Sammandrag av yttranden över 1927 års prästlöneregleringssakkunnigas Betänkande rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlöning och förvaltningen av den därtill anslagna egendomen.
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
o STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R
1931:1
ECKLKSIASTIKDEPARTEÄKNTET
SAMMANDRAG AV YTTRANDEN ÖVER
1927 ÅRS PRÄSTLÖNEREGLERINGSSAKKUN NIGAS BETÄNKANDE RÖRANDE NYA GRUNDER FÖR LAGSTIFTNINGEN OM PRÄSTERSKAPETS ATLÖNING OCH FÖRVALTNINGEN AV DEN DÄRTILL ANSLAGNA EGENDOMEN
T Q O K H O L M 1 9
Statens offentl r? K r o n o l o g i s k
utredningar 19 31 f o r t e c k n i n
Sammandrag av yttranden över 1927 års prästlöneregleringssakkunnigas betankande rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlöning och förvaltningen av den därtill anslagna egendomen. Idun. 622 s. E.
Anm. Otu särskild tryckort ej an gives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstav erna Mil det departement, under vilket utredningen avgivi;s, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartememtet. Enligt kungörelsen den 8 febr. 1922 ang. statens offeatliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR
1931:1
ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET
SAMMANDRAG AV Y T T R A N D E N
ÖVER
1927 ÅRS PRÄSTLÖNEREGLERINGSSAKKUNNIGAS BETÄNKANDE RÖRANDE NYA GRUNDER FÖR LAGSTIFTNINGEN OM PRÄSTERSKAPETS AVLÖNING OCH FÖRVALTNINGEN AV DEN DÄRTILL ANSLAGNA EGENDOMEN
STOCKHOLM 1931 KUNGL. HOVISOKTRYCKERIET IDUNS TRYCKERI A.-B. 010151
mm
INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid. Inhledning
5¶K&apitel
I : Uttalanden av allmän innebörd
>
I I : Angående prästerskapets avlöning
>
I I I : Angående ordningen för finansieringen av löneutgifterna
»
I V : Angående förvaltningen av prästlönejorden
»
V : Angående prästerskapets privilegier
>
V I : Framställningar av mera fristående natur
»
V I I : Sammanfattningar m. m
. . . .
Inledning. Förteckning över myndigheter, korporationer med flera, som avgivit yttranden över 1927 års prästlöneregleringssakkunniges betänkande rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlöning och förvaltningen av den därtill anslagna egendomen.
A. Centrala myndigheter och korporationer: Kammarkollegiet (generaldirektören Berglöf samt kammarråden Nyborg och Schalling; särskilt yttrande av generaldirektören och kammarrådet Nyborg samt skiljaktig mening av kammarråden von Otter, föredragande, och Klockhoff). Statskontoret (generaldirektören Ericsson samt statskommissarierna Leijonhufvud, Thorstenson, Spilhammar, föredragande i fråga om finansieringssystemet och boställsväsendet, och Tottie, föredragande i fråga om löneregleringen, samt t. f. statskommissarien Alve; särskilda uttalanden av statskommissarierna Thorstenson och Spilhammar). Domänstyrelsen (generaldirektören Kuylenstjerna, överdirektören af Wahlberg, byråcheferna Roos, Hermelin, Aminoff, föredragande, och Wahlestedt samt extra byråchefen Lindeberg och t. f. byråchefen Holmström). Styrelsen för Svenska stadsförbundet. Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund. Centralstyrelsen för Allmänna svenska prästföreningen. Härjämte har i sammandraget införts socialiseringsnämndens under remisstiden avgivna förslag i ämnet.
B. Överståthållarämbetet och länsstyrelserna: Överståthållarämbetet (underståthållaren Bring). Stockholms län (landskamreraren Löwgren och landssekreteraren Beckius). Uppsala län (landshövdingen Hammarskjöld och länsbokhållaren Ingemarsson). Södermanlands län (landshövdingen Sederholm och länsbokhållaren Ekvall). Östergötlands län (landshövdingen Trolle och länsassessorn Stårck). Jönköpings län (länsassessorerna Carlsson och Finngård). Kronobergs län (landskamreraren Lange och landssekreteraren Johansson). Kalmar län (landssekreteraren Lidman och länsassessorn Dahl). Gotlands län (landshövdingen Rodhe och länsbokhållaren Ljungholm). Blekinge län (landssekreteraren Fröberg och länsassessorn Rundqvist). Kristianstads län (landshövdingen Nilsson och länsassessorn Lundberg). Malmöhus län (landshövdingen Ramel och landskamreraren Eiserman). Hallands län (landshövdingen Mörner och länsbokhållaren Kjellman).
6 Göteborgs och Bohus län (landssekreteraren Thorin och länsassessorn Warmark) . Älvsborgs län (landshövdingen von Sneidern och länsassessorn Sandelin). Skaraborgs län (landshövdingen Ekman och t. f. länsassessorn Åhgren). Värmlands län (landshövdingen Unger och landskamreraren Heintz). Örebro län (landshövdingen Hasselrot och landskamreraren Wijkman). Västmanlands län (landshövdingen Murray och landskamreraren Johanson). Kopparbergs län (länsbokhållaren Ihrfelt och länsassessorn Sundelius). Gävleborgs län (landssekreteraren Rydin och länsbokhållaren Bergholmen). Västernorrlands län (länsnotarien Torby och länsbokhållaren Kjelsson). Jämtlands län (landshövdingen Linnér och landskamreraren Andersson). Västerbottens län (landshövdingen Ringstrand och länsassessorn Rietz). Norrbottens län (landshövdingen Gärde och länsassessorn Glimstedt).
C. Domkapitlen: Uppsala (ärkebiskopen Söderblom, domprosten Lizell samt professorerna Linderholm, Runestam, Linder, Fridrichsen, Andrae och Bohlin). Linköping (biskopen Aurelius samt lektorerna Jacobsson, Alvin och Lilliedahl). Skara (biskopen Danell, domprosten Berglund samt lektorerna Törnquist, Arbman, Melander och Ohlin). Strängnäs (domprosten Norberg samt lektorn Gustafsson, f. d. lektorn A. Fransen och f. d. konsistorienotarien P. O. Lundblad). Västerås (biskopen Billing, rektorn Landtmanson, lektorerna Liedgren och Nylund, folkskolinspektören J. O. Garpe och domkyrkosysslomannen H. Berggren; särskilt uttalande av domprosten Fåhrasus). Växjö (biskopen Reuterskiöld, domprosten Brundin samt lektorn Borelius; särskilda uttalanden av lektorerna Pira, Cavallin, Rosén och Terner). Lund (biskopen Rodhe, f. d. domprosten M. Pfannenstill, kyrkoherden Lewan och t. f. stiftssekreteraren T. Gynnerstedt). Göteborg (biskopen Block samt kyrkoherdarna H. Nordblom, K. Ahlberg och N. Henriksson). Karlstad (biskopen Eklund samt lektorerna Rydberg och Tidner; särskilda uttalanden av domprosten Bromander samt lektorerna Dalgren och Fänge). Härnösand (biskopen Lönegren, domprosten Söderlind samt lektorerna Ålander och Folmer). Luleå (biskopen Bergqvist, kontraktsprosten Nordberg, kyrkoherdarna Gustafsson och von Ahn samt t. f. stiftssekreteraren Caap; särskilda uttalanden av domprosten Hanson och lektorn Lundblad). Visby (biskopen Rundgren, lektorerna Björkegren och Toijer samt prosten J. A. Ronquist och kontraktsprosten C. Kihlén). Stockholms stads konsistorium (pastor primarius Widner samt kyrkoherdarna Larsson, Hallberg, Lindskog och Bokander).
1). Överjägmästare: J. Wallmark, G. Rosenlund, S. Hederström, E. T. Jansson, E. Helmers, P. O. Welander, E. Måhlén, A. Holmgren, A. Welander, S. Tisell, E. H. Barthelson, D. Frykman, C. Björkbom.
7¶E. Domänintendenter: J . L. W. Stiernstedt, E. Lindblad, C. Adlercreutz, B. Nilsson, J. de Neergsaard, N. Larsson, S. Linders, B. Carlheim-Gyllenskiöld, G. Blomdahl, C. Faust, B;. Ekberg, G. Pettersson och B. Wolf fram.
F. Ordförande i ecklesiastika boställsnämnder. Stockholms stad: Hugo Brundin. Stockholms län: gemensamt yttrande av friherre Johan W. Stiernstedt, tillika (komänintendent, E. M. Eriksson, G. Georg Brandin, Sven Wallin och B. Medin. Uppsala län: Uppsala läns södra domsaga, Enköping: Alf Insulander å Wappa säteri. Uppsala läns mellersta domsaga, Uppsala: E. E. Eriksson i FullerÖ. Uppsala läns norra domsaga: C. G. Olsson i Golvvasta. Södermanlands län: Jönåkers, Rönö och Hölebo härads tingslag, Nyköping, Trosa: Erik Bager å Tullgarns kungsgård. Daga härads tingslag: Leonard Carlson i Graneberg. Åkers och Selebo härads tingslag, Strängnäs, Mariefred: Albert von Bergen i Tynnelsö. Väster- och Österrekarne härads tingslag, Torshälla, Eskilstuna: A. V. Welamder i Brännelund. Opptmda tingslag med staden Katrineholm: Sven Normelin. Östergötlands län: Norra distriktet: Werner Karlson i Karlsby. Västra distriktet: G. Neiglick i Boo. Östra distriktet: Karl Lindvall. Mellersta distriktet: C. F. Adlercreutz, tillika domänintendent. Jönköpings län: Norra och Södra Vedbo härads domsaga med staden Tranås, Eksjö: Arvid F:ritzén i Tranås. Tveta, Vista och Mo domsaga med städerna Huskvarna och Nässjö, Jönköpiing, Gränna: Salomon Gustafsson i Dalskog. Västbo härads tingslag: Bernhard Nilsson i Landeryd, tillika domänintendent. Västra härads domsaga: Fabian Andersson i Rödja. östra härads domsaga med staden Vetlanda: Carl Heiner. Kronobergs län: Uppvidinge härads tingslag: J. P. Johansson i Rasa. Konga härads tingslag: Gustaf Johansson i Väckelsång. Mellersta Värends domsaga, Växjö: M. Svensson i Kompersmåla. Västra Värends domsaga: Per Gustafsson i Benestad. Sunnerbo härads domsaga: Karl Karlsson i Ryssby. Kalmar län: Norra och södra Tjusts härads domsaga, Västervik: S. A. Carlsson i Solbe»rga. Sevede och Tunaläns härads domsaga, Aspelands härad, Vimmerby: T. Nilssom i Hägerum.
<s Handbörds härad, Norra Möre och Stranda härads domsaga, Kalmar, Oskarshamn: Uno Wijkström i Marieholm. Södra Möre härads domsaga: A. Wulff i Aplerum. Ölands norra mots tingslag med staden Borgholm: Axel Danielson i Spjuterum. Ölands södra mots tingslag: Knut Ohlsson i Torngård. Gotlands län: Gotlands norra härads domsaga, Visby: A. E. Ohlsson. Gotlands södra härads domsaga: Karl Kahlström i Atlingbo. Blekinge län: Östra härads domsaga, Medelstads härads domsaga, Karlskrona, Ronneby: Victor Karlsson i Grönadal. Bräkne härads domsaga, Listers härads domsaga, Karlshamn, Sölvesborg: Hugo Jeppsson i Jernavik. Kristianstads län: Ingelstads och Järrestads härads domsaga, Simrishamn: Swen Jönsson i Lövestad. Gärds och Albo härads domsaga: Anders Hansson i Ravlunda. Villands domsaga, Kristianstad: Nils Larsson i Klagstorp, tillika domänintendent. Östra Göinge domsaga: Henric Petersson i Linneberg. Västra Göinge domsaga med staden Hässleholm: Arvid Karlsson i Granebo. Norra Åsbo härads domsaga, Ängelholm: Robert Karlsson i Ljungbyhed: Södra Åsbo och Bjäre härads domsaga: Carl Dock i Toftakuila. Malmöhus län: Rönnebergs, Onsjö och Harjagers domsaga, Eslövs tingslag, Landskrona: Jöns Jönsson i Slätåker. Torna och Bara härads domsaga, Lund samt Färs härads domsaga och Frosta härads tingslag: Sven Linders, tillika domänintendent. Hallands län: Halmstads, Tönnersjö och Högs härads domsaga, Laholm, Halmstad: E. Grundberg. Årstads, Faurås och Himle härads domsaga, Falkenberg, Varberg: Gustaf B. Hellman, f. d. domänintendent. Fjäre och Viske härads domsaga, Kungsbacka : Werner Larson. Göteborgs och Bohus län: Askims, Västra och Östra Hisings samt Sävedals härads domsaga med staden Mölndal, Göteborg: Edvin Karlson. Inlands domsaga, Orusts och Tjörns härads domsaga, Kungälv, Marstrand, Uddevalla: Johan Nordström i Höga. Sunnervikens domsaga, Lysekil: Sven Olsson i Åsen. Norrvikens domsaga, Strömstad: Gustaf Ehnebom i Överby. Älvsborgs län: Tössbo och Vedbo härads domsaga, Åmål: J. A. Eriksson i Ökna. Nordals, Sundals och Valbo härads domsaga: Arthur Gustafson i Kasenberg. Flundre, Väne och Bjärke härads domsaga med staden Trollhättan, Vänersborg: Carl Faust, tillika domänintendent.
!) Ale härads tingslag, Vätle härads tingslag: friherre Thore Alströmer å Östads säteri. Kullings härads tingslag, Alingsås: Faust, se ovan. Gäsene tingslag samt Ås, Vedens och Bollebygds tingslag, Borås: Emil Larsson i Fristad. Marks domsaga: J. Johanson i Carlshed. Kinds härads tingslag: Carl Lorentzon i Ledet. Redvägs härads tingslag, Ulricehamn: Karl Eklöf i Timmele. Skaraborgs
län:
Kinnef järdings, Kinne och Kållands härads domsaga, Lidköping: Fritiof Gustafson i Domö. Skånings, Vilske och Valle härads domsaga, Skara: Georg Ericson i Hanaskede. Vartofta och Frökinds domsaga med staden Tidaholm, Falköping: Karl Öberg i Strakaskogen. Gudhems och Kåkinds härads domsaga, Skövde, Hjo: Bertil Ekberg, tillika domänintendent. Vadsbo södra domsaga: Larson i Ler dala. Vadsbo norra domsaga, Mariestad: Per Carlander. Värmlands
län:
Ölme, Visnums och Vase härads tingslag, Kristinehamn samt Färnebo härad, Filipstad: A. Rune, tillika kontraktsprost. Mellansysslets domsaga, Nyeds härads tingslag, Karlstad: E. D. Ferm i Stora Vänsberg. Södersysslets domsaga: Knut Collberg i Holmedals-Bergerud. Nordmarks härads domsaga, Jösse domsaga med staden Arvika: E. Andersson i Backa. Fryksdals härads domsaga: Algot Renström i Sunne. Älvdals härads övre tingslag, Älvdals härads nedre tingslag: Emil Andersson i Råda. Örebro län: Östernärkes domsaga, Örebro: O. Carlsson i Södra Valla. Västernärkes domsaga, Askersund: Arvid G. Eriksson i Vretstorp. Nora domsaga, Nora: E. S. Olsson i Striberg. Lindes domsaga, Lindesberg: Albert Bolinder i Gammelbo. Västmanlands län: Västmanlands västra domsaga, Arboga, Köping: K. Johanson i Skillinge. Västmanlands norra domsaga: Thor Richter. Västmanlands södra domsaga, Västerås: Ulrik Celsing i Kolbäck. Västmanlands östra domsaga, Sala: Alfred Bolander. Kopparbergs län: Hedemora domsaga med staden Avesta, Hedemora, Säter: J. F . Isacson i Hälla. Falu domsaga, Falun: Gustaf Andersson i Rasjön. Västerbergslags domsaga med staden Ludvika: G. Pettersson i Hallbäcken. Nås och Malungs domsaga, Särna och Idre tingslag: O. A. Persson i Hole. Nedansiljans domsaga: Åhlmans Olof Olsson i Ål.
10 Gävleborgs län: Gästriklands västra domsaga, Gästriklands östra domsaga, Gävle: G. Biel i Bomhus. Ala tingslag, Bollnäs domsaga, Söderhamn: E. Måhlén i Kilafors. Enångers tingslag, Norra Hälsinglands domsaga, Hudiksvall: Ty eko Bovallius. Västra Hälsinglands domsaga: Lorentz Hallgren i Ljusdal. Västernorrlands län: Medelpads västra domsaga samt Medelpads östra domsaga, Sundsvall: L. Wallerstedt. Ångermanlands södra domsaga, Härnösand: O. J :son Hernell. Ångermanlands mellersta domsaga med staden Sollefteå: G. Ericson i Lännäs. Ångermanlands västra domsaga: Erik Sundin i Backe. Nätra och Nordingrå domsaga: Axel Bosin i Nordvik. Själevads och Arnäs domsaga, Örnsköldsvik: N. O. Norgren i Själevad. Jämtlands län: Jämtlands östra domsaga, Östersund: E. E. Liven. Jämtlands norra domsaga: H. Andersson i Lit. Jämtlands västra domsaga: A. Kjelsson i Offerdal. Härjedalens domsaga: Olof Bromée i Sveg. Västerbottens län: Västerbottens södra domsaga, Umeå domsaga, Umeå: Nils Karlsson i Tavelsjö. Västerbottens mellersta domsaga, Västerbottens norra domsaga, Skellefteå, Västerbottens västra domsaga: Ludwig Brännström. Norrbottens län: Arvidsjaurs lappmarks tingslag, Arjeplougs lappmarks tingslag: J. Mathlein i Arvidsjaur. Torneå domsaga med staden Haparanda: W. L. Wanhainen. Gällivare domsaga och Jokkmokks lappmarks tingslag: Yngve Anjou.
G. Kontraktsprostar: Uppsala stift: I. Wendbladh, W. Gustafsson, N. Enblom, N. Björkbäck, C. G. Wahrenberg, D. W. Ljungberg, V. Barkander, O. Hansson, A. G. M. Bruncrona, K. Hedmark, S. Lindquist, E. Gisslandi, B. Bohlin, E. G. Ljungqvist, B. G. Jonzon, O. Österlund och B. Lange. Linköpings stift: S. Carlson, domprost, C. Biilow, N. Häger, D. Johansson, A. Karlsson, A. F. Klefbeck, C. R. Sundell, T. Nelson, K. Torenfält, O. Elmers, C. G. Cornelius, E. Hagwall, C. A. Högländer, A. Ekberg, K. G. Borg, R. Wester, C. A. Johansson, J. Ekedahl, K. Wasén, J. Johansson och G. Svenson. Skara stift: E. Berglund, domprost, J. L. Törnblad, A. Stenström, H. Östergren, P. A. Andreae, P. G. Bjerkander, L. Tofft, I. Blomberg, J. Marino, G. T. Lundblad, F. G. Hellström, K. J. Svaren, C. G. Lindholm, J. F. AV. Nordholm, E. Beskow och J. A. Rylander.
11 Strängnäs stift: 0 . Norberg, domprost, S. Ekström, H. Pettersson, I. Gustafsson, G. Hogner, H. Brandt, C. Persson, A. Quist, K. Leijonhufvud, C. G. Eckerberg, A. Hedwall, C. Lönroth, H. Heimdahl, D. Forsner, C. G. Häger och V. Wiberg. Västerås stift: G. A. Johansson, G. H. Tengman, J. V. Lönnerblad, A. Werner, F . Linders, A. Ihrmark (en av de sakkunnige), J. Lindhoff, H. Tideström, O. Berggren, L. A. Gustafsson, O. Boiling, G. Ekström, A. G. Ericsson och C. Jansson. Växjö stift : J . E. Andrén, I. Björnberg, J. Rosengren, J. L. Haglund, A. Ekedahl, J. E. Werneström, A. Åberg, F . Höijer, E. Rosengren, J . Pontén, K. Bredberg, I. Krook, E. Björck, G. Linderoth, J. G. Laurin, A. Thörn, J . A. Werner, J. O. Svensson och C. J . Berger. Lunds stift: A. Lysander, T. Warholm, F. N. Ekdahl, V. Hedqvist, E. Wessberg, J. Haraldsson, B. Widén, C. G. Wilsson, A. Möller, F. Roslund, C. Caroli, C. O. Borg, P. Eden, E. Thulin, A. Yllner, H. B. Hammar, N. Gillen, J. Källblad, M. Lundborg, A. B. Johansson, T. Pihl, H. Hilder och N. Stigner. Göteborgs stift: 1. D. Wallerius, A. Wallerius, E. Franck, J. Rehnberg, F . Lusch, C. Christenson, P. Å. Perslow, A. Laurén, A. Z. Hammarberg, D. Davidson, E. Nordblom och K. S. Andersson. Karlstads stift: A. Rune, G. M. Hultgren, F . Carlson, J. Nyrin, O. A. Gunnelius, O. Hector, A. Peterzén, T. Peterson, G. Sillen, G. Meuller, L. M. Engström och A. N. Beekman. Härnösands stift: E. K. Broman, K. A. Josefson, C. Åkerberg, G. Hörnström, C. J. E. Hasselberg, J. Sandin, A. P. Bill, N. J. Eriksson, G. Öhrstedt, O. Carlsson, C. A. Äkerstedt och P. Palmquist. Luleå stift: O. Ahnlund (innefattat i kontraktsmötesprotokoll), K. A. Fellström, A. Nordberg, A. Alexandersson, G. A. Nordenfors och K. Dahlström. Visby stift: C. Kihlén, J. F . Ronqvist och G. Kellström. H. Övriga. Åtskilliga präster i Västerbottens södra kontrakt (kyrkoherdarna A. Nygren, K. Sundelin, K. Myrin och A. Markgren, komministrarna H. Eby, A. Genarp, A. Svanborg, E. Örnfeldt och Y. G. S. Levander samt pastorsadjunkten Axel Boström) hava avgivit ett gemensamt av kontraktsprosten O. Ahnlund till domkapitlet i Luleå insänt yttrande. Kontraktsmöte i Västerbottens norra kontrakt. Norra kontraktets i Visby stifts präster. Kyrkoherden G. Grönquist. Kyrkoherden G. Herrlin. Kyrkoherden K. Sundelin.
LL>
Kyrkoherden H. Berlin. Komministern H. Thulin. Komministern Torsten Nilsson. Komministern Fritz Johanson. Nättraby församling. Asarums församling. Fridlevstads och Sillhövda församlingar.
..'...,
':
Till de sakkunniges förslag ansluta sig utan närmare angiven motivering boställsnämndsordförandena Sven Normelin, Arvid Karlsson i Granebo (se ock under punkterna 32, 33 och 35 samt 36), E. D. Ferm i Stora Vänsberg och Erik Sundin i Backe (dock egna uttalanden under punkterna 31 samt 32, 33 och 35) ävensom kontraktsprostarna I. Björnberg (särskilt yttrande under punkt 4) och F. Linders. Till kontraktsprosten Ihrmarks förslag ansluta sig utan närmare angiveri motivering boställsnämndsordförandena E. E. Eriksson i Fullerö (se dock under punkterna 32, 33 och 35), Werner Larson i Kungsbacka, Emil Larsson i Fristad, O. J:son Hernell, Tycko Bovallius (dock med särskilda yttranden under punkterna 32, 33 och 35 samt 34 och 36) och E. E. Liven (dock med tillägg att förslaget tarvar ytterligare utredning samt att domänintendent och stiftsfogde svårligen torde medhinna alla göromål, som nu åligga boställsnämndsordförande) samt kontraktsprostarna I. E. Wallerius (se ock under punkterna 32, 33 och 35), N. Enblom, N. Björkbäck, L. Tofft, J. Rosengren, A. Ekedahl, E. Franck (det andra alternativet i Ihrmarks förslag), D Davidson, F. Roslund och H. B. Hammar. Vid sammandragets redigering hava ur utlåtandena av de under A, B och C upptagna myndigheterna och korporationerna bortskurits allenast referat av de sakkunniges förslag o. d., medan övriga yttranden i någon mån beskurits. Överjägmästarnes, domänintendenternas och boställsnämndsordförandenas uttalanden hava dock allenast i obetydlig mån varit föremål för beskäring. Kontraktsprostarnas och de under H upptagnes yttranden åter hava underkastats en gallring, vilken emellertid skett med lätt hand och under noggrant iakttagande av att ingen självständig mening och intet argument blivit undertryckta. Vad som bortskurits har således utgjort sammanbindande partier av huvudsakligen stilistisk karaktär samt opinionsyttringar, som icke närmare motiverats. Härvid har givetvis iakttagits, att den bild, sammandraget lämnar av opinionen inom de särskilda grupperna av yttranden, icke blivit förvanskad. Sålunda hava utelämnandena inskränkts till sådana opinionsyttringar, som mera regelbundet återkommit i en viss grupp av yttranden, därvid alltid tillsetts, att opinionen kommit till tydligt uttryck genom de medtagna uttalandena. Vad som bortskurits har huvudsakligen varit av kontraktsprostarna gjorda uttalanden till förmån för dels åtskilliga de sakkunniges förslag under punkterna 1—3, 5—12 och 15—18, dels ock kontraktsprosten Ihrmarks förslag angående boställsegendomens förvaltning. Det är utgivarens förvissning, att sammandraget genom beskärningarna ökat i överskådlighet och användbarhet. Sammandraget har redigerats av sekreteraren G. Prawitz.
KAPITEL
I.
Uttalanden av allmän innebörd. Kammarkollegiet: Församlingsprästens avlönande likasom byggandet och uunderhållet av den kyrka, vid vilken församlingsprästen hade sin verksamhet föorlagd, var av ålder en församlingen ensam åliggande skyldighet. I denna skyldilighet ingick även förpliktelsen att tillhandahålla prästen boställe, som skulle ejj blott bereda honom bostad utan även giva honom en del av hans uppehälle. DÖen årliga avlöningen uttogs ursprungligen genom att viss del av den tionde •d\w jordens produkter, som utgick för kyrkliga ändamål, var anslagen åt förssamlingsprästen samt genom frivilliga gåvor. Till denna tionde kom efter haand tionde av andra näringar, personliga avgifter m. m. I åtskilliga fall hnava de prästerliga avlöningstillgångarna utökats genom anslag av kronan ooch gåvor av enskilda samt genom att löningsjord blivit av församling inköpt ooch upplåten. Genom förordningen den 11 juli 1862 öppnades möjlighet att i viss begränsad utsträckning överflytta avlöningstillgång från en församling tiill annan, en möjlighet som också i många fall tagits i anspråk. I övrigt kvarsttod man alltjämt på den gamla ståndpunkten att församlingen (pastoratet) annsvarade för församlingsprästens avlöning. Genom den ecklesiastika lönelaagstiftningen av den 9 december 1910 — vilken numera är genomförd för hela SSverige med undantag för ett litet antal pastorat — hava genomgripande föräiindringar ägt rum i alla de hänseenden, som beröra det prästerliga avlöningsvi/äsendet. I lagstiftningen uppehälles visserligen alltjämt principen att varje poastorat skall tillhandahålla det inom pastoratet tjänstgörande prästerskapet frri bostad. Vad avlöningen angår skola visserligen därtill efter prästlönelagens naärmare bestämmelser användas dels avkastningen av de fastigheter och andra kapitaltillgångar, som dittills utgjort lokala avlöningstillgångar, dels ock försaamlingsavgifter till erforderligt belopp, men tillika hava pastoraten berättigats attt, i den mån de med tillämpning av de sålunda meddelade bestämmelserna få fcör prästerskapets avlönande vidkännas utdebitering utöver ett visst angivet mnått, härför erhålla ersättning ur kyrkofonden, dit vissa förut lokala avlöningstill lgångar ingå. Bland de förändringar, som infördes genom 1910 års lagstiftning, torde i öwrigt få i detta sammanhang erinras om följande. Den förra tiondeskyldigheten sfctälldes under avveckling, i det att den prästerskapet tillkommande tionden ä\vensom alla andra avgifter av fast egendom indrogos till statsverket mot gottg<?örelse i penningar, som inbetalas till kyrkofonden; de indragna tiondeavgifteerna avskrivas delvis samtidigt med att lönereglering enligt den nya lagstiftniiingen träder i tillämpning beträffande varje särskilt pastorat och återstoden suuccessivt under viss kort tid. Avkastningen av de boställen och andra kapital, vvilka utgöra lokala avlöningstillgångar, ingår, till den del den ej, i enlighet
14 med den därutinnan stadgade ordningen, erfordras för avlöning åt pastoratets egna prästerskap, till kyrkofonden. Liksom bestämmelserna i 1862 års förordning avsågo att åstadkomma rättelse i en del då anmärkta olägenheter i det prästerliga avlöningsväsendet, åsyftade 1910 åfs lagstiftning att undanröja däri alltjämt kvarstående brister. Bland dessa brister var det företrädesvis två, som uppmärksammades, nämligen dels att skatteobjekten voro mycket olika betungade med avgifter till prästerskapets avlöning, i det att den huvudsakliga bördan vilade på jorden under det att andra skatteobjekt voro alldeles fria eller föga belastade, och dels att en ofta anmärkningsvärt stor olikhet i prästernas avlöning förelåg, i det att bland annat kyrkoherdarna i ekonomiskt svaga pastorat vanligen voro otillräckligt avlönade ävensom komministrarna i regeln erhöllo knapp avlöning. Det var därför i främsta rummet två mål man eftersträvade, nämligen dels att vinna en utjämning i avseende på de bidrag till prästerskapets avlöning, som utgingo från olika skatteobjekt, dels att genomföra en utjämning i viss mån av olikheterna i prästerskapets avlöning inom olika pastorat och tjänstegrader, så att varje präst erhölle anständig bärgning (jfr riksdagens skrivelse den 5 maj 189-7, återgiven i prop. 1910 nr 85 s. 25). Det första målet vanns genom att, med tiondens indragning och avskrivning, pastoratets bidrag till prästerskapets avlöning uttogs genom församlingsavgifter, som skulle utgå efter den för kommunalutskylders utgörande stadgade grunden (19 § lagen om reglering av prästerskapets avlöning) ; men tillika fastställdes en högsta gräns för det bidrag, varje pastorat skulle vara skyldigt att vidkännas till prästerskapets avlönande. Genom 21 § nyssnämnda lag stadgas nämligen att, därest för prästerskapets avlöning såsom församlingsavgifter utdebiterats sammanlagt större belopp än som motsvarar sex öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor av pastoratets hela inkomstbelopp, så skulle ersättning av kyrkofondens medel beredas pastoratet för det överskjutande beloppet. Omförmälda gräns bestämdes så som skedde med hänsyn bland annat till den ekonomiska ställning kyrkofonden på grund av då kända förhållanden beräknades komma att erhålla och till den uppskattbara storleken av de förpliktelser, som kyrkofonden tillförbands att fullgöra. Man avsåg sålunda att, frånsett den ojämnhet, som komme att kvarstå under de tjugu år, avskrivningen av tiondeskyldigheten påginge, åstadkomma en skatteutjämning mellan de olika skatteobjekten inom varje särskilt pastorat för sig; men utjämningen av skattetrycket olika pastorat emellan syftade ej längre än att intet pastorat skulle vara skyldigt att slutligen vidkännas större utdebitering än som följde av nyss omförmälda bestämmelse i 21 § prästlöneregleringslagen. Det senare av ovan angivna mål — genomförandet av en löneutjämning mellan prästerna — möjliggjordes genom att kyrkofonden tillförsäkrades tillräckliga inkomster, i främsta rummet den från statsverket utgående ersättningen för den indragna prästtionden samt den del av den dittills åt den särskilda församlingen förbehållna avkomsten av jord och andra kapitaltillgångar, som icke i enlighet med vad som närmare bestämdes i 19 § prästlöneregleringslagen erfordrades för det egna prästerskapets avlönande. Av väsentlig betydelse för löneutjämningens genomförande var även verkställigheten av en omfattande omreglering beträffande den kyrkliga indelningen och organisationen. Den ekonomiska förvaltningen av prästlönejorden tillkom alltifrån medeltiden tjänstinnehavarne. Sedan emellertid under 1800-talet den jord, »löningsjorden», som brukades genom av tjänstinnehavarne antagna landbor (arrenda-
15 tourer), i vissa delar av landet blivit föremål för utarrendering »i författningsenlilig ordning» (genom länsstyrelser och domkapitel), blev detta förfarande obbligatoriskt i hela riket genom tillkomsten av 1862 års lagstiftning och utstr;räcktes genom 1910 års lagstiftning även till bostadsboställena (med undantagg för prästgårdsområdena). Genom 1866 års skogsordning möjliggjordes att överlämna den ekonomiska förvaltningen av skogen till skogsstaten, numera obbligatoriskt för all prästlönejord. Härvid har någon medbestämmanderätt alddrig tillagts församlingarna (pastoraten), icke ens beträffande boställen som av 7 socknemännen anskaffats. Församlingarna voro i stället genom byggnadsskyyldighet likaväl som genom avlöningsskyldigheten förpliktade gent emot det allilmänna och tjänstinnehavarne. ] Den genom det medeltida episkopatet utövade kontrollen, att jorden rätt dis sponerades och bevarades för sitt ändamål, övergick med reformationen till krconan, som utövade den genom länsstyrelser och domkapitel samt, från 1600taldet, i form av överuppsyn, genom kammarkollegiet. Med kontrollrätten följde derm rättsliga vården och representationen, rätten och plikten att tala och svara i rirättegång. Ej heller härutinnan hade församlingarna någon självständig funktioön eller organställning — naturligt nog då de först under 1800-talet allmänt erkkändes såsom juridiska personer. De uppgifter i avseende å förvaltning och vånrd av lokalkyrkornas egendom, som under 1800-talet tillades församlingarna, ficfck ingen motsvarighet i avseende å prästlönejorden. Först genom 1910 års laggstiftning hava församlingarna (pastoraten) beretts en viss medverkan vid decn ekonomiska vården (yttranden över arrendeuppskattningar). W i d utövningen av sin ämbetsverksamhet har kollegiet haft många tillfällen att t konstatera att den ecklesiastika lönelagstiftningen av den 10 december 1910, häriri inbegripna de senare utfärdade författningar som äro en följd av sagda lönnelagstiftning, är till sina verkningar onödigt tung och invecklad samt i viassa hänseenden föranleder ett arbete och ett besvär, som måste erkännas oftta vara omotiverat stora, ävensom att lagstiftningen även i övrigt företer åts,skilliga brister. Kollegiet finner därför tydligt, att ändringar äro påkallade. IDe spörsmål, som i detta sammanhang äro föremål för behandling, avse hela decn yttre ekonomiska ram, inom vilken de prästerliga befattningshavarna •— bisiskoparna och vissa lägre befattningshavare undantagna — äro inbegripna. Beeträffande kyrkans inre liv och verksamhet är nu ej fråga i vidare mån än i dessa indirekt må vara påverkade av formerna för de ekonomiska förhållandennas reglerande. W i d bedömandet av hithörande frågor har förelegat en tämligen enstämmig meening därom, att den nuvarande ordningen för prästerskapets avlöning och finnansierandet av utbetalningarna härför samt förvaltningen av prästlönebosställena icke är tillfredsställande. Påtagligt är även, att de härutinnan gällannde grunderna icke överensstämma med de krav på enkelhet, reda och överskåådlighet, som måste uppställas beträffande den omfattande kår av befattningshavare samt den stora förmögenhetsmassa det här gäller. 1 Rörande sättet huru en förbättring i nuvarande läge skall kunna åvägabrringas råda däremot bestämt olika meningar, i främsta rummet beroende av de s olika uppfattningar, som göra sig gällande rörande den ställning de kyrkligga myndigheterna böra intaga med avseende å den ekonomiska förvaltningenn. Å ena sidan har framhållits kyrkans egenskap av ett samfund med egna upppgifter och egen styrelse samt den betydelse för denna kyrkans ställning, sonm den kyrkliga ekonomiens avskiljande från den allmänna statliga förmögenhetitsförvaltningen må äga. Grunden för denna ståndpunkt synes vara att för-
16 samlingen principiellt bör vara den, som skall ansvara för anskaffandet av de medel, vilka tarvas för den prästerliga verksamheten inom dess område. För detta ändamål står till förfogande inom församlingen befintlig för prästerskapets avlönande avsedd förmögenhet. Vad därutöver erfordras anskaffas i princip genom uttaxering bland församlingens medlemmar. I anslutning härtill bör nämnda förmögenhet i största utsträckning förvaltas genom kyrkliga organ eller eventuellt, vad boställena angår, genom församlingen själv. Med ett dylikt omhändertagande av förmögenheten följde att även framdeles en för kyrkans inre verksamhet i många avseenden synnerligen betydelsefull tradition bevarades, varjämte kyrkan kunde känna sig tryggad i den rätt, som kyrkan sedan uråldriga tider ägt att för sina ändamål tillgodogöra sig förmögenheten. Å andra sidan torde uppfattningen vara den, att den mest rationella förvaltningen av den kyrkliga förmögenheten vinnes, därest förvaltningen överlämnas åt statliga organ. En dylik ordning låge så mycket närmare till hands som staten, vilken prövade och fastställde löneregleringarna för de särskilda pastoraten, kunde sägas hava i realiteten åtagit sig ansvaret för prästerskapets avlönande, varav följde, att staten hade ett omedelbart intresse av att den ekonomiska förvaltningen av den kyrkliga förmögenheten handhaves på ett sådant sätt, att densamma under så enkla och praktiska förvaltningsformer som möjligt lämnade bästa avkastning. Även sistnämnda uppfattning innebär emellertid, att ifrågavarande förmögenhet uteslutande skall användas för det ändamål, vartill den blivit avsatt, d. v. s. prästerskapets avlönande, samt att förmögenheten för fullföljande av detta ändamål hålles oskingrad. Jämväl kammarkollegiet anser huvudvikten ligga därpå, att ifrågavarande medel komma till användning för det avsedda ändamålet samt att de härtill för framtiden bevaras. Förutsättningen för att så fortfarande kommer att ske lärer vara densamma, vare sig förmögenheten till större eller mindre del förvaltas av staten eller genom rent kyrkliga myndigheter. Att ändamålet för medlens användning sålunda otvetydigt framstår är betydelsefullt även ur den synpunkten, att därigenom i det sammanhang, varom nu är fråga, i allmänhet icke tarvas ett ingående på spörsmålet om vem äganderätten till förmögenheten i varje fall må tillkomma. Ändamålet med de nya bestämmelser, som böra utfärdas rörande nu förevarande prästerskapet berörande förhållanden, synes i främsta rummet böra vara att giva prästerskapet en betryggad ekonomisk ställning, så att de prästerliga befattningshavarna må, så vitt på det allmänna ankommer, fria från ekonomiska bekymmer kunna ägna sig åt sitt viktiga kall. Åt vem omhändertagandet av den kyrkliga förmögenheten uppdrages, vare sig detta blir statens organ, kyrkliga myndigheter eller en sammansättning av båda dessa slag av organ, må principiellt vara mindre betydelsefullt, endast därigenom vinnes den eftersträvade effektiviteten och enkelheten i förvaltningen samt vederbörlig hänsyn tages till de värden, som för kyrkan må sammanhänga med äldre ordning för prästerskapets avlöning. Vid behandlingen av förevarande ärende har kollegiet, vad angår förvaltningen av den kyrkliga förmögenheten, ansett sig böra ansluta sig till dem, vilka sökt lösningen av sagda fråga i en vidare påbyggnad och utveckling av den redan nu bestående ordningen, enligt vilken en väsentlig del av förvaltningsansvaret omhänderhaves av statliga organ. Vidkommande finansieringen av prästerskapets avlöning samt avlöningssystemet finner kollegiet nödig reda och funktionsduglighet kunna vinnas endast genom åtgärder, vilka innebära en betydande omläggning i förhållande till för närvarande tillämpade system. Den
17 utredning, som framlagts av 1927 års prästlöneregleringssakkunniga, synes i väsentliga delar lämna värdefull ledning för bedömandet av frågornas ordnande. I vissa avseenden har emellertid kollegiet funnit sig böra intaga en avvikande ståndpunkt, varjämte ytterligare utredning i vissa delar ansetts vara av nöden, innan ärendet upptages till slutligt skärskådande. Kammarrådet von Otter, med vilken kammarrådet Klockhoff förenade sig: Någon tvekan torde icke råda därom att den ecklesiastika lönelagstiftningen av den 10 december 1910 jämte senare utfärdade därtill anknutna författningar varit i många hänseenden mindre tillfredsställande och att på grund därav behov av ändringar göra sig starkt kännbara. Innan jag går närmare in på frågan vilka åtgärder härutinnan må vara påkallade anser jag mig böra framhålla, att de sakkunniga — vilka för övrigt ansett det böra rättvisligen beaktas att förhållandena hittills ställt 1910 års lagstiftning inför särskilda påfrestningar — av de av dem anmärkta bristerna hos denna lagstiftning lämnat en skildring, som innefattar en allt för stark generalisering av dessa brister och därigenom efterlämnat intrycket av att bristerna äro betydligt större och svårare än vad förhållandet efter min uppfattning i verkligheten är. En del av de anmärkta bristerna äro sådana som väl teoretiskt kunna tänkas men kanske aldrig — åtminstone numera — eller blott i enstaka fall förekomma. Andra hava, bland annat, efter den av kyrkofondskommittén i motsvarande avseende framlagda redogörelsen och sedan erfarenhet efter hand vunnits, blivit uppmärksammade och borttagna. Ytterligare andra måste antagas kunna undanröjas genom detaljändringar i de nuvarande författningarna eller rent av genom förändrad praxis hos myndigheterna vid hithörande ärendens handläggning. Med denna uppfattning anser jag det givetvis som en ofullständighet hos betänkandet att icke mera uppmärksamhet där ägnats åt möjligheten att med bibehållande i huvudsak av de nuvarande grunderna för berörda lagstiftning söka avhjälpa vad som brister. Ett allsidigt bedömande av de i förslaget berörda frågorna är så till vida försvårat som betänkandet icke — ehuru sådant på grund av departementschefens direktiv torde hava varit att förvänta — innehåller belysning och vägande av olika möjliga utvägar till frågornas lösning. Givetvis ligger det något bestickande i det starka hänsynstagande till utilitetssynpunkter och strävandet att vid ordnandet av prästlöneväsendet vinna enkelhet och likformighet med andra förvaltningsområden, som känneteckna betänkandet; men då jag anser att det finnes viktiga synpunkter som i kyrkans, prästerskapets och församlingarnas intressen böra vägas mot nyssberörda synpunkter och strävande, har jag funnit mig icke vara i stånd att på grundval av betänkandet avgiva ett slutgiltigt principuttalande i prästlönefrågan. Jag kunde därför måhända hava inskränkt mig till att allenast hemställa om ny allsidigare utredning men har emellertid ansett mig pliktig att ingå i en granskning av betänkandet, därvid dock åtskilliga detaljer, även om de ej av mig godkännas, kunna förbigås. Statskontoret: Enligt de direktiv, som av chefen för ecklesiastikdepartementet meddelats i sammanhang med beslutet rörande tillkallandet av de sakkunniga, har, såsom dessa framhållit, med det dem lämnade huvudsakliga utredningsuppdraget avsetts en förutsättningslös undersökning rörande de allmänna riktlinjer, som lämpligen skulle kunna följas vid en revision av den gällande, med allmänt erkända brister behäftade regleringen på förevarande förvaltningsområde. Utredningens syfte har varit, att man genom en förberedan2-—01025%
18 de principbehandling av ämnet skulle erhålla en grundval för ett efterföljande lagstiftningsarbete. Av de direktiv, som sålunda lämnats de sakkunniga, synes man hava haft anledning att förvänta, att olika vägar skulle hava prövats för lösningen av föreliggande frågor och att således även försök gjorts att, med bibehållande av huvudgrunderna för den nuvarande lagstiftningen, avhjälpa de brister, varmed densamma är behäftad. De sakkunniga hava emellertid tydligen kommit till den uppfattningen, att en genomgripande omläggning av hithörande frågor vore nödvändig för att vinna önskvärt resultat och att sådant icke kunde uppnås genom ett fortgående på de linjer, efter vilka 1910 års lagstiftning är uppbyggd. Det torde icke kunna förnekas, att den ecklesiastika lönelagstiftning, som tillkom genom 1910 års författningar och i anslutning till dessa sedermera utfärdade stadganden, är synnerligen tung och invecklad och medför ett arbete, som icke står i rimlig proportion till de resultat, man vill vinna. Nu gällande ordning för skötseln och förvaltningen av den fasta egendom, som ingår bland de prästerliga avlöningstillgångarna, synes också lämna åtskilligt övrigt att önska. Även för statskontoret står det därför klart, att förenklingar och förbättringar på förevarande förvaltningsområde äro av behovet synnerligen påkallade. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund: Den nu gällande prästlönelagstiftningen av år 1910 är uppbyggd på helt andra principer än den äldre lagstiftningen av år 1862. Enligt sistnämnda lagstiftning bestämdes såväl avlöningen för prästerskapet i ett pastorat som sättet för avlöningens bestridande individuellt för varje pastorat, varigenom såväl avlöningarnas storlek som de för avlöningarna erforderliga pålagorna på de skattskyldiga inom pastoratet växlade från ett pastorat till ett annat. I förstnämnda hänseende voro växlingarna i avlöningsbeloppen synnerligen stora de olika pastoraten emellan. Skattskyldigheten till prästerskapet var icke endast lokalt differentierad utan drabbade också olika beskattningsföremål olika hårt, hårdast jordbruket; enligt på sin tid verkställda undersökningar var för ecklesiastikåret 1896—1897 i medeltal för hela riket belastningen på jordbruksfastighet 27.00 öre per fyrk, motsvarande 2 kronor 71 öre för skattekrona, och på övriga beskattningsföremål 2.33 öre per fyrk eller 23 öre för skattekrona, i flertalet församlingar uppgick belastningen för jordbruksfastighet till mellan 20 och 30 öre per fyrk (2 a 4 kronor för skattekrona), men steg i enstaka fall till över 10 kronor för skattekrona. Avlöningarna bestriddes vidare till stor del in natura, i det att prästerskapet uppbar avkomsten av ecklesiastika boställen. Då slutligen i vanliga fall större delen av pastoratsavgifterna beräknades efter markegångspris, var icke heller den del av avlöningen, som utgick kontant, till siffran bestämd, utan växlade år från år. 1910 års prästlönelagstiftning syftar i flera avseenden till åstadkommande av enhetlighet och utjämning. Visserligen fastställas avlöningarna individuellt för prästerskapet i varje pastorat, men enligt i författningen bestämda grunder och inom fixerade minimi- och maximibelopp. Pastoratens avgifter till prästerskapets avlöning utgå enligt för hela riket enhetliga grunder för alla beskattningsföremål, desamma som för annan kommunal beskattning, och tilllika uppnås en betydande skatteutjämning genom bestämmelsen, att för bestridande av löner församlingsavgifter icke — frånsett sådana undantagsfall, då pastorat frivilligt åtagit sig förpliktelser därutöver — behöva uttagas utöver ett belopp motsvarande 60 öre för skattekrona av pastoratets hela in-
19 komsttal, varigenom visserligen icke ett fast maximum av belastningen på församlingens beskattningsföremål nås, men väl en ungefärligen lika övre gräns erhålles; minimum nås i sådana fall, där pastoratets kommunalskattepliktiga inkomst är så stor, att enbart genom utdebitering å densamma i överensstämmelse med lagens bestämmelser prästlönerna bestridas. Den betydande ojämnhet i avlöningen, som uppkom därigenom att avkomsten av vissa ecklesiastika boställen ingick som avlöningspost, har undanröjts genom bestämmelsen, att endast bostad jämte trädgård och ved till husbehov ävensom (de numera på avskrivning varande) s. k. tjänstbarheter utgå in natura. De sakkunnigas förslag innebär i princip ytterligare enhetlighet i de hänseenden, som nu nämnts. Individuella löner för prästerskapet i varje särskilt pastorat skulle icke vidare bestämmas, utan ett begränsat antal löneklasser införas för kyrkoherdar och komministrar. Församlingarnas bidrag skulle utgå efter en för hela riket gemensam debitering — således fullständig skatteutjämning i detta hänseende. Slutligen föreslås, att förvaltningen av alla ecklesiastika löneboställen skall läggas under domänverket, att försäljningen av dylika boställen skall ske i större utsträckning än nu är fallet, att de härför influtna medlen skola läggas till en fond, prästlönejordsfonden, vars medel till huvudsaklig del skulle placeras i skogsfastigheter, belägna i större komplex. Det torde icke kunna förnekas, att de sakkunnigas förslag i det hela utgör en följdriktig utveckling av de principer, som legat till grund för 1910 års lagstiftning. Enhetlighet och klara linjer skulle utan tvivel vinnas genom sakkunnigförslagets genomförande. Frågan är därför, om dessa vinster ur kommunal synpunkt motvägas av några förluster och i sådant fall, om vinster eller förluster väga tyngst. Enligt sakkunnigförslaget skulle församlingarnas befattning med prästerskapets avlöning inskränkas uteslutande till att i inkomst- och utgiftsstaten upptaga det bidrag, vars storlek, beräknat i proportion till det kommunala skatteunderlaget, av vederbörande myndighet uträknats, samt inleverera detta bidrag till kyrkofonden. Pastorat skall vidare liksom nu tillhandahålla de prästerliga befattningshavarna prästgård, varjämte pastorat skall vara skyldigt att svara för all skatt och annan allmän tunga för prästgårdsfastigheten. Alla andra pastoraten nu tillkommande åligganden i fråga om prästerskapets avlöningsförhållanden och de ecklesiastika boställenas förvaltning skulle således försvinna. En stor vinst för församlingar å landsbygden enligt sakkunnigförslaget är givetvis de minskade skatter till finansierande av prästerskapets avlöning, som skulle komma att utgå. Enligt av sakkunniga uppgjord finansplan för år 1929 skulle nämligen församlingsbidraget motsvara en utdebitering av 28 öre för skattekrona, med hänsyn ej tagen till förefintliga restantier, och då skatteunderlaget de senaste åren varit i stigande, skulle man icke behöva befara överskridande av denna siffra. För det stora flertalet församlingar på landet skulle en sådan utdebitering betyda minskning i nu utgående besvär för prästerskapets avlöning. Jämföres ifrågavarande utdebiteringssats med förhållandena ecklesiastikåret 1926—1927, befinnes nämligen, att av dåvarande 1,255 landspastorat 885 eller 70.5 procent skulle fått sin utdebitering sänkt med 32 öre för 100 kronors inkomst, 84 pastorat med 23—31 öre, 78 pastorat med 13—22 öre, 66 pastorat med 3—12 öre, 122 pastorat med 2 öre och 2 pastorat med mindre än 2 öre; inalles skulle 1,237 eller 98.5 procent landspastorat således erhålla skattelindring. Mot denna stora vinst svarar emellertid på förlustsidan, att kommunernas bestämmanderätt helt försvinner, om man bortser från den av sakkunniga alter-
nativt föreslagna rätten att i viss utsträckning höja fastställd lön och bära de för lönehöjningen erforderliga merutgifterna. Pastoratens bestämmanderätt enligt nuvarande lagstiftning, om ock formellt ganska vittgående, kan emellertid sägas i verkligheten vara ganska inskränkt. Den utdebitering, pastoratet har att bestämma, är nämligen helt och hållet beroende på övriga i prästlönekassan ingående avlöningstillgångar (arrenden, avgälder o. d., skogsförsäljningsmedel), över vilkas fastställande till vissa belopp pastoratet endast i ringa mån på ett förberedande stadium kunnat inverka. Pastoratet har således icke kunnat genom några sina åtgärder påverka utdebiteringens storlek på annat sätt än t. ex. genom att ett år besluta en högre utdebitering än nödigt nästa år kunna göra motsvarande sänkning. Däremot har pastoratet enligt gällande lagstiftning att förvalta prästlönekassans tillgångar och till de prästerliga befattningshavarna inom pastoratet kvartalsvis utbetala lönerna. Denna befattning skulle numera upphöra, då enligt sakkunnigförslaget lönerna skulle utbetalas genom vederbörande domkapitel, och det torde icke kunna helt bortses från, att genom den föreslagna åtgärden i viss mån den nära samhörigheten mellan församling och prästerskap försvagas. Å andra sidan hava ofta från såväl pastoraten som prästerskapet klagomål hörts över den nuvarande ordningen, särskilt av den grund att avlöningsmedlen icke inflyta på sådana tider, att medel alltid finnas tillgängliga, då lönerna skola utbetalas, vilket medfört, antingen att pastoratet måst upptaga tillfälliga lån för utbetalande av lönerna, eller att prästerna måst vänta över den bestämda tiden för att utfå sina löner. Då styrelsen sålunda anser fördelarna av sakkunnigförslaget i denna del överstiga olägenheterna, får styrelsen giva sin principiella anslutning till förslaget, xiven detaljerna synas styrelsen i det hela väl avvägda. I ett hänseende är emellertid styrelsen av annan mening än de sakkunniga, nämligen beträffande den ifrågasatta befrielsen för prästerskapet från att deltaga i avgifter till sin pensionering. Då denna nu göres obligatorisk och prästerskapet i övrigt i lönehänseende jämställes med statens tjänstemän, tala enligt styrelsens mening alla skäl för enhetlighet även ifråga om skyldigheten att erlägga pensionsavgifter, vilken styrelsen alltså anser böra utsträckas att omfatta jämväl prästerskapet, ehuru givetvis under viss övergångstid särskilda bestämmelser härutinnan, för att de nuvarande befattningshavarna icke skola allt för hårt drabbas, torde vara nödvändiga. Centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen: Uppgiften, som sakkunnige fått sig tilldelad, framhålles otvetydigt i statsrådets och chefens för ecklesiastikdepartementets anförande den 27 april 1927 med dessa ord (bet del II, a. 7) : »Med hänsyn till den komplicerade beskaffenheten av det komplex av frågor, som det här gäller att behandla, och den mångfald av olika meningar, som på detta område gjort och alltjämt gör sig gällande, har det synts mig mest praktiskt, att utredningsarbetet till en början begränsades till ett klarläggande av de olika vägar, som kunna ifrågakomma vid de särskilda frågornas lösning. De skäl, som kunna anföras för och emot en lösning efter den ena eller den andra linien, torde härvid böra vägas mot varandra. Vidare skulle man undersöka de konsekvenser, som en viss lösning av en särskild fråga medför beträffande lösningen av övriga frågor. Såsom ett resultat av denna undersökning skulle framkomma en redogörelse för de huvudalternativ till ny avlönings- och boställslagstiftning, som synas på allvar förtjäna att tagas under övervägande.» Dessa direktiv ha sakkunnige emellertid icke ställt sig till efterrättelse, utan de ha blott framlagt ett enda förslag till lösning av löneproblemen med en på
21 alla punkter genomförd starkt centraliserande princip, som om detta vore den enda framkomliga vägen. De sakkunnige ha ägnat 1910 års löneregleringslagar en kritik, som centralstyrelsen finner vara i hög grad missvisande, ensidig och delvis oberättigad, enär den icke tar hänsyn till själva systemet utan endast till en rad olämpligt utförda detaljfrågor inom detsamma. Det är centralstyrelsens mening att de sakkunnige bort undersöka, huruvida och på vad sätt de påpekade olägenheterna kunnat undanrödjas och en god lösning skett i nära anslutning till de bärande grunderna i den nuvarande ecklesiastika lönelagstiftningen. Enligt sakkunniges förslag skulle nu hela finansieringen centraliseras under en enda myndighet, all förvaltning av kyrklig egendom centraliseras under statens myndigheter: kyrkofonden under statskontoret, kyrkojorden under domänverket och åt den föreslagna prästlönejordsfonden gives ställning såsom särskilt bildat rättssubjekt. E n allsidig och förutsättningslös undersökning skulle enligt centralstyrelsens mening slutat med att på det kraftigaste avstyrka hela denna centralisation såsom alltför tungrodd och dyr. Och tillåter sig centralstyrelsen att härvid åberopa förre generaldirektören af Jocknichs offentliggjorda yttrande vid hans avsked av pensionsstyrelsen: »Den enda mörka punkten bland dessa minnen är denna fråga, som ofta trängt sig på mig: Vad hade vi icke kunnat göra i detta arbete, i denna underbara tjänaregärning, om våra händer icke ständigt varit bundna av den massa ej sällan rent meningslösa, formella statliga föreskrifter, som ständigt, vart och hur vi än vänt oss, lagt stenar i vår väg.» Dessa ord äga sin tillämpning även på en sådan centraliserad, förstatligad förvaltning av kyrkans ekonomiska angelägenheter som de sakkunnige föreslagit. Centralstyrelsen finner sålunda att sakkunnige underlåtit undersöka om icke en bättre lösning av alla hithörande frågor vore möjlig genom en utbyggnad och förbättring av 1910 års lönereglering med kommunal decentralisering som förvaltningsprincip och hemställer om fullföljande av utredningen efter dessa linjer. Påpekas må också, att de direktiv, som lämnades de sakkunnige, även innehålla uppdrag att undersöka, i vad mån beträffande boställe egendomens förvaltning och dispositionen av den från densamma härflytande avkastningen, åtgärder kunna träffas »i decentraliserande syfte, t. ex. genom löneboställenas fakultativa överlämnande till pastoraten till viss friare nyttjanderätt mot ett årligt för längre tidsperiod fastställt avgiftsbelopp, således närmast en avveckling, ehuruväl icke fullständig, av den statliga förvaltningen av dessa boställen». De sakkunnige ha mycket summariskt behandlat denna utomordentligt betydelsefulla del av sitt uppdrag. Endast reservanten Ihrmark har upptagit denna sida av utredningen. Överståthållarämbetet: En fullständig granskning av det vidlyftiga och i många förhållanden ingripande betänkandet har ämbetet icke haft möjlighet att verkställa. Anledning till en dylik, i olika detaljer ingående granskning har för övrigt saknats för ämbetet så tillvida, som åtskilliga förslag i betänkandet, särskilt vad angår den centrala frågan om boställsväsendet, icke för Stockholms stad är av synnerlig stor betydelse. Ämbetet tillåter sig emellertid att mot betänkandet göra följande erinringar. En lagstiftning enligt de uppdragna riktlinjerna skulle innebära i högsta
22 grad genomgripande för att icke säga revolutionerande förändringar i bestående förhållanden. I och för sig måste detta anses betänkligt när det, som här, är fråga om traditionella, ofta uråldriga anordningar och gäller ett område, där av olika skäl särskild varsamhet torde vara av nöden och där icke så enbart ekonomiska synpunkter kunna användas, som de av de sakkunniga tillämpade. Betänkandet giver näppeligen övertygande skäl för, att icke önskvärda förbättringar och förenklingar skulle kunna vinnas utan rubbande av det väsentliga i hittills gällande lagstiftning och utan att, såsom nu föreslås, beröva församlingarne så gott som varje bestämmanderätt. Länsstyrelsen i Uppsala: De ifrågasatta nya grunderna beteckna en mycket genomgående omgestaltning av nu rådande förhållanden. Länsstyrelsen har icke kunnat övertyga sig därom, att en sådan brytning med det hävdvunna är nödvändig eller ägnad att medföra övervägande fördelar. Det måste icke blott ur allmännare synpunkter, utan även ekonomiskt sett anses betänkligt att på sätt föreslagits avkoppla församlingarnas intresse och medverkan. Förenkling, utjämning och s. k. rationalisering må vara önskvärda, men de kunna drivas allt för långt eller köpas allt för dyrt. Förmenta eller verkliga formella vinster kunna icke uppväga reella förluster, och nya principer böra ej införas utan hänsyn till de nödvändiga eller sannolika konsekvenserna; en särskild varning kan man finna i det sätt, varpå de sakkunniga åberopa vissa bestämmelser i 1910 års lagstiftning. Länsstyrelsen i Malmö: Redan från början anser sig länsstyrelsen kunna såsom sin mening uttala, att de sakkunnigas väl genomtänkta uppslag till dessa invecklade frågors slutgiltiga och praktiska lösning synas väl ägnade att läggas till grund för den mycket trängande nya lagstiftningen i ämnet. Om emellertid utarbetade lagförslag i dessa frågor nu förelegat efter dessa grunder, skulle sådana lagförslag dock givit anledning till vissa erinringar från länsstyrelsens sida. Länsstyrelsen finner sig således böra yttra sig något över de frågor, som i betänkandet berörts under avd. III, kap. 1—3. Länsstyrelsen i Halmstad: De i betänkandet berörda förhållandena äro för närvarande reglerade på ett i flera avseenden otillfredsställande sätt, vilket tillfyllest framgår av den härom i betänkandet lämnade redogörelsen. Flera ganska betydelsefulla och i regel gagneliga ändringar hava visserligen under senare tid ägt rum, men för att vinna en verkligt god och tidsenlig lösning av dessa invecklade och i flera hänseenden ömtåliga förhållanden synes ingen annan effektiv utväg finnas än att angripa problemet från grunden. I detta avseende innebär det nu framlagda betänkandet synnerligen beaktansvärda utredningar och förslag och länsstyrelsen tvekar icke att uttala, att i huvudsak de principer, på vilka det är byggt, synas länsstyrelsen riktiga och förtjänta att läggas till grund för en reformerad lagstiftning i ämnet. Länsstyrelsen i Göteborg: I förslaget upptagna, men av länsstyrelsen icke särskilt omnämnda detaljbestämmelser finner sig länsstyrelsen böra i allo tillstyrka. Länsstyrelsen i Västerås: Länsstyrelsen, som i sina uttalanden följt den av de sakkunnige i kap. 4 av sitt betänkande gjorda sammanfattningen, har i den mån sådant icke uttryckligen angivits icke något väsentligt att erinra emot övriga däri framställda förslag. Länsstyrelsen i Härnösand: De sakkunnigas utredning rörande riktlinjerna för en förändrad organisation av boställsförvaltningen, vilken utredning i stort sett är präglad av erkännansvärd grundlighet, är åtminstone i ett hänseende ofullständig.
23 Uti de åt de sakkunniga lämnade direktiven har uttryckligen framhållits, att undersökningen särskilt borde inriktas på de två motsatta huvudlinjer, som erbjödo sig. Antingen ett fullföljande av den redan 1910 delvis genomförda centraliseringen, så att löneboställena bringades i samma ställning till kyrkofonden som statens domäner till domänfonden, eller ock vidtagande av långt gående åtgärder i decentraliserande syfte till exempel genom löneboställenas fakultativa överlämnande till pastoraten till viss friare nyttjanderätt mot ett årligt för en längre tidsperiod fastställt avgäldsbelopp, således närmast en avveckling, ehuruväl icke fullständig, av den statliga förvaltningen av dessa boställen. I betänkandet hava emellertid de sakkunniga ytterst knapphändigt behandlat frågan om decentraliseringen. Den bästa och mest ändamålsenliga lösningen av frågan om boställsforyaltnmgens ordnande torde emellertid enligt länsstyrelsens åsikt stå att vinna i enlighet med den i förutnämnda direktiv anvisade senare huvudlinjen genom vidtagande av åtgärder i decentraliserande syfte. På grund härav och då någon allsidig och grundlig utredning av jämväl denna fråga icke förebragts, kan det icke vara väl betänkt att enbart med ledning av denna de sakkunnigas ensidigt inriktade utredning träffa avgörande i en så viktig och följddiger fråga. Frågan om boställsförvaltningens decentralisering bör sålunda enligt länsstyrelsens mening bliva föremål för fortsatt utredning, innan frågan om förvaltningen av löneboställena företages till slutligt avgörande. .«.•«, På grund av vad ovan anförts anser sig länsstyrelsen böra ställa sig bestämt avvisande mot de sakkunnigas förslag om en ytterligare centralisering av prästlönejordens förvaltning genom densammas läggande under domänstyrelsen. Länsstyrelsen, som emellertid anser det nuvarande systemet mindre ändamålsenligt på grund av detsamma i olika hänseenden vidlådande brister, får för sin del, med hänsyn till att de sakkunniga endast helt flyktigt upptagit till behandling frågan om vidtagande av åtgärder i decentraliserande syfte, uttala sig för en fortsatt allsidig utredning av förutsättningarna för och ändamålsenligheten av ett decentraliserat system för förvaltningen av prästlönejorden. . Domkapitlet i Uppsala: Domkapitlet kan icke underlåta att giva uttryck at sin förvåning över det sätt, varpå de sakkunnige utfört sitt uppdrag. Medan uppdraget åsyftade ett klarläggande av de olika vägar, som kunde ifrågakomma för prästlöneväsendets reformering, ha de sakkunnige utarbetat ett enda förslag till frågans lösning samt därvid antingen helt lämnat åsido eller blott obetydligt diskuterat övriga alternativ, en brist, som även vid bedömandet av det framlagda förslaget är påtaglig och som är så mycket mer beklaglig, då det framlagda förslaget icke utgör ett organiskt fullföljande av nuvarande lagstiftning i enlighet med kyrkoegendomens rättsliga ställning och hittillsvarande öden, utan en radikal omläggning utan motstycke i kyrkans långa historia i vårt land. Redan den omständigheten, att betänkandet sålunda icke lämnat möjlighet till den komparativa överblick, som enligt domkapitlets förmenande måste vara en nödvändig förutsättning för ett bedömande av och ställningstagande till de i betänkandet behandlade frågorna, medför, att domkapitlet icke finner sig kunna tillstyrka, att det framlagda betänkandet lägges till grund för lösningen av frågan om prästlöneväsendets reformering. Härtill kommer att domkapitlet finner en granskning av de framställda reformförslagen lägga i dagen sådana olägenheter, att domkapitlet icke genom sitt tillstyrkande anser sig kunna med-
verka till en lösning av ifrågavarande problem efter de linjer, de sakkunnige föreslagit. Domkapitlet i Linköping: I det nu föreliggande betänkandet gör sig strävan tydligt gällande att icke blott giva avlöningsväsendet en nödig förenkling i formerna, utan ock framför allt att bereda prästerskapet i dess olika tjänsteställningar sådana löner, som lämna ett verkligt tryggande ekonomiskt underlag for det prästerliga arbetet. Ett erkännande av denna uppenbara vilja till forbättring av lönerna känner domkapitlet det som sin plikt att oförbehållsamt giva. Om det oaktat betänkandet enligt domkapitlets mening i hög grad uppkallar till kritik, ja i det förslag vari det utmynnar måste betecknas såsom för kyrkan icke gagneligt, så beror det på den radikala omvälvning, varmed här förvaltningen av den ecklesiastika jorden frånhändes kyrkliga myndigheter och uteslutande lägges i statens hand. Då det med denna fråga om betraktelsen och behandlingen av den till avlöning anslagna fasta ecklesiastika egendomen röres vid en huvudnerv i förslaget, vill domkapitlet nu genast taga upp denna sida av ärendet. Mot det förstatligande av förvaltningen som här föreslås anser sig domkapitlet kunna och böra företräda ett naturligt intresse inom församlingarna att få fasthållas vid de rättigheter, som av ålder knyta dem till de ecklesiastika boställenas förvaltning. Domkapitlet är av den bestämda meningen, att på denna viktiga punkt — kyrkans fasta egendom — genom det framlagda förslaget ett band avkhppes, vilket i kyrkans välförstådda intresse i stället bör bibehållas, ja snarast stärkas. Så mycket mer måste en mot de sakkunniga motsatt ståndpunkt med tydliga ord komma till uttryck som hos de sakkunniga ingen som helst utredning föreligger om möjligheten och gångbarheten av en annan väg än den centraliserande indragningen av de ecklesiastika boställenas förvaltning under ett statens organ: domänverket. I det statsrådsprotokoll av den 22 april 1927, vari chefen för ecklesiastikdepartementet anger direktiv för sakkunniguppdraget, talas det om »ett klarläggande av olika vägar, som kunna ifrågakomma vid de särskilda frågornas lösning» och om vägande mot varandra av de skäl, som tala för den ena eller den ^andra linjen. Och det bör ihågkommas, att statsrådet i samma yttrande i fråga om sättet för de ecklesiastika boställenas förvaltning och reglerna för dispositionen av deras avkastningar angivit, att undersökningen bor inrikta sig på två motsatta huvudlinjer, samt därefter skisserat icke blott en genomförd centralisering, utan ock »långt gående åtgärder i decentraliserande syfte». Domkapitlet måste anse, att det varit lyckligt, om olika alternativ grundligt blivit prövade och framlagda — detta så mycket mer som domkapitlet så långt ifrån hyllar centraliseringstanken på detta område, att det i stället anser klokheten bjuda en stark decentralisering i fråga om förvaltningen av de ecklesiastika boställena. Domkapitlet i Skara: Enligt statsrådsprotokollet den 22 april 1927 borde de sakkunniga vid utförandet av sitt uppdrag i fråga om boställsegendomarnas förvaltning och dispositionen av den från desamma härflytande avkastningen inrikta sin undersökning på de två motsatta huvudlinjer, som erbjuda sig, den ena kännetecknad av centralisering och den andra av decentralisering. Över huvud taget borde de sakkunnigas utredningsarbete närmast begränsas tilj »ett klarläggande av de olika vägar, som kunna ifrågakomma vid de särskilda frågornas lösning». De sakkunniga hava nu utarbetat ett i många hänseenden förtjänstfullt, avreda, klarhet och konsekvens utmärkt förslag till lösning av prästlönefrågan
25 och med densamma sammanhängande problem. Men deras förslag är genomgående byggt endast på den ena av de ovan angivna huvudlinjerna, den centraliserande. Någon annan väg till frågornas lösning än den de själva förorda har, så vitt deras betänkande visar, icke på allvar av dem undersökts. De synas hava utgått från den uppfattningen, att en tillfredsställande lösning icke kunde vinnas på någon annan väg. P å grund av här påpekade förhållande har domkapitlet ytterligt svårt att i ärendets nuvarande skick intaga någon definitiv ståndpunkt till de sakkunnigas förslag. Detta gäller redan själva löneregleringsfrågan. Tydligt är ju att 1910 års löneregleringssystem i sin nuvarande gestalt icke kan läggas till grund för det framtida ordnandet av lönefrågan. Kritiken emot detsamma är från flera synpunkter träffande men säkert är därför ej att den träffar systemet i dess kärna. E n mer djupgående undersökning skulle tilläventyrs kunna visa, att visserligen många med detsamma sammanhängande detaljer f. n. göra det i hög grad invecklat och för övrigt olämpligt men att det dock genom lämpliga förändringar med fördel skulle kunna läggas till grund för ny lagstiftning. Ännu svårare blir det att definitivt bedöma de sakkunnigas förslag, då man kommer till de med varandra nära sammanhängande frågorna om finansieringssystemet och boställsväsendet. Man frågar sig, om ej en grundligare utredning kunnat giva vid handen, att en god lösning står att vinna efter den linje, som betecknats med uttrycket decentralisation. Bristen på en grundligare efter vetenskapliga metoder gjord undersökning av rättsfrågan gör sig också särskilt starkt förnummen inför de i betänkandet framlagda förslagen till fullständig centralisering såväl i fråga om dispositionen som förvaltningen av de kyrkliga avlöningstillgångarna. Den jämkning i dispositionen av prästboställenas avkastning, som redan i utjämningssyfte skett, torde knappast kunna tillräckligt motivera de av de sakkunniga gjorda förslagen. Betänkligheterna ur rättslig synpunkt synas särskilt starkt motiverade, då det föreslås att kyrklig fastighet skulle kunna försäljas genom statsmyndigheterna utan att pastoraten eller domkapitlen få mer än yttranderätt. I sammanhang därmed vill domkapitlet uttala, att enligt domkapitlets mening prästerskapets privilegier fortfarande äga giltighet i större omfattning än i betänkandet göres gällande. Regeringsrättens utslag av den 15 december 1925 (reg.-rättens årsbok för år 1925, sid. 198), vartill betänkandet i förbigående hänvisar i en not, förutsätter ju, att privilegierna allt fortfarande gälla även i fråga om löneboställena. Och då avsevärda belopp av ecklesiastika löneboställens och till dem hörande skogars avkastning torde hava influtit i kyrkofonden, kan frågan huruvida privilegierna gälla även kyrkofonden icke utan vidare besvaras nekande. Såsom de sakkunniga själva påpeka, har också kyrkomötets medgivande av Kungl. Maj :t inhämtats i varje fall, då det gällt ett förfogande av prästlönejord eller dess avkastning, liksom då det varit fråga om ändring i prästlönelagarna och till följd därav om kyrkofondens användning. Domkapitlet anser sig på grund av vad här framhållits böra uttala såsom sitt bestämda önskemål, att, innan andra åtgärder i ärendet vidtages, en kompletterande utredning må komma till stånd särskilt med hänsyn till möjligheten och lämpligheten att i decentraliserande riktning lösa finansieringens och boställsväsendets problem. Domkapitlet hoppas att senare, då en utredning av nyss antydd art blivit verkställd, på nytt få tillfälle att yttra sig i saken. Domkapitlet i Västerås: Det uppdrag, som lämnats åt de sakkunniga, vilka
nu avgivit sitt betänkande, skulle, enligt de av vederbörande statsråd i sammanhang med deras tillkallande angivna riktlinjer (bet. II, s. 6 £.), endast avse en »förberedande undersökning». Denna skulle icke syfta till »framläggande av utarbetade författningsförslag» utan »begränsas till ett klarläggande av de olika vägar, som kunna ifrågakomma» och därför utmynna i en »redogörelse för de huvudalternativ till ny avlönings- och boställsordning, som synas på allvar förtjäna att tagas i övervägande». Vad särskilt beträffar »sättet för boställsegendomarnas förvaltning och reglerna för dispositionen av den från desamma härflytande avkastningen» borde undersökningen särskilt »inriktas på de två motsatta huvudlinjer som erbjuda sig»; »antingen ett fullföljande av den redan 1910 delvis genomförda centraliseringen eller ock långt gående åtgärder i decentraliserande syfte — — —». Härigenom skulle åt vederbörande myndigheter den nödiga överblicken över sakläget beredas för att, var från sin särskilda synpunkt, kunna fatta ställning till det omfattande komplex av frågor, det här gäller, och först sedan dessa beretts tillfälle att yttra sig, borde så »utredningen fortsättas i syfte att framlägga ett i detalj utformat förslag till ny lagstiftning på detta område». Då nu emellertid de sakkunniga med åsidosättande av denna instruktion gestaltat sitt betänkande till ett från början till slut med sträng logisk stringens genomfört förord för en viss bestämd lösning av de föreliggande frågorna och i stort sett endast i den mån det för vederläggande av de invändningar, de tänkt sig kunna riktas mot det av dem framlagda, så gott som fullständigt utarbetade förslaget ingått på andra möjligheter, är det uppenbart, att även de av vederbörande myndigheter infordrade yttranden måste få en annan karaktär, än om de haft att bygga på en utredning av den i statsrådsprotokollet angivna arten. Det kan nu ej undvikas, att de, i samma mån som de stå tveksamma inför eller finna sig förhindrade att ansluta sig till de sakkunnigas förslag, på många punkter måste göra sitt definitiva ståndpunktstagande beroende av en föregående ytterligare utredning. Trots den i och för sig beklagliga tidsutdräkt, som härigenom måste vållas, kan och får dock, såsom domkapitlet redan här vill på det starkaste betona, kravet på en sådan ytterligare utredning icke undanskjutas. Kan å ena sidan det sätt, varpå här föreliggande frågor finna sin lösning, bliva av avgörande betydelse för hela det framtida förhållandet mellan kyrka och stat i vårt land, så kunna å andra sidan de svårigheter, som vidlåda den nuvarande ordningen, icke sägas vara av den akuta art, att icke tid skulle kunna beredas för en verkligt allsidig utredning av den art, som i statsrådsprotokollet skisserats och som frågornas utomordentliga vikt kräver. Den allmännaste anmärkning, under vilken alla andra formellt sett kunna subsumeras, som de sakkunniga hava att rikta mot den nuvarande ordningen för prästerskapets avlöning och den därtill anslagna egendomens förvaltning, gäller dess genomgående alltför invecklade och komplicerade struktur med de onödiga omgångar, den opraktiskhet och svårhanterlighet samt också de i många punkter direkt orättvisa eller oekonomiska resultat, som därav blivit en följd. I motsats härtill karakteriseras de sakkunnigas förslag från formell synpunkt genomgående av en strävan efter största möjliga förenkling, uniformering och rationalisering samt praktisk och ekonomisk lätthanterlighet. Mera sakligt sett svarar häremot en genomgående tendens till centralisering och en strävan att obehindrat av den historiskt framvuxna traditionen så fullständigt som möjligt inordna den kyrkliga ekonomiska förvaltningen såsom ett led i statens allmänna förvaltning. Att förslaget med denna sin grundtendens på
27 många punkter måste komma i motsats mot de krav på inrymmandet åt kyrkan av en större självständighet i förhållande till staten, som på senare tid från kyrkligt håll med allt större energi framställts, ligger redan från början i öppen dag. Dock vore det utan tvivel oriktigt, om man på grund härav från kyrkans sida ville utan vidare ställa sig avvisande till de sakkunnigas förslag i dess helhet. Det är icke ovillkorligt och under alla förhållanden givet, att kyrkans självständighet i mera inre hänseende måste bliva lidande ay att vissa sidor av dess yttre förvaltning övertages av staten. I vad mån så här ar fallet måste därför punkt för punkt prövas, varvid visserligen måste beaktas, att de olika delarna av de sakkunnigas förslag äro så strängt logiskt förbundna med varandra, att det knappast kan undgås, att en väsentligare rubbning därav i en viss del måste återverka även på de övriga. Domkapitlet i Växjö: Domkapitlet vill uttala sitt erkännande för det ingående och i många avseenden förtjänstfulla arbete, de sakkunniga nedlagt, och sin tacksamhet för den uppskattning av prästens gärning och svårigheten i hans kall, som mer än en gång kommit till uttryck i betänkandet. Om domkapitlet likväl icke kan instämma med de sakkunniga i mer än vissa detaljer, som i och för sig synas domkapitlet icke blott värda att diskutera utan jämväl innehålla synnerligen värdefulla uppslag, så beror detta därpå, att enligt domkapitlets uppfattning de sakkunniga icke tagit hänsyn till omfattningen av sitt uppdrag. De sakkunniga hade nämligen — enligt det dem lämnade uppdraget — bort begränsa sin utredning till ett klarläggande av de olika vägar, som kunna ifrågakomma vid lösningen av de särskilda frågor, uppdraget omfattade (se bil. 1, s. 7, st. 4). I stället hava de sakkunniga följt endast en vag och utarbetat ett i denna riktning gående fullständigt förslag, under det att övriga möjliga alternativ icke alls eller blott obetydligt diskuterats. Härigenom har avsikten med det i statsrådsprotokollet den 22 april 1927 lämnade uppdraget icke fullföljts, ty av detta protokoll framgår tydligt, att olika mojligheter till nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlöning och förvaltning av den därtill anslagna egendomen skulle hava klarlagts, för att de beslutande myndigheterna skulle kunna klart bedöma huvudgrunderna for prästlöneväsendets ordnande före utarbetandet och formulerandet av forslag i ämnet. Sålunda hava de sakkunniga förbigått vad i nämnda statsrådsprotokoll omnämnts rörande spörsmålet om sättet för boställsegendomarnas förvaltning och reglerna för dispositionen av den från desamma härflytande avkastningen, beträffande vilka frågor det framhållits, att undersökningen särskilt borde inriktas på de två motsatta, i protokollet närmare angivna huvudlinjer, som erbjuda sig. Under den förberedande diskussionen i domkapitlet hava olagenheterna av att de sakkunniga icke fattat sitt uppdrag i överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet lämnade direktiven tydligen visat sig. Vissa av domkapitlets ledamöter hava nämligen velat ingå i en detalj granskning av betankandet, under det att andra däremot ansett sig icke ens kunna instämma i utgångspunkterna för utredningen. För samtliga ledamöter har det i varje fall varit uppenbart, att det på grundval av de sakkunnigas betänkande icke varit möjligt att intaga bestämd ståndpunkt i fråga om grunderna för prästerskapets avlöning, innan klarhet vunnits rörande de vägar, som härutinnan äro framkomliga. Det har för domkapitlet stått klart, att det första, som borde hava utretts, vore, huruvida och, i så fall, vilka hinder av juridisk art låge i vägen för en lösning av frågan i den ena eller andra riktningen. Olika uppfattningar om rättsfrågans betydelse må synas möjliga, men man måste hava själva denna fråga klar för sig, innan man skrider till ett avgörande beslut.
28 Så har inom domkapitlet mycket allvarliga betänkligheter framställts gent emot den rättsliga grunden för föreliggande utredning. I denna lämnas icke någon som helst förklaring om vad de sakkunniga avse med vare sig »kyrkan» eller »kyrkans äganderätt». Visserligen uttala de sakkunniga mycket erkännsamma ord om kyrkans verksamhet över huvud, men om en uppfattning avkyrklig verksamhet såsom sådan skall utläsas härav, synes det domkapitlet vara den, att denna verksamhet endast är en sida av statens. Vidare hava de sakkunniga icke utfört en tillbörlig granskning av den nu allt mera framträdande frågan om lokalförsamlingarnas äganderätt till prästgårdarna och d^ ecklesiastika boställena. Skulle det visa sig, att — såsom man har skäl att förmoda på grund av det resultat, vartill man redan genom officiella utredningar kommit, — lokalförsamlingen i flera fall, än man hittills tänkt sig, är ägare till boställena, skulle detta innebära ett allvarligt gravamen emot de. sakkunnigas utredning och förslag. Domkapitlet vill icke i frågans nuvarande iäge fatta ståndpunkt till denna eller liknande rättsfrågor utan endast uttala nödvändigheten av att vid en undersökning vederbörlig hänsyn tages till dessa frågor. Äganderättsfrågan kan icke utan skada för den allmänna rättssäkerheten helt skjutas å sido. Domkapitlet är fullt medvetet om, att rättsfrågan vid en lösning av prästlöneregleringsfrågan i våra dagar med hela den hittillsvarande utvecklingen bakom sig måste te sig annorlunda, än den ter sig för den teoretiska rättshistorikern. Vad härmed sagts, innebär icke, att domkapitlet skulle anse, att icke vissa förslag — såsom skatteutjämningen och andra — mycket väl kunna diskuteras även från en annan utgångspunkt i rättsfrågan, men de sakkunnigas förslag om försäljning i större skala av den kyrkliga jorden torde helt säkert böra undergå en grundlig revidering. Mot en omflyttning av sådan jord genom avyttring av olämpliga fastigheter, i fråga om vilka hinder avjuridisk art icke föreligga, samt förvärvande av bättre belägna och mera räntabla jordegendomar, har domkapitlet icke några principiella betänkligheter, förutsatt att den nyförvärvade jorden i äganderättsligt hänseende får samma ställning som den, vilken den skall ersätta. Skulle det visa sig, att församlingarna i flera fall, än man hittills ansett, äro ägare av de ecklesiastika fastigheterna, bleve detta onekligen ett starkt stöd för den uppfattning, som icke vill lösgöra prästen alltför mycket från den gamla förbindelsen med lokalförsamlingen. Vidare torde därav framgå, att församlingarna beträffande löneförhöjningar o. d. icke kunna berövas sina rättigheter i den utsträckning, de sakkunniga föreslagit. Även behandlingen av sådana detaljfrågor som inbetalandet av den återstående kronotionden lärer icke kunna undgå att färgas av rättsuppfattningen. Domkapitlet anser sig emellertid icke böra ingå på någon ytterligare exemplifiering av nödvändigheten av en allsidigare utredning. Icke heller torde domkapitlet behöva fatta ståndpunkt till den av kontraktsprosten doktor Ihrmark framställda reservationen, vilken även denna synes domkapitlet i stort sett just sakna tillräcklig konsekvens. På grund av det anförda får domkapitlet hemställa om verkställande genom Kungl. M a j t s försorg av förnyad utredning av frågan rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlöning samt dispositionen och förvaltningen av prästlönejorden. Lektorn Cavallin (se ock nedan vid lektorn Terners yttrande) var från domkapitlets beslut skiljaktig och yttrade: Jag instämmer med domkapitlets majoritet i dess anmärkning mot de sakkunniga, att dessa »icke tagit hänsyn till
29 omfattningen av sitt uppdrag», i det att de icke klarlagt »de olika vägar, som kunna ifrågakomma vid lösningen av de särskilda frågor, uppdraget omfattat», och att de icke utrett, »vilka hinder av juridisk art, som ligga i vägen för en lösning av frågan i den ena eller andra riktningen». Därför förenar jag mig med nämnda majoritet i dess hemställan till Kungl. Maj :t om förnyad utredning angående grunderna för lagstiftningen om prästerskapets avlöning. För övrigt vill jag med allt eftertryck framhålla de stora både negativa och positiva förtjänster, som utmärka de sakkunnigas betänkande. Kritiken av det nuvarande avlöningssättet och den nuvarande förvaltningen av de ecklesiastiska lönetillgångarna är skarp och träffande, ja förintande. Det framlagda förslaget är i allt väsentligt väl utformat och väl avvägt. Det lär icke bliva lätt att uppgöra ett lika bra och för prästerskapet lika fördelaktigt förslag. Enligt min mening skulle prästerskapet göra klokt i att icke, som dess representant bland de sakkunniga gjort, bita sig fast i föråldrade privilegier utan åtnöja sig med samma avlöningsform som det allmännas övriga tjänare och besinna innebörden i sägnen om de sibyllinska böckerna. Lektorerna Pira, Rosén och Terner, vilka biträdde domkapitlets utlåtande, avgåvo därutöver särskilda yttranden. Lektorn Pira yttrade: Det betänkande rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlöning och förvaltningen av den därtill anslagna egendomen, vilket avgivits den 31 december 1929, torde kunna med fog sägas vara i hög grad präglat av en kameralistisk fiskaliseringspolitik, som tyvärr allt för ofta under rätt lång tid gjort åtskilliga administrativa myndigheter motvilliga mot ett erkännande av något, som dock omedelbart följer av principen »ius suum cuique tribuere», nämligen att rättigheter på det kyrkliga området innebära lika välgrundade krav på aktning som vilka andra rättigheter som helst. Domstolar i Sverige hava ju då och då fått anledning att sätta gränser för den i och genom fiskaliseringspolitiken givna tendensen att medels administrativa åtgärder begå rättskränkningar, så snart någon möjlighet synes föreligga att, direkt eller indirekt, till statsverket, såsom det heter, indraga något förmögenhetsobjekt av den art, att det enligt lag måste sägas vara ett (fenom lag skyddat medel för vinnande av något kyrkligt ändamål (jfr reg.formen, §§ 16, 77, 87 [2:o], 114; kyrkolagen, kap. 26, §§ 5 o. 6; förordningen om kyrkostämma 1862, §§ 1—3, 40). Jfr bet. I, s. 352 ff. Näppeligen skulle nämnda betänkande hava fått sin fiskaliseringspolitiska karaktär, om de kommitterade verkligen, i överensstämmelse med sitt uppdrag från Kungl. Maj :t (bet. bil. 1 i del II, ss. 6 o. 7), tagit vederbörlig hänsyn till det rättsläge, vars undersökning måste utgöra conditio sine qua non vid klargörande av nya grunder för lagstiftning rörande nu ifrågavarande område inom statsförvaltningen. Själva formuleringen av de ur principiell synpunkt avgörande uttalandena i betänkandet (del I, ss. 12 o. 14) rörande svenska kyrkoväsendets legala relationer till svenska staten vittnar om en högst märklig oklarhet i avseende på det verkliga rättsläge, i vilket åtskilliga kyrkliga rättssubjekter enligt gällande svensk lag befinna sig inom vårt svenska rättssamfund. Det torde vara onekligt, att vissa ecklesiastika rättssubjekter finnas, åt vilka genom svensk lag tillerkännes en viss rättskapacitet, låt vara att denna ej just med synnerligt stark konsekvens är lagligen bestämd och skyddad. Den finnes dock såsom lagligen erkänd. Ty vissa »svenska kyrkans ombud», bland vilka somliga äro »medlemmar, som till prästeståndet höra (förordn. ang. allm. kyrkom. 1863, §§ 1 o. 10), hava rätt och plikt att sammanträda till allmänt
30 kyrkomöte; och i kraft av reg.-formen, §§ 2, 4, 16, 28, 77, 87 (2:o), 114, har verkligen svenska kyrkan en principiellt bestämd relation till svenska staten. Detta rättsfaktum belyses ytterligare klart genom 1686 års kyrkolag, kap. 24, § 4, kap. 26, §§ 5 o. 6, samt de bestämmelser i 1862 års förordn. om kyrkostämma, genom vilka varje kyrkoförsamling får sig tillerkänd en viss kyrkorättslig befogenhetssfär, vilken icke alldeles saknar lagligt skydd emot administrativt godtycke. Och varje präst är naturligtvis ett ecklesiastikt rättssubjekt ur den offentliga rättsordningens synpunkt just därför, att han såsom präst i främsta rummet är själasörjare i en kyrkoförsamling och såtillvida ej utan orimlighet kan betraktas såsom en statens civile ämbetsman, även om han — låt vara i kraft av en gammal osed — blivit över hövan belastad med åtskilliga funktioner, som borde utövas genom ämbetsmän av antytt slag, men som till följd av dels statsfinansiella hänsyn, dels förvaltningstekniska bekvämlighetsskäl ålagts prästerskapet. Därför är det ur den offentliga rättsordningens synpunkt av stor vikt att inom den ecklesiastika förvaltningens område städse betrakta och behandla alla frågor rörande prästerskapet ur den synpunkt såsom den huvudsakliga, som är given i och genom just detta faktum, att prästen principiellt är en kyrklig församlings själasörjare, vilkens huvudfunktion är att arbeta för det religiösa momentet av den andliga kulturen. Däri ligger nämligen, för det första, att prästen såsom sådan ingalunda är, ej heller någonsin kan bliva statsämbetsman. Om han nu verkligen, jämte det att han är själasörjare, också i viss mån fungerar såsom statsämbetsman, så uppstå naturligt nog i samband därmed vissa rättsfrågor, vilka givetvis innebära även vissa ekonomiska problem; men varje ansats till att vid behandling av de antydda frågorna ignorera eller skjuta i bakgrunden prästens egenskap att principiellt vara religionsfunktionär leder till förvända strävanden på ecklesiastikförvaltningens område. Ett sådant förvänt strävande är bland annat detta att i avlöningshänseende jämställa prästerna med civila statstjänstemän. I prästens konstitutiva egenskap att vara en kyrklig församlings själasörjare ligger, för det andra, att mellan präst och församling blir givet ett visst rättsförhållande, som måste föranleda åtgöranden från statsmaktens sida, alldenstund eljes själva statsförvaltningen skulle komma att lida av en bristfällighet med högst betänkliga konsekvenser ej minst ur juridisk och politisk synpunkt. Det är just detta järnhårda faktum, som i själva verket gör det s. k. bandet mellan s. k. stat och s. k. kyrka oupplösligt, huru långt man än månde gå i försöken att genom s. k. sekularisering göra prästens ställning så prekär som möjligt och hans församlingsarbete till någonting ur juridisk synpunkt indifferent. Men samma faktum föranleder den praktiska nödvändigheten för statsmyndigheterna att medels hela systemet av vederbörliga kontrollåtgärder, i kraft av lag, i laga ordning och med laga verkan, sörja för att själasörjare med bästa möjliga yrkeskvalifikationer och bästa möjliga ekonomiska position bliva^ satta i tillfälle att självständigt fungera just såsom själasörjare, på det att så mycket som möjligt må göras för att förebygga och avlägsna de faror för själva rättsordningens bestånd och sunda utveckling, som städse hota att uppstå utur fanatisk vidskepelse eller fanatisk religionsfientlighet. Det är därför, som en strängt rättsenligt arbetande statsförvaltning alltid måste hava ett ecklesiastikt moment i någon form. Och till ecklesiastikförvaltningens omsorger hör nödvändigtvis att under samverkan med justitieförvaltningen söka klargöra de rätta grunderna för bestämmandet och skyddandet av rättigheterna hos de ecklesiastika rättssubjekter, som utgöras av präst och församling. I den
31 allmänna uppgiften att medels lämpliga statsåtgärder befordra rättslig självständighet för och rättslig samverkan mellan nyssnämnda ecklesiastika rättssubjekter ingår naturligen också en statskontrollerad reglering av prästerskapets avlöningsförhållanden. Men om någon tror sig om att vid försöken att lösa nämnda uppgift kunna vinna ett tillfredsställande resultat genom att behandla prästernas lönefråga så, som om den vore av samma natur som en fråga om lön åt statens civila ämbetsmän, så utvisar detta förfarande, att vederbörande är blind för det kulturfaktum, att en präst aldrig i sin egenskap av präst kan vara statsämbetsman, han må nu belastas så mycket som helst med civilämbetsmannaarbete. Och resultatet av en sådan utredning av grunderna för prästerskapets avlöning, som är utförd med utgångspunkt ifrån en error principalis av nyss antydd art, kan på grund av sakens natur aldrig bliva tillfredsställande annorlunda än skenbarligen och ur förvända synpunkter. Ecklesiastik- och justitieförvaltningens fundamentala synpunkter bliva förvanskade, när de underordnas under kameralistiska fiskaliseringssträvanden, något, som i stor omfattning skett i det föreliggande betänkandet om prästlönefrågan. Lektorn Rosén yttrade: De kommitterades kritik av det nuvarande förvaltningssystemet synes mig i stort sett vara riktigt och deras förslag till ändring ofta praktiska. Men hava församlingarna äganderätten till prästboställena, kan reformen icke genomföras utan i strid mot gällande rätt. Att strängt fasthålla vid principen om församlingarnas äganderätt torde emellertid också leda till konsekvenser, som nog ingen önskar draga. Fråga är, om en lösning kan givas, som är på en gång laglig och praktisk. Lektorn Terner, med vilken lektorn Cavallin i det mesta instämde, anförde: Det synes mig, som vore det för den fortsatta diskussionen kring de frågor, som avhandlas i de sakkunnigas betänkande, önskvärt, att man gjorde skillnad mellan å ena sidan centralisering, å den andra införlivande med staten eller konfiskation, samt helst undveke uttrycket förstatligande, vilket synes användas än i den ena betydelsen, än i den andra. Vad de sakkunniga direkt föreslå, är centralisering. Vad man på många håll befarar som följd av en lagstiftning i de sakkunnigas anda och en lagtolkning i obruten linje med hittillsvarande administrativ praxis, är införlivande med staten. Det kan icke nekas, att vissa detalj uttalanden av de sakkunniga komma dessa farhågor att synas mera berättigade, än eljest skulle hava varit fallet. Införlivande med staten är enligt min mening icke önskvärt. Huruvida centralisering är det, återstår att längre fram väga mot de motsatta alternativ, som de sakkunniga i stort sett lämnat outredda. Men de skäl mot centralisering, som bottna i att man identifierar sådan med konfiskation, böra icke få bliva avgörande. Centralisering kan mycket väl tänkas under en ända upp till toppen genomförd kyrklig förvaltning. Sambandet mellan denna fråga och kyrkofondskommitterades tidigare framförda förslag om kyrkofondsstyrelse synes vid frågans fortsatta behandling böra mera än hittills beaktas. Då jag instämt i domkapitlets önskan om prövning även av möjligheterna till starkt decentraliserad förvaltning, har detta skett med en viss tvekan. Så, som decentraliseringen motiverats och skisserats i många av de uttalanden, vilka gjorts till förmån därför, synes den mig nämligen syfta till eller^ åtminstone komma att resultera i att rikskyrkan spränges sönder i en mångfald fristående sockenkyrkor eller församlingar, somliga rika, andra — flertalet — fattiga och utan någon lagligen erkänd rätt till understöd från de förra. En sådan utveckling vore efter min mening en olycka, på vars avvärjande man
av all makt måste inrikta sig, om över huvud taget förslag längs denna linje skola upptagas till behandling. Till förmån för decentralisering, så att varje församling i huvudsak svarade för avlöningen av sitt prästerskap, har bland annat anförts, att detta skulle vara »ägnat att stärka känslan av församlingsbandet och av församlingens och dess prästerskaps ömsesidiga beroende». Detta förment lyckliga tillstånd är efter min mening allt annat än lyckligt. Vårt lands talrika frikyrkoförsamlingar torde hava åtskilligt att berätta härom — eller rättare sagt deras pastorer. Beroendet blir nämligen i ekonomiskt avseende aldrig ömsesidigt. Det blir prästens beroende av majoriteten inom församlingen, en majoritet, som han frestas att söka behaga eller rent ut sagt ställa sig in hos genom sin predikan, sin handel och vandel. Fruktan för att ställa prästen i dylikt beroende är för mig ett mycket starkt skäl mot decentralisering. Domkapitlet i Lund: I strid mot statsrådsprotokollet av den 22 april 1927 vid tillsättning av de sakkunniga ha dessa allt för ensidigt uppfattat sin uppgift. Någon utförlig diskussion om avhjälpande av påtalade brister i nu gällande lönelagstiftning och inom densammas ram förekommer icke och dock hade väl närmast till hands legat att, innan man utdömer hela detta komplex av lagar, undersöka möjligheterna härtill. Domkapitlet kan icke underlåta att framhålla, att de sakkunniga förutsatt omöjligheten av det nu rådande systemets kvarstående och som mål för sitt utredningsarbete satt prästerskapets inordnande under det för statens tjänstemän gällande avlöningsreglementet. Det föreliggande betänkandet är sålunda icke förutsättningslöst. För genomförandet av sitt förslag och över huvud taget för möjliggörandet av detsamma föreslå de sakkunniga vittomfattande förvaltningsändringar angående den till prästerskapets avlöning anslagna fasta egendomen, prästlönernas fastställande och deras finansiering. E n radikal förändring äger rum, som lämnar utan allt avseende många viktiga, bestående historiska, kyrkliga och rättsliga förhållanden på dessa områden, och som innebär kränkningar av församlingarnas och prästerskapets rätt att deltaga i dessa förvaltningsgöromål. De sakkunniga försvara sin ståndpunkt med att »de ändrade tidsförhållandena» kräva en sådan omläggning av denna förvaltning. Med vad rätt de sakkunniga taga de ändrade tidsförhållandena till stöd exempelvis för sitt angrepp på församlingens rätt till prästlönejordens avkomst för avlöning av den församlingens prästerskap må lämnas därhän. Domkapitlet synes det dock som om ändring i »tidsförhållandena» beträffande dispositionen av denna avkomst icke skulle föreligga. Den pastorala verksamheten kräver nu som förr för avlöningsändamål denna avkomst, vilken den enskilda församlingen alltså i likhet med vad som förut varit förhållandet bör kunna tillgodoräkna sig. Domkapitlet i Göteborg: Vad angår grundsatsen, att svenska kyrkans prästerskap är att likställa med statens befattningshavare, så måste domkapitlet för sin del på det kraftigaste bestrida denna. Visserligen utför prästerskapet åt staten en hel del åligganden och visserligen har staten ovillkorligen ett visst intresse av, att kyrkans tjänare både utbildas, tillsättas och avlönas så, att de kunna fullgöra sina tjänsteåligganden, men det vore att helt bortse ifrån såväl den historiska utvecklingen som prästens egentliga ämbetsgärning, om han likställdes med statens tjänstemän. Prästen är i första hand den enskilda församlingens tjänare och har att där verka såsom verbi divini minister, och endast såsom sådan blir han också i viss mening en statens tjänsteman. Församlingstjänsten är det primära och ifrån denna hans tjänst kunna hans övriga ämbetsuppdrag härledas. Det förefinnes rent av en väsenskillnad mellan
33 prästen och statstjänstemannen, denna huvudsakligen beroende på de helt olika åligganden och tjänsteplikter, som åvila dem. Att en dylik åtskillnad verkligen förefinnes, och att även de sakkunniga erkänna detta, framgår med all önskvärd tydlighet därav, att de sakkunniga icke föreslagit någon ändring i det sätt, på vilket det ordinarie prästerskapet tillsättes. I de allra flesta fall är det efter församlingens val och på grund av valresultatet, som en ordinarie prästerlig befattning får sin innehavare. Med allt erkännande av den höga uppskattning av prästens ämbetsgärning, som i sakkunnigebetänkandet kommit till uttryck, och icke minst för den värdesättning härav, som man måste finna i de lönebelopp och övriga lönebestämmelser, som av sakkunniga föreslagits, kan domkapitlet likväl icke för sin del godkänna den grundprincip, på vilken förslaget ytterst vilar. Det synes domkapitlet, som om de sakkunniga, trots den grundlighet och noggrannhet de i sitt arbete nedlagt och trots det stora material de framlagt, likväl icke på ett tillfredsställande sätt löst den uppgift de fått sig förelagd. De brister i nu gällande lönereglering och lagstiftning, som onekligen förefinnas och för vilka de sakkunniga haft en skarp blick, och de svårigheter, som otvivelaktigt måste uppstå, då det gäller att råda bot för de förefintliga bristerna, hava föranlett de sakkunniga att taga steget fullt ut och helt bryta med det gamla. Det avgivna betänkandet vittnar därom. Däremot framgår det icke av betänkandet, att de sakkunniga, innan de beträdde denna väg, verkligen sökt efter utvägar att lösa frågan på den gamla grunden och med bibehållande av vad den har värdefullt och säkerligen även för framtiden livsdugligt. De sakkunniga synas ha från början alltför ensidigt sett på frågan och utgått ifrån, att den väg, de bestämt sig skola beträda, varit den enda möjliga. Därför blir det vid granskningen av betänkandet, trots dess utförlighet och detaljrikedom, dock omöjligt att bilda sig en föreställning om huruvida icke även andra vägar till frågans lösning kunnat finnas, och vilka de i sådant fall skulle vara. Hela betänkandet är lagt så, att det liksom med sin tyngd skall krossa alla andra förslag, som nog också äro tänkbara. Enligt domkapitlets mening hade det just varit de sakkunnigas uppgift att i enlighet med givna direktiv visa och utforma icke blott en väg utan att påvisa de olika vägar, som till frågans lösning erbjuda sig, och därmed göra det möjligt att bland dessa vägar utvälja den, som befinnes bäst leda till målet. Domkapitlet i Karlstad: Betänkandet kännetecknas av ett radikalt omgestaltande av hela det kyrkliga avlöningsväsendet och därmed i samband stående ekonomiska förhållanden. Domkapitlet kan icke närmare ingå på den i många fall omstridda och ensidiga historiska motivering, som därvid förebragts, utan vill endast i vissa huvudpunkter angiva sin ståndpunkt till de förordade åtgärderna. Detta så mycket mera som domkapitlet är övertygat därom att, innan slutlig avgörelse sker, en förnyad undersökning av hela frågan från både rättslig och ekonomisk synpunkt är nödvändig. Domkapitlet i Härnösand: Fastän det i de åt de sakkunniga lämnade direktiven uttryckligen framhållits, att deras undersökning borde inrikta sig på de två motsatta huvudlinjer, som härvid erbjuda sig, nämligen fortsatt centralisering av förvaltningen eller decentralisering genom boställenas fakultativa överlämnande till pastoraten till viss friare nyttjanderätt, hava dock de sakkunniga endast mycket flyktigt behandlat frågan om decentraliseringen. Någon allsidig belysning av det svårbedömliga spörsmålet om lämpligaste sättet för löneboställenas förvaltning har alltså icke givits. I följd härav är ej heller tillräcklig ledning lämnad för många med spörsmålet icke förtrogna vid stånd3—O102B9
punkttagande till detsamma. Att enbart på en så ensidigt inriktad utredning, som den föreliggande, träffa avgörande i denna viktiga fråga med dess omfattande konsekvenser är ej välbetänkt och kan icke vara riktigt. Det synes därför domkapitlet vara en tvingande nödvändighet, att utredningen fullföljes i fråga om boställsförvaltningens decentralisering. I det mycket viktiga spörsmålet om äganderätten till boställen hava de sakkunniga ej lämnat någon egentlig utredning. Då genom valet av sakkunniga den juridiska sakkunskapen lämnats det största inflytandet på utredningen, hade man kunnat förvänta, att detta spörsmål gjorts till föremål för grundlig undersökning. Då så emellertid icke skett, men förslag väckts om försäljning i mycket stor utsträckning av den ecklesiastika jorden, torde det, då försäljningsfrågan är beroende på äganderättsfrågan, vara ofrånkomligt att få äganderättsfrågan så ingående utredd som möjligt. På grund härav anser domkapitlet, att kompletterande utredning i nämnda tvenne hänseenden bör komma till stånd. Domkapitlet i Luleå: Om det utav de sakkunnige framlagda förslaget måste erkännas, att det är enhetligt, enkelt och väl genomtänkt. Det präglas även av välvilja mot prästerskapet och en strävan efter bästa möjliga avkastning av den kyrkliga egendomen. Men det lider enligt domkapitlets förmenande av ett kardinalfel därutinnan, att det allt för mycket bortser från kyrkans berättigade anspråk på medbestämmanderätt genom sina organ i förvaltningen av denna egendom och från de lokala församlingarnas intressen och rättsanspråk beträffande boställsjorden. Genom sitt upplösande av de ekonomiska banden mellan lokalförsamlingen och dess prästerskap leder det ock till ett försvagande av den sedan gammalt hävdvunna samhörighetskänslan dem emellan. Domprosten Hanson yttrade vid betänkandets behandling i domkapitlet i Luleå: För min del hyser jag en från domkapitlets majoritet avvikande mening och uttalar min odelade anslutning till de sakkunniges förslag i alla avseenden. Detta gäller i främsta rummet de grundläggande principerna för sakkunniges förslag. De »olämpor» i det nu gällande avlöningssystemet, vilka kommit till synes under tiden för dettas tillämpning, synas mig så uppenbara, att de snarast möjligt böra ersättas av andra, som för alla parters vidkommande mer överensstämma med rättvisa, billighet och tidsenlighet. Dessa krav synas mig väl tillgodosedda i de sakkunniges enligt min mening väl funna lösning avhithörande frågor. Domkapitlet i Visby: Man må medgiva, att det förslag till prästlöneväsendets ordnande, som de sakkunniga framlagt, har ur enbart löneregleringssynpunkt flera förtjänster. Det är enkelt till sin struktur och skulle, om det genomfördes, vara lätt att tillämpa. Det placerar de prästerliga befattningshavarne i regel i en fördelaktig löneställning. Ålderstilläggen äro en avgjord förbättring, likaså rätten till semester och till pension eller emeritilön vid en viss uppnådd åldersgräns. Men förslaget lider av många och svåra brister. Det är ensidigt och schablonmässigt. Man kan icke värja sig för tanken, att de sakkunniga utstakat en viss väg att uppnå sitt mål, och för detta har mycket gammalt av värde kastats undan eller hyfsats till i en för ändamålet passande form, som ej kan anses försvarlig. Den utredning, de sakkunniga fått sig anförtrodd, synes hava i första hand bort taga sikte på klargörandet av det nu bestående rättsläget i fråga om det prästerliga avlöningsväsendet. Första förutsättningen för utarbetandet avett förslag till ny prästlönelagstiftning måste givetvis bliva en grundlig under-
35 sökning av vilka rättigheter och skyldigheter som med hänsyn till de allmänna rättsregler, vilka på olika tider i det förflutna tillkommit, på ifrågavarande område för närvarande bestå. En sådan undersökning synas de sakkunniga hava underlåtit att företaga. Endast på enstaka punkter hava de lämnat upplysningar i hithörande frågor, och dessa upplysningar äro i de flesta fall föga ingående. I prästlönefrågan intager boställsväsendet en synnerligen betydelsefull plats och utgör av gammalt en av grundpelarna för hela avlöningsväsendet. Det är därför synnerligen beklagligt, att sakkunnigmajoriteten i så hög grad, som fallet är, omfattar principen om prästboställenas statliga karaktär och hyllar tendensen till boställsväsendets förstatligande på ett sätt, som har stor likhet med en formlig reduktion. Detta förstatligande av det ecklesiastika boställsväsendet har tyvärr i viss utsträckning redan förut utan någon bestämd gensaga från kyrkligt håll så småningom insmugit sig i lagstiftningen, särskilt i 1910 års boställsförfattningar. Denna utveckling bör icke få fortgå utan i stället hämmas, i synnerhet som historiskt-rättsliga skäl torde tala däremot. Vad kyrkan tillhör bör bibehållas som kyrkans egendom. Statens omhändertagande av kyrkans angelägenheter särskilt med avseende på de kyrkliga tillgångarna kunde vara fördelaktigt på en tid, då statsmakterna i kyrkans verksamhet sågo en nationell uppgift av vikt och värde, men i vår tid, då från auktoritativt håll en motsatt åskådning gör sig starkt gällande, är det en plikt att se upp för bibehållande av det nödvändiga ekonomiska underlaget för kyrkans betydelsefulla gärning till den andliga folkhälsans bevarande och främjande. En så grundlig utredning, som är möjlig utan alltför stor tidsutdrägt eller alltför dryga kostnader, rörande äganderätten till den kyrkliga jorden bör alltså företagas. En omsorgsfull utredning av sådant slag torde utan tvivel leda till en helt annan uppfattning rörande prästboställenas karaktär än den, som satt sin prägel på hela det föreliggande förslaget till boställsväsendets ordnande. Det är domkapitlets övertygelse, att om det icke kan ledas i bevis, att församlingarna ha äganderätt till vederbörande boställen, så lärer det å andra sidan icke kunna förnekas, att boställena ha karaktär av stiftelse. Detsamma torde ock förhållandet vara med kyrkofonden och övriga kyrkliga tillgångar, som också böra omfattas av den påyrkade mera noggranna utredningen. För att i någon mån bringa sitt förslag i överensstämmelse med gällande rättsgrundsatser ha de sakkunniga åberopat ett rättsinstitut, som plägar benämnas permutation. De sakkunniga synas emellertid ha missuppfattat detta instituts innebörd. Permutationen i svensk rätt innebär, att då en donation på grund av förändrade tidsförhållanden eller åskådningar kommit att förfela sitt ändamål, om den användes på det av donator föreskrivna sättet, äger Kungl. Maj :t rätt att medgiva de ändringar i föreskrifterna för donationens användning, som finnas nödiga för att donationen skall komma det av donator avsedda ändamålet till nytta eller, om detta omöjligen låter sig göra, bliva till nytta för ett så nära liggande ändamål som möjligt. Permutationen förutsätter således en situation av helt annat slag än den, som föreligger beträffande prästlönejorden. Ingen lärer med fog kunna göra gällande, att icke den kyrkliga jorden för närvarande kommer det av donatorerna avsedda ändamålet till godo. Stockholms stads konsistorium: Som en allmän anmärkning får konsistoriet anföra, dels att sakkunniga icke synas hava ställt sig till efterrättelse det av Kungl. Maj :t den 22 april 1927 givna uppdraget att framlägga en alter-
36 nativ undersökning beträffande boställsegendomarnas förvaltning och skötsel (centralisation eller decentralisation), dels att sakkunniga icke följt den regel, som av gammalt uppställts angående förslag i ifrågavarande ärenden, nämligen att »ej alltför hårdhänt ingripa i historiskt hävdvunna förhållanden» (del I, s. 155). Överjägmästaren P. O. Welander: Då kyrkans fasta egendom tillkommit och förvaltas som det materiella underlaget för utövandet av den religiösa verksamheten inom församlingarne och betraktas som deras egendom, torde det på kyrkligt håll uppstå starka betänkligheter mot att statsmakterna avstänga församlingarne och kyrkans representanter från all befattning med kyrkans egendom. Staten har emellertid långt tidigare, särskilt från mitten av 1800-talet, ingripit reglerande ifråga om prästlöneväsendet och nu föreliggande förslag innebär blott en fortsättning av den sedan lång tid tillbaka fortgående avvecklingen av prästlönernas och de övriga kyrkliga utgifternas gäldande i naturaförmåner och dessas senare ersättande med penningar. Denna fortgående utveckling inom den kyrkliga administrationen har sin motsvarighet ifråga om civila och militära tjänstemän, för vilka den tidigare tillämpade boställsinstitutionen är för länge sedan ersatt av ett system med kontanta lönemedel och är ett uttryck för den av tidsförhållandena framkallade förändringen av människornas ekonomiska liv från den tidigare allmänt tillämpade naturahushållningen till en alltmer utpräglad penninghushållning. De sakkunniges förslag, att prästerskapets avlöning skall helt utgå i penningar samt att kyrkans fastigheter befrias från naturaprestationer och ställas under en rationell skötsel, är därför en efter tidsförhållandena anpassad praktisk anordning, som bör bliva till gagn även för kyrkan själv och dennas tjänare. Härför förutsattes dock, att de ecklesiastika fastigheterna och kyrkofonden bibehållas för framtiden som kyrkans kapitaltillgångar och att dessa också äro i stånd att utgöra den ekonomiska grundval för prästerskapets avlöning som sakkunnigeförslaget angiver. Några farhågor torde icke heller behöva hysas i detta avseende. Kyrkofonden uppgår för närvarande till cirka 49 millioner kronor och då de ecklesiastika skogarna hava ett mycket betydande förråd av överårigt virke, vars avverkning bör forceras, är otvivelaktigt, att kyrkofonden kommer att framdeles ytterligare ökas. Boställsnämndsordförandena Arthur Gustafson i Kasenberg och M. Svensson i Kompersmåla, med vilka boställsnämndsordförandena Uno Wijkström i Marieholm, A. Wulff i Aplerum och Thor Bichter instämt: Betänkandet har inom vida, kyrkligt eller kommunalt intresserade kretsar väckt mycket stor betänksamhet. Det är genom sin starkt centraliserande innebörd, som de förslag, vilka här göras, framkallat reaktion. På många håll har man frågat sig, om det verkligen skulle stå i god överensstämmelse med den opinion, vilken torde omfattas av den övervägande folkmajoriteten, att på i betänkandet föreslaget sätt bygga upp eller befästa en central byråkrati i huvudstaden på bekostnad av de lokala, kommunala krafternas intresse och deras möjlighet till en självständig verksamhet. Enligt vår mening står det strävande, som sålunda kommer till synes, i klar strid med de önskemål, som allt livligare omfattas över hela vårt land. Vi göra gällande, att den nu avslutade utredningen icke förebragt det nödiga fullständiga materialet för frågans fortsatta behandling. Om det föreliggande
37 betänkandet får bliva den enda utgångspunkten vid den omprövning, som statliga, kommunala eller kyrkliga myndigheter nu hava att utföra, så är det fara värt, att hela diskussionen riktas in på ett ensidigt och skevt spår. Redan av detta skäl synes det oss vara nödvändigt, att den nu avslutade utredningen erhåller den komplettering, som vi här nedan ärna föreslå. En komplettering av utredningen synes oss vara så mycket mera påfordrad, som betänkandets ensidiga karaktär med säkerhet icke står i överensstämmelse med de förväntningar, som inom riksdagen hystes vid tidpunkten för utredningens igångsättande, förväntningar, som säkerligen också spelade en icke ringa roll, då regeringens direktiv för densamma författades. Det är visserligen riktigt, att regeringens direktiv, daterade den 22 april 1927, icke föranletts av någon skrivelse från riksdagens sida. Men icke desto mindre ha kamrarna vid sagda års riksdag givit sin mening tillkänna ifråga om utredningens syften. Vid nämnda riksdag väcktes nämligen av hr Jonas Andersson i första kammaren (motion nr 175) och av hr Lars Olsson i Hof i andra kammaren (motion nr 263) förslag, »att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning om och på vad sätt ett bättre ekonomiskt utbyte av de lokala ecklesiastika avlöningstillgångarna må kunna utvinnas, varvid särskilt torde böra tagas under omprövning betydelsen av att församlingarna tillerkännas större medinflytande i förvaltningen av och dispositionen för avsett ändamål över avkastningen från nämnda avlöningstillgångar». (Kurs. av oss.) För att belysa tendensen i denna motion må allenast följande citat därur anföras: »Den största svagheten i 1910 års ecklesiastika lagstiftning har — härom torde nog alla vara ense — varit det förhållandet, att det personliga intresset av att de ecklesiastika boställena med tillhörande skogar hållas uppe vid högsta möjliga avkastningsförmåga, helt och hållet eller åtminstone i det närmaste saknas. Allt synes mig (motionären) tala för, att sådana intressen ånyo frambringas, och detta torde — därest man icke, vilket väl icke torde vara möjligt, vill återgå till det gamla systemet med vederbörande tjänsteinnehavare såsom berättigad till boställets avkastning — endast varit möjligt därigenom att vederbörande församling i högre grad än vad nu är fallet får inflytande på förvaltningen och blir berättigad till avkastningen. Härför talar också det förhållandet, att de ecklesiastika boställena (såsom tidigare i motionen framhållits) i ytterst talrika fall leda sitt ursprung just från ett sammanskott av vederbörande församling.» Det dröjde ganska länge, innan vederbörande tillfälliga utskott avgåyo sina resp. utlåtanden över dessa motioner. Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande (nr 3) är daterat den 26 april, och andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts betänkande (nr 4) är daterat den 6 maj. Under mellantiden, den 22 april, hade Kungl. Maj:t beslutat direktiven för den utredning, vars resultat nu föreligger. För var och en, som objektivt läser de bägge utskottens betänkanden, måste det stå klart, att utskotten med stora sympatier omfattade tankegången i de bägge motionerna men att utskotten tillika utgingo ifrån, att den utredning, som Kungl. Maj :t beslutat, skulle, med hänsyn just till direktiven av den 22 april 1927, komma att i högsta grad beakta motionärernas synpunkter. Sålunda uttalade sig förstakammarutskottet på följande sätt: »För att ett bättre utvinnande och en bättre vård av de fasta ecklesiastika tillgångarna skulle komma till stånd, synes en ändring av nu gällande grunder vara nödvändig. I motionen begäres en utredning härom och framhållas vissa synpunkter, som vid denna utredning böra beaktas. Även utskottet anser ändring i nu gällande ordning erforderlig och skidle därför kunnat tillstyrka motionen (kurs. av oss).
38 Nu har emellertid sådan utredning genom beslut av Kungl. Maj :t den 22 april 1927 redan igångsatts. Statsrådet och chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet har genom detta beslut bemyndigats bland annat tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning av frågan rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlöning och förvaltningen av prästlönejorden. Av det offentliggjorda statsrådsprotokollet för detta ärende (Post- och Inrikestidningar den 25 april 1927) framgår, att denna utredning, som angives såsom förutsättningslös och för vilken inga bindande direktiv uppställts, jämväl kommer att behandla det i motionen angivna önskemålet om församlingarnas större medinflytande i förvaltningen av och dispositionen över de ecklesiastika avlöningstillgångarna, en fråga, som även utskottet finner synnerligen beaktansvärd. (Kurs. av oss.) Då alltså», avslutar utskottet sitt betänkande, »utredning i ämnet redan av Kungl. Maj :t beslutats och motionärens önskningar synas vinna behörigt beaktande inom utredningen, sådan utskottet uppfattat densamma, finner utskottet icke skäl nu (kurs. av oss) föreligga till att en skrivelse i ämnet avlåtes till Kungl. Maj :t.» Även andrakammarutskottet byggde sitt utlåtande på regeringens direktiv av den 22 april. Utskottet erinrar sålunda om, att direktiven anvisat tvenne alternativa huvudlinjer för boställsegendomarnas förvaltning, antingen en centralisering eller »långtgående åtgärder i decentraliserande syfte». »Jämväl», slutar utskottet, »det i herr Olssons i Hof förevarande motion framställda speciella yrkandet på omprövning rörande betydelse av att församlingarna tillerkännas större medinflytande i förvaltningen av och dispositionen för avsett ändamål över avkastningen från de lokala ecklesiastika avlöningstillgångarna torde sålunda komma att bliva tillgodosett genom den av Kungl. Maj :t nu beslutade utredningen.» Utskottens övervägande utmynnade sålunda till formen i ett avstyrkande, i sak i ett tillstyrkande av de berörda motionerna. Riksdagens ståndpunkt var sålunda given på ett sätt, som svårligen kan missförstås. Med verklig häpnad konstaterar man då, att i det 366 sidor starka huvudbetänkande, som de sakkunniga nu avgivit, en fråga, som förstakammarutskottet för sin del funnit vara »synnerligen beaktansvärd» (kurs. av oss), avfärdas med några allmänna resonemang på några få sidor (sid. 241 ff.). De sakkunnige hava fullkomligt rätt, då de (sid. 247) själva säga, att de ägnat de här berörda viktiga synpunkterna »en kortfattad framställning». Man frestas att tro, att de sakkunnige varit behärskade av en förutfattad mening, vars innebörd (å sist angiven sida) framgår av orden, att »bibehållandet av en statlig förvaltning av prästlönejorden — man må finna sig därav tilltalad eller icke — är en praktisk nödvändighet». De sakkunnige synas icke heller vid sitt övervägande av möjligheterna till en anordning i decentraliserande riktning ha kunnat frigöra sig från den tanke, som antydes i regeringsdirektiven, då där talas om »löneboställenas fakultativa överlämnande till pastoraten till viss friare nyttjanderätt mot ett årligt för en längre tidsperiod fastställt avgäldsbelopp (kurs. av oss), således närmast en avveckling, ehuruväl icke en fullständig, av den statliga förvaltningen av dessa boställen». Det förefaller, som om de sakkunnige härvid skulle hava förbisett, att den sålunda angivna metoden att lösa decentraliseringsfrågan i direktiven allenast angives såsom ett exempel. Andra utvägar till en decentralisering kunna förvisso tänkas, även om det är begripligt, att de, som fängslats av tanken på ett byråkratiskt förstatligande av ifrågavarande egendom och förvaltning, på sin höjd kunna föreställa sig en decentralisering under formen av ett avgäldsförhållande. I själva verket är denna term särdeles förkastlig av den anledning att den fördunklar
39 begreppet församlingens äganderätt. Säkert torde emellertid vara, att de sakkunniges sätt att »utreda» decentraliseringsalternativet icke står i överensstämmelse med avsikten hos många av riksdagens ledamöter, vilka 1927^läto vid utskottens avstyrkande klämmar bero i betraktande av deras positivt hållna motivering. Det vill också synas, som om utredningens hela uppläggning och slutresultat illa rimmade sig med innehållet i själva regeringsdirektiven. Det befinnes nämligen att dessa direktiv uttryckligen betona, att utredningsarbetet borde resultera i alternativa förslag. »Såsom ett resultat av denna undersökning», heter det i direktiven, »skulle framkomma en redogörelse för de huvudalternativ till ny avlönings- och boställslagstif tning, som synas på allvar förtjäna att tagas under övervägande.» Ingen lärer väl fördrista sig att påstå, att decentraliseringsalternativet, som framkallat så starka uttryck av sympati från riksdagens sida, icke skulle förtjäna att på allvar tagas under övervägande. I betraktande av frågans förhistoria i riksdagen och även med hänsyn tagen till 1927 års regeringsdirektiv hava vi kommit till den uppfattningen, att den nu avslutade utredningen allenast fullgjort den ena delen av sitt uppdrag, nämligen att angiva grunderna för en lösning av frågorna i starkt centraliserande anda. Det andra alternativet, decentralisationen, väntar alltjämt på den behandling, som riksdagen har förutsatt, att den skall få. Innan de kyrkliga, statliga och kommunala myndigheterna definitivt taga ställning till frågan om en nyordning på detta viktiga samhällsområde, synes det oss därför vara av nöden, att en ny utredning igångsattes i syfte att undersöka just detta andra alternativ. Vi föreslå alltså, att Kungl. Maj :t skyndsamt måtte låta verkställa tornyad utredning om och på vad sätt ett bättre ekonomiskt utbyte av de lokala ecklesiastika avlöningstillgångarna må kunna utvinnas på samma gång som församlingarna tillerkännas större medinflytande i förvaltningen av och dispositionen för avsett ändamål över avkastningen från nämnda avlöningstillgångar, innan Kungl. Maj :t för riksdagen framlägger det förslag, vartill denna och tidigare gjord utredning kunna föranleda. Boställsnämndsordförandena S. A. Carlsson i Solberga, Thore Alströmer å Östad säteri, J. Johanson i Carlshed, Carl Lorentzon i Ledet, Arthur Gustafson i Kasenbevg och G. Pettersson i Hallbäcken: Församlingarna kunna svårligen sägas ha fått någon representant i kommittén, och på grund härav ha deras intressen vid frågans utredning ej kunnat tillvaratagas och deras berättigade önskemål ej kunnat fullt göras gällande. Det vill i detta sammanhang synas, som om direkt anledning att bland de sakkunniga upptaga även en representant för församlingsintressct borde ha förelegat för vederbörande statsråd, enär de båda utskott, som år 1927 hade att behandla inom riksdagens kamrar väckta motioner om beredande av större medinflytande för forsamlingarna i förvaltningen av och dispositionen över avkastningen från de ecklesiastika avlöningstillgångarna, förutsatte, att frågan om ett dylikt medinflytande — vilket spörsmål förstakammarutskottet för sin del fann synnerligen beaktansvärt, varför utskottet sade sig ha kunnat tillstyrka motionen, därest Kungl. Maj :ts nyss meddelade beslut om utredning ej mellankommit — verkligen skulle komma att avhandlas inom den blivande kommittén. Så blev dock icke fallet; efter ett kort resonemang synas de sakkunniga ha lämnat detta alternativ åsido utan att närmare ingå därpå. Se ock under punkterna 32 och 33. Boställsnämndsordföranden Knut Ohlsson i Torngård: I allmänhet kan jag ansluta mig till den motivering och de förslag, vartill sakkunniges majoritet
40 kommit. Förslagen äro synnerligen väl genomtänkta och väl grundade. Endast i ett par jämförelsevis underordnade detaljer får jag anmäla en från majoriteten avvikande mening. Boställsnämndsordföranden Swen Jönsson i Lövestad: Vad man först fäster sig vid är, att det omfattande ämnet av de sakkunniga behandlats på ett sätt, som är värt allt erkännande. Uppställning och sammanfattning av materialet ar mindre vanligt klar, överskådlig och lättläst. Kritiken av såväl förutvarande som nu tillämpade grunder för prästerskapets avlöning ävensom gällande former för förvaltningen synes jämväl vara i stort sett befogad. Det är endast att beklaga, att en del av de åtgärder, som nu ifrågasättas att läggas till grund för lagstiftning i ämnet, icke framlagts och antagits för ett tjugotal år sedan, ty då hade tillrättaläggningen efter i huvudsak nu föreslagna linjer obestridligen besparat det allmänna stora utgifter, samtidigt som utvecklingen skulle beretts möjligheter, som under de gångna åren onödigtvis tillspillogivits. Det kan visserligen sägas, att tillkomsten av den lagstiftning, som är dagtecknad den 9 december 1910 och som omfattar tiondeavskrivningslagen, prästlöneregleringslagen och ecklesiastik boställsordning, visserligen innebar ett gott steg i rätt riktning genom att ersätta den orättvisa oformlighet, både i avlöningshänseende och pastoratens repartitionsplikt, som kännetecknat de förutvarande förordningarna i berörda hänseende. Lika ovedersägligt torde likväl vara, att tidsutvecklingen ofrånkomligen nödvändiggjort ett verkligt behov av reformer för ernående av ett rättvist avvägt avlöningssystem, en förenklad förvaltning, en rättvisare för delning sgrund för kommunala tillskott och större möjligheter att försälja kyrklig jord. Kontraktsprosten och boställsnämndsordföranden A. Rune, med vilken boställsnämndsordföranden Knut Collberg i Holmedals-Bergerud samt kontraktsprostarna K. Hedmark, G. Sillen, G. M. Hultgren, F. Carlson, T. L. Peterson, A. Peterzén, L. M. Engström och A. N. Beckman instämt: Jag börjar med en protest mot förslaget om en hittills oerhörd centralisation av den kyrkliga egendomens förvaltning och i detta sammanhang finner jag det särskilt anmärkningsvärt, att de sakkunniga i så hög grad lämnat obeaktat, vad som uttryckligen anföres i statsrådsprotokollet av den 22 april 1927 — däri ecklesiastikministern fick rätt att tillkalla sakkunniga — nämligen att ärendet och uppdraget gällde antingen »ett fullföljande av den sedan 1910 delvis genomförda centraliseringen» eller ock »långt gående åtgärder i decentraliserande syfte, t. ex. genom löneboställenas fakultativa överlämnande till pastoraten till viss friare nyttjanderätt mot ett årligt för en längre tidsperiod fastställt avgäldsbelopp, således närmast en avveckling, ehuruväl icke fullständig, av den statliga förvaltningen av dessa boställen». På våren 1927 hade också riksdagsmotioner och därav föranledda utskottsutlåtanden framkommit — se sid. 55, del n — s o m i den kommunala självstyrelsens namn yrka på större medinflytande för församlingarne vid förvaltningen av den redan hårt centraliserade kyrkoegendomen och uttala den förhoppningen att den kommande utredningen skulle giva en lösning av frågan i denna riktning. Men de sakkunnigas utredningsresultat blev detta förslag, som i realiteten avhänder de kyrkliga kommunerna deras egendom och lämnar den i statens hand. Så gick det med det förenämnda hoppet. Det kom grundligt på skam. Men än är det tid till rättelse. Vad som förbisågs 1910 kan ännu vinna avseende: Kyrkans och församlingarnes organ: domkapitlen och landets vederhäftiga kyrkoråd böra tillerkännas det medborgerliga förtroendet att, såsom
41 ock är rätt och billigt, förvalta sin och kyrkans egendom. Detta har också kraftigt understrukits av den sakkunnige reservanten, doktor Ihrmark. Boställsnämndsordföranden H. Andersson i Lit: Innan det nu föreliggande sakkunnigebetänkandet på allvar lägges till grund för ny lagstiftning i ärendet, bör statsrådets uttalade uppfattning beträffande boställsjordens förvaltning vid beslutet om sakkunnigas tillsättande, att undersökningen borde inriktas på två huvudlinjer, dels fullföljande av den sedan 1910 delvis^genomförda centraliseringen och dels genom långt gående decentraliserande åtgärder genomföras. I det nu föreliggande förslaget synes intresse endast hava förefunnits för åtgärder i ytterligare centraliserande riktning. Statsrådets uppfattning om undersökningens inriktande även på åtgärder i decentraliserande syfte har icke fullföljts. Ny utredning rörande denna fråga bör sålunda ske. Kontraktsprosten B. Bohlin: Mitt studium av betänkandet börjades under ledning av tanken att intet gott vore att här finna för svenska kyrkans vidkommande, vadan jag började mitt utlåtande under användning av det gamla ordet: »Timeo Danaos et dona ferentes.» Emellertid gick det mig så under det fortgående studiet, att de av sakkunniga föreslagna »dona» befunnos vara så många och så värdefulla, att »timeo Danaos» började mista det mesta av sin oroväckande skärpa. Slutet blev, att det jag redan hunnit skriva helt kasserades. Vad jag sedan skrivit i den föreliggande frågan är avfattat under fullt medvetande av att svenska kyrkan genom förverkligande av sakkunnigas förslag skulle i ännu högre grad än hittills bliva beroende av staten med hänsyn till sin ekonomi. Löneboställena, taxerade till 183,350,720 kronor, liksom kyrkofondens 50 miljoner kanske av allmänna meningen komme att anses såsom statsegendom. Kyrkan genom sina organ finge rakt ingenting att säga ifråga om dessa väldiga tillgångar, som till sin huvuddel säkerligen icke kommit till staten utan genom kyrklig förmedling. Men vad kan väl kyrkan göra vid detta? Trodde sig redan konung Karl X I om att fullständigt ignorera biskoparnas förslag till ny kyrkolag och i dess ställe fastställa en, som gjorde honom till kyrkans envåldsherre, så förstår nog vår tids riksdag i sin maktfullkomlighet att handla på liknande sätt med kyrkoegendomen utan hänsyn till kyrkans protest. Så länge kyrkan finner sig i sin ställning som statskyrka, är hon i sig själv värnlös. Klokast synes mig därför vara, att utan allt för stort bekymmer för framtiden tacksamt taga emot det, som nu föreslås. Möjligt är, att någon liten jämkning här och var till kyrkans förmån kan beviljas. Förslaget av de sakkunnigas majoritet blir nog i huvudsak det som segrar. Kontraktsprosten C. Biilow: Det skall villigt erkännas, att betänkandet med dess rika material vittnar om ingående sakkännedom, och att dess förslag är starkt konsekvent. Det saknar icke heller mycken välvilja, i synnerhet mot det svagast avlönade prästerskapet. Men kommitterades syn på det väsentliga i frågan är ägnad att förvåna. Det vill nästan tyckas, som om kommitterade, reservanten undantagen, delade den uppfattningen och därifrån utgått: prästen är en statens tjänare, intet annat, och den anslagna egendomen har ingen annan ägare än staten. I annat fall skulle det icke gärna varit möjligt att utan vidare inordna prästerskapet i ett lönesystem som gäller statens tjänstemän, att utesluta församlingen från allt bestyr med löneboställenas vård och förvaltning och föreslå, att prästgårdarna skola avstyckas. Man skulle ha frågat sig: vad är prästens förnämsta uppgift till skillnad från statstjänstemannens och vem är, om saken grundligt undersökes, ägare till boställena? Är det församlingarne, är det kyrkan, såsom det vid hittills gjord undersökning visat sig
vara, med några få undantag, då bör också räknas därmed. Då böra församlingarne, då bör kyrkan ha den rätt och plikt som tillkommer dem i detta avseende. Och likaså församlingarnes och kyrkans organ. Nu jämställes i förslaget prästens gärning med statstjänstemannens vid förslag till lön utan vidare; församlingarne skola fråntagas all befattning med uppbörd och avlöning åt sina präster, med den påföljd att bandet mellan präst och församling kommer att i hög grad skadas, där det icke slites; förvaltningen och vården av löneboställena skall läggas i domänverkets hand utan att pastorat eller församling har ett ord att säga till om. Härifrån är steget icke långt till att det helt enkelt en dag i framtiden förklaras, att kyrkans egendom tillhör staten. Det mest betänkliga i alltsammans synes emellertid det i förslaget vara som rör sig om försäljning av kyrklig egendom. Försäljningen skall avgöras av domänverket, och församlingen har endast att avgiva yttrande. Församlingen kan icke hindra en försäljning, även om den med bästa vilja och av sakskäl icke kan gå med på en sådan. Genom förslaget är ett steg taget, friskt nog, därhän, att prästerskapet inom kort förvandlas till statens tjänare eller, om man så vill, till statstjänstemän, från att vara församlingens tjänare, de där i första hand ha att bära fram religionens budskap till Sveriges folk; samt därhän, att den fasta grunden för kyrkans yttre tillvaro skall kunna henne lätt berövas, den grund som icke minst bidrager till att möjliggöra kyrkans religiösa gärning. För mig är det därför en omöjlighet att tillstyrka förslaget, och bland de präster som tillhöra detta kontrakt är det icke mer än en mening därom, att förslaget ur kyrklig synpunkt är oantagligt. »Det är egentligen häpnadsväckande, att ett förslag av denna innebörd kunnat framkomma i ett land som berömmer sig av en gammal och fast byggd rättsordning. Det återstår att se, om denna rättsordning skall visa sig hålla det prov, inför vilket den nu står.» Kontraktsprosten C. R. Sundell: Vid upprättande eller bedömande av ett förslag till reglering av prästerskapets avlöning synes böra tagas i betraktande arten av dessa tjänstemäns verksamhet. Själva namnet anger ju i främsta hand en verksamhet i kyrkans tjänst och av andlig art, men det är ju tillika så, att en mängd uppgifter för kommunens och statens räkning blivit dem under tidernas lopp pålagda, och en pastorsexpedition i våra dagar ger ju bilden av ett ämbetsverk i smått, där de mest skilda ärenden för allmän nytta behandlas. Här är förandet av civilregistret med de mångfaldiga betyg och intyg, som därmed sammanhänga, från anmälan till barnavårdsnämnd om barns födelse till intygsboken för den vuxna ungdomens arbete, betyg för lagfart av köpt egendom, för erhållande av körkort, för anskaffande av pass, för utfående av livförsäkring eller »motbok», för pensionsförsäkring samt utdrag ur dödboken angående dödsfall ej blott av försäkrade utan av samtliga avlidna. Här äro de årliga avskrifterna till statistiska centralbyrån av födelse-, vigsel- och begravningsbok, »förskrivningarna» och samarbetet med mantalsskrivningsmyndigheterna för upprättande och granskning av mantalslängden, behandlingen av de tusentals skattesedlarna för krono- och kommunaluppbörd, aviseringen av inflyttade, upprättande av inskrivnings- och tilläggslistor rörande värnpliktige, avisering till rullföringsbefälhavare och sjömanshus, forskningar beträffande i församlingen under gångna tider inskrivna personer för utrönande av deras hemortsrätt, de ständigt duggande s. k. åldersbevisen för alla upptänkliga ändamål etc. Här är arbetet för de infordrade uppgifterna till straff registret, vilka ofta kräva rätt ingående forskningar och remisser, vidare bokföring av de
ingående uppgifterna om de straffade för meddelande angående »påföljd», liksom om omyndighetsförklaring och ändringar i medborgerskapsförhållandet i den s. k. »10-junilistan» beträffande den allmänna rösträtten. Här äro anteckningar och aviseringar om vaccination — ofta synnerligen besvärliga på grund av ofullständiga adresser — samt i de flesta församlingar det årliga och dryga arbetet med upprättande av skolpliktslängd och rättelse av lärarnas anteckningar däri samt i övrig skolstatistik liksom ock bokföring av uppgifter om samt upprättande av årslistor över sinnessjuka och sinnesslöa med mera. Man kan väl säga, att det prästerliga arbetet mångenstädes till tid och omfång innefattar mer av statlig och kommunal än kyrklig beskaffenhet, och det torde, vid en utredning rörande prästerskapets avlöning, vara rättvist, om former söktes för en ersättning även därför genom bidrag av staten för sådant arbete, så att det erkändes såsom ett särskilt arbete, vilket ej borde avlönas uteslutande med medel, vilka avsåge kyrklig och andlig verksamhet. Det här föreliggande förslaget synes emellertid ej på minsta sätt giva uttryck åt en sådan tanke. Hela den prästerliga avlöningen inklusive expeditionsarbete hänvisas till medel, som tillhöra kyrkan eller som utgå från församlingsbidrag till den kyrkliga verksamheten: kyrkofonden, avkastningen av de kyrkliga jordarna, och skogarna samt församlingsbidragen. Till hela detta arbete skall, enligt förslaget, kyrkan från dessa källor tillhandahålla avlöningen. I de kyrkligtkommunala avlöningsbidragen kunde då tänkas ingå en viss ersättning för åt kommunen gjorda tjänster beträffande skolväsende och beskattningsärenden, men för det statliga arbetet — statistik, hjälp till indrivning av skatter m. m. — lämnar staten ej ett öres bidrag, och det ligger en viss fröjdeton i kommitterades korta sats, att den prästerliga avlöningen-enligt deras förslag skall kunna regleras utan någon som helst kostnad för statsverket. Är detta rättvist? Om kyrkofonden har uppkommit huvudsakligen genom indragningar och besparingar av prästerliga lönemedel i den s. k. prästlöneregleringsfonden samt genom de ännu större besparingarna av inkomster från de församlingarna avhända prästgårdsskogarna, så är detta inför det allmänna rättsmedvetandet kyrklig egendom. Och om prästerskapet hittills gratis kommit att utföra en mängd statligt arbete, är ju detta ingen grund för att vid en nyreglering för framtiden inaugurera ett liknande, på tillfälligheter grundat förhållande. Vad t. ex. förandet av civilregister beträffar, är historien om dess uppkomst rätt betecknande. Kyrkan har av ålder haft ett intresse att föra bok över sina egna heliga handlingar, så fördes tidigt bok över dopen, över vigslar och jordfästningar — de så kallade ministerialböckerna. Över församlingsbeståndet i dess helhet fördes ej anteckningar. Man kan på pärmen i en dop- eller dödbok finna rudiment till sådana anteckningar t. ex. på följande sätt: »I Berga bo: i södergården Jan Ersson med hans husfolk, i norrgården Anders Jonsson med hans husfolk» o. s. v. men intet mera. Det var först senare, som man fann, att prästerna plägade upprätta längder for husförhören, dessa legaliserades, och vi äldre präster minnas ju den tid, då församlingsboken även officiellt benämndes husförhörslängd eller husförhörsbok. Och så har i fortsättningen det ena uppdraget i bokföring efter det andra knutits till den ursprungligen för de kyrkliga behoven upplagda stommen till ett civilregister. Vid en i vår tid fortgående och allt fullständigare reglering av det samhälleliga livet har emellertid behovet av ideligen nya^ uppgifter åt det allmänna åstadkommit en rent av betänklig anhopning av^ sådana »pålägg», och det rent prästerliga arbetet har därigenom lidit intrång till skada för kyrkan och församlingarna. Historien om gökägget har upprepat
44 sig på detta område. Särskilt i större församlingar har prästerskapet blivit så gott som utestängt från möjligheten att följa med den teologiskt-vetenskapliga utvecklingen, och likväl är det just där, som en sådan fortsatt utbildning ej minst med hänsyn till den religiöst-sociala sidan av kallet vore av nöden. Det förslag till en omreglering av det prästerliga löneväsendet, som nu föreligger, är ju ämnat att vara framåtverkande kanske för en rätt lång tidrymd. Borde det då ej tillika vara framåtblickande åtminstone för tidsförhållanden, som ligga inom ett rätt nära sikte? Den dag torde ej vara långt avlägsen' då lagstiftningen kommer att tillåta ett friare utträdande ur kyrkan med en reduktion av de utträdandes skatteskyldighet till kyrkliga ändamål. I den mån de utträdande såsom tillhörande den borgerliga kommunen fortfarande komma att vara i behov av en del arbete från prästerskapets sida, bör ju en del av den prästerliga avlöningen påläggas dem och kommunen. En annan del, d. v. s. den, som avser det rent kyrkliga arbetet, bör påvila kyrkan med dess tillgångar samt den kyrkliga gemensamheten av de i kyrkan genom ett fritt val kvarstående. Det bör då ock vara statens plikt att för det rent civila arbetet bidraga med sin part. Huruvida detta bidrag bör tillmätas och vilken form för detsamma bör utfinnas, torde höra till en annan avdelning i betänkandet och skall där förslagsvis beröras. Kontraktsprosten J. A. Rylander påtalar de sakkunniges underlåtenhet att undersöka det andra av departementschefen angivna alternativet, som bär den kyrkliga självstyrelsens signatur. Kontraktsprosten K. Leijonhufvud: Jag kan icke värja mig för tanken, att lagen av år 1910 så kort tid fått tillfälle att verka, att en ändring icke borde vara av brådskande natur. Reformer äro nog bra och nyttiga, men måtta i allt. En lag bör åtminstone givas tillfälle att en icke alltför snävt tilltagen tidsperiod ådagalägga, vad den duger till. Kontraktsprosten C. Jansson: För mig är centralisation liktydig med förstatligande. Centralisation, sådan de sakkunnige utfört den, leder konsekvent till sekularisering. Och steget dit vore visserligen icke långt, om detta sakkunnigebetänkande skulle komma att läggas till grund för den kommande lagstiftningen. De sakkunnige synas mig hava kört hela problemlasset rakt in genom statens vidöppna portar, placerat Sveriges kyrka i raden av statens »verk» och dess präster bland statens tjänstemän. När så avlastningen skett och betankandet hunnit utformas till lag, stängas portarna och kyrkan är uppsvulgen av staten. Redan på det förberedande stadium, där problemet om prästerskapets lönereglering i och med de sakkunniges betänkande befinner sig, tycker man sig känna statens grepp om strupen, i färd med att kväva kyrkans självständiga liv. Därhän går det oblidkeligen på den väg, på vilken de sakkunnige slagit in. I en tid som denna, där allt vad till det ekonomiska hör intar en så dominerande ställning i vårt folks liv, dröjer det förvisso icke många år, förrän kyrkan i det allmänna medvetandet ingenting annat är än ett statens verk, alldeles som — »telegrafverket». Det är oändligt vemodigt, att de höga, lyftande tankar om kyrkans rätt att få leva sitt eget, fria liv, som kommo till uttryck i 1929 års kyrkomötes förhandlingar, enkannerligen vid behandlingen av den s. k. biskopsmotionen, skulle »utifrån» mötas av ett sådant svar som i här föreliggande betänkande.
45 Det visar sig här på ett beklämmande sätt, huru svårt, ja, omöjligt det ar att i denna tid få kyrkliga problem utredda från kyrklig i stället för från statlig synpunkt. Efter vad jag ovan sagt, är det emellertid naturligt, att jag ansluter mig till decentralisationstanken i doktor Ihrmarks reservation. Kontraktsprostarna J. E. Andrén, J. L. Haglund, J. E. Werneström, A. Åberg, F. Höijer, E. Rosengren, J. Pontén, K. Bredberg, I Krook, G. Linderoth, J. G. Laurin, A. Thörn, J. O. Svensson: De sakkunniga ha i stort sett tagit till utgångspunkt det förmenta eller verkliga förstatligande av kyrkan med vad dit hör, som kan förekomma i 1862 års reglering samt i regleringslagarna av år 1910. Detta uppslag har fullföljts med sådan skärpa, att resultatet blir ett kyrkans fullständiga förstatligande, om betänkandet lägges till grund för en slutgiltig reglering. Därigenom att all förvaltning av kyrklig egendom lägges under de statliga myndigheterna, inträder den stora faran, att äganderätten av kyrkliga tillhörigheter så småningom överflyttas på staten. Väl inskärpa de sakkunniga, att särskild bokföring och redovisning av den kyrkliga egendomens avkastning skall ske inför kyrklig myndighet, men detta förhållande förebygger icke den nämnda faran. Exempel gives därpå, att ett stort antal avlöningshemman, anslagna till prästerskapet, övertagits av kronan mot avgifter, som särskilt redovisats, men dessa hemman ha dock helt sammansmält med kronans. Genom de föreslagna åtgärderna förblir för tillfället den kyrkliga äganderätten teoretiskt något så när orubbad, men praktiskt överflyttas den till staten, och för den allmänna uppfattningen försvinner den kyrkliga äganderätten mer och mer även teoretiskt. Utan att ingå på den historiska uppkomsten av den kyrkliga egendomen eller inlåta oss på frågan, om lokalkyrkan eller församlingen är rätt ägare, vilja vi dock med all kraft framhålla, att den kyrkliga egendomen donerats eller givits för all framtid för upprätthållande av en beständig, kristen förkunnelse och själavård i församlingen. Varken den enskilde eller staten kan utan rättskränkning rubba detta förhållande. Kyrkoegendomen utgör den ekonomiska grundvalen för folkkyrkans fortbestånd och bör icke i någon mån undergrävas. Ej heller bör prästens ställning som församlingspräst förändras. Redan nu tages hans tid och kraft i anspråk för sådant, som ligger utanför hans egentliga gärning. Därest prästen enligt föreliggande betänkande skulle förvandlas till statstjänsteman, komme i än högre grad än nu statliga, sociala och kulturella plikter att skjuta i skymundan den kristliga religiösa uppgift, som innerst och självfallet hör prästen till. På grund av vad här i största korthet framhållits, anse vi oss principiellt förhindrade tillstyrka, att betänkandet lägges till grund för ny reglering. Kontraktsprosten T. Pihl: Genom det mycket långt gående förstatligandet av den svenska kyrkan, som det framlagda betänkandet innebär, synes kyrkans liv och självständighet komma i allvarlig fara. Högst betänkligt är också att, såsom skett i betänkandet, alldeles upplösa de ekonomiska förbindelserna mellan lokalförsamlingen och det inom densamma tjänstgörande prästerskapet. Vissa ekonomiska fördelar torde betänkandet utan tvivel bereda kyrkans prästerskap, men att för detta pris sälja kyrkans självständighet och utlämna henne på nåd och onåd åt statens gottfinnande kan jag för min del icke medverka till. Därför nödgas jag uttala mitt bestämda ogillande av de sakkunnigas förslag och påyrka att nytt förslag utarbetas, som tillvaratager kyr-
46 kans nödvändiga och ofrånkomliga intressen av frihet och självständighet i sitt liv och handlande. Kontraktsprosten A. Wallerius: Då man måste se ett strävande till försvagande av kyrkans självständighet ur det historiska sammanhangets synpunkter och med kyrkans självständighet icke förstår karaktären av självständigt rättssamfund (bet. I, s. 12), utan dels och framförallt att den icke är en statsinstitution, vilket den icke var ens för Gustaf Vasa, och dels att den äger sin egen organisation, allt i överensstämmelse med dess egen ideella innebörd och verksamhet, — här må blott erinras om 1572 års kyrkoordning och 1650 och 1723 års privilegier —, så torde man hava skäl att säga, att denna självständighet lidit inskränkning genom 1910 års lagstiftning med dess centralisation av förvaltningen, vilken är jämförlig med indelningsverkets upphävande. Att just därmed en linje uppdragits, på vilken man bör vandra vidare i sådan riktning, att däruti skulle ligga något prejudicerande för ett förstatligande av den art, de sakkunniga föreslå, lär svårligen kunna bevisas. De sakkunniga hava visserligen till stöd för dessa strävanden att centralisera förvaltningen, även beträffande boställsjorden, i synnerhet åberopat (sid. 6, 151, 306), att lokalförsamlingarna redan enligt 1862 års, men ännu mera enligt 1910 års lagstiftning måst i utjämningssyfte avstå från en del av den avkastning, som ursprungligen avsetts endast för deras egna behov. En dylik anordning är likväl så långt ifrån någon nyhet, att fastmera redan under medeltiden, då »kyrkans frihet» hävdades i romersk anda, det ju befanns överensstämma med kyrkans egen förvaltningsordning, att tionden kom icke allenast den lokala församlingen tillgodo, utan jämväl fick användas utöver dess behov till avlöningsändamål. — Såsom ett exempel på här berörda tendens må särskilt anföras, att de sakkunniga (s. 235) förorda, att Kungl. Maj :t årligen skall delgiva riksdagen en detaljerad redogörelse för den kyrkliga organisationen med mera. Kontraktsprosten C. Christenson: De sakförhållanden, som sakkunnige låtit vara bestämmande vid fixerande och utarbetande i detalj av »de nya grunderna för lagstiftningen» på ifrågavarande område, såsom att prästerskapets privilegier, genom vad som på detta område redan vidtagits, kunna sägas de facto upphävda; att lokalförsamlingarna realiter i huvudsak avhänts allt egentligt inflytande på de förhållanden, som här beröras; att frågan om skatteutjämning pastoraten emellan gjorts till en central fråga, som måste tillfredsställande lösas; att genom föregående löneregleringar, ej minst genom den, som nu äger giltighet, stora steg tagits på den väg, där sakkunnige nu vilja gå allt längre och det på ett revolutionerande sätt, dessa sakförhållanden äro, synes mig, obestridliga, och det kan tyckas, att om hänsyn verkligen skall tagas till dessa och andra i betänkandet framförda »sakförhållanden», så finnes knappast för det föreliggande problemets lösning någon annan nu framkomlig väg än den, på vilken de sakkunnige slagit in. Fatalierna tyckas försuttna. Och dock! Vilken oro måste man icke känna inför tanken på följderna av de principer, som genom tillämpande av de genom de sakkunniges betänkande knäsatta »grunderna» få ett allt vidare och mera djupgående inflytande på förhållandet mellan kyrka och stat, på kyrkans tillvarelseform. Nog kan man säga, att här vägen helt öppnas för kyrkans fulla beroende av staten, eller eventuellt för en hård »kulturkamp», om kyrkan nu skall mobilisera tillräckliga krafter för förhindrande därav. Jag vill blott tillägga, att kanske väg kunde utfinnas till bevarande av formen för, skenet av kyrklig självständighet gent emot staten mitt under det kyrkans ekonomiska angelägenheter komme att helt skötas av statens organ.
47¶Det torde åtminstone kunna ordnas så, att statens »suveränitet» icke kommer att framstå alltför bjärt, och under inga villkor får utsträcka sig över kyrkans interna områden. Häröver får kyrkomötet hava vederbörlig uppsikt. Emellertid vill jag på denna punkt uttala min anslutning i huvudsak till det yttrande, som avgivits av kommitténs prästerliga ledamot, kontraktsprosten Ihrmark, som däri söker hävda kyrkliga synpunkter och kyrkans rätt även på det ekonomiska området. För att även för det prästerliga avlöningssystemet vinna »enhetlighet, enkelhet och överskådlighet i avseende på avlöningsförhållandena» stanna de sakkunnige vid förslaget att överföra de principer, som vunnit tillämpning vid de nya löneregleringarna för befattningshavare inom den civila statsförvaltningen, på det prästerliga avlöningssystemet, och de komma så till en »löneplan» med lönegrader, löneklasser och dyrortsgrupper. Fråga synes mig vara, om härmed lämnas tillräckligt utrymme för den lönedifferentiering, som kan krävas med hänsyn till de många olikheterna mellan samma slag av prästerliga tjänster särskilt å landet. Kontraktsprostarna C. Åkerberg, G. Öhrstedt, C. A. Åkersiedt, N. J. Eriksson, O. Carlsson, A. P. Bill, J. Sandin och K. A. Josefson: Det är vår övertygelse, att det föreliggande löneregleringsförslaget är det bästa, som under nuvarande tidsförhållanden är att vänta, och bör, enligt vår mening, stödjas av en så enig opinion som möjligt. Därför böra så få anmärkningar som möjligt riktas mot detsamma och framför allt inga av oväsentlig innebörd. Kontraktsprosten P. Palmquist, med vilken kontraktsprostarna G. Hörnström och E. Broman instämt: En huvudanmärkning, som mot sakkunnige bör göras, är att de ej fullgjort sitt uppdrag enligt dem givna direktiv. Enligt statsrådsprotokollet den 22 april 1927 erhöllo de sakkunniga i uppdrag att »klarlägga de olika vägar», som kunde tänkas komma i fråga. Såsom resultat av denna undersökning skulle framkomma en redogörelse för de huvudalternativ till ny avlönings- och boställslagstiftning, som synas på allvar förtjäna att tagas under övervägande (bet. del II, sid. 7). Detta ha sakkunnige icke fullgjort utan framlagt endast ett förslag. Nära till hands hade väl legat att undersöka på vilket sätt 1910 års löneregleringslagar lämpligen böra utbyggas för att felaktiga detaljer däri må avlägsnas. Men detta ha de underlåtit och i stället underkastat detta lönesystem en kritik, som synes vara icke så litet orättvis och tendentiös. Med all kraft synes därför böra påyrkas ytterligare utredning i syfte att få fram också ett positivt förslag byggt på 1910 års lagar.
KAPITEL
II.
Angående prästerskapets avlöning, i. Löner till kyrkoherdar och komministrar bestämmas i penningar. Vid regleringen av lönerna hänföras tjänsterna till särskilda klasser (tjänsteklasser), fyra för kyrkoherdebefattningarna och tre för komministersbeställningarna. Inom varje tjänstegrad betecknas den i lönehänseende lägst ställda tjänsteklassen såsom tjänsteklass 1. Av kyrkoherdetjänsterna må till resp. högre tjänsteklasser hänföras, till vardera av tjänsteklasserna 4 och 3 högst Via och till tjänsteklass 2 högst 6 / j 2 av totalantalet sådana befattningar i riket. För komministerstjänsterna må motsvarande kvottal utgöra, i tjänsteklass 3 högst XU och i tjänsteklass 2 likaledes högst XU. Vid inordningen av de särskilda tjänsterna i resp. tjänsteklasser skall avseende fästas vid pastoratens folkmängd, svårigheterna vid deras skötsel och andra därmed jämförbara omständigheter. 2. Lönebeloppen för de till viss tjänsteklass hänförda befattningarna grundas å den löneplan, som finnes gällande för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. Kyrkoherdar i lägsta tjänsteklass placeras i 26 lönegraden, komministrar i lägsta tjänsteklass i 22 lönegraden. Den förhöjning i lön, som skall utgå i en var av de högre tjänsteklasserna inom resp. tjänstegrad, bestämmes till summan av två ålderstillägg. Följaktligen kommer av kyrkoherdeklasserna den andra att placeras i 28 lönegraden, den tredje i 30 lönegraden och den fjärde i en lönegrad, som — efter företagen påbyggnad av avd. B i förenämnda löneplan efter de för densamma gällande grunder — kommer att motsvara en 32 lönegrad. Av komministersklasserna kommer den andra att hänföras till 24 och den tredje till 26 lönegraden. Å lönerna skall utgå dyrtidstillägg enligt de för nämnda statliga befattningshavare gällande grunder.
49 3. Pastor primarius och domprost skola äga uppbära ett särskilt lönetillägg utöver den lön, som tillkommer en var av dem såsom kyrkoherde. Kammarkollegiet: Lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning har ovedersägligen medfört ett synnerligen besvärligt och omständligt löneregleringsarbete. Med den förberedande utredningen för uppgörande av löneregleringar för de särskilda pastoraten voro de för ändamålet tillsatta sakkunniga under en lång tidsföljd sysselsatta. Särskilt under de år, då ett större antal äldre löneregleringar närmade sig slutet av sin giltighet, föranledde lagens tillämpning ett tidsödande och ansträngande arbete hos de myndigheter, som omhänderhade hithörande frågor, framför allt ecklesiastikdepartementet och kammarkollegiet. Till vidlyftigheten i arbetet medverkade i hög grad nödvändigheten att utreda och bedöma de olika omständigheter, till vilka hänsyn skulle tagas vid lönens beräknande. Emellertid får ej förbises, att det fanns ett annat moment i den av de nya lagarna föranledda verksamheten, som förorsakade det måhända tyngsta och mest tidsödande arbetet. Själva löneregleringsfrågan inom ett visst pastorat var nämligen synnerligen ofta kombinerad med frågor angående den kyrkliga indelningen och organisationen beträffande icke blott det pastorat, ärendet närmast rörde, utan även ett eller flera närgränsande pastorat. Dessa indelnings- och organisationsfrågor voro gärna av ömtålig beskaffenhet och ej sällan mycket svårlösta, bland annat på grund av de olika meningar, som gjorde sig gällande inom de av frågan berörda församlingarna och hos ortsmyndigheterna. Vidare får erinras därom, att i sammanhang med löneregleringsfrågans behandling ansågs nödigt att företaga en noggrann utredning angående de inom pastoratet tillgängliga lönetillgångarna i fast egendom och fonder m. m. Det måste förutsättas, att vid den nya lönereglering, som nu snart nog förestår, indelnings- och organisationsfrågor uppstå endast jämförelsevis sällan, och att den redan företagna undersökningen rörande de befintliga lönetillgångarna i allmänhet är tillfyllestgörande för den nya löneregleringen. Kollegiet föreställer sig därför, att om erforderliga nya löneregleringar företoges med tillämpning i huvudsak av 1910 års lags bestämmelser, skulle desamma kunna ske betydligt enklare än de redan verkställda. Emellertid förefaller det ändamålsenligt, att prästerskapet indelas i ett fåtal löneklasser i stället för att lönerna nu äro till beloppet ytterst växlande. Kollegiet delar alltså den av sakkunniga (s. 95) uttalade meningen, att den nu förestående förnyade löneregleringen för det territoriella prästerskapet icke bör grundas på en upprepad tillämpning av 1910 års system rörande lönebeloppens bestämmande. Hindret för införande i 1910 års prästlöneregleringslag av en generell anordning med ålderstillägg angavs på sin tid av dåvarande departementschefen ligga däri, att en allmän bestämmelse om ålderstillägg skulle föranleda^ att ej sällan ett pastorat bleve betungat med högre skattskyldighet till förmån för en präst, ehuru denne icke där utan i annat pastorat, där han förut vant anställd, förvärvat rätt till ålderstillägget. Till denna motivering kan läggas, att anordningen lätt skulle kunna leda till att vid förekommande prästval obehöriga synpunkter gjorde sig gällande. Därest förhållandena inom ett pastorat vore sådana att åtnjutandet av ålderstillägg skulle påkalla ökad utdebitering inom pastoratet, kunde nämligen tänkas, att vid tävlan mellan en äldre och en yngre präst valet kc-mme att utfalla till förmån för den senare på grund av att han droge en lägre avlöning. Kollegiet, som i huvudsak ansluter sig till 4 — 0102 52
50 det av de sakkunniga föreslagna finansieringssystemet, jämväl i vad avser ålderstilläggen, föreställer sig att även, därest detta system icke skulle vinna godkännande, ålderstilläggen kunna så anordnas, att svårigheter av angivna slag ej behöva befaras, t. ex. genom utbyggande av det nuvarande systemet med tilläggens utbetalande från kyrkofonden. Likaledes finner kollegiet det lämpligt, att de prästerliga tjänsterna indelas i dyrortsgrupper, därvid den för de civila befattningshavarna gällande indelningen bör vinna tillämpning å prästerna. Kollegiet anser att även de huvudprinciper i övrigt, som vunnit tillämpning för den civila statsförvaltningen, kunna i huvudsak erhålla tillämpning även på det territoriella prästerskapet. Givetvis innebär detta icke att ändringar i det civila reglementet skulle automatiskt påverka det prästerliga. Vad angår detaljerna i löneplanen har bland annat blivit anmärkt, att sakkunniga icke vid sitt förslag till fördelning av tjänsterna i lönegrader tagit hänsyn till areal och dylikt. De sakkunniga hava emellertid (I, s. 165) avsett att hänsyn skulle tagas såväl till areal som andra omständigheter, vilka kunnat verka till ökande av tjänstens svårskötthet. Flera myndigheter hava framställt erinran mot att, såsom de sakkunniga föreslagit, genom den nya lagen skulle fastslås huru många tjänster skulle tillhöra varje särskild lönegrad (tjänsteklass). Då emellertid de i gällande löneregleringslag intagna reglerande bestämmelserna skulle bortfalla, synes det icke kunna undgås att i den nya lagen i stället intaga en bestämmelse, som reglerar antalet löner i de särskilda graderna. Dessa böra dock göras tillräckligt rymliga. Enligt förslaget skulle bland kyrkoherdarna till högsta tjänsteklassen (tjänsteklassen 4) hänföras högst V12 av samtliga och till näst högsta klassen (tjänsteklassen 3) likaledes högst Vi* Let har synts kollegiet som skulle antalet till högsta klassen hänförda vara väl knappt. Genom den fortgående folkökningen särskilt inom de större städerna och dessas förorter samt de större industrisamhällena kan en eller annan tjänst tänkas bliva likvärdig med de till högsta tjänsteklassen hänförliga. I de stora städerna har en fortgående pastoratsdelning ägt rum och kan tänkas även framdeles visa sig behövlig. Visserligen torde de sakkunniga hava förutsatt, att vid den första klassindelningens genomförande något eller några rum i de högre tjänsteklasserna böra lämnas lediga att disponeras vid sedermera inträdande behov av uppflyttning av tjänster. En något större marginal än de sakkunniga föreslagit synes emellertid erforderlig. Kollegiet anser förty, under förutsättning att finansiella hinder ej möta, att till högsta tjänsteklassen böra hänföras högst 10 % av samtliga. I händelse av bifall härtill och under förutsättning av den föreslagna lönegraderingens godkännande, torde tjänsteklassen 3 kunna i motsvarande mån minskas. Därest, på sätt kollegiet nedan ifrågasätter, en fjärde tjänsteklass för komministrarna, lägre än den av sakkunniga föreslagna lägsta, införes, torde till den sålunda förordade lägsta tjänsteklassen 1 böra hänföras 20 % av samtliga komministerslöner samt 30 % till den näst lägsta tjänsteklassen 2. Kollegiet anser det böra tagas under övervägande, om ej av praktiska skäl antalet tjänster, som tilldelas de olika tjänsteklasserna, bör angivas genom bestämmande av det antal tjänster, som skall hänföras dels till den högsta tjänsteklassen för sig, dels till de båda högsta tjänsteklasserna tillsammans och dels till de tre högsta tjänsteklasserna tillsammans. Med tillämpning av ett sådant förfarande borde hithörande bestämmelse få det innehåll att av kyrkoherdetjänsterna skulle hänföras till tjänsteklassen 4 högst 1 0 % , till tjänste-
51 klasserna 4 och 3 tillsammans högst 18 %, till tjänsteklasserna 4, 3 och 2 tillsammans högst 68 % samt till tjänsteklassen 1 återstoden. För komministerstjänsterna skulle motsvarande siffror bliva högst 25 %, högst 50 % och högst 8 0 % . Den praktiska vinsten skulle ligga däri, att man ej genom att hålla platser inom en högre tjänsteklass obesatta gör intrång till nackdel för sådana, som böra hänföras till en lägre. Vad angår fördelningen mellan stiften inbördes av de olika tjänsterna, synas de sakkunniga icke hava avsett att denna skulle bliva orubblig för framtiden utan kunna vid behov jämkas. (Jfr I, s. 167.) Sakkunniga hava på anförda skäl ansett komministrarna i lägsta tjänsteklassen böra vara placerade i 22 lönegraden samt kyrkoherdarna i lägsta tjänsteklassen i 26 lönegraden. Vid den sålunda föreslagna löneplaceringen hava sakkunniga, efter vad de anfört (s. 173), tagit hänsyn till den nyss anmärkta omständigheten, att prästerna i motsats till de civila befattningshavarna icke skulle hava att erlägga några avgifter för den egna pensioneringen. Efter vad sakkunniga vidare yttrat, förefunnes beträffande prästerna sådana särskilda förhållanden, vilka motvägde nyss nämnda omständighet och vilka syntes väl motivera att, oavsett att prästerna skulle vara befriade från att bidraga till den egna pensioneringen, deras löner dock icke borde sättas lägre än de i ovannämnda lönegrader utgående lönerna. Sakkunniga syftade härvid på att prästerna på grund av den ställning de i församlingarna intoge i allmänhet icke kunde undgå att vidkännas en del utgifter, som icke hade sin motsvarighet för andra tjänstemän i samma löneställning, nämligen i avseende å gästfrihet och hjälpsamhet. Prästernas utgifter i nämnda hänseenden uppvägde enligt sakkunnigas mening till fullo förmånen av befrielsen från skyldigheten att vidkännas löneavdrag för den egna pensioneringen. Vad sakkunniga härutinnan anfört finner kollegiet välgrundat. Därutöver tillåter sig kollegiet erinra om ytterligare en omständighet, som väl av sakkunniga berörts (s. 172) men icke upptagits i nu förevarande sammanhang, nämligen frågan om det lönetillägg, som tillerkändes prästerna i sammanhang med beslutet om nådårsrättens upphörande. Med hänsyn till vad som förekommit vid behandlingen av frågan om privilegienådårets avskaffande (lag den 17 december 1926) synes man hava anledning att tillse att de prästerliga tjänstinnehavarnas löner icke bestämmas lägre än att kravet på omförmälda kompensations fortsatta åtnjutande kan anses vara tillgodosett. Sakkunnigas förslag att bereda kyrkoherdarna tillhörande lägsta tjansteklassen lön motsvarande tjänsterna i 26 lönegraden synes kollegiet kunna i stort sett godkännas. Beträffande åter förslaget att bereda de komministrar, som tillhöra lägsta tjänsteklassen, en lön motsvarande den för tjänsteman i 22 lönegraden torde det kunna med fog göras gällande, att en del komministrar, och därvid särskilt åtskilliga av de för närvarande svagast avlönade, med hansyn till arten och omfattningen av sin verksamhet knappast kunna böra påräkna en så stor löneförhöjning, som skulle föranledas av den föreslagna löneplaceringen, liksom det kan ifrågasättas, om de kunna skäligen jämställas med civila tjänstemän i 22 lönegraden. Kollegiet vill därför förorda, att de mmst kvalificerade komministerstjänsterna — till vilka man torde hava anledning att förslagsvis räkna de komministrar, vilkas reglerade lön understiger 3,000 kronor — måtte hänföras till en särskild tjänsteklass under den av sakkunniga föreslagna lägsta. Härigenom skulle tjänsteklasserna för såväl kyrkoherdarna som komministrarna bliva fyra. Med tillämpning av den progression i lönerna
52 för de olika grupperna prästerliga tjänstinnehavare, som sakkunniga i sitt förslag tillämpat, skulle den nu föreslagna lägsta tjänsteklassen bland komministrarna få lön motsvarande den för tjänsteman i 20 lönegraden, något som icke synes obilligt. Den sålunda ifrågasatta uppdelningen av de lägst avlönade komministrarna synes också väl överensstämma med vad som kan anses skäligt och billigt om man tager hänsyn till den inverkan på lönerna, som framgår vid en jämförelse mellan de nuvarande lönerna och de av sakkunniga föreslagna. Om man nämligen jämför de nuvarande lönerna jämte tillägg av dels provisorisk tilläggslön, dels dyrtidstillägg med 14 % å såväl lön som tilläggslön, dels ock det med anledning av nådårsrättens upphörande beviljade 1.5 % lönetillägget med de av sakkunniga föreslagna lönerna för dyrortsgrupp A jämte 17 % dyrtidstillägg samt efter bostadsavdrag med 10 %, befinnes, att de föreslagna nya lönerna — vilka i lägsta löneklassen inom varje lönegrad väl oftast understiga de nuvarande lönerna, likväl i mån av intjänade färre eller flera ålderstillägg så småningom uppgå till och slutligen överskjuta de nuvarande lönerna — kunna sägas tämligen väl motsvara dessa senare jämte en skälig löneförhöjning särskilt i de lägre tjänsteklasserna. Undantag bilda allenast de för närvarande lägst avlönade komministrarna, vilka i stort sett komme att enligt den föreslagna nya löneskalan redan i lägsta löneklassen erhålla en icke obetydlig löneförhöjning. Förflyttas de lägst avlönade komministrarna (förslagsvis de med nuvarande lön understigande 3,000 kronor) till ett lägre löneplan, kommer större jämnhet i den löneförbättring, som förändringen tillika innebär, att inträda för de olika befattningshavarna. 1 Man torde vid bedömandet av frågan om prästerskapets placering i lönegrad hava anledning att icke alldeles bortse från storleken icke blott av den för närvarande åtnjutna lönen utan även av de löneförhöjningar, som under nuvarande löneregleringsperiod tillgodokommit prästerskapet. Man finner vid en uträkning, att de löneförhöjningar, som under ecklesiastikåren 1929—1930 och 1930—1931 tillkommit prästerna med respektive 2,500 och 3,000 kronors reglerad lön, varit proportionsvis högre för befattningshavare med den förra än för befattningshavare med den senare lönen. Även med den av kollegiet föreslagna löneplaceringen skulle den förre bekomma relativt större förhöjning än den senare (i lägsta och högsta löneklasserna respektive 105 % och 148 % mot respektive 9 4 % och 136 %. Mot de lönebelopp, som föreslagits för kyrkoherdar och komministrar i de högsta lönelägena, har kollegiet icke någon huvudsaklig erinran. Särskilt vill kollegiet framhålla att några vägande invändningar icke synas kunna resas mot förslaget att tillerkänna kyrkoherdar i de största och arbetsammaste pastoraten en avlöning, som överstiger den för civila tjänstemän i 30 lönegraden bestämda. Redan nu åtnjuta en del kyrkoherdar (även frånsett domprostarna) större löneförmåner än civila tjänstemän i 30 lönegraden. Ett borttagande av den av de sakkunniga föreslagna 32 graden skulle därför för många präster å billiga och medeldyra orter medföra löneförsämring. Vad angår den förut berörda frågan, huruvida ändring i de av sakkunniga föreslagna ^ lönesatserna bör äga rum på grund av kravet, att prästerna fortfarande måtte komma i åtnjutande av kompensationen för privilegienådårets av1 En komminister med 2,500 respektive 2,995 kronors reglerad lön, vilken enligt ovannämnda tabell för närvarande åtnjuter, frånsett eventuellt ålderstillägg, respektive 5,282 och 5,853 kronors lön, komme att inom 20 lönegraden erhålla 5,118 och, efter intjänade ålderstillägg, 6,192 kronors lön. Placerade i 21 lönegraden skulle nämnda komministrar erhålla respektive 5,434 och 6,634 kronors lön och enligt sakkunnigas förslag i 22 lönegraden respektive 5,812 och 7,076 kronor.
53 stående, synes knappast någon anledning föreligga att, om man beslutar sig^ for att för prästerna tillämpa löneplanen för statstjänstemännen, ifrågasätta något tillägg till lönen med anledning av den av nådårsrättens upphörande nu utgående löneförhöjningen. Såsom skäl härför kan bland annat åberopas den omständigheten att de belopp, varom är fråga, äro jämförelsevis obetydliga, varierande mellan 37.04 och 72.19 kronor (motsvarande 0.7 procent av lönen efter avdrag av uppskattade värdet å bostaden). I detta sammanhang torde böra framhållas, att vid fastställande av nya grunder för prästerskapets avlöning bör uppmärksammas den rätt som genom 3 § av lagen den 17 december 1926 (nr 526) blivit prästerskapets änke- och pupillkassa förbehållen att i vissa fall tillgodonjuta ifrågavarande 1.5 % löneförhöjning. Mot sakkunnigas förslag i fråga om lönetillägg för domprostar och pastor primarius (s. 175) har kollegiet icke någon anmärkning. I fråga om den av sakkunniga omförmälda till pastor primarius för närvarande utgående ersättningen för visst tiondeanslag jämte forsellön torde få erinras att i ärendet om inrättande av ett biskopsstift för Stockholm uppkommit fråga om att taga sagda ersättningsbelopp i anspråk för den nya biskopslönen. Kammarrådet von Otter, med vilken kammarrådet Klockhoff förenade sig: Vad kollegii majoritet under punkterna 1—18 anfört biträdes till de huvudsakligaste delarna av mig. Därutöver har jag, på grund av den allmänna inställning jag intager till de i betänkandet behandlade olika frågorna, ansett mig böra göra vissa uttalanden, likasom jag har att anmäla avvikande mening i vissa delar av den här behandlade löneregleringsfrågan. Vilka möjligheter föreligga för ordnandet av lönesystemet för prästerna, därest de sakkunnigas förslag att prästlönerna skulle betalas ur kyrkofonden icke komme att godkännas, hava de sakkunniga icke angivit. Det torde därför vara lämpligt att undersöka huruvida systemet med ålderstillägg verkligen kan anses oförenligt med bibehållandet av ett lönesystem, enligt vilket prästerskapets avlöning vore i första hand ett de särskilda pastoratens åliggande. Givetvis ligger det mycket fog för den uppfattningen att ett pastorat ej bör åläggas att genom ökad utdebitering till sin präst gälda ett ålderstillägg, som prästen intjänat i ett annat pastorat, och ett pastorat bör ej heller gärna ställas inför situationen att behöva skrida till val mellan två präster, av vilka den ene skulle kosta pastoratet högre utdebitering än den andre. Å andra sidan är ej heller lämpligt att ordna det så att en präst, som söker transport inom tjänstegraden, skulle för rätten till ålderstillägg förlora de år han innehaft likvärdig tjänst inom annat pastorat. I departementschefens uttalande år 1910 hänvisades till möjligheten att kyrkofonden i en framtid, under förutsättning att dess tillgångar ej för andra ändamål för hårt anlitades, kunde bereda utväg till anordnande av dylika tillägg för samtliga tjänstinnehavare. Något tvivel synes ej böra råda därom att icke, även om systemet med pastoraten såsom i första hand ansvariga för prästerskapets avlönande bibehålles, det skall vara möjligt att för prästerskapet tillämpa ett lönesystem med ålderstillägg. Då det icke synes riktigt att fritaga pastoraten från skyldigheten att svara även för ålderstilläggen men det å andra sidan kan vara olämpligt att fordra av pastoraten att svara för ålderstillägg, som intjänats inom annat pastorat, synes det kunna ordnas exempelvis så att ålderstillägget förklaras skola utgå ur kyrkofonden i den mån ej motsvarande tjänstålder förvärvats inom pastoratet. Vad beträffar kyrkofondens belastning med kostnaden för ålderstillägg åt präster i sådana pastorat, där de lokala avlöningstillgångarna vore tillräckliga för
54 ändamålet, är till en början att märka att det redan nu är den mindre delen av antalet pastorat, som äro hänförliga till nämnda grupp pastorat, och att samma grupp komme att bliva ytterligare förminskad därest de nu föreslagna lönerna godkändes; och vidare skulle fondens ansvarighet beträffande sagda grupp pastorat successivt minskas i den mån de för de olika ålderstilläggens erhållande nödvändiga tjänsteåren intjänades inom pastoratet — senast efter nio år eller, om den av mig i det följande föreslagna ändringen i de sakkunnigas förslag om villkoren för uppflyttning i löneklass godkännes, senast efter femton eventuellt aderton år skulle pastoratet hava inträtt i den fulla skyldigheten att självt ansvara för ålderstilläggen. De sakkunnigas föreliggande förslag beträffande löneregleringen för prästerskapet synes sträcka sig längre än till att allenast upptaga i de blivande prästerliga lönebestämmelserna vissa principer, som tillämpats vid den civila lönelagstiftningen. De sakkunniga hava nämligen (s. 160) framhållit fördelen av att prästerna erhölle »sin bestämda plats på löneschemat» och komma att »placeras i lönegrader motsvarande dem, som fastställts för statens tjänstemän». Denna omständighet innebure, efter vad de sakkunniga vidare yttrat, i viss mån en garanti för att, när sådana ändringar i löneplanen vidtoges, som föranledde löneförhöjning för de med prästerna jämförbara tjänstemannagrupperna, en motsvarande löneförhöjning skulle komma även prästerna till del. Det synes mig vara olämpligt att mer eller mindre uttryckligt söka inrangera prästerskapet i den civila tjänstemannalängden. Spörsmålet om en jämförelse mellan prästerna, å ena sidan, och övriga befattningshavare, å den andra, har alltid, då ett sådant spörsmål varit föremål för meningsutbyte, erkänts vara av ömtålig och svårbedömd beskaffenhet. Någon objektivt sett oantastlig jämförelsegrund lärer man icke kunna utfinna. Det förefaller lämpligare att för prästernas del uppställa ett särskilt löneschema, låt vara anslutet i större eller mindre omfattning till löneschemat för de civila tjänstemännen. Att man härvid kommer att vid avvägningen av prästernas löner även vidtaga en jämförelse med olika civila tjänstemannagrupper synes både naturligt och ofrånkomligt. I likhet med kollegium finner jag det riktigt att, såsom de sakkunniga föreslagit (s. 161, 162), olika löner bestämmas för kyrkoherdar och för komministrar och att inom vardera tjänstemannagruppen en viss differentiering äger rum mellan olika befattningshavare. Det bör emellertid ej fördöljas att man genom den föreslagna differentieringen av tjänsterna återkommer till de svårigheter, som de sakkunniga klandrat hos det nuvarande lönesystemet, nämligen till ett vägande av de omständigheter, som skola bestämma löneläget för en viss tjänst. I det nuvarande systemet äro detaljerade föreskrifter meddelade beträffande två av de omständigheter, som skola inverka på lönegraderingen, nämligen folkmängd och areal; men dessa detaljbestämmelser hava åtminstone den fördelen att de giva en automatisk tillämpning. Beträffande övriga omständigheter, som inverka på lönegraderingen, äro detaljerade bestämmelser icke meddelade, men man har för att få en objektiv grund för den differentiering, som företages enligt 4 § prästlöneregleringslagen, blivit tvingad till upprättande av det schema, som de sakkunniga klandrat. I fråga om sitt förslag hava de sakkunniga ansett detaljerade föreskrifter böra undvikas. Frågan är dock om man ej vid verkställande av den differentiering, som man även enligt deras förslag har att företaga, blir nödsakad att för vinnande av ett rättvist resultat uppställa ett schema, som — då här saknas varje automatiskt verkande regel — blir kanske ännu mera arbetskrävande än nu. I själva verket torde emellertid den differentiering av tjänsterna, som kan ifråga-
55 komma vid ny lönereglering, kunna draga stor fördel av den redan tidigare verkställda, eller med andra ord den redan verkställda löneregleringen torde kunna antagas bliva i stort sett avgörande för den förestående löneregleringen. Man torde kunna taga för givet att det nya löneregleringsarbetet kommer att bedrivas ungefär så att man beträffande vardera tjänstemannagruppen först urskiljer vilka tjänster skola tillhöra den högsta löneklassen, därvid större delen, de nu högst avlönade, torde anses självskrivna och ett vägande bliva nödigt aUenast beträffande ett relativt fåtal tjänster, och på liknande sätt forfara beträffande de nästföregående löneklasserna. Oavsett de sålunda gjorda anmärkningarna kan jag godkänna de sakkunnigas förslag (s. 165) därom att de omständigheter, som skola inverka på lönerna i förhållandet mellan respektive befattningshavare inbördes, angivas sålunda: pastoratens folkmängd, svårigheterna vid deras skötsel och andra därmed jämförbara omständigheter. Härvid vill jag dock, med hänvisning till vissa i ärendet avgivna yttranden, framhålla att såväl areal som duphkationsskyldighet nog måste anses i regel hava större betydelse för bedömandet av prästens arbetsbörda än de sakkunniga synas anse. Vad angår antalet lönegrader — enligt de sakkunnigas forslag (s. 165) lyra inom kyrkoherdarnas och tre inom komministrarnas tjänstemannagrupper — synes detta icke lämpligen böra eller kunna bestämmas utan skäligt hänsynstagande till de avlöningsbelopp, som anses böra tillerkännas kyrkoherdar respektive komministrar i lägsta och högsta lönegraderna. J u större skillnaden mellan utgångslönen för den lägst och för den högst avlönade befattningshavaren mom varje tjänstemannagrupp är, ju större antal mellanlöner kunna anses behövliga. Enligt den placering i löneklass, som de sakkunniga längre fram foreslå, närmar °sig löneskillnaden mellan de olika graderna 1,000 kronor. Det synes kunna med fog ifrågasättas om ej dessa steg i progressionen äro väl stora och om man ej, därest de föreslagna lönebeloppen i huvudsak godkännas, lämpligen bor inskjuta en mellanklass mellan varje par av de nu föreslagna lönegraderna, så att antalet bleve för kyrkoherdarna sju och för komministrarna fem, eller ock på annat sätt minska avståndet mellan närliggande lönegrader, exempelvis sa att det ej överstiger 600 kronor. Det synes dock fördelaktigt att så mycket som möjligt och lämpligt är begränsa lönegradernas antal. Av skäl, varför i det följande lämnas redogörelse, anser jag emellertid att under den föreslagna lägsta lönegraden för komministrar bör inrättas en ytterligare klass. Antalet lönegrader skulle i sådan händelse bliva inom vardera tjänstemannagruppen fyra Beträffande den av de sakkunniga (s. 172—179) behandlade frågan om tjänsternas placering i lönegrader, får jag till en början erinra om vad strax har ovan yttrats beträffande vanskligheten att få en god objektiv grund for jämförelse av prästbefattningar med befattningar inom det civila förvaltningsväsendet. En oförmedlad jämförelse sådan som den av de sakkunniga vidtagna synes ej heller nödvändig, om man godtager meningen därom att en bistående löneplan, allenast till konstruktionen anslutande sig till de civila befattningshavarnas, bör uppställas för prästerna. Man torde hava anledning att för de nya lönernas beräkning taga som utgångspunkt de nuvarande lönebeloppen med därå utgående tillägg och undersöka i vilken mån de må anses understiga skäliga anspråk och efter en jämförelse med lönerna med tillägg för civila befattningshavare vid befattningar, som kunna ifrågakomma till jämförelse, bestämma de nya lönebeloppen Den skiUnad i lönebeloppen, som vid en jämförelse mellan prästerna och civila be-
56 fattmngshavare bör ske med hänsyn till att prästen bör åtnjuta fri bostad, synes kunna göras genom ett procentuellt avdrag; och synas härvid de av de sakkunniga begagnade procenttabellerna kunna i stort sett godkännas, med iakttagande dock att avdraget ej bör räknas på ålderstillägget. I stort sett torde de av de sakkunniga föreslagna nettolönerna motsvara skäliga anspråk för prästerliga befattningshavare i olika grupper. Huruvida de löner, som skulle bliva följden av en löneplan av den beskaffenhet de sakkunniga föreslagit med däri vidtagna erforderliga ändringar, kunna tillika med de övriga förhöjda utgifter, som föranledas av de sakkunnigas förslag, tillförsäkras prästerskapet med bibehållande av det nuvarande finansieringssystemet, är jag icke i tillfälle att nu bedöma. Statskontoret: Vad beträffar frågan om möjligheten av att tillämpa det civila avlöningsreglementets huvudprinciper, måste statskontoret, som i likhet med de sakkunniga är av den meningen, att 1910 års avlöningsbestämmelser ej böra for framtiden bibehållas, finna, att visserligen åtskilliga i nämnda reglemente intagna föreskrifter icke lämpligen kunna vinna tillämpning vid en lönereglering för prästerskapet, men att i allt fall de huvudgrunder, på vilka det civila avlomngsreglementet vilar, böra utan allt för stora olägenheter kunna införas även då det gäller utformandet av ett nytt lönesystem för prästerskapet. Enligt statskontorets mening måste det därvid förutsättas, att ett särskilt prästavlöningsreglemente utfärdas. I detta sammanhang anser sig emellertid ämbetsverket — då fråga är om en ny lönereglering — böra fästa uppmärksamheten på att det måste anses önskvärt, att även framdeles sådana ändringar i fråga om den kyrkliga indelningen vidtagas, genom vilka besparingar stå att vinna. Vad de föreslagna lönerna beträffar, är statskontoret visserligen av den uppfattningen att dessa måhända kunna betraktas såsom jämförelsevis höga, men måste för sin del anse, att de sakkunniga anfört åtskilliga bärande skäl för att tillerkänna prästerskapet en förhållandevis gynnad ställning i avlöningshänseende. Beträffande fördelningen av de prästerliga befattningarna å särskilda tjänsteklasser vill statskontoret giva uttryck åt den meningen, att denna fördelning icke bör från början definitivt fastställas, utan att möjlighet bör förbehållas Kungl. Maj :t att i förekommande fall vidtaga de jämkningar i fråga om antalet befattningar i olika klasser, som av förhållandena må påkallas. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund: Se styrelsens yttrande under kapitel I. Centralstyrelsen för allmänna svenska präst förening en: Centralstyrelsen anser, att om även de av sakkunnige föreslagna lönerna visserligen medgiva livsuppehälle åt prästerna och deras familjer, de dock äro knappt tillmätta och tilllåter sig erinra om att kommunikationsverkens tjänsteinnehavare, med vilka prästerna skulle jämställas, ha framställt allvarliga krav på förbättring av sin ställning och att ärendet f. n. ligger under utredning. Om också centralstyrelsen f. n. icke vill påyrka någon ökning av totalbeloppet för prästerskapets avlöning, torde dock böra ifrågasättas, om icke en förnyad utredning bör ägna denna fråga en ingående uppmärksamhet. Men med bestämdhet måste, såsom också sakkunnige gjort, krävas, att ingen präst vid ny lönereglerings inträdande måtte utsättas för löneminskning vid den tjänst han då innehar, såsom det för mången skedde genom 1910 års lönelagar. Mot systemet att likställa prästerskapet med en statens ämbetsmannakår, vare sig kommunikationsverkens eller någon annan, och den godtyckliga indelningen
57 i »tjänsteklasser» vill centralstyrelsen betona, att prästerskapets arbete och representationsplikter samt levnadsförhållanden i övrigt äro av så säregen natur, och att församlingarne sinsemellan äro så olika, att en schematisk lösning av frågan, sådan den nu ifrågasatts, måste betraktas såsom otillfredsställande. Överståthållarämbetet: Vad angår den föreslagna löneregleringen, synes det föga lyckligt, om på grund av formellt lönetekniska hänsyn prästerskapets avlöning skulle inpressas i det civila avlöningsreglementets ram. Förhållandena inom de olika församlingarne i skilda delar av riket torde vara till den grad skiftande, att det vid ett rättvist avvägande av avlöningsförmånerna icke lär vara möjligt att tillämpa ett system med ett jämförelsevis obetydligt antal lönegrader och löneklasser. Rent materiella intressen skulle i så fall få stå tillbaka för tillgodoseende av ett formellt intresse av uniformitet, vars berättigande torde kunna ifrågasättas. Länsstyrelsen i Stockholm: Vad beträffar frågan om prästerskapets avlöning, får länsstyrelsen till en början ansluta sig till de sakkunnigas uttalande därom, att en förenkling av nu gällande regler för prästerskapets löneberäkning måste anses synnerligen angelägen. Förslaget om tillämpning å prästerskapet av det civila avlöningsreglementet kan emellertid icke tillvinna sig länsstyrelsens anslutning. Det måste bestämt framhållas, att det icke kan anses lämpligt, måhända icke ens möjligt att i detalj genomföra tillämpning av avlöningsreglementet beträffande befattningshavare, vilkas arbetsuppgifter äro så skiftande och så svårkontrollerbara som prästerskapets. Man bör icke förbise, att arbetsuppgifternas omfattning för en prästman ofta och på ett helt annat sätt än i fråga om flertalet statliga befattningshavare är beroende av vederbörandes eget initiativ och intresse. Detta förhållande synes böra ihågkommas, då det gäller att taga ståndpunkt till de sakkunnigas förslag, särskilt i vad detsamma avser upphävande av församlings rätt att höja prästmans lön. Även om det i viss mån kan anses riktigt att sådan lagstiftning genomföres, att prästmannen icke göres beroende av vederbörande församlings större eller mindre godtycke för erhållande av skälig bärgning, anser sig länsstyrelsen icke kunna biträda förslaget, att i den utsträckning de sakkunniga ansett lämpligt avlyfta församlingsintresset i fråga om prästerskapets avlöning. Ett belägg för sin uppfattning, att avlöningsreglementet svårligen låter sig anpassa efter prästerskapets arbetsvillkor och förhållanden, finner länsstyrelsen för övrigt redan i själva sakkunnigbetänkandet, som i så många och viktiga punkter innebär avvikelser från avlöningsreglementet. Såsom exempel härå kunna här nämnas reglerna för beräkning av bostadskvot, för skjutsersättning, för pensionering, för semester med mera. Det måste medgivas, att skäl föreligga för att, efter granskning av de sakkunnigas förslag i denna del, framställa frågan, huruvida några väsentliga delar av avlöningsreglementet — bortsett lönebeloppen — kvarstå för tillämpning beträffande prästerskapet. Länsstyrelsen måste uttala den uppfattningen, att de sakkunniga icke synas hava tillräckligt ingående undersökt, huruvida icke genom förenklingar och modernisering av nu gällande grunder för löneregleringarnas fastställande ett mera tillfredsställande resultat stått att vinna. Detta gäller alldeles särskilt differentieringen i lönehänseende mellan olika pastorat. Med avseende å de olägenheter, som länsstyrelsen funnit förenade med det föreslagna systemet, måste länsstyrelsen finna dylik utredning erforderlig. Beträffande själva lönebeloppen har länsstyrelsen icke någon erinran i och för sig, dock synas bostadsavdragen vara lågt beräknade, om hänsyn tages till de goda bostäder, som i allmänhet tillhandahållas prästerskapet. Men alldeles
58 bestämt måste fastslås, att vid skälig jämförelse mellan de löneförmåner, som för närvarande utgå eller kunna beräknas utgå till högre befattningshavare inom den civila förvaltningen, å ena sidan, och de ifrågasatta beloppen för prästerskapets avlöning, å andra sidan, de förstnämndas missgynnade ställning framträder i tydlig belysning. Förslaget i denna del har klart ådagalagt rättvisan av kraven å förbättring av de högre civila befattningshavarnas lönevillkor. Länsstyrelsen i Uppsala: Av tvivelaktigt värde torde vara de prästerliga befattningshavarnes inordnande i det för den civila statsförvaltningen gällande löneschemat. Såsom godtyckligt måste betecknas att på förhand fastslå proportionen mellan tjänster i de olika lönegraderna och att verkställa en utskiftning på stiften av tjänsterna i varje tjänstegrad. I alla händelser erfordras med hänsyn till de olika förhållandena i flera hänseenden en vida rikare nyansering, än som vid ett fåtal tjänstegrader kan rimligen åstadkommas med tillhjälp av resekostnadsbidrag. För häradshövdingarna, vilkas antal är blott ungefär 5 l/2 procent av kyrkoherdarnas och komministrarnas, finnas bestämda 27 olika avlöningar och till en del av dem utgå för närvarande extra avlöningstillägg med 28 olika belopp; vid beräknande av dessa siffror har hänsyn dock endast tagits till slutsumman för varje tjänst av särskilda avlöningstitlar. Länsstyrelsen i Nyköping: Mot förslaget att tillämpa det för den civila statsförvaltningen gällande avlöningsreglementet även på prästerskapet synes i sak intet vara att erinra. Däremot synes de sakkunnigas förslag till indelning av kyrkoherdarna i 4 och komministrarna i 3 tjänsteklasser samt inrangeringen av dessa klasser inom det allmänna lönesystemet kunna bli föremål för en hel del kritik. Länsstyrelsen vill härom anföra följande: Enligt förslaget skall en kyrkoherde placeras lägst i 26 lönegraden högst i en lönegrad 32, som skulle komma att ligga två löneklasser högre än vad nu gäller för råds- och byråchefstjänsterna inom den centrala statsförvaltningen. Vid jämförelse med den utbildning och de kvalifikationer, som ställas på civila befattningshavare i motsvarande löneställning, kan man icke undgå finna, att kyrkoherdarna skulle komma att intaga en särskilt gynnad ställning. Enahanda blir förhållandet mellan komministrarna och med dem i lönehänseende nu jämställda andra befattningshavare. Några tillräckligt vägande skäl för en utbyggnad på löneskalan, åsyftande att vissa kyrkoherdar skola i lönehänseende sättas högre än till exempel byråchefer i de centrala ämbetsverken, kan länsstyrelsen för sin del icke finna. Med hänsyn till svårigheterna att på ett fullt rättvist sätt inrangera befattningshavarna i de många löneklasser, som föreslagits, ifrågasätter länsstyrelsen, om icke antalet klasser borde minskas eller rent av blott en lönegrad för respektive kyrkoherdar och komministrar fastslås, i vilket fall i stället arbetsbördan finge regleras genom indragning respektive utökning av antalet befattningshavare (pastorat). En bestämd olägenhet med det föreslagna lönesystemet är, att kyrkoherdar och präster i lägre tjänsteställning, som nu samtliga hänföras till samma klass i resereglementet, om löneförslaget genomfördes, automatiskt skulle komma att hänföras till ett flertal olika klasser i detta. Länsstyrelsen i Jönköping: Då de löner, som genom lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910 tillerkänts innehavarna av prästterliga tjänster, numera måste anses alltför låga, synes en omreglering härutinnan böra verkställas och missförhållandena i löneavseende därvid avhjälpas. Någon större olägenhet därigenom att de prästerliga befattningshavarna in-
59 passas i den löneplan, som gäller for civila befattningshavare i allmänhet, synes icke förefinnas. Då emellertid samtliga de i löneplanen upptagna befattningshavarna äro skyldiga att bidraga till egen pensionering, synes det med fog kunna ifrågasättas, huruvida prästerliga befattningshavare skola vara befriade från dylik skyldighet, helst som genom den föreslagna nya löneregleringen deras löneförmåner torde komma att väsentligen förbättras. 1 Länsstyrelsen i Växjö: Redan med 1862 års prästlönereglering hade en början gjorts till en viss utjämning kyrkoförsamlingarna emellan av den beskattning, som måste åläggas dem i och för lönemedlens anskaffande, men med 1910 års lönereglering gick man i detta avseende än vida längre. Varken löneregleringen eller finansieringen kunna genom sistnämnda lönereglering anses lyckligt lösta och en revision har redan befunnits påkallad. I det förslag, som nu föreligger, hava de sakkunniga i vad till en början beträffar själva löneregleringen ansett sig icke böra bygga på det genom 1910 års lönereglering tillskapade avlöningssystemet med dess många växlande lönebelopp. I stället hava de sakkunniga tänkt sig prästerskapets inrangerande i det lönesystem, som numera gäller för de nyreglerade ämbetsverken, och även framkommit med en löneplan, ansluten till sist sagda lönesystem. Länsstyrelsen, som varken i prästernas tjänsteställning eller annorledes finner hinder eller olägenhet föreligga för deras avlöning enligt detta för flertalet av rikets tjänstemän numera gällande lönesystem, finner en dylik anordning i övervägande grad förmånlig och anser att man ju förr dess hellre bör taga steget i denna riktning. . Enligt länsstyrelsens mening bör prästerskapet i stort sett hava anledning att finna sig tillfreds med den föreslagna löneregleringen såväl i fråga om den klassplacering som även löneutmätning, som förslaget innebär. Redan i och för sig synas lönerna utmätta till de belopp, som skäligen kunna fordras, och såsom en förmån av betydenhet härutöver synes böra betraktas den omständigheten, att prästerskapet icke ålagts avgift för egen pensionering. Antagligt är dock att anmärkningar äro att förvänta åtminstone i vissa avseenden. Sa mot det schablonmässiga sätt, på vilket förslaget vill ordna värdesättningen av bostadsförmånen; värdet härav är ju enligt förslaget avsett att avgå på det lönebelopp, som eljest enligt löneplanen tillkommer vederbörande tjänsteman. Befogenheten av en dylik anmärkning må kanske ej helt underkännas. Befinnes det förty önskvärt och nödigt att denna värdesättning sker särskilt för varje prästgård, synes sådan värdesättning kunna komma till stånd utan allt för stor apparat, exempelvis genom medverkan av boställsnämnderna. Vidare lära erinringar ej helt utebliva mot förslagets bestämmelser beträffande inskränkning i rätten att tillgodonjuta donationer utöver lönen eller i pastoratens befogenhet att bevilja extra löneförmåner. För egen del finner lansstyrelsen dessa inskränkningar varken nödiga eller nyttiga, åtminstone ej i den utsträckning, som skett. Länsstyrelsen i Kalmar: Länsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av att borttaga bestämmelsen om fri bostad som löneförmån åt ordinarie präster. Den s. k. bostadskvoten kommer att tillskapa en vidlyftig, besvärlig och dyrbar administration. Några önskemål i detta avseende torde varken från församlingarnas eller prästerskapets sida hava framställts. Mot att kyrkoherde- och komministerstjänster indelas i tjänsteklasser har länsstyrelsen intet att erinra, dock förefaller det länsstyrelsen egendomligt, att 1
Jfr länsstyrelsens uttalande under kapitel I I I punkterna 20—28.
60 först skall bestämmas huru många tjänster, som skola hänföras till de högre tjänsteklasserna. Inordningen av de särskilda tjänsterna i respektive tjänsteklasser synes länsstyrelsen böra ske efter objektivt fastställda grunder, och de. som enligt dessa grunder skulle vara berättigade att komma i högre tjänsteklass, böra också få tillhöra denna klass, oberoende av huru stor del av totalantalet av befattningarna i riket det bliver. Mot de föreslagna lönegraderna har länsstyrelsen intet att erinra. Dock anser sig länsstyrelsen böra understryka, att anspråken i fråga om gästfrihet och hjälpsamhet mot sämre lottade medmänniskor utnyttjas mera när det gäller präster än civila befattningshavare av motsvarande grad. Detta åberopas som ett ytterligare skäl för att det föreslagna lönesystemet för prästerna bör bliva ett nettolönesystem. Att pastor primarius och domprost skola äga uppbära lönetillägg utöver kyrkoherdelönen finner länsstyrelsen i sin ordning. Länsstyrelsen i Visby: Mot de föreslagna avlöningsbeloppens storlek synes ej föreligga skäl för erinran. Emellertid må framhållas, att fastställande av kvottal för kyrkoherde- och komministerstjänsternas högre tjänsteklasser ej kan medföra full rättvisa vid befattningshavarnes placering i tjänsteklass. Därest en tjänst på grund av pastoratets folkmängd m. m. kan berättiga till placering i högre tjänsteklass, bör också lönen utmätas därefter utan hinder av sådant kvottal. Länsstyrelsen i Karlskrona: Sakkunnigas kritik mot det noggranna avvägandet av nu fastställda löner synes ej övertygande. Även om någon avgörande invändning icke kan göras mot godtagande av det civila avlöningsreglementets huvudgrunder i fråga om prästlönerna, synes det dock otvivelaktigt, att avlöningsreglementets tillämpning skall komma att medföra ökat arbete och svårigheter icke minst i fråga om hyresavdrag, och de sakkunniga torde vid framläggandet av sitt förslag om grunder för bestämmande av dessa avdrag för prästgårdarna hava allt för litet beaktat, att prästgårdarna i olika pastorat i fråga om läge och byggnadsbestånd dock äro varandra mycket olika. Om även andra förmåner än bostad fortfarande skola tillkomma tjänstinnehavarna, torde en tillfredsställande lösning efter föreslagna grunder försvåras. Länsstyrelsen i Kristianstad: Emot det föreslagna avlöningssystemet för prästerskapet, vilket synes vara väl genomtänkt och avvägt, vill länsstyrelsen endast göra några smärre erinringar. Länsstyrelsen i Malmö: Utan tvivel måste det anses välbetänkt och rätt att inordna prästerskapet i samma löneplan, som gäller för nyreglerade tjänster inom den civila statsförvaltningen. Därigenom vinnes icke blott enkelhet och överskådlighet i avlöningsförhållandena utan också den för prästerskapet stora fördelen att vid blivande löneregleringar alltid få komma med och icke behöva, såsom nu skett, alltför länge vänta på en välbehövlig reglering. Ett inordnande av nya och i flera avseenden säregna befattningar i samma schabloniserade löneplan är ju emellertid alltid, då det första gången sker, ganska vanskligt att utföra. På grund av de olika befattningarnas beskaffenhet med avseende å arbetsbelastningens både kvalitet och kvantitet ställer det sig alltid _ förenat med rätt stora svårigheter att verkställa jämförelser med andra civila befattningar av helt annan art och efter sådana jämförelser bedöma de genom ny lönereglering tillkomna befattningarnas plats i löneplanen. Dessa svårigheter hava för de sakkunniga framträtt redan då det gällt befattningar av fullkomligt ensartat slag, nämligen kyrkoherdebefattningar och komministersbefattningar, var för sig. Det synes också som om de sakkunniga
61 skulle hava haft svårt att helt övergiva det hittills tillämpade systemet. Oaktat de sakkunniga i själva verket anfört en ganska övertygande motivering för likalönsprincipen för kvalitativt likvärdiga tjänster samt en utjämning av kvantitativt olika arbetsbelastning genom tillhandahållande av erforderligt antal avlönade biträden, hava nämligen de sakkunniga stannat vid en indelning av rikets kyrkoherdebefattningar i icke mindre än 4 samt av rikets komministersbefattningar i icke mindre än 3 tjänsteklasser, att inordnas under olika lönegrader i gällande löneplan för den civila statsförvaltningen. Och bestämmandet av antalet befattningar till vardera tjänsteklassen hava de sakkunniga ansett böra uträknas efter nu gällande avlöningssystem, varefter det skulle ankomma på Kungl. M a j t att »efter pastoratens folkmängd, svårigheterna vid deras skötsel och andra därmed jämförbara omständigheter» avgöra vilka befattningar skulle inom det sålunda föreslagna antalet inrangeras under de särskilda tjänsteklasserna. Det synes således uteslutande vara den större eller mindre arbetsbelastningen, rent kvantitativt taget, som utgjort den egentliga grunden för de sakkunnigas förslag i denna del, och de sakkunniga hava till stöd för förslaget åberopat precedensfall beträffande tjänster inom »ett flertal grenar av den civila statsförvaltningen». Det kan icke heller förnekas, att dylika precedensfall förekommit, och ehuru — såsom de sakkunniga själva framhållit — fall förekommit inom den civila statsförvaltningen, då arbetsbelastningen ställt sig mycket olika för eljest likvärdiga tjänster, utan att dock därav ansetts böra följa olikhet i lönehänseende, lärer det icke heller kunna förnekas, att ett visst fog kan finnas för olikhet i löneavseende uteslutande på grund av arbetskvantiteten. Det kan nämligen förhålla sig så, att olikheter i kvantitativt hänseende icke kunna helt utjämnas genom ordnande av biträdesfrågan, enär göromål av vissa slag icke kunna från befattningshavaren avlyftas och överflyttas på biträden. Om länsstyrelsen alltså kan vara benägen inrymma ett visst fog för en indelning i tjänsteklasser, har länsstyrelsen dock haft svårt att förstå behovet av ett så stort antal tjänsteklasser, helst då det gäller en tjänstemannakår, som av de sakkunniga själva ansetts icke vara mera arbetstyngd än att arbetsbördan tillfredsställande må kunna fullgöras intill en ålder av minst 70 och ända till 73 år. De sakkunniga hava också själva medgivit, att principiella skäl icke låta sig anföras för det föreslagna antalet tjänsteklasser, utan att detta måste bliva i viss mån godtyckligt. Under sådana förhållanden vill länsstyrelsen såsom sin bestämda mening uttala, att antalet tjänsteklasser måste högst väsentligt nedbringas — exempelvis till två utav vartdera slaget — om nu en indelning i tjänsteklasser verkligen skall anses nödvändig. Konsekvenserna utav det stora antalet tjänsteklasser hava lett de sakkunniga till en sådan absurditet som att för kyrkoherdarnas räkning tillskapa två nya lönegrader i avdelningen B i det civila lönereglementets löneplan, vilken nu icke innehåller högre lönegrad än 30 lönegraden men därefter skulle komma att innehålla en 32 lönegrad. De sakkunniga hava förklarat sig vara fullt medvetna om att invändningar kunna resas mot förslaget i denna del, och säkerligen komma deras förväntningar härutinnan att gå i tämligen allmän uppfyllelse. Under 30 lönegraden hava redan placerats de högsta ämbetsmannagrader närmast under chefsgraden, och, ehuru länsstyrelsen gärna skulle vilja medgiva, att fog kunnat förefinnas för en 32 lönegrad för flera av dem, bleve det enligt länsstyrelsens mening en uppenbar orättvisa om för kyrkoherdar skulle inrättas en sådan lönegrad, innan en uppflyttning skett av sådana i 30
62 lönegraden placerade ämbetsmän, vilkas funktioner måste anses minst lika betydelsefulla i avseende å arbetets kvalitet och kvantitet som kyrkoherdarnas. Det är väl också sannolikt, att de sakkunnigas förslag i denna del avsiktligen tilltagits med prutmån. När man, såsom de sakkunniga helt visst med rätta gjort, frångår det hittills tillämpade och synnerligen skiftande avlöningssystemet för prästerskapet samt i stället slår in på enahanda avlöningssystem som för andra rikets tjänstemannar det förvisso angeläget att såvitt möjligt helt övergiva äldre avlöningsförmåner, vilka i allmänhet icke åtnjutas av andra och således försvåra den jämförelse, som är nödvändig för en rätt avvägning av prästerskapets avlöningsförmåner i förhållande till övriga tjänstemäns. Det har förefallit länsstyrelsen som om de sakkunniga icke i den utsträckning, som varit möjlig, tagit, konsekvenserna av det föreslagna nya avlöningssystemet. Länsstyrelsen i Halmstad: Länsstyrelsen instämmer fullständigt i de sakkunnigas åsikt om att en ny lagstiftning angående regleringen av prästerskapets löner bör bygga på i görligaste mån enhetliga och enkla principer i stället för det nuvarande tillkrånglade, kompromissvis uppkomna systemet. Förslaget att anpassa prästlönerna efter det nu gällande civila avlöningsreglementets löneplan tillstyrkes obetingat. Härigenom vinnes bland annat att prästerna komma i åtnjutande av ålderstillägg samt att avlöningen blir graderad efter dyrortsgrupper. Det nuvarande systemet med individuella löneregleringar för varje pastorat bör i samband härmed försvinna. Såsom de sakkunniga förorda, bör dock en viss lönedifferentiering fortfarande tillämpas och grundas på arbetsbördans skiftande storlek i olika pastorat. Mot den föreslagna allmänna regeln att härvid pastoratens folkmängd samt svårigheterna vid deras skötsel och andra därmed jämförbara omständigheter böra vara bestämmande har länsstyrelsen ej något att erinra. De sakkunniga hava föreslagit att med tillämpning av nämnda grundsats kyrkoherdetjänsterna skulle indelas i fyra och komministerstjänsterna i tre tjänsteklasser, varvid de sakkunniga emellertid framhållit att några principiella skäl för just nämnda antal klasser icke kunna anföras. Vad komministrarna angår har länsstyrelsen icke något att erinra mot förslaget härutinnan. Däremot skulle förslaget om fyra klasser för kyrkoherdarna medföra den oformligheten att för den högsta tjänsteklassen skulle behöva inrättas en ny lönegrad i det civila löneschemat, den 32 :a, varigenom dessa kyrkoherdar skulle komma i bättre avlöningsställning än de högst avlönade civila befattningshavare, som icke äro tjänstemän i chefs- eller därmed jämförlig ställning. Tillräcklig anledning härtill kan länsstyrelsen icke anse föreligga, desto mindre som de sakkunniga — skäligen inkonsekvent — förorda att dessa högst avlönade kyrkoherdar ändock icke skulle få högre pension än efter 30 :e lönegraden eller sålunda lika med kyrkoherdarna i näst högsta tjänsteklassen. Länsstyrelsen tillstyrker därför, att antalet tjänsteklasser även för kyrkoherdar bestämmes till allenast tre, med placering i 26, 28 och 30 lönegraden. I sistnämnda lönegrad, motsvarande den högsta tjänsteklassen, torde ungefär en sjättedel av hela antalet kyrkoherdar böra placeras. I avseende å de föreslagna procentiska antalen tjänster i varje tjänsteklass, såväl beträffande kyrkoherdar som komministrar, torde dock icke alltför stränga regler böra i förväg uppställas utan frågan böra få bero av en närmare undersökning av de faktiska förhållandena. Länsstyrelsen i Göteborg: Genom de föreslagna nya stadgandena om avlöningen uppnås den fördelen, att prästerna i löneavseende bliva likställda med statens övriga ämbets- och tjänstemän. Sedan genom 1862 års och 1910 års lag-
63 stiftning prästerskapets avlöning omändrats från naturaavlöning till penningavlöning innebära de nu föreslagna bestämmelserna endast en fullföljd av de då införda principerna. Mot de föreslagna lönebeloppen och bestämmelserna i övrigt synes från länsstyrelsens sida intet vara att erinra. Länsstyrelsen i Vänersborg: De sakkunniges förslag om anslutning av avlöningssystemet för prästerskapet till det för tjänstemän i den civila statsförvaltningen gällande avlöningssystemet anser sig länsstyrelsen i huvudsak kunna förorda. Den enligt nu gällande löneregleringslag alltför långt drivna differentieringen av penninglönerna har väl avsett att i möjligaste mån på ett rättvist sätt avväga lönerna för de olika tjänsterna, men finvägningen av de olika löneposterna måste dock anses alltför både tids- och kostnadsödande utan att dock någon garanti för full rättvisa kunnat vinnas. Genom en övergång till lönesystemet för civila statsförvaltningen uppnås större reda och säkerhet. Med systemet följer bl. a. ordnad semester, lönernas betalning månadsvis, bestämmelser om tjänstledighetsavdrag vid sjukdom samt pension. De sakkunnige anse, att vid de olika kyrkoherde- och komministerstjänsternas placering i de föreslagna lönegraderna hänsyn nästan uteslutande skall tagas till folkmängden. Länsstyrelsen anser dock andra faktorer såsom areal och bebyggelseförhållanden hava lika stor betydelse härvidlag. Bestämdare direktiv för de olika lönegradernas differentiering torde vara nödvändiga. Länsstyrelsen i Mariestad: De sakkunniga hava föreslagit, att avlöning till prästerskapet skulle utgå enligt samma grunder, som nu gälla för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk tillhörande den civila statsförvaltningen. Ehuruväl det synes länsstyrelsen tveksamt, huruvida ett dylikt lönesystem över huvud taget är lämpligt för prästerliga befattningshavare, anser sig länsstyrelsen icke böra framställa annan erinran mot de sakkunnigas förslag i detta avseende, än att lämpligheten av den föreslagna påbyggnaden av löneplanen med ytterligare en lönegrad, betecknad lönegrad 32 (tjänsteklass 4 för kyrkoherdar) kan ifrågasättas. Förslag om utbyggnad av nämnda löneplan har nämligen i annat sammanhang varit uppe men icke vunnit statsmakternas gillande, varför en särskild utökning av densamma för prästerskapets räkning icke synes böra äga rum. I de fall då 30:de lönegraden icke anses motsvara skälig avlöning för vederbörande, torde systemet med särskilt lönetilllägg, såsom t. ex. för landssekreterare och landskamrerare m. fl., vara att föredraga. Länsstyrelsen i Karlstad: De sakkunniga föreslå i huvudsak en anslutning av avlöningssystemet för prästerskapet till det avlöningssystem, som för närvarande gäller för tjänstemän i den civila statsförvaltningen. Förslaget i denna del kan länsstyrelsen utan tvekan förorda. Härigenom och på det sätt de sakkunniga utfört sitt förslag vinnes rättvisa och reda i avlöningssystemet. De sakkunnigas förslag tillgodoser samtidigt flera önskemål, som med stor styrka under en lång följd av år framställts från prästerligt håll. Sådana äro förslagen om ålderstillägg, om semester, ordnad pensionering, utbetalning månadsvis av avlöning med mera. I fråga om de olika befattningarnas inordnande i särskilda tjänsteklasser har länsstyrelsen med hänsyn till de olika förhållandena beträffande tjänstgöringen intet att erinra. Länsstyrelsen i Örebro: Förslaget anknyter sig till de avlöningsbestämmelser, som numera gälla för s. k. reglerade verk. För flertalet prästerliga befattningshavare torde detsamma innebära välbehövlig förbättring och det torde näppeligen kunna göras erinran häremot eller på det hela taget mot dessa befatt-
64 ningshavares inordnande under det lönesystem, som gäller eller är avsett att komma att gälla för statliga befattningshavare. Mot förslaget i denna del finner sig länsstyrelsen böra framställa följande erinringar, som emellertid samtliga hänföra sig till detaljer i detsamma. Länsstyrelsen förmenar, att det må vara riktigt, att de sakkunniga, när de gå att uppgöra plan för förslagets finansiella genomförande, räkna med vissa fördelningstal, och anser sig även kunna utgå från att de av den statistiska undersökning, som föregått förslagets framläggande, funnit motiv för uppdelningen, sådan den angivits, enligt nu rådande förhållanden. Att däremot, vilket torde få anses hava varit de sakkunnigas mening, i blivande författning, som skall underställas såväl riksdagen som kyrkomötet, införa så snävt hållna fördelningstal, måste enligt länsstyrelsens mening vara mindre lyckligt. Utvecklingen går numera så hastigt och oregelbundet att det mycket väl låter tänka sig, att pastorat, som vid regleringens genomförande äro relativt litet arbetskrävande, inom icke allt för långt avlägsen framtid kunna befinnas vara av sådan storleksordning, att de böra hänföras till högre tjänsteklass, än som vid förslagets genomförande ansetts erforderligt. Däremot synes erforderligt, att i blivande författning angivas de grunder, som böra följas vid viss befattnings hänförande till viss tjänsteklass. Om så sker, så torde eventuellt erforderlig omflyttning — till högre eller lägre tjänsteklass — kunna anförtros åt Kungl. Maj :t. Av punkt 2 inhämtas, att de sakkunniga för att kunna i systemet inordna kyrkoherdarna i mot deras tjänsteställning svarande lönegrader enligt avlöningsreglementet nödgats utbygga detta med en ny lönegrad, 32. I och för sig har länsstyrelsen ingen erinran häremot, men finner sig böra erinra därom att vid den år 1925 genomförda löneregleringen för landsstatens befattningshavare förslag till en början framfördes om införande för landssekreterare och landskamrerare av en ny lönegrad — 32 —, men att detta förslag icke genomfördes, emedan det ansågs leda till sönderbrytande av löneplanen. länsstyrelsen i Västerås: Det nuvarande sättet för bestämmandet av prästerskapets löneförmåner lärer få anses alltför invecklat. Vad man därmed åsyftat vinnes icke heller i allo, i ty att samtliga de faktorer, som vid »finvägningen» skulle inverka, på grund av vissa begränsningar i verkligheten icke få röna åsyftat inflytande vid lönebeloppens fastställande. Ifrågasättas kan emellertid om man, såsom de sakkunnige föreslagit, bör taga steget så långt som att även på prästerskapet tillämpa det lönesystem, som nu är bestämmande för ett stort antal statsanställda. Onekligen föreligger en viss fara, att för prästerskapets vidkommande införa denna beräkningsgrund, enär prästerskapets egenskap av församlingarnas tjänstemän då lätt kan i allmänna föreställningssättet träda tillbaka för statstjänstemannen — prästen. Dennes viktigaste uppgift bör väl allt fortfarande vara församlingsvården, men om så är bör församlingen känna med sig, att den avlönar sin präst, och denne att han är församlingens tjänare. Det synes icke uteslutet, att en påbyggnad kunnat ske å nuvarande system för avlöningen med de förenklingar däri, som av omständigheterna påkallats och som äro nödvändiga för ernående av lämplig smidighet. Även med detta system lärer kunna införas den klassindelning, de sakkunnige tänkt sig, d. v. s. en begränsning vidtagas i de nu snart sagt oändliga variationerna i löneavseende. Även tjänstbarheterna, utom bostad in natura, skulle kunna borttagas och ersättas med kontanta förmåner, och dyrtidstilläggen skulle kunna i likhet med vad är avsett att ske för statstjänstemän inarbetas i lönerna. Med
65 dessa och anara förenklingar skuiie sannolikt ett reviderat system bliva lika enkelt som det av de sakkunnige föreslagna. Därest det av de sakkunnige föreslagna lönesystemet träder i tillämpning, synes det emellertid kunna sättas ifråga, huruvida de prästerliga befattningshavarna skola erhålla placering i så hög lönegrad som de sakkunnige angivit. Det förefaller länsstyrelsen som om högre placering än i byråchefsgrad d. v. s. B 30 icke borde förekomma för högsta klassens kyrkoherdar och därefter en jämkning nedåt med 2 lönegraders mellanrum borde ske för de lägre klasserna. Komministrarnas placering skulle enligt länsstyrelsens mening bliva lönegraderna 24, 22 och 20. Till dessa lönebelopp skulle komma dyrtidstillägg enligt de grunder, som bliva bestämda på grund av det förslag därom, som för närvarande är under utarbetande, men därifrån skulle avgå ersättning för bostad enligt det av de sakkunnige avgivna förslaget d. v. s. lägst 10, högst 16 procent och detta senare även om dyrortsklassernas antal skulle komma att minskas. Därest prästerliga befattningshavare skola inordnas under lönereglementets löneskala, synes man böra taga under övervägande, huruvida icke avlöningsreglementet i övrigt bör i huvudsakliga delar på dem tillämpas. Det kan t. o. m. ifrågasättas, huruvida icke på grund av det nära samband hela detta spörsmål äger med det åt 1928 års lönekommitté lämnade uppdraget, detta ärende borde hänskjutas till nämnda kommitté för yttrande och förslag. De sakkunnige hemställa, att pastor primarius och domprost skola uppbarn ett särskilt lönetillägg utöver den lön, som tillkommer en var av dem såsom kyrkoherde. Emot detta förslag har länsstyrelsen intet annat att erinra än att bestämmelse bör meddelas därom, att dessa båda tjänstemän, såsoin nu är fallet åtminstone beträffande domprostar, skola såsom kyrkoherdar åtnjuta högsta klassens lön. Länsstyrelsen i Gävle: De sakkunniga, som till behandling först upptaga frågan om lönereglering för prästerskapet, föreslå härutinnan, att det nuvarande systemet med individuella löneregleringar för varje pastorat, att gälla för viss begränsad tid, däri varje tjänsteinnehavares löneförmåner av olika slag fixeras, ersattes med ett lönesystem byggt på de huvudprinciper, som vunnit tillämpning vid de nya löneregleringarna för befattningshavare inom den civila statsförvaltningen. Det torde ej behöva råda mer än en mening om att frågans lösning lämpligen bör sökas i den sålunda anvisade riktningen. De nyare avlöningsreglementena hava visat sig erbjuda betydande möjligheter icke blott i fråga om den grundläggande differentieringen av grundlöner och ålderstilllägg utan jämväl för utmätning av vikariatsersättningar och så vidare. De sakkunniga torde få anses hava anfört bärande skäl för den föreslagna differentieringen av lönerna för kyrkoherdar och komministrar. Olika tjänstgöringsförhållanden, beroende på mera betydande olikheter i pastoratens folkmängd, svårigheterna vid deras skötsel och andra därmed jämförbara omständigheter, böra uppenbarligen inom skäliga gränser ävenledes föranleda någon differentiering inom en och samma tjänstekategori. En ny lönereglering för prästerskapet skulle givetvis kunna byggas på omarbetning och justering av det system, som innefattas i den nuvarande löneregleringslagen, men såsom länsstyrelsen framhållit bör det av de sakkunniga skisserade lönesystemet tillmätas avgjort företräde och kan till sin allmänna struktur ingalunda anses oförenligt med förhållandena på det kyrkliga området. Länsstyrelsen i Härnösand: Mot det av de sakkunniga framställda förslaget angående prästerskapets avlöning har länsstyrelsen för sin del i stort sett icke något att erinra. 6 — 010252
66 Skäl, som tala emot det prästerliga avlöningssystemets lämpande efter det civila avlöningsreglementets huvudprinciper, finnas visserligen, men de för en dylik åtgärd talande skälen synas emellertid länsstyrelsen starkare och tyngre vägande. Länsstyrelsen anser sig alltså böra uttala sin anslutning till de sakkunnigas förslag härutinnan. Förslaget till indelning i avlöningshänseende av kyrkoherdetjänsterna i fyra och av komministerstjänsterna i tre tjänsteklasser synes vara väl avvägt och lämpat efter förhållandena. Detsamma torde jämväl kunna sägas om tjänsternas placering i lönegrader. Länsstyrelsen i Östersund: Vad beträffar de prästerliga befattningshavarnas löner torde det väl näppeligen bestridas, att den metod med individuell avvägning av lönebehovet för varje särskild tjänst, som 1910 års lagstiftning medfört, icke varit lycklig. Knappast någon torde väl önska, att det synnerligen mödosamma och tidsödande samt det oaktat osäkra arbetet med löneregleringarna för pågående 20-årsperiod skall upprepas. Det synes ställt utom tvivel, att ett förenklat tillvägagångssätt måste komma till tillämpning. Härvid torde man ha att utgå ifrån att icke en på samma sätt som vid regleringen av statstjänstemännens löner förutsättningslös prövning av själva organisationen kan äga rum. Enligt de sakkunnigas uppfattning har efter år 1910 frågan om den kyrkliga indelningen och sammanslagningen av befattningar varit föremål för en ingående och sträng prövning. Det oaktat lärer det svårligen kunna förnekas, att man därvid känt sig bunden av månghundraåriga traditioner och sympatier, fastade vid vissa, eljest till synes icke så behövliga befattningar. Då sålunda uppdelning av befattningar och upplösning av gamla pastoratsbildningar ofta mött svårigheter, har nog följden blivit, att skillnaden i arbetsbörda och beskaffenhet i övrigt för likbenämnda befattningar blivit avsevärt större än som är vanligt inom statstjänst, Redan av denna anledning synes det vara ofrånkomligt att inom de två tjänstegraderna kyrkoherdar och komministrar bibehålla olika lönesatser för olika befattningar. Dessutom torde det med det stora antalet befattningshavare inom vardera tjänstegraden vara åtminstone mycket nyttigt att bibehålla möjligheten för befattningshavarna att vinna en i ekonomiskt avseende förbättrad ställning såsom ett eggande moment i deras arbete. Om länsstyrelsen således delar de sakkunnigas uppfattning att inom de nämnda tjänstegraderna olika löner måste förekomma, är länsstyrelsen däremot tveksam, huruvida det av de sakkunniga föreslagna antalet löneklasser är tillräckligt. Det förefaller exempelvis ganska ovisst, om de tre klasserna i komministersgraden motsvara skillnaden mellan en dylik befattning pä Västergötlands landsbygd och en komministerstjänst i en av de största städerna. Enahanda är förhållandet med kyrkoherdebefattningarnas löneklasser. Länsstyrelsen vill därför ifrågasätta, att fortsatt undersökning upptages angående den lämpliga uppdelningen i löneklasser, varvid man utgår från att avvägningen av lönerna bör ske genom en i lag fastställd klassindelning, men för att fastställa denna verkställer stickprov från olika delar av landet. Beträffande de allmänna grunderna för avlöningens utmätande förefaller det länsstyrelsen, som om de sakkunniga fäst allt för liten vikt vid tjänstgöringsområdets areal. Möjligen har denna faktor vid de redan verkställda löneregleringarna fått inverka allt för mycket även i sådana fall då avstånden icke äro större än att de relativt lätt behärskas med nuvarande kommunikationsmedel, men det kan dock icke förnekas, att pastorat med bebyggelsen spridd på ett verkligt betydande område ställer väsentligt större fordringar på präs-
67 tens andliga och fysiska krafter än där arbetet koncentreras i en liten bygd. Enligt vad länsstyrelsen har sig bekant har man i de stora församlingarna i Norrland på åtskilliga håll börjat uppsöka befolkningen ute i byarna med andaktsstunder och ungdomsmöten. Denna verksamhet har rönt stora sympatier från befolkningens sida, men det lärer ligga i öppen dag att ett sådant arbete ådrager prästen både kostnader och ansträngningar, till vilka det är berättigat att taga hänsyn, då avlöningen skall bestämmas. Beträffande de föreslagna lönernas storlek, bortsett från frågan om differentieringen, förefaller det länsstyrelsen som om denna vore skäligt avvägd. Särskilt vill länsstyrelsen understryka de sakkunnigas uttalande att man måste bereda prästerna möjlighet att fortfarande uppehålla något av den gästfrihet och den hjälpsamhet mot nödlidande, som sedan gammalt ansetts tillhöra deras kall. Länsstyrelsen i Umeå: Ifråga om lönereglering för prästerskapet hava de sakkunniga föreslagit, att prästerskapet skall inordnas i samma avlöningssystem, som gäller för befattningshavare inom den civila förvaltningen. Härigenom övergår man från den i löneregleringarna individuella avvägningen av löneförmånerna till en enkel klassificering av de prästerliga tjänsterna. Det nu gällande systemet har sökt att på grund av i pastoraten förefintliga förhållanden avmäta den rätta lönen. I praktiken har, såsom de sakkunniga med exempel visat, detta förfaringssätt kommit att verka synnerligen irrationellt och bestå i en för löneregleringsärendenas behandling betungande avvägning av de i lönen ingående olika löneposterna. Det är givet, att avlöningsförhållandena skulle vinna i klarhet och reda, därest civila lönereglementet komme att tilllämpas för prästerskapet. Länsstyrelsen vill likväl ifrågasätta, huruvida skäl föreligger att här helt kasta åt sidan det avlöningssystem som för närvarande gäller. Sant är att detta är behäftat med påtagliga brister, men dess styrka ligger i grundidén att i varje särskilt fall hava utmätt den rätta lönen efter förefintliga förhållanden. Det torde därför böra undersökas, huruvida man icke, med bibehållande av systemet i princip, kan undanröja förefintliga bristfälligheter och därigenom åvägabringa en avlöningsform, som bättre än civila avlöningsreglementet kan gagna prästerskapet. Det vill även synas, som om de sakkunniga icke kunnat helt frigöra sig från förut gällande avlöningsformer, då de sakkunniga ansett lämpligt föreslå icke mindre än fyra olika tjänsteklasser för kyrkoherdar och tre för komministrar. Några principiella skäl för just nämnda antal tjänsteklasser hava de sakkunniga icke presterat utan allenast framhållit, att klassantalet bör sättas så lågt som möjligt. De förhållanden, som anses kunna inverka på tjänstelönerna i förhållandet mellan befattningshavarna inbördes, angivas vara pastoratens folkmängd, svårigheterna vid deras skötsel och andra därmed jämförbara omständigheter. Det torde särskilt böra påpekas, att storlek i areal, som förr var en viktig faktor vid lönebeloppets bestämmande, och som särskilt för Norrland har betydelse, icke medtagits. Länsstyrelsen anser visserligen, att särskilt för Norrlands vidkommande en klassificering av tjänsterna måste äga rum. men håller före, att förhållandena icke påkalla mera än tre tjänsteklasser för både kyrkoherdarna och komministrarna. Därigenom kan man också undgå att för kyrkoherdar i högsta löneklassen skapa en särskild löneklass, B 32, de civila befattningshavarna närmast under chefsgraderna uppbära som bekant lön efter löneklass B 30. Länsstyrelsen i Luleå: Det nu gällande prästlöneväsendet måste onekligen sägas lida av väsentliga brister. I organisatoriskt avseende är det invecklat
68 och i sin tillämpning arbetsödande, utan att däremot svarande nytta vinnes. Denna anmärkning gäller såväl själva lönesystemet som förvaltningen av den egendom, som utgör en av prästerskapets avlöningstillgångar. Enighet torde också råda därom att reformer på området erfordras, men när det gäller de linjer, efter vilka reformarbetet skall bedrivas och en slutgiltig lösning av spörsmålet vinnas, gå meningarna mer eller mindre isär. Särskilt från prästerligt håll har mot det nu framlagda förslaget riktats konstitutiva anmärkningar, vilka kunna sägas äga större eller mindre berättigande. Det lönesystem, som av de sakkunniga förordas, motsvarar väsentligen det soni gäller för statens civila befattningshavare. De förenklingar, som skulle ernås därigenom att ett sådant system vunne tillämpning, äro påtagliga. Det måste emellertid givas visst berättigande åt de betänkligheter, som rests mot att inordna prästerskapet i ett sådant system. De prästerliga tjänsterna förete sinsemellan så vitt skilda förhållanden, som inverka på den med dem förenade arbetsbördan, att det kan tänkas, att svårigheter uppstå att rättvist avväga lönen för dem med det jämförelsevis stela avlöningssystem, som det civila lönereglementet innehåller. Visserligen föreslå de sakkunniga, att de prästerliga tjänsterna skola uppdelas i vissa klasser för att möjliggöra ett rätt tillmätande av befattningshavarnas löner efter de olika förhållanden, som särskilda pastorat uppvisa, men det kan ifrågasättas, om man ens härigenom kan ernå en gradering, som bereder ^ vederbörande en jämförelsevis riktigt avvägd lön. Såsom normer för lönedifferentieringen föreslå de sakkunniga pastoratens folkmängd, svårigheterna vid deras skötsel och andra därmed jämförbara svårigheter. De sakkunniga hava härvid icke bestämt angivit, huruvida man vid lönedifferentieringen bör räkna med den, när det gäller norrländska förhållanden, så viktiga faktorn areal i land, men det är ju möjligt att inbegripa jämväl denna under svårigheterna vid pastoratens skötsel. Domkapitlet i Uppsala: Domkapitlet vill skänka sitt erkännande åt sakkunniges strävan att tillförsäkra prästerskapet rimliga inkomster, i vissa fall något överstigande, i andra fall något understigande nu utgående löner. Domkapitlet finner sig endast böra framföra några erinringar huvudsakligen av principiell räckvidd. Det mest utmärkande draget i det föreslagna lönesystemet synes vara dess anslutning till kommunikationsverkens lönesystem, enligt vilket arbetsbördans omfattning har avgörande betydelse, för vilken tjänsteklass befattningshavarens tjänst skall tillhöra. Denna princip finner domkapitlet icke lämpligen böra komma till användning ifråga om prästerskapet med dess mångskiftande arbetsuppgifter och obegränsade arbetstid. Redan med hänsyn härtill kan prästen icke likställas med en civil befattningshavare. Härtill kommer att förhållandena inom olika pastorat torde vara så olikartade, att på grund härav den likformighet, som utgör en nödvändig förutsättning för det civila lönesystemets överflyttande till det kyrkliga området, icke förefinnes. Det ligger därför i sakens natur, att det prästerliga lönesystemet måste förete väsentliga skiljaktigheter från de för andra tjänstemän gällande lönesystem. Kyrkan är i flertalet länder icke så nära förbunden med staten som hos oss. Även i Sverige är icke en förändring härutinnan otänkbar. Också från denna synpunkt torde det vara olämpligt att nu i denna tid infoga kyrkans tjänare i statens, här särskilt kommunikationsverkens, lönesystem stramare än någonsin förut skett, låt vara att kyrkans tjänare i vårt land jämte sitt egentliga prästerliga ämbete fullgöra en direkt civil statstjänst, så länge de handhava svenska
69 folkets uppskrivning. Samhället såsom sådant kommer alltid att avlöna domare, lärare, kamerala tjänstemän o. s. v. Men kyrkan och hennes uppgift intaga en särställning. Status quo synes därför i huvudsak vara att föredraga, ty den står i bättre överensstämmelse med kyrkans tradition i vårt land och prästernas särskilda uppgifter. Men domkapitlet besinnar för visso, att en förenkling av löneregleringen kan vara önskvärd. Man kan sålunda tänka sig en uppdelning av pastoraten i klasser efter deras storlek och bärkraft. Dock är prästens uppgift av sådan art, att hans arbete icke kan utan vidare evalveras i vissa sysslor och timmar. Han måste äga en tryggad bärgning för att kunna helt ägna sig åt sitt angelägna kall. Domkapitlet i Linköping: Har domkapitlet på den principiellt viktiga punkt, som avser kyrkans fasta egendom, anledning till bestämd motsättning mot de sakkunniga, så finner det sig på många punkter kunna instämma med dem i deras förslag rörande avlöningen och därmed förknippade frågor, inom vilka det även känner sig böra på ett flertal punkter anmäla avvikande mening. Det skulle enligt domkapitlets mening kunna ifrågasättas, huruvida ej den med civila ämbetsinnehavares reglerade arbete så olika art, som kännetecknar den prästerliga tjänsten, gör det prästerliga lönesystemet mindre ägnat att infogas i ett från statsförvaltningen hämtat löneschema. Men det skall å andra sidan medgivas, att i det erkännansvärda arbete, som i detta betänkande nedlagts med ett sådant inordnande, strävan uppenbarligt varit den, att därigenom nå en sådan lösning, vilken samtidigt med att den materiellt tillfredsställer berättigade krav också åstadkommer en önskvärd förenkling. Vad inordnandet av de prästerliga tjänsterna i de olika tjänsteklasserna beträffar, kan domkapitlet ej underlåta att som sin mening framhålla vikten av att icke underskatta det plus i arbetet, som en genom åren utförd, vid helgerna ofta pressande duplikationsskyldighet innebär. Ej heller bör det förgätas, att icke minst den pastorala sidan av en prästs gärning med den konsekvens denna har i resor och besök hos församlingsmedlemmar och i olika delar av socknen gör frågan om arbetsfältets ytvidd till en nog så viktig faktor vid bedömandet av svårsköttheten. På ett helt annat sätt än som hos de sakkunniga sker i form av en viss reservation (sid. 164 f.) böra därför duplikationsskyldighet och areal vara med vid angivandet av de beräkningsgrunder, till vilka hänsyn bör tagas vid lönedifferentieringen. I fråga om komministerstjänsterna föreslå de sakkunniga tre löneklasser och hänföra till den lägsta minst hälften av komministraturerna. De sakkunniga anföra (sid. 162) såsom en faktor, som spelat in i diskussionen om i allmänhet lika lön för kyrkoherdar och komministrar, hänsynen till det nuvarande befordringssystemet. Och de fortsätta: »att emellertid på löneregleringsvägen söka undanrödja verkningarna av ett, med rätt eller orätt, felaktigt ansett befordringssystem torde icke kunna ifrågakomma». Men häremot kan dock enligt domkapitlets mening en invändning göras. Skulle icke en tillbörlig hänsyn just till den oberäkneliga prästbefordrans svårigheter rättvisligen i någon mån kunna avspeglas i sättet att ordna komministrarnas lönefråga! Komministraturerna äro som bekant ingalunda alltid grader som passeras. Hur mången samvetsgrann och för kallet väl kvalificerad präst har ej förgäves väntat på befordran från sin komministerstjänst till kyrkoherde — en helt annan bild således än de civila ämbetsverken förete. Komministern har samma utbildning som kyrkoherden; han kan ha en tjänstgöring, som i utsträckning är fullt jämförlig med kyrkoherdens. Det kan då med skäl frågas, om det icke vore rätt-
vist att i varje fall blott en tredjedel av komministraturerna behölles vid den lägsta lönegraden. En allmän anmärkning vill domkapitlet göra beträffande varje ordnande av prästernas avlöningsfråga; den gäller, att sådana bestämmelser träffas, som för den enskilde löntagaren garanterar, att han icke må vidkännas någon minskning i sina löneinkomster under sin tjänstetid. Av det beträffande löneförhållandena framhållna framgår, att domkapitlet med allt erkännande av de sakkunnigas förslag funnit anledning att även här rikta allvarliga anmärkningar mot detsamma. Och redan förut har domkapitlet givit uttryck åt sin avvisande ställning i förhållande till de sakkunnigas behandling av frågan om kyrkans fasta egendom. Flera för domkapitlets uppfattning i frågan bärande tankar återfinner det i den till betänkandet fogade reservation, som avgivits av en av de sakkunniga, kontraktsprosten doktor Ihrmark. Domkapitlet vill här till sist ge uttryck åt sin livliga uppskattning av denna reservation och den grundsyn på frågan, som kännetecknar densamma, men är å andra sidan icke berett att i allo ansluta sig till de förslag, som där frambäras. Domkapitlet i Skara: Beträffande löneregleringen kan domkapitlet, utan att i ärendets nuvarande läge vilja eller kunna giva uttryck åt ett definitivt omdöme, utan förbehåll säga, att det framlagda förslaget i stort sett har avgjorda förtjänster. Till det förtjänstfulla hör bland annat, att ålderstillägg i verklig mening föreslås för präster i alla tjänstegrader, att semester utan löneavdrag föreslås för en del präster, att åt för sjukdom tjänstlediga präster under viss tid föreslås frihet från avdrag å lönen, att lagstiftning om skyldighet för pastoratet att, där behov av skrivbiträde å pastorsexpeditionen finnes, anställa sådant, ehuru domkapitlet anser att kostnaden för skrivbiträde i förhållande till folkmängden beräknats för låg och att i följd därav det föreslagna bidraget ur kyrkofonden borde bliva större, att särskilt reseanslag för kyrkoadjunkt föreslagits. Då betordringssystemet för präster i många fall verkar högst oberäkneligt och någon fullständig rättelse härutinnan sannolikt icke kan åvägabringas, bör i lönesystemet åtminstone i någon mån hänsyn tagas till denna omständighet. Komminister, som efter t. ex. 20 prästerliga tjänsteår icke blivit kyrkoherde, borde, därest han under minst tre år innehaft det tredje ålderstillägget i sin tjänstegrad, erhålla rätt till ett fjärde ålderstillägg och efter ytterligare fem år till ett femte. Domkapitlet i Västerås: Redan på denna punkt kommer den förenklande och uniformerande, centraliserande och förstatligande tendensen i de sakkunnigas förslag mycket tydligt till uttryck. Medan i 1910 års ordning, trots det genombrott av principen, att varje pastorat skall avlöna sitt prästerskap, som redan där i viss mån ägt rum, dock vid själva utmätningen av lönerna varje pastorat behandlas som ett helt för sig och lönebeloppen framgingo såsom resultat av, för att tala med de sakkunniga, en omsorgsfull »finvägning» av dess särskilda förhållanden, utgör de sakkunnigas förslag ett försök att inordna även prästerskapet i det ursprungligen för kommunikationsverken uppgjorda sedermera inom allt flera av den civila statsförvaltningens grenar tillämpade lönesystemet med dess närmast med tanke på förhållandena inom statsförvaltningen utarbetade nätverk av lönegrader, löneklasser (ålderstillägg), dyrortsgrupper o. s. v.
71 Att detta lönesystem i flera hänseenden äger viktiga företräden framfor det nu gällande låter sig helt visst ej bestridas. Dess försteg i fråga om enkelhet och överskådlighet ligger i öppen dag. Det konsekventa genomförandet av systemet med ett flertal löneklasser (ålderstillägg) är en avgjord vinst. Infogandet i det allmänna civila lönesystemet torde ock innebära en viss garanti for att de jämkningar och förbättringar, som i detta system tid efter annan kunna finnas påkallade, skola komma även prästerskapet till godo. Vad själva de i den av de sakkunniga uppgjorda preliminära löneplanen upptagna lönebeloppen beträffar, te de sig vid första påseende synnerligen förmånliga i jämförelse med de nuvarande. Vid aktgivande på det sätt, varpå bostads- och lönefrågorna ordnats, torde detta intryck visserligen rätt väsentligt modifieras — i ej så alldeles få fall kan man fråga sig om ej det nya förslaget i verkligheten snarare innebär en försämring än en förbättring i förhållande till den nuvarande ordningen. I fråsa om det extra ordinarie prästerskapets avlöning torde det kunna ifrågasättas, om kommitterades förslag, även från rent ekonomisk synpunkt, övervägande innebär en förbättring eller en försämring. Ått i stort sett de sakkunnigas förslås rent ekonomiskt sett är att betrakta som en vinst torde emellertid icke kunna betvivlas. Någon avprutning tål det icke vid, men något skäl att från ekonomisk synpunkt ställa sig avvisande till detsamma, såsom helhet betraktat, finnes helt visst icke. . Om domkapitlet trots detta måste ställa sig mycket betänksamt mot hela det föreslagna lönesystemet, beror detta på betänkligheter av annan mera principiell art. Om än överflvttandet av ett inom statsverkets olika grenar beprovat lönesystem på det kyrkliga området icke i och för sig behöver innebära något förstatligande, kan det dock i detta fall helt visst icke undvikas, att det kommer att ge stöd åt och tagas till intäkt för den uppfattning, som i kyrkan endast ser ett statens organ av ungefär samma art som de ämbetsverk, för vilka det ursprungligen utarbetades. I varje fall kan domkapitlet på intet sätt i den blotta uniformiteten se något i och för sig eftersträvansvärt utan finner fastmer, när denna som här måste medföra ett radikalt genombrytande av det historiskt framvuxna, skäl föreligga till en synnerlig varsamhet. Att den nu fällande ordningen är onödigt invecklad, är visserligen obestridligt. Emellertid föreställer sig domkapitlet å ena sidan, att de härav följande svårigheterna numera äro till stor del övervunna och på intet vis skulle i liknande grad återkomma vid genomförandet av en ny lönereglering efter samma grundprinciper och å andra sidan att det ej skulle vara omöjligt att mom det gällande systemets ram företaga väsentliga förenklingar. Utan att ovillkorligt och definitivt vilja avvisa en reglering av prästerskapets avlöning efter i det väsentliga de av sakkunniga föreslagna grunderna, anser sig därför domkapitlet likval i första hand böra påvrka en utredning av möjligheten att åstadkomma en ordning, som å ena sidan i nära anknytning till nu gällande system mnebure nödiga förenklingar i detta och å andra sidan medförde den av alla såsom behövlig erkända förhöjningen i prästerskapets avlöning. I denna sin uppfattning stödes domkapitlet därav, att man vid en närmare granskning av sakkunnisas förslag stöter på ett flertal detaljer — och mer än blotta detaljer, där det med stor tydlighet framträder, att de pa det kyrkliga området rådande förhållanden äro av en så egenartad beskaffenhet, att det icke utan tvång går att inpressa dem i ett från statens förvaltning hämtat schema. _^ På en sådan faktor hava de sakkunniga själva (bet. I. sid. l o / ft.) fast upp-
marksamheten, nämligen den, »som sammanhänger med den bristande likformigheten i den kyrkliga indelningen och organisationen». Om än åtskilligt gjorts och kan göras för utjämnande i detta hänseende, »förefinnas», yttra de sakkunniga, »fortfarande högst betydande skiljaktigheter, vilka föranleda till avsevärda ojämnheter i arbetsbelastningen för olika till samma grad hörande prästerliga tjänster», och »att åstadkomma en fullständig utjämning i nämnda hänseende torde icke vara möjligt». I själva verket är varje prästerlig befattning i sådan grad något individuellt för sig, att det alls icke låg något orimligt i den gamla ordningen, där snart sagt varje plats utgjorde en tjansteklass för sig. Även om man emellertid ger de sakkunniga rätt i, att man här gått för långt i »finvägning» och i en illusorisk strävan efter »absolut rattvisa» och att således intet må vara att anmärka mot att platser med i viss man, stundom nog ej så obetydligt differentierande arbetsbörda må komma att tilldelas samma tjänsteklasser, måste man åtminstone kräva att fördelningen på olika tjänsteklasser alltjämt måtte bestämmas — om än mera i stort taget — av hänsyn till de olika befattningarnas olika arbetsbörda. Så är ock i princip de sakkunnigas mening. Emellertid hava de — väl sannolikt av budgetära hansyn och i enkelhetens intresse — sett sig nödsakade att införa bestämmelsen om att till de högre tjänsteklasserna endast högst en viss procent (till de båda högsta tjänsteklasserna för kyrkoherdar exempelvis V12 till vardera) av samtliga befattningar må hänföras — en bestämmelse, som tydligen helt genomkorsar den angivna principen och som, såsom bäst av sakkunnigas egen framställning, bet. I, sid. 167, framgår, kan leda till rent orimliga och direkt orättvisa konsekvenser. En omarbetning av dessa bestämmelser i sådan riktning, att for fördelningen endast sakliga hänsyn bliva avgörande, synes domkapitlet ofrånkomlig. — I förbigående vill domkapitlet här tillika anmärka, att de sakkunniga synas benägna att alltför mycket underskatta arealens betydelse för bedömandet av den med en viss befattning förbundna arbetsbördan. Domkapitlet i Växjö: Se domkapitlets uttalande under kapitel I. Lektorn Terner, med vilken lektorn CavalliAi i det mesta instämde, yttrade vid remissens behandling i domkapitlet i Växjö: För min del finner jag icke väsentliga skäl tala emot tillämpande på prästlönerna av det civila avlöningsreglementets huvudprinciper. Det förefaller mig även, som om de föreslagna tjänsteklassernas antal — 4 för kyrkoherde och 3 för komministerstjänster — borde kunna vara tillräckligt. (Om en tänkbar anledning att öka antalet se nedan.) Däremot är jag oviss, huruvida de bestämmande faktorerna vid klassificeringen böra vara just de, som de sakkunniga angivit, och om rangordningen mellan dem bör vara den av de sakkunniga antydda. Bottennivån synes mig vara rättvist föreslagen i lägsta tjänsteklassen för komministrar, måhända även 1 motsvarande klass för kyrkoherdar. Däremot synes mig de högre och i synnerhet de högsta tjänsteklassernas föreslagna löner mer än skäligt höga. Man må besinna, att c :a 110 tjänster skulle kunna sättas i den nyskapade höga lönegraden B 32, och till denna lön skulle sedan för pastor primarius och domprostar komma ytterligare lönetillägg på 4,000, resp. 2,500 eller (i flertalet stiftsstäder) 1,500 kronor. Mot det extra trappsteget för de sist nämnda kyrkliga funktionärerna har jag i och för sig intet att erinra. Jag skulle tvärtom garna vara med om liknande anordning för vissa stadskomministrar. Dessa här särskilt nämnda befattningar fordra ju verkligen kvalificerade innehavare. Men kan månne detsamma sägas om alla de 110? Mig synes, som om trappstegen mellan tjänsteklasserna borde kunna sättas - ett ålderstillägg, icke två som i de sakkunnigas förslag. Möjligen borde i så
fall antalet tjänsteklasser något ökas. För att icke befordran från en tjänsteklass till en högre skulle bliva chimärisk, borde stadgas, att lönen i dylikt fall ej finge minskas, utan så många ålderstillägg i den högre klassen skulle redan anses intjänade, som fordrades för att uppnå denna nivå. 3 intjänade ålderstilllägg i bottenklassen skulle således t. ex. verka, att vid befordran till närmast högre klass lön utginge, som om i denna klass redan 2 ålderstillägg vore intjänade. Den uppnåeliga slutnivån komme i alla fall genom befordran att bliva högre än förut. En sporre till att söka befordran skulle således alltjämt finnas. Domkapitlet i Lund: De sakkunnigas kritik gentemot sättet för utmätandet av prästerskapets avlöning kan karakteriseras såsom en kritik mot detaljer vid lönernas fastställande. Nu gällande lönelagstiftnings bärande huvudprincip i detta avseende, eller att lönernas storlek skola bestämmas efter individualiserade löneskalor hava de sakkunniga icke förmått vederlägga. En individualiserad lönelagstiftning måste anses vara särdeles lämplig just för prästerskapet, då det kyrkliga behovet varierar ganska avsevärt i olika församlingar. Gällande avlöningssystem för prästerskapet medgiver en viss frihet vid lönebeloppens bestämmande, och denna frihet bör förvisso icke försvinna. Tvärtom bör den i görligaste mån utsträckas. Domkapitlet kan sålunda icke för prästerskapets del godkänna det för statens tjänstemän gällande avlöningsreglementet, då schabloniseringen i detsamma omöjliggör all strävan att utmäta lönen efter arbetet, Enligt domkapitlets förmenande når man med bibehållande av det nuvarande systemet det högsta mått av rättvisa, även om givetvis någon absolut rättvisa icke kan uppnås. Differentieringen av tjänsterna och härefter utmätta löner åt prästerskapet främjar just billighet och rättvisa på detta område. De sakkunnigas anmärkning mot det tids- och kostnadsödande i finvägningen av löneposter av olika slag vid lönernas bestämmande är icke av natur att behöva tagas alltför allvarligt. Tvärtom vill domkapitlet ifrågasätta om icke inordnandet i de föreslagna lönegraderna av de olika tjänstinnehavarna kommer att medföra än mera besvär än det nuvarande systemet, som genom i lag eller praxis fastställda belopp allenast påbygger ett visst bestämt grundbelopp. I alla händelser måste man ovillkorligen säga sig, att det nuvarande systemet har fungerat utomordentligt friktionsfritt mellan de stridiga intressen, som finnas rörande dessa förhållanden. Domkapitlet har med detta icke velat sagt, att alla de nuvarande bestämmelserna rörande prästlönernas utmätande böra prolongeras. Tvärtom äro nog åtskilliga av dessa bestämmelser sådana, att en revision framstår såsom högst nödvändig. Den samlade erfarenheten under den gångna tiden bör därvid utan större omgång kunna avslipa ojämnheterna och borttaga bristerna. De sakkunniga hava för övrigt fäst uppmärksamheten på vissa missförhållanden. Men härifrån och till att föreslå upphävandet av nu gällande lönelagstiftnings huvudprinciper i dessa avseenden är dock vägen lång. 1910 års lagstiftning måste i stället lovordas för dess ärliga strävan att utmäta lönerna efter alla å saken inverkande förhållanden, och ingen kan väl åtminstone anse detta vara ett fel. Ytterligare stöd för ett bibehållande i huvudsak av denna lönelagstiftning ligger i det, att man fortfarande vill anse, att det är församlingen, som skall ansvara för prästlönen. Församlingsbehovet kan svårligen tillfredsställas med det civila avlöningsreglementets strängt fixerade löneskalor — församlingsbehovet kräver den nuvarande lönelagstiftningens frihet i dessa ting. Utgångspunkten måste vara att prästen är församlingens själasörjare, och hans löneförmåner därefter lämpas.
74¶Det ordinarie prästerskapet och de i löneregleringsresolutionerna upptagna ständiga adjunkturerna torde sålunda icke böra inordnas i avlöningsreglementet. I huvudsak samma bestämmelser, som för närvarande råda, böra kvarstå och löneregleringar fastställas för 20 år i sänder. Med hänsyn till förefintligheten av de provisoriska avlöningsförstärkningarna och för beredande av löneförmåner åt prästerskapet i enlighet med 1910 års lönelagstiftnings löfte »en efter tjänstegrad och ämbetsåligganden, ävensom levnadskostnaderna i orten eller andra särskilda förhållanden lämpad anständig bärgning», synas grundbeloppen och fyllnadsbeloppen böra höjas, varjämte hänsyn till dyrortsgrupperingen och särskilda förhållanden i församlingen bör kunna tagas och visa sig i högre lönetillägg (enslighetstillägg, kallortstillägg, ödebygdstillägg böra införas och inarbetas i själva avlöningslagen). Generell rätt till ålderstillägg bör ävenledes införas. Med utgångspunkt från nu utgående löner torde det icke möta några svårigheter att fastställa beloppen. Domkapitlet i Göteborg: De sakkunniga föreslå, att ett visst antal kyrkoherdeoch komministerstjänster skall hänföras till de olika tjänsteklasserna. Någon ställning till det antal tjänster i de olika klasserna, vartill de sakkunniga i sitt förslag kommit, kan domkapitlet icke taga, då det skulle kräva en utförligare undersökning av hithörande material, än domkapitlet varit i tillfälle att göra. Någon anmärkning beträffande fördelningen av tjänsterna mellan de olika klasserna vill domkapitlet därför icke framställa, men domkapitlet kan icke underlåta att påpeka, att det enligt domkapitlets mening är olämpligt att för en längre framtid fastslå det maximum av tjänster i de högre klasserna, som här skett. De sakkunniga förutsätta själva, att en omklassificering av tjänster både bör och kan göras, då givetvis under årens lopp en tjänst kunnat undergå förändring och därför bör föras upp i en högre tjänsteklass, men detta skulle icke enligt de sakkunnigas betänkande kunna ske utan att samtidigt en annan tjänst flyttas ned. Utvecklingen kan nog medföra, att en tjänst måste i rättvisans namn uppflyttas, utan att en annan tjänst därför kommit i den situationen, att den bör nedflyttas. Domkapitlet i Karlstad: En djupgående nygestaltning innebär själva anslutningen till det inom andra tjänstemannagrupper tillämpade lönesystemet med fixerade lönebelopp och ålderstillägg. Domkapitlet finner emellertid denna anslutning i stort sett innebära en förenkling och förbättring, om än vid tillämpningen vissa svårigheter torde komma att visa sig. Avvägningen av lönebeloppen till de olika befattningsinnehavarne synes i huvudsak väl motiverad och vittnar om sakkunnigas välvilliga intresse för prästernas ställning. Emellertid torde vid de olika löneklassernas fixerande en närmare anslutning till nuvarande förhållanden vara högeligen av nöden. Hela tänkesättet hos sakkunniga visar sig alltför mekanistiskt och tar alltför ringa hänsyn till de verkliga olikheter, som föreligga. Bestämdare direktiv för de skilda lönegradernas tillämpning behövas. Det är alldeles otillräckligt att nästan uteslutande tänka på folkmängden; areal och bebyggelseförhållanden äro för platsens beskaffenhet nästan lika avgörande. Och ej minst de större pastoratens historiska traditioner göra, att en kyrkoherde inom sådana ofta, även om hans enskilda förhållanden skulle göra det möjligt, icke kan reda sig med samma inkomst, som i de flesta beställningar äro tillfredsställande. Domkapitlet i Härnösand: Domkapitlet har vid sin granskning av betänkandet funnit löneförslaget vara upprättat med skäligt hänsynstagande till de förhållanden, som härvid böra tagas i betraktande. Även om en del skäl kunna tala emot ett inordnande av prästerskapet i det
75 allmänna lönesystemet för statstjänstemannen, så tala dock andra — och övervägande —- skäl för en sådan åtgärd. Domkapitlet anser sig därför böra ansluta sig till förslaget i denna punkt. De ordinarie tjänsternas indelning i avlöningshänseende i tjänsteklasser (lönegrader) : fyra för kyrkoherde- och tre för komministerstjänster, uppdelningen av tjänsterna på de* skilda tjänsteklasserna samt den för kyrkoherdar, komministrar och kyrkoadjunkter avsedda lönegradsplaceringen utgöra på det hela taget väl avvägda och med rättvisa och billighet överensstämmande förslag. Domkapitlet vill härvid fästa uppmärksamheten på en omständighet, som — hittills icke tillräckligt beaktad — rättvisligen bör tillmätas rätt stor betydelse vid placeringen av tjänsterna i de särskilda tjänsteklasserna (lönegraderna), nämligen det förhållandet att, då det gäller fråga om inrättande av en eller två prästerliga tjänster i en församling men endast en präst anställes, denne bör genom högre lön vid tjänsten erhålla skälig kompensation för utebliven ämbetshjälp. Rörande en del av de i denna avdelning av betänkandet förekommande^ torslagen, om vilka domkapitlet ej särskilt uttalat sig, kan tvekan råda — såsom t. ex. angående det väl negativa förslaget om rätt för präst att utöver lönen tillgodonjuta avkastning av donation — men domkapitlet avstår dock, då de åsyftade förslagen ej hava någon större räckvidd eller principiell betydelse eller skälen för och emot kunna väga tämligen jämnt, att göra några erinringar i dessa avseenden. Domkapitlet anser sig böra uttala sin tacksamma erkänsla för upptagandet i betänkandet av förslag rörande några länge aktuella och eftersträvade förbättringar i fråga om prästernas ställning såsom t. ex. lösning i viss mån av frågorna om beredande av semester åt prästerna och anställning av skrivbiträden å pastorsexpeditionerna ävensom rörande befrielse för kyrkoherde att betala ständig adjunkts tjänsteresor. Även om de sakkunnigas förslag ej kan anses innebära en slutgiltig lösning av de två förstnämnda frågorna, så utgör dock genomförandet av desamma ett viktigt steg i rätt riktning. Den föreslagna forändringen av sistnämnda adjunkters tjänstetitel till kyrkoadjunkt kan ock betraktas såsom en förbättring. Domkapitlet i Luleå: Prästerskapets avlöning har hittills utgått efter andra grunder än statstjänstemännens löner. Sakkunnige ha nu emellertid föreslagit, att grunderna för avlöningen av statens civila tjänstemän skola tillämpas jämväl å prästerskapet. Domkapitlet kan icke tillbakahålla en viss tvekan, huruvida detta är lämpligt och ändamålsenligt. Prästerskapets ställning är i många avseenden en annan än statstjänstemannens. Det är icke samma likformighet mellan prästerna inbördes i avseende på tjänstgöring m. m. som mellan statstjänstemannen. Prästen har sin tjänstgöring icke allenast i kyrkan och å ämbetsrummet utan också ute i församlingen bland folket, och förhållandena^ kunna vara mycket olika i de skilda församlingarna till och med i de fall, då dessa äro belägna helt nära varandra, men ännu mera i de olika landsändarna. Dessa olikheter inverka i hög grad på prästens arbete, så att den ene får en mycket tyngre arbetsbörda och besvärligare tjänstgöring än den andre, fastan de i övrigt stå i samma ställning, en omständighet, till vilken de nuvarande avloningsbestämmelserna, vilka fel de än må hava, taga tillbörlig hänsyn. Det finnes därför starka skäl för att lönerna alltfort bestämmas mera individuellt efter tjänstgöringsområdenas beskaffenhet såsom det skett enligt 1910 års löneregleringslag och icke efter ett visst schema sådant som lönereglementet for statens civila befattningshavare.
76¶Domkapitlet är därför för sin del böjt att förorda ett lönesystem, som står närmare i överensstämmelse med 1910 års lagstiftning på området. De sakkunniges forslag synes domkapitlet alltför mekaniskt eller automatiskt, Det föreslås exempelvis, att de prästerliga tjänsterna skola hänföras: kyrkoherdebefattningar till 4 och komministersbefattningar till 3 tjänsteklasser. Av dessa skola beträffande kyrkoherdebefattningar högst V12 hänföras till fjärde, högst V,, till tredje och högst 6 /i 2 till andra tjänsteklassen. För komministerstjänsterna" som indelas i tre tjänsteklasser, skola motsvarande kvottal utgöra i tjänsteklass tre högst % och i tjänsteklass två likaledes högst Vé. Denna rent aritmetiska princip, för vilken någon för framtiden bärande grund icke synes vara eller ens kunna läggas, anser domkapitlet vara alltför schematisk och konstruerad och sakna organiskt sammanhang med de faktiska förhållandena. Ännu en synpunkt förtjänar att i detta sammanhang tagas i beaktande. Det har här ovan betonats, att prästerna i tjänstgöringshänseende icke förete samma uniformitet sinsemellan som statstjänstemännen, i vilkas lönesystem man nu vill inlemma även prästerskapet. En annan betydande olikhet i de båda kategoriernas av tjänare åt det allmänna ställning råder beträffande deras tillsättning. Statstjänarna tillsättas av Kungl. Maj :t eller något Kungl. Maj :t underlydande statligt organ, prästerna däremot av församlingarna själva, vilket 1 sm ordning betingas av det ovedersägliga faktum, att de äro församlingarnas tjänare i vida högre grad än statens. Ett bifall till de sakkunniges förslag 1 vad det avser sättet för prästernas avlöning skulle, kombinerat med ett upphävande av rätten för ordinarie präst till fri bostad, upplåten av församlingen, otvivelaktigt hota att så småningom undergräva den kyrkligt ytterst värdefulla personliga samhörigheten mellan församlingen och dess herde, som domkapitlet även annorstädes i sitt utlåtande velat värna. Vidare må uppmärksammas, att förslaget måste komma att i viss riktning inverka på den förestående revideringen av prästvalslagen, en omständighet till vilken någon hänsyn icke tagits i de sakkunniges förslag. Ifråga om de lönegrader och löneklasser i löneplanen, vartill de olika tjänsteklasserna hänförts, har domkapitlet icke ingått i någon detaljerad beräkning av huru löneförmånerna ställa sig enligt förslaget i jämförelse med de löneförmåner, som nu utgå. Det synes dock som om, därest det föreslagna lönesystemet skall komma till användning, någon väsentlig anmärkning mot placeringen ickerättvisligen skulle kunna göras. Såvitt domkapitlet kan finna synas emellertid åtminstone i vissa fall prästerliga tjänsteinnehavare komma att få vidkännas någon löneminskning vid övergången till den nya löneregleringen. En^kyrkoherde, som exempelvis enligt nuvarande lönereglering åtnjuter en°lön av 5,000 kronor jämte tilläggslön av 2,100 kronor och dyrtidstillägg efter 11 %, uppbär en årlig löneinkomst av sammanlagt 7,881 kronor och åtnjuter därjämte fri bostad. Denne kyrkoherde torde enligt den nya löneregleringen komma att hänföras till tjänsteklass 2 och i första löneklassen på A-ort enligt loneplanen erhålla, efter avdrag av bostadskvoten, en lön av 8,530 kronor, vilket, om bostadsförmånen i båda fallen räknas till samma belopp, innebär en faktisk löneminskning av 199 kronor. Därjämte skulle samma prästman gå förlustig förmånen av fritt bränsle från boställsskogen eller ersättning därför. Av detta exempel framgår, att för vissa kategorier löneminskning kommer att inträda vid den nya löneregleringen, åtminstone i den första löneklassen. Domkapitlet vill därför framhålla nödvändigheten av bestämmelser, som garantera, att åtminstone de nu tjänstgörande präster, som drabbas av sådan löneminskning, hållas skadeslösa exempelvis genom personligt lönetillägg.
. Lektorn Lundblad yttrade vid betänkandets behandling i. domkapitlet i Luleå: Jag tillstyrker med min röst, att sakkunniges förslag till lönesystem lägges till grund för en blivande lönereglering. Domprosten Hanson yttrade vid betänkandets behandling i domkapitlet i Luleå: Vad domkapitlets majoritet anfört i fråga om tvekan att för prästerskapet tillämpa grunderna för statens civila befattningshavare, kan jag icke dela, då enligt min mening bärande skäl härför icke blivit anförda. Ej heller kan jag biträda domkapitlets uttalande, att prästernas ställning är så väsentligt olika andra statstjänstemäns. Jag känner mig på intet sätt övertygad av domkapitelsmajoritetens mening, att den individuella löneregleringen enligt 1910 års lag är överlägsen sakkunniges förslag. Det synes mig i stället, att man i den gällande löneregleringslagen alltför mycket bortsett från vanliga löneregleringsprinciper och i alltför hög grad tillmätt den antagna ojämnheten i arbetsbördan betydelse i lönedifferentierande hänseende. Domkapitelsmajoritetens exklusiva kritik av sakkunniges förslag till löneklasser och löneförslag synes mig varken billig eller rättvis. Även om det enda anförda exemplet är riktigt, visar dock en flyktig blick å de i betänkandet införda »finansplanerna» samt löneklassernas belopp sådana siffror, att alla kategorier borde erfara tillfredsställelse, därest dessa belopp bleve slutgiltigt antagna och godkända. Med särskild glädje har jag uppmärksammat sakkunniges förslag till löner för komministrar och adjunkter. Beträffande de förra torde sannolikt alla i aktiv tjänst befintliga prästerliga befattningshavare med tillfredsställelse ha tagit del av sakkunniges förslag rörande dessas avlöning, vilket måhända är ägnat att åtminstone i någon mån undanröja verkningarna av ett med skäl eller oskäl såsom felaktigt ansett befordringssystem. Domkapitlet i Visby: Vad löneregleringen beträffar, är ej så mycket av vikt att erinra, om blott de föreslagna lönegraderna lyckas obeskurna gå igenom de granskningsapparater, som vänta dem. Dock kan man redan nu säga, att förslaget måste i större eller mindre grad verka godtyckligt. Huru skall full rättvisa kunna skipas vid lönegradsplaceringen av kyrkoherde- och komministerstjänsterna i gränsfall. Vidare har man velat ömma för de lägst avlönade ordinarierna, nämligen komministrarna. Men de sakkunnigas avlöningssystem verkar understundom i motsatt riktning. Ett exempel. En innehavare av komministerstjänsten i Vall av Stenkumla pastorat här i stiftet åtnjuter för närvarande reglerad lön kronor 3,300 : — + provisorisk tilläggslön kronor 2,100 : —, summa kronor 5,400:—-, jämte bostad och ved. Enligt de sakkunnigas förslag skulle han antagligen placeras i 22 :a lönegraden och erhålla i första löneklassen av samma lönegrad kronor 5,952: —, minskat med bostadskvoten kronor 714: —, eller kronor 5,238: —, med bostad men utan ved. Det är gott och väl, om han får lönefyllnad, motsvarande löneminskningen, men någon löneförbättring blir det ju ej för tjänstens innehavare, så länge han befinner sig i 1 :a löneklassen av sin grad. Detsamma torde förhållandet vara med åtskilliga andra komministrar. Det äger ju visserligen sin riktighet, att dessa komministrars löneförhållanden förbättras efter viss tids tjänstgöring, som medför avlöningsförhöjning (ålderstillägg), men faktum kvarstår, att enligt de sakkunnigas förslag ingen löneförbättring skulle inträda för vissa komministrar. Ungefär detsamma torde gälla i fråga om kyrkoherdar. — Vad man än kan hava att anmärka mot 1910 års lönereglering, det lär man dock icke kunna påstå, att den till själva sina grunddrag lämnat rum för godtycklighet och orättvisor. I stället hava de
78 sakkunniga anmärkt på »finvägningen» vid löneutmätningen för varje särskild tjänst. Visserligen kan man nu, såsom de sakkunniga ej heller underlåtit, påvisa sådana grova fel i sagda lönereglering som att lönen för en komminister i annexförsamling minskas, ifall han får skyldighet att där sköta kyrkobokföringen och hans arbete och ansvar sålunda ökas. Men varför icke oaktat antydda brister i 1910 års prästlönelagstiftning bygga på dennas grund vid uppgörande av den nya prästlöneregleringen? Det vore väl en tämligen lätt sak att avlägsna omförmälda brister. På tal om dylika torde det vara lämpligt att i detta sammanhang framhålla, att förutom nyssnämnda bjärt i ögonen fallande orättvisa hos 1910 års prästlönelagstiftning finnas andra omständigheter, som i denna förbisetts eller ej vunnit skäligt beaktande. Domkapitlet vill i detta avseende särskilt fästa uppmärksamheten på en, som speciellt rör Gotland. Det är, som var och en kan förstå, en betydlig skillnad i arbetsbördan mellan att sköta å ena sidan ett pastorat om, låtom oss säga, 2,000 innevånare, bestående av en församling och med en kyrka — och bebyggelsen dessutom understundom samlad omkring kyrkan — och å andra sidan ett pastorat med samma invånarantal, bestående av två, tre eller fyra församlingar, där bebyggelsen dessutom i regel är spridd ända till församlingarnas utkanter. En annan omständighet, som i gällande prästlöneregleringslag alltför summariskt fått tjäna som grund för löneutmätningen, är pastoratets areal och avstånden inom detsamma. Jämte arealen är det dock viktigt att taga hänsyn ej blott till de orter inom pastoratet, där prästerskapet blott någon gång och vid lägligt tillfälle gör besök, utan framför allt till sådana platser, dit vederbörande präst har att mera regelmässigt ställa sina färder i pastoralvårdande syfte, samt de olika orternas och särskilt de senares avstånd från prästgården. Dylika och andra liknande brister i 1910 års prästlöneregleringslag böra givetvis uppmärksammas och bliva föremål för rättelse vid uppgörande av ny prästlönelagstiftning. Men sådant bör, såsom redan framhållits, knappast bereda någon större svårighet på den bestående lagstiftningens grund. Vid uppgörande av lönereglering enligt de sakkunnigas system lär man väl ej heller kunna undgå att taga hänsyn till ungefär samma omständigheter, som man vid 1910 års prästlönelagstiftning räknade med vid uppgörandet av grunderna för löneutmätningen. — För övrigt, om man synar de sakkunnigas löneregleringsförslag närmare i sömmarna, torde dess enkelhet te sig i vissa avseenden avsevärt reducerad. Grunder måste väl i alla fall finnas för de ordinarie tjänsternas uppdelande på olika klasser, och för varje tjänst måste bestämmas en viss lönegrad. Det är tänkbart och ganska troligt, att man därvid skulle betjäna sig av och utgå ifrån den nuvarande löneregleringen. I fråga om prästerna, som hava territoriella tjänstgöringsobjekt med olikheter i en mångfald avseenden, går det ju icke, såsom ock de sakkunniga hava insett och beaktat, att placera alla kyrkoherdar i en och samma lönegrad — och likadant förhåller det sig med komministrarna — såsom det varit möjligt exempelvis med kansliråd. Man möter väsentligen samma problem vid uppgörandet av ny lönereglering enligt de sakkunnigas system som vid utgående från det nu gällande. Varför då icke bibehålla det senare, som är prövat och om vars rättvisa i fråga om de huvudsakliga grunderna intet tvivel lär råda? Vill man reducera antalet lönegrader, torde detta ej möta några större svårigheter utan att man därför behöver kalkera civilstatens avlöningsreglemente i detta hänseende. En avlöningsförmån, som nu gällande lönereglering i regel tillerkänner det ordinarie prästerskapet och som ej bör frånhändas detta men som de sakkunniga i anslutning till sina modernitetssträvanden uteslutit ur löne-
79 regleringssystemet, är den gamla rätten till fri bostad och bränsle från prästskogen. — I korthet uttryckt torde vid uppgörande av ny lönereglering för det ordinarie prästerskapet bibehållandet i huvudsak av nuvarande grunder för den kontanta avlöningen —- med erforderlig rättelse på vissa punkter — och löneförhöjning i lämplig anslutning till den numera utgående provisoriska tilläggslönen samt inarbetning av dyrtidstilläggen i lönen jämte förmånen av fri bostad och ved vara en bättre utgångspunkt än den av de sakkunniga föreslagna. Beträffande veden bör dock måhända tagas under övervägande, huruvida icke en prästerlig befattningshavare skall hava, såsom nu är fallet, blott rättighet att få vedvirket utbytt mot ersättning i penningar utan också, efter vederbörande myndighets prövning, skyldighet därtill, om sådant i särskilda fall kunde visa sig främja en fördelaktig skogshushållning vid vederbörande boställen. Stockholms stads konsistorium: Att lönerna till kyrkoherdar och komministrar bestämmas i penningar torde väl numera ej vara möjligt att förändra. Dock böra härvid ej glömmas de bittra erfarenheter, som de präster fingo göra, vilka under den med kriget följande dyrtiden redan gått in i den nya löneregleringen och sålunda ej med sina penningelöner kunde få någon kompensation för det oerhört sjunkande penningvärdet, förrän sent omsider dyrtidstillägg bestämdes, då däremot de präster, vilka ännu stodo kvar i de gamla löneregleringarna, hade kompensation i markegångens höjande. Detta önskemål, att prästlönerna skola följa penningvärdet, är väl egentligen det enda skäl, som talar för att dessa löner skola förstatligas d. v. s. följa löneplanen för den civila statsförvaltningens ämbetsmän. Därigenom skulle prästerna vara betryggade att erhålla vederbörligt dyrtidstillägg i full överensstämmelse med vad som är eller kan varda gällande för de civila befattningshavarna. Att lönerna efter de grunder sakkunniga föreslagit ej heller skola sättas alltför knappa måste ju också erkännas vara en förmån. Men då det väl bör ligga inom möjlighetens gränser, att dessa förmåner kunde vinnas även på annat sätt, så förefaller det i övrigt föga tilltalande att prästlönerna på detta sätt skola inordnas i ett statligt tjänstemannasystem. Behovet av förenklingar i det nu gällande systemet för prästlönernas utmätande är allmänt erkänt. Men denna förenkling bör kunna ernås efter andra linjer. Utjämningen av prästlönerna, som också varit ett önskemål, bör ej heller drivas så långt som i förslaget. Det är inte blott till pastoratens folkmängd och svårigheterna vid deras skötsel, som hänsyn bör tagas vid differentieringen av lönerna, utan också till de olika pretentioner, som av olika anledningar kunna ställas på prästerna i ekonomiskt avseende, inte minst i gamla, förnämliga pastorat. Sådant bör vara känt av domkapitlen i de olika stiften. Det är emellertid av största vikt, att en ny lönereglering icke innehåller något, som kan tjäna till att undergräva det gamla betraktelsesättet, att prästerna dock i främsta rummet äro kyrkans och församlingarnas tjänare, icke statens. Att märka är ju ock, att de ämbetsmäns lönegrunder, vilka här skulle följas, för närvarande äro under revision. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden C. J. Adlercreutz: Beträffande frågan om prästerskapets avlöning, så synes rättvisa och billighet fordra, det prästen tillerkännes en avlöning, som motsvarar hans sociala ställning och det ansvarsfulla kall han är satt att handhava och förvalta. Detta är för närvarande, icke förhållandet. I många fall är pastor sämre avlönad än församlingens skollärare, vilken därtill har förmånen av lång ferieledighet,
80 då skolarbetet är inställt. De i pastors avlöningsförmåner ingående s. k. naturaförmåner, vilkas uttagande i många fall giva anledning till störandet av det goda förhållandet, som bör förefinnas mellan prästen och prästgårdsarrendatorn, bör helt bortfalla, och kontantavlöningen utgå till prästerskapet såväl som till övriga statens befattningshavare. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Nils Larsson: Förslaget om mera enhetliga bestämmelser rörande de tjänstgörande prästernas löneförmåner synes välbetänkt och ägnat att förenkla arbetet med uppgörandet av löneresolutionerna. Lönerna synas vara rikligt tilltagna, isynnerhet som jämväl reseanslag skall erhållas och utsikt till semester förefinnes. Domänintendenten Bengt Carlheim-Gyllenskiöld: Betänkandets förslag om förenklingar i prästlöneväsendet och om att alla löner skola utbetalas månadsvis i efterskott synes vara att förorda. Domänintendenten Gunnar Pettersson: De föreslagna avlöningsbestämmelserna för prästerskapet torde i stort sett vara lämpligt avfattade. Boställsnämndsordföranden Karl Kahlström i Atlingbo: Man kan vara fullt enig med de sakkunniga därutinnan, att det löneberäkningssystem, som nu är gällande för prästerskapet, är onödigt invecklat och byggt alldeles för mycket på detaljbestämmelser. En förenkling av reglerna för lönernas bestämmande är ett oavvisligt behov och torde härvidlag det gällande avlöningssystemet för befattningshavare inom den civila statsförvaltningen vara ägnat att tjäna till föredöme. De sakkunnigas förslag, att de prästerliga tjänsterna, såväl kyrkoherdebeställningen som komministerstjänsterna, uppdelas i olika tjänsteklasser, synes i allo vara riktigt och välbetänkt. Däremot hyser jag vissa betänkligheter emot att löneplanen enligt de sakkunnigas förslag bygges på bruttolönesystem. Boställsnämndsordföranden Swen Jönsson i Lövestad: Att behov av ett lämpligt avvägt avlöningssystem för prästerliga tjänster förefinnes, torde nog i allmänhet knappast bestridas. Det nuvarande systemet kan anses vara behäftat med avsevärda olägenheter och verkar i varje fall föga tidsenligt. Utan att yttra mig om de föreslagna lönebeloppens storlek, vill jag dock bestämt ifrågasätta behovet av föreslaget dyrtidstillägg. För landsbygdens vidkommande kan man vare sig tala om rådande dyrtid eller ens tänka sig att förhållanden och prisutveckling skola gestalta sig på sådant sätt, att motiv för dyrtidstillägg förefinnes. Städernas förhöjda levnadskostnader torde nog få anses i huvudsak vara betingade av de orimliga byggnadskostnaderna, med därav följande höga hyror, vilka i förevarande fall icke inverka, enär enligt förslaget tjänsteinnehavaren skall tillhandahållas fri bostad. Boställsnämndsordföranden Anders Hansson i Ravlunda: Beträffande föreslagna bestämmelserna för prästerskapets avlöning har jag intet att erinra angående föreslagna beloppen som norm betraktade, men då avkastningen av kommunernas skatteobjekt är underkastad väsentliga fluktuationer som en följd av bättre och sämre konjunkturer, så synes mig vara riktigt att lönen, åtminstone till en viss del, utgår efter indexberäkning eller markegångspris. Boställsnämndsordföranden Robert Karlsson i Ljungbyhed: Mot de sakkunnigas förslag i fråga om prästerskapets avlöning har jag inga erinringar. Boställsnämndsordföranden G. B. Hellman: Mot de föreslagna avlöningsbelopp till prästerliga befattningshavare av olika slag synes intet vara att erinra. Kontraktsprosten och boställsnämndsordföranden A. Rune, med vilken domprosten Bromander samt kontraktsprostarna K. Hedmark, G. Sillen, G. M. Hult-
81 gren, F. Carlson, T. L. Peterson, A. Peterzén och L. M. Engström instämt: Vad de sakkunniga föreslagit om avlöning, av kyrkoherdar och komministrar m. fl.. enligt det civila avlöningsreglementet, kan i fråga om avlöningsbeloppen godkännas i huvudsak. # Men varför kan det icke upprättas och nämnas ett ecklesiastikt lönereglemente? Det är ju en betydande åtskillnad mellan ecklesiastika och civila befattningshavare. Förslaget är emellertid lätt att tillämpa. Men indelningen i tjänsteklasser synes alltför godtycklig. Att för en längre framtid fastlåsa dessa tolftedelar och fjärdedelar vore olyckligt — se sid. 166 i del I. Vi gä ju alltid framåt. En prästerlig tjänst må därför kunna, utan inträffad vakans, på ansökan uppflyttas i högre lönegrad, när det kan påvisas, att pastoratets eller församlingens folkmängd avsevärt stigit och tjänsten blivit synnerligen besvärlig — t. ex. genom duplikation etc. Boställsnämndsordföranden Knut Collberg i Holmedals-Bergerud: Det måste medges, att de sakkunniga med erkännansvärd blick för prästerskapets sociala ställning, de anspråk som ställas å prästerna i många avseenden och deras verksamhet i mer eller mindre avlägsna bygder med därav föranledda särskilda kostnader, som löntagare i städerna ej behöva vidkännas, ha utarbetat ett förslag till prästlöneväsendets ordnande, som ur enbart löneregleringssynpunkt har många förtjänster och såsom anslutande sig till nu gällande lönesystem för de civila tjänstemannaklasserna är avsett att avhjälpa stora brister i 1910 års löneregleringslagar såsom t, ex. i fråga om lönernas gradvisa förhöjnmg genom ålderstillägg (»uppflyttning i löneklass»), den fullt genomförda planen för allmän pensionering av prästerskapet vid viss ålder, åtgärder för möjliggörande av beredande av semester utan löneavdrag vid svårare tjänster och vid mera framskriden ålder, lönernas utbetalande månadsvis m. m, Boställsnämndsordföranden Ulrik Celsing i Kolbäck: Av kommitténs utredning bekräftas, vad man nu länge i vida kretsar diskuterat, och framgår med tydlighet: att de nuvarande förordningarna för såväl prästerskapets avlöning som än mer förvaltningen av den ecklesiastika jorden äro i högsta grad otillfredsställande. Vid fastställandet av prästlönerna tyckes man hava strävat efter att uppnå en absolut rättvisa, varigenom minutiösa uträkningar för varje särskilt fall blivit nödiga. En absolut rättvisa kan givetvis aldrig uppnås, utan man får nöja sig med en relativ. Då en sådan anses vara nog vid fastställandet av löner för andra tjänstemannaklasser, borde denna princip även kunna tillämpas med avseende på prästerskapet. Kommittén hänvisar härtill, men i sin utformning av den nya planen för prästerskapets avlöning har den, synes det undertecknad, allt för mycket låtit de lokala förhållandena korrigera grundplanen. Nackdelarna härav komme genom ökat administrativt arbete och misstämning mellan skilda tjänsteinnehavare med samma utbildning, samma meriter och samma arbetsbörda, helt visst att bliva större än fördelarna. En större likformighet, än vad kommittén föreslår, vid de prästerliga lönernas beräkning vore därför önskvärd. Boställsnämndsordföranden L. Wallerstedt: Då förslaget rörande avlöning av rikets prästerskap förutsätter en för samtliga pastorat lika fördelad allmän kyrkoskatt, tillgodoser prästerskapets berättigade anspråk på förbättrad avlöning samt likställer detsamma med statens tjänstemän, synes mig, att förslaget bör komma till genomförande. 1 1
Jfr under punkt 32.
6-7-010262
82 Boställsnämndsordföranden Ludwig Brännström: Vad frågan om prästlöneregleringen angår vill jag endast uttala min anslutning till de riktlinjer för densamma, som de sakkunniga föreslagit. Särskilt synes mig förslaget om lönebesvärets fullständiga utjämnande församlingarna emellan vara välbetänkt och rättvist. I likhet med de sakkunniga anser jag att man här icke med de skiftande förhållanden och olika uppfattning av arbetsuppgifter som förekomma för de prästerliga tjänsterna kan införa likalöneprincipen, utan måste differentiering av tjänsterna ske och därför en individuell lönereglering förordas, vilket icke bör hindra att löneregleringen kan grunda sig på civila avlöningsreglementets löneplan. Kontraktsprosten I. Wendbladh: De föreslagna lönebeloppen synas skäliga, och mot dessa i och för sig bör ingen anmärkning göras. Kontraktsprosten W. Gustafsson: Mot förslaget om löneplan för prästerskapet har jag, liksom icke heller någon av Lyhundra kontrakts präster, något att anmärka och icke heller mot den för dessa löners inträdande föreslagna tiden. T. f. kontraktsprosten C. G. Wahrenberg: Med tacksamhet skall erkännas den föreslagna högre avlöningen, vars antagande skulle motsvara tidens krav och det väsentligt ökade arbete, icke minst beträffande skolärenden samt administrativa och kamerala göromål, som i ständigt tilltagande mängd ålagts prästerskapet. Genom dessa högre lönesatser skulle även större enhetlighet och rättvisa vinnas, särskilt beträffande de i löneväg mindre tillgodosedda prästerna. En sådan löneförbättring skulle även i någon mån motverka de med rätta överklagade följderna av det ojämna och oberäkneliga prästerliga befordringsväsendet. Likaledes må betecknas såsom en förtjänst i det nu föreliggande betänkandet, att församlingsbidragen till prästerskapets avlöning föreslås böra beräknas efter en för hela riket enhetlig skattesats i förhållande till församlingarnas kommunala skatteunderlag, varigenom de i ekonomiskt avseende svagare pastoraten icke bleve särskilt betungade i förhållande till de med högre antal skattekronor försedda. Kontraktsprosten D. W. Ljungberg: Beträffande föreslagna löner åt prästerskapet torde däremot icke böra göras någon väsentlig invändning, då sakkunniga synas hava väl motiverat dem, ehuru det likväl kan ifrågasättas, om tillräcklig kompensation givits för alla naturaförmåner, varifrån prästerna skola enligt förslaget avstå. Kontraktsprostarna S. Lindquist och E. Gisslandi: Sakkunnige fästa utan tvivel för stort avseende vid pastoratens folkmängd såsom utslagsgivande faktor vid lönens bestämmande (s. 164 f.). Det är nämligen uppenbart, att en präst lättare sköter en folkmängd på 5,000 personer, samlade i eller omkring ett enda centrum (köping, stad, e t c ) , än exempelvis 2,500 personer, fördelade på 2 eller 3 socknar eller flera bebyggelsecentra. Jämför även norrlandspastoratens stora areal! Areal och bebyggelseförhållanden böra alltså jämte folkmängden tillerkännas utslagsgivande betydelse i detta avseende. Härav följer bland annat, att den föreslagna lönegrad 4 (= B 32) ej är berättigad, då den kommer att avse de största stadspastoraten, där arbetet utan tvivel i regel är mindre än i de större landspastoraten. Vidare märkes (s. 166) den egendomliga omständigheten, att beräkningen för grad 3 slutar vid nuvarande lön å 7,999 kr., men då ju för närvarande lönen ej är högre än 8,000, rör sig grad 4 endast om en löneskillnad å 1 kr.! Kontraktsprosten E. G. Ljungqvist: E n prästs arbete kan icke utan vidare likställas med en statstjänstemans. Den förre har icke sin verksamhet koncentrerad till en ämbetslokal med vissa timmars daglig tjänstgöring, såsom
83 den senares arbete i regeln är. Prästens uppgifter äro så mångskiftande, att hans dagliga arbetstid icke kan fixeras. Därtill kommer, att förhållandena inom olika pastorat och i skilda delar av landet, såsom departementschefen framhöll i det yttrande, som åtföljde propositionen i löneregleringsfrågan till 1910 års riksdag, äro i hög grad olikartade, och att på grund härav den likformighet, som utgör den nödvändiga förutsättningen för det civila lönesystemets överflyttande till det kyrkliga området, icke förefinnes. Det ligger därför i sakens egen natur, att det prästerliga lönesystemet måste förete väsentliga skiljaktigheter från de för andra tjänstemän gällande lönesystemen. De sakkunniga borde hava framlagt ett förslag enligt 1910 års grunder ehuru ett förbättrat sådant med lönedifferentiering på grund av ett pastorats areal (även sjöarealen inräknad), folkmängd och särskilda tjänstgöringssyårigheter samt med bibehållande av den för prästen allra viktigaste naturaförmånen : fri tjänstebostad och »prästgård», men icke inräknade i lönen, vartill borde komma fri ved. Ett sådant löneförslag hade icke varit omöjligt att åstadkomma, och det skulle säkerligen icke behöva medföra en större totalkostnad för prästerskapets i riket avlöning än den av de sakkunniga beräknade totalkostnaden. Emedan det uttryckligen ingick i de sakkunnigas uppdrag att framlägga flera alternativa förslag, men deras betänkande endast innehåller ett förslag, bör på det bestämdaste yrkas, att ett löneförslag utarbetas, byggt på 1910 års lönelagar, att läggas vid sidan av deras förslag om prästlönernas centralisering. De sakkunnigas beräkning av lönebeloppen tyckes ock vara osäker. De påpeka, att deras förslag i detta avseende måste omarbetas till överensstämmelse med det civila avlöningsreglementet, sedan den pågående revisionen av detta avslutats. De anse visserligen, att rubbningen »av större omfattning» i deras förslag till följd av nämnda revision icke »torde behöva företagas». Men någon visshet härutinnan kan givetvis icke lämnas. Kontraktsprosten B. G. Jonzon: Angående de föreslagna löneberäkningarna torde ej vara så mycket att erinra, de torde något så när motsvara nuvarande förhållanden och äga förtjänsten att vara enklare. Kontraktsprosten B. Lange: Jag tillstyrker prästlöneregleringssakkunnigas förslag i alla delar, där fråga är om prästerskapets avlöning. Kontraktsprosten C. Bulow: Huru här finna väg? Jo, det har för kommitterade icke mött några egentliga svårigheter. Prästen är en statens tjänare. Väl. Då är det bara att inordna honom i den löneklass, där hans tjänst bör placera honom. Men staten bör icke betala något för allt hans arbete med civilregistret! Avseende behöver icke fästas vid det dubbla arbete som en präst i pastorat med flera församlingar har att utföra, icke ens till duplikationen, ehuru detta att duplicera av varenda präst erkännes vara en betydande ansträngning, förorsakad jämväl av de resor som därmed stå i samband. Avseende behöver blott fästas vid »folkmängden, svårigheterna vid deras skötsel och andra därmed jämförbara omständigheter». Icke t. ex. vid areal. Avlöningsfrågan bör tagas något grundligare. Var präst bör kunna känna, då han prästviges, att han har samma möjlighet till befordran i det ena stiftet som i det andra. För att i sin mån möjliggöra detta bör varje stift komma i åtnjutande av det för kyrkan i dess helhet avsedda procenttalet löner inom de olika löneklasserna, och domkapitlen, som bäst veta, huru svårskötta de olika tjänsterna äro, böra få uppgöra förslag, för icke alltför lång tid framåt, till fördelning av löneklasserna. Kontraktsprosten N. Häger: I fråga om löner, löneklasser och ålderstillägg
84 synes, som om vi präster på det hela taget borde vara tacksamma för vad som bjudes. Några erinringar vågar jag dock: I fråga om duplicering skall ingen ersättning givas. Dupliceringen medför både arbete och kostnad. Mig synes därför, som om det borde särskilt vid duplikation beaktas, att pastoratet sättes i högre löneklass och att skjutsbidraget bleve det allra högsta möjliga. Även synes mig, som i församlingar med små arealer arbetet kunde förenklas, så att t. ex. konfirmationsundervisningen blott ägde rum på ett ställe och att blott en expedition holies. Med nuvarande lätta kommunikationer och med hjälp av telefon synes mig en sådan förenkling av arbetet ej vara så ogörlig. Inpassning av tjänsterna i vissa lönegrader bör ej för lång tid fastslås. Ej synes det mig, som om utgifterna för kyrkofonden bleve oövervinnerliga, om vid ett och annat tillfälle efter Kungl. Maj :ts särskilda medgivande uppflyttning i högre löneklass medgåves. Kontraktsprosten D. Johansson: I ett pastorat med två eller flera församlingar, där duplicering och många andra dubbla förrättningar förekomma, är det ofta rätt påkostande och mödosamt i synnerhet för äldre präster t. ex. vid jul, under fastlagstider, då passionspredikningar skola hållas, vid påsk och pingst. Då är det mer än dubbelt ansträngande än i ett pastorat med blott en församling. Men någon ersättning för sådant dubbelarbete gå kommitterade stilla förbi. Varför skola hälften av komministrarna sättas i lägsta lönegraden? Behöva inte de vid sin bosättning med sina dryga studieskulder så snart som möjligt komma i den ställning, att de äro skuldfria, om och när familjeutgifterna bliva större ? Kontraktsprosten A. Karlsson: Vid bestämmande av avlöningen till kyrkoherdar och komministrar måste tillbörlig hänsyn tagas till den vissa präster åliggande skyldigheten att duplicera. Denna skyldighet, medför i många avseenden ett fördubblat arbete för tjänsteinnehavaren, för vilket skälig gottgörelse bör beredas. Vid löneregleringar av här ifrågavarande slag har alltid den synpunkten beaktats, att de svagast avlönade borde i första hand tillgodoses. Det nu föreliggande förslaget har vid indelningen i lönegrader hänfört minst hälften av hela antalet komministrar till lägsta lönegraden. De synnerligen ovissa befordringsförhållandena för prästerna synas motivera en bestämmelse därom, att endast högst en tredjedel av ovannämnda befattningshavare bör hänföras till lägsta lönegraden. Kontraktsprosten A. F. Klefbeck: Mot löneplanen i och för sig finner jag intet att anmärka, utan anser jag densamma vara väl värd prästerskapets tacksamma erkännande. Och jag kan icke förklara som min mening, att lönen är blott en bisak, ej heller att en ändring av nu gällande plan för dess utgörande icke skulle.vara av allra största behov påkallad. Att prästerskapet skulle få uppbära sin avlöning månadsvis och direkt från domkapitlet, — i stället för som hittills kvartalsvis, ej sällan i efterskott, av kyrkoråden, efter dubbla, årliga tabellrekvisitioner hos länsstyrelsen, och genom kyrkorådens skuldsättning intill tiden för dessa länsstyrelsens utbetalningar, — förefaller mig vara en av betänkandets alldeles särskilt beaktansvärda förtjänster och uppfyller utan tvivel ett sedan länge av prästerskapet närt önskemål. Detsamma är enligt min mening fallet även med förslagen om indelning i löneklasser — dock borde härvid större hänsyn,: än kommitterade tänkt sig, tagas
85 till särskilt dupliceringstungan — och i åldersgrader, samt förslagen om pensionering, semester, skrivbiträde med mera. Att i prästerskapets likställande i lönehänseenden med vissa statstjänstemän skulle, som det på sina håll har uttalats, ligga en dold fara, kan jag ej förstå. 1 stället synes mig detta likställande vara en fördel, som man bör taga vara på, när den för en gångs skull ställes i utsikt. Kontraktsprosten C. R. Sundell1: Kommitterade hava ägnat en ingående och sträng kritik av 1910 års lönereglering och bland annat funnit metoden för lönebestämmelserna rent av förtjäna namnet »kineseri». Uttrycket må stå för deras räkning. Det är ju uppenbart, att myndigheterna vid en så grundlig omläggning, som då skedde, ej kunde förbise de många olikheter, som föreligga beträffande det prästerliga ämbetets utövning i ett land med så många av natur och historia betingade olikheter som vårt, och att de ville göra ett försök att komma till rätta med fördelningsuppgiften utan att tillgripa schematiseringens och omstörtningens väg. Att hänsyn togs till areal och folkmängd jämte andra medverkande faktorer, var ju naturligt. Om man därvid kom att gå för mycket i detalj och nedlade för mycket reson på avvägningen därav, kan ju vara ett ämne för övervägande. Kommitterades omdöme därom kan ju sägas vara utkristalliserat i det använda uttrycket »finvägning» och i deras påstående, att det uppkom ungefär lika många »lönegrader», som det antal tjänster, som skulle regleras (sid. 84). Man har ock velat göra gällande, att detta arbete drog allt för stora kostnader. Det var emellertid ett engångsarbete, som måhända var nödvändigt med hänsyn till det samtidigt pågående arbetet med avseende på den kyrldiga organisationen och indelningen. I varje fall är det nu utfört och torde under inga förhållanden behöva förnyas. Måhända kunde dess resultat fortfarande i huvudsak vara till nytta även vid en kommande reglering. Man får emellertid av kommitterades förslag den känslan, att de löst uppgiften väl »billigt» och gått till den alldeles motsatta ytterligheten beträffande användningen av reson, då de helt enkelt lånat ett indelningssystem från de statliga kommunikationsverken och beträffande grunder för löneplaceringen ofta inskränkt sig till yttranden sådana som det å sid. 172 förekommande: »Komministrarna i lägsta löneklassen synas böra jämställas med de av förutvarande första normalgradens tjänstemän, vilkas tjänster ansetts vara av mera kvalificerad natur.» Ett post- eller telegrafärende torde kunna utan stor olikhet behandlas i Skåne eller Norrland, men den prästerliga tjänstgöringen torde ställa sig långt mera olika i de mera öppna och tätt bebyggda trakterna än i de vidsträckta skogstrakter, som fylla en del av vårt land. Det är naturligtvis ej uteslutet, att kommitterade inom ramen för sin klassificering tänkt sig en avvägning efter objektiva grunder med hänsyn även till lokala förhållanden, men man blir tveksam inför uttalandet å sid. 164 f., där det bland annat heter: »såsom ytterligare bestämmande faktorer i detta avseende hava i lagen angivits bland annat sådana omständigheter, som prästerskapet åliggande skyldighet att duplicera . . . Skall vid en ny lönereglering . . . en viss differentiering av lönerna genomföras efter den växlande arbetsbördan, uppstår frågan, huruvida vid beräkning av denna arbetsbörda samma grunder kunna följas som de i 1910 års avlöningslag a n g i v n a . . . Normgivande för den ifrågasatta lönedifferentieringen bör förty vara, i första hand, pastoratens folkmängd. Arealens betydelse för arbetsbelastningen torde däremot icke vara så stor, att densamma 1
Se ock under punkt 36.
86 bör upptagas såsom generell grund för lönedifferentieringen. .. Icke heller dupliceringsskyldigheten torde i varje fall böra medföra ökad lön.» Jag vågar särskilt med avseende på den sista satsen göra gällande, att de, som skriva så, föga ha satt sig in i, vad duplikationen medför för möda. Att — sedan man hållit en gudstjänst med altartjänst och predikan, vid vilket ofta förekommit moment av gripenhet, som berört även det kroppsliga livets krafter — omedelbart kasta sig i en skjuts för att på kortaste möjliga tid nå fram till en annan kyrka och där genomgå samma förrättning, är ett ej så litet kroppsligt och andligt kraftprov. Lägg så in detta dubbelarbete i en »julvecka» sådan som den senaste, då juldagen med dess tidiga tjänster inföll på onsdagen och omedelbart följdes av annandagens duplikation, vilken efter två dagars mellanrum följdes av söndagen och efter två dagar av nyårsdagen (kanske ock med sedvanlig nyårsbön på nyårsaftonen) samt ytterligare en dubbelhelg den 5 och 6 januari — och man skall känna, att kraftprovet nära nog överskrider måttet av det tillåtliga. — Nästan detsamma inträffar vid påsken. Vad beträffar förslaget om indelning av lönerna i ett visst antal lönegrader med vissa löneklasser i vardera, synes ju detta innebära en förenkling och såsom grundprincip angiva en framkomlig väg. Dock är härvid att märka, att denna indelning ej får ske så att säga utifrån, d. v. s. med tillämpning av differentieringen efter främmande, från de kyrkliga förhållandena väsentligt skilda ämbetsverk, utan måste i detta avseende förslaget undergå en noggrann saklig prövning, så att differentieringen kommer att grunda sig på verkligt objektiva, för det prästerliga arbetet konstitutiva sakförhållanden. Förslaget bör därför ej kunna godtagas i klump, utan måste prövas med hänsyn till detaljer, varvid de efter 1910 års lagstiftning uppgjorda beräkningarna torde kunna i flera avseenden tjäna till vägledning. Sådant det nu föreligger, har det grundats på en tabellarisk uppgift angående nuvarande antal präster och en översiktlig uträkning av deras löner, fördelade i grupper efter maximilön i varje grupp. Det kan väl sättas i fråga, om denna utgångspunkt är fullt oantastlig, isynnerhet då det förutsattes, att de särskilda prästerliga befattningarnas läge i differentieringssystemet ej för lång tid är avsedd att ändras. Redan nu har utvecklingen på många ställen medfört en väsentlig förändring i folkmängd, som gör, att löneläget skulle bliva fullkomligt felaktigt, om ej en jämkning nu företoges, och med den fortgående, snabba utvecklingen torde detta även i framtiden mångenstädes bliva fallet. Jag kan i detta avseende hänvisa till ett exempel från den församling, där jag nu tjänstgör. Då efter 1910 års beslut lönereglering för pastoratet skulle utarbetas och uppgifter infordrades från församlingen, hade folkmängden ej uppnått det antal, som var tänkt såsom villkor för församlingens placering i högsta lönegruppen, men kyrkorådet kunde påvisa den starka utveckling av folkmängden, som pågick, och framhålla, att denna siffra i den närmaste framtiden skulle komma att uppnås. Som dylika ärenden den tiden behandlades mera individuellt, blev denna kyrkorådets framställning beaktad, och utvecklingen har på ett synnerligen effektivt sätt bekräftat kyrkorådets uttalande. I kyrkomötet ha också röster höjts för nödvändigheten, att i vissa trängande fall en jämkning i detta avseende skall kunna göras, och det synes vara en hälsosam komplettering av kommitterades förslag, om löneregleringslagen komme att inrymma åt Kungl. Maj:t att vid behov för vissa platser medgiva en sådan jämkning utan den omgång, som kommitterade å sid. 167 angivit. Beträffande de för de särskilda lönegraderna i förslaget uppdragna gran-
87 serna tilldrager det sig uppmärksamhet, att minst hälften av komministraturerna förläggas i den lägsta lönegraden. Då det vid senare, tillfälliga löneförbättringar varit en hälsosam huvudtanke, att de svagast avlönade borde i första hand tillgodoses, torde förslaget i denna punkt redan i och för sig vara ägnat att väcka betänksamhet. Men härtill kommer en omständighet, som gör prästernas ställning mera ömtålig än andra tjänstemäns och som gör otillfämplig den analogi med de civila verken, vilken man annars för önskad förenkling vill tillämpa. Jag åsyftar det irrationella befordringssystemet för prästerna. En tjänsteman i de civila verken vinner befordran efter rationella grunder, d. v. s. efter prövad skicklighet och visat nit, men vid den prästerliga befordringen spela ofta helt andra faktorer in. En dugande och nitisk prästman kan, trots allt, förbli obefordrad, och någon effektiv förändring i de kända missförhållandena kan ej snart väntas. Befordran kan utebli även för präster i denna lönegrad, och kommitterades övervägande i ämnet å sid. 174 angående möjlighet att likväl uppnå kyrkoherdelön träffar ej alla komministrarna. Det synes därför vara en akt av rättvisa, att gränsen mellan den lägsta och den näst lägsta lönegraden finge undergå en lämplig jämkning, så att den förra lönegraden komme att omfatta högst Vs av antalet komministrar. Att den ifrågavarande löneregleringen skulle i vissa fall ge det utslag, att lönen för vissa tjänster skulle bliva förminskad, förefaller rätt överraskande, även om det skulle gälla endast ett fåtal innehavare, som för sin tjänstetid bleve behållna vid sin nuvarande lön. Men skulle detta däremot träffa ett större antal, synes en omräkning vara på sin plats. Beträffande den prästerliga avlöningen påyrkas, att, vid i övrigt ungefär lika förhållanden, hänsyn fortfarande bör tagas även till areal (det är ej lätt att förstå, huru kommitterade kommit till den slutsatsen, att detta »numera-» ej skulle vara behövligt) samt till duplicering en. Och kan, med avseende på den senare, med styrka framhållas, att föreningen av två eller flera församlingar medför ett dubbelarbete ej blott i predikningar utan även i sammanträden av kyrko- och skolråd och kyrkostämmor samt protokoll däröver liksom även vid undervisning av konfirmander samt bibelförklaringar och andaktsstunder ute i församlingarna. Inpassningen av tjänsterna i vissa lönegrader bör ej för en lång framtid absolut fastslås, utan tillfälle till jämkning vara medgivet, när utvecklingen gjort en sådan uppenbart nödvändig. Till lägsta lönegrad för komministrar bör ej föras mer än högst Vs av hela antalet komministrar. Då den prästerliga utbildningen är i huvudsak lika för alla men under de senare åren blivit väsentligt fördyrad ej blott genom drygare levnadskostnader utan även genom ökade krav på kunskaper och därav åstadkommen förlängning av studietiden, tillträda i allmänhet de unga prästerna sitt kall med en ej så ringa skuldbörda. Att den avlöning, som tillkommer dem under adjunktstiden, ej sträcker sig längre än till ett nödtorftigt uppehälle, ligger ju i öppen dag, och det är sannolikt, att på grund av löpande räntor å studieskulden den senare under tiden växer till. Om de då, efter en tid, erhålla befordran till en komministratur, kunna de, med anledning av hemmets läge och kallets uppgifter, knappast tillträda densamma utan att göra en bosättning, som ytterligare ökar skulden. Denna period i deras liv blir därför den ojämförligt tyngsta och om de då — med tanke på, att dessa platser äro genomgångsplatser — äro hänvisade till utsikten av bättre villkor vid fortsatt befordran, så kan ju, såsom förut påpekats, en sådan fördröjas länge nog eller helt utebliva. Den här föreslagna förändringen torde ej heller komma att öka
88 totalavgiften från kyrkofonden med stort mer än räntan på de miljoner, som kommitterade föreslå att bortskänka genom avskrivning av återstående tiondelösning. Kontraktsprosten T. Nelson: Vid lönebeloppens bestämmande bör stor hänsyn tagas till prästens duplikationsskyldighet, som är mer betungande än den däri oerfarne vanligen kan föreställa sig. Även till församlingens areal, då denna är stor, och till prästgårdens läge i förhållande till socknens utsträckning bör tagas nödig hänsyn. Kontraktsprosten O. Elmers: De prästerliga tjänsterna skulle enligt förslaget inpressas i de s. k. kommunikationsverkens lönesystem, vilket icke bör ske, enär därigenom prästens kall skulle i viss mening likställas med en vanlig ämbetsman i statens tjänst. Prästen som en kyrkans tjänare har dock en uppgift — som är säregen för honom och som vårt folk vill betrakta såsom skild från en vanlig statstjänsteman. Kontraktsprosten C. G. Cornelius: Modifikationer torde vara påkallade. Men principen är riktig. Vid inordnandet av de särskilda tjänsterna i respektive tjänsteklasser bör tillbörligt avseende fästas vid tjänstehavares duplikationsåliggande. Sakkunnige tyckas underskatta, ja, fullständigt ignorera denna nrycket tyngande börda, som är förbunden med inånga prästerliga befattningar. Lönebeloppen synas mig vara skäliga. Kontraktsprosten E. Hagwall: Om än i fråga om detaljerna här och där en ändring eller ett förtydligande kunna vara önskvärda, vore det tacknämligt, om förslaget angående prästerskapets avlöning efter vissa ändringar kunde upphöjas till lag. Beträffande komministerstjänsternas indelning synes det hårt att placera hälften av dem i den lägsta lönegraden. Fördelningen torde kunna göras så att 1\z av antalet kommer på varje lönegrad, eller, om ej mera än x/4 därav anses rättvisligen kunna tillföras den högsta, 5 /i 2 komma på mellangraden och x js på den lägsta. Förhöjningen i totalutgifterna blir säkerligen obetydlig, inkomstförhöjningen för den enskilde prästen däremot avsevärd och kan från många synpunkter väl försvaras. Kontraktsprosten R. Wester: Själva principen — att likställa prästerna i lönehänseende med statens ämbetsmän — måste obetingat accepteras. Beaktansvärda äro en del konsekvenser härav, länge närda önskemål, bland annat att prästerna komma i åtnjutande av ålderstillägg, dyrorts- och kallortstillägg, möjlighet till semester för de mest arbetstyngda, en fullt genomförd plan för pensionering. Vid bestämmandet av grunderna för lönedifferentieringen ha de sakkunniga underskattat den ökade belastningen i arbetet, som duplicering^skyldigheten medför, varhelst denna än månde förekomma, sålunda även i mindre pastorat, Ett hänsynstagande härtill är både befogat och rättvist. De sakkunniga ha väl tänkt sig detta i vissa undantagsfall; men de anföra intet skäl varför inte regeln bör bibehållas. Då tjänsternas placering i löneklasser slutligt ankommer på Kungl. Maj :t, får man hoppas, att denna sak kommer under förnyat övervägande. Kontraktsprosten J. Ekedahl: Enligt min uppfattning och erfarenhet måste duplikationsskyldigheten väga tungt i vågskålen för ökad lön. »Hellre ett pastorat på t, ex. 3,000 innevånare utan duplikationsskyldighet än ett pastorat på 1,000 innevånare med sådan skyldighet», det är säkerligen en rätt utbredd mening bland vederbörande. Det må ock påpekas, att där duplicering före-
SO
kommer, är den ej inskränkt till predikan, utan så gott som allt arbete måste ju dupliceras och stundom t. o. m. »tripliceras». De sakkunnigas tanke om arealens minimala betydelse numera kan jag icke heller fatta. Vore prästens tjänstgöring inskränkt till kyrka och pastorsexpedition, vore ju arealens betydelse mindre. Men prästens arbetsfält är ju hela församlingen, och det torde — ifråga om arealens betydelse för prästen — vara nog att påminna om innehållet i gällande kyrkolag kap. 17 § 2, dar det heter om prästerna: »De skola ock ofta okallade besöka de sjuka, särdeles de fattiga, och av ett kristligt uppsåt dem tröst och tjänst tillbjuda.» — Härtill kommer, att till de fattigas boningar leda icke alltid bekväma vägar, utan stundom smala gångstigar. Till arealen bör således tagas hänsyn. Kontraktsprosten K. Wasén: De sakkunniga vidröra (sid. 162) att »från prästerligt håll yrkanden framkommit om i allmänhet lika lön för kyrkoherdar och komministrar» men tillbakavisa dessa yrkanden dels med åberopande av »den skillnad mellan de olika tjänsterna, som obestridligen föreligger» och dels med att förklara att »löneregleringen bör genomföras särskilt för sig, utan hänsyn till ordningen för de prästerliga tjänsternas tillsättande». "Hänvisningen till »skillnaden mellan de olika tjänsterna» hade ägt fog, om,. den gällt förhållandena längre tillbaka, då dels det fanns ofta både kyrkoherde och komminister i samma församling och dels fanns ensam icke expeditionsförande komminister i så små församlingar, att tjänsterna numera där blivit indragna och uppehållas medelst duplikation. I stället har man nu i stor utsträckning gjort kyrkoherdebeställningar till komministraturer. Och dessförutan finns det blott komministratur i annexförsamlingar, som ä r o n o g så folkrika. För att ta ett närliggande exempel ur mitt eget kontrakt så hade Ödeshögs annexförsamling (den 1 januari 1927) 3,004 invånare. I annexen är komministern i regeln »förordnad att på eget ansvar, dock under kyrkoherdens tillsyn, föra kyrkoböckerna och utfärda därpå grundade intyg ävensom lysningar». I regeln för det med sig att komministern i annexet får utöva en kyrkoherdes hela gärning. Om nu kyrkoherden av sin pliktkänsla drives att i annexet utöva vissa funktioner, så kunde komministern lika gärna utövat även dessa. Och vad »överinseendet» beträffar, så är det omotiverat. Men den benägenhet församlingarna ha att kalla och välja de yngsta de kunna få till kyrkoherdar, kunna dessas annexkomministrar ha större erfarenhet och skicklighet än de själva. En annan sak vore om komministerstjänsten vore, vad den förutsattes vara, ett genomgångsstadium till kyrkoherdetjänst inom viss eller åtminstone rimlig tid. Men det är alltför väl bekant, hur en än så väl förtjänt präst i 20—30 år, ja, kanske för alltid kan bli utan befordran till kyrkoherdetjänst. Och ändå har han samma utbildning, samma kompetens, samma arbete och samma ansvar. »Att emellertid på löneregleringsvägen söka undanröja verkningarna av ett, med rätt eller orätt, felaktigt ansett befordringssystem torde icke kunna ifrågakomma», anse de sakkunniga. Varför skulle det icke kunna ifrågakomma! Om befordringssystemets felaktighet till sina verkningar svårast går ut över lönen, var skulle dessa verkningar undanröjas om icke i löneregleringen? Att fråntaga församlingarna kallelse- och valrätt i fråga om kyrkoherdetjänsterna lär väl icke kunna ifrågakomma. Då är likalönsprincipen med de modifikationer, som de sakkunniga föreslå att gälla inom olika löneklasser, utsträckt att gälla alla präster den enda framkomliga vägen, och den riktiga och rättvisa på samma gång.
90 Kontraktsprosten G. Svenson: Man kan ej undgå att göra en jämförelse med en annan församlingens tjänare, nämligen folkskolläraren. Denne erlägger ingen hyra för sin bostad, får sin vedbrand gratis och hemforslad, han får sin kontanta lön månadsvis och i förskott, prästen skall få sin i efterskott, kommitterades välvilja mot prästen framträder i något egendomliga former. Domprosten E. Berglund: Då befordringssystemet för präster ofta verkar högst oberäkneligt och någon fullständig rättelse på denna punkt sannolikt icke snart kan åstadkommas, bör enligt min mening åtminstone i någon mån lönesystemet taga hänsyn till denna omständighet. Komminister, som efter t. ex. 20 prästerliga tjänsteår icke blivit kyrkoherde, borde, därest han under minst tre år innehaft det tredje ålderstillägget i sin tjänstegrad, erhålla rätt till ett fjärde ålderstillägg och efter ytterligare fem år till ett femte ålderstillägg. Kontraktsprosten A. Stenström: Att arbetet och omkostnaderna för prästerskapet äro högst olika, så att full utjämning ej är möjlig, erkänna de sakkunniga, men finna det nuvarande systemet för besvärligt, och föreslå förenkling. Härigenom är ingenting att invända. Men så skall den ske i huvudsaklig anslutning till statens civila ämbetsverk. Här kommer en schematisering och föga anpassning till verkligheten att med nödvändighet följa och så tendens till förstatligande. Närmast liggande synes ha varit att söka borttaga »olämporna» och förenkla nuvarande systemet, men i stället skall allt bli nytt. De sakkunniga föreslå en indelning i tjänsteklasser för att anpassa lönerna efter arbete och omkostnader. Så vinnes visserligen enkelhet i fråga om lönebeloppen, men synnerligt besvärligt blir det för domkapitlen att föreslå och Kungl. Maj :t att bestämma, vilka pastorat skola höra till den ena eller andra klassen, så olika som förhållandena äro i vårt avlånga land. Förbättring får det anses vara att genom olika tillägg vinna en likvärdighet i lönerna på olika orter, likaså att ålderstillägg förekomma genomgående. Av kungl. kungörelsen den 6 juni 1925 angående avlöningssystemet § 10 synes det, som om transportsökande till en närmast högre tjänsteklass skulle under vissa förhållanden få nöja sig med lägre lön under flera år. Detta torde komma att förefalla transportsökande underligt. Efter så nyss vunnen erfarenhet av penningvärdets osäkerhet hade man väntat förslag om, hur olägenheten härav skulle avhjälpas, men det får anses ligga uti förslaget om dyrtidstillägg. Lönernas storlek finner jag intet väsentligt att anmärka på, inte heller att de beräknas enligt bruttosystem. Kontraktsprosten P. G. Bjerkander: Beträffande prästerskapets avlöning och därmed sammanhängande frågor är i stort sett intet att invända mot förslaget. . Kontraktsprosten I. Blomberg: Vad först förslaget till avlöning vidkommer med 6 löneklasser och 4 lönegrader inom varje klass i 7 dyrortsgrupper, så är däremot intet att erinra. Kontraktsprosten F. G. Hellström: Tilltalande är, att högsta komministerslönen sättes lika med lägsta kyrkoherdelönen. Därigenom behöver det ej gå en präst så djupt till sinnes, om han har otur i befordringsväg och ej kan befordras till kyrkoherde. Kontraktsprosten C. G. Lindholm: Emot själva förslaget till avlöning har jag i stort sett intet att anmärka. Visserligen kan det ifrågasättas, om det är så lämpligt att i lönehänseende ingruppera bland och likställa prästerna med statens lönetagare. Medveten om, att denna likställighet intet har att betyda, kan jag dock ej fria mig ifrån känslan att det kan hända, att någon kommer att anse kyrkans verksamhet blott såsom en gren av statens, och att prästerna
91 i stort sett äro statens tjänare i stället för församlingarnas, som de i verkligheten äro. Själva lönernas storlek kan ju anses vara fullt tillräcklig. Glädjande är, att frågan om ålderstillägg kommit fram och tagits upp i betänkandet. Ifrågasättas kan dock, om det ej vore lyckligt, att för komministrar med hög tjänsteålder i en grad ett extra lönetillägg eller ålderstillägg bestämdes. Då skulle i någon mån den orättvisa, som är en följd av vårt befordringsväsende, kunna utjämnas. Kontraktsprosten J. F. V. Nordholm: Vid en överblick av den i betänkandet upptagna preliminära löneplanen ställer sig osökt den frågan: Varför skola prästerna uppbära så olika lön för ett och samma arbete? De skäl, som de sakkunniga andraga för en skillnad mellan kyrkoherdes och komministers lön, äro så till vida icke bärande, som de nära nog samtliga lida av konstruktionens svaghet. Att en kyrkoherde, såsom de sakkunniga framhålla, har mera arbete än en komminister, torde långt ifrån alltid stämma väl överens med verkliga förhållandet. Går man ut ifrån att såväl komministers som kyrkoherdes uppgift är prästens som själasörjare, torde ansvaret för huru den ene uppfyller kallet icke kunna läggas på den andre. En själasörjares gärning torde icke kunna utföras annorlunda än på eget ansvar. Man kan icke med skäl säga, att komministerstjänsterna äro övergångstjänster. Det kunna de vara, men det beror ofta på en slump. Naturligt borde vara, att då det icke finnes någon skillnad till arten beträffande det arbete, som kyrkoherde å ena sidan och komminister å den andra har att utföra, så borde det ej heller vara någon gradskillnad i fråga om lönen. Endast i den mån kyrkoherdens arbete skiljer sig från komministerns borde han uppbära särskild lön. Då kyrkoherde är ordförande i kyrkostämma, kyrkoråd och skolråd, bör han tillerkännas särskilt arvode, som bestämmes enligt samma grunder som arvodet till kontraktsprost. Som skäl för föreslagen lönedifferentiering anföres, att genom tillämpning av likalönsprincipen skulle alla kyrkoherdar vara så gott som alldeles utestängda från möjligheten att uppnå en bättre ekonomisk ställning än den som följer med den en gång förvärvade tjänsten. Samma förhållande skulle inträda för komminister, som av en eller annan anledning icke komme att vinna befordran till kyrkoherde. Likalönsprincipen skulle också, säga de sakkunniga, inskränka befordringsmöjligheterna och sålunda komma att verka till förminskande av den enskilde prästens nit och ansträngningar i tjänsteutövningen och till hämmande av hans håg att genom fortsatta studier eller på annat sätt ytterligare kvalificera sig för sin ansvarsfyllda uppgift. Man synes alltså betrakta prästkallet såsom en lyckostege och anse att prästens nit och ansvar måste göras beroende av utsikten att kunna förtjäna penningar. Framför varje annat kall borde väl prästens vara befriat från lycksökeri. Man förordar att vid fastställande av tjänsteklass bör läggas mera vikt vid folkmängd än vid areal. I verkligheten kan det dock hända, att arealen betyder vida mer för prästens arbete än folkmängden. E n vidlyftig areal med gles bebyggelse och dåliga vägar kräver icke sällan mera arbete av prästen än en större folkmängd på ett mindre område. Vad predikoverksamheten beträffar är den lika i stora som små pastorat. Det är icke mera maktpåliggande för prästen att predika för många åhörare än för få. Vidare borde man kunna reducera de föreslagna tjänsteklasserna till fyra. Dessa borde då icke vara tjänsteklasser för kyrkoherdar och komministrar utan för präster. Totalsumman av prästerskapets löner skulle med någon ändring beträffande antalet tjänster i de olika tjänsteklasserna bliva ungefär densamma endast med den skillnaden att den
92 komme prästerskapet tillgodo rättvisare fördelad. När de sakkunniga beträffande tjänsternas placering i lönegrader (tjänsteklasser) till jämförelse med komminister i lägsta lönegraden ställa vissa tjänstemän i statsförvaltningen, borde hänsyn hava tagits till de olika befordringssystem, som för de jämförda äro gällande. En tjänsteman inom statsförvaltningen befordras efter mera objektiva grunder, men en prästman ofta på mera godtyckliga. Mail har visserligen framhållit, att löneregleringen bör genomföras utan tagen hänsyn till ett med rätt eller orätt felaktigt ansett befordringssystem; men häremot torde kunna invändas att genomförandet av en lönereglering kräver, att största möjliga hänsyn tages till förhandenvarande förhållanden. Kunde striderna i befordringsfrågor utjämnas genom en så vitt möjligt rättvis lönereglering, skulle mycket vara vunnet, Kontraktsprosten E. Beskow: Enligt den preliminära löneplanen skulle särskilt för de lägst avlönade befattningshavarna en förbättring i lönevillkoren inträda. Men beklagligt nog tages med ena handen vad som gives med den andra. Sakkunniga ha låtit sig angeläget vara att inrangera prästerskapet i for civila tjänstemän avsedda löneskalor. Dels härför och dels för att underlätta prästboställenas utarrendering och i förhoppning om en stegring av arrendebeloppen liksom av de summor, som för de ecklesiastika boställsskogarna inbetalas till kyrkofonden, ha de föreslagit, att de förmåner, som de ordinarie prästerna hittills åtnjutit genom de s. k. tjänstbarheterna, genom erhållande av fritt bränsle och fri bostad skola bortfalla. Försvinna samtliga dessa förmåner, torde näppeligen den ökning i lönerna, som förslaget ställer i utsikt, täcka stegringen i levnadskostnaderna, särskilt om vi ha att emotse den stegring i priserna på de produkter, som lantbruket avkastar, vilken torde vara ert nödvändighet för så vida detsamma skall kunna drivas med förtjänst. Det är visserligen sant, att prästerna i mycket kunna jämställas med statens tjänstemän, men de intaga dock i flera avseenden en helt annan ställning och på dem ställas krav på en hjälpsamhet och gästfrihet, som icke de statliga tjänstemännen behöva vidkännas. Även om detta av de sakkunniga i viss mån beaktats, skulle dock deras förslag, om det godtoges, säkerligen få till följd, att prästgårdarna ej såsom förut kunde visa den gästfrihet, som av ålder varit för dem utmärkande, och icke heller den hjälpsamhet, som de fattiga vant sig att i dem finna. Mot den föreslagna indelningen i avlöningshänseende av kyrkoherde- och komministerstjänsterna i olika tjänsteklasser är i princip intet att invända. Jag måste dock sätta ett frågetecken inför lämpligheten av att för en period, som väl kommer att omfatta åtminstone några årtionden, fastslå hur många av nämnda tjänster som skola hänföras till den ena eller till den andra löneklassen. Utvecklingen har under det sista halvseklet gått i den riktningen, att lantpastoraten avfolkats under det att städernas befolkning ökats. I stor utsträckning ha ock folkrika, stadsliknande samhällen uppkommit. Skulle den fortgå i samma riktning, har man skäl att förvänta, att ett stort antal pastorat, som nu kanske äro att räkna bland de medelstora eller mindre, framdeles komma med hänsyn till sin folkmängd och den arbetsbörda de pålägga sina prästerliga befattningshavare att stå i främsta ledet. Det torde då komma att möta avsevärda svårigheter att för prästerna i desamma få den lön, som med rätta bör dem tillkomma. Även om i enstaka fall uppflyttning av en tjänst i högre lönegrad kan tänkas, så får icke enligt förslaget proportionerna mellan tjänsteklasserna rubbas. Men därmed är också möjligheten utesluten att åstadkomma en på rättvisa grundad ordning.
93 Domprosten O. Norberg: Rörande lönegrader, löneklasser och dyrortsgrupper i och för sig har jag intet att erinra. Men väl finner jag det betänkligt att införa i prästerskapets avlöningsförhållanden det civila avlöningsreglementet med dess mer eller mindre abstrakta schematisering. Jag förbiser icke att vissa fördelar kunna vinnas därmed, t. ex. bland annat en smidigare övergång från en löneplan till en annan. Det synes mig dock, som vore det icke rimligt att på föreslaget sätt frigöra sig från den individuella löneregleringsmetod som hittills tillämpats. Den även av de sakkunniga erkända ojämnheten i^arbetsbelastningen och det därmed förenade ansvaret är för stor för att tillåta den likformighet som de sakkunnigas förslag innebär. Kontraktsprosten S. Ekström: Tiden för regleringens giltighet bör sättas till 20 år och ej tillsvidare. Kontraktsprosten H. Brandt: Å sid. 165 framhålla kommitterade i fråga om lönedifferentieringen, att pastoratets folkmängd bör framför annat vara bestämmande för prästs inrangering i viss löneklass; andra förhållanden såsom duplikationsskyldighet och dylikt bör lämnas utan avseende. Denna synpunkt lean jag icke gilla. I ett pastorat med över 5,000 invånare finnas ju vanligen två eller tre präster anställda — ofta därtill skrivbiträde på pastorsexpedition e n — anordningar, som kunna verka därhän, att en pastor i ett sådant pastorat har mindre arbete än en i ett med 2,000 å 3,000 invånare. Att kommitterade förringat den arbetsbörda, som duplikationsskyldigheten medfört, är tydligt, åtminstone för den som en följd av år burit den bördan. Vidare synes det mig vara klart, att en präst, som står ensam i arbetet i två församlingar kanske på rätt långt avstånd från varandra, har mera besvärligt arbete än den, som blott har en församling, även om denna i invånarantal är större än de båda andra tillsammans. Att vid utmätande av lön åt prästen uteslutande eller nästan uteslutande fästa avseende vid antalet invånare i den församling, där han har sin tjänst, synes mig synnerligen lättvindigt. Vad vidare angår antalet tjänsteklasser, synes det vara onödigt stort. Till dem alla fordras ju samma kompetens. Jag är ense med kommitterade om att en jämnstrukenhet tjänsterna emellan icke är önskvärd, utan att det bör finnas särskilt väl avlönade tjänster, som kunna stimulera prästerna till ansträngningar i sin tjänsteutövning, men därför torde icke flera än två eller högst tre tjänsteklasser för kyrkoherdar och två för komministrar erfordras. Ej heller vore det så farligt, som kommitterade anse, om genom dessa tjänsteklasser det orättvisa befordringssystemet något mildrades. Kontraktsprosten A. Quist: Arealen anse de sakkunnige icke vara av så stor betydelse härvid, sid. 164 nederst. Jag har en helt annan mening. Jag anser det tvärtom vara en brist i den nuvarande prästlönelagen att vid lönens bestämmande endast skulle tagas hänsyn till arealen i land. De som tjänstgjort i pastorat, där det även finnes vatten, veta huru besvärliga dessa kunna vara och vilka kostnader som äro förenade härmed. Jag har egen erfarenhet härav, under min 40-åriga prästerliga verksamhet har jag hela tiden tjänstgjort i ett par stora skärgårdsförsamlingar. Duplikationen skulle inte heller i varje fall medföra ökad lön, sid. 165 överst. Även häremot opponerar jag mig, och jag är viss om att jag har på min sida alla de präster, som ha duplikationsskyldighet. När domkapitlen och Kungl. Maj :t skola klassificera de olika tjänsterna, måste de, icke annat jag förstår, taga hänsyn till förhållandena i de olika församlingarna nch såsom de sakkunnige kalla det sid. 87 »finväga löneposterna»
94 på sätt som skett vid fastställande av nuvarande regleringar (sid. 88 och 89) och som ej vunnit deras gillande. Då löneregleringen är avsedd att gälla tillsvidare och ej såsom hittills för viss tid, bestämmes tjänsternas antal med hänsyn till nuvarande förhållanden. Här anser jag att förslaget lider av bristande smidighet. De sakkunnige erinra (sid. 154 nederst o. f.) att landets befolkningstal sedan år 1900 stigit med 1 miljon eller omkring 20 %, att antalet befattningshavare i ren statstjänst åren 1913—1924 ökat med c:a 14 %, i centralförvaltningen med 85 %. Antalet präster har däremot sedan år 1913 undergått minskning, och de ha fått en avsevärd ökning i sina administrativa åligganden. Om i förslaget något säges om inrättandet av nya tjänster, som ändrade förhållanden påfordra, så har det undgått mig. Skulle en omklassificering behövas, skulle den verkställas vid inträffad vakans, d. v. s. om folkmängden i ett pastorat tillväxte så mycket att tjänsten borde uppflyttas i högre tjänsteklass, skulle uppflyttningen anstå till dess vakans inträder å en annan plats, vars nedflyttning i en lägre tjänsteklass anses böra företagas. Även här tycker jag är bristande smidighet. Jag har ett närliggande exempel. Sedan kyrkoherden i Huddinge 1918 tillträdde tjänsten har befolkningen tredubblats. Enligt nu föreliggande förslag skulle en sådan prästman få vänta med uppflyttning i högre löneklass tills vakans inträder å en annan tjänst, som borde nedflyttas i en lägre klass. Men vilket domkapitel föreslår nedsättning av lön för sina präster? Enligt den preliminära löneplan, som är intagen å sid. 178—179 i betänkandet, synas lönerna skola bliva ej allt för låga. Jag har gjort några stickprov för att jämföra dem med nu utgående och därvid funnit att om man från dessa frånräknar värdet av bostaden och kostnaden för inköp av bränslet, blir nettolönen ungefär lika stor som nu utgående lön. De av mig utvalda tjänsterna, som jag känner till, äro emellertid alltför få för att därpå stödja ett generellt omdöme. Den i denna avdelning föreslagna indelningen av tjänster i särskilda klasser är kanske något att tänka på. Och om den befinnes lämplig, så skulle den väl kunna göras utan att inpressa den i samma former som gälla för statstjänstemännen. Kontraktsprosten C.-G. Eckerberg: Vi präster i församlingstjänst hava både en verksamhet och ett umgängessätt väsentligt olika befattningshavares vid statsdepartementen och andra civila tjänstemäns. Lönebeloppen för oss böra därför icke bestämmas efter för sådana fastställda lönegrader. — Av hävd hava vi åtnjutit förmånen av tjänstebostad, en hävd som alltjämt har samma berättigande. Något avdrag från lönen bör icke få ifrågakomma för bostadsförmånen. Synnerligen motbjudande är även den föreslagna bestämmelsen om ovillkorlig plikt att bebo tjänstebostad. Kontraktsprostarna V. Wiberg, C. Lönroth, C. G. Häger, H. Heimdahl och D. Forsner: Vidkommande det framlagda löneregleringsförslaget hava vi först med betänksamhet fäst oss vid jämförelsen med avlöningsförhållandena vid ett statens verk och den föreslagna absoluta likställigheten mellan prästlönerna inom samma tjänsteklass. Härvid hava sakkunnige icke beaktat prästernas säregna ställning och de skiljaktiga lokala förhållanden, i vilka prästerna befinna sig. Särskilt synas de sakkunnige icke beaktat duplikationsskyldigheten, expedition och konfirmationsundervisningen med mera sådant i två eller flera församlingar och därav betingad löneökning. Överraskande är, att antalet beställningar inom varje tjänsteklass på förhand fixerats för hela riket, vari-
95 genom lätteligen kan uppstå det förhållandet, att en beställning kan hänföras till en lägre tjänsteklass än dit den med rätta skulle höra. Vakanssättande från början av ett antal beställningar inom särskild tjänsteklass lämnar häremot ingen betryggande garanti. Vi vilja särskilt betona, att grundbestämmelsen i 1910 års lag om löneregleringar fastställda för 20 år är synnerligen värdefull såsom en trygghetsgaranti under avsevärd tid, då däremot en löneutmätning enligt föreliggande lagförslag kan när som helst ändras genom ett riksdagsbeslut. Kontraktsprosten G. H. Tengman: Två varandra näraliggande pastorat, som äro varandra tämligen lika ifråga om folkmängd, svårigheter vid deras skötsel och andra därmed jämförbara omständigheter, kunna komma att hänföras till olika klasser endast därför, att antalet tjänster i den högre klassen icke medgiver, att mer än ett av de två pastoraten hänföres dit. Det är därför önskligt, att bestämmelserna om antalet tjänster i de olika klasserna kunde göras smidigare på sådant sätt, att en viss rörlighet möjliggjordes, utan att därmed kostnadsramen äventyrades. Kontraktsprosten J. Lindhoff: Trots anmärkningar, som kunna framställas, kan jag för min del icke finna annat än att dessa olägenheter fullt uppvägas av de fördelar, som förslaget genom upptagandet av ålderstillägg, av semester utan löneavdrag åtminstone vid mera krävande befattningar, av sjukledighet under en kortare tid ävenledes utan löneavdrag, av allmän pensionering vid 70—73 års ålder, av den nya löneregleringens samtidiga ikraftträdande inom rikets alla församlingar med mera bereder prästerskapet. I stort sett synes mig förslaget vara förtjänt att av prästerskapet mottagas med tacksamhet. Kontraktsprosten H. Tideström: Antalet tjänster i de olika klasserna bör bero på, vad de olika tjänsterna verkligen kräva av sina innehavare, ej på något på förhand uppgjort schema. Kontraktsprosten L. A. Gustafsson: Sakkunniga kritisera den nuvarande differentieringen av lönerna. Denna kritik är i själva verket mycket överdriven, mångordig och försedd med onödiga kraftord. Differentieringen är ifråga om prästernas arbete till skillnad från andra tjänstemäns så olikartad på olika platser, en del befattningar kräva ganska litet arbete, en del taga ut det yttersta av prästens möjligheter till ansträngning, folkmängden är så skiftande, likaså församlingens areal, att en differentiering är fullt motiverad och ej heller så tungrodd som sakkunniga föregiva. De föreslå i stället prästlönernas fördelning i »löneklasser»; en åtgärd som enligt min mening skulle medföra stora orättvisor vid jämförelse mellan olika pastorat och tjänster. Det skulle inte dröja länge, innan starkt missnöje skulle yppa sig gent emot de »löneklasser», som sakkunniga vilja bringa å bane. Alldeles orätt synas mig de sakkunniga ha, då de mena, att man bör se bort från församlingens areal vid bestämmande av lönen åt prästen. En församling t. ex. som Mora har 4 % mil mellan de talrikt befolkade yttersta byarna å ena hållet mot Rättvik och å det andra mot Älvdalen — för att inte tala om byn Ulvsjön, som ligger l&fa mil från kyrka och präst upp emot Härjedalsgränsen, och dit en predikoresa kan gå på 100 kronor. Det är givet, att sådana avstånd — även oavsett Ulvsjö by — måste medföra drygare arbete för prästerna än i andra församlingar, och här kan detta icke uppvägas av något s. k. kallortstillägg såsom i lappmarksförsamlingar. Idén med »löneklasser» och klassflyttningar anser jag vara ohållbar, likaså bagatelliserandet av hänsyn till areal.
96 Kontraktsprosten O. Boiling: Donation, vare sig tillkommen före eller efter den 11 juli 1862, bör icke inverka, när det gäller att bestämma den tjänsteklass, till vilken tjänsten må föras. Kontraktsprosten G. Ekström, med vilken kontraktsprosten A. G. Ericsson instämt: Den närmast liggande av de vägar, som kunna ifrågakomma, är givetvis den väg, som beträtts genom 1910 års ännu gällande lagstiftning. Men denna närmast liggande väg har icke blivit föremål för sakkunniges utredning. I stället för att låta ett av huvudalternativen utgöras av 1910 års avlöningsväsen med de modifikationer, som synas böra föranledas av de anmärkningar och önskemål, som uttalats i statsrådets direktiv, i riksdagen och i kyrkomötet eller annars genom de gångna årens erfarenhet befunnits värda beaktande, ha de sakkunniga utan vidare avvisat möjligheten av ett fortbyggande på den nu bestående grunden. De ha ingalunda, såsom direktiven kräva, framlagt alternativ utan blott ett enda förslag — ett förslag, som radikalt bryter med det nu gällande och beprövade. Den kritik, som de sakkunniga härvid prestera, övertygar icke om att man icke kan fortgå på den väg, som banades 1910. Man får i stället intrycket, att de sakkunnige icke velat gå den vägen. Sålunda anföres det drastiska exemplet på ohållbarheten i 1910 års lagstiftning i stadgandet att, ifall komminister i annexförsamling får uppdraget att där sköta kyrkobokföringen och hans arbete och ansvar sålunda ökas, hans lön skall minskas. Men detta stadgande — vars orimlighet framhölls av mig redan i 1910 års kyrkomöte — fäller icke 1910 års lagstiftning i det hela. Felet avhjälpes genom en lätt vidtagen ändring i en enda paragraf av löneregleringslagen. Här må ock erinras om tvenne andra olämpliga bestämmelser i denna lag. För beslut om bibehållande eller inrättande av prästerlig tjänst, som Kungl. Maj :t icke funnit behövlig, erfordras minst tre fjärdedelar av församlingens hela röstetal i stället för av de i omröstningen deltagandes röster (ett krav som, även detta, synes onödigt hårt, då annars två tredjedelar utgöra kvalificerad majoritet). Stadgandet bör bliva föremål för rättelse, såsom det förut likalydande stadgandet om höjande av lön redan blivit det. — Ordinarie präst, som under prästbrist åtager sig att utöver sitt eget församlingsarbete fylla en extra ordinaries plats såsom adjunkt eller vikarie, erhåller icke såsom denne — utöver fritt vivre eller ersättning därför, som utgöres av adjunktstagaren •— arvode från kyrkofonden. Av adjunktstagaren — den fattiga sjuka prästen eller änkan — skall han visserligen kunna utkräva, om han har hjärta därtill, hela vivreersättningen. Men från kyrkofonden erhåller han icke ett enda öre i arvode. Kyrkofonden gör en oskälig vinst på hans arbetsvillighet. Tre kyrkomöten (1915, 1920 och 1925) ha funnit stadgandet obilligt och utan meningsskiljaktighet gjort underdånig framställning om dess ändring. Med anledning av ihärdigt motstånd från kammarkollegiet och statskontoret mot arvode från kyrkofonden har proposition till riksdagen icke avlåtits. Att vid en allmän revision av prästlönelagstiftningen rättelse omsider skulle komma att äga rum, hade man dock hoppats. Men sakkunnige förorda nu på nytt, att ordinarie präst som vikarie icke skall erhålla något som helst arvode från kyrkofonden men att däremot av adjunktstagaren skall utkrävas den yttersta skärven, »hela tjänstledighetsavdraget». Sakkunniges förslag beträffande lönebeloppen ter sig tilltalande. Men det står" icke — och kan icke ställas — i ett sådant förhållande till det förstatligande beträffande prästens ställning i det hela, boställena och vissa andra för-
97 hållanden, vilket sakkunniga föreslå, att det ena måste tagas om det andra tages. Det kan tänkas, och är ingalunda osannolikt, att man gärna tar de offer av viktiga kyrkliga intressen, som föreslås, utan att ge de föreslagna lönerna. E t t sådant förslag som inrättande av en särskild löneklass för kyrkoherdars likställande med byråchefer och landssekreterare synes rent av inbjuda till opposition. (Enskilda sådana lönebelopp framgå däremot på ett naturligt sätt lokalt ur faktorerna: särskilt krävande arbete och representativ ställning för kyrkoherden och stor ekonomisk bärkraft hos församlingen.) Prästlönernas inpressande i kommunikationsverkens system synes ur flera synpunkter olämpligt. Sakkunniga tala visserligen om den allt för långt drivna differentieringen i 1910 års bestämmande av lönen och om den tids- och kostnadsödande finvägningen av de särskilda omständigheter, som inom den fastställda ramen av för kyrkoherde 1,000 och för komminister 750 kronor föranlett förhöjning av lönebelopp utöver det, vartill man kommit på grund av bestämmelserna om areal och folkmängd. Sakkunniga tala ock om lönekineseri och beteckna 1910 års bestämmelser för lönernas uträkning såsom syftande til! den absoluta rättvisa, som aldrig står att vinna. Men för gottköpskritik med hjälp av slagord faller icke 1910 års lönereglering. Differentieringen förefinnes icke i grundstadgarna. Dessa äro enkla nog. Lönernas olikhet framgår ur mycket enkla räkneoperationer och av den olikhet vid olika tjänster, som förefinnes på det kyrkliga området i vida högre grad än på det statliga. Och denna differentiering har så långt ifrån medfört någon skada, att den tvärtom främjat billighet och rättvisa. Till absolut rättvisa vid lönernas bestämmande har den aldrig syftat. Men den har genom fasta och objektiva normer och genom den förhånade »finvägningen» räddat prästerskapet från det godtycke, som med sakkunniges löneförslag ofelbart skulle inträda vid icke blott fördelningen inom de olika löneklasserna av de särskilda tjänsterna utan också, och kanske ännu mer, vid tilldelandet av högre löneklasser åt de olika stiften. De sakkunnigas »kardinala anmärkning» mot ett fortfarande byggande på 1910 års grund för lönernas utmätande är det tids- och kostnadsödande i finvigningen av löneposter av olika slag vid lönernas bestämmande. Härvid påvisas, dels att vid nu gällande löneregleringars uppgörande hänsyn vid olika tjänster tagits till icke mindre än tillsammans 17 särskilda omständigheter, som föranlett lönens förhöjning på grund av stadgandet i 4 §, dels ock att det för denna förhöjning anvisade maximibeloppet, 1,000 kronor, varit för litet. Så hade i ett fall kammarkollegiet ansett, att en kyrkoherdelön på grund av sju särskilda förhållanden bort förhöjas med 1,875 kronor, men lagen krävde begränsning till 1,000 kronor. Den senare svårigheten kan avhjälpas på endera av två vägar: antingen så, att ersättning för duplikation får falla utanför de 1,000 kronorna, eller ock så, att fyllnadsbeloppen, nu begränsade till 1,000 kronor för kyrkoherde och 750 för komminister men av prästlöneregleringskommittén 1903 föreslagna till resp. 2,000 och 1,000 kronor, avsevärt höjas. Sannolikt skulle ett ganska tillfredsställande resultat kunna vinnas med behållande av i nuvarande lönebelopp ingående förhöjning på grund av särskilda förhållanden oförändrad, med den provisoriska tilläggslönen från 1 maj 1930, med dyrtidstillägget, tre ålderstillägg och höjning av maximi- och minimibeloppen. Fogades härtill en ny bestämmelse om ett i grundlönen ingående belopp med anledning av pastoratets organisation i flera församlingar, skulle, utan att något annat stift be7—010252
98 rövades något i avlöningsväg (en av riskerna med sakkunniges förslag), en tillbörlig särskild löneförbättring kunna tillföras kyrkoherdarne i Skåne och på Gotland, där de våldsamma pastoratssammanslagningarna icke utan skäl väckt så djup misstämning. Man komme sålunda ock ifrån det av sakkunniga såsom skäl för fällande av 1910 års hela löneregleringsförslag åberopade tidsoch kostnadsödande i en förnyad beräkning av de särskilda förhållanden, som kunna subsummeras under § 4. Det torde ock allmänt erkännas, att det hänsynstagande, som av prästlöneregleringssakkunniga, herrar K. J. Ekman, Ludv. Lindberg och Per Pehrsson, gjordes till dessa förhållanden vid nu gällande löneregleringars uppgörande, är utfört med en sådan skicklighet och samvetsgrannhet, att deras »finvägning» kan godtagas för ännu en löneregleringsperiod. Vad uträkningen av lönerna i övrigt beträffar, är den icke mer tidsoch kostnadsödande, än att undertecknad i särskilda tabeller såsom bilaga till sin reservation vid 1903 års löneregleringsförslag ensam utan någon som helst kostnad för det allmänna verkställde denna uträkning för alla prästtjänster i hela riket (enligt de avvikande grunder för avlöningen och det skiljaktiga förslag beträffande den kyrkliga indelningen och organisationen, som jag framlagt i kommittén). I sin strävan att förstatliga prästerskapets ställning och avlöningsförhållanden ha de sakkunniga, med inpassande av lönerna i kommunikationsverkens system, underkänt arealens betydelse för prästens arbete. Arealen tillhör dock de förhållanden, som i regel inverka på detta. Och det riktiga i dess upptagande i 1910 års lag bland de grundläggande bestämmelserna i fråga om avlöningen har hittills icke bestritts. Vid löneregleringslagens revision bör dock justering ske även av bestämmelserna om arealen. Hänsynen till arealen bör inträda tidigare (redan vid en areal av en halv kvadratmil inverkar i regeln arealen på tjänstgöringen) och upphöra förr. (Nu gällande bestämmelser räkna växande fyllnadsbelopp för arealen upp till ett hundra kvadratmil. Men en dylik areal inom ett och samma lappmarkspastorat utgöres till största delen av obebodda fjälltrakter, och här verka ödebygdstilläggen nödig höjning av lönen.) Att till grund vid beräkning av arealen såsom föranledande en post i avlöningen bör läggas den verkliga arealen, icke en konstruerad sådan, där man fråndragit sjöarna (som dock inverka på avstånden), har från nära nog alla håll med styrka hävdats. Kontraktsprostarna J. E. Andrén, J. L. Haglund, J. E. Werneström, A. Åberg, F. Höijer, E. Rosengren, J. Pontén, K. Bredberg, I. Krook, G. Linderoth, J. G. Laurin, A. Thörn, J. O. Svensson: Prästerna jämställas med statens tjänstemän och inramas i den löneplan, som gäller för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. Emellertid har icke prästernas säregna ställning tillräckligt övervägts och influerat på lönernas fördelning och fixerande. Om större anmärkningar icke kunna göras mot lönesatsernas storlek, verkar dock uppdelningen i 4, respektive 3 tjänsteklasser som ett stelt schema. De lokala betingelser, i vilka prästerna befinna sig, deras ofrånkomliga representationsskyldighet, deras bostadstvång på ofta isolerade platser med mera måste i högre grad än som skett inverka på bestämmandet av lönerna. Särskilt synas de sakkunniga icke tillräckligt beaktat duplikationsskyldigheten och därav betingad löneökning. Den utbildning prästerna måste förskaffa sig, den skiftande och dryga arbetsbörda, som påvilar dem, bör betinga en däremot fullt svarande avlöning. Särskilt de lägsta lönebeloppen för komministrar befinna sig otvivelaktigt på ett för lågt plan.
9'9 Kontraktsprostarna M. Lundborg, C. G. Wilsson, N. Stigner, V. Hedqvist, E. Wessberg, N. Gillen, J. Källblad, H. Hilder, A. Möller, T. Warholm, A. B. Johansson, A. Yllner, B. Widen, J. Haraldsson, A. Lysander, F. N. Ekdahl och O. Österlund: Med erkännansvärd blick för prästerskapets ställning i socialt hänseende, de anspråk som ställas på prästerna i många avseenden och deras verksamhet i mer eller mindre avlägsna bygder med därav föranledda omkostnader för mångahanda behov, som utan sådana kostnader bjudas tjänstemännen i städerna, hava de sakkunnige med tillämpning av nu gällande lönesystem for de civila tjänstemannaklasserna uppställt ett likartat system för prästerskapets avlöning, som synes giva en lycklig och önskvärd lösning av dithörande uppgifter. Den föreslagna löneplanen synes väl avvägd och ägnad att i någon mån motväga de ännu före var ande bristerna i befordringsordningen. I det stora hela torde de sålunda föreslagna lönerna motsvara de nuvarande med någon höjning för komministersgraderna. Att lönerna beräknas i brutto med variabelt ålderstillägg efter det växlande levnadskostnadsindex men med avdrag av viss procent den s. k. bostadskyoten såsom ersättning till pastoraten för bostadsförmånen, är en naturlig följd av likställigheten med övriga statstjänare och möjliggör en viss utjämning på samma gång av pastoratens byggnadstunga. Likaledes bör erkännas värdet av likställigheten i övrigt med andra statens tjänstemän genom dyrortsgruppering och kallortstillägg, den fullt genomförda planen för allmän pensionering av prästerskapet vid viss ålder, för prästerna vid 70 eller högst 73 års ålder, beredande av möjlighet till en månads semester utan löneavdrag vid svårare tjänster och viss kortare sjukledighet ävenledes utan avdrag. Även äro att förorda förslagen rörande löneavdrag vid annan tjänstledighet, vikariatersättning, det extraordinarie prästerskapets avlöning, lönernas utbetalning månadsvis i efterskott genom domkapitlen samt grunderna för kontraktsprostarnas arvoden utan dagtraktamente vid förrättningar men med reseersättning även vid rent kyrkliga sådana. Beaktansvärt är också, att stadgande förutsattes, att ersättning skall tillerkännas de tjänsteinnehavare, vilka vid ny reglering skulle kunna komma att eljest lida minskning i redan innehavd lön; därigenom gottgöres en för många kännbar brist i 1910 års regleringslagar. Med ett ord synes det från prästerskapets sida vara orsak att med erkännande av det väl genomtänkta förslaget förorda det i alla punkter av det sålunda enhetligt och likformigt för hela rikets prästerskap uppställda lönesystemet. Visserligen synes icke böra förbigås, att svårigheter kunna i den praktiska tillämpningen komma att visa sig vid en rättvis fördelning av de olika tjänsterna i de olika löneklasserna, för vilken fördelning betänkandet icke innehåller några bestämda grundsatser uppställda eller något detaljerat schema, men torde dock däruti sådan ordning kunna vinnas, att den uppgjorda finansplanen icke rubbas. Emellertid torde fastställandet av en viss tidpunkt för prövning av omreglering motsvarande nuvarande 20-åriga regleringsperiod vara av värde för å ena sidan stabiliteten och till undvikande av tillfälliga försök till uppflyttning och å den andra för full rättvisa i fördelningen. Vid tjänsternas placering i respektive löneklasser bör hänsyn tagas till den besvärande tjänstgöringen i dupliceringspastorat, ålagd expedition och konfirmandundervisning med mera i de olika församlingarna. Kontraktsprosten A. Laurén: Det är en mycket vacker tanke, som ligger i
100 förslaget, att den gamle komministern icke skall i ekonomiskt (d. v. s. löne-) avseende vara sämre lottad än den unge kyrkoherden. Kontraktsprosten K. S. Andersson: Det kan ju inte annat än vara en fördel, att prästerskapet med avseende på avlöningsförhållanden blivit jämställt med i statens tjänst anställda befattningshavare, ehuru önskligt varit, att kyrkoherdarne, åtminstone på landet, kommit i något högre klass, då de ju måste vidkännas en representationsskyldighet som de i statens tjänst anställda icke äro underkastade. Kontraktsprosten J. Nyrin: Ifråga om lönerna tror jag det varit lyckligast, om förslaget, såsom kyrkomötet 1926 ville, anslutit sig till principerna i 1910 års löneregleringslag, modifierade i enlighet med den löneförbättring, som skall tillämpas från den 1 maj 1930, dock med någon förhöjning av tilläggslönen 2,100 kr., alltså med någon förhöjning av de med hänsyn till befordringsmöjligheterna goda lönebelopp, som skola utgå från sagda tidpunkt, nämligen för ordinarie prästman lägst 5,244 och högst 11,444 kr. med tillägg för vissa befattningshavare — förutom bostad m. m. eller ersättning därför. I stället för att ansluta sig till dessa principer, som regering, riksdag och kyrkomöte enat sig om, framlägga kommitterade ett alldeles nytt förslag med stora och vittgående krav, om vilka väl ingen enighet står att vinna. Därför anser jag mig böra avstyrka förslaget. Kontraktsprosten O. A. Gunnelius: »Finvägningen av löneposter», varom de sakkunniga tala, upphör, men faran av ett orättvist bestämmande av lönerna ökas. Detta gäller i särskild grad lönerna för de kyrkoherdar, som för närvarande ha löner å 8,000 kr. med löneförbättring, dyrtidstillägg, bostadsförmån och bränsle. De flesta av dessa kyrkoherdar torde väl komma att uppflyttas i den föreslagna 32 lönegraden (sid. 178—179, del I ) , men även om så sker, blir dem tillmätta reducerade löneförmåner. Och skulle, såsom de sakkunniga å sid. 174, del I nästan synas förmoda, den 32 lönegraden med hänsyn väl till något slags rangordning ej komma till stånd, varav följden blir likställighet i löneavseende mellan kyrkoherdarna i de största och i de medelstora pastoraten, så måste den oundvikliga följden bli, att de förra i konkurrensen om innehavare komma att ligga under. Ett lönesystem, som har med sig sådana följder, måste väl betecknas som betänkligt. Och ingen torde väl heller önska det. Skulle det därför stöta på svårigheter att i avlöningsreglementet för befattningshavare tillhörande den civila statsförvaltningen 3 kap. 9 § avdeln. B utbygga löneplanen med en 32 :a lönegrad, så synes det, som om en annan utväg enligt samma avlöningsreglemente förelåge. Åter blir det förstås den s. k. rangordningen, som trades för nära, men detta borde åtminstone ingenting betyda, emedan lämplig lönegrad utan någon ändring av reglementet redan förefinnes i den nämnda 9 § under avdelning A och 1 :a lönegraden. Det bleve visserligen något litet högre lön än enligt den föreslagna 32 lönegraden, men för de fåtaliga befattningshavare, varom här vid det slutliga hänförandet till lönegrader blir fråga, torde det säkerligen vara betydelselöst. De flesta av dem få även med placering å löneplanet A 1 sina löneinkomster reducerade. De sakkunnigas förslag angående antalet tjänster inom varje tjänsteklass synes det vara omöjligt att med rätt och billighet realisera. Det går nog ej att, såsom de sakkunniga gjort, på förhand portionera ut tjänsterna i fjärde- och tolftedelar. Sedan denna fördelning ägt rum, skall enligt deras förslag å sid. 167, del I det ske »utskiftning mellan stiften av det antal tjänster i varje tjänsteklass, som skäligen bör tillkomma ett vart av stiften». Någon ens antydan om vad som bör tillkomma vart och ett av stiften lämnas icke. Det skall bli
101 föremål för underhandling och kompromiss med, såvitt jag kan finna, oundviklig följd, att inom stiften pastorat, som bort placeras i samma klass, bli fördelade i andra klasser än i dem dit de rätteligen höra. En på förhand fastslagen proportion mellan lönegraderna för hela riket tager sig väl ut på papperet och lämpar sig ypperligt för beräkningar, men står sig ej inför verkligheten. Detta skulle ock hava visat sig, om de sakkunnige med ledning av den nuvarande pastoratsindelningen och organisationen, vari de icke önska någon ändring (sid. 155, del I ) , hade angivit, huru tjänsterna i varje stift böra fördelas i lönegrader. Det synes dock icke hava varit möjligt för dem att komma med något verkligt förslag härutinnan, då deras egen ställning till denna fråga tyckes vara icke så litet oklar. Beträffande bestämmandet av de särskilda tjänsternas hänförande till tjänsteklasser böra därför tydligare direktiv givas. Man skall enligt förslaget fästa avseende »vid pastoratens folkmängd, svårigheterna vid deras skötande och andra därmed jämförbara omständigheter». Rätt och billigt är naturligtvis, att folkmängden vid tjänsternas inordnande i tjänsteklasser är av den största betydelsen. Den är dock icke enbart avgörande. Svårigheterna med pastoratens skötande och andra därmed jämförbara omständigheter skola tillmätas stor betydelse. De sakkunniga använda sig här av allt för svävande uttryck. Svårigheterna vid ett pastorats skötande torde i många fall vara omöjliga att rättvist bedöma. E n god och omdömesgill ledning av ett pastorat under en följd av år gör skötseln lätt, under det att bristen på målmedvetenhet under en till och med jämförelsevis kort tid gör det svårskött. Bedömandet av dylika förhållanden torde ock i många fall undandraga sig deras uppmärksamhet, som skola äga inflytande på tjänsternas placering i löneavseende. Svårighetsgraden vid ett pastorats skötsel kan därför tagas i en sådan bemärkelse, att det blir godtycket, som får fälla utslaget. Men ännu mer betänkligt är de sakkunnigas förslag, att till svårigheterna skola läggas »andra därmed jämförbara omständigheter». I detta svävande uttryck torde efter gottfinnande kunna läggas hur mycket som helst eller huru litet som helst. Någon egentlig ledning vid tjänsternas hänförande till tjänsteklasser synes det icke giva. I själva verket ha de sakkunniga därför endast framhållit, att vid folkmängden måste avseende fästas. Säkerligen hade det varit välbetänkt, om de i den meningen följt föreskrifterna i lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning, att klara föreskrifter lämnats därom, att vid prästtjänsternas placering i tjänsteklasser bestämt avseende måste fästas även vid pastoratens areal i land samt skyldigheten att duplicera. Det torde vara uppenbart, att arbetsbördan för prästen är väsentligt större, om befolkningen i ett pastorat bor kringspridd på ett större område, än fallet är, ifall han tjänstgör i ett pastorat med mindre ytvidd. Och att dupliceringen medför ökat arbete, synes vara klart. Kontraktsprosten A. N. Beckman instämmer med kontraktsprosten och boställsnämndsordföranden A. Rune, men gör följande tillägg: Enligt sakkunnigas förslag skulle hälften av alla Sveriges komministrar aldrig kunna uppnå en högre lön än 7,076 kronor. Detta kan icke anses vara försvarligt. Undertecknad tillåter sig därför hemställa, att komministrarnas tjänsteklasser endast bliva två (förslagets tjänsteklass 1 skulle bortfalla), motsvarande lönegrad 24 och 26, samt att av samtliga komministerstjänster hälften hänföres till vardera av dessa tjänsteklasser. Kontraktsprosten P. Palmquist: Prästens arbete är så mångskiftande och olikartat att jämförelse med statstjänstemännen svårligen kan äga rum, vadan också för prästerskapet ett särskilt lönesystem synes vara väl motiverat. De
102 av departementschefen vid framläggande i riksdagen av 1910 års löneförslag anförda skäl, som hindrat honom att föreslå prästlönernas infogande i systemet för statstjänstemännens avlöning, äga fortfarande full giltighet. Det av de sakkunniga föreslagna systemet synes komma att vidlådas av en viss administrativ godtycklighet beträffande tjänsternas uppdelning i löneklasser. Beräkningen av lönebeloppen tyckes också vara osäker. De sakkunniga påpeka nämligen, att deras förslag måste omarbetas till överensstämmelse med det civila avlöningsreglementet, sedan detta reviderats. Kontraktsprosten K. A. Fellström: Fråga är, om icke det föreslagna systemet nödvändigt måste draga med sig en reform av det prästerliga bef ordringsväsendet, som utesluter församlingarnes medverkan. Man står tveksam inför den ringa skillnaden i lönehänseende. Prästerna äro icke bättre, än att deras nit i tjänsten behöver sporras av hopp om förmånligare löneförmåner. Oförmånligt måste också förslaget vara i Luleå och delvis i ett par andra stift i fråga om prästerskapets rekrytering. Många präster torde föredraga tjänstgöring inom bättre belägna och mindre arbetskrävande pastorat än i de norrländska. Dyrortsgruppering kan endast delvis motverka dessa tendenser. Kontraktsprosten A. Nordberg: En norrlänning får strax misstanke på att de sakkunniga fruktat, att om arealen fortfarande skulle fått vara väsentligt normerande, ett alltför stort antal av de högre avlönade tjänsterna skulle måst tillerkännas Härnösands och Luleå stift. Det synes mig också härifrån böra med kraft i stiftets intresse understrykas, att arealens betydelse för en tjänsts svårskötthet icke numera är så mycket mindre än vid förra löneregleringen, att särskild hänsyn icke skulle behöva tagas till densamma, och att å andra sidan én stor folkmängd på en liten areal t. ex. i en stad med den expeditionshjälp som finnes och ställes i utsikt icke bör vara i första hand utslagsgivande i fråga om lönens storlek. Kontraktsprosten K. Dahlström: Med tillämpning av förslagets grundsatser torde lönerna kunna utmätas ungefär lika rättvist som det med nuvarande bestämmelser varit möjligt. /Kontraktsprostarna J. F. Ronqvist och K. Hellström: Prästernas föreslagna lönebelopp äro i allmänhet högre än de, som nu gälla. Men då det antagligen dröjer åtskilliga år, innan den nu ifrågavarande löneregleringen träder i kraft, och penningvärdet säkerligen innan dess ytterligare sjunker, synas dessa belopp rimliga, Att komministerslönerna höjts med jämförelsevis betydande belopp har länge påyrkats såsom en gärd av rättvisa. Kontraktsmöte i Västerbottens norra kontrakt: Samtliga pastorat i Luleå stift borde hänföras till högsta tjänsteklassen och sålunda ej blott 1j12 av kyrkoherdarna. Kyrkoherden H. Berlin: Löneplanens allmänna anknytning till det civila lönesystemets grundschema med uppdelning i lönegrader och löneklasser måste hälsas med tillfredsställelse såsom innebärande en välbehövlig korrigering av de genom 1910 års lönereglering tillskapade otympligheterna. Asarums församling: Går man ut från sakkunnigas syn på klassificeringen med folkmängdssiffran som huvudsaklig indelningsgrund och lägger märke till att för närvarande 116 pastorat i Sverige hava 8,000 kronor i reglerad lön men efter sakkunnigas förslag endast 111 skulle kunna hänföras till fjärde lönegruppen blir man betänksam mot förslaget att på förhand fixera en viss procent, I varje fall borde denna procent tagits till så, att möjlighet funnits för att åtminstone samtliga de pastorat, som efter »finvägningen» efter 1910 års regleringsbestämmelser fått maximilön, också borde ha kunnat komma i den föreslagna nya högsta löneklassen.
4. Med ordinarie prästerlig tjänst skall, där icke Kungl. Maj :t finner hinder därför möta, vara förenad tjänstebostad, vilken skall utgöras av prästgård enligt därom nu gällande bestämmelser eller av bostadsvåning, som blivit såsom tjänstebostad godkänd. Tjänstebostad skall tjänstinnehavaren vara pliktig att bebo. Präst, som åtnjuter förmån av tjänstebostad, skall av lönen avstå viss del, lönens »bostadskvot». Nämnda avdrag bestämmes, lika för kyrkoherde och komminister, till ett belopp, motsvarande viss procentuell del av lönen. Procentsatsen skall utgöra för lön i ortsgrupp A 10 procent och stiger med en procent i varje följande ortsgrupp, så att procentsatsen i ortsgrupp G blir 16 procent. Kammarkollegiet: Mot det av sakkunniga föreslagna systemet med bostadsvärdets inräknande i avlöningsbeloppen har kollegiet icke i och för sig någon erinran. Emellertid synas övervägande skäl tala för att bostadskvoten utgår allenast av begynnelseavlöningen och icke av ålderstilläggen. Kammarrådet von Otter, med vilken kammarrådet Klockhoff förenade sig: Hittills har prästens fria bostad legat utanför lönen. Härutinnan hava de sakkunniga (s. 168—170) föreslagit ändring. De hava tänkt sig ett bruttolonesystem men i förekommande fall med avdrag å lönen med värdet av tjänstebostaden. Denna förändring synes hava framtvingats dels av de sakkunnigas strävan att få det civila avlöningssystemet tillämpligt på prästerna och dels av deras önskan att låta den av dem eftertraktade fullständiga skatteutjämningen bliva utsträckt till att, ehuru partiellt, omfatta bostadskostnaden på det sätt att den s. k. bostadskvoten skulle ersättas pastoratet genom anslag från prästlonemedlen. „ Mot förslaget i denna del hava i de avgivna yttrandena framställts åtskilliga anmärkningar. Efter min mening saknas tillräckliga skäl att frångå det nuvarande systemet med lön i penningar och därutöver fri bostad eller i vissa fall hyresersättning. Regeln är och måste vara att prästen åtnjuter tjänstebostad; undantag kunna visserligen böra förekomma men endast då särskilda skäl därtill föreligga. Den hyresersättning, som i sådana fall bör utgå, bör efter min åsikt bestämmas i särskild ordning efter förhållandena i orten; för dess gäldande böra ej prästlönemedlen tillgripas. Statskontoret: Beträffande förslaget om avdrag å den kontanta lönen, motsvarande värdet av tjänstebostad, är statskontoret tveksamt, huruvida det kan anses lämpligt att härvid göra avsteg från det hittills tillämpade systemet, att prästerna utan ersättning erhålla bostad av församlingarna. Det bör enligt statskontorets mening närmare undersökas, huruvida icke, med nedsättning av den föreslagna kontanta lönen, förmånen av fri bostad kan for prästerskapet alltjämt bibehållas. I varje fall synes det mindre lämpligt att bestämma bostadsavdraget med hänsyn till den löneklass, bostadsinnehavaren vid varje tillfälle kan komma att tillhöra. Ett för varje lönegrad och ortsgrupp fastställt bostadsavdrag torde vara att föredraga.
104 Centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen: På några punkter framträder olämpligheten av de sakkunniges likställighetssträvan särdeles tydligt. Sakkunnige ha visserligen föreslagit, att präst skall ha prästgård eller i samhällen, där sådan ej finnes, boställsvåning. Endast i undantagsfall kan Kungl. M a j t meddela uppskov med anskaffande härav. Men på grund av sin likställighetssträvan måste sakkunnige beräkna bruttolön, och därför avdrages en bostadskvot från denna. En sådan bostadskvot blir ofta orättvis, antingen bladen för stor eller för liten. Och härtill kommer, att enligt förslaget skall den av pastor erlagda hyresersättningen, bostadskvoten, ökas i samma mån som han erhåller ålderstillägg. Men det. är ju alltjämt samma bostad, som tillhandahålles honom. De sakkunnige hava alltså utmätt hyresersättningen i förhållande till lönen och icke i förhållande till värdet av bostadsförmånen, som därmed skulle gäldas — ett verkligen ganska egendomligt förfarande. Detta förslag om bostadskvot motiveras i bet. del I, sid. 176 på följande sätt: »Skulle nu de präster, som åtnjuta bostadsförmån in natura, erhålla oavkortade ålderstillagg, eller, med andra ord, skulle det procentuella avdraget å lönen för den åtnjutna bostadsförmånen icke beräknas å denna lönepost, komme detta för nämnda prästers del att medföra en opåkallad fördel i jämförelse med vad som bleve gällande för de präster, som icke erhålla tjänstebostad.» Alltså, för att undantagsvis för någon kortare tid någon enstaka präst icke har tjänstebostad, skola alla präster ha löneminskning. Detta är ett underligt rät.tfärdighetskrav eller med andra ord, här är systematiseringen driven in absurdum. Centralstyrelsen finner sålunda förslaget om bruttolön och bostadskvot otillfredsställande. I stället bör fastställas, att prästens avlöning skall utgå med en kontant nettolön, till vilken efter vissa år komma ålderstillägg, samt prästgård, vilken skall utgöras av nuvarande prästgårdsområde, (eller boställsvåning som i så fall bör föreskrivas skola vara i laga ordning insynad), med bränsle, vilka senare naturaförmåner församlingen skall tillhandahålla. Överståthållarämbetct: Inräknandet av bostadsförmånen i lönen kan knappast anses skäligt, Prästgården, dit åtminstone på landsbygden i regel pastorsexpeditionen är förlagd och som av församlingens medlemmar ofta tages i anspråk för olika dess angelägenheter, torde nämligen av gammalt ansetts Och gjort tjänst som en lokal av så allmän betydelse, att den icke rimligen kan betraktas som en avlöningsförmån åt pastor, vars rent personliga behov den oftast vida överstiger, men som ändock måste vidkännas kostnader för hela boställets möblering och skötsel. I varje fall torde det vara svårt att försvara, ätt uppskattade värdet av bostadsförmånen ökas jämsides med lönens höjning genom ålderstillägg, något som synes avsett med förslaget om bostadskvotens bestämmande till viss procentuell del av lönen. Länsstyrelsen i Stockholm: Se länsstyrelsens yttrande under kapitel II (1—3). Länsstyrelsen i Uppsala: Föga påkallat — annat än av systematiska skäl — synes bostadsförmånernas inräknande i lönen. Något sådant inräknande äger ju icke rum för folkskollärare. Att löneavdraget för bostad är högre vid lön i högre lönegrad är ofta omotiverat, och det torde sakna varje rimlig grund att låta det bliva större, när bostadsinnehavaren erhåller ålderstillägg. Se även styrelsens uttalande under kapitel II (10). Länsstyrelsen i Linköping: Anordningen med ett visst avdrag från bruttolönen, motsvarande värdet av fri bostad, synes väl i och för sig nödvändig, men avdragets beräkning, sådan densamma utformats i de sakkunniges preliminära löneplan, torde icke för alla fall giva fullt lyckliga resultat. Särskilt svnes
105 minimiavdraget (646 kronor inom lägsta dyrortsgrupp) kunna antagas i vissa fall avsevärt överstiga »i orten gängse pris». Länsstyrelsen i Växjö: Se länsstyrelsens yttrande under kapitel I I (1—3). Länsstyrelsen i Kalmar: Tjänstebostäderna på landet hava i stor utsträckning intet objektivt hyresvärde. På grund av den gästfrihet, som prästerna enligt gamla traditioner vid vissa tillfällen måste visa sina församlingsbor, måste deras bostäder vara större än civila befattningshavares i motsvarande grad. Prästernas kostnader för uppmöblering och uppvärmning av sina bostäder äro betydande och torde kunna antagas med tiden bliva ännu mera kännbara, Länsstyrelsen vill också framhålla, att taxeringsnämnderna i länet ansett sig icke kunna uppskatta landsortsprästernas förmån av hyresfri bostad till så högt belopp, som de sakkunniga föreslagit, att de skola avstå av lönen. Komministrarna, som icke hava någon egentlig representationsskyldighet, skulle givetvis i inånga fall kunna skaffa sig billigare bostad genom att hyra än genom att på de av de sakkunniga föreslagna villkoren begagna sig av tjänstebostad. Det bör under alla förhållanden tillses, att tjänstebostaden icke blir ett onus för någon präst. Prästernas kostnader för underhåll av trädgård, vilka kostnader genom tjänst barheternas borttagande torde kunna antagas bliva ännu större än för närvarande, synas de sakkunniga icke hava beaktat. Ej heller prästernas utgifter för expeditionsrum. Länsstyrelsen i Visby: Vad angår det av de sakkunniga föreslagna avdraget å prästlönen med värdet av tjänstebostaden synes det rimligt, att, om den nya löneregleringen skall grunda sig å det civila avlöningsreglementets löneplan, sådant avdrag äger rum. Emellertid torde den föreslagna procentsatsen, 10—16 procent, vara alltför hög, åtminstone beträffande landsbygden. Fördelarna med ett dylikt tillvägagångssätt för bostadsavdragets bestämmande framför en individuell uppskattning av bostadsförmånens värde synas övervägande, men å andra sidan måste man vid tillämpning av en dylik generell metod tillse, att bostadsavdraget håller sig inom rimliga gränser särskilt med hänsyn till den ganska stora olikhet, som råder mellan prästbostäderna. Beaktas måste också, att prästen är pliktig att bebo den honom anvisade bostaden, som i vissa fall kan vara betydligt större än som motsvarar hans privata bostadsbehov. Länsstyrelsen i Karlskrona: Se länsstyrelsens yttrande under kapitel II (1-3). Länsstyrelsen i Kristianstad: Enligt förslaget skola de präster, som komma i åtnjutande av tjänstebostad, vidkännas ett avdrag, motsvarande det beräknade värdet härav, s. k. bostadskvot. Enligt den löneplan, som finnes intagen i betänkandet, beräknas detta bostadsavdrag å vederbörande tjänstinnehavares lön enligt den löneklass, vari han är placerad, jämte därå belöpande dyrtidstillägg. Avdraget kommer således att ändras icke blott då tjänstinnehavaren uppnår högre löneklass utan även allteftersom dyrtidstillägget stiger eller faller. Detta synes länsstyrelsen mindre lämpligt, och anser länsstyrelsen för sin del, att bostadsavdraget bör beräknas å lönen i lägsta löneklassen för vederbörande lönegrad utan avseende å dyrtidstillägg, i vilket fall avdraget bör bestämmas att utgå med en något högre procent å lönen än vad som föreslagits. I detta sammanhang vill länsstyrelsen framhålla, att ökningen i det procentuella bostadsavdraget de olika dyrortsgrupperna emellan enligt det föreliggande förslaget synes vara väl stor. Länsstyrelsen i Malmö: De sakkunniga hava icke blott bibehållit utan till
och med i princip utsträckt prästerskapets rätt till tjänstebostad. Det är ju utan vidare klart, att tjänstebostad för prästen icke kan undvaras på landsbygden, där svårigheter för prästen eljest ofta skulle möta att förskaffa sig tjänlig bostad. Men i städerna bör prästen lika väl som andra tjänstemän kunna konkurrera på den allmänna hyresmarknaden. Där är tjänstebostad onödig och förorsakar ofta församlingarna onödiga utgifter. I nästan alla de fall, då tjänstebostad åtnjutes, innefattar den faktiskt en ekonomisk förmån, som icke tillräckligt beaktas utan snedvrider jämförelsen med andra i avlöningsavseende likvärdiga tjänstemän, som sakna bostadsförmån. Må vara, att bostadsförmånens värde avräknas, men värdet må bestämmas av s. k. bostadsnämnd eller på annat sätt, så blir det alltid satt påtagligt lågt, så att bostadsförmånen blir en extra avlöningsförmån. Alldeles påtagligt blir detta förhållandet enligt de sakkunnigas förslag, då ju bostadsförmånens värde sättes till 10—16 % av avlöningsförmånerna. För de allra flesta övriga tjänstemän torde hyresutgifterna för bostad representera en större anpart av inkomst- och utgiftsstaten. Då givetvis icke kan ifrågasättas, att i varje fall uppskatta bostadsvärdet, borde enligt länsstyrelsens mening i stället kunna ifrågasättas, huruvida icke socialstyrelsen med ledning av sina dyrortsgrupperingar skulle kunna fastslå, huru stor anpart av lönestandarden kan anses åtgå till bostad. Med ledning härav borde avdrag å lönen äga rum. Även detta förfaringssätt kommer att ställa sig förmånligt för prästerskapet i betraktande av deras ofta synnerligen präktiga bostäder med understundom betydliga trädgårdsområden och planteringsland. Länsstyrelsen i Halmstad: Förslaget att utmäta bostadsavdraget efter viss procent av lönebeloppet synes i princip riktigt. Härvid bör dock hänsyn till ålderstillägg icke tagas, helst enligt de sakkunnigas förslag församling, som tillhandahåller fri bostad, skall uppbära bostadsavdraget. Detta bör därför städse beräknas efter lägsta löneklassen i befattningshavarens lönegrad. Länsstyrelsen har ingenting att invända mot att procentsatsen för detta avdrag sättes till 10 procent, såsom de sakkunniga föreslagit för ortsgruppen A. Däremot kan länsstyrelsen icke finna förslaget, att procentsatsen skall stiga med 1 procent för varje ny ortsgrupp, vara logiskt försvarbart. Dyrorten konstitueras ju bland annat av dyrare bostadskostnader och 10 procent av dyrortsskillnaden bör vara tillräckligt uttryck för den ökning i avdraget, som bör ske. De sakkunnigas förslag om progressiv ökning av avdragsprocenten skulle innebära, att bostadskostnaden städse ökades i annan progression än de övriga förhållanden, som utöva inverkan i dyrortsavseende, vilket icke lärer kunna påvisas. Länsstyrelsen hemställer därför att 10 procent av lönen i vederbörandes lägsta lönegrad överallt måtte fastslås såsom bostadsavdrag. Lämsstyrelsen i Vänersborg: I fråga om det belopp, som befattningshavaren är skyldig avstå av sin lön för åtnjuten bostadsförmån, »bostadskvoten», anser länsstyrelsen förslaget om en viss för alla befattningshavare inom samma dyrortsgrupp lika procentsats, varierande mellan 10 procent i lägsta och 16 procent i högsta dyrortsgruppen, icke alltid komma att verka rättvist. Förslaget skulle t. ex. innebära, att en komminister i 3 :dje tjänsteklassen finge samma avdrag som en kyrkoherde i 1 :a tjänsteklassen, oaktat kyrkoherdebostaden i regel är bättre. Hyresvärdet i orten anser länsstyrelsen vara ensamt avgörande för avdragets storlek och föreslår fördenskull, att en uppskattning i varje särskilt fall kommer till stånd, varvid givetvis hänsyn bör tagas till bostadsvärdets minskning genom pastorsexpedition o. d. Länsstyrelsen i Karlstad: Beträffande förslaget angående tillhandahållande
107 av tjänstebostad och skyldighet för befattningshavare, som åtnjuter förmån av tjänstebostad, att av lönen avstå viss del, benämnd lönens »bostadskvot», må framhållas, att bostadskvotens storlek alltid kan bliva föremål för olika meningar. Utgår man från att bostadskvoten skall motsvara hyresvärdet i orten av bostaden, frånsett till expedition använda rum, så torde en lägsta procentsats av 10 % å den kontanta avlöningen, åtminstone vacl Värmlands läns landsbygd angår, vara väl hög. Man torde för närvarande få stanna vid ett hyresvärde, icke genomsnittligt överskjutande 7 å 8 % av de nu utgående avlöningarna. Emellertid vill länsstyrelsen bestämt förorda, att bostadskvoten, möjligen efter vidare utredning genom socialstyrelsen, bestämmes redan i samband med en ny lönereglering. Länsstyrelsen i Örebro: I den säkerligen riktiga föreställningen, att bostäderna äro dyrast i de dyrare ortsgrupperna, hava de sakkunniga föreslagit, att det procentuella avdraget skall ökas från 10 procent i ortsgrupp A till 16 procent i ortsgrupp G. De sakkunniga hava emellertid icke tagit tillräcklig hänsyn till att boställsinnehavarne redan genom den högre lönen i de dyrare ortsgrupperna måste vidkännas högre kontant avdrag i de dyrare bostadsorterna än i de billigare och att således redan härigenom en viss, till synes erforderlig åtskillnad ernåtts mellan billigare och dyrare bostadsorter. Även i ett annat avseende förefaller förslaget om hyresavdraget icke fullt lvekligt. Enligt punkt 5 skulle de ordinarie prästerliga befattningshavarna vara berättigade till uppflyttning i högre löneklass efter respektive 3, 6 och 9 års tjänst i lönegraden. Enligt punkt 4 skall emellertid hyresavdraget utgå med viss procentuell del av lönen. Det skulle således, om förslaget i denna del vinner godkännande, inträffa, att kyrkoherde och komminister vart tredje år under de första 9 tjänsteåren, sedan han tillträtt sin befattning, skulle för sannolikt oförändrad tjänstebostad få vidkännas ökad hyreskostnad. Detta kan näppeligen vara riktigt, och länsstyrelsen vill därför ifrågasätta, om icke hyresersättningen bör fastställas till en för alla dyrortsgrupper och löneklasser lika procentuell del av begynnelselönen. Möjligen kan emellertid ifrågasättas, om icke denna procentuella andel bör sättas något högre än för lägsta dyrortsklassen föreslagna 10 procent. Länsstyrelsen i Härnösand: Beträffande löneavdragen för tjänstebostad vill länsstyrelsen — ehuru de sakkunniga förebragt vägande skäl för sitt förslag härutinnan — ifrågasätta om icke dessa skulle kunna fastställas för varje lönegrad oberoende av ålderstilläggen. Vad de föreslagna procentsatserna för bostadsavdraget angår, har länsstyrelsen intet att erinra emot dessa. Skulle — såsom länsstyrelsen härovan ifrågasatt — bostadsavdragen komma att göras oberoende av ålderstilläggen, vill länsstyrelsen uttala sig för att avdragen fastställas efter näst lägsta löneklassen i den lönegrad, till vilken vederbörande befattningshavare är att hänföra. Länsstyrelsen i Östersund: Mot förslaget att bostaden skall inbegripas i lönen synes icke vara något att invända. Men om så sker, torde avdraget för bostadsförmånen böra bestämmas till visst belopp, beroende på bostadens värde. Att sätta detta i relation till ålderstilläggen förefaller således mindre riktigt, då bostaden ju icke undergår någon förändring med befattningshavarens tjänsteålder. Enligt civila avlöningsreglementet utgår också ersättning med belopp, beroende på bostadens värde och utan hänsyn till tjänsteålder. Då i förevarande fall praktiska skäl tala för en procentuell beräkning av bostadsavdraget efter lönen, bör beräkningen således ske på grundval av begynnelselönen.
108 Läns st yr eh en i Umeå: De sakkunniga hava föreslagit, att vissa förmåner, som förut utgått utöver lönen, numera skola upphöra, dock att rätt till tjänstebostad skall kvarstå. Med det bruttolönesystem, som föreslagits, följer, att avdrag å lönen, med värdet av tjänstebostaden, skall äga rum, och de sakkunniga hava här föreslagit, att avdrag skall göras å lönen med viss procent, 10 till 16 %, allt efter dyrortsgrupperingen. Detta genomföres så, att avdrag för bostad ökas i samma mån som vederbörande genom ökade ålderstillägg får sin sammanlagda årslön ökad. Detta förslag kan länsstyrelsen icke tillstyrka. Länsstyrelsen är icke i tillfälle att framlägga något detaljerat förslag, men håller före, att den rätta uppskattningen av bostadsvärdet bör ske med ledning av uppgifter från socialstyrelsen angående dyrortsgrupperingen och bestämmes för viss period. Även med ett sådant förfaringssätt kommer någon överuppskattning av förmånerna icke att äga rum. Länsstyrelsen i Luleå: Då det föreslagna lönesystemet utgör ett bruttolönesystem, skulle såsom en naturlig konsekvens därav följa, att nu utgående naturaförmåner skulle upphöra, och, där tjänstebostad anvisats för prästerlig befattningshavare, hyra för denna erläggas. Hyresbetalningen skulle enligt de sakkunnigas förslag ske genom procentuellt avdrag å lönen, ålderstillägg däri inbegripet, från 10 % å billigaste ort till 16 % å dyraste. Att hyrorna sålunda sättas lika inom varje ortsgrupp motivera de sakkunniga bland annat med det förhållandet, att prästgårdarna i landet numera utgöra ett relativt, enhetligt bostadsbestånd. Även om så skulle vara fallet, vilket länsstyrelsen för sin del icke kan bejaka, måste det för att taga ett exempel från orten sägas vara en högst väsentlig skillnad mellan hyresvärdet för prästgårdarna för komministrarna i Muodoslombolo, Junosuando eller Kvikkjokk och den för komministern i Luleå stad. Det faktiska hyresvärdet för de tre förstnämnda måste ju självfallet ligga långt under hyresvärdet för den prästgård, som komministern i Luleå stad har sig anvisad, och dock skulle måhända landskomministrarna genom sin placering i högre tjänsteklass få vidkännas högre hyresavdrag än stadskomministern. Exemplet skulle kunna mångfaldigas. Därtill kommer, att hyresavdraget för tjänstebostaden stiger med innehavarens rätt att uppbära ålderstillägg. Det är uppenbart, att detta sätt att bestämma hyresavdraget innebär en orättvisa, som även om den icke kan sägas hava så särskilt stor ekonomisk innebörd likväl skulle utgöra ett irritationsmoment. Större svårigheter borde icke möta att i varje särskilt fall bestämma ett efter ortsförhållandena lämpat hyresavdrag, varigenom ovan påpekade orättvisa undginges. Domkapitlet i Uppsala: Bostaden har i alla tider för prästerskapet utgjort en förmån vid sidan av övriga löneförmåner utan att inräknas i dessa, oeh synes domkapitlet icke något bärande skäl ha blivit förebragt, varför bostadsförmånen hädanefter skulle inräknas i den kontanta lönen. Med hänsyn till bostaden intager prästen en särställning. Han kan icke välja sin bostad. Den honom anvisade bostaden kan genom sin storlek och andra förhållanden vara ekonomiskt betungande, och det vore då orimligt, att prästen på denna grund skulle få sin lön förminskad. Prästgårdarna äga sin säregna historia. Ingen annan jämförlig befattningshavare har av ålder på samma vis som prästen varit van att hålla sitt hem öppet och tillgängligt. Man må icke glömma, att prästgården för prästen icke är endast en bostad, utan även en ämbetslokal, som tages i anspråk av församlingen och andra, vilka hava ärenden dit. Men därjämte måste tagas i betraktande, att bostaden för prästen innebär en förpliktelse, vilken saknar full motsvarighet i andra levnadskall. Församlingen
109 betraktar prästgården som ett gemensamt centrum. Domkapitlet behöver icke närmare utföra, vad prästgårdarna betytt och betyda såsom härdar för andligt liv, kultur, ljus och värme i församlingarna. Domkapitlet vill på grund av vad som anförts påyrka, att prästgården för framtiden, liksom hittills, skall stå till fritt förfogande utom lönen. Även om man emellertid principiellt skulle acceptera de sakkunniges förslag i förevarande punkt, synes den s. k. bostadskvoten väl högt tilltagen i betraktande av att prästgårdarnas skötsel och vård efter tjänstbarheternas bortfallande torde ställa sig synnerligen dyrbar. Förslaget om bostadskvotens höjande i och med uppflyttning i högre löneklass synes vidare oegentligt, innebärande att man tager med ena handen, vad man giver med den andra. Om sålunda enligt domkapitlets mening bostadskvoten är för högt tilltagen blir å andra sidan hyresersättningen, för det fall att bostad ej beredes tjänstinnehavare, för låg, därest den på sätt de sakkunnige föreslagit icke skulle överstiga bostadsavdragets belopp. Därest fråga vore om en bostadslägenhet i stad bleve hyresersättningen i ty fall orimligt låg. Domkapitlet i Linköping: Enligt de sakkunniga skall bostadsförmånen räknas med i lönen genom en »bostadskvot» som uttages. Domkapitlet erkänner, att åtskilligt skulle kunna anföras till förmån för den tankegång, som helst ville föra prästgårdarna alldeles utanför löneberäkningen. Onekligen intaga dessa prästhem, i varje fall mångenstädes, ännu en säregen ställning som samlingspunkter för icke så litet av den verksamhet, som utövas inom församlingen, och de peka i sin omfattande församlingsbetydelse utöver en stel, isolerad prästbostadssynpunkt. Domkapitlet vill emellertid därmed icke förneka, att något berättigat kan ligga i den syn på saken, som representeras av de sakkunniga. Men med all energi vill domkapitlet därvid hävda frågan om beräkningen av denna bostadsförmån såsom en känslig sak, där det kräves ett fullt rättvist avvägande med hänsyn tagen till bostadens faktiska beskaffenhet och de å olika orter gällande hyresprisen. Överhuvud bör bostadskvoten hållas rätt låg med tanke dels på det förhållandet, att prästgården också är ämbetslokal, dels på de kostnader i fråga om skötsel och vård, som innehavaren får vidkännas för de icke så sällan stort tilltagna prästgårdarna. Slutligen måste domkapitlet beträffande bostadskvoten bestämt framhålla, att det icke finner något rimligt skäl för att med de sakkunniga låta denna kvot stiga med uppflyttningen i högre lönegrad. I samband med denna fråga om bostadsförmånen vill domkapitlet bringa i erinran, hur viktigt det är, att bostadsinnehavaren i sin lön får en full kompensation för den säkert mången gång synnerligen kännbara förlust, som ligger i mistningen av fritt bränsle i viss omfattning. Det gäller ock att sätta sig in i den återverkan på arrendebeloppen från löneboställena, som det måste föra med sig, att arrendatorn icke längre skulle få tillgodogöra sig tillsyning av bränsle ur boställsskogen jämte virke till hus och hägn. Domkapitlet i Skara: Då den s. k. bostadskvoten beräknats till viss procent å lönen och därvid även ålderstilläggen medräknats, med den påföljd att avdrag å ålderstillägget kommer att göras, är enligt domkapitlets uppfattning motiveringen härför mycket svag. Bostaden blir ju ej mer värd, därför att prästen fått ålderstillägg. Domkapitlet i Västerås: En punkt där egenarten av prästerskapets ställning i förhållande till andra tjänsteklasser kommer till synes, är det sätt varpå deras bostadsfråga är ordnad. Att prästernas bostäder icke utan vidare
110 kunna likställas med de ämbetsbostäder, som förekomma vid vissa tjänster inom civilförvaltningen, har också av de sakkunniga i olika sammanhang påpekats. Så framhålla-de bland annat (bet. I, sid. 177), såsom motivering för att de av dem föreslagna bostadsavdragen, enligt deras mening, satts jämförelsevis låga, »dels att prästbostädernas utrymmen utmätts icke blott med hänsyn till prästens privata bostadsbehov utan även med hänsyn därtill, att pastorsexpeditionen i allmänhet är inrymd i bostaden, varjämte denna även är avsedd att motsvara de med prästtjänsten förenade representationskraven, och dels att prästen skall vara pliktig att bebo den åt honom anvisade bostaden och således icke kan såsom de flesta andra tjänstemän själv avgöra vad av avlöningen han vill använda för tillgodoseende av bostadsbehovet». I själva verket torde man utan överdrift kunna säga, att prästgården, på samma gång den från ideell synpunkt och med hänsyn till prästens ämbetsuppgift utgör en stor förmån, rent privat-ekonomiskt sett ofta för prästen snarast innebär en tunga — detta främst med hänsyn till de krav på gästfrihet som man vant sig att ställa på prästgårdarna och som också alltjämt böra på dem ställas, men också, särskilt i fråga om lantpastorat, på grund av prästgårdarnas från prästens ekonomiska synpunkt synnerligen ogynnsamma läge, deras stora avstånd från närmaste järnvägsstation eller dylikt. Med hänsyn till alla dessa synpunkter synes det domkapitlet icke utan skäl kunna ifrågasättas, om icke, för den händelse det av de sakkunniga föreslagna bruttolönesystemet, med bostadens inräknande i lönen, bibehålles, bostadsavdraget borde ytterligare sänkas. Bäst synes det emellertid domkapitlet vara, om bostadsfrågan, med övergivande av bruttolönesystemet, behandlades helt för sig. Härigenom skulle å ena sidan förekommas, att oriktiga föreställningar om den prästerskapet i verkligheten tillkommande lönen framkallades, och å andra sidan föreställer sig domkapitlet, att därigenom rum skulle kunna beredas för en mindre summarisk och mekanisk lösning av frågan om en viss utjämning mellan de olika församlingarna av kostnaderna för prästens tjänstebostad än det av kommitterade framlagda förslaget om en mot bostadsavdraget svarande, men utan hänsyn till församlingens verkliga kostnader beräknad s. k. bostadskvot, som skulle komma vederbörande församling till godo. — I detta sammanhang vill domkapitlet ock ifrågasätta, huruvida icke i någon form möjlighet för prästen borde beredas att i sådana fall, då prästgården är uppenbart hälsovådlig eller från annan synpunkt synnerligen olämplig, erhålla tillstånd att bereda sig bostad på annat håll. Under förutsättning att de sakkunnigas förslag genomföres borde prästen då å ena sidan avstå från dispositionsrätten till prästgården men å andra sidan erhålla befrielse från bostadsavdraget. Domkapitlet i Uppsala: Se domkapitlets uttalande under kapitel I. Lektorn Terner yttrade vid betänkandets föredragning i domkapitlet i Växjö: Den föreslagna anordningen för beräkning och gäldande av bostadsersättning synes icke vara fullt tillfredsställande. Likformigheten hela landet över av de föreslagna ersättningsbeloppen motsvaras icke av likformighet i värdet av ifrågavarande förmån. Och den föreslagna schematiska värderingen kommer lätt i konflikt med den, som varje tjänsteinnehavare måste underkasta sig i samband med taxeringsnämndens kontroll av posten »hyresfri bostad» på hans deklaration. J a g föreslår individuell värdering av de olika tjänstebostäderna — gärna företagen i samförstånd med taxeringsnämnden — som grund för löneavdragets beräkning. Löneavdraget i fråga bör icke förändras, då vederbörande prästman erhåller ålderstillägg. De sakkunnigas resonemang är på denna punkt ovanligt felak-
Ill tigt. Skillnaden i lön mellan exempelvis en förste arkivarie och en arkivarie är visserligen avsedd att bl. a. göra det möjligt för den förre att hålla sig med en något bättre bostad än den senare. Men om en från arkivarie till^ förste arkivarie befordrad väljer att bo kvar i sin förut innehavda bostad, får han naturligtvis tillgodogöra sig hela löneskillnaden för andra utgifter än hyra. Inte blir prästgården större eller bekvämare, därför att den varit bebodd av samme innehavare ett relativt stort antal år. Men prästen är genom lag förpliktad att bebo densamma, hur många ålderstillägg han än tjänar in. Inkonsekvent synes för övrigt, att — om nu »bostadskvotens» storlek skall växla efter innehavarens tjänsteålder — detta skall gälla blott för innehavarens vidkommande men icke för pastoratets (s. 217). Vart tar den uppstående differensen mellan dessa två normalt lika summor vägen? Domkapitlet i Lund: Efter granskning av de sakkunnigas förslag^i de delar, som avse prästgårdarna, kan domkapitlet icke underlåta att framhålla, att de sakkunniga synas ha missuppfattat innebörden av denna förmån åt prästerskapet. I nuvarande lönelagstiftning hålles noga isär den kontanta lönen och bostadsförmånen in natura. Så har alltid varit förhållandet och något bärande skäl, varför bostadsförmånen skulle inräknas i den kontanta lönen, finnes icke. Prästgården måste i första hand karakteriseras såsom en ämbetsbostad med plats för expedition, arkiv och adjunktsrum samt såsom en medelpunkt för det s. k. frivilliga församlingsarbetet, vilket sistnämnda är av yttersta vikt för prästens egentliga arbete eller det själavårdande. Rena ämbetsåligganden såsom vigslar och barndop förrättas vidare i stor utsträckning i prästgården, som väl i någon mån härefter måste lämpas. Domkapitlet är i tillfälle att för Lunds stifts vidkommande konstatera, att församlingarna tydligen i känsla av prästgårdens betydelse för församlingsarbetet, för densamma iklätt sig i flertalet pastorat synnerligen dryga utgifter, vilka omöjligen kunna anses motivera allenast bostadsvärdet för tjänstinnehavaren. Församlingarnas välvilja kommer här att stå i strid mot de sakkunnigas förslag om avdrag med bostadskvoten å de föreslagna lönebeloppen. För övrigt kan i detta sammanhang riktas den allvarliga anmärkningen mot de sakkunnigas förslag, att bostadskvotens storlek är beroende av lönens storlek och icke av bostadens värde — detta givetvis en följd av förslagets sehablonisering av prästlönen, men icke desto mindre av i verklig mening rättskränkande betydelse, då man betänker vilken skillnad det kan råda mellan olika prästgårdar. Det torde vidare observeras, att gällande lagstiftning i ecklesiastik boställsordning icke gör annan skillnad på prästgårdar än den mellan sådan för kyrkoherde och för komminister — inom dessa tjänstegrader finnas inga föreskrifter om prästgårdens storlek lämpad efter prästlönens storlek. Domkapitlet finner sålunda att de nuvarande bestämmelserna om prästgårdarna i huvudsak böra kvarstå oförändrade — att här som eljest den gångna tidens erfarenhet bör leda till förenklingar eller modifikationer i härav berörda lagstiftning, anser domkapitlet vara självfallet. Domkapitlet i Göteborg: Beträffande den s. k. bostadskvoten anser sig domkapitlet böra påpeka den inkonsekvens, som ligger däri, att denna kvot bestämmes till ett belopp, motsvarande viss procentuell del av lönen, således icke blott med hänsyn till lönegraden utan ock med hänsyn till löneklassen, men att denna kvot skall tillfalla pastoratet med ett belopp, som beräknas efter lägsta löneklassen i lönegraden. Antingen borde väl bostadskvoten, även då det gäller vederbörande prästs avdrag å lönen, bestämmas att utgå efter lägsta löneklassen i lönegraden eller också pastoratet tillerkännas det verkliga belopp.
112 som av prästen avstås. Detta samband mellan församlingen och dess pastor borde icke verka avskräckande. Tillräckligt motiverat synes det domkapitlet icke heller vara att höja bostadskvotens procentsats för de olika dyrortsgrupperna. Även om procentsatsen bibehålles oförändrad för alla dyrortsgrupperna, torde löneförhöjningen i och för sig verka den nödiga förhöjningen i bostadskvoten. Domkapitlet i Karlstad: Alltför mekanisk synes den föreslagna beräkningen av bostadsförmånen. Värdet av denna förmån torde böra närmare bestämmas t, ex. av boställsnämnd till det hyrespris som i orten allmänt gäller, med skäligt beaktande av bostadsvärdets minskning genom pastorsexpedition och väntrum m. m. Domkapitlet i Härnösand: Det av de sakkunniga föreslagna systemet med löneavdrag för tjänstebostad, »bostadskvoten», företer den egendomligheten, att en ordinarie präst skall för samma bostad betala olika hyresbelopp, beroende på innehavet av ålderstillägg. En sådan anordning framkallar osökt motsägelse, men de sakkunniga hava på förhand bemött den väntade oppositionen med sådana skäl, som man rättvisligen måste medge innebära ett starkt försvar för anordningen. Dock är domkapitlet, som i likhet med de sakkunniga ställer sig avvisande mot ett fastställande i varje särskilt fall av hyresbeloppet, icke fullt övertygat om lämpligheten och riktigheten av det utav de sakkunniga förordade systemet utan skulle för sin del helst vilja se frågan löst på sådant sätt, att bostadsavdraget skall utan hänsyn till ålderstilläggen (uppflyttning i högre löneklass) beräknas enligt lönen i den näst lägsta löneklassen i tjänsteklassen (lönegraden) samt utgå efter de av de sakkunniga föreslagna, för de skilda dyrortsgrupperna växlande procentsatserna. Domkapitlet i Lvleå: Domkapitlet vill framhålla, att det vid den prästerliga löneregleringen bör nogsamt beaktas, att prästerskapet i stort sett måste i vida större utsträckning än statens tjänstemän utöva representation, om vanligen av enkelt slag så dock desto mera omfattande. Prästgårdarna på landet hava av ålder varit centralpunkter i församlingarna, där församlingens medlemmar varit vana att bli gästfritt mottagna, och denna tradition fortlever alltjämt såsom förmedlande ett förtroligt och församlingslivet gagnande förhållande mellan präst och församlingsbor. Med hänsyn härtill och helst i prästgården ofta är anordnad en expeditionslokal, vilken ingår såsom en integrerande del av bostaden, anser domkapitlet även, att prästerskapet alltfort bör få bebo sina tjänstebostäder utan att erlägga någon hyra. Sakkunniges förslag, att prästerna under den nya löneregleringen skola bli verkliga hyresgäster i prästgårdarna, är en nyhet, som bryter med historisk tradition ända från medeltiden. Förslaget är förestavat av likformighetshänsyn till statens tjänstemän, men såsom förut påpekats är prästerskapets ställning så väsentligt olika dessas, att en i detalj genomförd likformighet i avlöningsförhållanden med dem mera vilar på abstrakt teoretiska principer än på verkliga sakförhållanden. Enligt domkapitlets förmenande böra prästerna få behålla sina fria tjänstebostäder. Rimlig hänsyn till denna förmån kan tagas vid utmätande av den kontanta lönen. Stockholms stads konsistorium: Angående förslag till lag om tjänstebostad är intet annat att anmärka, än att det ej bör stadgas såsom en ofrånkomlig plikt för en tjänstinnehavare att bebo den. Skäl kunna finnas att däri tillåta undantag. Det bör anmärkas, dels att sakkunniga utan vidare avfärdat frågan om s. k. prästerliga småbruk, vilka dock på en del ställen kunna vara ganska önskvärda och vilka Kungl. Maj :t i instruktionen för de sakkunniga särskilt
113 omnämnt, dels att frågan om fritt bränsle för bostaden bör på ett eller annat sätt ordnas. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden C. J. Adlercreutz: Den till pastor såsom bostad avsedda prästgården, helt skild från lönebostället, bör, såsom nu sker, underhållas av församlingen och sålunda på sätt reservanten framhåller bliva ett lämpligt förvaltningsobjekt för domkapitel, prästerskap och församling. Boställsnämndsordföranden Knut Ohlsson i Torngård: Sakkunnige ha forbisett, att i den s. k. tjänstebostaden ingår på landsbygden icke blott boningsrätt för vederbörande präst utan även rätt för församlingen (pastoratet) att där ha expeditionsrum, väntrum och arkivrum, i vissa fall även rum för konfirmandundervisningen och diverse sammanträden. På grund härav ha också många församlingar — dock icke inom Ölands södra mots tingslag — funnit skäligt att bevilja ersättning för uppvärmning, belysning och renhållning av de lokaler, som prästen icke för eget eller familjens behov använder utan äro upplåtna uteslutande för församlingens (pastoratets) räkning. Särskilt för södra Ölands prästerskap, som måste köpa all ved från Småland, är vedbranden en avsevärd utgift. Då det nu föreslagits, att bostadsavdragen skola tillfalla församlingen (pastoratet), torde rättvisan fordra, att prästerskapet erhåller ersättning för sina kostnader för uppvärmning och renhållning av de rum, som pastoratet disponerar. Detsamma torde även gälla beträffande hållandet av telefon. Nu för tiden — då tid är pengar — anmälas många expeditionsärenden och rekvireras ett stort antal betyg per pastors telefon. Det vore då rimligt, att pastoratet betalte åtminstone en del av telefonkostnaderna. Kontraktsprosten och boställsnämndsordföranden A. Rune, med vilken boställsnämndsordföranden Knut Collberg i Holmedals-Bergerud samt kontraktsprostarna K. Hedmark, G. Sillen, C. M. Hultgren, F. Carlson, T. L. Peterson, A. Peterzén, L. M. Engström och A. N. Beckman instämt: Avdrag för värdet av tjänstebostaden bör bestämmas av boställsnäimnden till det hyrespris, som i orten allmänt gäller, lika som för civila befattningshavare och därvid bör beaktas bostadsvärdets minskning genom pastorsexpedition, väntrum och övrigt intrång i bostadens fria disponerande. Avdraget kan icke få bestämmas godtyckligt till 10 procent av lönen, detta är alldeles för högt. Ej heller kan de sakkunnigas mening godkännas, att bostadskvoten = avdraget skulle utgöra kompensation för församlingen för utsyningsrätten av virke till prästgård och kyrka. Detta är orimligt. Prästen skall väl icke beskattas för en påtänkt avveckling av utsyningsrätten"? Kontraktsprostarna S. Lindquist och E. Gisslandi: Bostadskvoten är en följdriktig och nödvändig del av löneregleringen i dess helhet. Kontraktsprosten B. G. Jonzon: Jag anser den så kallade bostadskvoten vara för högt beräknad. Vid avskiljandet av prästgårdarnas områden togos dessa i allmänhet rätt stora. Då dessa efter tjänstbarheternas upphörande måste skötas med fullt betald arbetskraft, måste detta innebära en förlust för prästen. Blott ett ringa område kan tagas i anspråk för köksträdgård, av vilken behållningen i lyckliga fall kan motsvara kostnaden. Den övriga större delen utgöres av ofruktbar trädgård eller park, vilkens årliga skötsel med rensning av träd och buskar, renhållning och grusning av gångar, skötsel av gräsmattor, som måste klippas och då och då omläggas, gödslas och nybesås, drager icke obetydlig kostnad. Även grusning och renhållning av en ofta rätt stor gårdsplan samt snöskottning av denna och en kanske rätt lång uppkörsväg vålla utgifter. Även kommitterades förslag, att bostadskvoten skall höjas i och med upp8 — 010252
114 flyttning i högre löneklass förefaller oegentligt, — det är ju att giva med ena handen och taga med den andra. Det synes väl vara billigt och skäligt, att bostadskvoten sättes efter en lägre procent å den lägsta löneklassens lön och behålles så lika inom varje lönegrad. Kontraktsprosten D. Johansson: Den bostadskvot, som präst skall betala till pastoratet, skall beräknas efter bostadens värde, och ingen förhöjning av densamma skall sedan fordras vid högre tjänsteålder. Kontraktsprosten A. Karlsson: Bostadskvoten bör icke undergå någon förhöjning vid tjänstinnehavarens uppflyftning i högre löneklass, utan bör förbliva vid den avgift, som från början av tjänstgöringen på viss tjänsteplats bestämts. Kontraktsprosten C. R. Sundell: Då uppenbarligen församlingen ej är i behov av en större bostadskvot vid tjänsteinnehavarens högre ålder förklara de sakkunnige: »Skulle nu de präster, som åtnjuta bostadsförmån in natura, erhålla oavkortade ålderstillägg, . . . komme detta för nämnda prästers del att medföra en opåkallad fördel i jämförelse med vad som bleve gällande för de präster, som icke erhålla tjänstebostad.» Ställer jag det i samband med vad kommitterade nyss förut, sid. 168, skrivit: »Genom ett ordnande av bostadsfrågan på något av nu antydda sätt (d. v. s. genom prästgård, boställsvåning eller förhyrning) skulle det endast i sällsynta undantagsfall och för övergående tid förekomma, att kyrkoherde eller komminister bleve i saknad av tjänstebostad», så måste jag fråga: kan det vara kommitterades mening, att hänsynen till dessa sällsynta och övergående fall skulle för all framtid nödvändiggöra en fortgående hyresstegring för alla de andra? Eller är inte detta en »finvägning», som tar priset i jämförelse med den hos 1910 års reglering klandrade? Då bostadskvoten givetvis bör beräknas någorlunda efter bostadens värde och en förhöjning av densamma därför ej borde fordras vid högre tjänsteålder, tillåter jag mig att för en förändring av förslaget i detta stycke framhålla en omständighet, som också står i samband med bostadsfrågan, men som vid överväganden angående prästerlig avlöning allt för mycket fått träda i skuggan: Prästen är skyldig att bebo den åt honom anvisade bostaden, — helt naturligt med hänsyn till bekvämligheten för församlingsmedlemmarna. Andra tjänstemän, domare, landsfiskaler m. fl. kunna erhålla tillstånd att skaffa sig bostad även utom sitt tjänstgöringsdistrikt. Ofta spelar härvid in hänsyn till uppfostran och undervisning av barnen i familjen. De flesta präster ha sin verksamhet på landsbygden, och för dem finnes i nämnda avseende ingen annan utväg än att med större kostnad inackordera barnen i stad, där tillfälle erbjuder sig till önskvärd skolutbildning. Detta behov blir för dem aktuellt just vid den tid, då ålderstilläggen börja utfalla. Det synes då, med hänsyn till den verkliga skillnaden i prästernas ställning gent emot andra tjänstemän, rättvist, att de såsom en kompensation härför finge räkna sina ålderstillägg obeskurna och undsluppo förhöjningen i bostadskvoten. Den bostadskvot, som av pastor skall erläggas till församlingen, bör på angivna grunder stanna vid den från början av tjänstgöringen på viss tjänsteplats bestämda. T. Nelson: Värdet av hyresfri bostad bör fastställas, så o Kontraktsprosten långt möjligt är med hänsyn till ortens pris. Därvid måste rättvisligen bostad i stad värderas högre än en motsvarande sådan på landet och en större och ändamålsenligare bostad åsättas högre värde än en mindre och obekvämare.
115 Därmed behöver likväl icke vara sagt, att en dylik värdesättning måste vara alltför minutiös. Någon höjning av det s. k. bostadsavdraget för präst, som erhåller ålderstillägg, kan icke anses rättvist, såvida den hyresfria bostaden är densamma och icke avsevärt tillökats eller förbättrats. Bostadens värde kan icke vara beroende av prästens högre eller lägre lön utan måste betingas av dess beskaffenhet och av å respektive ort gällande hyrespriser. Församling, som tillhandahåller bostad åt präst, skulle ju enligt de sakkunnigas förslag icke erhålla någon förhöjd ersättning för densamma, då prästen finge högre ålderstillägg. ^ Det synes vara inkonsekvent och obilligt, att prästens bostadsavdrag under sådana omständigheter skulle bliva högre med varje nytt ålderstillägg. Kontraktsprosten C. G. Cornelius: Den s. k. bostadskvoten synes mig satt till för högt belopp (10 % av hela lönen i ortsgrupp A och stigande med 1 % i varje följande ortsgrupp). Löneavdraget för tjänstebostad bör rättvisligen bestämmas med hänsyn till beräknat hyresvärde enligt ortens pris och naturligtvis icke stiga vid tjänstehavarens uppflyftning i högre löneklass inom lönegraden, då ju uppflyttningen icke inverkar på bostadens beskaffenhet och värde. Kontraktsprosten E. Hagwall: Här ha sakkunnige lagt ett sällsynt undantagsförhållande till grund för en allmän regel. I övrigt är sakkunniges logik i denna punkt underlig. De präster, som icke erhålla tjänstebostad^ få ju behålla den genom tjänsteåldern uppkommande större bostadskvoten såsom ytterligare hjälp till hyran. Kontraktsprosten A. Ekberg: Bostadskvoten torde böra fastställas till den lägsta graden eller stanna vid 10 procent. Kontraktsprosten R. Wester: För de civila befattningshavarna bestämmes avdraget i varje särskilt fall med hänsyn till det hyrespris, som gäller i orten. Fråga är, om inte denna individuella uppskattningsmetod vore på det allra högsta tillrådlig även beträffande prästernas tjänstebostäder; denna uppskattning kan ske kontraktsvis och stiftsvis genom kyrkoråd och domkapitel. Även för prästerna föreligga vitt skiljaktiga förhållanden beträffande bostäderna; att dessas beskaffenhet är reglerad genom lagstiftning, har i detta sammanhang icke den betydelse, man vill tillmäta detsamma. Författningsbestämmelserna reglera i stort sett intet mer än rummens minimiantal och dessas nödtorftigaste inredning. Man jämföre härmed gällande boställsordning för folkskollärare och bestämmelserna för ett socknens ålderdomshem! Alltnog — det fmns prästgårdar, som i det närmaste göra skäl för benämningen »lyxbostäder» med alla tänkbara bekvämligheter och — ja, herrarna kunna ju själva besöka en kyrkoherdebostad i en norrländsk ödebygdsförsamling, t. ex. den i Tärendö, jag har själv bott där i 12 år. Den ligger 10 mil från närmaste järnväg, Övertornea, och var i avsaknad av varje slags bekvämlighet; med rummens »luftkubik» var det si och så. Även i Linköpings stift finns det prästgårdar, som visserligen innehålla stadgat antal rum, men vilkas övre botten gapar med en stor kall, oinredd vind mellan tvenne gavelrum, utan någon varm kommunikation med de nedre rummen. Att detta innebär en viss hälsorisk för familjens medlemmar under den kalla årstiden, säger sig självt. Vid de ekonomiska besiktningarna saknar synerätten befogenhet att besluta om annat än det allra nödtorftigaste underhållet, litet målning, nya tapeter och dylikt. Det måste med starkt eftertryck göras gällande, att det generella avdraget, lika för alla i de olika dyrortsgrupperna, lika för tjänsteinnehavaren i Karesuando och i Malmö, skulle drabba högst orättvist. o Härtill kommer andra synpunkter än rent lönetekniska. Det kan ifragasat-
116 tas, om det överhuvud är skäligt att bestämma bostadskvot för prästerna på landsbygden. De få avstå från många förmåner, som erbjudas en tjänsteinnehavare i stad, bland annat möjlighet till skolutbildning för barnen. Vidare har prästgården på landet en betydelsefull uppgift; alltjämt gör den skäl för namnet »kulturhärd». Men den är också en naturlig samlingsplats för församlingens kyrkliga liv genom att upplåtas för möten och föreningar av olika slag. E t t av de till antalet bestämda rummen måste kyrkoherden avstå till expeditionslokal, på egen bekostnad anskaffa erforderliga möbler till denna, bekosta uppvärmning och lyse. Det är rätt och billigt att dylika omständigheter tagas i övervägande vid bestämmandet av bostadskvoten. Denna bör för landsprästernas vidkommande, åtminstone i vissa fall, helt bortfalla, i övriga fall sättas lägre än för stadsprästerna. Kontraktsprosten H. Östergren: J a g förstår syftet i lönehänseende med de föreslagna bestämmelserna om bostadskvot, nämligen att ingen i samma tjänsteklass och löneklass skall få högre lön än en annan, men nog är det underligt, att, då en uppflyttning till högre löneklass äger rum, just därför hyresbeloppet, som den ifrågavarande kvoten kan kallas, utan andra inverkande omständigheter skall för samma bostad höjas. Också synes beräkningen med viss procent av iönen ej heller i övrigt vara riktig, enär det kan hända, att en som har högre lön än en annan men sämre bostad än denne, får betala högre hyra än den, som har lägre lön, men som fått åt sig en större och bättre bostad upplåten. J a g har härmed velat visa, att man med det strävande till likhet i lön, som man sökt åstadkomma genom att ej låta bostadsförmånen vara utom den kontanta lönen, icke når sitt syfte. — Skulle emellertid förslaget om ifrågavarande bostadskvot av lönen anses böra vinna bifall, förefaller mig denna dock vara så högt tilltagen, att av denna kvot bränsle till bostadens uppvärmning må kunna bekostas. Därigenom finge ock församlingarna intresse av, att prästgårdarna bleve väl omsedda och att uppvärmningen anordnades på ett praktiskt och ekonomiskt sätt t. ex. genom värmeledning. Också befordrades härigenom likhet i löneförmåner, enär uppvärmningskostnaderna äro så olika, beroende på bostädernas beskaffenhet och storlek. Domprosten O. Norberg: De svenska prästgårdarna ha sin säregna ställning och uppgift och man kan med fog sätta i fråga, om det i och för sig vore lyckligt att genomföra det gjorda förslaget. Saken kommer emellertid i ett annat läge, om förhöjning i lön genom ålderstillägg skulle medföra en högre bostadskvot, Det är svårt att följa de sakkunniga, när de säga (s. 176) : »Men förhöjning i lönen, som följer med en högre lönegrad eller löneklass, utgör således kompensation även för den högre bostadskostnad som antages inträda för en befattningshavare, vilken placerats i en högre lönegrad eller som uppnått den tjänsteålder, att han uppflyttats i en högre löneklass inom lönegraden.» Rent betänkligt blir det, när samma sakkunnige tänka sig, att den s. k. bostadskvoten skall uppbäras av pastoraten. Sakkunniga anse att »beloppen i fråga skulle visa sig i allmänhet komma att täcka en mycket avsevärd del av nämnda utgifter» d. v. s. omkostnaderna för tjänstebostad (s. 217). Kanske de t. o. m. lämna en vinst i vissa fall! Kontraktsprosten S. Ekström: Skall bostaden ej vara fri, må det ock lämnas prästmannen fritt att bo var han finner lämpligast inom pastoratet. Kontraktsprosten H. Brandt: Förmån av fri bostad betonas oftast alltför mycket. Endast i ringa mån tages hänsyn till de förpliktelser, som påvila pastor icke minst i landsförsamlingarna. Även om det alls icke kännes som en tunga, kunna de icke fyllas utan utgifter. Icke heller tänker man på vad det
117 kostar för en präst, som är bosatt på landet, att uppfostra sina barn och hålla dem i skola i staden. Vilken både mätbar och omätbar fördel framför honom har icke den statstjänare, som har sitt hem i staden. E t t alltför klent vederlag synes den föreslagna befrielsen för prästerna från erläggande av avgifter för egen pensionering utgöra. Därjämte bör procentavdraget bättre avvägas och modifieras. Hänsyn måste tagas till bostadens läge, avstånd från kommunikationsled, dess inredning och bekvämlighet med mera. 10 % synes mig i de flesta fall vara alltför högt; i många fall torde 6 å 7 % räcka. Möjligen finns det fall då 16 % är väl lågt. Kontraktsprostarna V. Wiberg, C. Lönroth, C. G. Häger, H. Heimdahl och D. Forsner: En bostadskvot blir alltid orättvis, antingen för stor eller för liten. Obegriplig förefaller oss den föreslagna ökningen av bostadskvoten vid uppflyttning i högre lönegrad. Bättre och rättvisare skulle väl vara att fastställa som prästens avlöning tjänstebostad, som församlingen ovillkorligen skall tillhandahålla, samt en kontant nettolön med ålderstillägg. Kontraktsprosten G. A. Johansson: Vad själva löneförmånerna vidkommer torde vara att beakta, att, om ock löneklasserna i vissa fall synas vara högt satta i löneskalan, realvärdet av lönen för präst bosatt å landsbygden icke är detsamma som motsvarande lön för tjänsteman i stad eller för annan tjänsteman bosatt å landsbygden. I regel finnes för dessa senare möjlighet att efter någon tids tjänstgöring vinna transport till stad, vilket däremot, för en präst i de allra flesta fall icke låter sig göra. På landet bosatt präst är för sina barns uppfostran hänvisad till barnens inackorderande i stad, varigenom så stora avbränningar måste göras, att lönen blir väsentligt mindre än för tjänsteman boende i stad. I flera församlingar är ock prästgårdens läge i förhållande till befolkningsförhållandena i församlingen i övrigt sådant, att ständigt återkommande utgifter för tjänstens skötande förekomma, vartill andra tjänstemän icke hava någon motsvarighet för sina tjänster. Med hänsyn härtill bör åtminstone föreslås, att då pastor måste bebo given bostad, bostadsförmånen icke bör medräknas i den kontanta lönen och att därför bostadskvoten bör utgå och prästerskapet erhålla bostad utom lönen såsom förut varit fallet. I varje fall bör bostadsförmånen icke medräknas för prästgård belägen på landsbygden och på mer än ^4 mil från station eller stad, då det i många fall skulle vara för pastor billigare och många gånger en ren vinning att få för egna medel hyra bostad inom ett samhälle med tillgång till skolor eller kommunikationsmedel. Förslaget bör jämväl innehålla klar bestämmelse därom, att bränsle skall erhållas till bostadens uppvärmande, då präst ålägges att bebo given bostad, och att detta skall tillhandahållas i sådan mängd, att bostaden blir beboelig, och lämnas, ej genom utsyning i skogen utan tillhandahållas vid bostaden. Då alla tjänstbarheter bortfalla, kan det eljest bliva och blir nu redan så, att vid utsyning av sekunda virke i skogen till bränsle, huggning där och vedens hemforsling till prästgården, pastor får betala för det erhållna bränslet så mycket att detta ställer sig fullt så dyrt, som om han köpt prima bränsle av annan. Det finnes ock prästgårdar med så kallt läge och så utsatta för storm, med så olämpligt stora rum, att uppvärmning av prästgården, då den är värmetekniskt dåligt konstruerad, kommer att draga flerdubbel kostnad än en hyrd lika stor annan bostad kräver. Förmånen av fri bostad blir i många fall föga värd, om ej bränsle i erforderlig mängd tillhandahålles av den som tillhandahåller bostaden och bestämmer att den skall bebos under alla förhållanden. Kontraktsprosten J. V. Lönnerblad: Bostadskvoten bör fasthållas.
118 Kontraktsprosten A. Werner: Bostads- och bränsleförmånerna böra icke inräknas i lönebeloppen. Kontraktsprosten J. IAndhoff: Enligt det framlagda förslaget kommer en och annan befattningshavare att erhålla mindre inkomst än nu, nämligen sådana befattningshavare, åt vilka ingen bostad finnes upplåten. Dessa äga ju enligt det framlagda förslaget endast rätt till den för dem bestämda bostadskvoten och denna torde särskilt för dem, som äro anställda i stadsförsamlingar, ofta bliva mindre än den hyreskostnad, som de måst vidkännas. E n annan punkt i förslaget, inför vilken man kan känna sig något tveksam, är borttagandet av den nuvarande rätten till bränsle på rot, där skogstillgången det tillåter. Kontraktsprosten G. Ekström, med vilken kontraktsprosten A. G. Ericsson instämt: I fråga om bostaden har denna i alla tider för prästerskapet utgjort en förmån vid sidan av övriga löneförmåner utan att inräknas i dessa. Enligt 1910 års lönereglering upphörde boställsavkastningen att utgöra en del av lönen. Men beträffande bostaden bibehölls det urgamla förhållandet, som i ny form stadgades i löneregleringslagens § 1: »Varje tjänstgörande kyrkoherde och komminister skall, jämte fri bostad . . ., erhålla lön i penningar.» Det finns intet bärande skäl, varför bostadsförmånen skulle inräknas i den kontanta lönen. Sakkunniga införa ock ett annat nytt stadgande, som heller aldrig varit och icke heller nu är behövligt, nämligen om tvång att bo i tjänstebostaden. Ett sådant undantagslöst stadgande skulle till och med i ett eller annat fall (exempelvis sjuklighet och behov av solrikare och mindre fuktig bostad) kunna bliva upprörande hårt mot prästen utan att gagna församlingen, som ju icke drabbades av ett öres utgift men kanske till och med finge fördelen av en mera centralt belägen pastorsexpedition. Om bostadstvång skall stadgas, bör det åtminstone kompletteras med ett tillägg, som ger Konungen rätt att därifrån dispensera. Men med detta tillägg är stadgandet i det hela fullkomligt överflödigt. Kontraktsprostarna J. E. Andrén, J. L. Haglund, J. E. Werneström, A. Åberg, F. Höijer, E. Rosengren, J. Pontén, K. Bredberg, I. Krook, G. Linderoth, J. G. Laurin, A. Thörn, J. O. Svensson: Till avlöningsförmånerna böra av församlingen bekostas tjänstebostad med trädgård eller bostadsvåning i likhet med vad nu är fallet. En nyhet som väl är påtänkt, dock icke införd för statens tjänstemän men enligt de sakkunniga skulle redan nu tillämpas gentemot prästerna, utgöres av den s. k. bostadskvoten. Denna kvot anse vi orimlig. Ingen hänsyn tages till om tjänstebostaden är ny eller gammal, väl förvarad eller kall, illa belägen eller ej. Hyran — bostadskvoten kan ju ock kallas så — är lika i varje fall, och därtill växer den i mån ålderstillägg erhållas. Fri bostad eller i vissa fall insynad våning jämte en bestämd lön utan avdrag anse vi vara icke blott önskvärd utan också det enda tillfredsställande. Kontraktsprosten I. Björnberg: Från vilken sida jag än skärskådat denna sak, har jag icke kunnat frigöra mig från den uppfattningen att rättvist vore, att uppskattningen av tjänstebostaden komme att företagas individuellt eller med andra ord att varje sådan bostad bleve särskilt uppskattad, och det i likhet med bestämmelserna i den civila avlöningsplanen. Det verkliga värdet av tjänstebostad är icke ens inom samma dyrortsgrupp lika stort för alla präster. Den ene kan ha sin prästgård belägen inom eller helt nära en stad eller ett stadsliknande samhälle, därifrån prästfamiljen utan synnerlig kostnad kan hemförskaffa sina förnödenheter, varemot den andre måste vidkännas avsevärda utgifter därför att han råkat få sin bostad längre bort från staden. Kontraktsprosten C. Christenson: Bostadens värde bör väl bestämmas efter
119 dess beskaffenhet och icke efter dess belägenhet inom den eller den orten. Sättes det efter orten, så kan prästen på dyrortsgruppen G med 16 % av sm lön få vidkännas avdrag för en bostad, som är icke blott obekväm utan ock dyr att uppvärma och hålla i ordning, då däremot en annan på dyrortsgruppen A får vidkännas 10 % avdrag för en bostad, som är i alla hänseenden förstklassig. Räknat i pengar för t. ex. löneklass 26, kan det te sig så, att hyran för en bättre bostad å dyrort A, satt till 836 kr., och en sämre bostad i dyrort G, satt till 1,606 kronor, blir utom för ökade utgifter för uppvärmning med mera, 770 kronor högre. Det kan ej vara rätt. Vill man icke, såsom hittills, tillerkänna prästen utom lön fri bostad, sådan den är och genom underhåll och förbättringar^ kan bliva, vilket enligt gammal hävd är det enda riktiga, så får saken ordnas på ett annat men rättvisare sätt, efter bostadens beskaffenhet och ej efter dyrort. Kontraktsprosten E. Nordblom: Vad bostadskvoten beträffar, synes det egendomligt, att den skall beräknas också på ålderstillägg, vilket ju får till följd att bostadens tänkta värde med åren växer, utan att bostaden förbättras. Det vore nog önskvärt att en form funnes (t. ex. genom procentuellt minskade ålderstillägg) varigenom denna oformlighet undvekes, helst den i skatteavseende torde komma att spela en viss roll. Kontraktsprosten O. A. Gunnelius: De sakkunnigas förslag till beräkning av värdet av tjänstebostad torde knappast vara rättvist. Prästen skall oavsett bostadens beskaffenhet för bostadsförmånen avstå en viss procent av lönen, dess s. k. bostadskvot. Detta kan ock naturligtvis uttryckas så, att prästen för bostaden skall betala en viss hyra. Och denna hyra för samma bostad stiger med ett visst belopp för varje period av 3, 6 och 9 år, även om bostaden under tiden skulle försämras. Det är ju uppenbart, att en präst, som saknar tjänstebostad och får uppbära hela lönen oavkortad (sid. 170, del I ) , kommer i ett mycket gynnsamt läge i jämförelse med en präst, åt vilken bostad är upplåten. Med rätt och billighet är det icke förenligt, att ett dylikt förslag blir antaget. Så behandlas icke civilstatens tjänstemän. De sakkunniga framhålla detta själva. De säga härom å sid. 175, del I, att »det löneavdrag för tjänstebostad, som de civila befattningshavarne, vilka fått sig sådan bostad anvisad, skola vidkännas, bestämmes i varje särskilt fall med hänsyn till det hyrespris, som i orten i allmänhet gäller för liknande lägenhet, och fastställes genom överenskommelse mellan vederbörande myndighet och befattningshavaren eller, där sådan överenskommelse icke kan träffas, av en på visst i avlöningsreglementet angivet sätt utsedd bostadsnämnd». Ja, här finnas förnuftiga bestämmelser angivna rörande ersättningen eller hyran för bostaden. Varför skall, då reglementet för de civila befattningshavarne beträffande lönen lägges till grund för prästernas avlöning, icke samma reglemente längre äga giltighet, då det blir fråga om det avdrag å lönen, som hyran för bostaden medför? Något så när nöjaktigt svar på ett dylikt spörsmål giva icke de sakkunniga. De påstå, att det i vissa fall skall vara svårt att bestämma hyresvärdet. Det är sant, men detta gäller även bostäderna åt de civila befattningshavarne. Det skulle bli »otillbörligt betungande» (sid. 175, del I) att uppskatta värdet av bostadsförmånerna. Detta skäl kan ej godkännas. Följes det förut nämnda tillvägagångssättet beträffande bestämmandet av hyresvärdet å bostäderna åt de civila befattningshavarne, bli nog inte svårigheterna så stora, att man ej bör underkasta sig dem, ifall icke härförutan uppenbara orättvisor kunna undvikas. Och de utebli inte, om ej reglementets föreskrifter även angående bostäderna följas. De sakkunniga förmena emellertid, att knappast några orättvisor uppstå vid bedömandet av förmånen av bostäderna eller bestämmandet av hyresvärdena efter
120 av dem föreslagna normer, därför att, såsom de påstå å sid. 175, del I, »dessa bostäders beskaffenhet är noga reglerad i härom gällande lagstiftning, och ingående författningsbestämmelser finnas om deras byggnad och underhåll». I detta de sakkunnigas påstående är det inte möjligt att instämma. Av kap. I I §§ 3—8 i ecklesiastika boställsordningen, där föreskrifter om prästgårdsbyggnader lämnas, finner man, att endast svaga och svävande bestämmelser givits. Utom i fråga om vilka byggnader, som å prästgård skola finnas, samt antalet rum i tjänstebostaden så är »ortens sed» det bestämmande. Och det var med sunt förnuft överensstämmande, att boställsordningen icke kom att innehålla mera detaljerade föreskrifter. Med endast få undantag skulle ju prästerna efter nyregleringen komma att inneha samma bostäder som före nämnda reglering. Och särskild anledning att företaga några nämnvärda förändringar av dem förefanns icke då och förefinnes ej heller nu. Men självklart är, att prästgårdarna på grund härav äro mycket olika såväl med hänsyn till utrymmen som bekvämligheter såväl i det ena som i det andra avseendet. Och därför är det enligt min mening fullkomligt felaktigt att, såsom de sakkunniga gjort, jämställa hyresvärdena å prästgårdarna för präster i samma löneklass och samma dyrortsgrupp. Och det synes mig endast vara med rätt och billighet överensstämmande, att det för de civila befattningshavarne gällande avlöningsreglementet följes även beträffande avdraget för upplåten bostad. Kontraktsprosten A. Nordberg: De sakkunniga säga på sidan 177 om bostadsavdragen, att »de bliva, särskilt i de högre ortsgrupperna, jämförelsevis låga i förhållande till det värde prästboställena hava för respektive tjänsteinnehavare». Detta kan måhända äga sin riktighet beträffande vissa stadsvåningar i hög dyrortsgrupp, men någon allmängiltighet har påståendet knappast. Tvärtom förefalla bostadsavdragen såsom genomsnittshyra på landsbygden vara alltför högt tilltagna, särskilt då man tar hänsyn till en hel del prästgårdars sämre beskaffenhet och räknar med att en hel del utrymmen i desamma hava sin egentliga betydelse för tjänsteinnehavaren såsom representant för församlingen vid visitationer, större möten, förrättningar med mera. Förmånen av fri bostad i egen fastighet taxeras här i orten 1 sedan åtskilliga år efter 60 kronor per rum, medan de sakkunniga för de högre ortsgrupperna beräknat avdraget för bostad med 200, ja, ända upp över 250 kronor per rum. Den prästerlige tjänsteinnehavaren får dock icke välja sin bostad utan måste bo i den för honom upplåtna. Denna kan utom den i förslaget oskäligt högt beräknade hyran även i följd av ålder eller slarvigt och olämpligt byggnadssätt vara så kall, att den för uppvärmning kräver en andra hyra, då ju ved in natura enligt förslaget icke mer kommer att ingå i prästens löneförmåner. Ett bostadsavdrag utgående från 8 % och växande med V2 % för var dyrortsgrupp upp till högst 11 % synes mig därför ha varit bättre avvägt efter förhållandena i allmänhet än det av de sakkunniga föreslagna. Kontraktsprosten G. A. Nordenfors: Prästgårdarna skola enligt sakkunnigas förslag upphöra att vara på lön anslagna åt prästerskapet och i stället faktiskt bliva församlingarnas egendom med rätt för församlingarna att där hava prästerskapet som tvångshyresgäster, vilka skola betala församlingarna hyra med ett fixerat, för övrigt oskäligt högt föreslaget, minimibelopp och därefter enligt ökad råd och lägenhet i den mån prästerna hinna under stationeringen å samma ort förvärva rätt till ålderstillägg. En församling, som har förmånen att få någorlunda kontinuerligt utnyttja unga prästerliga krafter, får umgälla 1
Nederluleå.
121 detta med lägre hyresersättning (= bostadskvot) under det en församling, som får dragas med en gammal präst, soulageras med ett högre belopp i sådan ersättning. Från prästernas synpunkt innebär den stigande bostadskvoten att, sedan prästen under yngre år tvungits att hålla sina skulder svävande och skall med hjälp av ålderstillägg börja betala dem och kanske även börja att kosta på de i ålder tillvuxna barnen högre studier, så dekapiteras hans ålderstillägg genom den ökade bostadskvoten så väsentligt, att han får föga glädje av ålderstillägget. Om det rätt underliga systemet med bostadskvot skall införas och det ej anses långt mera enkelt och praktiskt att såsom hittills åtnjuta lön och fri bostad såsom tvenne skilda förmåner, så borde, synes mig, hyresvärdet av bostaden (bostadskvoten) kunna fixeras till ett fast belopp utan hänsyn till prästens tjänsteålder. De nyare prästgårdarna äro ju enligt lag någorlunda lika och sålunda i hyresvärde tämligen likspelta. De äldre variera ju rätt mycket i storlek och beskaffenhet, men de nutida prästgårdsinnb* havarna böra ju icke skäligen straffas med högre hyra till följd av gångna tiders överdåd i byggnadsväg. För övrigt torde i detta sammanhang böra sägas att det i nu gällande ecklesiastika boställsordning omförmälda enda expeditionsrummet i de större församlingarna länge sedan visat sig otillräckligt för expe ditionsbehov, som i antydda församlingar kräver två rum. En komminister med 5—6 rum och ingen expedition och en kyrkoherde med 7—8 rum och expedition hava faktiskt för sig och familj lika antal rum, men kyrkoherden beskattas faktiskt nu högre an komministern för samma bostadsförmån och den s. k. bostadskvoten torde också vara avsedd att bli lika ojämn till kyrkoherdens nackdel, även oavsett den senares belastning proportionellt till lön och ålderstillägg. Kontraktsprosten K. Dahlström: Tjänsteinnehavaren skulle för bostaden betala viss hyra, den s. k. bostadskvoten. Då lönerna beräknats med hänsyn härtill, böra enligt min mening inga invändningar resas mot en sådan anordning. Vad beträffar bostadskvotens storlek, skall tacksamt erkännas, att de sakkunnige vid sina beräkningar tillämpat för tjänsteinnehavaren fördelaktiga grunder. Emellertid synes mig som om de sakkunniges förslag att bostadskyoten skall utgå med en viss procent av lönen i många fall måste leda till orättvisor. Prästgårdsbeståndet torde ej vara så enhetligt som de sakkunnige synas förutsätta. Det torde råda rätt så stora olikheter mellan de olika prästgårdarna i fråga om värme, bekvämligheter och ändamålsenlighet. Bäst vore givetvis en individuell uppskattning av bostadsförmånens värde för tjänsteinnehavaren vid varje tjänst, om en sådan uppskattning utan alltför stora kostnader läte sig göra. Skulle emellertid ur enkelhetens synpunkt bostadskvoten anses böra utgå med viss procent av lönen, synes det mig ej fullt rättvist, att denna procent beräknas jämväl ä ålderstillägg. Inträdandet i en högre löneklass innebär väl ej i allmänhet för prästerskapet större bostadskrav; bostaden blir ju densamma som förut. Att en och samma bostad skulle draga större hyra, därför att innehavaren intjänat ett ålderstillägg, torde väl knappast vara riktigt. I alla händelser synes mig hela bostadskvoten böra tillfahd, församlingen. Det är svårt att inse, var. för det skulle vara olämpligare, att pastoratet tillfallande bostadskvot skulle v^ara beroende av tjänsteinnehavarens ålder än att storleken av hyran skulle bero av samma omständighet. Det är också svårt att inse, varför en del av bostadskvoten skulle stanna hos kyrkofonden. Kontraktsprostarna J. F. Ronqvist och G. Kellström: Mot den s. k. bostadskvoten synes oss icke invändning böra göras, då den är hovsamt tilltagen i betraktande av vad andra tjänstemän få betala för bostad, och den synes giva
122 grundad förhoppning om bättre bostäder för prästerna, särskilt i mindre församlingar, där även mindre utdebiteringar vålla kännbar ökning i skattebördan. Det förtjänar också beaktas, att prästerna enligt förslaget skola vara fria från skatt för tjänstebostaden. Kyrkoherden H. Berlin: Kommitterade säga sig erkänna, att det varit riktigast, om bostadsförmånen kunnat bli föremål för individuell uppskattning i varje särskilt fall, såsom förhållandet lär vara inom en del civila verk. Men det skulle bli alltför tungrott att i fråga om prästerskapet tillgripa den omständliga metoden med individuell uppskattning av bostadsförmånernas värde vid varje prästerlig tjänst. Man synes glömma, att denna individuella uppskattning redan förefinnes — i taxeringslängderna. Där har man allt behövligt material för att individuellt och rättvist utmäta vad präst skall betala för sin bostad. Han skall naturligtvis betala det belopp, vartill värdet av hans bostadsförmåner taxerats. Underkänner man detta sätt att bestämma bostadskvotens storlek, då har man i och med detsamma ifrågasatt taxeringsmyndigheternas kompetens att utröna värdet i penningar av åtnjutna bostadsförmåner. Asarums församling: Det kan också med skäl frågas, varför församling icke skall få hela bostadskvoten även i högre löneklasser.
5. Uppflyttning i de högre löneklasserna inom lönegrad äger rum efter resp. 3, 6 och 9 års tjänst i graden. Jämväl i övrigt skall i fråga om villkoren för sådan uppflyttning, med den jämkning som kan finnas påkallad, gälla vad i sådant avseende finnes stadgat i det för de i punkt 2) omförmälda statliga befattningshavarna gällande avlöningsreglemente. Kammarrådet von Otter, med vilken kammarrådet Klockhoff förenade sig: I fråga om vad i betänkandet (s. 180) yttrats om uppflyttning i löneklass anser jag det kunna ifrågasättas att för prästernas del göra tiden för intjänande av ålderstillägg längre än för de civila tjänstemännen. Befordringsåldern för prästerna torde nämligen vara betydligt lägre än för de civila tjänstemännen. Huruvida tidslängden bör bestämmas till 5 eller 6 år eller till äventyrs längre är jag nu ej i tillfälle att bedöma. I övrigt vill jag allenast framhålla som angeläget att beräkningsgrunderna för uppflyttning i högre löneklass måtte göras betydligt enklare än de för civila tjänstemän gällande. Exempelvis borde något tillgodoräknande av likvärdig tjänstgöring, såsom vicepastorsförordnande, ej ifrågakomma. Möjligen kunde finnas skäligt att göra undantag för förordnande att med åtnjutande av full lön uppehålla vakantsatt tjänst, ty sådant förordnande kan med visst fog böra få räknas präst till godo för uppflyttning i löneklass. Centralstyrelsen för allmänna svenska präst förening en: Ålderstilläggen äro en bestämd förtjänst i de sakkunniges förslag och böra under alla förhållanden ingå i lönesystemet. Länsstyrelsen i Kalmar: Emot förslaget om uppflyttning i högre löneklass inom lönegraden har länsstyrelsen intet att erinra. Stockholms stads konsistorium: Mot förslaget under punkt 5 har konsistoriet intet att erinra.
123 Kontraktsprosten B. Lange: Angående uppflyttning i loneklass (s. 180) bor i lagen uttryckligen intagas bestämmelsen, att den, som redan innehaft sm tjänst i 3, 6 eller 9 år, genast vid lagens tillämpning bör få räkna den gångna tjänstetiden sig till godo. Annars torde risk uppstå för att alla betraktas såsom ny tillträdande. . . . „ . . , <>,, Kontraktsprosten T. Nelson: Synnerligen tacknämligt ar forslaget om ålderstillägg, varigenom transportsökandet, till båtnad för både präster och forsamlingar, bör kunna åtminstone i någon mån minskas samt prästerna i detta fall tillerkännas en liknande förmån, som den icke blott statens samtliga tjänstemän utan jämväl lärarepersonalen vid folk- och småskolorna sedan lång tid åtnjuta. 6. Innehavare av ordinarie prästerlig tjänst i de nordligaste delarna av landet tilldelas kallortstillägg enligt de grunder, som finnas stadgade i fråga om sådana tillägg till statliga befattningshavare. Härjämte må till präster som nu nämnts kunna utgå ödebygdstillägg enligt de därom nu gällande bestämmelserna, dock i intet fall med högre belopp än att nämnda tillägg jämte kallortstillägg icke överstiger 1,400 kronor. Länsstyrelsen i Kalmar: Emot förslaget om kallorts- och ödebygdstillägg har länsstyrelsen intet att erinra. Länsstyrelsen i Östersund: Särskilt må framhållas angelagenheten av att s k ödebygdstillägg fortfarande utgår. Prästerna i de avlägsna församlingarna tillhöra säkerligen de kategorier av det offentliga livets arbetare, som mest fa känna verkningarna av en år efter år fortgående isolering. De behöva darfor synnerligen väl ett lönetillägg, som kan bereda dem tillfälle att själva med familj någon gång besöka andra trakter. För samma ändamål bör också vid semesterförmånens utmatande odebygdsprästernas behov av semester vinna beaktande. Länsstyrelsen i Umeå: För vissa prästerliga befattningshavare i Härnösands och Luleå stift utgå på grund av särskilda förhållanden s. k. ödebygdstillagg, avsedda som ersättning för tjänstgöring i trakter, där vistelsen och verksamheten på grund av hårt klimat, outvecklade kommunikationer och allman kulturell isolering måste antagas utöva en särskild påfrestning för den prästerlige tjänsteinnehavaren. Länsstyrelsen vill här endast framhålla behovet av att dessa prästerliga befattningshavare erhålla en för sin tjänstgöring rattvist avvägd lön antingen genom uppflyttning i löneklass eller genom väl avvägda kallortstillägg. , Stockholms stads konsistorium: Mot sakkunniges forslag under punkt b bar konsistoriet intet att anmärka. 7. Ordinarie präst erhåller ersättning för skjuts i tjänstärenden genom dels fast, dels tillfälligt reseanslag i enlighet med härför nu gällande grunder. Länsstyrelsen i Kalmar: Beträffande ersättningen för skjuts i tjänsteärenden vill länsstyrelsen framhålla, att de nu utgående skjutsbidragen torde få anses
124 i allmänhet vara för låga. En stor del präster, särskilt de, som hava duplikation, äro praktiskt taget nödsakade att hava egen automobil. För den prästerliga verksamheten i dess helhet måste det få anses vara av vikt, att dessa ersättningsbelopp icke tilltagas för snävt. Ett maximibelopp av 500 kronor är enligt länsstyrelsens mening för lågt. Länsstyrelsen i Västerås anser sig böra ifrågasätta, huruvida icke prästerlig befattningshavare bör tillerkännas ersättning för verkliga kostnader i stället för fasta reseanslag. Erhålles den verkliga kostnaden torde detta bidraga till att prästen mera beredvilligt, än nu någon gång kan vara fallet, anser sig kunna verkställa tjänsteförrättningar inom olika delar av sitt tjänstgörings område. Om domkapitlen erhålla rätt att antingen utbetala eller godkänna sådana reseräkningar, lärer erforderlig kontroll få anses åstadkommen. Länsstyrelsen i Umeå anser i likhet med de sakkunniga, att ersättning för resor i tjänsteärenden fortfarande skall utgå. Domkapitlet i Skara: I fråga om ersättning för skjuts i tjänsteärenden bör i lagen införas bestämmelse om hur kostnaden vid resa i egen bil bör beräknas. Vid beslut rörande tillfälliga reseanslag gör sig för närvarande behovet av en bestämd föreskrift i detta stycke märkbart. Stockholms stads konsistorium: Mot förslaget under punkt 7 har konsistoriet intet att anmärka. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Nils Larsson: Se yttrande under kapitel I I (1—3). Kontraktsprosten och boställsnämndsordföranden A. Rune, med vilken boställsnämndsordföranden Knut Collberg i Holmedals-Ber g er ud samt kontraktsprostarna K. Hedmark, G. Sillen, G. M. Hultgren, F. Carlson, T. L. Peterson, A. Peterzén, L. M. Engström och A. N. Beckman instämt: Ersättning för tjänsteskjuts må utgå enligt lagen den 21 november 1925 om fast och tillfälligt reseanslag, såsom de sakkunniga föreslagit. Tjänsteskjutsen torde bäst bestridas med tjänsteinnehavarens egen automobil, varför garage må uppföras såsom laga hus på prästgård, såsom 1929 års kyrkomöte enhälligt hemställt. Kontraktsprosten N. Häger: Se yttrande under punkterna 1—3. Domprosten S. Carlson: Vad beträffar ersättning för skjuts i tjänsteärenden, böra prästerna, om det fasta reseanslaget icke räcker, erhålla icke blott bidrag till dessa merutgifters bestridande, utan det tillfälliga reseanslaget bör helt täcka vederbörande prästs utgifter för resor i tjänsteärenden. Ingen anledning torde förefinnas, varför icke prästerna, i likhet med statens olika tjänstemän, skulle erhålla full reseersättning, då ju gällande resereglemente är ägnat att bereda dylik ersättning. Vid uppdelningen av de olika tjänsteklasserna synes ej heller någon hänsyn hava tagits till de olika pastoratens vidsträckthet och församlingarnas antal i de olika pastoraten. Kontraktsprosten A. Stenström: Skjutsfrågan löses alltmer så att prästen skaffar sig egen bil, men kostnaden härför täckes ej med 500 kronor för år. Förslaget att låta större kostnad för tjänsteresor i ett pastorat ersättas genom att sätta pastoratet i en högre tjänsteklass är ett frångående av principen, att kostnaden för ämbetsskjuts ej skall tagas från tjänsteinnehavarens lön. Kontraktsprosten P. G. Bjerkander: Det för skjuts i tjänsteärenden föreslagna maximibeloppet 500 kronor är otillräckligt i de vidsträcktaste pastoraten. Kontraktsprosten A. Quist: Frågan om ersättning för skjuts i tjänsteärenden tor d e nog tarva en mer ingående utredning. Vilka resor prästen företager »i tjänsten» är inte så lätt att säga i våra dagar, då han utför så mycket
125 arbete, som vanligen kallas »frivilligt kyrkligt arbete», men som prästen anser vara en skyldighet att utföra. Jag har kommit på denna tanke efter vad som nyligen förekommit i en församling i detta kontrakt. En kyrkoherde — det gäller inte mig — hade hos Konungen anhållit om ersättning utöver reseanslaget, emedan han vid tjänsteresor av oomtvistad natur, predikoresor och dylikt använt bil i stället för hästskjuts, som arrendatorn var skyldig utgöra för visst lågt pris. De myndigheter, som kände till pastoratet, vitsordade hans uppgifter och tillstyrkte hans begäran. En myndighet i Stockholm, där man vid fult väder från ämbetsrummet för en billig penning kan komma till sitt hem med spårvagn, buss eller bil, räknade ut, att om han begagnat sig av skjuts efter häst, som arrendatorn var skyldig lämna, så skulle reseanslaget räckt till och avstyrkte bifall och Kungl. Maj :t fann ansökningen icke föranleda någon åtgärd. Jag tänker utgången blivit en annan, om man själv fått sitta i en öppen trilla i regn och rusk en söndagsafton en mils väg och längre. Om en prästman bildar en kyrklig ungdomsförening eller flera och leder dessa på olika ställen i församlingen, bildar kyrkliga sammanslutningar för äldre och är närvarande vid dessas sammankomster, som börja och sluta med andaktsstunder, är detta tjänsteresor? Jag vet att många på dessa frågor svara nej. Om han utan att i löneresolutionen vara därtill ålagd en söndagseller vardagsafton håller gudstjänst i en skola långt från kyrkan? Om han utan att vara kallad reser till någon, som han hört ligga sjuk eller vara olycklig? Är det tjänsteresa? Svaren växla. Gäller det därvid att ibland få färdas över sjön bli resorna dyrare. Maximibeloppen för skjutsar böra ej göras för snäva, i synnerhet sedan prästerna använda sig av bilskjuts, som ännu åtminstone är ganska dyr.
8. För beredandet av semester åt ordinarie präster, som befinnas därav vara särskilt i behov, ställes till förfogande ett årligt belopp av 100,000 kronor att mellan domkapitlen fördelas efter förhållandet mellan antalet ordinarie prästerliga tjänster i de olika stiften. Tiden för semester må bestämmas till högst 30 dagar om året. Kammarkollegiet: Kollegiet anser sig kunna i huvudsak understödja sakkunnigas förslag rörande semester åt prästerliga befattningshavare (s. 182—187). I väsentlig mån är möjligheten av semesterförmånens genomförande beroende på den ännu rådande prästbristens avhjälpande. Detta senare påverkas åter i hög grad av huru frågan om vidgad pensionsrätt for prästerskapet löses. På anfört skäl hava sakkunniga ansett sig kunna förorda att under semester för ordinarie präst annan sådan präst eller kyrkoadjunkt (ständig adjunkt) skall, därest detta med hänsyn till ämbetsgöromålens behöriga gång prövas kunna ske, kunna efter eget medgivande förordnas att jämte egen befattning uppehålla den semesterlediges tjänst. Lika med sakkunniga anser kollegiet berättigade invändningar kunna resas mot dylik kumulering av tjänster, som väl enligt löneregleringslagens 16 § är förutsatt som möjlig, men som ef ter kollegiets mening icke bör få äga rum annat än i verkligt nödfall. För möjliggörande av semester torde man dock nödgas låta betänkligheterna fara, men ett
126 eventuellt bemyndigande åt domkapitlen att meddela förordnande som nu sagts torde böra erhålla sådan avrättning att däri ej ligger en sanktion av själva systemet. Det ifrågasatta beloppet 100,000 kronor kan beräknas motsvara kostnaden för semester åt omkring 500 präster, om resekostnader ej medräknas. Det torde dock kunna ifrågasättas om ej ersättning för erforderliga resekostnader åt vikarien bör utgå av detta samma anslag i stället för att, såsom eljest kunde bliva fallet, för dessa kostnaders bestridande belasta kyrkofonden enligt bestämmelserna i nuvarande kyrkofondslagens 6 § 7 och 9 mom. Statskontoret: Sakkunniges förslag om beredande åt prästerna av semester föranleder icke någon erinran från statskontorets sida. Centralstyrelsen för allmänna svenska präst föreningen: För den omtanke, sakkunnige visat genom att föreslå ett anslag till semesterarvoden, känner sig centralstyrelsen tacksam. Emellertid är det icke allenast präster i större församlingar, som behöva semester, utan behovet är mången gång större för ensamstående präster i små, avlägsna pastorat, vilka präster under åratal icke kunna bliva lediga någon söndag, enär de icke i sin närhet ha någon ämbetsbroder, som kan inträda i deras ställe. Därför vågar centralstyrelsen föreslå, att anslaget till semesterarvoden måtte höjas till 200,000 kr. Länsstyrelsen i Kalmar: Bestämmelserna om semester och tjänstledighetsavdrag böra lämpligen icke göras för kategoriska, utan böra domkapitlen lämnas rådrum att i stor utsträckning handla efter lägligheten. Under sommarmånaderna ligger en stor del av det prästerliga arbetet nere, och prästerna kunna därför under denna tid få hjälp av varandra utan att behöva avstå något av sin lön. Predikoskyldigheten uppehälles delvis av teologie studerande, som på detta sätt få tillfälle att fostra sig för sitt blivande kall. Länsstyrelsen i Visby: Det synes obilligt, att rätt till semester endast skulle tillkomma ordinarie prästman, som befinnes därav vara särskilt i behov. Något bärande skäl torde väl knappast föreligga att, när nyreglering av lönerna nu avses komma till utförande, förneka visst antal prästmän semester, som väl eljest tillkommer alla befattningshavare i nyreglerade verk m. m. Länsstyrelsen i Halmstad: Vad de sakkunniga anfört såsom skäl för obehövligheten av semester för prästerna synes knappast övertygande. Därest emellertid lagstadgad semester icke anses böra medgivas, synes desto större skäl finnas för bifall till förslaget om ett anslag till domkapitlens förfogande för beredande av ersättning åt vikarier i de fall, då domkapitlet finner präst böra på grund av framskriden ålder eller av andra anledningar få åtnjuta någon tids semester. Länsstyrelsen i Östersund: Se länsstyrelsens yttrande under kapitel I I (6). Länsstyrelsen i Umeå: Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om semester, tjänstledighetsavdrag och löners utbetalande, föranleder icke någon erinran från länsstyrelsens sida. Domkapitlet i Uppsala: Önskvärt hade varit, att frågan om en allmän semesterrätt blivit föremål för en närmare utredning. Det nu framlagda förslaget torde endast medföra en möjlighet för ett fåtal företrädesvis äldre prästmän att komma i åtnjutande av denna förmån, medan de yngre, för vilka semestertiden borde kunna utgöra en värdefull möjlighet till resor i utbildningssyfte, icke torde kunna komma i fråga. Att de tjänstledighetsavdrag, en tjänstledig prästman enligt det framställda förslaget skall vidkännas, synas domkapitlet väl höga, torde måhända i detta sammanhang böra framhållas.
127 Domkapitlet i Linköping: I prästernas semesterfråga har domkapitlet all anledning att med tacksamhet erkänna intresserat arbete från de sakkunnigas sida. Rörande denna fråga uttalar domkapitlet dock sin önskan, att en ytterligare genomarbetning må ske för att vinna en så god och rättvis avvägning som möjligt av alla hithörande synpunkter och intressen. Domkapitlet i Skara: Om avdragen vid tjänstledighet ej bliva väsentligen mindre än föreslagits, bör enligt domkapitlets mening semester utan löneavdrag beredas präster i större omfattning än som föreslagits. Härvid må särskilt påpekas att präst, som nått en ålder av 50 år eller därutöver och som är ensam i sitt pastorat, har för sin rekreation och för bevarandet av den andliga friskhet och spänstighet, som i prästkallet betyder så mycket, behov av någon tids årlig semester. Se även domkapitlets yttrande under kapitel I I (1—3). Domkapitlet i Västerås: Den grupp av frågor, där det kyrkliga områdets egenart tydligast framträder och där därför svårigheten att på det överflytta ett från de civila ämbetsverken hämtat schema starkast gör sig kännbar, är den som berör tjänstledighets- och vikariatsförhållandena. Den springande punkten ligger här i det extra ordinarie prästerskapets från förhållandena inom alla andra samhällsområden helt avvikande ställning. Då enligt urgammal kyrklig rätt icke flera präster få ordineras, än som omedelbart kunna erhålla förordnanden, och domkapitlet är skyldigt att under alla omständigheter bereda varje tjänstbar extra ordinarie präst ett dylikt förordnande — präster utan sådant (s. k. clerici vagantes), få under inga villkor finnas — finnes här i motsats till alla andra områden ingen som helst^ reserv, som i mån av behov skulle kunna inkallas till tjänstgöring. I stället måste då, ' särskilt vid kortare ledigheter, men ingalunda blott då, tillgripas det likaledes för andra områden okända systemet med dubbelförordnanden — en extra ordinarie prästs förordnande att uppehålla eller biträda vid tvenne tjänster eller förordnande för ordinarie präst att vid sidan av sin egen befattning uppehålla jämväl annan tjänst eller biträda därvid. Det säger sig självt, att ordnandet av tjänstledighets- och vikariatsfrågorna på ett område där nästan alla därmed sammanhängande förhållanden äro helt andra än inom statsförvaltningen icke kan ske efter en därifrån hämtad schablon. A v den — alldeles oberoende av prästbrist och dylikt — under alla omständigheter, i förhållande till de platser, det gäller att uppehålla, skarpa begränsningen av de prästerliga krafterna följer till en början omedelbart, att rätt till årlig semester aldrig på samma sätt som på andra banor kan ovillkorligt tillförsäkras prästerna. Men att häri något skäl skulle ligga att, på sätt som i sakkunnigas förslag skett, utöver denna i sakens natur liggande begränsning ytterligare begränsa denna rätt genom fixerandet av ett visst maximum för det belopp, som för detta syftemål må användas, kan domkapitlet på intet sätt inse. Det självklart riktiga synes domkapitlet i detta stycke vara, att rätt till viss tids semester, i den mån möjligheten att skaffa vikarie det medger, men utan annan inskränkning, tillförsäkras prästerna — huru detta sedan så att säga budgetärt skall uttryckas är en annan fråga, som ej får influera på realfrågan. I varje fall ligger det i öppen dag, att det så länge en sådan begränsning som den av sakkunniga föreslagna består, innebär en uppenbar orättvisa ätt såsom sakkunniga föreslagit på prästerna överflytta de^ bestämmelser rörande tjänstledighetsavdrag, som gälla för tjänstemannakårer där allmän rätt till semester består. Hur orimligt detta är kan exempelvis belysas därmed att det enligt de sakkunnigas förslag mycket lätt skulle kunna inträffa,
128 N u v a r a n d e
t j ä n s t e r
och
Komministertjänsten i Ervalla 2,625: —
l ö n e l ä g e n
i
Dyror t
A
Närmaste motsvarighet enligt de sakkunniges förslag
Olika slag av tjänstledighetsavdrag (för präster)
Tjänsteklass 1 för komminister Lönegrupp 22 För:
T j ä n s t ek 1 a s 8 or
år
mån.
A. Styrkt sjukdom och, under högst en månad konvalescens i samband därmed för ledighet över 45 dagar, eller, om semester uttagits, för ledighet under längre tid än skillnaden mellan semestern och 45 dagar; ledighet för offentligt uppdrag med ersättning endast efter sammanträdeseller förrättningsdag.
Nyutnämnd 1,460: — Efter 3 år 1,642: 50 » 6 » 1,825: — » 9 > 2,007: 50
B. Svag hälsas vårdande, då behovet därav är styrkt; ledighet under ömmande omständigheter (anhörigs begravning).
Nyutnämnd
2,482: -
Efter 3 år
2,701: —
222:50
C. Värnpliktstjänstgöring; ledighet för vård av personalsammanslutnings intressen; teologiska studier; kortare ledighet för uppgiven angelägenhet av vikt.
D. Kommittéuppdrag och all annan tjänstledighet än under A—C avses.
120:135: — 150:165: —
204:-
>
6 »
2,920: —
240:-
>
9 »
3,175: 50
261: —
Nyutnämnd
3,504: -
288:-
Efter 3 år
3,759: 50
309:-
J
>
4,051: 50
333: —
»
9 >
4,361: 75
358:50
Nyutnämnd Efter 3 år »
6 »
»
9 >
'
att en präst, som ej lyckats få del av semesteranslaget, för att få göra en kortare resa av vanlig semestertyp skulle nödgas avstå hela sin lön under den för resan anslagna tiden, medan en civil reskamrat ej skulle behöva avstå något som helst av sin lön. Även bortsett från de olika semesterförhållandena innebär emellertid ett överflyttande på prästerskapet av de för civila tjänstemän gällande bestämmelserna rörande tjänstledighetsavdrag, en i förhållande till nuvarande bestämmelser synnerligen hård och med hänsyn till de säregna förhållandena på det prästerliga området omotiverad pålaga. H u r stor i verkligheten denna är kan lätt vid en flyktig läsning av betänkandet undgå uppmärksamheten, då de sakkunniga där något närmare redogjort endast för tjänstledighetsavdragets storlek vid egentlig sjukledighet (det s. k. A-avdraget) och i övrigt nöjt sig med att hänvisa till vederbörliga författnin-
129 Komministerstjänsten i Orsa 4,u4U: —
Komministers tjänst i Stora Tuna. Läpre kyrkoherdetjänst 5,000: —
Kyrkoherdetjänsten i Ramsherg 6,260: —
Kyrkoherdetjänsten i Orsa 7,140: -
Maximilön för kyrkoherde ö,O0O:
A
C
A
A
Lägst: B
Tjänsteklass 2 för komminister Lönegrupp 24
Tjänsteklass 3 för komminister och 1 för kyrkoh. Lönegrupp 26
Tjänsteklass 2 för kyrkoherde Lönegrupp 28
Tjänsteklass 3 för kyrkoherde Lönegrupp 30
Tjänsteklae9 4 för kyrkoherde Lönegrupp 32
För:
För:
För:
——
i
För:
För: år 1,825: 2,007: 50 2,190: — 2,372: 50
mån.
år
150: — 2,190: — 1 6 5 : - 2,372: — 180: — 2,555: 195: — 2,737:50
mån.
år
180: -
2,555: -
195: — 2,737: 50 210: - 2,920: — 225: — 3,102: 50
240: — 3,431: 261: — 3,686: 50
282: — 3,942: 303: — 4,197:50 324: -
3,686:50
282: — 3,942: — 303: — 4,197:50
4,051:50
333:-
4,672: —
384:-
358:50
5,000: 50
411:-
384: -
5,329: -
438:-
411:-
5,657:50
465:-
2,920:3,175:50 ! 3,431:-
4,361:75 4,672: : 5,000:50
H e l a
4,453: -
345: — 4,708: 50 5,329: 5,657:50 5,986: — 6,314:50
mån.
år
mån.
år
mån.
210: — 5J.920: 225: — 3,102: 50
240: — 3,285: 255: — 3,467: 50
2:0: —
240: - 3,285: 255: — 3,467: 50
270: — 3,650: 2 8 5 : - 3,832: 50
300:-
3 2 4 : - 4,453: — 345: — 4,708- 50 3 6 6 : - 4,964: 387: — 5,219: 5U
3 6 6 : - 4,964: — 387: — 5,219: 50 4 0 8 : - 5,475: 4 2 9 : - 5,730: —
450: —
4 3 8 : - 5,986: — 465: — 6,314: 50
4 9 2 : - 8,643: — 5 1 9 : - 6,971:50
546: —
492: — 6,643: — 519: — 6,971: 50
5 4 6 : - 7,300: 5 7 3 : - 7,628: 50
600: —
2h5:315: —
408:429: — 471: —
573: — 627: —
l ö n e n .
gar rörande de olika avdrag, som civila tjänstemän vid olika slag av tjänstledighet hava att vidkännas. Till närmare belysning av förslagets innebörd tillåter sig därför domkapitlet att hänvisa till bifogade tabell. (Bil. 2.) Jämför man med ledning av denna den nuvarande ordningen med den av sakkunniga föreslagna finner man att den senare endast på en, visserligen betydelsefull punkt, nämligen ifråga om egentlig sjukledighet under högst 45 eller, där semester å 30 dagar åtnjutits, högst 15 dagar — vilken här är avdragsfri — innebär en lättnad i förhållande till det nuvarande. Huru stor i alla övriga fall skillnaden till den nya ordningens nackdel är, kan åskådliggöras därmed, att medan för närvarande prästens bidrag till vikaries avlöning icke under några förhållanden, åtminstone efter den i Västerås stift tillämpade praxis, kan överskrida omkring 2,300 kronor per år räknat (ersättning för bostad och vivre till extra ordinarie präst, resp. »särskild gottgörelse» åt ordinarie 9 — 010252
130 präst högst 1,800 kronor, vikariearvode i trängre mening högst 500 kronor), skulle exempelvis vid en medelstor kyrkoherdebefattning (tjänsteklass 2 för kyrkoherde lönegrad 28, efter 9 tjänsteår) avdraget redan vid längre sjukledighet i sträng mening komma att uppgå till kronor 3,102:50 per år, vid ledighet för svag hälsas vårdande, då behovet härav är styrkt (a. k. B-avdrag) till kronor 4,708:50, vid ledighet exempelvis för teologiska studier (s. k. C-avdrag) till kronor 6,314: 50, samt vid ledighet för enskilda angelägenheter eller dylikt till hela lönen. Att sådana bestämmelser hos prästerskapet måste komma att framkalla stort missnöje är uppenbart, och detta låter sig ock med hänsyn till de, även bortsett från semesterfrågan, olika förhållandena på den ena och den andra sidan, ej avvisas med en hänvisning till att samma bestämmelser gälla för statens civila ämbetsmannakårer. I detta hänseende vill domkapitlet till en början erinra om vad förut sagts rörande den stora utsträckning, i vilken här det för de civila verken okända systemet med dubbelförordnande tillämpas. Närmast tänker domkapitlet då på de fall, då en ordinarie präst förordnas att jämte egen befattning uppehålla eller biträda vid annans tjänst. För detta fall hänvisar nu gällande förordning (angående reglering av extra ordinarie prästerskapets avlöning m. m. 18 /4 1914) i fråga om bestämmande av ersättningens storlek vederbörande parter i första hand uttryckligen till »frivillig överenskommelse». Först där sådan ej kunnat träffas, skall domkapitlet bestämma beloppet av den »särskilda gottgörelsen». Denna plägar då, såsom redan sagts, fixeras till högst 1,800 kronor. Men i de synnerligen talrika fall då det hela ordnas på frivillighetens väg, torde i regel beloppet vara vida lägre — ej så sällan kanske nästan intet alls, i det att det hela ordnas så att säga in natura; till gengäld för den hjälp som den ene prästen har lämnat den andre lovar den senare att vid ett annat tillfälle giva den förre ett motsvarande handtag. Domkapitlet, som av denna bestämmelses tillämpning icke haft några som helst ogynnsamma erfarenheter, och som finner detta sätt att ordna saken på ett helt annat sätt naturligt, när det gäller exempelvis två präster i samma eller närbelägna pastorat, än i civila ämbetsverk, kan icke finna något skäl, varför denna väg att ordna vikariefrågan skulle, såsom av sakkunnigas förslag skulle bliva en följd, helt avstängas. För övrigt torde det vara ganska sannolikt, att i talrika fall de nya bestämmelserna endast skulle leda till, att man utan att officiellt begära tjänstledighet ordnade saken, såsom redan nu emellanåt torde ske, såsom en ren privatsak, vilket emellertid, med hänsyn till vikten av att domkapitlet i varje moment äger full överblick över tjänstgöringsförhållandena inom stiftet, vore särdeles att beklaga. Domkapitlet i Lund: De sakkunnigas förslag om beredande av semester åt prästerskapet bör som en inledning till en allmän rätt för prästerskapet att komma i åtnjutande av dylik ledighet också förordas. Domkapitlet i Karlstad: Semesterförslaget torde böra komma till genomförande. Domkapitlet i Härnösand: Se domkapitlets yttrande under kapitel I I (1—3). Domkapitlet i Visby: I fråga om semester kan domkapitlet icke helt instämma i de sakkunnigas motivering. Semesterförmånen skall enligt domkapitlets mening icke endast betraktas såsom ett tillfälle till vila. Lika viktigt som åtnjutande av vila och i många fall viktigare är den genom semestern beredda möjligheten att för någon tid vara obunden vid en viss plats. För möjliggörande av resor i bildnings- och utbildningssyfte ävensom av studieuppehåll är semesterrätten av stor betydelse. Härav följer, att behovet av semester
131 icke föreligger endast beträffande äldre prästmän utan även gör sig gällande bland de yngre. Att ekonomiska skäl möjligen lägga hinder i vägen för införandet av en allmän rätt till semester, är beklagligt. Frågan om allmän semesterrätt vore dock värd ett övervägande. Stockholms stads konsistorium: Mot detta förslag har konsistoriet intet annat att anmärka än att semesterfrågan ingalunda genom sakkunnigas förslag fått någon slutgiltig lösning. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Nils Larsson: Se yttrande under kapitel I I (1—3). Kontraktsprosten och boställsnämndsordföranden A. Rune, med vilken boställsnämndsordföranden Knut Collberg i Holmedals-Bergerud samt kontraktsprostarna K. Hedmark, G. Sillen, G. M. Hultgren, F. Carlson, T. L. Peterson, A. Peterzén, L. M. Engström och A. N. Beckman instämt: Mot de sakkunnigas förslag om semester bör ingen invändning göras. Kontraktsprosten A. G. M. Bruncrona: En av många präster efterlängtad förmån att få semester skall ju också enligt förslaget bliva möjlig, ehuru denna förmån synes tyvärr komma alltför få till del. Kontraktsprostarna S. Lindquist och E. Gisslandi: Semester bör beredas åtminstone åt alla ordinarie präster. Sakkunnige kunna ej anföra något hållbart skäl mot denna rättvisa fordran. Semestern bör, i analogi med vad som brukar stadgas för statstjänstemän, bliva längre vid fyllda 40 år. Lämplig semester vore 20 dagar intill 40 års ålder, därefter 30 dagar. Kontraktsprosten A. Stenström: Förslaget om semester kan antagas. Kontraktsprosten H. Östergren: Frågan om semester synes mig icke bliva tillfredsställande ordnad, om det föreliggande förslaget i detta avseende antages. Kontraktsprosten J. Marino: Gentemot de sakkunnigas förslag angående de prästerliga lönernas indelning i tjänsteklasser, lönebeloppens storlek samt åtgärders vidtagande för beredande av semester åt sådana ordinarie präster, som därav kunna vara i behov, synes ur prästerlig synpunkt ingen befogad anmärkning kunna göras. Kontraktsprosten S. Ekström: Semester bör i någon mån beredas samtliga präster om ock med hänsyn till arbetsbördan längden av dylik ledighet sättes olika. Kontraktsprosten H. Brandt: Kommitterade hava ägnat allt för ringa intresse åt frågan om semester för prästerskapet. De ha endast sett semester såsom en vilotid, som blott bör tillkomma särskilt av tjänsten uttröttade, och icke haft tanke på att en väl utnyttjad semester kan ha andra synnerligen välsignade följder för dem, som därav komma i åtnjutande. Och det sätt, varpå de sökt lösa den frågan, kan varken anses lyckligt eller slutgiltigt. Kontraktsprosten C. Persson: Anslaget till prästerskapets semester är orimligt litet, i det att dess fastställande endast skulle kunna bereda några få präster den förmån, som borde tillkomma alla. Kontraktsprosten G. A. Johansson: Anslaget till beredande av semester må komma i första hand de svagast avlönade och äldre prästerna till godo och alldeles särskilt dem som hava att tjänstgöra ensamma i ett pastorat, då det för dem är särskilt nödvändigt att få någon ledighet samt förbundet med särskilda kostnader att erhålla sådan om ock blott för några dagar, detta i synnerhet om kommunikationerna äro dåliga och resekostnaderna för vikarie ställa sig dyra. För att bidraget må bli av någon som helst betydelse bör
132 det ock väsentligt höjas och bestämmelser införas att det må utgå som förslagsanslag. Kontraktsprosten A. Werner: Semesteranslaget bör höjas till minst 200,000 kronor. Denna fråga måste anses såsom synnerligen behjärtansvärd, då en tjänsteinnehavare, som fått och får behålla hälsa och krafter, icke under en tjänstgöring, omfattande flera tiotal år, på grund av svag ekonomi eller andra skäl kunnat komma i åtnjutande av en enda dags ledighet. Kontraktsprosten H. Tideström: Förslaget till semester är tacknämligt, alldenstund en tids sådan är välbehövlig. Anslaget synes dock böra höjas till 200,000 kronor. — Om semesterledighet ej kan beredas på annat sätt, till följd av brist på vikarier, må prästerna i två närliggande pastorat med endast en präst i varje kunna under semestertiden få sköta även varandras tjänst genom duplikation efter domkapitlets bestämmande. Kontraktsprosten G. Ekström, med vilken kontraktsprosten A. G. Ericsson instämt: Med sitt förslag om semester säga sig de sakkunniga åsyfta närmast prästerna i de större arbetstyngda pastoraten ävensom präster i mera framskriden ålder och anse det givet att för dessa präster i högre grad än för andra föreligger behov av vederkvickelse och återhämtning från arbetet, ö e t bör dock beaktas, att även de präster i mindre pastorat, som stå ensamma, bundna i arbetet utan en enda söndags ledighet under hela året, knappast äro i mindre behov av lagstadgad semester än präster i de stora pastoraten, som där genom tjänstebyte lättare kunna förskaffa sig ledighet. Anslaget till semesterledighet bör därför sättas avsevärt högre än det av de sakkunniga föreslagna. Det är sant, att 1925 års kyrkomöte stannade vid 100,000 kronor. Men detta belopp avsåg då endast ett försöksprovisorium under nu gällande löneregleringsperiod, icke den mer definitiva anordning, som bör inträda med nya löneregleringar. Kontraktsprosten C. Christenson: En sak, som jag vill påpeka är, att ordnad semester för prästerna ej skulle vara behövlig så som för statens ämbetsmän, då de hava ett mera omväxlande och rörligt arbete. Låt vara, att så kan vara fallet. Men om man besinnar, att statsämbetsmannen har sina bestämda 6—8 arbetstimmar om dagen på ämbetsrummet, utan press för sinnet, sköter sitt skrivarbete eller annat liknande och har framför allt sön- och helgdagar, omkring 60 årligen, fria, och så besinnar, att prästen har ett ofta mycket spännande tankearbete, som icke sällan dragés ut över nattens timmar, och som kan vålla honom både oro och bekymmer, och detta icke blott årets alla arbetsdagar utan dessutom under andras arbetsfria dagar, årets sön- och helgdagar, under vilka arbetsbördan för honom ofta är som störst med ibland två, tre, kanske fyra föredrag och därtill enskild själavård eller sjukvård, så borde framstå klart, åtminstone för den, som vill taga skäl, att prästen, om någon, särskilt den äldre eller klene prästen för rekreation, krafthämtning och sinneslyftning är i stort behov av semester, något som tydligen skulle komma hans tjänst, hans församling tillgodo. Det är i sanning märkligt, att man även på ett område sådant som det förevarande skall möta det så allmänna underskattandet av prästens arbete och arbetsmöda. Kontraktsprosten O. A. Gunnelius: Semester åt präster torde, såsom de sakkunniga framhålla å sid. 186, del I, på grund av deras arbetes natur icke i allmänhet vara behövlig. Men i de fall, då den verkligen är önskvärd, synes semestertiden såsom t. ex. för folkskolinspektörer böra utsträckas till 6 veckor. Någon höjning av semesteranslaget på grund av semestertidens förlängning
133 från en månad till 6 veckor förutsattes ej, men däremot begränsning av det antal präster, som erhålla semester. Komministern H. Thulin: I det nu framlagda förslaget blir det endast ordinarie präster, som komma i åtnjutande av semesterförmån. Man måste verkligen fråga sig, om icke en extra ordinarie präst bör ha lika rätt till semester som en ordinarie. Ofta tjänstgör en ung präst som v. pastor i ett stort pastorat, där kyrkoherden är gammal och orkeslös, och den unge prästen har en stor arbetsbörda lagd på sina axlar. Är det rättvist att en sådan präst icke tillerkännes samma rätt till semester som en ordinarie? Det föreslås av de sakkunniga, att 100,000 kronor skola fördelas mellan domkapitlen efter förhållandet mellan antalet ordinarie prästerliga tjänster i de olika stiften samt att semestertiden skall vara högst 30 dagar. Jag tillåter mig att anmärka en sak. I Luleå stift och i vissa delar av Härnösands stift äro prästerna vanligtvis kastade ut i ödemarken och måste bildlikt talat kämpa en förtvivlans kamp för att hålla sig uppe i andligt avseende. Det är icke allom givet att uttolka ödemarkens poesi, när snöstormarna rasa och termometern visar — 30 grader. Men i de sakkunnigas förslag finnas inga undantag beträffande semestermöjlighet för ödemarksprästerna gjorda. Skall en präst i Uppland och Skåne, som har några minuters tågresa in till en universitetsstad, och en präst i Karesuando, som har 150 mils resa till huvudstaden, efter häst, i bil och på tåg, ha samma möjligheter till semester? Omöjligt, orimligt, ja, jag säger det ännu en gång — orättvist i högsta grad. Det är just ödemarksprästen, som behöver komma ut och få nya intryck som han bär tillbaka i församlingen att bära frukt. Minst dubbelt så lång semestertid bör en präst i Luleå stifts ödemarker och i finnbygden ha än i det övriga Sverige. Och domkapitlet i Luleå följaktligen dubbla beloppet av de 100,000 kronorna för sådana ödemarks- och finnbygdstjänster.
9. Vid tjänstledighet på grund av sjukdom eller av annan anledning skall i fråga om skyldighet för ordinarie präst att vidkännas tjänstledighetsavdrag i huvudsak gälla vad i motsvarande hänseende finnes stadgat för statliga befattningshavare. Ordinarie präst, vilken får åt sig förordnad §djunkt såsom ämbetsbiträde, skall vidkännas avdrag å lönen med ett belopp, som för dag räknat motsvarar hälften av det för ledighet på grund av sjukdom bestämda tjänstledighetsavdraget. Kammarkollegiet: Det synes kollegiet befogat, att storleken av den löneminskning, ordinarie präst, som erhåller ämbetsbiträde av adjunkt eller åtnjuter tjänstledighet, bör få vidkännas, lämpas efter avlöningens storlek. Efter kollegiets erfarenhet beträffande de nuvarande bestämmelserna om vikariers och ämbetsbiträdens avlöning måste dessa anses både oegentliga och ledande till godtycke. Kollegiet anser det alltså önskvärt att tjänstledig prästs skyldighet att avstå viss del av lönen ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigas förslag. Kollegiet har intet att erinra mot att ordinarie präst må kunna vid sjukdom åtnjuta kostnadsfri ledighet under högst 15 dagar.
134 I avseende å den sid. 188 behandlade frågan om löneavdrag i fall, då ordinarie präst, utan att behöva undfå tjänstledighet, erhåller ämbetsbiträde av adjunkt, torde få erinras därom, att behov av sådan anordning måste antagas numera vara betydligt mera begränsat än tidigare och framdeles bliva det i än högre grad. De bestämmelser, som reglera ordinarie prästs rätt att erhålla ämbetsbiträde, återfinnas i kap. 24 § 29 kyrkolagen samt nådiga brevet den 19 december 1748 och cirkuläret den 21 augusti 1786. Av dessa bestämmelser torde framgå att alldeles särskilda skäl ansetts böra föreligga för att präst skulle kunna få sig ämbetsbiträde anvisat, nämligen tjänstens alltför tunga beskaffenhet eller prästens sjuklighet eller ålderdomssvaghet. Sedan pastoraten i riket numera blivit omreglerade och därvid frågan om erforderligt antal präster överallt blivit prövad, synes det numera endast undantagsvis kunna ifrågakomma att präst på grund enbart av tjänstens tyngd skulle kunna anses vara i behov av ämbetsbiträde; där emellertid sådant förhållande under utvecklingens gång skulle visa sig nödigt bör givetvis behovet avhjälpas genom anställande i pastoratet, såsom också stundom skett, antingen av komminister eller ständig adjunkt. Anställandet genom domkapitlets medverkan av ämbetsbiträde annorledes än provisoriskt lärer få anses strida mot den Kungl. Maj :t genom löneregleringslagen förbehållna befogenheten att bestämma om den kyrkliga organisationen. Vidare har genom emeritilöneinstitutets införande det på sjukledighet och ålderdomssvaghet grundade behovet av ämbetsbiträde (utan tjänstledighet) till stor del bortfallit, och behovet minskas ytterligare i den mån skyldigheten till avgång blir större än nu. Det synes kollegiet därför böra tagas under allvarligt övervägande huruvida ej präst, som av särskild anledning befinner sig i sådana förhållanden, att han väl förmår på tillfredsställande sätt uppehålla det väsentliga av sin tjänst, men för fyllandet av återstoden av sina skyldigheter har behov av ämbetsbiträde, bör, därest ämbetsbiträde beviljas honom, vara skyldig vidkännas avdrag å lönen motsvarande hela tjänstledighetsavdraget eller eventuellt mera. Statskontoret: I frågan om fastställandet av tjänstledighetsavdrag torde böra framhållas, att av 1928 års lönekommitté förslag numera framlagts till ändring i de härmed sammanhängande föreskrifterna i civila avlöningsreglementet. Länsstyrelsen i Kalmar: Se länsstyrelsens yttrande under kapitel II (8)\ Länsstyrelsen i Umeå: Se länsstyrelsens yttrande under kapitel I I (8). Domkapitlet i Linköping: I fråga om ordnandet med tjänstledighetsavdrag uttalar domkapitlet sin önskan att en ytterligare genomarbetning må ske för att vinna så god och rättvis avvägning som möjligt av alla hithörande synpunkter och intressen. Domkapitlet i Skara: Se domkapitlets yttrande under kapitel II (1—3). Domkapitlet i Västerås: Se domkapitlets yttrande under kapitel I I (8). Domkapitlet i Göteborg: Mot det föreslagna tjänstledighetsavdraget torde i och för sig ingen befogad anmärkning kunna göras, då samma föreskrift gäller andra befattningshavare och beträffande dem prövats skäligt. Men just i denna punkt visar sig den väsentliga skillnad, som förefinnes mellan prästen och statens befattningshavare. För dessa senare må det vara oväsentligt, var vikarien erhåller bostad, men icke så när det gäller prästen. Icke minst med hänsyn till den unge vikarien, som för sitt ämbete behöver en äldre ämbetsbroders råd och ledning, är det av största vikt, att han i prästgärden erhåller bostad och vivre. Även för den tjänstledige befattningshavaren, som måste anlita vikarie eller adjunkt, kan en sådan anordning mången gång av flera
135 skäl vara önskvärd. Betydelsen av denna anordning får icke underskattas. Erfarenheten härav är i denna punkt vittnesbörd nog. Därför bör, enligt domkapitlets mening, denna punkt kompletteras med bestämmelse därom, att vikarien, respektive adjunkten bör av den, hos vilken han är vikarie eller adjunkt, åtnjuta bostad och vivre in natura, för vilken förmån ersättning må utgå av vikariens respektive adjunktens kontanta lön, icke efter överenskommelse dem emellan, vilket domkapitlet finner synnerligen otillfredsställande, utan med ett av vederbörande myndighet fastställt skäligt belopp. Domkapitlet i Karlstad: Bestämmelserna om tjänstledighetsavdrag och adjunktslön vid sjukdomsfall torde böra godkännas. Domkapitlet i Härnösand: Beträffande spörsmålet vad präst, som åtnjuter tjänstledighet av annan anledning än semester eller ock beviljats partiell tjänstledighet, skall avstå av avlöningen (tjänstledighetsavdraget) förorda de sakkunniga, att i detta hänseende i görligaste mån tillämpas bestämmelser, motsvarande dem, som härutinnan gälla för de civila befattningshavarna. Ordinarie präst, som fått åt sig förordnad adjunkt såsom ämbetsbiträde, skall enligt förslaget härför utgiva ersättning, motsvarande hälften av det för ledighet vid sjukdom stadgade tjänstledighetsavdraget. Dessa bestämmelser jämte de tillämnade föreskrifterna angående avlöning till de extra ordinarie prästerna innebära rätt genomgripande förändringar i de nu rådande förhållandena i detta hänseende. Det band, som nu i regel består mellan adjunktstagare och adjunkt på så sätt, att en väsentlig del av den senares avlöning utgår in natura genom fri bostad och fritt vivre i den förres hem, kommer genom den ändrade lönelagstiftningen, enligt vilken adjunkten får hela sin avlöning i penningar och adjunktstagaren likaledes har att erlägga kontant ersättning för ämbetshjälp, att lossas. Det patriarkaliska förhållande, som hittills i regel bestått och består mellan adjunktstagare och adjunkt, har givetvis sin stora betydelse för båda parterna, särskilt för den unge prästen, som härigenom kan få, sig själv och församlingen till nytta, en mera ingående ledning och hjälp vid påbörjandet av sin ämbetsutövning. Ett lossande av detta band kan vara ägnat att inge betänkligheter, men domkapitlet förmodar på goda grunder — då adjunkten säkerligen även framdeles skall söka få och även erhålla inackordering i prästgården — att den föreslagna lönereformen i verkligheten ej skall få några i någon väsentlig mån ogynnsamma återverkningar på förhållandet mellan adjunktstagare och adjunkt. Utan tvivel kommer emellertid de här ovan antydda lönebestämmelserna att förorsaka mycket besvär vid tillämpningen i praktiken. Gentemot de nuvarande, mycket enkla och lättillämpliga författningsbestämmelserna^ på detta område svnas nämligen de nya vara mycket invecklade och tillkrånglade. Lönetekniskt sett, måste de därför betecknas som otillfredsställande. Erfarenheterna från motsvarande bestämmelsers tillämpning i fråga om de civila statstjänstemännen torde ej gå i gynnsam riktning. I detta sammanhang torde bemärkas, att enligt 19 kapitlet 18 § kyrkolagen samt kungl. brevet den 5 maj 1762 präst icke alltid behöver söka officiellt tillstånd till tjänstledighet ävensom att icke blott domkapitlet utan även i vissa fall kontraktsprost kan lämna präst tillåtelse till tjänstledighet. Då de tilltänkta nya bestämmelserna om tjänstledighetsavdrag torde, i likhet med vad som gäller statstjänstemännen i motsvarande fall, förutsätta tjänstledighets beviljande av närmast överordnade myndighet — i detta fall domkapitlet — skulle de berörda bestämmelserna kunna med hänsyn till ovannämnda förhållanden komma att verka ojämnt och förorsaka orättvisor.
136 Då det vidare enligt det föreliggande förslaget ej är avsett, att samtliga präster skola beredas semester, kan det synas obilligt, att de, som ej komma i åtnjutande av sådan förmån, skola, när de önska uttaga en mot semester svarande tjänstledighet, vara skyldiga att, om de ej äro sjuka, erlägga de högre tjänstledighetsavdragen. Eättvisligen böra de vid sålunda avsedd tjänstledighet, beräknad till högst trettio dagar årligen, erhålla någon lindring beträffande tjänstledighetsavdraget och domkapitlet föreslår därför, att detta skall utgå med hälften av det för tjänstledighet vid sjukdom stadgade tjänstledighetsavdraget, i varje fall ej med högre belopp än detta sistnämnda tjänstledighetsavdrag. Domkapitlet hyser alltså icke ringa betänkligheter mot godkännande av de av de sakkunniga föreslagna, nu avhandlade lönebestämmelserna. Domkapitlet håller ock före, att de nuvarande bestämmelserna på området äro att föredraga samt att de skulle kunna ersätta de avsedda nya bestämmelserna. Men skulle sådan anordning av tjänstledighetsfrågan kunna på det ena eller andra sättet vidtagas, att orättvisor undvikas i fråga om vikariatsersättningarna, och skulle vidare det ovan av domkapitlet framställda förslaget om minskning i visst fall av tjänstledighetsavdraget för icke semesterberättigade präster vinna godkännande, så vill dock domkapitlet, då de tillämnade nya lönebestämmelserna på området utgöra ett konsekvent utbyggande av lönesystemet enligt den följda förebilden: de civila statstjänstemännens avlöningsreglemente, icke intaga en helt avvisande ställning till desamma. Stockholms stads konsistorium: Förslaget om tjänstledighetsavdrag å lönen är mer betungande för de ordinarie prästerna än nu gällande stadganden och borde, om möjligt, ändras till billigare bidrag. Kontraktsprosten och boställsnämndsordföranden A. Rune, med vilken boställsnämndsordföranden Knut Collberg i Holmedals-Bergerud samt kontraktsprostarna K. Hedmark, G. Sillen, G. M. Hultgren, F. Carlson, T. L. Peterson, A. Peterzén, L. M. Engström och A. N. Beckman instämt: Tjänstledighetsavdrag bör bestämmas, så som de sakkunniga föreslagit. Adjunktsersättningen bör, såsom föreslagits, utgå med hälften av tjänstledighetsavdraget vid sjukdom. Kontraktsprosten E. G. Ljungqvist: Tjänstledighetsavdraget är oskäligt. Kontraktsprosten N. Häger: Minst tillfredsställande synes mig kommitterades förslag vara om de fria sjukledighetsdagarna. Semester kommer ju att mycket sparsamt medgivas. Präst, som åtnjuter semester, får 30 semesterdagar samt därtill 15 fria sjukledighetsdagar (sid. 187). Vore det ej både rimligt och billigt, att ordinarie präst, som ej har förmånen av semester, finge i kompensation minst 30 fria sjukledighetsdagar? Antag, att en yngre eller medelålders präst angripes av svårare akut sjukdom och behöver lasarett- eller hälsobrunnsvård. För en obemedlad sådan blir det särdeles svårt att både kosta på sig dyr hälsovård och betala den dyra sjukledighetsavgiften. I fråga om sjukledighetsavgift för adjunkt synes mig som om den, som behöver hjälp, skulle erlägga halva sjukvårdsavgiften (sid. 188). Huru mycket skall han erlägga, om han behöver vice pastor? Å sidan 208 står, att vice pastor skall i vicepastorsarvode erhålla halva sjukbidraget. Slipper tjänstinnehavaren även då med halva sjukbidraget, eller skall han betala hela bidraget och skall hälften därav gå till kyrkofonden som adjunktslön och den andra hälften som vikariatsarvode utom adjunktslönen? Det må framhållas att med nuvarande pensionering de flesta extra ordinarie befattningar (utom kyrkoadjunkterna) bli vice pastorsbefattningar. Vidare frågas, hur det skall räknas med vikarie för komminister? Skall han
137 som hittills jämställas med adjunkt eller skall han jämställas med vice pastor? I senare fallet blir nog ledigheten mycket betungande för komministern. Kontraktsprosten E. Hagivall: Det torde vid frågan om semester och oavkortad lön under sjukdom tydligare uttalas, att till semesterberättigad präst oavkortad lön skall utgå för sjukdom och semester tillsammans 45 dagar under förutsättning att semestern icke räcker mer än 30 dagar. Om sjukdomen inträffar under semester, bör den på läkarebetyg räknas för sig utanför semestern. Vad präst skall avstå av sin lön till ämbetsbiträde, som tillika är vikarie å tjänsten, står icke lika klart uttalat, som vad vikarien skall äga att uppbära. Förmodligen är det samma belopp, som han är skyldig att avstå vid tjänstledighet på grund av sjukdom. Ännu viktigare är det måhända, att det klart sage's ifrån, att sterbhuset vid dödsfall icke är skyldigt att utbetala mera. Kontraktsprosten B. Wester: Förslaget till löneavdrag vid ledighet på grund av sjukdom eller annan tjänstledighet ställer man sig tvekande inför och undrar, om det i varje detalj är fullt utarbetat. Hur mycket skall en präst, som är tjänstledig för enskilda angelägenheter i själva verket avstå av sin lön? Så mycket kan man säga, att förslaget, fullt genomfört, kommer att drabba den tjänstledige synnerligen hårt och därmed — ^indirekt — även kyrkan. Hur mången ung prästman kan under sådana förhållanden tänka på ledighet för fortsatta studier? Vikariatsersättningen åt ordinarie präst, som förordnas att jämte egen tjänst uppehålla annan sådan, skall enligt förslaget utgå med hela tjänstledighetsavdraget. Man frågar sig, om detta är hela förslaget. I varje fall har icke principen »lika lön för lika arbete» ens tillnärmelsevis tillämpats. Avdraget varierar mellan lägst 4 kronor per dag och högst 10 kronor 50 öre. Kan det förra verkligen anses vara full ersättning? Är icke det senare väl hög ersättning? Och hur ojämnt kommer icke en dylik lag att drabba adjunktstagaren. De Sakkunnige ha tydligen icke tagit hänsyn till trenne kyrkomötens underdåniga framställning om bidrag ur kyrkofonden för dylik vikaries avlöning. Förslaget måste i denna punkt bli föremål för omarbetning. Domprosten E. Berglund: Tjänstledighetsavdragen vid sjukdom under längre tid synas mig vara för stora enligt förslaget. De skulle för en del präster komma att bliva mycket betungande. Avdragen vid ledighet av annan anledning böra ju åtminstone i flera fall rätteligen kunna bliva vida större än vid sjukdom. Dock synes det mig, som om bestämmelserna enligt förslaget bliva sådana, att flertalet präster av ekonomiska skäl nödgades avstå från all tanke på att för enskilda angelägenheter begära tjänstledighet. Kontraktsprosten A. Stenström: Förslaget om vikariearvoden kan antagas. Kontraktsprosten G. A. Johansson: Bestämmelserna om avdraget å prästs lön under tid, då han åtnjuter tjänstledighet för sjukdom, böra omarbetas och förslag framställas därom, att ungefärligen samma bestämmelser komma att i detta fall gälla för präst som för lärare vid folkskola. Läkarvården ställer sig väsentligt dyrare för dem som bo på landsbygden än för dem som ha förmånen att få bo i stad. Sådana bestämmelserna härom nu utformats i det föreliggande förslaget, försvåras det för präst med svag ekonomi att söka ledighet för sjukdom, fast han väl skulle behöva det, då hans ekonomiska ställning genom avdraget från hans lön till lön för vikarie för honom kan fullt förstöras. Han måste därför i det allra längsta draga sig för att söka tjänstledighet fastän detta såväl för honom som för församlingen skulle vara nödvändigt.
138 Kontraktsprosten J. V. Lönnerblad: Önskligt är, att någon större mildhet visas de långvarigt sjuka prästerna än de sakkunniga visa dem på sidan 187 i betänkandet. De tunga avdrag, som här föreslås och som ej kunna lindras på närmare håll än hos Kungl. Maj :t, böra ej fastslås genom en lag. Punkt 9 å sidan 328 bör icke trots den åberopade likställighetsprincipen med statliga befattningshavare godkännas. Anslag till lindring i de sjukas nöd är viktigare än anslaget till de helbrägdas semester. Kontraktsprosten N. Siigner: Ingenting är föreslaget (sid. 330) rörande det arvode, som skall utgå till ordinarie prästman, vilken såsom adjunkt biträder annan ordinarie prästman och vilken torde få anses berättigad till enahanda arvode som adjunkt i egentlig bemärkelse. Kontraktsprosten K. Dahlström: Förslagets bestämmelser angående avdrag vid tjänstledighet och om vikariatsersättningar synas enklare och tydligare än nuvarande bestämmelser, vilka i åtskilliga fall skapat tvistigheter och svårigheter. Komministern F. Johanson: De sakkunniga hava föreslagit att, när extra ordinarie präst uppehåller vikariat, vikariatsersättning skall utgå med halva det för tjänsten stadgade tjänstledighetsarvodet, men, när ordinarie präst jämte egen tjänst uppehåller annan tjänst, med hela nämnda avdrag. De sakkunniga hava utan att angiva något skäl frångått hittills gällande praxis i detta fall, enligt vilket vikariatsersättningen (vikariearvodet) är för båda fallen i huvudsak lika. Skälen torde knappast kunna vara andra än att man ansett att den ordinarie bör hava högre lön än den extra ordinarie, den ordinarie, som uppehåller egen tjänst, får en väsentligt ökad arbetsbörda, den ordinarie är den mer erfarne och hans arbete därför värdefullare o. s. v. i samma stil. Mot detta kan med fullt fog invändas: löneskillnaden är redan förut fullt tillgodosedd, den extra ordinarie kan också i många fall sköta två tjänster, den extra ordinarie med endast en tjänst, i detta fall vikariatet, kan prestera ett värdefullare arbete, enär han får helt ägna sig åt endast en tjänst, medan den ordinarie sköter vikariatet mera såsom ett övertidsarbete o. s. v. Andra synpunkter, för både avlönande och avlönad part förmånligare, synes det mig man kan lägga till grund för en ändring i hittills gällande ordning, om ändring nu är önskvärd. Dessa synpunkter äro: Är vikariatet förenat med uppehållandet av annan tjänst? Vikariatets tidslängd? Tjänstgöringsort för vikariatet. Fyra kombinationer synes man mig här böra taga hänsyn till: 1. Jämte förut innehavd tjänst uppehälles vikariat inom samma tjänsteort en kortare tid. 2. Jämte förut innehavd tjänst uppehälles vikariat inom samma tjänsteort en längre tid. 3. Jämte förut innehavd tjänst uppehälles vikariat å annan tjänsteort. 4. Vikariat uppehälles utan att därmed förenas uppehållandet av annan tjänst. Vad angår 1 kan anföras följande: a) Uppehållande av vikariat jämte förut innehavd tjänst inom samma tjänsteort medför inga nämnvärda extra kostnader för vikarius. b) Det prästerliga ämbetets egenart gör att vikarie för en kortare tid icke kan gå in under den ordinarie tjänsteinnehavarens hela arbetsbörda. Vad han kan göra är att uppehålla den löpande expeditionstjänsten, den till församlingskyrkan knutna predikoskyldigheten, samt påkommande kyrkliga förrätt-
139 ningar. Men den större delen av arbetsbördan, som så att säga mera är knuten till prästens person än till tjänsten, kan han icke påtaga sig, den vidare utsträckta församlingsvården och predikoverksamheten, den enskilda själavården, det sociala arbetet och hjälpverksamheten, den kommunala verksamheten o. s. v., ty häri får var och en av de inom samma tjänsteområde tjänstgörande präster sin väl tillmätta del, och var och en får växa sig in i dessa uppgifter. Detta gör att vikariat för kortare tid för präst inom samma tjänsteområde blir relativt lättskött. Vad 2 angår kan anföras följande: _ _. Gäller vikariat av ovan angivet slag längre tid, måste vikarius träda m även under den del av den ordinarie tjänsteinnehavarens arbetsbörda, som nämnts under b) ovan och får han vidkännas även större representation. Det är svårt att här sätta en tidsgräns, men mycket talar för att den kan sättas till ungefär en månad, isynnerhet som erfarenheten säkerligen giver vid handen, aU ett tjänsteförfall, som sträcker sig utöver en månads tid, i allmänhet blir av långvarig art. Vad 3 angår innebär ett jämte förut innehavd tjänst uppehållet vikariat a annan tjansteort alltid betydligt ökade besvär och kostnader för vikarius. Vad angår 4, # gäller detta alltid extra ordinarie prästmän, åtminstone aro andra tall sällsynta, förordnade som vice pastorer, vice komministrar eller vice kyrkoadjunkter. För dessa innebär förordnandet nästan undantagslöst att de fa göra en dyrbar flyttning med ersättning endast räknad för den personliga resekostnaden, att de måste etablera sig å ny ort, vilket alltid är dyrbart tills de gjort sig förtrogna med ortens förhållande, åtminstone när det gäller landsbygden med dess begränsade och ofta invecklade inköpsmöjligheter, att de måste bosätta sig i en bostad av annan typ och stil än den de sist bebodde, vilket alltid medför extra kostnader, då i de flesta fall nytt lösöre av ett eller annat slag nödvändigtvis måste anskaffas för att bostaden skall fylla de mest elementära krav på trevnad för sig och oundvikliga gäster, att de få vidkännas skada å lösöret vid flyttningen (»tre flyttningar lika med en eldsvåda»), att de få vidkännas hela den på prästgården vilande representationen, att de få kasta sig in i alla en ordinaries ämbetsbördor, både de, som äro mera knutna till ämbetet, och de, som äro mer knutna till personen, ett arbete, som ytterligare försvåras av obekantskapen med ortens och befolkningens förhållanden och särdrag, vilket i alla tänkbara riktningar återverkar på prästens arbete. Med utgång från vad ovan sagts framgår med önskvärd tydlighet, att frånsett om prästen-vikarien är ordinarie eller extra ordinarie bör i 1) fallet utgå, den lägsta ersättningen och i övriga fall en högre ersättning och i det 4) fallet den högsta ersättningen, för att i någon mån giva denna kategori en for ett tillfredsställande uppehållande av tjänsten ekonomisk bärkraft, något som isynnerhet gäller vice pastorer, som med en extra prästlön skola uppbära en kyrkoherdes i ekonomiskt avseende tunga kappa. o I enlighet härmed får jag föreslå en annan utväg till att lösa denna fråga genom en lagstiftning i ungefär följande riktning: Förslag till lagstiftning. När präst jämte förut innehavd tjänst uppehåller vikariat, skall vikariearvode utgå,
140 om tjänstgöringsorten för de båda tjänsterna är densamma, för de första trettio dagarna, med V2, och för den tid vikariatet kan räcka över trettio dagar, med %, om tjänstgöringsorterna för de båda tjänsterna äro olika, med %, av det för tjänsten stadgade tjänstledighetsavdraget. När präst utan att därmed förena annan prästerlig tjänst uppehåller vikariat skall vikariearvode utgå för vice komminister och vice kyrkoadjunkt med % och för vice pastor med hela det för tjänsten stadgade tjänstledighetsavdraget. För de fall där tjänstledighetsavdraget utgår med mindre belopp än hela det lagstadgade tjänstledighetsavdraget må dock Kungl. Maj :t, när särskilda omständigheter förefinnas, som tala därför, på förslag av vederbörande domkapitel kunna för särskilt fall fastställa ett högre vikariearvode, som dock icke i något fall får överskrida hela ovannämnda avdrag. En lagstiftning i denna riktning skulle också säkert medföra en för kyrkofonden fördelaktig ekonomisk verkan i den mån att arvoden till semestervikarier, som säkerligen i de flesta fall skulle falla under den första kategorien, skulle utgå med en betydligt reducerad totalsumma för varje år och därtill skulle kyrkofonden tillföras en skillnad mellan tjänstledighetsavdragen för tjänstledighet av annan orsak än semester och vikariearvoden, som för år uppgick till en icke föraktlig summa, vilken också kunde användas till utjämnande av kostnaden för prästernas semester.
10. Allmän pensionering av de ordinarie prästerna genomföres. Rätt till pension skall inträda vid uppnådda 70 levnadsår och 35 tjänstår. Dock må präst, som även efter fyllda 70 år prövas kunna på ett fullt tillfredsställande sätt utöva sin tjänst, kunna medgivas anstånd med avskedet, likväl icke i något fall längre än till fyllda 73 år. För bestämmandet av pensionens belopp skola gälla samma pensionsunderlag, som fastställts för statliga befattningshavare i motsvarande lönegrader. Prästerna skola icke hava att erlägga någon avgift för den egna pensioneringen. Kammarkollegiet: Sakkunniga hava (s. 171, 172) — med anmärkning att i fråga om storleken av de avgifter för pensionering av änkor och barn, vilka prästerna efter ett eventuellt genomförande av den av sakkunniga föreslagna nya löneregleringen vore pliktiga erlägga, någon större olikhet icke syntes bliva rådande mot vad härutinnan gällde för de befattningshavare, vilka fölle under det civila avlöningsreglementet — funnit sig icke hava haft anledning föreslå någon bidragsskyldighet från prästernas sida till kostnaden för den egna pensioneringen. Av vad sakkunniga under rubriken tjänsternas placering i lönegrader anfört å sid. 173 synes framgå, att sakkunniga företagit ett slags kvittning mellan en eljest skälig befunnen skyldighet för prästerna att underkasta sig löneavdrag för den egna pensioneringen och behovet att vidkännas en del utgifter, som icke hava sin motsvarighet för andra tjänstemän i samma löneställning. Präst, å vilken 1926 års reglemente för prästerskapets änke- och
141 pupillkassa är i sin helhet gällande, kommer att få i årlig avgift till kassan erlägga ett belopp motsvarande 3.5% av de nya kontanta lönerna i högsta löneklassen1 under det att de civila befattningshavarnas avgift är 2.8 % av lönen likaledes i högsta löneklassen. Härtill komma i båda fallen retroaktiv- och^ befordringsavgifter (beträffande prästerna kallade tilläggsavgifter) efter något olika beräkningsgrunder. Kollegiet har icke något att erinra mot att prästerskapet icke behöver vidkännas löneavdrag för den egna pensioneringen. Kollegiet hänvisar ock till vad det annorstädes anför rörande den inverkan på prästlönerna, som må anses vara en följd av den genom 1926 års lagstiftning borttagna nådårsrätten. Åtgärderna till prästerskapets pensionering hava hittills tagits endast stegvis; det första genom 1910 års prästerliga lönelagstiftning och det senaste genom lagen den 13 december 1929 (nr 385). Genom de i ämnet gällande bestämmelserna föreligger det för präst, utnämnd efter emeritilönelagens utfärdande, förpliktelse att under givna förutsättningar avgå med pension (emeritilön), varemot någon ovillkorlig rätt att vid stadgad ålder komma i åtnjutande av emeritilön icke tillerkänts prästerna. Enligt det i sakkunnigas betänkande framlagda förslaget (s. 188—193) skulle denna rätt tilläggas dem, och därigenom komme skyldigheten och rättigheten att avgå med emeritilön att sammanfalla. Efter kollegiets uppfattning föreligga skäl för att en sådan ordning genomföres. Med avseende å genomförandet härav vill dock kollegiet erinra om den svårighet, som under en övergångstid kan uppstå att fylla luckorna efter de avgångna. Prästernas avgång med pension medför uppenbarligen stark påfrestning på den kår av extra ordinarie präster, som står färdig att rycka upp i de avgångnas ställe. Även med beaktande av att många av dem, som komma att avgå med tillämpning av 1929 års lag eller som komme att avgå i händelse av pensioneringens ytterligare utsträckning, törhända vid tiden för sin avgång åtnjöte tjänstledighet på grund av otjänstbarhet eller annan orsak och således tagit i anspråk en extra ordinarie präst som vikarie, måste det dock förutsättas att om en allmän pensionsrätt allt för oförmedlat genomfördes, en brist i^tillgången på extra ordinarie präster skulle vid de ledigblivna tjänsternas återbesättande göra sig gällande. Till denna frågas belysande erinras därom, att enligt propositionen nr 179 till 1929 års riksdag antalet präster i åldern 70—74 år, för vilka pensioneringsmöjlighet öppnades genom den genom propositionen föreslagna, sedermera antagna lagen, uppgick till 134, varav allenast omkring 2 / 5 kunde på grund av det för ändamålet anslagna beloppets begränsning komma i åtnjutande av emeritilön. Ehuru det torde få antagas att sakkunniga avsett, att de vid tiden för den ifrågasatta nya lagen utnämnda tjänstinnehavarna icke mot sitt bestridande skulle kunna efter lagens ikraftträdande pensioneras, torde det få antagas att ett mycket stort antal präster skulle — helst efter den föreslagna betydande förhöjningen i emeritilönens storlek — önska begagna sig av den lämnade möjligheten till avgång, och att alltså en stark minskning i de redan otillräckliga krafter, som vore tillgängliga för fyllande av uppkommande behov, skulle uppstå. Därest det, såsom synes önskvärt, redan i samband med de ecklesiastika lönelagarnas revidering införes en allmän pensionering av prästerskapet, synes det kollegiet nödvändigt att genom lämpliga övergångsbestämmelser ordna så att denna först småningom varder fullt genomförd. 1 Frågan om bibehållande även under ny reglering av bestämmelsen att kassan skall äga rätt att för delägare, som icke äga delaktighet i försäkringsfonden, uppbära en avgift motsvarande 1.5 % av dolaktighetsbeloppet behandlas i annat sammanhang.
142 Mot den föreslagna respittiden av tre år (s. 191) har kollegiet icke någon erinran, ej heller, såsom ovan anförts, mot att den ifrågasatta allmänna pensioneringen äger rum utan att förenas med någon avgiftsskyldighet från prästernas sida (s. 192). Beträffande bestämmandet av pensionernas belopp hava sakkunniga (s. 192) föreslagit, att härutinnan skulle gälla samma pensionsunderlag, som enligt kungörelsen den 12 juni 1925 (nr 277) fastställts för de civila tjänstemännen i motsvarande lönegrader. Jämför man de emeritilöner, som enligt nuvarande bestämmelser tillfalla pensionerade präster, och de emeritilöner, som efter förändringens genomförande skulle tillkomma samma präster, därest de avginge efter inträdet i ny lönereglering enligt sakkunnigas förslag, visar sig att för dem skulle uppkomma en icke oväsentlig förhöjning. Sålunda utgör för närvarande lägsta emeritilön för komminister 3,000 kronor och för kyrkoherde 4,200 kronor samt högsta emeritilön för kyrkoherde 5,500 kronor, men enligt sakkunnigas förslag skulle lägsta emeritilön bliva för komminister 3,920 kronor eller 4,476 kronor (beroende på om den 20 eller den 22 lönegraden bestämmes som lägsta lönegrad) och för kyrkoherde 5,724 kronor, samt högsta emeritilön för kyrkoherde 6,996 kronor, till vilka samtliga belopp komma dyrtidstillägg efter enahanda beräkningsgrund. Någon befogad erinran kan knappast framställas mot att prästerskapets emeritilöner sättas i samma relation till deras löner som de civila befattningshavarnas pensioner till dessas löner. Huruvida redan varande innehavare av emeritilöner tänkts skola bliva delaktiga av^de föreslagna förhöjda lönerna, framgår ej av betänkandet. Likaledes torde få fästas uppmärksamheten på frågan om nuvarande prästernas skyldighet att underkasta sig förändrade bestämmelser rörande pensioneringen. Kammarrådet von Otter, med vilken kammarrådet Klockhoff förenade sig: För pensioneringens ordnande efter de av de sakkunniga föreslagna grunderna saknas väl ej fog; men jag hyser dock betänkligheter mot att man, sedan genom 1929 års lagstiftning pensioneringsmöjligheten ganska betydligt utsträckts, skulle inom loppet av några få år taga ytterligare ett betydande och avgörande steg genom allmän pensionsrätts införande. Visserligen kan det med de sakkunniga sägas att den ekonomiska sidan av saken icke lägger samma hinder i vägen för den allmänna pensionsrättens genomförande som förut, åtminstone med det av de sakkunniga föreslagna finansieringssystemet, men en annan föreliggande svårighet bör icke förbises, nämligen den av kollegium berörda frågan om möjligheten att med utbildade och skolade präster fylla luckorna efter de avgångna. Jag anser därför det böra tillsvidare få bero vid den mera begränsade pensioneringsrätt som följer av 1929 års lagstiftning. Mot de föreslagna beloppen av emeritilönerna har jag ingen erinran under förutsättning att kyrkofonden lämnar tillgång därtill. Statskontoret: Vid åtskilliga tillfällen har statskontoret givit uttryck åt den i de sakkunnigas betänkande hävdade uppfattningen, att avdrag å lönerna icke bör ske för betalandet av pensionsavgifter till egen pensionering. Statskontoret delar de sakkunnigas uttalade åsikt, att det för närvarande i civilförvaltningen tillämpade systemet drager med sig en onödig omständlighet i räkenskapshänseende med åtföljande kostnader till ingen nytta. Uppmärksammas må emellertid, att de sakkunnigas förslag i denna del innebär en icke oväsentlig förmån för prästerskapet, en förmån som icke kommit statens befattningshavare till del. Förslaget i pensioneringsfrågan kommer givetvis att för kyrkofonden medföra högst betydande utgifter, och det torde på grund härav
143 böra komma under omprövning, huruvida icke till mötande av framtida pensioneringskostnader medel böra avsättas till en särskild under kyrkofonden hörande pensionsfond. — Det kan jämväl ifrågasättas, om icke enhetliga pensionsbelopp lämpligen skulle kunna införas för å ena sidan kyrkoherdar och å andra sidan komministrar. I fråga om de sakkunnigas förslag rörande änke- och pupillpensioneringen anser sig statskontoret allenast böra framhålla, att ett godtagande av detta förslag medför avsevärda konsekvenser i ekonomiskt hänseende för prästerskapets änke- och pupillkassa. Länsstyrelsen i Uppsala: De sakkunniges yttrande (s. 173), att prästernas utgifter för traditionell gästfrihet och hjälpsamhet säkerligen till fullo uppväga förmånen av befrielse från skyldigheten att vidkännas avdrag för den egna pensioneringen, vitsordas av länsstyrelsen, med den ändring, att ifrågavarande utgifter säkerligen vida mer än uppväga nämnda förmån och väl skulle kunna motivera även fullständig befrielse från bostadsavdrag eller, om man så vill, motsvarande höjning av lönen. Länsstyrelsen i Jönköping: Beträffande skyldigheten att avgå från prästerlig tjänst synes dylik skyldighet böra föreskrivas för prästerlig befattningshavare, då han fyller 70 år. Länsstyrelsen i Växjö: Se länsstyrelsens yttrande under kapitel I I (1—3). Länsstyrelsen i Kalmar: I fråga om prästernas pensionering är från länsstyrelsens sida intet att erinra. Länsstyrelsen i Kristianstad: För erhållande av pension äro de civila befattningshavarna skyldiga att av sina löner vidkännas avdrag för pensionsavgift till visst årligt belopp. De sakkunniga hava likväl ansett, att prästerna borde vara befriade från skyldigheten att bidraga till kostnaderna för den egna pensioneringen. Något vägande skäl härför anser länsstyrelsen dock icke hava andragits av de sakkunniga. Länsstyrelsen i Malmö: Den av de sakkunniga föreslagna befrielsen från erläggande av pensionsavgifter torde sakna fog. Detsamma torde vara förhållandet med det av de sakkunniga föreslagna bibehållandet av s. k. tjänsteårsrätt. Länsstyrelsen i Halmstad: Med synnerlig tillfredsställelse bör man hälsa förslaget att definitivt ordna prästernas pensionsfråga. Både från prästernas egen och ännu mer från församlingarnas synpunkt är det i hög grad önskvärt, att dessa tjänstemän draga sig tillbaka, när tilltagande ålder gör det svårt eller omöjligt för dem att tillfredsställande fullgöra sina åligganden. För det nuvarande tillståndet, då det beror på prästerna själva att avgöra, huruvida de vid en ålder, som är vida högre än den normala pensionsåldern, skola ^ mottaga emeritilön, kan icke såsom skäl anföras, vare sig att prästerna bevara sina själsoch kroppskrafter längre än andra befattningshavare eller att deras tjänst är av den beskaffenheten att det betyder mindre, ifall den skötes av en icke fullt arbetsför person. Länsstyrelsen tillstyrker därför livligt förslaget om pensionsrätt och avgångsskyldighet vid 70 levnadsår och 35 tjänsteår, dock att anstånd med avskedet må kunna medgivas intill fyllda 73 år. Förslaget att avgift till egen pensionering icke må avkrävas prästerskapet synes visserligen ej väl sammanhänga med det allmänna löne- och pensionssystemet men föranleder dock ingen erinran från länsstyrelsens sida. Länsstyrelsen i Örebro: Uti punkt 10 är föreslaget att allmän pensionering av de ordinarie prästerna skall genomföras. Häremot är givetvis intet att erinra lika litet som att för bestämmandet av pensionens belopp skall gälla samma pensionsunderlag, som fastställts för statliga befattningshavare i motsvarande
144 lönegrader. Däremot måste ifrågasättas anledningen till att de sakkunniga föreslagit, att prästerna icke skola erlägga avgift för den egna pensioneringen. Så är visserligen fallet för närvarande, men uppmärksammas bör, att pensionering av prästerliga befattningshavare i relativt sen tid möjliggjorts och endast för ett synnerligen begränsat antal. Skulle allmän och obligatorisk pensionering genomföras, förefaller som om jämställigheten med statens löntagare kräver att jämväl de prästerliga befattningshavarna tillförbindas att lika med de statliga bidraga till bekostandet av jämväl den egna pensionen. Länsstyrelsen i Västerås: Pensionering bör enligt länsstyrelsens mening ovillkorligen ske vid 70 års ålder, icke minst med hänsyn till befordringsförhållandena. Dessa hava visserligen för närvarande varit goda, men många tecken tyda på att om några år överbefolkning även å den prästerliga banan skall hava inträtt. Skall den prästerliga tjänsteinnehavaren inordnas under avlöningsreglementet, synes tillräckligt skäl ej vara anfört för befrielse från erläggande av pensionsavgift för egen pensionering. Länsstyrelsen i Gävle: Förslaget att i samband med ny lönereglering genomföra en allmän pensionering av prästerskapet är att hälsa med tillfredsställelse. Beredande av pension åt ålderstigna präster ligger givetvis lika mycket i dessas eget intresse, som det skulle lända till gagn för de prästerliga tjänsternas behöriga skötsel. Den relativt höga pensionsålder, de sakkunniga ifrågasatt, lärer kunna försvaras på de skäl, som därför anförts. Länsstyrelsen i Umeå: I fråga om pension måste nuvarande lagstiftning om emeritilöner upphöra och alla prästerliga befattningshavare tillerkännas rätt till pension. För pensionsålderns bestämmande till 70 levnadsår, hava de sakkunniga anfört en motivering, som länsstyrelsen finner bärande. Däremot kan länsstyrelsen icke biträda förslaget, att pensioneringen skall verkställas utan avgiftsskyldighet från prästerskapets sida. Ehuru de prästerliga befattningshavarna och statens befattningshavare icke kunna fullt likställas, torde förhållandena dock icke motivera, att i förevarande avseende skiljaktighet föreligger. Länsstyrelsen i Luleå: Enligt förslaget skulle pensionsrätt för prästerlig befattningshavare inträda vid 70 levnads- och 35 tjänsteår, och skulle denna rätt tillförsäkras vederbörande utan skyldighet att genom avdrag å lönen bidraga till pensioneringen. Det måste erkännas, att pensionsbeloppens avdragande å lönen och dessas redovisning och förvaltning i en särskild fond är ett arbete utan egentlig nytta, men å andra sidan synes det mindre lämpligt, att om man för här avsedda befattningshavare övergår till det lönesystem, som tilllämpas för statens civila befattningshavare och prästernas placering i lönesystemet icke med fog kan anses missgynna dem, de i fråga om skyldighet att bidraga till sin pensionering sättas i annan ställning än de civila befattningshavarna. Domkapitlet i Uppsala: Domkapitlet kan icke giva sin tillslutning till förslaget om obligatoriskt avsked vid 70 års ålder. En rikhaltig erfarenhet visar, att många prästmän kunna på ett utmärkt sätt sköta själavården och sina åligganden efter 70 års ålder. Måhända har åldringens andliga mognad, förvärvade rika kännedom om människohjärtat, förtrogenhet med församlingen och dess medlemmar och hans vördade plats i församlingsbornas hjärtan gjort honom duglig att fullfölja sin prästerliga gärning just i denna församling på ett sätt, som icke kan uppnås av en yngre ny prästman. Domkapitlet kan anföra talande exempel på, att en församling med stor enhällighet uttryckligen begärt
145 att få behålla en prästman, som varit betydligt äldre än 70 år och som forklarat sin bestämda önskan vara att avgå. I övrigt hälsade domkapitlet de sakkunniges förslag om pensionering med glädje. Domkapitlet i Linköping: I prästernas pensioneringsfråga har domkapitlet all anledning att med tacksamhet erkänna intresserat arbete från de sakkunnigas sida. Domkapitlet uttalar dock sin önskan, att en ytterligare genomarbetning må ske för att vinna en så god och rättvis avvägning som möjligt av alla hithörande synpunkter och intressen. Domkapitlet i Västerås: Även ifråga om pensioneringen — rätten och plikten att vid viss ålder avgå med pension — har länge ifråga om prästerskapet rått — och råder i viss mån ännu — från andra tjänstemannaklasser helt avvikande förhållanden. Grunden till att det kunnat fortgå så länge, innan pensioneringen för prästerskapet införts, ligger tydligen i första hand i det prästerliga ämbetets egenart och den betydelse, som det rent personliga momentet där äger, men tillika i den möjlighet, som adjunktsinstitutionen öppnat for en åldrande präst att på ett ämbetsbiträde överflytta de sidor av sin ambetsgarnin», för vilka hans krafter ej mera räcka till. Dessa faktorer ha gjort, att en präst, då de fysiska krafterna ej varit alltför mycket försvagade, ofta kunnat verka till synnerlig välsignelse ännu vid en ålder då på andra områden forutsättningarna härför i regel ej längre finnas, ja, ej sällan då gjort sin kanske mest betydande insats. Det är icke utan ett visst vemod man tanker pa forsvinnandet av dylika, där de rätta förutsättningarna varit för handen, i bastå mening patriarkaliskt präglade förhållanden. Om emellertid trots dessa, införandet av allmän plikt för präst att, visserligen vid en högre ålder an den eljest vanliga, avgå med pension måste i stort sett betecknas såsom en vinst, måste det dock med hänsyn till nyss antydda förhållanden te sig såsom ett önskemål, att ifråga om tiden för pensionsålderns inträde en viss elasticitet alltjämt kunde bevaras. Detta önskemål har ock av de sakkunniga behjartats i det de föreslagit, att en präst, som även efter fyllda 70 år prövas kunna på ett fullt tillfredsställande sätt utöva sin tjänst, bör kunna medgivas anstånd med avskedet, dock icke i något fall längre än till fyllda 73 år. Ifråga om den faktiska tiden för prästs inträde i pensionsåldern torde nu detta förslag knappast innebära någon större ändring i förhållandet till nu gällande ordning, med de däri av 1929 års riksdag och kyrkomöte beslutade förändringar. Även har ar den normala pensionsåldern satt till 70 år och prästs skyldighet att då avgå är här obligatorisk, nämligen under förutsättning att pension då kan beredas honom. Då "emellertid enligt denna ordning endast ett visst belopp årligen ma användas till emeritilöner, torde ett uppskov med pensioneringen i verkligheten komma att äga rum i ungefär samma utsträckning, som enligt sakkunnigas förslag. Skillnaden ligger emellertid däri, att enligt de sakkunnigas forslag uppskovet, såsom det synes, skall ske efter ansökan av den pensionsberättigade prästen, och särskild prövning i varje enskilt fall av hans förutsättningar att fortfarande fullt tillfredsställande sköta sin tjänst, medan enligt nuvarande^ bestämmelser någon sådan ansökan från den präst det gäller icke kommer ifråga, och det yttrande av vederbörande myndighet, som ligger till grund for gallringen mellan de i pensionsåldern inträdda, får den mjukare formen av en motivering av den ordning, i vilken dessa föreslås till erhållande av pension. Med hänsyn till det för alla parter behagligare i denna ordning och särskilt till önskvärdheten av att den enskilde prästen befrias från den ömtåliga uppgiften 10—010252
146 att här skola tala i egen sak, vill domkapitlet avgjort förorda bibehållandet av nu gällande bestämmelser. Domkapitlet i Lund: De sakkunnigas förslag om pensionering av prästerskapet är av natur att kunna med all styrka förordas. Domkapitlet i Karlstad: Förslagen om pension eller emeritilön torde böra godkännas. Domkapitlet i Visby: Beträffande slutligen de ordinarie prästernas pensionering synas de sakkunniga ej hava tagit tillräcklig hänsyn till förhållandena, sådana de i verkligheten te sig. På grund av den skiftande vitaliteten och dugligheten samt lämpligheten i övrigt för kallet hos de olika individerna bör i stället för de sakkunnigas förslag om avgång med pension vid 70 års ålder med möjlighet till tre respitår stadgas en vidare latitud, lämpligen 68—75 år, gärna, om så erfordras, med bibehållande av nuvarande ordning med emeritilön efter anmälan från domkapitlet. Stockholms stads konsistorium: Pensionering bör ej stadgas såsom ovillkorlig^ inträdande vid 73 år, utan bör möjlighet finnas för Kungl. Maj :t att därifrån dispensera, om sådana skäl därtill i särskilt hög grad förefinnas, vilka sakkunniga själva anfört (del I, sid. 191). Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Nils Larsson: Pensionsfrågan bör ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Boställsnämndsordföranden Swen Jönsson i Lövestad: Ingen saklig invändning synes ^böra göras emot att präst skall vara skyldig att avgå från tjänst vid 70 års ålder och berättigas till pension, men det kan icke anses obilligt att han i någon mån får deltaga med avgifter till densamma. Boställsnämndsordföranden Anders Hansson i Ravlunda: Den av de sakkunnige föreslagna friheten från erläggande av pensionsavgifter anser jag sakna allt fog, och finner jag en sådan bestämmelse i jämförelse med andra pensionsgrupper verka klassbetonad i socialt avseende. Kontraktsprosten och boställsnämndsordföranden A. Rune, med vilken boställsnämndsordföranden Knut Collberg i Holmedals-Bergerud samt kontraktsprostarna K. Hedmark, G. Sillen, G. M. Hult gr en, F. Carlson, T. L. Peterson, A. Peterzén, L. M. Engström och A. N. Beckman instämt: Mot de sakkunnigas förslag om pension eller emeritilön bör ingen invändning göras. Däremot böra änka och barn efter avliden pensionerad präst äga samma rätt till tjänsteår, som tillerkännes ordinarie prästers efterlevande. Änke- och pupillkassan har räknat med, att denna deras nuvarande rätt skall bestå. Kontraktsprosten A. G. M. Bruncrona: Ett enligt min mening tacknämligt förslag är stadgandet om 70 år såsom den lagstadgade åldersgränsen för pensionering. I förra tider kunde det ju gå an, att präster innehade sina tjänster, tills de voro 80 år och därutöver. Men dels var det då lättare att få hjälppräst, dels kräver den närvarande tiden av en präst större rörlighet än som i vanliga fall gäller den som fyllt 70 år. Kontraktsprosten A. Stenström: Förslaget om pensionering kan antagas. Kontraktsprosten G. A. Johansson: Det vore i högsta måtto gagneligt, att bestämmelser kunde erhållas, så att präst kunde erhålla rätt att få avgå med pension vid 68 års ålder, med rätt att få kvarstå i tjänst till 70 års ålder, och att det därefter må bero på särskilt tillstånd att få kvarstå någon tid däröver. Kontraktsprosten A. Werner: Skyldighet för präst att avgå med emeritilön bör bibehållas. Skälen härtill äro flera. Vid fyllda sjuttio år kan en tjänstinnehavare av helt naturliga grunder icke längre, om ej i rena undantagsfall,
147 fullt tillfredsställande fullgöra sina åligganden vare sig med hänsyn till kyrka eller församling. Möjligen kunde ju tänkas att prästman även efter fyllda sjuttio år skulle äga rätt kvarstå i sin tjänst under ytterligare tre år, dock endast efter årlig ansökan, tillstyrkt av läkare. Detta i likhet med t. ex. provinsialläkare. Det yngre prästerskapets berättigade önskningar om befordran torde ej heller få helt lämnas ur räkningen, även om dessa numera i många fall förefalla föga motiverade. Man får väl i detta såsom så mycket annat komma ihåg att vi leva i ångans och elektricitetens tidevarv. Allt skall gå hastigt. Skäl ha visserligen anförts mot här vidrörda skyldighet, men dessa ha knappast varit bärande. De synas bottna i ett känslotänkande, som för dylika frågors bedömande är föga motiverat. Kontraktsprosten H. Tideström: Präst må även efter uppnådd pensionsålder kunna få i sin tjänst kvarstå, då kropps- och själskrafter äro goda, prästbrist gör det önskligt, domkapitlet självt därom till honom hemställer samt Kungl. Maj :t det bifaller. Kontraktsprosten O. Boiling: Bestämmelsen, att präst efter fylla 70 år må kunna i vissa fall kvarstå i tjänsten ytterligare 3 år, bör utgå. Kontraktsprosten G. Ekström med vilken kontraktsprosten A. G. Ericsson instämt: I motsats till nu gällande lag, som icke har någon bestämmelse om ovillkorlig och allmän tvångsavgång vid viss ålder för mottagande av emeritilön, vilja sakkunniga även på detta område göra slut på den kyrkliga lagstiftningens egenart. Förslaget har den förtjänsten, att det stadgar verklig rätt för präst att efter uppnådd viss levnadsålder erhålla pension. Men med bestämmelsen om de 73 åren borttager det föreslagna pensioneringssystemet en väsentlig del av den smidighet och anpassningsförmåga, som det nuvarande systemet med emeritilöner äger och som utgör en av dess förtjänster. Maximiålder för avgång är nu icke stadgad. Åldern vid avgången beror av Kungl. Maj :ts prövning i varje förekommande fall. Kungl. Maj :t bör bibehållas vid denna rätt. Mellan prästerliga tjänster råder större inbördes olikhet än mellan tjänsterna i ett statligt ämbetsverk. Och då kan det hända — erfarenheterna från emeritilönelagens tillämpning bekräfta detta — att präst även i högre ålder än 73 år kan ha sådan arbetsförmåga, att denna i förening med hans erfarenhet av församlingens alla förhållanden kan göra det till en verklig fördel för församlingen, åtminstone då det gäller en församling med mindre krävande tjänstgöring, att få behålla honom i tjänst. Sakkunniges eget yttrande kan här med skäl åberopas mot deras eget förslag: »Den större livserfarenhet, som följer med den högre levnadsåldern, kan säkerligen i många fall vara kyrkan till stort gagn.» Härtill kommer den i hög grad beaktansvärda omständigheten av tidvis inträffande prästbrist. Under rådande prästbrist är det ett starkt kyrkligt intresse att så länge som möjligt få behålla i tjänst de präster, som härtill äga krafter och villighet. Å andra sidan vore det önskligt att möjlighet att få avgå inträdde tidigare, t. ex. vid fyllda 68 år, för präster, som själva önska avgå. För det yngre prästerskapets befordran så väl som för kostnaderna i det hela för pensioneringen skulle denna eventuella tidigare avgång i förening med det eventuella längre kvarståendet i tjänsten sannolikt få enahanda verkan som sakkunniges förslag, vilket emellertid är stelare och äger mindre anpassningsförmåga. Kontraktsprosten O. A. Gunnelius: Rörande prästernas pensionering synes intet hava tillkommit efter antagandet den 9 december 1910 av lagen om emeritilöner åt präster av sådan art, att benämningen emeritilön bör utbytas mot ordet pension. Skälen för bibehållande av uttrycket emeritilön böra framdeles bli större
148 än hittills på grund av prästernas tidigare avgång från de lokala tjänsterna. Någon rimlig anledning att utbyta ordet emeritilön mot pension finnes därför icke. För bestämmande av emeritilönens eller pensionens belopp skola gälla samma pensionsunderlag som för de statliga befattningshavarne i motsvarande lönegrader. Detta är rätt och billigt. Felaktigheten i förslaget träder först fram, då för den 32 lönegraden, som saknar motsvarighet i civilstatens avlöningsreglemente, skall bestämmas pensionsunderlag. Då övergiva de sakkunniga en av de bärande principerna i sitt lönesystem och föreslå med så ohållbara motiv, att de icke ens förtjäna något bemötande, att den 30 och den 32 lönegraden skola jämställas. Lönegrad och pensionsbelopp stå alltid enligt för statliga befattningshavare gällande reglementen i ett sådant förhållande till varandra, att en sådan som den föreslagna bestämmelsen icke förekommer. Men då bör den ej heller finnas i stadgandena rörande prästernas pensionering. Rätt och billighet kräver det. Bleve, såsom förut sagts i annat sammanhang, lönegraden A 1 med dess pensionsunderlag bestämd för de få präster, varom här är fråga, skulle ock den här angivna orättvisan försvinna. Kyrkoherden G. Grönquist: Betänkandet föreslår, att allmän pensionering av de ordinarie prästerna genomföres. Därpå är ju ingenting att anmärka. Men de sakkunniga hava icke gjort något undantag jämlikt lagen om emeritilöner för präster den 9 december 1910, där det i § 10 heter: »redan utnämnd tjänsteinnehavare vare ej mot sitt bestridande skyldig att, mot åtnjutande av emeritilön, avgå från sin befattning». Humaniteten fordrar, att den bestämmelsen kvarstår, om föreliggande förslag godkännes. J a g vill så kraftigt som möjligt framhålla detta. Komministern A. Thulin: Det torde nog möta hart när oöverkomliga svårigheter att få genomförd samma pensioneringssystem för prästerna som t. ex. för lärarna med pensionsåldern redan vid 60 års ålder. Vare det mig tillåtet att anmärka, att många präster redan vid 60 års ålder känna sig utarbetade och oförmögna att ge sin församling något nytt. Det finns naturligtvis människor, som ända in i livets sena höst bevara gosselynnet, och sådana människor äro icke så sällsynta bland prästerna, men erfarenheten visar, att i de församlingar, där kyrkoherden är gammal och orkeslös, finner sektväsendet en härlig jordmån. I vår tid, då kyrkan upplever en renässans och ånyo börjar återvinna det grepp om folket, som den under många flydda decennier varit förlustig, är det ett livsintresse för kyrkan att de präster, som redan före 70-årsåldern känna sig utarbetade och ej ha mer att ge sina församlingar, få avgå med ordentlig pension. Därvid måste givetvis pensionsfrågan lösas på ett bättre sätt. Jag vet, hur det andliga livet i många församlingar på grund av prästens höga ålder och oförmögenhet att resa omkring i församlingen kan förödas och församlingen bli ett rov för sekter och samfund av alla möjliga slag. En präst, som i 35 års tid varje dag gett ut det bästa han ägt, sin tro på en kärleksfull Gud, är nog glad att få lämna sin församling åt en yngre kraft redan vid 60 års ålder, om tillräcklig pension beredes honom. Det är nog ofta så, att en präst vid 60 års ålder nyss blivit kyrkoherde och kanske ännu vid den åldern har skulder. Han måste stå kvar i sin tjänst för sin ekonomis skull, fastän han kanske känner sig trött av dagens möda. — Mig synes en ytterligare sänkning av pensionsåldern vara nödvändig till åtminstone 65, ja, varför icke till 60-årsåldern, och detta just med tanke på den oerhörda kallelse, som kyrkan i våra dagar har, nämligen kallelsen som levande andekyrka.
11. Tjänsteårsrätt för dödsbo efter kyrkoherde och komminister bibehålles, varemot den änka och barn efter pensionerad präst tillerkända t j anstår sr ätten upphör. Kammarrådet von Otter, med vilken kammarrådet Klockhoff förenade sig: Förslaget om upphörandet av tjänsteårsrätten för änka och barn efter pensionerad präst synes opåkallat. Det torde böra erinras därom att upphörandet av tjänsteåret skulle komma att inverka på prästerskapets änke- och pupillkassas förbindelser. I vilken mån härigenom kan övas ogynnsam inverkan på pensionsutdelningen är jag icke i tillfälle att bedöma. Statskommissarien Thorstenson yttrade i statskontoret: För förslaget om upphörande av tjänstårsrätten för änka och barn efter pensionerad präst hava inga skäl anförts. Då jag ej heller kan finna någon anledning till ett frångående av vad i sådant avseende enligt lagen om emeritilön för närvarande gäller, kan jag ej biträda förslaget i denna del. Statskommissarien Spilhammar yttrade i statskontoret: Beträffande tjänsteårsrätten för änka och barn efter pensionerad präst vill jag för min del ifrågasätta lämpligheten av denna rätts upphörande, åtminstone utan en undersökning om den inverkan upphörandet av tjänsteåret kan hava på prästerskapets änke- och pupillkassas förbindelser. Länsstyrelsen i Kalmar: I fråga om tjänsteårsrättens upphörande för dödsbo är från länsstyrelsens sida intet att erinra. Länsstyrelsen i Malmö: Se styrelsens yttrande under kapitel I I (10). Domkapitlet i Göteborg: Domkapitlet vill här ifrågasätta lagligheten av att beröva änka och barn efter pensionerad präst dem tillerkänd tjänsteårsrätt. Även om det kan anses önskvärt, att en dylik rätt i framtiden upphäves, torde åtminstone deras rätt böra respekteras, vilka genom nu gällande lag och förordningar tillförsäkrats denna förmån. Domkapitlet i Luleå: I punkt 11 av sin sammanfattning föreslå de sakkunnige, att tjänsteårsrätt efter kyrkoherde och komminister bör bibehållas, men att däremot änkor och barn efter pensionerad präst icke må bibehållas vid sin nuvarande tjänsteårsrätt. Domkapitlet kan icke finna det förenligt med rättvisa och billighet, att en prästmans efterlevande anhöriga skola bli sämre ställda, därför att denne avlidit först sedan han erhållit pension, än om han avlidit, medan han ännu var i tjänst. Domkapitlet avstyrker därför de sakkunniges förslag i vad det angår änka och barn efter pensionerad präst. Stockholms stads konsistorium: Härvid är intet att erinra. Kontraktsprosten C. R. Sundell: Då anledning att bibehålla tjänsteårsrätt för änka och barn efter pensionerad präst säkerligen ej ansetts saknas, när de hittills gällande bestämmelserna i detta avseende vidtogos och kommitterade ej anfört skäl för den föreslagna ändringen, men densamma innebär ett avsteg från traditionsbunden praxis, föreslås, att denna ändring ej må komma till utförande. Kontraktsprosten C. G. Cornelius: Den obetydliga pension änka kommer i åtnjutande av motiverar tjänsteårsrättens bibehållande. Kontraktsprosten O. A. Gunnelius: Tjänsteårsrätten efter pensionerad präst skall enligt de sakkunnigas förslag upphöra. Skulle detta förslag godkännas,
150 lära utsikterna för den nya löneregleringens ikraftträdande samtidigt för hela riket t. ex. den 1 januari 1935, såsom de sakkunniga tänkt sig, vara synnerligen små. Det är för mycket begärt, att präst godvilligt skall medgiva, att vid hans död änka och barn skola gå miste om emeritilönens bibehållande under IV2 år och i stället få denna utbytt mot den lilla pensionen från prästerskapets änkeoch pupillkassa. En dylik bestämmelse torde för övrigt ej vara rättvis gent emot nämnda kassa. Huru härmed må förhålla sig, saknar jag naturligtvis förutsättning att bedöma, men däremot vet jag, att, ifall det förut nämnda förslaget godkännes, flere präster, för vilka den nuvarande konventionen icke upphör förrän efter mitten av 1940-talet, icke anse sig med hänsyn till sina familjer kunna gå med på den nya regleringen särskilt som även andra de sakkunnigas förslag försämra deras ekonomiska ställning. De sakkunniga ha icke anfört några som helst skäl (sid. 193 och 328, del 1), varför denna nu beviljade förmån skall fråntagas änka och barn efter emerituspräst. Förmodligen ha de tänkt sig, att änke- och pupillpensionerna från prästerskapets änke- och pupillkassa skola nå upp till samma belopp som motsvarande pensioner från civilstatens änke- och pupillkassa. Så blir emellertid icke fallet. Prästernas änkor och minderåriga barn få allt fortfarande även efter de nya bestämmelserna för kassan lägre pensioner. Och många präster kommo av skilda anledningar icke att förklara sig villiga gå in på de för kassan gällande nya bestämmelserna, varför i dessa fall endast de obetydliga pensionerna allt fortfarande erhållas. Många präster kunna därför ej gå in på de föreslagna nya villkoren om skyldighet att vid viss ålder avgå från sina tjänster samt den därmed förenade förlusten av emeritilönerna för hustrur och barn. Skall, såsom de sakkunniga tänkt sig, den nya löneregleringen kunna samtidigt träda i kraft för hela riket, måste undantagsbestämmelser för vissa präster intagas i det blivande avlöningsreglementet, ifall något för mig okänt skäl nödvändiggör, att den änka och barn efter emerituspräst tillerkända tjänsteårsrätten i allmänhet måste upphöra. Dylika undantagsbestämmelser för vissa präster beträffande löneförmånerna vid de tjänster, som de innehava, ha de sakkunniga föreslagit (sid. 210 och 330, del I ) , varemot de utan motivering strukit den nu gällande förmånen om tjänsteårsrätt för änka och barn efter emerituspräst. Här tarvas oundvikligen ändring. Kyrkoherden G. Grönquist: Jämväl ifråga om änkors nådar måste rättvisligen bestämmelsen i kungörelsen den 17 december 1926 bibehållas, där det heter, att den nådårsrätt, vilken tillkommer efterlevande efter tjänsteinnehavare, som avlidit före den 1 maj 1927, eller som avlidit vid tjänst, vilken han omedelbart före sagda dag innehade, o. s. v. skall lämnas oförkränkt (se denna kungörelse). Det förhåller sig nämligen så att de präster, som i denna kungörelse avses, måste betala betydligt högre avgifter till änke- och pupillkassan för att både få bibehålla nådåret för änkan och förskaffa henne högre pension. I den blivande löneregleringslagen måste denna bestämmelse inryckas.
12. Löner och pensioner skola utbetalas månadsvis i efterskott. Länsstyrelsen i Kalmar: I fråga om tiden för utbetalningen av löner och pensioner är från länsstyrelsens sida intet att erinra. I/änsstyrelsen i Malmö: Se länsstyrelsens yttrande under kapitel I I (8).
151 Länsstyrelsen i Umeå: Se länsstyrelsens yttrande under kapitel I I (8). Domkapitlet i Lund: Se domkapitlets yttrande under kapitel I I I (20—28). Stockholms stads konsistorium: Härvid är intet att erinra. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Bengt Carlheim-Gyllenskiöld: Se yttrande under kapitel II (1—3). Kontraktsprosten och boställsnämndsordföranden A. Rune, med vilken boställsnämndsordföranden Knut Collberg i Holmedals-Ber g erud samt kontraktsprostarna K. Hedmark, G. Sillen, G. M. Hultgren, F. Carlson, T. L. Peterson, A. Peterzén, L. M. Engström och A. N. Beckman instämt: Lönen bör utbetalas månatligen av kyrkoråden såsom hittills eller i vissa fall av domkapitlet. Kontraktsprosten C. Bulow: Varför lönen skall utbetalas i efterskott är icke lätt att förstå. Lärarne vid folkskolorna erhålla sina löner i förskott. Varför icke prästerna? I många, för att icke säga, i flertalet fall skulle detta vara både efterlängtat och behövligt. Domprosten O. Norberg: Varför lönen månadsvis i efterskott? Andra ämbets- och tjänstemannagrupper få förskottsvis för varje månad. Kontraktsprosten A. F. Klefbeck: Se yttrande under punkterna 1—3.
13. Gällande bestämmelser rörande rätt för präst att tillgodonjuta avkastningen av donation »utöver lönen» upphävas. Anses åter sådan rätt böra i någon utsträckning bibehållas, bör densamma kunna göras gällande allenast med avseende å donation tillkommen efter den 11 juli 1862 och vidare endast under förutsättning, att donators avsikt, det donationsavkastningen skall tillkomma tjänstinnehavaren såsom tillägg till den vid varje tid utgående reglerade lönen, i donationsurkunden erhållit ett klart och otvetydigt uttryck. Avdrag å lönen i anledning av en sådan förmån bör för dylikt fall icke förekomma. Kammarkollegiet: Beträffande spörsmålet huru de till prästerskapets förmån gjorda donationerna böra behandlas (sid. 193—199) anser sig kollegiet, som annorstädes har anledning närmare ingå på spörsmålet om behandlingen av donationer, sakna anledning ifrågasätta ändring i den ståndpunkt, som intages av gällande lag (1910 års avlöningslag 7 §). Kammarrådet von Otter, med vilken kammarrådet Klockhoff förenade sig: I likhet med såväl kollegium som ett stort antal i ärendet hörda andra vederbörande anser jag nu gällande bestämmelser om donationer utöver lönen böra bibehållas. Statskontoret: Beträffande vad de sakkunniga anfört om donationer »utöver lönen» vill statskontoret erinra, att liknande spörsmål föreligga i fråga om viss lärarpersonal, och såsom sin mening uttala, att hela detta komplex av spörsmål synes vara så oklart, att ett domstolsavgörande får anses önskvärt. Statskommissarien Spilhammar, med vilken statskommissarien Thorstenson instämde: Vad de sakkunniga alternativt föreslagit ifråga om rätt för präst att tillgodonjuta avkastning av »donation utöver lönen» anser jag böra hava avseende icke blott, såsom de sakkunnigas förslag innebär, å donation, tillkom-
152 men efter den 11 juli 1862, utan även å donation, som tillkommit före nämnda tid. Centralstyrelsen för allmänna svenska präst förening en: Sakkunniges förslag att fråntaga präst all rätt till donationer utöver lönen innebär en undantagslagstiftning av betänkligaste art i fråga om donationer. Donationer för kyrkliga ändamål ha väl rätt till samma respekt som alla andra donationer. Centralstyrelsen måste fasthålla vid att i den mån avkastningen av donation enligt nuvarande lagstiftning på grund av Kungl. Maj :ts beslut eller genom domstols avgörande tillerkänts prästerlig tjänstinnehavare såsom förmån utöver lönen, sådan rätt också för framtiden bibehålles. En privaträttslig rättighet borde väl icke såsom sakkunnige föreslå, utan vidare kunna fråntagas rättsinnehavaren. Det är besynnerligt, att sakkunnige kunnat föreslå något, som så uppriver grundvalarna för rättssamhället. Öv er ståthållar ämbetet: Starkt torde kunna ifrågasättas, om de sakkunnigas förslag om upphävande eller inskränkande av rätten att uppbära donerad »förmån utöver lönen» kan genomföras utan kränkande av gällande rätt. I alla händelser borde en sådan åtgärd icke kunna få vidtagas utan ingående undersökning i varje särskilt fall om de villkor, under vilka donationen gjorts. Man torde böra förutsätta, att donators avsikt varit att gynna en viss församling och dess pastor och ingalunda att, såsom enligt förslaget skulle ske, bidraga till prästerskapets avlöningsförmåner i allmänhet. Länsstyrelsen i Uppsala: Länsstyrelsen måste motsätta sig upphävandet eller inskränkandet av rätten att uppbära donerad »förmån utöver lönen». Förslaget härom motiveras väsentligen med omsorg om lönesystemets formella renhet och vilar sålunda på en starkt schematiserande uppfattning. Den åberopade permutationsrätten har icke här någon tillämpning. Även om man skulle anse, att donator ytterst velat gynna icke prästmannen, utan församlingen, måste man säga sig att det är en fördel för församlingen, om bättre förmåner kunna utan uppoffring för dess medlemmar bjudas prästmännen. Men enligt förslaget med dess utjämnande utdebitering av församlingsavgifterna skulle donationen icke för församlingen medföra ens fördelen av minskade utgifter, utan komma de avgiftsskyldiga i hela riket till godo. Länsstyrelsen i Växjö: Se länsstyrelsens yttrande under kapitel I I (1—3). Länsstyrelsen i Kalmar: Länsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av att gällande bestämmelser och stadganden rörande rätt för präst att tillgodonjuta avkastningen av donation »utöver lönen» och i fråga om rätt för församling att höja fastställd prästlön upphäves. Länsstyrelsen kan ej dela de sakkunnigas starka betänkligheter mot att en församling söker åt sig förvärva de mest nitiska och förtjänta prästerna. Ej heller får det tagas för givet, att det skulle bliva de ekonomiskt bäst situerade församlingarna i landet, som skulle begagna sig härav. Kyrkligt intresse och ekonomiskt välstånd gå icke alltid hand i hand. Länsstyrelsen i Visby: Rätt för präst att tillgodonjuta avkastning av donation utöver lönen ävensom rätt för församling att höja fastställd prästlön bör få gälla, då härvid avses att bereda församling möjlighet att genom extra förmåner söka åt sig förvärva särskilt lämpliga prästmän. Dock synes Kungl. Maj :ts tillstånd härvid i varje fall böra sökas. Länsstyrelsen i Malmö: Självfallet förordar länsstyrelsen utan några som helst alternativ bortfallandet av rätt till avkastning av donation utöver lönen samt upphävandet av rätten för församling att höja fastställd prästlön. Dock borde möjlighet beredas prästman, som icke vill gå in på de nya löneförmånerna,
153 att kvarstå å gammal stat. Med de växlande avlöningsförhållanden, som hittills gällt, skulle nämligen kunna tänkas, att en eljest för prästerskapet i gemen mycket förmånlig lönereglering skulle kunna ställa sig oförmånlig för en eller annan innehavare av prästerlig befattning. Under hans tjänstetid borde han få behålla sin nuvarande avlöning. Länsstyrelsen i Vänersborg: De sakkunnige hava föreslagit, att gällande bestämmelser om rätt för präst att tillgodonjuta avkastningen av donation »utöver lönen» skulle upphävas. Därest dock donator klart och otvetydigt avsett att bereda innehavaren av viss prästerlig tjänst förbättrad ställning genom tillägg till den lön, som han i varje fall skulle åtnjuta, anser länsstyrelsen det icke°vara mer än tillbörligt att donators vilja respekteras. Länsstyrelsen i Karlstad: De sakkunniga hava ifrågasatt, att gällande bestämmelser om rätt för präst att tillgodonjuta avkastning av donation »utöver lönen» skulle upphävas. Länsstyrelsen håller för sin del före, att om donator klart och otvetydigt avsett att bereda vederbörande tjänsteinnehavare ^en förbättrad ställning genom tillägg till den lön, som han i varje fall skulle åtnjuta, det icke finnes skälig anledning att icke bibehålla tjänsteinnehavare vid rätten till avkastningen. Avdrag å lön i anledning av en sådan förmån bör för dylikt fall icke förekomma. Länsstyrelsen i Västerås: Beträffande donationer »utöver lönen» anser länsstyrelsen, att där donator givit uttryck för sin vilja, att avkastning skall tillkomma tjänsteinnehavare utöver lön, detta uttryck måste respekteras. Länsstyrelsen i Östersund: Ifråga om donations inverkan på avlöningen för viss befattning förefaller det, som om de sakkunniga i alltför liten grad respekterat donators vilja. Om denna går ut på att tillförsäkra innehavaren av en viss befattning en förmån utöver den lön, som eljest skulle tillkomma befattningen, torde detta donators syfte kunna uppehållas utan tillämpning av någon permutationsprineip. Beträffande bevisningen angående donators avsikt synes det kunna ifrågasättas att även för framtiden tillämpa de beslut, som meddelats av Kungl. Maj :t vid löneregleringarna eller efter rättegång av högsta domstolen. Länsstyrelsen i Luleå: En övergång till det föreslagna lönesystemet finner länsstyrelsen liksom de sakkunniga ha till följd, att donationer »utöver lönen» böra ingå till den gemensamma prästlönekassan. Dessa donationer hänföra sig till en tid, då avlöningssystemet vilade på helt andra principer än det nu föreslagna, vårföre också grunden för deras fortbestånd såsom en för den särskilda prästerliga befattningshavaren avsedd löneförmån saknas. Domkapitlet i Uppsala: Förslaget att upphäva nu gällande bestämmelser angående rätt för präst att tillgodogöra sig avkastningen av donation utöver lönen, kan domkapitlet icke biträda. De sakkunniges förslag härutinnan synes domkapitlet vittna om brist på hänsyn för bestående rättigheter och avlidna donatorers vilja. De donationer, som icke förbundits med villkor om minskning i lön eller viss motprestation, måste, så vitt domkapitlet kan finna, vara ämnade såsom förmån utöver lönen, och ött frånhändande av en dylik förmån måste uppenbarligen vara rättskränkande. Gentemot de sakkunnige vill domkapitlet eftertryckligt betona, att rättigheter på det kyrkliga området ha lika grundade krav på att respekteras som vilka andra rättigheter som helst. Att fråntaga en prästerlig befattningshavare till honom donerad egendom är icke mindre rättskränkande än att "fråntaga till exempel Nobelstiftelsen eller Nordiska museet till dessa institutioner donerade medel. Domkapitlet ser sig här nödsakat att påyrka respekt
154 för rätten och pietet mot döda och levande donatorers uttalade och i handling ådagalagda vilja. Domkapitlet i Linköping: Domkapitlet vill med styrka motsätta sig förslaget från de sakkunnigas sida om upphävande av rätt för präst att tillgodonjuta avkastningen av donation »utöver lönen». Domkapitlet kan icke finna, att tillbörlig respekt är iakttagen för en tydligt manifesterad vilja, som eljes brukar omgivas med största pietet. Domkapitlet i Skara: I frågan om donationer utöver lönen instämmer domkapitlet med reservanten. Domkapitlet i Västerås: Ifråga om rätt för präst att tillgodonjuta avkastningen av donation »utöver lönen» hemställa de sakkunniga, som icke heller här synas domkapitlet hava till fullo beaktat egenarten i den prästerliga tjänsteinnehavarens ställning till sin församling, i första hand att denna rätt helt må bortfalla. Alternativt hava de dock framlagt ett annat förslag gående ut på att sådan rätt under vissa villkor må kunna bibehållas ifråga om donation från tiden efter den 11 juli 1862 och i så fall utan något avdrag å lönen. Domkapitlet, som icke har något att invända mot de av de sakkunniga på denna punkt alternativt föreslagna detaljbestämmelserna, finner det emellertid både i och för sig och med hänsyn till den rättspraxis, som i detta hänseende utbildat sig efter 1910 års lagstiftning, orimligt att helt upphäva denna rätt i fråga om donationer före 1862, och vill därför i anslutning till, men i viss mån med överskridande av, yrkandet i doktor Ihrmarks reservation på denna punkt, yrka att de principer, som genom den nämnda rättspraxis utvecklats, alltjämt må i hithörande fall komma till tillämpning och att den präst i detta hänseende tillerkända rätten må få åtnjutas oavkortad, utan att hänsyn därtill må tagas vid bestämmande av den tjänsteklass, till vilken den ifrågavarande tjänsten må föras. De avvikelser från den stränga uniformiteten som härigenom skulle föranledas, kan domkapitlet på intet sätt betrakta såsom något betänkligt. Domkapitlet i Växjö: En konsekvens, som de sakkunniga dragit av sin ståndpunkt över huvud, är förbudet för vederbörande att mottaga donationer till kyrkan. Ett sådant förbud skulle enligt domkapitlets mening omöjliggöra den för kyrkans verksamhet i våra dagar fullständigt nödvändiga rörelsefriheten. En ståndpunkt, som för till en sådan konsekvens, kan icke vara den lämpliga utgångspunkten för en lagstiftning. Det är tydligt, att — om man förutsätter, att församlingarna i många fall kunna vara ägare av boställena, — en annan väg än den, de sakkunniga angivit, bör kunna finnas. Domkapitlet i Lund: De till prästerskapets avlöning gjorda donationerna före 1862 skola enligt de sakkunniga upphöra att tjäna ett lokalt kyrkligt ändamål och de i ämnet nu gällande lagföreskrifterna, som förvisso mycket måttligt skydda donators vilja, föreslås upphävda. De sakkunniga förmena att tidsförhållandena äro sådana, att donators vilja icke behöver respekteras. Givetvis är de sakkunnigas förslag i detta hänseende en konsekvens av förslagets huvudprincip. Ur kyrklig och ur rättslig synpunkt får det emellertid anses i hög grad förkastligt. Här inställer sig vidare frågan om på vad sätt en donation, som lämnas i våra dagar för upprätthållande av prästerlig verksamhet i viss församling, skall säkerställas. Till vem skall den lämnas? Man kan ifrågasätta om icke församlingen rent av är obehörig att emottaga den, då församlingen enligt de sakkunniga icke skulle äga rätt besluta i lönefrågor för prästerskapet. Att donationen skulle lämnas till Kungl. Maj :t för angivet ändamål torde nog icke vara tänkbart och knappast realiserbart. Man skulle alltså vara tvungen att skapa en utanför vår kyrka stående juridisk person
155 för att säkerställa donationens syfte. Kyrkan skulle sålunda icke själv kunna emottaga och vårda en donation för ett dylikt kyrkligt ändamål. Då det u r kyrklig synpunkt är en vital angelägenhet att skydda dylika donationer och donators vilja, vill domkapitlet mot de sakkunnigas förslag på denna punkt resa ett bestämt ogillande. Domkapitlet i Göteborg: Domkapitlet kan icke gilla bestämmelserna i denna punkt, då dessa innebära å ena sidan att ifrågavarande präst berövas en förmån, som honom genom enskild donation tillförsäkrats, å andra sidan att donators vilja icke fullt respekteras. Det har väl alltid ansetts synnerligen angeläget, att en persons sista vilja, uttryckt i testamente, respekteras, och det har ansetts åtminstone från juridiskt håll farligt och betänkligt att tumma på en donations bestämmelse. Att såsom villkor för att en ordinarie prästerlig tjänsteinnehavare utöver i lag beslutade lön skall erhålla avkastningen av en donation fastställa, att i donationsurkunden klart och tydligt skall j a r a uttryckt, att donationsavkastningen skall tillkomma tjänsteinnehavaren såsom tilllägg till den vid varje tid utgående reglerade lönen, synes innebära en orimlighet, då detta skulle förutsätta, att en donator varit så förutseende och försiktig, att han i sin donationsurkund tänkt på och uttryckligen formulerat en dylik bestämmelse. Skall en donationsbestämmelse bli föremål för tolkning, bör denna tolkning ske så, att den så nära som möjligt ansluter sig till det, som donatorn med sin donation avsett, och det förefaller domkapitlet, som om det skulle vara med rätt och billighet mest förenligt och mest i överensstämmelse med en donators vilja, att avkastningen av en donation, given till avlöning åt präst, kommer vederbörande präst till godo såsom en löneförhöjning,^ då det synes ganska självklart, att, då någon donerat egendom till avlöning åt präst, detta skett, icke för att därigenom minska församlingens eller kyrkans utgifter utan för att bereda en förmån åt tjänsteinnehavaren. Domkapitlet i Härnösand: Se domkapitlets yttrande under kapitel II (1—-3). Domkapitlet i Luleå: Då domkapitlet anser, att donatorernas avsikt och vilja bör respekteras till uppenbar fromma för de församlingar, som de velat för evärderligt tillförsäkra en kyrklig förmån i form av en förbättrad avlöning till prästerskapet, kan domkapitlet icke biträda de sakkunniges förslag, så vitt det angår donation, som enligt donators syfte skall bereda tjänsteinnehavaren ett tillägg till den vid varje tid utgående lönen. Domkapitlet i Visby: Vad donationer angår, bör den särskilda förmån, som på sådant sätt blivit tillförsäkrad innehavare av viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne ökad inkomst, oavkortad komma vederbörande tjänsteinnehavare till godo. Sakkunnigmajoritetens förslag att beröva den, till vilkens förmån donationen är gjord, all rätt till denna, därest donationen är gjord före den 11 juli 1862, måste betecknas såsom rättsvidrig och fullständigt godtycklig. Icke heller reservantens förslag i förevarande avseende är tillfredsställande, då enligt sagda förslag medgives, att på grund av donationen den avlöning skall minskas, som eljest skolat tillfalla tjänsteinnehavaren. Är donationen gjord för att öka tjänsteinnehavares vanliga lön, så har donators önskan säkerligen varit att för tjänsten i fråga förvärva särskilt meriterade personer, och en sådan önskan bör respekteras. Stockholms stads konsistorium: I den fråga, som här beröres, bör enligt konsistoriets mening intet stadgas, som kommer i strid med en donations verkliga mening, oavsett den tidpunkt, då den gjorts. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Nils Larsson: Sedan lönerna genom statsmakternas försorg blivit tillfredsställande reglerade torde
156 förmånen om rätt för präst att tillgodogöra sig avkastning av befintlig donation utöver lönen upphävas, utom möjligen i de fall där gamla lönen med tillägg av donationens avkastning uppgår till mer än den nyreglerade lönen, då jämkning bör äga rum. Kontraktsprosten och boställsnämndsordföranden A. Rune, med vilken boställsnämndsordföranden Knut Collberg i Holmedals-Bergerud samt kontraktsprostarna K. Hedmark, G. Sillen, G. M. Hultgren, F. Carlson, T. L. Peterson, A. Peterzén, L. M. Engström och A. N. Beckman instämt: Det strider mot vanlig, enkel rättsuppfattning att fråntaga präst fördelen av donation utöver den bestämda lönen, om sådan donation är fäst vid tjänsten. Genom ett sådant stadgande bleve ju donation för detta ändamål i framtiden otänkbar. ^ Kontraktsprosten I. Wendbladh: Den föreslagna bestämmelsen, att s. k. donationer utöver lönen skola indragas och nya sådana donationer förbjudas, synes vara tämligen obefogad. Dylika finnas väl ej så många och torde ej heller avsevärt ökas. Men varför skola de ej få bibehållas för sitt bestämda ändamål, vare sig de tillkommit före eller efter den 11 juli 1862? Kontraktsprostarna S. Lindquist och E. Gisslandi: Då »donation utöver lönen» existerar, skall hänsyn härtill tagas vid lönens beräknande. Kontraktsprosten O. Elmers: Rättigheten att tillgodonjuta donation utöver lönen eller att mottaga av pastoraten beviljade extra lönetillägg skulle inskränkas så mycket som möjligt, — vilken rättighet församling och präst hädanefter som hittills bör äga, emedan det kyrkliga livets förnyelse ofta kan vara beroende av ifrågavarande rättighet. Kontraktsprosten A. Stenström: Inte kan jag inse behövligheten att upphäva församlings nuvarande rätt att höja fastställd lön och ifrågasätter jag lagligheten uti att upphäva eller inskränka prästs rätt att tillgodonjuta avkastningen av donation »utöver lönen». Har ej en donator under medeltiden använt ordalagen i 1910 års löneregleringsstadgar, men avsikten är tydlig, bör den få gälla. Kontraktsprosten I. Blomberg: Att gällande bestämmelser om rätt för präst att åtnjuta avkastning av donation »utöver lönen» upphäves, synes mig icke nödvändigtvis böra framgå som en konsekvens av systemets enhetlighet. Kontraktsprosten J. Marino: Präst bör tillerkännas rätt att tillgodonjuta avkastning av donation utöver lönen, där enligt donationens bestämmelser avkastningen skall tillfalla prästerlig tjänsteinnehavare utan minskning å honom tillkommande lön. Kontraktsprosten C. G. Lindholm: Beträffande donationer, som tillkommit före 1862, ställer jag mig helt på reservantens ståndpunkt. Domprosten O. Norberg: Donationerna böra bibehålla sin karaktär; respekt för givarnes intentioner! Den ojämnhet i löneförmåner som kan bli en följd därav är icke av den betydenhet att den motiverar den föreslagna förändringen. Kontraktsprosten G. Hogner: Åter en tendens till reduktion, som icke utan lagändring torde kunna eller böra få ske. Man borde i detta sammanhang kunna fråga: Vartill har man svensk lag, i fall den ej skall äga sin tillämpning på alla förhållanden, t. o. m. om det gäller en kyrklig angelägenhet? Sådant kallas konfiskation och lärer väl aldrig få gillande av Kungl. Maj :t, som är den högsta vakaren över svensk lag och rätt. Kontraktsprostarna V. W ib er g, C. Lönroth, C. G. Häger, H. Heimdahl och D. Forsner: Förslaget att fråntaga prästen all rätt till avkomst av donationer utöver lönen samt att förbjuda församling besluta löneförhöjning åt sin präst
157 innebär en undantagslagstiftning av betänklig art. Till varje annat ändamål kan ju donation lämnas, även till förmån för innehavare av offentlig^ tjänst. Varför då från samma rätt utesluta prästerlig tjänsteinnehavare? Då i gällande folkskolestadga framhålles som en rättighet för folkskoledistriktet att bevilja lärare lönetillägg, varför skall en församling förbjudas att besluta löneförhöjning åt sin präst? Kontraktsprosten G. A. Johansson: I blivande lag om prästerskapets avlöning bör den bestämmelsen införas att donation given till särskild tjänst även skall användas i donationens syfte för samma tjänst och ej mer eller mindre förtäckt indragas till statsverket för avlönande av prästerskapet i riket, varvid hänsyn skall tagas till donators syfte, om det var att minska församlingens utgifter för tjänstens uppehållande eller det var att genom donationen bereda tjänstens innehavare särskilda fördelar vid tjänsten. Kontraktsprosten J. V. Lönnerblad: Gällande bestämmelse rörande rätt för präst att tillgodonjuta avkastningen av donation utöver lön bör ej upphävas i den utsträckning som skett i punkt 13 av betänkandet. Blott i det fall att pastoratets självständiga existens varit beroende av nämnda donation bör denna inräknas i den reglerade lönen. Jag instämmer för övrigt med reservanten. Kontraktsprosten G. Ekström, med vilken kontraktsprosten A. G. Ericsson instämt: Vad donation angår, vidhåller jag den ståndpunkt, som jag intog i reservation vid prästlöneregleringskommitténs betänkande den 3 juni 1903 och till vilken regeringen i propositionerna till 1908 och 1909 års riksdagar anslöt sig. Särskild förmån, som blivit genom donation av enskild tillförsäkrad innehavare av viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne ökad inkomst, skall oavkortad komma samma tjänsteinnehavare till godo. Såsom avlöningstillgång må icke upptagas förmån, som på grund av donation bör utöver lönen tillkomma tjänsteinnehavare. Mot sakkunnigemajoritetens förslag att helt enkelt beröva den, till vilkens förmån donationen är gjord, all rätt till denna, därest donationen är gjord före den 11 juli 1862, måste en skarp protest inläggas. Icke heller reservantens förslag är här tillfredsställande, då det medgiver, att på grund av donationen den avlöning i övrigt minskas, som annars skolat tillfalla tjänsteinnehavaren. Kontraktsprostarna J. E. Andrén, J. L. Haglund, J. E. Werneström, A. Åberg, F. Höijer, E. Rosengren, J. Pontén, K. Bredberg, I. Krook, G. Linderoth, J. G. Laurin, A. Thörn, J. O. Svensson: De sakkunniga ha ansett, att förbud mot förmån av donation utöver lönen ävensom mot rätt för församling att höja fastställd lön bör utfärdas. Detta yrkande, om det bifalles, kränker deras avsikt, vilka en gång donerat, och lägger hinder i vägen att fritt förfoga över sin tillhörighet för den eller dem som vilja upphjälpa en prästlön. Ett forbud mot givmildhet eller barmhärtighet bör icke förekomma inom en kristen kyrka. Kontraktsprostarna M. Lundborg, C. G. Wilsson, N. Stigner, V. Hedqvist, E. Wessberg, N. Gillen, J. Källblad, H. Hilder, A. Möller, T. Warholm, A. B. Johansson, A. Yllner, B. Widen, J. Haraldsson, A. Lysander, F. N. Ekdahl och O. Österlund: Beträffande donationsmedlen bör den juridiska synpunkten särKontraktsprosten N. Stigner utför detta närmare: Beträffande donation över lönen (sid. 328) får jag instämma i reservantens yrkande (sid. 366). Att präst skall tillgodonjuta avkastningen av donation utöver lönen hava de sakkunnige medgivit genom sin tolkning av prästerskapets privilegier (sid. 352). Dock föreslå de (sid. 328), att gällande bestämmelser härom, som alltså äga privi-
158 legieskydd, skola upphävas. Här synes mig föreligga en uppenbar inkonsekvens. Kontraktsprostarna C. Åkerberg, G. Öhrstedt, C. A. Åkerstedt, N. J. Eriksson, O. Carlsson, A. P. Bill, J. Sandin, K. A. Josefson, G. Hörnström och E. K. Broman: Vi instämma med reservanten beträffande prästernas rätt till inkomst av donation utöver lönen. Vid boställenas överlåtelse till församlingarna lämnar domkapitlet, på förslag av boställsnämnden, föreskrifter rörande boställshusen. Detta i korthet skisserade förslag behöver självfallet en mera detaljerad sakkunnig utredning. Kyrkoherden K. Sundelin: Då de sakkunniga enligt min mening på ett övertygande sätt ådagalagt, att nuvarande bestämmelser såväl i § 7 om rätt för präst att åtnjuta avkastning av donerad förmån utöver lönen som i § 10 om lönetillägg på grund av församlingsbeslut knappast kunna inordnas i det nu avgivna förslaget till prästerligt lönesystem utan att äventyra följdriktigheten i detsamma, finner jag mig föranlåten biträda vad de sakkunnigas majoritet i sådant hänseende föreslagit som yttersta medgivande.
14. Gällande stadganden i fråga om rätt för församling att höja fastställd prästlön upphävas. För den händelse sådan rätt anses böra bibehållas, bör densamma begränsas till en befogenhet att åt präst, som uppnått högsta löneklassen i den lönegrad han tillhör, bevilja personliga lönetillägg, motsvarande ett eller två ytterligare ålderstillägg, att uppbäras vartdera under det för uppflyttning i högre löneklass i allmänhet stadgade villkoret av tre års innehav av lön i den närmast lägre löneklassen. Beslut om sådant lönetillägg skall för att bliva gällande fattas med minst tre fjärdedelar av de i beslutet deltagandes röster ävensom underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse. Kammarkollegiet: Mot befogenheten för församling att, under förutsättning av Kungl. Maj :ts godkännande, besluta om höjning av prästs avlöning (s. 199 —202) anser sig kollegiet, om ock med viss tveksamhet, icke böra göra någon erinran. En bestämmelse i det syfte 10 § löneregleringslagen innehåller skulle därför upptagas även i den nya lagstiftningen. Kammarrådet von Otter, med vilken kammarrådet Klockhoff förenade sig: Utan tvekan anser jag likaledes i den nya lagstiftningen böra upptagas en bestämmelse i det syfte 10 § löneregleringslagen innehåller, angående befogenhet för församling att, under förutsättning av Kungl. Maj :ts godkännande, besluta om höjning av prästs avlöning. Statskontoret: Med hänsyn till den väsentligt förbättrade ställning, som enligt förslaget skulle tillkomma prästerskapet, synas starka skäl tala för att församlingarnas nu på 10 § löneregleringslagen grundade rätt att fastställa särskilda lönetillägg inskränkes på sätt de sakkunniga alternativt föreslagit. Centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen: Centralstyrelsen måste framhålla, att sakkunnige föreslå en sårande undantagslagstiftning för
159 de särskilda och säkerligen ej ofta förekommande fall, då en församling av någon anledning önskar höja lönen för sin präst. Centralstyrelsen kan icke finna annat, än att härom icke bör fordras andra bestämmelser än den i kyrkostämmoförordningen lagstadgade kvalificerade majoriteten i fråga om beviljande av nya anslag. Överståthållarämbetet: Förbud mot eller inskränkning i församlings rätt att på egen bekostnad höja prästlön torde stå i föga överensstämmelse med gällande föreskrifter å andra kommunala områden och därför vara svårt att försvara. För sin del kan ämbetet' icke förorda införande av en dylik föreskrift. Länsstyrelsen i Uppsala: Då sakkunniga föreslå i första hand förbud mot oeh subsidiärt en väsentlig inskränkning i församlings rätt att på egen bekostnad höja prästlön, kan erinras om förhållandet med folkskollärare. Även oberoende av denna jämförelse kan länsstyrelsen icke förorda detta förslag, som endast kan förklaras genom de sakkunniges böjelse för schematisering och strävan att så mycket som möjligt eliminera församlingarnas intresse. Länsstyrelsen i Växjö: Se länsstyrelsens yttrande under kapitel I I (1—3). Länsstyrelsen i Kalmar: Se länsstyrelsens yttrande under kapitel I I (13). Länsstyrelsen i Visby: Se länsstyrelsens yttrande under kapitel I I (13). Länsstyrelsen i Malmö: Se länsstyrelsens yttrande under kapitel I I (13). Länsstyrelsen i Halmstad: På de av de sakkunniga framhållna skäl tillstyrker länsstyrelsen, att den nuvarande rätten för församling att höja de fastställda prästlönerna måtte borttagas. Den alternativt ifrågasatta rätten för församling att till präst, som redan uppnått högsta löneklassen i sin lönegrad, bevilja personliga tillägg, motsvarande ytterligare ett eller två ålderstillägg, skulle icke stå väl tillsammans med lönesystemet och skulle för resten icke vara ett adekvat uttryck för de speciella förhållanden, vilka visserligen kunna tänkas göra en församling benägen till att bereda sin präst någon extra förmån men vilka icke lära få antagas bero på hans ålder i tjänsten. Länsstyrelsen i Karlstad: De sakkunniga hava vidare föreslagit, att nu gällande stadgande om rätt för församling att höja fastställd prästlön skulle upphävas. Enligt länsstyrelsens mening torde, därest prästerskapets avlöningsväsen anslutes till lönesystemet för den civila statsförvaltningen, några verkliga skäl icke föreligga för att bibehålla stadgandet i fråga. De sakkunniga hava därjämte utrett, hurusom församlingarnas nämnda befogenhet hittills i mycket ringa grad kommit till användning. Länsstyrelsen får alltså förorda de sakkunnigas förslag i denna del. Länsstyrelsen i Västerås: Rätten för församling att höja lönen utöver fastställt belopp lärer utan olägenhet kunna borttagas. Såvitt länsstyrelsen är känt, har i detta län endast förekommit ett sådant fall, men blev beslutet om lönehöjningen icke av Kungl. Maj :t fastställt. Domkapitlet i Uppsala: Beträffande församlingarnas rätt att höja fastställd prästlön kan domkapitlet icke heller dela de sakkunniges mening, som innebär ett negligerande av församlingarnas urgamla, personliga förhållande till sin präst, och som, därest den bleve gällande, skulle försätta kyrkan i en sämre ställning än frikyrkor och friförsamlingar och, såvitt domkapitlet vet, än andra kyrkosamfund i gemen. Enligt domkapitlets förmenande bör en församling vara berättigad att för att skaffa sig önskvärda krafter i församlingsarbetet höja sin prästs lön, likaväl som en kommun äger besluta om löneförhöjning åt en kommunens tjänsteman. Om en präst nödgas för sitt och sin familjs uppehälle söka förflyttning, skulle då inte en församling, som gärna vill behålla honom, äga rätt att, om sådant utan olägenhet kan ske, ekonomiskt möj-
160 liggöra detta? Den omständigheten att en dylik löneförhöjning även kan knyta banden fastare mellan församling och präst, synes domkapitlet snarare tala för ett underlättande än ett försvårande av möjligheterna till en dylik åtgärd. De sakkunnige intaga härvidlag en helt negativ ståndpunkt, vilken synes domkapitlet alldeles oförklarlig. Varför skulle icke en församling, därest den så önskade, få bereda sin präst en extra förmån? Det är visserligen sant, att kommunerna icke ansetts berättigade att besluta gåvor att bestridas av utdebiterade medel, men däremot har man icke ifrågasatt deras rätt att höja lönerna till sina egna befattningshavare. Och såsom en församlingens befattningshavare måste man givetvis uppfatta prästen. Det skäl, som de sakkunnige åberopa till stöd för sitt förslag i denna del, nämligen att man vill förebygga konkurrens om de prästerliga krafterna, synes föga motsvara ett modernt betraktelsesätt. Förslaget är ägnat att lossa på bandet mellan församling och präst. För domkapitlet framstår det som en mycket naturlig sak, att en församling beslutar att höja sin prästs lön för att därmed försäkra sig om bästa möjliga krafter för församlingsarbetet. Mot detta kan väl icke resas mera befogade invändningar än mot att kommuner besluta löneförhöjning åt sina kommunalkamrerare för att försäkra sig om goda krafter. Församlingens vilja bör härvidlag icke alltför snävt begränsas. En viss demokratisk frihet bör lämnas åt församlingarna. Detta står i överensstämmelse med våra bästa traditioner. — Domkapitlet anser sig här böra inskjuta ett ord om en närliggande företeelse. En församling, som önskar egen präst och vill avlöna den, bör icke, därför att kyrkan i Sverige är förenad med staten, vara berövad en rättighet, som inom alla andra kyrkosamfund är självklar. Ett dylikt förmynderskap över församlingarna, som hindrar dem att för ett av dem högt skattat och för dem heligt ändamål använda vissa tillgångar, står i strid mot självbestämmelsens och självstyrelsens enklaste krav. Detsamma gäller en församlings önskan att förbättra lönevillkoren för sin präst. E t t förhållande, som bör vara förtroligt och personligt, göres här opersonligt, byråkratiskt, vilket visar bristande insikt i kyrkans väsen och uppgift. Domkapitlet i Linköping: Domkapitlet vill med styrka motsätta sig förslaget från de sakkunnigas sida om upphävande av stadganden i fråga om rätt för församling att höja fastställd prästlön. Man torde kunna förutse, att en sådan anordning skulle bli rätt svårbegriplig för en församling, som innebär, att den skulle av lag förhindras att med egna tillgångar sörja för, att dess präst kommer i åtnjutande av en särskild förmån, och att den således icke finge genom egen frikostighet ge uttryck åt sin värdesättning av honom och hans arbete. Här vidröres just en punkt, som har avseende på det förut om prästens nära ställning till sin församling framhållna. Där sådana faktorer äro i rörelse, vilka just peka hän på ett levande intresse hos församlingen för dess tjänare, prästen, är det avgjort till skada, om ett hindersamt ingripande sker. Se ock domkapitlets yttrande under kapitel I I (13). Domkapitlet i Skara: Tillräckliga skäl att hindra pastorat eller församling att bevilja åt präst någon ökning av lönen finnas enligt domkapitlets mening icke. Kungl. Maj :ts tillstånd torde härvidlag böra anses onödigt. Någon synnerligen stark garanti mot missbruk av en rätt att medgiva löneökning torde icke behövas. Om kvalificerad majoritet kräves för besluts giltighet, torde därigenom nödig garanti vara given. Domkapitlet i Västerås: I viss mån gäller detsamma som domkapitlet yttrat vid punkt 13 också om frågan om rätt för församling att höja fastställd prästlön.
161 Försåvitt det här endast gäller beviljandet av personligt lönetillägg åt viss präst, kan domkapitlet icke finna skäl föreligga vare sig att, såsom sakkunniga i första hand yrkat, helt upphäva sådan rätt eller att begränsa den så strängt, som i sakkunnigas alternativa förslag skett. För de säkerligen sällsynta fall, då en församling — i syfte att längre få behålla en präst, vid vilken den fäst sig eller dylikt — skulle vilja begagna sig av denna rätt, synes gällande bestämmelser ifråga om beviljandet av »nya» anslag i allmänhet, jämte föreskriften om att ett sådant beslut alltid skall underställas Kungl. Maj :ts prövning och fastställelse, innebära fullt tillräckliga garantier. Något liknande gäller ifråga om gällande bestämmelser (löneregleringslagen § 9) rörande behållande av indragen eller inrättande av ny prästerlig tjänst. Domkapitlet i Göteborg: Rätten för församlingen att höja fastställd prästlön bör enligt domkapitlets mening bibehållas. I ett alternativ hava de sakkunniga föreslagit vissa villkor för den händelse denna rätt skall bibehållas. Den begränsning i församlingens befogenhet, som de sakkunniga föreslagit, synes domkapitlet böra bortfalla. Varför skall församlingens rätt att besluta just i denna punkt kringskäras, och varför skall den förhöjning i lönen, en församling eventuellt skulle önska bevilja, just utgå i form av vissa personliga lönetillägg? Att beslut om löneökning skall för att vara gällande fattas med minst tre fjärdedelar av de i beslutet deltagandes röster innebär dels en omotiverad skärpning för detta speciella fall, dels en avvikelse från de lagbestämmelser, som gälla för beslut i härmed likställda frågor, då där stadgas, att dylika beslut skola fattas med minst två tredjedelar av de i beslutet deltagandes röster. Denna bestämmelse bör gälla även vid i denna punkt omhandlade ärende. Se även domkapitlets yttrande under kapitel III (20—28). Domkapitlet i Luleå: Den rätt för församling att höja fastställd prästlön, som enligt nu gällande reglering förefinnes, skall enligt de sakkunniges förslag upphävas. Detta innebär ett obehörigt intrång på församlingarnas fria beslutanderätt. Domkapitlet vill därför förorda, att nu gällande bestämmelser beträffande ifrågavarande rätt bibehållas. Om en församling t. ex. vill genom löneförbättring tillförsäkra sig att få behålla en dugande och avhållen prästman, bör detta icke vara henne förmenat. Domkapitlet i Visby: Absolut förbud för församling att höja lönen för sin präst bör ej stadgas. Frågan om en dylik åtgärd förekommer visserligen rätt sällan och är därför av mindre vikt, men friheten av en dylik löneförbättring bör ej förmenas en församling, som av ett eller annat skäl önskar se sin prästs inkomster höjda, och ej heller bör åtgärden i fråga försvåras genom en så starkt kvalificerad majoritet för beslutet som tre fjärdedelar av de avgivna rösterna. Stockholms stads konsistorium: Rätt för församling att höja prästlön, som blivit fastställd, bör ej kringskäras genom strängare bestämmelser än de nu gällande. Kontraktsprosten och boställsnämndsordföranden A. Rune, med vilken boställsnämndsordföranden Knut Collberg i Holmedals-Ber g erud samt kontraktsprostarna K. Hedmark, G. Sillen, G. M. Hultgren, F. Carlson, T. L. Peterson, A. Peterzén, L. M. Engström och A. N. Beckman instämt: Församlingen bör såsom hittills kunna besluta om höjning av prästlön och få ett sådant beslut godkänt av Kungl. Maj :t. Kontraktsprosten I. Wendbladh: Det är svårt att inse, varför församlingarna skola formligen förbjudas att frivilligt höja prästlönen. Åtminstone står man undrande inför det anförda motivet för sådant förbud, nämligen att försam1 1 —01025-2
162 lingarna därigenom skola hindras att konkurrera om de bästa prästerliga platserna. Kontraktsprostarna S. Lindquist och E. Gisslandi: Församlingarna böra beredas rättighet besluta kommunala tillägg till lönerna. Kontraktsprosten O. Elmers: Se yttrande under punkt 13. Kontraktsprosten A. Stenström: Se yttrande under punkt 13. Kontraktsprostarna V. Wiberg, C. Jjönroth, C. G. Häger, H. lleimdahl och D. Forsner: Se yttrande under punkt 13. Kontraktsprosten N. Häger: Kommunalt lönetillägg får enligt kommitterade möjligen meddelas präst i högsta åldersgrad i sin klass (sidan 201). Detta förslag är för mig svårt att förstå. Är ej tillägget mest behövligt för präst i lägsta lönegrad? Faran för att församlingarna med särskilda bidrag skulle söka locka till sig framstående präster, synes mig särdeles minimal. Skall ändringen av löneklass bli så svår, som föreslås, synes tillstånd för församlingarna att öka prästens inkomster böra stå kvar, i fall arbetet i ett pastorat genom utvecklingen skulle starkare förökas och kräva större lön. Antagligen blir alltid bruket av dylika församlingstillägg rätt sparsamt. Kontraktsprosten G. A. Johansson: Församlings rätt att bevilja präst löneförmåner utöver de i lag bestämda bör få kvarstå, men bestämmelserna därom så avfattas, att detta lättare än nu låter sig göra, dock med den begränsning att löneförbättring må beviljas åt ordinarie präst blott om han har mer än tio tjänsteår och trettiofem levnadsår och åt icke ordinarie präst eller präst i lägsta tjänsteklasserna efter kortare tjänstetid och bör den för beslutets giltighet kvalificerade majoriteten så bestämmas, att den sammanfaller med vad för andra sådana beslut erfordras. Kontraktsprosten H. Tideström: Församling bör såsom hittills äga rätt besluta om höjning av prästlön och få ett sådant beslut stadfäst av Kungl. Maj :t. Intet förbud finnes mot höjande av lönerna för andra församlingens eller kommunens tjänstemän. Kontraktsprosten G. Ekström, med vilken kontraktsprosten A. G. Ericsson instämt: Sakkunniga vilja ock beröva församlingen möjlighet att höja lönen åt sin präst. Därest detta förslag icke vinner framgång, vilja sakkunniga åtminstone godtyckligt begränsa denna möjlighet till beloppet av ett eller två ålderstillägg och behålla stadgandet om tre fjärdedelar av de i omröstningen deltagandes röster. Det förefinnes icke något hållbart skäl, varför en församling skulle i lag förbjudas att höja lönen för sin präst — en för övrigt ganska sällsynt åtgärd. Intet förbud finnes mot höjandet av lönerna för andra församlingens eller kommunens tjänstemän. Beträffande kvalificerad majoritet för beslutet har jag i det föregående fäst uppmärksamheten på att den i andra fall icke utgör mer än två tredjedelar av de avgivna rösterna. Kontraktsprosten E. Nordblom: Beträffande det av sakkunnige föreslagna, att församling skulle ha rätt att bevilja ett 4:de och 5 :te ålderstillägg, vore det kanske lyckligast, om det utginge, då ämbetet ovidkommande synpunkter därvid kunna få väl fritt spelrum. Däremot torde nog församling böra tillerkännas rätt att i vissa fall höja grundlönen; emedan det nog kan tänkas fall, då en sådan anordning skulle finnas önskvärd för att motverka något onus, som eljest kunde medföra att platsen ifråga icke finge sökande eller blott svagt kvalificerade sökande. Sakkunniges invändning, att en sådan tillåtelse skulle av välsituerade församlingar missbrukas att draga till sig särskilt kvalificerade.
163 får väl anses sakna verklighetsunderlag, då man betänker, att »särskilda kvalifikationer» i detta fall i praktiken måste bli lika med »hög tjänsteålder». Kontraktsprosten K. Dahlström: Sedan ny reglering genomförts, torde väl sådan förhöjning sällan ifrågasättas, och saken är väl ej av någon större vikt. Men om en församling skulle önska bereda sitt prästerskap särskilda förmåner eller genom sådana draga till sig särskilt dugande och framstående förmågor, borde ej alltför starka hinder resas för en sådan önskan. I fråga om folkskolans lärare stadgas, att de fastställda lönerna äro minimilöner. När det gäller folkundervisningen, anses det alltså ej otillbörligt, att ekonomiskt välsituerade församlingar genom förhöjda löner draga till sig särskilt kvalificerade krafter.
15. Därest de å pastorsexpedition tjänstgörande prästerna med biträde av klockaren, där sådan skyldighet för honom föreligger, ej utan åsidosättandet av övriga dem åliggande göromål kunna medhinna arbetet å expeditionen, skall det åligga den eller de församlingar pastorsexpeditionen omfattar att ställa erforderliga medel till förfogande för anlitandet av skrivhjälp å expeditionen. Åläggande för församling att fullgöra nämnda skyldighet kan meddelas av Kungl. Maj :t. Bidrag till bestridandet av kostnaden i berörda hänseende skall till församlingen utgå från kyrkofonden med belopp, som motsvarar en tredjedel av kostnaden, dock i intet fall med mer än 25 kronor för varje tusental av församlingens folkmängd. Kammarkollegiet: Frågan om anställande inom visst pastorat av skrivbiträde (s. 202—205) har uppenbarligen ett nära samband med frågan om den kyrkliga organisationen inom pastoratet. Dessa frågor återverka på varandra exempelvis på det sätt att förslag om inrättandet av en ny komministratur inom ett pastorat stundom kan komma att falla på den omständigheten, att i pastoratet varder anställt ett skrivbiträde, som övertager det mera mekaniska skrivarbete, som åvilar prästerskapet. Med hänsyn till detta förhållande synes det kollegiet mindre riktigt att ordna det så, att viss del av skrivbiträdets avlöning skulle läggas på församlingen, vilken ju för det fall att i stället en ny prästerlig tjänst inrättats ofta skulle hava undgått ytterligare beskattning. Framför allt synes -det principiellt oriktigt, att församling skulle vara skyldig lämna sådant bidrag, om, såsom sakkunniga föreslagit, inrättandet av skrivbiträdesbefattning skulle kunna åläggas mot församlingens bestridande. Kollegiet anser, på grund härav och med hänsyn till vikten av att lönesystemets enhetlighet icke brytes, en blivande lagstiftning i ämnet böra vila på huvudsakligen de grunder, att, där Kungl. Maj :t finner att kyrkoherde icke ensam eller med biträde av befintliga tjänstemedhjälpare kan fullgöra det honom åliggande arbetet samt den sålunda erforderliga arbetsförstärkningen kan fyllas genom anställande av skrivbiträde, Kungl. Maj :t äger därom förordna samt därvid tillika föreskriva huru stor del av fullt dagsarbete biträdet har att utgöra. Avlöning för sådant skrivbiträde gäldas med anlitande av samma medel och i enahanda ordning, som om lön till kyrkoherde, komminister och ständig adjunkt (kyrkoadjunkt) är stadgat.
164 Hinder för församling, som sådant önskar, att särskilt åtaga sig kostnaden för skrivbiträde synes icke böra föreligga. Statskontoret: Förslaget om anställande av skrivbiträden å pastorsexpeditionerna samt deras avlönande av församlingarna med bidrag i vissa fall av kyrkofonden finner statskontoret visserligen vara tämligen invecklat, men vill statskontoret dock icke avstyrka detsamma, då det nu tillämpade systemet givetvis i många fall medför att för ifrågavarande arbete över kvalificerad arbetskraft tages i anspråk. Centralstyrelsen för allmänna svenska präst förening en: Centralstyrelsen vill påpeka, att de ökade skrivgöromålen på pastorsexpeditionerna i många församlingar göra anställandet av skrivbiträden önskvärt. Och bör därför i den blivande löneregleringen inryckas bestämmelsen, att sådana skola anställas, när domkapitlet prövat behovet och så förordnar. Länsstyrelsen i Kalmar: En klockare bör kunna åläggas att biträda å pastorsexpeditionen. Erfordras där ytterligare skrivhjälp böra ej församlingarna betungas med extra kostnader härför, utan hela kostnaden utgå ur kyrkofonden. En lämplig uppdelning av göromålen på en pastorsexpedition skulle möjligen kunna leda till indragning av någon prästerlig kraft i en eller annan församling. Skola prästerna själva utföra allt arbete å expeditionen, skulle detta kunna leda till att ytterligare en prästerlig kraft måste anställas i en del församlingar. Kyrkofonden kan sålunda få ekonomiskt intresse av att skrivbiträden anställas å pastorsexpeditionerna, församlingarna kunna det icke. Länsstyrelsen i Örebro: Länsstyrelsen vill framhålla, att det måste vara välbetänkt att i den mån, så låter sig ske, från prästerskapet avlyfta så mycket som möjligt av de rent expeditionella göromålen, för att prästerna må få tillfälle att mera odelat ägna sin tid åt de pastorala. Det vill emellertid förefalla som skulle den föreslagna begränsningen av bidraget till församlingarna för den härav föranledda kostnaden kunna befaras direkt motverka genomförandet härav, då församlingarna, om de få för hög egen kostnad härför, torde befinnas mindre villiga att anslå medel till skrivhjälp. Domkapitlet i Uppsala: Synnerligen beaktansvärt är förslaget om erforderlig skrivhjälp på pastorsexpeditionerna. Domkapitlet har haft anledning att vid mer än ett tillfälle uttala önskvärdheten och nödvändigheten av sådan skrivhjälp. Den borde vara obligatorisk i församlingar, vilkas folkmängd överstiger ett visst tal eller som eljest medföra betungande skrivgöra. Domkapitlet i Linköping: Beträffande skrivhjälp på pastorsexpeditionerna har domkapitlet all anledning att med tacksamhet erkänna intresserat arbete från de sakkunnigas sida. Domkapitlet uttalar dock sin önskan, att en ytterligare genomarbetning må ske för att vinna en så god och rättvis avvägning som möjligt av alla hithörande synpunkter och intressen. Domkapitlet i Skara: Se domkapitlets yttrande under kapitel I I (1—3). Domkapitlet i Karlstad: Bestämmelserna om skrivhjälp innebära en förbättring. Domkapitlet i Härnösand: Se domkapitlets yttrande under kapitel II (1—3). Stockholms stads konsistorium: Härvid intet att anmärka. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Nils Larsson: Då pastorat icke själv äger avgöra, huruvida skrivhjälp å pastorsexpeditionen skall anskaffas, anser jag att pastoratets bidrag bör begränsas till halva kostnaden. Kontraktsprosten och boställsnämndsordföranden A. Rune, med vilken boställsnämndsordföranden Knut Collberg i Holmedals-Ber g erud samt kontraktsprostarna K. Hedmark, G. Sillen, G. M. Hultgren, F. Carlson, T. L. Peterson,
165 A. Peterzén, L. M. Engström och A. N. Beckman instämt: Vad de sakkunniga föreslagit om bidrag för skrivhjälp på pastorsexpeditionen bör godkännas. Kontraktsprosten C. R. Sundell: Under instämmande med kommitterade rörande behovet i vissa fall av s. k. skrivbiträde å pastorsexpeditionen för att lätta prästernas arbetsbörda, får jag framhålla, att just de grunder, som där åberopats, synas nödvändiggöra en differentiering även här och en skillnad i anslaget. Om i en medelstor församling å t. ex. 4 å 5 tusen personer det föreslagna anslaget från kyrkofonden av 25 kronor per tusen församlingsmedlemmar jämte dubbelt så stort fyllnadsbidrag från »församlingen» kan anses vara tillräckligt, — och även detta måste sättas starkt i fråga — blir det fullkomligt otillräckligt vid ett antal av t. ex. 12 till 20 tusen eller mer. Där behövdes ett anslag av minst dubbla beloppet. Här vore, synes mig, en punkt, där såväl staten som den borgerliga kommunen borde inskrida för att lämna sina bidrag för de mångahanda arbeten av statligt och kommunalt intresse, som redan påvila och säkerligen ytterligare komma att påläggas pastorsexpeditionerna. Jag vågar därför föreslå två klasser av sådant bidrag att, efter bestämmelse av Kungl. Maj :t, utgå: nämligen från statsverket för medelstora församlingar med 25 och för större församlingar med 50 kronor per tusen invånare, varjämte lika belopp skulle utgå dels från kyrkofonden, dels från den borgerliga kommunen. Då den ifrågavarande regleringen avser allt prästernas arbete och således även det »icke prästerliga» arbetet med sockenskrivning och dylikt samt prästerna måste betrakta en lindring i det senare såsom en nödig och mycket avsevärd förmån, synes det lämpligt, att stat och kommun här träda in och att kostnaden för erforderlig skrivhjälp ställes vid sidan av den egentliga prästlönen samt till lika delar utgöres av kyrkofonden, staten och kommunen samt att avlöningen därför bestämmes till ett skäligt belopp enligt här gjorda ändringsförslag. 1 Kontraktsprosten E. Hagwall: Det från kyrkofonden föreslagna bidraget av 25 kronor per 1,000 invånare till skrivbiträde kan ej anses tillräckligt inom större församlingar, utan bör progressivt ökas upp till åtminstone 50 kronor per 1,000 invånare. Då här dessutom staten har att räkna sig en mängd arbetsprestationer till godo, torde även den kunna ikläda sig en andel i denna kostnad. Kontraktsprosten G. A. Johansson: För att förslaget om bidrag från kyrkofonden till avlönande av skrivbiträde å pastorsexpedition skall komma att hava någon betydelse bör det bestämmas att utgå med avsevärt större belopp än sakkunniga föreslå och med ett visst minimibelopp för alla församlingar att höjas efter församlingarnas storlek. Kontraktsprosten O. Boiling: Kyrkofondens bidrag till avlönande av skrivbiträde bör utgå med minst 25 kronor för varje tusental av församlingens folkmängd. Kontraktsprostarna J. E. Andrén, J. L. Haglund, J. E. Werneström, A. Åberg, F. Höijer, E. Rosengren, J. Pontén, K. Bredberg, I Krook, G. Linderoth, J. G. Laurin, A. Thörn, J. O. Svensson: När de sakkunniga föreslå bestämmelse om skrivhjälp å större pastorsexpeditioner, bör ett sådant förslag med tacksamhet mottagas och stödjas. Att kostnaden härför till viss del skulle utgå ur kyrkofonden, anse vi betänkligt. Skrivbiträdena utföra intet kyrkligt arbete. Med större skäl kunde påyrkas, och så har skett, att t. ex. kantorer 1
Jfr nnder kapitel I.
166 skola avlönas ur kyrkofonden. E t t prejudikat med vittgående konsekvenser skapas om ifrågavarande förslag till avlöning godtages. Kontraktsprosten A. Laurén: Beträffande förslaget om bidrag till arbetet å svårskötta pastorsexpeditioner kan man beklaga, att kommitterade alldeles förbisett det väldiga arbete, som ålagts prästerskapet genom den vart 10:de år återkommande allmänna folkräkningen, då alla församlingsböcker i riket skola avskrivas. Statistiska centralbyrån har ju berömt sig över, att denna kan bli så billig. Detta är ju lätt förklarligt, då de som ha mesta arbetet härmed icke få ett öres ersättning för sitt besvär. Men då detta är helt och hållet en statens angelägenhet, så borde också skälig ersättning utgå av statsmedel. Fråga härom har emellertid aldrig, mig veterligt, förelagts riksdagen, och kommer kanhända aldrig heller att bli det. Kontraktsprosten O. A. Gunnelius: Har en församling funnit lämpligt att icke anställa annat skrivbiträde än klockaren eller kyrkvaktmästaren, skall enligt de sakkunniga det »ankomma på Kungl. Maj :t att i varje särskilt fall avgöra, huruvida och med vilket belopp bidrag skall utgå». Något annat bedömande av behövligheten utav skrivhjälp å en pastorsexpedition än församlingens eget tarvas däremot icke vare sig i dylika eller i andra fall. Och när ansökningar i dessa senare fall rörande bidrag ur kyrkofonden inkommit till domkapitlen och Stockholms konsistorium, ha dessa myndigheter endast att ägna dem granskning, som enbart är »av formell natur» (sid. 205, del I ) . Det förefaller mig, som om de sakkunnigas här framförda förslag måste ändras. Ett församlingsbeslut om skrivbiträde med bidrag till avlöningen från kyrkofonden bör enligt min mening för prövning och godkännande underställas den myndighet, som äger största förutsättningarna att bedöma ärendet. Och här kan det ej gärna bli tal om annan myndighet än vederbörande domkapitel (Stockholms stads konsistorium). Samma myndighet har att bedöma ej blott föreliggande behov utan ock dess storleksgrad samt beloppet, som bör utgå ur kyrkofonden, vilket dock ej får överstiga 25 kronor för varje fullt tusental personer av folkmängden inom den eller de församlingar, pastorsexpeditionen omfattar. Om församlingen av egna medel utmätt klockarens eller kyrkvaktmästarens avlöning på ett sådant sätt, att klockaren eller kyrkvaktmästaren varit till skrivhjälp även före tillkomsten av bestämmelsen om bidrag ur kyrkofonden, borde ej bidragets erhållande kräva ärendets underställande Kungl. Maj :ts prövning i varje särskilt fall. Någon som helst svårighet att avgöra huru stor del av avlöningen, som bör utgå för arbetet å pastorsexpedition, föreligger för övrigt icke. Åt vederbörande domkapitel (Stockholms stads konsistorium) torde utan tvekan kunna överlämnas avgörandet i denna fråga liksom i övriga frågor, som beröra detta ärende. Den sammanfattning av förslaget om skrivhjälp å pastorsexpedition, som av de sakkunniga gjorts å sid. 329, del I, bör därför enligt min mening omarbetas efter här ovan angivna riktlinjer.
16. Till kontraktsprostarna skall utgå arvode med visst belopp i förhållande till antalet pastorat, som kontraktet omfattar, varjämte kontraktsprost skall äga att för resor, som han i denna sin egenskap företager, uppbära resekostnads- (ej traktaments-) ersättning enligt gällande resereglemente.
167 Statskontoret: Förslaget om arvode och reseersättning åt kontraktsprostar föranleder icke till någon erinran från statskontorets sida. Centralstyrelsen för allmänna svenska präst föreningen: Beträffande kontraktsprostarnas arvoden vill centralstyrelsen föreslå höjning av grundbeloppet, varjämte vid arvodets bestämmande hänsyn bör tagas till antalet församlingar, icke till antalet pastorat, inom kontraktet samt även till dettas areal. Det är nämligen dessa omständigheter, som mest utöka arbetet. De sakkunnige föreslå, att kontraktsprosten skall för tjänsteresor i denna sin egenskap äga uppbära resekostnadsersättning enligt gällande resereglemente men icke dagtraktamente. Det förefaller egendomligt att kyrkans ombud t. ex. vid en lantmäteriförrättning på ett stomhemman skall förmenas den rätt till dagtraktamente, som i detta fall åtnjutes av såväl lantmätare som godemän. Länsstyrelsen i Kalmar: Mot den föreslagna ersättningen till kontraktsprostarna har länsstyrelsen intet att erinra. Länsstyrelsen i Visby: Den kontraktsprostarna föreslagna rätten att för tjänsteresor uppbära resekostnad bör utsträckas att omfatta jämväl traktamentsersättning, då vanligen härvid torde förekomma extra utgifter, som ej böra bekostas av vederbörandes ordinarie avlöningsmedel. Domkapitlet i Uppsala: Med hänsyn till de krävande arbetsuppgifter, som åligga en kontraktsprost, torde de föreslagna prostarvodena vara väl lågt beräknade, och finner domkapitlet sig tillika böra framhålla önskvärdheten av att kontraktsprosten för tjänsteresor inom kontraktet erhölle icke blott reseersättning utan tillika dagtraktamente samt sådant arvode, att han kan ägna nödig tid åt sitt kontrakt. Önskvärt är, att kontraktsprosten på det ena eller det andra sättet får sin arbetsbörda i den egna församlingen väsentligen lättad. Där säregna förhållanden möjliggjort för en kontraktsprost att ägna mycken tid och omsorg åt kontraktets alla församlingar, förspörj es därav mycken välsignelse. Domkapitlet i Linköping: Betydelsen av kontraktsprostarnas befattning med sina. kontrakt vill domkapitlet gärna understryka. Domkapitlet har rik erfarenhet av värdet i många yttranden och förslag, som utgått särskilt från kontraktsprostars på ort och ställe företagna undersökningar. Domkapitlet är därför intresserat av, att allt göres genom ordentligt tilltaget arvode och gärna genom traktamentsersättning bredvid reseersättningen för att underlätta den insats, som kontraktsprostinstitutionen kan göra i församlingarnas liv. Domkapitlet i Västerås: En punkt, där lönebeloppen avgjort synas för lågt beräknade, gäller kontraktsprostarnas arvode, där domkapitlet i stället för de tre arvodesklasserna å 450, 600, 750 kronor skulle vilja föreslå respektive 600, 750, 900 kronor. Domkapitlet i Lund: Mot de föreslagna löneförmånerna åt kontraktsprostarna finnes icke något att erinra. Vid förrättningar, som fordra kontraktsprostens närvaro, torde dock såväl rese- som traktamentsersättning utgå. Domkapitlet i Karlstad: Att kontraktsprostarna erhålla traktamentsersättning vid tjänsteresor finner domkapitlet berättigat. Domkapitlet i Härnösand: Beträffande kontraktsprostarnas arvoden anser domkapitlet, då omfattningen av prostarnas tjänsteuppgifter såsom förrättande av prästval, redovisning av kollekter och hållande av visitationer m. m. påverkas mera av antalet församlingar än av antalet pastorat inom kontraktet, att församlingarnas antal bör läggas till grund vid beräkning av prostarvodena. Domkapitlet i Luleå: Beträffande kontraktsprostarna ha de sakkunniga i samband med förslag till ändring av nuvarande bestämmelser rörande grun-
168 derna för prostarvodet föreslagit, att kontraktsprost skall äga att för resorT som han i denna sin egenskap företager, uppbära resekostnadsersättning enligt gällande resereglemente men ej traktamentsersättning. Mot vad de sakkunnige föreslagit i förevarande punkt har domkapitlet icke någon annan erinran att göra än att enligt dess uppfattning ingen anledning finnes, varför kontraktsprosten icke skulle få uppbära traktamentsersättning lika väl som andra tjänstemän, som deltaga i syner och förrättningar, där kontraktsprosten skall vara närvarande. Kontraktsprosten har givetvis lika väl som varje annan tjänsteman utgifter för sitt vivre under tjänsteresorna, och dessa utgifter äro ej kompenserade i det föreslagna prostarvodet. Stockholms stads konsistorium: Härvid intet att anmärka. Kontraktsprosten och boställsnämndsordföranden A. Rune, med vilken boställsnämndsordföranden Knut Collberg i Holmedals-Bergerud samt kontraktsprostarna K. Hedmark, G. Sillen, G. M. Hultgren, F. Carlson, T. L. Peterson, A. Peterzén, L. M. Engström och A. N. Beckman instämt: Kontraktsprostarnas grundlön bör sättas till 200 kronor (i stället för 150 kronor). Deras viktiga uppgift kräver detta. De böra erhålla såväl rese- som traktamentsersättning enligt resereglementet, då resan företagits på uppdrag av domkapitel eller biskop. För uteslutande av traktamentsersättning finns intet bärande motiv. Kontraktsprostarna S. Lindquist och E. Gisslandi: Även om enligt förslaget en viss arbetsbörda i framtiden avlyftes från kontraktsprostarna, är i varje fall det föreslagna arvodet (450—750 kronor) för litet, om man besinnar, vad exempelvis i ärkestiftet gällande instruktion ålägger prostarna. En enkel regel vore däremot, att den kyrkoherde, som är prost, skall åtnjuta avlöning en prästerlig lönegrad högre än den för hans kyrkoherdetjänst bestämda. Därigenom bleve i realiteten alla prostlöner 960 kronor, och borde kontrakten i förhållande därtill regleras. — Vid resor i tjänsten bör vidare prost icke endast äga uppbära resekostnads- utan jämväl traktamentsersättning (enligt nuvarande resereglementes klass I B, vilket även överensstämmer med hans tjänste- och löneställning). Domprosten S. Carlson: Då omfattningen av kontraktsprostarnas arbete är beroende av församlingarnas och icke pastoratens antal i de olika kontrakten, torde arvodet åt kontraktsprostarna böra bestämmas med hänsyn till det antal församlingar, som kontraktet omfattar. Kontraktsprosten C. G. Cornelius: Sakkunnigas förslag till bestämmelser angående arvoden åt kontraktsprostarna anser jag antagbara. — Men det förefaller mig underligt, att å dessa rätt så blygsamma belopp icke skulle utgå procentuella dyrtidstillägg såsom å de föreslagna prästlönerna. Att dessa senare skola utbetalas genom domkapitlen månatligen anser jag välbetänkt och förmånligt. Men varför i efterskott? — Huruvida sakkunniga mena, att även prostarvodena skola bekommas genom domkapitlen, framgår ej klart av betänkandet. Men så bör ske. Och halvårsvis liksom nu. Kontraktsprosten E. Hagwall: Om dyrtidstillägg till kontraktsprostarna ha sakkunniga icke gjort något uttalande, antingen de nu anse det självklart, att de skola ha eller icke skola ha sådant. Som det allt hittills ansetts självklart, att sådant bör beredas även dem, bör det även komma till synes i en blivande lagstiftning. Intet motiv har framförts för ett borttagande. Kontraktsprosten R. Wester: De sakkunnige utgå ifrån att prostarnas arbete kommer att minskas, då deras befattning med löneboställen, lönetablåer med mera upphör, en följd av löneväsendets förstatligande. Detta hör emellertid
169 till det mycket ovissa; snarare kan man antaga, att prostarnas arbete kommer att ökas, både i ett och annat avseende; kvar står i varje fall deras ansvarsfulla ställning och de uppgifter i prosteriet och kyrkan, som därigenom påvila dem. Det förtjänar även framhållas, att med det föreslagna arvodet skola bestridas alla slags expenser, omkostnader vid tjänsteresor (något dagtraktamente föreslås icke) en rätt omfattande representation med mera. Fråga är, om det lågt föreslagna arvodet kan räcka till allt detta. Även i denna punkt är en ändring ofrånkomlig. Kontraktsprosten A. Stenström: Förslaget om kontraktsprostarnas arvoden kan antagas, fastän 1926 års kyrkomötes underdåniga skrivelse om kontraktsprostarnas ersättning för kostnader vid vissa förrättningar ej vunnit fullt beaktande. Kontraktsprosten S. Ekström: Kontraktsprostarvodena böra bibehållas vid' sina nuvarande skäliga belopp, dock med höjande av grundbeloppet Kontraktsprosten A. Quist: Arvode åt kontraktsprostarna föreslås utgå i förhållande till antalet pastorat. Ett pastorat består ofta av två eller flera församlingar, och annexförsamlingarna giva en prost också arbete med frågodags- och prästvalsförrättningar, visitationer, invigning av kyrka, syner och dylikt, så fråga är väl om ej arvodet borde utgå i förhållande till antalet församlingar. Kontraktsprosten G. A. Johansson: Förslagets bestämmelser om arvodet till kontraktsprost böra så avfattas, att arvodet blir rörligt och följer med penningvärdets stigande och fallande, varjämte det ock bör innehålla bestämmelse om att kontraktsprost bör erhålla rätt till dagtraktamente vid förrättningar, då dessa i regel äro förbundna med utgifter och de som påkalla eller påtvingas förrättningen icke böra känna sig förpliktade att mottaga syneförrättande personer såsom sina gäster. Kontraktsprosten G. H. Tengman: Arvodet till kontraktsprostarna är för lågt i förhållande till det arbete och ansvar, som vilar på dem. Därför föreslås i stället för 450—600—750 kronor respektive 600—750—900 kronor. Kontraktsprosten J. V. Lönnerblad: Arvodet till kontraktsprostarna torde vara för knappt tillmätt i förhållande till det arbete och ansvar, som åvilar dessa. En höjning till respektive 600—750—900 kronor vore önskvärd. Kontraktsprosten A. Werner: Vidkommande traktamentsersättning kunna meningarna vara delade. Ett önskemål bör väl vara, att ersättning för ett uppdrag icke utgår med mindre än att vederbörande därför haft utgift. Det förefaller osmakligt, att såsom hänt och händer, den tjänstförrättande, vid t. ex. en syn, välvilligt mottages och omhuldas i prästgården och sedan debiterar nämnda förmåner. Men att lagfästa några bestämmelser i frågan är, det må gärna medgivas, icke så lätt. Ett stadgande skulle väl gå i^den riktningen att där ifrågavarande förmån icke åtnjutits, ersättning bör utgå, eljest icke. Kontraktsprosten H. Tideström: Kontraktsprostarnas arvode bör med hänsyn till deras viktiga uppgift och icke ringa arbete höjas. De^ böra erhålla såväl rese- som traktamentsersättning enligt resereglementet, då resan företagits på uppdrag av biskop eller domkapitel. Kontraktsprosten O. Berggren: De föreslagna arvodena till kontraktsprostarna böra höjas till 600—750—900 kronor plus reseersättning. Vid bestämmandet av löner bör beaktas även areal och folkmängd inom kontraktet. Kontraktsprosten L. A. Gustafsson: Att kontraktsprostarnas arvode skulle minskas förefaller som en lustig illustration till de äldres missgynnande, åtminstone för den som i likhet med mig sitter i ett kontrakt på över 100 kvadrat-
mil med langa och dyrbara tjänsteresor, vilka ingalunda så ofta ersättas, som sakkunniga kanske föreställa sig. Vad kan ha ingivit dem den föreställningen att prostarnas arbete skulle komma att minskas? Månne bristande sakkunskap just i detta? Kontraktsprosten G. Ekström, med vilken kontraktsprosten A. G. Ericsson instämt: Förslaget om arvode åt kontraktsprostar är avgivet under den förutsättningen, att prostarnas arbete kommer att minskas, därigenom att deras befattning med lönetablåer och boställen med mera upphör. Detta skulle bliva fallet genom löneväsendets förstatligande, boställenas försäljning etc, som avsakkunnige föreslås. Då dessa förslag sannolikt icke kunna genomdrivas, lär arbetet för prostarna ingalunda komma att minskas utan tvärtom att successivt okas, såsom fallet hittills varit i mycket avsevärd grad efter de nya löneregleringarnas genomförande. Rättvis hänsyn bör tagas till såväl det ökade arbetet som ock till den alltmer ansvarsfulla ställning, som kontraktsprostämbetet medfört. Arvodets grundbelopp bör höjas, fyllnadsbeloppet beräknas etter antalet forsamlingar, icke efter antalet pastorat, och arealen fortfarande mgå såsom sekundär beräkningsgrund. Beträffande särskilt tjänsteresorna bör naturligtvis icke blott reseersättning utan även dagtraktamente utgå. Kontraktsprosten N. Stigner: Ingenting namnes om dyrtidstillägg till kontraktsprostarnas arvode, vilket rättvisligen bör utgå, såvida ej deras avlöning skall komma att understiga den med nästkommande ecklesiastikår bestämda. Kontraktsprosten O. A. Gunnelius: Arvodena åt kontraktsprostarna komma enligt det framlagda förslaget allt fortfarande att bli för obetydliga i förhållande till de oundvikliga utgifter, som följa med prostämbetet. Med åtminstone 200 kronor bör det av de sakkunniga å sid. 206, del I föreslagna arvodesbeloppet höjas även under den av de sakkunniga gjorda förutsättning, att kontraktsprostarnas åligganden på i förslaget angivet sätt minskas. För arbetet har väl egentligen inte utgått någon ersättning, utan arvodet har nog i de flesta fall fått utgöra ersättning för representationskostnader. Reseersättning men icke traktamentsersättning såsom andra tjänstemän skola kontraktsprostarna vid förrättningar erhålla. Det är svårt att förstå, varför resereglementet icke utan undantagsbestämmelse skall vara gällande även för dem. Ar det månne de gamla bestämmelserna av år 1899, som de sakkunniga anse aga en giltighet, som icke får rubbas? Det måste väl vara så. Dessa bestämmelser äro dock för sådana förrättningar, för vilka kontraktsprost hittills erhållit reseersättning efter föreskrifterna av år 1899, enligt lagen den 21 november 1925 (svensk författningssamling nr 447) så ändrade, att han ej blott åtnjuter resekostnads- utan även traktamentsersättning enligt gällande resereglemente. Enligt § 41 i nämnda lag skall domkapitlet vid syner förordna vederbörande kontraktsprost till konsistorieombud och enligt § 54 skall vid ekonomiska besiktningar och syner till konsistorieombud utgå både resekostnads- och traktamentsersättning. Denna bestämmelse är inte mer än rimlig. Kontraktsprost likaväl som andra, vilka deltaga i dylika förrättningar, behöver givetvis ersättning för sina kostnader för husrum och livsuppehälle. Förmodligen hade man vid avfattningen av 1899 års bestämmelse utgått ifrån, att kontraktsprost skulle leva gratis på prästgårdarna, varför traktamentsersättning icke behövdes. Möjligen var antagandet också den tiden fullkomligt riktigt. Men systemet passar icke för vår tid och är numera så gott som övergivet. Icke är det väl heller rimligt, att kontraktsprost, som efter vederbörliga förordnanden i och för förrättningar av skilda slag har att vistas i en församling kanske flera dagar, skall härför förorsaka ett i vanliga fall
171 fattigt prästhem extra utgifter. Ställningen är ock ofta sådan, att någon gästning i prästgården icke kan ifrågakomma. Prästtjänsten i en församling är t. ex. vakant och uppehälles av präst, som till matställe har närmaste pensionat eller hotell. Prästval förestår där. Och valförrättaren måste givetvis vid såväl frågodag som valdag bo på hotell eller pensionat. — För övrigt förefaller det verkligen, som om bestämmelsen, att kontraktsprost vid förrättningar väl skall åtnjuta rese- men icke traktamentsersättning, skulle vara mer än lovligt småaktig. Må då hellre, än att detta de sakkunnigas förslag vinner godkännande, ingen ändring ske i gällande bestämmelser, då kontraktsprost visserligen icke erhåller ersättning mer än vid en del förrättningar men då både rese- och traktamentsersättning.
17. De extra ordinarie prästernas avlöning skall utgå i form av arvode, innefattande både nu utgående arvode och gottgörelse för bostad och vivre. Arvodet skall utgå till kyrkoadjunkter (nuvarande ständiga adjunkter) efter 20 och till adjunkter i egentlig bemärkelse efter 14 lönegraden i det för de i punkt 2 omförmälda statliga befattningshavarna gällande avlöningsreglemente. Å arvodet beräknas dyrtidstillägg, varjämte kallorts- och ödebygdstiliägg må kunna utgå. Arvodet till stifts- och kontraktsadjunkt bestämmes av Kungl. Maj :t. Adjunkt, som förordnas att uppehålla ordinarie prästerlig tjänst, skall äga uppbära utöver arvodet vikariatsersättning med, för dag räknat, halva beloppet av det för ledighet på grund av sjukdom bestämda tjänstledighetsavdraget i lägsta löneklassen av den lönegrad, till vilken den ordinarie tjänst, som adjunkten uppehåller, hör. Ordinarie präst, som mottagit förordnande att jämte egen tjänst uppehålla annan ordinarie prästerlig befattning, skall i vikariatsersättning äga uppbära hela det nämnda tjänstledighetsavdraget. Kyrkoadjunkt skall äga uppbära särskilt resanslag, som utmätes efter samma grunder som resanslag åt komminister. Beträffande reseersättning åt övriga adjunkter och till vikarierande ordinarie präster skola tillämpas nuvarande bestämmelser därom. I fråga om de extra ordinarie prästernas pensionering ifrågasattes ingen ändring i vad därom nu gäller. Kammarkollegiet: Enligt de nu gällande löneregleringarna föreligger en differentiering mellan de ständiga adjunkterna i olika pastorat, i det att de^ dem tillerkända arvodena bestämts till mycket växlande belopp. Det torde få antagas att denna skiljaktighet till stor del varit beroende på tjänstgöringens beskaffenhet. Ortens dyrhetsgrad torde hava spelat mindre roll, då ju detta forhållande mest inverkat på beloppet av den till den ständige adjunkten utgående ersättningen för bostad och vivre, vilken ersättning bestämts av domkapit-
172 let. En viss differentiering saknar efter kollegiets uppfattning icke skäl. Sakkunniga hava emellertid sammanfört samtliga ständiga adjunkter (vilka av dem föreslagits skola erhålla benämningen kyrkoadjunkter) i en lönegrad, den 20 :e. Även om, i enlighet med vad kollegiet i det föregående förordat, en del komministrar erhölle en löneställning, motsvarande den som tillkommer tjänstemän i 20 lönegraden, bör efter kollegiets uppfattning hinder ej möta att kyrkoadjunkterna (ständiga adjunkterna) på de mera arbetsamma och ansvarskrävande platserna få samma placering. Redan nu finnes ett antal ständiga adjunkter, som i lönehänseende icke stå komministrarna efter. På övriga platser torde kyrkoadjunkterna böra erhålla placering i en lägre lönegrad, exempelvis motsvarande den 18 :e. Kallorts- och ödebygdstillägg böra, såsom sakkunniga föreslagit, under givna förutsättningar kunna tilldelas även adjunkterna. Vad sakkunniga föreslagit i fråga om särskild vikariatsersättning (s 208 209) tillstyrkes av kollegiet. Någon tvekan har dock förelegat beträffande vikariatsersättningen åt ordinarie präst, som mottagit förordnande att jämte egen tjänst uppehålla annan ordinarie prästerlig befattning. Denna tveksamhet har föranletts av vad kollegiet tidigare yttrat beträffande det oegentliga i att ordinarie präst åtager sig att tillika fullgöra annan tjänst och framträder givetvis starkast, då fråga är om tjänster i ett och samma pastorat. Enär fall lätt kunna inträffa, då nödtvång föreligger att för vikariat anlita ordinarie präst, synas emellertid betänkligheterna böra fara, dock synes vikariatsersättningen även i detta fall böra bestämmas till halva tjänstledighetsavdraget. Tillika anser sig kollegiet hava anledning framhålla behovet av att, särskilt i händelse av genomförandet av ny lönereglering, ordinarie präst, som må komma att förordnas att uppehålla vakantsatt tjänst,' icke må bliva berättigad att uppbära samtliga med den senare tjänsten förenade löneförmånerna. Anmärkas må att sakkunniga ej yttrat sig om storleken av den ersättning, som bor tillkomma ordinarie präst, som förordnas att med bibehållande av egen tjänst biträda annan ordinarie präst i dennes tjänst. Kammarrådet von Otter, med vilken kammarrådet Klockhoff förenade sig: Den nuvarande utmätningen av avlöningen till de extra ordinarie prästerna (s. 206 —209) torde till stor del vara beroende på den omständigheten att det i synnerligen stor utsträckning varit nödvändigt eller åtminstone önskligt att adjunkten kunde påräkna bostad och kost hos adjunktstagaren. Jag föreställer mig att det alltjämt, kommer att mångenstädes vara svårt för en adjunkt att skaffa sig lämplig bostad och kost annorstädes än genom dessa förmåners tillhandahållande i prästgården. Även ur andra synpunkter torde det få antagas ofta vara av betydelse att adjunkten är boende hos adjunktstagaren. De sakkunniga erkänna också att det fortfarande är önskvärt att adjunkten erhåller bostad och vivre i adjunktstagarens hem, men anse att detta kan realiseras genom frivillig överenskommelse mellan adjunktstagaren och adjunkten. H u r u den omkastning i förhållandena, som skulle äga rum genom den av de sakkunniga förordade förändringen, komme att verka med hänsyn till svårigheten för adjunkten att bereda sig bostad och vivre på platsen undandrager sig mitt bedömande. Vissa fördelar synas väl vara förenade med ett avlöningssystem för det extra ordinarie prästerskapet i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. J a g saknar dock egen erfarenhet för bedömandet av frågan, huruvida det hittills traditionella förhållandet mellan adjunktstagare och adjunkt bör brytas. Från
173 domkapitlens sida liksom av allmänna svenska prästföreningen har mer eller mindre kraftigt framhållits behovet av att förhållandet mellan adjunktstagare och adjunkt ordnades på det sätt att den förre tillhandahölle den senare bostad och vivre in natura. Därvid har bland annat understrukits olägenheterna av att tillhandahållandet av sådana förmåner alltid gjordes beroende av överenskommelse Vad härutinnan sålunda anförts har förefallit mig värt uppmärksamhet. J a g anser därför starka skäl tala för att de blivande bestämmelserna i ämnet måtte grundas på huvudsakligen samma regler som nu gälla. Det bor dock erinras därom att den befogenhet, som tillkommer domkapitlet att bestämma värdet av bostad och vivre, föranlett en del svårigheter och stundom givit anledning till tvister. Dessa svårigheter torde dock kunna undanröjas eller åtminstone väsentligen förminskas genom klarare bestämmelser i en reviderad adjunktsavlöningsförfattning. o Varder de sakkunnigas förslag genomfört, lär detta dock bora åtföljas av bestämmelser som inskärpa skyldigheten för adjunktstagaren att i den mån sådant är honom möjligt anskaffa åt adjunkten inackorderingsmöjlighet och framför allt att i händelse adjunkten sådant begär mot skälig ersättning bereda honom bostad i adjunktstagarens tjänstebostad eller annan lika god bostad jämte vivre. Att även i händelse av sådan anordning stridigheter kunna uppstå, som böra slitas genom domkapitlets avgörande, torde emellertid vara ofrånkomligt. . . Huruvida den föreslagna löneförhöjningen för det extra ordinarie prästerskapet kan genomföras med bibehållande av det nuvarande finansieringssystemet är jag ej i tillfälle att bedöma. Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om särskild vikanatsersattnmg (s. 2U8, 209) kan med hänsyn till vad därutinnan anförts exempelvis av domkapitlet i Västerås icke obetingat tillstyrkas av mig. Det synes nödigt att denna fråga, som måhända ligger olika till för prästerna än för civila tjänsteinnehavare, upptages till förnyat övervägande. Statskontoret vill gent emot de sakkunniga göra den uppfattningen gällande att avlöningen till adjunkt bör bestämmas med hänsyn till att han skall utan ersättning erhålla bostad och kost av adjunktstagaren samt att avdraget a adjunktstagarens avlöning bör jämkas med hänsyn härtill. Centralföreningen för allmänna svenska präst förening en: De ständiga adjunkterna, kyrkoadjunkterna, vilka i realiteten äro innehavare av tjänst, som är ordinarie, böra tillförsäkras löneförmåner, som icke understiga skälig kommiiiisterslön. Här erinras ock om tre kyrkomötens väl motiverade krav på att bidrag må utgå ur kyrkofonden även till arvode åt ordinarie präst såsom adjunkt eller vikarie. I likformighetens intresse vilja sakkunnige upphäva det gamla avlonmgssättet för adjunkter och vice pastorer med vivre in natura hos den ordinarie tjänsteinnehavaren samt dessutom kontant lön, varjämte de betydligt höjt löneavdragen för dem, som få sådana ämbetsbiträden eller vikarier. Detta passar nog för statstjänstemän, vilkas arbete är sådant, att de antingen kunna fullgöra sina tjänsteåligganden eller också måste ha fullständig tjänstledighet. Men on präst kan ofta fullgöra en del av sina olikartade göromål på ett utmärkt sätt samtidigt med att han behöver hjälp med somligt annat, eller med andra ord, församlingsarbetet skulle lida på att en sådan präst bleve tjänstledig och måste ha vice pastor, när det blott är en adjunkt som behöves. Då är det oriktigt med så stora löneavdrag, som sakkunnige föreslagit. Och det prästerliga församlingsarbetet komme likaledes att lida av att flere präster, som formellt
174 förmådde att utan anmärkning fullgöra sin tjänst, icke av ekonomiska skäl skulle kunna taga emot vare sig adjunkt eller vice pastor. Statens extra ordinarie tjänstemän äro verkliga extra ordinarier, som icke ha anspråk på att få tjänstgöra annat än då behovet kräver deras inträde i tjänstgöring. Men de så kallade extra ordinarie prästerna ha icke en sådan ställning utan aro ordinarie präster, men utan fast tjänstgöringsort, och ha ratt till tjänstgöring varenda dag året om. Om det prästerliga arbetet inom stiltet skall kunna vederbörligen utföras, måste stiftsstyrelsen alltid ha till sitt förfogande ett antal sådana präster för att ögonblickligen ha dem till hands nar något oförmodat sjukdomsfall eller dödsfall inträffar. Även i tider av prästbrist har det inträffat, och ännu mer är detta fallet, när antalet präster ar normalt for stiftsbehov, att åtskilliga extra ordinarie präster måste vara sysselsatta a platser, dar de visserligen göra nytta men ej äro oundgängligen nöda r S h a r j U stiftsst ^ * 5?aY yrelsen ingen att skicka vid oförmodade behov Hittills har det icke varit svårt för stiftsstyrelsen att placera sådana extra ordinarie, ty vivre och det hittills gällande lönebidraget åt dem från tjänsteinnehavaren rubbar icke nämnvärt dennes vanliga ekonomiska ställning Men enligt sakkunniges förslag kan ingen, som ej är oundgängligen tvungen härtill mottaga ämbetsbiträde eller vikarie på grund av den stora ekonomiska förlust detta skulle medföra. Ehuru detta är tydligt, ha sakkunnige likväl icke anvisat någon utväg for stiftsstyrelsen att förordna en adjunkt och tvinga en ordinarie präst till en väsentlig löneminskning genom att mottaga ett ämbetsbiträde, som nan icke vill hava och kan bevisa sig icke oundgängligen behöva. Härtill kommer det faktum, att om en ordinarie präst skulle ha verkligt ga<m av en adjunkt, behöver han ständigt ha honom i sin närhet. Adjunktens bostad och vivre i prästgården och vistelsen där under den ordinaries lednin" är en hävdvunnen och god befunnen form för prästernas fortsatta praktiska°utbildmng. Ej sa sällan händer det, att stiftsstyrelsen måste missivera en adjunkt till någon präst med särskild hänsyn till den unges bättre fostran för kallet i något hanseende, och detta gäller såväl expeditionsarbetet som den rent prästerliga gärningen. Nu innebär detta ej någon svårighet för stiftsstyrelsen, men nur skall det bliva möjligt enligt sakkunniges förslag? Och vilken mängd svårigheter kommer det att medföra, om adjunkten skall betala inackordering till sin förman, som delvis avlönar honom! Sådant förekommer endast sällan bland statens tjänstemän, ty den bestämda dagliga tjänstgöringstiden gor det onödigt. Men där det förekommer och på grund av tjänstens beskaffenhet är det lämpliga, att biträdet bor hos tjänsteinnehavaren, såsom inom landsfiskalskåren, äro erfarenheterna av den privata inackorderingen och hyresavtalen mellan förman och biträden avskräckande från bådas synpunkt. Det vore skadligt ur alla synpunkter, om det uråldriga avlöningssättet tor extra ordinarie präster ändrades enligt sakkunniges förslag, enär nuvarande anordning alltjämt fungerar väl. De fåtaliga undantagsfallen ha också alltid utan större svårigheter kunnat ordnas genom stiftsstyrelsens ingripande Därtill må betonas nödvändigheten av att stiftsstyrelserna få ökade möjligheter att anställa icke territoriella präster, stiftsadjunkter för särskilda uppgifter och att deras löneförmåner måtte utgå ur kyrkofonden. Länsstijrelsen i Kalmar: Att kyrkoadjunkter placeras i lönegrad och att adjunkt, som uppehåller vakant tjänst, endast skall åtnjuta kontant avlönin" har lansstyrelsen mtet att erinra mot. Länsstyrelsen är dock tveksam om samma bestämmelser lämpligen böra tillämpas på adjunkter i egentlig menino- Betydelsen av den vägledning och fostran, som en nybliven prästman erhåller
175 genom att vara anställd som adjunkt hos en gammal och erfaren präst, får icke underskattas. Adjunkterna böra även av andra skäl, åtminstone på landet, om möjligt vara bosatta i prästgårdarna. Något avtal om vivreersättning mellan den ordinarie och extra prästmannen bör under alla förhållanden icke få ifrågakomma. Vivreersättningen bör bestämmas av domkapitlet, som också bör hava rätt besluta om adjunkt skall vara bosatt i prästgården eller icke. Länsstyrelsen i Gävle: De sakkunnigas förslag ifråga om det extra ordinarie prästerskapets avlöning, innefattande att avlöningen bestämmes i form av arvoden anslutande sig till närmare angivna lönegrader i det civila avlöningsreglementet, är en naturlig och ofrånkomlig konsekvens av förslaget rörande det ordinarie prästerskapets löner. Ifråga om de icke ordinarie befattningshavarnes löner råder ju för närvarande en inveckling och olikformighet, som är om möjligt ännu mera framträdande än ifråga om löneregleringsbestämmelserna för det ordinarie prästerskapet. En omreglering mot enkelhet och överskådlighet är synnerligen påkallad. Domkapitlet i Uppsala: Vidkommande de extra ordinarie prästernas avlöning synes domkapitlet nuvarande ordning vara att föredraga framför det av de sakkunnige förordade förslaget. Icke minst ställer sig domkapitlet tvivlande inför lämpligheten av att upplösa det band mellan extra ordinarie prästmannen och adjunktstagaren, som ligger däri, att adjunkten har vivre och bostad i prästgården. Av utomordentligt stor betydelse torde vara att adjunkten för sin fostrans skull får sitt hem hos den äldre och erfarne adjunktstagaren. Det är ej rådligt att borttaga ett så viktigt moment i den unge prästens utbildning. Domkapitlet i Linköping: Måhända är lönetillmätningen till kyrkoadjunkterna, vilka vanligen ha en tjänstgöring i paritet med komministrarnas, något snävt tilltagen och vad »adjunkterna i egentlig mening» beträffar, synes domkapitlet steget mellan dem och kyrkoadjunkterna vara för stort. Domkapitlet kan i fråga om adjunktsinstitutionen icke underlåta att betona den allmänna kyrkliga synpunkt, som gör det önskvärt, att i ett prästerligt lönesystem allt göres för att stödja och upprätthålla den tradition, som i regel anvisar adjunktstagarens hem som adjunktens bostad. Den fostran i prästkallet, som den nära personliga förbindelsen med ett prästhem kan i rikt mått giva, är en andlig tillgång, vilken icke bör underskattas. Domkapitlet i Skara: Beträffande de e. o. prästerna vill domkapitlet framhålla, att de i en del hänseenden intaga en helt annan ställning än e. o. statstjänstemän. De e. o. prästerna hava rätt till ständig tjänstgöring med därav följande avlöning. Förhållandet mellan dem och de ordinarie präster, vilkas biträden eller vikarier de bliva, blir ofta, kanske oftast av sådan personlig art, att det i större eller mindre grad bidrager till den unge prästens personliga utveckling och hans såväl intellektuella som religiöst-sedliga fostran i kalet. Adjunktstiden kan på det sättet bliva av ovärderligt gagn. Av stor betycelse är ej sällan i detta avseende den nuvarande anordningen, att adjunkten eller vikarien åtnjuter bostad och vivre hos den präst, vars vikarie eller biträde han är. Domkapitlet anser det därför vara av stor vikt, att i en blivande prästlönelag sådana bestämmelser införas, att samma anordning som nu i regeln kommer att förbliva kvar. Vikariatsersättningarna synas domkapitlet enligt förslaget bliva större an nödigt vore. Tjänstledighetsavdragen skulle i stället bliva mycket högre an för närvarande och i många fall komma att verka synnerligen betungande. DettL gäller redan vid tjänstledighet för sjukdom under längre tid. Vid tjänst-
176 ledighet av annan anledning än sjukdom skulle avdraget i regeln bliva synnerligen stort. För präster, som ej skulle erhålla semester utan löneavdrag, skulle sannolikt i flertalet fall med de föreslagna bestämmelserna möjligheten till någon tids årlig ledighet för rekreation, vila eller studier på grund av ekonomiska hinder bortfalla. Se även domkapitlets yttrande under kapitel I I (1—3). ^Domkapitlet i Västerås: Av ännu vida djupare ingripande betydelse än det föreslagna sättet för semester- och tjänstledighetsfrågornas lösning är den radikala förändring, som sakkunniga föreslagit i fråga om de extra ordinarie prästernas ställning och deras förhållande till de ordinarie präster till vilkas biträden eller vikarier de äro förordnade. Medan hittills adjunkten eller den extra ordinarie vikarien med ytterst få undantag bott i adjunkts- eller vikarie tagarens hem och där åtnjutit vivre etc. in natura, skulle nu även han inordnas på sin plats i det civila avlöningssystemet, i sammanhang varmed uppdelningen av de extra ordinarie prästernas avlöning i arvode å ena sidan och förmånen av bostad och vivre å den andra upphävts,' så att hela avlöningen utgår i form av arvode från kyrkofonden med ett efter olika dyrortsgrupper skiftande belopp. Den brytning med hela naturasystemet vid det extra ordinarie prästerskapets avlöning som detta förslag innebär är enligt domkapitlets mening till sina konsekvenser vida djupare ingripande och mera ödesdigert, än vid ett första påseende kan synas. I ekonomiskt hänseende betyder det för adjunkts- resp. vikarietagaren en avgjort ökad tunga. Åt en som adjunkt förordnad extra ordinarie prästman har han hittills endast haft att bereda bostad och vivre, vilket i regel skett in natura — en för honom utomordentligt fördelaktig avlöningsform — vartill sedan för vikarie kommit det obetydliga vikariearvodet. Håller man detta i sikte, ter sig skillnaden mellan nuvarande avlöning och den av sakkunniga föreslagna ifråga om vikariens avlöning ännu större än förut framhållits, i för vikarietagaren ogynnsam riktning, och även i fråga om villkoren för erhållande av adjunkt måste den nya ordningen, trots att adjunktstagaren här blott har att utgiva hälften av det för ledighet på grund av sjukdom bestämda tjänstledighetsavdraget med hänsyn till de synnerliga förmåner som naturasystemet innebär, betecknas såsom avgjort ofördelaktig. Men även för den extra ordinarie prästmannen, som nu själv har att skaffa sig bostad och vivre — kostnaderna härför ha i Västerås stift i regel beräknats till 1,800 kronor — torde den nya ordningen i många fall även rent ekonomiskt sett komma att i jämförelse med nuvarande ordning snarare innebära förlust än vinst. De skäl, som främst motivera domkapitlets bestämda avstyrkande av de sakkunnigas förslag på denna punkt, äro emellertid icke av ekonomisk utan avprincipiell och ideell art. Därigenom att adjunkten eller den extra ordinarie vikarien varit en medlem i den äldre prästens hem har det på det naturligaste sätt sörjts för en ständig personlig kontakt dem emellan, som å ena sidan inneburit en betydelsefull garanti för en viss enhetlighet i deras ämbetsgärning och å andra sidan för den unge prästen inneburit ett viktigt moment i hans prästerliga fostran. För mången präst ha dessa adjunktsår i en äldre prästs hem och under hans personliga ledning blivit av helt avgörande betydelse för hans utveckling, och även där förhållandet ej gestaltat sig så ideellt har dock, där förhållandena ej varit rent abnorma, vistelsen i ett prästhem i många hänseenden varit av fostrande betydelse. Konflikter cch dylikt ha naturligtvis kunnat förekomma men förvånande sällan varit av nå-
177 gon mera svårartad natur. Det är därför värden av svåruppskattad betydelse, som skulle gå förlorade om hela detta personliga förhållande mellan adjunkt och adjunktstagare skulle avskäras. Även de sakkunniga beteckna det ock såsom ett ur många synpunkter betydelsefullt önskemål, att adjunkterna må kunna erhålla bostad och vivre i adjunktstagarens hem, men anse att detta må kunna realiseras genom frivillig överenskommelse mellan adjunktstagaren och adjunkten. Emellertid måste det tydligen betecknas såsom mycket olämpligt, att samarbetet mellan adjunktstagare och adjunkt skall inledas med en ekonomisk uppgörelse av denna art. Kan detta å ena sidan lätt leda till uppkomsten redan från början av svårartade konflikter, så är det å andra sidan att befara, att ofta just de, som bäst skulle behöva den fostran, som visteisen i ett prästhem är ägnad att giva, icke skulle begagna sig av dessa möjligheter. Erfarenheten från de, relativt mycket få fall, då den nu gällande rätten för adjunktstagare eller adjunkt att i stället för bostad och vivre m natura utge eller erhålla kontant ersättning, är i båda dessa avseenden lärorik. I detta sammanhang vill domkapitlet slutligen fästa uppmärksamheten på en detaljpunkt, nämligen frågan om förhållandet mellan adjunkts- och vikariatsavlöning. Om skillnaden dem emellan enligt nuvarande ordning kanske måste betecknas såsom alltför obetydlig, skulle den enligt de sakkunnigas förslag kunna komma att bliva så stor, att därav vissa svårigheter kunna befaras härflyta. Det är nämligen att märka, att skillnaden mellan adjunktsoch vikaries tjänstgöring ofta är ytterst obetydlig och att därför, om skillnaden mellan deras avlöning göres för stor, lätt tvister mellan de båda parterna kunna uppstå, huruvida förordnandet rätteligen bör betraktas såsom adjunkts- eller vikarieförordnande. Tillika bör det observeras, att det för domkapitlet oupphörligt är nödvändigt att låta en präst, som kortare eller längre tid innehaft ett fördelaktigt vikarieförordnande, åter nöja sig med ett adjunktsförordnande. Även detta talar för att ej göra skillnaden i lönehänseende mellan dessa två slag av förordnande alltför stor. — I förbigående må här ock påpekas, att sakkunniga (bet. I, sid. 209) icke synas hava räknat med möjligheten att ordinarie präst kan erhålla förordnande att biträda annan i hans tjänst (alltså »adjunktsförordnande»), vilket emellertid ej sällan är förhållandet. Domkapitlet i Lund: Det extra ordinarie prästerskapets (adjunkter i egentlig bemärkelse samt stifts- och kontraktsadjunkter) löneförmåner böra fortfarande regleras efter för närvarande utgående grunder. Den ställning, denna del av prästerskapet intager gentemot det ordinarie prästerskapet, talar framför allt för ett bibehållande av det nuvarande systemet. Då emellertid de kontanta löneförmånerna måste anses något snävt tilltagna, särskilt med hänsyn till de nyligen genomförda skärpningarna i examensfordringarna och till det förhållande, att befordringarna till ordinarie tjänster i framtiden nog icke komma att gå fullt så snabbt som för närvarande är fallet, torde en höjning i dessa löneförmåner vara ofrånkomlig. Adjunkterna böra vidare hastigare komma i åtnjutande av ålderstillägg — ett ökat antal sådana är högeligen önskvärt. Förslaget om att ödebygdstillägg (ev. kallortstillägg) ävenledes skulle tillerkännas det extra ordinarie prästerskapet i likhet med det ordinarie giver domkapitlet sin fulla anslutning till. Domkapitlet i Göteborg: I överensstämmelse med vad som påpekats vid punkt 9 bör här intagas en bestämmelse därom, att den förmån av bostad och vivre, som ingår i den extraordinarie prästens avlöning, bör utgå in natura och lämnas av den, vars tjänst han bestrider eller till vars ämbetsbiträde hän 12—070252
178 förordnats, domkapitlet dock obetaget att, då särskilda skäl därtill föraileda, besluta att så icke skall ske. ^Domkapitlet i Härnösand: Adjunkterna i egentlig bemärkelse synas la erhållit för låg placering i lönehänseende, då de hänförts till lönegraden 11. De torde rättvisligen böra placeras i lönegraden 16, som är den, domkapitlet /eterligen, lägsta lönegraden för amanuens vid statens verk och styrelser. Se även domkapitlets yttrande under kapitel I I (1—3 och 9). Domprosten Hanson yttrade vid frågans behandling i domkapitlet i Luleå: Lika värdefullt som förslaget till lönereglering för det ordinarie prästerskapet är enligt min uppfattning sakkunniges förslag i fråga om grunderna för avlöning till adjunkter och vicepastorer. Det nuvarande högst individuella avlöningssystemet, som alltjämt föranleder slitningar, svårigheter och st-ider, komme genom förslaget att avlösas av fastställda normer. Sådana förhållandena nu äro på detta område, råder ett oefterrättligt osäkerhetstillstånd för adjunktstagare lika väl som för adjunkter. Inom ingen annan ämbetsmannakategori kunna liknande oklara och bedrövliga förhållanden påvisas. Kontraktsprosten och boställsnämndsordföranden A. Rune, med vilken boställsnämndsordföranden Knut Collberg i Holmedals-Bergerud samt kontraktsprostarna K. Hedmark, G. Sillen, G. M. Hultgren, F. Carlson, T. L. Peterson, A. Peterzén, L. M. Engström och A. N. Beckman instämt: De sakkunnigas förslag om avlöning för de extra ordinarie prästerna m. m. bör godkännas. Kontraktsprosten E. G. Ljungqvist: De extra ordinarie prästerna likställas enligt betänkandet med de extra ordinarie tjänstemännen i ämbetsverken. Detta är icke riktigt. Ty de förra äro ett slags ordinarie tjänstemän med ambulatorisk tjänstgöring. De ha både rätt och skyldighet att tjänstgöra hela året igenom, såvida ej sjukdom hindrar dem. De extra ordinarie tjänstemännen i ämbetsverken kunna däremot ha arbete endast en kortare eller längre tid av året och sedan få gå arbetslösa. De extra ordinarie prästerna skulle enligt förslaget lösas från tvånget att bo och ha vivre hos adjunktstagaren i prästgården. Detta är en mycket betänklig sak. Den nuvarande ordningen bör bibehållas, ty det har sin utomordentligt stora betydelse, att adjunkten för sin fostrans skull får ha sitt hem hos den äldre och erfarne adjunktstagaren. Kontraktsprosten N. Häger: Då ju kyrkoadjunkter ha samma arbete som komministrar synes den åsikten ha fog för sig, att dessa sattes i samma löneklass som komministrar i lägsta klass. Kontraktsprosten C. R. Sundell: En grupp av präster, som i det föreliggande förslaget synes mindre väl tillgodosedd, är gruppen »kyrkoadjunkter». Då dessa i regel hava i församlingsarbetet lika uppgifter med komministrarna och fylla platser, vilka, därest ej denna extra ordinarie-institution i besparingsintresse inrättats, skulle hava uppehållits av komministrar, och de ofta hava familj samt deras behov för nödtorftig bärgning ej väsentligt kan understiga komministrarnas, liksom deras hyreskostnader torde bliva större än den komministrarna pålagda hyreskvoten, och då de slutligen äro lika utsatta för risken att ej vinna befordran, synes förslaget böra ändras i den riktning, att de — oavsett rätt till bostad — föras till lägsta lönegrad för komministrar. Kommitterade synas också i någon mån hava närmat sig denna tankegång, då de för deras räkning föreslagit särskilt reseanslag. ^ Att kyrkoadjunkter skulle erhålla samma utgångslön som komministrar i lägsta lönegraden med frånräkning av bostadsförmånen, synes vara här ovan
179 tillräcklio-t motiverat med hänsyn till deras inställning i arbetet och ansvaret samt deras levnadsbehov. Jag anser tillika, att den av mig föreslagna forändringen skulle på denna punkt verka en konsolidering i vart kyrkovasendo, enär en avlöning såsom till en extra ordinarie prästman för en tjänst, som ar lika reguljär och konstitutiv som de ordinarie prästernas, måste verka som en anomali, som bortblandar begreppen och försvagar aktningen for gällande ordnin"- Kyrkan måste ju ha en viss tillgång till extra ordinarie präster for tillfällig tjänstgöring vid vakanser och dylikt, men om, på grund av svårighet att tillhandahålla boställen, kyrkoadjunkter böra bibehållas, sa blir deras ställning genom den angivna löneberäkningen mera organiskt inordnad i den kyrkliga organisationen. Domprosten E. Berglund: De extra ordinarie prästernas ställning synes enligt förslaget i hög grad gynnas på bekostnad av de ordinarie, vilkas adjunkter eller vikarier de komme att bliva. Den nuvarande bestämmelsen att adjunkt och vikarie i regel bör åtnjuta bostad och vivre hos adjunktstagaren bör bibehållas. Åtminstone i många, kanske i flertalet fall har denna anordning varit av stor betydelse för den unge prästens fostran i kallet. Kontraktsprosten A. Stenström: Förslagen om de extra ordinarie prästernas avlöning och ställning kunna antagas. Kontraktsprosten A. Quist: Om föreslagen norm icke följes, böra bestämmelserna om de extra ordinarie prästernas avlöning i nu gällande prästlönelag omarbetas och förtydligas, så att tillämpningen blir enhetlig i de olika stiften. Kontraktsprostarna V. Wiberg, C. Lönroth, C. G. Häger, H. Heimdahl och D. Forsner: Mot det ifrågasatta nya avlöningssättet beträffande adjunkter och vice pastorer inlägga vi en bestämd gensaga, för så vitt detsamma innebär höjt avdrag å lönen för dem som erhålla ämbetsbiträde eller vikarie. Sådan avdragsökning skulle väsentligt rubba den ordinaries ekonomiska ställning. Kontraktsprosten G. A. Johansson: Bestämmelserna om det extra ordinarie prästerskapets avlöning böra av mångahanda skäl icke fastställas sådana de äro avfattade i de sakkunnigas yttrande och förslag utan helst avfattas i så nära överensstämmelse med nu gällande reglemente därom som kan ske, da såväl ekonomiska som ock andra skäl tala synnerligt kraftigt härför. Kontraktsprosten H. Tideström: Förslagen rörande det extra ordinarie prästerskapets avlöning böra omarbetas, så att de närmare ansluta sig till det nuvarande systemet, och i domkapitlets hand lägges att pröva och avgöra, när i stället för bostad och vivre in natura ersättning härför må utgå kontant. Kontraktsprosten O. Berggren: I punkten 17 bör intagas en bestämmelse om att extra ordinarie prästman om möjligt bör bo i den prästgård, där han är förordnad att tjänstgöra. Kontraktsprosten L. A. Gustafsson: Mest ohållbart torde förslaget angående extra ordinarie prästernas och vikariers avlöning vara. Intet befogat missnöje har sports gent emot nuvarande adjunkts- och vicepastorsarvoden — utom det missnöje som spontant framkommer synnerligen i vår tid från människor i alla samhällslager, således även adjunkternas. Lönerna torde böra bibehållas så som de nu äro, om man nu inte nödvändigt skall fastslå som princip, att de unga prästerna skola gynnas och de äldre, t. ex. de som behöva vice pastor vid sjukdom eller annan tjänstledighet, missgynnas. Framför allt bör adjunkten eller vice pastorn i regel tänkas bo i prästgården såväl för hans egen som för församlingens skull.
180 I fråga om adjunkternas ställning och avlöning har statstjänaresystemet för sakkunniga varit den förhärskande tanken. Bandet mellan präst,' prästgård och församling har negligerats. Kontraktsprosten G. Ekström, med vilken kontraktsprosten A. G. Ericsson instämt: Det inställer sig osökt en jämförelse mellan nu gällande lagstiftning om det extra ordinarie prästerskapets avlöning och vad av sakkunnige föreslås. Ingen anmärkning har förut framställts mot 1910 års enkla huvudregler: kontant arvode från kyrkofonden, fritt vivre i prästgården samt i förekommande fall ett måttligt vikariearvode. Nu skall emellertid även på detta område 1910 års lagstiftning helt förkastas. Den präst, som är olycklig nog att behöva tjänstledighet, skall få betala kontant så, att det riktigt svider. I högsta löneklassen skall han vid tjänstledighet på grund av sjukdom betala av sin lön 3,832.50 kronor årligen. Vid tjänstledighet för enskilda angelägenheter, vilka dock av domkapitlet funnits fullt motivera tjänstledigheten, skall han betala ännu mycket mera, så mycket, att sakkunnige synas hava undvikit att i betänkandet klart angiva, huru stort belopp som skulle komma att utkrävas. Att märka är ock, att sakkunniges förslag sliter det band, som genom det naturliga stadgandet om fritt vivre varit knutet mellan adjunkten och prästgården och som varit av så stor betydelse för många unga prästers fostran för ämbetets gärning. Kontraktsprostarna J. E. Andrén, J. L. Haglund, J. E. Werneström, A. Åberg, F. Höijer, E. Rosengren, J. Pontén, K. Bredberg, I. Krook, G. Linderoth, J. G. Laurin, A. Thörn, J. O. Svensson: Vad de extra ordinarie prästernas avlöning angår föreslå vi, att ingen ändring göres i det nu bestående sättet för dess utgörande. De sakkunniga ha borteliminerat adjunktstagarens rätt att lämna fri bostad och vivre samt i stället infört kontant gottgörelse. En sådan ordning skulle bli till stort men för både adjunkt och adjunktstagare. Kontraktsprosten C. Christenson: De kommitterade räkna med att bostad och vivre hos adjunktstagaren kunde beredas adjunkten på den enskilda överenskommelsens väg, men det är långt ifrån säkert. Utom det, att man nog i alltfler hem skulle undanbedja sig den börda, som väl alltid mer eller mindre är förenad med mottagande av adjunkt, så skulle nog en då blivande överenskommelse med adjunkten om ersättning för bostad och vivre i många fall kännas obehaglig eller föra till obehagligheter, som vederbörande helst vill vara ifrån. Det kan också tänkas, att adjunkten helst vill vara fri från den bundenhet, som hem i prästgården skulle vålla honom, eller anse såsom billigare eller av annan anledning mera värdefullt att få själv välja sin bostad. Många unga präster kanske skulle komma att tidigt sätta eget bo med de ekonomiska följder, som sådant kan hava med sig. Från sådana synpunkter synes mig den nuvarande ordningen med bostad och vivre i prästgårdarne vara för de unga prästerna och deras utveckling av trevnad vida mera att föredraga än vad de sakkunnige tilltänkt dem. J a g tror också, att de unga prästerna själva helst ville bibehålla den såsom den för dem bästa. Den kontanta ersättningen, som i löneförslaget beräknats för vivre och bostad, kan ju ur kyrkofonden tillerkännas den ordinarie prästen, som lämnar detta in natura till adjunkten. Undantag från denna regel kunna jiu tänkas nödvändiga, och adjunkten då få ersättningen. Kontraktsprosten E. Nordblom: Beträffande det extra ordinarie prästerskapets avlöning, så vore det helt visst önskvärt, att bestämmelserna så avfattades, att bostad och vivre fortfarande såsom regel skulle lämnas in natura. En kontant vivreersättning skulle säkerligen i flera fall, än sakkunnige tyckas
181 förmoda, leda till att vice pastor eller adjunkt ej komme att bo i prästgården, kanske i vissa fall till ögonblicklig tillfredsställelse, men i längden säkert till skada för båda parterna, ej minst för vice pastorn (adjunkten), som väl kan behöva det stöd och den fostran vid en begynt ämbetsgärning, som vistelsen i ett prästhem bör kunna antagas skänka. I sammanhang härmed torde det böra påpekas, att det nog behöves klarare bestämmelser om adjunkts lön, då han blir förordnad på två håll och icke är vice pastor. Ävenså böra, då prästman förordnas att uppehålla dubbla tjänster, bestämmelser utfärdas, att full ersättning för tjänsteresor mellan tjänstgöringsorterna lämnas av kyrkofonden och icke påföras tjänsteinnehavaren. Föreslaget avdrag å för sjukdom tjänstledig ordinarie prästmans lön torde bliva alltför betungande, i stället torde vicepastorsarvodet kunna minskas, vilket verkade rättvisare. Kontraktsprosten K. Dahlström: Att adjunkternas avlöning bestämmes helt i penningar synes mig enklare och fördelaktigare än den nuvarande tudelningen i arvode och bostad och vivre eller ersättning därför.
18. Den nya löneregleringen bör träda i kraft samtidigt för hela riket. De präster, som genom den nya löneregleringen skulle lida minskning i de löneförmåner — frånsett eventuell förmån jämlikt 7 och 10 §§ löneregleringslagen — vilka vid tiden för den gällande löneregleringens utlöpande äro dem tillförsäkrade, böra tillerkännas personliga lönetillägg, motsvarande minskningen, att utgå under deras återstående tjänstetid. Kammarkollegiet: Från vissa vederbörandes sida har framhållits nödvändigheten att tillse att ingen präst under den nya löneregleringen finge lägre lön än han åtnjöte vid övergången till denna. Detta önskemål skulle kunna för de flesta fall tillgodoses exempelvis genom ett övergångsstadgande av innehåll att präst skulle, oberoende av tjänstålder, inträda i den närmaste löneklass, där lönen (nettolönen) överstiger hans avlöning vid övergången. Endast i vissa lönelägen skulle en sådan bestämmelse ej gagna, och detta särskilt om kyrkoherdarniis högsta lönegrad skulle anses böra bortfalla. Kammarrådet von Otter, med vilken kammarrådet Klockhoff förenade sig: De sakkunniga hava (s. 209, 210) framhållit hurusom det av olika skäl syntes vara av synnerlig vikt att den nya lönelagstiftningen trädde i kraft icke successivt för de olika pastoraten vid utlöpandet av de för dem nu gällande löneregleringarna utan samtidigt för hela riket, något som skulle innebära ett förtida brytande av nästan alla fastställda löneregleringar. Att ett samtidigt genomförande för hela riket av de nya avlöningsbestämmelserna för prästerskapet skulle i många hänseenden vara förmånligt ligger i öppen dag. Huruvida det ens vore praktiskt möjligt att samtidigt tillämpa det nuvarande och det föreslagna lönesystemet och framför allt att samtidigt tillämpa det nuvarande finansieringssystemet och det av de sakkunniga föreslagna finansieringssystemet £r en fråga, som jag i ärendets nuvarande läge icke haft anledning att undersöka. Emellertid kan med fog ifrågasättas om det må anses vara överens-
182 stämmande med vanliga lagstiftningsgrundsatser att genomföra en sådan anordning som nu berörts, särskilt om det nya avlöningssystemet, på sätt de sakkunniga förordat, komme att innebära en ändring i grunden för skattskyldigheten och en för åtskilliga pastorat därav föranledd förhöjd skattskyldighet. Löneregleringslagens uttryckliga stadgande i 2 § att en i enlighet med lagen fastställd lönereglering skall tillämpas under tjugu ecklesiastikår torde nämligen få antagas hava skett icke blott i löntagarens utan även i löngivarens intresse. Det torde få erinras därom att, enligt 2 § lagen den 9 december 1910 om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt om ersättning därför, upphörandet av lönereglering, fastställd enligt 1862 års förordning, tidigare än vid löneregleringens utgång icke kunde äga rum utan medgivande av såväl pastoratet som dess ordinarie prästerskap. Vid den nu förestående revisionen av de prästerliga lönelagarna bör därför utredas huruvida hinder anses kunna möta mot att beträffande varje särskilt pastorat införa nya grunder för prästerskapets avlöning tidigare än vid löneregleringsperiodens utgång. Möter ej sådant hinder lärer präst, som genom ny lönereglerings tillämpning tidigare än den för honom gällande löneregleringen går till ända lider minskning i avlöningen, vara lagligen berättigad att erhålla ersättning fullt motsvarande minskningen. Härvid lärer det få anses vara hans lagliga rätt att åtminstone under den avbrutna löneregleringsperiodens återstående år räkna sig till godo varje förmån, som tillkommit honom med tillämpning av den upphörda löneregleringen och således jämväl förmån enligt 7 och 10 §§ löneregleringslagen. Länsstyrelsen i Kalmar: Beträffande tidpunkten för den nya löneregleringens ikraftträdande har länsstyrelsen intet att erinra mot de sakkunnigas förslag. Länsstyrelsen i Västerås: De präster, som genom den nya regleringen skulle lida minskning i de löneförmåner, vilka vid tiden för den gällande löneregleringens utlöpande äro dem tillförsäkrade, skola enligt förslaget tillerkännas personliga lönetillägg att utgå under deras återstående tjänstetid. Länsstyrelsen anser, att dessa lönetillägg icke böra utgå för längre tid än den gällande löneregleringens giltighetstid. Så har ju tidigare förfarits. Centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen: Se centralstyrelsens yttrande under kapitel III (20—28). Domkapitlet i Karlstad: Sakkunniga hava uttalat det i och för sig tilltalande önskemålet, att den blivande löneregleringen kunde på en gång genomföras i alla rikets församlingar. En fråga är väl dock, om detta låter sig göra utan att kränka lagstadgade rättigheter. Det synes exempelvis vara för mycket begärt att en präst eller ett stärbhus skulle utan vidare avstå från lönens bibehållande för änka och barn under 1 i/2 år för att uteslutande lita till den svaga pensioneringen. Här torde särskilda undantagsbestämmelser vara ofrånkomliga. Och änkas och barns rätt till tjänsteår bör bestå. Stockholms stads konsistorium: Mot önskemålet att de nya löneregleringarna skola träda i kraft samtidigt för hela rikets prästerskap finner konsistoriet intet att invända, med det klara och tydliga förbehåll, som sakkunniga här göra. Om löneregleringarnas giltighetstid är här intet sagt, Meningen är ju dock att de skulle gälla ej för en viss begränsad tidsrymd utan tills vidare. Detta kan låta sig göra, dock under förutsättning att det ej blir riksdagen ensam, som kommer att bestämma om förändringen i desamma.
183 Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Nils Larsson: Ingen erinran. Boställsnämndsordföranden G. B. Hellman: Då för prästerskapet nu gällande avlöningsbestämmelser äro reglerade pastoratsvis med olika förfallotider under en längre tidsperiod (1934—1956) torde vara nödvändigt att nya avlöningsbestämmelser avfattas så, att de successivt kunna tillämpas och förty jämväl därför måste så nära som möjligt ansluta sig till nu gällande bestämmelser angående lönernas finansiering. Kontraktsprosten och boställsnämndsordföranden A. Rune, med vilken boställsnämndsordföranden Knut Collberg i H olmedals-Bergerud samt kontraktsprostarna K. Hedmark, G. Sillen, G. M. Hultgren, F. Carlson, T. L. Peterson, A. Peterzén, L. M. Engström och A. N. Beckman instämt: Vad de sakkunniga föreslagit om den nya löneregleringens samtidiga ikraftträdande i hela riket, bör godkännas. Sid. 209 och 210 i del I. Kontraktsprosten A. Stenström: Om löneminskning ej för någon nuvarande tjänsteinnehavare behöver förekomma, torde intet skäl från prästerskapets sida föreligga att motsätta sig ikraftträdandet på en gång, men verkställande myndigheter torde få det besvärligt. Kontraktsprosten I. Blomberg: Praktiskt och klokt är ikraftträdandet av lagen på en gång över hela riket ävensom att övergång sker från ecklesiastikår till kalenderår. Kontraktsprostarna V. W ib er g, C. Lönroth, C. G. Häger, H. Heimdahl och D. Forsner: Då sakkunnige uttala, att det synes vara av synnerlig vikt, att den nya lönelagstiftningen träder i kraft samtidigt för hela riket, så må det med styrka framhållas, att detta är helt beroende på samtycke från de tjänsteinnehavare, för vilka löneregleringen vid ifrågavarande tid icke utgått, och att således ingen säkerhet förefinnes för realiserandet av sakkunniges förslag i denna punkt. Kontraktsprosten G. A. Johansson: Förslaget till lag bör innehålla en viss angiven tid, inom vilken den nya löneregleringen skall gälla, så att icke genom ständiga debatter i lönefrågorna arbetet skall störas, och den upphetsning mot kyrkans arbete som därav följer må kunna undvikas. Kontraktsprosten G. Ekström, med vilken kontraktsprosten A. G. Ericsson instämt: Beträffande tiden för löneregleringens giltighet har denna för de på grundvalen av 1862 års förordning byggda löneregleringarna utgjort 50 år och utgör för de löneregleringar, som bygga på 1910 års lag, 20 år. Att löneregleringarna icke utlöpa samtidigt, har underlättat arbetet för dem som haft att taga befattning med deras uppgörande. De 50-åriga löneregleringarna ha utlöpt och utlöpa under olika år från och med 1914, då de första av de nu gällande 20-åriga löneregleringarna trädde i kraft, till och med 1962, då den sista av dessa skall upphöra att gälla. Av de 1,365 pastorat, som funnos i riket år 1903, då prästlöneregleringskommittén avgav sitt slutbetänkande, skulle det emellertid vara endast 34, eller 2.5 procent, vilkas 20-åriga löneregleringar skulle utlöpa åren 1946—1962. För att icke ojämnheten skall bliva alltför stor, synes det lämpligt att för det fåtal pastorat, där löneregleringarna utlöpa efter 1945. löneregleringstiden avkortas till att upphöra nämnda år — naturligtvis med förbehåll att dåvarande tjänsteinnehavare icke under den tid, som skolat återstå av den på 1910 års löneregleringslag byggda löneregleringen, drabbas av minskning i lönen. Ett generellt sådant stadgande kunde icke ingå i 1910 års lagstiftning. Prästerskapet var icke tillförsäkrat lön på de i den 50-åriga löneregleringen stad-
184 gade grunder för längre tid än till denna lönereglerings utlöpande. Och då fall förekommo, där lönen blivit alldeles oskäligt hög, utan att donation verkat förhöjningen, var det naturligtvis orimligt, att en präst även vid ny lönereglering skulle på det allmännas bekostnad få behålla en sådan lön. Men 1903 års kommittébetänkande hade dock såsom övergångsstadgande en skälighetsparagraf, § 32, om rätt för Kungl. Maj :t att, i den mån kyrkofondens tillgångar det medgåve, bevilja skälig löneförhöjning (eller, som det i min reservation hette: skälig gottgörelse för frångångna löneförmåner). Men samma sakkunnige, som ändrade kommittéförslaget så, att när arbetet för en komminister ökas genom skyldigheten att i annexförsamling övertaga kyrkobokföringen, hans avlöning skall minskas, ströko kommitténs skälighetsoaragraf. Övergången till nu gällande löneregleringar blev sålunda för mången präst oskäligt hård. Vid övergången till ny lönereglering efter utlöpandet av löneregleringarna på 1910 års grund, där väl knappast någon lön kan betecknas såsom i och för sig oskäligt hög, bör det stadgas, att tjänsteinnehavare under sin tjänstetid icke må drabbas av minskning i lönen. Detta har ock av sakkunnige föreslagits. I fråga om nu gällande löneregleringars utlöpande ha sakkunnige icke nöjt sig med en förkortning av giltighetstiden för ett fåtal av dem, såsom här ovan föreslagits. De föreslå, att den nya löneregleringen träder i kraft samtidigt för hela riket och att den skall gälla endast tillsvidare. Det kan dock icke förnekas, att det hittillsvarande systemet med för längre tid gällande och vid olika tider utlöpande löneregleringar givit åt prästerskapets ställning en trygghet, som sakkunniges förslag berövar dem. Förslaget om giltighet endast tillsvidare ger ingen fasthet vare sig åt löneregleringen eller åt den därmed sammanhängande kyrkliga indelningen och organisationen. Prästlöneregleringen resp. den kyrkliga indelningen och organisationen, som hittills haft perioder av lugn och jämnvikt, skulle göras till ett årligen återkommande föremål för riksdagens sysslande därmed. Riksdagen skulle rent av inbjudas till årlig »kontroll», därigenom att Kungl. Maj :t årligen skulle för detta uttryckliga ändamål delgiva riksdagen en redogörelse för den kyrkliga organisationens omfattning, kostnaderna för densamma enligt senaste bokslut för kyrkofonden och storleken av de senast fastställda församlingsbidragen. I ljuset av detta sista förslag erinrar sakkunniges nyssnämnda förslag — om alla nu gällande löneregleringars samtidiga upphörande i och för prästlöneväsendets förstatligande — om Caligulas önskan att hava alla romares huvuden på en enda hals. Såsom förutsattes av prästlöneregleringskommittén, böra på grundvalen av nu gällande löneregleringslagar, vederbörligen justerade med hänsyn till vunnen erfarenhet och berättigade nya önskemål, nya tjuguåriga löneregleringar uppgöras, som i det hela bevara löneregleringens kyrkliga egenart. Kontraktsprosten O. A. Gunnelius: Den nya löneregleringens ikraftträdande skall enligt de sakkunnigas förslag äga rum samtidigt för hela riket, förslagsvis den 1 januari 1935. Fördelen härav är alldeles uppenbar, varför härom icke behöver ordas. Skall dock så kunna ske, är det med säkerhet, såsom under punkt 11 framhållits, icke nog med att enligt de sakkunnigas förslag å sid. 209, 210 och 330, del I personliga lönetillägg i vissa fall utgå, när löneminskning i löneförmåner sker. Det kan utom minskningen av tjänstårsrätten efter, avliden präst, som uppburit emeritilön, vara förlusten av andra förmåner, som knappast kunna taxeras i bestämda penningebelopp, vilken gör det omöjligt för viss präst att gå in på den nya regleringen, även om han ingenting hellre önskade. Jag skall söka klarlägga detta vid framhållandet av,
185 att präster i enstaka fall ha omöjliga svårigheter att övervinna vid avstående av de s. k. tjänstbarheterna och att präster finnas, som ha det så ordnat, att de icke kunna gå miste om vedbränsle. Och om det visar sig, att sådana fall, såsom de sakkunniga icke tyckas förmoda, verkligen finnas, är det väl icke mer än rimligt, att hänsyn även tages till dem, vilket dock icke skett i de sakkunnigas förslag å sid. 330, del I, mom. 18, som väl är att betrakta som tänkt blivande lagtext. En fullständig omarbetning av nämnda moment är därför enligt min mening oundgängligen nödvändig.
KAPITEL
III.
Angående ordningen for finansieringen av löneutgifterna. 19. Prästgård eller annan tjänstebostad, som i punkt 4 omförmäles, skall tillhandahållas av pastoratet. I fråga om de skyldigheter med avseende å prästgård, som nu åvila vederbörande pastorat, förutsattes ingen ändring. Härutöver skall pastoratet vara pliktigt att svara för all skatt och annan allmän tunga för prästgårdsfastigheten. Länsstyrelsen i Kalmar: Skall tjänstebostad fortfarande ingå som löneförmån för prästerna, böra dessa också svara för fastighetens skatter. Länsstyrelsen i Malmö: De sakkunnigas framkastade förslag om överflyttande av den kommunala skattskyldigheten för prästgårds taxeringsvärde från boställshavaren till församlingen står i god överensstämmelse med kommunalbeskattningens allmänna grunder. Länsstyrelsen i Mariestad: Nu gällande skyldighet för församlingarna att tillhandahålla prästgård eller annan tjänstebostad synes böra bibehållas; härutöver bör pastoratet, såsom de sakkunniga föreslagit, tillförbindas att svara för all skatt och annan allmän tunga för prästgårdsfastigheten. Stockholms stads konsistorium: Härvid intet att erinra. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Nils Larsson: Ingen erinran. Boställsnämndsordföranden Siven Jönsson i Lövestad: Förslaget att pastoratet fortfarande skall hålla tjänstebostad åt kyrkoherde och komminister är synbarligen betingat av redan ordnade dispositioner i allmänhet och kan nog icke förväntas att föranleda invändning från församlingarnas sida. De anspråk, som hittills ställts på pastoraten, både i fråga om nybyggnad och nyinredning av prästgård, torde dock skäligen böra modifieras, om den föreslagna bostadskvoten skall kunna anses rimlig. När prästgårdsbyggnader i landsbygdspastoraten draga en nybyggnadssumma av omkring 70,000 kronor, blir nämligen bostadskvoten en ringa del av de pastoraten åvilande utgifterna för räntor, amortering och underhåll. Byggnadernas invändiga underhåll borde under alla omständigheter bekostas av tjänsteinnehavaren. Boställsnämndsordföranden Anders Hansson i Ravlunda: I fråga om skyldighet för pastoratet att hålla vederbörande prästerskap med bostad torde ingen förändring mot nuvarande förhållanden kunna ifrågasättas, men någon skärpning av denna skyldighet bör icke förekomma och det kan också ifrågasättas om icke rätt för pastoraten att utgiva bostadsersättning i stället för att
187 hålla prästgård på sådana platser, där det lämpar sig, borde få uttryck i förslaget. Kontraktsprosten och boställsnämndsordföranden A. Rune, med vilken boställsnämndsordföranden Knut Collberg i Holmedals-Bergerud samt kontraktsprostarna K. Hedmark, G. Sillen, G. M. Hultgren, F. Carlson, T. L. Peterson, A. Peterzén, L. M. Engström och A. N. Beckman instämt: Pastoraten, som tillhandahålla den fria bostaden mot avdrag, skola naturligtvis betala skatterna för prästgårdslägenheten. Här är de sakkunnigas förslag riktigt och rättvist. Kontraktsprosten J. Ekedahl: Då de sakkunniga vilja utsträcka utjämningen till att beröra jämväl pastoratens bostadsbesvär, måste jag känna mig mycket tveksam inför de konsekvenser, som en så långt driven utjämning sannolikt skulle draga med sig. Visserligen föreslås nu icke en fullständig utjämning av bostadsbesväret, men så mycket i den vägen, att de sakkunniga mena sig kunna stryka ett streck över församlingarnas rätt till utsyning av virke från prästboställenas skogar till prästgårds- och kyrkobyggen. Denna rätt skulle avlösas genom bostadskvoten. För min del skulle jag anse lyckligast, om bostadsbesväret fortfarande finge vila på pastoratet och detta bibehållas vid sin rätt från fordom till utsyning av virke. Kontraktsprosten A. Stenström: Kraftigt bör understrykas, att pastoraten skola ansvara för fastighetsskatten på prästgårdarna, ty tjänstinnehavaren vinner ingenting på att tomtvärdet stiger. Kontraktsprosten P. G. Bjerkander: Det bör beträffande det avdrag å lönen, som tjänstinnehavare med fri bostad avstår till församlingen för att av denna användas till byggnad och underhåll av prästgård, stadgas, att dessa medel, när de för tillfället ej behöva användas för sitt ändamål, fonderas, av kyrkorådet förvaltas och göras räntebärande samt särskilt bokföras för att tagas i bruk vid blivande nybyggnad eller reparation i prästgården. Kontraktsprosten J. Marino: I och för skatteutjämning pastoraten emellan torde pastoratens rätt till utsyning av virke för prästgårdsbyggnader upphöra och i stället bestämmas bostadskvots erläggande. Dock synes den föreslagna bostadskvoten vara väl högt tilltagen; den skulle i åtskilliga pastorat medföra en onödig kapitalbildning. Kontraktsprosten C. J. Ber g er: Detta är en nyhet, som endast kan vara betingad av det syftet, att utgifterna till prästerskapet böra utjämnas, så att den ena församlingen har proportionsvis lika stor prästskatt som den andra. Detta kan vara rättvist från en synpunkt, men knappast från en annan. Församlingsborna i en liten församling ha en fördel, som många i en vidsträckt församling icke ha. De ha nära till sin präst och till sin kyrka. Och från prästerlig synpunkt verkar denna nyhet ingalunda rättvist. Hyran för bostaden för samtliga präster i samma tjänsteklass skall vara i stort sett lika, oberoende av varest bostaden är belägen, om den ligger i en stad eller i den avlägsnaste avkrok av världen och oberoende av, hurudan bostaden är. Det finnes prästbostäder som ha alla nutida bekvämligheter, men det finnes även bostäder för präster, som äro i hög grad vanlottade på bekvämligheter. Dessutom äro hyrorna satta för höga för rama landsbygden. E t t av rummen i bostaden för en pastoralvårdshavande präst är expeditionsrum och detta får han i regel möblera, städa och förse med bränsle. Detta bör tas i betraktande. För en prästman i 26—27 löneklassen skulle hyran bli mellan 836—1,004 kronor. Vi veta icke av några sådana hyror ute på landsbygden. Om det nu skall vara hyra, bör den bestämmas efter ortens pris.
188 Nu kan visserligen den invändningen göras: det betyder ingenting för prästens del. Det är kyrkofonden, som får betala fiolerna. Prästens lön har blivit utmätt med hänsyn till hyran. Låt vara. Men i skattehänseende kommer det helt visst att verka orättvist, ty prästen blir antagligen beskattad för hela hyresbeloppet och då kommer han i ett missgynnat läge i förhållande till andra skattedragare. Minska i stället det föreslagna lönebeloppet med hyresbeloppet och låt prästen ha fri bostad såsom hittills. Våra folkskollärare och många andra tjänstemän ha hyresfri bostad.
20. Prästlönekostnaderna skola i princip helt utjämnas mellan de kyrkliga kommunerna. Utjämningen skall avse ej blott de till samtliga präster utgående penninglönerna jämte förekommande lönetillägg med undantag för sådana, som omförmälas ovan i punkterna 13 och 14, ävensom arvoden, reseersättningar och pensioner utan även, där ordinarie präst åtnjuter tjänstebostad, den del av den fastställda lönen, som motsvarar bostadsförmånen (bostadskvoten). Bostadskvoten skall, beräknad efter lägsta löneklassen i den lönegrad, till vilken befattningshavaren är att hänföra, tillfalla vederbörande pastorat. Från den allmänna utjämningen undantagas således blott pastoratens verkliga kostnader för tillhandahållande av tjänstebostad åt präst, i den mån dessa kostnader kunna överstiga bostadskvoten, beräknad på angivet sätt.
21. Någon ändring förutsattes icke i statens nuvarande skyldighet att medelst de till vissa oföränderliga belopp fastställda ersättningarna för prästerskapets indragna tionde och för anslag i krono- och kyrkotionde bidraga till prästerskapets avlönande. All för närvarande för prästlöneändamål disponerad förmögenhet i fast egendom och fonder skall fortfarande användas för detta, ändamål.
22. För bestridandet av prästlönekostnaderna, i den mån de enligt vad ovan sagts skola bliva föremål för utjämning mellan pastoraten, skola förenämnda ersättningar av staten och, utan företrädesrätt för visst pastorat, avkastningen av den uppsamlade förmögenheten i första hand och i sin helhet tagas i anspråk. För löneändamålet ytterligare erforderliga medel anskaffas genom en kyrkligt-kommunal beskattning, som proportionellt belastar de särskilda församlingarna i förhållande till varje församlings kommunala skatteunderlag.
23. Församlingarnas tillskott ske i form av församlingsbidrag, vilka uppföras i församlingarnas årliga utgifts- och inkomststater. Dessa utgifter täckas av de skattskyldiga i den ordning, som eljest är stadgad för kommunalutskylders utgörande.
24. Kyrkofonden erhåller ställning såsom centralorgan för det prästerliga avlöningsväsendet. Dit överföras alla för närvarande lokalt förvaltade fonderade avlöningsmedel, vilka icke skola ingå till den nedan i punkt 37 omförmälda prästlönejordsfonden eller utgöra donerade penningkapital. Till kyrkofonden skola årligen, förutom fondens egen avkastning och ersättningarna av statsverket, ingå: a) arrende och andra avgälder samt behållen skogsavkastning från samtliga löneboställen med undantag av sådant boställe, vars avkastning skall disponeras jämlikt punkt 13; b) avkastningen av prästlönejordsfondens tillgångar, sedan 10 procent av räntan å nämnda fonds penningkapital lagts till kapitalet; c) avkastningen av de i förevarande punkt omförmälda donerade penningkapital, där sådan avkastning icke skall disponeras jämlikt punkt 13; samt d) församlingsbidragen. Ur kyrkofonden bestridas alla de prästlönekostnader, vilka skola bliva föremål för utjämning.
25. Till utrönande av den erforderliga storleken av församlingsbidragen upprätta! årligen inom ecklesiastikdepartementet en för hela riket avsedd sammanställning (prästlönebudget), upptagande samtliga utgifter och inkomster för prästlöneändamål under det nästkommande året. Den förutgående beredningen av ärendet sker hos statskontoret.
26. Det fyllnadsbelopp, som för täckandet av prästlönebehovet skall uttagas av församlingarna, utgör skillnaden mellan å ena sidan summan av de i prästlönebudgeten upptagna utgifterna och å andra sidan summan av de enligt samma budget för löneändamål i första hand tillgängliga inkomsterna. Kungl. Maj :t fastställer vad varje församling skall utgöra såsom församlingsbidrag till kyrko-
190 fonden genom att bestämma den skattesats (visst antal ören per skattekrona av varje församlings kommunala skatteunderlag), efter vilken församlingens bidragsbelopp skall beräknas. Beräkningen sker på grundval av det nästföregående årets skatteunderlag.
27. Kyrkofondens kapital bibehålies oförändrat vid den storlek det kan hava vid övergången till den föreslagna nyordningen. Detta ernås genom den årliga regleringen av församlingsbidragen. Kyrkofonden skall som hittills förvaltas av statskontoret.
28. Avlöningar och andra ersättningar åt präster ävensom till församlingar och pastorat utgående bidragsbelopp utbetalas av domkapitlen resp. Stockholms stads konsistorium, pensioner av statskontoret. För ändamålet skola domkapitlen och konsistoriet erhålla rätt att anlita statsverkets giroräkning, eventuellt en för kyrkofonden upplagd giroräkning hos riksbanken. Kammarkollegiet: Den mera teoretiska grunden för sakkunnigas förslag i avseende å finansieringssystemet synes utgöras av följande sats: Uppehållande av den kyrkliga organisationen och den kyrkliga verksamheten samt finansieringen därav är numera en allmänt nationell angelägenhet, och på dess utformning och kostnaderna därför — givetvis med undantag för prästbostäderna — äga församlingarna för närvarande intet inflytande. Den karaktär av statligt kyrklig uppgift, som det prästerliga avlönings väsendet fick genom 1862 års lagstiftning, har ytterligare utvecklats och befästs genom 1910 års lagstiftning (del I, s. 214 ff.). Nämnda av de sakkunniga uppställda sats synes kollegiet riktig. Det måste för prästens känsla av självständighet och eget ansvar för sin gärning vara av värde, att hans ställning såsom direkt löntagare hos den församling, vars vård blivit honom anförtrodd, bringas att upphöra. Kollegiet anser sig därför i stort sett böra biträda det slut, vartill sakkunniga med ovan angivna utgångspunkter kommit. Det torde dock böra påpekas, att den prästerliga organisationens egenskap av en nationell institution, för övrigt daterande sig allt från den svenska kyrkoreformationen, aldrig upphävt dess intima förbindelse med de lokala kyrkoförsamlingarna. Härutinnan synes sakkunnigas motivering vara i väsentlig mån ofullständig och deras slutsats därför något missvisande. Den anbefallda rationaliseringen förutsätter en sammanblandning av de bestående bostäilsstiftelserna, innebärande att deras individuella anslutning till sina olika ändamål skulle upphöra. Tillåtligheten av ett dylikt förfarande synes kollegiet vara i hög grad beroende av riktigheten av en andra sats som väl får anses ligga under sakkunnigas argumentering men som ej av dem upptagits till närmare övervägande, nämligen denna:
191 Ur rättslig synpunkt finnes intet hinder för ett sammanförande av de existerande lokala boställsstiftelserna till att avse ett centralt ändamål, nämligen finansieringen av kostnaderna för den territoriellt prästerliga organisationen i hela riket (jfr del I, s. 152), i stället för ett stort antal lokala ändamål, nämligen de särskilda tjänsternas ekonomiska uppehållande. Kollegiet är ej helt övertygat om riktigheten av en dylik sats. De prästerliga avlöningstillgångar, som utgöras av fast egendom, äro nämligen till sin huvudmassa att realiter betrakta såsom stiftelseegendom (jfr del I, s. 149 ff.). Det synes härvidlag av mindre vikt, huruvida det formella rättssubjektet är lokalkyrkan, församlingen (pastoratet) eller en självägande stiftelse. Det korporativa subjektet, församlingen, inträder först sent, sporadiskt på 1600- och 1700-talen, allmänt på 1800-talet, med rättslig befogenhet att äga jord. En stiftelse, formellt ägd av församlingen (fiduciarisk stiftelse), är otvivelaktigt likställd med en självägande stiftelse i avseende å tillgodoseendet av ändamålet. I realiteten gäller detta ock den egendom, som anvisats av kronan, utan att kronan avhänt sig äganderätten. Denna egendom är likaväl som stiftelseegendomen bunden vid ändamålet, så länge detta består. Ett gemensamt drag är, att ägaren icke — församlingen lika litet som kronan — har någon fri dispositionsrätt till egendomen, utan att denna är bunden till ett visst ändamål, som säkerligen vid fastighetens anvisande så gott som alltid — givetvis med undantag för de prästgårdar i teknisk mening, som tillkommit enligt 1910 års ecklesiastika boställsordning — varit avlöningen av en viss prästerlig tjänst. Såväl 1862 års som i än högre grad 1910 års prästerliga lönelagstiftning har såväl för stiftelse- som kronodonationernas del medfört en legal permutation, dels såsom regel inom pastoratets ram, dels ock inom hela riket genom hänförande av avkomsten av hela boställen eller ett avkomstöverskott till centrala fonder, numera kyrkofonden. Härigenom, kan det sägas, hava steg redan tagits på den väg, som sakkunniga nu helt gått (jfr del I, s. 152). Det synes dock vara en bestämd skillnad mellan en permutation som i princip fasthåller vid det lokala ändamålet, om ock ombildat efter nya förhållanden, och en som innebär ett fullständigt uppgivande av detsamma. Vad sålunda sagts gäller icke blott fastigheterna utan även penningtillgångar, som härröra från dem eller äro till sin rättsställning likartade. Kollegiet anser de sakkunnigas förslag i detta avseende såsom upphävande de lokala ändamålen och därmed utan tillräckliga skäl donationsavsikten icke kunna oförändrat förordas. Även om läget för kronodonationernas del är något annorlunda, är av praktiska skäl en skiljaktig behandling av dem utesluten. En undersökning synes därför påkallad, huruvida icke med beaktande av berörda grundsatser en praktiskt framkomlig väg kan utfinnas. Det lärer i själva verket knappast behöva möta något större hinder att med bibehållande av de lokala boställsstiftelserna såsom sådana uppnå den rationalisering av finansieringssystemet för den prästerliga organisationen och av den prästerliga förmögenhetsförvaltningen, som synes önskvärd. Detta kan, i samma utsträckning som enligt sakkunnigas förslag, ske på förslagsvis följande sätt. För finansieringen av varje pastorats prästerliga organisation tages i första rummet i anspråk den verkliga avkastningen, jämväl skogsavkastningen, av för organisationen anvisad fast egendom och kapitaltillgångar. Vad som därefter brister i avlöningsbeloppen täckes av anslag från kyrkofonden, vars årsavkastning suppleras av den allmänna kyrkoskatten. I högst få fall torde avkastningen av de lokala avlöningstillgångarna komma att överstiga avlöningssumman. Där emellertid sså inträffar, synes överskottet, utom i fall, som avses
192 i 7 § av 1910 års lag om reglering av prästerskapets avlöning, samt där församling anses med hänsyn till boställes donationskaraktär skäligen böra emålla anslag för annat kyrkligt ändamål, böra redovisas till kyrkofonden (jfr del I, s. 212). Då finansieringsplanen ej sakligt rubbas genom detta dispositiotssätt, synes anledning ej föreligga att därifrån undantaga boställen, som äro anvisade av kronan. Den av 1909 års prästlöneregleringssakkunniga gjorda invändningen (del II, s. 39), att boställen icke anskaffats i syfte att lindra eller alldeles avlyfta församlingarnas skattebörda, synes, vid införande av en allmän för hela riket gemensam kyrkoskatt, icke kunna anföras mot en lösning av frågan efter angivna linjer. Denna kollegiets ståndpunkt innebär emellertid icke ett avvisande av tanken att i en s. k. prästlönejordsfond sammanföra lokala avlöningstillgångar eller vederlag därför (del I, s. 228), blott varje prästlönefastighets andelstal i fmden därvid bestämmes — några oöverkomliga svårigheter härför torde ej meta — och att en mot andelstalet svarande andel i fondens årliga avkastning disponeras på sätt ovan angivits. I avseende å enkelhet når det sålunda angivna systemet visserligen ej upp till sakkunnigas förslag. Det förutsätter, att arrende- och räntemedel från lokala avlöningstillgångar i första hand redovisas till vederbörande domkapitel, som ju skulle anförtros uppsikten över prästgårdarna och utbetalningen av lönerna samt fördenskull bör tillse, att pastoraten komma i åtnjutande av dem tillkommande bostadskvoter. Domkapitlet utbetalar av de redovisade medlen lönerna i varje pastorat. I den mån överskott uppstår, levereras detta till kyrkofonden och, i den mån underskott visar sig, rekvireras erforderlig fyllnad från fonden, till vilken kyrkoskatten förutsattes ingå. För detta ändamål synes domkapitlet böra tillerkännas dragningsrätt å en för fonden upplagd räkning i riksbanken. Någon verkligt oläglig inveckling av förhållandena eller minskning i överskådligheten av den ekonomiska ställningen torde knappast ett dylikt system medföra. En av konsekvenserna, nödvändigheten att hos domkapitlet föra ett räkenskapskonto för varje pastorat i stiftet, kan snarare anses vara en fördel ur synpunkten av överskådlighet och reda. Sedan varje pastorats konto för året avslutats, återspeglas detta i kyrkofondens räkenskaper. Man kan på detta sätt erhålla en ofta välbehövlig kontroll genom kyrkliga organ i orten av de lokala avlöningstillgångarna på områden, dit den centrala översynen ej så lätt når, samt därigenom möjliggöra initiativ från de kyrkliga myndigheterna i avseende å avlöningstillgångarnas tillvaratagande och utnyttjande. Generaldirektören Berglöf, med vilken kammarrådet Nyborg instämde: Av kammarkollegiet har ifrågasatts ytterligare utredning rörande ordningen för dispositionen av den från boställen och därmed likställd tillgång fallande avkastningen i ändamål att tillse möjligheten av att sagda avkastning i första hand komme att tagas i anspråk för gäldande av lönerna för prästerskapet i de särskilda pastoraten. Emot den sålunda föreslagna utredningen har jag intet att erinra. Skulle emellertid därvid befinnas, att en ordning i anslutning till de av kollegiet härutinnan förordade grunderna icke må kunna genomföras utan så stora inskränkningar beträffande enkelhet, reda och överskådlighet, att den förbättring i förvaltningen i dessa avseenden, som är ändamålet med en eventuell omläggning, icke alls eller endast i mindre grad skulle vinnas och att sålunda den föreslagna vägen icke är praktiskt framkomlig, synes mig ett redovisningssystem byggt på de sakkunnigas förslag böra väljas.
193 Kammarrådet von Otter, med vilken kammarrådet Klockhoff förenade sig: Den kritik, som i de sakkunnigas förevarande betänkande (s. 25—43) och dessförinnan framförts mot det finansieringssystem, som införts genom 1910 års lagstiftning, är efter min uppfattning i flera viktiga hänseenden befogad. J a g har dock ej kunnat undgå att finna de sakkunniga hava givit frågan härom en bakgrund, som icke synes kunna helt godtagas, och i följd härav dragit slutsatser, vilkas fullständiga riktighet torde kunna ifrågasattas. Det av de sakkunniga redan i början av deras kritik (s. 25) uttalade omdömet, att 1910 års lagstiftning i vad den avser systemet för finansieringen av prästlönerna lider av betydande inre motsägelser och av en felkonstruktion av systemets ekonomiska grundval, synes böra väsentligt modifieras, om icke underkännas. De sakkunnigas anmärkningar avse, såsom en närmare granskning av betänkandet ger vid handen, dels det berättigade i själva den princip, som lagts till grund för prästlönernas finansiering, således den rent konstitutiva sidan av ämnet, dels det genom lagstiftningen godkända finansieringssystemets svagheter, i vad dessa fått uttryck såväl i själva konstruktionen av systemet som ock i tillämpningen. Med hänsyn till den betydelse för den nu föreliggande frågans bedömande, som måste ligga i uppfattningen om det nuvarande finansieringssystemets beskaffenhet och de därav föranledda olämporna, torde jag böra med några ord beröra detta senare spörsmål och därvid korteligen angiva de huvudsakliga invändningar jag funnit kunna göras mot den av de sakkunniga uttalade uppfattningen i saken. „ Kärnpunkten i de sakkunnigas erinringar synes — om man uteslutande haller sig till den rent principiella sidan av frågan — ligga däri, att skatteutjämningen, som genomförts beträffande de olika skatteobjekten inom varje pastorat för sig taget, icke utvidgats att omfatta en fullständig skatteutjämning även de olika pastoraten emellan, exempelvis på sätt de sakkunnigas eget förslag avser. Uppenbarligen är detta en fråga varom olika meningar kunna hysas. Jag återkommer till densamma längre fram vid behandlingen av frågan huruvida ifrågavarande grundsats bör vid den nu förestående revideringen av lagstiftningen frångås och fullständig skatteutjämning genomföras. Jagvill dock redan nu erinra därom att detta spörsmål nära sammanhänger med frågan om församlingarnas första-hands-ansvar för prästlönernas utgörande. Ostridigt är emellertid att 1910 års lagstiftning icke avsåg en dylik fullständig skatteutjämning utan stannade vid att intet pastorat skulle för prästerskapets avlöning behöva vidkännas utdebitering av sammanlagt större belopp äh gom motsvarade 6 öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor av pastoratets hela inkomstbelopp (21 § löneregleringslagen). Den då genomförda skatteutjämningen avsåg så att säga åstadkommande av en topphuggning av de högre utdebiteringarna, efter inkomsttal räknat, och deras begränsning till ett skäligt maximum. Även beträffande nyssnämnda gräns för skatteutjämningen kunna givetvis skiljaktiga åsikter göra sig gällande. Att gränsen ^sattes så högt som skett och ej lägre torde få antagas hava varit beroende därpå att man med hänsyn till de förhållanden, som voro kända vid tiden för lagstiftningens tillkomst, ansåg sig icke kunna gå längre. Först efter hand har det varit möjligt att konstatera att ifrågavarande gräns varit satt för högt. Som ett konstruktionsfel beträffande 1910 års finansieringssystem har (s. 38, jfr s. 42) anmärkts att utdebiteringen inom de olika pastoraten icke på enhetligt sätt påverkades av inträffande stegringar i skatteunderlaget. Jag inser ej att i berörda förhållande skulle ligga ett sådant fel. Den konstruktion systemet 13—010262
194 erhöll innebär efter min uppfattning ett klart och följdriktigt uttryck fö:- den i 1910 års lagstiftning ledande grundsatsen att varje pastorat skulle efter lagens närmare bestämmelser ansvara för prästerskapets avlöning, dock med ovanberörda, i 21 § löneregleringslagen angivna gräns. Jag kan i följd närav icke för min del erkänna riktigheten av det av de sakkunniga i fortsättningen (s. 38) gjorda uttalandet att den avvägning av skattetrycket de olika pastoraten emellan, som må hava avsetts vid införandet av 1910 års finansieringssystem, icke kunnat uppehållas. Någon viss relation pastoraten emellan beträffande skattetrycket har, så vitt jag kunnat finna, ej varit avsedd i vidare mån än att intet pastorat skulle för prästerskapets avlönande behöva vidkännas utdebitering utöver nyss omförmälda gräns. Att i en begränsning av sagda beskaffenhet skulle hava legat ett missgynnande av de ekonomiskt svagare pastoraten kan icke inses. Det torde för övrigt av lätt insedda skäl vara mindre egentligt att i detta sammanhang använda uttrycket »ekonomiskt svagare» pastorat, ty tyngden av en utdebitering av 6 öre för tiotal inkomstkronor är ej beroende på att skattetalet är litet eller stort utan på godheten av den ekonomiska ställningen i övrigt. — Det kan också erinras därom, att under kristiden med dess stigande prästlöner de »svagare» pastoraten oftast fått ur fonden uppbära hela det för löneförhöjningen erforderliga beloppet, under det att pastorat med rikligare skatteunderlag ofta fått, även om den ekonomiska ställningen varit ogynnsam, ensamt bestrida hela förhöjningen och därvid vidkännas en förhöjd utdebitering per tiotal inkomstkronor. Dessa pastorat fingo en verklig skattelindring i förening med understöd från de gemensamma avlöningstillgångarna, något som ej tillgodokom åtskilliga pastorat med rikligare skatteunderlag, pastorat, vilka tvärtom stundom fingo till de gemensamma avlöningstillgångarna avstå vissa förut lokalt anvisade tillgångar. Ej heller synes någon principiell anmärkning kunna riktas mot det förhållandet att med stigande välmåga i ett pastorat, som hade att vidkännas 6-öres utdebiteringen och ur kyrkofonden åtnjöt bidrag till prästlönernas gäldande, pastoratet fått, dock utan ökning av skattetrycket 6 öre för tiotal kronor av inkomstbeloppet, bidraga med ett något större belopp till prästlönernas gäldande och åtnöjas med en motsvarande eller nära motsvarande minskning i bidraget från fonden. En sådan följd av systemet måste dessutom antagas hava varit förutsedd. Såvitt jag kunnat finna har skatteutjämningstanken, sådan den vunnit uttryck i 1910 års lagstiftning, motsvarat det ändamål, som då avsågs, framför allt med beaktande därav att den maximigräns, som bestämdes i löneregleringslagen med stöd av de då kända förhållandena, aldrig behövt genom förändrad lagstiftning höjas trots de efter kristidens inträde vidtagna upprepade löneförbättringarna. Inom varje särskilt pastorat är utjämningen mellan de olika skatteobjekten fullt genomförd, frånsett den skyldighet som ännu kvarstår för fastigheterna att under löneregleringsperioden inbetala viss del av den forna tiondeskyldigheten. Vidare har skattskyldigheten i de tyngst belastade pastoraten minskats därhän att pastoratet ej behöver svara för större belopp avlöning, än som motsvarar 6 öre för varje tiotal kronor av inkomstbeloppet, och har från kyrkofonden utbekommit vad som ytterligare erfordrades. Sedan under en övergångstid fastigheterna fått betala viss del av den tiondeavgift, som varit bestämd att utgå under den enligt 1862 års förordning fastställda löneregleringen, är fastigheten för all framtid befriad från den gamla tiondeskyldigheten, vilken — det bör ej förglömmas — inneburit förpliktelsen att, i händelse sådant krävdes för prästens avlöning, vidkännas en större eller mindre förhöjning av tiondeavgiften inom tiondeskyldighetens ram.
195 Synnerlig vikt hava de sakkunniga vid sina erinringar mot det nuvarande finansieringssystemet lagt vid den sida av detta, som visat sig däri att kyrkofonden i betydande grad tillvuxit under den jämförelsevis korta tid den varit i verksamhet eller från ingången av år 1914. Ifrågavarande tillväxt — vilken hittills framträtt årligen med undantag allenast för ett år — har givetvis ej varit uppställd som ett mål. Lika uppenbart lärer väl å andra sidan vara att man vid behandlingen av 1910 års lönelagar varit medveten om ej blott möjligheten utan även sannolikheten av kyrkofondens tillväxt. Det har under förarbetena ej saknats hänvisningar till skatteunderlagets fortgående ökning och stegringen i skogarnas avkastning, vilka båda omständigheter just på grund av systemet komme att medföra minskat krav på kyrkofonden och alltså befrämja dess tillväxt. Av nära till hands liggande skäl var det ej möjligt att vare sig år 1910 eller under åtskilliga därefter följande år ens tillnärmelsevis bedöma kyrkofondens framtida bärighet; och kristiden med dess omstörtande men oberäknade och oberäkneliga verkningar och den därunder alstrade ovissheten huruvida kristiden komme att för vårt lands vidkommande efterföljas av goda eller dåliga konjunkturer ökade om möjligt svårigheterna för sådana beräkningar. Först på senaste år, sedan löneregleringar, fastställda enligt 1910 års löneregleringslag, kommit i tillämpning inom praktiskt taget rikets samtliga pastorat, och sedan de ekonomiska förhållandena något så när stabiliserats, har det blivit möjligt att med relativ säkerhet bedöma kyrkofondens bärighet, om ock åtskilliga osäkerhetsmoment alltjämt förefinnas, såsom exempelvis den nu rådande jordbrukskrisen och trävarumarknadens osäkra läge. Den starka ställning kyrkofonden kommit att erhålla har medfört^ åtminstone den stora fördelen att det varit möjligt att inom den av 1910 års lagstiftning uppdragna ramen tillgodose de väsentligt ökade avlöningsbehov, som förorsakats av dyrtiden. Huruvida man vid den nya lagstiftningens handläggning hade tanke på att, om förhållandena så utvecklade sig, redan under tiden för giltigheten av de för de tjugu första åren fastställda nya löneregleringarna skrida till en ytterligare utjämning av skattskyldigheten låter sig ej nu med säkerhet bedöma. Jag har dock av förarbetena till lagstiftningen fått det intrycket att en sådan möjlighet åtminstone ej var förbisedd. 1 Också lärer man kunna tryggt påstå att en åtgärd i syfte av en ytterligare utjämning skulle stått i full överensstämmelse med grunderna för den nya lagstiftningen. Efter vad jag vet har tanken på åtgärder för viss sänkning av den övre gränsen för utdebitering av församlingsavgifter till prästerskapets avlöning icke varit främmande inom de myndigheter, som hava befattning med hithörande ärenden. Att under ovan omförmälda och övriga av de sakkunniga berörda förhållanden beräkningarna från 1910 blivit »från grunden upprivna» och proportionen mellan de bidrag, som härröra ur olika källor, blivit, såsom de sakkunniga framhållit, »förryckt» (s. 37), lärer ej kunna tillvitas finansieringssystemet som en konstitutiv brist men innefattar omständigheter, som givetvis böra beaktas vid den pågående revideringen av hithörande författningar. Huvudorsaken till det myckna besvär för myndigheter m. fl., som det nuvarande finansieringssystemet medför, torde uppenbarligen vara att söka i det sätt, varpå skatteutjämningsproblemet blivit löst, eller måhända rättare uttryckt däri att man ej ville ålägga församlingarna utdebitering till förmån 1 Se exempelvis departementschefens yttrande prop. 1908: 88, s. 164—166, vilket yttrande synes hava lika tillämplighet på den lagstiftning, som framlades till 1910 års riksdag och då antogs.
196 för annan församlings prästerskap och fördenskull föranläts till införandet av ett avräkningsförfarande mellan det särskilda pastoratet och kyrkofonden. Synbarligen har det icke varit väntat att detta avräkningsförfarande, varom närmare bestämmelser meddelats genom kungörelsen den 24 juli 1914 (nr 128), och som äger rum på grundvalen av den där omförmälda tablån litt. A, medfört så mycken omgång som erfarenheten visat vara fallet. Man hade tvivelsutan föreställt sig att mellanhavandets reglering komme att ske så gott som automatiskt, i det att 3-öresbeloppet (§ 19:1 löneregleringslagen) förutsattes icke kunna bliva föremål för misstag, arrendena bliva praktiskt taget fasta, räntor o. d. giva sig själva, skogsmedelsbeloppen bliva genomsnittliga samt kontraktsprostarnas granskning vara lätt och tillräcklig. Till icke ringa del torde förklaringen till de anmärkta bristerna ligga däri att de i ämnet meddelade bestämmelserna på grund av sin avfattning och innehåll i tillämpningen hos de myndigheter, som hava hand om hithörande ärenden, framkallat större noggrannhet och starkare kontroll än egentligen varit avsett. ^ De framställda anmärkningarna synas dock stundom ej vara fullt befogade, såsom förhållandet är med anmärkningen sid. 44 rörande försändandet av arrendemedel. E t t sändande fram och åter mellan länsstyrelse och kyrkoråd av arrendemedel bör knappast någon enda gång ifrågakomma. I september månad erhåller nämligen länsstyrelsen avräkningstablån från pastoraten beträffande det löpande ecklesiastikåret, varför länsstyrelsen, som först mot slutet av ecklesiastikåret uppbär arrendemedlen och då har att ofördröjligen översända dessa »till den som äger uppbära desamma» (12 § arrendeförordningen), vid fullgörandet av sin leverans av arrendemedlen vet om arrendemedlen eller någon del därav skola som överskottsmedel tillgodoföras kyrkofonden och hur mycket som bör översändas till kyrkorådet (eller eventuellt annan vederbörande). ^ De sakkunniga hava, såsom förut nämnts, funnit en med det gällande finansieringssystemet förbunden särdeles betydelsefull olägenhet ligga däri att detta system lade hinder för en ändamålsenlig förvaltning av prästlönejorden och de lokala avlöningsfonderna. Denna anmärkning synes ej befogad. Visserligen kunna anmärkningar i flera hänseenden riktas mot den nuvarande förvaltningen, men jag har icke övertygats därom att en fullt nöjaktig förvaltning av såväl prästlönejorden som de lokala avlöningsfonderna icke vore möjlig att åstadkomma även med bibehållandet av det nuvarande finansieringssystemet. Till denna fråga återkommer jag i annat sammanhang. Det av de sakkunniga föreslagna finansieringssystemet beträffande prästlönerna innebär onekligen en enkel lösning av frågan, må vara att vid närmare skärskådan förenklingen icke synes bliva fullt så stor som man vid första påseendet måhända är benägen att tro. Enkelheten är emellertid, såsom av det föregående framgår, vunnen genom uppgivandet av de grundvalar, varpå bestämmelserna om prästerskapets avlönande nu vilar, nämligen principerna dels att församlingarna äro i första hand ansvariga för avlönandet av sitt prästerskap och dels att församlingarna ej kunna åläggas utdebitering till förmån för annan församlings prästerskap. Det har synts mig mindre riktigt att i så principiella hänseenden vidtaga ändring i det prästerliga avlöningsväsendet allenast eller huvudsakligen för vinsten av ett enklare och i tillämpningen mera lätthanterligt finansieringssystem, så önskvärd sagda vinst i sig själv än må vara. Att helt och hållet ändra bidragsskyldigheten till prästerskapets avlöning genom införandet av en pålaga, som, på sätt i det följande visas, för en mycket stor del av de skattskyldiga innebär en stundom icke
197 obetydlig ökning av den nuvarande skattskyldigheten, synes onekligen vara en egendomlig och överraskande konsekvens av det förhållandet att det nuvarande avlöningssystemet befunnits medföra svårigheter vid tillämpningen. I betänkandet föreligger icke någon redogörelse för frågan huruvida vid de sakkunnigas utredningsarbete blivit ådagalagt att de olämpor, som befunnits vara förenade med det nuvarande finansieringssystemet, eller de allvarligaste bland dem skulle kunna undanröjas eller väsentligt mildras utan ändring i grundvalarna för finansieringssystemet. Allenast såtillvida hava de sakkunniga ingått på ett yttrande härutinnan att de, ehuru helt ytligt, berört möjligheten av en fortsatt utjämning av skattskyldigheten till prästerskapet utöver vad 1910 års lagstiftning medförde (s. 211, 212). Härvid hänvisade de sakkunniga till att man exempelvis kunde göra den övre gränsen för utdebitering av församlingsavgifter (6-öresgränsen) rörlig. Ehuru något absolut hinder för en sådan åtgärd icke efter de sakkunnigas åsikt behövde möta, ansågo de dock att åtgärden bleve förenad med högst betydande svårigheter och att lönesystemet härigenom gjordes än krångligare och besvärligare att tillämpa — en påföljd som jag vågar betvivla. Man kan därför enligt min mening icke utan vidare utgå från att det nuvarande finansieringssystemet icke låter sig i tillfredsställande omfattning förbättras. Det föreliggande problemet synes därför kunna sägas ligga så till att man skulle hava anledning att godkänna det av de sakkunniga föreslagna finansieringssystemet under förutsättning att man finner sig kunna utan tvekan frångå den sedan gammalt bestående och i 1910 års avlöningssystem bibehållna grundtanken att skyldigheten att avlöna det territoriella prästerskapet i första hand åligger pastoratet. Och då frångåendet av denna grundsats, åtminstone enligt de sakkunnigas förslag, är på det närmaste förbunden med och beroende av att frågan om prästerskapets avlönande bleve en pastoratens gemensamma angelägenhet, för vilken rikets alla pastorat skulle i ekonomiskt hänseende svara lika, vilket i sin ordning skulle medföra en ökad utdebitering i en del pastorat för prästlöneändamål, skulle såsom en andra förutsättning för godkännandet av det av de sakkunniga föreslagna finansieringssystemet utan vidare prövning böra uppställas att någon betänklighet ej mötte mot att förvandla prästlönebesväret till ett besvär, som lika ålåge rikets samtliga kyrkliga kommuner. Därest man icke vid undersökning av dessa frågor, vilka kunna kortare betecknas som frågan om fullständig skatteutjämnings genomförande, finner de sålunda angivna förändringarna saklöst kunna ske, lärer det bliva nödigt företaga dels en undersökning av frågan om icke, med det nuvarande finansieringssystemets bibehållande i huvudsak, genom en revidering av de nuvarande bestämmelserna en fullt tillfredsställande förenkling må kunna vinnas och dels ett övervägande av frågan huruvida fördelarna av det nya finansieringssystemet i jämförelse med ett reviderat system enligt nuvarande grunder emellertid må vara så betydande att de anses överväga de betänkligheter, som må anses resa sig mot övergivandet av de nu ledande grundsatserna. Då de sakkunniga skridit till att söka lösa frågan om grunderna för finansieringen av prästlönerna, hava de angivit som sin mening att skatteutjämningen vore det grundläggande problemet, vars lösning kunde väntas giva uppslag till ordnandet av åtminstone flertalet övriga frågor, som vore beroende av eller eljest ägde samband med finansieringssystemet (s. 213). Av det anförda skälet att prästerskapets avlönande måste karakteriseras såsom en allmänt-nationell angelägenhet ansåge sig de sakkunniga böra i princip förorda att prästlönebesväret fullständigt utjämnades mellan de kyrkliga kommunerna (s. 215).
198 Givetvis är det ett starkt statsintresse att den kyrkliga och församlingsvårdande verksamheten uppehälles på ett fullt tillfredsställande sätt. Detla intresse har ock tagit sig bestämda uttryck redan tidigt, bland annat genom att staten gjort anspråk på att medverka vid regleringen av pastoratei, ingripit reglerande i avseende å ordnandet av skattskyldigheten till prästerskapet och även i viss utsträckning lämnat understöd till församlingar såsom hjälp till avlönandet av deras prästerskap. I detta sammanhang bör särskilt erinras om det steg till utjämning av bördan de olika pastoraten emellan som tagits genom 1862 års förordning (åtgärden att förklara vissa lönetillgångar för »rörliga») och särskilt genom de förfoganden, som i sammanhang därmed vidtogos i avseende å skogsavkastningens disposition. Genom 1910 års lagstiftning har statens bestämmanderätt i frågor rörande den kyrkliga indelningen och organisationen ytterligare utvidgats på bekostnad av församlingarna, något som torde vara att beteckna som en naturlig förutsättning för de genom 191) års lagstiftning i löneutjämnande och skatteutjämnande syfte vidtagna åtgärderna. . De sakkunniga synas hysa den uppfattningen att av pastoratens första-handsansvarighet för prästlönernas utgörande endast skenet återstår (jfr s. 227) och att den karaktär av allmänt-nationell angelägenhet, som frågan om prästerskapets avlönande ansetts äga, konsekvent måste föra till prästlönebesvärets utjämnande mellan de kyrkliga kommunerna. Jag har icke kunnat finna att denna tankegång är bindande och har icke låtit mig övertygas av vad de sakkunniga härutinnan anfört. Efter min mening är det fortfarande önskvärt att bibehålla grundsatsen om pastoratet såsom ansvarigt för avlöningen av det inom pastoratet anställda prästerskapet. Vinnandet av en skatteutjämning, som går längre än den genom 1910 års lagstiftning vunna, är visserligen eftersträvansvärt och under givna förutsättningar också möjligt att ernå, men jag finner det tvivelaktigt om det må anses lämpligt att grunda dess åvägabringande på införandet av ett skattesystem, som för vissa pastorat innebär förpliktelsen att vidkännas utdebitering av prästlöneavgifter utöver måttet för det egna prästerskapet. Det är visserligen sant att, såsom de sakkunniga framhålla, ifrågavarande skatteökning skulle komma att inträda för endast ett relativt litet antal pastorat — enligt de sakkunnigas beräkning skulle förändringen (om till grund för beräkningen läggas förhållandena ecklesiastikåret 1926—27) medföra skatteökning i allenast 107 pastorat (7.6 % av samtliga). Men går man till en undersökning huru stor del av det i riket befintliga skatteunderlaget skulle få vidkännas ökningen, blir intrycket av förändringens verkningar ett helt annat. E j mindre än närmare 60 % av den inkomst, vara kommunalutskylder debiterats, skulle (fortfarande med utgångspunkt från förhållandena ecklesiastikåret 1926—27) komma att drabbas av ökad utdebitering för prästerskapets avlöning. Denna ökning i utdebiteringen (under den av de sakkunniga antagna förutsättningen att det krävdes en utdebitering av 28 öre per skattekrona - 2.8 öre per inkomsttia) skulle giva nära Sy2 miljoner kronor, därav enbart på de tre största städerna Stockholm, Göteborg och Malmö fölle nära 2y 2 miljoner kronor. Därtill kommer den till utjämning av bostadskostnaderna föreslagna utdebiteringen av 5 öre per skattekrona (0.5 öre per inkomsttia), som inom ifrågavarande 107 pastorat kan beräknas till åtskilligt över 1 miljon kronor, varav väl en stor del skulle komma de ifrågavarande pastoraten till godo, men det mesta dock utgå som beskattning utöver pastoratens egna behov. Enbart i Stockholm, där utdebiteringen för detta ändamål (efter förhållandena 1926 —27) skulle utgöra omkring 435,000 kronor, därav omkring 100,000 kronor
199 torde tillgodoföras stadens pastorat, skulle uppstå en överdebitering av omkring 335,000 kronor. I sin helhet komme skatteutjamningen att kosta Stockholm mer än 2 miljoner kronor utöver vad nu varit behövligt. Det har hänvisats till att omförmälda förhöjda utdebitering huvudsakligen skulle drabba de »rikare pastoraten». Häremot torde få erinras att bland pastoraten i fråga förekomma icke så få, där skattetrycket är stort, överstigande både 8 och 9 kronor, i enstaka fall 10 och 11 kronor per skattekrona. Att allenast på den grund, att man genom omförmälda fullständiga — i vissa orter även sådana som redan förut äro hårt skattetyngda, till skatteökning föranledande — skatteutjämning skulle vinna ett enkelt och rationellt skattesystem, omvandla avlöningssystemet, helst i den riktning att ökade bördor skulle åläggas vissa pastorat, synes knappast lämpligt. Samma åskådning har motsvarande giltighet i avseende å en förändring i den principiella ståndpunkten det nuvarande lönesystemet intager därutmnan att det särskilda pastoratet i första hand svarar för prästerskapets avlöning. Utan tvivel ligger det ett förhållande av stort värde för prästens gärning mom pastoratet däri att känslan av löngivare och löntagare uppehälles hos både den ena och den andra parten. Genom det nya finansieringssystemet skulle denna känsla komma att försvinna eller åtminstone starkt försvagas till men för det personliga förhållandet mellan pastoratet och prästen. Med hänsyn till den uppfattning jag sålunda har beträffande frågan om lämpligheten att i samband med en centralisering av avlöningstillgångarna genomföra en fullständig skatteutjämning medelst införande av en samtliga församlingar lika belastande skattskyldighet hade det efter min uppfattning varit önskvärt att större uppmärksamhet hade ägnats åt frågan huruvida med det nuvarande finansieringssystemets bibehållande kunde genom en revidering av gällande författningsbestämmelser vinnas en tillfredsställande förenkling i det prästerliga avlöningsväsendet, särskilt med hänsyn till lönernas finansiering. Jag är övertygad om möjligheten att, utan uppgivande av kravet på erforderlig kontroll över att alla avlöningstillgångar komma sitt ändamål till godo, åstadkomma en effektiv förenkling i det förfarande, som det nuvarande avlöningssystemet föranleder. Exempelvis kunde vitsord lämnas åt den av kontraktsprosten verkställda granskningen av förut omförmälda tablå litt. A, därvid kontraktsprosten borde för sin granskning erhålla vissa instruktioner. Framför allt vore detta möjligt, därest — såsom för övrigt synes bliva nödigt även med tillämpning av de av de sakkunniga framställda förslagen — revision av de räkenskaper, som beröra kyrkofonden, ägde rum genom en för kyrkofonden anställd revisor. Omständligheten i avseende å fastställandet av det belopp, som bör räknas pastoratet till godo såsom beräknad behållen avkastning av skogarna till de ecklesiastika boställena inom pastoratet, torde numera kunna väsentligt minskas; förslag härutinnan föreligger till Kungl. Maj :ts prövning. Lämpligt kunde måhända vara att avräkningen meUan pastoraten och kyrkofonden ordnades ungefärligen så att i början av varje avlöningsår eller periodvis under året skulle till varje pastorat sändas vad som för näst föregående året tillhandahållits pastoratet med tillägg av eller avdrag för en regleringssumma, som betalts för litet eller för mycket för samma år. Den av de sakkunniga klandrade kapitaltillväxten i kyrkofonden — vilken visserligen under den gångna tiden, då det ställts stora krav på provisoriska åtgärder för beredande av löneförhöjning åt prästerskapet, onekligen haft en stor uppgift att fylla men likväl såsom en följd av de abnorma förhållandena under flera av de gångna åren varit större än som kan anses lämpligt — bör
200 även efter min mening hejdas, dock med beaktande av att fondens realvärde bör uppehållas genom att det tillses att dess nominella värde tillväxer i mån av penningvärdets fall. Detta lärer utan svårighet kunna uppnås även med bibehållande av det nuvarande finansieringssystemet. Exempelvis kan periodvis undersökas möjligheten av en sänkning av den utdebiteringskvot, som nu är fastställd enligt 21 § löneregleringslagen; till grund härför kunde läggas kyrkofondens räkenskaper (under förutsättning att däri bokföras kapitalinkomster särskilt och löpande inkomster särskilt); och lärer det, med hänsyn till skatteunderlagets som regel fortgående tillväxt vara befogat att vid ny utdebiteringskvots fastställande bestämma densamma något lägre än som skulle följa av en siffermässig beräkning. Vad vidare angår möjligheten att med bibehållande av det nuvarande finansieringssystemet bereda en ändamålsenligare förvaltning av prästlönejorden och avlöningsfonderna, synes mycket kunna redan nu därutinnan åtgöras. Under alla förhållanden föreligger behov av att få in avlöningsfonderna under en central förvaltning. Ett överflyttande till en sådan förvaltning av de lokala avlöningsfonderna torde utan svårighet låta sig göra redan nu. Bokföringen av dessa fonder under central förvaltning lärer knappast bliva mera invecklad eller tidsödande under tillämpning av det nuvarande finansieringssystemet än i händelse av genomförandet av det av de sakkunniga föreslagna. Vad beträffar förvaltningen av prästlönejorden anser jag mig kunna antaga att, även med bibehållande av det nuvarande finansieringssystemet, sådana förändringar skola visa sig möjliga att genomföra i avseende å denna förvaltning, att anmärkta brister varda i erforderlig omfattning avhjälpta. Genom förändrade bestämmelser rörande kyrkofonden lärer det ej vara omöjligt att, i huvudsaklig analogi med vad i kyrkofondslagens 6 § 5 och 6 mom. stadgas angående vissa skogsvårdskostnader, bereda möjlighet att låta kyrkofonden bestrida utgifter, som eljest tillkomma jordägare med rätt för fonden att få sitt åter ur boställets avkastning. Den anmärkta omständligheten i avgörandet av en del förvaltningsärenden kan tvivelsutan borttagas eller förmildras genom lämpliga författningsbestämmelser i den mån man anser att förvaltningen utan uppgivande av kravet på skydd för egendomen i fråga kan göras mindre tung. Även lärer man kunna finna utvägar att bättre än nu är möjligt på ett mera ekonomiskt sätt genom särskilda åtgärder tillgodogöra sig boställena. Härutinnan hänvisas till vad vidare anföres i nästföljande avdelning rörande boställesväsendet. Jag anser mig böra här tillägga att efter min övertygelse förvaltningsmaskineriet, sådant de sakkunniga skisserat det, icke komme att fungera så friktionsfritt som de sakkunniga, att döma av betänkandet, synas förmoda. Det måste förutsättas att bokföringen beträffande kyrkofonden icke kan bliva så särskilt enkel och att, vad angår boställena, såväl jordbruksdelar som skogsdelar, räkenskaperna måste föras så att vissa uppgifter rörande deras ekonomi måste kunna därur hämtas. Genom det nya systemet får ej församlingarnas eller pastoratens särrätt till boställen försvinna, och nödvändigheten kvarstår därför att kunna åtminstone för särskilda eventualiteter konstatera hur en viss fastighets konto står. Om man exempelvis skrider till försäljning av boställe, för vilket man med anlitande av kyrkofondens medel bekostat dyrbara nybyggnads- eller avdikningsarbeten, lärer oberoende av detta hela försäljningsbeloppet icke böra tillgodoföras församlingen utan allenast vad som återstår efter avdrag av så stor del av omförmälda kostnader som ej kunnat gäldas av boställets avkastning.
201 I anslutning till vad de sakkunniga (s. 227, 228) erinrat om kyrkofondskommitténs i huvudbetänkandet uttalade tvivel om ändamålsenligheten av den av kyrkoråden omhänderhavda medelsförvaltningen och för egen del anfört vill jag på det kraftigaste understryka nödvändigheten av att en bättre ordning härutinnan införes. Påminnelser om denna nödvändighet hava givits genom vissa framställningar som hos Kungl. Maj :t och kollegium gjorts rörande ecklesiastika medel som försvunnit till följd av vissa sparbankers sammanbrott. En förändring härutinnan bör vidtagas snarast möjligt oberoende av frågan om nytt lönesystem. Slutligen vill jag framhålla att även efter det nya systemet förvaltningen av prästlönemedlen kommer att förbliva kluven på olika händer, som handla okunniga om och oberoende av varandra. Exempelvis kommer statskontoret såsom förvaltare av penningfonderna och såsom kassaförvaltare att fortfarande stå lika isolerat som förut, och domänstyrelsen såsom den legda förvaltaren av de till prästerskapets avlöning anslagna fastigheterna förblir alltjämt främmande för det ändamål, som dessa fastigheter skola tjäna. Utöver de åtgärder de sakkunniga föreslagit för beredande av den tekniska förvaltningen av de två olika slag av förmögenhet, varur avlöningen till prästerskapet skall hämtas, fordras tvivelsutan förslag rörande den kontroll över och revidering av sagda förvaltning, utan vilken förslagen i övrigt icke torde kunna anses fullständiga. Statskontoret: Enligt den föreslagna anordningen skulle uppbörd och redovisning av prästlönemedlen ävensom utbetalandet av prästlönerna helt och hållet anförtros statliga förvaltningsorgan. Det skisserade förfaringssättet innebär en så genomgripande förändring i församlingarnas nuvarande och av ålder förefintliga befogenhet i avseende å prästlöneväsendet., att detsamma icke lärer böra tillgripas, med mindre det är visat, att ingen annan utväg står öppen för undanrödjande av grunden för de befogade anmärkningar, som otvivelaktigt kunna göras mot 1910 års finansieringssystem. Detta är emellertid ingalunda fallet. Såvitt av betänkandet framgår, har någon mera ingående undersökning i sålunda angiven riktning icke av de sakkunniga gjorts. Vid sådant förhållande måste den föreslagna centraliseringen av samtliga prästlönetillgångar närmast framstå såsom en nödvändig förutsättning för en av de sakkunniga såsom huvudändamål avsedd, i princip fullständig kommunal skatteutjämning på förevarande område. Statskontoret känner sig emellertid icke övertygat om lämpligheten av en skatteutjämning enligt de grunder de sakkunniga föreslagit. I varje fall vill statskontoret ifrågasätta, huruvida en sådan skatteutjämning bör genomföras, innåll pågående utredning om allmän skatteutjämning landets kommuner emellan genom den s. k. skatteutjämningsberedningen slutförts. Det torde nämligen få antagas, att denna beredning kommer att taga ställning till skatteutjämningsproblemet jämväl vad angår kommunernas åligganden i fråga om prästlönebesväret. Av det anförda framgår, att, då statskontoret sålunda för sin del icke kan förorda, att det av de sakkunniga framlagda förslaget i fråga om skatteutjämningen åtminstone för närvarande genomföres, statskontoret anser någon centralisering av de prästerliga avlöningstillgångarna till kyrkofonden icke heller nu böra ifrågakomma. Ty även om det, såsom ovan framhållits, icke kan förnekas, att det nuvarande finansieringssystemet är behäftat med väsentliga brister och tarvar en genomgripande förenkling, är det ingalunda visat, att icke åtgärder i sådant syfte skulle kunna åvägabringas — utan avlöningstillgångarnas centralisering —. genom en revidering av nu gällande författningsbestämmelser. Möjligheten av en sådan revidering anser statskontoret därför böra undersökas. De
202 synpunkter på förevarande spörsmål, som framhållits i den vid kammarkollegiets utlåtande fogade reservationen, finner statskontoret i mycket sammanfalla med den mening om de sakkunnigas förslag rörande finansieringssystemet, som statskontoret för sin del omfattar. De sakkunniga hava förutsatt, att den prästlönebudget, som det föreslagna systemet för finansieringen av prästerskapets löner betingar, skall upprättas årligen för följande kalenderår. Då kyrkofondens inkomster och utgifter emellertid redovisas för budgetår, vill statskontoret ifrågasätta, huruvida icke jämväl nämnda prästlönebudget lämpligen borde uppgöras för budgetår. Domänstyrelsen: De sakkunniga hava (s. 338) upprättat en siffersammanställning, benämnd 1929 års finansplan, i ändamål att så långt det för närvarande vore möjligt åskådliggöra de ekonomiska verkningarna av vissa av de sakkunniga framlagda förslag. Med avseende på skogsförsäljningsmedel hava de sakkunniga därvid, på anförda skäl (s. 345), räknat med en höjning om cirka tio procent av den — i huvudsaklig anslutning till medeltalet av de under kyrkofondens tre sista räkenskapsår till fonden redovisade skogsförsäljningsmedlen — uppskattade inkomstsumman. Styrelsen anser det icke vara uteslutet, att ifrågavarande höjning kan komma att bliva större än de sakkunniga beräknat, därest virkeskonjunkturerna icke komma att undergå en särskilt stark försämring. Socialiseringsnämnden: Statens övertagande av den ecklesiastika egendomen behöver icke med nödvändighet medföra, att dennas ställning som kyrklig avlöningstillgång upphör. I den mån de olika egendomarna bibehölles i statens ägo kunde avkastningen från dem tillföras respektive församlingar eller kyrkofonden efter nu gällande bestämmelser, i den mån åter de försåldes eller utbyttes mot andra kunde varje egendoms försäljningssumma eller bytesvärde bilda en fond, från vilken räntorna på samma sätt tillfölle församlingen eller kyrkofonden. Därmed skulle ingen ändring behöva ske i det kyrkliga avlöningsväsendet. Det inses emellertid lätt, vilken stor och dyrbar administrativ apparat detta system skulle komma att kräva. Varje egendom, hur liten den än vore, måste då särskilt för sig noggrant bokföras och administreras och det måste årligen ske ett omsorgsfullt och detaljerat avräkningsförfarande mellan å ena sidan de olika egendomskontona (eller fondkontona) å andra sidan församlingarna och kyrkofonden. Fördelarna av att själva egendomsförvaltningen centraliserades och gjordes friare genom att äganderätten lades i statens händer skulle komma att till stor del utplånas genom en högst opraktisk administration, föranledd av att egendomarnas avkastning vore bunden till ett visst ändamål. Frihet vid förvaltningen kräver därför som komplement frihet vid disponerandet av avkastningen. Liksom de av staten övertagna egendomarna böra förvaltas efter samma grunder som annan liknande statsegendom, bör avkastningen från dem på enahanda sätt tillföras statsverket och ingå i dess allmänna tillgångar. Den av staten övertagna ecklesiastika fasta egendomen bör således icke längre anvisas såsom särskild tillgång för bestridande av utgifter för statskyrkan. < Sedan den ecklesiastika fasta egendomen upphört att vara särskild prästerlig aylöningstillgång, kommer kyrkofonden att i brist på tillflöde förlora sin förmåga att bidraga vid finansieringen av prästlönerna. Fonden kan och bör därför avvecklas. I den mån oklarhet råder rörande fondens rättsliga karaktär av statsegendom, bör denna oklarhet hävas genom en uttrycklig förklaring, att fonden är att anse såsom statsegendom. Medlen böra överföras till statsverket. De lokala kyrkliga fonder som finnas böra, förutom i de fall de uppenbarligen äro att anse såsom församlingens egendom, likaledes förklaras utgöra stats-
203 egendom och ingå i statsverkets allmänna tillgångar. Ej heller dessa fonder ha någon uppgift att fylla i ett rationellt ordnat lönesystem. Nämnden föreslår alltså, att de ecklesiastika fonder, vilka ej ligga under församlings eller enskilds äganderätt, förklaras utgöra statsegendom, och att de icke längre anvisas såsom särskild tillgång för bestridande av utgifter för statskyrkan. Frigörandet av den ecklesiastika egendomen och dess avkastning från den nuvarande bundenheten vid kyrkliga ändamål berör på det närmaste församlingarnas ekonomiska intressen. Vad däremot prästerskapet angår, har det numera, med få undantag, intet direkt ekonomiskt intresse av den ecklesiastika egendomen. Prästens lön utgår oberoende av huruvida det inom hans församling eller eljest finnes någon avkastningsbar ecklesiastik egendom eller ej. Möjligen kan någon vilja göra gällande, att det ur säkerhetssynpunkt skulle vara av intresse för prästerskapet, att viss egendom vore avdelad såsom ett slags garanti för lönernas utbetalande. Denna synpunkt saknar dock reellt värde. Staten bestämmer prästlönernas storlek och måste givetvis, efter ett eventuellt övertagande av den ecklesiastika egendomen, garantera deras utbetalande på samma sätt som ifråga om andra ämbets- eller tjänstemän. Huruvida staten som underlag för sin garanti har avdelat viss egendom eller ej, torde för befattningshavaren realiter vara likgiltigt. Efter indragandet av den ecklesiastika egendomen kommer staten att med hela sin egendom eller rättare med alla sina ekonomiska resurser och ej blott med viss egendom svara för sina löneutfästelser. Liknande utveckling har avlöningsväsendet för olika grupper av statsanställda undergått. Landsstatstjänstemän, officerare och lärare m. fl. uppburo förr i stor utsträckning sin lön i form av nyttjanderätt till fast kronoegendom. Numera äro dessa egendomar indragna, och lönen utgår i kontanta medel. Det senare sker visserligen också med prästlönerna, men här har utvecklingen stannat på halva vägen, genom att inkomsterna från viss egendom fortfarande äro bundna såsom lönemedel. Såsom någon särskild »garanti» för lönernas utbetalande kan sistnämnda förhållande dock icke betraktas. Ingen torde i vår tid vilja göra gällande, att om staten skulle bli oförmögen att uppfylla sina åtagna förpliktelser gentemot övriga ämbetsmän eller landets medborgare i gemen, prästerskapet skulle kunna rädda sig undan en dylik katastrof genom att för sin del göra anspråk på den s. k. ecklesiastika egendomen. Indragningen av denna egendom betyder ur prästerskapets synpunkt endast en formell bekräftelse av den utveckling, som redan skett i sak, och berör icke kårens ekonomiska intressen. Självfallet bör för nuvarande tjänsteinnehavare ingen minskning ske i löneinkomsterna i de fall, där med befattningen äro förenade särskilda, i lag garanterade förmåner från egendom, som indrages till staten. Vad åter församlingarna angår ha de starka ekonomiska intressen förbundna med den kyrkliga egendomen. Inkomsterna från denna egendom skola ju jämte församlingsavgifter och statsbidrag täcka framförallt de kyrkliga lönebehoven. Tillstoppas en av dessa trenne avlöningskällor, måste de bägge andra eller endera av dem hårdare anlitas. Staten, som övertager inkomsterna från den ecklesiastika egendomen, är givetvis den som främst har skyldighet att fylla den lucka, som uppstår efter de överförda inkomsterna. Vill man undvika större rubbning av nuvarande grunder för församlingsaygifternas utgående kunde det tänkas, att staten årligen tillhandahöll varje församling det belopp, som församlingen efter verkställd beräkning haft att påräkna såsom lönebidrag från inkomsterna av en inom församlingen eventuellt
204 belägen men till staten överförd egendom. Praktiskt skulle emellertid dylika beräkningar och avräkningar knappast låta sig genomföras och i vart fall kräva en mycket omständlig och dyr apparat. Genom en sådan anordning skulle också i fortsättningen bibehållas den olikhet i skattebelastning för kyrkliga avlöningsändamål, som nu utan grundad anledning råder de olika församlingarna emellan. Till belysande av pastoratens olika ställning med hänsyn till inkomster från ecklesiastik fast egendom och med hänsyn till skattetrycket återgivas efter kyrkofondskommitténs betänkande följande trenne tablåer. Tablå, utvisande, huru enligt 1921 års avlöningstabell1 pastoraten i riket fördela sig i grupper med hänsyn till storleken av skogsförsäljningsmedlen inom varje pastorat. 1 Sammanlagda beloppet skogsförsäljningsmedel inom pastoratet uppgår till kr. 0 —100 101—300 301—500 501—1.000 1,001-2,000 2,001—3.000 3,001—4,000 4,001—5,000
3¶Antal pastorat st.
%
Sammanlagda beloppet skogsförsäljningsmedel inom pastoratet uppgår till kr.
Antal pastorat st.
%
683 46 102 69 100 128 62 53 30
49.96 337 7.48 5 05 7.31 9.36 4.54 3.88 2.19
33 16 20 8 5 9 3
2.41 1.17 1.46 0 59 0.37 0.66 0 22
1,367
| 100.00
5,001—7,000 7.001—10,000 10.001—15,000 15,001—20,000 20,001-30,000 30,001—50,000 50,001— Summa
Tablå, utvisande, huru enligt 1921 års avlöningstabell1 pastoraten i riket fördela sig i grupper med hänsyn till storleken av sammanlagda beloppet av dels arrendemedel, dels ock lägenhetsavgälder och räntor inom varje pastorat.
Sammanlagda beloppet arrenden, resp. lägenhetsavgälder och räntor m. m. inom pastoratet uppgår till kr.
Lägenhetsavgälder och räntor m. m.
Arrenden Antal pastorat
Antal pastorat st.
st.
0 —100 101—300 301—500 501—1,000 1,001—2.000 2,001—3.000 3.001—4,000 4,001—5.000 5,001—7,000 7,001—10.000 10,001—15,000 15,001—
'.'.'.'.
113 43 101 102 196 375 205 101 66 37 20 6 2
8.27 3.14 7.39 7.46 14.34 27.43 15.00 7.39 4.83 2.70 1.46 0.44
Summa
1,367
Upprättad av kyrkofondskommittén.
424 424 2>.5 100 78 49 14 5 12 2 2 1 1
31.02 31.02 18.G5 7.51 5.71 3.58 1.02 0.37 0.88 0 6 0.16 0O7 0.O7
1,367
205 Tablå, utvisande, huru enligt 1921 års avlöning st al> ell1 pastoraten i riket fördela sig i grupper med hänsyn till storleken av de församlingsavgifter, som varje pastorat beräknats komma att få vidkännas för bestridande av kostnaden för A) lön och tillfällig löneförbättring samt B) lön, tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg (enligt de av kommittén för ecklesiastikåret 1921—1922 föreslagna grunderna). 2
|
|
| 13
A) För bestridande av lön + tillfällig löneförbättrin T
B) För best ridande av lön + tillfällig löneförbättring -f dyrtidstillägg
Stadspastorat
Landspasto- Stads- och landspastorat rat
Stads- och Stadspasto- Landspasto- landspastorat rat rat
Antal pastorat
Antal pastorat
Antal
i
Antal pastorat
Antal
f
% pasto-
% pasto-
—1 öre . . 1.1—2 2.1—2.9 3 3.1—4 4.1—5 5.1—6 6.1
39 49 15 14 5 5 1 4
29.5 37.1 11.4 10.6 3.8 3.8 0.8 3.0
7 40 43 313 128 96 86 520
0.6 3.2 3.5 25.4 10.4 7.8 7.0 42.1
46 89 58 327 133 101 87 524
Summa
100.0 1,233 100.0 1,365 100.0 | 132
Församlingsavgifterna utgå per beskattningsbar 10krona med
rat 3.4 6.5 4.2 24.0 9.7 7.4 6.4 38.4
6 34 31 11 18 9 4 19
rat 4.5 25.8 23.5 8.3 13.6 6.8 3.1 14.4
8 14 74 42 57 68 970
H 0.7 1.1 6.0 3,4 4.6 5.5 78 7
Antal pastorat
%
6 42 45 85 60 66 72 989
0.4 3.1 3.3 6.2 4.4 4.8 5.3 72.5
100.0 1,233 100.0 1,365 100.0
Siffrorna i de återgivna bägge första tablåerna grunda sig på förhållandena före år 1923, och äro således i viss mån föråldrade. De sedan år 1923 inträdda förändringarna torde emellertid mera inverkat på de absoluta talen än på förhållandet mellan de olika kommunerna. Det relativa förhållande, som tablåerna visa, torde därför i huvudsak alltjämt bestå. Av den första tablån framgår, att 50 procent av pastoraten sakna varje inkomst av skog, att ytterligare 25 procent ha sådana inkomster men endast till belopp av högst 1,000 kronor, samt att återstående 25 procent av pastoraten ha inkomster av mellan 1,000 och 50,000 kronor samt därutöver. Vad betriiffar arrendemedlen saknas dylika fullständigt i 113 pastorat, d. v. s. i 8 procont av de i tabellen redovisade 1,367 pastoraten. I 18 procent av hela antalet pastorat utgöra de i varje pastorat befintliga arrendena endast ett obetydligt belopp, 500 kronor eller därunder, i 57 procent uppgå de till ett belopp av 501—3,000 kronor och i återstående 17 procent överstiga de 3,000 kronor. Lägenhetsavgälderna och fondräntorna åter spela i de allra flesta fall en mycket obetydlig roll i pastoratens prästlönebudget. I 424 pastorat, d. v. s. i 31 procent av de redovisade pastoraten, saknas dylika medel, i 57 procent av hela antalet utgöra de ett belopp å 500 kronor eller därunder, i 10 procent uppgå de till ett belopp av 501—3,000 kronor, och endast i 2 procent överstiga de 3,000 kronor. Den återgivna sftatffetabellen visar, huru ojämnt skattebelastningen skulle enligt kommitténs beräkningar fördelas å de olika pastoraten. Utgifterna under A (lön + tillfällig löneförbättring) skulle inom 14 procent av samtliga pastorat kunna täckas genom en beskattning understigande 3 öre per tiokrona; 24 1
Upprättad av kyrkofondskommittén.
206 procent skulle utdebitera jämnt 3 öre, medan ytterligare 24 procent av pastoraten måst tillgripa en beskattning från lägst 3.1 upp till 6 öre per tiokrona. Det inbördes förhållandet mellan stads- och landspastorat ter sig än ojämnare. 29.5 procent av stadspastoraten men endast 0.6 procent av landspastoraten skulle kunna täcka sitt lönemedelsbehov med en skatt av högst 1 öre per tiokrona. 88.6 procent av stadspastoraten men endast 32.7 procent av landspastoraten kunde täcka löneutgifterna med en skatt av högst 3 öre per tiokrona. 1925 års religionsfrihetssakkunniga gjorde en undersökning av den faktiska utdebiteringen av församlingsavgifter inom kommunerna för år 1926, vilken bland annat visade, att i medeltal 47 öre per bevillningskrona utdebiterades å landsbygden mot endast 15 öre i städerna. Att stadspastoraten ha en jämförelsevis mycket lägre beskattning än landspastoraten beror givetvis på att de folkrikare och förmögnare församlingarna förfoga över ett relativt större antal bevillningskronor. Vidare är ojämnheten i beskattningen till stor del att tillskriva den ojämna fördelningen av inkomsterna från den ecklesiastika fasta egendomen församlingarna emellan. Att man vid 1910 års prästerliga lönereglering icke på långt när lyckades åstadkomma den åsyftade utjämningen i utgifter för kyrkliga avlöningsändamål är uppenbart. Åstadkommandet av en rimlig utjämning kvarstår därför alltjämt såsom ett ouppfyllt och väl befogat önskemål. Vid den nyordning av det kyrkliga löneväsendet, som måste bli en följd av statens övertagande av den ecklesiastika egendomen, måste staten givetvis övertaga de ekonomiska förpliktelser, som nu åvila nämnda egendom. Samtidigt bör emellertid en utjämning i de olika församlingarnas skattebörda för kyrkliga avlöningsändamål så långt möjligt är åvägabringas. E t t förslag ledande till sådan utjämning skisseras här nedan. Nämnden utgår ifrån att det prästerliga lönesystemet alltjämt bör i första hand finansieras genom kommunala församlingsavgifter. Naturligtvis kunna skäl anföras för att staten ensam bekostar utgifterna för kyrkan, så länge denna har karaktären av statskyrka. En dylik reform förutsätter emellertid en allt för avsevärd förändring av bl. a. hela förhållandet mellan stats- och kommunalbeskattning för att i detta sammanhang kunna diskuteras. Vad nämnden här åsyftar är ju allenast att giva en anvisning för återställandet av de ekonomiska grundvalarna för lönesystemet, i den mån dessa rubbas vid statens övertagande av den ecklesiastika fasta egendomen. Härför krävs icke upphävande av den kommunala utdebiteringen för bidrag till lönekostnaderna, vilken i en eller annan form har uråldrig hävd i vårt land och väl kan motiveras med, att prästen dock är en ämbetsman, ställd till kommunens förfogande och vald av denna. Vad som vid en partiell nyordning bör eftersträvas är att begränsa anspråken på kommunerna och så vitt möjligt skipa rättvisa mellan dem. Dessa bägge önskemål kunna förverkligas genom ett lönesystem, byggt på följande principer: De prästerliga befattningshavarnas löneförmåner gäldas i främsta rummet genom utdebiterande av församlingsavgifter till ett bestämt belopp av trettio öre per skattekrona, att erläggas efter de för kommunalutskylders utgörande stadgade grunder. Överskott å församlingsavgifter inlevereras till statsverket. Där församlingsavgift ej förslår att täcka löneutgifterna, tillskjuter statsverket det felande belopp, som för ändamålet erfordras. Församlingsavgifterna i det här skisserade lönesystemet ha, som man finner, närmast karaktären av en av staten påbjuden och till sitt grundbelopp fixerad kommunal beskattning. Den ansluter sig beträffande karaktär och belopp till
207 nu gällande bestämmelser såtillvida, som enligt dessa 30 öre per bevillnings(eller skatte-)krona (rättare uttryckt 3 öre per 0.1 skattekrona) alltid skall utdebiteras, innan andra avlöningstillgångar få tagas i anspråk. Men skillnaden ligger däri, att medan för närvarande en församling icke behöver utdebitera upp till 30 öre per bevillningskrona i de fall, behovet av lönemedel täckes med lägre utdebitering, så skall, enligt nämndens förslag, denna utdebitering alltid äga rum. I gengäld skall, i motsats till vad nu är fallet, ingen ytterligare utdebitering behöva ske. Samtliga församlingar få alltså lika stor utdebitering per bevillningskrona för kyrkliga avlöningsändamål. Ett genomförande av det föreslagna skattesystemet kommer i förhållande till nu rådande system att verka så, att de folkrikare, skattekraftigare kommunerna, särskilt städerna, i många fall finge sin utdebitering för kyrkliga ändamål ökad, de svagare kommunerna däremot sin minskad. I det fallet må hänvisas till en i r?ligionsfrihetssakkunnigas betänkande sid. 250 intagen tabell som visar, att år 1926 av samtliga 2,414 landskommuner endast 42 hade en utdebitering understigande den, som nämnden föreslår, 30 öre per skattekrona, medan av landets 113 städer 48 kommo under denna siffra. Skattens uppgift blir i främsta rummet att täcka församlingens egna utgifter för kyrkliga avlöningsändamål, men i den mån överskott uppstår får den karaktären av en kyrklig-kommunal utjämningsskatt. De årliga kontanta utgifterna för prästerskapets avlöning m. m. torde efter provisoriska löneregleringen år 1929 kunna beräknas till mellan 21 och 22 milj. kr. (Frånvaron av kyrklig ekonomisk statistik omöjliggör exakta beräkningar.) Den prästerskapet tillkommande rätten till fritt bränsle (virket å rot) bör upphöra och motsvarande kontant ersättning i stället utgå. Då värdet av det fria bränslet torde kunna taxeras till sammanlagt cirka 300,000 kr., höjas löneutgifterna med motsvarande belopp och torde de då i sin helhet komma att uppgå till eller något överstiga 22 milj. kr. För täckande av löneutgifterna skulle i första hand tagas i anspråk de av nämnden föreslagna församlingsavgifterna. De kunna på grundval av nuvarande beskattningsbar inkomst i landet beräknas inflyta med ett belopp av omkring 13 milj. kr. per år. Det förjprästlönernas gäldande felande beloppet, 9 milj. kr., skulle komma att utgå från statsverket. För ändamålet stode till förfogande tidigare utgående statsanslag, 4.8 milj. ler., avkastningen från den indragna fasta ecklesiastika egendomen (prästgårdarna ej inräknade, varom närmare nedan), beräknad till 4.5 milj. kr., samt värdet av avkastningen från penningfonder, beräknad till 2.2 milj kr. I rdhf tal skulle således ur särskilda källor — församlingsavgifter och hittills anslagna eller annars tillgängliga medel — stå till statsverkets förfogande omkring 24.5 milj. kr. per år för gäldande av prästerskapets löneutgifter. Denna summa överstiger med 2.5 milj. kr. det belopp, som för närvarande torde erfordras för prästlönernas gäldande. Att märka är emellertid att dessa 2.5 milj. rätteligen böra minskas med sex å åttahundra tusen kr., vilket belopp utgör statsverkets ej ersatta kostnader för förvaltningen av de ecklesiastika skogarna. Den ovan beräknade avkastningen från fast egendom och fonder kommer vidare för statsverkets del att visa en lägre siffra, i den mån församlingarna kunna förete iäganderätt till ifrågavarande tillgångar. Varje ökning av löneutgifterna kommer dessutom, efter det här skisserade lönesystemet, att få bäras av staten ensam. En närmare utredning torde därför visa, att fördelningen av utgifterna för kyrkliga avlöningsändamål mellan statsverket och församlingarna tagna såsom en enhet vid den av nämnden
208 föreslagna nyordningen skulle i stort sett förbliva oförändrad för närvarande, men i framtiden möjligen komma att undergå förskjutning till församlingarnas fördel. Församlingsavgifternas bestämmande till visst belopp per skattekrona och statsverkets övertagande av det vidare betalningsansvaret för lönerna förutsätter, att staten bestämmer befattningshavarnas antal och löner. Endast för gäldande av i lag fastställda lönebelopp och andra ersättningar för tjänstens utövande få församlingsavgifter tagas i anspråk. Svenska stadsförbundet: Då Svenska stadsförbundet i sin verksamhet representerar de anslutna samhällenas borgerliga kommuner, anser sig styrelsen sakna anledning att ägna det föreliggande betänkandet, som berör frågor av intresse i första hand för församlingarna, en mera ingående granskning. En viktig del av de sakkunnigas förslag synes emellertid vara av den innebörd, att styrelsen finner sig böra begagna det erbjudna tillfället att något beröra densamma ur städernas synpunkt. Styrelsen syftar därvid på de föreslagna formerna för en skatteutjämning de olika pastoraten emellan, när det gäller finansieringen av prästerskapets avlöning. Om man vill bedöma de olika städernas skattetryck, har man uppenbarligen att taga hänsyn ej blott till den kommunala utdebiteringen. Man måste också räkna med den kyrkliga. Om än utgifter för andra ändamål (landstingsskatt etc.) influera, blir dock skattekvoten för borgerliga och kyrkliga ändamål tillsammans den väsentliga mätaren på skattetrycket i en stad. En eventuell lagstiftning, som i åtskilliga fall skulle för städerna medföra en avsevärd ökning av nu berörda skattekvot, måste följaktligen för dem bliva av den största betydelse. Styrelsen vill ingalunda bestrida riktigheten av de sakkunnigas åsikt, att en utjämning av utgifterna för prästerskapets avlöning kan vara önskvärd. Men måste styrelsen finna det något tveksamt, om den föreslagna vägen ut ur det nu rådande systemets olägenheter är den bästa tänkbara. För att bilda sig en mening om, hur förslaget med en för hela landet fastställd skattekvot för utdebitering av prästlönerna skulle te sig för städernas del, har styrelsen låtit införskaffa vissa uppgifter, som sammanställts i bilagda tabell. Kedan en flyktig blick på denna visar, att den nuvarande utdebiteringen per skattekrona för prästerskapets avlöning är synnerligen varierande från nuvarande lagligt fastställda maximum av 60 öre ned till 7 öre per skattekrona. Siffrorna avse senaste utdebitering. Från några håll föreliggande medeltal för en längre period synas utvisa, att de i tabellen förekommande talen äro tämligen representativa. Enligt den i betänkandet intagna finansplanen för år 1929 skulle en utdebitering för egentliga prästlöner av 28 öre varit erforderlig. Det visar sig, att av de i tabellen medtagna 100 städerna icke mindre än 49 nu verkställa utdebitering efter lägre skattesats än 28 öre. Lägst är utdebiteringen i Stockholm, i medeltal 7.06, Uppsala 10, Lidingö 11.4, Djursholm 11.7, Örebro 11.58, Borås 12, Malmö 12, Göteborg 12.27, Sundsvall 13.7 och Lund 14. Mellan 15—20 öre uppvisa 20 och mellan 21—27 öre 19 städer. Dessa 49 städer skulle , således fått höjd skattekvot, om utdebiteringen skett efter 28 öre. I två skulle skattekvoten blivit densamma som nu. I återstående 49 städer skulle däremot en sänkning skett. I 8 städer utgår f. n. maximum 60 öre. Minst 50 öre utdebiteras vidare i 4 städer, mellan 40 och 49 öre i 7 och mellan 29 och 39 öre i 30 städer. Det föreligger ingen bestämd relation mellan denna skattekvot och utdebiteringen i övrigt. I de åtta städer, där maximum nu utgår, äro skattekvoterna för kommunala ändamål respektive 3.81 (Sigtuna), 4.07
209 ( ö r ä n n a ) , 5.00 (Östhammar), 5.36 (Mariefred), 6.13 (Säter), 7.62 (Borgholm), 9.45 (Trosa) och 9.95 (Skänninge). Samtliga dessa städer skulle få utdebiteringen för prästlönerna nedsatt med 32 öre per skattekrona utan hänsyn till den varierande skattekvoten i övrigt. Som synes tillhöra de icke alla de hårdast skattetyngda. En stad så hårt skattetyngd som Oskarshamn skulle däremot få en förhöjning med 1 öre. Bland de städer, som skulle få skattekvoten för prästlöneutdebiteringen mycket förhöjd, befinna sig sådana med 8 a 9 kronors uttaxering. För en stad som Malmö, vilken redan nu har en uttaxering av 8.43 kr. per skattekrona och till följd av statsmakternas beslut ^om tvångsinkorporering måhända får denna skattesats ytterligare ökad, måste det te sig föga tilltalande att ytterligare räkna med mer än en fördubbling av utgifterna för prästlönerna. Än mera egendomligt måste detta förefalla, da höjningen ingår som led i ett utjämningsförfärande som till mer an hälften skulle sänka motsvarande utgifter i en stad med en skatt på 3.81 kr Det vill förefalla, som om den föreslagna »utjämningen» knappast med fog kunde rubriceras såsom rationell ens om man inskränker sina studier av forslagets verkningar enbart till städerna. . » •, o,-. Ändå mindre skälig vill metoden förefalla, om man ser pa förhållandena för landet i sin helhet. Den del av avlöningsmedlen, som skall utdebiteras, är enligt förslaget avsedd att slås ut på de olika pastoraten efter deras andel i det kommunalt beskattningsbara skatteunderlaget. Utan vidare framgår därav, att en mycket väsentlig del av landets prästlöner under sådana förhållanden måste komma att bäras av stadsförsamlingarna. Medan antalet bevillmngskronor för landskommunerna år 1929 (enligt uppgift å sid. 24 i betänkandet) utgjorde 16,181,052, var motsvarande antal samma år för städerna 28,243,368. Det synes med fog kunna ifrågasättas, om det är skäligt att i relation till dessa siffror övervältra nuvarande ansvar för prästlönerna från landsbygdens till städernas befolkning utan en mera ingående prövning av det föreslagna systemets verkningar i olika avseenden. Det heter i betänkandet (sid. 235), att Kungl. Maj:ts befogenhet att fastställa församlingsbidragens storlek icke kan karakteriseras såsom en beskattningsrätt utan såsom en »administrativ funktion att bestämma det i prästlönebudgetens inkomstsida erforderliga fyllnadsbeloppet på grundval av vissa genom lagstiftning eller eljest givna ekonomiska faktorer». Rättmätigheten i denna uppfattning ur juridiska synpunkter må lämnas därhän. De praktiska konsekvenserna av det föreslagna systemet äro påtagliga nog. Till de skattesatser, som för en stads del bestämmas av de båda beslutande forsamlingarna, stadsfullmäktige och kyrkostämma (eventuellt kyrkofullmäktige) komme för framtiden en uttaxering per skattekrona, som icke kan sägas vara framgången ur vare sig den kyrkliga eller borgerliga kommunens beskattningsrätt. Den är icke heller avsedd att täcka respektive kyrkliga kommuns behov. Den är icke avpassad efter det antal präster, som enligt församlingens beslut eller annan laga grund ansetts behövliga för församlingen. I stället är den bestämd med hänsyn till det antal präster, som befunnits önskvärda för riket i dess helhet, och stadens myndigheter, som icke ha något inflytande på denna behovsprövning, få som redan visats i ett stort antal fall utan vidare finna sig i, att den sammanlagda skattekvoten för uttaxeringen för kommunala och kyrkliga ändamål stiger. På de senaste åren har man särskilt i de mera skattetyngda städerna sökt att med iakttagande av den största sparsamhet få ned skatten. Där utgifterna för den kyrkliga kommunen visat sig stiga, har man sökt i den kommunala budgeten med dess större rörlighet göra mot14 — 010262
210 svarande beskarnmgar för att undgå höjning av den sammanlagda uttaxeringen. Om det nu foreliggande förslaget upphöjdes till lag, skulle detta besparingsarbete for flera städers del i ett slag avbrytas genom skattehöjningar over vilka de kommunala myndigheterna icke hade något som helst inflytande' Det ar förklarligt, om dessa utsikter i städerna framkalla en icke ringa oro An mera anledning till betänksamhet ger förslaget till utjämning av prästloneutgifterna, om det sammanställes med andra förslag i utjämningssyfte som pa senare tider framkommit. Som bekant pågår f. n. en officiell utredning om skatteutjämning. I samband med andra utredningar rörande sjukvårdsvalen, pensionsförsäkring, vägväsen etc. komma säkerligen också skatteutjammngsfrågor att upptagas till ingående överläggning. Utan avvaktande av resultat från detta omfattande utredningsarbete har årets riksdag beslutat en partiell utjämning av kostnaderna för landets folkskoleväsen. Beslutet i fråga innebar, att en del av kostnaderna för landsbygdens skolväsen fördes over pa staderna. Nu synes turen kommen till kostnaderna för prästerskapets loner. Sedan viktiga förvaltningsgrenars skatteutjämningsspörsmål sålunda behandlats, torde man så småningom hava att vänta ett principförslag berörande problemet i dess helhet. Från städernas sida torde intet motstånd mot en skatteutjämning efter rationella principer i och för sig vara att förvänta, om ett förslag om en sådan framkommer. Men nog vill det synas styrelsen, som om man från stadskommunalt håll kunde göra anspråk på att hela skatteutjämningsf rågan finge ses i ett något större sammanhang, så att man icke på ett område i sänder sökte vältra över kostnader i större omfattning från land till stad, till nytta måhända för det för tillfället aktuella projektet men knappast till fromma för en slutlig lösning av ett av de svåraste finansiella och administrativa problem man f. n. brottas med på det kommunala området. Därest en lösning av prästernas lönefråga anses med nödvändighet kräva en utjämning av kostnaderna av den omfattning, som nu foreslås, vill styrelsen för sin del hemställa, att hela frågan får vila, till dess väntade förslag rörande skatteutjämningen föreligga. Vid utlåtandet hade fogats följande tabell: Avgifter
till prästerskapets
avlöning i städerna.
(Enligt senaste utdebitering.) Stad (församling 1 ) Alingsås . Arboga Avesta Boden Borgholm Borås Djursholm Eksjö Enköping Eskilstuna Eslöv Falkenberg Falköping Falun Filipstad Gränna 1
Utdebitering pr skattekrona, öre 35 47.5 38 35 60 12 11,7 30' 33 15.5 20 31.07 30 22 35 60
Stad (församling1)
Utdebitering pr skattekrona, öre
Gävle . . Göteborg Halmstad Hedemora Hjo. . . Hudiksvall Huskvarna Hälsingborg Hässleholm Jönköping . Kalmar . . Karlshamn Karlstad Katrineholm Kristianstad Kristinehamn
.20 . 12.27 . 18 .50 .34.6 .45 .30 . 16.5 .40 .23 . 17.5 . 20.2 . 18.2 .30 . 18.2 . 25.58
Där flera församlingar finnas, har medeltalet angivits.
211 Stad (församling 1 ) Kungsbacka Oping Laholm Landskrona Lidingö Lidköping Lindesberg Linköping Ludvika Luleå Lund Lysekil Malmö Mariefred Mariestad Mjölby Motala Nora Norrköping Norrtälje Nyköping Nässjö Oskarshamn Ronneby Sala Sigtuna Simrishamn Skara Skellefteå Skänninge Skövde Sollefteå Stockholm Strömstad
Utdebitering pr skattekrona,
Stad (församling 1 )
Utdebitering pr skattekrona, öre
33 20 30 24 11.4 18.5 44 16 25.46 20 14 28 12 60 26 32 30 44 21 23.79 30.5 30 27.1 32 34 60 30 50 20 60 28 30 7 06 34.3
Sundbyberg Sundsvall Säter Söderhamn Söderköping Södertälje Sölvesborg Tidaholm Torshälla Tranås Trollhättan Trosa Trälleborg Uddevalla Ulricehamn Umeå Uppsala Vadstena Varberg Vaxholm Vetlanda Vimmerby Visby Vänersborg Värnamo Västervik Västerås Växjö Ystnd Åmål Ängelholm Örebro Örnsköldsvik Östhammar
22 13.7 60 30.84 55 19 27 30 50 40 19 60 20 30 25 18.26 10 40 24 30.45 33 35 25 20 37 27 17 24 21.96 26 27 11.58 32.74 60
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund: Se styrelsens yttrande under kapitel I. Centralstyrelsen för allmänna svenska präst föreningen: Sakkunnige föreslå, att alla lokala tillgångar för prästlönerna, ej blott skatter utan även boställens och donationers avkastning, skola centraliseras till en för hela riket gemensam lönekassa, från vilken enligt föreslagna grunder lönerna utgå till hela rikets prästerskap. Men är detta genomförbart på lagstiftningsväg utan att bryta mot gällande rätt? Något klart svar eller någon verklig utredning
härom giva de sakkunnige icke. I bet. del I, s. 149 säga de sakkunnige, att »frågan om vem, som i privaträttslig mening må anses såsom ägare till prästboställena i vårt land, är väl ett flitigt behandlat rättshistoriskt problem, men hittills föreligga knappast några med större enstämmighet omfattade lösningar». Å sid. 151 heter det sedan: »Spörsmålet om statens ställning till de prästerliga boställena är emellertid påtagligen icke uttömt med ett eventuellt konstaterande därav, att kronan kan anses i privaträttslig mening vara ägare endast beträffande viss mindre del av desamma.» Detta är alldeles riktigt. Härefter väntar man sig, att sakkunnige skulle konstatera, att huru än den ecklesiastika egendomen tillkommit, och vem som än må vara dess privaträttslige ägare, så är det likväl otvetydigt och står fast som ett rättsligt faktum, att den är de enskilda församlingarnes tillgång för uppehållande av prästerligt ämbete, i vissa fall 1
Där flera församlingar finnas, har medeltalet angivits.
212 av kyrkan, och detta i synnerhet om det är lokalkyrkan såsom stiftelse som är ägare. Att bestrida detta synes leda till mycket äventyrliga konsekvenser. Med samma rätt skulle man då kunna förklara, att t. ex. sjukvården skulle utgöra en för alla kommuner gemensam angelägenhet och följaktligen de kommuner, som nu hava egna sjukvårdsanstalter med därtill knutna, i vissa fall f ^ k e t b e t y d a n d e f a s t i S h e t e r e l l er donationer, skulle utan vidare ställa dessa till förfogande för en rikssjukvård. Här må erinras om kammarkollegiets yttrande över kyrkofondskommitterades den 31 maj 1923 avgivna betänkande, därvid kammarkollegiet bl. a yttrade följande: ' »De sakkunniga synas alltför mycket hava förbisett den ecklesiastika egendomens säregna ställning, beroende på att den i allmänhet utgör i första hand lokal avlonmgstillgång och att varje särskilt boställe i följd därav är i regel förbundet med lokalförsamlingens intresse, så mycket starkare i sådana fall, da bostället är tillkommet genom församlingens försorg eller genom enskild persons upplåtelse.» Detta kammarkollegiets yttrande äger i utpräglad grad sin tillämpning i har ifrågavarande fall. I stället framhålla sakkunnige å sid. 152: »Genom 1910 års prästerliga lonelagstiftmng togs ett andra och principiellt sett än mera betydelsefullt steg till rubbande av de enskilda församlingarnas dittillsvarande ställning till deras boställen.» Och de sakkunnige förmena, att genom lagstiftning utan vidare kan bestämmas om »sådan jordegendoms avkastning för annat och vidsträcktare ändamål än det, som det lokala ägandesubjektet självt har att tillgodose». Att de av tidsförhållandena påkallade jämkningar, som det härvid gäller, dock icke äro detsamma som upphävande av de enskilda församlingarnas rätt, påpekas däremot icke, ehuru sakkunnige egentligen själva upphäva sitt påstående om den obegränsade förfoganderätten till kyrkoegendomen, när de erkänna: »På en speciell punkt har emellertid räckvidden av de statliga förvaltmngsbefogenheterna beträffande prästlönejorden visat sig vara oklar. Frågan gäller, huruvida en församling eller ett pastorat med stöd av anspråk å äganderätten till en boställsegendom, eller rent av oberoende av ett sådant anspråk må kunna resa hinder mot en eljest författningsenligt tillåten försäljning av boställe eller del därav.» Men i stället för att denna motsägelse till sakkunniges egen teori om förfoganderätten till boställena borde föranleda en närmare granskning av boställenas rättsliga ställning, avfärdas densamma och alla andra invändningar å sid. 153 i betänkandet med följande ord: »Det föreligger för de sakkunniga icke anledning att inlåta sig på en närmare undersökning av de skäl, som kunna anföras till stöd för den ena eller andra i denna fråga framförda åsikter.» Endast i fråga om försäljning av boställen framhålles å sid. 153: »Blir ett försäljningsförfarande, i enlighet med vad här antytts, ett naturligt led i prästlönejordens förvaltning, inställer sig såsom ett oavvisligt krav, att befogenheten att besluta om dylika försäljningar vilar på en oomtvistligt rättslig grund. Att en blivande lagstiftning på ifrågavarande område intager en klar och otvetydig ståndpunkt i den här angivna frågan måste tramstå såsom varande av synnerlig vikt.» Under sådana förhållanden synes det, som om sakkunnige först borde ha utrett, om det ens är möjligt att genom lagstiftning i här föreliggande fall, d. v. s. i fråga om de kyrkliga boställena, åstadkomma en sådan oomtvistligt
213 rättslig grund utan att härigenom komma utanför den i övrigt gällande rättsordningen. Ännu mera tydlig framstår nödvändigheten härav i fråga om donationer, vare sig av jord eller i senare tider av kapital för avlöning av särskilda prästbefattningar i församlingarne. När dessa avse att bereda en utökning utöver lagliga lönen, måste prästen enligt nu gällande lönereglering också få denna utökning. Att processer härom förts i tvivelaktiga fall, och att åtskilliga av dessa processer utfallit till vederbörande prästerskaps förmån, omtalas visserligen av de sakkunnige men utan framhållande av att härmed givits prejudikat på a t t sakkunniges förslag om indragande av alla prästlönetillgångar till en gemensam lönekassa verkligen står i strid med en hittills orubbligt fasthållen lagstiftningsprincip, att man icke genom lagstiftning får förgripa sig på bestående privaträttsliga rättigheter av ekonomiskt värde utan att samtidigt sörja för att rättighetens innehavare erhåller fullt vederlag. Man kan sålunda jämväl förutse, att om sakkunniges förslag till centralisering av alla prästerliga avlöningstillgångar skulle bliva lag, komme detta att medföra en mängd processer om boställen och donationer mellan församlingarne och staten. Och de processer av denna art, som redan på grund av 1910 års lönereglering förts, äro tydliga bevis på möjligheten, att härigenom sakkunniges finansieringsplan på ett betänkligt sätt rubbas. Centralstyrelsen anser sålunda, att den rättsgrund, som är förutsättning för det föreliggande förslaget till finansieringssystem, tarvar en förnyad och ingående prövning med utredning av de rättigheter och skyldigheter för församlingarne i fråga om prästernas avlöning och sättet för densamma, vilka för närvarande äga bestånd. Centralstyrelsen anser i motsats till de sakkunnige, att den princip, som med vissa jämkningar ligger till grund för 1910 års lönelagar, att varje pastorat skall avlöna sina präster, fortfarande bör ligga till grund för avlöningssystemet. Centralstyrelsen vill därjämte betona, att de sakkunniges förslag i denna del innebär ett sönderslitande av ett av de band, som förena församlingen och dess präst. Prästen skulle i det allmänna medvetandet mycket snart få karaktären av en rent statlig tjänsteman. Centralstyrelsen kan för sin del icke medverka till en åtgärd, varigenom skulle förspillas det värde av ideell natur, som ligger i församlingens och dess prästerskaps känsla av att prästen är just den särskilda församlingens själasörjare. Centralstyrelsen finner sålunda, att en utredning bör göras, huru det nuvarande lönesystemet bör kunna revideras, så att det med tillförlitliga förbättringar må utgöra grundvalen till den nya löneregleringen. Av det föregående framgår, att centralstyrelsen måste inlägga sin bestämda gensaga mot sakkunniges centralisering av alla befintliga prästlönetillgångar, enär densamma berövar de enskilda församlingarne all rätt till sina egna avlöningstillgångar och upphäver gällande testamentsrätt i fråga om kyrkliga donationer. Vad sakkunnige anföra till försvar härför ådagalägger endast, att sakkunnige icke finna någon skillnad mellan att på grund av förändrade tidsförhållanden jämka och att helt och hållet upphäva. Men en sådan skillnad torde likväl existera. Den stora förtjänsten i sakkunniges finansieringsplan är, att den åsyftar en utjämning av utgifterna för prästerskapets avlöning församlingarne emellan. Deras förslag till en allmän och fullständig skatteutjämning kan vid första påseendet förefalla både riktigt och gott. En närmare undersökning visar emellertid, att så icke är fallet. Detta beror väsentligen därpå, att förslaget avser en utjämning endast på detta mycket begränsade område av de
214 kommunala finanserna, som prästlönerna utgöra, och att det genomföres utan hänsyn till den samlade skattebördan inom den ena församlingen jämförd med den andra. Förslagets realiserande skulle faktiskt komma att i åtskilliga fall medföra, att församlingar, som nu hava hög kommunal utdebitering, skulle få denna ytterligare ökad, under det att andra församlingar, inom vilka den samlade kommunala utdebiteringen är jämförelsevis låg, skulle komma att få denna ytterligare sänkt. Såsom exempel härpå kan nämnas Malmö stad jämförd med Falsterbo. Skall en skatteutjämning verka rättvist, måste den givetvis anordnas med hänsyntagande till respektive kommuners samlade utdebitering under ett flertal år. Vidare bör observeras, att sakkunnige allenast föreslå en skatteutjämning, sådan denna nu kommer att verka, men ingalunda en utjämning av prästlönebesväret i sin helhet, så att varje församling komme att lämna proportionsvis lika stort belopp härför. Tvärtom. En församling, som kanske i en relativt närliggande tid inköpt eller som donation erhållit ett hemman för användning som prästlöneboställe, måste lämna ifrån sig hela avkastningen och därtill utdebitera samma belopp per skattekrona som en grannförsamling, inom vilken inga dylika fasta lönetillgångar anskaffats. Det ligger i öppen dag, att detta icke är med billighet och rättvisa överensstämmande. Om överensstämmelsen med gällande rätt är förut åtskilligt anfört, som svårligen kan bestridas. Härtill kommer, att med församlingarnes frånhändande av förstahandsrätten till sina egna fasta lönetillgångar varje lokalt intresse för dessa egendomars ändamålsenliga förvaltning skulle fullständigt försvinna. Det torde icke kunna bestridas, att detta ur finansiell synpunkt ingalunda är önskvärt. Det önskvärda är tvärtom, att församlingarne få större fördel av sina fasta lönetillgångar, än de hava enligt 1910 års lönereglering, och härmed större intresse för deras ändamålsenliga förvaltning. I överensstämmelse med rättsgrundsatsen, att boställen och donationer äro prästlönetillgångar för de enskilda församlingarne, måste centralstyrelsen därför yrka på en sådan förbättring av 1910 års lönereglering, att de enskilda församlingarne få mera gagn av dessa sina tillgångar till prästlönernas utgörande, och på att den gamla rättigheten till utsyning av virke med mera för byggande av kyrka och sockenstuga måtte på tidsenligt sätt utvidgas till rätt att efter domkapitlets beprövande få taga dessa fasta tillgångar i anspråk även för andra behövliga kyrkliga ändamål inom församlingen i den mån detta läte förena sig med en väl avvägd finansieringsplan, där på samma gång skatteutjämningsprincipen från 1910 års lönelagar bibehölles och utbyggdes. I saknad av utredning kan centralstyrelsen icke närmare inlåta sig på utgestaltning av ett sådant finansieringssystem. Prästlönerna må utbetalas som hittills av församlingarne men med tydligare bestämmelser härom. I den mån församlingens egna medel äro otillräckliga, erhålle den det behövliga tillskottet från kyrkofonden. Och överstege församlingens stadgade avgift de prästlöner, som den skall betala, må överskottet inlevereras till kyrkofonden. I samband härmed må påpekas, att, då vissa olägenheter påvisats av att prästlönerna utbetalas genom församlingens uppbördsman för prästlöner, det torde böra stadgas skyldighet för domkapitlets stiftsekonom att övervaka prästlönernas regelbundna utbetalande. Centralstyrelsen anser sålunda, att finansieringssystemet bör läggas efter 1910 års lönereglering och att en överarbetning därav bör verkställas i nu antydd riktning. Därmed torde också kravet på att alla löneregleringar skola
215 samtidigt upphöra förfalla och nya 20-årslöneregleringar böra upprättas, dock med iakttagande av att själva lönebeloppen samtidigt höjas. Överståthållarämbetet: Vad angår ordningen för finansieringen av löneutgifterna, lär föreslagen utjämning av prästlönekostnaderna mellan kommunerna icke böra komma i fråga annat än i samband med eventuell allmän skatteutjämning kommunerna emellan. Det torde nämligen vara uppenbart, att en isolerad utjämning av församlingsbidragen till prästerskapets avlöning lätteligen skulle kunna komma att öka ojämnheten i den totala skattebördan. Tillsvidare och innan utredning om möjligheten och lämpligheten av en allmän skatte utjämning ägt rum och beslut i sådant hänseende fattats synes alltså utjämning av prästlönekostnaderna få inskränkas till en anordning med bidrag till särskilt skattetyngda kommuner i huvudsaklig överensstämmelse med härom eljest gällande bestämmelser. Något sådant kan väl också anses hava skett genom prästerskapets nu gällande avlöningsbestämmelser. För Stockholms stads vidkommande kan särskilt anmärkas, att en total utjämning av prästlönekostnaderna antagligen skulle komma att utan något gagn för staden höja dess kostnader för prästerskapets avlöning i mycket hög grad. E n indragning till central myndighet av de utjämnade församlingsavgifterna måste väcka allvarliga betänkligheter bland annat på den grund att åtgärden lätteligen komme att föranleda till avgifternas betraktande såsom en statsskatt. Länsstyrelsen i Stockholm: Vidkommande finansieringssystemet innebär förslaget omfattande förändringar. Det torde icke vara obekant, att förslaget just i denna del uppkallat ett kraftigt motstånd från prästerskapets sida. Otvivelaktigt innebär förslaget vissa fördelar och synes särskilt ur skatteutjämningssynpunkt icke sakna vissa förtjänster. Då det aktuella spörsmålet om skatteutjämning för närvarande är föremål för särskild utredning, lärer det emellertid vara riktigast att bedöma förslaget utan alltför stor hänsyn till just ifrågavarande synpunkt. Förslaget förutsätter centralisering av förvaltningen av all kyrklig egendom. Själva äganderättefrågan till den kyrkliga jorden lämnas öppen. Det måste emellertid anses mindre lyckligt att åvägabringa en lagstiftning, som icke utan fog av de kyrkligt intresserade och måhända även andra skulle kunna uppfattas såsom en rättskränkning. För egen del är länsstyrelsen — liksom de sakkunniga — icke beredd att nu taga ställning till spörsmålet om äganderätten till den kyrkliga jorden. Länsstyrelsen vill således gå till bedömande av det föreliggande förslaget uteslutande med hänsyn till detsammas fördelar eller nackdelar ur praktisk synpunkt. Beträffande församlingarnas rätt att få använda avkomsten av inom församlingen belägen eller härledd kyrklig egendom till avlöning av församlingens prästerskap anser sig länsstyrelsen icke kunna underlåta att ifrågasätta, huruvida det är med klokhetens bud överensstämmande att till det yttersta fullfölja det beskärande av denna rätt, som tidigare påbörjats. Länsstyrelsens ifrågavarande uppfattning sammanhänger med de åsikter rörande önskvärdheten att i viss mån bibehålla församlingsintresset vid prästerskapets avlöning, som länsstyrelsen i annat sammanhang gjort gällande. Länsstyrelsen i Uppsala: Förslaget om utjämning av församlingsbidragen till prästerskapets avlöning är betänkligt av samma skäl, som i allmänhet gälla mot partiella utjämningar av detta slag, och som innebära, att en sådan utjämning lätteligen kan komma att öka ojämnheten i beskattningen över huvud taget.
216 Utan en omfattande utredning angående uppgifternas och utgifternas fördelning mellan större och mindre samfälligheter, särskilt mellan riket, landstingsområdena och kommunerna, torde en lämplig skatteutjämning icke kunna ske annat än i huvudsaklig överensstämmelse med den nu tillämpade principen om bidrag till de mest skattetyngda mindre samfälligheterna; gällande bestämmelser om prästerskapets avlöning innebära i själva verket en tillämpning — låt vara partiell — av denna princip, då desamma möjliggöra församlingsprästernas avlönande utan församlingens betungande utöver en viss gräns. Givetvis kan man tänka sig att gå vidare på samma väg genom att sänka de s. k. sex örena. Att prästerna regelbundet och genom offentlig myndighets försorg erhålla sina löner samt befrias från de svårigheter, som nu torde stundom förekomma, är säkerligen önskvärt. Men detta mål kan tydligen vinnas utan den föreslagna centraliseringen, till exempel så, att avlöningsmedlen redovisas till domkapitlen och att dessa utanordna lönebeloppen, i förekommande fall förskottsvis i avbidan på redovisning för resterande belopp. _ Indragningen till en central myndighet av fullständigt utjämnade församlingsavgifter måste nödvändigtvis, omedelbarligen eller i en snar framtid, medföra, att dessa avgifter betraktas såsom en statsskatt. Härmed är vägen banad för krav, att församlingsavgifterna sammanslås med den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten eller åtminstone bringas att utgå efter samma grunder som denna, en utveckling, som länsstyrelsen finner allt annat än önskvärd. Oberoende härav skulle det vara betänkligt att efter indragning till en fond hos central myndighet av de inkomster, som äro avsedda för prästerskapets avlöning, låta avlöningen utgå ' från den centrala myndigheten. Härigenom framkallas lätt den uppfattningen, att ifrågavarande fond är väsentligen likställd till exempel med statsverkets fond av rusdrycksmedel eller med värnskattemedlen, vilkas ändamålsbestämningar som bekant icke alltid blivit strängt respekterade. I alla händelser förutsattes för en indragning med sådana konsekvenser kyrkomötets samtycke, ty att prästerskapets privilegier fortfarande hava full giltighet åtminstone till förmån för prästerskapet i dess helhet, om också icke till förmån för varje särskild församlings prästerskap, torde vara otvivelaktigt. Vad i de sakkunnigas betänkande anföres ger full anledning att framhålla, att ett reellt minskande av de tillgångar eller inkomster, som äro avsedda för prästerskapets avlöning, förutsätter kyrkomötets samtycke. I fråga om prästerskapets avlöning vill länsstyrelsen slutligen ej underlåta att uttala sin tillfredsställelse däröver, att kyrkofonden emot vad man väntat och emot vad sakkunniga synas finna önskvärt, uppnått en så ansenlig storlek, och att sakkunniga ansett sig kunna draga fördel härav för möjliggörande eller underlättande av en välbehövlig lönereglering. Länsstyrelsen i Nyköping: Förslagets kärnpunkt utgöres av den ifrågasatta utjämningen av prästlönekostnaderna, och finner länsstyrelsen sig obetingat kunna härutinnan i princip ansluta sig till förslaget. Beträffande uppbörden av församlingsbidragen ifrågasätter länsstyrelsen, huruvida icke en avsevärd fördel kunde vinnas genom att densamma skedde i samband med kronouppbörden. Uttaxeringen bör fixeras med hänsyn till behovet av avkortning och avskrivning. ^Länsstyrelsen i Linköping: Vid upprättande av sitt förslag i förevarande hänseende hava de sakkunnige framför allt sökt råda bot på nackdelarna i det
217 synnerligen invecklade och på en minutiös avvägning av lönerna i varje särskilt fall byggda lönesystem, som nu är rådande. Till vinnande av detta syfte föreslås nu inplacering av samtliga prästerliga tjänster, som avses i nu gällande prästlöneregleringslag, i de normer, som vunnit tillämpning i det civila avlöningsreglementet, därvid de olika tjänsterna föreslås hänförda till ett relativt litet antal lönegrader. Förslaget innebär ju en synnerligen radikal omvälvning av det nu gällande lönesystemet; huruvida det är ägnat att mellan samtliga tjänsteinnehavare utskifta lönen så rättvist som är önskvärt, är en fråga, som i viss mån undandrager sig länsstyrelsens bedömande, men det torde ej kunna förnekas att detsamma är det nuvarande systemet vida överlägset i fråga om enkelhet och enhetlighet. Emot vissa detaljer måste dock länsstyrelsen i varje fall ställa sig något betänksam. Vad angår finansieringen av de medel, som erfordras till bestridande av prästerskapets löner, torde allmän enighet råda om att det nuvarande systemet icke är tillfredsställande. Förutom de olägenheter, som ligga däri, att systemet är ägnat att gynna de ekonomiskt bättre ställda pastoraten till förfång för de svagare ävensom befordra en icke önskvärd kapitalanhopning i kyrkofonden må nämnas, att praktiska tillämpningssvårigheter vidlåda detsamma i stor utsträckning, enligt vad länsstyrelsens erfarenheter nogsamt giva vid handen. Det torde icke kunna förnekas, att de sakkunniges förslag till finansieringssystem synes ägnat att på samtliga ovan angivna huvudpunkter medföra vissa fördelar. Icke förty inbjuder det osökt till invändningar. Visserligen yttra de sakkunnige, att den av dem föreslagna omläggningen av den gällande ordningen på förevarande område är till sin innebörd nog så begränsad. Länsstyrelsen kan dock icke finna annat än, att förslaget i realiteten innebär ett fullständigt brytande av en tradition, som trots alla partiella reformer bevarat grundtanken om prästerskapets avlönande som i första hand en församlingsangelägenhet. Frågan är med andra ord av stor räckvidd även i andra avseenden än ekonomiskt. Och om än det ekonomiska underlaget för förslaget är baserat på en princip, som länsstyrelsen måste erkänna vara i stort sett rättvis, äro verkningarna av förslagets genomförande ganska svåröverskådliga och komma nog att för de av det nuvarande systemet gynnade pastoraten i vissa fall te sig »orättvisa». Då länsstyrelsen emellertid, ehuru med stor tvekan, finner sig icke böra avstyrka förslaget om ändrat finansieringssystem, sker det till stor del därför att länsstyrelsen är övertygad om att det föreslagna systemet i varje fall är det nu rådande överlägset i det hänseende, i vilket länsstyrelsen har lättast att fälla ett på egen ingående erfarenhet grundat omdöme, nämligen i fråga om den praktiska tillämpligheten, rörande vilken det synes vara i förhållande till det nuvarande systemet vida lätthanterligare. Länsstyrelsen i Jönköping: Med hänsyn till kyrkofondens alltjämt växande tillgångar synes det länsstyrelsen kunna ifrågasättas, huruvida icke något högre belopp av fondens avkastning kan användas till gäldande av prästerskapets avlöning, än vad de sakkunniga härutinnan föreslagit, och församlingarnas bidrag i stället i motsvarande mån minskas. Ifråga om utbetalning av lönemedel till prästerliga befattningshavare synas domkapitlen vara den härför mest lämpliga myndigheten, och någon medverkan i detta hänseende från länsstyrelsernas sida torde icke vara erforderlig. Av förslaget framgår, att alla de fonderade medel, vilka nu förvaltas av vederbörande kyrkoråd och varav avkastningen användes till avlöning av prästerskapet inom pastoratet, skola överlämnas till kyrkofonden för förvalt-
218 ning. På grund därav att dessa medel i regel äro insatta i sparbanter i orterna eller utlånade till enskilda eller till kommuner därstädes, synes böra tagas i övervägande, huruvida icke de fonderade medel, som förefinnas vid tiden för förslagets genomförande, alltjämt måtte få förvaltas av vederbörande kyrkoråd och allenast avkastningen därav redovisas till kyrkofonden. Mot de sakkunnigas förslag till grunderna för lagstiftning rörande prästerskapets avlöning i övrigt har länsstyrelsen icke något att erinra. Länsstyrelsen vill slutligen uttala önskvärdheten därav, att i sammanhang med omläggningen av förvaltningen av de ecklesiastika boställena utredning verkställes för utrönande av äganderätten till den jord, varav avkastningen användes till prästerskapets avlöning. Länsstyrelsen i Växjö: Med avseende å det sätt, varpå de sakkunniga vilja lösa finansieringsproblemet i och för det nya lönesystemet och vissa därmed sammanhängande frågor hyser länsstyrelsen allvarliga betänkligheter. För vinnande av en fullständig skatteutjämning mellan församlingarna i fråga om skattebördan för prästavlöningen har man tänkt sig att all ecklesiastik egendom, vare sig den består i fast egendom eller samlad kapitaltillgång, skall gå till gemensam användning för avlöning åt rikets prästerskap i dess helhet samt att, i mån inkomsten härav icke förslår, utdebiteringen å församlingarna av vad som ytterligare erfordras skall äga rum i förhållande till varje församlings kommunala skatteunderlag. Man må knappast undra på, om församlingarna genom ett sådant tillvägagångssätt finna sig lederade i den rätt till dem för kyrkliga ändamål anslagna egendom, den må tillhöra dem med äganderätt eller på annat sätt, som av ålder tillkommit dem. Att det även på kyrkans målsmän måste verka nedslående är rätt förklarligt. Om än en skatteutjämning kommunerna emellan är i viss mån eftersträvansvärd, är därmed icke sagt att den bör göras så genomgripande som här skett, medförande att de församlingar, som gjort relativt större uppoffringar för förvärvande av ägodelar för sitt prästerskap och sin kyrka icke skulle få någon som helst förmånsrätt till inkomsten härav framför andra församlingar. Länsstyrelsen finner förty, att den lönereglering, som åsyftas med förslaget, bör åvägabringas utan ett så kraftigt ingrepp i kyrkans och de särskilda församlingarnas uråldriga rätt till dess egendom och förmögenhet av vad namn och beskaffenhet den vara må. Redan genom och i sammanhang med 1910 års lönereglering berövades församlingarna enligt länsstyrelsens mening i allt för hög grad möjligheten att inverka vid finansieringen av avlöningen av dess prästerskap, varigenom församlingarnas intresse för en praktisk och ändamålsenlig användning av den ecklesiastika egendomen till stor skada för ett lyckligt resultat måst avtrubbas eller rent av försvinna. Då man genom nu föreliggande förslag i här berört avseende gått ännu längre och rent av vill avkoppla församlingarna från allt intresse för finansieringen av avlöningsväsendet för deras prästerskap, har man enligt länsstyrelsens mening fortsatt och fullföljt mindre lyckliga intentioner. Länsstyrelsen i Kalmar: Skall viss del av prästens lön avsättas till s. k. bostadskvot, bör också sörjas för kontroll över förvaltningen av densamma. Skall åt kommun lämnas särskilt vederlag för byggande av prästgård, synes det länsstyrelsen lämpligast kunna ske på det sättet, att kommun efter ansökning beviljades lån räntefritt ur kyrkofonden. Rörande användningen av ersättningarna för prästerskapets indragna tionde och för anslag i krono- och kyrkotionde har länsstyrelsen intet att erinra mot de sakkunnigas förslag.
219 F r å n praktisk synpunkt torde det vara lämpligast att göra församlingsbidragen konstanta, och att vad som därutöver erfordras för bestridande av prästlönekostnaderna utbetalas ur kyrkofonden. Icke församlingsbidragen utan kyrkofonden bör vara den reglerande faktorn i avlöningssystemet. Dessa vidlyftiga procedurer skulle undvikas, om länsstyrelsens förslag enligt föregående moment vinner bifall. Mot att kyrkofonden såsom hittills förvaltas av statskontoret har länsstyrelsen intet att erinra, men att vidlyftiga, besvärliga, tidsödande och dyrbara anordningar skola vidtagas för att bibehålla kyrkofondens kapital vid den storlek den händelsevis har ett visst år kan länsstyrelsen icke gilla. Länsstyrelsen biträder vad de sakkunniga anfört i fråga om sättet för utbetalning av avlöningar och andra ersättningar åt präster. Församlingsbidragen böra kunna nedsättas, men göras konstanta. De till pastoraten föreslagna bidrag till gäldandet av kostnaden för tjänstebostad åt präster (lönernas bostadskvot) böra utgå. Reseanslaget torde däremot böra höjas. Länsstyrelsen i Visby: Länsstyrelsen ställer sig synnerligen tveksam till de sakkunnigas förslag att hela avkastningen av prästlönejorden tillföres kyrkofonden, varigenom de särskilda församlingarna, oberoende av den rätt till den ecklesiastika jorden, som kan tillkomma församlingarna, berövas denna tillgång. De sakkunniga motivera denna anordning med praktiska synpunkter i fråga om b oställs jordens förvaltning och med önskvärdheten att möjliggöra en skatteutjämning. Emellertid synes en så genomgripande åtgärd i de fall, där församlingarna verkligen med äganderätt innehava boställena, kunna medföra fara för rättskränkningar av ganska allvarlig natur. Utan en djupgående utredning i varje särskilt fall rörande äganderätten till de ecklesiastika boställena kan en dylik åtgärd knappast försvaras. Då de sakkunniga icke ingått på detta svårlösta spörsmål, anser sig länsstyrelsen icke kunna i denna del tillstyrka de sakkunnigas förslag. Länsstyrelsen i Karlskrona: De brister, som kunna vidlåda rådande ordning för prästlönernas gäldande och skatteutjämning mellan de olika pastoraten, torde böra avhjälpas utan frångående av den nu gällande, för bibehållandet av församlingarnas intresse viktiga huvudregeln, att varje församling för sig själv bör avlöna sitt prästerskap. Sakkunnigas förslag om skatteutjämning, med lika utdebitering, synes i varje fall innebära orättvisa mot större städer och sannolikt också några andra församlingar med förhållandevis stort antal skattekronor, dä dessa torde komma att få betala en del prästlöner i främmande pastorat med utdebiterade skattemedel. Länsstyrelsen i Kristianstad: Emot den föreslagna centraliseringen till kyrkofonden av de prästerliga avlöningstillgångarna och finansieringssystemet för löneregleringen har länsstyrelsen icke något att erinra. Länsstyrelsen i Malmö: Det torde icke kunna av någon förnekas, att finansieringssystemet lagts enligt de sakkunnigas förslag på en solid grund. Även om, såsom de sakkunniga i nästa kapitel föreslagit, förvaltningen av prästerliga avlöningstillgångar dragés under andra statsmyndigheter än de prästerliga, bliva dock dessa tillgångar avskilda från statsegendom och på ett betryggande sätt tillvaratagna uteslutande för sitt ändamål. Ävenledes kommer avkastningen av dessa tillgångar att årligen helt tagas i bruk för sitt ändamål och därigenom minska skattebehovet i det hela, vadan för framtiden kommer att förebyggas den osunda fondbildning på de skattskyldigas bekostnad, som
220 uppenbarligen förekommit efter tiden för 1910 års prästlönereglering — just såsom en given följd av denna. Genom det föreslagna förfaringssättet vinnes, utöver förut framhållni fördelar, en fullständig kommunal skatteutjämning i fråga om alla utgifter till prästerskapets avlöning i penningar ävensom till reseersättningar och pensioner. Tankegången i det föreslagna förfaringssättet med en central anordnad — så att säga — »clearing» för bestämmande av riksmedeltalet för den kommunala utdebitering, som vore erforderlig, är icke alldeles ny. I själva Terket har undertecknad, landskamrerare, år 1924 framkastat ett liknande urpslag uti en P. M., som finnes intagen i del I I av 1921 års kommunalskattekommittés år 1924 tryckta betänkande rörande den kommunala beskattningen, vilket uppslag avsett en fullständig skatteutjämning av utgifterna för kyrka, skolväsende och fattigvård. Styrkan i de sakkunnigas förslag ligger emellertid däruti, att utjämningen begränsats till uteslutande sådana utgifter, över vilkas storlek kommunerna icke själva äga bestämma, vadan fullständig garanti förefinnes mot att den ena kommunen kan komma att få lida på grund av bristande ekonomiskt sinne hos den andra kommunen. Däremot torde nog komma att från somliga håll anmärkas såsom en svaghet i de sakkunnigas förslag, att skatteutjämningen just på detta sätt begränsats till en viss utgift utan samband med en skattemjamning i andra avseenden — med påföljd, att en i andra avseenden skattetyngd kommun skulle kunna få sin skattebörda ytterligare utökad för u:jämning av skatten till prästerskapets avlöning. Naturligtvis skulle en sådan anmärkning kunna äga ett visst skenbart berättigande med hänsyn därtill, att den kommunala skatteutjämningsfrågan i dess helhet just nu är föremål för utredning samt att hela skatteutjärnringsfrågan bör ses i ett sammanhang. Men om man, i likhet med länsstyrelsen, är av den uppfattningen, att en kommunal utgift av allmänt nationell natur rätteligen borde trycka de kommunala beskattningsföremålen i hela riket lika, samt att staten således borde hava skyldighet att utjämna de olikheter i berörda avseende, vilka äga sin grund i kommunernas olika territoriella begränsning och därav föranledda olika tillgång på beskattningsföremål, så måste man dela de sakkunnigas mening, att deras förslag icke gärna kan tänkas på något sätt föregripa den igångsatta utredningen av den kommunala skatteutjämningsfrågan i hela dess vidd utan tvärtom vara synnerligen förmånligt såsom ett redan undangjort arbete för kommunal skatteutjämning. Nu skulle ju visserligen kunna ifrågasättas huruvida icke de ifrågavarande utgifterna i stället borde helt överflyttas från församlingarna på statsverket, men enligt länsstyrelsens förmenande lämpa sig de kommunala beskattningsgrunderna bättre än de statliga för dessa utgifters bestridande. Prästens hela verksamhet är ju faktiskt begränsad till vederbörande kommuns område och kommunmedlemmarnas gagn därav är av samma natur som deras gagn av andra^ kommunala institutioner, vadan anledning torde saknas att bryta den traditionella uppfattningen härutinnan. På grund av vad sålunda anförts anser sig länsstyrelsen kunna på det bestämdaste förorda det föreslagna finansieringssystemet. Länsstyrelsen vill särskilt framhålla, att detta förordande omfattar jämväl det föreslagna påskyndandet av ännu kvarstående tiondebetalares befrielse från deras återstående betalningar. Innan detta skett, kan nämligen en tillfredsställande skattereglering icke anses hava genomförts.
221 Länsstyrelsen i Halmstad: De sakkunniga hava principiellt uttalat att prästerskapets avlönande måste karakteriseras såsom en allmänt-nationell angelägenhet samt förorda, att prästlönebesväret måtte såvitt möjligt fullständigt utjämnas mellan de kyrkliga kommunerna. Denna fråga är ju mycket omstridd samt bottnar i spörsmålet, huruvida kyrkan och de särskilda församlingarna kunna anses intaga en från staten självständig ställning och besitta någon från statens tillgångar fullständigt skild egen egendom. Länsstyrelsen har för sin del icke anledning att deklarera någon uppfattning, som avviker från vad de sakkunniga i detta avseende uttalat. Vad de sakkunniga i avseende å finansieringssystemet föreslagit synes länsstyrelsen vara så välgrundat och så övertygande motiverat, att länsstyrelsen kan inskränka sig till att härutinnan instämma med dem. En beaktansvärd praktisk fördel är att enligt förslaget all löneutbetalning skulle ske månadsvis genom domkapitlen. Förslaget att alla kostnader för prästlöneväsendet, i den mån de skola bliva föremål för utjämning, skola bestridas av kyrkofonden samt till densamma inflytande kommunala skattebidrag, innebär otvivelaktigt en nödvändig och mycket gagnelig reform. Då det föreslås, att kyrkofondens kapital skall, sådant det vid övergången fastställes, förbliva orubbat, vill länsstyrelsen emellertid ifrågasätta, huruvida icke klokheten bjuder att viss del av fondens årliga avkastning, exempelvis 5 procent, skall tilläggas kapitalet, så att icke dettas reella värde riskeras alltför mycket nedgå. Länsstyrelsen i Göteborg: Ifråga om finansieringen av löneutgifterna vinnes genom förslaget i huvudsak en synnerligen önskvärd utjämning i löneutgifterna de olika pastoraten emellan, varjämte det prästerliga avlöningsväsendet erhåller ett centralorgan, som länge varit av behovet påkallat. Såsom sådant centralorgan föreslås kyrkofonden. Mot bestämmelserna har länsstyrelsen intet att erinra. ^ Länsstyrelsen i Vänersborg: Vad de sakkunnige föreslagit i fråga om finansieringssystemet anser sig länsstyrelsen böra förorda. Särskilt finner länsstyrelsen förslaget om församlingsbidragens uttagande lika för kommunal skattekrona för hela riket värt allt beaktande, då härigenom vinnes en utjämning mellan^ de olika församlingarna av kostnaderna för prästlönernas bestridande, vilket i synnerhet för de ekonomiskt svaga församlingarna blir en given fördel. Länsstyrelsen i Mariestad: Beträffande de sakkunnigas förslag angående ordningen för finansieringen av löneutgifterna har länsstyrelsen i övrigt intet annat att erinra än att det av de sakkunniga ifrågasatta överlåtandet till domkapitlen av bestyret med utbetalning av avlöningar och andra ersättningar åt präster icke synes länsstyrelsen lämpligt. En dylik anordning förutsätter en väsentlig utökning av domkapitlens expeditioner med därav föranledda kostnader och delvis dubbelarbete. Enligt länsstyrelsens förmenande skulle detta bestyr utan avsevärd merkostnad kunna handhavas av länsstyrelserna. Länsstyrelsen i Karlstad: Samtliga av de sakkunniga i fråga om finansieringssystemet avgivna och av ingående utredning motiverade förslag anser sig länsstyrelsen böra till alla delar livligt förorda, då de få anses för avlöningssystemet fullt betryggande, äro med rättvisa överensstämmande och synas komma att ur förvaltningssynpunkt verka i hög grad förenklande. Särskilt vill länsstyrelsen beträffande den ifrågasatta utjämningen av prästlönekostnader framhålla, hurusom de nuvarande bestämmelserna medfört, att de ekonomiskt svaga församlingarna ofta drabbats av de största bördorna. Länsstyrelsen kan i likhet med de sakkunniga icke heller finna, att förslaget, så-
222 dant det föreligger, föregriper eller menligt inverkar å den mera allmänna skatteutjämning, varom utredning för närvarande pågår. Länsstyrelsen i Örebro: Mot vad angående ordningen för finansieringen av löneutgifterna föreslagits har länsstyrelsen icke funnit anledning till erinran annat än i följande hänseende. Jämte erinran att länsstyrelsen uttalat betänkligheter mot det av de sakkunniga föreslagna systemet för bostadskvotens beräkning, får länsstyrelsen beträffande förslaget i punkt 20 särskilt framhålla, att, då enligt punkt 19 prästgård eller annan tjänstebostad skall på sätt hittills varit fallet tillhandahållas av pastoratet och detta härutöver skall vara pliktigt svara för all skatt och annan allmän tunga för prästgårdsfastigheten, det synes väl befogat att pastorat tillerkännes hela bostadskvoten, sådan den kan bliva bestämd, vilken i ^ allt fall i allmänhet knappast torde komma att täcka pastoratets kostnader för hållandet av tjänstebostäder. Länsstyrelsen i Västerås: De sakkunnige hava hemställt om en begränsning av uttaxeringen för avlöningsändamål, vilken begränsning kunnat ske genom det erforderliga beloppets fördelning över hela riket. Länsstyrelsen finner detta förslag tilltalande, men länsstyrelsen anser med den uppfattning om församlingens och prästens inbördes förhållande, vartill länsstyrelsen i annat sammanhang givit uttryck, att utbetalningen av lönerna alltjämt bör, såsom nu, ske genom kyrkoråden, vilka för ändamålet utöver stadgat församlingsbidrag böra tillerkännas erforderliga medel och lämpligt förskott å kyrkofondens bidrag. Det förutsattes av de sakkunnige, att kyrkofondens kapital skall bibehållas oförändrat vid den storlek det kan hava vid övergången till den föreslagna nya ordningen. Då emellertid detta kapital icke är placerat i oföränderlig valuta, synes för mötande av penningvärdets fall åtminstone Vio av fondens avkastning av dess i annan valuta än fast egendom placerade kapital böra varje år tilläggas kapitalet. Kan sådant tillägg utan att maximiutdebitering föir församlingsavgifterna överskridas icke något år ske, synes bristen böra fyllas vid första möjliga tillfälle. Emot den av de sakkunnige föreslagna finansplanen har länsstyrelsen ingen annan erinran än vad framgår av det i det föregående sagda. Länsstyrelsen i Falun: Länsstyrelsen har icke något att erinra emot, att prästlönebesväret ytterligare utjämnas mellan de kyrkliga kommunerna. Länsstyrelsen anser nämligen tiden vara inne att bygga vidare på den grundl, som härutinnan lades år 1910. Huruvida denna utvidgning bör åvägabringas enligt de av de sakkunniga föreslagna riktlinjerna kan dock icke av länsstyrelsen nu bedömas, enär de sakkunniga underlåtit att förebringa utredning ona förslagets ekonomiska verkningar. Det vill därför synas, som om de sakkumnigas förslag såvitt angår skatteutjämningen icke borde komma under omprövning, förrän närmare utretts de konsekvenser en dylik omläggning skulle få. Länsstyrelsen i Gävle: Det torde vara allmänt erkänt, att den partiella sikatteutjämning de kyrkliga kommunerna emellan, som genomfördes genom 19110 års lagstiftning, var ett steg i rätt riktning. Meningarna hava och torde i fortsättningen än mer komma att dela sig om huru gränsen bör dragas. Kunde problemet reduceras till en fråga om var gränsen skall gå, skulle säkerligen en slkatteutjamning i den omfattning de sakkunniga tänkt sig framstå såsom ett allmänt önskemål. Meningarna gå i sär ifråga om förvaltningen och avkastningen av den lokala egendomen, fastigheter och fonder. Länsstyrelsen är för sim del av den uppfattningen, att man, byggande vidare på den genom 1910 år<s lag-
223 stiftning lagda grunden, bör söka i möjligaste mån vinna skatteutjämning ifråga om prästlönebesväret. Ur statlig synpunkt är här principiellt fråga om en detalj av det allmänna kommunala skatteutjämningsproblemet, som i stort sett alltjämt väntar på sin lösning. En utjämning ifråga om prästlönebesväret kan näppeligen innebära något föregripande av huvudfrågans ordnande efter rationella principer. Dylik utjämning av utgifterna låter sig dock näppeligen genomföras utan att samtliga intäkter uppsamlas på sådant sätt, att upprättande av nöjaktig budgetberäkning möjliggöres. De sakkunniga taga jämväl konsekvenserna härav, då de föreslå att även församlingsavgifterna skola inlevereras till kyrkofonden. Det torde icke kunna med framgång förnekas, att den nuvarande anordningen av kyrkofonden såsom regulator av prästlönebesväret är synnerligen godtycklig och irrationell. Det är givetvis icke möjligt att vinna en någorlunda god balans mellan inkomster och utgifter om den budgetreglerande faktorn på förhand fixeras och fastlåses. Den församlingarna nu ålagda utdebiteringen av 30—60 öre per bevillningskrona har visat sig vara för stor och resulterat i en kapitaluppsamling i kyrkofonden av 41 miljoner kronor på femton år. Verkningarna av 1929 års löneförbättringar åt prästerskapet hava ännu icke kunnat avläsas i något kyrkofondsbokslut men troligt är, att fondens ökning därigenom kommer att avstanna. En mera genomgripande lönereglering med löneförbättring åt prästerskapet skulle med nuvarande finansieringssystem icke kunna äga rum utan att församlingarnas bidragsskyldighet väsentligt höjdes. Det av de sakkunniga framlagda finansieringssystemet skulle enligt deras beräkningar hålla församlingarnas bidrag nere vid 28 öre netto per skattekrona. Om de sakkunnigas förslag rörande avlöningstillgångarnas uppsamlande i kyrkofonden godkännes, bör uppenbarligen bestyret med lönemedlens utanordnande uppdragas åt viss myndighet, därvid annan än domkapitlet av flera skäl näppeligen kan komma i fråga. Länsstyrelsen i Härnösand: Till de sakkunnigas framlagda förslag om utjämning av prästlönebesväret mellan de kyrkliga kommunerna på den kommunala beskattningens grund samt om inleverering till och uppsamling hos en central kassa — kyrkofonden — av samtliga de medel, med vilka lönekostnaderna skola bestridas, vill länsstyrelsen för sin del helt ansluta sig. Förslaget, som ju även innebär skyldighet för församlingarna att dels avstå avkastningen från boställen, som av enskilda donerats eller av församlingarna förvärvats, dels ock överlämna till kyrkofonden av kyrkoråden förvaltade donerade avlöningsmedel, kommer säkerligen att på en hel del håll möta starkt motstånd; Principen om uppsamlandet av prästlönemedlen för skatteutjämning är emellertid icke ny. Den har med kyrkomötets godkännande blivit fastslagen i 1910 års ecklesiastika lönelagstiftning. En skatteutjämningsanordning av ena eller andra ^slaget framstår också för länsstyrelsen såsom oundgängligen nödvändig. Att såsom sakkunniga föreslagit söka lösningen på kommunalbeskattningens grund synes också ligga närmast till hands. I anslutning till vad de sakkunniga härutinnan anfört till stöd för sina under ifrågavarande avdelning av betänkandet framlagda förslag får länsstyrelsen för sin del tillstyrka dessa förslags godkännande. Länsstyrelsen i Östersund: Vad angår sättet för täckandet av kostnaderna för prästerskapets löner torde 1910 års lagstiftning få anses hava brutit med den gamla principen att varje pastorat skulle avlöna sina präster. Enligt nämnda lagstiftning kan ju avkastningen av så väl ecklesiastik fastighet som beskatt-
224 ning komma annan församling tillgodo än den, där inkomsten uppstått. Trots detta avsteg från den gamla principen i syfte att åstadkomma en utjämning av kostnaderna torde icke kunna anses att lagstiftningen på ett rationellt sätt genomfört utjämningssyftet. Framför allt lärer det väl strida mot de grunder, som eljest pläga tillämpas vid skatteutjämning, att de ekonomiskt svagare pastoraten fastlåsas vid en hög skattesats, under det att pastorat med växande skatteunderlag kunna få sänkt utdebitering. En sådan anordning är försvarlig, om prästernas avlöning betraktas såsom det enskilda pastoratets angelägenhet, men icke däremot om man strävar efter en verklig skatteutjämning. Med den olikhet i ekonomisk bärkraft, som faktiskt råder mellan pastoraten enligt nu gällande indelning, synes denna olägenhet icke kunna undvikas genom att ge de särskilda pastoraten större frihet i förvaltningen av den ecklesiastika fastighetsförmögenheten. Dess avkastning torde av den föreliggande utredningen att döma uppenbarligen komma att bli otillräcklig för en sådan utjämning. Om man då fasthåller att en omreglering av pastoraten efter rent ekonomiska grunder icke bör ske och icke heller vill, att vissa prästerliga befattningshavare skola pressas ner till en oskäligt låg inkomstnivå, synes det icke återstå någon annan utväg än att göra den 1910 principiellt påbörjade skatteutjämningen mera effektiv. I detta avseende ha de sakkunniga diskuterat två alternativ, antingen utjämning genom anslag på den allmänna statsbudgeten i likhet med den vanliga kommunala skatteutjämningen eller utjämning genom en kyrkligt kommunal beskattning. Det förefaller icke sannolikt, att ett anslag av förstnämnda beskattning skulle beviljas utan att man för varje gång anslag beviljades droge under statsmakternas prövning den kyrkliga organisationen antingen direkt i sammanhang med anslaget eller indirekt genom uppställande av vissa villkor, som även de skulle tränga in på indelnings- och organisationsfrågorna. Den grad av självständighet, som den svenska kyrkan hittills åtnjutit i förhållande till staten, skulle härigenom starkt reduceras. Det synes då icke återstå annan utväg för utjämningen än de sakkunnigas andra alternativ, en kyrkligt kommunal skatte utjämning genom församlingsbidrag till lika belopp per skattekrona. Beträffande den av de sakkunniga föreslagna formen härför hyser länsstyrelsen någon tvekan, huruvida det är överensstämmande med regeringsformen § 57 att låta skattesatsen för kommunerna bestämmas av Konungen. Frågan synes böra göras till föremål för en närmare undersökning. Skulle det därvid visa sig, att den av de sakkunniga föreslagna metoden icke bör användas, torde man i stället kunna i lag fastställa skattesatsen för en viss period exempelvis 5 år i sänder och därefter i samma ordning och för motsvarande tid underkasta skattesatsen förnyade beslut. Beträffande utbetalningen av prästernas löner torde det böra undersökas, huruvida icke — med den organisation domkapitlen äga för närvarande — detta bestyr lämpligen bör ombesörjas genom länsstyrelserna med ledning av tjänstgöringsuppgifter, som lämnas av domkapitlen. Länsstyrelsen i Umeå: I fråga om finansieringssystemet hava de sakkunniga framhållit, att den avvägning av skattetrycket de olika pastoraten emellan, som avsetts med gällande lagstiftning, icke kan anses med billigheten överensstämmande samt att detta system gjorts så invecklat, att det dels fungerar otillfredsställande, dels ock förorsakar alla därav berörda myndigheter ett övermått av omgång utan däremot påvisbar nytta. Härtill kommer, att kyrkofon-
225 dens kapital, genom att församlingsbidragen fastlåsts vid alltför höga maximisiffror, sedan 1914 sexdubblats och tillvuxit med 41 miljoner kronor. Då prästerskapets avlöning måste betraktas som en allmän angelägenhet, förorda de sakkunniga, att prästlönerna utjämnas emellan de kyrkliga kommunerna. De sakkunniga hava därför föreslagit, att samtliga inkomster för prästerskapets avlöning skola tillföras den centrala prästlönekassan, kyrkofonden, som även bestrider alla utgifter för prästlöneväsendet, Sedan kyrkofondens samtliga utgifter och inkomster beräknats, utgår skillnaden till församlingarna såsom församlingsbidrag efter förhållandet emellan varje församlings skatteunderlag och skatteunderlaget för hela riket. Genom detta förfaringssätt vinnes en fullständig utjämning av förevarande skattebörda. Då härtill kommer, att den kapitalbildning, som under de gångna åren ägt rum på de skattskyldigas bekostnad, kommer att upphöra, tvekar länsstyrelsen icke att tillstyrka förslaget i denna punkt. Länsstyrelsen i Luleå: De av de sakkunniga angivna riktlinjerna för finansieringen av prästerskapets löner finner länsstyrelsen syfta till riktigt mål. Det föreslagna systemet att låta kyrkofonden såsom central prästlönekassa uppbära samtliga avlöningstillgångar och bestrida utgående prästlöner måste anses innebära en vida rationellare organisation av sakens tekniska sida än nuvarande förfarande, samtidigt som därmed åtminstone i viss mån utjämning av prästlönebesväret de olika pastoraten emellan vinnes. Det måste emellertid givas berättigande åt de anmärkningar, som riktats mot de sakkunnigas betänkande i denna del därutinnan, att det icke tager sikte på den samfällda kommunala utdebiteringen, varigenom i viss kommun, där den samlade kommunala utdebiteringen är hög, denna kan komma att ytterligare höjas, under det att, där sagda debitering är jämförelsevis låg, utdebiteringen kan komma att ytterligare sänkas. Tillämpat enbart på den kyrkliga utdebiteringen kommer dock det tänkta finansieringssystemet att leda till större inbördes rättvisa. Domkapitlet i Uppsala1: Beträffande lönernas finansiering och förvaltningen av kyrkans egendom står förslaget helt i strid mot kyrkans tradition och principer, och torde enligt domkapitlets förmenande ett genomförande av detsamma medföra, att kyrkan komme att förlora sin ställning inom nationen och överskridande nationens gränser såsom ett samfund med egna uppgifter och egen självstyrelse och omvandlas till ett moment av statens verksamhet, något som torde göra kyrkan mindre duglig att fullfölja sin även för nationen betydelsefulla uppgift. Härtill kommer att ett genomförande av den föreslagna centraliseringen av prästlöneväsendet icke torde kunna ske utan en upprörande kränkning av församlingarnas rättigheter beträffande sina boställen, enkannerligen beträffande dispositionen av boställenas avkastning. Att, såsom de sakkunnige synas mena, den historiska utvecklingen visar en påtaglig tendens till boställsväsendets förstatligande — varpå redan Gustaf Vasas reduktion och därefter framför allt 1862 och 1910 års lagstiftning rörande prästlönejorden skulle lämna de påtagligaste belägg — och att sålunda ett genomförande av de nu framlagda förslagen blott skulle innebära ett fortsättande på den redan genom lagstiftningen inslagna vägen, finner domkapitlet vara en uppfattning, som domkapitlet icke vill låta vara oemotsagd. Domkapitlet håller nämligen före, att lagstiftningen, som alltsedan landskapslagarnas bestämmelser om tionde tagit befattning med prästlöneväsen1 Domkapitlet i Uppsala har såsom bilaga till sitt utlåtande fogat en på begäran till domkapitlets förfogande ställd vetenskaplig belysning av de rättsregler, som gälla boställenas avkastmng, vilken bilaga finnes intagen sist i detta sammandrag.
15—010252
226 det, i huvudsak respekterat bestående rättigheter i fråga om den kyrkliga jorden. Redan Gustaf Vasas reduktion lämnade sålunda prästbordet i var socken orört, och vidkommande 1862 års lagstiftning om ordnande av prästerskapets avlöning är att märka, att från det då lämnade medgivandet om bostädsavkastnmgens indragande till löneregleringsfonden undantogos boställen, som inköpts av församling eller donerats av enskild — till vilken kategori av bostallen just torde böra räknas åtminstone de medeltida, ofta även senare, prästborden i varje församling. Vad slutligen angår 1910 års lagstiftning finner man vid ett granskande av ecklesiastika boställsordningen från detta år icke något stadgande, som ens antyder, att de statliga myndigheterna skulle äga taga befattning med boställena i högre grad än tidigare varit fallet. Vad^ angår församlingarnas rättsliga ställning till sina boställen svnes då icke någon annan förändring ha ägt rum än som blivit en följd av det anordnade skatteutjämningssystemet. Att härigenom och genom inrättandet av kyrkofonden tillkommit ett statligt inslag i fråga om prästlöneväsendet må ej förnekas, men räckvidden härav får dock icke utsträckas längre än just till det område, varest anordningen kommit till användning. Man må för övrigt erinra sig, att denna utjämningsanordning, som har karaktär av interkommunal skatteutjämning, tillkommit just i syfte att undgå ett inordnande i det statliga avlönmgsväsendet. Vid tillämpningen av lagstiftningen ha emellertid de administrativa myndigheterna icke förty förfarit på ett sätt, som kan giva sken av berättigande åt nämnda uppfattning om tendensen till boställsväsendets förstatligande. Sålunda har ovanberörda förbehåll i 1862 års prästlöneförordning i stort sett varit utan verkan till följd av den godtagna, men principiellt och rättsligt onödiga presumtionen, att kronan har äganderätten till ett ecklesiastikt boställe så vida icke visats, att bostället icke tillhör kronan. Boställenas höga ålder och saknaden av skriftliga dokument om deras upplåtande har givetvis gjort bevisfrågan ytterst svår. Det är likaledes på administrativ väg, som den ecklesiastika jorden fått den karaktär av statligt förvaltningsobjekt, som i viss mån för närvarande vidlåder densamma. Medan 1910 års ecklesiastika boställsordning utpekat domkapitlet såsom den myndighet, som har uppsikten över och förvaltningen av den kyrkliga jorden, har arrendeförordningen uppdelat befogenheterna mellan länsstyrelse och domkapitel med ett, som erfarenheten visat, skäligen olyckligt resultat. Att försöken att i administrativ väg draga in den kyrkliga jorden under den statliga byråkratien varit framgångsrika kan icke bestridas, men torde denna omständighet icke böra åberopas som skäl för ett fortsättande på den inslagna vägen. De sakkunnige synas emellertid godtaga denna praxis och önska lagfästa en anordning, som berövar församlingarna deras rätt till avkastningen från boställena och överhuvud innebär ett upphävande av församlingarnas rätt till sina boställen, något som enligt domkapitlets förmenande måste anses innebära en uppenbar våldshandling, stridande mot boställenas uppkomst och natur och innefattande ett grovt kränkande av bestående privaträttsliga rättigheter. Det rättsinstitut, permutation, som de sakkunnige åberopa som stöd för sin uppfattning, förutsätter enligt domkapitlets förmenande en helt annan situation än den som föreligger beträffande den kyrkliga jorden. Att nämligen kyrkans jord icke för närvarande kommer det av donatorerna med densamma avsedda ändamålet till godo, torde väl icke någon kunna hävda. Enligt domkapitlets mening kan sålunda en reform av prästlöneväsendet icke
227 utan rättsövergrepp bygga på annan grund än att de särskilda församlingarna fortfarande få komma i åtnjutande av avkastningen från sina boställen. Av ålder har prästerskapets avlöning betraktats såsom ett de särskilda församlingarnas och icke statens åliggande. För bibehållande av denna princip synes icke blott historiska hänsyn utan överhuvudtaget alla skäl, som tala för bibehållande av kommunal självstyrelse, kunna anföras. Dessutom synes domkapitlet även något tilltalande ligga däri, att de band, som enligt kristen uppfattning förena prästen och hans församling, erhålla en motsvarighet i yttre organisatorisk måtto. Att den skatt, som enligt de sakkunniges förslag utöver boställsavkastningarnas sammanlagda belopp skall utgå till prästerskapets avlöning, konstruerats såsom en sorts församlingsavgifter, förefaller domkapitlet blott såsom en — för övrigt icke heller praktiskt tilltalande — förklädnad. Enbart på grund av vad domkapitlet nu senast anfört, finner sig domkapitlet icke vilja giva sitt tillstyrkande till det framställda förslaget om prästlönernas finansiering. Med den ståndpunkt domkapitlet intager i fråga om församlingarnas rätt att åtnjuta avkastningen av sina boställen är för övrigt de sakkunniges förslag i denna del oförenligt. Domkapitlet är visserligen icke oförstående inför orättvisorna och olägenheterna i det nu gällande systemet för prästerskapets avlöning, men domkapitlet håller dock före, att desamma kunna förebyggas och undgås. Önskvärt hade varit om de sakkunnige jämlikt sitt uppdrag föreslagit ytterligare något alternativ för finansieringsproblemets lösning, eventuellt byggt på nu gällande grunder, men med en jämkning av det nu tillämpade skatteutjämningssystemet. Domkapitlet tilltror sig icke att kunna åstadkomma en på detaljerade undersökningar stödd beräkning av huru en jämkning av nu gällande grunder för avlöningens åstadkommande skulle verka och i vad mån den är ekonomiskt genomförbar. Domkapitlet ifrågasätter, huruvida icke en acceptabel lösning vore, att alla pastorat finge vidkännas en minimiuttaxering av 2 öre. Detta skulle ske enligt den tilltalande grundsatsen, att de ekonomiskt svagare pastoraten få hjälp av de starkare, i det att det eventuella överskottet på de 2 örena skulle gå till kyrkofonden eller till särskilda stiftsfonder och därifrån komma svagare pastorat till del i och för nödig utfyllnad av prästerskapets avlöning. Domkapitlet vill sålunda med detta förslag om minimiuttaxering ingalunda upphäva den gamla goda grundsatsen om, att varje församling närmast sörjer för avlöningen åt sin egen präst. Domkapitlet ville endast genom detta förslag möjliggöra utjämnandet av en alltför stor olikhet med hänsyn till församlingarnas utgifter för den andliga vården. Maximiuttaxeringen torde då icke behÖYa sättas högre än till ytterligare 2 öre, tillsammans 4 öre. Ytterligare erforderliga medel skulle lämnas av kyrkofonden eller av stiftefonder. Men församlingen bör återfå sitt genom nu gällande bestämmelser i flertalet fall bortfallna intresse för kyrkojordens skötsel och avkastning. Tyvärr har denna synpunkt lämnats å sido av senaste lagstiftningen i ärendet. Klart är, att församlingens angelägenhet om kyrkojordens omvårdnad och avkastning kan återvinnas endast därigenom, att församlingen själv får ekonomiskt intresse av arrendemedlen. Domkapitlet tänker sig att detta kan ske på följande sätt. Sänkning av maximiuttaxeringen, 4 öre, borde medgivas med det belopp, som motsvarar församlingens boställsavkastning. På detta sätt skulle församlingarna ej mista rättigheten till och intresset för sina boställen. Domkapitlet i Linköping: Domkapitlet är medvetet om, att i det som domkapitlet i annat sammanhang nu anfört angående värdet av, att den ecklesiastika egendomens förvaltning anförtros åt kyrkliga organ, rätt göres icke blott åt en
«
praktisk klokhetssynpunkt, utan ock åt den allmänna kyrkliga synpunkt, vilken med rätta starkt hävdar vikten av ett så innerligt band som möjligt mellan prästen och den enskilda församlingen. Allt vad som bidrager att understryka och ge uttryck åt det faktum, att prästen är den församlings tjänare, i vilken han är satt att verka, det bygger naturligt och riktigt på ett väsentligt drag i vår kyrka, ett drag som icke får gå förlorat. Ur denna synpunkt har avlöningsväsendets anordning också sin betydelse. Det är i enlighet med vår kyrkas bästa traditioner, om man söker så mycket som möjligt stödja och i praktiken omsätta den betraktelsen, att det är den enskilda församlingen och icke staten, som avlönar prästen. I samma mån som anordningar i denna bestämda riktning av ett församlingens huvudmanskap i löneavseende träffas, i samma mån starkes ett säreget drag, vilket i sin ålderdomlighet är på det närmaste sammanvuxet med hela prästens ställning i vår kyrka. Angående den rättsliga synpunkten på den behandling, som enligt det nu föreliggande förslaget är tillämnad prästlönejorden, kan domkapitlet fatta sig kort. Det vore visserligen åtskilligt att säga om den överraskande ståndpunkt som, utan verkligt stöd i föregående lagstiftning, vill skapa en sådan anordning, som i praktiken bortser från den rättsliga natur boställen äga såsom anskaffade av församlingarne eller donerade av enskilda. Hur staten skall kunna avhända en församling rätten till en jord, som skänkts dess kyrka eller dess prästbefattning och som kanske ända sedan medeltiden oavbrutet tjänat och alltjämt tjänar precis samma kyrkliga ändamål — prästens avlöning — vartill den skänkts, det förblir svårt att förstå. Men hur man än ställer sig till frågan om vem, som må anses som ägaren till prästboställena, så kan man dock vid bedömandet av nu föreliggande betänkande med säkerhet påstå, att detsamma icke erbjuder en sådan utredning i denna grundläggande rättsliga fråga, som man måste kräva, innan ett så viktigt steg vågas som det nu föreslagna förstatligandet och centraliserandet av förvaltningen. Hur snabbt en för kyrkan ödesdiger uppfattning av hennes fastigheters rättsliga karaktär kan sätta sig fast, det får vår generation rikligen erfara. Det skall erkännas, att de sakkunniga själva framhålla som givet, »att prästlöne jorden, såsom anvisad för ett särskilt ändamål, bör framgent såsom hittills hållas rättsligt avskild från annan publik egendom» (sid. 261). Men det kan ej nekas, att med den väg, som i deras behandling av församlingarnes ställning till boställena beträdes, faktiskt den betraktelse lätt förberedes, vilken helt enkelt och utan skrupler deklarerar kyrkoegendomen såsom utan vidare statens tillhörighet. Av det nu och i fråga om sättet för boställenas förvaltning anförda torde vara klart, att domkapitlet med tanke på de sakkunnigas behandling av den viktiga frågan om kyrkans fasta egendom icke kan finna deras förslag förtjänt av att ligga till grund för ny lagstiftning i ärendet. Domkapitlet i Skara: I fråga om betänkandets finansieringssystem vill domkapitlet såsom en stor förtjänst peka på den på ett rationellt sätt genomförda fullständiga skatteutjämningen. Domkapitlet anser en sådan i större omfattning än nu genomförd utjämning i och för sig berättigad och rättvis. Att domkapitlet dock ur rättslig synpunkt har sina betänkligheter gent emot det sätt, varpå utjämningen enligt förslaget skulle ske, framgår av vad domkapitlet i annat sammanhang anfört. När härtill kommer, att i och med den fullständiga centraliseringen i fråga om dispositionen av lönetillgångarna liksom av de uttaxerade medlen de flesta band skulle försvinna, som ekonomiskt binda prästen tillsammans med pastoratet, och därmed ett ideellt värde bortfalla, som visserligen icke får överskattas men som dock har sin betydelse,
229 så ökas betänkligheterna. Om ett system kunde utfinnas, som med nödig skatteutjämning förenade lönernas förankring på lokal grund, skulle detta vara att avgjort föredraga framför de sakkunnigas förslag. Först om en ny utredning ådagalägger att erforderlig skatteutjämning icke kan åstadkommas annat än på centraliseringens grund, bör förslaget med de ändringar, vartill kritiken mot detsamma kan föranleda, komma i fråga. Domkapitlet i Strängnäs: Enligt det föreslagna systemet för prästerskapets avlöning skulle prästen åtminstone i lönehänseende bliva en statstjänare i stället för en församlingstjänare. Hänsyn hade bort tagas till prästens säregna ställning. Den föreslagna förändringen är ägnad att förslappa bandet mellan präst och församling. Därjämte innebär förslaget en generalisering av lönerna utan tillräckligt hänsynstagande till den mycket skiftande arbetsbörda, som åvilar tjänsteinnehavarne. Domkapitlet i Västerås: Om än redan vid förslaget angående prästerskapets avlöning en tendens till uniformering, centralisering och förstatligande gjort sig tydligt känd, framträder den dock med sin fulla styrka först i sakkunnigas förslag rörande avlöningens finansiering. Att det föreslagna finansieringssystemet i vissa avseenden äger företräden framför det nuvarande torde ej kunna förnekas. Även i detta hänseende innebär de sakkunnigas förslag obestridligen en betydande förenkling. Ekonomiskt sett skulle det för det stora flertalet av församlingar medföra en avgjord lättnad, för mellan 60 och 70 % sannolikt med närmare hälften av församlingsbidragens belopp. Från en viss synpunkt kan ock ett ideellt krav synas ligga till grund för förslaget, så tillvida som däri solidariteten mellan de olika församlingarna, deras plikt att stödja och hjälpa varandra skulle kunna sägas komma till uttryck. Fullföljes denna synpunkt, skulle man måhända ock kunna tänka sig en sådan utbyggnad av finansieringssystemet, att däri också, i sammanhang med den av sakkunniga förutsatta årliga prästlönebudgeten, sådana kyrkliga uppgifter, som ej åligga någon enskild församling, till exempel beredande av pastoralvård i vissa hastigt uppväxande samhällen, kyrkligt forsknings- och upplysningsarbete etc, kunna tillgodoses. Förutsättningen för att dessa synpunkter skola komma till sin rätt och det solidaritetskrav, som i viss mening kan synas ligga bakom den föreslagna skatten, verkligen skulle komma till de enskilda församlingarnas medvetande, är emellertid, att den på helt annat sätt än i de sakkunnigas förslag finge karaktären av en verklig kyrkoskatt, i vilken kyrkans krav på solidariskt inträdande från hela kyrkosamfundets sida på de punkter, där den enskilda församlingens krafter ej räcker till, kommit till uttryck. I de sakkunnigas förslag har den emellertid fastmera fått karaktären av en mellanform mellan statlig och kyrkligt-kommunal beskattning. Av skäl, som domkapitlet finner i högsta grad behjärtansvärda -— för att undvika att prästlöne väsendet i dess helhet och därmed alla de kyrkliga organisationsfrågorna skulle komma att indragas under riksdagens prövning — hava de sakkunniga formellt sett givit skatten karaktär av kyrkligt-kommunal skatt. Då emellertid det belopp varmed skatten skall utgå, utan hänsyn till den enskilda kyrkliga kommunens behov, bestämmes av staten, samt dess avkastning skall inbetalas till kyrkofonden för att disponeras utan hänsyn till det belopp, varmed varje församling bidragit, kan det knappast bestridas att den i realiteten har karaktären av en statsskatt. Detta kommer också till synes däri, att de sakkunniga anse sig böra förutsätta att Kungl. Maj :t »för att bereda riksdagen ökad möjlighet till kontroll av prästlöneutgifterna årligen delgiver riksdagen en redogörelse för den kyrk-
230 liga organisationens omfattning och storlekei av de senast fastställda församlingsbidragen» — en ordning, som lätt kan pä tn omväg leda tillbaka till det av de sakkunniga avvisade kravet på en riksdagms rätt till prövning av dessa frågor. Håller man det nu sagda i sikte, synes de sakkunnigas förslag redan i vad avser de på beskattningsvägen uttagna församlingsbdragen ägnat att ingiva mycket stora betänkligheter. Det betecknar icke blott ett ytterligare steg till genombrytande av den gamla principen, att varje församling har att avlöna sin präst, utan innebär tillika — då det principiellt fastlålles att det ändamål det här gäller är av kyrkligt-kommunal natur — ett betinkligt ingrepp från statens sida i kommunens beskattningsrätt. Att de sakkmnigas förslag under sådana förhållanden kommer att röna ett starkt motstånd särskilt från de kyrkliga kommuner, framför allt de stora stadsförsamlingarna, för vilka förslaget skulle innebära en ökad pålaga, ligger i öppen dag. Det får också ej förbises att just i dylika församlingar uppehållandet av det mångförgrenade kyrkliga arbetet ställer stora krav på församlingens offervillighet utöver det i lag påbjudna, och att ett genomförande av sakkunnigas lörslag lätt skulle kunna komma att medföra ett försvagande av den offervillighet för sådana syften som de hittills i regel plägat visa. Med än mycket större styrka än själva förslaget cm de på skattevägen utgående församlingsbidragen måste emellertid de därmed oskiljaktigt sammanhängande förslagen rörande dispositionen av avkastningen från den kyrkliga jorden och de kyrkliga skogarna giva anledning till betänkligheter av liknande art. E n av de huvudanmärkningar, som riktats mot 1910 års lagstiftning i dessa frågor, har varit, att den alltför mycket lossat på bandet mellan den enskilda församlingen och den till avlöning av dess prästerskap avsedda jorden och därigenom försvagat intresset hos församlingen för denna egendoms rätta skötsel. Ganska allmänt torde man därför ha väntat, att den nya lagstiftningen i ett av de främsta rummen skulle inriktat sig på ett stärkande av den ena eller andra vägen av dessa band. I stället innebär de sakkunnigas förslag det fullständiga avslitandet av varje sådant band och därmed eliminerandet av varje moment som kunde göra den lokala församlingen intresserad av kyrkoegendomens skötsel. Till det från ekonomisk synpunkt betänkliga häruti får domkapitlet i annat sammanhang återkomma. Här vill domkapitlet i första hand betona de rättsliga betänkligheter, som måste resa sig mot den av de sakkunniga föreslagna ordningen. Hava redan föreskrifterna i 1910 års lagstiftning rörande dispositionen av överskottsmedel från ecklesiastika boställen, via kyrkofonden, för annan församling än den, där bostället är beläget, på många håll framkallat opposition såsom innebärande ett otillbörligt ingripande i församlingens dispositionsrätt över till uppehållande av den kyrkliga verksamheten i denna församling avsedd egendom och stämplats såsom ett steg i socialiserande riktning så måste tydligen liknande anklagelser med ojämförligt större styrka och, såsom domkapitlet vill tillägga, med helt annan inre rätt, komma att framkallas av en ordning sådan som den av de sakkunniga föreslagna. I själva verket består här icke blott en grad- utan en artskillnad. Enligt 1910 års lagstiftning gällde det blott ett avstående till mindre väl lottade församlingars förmån av det överskott å avkastningen från den kyrkliga jorden, som uppstått sedan det närmaste ändamålet med denna blivit tillgodosett — något som med skäl kunde karakteriseras såsom en akt av kyrklig solidaritet. Här åter skulle utan all hänsyn till sådana förhållanden all avkastning av prästlöne jorden ingå till kyrkofonden för att sedan av statliga myndigheter disponeras utan hänsyn till
231 de ändamål för vilka denna jord varit avsedd och till vilka den till största delen väl av den lokala församlingen själv avsatts. Hur fullständigt bandet mellan den lokala prästlöne jorden och det ändamål, för vilket det närmast avsetts, här sönderskurits, framträder än tydligare, om man sammanställer de ovan refererade delarna av sakkunnigas förslag med deras yrkande på ett försäljande i stor skala av den kyrkliga lönejorden. Domkapitlet har svårt att föreställa sig, att dylika radikala åtgärder låta sig rättsligen försvaras, vare sig med hänvisning till permutationens begrepp eller på annan väg. Därför kunna ock farhågorna för, att den av de sakkunniga föreslagna ordningen endast skulle komma att bliva det första steget till en verklig socialisering av den kyrkliga jorden, dess indragning till statsverket för att disponeras för andra ändamål än de kyrkliga, på intet sätt avvisas såsom omotiverade. Att varje sådan intention för de sakkunniga legat fjärran framgår visserligen med full tydlighet av hela deras betänkande och särskilt av deras omsorg för att »prästlönejorden, såsom anvisad för ett särskilt ändamål», »framgent såsom hittills» må »hållas rättsligt avskild från annan publik egendom» (bet. I, sid. 261). Men hur nära dock i själva verket steget från de sakkunnigas förslag till en sådan reduktion ligger, har fått en skarp belysning genom det av den s. k. socialiseringsnämnden nästan samtidigt med de sakkunnigas betänkande framlagda och om detta i flera hänseenden erinrande förslag i dylik riktning, och det kan enligt domkapitlets mening svårligen bestridas, att de sakkunnigas förslag, genom den uppluckring av rättsbegreppen i fråga om de ecklesiastika boställenas disposition för de därmed närmast avsedda ändamålen, som det måste sägas innebära, i viss mån banat vägen för en utveckling i sådan radikalare riktning. I varje fall kan det ej förbises, att om en gång de sakkunnigas förslag i detta hänseende blivit genomfört, en omläggning av det kyrkliga finansieringssystemet i riktning mot större ekonomisk självständighet för kyrkan, resp. den enskilda församlingen är så gott som fullständigt omöjliggjord, och att därigenom kyrkans strävan efter ökad självständighet i förhållande till staten i mera interna hänseenden måste i hög grad försvåras. Måste sålunda domkapitlet på nu anförda grunder på det bestämdaste avstyrka de sakkunnigas förslag i nu ifrågavarande delar, så kommer nu därtill att det syfte, vilket de sakkunniga genom dessa radikala åtgärder velat vinna, nämligen den principiella utjämningen av prästlönekostnaderna de kyrkliga kommunerna emellan, vid närmare påseende visar sig tämligen illusoriskt och i varje fall på intet sätt värt de offer, som därför från kyrkans sida skulle krävas. Vid bedömande av denna fråga gäller det att noga fasthålla, att utjämningen å ena sidan berör endast de församlingsbidrag till prästerskapets avlöning, som på skatteväg skola uttagas, medan däremot olika församlingar genom avstående av dem hittills tillkommande avkastning av prästlönejorden skulle få vidkännas mycket olika uppoffringar, samt att å andra sidan utjämningen endast berör en enda post på den kyrkliga kommunala budgeten, en post som i förhållande till det hela under alla förhållanden är skäligen obetydlig och i fråga om vilken redan i nu gällande lagstiftning en så långt gående utjämning genomförts, att den i och för sig svårligen någonsin kan kännas såsom avsevärt betungande. Då nu därtill kommer, att det på intet sätt kan tagas för givet att beskattningen för kyrkliga ändamål i övrigt, än mindre den kommunala beskattningen överhuvud är högst i de församlingar där församlingsbidraget för detta speciella ändamål utgår med de högsta beloppen, och det därför kan förutses att utjämningen på denna speciella punkt ofta skulle komma i verkligheten mindre betungade församlingar till godo, framför
232 mera skattetyngda, är också den rättvisa som på den a^ de sakkunniga föreslagna vägen skulle vinnas skäligen problematisk. Från denna synpunkt kan man förstå den från något håll framkastade tanken, at; utjämningsförfarandet skulle så ordnas, att den utsträckning, i vilken dej. komme de enskilda församlingarna till godo, i viss mån gjordes beroende av höjden av den kommunala utdebiteringen överhuvud — ett förslag, som emellertid tydligen med hänsyn till att på detta sätt prästlönemedel faktiskt skulle kunna komma att tagas i anspråk för helt andra kommunala ändamål, bestämt måste avvisas. Då det nu emellertid är otvetydigt utrett att en väsentlg sänkning av de för närvarande på skattevägen uttagna församlingsbidragen kan och bör äga rum och det tydligen är ett oväsentligt önskemål, att i sammanhang därmed också någon ytterligare utjämning de olika församlingarna emellan må kunna ske, synes det domkapitlet i första hand böra upptagas till utredning, huruvida och i vad mån dessa syftemål må kunna vinnas genom en modifikation i de nuvarande i detta hänseende gällande bestämmelser. I detta hänseende vill domkapitlet hänvisa till det av kontraktsprosten Ekström i hans till domkapitlet avgivna utlåtande i detta avseende framställda förslag. Enligt detta skulle i första hand maximum för de enligt löneregleringslagen § 19, 1, utgående församlingsavgifterna sänkas från tre till två öre per 10 kronors beskattningsbar inkomst, varigenom maximum för församlingsavgifterna över huvud skulle nedgå från sex till fem öre enligt samma beräkningsgrund. Därjämte borde utredas huruvida icke någon ytterligare sänkning av församlingsbidragens maximibelopp utan risk kunde vidtagas. Domkapitlet, som med hänsyn till skatteunderlagets ständiga stigning finner det uppenbart, att åtminstone den i första hand föreslagna sänkningen, ehuru den här ej kompenseras av någon höjning på annat håll, utan risk kan vidtagas, vill betona, att redan därigenom en icke så oväsentlig ytterligare utjämning skulle vinnas, samtidigt att därmed för icke så få församlingar utöver dem, om vilka detta redan nu gäller, frågan om det sätt varpå de inom församlingen belägna löneboställena hävdas skulle ur skattesynpunkt få ett direkt ekonomiskt intresse. I än högre grad skulle emellertid tydligen bådadera ske, för den händelse, såsom domkapitlet håller för sannolikt, en ytterligare sänkning av maximisiffrorna för församlingsbidragen skulle, med bibehållande i övrigt av nu gällande bestämmelser, kunna vidtagas. I detta hänseende finner domkapitlet alltså en ny utredning påkallad, en utredning som domkapitlet emellertid naturligen icke tänker sig begränsad till just de här av domkapitlet antydda speciella riktlinjerna. Domkapitlet i Växjö: Se domkapitlets yttrande under kapitel I. Domkapitlet i Lund: Ett genomförande av de sakkunnigas förslag kräver vittomfattande förvaltningsändringar. Detta gäller i alldeles särskilt hög grad förvaltningen av den till prästerskapet anslagna fasta egendomen. De sakkunnigas förslag angående den prästerliga jordens (löneboställenas) förvaltning och sättet för dispositionen av avkomsten utav densamma inrymmer sålunda betänkandets mest radikala ändringsförslag vid jämförelse med nu rådande förhållanden. Egendomen upphör att utgöra en den enskilda kyrkoförsamlingens avlöningstillgång för gäldandet av just den församlingens prästerskaps löneförmåner. Församlingen äger vidare icke rätt att av egendomens skogsmark erhålla virkesutsyning till byggande och underhåll av kyrka och prästgård. Förvaltningen av egendomen undandrages varje som helst inflytande från församlingens sida och inordnas i den statliga egendomsförvaltningen. Egendomens anknytning till visst lokalt kyrkligt ändamål försvinner och detta trots att egen-
233 domen * varje fall ursprungligen anslagits eller donerats till detta ändamål. Egendomen blir en inkomsttitel i en central kassa för rikets prästerskaps avlöning. Församling med goda avlöningstillgångar har icke någon nytta av desamma — församlingarna i riket jämställas med varandra. Förslaget innebär sålunda en fullständig brytning med hittillsvarande förhållanden. De våldsamma rättskränkningar, som församlingarna härigenom bliva utsatta för, avfärda de sakkunniga med att tidsförhållandena nu kräva en omläggning av prästlönebesvärets utgörande. När man skall taga ställning till frågan om sättet för prästerskapets avlöning, måste till en början klarläggas om man fortfarande skall anse det ankomma på den enskilda kyrkoförsamlingen att ansvara för sitt prästerskaps avlöning, eller om man skall acceptera de sakkunnigas förslag om att denna avlöning skall utgöra en statsangelägenhet (»statligt-kyrklig uppgift», »allmänt nationell eller statlig uppgift»). Utgår man från kyrkoförsamlingen och nu gällande lagstiftnings huvudprinciper vinnes en viss frihet för församlingen att besluta i dessa ärenden och frihet för Kungl. Maj :t att kunna tillmötesgå kyrkliga önskemål efter föreliggande behov. Avlöningstillgångarna fortfara att tjäna ett lokalt kyrkligt ändamål och församlingens rätt bibehålles vid desamma. Prästerskap och församling förbliva en enhet i dessa ting. Godtager man däremot de sakkunnigas förslag, fastlåses det prästerliga avlöningssystemet inom noggrant fixerade gränser med en byråkratisering av hithörande ärenden, som ur många synpunkter måste anses föga önskvärd. Församlingens intresse för dessa spörsmål tillspillogives och dess initiativrätt förslappas. Den kyrkliga indelningens och organisationens frågor torde komma att avgöras i riksdagen såsom utgiftsfrågor, varav väl också så småningom följer en utnämning av prästerskapet på samma sätt som andra statstjänstemän. Det synes domkapitlet utan vidare klart, att de nu gällande huvudprinciperna för prästerskapets avlöning böra kvarstå oförändrade. Ändring i dessa principer kan det föreliggande betänkandet icke försvara eller överhuvudtaget motivera. Att emellertid påyrka ny principutredning av denna fråga torde vara onödigt, då under alla omständigheter antingen församlingen eller staten måste ansvara för prästlönerna. I 1910 års lönelagstiftning åvilar detta ansvar församlingen och i de sakkunnigas förslag staten. Utgår man ifrån att församlingen fortfarande skall i första hand ansvara för sitt prästerskaps avlöning och att de lokala avlöningstillgångarna förnämligast böra tillgodogöras för avlöningen åt församlingens prästerskap, vill domkapitlet föreslå ett finansieringssystem av följande utseende, för vilket motivering lämnas här nedan: 1) avkomsten av de pastorala avlöningstillgångarna (alt. 20 öres maximerad uttaxering per skattekrona) ; 2) 50 öres maximerad uttaxering per skattekrona (alt. avkomsten av de pastorala avlöningstillgångarna) ; 3) bidrag ur kyrkofonden (alt. 30 öre maximerad uttaxering per skattekrona) ; alt. 4 bidrag ur kyrkofonden). Den kritik, som kontraktsprosten M. Lundborg i en år 1916 utkommen skrift och de sakkunniga nu framfört mot det gällande finansieringssystemet, kommer givetvis att drabba det av domkapitlet härovan föreslagna i lika mån. Det torde sålunda vara på sin plats att underkasta denna kritik en granskning. "De till grund för 1910 års lönelagstiftning verkställda utredningarna lämnade
234 åt kyrkofonden en synnerligen obetydlig årlig ökning, ja man räknade t. o. m. i 1910 års riksdag med brist. Motsatsen visade sig emellertid bliva fallet kyrkofonden, som den 1 januari 1914 utgjorde något över 8,000,000 kronor, uppgick den 1 juli 1929 till nära 50,000,000 kronor. Snubblande nära ligger ja här till hands att utdöma hela denna lagstiftning, som visat sig så illa fylla sin uppgift. Kyrkofonden syntes hava blivit ett självändamål med ökning a7 sitt kapital som enda uppgift. ^ Tiden 1914—1929 rymmer emellertid inom sig våldsamma rubbningar i penningvärdet. Varken kyrkofondskommittén eller nu de sakkunniga hava underkastat kyrkofondens ökning en granskning ur synpunkten av penningvärdets förändringar under denna tid. Visserligen har påpekats att kristiden kullkastat de finansiella beräkningarna, men därvid har mera poängterats ökningen i den allmänna välmågan med ty åtföljande ökning i antalet bevillnings- eller skattekronor än den faktiska minskningen i prästlönens realvärde. Det sistnämnda har för övrigt knappast nämnts. Av behovet i hög grad påkallat skulle en sådan utredning vara. Att överraskande och för ärendets sakliga behandling synnerligen vägledande resultat skulle framkomma, torde knappast vara tvivel underkastat. 1910 års lagstiftning utlovade åt prästerskapet viss avlöning, som fastställdes med hänsyn till då rådande penningvärde. När sedan dessa löner skulle utgå vid tiden för de gamla lönekonventionernas upphörande och vid ikraftträdandet av de nya löneregleringarna, uträknades lönebeloppen efter de i denna lagstiftning bestämda grundsatser. Att dessa löner i köpkraft högst avsevärt understego de vid lagstiftningens tillkomst tillämnade, blev en för rikets prästerskap synnerligen kännbar och sorglig erfarenhet. Tillfällig löneförbättring, krigs- eller dyrtidstillägg samt barnbidrag sökte kompensera denna minskning i lönernas realvärde. Som känt är, kommo dessa förbättringar prästerskapet sent tillgodo och har under angivna tid aldrig lämnat full kompensation för penningvärdets fall. Detta är emellertid icke något som ensamt drabbade rikets prästerskap — statens tjänstemän fingo också se sina löners realvärde minskat. Men för prästerskapet hade det till följd ett uppstaplande i kyrkofonden av på detta sättet ofrivilligt »inbesparade» löner. — En stor inkomsttitel för kyrkofonden är inlevereringen av försäljningsmedlen för försålt virke från de prästerliga skogarna. Den bättre skötseln av skogarna jämte penningvärdets fall och kristidens goda priser på trävarumarknaden medförde en icke beräknelig och högst avsevärd inkomstökning för kyrkofonden från dessa skogar — att sedan kyrkofondens ökning under senare åren till stor del berott på icke ianspråktagen avkomst av fondens penningmedel, behöver knappast påpekas. — Då i detta sammanhang icke i bevissyfte kan lämnas en utförlig och på statistiskt material fotad redogörelse, kan möjligen denna förklaringsgrund till kyrkofondens ökning — nämligen penningvärdets förändringar under tiden 1914—1929 — avfärdas såsom en lös hypotes. Men då man betänker, vilka avsevärda anspråk de år 1929 beslutade löneförbättringarna åt prästerskapet ställer på kyrkofonden, vilka löneförbättringar med tillhörande dyrtidstillägg för stora delar av prästerskapet icke ens medföra full kompensation för penningvärdets fall från tillkomsten av 1910 års lagstiftning till nu rådande förhållanden, kan man nog utgå ifrån, att denna förklaringsgrund är tillräckligt säkert fotad på verkligheten. I själva verket torde man kunna säga, att 1910 års lönelagstiftning, därest den hållit vad den lovat och åt prästerskapet utbetalt reallöner i enlighet med de då fattade besluten, i det stora hela nog visat sig motsvara förväntningarna hos lagstiftarna. Då kritiken icke tagit hänsyn till penningvärdets fall, har
235 den i stället inriktats på det förmenta felet, att församlingsavgifternas maximering varit i lag fastställd och sålunda icke kunnat rubbas. Det är ju utan vidare klart, att om man kunnat t. ex. sänka detta maximerade belopp, man då fortare kunnat ställa anspråk på kyrkofonden och denna då icke kunnat ökas på det sätt, som nu faktiskt ägt rum. När nu så icke skett, innebär detta allenast att prästlönebesväret och ej prästlönerna utgått med belopp, varmed det egentligen skulle gjort, därest prästlönerna höjts i motsvarande grad som penningvärdet fallit. De sakkunnigas och kontraktsprosten Lundborgs kritik mot det gällande finansieringssystemet ur synpunkten av att fattigare landsförsamlingar fått vidkännas en flerdubbel utdebitering till prästlönerna än stadsförsamlingar och på avlöningstillgångar rikare landsförsamlingar, bottnar emellertid icke i något oförutsebart i 1910 års lönelagstiftning. Tvärtom, denna lagstiftning ålade ju församlingen med dess avlöningstillgångar att ansvara för sitt prästerskaps avlöning. En oundviklig följd härav blev, att församlingar med goda avlöningstillgångar icke behövde uttaxera så mycket som församlingar, vilka på grund av avsaknad utav avlöningstillgångar eller av annan orsak först måste uttaxera 60 öre per skattekrona för att få bidrag ur kyrkofonden med vad som återstode av prästlönen. 1910 års lönelagstiftning har helt enkelt icke velat begå den uppenbara rättskränkningen att beröva en församling nyttan av dess avlöningstillgångar. — Att i detta sammanhang, såsom kontraktsprosten Lundborg gjort, påvisa jordbrukets ökade beskattning genom kvarståendet av delar utav ännu icke avskrivet prästtionde, kan knappast anses innebära en kritik av lönelagstiftningen. På vad sätt statsverket beredde sig inkomster för gäldandet av ersättningen åt kyrkofonden för det indragna prästtiondet, kan väl under alla omständigheter icke läggas lönelagstiftningen till last. Skattetryckets ojämnhet är sålunda en konsekvens av att församlingen utgör enheten för prästlönernas utgörande. Att emellertid i enlighet med de sakkunniga föreslå lika skatt för prästlönens utgörande i alla församlingar, skulle uppenbart medföra orimliga konsekvenser. Någon hänsyn till att en församling hade avlöningstillgångar skulle då icke tagas. Att den sammanlagda kommunala uttaxeringen — och med denna måste väl under alla förhållanden räknas, om man skall tala om en skatteutjämning församlingarna emellan — i de olika kommunerna eller församlingarna sedan är högst olika, och att en lika uttaxering för prästlönerna mycket väl kan hava till följd ökad sammanlagd kommunal utdebitering för en kommun än för en annan, som kanske har mindre uttaxering per skattekrona och. får den förmånen att få sin utdebitering ytterligare sänkt, taga de sakkunniga ingen hänsyn till. De sakkunnigas förslag till skatteutjämning måste ovillkorligen utdömas. Skatteutjämningen, vilken för övrigt domkapitlet anser nödvändig, bör i stället fotas på andra och mera reala grunder. Som här ovan framhållits har domkapitlet föreslagit, att avkomsten av avlöningstillgångarna i främsta rummet skulle användas till prästlönernas gäldande i de olika församlingarna. Härigenom vinnes ett intresse inom församlingarna för att hålla avkomsterna av dessa tillgångar så högt uppe som möjligt — ett intresse, som stimuleras av utsikten till minskad utdebitering eller rentav till ett försvinnande av denna utdebitering. Säkert är att härigenom åtskilligt kommer att vinnas för ett bättre tillvaratagande av avlöningstillgångarna. Inkomstminskningen för kyrkofonden blir vidare relativt obetydlig. För övrigt är att förvänta att inkomstminskningen kan komma att uppvägas, därigenom att det ökade församlingsintresset för löneboställenas högre avkast-
236 ning resulterar i bättre arrendeavgälder och sålunda minskade anspråk på kyrkofonden. Ur skatteutjämningssynpunkt blir en ökad avkastning av avlöningstillgångarna ett moment av stor betydelse. En sänkning av den nuvarande maximeringen av utdebiteringen till prästlönen, innan avkomsten av avlöningstillgångarna kan tagas i anspråk, ä r givetvis också till sin natur att verka minskande på utdebiteringsanspråken och att skärpa intresset för högre avkomst av avlöningstillgångarna. Ett förstahands ianspråktagande av avlöningstillgångarna eller en sänkning av maximeringen utav utdebiteringen till exempelvis 20 öre per skattekrona, innan avlöningstillgångarna få tillgripas, äro sålunda båda högst önskvärda. En blivande utredning av dessa spörsmål får giva vid handen, vilket som skall anses vara det lämpligaste och mest förmånliga. Som domkapitlet här ovan föreslagit, torde man nog få räkna med en maximerad utdebitering av sammanlagt 50 öre per skattekrona. Domkapitlet har nämligen ansett det försvarligt att föreslå en sänkning från nuvarande 60 öre per skattekrona till nyss angivna belopp, detta särskilt med hänsyn till storleken av avkastningen utav kyrkofondens kapitaltillgångar. Då man i åtskilliga fall får räkna med att denna maximerade skattesats måste uttagas, och då åtskilliga av de församlingar, där detta belopp uttaxeras, hava en förhållandevis hög sammanlagd kommunal utdebitering, måste enligt domkapitlets förmenande författningsföreskrifter skapas, vilka för sådan församling effektivt lindrar den sammanlagda skattebördan. Dylika församlingar böra därför snabbare än vad domkapitlet här ovan föreslagit erhålla bidrag ur kyrkofonden — således innan den maximerade skattesatsen är uttagen — efter principen ju högre sammanlagd utdebitering ju lägre uttaxering till prästlönen (glidande skatteskalor). Denna minskning i utdebiteringen bör omfatta 30 öre per skattekrona och resultera i att utdebiteringen, innan bidrag från kyrkofonden kan påräknas, kan sänkas till 20 öre per skattekrona. Förslagsvis kan tänkas, att därest den sammanlagda kommunala uttaxeringen uppgår till 8 kronor per skattekrona, men ej till 9 kronor, utdebiteringen till prästlönen sänkes till 40 öre per skattekrona, om förstnämnda utdebitering uppgår till 9 kronor, men ej till 10 kronor, bör prästlöneskatten sänkas till 30 öre per skattekrona, och om den kommunala utdebiteringen uppgår till eller överstiger 10 kronor skall prästlöneskatten sänkas till 20 öre per skattekrona. De sakkunnigas förslag om rörlig maximerad uttaxering rymmer emellertid i sig något acceptabelt. Det kan nämligen mycket väl tänka sig att en fastställd skattesats skulle visa sig för låg, så att höjning måste vidtagas. Motsatsen är givetvis också tänkbar, i lag bör sålunda intagas föreskrift om att kyrkomöte och riksdag för exempelvis varje 5-årsperiod fastställer denna maximerade skattesats. De sakkunnigas förslag om fastställandet av kyrkofondens kapital till visst fixerat belopp kan också godtagas med den modifikation att årlig avsättning sker så, att densamma bibehålles vid sitt nuvarande värde. Att en kommande generation skulle konsumera vad en gången generation med tydliga uppoffringar skapat, synes nämligen icke rättfärdigt. De sakkunniga föreslå utbetalning av prästlönerna månadsvis i efterskott och genom domkapitlets försorg. För närvarande utbetalas de kvartalsvis av kyrkoråden. De sakkunnigas kritik av sättet för prästlönernas utbetalande torde nog i många fall vara riktig och grunden härtill ligger framför allt i oklarhet i lagstiftningen om vilken dag, som lönerna skola utbetalas, och i det förhållande att församlingarna ofta sakna medel till utbetalningen, innan skat-
237 ter, arrenden eller bidrag från kyrkofonden inlevererats till kyrkoråden. En kraftigt bidragande orsak till svårigheterna vid utbetalningen är, att prästlönerna fastställas för ecklesiastikår. Godkänner man de sakkunnigas förslag om finansieringssystemet, blir en given följd härav, att domkapitlet skall utbetala prästlönerna. Anser man däremot att församlingarna fortfarande skola ansvara för dessa löner, saknas anledning att låta domkapitlet utbetala lönerna. I stället torde författningsbestämmelserna rörande utbetalningen böra genomgå en revision. Till en början bör kalenderåret fastställas som avlöningsperiod i stället för ecklesiastikåret, som ju numera, sedan det nu gällande reglementet för prästerskapets änke- och pupillkassa trätt i kraft, saknar all betydelse (att övergångsperioden bliver föremål för särskilda bestämmelser är självfallet). Vederbörande länsstyrelses handhavande av tablågranskningen bör vidare såsom onyttigt och obehövligt avskaffas. Till domkapitlen bör i stället läggas förvaltningen av hithörande göromål, då domkapitlen under alla omständigheter äro mera lämpade för dessa uppgifter än länsstyrelserna, som ju i dessa ting måste lita till primäruppgifter från domkapitlen. Domkapitlet förutskickar här att vid en blivande omredigering av författningsföreskrifterna rörande sättet för prästlönernas utbetalande allt göres för ernåendet av ett enklare och billigare förfarande än det för närvarande rådande. All dubbelbehandling av ärendena i länsstyrelse och domkapitel måste avskaffas. Tänkas kunde att sättet för prästlönernas utbetalande skulle försiggå på följande sätt: I början av oktober månad utsänder domkapitlet preliminära meddelanden till kyrkoråden angående huru mycket, som kyrkoråden hava att räkna med som inkomst av de pastorala avlöningstillgångarna vid fastställandet av inkomst- och utgiftsbudgeten för prästlönen under det kommande kalenderåret. Då länsprövningsnämnderna vid denna tidpunkt avslutat sitt arbete, är antalet skattekronor känt, vadan domkapitlet i dessa meddelanden ävenledes kan lämna uppgift om huru mycket som kyrkorådet kan påräkna i bidrag från kyrkofonden. Då vidare arrendeinkomsterna beräknas inflyta i början av mars månad, då bidrag ur kyrkofonden kan genom domkapitlen tillställas kyrkoråden i slutet av januari månad och då möjlighet bör beredas kyrkoråden att förmedelst förskott ur kyrkofonden alltid hava medel tillgängliga för utbetalning av prästlönerna till dess skattemedlen influtit, synas härigenom anmärkningarna mot kyrkorådens sätt att handhava utbetalningen berövas sina grunder. Prästlönen kan alltså i likhet med folkskollärarlönerna friktionsfritt utbetalas månadsvis i efterskott. Då domkapitlet framställt förslag om ett annat sätt för löneboställenas förvaltning, mera anknutet till domkapitlet än för närvarande är fallet, skulle upprättandet av prästlönetablåerna försvinna, enär domkapitlet hade kännedom om alla inkomster och utgifter för prästlönerna. Några inlevereringar av samtliga arrendemedel till kyrkoråden skulle icke äga rum, utan allenast så mycket som erfordrades för prästlönernas gäldande och skatternas (för löneboställena) betalande. Det här ovan i stora drag skisserade förslaget skulle vid jämförelse med nu rådande förhållanden i högst avsevärd mån förenkla hela utbetalningsproce» duren. Samtidigt skulle tillfälle lämnas domkapitlet att verkställa den i 22 § prästlöneregleringslagen omförmälda kontrollen över att avlöningsmedel och fonder bibehållas till avsett ändamål, ty hur än frågan om placering av köpe» äkillings- eller expropriationsmedel för prästerlig jord löses, torde man nog
238 kunna utgå från att ett högst avsevärt sammanlagt penningkapital f)rtfarande kommer att av kyrkoråden förvaltas. Det sistnämnda gäller natirligtvis i särskilt hög grad om de sakkunnigas huvudförslag icke vinner beaklande. Domkapitlets göromål med prästlönernas utbetalande bliva härigenom mindre än de sakkunniga föreslagit, vilket får anses utgöra en stor fördel. Saunda skulle detta av domkapitlet nu föreslagna system, som överensstämmer med gällande lönelagstiftnings principer, genom anlitande av kyrkorådet ocb dess kassör bliva billigare och mindre byråkratiskt än det av de sakkunniga föreslagna, som genom sin centralisering ju helt måste bygga på tjänstemän. Domkapitlets förslag utbygger den nuvarande decentralisationen och gör denstmma enklare och mindre omständlig, allt givetvis högst önskvärt. Det extra ordinarie prästerskapets avlöning — egentliga adjunkter och stiftseller kontraktsadjunkter — skulle utbetalas på av de sakkunniga föreslaget sätt — alltså månadsvis i efterskott och direkt genom domkapitlets försorg. Dubbelskrivningen länsstyrelse och domkapitel emellan skulle alltså avskiffas. Kontraktsprostarnas arvoden skulle ävenledes utbetalas på föreslaget sätt genom domkapitlets försorg. De sakkunniga hava upptagit till diskussion frågan om inryckande av prästlönerna i statsbudgeten. Vid behandlingen av nu gällande lönelagstiftnhog vid 1908 års riksdag debatterades denna fråga, som lämnades utan åtgärd, enär man icke ville träda de enskilda församlingarnas rätt för nära. De sakkunniga kommo till den slutsatsen, att med hänsyn till det sätt, varpå Kungl. Maj :t handhaft fastställandet av löneregleringsresolutionerna för de olika pastoratens prästerskap, det icke visat sig nödvändigt att bereda riksdagen ökat inflytande på indelnings- och organisationsfrågornas avgörande. De sakkunniga inskränka sig till att föreslå årlig redogörelse till riksdagen angående kyrkofondens bokslut och församlingsbidragens storlek. Det torde utan vidare vara klart, att en följdenlig utformning av de sakkunnigas förslag skulle medfört prästlönernas uppförande i riksbudgeten: församlingens rätt till avlöningstillgångarna och befogenhet att kunna inverka på den kyrkliga organisationen och indelningen föreslås ju upphävda. Statskyrkans enhet framhäves med lika uttaxering över hela riket. På denna punkt lider de sakkunnigas förslag sålunda av principlöshet; de sakkunniga bygga hela sitt förslag på enhetlighet för hela riket vid utgörandet av prästlönebesväret, men när man sedan skall taga sista steget eller prästlönernas inordnande i statsbudgeten tvekar man märkligt nog och föreslår i stället en kommunal beskattning, vid vilken Kungl. Maj :t varje år föreskriver huru mycket som skall uttagas per skattekrona. Detta sistnämnda med av Kungl. Maj :t bestämd uttaxering torde för övrigt stå i strid med 57 § regeringsformen. — För att undvika den oegentligheten och de konsekvenser, som prästlönernas uppförande i statsbudgeten skulle medföra, måste församlingen bibehållas som grund för prästlönebesvärets utgörande. De sakkunnigas förslag om att uttaxeringen av erforderliga medel för prästlönerna skall utgå såsom en kommunalskatt, är sålunda i och för sig alldeles riktigt, om än de sakkunniga knappast motiverat detta i sitt förslag. Domkapitlet biträder alltså de sakkunnigas förslag om att uttaxeringen skall vara kommunalskatt, men med den modifikation att varje församling svarar för sitt prästerskaps avlöning. I den nuvarande prästlönelagen angivas grunderna för den kyrkliga organisationen och indelningen beträffande prästerskapets verksamhetsfält. De sakkunniga synas icke föreslå någon ändring i det för närvarande rådande systemet eller att Kungl. Maj :t i administrativ väg beslutar i dessa ärenden. Men
239 motiven härför bliva synnerligen försvagade. Borttager man församlingen som grund för prästlönebesvärets utgörande och därmed församlingens förmåga att kunma inverka på organisationen av sitt kyrkliga liv (exempelvis genom ökad uttaxering jämlikt § 9 i gällande lag om prästerskapets avlöning) förloras viktiga moment till förmån för kravet på bibehållande av den nuvarande friheten för Kungl. Maj :t att i dessa ting kunna tillmötesgå framställda önskemål. De sakkunnigas förslag åter tenderar, som domkapitlet här ovan framhållit, till att dessa indelnings- och organisationsfrågor komma att avgöras i riksdagen såsom statliga utgiftsfrågor. De sakkunniga hava ägnat alltför liten uppmärksamhet åt dessa spörsmål, vilka äro nog så viktiga. Ytterligare utredning på denna punkt kunde sålunda vara behövlig, innan man borttager det nu rådande systemets huvudgrund, eller att församlingen skall ansvara för sitt prästerskaps avlöning. Konsekvensen av denna princip har medfört en avgörande befattning med den pastorala indelningen åt Kungl. Maj :t — undanryckes denna princip, äventyras organisationens förmåga att anpassa sig efter uppkommande behov. Uppväxandet av förstäder omkring större städer och av municipalsamhällen kring industriella anläggningar eller järnvägsstationer kan nämligen helt förändra ett pastorats karaktär på en ganska kort tid. Den nuvarande lagstiftningen har kunnat på ett tillfredsställande sätt utan för stor tidsutdräkt och för mycken omgång tillmötesgå under en löneregleringsperiod uppkommande behov av ytterligare prästmän i ett pastorat. Bibehållandet av denna rätt åt Kungl. Maj :t är sålunda en vital kyrklig angelägenhet. Sättet för prästerskapets avlöning och sättet för dess tillsättning betinga varandra. Avskaffar man församlingen som grund för det förstnämnda, angriper man församlingens valrätt till kyrkoherde eller komminister. Förr eller senare skulle sålunda ovillkorligen som följd av förslagets huvudprincip, därest detsamma vinner avseende, följa en ändring i prästtillsättningslagen, som på ett radikalt sätt beskär församlingens rätt att själv utse sin själasörjare. Detta är också något, som de sakkunniga förbisett och som är av synnerligen stor betydelse för den föreliggande frågans ändamålsenliga lösning. Då vidare ifrågasatt ändring i gällande lag om tillsättning av prästerliga tjänster nyligen blivit föremål för utredning inom ecklesiastikdepartementet av särskilt tillkallade sakkunniga, och då väl dessa sakkunniga näppeligen kunna undgå att vid sitt förslags framställande taga hänsyn till sättet för gäldande av prästlönerna, torde kanske en remiss av det föreliggande betänkandet till dessa sakkunniga kunna vara att förorda. Domkapitlet synes det i alla fall klart, att avlöning och tillsättning ingripa i varandra och icke kunna självständigt för sig avgöras — enligt domkapitlets förmenande kommer sålunda det slutliga beslutet om prästerskapets avlöning att på ett avgörande sätt inverka på ändringarna i prästtillsättningslagen. Domkapitlet konstaterar alltså, att ett bibehållande av församlingarnas huvudsakliga inflytande på prästtillsättningarna förutsätter, att församlingarna ansvara för sitt prästerskaps avlöning efter grunderna i nu gällande lönelagstiftning. Domkapitlet i Göteborg: Beträffande en grundsats, på vilken de sakkunnigas betänkande vilar, den nämligen, att avlöningen av prästerskapet bör betraktas som en statens angelägenhet och icke, såsom hittills varit fallet, såsom i första hand den enskilda församlingens angelägenhet, så synes det domkapitlet tydligt, att denna princip står och faller med en annan till grund för förslaget liggande princip, nämligen att svenska kyrkans prästerskap vore att likställa med statens befattningshavare och därför borde med hänsyn till avlöningsför-
240 maner och avlöningssätt likställas med dessa. Det finnes visserligen några omständigheter, som synas vederlägga sistnämnda princip. I 1910 års lag om reglering av prästerskapets avlöning har den enskilda församlingens skyldighet att avlöna sitt prästerskap till en viss grad upphävts genom bestämmelsen, att, därest 6-öres utdebiteringen icke räcker till bestridande av prästerskapets i samma lag stadgade löner, ersättning av kyrkofondens medel skall beredas pastoratet för det överskjutande beloppet, således i detta fall ett från annat håll erhållet bidrag till avlöning åt den enskilda församlingens prästerskap. I samma riktning pekar jämväl dels den omständigheten, att prästerskapets löneförhållanden alltjämt i viss grad bestämmas av statemakterna och deras lagstiftning, dels ock det förhållandet, att prästerskapets pensionering eller rättare emeritilöner icke påvila den enskilda församlingen utan nog måste betraktas såsom en hela kyrkans och därmed i viss grad en statens angelägenhet. Men trots allt detta har det dock med hittills gällande lagstiftning i så väsentlig grad påvilat den enskilda församlingen att avlöna sitt prästerskap, att de förhållanden, som nu påpekats och som kunna tydas såsom motsats härtill, i själva verket icke innebära något annat än ett under vissa fall nödvändigt utjämnande av skattebördan. Grundprincipen har dock allt hittills varit den, att församlingen skulle göra vad som stode i dess förmåga och först sedan av det allmänna erhålla nödigt bidrag. Ja, församlingens rätt att utöver minimilönerna inom vissa gränser bevilja högre avlöning åt sitt prästerskap är i lag fastställd, och detta torde väl klart ådagalägga, att prästerskapets avlöning är en den enskilda församlingens angelägenhet. De sakkunnigas betänkande och förslag utgår emellertid från helt motsatt förutsättning. Visserligen har man icke velat gå så långt, att man gör prästerskapets avlöning även i de delar, där riksdagens beslut icke hittills fordrats, beroende av riksdagens beslut, men man förutsätter dock, att Kungl. Maj :t, som på administrativ väg inom ramen av den av riksdagen fastställda löneregleringen har att ordna prästlönebudgeten, årligen lämnar riksdagen en redogörelse för denna budget. I själva verket torde väl dock detta innebära, att prästerskapets alla löneförhållanden komma att bliva föremål för riksdagens överläggningar och beslut, och detta å sin sida kommer otvivelaktigt att leda därhän, att den trygghet, som prästerskapet hittills kunnat glädja sig åt beträffande löneregleringar och deras tillämpande, skulle förloras och lönestaten göras beroende av en mer eller mindre gynnsamt stämd riksdagsmajoritet. I detta sammanhang kan ock påpekas den åsikt, de sakkunniga i sitt betänkande uttalat, att församlingen under alla förhållanden skulle förbjudas att åt sitt prästerskap bevilja och med egna medel bestrida en högre lön än den i förslaget fastställda och detta även om förhållandena göra en dylik åtgärd både önskvärd och väl befogad och ehuru en dylik inskränkning i församlingens fria beslutanderätt står i strid mot den allmänt erkända grundsatsen om kommunens fria självbestämningsrätt. I sammanfattningen å sid. 329 punkt 14 har dock ett alternativt förslag införts, vilket medgiver denna rätt under vissa villkor, ehuru av betänkandet klart framgår, att de sakkunniga icke i princip gilla detta. Att så helt gå över från nu gällande princip och praxis till en rakt motsatt synes domkapitlet vara icke blott allt för litet motiverat utan rent av ödesdigert och skulle säkerligen komma att medföra, att vår kyrka och dess prästerskap kom på ett helt annat sätt än förut i beroende av och under förmynderskap av staten och dess organ, något som domkapitlet för sin del icke kan finna vara lyckligt och eftersträvansvärt och icke heller vara avsikten med den nya löneregleringen. Grundsatsen, att till prästerskapets avlöning nu befintliga tillgångar skola
241 dispooneras icke till avlöning åt den enskilda församlingens prästerskap utan använndas såsom bidrag till avlönande åt prästerskapet i dess helhet, är givetvis hhelt beroende av de båda förut kritiserade grundsatserna 1 och utgör onekligenn en logisk konsekvens av dessa. Vad domkapitlet förut framhållit, har således ssin giltighet även beträffande denna grundsats. Visserligen söka de sakkunnniga alldeles bagatellisera betydelsen av det mellan pastor och hans församdiling rådande sambandet och det band dem emellan, som enligt domkapitlets meniiing bör förefinnas och som också tager sig uttryck däri, att församlingen avlönnar sin präst. Även om det forna mer patriarkaliska förhållandet mellan försaamlingen och dess pastor icke numera i samma grad som förr är tillfinnandes c och måhända icke heller under nuvarande förhållanden är möjligt eller önskvvärt, så bör dock enligt domkapitlets mening allt göras för att stärka dettaa band. De sakkunnigas förslag innebär emellertid tydligen ett försvagande, jda, rent av ett avslitande av detta band. Det är icke längre sin egen präst försaamlingen avlönar, det är till ett för församlingen rätt så främmande och ovidkkommande institut, den bidrager med sin skatt. Är församlingen i den gynnnsamma ställningen, att den med boställets avkastning och en ringa utdebmtering skulle kunna avlöna sitt prästerskap, blir det säkert svårt att övertyga i den om rättmätigheten av att den med sina tillgångar skall avlöna prästerskaapet i andra församlingar. Detta utesluter dock icke att, liksom nu är förhållaandet på det kommunala området, en viss utjämning av skattebördan även för pprästerskapets avlöning kan äga rum. Men detta bör ske icke på det sätt, som i i betänkandet föreslagits, att den enskilda församlingens tillgångar till sitt prästiterskaps avlönande icke få anlitas till det egna prästerskapets avlöning utan i i stället så att, sedan dessa befintliga tillgångar just använts till avlönandde av församlingens prästerskap och därtill jämväl uttaxerats det belopp, som är erforderligt, församlingen jämväl ålägges att i viss proportion deltaga i bestridande av de utgifter till prästerskapets avlöning i sådana församliiingar, där ett underskott till denna avlöning förefinnes. De sakkunnigas försläag synes domkapitlet innebära en uppenbar orättvisa mot de församlingar, som i under tidernas lopp sörjt för ett uppsamlande i ena eller andra formen av mnedel till prästerskapets avlöning. En dylik församling må själv få njuta fördeelen av sin omtänksamhet och sina förut gjorda uppoffringar. Nuu kan det icke bestridas, att de sakkunniga för sitt förslag i denna del kunnnat finna ett stöd i 1910 års löneregleringslag, då där stipulerats, att därest uuttaxeringen till prästerskapets avlöning icke överstigit tre öre för varje helt < eller påbörjat tiotal kronor av hela inkomstbeloppet inom pastoratet, avkastnningen av boställena skall inlevereras till kyrkofonden. Men därifrån och till dde sakkunnigas förslag att under alla förhållanden avkastningen av boställeena skall tillföras kyrkofonden, är ett stort steg, som de sakkunniga bort ryggga för att taga. Redan 1910 års lagbestämmelse i denna punkt har enligt domkkapitlets mening icke verkat så lyckligt, då det alltid har vissa vådor ined sig att avkoppla det egna intresset och vänjas vid att lita på andras hjälpp, hur mycket mer ofördelaktigt kommer då ej de sakkunnigas förslag att verkaa, då den enskilda församlingens intresse helt avkopplas och hela avlöningsrsbördan och hela ansvaret skall vila på den statliga institutionen. Visserliggen har det från en del håll gjorts gällande, att de till prästerskapets avlönannde anslagna boställena, av vilken natur de än må vara, icke kunna anses vvara den enskilda församlingens egendom, eller att detta åtminstone kan 1 HHärmed syftas på det här ovan närmast intagna och på domkapitlets under kapitel I intagna i uttalande.
242 anses tvivelaktigt. Domkapitlet vill icke tillmäta sig tillräcklig sakkunskap att yttra sig i denna fråga, men det måste dock bestämt hävda den ståndpunkten, att, innan denna fråga blir allsidigt utredd och slutgiltigt rättsligt angjord, den enskilda församlingen icke frånhändes sin ägande- och nyttjanderätt till den egendom, som den åtminstone med hävdens rätt måste erkännas ägi. Visserligen har det i betänkandet framhållits, att all denna kyrkans egendon skall särskilt bokföras, men då förslaget innebär dels att den enskilda försaidingen icke längre skall äga för sitt prästerskaps avlönande tillgodonjuta avkistningen av sin egendom, dels att denna egendom skall förvaltas av en statens institution — varom mera framdeles — så medför detta utan allt tvivel, att vägen öppnas för ett statens övertagande av denna egendom. Vad angår den grundsatsen i de sakkunnigas förslag, att det belopp, som utöver avkastningen av de nu befintliga avlöningstillgångarna erfordras till prästerskapets avlöning, skall upptagas genom en allmän och lika konmunal beskattning, så är det klart, att en uttaxering i en eller annan form är nödvändig, då nu befintliga avlöningstillgångar ingalunda äro tillräckliga för prästerskapets avlöning. De sakkunniga hava i sitt betänkande lämnat en utförlig granskning av kyrkofondens både tillkomst och utveckling. Den kritik, som de därvid riktat mot 1909 års prästlöneregleringssakkunnigas beräkningar av kyrkofondens tillväxt, är nog riktig, och det är då jämväl riktigt, att den beskattning, som 1910 års prästlöneregleringslag stadgar, drabbat orättvist och även haft den verkan, att kyrkofondens kapital ökats på ett med hänsyn till de skattedragande otillbörligt sätt, Kyrkofondens medel ka icke utnyttjats i utjämnande syfte i den utsträckning, som varit önskvärd och som nog också vid lagens utarbetande var tänkt. All skuld härför kan givetvis icke läggas på lagstiftarna. Den ekonomiska utvecklingen, som väl ingen kunde förutse, får nog bära den störtsa skulden. Utgår man, såsom de sakkunniga gjort, från den grundsatsen, att prästlönebesväret helt skall utjämnas mellan de kyrk liga kommunerna, så är nog den väg de sakkunniga valt den enklaste, nämligen att samtliga de kyrkliga kommunerna, sedan de tillgängliga avlöningsmedlen i första hand anlitats, genom bidrag proportionellt täcka den brist i prästlönebudgeten, som sedan förefinnes. Domkapitlet har emellertid förut hävdat den uppfattningen, att den enskilda församlingen fortfarande bör i första hand svara för sitt prästerskaps avlöning, och kan således redan av detta skäl icke finna den lösning, som de sakkunniga i sitt betänkande föreslagit, lämplig. Men även om en lösning efter de huvudprinciper, som de sakkunniga följt, skulle komma till stånd, synes det domkapitlet, som om den erforderliga utjämningen borde vinnas på en annan väg än därigenom att de erforderliga medlen anskaffas genom en kyrkligt-kommunal beskattning, som proportionellt belastar de särskilda församlingarna i förhållande till varje församlingskommunala skatteunderlag. Frånsett den orättvisan, som domkapitlet förut påvisat, och som domkapitlet anser ligga däri, att den enskilda församlingen icke får tillgodoräkna sig sina egna för prästlönens gäldande befintliga tillgångar, skulle den grund för beskattningen, som de sakkunniga föreslagit, icke alls taga hänsyn till den verkliga skattebördan för kyrkliga och kommunala ändamål, som den enskilda församlingen har att bära. Det kan tänkas, att en församling, som till sitt prästerskaps avlönande förfogar över vissa tillgångar, så att t. ex. 15 öre per skattekrona skulle vara tillräckliga att bestrida dess prästerskaps avlöning, men som i övrigt för kommunala och kyrkliga ändamål måste uttaxera stora belopp, ändock skulle genom att erlägga den av de sakkunniga föreslagna för alla lika skatten av t. ex. 33 öre per skattekrona, kom-
243 ma att bidraga till att avlöna prästerskapet i en församling, där skattebördan för kommunala och kyrkliga ändamål är vida mindre. Det synes därför domkapitlet, även om den vägen är svårare, och lösningen av frågan på det sättet måhända mer invecklad, vara mer i överensstämmelse med rättvisan och med skatteutjämningens princip, att hänsyn tages till församlingarnas verkliga skattebörda och att vid utjämningsförfarandet tillginge så, att utjämningen bleve verklig och icke blott skenbar. Rörande bostadskvoten hänvisas till yttrande under punkt 4. Domkapitlet i Karlstad: Att en utjämning i taxeringen sker i den riktning, att församlingsavgifterna bliva mera lika inom de olika församlingarna, finner domkapitlet berättigat. Om sättet för lönens utbetalande vill domkapitlet för sin del uttala önskvärdheten av att detta icke mer än nödvändigt är centraliseras. Men framför allt får domkapitlet för sin del på det bestämdaste avstyrka den centralisering, som komme att förlägga hela förvaltningen av kyrklig egendom till ett centralt statsorgan. Domkapitlet i Härnösand: Det har på sina håll uttalats betänkligheter mot de sakkunnigas förslag om utjämning mellan de kyrkliga kommunerna av prästlönekostnaderna samt inlevererandet till och uppsamlandet hos ett centralt organ — kyrkofonden — av samtliga prästlönemedel, alltså även avkastningen av de lokala avlöningstillgångarna. Domkapitlet finner det förklarligt, att denna anordning kritiserats, ävensom att kritiken särskilt riktats mot skyldigheten för vederbörande pastorat dels att avstå avkastningen från boställe, som av pastoratet förvärvats eller av enskild donerats, dels ock att överlämna till kyrkofonden de av kyrkoråden förvaltade, fonderade avlöningsmedlen. Detta har uppfattats såsom ett obehörigt övergrepp eller en kränkning av äganderätten. Domkapitlet har ej heller kunnat värja sig för en känsla av, att den kraftiga centraliseringsåtgärd, som anbefalles i de sakkunnigas förslag, har sina betänkliga avigsidor. Centraliseringen kan komma att inverka förslappande på lokalförsamlingarnas intresse för deras boställen samt övriga avlöningstillgångar, och den kan komma att kännas som en rättskänslan kränkande konfiskation av pastoratens prästlöneegendom. Beträffande den förra punkten må emellertid bemärkas, att, även om avlöningsmedlen centralt uppsamlas i utjämningssyfte, så kan lokalförsamlingens intresse för boställsegendomen bibehållas och t. o. m. stärkas genom en lämplig anordning av boställsegendomens förvaltning. I fråga om den senare punkten, som innefattar frågan om rättsgrunden för det föreslagna finansieringssystemet, så torde nog rättsläget få betraktas som i viss mån oklart och i behov av en belysande utredning. Men så vitt domkapitlet nu kan bedöma, synas några bärande skäl av rättslig art mot nämnda systems genomförande ej förefinnas. Med understrykande tillika av det väsentliga i de sakkunnigas argumentering för förslaget må här betonas, att principen om uppsamling av prästlönemedel för skatteutjämning icke är ny, att den med kyrkomötets godkännande fastslagits i 1910 års ecklesiastika lönelags:iftning och att den, fastän den alltså länge tillämpats i praktiken, icke förrän i samband med nu föreliggande löneförslag utlöst några mera allmänt försporda känslor, vittnande om övergrepp och rättskränkning. Man kan givetvis icke ställa sig så, som om 1910 års lagstiftning i detta hänseende icke exis:erade. Såvitt domkapitlet kan förstå, är också en skatte utjämningsanordning av
244 det ena eller andra slaget en ofrånkomlig nödvändighet, om prästerskapet n de ekonomiskt mindre bärkraftiga pastoraten skall kunna erhålla skäliga lömer. Det synes därför ligga närmast till hands att, såsom de sakkunniga föreslagit, fortgå på den härutinnan år 1910 beträdda vägen samt tillskapa en särslkild utjämningsanordning för det prästerliga avlöningsväsendet. Detta är ock givetvis bättre än, om man i detta hänseende skall använda sig av anordningen med prästlöneväsendets indragande under statsregleringen — utjämning på statebeskattningens grund — eller tillämpa den nu gällande kommunalskatteutjämningen, i vilka fall staten får ett vida starkare grepp på det prästerliga avlöningsväsendet än med den av de sakkunniga tilltänkta anordningen. Det måste betecknas såsom synnerligen olyckligt för kyrkan och dess gärning bl.and folket, om kyrkan genom det prästerliga avlöningsväsendets bringande i märmare beroende av riksdagen och det politiska livet skulle komma att dragafS in i de politiska strömningarna. Det är en trängande nödvändighet att söka umdvika en sådan situation, på det att kyrkan må, såsom hittills i görligaste rnån obunden av de politiska maktinnehavarna och fri från politiska hänsyn,, få fullgöra sin för land och folk så betydelsefulla uppgift. Man har mot de sakkunnigas förslag rörande skatteutjämningen även framhållit, att denna, som skulle gälla endast ett, rätt begränsat kommunalt utgiftsområde, kan komma att verka orättvist med hänsyn till den kommunala utdebiteringen i dess helhet ävensom att ojämnheter kunna uppstå beträffande de olika pastoratens bidrag till prästlöneväsendet, i det att pastorat med rikt givande fasta avlöningstillgångar skulle få vidkännas samma utdebitering för prästlöneändamål som ett pastorat utan fasta avlöningstillgångar. Någon större beviskraft mot den kyrkliga skatteutjämningen synes icke ligga i dessa argument. Har man med dem velat angripa själva principen om särskild skatteutjämning beträffande prästlönebidragen, torde de ej vara tillfyllest utan behövas bärkraftigare skäl för uppvisande av oriktigheten av denna ur känslan av rättvisa och billighet framsprungna grundsats. Men har man velat påvisa de ogynnsamma verkningarna av det tillämnade systemet, så lärer man därvid ha tagit miste, ty sin uppgift att verka utjämnande i fråga om prästlöneavgifterna fyller nog systemet, men en brist på annat håll är det, att den allmänna utjämningen av kommunalskatterna ännu icke är tillfredsställande ordnad, och att därför högst betydande ojämnheter i den kommunala skatteskyldigheten föreligga mellan olika kommuner. På grund av det anförda och i huvudsaklig anslutning till vad de sakkunniga anfört till stöd för sitt berörda förslag, anser domkapitlet, att några sådana skäl mot detta förslag icke visats föreligga, som kunna stjälpa detsamma, i vad det avser huvudprincipen om uppsamlande av avkastningen av de fasta avlöningstillgångarna till ett centralt organ samt särskild skatteutjämning av prästlönebidragen. Däremot är domkapitlet ej övertygat om det berättigade i och nödvändigheten av de sakkunnigas förslag, att alla för närvarande av kyrkoråden omhänderhavda fonderade avlöningsmedel, vilka icke skulle ingå till den ifrågasatta prästlöne jordsfonden eller utgöra donerade penningkapital, skola överföras till kyrkofonden. Domkapitlet kan visserligen vitsorda riktigheten av de sakkunnigas kritiska anmärkning, att enligt den nuvarande ordningen mycket brister både i fråga om förvaltningen av dessa fonder och kontrollen däröver. Domkapitlet anser emellertid för sin del, att dessa brister mycket väl kunna avhjälpas utan en så radikal åtgärd som dessa fonders överförande till kyrkofonden. Fonderna torde liksom de fonder, som enligt förslaget skola överlämnas till
245 prästlönejordsfonden, kunna få förbli under kyrkorådens förvaltning. Reglerande föreskrifter rörande denna förvaltning böra givas och effektiv kontroll, utövad av domkapitlen, införas. I detta hänseende böra domkapitlen föra förteckning över samtliga sådana fonder i stiftet samt granska de räkenskapsutdrag rörande fonderna, som årligen böra av kyrkoråden insändas till domkapitlen. Eller också kunna dessa fonder förvaltas av domkapitlen, som tidigare haft betydande liknande fondmedel under sin vård och under vars förvaltning samhörigheten mellan fonderna och resp. församlingar lättare bevaras. På enahanda sätt bör köpeskillingsmedel för försåld ecklesiastik jord förvaltas i avbidan på dess användning för inköp av fast egendom. Domkapitlen skulle ha skyldighet att — i och för den överblick över prästlöneväsendets utgifter och inkomster, som den centrala förvaltningsmyndigheten behöver — varje år lämna denna myndighet upplysning om dessa fonders storlek och behållna inkomster. Domkapitlet vill understödja de sakkunnigas förslag, att domkapitlen skola till vederbörande prästmän utbetala deras löner. I och med nyordningen av prästlöneväsendet synes denna anordning vara den naturligaste och — med hänsyn därtill att domkapitlen bäst känna de på lönebeloppen inverkande tjänstgöringsförhållandena — den enda riktiga. Visserligen torde — utöver de här ovan avhandlade spörsmålen — ytterligare en del med det nya finansieringssystemet förknippade frågor kunna underkastas diskussion. Men på det hela taget torde det gälla detaljspörsmål ay mindre betydelse. Utan att därför i allt vilja lämna sin anslutning till sålunda ej ventilerade förslag, anser sig domkapitlet böra avstå från att i vidare mån än som skett yttra sig rörande förevarande del av betänkandet. Domkapitlet i Luleå: En viktig grundsats i de sakkunniges förslag är att prästlönekostnaderna skola i princip helt utjämnas mellan de kyrkliga kommunerna. Domkapitlet finner starka skäl tala för att en sådan utjämning sker så långt möjligt är. Men domkapitlet kan icke biträda de sakkunniges förslag därutinnan att de för genomförande av denna utjämning, utöver ett annullerande av donationer, i vad dessa avse särskilda församlingar, göra de ecklesiastika löneboställena till gemensam kyrklig egendom utan hänsynstagande till de rättsanspråk, som de särskilda församlingarna må hava till sina respektive boställen. Hittills hava löneboställena betraktats såsom en lokalförsamlingarnas tillgång för avlönande av dess prästerskap. Häri har genom 1910 års lagstiftning i princip ingen ändring skett, ehuru genom densamma en viss utjämning i prästlönekostnaden ägde rum. Domkapitlet kan för sin del icke förorda ett steg, varigenom församlingarnas rättsanspråk på de till det lokala prästerskapet anslagna löneboställena helt och hållet upphäves, och detta så mycket mindre som en stor del av våra kyrkoförsamlingar med egna medel anskaffat vederbörande boställen utan något bidrag av det allmänna. Den utjämning, som även enligt domkapitlets förmenande är önskvärd emellan de olika församlingarna, bör ske på sådant sätt, att de ecklesiastika boställena för detta ändamål icke tagas i anspråk i väsentligt större utsträckning än redan nu är fallet. Beträffande det sätt, varpå utjämningen må ske, är domkapitlet icke berett att framställa något bestämt förslag, men det synes domkapitlet som om denna angelägenhet borde kunna genomföras genom lämplig anordning och disposition av församlingsavgifterna. Att löpande skatteavgifter till en del disponeras för utjämning av skattetungan mellan olika kommuner är en redan tillämpad princip och väcker icke samma betänkligheter som att fast egendom för sådant ändamål indrages till det allmänna.
246 Domkapitlet i Visby: Enligt domkapitlets bestämda mening bör man fasthålla vid att prästerskapet i princip avlönas såsom hittills av försanlingarna, att därvid i första hand församlingarnas tillgångar tagas i anspråk, samt att prästlönejordarnas förvaltning odelat överlämnas åt lokala kyrklig» myndigheter, nämligen domkapitel och kyrkoråd. Samhörigheten mellan zorsanilingarna och deras prästerskap bör bevaras och stärkas. En ingalunda oviktig roll spelar härvidlag ordningen för lönens utbetalande. Det vore säkerligen mindre lyckligt för hållbarheten av bandet mellan kyrka och meniglet, om det prästerliga avlöningsväsendet ordnades så, att prästen komme a t i allmänhetens ögon framstå såsom en statstjänsteman i ungefärlig likhet med andra statliga befattningshavare. Det förstatligande av prästlöneväsendet, som de sakkunniga lagt sig sä mycken vinn om att införa, kan ingalunda anses förenligt med den kyrkliga verksamhetens bästa. Detta förstatligande är icke heller mera befogat än förstatligande av fattigvård, folkskoleväsen m. m. I förevarande avseende spelar sättet för församlingsavgifternas utgående icke den obetydligaste rollen för fullföljande av de sakkunnigas syfte. Det bör undvikas, att församlingsavgifterna ordnas på det i betänkandet föreslagna sättet, enligt vilket de förändras till en föga kacherad kronoskatt. Vad slutligen angår skatteutjämningen, vill domkapitlet särskilt framhålla, att anordnandet av en effektiv skatteutjämning med nödvändighet fordrar, att utjämningen kommer att omfatta samtliga kommunala utgiftsområden. Eljest måste nämligen fall inträffa, då skatteutjämningsbidrag kommer att utgå till kommun, vars utgifter till de med utjämningen avsedda förvaltningsändamålen visserligen äro höga men vars totala skattetryck på grund av låg utdebitering till övriga förvaltningsändamål dock är lågt. Det är just detta, som blivit fallet vid den nu tillämpade speciella utjämningen av prästlönebördorna. Det inträffar nämligen, att en socken med mycket hög sammanlagd utdebiteringmen med värdefulla boställen får inleverera en del av boställsavkastningen till kyrkofonden, från vilken däremot bidrag lämnas till församlingar, som visserligen sakna boställen men det oaktat ha ingen eller obetydlig kommunal utdebitering till andra ändamål än prästlönerna, och detta samtidigt som den förra socknen nödgas gälda en del av sitt prästerskaps avlöning med skattemedel. Mot vad domkapitlet nu anfört kunde måhända invändas, att en övergång från det nu gällande skatteutjämningssystemet beträffande prästlöneutgifterna till det allmänna skatteutjämningssystemet skulle verka ofördelaktigt för åtskilliga pastorat, i det den ersättning, som de åtnjuta och som omfattar ersättning för alla utgifter utöver en viss debiteringskvot, skulle utbytas mot en ersättning, som icke komme att beräknas mer än till en bråkdel av utgifterna utöver samma utdebiteringskvot. Domkapitlet, som erkänner det berättigade i denna invändning, vill emellertid framhålla, att den därmed förenade olägenheten säkerligen skall låta sig övervinna. Domkapitlet ställer sig nämligen icke avvisande till tanken, att man på prästlöneväsendets område skulle genomföra en längre gående skatteutjämning än inom övriga kommunala förvaltningsgebit. Denna skatteutjämning skulle emellertid i motsats mot den nu gällande icke tillkomma alla församlingar, som besvärades av hög utdebitering för prästlöneändamål, utan vara beroende av det ytterligare villkoret, att jämväl församlingens och motsvarande borgerliga kommuns sammanlagda utdebitering skulle hava nått en betungande höjd. Stockholms stads konsistorium: Att någon utjämning av prästlönekostnader-
247 na mellan de kyrkliga kommunerna varit behövlig, är ju erkänt ända sedan 1862 års löneregleringar. Men att dessa kostnader skola utjämnas helt kan ej vara någon självklar sak. Varför skulle utjämningen stanna på detta område? Om det skulle vara någon verklig mening därmed, borde den ju omfatta samtliga kommunala utgiftsområden. Så som förslaget nu föreligger, måste konsistoriet rikta en bestämd gensaga mot följande detaljer av detsamma : att enligt punkt 24 kyrkofonden skulle erhålla ställning såsom centralorgan för det prästerliga avlöningsväsendet, vilket skulle med obetydliga undantag innebära, att till densamma skulle inlevereras ej blott arrenden och andra avgälder samt behållen skogsavkastning från samtliga löneboställen, utan även avkastningen av donerade penningkapital samt alla för närvarande lokalt förvaltade fonderade avlöningsmedel, samt att, enligt punkt 22, utan företrädesrätt för visst pastorat, avkastningen av den uppsamlade förmögenheten i första hand och i sin helhet skulle tagas i anspråk för bestridande av prästlönekostnaderna ; att en uttaxering, bestämd av centrala myndigheter, utan att församlingarna hade det ringaste att därvid säga till om, skulle upptagas i församlingarnas årliga utgiftestater, uttagas såsom kommunalutskylder och inlevereras till kyrkofonden; att sedan prästerna skulle få sina löner och andra ersättningar från kyrkofonden och utbetalda genom domkapitlen. Genom sådana bestämmelser skulle i grund upprivas den gamla grundsatsen, att varje församling skall avlöna sitt prästerskap; bandet mellan präst och församling skulle på en ingalunda betydelselös punkt helt slitas; och på församlingarnas kommunala debetsedlar skulle läggas en skatt, som endast kunde hava det allra ringaste kommunala intresse, och som i själva verket vore en förklädd statsskatt, vilken naturligtvis borde upptagas i rikets budget och uttagas såsom kronoutskylder. Till en sådan reform vill ej konsistoriet giva tillstyrkande utan får på det kraftigaste hävda, att den gamla grundsatsen om sambandet mellan präst och församling i nu ifrågavarande hänseende så långt som möjligt uppehälles. En behövlig utjämning av prästlönekostnaderna bör kunna på andra vägar vinnas, närmast genom en omarbetning av § 19 i nu gällande löneregleringslag. Att bestämmelserna i sakkunnigas förslag 21 och 27 härvidlag äro tacknämliga torde vara klart. Överjägmästaren E. Helmers: Se j^ttrande under kapitel IV (32—33). Överjägmästaren C. Björkbom: Om föreliggande förslag kommer att genomföras, förlora pastoraten fullständigt allt inflytande på de ecklesiastika lönetillgångarnas disposition och förvaltning. Om en församling t. ex., som själv inköpt sitt ecklesiastika löneboställe, skulle behöva ett område av detta boställe för utvidgning av sin kyrkogård, får den ej utan vidare disponera området, men kan medgivas rätt att inköpa området från det boställe, församlingen själv en gång tidigare inköpt. Förslaget innebär ett förstatligande av ecklesiastik jord och egendom. Staten övertager visserligen t. v. endast förvaltningen av egendomen, men därifrån är ej steget långt till statens ovillkorliga äganderätt. Man kan därför väl förstå den reservation, som avgivits av en av de sakkunnige. Emellertid torde det ej tillkomma skogsförvaltningen att diskutera sakkunniges förslag från ovan angivna synpunkt.
248 Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Nils Larsson: Prästlönekostnadernas utjämning emellan de olika pastoraten synes vara synnerligen önskvärd, enär, såsom utredningen visar, församlingarnas lönebidrag växlar i hög grad från en ringa del av minsta utdebiteringen, upp till maximum. Även synes förslaget om att den s. k. bostadskvoten skall tillfalla pastoratet vara en god lösning av dels nybyggnads- och underhållskostnadernas gäldande för prästgården, som ock pastoratets frigörande från rätt till utstämpling vid nybyggnad. Dock vill det synas mig, som om pastoratet därutöver kunde vara berättigat till visst bidrag från kyrkofonden för eventuellt mistad rätt av utstämpling vid nybyggnad av kyrka. Jämväl bör tagas i övervägande huruvida pastorat, som vid tillämpningen av 1910 års ecklesiastika boställsordning blivit ålagda att nyuppföra prästgård och kanhända ej ens erhållit fri tomt å boställe, böra erhålla bidrag till de pastoratet sålunda åsamkade kostnaderna. Förhållandena vid de syner, som hållits jämlikt 64 § i boställsordningen, hava nämligen ställt sig helt olika å olika platser. I somliga fall har det varit så att gamla prästgårdens manbyggnad och trädgård och i vissa fall även ekonomibyggnad kunnat insynas såsom prästgård, utan någon egentlig kostnad för pastoratet, under det att löneboställsdelen fått vidkännas all nybyggnad för löneboställets behov. I andra fall har förhållandet varit det alldeles motsatta och lönebostället erhållit alla prästgårdens byggnader och ny prästgård har uppförts. Pastoratsombuden hava icke varit så insatta i författningarna att de förstått att yrka på vederlag för de byggnader, som frånhänts pastoratet, och ej heller haft något större intresse härav, enär vad pastoratet förlorat i ena fallet har det vunnit i det andra. Ty så länge pastoratet självt ägde tillgodogöra sig boställsavkomsten för prästens avlöning, har i viss mån utjämning skett, på den grund att ju mindre kostnader som lagts på lönebostället, ju större har arrendeinkomsten varit. Bliva nu alla löneboställena indragna till kyrkofonden, bliver förhållandet ett helt annat. Pastoratet mister arrendeinkomsten, men har kvar skulden ä prästgården. I ett tredje fall kan det bliva ännu ogynnsammare, vilket jag ber att få exemplifiera med följande redogörelse: I Näsums pastorat fanns, när nya löneregleringen skulle tillämpas, prästgård, som var bortarrenderad till privatperson, och kyrkoherden förhyrde bostad. Till följd av att prästgården var olämpligt belägen skulle, enligt löneresolutionen, prästgård nybyggas i närheten av sockenkyrkan å plats, som Konungen på förslag av pastoratet framdeles ville bestämma. Gamla prästgården åvilade skuld till skånska prästerskapets byggnadskassa med cirka 13,000 kronor. Samtliga prästgårdens byggnader insynades, vid syn enligt 64 § boställsordningen, såsom löneboställets laga tillhörighet. Tomt till ny prästgård inköptes och ny prästgård uppfördes till en sammanlagd kostnad av cirka 45,000 kronor. Lån för gäldandet av kostnaderna upptogs. Enligt 68 § boställsordningen skall efter det boställsordningen för vederbörande boställe trätt i kraft, pastoratet, efter de föreskrifter, som meddelas av Konungen, erlägga de avgifter till byggnadskassan, som förut erlagts av boställshavaren.
249 Vid arrendeuppskattning å förevarande boställe år 1926, därvid jag tjänstgjorde såsom ordförande i boställsnämnden, föreslog nämnden att pastoratet skulle av årsbeloppen få tillgodoräkna sig ett belopp motsvarande vad som skulle inbetalas för löneboställets skuld till byggnadskassan eller 660 kronor per år, enär alla boställshusen voro insynade såsom löneboställets tillhörighet, utan att pastoratet erhållit något vederlag och under åberopande av bestämmelsen, att löneboställe i sista hand självt skall gälda kostnaderna för boställets bebyggande. Länsstyrelsen biträdde detta förslag, under det att domkapitlet underkände detsamma med förmenande, att pastoratet av egna medel skulle vidkännas utgiften. Jämlikt gällande författning översändes ärendet till kammarkollegium för avgörande. Kammarkollegium godkände i princip boställsnämndens förslag, men skulle Kungl. Maj :t i enlighet med § 66 i boställsordningen avgöra bidragsbeloppets storlek. Ärendet är ännu icke avgjort av Konungen, vadan pastoratet fortfarande får amortera löneboställete skuld till skånska prästerskapets byggnadskassa ävensom skulden å nya prästgården. Ett sådant förhållande kan bliva olidligt för pastoratet. Utdebiteringen till prästlönen är maximum. Punkt 21. Utan erinran, men med hänvisning till yttrandet ovan. Punkter 22—30 utan erinran. Boställsnämndsordföranden Alf Insulander å Wappa säteri: Nuvarande bestämmelser rörande grunderna för prästerskapets avlöning samt förvaltningen av den ecklesiastika jorden äro förvisso långt ifrån tillfredsställande. Kommitterade hava föreslagit centralisering av förvaltningen av alla tillgångar, som nu äro avsedda att användas till prästerskapets avlöning, med upphävande av församlingarnes rätt att öva inflytande på förvaltningen av församlingarnes fasta lönetillgångar. Den enskilda församlingen berövas den förmån, som den kan hava ägt genom tillgång till sådana fasta lönetillgångar, som i allmänhet tillkommit genom församlingens försorg eller genom gåvor i en eller annan form för bidrag till prästlönen i just denna församling. Detta innebär, synes det mig, om ej till namnet så dock till gagnet, ingenting mindre än en ren konfiskation av egendom, som anslagits av församlingen eller till församlingen för ett visst ändamål. Egendomen blir ej längre församlingens, som den ursprungligen varit, utan en hela kyrkans eller rättare kyrkofondens tillgång. Avsikten må hava varit god, men den utjämning av skatten till förmån fölen del församlingar, som vinnes, sker på bekostnad av andra, som till förmån för de förra berövats en del av sina fasta prästlönetillgångar. Förfaringssättet synes för en lekman på det juridiska området rättsvidrigt Boställsnämndsordförandena C. G. Olsson i Golvvasta och Per Gustafsson i Benestad: Mot det förslag till prästerskapets avlöning och till den finansplan, som för detta ändamål uppgjorts, har jag i stort sett ingenting att invända. Till de sakkunnigas uttalande å sid. 234, att församlingsbidragen skola gäldas av de skattskyldiga efter samma grunder som gälla för uttagandet av kommunalutskylder, vill jag endast anmärka, att den nu gällande fastighetsskatten (garantiskatten) orättvist ställer jordägarna i en sämre ställning än övriga kommunala skattedragare och att detta förhållande står i strid mot den princip om likställighet, som ligger till grund för förslaget om församlingsbidragens utjämning för hela riket. Den sammanfattning av förslagen, som de sakkunniga
250 lämna med början å sid. 326, kan jag därför ifråga om avd. A och B (punkter 1—30) godkänna. Boställsnämndsordföranden T. Nilsson i Hägerum: Se yttrande under punkterna 32—33. Boställsnämndsordföranden Werner Karlson i Karlsby: De sakkunniges förslag, betänkande, som är vittomfattande, går ut på en så radikal åtgärd som att helt avhända kyrkan och församlingen dess äganderätt till den sedan urminnes tid vunna rätten till den kyrkliga jorden samt vad som för mig synes minst lika bittert uppdela det intima samband som rått mellan församlingens innebyggare och deras själasörjare och inlogera den senare bland statens övriga tjänstemän. Man kan ej undgå märka hur genom tidernas olika skeden kyrkans makt kringskurits och negligerats men att så på en gång avhända den all den egendom den besitter är väl ändock en alltför kraftig åtgärd som snarast kan betecknas som revolutionär. Mig synes som vore det möjligt på något enklare sätt lösa frågan angående prästerskapets avlöning t, ex. genom ett procentuellt bidrag ur kyrkofonden. Boställsnämndsordföranden Karl Lindvall: Mot det föreslagna sättet att gottgöra pastoratet för dess eventuella fortfarande byggnadsskyldighet torde ej något vara att erinra. Boställsnämndsordföranden Salomon Gustafsson i Dalskog: Om förvaltningen, som de sakkunniga föreslagit, lägges under domänverkets överinseende, bör bokföring och redovisning läggas så att församlingarna erhålla garanti för att avkastningen av deras egendom kommer att tjäna avsedda ändamål. Boställsnämndsordföranden Karl Kahlström i Atlingbo: De sakkunniga hava i det föreslagna finansieringssystemet sökt att åstadkomma en fullständig skatteutjämning kommunerna emellan i fråga om prästlönekostnaden, och denna strävan bör lämnas allt erkännande. Emellertid vill det synas, som om man härvidlag helt och hållet kunde utesluta kostnaderna för pastoratens skyldighet att hålla tjänstebostäder. Skillnaden i denna kostnad pastoraten emellan blir säkerligen ej avsevärd, om man räknar med underhållskostnad, men apparaten för fastställande av avräkningen och bostadskvoten tyckes däremot bliva ganska betydande. Boställsnämndsordföranden Swen Jönsson i Lövestad: Förslaget om att det kommunala tillskottet för prästerskapets avlöning skall grundas på skatteunderlaget och är avsett att utgå lika per skattekrona i landets alla kommuner, är ägnat att väcka allmänt erkännande och hälsas med största tillfredsställelse. Härigenom sker på detta område en verklig skatteutjämning och de hårt skattetryckta kommunerna skola säkerligen tacksamt godkänna de sakkunnigas synpunkter i sådant hänseende. I en upprättad finansplan åskådliggöres vad som behövs för den föreslagna löneregleringen. Av denna sammanställning, liksom av utredningen i övrigt, framgår, att om avlöningssystemet varit genomfört enligt de sakkunnigas förslag, skulle för år 1929 kommunala bidrag varit erforderliga för täckande av ungefär hälften av hela det behövliga beloppet. Med dåvarande skatteunderlag skulle erfordrats 33 öre per skattekrona, varav dock 5 öre skulle återbäras till pastoraten som bidrag till prästgårdsunderhåll, och det är påtagligt, att i mån som inkomsterna från boställen och skogar ökas, kan den kommunala repartitionsplikten i motsvarande mån minskas. Kyrkofondens snabba tillväxt har obestridligen möjliggjorts genom ett onödigt tilltaget skattekrav. Att fonden av de sakkunniga nu anses hava nått
251 en storlek, som icke motiverar vidare utökning, synes vara en uppfattning, som kan lämnas odelat erkännande. Emot förslaget att fonden bör bibehållas i sin nuvarande omfattning och utgöra centralorgan för prästerskapets avlöning, kan icke heller någon saklig invändning göras. Boställsnämndsordföranden Anders Hansson i Ravlunda: Föreslagna sättet för debiteringen av erforderliga avlöningsmedel och hopsamlingen av ^dessa anser jag beaktansvärt, då en utjämning av beskattningen härigenom åstadkommes, och torde kyrkofonden vara den inrättning, som mest lämpar sig för förvaltningen av avlöningsmedlen. Boställsnämndsordföranden Robert Karlsson i Ljungbyhed: Mot de sakkunniges förslag i fråga om finansieringen av prästlönerna har jag inga erinringar. Boställsnämndsordföranden Karl Eklöf i Timmcle: Löneboställen och donationer äro väl i de flesta fall församlingarnas egendom och ha med all säkerhet tillkommit för att lämna bidrag till prästens avlöning i en viss församling. Att till kyrkofonden sammanföra alla kyrkans inkomster vore liktydigt med att för stiftelser och donationer upphäva de bestämmelser givaren föreskrivit. Någon rättsgrund för sitt förslag ha de sakkunniga ej anfört utan hänvisa endast till en avgjord tendens, som gjort sig gällande i hithörande frågor. Kontraktsprosten och boställsnämndsordföranden A. Rune, med vilken kontraktsprostarna G. Sillen, G. M. Hidtgren, F. Carlson, T. L. Peterson, A. Peterzén, L. M. Engström och A. N. Beckman instämt: Jag gör gällande, att de sakkunniga lämna utan avseende många viktiga, bestående historiska, kyrkliga och rättsliga fakta därhän, att förslaget innebär ett kränkande av de svenska kyrkoförsamlingarnas och prästerskapets snart 1,000-åriga rätt att deltaga i prästlönejordens förvaltning och dess avkastnings disposition för sitt ursprungliga ändamål, därhän, att de kyrkliga myndigheterna skulle berövas sin naturliga rätt och plikt att i fråga om den kyrkliga jorden vara högste och rätte målsmän, och vidare därhän, att de enskilda församlingarnas äganderätt skulle utan vidare överföras till staten. Man må göra vilka juridiska deduktioner som helst, det går icke att förneka fakta. Församlingarna äga i det närmaste alla kyrkoherdeboställen och det största antalet komministersboställen, utan att staten till förvärvet medverkat. Om också staten i äldre och nyare tid anvisat ett eller annat kyrkoherdeboställe eller ett flertal komministersboställen, så bör ju upplåtelsen få gälla, så länge den brukas för sitt ändamål. Det bör erinras om, att församlingarna och prästerskapet med egna uppoffringar odlat och bebyggt också de anvisade boställena, som från början, helt naturligt, voro rätt så värdelösa för det avsedda ändamålet. Men enligt de sakkunnigas betänkande och förslag skulle de svenska pastoraten så fullständigt avhändas förfoganderätten till sina egendomar, att de endast skulle få förmånsrätt (före en arrendator) att ånyo inköpa, vad de i gångna tider inköpt eller som gåva mottagit, Skola de kyrkliga kommunerna och de, som ha i uppdrag att bevaka deras intressen, befinnas villiga att låta detta ske? Jag tvivlar därpå. Det vore att med öppna ögon uppoffra de kyrkliga kommunernas självständighet. Den kyrkliga kommunen är urgammal. Den borgerliga kommunen har först i senare tid utbrutits från densamma. Hur skulle det låta i landet, om sakkunniga en gång funne det lämpligt föreslå konfiskering och indragning till staten av den borgerliga kommunens med
252 skattemedel förvärvade fasta egendom eller donationer? Helt visst skulle däremot resas en ljungande protest. Denna nya ordning skulle vara nödvändig i och för skatteutjämning, siger man. Skatteutjämning bör nog ske på annat sätt än att taga från den ena och giva till den andra den fasta egendom, som är frukten av århundradens omtanke och sparsamhet. Och till råga på allt, ett sådant förfogande strider emot grundlagen, som skyddar äganderätten. Kyrkomötet torde heller aldrig gå med på en långt driven »centralisation». Meningen är ju också uppenbarligen, att den under domänstyrelsen indragna egendomen hädanefter skulle lyda under enkla lagbestämmelser, som icke skulle åtnjuta privilegieskydd, och som skulle kunna ändras utan kyrkomötets hörande. Och så vore en »reduktion», för att icke säga något hårdare, genomförd, utan motstycke i Västerlandet och hittills endast praktiserad i Ryssland. Man är frestad fråga: var skall det sluta ? Skola också kyrkorna en gång överlämnas till statligt förfogande? Det nuvarande finansieringssystemets huvudsakliga principer böra bibehållas. Boställsnämndsordföranden Knut Caliber g i Holmedals-Ber gerud: Förslaget lider av många och svåra brister. Kardinalfelet är, att den gamla uppfattningen och även i 1910 års lagstiftning fasthållna principen, att varje församling skall själv avlöna sitt prästerskap — kyrkofonden, bildad av vissa församlin gars överskottsmedel, är sålunda en skatteutjämningsfond — av de sakkunniga har övergivits och staten, dock tills vidare i kyrkofondens förklädnad, föreslås skola övertaga utbetalningen av alla löner och förvaltningen av samtliga .avlöningstillgångar. Därigenom kommer prästen att bli en av staten avlönad ämbetsman samt församlingens intressen för den egendom och andra ekonomiska tillgångar, som i flertalet fall sedan århundraden tillbaka äro hennes, att kopplas av och så småningom försvinna, varifrån steget icke är långt till statens beslagtagande av kyrkofonden och dess användande till för fonden främmande ändamål samt övrig kyrkans egendom. Sakkunnigemajoriteten har i detta sitt syfte att förstatliga prästlöneväsendet omfattat principen om prästboställenas statliga karaktär och hyllar tendensen till boställsväsendets förstatligande på ett sätt, som har likhet med en formlig reduktion. Kyrkans egendom får ej frånhändas henne. Hon behöver ett nödvändigt ekonomiskt underlag för sin betydelsefulla gärning i vårt folk, för den händelse skilsmässa mellan stat och kyrka i framtiden skulle bli verklighet. En grundlig utredning rörande äganderätten till den kyrkliga jorden och övriga kyrkliga tillgångar bör företagas. Prästerskapet bör alltjämt i princip avlönas av församlingarna. Därvid böra i första hand församlingarnas tillgångar tagas i anspråk i enlighet med 1910 års lagstiftning med nödiga modifikationer. Förvaltningen av de ecklesiastika skogarna bör fortfarande handhavas av domänstyrelsen, varigenom man undgår inrättandet av ett nytt ämbetsverk med ty åtföljande stora kostnader. Likaså bör förvaltningen av boställenas jordbruksdelar fortfarande ligga hos vederbörande domkapitel och länsstyrelse. Rätten till avkastningen av boställena får ej frånkännas församlingarna. Men de sakkunnigas förslag, att församlingsavgifterna böra vara lika i alla församlingar i riket bör godkännas. Härigenom sker en rättmätig och omotsägbar skatteutjämning mellan pastoraten. Finansieringen sker med anlitande av kyrkofondens behållna årsinkomst intill 90 procent, den behållna årliga skogsavkastningen och den behållna års-
253 avkastningen av den kyrkliga jordbruksegendomen m. m. samt av det skattebelopp, som, utöver dessa tillgångar, behöver årligen uttagas efter viss skattesats per skattekrona på församlingarnas hela inkomstbelopp eller skatteunderlag. Kyrkofonden bör icke blott vidmakthållas utan växa så mycket, att penningvärdete fall kompenseras. Avlöningstillgångarna samlas hos kyrkofonden, därifrån lönerna m. m. av domkapitlen rekvireras för att tillställas kyrkoråden för att genom dem månatligen utbetalas till prästerna. Vissa utbetalningar verkställas av domkapitlen direkt såsom emeritilöner etc. Fonderade medel av försåld kyrklig jord m. m. samlas i en särskild fond, som under namn av prästlönejordsfonden sidoordnas kyrkofonden under dess förvaltning för att användas, så som i varje fall bestämts. Domkapitlen lämpa sig väl som ansvariga redogörare för prästlöneutbetalningar m. m. De veta, vad varje prästerlig tjänst tillkommer enligt löneregleringen. De veta ock, huru avgälderna för jordbruksfastigheterna blivit bestämda och känna det belopp, vartill byggnadskvoten i varje fall blivit bestämd. Principiellt tillhör utbetalning av prästlön pastoratet genom kyrkorådet. Så måste det vara, om känsla av samhörighet mellan själasörjare och församling skall vidmakthållas och stärkas, såsom tillbörligt är. Vad de sakkunniga föreslagit om årlig prästlönebudget bör godkännas. Den uppgöres av kyrkofonden, som infordrar de härför behövliga uppgifterna. Boställsnämndsordföranden L. Walterstedt: Se yttrande under kapitel I I
d-3). Boställsnämndsordföranden H. Andersson i Lit: Ehuru de sakkunniga diskuterat möjligheten att uttaga prästlönekostnaderna efter statsbeskattningens principer (sid. 221—223), men icke funnit sig kunna förorda detta, synes mig, som om ett nytt övervägande bör ske, huruvida icke hela avlöningsreformen, därest, såsom föreslagits, kyrkoegendomarnas avkastning i sin helhet och för allmän utjämning skola användas härför, bör finansieras på statlig grund. Skola nämligen genom statsmakternas ingripande församlingarna icke själva få disponera sina för prästerskapets avlöning och kyrkans underhåll för egna medel inköpta eller av enskilda donerade jordar med därav härflytande inkomster, så bör icke statsmakterna undandraga sig sin skyldighet att själva efter statliga principer övertaga kostnaderna för avlöningsreformen. Säkerligen äro en hel del boställen donerade till viss församling. Kan det då vara riktigt, att staten i och för prästlöneutgifternas utjämnande helt enkelt dekreterar, att avkastningen av ett dylikt boställe, säkerligen emot donators vilja, användes för andra ändamål än det med donationen avsedda? Nej, och det försvarar knappast saken att redan nu gällande bestämmelser gå i denna riktning. Även denna omständighet talar för ett vidgat inflytande av lokala kyrkliga myndigheter. Den utjämning av utgifterna för prästerskapet, som utan tvivel måste ske på ett eller annat sätt, torde med god vilja kunna åvägabringas ändå. Boställsnämndsordföranden A. Kjelsson i Offerdal: Då redan med nuvarande lagstiftning principen om prästlönekostnadernas utjämning mellan de kyrkliga kommunerna är i stort genomförd, lärer mot den nu föreslagna fullständiga utjämningen ej vara någonting att anmärka. Boställsnämndsordföranden Olof Bromée i Sveg: Det synes mig, att man ej gärna kan helt förbise det syfte, församlingarna uppenbarligen haft vid anskaffandet och tillhandahållandet av prästboställena, nämligen att avkastnin-
254 gen skulle i viss mån få komma kyrkliga ändamål till godo. Rimligt synes vara, att församlingen jämväl i fortsättningen finge disponera någon del av avkastningen såsom byggnadsvirke från skogen, tomt till församlingshus ocn i förekommande fall bidrag av intäkterna till bestridande av utgifterna för kyrka, församlingshus o. dyl. En bestämmelse, som alldeles avklipper församlingens gamla, men ännu ej bortglömda och för övrigt ej helt oberättigade anspråk i detta avseende vore enligt min mening ej fullt tillfredsställande. Boställsnämndsordföranden Ludwig Brännström: Se vttrande under kapitel II ( 1 - 3 ) . Kontraktsprosten I. Wendbladh: Förslaget innebär ett förstatligande av lönesystemet, som kan vara ägnat att från kyrklig synpunkt väcka betänkligheter. Kontraktsprosten A. G. M. Bruncrona: Det är, synes det mig, särdeles beaktansvärt, att enligt förslaget beskattningen för prästerskapets avlöning skulle helt frigöras från beroendet av de i de särskilda församlingarna förefintliga avlöningstillgångarna, och att sålunda för den enskilde prästens avlöning beskattningen bäres av alla församlingar efter lika fördelning. Under nuvarande för hållanden kan det hända, att, då en person flyttar från en stor församling till en liten, den avgift till prästerskapets avlöning han har att lämna blir dubbelt så stor som förut. Kontraktsprosten K. Hedmark: I fråga om förslaget om prästlönekostnadernas fullständiga utjämnande mellan de kyrkliga kommunerna ha de sakkunniga utgått ifrån att en utjämning redan genom 1910 års lagstiftning skett och blivit befunnen rättvis. Ja, det nödläge, vari före denna lags tillkomst det svagast avlönade prästerskapet befann sig, gjorde, att man gick med på då träffade anordningar med avstående i många pastorat från varje avgäld av ägda ecklesiastika boställen och lägenheter, och i de pastorat, där så skett, har förlusten på grund av det högre skatteunderlag, som där fanns, ej heller blivit så kännbar. Men annorlunda ställer det sig onekligen vid en fullständig utjämning av prästlönekostnaderna. Ett pastorat kan nu genom ett jämförelsevis högt skatteunderlag slippa undan med en jämförelsevis ringa utdebitering till prästerskapets avlöning, men samma pastorat kan genom nödvändiga utgifter för skolväsende, fattigvård och vägarbeten med mera ändå ha mycket höga och betungande skatter, och skulle det nu ytterligare betungas med stegrade utgifter för att hjälpa andra pastorat, som kanske i allmänhet äro vida gynnsammare ställda i fråga om skatter, ehuru deras prästlöneskatt är relativt hög, så synes mig detta knappast kunna sägas vara rättvist. I denna punkt kan jag alltså icke dela kontraktsprosten Runes uppfattning, men i övrigt ber jag att få instämma i de meningar han uttalat. Kontraktsprostarna S. Lindquist och E. Gisslandi: Det av de sakkunnige föreslagna finansieringssystemet är i och för sig utmärkt. Samma fördelar kunna emellertid i stort sett vinnas genom att behålla nuvarande system med följande ändringar: a. införande av minimiuttaxering för alla pastorat å 30 öre (bostadskvot ingår häri) ; b. sänkande av maximiut debitering en till 40 öre (bostadskvot ingår) ; e. domkapitlet övertar länsstyrelsens behandling av tablåerna och därav följande rekvisitioner från kyrkofonden; d. lokala avlöningsmedel betalas direkt till pastoratets kassaförvaltare. I diskussion över betänkandet har från visst håll påpekats möjligheten av en sådan ytterligt genomförd decentralisering, att pastoraten helt få disponera alla
255 sina avlöningstillgångar, med dem avlöna sina präster, ej få något som helst bidrag från kyrkofonden utan vara skyldiga uttaxera hela det ytterligare för avlöning erforderliga beloppet (alltså ingen stadgad maximiuttaxering). Detta skulle betyda oerhört ökade och betungande uttaxeringar för de flesta mindre och fattigare pastoraten. En följd härav bleve genast, att pastoraten önskade inskränka antalet präster så långt som möjligt genom sammanslagningar i oerhört mycket större omfattning än de hittillsvarande, ja, en allmän ovilja mot det sålunda för skatteväsendet betungande prästerskapet skulle omedelbart uppstå. — Och slutligen: vad skulle då kyrkofonden användas till? Den sekulariserades naturligtvis, emedan den ej längre behövdes för sin tidigare uppgift. Kontraktsprosten B. Bohlin: Såsom något i nya förslaget prisvärt må väl aktas utjämningen av församlingarnas, nu så orättvisa beskattning för prästlönerna, så att alla få betala lika enligt av Kungl. Maj :t årligen fastställd norm. Att denna skatt omedelbart skall ingå till staten för att sedan genom statskontor och domkapitel utbetalas är nog bättre ordning än den nuvarande. Kontraktsprosten E. G. Ljungqvist: Av ålder har prästerskapets avlöning betraktats såsom ett de särskilda församlingarnas och icke statens åliggande. Denna princip bör icke brytas. De sakkunniga hade bort framlägga även ettförslag, byggt på denna grundsats, vilken ock godkänts av Konungen, riksdagen och det allmänna kyrkomötet, ett förslag alltså i nära anslutning till det ännu gällande 1910 års lönesystem. Man har sagt, att detta förslag till sin innebörd är en konfiskation av kyrkans egendom. I själva verket har förslaget konsekvenser i just denna riktning. Det är en händelse, som ser ut som en tanke, att socialiseringsnämnden just nu framlagt förslag om kyrkojordarnas socialisering. Nämnden föreslår, att dessa med vissa mindre undantag på lagstiftningens väg skola förklaras vara statsegendom, såvida icke en församling kan bevisa, att den har laglig besittningsrätt till sin kyrkliga fastighet, samt att den ecklesiastika jorden helt och hållet skall avkopplas från det prästerliga avlöningssystemet. Godkännes de sakkunnigas förslag, då har kyrkan kommit in på en väg, vars slutmål helt visst blir socialiseringsnämndens projekt. Ty då kommer, såsom den prästerlige reservanten inom de sakkunniga uttalat, skillnaden mellan de statliga och kyrkliga egendomarna att i den allmänna föreställningen snart alldeles utplånas, varefter den fullständiga sekulariseringen lätt kan bliva en verklighet. Här måste kyrkans målsmän uttala ett bestämt och kraftigt veto och i motsats till de sakkunnigas centralisationsprincip allvarligt göra gällande, att ifråga om förvaltningen av de ecklesiastika egendomarna, både skogarna och jordbruksdelarna, decentralisationsprincipen bör genomföras i huvudsaklig anslutning till den prästerlige sakkunniges reservation. Boställenas avkastning bör komma församlingarna till godo för bestridande av prästerskapets avlöning, Även en viss del av skogens avkastning, vilken i övrigt bör gå till kyrkofonden, borde komma vederbörande församlingar till godo, varvid särskilt de församlingar, som ha överskottsmedel i sina skogar, efter Kungl. Maj :ts omprövning i varje fall borde medgivas rätt till virke för prästgårds- och kyrkobyggnad. Det är rent orimligt, att pastorat med rika ecklesiastika skogstillgångar ej skulle kunna få en enda planka från den egna skogen för sagda ändamål. Kontraktsprosten B. G. Jonzon: Vad särskilt de församlingar angår, vilka äga rikligare skogstillgång på löneboställena, framträder det orättfärdiga i kommitterades finansieringsplan särskilt starkt. Under nuvarande finansiering ha dessa församlingar kunnat hålla sin uttaxering för prästlönerna nere till de 30 örena per bevillningskrona, i många fall även vid inrättande av nya präster-
256 liga tjänster. Enligt kommitterades förslag borttages denna förmån, och omständigheter kunna inträffa i händelse skogsfondens räntabilitet sjunker, att den kommunala beskattningen för prästlön stegras till en oanad höjd och icke håller sig vid vad kommitterade beräknat. Domprosten S. Carlson: Skyldigheten att avlöna de prästerliga befattningshavarna bör framstå såsom en församlingarnas och icke statens skyldighet, såsom det ju åligger församlingarna att bygga och underhålla kyrka och prästgård. Den föreslagna utjämningsskatten, som ingalunda får karaktären av församlingsbidrag i och med det, att den upptages på de kommunala debetsedlarna, är faktiskt en statlig skatt, som verkar i riktning mot den kyrkliga organisationens och förvaltningens förstatligande. Lönerna kunna lämpligen utbetalas till prästerskapet genom vederbörande pastorats gemensamma kyrkoråd, vilken anordning även i sin mån betonar samhörigheten mellan präst och församling; och gemensamma kyrkorådet kunde lämpligen hos domkapitlet begära eventuellt behövligt bidrag ur kyrkofonden. Kontraktsprosten C. Biilow: »Prästlönekostnaderna skola i princip helt utjämnas mellan de kyrkliga kommunerna.» Häremot är intet att invända. Men skulle icke denna utjämning kunna ske helt enkelt så, att till prästlön utdebiteras ett nödigt befunnet belopp? När överskott uppkomme i en församling, hade denna att inleverera överskottet till kyrkofonden, som hade att utbetala till den församling, där underskott uppstode, vad denna behövde. Normalutdebiteringen borde i så fall måhända sättas något högre än den som de kommitterade ansett behövlig. Inga bärande skäl ha anförts för att lönerna skola utbetalas av kyrkofonden. Varför denna statsbyråkratism ? Det är en församlingssak först och främst att sörja för att en präst finns och underhålles. Att lokalförsamlingen ej ens skall få handhava uppbörden och utbetalningen av lönerna, rubbar en av ålder hävdad uppfattning av prästen såsom församlingens tjänare samt synes vara ett mindre tilltalande ingrepp i en församlings själwerksamhet inom folkkyrkan. Förutom det att det tenderar att giva prästen en ställning såsom ämbetsman. Kontraktsprosten A. Karlsson: Beträffande utbetalningen av lönerna anser jag, att detta fortfarande bör ske genom församlingens kyrkoråd. Uppfattningen att prästen är församlingens tjänare får icke rubbas, och känslan av samhörighet härvidlag icke försvagas, vilket utan tvivel skulle bli förhållandet, om nämnda utbetalning skulle verkställas av någon mera central myndighet. Kontraktsprosten A. F. Klefbeck: Vad beträffar nya finansieringsplanen med dess enkelhet, enhetlighet och likformighet för hela rikets prästerskap, så förtjänar den förvisso, enligt min mening, det största lovord, icke minst om avseende fästes vid å ena sidan den föreslagna utjämningen av den nu rådande orättvisa skattetungan i förevarande fall för de olika pastoraten, av vilka nu somliga hava att till prästerskapets avlöning utdebitera 20 öre, andra t. ex. 30, 40, 50 eller 60 öre per skattekrona, varvid pastoratens svårskötsel eller storlek ingalunda äro utslagsgivande, och å andra sidan den allt annat än oväsentliga skattelindring, som enligt förslaget skulle komma ett stort flertal församlingar — 92.4 procent — till godo. Hela löneutbetalningssystemets avskiljande från direkt beroende av såväl lönebostället som andra inom församlingen möjligen förefintliga avlöningstillgångar, och grundande istället uteslutande på en från ett enda håll utgående kontant avlöning, innebär, så vitt jag kan finna, ett mycket förtjänstfullt moment i de sakkunniges betänkande. Ty att, som det sagts, kyrkans bestånd skulle kunna rent av äventyras, om dess prästerskap icke längre, som hittills,
257 finge sin lön helt eller delvis genom församlingarna, är enligt min tro ingalunda att befara. Tvärtom är jag övertygad, att församlingarnas kärlek till kyrkan och sitt prästerskap skulle bliva väsentligt rikare, om de bleve befriade från omaket och olägenheten av att, som nu är fallet, vara nödsakade, utöver den lagliga utdebiteringen av 60 öre, årligen upplåna och förskottera, för ett halvt år eller i en del fall för ännu längre tid, sitt prästerskaps avlöning. Jag har stora tankar om vår kyrkas egen inneboende och självbevarande kraft, men jag har också, och helt visst många med mig, en ej så särskilt angenäm kännedom om verkliga förhållandet ifråga om prästlöneutbetalningarna i landsförsamlingar från kyrkoråden — och länsstyrelsen — och misstämningen därvidlag är ingalunda att förvånas över, som det n u i många fall är ställt med tiden för inkomsternas inflytande till prästlönekassan. Kontraktsprosten C. R. Sundell: Prästernas avlöning icke av församlingen utan uteslutande av centrala myndigheter skulle väsentligen rubba hela den nuvarande inställningen. Prästen bleve inför församlingen icke längre en dess tjänare utan en statetjänare, och ett månghundraårigt band mellan pastor och hans församling bleve härmed, utan tvivel till obotlig skada för det kyrkliga livet, avslitet. I former, som utbildat sig under århundraden, ligger gömd en psykologisk verklighet, som ej bör kränkas för blott förenklingsändamål. Församlingsbegreppet har i vår kyrka varit det primära, ur vilket kyrkan vuxit fram, en förändring av denna art skulle sönderslita det organiska sambandet mellan båda och införa en automatisk struktur av det hela. Kan ej — även med tillämpning av en kyrklig skatteutjämning — församlingen behållas vid sitt huvudmannaskap i detta avseende? Och skulle ej ett organ kunna skapas, som vore i stånd att uppgöra den årliga budget, som vore behövlig för att bestämma de olika parterna av bidrag från kyrkofond och församlingar? Den uppgiften synes ej vara oöverkomlig för de i det kamerala väsendet invigda. För den svenska kyrkans skull kunna vi ej annat än yrka härpå såsom ett oeftergivligt villkor för en nyreglering, som ej tillika skall verka som en omstörtning. En skatteutjämning av församlingsbidragen torde måhända kunna genomföras med sikte på den kommunala skattebördan i dess helhet och ej blott skattebidragen till det kyrkliga arbetet, men i så fall måste förslaget i väsentliga punkter läggas om. Om till prästlön av församlingarna utdebiterades ett nödigt befunnet lika belopp samt i vissa församlingar överskott levererades till kyrkofonden, som hade att därav överlämna det erforderliga till de församlingar, där underskott uppkomme, så vore ju en önskvärd utjämning av skattebördan till prästavlöning vunnen. För den relativa rörlighet, som i det föregående påyrkats, torde det vara nödigt, att denna normalutdebitering sattes något högre, än som vid den av kommitterade använda, stränga schematiseringen ansetts nödvändig (t. ex. 30 öre per »skattekrona»). Och skulle därvid i början uppstå något Överskott, så är ju ej heller ett sådant uteslutet beträffande avkastningen av skogarna, och å andra sidan föreligga och uppkomma andra kyrkliga krav av så allmän art, att deras tillgodoseende genom kyrkofonden måste anses tjäna ett allmän-kyrkligt behov. I varje fall torde väl en så beskaffad myndighet kunna skapas, som vore i stånd att överblicka och reglera den centrala kyrkliga hushållningen. Kontraktsprosten T. Nelson: Såsom en huvudanmärkning må nämnas, att förslagets antagande synes medföra kyrkans förstatligande, en fara som ur kristlig och kyrklig synpunkt bör på allt sätt förebyggas. 17—010252
258 Av ålder har prästen varit och betraktats såsom församlingens tjänare och avlönats av densamma. Prästgården med dess jord och skog har varit församlingens kyrkliga egendom, i de allra flesta fall upplåten för sitt ändamål antingen av församlingen eller av enskilda och endast i få fall av staten. Ända till den genom 1910 års lagstiftning inträdda nya löneregleringen hava prästerna själva brukat eller utarrenderat sina löneboställen. Enligt kommittébetänkandet skulle prästernas löner komma att helt utbetalas genom vederbörande myndigheters försorg och löneboställena ställas under domänstyrelsens förvaltning, varvid församlingarna icke skulle få något nämnvärt inflytande vare sig ifråga om boställenas utarrendering eller beträffande tillsynen över desamma. Även om prästerna skulle helt och hållet avlönas med kyrkliga medel, skulle de dock i det allmänna omdömet lätteligen komma att betraktas såsom huvudsakligen statstjänstemän, och den kyrkliga jordegendomen, även om den av domänstyrelsen bokfördes såsom en särskild avdelning, anses såsom kronoegendom. Om också dylika uppfattningar kunde sägas vara oriktiga, skulle de dock säkerligen komma att verka högst menligt på den kyrkliga samfundsandan i allmänhet och i synnerhet på förhållandet mellan pastor och hans församling. E t t dylikt slitande av ett månghundraårigt band torde varken vara önskligt eller behövligt. Nog torde väl hädanefter lika väl som hittills utbetalningen av prästernas löner kunna ske genom församlingarna, sedan av vederbörande myndigheter lönebeloppen och församlingsbidragens storlek fastställts. Det erforderliga tillskottet från kyrkofonden, arrendeinkomster med mera inbegripna, borde väl lika lätt som hittills kunna beräknas och erhållas. Avlöningen till folkskolornas lärarepersonal bestrides och utbetalas j u på liknande sätt utan särskilda svårigheter. Kontraktsprosten K. T orenfält: De sakkunnigas förslag synas ägnade — åtminstone i vissa delar — att upplösa det urgamla sambandet mellan prästen och hans församling, vilket samband dock innesluter ideella värden av omistlig art. Församlingens huvudmannaskap för prästen ifråga om avlöning med mera bör därför enligt mitt förmenande bibehållas. Kontraktsprosten O. Elmers: Kyrkofonden skulle utbetala alla löner och för lönebeloppens fyllande skulle utgå en statlig skatt, vilken förklädes till kommunalskatt genom att upptagas på de kommunala skattesedlarna i stället för på kronodebetsedeln. Därigenom skulle de särskilda församlingarna berövas rätten att på kyrkostämman bestämma belopp som erfordras för avlöning av pastor naturligtvis med hjälp från kyrkofonden. Det intresse, som en församling nu i stort sett visar för sin präst, skulle avtrubbas och en församling skulle även på grund härav kunna komma att betrakta prästen som en annan statlig ämbetsman, vilket vore för kyrkan olyckligt. Kontraktsprosten E. Hagwall: E t t synnerligen lyckligt grepp är, att prästlönekostnaderna skola i princip helt utjämnas mellan de kyrkliga kommunerna. Även detta förslag kan man efter nödiga ändringar vilja hava lagfäst. _ Kontraktsprosten C. A. Högländer: Enär det prästerliga arbetet till väsentlig del utgöres av förandet av civilregistret med allt vad därtill hörer oeh i verkligheten omfattar sådant, som är mer av statlig och kommunal än av kyrklig beskaffenhet, så synes det mig, då fråga är om utredning rörande prästerskapets avlöning, vara tillbörligt att ersättning för sådant arbete lämnas genom bidrag av statsmedel och icke enbart med medel, som avse kyrklig och andlig verksamhet. Härmed- sammanhänger ock kostnadsfrågan för erforderlig
259 skrivhjälp, vilken till lika del bör utgöras av kyrkofonden, staten och kommunen. Kontraktsprosten A. Ekberg: Avlöningarna till prästerskapet för deras utförda arbeten böra rättvisligen bestridas ej blott ur kyrkofonden och av församlingarna utan även av dess 3 :dje arbetsgivare, staten proportionsvis. Kontraktsprosten K. G. Borg: Då kyrkofonden till sin natur är sådan att den har att främja kyrkliga ändamål, synes det vara rättvist, att ersättningen för de mångskiftande arbeten, som prästerskapet utför för statliga ändamål, bestridas av statsmedel. Kontraktsprosten C. A. Johansson: Vid de undersökningar rörande äganderätten till dessa skogar och boställen, som företagits i en del län, har man funnit, att dessa egendomar i ett fåtal fall upplåtits av kronan, då däremot flertalet av dem antingen donerats av enskilda till viss bestämd församling eller också inköpts av socknemännen själva. Klart är i varje fall, att avsikten med donationen eller inköpet alltid varit, att dessa egendomar skulle tillföra församlingen en förmån, och att denna skulle användas såsom bidrag till avlöning av församlingens eget prästerskap. Att denna förmån skulle vara avsedd att komma en helt annan landsända till godo, kan bestämt bestridas. Kontraktsprosten J. Johansson: Prästen komme efter den föreslagna reformens genomförande att väsentligen bliva en statstjänsteman och förbindelsen mellan honom och den lokala församlingen bliva ytterst löslig. Men denna förbindelse är ju så viktig, att den om möjligt bör förstärkas. Skall vår kyrka utvecklas till en verklig folkkyrka, måste utvecklingen gå i motsatt riktning mot vad de sakkunniga tänkt sig, och folkkyrkotankens linje synes mig vara den enda lyckliga. Domprosten E. Berglund: Då boställsväsendets och finansieringens problem höra nära tillsammans, bör frågan om finansieringen göras till föremål för en förnyad utredning med hänsyn till möjligheten och lämpligheten att i närmare anknytning till det väsentliga i 1910 års lagstiftning på området finna en lösning. Det värdefulla i de sakkunnigas förslag rörande finansieringen är utjämningen av prästlöneskatten. En sådan utjämning i större omfattning än nu är berättigad och rättvis. Nackdelen i förslaget ligger däri, att de band som binda prästen även ekonomiskt tillsammans med pastoratet till stor del avskäras. Om en anordning kunde åstadkommas, som förenade nödig skatteutjämning med förankring av lönernas finansiering på lokal grund, vore vinsten synnerligen stor. Kontraktsprosten J. L. Törnblad: Mot förslaget till avlöning av kyrkoherdar med flera är intet att anmärka, ehuru man ej kan låta bli att tänka på, huru präst och församling sedan urminnes tider haft mycket, ja nästan allt gemensamt och församlingen varit van att även avlöna prästen, och därföre måste man undra, om det är riktigt välbetänkt att, såsom sker i betänkandet, utestänga församlingen från den hävdvunna rätten och plikten att deltaga i prästens avlöning. Kontraktsprosten A. Stenström: Gärna må medgivas, att ändring mot förenkling är behövlig, men mig synes de sakkunnigas förslag tendera mot förstatligande. Alla lönemedel skola samlas i kyrkofonden, som skall förvaltas av statskontoret. Vad är då kyrkofonden? E n penningsumma. Dock förmenas den skola vaka över, att alla tillgångar skötas bättre än domkapitel och kyrkoråd, så allt måste dit. För mig synes det bli statskontoret, d. v. s. statens ämbetsverk, som inga kyrkliga myndigheter, vilka dock representera intressenterna.
260 ha någon rätt att kontrollera. Fast de sakkunniga säga det vara ett oavvisligt krav, vill jag dock sätta ifråga, om domkapitlen och kyrkoråden ha laglig rätt att lämna ifrån sig förvaltningen av lönemedel, som donerats till bestimda kyrkoroch församlingar. Sedan alla fasta inkomster tagits i bruk, skall bristen i det årliga avlöningsbeloppet fyllas genom kommunal beskattning att utgå lika i alla pastorat på det kommunala skatteunderlaget. Här måste avses det kyrkliga skatteunderlaget, som skiljer sig från det kommunala i fråga om dissenters. Än större blir skillnaden, om förslaget om fritt utträde blir lag. E t t förbiseende måste de sakkunniga gjort sig skyldiga till då de föreslå pastoratens bidrag till den summa, som är så eller så många öre per skattekrona. Den summan erhålles aldrig, ty restantier och avskrivningar förekomma alltid. Skall en bestämd summa från pastoraten erhållas, måste den bestämmas och inte skattesatsen med bestämda öre per skattekrona. Den få de kommunala eller rättare de kyrkliga stämmorna eller fullmäktige bestämma. Utbetalningen av prästerskapets löner genom kyrkoråden enligt nuvarande ordning har sina svårigheter, beroende på, att inkomsterna komma in för sent. Sakkunnigas förslag om utbetalning genom domkapitlet direkt till varje präst är bättre och enklare, fast det ökar nämnda myndighets arbete. Enkelhet avses, men lyckas ej alltid. Här i Trollhättan komma väl prästerskapets löner att täckas av församlingsavgifterna. De kunde ju då enklast utbetalas till tjänsteinnehavarne och kvittona skickas till kyrkofonden. Enligt förslaget skola de redovisas till länsstyrelsen och därefter till statskontoret, sedan till domkapitlet och utbetalas av domkapitlet till prästerna. Enkelt blir det på papperet vid centralisering, men i praktiken mångskriveri, byråkratisering. Kontraktsprosten H. Östergren: Vad avlöningen beträffar, synes förslaget i den delen vara rätt väl avvägt; dock anvisas, enligt min uppfattning, förslaget om församlingsavgifternas förvaltning och om lönernas utbetalande en onödig omväg. Då uppbörden av bemälda avgifter fortfarande skall vara anförtrodd åt kommunalnämnderna i de särskilda församlingarna, torde det vara lämpligast, att de fortfarande ingå i en för varje pastorat befintlig prästlönekassa och att för dennas räkning av respektive pastorats kyrkoråd rekvisition av de medel, som äro erforderliga utöver de, vilka inflyta genom merberörda avgifter, göres hos förvaltningen av kyrkofonden och att, om de uppburna församlingsavgifterna ej åtgå till det egna prästerskapets avlöning, överskottet genom kyrkorådet levereras till kyrkofonden. — Arrendeavgifterna för boställena må ingå till kyrkofonden, så ock de fonder, vilkas räntemedel skola användas till prästerskapets avlöning och vilka nu förvaltas av kyrkoråden. Förvaltare av prästlönekassa, vilken, såsom nu, bör utses å vederbörande pastoratsstämma, skulle utbetala till prästerna den månatliga avlöningen. — Då genom bifall till den Ihrmarkska reservationen domkapitlets göromål nog skulle ökas, synes mig ej lämpligt att pålägga kapitlet besväret med denna så ofta återkommande utbetalning till stiftets samtliga präster. Kontraktsprosten P. G. Bjerkander: Om hela avkastningen av ecklesiastika boställen och skogar hopsamlas i kyrkofonden för bestridande av samtliga prästlöner med mera, förlora pastoraten mer och mer det intresse de ännu möjligen äga för sina ecklesiastika boställen. Den sänkning av församlingsavgifter till prästerskapets avlöning, som de sakkunniga ställa i utsikt, kan ändå åstadkommas. Liksom det vid nu gällande lönereglerings ingång i lag fastställdes, att församlingsavgifter skulle utgå med högst 6 öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor av pastoratets hela inkomstbelopp, så kan
261 vid ny lönereglering församlingarnas bidrag fastställas till det lägre belopp, som högst behöver uttaxeras, vilket nu till följd av kyrkofondens ökade bärkraft kanske kan sättas till 3,5 å 4 öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor d. v. s. 35 a 40 öre per skattekrona. Det är ingalunda nödvändigt, att hela avkastningen från de ecklesiastika boställena jämte övriga avlöningsförmåner hopsamlas i kyrkofonden för att åstadkomma viss sänkningav församlingsbidragen till prästerskapets avlöning. Intet hindrar, att varje pastorat även hädanefter från kyrkofonden mottager vad som erfordras till avlöning av församlingens prästerskap utöver församlingsavgifter och pastoratens egna lönetillgångar. Kontraktsprosten J. Marino: Den av de sakkunnige föreslagna skatteutjämningen mellan pastoraten i avseende på prästlönebesväret torde lämpligen vinnas på annat sätt än det föreslagna. Genom lägre debitering å de ekonomiskt svagare pastoraten sker sådan utjämning, och olämplig kapitalbildning i kyrkofonden undvikes. De erfarenheter, som vunnits under nu pågående lönereglering, visa, h u r u utdebitering bör ske, för att nödig utjämning må komma till stånd. De sakkunniges förslag, att avlöningsmedlen skola i sin helhet — med undantag av avkastningen av vissa donationshemman — inlevereras till kyrkofonden, och att lönen, reseersättningen med mera utbetalas till vederbörande befattningshavare genom domkapitlen, bör vinna beaktande vid antagande av ny prästlöneregleringslag. Kontraktsprosten G. T. Lundblad: Jag beldagar, att, i vad avlöningssättet angår, det sista personliga bandet mellan församling och präst skulle komma att lösas. Det är en faktor av psykologisk betydelse, som även en lagstiftning synes böra taga hänsyn till. Kontraktsprosten E. Beskow: Bestridas kan ej, att förslaget är praktiskt och enkelt ävensom att det innebär en åtminstone skenbar rättvisa. Då det gäller prästlönebesväret, skall den ena församlingen icke behöva åsamkas tyngre bördor än den andra. Men den känsla av samhörighet, som funnits mellan präst och församling, kommer, om förslaget blir lag, att väsentligen försvagas. Det blir icke längre församilingen, som avlönar honom utan kyrkofonden. Visserligen har i de flesta landsförsamlingar kyrkofonden allaredan fått kraftigt bidraga till prästerskapets avlönande, men församlingsavgifterna tillika med de tillgångar, över vilka varje församling förfogat för sina prästers avlönande, ha dock i första rummet tagits i anspråk. Med det nya förslaget skulle prästen komma att stå i avlöningshänseende liksom i så många andra fall rätt och slätt såsom en tjänsteman och den uppfattningen vinna stöd för sig, att kyrkan är ett ämbetsverk. Med de nuvarande förhållandena råder en ojämnhet mellan stad och land i den beskattning, som sker för prästlöneändamål. Uttaxeringen på landsbygden är i regel avsevärt högre än i städerna. Förslaget, som gynnar landsbygden på städernas bekostnad!, syftar till att skipa rättvisa. Men rättvisan blir, som ovan nämnts, huvudsakligen skenbar. I de flesta städer, särskilt i de större, uppkomma behov, som måste tillgodoses och för vilka församlingens offervillighet i stor utsträckning tagits i anspråk. De flesta om icke alla av huvudstadens församlingar ha sålunda genom uttaxerade medel anskaffat församlingshus med förutom bostadsvåningar för prästerskapet och expeditionslokaler även lokaler för den fria kyrkliga verksamhet, som bedrives inom församlingarna. Borås församling planerar uppförandet av ett sådant församlingshus, vilket beräknats komma att kosta cirka 400,000 kronor. Församlingen har
262 helt nyligen inköpt ett mindre församlingshus, beläget i ett arbetarekvarter, för 23,000 kronor samt har förut ett liknande i en annan stadsdel. Den har därjämte underhållsskyldighet för två sommarhem, som stå till de kyrkliga ungdomskretsarnas förfogande. För det kyrkliga ungdomsarbetet utbetahr den årligen genom skattemedel omkring 4,000 kronor, vari dock icke inbeiäknas kostnaderna för biblar åt nattvardsbarnen. För diakoniändamål offra: den nära 30,000 kronor om året. Enligt uppgifter från de till Ås kontrakt hörande pastoraten finnes inom kontraktet ingen församling, som uttaxerar ett enda öre för kyrkligt ungdomsarbete och endast ett pastorat, inom vilket uttaxering sker för avlönande av en församlingssyster. Skulle städerna tvingas att deltaga i avlönandet av landsbygdens präster, så torde tänligen säkert offervilligheten, då det gäller främjandet av den fria kyrkliga verksamheten inom stadsförsamlingarna, komma att härpå bli lidande till oberäknelig skada för det kyrldiga livet i vårt land. Jag måste därför uttali den bestämda önskan och förhoppningen, att icke de sakkunnigas förslag på denna punkt må vinna stöd. Domprosten O. Norberg: Skatteutjämningsprincipen motiveras därmed, att »den historiska utvecklingen av statskyrkosystemet, sådant detsamma tagit form i vårt land, lett till ett dominerande statligt inflytande på prästlöneväsendet och på den kyrkliga organisationen i allmänhet» (s. 214). Nyssnämnda princip är ett tidens barn och har redan börjat vinna insteg på olika områden. Behovet av att på föreskrivet sätt tillämpa den med avseende på prästlönebesväret är däremot icke ådagalagt. I viss mån äger redan en utjämning rum som visat sig ganska tillfredsställande. Försöket att ytterligare förstatliga prästlöneväsendet måste därför avvisas. I samband med skatteutjämningstanken står förslaget att centralisera de kyrkliga lönetillgångarna och uppsamla dem i kyrkofonden. Sant torde nog vara, att pastoraten för närvarande visa föga intresse för en förmånlig placering av lönetillgångarna eller för en ekonomisk förvaltning av löneboställena. Om nu en ändring i lagstiftningen skall äga rum, bör den icke beröva församlingarna det inflytande de kunna ha i berörda hänseende, utan snarare bör denna gå i den riktning att den väcker intresset och skärper ansvarskänslan. En fortsatt utredning bör därför följa antydda linje. Kontraktsprosten S. Ekström: Här må anmärkas det oriktiga att kyrkofonden skall bibehållas vid sitt nuvarande belopp, kanske för att sedan konfiskeras till staten. Jag ansluter mig till ett uttalande, att uttaxeringen i pastoraten sänkes till 2 öre vid första taxeringspunkten och, om detta jämte arrendebidragen ej räcker till lönen, ytterligare 3 öre. Jag yrkar, att församlingarna fortfarande få själva direkt avlöna sina präster. J a g yrkar, att pastoraten fortfarande må äga rätt till löneboställsavkastningen. Kontraktsprosten G. Hogner: Mot en centraliserad förvaltning — dock icke statlig —-- vore mindre att anmärka, om här vore fråga om en den enhetliga kyrkans egendom. Men så är icke förhållandet. De prästerliga lönetillgångarna äro de enskilda lokalförsamlingarnas tillhörigheter, givna eller förvärvade för visst ändamål. Utan att göra våld på detta förhållande lärer ingen centralisering kunna ske på det kyrkliga området i den omfattning, som här ifrågasattes, lika litet som på det kommunala. Den kyrkliga egendomen är lika fast
263 grundad som någonsin den kommunala, ja, fastare för så vitt den äldre hävden har något att betyda. Man kan på goda grunder bestrida, att den svenska kyrkan är en i detta ords vidaste betydelse statskyrka, även om statera betjänar sig av kyrkan såsom sitt organ i flerfaldiga hänseenden. Men skulle det nu framlagda förslaget bliva lag och därmed all den kyrkliga egendomen lagd under statliga organ, kammarkollegiet, domänverket och statskontoret, då först bleve och vore kyrkan en fullständig statsinstitution. Det föreliggande förslaget går sålunda långt utöver ekonomiska åtgärder. Det komme att förvandla hela kyrkans karaktär. E n sådan åtgärd har dock icke legat i sakkunniges befogenhet att föreslå. Man har velat vidtaga den påtalade åtgärden för att åstadkomma en skatteutjämning, varav skulle följa, såsom det heter i sakkunnigeutlåtandet, sid. 350, »en betydande förskjutning till landsbygdens fördel». — En skatteutjämning är god, men den måste vara rättvis och vara en utjämning på alla och allas områden och ej fast mer gynna den ena på den andras bekostnad. Det sistnämnda har skett i de sakkunniges förslag. Man tager från den ena parten dess rättmätiga egendom och giver åt den andra och det t. o. m. om den senare är i skattehänseende för övrigt vida fördelaktigare ställd än den förra. J a g tager ett exempel från en av mina egna församlingar. Nyköpings stad har för närvarande en utdebitering av 9 kronor 50 öre per 100 kronors bevillning, men ensamt den västra församlingen måste avstå till kyrkofonden räntan på expropriations- och jordförsäljningsmedel av 176,434 kronor samt dessutom arrendemedel för ängar i Bergshammar anslagna till lön åt komminister i staden, 200 kronor, d. v. s. årligen en summa av mellan 8,000 och 9,000 kronor, och detta för att åstadkomma en »förskjutning till landsbygdens fördel», en landsbygd som har församlingar med så låg beskattning som ända ned till 5 kronors utdebitering. De flesta städer, med undantag av Stockholm och Göteborg, torde hava betydligt större och därför mera tryckande skatter än ett flertal landskommuner. Sakkunnige föreslå detta förhållandes icke endast bibehållande utan också utvidgning. En verklig utjämning kan icke åstadkommas utan samtidigt med en effektiv kommunal utjämning. Men hur en sådan utjämning skall kunna åstadkommas utan upphävande av i grundlagens § 16 försäkrade äganderätt är icke lätt att säga. En sådan utjämning torde icke kunna rättvisligen genomföras utan att all egendom, enskild så väl som offentlig, blivit socialiserad. Men då har också det nuvarande samhällsskicket blivit upphävt. Det förutsattes, att under vissa villkor en församling skulle kunna få rätt att återköpa sin egen jord, således betala pengar för en sak som man med köp- eller gåvorätt redan äger. Kontraktsprosten A. Quist: Från de sakkunniges synpunkt tycker jag det är inkonsekvent föreslå, att det fyllnadsbelopp, som riksdagen bestämmer skall utgå av församlingarna till prästlöner, skall uttagas såsom kommunalutskylder, då det faktiskt blir en statsskatt. Och förslaget blir än mer märkligt när de sakkunnige själva (sid. 223 slutet av första stycket) säga: »Riksdagen har också vid olika tillfällen avböjt framställda förslag om prästlöneväsendete indragande under statsregleringen.» Jag har om kyrkofonden en helt annan mening än den de sakkunnige ha. De säga, att den är att anse som uppsamlad skatt (sid. 210 nederst), såsom kapitaliserad kyrkligt-kommunala skattemedel (sid. 274). För så vitt jag förstår gäller detta blott den summa 6,908,673 kronor 89 öre som vid kyrkofondens bildande överfördes från den gamla prästlöneregleringsfonden, allt. vad
264 som senare tillförts kyrkofonden är ej skatter utan idel avkomster från den kyrkliga jorden: arrenden, lägenhetsavgälder, räntor och skogsmedel. Jag är fullt ense med de sakkunnige, när de (sid. 210) säga att anhopningen i kyrkofonden strider mot de principer, som allmänt följas, då det gäller disposition av sådana medel, och hade väntat att de framlagt förslag i enlighet härned. Jag anser att kyrkofonden så småningom bör försvinna, att dessa kyrcans medel böra användas till kyrkliga ändamål under den generation, som sanlat den, och inte kapitaliseras för att komma efterföljande generationer tilkodo. Och vad finnes för garanti att så sker? Om kyrkan skiljes från staten, tror väl någon, att kyrkan får behålla kyrkofonden? Man talar om Gustav Vasas reduktion av kyrkogodsen ; kyrkan fick då åtminstone behålla prästgårdarna. Nu kallas det inte reduktion, när man tager något från kyrkan, nu skei det på ett finare och lagligt sätt, nu beslutar riksdagen helt enkelt, att staten skall taga hand om det eller det, och man kan nog ganska visst förutse, att en :'ond på 50 miljoner kronor är alltför lockande att i händelse av skilsmässa mellan stat och kyrka lägga under staten för att därmed bidraga till deras avlöiing, som då skulle övertaga den civila bokföringen, som prästerna nu utan ersättning fullgöra åt staten. När frågan om ersättning för bestyret med folkbokföringen var uppe i riksdagen 1908 med anledning av en då väckt motion om skattereducering för dissenters, verkställdes en uträkning av kostnaderna för civilbokföringen av den kommitté, som förberett ärendet. Kommittén fann, att om man överflyttade civilbokföringen från prästerskapet till andra tjänstemän, skulle hälften av församlingens avgifter till prästerskapet knappast förslå till dessa nya tjänstemäns avlöning; i själva verket skulle summan ej räcka till större lön än 1,800 kronor, och för denna lön kunde för uppgiften kompetent person icke ippdrivas. På dessa skäl räknade man med att minst hälften av skatterna till kyrkan ginge åt för att täcka omkostnaderna för civilbokföringen. Sedan dess har, såsom jag redan erinrat om och de sakkunnige även vitsordat (sid. 155), lagstiftningen tillfört prästerna en avsevärd ökning i deras administrativa åligganden, så att nu tydligen mer än hälften av skatterna till kyrkan kan beräknas åtgå till kostnaderna för civilbokföringen. Härtill bidrager staten med — intet! Kontraktsprosten K. Leijonhufvud: Då jag icke kan underlåta att hava den uppfattningen, att det var olyckligt, när de svenska prästgårdarna år 1910 frånskildes prästernas förvaltning, kan jag helt naturligt än mindre gå med på sakkunniges förslag om att även församlingarna fråntages ägande- och förfoganderätten till gårdarna och staten inträder såsom herre och husbonde. Nej, låt de enskilda pastoraten få ett levande intresse av gårdarnas rationella och ekonomiska skötsel genom att de få förfoga över deras avkastning, och gårdarna själva skola vinna betydligt därpå, på samma gång förvaltningen av dem skall bliva till sina kostnader minimal. Visserligen kan vid första påseende en över hela landet sig sträckande utjämning av församlingsavgifterna synas lockande, men det är ingalunda säkert, att härigenom just de skattetyngda kommunerna bliva hjälpta. Södertälje till exempel med sina nu utgående 9 kronor 80 öre per skattekrona får icke en lindring utan en ökning med 10 öre per skattekrona. För övrigt håller jag före, att det icke är en Idok politik att i för hög grad från kommunerna avlyfta ansvaret att genom klok omtanke inom de egna gränserna hålla utgifterna och därmed skatterna nere.
265 Kontraktsprosten C.-G. Eckerberg: Vi äro allt fortfarande församlingspräster och vi må då även avlönas som hittills av och genom de församlingar, där vi var och en tjänstgöra. Kontraktsprosten A. Hedwall: Det torde icke kunna förnekas, att församlingarna som rätte ägare innehava så gott som alla landets kyrkoherdeboställen och därtill även en stor för att icke säga större delen av dess komministersboställen. I detta sammanhang må även erinras om den möda och de uppoffringar, som såväl prästerskapet som församlingarna nedlagt på förenämnda boställens odling och bebyggelse. Någon har, och detta icke utan skäl, med tanke på innehållet i de sakkunnigas betänkande nämnt ordet »konfiskation», och man undrar, vad folk skulle säga, om någon gång i framtiden »sakkunnige» skulle komma på den idén att föreslå reduktion till staten av den genom skattemedel eller donationer förvärvade fasta egendom, som tillhör den borgerliga kommunen, vilken ju har framgått ur den kyrkliga. Helt visst skulle ett sådant förslag icke mottagas med någon större entusiasm. Och när de sakkunniga framhålla, att den nya ordningen skulle vara nödvändig i och för skatteutjämning, så kan ju också denna tanke vid ett ytligt övervägande vara nog så tilltalande och riktig, men tänker man närmare efter, skall man finna, att den är varken det ena eller andra, ty följden skulle bliva, att vissa kommuner, som nu ha hög utdebitering, få denna ytterligare ökad, under det däremot andra, som nu ha låg utdebitering, få denna ytterligare sänkt, och dessutom kan det väl icke vara riktigt rätt att taga från den ena församlingen och giva till den andra av en egendom, som under tidernas lopp med stora mödor och med flit och sparsamhet sammanbragts. Som bekant förefinnes ju redan nu mycket litet lokalt intresse för prästlöneboställenas ändamålsenliga förvaltning, en av de viktigaste orsakerna till deras ringa avkastning, men om de sakkunnigas finansplan skulle komma att genomföras, så skulle därigenom även den lilla återstod av lokalt intresse i förenämnda avseende, som ännu kan förefinnas, fullkomligt försvinna, och detta är också den viktigaste anmärkningen mot de sakkunnigas finansplan. Kontraktsprostarna V. Wiberg, C. Lönroth, C. G. Häger, H. Heimdahl och D. Forsner: Det ur kyrklig synpunkt äventyrligaste i sakkunnigeförslaget ligger utan tvivel i det ifrågasatta nya finansieringssystemet med dess centralisation och, låt vara indirekta, förstatligande av samtliga kyrkliga tillgångar, helst rättsgrunden för de sakkunniges förslag i detta avseende, med de konsekvenser som åtfölja detsamma, kan anses tvivelaktig. I själva verket torde det vara otvivelaktigt, att den av de sakkunnige åberopade rättsgrunden icke är hållbar. Härifrån och till de ecklesiastika fastigheternas och fondernas fullständiga indragning till statsverket är steget kort. Kontraktsprosten G. A. Johansson: Utredning bör verkställas, om ej det ekonomiska läget är sådant, att med en uttaxering av högst 40 och minst 20 öre per skattekrona jämte utdelningen ur kyrkofonden och löneboställenas avkastning dessa medel kunna vara tillräckliga för prästerskapets avlönande och det nuvarande systemet med nödiga ändringar i vissa enskildheter må kunna läggas till grund för finansieringsplanen även för en längre tid framåt. De skäl som därför från flera håll frambäras äro sådana, att de icke få eller kunna avvisas, och synes avsaknaden av en sådan utredning vara en så stor brist i det framlagda betänkandet, att denna brist måste avhjälpas genom en utredning.
266 Kontraktsprosten J. V. Lönnerblad: De sakkunnigas förslag i fråga om finansieringen tillstyrkes. Särskilt tacknämlig och beaktansvärd är principen om lika församlingsavgift per bevillningskrona för alla församlingarne. Fasthållandet vid principen att små och fattiga församlingar skulle betala mer till prästerskapet per bevillningskrona än folk- och fyrkrika kan ej anses önskvärt. Donationerna böra naturligtvis ställas utanför finansieringen i övrigt. Kontraktsprosten A. Ihrmark (en av de sakkunnige) : Beträffande den av mig avgivna reservationen rörande förvaltningen av den till prästerskapets avlöning anslagna egendomen tillåter jag mig att i ett avseende framställa ett tillägg till mitt förslag. Vid tal om pastoratens förvaltning av prästlönejorden har jag erinrat därom, att pastoraten böra av denna sin förvaltning åtnjuta en viss inkomst, varigenom deras intresse för egendomen ifråga skulle kunna väckas och bevaras. Rörande dispositionen av denna inkomst har jag icke framställt något förslag i det kortfattade utkast, som jag meddelat i min reservation. Jag önskar här få anteckna, att jag i detta avseende tänkt mig, att nämnda inkomst borde få användas till bestridande av de församlingsbidrag, som skola av pastoratet utgöras. Uttaxering skulle alltså förekomma endast beträffande den del av församlingsbidragen, som icke täcktes av den ifrågavarande inkomsten. Genom en sådan disposition av densamma vunnes, att prästlöne jordens ursprungliga syfte att direkt bidraga till den i pastoratet tjänstgörande prästens avlöning upprätthölles på ett konkret sätt. Kontraktsprosten J. Lindhoff: Det av sakkunniga utarbetade förslaget till löneregleringens finansiering finner jag för min del mycket tilltalande. Kontraktsprosten H. Tideström: Det av sakkunniga föreslagna finansieringssystemet är enkelt och har genom sin jämlikheteprincip något tilltalande. — Men en undersökning synes ock ha bort ske, huruvida icke finansieringen kunde hava byggts på 1910 års grundvalar med införande av en minimiuttaxering för alla församlingar och sänkande av maximiuttaxeringen. De starkare hade därvid fått vara med och bära de svagares bördor, och ändå skörda någon särskild fördel av fädernas uppoffringar eller kunglig ynnest i gångna tider, eller av egen kraftutveckling i närvarande tid. Kontraktsprosten L. A. Gustafsson: Hittills ha församlingarna i den svenska kyrkan fått behålla känslan av att de avlönat sina präster, berett dem bostad och bränsle. Detta icke oviktiga band mellan präst och församling synas sakkunniga vilja utplåna genom löneväsendets förstatligande: prästlönen skulle bli ett slags kronoskatt, om den än tills vidare komme att tagas upp bland kommunalutskylderna; en onödig nyhet under namn av »bostadskvot» skulle införas, och det fria bränslet, även där boställsskog av församlingen anskaffats, borttagas. Det har icke medfört avsevärda svårigheter att tillämpa det lönesystem av 1910, som vi nu ha: att lönen går genom kyrkorådet till prästen, att prästgården är prästens av församlingen fritt upplåtna bostad, och att prästen får hämta bränsle å boställets skog. Därför synes bäst vara att bliva vid senaste löneregleringens föreskrifter i dessa avseenden. Det förefaller, som vore det nu möjligt att inskränka uttaxeringen till 2 öre per 10 kronor i st. f. nuvarande 3 öre, och att i de församlingar, där detta jämte övriga inkomster icke förslår, stanna vid ett maximum av 4 öre per 10 kronor. Lika uttaxering på alla församlingar i riket genom ett slags kronoskatt — låt vara under annat namn — är ett icke rekommendabelt schabloneringsförslag, vilket för övrigt vore orättvist, emedan större summa inkomstkronor i
267 en kommun vanligen betyder, att i den kommunen utgifterna till skola och fattigvård äro större. Vidare: tag inte boställen och skogar från församlingarna, ty oftast äro de lokalförsamlingarnas välfångna egendom, och församlingarna komma helt visst att vaka över sin bättre rätt till dem gent emot kronan och domänstyrelsen. Därmed sammanhänger också ett annat krav: tag icke, såsom sakkunniga föreslagit, från församlingarna deras fonder, som nu kyrkoråden förvalta. Dessa fonder ha kommit från prästjorden eller boställsskogen och betraktas av församlingarna som dess egendom, varav räntan med rätta bör tillkomma församlingens prästlönekassa och icke kyrkofonden. Kontraktsprosten O. Boiling: Beträffande särskilt sekulariseringens vådor må desamma icke underskattas men icke heller överskattas. När det gäller kyrkans vara eller icke vara, spelar den ekonomiska sekulariseringen en underordnad roll i jämförelse med den pågående ödesdigra kulturella och moraliska sekulariseringen. De som ropa i högan sky om den ekonomiska sekulariseringens vådor påminna icke så litet om Sören Kierkegaards gumma, vilken framförallt inriktade sig på att rädda eldgaffeln, när stugan brann. Kontraktsprosten G. Ekström, med vilken kontraktsprosten A. G. Ericsson instämt: Det är isynnerhet genom att här sätta in sin kritik av 1910 års lagstiftning, som sakkunnige hoppas kunna omöjliggöra ett fortbyggande på 1910 års grund med dess i det hela kyrkliga egenart och relativa kyrkliga självständighet och bana väg för det förstatligande, som i strid mot det av statsrådet och chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet givna direktivet om alternativ varit deras enda mål och syfte. Endast i några få punkter, men dessa visserligen huvudpunkter, tillåter tiden, att jag belyser halten av sakkunniges kritik av 1910 års finansieringssystem. Sakkunnige påstå, att 1910 års finansieringssystem befunnits ohållbart. Beviset skulle ligga i påståendet, att beräkningarna från år 1910 blivit i grunden upprivna. Detta påstående åter baseras på det förhållandet, att utvecklingen fram till 1926 medfört en förskjutning i repartitionen beträffande prästerskapets avlöning. Enligt 1910 års finansplan beräknades, att utgifterna skulle bestridas till 40.2 procent med församlingsavgifter, 27.4 procent med arrenden, lägenhetsavgifter, räntor å lokala fonder samt skogsmedel och 32.4 procent från kyrkofonden. Men år 1926 hade en förskjutning ägt rum till resp. 57.7, 20.0 och 22.3 procent. Detta faktum rättfärdigar dock icke i minsta mån det vilseledande påståendet, att »grunden blivit uppriven». Ty 1910 års finansplan var icke grundad på ett så orimligt antagande som detta, att förhållandet 40.2:27.4:32.4 mellan bidragen från de tre nämnda källorna alltjämt skulle bestå oförändrat. De sakkunnige klaga vidare över att en del församlingar, och företrädesvis de ekonomiskt svagare, blivit för prästerskapets avlöning hårdare belastade än andra. Men detta var ju förutsatt, då statsmakterna beslöto 1910 års lagar. Och genom den lagstiftningen vanns vad i skattehänseende därmed åsyftades: en högst avsevärd lindring för de förut hårdast belastade församlingarna. För övrigt är ju belastningen även på andra områden, exempelvis för skolväsendet och fattigvården, hårdare för somliga församlingar än för andra, och det en vida större olikhet än olikheten i utdebiteringen för prästerskapets avlöning. Församlingsbidragsskyldighet till sitt prästerskaps avlöning har dock genom 1910 års lagstiftning hållits inom en bestämd gräns, ett maximum av 6 öre per tio kronors beskattningsbar in-
268 komst. Och detta maximum har av dem som beslutit lagen icke ansetts oskäligt, då medium av bidragsskyldigheten på jordbruksfastighet förut utgjorde 27.29 öre. Att under årens lopp en större andel i bidragsskyldigheten till prästerskapets avlöning fallit på församlingsavgifterna än på kyrkofonden, kommer för övrigt väsentligen därav, att de nya utgifter, som successive beslutats — tillfällig löneförbättring, dyrtidstillägg, reseanslag och nu senast den provisoriska tilläggslönen — uttagits i första hand av församlingarna inom ramen av de 6 örena och först sedan drabbat kyrkofonden, allt i överensstämmelse med nya riksdagsbeslutet. När de sakkunnige för att bevisa orättfärdigheten i 1910 års lagstiftning vidare påstå, att församlingarna genom utdebitering nödgats bidraga till kyrkofondens tillväxt, så vilar detta påstående på en konstruktion. Icke ett enda öre, som utdebiterats till prästerskapets avlöning, har ingått till kyrkofonden. Vart enda öre har åtgått till avlöning av församlingens prästerskap. Om somliga församlingars ökade ekonomiska bärkraft minskat deras rätt till bidrag ur kyrkofonden, är det svårt att förstå, att detta skulle innebära någon orättvisa. Genom besparingarna i fonden möjliggöres nu den allmänna nedsättning av maximiutdebiteringen för församlings bidrag till sitt prästerskaps avlöning, som jag nedan närmare skall ingå på. Utan att något som helst bidrag därtill uttagits av församlingar, har ock nu anslaget från kyrkofonden till emeritilöner kunnat fördubblas. I vida större utsträckning, än vad av sakkunnige föreslås, kan ock det nu till erkännande komna behovet av semester tillgodoses uteslutande genom anslag från kyrkofonden. Från kyrkofonden bör nu ock kunna utgå anslag — och även detta i större utsträckning, än vad av sakkunnige föreslagits — till bidrag åt församlingarna till skrivhjälp å pastorsexpeditionerna och prästen sålunda mera frigöras till att ägna sitt intresse och sina krafter åt församlingsarbetet. Att kyrkofonden vunnit den storlek, att från densamma kyrkliga behov i utsträckt omfattning kunna tillgodoses, är icke klandervärt. Skall något beträffande kyrkofonden klandras, bör klandret icke riktas mot 1910 års lagstiftning — uppkonstruerat är påståendet, att genom den verkställda utdebiteringen orätt tillfogats en del församlingar — utan mot dem som hållit igen, då kyrkomötet begärt eller annars velat begära bidrag ur fonden. Där hade dock, exempelvis, bort och kunnat ur kyrkofonden utgå det bidrag till arvode åt ordinarie präst såsom adjunkt eller vikarie, varom tre kyrkomöten avlåtit underdåniga skrivelser. Orättvisan däri, att i sådant fall adjunktstagaren skall betala allt och kyrkofonden intet, är så uppenbar, att biskop Gottfrid Billing, vilken annars sällan eller aldrig motionerade, väckte motion i denna sak vid 1915 års kyrkomöte. Motionären förklarade, att någon motivering icke behövdes för påståendet, att ersättning åt den ordinarie, som åtoge sig en extra ordinaries arbetsuppgift, är i sitt minimum orimligt för låg och i sitt maximum för ringa. Alla skäl talade för att även i detta fall avlöning borde utgå från kyrkofonden. Detta stridde ej mot utan vore ett stycke av det intresse, som kyrkofonden avsåge att tillgodose. På grund av ämbetsverkens motstånd blev kyrkomötets underdåniga skrivelse, tillkommen genom enhälligt beslut, resultatlös. Biskop Billing motionerade då på nytt i ärendet 1920. Kyrkomötet stod lika enigt på motionärens sida nu som förut, men skrivelsen blev av samma skäl som förra gången även nu resultatlös. Likaså 1925 års lika enhälligt fattade kyrkomötesbeslut. Och gå vi längre tillbaka: huru motarbetades icke av månhet om fondens
269 tillväxt de berättigade kraven på ökade anslag ur prästerskapets löneregleringsfond till de svagast avlönade kyrkoherdarna och komministrarna! Den 13 februari 1899 ingav jag underdånig framställning om snar löneförbättring åt de svagast avlönade kyrkoherdarna och komministrarna. Sällan har väl en bön till Konungen varit mer berättigad — detta erkännes åtminstone numera. Ty så usla voro dessas lönevillkor, att för icke mindre än 365 komministrar årslönen understeg 1,500 kronor och detta mångenstädes med så betydliga belopp, att hela årslönen med boställsavkastningen icke uppgick till mer än omkring 1,100 kronor, ja i många fall icke ens till 900 kronor. Och detta nödläge tryckte icke några få år allenast, utan årtionden. Ty det var då den period i befordringshänseende, då det i flera stift behövdes 20 tjänsteår för att nå tredje förslagsrummet till även ett av de minsta pastoraten — »1890-talets arma komministrar» har man kallat dem som då trycktes till jorden av den börda, som löneförhållandena, och icke minst skyldigheten att bygga och underhålla alla hus, i förening med den dåvarande stagnationen i befordran pålade dem. I den underdåniga framställningen, åt vilken uppvaktningen av en stor deputation från alla stift snart gav ökat eftertryck, anhölls icke om högre bidrag ur löneregleringsfonden än som behövdes för att höja minima av kyrkoherdars och komministrars löner, till resp. 3,000 och 1,800 kronor. Men tilldelandet av så stort bidrag åt komministrarna motarbetades av hänsyn till fonden, och det fick för deras del stanna vid 1,700 kronor. Den växande fondbildningen var dock, under dåvarande nödläge för en stor del präster, en verklig orättvisa. Förordningen den 11 juli 1862 hade icke ett ord om att avkastningen av boställen skulle undandragas den 50åriga löneregleringen. Den medgav i regleringens intresse, att avkastningen av viss kyrklig jord överflyttades från en till annan församling. Ett skolexempel är, att avkastningen av Karleby stom i Slöta församling av Skara stift i löneregleringen för Tillberga pastorat i Västerås stift tillades komministern i Hubbo. Denna form av överflyttning visade sig dock snart alltför opraktisk. Man fann, att avkastning, som befanns obehövlig för resp. församlings prästerskaps avlöning, borde tillsvidare innehållas, tills man under löneregleringsarbetets fortgång fick en överblick av behoven vid olika tjänster. Framställning härom gjordes med anledning av ett fall i Strängnäs stift. Kammarkollegium och statskontoret yttrade sig häröver den 27 december 1867: »fond borde bildas, men torde, så snart löneregleringen blivit fullständigt genomförd, komma att försvinna». »Fonden torde komma att försvinna» — naturligtvis därigenom, att de inflytande medlen, sedan behoven av lönetillskott överblickats, verkligen användes för sitt ändamål, d. v. s. så, att de fingo bidraga till att varje präst i överensstämmelse med lagens grundstadgande erhölle, så vitt möjligt, en anständig bärgning. Men snart fingo ämbetsverken ett annat intresse: intresset blev icke, att prästerna skulle få en anständig bärgning, utan det, att fonden skulle förvaltas så, att den växte. Man började, i strid mot sin egen riktiga ståndpunkt i utlåtandet den 27 december 1867, betrakta fonden som ett slags donationsfond med okränkbart kapital. Den satsen drevs, att icke mer än fondens årsinkomst finge för något år användas. I tillämpningen betydde detta, att man noga måste akta sig för att fatta något beslut om anslag från fonden, varigenom den på förhand beräknade årsinkomsten komme att överskridas. Om det med orätt så kallade kapitalet hette det: »Vad som krupit in i fonden, det tar man inte därifrån.» Resultatet av det gent emot det svagast avlönade prästerskapets
270 böner obarmhärtiga hävdandet av den principiellt olagliga ståndpunkten av prästerskapets löneregleringsfond såsom en donationsfond med okränkbar: kapital ledde till att en avsevärd del av prästerskapet under de 50-åriga löneregleringarnas tid icke fick från fonden de lönetillskott, som kunnat bereda cem i överensstämmelse med lagens grundstadgande en anständig bärgning. Hela systemet karakteriserades riktigt med orden: Fonden skall gödas, medan prcsterna svälta. Jag har ansett mig böra erinra om vart betraktelsesättet av fonden som en donationsfond då ledde. Detta icke minst med anledning av vad sakkunnige nu föreslå beträffande kyrkofonden. Det är fyra punkter, där sakkunniges förslag beträffande finansieringen måste principiellt förkastas, och en av dessa gäller kyrkofonden. 1. Sakkunnige föreslå, att kyrkofondens »kapital» skall bibehållas oförändrat. I ljuset av erfarenheterna av vart ett sådant förut icke lagfäst betraktelsesätt av kyrkofonden kan leda, då det gäller verkliga kyrkliga behov, måste detta förslag avvisas. Kungl. Maj :t har för sin del principiellt brutit med tendensen att omöjliggöra att vid behov även överskottet från ett eller flera föregående år får användas, då Kungl. Maj :t för 1920 års kyrkomöte framlade förslag till ändring av krigstidsunderstödslagen, medgivande användning jämväl av kyrkofondens kapitalökning efter den 31 december 1918. I kyrkomötet hälsades förslaget med glädje och tacksamhet såsom innebärande en för tillgodoseende avkyrkliga ändamål tacknämlig brytning med en praxis, som härför visat sig kunna utgöra ett betänkligt hinder. Att lagförslaget sedermera förelades riksdagen, av denna antogs och blev lag den 22 april 1921, visar, att icke heller riksdagen förordar såsom oeftergivlig en begränsning till kyrkofondens årsinkomst i fråga om fondens användning för lagligen godkända kyrkliga ändamål. 2. Ett annat förslag, som rör kyrkofonden, är förslaget beträffande tiondeavskrivningen.1 3. Sakkunniges förslag bryter hittills gällande grundregel, att varje församling själv skall avlöna sitt prästerskap. Denna grundregel har hittills alltid hävdate. Den har icke brutits, endast modifierats. Först genom 1862 års förordning, som medgav överflyttning från en församling till en annan av vissa avlöningstillgångar, och sedan genom 1910 års löneregleringslag, som byggde på såväl den gamla huvudregeln som på den modifikation därav, som kan uttryckas så, att varje församling avlönar sitt prästerskap i den mån sådant kan ske, utan att församlingen oskäligt betungas. Lagstiftarne ansågo år 1910, att en församling icke oskäligt betungades, ifall utdebiteringen till prästerskapets avlöning icke överstege 6 öre per 10 kronors beskattningsbar inkomst. Sakkunnige vilja göra gällande, att grundsatsen, att varje församling skall avlöna sitt prästerskap, redan blivit genom dessa modifikationer bruten. Men den står dock orubbad fast i det väsentliga, att allt vad av en församling utdebiteras till prästerskapets avlöning går till församlingens egna präster och att icke ett öre utdebiteras för att användas till bidrag till avlöningen av annan församlings prästerskap. Enligt sakkunniges förslag skulle utdebiteringen av Kungl. Maj :t årligen fastställas lika för hela riket. Prästerskapet skulle således väsentligen avlönas genom statsskatt. Faktum skulle icke omintetgöras därigenom att denna skatt i skyddande förklädnad skulle uttagas på kommunaldebetsedlarna. Det skulle göras slut på det förhållandet, att vad av varje församling utdebiteras till prästerskapets avlöning går till lönen åt församlingens eget prästerskap. 1
Se vidare nnder punkt 29.
271 Stockholm och Göteborg och en del andra, även landsförsamlingar, skulle betala betydande belopp till avlöningen av andra församlingars prästerskap. Knappast skulle de, som sålunda drabbades av denna nya skatteplikt, kunna känna den nya pålagan rättvis. Ensamt Stockholm med sina 11,584,060 bevillningskronor av hela rikets 44,424,420 skulle åläggas att årligen betala mer än en fjärdedel av det belopp, som i hela riket utdebiterades för prästerskapets avlöning. Vad som åberopas såsom stöd för sakkunniges förslag, nämligen rättvisans krav på en absolut utjämning beträffande utdebiteringen i olika församlingar till prästerskapets avlöning, är ohållbart. En sådan likhet äger icke rum beträffande utgifterna för andra ändamål, exempelvis fattigvården och skolväsendet. Om en absolut utjämning över huvud taget kunde befinnas genomförbar i alla kommuners utdebitering för alla ändamål, då skulle en sådan allmän absolut utjämning kunna vara rättvis, i motsats till den av de sakkunnige föreslagna utjämningen till absolut likställighet enbart i utdebiteringen för prästerskapets avlöning. Ty denna isolerade absoluta utjämning med bestående av olikheten beträffande utgifterna för andra ändamål komme att lägga en ökad börda på en del i andra avseenden redan förut hårdare belastade församlingar men lätta bördan i andra, som även i andra avseenden hade det lättare. Den absoluta rättvisan torde knappast vinnas genom absolut likställighet i all skatteplikt. Ännu mindre vinnes den genom att bryta ut frågan rörande en utgiftspost och där införa absolut likställighet med förbiseende av läget i det hela. En vida högre grad av rättvisa ligger i det gamla systemet, att varje församling själv avlönar sitt prästerskap — med 1910 års så viktiga tillägg: dock att ingen församling härvid må oskäligt betungas, ett system, som, efter vad nedan skall visas, medgiver ytterligare utjämning utan att införa en absolut sådan med prästernas förvandling från att vara församlingens präster till att bliva statstjänare. Ty det är alltför sannolikt, att ifall sakkunniges förslag genomfördes, hela uppfattningen av förhållandet mellan prästen och församlingen bleve en annan än den hittills varit. Prästen bleve i allmänna medvetandet mer och mer den av staten avlönade ämbetsmannen, icke denna församlings egen präst och själasörjare med allt vad detta förhållande sedan århundraden inneburit och bör innebära. 4. Min fjärde principanmärkning i fråga om finansieringen av prästerskapets avlöning gäller sakkunniges förslag, att all rätt till boställsavkastningen skulle frånkännas församlingarna. I motsats härtill anser jag, att nu tvärtom bör vidtagas sådan lagändring, att rätt till boställsavkastningen i högre grad, än vad 1910 års lag stadgar, bör tillerkännas församlingarna. Motiveringen för denna åsikt skall jag nedan framlägga. Efter ^ ovanstående kritiska anmärkningar mot sakkunniges förslag beträffande finansieringen av prästerskapets avlöning går jag nu att framställa positiva riktlinjer på detta område. På grund av sakkunniges ställningstagande till frågan om utjämningen av församlingarnas bidragsskyldighet till prästerskapets avlöning måste utgångspunkten här bliva denna fråga. Redan genom 1910 års lagstiftning togs ett steg till utjämning av bidragsskyldigheten. Sakkunnige underkänna betydelsen av det steg, som då togs. Men detta steg var av oerhörd betydelse. Ty det var det första rationella steget i denna riktning. Det togs så, att ytterligare steg utan att rubba ^ lagstiftningens grund skulle kunna tagas vid nästa lönereglering. Och dess inverkan redan på de löneregleringar, som uppgjordes på 1910 års grund, de nu löpande löneregleringarna, var och är så stor, som ovan visats
272 med siffror, som tala: utdebiteringen på jordbruksfastighet, som förut utgjorde i medeltal 27 öre, sänktes till att utgöra högst 6 öre. Frågans belysning blir ännu skarpare, om det erinras om a:t en del församlingar då voro så hårt belastade, att utdebiteringen på jordbruksfastighet för prästerskapets avlöning uppgick ända till 124.87 öre per tio kronors beskattningsbar inkomst. Utjämningen 1910 var epokgörande, då den bragte ner maximum till 6 öre. Att en ännu längre gående utjämning nu vore önskvärd, därom torde alla vara eniga. Att sakkunniges förslag om absolut utjämning icke kan antagas, har jag i det föregående påvisat. Hur långt en önskvärd ytterligare utjämning nu kan sträcka sig, detta kan naturligtvis icke på rak arm med visshet sägas. Härtill krävdes den utredning, som sakkunnige underlåtit att verkställa. Något kan emellertid redan nu med en till full visshet gränsande sannolikhet påstås: den första treöringen kan sänkas till två öre. Med denna sänkning skulle för de allra flesta församlingar — för alla landspastorat utom sju — en nedsättning i utdebiteringen för prästerskapets avlöning komma att äga rum. För en avsevärd del av pastoraten i hela riket skulle lindringen redan med denna enkla åtgärd bliva icke mindre än en tredjedel eller 33 Ys procent av nuvarande bidragsskyldighet. Med sänkning av den första treöringen till två öre skulle ock ett annat viktigt önskemål nås. Enligt sakkunniges förslag skola församlingarna fullständigt berövas all rätt att till bidrag till sitt prästerskaps avlöning få använda något av avkastningen av de inom vederbörande församling belägna ecklesiastika boställena. Därmed skulle ock allt intresse hos församlingarna upphöra beträffande den kyrkliga jordens hävd och ökad boställsavkastning, I motsats till detta de sakkunniges förslag med därmed sammanhängande förslag om boställenas försäljning anser jag, att kyrklig jord endast undantagsvis bör komma ifråga till försäljning men att rätt till boställsavkastningen bör i avsevärt högre grad än vad nu är fallet tillerkännas församlingarna. Den rättsliga befogenheten att beröva församlingarna boställsavkastningen såsom tillgång till avlöningen av dess prästerskap torde vara tvivelaktig. Genom att till församlingarna återställa en avsevärd del av den rätt till boställsavkastningen, som 1910 års lagstiftning berövade dem, och genom att åt församlingarna överlämna boställenas utarrendering och förvaltning skulle även för det allmänna vinnas betydande fördelar. Boställena skulle sålunda lättare och bättre kunna utarrenderas, de skulle bättre hävdas och deras avkastning stegras. Det nuvarande systemet med boställena är det näst sämsta. Det allra sämsta är det, vartill det leder över, det som av sakkunnige nu föreslagits: boställenas försäljning. Alltså: den första treöringen sänkes till två öre, därefter fylles lönen i mån av behov så, som förut är stadgat. Med den första treöringens sänkning till två öre skulle, även om stadgandet om den andra treöringen kvarstode oförändrat, en sänkning av bidragsskyldigheten till avlöningen åt församlingens prästerskap komma att äga rum föir alla församlingar (utom för det fåtal församlingar, vilkas bidragsskyldighet nu är två öre eller därunder, men dessa församlingar skulle icke heller enligt sakkunniges förslag få någon sänkning, utan tvärtom förhöjning). Ty även om stadgandet om den andra treöringen kvarstode oförändrat, skulle maximum .av utdebiteringen, nu sex öre, sänkas till fem öre. För de pastorat, som nu utdebitera sex öre — och dessa äro de allra flesta, omkring 900 — skulle sålunda inträda en nedsättning i hittillsvarande bidragsskyldighet med en sjättedel eller 16 % procent. Men det synes icke osannolikt, att en sänkning till två öre av även den andra
273 treöringen kunde äga rum. Det bleve naturligtvis en så hård påfrestning på kyrkofonden, att den komme att minskas. Men sakkunnige påtala ju själva, att fonden otillbörligt ökats och att en stor del av denna ökning vållats därigenom, att de flesta pastorat fått betala upp till sex öre. Sänktes maximum av bidragsskyldigheten till fyra öre, komme därmed utjämning att äga rum i 1,332 pastorat av samtliga 1,404 pastorat. Och de pastorat, som indirekt mest bidragit till fondens ökning genom en utdebitering av sex öre, omkring 900 pastorat, finge nedsättning med en tredjedel eller 33 I/3 procent. Någon större fara för kyrkofonden skulle kanske icke sålunda inträda. Dess oerhörda tillväxt har på ett häpnadsväckande sätt överträffat allt vad som 1910 kunde beräknas eller ens tänkas. Kyrkofonden utgjorde år 1914 endast 8,140,883 kronor. Med sina för närvarande omkring 50,000,000 kronor har den således sedan 1914 mer än sexdubblats. Ja, fonden skulle kunna minskas med tiotals millioner kronor, utan att lagen kränktes om dess bibehållande vid minst det belopp, som den ägde den 31 december 1918 eller 21,094,825 kronor. Nu skulle naturligtvis ett senare årsskifte med ett vida högre belopp tänkas som gräns nedåt. Ty i första hand måste på ett tillfredsställande sätt tillgodoses fondens ursprungliga och alltjämt bestående uppgift att utgöra en prästerskapets löneregleringsfond och alla de kyrkliga behov, som falla inom området för en kyrkofonds ändamål. Hur stor sänkningen av fonden skulle komma att bliva genom en sänkning av utdebiteringens maximum från 6 till 4 öre, kan i saknad av utredning icke ens approximativt beräknas. Till en början, allteftersom löneregleringarna på 1910 års löneregleringslags grund utlöpte och maximum av församlingarnas bidragsskyldighet sänktes, skulle påfrestningen på fonden ökas. En motvikt mot fondens minskning bleve emellertid det högst betydelsefulla och lyckliga förhållande, över vilket de sakkunniga med hänsyn till dess inverkan på fonden snarast synas böjda att beklaga sig, nämligen det kommunala skatteunderlagets ökning. Detta har från år 1914 till år 1929, eller under 15 år, enbart på landsbygden ökats från kronor 7,500,000 till 16,200,000. Ökningen har icke fortgått jämnt. På den abnorma ökningen åren 1917—1920 följde en allmän sänkning åren 1922 —1924. Men från och med år 1925, eller under den sista femårs-perioden, har ökningen fortgått jämnt och stadigt både för landsbygden och för städerna, och denna fortgående sunda ökning ger löfte för framtiden. Skulle för den vidtagna utjämningens eller sänkningens skull fondens fastställda minimibelopp komina att minskas, vore det givetvis av nöden, att ett stadgande trädde i kraft, som i mån av behov genom bidrag av allmänna medel automatiskt hölle fonden uppe vid den bestämda miniminivån. En sådan eventuell stödaktion, till dess fonden åter nådde denna nivå, vore så mycket naturligare, som riksdagen själv begärt utjämning beträffande bidragsskyldigheten till prästerskapets avlöning, och denna utjämning just genom nedsättningen av utdebiteringens maximum förverkligades. Och det låge så mycket mindre något obilligt i ett sådant ringa bidrag till en tid från det allmännas sida, som de sakkunniga föreslå, att all utdebitering för prästerskapets avlöning skall läggas på det allmänna. Önskligt synes dock vara, att nedsättningen av maximum av församlingarnas bidragsskyldighet till prästerskapets avlöning icke går i hastigare tempo, än att den kan med kyrkofondens egna tillgångar finansieras utan högre statsanslag till kyrkofondens stöd än den fastställda ersättningen för prästerskapets tionde, vilken år 1930 utgör 2,463,410 kronor och med årligen stigande belopp år 1944 nått sitt förblivande maximum med 4,603,627 kronor. 18—010252
274 De sakkunniges förslag om en isolerad absolut utjämning på området för prästerskapets avlöning har ovan påvisats medföra så betänkliga orättvisor, att detta förslag måste avvisas. Nu återstår att bemöta den invändning, som torde kimma att göras mot här skisserade förslag till utjämning — den invändningei, att nedsättningen av bidragsskyldigheten sålunda icke skulle bliva nog effektv. För att det berättigade i denna invändning må kunna bedömas, bör ujämningsfrågan ses historiskt, i ljuset av hur det förr var, nu är och skulle bliva beträffande utjämningen. Prästerskapets avlöning och församlingarnas bicragsskyldighet till densamma företedde ända till 1910 års lagstiftning så stora ojämnheter, att dessa i flera avseenden kunde karakteriseras som skr ande orättvisor. Så i fråga om proportionen mellan kyrkoherdars och komministrars löner. Till en del kyrkoherdar, låt vara ett fåtal, utgingo från församlingarna orimligt höga löner, i ett par undantagsfall kunde lönen springa up? till 50,000 kronor och därutöver. Komministrarna däremot sutto som regel med svältlöner och trycktes av all byggnads- och underhållsskyldighet. Församlingarnas utdebitering till prästerskapets avlöning skulle — ifall den jämnt fördelats på alla beskattningsföremål inom församlingen — ha växlat nellan 0.46 öre i Hedvig Eleonora församling och 101.90 öre i Karesuando. Men o;ämnheterna voro ännu större därigenom, att inom en och samma församling utdebiteringen till prästerskapets avlöning oproportionerligt tyngde jordbrulsfastigheterna. På alla dessa missförhållanden gjorde 1910 års epokgörande lagstiftning slut eller medförde åtminstone högst avsevärda rättelser och förbättringar. Prästerskapets avlöning fördelades i det stora hela rättvist. Tidpunkten fir en lönereglering var ännu ogynnsam. Men systemet medgav successiva fölbättringar. Sådana ha ock vidtagits genom tillfällig löneförbättring, ödebygcstilllägg, provisorisk tilläggslön och dyrtidstillägg m. m. I fråga om skattetryckets ojämnhet fingo jordbruksfastigheterna, genom en omedelbar och fortgående nedsättning i tiondeskyldigheten och densammas fullständiga avskrivning efter tjugu år, befrielse för all framtid från denna »återstod av grundskatterna». Och den av statsverket till kyrkofonden årligen inlevererade ersättningen för prästerskapets tionde och den större möjligheten att till utjämning av prästlönebesväret använda de så kallade rörliga avlöningstillgångarna medgav nedsättning av utdebiteringens maximum till 6 öre. Enligt det härovan skisserade förslaget skulle detta nuvarande maximum komma att för framtiden ytterligare nedsättas, eventuellt till 4 öre. Detta vore icke en bagatell i utjämningsväg. Vad en sådan nedsättning skulle betyda för de allra flesta församlingar, finner man lätt vid en jämförelse. Man må blott besinna, vad det skulle betyda, om en av de i skattehänseende hårdast tyngda kommunerna, där kommunalutskylderna utgöra 12 kronor per skattekrona, i ett slag och till bestående verkan för framtiden finge dessa utskylder nedsatta till högst 8 kronor! Eller om en kommun, där kommunalutskylderna utgå med 6 kronor, finge dem nedsatta till 4 kronor. Den kommunen skulle nog bli föremål för allmän lyckönskan — för att icke säga avund. Men även om en utredning skulle komma att visa, att ingen större nedsättning av utdebiteringens maximum nu kan äga rum än genom den första treöringens sänkning till två öre, respektive de 6 örenas till 5 öre, så innebure detta ändock för de flesta församlingar en sänkning med 16 % procent av utdebiteringen till prästerskapets avlöning. Men en 16 % procents rabatt brukar inte anses vara att förakta. Om denna nedsättning eller utjämning ses tillsammans med vad som skedde genom 1910 års lagstiftning, befinnes utjäm-
275 ningen i det hela högst avsevärd. Ty då skedde i landsförsamlingarna — och städerna beröras jämförelsevis obetydligt av denna fråga — nedsättning från, i händelse av lika fördelning på alla beskattningsföremål, ett medium av 18.72 öre till ett maximum av 6 öre. Och om nu detta maximum i sin ordning sänktes, om också bara till 5 öre, vore den tänkta parallellen ändå talande nog: en församling, som förut haft en kommunalutskyld om nära 19 kronor per bevillningskrona och fått denna sänkt till 6 kronor, finge den nu ytterligare sänkt till 5 kronor. I sin kritik av 1910 års lagkomplex skjuta de sakkunniga med de amplaste lovord framför sig en broschyr av kontraktsprosten M. Lundborg, tryckt år 1916. Här bry tes staven bland annat däröver, att i en del församlingar utgifterna för prästlöneregleringen ökades under de nya löneregleringarnas första tio år genom samtidig indragning till statsverket resp. inleverering till kyrkofonden av sextio procent av tionden och utdebitering av upp till sex öre till avlöning av församlingens prästerskap. Men vid denna anmärkning måste två observanda göras. Det första är av allmännare art: den som blir lovad en delvis omedelbart och därefter successivt inträdande kraftig nedsättning och efter jämförelsevis kort tid fullständig avskrivning för all framtid av en tyngande årlig förpliktelse, brukar finna en sådan affär för sig mycket förmånlig, även om han skulle under någon tid i början få något ökade utgifter i det hela. Det andra observandum gäller dem som formulerade 1910 års lag i stadgandet om de sex örena, varigenom i förening med lagen om tiondens indragning till statsverket den förmenta orättvisan skulle ha tillfogats en del huvudsakligast jordbruksförsamlingar. Sådana ledande män bland dem, som avgåvo betänkandet den 14 december 1909, som riksdagsmännen Olof Jonsson i Hof, Carl Persson i Stallerhult och Daniel Persson i Tallberg ha förut icke anklagats för att ha velat främja orättvis lagstiftning till jordbruksförsamlingarnas skada. Innan jag lämnar finansieringen, anser jag mig böra vidröra ytterligare tre punkter. De två sista tillhöra tillika den första huvudgruppen av de ämnen, som mitt yttrande avser, nämligen löneregleringen. 1. Den första punkten är pensioneringen. Beträffande denna har jag framställt ett förslag, som, med bibehållande av kyrklig egenart även på detta område, skulle verka mjukare och smidigare än sakkunniges, vilket närmast kopierats efter statsliga förebilder. I samband med frågan om nedsättning av utdebiteringens maximum har emellertid också den frågan trängt sig fram, huruvida ick(>, då en sådan nedsättning komme att medföra stegrade krav på bidrag ur kyrkofonden, en lättnad i dessa krav kunde på något annat håll vinnas, utan att något väsentligt kyrkligt intresse därigenom äventyrades. J a g har trott mig finna en sådan lättnad möjlig beträffande de av sakkunnige beräknade kostnaderna för pensioneringen. Enligt sakkunniges förslag skulle dessa kostnader stegras från lagens nu stadgade maximum 1,000,000 kronor till beräknade 2,300,000 kronor. Men till beloppet 1,000,000 kronor har man alldeles nyss kommit genom 1929 års lag. Ända till den 1 maj 1930 har maximikostnaden utgjort endast 500,000 kronor. Detta utgiftsbelopp skulle således enligt sakkunniges förslag nu mer än fyrdubblas. Utan risk kan med så våldsamt ökade utgifter på detta område anstå, tills erfarenhet vunnits av verkningarna av den nyss företagna höjningen till det dubbla av maximianslaget för emeritilönerna. Till nu gällande nya stadgande om skyldighet att mot åtnjutande av emeritilön från tjänsten avgå efter fyllda 70 år — mot förut stadgade 75 år — vore det dock önskligt, att det fogades ett stadgande, att, då präst efter
276 fyllda (67 eller) 68 år gör ansökan om erhållande av emeritilön, Kungl. Maj :t må äga rätt att efter domkapitlets hörande och prövning av alla på frågan inverkande omständigheter bevilja sådan ansökan. 2. Vid 1920 års kyrkomöte väcktes av mig en motion, nr 87, som föranledde kyrkomötet att i underdånig skrivelse, såsom i motionen föreslagits, begära åtgärder för beredande åt prästerskapet av fri vedbrand. Till motionens utförliga och, som jag hoppas, på varje punkt bindande motivering ber jag att få hänvisa. Från prästskogarna inströmma till kyrkofonden årligen millioner kronor. Men skogens första och naturligaste uppgift är att bereda tjänsteinnehavaren vedbrand. Visserligen kan det sägas, att prästen aldrig haft laglig rätt till mer än veden på rot i skogen. Men dess huggning och hemkörning kostade honom ingenting, då han själv hade bostället. Församlingarna ha å sin sida aldrig haft annan laglig rätt i fråga om prästboställenas skog än till virke för byggnad och reparation av kyrka och prästgård. Men 1910 vidgades församlingarnas rätt beträffande prästskogarna direkt till att bli en rätt till andel i skogsförsäljningsmedel (löneregleringslagen 19 §, 4:e momentet). Ett exempel må belysa detta. Beloppet av skogsförsäljningsmedel 4,730 kronor, som nu årligen tillfaller Sundborns pastorat, har där medfört, att utdebiteringen, som annars skulle utgjort 6 öre, stannat vid 3 y2 öre. Indirekt har rätt till andel i ^skogsavkastningen tillerkänts även pastorat, från vilkas prästboställen icke någon som helst skogsavkastning ingår till kyrkofonden. Ty det är framför allt tack vare den från andra pastorat till fonden så rikligen inflytande skogsavkastningen, som rätt kunnat tillerkännas dem att från kyrkofonden erhålla mer eller mindre avsevärda bidrag till sitt prästerskaps avdöning. Men ha församlingarnas ursprungliga rätt till skogsavkastningen sålunda och så högst betydligt vidgats, ja, vidgats till en ny rätt, där förut alls ingen rätt fanns, då synes därav som en klar konsekvens böra följa, att även prästerskapets förut till ved på rot i skogen, där skog fanns, begränsade rätt bör vidgas till en allmän rätt för alla kyrkoherdar och komministrar till fri vedbrand eller vedbrandsersättning, en ersättning fullt motsvarande den verkliga kostnaden för uppvärmningen av den så eller så beskaffade prästgården. Då församlingen håller prästgården och nu fått en ny eller så starkt vidgad rätt till bidrag av skogsmedel till sitt prästerskaps avlöning, låge det måhända närmast, att församlingen också kändes skyldig att till prästgårdens uppvärmning hålla vedbrand eller utgiva ersättning därför. Och någon obillighet låge väl icke däri, att församlingen, som håller fri vedbrand åt kanske ett tjugutal lärare och lärarinnor, utan att kunna hämta ved från något enda skollärarboställe, också hölle fri vedbrand åt sin präst, där bostället har skog och då i allmänhet från prästskogarna nu så stora kontanta bidrag utgå till församlingarna. Med hänsyn till de skoglösa boställena och utjämningen i övrigt församlingarna emellan torde det emellertid vara lämpligast, att vedbrandsersättningen utgår från kyrkofonden. Likasom prästgården bör den vara en förmån, som icke inräknas i den kontanta lönen. Kyrkomötets skrivelse 1920 om fri vedbrand föranledde med bestående lagstiftning i övrigt på prästlöneregleringens område ingen vidare åtgärd. Men då ny löneregleringslagstiftning nu förestår, bör den viktiga frågan upptagas i hela sin vidd. 3. I löneregleringslagens 9 § förekommer ett stadgande, som av de flesta torde vara förbisett och som av sakkunnige icke ens vidrörts. Det stadgandet är dock principiellt och kan under utvecklingens gång komma att i tillämipningen bevisa sig vara av den allra största betydelse för kyrkan. Stadgandet avser
277 fall, då Konungen funnit prästerlig tjänst icke vara för själavårdens behöriga handhav ande nödig men församlingen för att få en rikare evangelieförkunnelse och en bättre själavård vill underkasta sig särskilda uppoffringar för att få behålla eller inrätta den tjänsten. För sådant beslut från församlingens sida kräves nu minst tre fjärdedelar av församlingens hela röstetal efter röstvärdet Ett liknande stadgande beträffande kvalificerad majoritet fanns förut också i 10 §. Där gällde det beslut om prästlöns höjande. Genom lag den 19 november 1920 ändrades emellertid denna bestämmelse till följande lydelse: tre fjärdedelar av de i omröstningen deltagandes röster. I den motion — av herrar Bergqvist och Klefbeck — som låg till grund för lagändringen, hade framhållits att om en princip var erkänd, att församling skulle kunna få fatta ett visst beslut, borde givetvis bestämmelserna vara så avfattade, att icke alla möjligheter att i praktiken tillämpa principen avskures. Riksdagens första lagutskott hade med anledning av motionen yttrat att efter den allmänna och lika kommunala rösträttens införande ett beslut med minst tre fjärdedelar av församlingens hela röstetal näppeligen torde kunna åstadkommas. I den motion, som av mig väcktes vid 1920 års kyrkomöte om motsvarande ändring av bestämmelserna om kvalificerad majoritet i lagens 9 § i fråga om prästerlig tjänst, framhöll jag, att lagutskottets yttrande allaredan bekräftades av erfarenheten, och tillade: »Även om en överväldigande majoritet i församlingen kräver saken, kan denna dock icke beslutas. Kvinnor, som måste sköta barn eller ladugård eller bådadera, kunna icke disponera tid^ för en kyrkostämma, som varar kanske från middagen till midnatt. Och då, såsom den 22 augusti 1920, i en ganska vidsträckt församling i Dalarna, röstberättigade till ett antal av kanske sju hundra personer under svår nederbörd och på uppblötta, för många bland dem milslånga vägar begivit sig till kyrkan för att besluta, jämlikt 9 § prästlöneregleringslagen, om komministraturens bibehållande och hållit ut i många timmar på en kyrkostämma, som pågick från klockan 12,30 middagen till klockan 11 på natten, och slutligen uppnått ett omröstningsresultat av 1,082 ja-röster mot 1 nej-röst — då väcker det underliga tankar om rättvisan i lagstiftningen beträffande vad som kännes såsom ett av församlingens livsintressen eller över huvud om lagarnas 'respekt för folkviljan' här a landet, när en 1,082-dubbel majoritet icke erkännes såsom tillräckligt kvalificerad för åstadkommande av beslut eller, som det populärt heter: »1,082 personer röstade ja och 1 röstade nej, alltså segrade nej.» (Här kan ju tilläggas, att det var jag, som var förordnad att såsom ordförande leda den stämmans förhandlingar, och att jag ännu efter tio år uppröres vid minnet av hur det efter röstsammanräkningen kändes att bevittna, hur Stora Skedvi kyrkliga församling behandlades av lagstiftningen.) Kyrkomötet biföll motionen och förklarade sig i sin underdåniga skrivelse till fullo dela motionärens uppfattning om det rättmätiga i en lagändring i ifrågavarande hänseende. Då emellertid kyrkomötets skrivelse icke ledde tall någon åtgärd, har jag ansett mig böra med större utförlighet här ingå på saken för att i min mån söka ytterligare bidraga till stärkande av den opinion, som på detta område kräver lagändring. Ty ju mer man tänker på saken, desto allvarligare ter den sig. Här har lagen bestämmelser, som under sken av att söka hindra förhastade beslut i själva verket omöjliggöra något som helst beslut. Förhastade beslut anses annars kunna förekommas genom kravet på två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster. För detta fall förefinnes också en annan garanti, enär beslutet icke kan träda i kraft utan ärendets förnyade prövning av Kungl.
278 Maj :t. Men ändock skulle för detta enda fall icke blott det för alla andra fall (med undantag för beslut om prästlöns höjande) gällande kravet på två tredjedelar skärpas till tre fjärdedelar, utan kravet skulle också — fullkomlig: enastående i lagstiftningen — utsträckas till att avse även de i omröstningen icke deltagande, de vid stämman icke närvarande: alla frånvarande skola räknas och betraktas såsom nejröster för att den fjärdedel av det hela lätt skall tunna uppbringas, varigenom beslut omintetgöres. Vad är det då för slags beslut, som skola betraktas såsom så farliga, så skadliga, att det kräves en lagstiftning speciellt avsedd och beräknad för' att omöjliggöra sådana besluts fattande? j o , det är beslut, som ge uttryck åt en församlings offervilliga önskan om en rikare förkunnelse av evangelium och en bättre själavård. Är det då verkligen så långt kommet, att, även sedan denna sak blivit klart belyst, en majoritet i Sveriges riksdag skall belinnas villig att genom statens makt i lagstiftningsväg hindra och förkväva sådana livsyttringar inom svenska kyrkan? Åtminstone bör icke fruktan för denna eventuella anajoritet hindra dem som taga befattning med revisionen av prästlönelagstiftningen att föreslå sådan ändring av löneregleringslagens 9 ], att kravet på kvalificerad majoritet begränsas till två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster. I det föregående har erinrats om att för besluts fattande på det område, varom fråga är, kräves icke blott kvalificerad majoritet utan också en särskild offervillighet. Nu gällande bestämmelser innebära nämligen, att i händelse Konungen medgiver, att den ifrågavarande tjänsten får bibehållas eller inrättas, så skall församlingen för sin nitälskan för en rikare förkunnelse av evangelium och en bättre själavård straffas sålunda, att icke ett öre skall få utgå från kyrkofonden till bidrag till bestridande av lönen vid den tjänsten. Straffet kunde väl vara tillräckligt, ifall det icke medgåves åt församlingen att från kyrkofonden få åtnjuta mer än hälften av det bidrag till avlöning vid den ifrågavarande tjänsten, som annars skolat från fonden utgå. Sakkunniges förslag till prästlöneväsendets förstatligande har beträffande boställena tagit sig två uppseendeväckande uttryck: All rätt till avkomst avboställena skall frånkännas vederbörande församlingar och åtgärder skola vidtagas för boställenas försäljning. Beträffande avkastningen av boställena går 1910 års löneregleringslag och dess kyrkofondslag en medelväg: församlingarna få såsom bidrag till sitt p r ä s terskaps avlöning i allmänhet disponera över allt som uppräknas i lönereglerangslagens 19 paragrafs 2 :o — 4 :o moment: arrenden, avgälder och räntor av lokala boställsfonder samt skogsförsäljningsmedel, de senare enligt ett för viss tid beräknat årsbelopp. Att man i ett så viktigt avseende nödgas stanna vid ett »sannolikt», kominer sig av att sakkunnige i sin ensidiga inriktning på prästlöneväsendets förstatligande underlåtit att ställa sig till efterrättelse det direktiv om utredning av olika vägar och redogörelse för huvudalternativ, som dock ställts i spetsen för alla de av statsrådet och chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet uppdragna och av Kungl. Maj :t godkända direktiven för deras arbete. De enda uppgifter, som jag för den följande framställningen nu kan förfoga över och framlägga för belysning av den viktiga huvudfrågan om hur nu gällande lagstiftning verkat beträffande församlingarnas dispositionsrätt över boställsavkastningen, äro således hämtade från ett enda kontrakt. Dessa uppgifter kum na endast tjäna som exempel på hur i en blandad skogsbygd och jordbruksbygd, med ett av pastoraten bestående av både stad och land, löneregleringsla-
279 genas 19 §, som för finansieringen enligt 1910 års lagkomplex är av avgörande betydelse, slagit ut i verkligheten. Uppgifterna från ifrågavarande kontrakt visa, att följande pastorat såsom bidrag till sitt prästerskaps avlöning ecklesiastikåret 1929—1930 (här följes tablå nr 1, enär tablå nr 2 ännu icke ingått från alla pastorat) fått tillgodogöra sig följande tillgångar i arrenden, avgälder, räntor på lokala boställsfonder samt skogsmedel, nämligen Stora Skedvi 2,235 kronor, Svärdsjö 9,178, Eriviken 3,370, Sundborn 5,371, Torsång 1,190, Aspeboda 399 och Vika-Hosjö 529 kronor. Dessa boställsmedel som pastoraten i mån av behov fått disponera efter utdebiteringen av den första treöringen, ha medfört, att Sundborn i det hela icke behövt för sitt prästerskaps avlöning utdebitera mer än 3 V2 öre för tio kronors beskattningsbar inkomst och Enviken icke mer än 5 öre. Alla de övriga nämnda pastoraten ha utdebiterat 6 öre. Denna utdebitering har varit tillräcklig i Svärdsjö. Övriga pastorat ha erhållit bidrag från kyrkofonden: Stora Skedvi 184 kronor, Torsång 2,732, Aspeboda 3,098 och Vika-Hosjö 2,395 kronor. I ett pastorat, Falu stads (Kristine) och Stora Kopparbergs, har utdebiteringen kunnat stanna vid 2.2 öre, varför all boställsavkastningen och alla skogsmedel, 1,073 kronor, kommit kyrkofonden till godo. Dessa siffror från ett så begränsat område kunna ju emellertid ingalunda vara tillräckliga för ens ett approximativt bedömande vare sig av frågan huru långt 1910 års lagstiftning gått i att från pastorat indraga boställsaykastning eller skogsmedel till fonden eller beträffande framkomligheten i utjämningsavseende efter det huvudalternativ, som naturligt nog bort i utredningen vara det första: nu gällande lagstiftning med nödiga modifikationer. Ty alltjämt saknas i utredningsväg den tabell, motsvarande tab. 4 i 1897—1903 års prästlöneregleringskommittés stora tabellverk, som nu bort föreligga, utvisande för varje pastorat — med sammandragsgrupperingar för lands- och stadspastorat stiftsvis och för hela riket — prästerskapets avlöning och medlen för dess bestridande. Den tabellen är dock för bedömandet av hithörande frågor oumbärlig. Och det hade icke varit svårt att uppgöra den, då de årliga primärtablåerna för varje pastorat (tablå nr 2, avgiven efter ecklesiastikårets utgång, verifierar eller justerar tablå nr 1, avgiven vid ecklesiastikårets början) kunnat erhållas till låns från länsstyrelserna eller från riksräkenskapsverket. Dessa tablåer äro av länsstyrelserna granskade och justerade. Det totalbelopp, som tilldelats pastoraten från kyrkofonden resp. som från pastoraten inlevererats till fonden, lär statskontoret kunna meddela. Men tablåerna utvisa arten och beloppen av de olika poster av boställsavkastning som varje pastorat eventuellt fått omedelbart tillgodogöra sig såsom bidrag till sitt prästerskaps avlöning eller inlevererat till kyrkofonden. Beträffande skogsförsäljningsmedlen från de ecklesiastika boställena inom ett pastorat visa tablåerna, huru mycket av det beräknade beloppet av dessa medel, som pastoratet eventuellt bekommit resp. vad som därav behållits av kyrkofonden. Vad tablåerna däremot icke visa är huru mycket av skogsavkastningen från pastoratet, som kommit fonden till godo därigenom att den verkliga avkastningen överstigit den beräknade. Uppgift härom torde ha kunnat erhållas från domänstyrelsen. Det är det fullständiga materialet i alla dessa avseenden, även beträffande de sex örena eller del därav, som nu hade bort föreligga i tabellform i klar och fullständig utredning. Saknaden härav omöjliggör ett säkert bedömande av hithörande frågor och omöjliggör förslags upprättande efter vad som bort utgöra det första huvudalternativet. Sakkunniges ena programpunkt beträffande boställena är denna: All rätt till
280 avkastning av boställena skall frånkännas församlingarna. Sakkunniga ha gjort början genom att föreslå, att all rätt till donation, gjord före den 11 juli 1862 i syfte att bereda innehavaren av viss prästerlig tjänst förmån utöver önen, skall upphävas. Från detta statssocialismens första steg, som gäller enskild man! tages det andra, som drabbar församlingarna. Låtande frågan om äganderätten till boställena vara en öppen fråga, föreslå de sakkunniga, att all avkastning av desamma.skall ingå till kyrkofonden. Såsom om i ett rättssamhälle ei lag"stiftnmg kunde byggas på den principen: utan hänsyn till ägaren må mai tillägna sig avkastningen. Icke utan skäl har sakkunnigas förslag att beröva församlingarna rättai till boställsavkastningen betecknats såsom i princip innebärande boställenas konfiskering. Att många församlingar häremot skola söka att på domstolsväger göra sm rätt gällande, ha sakkunnige förutsett. De förutse också med ledning «r redan kraftvunna domstolsutslag, att församlingar skola lyckas att på den ^ägen göra sina( rättsanspråk gällande. Att de dock icke därav befara ett undergrävande av sin finansplan i det hela, torde få skrivas på räkningen av den jraxis som beträffande bevisningsskyldigheten i fråga om de ecklesiastika bostädenas natur gjorts gällande. Om en stor del av dessa och icke minst de allra värdefullaste, lider det icke det ringaste tvivel, att de äro donerade eller av församlingen på dess bekostnad anskaffade. Så är fallet med all kyrkojord från den romersk-katolska tiden. Men i de flesta fall finnas icke »klara papper» på rättsförhållanden, som gå ända till åtta hundra år tillbaka i tiden. Även där de en gång funnits, ha de möglat bort eller brunnit upp eller på annat sätt i saknad av arkiv och arkivvård gått förlorade. Om någon mot församlingen gör anspråk på rätt till bostället, borde väl dock även här gälla den allmänna regeln, att bevisningsskyldigheten åligger den som gör påståendet. Ty vad som dock aldrig skall kunna förnekas är det faktum, att här föreligger en oavbruten månghundraårig hävd. Och även i fråga om de efter Carl X I :s reduktion till komministersboställen upplåtna kronohemmanen har håvden beträffande församlingens rätt till avkastningens disposition som bidrag till P rä steais avlöning ändock tvåhundrafemtioårig helgd. Fåfängt är att för sakkunniges förslag söka principiellt åberopa 1910 års lagstiftning. Denna uphävde icke församlingarnas rätt till boställenas avkastning. I vissa fall modifierades denna rätt i löneregleringens och utjämningens allmänna intressen. Men det var så långt ifrån att rätten upphävdes, att°den tvärtom genom löneregleringslagens 19 paragrafs 2—4 moment bekräftades och till och med i ett högst viktigt avseende utsträcktes, då även rätt till skogsforsaljmngsmedlen tillerkändes församlingarna. Exemplen härovan från Falu kontrakt visa, att lagens tillämpning tilldelat alla pastoraten inom kontraktet utom ett enda all boställsavkastningen inklusive skogsförsäljningsmedlen till belopp växlande mellan 399 (Aspeboda) och 9,178 kronor (Svärdsjö). Då man nu ställes inför frågan, huru vid den kommande nya löneregleringen intresset av ytterligare utjämning församlingarna emellan beträffande utdebiteringen till prästerskapets avlöning må kunna tillgodoses, har jag i det föregående angivit, vilken väg man därvid bör gå. Man bör icke gå de sakkunnigas väg med boställenas konfiskation. Man bör i stället gå den rakt motsatta vägen och tillerkänna församlingarna i större utsträckning, än vad 1910 års lagstiftning gör det, rätt att för sitt prästerskaps avlöning disponera över boställsavkastningen. Huru härvid båda intressena — lokalförsamlingarnas beträffande boställsavkastningen och det allmännas beträffande utjämningen — må kunna skäligen tillgodoses, därtill skall jag nedan återkomma.
281 Då jag nu går att i fråga om boställena framställa två positiva förslag, har om det ena av dessa i det föregående gjorts själva principuttalandet. Beträffande dispositionen av boställsavkastningen bör vägen gå åt rakt motsatt håll, mot vad av sakkunnige föreslagits. I stället för att församlingarna skulle berövas all rätt till boställsavkastningen, bör denna vidgas utöver den gräns, som är dragen genom löneregleringslagens 19 paragrafs 1 moment. Där stadgas, att för avlöningen av ett pastorats prästerskap skall i mån av behov allra först tagas i anspråk församlingsavgifter. Maximum av församlingsavgifterna utgör sex öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor av hela inkomstbeloppet inom pastoratet. Men detta maximum nås icke genom mom. 1 utan först genom mom. 5. Församlingsavgifterna är nämligen lika fördelade med tre öre på vartdera av momenten 1 och 5. Däremellan äro i mom. 2—4 inskjutna arrenden, avgälder och räntor m. m. samt skogsförsäljningsmedel, med ett ord: boställsavkastningen. Det vittnar om stor klokhet hos de sakkunniga och granskningsmän, som avgåvo betänkandet den 14 december 1909, att de sålunda hävdade den principen, att församlingsavgifterna skola läggas i botten, dock icke i hela sin utsträckning. Sålunda möjliggjordes på helt och hållet kyrklig grund både lönereglering och utjämning med tillgodoseende av anspråken från församlingarnas sida att få tillgodonjuta avkastningen av boställena, så vitt dessa anspråk kunde förenas med de båda nämnda allmämaa huvudintressena. Sedan kyrkofonden vunnit en så stor och glädjande tillväxt och det kommunala skatteunderlaget så högst betydligt ökats, kunna och böra församlingarnas anspråk på att i högre grad komma i åtnjutande av boställsavkastningen för sitt prästerskaps avlöning tillgodoses. Enklast och naturligast sker detta så, att rätten till boställsavkastningen, som nu icke inträder förrän efter erläggandet av de i § 19 mom. 1 stadgade tre örena, inträder tidigare sålunda, att den första treöringen nedsättes till två öre (eller, med formulering efter nuvarande terminologi, från 30 till 20 öre per skattekrona). Med denna modifikation av stadgandet i § 19 mom. 1 tillgodoses också, såsom ovan påvisats, ett annat intresse: utjämningen församlingarna emellan i bidragsskyldigheten till prästerskapets avlöning. Saknaden av den utredning, som nu bort föreligga, nödgar mig även här till begränsning till ett enda kontrakt i och för exemplifieringen. I Falu kontrakt tillgodogöra sig, såsom ovan påvisats, redan med nuvarande bestämmelser alla pastoraten utom ett all boställsavkastningen. Den första treöringens nedsättning til) tyå öre med tidigare inträdande rätt till boställsavkastningen och sänkningen av utdebiteringens maximum från sex till fem öre skulle medföra nedsättning i utdebiteringen för 6 av de 8 pastoraten sålunda: Falu pastorat med 1,073, Stora Skedvi 1,046, Svärdsjö 2,264, Torsång 482, Aspeboda 310, Vika-Hosjö med 1,552 kronor. I Sundborn och Enviken komme ingen nedsättning av utdebiteringen att äga rum, enär denna redan nu utgör endast resp. 3 x/^ och 5 öre. Saknaden av utredning rörande de särskilda pastoratens nuvarande bidragsskyldighet och de lokala avlöningstillgångarnas omfattning omöjliggör ett klart bedömande av såväl nu gällande lagstiftnings verkan på varje särskild punkt sona ock de förändringar, som genom treöringens sänkning till två öre skulle uppstå med vinst för de särskilda pastoraten och förlust för kyrkofonden. Bristen på utredningsmaterial omöjliggör sålunda ock uppgörandet av finansplan för varje annat förslag än sakkunniges eget. Så mycket kan dock, utöver vad som redan är sagt, med full säkerhet sägas, nämligen att två under diskussionen framställda krav måste avvisas. 1. Det ena av dessa krav fordrar, att i stället för församlingsavgifter b oställs-
282 avkastningen skall läggas i botten. Detta krav måste avvisas. Icke blott därför att sålunda skulle införas en helt ny princip utan därför att den principen skulle strida mot löneregleringens och utjämningens krav. I tillämpningen skulle denna nya princip sannolikt — saknaden av utredning i sakkunniges betänkande omöjliggör även här ett säkert omdöme — leda till att somliga församlingar skulle bliva fullkomligt befriade från all bidragsskyldighet till sitt prästerskaps avlöning — en frihet, som hittills aldrig tillkommit någon församling. Men favoriserandet av vissa redan förut gynnade pastorat med°en nedsättning i deras bidragsskyldighet ända till total befrielse från densamma skulle försvåra eller omöjliggöra utjämningen församlingarna emellan resp. den önskvärda nedsättningen i den allmänna bidragsskyldigheten för de hittills mest betungade. Och inkomsterna för kyrkofonden skulle efter all sannolikhet komma att minskas så, att en tillfredsställande lönereglering för prästerskapet med tillgodoseende därjämte av andra här nedan framhållna kyrkliga behov icke skulle kunna uppnås. 2. Ett otillbörligt gynnande av ett fåtal församlingar med menliga följder för det hela skulle också bli resultatet av ett annat förslag, som i motsats till det förra dock icke enbart tillgodoser egoismen hos ett fåtal lokalförsamlingar utan också uppbäres av ett kyrkligt intresse. Det är reservantens förslag, att församlingarna skulle få använda boställsavkastningen till nybyggnad och underhåll av kyrka och prästgård, till byggande av församlingshus, anordnande av begravningsplats etc. I realiteten skulle med ett bifall till detta krav komma att tillgodoses icke så mycket ett kyrkligt intresse som fastmer enskilda församlingars intresse att få nedsättning i utgifterna för fullgörandet av sina lagliga skyldigheter. Härom vore nu intet att säga, såvida icke på denna väg en tillfredsställande lönereglering och en allmännare nedsättning av församlingarnas bidragsskyldighet till sitt prästerskaps avlöning omintetgjordes. Med största sannolikhet bleve emellertid detta dock fallet, då millioner kronor sålunda skulle berövas den uppsamlings- och regleringsreservoar, som kallas kyrkofonden, av dess hittillsvarande tillflöden i inkomster av arrenden, avgälder och skogsförsäljningsmedel. Genom bifall till yrkandet skulle icke heller någon rättvisa uppnås. Tvärtom. Det relativa fåtal församlingar, som hade mycket stora jordbruksboställen eller mycket stora prästskogar, finge en ny stor förmån, men de andra församlingarna — och dessa äro de flesta — finge intet. Det verkligt kyrkliga intresset går en helt annan väg. Det inriktar sig på att de fattigare och svagare församlingarna måtte få hjälp av de rikares överflöd till bestridande av nya kyrkliga behov. Varje kyrkoherde har erfarenhet av sådana behov i fattigare församlingar eller där läget annars är sådant, att behovet är behjärtansvärt. Om icke personlig erfarenhet, så dock erfarenhet genom de till kyrkoråden årligen ankommande, mången gång rent av gripande vädjandena om hjälp i kontanta, bidrag. Några exempel från de sista åren må här anföras. Pajala församling i Norrbottens län, 18 mil norr om Haparanda. Kyrkan flyttades 1860 från Kengis. Restaurering, ej tillräcklig, 1888. Vad som i första hand är nödvändigt är anskaffande av nya värmeugnar, 2 st. å 1,500, orgel verk för 15,000 kronor i st. f. den nu i kyrkan använda kammarorgeln, golvens upptagning och omboning för avhjälpande av golvdrag och kyla, målning in- och utvändigt, ljusanordning som är alldeles oundgänglig. Alla dessa arbeten Kro alldeles ofrånkomliga, och församlingen är mycket mån om att dess tempel skall framstå i ett i allo värdigt skick. Men kommunens skulder äro många och stora: de, för vilka kyrkostämman redovisar, stego vid slutet av år 1926 till kr. 157,734,
283 kommunalkassans skuld var vid samma tidpunkt 33,396 kr., vägkassans var 240,000. Fattigvården steg till kr. 37,500, utdebiteringen i år per 100 kr. inkomst är till kommunen kr. 16:32, vägskatten kr. 2:10, landstingsskatten kr. 3 :16. Torsåkers församling i Härnösands stift har en värdefull medeltidskyrka, som f. n. är i stort behov av restaurering. Den är mycket nedrökt och kall samt saknar kyrkoorgel. Ett av arkitekten Hökerberg uppgjort restaureringsförslag slutar på 42,875 kr. Församlingen har 1,286 inv. Den kommunala utdebiteringen (landstingsskatt och vägskatt o. dyl. oberäknade) under de 10 senaste åren har varierat mellan kr. 12:50 och 22:90 per inkomsthundra. Flera kommunala utgiftsbehov hava ändå ej kunnat tillgodoses ännu, såsom uppförande av ett vårdhem, anskaffande av lokaler för en skolsal, en lärarebostad och sockenstuga. Församlingen har icke desto mindre beslutat att göra allt även för sin kyrka och under en följd av år hopbragt genom frivilliga insamlingar och årliga utdebiteringar ett belopp av 10,000 kr. För uppnående av den erforderliga restaureringssumman återstå alltså c:a 33,000 kronor. Norra Finnskoga kyrka i Värmland är illa medfaren av tiden. Under den kallaste årstiden är en gudstjänst där nära nog hälsovådlig på grund av drag och kyla, andra brister att förtiga. En genomgående restauration är helt enkelt nödvändig. Men församlingen utgöres huvudsakligen av fattiga skogsarbetare och mäktar knappast ensam åstadkomma de behövliga medlen härför. Sedan några år pågår inom Sollentuna församling på frivillighetens väg insamling av medel för kyrkobygge i Tureberg-Helenelund, Vårt arbete har icke varit utan framgång. De nu insamlade medlen utgöra c :a 45,000 kr. Emellertid beräknas totalutgifterna för kyrkobygget till c:a 125,000 kr. Då stöd från kommunens sida icke är att påräkna och en kyrka i det snabbt växande förstadssamhället, vilket nu räknar c:a 5,000 innevånare, är alltmer av behovet påkallad, vädja vi etc. (Turebergskretsen av Sällskapet för kyrklig själavård.) Inom Långaryds pastorat (Jönköpings län) ha, på grund av industri och järnvägar, bildats icke mindre än trenne folkcentra, Hyltebruk, Rydöbruk och Tjanderyds stationssamhälle, vilka alla tarva kyrklig omvårdnad. Detta senare samhälle är beläget vid en järnvägsknut och har en folkmängd av omkring 500 personer. Vägen till sockenkyrkan är lång och intresset för vår kyrkas gudstjänster stort. En kapellbyggnad för den s. k. Fjällbygden inom Forshälla och Hjärtums församlingar (Bohuslän). Olof ström, som tillhör Jämshögs församling (Blekinge), är i huvudsak en i'abriksort med över 2,000 innevånare, med komminister bosatt i samhället, med gudstjänst varje söndag och med årlig konfirmationsundervisning. Olof ström är centrum för norra delen av församlingen och ligger avlägset från kyrkan. Gudstjänsterna hållas för närvarande i en skolsal, men då skolorna kommande sommar skola omändras och salarna därvid förminskas, finnes ingen tillräckligt stor lokal för gudstjänsterna. Kostnaderna för skolorna äro stora, och då kyrkan 1926—1927 genomgått en grundlig reparation och restauration (c :a 75.000 kr.), är det omöjligt för församlingen att ensam bära kostnaderna för en värdig gudstjänstlokal i Olofström. Under två år har genom teckningslistor en insamling gjorts, och den har visat glädjande bevis på offervillighet av alla, icke minst av fabriksarbetarna. Olofströms kyrkliga ungdomsförening arbetar med kapellet som mål, och flera konserter och aftonunderhållningar ha hållits. Olofströms bruk har skänkt tomt till det blivande kapellet. Intresset för saken är stort, och alla längta efter att se kapellets murar resa sig.
284 Här ovan exempelvis nu relaterade kyrkliga förhållanden, typiska för en hel mängd andra, må väl väcka betänkligheter mot yrkandet, att församlingar med särskilt stor boställsavkastning i arrenden eller skogsmedel måtte utöver den förmån, som med den första treöringens nedsättning till två öre skulle tillkomma dem, genom att hela utdebiteringen för deras prästerskaps avlöning skulle stanna vid dessa två öre (= tjugu öre per skattekrona) också tillerkännas rätt att få använda boställsmedel till annan skattelindring >eh att denna extra skattelindring skulle tillerkännas dessa rika församlingar iv medel, som lagstiftningen förut tillerkänt kyrkofonden. I motsats härtill må man väl hävda kyrkofondens fortfarande rätt till dessa överskott av boställsmedel och hoppas, att till kyrkofondslagens 6 § måtte komma att tillägras ett moment, som ger Konungen rätt att, i den mån fondens tillgångar det medgiva, i särskilda fall bevilja bidrag till uppförande av kyrka eller kapell eller församlingshus. Kontraktsprostarna J. E. Andrén, J. L. Haglund, J. E. Wernestrim, A. Åberg, F. Höijer, E. Rosengren, J. Pontén, K. Bredberg, I. Krook, G. Linderoth, J. G. Laurin, A. Thörn, J. O. Svensson: Angående finansieringen av löneutgifterna _ anse vi oss kunna stanna vid följande anmärkningar. Utjämningsprincipen i den form, som föreslagits, anse vi omöjlig att genomföra. Den kommer helt visst därest den vidhålles att mötas från visst håll av ett motstånd, som stjälper de lagförslag, som bygga därpå. Kontraktsprostarna M. Lundborg, C. G. Wilsson, N. Stigner, V. Iledqcist, E. Wessberg, N. Gillen, J. Källblad, H. Hilder, A. Möller, T. Warholm, A. B. Johansson, A. Yllner, B. Widen, J. Haraldsson, A. Lysander, F. N. Ekdchl och O. Österlund: E t t stort steg till vinnande av ett enhetligt och rationellt lönesystem är av de sakkunnige taget genom förslaget att helt frigöra prästerskapets avlöning från beroendet av de särskilda kommunernas förefintliga avlöningstillgångar. I någon mån har detta redan skett genom statens mellankomst till avlösning av den gamla prästtionden och den centraliserande och reglerande^ ställning, som den gamla prästlönereglerings- och senare s. k. kyrkofonden fått intaga för utjämning av på en gång prästerskapets löner och den kommunala beskattningen härför. Redan därigenom har pointerats, att prästerskapet är att betrakta icke endast som den enskilda kyrkliga kommunens utan som hela folkkyrkans och statens tjänare och att därför de särskilda kommunerna böra gemensamt träda in med sina avlöningstillgångar och sin ekonomiska bärkraft till folkkyrkans upprätthållande. Men först med det föreliggande förslaget tages steget fullt ut, att prästerskapet med hänsyn till det omfattande arbete, som av detsamma utföres för civilregistret, ledningen av skolväsendet och dess kulturgärning i övrigt, bör helt ställas in till jämnbörd med statens tjänstemannakårer i en motsvarande ställning och i konsekvens därmed även den för prästerskapets avlöning behövliga beskattningen bäras åkalla kommuner och skatteobjekt efter lika fördelning. Uppenbart är, att en enhetlig och fast lönereglering till avlösning av den nuvarande på 1910 års lagar byggda, som med sin olikformighet är i många punkter för både prästerskap och församlingar oläglig, förutsätter med nödvändighet en fast och enhetlig finansplan. Och då därtill måste från församlingarnas sida ställas obestridbara krav på en utjämning av den på dem vilande beskattningen, så är tydligtvis även enda vägen den delvis redan inslagna och av de sakkunnige nu konsekvent intagna ståndpunkten: en fullt genomförd centraliserad och praktisk förvaltning under kyrkofondskommitterade och statskontoret av de särskilda kyrkliga kommunernas avlöningstillgångar såsom en
285 hela folkkyrkans gemensamma egendom och en gemensam lika kyrkoskatt till fyllande av vad därutöver kräves. * Den uppgjorda finansplanen utvisar, att härigenom skulle vinnas icke endast en fullständig utjämning av skattebelastningen på de olika pastoraten genom de rikare nu med blott 1—3 öre för prästerskapets avlöning belastade stads- och av industri burna pastoraten utan tillika en väsentlig skattelindring för det stora flertalet pastorat, så att med nuvarande skatteunderlag av 44 miljoner skattekronor utgifterna för avlöning, den fullständiga pensioneringen av prästerskapet med mera skulle kunna begränsas till en uttaxering av endast 28 öre per skattekrona, och med ytterligare 5 öre därtill skulle genom återställandet av den s. k. bostadskvoten till pastoraten vinnas en utjämning a det huvudsakliga även av den så olika betungande kostnaden för prästgårdarnas byggande och underhåll. Genom en ekonomisk förvaltning av tillgångarna och°en fortgående ökad välmåga och därav växande skatteunderlag hos kommunerna är ju t. o. m. att vänta möjlighet till sänkning av denna kyrkoskatt. Med rätta anses, att en jämkning i den årliga kyrkobudgeten liksom i den kyrkliga organisationen enligt hävd i svensk statsförvaltning endast bör ingå såsom ett led i Kungl. Maj :ts ekonomiska lagstiftning och blott behöva anmälas för riksdagen, då utvecklingen bör fortgå automatiskt på den en gång lagda grunden i lagstiftningen. Kontraktsprosten N. Stigner tillägger: Reservanten finner det betänklagt (sid. 357), att den ecklesiastika jorden och skogen så bindas vid prästlönen, att deras användande för annat kyrkligt ändamål omöjliggöres. Härtill kan sägas, att löneboställenas avkastning egentligen ej är avsedd för annat än bestridande av prästlön. Den användning av till löneboställena hörande skog, som hittills kunnat vara medgiven för annat kyrkligt ändamål, torde i anseende till denna skogs värde inom de flesta pastorat bliva kompenserad genom den ersättning för upplåtande av prästgårdar, som de sakkunnige ställt i utsikt. Kontraktsprosten C. O. Borg: En väsentlig lättnad för församlingarna bleve det att församlingsavgifterna till prästlönen i många av de mest skattetyngda församlingarna skulle nedsättas till omkring hälften av nuvarande belopp samt att bidrag till byggnad och underhåll av prästgård anslogs genom den s. k. bostadskvoten. Kontraktsprosten A. Laurén: Det är icke ett så litet arbete som enligt torslaget skulle åligga Kungl. Maj :t, att varje år fastställa det öreantal per skattekrona, som varje församling i riket har att erlägga som bidragsbelopp. Skulle icke denna procedur kunna i någon mån underlättas genom att sådan beräkning finge gälla för någon kortare period, t. ex. tre eller fem år? På så kort tid skulle skatteunderlagen säkerligen icke i någon störande grad andras, och medlen komma ju att ingå i den gemensamma fonden. »Kyrkofondens kapital bibehålles oförändrat.» Mig synes, att det hellre borde heta: »må icke understiga den storlek o. s. v.» Då den nu föreslagna ordningen, såvitt jag kan se, icke avser en viss begränsad följd av år, utan skall gälla för framtiden, och då under tiden nya prästerliga befattningar t. o. m. bildandet av nya pastorat bli nödvändiga och således kraven på kyrkofonden kunna komma att växa; så vore det ju icke blott icke obefogat utan behövligt, att även dess kapitalfond bleve större. Förslaget i denna punkt synes mig förträffligt. Kontraktsprosten E. Nordblom.- Det torde vara principiellt oriktigt att prästerskapet, såsom genom förslagets införande skulle ske, förvandlas till
286 statens ämbetsmän i stället för församlingarnas tjänare. Att detta icke blott ar en tvist om ord eller en känslosak, såsom sakkunnige mena, torde nog visa sig i praktiken. Såsom av staten både formellt och reellt avlönad blir prästen på ett helt annat sätt bunden av de fordringar, staten kan finna för gott ställa på honom; och staten kommer helt visst (såsom förhållandet varit med skolväsendet) anse sig hava rätt till helt andra och långt gående krav på prästerskapet, när avlöningen betraktas som en statssak, än den hade så länge avlöningen var en församlingsangelägenhet, ehuru under statens garanti — vad som kanske icke alltid kan förenas med prästens ställning såsom Guds ords tjänare. Det yttre oberoende av människor, som svenska kyrkans prästerskap i stort sett hittills åtnjutit, vilket varit en stor fördel vid det oväldiga fullgörandet av kallet, och vilket även sakkunnige tyckas anse såsom något värt att bevara — detta oberoende torde ock löpa fara att gå förlorat, då staten ej längre såsom förut är kontrollant och garant för att lönen verkligen utbetalas utan själv blir lönegivare utan kontrollant och naturligtvis då mot misshagligt prästerskap kan handla, som den för gott finner. E t t dåligt omen härvidlag ar den möda, de sakkunnige göra sig för att bevisa, att det privilegieskydd som ursprungligen tillförsäkrats de prästerliga avlöningstillgångarna, nu skulle vara avskaffat. Utan att här närmare ingå på det berättigade eller oberättigade i sakkunniges resonemang i denna fråga, torde man däri kunna se ett tecken till, vad kyrkan har att vänta, sedan dess förvaltning övertagits av staten Men även för församlingarna kan denna kyrkans förändrade ställning medföra nackdelar. Det synes sålunda — för att blott taga ett exempel — icke vara lätt att få tall stånd önskvärda förändringar i den kyrkliga organisationen (t. ex genom anställande av prästman i avlägsnare platser) ; men däremot torde man sa mycket snarare befara mindre önskvärda förändringar (t. ex. genom indragning eller sammanslagning av tjänster) då avgörandet ligger i deras händer, for vilka det ekonomiska intresset måste spela huvudrollen. Och detta blusa mycket kännbarare för församlingen, som den helt enkelt är förbjuden att bidraga till avlöning av prästerliga tjänster (den må hålla dem än så önskvärda) pa annat satt an genom de av staten utan församlingens hörande fastställda avgifterna. Önskligt vore därför, att församlingarna alltjämt genom sina organ finge skota utbetalningen av lönerna. Församlingen kunde ju därvid i första hand använda en mindre grundavgift genom utdebitering, vilken såsom nu i somliga församlingar ej behövde helt uttagas, därefter tillgodogöra sig avkomsten åv pastoratets lonejordar (eventuellt överskott översändes till kyrkofonden) varefter fyllnaden skulle erhållas av kyrkofonden (därvid i mån av behov förslagets allmanna och lika utdebitering kunde komma till användning). Detta torde ej bliva mycket besvärligare än det nuvarande sättet för rekvisition av larareloner. Och sedan lönebehovet en gång vore fastställt, komme det i stort sett att bibehållas någorlunda konstant både ifråga om utgifter och inkom teroch formånen av att jordarna alltfort bleve räknade såsom församlingens rättsliga avlonmgstillgång torde vara väl värd något besvär med bokföringen. _ Kontraktsprosten O. Hector: Mot förslaget angående ordningen för finansienngen av löneutgifterna har jag intet som helst att erinra. Kontraktsprostarna C. Åkerberg, G. Öhrstedt, C. A. Åkerstedt, N. J. Eriksson, O. Carlsson, A. P. Bill, J. Sandin, K. A. Josef son, G. Hörnström och E. K. Broman: Mot finansieringssystemet göra vi ingen erinran. Kontraktsprosten P. Palmquist: De sakkunnigas förslag i denna del har en utomordentlig betydelse och räckvidd. Det har blivit utslagsgivande för deras
287 ståndpunkt i fråga om rättsgrunderna för hela lagstiftningen, om förvaltningen av de fasta lönetillgångarna, försäljning av ecklesiastika egendomar, tiden för löneregleringens ikraftträdande med mera. Samtliga pastorat sammanslås till ett enda hushåll. Avsikten därmed är att åstadkomma en fullständig skatteutjämning de olika pastoraten emellan i fråga om skattebidrag till prästerskapets avlöning. Församlingarna skola fördenskull till kyrkofonden avstå samtliga, sina lönetillgångar. A t t därmed en verklig och rättvis utjämning för samtliga pastorat skulle äga rum, torde kunna bestridas. Förslaget avser endast utjämning på detta mycket begränsade område utan hänsyn till den samlade skattebördan inom kommunerna. Pastorat med hög kommunal utdebitering skulle i många fall få den ytterligare ökad. Och pastorat med låg kommunal utdebitering skulle likaledes i många fall få den ytterligare sänkt. Pastorat med stora fasta lönetillgångar, tillkomna genom donation eller köp, finge lämna ifrån sig hela avkastningen till kyrkofonden, men ändå utdebitera samma belopp per skattekrona som pastorat, där inga eller mycket små sådana tillgångar funnes. Att detta vore en verklig utjämning och att det vore med rättvisa och billighet överensstämmande, torde svårligen kunna påstås. Därtill kommer, att själva rättsgrunden för ett åläggande för pastoraten att avstå från löneboställsavkastningen måste anses vara mycket tvivelaktig. Riktigare borde väl vara att pastoratets fasta lönetillgångar finge så att säga läggas i botten vid bestridande av prästlöneutgifter och att därefter utdebitering sker i mån av behov med belopp som med vissa års mellanrum fastställas med hänsyn till maximum per 10 kronor taxerad inkomst. Varje tanke på en utjämning bör nog dock icke avvisas men en skälig sådan torde kunna förenas med ett lönesystem byggt på 1910 års lagar likaväl som med de sakkunnigas. Det kunde ske på det sätt, att kyrkofonden liksom nu tillhandahölle vad som erfordras utöver det fastställda maximitalet. I detta sammanhang må framhållas, att grundsatsen att prästerskapet avlönas av sin församling är en uråldrig princip, som icke bör brytas. Medvetandet om prästen såsom församlingens tjänare och känslan av inbördes beroende präst och församling emellan utgör ett ideellt värde, som inte utan skada förspilles. Kontraktsprostarna J. F. Ronqvist och G. Kcllström: Då kyrkofonden redan nu är centralorganet för den utjämning mellan församlingarna av de för prästerskapets avlöning avsedda tillgångarna, som hittills skett, förefaller det.naturligt, ätt den fortfarande får denna ställning, liksom ock att dit inlevereras alla församlingarnas kontanta prästlönemedel, såsom räntor på fonder, uttaxerade medel, arrenden och skogsmedel m. m. Det måste från så väl prästernas som kyrkorådens synpunkt anses som en förbättring, att lönerna komma att genom domkapitlen utbetalas på föreslaget sätt. Det kan ej neka°, att det nuvarande sättet, då de lokala lönetillgångarna skola genom kyrkoråden från olika håll hopsamlas, erbjudit åtskilliga besvärligheter. Överhuvud synes oss de sakkunnigas förslag rörande finansieringen av prästlönerna och dessas utbetalande till stiften kunna godtagas. Kyrkoherden G. Herrlin: I diskussionen om huruvida utjämningsbeloppet (de s. k. församlingsbidragen) bör utgå i form av kronoskatt, alltså uppföras å kronodebetsedel och utgå progressivt, eller, som de sakkunniga föreslagit, i form av kyrkligt-kommunal beskattning, torde man icke kunna annat än medgiva, att de sakkunniga lämnat vägande skäl för sin ståndpunkt. Visserligen kan det förefalla egendomligt att på kommunalskattesedeln finna upptagna belopp, vil-
288 ka icke i sin helhet komma den egna kommunen till godo, och visserligen kan det rent formellt anmärkas, att denna skatt till sin natur är närmast en kronoskatt och alltså icke bör undandragas riksdagens prövning, men å andra sidan måste medgivas, att om prästlönerna skola uppföras å rikets stat. följden därav skulle bliva att prästlöneväsendet i sin helhet måste indragas under statsregleringen, och en följd därav skulle bli att även frågorna om den kyrkliga indelningen och organisationen skulle indragas under riksdagens prövning. Av ålder ha dessa frågor fallit under Kungl. Maj :ts administrativa beslutanderätt, vilket ur såväl praktisk som principiellt-kyrklig synpunkt torde vara önskvärt. Kyrkoherden K. Sundelin: Av de sakkunnigas med hänsyn till den nuvarande indelningen och organisationen utarbetade finansplan framgår, att utdebiteringen beräknas stanna vid 33 öre per skattekrona, därav endast 28 öre för de egentliga lönerna och 5 öre för bostadskvoten. Detta förvånansvärt gynnsamma resultat av de sakkunnigas finansieringssystem, innebärande en skattelindring för 98.5 % av samtliga 1,255 landspastorat, vittnar bäst om fördelen av att, såsom de sakkunniga föreslagit, i kyrkofonden uppsamlas alla lönetillgångar för att sedermera genom domkapitlen utbetalas till respektive löntagare. För dessa synes det mig ingalunda innebära någon våda i avseende på deras ställning till församlingarne utan tvärt om enbart en förmån med hänsyn till deras självständighet att slippa uppbära lönen direkt från församlingen utan i stället från den överordnade kyrkliga myndigheten. Då härtill kommer, att församlingarmi genom rätten att disponera över bostadskvoten erhålla en lättnad i sina kostnader för underhåll och byggnad av prästgård, som torde få anses innebära icke blott full kompensation för förlusten av rätten till utsyning av virke a löneboställets skog för prästgårdsbyggnad utan ock i någon mån kompensera förlusten av denna uteyningsrätt för kyrkobyggnad, kan jag ej annat finna än att det föreslagna finansieringssystemet såsom för alla parter förmånligt bör biträdas. Önskligt vore emellertid att vid trängande behov, t. ex. för förestående kyrkobyggnad, något bidrag, lämpligast kanske genom anslag ur kyrkofonden, kunde beredas församlingarne utöver den möjlighet därtill, som sakkunnige genom sitt förslag å sid. 309 i betänkandet ställt i utsikt, nämligen att den genom uppsamling av de årliga byggnadskvotsmedlen bildade s. k. prästgårdsbyggnadsfonden skulle få anlitas även för andra kyrkliga ändamål än denna fonds så att säga ordinarie utgifter, underhållet av prästgårdarna. För sådant direkt anslag liksom för disposition i antydd riktning av prästgårdsbyggnadsfondens överflödsmedel skulle naturligtvis Kungl. Maj :ts tillstånd erfordras i varje särskilt fall. Asarums församling har intet att erinra. 29. Prästerskapets till statsverket indragna tionde, vars avskrivning enligt gällande bestämmelser icke kommer att bliva helt genomförd förrän den 1 maj 1944, avskrives fullständigt redan med ingången av år 1935. För de inkomster, som härigenom skulle frångå statsverket, beredes statsverket full ersättning av kyrkofondens kapitalbehållning. Beloppet av denna ersättning har, under förutsättning att den erlägges vid utgången av år 1934, beräknats till 4,260,000 kronor. I
289 Kammarkollegiet kan ej förorda den (del I, s. 236) föreslagna avskrivningen på kyrkofondens bekostnad av ännu ej avskriven prästtionde. Kollegiet utgår härvid från att rätten till tionden förvärvats av statsverket, och att det är en statsverkets ensak men kyrkofonden ovidkommande, om billigheten kräver en avskrivning för de belastade fastigheternas del. Kammarrådet von Otter, med vilken kammarrådet Klockhoff förenade sig: Jag vill ingalunda förneka, att det icke ur den tiondeskyldiga jordens synpunkt föreligger nog så starka skäl för att avvecklingen av denna åldriga pålaga påskyndades. Anser staten sig kunna från och med år 1935 efterskänka sin på lagen den 9 december 1910 grundade rätt till ännu icke avskrivna tiondeavgifter lärer någon erinran däremot ej kunna göras. Den av de sakkunniga uttalade uppfattningen angående naturen av kyrkofondens kapital kan jag däremot icke dela. Rent formellt sett ligga, såsom de sakkunniga (s. 42) framhållit, icke några församlingsavgifter i kyrkofonden, och åsikten att kyrkofondens kapitaltillväxt reellt sett utgöres av kyrkligt-kommunala skattemedel har framkommit genom en slutledning, vars riktighet kan diskuteras. Den uppkomna fondökningen lärer, särskilt med hänsyn till dess storlek, vara att betrakta som en direkt följd av kristiden och beroende av dennas förlopp i vårt land. Den omständigheten att det numera visat sig hava varit möjligt att minska maximiutdebiteringen av församlingsavgifter kan icke giva karaktären av kyrkligt kommunala skattemedel åt det överskott, som i kyrkofonden uppstått genom vissa inkomstposters ökning och vissa utgiftsposters minskning. Jag vill fördenskull på det bestämdaste motsätta mig det av de sakkunniga i förevarande hänseende framställda förslaget. Statskontoret: Statskontoret kan ej förorda den föreslagna avskrivningen på kyrkofondens bekostnad av ännu ej avskriven tionde. Såsom kammarkollegiet framhållit, har rätten till tionde förvärvats av statsverket, varför det är en statsverkets ensak men kyrkofonden ovidkommande, om billigheten kräver en avskrivning för de belastade fastigheternas del. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund: Vad angår de sakkunnigas förslag rörande tidigare avskrivning, eller från och med ingången av år 1935, av prästerskapets till statsverket indragna tionde, vars avskrivning enligt gällande bestämmelser icke skulle komma att bliva helt genomförd förrän den 1 maj 1944, får styrelsen helt ansluta sig till detta förslag. Då under de gångna åren efter 1910 års prästlönelagstiftnings tillkomst kyrkofonden vuxit i långt högre grad än avsett varit, betyder detta, såsom de sakkunniga framhålla, att skatter uttagits av församlingarna till större belopp än nödigt och att dessa skatter samlats i kyrkofonden. Då det framför allt är landsbygdens församlingar, som sålunda måst bidraga med för höga skatter, synes det vara en påtaglig rättvisa, att skattedragarna där erhålla kompensation på sätt som föreslagits genom befrielse från utgörande av förenämnda skatt. Centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen: Centralstyrelsen vill på det kraftigaste protestera mot sakkunniges förslag om avskrivning av tionden på kyrkofondens bekostnad. Tiondeavgälden till kyrkofonden utgör vederlag för privilegieskyddad rättighet och tiondeavskrivningen innebär sålunda i verkligheten ett köp av staten. Att säljaren skulle finansiera ett bortskänkande till de tiondepliktiga fastighetsägarna från statens sida av det inköpta värdet, synes vara orimligt begärt. Sakkunniges avskrivningsförslag visar tydligt, vad kyrkan och församlingarna utsättas för genom sakkunniges centraliseringsförslag i fråga om finansieringssystemet och boställenas förvaltning. År 1910 borttogs tionden mot visst vederlag till kyrkofonden. År 1930 föreslås avskrivning 19 — 010252
290 ay en stor del av detta vederlag. Nu år 1930 föreslås indragning under satens förvaltning av boställen och donationer, och som vederlag erbjudas d( nya, högre reglerade lönerna. Man kan vänta att år 1950 följes även detta iv ett förslag om att staten upphör med att utbetala också detta sitt åtagna vederlag. Och så ha kyrkan och församlingarne förlorat alla sina nuvarande tiilgmgar. Man nästan känner sig tacksam för den varning mot sakkunniges finansie-ingsplan och förvaltningsanordning för boställen och donationer, som givits jenom detta tydliga bevis av sakkunnige själva på huru lätt indragning av ett veierlag kan föreslås och eventuellt genomföras, när man väl fått bort den laglig? rätt, för vilken vederlaget givits. Därför gäller det nu framför allt att värm kyrkans och församlingarnes rätt till sina egna avlöningstillgångar i boäällen och donationer. Länsstyrelsen i Uppsala: Länsstyrelsen kan icke förorda, att någon cel av kyrkofonden användes till förtida avskrivning av prästerskapets till statsverket indragna tionde. Länsstyrelsen i Kalmar: Genom att fullständigt avskriva prästerskapets till statsverket indragna tionde redan med ingången av år 1935 avhändes piästerskapet en icke obetydlig avlöningstillgång. Länsstyrelsen ifrågasätter, om detta kan vara riktigt. Länsstyrelsen i Malmö: Se länsstyrelsens yttrande under kapitel I I I (20—28). Länsstyrelsen i Västerås: Att såsom de sakkunnige föreslagit avskriva prästerskapets till statsverket indragna tionde synes länsstyrelsen icke rktigt. Därigenom beredes ingen lättnad till skattskyldige i gemen, utan endast till vissa nuvarande fastighetsägare, som dock mottagit sina egendomar under förutsättning att denna tionde skulle under vissa år utgå. Dessa beredas gencm ett efterskänkande en lika opåkallad som onödig gåva. Domkapitlet i Uppsala: En detalj, som domkapitlet icke anser sig böra underlåta att upptaga till bemötande, är de sakkunniges av någon anledning framställda förslag, att kyrkofonden skall finansiera tertialtiondens påskyndade avskrivning. Den uppgörelse angående tiondens avveckling, som 1910 träffades mellan statsmakterna och kyrkans representation, innebär enligt domkapitlets förmenande, att kyrkan sålde till staten sin rätt till tionde. Vederlaget utgör den till kyrkofonden årligen inflytande avgälden. Att vid sådant förhållande urgera på att kyrkofonden skulle betala tertialtiondens påskyndade avskrivning synes knappast vara logiskt eller rimligt. De sakkunnige ha visserligen såsom motivering för sitt förslag sökt hävda, att kyrkofondens kapitalökning utgjorts av skattemedel, men synes man på lika goda grunder kunna göra gällande, att de uppsamlade medlen utgöras just av tiondeersättningar. Det torde nämligen vara omöjligt avgöra, vilka av fondens medel, som använts till kapitalökning. För övrigt synes de sakkunniges konstruktion långsökt, om man besinnar, att enligt lagens ordalydelse endast boställsavkastning skall av församlingarna inlevereras till kyrkofonden. Vidare torde framstå såsom oegentligt, att — även om man godtager de sakkunniges ståndpunkt — medel, som utdebiterats för kyrkliga ändamål, användas för att finansiera en statsåtgärd, som icke alls har med kyrkliga förhållanden att skaffa. Domkapitlet i Skara: Domkapitlet finner icke den motivering övertygande, som anförts för en ersättning ur kyrkofonden till statsverket, för ett eventuellt »tidigare slutförande av de ännu utgående tiondeavgifternas avskrivning». Domkapitlet i Växjö: Se domkapitlets yttrande under kapitel I. Domkapitlet i Lund: De sakkunnigas förslag om att återstående delen av å
291 fastigheter ännu vilande prästtionde skall avskrivas på kyrkofondens bekostnad är icke av natur att kunna biträdas. De sakkunniga hava icke uppvisat någon som helst bärande rättsgrund för sitt förslag. Domkapitlet finner sålunda de sakkunnigas angivna förklaring till sitt förslag eller att det skulle i kyrkofonden ingå för mycket utdebiterade skattemedel till prästerskapets avlöning sakna grund. Vill man absolut minska kyrkofondens kapital på ett eller annat sätt, torde däremot detta prästtiondebelopp böra avsättas som en särskild skatteutjämningsfond med uppgift att finansiera, vad domkapitlet föreslagit rörande förminskad utdebitering för prästlönen i särskilt skattetyngda kommuner. Härigenom kan man också säga, att man tillmötesgått de sakkunnigas intentioner på denna punkt, och att garanti skapas för en verklig hjälp åt behövande kommuner. Domkapitlet i Göteborg: Domkapitlet måste för sin del på det bestämdaste yrka, att kyrkofondens medel icke användas till skattelindring på det sätt här föreslagits, nämligen till avskrivning av prästerskapets till statsverket indragna tionde. En sådan användning av kyrkofonden skulle innebära, att till prästerskapets avlöning avsedda medel användas för att åstadkomma en skattelindring, som väl för statsverket kan vara fördelaktig och för de skattebetalande ett önskemål, men som för kyrkans del måste anses vara ganska ovidkommande. Domkapitlet i Härnösand: De skäl, med vilka de sakkunniga motiverat nu ifrågavarande åtgärd, ha enligt domkapitlets mening en prägel av godtycke över sig. Några bindande sakskäl utgöra de icke och domkapitlet kan därför icke med sitt förord medverka till att ett så betydande belopp endast av viss, ej av kyrkliga intressen förestavad lämplighetehänsyn avhändes den kyrkliga förvaltningen. Om den förtida avskrivningen verkligen bör komma till stånd, synes det riktigast, att staten själv bär förlusten. Domkapitlet i Luleå: I punkt 29 av sin sammanfattning föreslå de sakkunnige, att prästerskapets till statsverket indragna tionde fullständigt skall avskrivas redan med ingången av år 1935 i stället för den 1 maj 1944 samt att statsverket för den förlust, staten härigenom skulle göra, erhåller ersättning av kyrkofondens kapitalbehållning med ett belopp av 4,260,000 kronor. Denna åtgärd synes domkapitlet icke vara av nöden påkallad och anser sig därför icke kunna tillstyrka densamma. Stockholms stads konsistorium: Mot detta nu ifrågavarande får konsistoriet inlägga en allvarlig gensaga. Förutom det, att det strider mot sakkunnigas egen tankegång i punkt 27, väcker det helt visst hos rikets prästerskap underliga tankar vid erinran om, huru från denna fond, som nu till helt utomstående ändamål skulle bortskänka 4,260,000 kronor, under långa tider intet kunnat erhållas för alltför klent avlönade, fattiga och skuldsatta präster, och hurusom den hjälp i detta avseende, som genom senaste lagstiftning på detta område skulle beredas, för ett stort antal präster blivit en ren chimär. Boställsnämndsordföranden Knut Ohlsson i Torngård: Förslaget motiveras därmed, att härigenom skulle beredas en lättnad för en viss grupp av skattedragare å landsbygden. Sakkunnige förbise emellertid härvid, dels att dessa avgifter äro av kompensationsnatur för befrielsen av den gamla tiondeavgiften och delvis utgjorde ett villkor för denna befrielse, dels också, att den lättnad, som skulle »beredas en viss grupp av skattedragare på landsbygden», måste betalas av andra medborgargrupper. Det torde nämligen icke vara för sakkunnige obekant, att under tiden för tiondeavskrivningslagens påbörjade tilllämpning till de nya kommunalskattelagarnas ikraftträdande andra grupper av landsbygdens folk än jordbrukarne måste bära de ojämförligt tyngsta kom-
292 munala skattebördorna, inklusive församlingsavgifterna till prästerskapets avlöning. Skulle nu enligt förslaget ersättning för statsverkets förlust genom avskrivningstidens förkortning utgöras av kyrkofonden, bleve följden den, a t t de grupper av landsbefolkningen, som icke berette någon lättnad, finge indirekt betala »lättnaden». Jag yrkar därför i detta fall på bibehållande av den i 5 § tiondeavskrivningslagen fastställda planen. Kontraktsprosten och boställsnämndsordföranden A. Rune, med vilken boställsnämndsordföranden Knut Collberg i Holmedals-Bergerud samt kontraktsprostarna K. Hedmark, G. Sillen, G. M. Hultgren, F. Carlson, T. L. Peterson, A. Peterzén, L. M. Engström och A. N. Beckman instämt: Förslaget om tidigare slutförande av de ännu utgående tiondeavgifternas avskrivning måste avvisas och likaså, att kyrkofonden skulle kompensera statsverket för tiondens avskrivning med 5 miljoner kronor. Staten har köpt tionden. Vill staten skänka bort tionden, kan ju icke rimligtvis begäras ersättning av säljaren. Kontraktsprosten I. Wendbladh: Varför kyrkofonden skall belastas med inlösen av de tiondeavgifter, som återstå år 1936, då enligt betänkandet alla tionden skulle upphöra, är svårt att förstå. Sakkunnige synas icke heller hava anfört någon hållbar grund härför. Om staten efterskänker en avgift, varför skall den då betalas av kyrkofondens tillgångar? Kontraktsprostarna S. Lindquist och E. Gisslandi: Kyrkofonden, vilken uteslutande innehåller avgifter, som avsetts för prästlön, bör ej till någon del tagas i anspråk för andra än därmed sammanhängande kyrkliga ändamål. Det skulle nämligen rättsligt sett innebära en våldsam permutation, principiellt analog med ett statens beslagtagande av kyrklig egendom. Kontraktsprosten C. Bulow: Förslaget är fullständigt omotiverat. Varför en dylik åtgärd? Varför en dylik — gåva? Kontraktsprosten C. R. Sundell: Gåvan till enskilda kanske ofta förmiögna jordinnehavare genom tiondeavskrivning måste i den allmänna rättvisans namn avvisas, då denna gåva, även om vissa medel i kyrkofonden kunna betraktas såsom uppsamlad skatt — vilken ju för övrigt kunde användas på annat sätt och efter dess ändamål — alldeles icke träffar dem, som skatten givit. Kontraktsprosten T. Nelson: Jag uttalar min förvåning och mitt avstyrkande av de sakkunnigas förslag angående avskrivande av de till statsverket indragna tiondeavgifterna, varvid egendomligt nog kyrkofonden skulle finansiera denna statens gåva till vissa fastighetsägare. Kontraktsprosten E. Hagwall: Sakkunniges förslag synes knappast väl motiverat, då det i åtskilliga fall väl närmast kommer att likna en gratisutdelning till lyckligare lottade av medel, som andra, mindre lyckligt lottade, redan fått släppa till. Man kan förstå det som ett politiskt lockelse- och bytesmedel i nödfall, men det bör icke erbjudas i allra första hand. Kontraktsprosten I. Blomberg: Avskrivningen av kyrkotionden redan 1934 eller tio år tidigare, än som eljest skolat ske, betyder givetvis en orättvisa mot de församlingar som helt eller till stor del vid den tiden inbetalt till staten sin tionde men för enhetlighetens skull måste så ske. Att kyrkofonden skall anses böra träda emellan och hålla statskassan skadeslös för dess förlust är i betänkandet svagt motiverat, men är ur politisk synpunkt så klokt, att detta offer må göras, då i den svaga motiveringen dock ligger något av berättigande. Denna punkt liksom »bostadskvoten» betyda säkerligen mycket för frågans genomförande i riksdagen.
293 Kontraktsprosten J. Marino: Förslaget är icke tillräckligt motiverat. Kontraktsprostarna V. Wiberg, C. Lönroth, C. G. Häger, H. Heimdahl och D. Forsner: Genom ett sådant förfaringssätt skulle t. ex. pastorat, där reglering ännu icke inträtt, så gott som fullständigt befrias från tiondeersättning, då däremot pastorat med reglering av år 1914 inbetalt, full ersättning, vilket innebär en uppenbar orättvisa. Denna avskrivning är emellertid en statens angelägenhet och eventuella gåva, som i varje fall icke bör av kyrkofonden gäldas. Kontraktsprosten G. Ekström, med vilken kontraktsprosten A. G. Ericsson instämt: Mot detta förslag må erinras, att ersättningen, som med fallande belopp under loppet av tjugu år erlägges av pastoraten, är av de flesta pastorat till största delen, av somliga helt och hållet, den 1 januari 1935 redan erlagd. Den oväntade presenten på inemot fem millioner kronor till pastoraten skulle således verka högst ojämnt, och denna ojämnhet skulle icke ha någon som helst rationell grund utan endast bero av olikheten i tiden för utlöpandet av löneregleringarna. Den andra sidan av förslaget gäller vem som skall betala den där generösa och oväntade presenten, som statsverket skulle ge vissa pastorat. Den skulle betalas icke av givaren, statsverket, utan av — kyrkofonden. Motiveringen för ett så orättvist förslag vilar på en konstruktion, som jag belyst och bemött. Sakkunniga påstå, att församlingar genom utdebitering till sitt prästerskaps avlöning, orättvist, indirekt, bidragit till kyrkofondens tillväxt. Men all utdebitering till prästerskapets avlöning har skett i överensstämmelse med av konung och riksdag stiftad lag, till vilken kyrkomötet samtyckt. Att den lagen varit orättvis bestrides, då genom densamma just vanns vad riksdagen ^ begärt, nämligen all den utjämning av skattskyldigheten, som för det dåvarande rimligtvis kunde vinnas. Men orättvist är sakkunniges förslag till båda sina sidor, både att kyrkan skulle betala en present, som staten behagade giva, och att denna present skulle givas åt somliga men förvägras andra. Kontraktsprostarna J. E. Andrén, J. L. Haglund, J. E. Werneström, A. Åberg, F. Höijer, E. Rosengren, J. Pontén, K. Bredberg, I. Krook, G. Linderoth, J. G. Laurin, A. Thörn, J. O. Svensson: Genom ett sådant förfaringssätt skulle t. ex. pastorat, där reglering ännu icke inträtt, så gott som fullständigt befrias från tiondeersättning, då däremot pastorat med reglering av år 1914 inbetalt full ersättning. Detta är emellertid en statens angelägenhet och eventuell gåva, som icke bör av kyrkofonden betalas. Kontraktsprosten C. J. Ber ger: För den oinvigde förefaller denna de sakkunnigas generositet egendomlig. Har kyrkofonden råd till detta? Nu finnes det visserligen goda tillgångar i kyrkofonden. Men vem vet vad framtiden bär uti sitt sköte. Blir det fritt utträde ur statskyrkan, som det kanske snart blir, kan det bli kinkigt nog att få debet och kredit i kyrkofondens räkenskaper att gå ihop. 1935 ha en del församlingar inbetalt hela eller nästan hela sin tiondeavgift till statsverket, under det att andra ha inbetalt blott hälften eller något däröver av sin avgift. Förslaget talar icke om, huru rättvisa skall skipas församlingarna emellan i detta stycke. Det blir kanske icke en så lätt procedur. Kontraktsprostarna M. Lundborg, C. G. Wilsson, N. Stigner, V. Hedqvist, E. Wessberg, N. Gillen, J. Källblad, H. Hilder, A. Möller, T. Warholm, A. B. Johansson, A. Yllner, B. Widen, J. Haraldsson, A. Lysander, F. N. Ekdahl och O. Österlund: I följd av 1910 års lagar om "ordningen för avlösning av den
294 gamla tionden från tiondeskyldiga fastigheter samtidigt med stadgande om en allmän kommunal beskattning av ända till 6 öre per fyrk (x/io skattekrona) kom en mycket ojämn och i vissa fall dubbel skattetunga att trycka mångenstädes. Därför är det ock med rättvisa och billighet överensstämmande att såsom föreslås den ännu återstående tiondeskyldigheten helt avlöses på en gång från år 1935. Vid den föreslagna fullständiga avlösningen av den gamla prästtionden redan 1935, vilken synes fullt berättigad, torde rättvisligen någon gottgörelse med beräknade 4,200,000 kronor för då ännu icke sluterlagda tiondeavgälder icke böra till statsverket ingå från kyrkofondens' redan samlade kapitalbehållning, då denna samlats till stor del genom de tiondeskyldigas efter irrationell finansplan förut gjorda för stora inbetalningar på samma gång som församlingsavgifter av ända till 6 öre per fyrk och således deras inbetalda för högt beräknade tiondeprocent under åtminstone första avskrivningsperioden snarast är att betrakta som frivilliga donationsmedel för kyrkliga ändamål, medan övriga beskattningsobjekt icke i motsvarande grad belastas. Kontraktsprosten C. O. Borg: En väsentlig lättnad för församlingarna bleve det tydligen, om de sakkunniges förslag, att prästerskapets till statsverket indragna tionde redan med ingången av år 1935 fullständigt skulle avskrivas. Kontraktsprosten G. A. Nordenfors: Varför skulle kyrkofonden betala staten för en skänk, som staten kunde anse sig ha råd att giva till vissa skattskyldiga ? Kyrkofonden är ju ostridigt inrättad för att täcka kyrkliga utgiftsbehov. Och de behoven äro stora och torde vara i växande framdeles som hittills. Det kan om åtskilliga år visa sig att de prästlöner, som man nu går att fixera, genom monetära växlingar en vacker dag befinnas oskäligt låga. Det kan ock befinnas att en hel del församlingar, som vid nuvarande lönereglerings inträde fingo ställa behövliga församlingsorganisationsfrågor på framtiden, i ty att de ej hade råd att bygga behövliga gudstjänstlokaler och prästgårdar (se de stora lappmarkspastoraten, som absolut icke ännu kunna sägas vara nödtorftigt organiserade), snart komma att resa berättigade krav på byggnadshjälp från kyrkofonden. Sådan byggnadshjälp har visserligen lämnats åt en del ödebygdspastorat, men byggnadshjälpen har hittills gjorts beroende av det metereller kilometertal, som prästen haft till närmaste järnvägsstation och icke till ödebygdspastoratets verkliga natur och fattigdom. Nu skall ju församling betagas sin gamla rätt till fritt virke från boställsskog till prästgårds- och kyrkobygge. Det vore väl under sådant förhållande tillbörligt att kyrkofonden, därest den har tillgångar, finge kompensera fattiga församlingar i detta hänseende med kontant hjälp. Kyrkofonden får säkerligen god användning för sina eventuella överskottsmedel på sätt som nu antytts. För övrigt är att anmärka att prästänke- och pupillpensioneringen, även efter senaste nya reglemente, måste anses vara högst otillfredsställande ordnad. Det vore väl ej principiellt oriktigt att ifrågasätta hjälp även härutinnan från en för kyrkliga ändamål avsedd fond, om denna annars har tillgångar. Ett sådant ifrågasättande synes åtminstone undertecknad långt mindre rättsvidrigt än förslaget att bortskänka från fonden 4,604,000 kronor för en affärsuppgörelse, med vilken svenska kyrkan efter den 9 december 1910 rätteligen intet har att skaffa. Kontraktsprosten K. Dahlström: Det finnes väl ej något rättsligt samband mellan kyrkofonden och tiondeavgifterna, och frågan om deras avskrivning är en fråga mellan statsverket och de avgiftsskyldiga, med vilken kyrkofonden intet har att göra.
295 Kyrkoherden K. Sundelin: Om bärigheten av de skäl, som för åtgärden anförts, kunna säkerligen delade meningar råda. Kan emellertid ej på annat sätt avskrivningen genomföras, är jag för min del benägen tillstyrka de sakkunnigas förslag i detta avseende.
30. For att bereda riksdagen ökad möjlighet till kontroll av prästlöneutgifterna förutsattes, att Kungl. Maj :t årligen delgiver riksdagen en redogörelse för den kyrkliga organisationens omfattning, kostnaderna för densamma enligt senaste bokslut för kyrkofonden och storleken av de senast fastställda församlingsbidragen. Kammarkollegiet: Vad angår de sakkunnigas förslag (del I, s. 235), att Kungl. Maj :t skulle årligen delgiva riksdagen en detaljerad redogörelse för den kyrkliga organisationens omfattning, kostnaderna för densamma och storleken av de senast fastställda församlingsbidragen, anser kollegiet det kunna ifrågasättas, huruvida behov härav föreligger. Kammarrådet von Otter, med vilken kammarrådet Klockhoff förenade sig: J a g har icke känt mig övertygad om lämpligheten av förslaget (s. 235) därom att Kungl. Maj:t årligen skulle delgiva riksdagen en detaljerad redogörelse för den kyrkliga organisationens omfattning, kostnaderna för densamma och storleken av de senast fastställda församlingsbidragen, varför detta förslag under alla förhållanden avstyrkes. Centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen: Varför riksdagen genom en särskild årlig redogörelse skulle få ökad möjlighet till kontroll över prästlöneutgifterna, så som sakkunnige föreslå, är omöjligt att förstå. Kontroll utövas av särskilda ämbetsverk såsom riksräkenskapsverket. Och i statsrådsprotokollen har riksdagen den tillgång till kontroll över allt rörande kyrklig förvaltning och kyrkliga frågor, som riksdagen behöver. Men att riksdagen mer och mer skulle förvandlas till en kontrollerande och i enskilda organisationsfrågor ingripande myndighet kan ju icke vara en för samhället gagnelig utveckling. Länsstyrelsen i Kalmar: Att bereda riksdagen ökad möjlighet till kontroll av prästlöneutgifterna torde icke erfordras, om församlingsbidragen göras konstanta. 1 Länsstyrelsen i Västerås: De sakkunnige förutsätta till sist, att för att bereda riksdagen ökad möjlighet till kontroll Kungl. Maj :t årligen delgiver riksdagen en på visst sätt beskaffad redogörelse. Länsstyrelsen anser detta onödigt, enär samtliga de handlingar, varom fråga är, äro offentliga sådana och riksdagens revisorer av dem kunna taga den del, de önska. Domkapitlet i Västerås: Se domkapitlets yttrande under kapitel I I I (20—28). Domkapitlet i Lund: Se domkapitlets yttrande under punkterna 20—28. Domkapitlet i Göteborg: Se domkapitlets yttrande under punkterna 20—28. Stockholms stads konsistorium: Nu ifrågavarande förslag sammanhänger så nära med förslagen i föregående punkter, att det torde stå eller falla med desamma. 1
Jfr länsstyrelsens uttalande under nr 20—28.
296 Kontraktsprosten och boställsnämndsordföranden A. Rune, med vilken domprosten Bromander, boställsnämndsordföranden Knut Collberg i Holmedals-Bergerud^ samt kontraktsprostarna K. Hedmark, G. Sillen, G. M. Hult gr en, F. Carlson, T. L. Peterson, A. Peterzén, L. M. Engström och A. N. Beckman instämt: Varför riksdagen skulle besväras med årliga redogörelser, är icke nöjaktigt motiverat. ° Det torde räcka med Kungl. Maj :ts administrativa rätt och befogenhet att begära besked i fråga om finanserna. Kontraktsprosten A. Stenström: Bestämmande av skattesatser genom Kungl. Maj :t kan anses strida mot grundsatsen, att svenska folket skall sig själv beskatta. Resultatet kan bli, att riksdagen tär i sin hand denna kommunala riksbeskattning och sedan vill ha kontroll över det hela. Hur skall denna invit till förstatligande kunna förebyggas, liksom den, som ligger uti, att Kungl. Maj :t ärligen skall delgiva riksdagen en redogörelse för den kyrkliga organisationens omfattning, kostnaderna för densamma o. s. v. Riksdagens kontrollbefogenhet sträcker sig ej utöver av riksdagen beviljade medel, men enligt sakkunnigas förslag skulle den kontrollera även de kommunala anslagen. Kontraktsprosten H. Östergren: Jag finner det icke tilltalande, att frågan om den kyrkliga organisationens omfattning, kostnaden för densamma med mera ärligen skall dragas inför riksdagen och där, såsom så lätt sker, åstadkomma rabalder, utan att det är mera överensstämmande med dess natur, att Kungl. Maj :t delgiver varje kyrkomöte den redogörelse, som för kontroll av prästlöneutgifterna kan befinnas nödig. Kontraktsprosten G. H. Tengman: Varken för kyrkan eller staten synes det bliva gagneligt, om tillfälle gives riksdagens kyrkofientliga element att årligen giva uttryck åt sina känslor ifråga om kyrka och religion med mera. Härtill kommer, att den föreslagna delgivningen till riksdagen är onödig, då riksdagen i redan befintlig lagstiftning har tillräckliga medel att öva kontroll på Kungl. Maj :t. Kontraktsprosten J. V. Lönnerblad: Med allt erkännande av kontrollens nödvändighet och nytta i allmänhet betvivlar jag dock både nyttan och nöjet av den i punkt 30 föreslagna åtgärden för ökad möjlighet till kontroll till prästlöneutgifterna. Det låter som om Kungl. Maj :t och prästerskapet hade några mörka planer med sagda utgifter som vore svåråtkomliga för den lagstadgade revisionen. Jag yrkar att punkt 30 med dess ovederhäftiga misstanke bör utgå. Kontraktsprosten A. Werner: Förslaget rörande riksdagens kontroll över prästlöneutgifterna med anledning av Kungl. Maj :ts åliggande, att årligen delgiva riksdagen en redogörelse för den kyrkliga organisationens omfattning med mera hör av vissa skäl till betänkandets mest grannlaga och bör, så långt möjligt är, med kraft bekämpas. Kontraktsprosten J. Lindhoff: Den föreslagna redogörelsen till riksdagen synes mig överflödig. Bestämmelsen därom bör utgå ur förslaget. Kontraktsprosten H. Tideström: Beträffande tiden för löneregleringens giltighet anser jag synnerligen önskligt, om en viss lämplig sådan utan olägenheter kunde fixeras. Det vore av värde för stabilitet och lugn. Därigenom kunde ock, vill det synas, göras obehövlig den av sakkunniga föreslagna årliga delgivningen från Kungl. Maj :t till riksdagen med detaljerad redogörelse för den kyrkliga organisationens omfattning, kostnaderna för densamma o. s. v., vilken delgivning onekligen inbjuder och kanske rent av uppfordrar till onödiga, upprivande debatter om kyrka och religion.
297 Kontraktsprostarna J. E. Andrén, J. L. Haglund, J. E. Werneström, A. Åberg, F. Höijer, E. Rosengren, J. Pontén, K. Bredberg, I. Krook, G. Linderoth, J. G. Laurin, A. Thörn, J. O. Svensson: Genom denna åtgärd träder förstatligandet fram i sin spets. Ty meningen kan väl icke vara någon annan än den, att riksdagen också äger rätt att yttra sig och fatta beslut om Kungl. Maj :ts redogörelse. Den kyrkliga organisationen och utvecklingen komme i så fall att bliva beroende av en tillfällig politisk majoritet, till oanad skada för kyrkligt lugn och livskraftig tillväxt. På det bestämdaste tillstyrka vi, att annan form för kontroll, i mån sådan befinnes nödvändig, må komma till användning.
KAPITEL
IV.
Angående förvaltningen av prästlbnejorden. 31. De till tjänstebostäder åt ordinarie präster anvisade prästgårdarna bibehållas under domkapitlens omedelbara uppsikt och under kammarkollegiets allmänna vård och inseende. Av- och tillträdessyn ävensom laga syn å prästgård förrättas såsom hittills av synerätt. Ekonomisk besiktning å prästgård förrättas av domänintendent. De prästgårdar, som jämlikt bestämmelserna i 64 § ecklesiastik boställsordning insynats å förutvarande bostadsboställen eller anordnats å annat till prästerskapets avlöning anslaget boställe, avstyckas från resp. egendomar. Kammarrådet von Otter, med vilken kammarrådet Klockhoff förenade sig: De sakkunniga hava väckt fråga om avstyckning av de från de förutvarande bostadsboställena avskilda prästgårdarna (s. 317, 318). För närvarande torde det vara riktigt att, såsom de sakkunniga yttrat, de prästgårdar, som avskilts från förutvarande bostadsboställen, äro att i civilrättsligt hänseende betrakta som integrerande delar av boställena. Detsamma gäller beträffande de prästgårdar, som i enstaka fall avskilts från förutvarande löningshemman. Prästgårdarna torde vara att betrakta allenast som brukningsdelar av vederbörande fastigheter. Stundom händer att en redan upplåten prästgård upphör att tjäna detta ändamål eller att ett utbyte av ägor mellan prästgårdsområdet och lönebostället äger rum, varigenom i förra fallet prästgårdsområdet och i senare fallet det bortbytta området återförenas med löneboställsdelen, eventuellt för att behandlas som särskild arrendelott. Onekligen tala vissa lämplighetsskäl för att sådana prästgårdar, som efter vad nyss sagts utgöra integrerande delar av ett löneboställe, varda rättsligen avskilda från de boställsegendomar, i vilka de för närvarande ingå. Å andra sidan torde man kunna taga för givet att även framdeles frågor uppstå om förändrad bostadsplats för präst eller om förändring i prästgårdens område — särskilt kan det tänkas att vid de nu snart förestående nya löneregleringarna anledning till sådana frågors upptagande kan komma att yppa sig; och sådana frågors lösning skulle bliva försvårad i händelse av en genomförd avstyckning. På grund härav och då någon olägenhet av prästgårdens bibehållande oavstyckad icke kan anses föreligga, anser jag övervägande skäl tala för att föreskrift icke meddelas rörande avstyckning av prästgårdarna. Statskontoret: De sakkunniga hava påpekat, att de prästgårdar, som avskilts från förutvarande bostadsboställen, i civilrättsligt hänseende vore att betrakta
299 såsom integrerande delar av boställena, och framhållit att, med hänsyn till den stora olikhet i förvaltningsrättslig ställning, som förelåge mellan prästgårdar och löneboställen, starka lämplighetsskäl talade för att prästgårdar av nämnda slag bleve rätteligen avskilda från de boställsegendomar, i vilka de för närvarande inginge. Efter de sakkunnigas mening borde därför avstyckning av prästgårdarna i enlighet med bestämmelserna i 19 kap. lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet böra åvägabringas. Statskontoret anser sig sakna anledning att göra någon erinran mot vad de sakkunniga sålunda ifrågasatt. Domänstyrelsen: Flera myndigheter, som eljest principiellt tillstyrka de sakkunnigas förslag att domänverket skulle övertaga förvaltningen av prästlönejorden med undantag av prästgårdarna, uttala den meningen, att besiktningar a prästgårdarna, därest dessa skulle stå under domkapitlens tillsyn, icke borde förrättas av domänintendent. I några yttranden framhålles att till prästgårdar insynate allt för stora områden, icke blott oundgängligen nödvändiga tomt- och parkområden, utan jämväl välbelägen åker och ängsjord. Styrelsen, som i utlåtandet den 31 mars 1924 uttalat sig för, att prästgårdarna borde kvarbliva under domkapitlens vård, ifrågasätter, med anledning av vad i berörda yttranden anförts, huruvida det icke må kunna stå vederbörande domkapitel fritt att själv träffa avgörande om vem, som skall förrätta besiktning å prästgård. Ovan omförmälda, av några myndigheter påtalade förhållande ^vid insyning av prästgårdar synes styrelsen skäligen böra, i samband med nu ifrågasatt avstyckning, föranleda förnyat övervägande av den lämpliga begränsningen av prästgårds område. Socialiseringsnämnden: Nuvarande prästgårdar torde visserligen i många fall utgöras av ursprunglig kronoegendom, men de nuvarande byggnadernas uppförande och underhåll har väl i flertalet fall bekostats av respektive församlingar, varför de realiter äro att betrakta såsom församlingens egendom. Äganderättsfrågan är emellertid formellt oklar. Nämnden föreslår, att nu befintliga prästgårdar med tillhörande tomt och trädgård förklaras utgöra vederbörande församlings egendom, med skyldighet för församlingen att tillhandahålla präst fri bostad enligt lag. Länsstyrelsen i Kalmar: Länsstyrelsen vill erinra om att vid syn jämlikt 64 § ecklesiastik boställsordning en del synerätter insynade till trädgård större områden, än som för ändamålet varit erforderligt. Det kan därför ifrågasättas, om ej en omreglering av prästgårdsområdena kunde vara lämplig. Länsstyrelsen i Göteborg uttalar önskvärdheten av att särskilt uppdrages åt domänverket att reglera de till prästgårdar avsatta områdena i de fall, där dessa uppenbarligen blivit för stort tilltagna, där så kan ske utan att annans rätt förnärmas. Länsstyrelsen i Västerås: Beträffande förvaltningen av prästlöne jorden vill länsstyrelsen till en början ifrågasätta nödvändigheten av anlitande av synerätt för av- och tillträdessyn samt laga syn å prästgård. Dessa syner torde kunna förrättas på enahanda sätt som synerna å löneboställena, dock att domänintendent eller annan av länsstyrelsen förordnad ordförande alltid bör deltaga beträffande prästgårdar. Klagomål över beslut av sådan synenämnd eller vid ekonomisk besiktning vidtagen eller underlåten åtgärd böra få anföras hos synerätt. Stockholms stads konsistorium: Mot förslaget i denna punkt har konsistoriet intet att erinra. Överjägmästaren G. Rosenlund: Förslagen, att prästgårdarna »bibehållas under domkaDitlens omedelbara uppsikt och under kammarkollegiets allmänna
300 vård och inseende» samt att »ekonomisk besiktning å prästgård förräfcas av domänintendent», torde väl knappast låta förena sig. Överjägmästaren E. Helmers: Förslaget om avstyckning av de prästgårdar, som jämlikt bestämmelserna i 64 § ecklesiastik boställsordning insynats å förutvarande bostadsboställen eller anordnats i annat till prästerskapets avlöning anslaget boställe, kan biträdas, endast för den händelse dylikt prästgårdsornrådes omfattning föreskrives först skola bliva föremål för nytt övervägande av synerätt, varvid jordbrukssakkunnig och om möjligt även skogssakkunnig tillhörande domänverket skall närvara. Det har nämligen i mycket talrika fall vid avsättande av prästgårdsområde enligt åberopade § i ecklesiastik boställsordning så förfarits, att till prästgård utom det oundgängligen nödvändiga tomt- och trädgårds- samt i förekommande fall parkområdet, för att bereda vederbörande prästerlige befattningshavare en extra förmån, jämväl avsatts större eller mindre åker- och ängsområden, ofta tillhörande det förutvarande boställets bästa och mest välbelägna jord. Oftast hava berörda för prästen icke oundgängliga jordområden för större eller mindre arrendeavgälder av vederbörande prästerliga befattningshavare privat upplåtits till löneboställets arrendator. Att okritiskt till prästgård för all framtid avstycka nuvarande prästgårdsområden synes icke under några förhållanden böra få ske. Det är min förvissning, att hade de sakkunnige varit underkunniga om, vad som verkligen förekommit på här ifrågavarande område, hade de sakkunnige jämväl påkallat justering av förhållandena även i denna del. Överjägmästaren E. Måhlén: Om prästgårdarna skola avstyckas från boställena och ställas under domkapitlens omedelbara uppsikt, bör icke stadgas att ekonomisk besiktning vid prästgård skall förrättas av domänintendent. Det bör nämligen stå domkapitlet fritt att för ändamålet förordna annan lämplig förrättningsman. Överjägmästaren A. Holmgren: Enligt förslaget skola prästgårdarna frånskiljas de övriga egendomarna och alltjämt bibehållas under domkapitlets omedelbara uppsikt och under kammarkollegiets allmänna vård och inseende, ett förslag, som givetvis är välbetänkt. Överjägmästaren E. H. Barthelson: Då domänverket ej skulle få någon som helst befattning med prästgårdarna, synes det olämpligt föreskriva att en domänverkets tjänsteman, domänintendenten, skall förrätta den ekonomiska besiktningen, vilken förrättning i stället borde kunna uppdragas åt kontraktsprosten med biträde av medlemmar från vederbörande kyrkoråd. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Bernhard Nilsson: Då prästgårdarna äro avsedda att direkt tjäna kyrkans ändamål, synes den föreslagna anordningen vara lämplig. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Nils Larsson: Utan erinran. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Bertil Ekberg: Se yttrande under punkterna 32—33. Boställsnämndsordförandena i Stockholms län: I en punkt synes en annan anordning böra vidtagas än vad de sakkunniga föreslagit. Vi syfta därvid på förslaget om åläggande för domänintendent att verkställa de ekonomiska besiktningarna å prästgårdar. Om den föreslagna förvaltningsorganisationen genomföres komme domänintendenterna att knytas närmare till länsstyrelserna för möjliggörande av, att åt dessa senare uppdroges att mer självständigt under domänstyrelsens överinseende handhava utarrenderingen av de under domänstyrelsen ställda jordbruksdomänerna — sålunda såväl de ecklesiastika
301 fastigheterna som de egentliga kronodomänerna. Domänintendenternas arbetsbörda torde i dylikt fall bliva ganska betungande, vadan det synes vara angeläget att så mycket som möjligt lätta på densamma. Då nu prästgårdarna skulle handhavas av domkapitlet under överinseende av kammarkollegium komme den enda befattning domänintendent hade att taga med prästgårdarna att bestå i förrättande av ekonomisk besiktning å desamma. Det förefaller oss på angivna skäl vara onödigt, att detta arbete uppdrages åt honom, och synas oss dylika besiktningar lämpligen kunna verkställas av landsfiskal med biträde av nämndemän. Boställsnämndsordförandena C. G. Olsson i Golvvasta och Per Gustafsson i Benestad: Likaså vill jag ifrågasätta, om ej uppsikten även över prästgårdarna kunde överflyttas från domkapitlen till länsstyrelserna av det skäl, att såväl ekonomiska besiktningar som de erforderliga synerna borde kunna förrättas av bostadsnämnderna i första instans. Den erfarenhet och den förtrogenhet med sitt område, som boställsnämnderna under årens lopp förvärva, torde göra dem mera skickade att verkställa dylika syner och besiktningar än synerätterna med sin ofta mera tillfälliga sammansättning. Endast där besvär anföras över t?oställsnämnds beslut borde ärendet såsom tvistemål komma under rättens prövning. Men då föreligger alltid bostadsnämndens åsikt i frågan. Enligt nu gällande ordning utser domkapitlet en ledamot i boställsnämnden." Genom denne har således den kyrkliga myndigheten möjlighet att direkt deltaga i den primära handläggningen av förvaltningsärendena. Jag anser därför, att man kan slopa den i punkt 31 meddelade föreskriften att prästgårdarna skulle stå under domkapitlens omedelbara uppsikt och i stället låta även dessa jämställas med löneboställena och stå under länsstyrelsernas tillsyn och under kammarkollegiets allmänna vård och inseende. Enligt vad jag härovan anfört anser jag att punkt 31 i stället bort lyda: »De till tjänstebostäder åt ordinarie präster anvisade prästgårdarna ställas under länsstyrelsernas omedelbara uppsikt och under kammarkollegiets allmänna vård och inseende. Av- och tillträdessyn ävensom ekonomisk besiktning förrättas av boställsnämnd.» Boställsnämndsordförandena Erik Bager å Tullgarns kungsgård och Karl Karlsson i Ryssby: Se yttrande under punkterna 32—33. Boställsnämndsordföranden Arvid Fritzén i Tranås: Beträffande de prästerliga tjänste- och löneboställena synes mig lämpligt att dessa som hittills skola vara ställda under domkapitlets uppsikt. Boställsnämndsordföranden Salomon Gustafsson i Dalskog: Då prästgårdarna som bostäder m. m. åt tjänsteinnehavare på särskilt sätt få anses tjäna kyrkans ändamål, måste den föreslagna åtgärden anses lämplig. Boställsnämndsordföranden A. E. Ohlsson: Sakkunnigas förslag, att domänintendenten skall ensam utföra ekonomisk besiktning även å prästgård (sid. 308), synes mig däremot mindre lämpligt. Denna besiktning torde fortfarande böra utföras av en nämnd, där gärna den i dylika förrättningar förfarne domänintendenten är ordförande med ombud för domkapitlet och pastoratet som ledamöter. Boställsnämndsordföranden Victor Karlsson i Grönadal: De ekonomiska besiktningarna å prästgårdarna, om dessa, såsom sakkunniga föreslagit, skola förrättas av domänintendenterna, tror jag, komma att drabba kommunerna med onödigt stora kostnader.
302 Boställsnämndsordföranden Hugo Jeppsson i Jernavik: J a g instämmer till fullo med de sakkunnige, att de prästgårdar, som jämlikt bestämmelserna i 64 § ecklesiastik boställsordning insynats å förutvarande bostadsboställen eller anordnats å annat till prästerskapets avlöning anslaget boställe, avstyckas från. respektive egendomar, så att de komma att utgöra egna självständiga fastigheter. ^ Jag anser även att de till tjänstebostäder åt ordinarie präster anvisade prästgårdarna böra bibehållas under domkapitlets omedelbara uppsikt och under kammarkollegiets allmänna vård och inseende, varvid av- och tillträdessyner ävensom laga syner å prästgårdar förrättas såsom hittills av synerätt. Däremot kan jag icke gilla de sakkunniges förslag att ekonomisk besiktning å prästgård skulle förrättas av domänintendent då mig synes som om boställsnämnderna, som enligt nu gällande bestämmelser några år fungerat därtill, skulle i fortsättningen vara lämpliga. Boställsnämndsordföranden Robert Karlsson i Ljungbyhed ansluter sig till de sakkunniges förslag angående uppsikten över prästgårdarna. Boställsnämndsordföranden Georg Ericson i Hanaskede: Prästgårdarna, anvisade såsom tjänstebostäder åt ordinarie präster, böra förvaltas enligt sakkunnigas förslag. Boställsnämndsordföranden Per Carlander: Emot förslaget, »att de till tjänstebostäder åt präster anvisade prästgårdarna bibehållas under domkapitlens omedelbara uppsikt och under kammarkollegiets allmänna vård och inseende», nar jag intet att erinra. Så även rörande förslaget angående av- och tillträdes syner samt laga syners hållande å prästgård. Boställsnämndsordföranden Gustaf Andersson i Rasjön: Även om domänintendenten efter en omläggning av förvaltningen i föreslagen riktning kan naturligt insättas som inspekterande myndighet för löneboställena, så kan omöjligen detsamma sägas vara fallet beträffande prästgårdarna. Domänintendentens inträde som inspektionsmyndighet å de av kyrkoförsamlingarna och pastoraten ägda prästgårdarna kommer ovillkorligen att framstå som ett intrång på ett område, där domänverket som statlig myndighet intet har att skaffa. En återgång till det gamla systemet med landsfiskalerna som ledare av ekonomiska besiktningar lär icke kunna ifrågakomma. Det synes därför som om boställsnämnden i varje fall bör bibehållas för ekonomiska besiktningar å prästgårdarna. Det torde också väl kunna försvaras, att därvidlag vidga nämndens befogenhet till att omfatta även av- och tillträdessyner. Vid av- och tillträdessyner å prästgårdarna, helt skilda från löneboställena som dessa nu äro, torde sällan förekomma frågor av sådan natur, att för deras avgörande kräves synerätts kvalifikationer. Det är klart att komplicerade tvistefrågor oftare uppstå vid dylika syner å löneboställen, och ändock har boställsnämnden anförtrotts sistberörda uppgift. Boställsnämndsordföranden Erik Sundin i Backe: I fråga om synerätts bibehållande vid förrättandet av av- och tillträdessyn samt laga syn å prästgård, synes den omständigheten, att frågan om synerätternas bibehållande vid ifrågavarande uppgift varit föremål för prövning så sent som år 1925, icke utgöra tillräckligt skäl för deras bibehållande, då de i övrigt erkännas vara tämligen obehövliga. Synerna bliva också ofta oerhört dyra. Boställsnämndsordförandena W. L. Wanhainen och Yngve Anjou: Huruvida respektive pastorat komma att beredas tillfälle att utöva något inflytande vid ekonomisk besiktning å prästgård framgår icke av förslaget. Med hänsyn därtill att församlingarna fortfarande skola vara skyldiga att
303 bygga och underhålla prästgårdarna och då domkapitlen skola utöva uppsikt över desamma, synes det utan vidare lämpligt och billigt, att såväl pastoraten som domkapitlen beredas tillfälle att få vara representerade vid ekonomisk besiktning. Enligt nuvarande förvaltningssystem tillämpas detta i viss mån genom bestämmelserna angående boställsnämndernas sammansättning och detta torde också utan tvivel innebära vissa betydelsefulla fördelar. Såvida dylik representation fortfarande skall bibehållas men med domänintendenterna som förrättare av ekonomisk besiktning, synes detta ingalunda komma att innebära någon minskning i kostnaderna för dylik besiktning utan torde snarare en ökning av desamma bliva följden. Det kan därför ifrågasättas, huruvida det framlagda förslaget i själva verket kommer att medföra några avsevärda förbättringar i denna punkt. Kontraktsprostarna S. Lindquist och E. Gisslandi: Beträffande de till tjänstebostäder åt ordinarie präster anvisade prästgårdarna anse vi, i likhet med de sakkunnige, att de böra bibehållas under domkapitlens omedelbara uppsikt och under kammarkollegiets allmänna vård och inseende. Av- och tillträdessyn ävensom laga syn å prästgård förrättas, såsom hittills, av synerätt. Ekonomisk besiktning å prästgård förrättas av stiftsfogden. — De prästgårdar, som jämlikt bestämmelsen i 64 § ecklesiastik boställsordning insynats å förutvarande bostadsboställen eller"*anordnats å annat till prästerskapets avlöning anslaget boställe, avstyckas från respektive egendomar. Kontraktsprosten H. Östergren: Då i enlighet med det Ihrmarkska förslaget boställsnämnden bör bibehållas, men med den ändring, att stiftsfogden blir dess självskrivne ordförande, bör naturligen därav följa, att ekonomisk besiktning å prästgård, såsom fallet nu är, förrättas av denna nämnd, ej av domänintendent. Kontraktsprostarna M. Lundborg, C. G. Wilsson, N. Stigner, V. Hedqvist, E. Wessberg, N. Gillen, J. Källblad, H. Hilder, A. Möller, T. Warholm, A. B. Johansson, A. Yllner, B. Widen, J. Haraldsson, A. Lysänder, F. N. Ekdahl och O. Österlund: På ett naturligt sätt och med full konsekvens med den allmänna utvecklingen på det sociala och ekonomiska området fullföljas de redan i 1862 och 1910 års löneregleringslagar inslagna riktlinjerna. Redan genom 1862 års reglering skedde en övergång från natura- tild kontant avlöning, som i 1910 års lagar förde;; helt ut till löneboställenas bortskiljande från prästens bostad. Då de sakkunnige nu föreslå, att eftersom prästgårdarna under denna period blivit ordnade och bebyggda på grundvalen av en nyorganisation av den kyrkliga pantoratsindelningen, som i allmänhet icke torde utan undantagsvis behöva ändras, de nu även skola i laga ordning genom skifte få lagfäst ställning såsom den kyrkliga kommunens åt prästen anslagna bostadsfastighet, för vilken pastoratet respektive församlingen svarar såväl i fråga om skatter och onera som bebyggande, så måste detta vara i sin ordning och ägnat att giva en för framtiden bestående grund. Kontraktsprosten E. Nordblom: En egendomlig bestämmelse är det de sakkunniga föreslå, när de vilja, att domänintendenten skall förrätta ekonomisk besiktning i prästgårdarna, ehuru dessa stå under domkapitlet och ej under domänstyrelsen. Detta motiveras därmed, att det vore bekvämt, eftersom han antagligen har syn på lönebostället samtidigt. Detta torde dock i verkligheten ej vara fallet, enär tiderna för ekonomiska besiktningar å prästgårdarna rätta sig efter laga av- och tillträdessynerna där, vilka ju bero av ombytena av tjänsteinnehavare, och således ej kunna mer än i undantagsfall beräknas sammanfalla
304 med tiderna för ekonomisk besiktning av lönebostället. Bättre torde nog vara att ifråga om prästgårdarna bibehålla nuvarande bestämmelser. I varje fall böra tydliga bestämmelser givas om domkapitels- och pastoratsombud.
32. All övrig till prästerskapets avlöning för närvarande anvisad fast egendom — löneboställena — bör bliva föremål för en disposition, som samtidigt med att den tillgodoser kravet på högsta möjliga avkastning av egendomskapitalet främjar en från samhällelig synpunkt lämplig användning av jorden. För sådant ändamål sammanföres förvaltningen av löneboställenas arrendejordbruks-) delar med förvaltningen av dessa fastigheters skogar hos ett och samma, för den ekonomiska skötseln av fastighetsbeståndet i dess helhet ansvarigt organ. Den på här nämnt sätt koncentrerade fastighetsförvaltningen förlägges hos domänverket, som för närvarande omhänderhar vården av boställenas skogar.
33. Jord och annan tillhörighet till löneboställe skall antingen upplåtas å arrende eller under annan form av nyttjanderätt eller ock försäljas.
35. I fråga om löneboställes upplåtande å arrende eller under annan form av nyttjanderätt skola i huvudsak gälla de villkor och bestämmelser, som finnas stadgade beträffande sådana upplåtelser av kronans jordbruksdomäner. Jämväl beträffande dispositionen av löneboställes skogsmark vid upplåtelser som nu nämnts skola de angående nämnda kronoegendomar givna bestämmelser i tilllämpliga delar bliva gällande. Kammarkollegiet: Den ekonomiska förvaltningen av prästlöne jorden tillkom alltifrån medeltiden tjänstinnehavarne. Sedan emellertid under 1800-talet den jord, »löningsjorden», som brukades genom av tjänstinnehavarne antagna landbor (arrendatorer), i vissa delar av landet blivit föremål för utarrendering »i författningsenlig ordning» (genom länsstyrelser och domkapitel), blev detta förfarande obligatoriskt i hela riket genom tillkomsten av 1862 års lagstiftning och utsträcktes genom 1910 års lagstiftning även till bostadsboställena (med undantag för prästgårdsområdena). Genom 1866 års skogsordning möjliggjordes att överlämna den ekonomiska förvaltningen av skogen till skogsstaten, numera obligatoriskt för all prästlönejord. Härvid har någon medbestämmanderätt aldrig tillagts församlingarna (pastoraten), icke ens beträffande boställen som av socknemännen anskaffats. Församlingarna voro i stället genom byggnadsskyldighet likaväl som genom avlöningsskyldigheten förpliktade gent emot det allmänna och tjänstinnehavarne.
305 Den genom det medeltida episkopatet utövade kontrollen att jorden rätt disponerades och bevarades för sitt ändamål, övergick med reformationen till kronan, som utövade den genom länsstyrelser och domkapitel samt, från 1600talet, i form av överuppsyn, genom kammarkollegiet. Med kontrollrätten följde den rättsliga vården och representationen, rätten och plikten att tala och svara i rättegång. Ej heller härutinnan hade församlingarna någon självständig funktion eller organställning — naturligt nog då de först under 1800-talet allmänt erkändes såsom juridiska personer. De uppgifter i avseende å förvaltning och vård av lokalkyrkornas egendom, som under 1800-talet tillades församlingarna, fick ingen motsvarighet i avseende å prästlöne jorden. Först genom 1910 års lagstiftning hava församlingarna (pastoraten) beretts en viss medverkan vid den ekonomiska vården (yttranden över arrendeuppskattningar). Förslaget synes kollegiet riktigt liksom ock de skäl, som föranlett sakkunniga att avvisa alternativet avseende överlämnande av boställsförvaltningen till kyrkoförsamlingarna. För kollegiet har dessutom varit bestämmande övertygelsen, att kyrkoförsamlingarnas organisation icke är avpassad för jordbruksförvaltning. Tvivelsutan skulle vidare lokala och personliga intressen få ett alltför stort spelrum, och den statliga kontroll, som bleve ofrånkomlig, skulle, för att bliva effektiv, kräva en både dyrbar och invecklad apparat. Vad den ekonomiska boställsförvaltningen angår synes kollegiet över huvud synnerlig betydelse böra tillmätas frågan, i vad mån den ena eller andra organisationen erbjuder de bästa garantierna såväl för prisbillighet i avseende å förvaltningskostnaderna som för högsta möjliga räntabilitet hos jorden. Man torde icke kunna förutsätta, att förvaltningen alltfort blir i det närmaste kostnadsfri. Tillräcklig anledning till förändring av den nuvarande förvaltningen av skogen genom domänstyrelsens försorg synes ur angivna synpunkter ej mindre än ur olägenheten och svårigheten att avveckla en tjänsteorganisation, som uppbyggts delvis med hänsyn till detta förvaltningsobjekt, icke föreligga. Givet är, att en koncentrering av jordbruksförvaltningen till nämnda ämbetsverk skulle medföra den överskådlighet och enhetliga ledning härutinnan, som för närvarande efterlyses. Kollegiets i underdånigt utlåtande den 6 juni 1924 (del II, s. 129, 130) gjorda uttalande emot en sådan lösning av förvaltningsproblemet hänförde sig till då föreliggande förutsättning, att fråga allenast var om provisoriska förbättringar i 1910 års lagstiftning. Kollegiet hade tidigare i samma utlåtande reserverat sig för en annan uppfattning, för den händelse en allmän omläggning av hela lönesystemet komme i fråga (del II, s. 126). Även med ovan angivna koncentration synes man väl kunna genom att i största möjliga utsträckning, såsom i viss mån föreslagits av sakkunniga, taga i bruk lokala organ, bevara de fördelar, som det nuvarande systemet innebär. Starka skäl synas i själva verket kunna åberopas för ett anlitande av domänstyrelsen med anslutna lokala organ jämväl för förvaltningen av den kyrkliga jorden. Skulle särskilda organ för sådant ändamål upprättas, lära dessa icke kunna tillämpa andra och bättre förvaltningsmetoder än de som jämväl kunna komma till användning vid en statlig förvaltning. Huru kostnaderna ställa sig för den ena eller andra förvaltningsformen må vara svårt att på förhand bedöma. Men åtskilligt synes tala för att vissa besparingar skulle stå att vinna om gemensamma tjänstemän anlitas. Särskilt om jämväl skogen skulle överflyttas till en självständig kyrklig domänförvaltning synes vara att förvänta, att utgifterna för förvaltningen skola ställa sig högre; och någon särskild anledning att fördela jordbruksfastighet och skog å olika förvaltningsmyndigheter torde icke föreligga. Med hänsyn till de kyrkliga fastigheternas särskilda natur IQ—010252
306 synes emellertid intet vara att erinra mot att de kyrkliga myndigheterna beredas tillfälle att deltaga i kontrollen över fastigheternas förvaltning, förslagsvis genom rätt att vara representerade vid behandlingen hos domänstyrelsen av frågor av mera principiell innebörd. Anmärkning har riktats däremot, att de sakkunnigas förslag icke upptager ett förvaltningssamband mellan den myndighet, som skulle förvalta de kyrkliga domänerna, och den som skulle omhänderhava inkomsterna från dessa domäner. Den ordning, enligt vilken domänstyrelsen skulle förvalta de kyrkliga fastigheterna samt förbereda if rågakommande försäljningar och inköp av fastigheter, under det kyrkofonden skulle mottaga avkastningen av domänerna och inflytande köpeskillingar ingå i fastighetefonden, synes ej innebära större artskillnad än att domänstyrelsen förvaltar statedomänerna och inlevererar avkastningen av dessa, väl icke till en särskild fond, men till statskassan. I sistnämnda fall disponeras medlen enligt Kungl. Maj :ts och riksdagens varje år meddelade beslut. Beträffande de kyrkliga fastigheterna skulle avkastningen och försäljningsmedlen i stället användas i enlighet med de i sådant hänseende fastställda bestämmelserna. Huru ett förvaltningssystem ur angivna synpunkter bör genomföras torde bli en uppgift för en närmare undersökning att klarlägga. Kammarrådet von Otter, med vilken kammarrådet Klockhoff förenade sig: Att bristfälligheter föreligga beträffande förvaltningen av prästlöne jorden torde vara allmänt erkänt. Och att i görligaste mån söka avhjälpa dessa bristfälligheter är uppenbarligen en nödvändighet. Kyrkofondens insättande som målsman för prästlöne jorden är en tanke, varåt såväl kyrkofondskommittén på sin tid som nu de sakkunniga (s. 141 o. f.) givit uttryck. En av huvudorsakerna till tyngden och omständligheten i de former, i vilka förvaltningen av prästlöne jorden för närvarande är bunden, är, yttra de sakkunniga, att söka däri, att nämnda jord, med avseende å det med dess avkastning förbundna ekonomiska intresset, är så att säga ställd mitt emellan kyrkofonden och pastoraten med den därav följande konsekvensen, att ingendera av de två alternerande intressenterna kunnat insättas såsom den naturliga målsmannen för jorden i fråga. Utan att denna enligt vad erfarenheten visat förlamande dualism avlägsnas, anse de sakkunniga varje reform av det gällande förvaltningssystemet komma att visa sig mer eller mindre verkningslös. Redan med anledning av kyrkofondskommitténs betänkande framhölls av kollegium betydelsen därav att de prästerliga avlöningstillgångarna genom 1910 års lagstiftning kommit att i stort sett bilda en enhet och att det i följd härav ej längre vore ett enbart lokalt utan på samma gång och i synnerlig grad ett gemensamt och allmänt intresse, i vilken mån de särskilda avlöningstillgångarna tillvaratoges och holies avkomstgivande. Genom de av de sakkunniga föreslagna förändrade grunderna för prästerskapets avlöning och bestridandet av kostnaderna härför har frågan om förvaltningen av de särskilda avlöningstillgångarna fått ett nytt innehåll. Det enskilda pastoratets intresse, i vad detta varit riktat på de inom pastoratet varande avlöningstillgångarna, kan sägas bliva fullständigt borta; i stället skulle träda ett för samtliga pastorat gemensamt intresse av att samtliga avlöningstillgångar holies vid hög avkomstförmåga för att därigenom hålla utdebiteringen så låg som möjligt. Någon praktisk betydelse för de särskilda förvaltningsåtgärderna lärer detta förhållande icke gärna få, ty varje särskilt pastorats intresse av varje särskild förvaltningsåtgärd bleve så utspätt, att det i verkligheten ut-
307 plånades, och såsom gemensamhet för samtliga pastorat kunde intresset aldrig komma till uttryck. För kyrkofonden i dess egenskap av gemensam avlöningstillgång medförde förändringen en betydelsefull omkastning av förhållandena. Kyrkofondens bärighet vore ej längre beroende på den avkastning, som de särskilda avlöningstillgångarna gåve, ty kyrkofonden skulle ytterst hava rikets samtliga kyrkliga kommuners skatteförmåga att lita till. I själva verket komme den av de sakkunniga förordade förändringen, jämte det att den borttoge den påtalade dualismen, att innebära ett bortskärande av båda de förut omförmälda alternerande intressenterna, därvid det med boställenas avkastning förbundna ekonomiska intresset överginge till att bliva en samtliga församlingarnas gemensamma angelägenhet. Det intresse som det allmänna framdeles skulle komma att äga låge på ett annat plan, det skulle från att vara ett mera speciellt och praktiskt intresse övergå till att vara ett mera allmänt och principiellt intresse: intresset av att hålla de prästerliga avlöningstillgångarna säkert och väl förvaltade. Det synes som skulle omständigheterna häntyda på att den nu berörda bristen i jordens förvaltning skulle kunna avhjälpas närmast genom att tillse att man får en förvaltare, som låter boställenas uppehållande vid högsta avkastningsförmåga bliva en ambitions- och tjänstansvarighetssak. Det å sid. 240 gjorda uttalandet att formen för prästlöne jordens förvaltning stode i oupplösligt samband med sättet för dispositionen av avkastningen synes i själva verket ej äga allmängiltighet. Huruvida det allmännas ansvarighet för de prästerliga avlöningstillgångarna genom den föreslagna förändringen starkes eller försvagas kan uppenbarligen bliva föremål för olika meningar. Omdömet härutinnan torde till ej ringa del bliva beroende av huruvida man avser att genom förändringen vidtaga annan ändring i det särskilda pastoratets eller den särskilda församlingens rättigheter i avseende å de tidigare lokalt anvisade fonderna än den som ligger i disposir tionen tills vidare av avkastningen. Efter min mening måste den föreslagna förändringen anses bliva begränsad till avkastningens disposition, varför förvaltningen måste grundas på uppfattningen om att staten härvid har att lika tillvarataga den enskilda församlingens särrätt till den särskilda kapitaltillgången och samtliga församlingarnas intresse av att den samlade förmögenhetsmassan måtte på uthålligt sätt giva den största möjliga avkomsten. Principiellt har jag intet att erinra mot om förvaltningsfrågan kunde lösas på grundvalen av att församlingarna gjordes meddelaktiga i prästlöne jordens förvaltning (s. 241) eller att förvaltningsmyndigheten i huvudsak lades hos stiftsstyrelserna (s. 260, 261). I intet av dessa hänseenden föreligger emellertid i handlingarna i ärendet något antagligt förslag. Väl har reservanten bland de sakkunniga framlagt förslag rörande inrättandet av en förvaltning genom kyrkliga organ samt skapandet av ett organ, som kunde sammanhålla och överblicka hela förvaltningsapparaten, en prästlöne jordsstyrelse. De synpunkter reservanten framhållit torde ej kunna frånkännas ett visst berättigande, som måhända framstår något starkare, när man genomläser de skäl de sakkunniga (s. 260, 261) anfört mot den tanke som framförts genom reservanten. Men jag har ej blivit övertygad om möjligheten av frågans lösning enligt detta förslag, ehuru detta omfattats av flera bland dem som hörts i ärendet. De sakkunnigas förslag rörande förvaltningen av löneboställenas arrendedelar utmynnar däri att förvaltningen av arrendedelarna borde sammanföras med förvaltningen av skogarna och alltså förläggas till domänstyrelsen (s. 253—265). Domänstyrelsen har i sitt i ärendet avgivna utlåtande icke uttryckligen för-
308 ordat att förvaltningen av prästlöne jordens arrendedelar skulle överflyttas till domänstyrelsen men emellertid förklarat sig i anslutning till sitt uttalande i utlåtande den 31 mars 1924 vara beredd att, därest förvaltningen av prästlönejorden i dess helhet funnes böra sammanföras under en ledning, omhändertaga förvaltningen av prästlöne jordens inägor. I sitt nyssberörda utlåtande den 6 juni 1924 uttalade kollegium (förev. betänkande del II, s. 129, 130) som sin mening att de ecklesiastika boställena icke borde ställas under domänstyrelsens förvaltning men att den lokala förvaltningen borde bibehållas under ortsmyndigheterna med iakttagande av de förbättringar i sagda förvaltning, som kunde befinnas påkallade. För denna uppfattning talar numera ock att genom författningarna den 21 november 1925 i de då gällande bestämmelserna införts åtskilliga förändringar, åsyftande att göra löneboställenas arrendedelar mera avkomstgivande. Bland annat meddelades bestämmelser till ordnande av prästlöne jordens byggnadsfråga på ett mera ekonomiskt sätt och inrättades de s. k. boställsnämnderna för att myndigheterna vid sina förvaltningsåtgärder, såsom vid arrendevillkorens uppgörande och bestämmandet vilka hus skola finnas å löneboställe, måtte hava tillgång till sakkunnigt biträde. Under den korta tid som förgått, sedan sagda författningar den 1 maj 1926 trädde i kraft, har väl någon större erfarenhet ej kunnat vinnas rörande de vidtagna förändringarnas inverkan på arrenderesultatet och boställenas försättande i och vidmakthållande i gott skick, men i de över de sakkunnigas betänkande avgivna yttrandena hava från länsstyrelsers, domkapitels, nämndsordförandes och kontraktsprostars sida avgivits mångfaldiga uttalanden, varigenom vitsordats att förändringarna visat sig ändamålsenliga. Att redan nu utdöma en förvaltningsordning, som ännu ej är tillräckligt prövad, synes icke vara påkallat. Därtill kommer dels att, såsom av de sakkunniga medgives, vissa av de brister, som påvisats beträffande det ecklesiastika boställsbeståndet, varit av övergående natur, vilket särskilt gäller den framhållna kraftiga belastning av löneboställena, som ägt rum som följd av det genom de gamla prästboställenas uppdelning i prästgårdar och arrendegårdar framtvingade nybyggnadsbehovet, och dels att ortsmyndigheterna numera vunnit stor erfarenhet och rutin beträffande de dem åliggande förvaltningsuppdragen. Att författningarna på området skola kunna vid en förnyad granskning — vilken kan bliva mera omfattande än den hittills vidtagna — ytterligare förbättras torde vara antagligt. I likhet med flera av dem, som yttrat sig i ärendet, känner jag mig övertygad därom att intrycket av prästlöne jordens tillstånd kommer att i stort sett bliva ett helt annat och betydligt gynnsammare, sedan så lång tid förflutit att de flesta löneboställena minst tjugu år varit underkastade 1910 års lagstiftning. I vilket fall som helst har ej av de sakkunniga ådagalagts att den av dem föreslagna förvaltningen genom domänstyrelsen — vars förvaltning rimligen ej bör omfatta mer än den rent tekniskt-ekonomiska förvaltningen — skulle bliva för prästlöne jorden mera fördelaktig. Då skulden till det mindre tillfredsställande arrenderesultatet vid de ecklesiastika löneboställena varit att företrädesvis hänföra till orsaker, som haft direkt sammanhang med övergången från det gamla till det nya lönesystemet och särskilt till det därvid uppkomna behovet av nya byggnader, för vilka kostnaden ofta blivit särskilt stor till följd av dyrtiden, lärer anskaffandet av en annan förvaltare knappast kunna råda någon bot därpå; tvärtom borde till följd av den betydande förvaltningskostnad, som synes vara att förvänta i händelse domänstyrelsen övertoge förvalt-
309 ningen, förhållandena bliva än svårare. Liksom fallet varit beträffande prästlönejordens förvaltning har även förvaltningen av kronans jordbruksdomäner varit föremål för anmärkningar; det har även i avseende å dessa erinrats att avkastningen ej vore tillfredsställande, bland annat på grund av för höga byggnadskostnader. Först om man med visshet kunnat förvänta att endast prästlönejordens bringande under samma förvaltning som kronans jordbruksdomäner skulle kunna medföra ett verkligt utnyttjande av prästlöne jorden hade, synes det, kunnat vara anledning att taga under allvarligt övervägande frågan om en förändring i förvaltningen. 1 Den av de sakkunniga sid. 314 gjorda hänvisningen till att åtskilliga arrendefrågor borde även efter domänstyrelsens övertagande av förvaltningen avgöras av länsstyrelserna antyda även i sin mån att förvaltningens bortflyttande från länsstyrelserna är mindre påkallad. Anledning synes hava förelegat att undersöka om ej den blivande revideringen av lagstiftningen på ifrågavarande område bort inriktas på bibehållandet av utarrenderingen genom ortsmyndigheternas försorg under medverkan av en boställsnämnd. Onekligen lider det nuvarande förvaltningssystemet av en stor brist därutinnan, att alla ifrågakommande utgifter, även sådana som eljest pläga utgöras av jordägaren, skola överflyttas på arrendatorn, och detta även så vitt angår en del ovissa kostnader, som kunna uppkomma under arrendeperioden. I ett hänseende har lättnad härutinnan införts genom lagen den 21 maj 1925 om förskott ur kyrkofonden till bestridande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen, vilken lag dock har en övergående betydelse. Vid lagstiftningens revidering bör uppmärksamhet ägnas åt lösandet av frågan huru man må kunna till båtnad för bostället ordna med byggnads- och andra kostnaders gäldande genom kyrkofonden. Efter min övertygelse skall detta vara möjligt även om man bibehåller det nuvarande finansieringssystemet. Att detta måste medföra en noggrann och icke just enkel bokföring torde vara uppenbart, men en liknande bokföring lärer icke kunna undgås ens med det 1 Kyrkofondskommittén redovisade väl en nettoinkomst av boställena av omkring 3 miljoner kronor. Härom anförde kommittén (s. 62) att beloppet väl vore oväntat högt, men anmärkte tilllika att slutsiffrorna av flera skäl (bl. a. pä grund av att beviljade avkortningar endast undantagsvis kunnat frånräknas) utvisade ett större belopp än som sannolikt motsvarado den verkliga behållna arronde^vkastningen vid boställena. Enligt de sakkunnigas nu föreliggande betänkande (s. 32 tab. 2 kol. 3 samt s. 34) inhämtas att den behållna arrendeinkomsten ecklesiastikåret 1926-1927 uppgått till 1,983,897 kronor (varav 191,000 kronor från boställen, som indragits till kyrkofonden). Fördelat på den av kyrkofondskommittén (s. 60) uppgivna arealen 113,171 hektar inägor blir arrendet pr hektar 17.5 kronor. I betraktande av dels att arrendena, såsom ovan förmälts, belastats med mycket betydande årsbelopp och avkortningar för nybyggnader utöver det normala behovet, dels att bland de ecklesiastika boställena ingå många av dålig beskaffenhet och dels att avdrag även gjorts för den kyrkoråden åliggande skatten för inkomst av arrendet, lärer man vid jämförelse med motsvarande siffror rörande statens utarrenderade jordbruksdomäner nödgas erkänna att i arrenderesultatet knappast kan anses ligga ett skäl till utdömande av den nuvarande förvaltningsformen. Arrendena för jordbruksdomänerna synas efter domänstyrelsens årsberättelser rörande domänverkets förvaltning ej hava givit bättre resultat. Bruttoarrendet för kronans jordbruksdomäner år 1926 var (tab. 33 i berättelsen för år 1926) 2,545,609 kronor och om man därifrån drager utgifterna för nybyggnad m. m. (kol. 6), för lantmäteri och vattenavledning (kol. 9) och för skatter (kol. 10) — någon ringa del av dessa belopp belasta möjligen arrendena från kvarnar och fisken, men detta lärer mer än väl uppvägas av att åtskilliga andra utgiftsposter, vilkas motsvarighet beträffande prästlönejorden tvivelsutan belasta arrendena, här ej medräknats (se tab. 33) — blir nettoarrendet, häri inberäknat värdet å husbehovsvirke, slätter och bete å skogen, högst 1,652.586 kronor, vilket, fördelat på arealen 93,241 hektar, utgör 17.7 kronor pr hektar. (Någon jämförelse mellan taxeringsvärdena kan ej ske, emedan i det angivna sammanlagda texeringsvärdet för kronodomänerna ingår även värdet å från arrendet icke undantagen husbehovsskog.) Angående en av riksdagens år 1926 församlade revisorer framställd anmärkning beträffande resultatet av förvaltningen av statens domäner samt domänstyrelsens däröver avgivna förklaring se statsutskottets utlåtande 1927 nr 111 s. 42.
310 av de sakkunniga ifrågasatta systemet. De sakkunniga hava i annat sammanhang talat om nödvändigheten att kunna beräkna räntabiliteten av den ecklesiastika egendomsförvältningen, varmed torde åsyftas ej blott egendomsmassan i sin helhet utan även dess särskilda delar. Beträffande den omständlighet och därav följande tidsutdräkt, varmed behandlingen av förvaltningsärendena rörande prästlöne jorden är förenad, hava de sakkunniga lämnat en utförlig och med måhända något för långt driven skärpa behandlad redogörelse därom. Huruvida det av de sakkunniga föreslagna överförandet till domänstyrelsen av prästlöne jordens förvaltning utan vidare skulle medföra någon mera avsevärd förenkling i förfarandet synes tvivelaktigt. En viss stelhet i förvaltningsformerna beträffande fast egendom, som är anslagen ett visst allmänt ändamål, är väl ofrånkomlig. Å andra sidan synes det uppenbart att, därest en förenkling kan vinnas genom förvaltningens överlämnande till domänstyrelsen, bör en förenkling kunna vinnas även utan ett sådant överförande. Ytterst hänger förenklingens genomförande — oavsett var förvaltningen varder förlagd — på huruvida man vill fortfarande tillerkänna församlingarna och de ecklesiastika myndigheterna någon rätt till medverkan vid förvaltningen. Då jag, såsom i det föregående berörte, anser staten vara att betrakta såsom å kyrkans vägnar förvaltare av de prästerliga avlöningstillgångarna, finner jag det betänkligt att ställa församlingarna och de kyrkliga myndigheterna utanför åtminstone sådana förvaltningsåtgärder, som åsyfta avhändelse av boställen eller delar därav (inberäknat grus och annan boställets substans) samt egendomens exploatering annorledes än genom upplåtelse i vanlig ordning på arrende. Då det givetvis är angeläget att förvaltningen erhåller sådana former att förekommande åtgärder må kunna vidtagas med erforderlig snabbhet, bör vid lagstiftningens revidering ägnas uppmärksamhet åt denna fråga. Därvid bör även beaktas frågan om den centrala myndighet, där de olika förvaltningsgrenarna så att säga kunna sammanknytas. En sådan centralisering är behövlig även om de sakkunnigas förvaltningsförslag godkännes. Så vitt av de sakkunnigas betänkande framgår skulle nämligen de två förvaltarna — statskontoret för penningmedel och domänstyrelsen för prästlöne jorden — stå i sina förvaltningsuppdrag isolerade från varandra. Detta torde ej kunna anses vara organisatoriskt riktigt. De brister, som må anses föreligga i avseende å dels den löpande tillsynen å boställena och dels den rättsliga vården om dem, böra givetvis beaktas vid den blivande revideringen. Vid handläggningen av spörsmålet om förvaltningsfrågans lämpliga ordnande har man i anmärkningsvärt ringa mån satt denna i samband med kostnadsfrågan. I och med det att domänstyrelsen för övertagandet av förvaltningen av jordbruksdomänerna krävt full ersättning för sina självkostnader har förvaltningsfrågan fått ett annat och vidare innehåll än förut. Måhända hade det med hänsyn till kostnadsfrågan förtjänat att tagas under övervägande om ej kyrkofondskommitténs tanke rörande en särförvaltning bort göras till föremål för en särskild undersökning i nu förevarande sammanhang. Statskontoret: Att bristfälligheter föreligga beträffande förvaltningen av prästlöne jorden, synes statskontoret obestridligt. Ämbetsverket har vid ett föregående tillfälle — i sitt utlåtande över kyrkofondskommitténs den 31 maj 1923 avgivna betänkande och förslag angående förvaltningen av kyrkofonden och övriga till prästerskapets avlöning anslagna medel — haft anledning att ingå på detta spörsmål. Statskontoret uttalade då, att, även om åtskilligt syntes
311 tala för att, såsom större delen av de då hörda myndigheterna framhållit, decentraliseringen på detta område kvarstode samt länsstyrelserna och domkapitlen bibehölles vid utövandet av sina åligganden i fråga om utarrenderingen av löneboställena, det å andra sidan icke kunde förnekas, att, såsom nu vore ordnat, en viss splittring vore tillfinnandes i förvaltningen av dessa boställen. Härtill komme, att med den arbetsbörda, som påvilade länsstyrelserna, dessa icke alltid kunde ägna hithörande frågor den ingående prövning, som krävdes, och att domkapitlen visserligen besutte för dessa ärendens behandling värdefull lokal kännedom, men dock i främsta rummet hade andra krävande uppgifter att fylla. Statskontoret ville därför för sin del förorda en centralisering av förvaltningen av jordbruksboställena och ansåg det då ligga närmast till hands, att vården och utarrenderingen av den till prästerskapets avlöning anslagna jorden, i likhet med vad som skett beträffande kronans jordbruksdomäner, anförtroddes åt domänstyrelsen. Härtill måste denna myndighet anses särskilt kompetent. Den uppfattning i fråga om förvaltningen av prästlöneboställena, åt vilken statskontoret sålunda förut givit uttryck, har statskontoret icke funnit någon anledning att frångå. Statskontoret har för den skull icke någon erinran att göra mot de sakkunnigas förslag att — med prästgårdarnas bibehållande under domkapitlens omedelbara uppsikt och under kammarkollegiets allmänna vård och inseende — förvaltningen av löneboställenas arrende- (jordbruks-) delar i likhet med förvaltningen av dessa fastigheters skogar anförtros åt ett och samma, för den ekonomiska skötseln av fastighetebeståndet i dess helhet ansvarigt organ, domänverket. Domänstyrelsen: Efter en granskning, vars resultat i sammanfattning är återgivet å s. 237—238, på vissa punkter av den nuvarande ordningen för prästlöne jordens förvaltning uttala de sakkunniga, att en omläggning av densamma enligt riktlinjer, som av dem komme att angivas, vore i hög grad av behovet påkallad. I de avgivna yttrandena har i allmänhet med större eller mindre skärpa understrukits att behov förelåge av att ändrade grunder för ifrågavarande förvaltning måtte bliva genomförda. Med den olika ställning inom samhället, som i ämnet hörda myndigheter och andra intaga, gå emellertid meningarna starkt isär om vart ifrågavarande ändringar böra syfta och huru långt de böra sträckas. D§ gakkunniga hava vid nämnda granskning i det väsentliga avhandlat omständigheter, som ansetts öva en menlig inverkan på prästlönejordens förvaltning och ekonomiska utnyttjande. I fråga om berörda förhållanden får styrelsen framhålla följande. Den av 1910 års prästerliga lönelagstiftning föranledda användningen av prästboställena har, i och för anordnandet å dessa boställen av arrendegårdar, i ett stort antal fall medfört byggnadskostnader, vilka för mycket lång, stundom oöverskådlig tid framåt omöjliggöra en försvarlig räntabilitet vid dessa gårdar. Visserligen har 1925 och senare års lagstiftning på hithörande områden åvägabragt bättring. Sålunda hava länsstyrelserna erhållit ett mera dominerande inflytande än tillförne å löneboställenas förvaltning. Inrättandet av boställsnämnder och införandet av systemet med byggnadsförskott hava helt visst varit gagneliga åtgärder. Vid ett stort antal löneboställen hava emellertid de efter år 1910 vidtagna dispositionerna i fråga om utarrendering och byggnadsbestånd lett därtill, att en ekonomiskt tillfredsställande avveckling av för-
312 hållandena, i de fall en sådan över huvud taget är möjlig, torde kunna ske endast medelst genomgripande reformer. Tjänstbarhetssystemet har genom i arrendekontrakt införda, för tjänstinnehavare fördelaktiga bestämmelser i många fall verkat försämrande å arrenderesultatet vid löneboställena. 1925 års ändrade grunder rörande bland annat ersättning för tjänstbarheter hava givetvis medfört någon förbättring. Det torde emellertid icke numera med fog kunna göras gällande, att det för prästerskapet skulle möta särskild svårighet att, vid upphävande av nämnda system, anskaffa ämbetsskjutsar, dagliga livsförnödenheter, bränsle m. m. I detta hänseende må bland annat erinras om den numera på landsbygden allmänna förekomsten av motorfordon. De sakkunniga påtala det å boställsskogarna tillämpade hushållssystemet och rikta därvid anmärkningar mot vissa förhållanden, vara styrelsen, på sätt framgår av betänkandet (s. 134—137), närmare ingick i utlåtande den 31 mars 1924 över kyrkofondskommitténs huvudbetänkande. Styrelsen framhöll därvid dels nödvändigheten av en arrondering eller koncentration av förvaltningsobjekten i fråga om såväl jord som skog, dels angelägenheten av husbehovsrättens upphörande. Visserligen kunna nu rådande olägenheter av ifrågavarande skogars fördelning i ett mycket stort antal spritt belägna och till ytvidden ofta mycket små ägoområden i någon mån minskas, därest, åtminstone i mera avsevärd utsträckning, virkesavkastningens användning i första hand för tillgodoseende in natura av utsyningsberättigades behov av virke småningom bringas att upphöra,^ ävensom om en starkare koncentration av avverkningar och andra skogliga åtgärder genomföres än den, som är förenlig med nu gällande bestämmelser i fråga om disposition av den del av nämnda avkastning, som icke måste reserveras för husbehov. Huru hushållningen än må ordnas kommer likväl den splittring av förvaltningsobjektet, som här är för handen, i regeln att ur skogligt administrativ och därmed till sist ur ekonomisk synpunkt vara menlig. Nuvarande användning av en väsentlig del av virket från prästskogarna till husbehov är förbunden med tidskrävande utsyning och kontroll med därav föranledda jämförelsevis betydande kostnader, vilka näppeligen äro frånkomliga, vilken form för förvaltningen av dessa skogar, som för framtiden än införes. I betänkandet framhålles, att förvaltningen av prästlöne jorden vore splittrad på ett avsevärt antal lokala och centrala myndigheter samt härjämte lede under en allmän överorganisation, som på ett oförsvarligt sätt skapade tyngd och vidlyftighet vid hithörande ärendes behandling. De sakkunnigas bedömande av förvaltningens brister i nu angivna hänseenden torde icke på någon väsentlig punkt kunna motsägas. Organisationen av denna förvaltning är, såsom de sakkunniga påvisa och såsom de myndigheter, som hava att taga befattning med prästlöne jorden, erfarit, över huvud taget präglad av tyngd och, i vissa fall, oklarhet. Prästlönejordens intressen kunna med nuvarande organisation icke behörigen tillgodoses. Där möjligheter yppa sig att ekonomiskt utnyttja denna jord och dess tillgångar bliva de lätt försuttna. I månget fall kunna de alls icke tillvaratagas. Ett förvaltningssystem efter så vitt möjligt enkla och ändamålsenliga grunder måste obestridligen anses vara ett framträdande önskemål såväl i kyrkans eget som i statens intresse. I åe avgivna yttrandena framträda, såsom förut antytts, vitt skilda meningar i fråga om de sakkunnigas förslag beträffande en förändrad förvaltningsorganisation. De kyrkliga myndigheterna framställa i stor utsträckning den erinran mot-
313 förslaget, att de sakkunniga allt för summariskt behandlat frågan om en decentraliserad organisation genom boställenas fakultativa överlämnande till pastoraten med viss friare nyttjanderätt. På grund bland annat härav skulle, enligt samma myndigheters åsikt, erfordras förnyad och kompletterande utredning i ämnet. Vissa länsstyrelser ävensom, i stor utsträckning, boställsnämndsordförande synas anse, att de sakkunnigas förvaltningsförslag äro allt för genomgripande. De hänvisa på 1925 års reformer och äro av den uppfattningen, att man tillsvidare borde avvakta verkningarna av dem samt genomföra önskvärda förenklingar och förbättringar utan rubbande av de väsentliga grunderna för nuvarande lagstiftning. Krav på en mera genomförd omgestaltning i förvaltningshänseende framföras emellertid såväl från statligt som kyrkligt håll. Sålunda ansluta sig, å ena sidan, nio av de länsstyrelser, som yttrat sig, till de sakkunnigas förslag om ställande av prästlöne jorden, såväl löneboställen som skogar, under domänverkets förvaltning. Samma ståndpunkt intages jämväl, med ett par undantag, av överjägmästarna och domänintendenterna. Å andra sidan synes herr Ihrmarks förslag att kyrkan genom i huvudsak sina egna organ skulle förvalta prästlönejorden, innebärande att domänverkets befattning med boställsskogarna skulle upphöra, röna stor anslutning hos kyrkliga myndigheter. Beträffande spörsmålet om prästlönejordens ställning i förvaltningshänseende får styrelsen för egen del uttala följande. Såsom de sakkunniga framhålla (s. 258) förvaltas, praktiskt taget, prästlönejordens skogar och inägor såsom särskilda fastigheter. Detta måste ur förvaltningssynpunkt anses vara olämpligt med hänsyn till det nära samband, som under nuvarande förhållanden i allmänhet råder emellan dessa ägoslag. Systemet med tillgodogörande i stor utsträckning till husbehov av prästskogarnas avkastning ställer inägorna i beroende av skogen. Frågan om ett rationellt ordnande av betet har under senare år trätt i förgrunden inom jordbrukshushållningen. Det gäller härvid, bland annat, att taga vård om de s. k. hagmarkerna, vilka intaga en mycket stor areal å de ecklesiastika boställena, särskilt inom landets södra och mellersta delar. Med nuvarande administration är det förenat med svårigheter att ordna denna sak, varav såväl inägor som skog samtidigt nära beröras. Vid försäljning av ecklesiastik jord bliva, med hänsyn till 1926 års jorddelningslagsbestämmelser i fråga om skogstilldelning vid avstyckning, de för försäljningen förberedande åtgärderna komplicerade och försenade, därest icke en genomgripande reform i administrativt hänseende genomföres. Upplåtelser av jakt, fiske, sten- och grustäkt eller andra dylika tillgångar beröra ofta samtidigt såväl boställes skogar som dess inägor. Så är även förhållandet med vattenavlednings- och dikningsföretag, rågångsregleringar m. m. En reform i fråga om prästlönejordens förvaltning torde, enligt styrelsens mening, till sina huvuddrag böra innebära antingen, att prästlönejorden uppdelas i skogs- och jordbruksområden, därvid till områden av sistnämnda kategori hänföras nuvarande inägor med därtill lagda erforderliga betesområden och husbehovsskogar, samt att, efter sådan uppdelning, vederbörande jordbruksarrendator icke äger någon rätt till bete, virkesfångst och andra nyttigheter å skogsbruksområde, ävensom att förvaltningen av de sålunda avgränsade bruksområdena lägges i skilda händer, eller ock, i anslutning till de sakkunnigas förslag, att sambandet emellan skogs- och jordbruk upprätthålles och förvaltningen sammanföres under en ledning.
314 ^ Vilkendera av de av styrelsen ifrågasatta organisationsformerna, som än valjes, uppstår fråga om vem, som skall omhänderhava förvaltningen av dessa fastigheters skogar. Prästskogarnas läggande under samma förvaltning, som finnes anordnad för vården om statsskogarna, ägde, såsom de sakkunniga framhålla (s. 248), i princip rum redan genom stadgandena i 1866 års skogsordring. Kyrkofondskommittén stannade för sin del för skogarnas bibehållande inom domänverket, därvid deras förvaltning dock skulle i huvudsak starkt skiljas från verkets skogsförvaltning i övrigt. Kommittén framlade nämligen förslag om inrättande av en ecklesiastik skogsbyrå i domänstyrelsen och av särskilda ecklesiastika revir. Styrelsen, som redan i utlåtande den 25 april 1917 avstyrkt de skogssakkunnigas för södra Sverige förslag om anordnande av särskilda ecklesiastika revir, avstyrkte i sitt utlåtande den 31 mars 1924 kyrkofondskommitténs i huvudsakligen samma syfte framförda revirregleringsförslag, under det att styrelsen däremot i viss mån biträdde förslaget om anordnandet inom styrelsen av en ecklesiastik skogsbyrå. De sakkunniga framhålla (s. 251), att förslaget om inrättandet av ecklesiastika revir blivit avstyrkt ävenledes av kammarkollegiet och statskontoret. En statlig särförvaltning för prästskogarna, lokalt och centralt, kan, enligt styrelsens mening, icke ur skogligt administrativ synpunkt anses tillrådlig med hänsyn till domän- och prästskogarnas inbördes belägenhet inom landets olika delar, ävensom till arten av det arbete, de åtgärder och den förvaltning i övrigt, som äro förenade med dessa skogars skötsel. Den kritik å domänverkets skötsel av prästskogarna, som plägar framställas, kan icke tagas till intäkt för den uppfattningen, att en bättre tingens ordning skulle inträda vid överflyttning enligt herr Ihrmarks förslag, av skogsrkötseln å kyrkliga myndigheter. Än mindre kan såsom skäl för sådan överflyttning åberopas, att ingen anmärkning i allmänhet riktats mot boställenas skötsel, när de förvaltades av prästerna själva. Har sådan anmärkning uteblivit, kan den, för så vitt skogen angår, hava berott av bristande allmän insikt om skogsskötsel vid den tid, då skötseln av prästlönejorden var anförtrodd åt prästerna. För att ernå bästa möjliga förvaltning av prästskogarna torde, enligt styrelsens uppfattning, det mest verksamma medlet vara, icke att skapa en särförvaltning med nya tjänstemän i orterna och ett nytt centralt ämbetsverk, utan att undanrödja de i annat sammanhang här berörda föreliggande hindren för en god skogsskötsel. Styrelsen håller före, att starka skäl tala för att p r ä s t kogarna alltjämt böra stå under domänverkets förvaltning. Någon svårighet att vid byråindelning inom domänstyrelsen tillgodose behovet av specialisering beträffande behandlingen av ärenden, som angå prästskogarna, bör icke behöva möta. Den av herr Ihrmark approximativt beräknade totalkostnaden för av honom ifrågasatt särförvaltning av prästskogarna är för låg. Han synes vid denna beräkning hava underskattat de arbetsuppgifter, som äro förbundna med denna förvaltning. Vad därefter angår prästlönejordens inägor kan vid sådant förslag till organisationsform, som innebure, bland annat, en uppdelning av denna jord uti skogs- och jordbruksområden, tänkas, att pastoraten skulle övertaga jordbruksområdena till nyttjande under kontroll av domkapitlen. Givetvis erfordras en särskild utredning, huru en förvaltning genom pastoratens egen försorg av ifrågavarande områden, innehållande såväl odlad jord som betesområden och husbehovsskogar, må kunna genomföras. Vid nu ifrågasatta anordning skulle helt visst olägenheter, som vidlåda nuvarande förvaltning, till viss grad bortfalla.
315 E n omläggning i denna riktning av förvaltningen förutsätter, att hos pastoraten finnes ett starkt ekonomiskt intresse av och förståelse för förvaltningen. Den ålägger dem ett ansvarsfullt värv, därvid det gäller att konsekvent genomföra ett "ekonomiskt betonat program för områdenas utnyttjande. Sannolikt komme de kyrkliga myndigheterna att, i mycket större utsträckning än nu är fallet, belastas med rent praktiska förvaltningsuppgifter. Frågor om försäljning och arrendering av prästlönejord torde under en lång tid framåt komma att intaga ett framträdande rum vid förvaltningen av denna jord. Den slutliga prövningen och avgörandet av dylika frågor lärer emellertid, vilken förvaltningsform, som än väljes, ofrånkomligen böra ankomma å statlig högre myndighet. Vid ifrågasatt organisationsform av innebörd att, i enlighet med de sakkunnigas ståndpunkt, förvaltningen av prästlön ej orden i dess helhet skulle sammanföras under en ledning, skulle, därest prästskogarna bibehållas under domänverkets förvaltning, följaktligen även förvaltningen av boställenas jordbruk anförtros åt domänverket. Såsom av betänkandet (s. 255) framgår har styrelsen i utlåtandet den 31 mars 1924 uttalat, att det syntes ligga nära till hands, att styrelsen, som från början organiserats för ombesörjande av utarrendering av och tillsyn å jordbruket å kronans utarrenderade jordbruksdomäner, erhölle liknande uppdrag beträffande jämväl de ecklesiastika boställena, helst som styrelsen redan handhade förvaltningen av samma boställens skogar.^ De sakkunniga hysa, såsom av det föregående framgår, den uppfattningen, att en lösning i denna riktning av detta viktiga organisationsspörsmål vore ägnat att i största möjliga utsträckning tillgodose kravet på en ändamålsenlig förvaltningsorganisation. Från kyrkligt håll röner däremot tanken på_ denna organisationslinje stark gensägelse. Därvid har bland annat framhållits den fara för de rent kyrkliga intressena, som uppkomme genom ett ytterligare förstatligande av förvaltningen av prästlöne jorden genom löneboställenas läggande under domänverkets förvaltning. Det må emellertid framhållas, att denna väg sedan lång tid är anträdd genom att den huvudsakliga förvaltningen av prästlöne jordens skogar lagts i statlig myndighets, domänverkets, hand ävensom att förvaltningen av kyrkofonden anförtrotts åt statskontoret. Sistnämnda av styrelsen nu avhandlade organisationslinje innebär ovedersägligen en centralisering av förvaltningen. Det bör emellertid kunna förutsättas, att ett förvaltningssystem efter denna linje utformas på sådant sätt, att, genom betroende i största möjliga utsträckning åt ortsmyndigheter av beslutanderätt, ej starkare centralisering vid ärendebehandlingen införes än som må befinnas oundgängligen nödvändigt. Vilken organisationsform, som slutligen må komma att läggas till grund för ett nytt förvaltningssystem för prästlönejorden, är givetvis beroende av vidare utredningar i ämnet. Styrelsen har här ovan angivit konturerna för två skilda linjer för en dylik organisation, vilka synas styrelsen kunna följas. I anslutning till sitt uttalande i utlåtandet den 31 mars 1924 är styrelsen beredd att, därest förvaltningen av prästlönejorden i dess helhet finnes böra sammanföras under e n ledning, omhändertaga förvaltningen av prästlönejordens inägor. Enligt de sakkunnigas utredning och förslag (s. 309 o. f.) skulle kammarkollegiets befogenhet med avseende å prästlönejorden, prästgårdarna dock undantagna, i stor utsträckning komma att upphöra. De grupper av ärenden, som sammanhänga med den ekonomiska förvaltningen, skulle nämligen överflyttas till domänverket. I vissa fall mycket tyngande uppgifter komma härvid att påläggas domän-
316 verket och därvid i första hand domänstyrelsen. Detta lärer dock, vid genomförande av de sakkunnigas organisationsförslag, vara oundvikligt. Socialiseringsnämnden: Förvaltningen av särskilt de i den ecklesiastika fasta egendomen ingående skogarna måste anses lida av betydande brister, vilka förhindra utvinnandet av eljest uppnåbara ekonomiska resultat. Huvudorsaken till detta förhållande ligger däruti, att gällande bestämmelser i lagar och författningar rörande de ecklesiastika skogarnas förvaltning resa bestämda hinder för deras läggande under rationell drift. Viktigast härvidlag är att den förvaltande myndigheten, staten genom domänstyrelsen, ej har befogenhet att genom försäljning, byte eller köp åstadkomma en behövlig avrundning och koncentration av de mestadels små och splittrade förvaltningsobjekten. Till en försämring av det ekonomiska resultatet verkar ock arrendatorernas, tjänsteinnehavarnas, pastoratens och församlingarnas ännu kvarstående rätt till husbehovsvirke, en anordning, som överallt visat sig medföra slöseri med skogen. De i olika offentliga utredningar och utlåtanden riktade anmärkningarna för bristande ekonomisk effektivitet vid de ecklesiastika skogarnas förvaltning torde därför i själva verket mindre träffa domänverkets sätt att handhava förvaltningen än de företeelser, som förhindra en god förvaltning. Och dessa företeelser äro i främsta rummet den av de oklara äganderättsförhållandena och sambandet med det prästerliga lönesystemet uppkomna bundenheten i dispositionen av skogsmarken och dess avkastning. Första villkoret för ernåendet av en rationell skötsel av de ecklesiastika skogarna är därför en friare disposition av skogsmarken och dess avkastning. Skogsmarken ingår emellertid som en rättslig och ofta praktiskt sett oskiljaktig del (husbehovsskog) av de ecklesiastika boställena. Det är således boställena i sin helhet, som kravet på en friare disposition ytterst träffar. Detta krav är emellertid motiverat ej blott av behovet att möjliggöra en rationell vård och förvaltning av skogen; även beträffande förvaltningen av inägoma och därmed av varje boställe i dess helhet föreligger samma behov. En förändring i dispositionen av den ecklesiastika jordegendomen, som giver den förvaltande myndigheten rätt att genom försäljning, byte eller köp genomföra en önskvärd arrondering, kan icke praktiskt genomföras med mindre den svävande frågan om äganderätten först löses. Det nuvarande tillståndet, kännetecknat avsatt olika korporationer framträda med äganderättsanspråk och fordringar på att få sina speciella intressen och önskemål tillgodosedda vid förvaltningen, måste upphöra. Lagstiftningen, som hittills undvikit att taga principiell ståndpunkt till äganderättsfrågan, har genom denna sin oklarhet och genom eftergifter åt olika håll endast lett till att förvaltningen av ifrågavarande egendom ej kunnat göras tillräckligt effektiv, i och för sig ett resultat som ingen av de intresserade parterna är tillfredsställd med. Äldre tiders motsättningar och uppfattningar rörande förhållandet mellan stat och kyrka böra emellertid ej längre få stå i vägen för en riktig lösning av ett problem, som väsentligen har nationalekonomisk innebörd. Äganderätten och äganderättens alla funktioner böra läggas i en hand. Av den kortfattade översikt av den ecklesiastika egendomens rättsliga städning som lämnats i det föregående 1 framgår, att det icke är möjligt att i varje särskilt fall avgöra, vem som i privaträttslig mening är att betrakta såsom ägare till densamma. En uppsortering av den ecklesiastika jorden efter äga:e är icke möjlig att åstadkomma. Äganderättsfrågan låter sig sålunda i flertabt fall icke avgöras på grundval av föreliggande rättsfakta, och måste då lösis enbart med hänsyn till vad lämplighet och billighet kräver. 1
Bär utesluten.
317 Såsom pretendenter till äganderätten kan uppställas de fyra subjekten statskyrkan, lokalkyrkan, församlingen och staten. Vad statskyrkan beträffar utgör den i vårt land en statsinstitution och saknar självständig rättslig ställning. Det svenska kyrkosamfundet har aldrig i lagstiftningen eller rättsdoktrinen erkänts såsom privat juridisk person, än mindre såsom ägare av kyrklig jord. En åtgärd att göra statskyrkan till juridisk person och på den överlåta äganderätten till den ecklesiastika egendomen i landet skulle innebära en så genomgripande förändring av förhållandet mellan stat och kyrka och mellan den rättsligt konstruerade kyrkan och lokalförsamlingarna, att den enbart av den anledningen heller icke torde kunna ifrågasättas. Lokalkyrkan såsom ägare till den inom respektive församlingar belägna ecklesiastika jorden förutsätter att varje lokalkyrka göres till en stiftelse med särskild förvaltning. Därvid finge tillgångarna liksom nu bindas vid ett bestämt ändamål. Men därmed hade man endast befäst de olägenheter, man nu vill söka undkomma, nämligen en splittrad, dyrbar och ineffektiv förvaltning av egendomen. Fiktionen om lokalkyrkan såsom på en gång subjekt och objekt för äganderätten torde knappast heller te sig tilltalande för rättsuppfattningen i vårt land. De lokala församlingarna äga i motsats till stats- eller lokalkyrkan egen rättskapacitet och egna organ för sin förvaltning. E t t överförande på församlingarna av äganderätten till den kyrkliga jorden skulle emellertid för all framtid låsa fast den ekonomiska olikhet mellan dem som nu ligger däri, att en del församlingar ha, ofta på grund av en tillfällighet och utan egna åtgöranden, betydande ecklesiastika jordegendomar inom sina områden, medan andra församlingar endast ha obetydliga eller alls inga sådana tillgångar. Gjordes församlingarnas äganderätt ovillkorlig bleve denna olikhet skärpt, enär under vissa förhållanden avkastningen från egendomarna enligt nuvarande system helt eller delvis går till avlönande av prästerskapet i andra församlingar än den, där egendomen är belägen. Gjordes åter äganderätten villkorlig, d. v. s. om egendomarna i fortsättningen som hittills bundos vid ett visst ändamål och deras avkastning i viss utsträckning överlämnades till andra församlingar, hade man icke uppnått betingelser för en bättre förvaltning utan snarare tvärtom, bland annat därför, att den förvaltande församlingen icke kunde tänkas hysa något större intresse för att driva upp avkastningen till fördel för andra församlingar. Vad åter staten beträffar är först att märka, att en stor del av de ecklesiastika jord- och skogsegendomarna hava upplåtits av staten såsom lönemedel, och att staten fortfarande är ägare till de sålunda upplåtna egendomarna. Samtliga ecklesiastika egendomar och avkastningen från dem äro bundna till ett visst ändamål, nämligen till bestridande av utgifter för kyrkans verksamhet, som i vårt land i hög grad har karaktären av en statlig verksamhet. Det är staten, som ytterst garanterar kostnaderna för denna verksamhet och som därför har största intresset av att utvinna mesta möjliga medel ur för den särskilt anvisade inkomstkällor. En god förvaltning av de ecklesiastika egendomarna är alltså i sista hand ett statsintresse. En ur avkastningssynpunkt behövlig, allmän arrondering av förvaltningsobjekten kan endast verkställas av och genom staten, som har att svara för att de förpliktelser, som åvila såld eller utbytt egendom, på annat sätt bliva upprätthållna. Lagd i statens händer bleve förvaltningen av den ecklesiastika egendomen befriad från den dualism och splittring, som nu vidlåder densamma. Slutligen torde staten reellt om än
318 ej formellt redan nu vara att anse såsom ägare till egendomen, då det är staten som utövar högsta förvaltningen och äganderättens viktigaste funktioner. Under sådana omständigheter föreslår nämnden, att den ecklesiastika fasta egendomen uttryckligen förklaras vara statsegendom. I den mån församling kan uppvisa laga fång å ecklesiastik egendom förblir den givetvis i församlingens ägo. De till ren statsegendom överförda skogs- och jordbruksegendomarna m. m. böra ingå i statens domäners fond, för att av domänverket förvaltas efter samma grunder som domänfondens övriga tillgångar. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund: De sakkunnigas förslag i fråga om det ecklesiastika boställsväsendet hava samhörighet med förslagen om prästerskapets avlöning så till vida, som genomförande av de sistnämnda utgöra en nödvändig förutsättning för möjligheten att genomföra de förra, varemot förslagen i fråga om boställsväsendet icke utgöra en nödvändig följd av löneregleringens ordnande enligt sakkunnigförslaget. Styrelsen, som givit sin anslutning till förslagen om löneregleringen, får därför nu till granskning upptaga förslagen om boställsväsendet. Huvudmotivet för ifrågavarande förslag är det otillfredsställande utfallet av det nuvarande systemet med utarrendering av löneboställena, vilket resultat de sakkunniga anse förorsakat i främsta rummet därav, att bestämmelser meddelats om löneboställens bebyggande i talrika fall, då de ekonomiska förutsättningarna därför saknats. Förklaringsgrunden härtill finna de sakkunniga däri, att prästgårdarna vid utbrytningen från de förutvarande bostadsboställena i regel fått på sin anpart den värdefullare delen av den befintliga byggnadsuppsättningen, varför löneboställena, säkerligen i betydande utsträckning, ställts inför krav på nybyggnader, som icke kunnat med jordens avkastning i rimlig ordning amorteras. I fråga om den nuvarande förvaltningen framhålles densammas tyngd och omständlighet, vilka förhållanden äro att söka däri, att prästlönejorden, med avseende å det med dess avkastning förbundna ekonomiska intresset, är så att säga ställd mitt emellan kyrkofonden och pastoraten med den därav följande konsekvensen, att ingendera av de två alternerande intressenterna kunnat insättas såsom den naturliga målsmannen för jorden. Dualismen kan lösas, säga de sakkunniga, på två motsatta vägar: antingen genom att förlägga en ensamrätt till avkastningen hos vederbörande pastorat eller ock hos kyrkofonden. Det förra alternativet står emellertid i strid med en av huvudprinciperna för gällande lagstiftning och de sakkunnigas förslag, nämligen allmän utjämning av prästlönebesväret. Återstår därför endast det andra alternativet: att överlämna ensamrätten till kyrkofonden. De sakkunniga diskutera därefter frågan, om det under sådana förhållanden kan låta tänka sig, att församlingarna göras meddelaktiga i förvaltningen genom att prästlönejorden överlämnas till de lokala menigheterna mot ett årligt, för en längre tidsperiod fastställt avgäldsbelopp, och de stanna därvid vid den uppfattningen, att en dylik anordning icke skulle medföra någon förbättring, då en förutsatt »friare nyttjanderätt» måste bliva ganska litet »fri», knappast större än den dispositionsrätt i fråga om fastighet, som normalt tillkommer en arrendator. De sakkunniga anse alltså den statliga förvaltningsformen ofrånkomlig och efter en undersökning vilka olika myndigheter — domkapitel, ortsmyndigheter med särskilda kyrkliga domänintendenter och domänverket — som kunna ifråga-
319 komma, komma de sakkunniga till det resultatet, att förvaltningen bör uppdragas åt domänverket. I likhet med de sakkunniga och på av de sakkunniga anförda skäl finner styrelsen angeläget, att den nuvarande ordningen i fråga om förvaltningen av prästlöne jorden såsom för sitt ändamål otjänlig bör upphöra, och att en förvaltning under enhetlig och sakkunnig ledning bör eftersträvas. Beträffande de olika möjligheter, som därvid kunna tänkas, får styrelsen ansluta sig till sakkunnigmajoritetens åsikt, att förvaltningen av prästlönejorden bör anförtros åt domänverket, som redan har hand om förvaltningen av de ecklesiastika boställsskogarna. Detta synes även styrelsen såsom den enda framkomliga Y&^en för att uppnå målet i en enhetlig och sakkunnig ledning. Såsom nu är fallet beträffande de ecklesiastika skogarna, skulle enligt sakkunnigförslaget även den övriga prästlöne jorden hållas skild från övriga av domänverket förvaltade fastigheter och de inflytande medlen redovisas särskilt för sig. Härigenom erhålles ju en betryggande säkerhet för att avkastningen av den ecklesiastika jorden kommer till användning för med densamma avsett ändamål. Enligt sakkunnigförslaget skulle boställsnämndsinstitutionen komma att bortfalla och av- och tillträdessyner å de ecklesiastika boställena — enligt för domänverkets förvaltning eljest gällande regler — komma att förrättas av nämndemän eller skiftesgodemän. Då boställsnämndsordförandena måste anses särskilt skickade för detta slag av förrättningar, bör enligt styrelsens mening denna organisation bibehållas även efter införandet av den ifrågasatta förvaltningsändringen. Centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen: Centralstyrelsen måste påyrka, att förvaltningen av löneboställena och deras skogar förankras i domkapitlet och församlingarne och sålunda, i bestämd motsats till sakkunniges förslag, decentraliseras. Därigenom upphörde ock den påtalade dualismen inom förvaltningen. Som det huvudsakliga felet i de kyrkliga tillgångarnes förvaltning enligt 1910 års lönelagar angiva sakkunnige förvaltningens fördelning på så många händer och under sådana former, att dessa tillgångar i själva verket sakna en verklig målsman, som har intresse av att förvalta dem så, att de giva största möjliga inkomst och icke förfalla utan hållas i gott stånd. Att sakkunnige här pekat på ett förefintligt missförhållande, är uppenbart. Men även andra omständigheter ha medverkat. Det har helt enkelt varit ofrånkomligt, att de senaste tjugo åren blivit en allmän nybyggnadsperiod å de kyrkliga boställena, vilket sänkt dessas avkastning, särskilt som det nuvarande besvärliga förvaltningssystemet mången gång föranlett onödiga kostnader och opraktiska anordningar. Men även om allt skett på lämpligaste sätt, hade alla nödvändiga nybyggnader medfört, att inkomsterna på det hela ej kunnat bliva synnerligen mycket större, än de varit. Nu är emellertid denna byggnadsperiod i det närmaste slut, och det kommer på grund härav med säkerhet att vid nästa utarrendering bliva vida större inkomster från de flesta boställena, om de blott ställas under en lämplig lokal förvaltning. För att få högsta möjliga avkastning från boställena föreslå sakkunnige, att alla boställen och skogar ställas helt och hållet under domänstyrelsens förvaltning. Är nu en enda central myndighet som domänstyrelsen den bästa målsmannen för tusentals jordegendomar av skiftande storlek och beskaffenhet i landets alla delar ? Det är omöjligt att bevisa. Under nuvarande löneregleringsperiod är kyrkofonden den enda, som har nytta av att alla boställena giva bästa avkastning. Men detta har ej betytt det minsta för deras vård. Och hur är det med
320 kronogårdarnes avkastning ? I alla rikets delar äro kronoarrendena häpnadsväckande lägre per hektar åker än kringliggande enskilda egendomar. Det finnes exempel på att kronojorden endast ger en tredjedel av det arrende, som enskild egendom av samma slag i grannskapet avkastar. Och äro kronogårdarne i allmänhet mönstergårdar? Det vågar ingen påstå. Men många bevis på motsatsen kunna lätteligen anföras. Och giva statens skogar större avkastning än bolagens och andra enskilda skogar? Tvärtom, förvaltningskostnaderna äro så höga, att de sluka avsevärda summor av vinsten. Det är ett allmänt känt faktum, att domänstyrelsens förvaltning är synnerligen dyrbar. Jordbruket å kronodomänerna lider också av att jägmästarnes Synpunkter på skogsvården i allmänhet betyda mer än domänintendenternas omsorg om jordbruket. Det förekommer, att jägmästarne, även mot domänintendentens protester, förhindra behövlig rödjning å hag- och betesmark, ja, t. o. m. omkring åkrarne, och att skog planteras å betesmarkerna. Och sakkunnige ha kraftigt anslutit sig till denna tendens genom att föreslå ett så besynnerligt stadgande som att en boställsarrendator icke skulle få virke till reparationer, stängsel och ved utsynade åt sig på boställets skog. I detta hänseende skulle således boställsarrendatorerna få det sämre än kronoarrendatorerna, som ha sådan rätt. Detta förslag är ett säkert sätt att betydligt sänka arrendena t. o. m. under den nuvarande låga nivån, ja, i många fall skulle det bli svårt att erhålla lämplig arrendator. Vad skall göras på boställena med allt möjligt avfall, vindfällen m. m. som behöver rensas bort ur skogen, och med alla grenar, toppar och dylikt, som komma att förefinnas efter varje virkesförsäljning? Skall sådant lämnas att ruttna och torka bort i markerna, som det nu så ofta sker i kronoskogarne, eftersom det i allmänhet är omöjligt att sälja, då det icke har värde för någon annan än arrendatorn, som utan någon särskild kostnad kan tillvarataga det och hava gagn av det? Man kan tryggt förutsäga, att enligt sakkunniges förslag komme avkastningen av boställen och boställsskogar att bliva ännu mindre än den är för närvarande. Däremot, om församlingarne bli målsmän för sina boställen och skogar och få förvaltningen av dem i sina händer, och därmed det intresse av deras avkastning, som förut framhållits som det riktiga, kunna boställena, när icke en mängd statliga föreskrifter krångla till allt, utarrenderas på villkor, som passa för varje ort, så att arrendet blir det största möjliga. Det är centralstyrelsens övertygelse, att de lokala organen skola visa sig väl skickade att övertaga en sådan uppgift Församlingarne böra förvalta boställena. För att icke enskilda intressen eller tillfälliga partistämningar inom en församling skola kunna inverka förvirrande, äro boställsnämnder med de nuvarandes sammansättning och befogenhet mycket lämpliga inrättningar. De känna bättre ortens särskilda förhållanden, än någon avlägsnare myndighet kan göra. Domkapitlet bör ha överinseende och den slutliga beslutanderätten ifråga om boställenas och skogarnas förvaltning. För att domkapitlet må få den erforderliga sakkunskapen härtill, måste det få en stiftsekonom eller en stiftsfogde, som bereder och föredrager boställsfrågor, samt en stiftsjägmästare för skogen. En sådan decentraliserad förvaltning blir även mycket billigare än de förvaltningskostnader, som domänstyrelsens övertagande av boställena och skogarna skulle medföra. Även i fråga om de kyrkliga boställenas förvaltning är sakkunniges utredning otillräcklig och behöver utfyllas med beräkningar om formerna och kostnaderna för en decentraliserad förvaltning. Överståthållarämbetet: Beträffande frågan om förvaltningen av prästlöne jorden torde visserligen knappast kunna förnekas, att det nuvarande förvaltnings-
321 systemet företer åtskilliga i ögonen fallande brister. Därför är det emellertid ingalunda klart, att ett bättre tillstånd icke skulle kunna vinnas med mindre, an att en till den grad radikal åtgärd vidtoges som att församlingarne berövades varje inflytande på boställenas förvaltning och att denna förstatligades. De sakkunniga hava för övrigt enligt ämbetets mening icke uppvisat, att en sådan åtgärd kan vidtagas utan kränkande av församlingarnes rätt. En mera ingående utredning härom torde därför i alla händelser vara erforderlig. Det är knappast sannolikt, att förvaltningen skulle kunna på bättre och fördelaktigare sätt handhavas, om densamma, på sätt föreslagits, i sin helhet överlämnades till en central myndighet än om den finge utövas av de olaka forsamlingarne, som i vida större grad äga förtrogenhet med de olika lokala forhållandena och som, med bibehållande av församlings förutvarande skyldigheter och rättigheter, skulle hava ett påtagligt intresse av lönejordens skötsel och avkastning. Den av de sakkunniga framhållna svårigheten vid löneboställenas utarrendering, bestående i det av »prästgårdarnes» utbrytning föranledda kravet på nybyggnader å löneboställena, lär numera, sedan sådana nybyggnader i stor utsträckning kommit till stånd, icke längre vara synnerligen avsevärd. Försäljning av boställsjord på sådan grund torde därför i regel icke behöva ifrågakomma? Överhuvudtaget torde stor varsamhet vid försäljning böra iakttagas, icke blott med hänsyn till svårigheten att placera köpeskillingen på ett av växlande konjunkturer oberoende sätt utan också på grund av angelägenheten att icke församlingarne berövas mark, som kan vara eller bliva för något deras ändamål behövligt. Dessutom kunde det förtjäna övervägas, om icke möjlighet borde beredas prästen att få arrendera bostället eller del därav. I pastorat med jordbrukarbefolkning vore det nämligen onekligen värdefullt, om prästen, på sätt tidigare varit fallet, kunde genom sysslande med något eget jordbruk få närmare anknytning till församlingsbornas liv och tänkesätt. Länsstyrelsen i Stockholm: Vad förvaltningen av den kyrkliga jorden beträffar, må erinras därom, att de påvisade olägenheterna med det nuvarande systemet, vilka olägenheter länsstyrelsen på ett mycket tidigt stadium av nu gällande lagstiftnings giltighetstid varit i tillfälle framhålla, först och främst hänföra sig till svårigheterna att åstadkomma erforderlig bebyggelse ^ay loneboställena. Det lärer icke med större fog kunna påstås, att dessa svårigheter skulle blivit nämnvärt mindre, om utarrenderingen och förvaltningen handhafts av andra myndigheter. I den mån man lyckats åstadkomma erforderlig bebyggelse, torde de betydande svårigheterna vid utarrenderingen småningom till större del bortfalla. Vad särskilt boställsnämnderna beträffar så skulle det dem åliggande arbetet säkerligen utföras bättre, om boställsnämnderna organiserades på sätt ordförandena i länets boställsnämnder föreslagit. • Länsstyrelsen i Uppsala: Den föreslagna faktiska indragningen av boställena avstyrkes. Tillsättandet av boställsintendenter med områden omfattande ett eller flera stift och med befogenhet motsvarande domänintendenternas förordas. Såsom centralmyndighet för förvaltningen torde en byrå inom domänstyrelsen böra fungera. Länsstyrelsen vill fästa uppmärksamheten därpå, att de största svårigheterna för utarrendering numera eller i en snar framtid torde vara undanröjda genom uppförande av erforderliga byggnader. Svårigheterna minskas ytterligare genom borttagande av de s. k. tjänstbarheterna, en åtgärd, som visserligen icke över hela linjen, men dock i flertalet fall synes kunna utan allt för stor olägenhet vidtagas. Önskvärt vore, att prästen, där han så önskar, finge tillfälle att arrendera bostället eller någon del därav. Bland annat skulle han härigenom 21—010252
322 komma i närmare kontakt med den jordbrukande befolkningen inom församlingen. Länsstyrelsen i Nyköping: Länsstyrelsen finner det nr/cket tveksamt, om den radikala omläggning, som här föreslås, kan vara lämplig och välbetänkt. Den nuvarande organisationen för skötseln av den kyrkliga jorden, som ju hittills prövats endast i ett fåtal år, har åtminstone för detta läns vidkommande fungerat tillfredsställande och bör bli än bättre, när de ecklesiastika bostadsnämnderna hunnit förvärva större rutin i sitt arbete. Länsstyrelsen i Linköping: Om den föreslagna centraliseringen av finansieringssystemet i sina huvuddrag kan godtagas, torde man jämväl böra i princip deklarera sin anslutning till den av de sakkunniga förordade omläggningen av boställsväsendet. Alla torde vara ense om att den nuvarande förvaltningsorganisationen för löneboställena och dispositionen av desamma icke håller måttet. Länsstyrelsen biträder de sakkunnigas uppfattning därutinnan, att endast två utvägar till åstadkommande av en bättre tingens ordning finnas, nämligen antingen ren lokalförvaltning eller också en centralförvaltning med stifts- eller länsvis inrattade hjälporgan i nödig utsträckning. På skäl, som av de sakkunniga anförts, synes emellertid tanken på en genomförd lokalförvaltning böra förkastas och en centralförvaltning i en eller annan form genomföras. Det torde emellertid böra närmare undersökas, huru kostnaderna ställa sig för den föreslagna organisationen. Dessa måste enligt länsstyrelsens mening bliva ganska betydande, under det att nuvarande organisationen med alla sina nackdelar dock är synnerligen billig. I samband med denna undersökning torde mera klart utformade forslag rörande domänverkets underorgan och dessas befogenheter böra utarbetas. Detta synes så mycket mera av behovet påkallat som en ganska avsevärd utökning av domänintendenternas antal torde bliva ofrånkomlig, en frå<*a som dock icke hittills nöjaktigt utretts. Länsstyrelsen i Jönköping: Ifråga om förvaltningen av den till prästerskapets aylomng avsedda egendomen hava de sakkunniga framlagt förslag till fullständig omläggning av förvaltningen av den jordbruksegendom, varav avkastningen användes såsom tillgång till prästerskapets avlöning. Beträffande avkastningen av denna egendom synes för närvarande densamma vara jämförelsevis låg. Anledningen härtill torde vara den, att vid utarrendermg av de boställen, vilka förut innehafts av prästerliga befattningshavare, nya boningshus för arrendatorerna ävensom en del ekonomihus måst uppföras' A övriga boställen hava särskilt ekonomibyggnaderna varit i dåligt skick och krävt ombyggnad. En mängd ny- och ombyggnader hava därför måst verkställas och hava kostnaderna härför uppgått till avsevärda belopp, vilka kostnader till stor del måst ersättas genom avkortning å arrendeavgifter, vilket förhallande medfört, att de influtna arrendeinkomsterna väsentligen understigit, vad som beräknats såsom skälig avkastning från boställena. Genom inrättandet av boställsnämnder och sedan kostnaderna för verkställda nybyggnader hunnit gäldas, torde dock en väsentlig förbättring komina att ske såväl beträffande sättet för förvaltningen av löneboställena som ifråga om inkomsterna från desamma. Boställsnämnderna hava dock varit i verksamhet under så kort tid, att resultatet av deras verksamhet ännu icke hunnit visa sig. Under sådana förhållanden vill länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida icke med den föreslagna, omläggningen av förvaltningen av den ecklesiastika jorden kunde tillsvidare anstå och denna förvaltning fortfarande ske i huvudsaklio- över-
323 ensstämmelse med nu gällande föreskrifter dock med utvidgad möjlighet till försäljning av kyrklig jord i enlighet med de synpunkter, som av de sakkunniga angivits, samt med den ändring i nu rådande bestämmelser, att domkapitlen befrias från dem åliggande åtgärder ifråga om löneboställenas utarrendering och tillsynen över boställena. Därest emellertid i och för löneregleringens genomförande skulle befinnas nödvändigt, att förvaltningen av löneboställena omlägges i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit, synes deras förslag i huvudsak kunna godtagas. Länsstyrelsen i Växjö: I fråga om förvaltningen av prästlöne jorden, frånsett prästgårdarna, avser förslaget att denna skall omhänderhavas av domänverket. Vad skogs- och hagmarken beträffar, sker härigenom ingen större ändring i vad för närvarande gäller; vidkommande åter inägojorden innebär åtgärden intet mindre än att församlingarna och de lokala myndigheterna, framför allt de kyrkliga, berövas den samhörighet med och intresse för den kyrkliga egendomen, som av ålder ägt rum. Ändamålet med en sådan centralisation ay förvaltningen, som föreslås, angives vara att tillgodose kravet på högsta möjliga avkastning samtidigt med främjandet av en från samhällelig synpunkt lämplig användning av jorden. Inför det senare angivna syftet, främjandet av en från samhällelig synpunkt lämplig användning av jorden, måste länsstyrelsen erkänna, att det icke står för länsstyrelsen klart, huru och i vilken mån en centralisation av förvaltningen är ägnad att bättre än den nuvarande främja detta syfte. Med avseende å det förra av de angivna syftemålen, nämligen ernåendet av högsta möjliga avkastning, vilket syftemål väl får anses vara det i första hand och huvudsakligen åtrådda, får länsstyrelsen till en början göra det uttalandet, att det må vara möjligt att genom den ifrågasatta centralisationen av prästlönejordens förvaltning det ekonomiska resultatet åtminstone icke komme att understiga vad som kan vinnas med nuvarande anordningar; det är tydligtvis också möjligt, ehuru ingalunda säkert, att den bleve bättre. Någon utredning föreligger emellertid icke, som kan giva ledning för något antagande i ena eller andra riktningen. Länsstyrelsen vill emellertid härvid påpeka att vid jämförelse av de resultat härvidlag, som må kunna i olika fall vinnas, man också måste räkna med, att den nuvarande förvaltningsapparaten kan med bibehållande av dess nuvarande lokala karaktär omorganiseras till att göras mera skickad till det värv, varom här är fråga. Erfarenheten av boställsnämndernas verksamhet under den korta tid, de hittills fått verka, giver glädjande nog länsstyrelsen anledning till förhoppning att med deras införande ett steg tagits i rätt riktning mot målet av en bättre förvaltning av den ecklesiastika jorden. Andra möjligheter lära ej heller saknas att med byggande på nuvarande grund erhålla ett så gott ekonomiskt resultat, som överhuvud är möjligt. I övrigt får enligt länsstyrelsens mening det ekonomiska resultatet icke vara det enda, vartill hänsyn bör tagas, då frågan gäller förvaltningen av den ecklesiastika jorden. Den rätt till denna, som av ålder tillkommit församlingarna, bör icke skjutas å sido i den grad, som här skett. Länsstyrelsen kan nämligen ej underlåta att finna, att de sakkunniga även härutinnan gått fram utan tillbörlig hänsyn till historisk tradition och församlingarnas rätt och intresse att icke helt och hållet ställas utanför de frågor, som gälla omsorgen om och förvaltningen av deras egendom. Med de sakkunnigas uppdrag hade enligt länsstyrelsens mening varit väl förenligt att även andra vägar för lösningen av hithörande frågor gjorts till föremål för undersökning. Då så ej skett och länsstyrelsen med anledning av
324 vad ovan anmärkte icke finner sig övertygad om behövligheten och ändamålsenligheten av en så genomgripande omgestaltning av förvaltningen av prästlönejorden, som ifrågasatts, kan länsstyrelsen icke, åtminstone på den utredning, som för närvarande föreligger, biträda de sakkunnigas förslag i här berörda del. Länsstyrelsen i Kalmar: Att församlingarna själva skola förvalta löneboställena kan länsstyrelsen icke förorda, utan att fullt betryggande garantier lämnas för att boställena till hus och hävd vidmakthållas. Riktigast synes länsstyrelsen vara, att domkapitlen, som betraktas som boställenas ägare, också omhänderhade förvaltningen, men med sin nuvarande sammansättning torde domkapitlen få anses sakna härför erforderliga förutsättningar. Domkapitlen skulle för övrigt få för stor arbetsbörda, om de också skulle omhänderhava vården av löneboställena. De betänkligheter, som uttalats mot att förlägga förvaltningen till domänverket, synas länsstyrelsen beaktansvärda, men då något lämpligare förvaltningsorgan icke står att finna, får länsstyrelsen, ehuru med tvekan, förorda de sakkunnigas förslag i denna del. Endast omkring % av antalet löneboställen i länet hava ett arrendevärde, som överstiger 1,000 kronor om året. I början av löneregleringsperioden komma boställena att bereda uppskattningsmännen ett intensivt arbete, men sedan torde deras skötsel icke behöva taga så avsevärt mycken tid i anspråk. Se ock kapitel IV (34). Länsstyrelsen i Visby: Vad angår förvaltningen av prästlönejorden synes det uppenbart, att de nuvarande formerna för förvaltningen av löneboställenas arrendedelar icke är tillfredsställande, och finner länsstyrelsen det synnerligen önskvärt, att sådana anordningar träffas, att kravet på affärsmässighet i fråga om denna omfattande egendomsförvaltning blir tillgodosett. Det synes som om de sakkunniga förebringat övertygande skäl för sitt förslag om att domänstyrelsen borde, liksom redan skett rörande boställsskogarna, jämväl övertaga skötseln av löneboställenas jordbruksdelar. Emellertid torde det vara av stor vikt att icke driva centraliseringen för långt utan bör åt de lokala organen inrymmas en ganska vittgående befogenhet att avgöra en stor mängd av alla de detaljfrågor, som uppkomma. Länsstyrelsen i Karlskrona: De civila och militära boställenas fullständiga indragning torde hava framtvingats av, bland annat, vederbörande tjänstemäns inflyttning till städer och samhällen från ofta avlägsna boställen, och några särskilda omständigheter, som påkallat dessa boställens bibehållande, torde i regel icke funnits. Vad beträffar de prästerliga löneboställena torde i många pastorat ännu starka skäl kunna åberopas för boställenas utnyttjande ej blott för beredande av bostad åt vederbörande tjänsteinnehavare utan även skjutsar, andra tjänstbarheter samt virkesutsyning m. m., och får länsstyrelsen särskilt åberopa vad kyrkoherden Grönqvist samt Fridlevstads och Sillhövda församlingars^ kyrkoråd och kyrkostämmor härom framhållit i av dem avgivna yttranden. Någon större avkastning, som kan uppväga de med den föreslagna nya domanorganisationen förbundna förvaltningskostnaderna, synes i varje fall ej kurna avvinnas den ecklesiastika arrendejorden. Ännu har väl ej tillräcklig erfaa-mhet vunnits om de år 1925 vidtagna ändringarna i arrendeförfarandet, men dessa torde, praktiskt taget, hava, enligt sitt syfte, befrämjat boställenas utnyttjande på ekonomiskt bästa sätt, dels genom ett bättre avvägt bebyggande "och en strängare arrendeuppskattning, dels genom andra betydelsefulla anordningar, särskilt utlämnandet från kyrkofonden av byggnadsförskott till arrendatorerna. Den omständighet, som möjligen kan anses känneteckna den ecklesiastika jord-
325 bruksförvaltningen, torde i inånga fall vara förklarlig och berättigad med hansyn tagen till alla parter, ifrågavarande jordbruksegendomars ofta säregna och centrala belägenhet med mera. Att församlingarna, tjänsteinnehavarna och den statskyrkliga myndigheten, ännu hava betydande intressen att bevaka i förvaltningsfrågor, som sammanhänga med löneboställenas utarrendermg och for avgörande kräva kännedom om boställena, synes klart, och domkapitlen torde ea böra berövas sin medbestämmanderätt, Kyrkofondens uppläggande torde härutinnan sakna betydelse. Länsstyrelsen i Kristianstad: Vad beträffar förvaltningen av prästlönejorden synes denna fråga länsstyrelsen mycket svårlöst. Det är visserligen sant, att den nu fungerande apparaten i många fall är ganska tungrodd, men gäller detta i första hand alla upplåtelser mot avgäld och försäljningar av lägenheter enligt lao-en den 4 januari 1927, vilka ärenden avgöras av kammarkollegiet. Utarrendéringarna åter verkställas av länsstyrelserna, som, sedan uppskattmngsnamnden uppgjort arrende värderingsinstrument, uppgör förslag till arrendekontrakt, och efter domkapitlets hörande slutför arrendeavtalet. Vad detta lan beträffar har domkapitlet och länsstyrelsen blott en gång varit av olika mening i en utarrenderingsfråga, varför denna fått hänskjutas till högre instans. De sakkunniga föreslå nu, att förvaltningen av löneboställenas jordbruksdelar skall sammanföras med förvaltningen av dessa fastigheters skogar hos domänverket. Någon utredning om kostnaden härför har icke gjorts, men överforande av 3,239 löneboställen till domänverket kräver icke blott en kraftig utökning av centralförvaltningens personal utan jämväl anställande av ett avsevärt större antal organ i länen. Enligt sakkunnigeutlåtandet utgör löneboställenas dåliga räntabilitet^ ett avskälen °för vidtagande av ändring i deras förvaltning, och har klagomål i berörda avseende även försports i detta län, men domänstyrelsens förvaltning av kronans domäner är nog i minst lika hög grad lidande av samma fel. Ett avgjort företräde har den nuvarande förvaltningsorganisationen framför en centralisering på föreslaget sätt genom möjligheten att utan större svårigheter komma i personlig kontakt med arrendatorerna. Länsstyrelsen i Malmö: Vad de sakkunniga i fråga om boställsväsendet foreslagit har länsstyrelsen funnit sig kunna förorda. Särskilt vill länsstyrelsen förorda en decentralisation av domänverkets förvaltning av jordbruksfastigheterna till länsstyrelserna. I detta län, där länsstyrelsen förmedlar domänstyrelsens handhavande av 251 kronodomäner samt dessutom handhar utarrenderingen av 442 ecklesiastika fastigheter ävensom 110 domkyrkofastigheter, 1,047 andra kyrkofastigheter samt 19 läroverkshemman, har givetvis en tämligen stor erfarenhet förvärvats på området, och enligt lansstyrelsens förmenande skulle mycken onödig omgång undvikas, om åt länsstyrelsen anförtroddes att med biträde av domänintendent mera självständigt handlägga dylika förvaltningsåtgärder. Däremot kan länsstyrelsen icke biträda de sakkunnigas förflugna tanke på förändrande av domänintendentens ställning till att bliva föredragande hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Halmstad: Vad boställsväsendet angår, har lansstyrelsen rik erfarenhet om otympligheten och den nationalekonomiska skadhgheten av de navarande förhållandena. Just i avseende härpå är en radikal reform enligt länsstyrelsens åsikt oavvisligen nödvändig. Glädjande nog delar de sakkunnigas majoritet denna uppfattning. En statlig förvaltning av prästlönejorden for kyrkofondens räkning är uppenbarligen den enda rätta lösningen, men denna förvaltning måste organiseras på ett helt annat och mera effektivt sätt än nu. lians-
326 styrelsen ansluter sig fullständigt till de sakkunnigas förslag att förvaltningen av hela denna, stora fastighetstillgång, såväl beträffande jordbruksarrende! som skogar, överlåtes på domänstyrelsen med underlydande organ såsom det i detta avseende — tekniskt-ekonomiskt sakkunniga ämbetsverket. De uppgifter härvidlag, som nu åligga domkapitel och länsstyrelser, ligga på sidan av lessa myndigheters kompetens och övriga verksamhet och torde särskilt för domlapitlen vara särdeles besvärande. Ännu värre är att det nuvarande tungrodd* och oklara systemet ingalunda är till båtnad för förvaltningen av detta ofaatliga fastighetskapital och för befordrande av en nöjaktig avkastning av detsamma. Den stora fördelen skulle tillika vinnas genom reformen, att ifrågavarande fastigheter städse ägde en målsman med ostridig rättighet och skyldighet att företräda dem och bevaka deras intressen. Givetvis bör dock, såsom de sakkunniga ock framhållit, prästlönejorden allt framgent såsom hittills hållas rättsligt avskild från annan publik egendom. Länsstyrelsen i Göteborg: På sätt de sakkunnige i sitt betänkande framaållit hava för utarrenderingen förefunnits en mängd ölägenheter och svårigleter, soin orsakat att tillfredsställande resultat icke kunnat uppnås med hänsyn till behållningen av de utarrenderade boställenas avkastning, vartill komme- att åtskilliga löneboställen icke kunnat utarrenderas på lagstadgad tid och pi bestämda villkor. I flertalet fall hava kostnaderna för bebyggandet synts spekulanterna för höga i förhållande till jordens avkastningsförmåga, och i andra fall hava andra omständigheter av olika slag stått hindrande i vägen. Länsstyrelsen har då nödgats anskaffa person, som åtagit sig skötseln ocb vården av bostället under ett år i sänder mot erläggande av ett ringa belopp. Någon möjlighet att få ändring i dessa förhållanden har icke stått till buds — en följd av att enhetlig central ledning med erforderliga befogenheter salmats. Det finnes ingen anledning antaga, att resultatet skulle blivit annat eller bättre om utarrenderingen handhafts av pastoraten eller av kyrkliga organ, då byggnadskostnaderna, boställenas beskaffenhet och läge m. in. även här skulle stått hindrande i vägen. För övrigt ligger det i sakens natur att, beträffande de under normal tid utarrenderade boställena, den behållna avkastningen kommer att stiga sedan byggnadskostnaderna under årens lopp betalts. De boställen däremot, som icke kunnat utarrenderas annat än på kortare tider och mot sämre villkor än de bestämda, torde med nödvändighet böra försäljas. För att åstadkomma rättelse i dessa missförhållanden synes det länsstyrelsen nödigt, att, på sätt de sakkunnige föreslagit, förvaltningen av prästlönejorden i sin helhet — med undantag av de till det ordinarie prästerskapet upplåtna prästgårdarna — överlämnas till domänverket, samt att detta verk gives befogenhet att ifråga om förvaltningen, försäljningen m. m. förfara på sätt, som nu är föreskrivet ifråga om kronans domäner. Härigenom skulle för prästlönejorden skapas den önskvärda enhetliga representation, som hade att taga initiativ och i övrigt vidtaga alla erforderliga åtgärder för prästjordens bästa, och det faller av sig självt, att domänverket med sin erfarenhet^ if råga om hithörande ärenden har större förutsättningar att ombestyra ett sådant åliggande än pastoraten eller nyskapade organ och domkapitlet. Länsstyrelsen får därför på det kraftigaste tillstyrka denna lösning av frågan. I särskilt yttrande har kontraktsprosten och teologie doktorn K. A. Ihrmark anmält en från sakkunnigemajoriteten avvikande mening ifråga om prästlönejordens förvaltning, i huvudsak gående ut på att kyrkan borde själv genom egna
327 organ utöva förvaltningen, att avkastningen av jorden borde fixeras så, ättsyftet med egendomen vidmakthölles, ävensom att församlingarnas intresse for jorden bevarades och stärktes. Reservanten synes genom en sådan anordning framför allt vilja uppnå en psykologisk inverkan i viss riktning. Då det emellertid icke skäligen kan förväntas att dessa nyskapade organ skulle vara mer lämpade för förvaltningen av prästlönejordarna än domänverket, och faran för sammanblandning av kronans och kyrkans egendom likasåval som de olika pastoratens kyrkliga egendomar synes avvärjd genom de i detta syfte av sakkunnigemajoriteten föreslagna bestämmelserna, finner sig lansstyrelsen sakna anledning att biträda reservantens mening. Länsstyrelsen i Vänersborg: Ett godkännande av principen om fullständig skatteutjämning leder till det förslag till ordnandet av prästlönejordens förvaltning, som de sakkunnige framlägga. Ty skall fullständig skatteutjamning åstadkommas, bortelimineras därigenom det enskilda ekonomaska intresse, som församlingen kan äga av förvaltningen av den ecklesiastika jorden. Leder nämligen arbetet på förhöjd avkastning av egendomen endast till ökad inkomst for kyrkofonden och ej till skattesänkning i kommunen, är ej det intresse från församlingens sida att förvänta, som ensamt kan garantera en god förvaltning. Gar man därför in för skatteutjämning, måste man avstå från den i många avseenden tilltalande lösningen av förvaltningsfrågan, nämligen att denna anförtros åt församlingen. Man måste istället, om man icke vill stanna vid nuvarande ofta som provisorisk betecknade organisation, söka en förvaltning genom avlönade tjänstemän och naturligtvis då den organisation, som för lägsta kostnad ger största effektivitet. Två alternativ äro då möjliga. Antingen skapar man en helt ny organisation eller också utnyttjar man en redan befintlig. Den förra yagen föreslår en reservant bland de sakkunnige. Han önskar att förlägga förvaltningen hos domkapitlen, vilka för ändamålet förstärkas med ekonomask sakkunskap och anskaffa nödig sakkunnig personal. Över domkapitlen ställes en sammanhållande ekonomisk överstyrelse. Naturligtvis kan en sådan organisation göras tillfredsställande, men utan tvivel måste den, om den verkligen skall göras effektiv, bli betydligt dyrare, än om, som sakkunniges majoritet föreslår, den redan befintliga domänstyrelsen med dess underlydande tjänstemän med eventuellt behövlig personalökning utnyttjas. Skillnaden i kostnad bör bli så stor, att de kansloskäl, som kunna tala för kyrklig förvaltning av den ecklesiastika jorden, bora få vika. Den uttalade farhågan att statsförvaltningen av den ecklesiastika jorden sköte kunna inbjuda till att jorden snart nog glider över till vanlig kronojord och utnyttjas även för andra statsändamål än de kyrkliga, anser lansstyrelsen icke behöva tagas i beaktande. Många enskilda donationer förvaltas ju redan av staten, utan att ens tanken på en sådan fara framkommit. Själva kyrkofonden, som nu representerar ett värde av en tredjedel av den ecklesiastika jordens, förvaltas för övrigt redan av staten. . 1925 års ändringar i boställslagstiftningen avsågo att råda bot för de brister som de gångna årens erfarenhet visat vidlåda 1910 års lagstiftning. Man ville . i främsta rummet med den nya lagstiftningen skapa större garantier för de "ekonomiska synpunkternas tillgodoseende vid byggnadsfrågans prövning. De åtgärder, med vilka man i 1925 års reviderade boställsordning och ecklesiastika arrendeförordning sökte nå detta mål, voro i huvudsak dels inrättande av boställsnämnder, som hade att verkställa arrendeuppskattning, förrätta av- och tillträdessyner samt ekonomiska besiktningar, dels befogenhet för de utarrenderande myndigheterna att besluta, huru ett boställe skulle vara bebyggt, var-
328 vid nödig hänsyn skulle tagas till boställets bärkraft, dels möjlighet för arrendator att till bestridande av nybyggnadskostnader erhålla förskott ur cyrkofonden. Då endast något mer än fyra års erfarenhet ligger till grund för omdömet. huruvida den med lagstiftningen åsyftade förbättrade förvaltningen uppnåtts, måste det vara rätt vanskligt att göra något bestämt uttalande. Så mycket kan dock sägas, att en viss förbättring kunnat konstateras, om dock kansle icke i den omfattning, som beräknats. Särskilt har möjligheten för en arrenda:or att erhålla byggnadsförskott visat sig i betydlig grad underlätta utarrenderingen. En lucka i lagstiftningen föreligger dock däruti, att förskott endast kunnat medgivas vid första bebyggandet enligt § 64 boställsordningen, därenut icke beträffande nybyggnader, som prövats nödvändiga under arrendetiden, samt att förskott icke heller kunnat medgivas beträffande sådana boställen (stamhemman), vilkas avkastning icke tillkommer vederbörande pastorat fir att användas till prästerskapets avlöning utan ingår direkt till kyrkofonder. Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke med omläggningen av lineboställenas förvaltning på ett så radikalt sätt, som de sakkunnige föreslagit, borde anstå, intill dess man kunde fälla ett på en mera vidgad erfarenhet grundat omdöme, huruvida den nuvarande lagstiftningen kunnat åstadkomma e t fullt tillfredsställande förvaltningsresultat. Länsstyrelsen anser emellertid att icke mycket vore att vinna därmed och vill därför förorda de sakkunniges förslag om domänverkets övertagande av löneboställenas förvaltning i huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu gäller ifråga om kronans jordbruksdonäner. Många fördelar anser länsstyrelsen härigenom skulle vinnas. Så skulb förvaltningen av prästlöneboställenas jordbruk och skog komma att sammanföras i en hand. All prästlöne jord skulle komma under enhetlig ledning, varigenom också enhetliga principer vid förvaltningen skulle komma att tillämpas. Den dualism mellan länsstyrelse och domkapitel och därmed sammanhängande tidsutdräkt och omständlighet vid behandlingen av ecklesiastika boställsärenden, som enligt nu gällande lagstiftning icke kunnat undvikas, skulle komma att försvinna. Men den kanske viktigaste fördelen vore, att prästlöne jorden härigenom finge en legal företrädare, som vore skyldig fullgöra de förpliktelser, som lagligen ålåge en jordägare. Länsstyrelsen i Mariestad: Angående lämpligheten och rättmätigheten av löneboställenas ställande helt under statlig vård, och i så fall vårdens centralisering under domänverket, ställer sig länsstyrelsen tveksam på grund av såväl den alltjämt svävande frågan om äganderätten till boställena som ock den omständigheten, att man ännu icke efter den korta tid, som förflutit sedan de år 1925 vidtagna förändringarna i ecklesiastika boställsordningen och arrendeförordningen, kan avgöra i vad mån de genom nämnda författningsändringar tillskapade bostälksnämnderna varit ägnade att åstadkomma ett bättre ekonomiskt utnyttjande av kyrkans jord. Icke heller finner sig länsstyrelsen kunna ansluta sig till det i den av kontraktsprosten Ihrmark anförda reservationen framlagda förslaget, att kyrkan skulle genom sina egna organ. d. v. s. domkapitlen med biträde av stiftefogdar m. fl., omhänderhava boställenas förvaltning. Under sådana förhållanden synes det länsstyrelsen lämpligast, att reformer genomföras inom ramen av nu gällande förvaltningssystem. De till följd av 1925 års författningsändringar inrättade boställsnämndema fingo börja sitt arbete vid en synnerligen ogynnsam tidpunkt, då nybyggnadskostnaderna för de nya prästgårdarna merendels lades på den ecklesiastika jorden, vars åbyggnader på grund av tidigare rådande förhållanden ofta voro i
329 ett mindre tillfredsställande skick. Stora nybyggnadskrav uppstodo därför, vilka krav i stor utsträckning måste tillmötesgås, då möjlighet att genom försäljningar frånskilja ur bebyggelsesynpunkt mindre lämpliga och tyngande delar av egendomarna icke förefanns. Amorteringen av dessa hopade nybyggnadskostnader kommer att under en följd av år draga ner den behållna årliga inkomsten, men å andra sidan hava kyrkans fastigheter genom dessa arbeten erhållit en betydande värdeökning. Vid fastställande av själva arrendevärdet har hänsyn ofta måst tagas till den ränteförlust å förskott, arrendatorn nu gör. Den ecklesiastika jorden tynges av tjänstbarheter, skatter å skogsmarken, kostnader för besiktningar m. m., som minskat avkastningen. En bidragande orsak till minskad avkastning ligger även i det förhållandet, att, sedan en arrendator för byggnader å en för honom ur underhållssynpunkt lämplig tidpunkt förskotterat större summor, som vid ett eventuellt arrendeombyte skola ersättas av tillträdaren, det i dessa för jordbruket penningknappa tider möter svårigheter att få ny sådan, som har tillgång att betala förskott, höstläggning och sådd samt uppsättning m. m., varför avträdaren, i förlitan på att detta förhållande skall avskräcka spekulanter, ej begagnar sin optionsrätt, utan låter arrendet utbjudas på auktion, där det ofta blir lägre än vad som föreslagits och som motsvarar ett skäligt arrende värde. Att utbytet av de ecklesiastika löneboställena under sådana förhållanden blivit mindre tillfredsställande är alltså icke så mycket att tillskriva bristande enhetlighet i förvaltningen som fastmera andra orsaker. Härmed är icke sagt att nu rådande system är idealiskt. Boställsnämndernas sammansättning är mången gång icke lämplig och med nu gällande bestämmelser saknas i stort sett en effektiv fortgående tillsyn över boställena. I författningarna föreskrivna syner och besiktningar äro icke tillräckliga i detta avseende. En avsevärd förbättring härutinnan skulle otvivelaktigt vinnas om åt boställsnämndens ordförande gåves större befogenhet med avseende å tillsynen över boställena, i likhet med vad som för närvarande gäller för domänintendent beträffande statens jordbruksdomäner. För ernående av större enhetlighet i förvaltningen synes det nödvändigt att minska boställsnämndernas antal och betydligt utöka deras verksamhetsområden. Redan uti sitt den 21 januari 1926 avgivna förslag angående tjänstgöringsområden för boställsnämnderna föreslog länsstyrelsen, att länet skulle indelas i tre distrikt. Distriktens antal fastställdes emellertid till sju, vilket icke varit ägnat att främja den önskvärda enhetligheten. Länsstyrelsen hyser den uppfattningen, att möjligheter förefinnas att uppnå det av de sakkunniga föresätta målet med avseende å egendomsförvaltningen inom ramen av nuvarande organisation, om boställsnämndernas antal inskränkes till två eller tre för hela länet med en gemensam ordförande. Boställsnämndens ordförande borde vara skyldig att utöva fortlöpande uppsikt över boställena och kontroll å alla byggnadsföretag samt därjämte närvara, vid lantmäteriförrättningar och andra boställena berörande förrättningar och syner för att såsom allmänt ombud bevaka boställets rätt och bästa. Vidare torde åt ordföranden i likhet med domänintendenten kunna anförtros att ensam förrätta ekonomiska besiktningar. Nu gällande bestämmelser rörande dylika förrättningar förutsätter i regel hela boställsnämndens närvaro och ådrager församlingar och arrendatorer oskäliga kostnader. Då vidare dylika förrättningar äro ett led i jordägarens tillsyn över egendomen, synes kostnaden för desamma böra drabba denne och icke såsom hittills vederbörande arrendator. Endast för
330 det fall att besiktningen förrättas på särskild framställning av arrendatorn bör kostnaden därför drabba denne. Då uppdraget att vara boställsnämndens ordförande under angivna förhållanden kommer att ställa stora krav på dess innehavare och då betydande världen komma att anförtros dennes förvaltning, är det av största vikt att arvodet för detsamma så awäges, att man har utsikt att för befattningen erhålla fullt kvalificerad person. Länsstyrelsen i Karlstad: För sin del är länsstyrelsen icke övertygad därom, att ett överflyttande å domänverket av förvaltningen av löneboställena kan vara fördelaktigt eller lämpligt. Kronans jordbruksdomäner åtminstone i detta län äro färre till antalet, större till areal, merendels försedda med bättre byggnader och därför mera begärliga vid utarrendering. De kunna oftast utarrenderas i ett sammanhang och för längre tid. Bestyret med deras utarrendering är sålunda jämförelsevis mindre omfattande. Helt annorlunda är förhållandet med de ecklesiastika löneboställena. Dessa äro oftast mindre till areal och av sämre beskaffenhet; svårigheter att få dem lämpligt bebyggda för jordbruk och utarrenderade hava, enligt vad är känt, ofta visat sig. Följden blir ofta boställenas fördelning i mindre lotter eller utarrendering på kortare tider efter lämpligheten. Vissa boställen hava redan förut styckats i tomter eller kunna på ändamålsenligt sätt så styckas. Handläggningen av dessa ärenden rörande ecklesiastik jord och tillsynen av boställena blir sålunda ytterst omfattande. Det är tydligt, att i alla dessa mångfaldiga ärenden rörande boställsjord, som skola av länsstyrelsen behandlas, med nödvändighet erfordras särskild både orts- och personkännedom. Länsstyrelsen har nu till sin hjälp ej mindre än sju boställsnämnder, vilkas ordförande hava en på ortsförhållandena grundad sakkännedom. Vid sin handläggning av hithörande ärenden har länsstyrelsen även haft hjälp av de kyrkliga myndigheterna i orterna. Sålunda hava kyrkoråden ofta lämnat stort biträde för åstadkommande av lämplig utarrendering, verkställt begärda utredningar och så vidare. Särskilt framträdande har också varit de kyrkliga myndigheternas biträde, då fråga förelegat om försäljning av till boställe hörande jord. De sakkunniga vilja enligt sitt förslag på av dem anförda skäl helt skilja de kyrkliga myndigheterna från befattningen med löneboställena samt koncentrera hela förvaltningen av desamma hos domänverket, vilket redan handhar förvaltningen av de ecklesiastika boställenas skogsmark. Emot förslaget talar emellertid till en början den omständigheten, att ifrågavarande boställen kanske i de flesta fall förvärvats av församlingarna samt att de merendels inrymma värden av icke allenast ekonomisk natur. Att utan trängande nödvändighet utesluta församlingarna från inverkan på denna egendoms förvaltning synes länsstyrelsen icke vara att förorda. Men även om de skäl, som de sakkunniga anfört för sitt förslag, skulle anses vara övervägande, förefaller det länsstyrelsen otänkbart att hos en central myndighet, domänverket, anhopa handläggningen av dessa mängder av ärenden av sådan beskaffenhet, som länsstyrelsen här ovan omnämnt. De sakkunniga hava i viss mån givit erkännande åt denna mening, då de i sin motivering vid förslaget om centralisering av prästlönedomänernas förvaltning hos domänverket ifrågasatt en decentralisering till lokal myndighet, varmed torde avses länsstyrelserna, av avgörandet av vissa ärenden.
331 För egen del anser sig länsstyrelsen böra framhålla, att genom 1925 års lagstiftning de stadganden i ecklesiastika boställsordningen och arrendeförordningen, som ansetts hindra ett mera ekonomiskt utbyte av de ecklesiastika boställena, blivit till stor del mildrade, varjämte bestämmelser om bättre och mera sakkunnig tillsyn över skötseln av de ecklesiastika boställena stadgats. Erfarenheten från dessa nya författningars tillämpning har givit länsstyrelsen stöd för den meningen, att sagda lagstiftning verkat i r ä t t riktning. Det synes länsstyrelsen, som om ytterligare erfarenheter från denna senare lagstiftnings tillämpning torde inhämtas, innan mera genomgripande ändringar beslutas rörande löneboställenas förvaltning samt att, om ändring i sistnämnda lagstiftning anses erforderlig, undersökning göres, huruvida icke eventuella förbättringar kunde sökas inom ramen därför. Att någon ändring i domänverkets handhavande av förvaltningen av de ecklesiastika boställenas skogsmark icke bör ske vill länsstyrelsen slutligen förorda. Länsstyrelsen i Örebro: I fråga om förvaltningen av prästlönejorden innebär förslaget beträffande prästgårdarna i huvudsak bibehållande av vad som genom 1910 års författningar bestämdes, beträffande övrig prästlönejord — löneboställen och skogsmark — åter betydande förändringar avseende dels ett överflyttande av dessa fastigheters förvaltning från domkapitlen och länsstyrelserna till domänverket och dels möjliggörande, i större utsträckning än vad med nuvarande bestämmelser kan ske, av försäljning av prästlöne jord. Länsstyrelsen finner sig i allt väsentligt kunna biträda vad de sakkunniga härutinnan föreslagit. Särskilt beträffande förvaltningens överflyttande till domänverket tala i verkligheten alla bärande skäl för de sakkunnigas förslag, varemot knappast några objektiva och verkliga grunder lära kunna anföras för ett bibehållande av nuvarande, alldeles enastående tunga och olämpliga förvaltningsapparat eller för någon prästerskapets befattning med förvaltningen. För prästerskapet måste det i stället vara en fördel att vara fullständigt befriat från sådana förvaltningsomsorger. Länsstyrelsen i Västerås: Såsom föredragande departementschefen vid frågan om förordnande av ifrågavarande sakkunnige antytt, äro de nu gällande bestämmelserna rörande prästerskapets avlönings- m. fl. förhållanden behäftade med vissa olägenheter. Detta gäller i särskild grad förvaltningen av den kyrkliga jorden, där oaktat de förbättringar, som infördes genom 1925 års lagstiftning i ämnet, en långt driven dualism är rådande vid ärendenas behandling. Förslaget att sammanföra hela förvaltningen under ett organ, domänverket, är tilltalande ur den synpunkten, att vissa garantier synas bliva givna för god skötsel av egendomarna. Emellertid ligger det något att taga vara på i det påståendet, att det är fara värt, att domänverkets förvaltning genom tillkomsten av denna massa boställen, varom nu är fråga (över 3,000 fastigheter å över 113,000 har), skulle svälla ut till den grad, att den bleve svår att överblicka. Utan att vilja göra något bestämt uttalande i saken, har länsstyrelsen velat till den verkan det kan hava erinra härom. I fråga om tiden för boställenas utarrendering lärer denna, därest domänverket skall taga hand om fastigheterna, bliva densamma som för statens jortb bruksdomäner, således i regel 20 år. Det vill emellertid synas som om denna tidsperiod emellanåt vore för lång, enär därunder lätt förhållanden kunna inträffa, som göra det önskvärt att disponera bostället eller del därav på annat sätt. Här ifrågavarande markområden ligga ju i regel alldeles intill tättbebyggda orter.
332 Länsstyrelsen i Falun: De sakkunniga söka att i sitt betänkande påvisa <den dubbelbehandling, som ecklesiastika ärenden skulle ha att genomgå hos läinsstyrelsen och domkapitlet. De sakkunniga sammanfatta härvid sitt omdöme sålunda: »en förvirrande och meningslös dubbelbehandling av hithörande ärenden, en vidlyftig och tungrodd skriftväxling länsstyrelser och domkapitel ermellan samt en ansvarsfördelning, som mången gång måste leda till rättsförluster för det allmänna». Länsstyrelsen skall i det efterföljande bemöta några av de exempel, som enligt de sakkunnigas mening skulle vara belysande för förvaltningens otyamplighet i detta hänseende. Till en början framhålles av de sakkunniga, att initiativet till. verkställandet av arrendeuppskattning skulle ankomma icke å länsstyrelsen utam ä domkapitlet. I detta län tillgår så, att länsstyrelsen lämnar domkapitlet uppgift å de boställen, som enligt länsstyrelsens arrendeliggare under året skola bliva föremål för uppskattning. Sedan domkapitlet jämfört uppgiften med sina anteckningar, göres framställning om arrendeuppskattning. Härigenom åstadkommes en kontroll, som ingalunda framträtt såsom tyngande utan fasthellre inneburit en trygghet, att något boställe eller del därav icke blivit avglömt. Givet är dock, att en ändring på denna punkt utan olägenhet kan ske. De sakkunniga fortsätta: »Sedan länsstyrelsen upprättat sitt förslag angående sättet för utarrenderingen, storleken och beskaffenheten av de hus, som skola finnas å bostället, samt innehållet i arrendekontraktet, skola samtliga handlingar i ärendet överlämnas till domkapitlet, som har att ägna detsamma en ny, fullständig prövning. Finner domkapitlet anledning till erinringar mot förslaget, vidtager skriftväxling mellan myndigheterna i fråga i syfte att söka samman jämka de stridiga meningarna. Varda dessa försök resultatlösa, överlämnas handlingarna till kammarkollegiet för prövning och avgörande.» — Den av de sakkunniga lämnade redogörelsen för arrendeförslagete handläggning verkar onekligen beklämmande. Hur ställer sig nu allt detta i praktiken ? I Kopparbergs län förfares så, att arrendeförslaget icke översändes till domkapitlet, förrän alla i ärendet intresserade blivit hörda, därvid länsstyrelsen genom underhandlingar med vederbörande intressenter söker få till stånd en acceptabel lösning av en tvistefråga. Då detta i allmänhet lyckas, kan länsstyrelsen därefter översända alla handlingarna till domkapitlet med anhållan om dess yttrande. Domkapitlet i Västerås har därvid i möjligaste mån beaktat kravet på skyndsam handläggning och i sådant syfte i många fall telegrafiskt meddelat sitt godkännande av länsstyrelsens förslag. Någon större tidsutdräkt har därför icke vållats genom ärendete översändande till domkapitlet, och någon tyngande och meningslös »dubbelbehandling» har ärendet icke genomgått, när det återkommer till länsstyrelsen, färdigt till slutligt avgörande. För övrigt må framhållas, att efter 1925 års ändringar i ecklesiastika arrendeförordningen någon underställningsåtgärd hos kammarkollegiet icke varit erforderlig. På ett annat ställe i betänkandet uttala de sakkunniga, huru bekymmersamt läget skulle bliva, för den händelse meningsskiljaktighet uppkomme rörande innehållet i någon bestämmelse i det av länsstyrelsen med arrendatorn slutna arrendeavtalet. Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle det tillkomma domkapitlet att för jordägarens vidkommande giva den auktoritativa tolkningen därav. Och detta skulle innebära »konsekvenser av egendomligaste slag». — Länsstyrelsen tillåter sig framhålla, att vad de sakkunniga härutinnan anfört torde hava mer teoretisk än praktisk innebörd. Efter det samarbete, som — åtminstone vad detta län beträffar — äger rum mellan länsstyrelsen och dom-
333 kapitlet i fråga om arrendeavtalet, torde någon meningsskiljaktighet om avtalets tolkning länsstyrelsen och domkapitlet emellan icke kunna befaras. Att märka är för övrigt, att tvist om tolkning av ett arrendeavtal i regel tillkommer domstol att pröva (i fråga om tjänstbarheter plägar dock hänvisas till skiljemän). Av mer teoretiskt än praktiskt intresse är också den av de sakkunniga berörda frågan om vem som har att verkställa uppsägning av arrendekontraktet. Även i fråga om borgen anse de sakkunniga, att dubbelförfarandet kommer till användning. Detta skulle bestå däruti, att domkapitlet har att årligen underrätta länsstyrelsen, huruvida anledning till anmärkning förekommer mot någon borgenshandling. Det oaktat anses det åligga länsstyrelsen att vaka över den fortfarande giltigheten av ställd säkerhet. Länsstyrelsen hyser den uppfattningen, att det dubbelarbete, som härvid äger rum, icke saknar sin betydelse såsom kontrollmedel, men har å andra sidan icke något att erinra emot, att domkapitlet befrias från sitt åliggande i berörda hänseende. De sakkunniga framhålla även, hurusom den omständigheten, att förvaltningen av löneboställenas skogsdelar omhänderhaves av annat organ än det, som handhar förvaltningen av arrendedelarna, »än ytterligare ökar splittringen och tyngden i den förvaltningsapparat, som på detta område upprätthålles». Redan vid arrendeförslagens upprättande måste sålunda såsom regel länsstyrelserna påkalla skogsstatens medverkan för utformningen av alla de stadganden i det blivande arrendekontraktet som hava avseende å arrendatorns rätt till ved och byggnadsvirke från samt bete å boställsskogen m. m. — Även på denna punkt har länsstyrelsen fått det intrycket, att de sakkunniga icke haft erforderlig kontakt med det praktiska förvaltningsarbetet. Några olägenheter i nu berört hänseende hava icke förmärkts. I god tid varje år plägar länsstyrelsen hos domänstyrelsen anhålla om förslag till bestämmelser, som angå skogshushållningen. Skulle domänstyrelsens förslag i något avseende påkalla ändring, plägar detta ordnas under hand. För övrigt må framhållas, att även om domäiastyrelsen skulle övertaga förvaltningen av inägojorden frågor avseende skogshushållningen otvivelaktigt komme att behandlas av annan avdelning inom domänstyrelsen än den där arrendeärendena komme att handläggas. Den av de sakkunniga klandrade »splittringen» torde sålunda hur man än organiserar förvaltningen icke kunna helt undvikas. De sakkunniga ge även ett exempel på den omständliga remissproeedur, som vissa ärenden hava att genomgå. Sålunda redogöres för handläggningen av ansökan av vägstyrelse om upplåtelse av ett grustag på boställes utmark. Då — såsom de sakkunniga framhållit — kammarkollegiets beslut i dylika ärenden i allmänhet avfattas på det sätt, att kollegiet endast lämnar ett mera allmänt hållet medgivande, att rättighet att taga grus eller sand från viss förekomst å bostället må upplåtas å särskilt arrende, samt bestämmandet av de närmare villkoren överlämnas till länsstyrelsen torde vara mest praktiskt att helt överlämna åt länsstyrelsens prövning och avgörande ärenden av ifrågavarande natur. Då länsstyrelsen har tillgång till boställsnämndens och eventuellt även revirförvaltarens sakkunskap i hithörande ärenden, bör en decentralisation av ärendena kunna utan olägenhet genomföras. De sakkunnigas redogörelse för huru vissa indrivningsproblem komplicerats i Uppsala län lärer innefatta undantagsfall. I Kopparbergs län har länsstyrelsen städse ansett sig utan särskilt bemyndigande icke blott berättigad utan även skyldig att slutföra indrivningsärenden av omförmält slag. De sakkunnigas betänkande i vad angår förvaltningen av prästlönejorden
334 utmynnar i ett förslag, att domänstyrelsen borde övertaga den direkta ledningen och det omedelbara ansvaret för denna förvaltning. En sådan överflyttning skulle emellertid medföra ökade kostnader. Av domänstyrelsens yttrande den 31 mars 1924 i ämnet framgår nämligen, att härför skulle erfordras en utvidgning av den befintliga organisationen, varjämte domänstyrelsen yrkat att av förvaltningsobjektet eller kyrkofonden erhålla en styrelsens självkostnad motsvarande ersättning för styrelsens arbete med löneboställenas förvaltning. Trots denna överflyttning synas de sakkunaaiga anse, att länsstyrelserna alltjämt i framtiden skulle tjäna såsom mellanhand vid handläggning av arrendeärendena, ävensom att en del ärenden av mindre vikt borde anförtros åt länsstyrelserna. Att göra en uppdelning av ärenden, som tillkomma domänstyrelsen, och sådana, som skola avgöras av länsstyrelsen, torde i praktiken möta vissa svårigheter. Tilläventyrs skulle man härigenom åstadkomma en än större splittring än den som de sakkunniga nu påtala, och otvivelaktigt komme de sakkunnigas »reform» på denna punkt i själva verket att innebära en ytterligare tyngande utbyggnad av den nuvarande förvaltningsapparaten. Bibehålles därjämte församlingarnas rätt att yttra sig i vissa arrendefrågor torde den av de sakkunniga förväntade förenklingen bliva illusorisk. Betecknande för de sakkunnigas sätt att se och bedöma hithörande frågor är ett uttalande, som gjorts å sidan 311, där det heter: »Men genom att fastare knyta domänintendenterna till länsstyrelserna och sålunda bereda sistnämnda myndigheter en mera omedelbar tillgång till den tekniska sakkunskap, domänintendenterna besitta, torde länsstyrelserna kunna göras kvalificerade att i viss utsträckning mera självständigt handhava utarrenderingen av de under domänstyrelsen ställda jordbruksegendomarna. Domänstyrelsens verksamhet på detta område skulle i anslutning härtill mera inriktas på kontroll och på utfärdande av allmänna anvisningar till ledning för länsstyrelserna vid deras handläggning av arrendeärendena.» De sakkunniga fortsätta å sidan 314: »Komme domänintendenternas sakkunskap att, i någondera av de här angivna två alternativa formerna, mera effektivt än nu sker utnyttjas vid handläggningen hos länsstyrelserna av arrendeärendena, synes det knappast böra möta någon principiell eller praktisk betänklighet mot att i viss utsträckning förlägga avgörandet av arrendeärendena till länsstyrelserna.» — De sakkunniga synas härvid hava alldeles förbisett, att länsstyrelserna för närvarande hava tillgång till erforderlig jordbruksteknisk sakkunskap. Länsstyrelsen syftar härvid på de ecklesiastika boställsnämnderua. som inrättades år 1925. Genom denna institution har möjliggjorts en ur jordbrukssynpunkt fullt rationell handläggning av arrendeärendena. Enligt länsstyrelsens uppfattning representerar boställsnämnden — med den sammansättning densamma fått — en för ändamålet fullt betryggande sakkunskap, som icke torde stå tillbaka för den sakkunskap, som domänintendenterna anses företräda. Den kontroll och ledning, som skulle utövas av domänstyrelsen, lärer i praktiken icke få den betydelse, som av de sakkunniga åsyftas. Det är överhuvud taget ägnat att förvåna, huru litet de sakkunniga berört de reformer, som genomfördes år 1925, och verkningarna därav. Länsstyrelsen tillåter sig uttala, att den ecklesiastika boställsförvaltningen i och med berörda ändringar tagit ett stort steg framåt. Ett studium av författningen i denna del visar vilka betydelsefulla grenar av förvaltningen boställsnämnderna företräda. I stort sett torde också kunna sägas, att nämnderna väl gått i land med sina maktpåliggande värv. Under sådana förhållanden synes meningslöst att nia avbryta en lovande utveckling å hithörande område, vilket otvivelaktigt
335 skulle bliva förhållandet, om förvaltningen skulle omläggas enligt de sakkunnigas förslag. Då länsstyrelsernas medverkan vid arrendeförvaltningen icke synes kunna undvaras, då länsstyrelserna vidare genom boställsnämnderna förfoga över erforderlig sakkunskap på det jordbrukstekniska området, och då en hos domänstyrelsen centraliserad förvaltning skulle än ytterligare byråkratisera och tynga förvaltningsorganisationen, måste länsstyrelsen bestämt avstyrka de sakkunnigas förslag såvitt angår förvaltningen av prästlöne jorden. Länsstyrelsen kan till stöd för denna sin ståndpunkt även framhålla, att genom länsarkitekteinstitutionen erhållits vidgade möjligheter till kontroll å byggnadsförslag, som skola av länsstyrelsen prövas. Av denna möjlighet har länsstyrelsen i vidsträckt omfattning begagnat sig till fördel för vederbörande boställen. Hos de lokala byggnadssakkunniga, som av länsstyrelsen förordnats att biträda vid upprättande av ritningar och kostnadsförslag, har ofta försports en benägenhet att räkna med större byggnadskostnad än bostället förmått bära. I dylika fall har länsstyrelsen framlagt en redogörelse för boställets ekonomiska resurser härutinnan, varefter länsarkitekten uppgjort förenklingsförslag, som möjliggjort en eljest otänkbar lösning av byggnadsfrågan. Länsstyrelsen kan visa på. flera fall, där länsarkitektens medverkan varit av avgörande betydelse för lösning av byggnadsfrågan vid boställen. Därjämte förtjänar framhållas, att länsstyrelsen har möjlighet att i speciella jordbruksfrågor rådgöra med de hos hushållningssällskapet anställda jordbrukskonsulenterna, en utväg som länsstyrelsen icke underlåtit att begagna sig av. Det torde icke heller sakna sin betydelse, att länsstyrelserna under de gångna åren förvärvat en icke ringa insikt och förtrogenhet med arrendespörsmål av vitt skilda slag, ett förhållande som i förening med länsstyrelsernas ortekännedom är av en vikt, som icke bör förbises. Länsstyrelsen vill jämväl framhålla, att länsstyrelsen efter en omläggning av förvaltningen icke skulle hava anledning att — såsom nu varit förhållandet — taga initiativ i arrende- och byggnadsfrågor och medelst konferenser under hand med representanter för kyrkoråd och arrendatorer få fram ett resultat. Och länsstyrelsen skulle knappast anse sig behörig — utan uppdrag av domänstyrelsen — att utsända representant för underhandling i orten rörande svårlösta byggnadsärenden. Så sent som sistföi-fluten vår har länsstyrelsen genom ett sådant förfarande lyckats åstadkomma lösning av en byggnadsfråga, som annars måst ställas på framtiden. I detta sammanhang förtjänar även att bringas i erinran kammarkollegiets yttrande över kyrkofondskommitténs på sin tid avgivna betänkande (Kammarkollegiets yttrande refererat i Statens offentliga utredningar 1929: 40 Ecklesiastikdepartementet Del I I sidan 110). Kammarkollegiet, som motsatte sig tanken att lägga jordbruksförvaltningen under domänstyrelsen, anförde såvitt nu är ifråga följande. Kollegiet funne det önskvärt att undvika överflyttandet till en central myndighet av bestyren med arrendevillkorens granskning och fastställelse samt arrendators antagande. Jämväl på kostnadsfrågan måste stort avseende fästas. Även om ett förläggande under domänstyrelsen av omkring 4,000 ecklesiastika boställen — inbegripet biskops- och klockarboställen — icke skulle behöva en proportionsvis lika stor apparat — 2 byråer — som vore tagen i anspråk för de nuvarande omkring 2,000 domänerna, vore tydligt att den för kyrkofonden härav uppstående kostnaden, förutsatt att denna skulle bäras avfonden, skulle bliva mycket avsevärd. Domänstyrelsen, som krävt full ersättning för sin befattning med den ecklesiastika jorden, hade emellertid icke verkställt någon beräkning av denna ersättnings storlek eller ens av kostnaden för
336 den arbetsförstärkning, som skulle behövas som följd av att styrelsen övertoge förvaltningen av sagda jord. — I kostnadsfrågan anförde kammarkollegiet vidare (del II, sid. 133). Kammarkollegiet fäste uppmärksamheten på den tendens, som gjort sig gällande därutinnan, att domänstyrelsen — sannolikt under intrycket av uppfattningen om domänstyrelsen sona affärsdrivande verk — efterhand ökat sitt krav på ersättning för sitt bestyr med den ecldesiastika förvaltningen. I anslutning till kammarkollegiets ovanberörda yttrande vill länsstyrelsen understryka vikten av att man i tid ser upp och verkligen betänker, vilka konsekvenser ett överflyttande av prästlönejordens förvaltning till domänstyrelsen i en framtid komme att få. Länsstyrelsen får slutligen framhålla, att någon domänintendent näppeligen skulle kunna anställas speciellt för detta län av den anledningen, att en sådan tjänsteman icke skulle erhålla full sysselsättning i sin tjänst. Att förvänta är således, att detta län alltjämt skulle vara i avsaknad av en inom länet bosatt domäntjänsteman. Vilken olägenhet detta skulle innebära för Kopparbergs län med dess speciella och säregna förhållanden ligger i öppen dag. Här framträder med styrka boställsnämndens överlägsenhet. Genom boställsnämnden och enkannerligen dess ordförande äger boställsförvaltningen tillgång till en med de lokala förhållandena väl förtrogen institution, som fått till sin uppgift att koncentrera sitt arbete inom ett geografiskt sett jämförelsevis begränsat område. I detta sammanhang förtjänar även omnämnas, att boställsnämndsinstitutionen vunnit ytterligare i fasthet och stadga genom de nyligen utfärdade föreskrifterna om arvode till ordförandena i boställsnämnderna. Länsstyrelsen anser emellertid, att åtgärder snarast möjligt böra vidtagas i syfte att göra den nuvarande boställsförvaltningen mer effektiv och att förhindra onödig omgång. Nu rådande brister i avseende å processuell representation hava av de sakkunniga belysts å sidan 147 av betänkandet. Länsstyrelsen anser, att tyngdpunkten i denna del bör förläggas hos kammar ad vokatfiskalen. I övrigt synas länsstyrelserna böra medverka vid åtgärder, som avse tillvaratagande av löneboställenas rätt och bästa. Att märka är att länsstyrelserna härvid hava möjlighet att utnyttja biträde av landsfiskalerna. Länsstyrelserna skulle tilläventyrs jämväl kunna övertaga den närmaste tillsynen över löneboställena och såsom följd härav bevaka boställenas rätt såväl vid ekonomiska besiktningar och syner som vid andra förrättningar. Gentemot arrendator av löneboställe borde vederbörande länsstyrelse representera jordägaren. Genom en omläggning i denna riktning vunnes en koncentration av hithörande ärenden, vilket synes ägnat att motverka de olägenheter, som av de sakkunniga på denna punkt berörts. Länsstyrelsen tillåter sig föreslå, att det tages under övervägande, huruvida omläggning eller ändring i nedan angivna hänseenden skulle kunna ske: 1) Sten- eller kalkbrott, sand-, grus-, sten- eller lertag, torvmosse eller annan dylik lägenhet. Jämlikt 2 § 8 mom. ecklesiastika arrendeförordningen skola ärenden angående upplåtelse av rätt att till avsalu begagna sådan lägenhet avgöras av kammarkollegiet. Handläggningen av dylika ärenden bör överflyttas till länsstyrelsen. 2) Framställning om arrendeuppskattning. Enligt 4 § 1 mom. arrendeförordningen har domkapitlet att göra framställning om verkställande av arrendeuppskattning. Då en sådan framställning icke synes nödvändig, kan berörda föreskrift utgå ur författningen.
337 3») Borgen. Jämlikt 10 § 2 mom. arrendeförordningen har domkapitlet att årligen före februari månads utgång underrätta länsstyrelsen, huruvida anledning till anmärkning mot säkerhetshandling förekommer. Då det anses åligga länsstyrelsen att jämsides vaka över den fortfarande giltigheten av ställd säkerhet, synes domkapitlets skyldighet i förevarande hänseende kunna helt bortfalla. Skyldighet bör dock stadgas för kyrkoråd att till länsstyrelsen årligen lämna upplysningar av betydelse för bedömande av frågan om säkerhetens värde. 4) Arrendeavgift. Jämlikt 12 § arrendeförordningen skall för löneboställe, som är avsett för jordbruk, arrendeavgiften vara utsatt till hälften i penningar och till hälften i en eller flera av de persedlar, som upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan. Länsstyrelsen anser, att avgiftens bestämmande i naturaprodukter icke bör vara obligatoriskt. Enligt länsstyrelsens erfarenhet hava arrendespekulanter blivit avskräckta av denna metod för avgiftens fastställande. Med hänsyn till de korta arrendeperioder, som för närvarande äro gängse, finner länsstyrelsen det opåkallat att i dessa fall tillämpa persedelarrende. En uppmjukning av ifrågavarande bestämmelser är fördenskull önskvärd. (Angående femte momentet se under punkt 34.) 6) Skatter och oner a. Enligt förordningen den 26 september 1929 (nr 304) angående ändrad lydelse av 14 § i arrendeförordningen gäller rörande ansvar för skatt och tunga vad i 2 kap. 23 § allmänna nyttjanderättslagen stadgas (senaste lydelse 1928: 407). Länsstyrelsen tillåter sig framhålla önskvärdheten av att steget nu tages fullt ut, så att arrendatorn helt befrias från skattskyldighet i förevarande hänseende. Enligt nu gällande bestämmelser synes möjlighet icke finnas att befria arrendatorn från utgörande av vägskatt, som belöper å den arrenderade fastigheten (däremot kan undantagas vägskatt för bostället tillhörande skogs- och hagmark). Utskyldsparagrafen har ofta varit en stötesten vid underhandlingar om arrende. Över huvud taget inverkar varje osäkerhetsmoment i arrendeförslaget ogynnsamt. Framhållas må även, att det för mången arrendespekulant innebär ganska stora svårigheter att beräkna vägskatten, som ju icke utgår efter skattekronor utan efter vägfyrk. Därest man går in för att i princip befria arrendatorn från skattskyldigheten vid ecklesiastika arrenden, bör fördenskull denna befrielse konsekvent gälla även vägskatten, vilken numera praktiskt taget helt undanträngt den äldre beskattningsformen underhåll in natura. 7) Nybyggnad och ersättning därför. Enligt de nya föreskrifter, som år 1925 utfärdades, är arrendatorn icke längre underkastad risken att när som helst under arrendeperioden få sig ålagd byggnadsskyldighet i avseende å flera hus än han vid arrendete övertagande hade anledning beräkna. I arrendekontraktet skall nämligen tydligt angivas, vilka hus hans nybyggnadsskyldighet omfattar. Den enda risk, arrendatorn löper härutinnan, är att ett skyldighetshus mot beräkning kan under arrendeperioden utsynas med skyldighet för arrendatorn att uppföra ett nytt i dess ställe mot gottgörelse på vanligt sätt. Även om arrendatorns ställning i detta hänseende förbättrats, återstå det oaktat avsevärda olägenheter i så måtto, att en avträdande arrendator i vissa 22—010259
338 fall nödgas rikta sina ersättningskrav rörande nybyggnad mot en »blivan.de» arrendator. Otänkbart vore väl ej att medelst förskott ur kyrkofonden reglera avträdarens förhållanden i denna del. Vissheten härom skulle inverka fördelaktigt på arrendeanbuden, och för en tillträdare vore det förvisso gynnsamt att slippa en skuldsättning, som ändock kan bliva tyngande vid ett arrendes övertagande. En i ögonen fallande brist är, att bestämmelser saknas, på val sätt eller i vilken ordning avträdaren skall beredas ersättning för nybyggnacskostnad i de fall, då ny arrendator icke kan anskaffas. Av de sakkunnigas betänkande framgår å sidan 121, att förskott ur kyrkofonden icke anlitats i den utsträckning man räknade med vid förskotte agens antagande. Vidare inhämtas å sidan 102 jämförd med innehållet å sidan 122. att de fullständigt bebyggda boställenas antal redan nu är jämförelsevis stort, samt att utvecklingen synes fortsätta i gynnsam riktning. Under sådana förhållanden synes hinder ej möta att successivt utvidga förskottsverksamneten. Medel torde för ändamålet finnas tillgängliga, alldenstund kyrkofondens kapital synes vara i ständig tillväxt. Av för länsstyrelsen tillgängliga uppgifter framgår nämligen, att kyrkofonden, som trädde i verksamhet den 1 januari 1914, nämnda dag ägde ett kapital av cirka 7 millioner kronor. Vid 1922 års slut uppgick behållningen till cirka 26 millioner kronor och utgjorde den 1 juli 1929 över 49 millioner kronor. Behovet av förskott lärer icke komma att bliva allt för stort, enär dels byggnadsverksamheten under årens lopp fortskridit å boställena och dels de av vederbörande kyrkoråd förvaltade årsbeloppen genom fortsatt uppsamling i byggnadsfonder lämna bidrag till framtida byggnadskostnader. I detta sammanhang anser länsstyrelsen att uppmärksamhet bör ägnas åt frågan i vad mån gällande bestämmelser om ränta å byggnadsförskott skola bibehållas. Enligt 2 § lagen om byggnadsförskott skall dylikt förskott jämte ränta därå (5 %) gottgöras kyrkofonden ur avkomsten från bostället. Motiven till detta stadgande innehålla bland annat följande. Det ökade arrendevärde, som man genom förskotts utlämnande ville giva det särskilda bostället, komme ofta uteslutande, men, frånsett vissa undantag, alltid i första hand en annan än fonden till godo, nämligen det pastorat, vilket ägde använda boställets avkastning för sitt prästerskaps avlöning. Därför måste det städse tillses, att kyrkofonden finge sitt åter med ränta. Detta framtvingade ett omständligt och tidsödande och till följd därav för kyrkofondens förvaltare betungande bokförings- och avräkningsarbete. Förskottsförfarandet med dess besvärligheter borde fördenskull inskränkas till det mest nödvändiga. — Nu är emellertid att märka, att de sakkunniga i samband med ifrågasatt fullständig skatteutjämning mellan de kyrkliga kommunerna föreslagit, att hela avkastningen av prästlönejorden skulle direkt tillföras kyrkofonden, till vilken sålunda skulle ingå arrenden och andra avgälder från de prästerliga löneboställena. Då enligt de sakkunnigas förslag kyrkofonden skulle bliva »den i varje fall intressebetonade målsmannen för prästlönejorden», kan ifrågasättas, huruvida anledning föreligger att efter eventuell omläggning låta byggnadsförskott löpa med ränta. Det ökade arrendevärde, som byggnadsförskottet vore avsett att tillföra bostället, komme ju då uteslutande kyrkofonden till godo. Det kan till och med ifrågasättas, huruvida icke kyrkofondens verksamhet i denna del borde erhålla karaktär av i jorden nedlagt kapital, vilket så småningom återbetalades i form ay en förbättrad avkastning av berörda jord. Länsstyrelsen förutsätter härvid såsom självfallet, att kapitalutlägget skulle föregås av en noggrann utredning om byggnadsföretagets räntabilitet.
339 8) Tillhandahållande av vissa ersättningsbelopp. Länsstyrelsen förordar, att punkt 32 i kungörelsen den 4 juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner måtte vinna tillämpning beträffande de ecklesiastika löneboställena. Berörda stadgande har följande lydelse: »Det ersättningsbelopp för brister i byggnad och hägnad m. na., som tillkommer tillträdaren efter avdrag av värdet å de för hans räkning av företrädaren fullgjorda prestationer, tillhandahålles honom av Konungens befallningshavande, som hos den betalningsskyldige genast låter uttaga beloppet.» 9) Kostnader för ekonomisk besiktning och brandförsäkring. Arrendatorn synes böra befrias från skyldigheten att gälda kostnaden för ekonomisk besiktning (55 § ecklesiastik boställsordning) och att bekosta skyldighetshusens brandförsäkring (19 § arrendeförordningen). 10) Ekonomisk representation. Därest kyrkofonden göres direkt intresserad av den avkastning, som prästlönejorden ger, framstår det såsom helt naturligt, att kyrkofonden inträder såsom målsman för denna jord, och ikläder sig de skyldigheter, som sammanhänga med avkastningen. Härav betingade ändringar i författningarna böra i ty fall vidtagas. Sålunda synes bland annat 30 § 2 mom. arrendeförordningen (kostnader i anledning av laga skifte m. m.) böra ansluta sig till bestämmelserna i 2 kap. 27 § allmänna nyttj änder ättelagen. Länsstyrelsen ifrågasätter vidare i detta sammanhang, huruvida 30 § 1 mom. arrendeförordningen numera har någon praktisk funktion att fylla. Därest så ej skulle vara fallet, bör stadgandet avlägsnas ur författningen. Genom hänvisning till där omförmäld »betydligare» byggnadskostnad kan en arrendespekulant bilda sig en måhända överdriven uppfattning om den risk, han i förevarande hänseende kan löpa. Beträffande nybyggnad och därmed förenade kostnader hänvisar länsstyrelsen till vad som anförts under punkt 7 här ovan. Länsstyrelsen i Gävle: Det icke minst viktiga huvudämnet för sakkunnige^ betänkandet utgöres av boställsväsendet. De sakkunnigas kritiska granskning av förhållandena på förevarande förvaltningsområde utmynnar i väsentligen tre huvuderinringar, nämligen det otillfredsställande utfallet av prästlöneboställenas utarrendering, motsättningen mellan å ena sidan prästskogarnas in natura-disposition och å andra sidan deras uppgift enligt gällande författning att principiellt tjäna kyrkofonden och slutligen den ofruktbara passivitet, som över huvud kännetecknar dispositionen av prästboställena. Såsom de sakkunniga jämväl framhållit är, ifråga om jordbruksboställena, den nuvarande förvaltningsordningens olägenheter icke så mycket att söka i formerna. Den delning av förvaltningsbefogenheterna, som förekommer alltifrån Kungl. Maj :t till kammarkollegium, domänstyrelsen, länsstyrelserna, domkapitlen och församlingsmyndigheterna, är ägnad att skapa omgång och formalism, som menligt återverkar på sakresultatet, men de konstitutiva bristerna äro av mer materiell natur och sammanhänga med den allmänna inställning av förvaltningen, som av de sakkunniga betecknats med »ofruktbar passivitet». Vid övervägande av vilka vägar, som böra beträdas vid reformering av den ecklesiastika jordförvaltningen, har länsstyrelsen funnit mycket övertygande skäl tala för förslaget att med bibehållande av förvaltningens karaktär av statsuppgift sammanföra överinseendet av förvaltningen av både jordbruk och skogar hos domänstyrelsen. Det vill synas som om den ecklesiastika egendomens sammanförande under enhetlig förvaltning och sammanslutande i viss
340 omfattning till en solidariskt stödjande enhet vore ett ofrånkomligt villkor för en rimlig lösning av ett flertal av de problem, ifrågavarande egendomsförvaltning erbjuder. Länsstyrelsen syftar på sådana frågor som uppmjukning av formerna för boställenas bebyggande, återplacering i fast egendom av köpeskillingsmedel, egendomens koncentration i nödig omfattning, beredande åt den förvaltande myndigheten av rörelsekapital m. m. Länsstyrelsen i Härnösand: Att de av de sakkunniga anförda omständigheterna inverkat menligt på resultaten av utarrenderingarna vill länsstyrelsen av erfarenhet vitsorda, men skulden till att arrenderesultaten blivit otillfredsställande kan enligt länsstyrelsens mening ej helt läggas den nuvarande förvaltningsorganisationen till last även om bristerna i densamma utan tvivel i sin mån bidragit till det otillfredsställande utfallet av utarrenderingarna. En reform av boställsförvaltningen torde emellertid i trots av att det nuvarande systemet enligt länsstyrelsens mening icke kan frånkännas en del obestridliga fördelar få anses av omständigheterna oundgängligen påkallad. Härvid synes det emellertid vara av synnerlig vikt att taga lärdom av de brister, som i praktiken vidlåda det nuvarande systemet, samt att söka skapa ett i verkligheten så funktionsdugligt förvaltningssystem som möjligt. I de sakkunnigas uttalande att löneboställena böra bliva föremål för en disposition som tillgodoser kravet på högsta möjliga avkastning vill länsstyrelsen till fullo instämma, men huruvida detta syfte kan nås på den av de sakkunniga anvisade vägen: fortsatt centralisering genom förläggande av förvaltningen till domänstyrelsen, vill länsstyrelsen för sin del starkt ifrågasätta. De sakkunniga hava visserligen teoretiskt sett anfört goda skäl för sin ståndpunkt. Genom en dylik reform skulle förvisso enhetlighet i förvaltningen av den publika jorden och skogarna kunna vinnas och därjämte någon förenkling av administrationen åstadkommas, men huvudsyftet att erhålla högsta möjliga avkastning torde nog ej kunna uppnås på denna väg. Den hittills vunna erfarenheten av det nuvarande förvaltningssystemet har också gjort att länsstyrelsen ställer sig ytterst betänksam beträffande de sakkunnigas förslag i denna del, vilket förslag i sig innebär en ytterligare centralisering av boställsförvaltningen. Emot detta förslag talar jämväl en annan omständighet. Av socialiseringsnämndens nyligen avgivna betänkande rörande omorganisation av domänförvaltningen framgår att domänstyrelsen icke lyckats ernå tillfredsställande resultat vid kronodomänernas utarrendering. Detta vitsordas också av de sakkunnigas utredning. Att likväl föreslå en förvaltningsform som i praktiken visat sig fungera mindre tillfredsställande synes länsstyrelsen icke vara välbetänkt,, allra helst som ett sammanförande av prästlöne jorden och kronodomänerna, under domänstyrelsens förvaltning, i trots av utav de sakkunniga föreslagna förbättringar i förvaltningsorganisationen, med all säkerhet torde medföra en skärpning i de brister, som redan vidlåda den nuvarande förvaltningsformen. Länsstyrelsen i Östersund: Vad angår förvaltningen av de ecklesiastika fastigheterna har departementechefen i sitt uppdrag till de sakkunnige uttalat sig om två huvudlinjer, antingen en centralisering eller en decentralisering t. ex. genom löneboställenas fakultativa överlämnande till pastoraten till viss friare nyttjanderätt mot ett årligt avgäldsbelopp. Denna senare linje har icke av de sakkunniga utformats i detalj, därför att de sakkunniga hyst den uppfattningen, att en sådan anordning icke skulle leda till ett gynnsamt resultat Såvitt av den föreliggande utredningen kan bedömas, synes denna uppfattning ha starka skäl för sig. Före tillämpningen av 1910 års lag hade den präs-
341 tei'Mge befattningshavaren ett direkt ekonomiskt intresse av att avkastningen från bostället hölls uppe. Att det oaktat många boställen icke blevo föremål fölen ekonomiskt tillfredsställande skötsel lärer vara obestridligt. Däremot synes det, vara svårt att ordna så, att församlingen och dess eventuella representant, kyrkorådet, skulle erhålla ett tillräckligt starkt intresse av boställets avkastning. Om man nämligen icke vill låta lönerna stå i direkt beroende till avlöningstillgångarna inom församlingen, kräves ju en utjämning, och för detta ändamål torde det, även om boställsavkastningen skulle »läggas i botten», vara nödvändigt att uttaga en utjämningsskatt, lika för skattekrona och oberoende av boställsavkastningens storlek. Å andra sidan torde boställenas skötsel genom vederbörande kyrkoråd med nödvändighet kräva en omfattande och således dyrbar kontroll. De exempel, de sakkunniga framdragit på förvaltning utan tillräcklig kontroll, synas ganska talande. A t t härav draga den slutsatsen, att förvaltningen bör överlämnas till domänverket, synes dock i någon mån förhastat. Inom exempelvis Malmöhus lan utgör enligt de sakkunnigas redogörelse taxeringsvärdet på boställsdomänerna, bortsett från värdet av skogsområde, något över 20,500,000, inom Kristianstads län nära 6,000,000, inom Östergötlands län nära 8,500,000 samt mom Alvsborgs tillika med Skaraborgs län omkring 14,000,000 kronor. Den nuvarande organisationen för kronodomänernas förvaltning inom dessa län lärer uppenbarligen vara otillräcklig för att omhändertaga tillskott med sådana värden. Möjligen kan en undersökning angående de ecklesiastika skogarna ge liknande resultat. Kostnaderna för förvaltningen inom domänverket kunna också stiga till relativt höga belopp. Så har t. ex. för de s. k. jämtländska renbetesfjällen domänstyrelsen för budgetåret 1928—1929 redovisat skogsförsäljningsmedel med 103,076 kronor 35 öre samt omkostnader, debiterade av domänverket, med 57,467 kronor 32 öre. Det kan därför väl tänkas, att det skulle löna sig att åtminstone i vissa delar av landet genomföra en särskild förvaltning av de ecklesiastika domänerna. E n mera ingående undersökning härom synes därför böra ske. Den centrala förvaltningens utformning lärer komma att till väsentlig del bero pa lokalförvaltningens organisation. Vare sig de ecklesiastika löneboställena hållas under särskild förvaltning eller omhändertagas av domänverket, torde det vara nödvändigt för att öka avkastningen att nuvarande tjänstbarheter och uteyningsrätter upphöra. Länsstyrelsen i Umeå: Förvaltningen av prästlöne jorden har hittills betraktats såsom en staten naturligt tillkommande uppgift. Kyrkofonden och dess förvaltare, statskontoret, äro givetvis direkt intresserade av huru förvaltningen sker, ett intresse, som allt fortfarande bör vidmakthållas. I stället för den dualism i utarrenderingen, som består däri, att hithörande ärenden skola avgöras av både länsstyrelse och domkapitel, föreslås nu, att löneboställena skola vara underställda domänstyrelsens vård och förvaltning i likhet med vad som för närvarande äger rum i fråga om kronodomänerna. Länsstyrelsen vill härmed meddela, att utarrenderingarna av ecklesiastika löneboställen i länet skett i bästa samförstånd med domkapitlet, som lämnat länsstyrelsen värdefull hjälp i detta avseende. Som ett omdöme — låt vara i egen vill länsstyrelsen tillkännagiva, att någon berättigad anmärkning mot sak _ formen för upplåtelserna icke med fog torde kunna framställas. Skulle anmärkningarna mot förvaltningen inriktas allenast på detta förhållande, hade länsstyrelsen sannolikt intagit en avvisande ställning till förslaget. De fel, som otvivelaktigt finnas, ligga djupare, nämligen i den lagstiftning, som reglerar hithörande frågor. Arrendetiden bör bestämmas så lång, att vederbörande
342 arreaidatorer hava ett eget intresse av att tillse, att jorden hålles i god hävd. Härjämte bör genom besiktningar tid efter annan kontrolleras, huru egendomen skötes. I detta län, där i stor utsträckning prästjorden utarrenderats i lotter som stödjordbruk åt förut innehavande jordbruk, har det kunnat konstateras, att trots lagenligt hållna ekonomiska besiktningar jorden i vissa fall försämrats i hävd. Med hjälp av lagstiftningen av år 1925'har länsstyrelsen sökt och lyckats att genom sammanslagning av lotter skapa egna jordbruk. Länsstyrelsen anser fortfarande, att tillsynen bör göras mera effektiv än förut och av denna anledning är länsstyrelsen villig tillstyrka en ändring i arrendeväsendet. Att förvaltningen av den ecklesiastika lönejorden skulle förläggas till församlingarna själva förutsätter hos församlingarna ett mycket starkt och direkt ekonomiskt intresse av förvaltningen. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida en sådan bärande grund i allmänhet förefinnes. Då de sakkunniga på anförda skäl och särskilt med stöd av förvaltningen av klockarboställena icke ansett sig kunna, framföra ett förslag om denna förvaltningsform, är länsstyrelsen av samma uppfattning som de sakkunniga. Löneboställena böra enligt de sakkunniga bliva föremål för en disposition, som samtidigt som den tillgodoser kravet på högsta möjliga avkastning av egendomskapitalet främjar en från samhällelig synpunkt lämplig användning av jorden. För detta ändamål föreslås, såsom förut framhållits, att förvaltningen av loneboställenas jordbruksdelar sammanföres med förvaltningen av skogarna till samma organ, domänverket. Anmärkningsvärt är, att de sakkunniga utan vidare anse, att kungl. kungörelsen den 4 januari 1908 — låt vara i tillämpliga delar — kan bliva gällande för utarrenderingen av ecklesiastik jord. Även om staten, enligt de sakkunnigas förslag, simile gå in för en utvidgad försäljning av den ecklesiastika jorden, torde i allt fall betydande arealer under kommande år kvarstå under arrende. E t t bättre arrenderesultat torde näppeligen ymnas genom ett ombyte av de utarrenderande myndigheterna. I stället för lansstyrelserna och domkapitlen skulle nu komma domänstyrelsen och länsstyrelserna. Samma dualism, men med den skillnaden att länsstyrelserna skulle anbetros allenast vissa förberedande arbeten för domänstyrelsen, skulle alltså kvarstå. Då man dessutom — som även de sakkunniga framhållit — icke lärer undgå att i arrendefrågor inhämta yttrande från vederbörande församling, bliver i stort sett den nuvarande utarrenderingsformen bibehållen, ehuru med andra myndigheter. Därest domänintendenteinstitutionen utbygges att omfatta både kronans och kyrkans jordbruk, så synes det länsstyrelsen vara en naturlig följd härav att domänverket åt dessa sina befattningshavare giver samma ställning som beträffande skogsvasendet, överjägmästarne, samt att länsstyrelserna helt befrias från bestyret med utarrendering av kronans och kyrkans jord. Då utan tvivel till dessa tjänster kunna förvärvas fullt kvalificerade personer, torde icke heller någon tvekan böra föreligga att till dessa lokala tjänstemän anbetro de arbetsuppgifter i hithörande frågor, som annars skolat åligga länsstyrelserna, samt att i övrigt decentralisera utarrenderingen i den utsträckning, som domänverket kan finna lämpligt. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om det forslag, som år 1921 framfördes om inrättande av distriktsstyrelser för domänverkets lokala förvaltning, varigenom skulle vinnas en gemensam förvaltning av boställenas skogar och jordbruksdelar, en anordning som de sakkunniga funnat utgöra förutsättning för anställande av fasta skogsarbetare för nämnda skogars skötsel. Skulle åter länsstyrelserna själva handhava utarrenderingarna, behöves sak-
343 kunnig hjälp av lantbrukskunnig person, vilken bör ställas till länsstyrelsernas förfogande. Då inom länsstyrelserna redan nu finnas särskilda föredragande för hithörande ärenden — länsassessorerna — vilket undgått de sakkunniga —, finnes näppeligen någon som helst rimlig anledning att göra domänintendenterna till särskilda föredragande långt mindre att undandraga dessa ärenden iandskamrerarens chefskap. Vad de sakkunniga härom anfört, har länsstyrelsen fattat allenast som ett diskussionsinlägg, ej som ett förslag. Skulle detta senare! däremot verkligen avses, får länsstyrelsen bestämt avstyrka detsamma. Länsstyrelsen i Luleå: I fråga om förvaltningen av prästlöne jorden måste man giva de sakkunniga rätt i deras påpekande att denna jord, med nuvarande lagstiftning på området, saknar en verklig målsman, vilket givetvis är en betänklig brist. Men även om ett sådant målsmanskap åstadkommes, vilket med hänsyn till det tilltänkta avlöningssystemet enligt länsstyrelsens mening bör anförtros åt kyrkofonden, är det därmed ingalunda givet, att bättre ekonomiskt resultat skall kunna vinnas vid utarrendering av de ecklesiastika egendomarna. Det är vanskligt att avgöra, vilka vägar man bör välja för att härutinnan åstadkomma förbättring, då orsaken icke torde vara fullt klarlagd till det beklagliga faktum, att de ecklesiastika egendomarna lämna en förhållandevis så liten avkastning. Att den nuvarande förvaltningsapparaten delvis skulle vara orsaken därtill är väl möjligt, men enbart härmed låter sig spörsmålet icke besvaras. Något, som här i länet alldeles särskilt verkat försvårande vid^egendomarnas utarrendering, är den låga kurs, vari arrendeinstitutet här står, en omständighet, varöver man emellertid icke kan råda. Dessutom hava enligt länsstyrelsens bestämda uppfattning de särdeles invecklade författningsbestäm-, melser, som reglera hithörande frågor, verkat i hög grad avhållande på arrendespekulanterna. Säkert är, att åtskilliga spekulanter på ecklesiastika arrenden ansett sig böra träda tillbaka, sedan de förgäves sökt för sig klargöra de skyldigheter, som de enligt upprättade förslagskontrakt skulle påtaga sig, om de skulle bliva antagna såsom arrendatorer. Den nuvarande förvaltningsapparatens huvudfel är dess tungroddhet och de många olika myndigheter, som sysselsättas genom densamma utaaa påvisbar vinst för systemet, men med en onödig ökning i arbetsbelastningen för vederbörande. Med nuvarande system nödgas boställsnämnd, länsstyrelse och domkapitel i detalj skaffa sig kännedom om föreliggande arrendefrågor. Sådan kännedom bör jämväl kontrakteprost, tjänstinnehavare och kyrkostämma åtminstone söka vinna. Det mera direkta och praktiska sysslandet med arrendefrågorna ankommer på boställsnämnden, enkannerligen dess ordförande, under det att länsstyrelsens och domkapitlets handläggning därav är av mera formell natur. Att trots detta ett avsevärt arbete från länsstyrelsens och domkapitlets sida måste ägnas arrendefrågorna är givet, och dock har ingendera av dessa myndigheter möjlighet att genom praktisk sakkunskap på området verka för en gynnsam utarrendering utan är därutinnan nödsakad att lita sig till det av boställsnämnden upprättade arrendeförslaget. Det måste emellertid erkännas, att en väsentlig förbättring åstadkoms genom tillskapandet av boställsnämnderna, som genom den större sakkunskap på området, som de representera, kunnat framlägga bättre avvägda arrendeförslag än de tidigare fungerande arrendeuppskattningsmännen. Enligt läns^ styrelsens mening skulle den lyckligaste lösningen av förvaltningsproblemet fås, därest den myndighet, som sysslat med arrendeärendete förberedande handläggning genom verkställande av arrendeuppskattning, och som därigenom eller eljest skaffat sig kännedom om arrendeegendomarnas beskaffenhet, jämväl anförtroddes den slutliga handläggningen av detsamma genom förrättande av
344 arrendeauktion och slutande av arrendeavtal, vilket dock lämpligen kunde fastställas av överordnad myndighet. Därigenom undginges det ödslande med tid och arbetskraft, som blir följden därav att en mängd olika myndigheter måste sätta sig in i samma ärende för att detta skall kunna bringas till sitt slut. Dessutom vunnes med en sådan anordning den fördelen, att den utarrenderande myndigheten kunde träda i mera direkt och personlig kontakt med arrendespekulanterna. Länsstyrelsen har vid sidan av gällande föreskrifter sett sig nödsakad att anlita denna väg, då intet eller otillfredsställande arrendeanbud erhållits vid arrendeauktion, och har härigenom lyckats erhålla godtagbara anbud. Skulle därför såsom de sakkunniga föreslagit, förvaltningen av de ecklesiastika löneboställena överföras till domänstyrelsen, vilket länsstyrelsen med hänsyn till det ändamål, detta verk bland annat tjänar och de arbetsuppgifter, som i övrigt åvila detsamma, finner vara den naturligaste lösningen, bör en mycket stark decentralisation vid behandlingen av här berörda förvaltningsfrågor genomföras, vilket dock icke bör utesluta, att de avgöranden, som i förvaltningshänseende träffas av domänverkets primära organ, lämpligen böra underställas överordnad myndighets prövning för att få gällande kraft Domkapitlet i Uppsala: En följd av domkapitlets mening, det församlingarna böra få åtnjuta avkastningen av sina boställen, blir, att domkapitlet icke kan biträda de sakkunniges förslag med avseende å den ecklesiastika jordens förvaltning. Skola, såsom domkapitlet vill hålla före, församlingarna njuta avkastningen av boställena till gäldande av sitt prästerskaps löner, finnes enligt domkapitlets förmenande icke något skäl att låta förvaltningen av boställena handhavas av en central myndighet, utan torde förvaltningen böra tillkomma dem, som närmast äro intresserade av förvaltningsresultatet. Såvitt domkapitlet kan finna, torde de flesta skälen tala för att församlingarna genom sina kyrkoråd eller genom en särskild lokal nämnd finge övertaga den väsentligaste delen av förvaltningsrättigheterna och förvaltningsansvaret, utan andra direktiv än att boställena skola hållas i hävd och vara ändamålsenligt bebyggda samt disponeras så att de lämna största möjliga avkastning. Kontroll över förvaltningen torde böra handhavas av domkapitlet genom särskilda stiftsfogdar, som tillika böra tillhandagå församlingarnas organ med råd och dåd. Härigenom undvikes en byråkratisk förvaltningsmetod på samma gång som man vinner en billig och effektiv kontroll. Huruvida även cte ecklesiastika skogarna böra förvaltas efter analoga principer synes vara en fråga, som kräver närmare utredning. Samtidigt med att domkapitlet uttalar sitt erkännande av domänstyrelsens förvaltning, vill domkapitlet understryka angelägenheten av att för framtiden boställsskogarnas skötsel och bokföring anordnas på ett sätt, som utesluter varje möjlighet till oklarhet rörande deras egenskap av kyrkoegendom. Måhända skulle omhänderhavandet av kyrkans skogar kunna genom ett noggrant genomtänkt samarbete fördelas på domänstyrelsen och domkapitlen på så sätt, att sakkunnig person ställes till domkapitlets förfogande, och att domkapitlet kunde på vissa bestämda villkor i och för boställsskogarnas skötsel påräkna bistånd av domänstyrelsens jägmästare och skogvaktare. Erfarenheten från Uppsala universitets skogar likaväl som från dess jordegendom talar till förmån för en decentralisation även av de ecklesiastika skogarnas förvaltning. Vad domkapitlet i allmänhet vill med hänsyn till förvaltningen kraftigt göra gällande är nyttan och nödvändigheten av en decentralisation i motsats till den radikala och ödesdigra centralisation, som de sakkunnige förorda. Denna decentralisation avser dels församlingarna, vilkas rätt och ansvar måste hävdas,
345 dels domkapitlen, som, utrustade med stiftsfogde och eventuellt även med skogssakkunnig, såvida icke en person kan anses äga kompetens både med hänsyn till jordens och skogens förvaltning, äro de naturliga organen för kyrkoegendomens förvaltning inom stiftet. Den tämligen oklara fördelning, som för närvarande förefinnes mellan länsstyrelserna och domkapitlen i detta stycke, medför olägenheter för båda parterna. En koncentration är påkallad. Och då stiften av ålder utgöra de naturliga enheterna för kyrkans verksamhet och egeaadom, torde domkapitlen böra utrustas med möjligheter att befria de redan med uppgifter överhopade länsstyrelserna från detta ansvar. Domkapitlet vill här också peka på näraliggande lärdomar från Danmark och Finland, att icke tala om kyrkoegendomens förvaltning i andra länder och kyrkosamfund. Vad angår till slut den av sakkunnigen, kontraktsprosten Ihrmark, avgivna reservationen vill domkapitlet viteorda den månhet om kyrkans intressen och den respekt för rätten, som där kommer till synes. Ihrmark vill i motsats till de övriga sakkunnige påyrka boställsförvaltningens decentralisation och har sålunda förordat, att församlingarna skulle fä arrendera sina boställen av kyrkofonden mot ett arrende, som bestämmes till ett lägre belopp än det verkliga arrendevärdet. Förvisso måste det lovvärda syftet härmed — att intressera församlingarna för boställenas förvaltning — vara värt erkännande, men domkapitlet ifrågasätter, huruvida verkligen församlingens intresse skulle kunna stimuleras av marginalen mellan det arrende, församlingen skulle betala, och det församlingen hade att förvänta av boställets utnyttjande. Det rationella i den föreslagna åtgärden, att förvaltningskontrollen skulle vara uppdelad — den rättsliga vården handhavas av kammarkollegium och den ekonomiska av en särskilt inrättad myndighet — synes även kunna ifrågasättas. Som gränserna mellan ekonomisk och rättslig vård i ifrågavarande fall torde vara tämligen flytande, komme uppdelningen måhända att förorsaka onödigt dubbelarbete. Den viktigaste invändningen mot det Ihrmarkska förslaget synes emellertid domkapitlet vara, att icke heller det fullt ut respekterar församlingarnas rättigheter till sina boställen. Ihrmark synes ha förbisett frågans rättsliga sida och huvudsakligen sökt finna den lämpligaste formen för boställenas förvaltning. Enligt domkapitlets förmenande lämpar sig sålunda icke heller det Ihrmarkska förslaget till grundval för lösning av frågan om prästlöne jordens förvaltning. Domkapitlet i Linköping: I annat sammanhang har domkapitlet som en radikal omvälvning vågat beteckna statens fullständiga omhändertagande av de kyrkliga boställenas förvaltning. Nu vilja emellertid de sakkunniga se sitt förslag som en fortsättning allenast på den väg, som man redan 1862 och 1910 slagit in på i de lagstiftningar, som då sågo dagen beträffande det prästerliga avlöningsväsendet. Det kan starkt ifrågasättas, om det är riktigt att konstatera ett sådant släktdrag mellan det rena förstatligande av förvaltningen, som n u föreslås, och det i utjämningssyfte vidtagna lossande, som då skedde av det intima bandet mellan den enskilda församlingen och den vid densamma fastade avlöningstillgången. Det är dock ett faktum, att den enskilda församlingen i 1910 års lag alltjämt fått åt sig garanterad ett inflytande på och en befattning med boställets förvaltning, liksom ock församlingen bibehölls vid en materiell nytta av boställets avkastning i och för avlöning av församlingens präst. Många brister vidlåda 1910 års lagstiftning. Men det utplånande av församlingens intresse för sitt löneboställe, som skulle följa av de sakkunnigas förslag, betydde att stryka en av de positiva förtjänster, som nuvarande lagstiftning ännu
346 äger — en förtjänst, som enligt domkapitlets mening rätteligen bör än mer utbyggas i kommande revision av hithörande lagstiftning. I fasthållandet av församlingens intresse för den kyrkliga egendomen och dess förvaltning såsom en sin egen angelägenhet ligger enligt domkapitlets mening en av hörnstenarna i en med de faktiska fäderneärvda förhållandena på landsbygden räknande anordning av det prästerliga avlöningsväsendet. Det är tydligt, att utsikten att erhålla största möjliga avkastning av boställena, samtidigt med att de bevaras i god hävd, ökas i samma mån man hos de myndigheter, som öva inflytande på och handhava förvaltningen, kan räkna med tvenne faktorer i förening: ett reellt intresse av att avkastningen hålles uppe i tillbörlig nivå och förstånd och erfarenhet i fråga om jordens och skogarnas vård. Det torde icke kunna bestridas, att i kyrkoråden sakkunskapen i fråga om denna vård brukar vara väl företrädd; det behöves blott ett verkligt intresse för att jord och skogar skola avkasta så mycket som möjligt för att denna sakkunskap skall kunna i full utsträckning tillgodogöras egendomens förvaltning. Någon bättre och för kyrkoegendomarnas framtida betryggande, vård och förkovran förmånligare anordning kan domkapitlet svårligen föreställa sig än om de enskilda pastoraten genom sina kyrkoråd alltjämt bibehållas vid direkt befattning med boställena. Domkapitlet vågar som sin mening uttala att förvaltningen — så betydelsefulla som de lokala förhållandena här äro — måste på ett väsentligt sätt vinna på att icke vara lagd i ett centralt, förut tillräckligt betungat statligt ämbetsverks hand, hur mycken skicklighet och erfarenhet i hithörande ärenden än där är samlad, utan i stället få lita till med ortsförhållandena förtrogna och för den speciella fastigheten intresserade soeknemäns omdöme. Det är därför en redan av praktisk klokhet förestavad synpunkt som bjuder att åt kyrkoråden garantera rätt icke blott till yttrande i fråga om utarrenderingar och därmed sammanhängande framställningar, utan ock till att verksamt deltaga i arrendeuppskattningar, att öva uppsikt över egendomens skötsel samt uppbära arrenden och omhänderhava årsbeloppens förvaltning. I detta sammanhang vill domkapitlet icke heller underlåta att påpeka, att med utarrendering av ecklesiastika boställen ur kyrklig synpunkt är förbundet icke endast det rent ekonomiska intresset av högsta avkastning, utan ock en naturlig strävan att sörja för, att boställena komma i sådana händer, som innebära en garanti för att icke under några förhållanden upplåtelser (t. ex. till nöjesplatser, eventuellt i kyrkans omedelbara närhet) inom det till prästlön anslagna bostället ske, vilka giva rätt till anmärkning ur det sedliga livets synpunkt. Även från denna sida sett måste det sägas vara naturligt, att en församlings kyrkoråd har något att säga till om beträffande utarrenderingen av ett löneboställe. Utan att här kunna ingå på alla de spörsmål, som röra förvaltningen av kyrkoegendomen, har domkapitlet funnit angeläget att — såsom av ovanstående framgår — betona det, som enligt domkapitlets mening bör ligga i botten på hela förvaltningsapparaten: det på ett faktiskt, levande intresse grundade deltagandet i kyrkoegendomens förvaltning från församlingens sida. I en kommande lagstiftning bör detta moment sorgfälligt tillvaratagas och om möjligt stärkas. På detta grundläggande moment bör sedan i förvaltningsanordningen alltjämt byggas vidare med domkapitlens viktiga del i övervakandet och tillsynen över kyrkans egendom. Domkapitlet vill gentemot de sakkunniga hävda, att denna, stiftestyrelsens andel i förvaltningen icke bör försvagas eller omintetgöras. Icke därför, att domkapitlet skulle vara dövt för de anmärkningar, som
347 med fog kunna riktas mot domkapitelsinstitutionen, sådan den nu är sammansatt, såsom förvaltare av boställena. Utan därför, att domkapitlet i konsekvens med sin förut tecknade totalsynpunkt på frågan icke vill från ett kyrkans organ avföra förpliktelsen, det äger, att vaka över den egendom, som tillkommit för kyrkligt ändamål och sona alltjämt tjänar detta ändamål. Och vidare därför, att domkapitlet önskar i motsats mot avskiljande av dessa frågor från domkapitlets behandling i stället medverka till en sådan reform, som genom inrättandet av en stiftsfogde- och eventuellt även stiftsjägmästarebeiattaing åt förvaltningen av kyrkoegendomen tillför samma effektivitet och samma fond av lokalt initierad, praktisk klokhet, som domkapitlet även med sitt betonande av kyrkorådens intresserade delaktighet i förvaltningen haft i sikte. Det skall villigt medgivas och kan näppeligen av någon förnekas, att den förvaltningsapparat som nu är den härskande med papperens vandring mellan en rad myndigheter och ett icke alltid rationellt utskiftande av deras befattning med ärendena en formalism och en tungroddhet kommit att känneteckna handläggningen, vilken icke tjänar saken till båtnad. Men domkapitlet kan icke finna, att man i ett vällovligt förenklingssyfte bör stryka just den anpart, som kommer på kyrkans organ, när det är fråga om kyrkans egendom. Närmast ligger onekligen att behålla just detta organ vid dess befattning med egendomsförvaltningen och därvid blott se till, att kompetensen i förvaltningsfrågorna blir säkrad och en garanti anskaffad för domkapitlets verksamma och reellt nyttiga inslag i förvaltningsapparaten. Den punkt i de sakkunnigas behandling av boställsväsendet, som onekligen är ägnad att uppkalla till särskilt stark motsägelse, är onekligen den bild de måla av en förvaltningspolitik, vilken »måste räkna med försäljning av prästerliga löneboställen med därtill hörande skogsområden i långt större omfattning än nu äger rum» (betänkandet sid. 153). E t t försäljningsförfarande avantytt slag betraktas som »ett naturligt led i prästlöne jordens förvaltning». Domkapitlet känner sig manat att emot denna tendens till försäljning i stor skala energiskt vädja till den försiktighet och varsamhet i denna sak, vilken ofta och med rätt blivit i kyrkans intresse framhållen. Att försäljningar i enstaka fall kunna bli påkallade skall ingalunda förnekas. Men här gäller det att strängt tillämpa principen »i nödfall». Och under inga förhållanden borde en försäljning påtvingas en församling mot dess bestämda vilja. Domkapitlet vill ge uttryck åt den övertygelsen, att det för kyrkan är ett intresse av betydande räckvidd att hålla fast vid vad hon äger av Sveriges jord. Det betyder säkerligen ett större värde för framtiden än en fondbildning. Och även om av de sakkunniga inköp för de vunna penningmedlen av skogsfastigheter ställes i utsikt, så återstår en osäkerhet, i det att sådana kanske icke alltid stå till buds — för att icke tala om, att det kan sättas i fråga, om ej en egendom i åkerjord behåller ett högre värde än skogen. Överhuvud äro med denna fråga om försäljning i stor skala sådana svårberäkneliga faktorer med i spelet, att man har full rätt att hålla fast vid varsamhetsprincipen. Nu är det visserligen sant, att de sakkunniga för sin försäljningspolitik kimna åberopa det faktum, att många boställen på ett onaturligt sätt äro belastade med nybyggnadsskyldighet och därmed synnerligen starkt beskurna i sin avkastningsförmåga. Det förtjänar emellertid påpekas, att hela denna fråga om byggnadsskyldighetens belastning av boställena till sina verkningar dock är en tidsfråga. Inom en ej alltför avlägsen framtid befinna sig en mängd boställen tack vare nybyggnadsfrågans lösning och fullgjorda förpliktelser dock i ett annat läge och kunna inbjuda till högre arrendebelopp.
348 Det torde icke kunna förnekas, att löneboställena redan i utsträckt grad tjänat och tjäna den användning ur »samhällelig» synpunkt, vairom de sakkunniga tala. Själva bestyrka dessa (sid. 244) att »upplåtelser till de kyrkliga och borgerliga kommunerna av områden å prästlöne jord för begravningsplatser. för skolväsen och fattigvård m. m. torde för närvarande kunna räknas : tusental». Det är också bekant, i vilken utsträckning numera genom em liberal lagstiftning friköp och upplåtelser under tomträtt givit enskilda en tryggad tillvaro på prästlöne jord. Det kan till och med sättas i fråga, om ej de nu i sä stort antal beviljade friköpen, vilka visserligen avse något socialt gott, dock kommit att väl mycket decimera kyrkans fasta besittning. Så mycket mer borde det nu gälla att intill den yttersta punkt, då en försäljning av praktiska skäl måste betecknas som nödvändig, hålla kvar den jord och den mark som ännu tillhör kyrkan. Om domkapitlet beträffande förvaltningen av boställenas jordbruksdelar således bestämt motsätter sig den b e t n i n g med nuvarande förhållanden, som de sakkunnigas förslag innebär, så skulle man kunna ställa sig tveksam, huruvida icke den nuvarande anordningen med domänstyrelsens förvaltning av de ecklesiastika skogarna borde bibehållas. Med allt erkännande av det arbete, som av domänstyrelsen nedlägges på denna förvaltning, är domkapitlet dock böjt för att även i fråga om denna del av de ecklesiastika boställena tillämpa decentralisationsprincipen. Åtminstone synes det donakapitlet vara i hög grad sannolikt, att det rationella tillvaratagandet av skogarna och intresset att avvinna dem största möjliga avkomst icke på något sätt skulle försvagas eller förminskas utan snarare tvärtom ökas, ifall även beträffande dem de enskilda församlingarna genom sina kyrkoråd finge förvaltningen på sig överflyttad. Domkapitlens tillsyningsrätt borde då ock på detta speciella område få tillgodogöra sig gagnet av en sakkunnig befattningshavares (stiftsjägmästares) biträde, vilket även — liksom stiftsfogdens — borde utsträckas till bistånd, där så kräves, åt församlingarna i deras förvaltning. I alla händelser bör vid en eventuell kommande ny utredning en sådan förändring av det nuvarande systemet med de ecklesiastika skogarnas förvaltning tagas under omprövning. Domkapitlet i Skara: Beträffande frågan om prästboställsväsendet, anser sig domkapitlet, då det gäller förvaltningen av prästlönejorden, i huvudsak kunna instämma i reservantens yttrande. Domkapitlet vill här med all energi betona angelägenheten av att en ny grundlig utredning i anslutning till de i nämnda yttrande skisserade linjerna kominer till stånd. Domkapitlet vill såsom sin uppfattning uttala att, därest pastoraten på ena eller andra sättet finge deltaga i löneboställenas förvaltning under sådana förutsättningar att de finge ekonomiskt intresse av saken, detta vore synnerligen lyckligt. Emellertid torde förslaget att mot årlig avgäld överlämna boställena till pastoraten vara ogenomförbart annat än möjligen i vissa undantagsfall. Men andra möjligheter torde kunna utfinnas. Domkapitlet anser för sin del att det borde övervägas huruvida ej pastorat, som övertoge förvaltningen av löneboställe, borde för kyrkliga ändamål fritt få förfoga över t. ex. y% av avkastningen. Därest tanken på förvaltning genom pastoraten under domkapitlets uppsikt ej visar sig kunna realiseras, torde i alla händelser förslaget att domkapitlet skulle bliva det i egentlig mening förvaltande organet vara värt att på allvar tagas i övervägande. Exemplet från Uppsala universitet talar starkt till förmån för detsamma. Domkapitlet, som medgiver att flera skäl ur ekonomisk synpunkt kunna anföras för ett friare och vidsträcktare utnyttjande i vissa fall av möjligheten till
349 försäljning av prästlönejord, kan emellertid ej i sakens nuvarande läge tillstyrka bifall till de sakkunnigas förslag på denna punkt. Det hänger nämligen sä nära tillsammans med det förslag till centraliserad förvaltning genom statsmyndigheterna, som domkapitlet uttalat avgjorda betänkligheter emot. Redan nu vill domkapitlet göra gällande som sin mening, att i intet fall försäljning får ske utan såväl pastoratets som domkapitlets medgivande. Domkapitlet i Strängnäs: Genom det föreliggande förslaget överföres förvaltningen av de ecklesiastika boställena till ett statligt centralt ämbetsverk och undandrages de kyrkliga myndigheterna. Förstatligandet av den kyrkliga egendomen ligger då nära till hands och fara är, att kyrkans och församlingarnas äganderätt till densamma göres tämligen illusorisk. Då varken församlingen eller dess präst skulle få någon nytta av boställena, innebär förslaget tillika en fullständig brytning med det ändamål, för vilket de äro givna. Domkapitlet i Västerås: Medan de sakkunniga här liksom i övriga delar av sitt betänkande, i trots av att i deras instruktion önskvärdheten av att de båda här if rågakommande alternativen — ett fullföljande av den redan 1910 delvis genomförda centraliseringen eller en konsekvent genomförd decentralisering —bleve föremål för grundlig utredning, i det väsentliga begränsat sin uppgift till framläggande av ett i detalj utarbetat förslag i den förstnämnda riktningen, har emellertid på denna punkt genom den av doktor Ihrmark framlagda reservationen möjlighet beretts att jämföra detta förslag med ett, visserligen blott i skisserad form utarbetat förslag i den motsatta riktningen. När de båda förslagen av domkapitlet karakteriserats såsom gående: det ena i avgjort centraliserande, det andra i decentraliserande riktning, har detta i första hand skett med tanke på deras radikalt motsatta ställning till frågan om den enskilda församlingens kompetens och uppgifter i fråga om den inom densamma belägna ecklesiastika jordens förvaltning. Medan en av huvudtankarna i reservantens förslag är att i största möjliga utsträckning giva den enskilda församlingen del i denna jords förvaltning, varvid han icke blott har jordbruksdomänerna utan också den, för närvarande under domänstyrelsens omedelbara vård och förvaltning stående skogen i tankarna, samt att därigenom och. genom de ekonomiska fördelar som därigenom kunna beredas församlingarna bevara och stärka dessas intresse för lönejorden, skulle enligt de sakkunnigas förslag församlingen förlora varje bestämmanderätt även över sådana boställen, som av ålder, på grund av donationer eller eljest betraktats såsom dess tillhörighet: även när fråga blir om försäljning av sådant boställe skulle församlingen endast äga att yttra sig, däremot icke i någon form hava någon medbestämmande- eller vetorätt. Även jordbruksdomänerna skulle liksom förut skogen ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. Genom den maktkompetens, som härigenom samlas i domänstyrelsens hand, träder nu visserligen det centraliserande draget även i förhållande till de underordnade förvaltningsorganen starkt till synes. Dock är i detta hänseende — vilket icke är utan vikt att beakta — skillnaden mellan de båda förslagen från den här fullföljda synpunkten icke på långt när lika skarp. Även för Ihrmark står å ena sidan oundgängligheten klar av en centralmyndighet, som kan sammanhålla och överblicka det hela och, där så behöves, ingripa medelst erforderliga direktiv Ha. — han tänker sig i detta hänseende inrättandet av en s. k. prästlönejordsstyrelse. Och å andra sidan har de sakkunnigas majoritet inför den starka ökning av domänstyrelsens arbetsuppgifter, som deras förslag skulle medföra, stärkt känt behovet av en »decentralisation i domänverkets nuvarande arbets-
350 former» och fördenskull tänkt sig att genom domänintendentsinstitutionens förbättrade organisation och domänintendenternas närmare anknytning till länsstyrelserna skapa organ, på vilka handläggandet av en stor del, nu under domänstyrelsens eget avgörande fallande ärenden kunde överflyttas. Håller man det nu sagda i sikte, synes det domkapitlet tydligt framträda, att den djupast avgörande skillnaden mellan de båda förslagen ligger icke så mycket i centralisationen å den ena, decentralisationen å den andra sidan som fastmer i den olika arten av de organ, åt vilka i det ena och det andra fallet förvaltningen av den ecklesiastika jorden skulle komma att anförtros. I majoritetens förslag hava de kyrkliga myndigheterna konsekvent undanskjutits från all delaktighet i den kyrkliga jordens förvaltning; domkapitlens hittillsvarande befogenheter överflyttas på länsstyrelserna, de nyinrättade ecklesiastika boställsnämnderna avskaffas och deras uppgifter övertagas i det väsentliga avdomänintendenterna; från början till slut överlåtes med ett ord förvaltningen av den kyrkliga jorden åt rent statliga myndigheter hos vilka varje särskilt intresse för denna uppgift likasom förutsättningarna för en förståelse av dess egenart saknas, och för vilka den blott kommer att te sig såsom ett led i deras förvaltning av den statliga egendomen. — Enligt reservantens förslag åter kommer förvaltningen däremot att likaså längs hela linjen ligga i händerna antingen på direkt kyrkliga organ: kyrkorådet och det med en resp. två för denna förvaltningsuppgift speciellt kvalificerade personer (stiftsfogden och ev. stiftsjägmästaren) förstärkta domkapitlet, eller ock på organ, som hava vården om den kyrkliga jorden till sin enda uppgift: de med stiftsfogden intimt samverkande boställsnämnderna och den centrala prästlönejordsstyrelsen. Särskilt pregnant framträder skillnaden mellan de båda förslagen vid en jämförelse mellan de båda mellaninstanserna: länsstyrelsen med domänintendenterna å den ena sidan, domkapitlen med stiftsfogde och stiftsjägmästare å den andra. Medan den ställning som i majoriteteförslaget inrymts åt domänintendenterna på intet sätt motiverats med att denna ordning från det här ifrågavarande kyrkliga förvaltningsproblemets synpunkt skulle vara särskilt lämplig, utan fastmer med en hänvisning till att omorganisationen av domänintendentsinstitutionen länge av andra, statliga grunder varit ett önskemål, vilket i detta sammanhang lämpligen synes kunna — på kyrkans bekostnad, är man frestad att tililägga — realiseras, har reservantens strävan gått ut på att i det med stiftsfogden förstärkta domkapitlet skapa en institution, som för hela den kyrkliga organisationens effektivitet kan och bör bliva av stor betydelse. Sammanfattar domkapitlet det hittills sagda kunna de två motsatta förslagen till sin grundtendens i korthet karakteriseras så: Å ena sidan ett fullständigt avskärande av banden mellan den enskilda församlingen och den för dess kyrkoväsen avsedda egendomen samt överlåtande av dennas förvaltning åt rent statliga myndigheter såsom ett blott led i deras statliga förvaltningsuppgift. Å andra sidan ett stärkande, även i förhållande till nuvarande ordning, av banden mellan lokalförsamlingen och den ecklesiastika jorden därinom och förvaltningens genomgående övertagande av organ med specifikt kyrkliga uppgifter och intressen. Att domkapitlet i valet mellan dessa båda alternativ på det bestämdaste ansluter sig till det senare, behöver knappast sägas. Bestämmande för detta ställningstagande äro i första hand de synpunkter av mera principiell och ideell art, som domkapitlet redan i det föregående haft tillfälle att utveckla; omsorgen om att vid de kyrkliga egendomarnas förvaltning de kyrkliga synpunkterna städse må komma till sin rätt, farhågan för att, om sakkunnigmajoritetens för-
351 slag komme till utförande, skillnaden mellan statlig och ecklesiastik jord småningom skulle för det allmänna medvetandet utplånas och så vägen banas för en verklig sekularisering av kyrkoegendomen, den synnerliga vikten av att den enskilda församlingens rätt i fråga om den kyrkliga egendomen ej på något sätt kränkes och att dess känsla av ansvar för denna egendom ej försvagas o. s. v. Dessa intressen synas domkapitlet vara av sådan vikt, att de i kollisionsfall väl kunde motivera något offer av rent ekonomiska intressen. Emellertid är det domkapitlets bestämda övertygelse, att en ordning i överensstämmelse med de av reservanten angivna grundlinjerna även ur ekonomisk synpunkt skulle visa sig fördelaktigare än den av majoriteten förordade. Medan reservantens förslag lika väl som majoritetens tillmötesgår kraven på en förenkling i nu gällande ordning och på undvikande av den för denna ordning utmärkande fördelningen av ansvaret för den kyrkliga jorden på allt för många händer, synes det domkapitlet framför majoritetens äga särskilt trenne i högsta grad betydelsefulla företräden. Det första ligger i det sätt varpå det bevarar och i förhållam de till 1910 stärker lokalförsamlingens intresse för den kyrkliga jordens vårdnad och hävd; där ett sådant intresse saknas hos dem som dagligen se dessa egendomar för sina ögon, finnes det en obotlig lucka i förvaltningssystemet, som ej på någon annan väg kan utfyllas. Det andra ligger däri, att samtliga de organ, som här skulle tagas i anspråk, hava sitt intresse koncentrerat just på detta förvaltningsobjekt, medan det för de statliga myndigheter, som majoriteten vill taga i anspråk, blott representerar en ganska obetydlig del i de objekt som stå under deras förvaltning. Därtill kommer såsom det tredje momentet tillskapandet inom varje stift av ett ämbete vars innehavare (stiftefogden — något analogt gäller ifråga om skogsstiften också om stifts jägmästaren) , som skulle ägna hela sitt livsintresse åt denna enda uppgift: den kyrkliga egendomens vård, som genom ständiga resor inom stiftet skulle förskaffa sig ingående, personlig kännedom om de olika domänerna, samt i ständigt samarbete med de lokala myndigheterna å ena sidan, med de ecklesiastika boställsnämnderna å andra sidan öva kontroll över deras verksamhet samt åt denna giva större enhetlighet och sammanhang, på samma gång han i dessa redan bestående organ kan finna det stöd han behöver för genomförande av sin omfattande uppgift. Håller man det nu om hans uppgift och ställning sagda i sikte, synes man ej heller behöva befara, att domkapitlen, där stiftsfogden i alla dylika frågor skulle vara föredragande, skulle visa sig inkompetenta för den dem tilltänkta uppgiften eller att denna skulle komma att alltför mycket betunga deras arbetskraft till men för mera interna uppgifter. Medan domkapitlet oförbehållsamt ansluter sig till grundprinciperna i" reservantens förslag, ser sig domkapitlet däremot för närvarande endast i ringa grad berett att taga en bestämd ställning till detaljerna i detsamma. P å vissa punkter kräver det, enligt domkapitlets mening, med hänsyn till att reservanten, som anslutit sig till sakkunnigas förslag under avdelning A och B, utgår från andra förutsättningar än dem domkapitlet finner riktiga, en härav betingad omläggning, på andra punkter saknas av helt naturliga grunder den utredning, som skulle erfordras för ett bestämt ståndpunktstagande. Även ifråga om de båda alternativa förslag, som reservanten framlagt, det ena med domkapitlen, det andra med kyrkoråden såsom de egentliga förvaltningsorganen i fråga om anordningen av den kyrkliga domänförvaltningen, anser sig domkapitlet icke kunna bestämt uttala sig för det ena eller andra alternativet, utan finner valet mellan dem böra bero på en kommande närmare utredning, under vilken också vad detaljerna beträffar andra möjligheter torde kunna
352 komma under övervägande. Endast ifråga om två punkter, av mera central betydelse, anser sig domkapitlet här behöva tillägga några ord. Även från sådana håll, där man i stort avgjort ansluter sig till reservantens ståndpunkt, har det ofta satts ifråga, huruvida det verkligen kunde vara skäl att förlägga även de ecklesiastika skogarna från domänstyrelsens till de kyrkliga myndigheternas förvaltning. För sin del anser sig emellertid domkapitlet med hänsyn till den av såväl reservanten som de sakkunnigas majoritet betonade vikten av att skog och jord hållas samman, ävensom för undvikande av onödig konkurrens olika myndigheter emellan, böra jämväl i denna punkt ansluta sig till reservanten. En annan omstridd punkt i reservantens förslag gäller upprättande i form av en s. k. prästlöne jordsstyrelse av ett centralt, sammanhållande och kontrollerande organ för prästlönejordens förvaltning. För sin del vill emellertid domkapitlet, som redan i sitt yttrande över den s. k. kyrkofondskommitténs förelag (jfr bet. II, sid. 122) kraftigt underströk behovet av ett dylikt centralt organ, för sin del såväl på de av reservanten anförda grunderna som med hänsyn till vikten av att också bland de centrala förvaltningsorganen finnes en myndighet, som har till sin särskilda uppgift att bevaka de speciella synpunkter, sona vid den ecklesiastika jordens förvaltning kräva beaktande, på det kraftigaste tillstyrka reservantens förslag jämväl i denna del. Snarast skulle domkapitlet önska en ytterligare förstärkt ställning åt denna centrala myndighet. I fråga om dess närmare organisation kunna ju olika möjligheter tänkas — för sin del skulle domkapitlet ej betrakta det som helt uteslutet att den kunde få formen av en särskild ecklesiastik byrå i domänstyrelsen — detta dock under förutsättning att däri också den speciellt kyrkliga sakkunskapen bleve på fullt tillfredsställande sätt representerad, och naturligtvis först och främst att förvaltningen i de underordnade instanserna ordnades på det ovan av domkapitlet påyrkade sättet. Domprosten Fåhrams yttrade vid betänkandets behandling i domkapitlet i Västerås: I övrigt delande de åsikter, som uttalas i domkapitlets yttrande över sakkunniges förslag angående nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets avdöning samt dispositionen och förvaltningen av prästlönejorden, anser jag mig dock icke i fråga om prästlöne jorden helt kunna följa domkapitlets majoritet i dess avvisande av de sakkunniges förslag på denna punkt. Väl synes här en viss försiktighet vara av nöden, då det gäller ändrade bestämmelser angående denna fråga, men flera av de sakkunniges skäl att överflytta förvaltningen av ifrågavarande lönejord från kyrkliga myndigheter till statens synes mig vara av den art, att de icke utan vidare kunna underkännas. Av stort värde vore givetvis, att de för prästerskapets löneändamål anslagna boställen och skogar komme under enhetlig förvaltning, och då här kyrkoråd och domkapitel knappast kunna äga de erforderliga kvalifikationerna, ligger de: väl närmast till hands, att domänstyrelsen med underlydande organ här utövade uppsikt och handhade förvaltningen. Det från annat håll framkastade förslaget om stiftsfogdar under domkapitlet torde vara svårt att realisera. Men skulle sålunda domänstyrelsen för ett mer rationellt handhavande av egendomen än för närvarande ofta är möjligt bliva den förvaltande och i de flesta fall bestämmande myndigheten, vore önskvärt, att inom denna styrelse upprättades en särskild byrå för de kyrkliga egendomsärendena till froninn fölen mer självständig behandling av dessa och för undvikande av att de sammanblandas och likställas med andra domänstyrelsen åliggande ärenden. Domkapitlet i Växjö: Se domkapitlets uttalande under kapitel I.
353 Lektorn Terner, med vilken lektorn Cavallin i det mesta instämde, yttrade vid remissens behandling i domkapitlet i Växjö: Det synes mig vara lämpligt att framföra kritik mot vissa anordningar, som förslagsvis nämnts såsom lämpliga i samband med ett decentraliserat förvaltningssystem. J a g åsyftar särskilt kommittéreservanten teol. d:r Ihrmarks ena alternativ, med domkapitlen som förvaltningsmyndigheter för respektive stift, vart och ett biträtt av en »stiftsfogde», möjligen även en »stiftsjägmästare». Jag hyser mycket ringa tillit till domkapitlens förmåga att fylla de uppgifter, varmed man således vill betro dem. Men framför allt vill jag påpeka, att domkapitelsledamöterna komma att bliva skyltdockor, medan de verkligt bestämmande bliva »stiftsfogden» och »stiftsjägmästaren». Jag skulle vilja se det domkapitel, vars medlemmar våga taga på sitt ansvar att gå emot sin egen sakkunnige och desavouera denne, om han lägger hela sin auktoritet i vågskålen. Om de sakkunnigas förslag trots de däremot framförda principiella betänkligheterna kommer att läggas till grund för lagstiftning i ämnet, synes mig vissa detaljer i detsamma böra ändras. Domkapitlet i Lund:1 Av förslaget kan man framläsa, att de sakkunniga icke anse den nuvarande starka centraliseringen av statsdomänerna till domänstyrelsen vara lämplig för arrendeärendenas ändamålsenliga handläggning. Domänstyrelsen avgör nämligen i realiteten alla dessa ärenden. Länsstyrelsen tjänstgör allenast som förmedlare mellan domänintendenten och domänstyrelsen av dessa ärenden. För övrigt gå arrendeuppskattningsinstrumenten helt förbi länsstyrelsen och sändas direkt av domänintendenten till domänstyrelsen. Statsdomänernas skötsel beror alltså på domänintendenternas teknisktekonomiska sakkunskap samt på vederbörande länsstyrelses och domänstyrelsens väl huvudsakligast juridiskt-administrativa sakkunskap. — De sakkunniga anse tydligen vidare, att domänstyrelsens funktioner med utarrenderingsärendena böra inskränkas till utövandet av kontroll och meddelandet av allmänna anvisningar till ledning för länsstyrelserna vid deras handläggning av dessa ärenden. Länsstyrelsen skulle alltså avgöra flertalet ärenden. Ärenden av större ekonomisk betydelse skulle domänstyrelsen själv handlägga. För att giva länsstyrelsen kompetens föreslås domänintendenterna bliva föredragande i länsstyrelserna och fast anställda därstädes som andra tjänstemän. Man torde sålunda kunna säga, att de sakkunniga hålla före, att det statliga utarrenderingsförfarandet för närvarande icke är organiserat på ett sätt, som tillfredsställer moderna fordringar på ändamålsenlig förvaltning. Reorganisation av denna förvaltning skulle framdrivas av ett övertagande utav löneboställena. Domänstyrelsen själv synes emellertid icke anse sådan omorganisation nödvändig enligt vad som kan framläsas av dess utlåtande den 31 mars 1924 över kyrkofondskommitténs betänkande — domänstyrelsen finner alltså dess nuvarande organisation lämpad för övertagande av denna nya förvaltning. Antalet kronodomäner utgör för närvarande omkring 1,700 stycken. Löneboställenas antal överstiger 3,200. De sakkunniga synas ha blivit betänksamma vid denna högst avsevärda ökning i domänverkets förvaltningsområde. Men då enligt de sakkunniga kronodomänerna för närvarande äro föremål för en i snabb takt fortgående försäljning, och då vidare de sakkunniga föreslå beträffande löneboställena en vittomfattande försäljning, som utan överdrift kan karakteriseras som en fastighetsrealisation, bliver denna ökning av domänverkets arbetsuppgifter icke av natur att verka avskräckande. Att den eckle1
Se ork vad domkapitlet anfört under punkterna 20—28.
23—010262
354 siastika jorden intager en annan rättslig ställning än statsdomänerna och' därtill ofta är anknuten till lokalt-kyrkligt ändamål taga de sakkunniga icke någon som helst hänsyn till vid sitt försäljningsförslag. Det synes domkapitlet orimligt att på de i förslaget anförda grunder genomdriva en fastiglets;försäljning — äganderättsfrågan till den kyrkliga jorden måste ovillkndiigen först utredas. Därav må framgå, vem som äger att förfoga över egencom. på ett sådant sätt. Man kan tryggt säga att möjliggörandet av domänverkets övertagaade av löneboställena ligger i ett snabbt nedskrivande av antalet utarrender.ngisenheter. Vad följden härav skulle bliva för det ecklesiastika, vars störste amtal egendomar icke äro stora utan just sådana, vilka enligt de sakkunnigas mening böra försäljas, är lätt att räkna ut. Domkapitlet måste här med all styrka framhålla, att förvaltningen av det ecklesiastikas fasta egendom med nödvändighet måste ställas på lång skt och ej uteslutande på nuet. Absolut förkastligt är att, såsom de sakkunniga gjort, ensidigt urgera affärssynpunkter på fastighetsförvaltningen. Domkapitlet kan här icke underlåta att framställa den förfrågan om huru många av statsdomänerna, som skulle förbliva oförsålda, därest de nu föreslagna principerna för försäljning av ecklesiastik jord ävenledes skulle tillämpas vid försäljning av statsdomänerna. Någon kännedom om hithörande ting giver vid handen, att den fasta egendomen, nyttjad till jordbruksändamål, vid försäljning i viss mån blir övervärderad, givetvis beroende därav, att denna egendom ar den säkrast tänkbara förmögenhetebevararen. Detta visar sig alltså i ett högre försäljningsvärde än som skulle motsvara räntabiliteten på det nedlagda kapitalet. Självklart är, att publik utarrendering måste taga hänsyn till avk)msten av jorden och icke till jordens försäljningsvärde. Det synes sålunda klart att en dylik tillämnad förvaltning av det ecklesiastikas egendomar måste mötas med ett bestämt motstånd. Då formen för löneboställenas förvaltning enligt de sakkunniga »står i ett första och oupplösligt samband med sättet för dispositionen av den från denna egendom härflytande avkastningen», och då man icke godtager de sakkunnigas förslag beträffande sättet för denna disposition utan anser församlingen fortfarande böra utgöra grunden för prästlönebesvärets utgörande med härav följande konsekvenser, finnes icke någon som helst anledning att acceptera de sakkunnigas förslag till utarrendering av löneboställena. Församlingen (= avkomsttagaren) måste i stället beredas ett ökat inflytande å förvaltningen. De sakkunnigas förslag till utarrendering kan vidare kritiseras ur synpunkten av att utarrenderingsärendena komma att byråkratiseras. Domänintendenten kommer att bliva en heltidstjänsteman å vederbörande länsstyrelse. Domänintendentsbefattningen blir sålunda en annan befattningstyp än den för närvarande är — huruvida kravet på att han skall vara en i praktiska ting och i jordbruksförhållanden särskilt kunnig och framstående man kan uppehållas torde nog vara svårt att säga. Säkert är att man går miste om de nuvarande domänintendenternas intima sakkunskap om länets jordbruksförhållanden, skapad av deras praktiska erfarenhet som lantbrukare. Då arten av dessa utarrenderingsärenden absolut icke passar för en byråkratisering och schablonisering, torde de sakkunnigas förslag ävenledes på grund härav icke kunna godtagas. Förvaltningen blir vidare fördyrad och oekonomisk ur den synpunkten, att man icke kan tillgodogöra sig dessa personers utanför statstjänsten förvärvade erfarenhet — detta gäller givetvis i alldeles särskild grad om boställsnämndsordförandena icke mera komma att nyttjas för lönebostäl-
355. lenas förvaltning. Enligt domkapitlets förmenande bör man icke beröva vår förvaltning den typ av befattningshavare, som domänintendenterna och bo-; ställsnämndsordförandena för närvarande representera. Som helhetsintryck av de sakkunnigas förslag rörande förvaltningen av den fasta egendomen vill domkapitlet fastslå, att detsamma är oekonomiskt och rättskränkande. 1910 års lagstiftning rörande löneboställenas förvaltning utgick från den oriktiga förutsättning, att densamma helt skulle utövas av redan befintliga ortsmyndigheter och detta trots att denna förvaltning vore av annan art än den förut av dessa myndigheter bedrivna. De sakkunnigas kritik av utarrenderingsförfarandet har därför varit lätt och är i det stora hela nog ganska berättigad. — Vetskapen av att detta förfarande icke fyllt de förväntningar, man ställt på detsamma, medförde emellertid lagändringar. År 1925 skapades bostadsnämnderna, vilka som bekant hava att verkställa allt förberedande arbete för löneboställenas utarrendering och skötsel. För Lunds stifts vidkommande är domkapitlet i tillfälle att konstatera, att dessa boställsnämnder fyllt de anspråk, man ställt på dem. De viktigaste spörsmålen vid löneboställenas utarrendering, nämligen byggnadsfrågornas lösande, hava i alldeles särskilt hög grad vunnit på tillkomsten av boställsnämnderna. En viktig synpunkt är vidare, att arrendatorerna kunna för erhållandet av råd och anvisningar lätt hänvända sig till boställsnämndsordförandena, vilka äro bosatta i orten och som dessutom i egenskap av lantbrukare äro väl insatta i ortens lantbruksförhållanden. Överhuvudtaget kan sägas, att inrättandet av boställsnämnderna varit det första och hittills enda steget för en riktig lösning av löneboställenas förvaltning. De sakkunniga föreslå nu deras slopande. Deras funktioner skola övertagas av en tjänsteman på länsstyrelsen, vilken tjänsteman vidare skulle hålla erforderliga förrättningar ute i orterna och sedan föredraga ärendena i länsstyrelsen — en utomordentlig maktbefogenhet skulle sålunda tilläggas denne tjänsteman. Domkapitlet kan omöjligen biträda detta. Allt talar sålunda för ett bibehållande av boställsnämnderna, och att garanti härigenom vinnes för en tillfredsställande förvaltning. På boställsnämnderna bör sålunda löneboställenas förvaltning uppbyggas och boställsnämnderna förses med ökade befogenheter utöver de nuvarande. Vidare bör åt boställsnämndsordföranden kunna uppdragas att ensam verkställa åtskilliga av de förrättningar, som för närvarande kräva hela boställsnämndens medverkan — allt i avsikt att förenkla och förbilliga förvaltningen. Slutligen bör utarrenderingen ske under intim samverkan med församlingsombud — församlingen såsom avkomsttagaren bör erhålla ökat inflytande över arrendesättningen. Närmast över boställsnämnderna bör skapas en för stiftet central boställsförvaltniiig, vilken skulle handhava utarrenderingen av stiftets löneboställen och hithörande göromål — alltså ungefär de, som för närvarande åvila länsstyrelse och domkapitel. Stiftet synes nämligen ur alla synpunkter vara att föredraga framför länet; enhetlighet i ärendenas behandling kräver ett större förvaltningsområde än länet, förvaltningspersonalen kan bättre utnyttjas och förvärvar större sakkunskap genom ett större förvaltningsområde, den kyrkliga enheten är stiftet m. m. Denna boställsförvaltning bör vidare uppbyggas på boställsnämndsordförandenas medverkan. Om boställsförvaltningen exempelvis skulle bestå av tvenne boställsnämndsordförande — respresenterande den tekniskt-ekonomiska sakkunskapen — och stiftssekreteraren — representerande den juridiskt-administrativa sakkunskapen — under biskopens eller domprostens ordförandeskap, vinnes erforderlig sakkunskap åt densamma och dessutom en anknytning till dom-
356 kapitlet, som måste anses i hög grad önskvärd. Detta särskilt om man tager i betraktande, vad av domkapitlet föreslås om sättet för prästlönernas finansiering. Skall domkapitlet till vederbörande församlings kyrkoråd anvisa erforderliga bidrag ur kyrkofonden till fyllnad i prästlönerna, måste domkapitlet hava en ingående kännedom om storleken av avkastningen av löneboställena, vilken avkastning med hänsyn till avkortningar, skatter o. dyl. är synnerligen svårberäknelig. Enklaste förfaringssättet blir sålunda att samma förvaltningspersonal tages i anspråk för prästlönernas finansiering som för boställsärendena. En dylik förvaltning skulle vidare bliva av ringa byråkratisk läggning och omkostnaderna för densamma små. (Att förstärkning av arbetskrafterna å domkapitelsexpeditionerna härigenom blir nödvändig, är ofrånkomligt. Kostnaderna härför böra emellertid belasta kyrkofonden och ej statsverket — i likhet sålunda med vad de sakkunniga föreslagit om ersättning ur kyrkofondens medel åt domänstyrelsen för dess eventuella övertagande av löneboställenas förvaltning.) Boställsnämndsordförandena och de utav dem, som skola tjänstgöra i boställsförvaltningen, böra av Kungl. Maj :t utses efter förslag av boställsförvaltningen och efter hörande av vederbörande länsstyrelse. Detta domkapitlets förslag till löneboställenas förvaltning bygger på den nuvarande lagstiftningen — boställsordning och arrendeförordning behöva allenast undergå obetydliga förändringar. En styrka i detta förslag blir sålunda anknytningen till nu gällande lagstiftning. Sona ovan framhållits skulle vidare förändringarna i denna lagstiftning i främsta rummet gå ut på förenklingar i och förbilligande av det nu rådande systemet. All dubbelbehandling av ärendena länsstyrelse och domkapitel emellan skulle försvinna. Tidsvinsten skulle bliva avsevärd — ett moment av stor betydelse vid dessa ärendens avgörande. Behandlingen av ärendena bleve mindre omständlig och föga byråkratisk — sammansättningen av boställsförvaltningarna i de olika stiften torde garantera detta. Ändamålsenlighet bleve kännetecken på denna av domkapitlet föreslagna förvaltning av löneboställena. De sakkunniga hava förringat värdet av förskotten ur kyrkofonden för byggnadsfrågornas lösning. Om storleken av det sammanlagda beloppet av dylika förskott skall utgöra ett bevis för dess värde, vill domkapitlet som exempel här meddela, att för stiftets vidkommande förskott på ett sammanlagt belopp av över 570,000 kronor bestämts utgå till byggnadsarbeten vid löneboställen utarrenderade allenast från den 14 mars 1930. Domkapitlet är i tillfälle att kunna konstatera, att dessa förskott ur kyrkofonden på ett utomordentligt gott sätt avhjälpt de avsevärda svårigheterna vid de gamla bostadsboställenas förseende med erforderliga åbyggnader. För stiftets vidkommande torde numera knappast existera dylika svårigheter — förskotten ur kyrkofonden ha avlyft dem. Om man numera inom detta stift, vilket ju är det största även i avseende å antalet utarrenderingsenheter, icke har något större besvär med byggnadsfrågornas ordnande, torde för undvikande av möjligen framdeles förekommande besvärligheter med sådana frågor nu gällande föreskrifter om förskott ur kyrkofonden utbyggas och möjlighet beredas att lämna dylikt förskott även i andra än de i nyss omförmälda föreskrifter avsedda fall. Löneboställenas ekonomiska representation bör givetvis uppdragas åt boställsförvaltningarna. Kammarkollegiet bör kvarstå såsom överordnad myndighet, möjligen gemensamt med domänstyrelsen i rena jordbruksärenden. Boställsförvaltningarna böra sålunda förses med erforderliga medel för att effektivt kunna
357 utföra ett sådant representationsskap. Kyrkofonden bör inom vissa gränser spela samma roll för löneboställena som domänfonden för statsdomänerna. Löneboställenas juridiska målsmanskap bör fortfarande vara förlagt till kammarkollegiet och dess advokatfiskalsämbete. Svårhetsgraden av dessa ärenden torde knappast medgiva annan myndighet att övertaga desamma. För övrigt är arten av dessa ärenden av sådan natur att en central myndighet bör handhava desamma. Skäl saknas sålunda att fråntaga kammarkollegiet sin nuvarande befattning med hithörande ärenden. Löneboställenas skogar torde fortfarande böra förvaltas av domänverket. Man torde nämligen kunna räkna med bättre avkomst genom domänverkets försorg med dess centrala ledning och med dess rent affärsmässiga handläggning av dessa ärenden. — Då emellertid de sakkunniga i likhet med domänstyrelsen föreslagit försäljning i större omfattning av till arealen obetydliga skogar ocn i stället inköp av sammanhängande skogsmark, bör, då detta icke kan av domkapitlet biträdas med hänsyn till församlingar och löneboställen, förvaltningen av dessa skogar i stället uppdragas åt vederbörande kyrkoråd. Kontrollen bör utövas vid ekonomisk besiktning, förrättad av vederbörande boställsnämnd eller boställsnämndsordförande i samband med besiktning å den utarrenderade delen av lönebostället. Församlingarnas nuvarande rätt till utsyning av virke för underhåll och byggande av prästgård och kyrka samt rätten för präst och arrendator till husbehovsved jämte virke till löneboställets åbyggnader måste enligt domkapitlets bestämda uppfattning fortfarande bibehållas. Denna rätt till utsyning är ju till sin innebörd av natur att verka förminskande på uttaxeringen till kyrkliga ändamål och förhöjande av den för prästlönen disponibla delen av boställets avkastning. Rätten till husbehovsved för kyrkoherde och komminister i förekommande fall kan medföra minskning i det i § 4 nu gällande lag om prästerskapets avlöning omförmälda tilläggsbeloppet, vilket i sin tur kan resultera i minskning i uttaxeringen för prästlönen. De sakkunnigas förslag i dessa hänseenden äro emellertid beroende av förslagets huvudprinciper. Grunderna till utsyningsrättens bortfallande försvinna emellertid, om man fortfarande anser att församlingen, som domkapitlet föreslår, fortfarande skall i första hand ansvara för prästlönen. För att undvika de utav de sakkunniga i dessa hänseenden föreslagna rättskränkningarna måste sålunda kravet stödjas på att församlingen med sina avlöningstillgångar fortfarande skall avlöna sitt prästerskap. Domänstyrelsens säkerligen befogade anmärkning mot det nu rådande systemet eller att för gott virke utsynas för ovannämnda ändamål, vilket virke i stället med fördel bort försäljas, bör leda till en utsträckning av rätten till ersättning ur kyrkofonden för vederbörande i stället för det indragna husbehovsvirket, som för kyrkofondens räkning bör försäljas. Domkapitlet i Göteborg: Den grundsatsen i de sakkunnigas betänkande, att nu tillgängliga avlöningstillgångar skola förvaltas icke såsom hittills delvis skett av den enskilda lokalförsamlingens och kyrkans organ utan av staten genom något dess organ, har redan på tal om finansieringssystemet blivit något berörd. De sakkunnigas kritik av den nuvarande förvaltningsorganisationen är skarp och, det må väl gärna tillstås, i många punkter träffande. Säkerligen vill icke heller någon påstå, att det i detta hänseende är bra som det är. De många olika förvaltnings- och övervakningsorgan som nu finnas, de många myndigheter, som skola höras, ofta i en ganska oväsentlig fråga, göra förvaltningen tungrodd och långsam och försvåra och fördröja nödvändiga åtgärder, på samma gång som ansvaret för det hela fördelas och avtrubbas. Detta är en fara,
358 som givetvis en blivande lag måste söka avvärja. Inkomsten av löneboställena är icke heller så stor, som den nog borde vara, detta bland annat beroende dels måhända i vissa fall därpå att, såsom ovan anförts, församlingens intresse här avkopplats, dels därpå, såsom även de sakkunniga framhållit, att den nya ecklesiastika boställsordningen med andra därmed sammanhängande bestämmelser i många fall omöjliggör en fördelaktig utarrendering, dels därpå att en del boställen hava ett sådant läge, att ett lönande jordbruk icke å dem kan bedrivas. Svårigheterna att med nu gällande lagstiftning få till stånd försäljning eller styckning av prästgårdsjord, där så måste anses ändamålsenligt, äro också stora, och en blivande lagstiftning bör givetvis hava sin uppmärksamhet riktad härpå. Allt detta hava de sakkunniga energiskt betonat och klart framlagt, och det är nära nog ett nödtillstånd de visat förefinnas. Med erkännande av den sakliga och skarpa kritik, som här riktats mot de nuvarande förhållandena, vill domkapitlet dock såsom sin mening uttala, att de sakkunniga gjort sig skyldiga till det felet att bruka större våld än nöden kräver. De ha helt enkelt utgått ifrån, att hela den nuvarande förvaltningen måste avskaffas, och härvid hava de icke heller dragit sig för att helt bryta med den historiska utvecklingen på detta område. Med andra ord, de kyrkliga organ, som nu förefinnas, ha förklarats helt odugliga för denna sin uppgift. Om denna inkompetensförklaring varit den primära och egentliga anledningen till att de sakkunniga framlagt sitt förslag i den form detta erhållit, så giver detta nog en förklaring till den radikala omändring och det fullkomliga brytande med det gamla, som förslaget innebär. Men det förefaller domkapitlet, som om de sakkunniga icke tillräckligt övervägt, om icke just på denna punkt en annan utväg varit möjlig, om man icke skulle kunnat bota de brister som förefinnas utan att helt förkasta den gamla organisationen, som dock i gångna tider visat sig mäktig att vårda och värna kyrkans och församlingarnas intressen. Det är dock fråga om kyrkan, hennes prästerskap, hennes egendom, hennes intressen, och då borde det legat synnerligen nära till hands att åtminstone få till stånd en kyrklig organisation och icke en statlig, antingen med bibehållande av och påbyggnad på de nuvarande organen, kyrkoråd, kyrkostämma, kyrkofullmäktige och domkapitel, eller, därest så befunnes oundgängligen nödvändigt, skapande av en ny kyrklig institution och organisation. Möjligheter att så göra hade säkerligen icke saknats. Kyrkoråden med deras sakkunskap och erfarenhet i hithörande frågor skulle säkerligen erbjudit en viss trygghet, då det gällt förvaltningen av den enskilda församlingens egendom. Domkapitlen, måhända med viss förändring i sammansättningen och med utökande av krafter, speciellt tränade i jordbruksoch förvaltningsfrågor, skulle säkert ha fullgjort åliggandena att övervaka förvaltningen och främja vården av kyrkans egendom, så att största möjliga avkastning kunnat utvinnas. Det kommer givetvis an på de förutsättningar till ett framgångsrikt arbete, som givas; och det borde ankommit på de sakkunniga att just genom sitt förslag söka skapa dessa förutsättningar och utrusta de nuvarande kyrkliga myndigheterna med de befogenheter och de medel, som erfordras för att göra deras arbete i största möjliga utsträckning effektivt och fruktbärande. Härför hade givetvis krävts en förändring i de lagar, bestämmelser och förordningar, som nu förefinnas, men det är domkapitlets bestämda uppfattning att ett försök i denna riktning och ett förslag i överensstämraelse härmed skulle hava visat sig kunna föra till en bättre lösning än den som i betänkandet nu föreligger. Hur det nu föreliggande förslaget kommer att verka, är givetvis svårt att förutse. Att en del av de föreslagna åtgärderna hi en mycket stor räckvidd, ja till och med kuaana sägas vara rätt äventyrliga, torde
359 ej kunna bestridas; å andra sidan förefinnas också en del bestämmelser, som onekligen, även om de sakkunnigas förslag beträffande själva huvudorganisationen icke genomföras, dock äro av sådant värde, att de böra komma till genomförande. Till det förra slaget anser domkapitlet böra hänföras förslaget om en snabbare försäljning av prästgårdsjordarna och om de förutsättningar, under vilka försäljning bör äga rum, varvid den enskilda församlingens inflytande helt uteslutes och ansvaret för prästlönejordens ekonomiska utnyttjande helt och obeskuret förlagts i statens hand; till det senare slaget åter bestämmelserna angående villkoren för löneboställenas utarrendering och förseende med bostadshus samt angående hembud i vissa fall. I detta sammanhang torde i korthet böra beröras frågan om löneboställenas avkastning. De sakkunniga hava i den omständigheten att denna avkastning varit dålig sett ett skäl bland andra till ändring i nuvarande organisation. Domkapitlet kan för sin del icke godkänna detta argument och kan icke heller inse, huru en ändrad organisation och en överflyttning av förvaltningen skall kunna åstadkomma ökade inkomster från prästlönejorden. Beträffande den ringa avkastningen, som under nuvarande förhållanden utvinnes, torde böra beaktas, hurusom väl nu det större antalet av löneboställena blivit enligt den nya lagen utarrenderade och försedda med laga hus, och att de arrendebelopp, som under de givna förutsättningarna erhållas, säkerligen blivit desamma, vare sig förvaltningen varit ordnad på det ena eller det andra sättet. Sedan bostadshus uppförts och verkningarna härav så småningom neutraliserats, torde behållningen från denna jord säkerligen komma att stiga och detta oberoende av huruvida ändring i organisationen och förvaltningen sker eller ej. En omständighet, som säkerligen också bidragit till det dåliga resultatet vid utarrenderingarna, är det tryckta läge, i vilket jordbruket sedan en tid tillbaka och ännu alltjämt befinner sig, vilket ingen organisation lär kunna råda bot på, och vilken omständighet även manar till stor försiktighet, då det gäller avyttring av denna egendom under nu rådande ekonomiska förhållanden. Det stora frågetecknet måste nog emellertid sättas vid själva huvudpunkten i förslagets ifrågavarande del, nämligen huru ett överflyttande av vården och tillsynen å samtliga prästgårds jordar till domänverket skall utan allt för stora kostnader och stora risker kunna ske. Utan en omändring i domänverkets organisation synes det enligt de sakkunniges egen mening icke kunna ske, men trots en sådan omändring förefaller det domkapitlet, som om domänverkets arbete med förvaltningen av de många prästgårdsjordarna skulle komma att bli så vittomfattande och krävande, att det vore vida att föredraga, därest en ändring ovillkorligen påkallas, att överlämna dessa bestyr åt en särskild kyrklig förvaltningsinstitution, som i samarbete med de kyrkliga församlingsorganen och domkapitlen hade att häråt ägna sin odelade uppmärksamhet. Härtill kommer att under alla förhållanden ett dubbelarbete allt fortfarande och måhända i ännu större utsträckning än hittills måste äga rum, då såväl länsstyrelserna som domänverket och dess särskilda tjänstemän måste behandla frågor om utarrendering och dylikt. De sakkunnigas anmärkning mot nuvarande organisation drabbar således även deras eget förslag i denna del. Domkapitlet i Karlstad: Sakkunnigas kritik över 1910 års lagstiftning är ju skarp och i mycket berättigad. Men dennas olyckliga följder bero snarast därpå, att det uniformerande ingreppet med avseende på boställena skett utan kännedom om och utan hänsyn till de verkliga förhållandena. Saken visar därför snarast statens och den allmänna lagstiftningens oförmåga att sköta hithöran-
360 de frågor och verkar fastmer avskräckande, då man sätter i fråga ytterligare centralisation. Att exempelvis stadga, att jordbruk och skog skola skiljas åt, även där jordbruket icke kan utan skogsbruk bära sig självt och bära sina byggnadskostnader, det måste i varje sådant fall leda till vanhävd. Och den därav re;dan nu förorsakade ekonomiska skadan torde svårligen kunna botas ens gemom boställenas försäljning. I vilket fall som helst är det en alltmer växande åskådning, att staten och centrala ämbetsverk äro de mest otympliga och odugliga organ, då det gäuler ekonomiska frågor av denna art. Skulle arrendefrågorna, med sina tiotmsental detaljerade kontrakt av olika slag, avgöras i ett centralt ämbetsverk, skulle detta, på samma gång ämbetsverket växte till i omfång och dyrhet, endast vvisa, huru olämpligt ordnat det hela vore. Bristande lokal- och personalkännedom skulle göra, att det hela komme att gå på måfå, och man finge lita till pappersuppgifter. Att tänka sig detta organisationssätt som en förenkling, är en absurditet. Intet komplicerar och försvårar och fördröjer i så hög grad alla ärendens behandling som deras förläggande till central myndighet i huvudstaden. Ehuru svårigheterna att nu återvinna församlingars och lokala instansers intresse äro betydande, har det ju rent av ifrågasatts att göra raka motsatsen till vad kommitterade föreslagit genom »långt gående åtgärder i decentradiserande syfte». Donakapitlet finner dock detta ogenomförbart. Skogarna måste nog fortfarande få stå under domänstyrelsens förvaltning. Och man kan väl näppeligen numera överlämna de s. k. löneboställena till kyrkorådens förvaltning, med förhoppning att de skulle vidmakthållas i gott skick, såsom inom Karlstads stift uttalats. Man får väl då söka ordna saken i närmare anslutning till vad nu gäller. Dubbelarbetet inom domkapitlet och länsstyrelsen skulle kunna undvikas genom att arrendefrågorna handläggas inom stiftsstyrelsen, om denna erhåller den sakkunniga hjälp, som behöves och som kunde motiveras genom den minskade arbetsuppgift, som skulle äga rum inom länsstyrelserna. I varje fall måste domkapitlet för sin del i nu berörda hänseende bestämt avstyrka sakkunnigas förslag och på de grunder, som på många håll och även av Karlstads stifts kontraktsprostar anförts, och med beaktande av de huvudsynpunkter, som kommit till uttryck i doktor Ihrmarks reservation, tillstyrka ny utredning av frågan. Lektorerna Dahlgren och Fånge voro skiljaktige och uttalade, att sakkunniges förslag syntes böra föredragas framför doktor Ihrmarks. Domprosten Bromander var jämväl skiljaktig och anslöt sig till vad kontraktsprosten Rune i sitt yttrande anfört. Domkapitlet i Härnösand: Först torde några ord böra ägnas åt de sakkunnigas översikt rörande tillämpningen av gällande bestämmelser rörande boställsväsendet. Å sid. 108 och följande ge de sakkunniga en överblick över vissa förefintliga, för löneboställenas ekonomiska utnyttjande hinderliga förhållanden. De framhålla i sådant hänseende: 1) de höga byggnadskostnaderna, 2) de i _ regel ogynnsamma ekonomiska förutsättningarna för boställenas ombildning till arrendegårdar genom att flertalet av erforderliga byggnader ofta måst nybyggas, 3) bristande utnyttjande av möjliga utvägar till förhindrande av löneboställenas oekonomiska bebyggande, 4) de s. k. tjänstbarheterna,
361 5) avsaknaden av enhetlig ekonomisk representation för boställena samt 6) skyldigheten för arrendatorn att i avsaknad av utav det allmänna tillhandahållna driftsmedel själv svara för fullgörandet av jordägarens ekonomiska förpliktelser. Av erfarenhet kan vitsordas, att de anförda omständigheterna inverkat menligt på arrenderesultaten. Dock äro de påstådda olägenheterna av tjänstbarheterna betydligt överdrivna. Åtminstone inom Härnösands stift hava tjänstbarlaeterna tydligtvis icke i någon väsentlig mån haft inflytande å arrendeavgifternas storlek, vilket framgår därav att i de flesta fall antingen ingen eller ock ingen nämnvärd förbättring av arrenderesultaten vunnits efter borttagandet vid utarrenderingarna jämlikt 1925 års arrendeförordning av förbehållet om tjänstbarheter till nedsatt pris. Men jämte de ovan angivna orsakerna till det ofördelaktiga utfallet av utarrenderingarna finnas andra, av de sakkunniga ej uppmärksammade faktorer, som väsentligt bidragit till de otillfredsställande arrenderesultaten. Dessa äro följande: 1) Genom den tolkning högsta domstolen enligt prejudikat givit åt 1910 års bostadslagstiftnings föreskrifter om nybyggnadsskyldigheten å löneboställena, nämligen att berörda skyldighet icke på något sätt åvilar pastoraten utan allenast boställsarrendatorn, försämrades i avsevärd mån förutsättningarna för bebyggandet av boställena. Om, såsom på många håll ansågs vara lagens mening, pastoraten, vilka givetvis ägde bättre ekonomiska möjligheter härtill än en enskild, haft att i första hand svara för nybyggnadsskyldigheten med rätt att sedermera få sina utgifter för ändamålet täckta av den inflytande boställsavkastningen, hade för visso svårigheterna vid utarrenderingarna blivit betydligt förminskade. 2) Genom nådiga beslut har arrendetiden vid utarrenderingar under åren 1920—1926 begränsats till högst sju år. Det ligger i sakens natur, att, då det gällt betydande förpliktelser för arrendatorerna, det gått lättare att få förmånliga arrendeanbud, om arrendetiden fått utsträckas till den lagbestämda maximitiden, 20 år. 3) De förberedande åtgärderna för utarrenderingarna borde ha påbörjats tidigare än nu i regel skett. Det har nämligen visat sig, att den omfattande och omständliga utarrenderingsproceduren oftast drager långt ut på tiden. Dä arrendeuppskattningarna äga rum tidigast å försommaren, ofta långt in på sommaren, året före arrendets tillträdande, har det med den anhopning av arrendeärenden, som en del år förekomma, icke varit möjligt att annat än i undantagsfall efterkomma författningsföreskriften om arrendeauktioners hållande före utgången av september månad. Dessa förrättas därför ofta allt för nära inpå arrendeperiodens början — stundom efter denna tidpunkt. På så sätt hava i många fall arrenden slumpats bort i brist på konkurrenter om desamma. Domkapitlet är övertygat om, att detta missförhållande i mycket hög grad inverkat menligt på arrenderesultaten samt att utfallet av utarrenderingarna blivit betydligt bättre, om de förberedande utarrenderingsåtgärderna igångsatte å hösten två år i förväg, så att utarrenderingsförslagen kunnat ligga klara i och för arrendeauktionens förrättande under våren eller sommaren året före arrendeperiodens inträdande, då antalet hugade och lämpliga arrendespekulanter varit vida större än inpå arrendetidens början. Med de utgångspunkter, som sålunda förelegat vid utarrenderingarna, torde det ej vara ägnat att förvåna, att arrenderesultaten blivit otillfredsställande. Det är till stor del de ogynnsamma faktiska förhållandena, som gjort det omöj-
362 ligt att ernå goda resultat. Men givetvis ha också bristerna i förvaltningsorganisationen i sin mån, fast i mindre grad, bidragit till misslyckandet. Domkapitlet har med det sagda blott velat förklara sammanhanget men ej helt försvara den nuvarande förvaltningsformen. Densamma med dess tyngande överorganisation, dess fördelning av ansvaret på ett flertal myndigheter, dess onödiga och tidsödande dubbelbehandling av ärenden samt dess byråkratiska stelhet har i praktiken ej visat sig ändamålsenlig. Den bör därför ändras eller ersättas med en ny förvaltningsform. Det bör dock icke förbises, att även det nuvarande arrendesystemet har sina fördelar, nämligen en allsidig utredning av ärendena samt medverkan av de för resultatet obestridligen mest intresserade nämligen de kyrkliga myndigheterna; vederbörande tjänstinnehavare (kyrkoherde eller komminister), kyrkoråd och kontraktsprost, vilka alla väl känna de lokala förhållandena, samt domkapitlen. I praktiken har nog denna medverkan ofta varit till stort gagn och det underskattande av det kyrkliga intressets och de kyrkliga myndigheternas insats, som de sakkunniga givit uttryck för, torde bero på avsaknad av en ingående kännedom om, huru förhållandena på detta stora förvaltningsområde mången gång i praktiken gestalta sig. Man bör ock hålla i minnet, att icke heller de sakkunniga synas lägga huvudskulden till de klena resultaten av arrendeverksamheten å bristerna beträffande själva förvaltningsapparaten utan å de ogynnsamma utgångspunkterna vid myndigheternas övertagande av löneboställena. Det nuvarande arrendesystemet är alltså icke prövat under normala förhållanden och man lärer därför, även om man erkänner dess fel, böra avhålla sig från en absolut förkastelsedom över detsamma. I varje fall bör man icke, helt förblindad av olägenheterna med nämnda system och utan en ingående grundlig undersökning av andra tänkbara förvaltningsformer, gå in för en nyorganisation, därest ej något slags garanti förefinnes för att denna är överlägsen den gamla. Man lärer därför ej under några förhållanden böra binda sig vid annan förvaltningsform, som i praktiken prövats men visat sig undermålig. Vid den reformering av boställsförvaltningen, som dock obestridligen bör komma till stånd, är det emellertid av största vikt att taga lärdom av de brister, som i praktiken visat sig vidlåda det nuvarande arrendesystemet samt att, med ledning härav och med undvikande av en ofruktbar teoretisering och schen.atisering, vartill de sakkunniga i ganska hög grad synas hava hemfallit, söka framskapa ett i verkligheten funktionsdugligt förvaltningssystem. I de sakkunnigas uttalande, att löneboställena böra bliva föremål för en disposition, som tillgodoser kravet på högsta möjliga avkastning av egendomskapitalet, instämmer domkapitlet till fullo. Däremot är domkapitlet icke övertygat om, att detta syfte kan nås på den av de sakkunniga anvisade vägen: fortsatt centralisering genom förläggande av förvaltningen till domänstyrelsen. Visserligen må erkännas, att de sakkunniga teoretiskt sett anfört rätt g>da skäl för sin nämnda ståndpunkt. Givetvis vinnes på så sätt enhetlighet i förvaltningen av den publika jorden jämte skogarna och möjligen kan därigeiom åstadkommas någon förenkling i administrationen. Men det huvudsyfte, *om bör^ vara målet för en ändring av den nuvarande förvaltningen nämligen att erhålla den högsta möjliga avkastningen av jorden och ernå den enklaste ach billigaste förvaltningsformen lärer därmed ej uppnås. Domkapitlets erfarenhet av sysslandet med boställsförvaltningen har g.vit domkapitlet en mycket bestämd övertygelse om en centraliserad boställsförvdte
363 nings bristande ändamålsenlighet och olämplighet, varför domkapitlet på det kraftigaste måste avstyrka ett fortgående på denna väg. Och vill domkapitlet söka att närmare utveckla skälen för denna sin ståndpunkt. I. För en centraliserad boställsförvaltning måste nödvändigtvis finnas en mängd förvaltningsföreskrifter, som skola följas. De binda vederbörandes handlingsfrihet och kunna på så sätt stå hindrande i vägen för förmånliga uppgörelser om arrendena. Erfarenheten på området ger domkapitlet goda belägg för, att man av sådan anledning fått avstå från fördelaktiga arrendeanbud. Med ett centraliserat arrendesystem följer ock tidsutdräkt vid ärendenas handläggning och tungroddhet. Underordnade skola höras och därigenom vållas dröjsmål, som vid fall av brådskande anbud kan medföra, att en lämplig arrendespekulant drager sig tillbaka. Även härpå kan den praktiska erfarenheten på området ge varnande exempel. • Myndigheterna befinna sig vidare på avstånd från utarrenderingsorten och kunna icke självständigt bedöma boställets beskaffenhet och utsikterna för utarrenderingen samt arrendespekulanterna. Förvaltningsapparaten vid central boställsförvaltning måste givetvis bliva vstörre och dyrbarare än vid lokal förvaltning. Då jordbrukets ekonomiska bärkraft är ringa, tål den ej vid att belastas med tyngande förvaitningsomkostnader. Vid en centraliserad boställsförvaltning kan förvaltningsapparaten ej utan risk för menlig inverkan på verksamheten belastas med arbete utöver vissa gränser. Överskridas dessa, blir arbetet mekaniserat, schablonmässigt och utan större intresse för utfallet av utarrenderingarna i de skilda fallen. Arbetskraften måste koncentreras på att så skyndsamt som möjligt avverka de föreliggande ärendena och initiativkraften slappas. Det säger sig självt, att sådana arbeteförhållanden böra undvikas, om man vill vinna ett gott resultat av förvaltningen. Redan med det nuvarande, i viss mån centraliserade arrendesystemet ha förmärkts tecken till överbelastning. Erfarenheten har nämligen givit vid handen, att den med huvudbördan för boställsväsendet mest belastade myndigheten : länsstyrelsen blivit sommar och höst så överhopad med boställsärenden att dess arbetskapacitet, som ju huvudsakligen måste tagas i anspråk för länsstyrelsens övriga, mycket omfattande och krävande arbetsuppgifter av skilda slag, knappast räckt till för ombesörjande i rätt tid av boställsverksamheten. Tjänstemännens sysslande med ett flertal skiftande tjänsteangelägenheter, som rikta intresset åt vitt skilda håll, samt växlingen av tjänstemän, som handlägga boställsärendena, äro även omständigheter, som ej äro ägnade att befordra ett gott resultat av arrendeverksamheten. En sådan centraliserad förvaltningsform kommer därför alltid med naturnödvändighet att kännetecknas av byråkratisk stelhet, långsamhet och passivitet, som måste inverka ogynnsamt på det hela. Och ju mera centraliserad förvaltningen blir, desto mer komma dessa olägenheter att framträda. II. Jämte de allmänna skäl, som sålunda kunna anföras mot centralisering men för decentralisering av boställsförvaltningen, talar jämväl en annan omständighet kraftigt emot en ytterligare centralisering genom ett hänläggande av förvaltningen av boställsjorden till domänstyrelsen. Såsom av de sakkunnigas utredning framgår och av socialiseringsnämndens nyligen avgivna betänkande rörande omorganisation av domänförvaltningen jämväl bestyrkes, har domänstyrelsen icke alls lyckats ernå tillfredsställande ekonomiskt utbyte vid kronodomänernas utarrendering. Systemet fungerar alltså ej nöjaktigt. Den
364 igångsatta utredningen om åstadkommande av förbättrade arrendeinkomster från den av domänstyrelsen förvaltade jorden synes ännu ej vara slutförd och någon som helst garanti för ernående av skälig avkastning av denna jord fimnes icke.^ Det synes därför domkapitlet svårförståeligt, huru man under sådlana förhållanden skall kunna gå in för en förvaltningsform, som i praktiken visat sig icke fylla måttet. Det synes ock endast vara en överdriven optimism att föreställa sig, att de av de sakkunniga föreslagna förbättringarna i förvaltnimgsorganisationen vid sammanförande av den ecklesiastika lönejorden och krconodomänerna under gemensam styrelse skulle kunna framskapa förutsättninigar för gynnsammare utarrenderingar. Det är den centrala boställsförvaltningrens ovan antydda grundfel, som här göra sig gällande, och det torde b åta föga att söka med reformer å själva förvaltningsapparaten åstadkomma någon gemomgripande förbättring. De flesta av de brister, som vidlåda den nuvarande förvaltningsformen, komma ock otivelaktigt att — kanske ännu mera — framträda vid det nya, ytterligare centraliserade och byråkratiserade systemet. Därför — om man enbart tager sikte på framskapandet av tillfredsställande arrendeinkomster från boställena — vilket givetvis är den enda riktiga och bärande grundsatsen i detta fall — synes de sakkunnigas förslag om lönebos;tällenas läggande under domänstyrelsens förvaltning oförståeligt — helst om maan betänker den kolossala omfattningen och värdet av de jordegendomar, det här gäller. Lättare förståeligt är däremot berörda förslag, om man tager i betraktande det av de sakkunniga framförda argumentet, att den som har att svara för avlöningen åt prästerskapet (kyrkofonden — staten) och som därför har största intresset av en inkomstbringande boställsförvaltning, också bör genom sina organ få omhänderhava samt utöva kontroll över boställsegendomens ekonomiska utnyttjande. Onekligen är denna princip teoretiskt sett riktig, men då man på förhand erfarenhetsmässigt kan vara förvissad om, att den statliga jordbraksförvaltningen för framtiden liksom hittills icke är mäktig att utvinna skälig avkastning från den förvaltade jordegendomen, måste man, även med skäligt beaktande av berörda princip, ställa sig avvisande mot ett sådant förslag. Teorin bör få vika för praktiken. Systemet för utarrenderingen bör vara av underordnad betydelse, arrenderesultatet bör vara huvudsaken. Enligt de sakkunnigas förslag är avsett, att länsstyrelserna skola såsom domänstyrelsen underordnade organ fortfarande hava det huvudsakliga bestyret med arrendeväsendet. De av de sakkunniga så skarpt klandrade olägenheterna vid det nuvarande arrendesystemet nämligen tidsödande och onödig dubbelbehandling av ärendena samt divisionsansvar komma tydligen, fast kanske i någon mindre mån, att kvarstå. Det huvudsakliga i det gamla systemet skall emellertid bli bestående och man frågar sig därför, om det dirigerande inflytande, som domänstyrelsen enligt förslaget skulle utöva på det hela, verkligen skall kunna av det gamla göra något helt och hållet nytt, i stånd att åstadkomma helt andra resultat än de nuvarande. Det torde vara klokast att ställa sig mycket tvivlande i detta fall — även om man tager i beräkningen domänintendenternas avsedda, i och för sig betydelsefulla medverkan. Såvitt domkapitlet kan bedöma, tala alltså de avgörande sakskälen mot den av de sakkunniga föreslagna förvaltningsreformen. På sina håll har man också ansett grundmotiven till denna reform vara politiska avsikter i sekulariseringssyfte. Även om så icke är fallet, är det svårt att helt frigöra sig från en sådan uppfattning. De sakkunnigas myckna teoretiserande, deras ensidiga strävan att vinna enhetlighet i förvaltningen av den publika jorden, deras övertro på verk-
365 ningarna av reformer i fråga om själva förvaltningsapparaten samt deras tydligen förutfattade mening om det statliga förvaltningssystemets oundviklighet och företräden kunna dock även utgöra förklaring tidl, att de kommit in på avvägar, som icke föra till målet: ett ändamålsenligt, förvaltningssystem, mera funktionsdugligt än det nuvarande. I I I . Historiska, juridiska och psykologiska skäl tala även mot ytterligare statlig centralisering av boställsförvaltningen. Såsom en av de sakkunniga, kyrkoherden A. Ihrmark, i sitt särskilda yttrande gjjort gällande, är den kyrkliga egendomen ett arv från fädrens tid, given av församlingar och enskilda för det svenska folkets religiösa fostran eller upplåten av kronan för samma syfte. Jorden gavs icke till staten utan upplåts till prästerskapet i församlingarna för beredande åt dem av bostad och utkomst. Under sekler har den också tjänat ändamålet att utgöra ekonomiskt underlag för uppehållande i de enskilda församlingarna av kyrkans verksamhet. Detta sitt ändamål bör den fortfarande tjäna, fastän boställena med hänsyn till de ändrade tidsförhållandena i och med övergången från naturahushållning till penninghushållning ej längre kunna på samma sätt som tillförne brukas för sin uppgift, Då de förra innehavarna av boställena, prästerna, ej längre hade samma behov av boställena som tidigare, hade det givetvis ur juridisk synpunkt varit naturligast, att de överlämnats till lokalförsamlingarna i och för utnyttjande av desamma för beredande av medel till prästerskapets avlöning. Denna förvaltningslinje blev emellertid på det hela taget förbisedd ^eller i varje fall icke tillräckligt beaktad och utredd vid förarbetena till 1910 års, i centraliseringens tecken genomförda boställsförvaltning. Då emellertid denna förvaltningsform i verkligheten visat sådana svagdaeter, att en reformering högeligen är påkallad, torde det obestridligen ligga närmast till hands att återgå till den historiskt och juridiskt sett naturliga utgångspunkten: boställenas förvaltning av lokalförsamlingarna. Härför talar ock den omständigheten, att förvaltningsfrågan står i ett visst beroende — doek ej så starkt som försäljningsfrågan — av frågan om äganderätten till bostäillena, enär ägaren givetvis själv bör förvalta sin egendom. Även av denna anledning är alltså utredning av äganderättsfrågan önskvärd. Församlingarna böra därför få och de kunna förvalta det viktiga arv, de i sin ecklesiastika jord fått från fädren. Med bostäldena lagda i deras händer torde ock kyrkan ha den säkraste garanti för, att arvet ej förspilles utan väl bibehållet och vårdat lämnas till kommande släktled i församlingen för deras kyrkliga behov. Domkapitlet tror alltså, att de farhågor, som på sina håll framförts, att församlingarna ej skulle ha intresse för uppgiften att omhänderha den ecklesiastika jorden, äro överdrivna. Visserligen har man under den nuvarande förvaltningsregimen kunnat spåra tecken på församlingarnas likgiltighet för sina boställen, men detta ringa intresse har sin mycket naturliga förklaringsgrund däri, att den föreställningen vunnit insteg, att kyrkofonden övertagit boställena och att församlingarna därför ej vidare ha att skaffa med dem. Återknytes emellertid bandet mellan församlingen och dess boställe, torde saken gestalta sig helt annorlunda. Intresset återupplivas genom vetskapen om att bostället är edler i annat fall betraktas som församlingens egendom och att det är å församlingen förvaltningsuppgiften vilar. Domkapitlet vill dock icke dölja sin misstanke, att även under sådana förhållanden bristande intresse för uppgiften förmodligen kommer att finnas på en del håll. Men dels torde dessa fall bli ett fåtal undantagsfall dels lärer man ock kunna ordna förvaltningsfrågan så, att
•
366 församlingarna få ett direkt eget intresse av en inbringande förvaltning. Till detta senare återkommer domkapitlet här nedan. Tilläggas må, att även bandet mellan församlingen och dess prästerskap lkan i någon mån stärkas genom boställsförvaltningens förläggande till församlingrarna. Även om denna synpunkt är av alldeles underordnad betydelse i det stora saksammanhanget, bör den dock icke helt förbises, ty, psykologiskt sett, är det gemensamma intresset för en god förvaltning av boställsarvet och dess utnyttjande för den kyrkliga uppgiften ej helt utan sin betydelse såsom en förenimgslänk mellan församling och prästerskap. Domkapitlet ställer sig alltså bestämt avvisande mot förslaget om en ytterligare centralisering av boställsförvaltningen, vilket förslag domkapitlet icke tvekar att beteckna såsom ödesdigert, samt finner jämväl det nuvarande arrendesystemet mindre ändamålsenligt. I stället går domkapitlet in för en decentralisering genom boställsjordens överlämnande till pastoraten för ekonomiiskt utnyttjande under vissa friare former. Såsom huvudsyfte framstår härvid att få till stånd en enkel och billig men på samma gång effektiv förvaltningsfoirm, som i görligaste mån obunden av tyngande och hämmande lagföreskrifter samt fri från byråkratisk stelhet, kan smidigt anpassa sig efter förhållandena. Såsom förebild härtill bör tjäna den enskilde jordägarens sätt att förvalta <och utarrendera sin jord. Såsom denne kan fritt laga efter lägenheten vid utarrenderingen, böra ock organen för den ecklesiastika jordens utarrenderande få, så långt sig göra låter, samma utgångsmöjligheter vid fullgörande av sitt värv. Endast på sådant sätt lärer man få till stånd en förvaltningsform, som äger verkliga förutsättningar för att kunna fungera tillfredsställande. Domkapitlet vill nu uppdraga riktlinjerna till sitt förslag om reformering av boställsförvaltningen. Skogs- och hagmarken å de ecklesiastika boställena förblir under domänstyrelsens vård och förvaltning. Visserligen ha från församlingshåll erinringar gjorts mot denna förvaltnings effektivitet. Domkapitlet är icke i stånd att bedöma befogenheten av dessa anmärkningar, men domkapitlet föreställer sig, att de icke äro av väsentlig betydelse ävensom att förvaltningen på det hela taget är tillfredsställande. Skogarna hava ock först på senare tid fått någon betydelse för prästlöneväsendet och de historiska skälen för desammas överlåtande till församlingarna synas ej fullt så starka som beträffande jordbruken. Härtill kommer, att kyrkoråden ej alltid besitta den sakkunskap, som fordras för rationell skogsvård. Den återstående delen av löneboställena överlämnas till pastoraten för att av vederbörande kyrkoråd förvaltas och fritt utnyttjas med förbehåll dock dels att försäljning av boställe eller del därav ej må ske utan Kungl. Maj:ts tillstånd, dels ock att sådana förfoganden, varigenom bostället avhändes någon dess substans eller rättighet, ej må vidtagas utan tillstånd av vederbörande myndighet (kammarkollegiet). Kyrkoråden besitta onekligen den sakkunskap, som erfordras för behörigt ombesörjande av denna förvaltningsuppgift. Pastoratet skall för varje boställe dels till kyrkofonden erlägga en skälig, årlig avgäld för dispositionen av detsamma, vilken avgäld, som bör utgå för en viss, längre tidsperiod t. ex. 20 år, och som utsattes till hälften i penningar och till hälften i räntepersedlar enligt markegångstaxan att lösas med penningar enligt nämnda taxa, fastställes av en särskild uppskattningsnämnd, dels ock åläggas att ansvara för ett — med hänsyn till penningvärdets fallande till lämpliga räntepersedlar enligt markegångstaxan evalverat — belopp,
»
367 vartill de å bostället befintliga skyldighetshusen uppskattas av omförmälda nämnd, vilket ansvarighetsbelopp skall kunna utkrävas, om och i den mån husen vid en eventuell förändrad förvaltning av boställena skulle ställas under annan myndighets disposition och därvid befinnas hava nedgått i värde eller borttagits utan att ha ersatts med nya. • Beträffande avgälden må framhållas, att densamma givetvis blir relativt låg. Detta kompenseras av att förvaltningskostnaderna — som vid domänstyrelsens eventuella övertagande av boställena lära bli betydande — bortelimineras. Med kännedom om huru ringa arrendebelopp i regel kunnat med nuvarande arrendesystem utvinnas från boställena, är domkapitlet ock övertygat om, att avgälderna icke bli lägre än den behållna arrendeavgiften vid en ytterligare centraliserad förvaltning. Skulle det visa sig, att kyrkorådet sedan vid boställets utarrendering skulle erhålla högre arrende än avgäldsbeloppet, bör pastoratet få behålla detta såsom bidrag till sina utgifter för prästgårdar och kyrkor —• alltså till ändamål, som för närvarande i viss mån tillgodoses genom utsyning av virke från boställena. Häri skulle ligga en stimulans för kyrkoråden att söka få så hög avkastning som möjligt från boställena, på samma gång som pastoraten skulle få vederlag, jämte »bostadskvoten», för den enligt de sakkunnigas förslag dem fråntagna rätten till utsyning å prästskogarna av virke till prästgårds- och kyrkobyggnad. Såmedelst skulle framskapas ett pastoratets eget intresse av en förmånlig utarrendering. Det lärer ock bli de i ekonomiskt avseende svagare pastoraten, som skulle få fördel av en sådan anordning, varför några grundade betänkligheter ur en mera praktisk synpunkt icke torde kunna göras gällande mot densamma. Skulle däremot vid utarrenderingen arrendet bli lägre än avgäldsbeloppet, blir situationen brydsammare. Men med det utnyttjande av boställena under friare former, som domkapitlet föreslår, torde något sådant näppeligen behöva befaras eller i varje fall högst sällan inträffa. Och skulle det hända, att något pastorat på sådant sätt får vidkännas en större förlust, lärer detta förhållande kunna regleras på extraordinär väg, liksom skett genom den medgivna lindringen i arrendevillkoren för arrendatorer, som oförskyllt åsamkats förluster genom sina under högkonjunkturstiden ingångna arrendeavtal. Den invändningen har gjorts, att pastoraten ej äro skyldiga att åtaga sig förvaltningen av boställena. Härpå kan svaras, att den lagstiftande myndigheten lärer med samma rätt, som den ålägger kommuner skyldighet att ombesörja uppgifter, som kunna betraktas såsom statens angelägenheter — såsom skolväsendet med därtill hörande skyldighet att bygga skolhus och lärarbostäder, fattigvårdsväsendet m. m. — även kunna förplikta församlingarna att handhava den del av prästlöneväsendet, som utgöres av boställsförvaltningen. Domkapitlet kan i varje fall icke finna, att någon väsentlig principiell skillnad råder i dessa fall. Domkapitlet ser emellertid denna sak ur en, principiellt sett, annan synvinkel. Skyldigheten att erlägga avgäld för ett boställe står i samband med prästlönebésvärets utgörande och är att betrakta som skattskyldighet. Varje pastorat, som innehar ett ecklesiastikt boställe, skall därför, utöver de prästlöneavgifter, som åvila dess skattskyldiga medlemmar, för bostället erlägga en kyrkoskatt motsvarande avgäldsbeloppet. Boställets egenskap av skatteunderlag för prästerskapets avlöning kan givetvis icke upphöra i och med en förändrad anordning av löneväsendet och därför kan det överlåtas till pastoratet endast med skyldighet för pastoratet att i form av kyrkoskatt lämna vederlag för det tillskott till prästerskapets avlöning, som bostället såsom skatteunderlag tidigare representerat.
368 Med förslaget om skyldighet för pastoraten att ansvara för boställshusens uppskattade värde har åsyftats att bereda kyrkoråden möjlighet att under friare former verkställa utarrenderingarna. Den synnerligen menliga inverkan, som bundenheten av stereotypa författningsföreskrifter om nybyggnad och underhåll av nämnda hus visat sig utöva vid utarrenderingarna, bor bortelimineras och kyrkoråden få i sitt skön att efter sig företeende omständigheter avgöra, om och vilka nybyggnads- och underhållsföreskrifter rörande bostadshusen, som böra intagas i kontrakten. Men givetvis bör man söka vinna garanti för att det nuvarande dyrbara byggnadsbeståndet å boställena ej slopas eller får förfalla utan möjlighet att vid en eventuell ändrad förvaltning av boställena få någon ersättning för det förbrukade. Domkapitlet har trott sig finna en lösning på problemet genom skyldigheten för pastoratet att ansvara för husens uppskattade värde. Denna skyldighet behöver ju icke bli betungande för pastoraten, då de blott för undvikande av förlust ha att tillse, att byggnadsbeståndet ej nedgår i värde. Något hinder, såsom de sakkunniga sökt uppkonstruera, för församlingarna att utarrendera boställsjorden för längre tid än avgäldsperioden, torde ej föreligga, enär avsett är, att församlingarna skola för framtiden ha dispositionsrätten till sagda jord, och det endast skulle vara själva avgälden, som med vissa tidsmellanrum skulle kunna ändras. Någon annan risk att upplåta jorden för tid utöver avgäldsperioden kan icke finnas, än att, då kyrkorådet av någon anledning betingat sig ett uppenbarligen för lågt arrende och alltså någon slags benefik upplåtelse kan anses vara för handen, pastoratet självt kan få vidkännas skillnaden mellan en skälig och den oskäligt låga arrendeavgiften. Sådana fall torde dock bli undantagsfall, där vederbörande väl torde inse sin skyldighet att betala mellanavgiften. De förutsättningar, som de sakkunniga ansett nödvändiga för boställsvårdens anförtroende åt pastoraten, nämligen dels att boställsfastighetens övertagande skulle kunna bereda den lokala menigheten någon påtaglig ekonomisk fördel och dels att församlingarnas dispositionsrätt till boställena skulle kunna utövas med den obundenhet, som i regel tillkomma menigheterna i fråga om deras egen fasta egendom, torde alltså, på sätt ovan antytts, kunna på det hela taget framskapas, om man allsidigt utreder problemet och ej på förhand är helt inställd på annan lösning av detsamma. De sakkunniga förklara sig ha fått en dålig erfarenhet om församlingarnas sätt att omhänderhava klockarboställen, som de ha under sin omedelbara förvaltning. Domkapitlet kan varken vitsorda eller bestrida riktigheten av ett sådant omdöme. I Härnösands stift finnas, domkapitlet veterligen, icke några dylika klockarboställen. En nära till hands liggande förklaring till det bristande intresset för denna förvaltning synes emellertid vara, att det här rör sig om mycket små boställen samt att skyldigheten för församlingarna att vårda dessa ej är på något sätt uttryckligen stadgad eller reglerad. Beträffande frågan om församlingsmyndigheternas förutsättningar för lundhavande av boställsförvaltningen bör ej förglömmas, att de sakkunniga medgivit, att hos nämnda myndigheter finnes sakkunskap för uppgiften, ävensom att de framhållit, att deras ställningstagande mot decentraliseringslin jer ej haft sin egentliga grund i misstro mot den kommunala förvaltningsapparatens förmåga att fullgöra värvet utan i andra hänsyn. För kontroll över hävden av jorden bör ekonomisk besiktning hållas -rart sjunde år å varje boställe, därvid jämväl bör konstateras, vilka hus finms å bostället och i vilket skick dessa äro, ävensom lämnas råd rörande byggmds-
369 förhållandena å bostället — alltså i dessa sistnämnda hänseenden blott en upplysande och rådgivande funktion för nämnden. Beträffande förvaltningsorganen vid en decentraliserad boställsförvaltning vill domkapitlet — förutom sin ovan framförda mening att bestyret med boställenas utarrendering bör åvila kyrkoråden — nu endast framhålla, att länsstyrelsernas befattning med boställsväsendet bör upphöra och domkapitlet i stället inträda såsom mellaninstans mellan kyrkoråden och kammarkollegiet, att domkapitlen böra för fullgörande av sina uppgifter rörande boställsvården, vilka uppgifter även efter decentraliseringen torde bliva omfattande och krävande, erhålla rådgivande biträde av en i jordbruks- och affärsförhållanden sakkunnig person (stiftsfogde), att denne jämväl bör tillhandagå kyrkoråden med råd och upplysningar rörande boställsförvaltningen, att boställsnämnderna, vars uppgift skulle bli att förrätta ekonomiska besiktningar å prästgårdar och löneboställen, böra bestå av stiftsfogden, ordförande, vederbörande kontraktsprost samt en tredje ledamot, utsedd enligt gällande föreskrifter om den »tredje» ledamoten i de nuvarande boställsnämnderna, samt att den sålunda föreslagna boställsnämnden även bör hålla nyss här ovan berörda uppskattningsförrättningar, därvid den dock bör förstärkas med en juridiskt sakkunnig. Domkapitlet anser det i sakens nuvarande läge ej vara av omständigheterna påkallat att i detalj utforma ett förslag till decentraliserad boställsförvaltning genom kyrkoråden utan nöjer sig med att, såsom ovan skett, angiva huvudriktlinjerna för en sådan förvaltning. Det bör ankomma på en blivande utredning rörande denna förvaltningslinje att söka klarlägga den mångfald spörsmål, som stå i samband med en dylik förvaltningsomläggning. Därest emellertid den av domkapitlet förordade decentraliseringslinjen genom boställenas överlämnande till pastoraten icke skulle godtagas, anser domkapitlet, att förvaltningen av de ecklesiastika boställena, med undantag dock av vården om skogs- och hagmarken, beträffande vilken ingen ändring i förvaltningshänseende ifrågasattes, bör överlåtas till domkapitlen. De sakkunniga hava emellertid blott med några flyktiga ord (sid. 260 och 261) berört detta spörsmål och ej alls inlåtit sig på en utredning av denna fråga, som de dock för fullgörande av det dem lämnade uppdraget bort underkasta en ingående prövning. Det synes anmärkningsvärt och vittnande om en förutfattad mening, att de så lättvindigt och med ett resonemang, som på det hela taget uppenbarligen är ohållbart, ansett sig kunna avfärda ett så naturligt uppslag till lösning av boställsfrågan, som boställsvårdens anförtroende åt domkapitlen innebär. De sakkunniga synas i sin avvisande hållning till tanken på domkapitlen som förvaltare av boställsjorden tydligtvis hava letts av en i viss mån oriktig föreställning om domkapitlens arbetsuppgifter och arbetskrafter — åtminstone i den praktiska utgestaltningen. Det är visserligen sant, att domkapitlens andliga och kulturella verksamhet är domkapitlens viktigaste uppgift. Men domkapitlen ha också rent administrativa och kamerala uppgifter, som äga samband med huvuduppgiften, och domkapitlen förfoga över för dessa uppgifter utbildad och skolad personal. Såväl stiftssekreterarna _ som stiftsnotarier och amanuenser hava juridisk utbildning — behörighetsvillkor för tjänsterna är avlagd juris kandidatexamen — och de besitta alltså samma förutsättningar för fullgörande av de juridiskt-administrativa bestyren med boställsförvaltningen som motsvarande tjänstemän vid länsstyrelserna och domänstyrelsen. I det avseendet är alltså ett domkapitel lika väl rustat för 24—010252
370 uppgiften som nämnda myndigheter. Med hänsyn till den ställning såisom föredragande med reservationsrätt, som lärer vara avsedd för stifteiekireterarna, torde ej heller med nödvändighet någon omorganisation av donkapitlen för övertagande av den berörda förvaltningsfunktionen behöva företagas. Domkapitlens ovannämnda tjänstemän äro ock enbart avsedda för le rent administrativa, juridiska och kamerala arbetsuppgifterna men ej för domakapitlens andligt-kulturella gärning. Det är därför missvisande att påstå,, att genom boställsförvaltningens avlyftande från domkapitlen arbetskrafl skulle frigöras för domkapitlets sistnämnda uppgifter. Dessa vinna tvärtom ej något på en dylik åtgärd, ty, då den frigjorda arbetskraften ej är skickad för de berörda uppgifterna och eventuellt ej behöves för andra tjämtegöromål, måste den, där så ske kan, indragas. Domkapitlet vill därför — till vederläggande av den skeva uppfattning, som mångenstädes finnes rörance dlessa förhållanden — med styrka framhålla, att domkapitlen äro försedda ned arbetskrafter såväl för sin religiösa och kulturella gärning som för de i samband med denna verksamhet stående världsliga bestyr t. ex. boställsförvaltningen. Givetvis äro dock domkapitlen för boställsverksamhetens omaänderhavande i samma behov som domänstyrelsen och länsstyrelserna av bitiäde av en i jordbruks- och affärsförhållanden sakkunnig person (stiftsfogde eder domänintendent). Med hänsyn till det ovan sagda och då domkapitlen av ålder vari: målsmän för den ecklesiastika jorden i stiften är det ock alldeles missvisande att, såsom de sakkunniga gjort, karakterisera boställsförvaltningen såsom en för domkapitlen främmande verksamhet. Låt vara att här är fråga om en uppgift av ekonomisk karaktär, den har dock samband med domkapitlens angelägnaste uppgift: den kyrkiiga verksamhetens utövande, och då domkapitlen ha möjligheter att själva handhava även den ekonomiska sidan av nämnda verksamhet, böra de ock få utöva densamma. De sakkunniga rygga emellertid tillbaka för tanken på förläggande av bo^ ställsförvaltningen till domkapitlen även av den anledningen, att staten på så sätt skulle låta anordna två statliga organisationer för en affärsverksamhet av likartad natur, en för kronans fastigheter och en för prästboställena. Något sådant skulle — säges det — strida mot den nu allmänt förfäktade och för övrigt i och för sig riktiga principen om förenkling och rationalisering av statens verksamhet. Erkännas skall också, att de sakkunnigas argumentering i denna riktning kan verka bestickande — åtminstone göra sig skälen mycket bra på papperet och i teorin. Den praktiska erfarenheten talar emellertid ett annat språk. Att döma av de faktiska resultaten av tvenne publika jordbruksförvaltningar av skilda storlekstyper nämligen domänstyrelsens mycket omfattande förvaltning, som lämnar mindre tillfredsställande arrenderesultat, och Uppsala universitets mindre omfattande förvaltning, som allmänt vitsordas giva nöjaktiga arrenderesultat, synes en mindre men intressebetonad särförvaltning äga betydligt företräde framför en större förvaltning. Den förra — den mindre — förvaltningstypen synes alltså vara mera funktionsduglig än den senare — den större. Varför då icke följa den anvisning, som erfarenheten givit, och som pekar hän mot en särförvaltning av ett för saken intresserat organ — i detta fall domkapitlet. Den av de sakkunniga högt värdesatta fördel, som vid en samförvaltning av kronodomänerna och prästboställena skulle vinnas, nämligen ett ändamålsenligt utbyggande av domänintendentsinstitutionen till ett verksamt organ vid boställsförvaltningen, behöver man ej heller gå miste om, därest bostills-
371 vården uppdroges åt domkapitlen. Domänintendenterna kunna ju biträda domkapitlen på samma sätt som de enligt de sakkunnigas mening skulle biträda länsstyrelserna. Domkapitlet föreställer sig, att de tidigare här ovan framhållna olägenheter, som under alla förhållanden äro förknippade med myndigheternas jordbruksförvaltning, skulle kunna bli i någon mån förminskade vid domkapitlens handhavande av boställsförvaltningen. De förbindelser, domkapitlen jämväl i övrigt äga med församlingarna och därpå grundad bättre lokalkännedom, äro en given fördel vid fullgörandet av den boställsförvaltande verksamheten. Domkapitlen, som äro satta att främja den verksamhet, till vars fromma boställena äro anslagna och vartill de skola lämna bidrag, ha uppenbarligen det allra största intresse av boställsegendomens utnyttjande på bästa sätt för sitt ändamål. De tjänstemän hos domkapitlen, som omhänderhava boställsärendena, ha på det hela taget enhetliga arbetsuppgifter, som inrikta och koncentrera deras intressen i tjänsten åt ett håll. Tjänsten splittrar ej, såsom annorstädes kan vara förhållandet, deras intressen på flera, varandra olikartade tjänsteangelägenheter. De sakkunniga hava ock själva tillmätt intresset för boställsverksamheten och resultatet därav den allra största betydelse. Såsom ovan nämnts, ha domkapitlen av ålder varit målsmän för den ecklesiastika jorden. Historiska och juridiska skäl tala därför för domkapitlens insättande såsom förvaltare av denna jord. En månghundraårig tradition skulle brytas, om domkapitlen fråntoges inflytandet över boställsegendomens förvaltning. Mycket kraftiga skäl måste kunna förebringas för en dylik åtgärd, men ännu ha inga bärande sådana påvisats. Under domkapitlens vård skulle ock den fara avvärjas, som onekligen kan vara förbunden med prästboställenas samförvaltning med kronodomänerna, nämligen ett utplånande av boställenas ecklesiastika natur med risk för deras framtida bestånd och utnyttjande såsom kyrklig egendom. De sakkunniga föreställa sig såsom en oavvislig följd av en säradministration av prästboställena upprättandet av ett centralt affärsverk för nämnda administration. Domkapitlet håller före, att frågan skulle kunna ordnas på det ena eller andra sättet utan tillskapande av något nytt ämbetsverk, men onekligen behövs utredning på denna punkt. Trots de enligt domkapitlens mening starka sakskäl, som föreligga för domkapitlens övertagande av funktionen såsom förvaltare av boställsegendomen — därest nu icke förvaltningen, såsom domkapitlet helst ser, förlägges till församlingarna — så hyser dock domkapitlet sina betänldigheter inför möjligheten att få sin verksamhet utvidgad på ifrågavarande område. Då emellertid domkapitlet finner en sådan anordning vara, med nämnda utgångspunkt, den för ändamålet mest tjänliga, anser sig domkapitlet böra^ eventuellt gå in för en dylik nyordning av boställsförvaltningen samt vill i sådant hänseende föreslå, att en ingående utredning verkställes rörande denna förvaltningslinje. Skulle emellertid varken det tidigare av domkapitlet förordade förslaget om decentralisering av boställsförvaltningen till församlingarna eller det nu sist alternativt framlagda förslaget om förvaltningens hänläggande till domkapitlen vinna godkännande, så vill domkapitlet såsom sitt tredje förslag uttala sig för, att domkapitlen insättas såsom lokalmyndighet för arrendeväsendet under domänstyrelsen. Dep av de sakkunniga tillämnade anordningen, att länsstyrelserna skola bibehållas vid förvaltningen av boställena samt fungera såsom ett domänstj-
372 relsen underordnat förvaltningsorgan, kan visserligen anses förklarlig såsom motiverad av en önskan om enhetlighet i förvaltningen av löneboställtna och kronodomänerna, men mot denna förvaltningsanordning tala starka sakskäl. Såsom här ovan i annat sammanhang anmärkts, äro länsstyrelserna överhopade med en mångfald krävande, varandra olikartade förvaltningsbestyr, som rikta vederbörandes intressen åt vitt skilda håll. Arbetsbelastningen har nått en sådan grad, att en avlastning säkerligen är behövlig. Tjänstemännen, som handlägga boställsärendena, växla till men för konsekvensen i och intresset för desamma. Länsstyrelserna, som ej äro målsmän för den kyrkliga verksamheten, torde ej heller besjälas av samma önskan eller ha samma drivkraft att söka utvinna goda arrenderesultat som den, som är satt att främja den verksamhet, som boställena ekonomiskt skola stödja. Erkänt är oekså av de sakkunniga, att intresset för resultatet av boställsverksamheten är en betydelsefull faktor för ernående av effektivitet i förvaltningen. Med hänsyn till det anförda och under åberopande av vad domkapitlet här ovan framhållit rörande förutsättningarna för domkapitlen att omhänderhava boställsförvaltningen, avstyrker domkapitlet bestämt de sakkunnigas förslag om länsstyrelserna såsom organ under domänstyrelsen för ombesörjande av den lokala boställsförvaltningen samt föreslår, om centraliseringslinjen skall följas, att domkapitlet må intaga berörda ställning, varjämte domkapitlet hemställer om företagande av utredning i detta hänseende. Av det sagda framgår, att domkapitlet beträffande frågan om omdaningen av den ecklesiastika boställsförvaltningen intager den bestämda ståndpunkten, att denna förvaltning bör överlåtas till pastoraten (kyrkoråden. Godkännes emellertid icke detta förslag, anser domkapitlet, att boställsvården bör anförtros åt domkapitlen. Skulle åter, med förkastande av båda de nämnda förslagen, centraliseringslinjen följas, förordar domkapitlet vidtagande av sådan ändring i de sakkunnigas förslag härutinnan, att domkapitlen i stället för länsstyrelserna insättas såsom underordnade lokalorgan för boställsväsendets handhavande. Under avdelningen: »Boställsväsendet» i föreliggande betänkande finnes jämväl ett flertal andra spörsmål utöver här ovan berörda, däri domkapitlet kanske bort säga sin mening. Domkapitlet, som sökt koncentrera sig på huvudpunkterna och ingående belysa dessa, anser sig emellertid icke böra i detalj ventilera alla övriga frågor utan lämnar dem öppna, helst som, därest Kungl. Maj :t villfar den säkerligen på många håll hysta önskan om fortsatt utredning rörande decentralisationslinjen, ett helt annat förslag i ämnet framdeles kan komma att föreläggas domkapitlet till nytt skärskådande. Därest samförvaltning av kronodomäner och prästboställen under domänstyrelsens ledning skulle inrättas, är av de sakkunniga avsett, att de utarrenderingsregler, som tillämpas beträffande de förra även skola gälla för de senare. Under den givna förutsättningen torde häremot icke vara att framställa annan erinran än att den vid förvaltningen av kronodomäner inaugurerade principen att söka i görligaste mån utbyta arrendatorns naturaförpliktelser mot penningavgifter med skäl kan misstänkas icke leda till goda arrenderesultat — åtminstone ej för jordägaren. Det torde nämligen vara ett .tänt faktum, att lantbrukarbefolkningen har svårt att komma ut med »kortanter» men lättare att fullgöra naturaprestationer. Vid enskilt utarrendermde av jordegendomar torde ock naturaprestationerna utgöra en väsentlig dd av arrendet. Den ovannämnda principen står alltså i strid mot berörda, av erfarenheten bestyrkta förhållanden.
373 Domkapitlet i Luleå: Domkapitlet har icke funnit sig övertygat om att här ifrågavarande reform är lycklig. Den starka centralisationen leder lätt till byråkratism, och det kan starkt ifrågasättas, huruvida en central myndighet, som redan har ett synnerligen stort och maktpåliggande verksamhetsområde, är mera skickad än de lokala organen att taga vård om det stora antal egendomar, som utgöras av de ecklesiastika boställena. Den sakkunskap angående jordens nyttiggörande på bästa möjliga sätt, som förefinnes inom orterna, skulle också enligt förslaget helt bortelimineras likasom allt lokalt intresse av ett sådant nyttiggörande. Det kan ifrågasättas, huruvida domänstyrelsen till ersättning förfogar över sakkunniga krafter, som äro skickade att på ett tillfredsställande sätt handhava omfattande jordbruksfrågor i vårt vidsträckta land med så olika förhållanden och skiftande förutsättningar för bedrivande av jordbruk som de, vilka faktiskt äro rådande. Visserligen framhålles, att domänstyrelsen redan nu förvaltar kronans domäner även vad jordbruket angår, men det bör beaktas, att dessa äro ett försvinnande fåtal mot de ecklesiastika boställena. Då vidare framhålles, att domänstyrelsen skulle genom sina domänintendenter kunna taga vård om de ecldesiastika löneboställenas jordbruk, torde böra påpekas, att i vissa delar av vårt land inga domänintendenter finnas såsom t. ex. i Norrland, varför inrättande av nya tjänster måste bliva en följd av förslaget. Med skäl lärer det kunna ifrågasättas, huruvida den av de sakkunnige förutsatta större avkastningen av de prästerliga lönedomänerna enligt den föreslagna anordningen verkligen kommer att inträda. Det kan fastmera befaras, att de nu jämförelsevis obetydliga omkostnaderna för egendomarnas vård bliva avsevärt stora utan att någon motsvarande vinst tillföres det allmänna. Domkapitlet kan icke undgå att i princip instämma i de betänkligheter mot den föreslagna förvaltningen av den ecklesiastika lönejorden, som av reservanten Ihrmark anförts mot de sakkunniges förslag. Önskvärt är särskilt att någon form för löneboställenas förvaltning utfinnes, varigenom församlingarna få intresse av att de må lämna den största möjliga avkastning. Vad som emellertid synes domkapitlet mest betänkligt är, att förslaget uteslutande hävdar vad de sakkunnige kalla »den praktiska synpunkten» utan att taga någon hänsyn till kyrkans egen medbestämmanderätt genom sina organ beträffande den egendom, som dock tillhör kyrkan och är anslagen till och avsedd för kyrkliga ändamål. När nu av de sakkunnige icke blott församlingarna själva utan även domkapitlen fullständigt satts ur spelet beträffande vården av dessa ansenliga värden, kan det med allt skäl ifrågasättas, huruvida icke oförytterliga rättsprinciper blivit förbisedda. Domkapitlet vill gärna medgiva, att det nuvarande sättet för vården av de ecklesiastika löneboställena icke är utan sina brister. Domkapitlet kan dock icke i allo godkänna den kritik, som de sakkunnige underkasta nu gällande ecklesiastika boställsordning. De brister, som förefinnas, skulle förvisso kunna till väsentlig del avhjälpas utan en så genomgripande förändring som den utav prästlöneregleringssakkunnige föreslagna. Domkapitlet tilltror sig visserligen icke att kunna framställa något positivt förslag om huru hithörande angelägenheter böra ordnas. F r å n flera håll har dock visats på utvägar, som möjligen kunna vara framkomliga utan att en maskerad konfiskation av kyrkans fasta egendom behövde ske. I reservanten Ihrmarks yttrande pekas i detta avseende på tvenne alternativ. Utan att taga ståndpunkt till någotdera av dessa anser sig domkapitlet till det beak-
374 tände, detsamma må anses förtjäna, överlämna ett sitt tidigare, den 29 atpril 1924, gjorda uttalande i ämnet 1 Såsom en sammanfattning av det nu anförda åtnöjer sig domkapitlet ma ed att göra gällande behovet av att det föreliggande förslaget underkastas en inagående granskning och av förebringande av en förnyad utredning i syfte att utröna, huruvida icke utan en så stark centralisering som den föreslagna s;amt med beaktande av församlingarnas och kyrkans uppenbara rätt och intressen en ändamålsenlig förvaltning av kyrkojorden må kunna åstadkommas. Domkapitlet anförde i sitt uttalande den 29 april 1924, såvitt det nu sy/nes vara åberopat: De erfarenheter man vunnit av nytillkomna centrala ämbetsverk lära icke vara enbart gynnsamma. Det torde även vara erkänt, a t t de kostnader, dessa nya statliga organ förorsaka, visat en bestämd tendens att växa utöver vad till en början beräknats. Så torde komma att bliva förhållandet jämväl beträffande den föreslagna kyrkofondsstyrelsen och övriga tilltänkta anordningar för den kyrkliga egendomens skötsel. Härtill kommer, att kyrkofondens inkomstkällor äro av så skiftande art och geografiskt så splittrade, att handhavandet av desamma samt tillvaratagandet av fondens intressen i olika hänseenden nödtvunget måste i motsvarande grad föranleda en splittring och decentralisation av förvaltning och övervakning. På grund härav ha också kommitterade, trots att de icke slkytt några kostnader, varit urståndsatta att åt sitt organisationsförslag förläna den eftersträvade enhetligheten och överskådligheten. Ärendena angående kyrkans ekonomi komme enligt förslaget att fortfarande till skilda delar tillhöra — utom Kungl. Maj :t och kyrkofondsstyrelsen — kammarkollegium, domänstyrelsen, riksräkenskapsverket, domkapitlen, länsstyrelserna och kyrkoråden. Ett fortsatt och oundvikligt divisionsansvar sålunda. Det i dessa dagar från så många håll framförda önskemålet av en samlad förvaltning av de kyrkliga tillgångarna torde i själva verket böra kännetecknas såsom icke möjligt att förverkliga. Man må då med fog fråga sig, huruvida icke genom enklare och mindre kostsamma medel än de av kommittén föreslagna den nödvändiga förbättringen i skötseln av kyrkans ekonomiska angelägenheter skulle kunna vinnas. Domkapitlet, som endast medhunnit att ägna kommittébetänkandet och däri innefattade lika viktiga som svårbedömda spörsmål ett alltför summariskt övervägande, förmår givetvis icke att framställa något mera genomtänkt förslag till omorganisation i annan riktning än den kommittén angivit och så inrättat att de fördelar, kommittéförslaget otvivelaktigt är ägnat att medföra, skulle ernås med mindre vidlyftiga anordningar och med mindre kostnader. Domkapitlet tilltror sig allenast kunna i korta huvuddrag angiva en väg för uppnående av mera tillfredsställande förvaltning och kontroll, som domkapitlet finner kunna tagas under omprövning och vinna beaktande. I sådant avseende vill domkapitlet ifrågasätta, att statskontoret, som nu har sig ålagt förvaltningen av kyrkofondens medel och måste betraktas såsom dess egentliga målsman, sättes i stånd att ersätta den kyrkofondsstyrelse, som förslaget avser att få till stånd. Redan nu mottager statskontoret inleverering av medel från länsstyrelser och domänstyrelsen, ehuru statskontoret, såsom i betänkandet erinras, saknar möjlighet att utöva erforderlig kontroll över primärinkomsterna till fonden samt att bedöma fondens förmåga att fullgöra sina förbindelser och påtaga sig nya. Det förefaller domkapitlet såsom om icke några 1 I utlåtande över kvrkofondskommitténa betänkande med förslag angående förvaltningen av kyrkofonden och övriga till prästerskapets avlöning anslagna medel. Se vidare nedan!
375 större tekniska svårigheter kunna förefinnas för ämbetsverkets utrustande med förutsättningar att kunna fylla av kommitterade sålunda anmärkta brister. Detta synes nämligen domkapitlet kunna åvägabringas genom att förse statskontoret med en särskild byrå för den kyrkliga förvaltningen. Denna ecklesiastika byrås ärenden borde självfallet förberedas, handläggas och avgöras i enahanda ordning, som enligt instruktion gäller för statskontorets övriga ämbetsgöromål. De skiftande och maktpåliggande uppgifter, som skulle komma att åligga den nya byrån, förutsätta givetvis att densamma utrustas ej mindre med en högt kvalificerad chef i statskommissaries tjänsteställning än ock med tjänstemän i övrigt, som äro skickade att handhava de särskilda verksamhetsgrenar,: som byrån skulle omhänderhava och vilka synas i huvudsak angivna i avd. VII, kap. 2 av kyrkofondskommitténs betänkande (Kyrkofondsstyrelsens arbetsuppgifter sidorna 228—246). Den speciella sakkunskap i skilda avseenden, som kyrkofondskommitterade ansett böra finnas representerad i den tilltänkta kyrkofondsstyrelsen och angives i betänkandet å sidorna 249—253, bör givetvis även tillföras statskontorets ecklesiastika byrå. Sålunda: förfarenhet i affärsförhållanden, i jordbruk och skogsbruk, i rättskunskap och administrativ praxis, i ärenden rörande byggnadstekniska, vattentekniska eller vattenrätteliga frågor samt icke minst i bokförings-, kontroll- och revisionsärenden. Statskommissarien för kyrkoärenden skulle företräda — utom en chefs kvalifikationer och ämbetsrutin — de egenskaper, kommittén velat tillägga den verkställande direktören i kyrkofondsstyrelsen. Då posten emellertid torde komma att besättas med en huvudsakligen juridiskt och administrativt skolad man, synes påkallat, att byråledningen särskilt förstärkes med förfarenhet rörande affärsförhållanden. För detta ändamål kunna vid statskommissariens sida ställas exempelvis två kyrkofondsfullmäktige, av vilka den ene lämpligen skulle utses av Kungl. Maj :t och den andre av kyrkomötet. Dessa fullmäktige, som skulle hava till uppgift att vara rådgivande, eventuellt medbestämmande vid penningtransaktioner och vid avgörande av principfrågor rörande penningeförvaltningen och redovisningsväsendet i allmänhet, kunna en gång i månaden eller när eljest så anses erforderligt sammanträda med statskommissarien, eventuellt inför ämbetsverkets chef, för behandling av ärenden av beskaffenhet att kräva inblick i finansiella frågor, penningmarknaden m. m. I övrigt böra personliga krafter med önskvärda kvalifikationer tillföras byrån dels genom anställande av ordinarie tjänstemän — föreståndaren för den lantbrukstekniska avdelningen gärna med byrådirektörs avlöning och tjänsteställning och föreståndaren för redovisnings- och kontrollavdelningen med kamrers — och dels genom tillkallande av särskilda sakkunniga i mån av behov, vilket jämväl förutsattes beträffande kyrkofondsstyrelsen. För detta ändamål bör ett särskilt anslag ställas till förfogande. Att byrån bör erhålla en väl kvalificerad ombudsman och sekreterare får anses ligga i öppen dag. Även om en sålunda inrättad byrå komme att draga väsentliga kostnader, skulle dessa säkerligen avsevärt understiga utgifterna för en kyrkofondsstyrelse. Kostnaderna för byrån kunna bestridas med ett anslag av allmänna statsmedel, motsvarande de beräknade utgifterna för statskontorets nuvarande handhavande av kyrkofondsärenden, och i övrigt av denna fonds medel. Vad beträffar vården av de ecklesiastika skogarna finner domkapitlet de
376 kommitterades förslag om inrättande av en särskild ecklesiastik skogibyvrå i domänstyrelsen välbetänkt och ändamålsenlig. Anställandet av en sirslkild indelningschef torde emellertid icke erfordras, då domänstyrelsens indeinimgsbyrå lärer fortfarande kunna lämpligen handhava hithörande göromål. Tirkesförsäljningarna torde säkerligen liksom hitintills bäst förmedlas genom donnänstyrelsens försäljningsbyrå, som får antagas hava en vidare utsikt över marknaden än den föreslagna särskilda försäljningschefen. Ur kostnadssynpunkt men även ur lämplighetssynpunkt ställer sig donkaipitlet mer än tveksamt inför förslaget om inrättande av särskilda ecklesiastika revir, vilket förslag dock icke avser Västerbottens och Norrbottens län ssamt Gotland. Att anställa särskilda jägmästare och en talrik bevakningspersonal för de spridda boställsskogarna förefaller såväl onödigt och opraktiskt, eiär antalet av statens revir redan nu är ansenligt och kan i mån av behov ytterligare ökas, som också knappast ägnat att tillföra kyrkofonden en ökning av sk<ogsavkastningen utöver ökningen i omkostnader. Årsutgiften för de ecklesiasrtika reviren har av kommittén beräknats uppgå till en halv million enbart i avlöningar. Man må även uppmärksamma förslagets beräkning, att de ecklesiastika jägmästarna skulle kunna återkomma för tillsyn av vissa skogar allenast vart femte år. De ecklesiastika skogarna torde därför enligt domkapitlets mening bö?a förbliva under jägeristatens fortfarande uppsikt och omvårdnad, därvid emelleirtid skild primärbokföring för dessa skogar givetvis bör förutsättas. Vidkommande förvaltningen av jordbruksboställena finner domkapitlet kommitténs argumentering för tillsättande av ecklesiastika domänintendenter värd den största uppmärksamhet. Det må villigt erkännas, att boställsförvaltningen under det nuvarande systemet måste befinnas otillfredsställande och leda till misshushållning. Prästerskapets förutvarande jordbruksboställen representera en så betydelsefull tillgång för prästerskapets avlöning, att allvarliga ansträngningar måste inriktas på de missförhållanden, som för närvarande förhindra tillgångens nyttiggörande på bästa sätt. Man må emellertid beakta, att de alltför låga arrendeavgifterna till stor del härledas av omständigheter, som ligga vid sidan om utarrenderingsförfarandet och tillsynen över löneboställena. Domkapitlet vill framför allt betona, att så länge den under senare tid av kända skäl föreskrivna utarrenderingen för kort tid fortsattes, någon möjlighet att uppbringa arrendeavgifterna icke torde förefinnas, allt under det jorden, i stället för att förbättras, försämras. Endast genom utarrendering för en period av 20 år eller därintill kan arrendator tänkas kunna inrätta jordbruket på sådant sätt, att dess avkastning ökas och tillåter honom att med denna utsikt på arrendeauktionen avgiva sitt anbud i överensstämmelse med arrendete verkliga värde. Ytterligare nedtynges arrendet av de nybyggnads- eller ombyggnadsarbeten, som av synerätter eller å ekonomiska besiktningar ofta föreskrivas, — icke sällan utan tillbörlig hänsyn till boställets avkastningsförmåga — och komma att påvila arrendatorn. Även de tjänstbarheter till prästen, som böra enligt kontrakt åläggas honom, belasta såsom ett servitut arrendet. Utöver en utarrendering på längre sikt måste man, enligt domkapitlets mening, träffa sådana anstalter, att kyrkofonden kan förbindas att, med den regressrätt till församlingen, som på grund av förhållandena — särskilt bevillningskrontalet i kommunen — kan befinnas skälig, tillhandahålla arrendator å såsom helhet utarrenderat boställe för dess skötsel nödiga bostads- och ekonomihus. Vidare bör det tagas i övervägande, huruvida.
377 icke tjänstbarheterna in natura regelmässigt böra avlösas av skälig ersättning för desamma att utgå av arrendemedlen. En arrendespekulant skulle då kunna räkna med ett fixt belopp vid avgivande av sitt anbud, eller rättare icke alls behöva fästa något avseende vid tjänstbarheterna, vilka binda hans handlingsfrihet och, enligt vunnen erfarenhet, ofta av honom till sitt värde överdrivas. Även prästerskapet, vars rätt till tjänstbarheter eller motsvarande valuta i penningar är med hänsyn till boställenas ursprungliga ändamål ofrånkomligt, torde, åtminstone i regel, komma att hälsa en dylik omläggning med tillfredsställelse. Endast där vansklighet att erhålla de prestationer, tjänstbarheterna avse att bereda, uppenbarligen skulle framträda, såvitt deras naturakaraktär upphörde, skulle denna karaktär bibehållas. Även i övrigt kunna åtskilliga önskemål vara att framhålla för vinnande av en mera lukrativ utarrendering. Samverkan bör åvägabringas mellan arrendeuppskattningsnämnd och synerätt, vilken sistnämnda icke bör kunna förelägga byggnadsskyldighet i vidare mån än nämnden ansett erforderligt, och vid ekonomisk besiktning böra endast föreskrifter angående underhåll och hävd få lämnas. Dualismen med konsistorieombud och kronoombud vid synerna bör upphävas och desto högre kvalifikationer fordras av det allmännas ombud vid förrättningarna. Särskilt för Luleå stift, där det stora flertalet boställen utarrenderats i lotter med fara för jordens successiva försämring, icke minst genom svårigheten att vid sådan utarrendering åvägabringa eirkulationsbruk, framstår det såsom nödvändigt att träffa åtgärder för möjliggörande av mera enhetliga utarrenderingar. Detta åter kan icke åstadkommas på annat sätt än genom uppförande av arrendatorsbostäder, i vilket avseende någon byggnadsskyldighet icke, vare sig av arrendeuppskattningsnämnd eller synerätt, ansetts kunna med hänsyn till arrendevärdet åläggas arrendatorn. Underhållsskyldighet däremot bör överallt kunna såsom för egna hus av honom fullgöras. Så länge ej dylika och även andra önskemål beträffande utarrenderingen och arrendelagstiftningen genomföras lärer det bliva till jämförelsevis ringa nytta att förbättra en tillsyn, vars utövare i varje fall står ganska maktlös inför redan på ett opraktiskt sätt ingångna arrendeavtal och även vid annalkandet av en ny arrendeperiod finner sig av lagstiftningen hindrad i eljest uppenbarligen nyttiga förändringar i arrendevillkoren. Under sådana förhållanden torde åtskilligt tala för att frågan om åvägabringande av en förhöjd boställsavkastning genom anställande av ecklesiastika domänintendenter eller annan liknande åtgärd upptages i närmaste samband med revisionen av arrendeväsendet i dess helhet. Detta skall emellertid icke hindra domkapitlet att i nu förevarande sammanhang oförbehållsamt uttala sig för en anordning för förbättrad tillsyn av boställena i den av kyrkofondskommittén föreslagna riktning. Det är så mycket mera förpliktat härtill, som domkapitlet starkt känner ansvaret för den sig åliggande uppsiktsplikt beträffande de utarrenderade löneboställena och lika starkt sin oförmåga att med nu för domkapitlet tillgängliga arbetskrafter samt utan tillgång till sakkunnigt biträde fullgöra denna plikt på det sätt lagstiftaren förväntat. Boställenas antal inom Luleå stift är visserligen icke så stort sona inom andra stift, men den ytvidd, på vilken de äro kringspridda, är desto större. Prosterierna äro också vanligen så vidsträckta, att kontraktsprostarnas bistånd i tillsynen icke kan i önskvärd omfattning påkallas, utan att dem åläggas tidsödande och dyrbara resor, till vilkas gäldande medel icke finnas. De jordbrukskunniga ledamöternas av kyrkoråden ansvarskänsla beträffande tillsynen över boställenas skötsel har tyvärr icke heller, trots församlingarnas
378 uppenbara intresse. därav, kunnat i önskvärd omfattning framkallas, och bestämda anvisningar härtill saknas ju också i författningarna. Präster åter finner sig ofta av sitt kall förhindrad att mera kraftigt beivra även ganska uppenbar misskötsel av ett boställe eller andra brister i arrendevillkorens fullgörande från hans närmaste grannes, arrendatorns, sida. Då tillika ekonomisk besiktning författningsenligt icke skall hållas annat än vart tionde år, samt domkapitlet ytterst sällan fått sig anmäld någon anledning att däremelUn påkalla sådan besiktning, inses lätt hurusom tillsynen i viktiga delar måste bliva skäligen illusorisk. Med hänsyn till nu angivna förhållanden anser domkapitlet å ena sidan snara åtgärder för vinnande av förbättring i anmärkta hänseenden oundgängliga, men att å ändra sidan för vinnande av någon erfarenhet om av kommittén tilltänkta åtgärdens effektivitet, eventuellt under en ny arrendeförordning, fastlåsandet av de föreslagna domänintendenterna bör ersättas av en mera provisorisk anordning, avsedd att tillämpas försöksvis. Den erforderliga förstärkningen i sakkunskap för att få till stånd en mera vinstgivande utarrendering samt en bättre tillsyn av löneboställenas jord och byggnader rinner domkapitlet i överensstämmelse härmed kunna vinnas genom förordnande på viss tid och mot jämförelsevis blygsam avlöning av jordbrukskunnig och i praktiska angelägenheter förfaren man att i hithörande ärenden biträda domkapitlen och länsstyrelserna. Göromålen med boställenas utarrendering åligga enligt nuvarande arrendeförordning länsstyrelserna i samråd med domkapitlet, tillsynen över arrendevillkorens fullgörande m. m. däremot vederbörande domkapitel ensamt. De mera tillfälliga arbetsuppgifterna tillhöra sålunda länsstyrelserna, de permanenta domkapitlen. E t t av domkapitlet här ovan gjort uttalande utvisar, att domkapitlet knappast anser stiftsstyrelserna nu kunna gå i land med den betydelsefulla uppgiften. Därmed har domkapitlet emellertid icke velat göra gällande, att densamma bör från stiftsstyrelserna avlyftas, även om detta ingalunda skulle vara för domkapitlet självt okärt. Svenska kyrkan torde icke vara. sinnad medgiva, att handhavandet av dess ekonomiska intressen till större del frånhändes de kyrkliga styrelserna för att påvila andra organ. Och domkapitlet vågar förmena, att stiftsstyrelserna, i organisatoriskt hänseende så länge missgynnade, skola kunna genom att tillföras för ändamålet kvalificerad arbetskraft göras skickade att också för framtiden omhändertaga en väsentlig anpart av vården om kyrkans fasta egendom. Om så blir förhållandet, och stiftsstyrelserna sålunda fortfarande skola hava att utöva tillsynen över löneboställena, bör enligt sakens natur den jordbrukskunnige anställas hos vederbörande domkapitel, dock med skyldighet för honom att i nödig omfattning ägna sina tjänster även åt vederbörande länsstyrelse eller länsstyrelser. En sådan anordning synes betingad jämväl därav, att stiften vart för sig regelmässigt omfatta flera län eller delar av flera län. Domkapitlet föreställer sig, att ifrågavarande e. o. tjänsteman, särskilt under en försöksperiod regelmässigt kan innehava sitt ecklesiastika uppdrag såsom en bisyssla, samt att till tjänsten kan förordnas en domänintendent eller en befattningshavare vid hushållningssällskap. För Luleå stifts vidkommande är det på grund av stiftets utomordentliga utsträckning samt för vinnande av besparing i resekostnader och även av bättre lokalkännedom önskligt, att särskild sakkunnig anställes att biträda beträffande vården av boställena inom Västerbottens län. Denne sakkunnige finge givetvis i regel fullgöra sitt uppdrag, i den mån det kräver kommunikation med domkapitlet, skriftligen och med förmedling av den härstädes anställde sakkunnige.
379 De funktioner den biträdande jordbrukss-akkunnige, vilken lämpligen kunde kallas stiftsfogde, skulle erhålla, kunna i huvudsak sammanfalla med de uppgifter kommittén tillärnat de föreslagna domän intendenterna, dock att beslutanderätt icke skulle i något fall givas den sakkunnige. Han bör i stället göras till föredragande i boställsärenden inför vf3derbörande myndighet, helst även till expeditionshavande, åtminstone i vad ärendena handläggas av domkapitel. Till sist vill domkapitlet göra gällande, att kyrkorådens medverkan till erhållande av en betryggande boställsvård bör i författning påkallas i väsentligt större omfattning än nu är förhållandet och av kyrkofondskommittén tillärnats. Domprosten Hanson yttrade vid ärendets företagande i domkapitlet i Luleå: Jag delar icke domkapitlets betänkligheter mot att överlämna förvaltningen av den kyrkliga egendomen åt domänstyrelsen. Sistnämnda styrelse förfogar redan öven en stab av tjänstemän runt om i landet, vilka äro väl förtrogna med de lokala förhållandena. Domkapitlen torde väl framför allt genom sin nuvarande sammansättning i långt mindre grad kunna sägas företräda någon sakkunskap på ifrågavarande områden. Domkapitlet i Visby: Det nuvarande sättet för förvaltningen av boställenas jordbruksdelar har varit föremål för mycket klander, och det säkerligen med rätta. Särskilt gäller detta uppdelningen mellan länsstyrelsen och domkapitlet, den s. k. dualismen, men även, ehuru i mindre grad, kontrollen över boställenas skötsel, utövad vid syner och besiktningar. Domkapitlet har i förevarande avseende närmast tänkt sig en anordning, som överlämnar förvaltningen av boställenas jordbruksdelar i församlingarnas händer utan andra direktiv, än att boställena skola hållas i hävd, bebyggda på ett ändamålsenligt sätt och disponeras så, att de lämna bästa möjliga ekonomiska utbyte. Ett förslag, som torde vara värt att reflektera på, är att församlingarna finge övertaga boställenas disposition mot en viss bestämd avgift, en anordning som utan tvivel vore ägnad att dels sporra till omsorgsfull skötsel av prästlönejordarna dels ock i sin mån stärka menighetens känsla av samhörighet med kyrkan och dess verksamhet. Kontrollen torde lämpligen kunna överlämnas till en hos domkapitlet anställd tjänsteman, benämnd stiftsfogde eller dylikt. — Vad beträffar de ecklesiastika skogarnas vård och förvaltning vidhåller domkapitlet det huvudsakliga i vad domkapitlet i den 9 april 1924 avgivet underdånigt utlåtande över kyrkofondskommitténs betänkande och förslag av den 31 maj 1923 angående förvaltningen av kyrkofonden och övriga till prästerskapets avlöning anslagna medel yttrade, nämligen följande: »Kommittén har föreslagit inrättande av en särskild byrå i domänstyrelsen för prästskogarnas och särskilda ecklesiastika revir för större delen av samma skogar jämte s. k. blandade revir (enligt nu gällande ordning) för den mindre delen, däribland Gotland. Utan tvivel skulle en sådan anordning avsevärt höja de ecklesiastika skogarnas avkastning, men den bleve å andra sidan säkerligen i hög grad dyrare än både den nuvarande förvaltningsorganisationen och den av kommittén beräknade kostnaden för den föreslagna nya organisationen. Kommittén ger emellertid vissa antydningar om att kronoskogarna genom särskilt ingripande på senare tiden blivit mera ekonomiskt skötta; kan icke något liknande tänkas beträffande de ecklesiastika skogarna utan att sådant skulle medföra särskilda kostnader? Om det emellertid icke är möjligt att inom den nuvarande ramen för förvaltningen av prästskogarna bringa denna förvaltning i ett tillfredsställande skick utan kostnader, som närma sig eller kanske uppgå till det totalbelopp, som förvaltningen av prästskogarna skulle komma att kosta
380 med den anordning, som kommittén föreslagit, är enligt domkapitlets mening givetvis sagda anordning att föredraga. I den händelse särskild skogsbyrå för prästskogarna kommer att inrättas, förefaller det domkapitlet, som om det vore riktigast att denna byrå ställdes direkt under kyrkofondsstyrelsen, under förutsättning att jämväl sådan komme till stånd. Lämpligheten av blandade revär i vissa delar av riket torde emellertid måhända ställa sig hindrande i vägen därför.» Till vad domkapitlet sålunda yttrat angående prästskogarna vill domkapiitlet tillägga, att det utan tvivel är av största vikt för bevarandet och stärkandet av församlingarnas intresse för en omsorgsfull skötsel av boställena och för deras beredvillighet i fråga om utgörandet av dem ålagda skyldigheter över huvud för prästerskapets avlönande, att den hittillsvarande rätten till utsyning av virke från sagda skogar till olika ändamål, nämligen till löneboställenas behov samt till byggande och underhåll av prästgårdar och kyrkor och dylikt, bibehålles. Stockholms stads konsistorium: Konsistoriet kan ej tillstyrka det ytterligare steg till prästlöneväsendets förstatligande, som skulle ligga i att löneboställena läggas helt under domänverket. Konsistoriet känner sig först och främst ej övertygat om, att denna anordning skulle befrämja kravet på högsta möjliga avkastning av boställena. V a r t en skötsel av sådan egendom under byråkratiska former kan leda, är tillräckligt betygat redan under nuvarande löneregleringsperiod bland annat genom utarrenderingen av en del boställen, vilkas avkastning helt konsumeras för bestridande av byggnadskostnaderna under ända till 921 år, ja, i det oändliga. Sådant hade ej kunnat förekomma, om en församling hade fått sköta om affären. Att domänverkets förvaltning av kronans jordbruks- och skogsegendom icke blir billig eller lämnar någon särdeles god avkastning, torde vara en ganska allmän åsikt. Helt säkert kunde förvaltningen av kyrkans såväl jord- som skogsegendom ordnas lika fruktbärande utan den föreslagna centralisationen. Men sakkunnigas andra skäl för en sådan centralisation, eller att denna disposition av boställena också skulle främja en från samhällets synpunkt lämplig användning av jorden, synes konsistoriet än mera tvivelaktigt. Detta kan ej innebära annat än en synpunkt, som bör vara ganska främmande för denna fråga, och som kan innesluta högst betänkliga konsekvenser. Det sista belyses bjärt av soeialiseringsnämndens betänkande om domänverkets omfattning, uppgift och organisation. Där förordas en fullständig konfiskation av kyrkoegendomen. Att denna egendom dock alltfort åtnjuter skydd av prästerskapets privilegier, har ju Kungl. Maj :t själv uttalat i instruktionen för de sakkunniga. Att kyrkan har rätt att få behålla sin egendom är ju ock en under alla underhandlingar om prästerliga löneregleringar erkänd sats, vilken också erkännes av sakkunniga i deras yttrande (del I, sid. 261) : »Att prästlöne jorden, såsom anvisad för ett särskilt ändamål, bör framgent såsom hittills hållas rättsligt avskild från annan publik egendom, är givet.» Den tanken har ju på senare tider gång på gång framkommit, att kyrkan och staten borde skiljas. Inför utsikten av en sådan möjlighet är det ju av vikt att låta kyrkan behålla sin egendom så långt som möjligt under dess egen vård och att icke taga nya steg till dess förstatligande. Åtminstone borde väl sakkunniga, såsom Kungl. Maj :t begärt, hava framlagt en utredning om de båda alternativ, vilka här kunna tänkas: centralisation eller decentralisation. Utan tvivel kan kyrkans såväl jord- som skogsegendom skötas på lämpligt
381 sätt under kyrklig myndighet med församlingarna såsom närmast intresserade vårdare, antingen efter de linjer, som reservanten Ihrmark uppdragit, eller efter annan liknande ordning. Detta bör nu vara så mycket enklare, som kyrkoegendomen under den innevarande löneregleringspeirioden i huvudsakliga delar kommit igenom de svårigheter, som vid boställenas utarrendering uppstått genom ordnandet av den första bebyggelsen. Över jägmästaren J. W allmark: Angående den administrativa organisationen för de ecklesiastika löneboställenas förvaltning hava de sakkunniga med fog framhållit, hur otillfredsställande denna för närvarande är ordnad, i det att även ärenden av relativt underordnad vikt erfordra yttranden av ett flertal myndigheter, vilket givetvis, förutom den omgång oclh det arbete, som härigenom förorsakas, är mindre lämpligt, där skyndsamhet ä r av nöden. Då vården om och nyttiggörandet av prästlönejorden torde vara en uppgift av enbart ekonomisk karaktär, synes denna böra anförtros åt ett organ, som eljest omhänderhar motsvarande praktiskt ekonomiska uppgifter. I förvaltningshänseende äro de i allt väsentligt av enahanda beskaffenhet som kronans jordbruksdomäner, och torde även med fördel kunna skötas efter de grunder, som gälla för dessa. Det förhållandet att avkastningen tillföres olika fonder har härvidlag mindre betydelse. De önskemål, som de sakkunniga anfört angående domänverkets decentralisation, äro, som de själva framhålla, icke av sådan beskaffenhet, att de böra påverka ett ståndpunktstagande till principfrågan om sammanförandet av förvaltningen utav löneboställenas jordbruksdelar med den nuvarande förvaltningen av dessa egendomars skogar i (domänverkets hand. Med åberopande av det nu och under punkterna 37, 38 och 39 anförda får jag i allt väsentligt tillstyrka de sakkunnigas förslag rörande här avhandlade delar av betänkandet. över jägmästaren G. Rosenlund: Förvaltningen av de ecklesiastika boställenas arrende- (jordbruks-) delar omhänderhaves för närvarande av respektive länsstyrelser, och har denna anordning åtminstone i Norrbottens län, för såvitt jag har mig bekant, fungerat till belåtenhet, varför överflyttning av denna förvaltning till domänverket icke synes av behovet påkallad; den föreslagna omläggningen skulle helt säkert medföra högst avsevärt ökade förvaltningskostnader. över jägmästaren S. Hederström: Under förutsättning att domänverket tillföres full ersättning för egendomsförvaltningen synes mig de sakkunnigas förslag vara synnerligen välbetänkt. De sakkunniga ha även angivit efter vilka grunder de tänkt sig fördelning av gemensamma förvaltningskostnader. I likhet med de sakkunniga anser jag att repartitionsmetoden bör användas och synes mig rättvist att för jordbruksförvaltningen repartisering sker i förhållande till totalareal tomter, åker och ängsmark, medan för skogsförvaltningen skogsmarkens areal användes för fördelningen. De betänkligheter, som framställts mot att domänverket skall handhava nämnda förvaltning, synas mig ej vara framställda med beaktande av rent nationalekonomiska synpunkter utan ha fast mer uppstått på grund av nu utgående synnerligen orättvist beräknade förvaltningsersättnings ringa belopp. Då domänverket, ehuru affärsdrivande verk, i avlöningar och expenser för skogsstatspersonalen redan nu fått vidkännas en förlust, som enligt nuvarande beräkningsgrund exempelvis för år 1927 enbart för den ecklesiastika skogsmarkens skötsel beräknats till 630,757 kronor motsvarande 77 % av de gjorda utläggen härför, må ju vara förlåtligt om från skogsstatssynpunkt sett detta bestyr med ecklesiastikegendomarna ej önskas utökat. De sakkunniga ha emellertid i sitt betänkande förutsatt att full och
382 rättvis ersättning skall utgå. Vid beräkning för denna fördelning avseende skogsmarken torde resultatet kunna anses lika rättvist vare sig totalareal utmark medtages eller om endast skogsproduktiv skogsmark ligger till grund för fördelningen. Vad som däremot måste bli en fullkomlig orättvisa är om hela landet på en gång medräknas när procentfördelning göres. I betänkandet ha de sakkunniga nämnt att procentsiffran areal skogsproduktiv mark för prästboställenas skogar och samma mark å egentliga statsskogar jämte nämnda boställsskogar är 6.5. På grund av bland annat dessa boställsskogars olika förekomst i olika delar av landet, olika fördelning av genom revirens försorg avverkat virke med mera, kan dock en på dylikt sätt funnen siffra ej användas utan måste procentfördelningen ske inom vart revir av revirets förvaltningskostnader och inom vart distrikt av de för distriktet gemensamma kostnaderna. Då domänstyrelsen i sin årliga förvaltningsberättelse verkställer dylika fördelningar äro fördelningssiffrorna här tillgängliga. En fördelningsgrund med utgång från taxeringsvärden och rotvärden i likhet med det system, som tillämpas vid inkomsttaxeringen, torde även lämna ett gott resultat. Punkt 33 torde avse nu utarrenderade delar av löneboställen men ej skogsr marken. Förtydligande bör ske. Överjägmästaren E. T. Jansson: De av de sakkunnige angivna missförhållandena beträffande prästlönejordens förvaltning, särskilt naturautsyningen, den spridda belägenheten samt varje boställes litenhet och behandling som en enhet för sig, äro nogsamt kända av de för skogarnas rätta skötsel ansvariga skogsstatstjänstemännen och hava flera gånger påtalats, bl. a. i domänstyrelsens yttrande den 31 mars 1924 över kyrkofondskommitténs betänkande. Dessa missförhållanden ha, som känt är, på ett synnerligen beklagligt sätt menligt inverkat på det ekonomiska resultatet av den domänverket åliggande skötseln av ifrågavarande skogar. ^Till förslagen i punkterna 32—37 vill jag giva min fulla anslutning. Att nå en tillfredsställande avkastning av prästlöne jorden under nuvarande förvaltningsformer synes ej möjligt, och helt visst är det ekonomiska resultatet av denna förvaltning sämre, än vad som av en ytlig granskning framgår, i det att förvaltningskostnaderna endast till en del belasta den direkta avkomsten utan istället bestridas av skilda administrativa myndigheter samt ifråga om skogssköteeln delvis av domänfonden. Prästlönejorden bör läggas under en förvaltning, och någon nödvändighet att tillskapa en särskild myndighet härför kan ej föreligga. Kyrkofondens domäner böra liksom annan publik jord givetvis förvaltas av domänverket. Att ett upphävande av servituten i form av kusbehovsutsyning å skogarna är en nödvändig sak, är redan omnämnt, och de sakkunnigas förslag till en väl avvägd arrondering av fastigheterna bör underlätta skötseln av desamma. 1 Utan att ingå på kontraktsprosten Ihrmarks motivering, synes mig uppenbart att den av honom föreslagna organisationen är för snävt beräknad för de arbetsuppgifter, som skulle åläggas densamma. Att något bättre ekonomiskt resultat skulle nås genom en parallellt med domänstyrelsen arbetande »prästlöne jordstyr else» kan på goda grunder betvivlas. Över jägmästaren E. Helmers: Med livligaste tillfredsställelse konstateras, att det av de sakkunnigas majoritet i betänkandet framlagda förslaget rörande dispositionen och förvaltningen av nämnda fasta egendom innebär ett betydelsefullt steg emot rationalisering, ja införande överhuvudtaget av förnuftig 1
Se ock under punkt 38.
383 ordning inom ett förvaltningsområde, som alltför länge fått behärskas av redan för långliga tider sedan på andra förvaltningsområden övergivna grundsatser och åskådningar. Det har varit befriande att läsa ett sakkunniguttalande rörande den ecklesiastika jordens och skogens utnyttjande och förvaltning, som varit så pass fritt från bihänsyn som det föreliggande betänkandet är. Med glädje har bemärkts sakkunnigmajoritetens genomgående strävan att, såvitt möjligt obunden av förutfattade meningar och sekelgammal tradition på området, avgiva sådana förslag till de ecklesiastika avlöningsjordarnas tillvaratagande och utnyttjande, att dessas högsta avkastning till prästerskapets och landets fromma verkligen skulle kunna i stort sett uppnås. För den, som i likhet med mig genom omfattande praktiska erfarenheter från skilda delar av landet fått sitt omdöme stadgat rörande den hittillsvarande lagstiftningens synnerliga oändamålsenlighet och nära nog totala brist på ekonomisk sans i fråga om de ecklesiastika fastigheternas tillvaratagande och utnyttjande, för den, som jämväl i likhet med mig strävar efter största möjliga enkelhet och reda i organisationsformerna, och för den slutligen, som i likhet med mig icke kan på något sätt dela sakkunnigereservantens, kontraktsprosten Ihrmarks, pessimistiska synpunkter på dessa problem, framstår dock klart — trots ett villigt erkännande åt de sakkunnigas betänkande, att detsamma på visst sätt betecknar ett betydelsefullt genombrott — att hela detta komplex av frågor avseende beredande av medel för prästerskapets avlöning skulle kunna än ytterligare förenklas och rationaliseras. Enligt min mening lärer tiden vara inne att — synnerligast som de sakkunnigas majoritet på flerfaldiga ställen i betänkandet uttryckligen betonar, såväl att prästlöne jorden rättsligt sett icke lärer kunna anses vara respektive församlingars egendom, som att någon annan förvaltningsform för denna egendom icke kan ifrågakomma än den rent statliga — helt och hållet sekularisera de ecklesiastika lönefastighet ernås jord och skog, som då borde underställas domänverkets förvaltning att handhavas i stort sett enligt samma principer, som gälla för de hittillsvarande rent statliga jordbruks- och skogsegendomarna. Fördelarna av en dylik anordning ligga så i öppen dag, att det här torde vara överflödigt att närmare ingå på en granskning av desamma. Principiellt måste jag därför ställa mig på en än mer ytterliggående linje än de sakkunnigas majoritet samt förorda en förnyad undersökning av hithörande spörsmål med utgångspunkt från alt all nuvarande ecklesiastik jord indrages till staten, som helt ombesörjer dess förvaltning enligt för annan staten tillhörig jord gällande grunder, samt att kyrkofonden, visserligen alltjämt bibehålles som en särskild fond, men att ränteavkastningen av densamma ingår till staten som bidrag till prästerskapets avlöning, vilken i övrigt såsom en allmänt-nationell angelägenhet bör fullständigt utjämnas emellan de kyrkliga kommunerna, antingen så att staten helt bestrider nämnda avlöning genom en statsskatt eller genom en repartition emellan staten och vederbörande kyrkliga kommuner. Då så är, att jag principiellt icke kan ansluta mig till de sakkunnigas löneoch förvaltningssystem, lärer här icke påfordras ett närmare skärskådande av de sakkunnigas detaljförslag. Så mycket må dock här framhållas, att för den händelse huvudprinciperna för den ecklesiastika jordens disposition och förvaltning enligt de sakkunnigas
384 betänkande varda godkända att läggas till grund för en nyorientering och nyorganisation på området, lära de av de sakkunnigas majoritet avgivna detalj förslagen i en hel del avseenden böra undergå förändring. Över jägmästaren P. O. Welander: Ifråga om förvaltningorganisationen för skogarna må framhållas, att tidigare framförda förslag om särskilda ecklesiastika revir måste få till följd onödigt ökade kostnader, emedan kronans och de ecklesiastika skogarna oftast ligga om varandra, och får jag tillstyrka de sakkunniges förslag, att de sistnämnda förvaltas av domänverket. Härvid förutsattes dock att domänverket erhåller fullt skälig ersättning för denna förvaltning. Avyttring av jordbruksfastigheterna måste ske under en lång övergångstid och skola dessa enligt de sakkunniges förslag tillsvidare förvaltas av domänverket. Från den lokala skogsförvaltningens sida måste detta väcka starka betänkligheter. Redan den omständigheten att domänverkets hittillsvarande förvaltning av kronodomänernas jordbruk visar en mycket otillfredsställande räntabilitet talar emot de sakkunniges förslag. En gemensam förvaltning av kronodomänernas inägojord och skog kan dock hava visst fog för sig, emedan skogen skall lämna nödigt husbehovsvirke för jordbruksfastigheternas behov. Detta skäl bortfaller emellertid för de ecklesiastika jordbruken, eftersom all husbehovsrätt från kyrkans skogar skall upphöra och något samband således icke skall hädanefter förefinnas mellan ifrågavarande bägge slag av fastigheter. Enligt uppgift i de sakkunniges betänkande utgör antalet löneboställen över 3,000 stycken, fördelade på smärre skiften, torp och lägenheter. Av dessa äro endast 353 belägna i Kopparbergs och de norrländska länen. Antalet revir har under de senare åren minskats och utgjorde enligt domänstyrelsens senaste årsberättelse för år 1928 endast 128. Det är vid sådant förhållande uppenbart vilken arbetsbörda som på en gång skulle påläggas den lokala skogsförvaltningen genom övertagande av detta ofantliga antal ecklesiastika löneboställen, särskilt inom mellersta och södra delarne av landet. Skogsförvaltningarne hava tillräcklig erfarenhet om det tidsödande arbete som domänverkets egna jordbrukslägenheter för närvarande orsaka genom upprättande av arrendeavtal, laga syner, byggnadsfrågor, avdiknings- och försäljningsärenden m. m. Förvaltningen av de allmänna skogarna är dock statsskogstjänstemännens huvuduppgift och kräver helt dessas tid med den ökade intensitet i fråga om såväl själva skogsvården som den ekonomiska förvaltningen, som för närvarande utmärker statsskogsförvaltningen. Det är anledning befara att denna utveckling skulle hämmas, om de sakkunniges förslag skulle av statsmakterna fastställas. Det måste föreligga mycket tungt vägande skäl för att domänverket skulle belastas med den betydande och för dess huvuduppgift hinderliga arbetsbörda, som förvaltningen av de kyrkliga boställena skulle medföra, och sådana skäl äro icke av de sakkunniga anförda. Jag får därför avstyrka förslaget beträffande inägojordens förvaltning. Över jägmästaren E. Måhlén: Mot den princip, på vilken de sakkunnigas förslag helt och hållet bygger i fråga om en bättre förvaltning av prästlönejorden, nämligen centralisation och tjänstbarheternas bortfallande, har jag intet att erinra. Under de förutsättningar, på vilka förslaget om prästerskapets avlöning grundar sig, torde till förebyggande av den misshushållning, som beträf-
385 fande prästlönejorden i många avseenden Blåste bliva följden av nu rådande förvaltningssystem, andra vägar icke stå till buds, än de i betänkandet angivna. Om jag sålunda i princip till fullo biträder de sakkunnigas förslag, får jag dock i fråga om förslagets utformande i detalj och de motiveringar, som därför anförts, göra vissa erinringar, innefattade i vad nedan sägs samt i mina uttalanden under punkterna 31, 36, 37 och 38. All skogsmark bör såsom hittills undantagas från arrendet. För betesbruk bör av hagmark upplåtas område, som med hänsyn till läge och beskaffenhet därtill är lämpligt. Betesmark bör dessutom icke upplåtas i större omfattning än som oundgängligen erfordras, varvid även bör räknas med möjligheten att genom särskilda åtgärder förbättra betet inom visst område. En skarp gräns bör med andra ord uppdragas mellan skogs- och betesmark. Nuvarande förhållanden i detta avseende måste betraktas såsom mycket otillfredsställande. Överjägmästaren S. Tisell: Vad beträffar förvaltningen m. m. av de ecklesiastika egendomarne gillar jag till alla delar det av sakkunniga framlagda förslaget. Överjägmästaren A. Holmgren: Vid ett närmare studium av de sakkunnigas förslag, såvitt det avser prästlöne jordens förvaltning, framträder omedelbart, att förslagets starka sida ligger i den fördomsfria behandlingen av frågan just till förmån för egendomens utnyttjande på bästa ekonomiska sätt. Vad angår förslaget att skogens förvaltning skall handhas av domänstyrelsen torde numera knappast förefinnas mer än den meningen att denna angelägenhet alltjämt skall ligga i domänverkets händer. Mot skötseln av de ecklesiastika skogarna har anmärkte, att denna varit nog så konservativ, ett omdöme, som ej torde kunna jävas. Detta förhållande torde emellertid bottna i särskilt tvenne omständigheter, till vilka hänsyn ansetts böra tagas vid skogsskötselns planläggning å de ecklesiastika skogarna. Dessa omständigheter äro dels kravet på viss uthållighet och jämn avkomst från skogen, dels fordran på tillhandahållande av pastoratete, kyrkans, boställshavarens och arrendatorns behov på husbehovsvirke in natura. 1 Då varje pastorat, i den mån så erfordras för avlöning av dess prästerskap, äger från kyrkofonden erhålla de skogsförsäljningsmedel som för viss tidsperiod, vanligen 20 år, beräknas motsvara behållna avkastningen från boställsskogen, torde denna bestämmelse, som förutsätter en viss jämnhet i avkastningen och ej tar hänsyn till konjunkturväxlingar, givetvis komma att menligt influera på skogens vård och ekonomiska utnyttjande. Av de sakkunnigas utredning framgår med stor tydlighet att den nuvarande månghövdade organisation, som handhar löneboställenas jord, ej fungerar på tillfredsställande sätt, vilket särskilt givit sig tillkänna i ett mindre tillfredsställande ekonomiskt resultat. Att ett vida bättre sådant resultat kan påräknas sedan hela förvaltningen lagts i en hand — domänstyrelsens — lider knappast något tvivel och detta allra helst som domänstyrelsen för ändamålet äger tillgång till lokala organ och därtill besitter stor erfarenhet i alla hithörande frågor. Över jägmästaren A. Welander delar de sakkunniges synpunkter i allt vad rör ecklesiastik jords förvaltning och finner de sakkunniges förslag synnerligen väl motiverade, varför han ej har något att erinra mot vad majoriteten av de sakkunnige anfört och föreslagit i fråga om förvaltningen av ecklesiastik egendom. 1
K armare utvecklat under punkt 34.
2 6 — 01025i
386 Överjägmästaren E. H. Barthelson: Mot den förvaltningsorganisation, som på grundval av 1910 års lagstiftning uppbyggts för vården av de ecklesiastika jordegendomarna, har bland annat anmärkts, att det ekonomiska utbytet ej' motsvarat förväntningarna, en anmärkning, som torde drabba avkastningen såväl från inägor som från skogar. Befogenheten av en dylik anmärkning lär ej heller kunna bestridas. Ej heller torde 1925 års lagstiftning i hithörande ämne kunna medföra avsevärdare förbättringar beträffande förvaltningsresultatet, men kommer, i den mån prästgårdars och löneboställens byggnadsbestånd hinner försättas i gott stånd, tillgången av till försäljning disponibel skogsavkastning att ökas och resultatet av skogsskötseln att framstå i gynnsammare dager. E t t i förhållande till skogarnas beskaffenhet fullt tillfredsställande resultat torde likväl ej kunna uppnås så länge nu gällande föreskrifter skola tillämpas vid förvaltningen. Utan att här närmare ingå på herr Ihrmarks förslag, torde likväl kunna ifrågasättas, huruvida detsamma vid praktisk tillämpning skulle komma att visa sig ändamålsenligt. För egen del är jag ej övertygad om de kommunala myndigheternas lämplighet såsom förvaltningsorgan för här berörda fästigheter. Jag är däremot fullkomligt övertygad om att herr Ihrmark vid utformandet av förslaget till förvaltningsorganisation för de ecklesiastika skogarna underskattat den arbetsbörda, som genom denna förvaltning för närvarande påvilar domänverket. Om jag för min del sålunda ej kan ansluta mig till herr Ihrmarks förslag, har jag däremot i huvudsak intet att erinra mot de av de sakkunniga sammanfattade reglerna för prästlöne jordens förvaltning, enligt vilka såväl de ecklesiastika löneboställenas jordbruksdelar som skogar skulle sammanföras under domänverkets förvaltning. Huruvida detta skall ske genom inrättandet av särskilda ecklesiastika revir eller ej, är ju en lämplighetsfråga, men då förslaget innebär att på prästlöne jorden få tillämpade samma förvaltningsgrunder, som gälla för kronans jordbruksdomäner och skogar, synes en dylik uppdelning i tvenne slag av revir ej vara påkallad. Lägga ej särskilda författningar hinder i vägen, finnes enligt mitt förmenande ingen anledning för att från revirförvaltningens sida någon åtskillnad skulle göras mellan skötseln av domänfondens och kyrkofondens skogar. Med »annan tillhörighet till löneboställe» i punkt 33 torde enligt motiveringen ej kunna avses någon större skog, vilket likväl borde tydligare angivas. På grund av löneboställenas stora antal, torde tillämpningen av punkt 35 komma att kräva ökat antal domänintendenter, men därest dessa anställdes under sådana former, att de komme att helt ägna sig åt statens tjänst, borde i ökningen ej behöva bliva så stor. För övrigt borde domänintendenterna kunna anförtros att på egen hand verkställa arrendeuppskattningar, utan biträde av j representanter för landsting och hushållningssällskap, varigenom en beaktansvärd kostnadsbesparing och även tidsvinst borde kunna påräknas. Överjägmästaren D. Frykman: Jag vill på det livligaste ansluta mig till i principen, att löneboställenas förvaltning blir sådan att högsta möjliga avkastning erhålles av egendomskapitalet på samma gång som den lämpligaste användningen av jorden från samhällelig synpunkt främjas, vilket är den ur samhällelig synpunkt mest natuidiga och enligt nutida krav mest ändamålsenliga organisationsformen. Jag måste helt instämma i det av de sakkunniga anförda. Ej heller har jag någon erinran emot de olika detaljerna i det framförda systemet. (Se dock under punkt 39.)
387 På grund av det sålunda anförda vill jag härmed varmt tillstyrka de av de sakkunniga framförda förslagen, berörande förvaltningen av prästlönejorden. överjägmästaren C. Björkbom: Av stor olägenhet har varit att förvaltningen av ecklesiastika löneboställen har varit fördelad på många händer. Härigenom har förvaltningen blivit tungrodd, varjämte gränserna mellan de olika myndigheternas uppdrag blivit vaga. Sakkunnige visa även huru man i vissa fall är oviss om vilken myndighet, som har skyldighet att ingripa. Denna ovisshet kan även skönjas i de arrendekontrakt, som upprättas. I sådana finnes ofta den för ej blott arrendatorn utan även tjänstemän mångtydiga frasen »vederbörligt tillstånd». Detta kan ej gärna tolkas annorlunda än att ovisshet rått beträffande vem som i föreliggande fall är vederbörande. En annan följd härav är att även ganska enkla saker kräva en omfattande tidsödande utredning av olika myndigheter, innan ett beslut kan fattas. Sakkunnige anföra drastiska exempel på den splittring och ovisshet, som råder beträffande den rättsliga vården av det ecklesiastika fastighetsbeståndet (se sid. 142—148 i betänkandet). Obestridligt torde vara att förvaltningen av det ecklesiastika fastighetsbeståndet, det må vara inägojord eller skog, ej är bra ordnad utan i behov av ändring. Det torde vara obestridligt, att den nu använda formen för förvaltningen av prästlöne jorden ej är tillfredsställande; den är tung, lider brist på smidighet och klarhet. En förändring i förvaltningsformen är starkt påkallad. Vidhålles den avlöningsprincip, som 1910 års lagstiftning slog in på, möter det nog som sakkunnige framhålla vissa svårigheter att överflytta förvaltningen av fastigheterna till församlingarna. Det är även mindre troligt att möjlighet nu finnes att beträffande förvaltningen av ecklesiastik egendom slå in på nya vägar, vare sig dem ecklesiastikministern alternativt anvisat eller dem reservanten till sakkunniges betänkande föreslagit. Den enda möjlighet, som återstår, är därför att följa sakkunniges förslag. Mot sakkunniges förslag angående förvaltningen av prästlönejorden sådant det sammanförts i punkt 31—41 är intet att erinra. Domänverkets övertagande av förvaltningen av ecklesiastik jord måste medföra en utvidgning av domänverkets förvaltningsorganisation, speciellt beträffande domänintendenterna. Arbetet med den ecklesiastika jorden blir så omfattande att det blir en nödvändighet att giva dessa tjänstemän en fastare ställning. Tjänsten kan ej som tidigare vara endast en bisyssla. Domänintendenteinstitutionen måste således på grund av det arbete förvaltningen av ecklesiastik jord medför utökas avsevärt samt erhålla en fastare organisation. Genom denna fastare organisation av domänintendenterna bör det bliva möjligt att vidga domänintendenternas befogenhet och på så sätt åstadkomma en välbehövlig decentralisation från domänstyrelsen. Vid en sådan omreglering bör enligt min mening länsstyrelsernas ganska omfattande arbete med såväl kronodomäner som ecklesiastik jord fullständigt avkopplas. Det förefaller mig sannolikt, att även den lokala skogsförvaltningens arbete med ecklesiastik boställsjord kommer att ökas om hela förvaltningen av ecklesiastik jord överflyttas till domänverket. Så t. ex. kan det vara nödvändigt att utarrenderingen av de fåtaliga ecklesiastika löneboställena i övre Norrland med deras ofta svaga och obetydliga inägojord anförtros åt skogsförvaltningen.
388 Vid utarrenderingen av ecklesiastika löneboställen bör även ett samarbete komma till stånd mellan skogs- och domäntjänstemännen, då endast härigenom en verkligt god förvaltning av hela egendomen, kan åstadkommas. Även härigenom kommer den lokala skogsförvaltningens arbete att ökas. Löneboställenas antal uppgår till 3,239 stycken med ett taxeringsvärde av c:a 183 miljoner, därav 94 miljoner å inägor. År 1925 uppgick kronodomänernas antal till 1,707 stycken med ett taxeringsvärde av 92 miljoner. Det är således ett stort egendomsbestånd, som domänverket kommer att övertaga, om sakkunniges förslag kommer att genomföras. Det är givet att denna överflyttning ej kan ske utan ingående prövning av domänverkets nuvarande organisation samt de omändringar och utvidgningar av densamma, som erfordras om den skall kunna åtaga sig denna förvaltning. Uppenbart är, att den nuvarande personalen ej kan åtaga sig arbetet. Mot sakkunniges förslag beträffande förvaltningen av ecklesiastika fastigheter, inägor som skog, har jag intet att erinra utom beträffande den ersättning för förvaltningen, som kyrkofonden skall erlägga till domänverket. (Se under punkt 39.) Den föreslagna omläggningen av förvaltningen av ecklesiastika fastigheter kan ej genomföras, innan en utredning gjorts beträffande den omläggning av domänverkets förvaltningsorganisation, som kommer att bliva nödvändig, därest domänverket kommer att övertaga förvaltningen av all ecklesiastik jord. Härvid bör även ersättningsfrågan ingående granskas. Domänintendenten Ernst Lindblad: Mot det av kommitterade avgivna huvudförslaget har en prästerlig ledamot avgivit reservation. Jag kan ej underlåta att med anledning därav göra en fråga: Kan det överhuvud finnas någon befogad anledning att inrätta ett nytt ämbetsverk, när man sida vid sida av detsamma redan äger ett annat civilt ämbetsverk med fullkomligt likartade funktioner? Kostnaden för denna nyföreslagna förvaltning är av reservanten beräknad till 567,500 kronor jämte kostnad för resor, skatter m. m. Kan det vara klokt att inlåta sig på en dylik anordning, när man redan har klart för sig, att det svenska prästerskapets lönetilldelning, ja den svenska kyrkans ekonomiska tillgångar i huvudsak utgöras av kyrkofondens avkastning? Man frestas lätt att hoppas på, att avkastningen kan stiga, enär man sett en tid bakom sig, då jordvärdet faktiskt har stigit. Men att jordvärdet också kan falla, därom ha vi under de senare åren fått en kännbar erinran. Tomträtte- och åborättsupplåtelser böra alldeles bannlysas, alldenstund de utgöra intressen, som äro för kyrkofonden främmande. I fråga om arrendeupplåtelser synes mig alltjämt böra iakttagas att, där arrendetiden är minst 10 år eller därutöver, nybyggnadsfrågor må kunna väckas och genomföras utan hinder därav, att beslut om dem ej intagits som villkor i kontraktet. Den s. k. »nyttan» av dylik nybyggnad må dock tillförsäkras kyrkofonden att utkrävas av arrendatorn genom skälig förhöjning av arrendet. Praxis inom domänstyrelsen har på senare tid velat tendera därtill, att nybyggnad vägras, där densamma ej blivit utlovad från början. Beträffande domänintendents ställning och arbete får jag uttala mig måhända med huvudsaklig kännedom om sörmländska förhållanden. Som min första erinran vill jag då framhålla, att domänintendenten därstädes mycket väl kan övertaga och medhinna tillsyn jämväl av de ecklesiastika lönebcställena, ja, jag anser, att lönen därstädes blott behöver ökas med en obetydlighet, 1,000 a 2,000 kr. jämte ersättning för resor. En viktig faktor synes mig vara, att man alltjämt väljer domänintendent bland praktiserande eller f. d. prakti-
389 serande jordbrukare med grundlig erfarenhet, och att man ej förledes att tillskapa en juridisk rådgivaresyssla. Jag säger detta fastän jag bland mina förmän haft sådana verkliga jordbrukschefer på landshövdingstolen som F . A. Boström, L. Reuterskiöld och G. Sederholm, vilka med sin stora lantbrukserfarenhet kunnat självständigt bedöma frågorna. Det förberedande, undersökande arbetet har dock alltjämt föregått, även det från en praktiserande jordbrukare. Samtidigt har ju juridiken funnits fullgott representerad såväl hos länsstyrelsen som i domänstyrelsen. Domänintendenten bör enligt min mening hava ställning som adjungerad ledamot eller föredragande hos länsstyrelsen, då boställsfrågor där avgöras, och bör tjänstgöra minst en gång i veckan hos länsstyrelsen. I övrigt skall han vara kronans ombud vid syner, förrätta 5-årsbesiktningar och jämte 2 från landsting och hushållningssällskap valda uppskattningsmän vara protokollsförare vid arrende- och saluvärderingar. Det har visserligen under de senare åren visat sig en tendens att minska länsstyrelsens befattning med domänärenden. Man kan dock ej borttaga den juridiska tillsynen angående borgensmän eller indrivning av arrendebelopp, något som allt mera synes komma att höra till ordningen. Då man enligt förslaget vill upphäva domkapitlets befattning med löneboställena, så synes mig, att det ej vore fullt välbetänkt att nu jämväl borteliminera länsstyrelsens befattning med den lokala förvaltningen av såväl kronodomäner som löneboställen. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden C. J. Adlercreutz: I olikhet mot reservanten, har jag vid de många s. k. regleringssyner enligt 64 §, där jag varit kronoombud, aldrig kunnat konstatera något större intresse för det blivande lönebostället hos församlingsombuden. Deras enda strävan synes hava varit att nedbringa församlingarna påvilande nybyggnadskostnader till ett minimum. Under dessa förhållanden finner jag tanken på anordnande av en förvaltning av den ecklesiastika jorden d. v. s. skog och löneboställe under domkapitlet, prästerskapet och församlingen icke tilltalande, helst som någon likformighet härigenom omöjligen kan åstadkommas i vårt med så olikartade förhållanden begåvade land. E t t ovedersägligt villkor för att de stora värden, som den ecklesiastika jorden representerar, skall lämna god förräntning, är att densamma erhåller en enhetlig och på sakkunskap grundad förvaltning. Det ämbetsverk, som handhar kronans övriga jordar samt de ecklesiastika skogarna, jag menar domänstyrelsen, äger denna sakkunskap och synes mig förty bäst skickat att handhava även den kyrldiga jorden. För närvarande pågår med all iver en så vidsträckt försäljning av kronans jordbruksdomäner, att deras antal snart väl torde vara så pass reducerat, att domänstyrelsen mycket väl kan påtaga sig den ökade arbetsbörda, som handhavande av den ecklesiastika jorden kommer att medföra. Med föreliggande förslag avses i intet avseende att avhända kyrkan dess egendom, utan bör densamma fortfarande kvarstå såsom sådan. Avsikten är endast att ernå en enhetlig förvaltning med ty åtföljande rationell skötsel och ökad inkomst av densamma. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Bernhard Nilsson: De sakkunnige framhålla de svårigheter, som visat sig vid utarrendering av löneboställena genom den därmed förbundna nybyggnadsskyldigheten. Dessa svårigheter hava delvis sin grund i faktorer, som icke kunde förutses vid lagens antagande år 1910. Jag åsyftar härmed alla de fall då nybyggnad måste verk-
390 ställas under den genom världskriget uppkomna högkonjunkturen och de relativt höga arbetslöner, som fortfarande tillämpas för byggnadsarbetare även på landet. Härtill kommer att vid övergången till ny arrendeperiod den principen i regel torde hava tillämpats även vid små jordbruk, som lämna liten arrendeavkastning i förhållande till byggnadskostnaden, att icke hela avgälden för jordbruket har fått användas till amortering av nämnda kostnad, utan största möjliga del därav skolat i form av arrendemedel användas till prästerskapets avlöning. Härigenom har amorteringen av arrendatorernas skuld för nämnda kostnad blivit orimligt fördröjd och nästan oövervinneliga ekonomiska svårigheter skapats för arrendatorer, som saknat kapital. I den mån kostnaden för verkställda nybyggnader amorteras och årsbelopp hinner samlas för framtida behov av nybyggnader, försvinner denna olägenhet, och därmed skapas även möjlighet att erhålla arrende för jorden, som motsvarar jordbrukets bärighet. Den grundtanke, som kommer till uttryck i reservationen, är att den kyrkliga jorden av ålder varit, är och för framtiden bör förbliva kyrkans egendom och i högsta möjliga grad tjäna sitt syfte, samt att den omständigheten att kyrkans organ handhava vården av berörda egendom utgör ett ej betydelselöst skydd för densamma, både i fråga om egendomens användning och äganderätten. Då prästlöne jordarna i de flesta fall och nästan undantagslöst äro församlingarnas egendom, böra inga åtgärder vidtagas, som kunna föranleda rubbning i äganderätten till de stora värden, som dessa jordar representera, utan nämnda äganderätt i största möjliga mån klarläggas och befästas. Men faran för äganderättens bestånd torde knappast vara större om egendomarna äro under domänverkets än om de äro under domkapitlens förvaltning. Den juridiska bevisföringen är i bägge fallen densamma, och om andra vägar än de juridiskt rättsliga skulle komma till användning för att överföra dessa egendomar i statens ägo, torde den omständigheten att domkapitlen handhava förvaltningen icke tillmätas någon betydelse. Genom att sammanföra förvaltningen av såväl jord som skog under domänverket vinnes att nämnda förvaltning enhetligt handhaves av det organ, som besitter den största erfarenhet och sakkunskap på området, och därför är bäst skickat att handhava denna uppgift. I likhet med sakkunnige anser jag att utarrendering av egendomarna, byggnadsärenden och en mängd andra ärenden av administrativ art böra handläggas av länsstyrelserna. Sakkunnige föreslå att den närmaste tillsynen över prästlöneboställenas jordbruk skulle i förening med kronans jordbruksdomäner handhavas av domänintendenter. Då yttrande av mig härom måhända kunde i någon mån erhålla intryck av min egen ställning såsom domänintendent, anser jag mig icke böra fälla något omdöme i denna del. Detta så mycket hellre som länsstyrelsernas uppfattning angående den lämpligaste organisationsformen i detta avseende, vilken är vunnen genom ingående kännedom om såväl domänintendenternas som boställsnämndernas arbete, måste tillmätas avgörande betydelse. Oavsett vilken förvaltningsform som kommer att beslutas, böra emellertid vissa förenklingar ske vid handläggandet av ärenden angående de ecklesiastika löneboställena. Såsom exempel härpå vill jag nämna att hela boställsnämnden skall vara samlad för att verkställa ekonomisk besiktning såvida ej medgivande utverkats att dylik förrättning får utföras av ordföranden ensam, och att kost-
391 nåden för de förbättringsarbeten, som därvid påsynas, alltid skall värderas i penningar. Sådan förrättning kan utan risk anförtros åt ordföranden att alltid verkställas av honom ensam. Bestämmandet av kostnaden är givetvis meningslöst då arrendatorn är skyldig att verkställa arbetet oavsett kostnaden. Ersättningen till ombud och förrättningsmän vid syner och besiktningar bör erläggas på samma sätt som för motsvarande förrättningar vid kronoegendomar. Jag anser mig dessutom böra framhålla att om tillsynen över prästlönejorden anförtros åt domänintendenter, böra dessa icke åläggas arbetsuppgifter inom länsstyrelserna av sådan omfattning och beskaffenhet att de därigenom bliva hindrade att ägna tillräcklig tid åt det arbete, som är det grundläggande för domänförvaltningen, nämligen förrättningar å egendomarna inom sitt distrikt och personlig granskning av inkomna ärenden. Såsom motiv för att ålägga domänintendenterna vissa arbetsuppgifter inom länsstyrelserna anföra de sakkunnige att länsstyrelserna härigenom skulle kunna på ett bättre sätt än som nu sker tillgodogöra sig den sakkunskap inom detta område, som domänintendenterna besitta. De handlingar i domänärenden, som för närvarande utarbetas, äro till sitt innehåll så fullständiga, och de tjänstemän inom länsstyrelserna, som handlägga domänärendena, bliva snart genom arbetet härmed så väl förtrogna med såväl nämnda ärenden som länet, att regelbunden föredragningsskyldighet eller handläggning genom domänintendenten inom länsstyrelsen av dessa ärenden icke är nödig. Däremot bör, såsom för närvarande är fallet, livlig förbindelse råda emellan länsstyrelsen och domänintendenten, och den senare vara skyldig att tillhandagå med allt det arbete för ärendenas beredning, som kan vara erforderligt. Distrikten böra ej bliva större än att desamma kunna skötas på tillfredsställande sätt. Domänintendenten J. de Neergaard: Beträffande kontraktsprosten Ihrmarks reservation, vilken jag ur enbart kyrklig synpunkt måste behjärta men ur praktisk ekonomisk synpunkt icke kan biträda, så får jag för min del uttala, att frågan, huruvida prästgårdarna tillhöra staten, svenska kyrkan eller församlingen, på grund av saknaden av åtkomsthandlingar synes vara så outredbar, att lönlösa tvister därom icke böra förhala eller förrycka denna för samtliga parter lyckligaste ekonomiska lösningen. Erfarenheten av prästgårdarnas nuvarande och förutvarande ekonomiska förvaltning giver allt för starkt belägg för den föreslagna reformens nödvändighet, och huru gärna man än i det längsta vill värna om kyrkans urgamla traditioner, så torde dock förvaltningens centralisering under domänstyrelsen förr eller senare bliva nödvändig, för att utvinna största möjliga avkastning ur dessa egendomar. De principer, som reservanten utgår ifrån för förvaltningens bibehållande under de kyrkliga organen, synas i stort sett vara desamma, som legat till grund för den nuvarande förvaltningen, vilken allt för tydligt dokumenterat sig såsom ekonomiskt administrativt olämplig. Se ock under punkt 36. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Nils Larsson: Punkt 32: Förslaget tillstyrkes på det livligaste, enär domänverket måste vara mest kvalificerat att handhava löneboställenas skötsel. Därtill kommer att betydande resekostnader inbesparas därest samma personer, som handhava lokalförvaltningen av statens skogar och jordbruksdomäner, jämväl handhava löneboställenas skötsel.
392 För jordbruksförvaltningen måste givetvis en avsevärd begränsning i arbetsområdenas nuvarande storlek äga rum, därest vederbörande domänintendenter skola medhinna sina göromål. Att såsom reservanten föreslagit lägga förvaltningen i domkapitlets och kyrkorådets händer kan väl knappast vara lämpligt, ty dels skulle kostnaderna bliva större och dels kan det ej förväntas att kyrkoråden, då pastoraten ej hava någon fördel härav, skulle med samma intresse och oväld handlägga boställsärendena, som de tjänstemän vilka hava till uppgift att efter bästa förstånd undersöka och handlägga de olika ärendena. Förslaget om att en stiftsfogde och en stifts jägmästare med vardera ett skrivbiträde skulle ombesörja de praktiska göromålen och stiftsfogden tjänstgöra såsom självskriven ordförande i boställsnämnderna kan väl knappast realiseras, åtminstone vad angår stiftsfogden. I Lunds stift finnas exempelvis, enligt i betänkandet intagen förteckning 572 löneboställen. Stiftsfogden skulle sålunda inom detta stift verkställa ett 30-tal arrendeuppskattningar årligen och minst lika många av- och tillträdessyner, verkställa insyningar av nybyggnader, vara juridiskt ombud i rättsfrågor och överinspektör för ekonomiska besiktningar. Därjämte skall han väl besvara en del remisskrivelser och förfrågningar från arrendatorn. Jag föreställer mig att den noggranna kännedom om boställena, som är nödvändig för att på ett någorlunda tillfredsställande sätt kunna övervaka desamma, skulle bliva ganska illusorisk. Rörande förslaget om rätt för församlingarna att erhålla skogsarrende å boställsskogarna, torde väl den erfarenhet, som gjorts å kronans skogar, då ett sådant system tillämpades därstädes, knappast mana till efterföljd. Punkt 33: Utan erinran. Punkt 35: Ingen annan erinran än att årsbelopp för nybyggnad och därmed jämförligt arbete fortfarande bör utgå eller ock nybyggnaden bekostas avkyrkofonden. Därest förskott ur kyrkofonden fortfarande kommer att erhållas till boställenas bebyggande bör sådant förskott tillkomma alla löneboställen och ej endast sådana vara syn enligt 64 § boställsordningen hållits. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Sven Linders: Före ikraftträdandet av 1910 års boställsordning var den ecklesiastika jorden utan en fast och enhetlig förvaltning. Visserligen reglerades åtskilligt genom gamla författningar. Men i stort sett härskade den största frihet för tjänsteinnehavarna att efter eget skön under sin tjänstetid utarrendera de av dem disponerade egendomarna. Och även om en del boställen utarrenderades genom myndigheternas försorg, varvid likartade bestämmelser följdes, så var enheten ringa i frågaom uppsikt och föreskrifter beträffande byggnaderna. Arrendatorerna hade på dessa senare själva nybyggnadsskyldighet och genomförandet av denna växlade högst betydligt, beroende av lokala och personliga förhållanden. Men även efter genomförandet av 1910 års boställsordning och arrendeförordning visade det sig snart, att det brast betänkligt även i den nya ordningen både ifråga om enhetlighet och sakkunnig ledning. Därtill kommo, såsom" en oförmodad konsekvens av vissa författningsbestämmelser, oekonomiska och opraktiska beslut, vilka i vissa fall ledde till ett bebyggande, som i långa tider avsevärt skulle minska avkomsten från löneboställena och i många andra fall hindrade en regelmässig utarrendering, närmast beroende av för arrendatorerna orimligt betungande nybyggnadsutlägg.
393 Ur flera synpunkter har däremot förvaltningen rönt ett gynnsamt inflytande av de ändringar i boställslagstiftningen och arrendeförordningen, som genomfördes år 1925. Genom länsstyrelsernas mera dominerande inflytande vid utarrenderingen, vid beslut angående nybyggnader m. m. har enhetligheten och praktiskt lämpande efter förhandenvarande omständigheter bättre tillgodosette. Vidare tillskapades i boställsnämnderna en mera opartisk, sakkunnig och erfaren beredning i alla hithörande frågor. Emellertid torde det kunna sägas även beträffande denna nya ordning, att en viss dualism gör sig gällande mellan å ena sidan domkapitlen, som helt naturligt söka i högsta möjliga mån bevaka de prästerliga tjänsteinnehavarnas ekonomiska intressen, och å andra sidan länsstyrelserna, vilka få anses representera de mera samhällsekonomiska synpunkterna. Visserligen kan det sägas, att redan i boställsnämnderna dessa olika intressen äro representerade, varför i regel en viss jämkning åstadkommes. Men likväl kan aldrig på detta sätt vinnas ett ur jordägaresynpunkt rent och klart ekonomiskt system. Vid genomförandet av 1925 års nyordning i fråga om förvaltningen tillkom jämväl systemet med byggnadsförskott från kyrkofonden. Detta har verkat i många avseenden synnerligen bra. Härigenom har även i svårare situationer möjliggjorts bebyggande av löneboställen. Många löneboställen med mindre avkastningsvärden skulle säkerligen med nuvarande höga byggnadspriser icke kunnat bebyggas, därest endast de gamla grunderna länt till efterrättelse. Ty genom byggnadsförskotten kan arrendatorns större kapitalutlägg undvikas, billigare ränta erhållas och en långvarig amorteringstid bjudas. Jag hade nyligen under min handläggning ett exempel, som tydligen visar byggnadsförskottets fördelar. Vid ett löneboställe hade år 1928 uppgjorts förslag till nybyggnad i sammanhang med arrendevärderingen. Emellertid hade boställsnämnden i sin tidigare sammansättning funnit byggnadskostnaderna alltför höga och amorteringen för dryg i förhållande till arrendevärdet, varför allenast föreslagits tillfällig utarrendering för en tid av 5 år med en arrendeavgift, som — årsbeloppet inberäknat — uppgick till endast 1,100 kronor. På förekommen anledning återupptogs ärendet ånyo. Då uppgjordes dels nybyggnadsförslag, omfattande icke blott de tidigare tillämnade utan jämväl ytterligare byggnader, dels företogs själva arrendevärderingen till förnyad handläggning, varvid med hänsyn till de föreslagna nybyggnaderna bostället ansågs ha ett arrendevärde av 1,800 kronor, årsbeloppet givetvis även nu inberäknat. Här kunde således genom detta system icke blott vinnas en fördelaktig nybyggnad omedelbart utan jämväl en betydligt förhöjd arrendeavgäld. En nackdel hade dessa byggnadsförskott redan från början, i det de tillkonamo alltför sent för att möjliggöra systemets fördelaktiga inflytande på löneboställena i allmänhet, enär över 10 år förgått sedan de nya löneregleringsperioderna hade börjat träda i kraft och sålunda byggnads beslut redan kommit till stånd i stor utsträckning. Vidare är att märka, det byggnadsförskotten allenast avse en viss typ av löneboställen, nämligen de, å vilka syn enligt boställsordningens 64 § hållits. Däremot erhålla inga av de många boställena av typen annex- eller stomhemman o. d. förmånen av byggnadsförskott, oaktat dessa i otaliga fall äro otillfredsställande bebyggda. Slutligen kan byggnadsförskott allenast erhållas för löneboställenas »första bebyggande». Därigenom uteslutes den annars nära till hands liggande möjligheten att under tidernas lopp tillgodose det fortgående behovet av nybyggnader. Särskilt vid nybyggnad efter eldsolycka kan ofta byggnadsfrågan komma i en prekär situa-
394 tion, emedan de gamla husen varit lågt försäkrade och brandskadesumman icke på något vis motsvarar nutida byggnadskostnader. Även efter 1925 års beslut erhöll nämnden, som skulle förbereda arrendeförslag, uppgöra byggnadsförslag samt hålla syner och besiktningar, tre ledamöter. Därjämte förutsattes att ett eller flera ombud skulle närvara för att representera olika parter. Klart är, att vid handläggning av de enklare förrättningarna såsom ekonomiska besiktningar, beredande av nybyggnadsförslag samt insyningar blir detta system ganska tungrott och tidskrävande. Endast vid besiktning å egendomar med synnerligen små arrendeavgifter ha domkapitlen möjlighet att låta boställsnämndens ordförande ensam verkställa förrättningen. Här skulle säkerligen såsom en både tids- och penningbesparande anordning hava kunnat så ordnas att ordföranden ensam företagit alla dessa enklare förrättningar, som avse ekonomisk besiktning, yttrande angående nyeller ombyggnader samt insyning av verkställda byggnadsarbeten, dock obetaget att kunna tillkalla särskild sakkunnig efter behov. I sammanhang med vad som nu nämnts, bör även erinras om den för löneboställsarrendatorer ekonomiskt betungande skyldigheten för dem att svara för alla rese- och dagtraktamentsersättningar vid såväl av- och tillträdessyner som ock ekonomiska besiktningar jämte förrättningar i anledning av påtänkt eller utförd aaybyggnad. Detta måste anses ur flera synpunkter orättvist gentemot arrendatorerna, enär de frågor, som förekomma vid dylika förrättningar, lika mycket utgöra jordägarens angelägenheter och äro avsedda att tillgodose dennes rätt och bästa. En betänklig brist i den gamla ordningen är, att det egentligen saknats rätt till och möjlighet att uppdela dåligt bebyggda eller icke alls med byggnader försedda löningsjordar i två eller flera brukningsdelar för att var för sig bebyggas. Härigenom har ett ovanligt gott tillfälle att tillämpa sociala synpunkter vid upplåtelser å publik jord försummats. Redan från början hade »rikets kolonisation» kunnat i hög grad befrämjas, om man haft tillfälle och rätt att planlägga lämplig uppdelning av dylika hemman. Ifråga om jordbruksfastighet av detta slag, som man gärna vill behålla i det allmännas ägo för att tillgodose särskilda ändamål, hade den nyare upplåtelseformen av åborätt i stor utsträckning kunnat få tillämpning, varigenom självständiga jordbruk i icke ringa omfattning kunnat beredas mindre bemedlade. Det som här anförts såsom anmärkningar i vissa fall mot nu rådande bestämmelser och förfarande är avsett att utgöra' bakgrund för vissa uttalanden i det följande. Det måste således efter mitt förmenande hälsas med stor tillfredsställelse ur olika synpunkter, att ett nytt förslag föreligger till lösning av alla de med förvaltningen av prästlön ej orden och försäljningar från denna föreliggande frågor. Visserligen uppdrages av de sakkunniga endast principiella linjer i dessa avseenden. Men i sig innebär det icke desto mindre ett väl genomtänkt och i vissa avseenden fullständigt omstöpande program. Det avses att, därest statsmakterna och kyrkomötet antaga själva principerna, skulle det ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifterna, som tillämpningen erfordrar. I fråga om jordbrukslöneboställenas förvaltning bry tes i det nya förslaget helt och hållet med den gamla ordningen. De sakkunniga föreslå, att förvaltningen av dessa helt skall sammanföras med förvaltningen av kronans jordbruksdomäner. Givetvis uppstår härvid genast den gamla striden, huruvida kyrkan själv eller samhället i sin helhet skall omhändertaga de för kyrkliga ändamål
395 avsedda fastigheterna. Emellertid må jag erinra, att den gamla principen om de kyrkliga myndigheternas egen förvaltningsrätt på hithörande område faktiskt redan för länge sedan är bruten, i det att förvaltningen av de ecklesiastika skogarna redan behärskas helt av domän styrelsen och dess tjänstemän. Det kan därför icke innebära något riskfyllt steg att nu åstadkomma samma förändring beträffande jordbruksboställena. Det ävenledes diskuterade förslaget om att församlingarna själva skulle omhändertaga löningsjordarna torde vara alldeles ur räkningen. Detta skulle nämligen vara att återföra det hela i den gamla oordningen, utan enhetlighet och utan trygghet för jordens brukare. Vad som av sakkunnigmajoriteten föreslås, kan jag genast beteckna såsom den enda raka och riktiga linjen för att erhålla den billigaste, sakkunnigaste och enhetligaste förvaltningen. De inflytande medlen skola ju i vart fall redovisas särskilt för sig, alltså även härutinnan precis som med skogsförvaltningen. Vid övergång till annan förvaltningsform bör även tagas i övervägande, huruvida ej i vissa fall även andra upplåtelsesätt än arrenderätt kunna komma till användning. Jag tänker närmast på åborätt utan ovillkorlig inköpsrätt, emedan denna bibehåller jorden som avkomstgivande åt det avsedda ändamålet. Men även om endast nyttjanderätt under vanliga former skulle väljas, så ifrågasattes, om ej ur både sociala och jordbruksekonomiska synpunkter en uppdelning av otillräckligt bebyggda eller i alltför extensiv drift varande eller i olika skiften fördelade löneboställen kunde ske, och att brukningsdelarna var för sig måtte bebyggas. Då det visat sig synnerligen fördelaktigt, även ur löneboställenas egna synpunkter och för att få dem räntabla, att anlita kyrkofondens medel till deras bebyggande, anses nu steget med full konsekvens böra tagas ut, och byggnadsförskott beredas alla ecklesiastika löneboställen och vid alla tillfällen, då detta kan vara skäligt och till gagn. Då jag har att avgiva yttrande både som boställsnämndsordförande och i egenskap av domänintendent, kommer fortsättningen att handla om möjligheterna att inpassa förvaltningen av löneboställena inom samma ram som kronodomänerna. De i utredningen redovisade boställena utgöra 3,239. Om man erinrar sig att statens egentliga jordbruksdomäner — således arrendegårdar, torp och lägenheter inom skogsdomänerna och förvaltade av skogsstaten oberäknade — allenast utgöra omkring 1,700 arrendelotter, så står det klart, att förvaltningsproblemet blir ett helt annat, när antalet tredubblas. Mera tyngande blir det också av den anledningen, att bland de ecklesiastika löneboställena äro 353 spridda i de sex nordliga länen, där endast ett dussin kronodomäner finnas. Till ovannämnda 3,239 löneboställen komma 1,883 prästgårdar — därav 377 i de sex nordliga länen — där de vart tionde år återkommande ekonomiska besiktningarna jämväl förutsättas skola förrättas av domänintendent. Jag tillåter mig rikta uppmärksamheten på ett viktigt spörsmål, som icke synes vara tillfredsställande löst genom det föreliggande förslaget. Detta är frågan om vem som skall förrätta av- och tillträdessynerna å de ecklesiastika boställena. Skola dessa utan vidare följa förvaltningsreglerna vid kronans domäner, så skulle det bli nämndemän eller skiftesgodemän, som komme att förrätta syner enligt arrendelagen. För min del anser jag detta vara en tillbakagång i förvaltningen för de ecklesiastika egendomarna. Endast ett ytterligt fåtal nämndemän äro formellt kompetenta och skolade till att föra proto-
396 koll vid mera invecklade av- och tillträdessyner. Boställsnämndernas ordförande torde däremot i allmänhet hava på ett vida bättre sätt fullgjort detta värv. Ofantligt mycket skulle vara vunnet, om större enhetlighet o>ch större grundlighet kunde genomföras vid dessa syner samt protokollen bliva överskådligt och följdriktigt uppsatta. Därigenom skudle alla senare besiktaingar kunna betydligt förenklas och uppkommande byggnadsfrågor lättare kunna bedömas, ofta nog utan att nytt besök behövde göras på platsen. Det skulle helt säkert bliva långt större reda och ordning i detta hänseende om de; bleve stadgat, att domänintendenten eller den hans tjänst förestode skulle ned biträde av två nämndemän hålla av- och tillträdessynerna å samtliga publika egendomar inom sitt förvaltningsområde. Domänintendenten Bengt Carlheim-Gyllenskiöld: Då det visat sig nödvändigt att vidtaga förändringar i formerna för de prästerliga avlöningarna synes det också skäligt att förändringar vidtagas beträffande förvaltningen av de egendomar, ur vilka medlen till dessa avlöningar skola inflyta. I den betänkandet vidfogade reservationen uttalas farhågor för att genomförandet av sakkunnigmajoritetens förslag skulle innebära fara för sekularisering av kyrkans egendomar. Men de åtgärder, som i betänkandet föreslås, avse endast att förvaltningen av de ecklesiastika egendomarna skulle läggas under domänstyrelsen som redan har hand om de ecklesiastika skogarna. Domänintendenten G. Blomdahl: I likhet med domänstyrelsen får jag för min del avstyrka bildande av särskild kyrkofondsstyrelse. Förvaltningen av kyrkofonden bör kunna ske hos statskontoret, Kontrollen av förvaltningen bör däremot kunna ske hos en på lämpligt sätt förstärkt kyrkofondsbyrå i ecklesiastikdepartementet. Den rättsliga vården bör kunna ombestyras av kammarkollegium. Den ecklesiastika skogsbyrån i domänstyrelsen bör kunna behandla alla skogsfrågor utom indelningsärenden och bokföringsfrågor. Revirpersonalen synes mig böra kunna vara gemensam för domänstyrelsen och kyrkofonden. Vid jordbruksegendomarnas överflyttning till domänstyrelsen bör domänintendenten och annan erforderlig personal också överflyttas. I övrigt böra domänstyrelsens tjänstemän vara så kvalificerade och till antalet så beräknade, att de kunna övertaga det ökade arbetet, som torde bliva en följd av här avsedd nyorganisation. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Carl Faust: Till en början må visserligen framhållas att den revidering av boställsordningen, som vidtogs genom inrättandet av de s. k. boställsnämnderna, ännu icke är av så gammalt datum, att verkningarna av nämndernas arbete ännu helt kunna överblickas. Och utan tvivel medförde denna anordning betydande fördelar framför den äldre förvaltningsformen. Boställsnämndsinstitutionen är dock behäftad med stora svagheter; framförallt måste påtalas det förhållandet, att de olika nämnderna i viss mån komma att arbeta efter olika principer, och detta delvis av den anledningen att institutionen saknar enhetlig ledning. Att hela förvaltningen måste bli lidande på en sådan anordning är utan vidare uppenbart. I likhet med de sakkunniga finner jag därför att det är högeligen önskvärt att denna förvaltning snarast blir inordnad under en enhetlig och sakkunnig ledning. I detta sammanhang vill jag påpeka en enda detalj rörande boställsnämndsinstitutionen. Enligt § 32 kungl. kungörelsen 447/25 skall även ekonomisk
397 besiktning i regel verkställas av hela boställsnämnden och på arrendatorns bekostnad. Denna anordning synes onödigt omständlig och betungande för såväl arrendatorn som lönebostället. Den omständigheten att arrendatorn själv får bekosta dessa besiktningar medför självfallet att arrendet pressas ned, varför kostnaden ytterst drabbar bostället. Erinras må, att vederbörande domänintendent ensam verkställer dessa besiktningar på kronoegendomarna. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Bertil Ekberg: På grund av den svävande frågan om äganderätten till ifrågavarande fastigheter och de känsliga intressemotsatser, som gjort sig gällande vid lagstiftningen om deras förvaltning, har genom upprepade kompromisser och utbyggnader på tidigare förordningar skapats det nuvarande oformliga förfarandet med en meningslös, vidlyftig och tungrodd dubbelbehandling av ärendena och en onödig och omständlig skriftväxling, som verkar i högsta grad hinderlig. Trots den överorganisation, som förefinnes vid skötseln av den ecklesiastika jorden, saknas dock för densamma en bestämd ägarerepresentant, som har ansvaret för det hela, och de betydande värden, som det här är fråga om, ligga, trots de många olika myndigheter, som behandla frågor rörande deras förvaltning, så gott som herrelösa, och något rörelsekapital för handhavand et av denna stora affär finnes praktiskt taget ej. Givetvis bliver skötseln av och inkomsten från den kyrkliga jorden lidande av sakernas nuvarande, otidsenliga och opraktiska ordning, och det måste såväl för kyrkan som för statsmakterna vara av största intresse att förhållandena snarast ordnas på ett tekniskt-ekonomiskt fullt tillfredsställande, enhetligt och enkelt sätt. Man torde ännu ej kunna avgöra, i vad mån de genom 1925 års förändring av den ecklesiastika boställsordningen av år 1910 för praktiskt-ekonomiskt behov skapade boställsnämnderna inverkat till gagn för ett bättre ekonomiskt utnyttjande av kyrkans jord. Dessa nämnder fingo börja sitt arbete på en synnerligen ogynnsam tidpunkt, då nybyggnadskostnaderna för de nya prästgårdarna lades på den ecklesiastika jorden, vars åbyggnader på grund av tidigare mindre noggrant förrättade syner ofta voro i ett dåligt skick. Stora nybyggnadskrav uppstodo därför, vilka krav i en del fall torde för tidigt och i kanske för stor utsträckning tillmötesgåtts, beroende till en del på att intresserade nämnder sökt snarast möjligt få de inom deras verksamhetsområde befintliga egendomarna i gott skick, och ej hade i praktiken tillämplig möjlighet att genom försäljningar frånskilja ur bebyggelsesynpunkt mindre lämpliga och tyngande delar av egendomarna. Amorteringen av dessa hopade nybyggnadskostnader kommer under en följd av år att draga ned den behållna årliga inkomsten, men å andra sidan ha kyrkans fastigheter genom dessa arbeten erhållit en betydande värdeökning. Vid beräkning av själva arrendevärdet har ofta stor hänsyn tagits till den ränteförlust å förskott, arrendatorn nu gör, men däremot har ej hans underhållsskyldighet å de utdömda byggnaderna tillräckligt beaktats. Den ecklesiastika jorden har hittills tyngts av tjänstbarheter, skatter å skogsmarken, kostnader för kontroll m. m., som minskat avkastningen. En fara härför ligger även uti det förhållande, att sedan en arrendator för byggnader, å en för honom ur underhällssynpunkt lämplig tidpunkt, förskotterat större summor, som vid ett eventuellt arrendeombyte skola ersättas av tillträdaren, det i dessa för jordbruket så penningefattiga tider är mycket svårt att få en ny sådan, som har ekonomiska resurser, att betala förskott, höstläggning och sådd samt uppsättning, varför avträdaren, litande på att detta förhållande skall avskräcka spekulanter, ej begagnar sin
398 optionsrätt, utan låter arrendet gå å auktion, där det då ofta blir lägre än vad som föreslagits och vore skäligt. I sammanhang härmed kan jag ej underlåta att påpeka det bristande förtroende för boställsnämndernas ledamöter, vilka skola vara »i lantbruks- och därmed sammanhängande affärsförhållanden kunnige män», som visats av domkapitlet, i det de som konsistorieombud vid lantmäteriförrättningar och laga syner m. m. härtill endast förordna prästmän, vilka utom i undantagsfall torde sakna såväl teoretiska som praktiska kunskaper om de ganska invecklade bestämmelserna i vattenlagen och de nya lantmäteriförfattningarna, då det däremot för vederbörande boställsnämndsordförande mången gång hade varit av stor vikt att få närvara och sätta sig in uti samt deltaga i beslutet i dessa för den framtida utvecklingen av den av förrättningen berörda egendomen synnerligen viktiga frågor, som han på detta sätt ställts utanför och kanske knappt ägt kännedom om, när han senare skall lämna förslag om dess framtida disposition. Ehuru boställsnämnderna nog under den tid, de verkat, velat och kunnat åstadkomma en hel del praktiskt-ekonomiskt nyttiga förbättringar för de egendomar, de handhaft, torde dock en enhetligare mera affärsmässig, länsvis ordnad förvaltning vara att föredraga. Det av de sakkunniges flertal framlagda förslaget om att lägga förvaltningen av den kyrkliga jorden helt under domänverket och efter samma prövade grunder, som nu tillämpas å kronoegendomar och kronoparker, anser jag därför synnerligen tilltalande. Därigenom möjliggöres även, efter för kronojord redan fastställda normer, en förståndig och försiktig försäljning av kyrkans ur ekonomisk synpunkt, i dess hand ej bärkraftig jord, vilket hittills varit praktiskt så gott som omöjligt att genomföra på grund av däremot från vissa håll resta hinder. En sådan försäljning vore även ur rent jordsocial synpunkt önsklig. Någon fara för kyrkojordens sekularisering genom de föreslagna åtgärderna torde ej förefinnas, om förslagets former för benämning, bokföring och redovisning bibehållas. Den föreslagna rationaliseringen i skötseln bör dock tillämpas på all ecklesiastik jord, även på biskopars lönejord, klockareboställen och kyrkojord m. m., så att på en gång all denna lades under en enhetlig, praktisk och ekonomisk fullt betryggande förvaltning, i stället för att som nu är fallet skötas av skilda, ej ansvariga, olika myndigheter efter olikartade, föråldrade och svårtillämpliga författningar. De av reservanten framförda förslagen om att omdana domkapitlen till affärsdrivande verk eller överlämna skötseln av den ecklesiastika jorden i vederbörande pastorats vård, äro praktiskt mycket svårrealiserbara och bibehålla många av det gamla systemets fel samt lämna ej den enhetliga och enkla lösning av frågan, som måste eftersträvas. Mot de under rubriken C framställda förslagen skulle jag vilja göra följande erinringar och tillägg: De ecklesiastika egendomarna äro mycket försummade med kartläggning. Endast i ytterst få fall finnas äldre, genom ökad odling numer mindre användbara kartor, och de uppgifter, som aau förekomma om arealen å olika ägoslag, äro mycket otillförlitliga, liksom rågångarna i många fall äro osäkra och tvistiga. I samband med omläggningen av skötseln, torde därför en fullständig uppmätning och rågångsbehandling av de flesta ecklesiastika fastigheter böra ske för att få ett nödvändigt och användbart kartmateriel tillgäng-
399 ligt vid bedömandet av egendomarnas lämpliga framtida disposition under fortsatt arrende eller till hel eller partiell försäljning. I samband härmed torde utbrytningen av prästgårdarna böra ske, varvid den jämkning i gränserna bör göras, som med stöd av under åren vunnen erfarenhet kan vara av behovet påkallad. De uppskattningsmän, som biträda vid arrendevärderingar å kronoegendomar, utses av landsting och hushållningssällskap. Då dessa val synas tendera att gå i partipolitikens tecken, vilket ej alltid torde vara lämpligt, så kunde dessa medhjälpare vid värderingen av den ecklesiastika jorden utses av domkapitlet efter förslag från länsstyrelsen, som torde hava den bästa personkännedom i detta fall. Härtill borde dock ej prästmän, som nu i stor utsträckning är fallet, kunna väljas, då de numera ej annat än i undantagsfall äro så insatta i jordbruk och därmed sammanhängande affärsförhållanden, att de med verklig sakkunskap kunna biträda vid ifrågavarande förrättningar. Det vore givetvis mycket lämpligt och värdefullt, om de nuvarande boställsnämndsordförandena ingingo som ledamöter i de första uppskattningsnämnderna, då de ju redan känna egendomarna och hava planerat för deras framtida vård. Enklare ärenden, såsom om foderförsäljning, upplåtande av bete, deltagande i vattenavledning, upplåtande av mindre grus- och stentäkt, jaktfrågor, kortfristiga och mindre arrenden m. ni., böra avgöras av länsstyrelsen efter domänstyrelsens närmare instruktioner. Den praktiska, lokala tillsynen bör utövas av domänintendenten, som i de län, där stor tillgång å såväl krono- som ecklesiastik jord förefinnes, till biträde bör hava en assistent samt nödig kontorspersonal. I den mån det givetvis under övergångsåren ökade arbetet genom lämpliga försäljningar och regelbundna, långfristiga arrenden minskas, kan den domänintendenten biträdande personalen indragas. Då det nu vanligen förekommer att vid laga syn för vattenavledning eller vid lantmäteriförrättningar eller dylikt både konsistorie- och kronoombud förordnas, så kommer förvaltningens läggande i en hand att härutinnan lämna god besparing, då endast ett ombud, representerande båda kategorierna gårdar, behöver förekomma. Betänkandets skisserade förslag att göra domänintendenten till tjänsterumsämbetsman, som fastare skulle knytas till länsstyrelsen, eventuellt som föredragande, anser jag vara dess svagaste punkt. Den tekniska sakkunskap, som denne bör äga, och som är ytterligt viktig, bör vara grundad på egna, i praktiskt lantbruk vunna och förkovrade erfarenheter i de många olika grenar, som inverka på ett jordbruk och dess räntabilitet, för att han skall noggrant kunna följa och praktiskt bedöma olika konjunktur- och avsättningslägen, växlande arbets-, produkts- och materialpriser m. m. Han bör därför så litet som möjligt bindas å tjänsterummet, utan i dess ställe beredas möjlighet att å ort och ställe och i samråd med arrendatorn praktiskt diskutera och bedöma förekommande frågor. Han bör dessutom hava förmåga att kunna bedöma och handleda den mängd personer, han kommer i affärsberöring med, en förmåga, som starkes genom det praktiska arbetet i varje enskilt fall. De olika skiftande ärenden : uppskattningar, värderingar, besiktningar, syner, lantmäteri- och laga syneförrättningar m. na., han har att medverka vid, lämna honom ej heller tid till ett ökat inomhusarbete i länsstyrelsen. Det bör ej heller vara någon svårighet för denna myndighets juridiskt utbildade personal, att i de flesta fall, med stöd av uppskattningsmännens och domänintendentens skriftliga yttranden, vari sakens praktiska sida fullt utretts, kunna på ett fullt tillfredsställande sätt av-
400 göra förekommande ärenden. Om domänintendenten regelbundet två dagar i månaden å länsstyrelsen står till dess och allmänhetens förfogande, torde alla eventuellt tveksamma frågor då kunna avgöras. Skulle brådskande och större ärenden förekomma, som ej telefonledes kunna diskuteras, kan ju alltid ett extra besök i länsstyrelsen ordnas. Hela det föreslagna förvaltningssättet vilar till stor del på domänintendentens praktiska behandling av de olika frågorna, oftast å vederbörande gård och i intimt samarbete med dess innehavare, och det vore farligt att minska detta personliga praktiska samarbete för ett ökat å tjänsterummet. Detta skulle i än högre grad inverka menligt på det praktiskt-ekonomiska handhavandet av jordegendomarna, än t. ex. det ökade skrivarbetet inkräktat på revirförvaltarnes tid att ägna sig åt det praktiska arbetet i skogen. Domänintendenten Gunnar Pettersson: Genom överflyttande av förvaltningen av löneboställena ifrån domkapitlen och länsstyrelserna till domänstyrelsen komma stora fördelar att vinnas. Nuvarande nackdelar visa sig bland annat däri, att försäljning av boställen, som aldrig kunna komma att förränta i dem nedlagt kapital, svårligen kunnat genomföras, att arrendatorerna saknat ställföreträdare för jordägaren, att kostnaderna för syner och isynnerhet ekonomiska besiktningar blivit för höga, att tillseendet av ådömda bristers avhjälpande ålegat kontraktsprosten samt som slutomdöme, att hela förvaltningssystemet verkat för tungt och opraktiskt, samt att nettoavkastningen av i prästgårdarna nedlagt kapital blivit för låg. Domänintendenten Bengt Wolfram: För den, vilken vid flerfaldiga tillfällen varit såsom kronoombud vid husesyner å prästgårdar jämlikt § 64 i boställsordningen närvarande, har det säkerligen snarligen blivit uppenbart, att den månghövdade skara, som vid nämnda tillfällen skulle för oöverskådlig tid framåt avgöra löneboställets öde, i de allra flesta fall ingalunda var sin maktpåliggande uppgift mäktig — härför saknades oftast erfarenhet i hithörande ting. Kännedom om de lokala förhållandena och nödig tid för prövning av de förevanande frågorna saknades, varjämte sockenintressen och partitagande befunnos för prononcerade och subjektivt betonade och ordförandena oftast i avsaknad av den självständiga blick och förutsättning i övrigt, som äro nödvändiga för ett något så när tillfredsställande beslut i saken med hänsyn till lantbrukets fordringar och boställenas bästa. Resultaten blevo ock oftast därefter. Men såsom undskyllan för denna opraktiska anordning må gälla, att det skulle behövts ett ovanligt skarpt huvud för att på ett lämpligt sätt lösa den utomordentligt grannlaga frågan om upphävandet av den månghundraåriga hierarkien över de prästerliga godsen och att en omständlig, skarpt juridiskt betonad konklav härvid var befunnen såsom det rättsligt fördelaktigaste medlet, och denna synpunkten torde varit den i saken mest bärande. Men en god sida framvisade dock dessa syner: det blev allom underkunnigt, i vilket efterblivet och ofta eländigt skick dessa prästerliga boställen befunno sig, och att det var hög tid, att vördiga prästerekapet fråntogs rätten till godsens förvaltning, vartill detsamma numera alls icke vore skickat och varför den av andra uppgifter kringskurna tiden icke kunde lämna tillgång. Var, som namnes, husesynen tungrodd, har uppsikten över fullföljandet av dennas beslut och över godsen i allmänhet taget just icke att framvisa någon vidare smidighet, överblick eller anpassningsförmåga eller drift i deras utveckling och förkovran; — men detta torde ytterst bottna i tvenne förhållanden : frånvaron av dels en stabil och rotfästad arrendatorstam — vilket väl
401 i tidens längd kommer att förändras till det bättre, dels ock en institution, vilken i likhet med kronans jordbruksdomän äger att ständigt följa arrendatorernas åtgöranden såsom sådana och som är fullt insatt i jordbruket och dettas krav på kontinuerlig, ekonomisk och tidsenlig fullkomning. — Detta sistnämnda är, för så vitt jag kan inse, a och o i den föreliggande uppgiften vid organiserandet av de prästerliga egendomarnas förvaltning, och jag befarar, att bliver icke denna vitala fråga praktiskt och tillfredsställande löst inom den närmaste tiden, komma svårigheterna härvid att ökas i progression med den förlupna tiden och den eftersträvade ökade avkomsten av godsen att allt mer skjutas in i framtidens ovisshet. I det utmärkt väl skrivna, klart och uttömmande redigerade betänkandet framkommer det nu angivna kravet esomoftast och bör envar vän av svenskt jordbruk finna sig föranledd att däri instämma; — jämväl i detsammas uttalande, att domänstyrelsen bör befinnas väl skickad för uppdraget med den centrala förvaltningen av godsen, med ombud inom orterna, därvid den nuvarande domänintendenteinstitutionen bör omorganiseras att distriktsvis omfatta även kyrkogodsen, vilkas administration domkapitlen i huvudsak bör helt och hållet besparas. Boställsnämndsordföranden Hugo Brundin: Frågan om löneboställenas och den ecklesiastika jordens i övrigt förvaltning torde i första hand betinga en undersökning av äganderättsfrågan, en undersökning, på vilken de sakkunnige icke gått in. Sedan äldsta tider ha de ecklesiastika boställena gällt för att vara kyrkans eller lokalförsamlingarnas egendom, och i varje fall ha största delen tillkommit såsom gåvor av byalag eller enskilda donatorer i syfte att bereda församlingsprästen hans bärgning. Att under sådana förhållanden på lagstiftningsväg utan vidare beröva lokalförsamlingen varje inflytande på dessa boställens förvaltning och förstatliga denna — åtminstone innan det undersökts, än mindre bevisats, att församlingen och dess organ sakna kompetens därtill — torde få anses innebära ett rättsligt övergrepp, som icke är motiverat eller försvarligt. Ses vidare denna fråga ur praktisk och ekonomisk synpunkt, så torde obestridligen lokalförsamlingen äga större möjligheter att på fördelaktigaste sätt utnyttja, vidmakthålla och förkovra sitt eller sina löneboställen än en central, för hela landet gemensam myndighet, vilken aldrig skulle kunna förvärva den ingående förtrogenhet med varje ort och dess speciella förhållanden, som härför måste krävas. Såsom övervakande och kontrollerande myndighet över församlingarna torde domkapitlen böra närmast ifrågakomma, varvid inom varje stift bör anställas en under domkapitlet sorterande stiftsfogde med ungefär likartad befogenhet som t. ex. den vid Uppsala imiversitet anställde akademifogden, en anordning, som där visat sig fungera synnerligen väl. Den administrativa apparaten för boställenas förvaltning, vilken de sakkunnige å sid. 138 ff. med fog kritisera med all den dubbelbehandling av ärenden hos länsstyrelse och domkapitel, som nu sker, skulle härigenom förenklas, i det att domkapitlen finge den administrativa förvaltningen lagd helt i sina händer. Då slutligen en dylik decentralisation sannolikt komme att draga avsevärt mindre förvaltningskostnader än den av de sakkunnige föreslagna centralisationen, finner jag mig icke kunna tillstyrka de sakkunniges förslag rörande löneboställenas och den övriga lönejordens förvaltning. De få boställsjordarne inom Stockholms stad beröras ej av det nya lagförslaget, då de säkerligen komma att försäljas. De äro numera olämpliga för 26—016252
402 jordbruksändamål. Det gäller endast Brännkyrka kyrkoherdeboställe och en mindre utjord i samma församling samt Bromma klockareboställe. Boställsnämndsordförandena i Stockholms län: Vi äro ense med de sakkunniga därom, att nuvarande förvaltningsorganisation för vård och nyttiggörande av de prästerliga löneboställena visat sig för sitt ändamål olämplig och att dessa boställens utarrendering givit ett dåligt resultat. Beträffande anledningarna till det ogynnsamma utfallet i nämnda hänseende anse vi, i likhet med de sakkunniga, att det huvudsakliga skälet härtill är att söka däri, att bestämmelser meddelats om löneboställes bebyggande i talrika fall, då de ekonomiska förutsättningarna härför saknats, samt att till det dåliga resultatet bidragit, dels att ifrågavarande boställen icke blott, såsom de sakkunniga framhållit, sakna erkänd ägare utan därjämte äro ställda utan målsman, som med avseende å dem kan fullgöra en jordägares naturliga förpliktelser, dels ock den splittrade förvaltningen av prästlönejorden, som medfört en besvärande tyngd och vidlyftighet vid hithörande ärendens behandling. Beträffande förvaltningen av prästlönejorden ansluta vi oss till de sakkunnigas förslag härutinnan. De sakkunniga yttra (sid. 307 i betänkandet) att därest de sakkunnigas förslag till omläggning av förvaltningen av löneboställena godtoges torde därav följa, att ekonomiska besiktningar samt av- och tillträdessyner å löneboställena borde förrättas i den ordning, som funnes stadgad beträffande domänerna, och att boställsnämnderna därigenom skulle bliva överflödiga. Vi hålla emellertid före, att det vore lämpligt, att åt församlingarna inrymdes något medinflytande i förevarande hänseende, och föreslå fördenskull, att boställsnämnderna bibehållas med den ändring i sammansättningen, att domänintendenten bliver ordförande för samtliga boställsnämnder inom vederbörande län och att de två övriga ledamöterna i varje nämnd utses, den ene av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och den andre av det pastorat, vartill bostället hör, samt att åt boställsnämnderna uppdrages att verkställa ej blott förberörda förrättningar, utan även arrendeuppskattningar . Boställsnämndsordföranden Alf Insulander å Wappa säteri: Förvaltningen av den ecklesiastika egendomen är visserligen icke bra som den nu är ordnad. Dualismen med länsstyrelsen och domkapitlet gör det hela tungt och oklart. _ Jag anser en centralisation så till vida lämplig, att ett stifts ecklesiastika egendomar sättas under en gemensam ledning. Det är lättare att förvärva en fullt kompetent stiftsfogde än ett flertal kompetenta boställsnäinndsordförande, vilka ej alltid arbeta efter samma linjer. Dock böra boställsnämnderna bibehållas med en sålunda för hela stiftet gemensam ordförande. Det är säkerligen felaktigt att antaga, att det ekonomiska utbytet av löneboställenas utarrendering skulle ställa sig fördelaktigare efter boställenas socialisering och läggande under domänstyrelsens förvaltning. Därmed har jag icke sagt, att resultatet är gott, som saken nu är ordnad, men det bör kunna bliva bättre efter genomförande av här av mig föreslagen bättre och enhetligare ledning av förvaltningen. Till sist: församlingarnes rätt att utöva inflytande på den ecklesiastika egendomens förvaltning må icke sättas åt sidan. Boställsnämndsordföranden E. E. Eriksson i Fullerö: Om skäliga arrendeavgifter för löneboställena under framtiden skola kunna erhållas, borde någon lättnad beredas arrendatorerna i fråga om medels anskaffning till nybyggnader. Boställsnämndsordförandena C. G. Olsson i Golvvasta och Per Gustafison i Benestad: I fråga om förvaltningen av prästlöne jorden har jag efter åtskilliga
403 överväganden kommit till något annorlunda slutsatser än de sakkunniga. Det intresse för kyrkan och kyrkliga angelägenheter, som finnes i församlingarna, är så traditionsbundet och invävt med den kyrkliga jorden, att man troligen kommer att skada rent kyrkliga intressen, om man så skarpt som enligt sakkunnigeförslaget skär bort den lokalt betonade medansvarigheten i förvaltningen av prästlöne jorden. Att söka bevara detta intresse på de vägar som reservanten herr Ihrmark i sitt yttrande anvisar är dock uteslutet. Man kan med skäl befara, att de sakkunnigas riktlinjer och planer skulle bliva betänkligt rubbade, om dispositionen av prästlöne jorden skulle föras in på dessa vägar. Såvitt jag kunnat finna, omfattas emellertid de ecklesiastika boställsnämndernas verksamhet med ett ganska stort intresse ute i bygderna. Nämndernas sammansättning, däri alltid ingår en av närmaste pastorat utsedd ledamot, och där vanligen samtliga nämndledamöter äro personligen kända i orten, gör nog att församlingsintresset — »allmogen» — känner sig hava ett visst medinflytande alltfort vid förvaltningen av den kyrkliga jorden. Förhållandet torde nog bliva ett helt annat om en tjänsteman under domänverket helt skulle övertaga de nu av boställsnämnderna handlagda ärendena. Ej heller kan jag finna det nödvändigt att överflytta förvaltningen av löneboställenas jordbruk till domänverket, som åtminstone för närvarande icke torde ha tillräckliga, praktiskt erfarna krafter för att taga hand om den ecklesiastika jorden. I stället anser jag, att en skarp gräns bör dragas upp mellan vad som såsom skogsmark skall stå under skogsstatens vård och vad som skall utgöra jordbruk. Arrendatorernas betesrätt å skogsmarken bör upphöra och desamma endast tillförsäkras erforderlig bränsle- och virkesutsyning. Men å andra sidan bör röjning å jordbruksmarken få ske för åkerbruk och bete efter anvisning från boställsnämnden. Om en sådan skarp gräns dragés mellan skogsbruk och jordbruk, behöver ej löneboställenas jordbruksjord och skogsmark läggas nödvändigtvis under samma myndighet. Att centralisera hela förvaltningen av den ecklesiastika jorden till domänstyrelsen anser jag vore synnerligen olämpligt. Enligt min åsikt bör i stället handläggningen och — i största möjliga utsträckning — avgörande av alla frågor, som röra förvaltningen av den kyrkliga jorden (utom skogarna), koncentreras till länsstyrelserna med bibehållande av kammarkollegium såsom överinstans. Andra stycket av punkt 32, som börjar med »För sådant ändamål» t. o. m. »boställenas skogar» bör utgå. I stället torde kunna insättas ett stycke av innehåll, att förvaltningen av denna egendom handhaves av länsstyrelserna. Under länsstyrelserna fungera boställsnämnder. I punkt 34 kan lämpligen ordet »arrendator» utgå, varjämte jag anser punkterna 35—41 böra omformuleras i erforderliga delar för att överensstämma med den här ovan av mig skisserade tankegången. Då boställsnämnderna började sin verksamhet år 1926, hade de ecklesiastika löneboställena i mycket stor utsträckning varit föremål för genomgripande förändringar orsakade av de syner, som blivit en följd av 1910 års lagstiftning. Att de beslut, som meddelats vid dessa syner, allt emellanåt varit till nackdel för löneboställena såsom jordbruk torde icke kunna förnekas. På åtskilliga ställen ha lagts alltför stora områden till prästgårdarna utan någon egentlig nytta för dessa, men ofta till besvär för löneboställena. Man kan starkt betvivla, att lagstiftarnas mening varit, att till prästgårdsområden (egentligen trädgårdar) skulle läggas arealer upp till 5 å 6 hektar. Stora kostnader för byggnader
404 ha lagts på löneboställena vid de hållna husesynerna utan att åtgärderna alltid varit till så stor nytta för boställena själva. I allmänhet har nog ny- och ombyggnader, som beslutats efter boställsnämndernas tillkomst, blivit billigare, tack vare det dominerande praktiska jordbrukarinslaget i nämnderna. Det resultat, som föreligger av boställsnämndernas arbete under den jämförelsevis korta tid de varit i verksamhet, anser jag därför icke tyda på lämpligheten av att de nu slopas utan tvärtom att de böra bibehållas och att den kommande förvaltningen av prästlöne jorden i huvudsak bygger på dem och på länsstyrelserna i stället för den föreslagna centralisationen till domänverket. Därtill kommer att någon plan och kostnadsberäkning för domänverkets omorganisation i syfte att handhava även den ecklesiastika jorden ännu icke föreligger. Boställsnämndsordföranden Erik Bag er å Ttdlgarns kungsgård: Vad förvaltningen av den ecklesiastika jorden beträffar, så giver utredningen till resultat ett förslag, som innebär stark centralisering därav med domänstyrelsen som regerande organ. Ehuru en centralisering av denna förvaltning givetvis ur många synpunkter är önskvärd och av behovet påkallad, finner jag dock,. att de angivna linjerna härför äro inne på mycket betänkliga avvägar, alldenstund de så gott som helt och hållet borteliminera såväl församlingarnas i flertalet fall ostridiga äganderätt till dessa fastigheter som ock deras medbestämmanderätt i dispositionen av dem. Det torde vara minst lika riktigt att slå vakt om en samfällighets som kring enskild persons äganderätt. Det i utredningen framställda förslaget går så långt härutinnan, att i vissa fall församlingar, om behovav jordinköp är för handen, skulle nödgas förvärva områden, låt vara med förmånsrätt, till vilka de utan tvivel förut äro ägare. Det har ovan framhållits, att en centralisering av förvaltningen i många fall vore önskvärd. I viss mån torde denna kunna genomföras på mindre radikalt sätt, än de sakkunniga föreslagit. Det vore sålunda enligt mitt förmenande önskvärt, att en viss boskillnad i förvaltningen ägde rum mellan länsstyrelsen och domkapitlet, sålunda att till den förstnämnda med i vissa fall församlingens hörande förlades de ärenden, som beröra praktiska förhållanden, sålunda allt, som berör löneboställena, under det att domkapitlets bestämmanderätt koncentrerades till prästgårdarna, och förhållanden som direkt beröra de kyrkliga befattningshavarna. Härmed skulle givetvis en avsevärd förenkling i ett flertal ärendens handläggning vinnas, och de många remisserna enligt utredningens kulminerande exempel å sid. 146 till stor del försvinna. Den korta tidrymd, som förflutit sedan 1926, då boställsnämnderna som planläggande och förslagsgivande organ på detta område inrättades, torde väl vara för knapp för att nu bilda sig ett definitivt omdöme om resultatet och verkningarna av deras arbete. All erfarenhet och personlig kännedom om löneboställenas olika förhållanden, som boställsnämnderna under dessa år skapat sig, är dock en tillgång, som helt spolieras, om de sakkunnigas förslag fastetälles. Det klander, som i en del fall riktats mot boställsnämnderna, särskilt i fråga om, att ekonomiska principer icke till fullo skulle blivit beaktade, har sin huvudsakliga grund i, att de dels nödgats lösa byggnadsfrågor m. m., som under allt för lång tid blivit uppskjutna, och dels icke kunnat genomdriva försäljning av fastigheter, som alla praktiska skäl talat för att avyttra. Boställsnämndsordföranden L. Carlson i Graneberg: Jag har icke kunnat göra mig någon bestämd mening vare sig för eller mot sakkunnigeförslaget i den del, som berör boställsväsendet. Att det inte är bra, som det nu är, därom torde alla vara ense, men det torde kunna sättas ifråga, om det ekonomiska nettoutbytet från de ecklesiastika
405 fastigheterna bleve så mycket bättre efter de sakkunniges förslag i sin helhet sett. Då sakkunnige vilja göra gällande, att de ecklesiastika boställsskogarna under nuvarande förhållanden icke kunna på bästa ekonomiska sätt utnyttjas, håller jag detta för överdrift. Med hänsyn till det förfall, vari de ecklesiastika boställenas byggnader i regel voro före nu gällande boställsförordningars ikraftträdande, så är det förklarligt, att skog i stor omfattning åtgått för byggnadsändamål. Bränsleåtgången vad ved beträffar, tror jag, ekonomiskt sett betyder rakt ingenting och under alla förhållanden inte mera på prästgårdarna än på kronodomänerna. Jag är även mycket tveksam, huruvida bästa lösningen vore, att som de sakkunnige föreslå, lämna fastigheternas förvaltning och omvårdnad i domänverkets händer, statsdrift brukar varken bli billig eller vinstgivande, förutom det att dessa ecklesiastika fastigheter då komme att betraktas såsom staten tillhöriga. Att en del mindre och i vissa fall även större, fribelägna fastigheter, bebyggda såväl som obebyggda böra försäljas, där så visar sig ekonomiskt fördelaktigt, anser jag för min del klokt. För övrigt håller jag före, att de förändringar till det bättre, som kunna göras, böra ske på den gamla grunden, och att en utarrenderad jordbruksfastighet av ecklesiastik natur bör i längden kunna göras väl så avkomstbringande som liknande fastigheter i enskild ägo, under iakttagande av att byggnadskapitalet begränsas till vad sona är nödvändigt och att administreringen göres enkel, smidig och ställes under klok, ekonomiskt beräknande ledning. Boställsnämndsordföranden Albert von Bergen å Tynnelsö: Med erfarenheterna från domänstyrelsens förvaltning har man fullt fog för påståendet, att förvaltningen kommer att ställa sig synnerligen dyrbar, och jag ifrågasätter, huruvida en centralisering kommer att lända till gynnsammare ekonomiskt resultat. På grund av vårt lands stora utsträckning i norr och söder med därav följande olikartade förhållande till klimat, natur, folklynne och produktionsinriktning ifrågasätter jag starkt huruvida centraliseringsförslaget från praktisk jordbruks- och skogsbrukssynpunkt inte omöjliggör ett rationellt utnyttjande av de ecklesiastika boställena. Här om någonsin föreligga väl starka skäl att pröva förutsättningarna för en decentralisation. Den rättsliga grunden för förslaget kan även starkt ifrågasättas. Den ecklesiastika jorden är ju i de flesta fall gåva till kyrkan av församlingarna och enskilda och i vissa fall upplåten av kronan, allt i syfte att utgöra den nödvändiga ekonomiska grundvalen för kyrkans utveckling och framtida bestånd. Att med en sådan bakgrund helt avkoppla kyrkan från all sorts bestämmanderätt vid förvaltningen synes mig innebära en rättskränkning och borde mana sakkunniga till mera ingående prövning av decentralisation än vad som skett. Med fog kunna ju allvarliga anmärkningar riktas mot nuvarande förvaltning, vilket dock ingalunda ger stöd åt den radikala åtgärden, som ligger i förslaget att fråntaga kyrkan vården om och förvaltningen av kyrkan tillhörig jord. Sakkunniga anmärka mot nuvarande förvaltningsformer på grund av investeringen av byggnadskapital, vilket mångenstädes enligt sakkunnigas åsikt resulterar i att en del boställen ej inom överskådlig framtid komma att lämna avkastning. Sakkunniga bortse vid bedömandet härav helt från att samma förhållande hade förelegat även om dessa jordar genom försäljning överlåtits på enskilda. Bebyggandet var nödvändigt och hade i de flesta fall blivit verkställt av enskilda, och vad som för den enskilde jordägaren blivit till gagn och skydd för hans egendoms värde borde väl för kyrkan i ännu högre grad vara till framtida för-
406 del, då kyrkan med fog bör lägga sin förvaltning på betydligt längre sikt än den enskilde. För att säkerställa och vidmakthålla jordvärdet, är det nödvändigt sörj;a för tillräckliga och tidens krav motsvarande byggnader. De säregna förhållamden, som voro rådande vid församlingarnas avträdande av boställena, utgöra i stort en fullgod förklaring till de mångenstädes höga kostnaderna för byggnadernas iordningställande. Det är endast den ytlige betraktaren, som häri får fram skäl för en ändrad förvaltningsform. Boställsnämndsordföranden A. V. Welander i Brännelund: Då svenska kyrkans jord och skogar ursprungligen blivit under tidernas lopp givna eller upplåtna till kyrkliga ändamål, bör förvaltningen överflyttas helt på de kyrkliga myndigheterna, här närmast domkapitlen och kyrkoråden. För förvaltningen avkyrkans jord och skogar böra domkapitlen förstärkas med en stiftsfogde och en stiftsjägmästare. Vid deras sida stå i de särskilda kontrakten boställsnämnder, utsedda dels av domkapitlet, dels av kontraktets samfällda kyrkoråd. Kyrkoråden i de olika församlingarne tillkommer det att vara verkställande organ för förvaltningen, öva lokal tillsyn över byggnader, jord och skog, inkomma till domkapitlet med förslag härutinnan samt hava rätt till yttrande i alla frågor, som röra boställena i församlingen. Genom decentralisation av förvaltningen åstadkommes att det lokala intresset för en god förvaltning av den kyrkliga egendomen väckes och underhålles. Detta kan endast åstadkomma ekonomisk vinst vid förvaltningen. Skulle förvaltningen åter centraliseras hos domänstyrelsen, skulle detta endast ha till följd, att den i ekonomiskt avseende bleve mindre effektiv, enär det av en central myndighet icke kan fordras daglig tillsyn, som är av så stor vikt vid en egendoms skötande, detta både när det gäller jord och skog. Boställsnämndsordföranden Werner Karlson i Karlsby: Vad angår förvaltningen av den kyrkliga jorden vågar jag bestämt betvivla att denna på sätt de sakkunnige föreslagit skulle ställa sig billigare eller framför allt effektivare än på sätt som nu sker genom länsstyrelserna och domkapitlen med deras underorgan boställsnämnderna. Det medges att enligt bestämmelserna i gällande boställsordning före 1926, vårdnaden av dessa jordar icke alltid var som den bort vara men med tillkomsten av boställsnämnderna som närmaste tillsynen, torde icke mycket mera vara att utvinna i den vägen och vilket redan efter så kort tid tydligen kan förmärkas. Frånsett att jag icke kan obetingat till alla delar gilla reservantens förslag till de sakkunniges betänkande, så enär jag för närvarande icke är i förmåga att fullt sakligt utforma de grunder som böra läggas till underlag för prästerskapets avlöningar, får jag med frånkännandet av de sakkunniges förslag tillstyrka bifall till vad reservanten i betänkandet anfört. Boställsnämndsordföranden G. Neiglick i Boo: Mot en så stark centralisation av egendomsförvaltningen, som dess förläggande till domänverket, kan man hysa betänkligheter och en sådan skulle säkerligen leda till försvåring av de mångskiftande ärendenas förvaltning och dröjsmål med deras avgörande och besvarande. Med kännedom om löneboställenas och deras arrendatorers mångskiftande behov i byggnadshänseende, torrläggnings- och avdikningshänseende m. fl. andra frågor, bli smidigheten i förvaltningen och lättheten i behandlingen, enligt mitt förmenande, bättre och snabbare tillgodosedda, om länsstyrelserna få på sig helt överflyttad bestämmanderätten över löneboställenas förvaltning, skötsel och vård, med, såsom hittills, skogsförvaltningen under domänverket. l ä n s styrelserna sitta bättre inne med lokal- och personalkännedom, och de arbets-
407 krafter, som stå eller kunna ställas till deras förfogande, böra ha förutsättning att bättre säkra det ekonomiska resultatet, än på sätt sakkunniga i sitt förslag angivit. Boställsnämndsordföranden Karl Lindvall: Vad angår de sakkunniges framställning av orsakerna till löneboställenas hittills varande låga avkastning, så synes den mig vara väl så starkt färglagd. Genomläsandet lämnar kvar det intrycket, att man velat åstadkomma en kraftig ingress för kommande förslag. Avkomsten måste ses även från den synpunkten, att det är huvudsakligen på bekostnad av denna som prästgårdar i samtliga pastorat åstadkommits. Prästgårdar skulle ju anskaffas; att det mångenstädes blev orimligt _dyrt skall icke förnekas; men ihågkommas må, att större delen pastoratsregleringar med därav följande byggnadsbestämmelser, åtminstone här i länet, tillkommo under den s. k. dyrtiden, då det tycktes vara i sin ordning, att man, vad det än var fråga om, kunde kosta på sig vad som helst. Man kommer nog sanningen närmare, om man utgår ifrån, att resultatet varit ungefär enahanda även om domänstyrelsen då handhaft förvaltningen av löneboställenas jordbruk. Dessa omständigheter voro föremål för yttranden vid behandlingen av 1919 års sakkunniges utlåtande. Frågan är icke vidare aktuell och torde kunnat lämnas åsido. Att den nuvarande förvaltningen av löneboställena genom att ärendena skola handläggas av olika myndigheter icke är så smidig som önskligt vore, och att en enhetlig ekonomisk representation för dessa boställen liksom för kronodomänerna skulle vara ägnad till avhjälpande av många olägenheter lärer utan vidare kunna medgivas. Dessa olägenheter torde icke heller varit obeaktade vid antagandet av 1910 års boställsordning; men har man måhända ansett det vara viktigare att såsom förmögenhetstillgång för den kyrkliga kommunen hålla löneboställena bestämt avskilda från statens övriga egendom. De nuvarande sakkunnige synas hava beaktat detta önskemål och sökt att på ett tillfredsställande sätt lösa detsamma. Den föreslagna anordningen innebär utan tvivel stora fördelar. Domänintendenterna skulle väl bliva fast anställda tjänstemän, som skulle ägna hela sin tid åt tjänsten. För den befattning med löneboställena, som enligt förslaget fortfarande skulle påvila länsstyrelse och domkapitel, funnes i dessa tjänstemän en sakkunnig arbetstillgång. Frågan har emellertid en annan sida; och det är kostnaden. De sakkunnige anse att denna skulle helt gäldas av boställenas avkastning. Hitintills har kostnaden för förvaltningen av arrendejorden varit snart sagt ingen. Utgifterna för syner och besiktningar hava lagts på arrendatorerna. Från den 1 maj 1930 utgår visserligen arvode till boställsnämndernas ordförande med för hela riket 61,800 kronor. Enligt de sakkunniges förslag lärer kostnaden bliva rätt betydande. Men utredning härom saknas. På denna kostnad synes emellertid frågans ordnande till stor del böra bero; ty förvaltningsfrågan torde på det beståendes grund, med användande av vissa de sakkunniges uppslag, kunna tillfredsställande ordnas. Genom 1925 års ändringar i boställs- och arrendeförordningen kan tillsyn å och arrendevärderingar m. m. av löneboställena ske lika effektivt som om de stodo under domänstyrelsens förvaltning. Och genom åstadkommande av en
408 enhetlig ekonomisk representation kunna av de sakkunnige påtalade brister, beträffande byggnadsskyldighet m. m., vilka äro ägnade att nedsätta avkastningen, avhjälpas. Boställsnämndsordföranden Arvid Fritzén i Tranås: Mot den i sakcunnigebetänkandet genomgående framförda synpunkten att de för kyrkligt indamål disponerade jordegendomarna skola direkt ställas under domänstyrelsens förvaltning synas vissa starka betänkligheter kunna anföras. Det torde i <le flesta fall vara så, att prästlönejordarna äro församlingarnas egendom. Att under sådana förhållanden helt eliminera bort det inflytande och den medbestämmanderätt församlingarna ännu äga beträffande prästlönejordarna kan icke vara riktigt. De mindre tillfredsställande erfarenheter som gjorts beträffande boställenas avkastning under den tid som förflutit sedan 1910 års lagstiftning -,rädde i kraft äro säkerligen att tillskriva de abnorma förhållanden som inträdde under och efter kristiden. Vid många prästgårdar befunno sig synnerligasfc ekonomihusen i ett skick som måhända ej var så bristfälligt men desto mera omodernt. Då därtill kommer att vid reformens genomförande såväl gårdens huvudbyggnad som en del av de närmast liggande ekonomihusen avskildes till de nybildade prästerliga tjänsteboställena inträdde ett behov av nybyggnader å de ecklesiastika egendomarna. I den mån nu uppförda byggnader hunnit amorteras samt årsbelopp för framtida nybyggnadsändamål hunnit samlas försvinner en stor del av de olägenheter som härovan relaterade förhållanden medfört. ^När numera de ekonomiska förhållandena stabiliserats och innan raera ingående erfarenheter vunnits ifråga om de relativt nyinrättade boställsnämndernas verksamhet (4 år) torde det vara för tidigt att nyordna förvaltningen av löneboställena. Boställsnämndsordföranden Salomon Gustafsson i Dalskog: Det otillfredsställande ekonomiska resultat, som uppnåtts vid utarrenderingen av löneboställena, har som de sakkunniga anmärka till största delen förorsakats därav att vid uppdelningen av de föregående tjänsteboställena på prästgårdar och löneboställen de senare, för att kunna kallas bebyggda, måst nybyggas i en utsträckning som vid nuvarande lags antagande säkerligen ej kunde förutses. Förbises får ej heller att det var under den genom kriget uppkomna högkonjunkturen sona nybyggnader beslutades på ett mycket stort antal löneboställen. Den låga avkastning jordbruket förmår lämna, utan att betungas med nybyggnadskostnader, gör att förräntningsprocenten för löneboställena blivit anmärkningsvärt låg, — ändock att arrendatorerna i många fall påtagit sig kostnader för nybyggnader, som varit synnerligen betungande, då de måst förskottera och förränta stora belopp. I den mån kostnaden för verkställda nybyggnader amorteras och årsbelopp hinner samlas för framtida behov av nybyggnader, kommer säkerligen även löneboställena att lämna en avkastning, som motsvarar jordbrukets bärighet. Skulle i framtiden vår nuvarande rättsgrund för äganderättens bestånd upphävas, torde den omständigheten att prästlönejorden förvaltas av domkapitlet, ej utgöra större skydd mot konfiskering, än om den förvaltas av domänverket, _ Då prästlöne jordarna äro församlingarnas egendom och tillhöra kyrkan, böra givetvis inga åtgärder vidtagas, som hindra att de på bästa sätt tjäna det ändamål för vilket de äro avsedda. Domänverket har under en följd av år handhaft vården om skogarna och torde det, för att en enhetlig förvaltning skall kunna erhållas, vara lämpligt
409 att, som de sakkunniga föreslagit, även dit överföra förvaltningen av jordbruken. Länsstyrelserna böra som förut ha hand om utarrendering, boställenas bebyggande m. fl. ärenden. För att karaktären av kyrklig jord skall kunna bibehållas ävensom att församlingarnas intressen för densamma skall bevaras, böra boställsnämnder med ombud för domkapitlet och församlingarna fortfarande närvara vid arrendeuppskattning, då fråga om nybyggnad i större omfattning förekommer samt vid fråga om försäljning av jord. H u r förvaltningen än kommer att ordnas, bör nuvarande bestämmelse angående ekonomisk besiktning å löneboställen förenklas och arrendatorn befrias från skyldigheten att ersätta kostnaden för denna. Boställsnämndsordföranden Fabian Andersson i Rödja: Förvaltningen av den till prästerskapets avlöning anslagna egendomen anser jag, att kyrkan och församlingen ej böra fråntagas. I århundraden ha församlingarna räknat prästlönejorden som sin egendom och utnyttjat densamma till avlöning åt sina präster. I anledning härav gör jag gällande att församlingarna skola fortfarande få äga rätt uppbära arrenden och övriga avgälder från löneboställena och lika som hitintills avlöna prästerna. Skall församlingarna berövas denna sin rätt bliva de helt avkopplade från det de sedan århundraden ansett vara sin rätt och skyldighet. Efter att hava genomläst betänkandet, som omfattar över 352 sidor och varav framgår hur olika meningar och förslag göra sig gällande för att kunna ordna skötseln och förvaltningen av en å två ecklesiastika löneboställen i vardera av landets kyrkoförsamlingar, kan man icke undgå att framställa frågan: är denna utredning verkligen praktisk och av behovet påkallad? Svaret härå kan icke bliva annat än — nej. Skulle en privatperson som äger ett hemman göra sådana reflexioner över detsamma innan han antager en arrendator. som betänkandet innebär, så skulle varenda en ägare till hemman komma till det resultat: det är mer ekonomiskt att försälja hemmanet, det rantar sig bättre än vad arrendet uppgår till. Att nu så kritisera 1910 års ecklesiastika boställsordning med däri intill den 1 januari 1926 gjorda ändringar samt ecklesiastik arrendeförordning den 21 november 1925 anser jag vara för tidigt, vi ha ännu icke sett eller erfarit resultatet av dessa bestämmelser. Det är ju givet att under övergångsperioden, då nybyggnader å löneboställena oundvikligen måste ske, man icke kunde räkna med annat än låga arrenden för desamma då arrendatorerna voro skyldiga fullgöra nybyggnaden och förskottera dessa medel. Då nu dessa nybyggnader å de flesta löneboställen fullgjorts och amorteringen för nybyggnadskostnaden utgått blir nog resultatet ett annat vid ny arrendeupplåtelse. Vid en förestående nybyggnad bör man väl icke endast räkna med den faktorn, att det är icke ekonomiskt eller det rantar sig icke att företaga en nybyggnad å hemmanet, man måste väl äVen räkna med, att hemmanets värde stiger i pris och högre arrende kan erhållas då husen äro nybyggda och i gott skick. Att arrendatorer skola åläggas nybyggnad å löneboställe och förskottera kostnaden anser jag vara oriktigt likaså att de åläggas utgiva kostnad för vattenavledningsföretag och lantmäteriförrättningar, dessa kostnader böra arrendatorer av ecklesiastika löneboställen befrias ifrån, kostnader härför kunna i första hand bestridas ur kyrkofonden, vilken sedan kunde göra sig betald genom det årliga bestämda nybyggnadsbeloppet av arrendet för lönebostället, ecklesiastika boställen blevo i så fall likställda med andra egendomar som pri-
410 vatpersoner äga och vilka själva bestrida kostnader för nybyggnader etc. Resultatet bleve, att vid bortarrendering av lönebostället arrendet bleve högre. De flesta arrendatorer av löneboställen inom Västra härads domsaga sköta boställena utmärkt och hålla byggnaderna i ordning samt reda sig bra. Jag kan icke heller acceptera att tillsynen över de ecklesiastika boställena skulle bliva vare sig bättre eller billigare om de överlätes å domänstyrelsen. Jag kan icke finna att de kronoboställen som domänstyreisen har tillsyn över äro i något överlägsna de ecklesiastika vare sig till skötseln av jordbruket eller byggnadernas underhåll; vad beträffar byggnader äro dessa i sämre skick och underhåll ; jag har härav erfarenhet då jag i egenskap av godman varit närvarande vid av- och tillträdessyner. Av vad sålunda anförts anser jag, att ingen vidare förändring i nu gällande lagstiftning uti ecklesiastik arrendeförordning är av behovet påkallad mer än, att arrendator helt fritages från att förskottera kostnaden för nybyggnader, vattenavledningsföretag och lantmäteriförrättningar. Boställsnämndsordföranden Karl Heiner: Vad berör förvaltningen av den till prästerskapets avlöning anslagna egendomen, anser jag att kyrkan och församlingarna ej böra berövas sitt ekonomiska inflytande. Sedan århundraden hava församlingarna räknat prästlöne jorden såsom sin egendom, och utnyttjat densamma till avlöning av sina präster. Denna äganderätt är visserligen redan hårt beskuren, men förtroendet för lagar och lagstiftare och de myndigheter, som övervaka lagarna, skulle betänkligt minskas om församlingen utan vidare förlorade denna sin rätt. För att denna egendom skall kunna utnyttjas så ekonomiskt som möjligt böra alla mindre löneboställen, som knappast förmå att amortera sina byggnader, försäljas till högstbjudande, dock efter prövning i varje fall. Ävenledes synes mig att boställen med ringa skogsmark under samma förhållanden böra försäljas. För influtna likvider bör produktiv skogsmark inköpas, helst belägen intill övrig prästlöneskog. För att minska kostnader för tillsyn m. m. å prästlönejord kan även övrig inägojord med nödig skogsmark försäljas. I allmänhet räknas med att jordbruket förräntar däri nedlagt kapital med 1 å 2 %, och under sådana förhållanden böra alla vägar prövas för att få högsta möjliga avkastning. Till sist tillåter jag mig även göra ett uttalande mot nuvarande system, att ej mindre än tre jämställda myndigheter skola ha att taga befattning i ett eller annat avseende med löneboställena. Det blir ju både tungrott och i många fall besvärligt dubbelförfarande, när länsstyrelsen, domkapitlet och domänstyrelsen skola samman jämka sina meningar. Mig synes att när det gäller kyrklig jord, det är domkapitlens sak att påtaga sig detta arbete. Givetvis böra de erhålla därtill kvalificerad arbetskraft, stiftefogde, stifts jägmästare och juridiskt bildad ombudsman. Stiftsfogden, som i detta fall skall ha närmaste tillsynen över jordbruken, bör äga agronomutbildning eller därmed jämställd meritering samt håva visat sig synnerligen framstående, kunnig och erfaren i lantbruk och i affärsförhållanden, som beröra jordbruk. Boställsnämnderna skulle härigenom kunna indragas och omkostnaderna för tillsyn m. m. av boställena böra härmed kunna nedbringas. Boställsnämndsordföranden J. P. Johansson i Rasa: Jag medgiver, att en koncentrering av förvaltningen av löneboställena är önskvärd, men jag anser, att denna förvaltning icke bör läggas i händerna på domänverket, enär boställena därigenom förlora sin egenskap av kyrklig jord, sin så att säga kyrkliga
411 karaktär. I denna fråga delar jag fullständigt, de synpunkter, som kontraktsprosten K. A. Ihrmark i sitt till betänkandet fogade särskilda yttrande framhållit. Av de tvenne alternativa förslag angående förvaltningen av prästlöne jorden som kontraktsprosten Ihrmark framlagt, biträder jag det första: att domkapitlet, förstärkt med en eller två i jordbruk och skogsskötsel förfarna män, skall utgöra det förvaltande organet, och därvid biträdas av respektive församlingars kyrkoråd. Boställsnämndsordföranden Gustaf Johansson i V äckelsång: De sakkunnigas förslag om ytterligare centralisering av prästlöne jordens förvaltning torde väl, om förslaget blir omsatt i gällande lag, blott i ringa mån kunna påverka det ekonomiska resultatet beträffande jorden ifråga. Några till grunden syftande förändringar äro knappast föreslagna, och är det kanske bäst så. I regel är det väl annars så, att endast under den förutsättningen, att ett jordområdes ägare jämväl är dess brukare, en någorlunda tillfredsställande förräntning av fastighetskapitalet kan erhållas. Detta förhållande synes ej i så hög grad gälla skogsskötseln, som det egentliga jordbruket, varför en utökning av de ecklesiastika skogsmarksarealerna torde vara ekonomiskt försvarbar, om samtidigt med sådan utökning de minsta och på ett flertal ägoskiften splittrade jordbruksboställena försäljas. Om ett utbyte av prästlönejord av antytt slag kommer till stånd, vilket ju de sakkunniga föreslå, och således något större fastighetsenheter erhållas, torde väl åtskilliga besparingar i förvaltningshänseende och annorledes kunna göras till fromma för det ändamål, vartill ifrågavarande jord är anslagen. Det synes mig särdeles önskvärt att i den nya ecklesiastika boställsordning, som nu förebådas, erhålla utförliga bestämmelser till underlättande av grundförbättringars utförande å löneboställenas jordbruksdelar. Härvid tänker jag främst på behövligheten att befria boställsåkern från den sten, som alltjämt kvarligger orörd i densamma. Sedan de självägande jordbrukarne i denna bygden i avsevärd utsträckning stenröjt sina åkrar och av denna anledning kunna använda skördestegrande och arbetsbesparande redskap, har den hävdvunna värdesättningen av de ecklesiastika jordbruken såsom de bästa i bygden i någon mån förminskats. Den tid torde redan nu vara inne, då reflektanter på arrendejordbruk få sitt intresse stäckt vid åsynen av boställenas myckna åkersten. I åtskilliga fall hade det nog varit bättre, om byggnadsbeståndet å respektive löneboställe blivit något mindre omfattande och i stället en del av byggnadskostnaderna använts till stenbrytning. På flera av de löneboställen, jag haft tillfälle bese, har åkerjordens avdikning varit mindre god, och täckdikning synes endast i undantagsfall hava utförts. För en mången gång ej särdeles stor engångskostnad skulle annars avsevärda skördeökningar kunna vinnas. Betesfrågan å löneboställena tarvar också sin lösning. Då betning av skogsmarken ej längre anses förenlig med god skogsvård, finnes nog ej annan möjlighet än att avskilja särskilda ängs- och hagmarksområden åt betesdjuren. Då åtminstone någon markberedning för detta ändamål är behövlig, synas kostnader härför vara ofrånkomliga. Förbättringskostnader av här berörd art torde ej, såsom fallet är med byggnadskostnader, komma att i särdeles hög grad betunga boställena. I regel torde väl boställsarrendatorn själv jämte sitt folk kunna utföra det nödvändiga arbetet, och detta kan fördelas på lång tid. Vad angår kontraktsprosten Ihrmarks särskilda yttrande, så förefaller det
412 mig ej vara uteslutet, att, därest församlingarna finge deltaga i förvaltningen av prästlönejorden, fördelar härigenom stode att vinna. Kommuner visa sig här och var kunna sköta skogsallmänningar på ett tillfredsställande sätt, och för omhänderhavandet av löneboställenas jordbruksdelar borde erforderlig sakkunskap kunna förefinnas. Vid församlings antagande av arrendator, kunde arrendevillkoren bliva särdeles anpassbara efter på respektive boställen rådande förhållanden, och ständig tillsyn av boställena till lägsta kostnader kunna ordnas. Boställsnämndsordföranden M. Svensson i Kompersmala: Den 20-åriga löneregleringsperioden är alltför kort för ett tillförlitligt omdöme om systemet. Därtill kommer att från tiden för utarrenderingen tills nu onormala tider rått inom jordbruket, vilket försvårar bedömandet av resultatet. J a g ansluter mig till reservantens tankegång. Om centralisationstanken genomföres, hava församlingarne icke tillräckligt intresse att bevara boställena för sitt nuvarande ändamål, utan fara föreligger att för kyrkan främmande kommunala intressen och sociala skäl bliva ifrån församlingarnes sida förhärskande med resultat att den för prästerskapets avlöning avsedda jorden avhändes kyrkan och genom förvandling i penningar förminskas i värde. Om åter församlingarne intresseras att vårda den kyrkliga jorden såsom lokalförsamlingarnes tillgång för prästerskapets avlöning, förefinnes större trygghet, att den skall kunna bevaras till gagn för kyrkan. Men såsom reservanten föreslår, behöver kyrkan utrusta sig med egen förvaltningsapparat. Vid införandet av ecklesiastika boställsnämnder tänkte sig riksdagen, att nämnderna skulle bliva oavlönade. Då numera åter arvoden till ordförandena anvisats, blir det icke någon nämnvärd besparing med nuvarande organisation jämfört med reservantens förslag att i stället hos domkapitlen anställa en i skogs- och jordbruk förfaren stiftsfogde. Denne senare åter bör äga förutsättningar att kunna utföra ett mera kvalificerat arbete än boställsnämnderna. Möjligen erfordras till hans biträde en ombudsman med juridisk utbildning. I våra stiftsstäder torde icke möta svårighet att förvärva lämplig person, som åtager sig sådant uppdrag vid sidan av sin egentliga förvärvsverksamhet. Boställsnämndsordföranden Karl Karlsson i Ryssby: Beträffande förvaltningen av dessa boställen kan jag icke instämma i det av herrar sakkunniga framställda förslaget och ej heller i kontraktsprosten Ihrmarks reservation. Det synes mig vara alldeles omotiverat att nu, efter så kort tids förlopp, utbyta den av riksdagen beslutade boställsnämndsinstitutioneia mot något annat system. I stort sett ha nog boställsnämnderna fyllt sin uppgift på ett tillfredsställande sätt. Att boställen för närvarande ej lämna nöjaktiga inkomster, torde ingalunda bero på boställsnämnderna eller deras åtgöranden, utan på åtgärder, vidtagna innan boställsnämnderna tillsattes. Å ett mycket stort antal boställen måste ju nya byggnader uppföras just under den allra dyraste kristiden. Vid den tiden funnos, som bekant, inga boställsnämnder, utan var det synerätterna, domare och nämndemän, oftast biträdda av en med landsbygdsförhållandena föga förtrogen stadsarkitekt, som då förrättade synerna. Härvid påsynades ofta så dyrbara byggnader, att boställena ej på långa tider kunna lämna tillfredsställande inkomster. I många fall hade det varit mycket förmånligare att utarrendera boställena obebyggda, än att belasta dem med alltför dyrbara nybyggnadskostnader. Min bestämda uppfattning är, att om boställsnämnderna funnits redan vid den tiden, byggnadskostnaderna skulle blivit betydligt billigare och byggnaderna mera prak-
413 tiska, än vad nu ofta blev fallet. I den mån boställsnämnderna anse sig behöva anlita byggnadssakkunniga rådgivare, torde de nämligen ej vända sig till dyrbara stadsarkitekter utan anlita praktiska byggmästare, vana vid landsbygdens enklare förhållanden och framför allt vana vid att se till att byggnaderna bliva både praktiska och billiga. J a g anser mig ej heller kunna underlåta att påpeka, att synerätterna — åtminstone i vissa fall — synas ha tagit alltför stor hänsyn till prästernas önskningar och därför till arrendatorsbostäder å löneboställena insynat prästerna enskilt tillhöriga bostadshus, utan att vederbörlig hänsyn tagits till boställets framtida nytta. Till belysande av detta mitt påstående bifogar jag ett protokoll 1 varav framgår, att synerätten i nov. 1918 å ett löneboställe insynat en pastor tillhörig drängstuga till arrendatorsbostad och redan i maj 1920, alltså efter blott ett och ett halvt års förlopp, på begäran av arrendatorn, som själv är nämndeman, hållit nytt synerättssammanträde och därvid medgivit arrendatorn rätt att uppföra ny, ganska dyrbar arrendatorsbostad, för vilken ej ens kostnadsförslag eller arbetsbeskrivning uppgjorts. — Med detta anförda exempel har jag blott velat visa, att det ej är lätt för boställsnämnderna eller deras eventuella efterträdare att för de närmaste åren eller för något tiotal av år framåt uppbringa höga arrenden för små boställen, som belastats med dryga utgifter för nybyggnader. Skulle tillsynen av boställena nu överflyttas på domänintendenter eller stiftsfogdar, bleve detta säkerligen betydligt dyrare såväl för det allmänna som för arrendatorerna med flera. Särskilt tillåter jag mig framhålla, att den ofrånkomliga merkostnaden skulle kännas särskilt betungande för sådana personer, som ingiva ansökan att få friköpa tomter från ecklesiastika boställen. Och jag anser det minst sagt tvivelaktigt, att det ekonomiska resultatet från löneboställena bleve bättre. Enligt min mening vore det lyckligast, om länsstyrelserna helt finge hand om förvaltningen av löneboställenas inägor med boställsnämnderna, i vilka ju domkapitlen utse en ledamot, såsom underlydande organ, och domkapitlen hade tillsynen endast över prästgårdarne — likaledes med boställsnämnderna som under organ. J a g tillåter mig i detta sammanhang framhålla, att boställsnämnderna borde få beslutanderätt angående den oftast relativt obetydliga skog, som finnes å inägorna, detta för att skog, som skadar åkrarne, må kunna utsynas, och jägmästarne utöva tillsyn endast över den egentliga, särskilt kartlagda skogsmarken. Boställsnämndsordförandena S. A. Carlsson i Solberga, Thore Alströmer å Östads säteri, J. Johanson i Carlshed, Carl Lorentzon i Ledet, Arthur Gustafson i Kasenberg och G. Pettersson i Hallbäcken: Det må till en början erinras, att boställsnämnderna, vilka sona bekant inrättades genom lagen den 21 november 1925 och kungl. kungörelsen den 26 mars 1926, endast ett fåtal år varit i verksamhet. Verkningarna av de år 1925 antagna lagar, som åsyftade en ändring i det ecklesiastika boställsväsendet, i sammanhang varmed då också boställsnämnderna tillskapades, låta sig ännu ej i sin helhet överblickas. Det måste redan av denna anledning befinnas mindre välbetänkt att, innan nödig erfarenhet sålunda vunnits, gå in för en så genomgripande omgestaltning av det ecklesiastika fastighetsväsendets förvaltning, som kommittéförslaget innebär. 1
Här utelämnat.
414 Det spörsmål, som måste anses vara kärnpunkten i hela förvaltningsfrågan, är vem förvaltningen av de ecklesiastika boställena skall tillkomma. Dessa egendomar, uppgående till mellan 3,000 och 4,000, till väsentlig del bestående av landets bästa och mest välbelägna jord, hava ett sammanlagt taxeringsvärde av omkring 150 miljoner kronor. De sakkunniga hava föreslagit, att den princip om centralisation, som genom 1910 års lagar på det ecklesiastika området fick så starka uttryck, nu skulle fullkomnas. Församlingarna skola följaktligen berövas varje befattning med och förmån av ecklesiastika skogar, löneboställen och fonder. All avkastning av boställena skall ingå till kyrkofonden, som ensam blir direkt intresserad av boställsavkastningen. Liksom kyrkofonden blir centralorgan för det prästerliga avlöningsväsendet, skall domänstyrelsen bli den verkliga representanten för boställena. Prästlönejordens tillsyn kommer nämligen enligt sakkunnigas förslag att helt läggas under domänverket, varigenom även kammarkollegiets befattning med ärenden rörande nämnda jord väsentligt inskränkes. I följd härav kommer domänintendenternas arbetstid att tagas i anspråk för hithörande ärenden, och antagligen måste till följd härav deras antal ökas. Bestyret med löneboställenas utarrendering överflyttas från länsstyrelserna till domänstyrelsen, liksom förhållandet nu är med kronodomänerna. Det kan icke förbises, att de sakkunniga i fråga om förvaltningsspörsmålet gjort sig mycken möda att söka övertyga den till äventyrs tveksamme om den föreslagna anordningens fördelar framför vad som nu gäller i denna del, medan det åt de sakkunniga vid utredningens igångsättande givna direktivet, att vid utredningen jämväl borde alternativt undersökas »löneboställenas fakultativa överlämnande till pastoraten till viss friare nyttjanderätt mot ett årligt för en längre tidsperiod fastställt avgäldsbelopp», nästan helt negligerats. Efter några få sidors resonemang härom förbigå de sakkunniga detta alternativ, som dock bland annat den 19 oktober 1923 framkastades av kammarkollegiet i yttrande över det ecklesiastika arrendeväsendet. Sakkunniga måste med skäl tillvitas att hava alltför ytligt berört denna sida av saken. De upplysa, att talrika landsförsamlingar visserligen äga krafter, väl skickade att omhänderhava förvaltningen av en betydande hoställsegendom. Församlingarnas befattning med klockarboställena anse dock de sakkunniga ha verkat avskräckande, och dessa boställen uppgivas mångenstädes befinna sig i förfallet skick, ehuru församlingarna i fråga om deras skötsel haft större möjlighet att ingripa än beträffande prästlöneboställena. Att klockarboställena i regel äro så små, att församlingarna endast ha obetydligt intresse av dem, och att deras utarrendering redan av denna anledning försvåras, har tydligen dock undgått de sakkunniga. Även den »friare nyttjanderätten» synes förorsaka de sakkunniga bekymmer. Men den, som har en än så liten erfarenhet av huru växlande skötseln av kronodomänerna i mellersta Sverige kan vara, måste iställa sig i hög grad skeptisk till en centralisation av de ecklesiastika boställenas förvaltning under domänstyrelsen. Det må ock anmärkas, att det ekonomiska resultatet av löneboställenas brukande i hög grad rönt inverkan därav att många av dessa boställen efter lång tids mindre god skötsel sedan 1910 genomgått en period av nybyggnad och färdigställande, som helt säkert varit oundgängligen påkallad — även om bebyggandet måhända i många fall kuaanat göras mindre kostsamt — men som haft till följd minskad avkastning för tillfället. Den minskade avkastningen torde i viss mån ha varit orsakad av statsmakterna själva, enär boställsordningens bestämmelser om antalet laga hus å prästgårdarna icke lämnade runa för någon jämkning. Först genom lagen den 21
415 november 1925 stadgades, att om vid syn eller ekonomisk besiktning föreskrift meddelades om storlek, inredning eller övrig beskaffenhet hos laga hus å prästgård, skulle visserligen byggnadens varaktighet och boställshavarens skäliga behov tillgodoses, men därjämte skulle iakttagas, att byggnadskostnaderna ej bleve mer än nödigt betungande. De av boställsordningen föranledda nybyggnaderna hade emellertid vid denna tidpunkt i stort sett slutförts. Att en del boställen, huvudsakligen komministersgårdar, voro mindre väl skötta, torde ha haft sin grund i särskilt den svaga ekonomiska ställning, vari komministrarna sedan generationer ej minst på grund av dem åliggande byggnadsskyldighet befunno sig. Oaktat boställsnämnderna endast kort tid varit inrättade, har det dock lyckats dem att i många fall avhjälpa nämnda missförhållanden, såvitt detta vid ekonomisk besiktning varit möjligt. På samma gång som denna anordning tillfört ärendena sakkunskap från orten, har densamma minskat kostnaderna för stat, kommun och den enskilde. Såväl underhållskostnader som förrättningskostnader hava förbilligats och detta ej blott i den mån detta kunnat tillskrivas dyrtidens upphörande. Då vidare de sakkunniga i betänkandet tala om det mångskriveri, som nu med rätta måste medgivas ibland äger rum vid handläggning av hithörande ärenden, kan det vara på sin plats att framhålla, att detta mångskriveri och därmed förenad tidsutdräkt skulle i avsevärd grad minskas genom en mera utsträckt decentralisation vid ärendenas behandling än som nu är fallet. Detta önskemål kunde man uppnå bland annat därigenom att vissa mindre betydande ärenden, såsom ansökningar om rätt att från boställe få försälja halm, upplåtelser av sten-, grus- eller lertag med mera i regel finge slutligt avgöras av vederbörande länsstyrelse. De sakkunniga vilja ej förneka, att församlingarna vid sidan av prästen under en lång rättsutveckling framträtt med visst anspråk på att betraktas som naturliga representanter för de prästerliga boställena inom sina områden. Det kunde vara frestande att i detta sammanhang ingå på denna fråga, ty det visar sig icke blott, att detta varit församlingarnas eget betraktelsesätt utan att representantskapet i fråga också godkänts av statsmakterna. En lång och man kan påstå obruten historisk utveckling bestyrker ock, att församlingarna sedan urminnes tid haft förvaltningsbefogenheter beträffande sina prästboställen av mera genomgripande art än någon annan, möjligen med undantag av prästen. Därest åtgärder i syfte att underhålla boställena och bevara deras värde för framtiden ej kunna frånkännas karaktär av förvaltningsbefogenheter, hava dylika tillkommit socknemännen sedan allra äldsta tid. Och vad frågan om boställenas historiska uppkomst beträffar, äro boställena i långt övervägande grad tillkomna genom sammanskott av de besuttna inom socknen eller anskaffade av socknemännen. Detta förhållande har gjort, att församlingens förvaltningsåtgärder jämväl kommit att medföra en faktisk och rättslig representation för prästboställena. Kyrkans jord fick enligt äldre västgötalagen ej säljas utan biskops lov och prästens och sockenmäns vilja. Kammarrådet Schalling yttrar i sin avhandling »Den kyrkliga jordens rättsliga ställning i Sverige» att församlingens inflytande å den kyrkliga förmögenhetsförvaltningen i Sverige under medeltiden framträder med större styrka än den kanoniska rätten medgiver. Det är ock att märka att Gustaf Vasas reduktion av den kyrkliga jordegendomen aldrig kom att beröra större delen av de gamla prästbolen (kyrkoherdeboställena), vilka alltså behöllo sin frihet från skatter och ej blevo föremål för skattläggning. Först i slutet av 1600-talet infördes de i kronans jordeböcker, huvudsakligen genom åtgärder av Carl XI. Det var i samband med den jorde
416 bokföring, vilken genom kungl. brevet den 15 maj 1695 påbörjades, som åtgärden verkställdes att ur jordeboken utesluta kolumnen »kyrko- eller geistlige». Under denna titel stodo förut de ecklesiastika fastigheterna införda i jordeboken. Genom resolutionen på prästerskapets besvär den 1 februari 1726 fastslogs, att nämnda kolumn är överflödig och alldeles onödig, men att hemmanen »komma således att behålla deras natur samt stå i jordeboken under den titel de blivit bortgivne», varjämte privilegierna försäkras »bliva alldeles orubbade». Redan genom prästerskapets privilegier av år 1650 hade sockenstämman blivit lagfästad. Den skulle förhandla »om kyrckiones och prestegårdzens byggning» med mera. I ett av Svea hovrätt den 11 april 1655 avgjort mål uppträder Breds sockens »föreståndare» som representant för visst ecklesiastikt hemman. Med förbigående av alla de mellanliggande prejudikat, som gå i samma riktning, kan anföras, att ännu så sent som 1926 har Kungl. Maj :t avdömt ett mål mellan enskild person å ena och viss kyrka i Värmland å andra sidan, däri beträffande behörighetsfrågan vederbörande häradsrätt — vars utslag sedermera ej ändrades — hade yttrat, att den funne församlingen äga att för kyrkan föra talan angående ifrågakomna skogstrakt samt kyrkan genom församlingen vara att anse som kärande i målet. Församlingarnas samhörighet med de boställen av ecklesiastik natur, som enligt den av kammarkollegiet låt vara endast i ett fåtal län slutförda utredningen angående äganderätten till samma boställen församlingarna i övervägande antalet fall tillkommer — ty det är församlingarna eller sockenkyrkorna, som församlingarna representera, vilka äga dem — är alltså ofrånkomlig, och alla skäl tala följaktligen för, att det vore en grov avvikelse från all historisk utveckling att beröva församlingarna befattningen med boställenas förvaltning. Boställena böra förvaltas för kyrkans räkning. Ändamålsbestämmelsen torde i denna del vara fullständigt avgörande. Den ecklesiastika boställsordningen stadgar, att »till boställen räknas all den fasta egendom, som är anslagen till bostad eller avlöning åt prästerskapet i territoriella församlingar». Prästen betraktas här utan tvivel jämväl som kyrkans (lokalkyrkans, sockenkyrkans) representant. Det är för prästerskapets och sockenkyrkornas räkning som boställena äro givna, och de böra förbehållas samma prästerskap och kyrkor även för framtiden. 1 De sakkunnigas förslag sysselsätter sig på många punkter med spörsmålet, vilka kostnader det nuvarande systemet medför, men de sakkunniga angiva icke ens approximativt, till vilket belopp kostnaderna med den nya ordningen skola komma att uppgå. Även om de sakkunniga trott, att dessa kostnader ej skulle bli nämnvärt höga, talar mycket för, att motsatsen kommer att inträffa. Det har annorstädes erinrats, att den nya organisationen enligt domänstyrelsens antagande kan komma att medföra en ökning i antalet domänintendenter. Dessas verksamhet som föredragande inför länsstyrelserna i hithörande frågor kommer med säkerhet — varom ock i betänkandet givas antydningar — att leda till betydande kostnader. De sakkunniga föra härjämte på tal ett framkommet förslag om inrättande av särskilda distriktsstyrelser inom domänverket. Även om dessa, som till antalet skulle vara tre och bestå av distriktschef, två överjägmästare och åtta andra tjänstemän, såsom de sakkunniga framhålla, »icke med nödvändighet» skulle behöva inrättas i detta sammanhang, så ligger det dock snubblande nära till hands att antaga, att med samtliga boställsärendens överförande till domänstyrelsen denna nya mellaninstans snart skulle tillskapas. Det lärer nämligen anses fullständigt uteslutet, att domänstyrelsen skall utan av1
Se ock under kapitel I.
417 lastning av arbetet på någon mellaninstans kunna inom rimlig tid handlägga ej blott ärendena angående utarrendering av mera än 3,000 ecklesiastika löneboställen, utan även de ärenden rörande prästboställen i allmänhet, som nu tillkomma kammarkollegiet — år 1927 1,133 stycken — och tillika såsom lau sköta utarrenderingen av rikets kronodomäner. Det kan för övrigt med skäl sättas i fråga om domänstyrelsens sakkunskap med dess nuvarande i stort sett skogstekniskt utbildade personal är tillräcklig, då det gäller handläggningen även stor del av de ärenden rörande prästboställena, vilka nu tillkomma kammarkollegiet, såsom avsöndring av jord eller lägenheter, försäljning av boställsjord, disposition av ersättningsmedel för jord samt intrång och men i nyttjanderätt m. fl. Säkert är, att skola alla eller större delen av dessa ärenden överflyttas på domänstyrelsen, måste, oavsett hur arbetet i mellaninstanserna ordnas, arbetskrafterna inom samma styrelse undergå en stor förstärkning med åtföljande kostnader, därest sökandena skola kunna påräkna att få sina ärenden avgjorda inom rimlig tid. Boställsnämndsordföranden T. Nilsson i Hägerum: I Sevede och Tunaläns domsaga och Aspelands härad med omnejd hava löneboställena i regel tillkommit kyrkan genom gåva antingen av församlingen eller enskilda församlingsmedlemmar. Syftet med gåvan har givetvis varit, att avkastningen därav skulle komma prästerskapet och därmed församlingen tillgodo och församlingen har således alltid ansett sig hava viss förfoganderätt över egendomen. Denna församlingens rätt har i hittills gällande lagstiftning beaktats men genom nu föreliggande förslag betages församlingen all rätt till boställena, som skulle helt bliva betraktade såsom statens egendom. Att detta är missgrepp anser jag vara uppenbart. Jag anser också att den nuvarande förvaltningen varit den billigaste och att de myndigheter som handha vården och tillsynen över löneboställenas jordbruksdelar, med sin kännedom om ortsförhållandena, gjort sitt bästa för boställenas försättande i sådant skick att största möjliga avkastning kan erhållas i en snar framtid. Att avkastningen skulle höjas genom den föreslagna ändringen i förvaltningen kan med hänsyn till uppgifterna om nettobehållningen från kronoboställena starkt betvivlas. Visserligen har det framhållits att löneboställena nu lämna ringa avkastning men detta beror till största delen därpå att vid tiden för omregleringen enligt lagen om ecklesiastik boställsordning, boställenas byggnader voro i allmänhet i mycket dåligt skick, ävensom att boställena då måste uppdelas i prästgård och löneboställe, varför nybyggnader nästan som regel måste företagas. De s. k. årsbeloppen hava därför blivit synnerligen stora och följaktligen har det kontanta arrendet måst minskas i förhållande därtill. Denna omständighet kan väl knappast utgöra skäl för ändring i gällande förordning, då åbyggnaderna naturligtvis måste underhållas även om förvaltningen skulle tillkomma domänstyrelsen. I detta sammanhang kan framhållas att de boställen, som på grund av allt för kostsamma nybyggnader eller andra omständigheter skulle lämna mycket ringa avkastning under en längre följd av är, må efter församlingens och domkapitlets medgivande försäljas och köpeskillingens avkastning användas såsom församlingens bidrag till prästerskapets avlöning. Det av de sakkunniga angivna förslaget till nybyggnader kommer ovillkorligen att bliva mycket dyrare. En arrendator bygger på det av honom arrenderade bostället mycket billigare än vad domänstyrelsen kan åstadkomma ett hus för. 2 7 — 010252
418 Jag får sålunda föreslå att de ecklesiastika boställena ej ställas under domänstyrelsens förvaltning och att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa firnyad utredning om på vad sätt nuvarande organisation kunde förenklas inom ramen för nu gällande förvaltningsordning. Boställsnämndsordföranden A. Wulff i Aplerum: Jag får som min åsikt framhålla det olämpliga, oekonomiska och orättvisa i ett förstatligande av de ecklesiastika boställena. — Olämpligt på grund av dessas centralisering till statliga myndigheter beträffande förvaltning med mera — oekonomiskt på grund av den därav följande säkerligen avsevärt fördyrade skötseln. — Orättvist i högsta grad genom att söka fråntaga församlingarna deras egendom och bestämmanderätten över densamma. I detta avseende har ju förslaget en viss — förlåt — kommunistisk tendens av konfiskation. Jag föreslår ny utredning. Se ock kapitel I. Boställsnämndsordföranden Axel Danielson i Spjuterum: Skulle de sakkunniges förslag, i vad det rör löneboställenas förvaltning, genomföras, komme boställena att helt läggas under statens förvaltning och domkapitel och församling mista allt inflytande. Då äganderätten till löneboställena ej torde vara utredd, synes rättvist att såväl domkapitel som församling ha ett ord med vid ordnandet av förvaltningen och, då obestridligen församlingarna ha den största sak- och lokalkännedom om boställenas ändamålsenliga förvaltning, bör församlingarnas medinflytande ej borttagas, då med all säkerhet församlingarna kraftigt komma att bidraga till utvinnande av bästa möjliga ekonomiska resultat. Jag vill därför som min mening uttala, att, innan de sakkunniges förslag förelägges riksdagen, fråga om löneboställenas förvaltning upptages till förnyad utredning och prövning, i syfte att bland annat församlingarna härvid beredes större medinflytande. Boställsnämndsordföranden Knut Ohlsson i Torngård: Kunde inte nu gällande bestämmelser vid nya arrendekontrakts uppgörande ändras därhän, att det bestämdes, att arrendet skulle betalas på hösten i stället för på våren f Så är i allmänhet förhållandet vid privata uttarrenderingar. Hösten är den utan jämförelse bekvämaste tiden för en arrendator att betala sitt arrende. Då har han den bästa tillgången på kontanta medel, sedan han avyttrat årets överskott av spannmål, djur, sockerbetor m. m. Endast i sällsynta fall reserverar han den härvid uppkomna likviden för framtida behov. I allmänhet använder han den för att förskaffa sig och sin familj en högre levnadsstandard under vintern än den, som är vanlig bland hans yrkesbröder. När sedan våren kommer är i många fall vinsten förbrukad — och arrendet obetalt. Det blir då att ingå med ansökan om nedsättning i arrendet eller att låta borgensmännen betala. Det vore en ren barmhärtighetsåtgärd mot arrendatorn och hans familj, om arrendet måste betalas på hösten. Boställsnämndsordföranden A. E. Ohlsson: För att kunna taga ståndpunkt till frågan om boställenas förvaltning, borde först frågan om äganderätten till dessa varit klarlagd och principiellt avgjord. Ehuru alltså denna fråga fortfarande lämnas öppen, skulle dock genom antagande av de sakkunnigas förslag de mest framträdande ölägenheterna av boställenas »herrelösa» ställning bortfalla genom att kyrkofonden komme att i privaträttslig mening representera jordägaren. Lämpligt synes ock förslaget om särskild beteckning av de ecklesiastika fastigheterna i jordebok och offentliga handlingar vara, varigenom en viss garanti skapas för, att de ej sammanblandas med kronoegendomarna. De av sakkunniga förebragta skälen för att boställsförvaltningen skall över-
419 lämnas till domänstyrelsen äro starka och i stort sett övertygande. Naturligtvis kan ej bestridas, att en del invändningar däremot äro ganska bärande. Tilltalande vore nog en lösning med särskilda ecklesiastika domänintendenter (stiftsfogdar), men troligen skulle det ställa sig dyrare att så uppbygga ett helt nytt förvaltningssystem än att överlåta förvaltningen åt domänstyrelsen. Önskvärt hade givetvis varit om verkliga ekonomiska beräkningar över resultaten av de olika systemen kunnat verkställas, sakkunnigas uppgifter äro i detta fall synnerligen ofullständiga och svävande. Reservantens, kontraktsprosten Ihrmark, alternativa förslag om boställenas överlämnande till församlingarna för viss tid och mot viss årlig avgäld, varigenom församlingen bleve primärarrendator, avstyrkes bestämt, såsom mera baserat på känsloskäl än realskäl. Bestämt torde kunna påstås, att denna förvaltningsform ingalunda skulle bli så enkel och lätthanterlig, som förslagsställaren tycks tro, liksom man nog måste ställa sig tvekande beträffande församlingarnas intresse för boställena och deras rationella skötsel. Erfarenheterna från den gångna tiden tala i många fall ett annat språk, vartill kommer att den ekonomiska vinsten för församlingen bleve rätt obetydlig samt troligen knappast tillräcklig att uppväga risker och sannolikt trassel. Kyrkoegendomens sekularisering, den av herr Ihrmark framhållna faran, kan enligt min mening knappast kraftigare påskyndas än genom en förvaltningsform som statsmyndigheterna betrakta med misstro och mot vilken den stora allmänheten anser sig kunna rikta mer eller mindre befogade anmärkningar. Måhända är i detta avseende förvaltning genom ett statligt organ i själva verket långt mer ett skydd än en fara. Boställsnämndsordföranden Karl Kahlström i Atlingbo: I fråga om prästlönejordarnas förvaltning synas de sakkunniga endast hållit sig till ytterlighetsståndpunkter; antingen deras överlämnande till lokala myndigheter att av dem självständigt förvaltas mot visst fastställt avgäldsbelopp eller också rent statlig förvaltningsform, och hava de sakkunniga vid valet häremellan stannat för statlig förvaltning genom domänverket. Någon förvaltningsform liggande häremellan och tillgodoseende krav på nödigt inflytande från bäggedera sidor skulle väl med god vilja kunna utfinnas. Klart är att dessa egendomars förvaltning bör läggas under en organisation, som på ett enhetligt sätt handlägger alla frågor rörande utarrendering med tillhörande åtgärder. Men att helt och hållet avkoppla församlingarnas intresse och ansvar beträffande till prästerskapets avlöning upplåtna jordar, torde icke vara riktigt. Denna angelägenhet, såväl som spörsmålet om ifrågavarande fastigheters försäljning, bottnar ytterst i frågan, om vilkendera av staten eller församlingarna böra anses som rätte ägare till dessa lönejordar. Denna fråga är ju inte utredd och säkert är, att olika förhållanden kunna påvisas på olika platser för äganderättens bedömande. Inom Gotlands södra domsaga synas alla omständigheter tyda på att samtliga prästgårdar samt även annexhemman uppkommit genom sammanskott av jordar från enskilda gårdar i sammanhang med att man förenade sig om bildande av en församling och byggde en kyrka och att staten vid denna tidpunkt ej ägt något jordinnehav inom församlingen. Att församlingarna i sådana fall böra. kunna framställa berättigade rättsanspråk framför staten får ej förbises. Att helt utesluta såväl kyrkoråd som domkapitlen från prästlönejordens förvaltning får anses olämpligt. Boställsnämndsordföranden Victor Karlsson i Grönadal: Efter 1910 års lag om reglering av prästerskapets löner, då prästgårdarna skildes från löneboställena, har ju en del av dessa senare, på grund av stora skulder för deras
420 bebyggande, vilka under inånga år få gäldas, kommit uti ett mycket svårt övergångsläge. Månget boställe har ock, på grund av det jordområde, som fråntagits för prästgårdens behov (detta område har oftast blivit onödigt stort), blivit så svagt, att ett lönande jordbruk, särskilt i närvarande tid, omöjligen kan bedrivas, även om detta ej är belastat med byggnadsskulder. Det är givetvis nödvändigt att ändringar vidtagas för att komma utur dessa för staten oekonomiska förhållanden. Och vill jag här framföra några synpunkter, vilka till viss del sammanfalla med sakkunnigas betänkande, och som synas mig böra beaktas vid denna frågas slutliga avgörande. Angående överflyttandet av förvaltningen av löneboställenas arrendedelar från domkapitlet till domänverket, vilket för närvarande omhänderhar vården av boställenas skogar, synes detta vara teoretiskt riktigt. Skulle domkapitlens uppgifter att tillse vården av de andliga förhållandena uti församlingarna härigenom bättre tillvaratagas, är detta ett talande skäl för att befria dessa från omsorgerna med boställsvården. Huruvida denna överflyttning skall bliva ekonomiskt bättre, är jag ej viss på. Min åsikt är, att om förvaltningen av boställsjorden mera lades i länsstyrelsernas händer, skulle säkerligen de bästa resultaten vinnas. Sakkunniga säga att intet ärende bör handläggas i högre instans än ärendets beskaffenhet kräver. Detta kan här äga sin tillämpning. Med de erfarenheter, som länsstyrelserna äga i hithörande angelägenheter, anser jag denna ordning vara den enklaste och mest praktiska. Beträffande boställsnämndernas arbete, har väl detta ej ännu hunnit tillräckligt prövas, för att kunna helt bedömas. Boställsnämndsordföranden Hugo Jeppsson i Jernavik: Vad beträffar förvaltningen av prästlöne jorden har jag kommit till den uppfattningen, att mycket kan gillas av de framhållna synpunkterna, men att de utan vidare kunna antagas som lag, anser jag icke. Att löneboställena böra bliva föremål för en disposition, som samtidigt med att den tillgodoser kravet på högsta möjliga avkastning av egendomskapitalet främjar en från samhällelig synpunkt lämplig användning av jorden, kan varje reflekterande person instämma uti. Jag anser, att det för detta ändamål är synnerligen lämpligt att förvaltningen av löneboställenas arrendejordbruks-) delar sammanföres med förvaltningen av dessa fastigheters skogar hos ett och samma för den ekonomiska skötseln av fastighetsbeståndet i dess helhet ansvarigt organ. I synnerhet vad beträffar de i Blekinge belägna löneboställena gör denna tanke sig gällande. Flera av boställena i skogsbygden äro av sådan beskaffenhet, att åkerjorden är i små arealer av dålig beskaffenhet inklämd i skogsarealen varför boställena äro mera lämpliga för övergång till uteslutande skogsbruk, men med nu gällande bestämmelser att skogsområdena skola vårdas av ett organ och jordbruksdelarna av ett annat, bliver det allt för omständligt att få önskvärda regleringar genomförda. Huruvida den föreslagna koncentreringen av fastighetsförvaltningen lämpligen bör förläggas till domänverket, kan ifrågasättas. Visserligen kan man icke jäva den sakkunskap, som föreligger i domänverkets sätt att förvalta och vårda skog, men vad beträffar själva jordbruksförvaltningen, kan jag icke se någon utsikt till förbättrade förhållanden genom jordbruksområdenas förvaltnings överflyttande till domänverket. Mig synes som om förvaltningsintresset bör förläggas äganderätten så nära som möjligt och finner jag lämpligast vara, att domkapitlet är den myndighet, som närmast bör hava den centraliserade förvaltningen om hand med tillhjälp av sakkunnig arbetskraft. Vad beträffar själva skogsvården i vårt land,
121 har den kommit i ett helt annat läge nu mot förr genom i varje län fungerande skogsvårdsstyrelser. Råd och anvisningar av dess jägmästare och skogvaktare kunna erhållas, och skulle väl denna kraft i viss mån tillfälligtvis kunna utnyttjas även å de ecklesiastika skogarna för utstämplingar med mera. Detta förutsätter dock, att för de ecklesiastika skogsområdena finnes ett målsmanskap i forna av stiftsfogdar eller jägmästare. En sådan person för varje domkapitel med eventuell tillhjälp av någon skogvaktare skulle med nuvarande kommunikationsförhållanden kunna medhinna mycket i den rörliga förvaltningen av de ecklesiastika skogarna. För jordbruksdelarna anser jag utarrenderingarna lämpligen kunna ske som hittills, dock att här ifrågasatta stiftsfogde eller jägmästare skall underrättas om tiden för boställssammanträde i och för arrendevärdering för att eventuellt kunna komma tillstädes eller på annat sätt giva till känna de riktlinjer, som kunna vara erforderliga vid utarrendering av jordbruk med tillhörande skogsmark. Samma förhållande skulle råda vid värdering av mark, som ifrågasattes för försäljning eller inköp. Boställsnämndsordföranden Sivcn Jönsson i Lövestad: Som utgångspunkt för sitt förslag om ändring av förvaltningsorganisationen påtala de sakkunniga det otillfredsställande utfallet av löneboställenas utarrendering och göra följande sammanfattning över orsakerna härtill: 1. Den värdefullare delen av byggnadsbeståndet har överförts till prästgård vid reglering enligt § 64, varigenom lönebostället ställts inför betydliga byggnadskrav. 2. Tjänstbarhetssystemet har inverkat menligt vid utarrenderingen. 3. Menliga verkningar av brist på verkligt målsmansskap. 4. Bestämmelserna om rätt till utsyning av ved och virke utöva ofördelaktigt inflytande på inkomsterna från boställsskogarna. 5. Förvaltningen, som är splittrad på ett avsevärt antal myndigheter, lider under trycket av en allmän överorganisation. Beträffande första punkten är det endast att konstatera faktum. Det kan nämligen icke förnekas, att genom 64 § syneförrättningarna för prästernas bostadsbehov pastoraten dels ställts inför betydliga byggnadskrav med ibland därav föranledda utflyttningar och omfattande nybyggnadsarbeten för löneboställenas behov, dels också för löneboställena betingats nybyggnader, på grund av det usla skick, vari byggnadsbeståndet avlämnats vid regleringen. Vidkommande punkterna två och fyra har jag tillstyrkt föreslagna åtgärder, varför desamma icke torde föranleda vidare yttrande. Däremot giva punkterna tre och fem anledning till mera ingående uttalande. Frågan om ett lämpligt målsmanskap för de ecklesiastika jordarna och ändrade former för förvaltningen av desamma torde nog med all sannolikhet bliva föremål för högst olika uppfattningar, vilket i sin ordning otvivelaktigt kommer att fördröja en eljest synnerligen välbehövlig lösning av hela det problem, varom utredningen rör sig. Såväl den vid betänkandet fogade reservationen som i tidningspressen redan synliga uttalanden varsla om att sistberörda spörsmål kommer att giva anledning till skarpa meningsbrytningar. Det torde dock icke från något håll kunna bestridas att ett verkligt behov av förenkling av den i många hänseenden orimligt invecklade förvaltningen förefinnes samt att det därför vore synnerligen önskvärt om omläggningen härav kunde ske utan allt för stora slitningar mellan statsmakterna ^ och de kyrkliga intressena. Både de förut berörda åtgärderna och den ifrågasatta förenklingen av förvaltningen äro frågor, som påkalla en snar lösning och
422 det måste därför med styrka framhållas att striden om hur förvaltning och målsmanskap för de kyrkliga tillgångarna lämpligast bör ordnas icke får äventyra ett onödigt uppskov eller giva anledning till ett ur allmän synpunkt förvanskat resultat. Till belysning av det invecklade förvaltningssystemet hava de sakkunniga skildrat hur ärendena behandlas och exemplifierat alla de vägar och instanser som skola passeras, innan slutgiltigt besked kan lämnas. J a g skall icke citera, men kan dock icke underlåta att framhålla, att nog kan det synas ofattbart att exempelvis länsstyrelse eller domkapitel eller också båda i förening, om så nödvändigtvis skulle behövas, icke skuile kunna på ett för det allmänna betryggande sätt handlägga och giva besked angående flertalet av alla de ansökningar, som nu taga en dyrbar tid i anspråk för Kungl. Maj :t och statens verk i Stockholm. Vårt byråkratiskt styrda land är obestridligen i stort behov av förenkling av statsförvaltningen. Bristen på målsmanskap å ena sidan och mångfalden av dem å andra sidan, som nu hava yttranderätt rörande de ecklesiastika jordarna, gör att handläggningen av de uppgifter en boställsnämndsordförande har sig anförtrott att utföra oftast får ske med hänsynstagande till högst olika uppfattningar. Ehuru i betänkandet icke riktas något direkt klander mot boställsnämnderna, utan mot systemet med det nuvarande boställsväsendet, anser jag det likväl böra framhållas att dessa nämnder komme att träda i funktion vid en tidpunkt, då den närmaste uppgiften syntes vara att söka göra det bästa möjliga av löneboställena, sedan desamma berövats det mesta och bästa avvad som tilläventyrs funnits av byggnader. Om lag och författning medgivit rätt till försäljning av ecklesiastik jord av ifrågavarande slag, hade det otvivelaktigt varit mest fördelaktigt att avyttra jorden. Nu måste i stället en av omständigheterna nödvändiggjord byggnadsverksamhet utföras. Att härigenom ställts stora krav på nämndernas omdömesförmåga och kanske ännu mer på ordförandens tid och arbete är naturligt. I nästan alla de pastorat inom det område sona bildar mitt verksamhetsfält hava nybyggnader utförts och arbetsuppgifter, hänförliga till omsorgen om de ecklesiastika boställena, hava knappast saknats under någon av årets dagar. Att denna omfattande byggnadsverksamhet, som icke endast utförts vid förutvarande prästboställen, utan även vid ett stort antal annex- och mensalhemman, varit nödvändig och betingad av omständigheterna, kan nog icke bestridas. Framtiden får visa hur dessa arbeten bliva det allmänna gottgjorda. Ett jordbruk kan icke gärna bedrivas utan byggnader och detta sakförhållande får räknas som en förmildrande omständighet både inför den kritik, som intagits i betänkandet, och jämväl tagas i betraktande av dem, som anse att de inlevererade arrendebeloppen äro för låga. Vad som åtgjorts i nu berörda hänseenden, har åtminstone icke berett ordföranden ekonomiska fördelar, utan i stället föranlett resor, telefonsamtal, skriverier och portokostnader, för vilka ersättning icke funnits att tillgå, Boställsnämnderna komma därför säkerligen att utan större knot finna sig i att bliva avskaffade, ehuruväl det torde kunna betecknas som en ödets ironi att tidpunkten härför skulle inträffa omedelbart efter det att ordförandena efter fyraårigt arbete utan egentlig ersättning, nu efter den 1 maj hava Kungl. Maj :ts erkännande om rätt härtill. Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att uttala ett varmt erkännande för den förståelse och det tillmötesgående sona visats av såväl länsstyrelse som domkapitel inför de framställda byggnadskraven och övriga förslag. Likaså hava vederbörande pastoratsstämmor undantagslöst lämnat sitt godkännan-
423 de till de uppgjorda förslagen. Arrendatorerna hava också visat en beundransvärd beredvillighet att utföra de ålagda arbetena och gjort sitt bästa för ernående av bästa resultat. Att den enligt kontrakten dem åliggande byggnadsskyldigheten måst av omständigheterna utnyttjas i en omfattning som för dem blivit synnerligen kännbar, är obestridligt. När därtill körslor och alla andra arbeten, som nödvändiggöras vid byggnadsarbeten, måste utföras vid sidan om det egentliga jordbruksarbetet och jämväl av förenämnda omständigheter nödgats åläggas under en tid som givit både dem och andra jordbrukare tillräckligt med bekymmer på grund av rådande ogynnsamma konjunkturer för jordbruket, äro deras arbeten och uppoffringar än mer erkännansvärda. Att arrendatorerna också inom hela distriktet sköta sina jordbruk med samma intresse och omsorg, som om det vore deras egna, är det också en glädje att i detta sammanhang kunna omnämna. Då jag härefter övergår att giva uttryck åt min uppfattning om hur förvaltningen lämpligen bör ordnas, vill jag erkänna att jag icke är lika övertygad som de sakkunniga om att bemälda förvaltning bör inanordnas under domänverket. Däremot kunna våra meningar sammanfalla däruti att pastoraten icke böra hava befattning med boställsjorden. Jag skulle tvärtom önska att desamma jämväl befriades från omsorgen om klockareboställena. I statskontoret, som allt framgent torde komma att förvalta kyrkofonden, torde jämväl kunna beredas plats för boställsmedlens omhändertagande. Förvaltningen synes enligt min mening bäst ordnas decentraliserad. Länen torde vara mest lämpliga som förvaltningsenheter. Med bibehållande av dessa jordars kyrkliga karaktär, synes det vara mindre välbetänkt att förlägga förvaltningen under domänstyrelsen och tillsynen under domänintendenterna. Det torde däremot vara mera lämpligt att tillsätta en ecklesiastik intendent i varje län, som får övertaga den uppgift, som nu är anförtrodd åt boställsnämnderna. För bibehållande av sambandet med domkapitlen torde det vara påkallat att domkapitel skulle äga att utse en av de två ledamöter, som skulle biträda intendenten vid värderingar och det vore härvid mest ändamålsenligt och ur besparingssynpunkt mest fördelaktigt att denne ledamots område sammanfölle med prosteriets område. Den andra ledamotens område synes lämpligen bora omfatta en domsaga och hans tillsättande anförtros åt häradsrätten. Det torde måhända också kunna tänkas vara både en lämplighetsåtgärd och för bibehållandet av kontakt med domkapitlen såsom representerande de kyrkliga intressena påkallat att föredragningen av ecklesiastika ärenden i lansstyrelsen skedde i närvaro av en av domkapitlet utsedd representant. Under denna forutsättning skulle handläggning och beslutanderätt kunna omfatta alla ärenden, som nu endast passera nämnda myndigheter och avgöras a kammarkollegium. Endast sådana ärenden, som måste underställas Kungl. Maj :t, komme sålunda att undandragas länsstyrelsens befogenhet i fråga om avgörande. < Boställsnämndsordföranden Anders Hansson i Ravlunda: Beträffande dispositionen av löneboställena så har ju hittills mest praktiserats att genom utarrendering av desamma erhålla ett lönetillskott för prästernas avlöning och det är ju först genom lagen den 4 januari 1927 som försäljning av vissa områden medgivits. Den erfarenhet jag såsom boställsnämndsordförande vunnit är att före boställsnämndernas tillkomst tillsynen å löneboställena var allt för otillräcklig beträffande såväl jordbrukets skötsel som byggnadernas underhåll, vilket resulterat i att ett stort antal löneboställen äro försedda med så dåliga och med hänsyn till nuvarande tid så opraktiska byggnader, att ett rationellt utnyttjande av egendomen icke är möjligt, Boställsnämnderna hava vid upp-
424 rättande av förslag till utarrendering sökt avhjälpa dessa olägenheter, men nybyggnadsfonderna, där sådana finnas, hava i de flesta fall varit alltför otillräckliga för att därmed kunna ernå erforderliga förbättringar. För ernående av en förbättring härutinnan vore önskvärt att lån ur kyrkofonden kunde erhållas till även andra löneboställen än förutvarande prästgårdar. I fråga om förvaltningen anser jag länsstyrelserna med sin stora erfarenhet på hithörande område mest lämpade att med biträde av lokala distrikts- eller pastoratsorgan, boställsnämnder och kyrkoråd, på ett lämpligt och effektivt sätt handhava ifrågavarande ärenden. Att ytterligare pålägga domänintendenterna mera arbete anser jag icke möjligt utan en omorganisation av denna institution. Den arbetsbörda nämnda tjänstemän för närvarande hava sig pålagd torde icke medgiva mera åliggande, utan anställande av assistenter och skrivbiträden åt dem. En besparing av tid och omgång skulle helt säkert vinnas om länsstyrelserna mera självständigt handlade hithörande förvaltningsåtgärder, dock torde såsom hittills domänstyrelsen tilläggas vården och förvaltningen av skogarne på ecklesiastika fastigheter. Boställsnämndsordföranden Henric Petersson i Linneberg har i sitt yttrande följt de fem första styckena i boställsnämndsordföranden Carl Docks yttrande (se nedan) samt tillägger: En alltför sparsam dränering och särskilt där för små rör hava använts, måste nydränering företagas, om jorden skulle kunna giva skörd, och detta i sin tur gör, att arrendeinkomsterna blivit mindre, det oaktat arrenden ökats per hektar och boställe. Som allmänt omdöme kan man gott säga, att de ecklesiastika boställena voro dåligt bebyggda och dränerade, sämre än enskilda och övriga arrendegårdar, men att redan en jämförelse till det bättre visat sig under boställsnämndernas kortvariga förvaltning. Att boställsnämnden, som nu varit den myndighet, vilken haft besiktningar, syner och arrendeuppskattningar å löneboställen till uppgift, varit till hjälp och stöd åt arrendatorer, samt även till fördel för församlingarne på längre sikt, torde ej kunna bestridas. Nämnden har ju utsetts bland jordbrukets praktiska utövare. Skulle någon ändring härutinnan ske, så vore sakkunniges förslag att åt domänverket överlämna förvaltningen bättre än förslaget om domkapitel genom »stiftsfogdar» och kyrkoråd såsom förvaltningsmyndighet. Och då det redan nu finnes ett domänverk, synes det ej vara av behovet med ett nytt och dyrbart liknande verk. Och då arrendatorer vart femte år hava den obligatoriska synen, böra de dessemellan vara fria från den uppsikt, som det föreslås att kyrkoråden skulle utöva, eljest kan trevnaden för arrendatorerna bliva ganska störande för deras yike. Boställsnämndsordföranden Arvid Karlsson i Granebo: Erfarenheten visar, vilka stora svårigheter, som för närvarande äro för handen, att få något ekonomiskt utbyte från de kyrkliga fastigheterna under nuvarande förvaltning. Detta skulle kunna avhjälpas, om densamma bleve mera enhetlig och planmässig, vilket kan åstadkommas, om förvaltningen lägges under ett enhälligt verk. Detta kan enligt min mening ej åstadkommas av de olika församlingarna, i all synnerhet, då icke nödigt intresse för saken förefinnes. Boställsnämndsordföranden Robert Karlsson i Ljungbyhed: I fråga om förvaltningen av den egentliga prästlönejorden har jag en från de sakkunnigas
425 avvikande mening och ansluter mig därvidlag till den riktningen, som innebär en långt gående decentralisering och avveckling av det statliga inflytandet. Då det gäller att finna lämpligaste formen för den ekonomiska förvaltningen av prästlönejorden i syfte att ernå bästa möjliga utbyte, synes mig nämligen den naturliga och nära till hands liggande lösningen vara, att församlingen eller kommunen genom något lämpligt organ (kyrkoråd eller särskilt för ändamålet utsedd styrelse) övertager skötseln av all den prästlönejord, som icke lämpligen kan försäljas. Ingen central myndighet kan ha så goda förutsättningar att utvinna ett tillfredsställande resultat; ingen annan förvaltningsform kan bliva så enkel och billig. Beträffande anordningen av en dylik kyrkligt-kommunal förvaltning äro naturligtvis olika former tänkbara. Den av departementschefen antydda linjen (löneboställenas fakultativa överlämnande till pastoraten till viss friare nyttjanderätt mot ett årligt för en längre tidsperiod fastställt avgäldsbelopp) är ur vissa synpunkter tilltalande men enligt min mening förbunden med stora vanskligheter i avseende på bestämmandet av avgäldens storlek och fastställandet av brukanderättens omfattning. Detsamma gäller om det av reservanten bland de sakkunniga framlagda alternativ 2. Reservantens förslag synas i övrigt tillägga domkapitlet alltför omfattande och för denna myndighet ganska främmande uppgifter. Den, måhända något djärva, lösning av frågan, som jag tänker mig, är helt enkelt den, att församlingen skall fullt självständigt utöva den närmaste förvaltningen av prästlöne jorden, såväl jordbruk som skogar, och sålunda bl. a. antaga arrendator av jordbruksdelarna och utöva tillsyn över byggnader och jord i enlighet med i lag fastställda direktiv samt handhava skötseln av skogarna i fråga om såväl skogskultur som avverkning och avyttring av virke i enlighet med utarbetade skogshushållningsplaner, allt mot skälig ersättning, som lämpligen bestämmes till viss procent av avkastningen. Att församlingen-kommunen genom ett lämpligt organ skulle vara väl skickad, i ena och andra hänseendet, att gå i land med en sådan uppgift, synes mig otvivelaktigt, Att omläggningen skulle medföra stor vinst, dels genom ökat personligt intresse för tillvai'atagandet av de stora värden, som den ecklesiastika jorden representerar, dels genom en i högsta grad förenklad och förbilligad administration, synes mig uppenbart. Boställsnämndsordföranden Carl Dock i T of takulla: Då de sakkunniga helt frångå nuvarande förvaltningsform genoan domkapitlet och länsstyrelsen med boställsnämnderna såsom syneförrättare och undersökande organ, så är det väl att antaga, att denna förvaltningsform ej är lämplig, i varje fall enligt deras åsikt. Hur denna förvaltningsform verkar och kommer att verka kan ej nu, efter så kort tid sedan den infördes, bedömas. Ihågkommas bör ock, att då de ecklesiastika boställena överlämnades åt nuvarande förvaltning, skulle åtskilliga prästgårdar nybyggas på grund av prästerskapets skiljande från deras förra lönejord och avlöning på annat sätt. Under lång tid hade tjänsteinnehavarna själva beslutat om nödiga nybyggnader å löneboställena och var det därför mycket beroende på tjänsteinnehavarne om byggnaderna voro bra eller dåliga. I verkligheten ha en hel del ny- och ombyggnader visat sig vara nödvändiga. Detta kommer att mycket inverka på inkomsterna under den första och även andra arrendeperioden. Jag kan nämna ett fall, då å ett 45 hektars boställe boställsnämnden sett
426 sig tvungen att utdöma alla byggnaderna och föreskriva uppförande av en helt ny gård. För 60 å 70 år sedan började dränering med tegelrör här på trakten. Den tiden användes allt för små rör, och följden är, att mycken åkerjord, om arrendatorn skall kunna reda sig med de åsatta arrendena, måste omdräneras. Så mycket kan emellertid sägas, att efter en och i vissa fall tvenne arrendeperioder, kommer en helt annan inkomst att erhållas från boställena, sedan nämnda arbeten blivit verkställda. Enligt min bestämda övertygelse, är den ecklesiastika jorden ej ofördelaktigare utarrenderad än statens, särskilt då man beaktar den långa tid, på vilken arrendatorn gottgöres för nybyggnader. Statens boställen äro nu betydligt bättre bebyggda, och kan man på landskapsbilden tydligt se, vilka egendomar, som tillhöra staten och vilka som tillhöra enskilda. E t t liknande förhållande inträffar för de ecklesiastika boställena först efter, som sagt, en å två arrendeperioder. Att boställsnämnden är den, som har den verkliga uppsikten vid syner och arrendeuppskattningar, är något, som jag tror arrendatorerna sätta rätt mycket värde på. Nämnden utses ju bland praktiska män ur deras egen yrkesklass. Sakkunniga föreslå att förvaltningen av löneboställena bör överlämnas åt domänverket. Då en förändring anses nödig, anser jag, att detta förslag är bästa lösningen. Reservantens, herr Ihrmarks, förslag om att domkapitlet genom stiftsfogdar etc. skulle omhänderhava förvaltningen samt att kyrkoråden skulle i varje fall utöva lokal tillsyn över byggnader, jord och skog kan jag ej biträda. Då vi redan ha ett sådant förvaltande verk som domänverket är det ej lämpligt att tillsätta ännu ett av ganska besläktad natur. Då arrendatorn vart femte år måste underkasta sig den obligatoriska synen, bör han dessemellan vara fri från den uppsikt, som det föreslås att kyrkoråden skulle utöva; eljest kunde trevnaden för honom bliva ganska ringa. Boställsnämndsordföranden Jöns Jönsson i Slätåker: Först vill jag då framhålla önskvärdheten av att arrendatorer av annex- och mensalhemman måtte beredas möjlighet att för behövdigt byggnadsbehov erhålla förskott ur kyrkofonden. De sedan 1925 varande bestämmelserna om byggnadsförskott från kyrkofonden till kyrkoherdeboställen hava enligt min erfarenhet verkat synnerligen väl och hava ganska många ekonomiskt svåra byggnadsförhållanden därigenom kunnat lösas på ett praktiskt och tillfredsställande sätt. Annat är förhållandet med annex- och mensalhemman, där arrendatorn har att, därest icke något hopsamlat byggnadsbelopp finnes, förskottera byggnadskostnaderna för ny- eller tillbyggnad där sådan är oundgängligt nödvändig, ett förhållande som ur ekonomisk synpunkt är för en stor del av arrendatorerna omöjligt att överkomma. Enligt min uppfattning finner jag det således vara högst nödvändigt, att förskott för byggnadsarbeten vid annex- och mensalhemman, i likhet med för kyrkoherdeboställen, kan utanordnas. Vidare anser jag det vara önskvärt, att möjlighet till byggnadsförskott från kyrkofonden lämnas under arrendeperioden för såväl kyrkoherdeboställen som annex- och mensalhemman för utförandet av behövliga nybyggnadsarbeten. Visserligen avsattes härtill vederbörligt årsbelopp vid arrendesättning, men i de fall, där detta icke räcker och då byggnadens uppförande är ofrånkomligt, borde kyrkofonden träda hjälpande emellan. Ett förhållande, som härvidlag är särskilt att beakta, är då eldsolycka inträffar. Byggnaderna å de ecklesiastika hemmanen äro rätt så ofta gamla
427 och kunna således icke bliva brandförsäkrade till sådant belopp att nybyggnad kan utföras för erhållna brandförsäkringsbeloppet. Arrendatorn har då att i sådant fall utöver hopsamlat årsbelopp utlägga och förskottera den uppkommande prisskillnaden för nybyggnad, vilket i många fall kan vara en ren omöjlighet för honom att fullgöra. Än vidare kan jag icke underlåta att påpeka de för arrendatorerna pålagda dryga kostnaderna för hållandet av ekonomiska besiktningar, insyiaing av utförda arbeten m. m. genom att hela boställsnämnden skall närvara. Mig synes, att sådana som här nämnda förrättningar skulle kunna utföras av boställsnämndens ordförande ensam tillsammans med sakkunnigt biträde, då så är behövligt, En sådan förenkling skulle bliva både tids- och penningbesparande. Vad av- och tillträdessyner vidkommer, anser jag däremot att boställsnämnden här i sin helhet med vederbörliga ombud, som nia är förhållandet, bör närvara. Vad förslaget om den centrala ledningen av de ecklesiastika egendomarna vidkommer, synes det mig som om en ny utredning härom är önskvärd. Det förefaller mig närmast sona om nuvarande bestämmelser härom med vissa ändringar äro att föredraga. För min personliga del är jag nu närmast böjd att tro, att, därest respektive länsstyrelser finge handlägga löpande ärenden och en styrelse för kyrkofonden tillsättes med uppgift att handlägga besvärsärenden, detta kunde bliva en enkel och god lösning av denna fråga. Detta får emellertid icke uppfattas såsom något förslag från min sida, det är endast ett hastigt påkommet hugskott, kanske utan värde. Det i yttrandet angivna sättet för frågans lösning, liksom de i reservationen framförda, finner jag emellertid icke alls tillfredsställande, vadan jag, som förut nämnts, anser en ny utredning av detta spörsmål vara angeläget. Boställsnämndsordföranden E. Grundberg: Det klander, som från olika håll riktats mot den nu bestående förvaltningen av de ecklesiastika boställena, torde böra ses mot bakgrunden av de särskilda förhållanden och svårigheter, som frammanats av världskriget och som synas hava satt sin prägel på de i enskild ägo varande jordbruken i ungefär samma motsvarighet som beträffande den kyrkliga jorden. I och med det att det allmänna trycket på jordbruksnäringen lättas, bör ock avkomsten av den kyrkliga jorden kunna utökas i nöjaktig grad. Emellertid har det ovan åberopade klandret gällt icke blott den ekonomiska avkastningen av kyrkans jord utan även själva förvaltningsordningen, varför de sakkunniga ock sökt föreslå en förenkling därutinnan. För att ernå ändring till det bästa i båda angivna hänseenden hava de sakkunniga framlagt förslag om att överlämna förvaltningen i fråga åt domänverket. Frånsett det föga tilltalande i att beröva kyrkan medbestämmanderätten vid disponerandet av dess jord, något som efter hand skulle leda till utplånandet av begreppet om kyrkan eller församlingarna såsom ägare av jorden ifråga, synes förslaget icke kunna leda till någon förbättring beträffande avkomsten av den kyrkliga jorden eller den därför för närvarande tilllämpade förvaltningen. De sakkunniga hava icke förmått framlägga något verkligt bärande skäl för att domänverket genom domänintendenterna skulle kunna lyckas åvägabringa något ökat utbyte av prästgårdarna och övriga kyrkliga fastigheter. Ifrågasättas kan ock, huruvida icke kostnaderna för domänverkets förvaltning av den kyrkliga jorden med därav följande utbyggnad avverket skulle taga hårt i anspråk den vinst, som föresvävat de sakkunniga
428 såsom en följd av det föreslagna förstatligandet av kyrkans fasta egendom. Då i varje fall de sakkunniga icke förmått framlägga ens någon beräkning av kostnaderna å den ifrågasatta omorganisationen, synes det mig som om betänkandet i denna del bör giva anledning till allvarsamma överväganden. — Med vad ovan anförts har icke avsetts de kyrkliga skogarna. Dessa synas fortfarande böra stå under domänverkets vårdnad i samma mån som hittills. Beträffande den av kontraktsprosten Ihrmark avgivna reservationen mot betänkandet finner jag densamma böra tillmätas ett visst beaktande, enär den, bättre än huvudbetänkandet, tillvaratager kyrkans och församlingarnas intressen med avseende å den kyrkliga jorden. Då emellertid de i reservationen framförda förslagen endast äro mera löst skisserade, och vissa betänkligheter kunna hysas mot att överlämna förvaltningen av kyrkans fasta egendom åt domkapitlen ensamma, låt vara med den föreslagna förstärkningen i dessas sammansättning, synes reservationen i dess nuvarande skick icke böra tillstyrkas. Enär den nu bestående förvaltningsanordningen rörande kyrkans jord icke torde vålla men vid tillvaratagandet av hithörande intressen och dessutom de normer, som fastställts genom förordningarna av den 21 november 1925, icke ännu hunnit visa sina resultat och därför icke redan nu böra ändras, samt slutligen det föreliggande betänkandet synes vara behäftat med anmärkningsvärda brister utöver de här ovan berörda, finner jag mig icke kunna tillstyrka detsamma. Boställsnämndsordföranden G. B. Hellman: Beträffande finansieringen och anordningarna i övrigt för anskaffning och utbetalning av- lönemedel, synas mig de sakkunnige hava gått väl långt i sitt reformnit. Detta omdöme gäller i särskild grad angående föreslagna nya grunder för förvaltningen av den kyrkliga egendomen. Reservanten Ihrmark synes mig hava anfört fullgoda skäl för bibehållandet av en förvaltningsordning, som — i likhet med hittills gällande bestämmelser — bevarar den kyrkliga egendomens särart och undviker onödig sammanblandning med annan allmän egendom. Efter senast vidtagna partiella ändringar i boställsordningen och arrendeförordningen torde nu gällande bestämmelser angående förvaltningen av den kyrkliga egendomen med fördel kunna bibehållas uti i det närmaste oförändrat skick. Med hjälp av boställsnämnderna kan förvaltningen skötas vida billigare än vad följden skulle bliva vare sig domänförvaltningen anlitades eller vid domkapitlen inrättades stiftsfogdetjänster. Genom boställsnämnderna vinnes trygghet för tillräcklig lokal kännedom angående alla förhållanden som kunna inverka och vara av betydelse vid beslut i förvaltningsfrågor, samt ernås nödigkontakt med församlingarna. Sedan numera någon ersättning utgår till ordförande i bostadsnämnd torde hädanefter hinder icke möta att i de särskilda orterna finna lämpliga personer, som äro villiga åtaga sig dylikt uppdrag. I flera hänseenden synes mig därför det nu föreliggande förslaget icke böra oförändrat läggas till grund för lagstiftning i ärendet. Denna lagstiftning borde mera pietetsfullt ansluta sig till de bestående förhållandena, vilka utvecklat sig på historisk grund till vad de nu äro. Boställsnämndsordföranden Edvin Karlson: Att redan nu, då ecklesiastik arrendeförordning den 21 november 1925 blott varit i tillämpning under cirka 4 års tid, genomföra så stora förändringar ifråga om förvaltningen av den till prästerskapets avlöning anslagna egendomen, utan att något rent sär-
429 skilt behov för en sådan ändring gjort sig gällande, förefaller mig icke vara erforderligt. Enligt mitt förmenande bör i stället uti gällande ecklesiastika arrendeförordning och övriga författningar och bestämmelser, som hava samband med denna förordning, vidtagas sådana ändringar, som hava praktisk betydelse för undvikande av dubbelbehandling utav samma sak av länsstyrelse och domkapitel, där sådan dubbelbehandling icke anses oundgängligen erforderlig. Mot en centralisering under ämbetsmyndighet i Stockholm, på sätt i betänkandet förutsattes, av hela arbetet med förvaltningen av ifrågavarande egendom, vill jag uttala mina betänkligheter. Jag anser nämligen att en centralisering av sagda arbete icke vore lycklig. För den allmänhet, som beröres av ifrågavarande arbete, är det både billigare och lättare att komma i förbindelse med länsstyrelsen i vederbörande län, än att vända sig till central myndighet i Stockholm. Vidare synes det mig som om avgörandet av frågor rörande utarrendering eller annan disposition av särskilda nyttigheter och rättigheter till ecklesiastik jord kunde överlämnas till länsstyrelsen i stället för såsom nu sker till kammarkollegium. Boställsnämndsordföranden Johan Nordström i Höga: Det kan icke förnekas, att förslaget förenklar hela problemet och att förvaltningen av den kyrkliga egendomen skulle läggas i de mest kompetenta händer. ' Häremot ha emellertid gjorts starka invändningar från prästerskap och församlingsmedlemmar, som funnit förslaget leda till ett förstatligande* av hela boställsväsendet, och ett upphävande av församlingarnas rätt till boställen. Möjligen kan väl också spåras en oro från kyrkans sida, att i händelse av en framtida skilsmässa emellan stat och kyrka den senare icke skulle få råda över denna »kyrkoegendom». Genom lagstiftning kunna väl dock lämnas ldara garantier för, att prästlönejorden icke får användas till andra ändamål, än vartill den nu är avsedd, så att icke stateaa godtyckligt finge disponera över densamma. Och vad församlingarna angår, synes deras nuvarande rättighet att genom ombud vara representerade vid syner och besiktningar böra bibehållas. Om ändamålet och användningen av egendomen klart fastställes, synes det vara en underordnad fråga, vilken myndighet som får utöva förvaltningen. Naturligtvis kan frågan lösas även på annat sätt i decentraliserande syfte, så att förvaltningen lägges i domkapitlens och församlingarnas händer med en för varje stift utsedd stiftsintendent eller stiftsfogde, som i sådant fall finge samma uppgift sona domänintendent, men fråga är, om en sådan lösning vore fördelaktigare. Härom är svårt att yttra sig, innan en fullständig utredning utförts. Möjligen kunde det vara lämpligt, att frågan belystes även från denna synpunkt, innan den bringades till slutlig lösning. Vilken väg som än väljes, synas boställsnämnderna komma att upphöra och ersättas av domänintendenter eller stiftefogdar. Då det torde vara fördelaktigt och befrämja enhetligt arbete, att ledningen av syner och besiktningar med mera lägges i en erfaren hand för större områden såsom län eller stift, har jag ingenting att häremot erinra. Boställsnämndsordföranden Sven Olsson i Åsen: Att prästerskapets avlöning omregleras och att förvaltningen av den till avlöningen anslagna egendomen ordnas på ett annat sätt än hittills är ett behov som icke kan avvisas. I den mån, som jag kan bedöma förhållandena, anser jag att det av de sak-
kunnigas majoritet framlagda förslaget angiver den riktiga grunden för dessa frågors lösning. Beträffande förvaltningen av löneboställena och skogarna så torde domänverket hava större förutsättningar härför än domkapitlen med en över dem i dessa frågor stående prästlönejordsstyrelse, såsom prosten Ihrmark föreslagit. De av honom även i övrigt framförda synpunkterna och betänkligheterna torde icke hava någon bärande grund under sig. Utan att närmare ingå på enskildheterna i betänkandet vill jag dock framhålla fördelarna av att tillsynen av fastigheterna skulle åligga en person som hade detta till uteslutande uppgift i stället för de nuvarande boställsnämnderna, vilka mellan sammanträdena knappast hava någon funktion. Vidare vill jag framhålla nödvändigheten av att de områden, som skola tillhöra prästgårdarna, vid en omreglering bliva föremål för nytt bedömande. Dessa områden hava nämligen, sådana de nu äro, blivit mycket olika i storlek och värde. Boställsnämndsordföranden Gustaf Ehnebom i Överby: Lagen den 21 november 1925 om ändring av vissa delar av ecklesiastik boställsordning och den samma dag utfärdade ecklesiastika arrendeförordningen hava tillämpats alltför kort tid för att resultatet av desamma ännu skall kunna visa sig, helst under tidigare gällande lagstiftning på området träffade dispositioner beträffande boställena ännu visa sina verkningar och ofta för flera år framåt omöjliggöra en bättre avkastning av desamma. För att verksamt kunna bidraga till en förbättrad förvaltning av boställena måste boställsnämndernas verksamhet få fortgå ännu några år. Att redan nu, innan 1925 års lagstiftning på området hunnit prövas, vidtaga så genomgripande förändringar beträffande förvaltningen av boställena, som de sakkunniga föreslå, synes icke vara lämpligt. Allt för täta växlingar i avseende å lagstiftningen äro aldrig lyckliga. Att förlägga hela förvaltningen av de ecklesiastika löneboställena under domänverket synes mig under alla förhållanden icke vara att förorda, och jag betvivlar att därigenom något större ekonomiskt utbyte skulle vinnas. Den nuvarande förvaltningen av kronans boställen synes icke giva anledning till någon förhoppning därom. Härtill kommer, att det av flera skäl icke synes vara lämpligt att meél kronans domäner sammanföra de ecklesiastika fastigheterna, vilka så vitt framgår av de utredningar, som hittills blivit gjorda beträffande tillkomsten av desamma, i de flesta fall äro anskaffade av sockenmännen eller av enskilda donerade, och sålunda icke utgöra kronoegendom. I stället för att till domänverket förlägga förvaltningen av löneboställena synes det vara att förorda att för förvaltningen av desamma, jämväl beträffande skogarna, inrättas ett särskilt förvaltande organ. Den närmaste tillsynen och vården av boställena torde lämpligen böra anförtros åt länsstyrelsen eller domkapitlet förstärkt med en för ändamålet särskilt kvalificerad person. Församlingarna böra också tillförsäkras ökat inflytande på förvaltningen. Boställsnämndsordföranden J. A. Eriksson i Ökna: Att överflytta förvaltningen av den ecklesiastika jorden till domänverket torde icke vara lämpligt eller ekonomiskt fördelaktigt, alldenstund detta verk i så fall måste betydligt öka sin personal, vartill även kommer svårigheten att kunna anskaffa för tillsyn över alla dessa löneboställen med mera kvalificerade tjänstemän. Lämpligare och säkerligen mera ekonomiskt torde vara att församlingarna erhölle utvidgad medbestämmanderätt i förvaltningen av dessa egendomar under överinseende av domkapitlen, då dessa senare genom gammal vana och erfarenhet i denna förvaltning med säkerhet äro mest lämpade att utöva den rättsliga vården av den kyrkliga jorden. Det är ju helt naturligt att om försam-
431 lingarna finge större inflytande på förvaltningen, dessa skulle känna sig förpliktade att med större omsorg och intresse sköta om boställena på det för dessa mest ekonomiska sättet och synnerligast som de på så vis blevo meddelaktiga i avkastningen. Att avkastningen av löneboställena under den senare tiden ej blivit så stor, som möjligen väntats, har nog ej till någon nämnvärd del berott på förvaltningen, utan fastmera av de många ny- och ombyggnader av husen, som måst utföras å desamma för att få dem utarrenderade. Men som bebyggandet av dessa boställen till största delen nu fullgjorts, kommer säkerligen nästa arrendeperiod att uppvisa en större nettoavkastning. Beträffande boställenas skogsmarker så anser jag det vara lämpligast att dessa tills vidare få stå under skogsstatens vård och förvaltning. Boställsnämndsordföranden Karl Eklöf i Timmele: Sedan urminnes tid ha boställena förvaltats av församlingarna under domkapitlets överinseende. Den förvaltningsform, som tillkom genom lag 1910, är visserligen ganska komplicerad, men de enskilda församlingarna ha alltjämt sin betydelsefulla andel uti förvaltningen. Genom de sakkunnigas förslag skulle församlingarna berövas allt inflytande över förvaltningen av donationer och löneboställen. Detta är en kränkning av allmänna rättsbegrepp och om förslaget genomfördes vore det liktydigt med en reduktion av kyrkans egendom. Angående den nuvarande förvaltningen av de kyrkliga tillgångarna framhålla de sakkunniga, att förvaltningen är uppdelad på för många händer och former samt att det ej finnes en verklig målsman, som har intresse av att förvaltningen ger största möjliga nettoinkomst, och att detta påpekande har fog för sig, är uppenbart. Som botemedel mot missförhållandena föreslå de sakkunniga, att alla ecklesiastika boställen och skogar i sin helhet ställas under domänstyrelsens vård och förvaltning. Men det torde vara allmänt känt, att domänstyrelsens förvaltning av kronoegendomarna är synnerligen dyrbar både vad. byggnader och den allmänna tillsynen beträffar och kronoegendomar äro sällan några mönsterjordbruk ej heller ge statens skogar större nettoavkastning per areal räknat än enskilda och bolagsskogar, ty även vad skogen beträffar är domänstyrelsens förvaltning mycket dyrbar. Orsakerna till att de kyrkliga jordegendomarna ej lämna önskvärd nettoinkomst är ej ensamt att söka hos förvaltningen utan bero till stor del på de nybyggnader, som blevo en följd av ändrade lagbestämmelser år 1910. Boställsnämndsordföranden Fritiof Gustafson i Domö: Den ecklesiastika jordbruksförvaltningen är, som i betänkandet framhålles, för närvarande långt ifrån tillfredsställande, vartill orsaken nog främst är att söka i bristen på enhetlig ledning. Givetvis orsakas också bristerna i förvaltningen av handläggning av förvaltningsärenden hos olika lokala myndigheter. Härtill kommer att boställsnämndernas sammansättning på många ställen knappast är lämpad att bidraga till bästa resultat beträffande enhetlighet och gott ekonomiskt resultat av utarrenderingarna. I boställsnämnderna deltagande ledamöter, utsedda av pastoraten, hava ej alltid den frihet från ortsintryck och den personliga inställning gent emot pastoratet och arrendator, som vore önsklig. Ordförandena i boställsnämnderna hava ofta svårt att ingående få kännedom om och utöva inflytande rörande en del boställens förhållande, då domkapitlen ofta låta sig representera vid laga skiften, vattenavledningssyner och dylika förrättningar av annan representant än nämndsordföranden. Svåraste olägenheten synes mig vara att fortlöpande tillsyn av boställena saknas. Föreskrivna nybyggnader och
432 bättringar fullgöras ej heller alltid på föreskrivet sätt, enär tillfredsställande kontroll svårligen kan åstadkommas med nuvarande bestämmelser. Den otillfredsställande avkastning som hittills erhållits från de utarrenderade löneboställena torde framför allt orsakats av dryga byggnadskostnader genom prästgårdarnes särskiljande från boställena. Dessa byggnadskostnader blevo särskilt betungande för de många boställen, som bebyggdes med nya byggnader under tiden 1917—1922. Rättvisligen torde dock ej löneboställenas räntabilitet böra bedömas enbart efter nuvarande arrendeinkomster, ofta särdeles låga på grund av tyngande förskott för byggnader och vattenavledningar, ty genom den betydande värdeökning nybyggnaderna innebära böra de framtida arrendeinkomsterna betydligt ökas. En mera enhetlig ledning av förvaltningen synes mig ofrånkomlig, om tillfredsställande ekonomiskt resultat skall erhållas från löneboställena. Huruvida detta bäst erhålles genom den kyrkliga jordens förvaltning av domkapitlen genom särskilda stiftsfogdar och stifts jägmästare eller genom förvaltningens läggande under domänstyrelsen torde vara svårt att avgöra. Med hänsyn till det förhållandet, att flertalet boställen ursprungligen torde tillförts kyrkan för visst ändamål, synas vissa skäl tala för en centraliserad förvaltning direkt anknuten till kyrkan. Av praktiska skäl synes dock en sådan anordning knappast tillfredsställande och torde också ställa sig dyrare än av sakkunnigemajoriteten förordad förvaltning under domänstyrelsen. Genom det särskiljande av den kyrkliga egendomen, de sakkunniga föreslagit, synes av reservanten uttalad farhåga för kyrkojordens sekularisering knappast vara befogad. Ehuru i stort sett ändamålsenligt torde de sakkunnigas förslag dock i vissa detaljer giva anledning till erinran. 1 Det synes mig önskvärt att under den föreslagna enhetliga förvaltningsformen även inrymdes biskoparnas lönejord, klockareboställen och kyrkojord. På grund av den erfarenhet som vunnits angående åborättsinstitutets obehövlighet vid upplåtelse av jord från kronodomänerna, synes skäl för åborättsupplåtelse av boställsjord ej förefinnas. Ett viktigt och avgörande spörsmål är givetvis tillsynen av utarrenderade löneboställen och praktisk handläggning av utarrenderingsärendena. Förutsättningen att härutinnan bästa möjliga resultat ernås är att domänintendenterna — vilka av de sakkunniga förutsättas skola sköta den i hög grad erforderliga fortlöpande tillsynen — äro verkligt praktiskt insiktsfulla personer. Av denna anledning torde med fog kunna ifrågasättas lämpligheten av den av sakkunniga ifrågasatta åtgärd, att i högre grad än nu är fallet binda domänintendenterna vid administrativ handläggning av domänärendena i länsstyrelserna. Domänintendenterna böra framförallt vara i tillfälle att sköta den praktiska handläggningen av förvaltningen. Därför torde vara lämpligast att varje domänintendent ej har större område än att han personligen hinner utföra besiktningar och deltaga i alla syner och arrendeuppskattningar. Ingående kännedom om intendentsområdets jordbruks- och byggnadsförhållanden torde vara nödvändigaste förutsättningen för en domänintendent, Boställsnämndsordföranden Georg Ericson i Hanaskede: Löneboställenas arrendedelar jämte därtill hörande skogar böra förvaltas i sin helhet i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigas förslag hos domänverket. De ledamöter, som jämte domänintendenten skola verkställa arrendeuppskatt- j ningen av löneboställena, böra utses av- domkapitlet och ej av hushållningssällskap och landsting, varvid i första hand förutvarande boställsnämndsordförandena böra utses härtill. 1
Jfr ock under punkterna 34 och 36.
433 Respektive pastorat eller församling bör alltid beredas tillfälle att yttra sig över föreslagen arrendator och villkoren för boställets upplåtelse. Boställsnämndsordföranden Karl Öberg i Strakaskogen: De sakkunniges förslag att förlägga löneboställenas fastighetsförvaltning helt hos domänverket torde för vinnande av enhetlighet med kronodomänen vara det mest praktiska, dock får man vid betraktande av den Ihrmarkska reservationen den uppfattningen att då kyrkan avhändes all bestämmanderätt med sina egendomar, inkräktning gjorts i den rätt som av ålder tillkommit och den äganderätt, sona kanske även vidkommer kyrka och församling. Att den nuvarande boställsordningen från många synpunkter är olämplig och komplicerad har tydligt framgått vid handläggning av löpande ärenden och har det ständigt från församlingarna uttryckts missbelåtenhet mot det rättsförhållande och den bestämmanderätt dessa ha gent emot sina egendomar. Detta har givits så tydliga uttryck att församlingsombuden ställt sig helt liknöjda och passiva vid förrättningarna och särskilt vid utarrenderingarna mera sökt få förmåner för arrendatorn, än ekonomisk bärighet å bostället kräver. Boställsnämnden har haft mera obehag än gagn av dessa församlingsombud. Med anledning härav är jag böjd för det förslaget, som i reservationen framgår att giva församlingarna större rätt, samt utav flera rent kyrkliga skäl, bifalla den Ilarmarkska reservationen om förvaltningen. Dock bör härvid förvaltningsapparaten göras så »smidig» som möjligt för att underlätta arbetet, utan att därför nödig kontroll riskeras. Reservantens förslag — alternativ I — bör antagas, dock torde boställsnämnden med dess av domkapitlet utsedde ordförande vara sammansatt av i jordbruk kunnige män, med befogenhet som nämndemän vid häradsrätt. Vederbörande ordförande i boställsnämnden bör hava befogenhet att ensam underteckna alla protokoll å synerättens vägnar, detta för att vinna tid och undgå besvär vid förrättningens slutförande; dessutom bör han åläggas att föra diarium över alla förrättningar, samt till domkapitlet årligen anmäla påföljande års lagenliga syner. Härmed skulle vederbörande prostar befrias från sådan anmälningsskyldighet och likaledes boställsnämndsordföranden från att till dem anmäla förrättningen. Arrendatorerna böra befrias från skyldigheten att bekosta ekonomiska besiktningar, i likhet med kronoarrendatorerna. Boställsnämndsordföranden E. Larson i Lerdala: Före ikraftträdandet av 1910 års boställsordning var den ecklesiastika jorden utan en fast och enhetlig förvaltning. Visserligen reglerades en hel del genom gamla författningar, men i stort sett härskade den största frihet för tjänsteinnehavaren att efter gottfinnande under sin tjänstetid utarrendera de av honom disponerade egendomarna. Och även om en del boställen utarrenderades genom myndigheternas försorg, varvid likartade bestämmelser följdes, så voro uppsikten och föreskrifterna beträffande byggnaderna oenhetliga. Arrendatorerna hade på dessa senare själva nybyggnadsskyldighet och genomförandet av denna växlade högst betydligt, beroende på lokala och personliga förhållanden. Men även efter genomförandet av 1910 års boställsordning och arrendeförordning visade det sig snart, att det brast betänkligt även i den nya ordningen både ifråga om enhetlighet och sakkunnig ledning. Därtill kommo som en oförmodad konsekvens av vissa författningsbestämmelser oekonomiska och opraktiska beslut, vilka i vissa fall ledde till ett bebyggande, som i långa tider avsevärt skulle minska avkomsten från löneboställena och i många andra fall hindrade en regelmässig utarrendering, närmast beroende på av för arrendatorerna orim28 — 010252
434 ligt betungande nybyggnadsutlägg. Ur flera sj-npunkter har däremot förvaltningen rönt ett gynnsamt inflytande av de ändringar i boställslagstiftningen och arrendeförordningen, som genomfördes 1925, genom länsstyrelsens mera dominerande inflytande vid utarrenderingen. Vid beslut angående nybyggnader med mera har enhetligheten genom praktiskt lämpande efter förhanden varande omständigheter på ett helt annat sätt tillgodosetts. Vidare tillskapades i boställsnämnderna en mera praktisk, sakkunnig och erfaren beredning i alla hithörande frågor. Sedan dessas tillkomst har otvivelaktigt en bättre ordning blivit rådande bland annat genom bortfallande av den dualism som tidigare varit förhärskande. Det läge, vari många boställen befunno sig vid boställsnämndernas tillkomst, har givetvis gjort det omöjligt att på denna korta tid tillrättalägga allt, men att en avsevärd förbättring inträtt, tror jag utan överdrift kan sägas. Genom boställsnämndernas sammansättning hava också de olika intressena blivit representerade, varigenom såväl kyrkosom jordägaresynpunkter blivit beaktade. Och så vitt man nu kan bedöma boställsnämndernas arbete vill det förefalla, som om 1925 års boställs- och arrendeförordning visat sig innebära en god lösning för förvaltningen av den ecklesiastika jorden. I varje fall bör väl en övergång till något nytt betingas av ett behov eller en bristfällighet, Ingendera föreligger. En centralisering kan ju låta väl på papperet, men kommer nog att visa sig mindre förmånlig i praktiken. Det betvivlas, att den bliver vare sig billigare eller mera ändamålsenlig. Ej heller torde kunna påvisas, att förvaltningen av kronodomänerna numera utgör något föredöme. Det är nog gott och väl med centralisering, men det kan också bliva, för mycket av det goda. Under alla förhållanden kominer vid en centralisering den lokalkännedom, som nu finnes inom boställsnämnderna, att saknas; denna är enligt mitt förmenande så viktig, att den icke utan förfång för boställenas förvaltning kan undvaras. Emellertid torde kunna sägas även beträffande den nuvarande ordningen, att vissa smärre förenklingar eller förbilligande åtgärder äro motiverade; sålunda synes det mig, som om alla enklare förrättningar skulle kunna överlämnas till ordförandens avgörande. Enligt nuvarande författningsbestämmelser måste hela nämnden handlägga även mindre frågor, vilket blir både tidsödande och dyrbart. Endast vid besiktningar å egendomar med synnerligen små arrendeavgifter hava domkapitlen möjlighet att låta boställsnämndens ordförande ensam verkställa förrättningen. Såväl de ekonomiska besiktningarna som yttranden angående ny- eller ombyggnader samt insyning av nya byggnader borde kunna få utföras av ordföranden ensam, honom obetaget att tillkalla särskild sakkunnig efter behov. I sammanhang med vad sona nu nämnts, bör även erinras om den för boställsarrendatorerna ekonomiskt betungande skyldigheten att svara för alla rese- och dagtraktamentskostnader vid såväl av- och tillträdessyn som ekonomiska besiktningar jämte förrättningar i anledning av påtänkt eller utförd nybyggnad. Detta måste anses ur flera synpunkter orättvist gentemot arrendatorerna, enär de frågor, som förekomma vid dylika förrättningar, lika mycket utgöra jordägarens angelägenheter och äro avsedda att tillgodose dennes rätt och bästa. En betänklig brist i den gamla ordningen är, att det egentligen saknats rätttill och anöjlighet att uppdela dåligt bebyggda eller icke alls med byggnader försedda löningsjordar i två eller flera brukningsdelar för att var för sig bebyggas. Härigenom hava ibland tillfällen att tillämpa sociala synpunkter vid upplåtelser å publik jord försummats. Redan från början hade »rikets kolonisation» kunnat befrämjas om det varit tillfället och man haft rätt planlägga lämplig uppdelning av dylika hemman. I fråga om jordbruksfastigheter av detta
435 slag som man gärna vill bibehålla i allmän ägo för att tillgodose särskilda ändamål, hade den nyare upplåtelseformen av åborätt i stor utsträckning kunnat få tillämpning, varigenom självständiga jordbruk i icke ringa omfattning kunnat beredas mindre bemedlade. Vid genomförandet av 1925 års förordning i fråga om förvaltningen tillkommo jämväl bestämmelserna om byggnadsförskott från kyrkofonden. Detta har verkat i många avseenden bra. Härigenom har även i svårare situationer möjliggjorts bebyggande av löneboställen. Många löneboställen med mindre avkastningsvärden skulle säkerligen med nuvarande höga byggnadspriser icke kunnat bebyggas, därest de gamla grunderna länt till efterrättelse. Ty genom byggnadsförskotten kan arrendatorns större kapitalutlägg undvikas, billigare ränta erhållas och en långvarig amorteringstid bjudas. En nackdel ha dock dessa bygnadsförskott redan från början i det de tillkommo allt för sent för att möjliggöra systemets fördelaktiga inflytande på löneboställen i allmänhet, enär över tio år förgått sedan de nya löneregleringsperioderna hade börjat träda i kraft och sålunda byggnadsbeslut redan kommit till stånd i stor utsträckning. Vidare är att märka, att byggnadsförskotten allenast avse en viss typ av löneboställen nämligen dem, å vilka syn enligt boställsordningens 64 § hållits. Däremot erhålla inga av de många boställena av typen annex- eller stomhemman förmånen av byggnadsförskott, oaktat dessa i otaliga fall äro otillfredsställande bebyggda. Slutligen kan byggnadsförskott allenast erhållas till löneboställenas »första bebyggande». Därigenom uteslutes den annars nära till hands liggande möjligheten att under tidernas lopp tillgodose det fortgående behovet av nybyggnader. Särskilt vid nybyggnad efter eldsolycka kan ofta byggnadsfrågan komma i prekär situation, emedan de gamla husen voro lågt försäkrade och brandskadesumman icke på något vis motsvarar nutida byggnadskostnader. Boställsnämndsordföranden Per Carlander: Angående lämpligheten och rättmätigheten av löneboställenas ställande helt under statlig vård, och i så fall vårdens centralisering under domänverket, ställer jag mig tvekande. Helt visst kan, såsom de sakkunnige framhållit, nuvarande system med en mängd boställsnämnder och dessas jämförelsevis små verksamhetsområden ej vara idealiskt. Dessa boställsnämnder hava emellertid i utövandet av sin uppgift mycket ofta ställts inför svåra ekonomiska problem rörande exempelvis tillstyrkandet avdyrbara nybyggnader med mera. Vid boställsnämndernas övertagande av förvaltningen voro en stor del av ifrågavarande löneboställen beträffande såväl hus sona jordbruk i ett synnerligen bristfälligt skick. Någon möjlighet till försäljning av sådana boställen förefanns på grund av gällande författningar praktiskt taget ej. Ehuru inseende, att dessa nybyggnadskrav ur ekonomisk synpunkt måste bliva tyngande och för lång framtid omöjliggöra någon nettoavkastning från respektive boställe, torde nämnden, för så vitt utarrendering skulle vara möjlig, i de flesta fall ej haft annan utväg. Nämnderna hava helt naturligt också ansett sig skyldiga, att i möjligaste mån snarast sätta egendomarna i gott skick. Det torde väl ej heller kunna bestridas, att boställsnämnderna i sin mån försökt verka för ett bättre ekonomiskt utbyte av löneboställenas jordar. En större enhetlighet vid behandling av hithörande frågor måste emellertid anses vara av behovet påkallad. I viss mån skulle detta möjligen kunna ernås genom en avsevärd utökning av boställsnämndernas tjänstgöringsområden, vilka eventuellt skulle kunna omfatta ett helt län. Vad angår de sakkunniges förslag, att förvaltningen av de ecklesiastika boställena måtte läggas under domänverket, så är det visserligen sant, att det ekonomiska resultatet av domänverkets förvaltning av kronans jordbruksdo-
436 maner i allmänhet ej varit allt för lysande. Detta torde emellertid bero, icke så mycket på det sätt, varpå hithörande frågor handlagts av domänstyrelsen, utan fast mer på de i vissa fall otidsenliga och mindre lämpliga grunder, som i avseende på förvaltningen av kronans domäner varit och äro av statsmakterna föreskrivna. Under förutsättning, att erforderliga ändringar härutinnan åvägabringas, synes ej vara något att erinra mot de sakkunniges förslag om de ecklesiastika boställenas läggande under domänverkets förvaltning, i synnerhet som någon lämpligare lösning av frågan ej föreslagits. Kontraktsprosten och boställsnämndsordföranden A. Rune, med vilken domprosten Bromander, samt kontraktsprostarna K. Hedmark, G. Sillen, G. M. Hultgren, F. Carlson, T. L. Peterson, A. Peterzén, L. M. Engström och A. N. Beckman instämt: Då nu kyrkan, som ju är lika med församlingarna, med god rätt äger den kyrkliga jorden, då bör hon ju själv genom sina och pastoratens egna organ få förvalta och vårda densamma. Detta är ägarens solklara rätt. De sakkunniga söka efter personligt ägareintresse för kyrkans fasta egendom — de förstå dess oerhörda betydelse. — Men detta intresse finnes endast hos de kyrkliga församlingarna och de kyrkliga myndigheterna. Finge församlingarna med samma rätt som prästerskapet före år 1910, under domkapitlens kontroll och uppsikt och med besiktningsvård som hittills, förfoga över den kyrkliga jorden och ombesörja dess utarrendering, kunde länsstyrelsen helt befrias från det sistnämnda bestyret. Naturligtvis skulle domkapitlet på förslag av boställsnämnden bestämma en viss måttlig, årlig avgäld, som pastoratet skulle redovisa till kyrkofonden såsom prästlönemedel. Den av de sakkunniga med all rätt påtalade dualismen i förvaltningen — domkapitlen och länsstyrelsen såsom sidoordnade förvaltare — kan således lätt och med fördel bringas att upphöra och domkapitlet ensamt men med arbetshjälp, jämförlig med den länsstyrelsen begagnar, med all heder utföra förvaltareuppdraget. Angående förvaltningen av prästlönejorden vill jag kraftigt understryka de synpunkter och befogade erinringar, som gjorts i reservation av prosten Ihrmark på sidorna 334—357 i del I. Rörande förvaltningen av den ecklesiastika skogen har jag en från Ihrmarks reservation avvikande mening. Den bör fortfarande stå under domänstyrelsens vård och förvaltning. Emot dess skötsel kan ingen befogad anmärkning göras. Och man slipper därigenom en stor kostnad för ett nytt ämbetsverk. För den kyrkliga jordbruksegendomen måste jag yrka på fullständig decentralisering av förvaltningen. Decentralisation hade bort ske 1910. Hade så skett hade mycket varit annorlunda och bättre. Nybyggnaderna å löneboställena hade då hållits inom måttliga gränser till fromma för avkastningen. De ecklesiastika jordbruksfastigheterna böra överlämnas till pastoraten för att genom kyrkoherden och kyrkorådet förvaltas under ansvar för att de till hus och hävd vidmakthållas i gott skick. ^ Men pastoraten skola till kyrkofonden redovisa en viss måttlig årlig avgäld såsom prästlönemedel. Pastoraten skola nämligen för jordbruksboställe utgöra en av boställsnämnden föreslagen och domkapitlet bestämd årlig avgäld, som utgår med samma belopp minst 20 år. Denna avgäld beräknas sålunda: Sedan skäligt årsbelopp för nybyggnad och underhåll av hus blivit bestämt och skälig förvaltningskostnad avdragits från det skäliga arrendet blir arrendeåterstoden den avgäld, som skall av pastoratet utgöras. Att årsbelopp och förvaltningskostnad tillkommer pastoratet är rimligt.
437 Domänstyrelsen, sona här icke är lämplig som förvaltare, hade inte skött förvaltningen för intet. Det troliga är att den förvaltningen kommit att kosta kanske en halv miljon kronor. Pastoraten böra få utarrendera jordbruksboställen med samma befogenhet och ansvar som vederbörande präst hade före 1910. Kyrkorådens kompetens är minst lika vederhäftig som skolrådens och kommunalnämndernas, sona vårda och förvalta skolhus, lärarebostäder, skolträdgårdar, ålderdomshem med större och mindre jordbruk på ett berömligt sätt. Inom varje stift bör domkapitlet få utöva sin hävdvunna befogenhet att öva tillsyn i alla avseenden över kyrkliga jordbruksfastigheter och bestämma avgälder med mera, som röra jordbruksfastigheter. Domkapitlet utövar för närvarande alla befogenheter utom utarrendering, som den delar med länsstyrelsen. Domkapitlet bör för sitt stift vara och förbliva ansvarig huvudman för den ecklesiastika egendomens jordbruksdelar. Någon särskild prästlönejordsstyrelse är därför icke behövlig. Länsstyrelsen kan också helt befrias från varje befattning med utarrendering av ecklesiastikt jordbruk. Den saken skötes av pastoraten genom kyrkoråden på eget ansvar. Det är att förvänta, att länsstyrelsen, som är överlupen av bestyr, skall sätta värde på ifrågasatt lättnad. För det ökade arbetet med prästlönernas utbetalande med mera och tillsyn över det ecklesiastika jordbruksbeståndet utökas domkapitlens arbetskraft med en tjänsteman — intendent — med kompetens också i jordbruks- och byggnadsärenden. Detta blir det billigaste och bästa. Boställsnämnderna och dess ordförande, som numera, då arvode beviljats, kunna sökas bland verkligt kompetenta män, skola såsom för närvarande verkställa uppskattning för avgälder, handhava ekonomiska besiktningar och vara lokala rådgivare åt domkapitlen i ärenden, som röra jordbruksboställena. Det förutsattes, att den rättsliga vården av prästlönejorden skall såsom hittills utövas av kammarkollegiet. Boställsnämndsordföranden Knut Collberg i Holmedals-Bergerud: Att de sakkunnige uraktlåtit att, såsom direktiven för deras uppdrag dock angåvo, undersöka alternativa lösningar och framlägga resultatet av en utredning och undersökning jämväl rörande det viktiga alternativ, som vederbörande departementschef uttrycker på det sätt, att man kan »vidtaga långt gående åtgärder i decentraliserande syfte t. ex. genom löneboställenas fakultativa överlämnande till pastoraten till viss friare nyttjanderätt» etc, är förklarligt • om ock ej försvarligt ur uppdragssynpunkt. Fastän min grundsyn på hela frågan är vitt skild från de sakkunniges, är dock även jag av den uppfattningen, att en sådan decentralisation icke är lämplig och tillrådlig. Under erinring av de svårigheter flertalet präster före tillämpningen av 1910 års lag hade med frågor rörande av dem innehavda boställen, vare sig det gällde underhåll avhus och stängsel och jordens hävd eller det var fråga om utarrendering och förhållandet till arrendatorer, samt den allmänna tillfredsställelsen hos prästerna över befrielsen från jordbruksfastigheterna, ävensom med tanke på de olägenheter och bekymmer, som ålderdomshemmen i förening med jordbruk mångenstädes bereda vederbörande kommunala myndigheter, kan jag ej annat än på det bestämdaste avråda ifrån att prästlöne jordarna överlämnas till pastoraten för utarrendering med samma befogenhet och ansvar som vederbörande präst hade före nuvarande lönereglering. Den nuvarande förvaltningen genom domkapitel och länsstyrelse är fullt ut lika lämplig, effektiv och betryggande, och församlingarna ha ju genom sina organ tillfälle till att,
438 när så anses erforderligt, avgiva yttrande, lämna råd och upplysningar )ch på så vis göra sin mening gällande, vilken alltid torde beaktas vid ärendenas handläggning. Att mycket skulle ha sett annorlunda ut, om hela lönebställsfrågan fått en annan lösning än den genom 1910 års lag bestämda, särskilt beträffande de mångenstädes i förhållande till åkerarealen och avkastningen oproportionerligt höga kostnaderna för nybyggnader, är sant och kan ej bortförklaras, men detta kan ej läggas de nämnda förvaltningsmyndigheterna till last utan berodde i regel på de synenämnder, som förrättade den i bostillsordningens 64 § stadgade laga husesynen. Att eliminera bort de skadliga följderna av då begångna misstag har för de genom 1925 års bestämmelser tillsatta boställsnämnderna varit ogörligt och torde ej heller lyckas genom någon omläggning av boställsväsendet. Genom den sakkunskap boställsnämnderna förutsättas besitta är det sörjt för, att ett upprepande av ovan nämnda och andra svåra missgrepp torde utebli; och mot de nuvarande förvaltande myndigheterna kan ingen anmärkning med fog framställas i fråga om deras handhavande av löneboställenas utarrendering och skötsel. Någon ökad avkastning av boställena, som givetvis är syftet med en omläggning, torde ej kunna åstadkommas genom åtgärder i den ena eller andra föreslagna riktningen, utan torde bäst befrämjas genom bibehållande av nuvarande organ. Boställsnämndsordföranden E. Andersson i Backa: Beträffande vården och förvaltningen av prästlönejorden vore det i viss mån frestande att följa herr Ihrmarks särskilda yttrande, men då näppeligen någon utsikt finnes att kunna genomdriva ett sådant förslag, torde denna vård och förvaltning lämpligast böra utföras av de nuvarande ämbetsverken med erforderlig förstärkning avarbetskrafterna. Boställsnämndsordföranden Algot Renström i Sunne: Min åsikt om förvaltningen av prästlönejorden är helt avvikande från de sakkunnigas. Domkapitlet och församlingen skulle helt skiljas från förvaltningsfrågor rörande prästlönejorden. Vad detta skulle innebära är lätt att förstå. Av gammalt ha församlingarna ansett, att prästlönejorden bör förvaltas på ett ypperligt sätt, då därifrån lämnas bidrag till prästerskapets avlöning. Av dessa skäl hava även församlingarna lagt ett synnerligt nit i dagen, då det gällt boställenas förvaltning. På senare tid har man visserligen hört omnämnas, att det icke har någon betydelse, vad lönebostället avkastar, då församlingen icke tillgodoföres något av denna avkastning. Det gamla begreppet har dock stått kvar hos det siora flertalet, varför församlingarna intresserat sig för boställenas öde. Förslaget om att nu helt avstänga församlingarna från förvaltningsfrågorna måste därför klandras. En annan anmärkningsvärd sak är den, att domänverket, såsom affärsrörelse, icke kan hava det livliga intresse för förvaltningen, som församlingarna och domkapitlen hava. En enda person skulle nämligen nu komma att avgiva arrendeförslag, verkställa besiktningar och dylikt, vilket i många fall skulle visa sig vara olyckligt. Det händer ofta, att synenämnderna äro av olika uppfattningar, men dessa kunna kompromissa, varefter det slutliga beslut, dessa komma till, måste anses vara mera lyckligt än vad som en enda person åstadkommer. Vidare ha de sakkunniga påpekat det otympliga sätt, varpå frågor, som väckts, avgöras enligt nuvarande system, men detta är dock en borgen för att ärendet noggrant utredes, innan avgörande träffas. I denna del av ärendet anser jag mig därför vilja förorda, att nuvarande system bibehålles angående löneboställenas jordbruksdelars förvaltning. Boställsnämndsordföranden Emil Andersson i Råda: Att prästgårdsjordarnas skötsel för närvarande i stort sett icke är tillfredsställande, därom torde icke
439 finnas delade meningar och måste nog nya bestämmelser till, som ge brukaren mera personligt intresse av bättre brukning av desamma. Nybyggnadsskyldigheten torde hava varit ett hinder för att få lampliga personer med ekonomiska resurser som arrendatorer vid prästgårdarna. Boställsnämndsordföranden O. Carlsson i Södra Valla: Efter att hava tagit del av betänkandet finner jag de sakkunnigas förslag i stort sett vara synnerligen värdefullt och klokt, Beträffande förvaltningen av de ecklesiastika egendomarna finner jag- tilllika med förslaget en stor lättnad och förvånar mig över motsägelser, då nuvarande förvaltning av alla torde vara erkänd såsom synnerligen tungrodd och otvmplig. ... Boställsnämndernas uppgift torde hava varit ett steg i ratt riktning, men med det begränsade förtroende, som enskilt tillkommer ordföranden i nämnden, fyller icke denna institution uppdraget såsom sig bör. Ekonomaska besiktningar borde i regel få utföras av ordföranden ensam, särskilt beträffande Joneboställen, där ådömda brister alltid åvila arrendeinnehavaren att gälda, ävensom vid insyning av skyldighetshus, då det endast gäller att kontrollera, huruvida byggnad är uppförd enligt fastställda bestämmelser. Härigenom skulle en arrendators omkostnader för dylika förrättningar bliva mindre kännbara Då i övrigt med nuvarande ledning knappast någon har befogenhet att lämna en arrendator råd eller upplysning, synes mig de sakkunnigas forslag i ärendet vara välbetänkt, och härigenom en mera rationell förvaltning kunna ernås Alla invändningar om äganderätt till prästlöne jordar etc. torde vara utan betydelse, alldenstund all avkomst därav kommer de kyrkliga organen till godo. Boställsnämndsordföranden E. S. Olsson i Striberg: Boställsnämnden i dess nuvarande sammansättning och arbetssätt förefaller mig i många fall vara otymplig och onödigt dyrbar. Ordföranden borde t. ex., i många fall, såsom vid ekonomisk besiktning av mindre löneboställen, insyning av nybyggnad, avsyning av vattenavledning och stängsel, kontrollerande av under uppforande varande byggnader med mera, för att för vederbörande uppdragsgivare spara kostnader och hindra onödig tidsutdräkt, vara berättigad att ensam, da han icke anser annorlunda vara nödigt, förrätta besiktningen ifråga. Dessutom borde han, där han anser det vara av behovet påkallat, äga befogenhet att mellan syner och ekonomiska besiktningar utöva tillsyn och ingripa, dar uppenbar vanvård synes föreligga; naturligtvis under samma ansvar som vid ekonomisk besiktning och med sakägare obetagen rätt att klaga. Orsaken till påtalade missförhållanden torde kunna tillskrivas jordägarens eller förre innehavarens bristande intresse och understöd, brist på effektiv tillsyn samt arrendators brist på intresse och i många fall förmåga. Det i betänkandet gjorda uttalandet om äganderätten till ecklesiastik jord vill jag särskilt understrvka, då det »herrelösa tillståndet», i privatrattshg mening, vållar svårigheter vid försäljning och andra ekonomiska åtgärder, resulterande i sämre ekonomiska resultat. Boställsnämndsordföranden Albert Bolinder i Gammelbo: Med kraftigt betonande av rättsprincipen att äganderätt ej får upphävas, lika litet då det galler avkastningen av församlingarna tillhörig jord, som ifråga om all annan tor visst ändamål en gång för alla upplåten eller donerad egendom, ansluter jag mig till herr Ihrmarks yttrande angående förvaltningen av den kyrklaga egendomen genom kyrkliga organ. Särskilt understrykes den i detta yttrande gjorda
440 hänvisningen till, hurusom Uppsala universitet lyckligt löst ett liknande problem, låt vara av mindre omfattning. I och för utredning av de lämpligaste formerna för en sådan förvaltningav den ecklesiastika jorden, att församlingarnas rätt ej äventyras och värdet av deras intresse i egen sak ifråga om egendomarnas skötsel tillvaratages, kräves, att den i riksdagen redan påkallade alternativa, utredningen av »långt gående åtgärder i decentraliserande syfte», snarast måtte fullföljas. Klart synes nämligen, att möjligheter till utvinnande av ett gott ekonomiskt utbyte av boställsjordarna ej äro att söka i deras förstatligande, vare sig förvaltningen lägges i händerna på ett fristående nytt ämbetsverk eller hos domänstyrelsen, vilken senare redan är så betungad av uppgifter att en nytillkommande med all säkerhet skulle komma att bli utomordentligt styvmoderligt behandlad. I huvudsaklig anslutning till det Ihrmarkska förslaget förordar°jag i stället, att domkapitlet tilldelas förvaltande myndighet och utövar denna genom en boställsnämnd, vars arbetsområde utökas att omfatta ett helt stift och vars ordförande tilldelas större ansvar och befogenhet, än hittills förenats med denna ställning. Boställsnämndens ordförande blir lokal målsman för alla ärenden berörande arrendejordarna, medan skogsärendena liksom förut handhavas av domänverkets tjänstemän men redovisas till domkapitlet. Om hinder möter för domänverkets tjänstemän att sortera under domkapitlet bör skogsvården kunna anförtros åt respektive skogsvårdsstyrelser, vilka i stor utsträckning numera sköta de ofta intill de ecklesiastika gränsande enskilda skogarna och sålunda äro väl förtrogna med de lokala förhållandena. Såväl boställsnämnden som skogsförvaltningen böra ställas direkt under domkapitlet, men detta i sin ordning utgöra organ för en centralstyrelse av den sammansättning och befogenhet som i det Ihrmarkska yttrandet föreslås. Sedan varje ärende sålunda av den lokala myndigheten — boställsnämnden och skogsförvaltningen — undersökts och förberetts och domkapitlet på grundval härav utarbetat förslag, prövas detsamma av centralstyrelsen, vilken äger ensam beslutanderätt. Genom denna organisation vunnes å ena sidan den tänkbarast långt gående centralisering med ty åtföljande enhetlighet i handhavandet av prästlönejorden och en långt gående decentralisering, där församlingarna själva genom direkt kontakt med den lokala myndigheten ingående kunna pröva och utöva inflytande på varje fråga. Med avvikelse från det Ihrmarkska förslaget anser jag, att stiftsfogdar och jägmästare icke behöva anställas av domkapitlet utan böra boställsnämnderna givas sådan kompetens, att dessa förmå sakkunnigt förbereda ärendena, innan de överlämnas till den kyrkliga myndighetens bedömande och fastställande. Handhaves det skogliga såsom hittills av domänverkets tjänstemän eller lämnas åt skogsvårdsstyrelserna, torde för dettas vidkommande sådan kompetens vara tryggad. Centralstyrelsens forstligt och jordbruksutbildade experter komina då att motsvara respektive skogsförvaltare och akademifogde vid Uppsala universitet och vara ansvariga, var för sitt område av förvaltningen, medan dennas båda delar sammanföras i överdirektörens händer. De rent kyrkliga synpunkterna tillvaratagas av domkapitlet och säkerställas ytterligare genom den prästerlige representanten i centralstyrelsen. Boställsnämndsordföranden K. Johanson i Skillinge: Eftersom här gäller att förvalta egendom, som tillhör svenska kyrkan, så måste det vara mycket ange-
441 läget, att förvaltningen sker så, att ett onödigt sammanblandande med statens affärer undvikes. Om denna förvaltning anpassas så, att det nuvarande jämförelsevis friktionsfria samarbetet emellan kyrkan och staten bibehålles, så ligger säkerligen däri en tillgång av mycket stort värde. Man får väl förutsätta, att de kyrkliga myndigheterna icke finna sig i alltför restriktiva åtgärder, då det gäller att förvalta den kyrkliga egendomen. Som en följd av en förvaltning av i det föregående antydd riktning böra primärförsamlingarna intresseras i och direkt medverka till de kyrkliga egendomamas förvaltning. Boställsnämndernas nu kommissionsliknande förrättningar kunna säkerligen utan olägenhet förenklas och förbilligas. Antingen systemet med ordförande för nämnden bibehålles eller nämnden företrädes av en tjänsteman (stiftsfogde), så torde nämnden fylla sin uppgift, om som ledamöter ingå kontraktsprosten och ett församlingsvalt ombud. De sakkunniga hava ansett den nuvarande ordningen i förvaltningen skuld till det dåliga förvaltningsresultatet. Den nuvarande ordningen med boställsnämnder var ej i funktion, då det lades grund till det dåliga förvaltningsutbytet. Det är väl skäl för påståendet, att det är systemet med omläggningen från prästgårdar till prästgårdar och löneboställen, sona dragit ned det ekonomiska utbytet av de senare. De ofrånkomliga byggnadskostnaderna på löneboställena bära största skulden till den dåliga förräntningen. Höga taxeringar på boställen med ty åtföljande många skattekronor äro också en bidragande orsak. De många små och spridda jordarne komma ständigt att lämna ettlågt utbyte i förräntningshänseende, om tillsynen skall ske medelst tjänstemän eller boställsnämnd. Här är ett lämpligt fält för utnyttjande av församlingsintresset i förvaltningen. De ecklesiastika skogarna vidlådas i förvaltningen säkerligen ej av mindre brister än jordarne. Förvaltningsenheterna äro här jämförelsevis ännu mindre. Åtskilt liggande skogsbackar på 1 å 2 hektar och ännu mindre arealer äro ej ovanliga. E n radikal omläggning av de ecklesiastika skogarnas förvaltning med frångående av samröre med domänverket är lösningen. Men för att så skall kunna ske fordras också församlingsintressets medverkan. En mindre dyrbar skogsförvaltning än den nuvarande skulle kunna ernås, om de ecklesiastika skogarnas förvaltning anordnades efter samma principer som de häradsallmänningar, vilka stå under egen vård och förvaltning. Förslaget bör genomföras efter följande plan: Fleråriga hushållningsplaner uppgöras och kontrolleras till efterföljd av skogstekniskt utbildade personer på privat uppdrag. Awerkningarne handhavas av anställda skogvaktare. Försäljningarne omhänderhavas av stiftsfogden, boställsnämnden eller församlingen. I det senare fallet beroende på huru starkt församlingarna intresseras i förvaltningen. Uppbörden av försäljningsmedel sker genom uppbördsmyndighet för övrig ecklesiastik inkomst. Organisationen av reviren och sättet för deras funktion är en alldeles för tungrodd förvaltning av de ofta synnerligt små arealerna boställsskog. Allt s. k. husbehov å boställsskogarna bör upphöra, evad det gäller för bostället lönsam avverkning. Med hänsyn till dels det nästan jämt dåliga förräntningsresultatet i jordbruket och dels att i detta distrikt intet visat på för iåga arrendesummor för
442 boställena, så är enligt mitt förmenande orsaken till boställenas dåliga förräntning att söka på annat håll än i utarrenderingen. Förenkling i förvaltningen, främst genom församlingarnas intresserande däri, avspänning av överkvalifikationen i obetydligare förvaltningsåtgärder och bevakning av fastighetstaxeringarna äro frågor, som i högsta grad böra påkalla de beslutandes uppmärksamhet. Genom den nya kommunalbeskattningen kommer påföljden av taxering nästan uteslutande att drabba jordägaren. Boställsnämndsordföranden Ulrik Celsing i Kolbäck: Beträffande prästlönejorden, löneboställena, finner undertecknad, att någon verklig reda i deras förvaltning icke kan uppnås, förrän äganderätten till den svenska prästgården blir fastslagen. En lagstiftning över förvaltning av annans egendom blir mer eller mindre onaturlig. Och än onaturligare blir det att lagstifta över jords och egendoms försäljning, innan äganderätten blivit klarlagd. Det torde icke vara för mycket sagt, att vad som mest försvårar boställsnämndernas arbete är avsaknaden av en verklig, ansvarig ägare till dessa fastigheter. Jordägaren företrädes av allehanda ombud, men ingen av dessa torde välja ikläda sig jordägarens förpliktelser. För en icke juridiskt utbildad person ställer det sig mycket vanskligt att uttala sig om, huruvida det finnes någon möjlighet att på rättslig väg få frågan om äganderätten till prästgårdarna avgjord. De processer, som hittills förts i denna avsikt, hava icke givit problemet någon lösning, och det synes lekmannen, som om denna fråga måste avgöras genom andra förfaranden än det rent processrättsliga. Utgående från att ändamålet med prästgårdarnas tillkomst, denna må nu hava skett genom donation, sammanskjutning eller upplåtelse av kronan, varit att underhjälpa församlingarna att hålla själasörjare samt att församlingarna nu flera hundra år burit ansvaret för sina prästgårdars skötsel och allmänt betraktat dessa som sin egendom, vore det väl riktigast och naturligast, att församlingarna tilldömdes äganderätten till prästgårdsjorden inklusive dit hörande skogsområden. Statens övertagande av prästgårdarna kominer alltid att betraktas som konfiskation eller reduktion utan rättslig grund. I och med det att församlingarna tillerkändes äganderätten, överflyttades även förvaltningsansvaret automatiskt på dem. Endast en kontrollerande myndighet torde då vara av nöden, på det icke prästgårdarnas fortbestånd på grund av tillfälliga sociala strömningar skulle äventyras. I särskilt yrkande föreslår doktor Ihrmark, att de gamla prästgårdarna skola förvaltas i likhet med akademidomänerna. Visserligen skulle en sådan administration lätt kunna genomföras och helt visst på ett tillfredsställande sätt fullgöra sitt åliggande. Men undertecknad kan dock icke ansluta sig till detta förslag. Även vid sådant förfaringssätt bleve det en konfiskation, men av kyrkan. Prästgårdarna hava dock näppeligen donerats till svenska kyrkan såsom institution, i samma bemärkelse som Uppsala akademi, utan upplåtits till församlingarna. Skulle staten taga steget fullt ut och konfiskera prästgårdarna, faller deras förvaltning automatiskt under domänstyrelsen. I så fall borde väl staten anse sig förpliktigad att helt avlöna prästerskapet. Alla försök att finna lämpliga former för den ecklesiastika jordens förvaltning genom att kringgå äganderättsfrågan äro dömda att misslyckas eller utmynna i en lagstiftning främmande för det praktiska livet.
443 Boställsnämndsordföranden Alfred Bolander: Att de ecklesiastika löneboställena för närvarande lämna en i förhållande till taxeringsvärdena orimligt låg avkastning är visserligen obestridligt. Det kan emellertid starkt ifrågasättas, huruvida ett bättre resultat skulle erhållas genom ny eller förändrad lagstiftning. Om man gör sig besväret att i någon mån undersöka, på vad sätt dessa boställen tidigare varit brukade och under vilka förhållanden desamma enligt bestämmelserna i ecklesiastik boställsordning första gången blivit utarrenderade, torde man lätt finna, att det icke är så märkvärdigt, att den behållna avkastning, som kan disponeras till prästerskapets avlöning, i många fall blivit ingen eller ytterst ringa. Förr i tiden brukade prästerna själva sina boställen. I regel blevo nog prästboställena väl skötta. Det låg nämligen i innehavarens intresse att bruka bostället på sådant sätt, att det under hela hans tjänstetid kunde lämna största möjliga avkastning. Därjämte ansågs det vara en hederssak att icke låta ett prästboställe förfalla. Ej så få ecklesiastika boställen voro förr i tiden verkliga mönstergårdar. Många präster ansågo sig böra föregå med gott exempel jämväl på jordbruksområdet. För omkring femtio år sedan eller kanhända något tidigare började emellertid prästerna allt mer och mer utarrendera sina boställen. Det låg givetvis i boställshavarnas intresse att erhålla högsta möjliga arrendeavgift, vilket hade till följd att arrendatorerna i regel icke blevo ålagda att vidtaga några förbättringsarbeten, som kunde medföra en förhöjning av boställenas framtida avkastning. Arrendetiden omfattade vanligen ett fåtal år, och alltid måste naturligtvis den bestämmelsen inryckas i arrendekontraktet, att upplåtelsen icke gällde för längre tid än den, varunder boställshavaren kunde komma att förfoga över bostället. Arrendatorns ställning var således tämligen osäker, och det låg givetvis i hans intresse att på kort tid utvinna så mycket som möjligt från bostället. Till bostad fick arrendatorn merendels åtnöjas med en gammal drängstuga. Detta hade säkerligen mången gång till följd, att prästen fick till arrendator antaga en person, som på grund avsvag ekonomi eller andra orsaker icke förmådde skaffa sig ett jordbruk med nöjaktig bostad. De ecklesiastika boställenas utarrendering genom prästernas försorg medförde sålunda ofta nog fullständig rovdrift. Som ett bevis för att prästboställena under de senare årtiondena i stort sett varit sämre brukade än andra jordbruksfastigheter må framhållas, att åkerjorden till dessa boställen endast i undantagsfall blivit täckdikad. Att åtskilliga ecklesiastika löneboställen fortfarande befinna sig i ett dåligt skick beträffande såväl hus som jord, kan icke sägas vara beroende på den nu gällande ordningen för utarrenderingen och tillsynen över boställena utan i stället på förhållanden, som ägde runa innan den ecklesiastika boställsordningen trädde i tillämpning. Vid uppdelningen av de ecklesiastika bostadsboställena i prästgård och löncboställe fanns i regel icke någon byggnad, som kunde användas till bostad åt arrendatorn av lönebostället. Den å bostadsbostället befintliga drängstugan kunde merendels på grund av sin belägenhet eller otidsenliga beskaffenhet icke användas till arbetarebostad å lönebostället. Detta måste således i de flesta fall förses med nya boningshus för såväl arrendatorn som arbetspersonalen. Uthusen voro i regel gamla och olämpliga för ett nutida jordbruk. Dessa förhållanden medförde, att å ett stort antal löneboställen största delen av de erforderliga husen måste under första arrendeperioden nybyggas. Härtill kommer en annan omständighet, som ytterligare minskade avkastningen av löneboställena. På många orter — kanhända de flesta — verkställdes de i 64 § av ecklesiastik boställsordning omförmälda husesynerna under en tid, då byggnads-
444 kostnaderna voro orimligt höga. Detta har haft till följd, att i de särdeles talrika fall, då byggnadsarbetet utförts efter dyrtiden, gottgörelse för nybyggnad utgått med belopp, som väsentligt överstigit den verkliga byggnadskostnaden. Som exempel på huru hårt vissa ecklesiastika löneboställen betungas av hybyggnadskostnad, tillåter jag mig omnämna det löneboställe, som utgöres av inägojorden till kyrkoherdebostället 1 % mantal krono Prästgården nr 1 i Simtuna socken av Västmanlands län. Vid den laga husesyn, sona jämlikt 64 § ecklesiastik boställsordning förrättades å sagda boställe under år 1918, uppskattades den nybyggnadskostnad, som komme att drabba den blivande arrendatorn, till 93,035 kronor 61 öre. Bostället består av omkring 81 hektar åker och tomt samt omkring 5 hektar betesäng. Första arrendeperioden gick till ända den 14 mars 1929. Vid den arrendeuppskattning, som verkställdes år 1928. befanns arrendatorn hava utfört största delen av de utav synerätten föreskrivna nybyggnadsarbetena. Arrendatorns fordran för nybyggnadskostnad utgjorde vid arrendeperiodens utgång den 14 mars 1929 43,252 kronor 60 öre. Enligt det nya arrendekontraktet, som gäller för tiden från och med den 14 mars 1929 till den 14 mars 1939, skall arrendatorn å bostället utföra ytterligare nybyggnadsarbeten för en beräknad kostnad av 11,940 kronor. Jämlikt bestämmelse i arrendekontraktet har arrendatorn erhållit förskott ur kyrkofonden med 51,000 kronor, vilket belopp skall återbetalas medelst en årlig annuitet av 3,000 kronor under loppet av 39 år. Det årsbelopp för nybyggnad, som arrendatorn numera har att utgiva, utgör 3,000 kronor. Någon särskild arrendeavgift utgår icke under nu löpande arrendeperiod. Hela avkastningen från bostället åtgår således till annuitet å nybyggnadsförskottet. Sedan arrendatorn numera verkställt de i arrendekontraktet angivna nybyggnadsarbetena, uppgår hans återstående fordran för nybyggnad till 4,192 kronor 60 öre. Därjämte har arrendatorn blivit tillerkänd gottgörelse för under föregående arrendeperiod å bostället verkställd täckdikning med 8,903 kronor 41 öre. Hans sammanlagda fordran för nybyggnad och täckdikning uppgår alltså till 13,096 kronor 1 öre. Under förutsättning att den årliga avgift, som arrendatorn har att för bostället erlägga, för tiden efter den 14 mars 1939 icke kommer att överstiga det nu utgående årsbeloppet för nybyggnad eller 3,000 kronor, kan den skuld, som nu påvilar bostället, icke bliva till fullo gulden under kortare tid än omkring 44 år. Efter utgången av denna tid bör dock bostället lämna en jämförelsevis god avkastning. Ty de nu uppförda byggnaderna äro av sådan beskaffenhet, att de, om de väl underhållas, få anses vara användbara under betydligt längre tid än 44 år. Av det här ovan anförda framgår sålunda, att vissa ecklesiastika löneboställen under en avsevärd tid framåt icke lämna någon behållen avkastning. Då man erfar detta, bibringas man lätt den uppfattningen, att det skulle vara fördelaktigast att försälja boställena. En försäljning av ovannämnda löneboställe skulle emellertid för närvarande giva ett ännu sämre resultat, Boställets taxeringsvärde utgör 62,500 kronor. Dess saluvärde torde knappast överstiga taxeringsvärdet. Försäljningssumman skulle sålunda i sin helhet åtgå till återbetalning av förskottet ur kyrkofonden samt till gäldande av nuvarande arrendatorns fordran. Så fort någon verksamhet eller egendom, som tillhör det allmänna, lämnar antingen ingen eller alltför ringa avkastning, är man i regel genast färdig med att påyrka förändring i förvaltningen eller omorganisation av- de organ, som handhava förvaltningen. Man tror sig därmed kunna avlägsna orsakerna till det otillfredsställande ekonomiska resultatet. Såsom jag förut antytt, är den ringa avkastningen av de ecklesiastika löneboställena beroende på tidigare missför-
445 hållanden, och ett mera tillfredsställande resultat torde inom den närmaste tiden icke kunna påräknas, hur man än ordnar förvaltningsfrågan. Jag medger villigt, att förvaltningen av löneboställena utan olägenhet kan överflyttas på domänverket. Men jag har anledning befara, att denna förvaltning blir dyrbarare än den nuvarande. Och jag är övertygad om, att domänverkets befattningshavare icke skola lyckas utarrendera löneboställena på ett bättre och för vederbörande pastorat eller kyrkofonden fördelaktigare sätt än de myndigheter, som för närvarande ombesörja utarrenderingen. Den av de sakkunniga föreslagna förändringen av prästlönejordens förvaltning kan sålunda icke bidraga till att höja boställenas avkastning. Ty orsakerna till de nuvarande ogynnsamma förhållandena kan domänverket lika litet som någon annan myndighet avlägsna. Då bestämmelserna i nu gällande ecklesiastik arrendeförordning samt de i sammanhang med denna förordning beslutade ändringarna i ecklesiastik boställsordning tillämpats under en tid av allenast fyra år, synes det vara väl tidigt att redan nu framlägga förslag om en genomgripande förändring av de ecklesiastika löneboställenas förvaltning. Det torde näppeligen vara välbetänkt att vidtaga någon större förändring av nu gällande bestämmelser, innan man i någon nämnvärd mån kunnat iakttaga verkningarna av dessa bestämmelser. På grund av vad jag här ovan anfört, får jag i underdånighet hemställa, att de sakkunnigas förslag, i vad det avser förvaltningen av prästlönejorden, för närvarande icke måtte föranleda någon åtgärd. Boställsnämndsordföranden J. F. Isacson i Hälla: De sakkunnigas betänkande angående förvaltningen av prästlöneboställenas jordbruk och skogar går ut på, att desamma helt skulle läggas i domänverkets hand, med uteslutande av domkapitel, länsstyrelser och nämnder, som nu hittills omhänderhaft densamma. I vad det angår löneboställenas jordbruk, kan jag icke finna detta vara någon lyckligt funnen reform. Genom en sådan förvaltningsform kommer helt naturligt allt intresse från församlingarnas sida för löneboställena att försvinna, ett intresse som dock kan befinnas vara ganska värdefiallt för avvinnande av bästa möjliga avkastning av boställsjorden. Om man vill vara rättvis i sitt omdöme om skötseln av löneboställena under nuvarande förvaltning, och särskilt nu efter boställsnämndernas tillkomst, måste man medgiva, att prästgårds jordens bruk och skötsel här i länet ingalunda är sämre, utan synbarligen bättre än kronans under domänverket stående jordbruk och detta är nog händelsen även i andra län. De lokala myndigheterna med sin orts- och lokalkännedom hava en helt annan möjlighet att övervaka och hålla omvårdnad om löneboställena än vad som det redan vittfamnande domänverket äger möjlighet till, för att nu icke nämna den ökade kostnaden för uppskattningar, syner och besiktningar som förvaltningen under domänverket med långa resor, dyrare traktamenten m. m. komme att medföra, och ytterligare nedsätta den lilla behållning som pastoraten, eller nu enligt betänkandet, kyrkofonden, kan komma att erhålla från de många små och svaga löneboställena. Anser betänkandet icke, utan väsentlig omarbetning i flera hänseenden, kunna läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet. Boställsnämndsordföranden Gustaf Andersson i Rasjön: I fråga om boställsväsendet ha de sakkunniga enstämmigt utdömt de nuvarande förvaltningsformerna såsom varande oenhetliga och omständliga samt i vissa avseenden ineffektiva. Vad de sakkunniga i detta hänseende anfört kan i allt väsentligt understrykas. När det nu gäller att utfinna nya former för sagda förvaltning, böra
446 strävandena givetvis inriktas på att söka sådana, som bättre än de nuvarande fylla kraven på enkelhet och effekt utan att medföra större kostnader för själva förvaltningsapparaten. De sakkunniga ha för sin del icke kunnat enas härutinnan, utan sökt sig fram efter två väsentligt skilda linjer. Under det att de sakkunnigas majoritet föreslagit en långt driven centralisation av förvaltningen av- prästlöne jorden med domänstyrelsen som huvudrepresentant, har reservanten, kyrkoherde Ihrmark, förordat en omläggning i sådan riktning, att de kyrkliga myndigheterna skulle såväl lokalt som centralt bli förenämnda egendoms principaler. Det är förklarligt, om från kyrkligt håll betänkligheter möta att helt överlåta vårdnaden av- kyrkans jordegendomar till en borgerlig myndighet. Frånsett dessa i historiska förhållanden bottnande betänkligheter av principiell natur, ha av reservanten inga bärande skäl anförts som visa, att den av honom föreslagna förvaltningsformen skulle vara bättre än den, som majoriteten förordat, Snarare torde man kunna utgå ifrån, att ur rent praktiska och teknisktekonomiska synpunkter ingen invändning, ens från kyrkligt håll, kan resas emot en anordning med domänstyrelsen som handhavar e av prästlöne jordens förvaltning. Utan att därmed ha fattat ståndpunkt i frågan om kyrkans rätt till inflytande över prästlönejorden finner jag mig böra av praktiska skäl i huvudsakliga delar tillstyrka den förvaltningsform, som angivits i de sakkunnigas majoritetsförslag. Att döma av de i betänkandet återgivna uttalandena av boställsnämndsordförandena lärer man kunna räkna med, att ett stort antal löneboställen successivt komma att försäljas, och bör förty spörsmålet om förvaltningen av de kvarvarande skärskådas även ur synpunkten, att boställenas antal småningom kommer att reduceras. Sistberörda omständighet synes tala för, att icke nya kostsamma förvaltningsorgan tillskapas, såsom av reservanten föreslagits. Även om jag alltså i stort sett ansluter mig till grundtanken i sakkunnigemajoritetens förvaltningsprogram, tillåter jag mig att göra några anmärkningar rörande vissa detaljer i detsamma. Det förefaller, som om man på ett område skulle kunna genom en enkel och ändock effektiv anordning i någon mån tillmötesgå kravet på kyrkligt medinflytande i de lokala instanserna. Detta skulle vinnas genom bibehållande av de ecklesiastika boställsnämnderna i deras nuvarande sammansättning och med allenast de ändringar i deras arbetsuppgifter, som kunna betingas av domänstyrelsens inträde som chefsmyndighet. Sakkunnigeförslaget utgår ifrån, att domänintendenten skulle övertaga boställsnämndens funktion såväl beträffande löneboställena som prästgårdarna. Om boställsnämnden bibehålles sona besiktningsorgan för prästgårdarna 1 torde alla skäl tala för, att densamma jämväl liksom nu anförtros vissa lokala uppgifterrörande förvaltningen av löneboställena. Boställsnämnden skulle alltså som hittills förrätta, arrendeuppskattning, ekonomisk besiktning och av- och tillträdessyn å löneboställe samt ekonomisk besiktning och av- och tillträdessyn å prästgård. Dessutom kunde värdering av prästlönejord vid försäljning med flera ärenden lämpligen anförtros åt nämnden. Då en av nämndens ledamöter utses av domkapitlet och en av pastoratet, vunnes den anknytning till de kyrkliga intressena som ovan antytts. Konsistorieombud behövde ej förekomma vid förrättningarna men däremot borde domänintendenten kunna närvara vid större förrättningar å löneboställena i mån av behov. Om, liksom nu sker, smärre ärenden överlätes åt boställsnämndens ordförande ensam, vunnes en besparing i rese- och förrättningskostnader, 1
Se under 31.
447 då domänintendenternas tjänstgöringsområden i motsats till boställsnämndsområdena givetvis måste bliva ganska vidsträckta, De sakkunniga ha som ett av skälen, varför domänintendenten skulle anförtros uppsiktsmyndighet jämväl över prästgårdarna, anfört, att besiktning ofta komme att förrättas samtidigt vid löneboställe och prästgård. Samma skäl kan åberopas för att boställsnämnden får behålla sin befogenhet vid löneboställena, därest nämnden bibehålles som organ för förrättningarna å prästgårdarna, Härvid är för övrigt att observera, att i den mån som försäljningen av löneboställen fortgår, komma allt fler prästgårdar att bli utan samband med jordegendom och förty anledningarna allt färre för domänintendenten att i domänvården rörande ärenden beresa distriktet. Som beslutande och verkställande myndighet skulle länsstyrelsen eller domänstyrelsen fungera allt efter ärendenas natur och den grad av centralisation respektive decentralisation, som kan befinnas lämplig att genomföra. Genom att bibehålla boställsnämnden och infoga den i systemet bibehålles kontinuiteten i den lokala handläggningen av ärendena rörande den ecklesiastika jorden samtidigt som en viss åtskillnad i behandlingen av ärendena markerades mellan kronoegendomar i vanlig bemärkelse och de ecklesiastika boställena. Att förvaltningen skulle vinna på att boställsnämndens lokala sakkunskap stode till förfogande vid ärendenas förberedande behandling synes uppenbart. Boställsnämndsordföranden O. A. Persson i Hole: Beträffande förvaltningen av prästlönejorden, därmed avseende såväl löneboställen som skog och skogsmark, så är jag av den uppfattningen, att kyrkan och dess organ icke böra skiljas från denna förvaltning, och kan jag därför icke biträda det av de sakkunnigas majoritet framlagda förslaget, att denna förvaltning helt skulle läggas under domänstyrelsen, som, vilket även detta ämbetsverk själv i sitt underdåniga utlåtande den 31 mars 1924 (sid. 255 i betänkandet) medgivit, torde hava nog av sitt eget förvaltningsobjekt, Mig förefaller därför bättre, att denna förvaltning anordnas i överensstämmelse med de principer doktor Ihrmark i sitt särskilda betänkande framfört, Större smidighet och, framför allt, större intresse från församlingarnas sida skulle med all säkerhet ernås, om den kyrkliga domänförvaltningen anordnades i enlighet med doktor Ihrmarks förslag. Jag tror även, att det ekonomiska utbytet skulle bliva större, om förvaltningen anordnades på detta sätt, än om densamma lägges under domänstyrelsen, ty för den särskilda organisationen blir vården och förvaltningen en huvuduppgift, men för domänverket däremot en tyngande biuppgift. Av förteckningen å sid. 320 och 321 i betänkandet framgår även, att domänverket redan nu har så stor arbetsbörda, att en avlastning i stället för ett ytterligare pålägg skulle vara mera på sin plats. Genom den anordningen, att såväl löneboställen som skog och skogsmark ställas under särskild, gemensam förvaltning, vinnes också icke blott en avlastning för domänverket utan även en betydligt bättre förutsättning för ökat utbyte från prästlönejorden. Jag tänker mig då att förvaltningen bör anordnas enligt det av doktor Ihrmark föreslagna första alternativet. Då jag sålunda i huvudsak icke kan gilla de sakkunnigas förslag sådant detsamma nu föreligger, anser jag icke heller nödigt nu avgiva yttrande över detaljerna däri. För lösandet av dessa viktiga lagstiftningsproblem är enligt min mening en fortsatt utredning av nöden, vid vilken de enskilda församlingarnas rätt att för sina kyrkliga behov få åtnjuta avkastningen och även deltaga i förvaltningen av sin prästlönejord, bör tagas i noggrann omprövning och om möjligt läggas till grund för ett nytt förslag till lösning av samtliga föreliggande frågor.
448 Boställsnämndsordföranden Åhlmans Olof Olsson i Ål: Jag kan icke biträda förslaget om en lagstiftning, som går ut på en centralisering till statliga myndigheter av prästlöne jordens förvaltning, med frångående av de kyrkliga myndigheternas urgamla rättighet i förevarande sak. Märkdigt är, att i lagförslaget boställsnämndernas nuvarande befogenhet så gott som lämnats ur räkningen. Klart är emellertid att dessa nämnder med sin lokala och personliga kännedom om hithörande förhållanden, så vitt jag känner, på ett lyckligt sätt klarat frågor av den ofta invecklade art, som härvidlag förekommer. Man kan fråga sig, om en centralisering kan vara till nytta för denna sak, som är av så mångskiftande art å olika orter, med så olika förhållanden i fråga om egendom, byggnader med mera. Jag tror det icke! Jag avstyrker förslaget om särskild kyrkofondsstyrelse; anser att målet kan v innas genom modernisering av nu gällande bestämmelser, därvid tillsynen över löneboställena bör åläggas kyrkorådet och församlingen samt boställsnämnderna, dock med mera fria bestämmelser än vad som nu gäller, särskilt när det gäller den skogsförvaltande myndighetens rätt i fråga om till egendomarne hörande för jordbruket nödiga hag- och betesmarker. Här stå i våra orter ofta arrendatorernas och myndigheternas intressen emot varandra. Frågor av dylik art måste komma under församlingarnas rätt att avgöra, Ijagförslaget som det nu föreligger bör ej upphöjas till lag. Boställsnämndsordföranden G. Biel i Bomhus ansluter sig beträffande förvaltningen av prästlöne jorden till Ihrmarks förslag. Boställsnämndsordföranden E. Måhlén i Kilafors har efter en här utelämnad redogörelse för boställena inom Ala tingslag, Bollnäs domsaga och Söderhamns stad anfört: Orsakerna till att dessa boställen ej lämna någon eller blott ringa behållning torde man i första hand få söka däri, att jordbruk i allmänhet i dessa trakter, utom i förening med skogsbruk, ej kan bära sig samt dessutom i det planlösa och oftast alltför dyrbara bebyggandet. Skulle tanken på försäljning av löneboställena ej kunna realiseras, anser jag det framkomna förslaget, att boställena upplåtas till respektive församlingar mot erläggande av ett billigt men konstant arrende, vara att föredraga framför det nu tillämpade utarrenderingssättet. Vid kommunernas upplåtande i sin ordning av arrendena i större eller mindre lotter, skulle den fördelen vinnas, att effektivare kontroll på arrendatorerna kunde utövas. Nu är kontrollen ringa eller ingen beträffande fullgörandet av vid syner och besiktningar föreskrivna åtgärder. Om den nuvarande förvaltningen av de ecklesiastika boställena och de till dessa hörande skogsmarkerna kunde vara mycket att säga. Att exempelvis både domkapitlet och länsstyrelsen på var sitt område skola omhänderhava skötseln och utarrenderingen av boställena torde väl få anses opraktiskt. En av dessa myndigheter skulle väl ensam kunna ombesörja det hela. Mot domänverkets skötsel av skogarna torde väl ej vara något att anmärka, men administrationskostnaderna ställa sig alltför höga för att det ekonomiska utbytet skall stå i proportion till försäljningssummorna. Respektive skogsvårdsstyrelser, biträdda av en kommunalt vald kommitté, skulle måhända kunna uträtta samma sak till ett minimum av nuvaraaade kostnader. Boställsnämndsordföranden Tycho Bovallius: Av flera skäl anser jag det vara naturligast, att kyrkan och dess organ i huvudsak omhänderha prästlöne-
449 jorden, detta därför att egendomarne ju tillhöra kyrkan och församlingarna, vilka nog hava det största intresset att utvinna det mesta möjliga från desamma. Jag är icke övertygad om, att de sakkunnigas förslag att under domänstyrelsens uppsikt och förvaltning lägga såväl löneboställena som därtill hörande skogar skulle vara fördelaktigare än det nuvarande systemet, liksom jag ej heller finner det vara fördelaktigt med bibehållande av det byråkratiska tillvägagångssätt, som nu är rådande. En enklare och mera praktisk väg för frågans lösning torde enligt mitt förmenande böra kunna vinnas. Vad först löneboställena beträffar vill jag helt ansluta mig till Ihrmarks reservation, att dessa omhänderhavas i huvudsak i överensstämmelse med det förfaringssätt, enligt vilket Uppsala universitet förvaltar sina jorddomäner, och under kyrkorådens närmaste uppsikt. Däremot förefaller det mig, som om skogsdomänernas förvaltningskostnader skulle bliva alltför betungande och dyrbara, om dessa i enlighet med hans förslag skulle förvaltas på enahanda sätt. Jag anser därför, att förvaltningen av desamma bör fortgå som hittills under domänstyrelsens uppsikt men med redovisningsskyldighet även inför domkapitlet. Domänstyrelsen äger ju fulltalig personal för vården av nämnda skogar. Det skulle kännas mindre uppmuntrande för de församlingar, som under senaste åren nedlagt stora kostnader på löneboställenas åbyggnader för deras framtida bestånd samt på jordens förbättring, jämfört med de kommuner, som i detta avseende varit försumliga eller inga löneboställen äga, om de sakkunnigas förslag, att kommunerna utan vederlag skulle överlämna desamma, skulle bliva lag. Boställsnämndsordföranden Lorentz Hallgren i Ljusdal: Nuvarande förvaltning av prästlönejordarna är allt annat än tillfredsställande, varför omläggning därav är av högsta behov. Att härvid såsom i betänkandet gjorts helt forstatliga den ecklesiastika jorden och frånhända såväl prästerskapet som församlingarna all bestämmanderätt om dess användning och förvaltning, synes allt för mycket inkräkta på den verkliga ägarens rätt. Prästlöne jordarna betraktas allmänt som församlingarnas egendom. Då de i regel av församlingarna förvärvats genom köp, avsättning av oskifto eller donation för att användas for bidrag till" prästernas avlöning och kyrkans underhåll, synes denna uppfattning i viss mån berättigad. Om förvaltningen ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med kontraktsprosten Ihrmarks förslag, tillförsäkras kyrkan och församlingarna att fortfarande utöva inflytande på förvaltningen. Förvaltningskostnaderna torde vid denna anordning ej ställa sig högre än om den helt förstatligas. På grund härav får jag uttala mig för att förvaltningen av den ecklesiastika jordegendomen ordnas i enlighet med herr Ihrmarks förslag. Boställsnämndsordföranden L. Wallerstedt: Jag finner förslaget att lägga de ecklesiastika boställsjordarna under domänverket ägnat att göra hela förvaltningen mera tungrodd än förut. Reservanten, kontraktsprosten Ihrmarks förslag att på längre tid, exempelvis tjugu år, mot ett årligt för samma tidsperiod fastställt avgäldsbelopp upplåta arrendet av löneboställena till vederbörande pastorat synes mig böra vinna beaktande, då dels därigenom församlingarnas intresse för en bättre förvaltning av löneboställena skulle väckas och bevaras, dels församlingarna genom kyrkoråden bleve i tillfälle övervaka, att vid ekonomiska besiktningar och syner föreskrivna åtgärder av de av församlingarna antagna arrendatorerna i vederbörlig tid komma till utförande, och löneboställena bleve rationellt skötta, 29—010252
450 Boställsnämndsordföranden G. Ericsson i Lännäs: Jag utgår ifrån att önskemålet vid den ecklesiastika jordens och skogens förvaltning bör vara högsta möjliga, långsiktiga och säkra räntabilitet. D. v. s. de ecklesiastika fastigheterna böra förvaltas som affärsdrivande verk. I vår tid måste dylika verk så mycket som möjligt frigöra sig från byråkratiska former och såväl i organisation som skötselns detaljer ta exempel från de stora, privata affärsmässigt skötta företagen, t. ex. större bolag, som inneha både arrendegårdar och skogsdomäner, vilka ligga kringspridda (som exempel kan då nämnas Uddeholmsbolaget med sina många hundra arrendejordbruk och med flera hundratusen tunnland skog, de förra sorterande under en intendent och den senare under en skogschef). Det förefaller mig som om de sakkunniga icke upptagit till behandling i och för jämförelse dylika privatföretags skötsel av sina domäner, änskönt man just på detta område skulle kunna förvänta intressanta uppgifter, vilka i viss mån kunnat tjäna som jämförelsematerial. Änskönt Kungl. Maj :t bemyndigat de sakkunniga att för ändamålet tillkalla ytterligare sakkunniga, synas de icke ansett nödvändigt, att som utredningsmän i kommittéarbetet tillkalla representanter för den privata skogsskötseln och för de privata arrendegårdarna. Just detta anser jag vara en av svagheterna i nämnda utredning, ty det kan icke resoneras bort, att det är dessa privata förvaltningar, som gått i spetsen för en rationalisering av förvaltningsfrågor under de sista årtiondena. De sakkunniga ha icke heller ingått på närmare granskning av domänstyrelsens förvaltningssystem ur teknisk och ekonomisk affärsmässig synpunkt. En sådan undersökning borde skett och förelegat, innan man gått in för diskussion om domänstyrelsens övertagande av förvaltningen av all ecklesiastik jord. Det förefaller litet egendomligt eller åtminstone svårförklarligt, att prästlöneregleringssakkunniga förorda den ecklesiastika jordens och skogens läggande under domänstyrelsen, då kort därefter socialiseringsnämnden i sitt betänkande anser domänverkets organisation i behov av en rätt kraftig modernisering efter förebild från de större privata affärsföretagen. Just därför anser jag, att man bör avvakta ytterligare utredning innan man in bianco överlämnar all ecklesiastik jordegendom till domänstyrelsens förvaltning. J a g kan heller icke, vid mitt hastiga genomläsande av betänkandet, finna, att de sakkunniga lämnat uppgifter angående Uppsala universitets förvaltning av sina domäner (akademifogde- och skogsförvaltareinstitutionen), änskönt reformivrare just pläderat för samma system beträffande den kyrkliga jorden. En dylik utredning kunde ha lämnat material för bedömande av domkapitlens övertagande av förvaltningen av de ecklesiastika domänerna inom respektive stift. Hade dylik utredning företagits jämsides med t. ex. utredning angående förvaltningen av det stora Uddeholmsbolagets arrendegårdar och skogar, då skulle det säkerligen vara möjligt att se denna fråga ur en allsidigare synpunkt. Väl knapphändigt synes mig de sakkunniga undersökt möjligheterna av stiftens egen domänförvaltning. Det förefaller som de sakkunniga i allt för ringa omfattning tagit upp detta spörsmål till behandling. Det synes mig, som man mycket noggrant bör överväga, huruvida icke domkapitlen böra insättas som målsmän för all ecklesiastik jord och följaktligen som förvaltande organ för densamma. Det bör endast vara ekonomiskt bärande skäl, som böra beröva domkapitlen detta målsmanskap. Jag undrar, om det icke rent av ligger i medvetandet hos landsbygdens folk att så bör vara. Som boställsnämndsordförande anser jag, att de sakkunniga icke i den omfattning, som önskligt vore, upptagit till behandling praktiska och ekonomiska bo-
451 ställs- och arrendefrågor. En mycket stor del av dessa frågor, bundna genom författningar, äro till sin natur byråkratiska och oförenliga med en smidig och ekonomisk jordbruksförvaltning. Minst av allt kan jordbruk och skog i vår tid skötas efter byråkratiska former. På detta område har en detaljerad undersökning bort ske, varigenom möjligheter till förenklingar kunnat beredas. Boställsnämndsordföranden Erik Sundin i Backa: Av ordförandena i landets 120 nämndsområden hava de sakkunniga infordrat vissa uppgifter och erhållit svar av 85 vilka så gott som enstämmigt förordat försäljning av löneboställen i större eller mindre utsträckning såsom ekonomiskt riktig och nödig. Man kan därför våga förutsätta att en mängd löneboställen, säkerligen flertalet, så snart sådant blir möjligt, komma att avstyckas och försäljas. Sedan försäljningarna efter något 10-tal år torde kunna antagas hava i det närmaste upphört kan det vara tids nog att avgöra huruvida det kan vara nödigt och lämpligt att i varje län eller möjligen i något större distrikt anställa domänintendenter, som åtminstone i norra delarna av landet ej förut finnas eller erfordras. F å dessa tjänstemän mycket stora verksamhetsområden måste även arrendatorers och församlingars utgifter för deras resor och traktamenten vid ekonomiska besiktningar samt av- och tillträdessyner bliva rätt avsevärda. Just sådana syner och besiktningar å tjänste- och löneboställen äro ovälkomna extra utgifter för särskilt arrendatorerna vilka i allmänhet icke räknat med dylika kostnader. Boställsnämndsordföranden Axel Bosin i Nordvik ansluter sig till sakkunniges förslag beträffande förvaltningen av boställs jorden. Boställsnämndsordföranden N. O. Nor gren i Själevad: Den centraliseringstanke som genomgår hela betänkandet har givetvis rätt talande skäl för sig. Jag vill dock i ett par fall uttala en avvikande mening. Ur jordbrukssynpunkt torde förslaget om inägojordens ställande under domänstyrelsens förvaltning icke vara tillrådlig. Hitintills vunnen erfarenhet pekar hellre därhän, att nu gällande bestämmelser böra mildras därhän, att den inom inrösningsjorden befintliga hagmarken undantages från domänstyrelsens förvaltning, samt att kommunerna givas största möjliga medinflytande ifråga om boställenas skötsel. I fråga angående centraliseringen av de fasta löneförmånerna, boställena och fonderna, synes det mig vara uppenbart, att de kyrkliga boställena och donationerna för prästlöneändamål ha tillkommit för att avlöna präster i viss församling och icke för att vara en hela kyrkans tillgång för prästlöneändamål. En ändring av donationerna genom lagstiftning, låt vara att donationernas avkastning kommer att disponeras av den gemensamma kyrkan, kan icke vara lämplig. I alla händelser komma nog de enskilda församlingarna att icke kunna förlika sig med åtgärder gående ut på att berövas sina rättmätiga donationer. Boställsnämndsordföranden H. Andersson i Lit: Beträffande boställsväsendet kan ju ur formell synpunkt invändning knappast göras mot det föreliggande förslaget om den rent statliga förvaltningen av jorden och fonderna under den bestämda förutsättningen, att prästerskapets avlöning bestrides efter rent statlig grund och av staten. Emellertid finnas ju beträffande boställsjordarna även andra intressen än de rent ekonomiska, och det är kyrkans och församlingarnas intresse av att de till kyrkan givna eller av församlingarna inköpta jordarna komma att tjäna avsett ändamål och att såvitt möjligt undanröja varje risk för att denna egendom kan komma att nyttjas för andra och kyrkan kanske ovidkommande eller t. o. m. motstridande ändamål än de avsedda. Ur denna synpunkt, vilken jag
452 skulle vilja kalla den principiella, anser jag mig icke kunna i frågans nuvarande läge förorda de sakkunnigas förslag. Utan tvivel är nuvarande ordning för förvaltningen av kyrkojordarna tungrodd och anledningar till motsättningar t. ex. mellan å ena sidan skogsintresset och å andra sidan jordbruksintresset torde nog förefinnas. De ecklesiastika ärendenas beträffande boställena passerande i en mängd instanser är också ägnat att vålla dröjsmål med därav följande olägenheter. En n y ordning på området, skapande större effektivitet och smidighet, borde ju därför synas önskvärd och det kan ju också vara möjligt, att detta önskemål kan vinnas i södra och mellersta Sverige, där domänstyrelsen j u har tillgång till domänintendenter, genom att helt lägga kyrkojordarna under denna styrelses förvaltning, men i Norrland är det ej så säkert, att dessa önskemål kunna vinnas genom en dylik ordning. Såvitt jag kan minnas från den tid staten ägde något avsevärdare antal civila eller militära tjänsteboställen här i Jämtland, som utarrenderades (numera torde de flesta vara sålda), voro dessa knappast välskötta varken till hus eller jord. Prästboställena torde nog få anses vara minst lika bra skötta. Ehuruväl de sakkunnigas förslag till kyrkojordarnas förvaltning utan tvivel utmärkes av enkelhet och reda och av denna anledning möjligen kunde vara förtjänt av att läggas till grund för blivande lagstiftning i ärendet, kan man dock icke värja sig för den tanken, att med de grundlinjer, som uppdragas i betänkandet, kyrkans nuvarande relativa frihet snart skulle vara ett minne blott liksom ock att hennes förfoganderätt över sin egendom fullständigt utplånades. Boställsjordarna skulle, om sakkunnigeförslagets principer antagas, i realiteten icke bliva annat än statsdomäner, visserligen tills vidare av särskild natur. För kyrkan själv måste en förvaltning av kyrkojorden med starkt inflytande av kyrkliga och i synnerhet dess lokala myndigheter vara önskvärd såsom ock framgår av ledamoten Ihrmarks reservation, men härmed har jag icke i allt eller ens väsentligen velat tillstyrka reservantens förslag till kyrkojordarnas förvaltning, vilket jag i vissa hänseenden finner t. o. m. än mer oantagligt än sakkunnigemajoritetens. Då vi förut äga ett ämbetsverk för skötseln av statens domäner, kan man väl ej på allvar ifrågasätta skapandet av ett nytt dylikt för kyrkojordarna. Nuvarande boställsordning har fungerat helt kort tid och det lär väl ännu vara för tidigt att yttra sig om dess verkningar. Den, som sysslat därmed på nära håll, kan ej undgå att få den uppfattningen, att svårigheten att ernå ett ekonomiskt försvarbart resultat vid utarrenderingen av löneboställenas jordbruk givetvis måste vara störst i början. I synnerhet å komministersboställena äro åbyggnaderna i ett mindre tillfredsställande skick och det är givet, att det under sådana förhållanden dels ej alltid är så lätt att utarrendera ett sådant boställe till skäligt pris, dels åtgår också största delen av arrendebeloppet till nybyggnad, vilket ju medför ett mindre gott synligt ekonomiskt resultat. Den lokala kyrkliga myndigheten (kyrkorådet) får icke enligt mitt förmenande mer eller mindre avkopplas från medbestämmanderätten över boställena, vilket blir en följd om sakkunnigas förslag antages, utan tvärt om få ökad sådan. Kyrkans intressen skulle säkerligen främjas av en sådan ordning. Man torde också vara berättigad antaga, att såväl församlingarnas som kyrkans egna intressen bättre tillgodoses med nuvarande ordning, än vad som kan bliva fallet, därest de sakkunnigas förslag härutinnan skulle bliva gällande. Det är icke osannolikt, att nuvarande ordning för förvaltningen av de ecklesiastika boställsjordarna kunde förenklas i vissa hänseenden. Bland annat borde
453 avförandet av en hel del ärenden rörande boställena kunna överlämnas åt vederbörande länsstyrelse. En så enkel åtgärd skulle säkerligen, i den mån den befinnes möjlig, i hög grad underlätta förvaltningen av dessa jordar samtidigt som den gåve den därav beroende snabbare beslut, vilken sistnämnda omständighet i nuvarande tid måste tillmätas avsevärd betydelse. Boställsnämndsordföranden A. Kjelsson i Offerdal: Nu gällande bestämmelser, att nybyggnad å löneboställe skall åläggas arrendator, har helt naturligt medfört svårigheter att få anbud å till synes skäligt arrende. Endast en med god ekonomisk ställning kan under sådana förhållanden uppträda som spekulant å arrendet och en sådan föredrager i regel att skaffa sig eget jordbruk. J a g anser därför, att kyrkofonden, åtminstone där större nybyggnader förekomma, borde på lämpligt sätt träda emellan, t. ex. genom räntefritt lån, som kunde amorteras med blivande årsbelopp av arrendatorn. Ehuru skogsstatens sätt att sköta och förvalta de allmänna skogarna ej vunnit gillande i våra orter, lärer väl ej kunna ifrågasättas inrättandet av ett särskilt ämbetsverk med underlydande tjänstemän för handhavandet härav. Dock kan man ej undgå lägga märke till de oskäligt höga kostnaderna for förvaltningen av de allmänna skogarna. Såsom exempel härpå vill jag nämna att för tre inom Offerdal belägna kronoparker med ett taxeringsvärde av sammanlagt 60,900 kr. under 1923 erhållits skogsförsäljningsmedel Kr. 36,779: — samt diverse andra inkomster med » 1> 3 4 2 : Summa inkomster Kr. 38,121: — Däremot har såsom utgifter för samma fastigheter upptagits: Utsyning och utstämpling Kr. 130 Avverkning * ;>00 Skogsodling och beståndsvård * »jj? 4 Dikning * >^4 Byggnader » ™ Inventarier * ^ Tjänsteexpedition m. m * 1,605 Rågångar och hägnader * ^ Oförutsedda och diverse utgifter » YL^jz Revirets andel i domänverkets administrationskostnader » 55,797 Summa utgifter Kr. 87,376: — Dessa siffror äro vederbörande jägmästares egna och tala för sig själva. Om jag sålunda oavsett detta ej kan finna lämpligare organ för förvaltningen av löneboställenas skogar än domänverket, kan jag däremot ej finna att ett så byråkratiskt verk kan anses lämpligt att handhava den närmaste vården av förvaltningen av löneboställenas arrende- eller jordbruksdelar. Härför erfordras en större smidighet, avpassad efter de olika ortsförhållandena. I fråga om utarrendering och beslut om nybyggnad m. m. anser jag därför att länsstyrelsen med sin lokalkännedom är den myndighet som — efter forslag av bostadsnämnd eller domänintendent — är bäst skickad att handhava denna förvaltning, oberoende av domkapitlet. Därest arrendeuppskattning samt syner och besiktningar med mera skola förrättas av domänintendent, bör han vid sin förrättning biträdas av pastorats-
454 ° ^ u d . ' v i l l ? e t m e d s i n kännedom om de lokala förhållandena bör få göra sin rost gällande. Detta är i synnerhet av vikt vid frågor om försäljning av kyrklig Emot sakkunnigas förslag i stora drag i övrigt har jag ingenting att anmärka (jfr dock under 20—28, 34 och 36). o a Boställsnämndsordföranden Olof Bromée i Sveg: I fråga om de ekonomiskt bärkraftiga boställena vill jag närmast ansluta mig till herr Ihrmarks särskilda yttrande. Slutligen naå nämnas, att man i Härjedalen har den uppfattningen, att jordbruket ej ar barande annorledes än i samband med skogsbruk. Att så är fallet synes man ha förbisett, då vid prästboställena all skog avskilts och satts under särskild forvatnmg. Här torde en anledning förefinnas, varför just jordbruket vid lone boställena i allmänhet är mindre bärande. Boställsnämndsordföranden Nils Karlsson i Tavelsjö: Beträffande förvaltningen av loneboställena anser jag nödvändigt att ny lag kommer till stånd tortast möjligt, som stadgar bättre kontroll över skötseln och underhållet av boställenas magojord, med tiUhörande byggnader, än för närvarande. Beträffande utarrenderingen av nämnda boställsägor anser jag den bäst och lämpligast kunna verkställas av länsstyrelserna inom varje län. Boställsnämndsordföranden Ludwig Brännström: Beträffande frågan om förvaltningen av den till prästerskapets avlöning anslagna egendomen synes det mig att andrad lagstiftning härom är i hög grad av behovet påkallad. iofnVe°n o m tidsförhållandena voro ytterst ogynnsamma för genomförande av 1910 ars ecklesiastika boställsordning och vissa förbättringar beträffande den prästerliga jordens förvaltning (löneboställenas) sedan genomförts, saknas dock alltjämt den enhetliga ledning, utan vilken förvaltning den kyrkliga egendomen (jord och skog) icke kan lämna den högsta möjliga avkastning samtidigt som den i möjligaste mån bibehålles till sitt substansvärde. Särskilt är tillsynen över lönebostäUenas skötsel opraktisk och otillfredsställande. De for varje femte år återkommande ekonomiska besiktningar kunna icke utöva en tillfredsställande tillsyn, allrahelst som kontrollen över bättrandet av vid besiktningen anmärkta brister så gott som saknas. De sakkunnigas majoritet förorda att prästlöneboställena såväl som boställsskogarna skola ställas under domänverkets vård och förvaltning. Uppenbarligen hava de sakkunniga även anfört vägande skäl för en sådan anordning. Mot anordningen kan ju med skäl anföras att därest domänstyrelsen skulle avgöra den mångfald av detaljfrågor som förekomma särskilt, som ofta är fallet dar boställena äro utarrenderade i mindre lotter och där arrendatorernas antal a ett boställe kan uppgå till ett hundratal, skulle förvaltningen och ärendenas avgörande få en tyngd och långsamhet, som knappast bleve någon förbättring. Detta särskilt som domänverket förut är arbetstyngt av en mångfald olika uppgifter. En decentralisering beträffande avgörande av en mängd detaljfrågor synes mig vara ett oeftergivligt villkor därest förvaltningen av prästlönejorden skulle läggas till domänverket. Den anordning beträffande prästlönejordens förvaltning, som förordas avreservanten bland de sakkunniga, kan från ideella synpunkter verka tilltalande men forefaller mig från praktiska synpunkter icke kunna förordas. Enligt reservantens alternativ I, skulle domkapitlet vara den i egentlig mening förvaltande myndigheten för boställenas såväl jord som skog. Även om domkapitlet skulle förstärkas med några personer särskilt kvalificerade för denna förvalt-
455 ning skulle ju en väsentlig del av förvaltningen påvila kyrkorådet. Enligt mm mening är kyrkorådet i allmänhet icke lämpligt för denna uppgift. I den man icke ett stort ekonomiskt intresse förefinnes från pastoratets sida att tillvarataga boställets intresse, finnes heller icke viljan att söka uppehålla boställenas avkastning. Man kan redan nu spåra att kyrkoråden ofta mera intressera sig for arrendatorns än boställets bästa. Att taga förvaltningen av boställsskogarna från domänverket förefaller mig särskilt olämpligt och skulle enligt nam mening en omläggning enligt reservantens förslag bli både kostsam och otillfredsställande. . . Beträffande förvaltningen och tillsynen av prästlöne jorden synes mig, att pastoratet eller kyrkorådet icke helt bör avkopplas från att göra sin mening hörd. ,. Detta kan enligt min mening ske på det sätt att vid avgörande av detaljspörsmål rörande boställsförvaltningen, som jag förutsätter i större omfattning än som de sakkunniga föreslagit bör kunna ske hos den tjänsteman (domänintendenten) , som närmast har förvaltningen om hand, kyrkorådets mening bor inhämtas och endast då meningarna äro skiljaktiga avgörandet hänskjutas till domänstyrelsen. ,• I stort sett anser jag mig kunna tillstyrka de sakkunnigas forslag såsom innehållande väsentliga förbättringar mot de bestämmelser som nu gälla beträffande prästerskapets avlöning och förvaltningen av den därtill anslagna egendomen. Boställsnämndsordföranden J. Mathlein i Arvidsjaur: De brister, som vidlåda det nuvarande systemet, torde främst bero på bristande teknisk sakkunskap, enhetlighet och praktisk reda vid den primära förvaltningen av egendomarna, i sin tur föranledda av de — i motsats till statsförvaltningen i övrigt — synnerligen invecklade och detaljrika lagbestämmelser och föreskrifter i ämnet. I fråga om vården av ifrågavarande fastigheters skogar torde endast en mening råda, nämligen att densamma fortfarande bör utövas av domänverket. Beträffande däremot vårdnaden och förvaltningen av löneboställenas arrendeeller jordbruksdelar måste skiljaktiga meningar framföras. De sakkunniga hava föreslagit även arrende- och jordbruksdelarnas läggande under domänstyrelsen. Emellertid verka de av de sakkunniga och domänstyrelsen till stöd för en dylik anordning anförda omständigheterna ej övertygande. Såväl domänstyrelsen som de sakkunniga förutsätta bland annat att domänstyrelsen vid förvaltningen skall äga anlita biträde ej blott av jägmästare och domänintendenter utan även av länsstyrelser och ortsmyndigheter, de senare vid bland annat själva utarrenderingen. Man kan sålunda ej finna att någon som helst förenkling genom berörda anordning uppnås utan tvärtom större splittring och tungroddhet med besvär för i övrigt ovidkommande myndigheter. Därtill kommer att ur kyrkofonden skall utgå särskild ersättning för domänstyrelsens arbete med förvaltningen. Då överförande av den kyrkliga egendomen till vanlig statlig egendom ej ifrågasattes kan jag för min del ej finna bärande skäl, varför förvaltningen av arrende- och jordbruksdelarna ej skulle kunna läggas under domkapitlen. Därest domkapitlen till sitt biträde erhålla teoretiskt och praktiskt utbildade agronomer (ecklesiastika domänintendenter) torde vårdnaden och förvaltningen kunna med lika stor sakkunskap handhavas av domkapitlen och utan baträde av länsstyrelser eller ortsmyndigheter vid utarrenderingar. Domänstyrelsen förutsattes vid utarrendering av vattenfall och fisken komma att inhämta yttrande av sakkunnig myndighet. Man kan ifrågasätta huruvida ej domkapitlen kunna vid behov anlita samma sakkunniga myndigheter. Ej heller en riktig
456 och likformig författningstolkning eller framtida avstyckningsärenden borde bereda större svårigheter för domkapitlen än för domänstyrelsen, i all synnerhet som styckningsförrättningarna till väsentlig del bestämmas av lantmäteritekmska författningar och föreskrifter, som gälla varje myndighet som har hand om jorden. Utan tvivel skulle under domkapitlens handhavande av förvaltningen en större smidighet och anpassning efter ortsförhållandena kunna vinnas till båtnad även för det ekonomiska utbytet. Den kostnadsfria medverkan, som domkapitlen kunde påräkna från ortsmyndigheterna — vederbörande pastor, kyrkoråd och kyrkostämma — torde med hänsyn till de högst varierande jordbruks- med flera förhållandena i landet ej heller vara att förakta. De sakkunniga hava bland annat anfört, att genom den av dem föreslagna reformen domkapitlen skulle befrias från för nämnda myndigheter främmande forvaltningsgöromål. Domkapitlen hava emellertid, såvitt känt är, själva icke alls ifrågasatt dylik befrielse. Tvärtom torde väl domkapitlen hava ett synnerligen stort intresse av att handhava vårdnaden av egendomar, som tillkommit och upplåtits enkom för kyrkliga ändamål. Egendomligt förefaller det därför att domkapitlen skulle alldeles avkopplats från all befattning och allt intresse beträffande löneboställena eller att deras befattning därmed skulle inskränkas till endast avgivande av yttranden i vissa avseenden utan någon som helst befogenhet och som en domänstyrelsen underordnad myndighet. Därtill kommer att domkapitlen redan handhava vårdnaden av samtliga prästgårdar med tillhörande byggnader, trädgårdsland och tomter, i allmänhet belägna invid löneboställena. Därest vårdnaden och förvaltningen av löneboställena — med undantag av skogen — lägges under domkapitlen och dessa myndigheter erhålla biträde av jordbrukstekniskt utbildade personer, vilka hava att — förutom som domkapitlens ombud med avseende på såväl löneboställen som prästgårdar — ombesörja utarrenderingarna, ekonomiska besiktningar och syner samt andra boställen berörande förrättningar, torde domkapitlen ej hava behov av annat biträde av andra myndigheter än förut nämnd medverkan av vissa ortsmyndigheter, av nämndemän eller godemän vid syner och besiktningar och av sakkunnig myndighet a specialfall. Ej blott boställsnämnderna bleve överflödiga utan även medverkan av synerätt kunde inskränkas till avgörande av besvär över syner och besiktningar. De formellt-rättsliga befogenheterna jämte ett visst överinseende med avseende på prästlöne jorden torde fortfarande böra anförtros åt kammarkollegium. Boställsnämndsordförandena W. L. Wanhainen och Yngve Anjou: En omläggning av förvaltningssystemet i enlighet med de sakkunnigas förslag skulle otvivelaktigt medföra vissa förbättringar i jämförelse med nu tillämpade system. Den centralisering, som härigenom vinnes, torde medföra vissa förenklingar beträffande förvaltningen på samma gång som mera enhetliga grunder for hela administrationen härigenom kunde vinnas. Att lägga löneboställenas jordbruk och skog under samma förvaltningsorgan torde också medföra vissa fördelar. Det synes emellertid ofrånkomligt, att en dylik ifrågasatt omläggning av förvaltningen ävenledes skulle komma att medföra vissa olägenheter. Med de synnerligen växlande förhållanden särskilt beträffande jordbruket, som förefinnas inom vårt land, torde en allt för långt gående centralisering beträffande förvaltningen av jordbruksjorden många gånger vara till nackdel. En på ingående lokalkännedom grundad förvaltning torde därför i detta fall
457 böra tillmätas synnerligen stor betydelse. Det kan därför starkt ifrågasättas, huruvida de med en omläggning av förvaltningen i enlighet med det framlagda förslaget förenade fördelarna så väsentligt komma att överväga olägenheterna, att en dylik omläggning kan förordas. Utarrendering av löneboställen föregås för närvarande av arrendeuppskattning, vilken efter förordnande av länsstyrelsen verkställes av ecklesiastik boställsnämnd, i vilken såväl det allmänna, domkapitlet som pastoratet äro representerade. Då dylik boställsnämnd i regel handhar förvaltningen av ett jämförelsevis fåtal boställen — och i varje fall betydligt mindre antal sådana än vad en under domänverket sorterande domänintendent enligt det framlagda förslaget torde komma att utöva inseende över — äro givetvis i förra fallet förutsättningarna större för en mera ingående lokalkännedom med därav följande större möjligheter till en fullständigare granskning av de växlande förhållandena, som kunna inverka såväl på kravet på högsta möjliga avkastning av egendomskapitalet som jämväl på främjandet av en från samhällets synpunkt lämplig användning av jorden. Enligt de sakkunnigas förslag bör prästlöne jord i avsevärt större utsträckning än hittills skett bliva föremål för försäljning. I regel torde dylik försäljning nödvändiggöra upprättande av förslag till styckningsplaner å löneboställena. På grund av ovan anförda skäl synes det, att boställsnämnd, tillsatt enligt nu gällande bestämmelser, borde hava lika stora förutsättningar att på ett tillfredsställande sätt kunna lösa såväl denna som övriga med en eventuell försäljning förenade förberedande uppgifter som en med ett betydligt större antal boställen betungad domänintendent. Då frågan angående äganderättsförhållandena till den prästerliga jorden, enligt vad de sakkunniga framhålla, är mycket oklar och väl vid eventuell försäljning av dylik måste bliva föremål för ingående prövning från fall till fall, synes det också vara mindre välbetänkt att i enlighet med det framlagda förslaget utan vidare frånhända pastoraten deras hittillsvarande inflytande beträffande förvaltningen, vilket skulle bliva fallet, därest förslaget genomfördes. Det urgamla inflytande, som pastoraten utövat beträffande denna förvaltning, torde otvivelaktigt ha varit till mycket stor båtnad för prästboställena och detta förhållande talar helt säkert för ett bibehållande av att pastoraten även i fortsättningen intresseras för att medverka vid förvaltningen. Det nuvarande boställsnämndsinstitutet daterar sig från år 1925. Vid denna tidpunkt befunnos en stor del löneboställen i mindre tillfredsställande hävd såväl beträffande byggnader som jord m. m. Många boställen saknade t. o. m. för ett rationellt utnyttjande erforderliga byggnader. Vid upprättande av förslag till utarrendering av dylika boställen befanns det därför nödvändigt att för hävdens förbättrande föreslå kostsamma nybyggnader samt betungande grundförbättringar å jorden, varvid i vissa fall kraftig nedsättning av arrendebeloppen under vissa år eller i andra fall relativt låga arrendeavgifter för hela upplåtelsetiden måste föreslås. Den härigenom föranledda ringa arrendeavkastningen torde ha varit ofrånkomlig, vilket förvaltningssystem som än tillämpats, och kan sålunda enligt vårt förmenande icke läggas det nuvarande systemet till last. På grund av den korta tidrymd, som tilländagått, sedan nuvarande förvaltningsinstitutet infördes, torde knappast några bärande skäl beträffande dess fördelar och nackdelar nu kunna framföras och torde det därför vara för
458 tidigt att med bestämdhet kunna avgöra, huruvida verkliga skäl föreligga för att detsamma bör avskaffas och efterträdas av ett nytt. Denna synpunkt synes vara så mycket mera beaktansvärd som försäljning I av prästlönejord inom en snar framtid torde komma att ske i relativt stor omfattning, i vilket fall ett flertal löneboställen komma att försäljas och frågan angående deras framtida förvaltning i och med detsamma automatiskt kommer att upphöra. Av vad ovan anförts torde framgå, att en omläggning av förvaltningen av de ecklesiastika boställena i enlighet med det framlagda förslaget icke synes innebära så påtagliga fördelar, att den utan vidare kan förordas. En bättre lösning av frågan skulle otvivelaktigt kunna vinnas i enlighet med det av kontraktsprosten Ihrmark reservationsvis avgivna förslaget, innebärande att ledningen av förvaltningen skulle omhänderhavas av domkapitlen. Härigenom skulle helt säkert förenkling av denna förvaltning kunna åstadkommas på samma gång som både kyrkliga och lokala synpunkter ävenledes bleve på ett tillfredsställande sätt beaktade. En omläggning av förvaltningen i enlighet med detta förslag skulle utan vidare kunna förordas, såvida icke försäljning av den ecklesiastika jorden vore nära förestående. Med all sannolikhet kommer detta att medföra, att en stor del boställen inom en snar framtid kommer att försäljas, vilket, som förut framhållits, automatiskt avskaffar frågan angående deras förvaltning. Att under sådana förhållanden uppbygga ett nytt förvaltningssystem, vilket måhända efter några år skulle befinnas obehövligt, synes också mindre välbetänkt. Kontraktsprosten I. Wendbladh: Sambandet mellan boställena och församlingarne brytes. Församlingarnes rätt till sina boställen, som givetvis till deras kyrkor, underkännes. De berövas den ekonomiska nyttan av boställena, då de ej längre skola erhålla rätten till avkomsten av dessa. Församlingarne förlora varje inflytande på den kyrkliga jordens förvaltning, liksom överhuvud de kyrkliga myndigheterna icke längre skulle erhålla någon befogenhet att medverka vid denna förvaltning. Det från kyrklig synpunkt synnerligen betänkliga i detta system såsom innebärande ett intrång i kyrkans självständighet och ett utplånande av församlingarnes intresse för prästlönejorden med därav följande skador även för det kyrkliga livet har doktor Ihrmark i sin reservation framhållit, vartill hänvisas. Kontraktsprosten W. Gustafsson: Med avseende på förvaltningen av den ecklesiastika egendomen och synnerligen boställenas utarrendering anse alla prästerna i Lyhundra kontrakt utom en och jag med dem, att den helst torde skötas av ecklesiastika organ och att utarrenderingen omhänderhaves av domkapitlen, som då nödvändigt behövde till sin hjälp en för ändamålet fullt kompetent person. Den ene, som häri ej instämde, ansåg att domkapitlen ej skulle betungas med dessa världsliga göromål. Såsom reservationsvis framförts böra församlingarna på något sätt få intresse av sina prästboställens utarrendering. Skulle kommittéförslaget om, att boställena skola ställas under domänstyrelsens förvaltning, gå igenom, vore det önskvärt, att jägmästarne finge ett avgörande inflytande på utarrenderingen, då de åtminstone här på trakten visat sig kunna erhålla högsta möjliga arrende. T. f. kontraktsprosten C. G. Wahrenberg: Jag nödgas ställa mig ytterst tveksam gent emot de sakkunnigas förslag angående förfarandet med de ecklesiastika löneboställena och dessas eventuella försäljning. Även om det skulle anses
459 fördelaktigt att lägga den ecklesiastika jorden under domänverkets förvaltning, böra dock alltid de hithörande värdena förvaltas såsom en särskild den svenska kyrkans tillhörighet, då ju de allra flesta sådana fastigheter äro av församlingarna upplåtna eller donerade för att tjäna den prästerliga och kyrkliga verksamheten. Kontraktsprosten D. W. Ljungberg: Med tanke på de stora värdena av svenska kyrkans fasta egendom, omfattande enligt reservanten Ihrmarks uppgifter omkring 500,000 hektar mark med ett taxeringsvärde av omkring 151 miljoner kronor, borde väl bland kyrkans representanter råda blott en mening, nämligen den att söka bevara kyrkans fastigheter såsom en oförytterlig kyrkoegendom och därför säga absolut nej till varje försök att lägga dessa fastigheter under statens förvaltning, ty då kan den dag komma, när förvaltningsplikten förbyter sig i äganderätt. Tryggast och enklast vore det därför att säga rent nej till sakkunnigas förslag att lägga de s. k. löneboställena under statens förvaltning. Men uppenbarligen äro vi nu försent ute till att tala ett sådant rent språk, ty 1910 års lagstiftning i förvaltningsorganisationen beträffande boställena utgör förvisso det obevekliga hindret därtill. När det tilläts att från prästgården avsöndra all mark med undantag av tomtmark och trädgård till tjänsteinnehavarens bostad, varigenom löneboställena uppstodo och såväd boställsinnehavaren som församlingen förlorade nära nog allt inflytande på förvaltningen, torde statsmakterna varken vilja eller kunna gå med på en sådan förvaltningsorganisation, som reservanten föreslår, ehuru den för kyrkan otvivelaktigt är av mera betryggande art. Det synes därför icke återstå annat än att gå med på de sakkunnigas förslag till förvaltning av de kyrkliga fastigheterna. Dock borde, innan nytt arrendekontrakt underskrives, det lämnas såväl domkapitel som ock vederbörande församling tillfälle att avgiva yttrande. Likaledes bör, såsom också sakkunniga framhålla å pag. 261, det föreskrivas, att prästlöne jorden, såsom anvisad för ett särskilt ändamål, skall framgent såsom hittills hållas rättsligt avskild från annan publik egendom. Kontraktsprosten A. G. B. Bruncrona: Innehåller betänkandet stora fördelar, är det dock på ett område, där enligt min mening det förslag, som avgivits, från kyrklig synpunkt måste bestämt avvisas. Det gäller vad som föreslagits rörande den kyrkliga jorden, enligt vilken dennas förvaltning skulle helt lämnas åt staten, och kyrkans myndigheter ej längre ha att befatta sig därmed. Betänkandet hänvisar till den ringa avkastningen från boställena. Detta är ju visst att beklaga. Men det är ju ej de kyrkliga myndigheternas skuld, att vid av- och tillträdessynerna i enlighet med 1910 års boställsordning så dyrbara ny- och ombyggnader bestämdes, och därmed arrendeavgifterna så betydligt nedsattes. Då i betänkandet sägs, att de värdefullaste byggnaderna vid dessa syner överfördes till det åt tjänstinnehavarna anvisade området, är detta påstående svårt att förstå. De stora om- och nybyggnaderna gällde ju i vanliga fall uthusen, stall, ladugård, logar. Det beklagliga resultatet i ekonomiskt hänseende berodde dels på en viss oklarhet i 1910 års bestämmelser, dels på att dessa syner till större delen inföllo under kristiden, dels äntligen på de myndigheter, som höllo synerna. Troligt är att, om de nuvarande boställsnämnderna funnits, när omregleringen skedde, nybyggnadskostnaderna på många håll helt visst ej behövt stiga till så höga belopp. Det är, såsom nämnt, mycket att beklaga, att arrendeavkastningen under denna löneperiod blivit så ringa mot vad den var under de tider, då prästerna själva disponerade den ecklesiastika jorden. Men när den 20-åriga arrende-
460 perioden gått tillända och nya arrendekontrakt skola uppgöras, böra arrendeavgifterna rättvisligen kunna höjas. Att jorden bättre skulle skötas, om den kommer under domänverket, vågar jag ej tro. Det finns kronogårdar, som äro mönstergillt skötta, men det finns ock sådana, om vilka detta visserligen ej gäller. Dock, det viktigaste är den principiella sidan av saken, nämligen att den ecklesiastika jorden alltjämt får stå under de kyrkliga myndigheternas förvaltning. Till kyrkan har denna jord donerats eller upplåtits, och under kyrkans övervakning har den under århundraden legat, och den har då kunnat ge god avkastning. Det vore i sanning ödesdigert, om vid en blivade boskillnad mellan kyrka och stat, som väl en gång kommer att ske, staten de facto hade det viktigaste av kyrkans timliga egendom i sin hand. Och det är av vikt, att de högre kyrkliga myndigheterna alltjämt behållas vid det inflytande de haft, då de bättre än kyrkoråden kunna hindra det skadliga försäljandet av kyrklig jord. Huru domkapitlen skola sättas i stånd att jämte övriga stora åtaganden handha också dessa senare, vågar jag ej närmare ingå på, men synes mig det av kontraktsprosten Ihrmark i reservationen mot betänkandet i denna del framförda såsom det mest beaktansvärda. Kontraktsprostarna S. Lindqvist och E. Gisslandi: Beträffande löneboställena äro vi med de sakkunnige ense om, att de böra bliva föremål för en disposition, som bättre än hittills tillgodoser kravet på högsta möjliga avkastning av egendomskapitalet och därjämte tillfredsställer lokalförsamlingens anspråk på nöjaktig förvaltning av den kyrkliga jorden inom församlingen. Vi anse oss kraftigt böra avvisa förslaget om löneboställenas ställande under domänstyrelsen och detta av följande skäl: Sedan efter 1910 års lagstiftning förvaltningen av de ecklesiastika löneboställena uppdragits åt ämbetsverk, länsstyrelserna och domkapitlen, har erfarenheten visat, att förvaltningsapparaten trots att ämbetsverken skött sina uppgifter med berömlig nitiskhet genom den mellan ämbetsverken följande tidskrävande skriftväxlingen blivit tung och opraktisk. Jordbruket aned allt vad därtill hör fordrar en i jordbruksangelägenheter väl förfaren ledning, bosatt i respektive jordbruksegendoms närhet. Ledning och tillsyn över jordbruk kan ej utan skada för jordbruket självt innehas av en myndighet, boende miltals från jordbruksegendomarna, om ej lokalorgan finnes med viss befogenhet. Sedan de s. k. boställsnämnderna tillkommit, har väl en förbättring i vissa fall inträtt. Sakkunskapen har vid besiktningar varit bättre företrädd o. s. v. Men boställsnämnderna, som på grund av sitt jämförelsevis ringa antal fått en mycket stor arbetsbörda, ha visat sig ej i tid medhinna arrendeuppskattningar med mera. Härtill kommer, att lokalförsamlingarna såsom blott rådgivande organ utan förvaltningsrätt på många håll förlorat allt mer av intresse och ansvar för den ecklesiastika jorden. Vi anse med ett ord, att den ämbetsmässiga skötsel av jordbruket, som efter 1910 ägt rum, mer och mer visat sin omöjlighet på grund av jordbrukets egen art. När nu de sakkunniga föreslå ett ännu längre framskridande på den inslagna vägen genom hela det kyrkliga jordbrukets förläggande under ett enda stort ämbetsverk, domänstyrelsen, och lokalförsamlingarna ännu mer än hittills berövats tillfälle att utöva inflytande på den jord, vars avkastning de uppburit för att avlöna sin präst, så anse vi detta vara ytterst olyckligt. De sakkunnige synas ock själva hava på känn, att domänverket, därest förslaget skulle gå igenom, ej kan tillfredsställande sköta de cirka 3,000 ecklesiastika löneboställena, ty
461 de förorda en försäljning i vidsträckt grad av ekonomiskt mindre lyckliga boställen — något som enligt vår mening endast bör ske i särskilda undantagsfall på grund av den ecklesiastika jordens natur av i regel varande donation för kyrka eller prästerskap. Vi anse, att de ecklesiastika jordbruksdelarna så mycket som möjligt böra skyddas för ämbetsmässig skötsel, och förorda därför, att inom varje pastorat kyrkorådet (eller ev. annan nämnd, där kyrkoherden är självskriven medlem, ev. ordf.) får i uppdrag att handhava förvaltningen av de ecklesiastika löneboställenas jordbruk, verkställa arrendeuppskattning och utarrendering, mottaga arrendeuppbörd att redovisas till pastoratets prästlönekassa samt i viss omfattning förrätta besiktningar. Kyrkorådet (den lokala boställsnämnden) skall hava ställning av ett lokalt förvaltningsorgan åt vederbörande domkapitel, som representerar jordägaren (kyrkofonden?), och bör detta i sitt förhållande till den ecklesiastika jorden närmast företrädas av en särskild sakkunnig tjänsteman: stiftsfogden. Kyrkorådet (eller den lokala nämnden) skall ej hava rätt verkställa arrendeuppskattning eller utföra besiktningar utan stiftsfogdens eller hans ombuds ledning, ej heller kunna utarrendera något boställe utan stiftsfogdens godkännande. — Bestämmelserna för syner böra däremot bibehållas som nu. — Genom att ett lokalt organ, som alltid finnes tillstädes, får utöva den närmaste förvaltningen av jorden, anse vi, att de ecklesiastika löneboställenas förvaltning skulle komma att ske på ett sakkunnigt och ekonomiskt tillfredsställande sätt och församlingarnas intresse och ansvar för jorden åter väckas. — Skulle något boställe såväl i avseende på byggnader som jordens hävd befinnas mindervärdigt, bör kyrkorådet (eller den lokala nämnden) undersöka, huruvida ej genom kapitalinvestering från kyrkofonden bostället väsentligen bör kunna förbättras (obs. nytt viktigt tillägg!) och i så fall därom göra ansökan hos domkapitlet, som avgör saken och bör ha rätt att från statskontoret rekvirera medel. Försäljning av något boställe bör ej ske annat än i yttersta nödfall, då detsamma är så förfallet, att det ej kan anses lönt att nedlägga kapital därå. För försäljningssumman skall skogslott eller annan fastighet inköpas. För sina förvaltningsbestyr med den ecklesiastika jorden bör församlingen åtnjuta skäligt arvode av kyrkofonden. Beträffande förvaltningen av den ecklesiastika boställsskogen anse vi ingen anledning föreligga att undandraga den från domänstyrelsens vård, vilken ju hittills i stort sett varit tillfredsställande. Någon särskild prästlöne jordsstyrelse synes oss onödig att inrätta. Kontraktsprosten Gisslandi tillägger i ett senare separat avgivet yttrande: Nuvarande lagstiftning medgiver förskott från kyrkofonden men ej direkt kapitalinsats. När det gäller svaga boställen, är det dock ej tillräckligt med ett förskott att amorteras under en följd av år, utan är kapitalinsats nödvändig från jordägarens sida, om en avsevärd förbättring av en egendom skall ernås. Ett kapitalförskott att amorteras exempelvis under 50 år upphjälper saken för stunden, men risk föreligger, att gården efter de 50 årens slut befinner sig i ungefär samma läge som förut och nya förskott behövas. E n större kapitalinsats en gång torde ränta sig bättre än ett förskott på lång tid, då högre arrende på en iståndsatt gård kan erhållas än på en gård, som blott så småningom skall föras i hävd. Det lönar sig ock bättre än försäljning, då ett svagt boställe, särskilt om det försäljes utan skogslott, ej kan betinga något annat pris än realisationspris. Vid närmare begrundande av betänkandet får jag även, trots att jag i tidigare uttalande yttrat mig för bibehållande av nuvarande ordning, fram-
462 hålla, att, även när det gäller förvaltningen av skogarna, jag skulle anse det mest idealiskt och troligtvis även mest inkomstbringande, om en särskild kyrklig styrelse och ej domänstyrelsen handhade vården om dessa. J a g anser mig dock här ej kompetent att framkomma med något visst förslag. En särskild prästlöne jordsstyrelse, som tidigare syntes mig onödig, anser jag mig nu ej kunna direkt avvisa. Dess betydelse för överblickande av hela den kyrkliga egendomen är obestridlig. Kontraktsprosten B. Bohlin: 1910 års boställsordning har medfört så många förändringar hän emot det rent absurda och så många svårigheter i övrigt, att en förändring måste ske. Att återgå till vad som var före 1910 anses omöjligt. Och så fortsätter man på den inslagna vägen och lägger ej endast skogarna utan också löneboställena under domänstyrelsen. I utsikt ställes ock försäljning av en hel del mindre boställen. Hur detta kommer att utveckla sig, kan ingen säga med något slag av visshet. Men tager man i betraktande de otroliga svårigheter, som numera trycka Sveriges jordbruksnäring, och ger man akt på det ofta alltför lättvindiga sättet för avyttring av prästgårdsjord, som hittills praktiserats, har man stor anledning att misstänka, att dylika affärer ej alltid skola lända till fromma för kyrkans ekonomi. Prästgårds jord har också genom den svåra vanskötsel, varav den nu mångenstädes lider, kommit i vanrykte. Utarrendering borde dock enligt vanligt beräkningssätt 1935 arta sig förmånligare än hittills, då löneboställena nu i allmänhet äro väl bebyggda, ofta allt för väl och dyrbart för att kunna lämna möjlighet till rimlig ränta. I fråga om kontraktsprosten Ihrmarks reservation må sägas, att den bjuder i mycket på en annan syn i föreliggande frågor än de kommitterades. Hans förslag bäres av stark ansvarskänsla och bjuder på många beaktansvärda tankar. Icke minst må beaktas den fara, som ligger i den oerhörda centralisation, som följer med pluralitetens förslag. Visst vore det önskvärt, att domkapitlen härvidlag finge verka decentraliserande. Men är det möjligt? Kunna domkapitlen, utan deras egentliga uppgifters åsidosättande, åtaga sig allt detta för dem innerst främmande arbete? Domkapitlen själva torde härvidlag vara bäst skickade att bedöma förhållandena. Universitetens egendomsförvaltning tycks ju här giva en anvisning. Kontraktsprosten E. G. Ljungqvist: När man läser de sakkunnigas betänkande och därefter reservationen, måste man erkänna, att de sakkunnigas förslag är konsekvent, under det att reservanten är inkonsekvent. Har man godkänt förslaget om centralisering av prästlönerna, såsom reservanten att döma av betänkandet tyckes ha gjort, då måste man konsekvent komma till förslaget om en centraliserad förvaltning av boställena. Centralisation i fråga om lönerna och decentralisation ifråga om egendomens förvaltning äro däremot icke med varandra förenliga. Jag har grundad anledning antaga, att reservantens mening är den, att om icke den ecklesiastika jorden får en kyrklig förvaltning, han tar avstånd från hela löneregleringsförslaget. Vilja emellertid de kyrkliga myndigheterna med någon utsikt till framgång motsätta sig, att kyrkans egendomar utlämnas åt staten, då måste de ock göra front mot prästlönernas centralisering på det sätt, de sakkunniga föreslagit. Eljest kommer man i den situationen, att om man sagt A, måste man ock säga B. De omkring 3,200 löneboställena utgöra faktiskt församlingarnas sekelgamla avlöningstillgångar. Härav följer, att församlingarna skola vara boställenas huvudmän. Den enskilda kyrkoförsamlingen är sitt löneboställes husbonde. Förvaltningen skall därför förankras hos församlingarna själva, liksom deras
463 avkastning bör komma församlingarna till godo för bestridande av prästerskapets avlöning. Kontrollen över förvaltningen bör icke utövas av länsstyrelserna utan av kyrkans egna organ, domkapitlen, vilka för detta syfte måste ha vid sin sida i jordbrukshänseenden högt kvalificerade personer, vilka må benämnas stiftsfogdar eller stiftsekonomer. Även förvaltningen av de ecklesiastika skogarna bör lämnas i församlingarnas och domkapitlens händer och särskilda stifts jägmästare anställas enligt reservantens förslag. De till en areal av omkring 350,000 hektar uppgående boställsskogarna bleve säkerligen genom en sådan förvaltning minst lika väl skötta som för närvarande genom domänverket, och förvaltningskostnaden torde ej bli större än nu, snarare mindre. I de sakkunnigas betänkande beräknas förvaltningskostnaden till 400,000 kronor årligen (sid. 338), under det att enligt domänverkets egen berättelse vården och bevakningen av dessa skogar drager en kostnad av 850,000 kronor, ett belopp som säkerligen mer än väl skulle räcka till för en på kyrklig bog lagd skogsförvaltning genom särskilt anställda stiftsjägmästare. Kontraktsprosten B. A. Jonzon: Det betänkligaste i kommitterades förslag gäller boställenas övertagande av statens myndigheter, vilket väl kan kallas en orättfärdig reduktion och ett våldförande av enskild rätt. Men frånsett detta kan man med skäl sätta i fråga, om denna kyrkans egendom är i säkert förvar på så sätt, som kommitterade föreslagit. Kommitterades förslag i vad det rör boställsväsendet gör från kyrklig synpunkt ett vemodigt intryck genom det våldsamma förstatligandet av boställena. Då synes kyrkoherde Ihrmarks reservation mera tilltalande. Enligt denna få bostädlena åtminstone sin egenskap av kyrkoegendom bevarad. Kontraktsprosten B. Lange: Förslaget om förvaltningen av den till avlöningen anslagna egendomen kan jag icke biträda, enär jag anser, att detta förslag endast utgör början till att lägga allt under statens välde. Väl befarar jag, att detta förr eller senare kommer att ske, men prästerskapet bör icke genom bifall till det föreliggande förslaget påskynda utvecklingen därhän. I stället föreslår jag, att den till prästerskapets avlöning anslagna egendomen alltfort förvaltas på det sätt som hittills skett, dock med sådana jämkningar, som snart 20 års erfarenhet visat vara nödiga och nyttiga. Domprosten S. Carlson: Förslaget synes innebära, att prästerskapet komme att mer och mer förvandlas till hart när statens tjänstemän, låt vara anställda för en religiöst-kyrklig uppgift, i stället för att vara de särskilda församlingarnas präster. Församlingarna skulle icke få taga någon som helst befattning med löneboställena och ej känna det direkta ansvaret för prästerskapets avlöning, vilket skulle framstå såsom en statens angelägenhet. Här bryter förslaget utan bärande skäl med en tradition, som alltsedan kristendomens första tid i vårt land utbildat sig, i det att prästen bands vid en viss sockenkyrka och vid en särskild sockenmenighet, som sörjde för, att kyrka byggdes och boställe anskaffades åt prästen. De kyrkliga egendomar, som en gång I donerats till prästerskapets avlöning, gåvos ju åt en viss lokalkyrka eller en I viss församling. På grund av denna historiska utveckling ha ju församlingarna I alltsedan medeltiden fått sig tillerkända betydande rättigheter att deltaga i I boställenas förvaltning, vilka rättigheter tydligt hävdas genom 1910 års lagIstiftning på området ifråga. Församlingen (pastoratet) är ju representerat Igenom ombud vid syner och besiktningar för att där bevaka boställets rätt, I pastoratets kyrkostämma eller dess kyrkoråd får tillfälle yttra sig i samband
464 med upplåtelse av särskild lägenhet med mera, som tillhör bostället. Från respektive kyrkoråd torde i allmänhet inhämtas yttrande i samband med utarrendering av boställe, kyrkorådet får del av vederbörande arrendekontrakt genom bestyrkta avskrifter, uppbär och redovisar arrenden samt förvaltar års- ] belopp. Friköp av lägenhet å kyrklig jord samt upplåtelse av sådan jord under tomträtt enligt lag den 4 januari 1927 äger icke rum, utan att yttrande } inhämtats från vederbörande kyrkostämma eller kyrkoråd. Nu skulle enligt förslaget lokalförsamlingen helt avklippas från varje som helst befattning med boställena, dessa skulle kunna säljas utan församlingarnas samtycke även i i alla de fall, då bevisligen bostället ifråga donerats till församlingen. Varje j inflytande på de ecklesiastika löneboställenas förvaltning skulle förvägras församlingarna och kyrkojorden, i likhet med den statliga jorden, förvaltas av I domänstyrelsen utan någon som helst medverkan från församlingarnas sida, j I stället för att ensidigt inrikta sig på dylik centralisering av den ecklesiastika jordens skötsel och förvaltning borde man hava undersökt och utrett lämpligheten av en ytterligare decentralisering, emot vad som nu är fallet i fråga om löneboställenas förvaltning. Förvisso skulle dessa inbringa mer, om de enskilda församlingarna finge inflytande på deras förvaltning, och den sakkunskap på jordbrukets område, som är representerad inom landsförsamlingarnas kyrkoråd, är en borgen för, att en dylik decentralisering skulle innebära en betydligt ökad avkastning av löneboställena. Inom kyrkoråden är även ortskännedom företrädd, och få församlingarna genom respektive kyrkoråd aktivt deltaga i förvaltningen av boställena, kominer intresset att ökas från deras sida att nå bästa möjliga avkastning. E t t centralt ämbetsverk i Stock- | holm däremot saknar möjlighet att ändamålsenligt och effektivt kunna sköta alla de kyrkliga jordarna. Även på detta område bör det enskilda initiativet j icke hämmas utan främjas. Förefinnes intet direkt intresse att få ett boställe I utarrenderat på så förmånliga villkor som möjligt, så sker det hela rent officiellt och schablonmässigt, vilket måste medföra minskad avkomst av bostället och därmed av den kyrkliga jorden i sin helhet. Blir däremot församlingen ! (pastoratet) medintresserad av att inom densamma belägna ecklesiastika löne- i boställen avkasta så mycket som möjligt, vinnes härigenom en avsevärd eko- j nomisk förmån för den kyrkliga förvaltningen, liksom församlingens intresse blir en garanti för, att jordbruket å boställena hålles i hög kultur, vilket numera icke alltid är förhållandet. Det blir även en naturlig följd, att tillbörlig uppsikt övas över boställets skötsel och iakttagandet av arrendekontraktets bestämmelser. Exempel finnas på, att flera tomter ha upplåtits å ett ecklesiastikt löneboställe av arrendatorn åt personer, vilka bebyggt dessa tomter och erhållit kontrakt av vederbörande arrendator, utan att vederbörligt tillstånd i till denna tomtupplåtelse sökts och erhållits, och först efter flera år har förhållandet äntligen upptäckts, och vederbörlig ansökan inlagts. Under tiden har arrendatorn utan att därtill äga laga rätt uppburit avgälder för tomterna ifråga, vilka avgälder kunna ha belupit sig till avsevärda belopp. Något sådant skulle aldrig ha kunnat ske, om kyrkoråden författningsenligt stått i närmare kontakt med boställena och deras skötsel. Det synes vara uteslutet, att läggandet av de ecklesiastika jordarna under domänstyrelsen skulle medföra en mera rationell och inkomstbringande vård av desamma. Huru skulle domänstyrelsen kunna tillfredsställande fylla denna uppgift, då redan nu dess arbetsbörda är stor såväl med de statliga som de ecklesiastika skogarna? Man kan ' icke värja sig för den uppfattningen, att en decentralisation av de ecklesiastika skogarnas förvaltning, i det att även här respektive kyrkoråd finge göra en !
465 aktiv insats, skulle innebära ett avsevärt bättre ekonomiskt resultat än som är möjligt med nuvarande anordning. Om församlingarnas intresse även ifråga om de ecklesiastika skogarna finge göra sig gällande, skulle med all sannolikhet följden bliva en mera rationell skogsskötsel. För undertecknads del gränsar denna sannolikhet till visshet, enär en i S :t Lars församling nyligen gjord erfarenhet synes bekräfta detta. Vid sammanträde den 14 september 1929 beslöt nämligen S :t Lars församlings kyrkoråd vidtaga åtgärder för, att förvaltningen av skogen till kyrkohemmanet Börstorp måtte överflyttas från revirförvaltningen till länets skogsvårdsstyrelse och detta i avsikt, att skogen måtte mer rationellt vårdas och utnyttjas. Med anledning av detta beslut framställde vederbörande överjägmästare det förslaget, att för återstående delen av nu gällande indelningsperiod eller 1930 ^5 1936 den årliga avverkningen skulle höjas från 84.5 kbm. till 170 kbm. Med anledning av detta över jägmästarens förslag avstod kyrkorådet från att fullfölja sitt ursprungliga beslut. Det var uppenbarligen församlingens intresse av att erhålla så stor avkomst som möjligt av kyrkoskogen, som väckte tanken på förvaltningens överflyttande på skogsvårdsstyrelsen i länet, under det att revirförvaltningen icke förut visat något intresse att åstadkomma en verkligt rationell årsavverkning. Om, såsom föreslaget är, över 3,000 nya boställsfastigheter skulle läggas under domänstyrelsens förvaltning, skulle med största sannolikhet utökandet av detta ämbetsverks nuvarande arbetsområde, omfattande såväl de statliga som de ecklesiastika skogarna, medföra en skadlig byråkratisering, och församlingarna skulle förlora allt positivt intresse, om hela den ifrågavarande avkastningen skulle gå till kyrkofonden. Den nuvarande förvaltningsapparaten angående de ecklesiastika löneboställenas utarrendering med mera är alltför komplicerad och opraktisk, och de åligganden, som äro fördelade mellan vederbörande länsstyrelse och domkapitlen, försvåra i hög grad. en rationell vård av och tillsyn över dessa boställen. Då dessutom kontraktsprostarna äro nästan helt avkopplade från varje möjlighet att följa boställenas skötsel och samtliga förhållanden, som angå desamma, har följden blivit, att en rent formell behandling av förvaltningsåtgärderna mer och mer utträngt ett reellt och verkligen ändamålsenligt förvaltande av prästlönejorden. Den arbetsbörda, som i detta avseende numera påviiar länsstyrelserna, borde helt kunna överflyttas på domkapitlen, som genom anställande av en s. k. stiftsfogde skulle kunna ägna den ecklesiastika jorden behövlig tillsyn och vård, vilken anordning både ur ekonomisk och kyrkoorganisatorisk synpunkt borde vara synnerligen lämplig. Förstärkes dessutom vederbörande domkapitel med en stiftsjägmästare, vore det all anledning förmoda, att de ecklesiastika skogarna skulle erhålla rationell skötsel och tillsyn, varigenom skogskulturen skulle avsevärt uppdrivas. För arrendatorerna å de ecklesiastika löneboställena skulle säkerligen en ändring i här antydd riktning betyda en stor lättnad, då de nu knappast veta, vart de skola vända sig för att inhämta upplysningar och framföra eventuella önskemål. Förslaget att lägga förvaltningen av all ecklesiastik jord under domänsty> relsen innebär principiellt sett ett steg mot den kyrkliga egendomens förstatligande, då ju de enskilda församlingarna skulle vara helt utestängda från varje möjlighet att taga befattning med och utöva någon som helst bestämmanderätt även över de boställen, som bevisligen äro respektive församlingars egendom. En dylik anordning borde icke vara möjlig med hänsyn till vårt lands rättsordning. Även om den svenska kyrkan tyvärr ännu icke erhållit en sådan organisation, att den i sin yttre gestaltning utgör ett fristående rätts30—010252
466 samfund, förmöget att i förhållande till staten eller annan förvärva rättigheter, vadan ju kyrkofonden icke står såsom en svenska kyrkans tillhörighet, förändrar dock detta förhållande icke det faktum, att de enskilda församlingarna och socknarna, vilka tillsammans utgöra den svenska kyrkoenheten, realiter äga en mängd boställen, vilka redan under medeltiden donerats till en viss kyrka eller såsom boställe åt en viss prästerlig tjänstinnehavare. Den rättsuppfattning, som finner uttryck i nu gällande »lag om tillsyn över stiftelser», bör äga sin giltighet även beträffande rent ecklesiastika stiftelser och donationer, om de än gå långt tillbaka i tiden. Innan ett beträffande kyrkans ekonomiska ställning så vittgående förslag som det ifrågavarande förelägges till avgörande, bör i alla händelser en förutsättningslös och grundlig utredning företagas och slutföras, så att full klarhet vinnes, vilken del av den ecklesiastika jorden, som rättsligt tillhör respektive församlingar, och vilken del, som egentligen utgör kronojord men upplåtits till prästboställe. De enskilda församlingarna torde icke vara hågade att utan vidare avstå från sin äganderätt eller låta sin egendom helt förvaltas av ett statligt ämbetsverk. Det förslag, som socialiseringsnämnden framställt beträffande de ecklesiastika skogarna och jordegendomarna, har ju helt dragit ut de konsekvenser, som faktiskt ligga i prästlöneregleringssakkunniges förslag i detta avseende, i det nämnden ifråga helt enkelt föreslår detta ömtåliga spörsmåls lösning genom en lagstiftningsakt, varigenom den ecklesiastika fasta egendomen — med undantag för vissa mindre betydande delar därav, som föreslås överlämnade till kommunerna — förklaras för statsegendom i alla de fall, då församlingen ej kan styrka laglig besittningsrätt till densamma. Socialiseringsnämnden föreslår ju även, att de ecklesiastika penningfonderna, särskilt då kyrkofonden, måtte upplösas och överföras till statsverket. Detta allt visar, att ovannämnda förutsättningslösa och grundliga utredning om den ecklesiastika jordens rättsliga natur måste fullföljas och slutföras, innan prästlöneregleringssakkunniges förslag om centralisering av kyrkojordens förvaltning under ett statligt organ bör till slutlig behandling upptagas, ty om det utan vidare realiserades, skulle det kunna främja en lösning av denna fråga, som ensidigt gagnade statens ekonomiska intressen men skadade församlingarnas och den svenska kyrkans bästa. Kontraktsprosten C. Bulow: Domänverket har redan nu mer än nog att sköta och behövde frigöras från en hel del därav. Det kan vara nog, att domänverket såsom hittills har vården om boställenas skogar och ökar sitt intresse för dem. Men med boställenas förvaltning i övrigt bör det icke besväras. Det finns andra som kunna sköta detta minst lika bra, om icke bättre. Skall ändring ske härutinnan, må då församlingarna återfå sin rätt och plikt och sitt ansvar i detta avseende. De ha sina kyrkoråd, må dessa få en uppgift härutinnan. Boställsnämnden kan behålla sin gärning. Vad skulle nämnda ämbetsverk egentligen ha för särskilt intresse av att kyrkans egendom sköttes med tanke på dess kyrkliga bestämmelser? Och varför skulle detta ämbetsverk visa intresse för, att en arrendator utses, som icke blir ett obehag eller rentav en plåga för tjänsteinnehavaren? Församlingen är närmast. Vill den icke med omsorg sköta sitt eget, ett ämbetsverk komme icke att göra det bättre. Kontraktsprosten N. Häger: I denna fråga ber jag att i stort få ansluta mig till kontraktsprosten Ihrmarks reservation och till alternativ I, sid. 359. I fråga om skogens vård synes mig dock, som om något samarbete med domänstyrelsen borde sökas. I våra trakter med små och spridda skogsområden skulle
467 särskilda skogvaktare mest få sitt arbete med att trafikera vägarna, och deras resekostnad bli allt för dyr. E n viktig sak synes mig ock vara att åt församlingen lämna något att säga till om i fråga om kyrkoegendomen. Dels äro dess betrodde män ofta praktiska nog samt mer införsatta i förhållandena än en myndighet långt borta och dels växer intresset för saken därigenom att de få något arbete och någon bestämmanderätt ifråga om densamma. Den å sid. 244—245 gjorda jämförelsen med klockaregårdarna synes missvisande. Den behandling, de undergått, torde i allmänhet bero därpå, att de äro för små för att bära nödiga byggnader för självständigt bruk. o Kontraktsprosten D. Johansson: F r å n kyrkans tillblivelse ända tall 1910 ars lagstiftning hade hon själv genom sina organ: domkapitel, kommuner och präster, fått själv förvalta sin egendom. Genom 1910 års lagstiftning berövades prästerna allt inflytande samt domkapitel ocla kommuner en del. Nu vilja kommitterade, utom reservanten, beröva kyrkans myndigheter allt inflytande på förvaltningen. Skulle dessa kyrkans myndigheter numera inte vara kompetenta därtill? Jag tror det ej. De äro säkerligen lika dugliga och praktiska som andra, vilka kommitterade föreslå därtill. Och skulle på vissa områden inom förvaltningen särskilt utbildade män behövas såsom vid jordbruk och skogsvård, så kunna väl kyrkans myndigheter utse och erhålla lämpliga sådana. Om akademier och andra institutioner själva få sköta sin egendom, så bör väl kyrkan få sköta sin, ty så pass stor är denna, att kyrkan har råd att ha egen, duglig förvaltningsstyrelse. Domkapitel, kommuner och präster känna väl bäst kyrkans egendom och nitälska utan tvivel mest för dess förvaltning. Kontraktsprosten A. Karlsson: Vad angår förvaltningen av de kyrkliga jordarna och skogarna måste starka betänkligheter resas mot kommitterades förslag. Härigenom skulle de kyrkliga organen berövas all befattning med dessa jordar och skogar, vilket med hänsyn till konsekvenserna härav måste anses olämpligt. Så länge kyrkan fullgör de uppgifter, för vilka dessa tillgångar blivit skänkta eller upplåtna, bör hon också få taga väsentlig del i förvaltningen. Därigenom skall ock församlingens intresse för prästlöne jorden stärkas. Det är av vikt att denna egendoms karaktär av kyrkojord bevaras och upprätthålles. Därtill kommer, att domänstyrelsen redan förut har en stor arbetsbörda, och det skulle icke bli till fromma för den kyrkliga jordens förvaltning, om denna arbetsbörda skulle så väsentligt ökas, som genom nämnda anordning bleve förhållandet. Däremot synes mig det förslag till ordnande av den kyrkliga domänförvaltningen, som i särskilt yttrande framlagts av herr Ihrmark och gående ut på, att domkapitlet, förstärkt med en eller två i skogsskötsel och jordbruk högt förfarna män, skulle ombesörja prästlöne jordens förvaltning, böra synnerligen beaktas, liksom jag i övrigt i huvudsak vill instämma i hans nämnda yttrande beträffande förvaltningen av ifrågavarande jordegendomar. Kontraktsprosten A. F. Klefbeck: Sant är förvisso och även av erfarenheten sorgligt bekräftat, att den nuvarande förvaltningen särskilt av löneboställena, men även av deras skogar, lämnat åtskilligt övrigt att önska och att en snar ändring härutinnan är högeligen av nöden. Om det än även är ett faktum, att äganderätten till dessa församlingens »fasta lönetillgångar» är i många fall mycket omtvistad, så är dock lika visst, att församlingarnas äganderätt till boställena i de flesta fall har fast stöd i urgammal hävd. Också är jag livligt övertygad om att deras, som det synes mig i nu föreliggande fall, olagliga avhändande, på det ena eller andra sättet, från de församlingar, för vilkas
468 kulturella och andliga liv de genom århundraden varit en mäktig faktor att räkna med, skulle för kyrka och folk medföra en helt enkelt ödesdiger verkan. Jag kan fördenskull icke vara med om ett överlämnande — vare sig i öppen eller fördold form — till staten av dessa boställen, och icke heller deras ställande under enbart statlig förvaltning, varken länsstyrelsens eller domänverkets. I detta hänseende vill jag istället instämma i det av en av de sakkunnige, kontraktsprosten Ihrmark, reservationsvis avgivna förslaget, i det jag vill förorda, att boställenas hela förvaltning, skogarna inberäknade, stälfas under domkapitlet, att handhavas av en särskild styrelse — gärna med en stiftsfogde som ordförande och utsedd av Kungl. Maj :t, i vilken styrelse speciell och fullgod sakkunskap givetvis skulle hava säte och stämma och därjämte konsistorieombud och lokalt församlingsombud äga rätt att i varje särskilt fall deltaga i både överläggningar och beslut. Kontraktsprosten C. R. Sundell: Förslaget innebär, att all förvaltning avkyrkans jord och skogar samlas under domän- och skogsstyrelsen. E t t nytt dråpslag åt den kyrkliga kommunen och ett slutgiltigt stadfästande av den atomistiska strukturen för kyrkan! H ä r föreligger dock en reservation av en av de kommitterade, och det kan vara tillräckligt att i allo och på det kraftigaste instämma i hans yrkande. Bättre, synes det oss, att hela denna fråga för tillfället uppskjutes med de jämkningar i nu varande förhållanden, som med bibehållande av den nu varande ordningen i det hela kunna, beträffande vissa detaljer, utvinnas ur kommitterades med mycken sakkunnighet och bravur utformade kritik av densamma. Den schematisering, som ger prägeln åt kommitterades förslag, har ju också med sig, att den på väsentliga punkter strider mot gällande rättsordning. Löneboställena böra förvaltas i huvudsak såsom hittills, utarrenderingen bör förmedlas av domkapitlen, förutsatt att dessa myndigheter få tillgång till sakkunnigt biträde. Likaså böra skogarna, under samma förutsättning, kunna förvaltas av domkapitlen. Att lägga hela det väldiga egendomsbeståndet under domänstyrelsen inger icke förhoppning om en vård, som speciellt syftar på deras särbestämda ändamål. Den jättebörda, som därmed skulle läggas på denna styrelse, skulle utan tvivel, även mot vederbörandes vilja, framtvinga en schablonmässig behandling. Man torde ej vara utan erfarenhet beträffande den centrala vård, som redan finnes av de kyrkliga skogarna. Det är ju knappt att undra på, om skogsmännen i många fall anse detta arbete såsom ett »pålägg», som ej hör till deras egentliga uppgift, och om förvaltningen ej blir vad den borde vara. Jag hänvisar i detta avseende till vad som förekommer å sid. 161—169 i kyrkofondskommitténs betänkande år 1923. Särskilt framhålles där, att dessa skogar sammanförts till gemensam förvaltning med andra, allmänna skogar av annan typ och med andra uppgifter samt att förvaltningen av dessa skogar blir en rent administrativ, byråkratisk förvaltning, ur vilken må utfalla den avkastning, som kan utfalla, — ett system, från vilket man sökt frigöra sig beträffande statens egna skogar, kronoskogarna, genom tillämpning av rent affärsmässiga principer. Jag påpekar den av lektorn vid skogshögskolan J. A. Amilon gjorda, av kommittén åberopade undersökningen av Sveriges prästskogar, ur vilken framgår, att åldersklassindelningen i dessa skogar icke är normal (inom angivna, stora distrikt 28.7 % skog under 80 år, och 71.3 % skog över 80 år, därav ej mindre än 37.3 % skog över 120 år, att omloppstiderna äro avsevärt längre, än de borde vara, att årliga tillväxten beräknats till 596,390 kubikmeter, medan den verkliga varit 703,432 kubikmeter, att den årliga avverkningen länge understigit tillväxten, att »kultur-
469 tidens» längd borde kunna förkortas, att avdikning borde ske i större omfattning o. s. v. Han beräknar gent emot detta en »saneringstid» först av 12 år med en årlig avverkning av 1,071,245 kubikmeter och sedan 12 år med en årlig avverkning av 750,000 kubikmeter (mot en årlig avverkning åren 1911—1920 av 507,000 till 519,000 kubikmeter) samt sedan en normalav-kastning av 750,000 kubikmeter per år. Om de sålunda anmärkta förhållandena kunna stå tillsammans med den vård över dessa skogar, som varit domänstyrelsen ombetrodd, synes skäl ej föreligga att ytterligare belasta samma styrelse med en dylik vård. Kontraktsprosten T. Nelson: Löneboställenas förstatligande genom deras överlämnande åt domänstyrelsens förvaltning utgör ett kraftigt våldförande av församlingarnas enskilda rätt och innebär alltför stor likhet med en reduktion, en indragning till staten. På grund av den oerhörda fara för vår folkkyrka, som ett dylikt förslag synes mig innebära, nödgas jag på det allvarligaste avstyrka detsamma. Kyrkans egendom bör, så långt möjligt är, stå under kyrklig förvaltning. Detta har också av kommitteraden, doktor Ihrmark, i hans till betänkandet fogade särskilda yttrande kraftigt framhållits. Jag ansluter mig därför i allt väsentligt till hans reservation. Domkapitlet bör sålunda »vara det i egentlig mening förvaltande organet» av- prästlönejorden, såväl vad dess skogar som dess jordbruk beträffar. För ändamålet bör »denna myndighet förstärkas med en eller två i skogsskötsel och jordbruk högt förfarna män», av reservanten kallade »stiftsjägmästare» och »stiftsfogde». Det är min livliga övertygelse att icke en centralisation av förvaltningen av kyrkans fastigheter, allra minst en statlig sådan, skulle medföra vare sig större avkastning eller bättre skötsel av desamma, än vad nu är fallet. Tvärtom synes mig en decentralisation vara önskvärd och rent av nödvändig, varvid församlingen genom pastor, kyrkoråd och i vissa fall pastoratsstämma finge större inflytande i avseende på boställenas utarrendering och tillsynen över desamma, än vad n u är fallet. Att de ecklesiastika boställena numera lämna så väsentligt lägre avkastning än förut, då de utarrenderades av vederbörande präster, synes tala för att den lokala sakkännedomen och församlingsintresset böra tillmätas större medinflytande och ingalunda ett mindre eller alls intet sådant. Kontraktsprosten K. T orenfält: Den genomgående tendensen i de sakkunnigas yttrande att ställa förvaltningen av den kyrkliga egendomen så gott som fullständigt under statens organ och att undandraga de kyrkliga myndigheterna medbestämmanderätt i dessa frågor bottnar väl djupast i den åsikten, att kyrkan kan betraktas endast som ett statens organ, vilken åsikt aldrig från kyrkligt håll kan godtagas. Om prästen skall berövas varje inflytande ifråga om lönebostället, kan detta medföra ej önskvärda konsekvenser både för prästen själv och för församlingslivet. En arrendator skulle exempelvis i prästgårdens omedelbara närhet kunna anordna offentliga nöjes platser med mera. Denna fråga är alldeles icke oviktig. Då ju löneboställena ursprungligen ha kommit till för prästerskapets skull, synes det rimligt och rättvist, att frågan om löneboställenas utarrendering ordnas så, att prästens inflytande ej alldeles bortelimineras. De sakkunniga synas så mycket ha gått in på frågan om den kyrkliga förvaltningens centralisering, att det moment i deras direktiv, som avsåg att utreda frågan om en decentralisering av förvaltningen, fått allt för mycket träda i bakgrunden. Då jag således på ovan anförda skäl ej finner mig kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag, anser jag att en ny behandling av frågan bör komma till
stånd, varvid särskilt bör beaktas frågan om decentralisering av dem kyrkliga förvaltningen, så att de kyrkliga myndigheterna (domkapitel och kyirkoråd) få ett bestämt inflytande sig tillförsäkrat vid denna förvaltning. Däirav följer ju också, att man bör upptaga frågan om ökade möjligheter för domkapitlen att deltaga i den kyrkliga egendomsförvaltningen genom anställande av därför kvalificerade tjänstemän, stiftsfogde och eventuellt stifts jägmästare. Kontraktsprosten O. Elmers: Den kyrkliga jorden skulle konfislkeras från sina nuvarande ägare och ställas helt under statens eller länsstyredsens vård och förvaltning. Dess avkastning, som icke längre skulle få åtnjuita skyddet av prästerskapets privilegier, skulle icke få användas av församlingrarna utan ingå i sin helhet till kyrkofonden. Detta skulle bliva en kärkommen anledning för många att få kyrkoegendom betraktad som statens tillhörigheit I fråga om löneboställenas utarrendering samt tillsynen över hurin de skötas vill jag ansluta mig till reservanten, kyrkoherden Ihrmarks förslag i så måtto att domkapitlet och kyrkorådet eller med andra ord kyrkliga myndigheter äga rätt att förvalta den jord som är kyrkans egendom. Skogen bör doek som hittills stå under domänstyrelsens vård. Kontraktsprosten C. G. Cornelius: Centraliseringen skulle endast öka domänstyrelsens nu mycket dryga arbetsbörda, varav en stel byråkratisering i förvaltningen väl bleve följden. Prästlöne jordarne, som kommit i lokalförsamlingarnes ägo mestadels genom donation av för kyrkan intresserade män och kvinnor, vilka med siina kärleksgåvor avsågo att tjäna hennes verksamhet och Guds rike, utgöra ett arv, som kyrkan är pliktig att bevara och vars vård och förvaltning hon icke får släppa ifrån sig. Hon måste känna sig moraliskt förpliktad att till det yttersta värna om detta arv och se till att det alltfort kommer att tjäna sitt ursprungliga heliga ändamål. Härav följer att försäljning av kyrklig jord eller del därav bör ske endast i undantagsfall och efter en omsorgsfull sakkunnig undersökning, som övertygande givit vid handen, att försäljningen verkligen skulle medföra avsevärd ekonomisk vinning utan att lända det kyrkliga livet till men. — Försäljning bör sålunda icke ske till vem som helst oavsett hans religiösa och seddiga inriktning. Den ekonomiska synpunkten får härvidlag icke tillåtas att dominera. Det är ju ändå fråga om kyrkojord. Detsamma gäller naturligtvis vid utarrendering. Kyrkans organ — domkapitlet och lokalförsamlingarnes kyrkoråd — måste få det avgörande ordet, icke bara avfordras »yttranden», som vederbörande kunna underlåta att fästa något som helst avseende vid. Landsförsamlingarnes kyrkoråd, vilkas ledamöter nästan uteslutande, åtminstone till övervägande del, själva äro jordbrukare, sitta säkerligen inne med den bästa förutsättningen att riktigt och allsidigt bedöma de förhållanden, som böra komma i betraktande vid en dylik angelägenhet. De ha också möjlighet att skaffa sig nödig kunskap om ifrågasatt arrendators person och lämplighet. Bleve sakkunniges förslag ifråga om de kyrkliga fastigheternas förvaltning realiserat, komme församlingarnes intresse för prästlöne jordarna att helt försvinna. Redan nu är det ytterst ringa — en följd av 1910 års ledsamma lagstiftning. De av sakkunnige förordade bestämmelserna rörande boställsväsendet skulle, om de bleve lag, fullständigt döda intresset, utan tvivel till mycken skada för kyrkan både i timligt och i rent andligt hänseende. Med styrka och stödd på bärande skäl har reservanten, kontraktsprosten
471 doktor Ihrmark, framhållit detta liksom även åtskilliga andra allt annat an önskvärda, för kyrkan och hennes liv menliga konsekvenser av förslaget. Jag kan icke annat än giva honom rätt och måste på det bestämdaste avstyrka förvaltning, vilken jag anser böra, jämte vården av de ecklesiastika skogarne, anförtros åt rent kyrkliga organ — domkapitlen och kyrkoråden — helst kanske i enlighet med det första av doktor Ihrmarks i reservationen framlagda tva Härigenom skulle, ehuru på annat sätt, den av de sakkunnige åtrådda enhetligheten vinnas och genom smidigare anpassning efter förhanden varande särskilda förhållanden ett bättre ekonomiskt resultat erhållas, varjämte lokalforsamlingarnes berättigade krav skulle i tillbörlig mån tillgodoses och en tusenårig tradition icke sönderbrytas. Kontraktsprosten E. Hagwall: Vad förvaltningen av prästlönejorden angår, kunna så starka betänkligheter resas mot förslaget härom från de enskilda församlingarnas, från prästerskapets och från kyrkans synpunkter, att det icke kan önskas antaget utan efter mycket viktiga förändringar. Här gäller det nämligen icke så mycket detaljer som i stället själva huvudprincipen. Enligt de sakkunniges förslag skulle kyrkan, såvitt den representeras av kyrkoherden och domkapitlet, så gott som avskäras från all befattning med prästlönejorden. Man kan ha mycket stor respekt för och tilltro till »Sveriges majestät» och det svenska rättssamhället och ändå från kyrkans synpunkt känna sig betänksam inför en sådan åtgärd. Den skulle helt enkelt innebära en oanyndighetsförklaring: kyrkan är inte i stånd att sköta sina affärer, inte ens att avge ett omdöme i affärer eller överhuvud taget i praktiska ting, som förtjänar att beaktas. Då sakkuaanige sett denna fråga uteslutande ur affärssynpunkt, så må det sägas, att det även från denna synpunkt vore mindre lyckligt, om deras förslag ginge igenom. Prästen och hans församling ha även i hithörande ting tillfällen att göra iakttagelser och skaffa sig en sakkännedom i de enskilda fallen, som icke utan vidare bör utestängas, utan få komma saken till godo. Det är också svårt att förstå, varför domkapitlet skulle vara mindre kompetent att sköta förvaltningen än länsstyrelsen, förutsatt att domkapitlet till sitt förfogande får stiftsfogde och stifts jägmästare med deras underlydande, i enlighet med kyrkoherde Ihrmarks förslag. Då kunde ju ock den å sidan 146 tecknade omgången över jägmästare, jägmästare, boställsnämndens ordförande, landsfiskal, eventuellt även länsstyrelse undvikas. Och länsstyrelsen finge lättnad i sin arbetsbörda, som nog även eljest växer. Då domkapitlet också är ett statsorgan, behöver ju heller icke befaras, att kyrkan på detta sätt skulle bli en stat i staten. Men den skulle helt säkert känna sig både friare och gladare i sin gärning. I sammanhang med detta tal om förvaltningen, vilken förordas i riktning av kyrkoherde Ihrmarks förslag, må även påpekas önskvärdheten av en utredning om, vilken jord och vilka medel i övrigt, som tillhöra kyrkan i dess olika församlingar och vad som är statsegendom. Den kyrkan tillhöriga egendomen bör i första hand få förvaltas av kyrkan. Här må även nämnas, att då domkapitlet skall utbetala prästlönerna, synes det riktigast, att församlingarnas skattebidrag insändas till domkapitlet. Även boställsskogarna böra under angiven förutsättning kunna med fördel läggas under domkapitlens förvaltning. Att det fulla värdet icke kunnat utfås ur dem hittills, har nog ej så mycket berott på den av sakkunnige påpekade omständigheten,'att en, för övrigt i förhållande till hela avkastningen ganska liten, procent värdefullare virke bränts upp såsom ved, som i stället på den av präster och församlingar ofta påpekade omständigheten, att mycken fullmogen
472 och värdefull skog fått övermogna och förfaras, emedan indelningen ej medgivit dess avverkande före den i handlingarna bestämda tiden. Så har ock ofta till bränsle utsynats av timmervirket på årsskiftet, fast på skogarna på andra platser funnits endast till ved dugliga träd. Att döma härav synes det ej föreligga någon fara för mindre affärsmässig skötsel genom en decentralisation. Kontraktsprosten C. A. Högländer: En av de kommitterade har avgivit reservation och i hans yttrande vill jag till alla delar kraftigt instämma. Genom exempel frän Uppsala akademi visar han att dess styrelse är i stånd till att genom sina organ förvalta en stor egendom av jord och skogar. Så bör ock kyrkan kunna själv handhava sina tillhörigheter. Nu äro ju, såsom de gamla landskapslagarna giva vid handen, de äldsta och flesta bostadsboställena för kyrkoherdarna anskaffade eller upplåtna av socknemännen och benämnas från början kyrkobol, en del av dem hava blivit donerade av enskilda personer och andra äter aro av kronan upplåtna. Härav torde framgå att den kyrkliga egendomen är ett arv från fädrens tid och hittills har ock kyrkan deltant i värden av densamma. Denna hennes rättighet bör även fortfarande bibehållas Skulle hon åtminstone icke äga befogenhet att förhindra försäljningen av ett boställe, som bevisligen donerats av enskild person till viss församling eller blivit av menigheten inköpt för gudstjänstens nöjaktiga uppehållande? Kontraktsprosten A. Ekberg: Det kunde vara riskabelt, om en arrendator gjordes helt och hållet oberoende av präst och domkapitel Kontraktsprosten R. Wester: Starka betänkligheter måste uppstå inför de sakkunnigas forslag till disposition av församlingarnas fasta lönetn>ån«'ar Visserligen ar äganderätten till dessa skogar och löneboställen i ett fåtal fall omtvistad; i de allra flesta fall äro de antingen donerade till viss bestämd församling eller ock av sockenmännen själva inköpta. Avsikten har emellertid varit, med donationen eller inköpet, att tillföra församlingen eller kyrkan en avlonmgstillgång. Kyrkan är därför närmast till hands att ansvara för hur den sålunda förvärvade egendomen vårdas; hennes möjlighet att för framtiden iylia sm ansvarsfulla gärning är på det närmaste knuten vid just dessa tillgångar, efter vilka staten nu börjar räcka ut sina fångstarmar; hon bävar för den dag, nar hennes gärning blir beroende av en — votering i riksdagen om kyrkoskatt. Kyrkoegendomens bevarande åt kyrkan och dess förvaltning genom kyrkans egna organ, men under visst medinflytande från Kungl Majas sida är darfor ett primärintresse av rang från kyrkligt håll. Att den största svagheten i 1910 års ecklesiastika lagstiftning låg i saknaden av personligt intresse, har också med eftertryck gjorts gällande såväl i riksdagen (i framförda motioner bl. a.) samt i yttranden av vissa ämbetsverk. Den lorsta åtgärden borde då vara att söka frambringa detta intresse där, varest det har sm naturliga jordmån, nämligen hos församlingarna, genom att giva dem inflytande och medbestämmanderätt vid förvaltningen. Denna utväg har dock icke varit föremål för de sakkunnigas utredning, oaktat den var anbefalld i Kungl. Maj :ts skrivelse till de sakkunniga jämte en annan väg — den centraliserande. När de sakkunniga använda skötseln av klockareboställena såsom bevis för församlingarnas inkompetens såsom brukare, så är jämförelsen ur flera synpunkter misslyckad. Dessa boställen intaga icke på långt när samma ställning och sakna den allmanna betydelse som de egentliga ecklesiastika avlöningstillgangarna; dessutom äro de sällan, kanske aldrig, föremål för myndighets åtgörande. Det av reservanten framförda förhållandet med Uppsala universitet,
473 som självt genom egna organ förvaltar sin egendom, synes däremot vara ett förträffligt exempel på en förvaltningsanordning av det slag, som för kyrkans vidkommande skulle vara både »naturlig, riktig och lämplig». De sakkunniga anse ju också själva, att i denna tanke — prästlönejordens överlämnande till församlingarna — ligger något tilltalande (sid. 244) ; skada blott, att icke denna tanke upptagits till närmare övervägande, objektivt och logiskt. När de nu så ensidigt bundit sig vid endast en lösningslinje, måste utredningen anses endast halvförd och kan av detta skäl omöjligen godtagas. Det har heller aldrig varit vare sig Kungl. Maj :ts, riksdagens eller ämbetsverkens avsikt att kyrkan skulle berövas medbestämmanderätt ifråga om sin egendom. Att emellertid en förvaltningsorganisation med enhetliga principer över hela förvaltningsområdet kan byggas upp inom kyrkan själv utan att banden med staten slitas, det visar det av reservanten framförda förslaget, vars riktlinjer borde uppläggas och fullföljas vid en ny utredning. Förslaget, som ju blott skisserats, verkar i allo tilltalande och synes giva en lycklig lösning av förvaltningsproblemet; det söker framkalla det personliga intresset vid förvaltningen och ger i prästlöne jordsstyrelsen ett ekonomiskt målsmanskap för kyrkan, tvenne goda ting, vilkas avsaknad så starkt kritiserades i 1910 års lagstiftning. En erforderlig kontroll och medbestämmanderätt från statens sida vinnes även, som sig bör, då Kungl. Maj :t skall utse chefen för nämnda styrelse ävensom dess ledamöter. Den rättsliga vården av kyrkans egendom skall såsom hittills utövas av kammarkollegium. Kontraktsprosten K. Wasén: I fråga om förvaltningen av den till prästerskapets avlöning anslagna egendomen kan jag inskränka mig till att i huvudsak instämma med reservanten doktor Ihrmark. Det har nämnts ett ord om konkurrens mellan förvaltningsorganen såsom en icke önskvärd följd av, att kyrkoegendomen finge en särskild förvaltning. Den skulle väl tänkas yppa sig i fråga om anställning av personal, utbud av egendom och anbud för inköp av annan sådan. Men däri kan jag långt ifrån se någon fara för förvaltningen. Det bleve då en tävlan i att åstadkomma en så god förvaltning, att den ena styrelsen stode sig gott i jämförelse med den andra. Och därav förlorade bara schablonmässighet och slentrian och det allmänna vunne. Kontraktsprosten G. Svenson: För varje slag av arbetare kräver man i våra dagar trevnad och arbetsglädje. Huru ställa sig enligt kommitterades förslag möjligheterna härtill för församlingsarbetaren prästen? Enligt det föreliggande förslaget blir det domänstyrelsen, som ensam antager arrendator å löneboställena samt fastställer arrendebestämmelserna. Församling, kyrkoråd eller prästen få ingenting att säga till om den saken. Det är nu tänkbart, ja, alldeles säkert, att arrendatorn, som ju står alldeles oberoende av både^ präst och församling, på månget ställe ej i ringaste mån i sitt görande och låtande tager någon hänsyn till prästens trevnad. Han kan kanske uppbygga en dansbana utanför dennes port eller låta sitt folk föra ett störande nattliv särskilt under lördagsnätterna, vid minsta anledning göra livet för prästen så surt som möjligt, utan att denne har någon möjlighet att vinna någon rättelse. Domänstyrelsen torde ej komma att ingripa och kräva rättelse, med mindre det föreligger laga domstolsutslag på ett lagstridigt leverne. Men hellre än prästen anlitar den utvägen, måste han söka att själv komma därifrån. Detta blir hans enda utväg. Man måste här fråga: varför skall lagstiftningen beträffande prästerskapet gå i den riktningen, att den skall bereda detsamma ökade svårigheter och vantrevnad?
474 Att större inkomst av boställenas skogsmark erhålles, är tydligt, då ju varken prästen eller arrendatorn där får taga sin vedbrand, och den senare ej ens får taga virke till boställets stängsel och hävd, ännu mindre erforderligt byggnads virke. För en arrendator i våra skogsbygder med deras hagar, ängar och spridda åkrar betyder detta en avsevärd årlig utgift, om han skall köpa allt erforderligt virke. Självbegripligt är, att detta kommer att väsentligt förminska arrendet, kanske göra det omöjligt att få bostället utarrenderat, Sant är, att många löneboställen under nuvarande löneperiod ej giva någon behållning, enär hela arrendet går till byggnadshjälp, men även med nuvarande regim är att vänta en betydande förbättring under nästa 20-årsperiod, då ju på de flesta boställena byggnadsbeloppet är avamorterat med denna periods utgång. Att genom en omläggning enligt kommitterades förslag i det stora hela mycket skulle vinnas är nog en stor illusion och torde denna vila I på en bristande kännedom om de verkliga förhållandena ute på landsbygden. Att ställa utarrenderingsförfarandet schablonmässigt lika för hela landet från nordligaste Norrland till sydligaste Skåne går ej. Här kan endast en lokal myndighet med kännedom om de lokala förhållandena komma till det bästa resultatet. Pietetslöst mot sekelgamla förhållanden vill majoriteten av de kommitterade lägga allt i statens hand med snart sagt fri förfoganderätt. Här är nu upp- I giften att skapa en förvaltningsregim för en lång tid framåt, och då måste man j här taga saken på lång sikt. Med de tendenser, som i nutiden på flere håll göra sig gällande gent emot kyrkan, torde det efter någon tid bliva en ganska lätt sak att förändra förfoganderätten till äganderätt. Härmed är kyrkan berövad sitt rättmätiga materiella underlag för sin gärning bland vårt folk. I en förtäckt form föreligger här ingenting mindre än ett förslag till ren konfiskation av kyrkans egendom, samtidigt som prästen skall, såsom framlyser ur många drag i betänkandet, göras alltigenom till en statens tjänare, ej längre i till kyrkans och församlingens. Kommitterades förslag innebär en uppenbar rättskränkning gent emot kyrkan och församlingen. Tydlig för även den kortsyntaste föreligger den i de statliga myndigheternas rätt att utan församlingarnas medgivande försälja ett prästboställe, till och med om detta av församlingen under en föregående tid är inköpt till boställe åt prästen. Det föreliggande förslaget vittnar om, att dess upphovsmän gått till sitt värv utan verklig kännedom om de verkliga förhållandena på det kyrkliga området, enkannerligen ute på landsbygden. Radikalt skall allt omstöpas och : ingjutas i byråkratisk formalism. Här hade man väntat, att det gamla, som befinnes vara av värde för församling och kyrkoliv, hade tillvaratagits och ändring föreslagits, där något bättre kunde sättas i stället, för att ytterligare knyta samman kyrka, församling och präst. I stället tjänar förslaget att slita de band dem emellan, som hittills funnits. Utan att inse de ödesdigra konsekvenser, som oundgängligen skola inställa sig för vår svenska kyrka, därest detta förslag blir lag, hava kommitterade synbarligen uppfattat sitt arbetsområde som ett förstört affärsföretag, som behövde reorganiseras. Men en lyckosam och gagnande omändring på detta område kan endast göras med någon känsla för kyrko- oeh för- i samlingsliv. Förslaget innebär en stark centralisation av förvaltningen. Vill man komma \ till en sådan, vore en utbyggd kyrkofondsstyrelse det enda riktiga, däri såväl [ kyrka som stat hade sina målsmän. Ingalunda är här meningen att göra kyrkan
475 till en stat i staten, men det är kyrkans och församlingens rätt att fa vara med om förvaltningen av vad de äga. Det är också deras rätt att varna sig mot ett statens famntag, som skulle förkväva dem. ' i •' , .., Domprosten E. Berglund: Många och starka skäl tala for att en undersökning bör göras, huruvida ej en god lösning kan åstadkommas efter den decentraliserande linjen. Av skäl som framhållits av reservanten ibland de sakkunniga synes det mig framför allt angeläget, att förvaltningen av de kyrkliga avlöningstillgångarna icke kommer att centraliseras på sätt, somav de sakkunnigas majoritet föreslagits. Reservantens uppslag till lösning pa denna punkt bör närmare utredas. *Ä«J«.. Kontraktsprosten J. L. Törnblad: Man måste med ledsnad ase tidens tendens att överföra den ecklesiastika egendomen till statsegendom. Sa hava de ecklesiastika skogarna redan flera tiotal av år förvaltats av domänstyrelsen I offentliga handlingar t. ex. taxeringslängder betraktas ecklesiastika lonebostallen såsom statsjord. Skulle nu förvaltningen av dem, enligt sakkunniges betänkande, övertagas av domänstyrelsen, vore det att taga ett nytt steg till deras förstatligande. Och dessa, delvis redan från 1100-talet, till prästernas avlöning anslagna egendomar har kyrkan ägt och äger fortfarande trots arhundradens mångfaldiga växlingar. Dem får hon icke låta ga sig ur händerna. De kunna i en kanske ej så avlägsen framtid, då de stora kapitalen i kyrkofond na na kanske ej längre finnas till, möjligen vara det enda, som lämnar någon avkastning till församlingens utgifter för kyrkliga ändamål. Darfor anses det nödvändigt, att den till prästerskapets avlöning anslagna egendomen tar behålla sin särskilda förvaltning. Skulle boställsnämnderna ej längre anses kunna nöjaktigt fylla denna uppgift, så synes kontraktsprosten Ihrmarks a särskilt yttrande framlagda första förslag böra behjärtas. Har bifogas några tankar, som häradshövdingen C. Arhusiander nedskrivit vid genomläsning av betänkandet rörande prästerskapets avlöning: »Det av kontraktsprosten Ihrmark i hans särskilda yttrande framlagda torslaget är uppenbarligen såväl beträffande förvaltningen av prästlonejorden som i fråga om förvaltningen av de lokala avlöningsfonderna och beträffande dispositionen av donationer 'över lönen' att föredraga framför majoritetens I fråga om anordningen av den kyrkliga domänförvaltningen har Ihrmark framlagt två alternativa förslag, och av dem synes företräde bora skänkas åt det första alternativet, enligt vilket domkapitlet skall utgöra huvudorganet i fråga om förvaltningen. Genom den föreslagna förstärkningen av domkapitlet vid behandling av ifrågavarande ärenden kommer sakkunskapen att bliva val företrädd, och större enhetlighet vid handläggning av förvaltningsärenden kan påräknas, än om förvaltningen anförtroddes åt de särskilda kyrkoråden mom stiftet Vidare kan inom kyrkorådet icke alltid förutsättas vara tillfmnandes erforderligt intresse för den ifrågavarande uppgiften, och det kan hända, att ofta vid utseende av ledamöter i kyrkorådet icke beaktas önskvärdheten av att den sakkunskap, som kräves för den ecklesiastika egendomsforvaltnmgen, blir representerad. Det är ej heller uteslutet, att privata hänsyn kunna komma att göra sig gällande vid förvaltningsfrågornas avgörande mom kyrkorådet. För prästerskapet synes det ock vara önskligt att ej behöva i någon högre grad nedlägga tid och arbete å dylika förvaltningsbestyr. Da, såsom av Ihrmark antytts, i åtskilliga fall två stift synas kunna förena sig om gemensam stiftefogde och stiftejägmästare, torde kostnaderna för förvaltningens anförtroende åt domkapitlen icke behöva bliva allt for stora.
476 Ihrmark har funnit, att det kräves ett centralt organ, som kan smimanhalla och överblicka förvaltningen av den ecklesiastika jorden inom hela riket och i sådant syfte ifrågasatt inrättande av en 'prästlönejordsstyrelse', bestående av en överdirektör med tre fullmäktige vid sin sida jämte erforderligt antal underordnade tjänstemän. Något slags centralorgan torde nog erfordns men det synes bora undersökas, huruvida icke denna sak kunde ordnas genom inrättande av en särskild byrå inom ecklesiastikdepartementet under edning av en for andamålet tillsatt, särskilt sakkunnig byråchef » Kontraktsprosten A. Stenström: De sakkunniges förslag i denna dd synes mig allra betänkligast. Bland alla folkkyrkans vänner torde farhågorna för detta forslags genomförande vara tämligen allmänna. Genom 1910 års lagstiftning, däri församlingarnes intresse bortelimiierades och inflytandet så gott som omintetgjordes, togs ett stort steg mot statsförvaltning. De sakkunnige, som påtala så kraftigt bristerna och den otdlfredsstaliande avkastningen, borde ha låtit varna sig för att fortsätta på len inslagna vägen, men föreslå i stället fullständigt byråkratisk statsförvaltning utan inflytande eller kontroll av kyrkans representanter. Den som skdl försvara kyrkojordens rätt och bästa är kyrkofonden, men jag kan ej finns någon mänsklig varelse i den. Statskontoret är bara förvaltare och kan ej vara huvudman, domanstyrelsen skall förvalta jord och skog och redovisa cch kan ej vara huvudman. Kammarkollegium ej heller. Utan att närmare ingå på detaljer vill jag förorda anslutning till kontraktsprosten Ihrmarks reservation. Kontraktsprosten H. Östergren: Det har på senare tid blivit snart sag: regel att de ecklesiastika boställena av myndigheterna betecknas såsom krom När det nu foreslås, att dessa boställen skola förvaltas av domänstyrelsea utan någon medverkan och utan något inflytande från kyrkans sida, är den faran att de skola komma att likställas med statens egendom, ganska stor. Jig kan icke heller inse, att även om kronans och kyrkans egendomar komma a t hava var sm avdelning i bemälda styrelse, nämnda fara därigenom minskas eler att det i något avseende skulle vara en fördel, att en centralisation i denna utsträckning komme till stånd. Bättre vore, om organisationen ginge i notsatt riktning, sa att de särskilda pastoraten finge genom sina kyrkoråd ett ord med i laget, särskilt vid utarrenderingar. Också tror jag, att dette bleve fallet, om förvaltningen av den egendom — även skogarna — som är aislagen till prästerskapets avlöning, bleve för varje stift lagd un(h}r domkapithts förvaltning pa satt kontraktsprosten Ihrmark i sin reservation föreslagit, genom vars antagande enligt min mening denna förvaltningsfråga bäst gagmdes I alla dess delar ansluter jag mig till denna reservation. Kontraktsprosten P. A. Andrem: Kyrkan är något självständigt helt, en organism, med sm särskilda uppgift här i världen. Det som särskilt givits kyrkan såsom en hennes uppgift kan intet annat samfund fullgöra. Kyrkans eviga livsinnehåll ligger icke inom statens område, under statens makt och myndighet. Kyrkans naturliga organ äro innehavare av kyrkans ämbeten. Den egmdom, sona ar anslagen till avlöning åt innehavarna av kyrkans ämbeten, stall av kyrkan förvaltas. Och att överlämna sagda egendom att förvaltas av ett annat samfund, staten, kan icke bliva annat än synnerligen rättsvidrigt. Kvrkans egendom skall av kyrkan handhavas och förvaltas. Kyrkans egendom får på inga villkor på något sätt »förstatligas». Kontraktsprosten P. G. Bjerkander: Ovisst torde vara, om den coatraH-
477 seringsprincip för den kyrkliga egendomens förvaltning, från vilken de sakkunnigas förslag utgår, kommer att medföra bättre inkomst från den kyrkliga jorden. Förvaltningskostnaderna bliva säkert ganska stora. Det har visat sig så beträffande de under domänstyrelsens förvaltning ställda ecklesiastika skogarna. Kommer kyrkans egendom helt under ett statligt förvaltningsorgan är fara värt, att dess egenskap av kyrkans egendom mer och mer undanskymmes. Därest en ändring skall vidtagas angående förvaltningen av kyrkans egendom, synes kontraktsprosten Ihrmarks reservationsvis avgivna förslag vara att föredraga framför de sakkunnigas. Kontraktsprosten I. Blomberg: Att kyrkan i sina organ skulle helt avstå från allt deltagande och allt ansvar beträffande prästlöne jordens förvaltning, är omöjligt att tillstyrka. Ur rent principiell synpunkt synes detta utan vidare vara omöjligt men även ur praktisk och ekonomisk. Man har svårt att tänka sig, att en centralisation här genomförd till det yttersta, huru mycket som än därmed ur enhetlig synpunkt och av vad som därmed sammanhänger skulle vinnas, likväl skulle vara bästa lösningen. De principer i förvaltningsfrågan, som reservanten Ihrmark anfört, böra beaktas och fasthållas, om än sedan utformandet av dessa principer i lagförslaget skulle komma att te sig något annorlunda, måhända enklare. Kontraktsprosten J. Marino instämmer i det av herr Ihrmark avgivna yttrandet. Kontraktsprosten G. T. Lundblad: Vad beträffar frågorna om förvaltningen av kyrkans för avlöning avsedda egendom, kan jag för min del icke annat än i allt väsentligt instämma i doktor Ihrmarks reservationsvis gjorda uttalanden. Särskilt är det två punkter jag härvid önskar betona. Den första är vikten av att förebygga den faran, att kyrkans egendom sekulariseras. En fara i sådan riktning ligger redan i den omständigheten, att 1910 års bekanta lag har lagt utarrenderingen av prästbolen huvudsakligen i länsstyrelsens händer. Detta framhölls med skärpa av en framstående tjänsteman i ecklesiastikdepartementet vid ett samtal, som jag hade med honom 1916 rörande den då aktuella frågan om den kyrkliga organisationen av Fredsbergs pastorat: »Prästbolen komma nu så småningom att betraktas och behandlas som statens egendom.» Det är ock betecknande, att bland allmogen det talet är tämligen gängse: »staten har tagit prästgårdarna». E t t andra steg, underlättat genom detta första, tages med föreliggande förslag, vars genomförande skulle beröva domkapitlen allt inflytande på arrendeförhållandena. I vår tid synes det dock vara behövligt att, långt ifrån att lösa, tvärtom fastare knyta till banden mellan kyrkan och dess egendom. Den andra punkten är vikten av att icke prästbolens skötsel måtte försämras och jordegendomarnas värde sålunda minskas och deras avkastning sänkas. Att så måste bli följden av en för långt genomförd centralisation av kontrollen, ligger i öppen dag. Huvudsaken beträffande båda dessa punkter är, att de kyrkliga myndigheterna få i högst väsentlig mån, stiftsvis, hava hand om prästbolen. En »stiftsfogde» synes vara av nöden, som kan utreda och föredraga vidkommande ärenden samt öva en (i förhållande till församlingar och arrendatorer) fullt opartisk och sakkunnig kontroll över gårdarnas skötsel, över ådömda förbättringars verkställande, över borgensförhållanden och dylikt, ja varför icke fungera som boställsnämndernas ordförande. Kostnaden för en sådan tjänstemans (och biträdens) avlöning och tjänsteresor skulle tvivelsutan ej för kyrkofonden medföra någon förlust, enär prästbolen genom en dylik intensiv kontroll
•
bleve mer inkomstbringande, än nu är fallet eller genom den av sakkunnige föreslagna starka centralisationen kunde bli händelsen. När det gäller att välja mellan de av doktor Ihrmark framlagda alternativen, synes mig den nu för tiden hotande faran av, att — särskilt i vissa trakter —• de radikala och mindre kyrkovänliga elementen få insteg i kyrkoråd och kyrkofullmäktige, tala för att domkapitlen närmast finge taga hand om den vård som är ifråga. Dock synes så pass stort inflytande på ärendena (även inberäknat avkastningens disposition) böra inrymmas åt vederbörande pastorat, att dess intresse för prästbolets skötsel starkes. Avgörandet av frågorna bör dock tillkomma stiftsstyrelsen. Om de sakkunniges förslag skulle bli lag, är det min bestämdaste övertygelse, att detta skulle få ödesdigra följder för kyrkan i ekonomiskt avseende. Kontraktsprosten F. G. Hellström: Det händer ofta, att kyrkoråden i pastoraten skola avgiva yttranden angående ecklesiastika boställens utarrendering och dylikt. Då får man ej sällan höra den frågan framställas: har församlingen gagn eller skada av föreliggande förslag. Och när man då får klart för sig, att det ej minskar på församlingens inkomster eller utgifter, då förlorar man intresset helt och hållet. Har utdebiteringen per bevillningskrona gått upp till 60 öre, så kan den ej stiga högre. Därför vore det så angeläget, att folket finge något att säga till om rörande prästboställen, som i de flesta fall blivit donerade eller inköpta att utgöra verkliga prästgårdar. Om de sakkunniges förslag genomföres och boställena komma att betraktas som vanliga kronodomäner, då går allt intresse bort, och det månghundraåriga bandet mellan prästgård och församling blir helt sönderslitet. Kontraktsprosten Ihrmarks reservation, som söker stärka och bevara ban- : det, pekar hän åt rätta hållet, och till den vill jag ansluta mig. Den har ock j många företräden framför den nu gällande ecklesiastika boställsordningen. Kontraktsprosten K. J. Svaren: Beträffande förvaltningen av den till avlöningen anslagna egendomen hyser jag stor betänksamhet mot den radikala centralisation av denna förvaltning, som skulle inträda, om sakkunnigas förslag skulle lagfästas. Den egendom varom här är fråga är ju i sin helhet eller åtminstone till allra största delen obestridligen kyrkoegendom och tillhör de skilda församlingarna både på grund av hävd och historia. Att underlägga all denna kyrkans rättmätiga egendom ett statens ämbetsverk såsom domänstyrelsen bleve väl i längden nästan liktydigt med dess förstatligande j eller i alla fall ett rätt betänkligt steg i denna riktning, som helst bör undvikas. Min mening är därför, i likhet med reservanten, kontraktsprosten Ihrmarks, att den kyrkliga egendomen beträffande såväl skogar som jordbruksboställen också bör stå under kyrklig förvaltning. Ej minst på grund av församlingarnas intresse för ett gott utbyte av de inom deras gränser belägna ecklesiastika fastigheterna i förening med den lokalkännedom samt inblick och erfarenhet i ekonomiska ting, som där alltid är att finna, kunde man dessutom nog förvänta ett bättre ekonomiskt resultat av förvaltningens decentralisering under domkapitlen i de olika stiften än vid dess centralisering under domänstyrelsen. Även i övriga delar av reservantens i betänkandets slut intagna särskilda yttrande finner jag hans förslag välgrundade och instämmer därför i samtliga av honom gjorda yrkanden. Kontraktsprosten C. G. Lindholm: Vad betänkandet innehåller om för valtningen av kyrkans egendomar, kan man ej annat än ställa sig betänksam mot. 1
479 Man kan ej komma ifrån den känslan, att det är ett förtäckt forslag till sekularisering av kyrkans domäner eller åtminstone en god början därtill. Detta är ju något, som under inga förhållanden får ske, ty dessa domäner aro ju den bärande grunden till kyrkans ekonomiska liv. Att en ändring i förvaltningen av dem behoves, en förvaltning som bliver mera centraliserad är ju uppenbart för en var, ty såsom det nu ar, ar den förvaltande myndigheten så månghövdad och ansvaret så fordelat, att egendomarne i vissa fall kunna sägas vara herrelösa. Skönt vore, om det kunde väckas ett större intresse för deras bästa framför allt från församlingarnas sida, men huru skall man kunna begära detta, då församlingarna i stort sett ej hava något att säga till om och därför ej kunna känna dem som sma. Det enlio-t min mening lyckligaste vore otvivelaktigt om prästerna aterfingo vissa boställen, och att dessa som förr i världen inginge i deras löneförmåner. Då skulle intresset för boställena ovillkorligen bliva större t o . m. från församlingarnas sida, och de komma ju att användas tall det ändamål, vartill de ursprungligen anslagits. Jag har svårt att förstå, varför ej detta skulle låta sig göra. Bostället får ju nu i alla fall bära kostnaderna tor nybyggnader å detsamma genom de årsbelopp, som innehållas av arrendet Avdrag detta och bestäm sedan ett årligt värde i boställsavkastningen samt tyll ut med kontanter till lönens belopp. Ingen skulle bliva lidande darpa men det skulle ovillkorligen vara till fördel för prästen själv. Jag kan ej heller förstå att hans verksamhet och ämbete skulle i minsta måtto lida darpa. I många församlingar hava de präster, vilkas ämbetsverksamhet lever i välsignat minne, också haft stor förmåga att sköta sina boställen. Skulle nu emellertid detta förslag genom tidsförhållandena eller av några formella skäl ej kunna realiseras, så böra i alla fall kyrkans domäner förvaltas av kyrkans egna organ och i detta ställer jag mig obetingat pa reservantens ståndpunkt. , Av reservantens alternativ är det första utan tvekan det bastå, förvaltningen lades i en hand och bleve planmässig och utförd under ens ansvar. Hade så varit fallet vid 1910 års lönereglerings genomforande hade helt säkert nu många boställen, som genom nybyggnaders stora kostnader aro sa gott som förlorade, ej varit i det läget. Då beslöts ju nybyggnader och^ beräknades efter värden, som gällde under kristid. Hade man väntat blott något år hade resultatet blivit ett helt annat. Huru skulle det val vara möjligt för enskild person att driva lantbruk, om gården ej skulle kunna bekosta byggnaderna? . . „ Reservantens andra alternativ att församling mot viss avgift skulle pa sig få överlåtet arrendet av boställe är mindre lyckligt. Det kunde lätt da tänkas åtminstone i vissa fall, att bostället bleve ett objekt, av vilket församlingen ville draga ekonomisk nytta, då församlingen blott vore tilltalLig förvaltare. Uppsikten bleve också uppdelad och i och med detsamma ansvaret. Kontraktsprosten J. F. V. Nordholm: Beträffande förvaltningen av prastlönejorden vill jag oförbehållsamt förorda det Ihrmarkska forslaget till alla delar Kontraktsprosten E. Beskow: Ur förvaltningssynpunkt måste det betraktas såsom en vinst, om så väl de ecklesiastika skogarna som prästlöne jorden lades under domänstyrelsen. Intet ämbetsverk torde vara bättre skickat an domanstyrelsen att vårda såväl skogar som jord. De av reservanten, herr Ihrmark, uttalade farhågorna för att den påtänkta centraliseringen i förvaltningsfrågan skulle komma att alltför hårt tynga nämnda ämbetsverk, torde vara over-
480 drivna. Erfarenheterna från andra områden inom statslivet visa, att ett ämbetsverk ingalunda behöver förlora i kapacitet, därför att arbetsbördan växer. Säkert aro generalpoststyrelsen och styrelsen för statens järnvägar vida mer skickade att fylla sin uppgift nu än för några årtionden sedan, oaktat den verksamhet som nämnda ämbetsverk ha att leda nu är vida mer omfattande och krävande än för en mansålder tillbaka. Jämte de byråkratiseringstendenser, som utmärka de sakkunnigas förslag kan man tala om en tendens i sekulariserande syfte. De kyrkliga myndigheterna skiljas från befattningen med kyrkans egendom. Även om denna alltfort kommer att gälla såsom kyrkans, blir det dock icke kyrkan genom sina organ utan statens ämbetsverk, som skola svara för dess förvaltning För dem som önska att staten må beslagtaga all kyrklig egendom representerar helt visst de sakkunnigas förslag ett steg i önskad riktning. Ty kommer den i statliga myndigheters händer, så kommer den säkerligen ock ganska snart att av allmänheten betraktas såsom tillhörande kronan. Och då torde en reduktion av densamma, när tiden kan anses inne, ej möta några avsevärda svårigheter. Även om, såsom av mig redan framhållits, förslaget att ställa ej blott de kyrkan tillhörande skogarna utan ock hennes jorddomäner under domanstyrelsens tillsyn och vård kan betraktas såsom ej blott genomförbart utan synnerligen praktiskt, och reservanten, herr Ihrmarks farhågor rörande domänverkets kapacitet torde vara ogrundade, kan jag icke underlåta att på de skal, som herr Ihrmark i övrigt anfört, ansluta mig till hans yrkande att kyrkan genom sma organ må få utöva det väsentliga av den hithörande förvaltningen, att användningen av prästlöne jordens avkastning bör så fixeras, att syftet med denna egendom i möjligaste mån vidmakthåll es, samt att torsamlingarnas intresse för prästlöne jorden så långt möjligt är bevaras och starkes. Jag ar förvissad om att det av honom skisserade förslaget till förvaltning av kyrkans egendom genom kyrkliga, organ kan förverkligas på ett tor kyrkans ekonomi tillfredsställande sätt. Domprosten O. Norberg: Förvaltningen av ecklesiastika löneboställen och lonejordar bor ej förläggas hos domänverket. Den omständigheten att statens domänintendenter ha för liten sysselsättning (s. 259) kan icke vara något skal att beröva forsamlingarna och domkapitlet den husbondeställning, som de av gammalt intagit. Men väl kan förvaltningen förenklas, om domkapitlen, förstärkta genom anställandet av stiftsfogdar, övertaga de uppgifter som nu påvila länsstyrelserna och om församlingarna mot vissa bestämda avgälder, som skulle mgå till respektive församlingars prästlönemedel, finge pa ett mera självständigt sätt utnyttja sina löneboställen, dock alltid under behörig kontroll. Kontraktsprosten S. Ekström: Yrkas att lönejordarna ej må u n d e r l å t a s domanstyrelsen, vilken redan vid förvaltningen av boställsskogarna bevisat olampligheten av centralisation på detta område. I stället böra både boställsjordar och bostallsskogar förvaltas av pastoraten under uppsikt av vederbörande domkapitel med hjälp av sakkunniga i form av stiftsfogdar varigenom intresset for jordarna bibehålles i pastoraten. Utarrenderandet' av jordarna kan även ske enbart genom domkapitlen i samråd med stiftsfogdar Kontraktsprosten H. Brandt: Väl förstår jag, att den anordning till prästionejordens och boställsskogarnas förvaltning, som kommitterade föreslagit ar den enklaste för lönefrågans i dess helhet lösande, men den svårWiet' som kan förmenas ligga däri att Sveriges kyrka och kyrkoförsamlingar fortfarande bibehållas vid sin urgamla rätt till prästlönejorden och boställs-
481 skogarnas avkastning, prästerskapet vid den rätt till tjänstbarheter och naturaförmåner från dem, som med dem ursprungligen åsyftats, kan icke få utgöra tillräcklig grund för den föreslagna anordningen, som om än förstucket och dolt i allsköns talesätt dock icke kan betraktas annorlunda än som ett försök till förstatligande av en kyrkans och kyrkoförsamlingarnas egendom. Visserligen framhålla de kommitterade, väl för att lugna farhågorna i detta stycke, att samtliga inkomster av prästlönejorden och boställsskogarna skola ingå till kyrkofonden och att denna ju alltfort skall avskiljas såsom en prästerskapets löneregleringsfond, men i samma mån staten genom sina organ tager hand om förvaltningen av desamma, kan det befaras, att de efter hand komma att betraktas såsom en statens tillhörighet. Så har förvisso en hel del av den nu som kronojord betecknade jorden förut haft en helt annan karaktär. Vem vet för övrigt, hur länge kyrkofonden själv får förbli en kyrkans och prästerskapets okränkbara tillhörighet? Här finnas spår, som förskräcka. Jag har mycket svårt att förstå, varför icke ett särskilt organ kan utfinnas, som på svenska kyrkans och dess församlingars vägnar övertager förvaltningen av och utövar tillsyn över såväl prästlönejorden som boställsskogarna och efter inseende av domkapitlen till kyrkofonden redovisar avkastning av desamma och som vid utförandet av sitt uppdrag jämväl träder i förbindelse med respektive församlingar eller kyrkoråd. Man invänder, att det blir en alltför tung och dyrbar apparat. Men det är att förmoda, att de verk, som enligt kommitterades förslag skola åtaga sig samma uppdrag, icke kunna fullgöra det för nämnvärt mindre kostnad än ett för sagda ändamål särskilt inrättat verk, och den stora vinsten därav bleve, att något samröre mellan kyrkan och staten ifråga om vården av kyrkans och församlingarnas egendom icke behövde förekomma och att den ena och enda uppgift, som komme att påvila detta verk, komme att bidraga till, att såväl prästlönejorden som enkannerligen boställsskogarna finge den tillsyn och vård de kräva, om avkastningen av dem skall bliva försvarlig. Ty att det brister häri, som det nu är, det lär ingen kunna bestrida. Jag anser sålunda, att själva den grundprincip, på vilken kommitterades förslag är uppställt, är betänklig i så hög grad, att hela förslaget i dess nuvarande gestalt måste avstyrkas. Kontraktsprosten A. Quist: Bestyret med kyrkans jord lägges helt i händerna på domänverket, och där synes för närvarande vara tillfälle att mottaga detta bestyr. Å sid. 265 i noten mellersta stycket upplyses, att under åren 1926—1929 en tredjedel av kronoegendomarna försålts. Fortgår försäljningen i samma takt, skulle ju domänverket bli överflödigt om några år, om inte kyrkans jord räddade verket åt staten. I betänkandet framhålles på flera ställen, att äganderättsförhållandena vid prästlönejorden äro svävande, att boställena äro så gott som hera'elo'-a, då äganderätten är okänd eller oviss. Men herrar jurister veta bättre. Jag och kanske flera med mig ha alltid ansett att om en församling eller kyrka kan med laga papper styrka, att ett boställe donerats till en viss församling eller kyrka, vore äganderätten oomtvistad. Men nu säges å sid. 306 rad 10 uppifrån: »Den äganderätt till en boställsfastighet, som en församling i vissa fall skulle kunna styrka, kan med fog anses såsom av formell natur.» Därefter följer en längre juridisk utredning, som ligger för högt för mitt förstånd, och det långa talets korta mening blir, att det faktiskt är staten, som har att bestämma över bostället och även kan försälja det. Kontraktsprosten C.-G. Eckerberg: Man kan verkligen med full sanning tala om och hänvisa till »den gamla goda tiden», då prästerna personligen sva31 — 010252
482 rade för boställenas förvaltning, delvis tillsammans med pastoratet. De kunde ordna den affären utan ruin för boställena, även de lägst avlönade komministrarna och kyrkoherdarna, vilkas tjänster i samband med den nuvarande ordningens införande ställdes på indragningsstat. Skulle det vara en skam att återgå till den förra verkligt väl beprövade ordningen? Jag antar, att en återgång dit skulle även framdeles slå tillfredsställande ut. Om alla skulder, som åsamkats prästlöne jorden i och med statens kalla hand på densamma, helt enkelt avskrivas och präst och församling tillsammans taga åter sin varma hand till densamma, skall det säkert bliva åtminstone så bra beställt med denna jord, att inga befogade klagovisor vidare komma att mera allmänt såsom nu höras härom. Kontraktsprostarna V. Wiberg, C. Lönroth, C. G. Häger, H. Heimdahl och D. Forsner: Ifråga om förvaltningen av prästlönejorden och vad dit hör synes det oss principiellt riktigt, att all kyrklig jord, såväl brukningsdelar som skogsmark, står under förvaltning av kyrkliga organ, närmast av de respektive kyrkoförsamlingarna, vilka hava ett direkt intresse av denna jords omsorgsfulla hävdande. Kontraktsprosten J. V. Lönnerblad: Vad angår den av sakkunnige föreslagna förvaltningen, så instämmer jag i de sakkunniges kritik av de nuvarande förhållandena. Men med hänsyn till kyrkans äganderätt, som är avvikt att bibehålla i brytningstider som lätt nog kunde komma, yrkar jag bifall till doktor A. Ihrmarks reservation, men dock med följande anmärkningar : Den optimistiska syn på jordbruksjordens nettoavkastningsförmåga, som skulle under en rationellare uppsikt och vård ökas till att löna en dyrbar tjänstemannakår, är med all säkerhet ovederhäftig. De affärsdrivande bolagen, icke blott järnverk och andra utan jämväl skogsbolagen, äro ivriga att avsöndra och försälja sina större och smärre jordbruk, sedan de erfarit att varken rationell skötsel eller arrenden betala sig. E t t lysande undantag utgjorde åren 1917—1921 men förut och sedermera har lantbruks jorden blivit ett onus. Hjälmare kanalbolag, Kolsva, Karmansbo järnbruk och skogsförvaltning hava denna mening. 1 Häradsallmänningarna hava, så långt de kunnat, sökt skilja lantbruks jorden ifrån sig. Vad som icke bör ske under några förhållanden, är, att domänstyrelsen behåller skogarna helt under sin förvaltning och kyrkofondsstyrelsen övertager ansvaret för jordbruksgårdarna. Under sådan anordning skulle snart rågångarna mellan kyrklig och statlig egendom smärtfritt och snarligt utplånas. Då vore bättre att kyrkan överlämnade det hela i statens vård och åtnöjde sig med medgivandet om »ökad möjlighet till kontroll» av sitt tillgodohavande. Kontraktsprosten J. Lindhoff: Vad angår de sakkunnigas förslag beträffande förvaltningen av prästlönejorden anser jag mig böra på det bestämdaste avstyrka detsamma. I det avseendet finner jag det förslag, som reservationsvis framförts, mera tilltalande. Kan icke en blivande lagstiftning i denna punkt byggas på reservantens förslag, synes det mig vara bättre, att det nuvarande systemet får fungera tillsvidare. Ett sådant uppskov synes mig så mycket mer vara att föredraga, som man därigenom kan få tid såväl till en klarläggning eller utredning av 1 Jordbruken gä med förlust för bolaget om de skötas väl och rationellt. Behållning av mindre omsorgsfullt skötta är möjlig men oviss.
483 frågan om äganderätten till prästboställena, som är högeligen önskvärd, som till att utfinna ett mera ändamålsenligt förvaltningssystem. Kontraktsprosten H. Tideström: Den ecklesiastika skogen förefaller fortfarande böra stå under domänstyrelsens vård och förvaltning. Emot dess skötsel av nämnda ämbetsverk torde välgrundade anmärkningar icke kunna resas. — Att lossa de ecklesiastika skogarnas skötsel från domänstyrelsen, som länge haft hand om dem, torde ock stöta på oövervinneligt motstånd. — Ett nytt ämbetsverk för dessa skogars skötsel torde även ställa sig dyrare än gemensam förvaltning med statens. Däremot vill jag beträffande boställenas jordbruksfastigheter ansduta mig till reservantens, doktor Ihrmarks förslag att förlägga dessa under en särskild kyrklig styrelse. Vad vidare beträffar förvaltningsanordningen förordar jag bestämt reservantens första alternativ. Domkapitlet bör för sitt stift vara ansvarig huvudman för den ecklesiastika egendomens jordbruksdelar. För det ökade arbetet utökas domkapitlets arbetskraft med en tjänsteman (samt nödigt skrivbiträde), som blir boställsnämndernas självskrivna ordförande. Kontraktsprosten O. Boiling: Beträffande förslaget till den ecklesiastika egendomens förvaltning ansluter jag mig i huvudsak till vad reservanten doktor Ihrmark anfört. Mina avvikelser från reservanten äro t r e : 1) Den ecklesiastika skogen bör alltjämt stå under domänstyrelsens vård och förvaltning. De skäl reservanten anfört för präst jordarnes och prästskogarnes sammanförande under gemensam förvaltning ha icke övertygat mig; 2) Pastoratets avgift till kyrkofonden för ny ttj anderätten av boställs jorden kan lätteligen tolkas som ett finger åt de leda makter, vilka vilja ifrågasätta församlingarnas äganderätt till den ecklesiastika egendomen; 3) Prästlöne jordsstyrelsens uppgift övertages av den särskilda kyrkofondsstyrelsen, om en sådan kommer till stånd. Kontraktsprosten G. Ekström, med vilken kontraktsprosten A. G. Ericsson instämt: Ett positivt förslag, beträffande boställena, som enligt mitt förmenande bör bliva föremål för utredning, innan frågan om ny eller reviderad lagstiftning rörande prästerskapets lönereglering föranleder utarbetande av kungl. proposition till riksdagen, gäller boställenas förvaltning. I full konsekvens med förslaget, att all rätt till boställsavkastningen skall frånkännas församlingarna, har sakkunniges majoritet också uteslutit dessa från all befattning med boställenas förvaltning. Även här skulle förstatligandet genomföras och förvaltningen skulle även beträffande jordbruket centraliseras under domänverket. Ledamoten doktor Ihrmark har icke kunnat biträda detta förslag utan gör med starka skäl gäldande, att förvaltningen bör ske genom kyrkliga organ, kyrkoråd och domkapitel. Reservanten uppställer härvid två alternativ. Enligt det ena skulle församlingen för arbetet med den lokala förvaltningen erhålla en viss ersättning. Det vore dock att befara, att en stor del församlingar icke skulle befinnas villiga att åtaga sig besväret och ansvaret med boställsförvaltningen mot en gottgörelse, som för kyrkofondens skull måste sättas mycket låg. Eller ock vore det att befara, att kyrkofonden på anordningen komme att lida avsevärd förlust genom en förut icke förekommande, sannolikt till hundratusentals kronor belöpande utgift för boställenas förvaltning.
484 Enligt reservantens andra alternativ skulle pastoratet mot en årlig avgäld, fixerad för en viss tidrymd, exempelvis 20 år, få övertaga nyttjanderätten av boställets jordbruksdel med rätt för pastoratet att i sin tur utarrendera bostället. Knappast lära dock pastoraten ha lust att med egen ekonomisk risk övertaga förvaltningen, d. v. s. att spekulera i en affär, som vore så oviss. Ja, tvivelaktigt vore väl, om ett pastorat ens har rätt att inlåta sig på ett rent affärsföretag med därmed förbunden risk att drabbas av förlust. Går man med på att församlingarna frånkännas all rätt till avkastningen, kan man sedan inte logiskt komma med förslaget, att de skola tvingas eller lockas att åtaga sig förvaltningen. Den enda vägen att under lokal kyrklig förvaltning få boställena bättre utarrenderade och bättre hävdade och att sålunda höja deras avkastning är, att församlingarna härav göras verkligt intresserade, därigenom att rätt till avkastningen tillerkännes dem. Den vägen är lika konsekvent som sakkunnigemajoritetens, men är denna rakt motsatt. I stället för denna väg: församlingarna ingen rätt till boställsavkastningen och ingen befattning med boställenas förvaltning, alltså denna väg: församlingarna rätt till boställenas avkastning men också skyldighet att utan ersättning förvalta dem. De nedslående erfarenheterna beträffande boställena, sedan tjänsteinnehavaren upphörde att tillika vara boställshavare med rätt till boställets avkastning och med ansvar för dess hävd, torde vara att skriva på räkningen av flera samverkande omständigheter. Redan förut har erinrats om den inverkan på arrendebeloppet, som härrört från arrendatorns risk med hänsyn till nybyggnaderna. En annan medverkande orsak är enligt en helt säkert ganska allmän mening det byråkratiska i hela det nuvarande systemet. Ofta har jag hört den uppfattningen uttalas, att utarrenderingen skulle lyckats bättre och inbringat mer, om formerna varit mindre byråkratiska. Nu rent av skrämmas arrendespekulanter bort i stället för att känna sig lockade — skrämmas av det vidlyftiga arrendekontraktets alla ålägganden och förbehåll, skrämmas måhända icke minst av förpliktelserna att vid av- och tillträdessynerna svara för hälften och vid de ekonomiska besiktningarna för det hela av de till beloppet okända och därför så mycket mer skrämmande förrättningskostnaderna — kostnader, som vid de små boställsarrendena kunna bliva i jämförelse med arrendeavgiften kännbara nog. Skrämmande är ock förpliktelsen för arrendatorn att svara även för ny skatt eller tunga, som under arrendetiden tillkommer. Jag har ock hört yttranden sådana som dessa: »det är alldeles omöjligt att få borgesmän på ett sånt kontrakt». Då erfarenheten givit vid handen, att boställena bättre hävdades, då prästerna voro boställshavare och i regeln brukade dem genom av dem själva antagna arrendatorer och att arrendatorerna då voro villiga att giva mycket större arrenden än nu, synes denna erfarenhet direkt peka på, vilken reform, som nu bör företagas. Under den ovillkorliga förutsättningen, att boställsavkastningen såsom direkt bidragande till avlöningen av församlingens prästerskap blir ett verkligt intresse för församlingen, bör utarrenderingen ske genom kyrkorådet. Arrendeperioden bör göras så lång, att det verkligen lönar sig för arrendatorn att för avkastningens höjande nedlägga kostnader på jorden, som icke förrän efter längre tid betala igen sig. Kontrakten förenklas till att innehålla huvudsakerna, framför allt förpliktelserna att väl hävda boställsjorden och ordentligt underhålla husen. En del mindre viktiga detaljer torde kunna upptagas i en kontraktet bilagd P. M. Beträffande förrättningskostnader-
485 na torde det förtjäna att tagas under övervägande, huruvida icke kostnaderna för av- och tillträdessyn borde lika fördelas på avträdaren, tillträdaren och församlingen och kostnaderna för de ekonomiska besiktningarna lika fördelas på arrendatorn, församlingen och kyrkofonden. Till denna ordning med församlingarna såsom primära huvudmän beträffande avkastningen och förvaltningen av boställena resp. de fonder, som uppkommit genom avsöndring eller försäljning av boställe eller del därav, sluter sig på ett osökt och naturligt sätt ordningen med en begynnande central förvaltning stiftsvis genom domkapitlen med stiftsfogden såsom vid utarrenderingen och den lokala förvaltningen rådande och övervakande och i domkapitlet vid alla boställsfrågor föredragande med rätt att därvid också deltaga i överläggning och beslut. (Huruvida vid domkapitlens omorganisation stiftsfogdens ställning bör vidgas så, att han blir en av domkapitlets ordinarie lekmannaledamöter, lämnas här som en öppen fråga.) Den centrala förvaltningen av överskotten av boställsmedlen tillkommer den kyrkofondsstyrelse, som, enligt vad själva namnet säger, bör vara ett kyrkligt organ för kyrkoegendomens förvaltning. Av reservanten doktor Ihrmark har påyrkats, att jämväl prästskogarna ställas under särskild kyrklig förvaltning. Förslaget synes väl värt beaktande. Kontraktsprostarna J. E. Andrén, J. L. Haglund, J. E. Werneström, A. Åberg, F. Höijer, E. Rosengren, J. Pontén, K. Bredberg, I. Krook, G. Linderoth, J. G. Laurin, A. Thörn, J. O. Svensson: I princip instämma vi i den reservation angående förvaltningen av prästlöne jorden, som i betänkandet gjorts av doktor Ihrmark. All kyrklig jord såväl brukningsdelar som skogsmark bör stå under förvaltning av kyrkliga organ. Huru denna förvaltning skall utformas, må bliva föremål för fortsatt utredning. Så mycket synes dock klart, att till domkapitlets förfogande ställes i jordbruk erfaren s. k. stiftsintendent ävensom i skogsskötsel väl hemmastadd person. Kontraktsprosten J. A. Werner: Reservantens första alternativ synes vara att föredraga, så att den myndighet, som med största ansvar har att handhava kyrkans angelägenheter, får helt, och ej blott delvis såsom redan nu, taga hand om även sitt prästerskaps av ålder säkraste lönegrund. Domkapitlets arbetsbörda synes ej därför behöva ökas till hinder för dess egentliga verksamhet, då dess uppgift härvid skulle vara endast av beslutande och övervakande art, enär det vid sin sida skulle hava i jordbruk och skogsskötsel högt förfarna män, stiftefogden och stiftsjägmästaren, att både avgiva förslag i vården av prästlöne jorden och att närmast verkställa fattade beslut till prästerskapets och kyrkans bästa. Kontraktsprostarna M. Lundborg, C. G. Wilsson, N. Stigner, V. Hedquist, E. Wessberg, N. Gillen, J. Källblad, H. Hilder, A. Möller, T. Warholm, A. B. Johansson, A. Yllner, B. Widen, J. Haraldsson, A. Lysander, F. N. Ekdahl och O. Österlund: Erfarenheten har åtminstone i Lunds stift med dess många större och mindre jordbrukslägenheter visat, vilka svårigheter som höra samman med särskilt ett planmässigt, enhetligt och ekonomiskt bebyggande och underhåll av byggnaderna å dessa hemman. En tekniskt och ekonomiskt tillfredsställande förvaltning av jordbrukslägenheterna kräver icke mindre än skogarna en enhetlig förvaltning med fullt både juridiskt och ekonomiskt ansvar, som församlingarna icke kunna bjuda på samma sätt som en central förvaltning genom sina organ. Domkapitlen kunna och böra icke ombildas till affärsdrivande verk, och förmånen av en enhetlig förvaltning av statens och kyrkans domäner bör icke ringaktas, än mindre bytas i en konkurrens. Någon fara för utplånande av skillnaden mellan statens och kyr-
486 kans domäner i fråga om äganderättsförhållandena synes i ett lagbundet samhälle icke behöva befaras vid de av de sakkunniges pluralitet föreslagna bestämmelserna om särskild bokföring och redovisning inför kyrkliga myndigheter. För bevakande av församlingarnas och det allmänkyrkliga intresset torde j de nuvarande boställsnämnderna med församlings- och konsistorieombud med kännedom om de lokala förhållandena fortfarande böra behållas och deltaga i handläggning av frågor rörande arrendeuppskattning, boställenas behyg- | gande och försäljning av boställs jordar. Kontraktsprosten N. Stigner har härutöver anfört: Man har gjort gällande, ] att de ecklesiastika löneboställena genom den nuvarande anordningen äro 1 »herrelösa». Detta torde icke med fullt fog kunna påstås. Det förhåller sig I tvärtom så, att de ha många herrar, bland dessa, för att blott nämna orts- j myndigheter: domkapitlet, länsstyrelsen, ecklesiastika boställsnämnden, kontraktsprosten. Många herrar på samma område, som hava sinsemellan stridiga viljor, måste anses oförmånligt, men då dem emellan förekommer en god samverkan för tillgodoseende av den saks bästa, som de hava att vårda — ooh detta har, så långt min erfarenhet räcker, alltid varit förhållandet mellan ifrågavarande myndigheter vid löneboställena —, så torde mångväldet vara snarare gagneligt än skadligt. Nu ha de sakkunnige föreslagit att de ecklesiastika löneboställena skulle i helt förläggas under domänverket. Man har kallat detta konfiskation av kyrkans egendom. Jag kan inte finna denna beskyllning berättigad. Då prästlöneJorden skall enligt förslaget framgent hållas rättsligt avskild från all annan I publik egendom, är det lika orätt att här tala om konfiskation, som om det påstodes att staten konfiskerat kyrkofonden, därför att den förvaltas av statskontoret med föreskrift om att den skall användas endast för kyrkliga ändamål, och dithörande medel ej få sammanblandas med andra medel. Genom löneboställenas fullständiga förläggande under domänverket förmenas en förmånlig enhet i förvaltningen uppnås och större avkomst egendomarna av- ] vinnas. Undras dock om inte den av reservanten (sid. 356) befarade överbelastningen av detta ämbetsverk, som härigenom skulle uppkomma, är värd j att taga i allvarligt övervägande, som ock kammarkollegiets utlåtande om den ecklesiastika jordbruksförvaltningens hänläggande under domänstyrelsen 1 (bil. 9, sid. 129). Bleve förvaltningen av löneboställena helt förlagd till domkapitlen, skulle I enligt reservantens mening de kyrkliga synpunkterna härvidlag mera komma j till beaktande. Jag kan dock icke tänka mig, att det förefinnes den ringaste I utsikt för att vården av boställenas skogs- och hagmark skulle bliva till dom- 1 kapitlen överflyttad från domänverket, som sedan länge haft denna vård om I hand. Vidare kan jag inte undertrycka den föreställningen, att den överbelastning, som genom de sakkunniges förslag i detta stycke möjligen skulle drabba domänverket, komme att överföras på domkapitlen, om saken ordnades efter reservantens förslag. Domkapitlen komme oneldigen då också att övertaga en för deras egentliga bestämmelse främmande uppgift. Reservanten förmenar, att genom domkapitlens övertagande av lönebostäl- | lena och det sätt för deras utarrendering och tillsyn, som han föreslår, pastoraten skulle få ett verkligt skötseln främjande intresse för dessa boställen. Nu förhåller det sig så genom 1910 års lagstiftning i ämnet, att om prästlönerna i ett pastorat kunna gäldas genom en uttaxering av 30 öre per skattekrona eller därunder, hela avkomsten av inom pastoratet befintliga lönebo-
487 ställen inlevereras till kyrkofonden och att i de flesta pastorat uttaxeringen till prästlönen utgör 60 öre per skattekrona oberoende av den större eller mindre avkomsten av löneboställena. På grund härav är ifrågavarande intresse för närvarande ganska ringa, och det torde knappast kunna förväntas, att pastoratens intresse för löneboställena skulle stegras genom av.reservanten föreslagna åtgärder. Reservanten föreslår alternativt, att pastoratet skulle äga möjlighet att övertaga den inom detsamma befintliga prästlöne jorden till nyttjande. Jag har anledning antaga, att de flesta pastorat ej skulle finna med sin ekonomiska fördel förenligt trots den ringa ekonomiska vinst, som reservanten forespeglar, att åtaga sig detta besvär och att, om så skedde, boställets skötsel ej skulle vinna därpå, och får jag i detta hänseende hänvisa till vad de sakkunnige (sid. 244, 245) yttrat om en del landsförsamlingars förvaltning av sina klockareboställen. Kontraktsprosten C. O. Borg: Det är stora förmåner sona det nya löneregleringsförslaget erbjuder både prästen och församlingen. Frågar man nu efter priset för dessa förmåner, blir svaret, att de speciellt kyrkliga organen måste lämna ifrån sig all befattning med prästlönejorden. Vad följden därav kan bliva, är ej svårt att ana, särskilt som det icke saknas röster och därtill sådana, vilkas mening man gärna lyssnar till, som tala om prästlönejordens fullständiga sekularisering. Att här föreligger en fara för kyrkan, borde för var och en, som vill hennes bästa, ligga i öppen dag. Hur denna fara skall kunna undvikas, är en svår fråga. Dr Ihrmark anvisar i sitt till de sakkunniges betänkande avgivna särskilda yttrande tvenne vägar, vilka båda synas vara framkomliga. Andra skola förvisso under ärendete behandling hos olika myndigheter komma att anvisas. Huvudsaken är, att prästlöne jorden måtte bli förvaltad av kyrkliga myndigheter. Kontraktsprosten I. D. Wallerius: Doktor Ihrmark har kraftigt framhållit det olämpliga i att domänstyrelsen med sin redan utomordentligt stora arbetsuppgift skulle ytterligare belastas med förvaltningen av de ecklesiastika boställena. Härtill kommer ock det självklara förhållandet, att vederbörande stifts- och länsstyrelse ha bättre förutsättningar att känna till och taga i beräkning de lokala omständigheterna och intressena. Detta är så mycket mera behövligt, som det ingalunda visat sig vara någon lätt sak att få boställena — åtminstone en del av dem — förmånligt utarrenderade, särskilt på längre tid. Säkerligen är det lämpligast, att domkapitlen och länsstyrelserna få behålla sin hittillsvarande myndighet beträffande de ecklesiastika boställena. Kontraktsprosten F. Liisch: Jag betvivlar högeligen, vare sig betänkandet obeskuret går igenom och således domänstyrelsen skall förvalta den kyrkliga jorden eller en ny förvaltningsorganisation, kallad prästlönejordsstyrelse, enligt reservationen tillskapas, att denna jord blir så förhållandevis väl skött, som när den prästerlige tjänstinnehavaren själv brukade den och därifrån hade att beräkna en väsentlig del av sitt timliga uppehälle. Enligt båda förslagen blir nämligen privatintresset fortfarande som enligt 1910 års lagstiftning borteliminerat, och det är just detta och detta allena, som garanterar den bästa skötseln. Men om nu i det nya prästlöneväsendet naturahushållningen skall bort, så är väl däråt ingenting att göra, ehuru skadan drabbar den kyrkliga jorden. Reservantens förslag grundar sig på en jämförelse med Uppsala universitets vård av dess donationsjordar, men jämförelsen verkar icke fullt övertygande, enär dessa äro belägna på en jämförelsevis kort radie från Uppsala som
488 medelpunkt, under det att den ecklesiastika jorden och skogarna sträcka sig över det avlånga Sveriges alla vidder med olika klimat och därmed följande olika betingelser, vilket gör förvaltningen tyngre, svåröverskådligare och ytterst kostsam. Att för svenska kyrkans fortsatta ekonomiska bestånd, eventuellt utan förening med staten, farliga slutsatser, som vinna ökad styrka genom kommittébetänkandet, komma att dragas, är jag ingalunda blind för, ej heller för att förmånen att i löneavseende likställas med civilstatens tjänstemän medför på plussidan visserligen en smidigare anpassning efter penningevärdets fluktuationer men på minussidan större beroende än hittills av riksdagen och främjar sekulariseringssträvandena, men jag ser knappast någon möjlighet att undvika risken, såframt man vill utjämna skattetrycket församlingarna emellan och på samma gång tillförsäkra svenska kyrkans prästerskap en drägligare ekonomisk existens. Kunde kommittéförslaget prövas ett avsevärt antal år framåt utan att lagligen fastslås, så vore det en god utväg, men då detta svårligen låter sig göra, skulle jag, om jag vore i den situationen, ehuru med tvekan lägga min röst för detsamma, dock med den ändring jag annorstädes föreslår. Det är att förutse, att riksdagens lantmannarepresentanter i mängd just för skattetryckets utjämnings skull skola giva det sin anslutning, även där de ha öppen blick för ovan påpekade risker, och att just ur synpunkten av dessa senare förslagets grundsatser komma att stödjas av dem, som önska sekulariseringen. Kontraktsprosten P. Å. Perslow: Skulle det verkligen vara förenat med tillbörlig klokhet och noggrann försiktighet att i vår i politiskt hänseende orosfyllda tid — beröva kyrkan hennes tillhörigheter, och lägga dem i statens ägo f Huru bleve icke faran stor, att all kyrkans egendom kunde försvinna °på sitt sätt. Helt säkert hade då inte kyrkan på donationsväg tillnärmelsevis fått, vad hon erhållit! Liksom lagen icke tillåter, att enskild mans rätt kränkes, så kan väl heller lagen aldrig tillåta, att församlingarna berövas äganderätten till prästgårdarna med deras jord och skog mot deras vilja? Kyrka och stat kunna aldrig i verkligheten sammanfalla, ty de ha så olika intressen och ändamål, utan kyrkans tjänare måste förbliva kyrkans tjänare och ej bara statens tjänare. Därföre instämmer jag på det kraftigaste uti herr Ihrmarks reservation beträffande förvaltningen av prästlönejorden, att den icke fråntages kyrkan. Kontraktsprosten A. Laurén: Att, såsom kommitterades förslag angiver, med en gång förvandla den kyrkliga jorden till statsjord, är onekligen, såsom någon har sagt, ett kraftigt ingripande på den enskilda äganderättens område. Men det är en fortsättning i rät linje av en grundsats, som på senare tider börjat tillämpas. Man börjar beteckna kyrklig jord i många fall som »krono», och har denna benämning vunnit hävd, så är ej steget så långt till att den i verkligheten också blir vad den kallas. Av kyrklig jord avskiljes det ena stycket efter det andra enligt lag den 4 januari 1927; och det är icke stadgat, att dessa frånskilda lägenheter skola, om i en framtid lagliga arvingar saknas, återfalla till stamhemmanet, utan de äro borta. Kontraktsprosten A. Z. Hammarberg: Det kan väl ej väcka förundran, om kyrkan, som måste känna ansvaret för förvaltningen gent emot donatorer i tid, som varit, och gent emot pastoraten, som väl kunna sägas vara intressenter, icke har lust att förklara sig inkompetent att förvalta arvet och lämna det åt andra. Det statliga domänverket torde ha tillräckligt stor intressesfär uti kronans domäner utan att få den ökad till kyrkans. Tydligt är. att kyrkan kan, för att förvalta de många prästlönejordarna och skogarna, behöva
489 delvis nya organ och funktionärer; och sådana kunna nog utan alltför stor och dyr apparat organiseras. Det av sakkunnigen Ihrmark avgivna särskilda yttrandet beträffande förvaltningen av prästlönejorden synes mig vara förtjänt av synnerligt beaktande — vilketdera alternativet kan ha företräde, ar en smaksak — och kan jag även i övrigt ansluta mig till hans yttrande. Kontraktsprosten E. Nordblom: Såsom en konsekvens av sakkunniges förslag till ordningen för finansieringen av löneutgifterna torde förslaget till förvaltning av avlöningstillgångarna böra betraktas; ty skall staten svara för avlöningen, så är det naturligt, att den genom sina organ övertager förvaltningen. Detta skulle ske genom kyrkofonden, vilken skulle placeras såsom en slag°s målsman för alla avlöningstillgångarna och sålunda företräda ägaren. Men kyrkofonden skulle därvid blott bliva ansedd såsom en funktion av staten för bestridande av kostnaderna för kyrkoväsendet. (Den jämställes sålunda redan av sakkunnige med allmänna arvsfonden.) Och därifrån och till att förklara samtliga tillgångar för statens egendom är steget icke långt. I händelse av skilsmässa mellan stat och kyrka är detta icke betydelselöst for de församlingar, som kunna visas själva hava upplåtit lönejordar, ty de skulle därigenom löpa risk att icke återfå dessa, ehuru de upphört att disponeras för det avsedda ändamålet och väl således borde återgå till den ursprunglige ägaren. . . . . Ett huvudskäl för sakkunnige att föreslå de nya förvaltnmgsbestammelserna synes hava varit oklarheten i fråga om äganderätten till lönejordarna. Det torde dock, om den frågan är oklar, ej vara rätt att införa en ordning, varigenom den ena parten (den starkare här) får ett lättare tillfälle att taga allt. E t t annat skäl säges hava varit den tungrodda förvaltningen och den ringa avkastningen. Men avkastningen kommer dock mycket att^ bero av konjunkturer (en orsak till mindre avkastning har nu varit den svåra byggnadsfrågan vid boställenas skiljande från prästgårdarna) ; och förvaltningen torde kunna förenklas och göras effektivare, på vägar, som mindre inbjuda till statsingripande i församlingarnes angelägenheter. Slutligen eller rättare först och främst anföra sakkunnige till försvar och motivering för sina åtgöranden att »utvecklingen sedan 1862 gått i den riktningen», men de ha icke bevisat att den utvecklingen varit god; de ha icke ens försökt att bevisa det; och det hade ju dock varit skäl att göra, innan de lagt den utvecklingen till grund för sitt förslag. Måhända hade en utredning av detta spörsmål visat, att det varit lyckligare att decentralisera än ytterligare centralisera kyrkoegendomens förvaltning. I fråga om förvaltningen av kyrkans egendom måste från kyrkans eller församlingarnes synpunkt de av reservanten angivna riktlinjerna förordas. Kontraktsprosten J. Nyrén: I fråga om förvaltningen av de ecklesiastika boställena synes det olämpligt att vilja centralisera densamma till domänstyrelsen eller domkapitlet. Den nuvarande anordningen, ehuru den gör förvaltningen splittrad, är väl billigast och för övrigt en yttring av den förtroendefulla samverkan, som skall råda mellan kyrkan och staten. Inte heller är det I troligt, att kommunerna skulle vilja i dessa tider, när de göra allt för att I bli kvitt sina jordbruk, taga ansvaret för löneboställena, Kontraktsprosten O. A. Gunnelius: En statlig centralisation, som^går efter I så klara linjer som de sakkunnigas, tager icke någon hänsyn till något medI inflytande från församlingarna. Och de sakkunnigas tankegång blir ofta obeI griplig för den, som icke kan dela deras uppfattning, att den statliga cenI tralisationen ensam är i stånd att övervinna svårigheterna, och att denna kan
nå annars oupphinneliga resultat, De sakkunniga underkänna tydligen dessa i många dugande praktiska livets män i vårt land, vilka i egenskap av ledare j utav större företag kommit till den uppfattningen, att en viss decentralisa- 1 tion är nödvändig. Statsdriften är icke för dem någon mönsterdrift. Till någon I del k a n v ä l statens underlägsenhet bero därpå, att staten till följd av svaga I löner på de främsta posterna ej kan få så dugande män som bolagen och I de privata företagen, vilka betala bättre, men till ej oväsentlig del skall or- I saken vara att söka i statens byråkratiska centralisation. Det torde därför I inte vara så visst som de sakkunniga förmena, att särskilt förvaltningen av I prästlöne jorden bör ordnas för uppnående av goda resultat enligt deras recept. I Nämnda jord skall — så föreslå de sakkunniga — i förvaltningshänseende I likställas med kronans domäner. Kronans jord bör väl då giva god vinst? I De sakkunniga uraktlåta att säga något härom, vilket är en betänklig brist I i deras utredning. Först då man får del av nettovinstens (ej arrendesum- I mans) förhållande till fastighetsvärdet å jordbruksjorden, kan beträffande I detta spörsmål någon slutsats dragas. I de sakkunnigas yttrande beröres emel- I lertid icke denna fråga med ett enda ord. Dessa jordbruk ha hittills lämnat mycket liten vinst. Detta är sant, men huvudorsaken härtill är de för de nya boställena — de från prästboställena I utbrutna löneboställena — betungande nybyggnadskostnaderna. I stort sett ha dock löneboställena utan bidrag direkt eller indirekt från de ecklesiastika skogarna annat än med husbehovsbränsle och virke å rot till byggnader ej blott burit sina egna hus utan även förmått bekosta uppförandet av nya samt lämna avsevärda penningebelopp i arrenden. Den verkliga nettovinsten torde med visshet ej hava blivit större än nu varit fallet, om det förvaltande organet varit en central myndighet. De sakkunniga äro ock, såsom de själva säga å sid. 112, del I, av den uppfattningen, att det »olyckliga ekonomiska utfallet i av det ecklesiastika arrendeväsendet icke i första hand orsakats av förvaltningsorganens brister». Men efter detta deras erkännande kan man ej annat I än ställa sig undrande inför deras bestämt uttalade mening, att med bland annat avskaffande av de nyligen tillkomna boställsnämnderna nya förvaltningsorgan måste tillskapas. Det är centraliseringstanken och kravet på enhetlighet, som fått vara utslagsgivande. — Denna grundsyn på hela ärendet har ock fört de sakkunniga till slutledningar, där, såvitt jag kan finna, även rättssynpunkter kommit till korta. Detta har funnit ett tydligt uttryck i deras yttrande angående försäljning av prästlöne jorden. Efter denna de sakkunnigas förklaring rörande sin principiella ställning till frågan om förvaltningen av prästlönetillgångarna, varav mycket betänkliga slutsatser oundgängligen måste dragas, bör det ej vara svårt att förstå, att enligt deras uppfattning det nuvarande förvaltningssystemet måste utbytas mot ett annat, som mera lämpar sig för socialisering med statlig centra- i lisation. Under hänvisning till det anförda får jag därför avstyrka godkännande av de sakkunnigas förslag angående förvaltningen av prästlöne jorden. Huru denna förvaltning åter bör ordnas, torde en ny utredning säga. En av de sakkunniga, prosten Ihrmark, har i ett särskilt yttrande framlagt ett förslag, som säkerligen av många kommer att anses vara mycket gott. Och har man endast att välja mellan de sakkunnigas och herr Ihrmarks fordag, synes det, som om man obetingat bör välja det senare. Men en tredje möjlighet föreligger. Enligt de riktlinjer, som i kammarkollegiets yttrande den 6 juni 1924 givits (sid. 123—134, del I I i de sakkunnigas betänkande).
491 torde ett bättre förslag än de sakkunnigas och herr Ihrmarks utan större svårighet kunna utarbetas. Huvudanmärkningen mot de sakkunnigas förslag är, såsom förut framhållits, att det leder till för stor centralisation. Huvudanmärkningen mot herr Ihrmarks förslag är, att det går åt motsatt ytterlighet och förer till för stor decentralisation. Och båda förslagen ha det betänkliga med sig, att de leda in på okända och obeprövade vägar och möjligen även in i onödiga äventyrligheter. Kammarkollegiets förslag, ifall dess riktlinjer så må kallas, är däremot i det stora hela väl avvägt med hänsyn till ärendets nuvarande läge och innevarande tid. De stora felen, som begingos genom antagande av löneförordningen den 11 juli 1862, kunna ej nu rättas, varför det gäller att på det utgångsläge, som då tillkom, lämpligast och klokast bygga vidare. Men gör man så, därvid skrinläggande många önskningar och förslag, som numera ej längre äro realiserbara och vilkas framläggande skulle mera skada än gagna, så tror jag, att man skall komma till den uppfattningen, att kammarkollegiets förslag i de förut nämnda riktlinjerna i stort sett böra följas. Beträffande vissa punkter kan man nog naed rätta ha en avvikande mening, men i det stora hela böra riktlinjerna följas. Ense med kammarkollegiet synes man ej böra vara i fråga om domkapitlens befattning med jordbruksboställena. Kollegium säger sig enligt del II, sid. 138 »icke kunna understödja förslagen om att utvidga domkapitlens befattning med jordbruksboställena». Kammarkollegium hyser därför den uppfattningen, att domkapitlen väl böra bibehållas vid sin nuvarande befattning med jordbruksboställena men däremot icke få denna utvidgad. Enligt boställsordningen den 9 december 1910 med häri den 21 november 1925 intagna ändrangar skall domkapitlet vara den ansvarige huvudmannen såväl i rättsligt som i ekonomiskt hänseende för boställsegendomarna i stiftet. Den 30 § i boställsordningen klarlägger det tydligt, att domkapitlets rättigheter och skyldigheter sträcka sig till såväl prästgårdarna som löneboställena. Enligt samma § skall domkapitlet vaka över, att arrendator håller husen å lönebostället brandförsäkrade. Syner och ekonomiska besiktningar å prästgård och löneboställe (§§ 32, 39, 43 m. fl.) skola på domkapitlets föranstaltande och efter dess förordnande ' hållas. Åtgärder för lönebostäUets bortarrendering (eckl. arrendeförordningen den 21 november 1925 § 4) skola av samma myndighet vidtagas. Enligt § 36 i nämnda förordning har domkapitlet att utöva den jordägaren tillkommande rätten att uppsäga arrendekontrakt. Och vill arrendatorn uppsäga sitt arrendekontrakt, skall detta ske hos domkapitlet o. s. v. (Det torde observeras, att likartade stadganden voro intagna i boställsordningen den 9 december 1910 före dess ändring den 21 november 1925 samt i arrendeforordnmgen den 15 september 1911 före dess ersättande med arrendeförordningen den 21 november 1925.) I domkapitlets här ovan angivna befogenheter vill icke kammarkollegium i sitt nämnda utlåtande den 6 juni 1924 göra någon ändring, men däremot önskar inte kollegium utvidga dem. De sakkunniga däremot vilja ha domkapitlet helt avlägsnat från all befattning med den kyrkliga egendomen utom beträffande de små undantagslägenheterna, som utgöra de nuvarande prästgårdarna. Det synes, sona om denna de sakkunnigas önskan i berörda hänseende skulle vara en följd av deras ställning i sin helhet till spörsmålet angående kyrkans egendom. I fråga om själva utarrenderingsförfärandet beträffande den kyrkliga jorden har det påpekats, att en onödig dualism för närvarande är rådande, i det att både domkapitlet och länsstyrelsen ha med utarrenderingen att skaffa.
492 Kammarkollegium har ej tänkt sig någon ändring. Skulle emellertid en dylik vara önskvärd, vilket torde komma att framgå av domkapitlens och länsstyrelsernas blivande yttranden i denna fråga, förefaller det vara mycket naturligt, att domkapitlen, som bära ansvaret för boställena, också ensamma måtte svara för utarrenderingen. Mot anställande av ecklesiastika domänintendenter har kammarkollegium intet att invända (sid. 129, del I I ) . Och de sakkunniga utgå ifrån, att boställsnämnderna skola slopas och domänintendenter anställas. Mot dessa förslag riktas en bestämd protest. Den ecklesiastika jorden tål icke vid, huru förvaltningsfrågorna ordnas, att bära kostnaderna för nya tjänstemän. Och boställsnämnderna, särskilt ordförandena i desamma, vilka böra stå till myndigheternas förfogande med sin sakkunskap och vunna erfarenhet, göra domänintendenterna vad den ecklesiastika jorden beträffar ganska överflödiga, Och slutligen får jag framhålla, att kammarkollegium i sina riktlinjer i högre grad än de sakkunniga beaktat rättssynpunkten beträffande den kyrkliga egendomen, och i fråga om ersättning för myndigheternas förvaltning av denna tagit nödig hänsyn till, att prästerna med sina prästbefattningar förena det av staten givna oavlönade uppdraget att vara civila tjänstemän, varför även av dessa skäl kollegii riktlinjer böra läggas till grund för nytt förslag beträffande förvaltningen av prästlönejorden. O. Hector: Nog får man kalla det synnerligen olämpligt, att o Kontraktsprosten såsom de sakkunniga föreslagit kyrkans egendom skall helt och hållet förvaltas av staten. Erkännes det nämligen, att den egendom det här är fråga om tillhör kyrkan, så skulle det väl kan man tycka falla av sig själv, att också kyrkan i första hand skulle få bestämma över densamma, såvida inte det, att kyrkan är statskyrka, skall anses innebära att staten får göra med den som den lyster och att dess egendom är att betrakta som statsegendom. Det finns nog de som se saken på detta sätt men i allmänhet har man dock hittills erkänt, att prästgårdarna äro kyrklig egendom. Detta med full rätt, då väl i de flesta fall dessa egendomar förvärvats utan anlitande av statskassan. Men ha vi sålunda här kyrklig egendom, så blir det väl också kyrkans rätt att förvalta densamma. De sakkunniga resonera tydligen på ett helt annat sätt. En kyrklig egendom bör, anse de, förvaltas endast av staten. Skall man därför få bort den hittillsvarande besvärliga dualismen i förvaltningen av kyrkans egendom, så skall kyrkan — domkapitlet, kyrkostämma och kyrkoråd — icke mera tillfrågas j utan endast staten — domänverket, länsstyrelsen och landsfiskal. Vore det inte mera på sin plats, att för dualismens upphävande staten trädde tillbaka och läte kyrkan själv ensam på sätt bäst ske kan styra och ställa med sin egendom. Detta har också framhållits av en av de sakkunniga, nämligen herr Ihrmark, i vars I förslag jag ber att få instämma. Kontraktsprostarna C. Åkerberg, G. Öhrstedt, C. A. Åkerstedt, N. J. Eriksson, O. Carlsson, A. P. Bill, J. Sandin, K. A. Josefson, G. Hörnström och E. K. Broman: I fråga om förvaltningen ansluta vi oss till reservanten Ihrmark med den ändringen, att skogsförvaltningen fortfarande bör tillhöra domänstyrelsen, men jordbruken med tillhörande ängs- och hag- \ mark församlingarna, givetvis mot en viss lågt beräknad avgäld, en kyrklig j skatt, som utgår och redovisas såsom prästlönen. Uppkommande överskott till- j faller vederbörande församling för kyrkliga ändamål. Genom mera intresserad omvårdnad, billigare förfarande och större sakkunskap vid utarrendering ocb tillsyn böra jordbruken kunna lämna avsevärt större avkastning än nu, till from- I
493 ma både för kyrkofonden och pastoraten. Härigenom torde ock försäljning av kyrklig jord kunna begränsas till rena undantagsfall. Över jordens hävd bör givetvis hållas särskild tillsyn. Vart femte år^bör därför såsom nu hållas ekonomisk besiktning av en boställsnämnd, bestående av traktens landsfiskal, kontraktets prost och en av domkapitlet utsedd jordbrukskunnig person. På förslag av denna nämnd bestämmer domkapitlet, efter församlingens hörande, skatten för varje jordbruk för en tid av högst 20 år. Kontraktsprosten P. Palmquist: Sakkunnigas förslag är i högsta måtto farligt. Den skrämmande kommentaren därtill utgör socialiseringsnämndens förslag, att den fasta kyrkliga egendomen skall på lagstiftningens väg förklaras vara statsegendom. Vid yrkandet på ytterligare utredning bör därför kraftigt hävdas, att beträffande förvaltningen en decentralisering bör genomföras i huvudsaklig anslutning till doktor Ihrmarks reservation, detta gällande även boställsskogarna. Kontraktsprosten C. J. E. Hasselberg: De sakkunnigas förslag får jag pa det bestämdaste avstyrka men vill på det livligaste tillstyrka reservanten doktor Ihrmarks förslag så vitt det påyrkas, att vården om de ecklesiastika boställsjordarna anförtros åt domkapitlen. Kontraktsprosten K. A. Fellström: Funnes någon framkomlig väg att bevara den kyrkliga jordegendomen under kyrkans förvaltning, borde denna ovillkorligen beträdas. Domkapitlen synas främst böra ifrågakomma, men deras uppgift måste helt förryckas, om förvaltningen av jordegendomen fölle på deras lott. Pastoraten äro helt visst för denna uppgift odugliga. Domänstyrelsen med sin byråkratiska senfärdighet kanske ändå är bäst lämpad för uppgiften. Man kan då hoppas, att försäljning av kyrkans jord kommer att ske i mera långsam takt. I varje fall bör genom klara lagbestämmelser hinder resas mot den möjligheten, att den forna boställs jorden blir en utgångspunkt för antikyrklig verksamhet och ett ovärdigt nöjesliv. Många frågor kunna framställas vid studiet av det nya avlöningsförslaget. Många farhågor yppa sig för den klentrogne. De flesta invändningarna tystas emellertid inför det faktum, att lag råder i landet. Kommer laglösheten till makten, lärer kyrkan och hennes egendom stå lika skyddslös, vem som än förvaltar hennes tillgångar eller avlönar hennes tjänare. Kontraktsprosten A. Nordberg: Hos rikets domkapitel finnes t. ex. såmycken kunskap om lönejorden och erfarenhet i fråga om dess vård, att det måste förvåna, att de sakkunnigas flertal ansett, att denna tillgång helt kan undvaras efter den nya ordningen. Det stora förtroende, som i förslaget skänkes domänstyrelren, må man hoppas, att denna myndighet kommer att motsvara. Men man har väl dock icke rätt att vänta, att denna styrelse så skall vaka över kyrkans fördel vid förvaltningen av dess egendom som personer, vilka i likhet med domkapitlens ordförande och ledamöter hava detta till sin huvudsakliga uppgift. Härvidlag synes mig också förtjäna särskilt beaktande vad kontraktsprosten M. Lundborg påpekat i en uppsats i tidningen Nya Dagligt Allehanda om det föreliggande prästlöneregleringsförslaget: »De nuvarande boställsnämnderna med konsistorie- och församlingsombud torde fortfarande hava en uppgift att fylla till bevakande av det kyrkliga intresset och motvikt mot ett blott byråkratiskt handläggande av frågor om arrendeuppskattning, boställenas bebyggande och försäljning av kyrkojord.» Kontraktsprosten A. Alexandersson: Vården av kyrkans jordegendomar eller löneboställen är enligt nu gällande lagstiftning otillfredsställande; församlingarna och prästerskapet ha för ringa bestämmanderätt.
494 Vården av till församlingarna hörande bcställlsskogar borde så omläggas, att förvaltningen av desamma utfördes genom myndighet, som blivit tillsatt avkyrkligt ämbetsverk. Ett faktum är, att boslillsskogarna icke lämna väntad avkastning. ^ En undersökning borde göras, huru prästgårdarna kommit till, ty i icke så få fall hava de överlämnats genom gåva dier testamente dels till församlingen dels till prästerskapet; under sådana fö-håHanden kan det icke från rättslig synpunkt försvaras, att sådana boställen ivhiändas församlingen eller tjänstgörande präst, ty därigenom kringgås donaionsbestämmelserna. Som ställningen nu är, råka prästgårdarm m er eller mindre i vanhävd, då de förut i allmänhet voro välskötta och erbjödc ett gott föredöme i jordbruk. Kontraktsprostarna J. F. Ronqvist och G. Hellström: Om förhållandena så utveckla sig, att staten icke längre anser sig bira stödja kyrkans verksamhet, ligger den faran nära, att staten, när den har kyrkojorden under sin omedelbara förvaltning, kommer att använda jorden och less avkastning ej för kyrkliga utan för sina egna sociala ändamål och att kyrkai alltså förlorar denna tillgång. De sakkunniga ha velat säga, att en sådan utveckling ej behöver befaras (sid. 261). Men deras framställning verkar knappast övertygande. Redan nu omfattas ju den åsikten av vissa rättelärda, att den kykliga jorden egentligen är kronoegendom. Det förtjänar ock att beaktas, a t den uppgift, som de sakkunniga först fingo sig förelagd, var att »skyndsamt verkställa av riksdagen begärd utredning rörande möjligheten att upplåta ecdesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem samt därvid tillika undersöka lämpligheten av en upplåtelse under stadgad besittningsrätt» (sid. I I I ) . För de särskilda stiften skulle domkapitlm ha det närmaste inseendet över prästlönejorden och för detta ändamål förstärkas med två i jordbruk och skogsvård väl förfarna bisittare, stiftsfogden och stifts jägmästaren. I ett så litet stift som Visby stift torde väl dessa befattningar kunna förenas i en person eller, om detta ej låter sig göra, skötas som bisysslor av därtill kvalificerade personer, varigenom kostnaden kunde nedbringas. Den närmaste tillsynen över de särskilda kyrkliga egendomarna skulle enligt reservantens förslag tillkomma vederbörande kyrkoråd. Beträffande reservantens å sid. 359 anförda förslag, vilkendera myndigheten, domkapitlet eller kyrkorådet, skulle vara det närmast förvaltande, förefaller oss det andra alternativet vara det enklaste. Då kyrkoråden vid utarrenderingsbestyret så väl som vid tillsynen över arrendena böra kunna få anlita stiftsfogdens sakkunniga hjälp, bör saken låta ordna sig. Annars är det nog så, att förvaltningen av löneboställena för pastor och kyrkoråd kan bli ett nog så trassligt uppdrag, om de råka ut för krångligt folk. I det hela förefaller oss reservantens förslag om förvaltningen av den kyrkliga jorden väl genomtänkt. Den föreslagna prästlönejordsstyrelsens förhållande till kyrkofonden synes dock något dunkelt. Närmast tycks denna styrelse bli en med kyrkofondsstyrelsen sidoordnad myndighet. Men det kan ju inte gärna vara möjligt att utforma alla detaljer, när man såsom här skall skissera upp konturerna till ett nytt ämbetsverk. Grundtanken i reservationen är dock klar: kyrklig jord under kyrklig förvaltning, och denna tanke synes oss både böra och kunna genomföras efter de linjer, som reservanten uppdragit. Den grundtanken bör i alla händelser, synes det oss, från kyrkans myndigheter på allt sätt stödjas. Åtskilliga präster i Västerbottens södra kontrakt hava i ett av kontraktsprosten O. Ahnlund insänt yttrande anfört: Sådant betänkandet nu föreligger, anse
495 vi beträffande grunderna och sättet för avlöningens beräkning ingen väsentlig anmärkning kunna göras. Mot en enhetlig och fast lönereglering för svenska kyrkans prästerskap med fixa löner, uppflyttning i högre löneklasser efter vissa tjänsteår och allmän pensionering samt en fullständig utjämning pastoraten emellan av för ändamålet erforderlig beskattning samt — såsom förutsättning härför — en fast och enhetlig finansplan har ingen av oss i sak något att anmärka. Då denna plan icke kan tänkas utan en centralisering av hela den kyrkliga ekonomien och dess förvaltning, anse vi kyrkans alla nuvarande tillgångar — prästgårdarna undantagna — kunna, såsom de sakkunniga föreslå, ställas under domänverket såsom förvaltande organ för kyrkofonden såsom kyrkans och församlingarnas centrala organ. Den från flera håll uttalade och även vid vårt sammanträde berörda faran för sekularisering av kyrkodomänerna, i fall en centralisering genomföres på detta sätt, anse vi med hänsyn till bestämmelserna i nu gällande författningar åtminstone för närvarande icke vara stor. Den prästerliga reservantens förslag anse vi i sitt föreliggande skick av flera skäl icke vara antagligt. Med avseende på vissa av hans i reservationen framhållna synpunkter finna vi det önskvärt, att de sakkunnigas förslag vid ny lönereglering blir föremål för ändring dels i så måtto, att de nuvarande, sedan år 1925 bestående boställsnämnderna med konsistorie- och församlingsombud bibehållas för underlättande av vederbörande myndighets uppgift i fråga om arrendeuppskattning, boställenas bebyggande, försäljning av kyrkojord med mera och såsom motvikt mot ett byråkratiskt handläggande av dessa ärenden, dels att ett i övrigt ekonomiskt svagt pastorat med tilläventyrs rik avkastning från detsamma tillförsäkrade kyrkodomäner (jord- och skogsbruk) måtte medgivas rätt att vid behov på särskild ansökan av sagda avkastning, som annars helt tages i anspråk för den allmänna lönestaten, bekomma medel till disposition förkyrkonybygge, församlingshus och dylika ändamål. Kyrkoherden G. Herrlin: I stort sett kan jag icke finna annat än att den av de kommitterade föreslagna förvaltningsformen är den mest praktiska. Kyrkoherden K. Sundelin: Reservantens förslag angående boställsjordens förvaltning och dispositionen av dess avkastning innebär, så vitt jag förstår, i så betydelsefulla avseenden ett avsteg från de övriga sakkunnigas finansieringssystem, att det torde verka fullkomligt genombrytande på hela finansplanen, åtminstone i fråga om den skatteutjämning, som angivits som en av dennas huvudsyften. Och rubbas principen om skatteutjämning å ena sidan, under det å andra sidan behovet av väsentligt ökad debitering av församlingsavgifter skulle göra sig gällande, så lärer knappast någon möjlighet föreligga att vinna statsmakternas bifall till den föreslagna nya löneregleringen. Jag har sålunda svårt att förstå, huru ett hävdande av reservantens ståndpunkt rörande boställsväsendet kan förlikas med ett biträdande av majoritetens förslag i övrigt angående grunderna för löneregleringen. Tvärtom synas mig dessa båda sidor av de sakkunnigas förslag hänga så nära samman med varandra, att frångåendet av den ena konsekvent leder till den andras fall. Det är att beklaga, att reservanten uppenbarligt ej haft samma möjligheter som sina medsakkunniga att från grunden undersöka de ekonomiska verkningarne av sitt förvaltningsförslag. Hans ekonomiska kalkyler förefalla därför mindre tillförlitliga. Dels synes han hava beräknat de av honom upptagna lönekostnaderna för den lokala förvaltningspersonalen i underkant, i det varken ålderstillägg eller kostnader för framtida pensionering medtagits i kalkylen. Dels är det grundad anledning förmoda, att det föreslagna antalet tjänstemän och övrig
496 personal är alldeles för lågt, särskilt i avseende å skogsförvaltningen. Skall vården av alla, över hela riket spridda boställsskogar omhänderhavas av förutom de fåtaliga stifts jägmästarna endast 9 assistenter och 90 skogvaktare, torde vara att befara, att avkastningen av dessa skogar långt ifrån att ökas mer och mer komme att nedgå, helst om därtill husbehovsawerkning med dess för en uthållig skogsvård ostridigt hinderliga verkningar skall bibehållas. En skogsförvaltning utan sådana menliga biinflytelser genom domänverkets över riket i sin helhet redan spridda personal lärer säkerligen kunna ge ett vida bättre resultat, oavsett att resekostnaderna vid denna senare förvaltning torde betydligt komma att understiga sådana vid en förvaltning genom den fåtaliga skogspersonal, som skulle stå stiftsstyrelsen till buds. En förvaltning åter enligt det andra av reservanten föreslagna alternativet, enligt vilket både jord och skog skulle utlämnas till något slags 20-årigt arrende till församlingarne, förefaller mig rent av äventyrlig till sina verkningar. Med den erfarenhet mitt deltagande i boställsnämndens arbete givit mig, fruktar jag, att den metoden för boställsförvaltning förr eller senare skulle leda till en betänklig vanhävd av både jord och skog på prästlöneboställena. En olägenhet, som med nuvarande förvaltningssystem ofta gjort sin förlamande inverkan känd, är bristen på något organ med befogenhet och makt att effektivt övervaka, att till äventyrs föreskrivna åtgärder i avseende å hävd med mera må bliva i behörig tid verkställda. Det saknas ej erfarenhet av att vid den ena ekonomiska besiktningen efter den andra boställsnämnden måste konstatera, att vid föregående syner påtalade brister fortfarande kvarstå oavhjälpta. Skulle nu enligt reservantens förslag länsstyrelsens medverkan vid boställsförvaltning helt bortelimineras, är fara värt, att denna brist på effektivitet i förvaltningen skulle ännu starkare göra sig gällande. Beträffande slutligen reservantens uttalade farhågor för att en organisation av prästlönejordens förvaltning enligt majoritetsförslaget så småningom skulle leda till, att skillnaden mellan de statliga och ecklesiastika domänerna skulle i den allmänna föreställningen helt utplånas och en fullständig sekularisering av kyrkoegendomen sålunda förberedas, synes en sådan tankegång bottna i mera känslobetonade än verkligt objektiva grunder. De sakkunnigas majoritet har eftertryckligt framhållit, att prästlönejorden, såsom anvisad för ett särskilt ändamål, bör framgent såsom hittills hållas rättsligt avskild från annan publik egendom. Genom skiljaktiga benämningar (prästlönejord, prästlönejordsfonds fastigheter, prästlönedomän o. s. v.), genom fullt skild bokföring och förvaltning samt genom yrkande om förvaltningskostnadernas ordentliga ersättande från avkastningen av det ecklesiastika förvaltningsobjektet har flerstädes givits eftertryck åt betydelsen av detta. Så har man sökt ställa alla i ett lagbundet samhälle behövliga garantier för kyrkoegendomens rätteliga särställning och för användningen av densammas avkomst endast för sitt speciella ändamål, kyrkovärendets uppehållande bland Sveriges folk. Om då liksom kyrkofondens miljoner förvaltas genom ett statsorgan, statskontoret, och den rättsliga vården av denna egendom utövas av ett annat statligt organ, kammarkollegium, mot vilket reservanten ju ej har något att invända, även prästlönedomänerna skulle förvaltas av ett tredje statligt organ, domänverket, som därför synes vara mest skickat, förefaller det mig svårt inse, varför därigenom en sekularisering av kyrkoegendomen skulle äventyras. Så länge vi våga tro på möjligheten för Sveriges kyrka att under statens hägn utföra sitt andliga värv bland Sveriges folk, så länge borde vi nog också kunna våga anförtro förvaltningen av den för kyrkans verksamhet anslagna egen-
497 domen åt de statliga organen i skydd av lag och rätt. Den dag, då förutsättningarna härför icke längre förefinnas, måste ju frågan om boskillnad mellan stat och kyrka upptagas från en vidare, djupare och grundligare synpunkt än förvaltningsfrågan. Är det då våldet, sona sitter i högsätet, lärer kyrkoegendomen gå förlorad, vem som än förvaltar den. Och då torde nog också, kanske redan långt förut, ställningen inom lokalförsamlingarne i politiskt och kyrkligt avseende hava blivit sådan, att vi minst av allt där hava att finna stödet för kyrkoegendomarnas bevarande för sitt rätta ändamål. Om jag sålunda i det stora hela biträder sakkunnigemajoritetens och icke reservantens förslag även i fråga om boställsväsendet och den ecklesiastika jordens förvaltning, så skulle jag dock i sistnämnda avseende vilja göra ett par erinringar. Den ena gäller frågan om boställsnämndernas avskaffande, som föreslås av de sakkunniga, varvid det mesta av ifrågavarande nämnders nuvarande uppgifter synes skola förbehållas domänintendenten ensam. Jag håller före, att om boställsnämnden, organiserad sålunda, att den bestode av domänintendenten som självskriven ordförande jämte en av domkapitlet utsedd och en församlingsvald ledamot, bibehölles, denna dels skulle äga större auktoritet, t. ex. vid syneförrättningar, än domänintendenten ensam, dels även bereda större möjlighet för beaktande och tillvaratagande av de kyrkliga intressena i många av de ärenden, som ungefär i samma omfattning som för närvarande skulle av densamma handläggas. För det andra anser jag med biträdande i övrigt av de sakkunnigas mening om nödvändigheten av försäljning av prästlöne jord i vida större omfattning än hittills förekommit, att icke blott församlingarnas utan framför allt domkapitlens medverkan bör sökas vid försäljningsfrågors avgörande genom dem förbehållen rätt att både väcka sådan fråga och avgiva yttrande över varje förslag av någon betydenhet rörande sådan försäljning. Kyrkoherden H. Berling: Det har befunnits nödvändigt att decentralisera ledningen och förvaltningen av den statliga kolonisationsverksamheten, som ju kan sägas röra sig på ett besläktat område. I stället för organisation i toppen har man i länskolonisationsnämnderna funnit organ, som på närmaste håll kunna leda förvaltningen och anpassa åtgärderna efter de olika betingelser varje ort erbjuder. Vad som på detta område befunnits gott och ändamålsenligt torde icke utan vidare böra avfärdas såsom olämpligt, när det gäller kyrkans jord. Reservantens linjer synas mig innehålla så mycket sunt förnuft i ekonomiska och praktiska ting, att de förtjäna upptagas såsom bärande moment i den nya lagstiftningen på ifrågavarande område. Komministern H. Thidin: Hur skulle kyrkan bete sig, om hon en vacker dag stod ansikte mot ansikte med en icke kristen stat, berövad alla sina tillgångar. Det är icke så, att kyrkan behöver sina tillgångar för att hävda sin yttre maktställning, men det är kyrkans oavvisliga plikt att bevara det jordiska arv, hon fått från sina fäder, och kontrollera dess användning till sitt givna ändamål, likaväl som hon är pliktig att rätt förvalta det andliga arvet. Inför möjligheten av, att kyrkans egendomar helt övertagas av staten, synes mig endast en utväg öppen för kyrkan: att resa kravet på större självständighet i rent ekonomiska frågor, även om bandet mellan kyrkan och staten skulle så uttänjas, att det slutligen brast. Icke behöver kyrkan frukta för en sådan utgång i dag. Men frukta må hon och bäva, om ett skiljande skulle framtvingas av de religionsfientliga i vårt land den dag, då staten ägde hela kyrkans förmögenhet^ Vi unga präster besjälas av en levande tro på kyrkans framtid och vårt^ folks framtid i kyrkan. Nu är tiden inne för kyrkan att i allt visa sig värdig sin 32 — 010252
498 höga uppgift. I dag är kyrkan stark. I dag är hon älskad och fruktad. Om det gällde en folkomröstning i dag om kyrkans vara eller icke vara vore utgången given till kyrkans förmån. Nu gäller det därför för kyrkan att hävda sin rätt även i de avseenden, där denna rätt berör de ekonomiska frågorna, att icke utvecklingen må gå därhän — för att tala med vår store ärkebiskop — att man »stryper kyrkan i statens famn». Nätträby församling: De till prästerskapets avlöning anslagna boställena tillhöra lokalförsamlingarna. Den centrala förvaltningen av dessa boställen bör för varje särskilt stift överlämnas åt domkapitlen. Vederbörande församling och kyrkoråd böra höras i frågor, som angå förvaltningen. Asarums församling förmenar, att det skulle ur alla synpunkter vara önskvärt, att församlingarnas intressen för kyrkojordens rationella utnyttjande åter bleve väckt. Finge församlingarna enligt reservantens förslag åter rätt till en del av avkastningen, medan huvudparten inlevererades till kyrkofonden, håller församlingen för i hög grad troligt, att den stora förvaltningsapparaten skulle kunna helt enkelt umbäras. Sakkunnigas hänvisning till klockareboställenas vanvård bör ej vara alltför skrämmande. På många håll hava vederbörande kommuner börjat intressera sig för skogsallmänningar, så t. ex. här i Asarum, och ingen berättigad anmärkning mot deras förvaltning har avhörts. Tvärtom är intresset för ett rationellt utnyttjande påfallande stort. Församlingen anser därför, att det väl vore tänkbart, att en liknande omsorg från den kyrkliga kommunens sida under domkapitlets eller annan myndighets kontroll skulle kunna komma samtliga lönetillgångar till del, om församlingen därav finge ekonomisk fördel. Däremot är församlingen icke övertygad om att en stiftscentralisation vore i allo utförbar eller lycklig. I varje fall skulle en sådan anordning kräva en utförligare utredning, än som nu finnes, och en omorganisation av domkapitlen. Fridlevstads och Sillhövda församlingar: Vad förvaltningen beträffar, så ha församlingarna ifråga om äganderätten till den ecklesiastika egendomen en alldeles motsatt uppfattning än både kammarkollegium och de sakkunniga, som nu avgivit nytt förslag i ärendet. Kammarkollegiets uppfattning vilar till synes på en av kammarrådet Erik Schalling utgiven akademisk avhandling beträffande den kyrkliga jordens tillkomst med mera. Densamma torde ock ligga till grund för de sakkunniges uppfattning om den ecklesiastika egendomens natur. Att till grund för en lagstiftning om de kyrkliga egendomarne lägga en i dessa frågor gjord avhandling, innan den bestyrkts vara historiskt riktig, torde vara säreget. Många invändningar ha rests mot densamma. — Sedan 1910 års förordningar tillämpats, ha många kyrkor, präster och församlingar måst föra processer mot kronan för att få behålla vad som rätteligen tillkommit dem. Kronan har ansett för sitt vad icke någon annan genom åtkomsthandlingar kunnat styrka vara deras. Härigenom har till kronan, under beteckning »Kronans, för allmän disposition» faktiskt indragits egendom som anses rätteligen vara församlingarnas eller prästernas eller kyrkornas 1929 års sakkunnige omnämna visserligen den kritik, som framförts mot 1910 års förordningar beträffande det irrationella i beräkningen av grunderna för prästlönernas bestämmande, men de omnämna icke den kritik som opponerat mot handhavandet av den kyrkliga egendomen! År 1926 utgavs av trycket en skrift i detta ärende av juris utriusque kandidaten, förre lektorn C. G. Norrman. Det hade varit önskligt att denna, som måste ha varit de sakkunnige bekant, hade mera beaktats av de sakkunnige vid utarbetandet av nu föreliggande betänkande. För-
499 samlingarna förmena, att även denna skrift bör få ha sin betydelse när det gäller att avgöra frågan om i vad mån den kyrkliga egendomen skall anses vara tillhörig kyrka, församling eller präst, och får användas till ordinarie avlöningar åt prästerskapet, eller skall anses vara en statens egendom. Enligt församlingarnas bestämda mening äger staten i varje fall icke någon som helst förfoganderätt över sådan kyrklig egendom som vid tiden för 1662 års Malmö recess fanns i de s. k. skånska provinserna. Hur än denna egendom bokföres, så kvarstår dock faktum att i dessa provinser den kyrkliga egendomen sedan ålder tillhört församlingarna, kyrkan eller prästen vid densamma, Med hänsyn till de sakkunniges yttrande att de i kyrkofonden samlade medlen såsom varande församlingsavgifter till prästerskapets avlöning eller inbesparade sådana, skulle kunna rätteligen tagas i anspråk för andra allmänna intressen, kunna församlingarna aldrig medgiva att kronan får förfoganderätt eller äganderätt till vare sig prästgårdarna eller löneboställena eller inkomsterna av desamma, vare sig de nu stå under länsstyrelsens eller domänstyrelsens förvaltning. Liksom församlingarna för närvarande anse sig hava full äganderätt till det åt församlingens präst avsedda området och icke utan vidare tänka låta sig avhändas denna, vilja desamma icke avstå från medbestämmanderätten beträffande dess förvaltning. Vad beträffar sådan egendom som bestyrkts vara given åt viss kyrka, tjänsteinnehavare eller församling så kunna församlingarna aldrig vara med på att sådan på omvägar indrages till kronan eller göres ofruktbar för vederbörande. De sakkunnige förmena att innehavare av sådana tjänster med vilka äro förenade avkastningen av vissa till tjänsteinnehavaren donerade egendomar, bredvid fastställd lön icke skola äga uppbära avkastningen av dessa. Vem skall då uppbära denna avkastning? Skall samhället fullständigt negligera, att en person varit angelägen om en god präst åt sin församling och att församlingslivet skall befordras och att prästen skall innehava en oberoende ställning bland sådant folk, som aktar rikedomen som det förnämsta i världen och därför gjort särskilda dispositioner? Om en person, med tanke på de rikas benägenhet att »se ned» på den som har mindre inkomster än han, tillåtit sig att, för upprätthållandet av prästens anseende även bland sådana rika, till hans förmån donera viss egendom, och därigenom velat möjliggöra för honom att utöva sådan vård om fattiga som icke kännes så svår för den fattige som »hjälp av kommunen», — skall då staten lägga hinder härför genom en föreskrift att han icke äger att tillika med lönen uppbära dessa avkastningar eller inkomster? Redan detta förslag är så abnormt att ingen som vill uppehålla privaträtten i vårt land kan vara med därom. Församlingarna vilja kraftigt betona den svenska kyrkans karaktär av folkkyrka och icke statskyrka. Sveriges kyrka har icke tillkommit genom något statsmakternas beslut om inrättande av allmän kyrka i Sveriges land utan tillkommit på det sätt, att den ena församlingen efter den andra här i landet grundats på samma tro och bekännelse och byggt var och en sin kyrka och sin prästgård och dragit försorg om att den allmänna gudstjänsten skulle vidmakthållas i församlingen. För detta ändamål ha de »salat» tillsammans vad de kunnat men för gudstjänstens likformiga utövande ha de funnit sig i de förordningar som av statsmakterna godkänts och utfärdats, så har kyrkan vuxit under hägnet av statlig ordning och växte sig så stark att det en gång kunde sägas utav dem som i Sveriges rike styrde och bestämde att »nu är Sverige vordet en man och alla hava vi en gud», d. v. s. voro besjälade av samma tro. De försvarade sin tro och bekännelse, sin trosrätt och sin kyrka med liv och blod. De försvarade
500 då icke blott statens intressen. De stredo för att få behålla vad de ansågo vara deras hem och deras kyrka och när Malmö recess slöts, varigenom de skånska provinserna blevo svenska, knöts därvid det kungliga löftet, att kyrkor och präster och församlingar skulle behållas vid den egendom, de då hade. Staten har då erkänt att denna kyrkliga egendom icke varit dess tillhörighet. Och om den sedan icke förvärvat denna, skall den då med större rätt anses vara en statens än en den svenska kyrkoförsamlingens egendom? Den har ägts och den har brukats såsom den hittills varit: en lokalkyrkans egendom. Därför kunna församlingarna icke vara med om att vad som av ålder ansetts och förvisso är de svenska lokalkyrkornas eller lokalförsamlingarnas egendom indrages till att så småningom bliva en statens tillhörighet, vilket den i verkligheten blir om detta de sakkunniges olyckliga förslag antages till lag.
För främjande av ett bättre ekonomiskt utbyte av boställsegendomarna upphävas gällande bestämmelser dels rörande förbehåll vid boställes utarrendering om skyldighet att utgöra s. k. tjänstbarheter, dels, i fråga om hushållningen å boställsskogarna, rörande rätt för arrendator, prästerlig tjänstinnehavare, pastorat och församling till utsyning in natura av byggnadsvirke och vedbränsle. Kammarrådet von Otter, med vilken kammarrådet Klockhoff förenade sig: De nu gällande bestämmelserna om prästernas rätt till fritt bränsle i viss omfattning hava föranlett åtskilliga olägenheter och besvär, varför förslaget om ändring därutinnan (s. 170) synes äga visst fog. Den ojämnhet i denna förmåns åtnjutande, som nu äger rum, bör i främsta rummet undanröjas, över hela linjen lära lönerna böra avvägas så att de bereda tillgång även till den utgift, som föranledes av bränslebehovet. Jag har väl ej känt mig övertygad av vad som anförts beträffande det synnerliga hinder för en rationell skogsvård, som skulle ligga i rätten till utsyning av bränslevirke, men biträder uppfattningen om det oriktiga i att präst skulle vara berättigad till utsyning för bränslebehov av timmerdugligt virke. I vissa fall, såsom då prästen skulle på billigaste och bekvämaste sättet bekomma sin ved från boställes skog, synes det väl naturligast att han skulle vara berättigad därtill. Å vissa skogar är förekommande vedvirke osäljbart och det förefaller då egendomligt om prästen ej skulle vara berättigad att därifrån hämta sitt behov av ved, utan det häremot svarande virket vara förutbestämt att förfaras. Då det måste förutsättas att prästens vedbehov lätt kan på skäliga villkor tillgodoses genom enskilda avtal med skogens förvaltare, vill jag emellertid ej motsätta mig den av de sakkunniga föreslagna ändringen beträffande ordnandet av frågan om prästernas vedbehov. Dock synes det kunna ifrågasättas om ej företrädesrätt bör tillförsäkras präst att från ecklesiastik skog inom pastoratet till ortens pris tillhandla sig erforderligt vedvirke, när tillgång därtill finnes. Statskommissarien Thorstenson yttrade i statskontoret: I avseende å de s. k. tjänstbarheterna kan jag visserligen, om än med någon tvekan, ansluta mig till förslaget om upphörande av skjutshållningen och tillhandahållandet av bränsle, men jag anser det däremot vara synnerligen opraktiskt och i många
501 fall ledande till stora svårigheter för prästen, om han icke skulle hava sig tillförsäkrad rätt att under de i 13 § av arrendeförordningen angivna förutsättningar till ortens pris av arrendatorn erhålla övriga i nämnda paragraf omförmälda förnödenheter och andra tjänstbarheter. Nämnda förutsättningar lämna garanti för att varken prestationsskyldigheten onödigtvis ålägges arrendatorn eller egendomens avkastning genom tjänstbarheterna för hårt betungas. Domänstyrelsen: De myndigheter med flera, som yttrat sig över det av styrelsen tidigare framförda, av de sakkunniga biträdda förslaget om indragning av nuvarande rätt för arrendator, prästerlig tjänstinnehavare, pastorat och församling till utsyning in natura av virke, synas, med undantag av flertalet över jägmästare, i regeln önska denna rätt bibehållen. Särskilt framhålles såsom angeläget att arrendator alltjämt må komma i åtnjutande av utsyning. Efter en uppdelning av prästlöne jorden i särskilda skogs- och jordbruksområden skulle, såsom förut framhållits, vederbörande arrendator icke åtnjuta utsyning å det avgränsade skogsområdet. Därest sambandet mellan skogs- och jordbruk alltjämt bibehålles, anser styrelsen att vägande skäl tala för den av styrelsen i utlåtandet den 31 mars 1924 anförda uppfattningen, att det är önskvärt, att de för en ekonomisk skogsskötsel hinderliga servituten i form av utsyningsrätter hävas. En disproportion måste anses råda emellan, å ena sidan, förmånen i vissa fall för utsyningsberättigad av att enligt gällande grunder få sitt behov av virke tillgodosett genom utsyning in natura och, å andra sidan, den kostnad och de olägenheter i övrigt, som ifrågavarande utsyningar åsamka prästskogarna. Av betänkandet (s. 144) framgår att under år 1927 till kammarkollegiet inkommit ett betydande antal ärenden angående utbyte av präst tillkommande rätt till husbehovsved mot ersättning i penningar och angående ansökningar från boställsarrendatorer, pastorat och församlingar att, mot avstående av rätt till utsyning av byggnadsvirke, erhålla däremot svarande kontant ersättning. Styrelsen får framhålla, att ansökningar av sistberörd art förete en anmärkningsvärd tendens till ökning, häntydande därpå, att vederbörande utsyningsberättigade allt mera allmänt finna med sin fördel förenligt att fylla sitt behov av byggnadsmaterial genom egna inköp av virke, cement och tegel m. m., likvisst mot erhållande, efter byggnadsarbetets fullbordande, av vederbörlig kontant gottgörelse. Med hänsyn, i huvudsak, till vad i ärendet hörda myndigheter allmänt uttalat i fråga om angelägenheten av att arrendator må bibehållas vid rätt till utsyning anser sig styrelsen, ehuru med tvekan, böra så till vida frångå sin tidigare ståndpunkt i denna fråga, att hävandet av nuvarande rätt till utsyning må tillsvidare allenast avse tjänsteinnehavare, pastorat och. församling. Se även domänstyrelsens yttrande under kapitel IV (32—33). Styrelsen för svenska landskommunernas förbund: Vad borttagandet av tjänstbarheterna angår har styrelsen intet att erinra däremot, då med nutida kommunikationsmöjligheter, någon avsevärd olägenhet icke torde uppstå därigenom och då för övrigt borttagandet därav torde vara en ofrånkomlig följd av tillämpandet på prästerskapet av de för statsförvaltningen gällande löneplaner. Den pastoratet resp. församlingen enligt kungl. kungörelsen den 9 december 1910 angående grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar nu tillkommande rätt att från skog å löneboställe erhålla virke till uppförande och underhåll av laga hus och hägnader å prästgård ävensom, i mån av tillgång, till kyrkobyggnad skulle således enligt sakkunnigförslaget helt
502 upphöra. Så länge emellertid icke sambandet mellan församlingarna och vederbörande ecklesiastika boställen avskurits, synes det dock styrelsen, som om det vore förenat med rättvisa och billighet, att församlingarna allt framgent finge den lättnad i kostnaderna för byggande och underhåll av prästgårdar och kyrkor, som de nuvarande bestämmelserna innebära. I fråga om upphävande av rätten till husbehovsbränsle får styrelsen framhålla, att, där utarrendering av löneboställe såsom självständigt jordbruk förekommer, det i stora delar av landet är nödvändigt för att överhuvud taget möjliggöra dylik utarrendering, att arrendatorn fortfarande tillförsäkras möjlighet att erhålla husbehovsvirke från boställets skog. Centralstyrelsen för allmänna svenska präst föreningen: Centralstyrelsen beklagar, att sakkunnige berövat prästerskapet all rätt till ved. Ty på grund av lokala förhållanden äro prästgårdarne i verkligheten mycket olika byggda, och på grund av olika inredning och byggnadsmaterial blir därför bränslebehovet synnerligen växlande. Denna olikhet upphäves icke utan endast i någon mån lindras genom bränsleersättning i vissa fall, där behovet av sådan är ovanligt påtagligt. En bostad är beboelig endast om den är uppvärmd. Därför kaaa en i lönehänseende rättvis bostadsförmån erhållas blott tillsammans med fritt bränsle. Överståthållarämbetet: E t t allmänt upphävande av de s. k. tjänstbarheterna kan icke av ämbetet tillstyrkas, detta huvudsakligen av det skäl att på åtskilliga håll det säkerligen kunde bliva synnerligen svårt för pastor att förskaffa sig vissa nödiga naturaförmåner mot rimlig betalning. Länsstyrelsen i Uppsala: Huruvida förmån av fritt bränsle eller bränsleersättning medgives församlingsprästerna eller icke, är, om vederbörlig hänsyn härtill tages vid bestämmande av lönebeloppen, tämligen likgiltigt; dock vill länsstyrelsen betona nödvändigheten därav, att, när särskilda förhållanden sådant påkalla, Kungl. Maj :t äger — såsom sakkunniga själva förorda — bevilja ett årligt bränsleanslag. För övrigt erinras om folkskollärarnas rätt till bränsle. Länsstyrelsen i Nyköping: Mot de kommitterades förslag om upphävande av rätt till utsyning in natura av byggnadsvirke och vedbränsle torde åtminstone i vad det avser arrendator av löneboställe med fullt fog kunna erinras, att en dylik inskränkning endast kommer att försvåra utarrendering utan att medföra det avsedda bättre ekonomiska utbytet. Länsstyrelsen ansluter sig i övrigt till vad ordföranden i boställsnämnden för Jönåkers, Rönö och Hölebo härader samt Nyköpings och Trosa städer godsarrendatorn Erik Bager i sitt yttrande anfört ifråga om förvaltningen av prästlöne jorden. Länsstyrelsen i Linköping: Mot avskaffande av tjänstbarhetsinstitutet torde i princip intet vara att erinra, dock måste i så fall inrättas något undantagsförfarande, varigenom prästen tillförsäkras åtminstone mjölk och smör att tillhandahållas av respektive boställsarrendator i de fall, då dylika förnödenheter ej eljest finnas att tillgå inom skäligt räckhåll. Då sådana fall kunna förekomma i ett så relativt tättbefolkat län som Östergötlands, är detta säkerligen förhållandet i än större utsträckning inom vissa andra län. Denna detaljfråga är otvivelaktigt mycket svårlöst men kan ej helt lämnas åsido. Länsstyrelsen i Jönköping: Vid genomförandet på en gång av förslaget torde dock svårighet uppstå därigenom, att alla gällande arrendekontrakt, vari stadgas skyldighet för arrendator att lämna tjänstbarheter till vederbörande tjänsteinnehavare, måste annulleras. Arrendatorerna torde nämligen hava beräknat
503 viss inkomst av sådana tjänsteprestationer och komma genom förändringen att gå miste om denna inkomst, varigenom kan befaras, att ersättningsanspråk från arrendatorernas sida kunna uppstå. Beträffande det av de sakkunniga framställda förslag, att arrendator av löneboställe vid ny utarrendering icke skulle medgivas rätt till husbehovsvirke, torde de synpunkter, som i det av domänintendenten B. Nilsson i ärendet avgivna yttrande i detta avseende framhållits, böra beaktas. Länsstyrelsen i Växjö: Enligt de sakkunnigas förslag bör utsyningsrätten in natura av byggnadsvirke och vedbränsle å boställsskogarna för arrendator, prästerlig tjänstinnehavare, pastorat och församling upphöra. Ett par av^länets boställsnämndsordförande hava särskilt yttrat sig härom och till synes på goda skäl motsatt sig antydda ändring i nu gällande bestämmelser. För åtminstone detta läns vidkommande torde ett borttagande av utsyningsrätten för löneboställsarrendatorerna vara ägnat att i avsevärd grad försvåra utarrenderingen av löneboställena samt i varje fall medföra en sänkning av arrendet, en sänkning, som stundom ej skulle betingas av utsyningsrättens värde; att bemärka är nämligen, att för arrendatorernas behov ofta och i stor utsträckning kunna användas skogsalster, som ur skogshushållningssynpunkt hava föga värde, men för arrendatorerna utgöra en relativt betydande förmån. Den utsyningsrätt, som av ålder tillkommit pastoraten till uppförande av laga hus och hägnader samt församlingarna till kyrkobyggnader, synes också länsstyrelsen böra så långt som möjligt bibehållas. Då löneförslaget för prästerskapet är uppgjort med hänsikt till, att husbehovsved för dem icke vidare skall utgå, och då länsstyrelsen tror att denna förmån utan olägenhet kan slopas, har länsstyrelsen icke någon erinran mot förslaget i denna del. Boställsnämndsordföranden i Konga härad Gustaf Johansson har i sitt yttrande påpekat att betesfrågan å löneboställena också tarvade sin lösning. Länsstyrelsen tror också, att detta är en fråga av den vikt, att den särskilt bör beaktas vid ett ordnande av hithörande förhållanden. Länsstyrelsen i Kalmar: Länsstyrelsen har intet att erinra mot att gällande bestämmelser om skyldighet för arrendatorn att utgöra s. k. tjänstbarheter och rätt för arrendator, prästerlig tjänstinnehavare, pastorat och församling till utsyning in natura av byggnadsvirke och vedbränsle upphävas. Skall domänverket övertaga förvaltningen av löneboställena, böra lämpligen i fråga om utarrendering, försäljning samt utsyning av byggnadsvirke och vedbränsle gälla samma regler som beträffande kronans domäner. Länsstyrelsen i Visby: De sakkunniga föreslå borttagande av den nu flertalet präster tillkommande förmånen av fritt bränsle i viss omfattning. Det synes emellertid rimligt, att prästerna, vilka, såsom framhållits, tvingas att bebo en ofta alltför stor bostad, erhålla någon kompensation för denna bostads uppvärmning. Liksom kommunerna skola tillhandahålla lärarepersonalen vid folkskolorna fri uppvärmning av bostaden, torde det böra påvila församlingarna att bekosta bränsle till prästbostaden. Med hänsyn till att annat bränsle än ved torde bliva alltmera vanligt, synes särskild rätt till utsyning från boställsskogen icke vidare behöva påkallas, men böra kyrkoråden äga företrädesrätt att därifrån mot marknadspris upphandla brännved i erforderliga fall. Anses församlingarna icke böra åläggas sådan skyldighet, torde bostadsaydraget böra sänkas, så att ersättning beredes för bostadens uppvärmning, åtminstone till viss del med hänsyn till bostadens storlek. Länsstyrelsen i Karlskrona: Se länsstyrelsens yttrande under kapitel I I (1-3). '
504 Länsstyrelsen i Halmstad: Lönesystemet bör givetvis bliva ett bruttolönesystem, d. v. s. inbegripande även naturaförmånerna. Att rätten till fri bränsleutsyning ävensom till tjänstbarheter nu föreslås skola upphöra, synes särdeles välbetänkt. Länsstyrelsen i Vänersborg biträder de sakkunniges förslag om upphävande av gällande bestämmelser om tjänsteinnehavares rätt till tjänstbarheter. Däremot anser sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka förslaget, att arrendator icke längre skulle äga rätt till utsyning av vedbränsle samt erforderligt virke till byggnad och underhåll. Mot upphävande av denna rätt för prästerskapet torde ingen invändning kunna göras, då detta måste anses vara en naturlig konsekvens i och med deras inordnande under det nya lönesystemet. Beträffande arrendatorerna ställer sig dock saken annorlunda. De sakkunnige anse, att upphävande av denna rätt vore nödvändigt för uppnående av bästa ekonomiska resultat av skogshushållningen. Det kan ej förnekas, att större inkomst av skogen härigenom skulle erhållas, men detta skulle då ske på bekostnad av arrendet för den utarrenderade åkerjorden. Helt säkert skulle det belopp med vilket en spekulant nedsatte sitt arrendeanbud, därest husbehovsvirke ej inginge i arrendet, betydligt överstiga värdet av det virke, som erfordrades från boställsskogen för täckande av hans behov av bränsle och byggnadsvirke, särskilt om hänsyn tages till att arrendator enligt nu gällande bestämmelser är skyldig att till vedbrand åtnöja sig med gallringsvirke och annat mindervärdigt virke. Länsstyrelsen i Mariestad: Beträffande frågan huruvida vid utarrendering av löneboställe förbehåll bör göras om skyldighet för arrendatorn att utgöra s. k. tjänstbarheter anser länsstyrelsen, att dessa tjänstbarheters värde för tjänstinnehavaren numera är så ringa, att ett upphävande av nämnda skyldighet har starka skäl för sig, synnerligast som ett dylikt upphävande såväl skulle främja ett bättre ekonomiskt utbyte av bostället som ock undanröja konfliktanledningar mellan vederbörande tjänstinnehavare och arrendator. Vad angår de sakkunnigas förslag om borttagande av rätten för prästerlig tjänstinnehavare att erhålla ved in natura från i pastoratet belägna ecklesiastika skogar anser sig länsstyrelsen böra tillstyrka detsamma. Däremot finner sig länsstyrelsen icke kunna biträda de sakkunnigas förslag att borttaga rätten för arrendator av ecklesiastikt boställe till utsyning av ved och byggnadsvirke från boställets skog. Länsstyrelsen i Karlstad: För främjande av ett bättre ekonomiskt utbyte av boställsegendomarna föreslås upphävande av gällande bestämmelser om rätt till så kallade tjänstbarheter samt om rätt för arrendator, prästerlig befattningshavare, församling med flera till utsyning in natura av byggnadsvirke och vedbränsle. Enligt vad de sakkunniga i motiven till sitt förslag anfört skulle emellertid i särskilda fall eller efter särskild framställning givas möjlighet till undantag från dessa bestämmelser. Under denna förutsättning torde icke vara något att emot förslaget erinra. Länsstyrelsen i Västerås: Se styrelsens yttrande under kapitel I I (1—3). Länsstyrelsen i Falun: De sakkunniga hava särskilt berört frågan om husbehovsrättens vara eller icke vara, och hava därvid uttalat, att dess avskaffande syntes vara en mycket angelägen åtgärd. Länsstyrelsen kan icke dela denna uppfattning, åtminstone icke till den del husbehovsrätten skulle bortfalla för boställsarrendatorerna. Då i arrendekontrakten plägar intagas bestämmelse, att arrendatorn till vedbrand skall åtnöjas med klenare gallringsvirke och annat, mindervärdigt virke, kan länsstyrelsen icke finna annat än att
505 rätten till utsyning av bränsle utan olägenhet kan bibehållas, i all synnerhet som kontrakten innehålla jämväl den inskränkningen, att sådan rätt tillkommer arrendatorn endast i den mån fastställd skogshushållningsplan det medgiver. För en arrendator kan det vara av icke ringa betydelse att slippa betala för det vid bostället förbrukade husbehovsvirket, vilket kan uttagas ur skogen med tillhjälp av egna dragare och egen personal. Då länsstyrelsen antager, att skogsvården icke äventyras genom en med omdöme och eftertanke verkställd utsyning av virke för arrendatorns husbehov (däri inberäknat virke för nybyggnad, reparationer, stängsel m. m.), förordar länsstyrelsen husbehovsrättens bibehållande såvitt nu är i fråga. Länsstyrelsen vill härutinnan tillägga, att det synes mindre lämpligt att beröva arrendejorden det stöd, som skogen anses vara för jordbruket, låt vara att detta stöd icke är av samma omfattning och betydelse som för den självägande jordbrukaren. De sakkunniga hava framhållit önskvärdheten av löneboställenas fullständiga frigörande från det s. k. tjänstbarhetsinstitutet även i den modifierade form, detsamma erhållit genom de år 1925 genomförda förändrade bestämmelserna därom. De sakkunniga hava därvid åberopat ett av kammarkollegiet i ämnet avgivet underdånigt utlåtande av den 19 oktober 1923. Kollegiet gjorde i berörda utlåtande gällande, att en verkligt nöjaktig lösning av här omförmälda spörsmål icke syntes kunna åvägabringas med mindre systemet med kontraherade tjänstbarheter helt övergåves. Det vore och måste förbliva otillfredsställande att påtvinga fria yrkesutövare av den typ, boställsarrendatorerna gemenligen företrädde, fullgörande av skyldigheter, vilka, hur varsamt de än av prästerskapet utkrävdes, icke kunde undgå att i stor utsträckning få karaktären av tjänarens gentemot husbonden. Länsstyrelsen kan för sin del instämma i kammarkollegiets härutinnan gjorda uttalande. Otvivelaktigt förekomma fall, då en arrendespekulant avskräckes av de många bestämmelserna om tjänstbarheter, därvid spekulanten jämväl måste överväga risken att slitningar uppstå mellan arrendator och tjänstinnehavare om tolkning av kontraktet i denna del. Det är icke tvivel underkastat, att möjligheterna att få goda arrendeanbud skulle ökas, om tjänstbarhetsinstitutet bleve ytterligare inskränkt till sin omfattning. Länsstyrelsen förbiser icke, att i enstaka fall skulle erfordras ett bibehållande av tjänstbarheter åt prästerliga tjänstinnehavare, bosatta i glest befolkade eller avsides belägna trakter. Länsstyrelsen har icke heller något att erinra emot en sådan ordning. Vad länsstyrelsen däremot bestämt hävdar såsom sin uppfattning är, att tjänstbarheter böra förekomma allenast i rena undantagsfall. I detta sammanhang förtjänar framhållas, att 13 § arrendeförordningen i dess nya lydelse vad detta län angår erhållit en sådan tillämpning, att av tjänstinnehavare gjorda framställningar om tjänstbarheter i regel blivit beaktade. Det har härvid ansetts vanskligt att avgöra i vad mån »avsevärd svårighet» kan antagas möta för tjänstinnehavare att förskaffa sig erforderlig skjuts na. m. Tillämpningen bleve enligt länsstyrelsens mening lättare, om i paragrafen särskilt betonades, att tjänstbarheter skulle utgöras allenast i undantagsfall, och dessa undantagsfall erhölle en så klar och bestämd avgränsning, som över huvud taget vore möjlig. I anslutning till kammarkollegiets här ovan refererade uttalande finner länsstyrelsen det lämpligt, att bestämmelserna i 13 § 3 mom. arrendeförordningen helt uteslutas. I annat sammanhang (7 § arrendeförordningen) skola arrendatorns kvalifikationer och lämplighet bedömas, och det vill under sådana förhållanden se ut, som om stadgandet i 13 § 3 mom. icke skulle hava någon
506 större praktisk betydelse men väl utgöra ett irritationsmoment för arrendatorn och hans familj. I varje fall bör en efter tidsförhållandena lämpad omformulering av nämnda stadgande äga rum. Länsstyrelsen i Umeå: Det s. k. tjänstbarhetsinstitutet, som vid utarrendering berett myndigheterna många bekymmer och i flera fall verkat nedpressande på arrendeavgifter, föreslå de sakkunniga skola avskaffas. Härom är icke något att tillägga. Länsstyrelsen i Luleå: Såsom en naturlig följd av övergången till det av de sakkunniga framlagda lönesystemet synes på sätt dessa föreslagit det s. k. tjänstbarhetsinstitutet böra avskaffas. Detta bör så mycket hellre ske, som ett bibehållande av detsamma enligt vad erfarenheten visat skulle försvåra utarrenderingen av löneboställena och verka nedpressande på spekulanters arrendebud. Domkapitlet i Linköping: Se domkapitlets yttrande under kapitel I (4). Domkapitlet i Lund: Skäl saknas för borttagandet av rätten till husbehovsved för prästerskapet i förekommande fall. Övriga naturaförmåner kunna också saklöst fortfara — dessas inverkan på arrendebeloppens storlek för löneboställena kan domkapitlet för detta stifts vidkommande förklara vara av ingen eller högst ringa betydelse. Domkapitlet i Göteborg: Även om de s. k. tjänstbarheterna kunna verka därhän att det ekonomiska utbytet av bostället blir sämre, anser domkapitlet likväl, att, då boställenas ändamål väl i första hand ändå måste anses vara att bereda vederbörande pastor möjlighet att fullgöra sina tjänsteåligganden och då detta i vissa fall icke torde kunna ske utan att han från arrendatorn erhåller vissa tjänstbarheter, bestämmelsen om tjänstbarheter icke bör helt utgå utan möjlighet alltjämt givas pastor att av boställets arrendator erhålla de tjänstbarheter, som befinnas oundgängligen nödvändiga. Domkapitlet i Karlstad: Det verkar såsom ett utslag av uniformeringstendens, då man vill allestädes fråntaga prästerna rätt att erhålla bränsle från boställsskog, något som ej synes domkapitlet motiverat, likasom ej heller förslaget att fråntaga församlingarne rätten att vid kyrkobygge erhålla utsyning å boställsskog befinnes tilltalande. Domkapitlet i Luleå: Församlingarnas rätt till sina ecklesiastika boställen har i de sakkunniges förslag så fullständigt upphävts, att de ej ens längre skola kunna få virke utsynat till kyrko- och prästgårdsbyggnad. Mot de sakkunniges förslag i detta avseende kan domkapitlet icke underlåta att i församlingarnas intresse inlägga en gensaga. Den antydning om vederlag i penningar, som å sid. 521 i betänkandet göres, är alltför vag för att utgöra någon garanti för församlingarnas rätt. Även löneboställenas husbehov av virke bör enligt domkapitlets förmenande fortfarande tillgodoses från boställsskogarna. Stockholms stads konsistorium angiver såsom sin åsikt, att tjänstbarheterna och utsyningen in natura från boställsskogarna icke böra så alldeles undantagslöst som sakkunnige föreslagit upphävas. Över jägmästaren J. Wällmark: De sakkunniga hava påvisat att från här ifrågavarande skogar, som ursprungligen haft till huvuduppgift att vara husbehovsskogar, har av avkastningen under åren 1921—1928 endast c:a 20 % tillgodogjorts som husbehovsvirke, under det att 80 % bestått av salu virke. Skogarnas uppgift att lämna husbehovsvirke är sålunda numera av underordnad betydelse i jämförelse med den stora ekonomiska roll, saluvirket intar. Så länge dock denna rätt till nödigt husbehovsvirke för ett eller annat ändamål
507 kvarstår, kan emellertid varken skogarna skötas på bästa möjliga sätt, enär hänsyn måste tagas till ett tryggat husbehov av vissa virkessortiment, eller skogsavkastningen disponeras endast med tanke på att det ekonomiska utbytet skall bli det bästa. Härtill kommer, att husbehovsrätten lätt föranleder slöseri, såväl kvantitativt som kvalitativt. De sakkunnigas förslag att upphäva gällande bestämmelser rörande olika slag av tjänstbarheter ifråga om virkesfång å kyrkofondens skogar är därför ur skogshushållningssynpunkt värt allt beaktande. De sakkunniga borde dock, som följd av sitt förslag, uttryckligen hava betonat, att boställsskogarna härefter böra skötas enligt principen för högsta nettoavkastningen med eftersättande av uthållighetsprincipen. Överjägmästaren G. Rosenlund: Jag anser förslaget om utsyningsrättens borttagande mindre välbetänkt av den anledning att naturarätten ofta visat sig vara av synnerligen stort värde i förhållande till den ersättning, som kan ifrågakomma vid en avlösning av denna förmån. Över jägmästaren S. Hederström: Förslaget om tjänstbarheters och husbehovsutsyningars upphörande anser jag som ett viktigt led i rationaliseringen av de ecklesiastika boställenas förvaltning. Den misshushållning med skogsprodukter, som ofta blir följd av nuvarande system, bortfaller härmed. Ehuru vid arrendevärderingarna hänsyn måste tagas till att husbehovsvirket bortfaller, kommer den fria försäljningen att lämna rum både för en bättre skogsskötsel och för en lämpligare användning av virket liksom ock för en större behållning av detsamma. Överjägmästaren E. Helmers: Att som de sakkunniga föreslå kategoriskt och definitivt avlysa rätten för ecklesiastik arrendator att från ecklesiastik fastighets skog erhålla utsyning in natura av (byggnadsvirke och) bränsle, synes olämpligt. Sådana lokala omständigheter kunna nämligen föreligga, att utlämnande av husbehovs virke in natura kan medverka till högre totalavkomst av fastighet. Möjlighet för den utarrenderande myndigheten att i fall av fog medgiva arrendator av ecklesiastik jord husbehovsvirke in natura bör beredas. Överjägmästaren P. O. Welander: De sakkunniges förslag, att all husbehovsrätt från skogarne bortfaller, måste från skogsvårdssynpunkt utan tvekan tillstyrkas. Uttagande av husbehovsvirke är i regel förbundet med avverkning av vissa dimensioner, som skogsförvaltningen måste utsyna, ehuru det oftast är oförenligt med beståndsvårdens krav. I regel begäres också skog av bästa kvalitet och ligger i sakens natur, att den oftast rikliga tillgången på skog och den fria rätten till virke icke inbjuder till någon sparsamhet hos de utsyningsberättigade. Ett borttagande av husbehovsrätten, varigenom vinnes ökad möjlighet till rationell skogsvård, kommer därför att bliva även av nationalekonomisk betydelse genom ökad produktion från de ecklesiastika skogarna. Över jägmästaren E. T. Jansson: Se yttrande under kapitel IV (32—33). Öv er jägmästaren A. Holmgren: I fråga om kravet på skogens förmåga och beredskap att lämna nödigt husbehovsvirke så snart sådant erfordras är detta en omständighet, som i synnerligt hög grad varit och är ägnad att minska möjligheten för skogens utnyttjande med för skogsägaren bästa ekonomiska resultat. Särskilt då det gäller skogar av mindre omfattning blir skyldigheten att ständigt stå till reds att lämna detta husbehovsvirke en omständighet, som oundvikligen leder till eftersatt skogsvård och därmed minskade möjligheter till ekonomiskt utnyttjande av skogskapitalet. För egen del har jag den
508 bestämda uppfattningen att därest den förlust, skogsägaren indirekt lider genom en eftersatt skogsvård, framkallad av kravet på skyldighet för skogen att när så fordras tillhandahålla husbehovsvirke in natura, kunde uppskattas i penningar och läggas till husbehovsvirkets försäljningsvärde, skulle det visa sig, att detta virke stode skogsägaren i ett sådant pris, att han skulle finna med sitt eget ekonomiska intresse bäst förenligt att från egen skog taga allenast det virke, som faller vid en rationell vård av skogen, och från annat håll anskaffa återstoden. Överjägmästaren E. H. Barthelson: Det föreslagna upphävandet av prästerlig befattningshavares, pastoratets, och församlings rätt till utsyning in natura å boställes skog av byggnadsvirke och vedbränsle innebär helt visst en stor fördel för skogsskötseln och torde ej medföra någon större olägenhet för hittillsvarande utsyningstagare. För underhåll av prästgårdens byggnader och kyrkan torde det nämligen i regel vara mera ändamålsenligt att inköpa färdigberett, torrt virke, och synes befattningshavarnes rätt till vedutsyning — ofta lämnad såsom gallring i yngre bestånd — på grund av de med vedens huggning och framforsling förenade omkostnaderna i allmänhet vara en förmån av tvivelaktigt värde. För löneboställenas arrendatorer ställer sig saken annorlunda. Dessa kunna utan direkta, kontanta utlägg med eget folk och egna dragare tillgodogöra sig virkesutsyningar och därvid även åtnöja sig med sämre virke till vedbrand, och tror jag, att, ehuru det ur skogsskötselns synpunkt helt visst vore önskvärt att slippa all husbehovsutsyning, det likväl vore lämpligt att även i avseende å husbehovsvirke för löneboställena tillämpa samma grunder, som gälla för kronans jordbruksdomäner. Önskvärt är nämligen att alla förvaltningsobjekt inom ett revir få skötas efter så vitt möjligt ensartade grunder. Över jägmästaren C. Björkbom: Vården av skogstillgångarna har ej kunnat läggas efter helt skogliga linjer, då skogsavkastningen först och främst skulle användas till arrendatorns av lönebostället och den prästerlige befattningshavarens husbehovsvirke, d. v. s. bränsle och byggnadsvirke. Skogarnas uppgift är således först och främst att producera husbehovs virke. Avkastningen från en välskött skog lämnar en ganska stor procent gagnvirke, som vid försäljning inbringar ganska högt pris. Då nu bränslebehovet i allmänhet är ganska högt i förhållande till behovet av annat virke, ej minst därigenom att prästgårdarna draga mycket bränsle, blir en följd att misshushållning kommer att äga rum, särskilt beträffande små och medelstora ecklesiastika skogar, där avkastningen ej alls eller i ringa mån överskjuter behovet av husbehovs virke. Många exempel skulle kunna framdragas på, att värdefull gagnvirkesskog måste avverkas till bränsle. Många exempel finnas även, att nödvändig gallring av ung skog måst till skada och förlust fördelas på en följd av år endast för att täcka det årliga bränslebehovet. Husbehovsutsyningarna hava även givit anledning till mycket missnöje över den utsynade vedens kvalitet, detta både från befattningshavarnas och arrendatorernas sida. Från ekonomisk synpunkt och med hänsyn till en god skogsskötsels fordringar är det ett framsteg, om den ecklesiastika skogens karaktär av husbehovsskog upphäves. Det verkar något egendomligt, att husbehovsservitutets avskaffande beträffande visst slag av skogar förordas, då våra jorddelningslagar fästa så stort avseende vid husbehovsvirke, att avstyckning från en fastighet med skog ej får ske utan att nödig husbehovsskog tillägges avstyökningen.
509 Domänintendenten och boställsnämndsordföranden C. J. Adlercreutz: Se yttrande under kapitel I I (1—3). Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Bernhard Nilsson: Tjänstbarhetssystemet har säkerligen verkat i ogynnsam riktning vid utarrendering, men i många fall och kanske de flesta hava indelningshavarna godvilligt ersatt arrendatorernas naturaprestationer på sådant sätt att detta, med undantag för skjutsskyldigheten innan automobilen kommit mera allmänt i bruk, snarare medfört fördel än onus för arrendatorerna. Beträffande de arrenden, som ingås efter den 1 maj 1926 då ny ecldesiastik boställsordning och arrendeförordning trädde i kraft, är faran för att tjänstbarhetssystemet skulle medföra minskning i arrendebeloppen undanröjd därigenom att de tjänstbarheter, som numera anses böra utgå, skola ersättas efter i orten vid varje särskild tid gängse pris. Sakkunnigas förslag att gällande bestämmelser i detta avseende skola utgå, sakna därför praktisk betydelse vid utarrendering av löneboställen. Då prästerskapet i regel torde kunna träffa avtal med arrendatorerna under hand om vedhuggning, körslor och leverans av jordbruksprodukter med mera synes bestämmelsen med dess nuvarande tillämpning även från prästerskapets synpunkt vara av ringa värde. Den rätt till utsyning av virke å de ecklesiastika skogarna för olika ändamål, som för närvarande är gällande, skall enligt sakkunnigas förslag upphöra utom beträffande arrendatorer, som efter prövning i varje särskilt fall kunna medgivas rätt att erhålla virke till husbehov-. Då enligt förslaget präst, som åtnjuter förmån av tjänstebostad, skall såsom ersättning till pastoratet för nämnda förmån av lönen avstå en »bostadskvot», beräknad i lägsta löneklassen till den lönegrad till vilken befattningshavaren är att hänföra, synes intet vara att anmärka mot sakkunnigas förslag att upphäva församlings rätt till fri utsyning av virke till byggande och underhåll av prästgård. Rätten till fritt virke för underhåll av kyrka torde i regel icke vara av så stor ekonomisk betydelse att hinder bör resas mot sakkunnigas förslag om upphävande av denna rätt. Detta även med hänsyn därtill att kyrkorna i allmänhet torde vara brandförsäkrade till så betryggande belopp att större förluster genom eldsolyckor äro förebyggda. Vad angår frågan om rätt till utsyning av fri vedbrand åt prästerskapet, har nämnda utsyning åtminstone i vissa trakter utvecklat sig i sådan riktning att huvudsakligen mindervärdig skog användes för detta ändamål. Den minskning i skogsavkastningen, som uppstår genom virkesförbrukningen för nämnda ändamål, kan därför beräknas till ganska ringa belopp. Då denna förmån emellertid genom de bestämmelser angående ersättning för tjänstbarheter till prästerskapet, som numera allmänt torde tillämpas, förlorat betydligt i värde för indelningshavarna, och då centraluppvärmning blir alltmera allmän, varvid vedeldning är synnerligen oekonomisk, synes nämnda förmån utan större olägenhet för prästerskapet kunna avskaffas och kompenseras med motsvarande höjning av lönen. De sakkunniga hava ifrågasatt att även husbehovsvirket till arrendatorerna å jordbruken skulle upphöra att utgå. En dylik åtgärd anser jag mig böra bestämt avstyrka beträffande alla sådana fall då lämpligt och nödigt husbehovsvirke finnes att tillgå å bostället. För bedömandet av denna fråga torde böra framhållas att en arrendators virkesbehov ej är begränsat till den mängd, som kan åtgå för matlagning och uppvärmning av bostaden, utan dessutom till kokning av svinfoder med mera
510 samt till nybyggnad och underhåll av boställets hus. Å de ecklesiastika såväl som på enskilda skogar med normalt skogsbestånd finnes alltid mindervärdigt virke, som är av sådan beskaffenhet att det icke kan säljas på rot, samt annat vedvirke av synnerligen ringa värde. Dylikt virke kan arrendatorn efter utsyning tillgodogöra sig med egen arbetskraft under sådana tider av året då tiden medgiver att dylikt arbete kan verkställas utan större kostnad. Den rätt att hämta brännved å kronans skogar, som kronoarrendatorerna åtnjuta, torde i många fall vara till större nytta än skada för rationell skogsvård, och samma förhållande torde numera ofta råda även å de ecklesiastika boställena. Till nybyggnad och underhåll av hus måste givetvis bättre skog, som kunde användas till avsalu, komma till användning. Vid början av arrendeperiod, som omfattar många år, är det omöjligt för en arrendator att beräkna kostnaden för virkesåtgången till nybyggnad och underhåll av hus under arrendetiden, då överordnad myndighet har att föreskriva det arbete, som skall verkställas. I anledning härav kommer en föreskrift om skyldighet för honom att bekosta virke för nämnda ändamål att föranleda betydligt mera minskning i arrendet för egendomen än som svarar mot värdet å rot för erforderligt virke. Genom en dylik anordning torde svårigheter uppstå vid utarrendering, närbesläktade med dem, som uppkommit genom arrendatorernas nybyggnadsskyldighet på grund av nu gällande arrendeförordning, men som de sakkunniga med rätta sökt bortarbeta. * Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Nils Larsson: Enligt de erfarenheter jag gjort såsom ordförande i boställsnämnd, bör prästens rätt till tjänstbarheter borttagas, därest ett nöjaktigt arrende skall kunna erhållas. Tjänstbarheterna kunna i vissa fall vara rent förödmjukande för arrendatorn. Rätt för prästerlig tjänsteinnehavare, pastorat och församling att erhålla utsyning in natura av byggnadsvirke och bränsle torde jämväl kunna utgå, därest pastoratet och församlingen för sin del tillerkännes vederlag för denna förmån. Däremot anser jag att arrendator å löneboställe fortfarande bör bekomma bränsle, enär för detta ändamål kan användas mindervärdig skog, som eljest icke kan tillvaratagas. Genom slopandet av dessa naturaförmåner kan reservskog undvikas och skogen skötas mera rationellt. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Sven Linders: Upphörande av naturaprestationer ifrån löneboställenas sida till vederbörande tjänsteinnehavare har flera gånger dryftats, men icke föranlett den radikala förändring som nu föreslås. Från många håll har det städse betonats nödvändigheten av att prästerskapet finge vissa naturaförmåner, framför allt tjänsteskjutsar, vissa dagliga livsförnödenheter såsom mjölk och smör samt arbetsprestationer och gödsel till prästgårdarnas trädgårdsland, garderade genom löneboställena och dessas arrendatorer. Faktiskt är dock att alltsedan 1910 års lagstiftning ha dylika naturaprestationer allt mindre tagits i anspråk samt under senare åren i betydlig grad avkopplats ifrån arrendekontrakten. I Malmöhus län kan i vart fall nu ett fullständigt upphävande av löneboställenas skyldigheter härutinnan mycket väl genomföras. Inga olägenheter skulle strängt taget uppstå därav, utan kunna såväl tjänsteskjutsar som mjölk med mera lätt erhållas på sedvanligt sätt. Prästerskapet kan numera ingalunda anses stå i någon särklass, för vilken det skulle vara svårare att ordna dylikt för sitt behov än för andra löntagare på landet. Och då det avses att tillförsäkra dem lön efter de för statstjänstemän i övrigt gällande grunderna, finnas inga motiv
511 kvar för att beställa dem några särskilda förmåner. Även i fråga om upphörande av rätt för tjänsteinnehavare och arrendator att erhålla fri utsyning av byggnadsvirke och vedbrand anses förslaget lätt genomförbart inom Malmöhus län. Jag får därför för min del tillstyrka dels den föreslagna frigörelsen för löneboställena att utgöra allehanda naturaprestationer till tjänsteinnehavare, dels även upphörande av rätt för vederbörande att erhålla skogsutsyning. Därigenom skulle löneboställena bliva arrendegårdar i vanlig mening och vid arrendevärdering ingenting kunna skyllas på tyngande skyldigheter av detta slag för att erhålla lägre arrendeavgälder än dem, som i allmänhet gälla. Domänintendenten Bengt Carlheim-Gyllenskiöld: Det var förr en absolut nödvändighet för prästen att från ett närbeläget jordbruk äga tillgång till körslor, både för ämbetsresorna och för resor i egna ärenden. Vidare var det förr med den då gängse naturahushållningen nödvändigt för prästerskapet att från prästgårdens jordbruk ha tillgång till produkter för den dagliga hushållningen. I dessa förhållanden, som i så mångt och mycket annat på landsbygden, hava emellertid inträtt oanade omvälvningar. Automobilerna ha i högsta grad underlättat prästernas resor: behovet av hästskjuts har bortfallit, och i alla lanthushåll har en utsträckt penninghushållning trätt i stället för den gamla naturahushållningen. Dessa omständigheter tillika med kravet på en rättvisare och likformigare avlöning över hela landettorde ha varit skälen till de ändrade bestämmelserna i de senaste löneregleringarna. Domänintendenten G. Blomdahl: Rätten till husbehovsvirke och bränsle bör borttagas. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Carl Faust: Att den föråldrade institutionen om tjänstbarheter snarast bör avvecklas förefaller med nutida åskådning så naturligt att något vidare ordande härom torde vara överflödigt. Att prästerna vid bestämmande av utgående löneförmåner böra hållas ekonomiskt skadeslösa för förlusten av tjänstbarheterna är naturligt. Då prästerna numera erhållit från jordbruket skilda boställen, synes allt tala för att deras rätt till fritt bränsle ur löneboställenas skogar bör borttagas och att den kontanta avlöningen bestämmes med hänsyn härtill. Beträffande löneboställenas arrendatorer däremot, synes det mindre befogat att beröva dem rätten till utsyning från arrendeföremålens skogar, där tillräcklig tillgång på bränsle och virke förekommer. På egendomar med skogstillgång uppstår ju alltid vid avverkning en del virke av klenare beskaffenhet och av sådan natur att det icke kan avyttras eller tål transporter, men som mycket väl kan användas av ställets arrendator till bränsle. Ävenså bör utsyning avnödigt virke i likhet med vad som nu är fallet å kronodomänerna även i fortsättningen beredas arrendatorerna av de ecklesiastika löneboställena. I samma mån som en arrendator för reparationer och nybyggnader nödgas kontant inköpa erforderligt virke måste givetvis för bostället utgående arrende komma att lida härav. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Bertil Ekberg: Tjänstbarheter och vedbrand in natura för präst böra utgå, då denne i likhet med andra tjänstemän, såsom folkskollärare, skogsstatstjänstemän och andra, under nuvarande förhållanden bör kunna undvara dessa förmåner, som onödigt tynga den ecklesiastika jorden och ofta utgöra irritationsmoment. Där så ske kan, anser jag däremot att arrendatorn bör erhålla nödig utsyning till vedbrand och husunderhåll. De till de ecklesiastika egendomarna hörande skogarna lämna ju alltid en del sekunda, svårsålt virke vid gallring, upprensning av spridda
512 torrträd och vindfällen, som det mången gång är svårt att försälja, och vars nedtagning och utdrivning i varje fall är förenad med så stora kostnader, att de vid en realisation ofta ej lämna något netto. En arrendator, som under vintern har god tid att nedtaga och hemköra detta sekunda virke, som för honom är fullt godtagbart vedbränsle, och som är rädd för alla kontanta utgifter, sätter stort värde på denna förmån, som rätt utnyttjad kan både praktiskt och ekonomiskt bliva till såväl skogens som arrendeegendomens fromma. Likaså förefaller det mest praktiskt, att vid den säkerligen sig alltmer ökande upprensningen och kultiveringen av hagmarksbeten den, som skall utföra kulturarbetet, även får tillgodogöra sig det där växande för kulturen hinderliga virket. Pet är dessutom min på erfarenhet grundade övertygelse, att den för jordägaren reella, verkliga slutkostnaden för ett nybygge blir större, om kostnadsförslag och planer för bygget uppgöras under förutsättning av, att därför åtgående virke skall köpas, då såväl den sakkunnige, som uppgör kostnadsförslaget, som även arrendatorn-byggherren lätt räkna med de priser, virket betingar i handeln, med tillagda höga arbets- och handelsomkostnader, då den senare däremot ej så högt värdesätter det egna arbete han får nedlägga på nedtagning, aptering, drivning och f örsågning av det å egendomens skog lätt tillgängliga grovvirket. Min uppfattning är sålunda, att ett bibehållande av utsyningen på egendomar, som hava därför lämpad skog, rent ekonomiskt väl betalar sig, om den sker under de nu å kronoegendomar tillämpade grunderna. Boställsnämndsordförandena i Stockholms län: Vad de sakkunniga anfört beträffande de s. k. tjänstbarheterna och hushållssystemet å prästskogarna synes oss icke vara övertygande. Vidkommande tjänstbarheterna anse vi, att utgörandet av dylika numera efter tillkomsten av 1925 års lagstiftning på detta område icke kan anses för arrendatorerna betungande utom möjligen beträffande skjutsning; och vilja vi i detta sammanhang erinra därom, att jordägarne i allmänhet här i länet så gott som undantagslöst pläga förbehålla sig rätt till vissa tjänstbarheter av vederbörande arrendator utan att, oss veterligen, dessa arrendatorer härigenom ansetts komma i en beroende ställning till jordägaren. Enligt vår mening bör därför tjänstbarhetssystemet alltfortfarande bestå med den inskränkning, att arrendatorn bör vara befriad från skyldighet att tillhandahålla skjuts samt att tjänstbarheter icke skola behöva utgöras till annan präst än den, som bebor den prästgård, vartill lönebostället förut hört. Vad härefter angår förvaltningen av prästskogarna kunna vi icke dela de sakkunnigas uppfattning rörande den misshushållning och det slöseri som skulle vara förknippat med utsyningen å dessa skogar, utan anse för vår del de missförhållanden, vilka möjligen äro för handen i förevarande hänseende, ingalunda vara av den allvarliga beskaffenhet, som sakkunniga vilja göra gällande. Vi kunna sålunda icke finna tillräckliga skäl förebragta för ett avskaffande av utsyningsrättigheterna å prästekogarna och föreslå fördenskull att de bibehållas i sin nuvarande omfattning. Boställsnämndsordförandena C. G. Olsson i Golvvasta och Per Gustafsson i Benestad: Se yttrande under punkterna 32, 33 och 35. Boställsnämndsordföranden Erik Bag er å Tullgarns kungsgård: Prästerskapets avlöningsförhållanden böra förbättras i den omfattning, som betänkandet angiver. Den modernisering och frigörelse från antikverade former i lönebestämmelserna, som de olika förslagen innebära, må bliva upphöjda till lag. I detta sammanhang vill jag särskilt understryka vikten av, att de s. k. tjänstbarheterna, som åligga den ecklesiastika jordens arrendatorer, helt avskaffas, så att utarrendering och dispositionen i övrigt av fastigheten kan äga rum utan
513 hänsyn till de prästerliga befattningshavarna, vilket utan olägenhet för dem torde kunna ske med hänsyn till de föreslagna förbättrade lönevillkoren och tidsförhållanden i övrigt. Boställsnämndsordföranden L. Carlson i Graneberg: Se yttrande under punkterna 32—33. Boställsnämndsordföranden Albert von Bergen i Tynnelsö: Mot sakkunnigas förslag att helt fråntaga arrendatorerna den nu utgående avkastningen av boställenas skogstillgångar uttalar jag allvarliga betänkligheter. Inom största delarna av vårt land är ved- och reparationsvirkesutsyning alltid förenad med ett jordbruksarrende. Ett borttagande av dessa förmåner skulle i många fall i mycket hög grad försvåra utarrenderingen och avsevärt och oproportionerligt minska arrendeinkomsterna. Boställsnämndsordföranden G. Neiglick i Boo: Upphävande av gällande bestämmelser rörande rätt för arrendator m. fl. till utsyning av virke in natura har föreslagits. Därmed är väl underförstått, att en arrendator skulle å boställets skogsmark, där sådan finnes, få köpa sitt behov av bränsle eller byggnadsvirke. En sådan bestämmelse torde verka avskräckande för arrendesökande, då oftast tillgång av skog följes av mindervärdiga lantbruk, och även om arrendevärderingen tar sikte på ett sådant förhållande, torde som sagt betänkligheter hos mången uppstå att söka arrende med dylika bestämmelser. Jag anser tvärtom, att där sådana förhållanden äro till finnandes, mindervärdigt lantbruk samt stora skogsmarker och skogstillgång, bör uppmjukning av nu gällande bestämmelser äga rum, så att större engångskostnader, nybyggnadsföretag, torrläggningsarbeten och dylikt böra och kunna bestridas med skogsavkastningsmedel. Boställsnämndsordföranden Karl Lindvall: Tjänstbarheterna äro avsedda att helt avskaffas. Genom 1925 års bestämmelser skedde uti rätten att erhålla sådana högst betydande inskränkningar; och tidsförhållandena hava gjort sitt till att vissa prestationer icke vidare påkallas. Detta gäller särskilt den mest betungande eller skjutsskyldigheten. Prästerna komma säkerligen i allt större utsträckning hålla egen bil eller ock finnes i närheten tillfälle till erhållande av bilskjuts. I de arrendevärderingar, som efter 1926 års ingång här hållits, har ej någon tjänsteinnehavare gjort anspråk på skjuts. Men däremot hava alla ansett sig från lönebostället behöva nödiga körslor med mera för prästgårdsjordens skötsel ävensom mjölk i de fall, där mejeri ej funnits i närheten. Dessa prestationer hava upptagits till gångbart pris och hava varken av nämnden eller arrendatorn ansetts inverka på arrendevärdet. Det är otvivelaktigt rätt så olägligt för en präst att annorstädes än från lönebostället förskaffa sig nödiga körslor för prästgårdsjordens skötsel. Huru än förvaltningen kommer att ordnas lärer det, enligt mitt förmenande, bliva mera praktiskt att vid arrendevärderingen ordna denna angelägenhet än att, såsom av en myndighet föreslagits, bevilja enslighetstillägg å lönen efter prövning i varje särskilt fall; och under alla förhållanden bliver det lättare än att, såsom av de sakkunniga ifrågasatts, flytta prästgården dit, där sädana arbeten eller förnödenheter kunna erhållas. De sakkunniga hava ifrågasatt att naturautsyning från boställsskog skall helt upphöra och anfört rätt så starka skäl för detta sitt förslag. Beträffande pastorat och tjänsteinnehavare — med det förutsatta inrangerandet av dessa sistnämnda bland statetjänstemännen — torde ej något vara att mot förslaget erinra. 33—010253
514 Vad angår arrendatorerna åter kan ifrågasättas om icke principens genomförande köpes väl dyrt. Utsyning av byggnadsvirke är väl, vad som särskilt går hårt åt skogen. Arrendatorns byggnadsskyldighet är ju emellertid avsedd att avskaffas. Husbehovsvirke i övrigt från en något så när stor areal torde kunna uttagas utan avsevärd nedgång i skogens värde. Sådan utsyning, utom vad angår reparationsvirke, behöver ju ej omfatta annat än avfall, gallringsvirke och vindfällen. Säkert lärer väl vara att köpeskillingen för dessa effekter ingalunda kompenserar den nedgång i arrendevärdet som bliver en följd av husbehovsvirkets borttagande. För övrigt är ju avsikten att löneboställena skola jämställas med statens domäner ; men där förekommer, såvitt jag vet, fortfarande utsyning av dylikt virke. Boställsnämndsordföranden Arvid Fritzén i Tranås: Enligt nuvarande bestämmelser äger såväl prästerskapet som boställets arrendator rätt till utsyning a vedDrand .T > å de lönebostaden där skogstillgång är för handen, varjämte samma rätt förefinnes beträffande husbehovsvirke för arrendator, virke till byggnad och underhåll av prästgård samt slutligen rätt till fritt virke för underhåll av kyrka. Det sistnämnda, rätt till fritt virke för underhåll av kyrka, torde numera sakna större betydelse, varför denna rätt utan olägenhet kan upphöra. All övrig rätt till utsyning synes mig böra bibehållas, och torde denna utsyning mycket väl kunna förenas med en rationell skogsvård varigenom en del skogsprodukter av föga eller intet försäljningsvärde kunna komma till nyttig användning. Onekligt är att svårigheter understundom kunna möta vid utarrendering av isynnerhet svagare jordbruksgårdar om nybyggnadsskyldigheten varit stor. Å dylika löneboställen, där den ojämförligt största bärkraften ligger i skogstillgången, vore det t. o. m. önskvärt att den tunga, som enligt nuvarande ordning åvilar jordbruket ensamt, kunde till någon del överflyttas å skogsmarken t. ex. på sådant sätt, att vid större nybyggnader erforderligt kapital åtminstone delvis kunde förskjutas av de medel skogsmarken avkastar. Visserligen föreligger nu den möjligheten att erhålla lån i kyrkofonden för dylikt ändamål, men då dessa lån löpa med vanlig ränta och full säkerhet erfordras, är fördelen av att erhålla dylikt lån ganska ringa. Skulle i stället skogsförsäljningsmedel kunna tillhandahållas till visst procentuellt belopp av byggnadskostnaden utan ränta, med amortering under viss, ej för kort tid, vore en sådan anordning efter prövning i varje särskilt fall välbetänkt och nyttig. Genom dylikt förfarande infördes på ifrågavarande område en princip, som den enskilde jord- och skogsägaren måste tillämpa i de fall där jordbruket ensamt är för svagt att uppbära byggnadskostnaderna, men där tillgången av skogskapital är jämförelsevis riklig. Boställsnämndsordföranden Salomon Gustafsson i Dalskog: Tidigare torde de arrendatorn åliggande tjänstbarheterna ha verkat nedsättande på arrendebeloppet, men på de arrendeavtal som ingåtts efter nya boställsordningens ikraftträdande den 1 maj 1926, då tjänstbarheterna skola ersättas efter i orten gängse pris, har någon hänsyn till desamma säkerligen ej behövt tagas och behöver numera ej menligt inverka på arrendeavgiften, varför sakkunnigas förslag om borttagande av dessa saknar praktisk betydelse. Sakkunnigas förslag om borttagande av rätten för arrendatorn att erhålla byggnadsvirke och ved från boställets skog, där lämplig sådan finnes, kommer säkerligen att verka i motsatt riktning till vad de sakkunniga tänkt sig, näm-
515 ligen till en försämrad, i stället för förbättrad ekonomisk avkastning för bostället. Det torde för en arrendator vid avgivande av anbud å arrendet till ett boställe för längre tid vara omöjligt beräkna kostnaden för virke till nybyggnader och reparationer, och kommer säkerligen arrendet härigenom att minskas mera än värdet å för till reparationer och nybyggnader erforderligt virke. Beträffande vedbränsle torde det väl åtminstone i de flesta fall förhålla, sig så att arrendatorn får åtnöja sig med toppar och grenar från avverkningar samt klenare gallringsvirke. För en rationell skogsvård är säkerligen arrendatorns rätt till bränsle ofta till större nytta än skada, då kostnaden för gallring i klenare skogsbestånd med nuvarande, fallande vedpriser ofta överstiger det belopp, som kan erhållas för virket. Dylikt gallringsvirke samt annat mindervärdigt virke kan arrendatorn efter utsyning genom egen arbetskraft under vintermånaderna hugga och hemforsla till husbehovsved för olika ändamål utan större kostnad. Boställsnämndsordföranden Fabian Andersson i Rödja: Beträffande tjänstbarhetsinstitutets avveckling kan jag icke finna, att det skulle vara till förmån vare sig för prästen eller arrendatorn utan tvärtom. Prästen vet ju varifrån han får smör, mjölk etc. och arrendatorn vet var han får avlämna dessa och priset för dessa förnödenheter utgår ju numera efter det för orten gällande; arrendatorn får ju sålunda avsättning med sina produkter hemma å gården till icke obetydligt belopp av vad arrendesumman utgör. Jag anser detta vara en förmån både för präst och arrendator. Boställsnämndsordföranden Karl Heiner: Tjänstbarheterna, vilka^ vid försäljning av jorden skulle äventyras, ha i de flesta fall numera ej så stor betydelse. Endast å isolerade och enstaka platser böra löneboställena bibehållas för detta ändamål. I större och mindre samhällen finnes intet hinder att erhålla de förnödenheter, som ingå i tjänstbarheterna. Boställsnämndsordföranden J. P. Johansson i Rasa: Genom förslagen i denna punkt hava de sakkunniga visat sig vilja upphäva de ecklesiastika boställenas egenskap av kyrklig egendom. Skyldigheten för arrendatorn av ett löneboställe att till en närboende prästerlig tjänstinnehavare utgöra vissa tjänstbarheter mot betalning efter i orten gällande pris, kan enligt min mening icke betraktas såsom ett onus vilket vid utarrenderingen minskar det ekonomiska utbytet av bostället. I vissa fall kan det vara till fördel för en arrendator att få utgöra dessa tjänstbarheter. Nu gällande rätt för en arrendator att från det arrenderade löneboställets skog erhålla utsyning av byggnadsvirke och vedbränsle, bör även för framtiden bibehållas. Borttages denna rätt, så att arrendatorerna bliva skyldiga inköpa byggnadsvirke och vedbränsle, måste de naturligtvis taga detta i beräkning vid uppgörelse om arrendeavtal och följaktligen betala ett så mycket mindre arrendebelopp som det värde fri utsyning av skog till förevarande behov representerar. Likaså anser jag att nu gällande rätt för prästerlig tjänstinnehavare att från löneboställes skog erhålla vedbränsle, samt för pastorat och församling till byggnadsvirke, bör bibehållas oförändrad. Boställsnämndsordföranden Gustaf Johansson i V äckelsång: De sakkunnigas förslag, avseende borttagande av arrendators rätt till utsyning in natura av byggnads- och hägnadsvirke samt vedbränsle, torde, om det upphöjes till lag, komma att i synnerlig grad försvåra utarrenderingen av löneboställen i skogsbygden. Nybyggnad av ladugård av i sådan trakt vanlig typ bleve särskilt kost-
516 sam, emedan för sådant ändamål lämpliga sortiment av virke ej finnas att tillgå i den allmänna trävaruhandeln. Hägnader kunna visserligen delvis uppföras av järntråd, men då härför lämpligt gallringsvirke i allmänhet förekommer i riklig mängd i boställsskogarna, och annat skogsavfall såsom »ris» och »toppar» bör kunna tjäna såsom bränsle åt boställsarrendatorn, så synes mig ett absolut förbud för arrendator att erhålla skogsutsyning böra undvikas. Boställsnämndsordförandena S. A. Carlsson i Solberga, Thore Alströmer å Östads säteri, J. Johanson i Carlshed, Carl Lorentzon i Ledet, Arthur Gustafson i Kasenberg och G. Pettersson i Hallbäcken: De sakkunniga synas biträda domänstyrelsens uppfattning, att några förmåner in natura icke böra för framtiden utgå från de ecklesiastika skogarna. Ej blott boställshavares och arrendators rätt till utsyning av skog till bränsle utan även pastoratets och arrendatorns rätt att efter utsyning erhålla erforderligt virke för byggnad och underhåll skulle försvinna. Det må med skäl sättas ifråga, huruvida den härigenom uppkomna besparingen i verkligheten blir så stor som beräknats. Avfallsvirke, som nu i många fall kan av arrendatorn användas som bränsle, lärer svårligen kunna försäljas, varjämte kyrkofonden förmodligen ej kan undgå att betungas med en allmän utgiftspost för bränsleersättning åt prästerna i de pastorat, vilkas ecklesiastika boställsskogar hittills medgivit fri bränsletilldelning till prästerskapet. Att prästerna skulle låta sig nöja med att utan ersättning frånhändas denna förmån förefaller otroligt. Och att församlingarna i de fall, då präst åtnjuter bostadsförmån inom församlingen, skulle — såsom de sakkunniga förmena — få full kompensation för mistad utsyning till såväl kyrka som prästgårdsbyggnad genom att församlingarna finge uppbära bostadskvoten, omförd i penningar, måste bestämt bestridas. Boställsnämndsordföranden Th. Nilsson i Hägerum: Enligt förslaget skulle en boställsarrendator ej få rätt att från boställets skog erhålla vare sig bränsle eller virke till stängsel och husreparationer. Skulle förslaget i denna del bliva lag, kan man vara övertygad om att stora svårigheter skulle uppstå för att få arrendator — åtminstone i dessa trakter — ty här äro ej jordbrukarna vana att köpa sin ved eller virke till underhåll av hus och hägnader. I varje fall skulle arrendebeloppet sjunka avsevärt. För övrigt finnes i boställenas skogar virkesavfall och mer eller mindre värdelös skog, som med fördel kan användas för nu nämnda ändamål, under det dessa produkter nästan sakna försäljningsvärden. Den skada, som sådan rätt för arrendatorn förorsakar boställets skog, uppväges genom den nytta som därigenom skulle kunna åstadkommas för jordbruket, där nu mången gång arrendatorn förbjudes verkställa för jordbruket erforderlig röjning. Boställsnämndsordföranden A. E. Ohlsson: Beträffande förslaget att helt borttaga de s. k. tjänstbarheterna tvekar jag ej förklara detta riktigt och klokt ur såväl det allmännas som befattningshavarens synpunkt. Det torde vara rena undantagsfall, där i våra dagar tjänsteinnehavaren verkligen skulle vara beroende av boställsarrendatorns varor eller skjutsar, och ännu sällsyntare förr modligen, att ej en frivillig överenskommelse dem emellan skulle kunna träffas; risken för att arrendatorns tjänster härvid ej skulle kunna erhållas till skäligt pris torde vara ringa. Under min tjänstgöring i boställsnämnden anser jag mig ha funnit, att de flesta äldre befattningshavare hålla på sin rätt till tjänstbarheter, troligen mest av gammal vana, som de anse lämplig och ej gärna vilja tänka rubbad, medan yngre präster oftast förklara sig ej fordra några dylika förbehåll om tjänster, »det ordna vi själva». Inom få år torde så gott som alla präster i landsförsamlingarna hava egna bilar och skulle kyrkoherden någon
517 gång vilja leja en skjuts, så torde inga svårigheter möta härför — oavsett böndernas hästar, så synes redan antalet trafikbilar på landsbygden vara tillräckligt. — Förslaget att slopa tjänsteveden är gott, för bostället — kyrkofonden utgör den en ganska dyrbar tunga, som allt mindre och mindre uppskattas av tjänsteinnehavaren, för vilken veden ingalunda är »fri» utan kan draga rätt dryga kostnader. Då därtill här i länet värmeledningar bliva allt vanligare i prästgårdarna, blir också denna löneform mindre lämplig och bör borttagas. Boställsnämndsordföranden Karl Kahlström i Atlingbo: Jag har ingenting att erinra emot, att de s. k. tjänstbarheterna för övrigt, som för närvarande galla såsom tjänsteinnehavarens avlöningsförmån, bortfalla med undantag dock av att arrendators skjutsskyldighet för tjänsteinnehavarens ämbetsresor kvarstår. Emellertid kan jag ej biträda de sakkunnigas förslag, att församlingsprästerna ej skulle hava rätt att av löneboställenas skogstillgång erhålla fritt husbehovsbränsle efter skedd utsyning, naturligtvis sedan löneboställets eget husbehov först blivit tillgodosett. Alla skäl tala för att en tjänsteinnehavare, som icke allenast har ratt till tjänstebostad, men även skyldighet att bebo och väl vårda densamma, även så gott sig göra låter, sättes i tillfälle att utan för stora svårigheter erhålla för bostadslägenhetens uppvärmning behövligt bränsleförråd. De sakkunniga mena, att svårighet för prästerna att i fria marknaden till »rimligt pris» tillgodose sitt bränslebehov ej är att befara. Häremot kan erinras, att skolråden oftast hava ganska stort besvär att anskaffa bränsle till lärarepersonal och skollokaler. Då man i fråga om skollärarekårens på landet avlöning ej kunnat frångå lönebestämmelsen om fri bostad och fritt bränsle, torde samma behov av naturaförmåner beträffande prästerskapets avlöning föreligga och någon rubbning i nuvarande bestämmelser om prästerliga tjänsteinnehavares rätt att bekomma bränsle från löneboställenas skogsmark ej vara att förorda. Folkskollärarnas och prästernas löneförhållanden bliva då tämligen likartade, d.v. s. lönen utgår dels i kontant lön och dels såsom förmån in natura, och då det anses mest praktiskt att ej räkna folkskollärarnas lön efter bruttoinkomst, förefaller det, som om samma beräkningssätt bör tillämpas även beträffande prästernas avlöning. I fråga om de s. k. tjänstbarheterna föreslå de sakkunniga deras avskaffande helt^och hållet, och i huvudsak bör detta ej vålla olägenhet. Att emellertid arrendatorn av löneboställena skulle fritagas från skyldigheten att till tjänsteinnehavaren mot betalning efter gällande skjutslega verkställa behövliga tjansteskjutsår torde dock vara betänkligt, alldenstund mångenstädes tjänsteinnehavaren, under årets lopp, nödvändigt måste företaga ganska många ämbetsresor. Inom Gotlands södra domsaga exempelvis finnas många pastorat, som omfatta fyra församlingar, och inget pastorat inom domsagan består av mindre än två församlingar. Alla kyrkoherdar hava därför resor varje predikodag for gudstjänsts hållande. Dessutom får man räkna med andra kyrkliga förrättningar, såsom exempelvis begravningar, uppehållande av pastorsexpedition och konfirmationsläsning i f. d. moderförsamlingar samt de icke fåtaliga sammanträden och stämmor kyrkoherden såsom ordförande i kyrkostämma och kyrko- och skolråd i de olika församlingarna måste bevista. I de flesta fall komme väl tjänsteinnehavaren att hålla egen bil, men ett behov föreligger i alla händelser att pålitlig tillgång till skjuts för tjänsteärenden är att påräkna. Det kan anses, att denna sak har stort intresse även från församlingarnas sida sett. Boställsnämndsordföranden Victor Karlsson i Grönadal: Beträffande loneboställenas skogar, synes det mig, att kommunerna böra äga möjligheter att
518 därifrån utfå vad som behöves för prästgård och kyrka. Skulle man härvid ej kunna tänka sig den möjligheten, att då skog från bostället inom kommunen for dessa andamål ej finnes tillgänglig, ifrågavarande kommun kan från annan ecklesiastik skog erhålla vad som för nämnda ändamål oundgängligen behöves ? Att kommunerna kunna erhålla vissa förmåner från boställena må anses fullt berättigat. Prästernas rätt till fri ved ur boställenas skogar bör upphöra och de i stället erhålla motsvarande tillökning i den kontanta lönen. Som skäl för detta påstående åberopas domänstyrelsens skrivelse rörande denna sak, intagen i sakkunnigas betänkande, sid. 134—135. Däremot anser jag att arrendatorerna må aga rättighet till den avfallsved (grenar och ris) för eget behov, som finnes att tillgå. o Tjänstbarheterna till prästerna, enligt senaste bestämmelser, anser jag ej i någon högre grad varit betungande för arrendatorerna, men då inget särskilt behov härav förefinnes, torde även dessa utan olägenhet kunna borttagas. Boställsnämndsordföranden Hugo Jeppsson i Jernavik: För främjande av ett bättre ekonomiskt utbyte av boställsegendomarna må gärna upphävas bestämmelserna rörande förbehåll av vedbränsle och andra naturaförmåner till prästerlig tjänsteinnehavare, då sådana bestämmelser numera äro uråldriga och verka mycket ojämnt, ävensom utsyning in natura av byggnadsvirke åt församling. Däremot bör, där skogstillgången är tillräcklig, för arrendator förbehållas ratt till utsyning av byggnadsvirke, husbehovsvirke och bränsle; detta senare dock endast av avfallsskog såsom toppar och grenar, vilket merendels utfaller i tillräckliga mängder utan men för skogens fortbestånd. Boställsnämndsordföranden Swen Jönsson i Lövestad: Med nutida kommunikationer förefinnes icke något verkligt behov av att arrendatorn skall vara skyldig att tillhandahålla tjänsteinnehavaren skjutsar och ännu mindre föreligger behov av att han skall vara skyldig att utföra renhållningsarbeten och verkställa snöskottning å prästgården. Alla dylika bestämmelser påminna osökt om det gamla hoveriet och äro olämpliga i vår tid. Därtill kommer att kontraktsbestämmelser i sådant hänseende verka hinderliga vid arrendeupplåtelser och utgöra oftast en källa till misshälligheter mellan tjänsteinnehavaren och arrendatorn. Mjölk och smör har också präst samma möjlighet att förskaffa sig som alla andra som sakna egna nötkreatur och någon svårighet att erhålla gödsel för trädgårdens behov lärer i regel icke förefinnas. Förslaget om att naturaprestationer icke vidare få föreskrivas, hälsas därför med allmänt gillande. Likaså kan den förmån, som nu författningsenligt kan föreskrivas i fråga om ratt för tjänsteinnehavare, pastorat och arrendator, att efter utsyning erhålla virke och ved från boställsskog, utan egentlig saknad eller olägenhet utgå. Om torvmosse finnes till boställe, synes arrendatorn fortfarande böra medgivas att för eget behov upptaga bränntorv och, där tillgång finnes, jämväl torvströ. Boställsnämndsordföranden Anders Hansson i Ravlunda: En sak som bör beaktas är, att vid utarrenderingen av löneboställen utgörande av tjänstbarheter ofta visat sig medföra svårigheter vid utarrenderingen, och bör en sådan bestämmelse icke bibehållas. Boställsnämndsordföranden Robert Karlsson i Ljungbyhed ansluter sig till de sakkunnigas förslag i vad det rörer upphävande av prästerskapets rätt till tjänst-
519 barheter och slopande av de nuvarande rättigheterna till utsyning av byggnadsvirke och husbehovsved. . Boställsnämndsordföranden Jöns Jönsson i Slätåker: Under vissa föreliggande omständigheter synes det mig vara nödvändigt att bibehålla möjligheten för tjänsteinnehavare att från lönebostället utfå vissa naturaförmåner. Detta med hänsyn till prästbostadens belägenhet. Att jämföra en prästman med annan tjänsteman i detta avseende synes mig icke vara fullt riktigt, enar den senare oftast är i tillfälle att själv välja sin bostad, vilken då i vanliga tall torlägges till plats, där goda kommunikationer och lätt tillgång på behovliga livsförnödenheter finnes. Vad således utgörande av tjänstbarheten från lönebostallena vidkommer, anser jag, att detta bör i varje särskilt fall prövas. ..,.,. Boställsnämndsordföranden J. A. Eriksson i Ökna: Vad beträffar borttagandet av rätten för arrendatorer och torpare till husbehovsvarke och bränsle, sa komme detta att verka raka motsatsen mot vad de sakkunnige ha tänkt sig, dels o-enom svårigheten att erhålla dugande arrendatorer och dels genom omöjligheten att erhålla skäliga arrendeavgälder. Ty ingen förståndig och erfaren jordbrukare vill åtaga sig arrendera en jordbruksegendom mot en högsta avgäld om han ej erhåller ved till bränsle och virke till nybyggnad och reparationer Enligt sakkunniges förslag skulle ju arrendatorerna slippa nybyggnaderna, men då måste naturligtvis domänverket — staten göra detta i stallet och då blir det avsevärt dyrare. . Då nu de allra flesta löneboställen äro bebyggda, sa behoves ej mycket husbehovsvirke på en mycket lång tid framåt och vad bränsle beträffar sa behöver givetvis ingen värdefull skog utstämplas till sådan, ty på de allra flesta loneboställen, åtminstone inom detta distrikt (Tössbo och Vedbo härader), finnes så mycket avfall i form av vindfall, toppar och kvist, som oftast fatt ligga och ruttna, och dessutom finnes gott om mindervärdig lövskog a hagmarkerna såsom asp, al och sälg med flera, som efter hand behöver tagas bort och som gott räcker till och är duglig till bränsle. Sådant har ju nästan intet varde tor bostället, men är värdefullt för arrendatorerna och torparna, da det tinnes på stället; och att fråntaga arrendatorerna dessa små privilegier skulle alldeles säkert åstadkomma en betydlig minskning i arrendeavgalderna. Vad som däremot helt bör borttagas är skyldigheten för arrendatorerna att utgöra tjänstbarheter till tjänsteinnehavaren, då dessa påtvingade skyldigheter äro onödigt betungande för arrendatorn och numera till ringa nytta for tjänsteinnehavaren. Boställsnämndsordföranden Karl Eklöf i Timmele: De sakkunniges forslag, att en boställsarrendator å boställets skog icke skulle erhålla vedbrand samt virke till stängsel och reparationer, är synnerligen opraktiskt, ty genom förståndig utsyning tillvaratager arrendatorn en del mindervärdig skog och avfall som ej skulle komma till någon nytta, och dessutom skulle en sådan bestämmelse i hög grad inverka på det årliga arrendebeloppet samt minska möjligheten att få en lämplig arrendator. Boställsnämndsordföranden Fritiof Gustafson i Domo: Utsyning av vedbrand och byggnadsvirke från boställsskogarna till arrendatorerna av lönebostallena bör fortfarande kunna ske; icke minst vården av boställsskogarna bor vinna på en sådan anordning, enär till vedbrand då kan utnyttjas gallrangsclrQö*
Boställsnämndsordföranden Georg Ericson i Hanaskede: Vid utarrendering eller upplåtelse under annan form av nyttjanderätt av lönebostalle bora alla
520 tjänstbarheter till prästerliga tjänsteinnehavare avskaffas, liksom rätten för prästerlig tjänsteinnehavare, pastorat och församling till utsyning in natura av byggnadsvirke och vedbränsle från boställsskogarna. Arrendatorn däremot bör i möjligaste mån efter för handen varande förhållanden tillförsäkras utsyning från innehavda boställes skog till såväl underhåll och nybyggnad av boställets laga hus som erforderligt vedbränsle. Boställsnämndsordföranden Karl Öberg i Strakaskogen: Vid utarrenderingar av löneboställen har i allmänhet först undersökts prästgårdens, eller rättare tjänsteinnehavarens möjligheter att erhålla de tjänstbarheter, som nödvändigt behövas. I de fall annan utväg möjliggjort anskaffningen av dessa, har sådan skyldighet ej medtagits i arrendeförslaget. Dock i de fall, där prästgården ligger så till, att tjänsteinnehavaren ej har någon annan möjlighet att anskaffa tjänstbarheter, än att arrendatorn måste anlitas, har denne ålagts skyldighet enligt bestämmelserna i arrendeförordningen och till priser motsvarande full ersättning. Detta har vid arrendesättningen ej verkat nedsättande på arrendet, enär arrendatorn i de flesta fall anses hava en viss fördel av denna skyldighet t. ex. med vedhuggning och körningar under vintertid. Sakkunniges förslag att helt upphäva bestämmelserna om tjänstbarheterna vid utarrendering av sådana avlägset belägna boställen kan inverka högst menligt för tjänsteinnehavaren, i all synnerhet för hans dagliga behov av färsk mjölk. I de inom detta härad belägna skogstrakterna äger boställsfastigheterna i allmänhet stora skogsmarker, varifrån arrendatorn och tjänsteinnehavaren tilldelats sina virkesbehov genom utsyningar. Då skogsvården står under domänstyrelsens förvaltning och dess jägmästare ej hinner att ordentligt övervaka sitt stora revir, har följden blivit att boställsskogarna i allmänhet ej blivit ekonomiskt skötta. De sakkunniges förslag att upphäva gällande bestämmelser om utsyning avvedbrand till tjänsteinnehavare anser jag vara befogat, då däremot arrendatorn bör erhålla utsyning till husreparationer och avfallsvirke till vedbrand. Boställsnämndsordföranden E. Larson i Lerdala: En fråga, som ännu icke bringats till sin lösning ehuru den upprepade gånger varit föremål för behandling, är frågan om de naturaprestationer som prästerskapet i många fall gör anspråk på och vilka påläggas arrendatorerna av boställena. Då detta på sin tid infördes, skedde det under helt andra förhållanden och var i viss mån berättigat; tiderna äro emellertid nu helt annorlunda liksom även prästernas ställning, varför det inte föreligger någon rimlig anledning bibehålla dessa föråldrade bestämmelser, som dock, säga vad man säga vill, äro av mindre ekonomisk betydelse för tjänsteinnehavarne. Otvivelaktigt skulle ett bättre förhållande bliva rådande emellan prästerskapet och arrendatorerna om sådana föreskrifter finge försvinna, ty även om arrendatorn har kännedom om att vissa naturaprestationer till vederbörande tjänsteinnehavare följa arrendet, så föder detta dock en känsla av bitterhet som gör sig påmind varje gång en leverans eller arbetsprestation skall utföras, isynnerhet under den bråda sommartiden. Enligt flerfaldiga uttalanden från olika arrendatorer anses det mycket betungande i fråga om sådana prestationer som t. ex. skjutsar under sommartid; lantbrukarne som i hög grad äro beroende av väderleken kunna då, om de bli förhindrade i arbetet, förlora stora värden. Även om krav på skjutsar av vissa präster under denna tid icke framställas, finnas dock de, som ej ta nödig hänsyn till förhållandena, och blotta känslan av detta tvång skapar olust
521 I Skaraborgs län kan ett fullständigt upphävande av löneboställenas skyldigheter numera mycket väl genomföras. Inga olägenheter skulle strängt taget därav uppstå. — Såväl skjutsar som smör och mjölk med mera kunna överallt erhållas på sedvanligt sätt. Prästerskapet borde ha minst lika lätt som andra löntagare på landet att tillförsäkra sig sitt behov av livsförnödenheter. Och då det avses att bereda dem lön efter de för statstjänstemän i övrigt gällande grunderna, finnas inga motiv kvar för att på detta sätt bereda dem några särskilda förmåner, så mycket mera som dessa icke närmelsevis uppväga den minskning i arrendeinkomsten som obestridligen blir en följd. Ifråga om tjänsteinnehavares och arrendators rätt att erhålla fri utsyning av byggnadsvirke och vedbrand synes det mig, att denna rätt mycket väl kan upphöra beträffande tjänsteinnehavaren, ehuru jag knappast kan se någon större vinst härav, då väl detta förhållande måste tagas i beräkningen vid fastställande av löneförmånerna för vederbörande, men å andra sidan förefaller det som om förmånen av fri vedbrand hörde till de naturaförmåner, som böra borttagas, liksom lönebostället i övrigt redan borttagits. Lönerna bliva härigenom så att säga mera enhetliga. Däremot undrar jag, om det kan vara lämpligt att avskära arrendatorns fria utsyning av byggnadsvirke och vedbrand i de fall, där skog finnes till bostället. Det kan ifrågasättas, om inte såväl byggnader som bostället i sin helhet blir lidande härpå. I Skaraborgs län där så vitt jag vet skog finnes till de flesta boställena och där jordbrukarne i allmänhet äro inställda på att husbehovsskog finnes, antingen man äger eller arrenderar en gård, skulle det otvivelaktigt inverka menligt på möjligheten att till skäligt arrende utarrendera en hel del boställen, om det skulle stipuleras i arrendekontrakten att vederbörande arrendatorer skulle köpa virke till reparationer och vedbrand samt nybyggnader. En sådan anordning skulle medföra, att endast personer med rätt avsevärt kapital kunde reflektera på att arrendera ecklesiastik jord. Man frågar sig då: är det sannolikt, att personer med efter lantmannaförhållanden större kapital vore villiga att lägga dessa i ett arrende förknippat med så stora besvärligheter och utgifter. Jag tror det ej. Visserligen finnes ingen regel utan undantag, men att pålägga arrendatorn att årligen inköpa husbehovsvirke och dessutom vid nybyggnad allt virke, som åtgår till nybyggnader, skulle enligt min mening försvåra erhållandet av dugliga och duktiga arrendatorer för boställena. Nu är det nog så, att skötseln av de ecklesiastika löneboställena hittills i många fall lämnat mycket övrigt att önska; orsakerna härtill äro flera, men en del kan säkert läggas på arrendatorernas svaga ekonomi. Skall man nu ställa ytterligare krav på dessa, så bliva givetvis boställena i första hand lidande harpa. Väl kan sägas, att arrendatorerna få ställa borgen för sig, och det är sant; så har det väl alltid varit, men icke för ty har detta i många fall visat sig otillräckligt för att hålla bostället uppe i ordentlig kultur. En hel del fall kunna påvisas, där det kommer att dröja flera år, innan bostället kommer upp i sådan kultur som det bör vara i. Det är därför av allra största vikt, att inga åtgärder vidtagas, som förminska tillgången å dugliga, praktiska och duktiga arrendatorer på den ecklesiastika jorden. Boställsnämndsordföranden Per Carlander: Rörande frågan, huruvida vid utarrendering förbehåll bör kvarstå om skyldighet för arrendatorn att utgöra tjänstbarheter, anser jag dessas värde numera vara så ringa, att ett upphävande av nämnda skyldighet har skäl för sig, synnerligast som detta såväl skulle befrämja ett bättre ekonomiskt utbyte som ock undanröja konfliktanledningar mellan vederbörande. Vad angår de sakkunniges förslag om borttagande av rätten för prästerlig tjänsteinnehavare att erhålla ved in natura från i pastoratet
522 belägna ecklesiastika skogar, anser jag mig böra tillstyrka detsamma. Däremot ställer jag mig tveksam om lämpligheten av att borttaga rätten för arrendatorer av ecklesiastika löneboställen till utsyning av ved och byggnadsvirke å löneboställets skog. Kontraktsprosten och boställsnämndsordföranden A. Rune, med vilken domprosten Bromander samt kontraktsprostarna K. Hedmark, G. Sillen, G. M. Hultgren, F. Carlson, T. L. Peterson, A. Peterzén, L. M. Engström och A. N. Beckman instämt: Den hittills gällande bestämmelsen om prästens rätt att erhålla utsyning av bränslevirke till husbehov bör bibehållas, med tillägg att virket bör vara av fullgod beskaffenhet. Och om denna rättighet avhändes prästen skulle därmed följa stora olägenheter och merkostnader. Tjänstbarheter böra endast undantagsvis få förekomma efter boställsnämndens bedömande. Såsom hittills skola församlingarne bibehållas vid sin urgamla r ä t t att erhålla utsyning för byggnad och reparation av kyrka och för byggnad, reparation och hägnad av prästgård. Också jordbruksfastigheterna skola av befintlig skog erhålla nödigt virke för byggnad och reparation av till jordbruket hörande hus samt till bränsle och hägnad till av boställsnämnd och domkapitel bestämda kvantiteter. Det är icke rättvist och därför icke rådligt att söka borttaga den rättigheten. Numera är man vid styckning av kronoegendomar skyldig att, där tillgång finns, tilldela det avstyckade nya jordbruket husbehovsskog. Då är det icke riktigt att med avseende å ecklesiastika jordbruk frångå den naturliga principen om virkesfångst för husbehov. Det synes också vara rätt och nödvändigt att anslag efter Kungl. Maj :ts prövning skola kunna beviljas församlingarne för andra angelägna kyrkliga ändamål än för kyrka och prästgård. Boställsnämndsordföranden Knut Collberg i Hohnedals-Bergerud: Rätten för församlingarna att erhålla utsyning av virke från de ecklesiastika skogarna till löneboställenas behov samt till byggande och underhåll av prästgårdar och kyrkor etc. bör bibehållas. Boställsnämndsordföranden E. Andersson i Backa: Bestämmelsen om rätt till husbehovsvirke till prästgård och löneboställe samt virke till byggande av prästgård, hus å löneboställe och kyrka, ur boställes skog, bör bibehållas. Enligt den erfarenhet jag vunnit vore det av stor betydelse vid eventuella nybyggnader av stall och ladugårdar å ecklesiastika löneboställen, där så finnes lämpligt, att få uppföra dessa av tegel med betongbottnar i stället för av trä och i stället låta arrendatorn få besparat virke från skogen. Genom byggnadernas längre varaktighet bekomme man ersättning med mer än rotvärdet av det virke, som kunde beräknas hava åtgått, därest nybyggnaden verkställts med trävirke. , «gj Denna detalj kan ju anses obetydlig, men då man vet, att just dessa byggnader mycket snart angripas av röta, så att deras livslängd är kort, torde ett påpekande av saken kunna försvaras. Boställsnämndsordföranden K. Johansson i Skillinge: Se yttrande under punkterna 32—33. Boställsnämndsordföranden Gustaf Andersson i Rasjön: Därest byggnadsskyldighet i någon form ålägges en arrendator, synes virkesuteyning å boställsskogen där sådan finnes vara en självklar rättighet för arrendatorn. Man är numera ense om, att i skogsbygder jordbruk icke gärna kan bedrivas utan tillgång på husbehovsskog och i landets mellersta och norra delar tillkommer jämväl kravet på s. k. stödskog. En av anledningarna till att 1910 års förvaltnings-
523 system för prästlönejorden misslyckats torde vara, åtminstone vad angår Norrland och Dalarna, att systemet förutsätter att löneboställena skola kunna drivas som jordbruk utan stöd av skogsbruket. Därest sakkunnigemajoritetens förslag innebär, att byggnadsskyldigheten å de till utarrendering avsedda boställena övertages av prästlönejordsfonden, reduceras givetvis behovet av stödskog. Behovet av husbehovsvirke till bränsle och hägnader m. m. kommer dock att kvarstå och måste enligt mitt förmenande tillgodoses. Med det intima samband som alltid ansetts föreligga mellan en fastighets jordbruksdel och dess skogsdel, synes det rimligt, att svaga jordbruksboställen tillförsäkras verkligt ekonomiskt stöd från de oftast mycket rikligt tilltagna och värdefulla skogsanslagen. Flera exempel kunde anföras från Falu domsaga, där löneboställena icke kunna bebyggas och hållas i nödtorftig hävd, under det att respektive boställens skogsmark lämnar tusentals kronor i överskott årligen. Att, som de sakkunnigas majoritet föreslagit, bryta varje samband mellan ett löneboställes jordbruksdel och dess skogsdel kan icke vara lämpligt, därest icke andra anordningar vidtagas för att säkerställa jordbruksdelens ekonomi. Boställsnämndsordföranden Ty eko Bovallius: Svårigheter ha nog allt emellanåt förekommit, att under nu rådande förhållanden erhålla lämplig arrendator. Skulle rätt till nödigt virke för underhåll av i lag föreskrivna åbyggnader ej vidare medgivas å löneboställenas skogar, bleve följden härav, att ännu större svårigheter skulle uppstå att erhålla lämpliga arrendatorer, att åbyggnaderna till minsta möjliga grad komme att underhållas och till sist förfalla samt att jordens skötsel komme att eftersättas och arrendeavgifterna i hög grad reduceras. Om däremot husbehovsrätt medgåves och arrendator i stället för att begagna sig av densamma för nybyggnader och reparationer erhölle ersättning för sådant material, som minskade det framtida underhållet, t. ex. för cement och tegel, skulle betydliga besparingar kunna göras och skogen mindre anlitas. Boställsnämndsordföranden A. Kjelsson i Offerdal: Skulle nu antagas sakkunnigas förslag att arrendatorn ej skulle från bostället erhålla nödigt virke för nybyggnad, för underhåll av åbyggnader, för stängsel och dylikt samt till vedbrand, då skulle nog, åtminstone i vårt land, ingen vara villig att arrendera ett löneboställe. Jag är ock övertygad, att den minskning i arrendeinkomst, som härigenom skulle uppstå, ej på långt när kommer att uppvägas av den större behållna inkomsten av den skog, som härigenom besparades för försäljning. Däremot anser jag att den tjänstinnehavaren nu förbehållna rätt till vedbrand utan olägenhet kan indragas, enär förmånen härav för honom, som skall betala för vedens beredning och hemforsling, ej blir så stor och det vid lönens bestämmande kommer att tagas hänsyn härtill. Likaså anser jag, att rätten till tjänstbarheter för tjänstinnehavaren utan olägenhet kan borttagas. Jag har ock vid verkställda arrendeuppskattningar funnit, att arrendatorn ej ansett dessa tjänstbarheter som något onus, sedan numera ersättning därför utginge enligt i orten gängse pris. Boställsnämndsordföranden Ludwig Brännström: Sakkunnigas förslag att helt utesluta tjänstbarheterna till prästerliga tjänsteinnehavare enligt angivna grunder anser jag välbetänkt, någon avsevärd olägenhet kan ej uppstå därigenom. Däremot måste åtminstone i Norrland vid utarrendering av löneboställe såsom självständigt jordbruk arrendatorn fortfarande tillförsäkras möjlighet att erhålla virke från boställets skog. Borttages denna möjlighet, komma stora svårigheter att möta vid utarrenderingen.
524 Boställsnämndsordföranden J. Mathlein i Arvidsjaur: Det förutsattes att. såsom de sakkunniga framhållit, bestämmelserna angående tjänstbarheters utgörande upphävas, såsom ej blott ett föråldrat och olämpligt avlöningssystem utan framförallt såsom varande till avsevärt hinder för vinnande av önskvärt utbyte av arrendejorden. Kontraktsprosten A. G. M. Bruncrona: Att de s. k. tjänstbarheterna borttagas är väl en förlust. Dock tror jag, att den ej är så stor, som man ofta menat. Utom tillhandahållandet av mjölk och tjänsteskjutsar torde dessa tjänstbarheter, åtminstone i Svartsjö kontrakt, sällan uttagas. Och genom de ökade kommunikationsmöjligheterna torde utom i en eller möjligen två församlingar även fordran på hästskjutsar snart nog helt upphöra. Då dessa tjänstbarheter ganska mycket inverkat på arrendeavgiften från de ecklesiastika löneboställena och efter vad jag försport på sina håll verkat till skada för det goda förhållandet mellan tjänstinnehavaren och arrendatorn, synes det enligt min mening vara bäst, att fordran på dessa tjänstbarheter borttages. Kontraktsprosten B. G. Jonzon: Kan man hoppas, att domänstyrelsen skall kunna med vinst utarrendera boställen, åtminstone i Norrland, utan att arrendatorn skall kunna vare sig till vedbrand eller byggnad göra sig skogen till godo ? Detta synes var kommitterades mening. Man må fråga vilken norrländsk hemmansägare som helst, och han skall svara: »Jag kan icke leva på jordbruket enbart, jag måste årligen lita till skogens avkastning, och detta icke blott till vedbrand och byggnad, utan för att skaffa nödiga kontanter.» Följden av de norrländska prästbordens utarrendering på de villkor kommitterade föreslagit måste leda till en allmän försäljning av desamma. De lokala myndigheterna — kyrkoråden — skulle troligen, åtminstone med bibehållen rätt till husbehovsskog, kunna i många fall sköta boställena så att de kunde bibehållas. Kontraktsprosten N. Häger: I mitt pastorat med sitt enstaka belägna boställe skulle det vara mycket svårt, om ej arrendator vore skyldig att tillhandahålla mjölk och ämbetsskjuts. Då dessa förmåner numera skola utgå efter i orten gängse pris, synes det mig ej vara förenat med så stora svårigheter för arrendatorn att lämna dem. Är saken frivillig och anser sig prästen nödsakad att anlita arrendatorn, kan han bli utsatt för oblyga prejeriförsök. Motiveringen å sid. 18.1 —182 synes mig ej tillfredsställande. Även synes mig, att någon bättre norm än gångbart pris borde kunna påfinnas. I fråga om arrendatorns rätt till utsyning ur skogen för bränsle, stängsel, reparationer och nybyggnader synes detta böra medgivas så långt som möjligt. Annars torde arrendator på många ställen få svårt att reda sig. Ej synes det mig vara rätt att alldeles avskära församlingarnas möjlighet att få utsyning till kyrkobygge. Många boställen äro ju tillkomna genom församlingarnas sammanskott. Kontraktsprosten C. R. Sundell: Kommitterade beröra å sid. 248 o. f. kyrkofondskommitterades betänkande men synas ej ägna någon uppmärksamhet åt här påpekade sakförhållande. Huvudpunkten i deras syn på frågan synes vara a t t — för att hindra den ekonomiska olämpligheten, att timmer och gagnvirke användas till bränsle — hänsynen till s. k. husbehovsutsyning väsentligen inskränkes. Det heter därom: »vid ett förnyat upplåtande av respektive boställen bör, fritt och med hänsyn endast till ekonomiska synpunkter, prövas, huruvida någon rätt att från boställsskogen erhålla virke må inrymmas åt arrendatorn. Befinnes detta icke lämpligen böra ske, bör arrendet fastställas med hänsyn härtill, och har jämväl en blivande arrendator att därefter lämpa sitt anbud.»
525 Skulle detta emellertid gälla även nödig utsyning till byggande och underhåll av skyldighetshusen, torde verkan härav bliva, att arrendena å sådana boställen ytterligare nedpressades samt att verkliga skäl uppkomma till överväganden om försäljning av desamma. En ej allt för stor vinst med avseende på skogarna skulle framkalla förlust beträffande boställena såsom jordbrukslägenheter och denna till en del äventyra boställenas bestånd såsom sådana. När det är fråga om avstyckning från boställena, framhålla kommitterade sid. 258, hurusom sambandet mellan skogsbruk och jordbruk numera kräver särskilt beaktande, så att styckningslotten i mån av tillgång erhåller erforderlig skog. Bör då icke detta samband, där det är till finnandes, upprätthållas även vid boställen med skog ? I synnerhet om utsyning till bränsle begränsas till, vad som är förenligt med en rationell skogsvård. 1 Kontraktsprosten A. F. Klefbeck: Borttagandet av de s. k. tjänstbarheterna är icke något så avskräckande, som det kan förefalla. Redan nu förekomma dessa i allmänhet allenast på papperet — de arrendatorer som fuUgöra dem äro nog synnerligen få, om ens någon finnes — och dessa tjänstbarheter äro ju i övrigt genom 1925 års arrendeförordning redan betydligt inskränkta eller helt satta på avskrivning. Kontraktsprosten T. Nelson: Att i syfte att erhålla högre arrende fritaga en arrendator från skyldigheten att tillhandahålla vederbörande präst vissa s. k. naturaprestationer anser jag vara onödigt och i många fall till skada för prästen. Om, såsom numera blivit allt vanligare, dylika prestationer betalas med i orten gängse pris, lider ju arrendatorn ingen ekonomisk förlust, och prästen har garanti för att han icke behöver från avlägsnare håll söka skaffa sig vad han i detta fall behöver. Att hämta mjölk eller skaffa skjuts från avlägsna gårdar medför ju alltid men i synnerhet om vintern stora svårigheter för ett prästhushåll. Lika litet bör eller kan en sådan arrendator befrias från det beroende av prästen och församlingen, att han och hans husfolk förbindas att icke genom ett oskickligt leverne vålla anstöt och förargelse. Ett dylikt beroende borde icke för en prästgårdsarrendator kännas såsom något tryckande eller förnedrande band. Det är dock här fråga om arrende av ett boställe, som alltifrån början varit avsett till prästens gagn, och icke om en kronoegendom. Kontraktsprosten C. G. Cornelius: Efter vad mig är bekant erhåller arrendator av kronoboställe — det finns ett dylikt inom min församling — efter vederbörlig utsyning ved för eget och i hans tjänst varande statfolks behov ävensom virke till underhåll av byggnaderna, samt till stängsel och hägn. Kunna kronoegendomarnas skogar under sådana förhållanden ändå skötas rationellt — och så sker väl — bör det ju ej ställa sig omöjligt vad de ecklesiastika skogarna beträffar. Får emellertid prästen genom höjd kontant lön full kompensation för förlusten av bränsle in natura, torde mistningen av denna förmån icke spela någon större roll för kronan. Men nog bör församlingen då tillåtas att försätta bostaden, som nu ofta är kall och dragig, i sådant skick, att ej bränsle i omåttlig mängd erfordras för dess beboelighet under den kallare årstiden, och helst åläggas att anordna centraluppvärmning. Värre torde saken ställa sig för löneboställsarrendatorn. Fråntages honom bränsle från boställsskogen för eget och i hans tjänst anställt folks behov samt virke till underhåll av hus och till hägn, måste arrendebeloppet starkt påverkas därav. Att få boställe överlåtet på lämplig person komme säkerligen att mångenstädes försvåras i hög grad. 1
Jfr ock under punkt 36.
526 Att beröva församlingen den urgamla rätten att vid förefallande behov från boställets skog bekomma virke till underhåll av sin kyrka och prästens bostad — en sådan åtgärd kan hon knappast uppfatta annorlunda än som en svår kränkning av hennes naturliga rätt. Kontraktsprosten C. A. Högländer: Huru det än i framtiden kommer att ordnas med de ecklesiastika boställsskogarna, bör dock under alla förhållanden prästen fortfarande bibehållas vid sin rätt att, där tillgång därtill finnes, erhålla utsyning av bränsle till husbehov, ty skulle denna rätt berövas honom, skulle stora olägenheter och merkostnader bliva följden. Liknande rätt ävensom nödig utsyning till byggande och underhåll av skyldighetshusen bör även tillerkännas boställsarrendatorerna, vilka eljest skulle få skälig anledning till nedpressning av arrendena. Kontraktsprosten R. Wester: De sakkunnige förorda en fullständig avveckling av tjänstbarhetssystemet samt ett upphörande av utsyningsrätten med avseende å vedbrand med mera. Häremot torde intet i princip vara att invända. I de fall, där svårigheter skulle uppstå för anskaffande av skjuts, mjölk och smör, såsom i Norrlands ödebygder, torde den utarrenderande myndigheten få befogenhet bestämma härom med vederbörande arrendator. Anordningen med tjänstbarheter mot »måttlig ersättning» har i ett flertal fall inneburit irritationsmoment, vilkas avlägsnande skulle hälsas med tillfredsställelse. Kontraktsprosten J. Johansson: Bandet mellan tjänsteinnehavaren och det för tjänstens uppehållande anslagna bostället föreslås skola alldeles upphöra. Att avskära prästen all direkt intäkt från för hans tjänst anslaget boställe synes mig mindre välbetänkt. Synnerligen omotiverat synes förslaget därom, att, där möjlighet därför finnes, all utsyning av ved och virke för kyrkligt ändamål skulle upphöra. Ved in natura och virke till byggnad för såväl prästgården som lönebostället bör väl vara det minsta, man kan begära. Och skulle arrendatorn i skogstrakter berövas rätten att få ved och virke till nybyggnader och reparationer av husen, bleve säkerligen följden ett betydligt reducerat arrende. Förslaget om att ej ens församlingarna skulle få virke utsynat till byggande och reparation av kyrka skulle ju fullständigt bryta med gammal god tradition. Kontraktsprosten P. G. Bjerkander: De sakkunnigas förslag att helt frigöra löneboställena från det s. k. tjänstbarhetsinstitutet kan medföra synnerliga olägenheter för präster, som hava sin tjänstebostad belägen i glest befolkade eller avsides belägna trakter, vilka olägenheter ej ens avhjälpas genom en av kammarkollegium den 19 oktober 1923 föreslagen efter viss skälighetsnorm utmätt löneökning, av sakkunniga kallat »enslighetstillägg». Det ligger i öppen dag, att om också i regel prästgårdsarrendatorer befrias från utgörande av tjänstbarheter, sådana dock alltjämt böra kunna åläggas arrendatorer till tjänsteinnehavaren, som eljest kunde bliva nödsakad att antingen hämta sitt dagliga behov av mjölk på ett par kilometers avstånd eller mer eller också tvingas att överbetala till en arrendator, som begagnar sig av tillfället. Löneboställena äro ursprungligen avsedda för prästerliga tjänsteinnehavares gagn. Därför böra prästerna ock, där förhållanden påkalla sådant, vara genom lag tillförsäkrade dylik förmån. Kontraktsprosten J. Marino: Vid utarrendering av boställsegendom böra nu gällande bestämmelser om skyldighet för arrendator att utgöra tjänstbarheter bibehållas i de faU, då prästgård är så belägen, att skjutsar och naturaprodukter, särskilt mjölk, av tjänstinnehavare ej utan stora olägenheter kunna an-
527 skaffas hos annan än boställsarrendatorn. Priset bör i varje fall bestämmas till det i orten gängse. Kontraktsprosten H. Pettersson: De i kungl. förordningen den 15 september 1911 angående utarrendering av prästerskapets löneboställen i § 13 intagna bestämmelserna beträffande arrendators skyldighet att till boställshayaren utgöra vissa tjänstbarheter böra intagas i samtliga arrendekontrakt, så att boställshavaren, om han så önskar, kan av arrendatorn erhålla dessa mot en av vederbörande domkapitel fastställd avgift för varje sådan. Kontraktsprosten H. Brandt: Det kan vara enkelt nog att sitta i en kommitté i Stockholm och säga, att prästen i en landsförsamling lätt nog bör kunna förskaffa sig mjölk, skjutsar, hjälp i trädgården och dylikt utan att ha rätt att erhålla dessa förmåner genom arrendatorn av lönebostället eller att inköpa xeå i stället för att ha rätt till uttagning å boställsskogen, men i praktiken förhåller det sig tvärtom: det kan bliva mycket svårt. Oviljan att sälja mjölk till enskilda avnämare är allmän, och prästen skulle kanske se sig tvungen att låta hämta sin mjölk långväga ifrån; att erhålla skjuts i den utsträckning, som särskilt duplikationsskyldigheten gör nödig, skulle här och var visa sig omöjligt, likaså att erhålla hjälp i trädgård eller vid förefallande behov. Även vedfrågan skulle för många bliva svårlöst. Och jag tillåter mig fråga: För vad ändamål har prästlöne jorden med dess tillhörande skogslott tillkommit — var det icke för att i första rummet tillgodose tjänstinnehavarens behov i nämnda stycken? Hur många prästgårdar ha icke donerats i detta ena syfte? Sannerligen de ha icke tillkommit för att staten skulle lägga beslag på dem och ej heller för att deras avkastning skulle gå in till någon kyrkofond för att tillgodose prästerskapets allmänna avlöning, utan de ha tillkommit såsom ett nyttighetsföremål för prästen eller prästerna i den särskilda församlingen. Det synes mig som höjden av orättvisa, att tjänstinnehavarne icke skola få behålla åtminstone de smulor från det en gång välförsedda bordet, som de omskrivna för kommitterade så förhatliga tjänstbarheterna utgöra. Samma anmärkning gäller ock den rätt till nödig vedbrand från boställets skog, vid vilken de enligt nu gällande lönereglering behållits. Även den skall dem nu fråntagas. När det gäller arrendatorn ha kommitterade intet emot att inrymma rätt för honom att från bostället erhålla utsyning av nödigt virke, men då det gäller pastor och kyrkoförsamling, då tvekar man ej att komma med de starkaste uttryck och tala om »utsugningssystem» och om hur skogarnas välfärd hänger på, att de befrias från det otidsenliga servitut, som belastar dem genom de fattiga kubikmeter ved, som årligen måste åt tjänstinnehavaren utsynas. Om det icke vore så upprörande, vore det löjeväckande, detta tal, helst som ingen lär vara okunnig om, hur mycket skog, som genom dålig eftersyn och bristande vård årligen går till spillo just på de ecklesiastika boställsskogarna. Mot varje förslag att borttaga eller inskränka tjänstbarheterna från löneboställena eller uttagning av virke till vedbrand och husbehov åt pastor från boställsskogarna måste jag på det kraftigaste protestera, i synnerhet som jag däri spårar ett utslag av den anda, som syftar till ett förstatligande av något, varmed staten intet har att skaffa. Det var ett ödesdigert misstag, då prästerskapet och kyrkoförsamlingarna frivilligt läto avhända sig förfogandet över sina prästgårdar — en urgammal rätt, som kortsyntheten vrakade. Kontraktsprosten A. Quist: Prästgårdar finnas, som innehålla 12—15 rum och därutöver, och för att uppvärma dessa har prästen erhållit ved från boställets skog. De sakkunnige säga visserligen (sid. 170 nederst), att för sådana fall synes Kungl. Maj :t böra äga rätt att efter ansökan bevilja särskilt årligt
bränsleanslag att uppbäras ur kyrkofonden. Jag är inte så säker på att det alltid beviljas. Jag har just på mitt bord liggande ett förslag från jägmästaren, där han beräknar bränsleåtgången i min bostad till 50 kubikmeter. Jag har ved till husbehov enligt nuvarande reglering och 100 kubikmeter räcker inte nu, jag köper själv dessutom 35 hektoliter koks och antracit årligen. Skall staten taga hand om kyrkans skogar, tror jag inte kyrkans män få mycket av 1 dem för sina bostäder. Efter nu gällande löneregleringars ikraftträdande ha många prästgårdar ny- I byggts, och dessa ha nog ofta gjorts ganska stora med tanke på att fritt bränsle I kunde erhållas i viss omfattning från boställets skog. Kontraktsprostarna V. Wiberg, C. Lönroth, C. G. Häger, H. Heimdahl och I D. Forsner: Lönesakkunnige föreslå, att den naturaförmån av bränsle, som hit- I tills åtminstone många präster äga, helt skall bortfalla. Härmed åstadkommes 1 i stället för likställighet den mest orättvisa olikhet. Innehavaren av en större I prästgård åsamkas i realiteten genom det ökade bränslebehovet en löneminsk- I ning. Vi anse det enda rättvisa vara, att samtliga ordinarie tjänsteinnehavare i erhålla nödigt bränsle eller ersättning därför, allt i förhållande till bostadens j storlek och beskaffenhet. Ett avskaffande av de s. k. tjänstbarheterna synes oss synnerligen ödesdigert. Utan säker tillgång till skjuts kan i många fall tjänsten icke uppehållas; livet däremot torde kunna uppehållas utan tillgång till mjölk och smör. Kontraktsprosten H. Tideström: Tjänstbarheter, givetvis efter på orten gäng- j se priser, böra, ehuru mera undantagsvis, få fixeras, efter boställsnämndernas bedömande och där eljest svårigheter skulle kunna möta, såsom på vissa ställen i vad rör mjölk och vägars å prästgården öppethållande vintertid. Kontraktsprosten O. Boiling: Den hittills gällande bestämmelsen om prästens I rätt att erhålla utsyning av bränslevirke till husbehov bör bibehållas med tillägg att virket bör vara av fullgod beskaffenhet. Då tjänstbarhetsservitutet bortfaller, torde tjänsteskjutsen i många fall bestridas med tjänsteinnehavarens egen automobil, varför garage må uppföras såsom laga hus. Kontraktsprostarna J. E. Andrén, J. L. Haglund, J. E. Werneström, A. Åberg, F. Höljer, E. Rosengren, J. Pontén, K. Bredberg, I. Krook, G. Linderoth, J. G. Laurin, A. Thörn, J. O. Svensson: Vi tillstyrka, att s. k. tjänstbarheter måtte fortfarande utgå på platser, där tjänsteinnehavaren icke kan utan större svårighet anskaffa vad han oundgängligen behöver såsom skjuts, smör, mjölk. Likaledes anse vi, att utsyning in natura av byggnads- och stängselvirke samt vedbränsle bibehålles som hittills. Om t. ex. arrendator skulle nödgas köpa sitt virkesbehov, kunna en mängd löneboställen icke utarrenderas till något pris. Kontraktsprosten C. J. Berger: Vid nu gällande lönereglerings genomförande var man angelägen om att prästerna icke skulle få blott indirekt förmån av löneboställena utan även en direkt genom de s. k. tjänstbarheterna. Nu är man angelägen om att få bort tjänstbarheterna. Man håller före, att boställena skulle betinga ett långt större arrende, om föreskrifterna om tjänstbarheterna slopas. Men månne icke dessa förväntningar äro överspända? Enligt min tanke komma de endast i ringa mån att realiseras. Arrendatorerna ha i allmänhet icke tagit det så allvarligt med tjänstbarheterna. Tjänstbarheterna ha stått på papperet, men i realiteten till stor del uteblivit. Prästerna ha för fridens i skull måst ge efter än i det ena och än i det andra, och hållit blott på det nödvändigaste, t. ex. mjölk eller tjänsteskjutsar. Härav kan man förledas att tänka, att tjänstbarheterna icke äro mycket att hålla på från prästernas sida
529 och detta är kanske fallet i en del pastorat, men långt ifrån i alla. Det där stadgandet om tjänstbarheter har åtminstone haft den betydelsen, att man vetat, varest man hade rätt att få en skjuts, om man icke kunnat få det från annat håll. Helt visst kommer mången präst i förlägenhet gång efter annan, om ingen är pliktig att tillhandahålla honom skjuts. Mången gång skall han bliva hindrad att fullgöra sina tjänsteåligganden av brist på skjuts. Han får vända sig till grannen eller hålla sig med bil, säger man. Ja, visserligen. Men grannen är kanske blott villig att skjutsa, när han finner det vara honom lägligt och bilen är ibland nyckfull. Dessutom äro icke alla vägar farbara med bil och det gives dagar och tider på året, då även de bästa vägar äro oframkomliga med bil. Det synes mig därför betänkligt att helt fria arrendatorn från skyldigheten att tillhandahålla tjänsteskjuts å t tjänsteinnehavaren. Han borde åtminstone iklädas förpliktelsen att i sista hand svara för att tjänsteinnehavaren kan få lämplig skjuts och det till ortens pris. Mjölkfrågan är ju även en kinkig fråga. Men jag tror, att denna löses lättare i de allra flesta fall, även utan arrendatorns förmedling. Kontraktsprostarna M. Lundborg, C. G. Wilsson, N. Stigner, V. Hedqvist, E. Wessberg, N. Gillen, J. Källblad, H. Hilder, A. Möller, T. Warholm, A. B. Johansson, A. Yllner, B. Widen, J. Haraldsson, A. Lysander, F. N. Ekdahl och O. Österlund: Då den allmänna utvecklingen såväl på det ekonomiska området som i fråga om kommunikationsväsendet även för det på landet bosatta prästerskapet medför lättare möjligheter att anskaffa de förnödenheter, som behövas utöver det till prästens bostad anslagna trädgårds- och planteringslandet, så synes i det stora hela mindre att erinra emot betänkandets förslag, att de ännu på grund av 1910 års lagar grundade tjänstbarheterna från lönebostället, vilka delvis redan genom 1925 års arrendeförordning inskränkte, helt bortfalla liksom rättigheten till ved från boställsskogen, där sådan tidlgång finnes. Därigenom hänvisas på ett naturligt sätt till ett lönesystem, helt byggt på kontant lön jämte den för ämbetsutövningen på bestämd plats behövliga tjänstebostaden i prästgården. Pastoratens avstående av rätten till byggnadstimmer, i de fall sådant eljest kunde vinnas, får sin ersättning genom den föreslagna bostadskvoten, som bereder samma förmån åt alla. Beträffande tjänstbarheterna från löneboställena synas sådana böra bibehållas i fråga om mjölk, smör och skjuts, i de fall där svårigheter eljest skulle möta för deras anskaffande. Kontraktsprosten C. O. Borg: Vad de sakkunnigas förslag om en fullständig avveckling av tjänstbarhetsinstitutet beträffar, äro förhållandena sådana att, om det genomfördes, för många präster skulle uppstå oöverkomliga svårigheter. S. k. »enslighetstillägg» skulle ej hava åsyftad verkan. Denna fråga är icke en penningfråga. Prästfamilj en vore i alla fall hänvisad att gå omkring i bondgårdarna, kanske ganska långa vägar, för att tigga förnödenheter, som den, som bor i stad eller samhällen, erbjudes från många håll. Att försätta prästen i sådant läge vore ovärdigt. Rätt till erhållande av de s. k. tjänstbarheterna hos löneboställets arrendator till i orten gängse pris måste förbehållas pastor, där prästgården icke ligger i eller i omedelbar närhet av samhälle med bilstation och mejeri. Kontraktsprosten A. Wallerius: Vad tjänstbarheterna för ordinarie prästman angår, lärer den föreslagna vidlyftiga proceduren att flytta hela prästgården närmare tillförseln och åtkomstmöjligheterna näppeligen vara lämpligt sätt att bereda ersättning för dem. Sedan den av arrendatorerna mest påta34—010252
530 lade olägenheten av underpris undanröjts genom lagens lydelse, böra dessa tjänstbarheter kunna tillämpas med den begränsning som förestavas av behovet. Man lägger märke till att de sakkunniga å ena sidan i ansdutning till domänstyrelsens skogsekonomiska syn på boställsskogarna yrka p å att dessa alldeles avskiljas (s. 134 ff.) och å andra sidan förklara skogstillgången vara behövlig, så fort det gäller bortsäljande till enskilda av den ecklesiastika jorden (s. 285). Den prästerna enligt privilegierna tillkommande rätten till husbehovsvirke och församlingarnas rätt till virke beröras icke av em aldrig så stark kritik (s. 134 f.) av ett numera övergivet sätt att sköta skogarnia. Numera utfås tilldelningen efter utsyning enligt specifikation å timmer, bränsle och hagfång, medan den mogna skogen försäljes. — Här åsyftade beskrivning på huru domänstyrelsen fungerar genom sina underordnade organ utgör i varje fall icke någon rekommendation till att med de sakkunniga anförtro hela omvårdnaden om boställs jorden åt denna förvaltning. Kontraktsprosten O. A. Gunnelius: Tjänstbarheterna betraktas som en stor börda för arrendatorerna av löneboställena och äro det även. En motsatt uppfattning hör man uttalas, men denna är oriktig. Och det vattnar om ringa erfarenhet i hithörande frågor, då man talar om fördel för arrendatorn att på samma gång någon nedsättning i arrendet medgives, bestämda inkomster beredas honom genom skjutsar med mera till för orten gällande priser. Detta kan ju tyckas vara fördel men är i verkligheten motsatsen. Arrendatorn berövas den rörelsefrihet, sona han har behov av för att utnyttja förefallande inkomstmöjligheter. Här må anföras ett exempel. Vintertiden behöver han använda sin eller sina dragare för skogskörslor på förtjänst, ofta på främmande ort. Har han åtagit sig att tillhandahålla präst skjuts i tjänsteärenden, så hindras han utföra ett skogsarbete, som kunnat inbringa honom flerdubbelt högre inkomst än tjänsteskjutsarna giva. Detta exempel, som kan mångfaldigas, visar ohållbarheten i påståendet att tjänstbarheterna icke utgöra verklig börda. De äro det och böra med hänsyn till avkomsten från löneboställena avskaffas i så stor utsträckning som möjligt. Men man får ej gå längre. Några församlingar finnas, där prästen är helt hänvisad till lönebostället för erhållande av skjuts, mjölk med mera. Strykes rätten till tjänstbarheter i arrendekontraktet, blir han helt överlämnad åt arrendatorns godtycke och prissättning. Prästgård med dylik belägenhet bör enligt de sakkunnigas förmenande (sid. 182, del I) flyttas till, såsom de säga, »lämpligare, mera centralt belägen plats». Förslaget är gott, men kan befinnas orealiserbart. Flyttning av prästgård drager stora kostnader. Och den lämpligare, mera centralt belägna platsen står ej att uppbringa inom församlingen utan långt utanför dess gränser. Med sådana fakta måste man räkna, varför tjänstbarhetssystemet, som numera till följd särskilt av den under de allra sista åren utvecklade biltrafiken måste anses vara obehövligt för åtminstone 95 % av prästtjänsterna, bör bibehållas för de återstående. Inrättande av mindre jordbruk genom utökning av prästgårdsområdet skulle i fall sådana som de här ovan angivna vara en utväg att undkomma tjänstbarheterna. De sakkunniga avvisa varje tanke på prästerliga småbruk (sid. 168— 169, del I ) . Och i den utsträckning de tala om dem är det ej förvånansvärt, att de ställt sig avvisande. Men i den omfattning det nu ifrågasattes, synes en tillfredsställande lösning ej vara svår att vinna. Det skulle ej, såsom de sakkunniga tänkt sig, föranleda bortflyttande av byggnader från löneboställen med mera utan från dessa blott taga någon mindre jordareal, vilket säkerligen torde kunna ske utan större avsaknad. Prästen, som bleve lägenhetsinnehavare, finge
531 givetvis åtnöjas med samma enkla byggnader för sina djur och f e r b r f f ekskåp som lägenhetsinnehavare i allmänhet. Förvissad torde man ock kunna vara, att i de fall då prästen för sitt livsuppehälle har behov av ett lätet jordbruk, vederbörande församling skall uppföra de enkla byggnader, som harfor behövas _ Men så återstår frågan om ersättning för den upplåtna jorden. De S u n n i g a föreslå, att till vissa präster skola utgå kallorts- och ödebygd iMgg, men avvisa däremot tanken på s. k. enslighetsta lägg. Skulle ej a de fal1, varom nu är fråga, jordarealen kunna erhållas gratis såsom ett slags enslaghetstillägg ? ' Sko- på rot till bränsle skall prästerlig tjänstinnehavare enligt de sakkunnigas förslag (sid. 170 och 334, del I) icke enligt den blivande löneregleringen erhålla Skulle han åtnjuta denna förmån, komme ett visst avdrag att göras å lönen. - För prästerskapet i stort sett innebär icke forslaget någon forlust eller olägenhet och detta så mycket mindre, som enligt de sakkunnigas forslag å sid 170, del I, vilket förslag dock icke återfinnes i den val till lagtext tänkta sammanfattningen å sid. 326 och följande, årligt bränsleanslag u r kyrkofonden efter ansökan kan erhållas, emedan bränsleförbrukningen av skilda orsaker är onormalt stor. Trots dessa goda förslag, som icke bora bortglömmas i den blivande lagtexten, dristar jag mig framhålla, att det ej torde vara valbetänkt att alldeles avskära möjligheten att erhålla vedbrand m natura. Åtminstone bör det i den blivande lagen vara intaget, att präst pa grund av särskild hos Kungl. Maj:t gjord ansökan kan mot avstående av visst belopp a lönen för viss tid erhålla vedbrand in natura. En sådan i lagen medgiven utväg skulle säkerligen öka möjligheten till införande av den nya löneregleringen på samma gång i hela riket. Präster finnas, som äro arrendatorer av loneboställen och därför disponera ej blott prästgårdarnas utan även lonebostallenas manbyggnader. En präst, som är arrendator, erhåller i egenskap av präst vedbränsle till prästgårdens manbyggnad och såsom arrendator tall loneboställets. Det är ju självklart, att präst som arrendator skall jämställas med andra arrendatorer ej blott i fråga om arrendebelopp utan ock beträffande rätten till vedbränsle för dem, som han för gårdens skötande har boende i löneboställets manbyggnad. Ingen har heller tänkt sig annat, men vid^ övergången från den gamla ordningen, då lönebostället var en del av prästgården, till den nuvarande, då prästen mot avgäld och på grund av arrendekontrakt fick behålla den boställsdel, som bestämts till löneboställe, ansågs det obehövligt, såsom det också varit, att lämna några föreskrifter i arrendekontraktet om vedbränsle, då prästen enligt gällande lag ägde rätt till sådant. Nu kommer dock, om en präst, som samtidigt är arrendator, går in pa de blivande nya lönebestämmelserna, frågan in i ett för honom nytt och samtidigt ogynnsamt läge. Han avsäger sig i verkligheten rätten till vedbransle ej blott a egenskap av präst utan ock i egenskap av arrendator och kommer såsom sådan oväsentligt sämre ställning än annan person, som innehaft boställsdelen lonebostället, skulle hava gjort. Avgälden står kvar, under det att förmånen vedbränsle bortfaller. Detta är klar orättvisa. Och det synes ej vara osannolikt, att rättelse hos den bortarrenderande myndigheten skulle kunna vinnas genom införande i arrendekontraktet av den förut obehövliga föreskriften om vedbransle åt arrendatorn, ty att denne är präst kan ej berättiga till, att för honom skola gälla sämre arrendevillkor än för annan person. Men även om sa sker, varigenom naturligtvis full rättvisa skipas, blir prästen-arrendatorns ställning långt ifrån önskvärd. Som präst får han icke vedbränsle. Som arrendator har han att som andra arrendatorer erhålla sådant å boställets skog. Det torde i
532 vissa fall bli mycket obehagligt. Och jag befarar, att så obehagliga förvecklingar lätt kunna uppstå, att prästen gör klokt i att noga betänka sig, innan han går in på de nya lönebestämmelserna. Då det emellertid är högeligen önskvärt, att den nya lönelagen träder i kraft på en gång för hela riket, synes det, som om vissa undantagsbestämmelser för präster, som äro arrendatorer, borde utfärdas. Dessa bestämmelser komma självfallet att med de nuvarande arrendekontraktens utgång helt bortfalla. Och det torde kanske vara endast få präster inom riket detta spörsmål berör. Så finnas inom Fryksdals kontrakt endast två präster, som äro arrendatorer. Någon fråga av ens nämnvärd betydelse för prästavlöningen i riket är det därför icke, men den är av stor vikt för de präster, som beröras av densamma. En undantagsbestämmelse för dessa av innebörd, att de må under den tid deras arrendekontrakt gälla mot avstående av visst belopp utav lönen erhålla bränsle in natura, är därför mycket önskvärd. Och skulle särskild bestämmelse möjligen icke anses lämplig till följd av dess korta varaktighet, bör dock uttryckligen föreskrivas, att, såsom förut sagts, präst må efter ansökan hos Kungl. Maj :t kunna mot avstående av visst lönebelopp under viss tid erhålla bränsle in natura. Och uttrycklig föreskrift härom liksom även de sakkunnigas förslag å sid. 170, del I om särskilt årligt bränsleanslag, om prästgårdsbyggnaden kräver onormalt stor mängd bränsle, bör intagas i de sakkunnigas väl till lagtext ämnade sammanfattning å sid. 326 och följande t. ex. under mom. 18 å sid. 330. Kontraktsprosten O. Hector: Endast beträffande tjänsteskjutsarna bör här ett upphävande ske, då numera en präst härutinnan kan reda sig utan arrendators hjälp. Annorlunda ställer sig saken beträffande arrendatorns skyldighet att lämna mjölk åt tjänsteinnehavaren samt dennes och arrendatorns rätt till vedbränsle från boställsskogen. Det finns nämligen prästgårdar så ensligt belägna, att det för dem som där bo kan bli hart när omöjligt att erhålla en i ett hushåll så nödvändig vara som mjölk, ifall arrendatorn icke har skyldighet att lämna dem sådan. Ett belysande och på samma gång avskräckande exempel härpå har jag på så nära håll som i Bogen. Här kan icke arrendatorn lämna tjänsteinnehavaren någon mjölk, därför att han ej har mera av den varan, än han själv behöver. En komminister häruppe fick därför anställa en särskild person för att springa i de små långt ifrån varandra och långt från prästgården belägna stugorna för att tigga en skvätt mjölk här och en där. Den nuvarande komministern har måst skaffa sig egen ko för att komma ifrån de värsta besvärligheterna, fast han är nödsakad att köpa allt som behöves för att föda henne. Här har en man av omtanke om den prästfamilj, som skulle bo i denna ödebygd, med givmild hand en gång i tiden skänkt ett boställe. Detta har nu tagits från prästen och utarrenderats med ovannämnda sorgliga påföljd. Det kan bli många av Sveriges präster som kunna komma i en liknande svår belägenhet, om arrendatorerna av prästgårdarna skola befrias från skyldigheten att lämna mjölk till tjänsteinnehavaren. Tjänsteinnehavarens och arrendatorns nuvarande rätt till vedbränsle från boställsskogen anser jag för många av dessa vara så värdefull, att den ej utan de mest trängande skäl bör fråntagas dem. Det enda skäl som de sakkunniga anfört för en ändring härutinnan är att ett bättre ekonomiskt utbyte av boställsegendomarna härigenom skulle erhållas. Detta kan nog vara riktigt när det gäller boställsskogar där ingen lövskog växer. Ty att utsyna barrskog till vedbränsle är verkligen en misshushållning med skogen, som icke bör få förekomma. Men på de allra flesta av våra prästgårdsskogar torde det finnas lövskog i överflöd. Detta är fallet beträffande Gunnarskogs kyrkoherdeboställe.
533 Här växer den härligaste björk runt omkring min stuga. För mig skulle det därför bli rent av retsamt att se all denna härlighet och så inte få använda mig av den. Vi präster på landet ha i allmänhet blivit begåvade med mycket stora bostäder. Att uppvärma dem är inte under nuvarande förhållanden en lätt sak. Men värre skulle det bli om man bleve hänvisad till att köpa all den ved man behöver. Nu kostar mig veden omkring 200 kronor årligen. Men bleve det så som de sakkunniga vilja ha det, skulle jag få vidkännas en kostnad å omkring 800 kronor om året för att erhålla erforderlig ved. Härav inses lätt att jag för min del måste yrka på att de sakkunnigas förslag i berörda stycke icke måtte bli lag. En prästgårdsarrendator skulle emellertid råka än mera illa ut, ifall han skulle förmenas rätt att få sin ved från boställsskogen. Med den rätt han nu har, kostar honom veden han behöver så gott som ingenting, då han hugger och kör fram densamma själv eller med tillhjälp av gårdens folk. Detta är nog en av de fördelar som vid utarrenderingen av löneboställena betyda så mycket. Men skulle denna rätt bortfalla, är det fara värt, att det kan bli mycket svårare än det nu är att erhålla arrendator till ett löneboställe. Kontraktsprosten K. Dahlström: Då enligt förslaget vid lönernas utmätande ett visst vederlag beräknats för avstående av naturaförmånerna, synes förslaget i denna del ej böra väcka några betänkligheter. Kontraktsmöte i Västerbottens norra kontrakt: Prästerskapets bostäder på landsbygden äro ofta omoderna och betungande att bebo. I de norrländska stiften komme därför rätten att taga bränsle från boställsskogen att även i framtiden vara ett önskemål. Fridlevstads och Sillhövda församlingar: Har prästen icke det husbehovsbränsle som han för närvarande har rättighet att få ur prästskogen sig tillförsäkrat, så kan han med hänsyn till vår tids strejkrättigheter och dylikt faktiskt på sina håll utsättas för sådana omständigheter att han icke kan vara där han skall sköta sin tjänst. Det måste vara en kyrkans angelägenhet att förhindra att dess tjänare göres beroende utav politiska eller kommunala strider och förhållanden, genom vilka hans verksamhet skulle kunna förlamas. Har idet en gång anvisats honom en skog ur vilken lian har att taga sitt bränsleförråd, så är skogen anslagen till detta ändamål, och detta ändamål bör icke få rubbas utav sådana orsaker som att domänstyrelsen skulle anse sig kunna tillföra kyrkofonden större inkomster om prästen blir utan rätt till husbehovsbränsle. Härvidlag hänvisa församlingarna till sin uppfattning, att den kyrkliga egendomen i första hand är till för kyrkan, församlingens, prästens skull och att först i andra hand andra ändamål därmed skola tjänas. Med hänvisning till vad ovan sagts vilja församlingarna alldeles avvisa förslaget om tjänstbarheternas indragande.
36. * För undvikande av en fortsatt förlustbringande förvaltning av prästlönejord bör sådan jord i avsevärt större utsträckning än hittills skett bliva föremål för försäljning. I sådant syfte böra dels härför nu gällande grunder förtydligas eller utvidgas, dels ock en fast ordning skapas till reglering såväl av initiativet till som av förfarandet i övrigt vid föryttring av sådan jord. 1
Om punkt 35, se vid punkterna 32 och 33.
534 De allmänna grunderna för försäljning av löneboställe eller del av sådan egendom upptagas i lag och böra innefatta bemyndigande för Kungl. Maj:t att i angivna fall förordna om sådan försäljning. I. Såsom allmän förutsättning för försäljning skall gälla, att den nettoavkastning, egendomen såsom arrendefastighet lämnar och under en överskådlig tid framåt kan förväntas lämna, i avsevärd mån understiger normal ränta å egendomens saluvärde. Såsom en ungefärlig norm för den härvid nödiga jämförelsen antages, att arrendeavkastningen understiger den angivna räntan med 30 procent. Åtgärder för försäljning i här angivna fall av jord tillhörande löneboställe inriktas i första hand på föryttring av: a) torp och andra bebyggda mindre lägenheter, vilka lämpligen kunna frånskiljas resp. huvudfastigheter; b) obebyggda utjordar, utmarksskiften och andra dylika ägor, vilka, såsom avskilt belägna från huvudgården eller inneslutna inom annan fastighets ägoområde, icke med fördel kunna brukas tillsammans med huvudgården; c) i stad eller i annat samhälle med tätare bebyggelse belägna jordområden, som på grund av denna sin belägenhet hava särskilt högre saluvärde såsom tomtmark; samt d) hela egendomar, som sakna åbyggnader eller å vilka befintliga byggnader äro ofullständiga eller i dåligt skick. Styckning av löneboställe för försäljning i lotter må icke företagas på sådant sätt och under sådana förhållanden, att befintligt byggnadsbestånd icke kan ekonomiskt utnyttjas. Huruvida och i vad mån vid försäljning av särskild styckningslott befintlig skogsmark skall ingå i försäljningen, är — för de fall, att i det till försäljning avsedda området ingår åker, äng eller därtill odlingsbar mark — reglerat genom bestämmelser i gällande lag. Därest vid styckning av boställe för försäljning all befintlig skogsmark icke skulle komma att — med föranledande av berörda bestämmelser — tilläggas lotten elder lotterna, bör, för den händelse överbliven skogsmark, med hänsyn till obetydlig areal och därav förorsakad relativt högre förvaltningskostnad, befinnes icke böra lämpligen bibehållas i allmän ägo, jämväl sådan skogsmark försäljas. II. Försäljning av jord tillhörande löneboställe och, i fall som nedan i a) avses, jämväl prästgård, må härförutom äga rum: a) då prästgård, med hänsyn till tjänstinnehavarens verksamhet, är olämpligt belägen och ny prästgård skall av pastoratet av sådan anledning anskaffas ; b) för friköp, i huvudsaklig överensstämmelse med härom för närvarande gällande bestämmelser, av lägenhet, vara lägenhetsinnehavaren är ägare av husen (ensdttarlägenheter) ; c) för beredande av möjlighet för kyrklig eller borgerlig kommun att tillösa sig äganderätt till sådana tomt- och andra mindre områden, vilka tidigare bli-
535 vit för varjehanda ändamål till kommunen med nyttjanderätt upplåtna (ändamålsupplåtelser) ; samt d) då behov framdeles uppkommer för kyrklig eller borgerlig kommun att för ändamål, som densamma har att tillgodose, taga i anspråk antingen sådana mindre områden, som under c) avses, eller ock löneboställe i dess helhet eller större del därav. Befinnes löneboställe eller del därav böra under förutsättning, som angives under I i denna punkt, försäljas, skall menighet, i fall, varom i I I d) sägs, äga företräde till förvärv av fastigheten framför arrendator, som eljest skulle varit berättigad att därå erhålla hembud. I I I . I fråga om initiativet till åtgärd för försäljning av jord tillhörande löneboställe, då framställning härom icke göres av kommun eller enskild, ävensom vad angår förfarandet i övrigt vid föryttring av sådan jord skall i huvudsak gälla vad som i motsvarande hänseende finnes stadgat beträffande kronoegendom. Kammarkollegiet: Vad angår frågan om de grunder, som böra tillämpas med avseende å försäljning av kyrklig boställs jord, håller kollegiet före, att tillräcklig anledning saknas för ett kvarstående vid den för närvarande tilllämpade restriktiva politiken. För närvarande är försäljning av kyrklig jord — om man bortser från friköp av ensittarlägenheter — medgiven allenast när försäljningen påkallas för visst kyrkligt ändamål eller en försäljning prövas från boställets egen synpunkt önskvärd därigenom att jorden på grund av särskilda omständigheter icke kan för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet eller mot skälig avgift utarrenderas eller ock jorden kan med synnerlig fördel styckas till tomter. Även om sålunda ett anbud av enskild person att få inköpa dylik jord skulle vara synnerligen fördelaktigt för bostället, kan det icke bifallas, därest ej, på sätt nyss nämnts, särskilda omständigheter föreligga. Vidkommande särskilt de strävanden, vilka såväl från statens som sammanslutningars och enskildas sida framträda att tillfredsställa de krav på mark för bildande av självständiga jordbruk eller bostadslägenheter, som må föreligga i samhället, förmenar kollegiet att den kyrkliga jorden icke bör, på sätt hittills skett, undanhållas berörda verksamhet. Visserligen inbjuda de för närvarande rådande förhållandena på jordbrukets område i mindre grad till upprättande av nya jordbruk. Men även nu omsättas i ej ringa utsträckning särskilt mindre lägenheter, varjämte må erinras, att den nyreglering rörande förevarande kyrkliga tillgång, varom nu är fråga, är avsedd att vinna tilllämpning för en dängre framtid; och torde kunna emotses att större efterfrågan åter skall uppkomma. Det torde vara så mycket mindre anledning att den för ändamålet ofta synnerligen välbelägna kyrkdiga jorden undantages från att lämna sitt bidrag till en dylik utveckling, som ej annat bör ifrågasättas än att full ersättning lämnas för jorden, samt att inflytande försäljningsmedel böra placeras i annan värdebeständig egendom, särskilt skogsfastighet. Genom upprättandet av den av de sakkunniga föreslagna fastighetsfonden, dit dylika medel skulle inflyta, skulle upplåtelser av ifrågavarande slag och motsvarande inköp väsentligen underlättas. Emellertid anser kollegiet, att de regler som av de sakkunniga uppställts för försäljningssystemet äro alltför stela. En närmare utredning i detta ämne synes påkallad. Kammarrådet
von Otter, med vilken kammarrådet
Klockhoff
förenade sig:
536 När man fördjupar sig i frågan om prästlöne jordens förvaltning och sätter sig in i de olika förslag till frågans lösning, som under tidernas lopp framkommit, får man en stark känsla av omöjligheten att nå fram till en lösning, som tillfredsställer alla anspråk. Till väsentlig del torde detta vara beroende på att det alltid torde vara förenat med vanskligheter att genom statlig förvaltning omhänderhava jordbruksegendom. En viss analogi kan sägas föreligga i avseende å statens jordbruksdomäner. I avseende å dessa har förvaltningsfrågan, oavsett de skäl av social natur, som härvid medverkat, tagit den utveckling att man strävat efter att sälja de mindre goda jordbruksdomänerna och undan för undan höjt kravet på avkastningsförmågan hos dem som borde behållas. Häri ligger ett uttryck för statens obenägenhet att — så vitt ej fråga är om mark som skall tjäna särskilt ändamål — under sin förvaltning, åtminstone när den är lagd till ett centralt ämbetsverk, bibehålla annan jordbruksegendom än den av bättre beskaffenhet, och måhända även ett erkännande av att statlig förvaltning av jordegendom icke annat än i begränsad omfattning är lämplig. Man finner också att domänstyrelsen, då den, såsom i utlåtandet den 31 mars 1924 över kyrkofondskommitténs huvudbetänkande, yttrat sig rörande framkommet förslag att förvaltningen av prästlöne jorden skulle överlämnas till domänstyrelsen, understrukit behovet av de små boställenas försäljning. På en likartad tankegång äro de sakkunniga inne. Då det torde få förutsättas att prästlöne jordens förvandling till ett förvaltningsobjekt under ett statens centrala affärsverk med stor sannolikhet kommer att förr eller senare medföra att den för statens egna domäner gällande försäljningspolitiken vinner lika tillämpning på prästlönejorden, synes det nödigt att före alla överväganden rörande en förändrad förvaltning fatta ställning till frågan huruvida fog finnes för ett strävande efter att så långt som möjligt bibehålla beståndet av prästlöne jorden oskingrat. För egen del har jag funnit mig övertygad därom att 1910 års lagstiftning icke medfört en så genomgripande förändring beträffande prästlöne jordens ställning, att en rigorös försäljningspolitik vore berättigad. Frånsett vilken mening man har i frågan huruvida församlingarna må anses mer eller mindre allmänt innehava prästlönejorden med äganderätt, bör efter min uppfattning församlingarnas ställning till den prästlöne jord, som utgör lokal avlöningstillgång, vara av den beskaffenhet att statsmakterna icke böra kunna tillerkänna sig befogenheten att enbart u r synpunkten av tillgodoseende av ett förvaltningsändamål förvandla jorden i annan »valuta. Och jag har ej övertygats därom att man genom den ifrågasatta nya lagstiftningen på området bör taga ett sådant steg, även om det samtidigt lämnas ett fullt klart erkännande åt uppfattningen att församlingarna hava samma rätt till den genom försäljningen erhållna valutan som de haft till den försålda egendomen. Jag håller före att statsmakterna böra anse sig förpliktade att tillse och ombesörja att denna fasta egendom, vilkens disposition väsentligen förändrades genom statsmakternas beslut 1910, måtte bliva föremål för en förvaltning av sådan beskaffenhet att egendomen icke blott, där ej tvingande skäl nödga till försäljning, lämnas oskingrad utan även hålles i bästa avkomstgivande skick. Att man härvid bör sträva efter att åt förvaltningen bereda så enkla och rationella former som möjligt är uppenbart, men lika tydligt torde vara att enkelheten och rationaliseringen icke böra göras till självändamål. Huru man än löser frågan om sättet för prästlöne jordens disposition, således även för det fall, att åt prästlöne jorden gives den ställning de sakkunniga föreslagit, synes vad jag sålunda anfört äga giltighet. Jag torde få erinra om följande yttrande i kollegii utlåtande den 6 juni 1924 (de sakkun-
537 nigas betänkande del II, s. 131) : »Försäljningsfrågan synes vara av förslagsställarna betraktad från en oriktig utgångspunkt — man kan ej behandla prästboställena med deras särskilda intressenter efter samma normer som statens domäner med dess enda intressent — och deras förslag är ogenomförbart utan medverkan av vederbörande församling i varje särskilt fall. I avseende på prästboställena gäller det i hög grad att lämpa förvaltningen efter de förefintliga förvaltningsobjekten, icke att lämpa förvaltningsobjekten efter förvaltningen. Med andra ord, förvaltningen får ej ställas så dyrbar att man just genom förvaltningsorganisationen gör en eljest räntabel egendom oräntabel.» Den möjlighet till försäljning av prästlönejord, som 1910 års lagstiftning öppnade, var mycket begränsad. De härutinnan i 62 § ecklesiastik boställsordning meddelade ursprungliga bestämmelserna innefatta strängt taget allenast ett legaliserande av förut tillämpad praxis. Att vidsträcktare fullmakt till försäljning av prästlöne jord ej meddelades torde närmast hava varit beroende på hänsynen till församlingarna och kyrkan. Särskilda utskottet vid 1909 års riksdag åberopade, att genom jordens bibehållande för den institution, till vilkens fromma den en gång blivit upplåten, kunde vinsten av en jordvärdestegring även komma samma institution till godo; och 1910 års riksdag framhöll behovet att iakttaga stor varsamhet då det gällde att i penningar med deras mera osäkra värde förvandla fast egendom, vars värde vore av mera bestående natur. Från de sakkunnigas sida har emellertid (s. 265) erinrats att en fortgående värdestegring på jordegendomarna icke utan vidare vore liktydig med en däremot svarande reell förmögenhetsökning, därvid hänvisats till eventuell ränteförlust under värdestegringstiden. Matematiskt bedömt kan ju denna erinran hava fog, men faktiskt kännes nog ej resultatet sådant, då ju i regel avkastningen såväl av jorden som av det däremot förbytta penningkapitalet förbrukas och endast kapitalvärdet å de olika tiderna gör sig gällande. Det synes som skulle man icke hava anledning att i allt för hög grad lägga förräntningssynpunkten till grund för bedömandet av jordförsäljningsfrågan — en synpunkt som beträffande allmän egendom torde vara väl privatekonomiskt betonad. Det synes även som skulle de av ordförande i boställsnämnder avgivna svaren å den enquéte, som i betänkandet (s. 267 o. f.) omförmäles, vara avgivna under intrycket av allt för mycket framträdande privatekonomiska synpunkter. Många röster hava ock i de i förevarande ärende avgivna yttrandena höjt sig mot en allt för långt gående försäljning av prästlöne jord. Benägenheten att sälja ecklesiastik jord torde få antagas hava vuxit sig så stark som skett under intrycket bl. a. av de mindre goda arrenderesultat, som vunnits på grund av de undantagsförhållanden, som varit rådande under den första arrendeperioden, och således tillkommit i ett slags panikstämning. Man bör ej frånse att frågan här rör sig om fast egendom, som varit anskaffad och upplåten till församlingarnas och kyrkans behov och som, låt vara under förändrad form, fortfarande är för samma ändamål disponerad. Att en utöver de nuvarande snäva gränserna något vidgad befogenhet att försälja prästlöne jord bör meddelas torde dock vara påkallat. Likaledes torde det vara riktigt att en förutsättning härför är att inflytande försäljningsmedel placeras i annan fastighet, företrädesvis skogsfastigheter (s. 275). — Huruvida den misstro, som i vissa yttranden uttalats mot inköp av skogsegendom, är befogad, saknar jag förutsättningar att bedöma. Mot vad de sakkunniga föreslagit i fråga om inrättande av en prästlönejordsfond (s. 278—281) har jag, under de i betänkandet angivna förutsättningarna, i huvudsak intet att erinra.
538 Av de sakkunnigas sid. 281 fällda yttrande att med inrättandet av en prästlönejordsfond enligt de angivna riktlinjerna skulle huvudanledningen till de farhågor, som hittills plägat framföras då det gällt förslag rörande ett vidgat försäljningsförfarande vid prästlönejorden, hava fallit undan, synes kunna slutas till att de sakkunniga tänkt sig att den värdestegring, som den för prästlöne jordsfondens medel inköpta fasta egendomen kunde komma att undergå, skulle tillgodoräknas de församlingar, från vilka försäljningsmedel influtit till prästlönejordsfonden. Detta förhållande lärer böra uppmärksammas vid utarbetandet av en blivande författning i ämnet. Härvid bör jämväl beaktas frågan huru pastorat, som, efter det dess boställe blivit försålt och försäljningsmedlen inlevererade till prästlönejordsfonden, behöver anskaffa ny prästgård, exempelvis för en nyinrättad kommmistratur, må kunna erhålla bidrag enligt eljest tillämpad praxis till prästgårdens anskaffande. . Q1 o I avseende å försäljningsfrågans ordnande böra uppmärksammas de a fekane oällande särskilda förhållandena (Skånska prästerskapets byggnadskassa). 3 Det torde få antagas vara ofrånkomligt att en blivande lagstiftning innehåller närmare bestämmelser rörande de förutsättningar, varunder försäljning av prästlönejord bör äga rum (s. 283). Givetvis är det vanskligt att a lagstiftningsväg uppdraga normer för en försäljning av ifrågavarande slag. Utan att nu ingå i närmare bedömande av vad de sakkunniga härutinnan foreslagit (jfr s 334, 335), vill jag allenast framhålla vissa synpunkter. Den föreslagna normen, att prästlönejord skall försäljas därest avkastnangen med minst 30 % understiger räntan efter 5 % räknat å jordens saluvärde, annebar med andra ord att jord, som lämnar lägre avkastning än ett belopp motsvarande 3 5 % av saluvärdet, ovillkorligen skall säljas. Prästlöne jordens nuvarande taxeringsvärde är (s. 101) ej fullt 95 miljoner kronor. Den ger för närvarande en avkastning av ej fullt 2 miljoner kronor (s. 32 tab. 2 kol. 3 samt s 34), motsvarande omkring 2.1 % av taxeringsvärdet. 1 Denna genomsnittssiffra ar — under antagande att saluvärde och taxeringsvärde ungefar sammanfalla — betydligt lägre än den som norm antagna och skulle alltså hantyda pa att en synnerligen stor del av boställsbeståndet skulle behöva säljas. Även om man beaktar de stora byggnadskostnadernas och tjänstbarheternas menliga inverkan på arrendebeloppets storlek måste man, helst om man framdeles har att räkna även med en dryg förvaltningskostnad, komma till den slutsatsen, att enbart nyssnämnda norm måste leda till försäljning av en mycket betydande del av boställsbeståndet. En noggrann undersökning måste föregå ett närmare fixerande av normen. En ovillkorlig försäljning av alla hela egendomar, som sakna åbyggnader eller å vilka befintliga byggnader vore ofullständiga eller i dåligt skick, synes icke påkallad. Orsakerna till att boställe ej kunnat utarrenderas med skyldighet för arrendatorn att bebygga det kunna vara helt tillfälliga. De sakkunniga hava själva (s. 284) framhållit det vanskliga i att göra en beräkning av storleken av den avkastning, som skall vara avgörande för beslutet om egendomens försäljning. Rörande försäljningsprisets bestämmande bör, oberoende av anledningen till försäljningen och således även för det fall att ett av kommun nyttjat område säljes till kommunen (s. 288) eller att försäljningen sker för att tillgodose något socialt intresse (s. 292), tillses att priset fullt motsvarar den försålda egen1 Ei ens i Lunds stift är genomsnittssiffran väsentligt högre. — För kronans jordbruksdomäner synes genomsnittssiffran (avseende även skogen) vara 1.6 % (Domänverket år 1Mb, s. <Jo), därvid förvaltningskostnad även fråndragits.
539 domens värde, jämväl med hänsyn tadd det intresse köparen må hava av området. Av den ställning jag intagit till försäljningsfrågan framgår att jag anser bestämmelserna rörande försäljningsförfarandet böra erhålla ett mindre imperativt innehåll än det av de sakkunniga föreslagna (s. 297, 298). I de föreslagna föreskrifterna ligger en uppmaning till vederbörande att föreslå till försäljning allt vad som författningsenligt kan säljas och förutsattes, att Kungl. Maj :t också skall förordna om varje försäljning, som faller inom den författningsenligt uppdragna ramen. Efter min mening bör ifrågavarande ram — något rymligare än nu — upptaga ett angivande av de boställen, som få försäljas, utan att stadga att de också skola försäljas. För den händelse förvaltningen av prästlöne jorden förbehålles ortsmyndigheterna, böra bestämmelserna angående försäljningsförfarandet lämpas därefter. J a g förutsätter att kollegii yttrande kommer att inhämtas rörande försäljning av prästlöne jord. De sakkunniga hava sid. 304—307 (jfr sid. 149 o. f.) upptagit till behandling frågan om befogenheten att förordna om försäljning av prästlöne jord med särskild hänsyn till församlingarnas ställning till densamma. Därvid har gjorts det uttalandet att redan de grunder, å vilka det gällande systemet för finansieringen av prästlönerna vilade, otvivelaktigt från praktisk synpunkt ställde krav därpå att, där de lagstadgade förutsättningarna för en försäljningsåtgärd befunnes vara för handen, något hinder för dess företagande icke måtte kunna resas från den enskilda församlingens sida. Vid ett genomförande av det i vissa avseenden förändrade system för finansiering av prästlönerna, som av de sakkunniga föresloges, hava de sakkunniga ansett sagda uttalande hava än större fog. Dock har församlingen ansetts icke böra betagas möjligheten att bliva i saken hörd. För egen del kan jag icke erkänna riktigheten i den tankegång i detta ämne, varåt de sakkunniga givit uttryck. Genom 1910 års lagstiftning hava församlingarna icke blivit på det sätt avskilda från sina intressen i fråga om den dittills lokalt anvisade prästlöne jorden, att representanten för de gemensamma avlöningstillgångarna eller staten borde erhålla befogenhet att genom försäljning förminska prästlönejorden. Det av de sakkunniga föreslagna förändrade systemet för finansieringen av prästlönerna kan icke i och för sig medföra en sådan frihet till försäljning. Med den uppfattningen jag, såsom här ovan anförts, hyser i fråga om statsmakternas förpliktelse att tillse att prästlönejorden, där ej tvingande skäl nödga till försäljning, behålles oskingrad, anser jag att försäljning av prästlönejord i regel ej bör äga rum utan bifall av den församling, som haft jorden som lokal avlöningstillgång. Undantag härifrån bör icke ske i annat fall än att jordens bibehållande för sitt ändamål skulle för de gemensamma avlöningstillgångarna (kyrkofonden) medföra utgifter, som icke kunde av egendomen i fråga (till såväl jord som skog) gottgöras eller vars utgörande pastoratet åtoge sig. Jämväl synes det kunna upptagas till övervägande huruvida ej beträffande fall, då i avseende å enskild jord expropriation kan medgivas, försäljning må kunna äga rum oberoende av församlingens medgivande. Någon mera vittgående fullmakt för vederbörande myndighet att försälja prästlöne jord bör — frånsett vad som redan gäller beträffande friköpsrätt — icke givas genom den reviderade lagstiftningen. Statskontoret: De sakkunniga hava med styrka framhållit nödvändigheten av
540 att, för undvikande av en fortsatt förlustbringande förvaltning av prästlönejord, sådan jord i avsevärt större utsträckning än hittills skett göres till föremål för försäljning. Den tekniska sidan -av detta spörsmål kan visserligen anses ligga utom området för statskontorets bedömande, men ur allmänt rättslig synpunkt kan ämbetsverket icke underlåta att giva uttryck åt den uppfattningen, att staten icke kan äga befogenhet att utan vidare genom försäljning förminska prästlöne jorden. Statskontoret anser för den skull, att försäljning av sådan jord icke bör kunna äga rum med mindre såväl den församling, som har jorden som lokal avlöningstillgång, som ock vederbörande domkapitel hörts om försäljningen och församlingen därtill lämnat sitt bifall. En dylik anordning lärer icke behöva medföra några betänkligheter i fråga om förvaltningen, då man torde kunna utgå ifrån att församlingen i sitt eget intresse i allmänhet kommer att följa det förslag i förevarande avseende, som framlägges av den tekniskt och ekonomiskt sakkunniga förvaltningsmyndigheten. Ordnas försäljningsförfarandet på detta sätt och göres detsamma dessutom, såsom de sakkunniga avsett, beroende på Kungl. Maj :ts godkännande, lära några särskilda restriktioner med avseende å de förutsättningar, under vilka försäljningar må äga rum, icke behöva stadgas. Domänstyrelsen: I de avgivna yttrandena kommer den uppfattningen rätt allmänt till synes, att det vore lämpligt att för framtiden skrida till försäljning i större omfattning än nu sker av prästlönejord. Därvid framhålles dock, bland annat, att varsamhet i försäljningsförfarandet vore påkallad, samt att vederbörande församlingars behov av mark för framtiden och intressen i övrigt måtte väl beaktas. Domkapitel ställa sig emellertid i vissa fall avvisande emot försäljning under uttalande, att sådan borde ske endast i nödfall. I likhet med de sakkunniga anser styrelsen en försäljning i större omfattning av prästlönejord, än hittills skett, vara påkallad. Försäljningarna böra i anslutning till de grundsatser, som för domänverket äro vägledande vid försäljning av jord från kronoegendomar och kronoparker, icke ske i större omfattning än som må vara förenligt med ett så vitt möjligt väl avvägt utnyttjande av läget å den allmänna marknaden. Torp och andra bebyggda mindre lägenheter, vilka lämpligen kunna frånskiljas respektive huvudfastigheter, ävensom hela egendomar, som sakna erforderliga åbyggnader, äro ofta sådana försäljningsobjekt, som i första hand böra föryttras. De kunna därvid, bland annat, tjäna till komplettering av enskilda jordbruk. Vid ställningstagande till sådan försäljning gäller att så allsidigt som möjligt söka bedöma objektets räntabilitet för ägaren med hänsyn icke blott till förevarande utan jämväl med viss sannolikhet för framtiden förväntade förhållanden. Nu angivna lägenheter och egendomar åsamka i allmänhet sin nuvarande ägare avsevärda kostnader, särskilt för uppförande och underhåll av byggnader, och lämna honom därigenom ofta ringa om ens någon avkastning. I övrigt bör över huvud taget försäljas sådan jord, som ur brukningssynpunkt är för sin nuvarande ägare ogynnsamt belägen •— såsom mindre ut jordar, utmarksskiften och dylikt — eller på grund av sitt läge äger särskilt tomtvärde. Givetvis bör pastoratets samt kyrklig eller borgerlig kommuns behöriga behov av mark (för deras allmänna behov nu, och, så vitt förutses kan, för framtiden med största möjliga tillmötesgående tillgodoses genom avyttring av prästlöne jord, vilket dock icke får anses innebära, att prästlöne jorden skulle bliva föremål för försäljning ur social synpunkt. Vid disposition uti ifrågavarande hänseenden av sådan jord böra befogade an-
541 språk på ett affärsmässigt förfarande vid försäljningen tillgodoses. Vederbörande församlings önskemål böra självfallet vid ifrågakommande försäljning i största möjliga utsträckning respekteras. De sakkunniga göra, beträffande försäljning av prästlöne jord, vissa uttalanden (s. 298 o. f.) angående hembud i vissa fall, vissa kvalifikationer hos köpare av egnahemslägenheter och köpeskillingens erläggande. Styrelsen har för sin del intet att erinra emot vad de sakkunniga därvid i princip uttalat. Särskilt torde införandet, för prästlöne jordens vidkommande, av mindre snäva bestämmelser i fråga om köpares av egnahemslägenheter kvalifikationer än de, som för närvarande gälla för försäljning av dylik lägenhet å kronojord, vara ägnat att befordra dylika försäljningar. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund: Beträffande försäljning av prästlönejord ansluta sig de sakkunniga till tanken, att en försäljning borde ske, då sammanlagda beloppet av den beräknade nettoavkastningen av boställets skog och arrendemedlen med förslagsvis minst 30 % understege räntan efter 5 % räknat, å det belopp, som kunde erhållas vid försäljning av boställets både in- och avrösningsjord. Styrelsen vill i detta avseende framhålla, att vad de sakkunniga anfört i fråga om orsaken till de låga arrendena — behovet av nybyggnader, som icke kunnat med jordens avkastning i rimlig ordning amorteras — även synes gälla i fråga om möjligheten att vid försäljning av ifrågavarande jord erhålla en köpeskilling, som motsvarar jordens verkliga värde, när fråga är att försälja jorden till självständiga jordbruk. Även om de ifrågasatta 30 procenten utöver nuvarande nettoavkastning vid försäljning skulle kunna erhållas, kan detta under sådana förhållanden understundom betyda ett avsevärt underpris. Då nu härtill kommer, att enligt av de sakkunniga anförda uppgifter av 3,174 löneboställen vid ingången av arrendeåret 1928—1929 icke mindre än 2,525 voro bebyggda eller utarrenderade med åtagande av arrendatorn att uppföra av myndighet beslutade byggnader, och för dessa byggnader arrendatorn väl i allmänhet har fordringar gentemot bostället i form av rätt till nedsatta arrendeavgifter åtskilliga år framåt, synas försäljningar till ej alltför förlustbringande pris i många fall omöjliggöras. Överhuvud taget synes under nuvarande svåra tider för jordbruket möjlighet att uppnå tillfredsställande pris vid försäljning av jordbruksfastigheter endast undantagsvis förekomma. I detta sammanhang kan ej styrelsen underlåta att erinra, att vad de sakkunniga anföra om det inom kommunerna icke sällan förekommande behovet av jord för fattiggårdar, d. v. s. med jordbruk förenade fattigvårdsanstalter — vilket behov skulle kunna tillfredsställas genom inköp av löneboställen — icke har någon grund i verkligheten, då dylika fattiggårdar numera endast sällan anskaffas, av den grund att anstalter av sådant slag icke för närvarande anses såsom en lämplig form av fattigvårdsanstalter. Styrelsen måste av ovan anförda skäl ställa sig betänksam mot åtgärder för ett mera forcerat försäljande av de ecklesiastika löneboställena. Där självständiga bärkraftiga jordbruk kunna bildas eller allmänna intressen kunna påvisas, vilka göra önskligt, att försäljningar till egna hem o. d. verkställas, böra givetvis dylika försäljningar få ske om skäligt pris erhålles. Centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen: Sakkunnige föreslå i stor utsträckning försäljning av ecklesiastik jord. Sådan kan redan nu under vissa förutsättningar äga rum. Köpeskillingen kommer nu församlingen tillgodo. Men enligt sakkunniges förslag skulle den ingå i den gemensamma
542 avlöningstillgången för hela riket. P å denna punkt synes det tydligt och uppenbart, att sakkunniges centralisation i verkligheten är från församlingarnes synpunkt en konfiskation. I synnerhet framgår detta därav, att den rätt Kungl. Maj:t nu har att giva tillstånd till försäljning av kyrkojord, därest jordens rätta målsmän vilja avhända sig den, skulle utan vidare förvandlas till en Kungl. Maj :ts rättsbefogenhet och att initiativ till försäljningen skulle tagas av vissa statens tjänstemän, och att församlingen genom uttryckligt lagbud skulle berövas all rätt att förhindra försäljningen. Centralstyrelsen måste under fasthållande av att den ecklesiastika jorden är den enskilda församlingens tillgång bestämt påyrka, att ingen försäljning får äga rum utan församlingens och domkapitlets bifall. Även om ett boställe för tillfället icke lämnar så stor avkastning eller ingen sådan, kan det genom sitt läge vara en tillgång som församlingen kan behöva t. ex. för utvidgning av kyrkogård m. m. varför det i verkligheten med tiden skulle bliva förlust, om det såldes. Genom sakkunniges förslag är vägen öppnad till ett realiserande av kyrkoegendom, som kan medföra de allvarligaste konsekvenser för framtiden. Flere vägande skäl kunna givetvis anföras för försäljning av somliga boställen. Men när sakkunnige som det tyngst vägande skälet härför framhålla den omständigheten, att en mängd boställen under den av sakkunnige föreslagna förvaltningen icke skulle komma att lämna någon avkastning, så kan häremot invändas, att detta måtte i så fall bero på förvaltningen. Om bostället icke lämnade någon vinst, skulle det ej heller kunna försäljas. Åtminstone räntan på försäljningssumman bör ju bostället kunna giva i avkastning, såvida icke förvaltningen uppslukar denna. Det av sakkunnige angivna huvudskälet för försäljning säger sålunda endast, att även sakkunnige hålla före, att domänstyrelsen icke är i stånd att förvalta en mängd boställen så att dessa giva rimlig avkastning. Men skola förvaltningsobjekten lämpas efter den förvaltande myndighetens förmåga eller oförmåga? Förvaltningen bör väl ändå icke anordnas så olämpligt eller dyrbart, att därigenom en i sig själv räntabel fastighet blir oräntabel, och man på så sätt skapar en konstlad motivering för försäljning. Centralstyrelsen är förvissad om att genom den enklare lokalförvaltningen, vilken centralstyrelsen förut antytt, många boställen skola giva god avkastning, vilka under domänstyrelsens förvaltning endast skulle vara förlustbringande. Ett annat viktigt skäl till försäljning finna sakkunnige i de sociala förmåner försäljningen skulle medföra. Och där ett samhälle håller på att växa upp på ett boställe t. ex. vid en järnvägsstation och även i andra fall kunna åtskilliga hänsyn framdriva en försäljning. Men annars kan man undra, varför just boställena skola försäljas av sociala skäl, huru behj är tans värda dessa än kunna vara. Antingen skola de försäljas till sitt fulla värde, men då finnes numera god tillgång till egendomar i enskild ägo, som lämpa sig väl för det avsedda ändamålet. Eller också är meningen, att de skola säljas till underpris. I båda fallen måste man fråga, varför kyrkans jord skall offras för ändamål, som det i stället tillhör staten att befrämja. Sakkunnige förorda även försäljning av jordbruksfastigheter för att i stället skogsegendomar skulle inköpas. Må vara, att detta för tillfället synes ekonomiskt fördelaktigt. Men man behöver icke ha alltför livlig fantasi för att kunna tänka sig att om blott några tiotal år andra skogar, som nu icke utnyttjas, på världsmarknaden kunna få sådan betydelse, att de svenska skogarne mista en stor del av sitt nuvarande värde. Helt visst är åkerjorden den mest värdebeständiga egendom, som finnes. Mot varje tvångsförsäljning av ecklesiastik jord måste en bestämd gensaga inläggas.
543 Det synes centralstyrelsen jämväl, att de gjorda erfarenheterna ifråga om friköp av lägenheter och tomter under ecklesiastika boställen giva oförtydbart vid handen, att direktiv böra lämnas de myndigheter, som äga att handlägga sådan friköpning, domkapitel och länsstyrelser, kyrkoråd och stämmor samt boställsnämndsordförande, så att vissa klara normer därvid allmänt tillämpas och så att kyrkans och församlingens intressen bliva tillbörligt beaktade. Länsstyrelsen i Uppsala: Att i vissa fall boställe helst bör försäljas, kan näppeligen bestridas. Inflytande köpeskillingar torde böra disponeras på sätt föreslagits i länsstyrelsens i betänkandet s. 277 anförda och i bilaga 7, s. 93 intagna utlåtande. I allt fall erfordras, med hänsyn till möjligheten av växlande konjunkturer, stor varsamhet vid försäljningar av boställen eller boställsjord. Den mark, som kan antagas vara eller bliva för församlingen eller socknen behövlig, torde alltid böra undantagas, vilket måste iakttagas vid uppgörande av försäljningsplan. Länsstyrelsen i Linköping: I fråga om de föreslagna riktlinjerna för försäljning av viss prästlönejord vill länsstyrelsen endast framhålla, att föreskrifter böra meddelas därom, att försäljning ej får ske av sådant löneboställe, vars bibehållande som arrendegård är betingat med hänsyn till nödvändigheten av vederbörande prästmans förseende med nödiga naturaförmåner, ett förhållande, som av länsstyrelsen i annat sammanhang berörts. Länsstyrelsen i Växjö: De sakkunniga uttala sig i betänkandet för att prästlönejorden bör i avsevärt större utsträckning än hittills skett bliva föremål för försäljning. Länsstyrelsen, som tror, att bevarandet av den ecklesiastika jorden varit och är ägnat att lända till kyrkans och dess prästerskaps fromma, finner för sin del tillrådligt att varsamhet fortfarande iakttages i fråga om avhändandet härav. Länsstyrelsen i Kalmar: Se länsstyrelsens yttrande under kapitel IV (34). Länsstyrelsen i Karlskrona: Hävdandet av den ekonomiska synpunkten från dagsläget synes utmärkande för sakkunnigas förslag i fråga om försäljning av löneboställena och därmed sammanhängande frågor. Enligt sakkunniga bör initiativet till försäljning tagas av vederbörande domänintendenter. E n följd härav torde bliva, att löneboställena av en del domänintendenter komma att föreslås till försäljning i större utsträckning än som kan vara förenligt med församlingarnas och kyrkans framtida intresse. Vad särskilt beträffar de områden, som äro belägna omkring kyrkorna, torde desamma ej böra med äganderätt för all framtid avhändas, även om de äro avsedda att användas till kyrkliga eller kommunala ändamål. Tryggad besittningsrätt synes här fortfarande lämpligast till förebyggande i framtiden av en från kyrkans eller det allmännas synpunkt olämplig användning eller bebyggelse. Det svåra läge, i vilket en del löneboställen försatts, torde i regel hava förorsakats därav, att boställena vid emottagandet varit obebyggda och enligt förutvarande synerätters beslut skolat förses med nybyggnader till rådande synnerligen höga kristidspris, som ej kunna väntas stå i rimligt förhållande till boställenas nuvarande ekonomiska bärkraft. Synerätterna torde nog också i några fall hava låtit sig ledas av andra än rent ekonomiska synpunkter, t. ex. önskvärdheten av värdig bebyggelse på grund av ömtåligt läge vid en märklig kyrka och dylikt. Länsstyrelsen i Kristianstad: Emot en utvidgad rätt till försäljning av de ecklesiastika löneboställena eller delar därav har länsstyrelsen icke något att erinra.
544 Länsstyrelsen i Halmstad: I förslaget om åvägabringande av ökade möjligheter till försäljning av kyrklig jord vill länsstyrelsen livligt instämma. Dessa löneboställen, som i regel äro centralt belägna i kommunen och innefatta jord av god beskaffenhet, äro mycket ofta särdeles lämpade till styckning, synnerligast som icke sällan en järnvägsstation är förlagd på eller invid desamma. De förslag som i betänkandet framlagts för att noggrannare reglera försäljningsförfarandet och särskilt för åstadkommandet och bekostandet av styckningsplaner, vill länsstyrelsen livligt förorda. Länsstyrelsen har erfarenhet om de svårigheter frånvaron av tydliga bestämmelser härutinnan nu kan vålla. I avseende på de fall, då prästlöne jord må försäljas, synas emellertid de sakkunniga icke hava gått tillräckligt långt. Liksom kronodomäner, vilkas arrende icke uppgår till visst belopp, få utan riksdagens hörande försäljas, bör ett allmänt försäljningsbemyndigande givas beträffande smärre löneboställen. Sådana finnas i mycket stort antal. Arrendebeloppet ensamt räcker emellertid icke till indikator utan bör viss hänsyn tagas även till årsbeloppet för byggnadskostnad. Länsstyrelsen i Vänersborg: De sakkunniges förslag om vidgad rätt till försäljning av prästlöne jord samt användningen av inflytande försäljningsmedel anser länsstyrelsen sig böra biträda. Länsstyrelsen vill härvid framhålla lämpligheten av försäljning av obebyggda utjordar, utmarksskiften eller andra dylika ägor, vilka såsom avskilt belägna från huvudgården eller inneslutna inom annan fastighets ägoområde icke kunna utan olägenhet brukas tillsammans med huvudgården och vilkas utarrendering såsom särskilda arrendelotter skulle ställa sig oekonomisk. Länsstyrelsen i Mariestad: De sakkunnige hava föreslagit, att för undvikande av en fortsatt förlustbringande förvaltning av prästlöne jord, sådan jord skall i avsevärt större utsträckning än som hittills skett bliva föremål för försäljning samt att i sådant syfte dels härför nu gällande grunder skola förtydligas och utvidgas och dels en fast ordning skapas till reglering såväl av initiativet som av förfarandet i övrigt vid föryttring av sådan jord. Då vad de sakkunniga i detta avseende föreslagit synes länsstyrelsen innebära garanti för att försäljningsärendena komma att handhavas med erforderlig försiktighet, anser sig länsstyrelsen böra i underdånighet tillstyrka förslaget härutinnan. Länsstyrelsen i Karlstad: De sakkunniga föreslå, bland annat, vidgad rätt till försäljning av prästlöne jord. Till de förslag, som de sakkunniga härutinnan framställt, och grunderna därför får länsstyrelsen uttala sin fulla anslutning. Länsstyrelsen i Örebro: Från synpunkten: vinnande av största möjliga avkastning samt nedbringande av förvaltningskostnaderna till måttliga belopp, är det uppenbart att åtgärder, som avse förminskande av det stora antalet små och medelstora lönefastigheter och bildande i deras ställe av ett fåtal sammanhängande fastighetskomplex, enbart kunna vara till gagn. Endast genom en dylik rationell åtgärd torde det bliva möjligt att tillgodose de ökade krav på medel till avlöning av prästerliga tjänster som i en framtid kunna förväntas. Försäljning av sådana små och medelstora prästlöneegendomar bör därför i stor utsträckning komma till stånd. I ett avseende synes emellertid förslaget giva anledning till någon betänksamhet, nämligen i frågan om den uti I, första stycket av punkt 36 i sammanfattningen angivna allmänna förutsättningen för försäljning av prästlönejord genom beslut enbart av Kungl. Maj :t. Här åsyftade bestämmelse — att den beträffande jordens avkastning i varje fall skall med minst 30 procent understiga normal ränta å egendomens
mt
545 saluvärde — kan å ena sidan lägga hinder i vägen för eljest önskvärd försäljning av särskilt torp, ut jordar och andra till egna hems bildande lämpliga mindre jordområden, som icke hava högt saluvärde men genom utarrendering lämna en i förhållande till detta skälig avkastning, men å andra sidan nästan alltid giva möjlighet till av-yttring av stora fastigheter med höga värden. Länsstyrelsen ifrågasätter om icke härutinnan liknande grunder kunna tilllämpas som gälla för Kungl. Maj :ts rätt att försälja till vanliga kronoegendomar hörande jord. Länsstyrelsen i Västerås: De sakkunnige hava föreslagit försäljning i vissa fall av prästerlig jord. Länsstyrelsen finner detta vara lämpligt, ehuru det varit än lämpligare, om bestämmelser i enahanda syfte varit gällande vid tiden för utgången av de gamla löneregleringarna. Den allmänna förutsättningen för försäljning skulle vara, att den avkastning egendomen såsom arrendefastighet lämnar och under en överskådlig tid framåt kan förväntas lämna understiger normal ränta å egendomens saluvärde. I en blivande lagstiftning i ämnet böra dock dessa uttryck »överskådlig» och »saluvärde» ej ingå, enär förstnämnda uttryck är för svävande och det senare nödvändigtvis förutsätter en värdering. Länsstyrelsen föreslår en bestämmelse att boställe skall försäljas om det under en 10-årsperiod icke lämnat och under nästa 10-årsperiod icke kan förväntas lämna minst 4 procent å taxeringsvärdet eller däri ingående jordbruksvärde. Bostället bör också kunna försäljas, om det synnerligen väl lämpar sig för styckning till egnahemslägenheter, liksom det ock bör vara medgivet att från bostället försälja kalk- eller stenbrott samt lertag, som icke på annat sätt kan lika ekonomiskt för bostället utnyttjas. Styckning av löneboställe må enligt förslaget icke ske så, att befintligt byggnadsbestånd icke kan ekonomiskt utnyttjas. Det vill synas som om något stadgande i sådan riktning icke bör meddelas, enär det i varje fall bör bero på prövning, huruvida styckningen är ekonomiskt fördelaktig för bostället. Länsstyrelsen i Falun: Möjligheterna att sälja boställen eller delar därav böra utvidgas. Detta synes vara ett nödvändigt led i strävandet att rationalisera förvaltningen av kvarvarande boställen. Att man ifråga om försäljning dock måste gå fram med en viss varsamhet synes länsstyrelsen nödvändigt. Länsstyrelsen i Gävle: De sakkunniga räkna med, att ecklesiastik jord skall, till undvikande av fortsatt förlustbringande förvaltning, kunna i avsevärt större utsträckning än som skett bliva föremål för försäljning. Länsstyrelsen tror för sin del icke, att man behöver befara, att eventuella försäljningar skola ske ovarsamt eller i icke önskvärd utsträckning. Tvärtom torde det vara anledning räkna med att ett flertal av de ekonomiskt svaga boställen, vilkas försäljning med bibehållande av nuvarande förvaltningsordning förr eller senare bleve ofrånkomlig, skall kunna i fortsättningen bibehållas i kyrkans ägo tack vare det stöd, som kan beredas genom den nya förvaltningsorganisationen. Länsstyrelsen i Härnösand: Vad angår de sakkunnigas förslag i vad det avser försäljning av den kyrkliga jorden har länsstyrelsen ej något att emot detsamma erinra. Länsstyrelsen i Östersund: Beträffande frågan om försäljning synes det ofrånkomligt, att sådan boställsjord, som uppenbarligen ger lägre avkastning än vad som kan beräknas på köpesumman vid försäljning, får säljas. Även om försäljning skall ske till vederbörande församling eller för sociala ändamål, synes den fordran böra uppehållas, att priset icke må understiga gängse marknadspris. Eljest kommer det ändamål, vartill den försålda fastigheten från början varit och allt fortfarande är avsedd, att bli lidande. 35—010252
546 Länsstyrelsen i Umeå: Vad förslaget om försäljning av ecklesiastik mark beträffar, kunna visserligen här rådande förhållanden motivera en utsträckt möjlighet till försäljning. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang likväl hava framfört kravet på att den ecklesiastika jorden kommer att med bästa möjliga ekonomiska resultat tjäna det ändamål, vartill den avsetts. Länsstyrelsen i Luleå: Det torde i allt fall, även om en förbättrad förvaltningsapparat genomföres, bliva nödvändigt att i långt större utsträckning än vad hittills ägt rum försälja kyrklig jord. Det har visserligen reste starka betänkligheter mot att omvandla dessa fastigheter i penningar med deras mera osäkra värde, men en annan beaktansvärd synpunkt är också, att man genom försäljning av den ecklesiastika egendomen kan åstadkomma besuttenhet för jordbehövande och ett bättre utnyttjande av mången gång värdefull jord, ett förhållande, som också har sitt stora värde för det allmänna. Domkapitlet i Uppsala: Vidkommande de sakkunniges förslag till förvaltningsorganisation finner domkapitlet anmärkningsvärt att, ehuru de sakkunnige själva icke synas hysa förhoppning om att den föreslagna förvaltningsorganisationen ens skall medföra det skäligen anspråkslösa resultat, att boställena lämna en avkastning, som motsvarar skälig ränta på deras saluvärde, de icke draga den slutsatsen, att metoden är ineffektiv. De endast konstatera, att det föreslagna förvaltningssättet nödvändiggör en omfattande försäljning av kyrklig jord, och de föreslå i detta sammanhang, att denna jord skall tagas i anspråk för fyllande av det s. k. sociala jordbehovet. Bortsett från att boställenas försäljning icke torde vara förenlig med boställenas uppgift och församlingarnas rätt till desamma, torde ifrågasättas, huruvida icke ur ekonomisk synpunkt ett bibehållande av kyrkoförmögenheten i jordegendomar utgör den placering, som under månghundraårig prövning befunnits vara på en gång mest stabil och för ändamålet allra lämpligast. Vad beträffar det sociala skälet för kyrkoegendomens försäljning anser sig domkapitlet, som till fullo behj artar den sociala synpunkten, men som icke kan finna någon rimlig anledning till att just kyrklig jord skall tagas i anspråk för fyllande av det sociala jordbehovet, böra motsätta sig de sakkunniges förslag härutinnan. Den kyrkliga jorden bör uppenbarligen icke tagas i anspråk för sociala ändamål i större utsträckning än annan jord. Snarare kunde den meningen ha fog för sig, att endast statsmedel i första hand böra användas för främjande av medborgarnas materiella levnadsvillkor. Man ställes vid genomläsningen av de sakkunniges förslag i denna del inför frågan, om det är meningen att sälja kyrkans jord för underpris till främjande av sociala syften. De sakkunnige giva visserligen några lugnande förklaringar i detta avseende, men dessa synas knappast vara fullt betryggande. Skulle den kyrkliga jorden nämligen ersättas till sitt fulla saluvärde, måste man fråga sig, varför just denna jord skall tagas i anspråk för ändamålet? Skall fullt marknadsvärde betalas för den till sociala ändamål använda jorden, varför då icke inköpa lämpliga jordpossessioner på den fria marknaden? Någon svårighet att uppbringa jord torde icke förekomma annat än undantagsvis, och vill man i dessa fall tillgripa expropriation en, varför då expropriera företrädesvis kyrklig jord? Förslaget synes vila på missuppfattningen, att de bestående rättigheterna till den kyrkliga jorden skulle skilja sig från andra välförvärvade rättigheter och följaktligen behöva respekteras i mindre mån än dessa. En sådan uppfattning kan givetvis icke vara riktig. Skulle det åter vara meningen att icke lämna fullt vederlag för den kyrkliga jorden, får domkapitlet på det bestämdaste protestera mot ett sådant rätte-
547 övergrepp. Domkapitlet är angeläget om befrämjandet av goda levnadsvillkor för rikets inbyggare, men anser att, då staten numera tagit denna uppgift om hand, statsmedel också böra användas för betäckande av kostnaderna därför. I detta sammanhang kan donakapitlet ej undgå att i parentes påpeka det egendomliga faktum, att medan på vissa områden en tendens till socialisering gör sig gällande, just kyrkoegendomen anses böra förvandlas till privat egendom i större eller mindre utsträckning. Domkapitlet inser till fullo värdet av den egna torvan, detta värde är icke endast av ekonomisk, utan även av moralisk art. Men domkapitlet anser det icke vara utan vidare önskvärt, att kyrkojord, som nu befinner sig under offentlig kontroll och där arrende och bebyggelse kan äga rum under villkor, som för lång, ja oöverskådlig, framtid tillförsäkrar vederbörande bebyggare och deras arvingar nödig trygghet, ovillkorligen skall övergå i enskilda händer och sålunda, såsom dylika avsöndringar i vissa fall visat, utlämnas åt den privatkapitalistiska spekulationen. Slutligen vill domkapitlet icke underlåta att uttala sin gensaga mot de sakkunniges förslag, att ett uttryckligt lagbud skall beröva församlingarna vetorätt mot försäljning av prästlöne jord. Förslaget härutinnan innebär enligt domkapitlets förmenande ett påtagligt rättsövergrepp. 1927 års lagstiftning om försäljning av kyrklig jord respekterar kyrkans rätt. Förslaget till denna lag var från början avfattat så, att den direkt angav, att fråga vore om försäljning av kyrklig jord. Lagens formulering i denna del underkändes emellertid av lagrådet, på vars föranledande lagen i stället kom att handla om tillstånd till försäljning av kyrklig jord. Endast sådant tillstånd gäller lagen, och detta innebär, att lagstiftningen icke lagt i Kungl. Maj :ts hand att besluta om avhändelse av kyrklig jord utan blott att giva tillstånd därtill, därest jordens rätta målsmän vilja sälja densamma. Men de administrativa verkställigheteföreskrifterna ha icke anslutit sig till lagstiftningen, och de administrativa myndigheterna inskränka sig ingalunda till att meddela tillstånd till avhänclelse utan utfärda också köpebrev, i vilka de i allmänhet utan avseende å sättet för boställets tillkomst förmäla sig avhända kronan den kyrkliga egendomen. Domkapitlet i Skara: Se domkapitlets yttrande under kapitel I. Domkapitlet i Västerås: Medan reservanten doktor Ihrmark påyrkar en i jämförelse med majoritetens förslag mera decentraliserad förvaltning av köpeskillingarna för prästlöne jord, som kommer att i framtiden försäljas, synes han icke i princip hava något att invända mot själva de sakkunnigas yrkande på en försäljning i stor utsträckning av prästlön ej ord. För sin del måste domkapitlet i detta hänseende giva uttryck åt en synnerlig betänksamhet. Måhända bör det erkännas, att man tidigare ställt sig alltför avvisande till varje tanke i denna riktning, men i stort sett håller dock domkapitlet före, att i denna försiktiga hållning en sund instinkt kommit till uttryck. I varje fall synes domkapitlet den principen strängt böra upprätthållas, att försäljning av prästlönejord endast bör förekomma, där sådant från rent kyrklig synpunkt visar sig uppenbart fördelaktigt, däremot icke på grund av andra, allmänt sociala, kommunala etc. motiv. Och även där försäljning sker bör det tillses, att sambandet mellan de på detta sätt förvärvade medel och de församlingar från vilka de härflyta bevaras. Reservantens förslag synes domkapitlet visserligen även från denna synpunkt erkännansvärt, men dock knappast fullt tillfyllestgörande. Domkapitlet i Växjö: Se domkapitlets yttrande under kapitel I. Domkapitlet i Lund: Förslaget om utsträckt försäljning av kyrklig jord är
548 icke av natur att kunna förordas. Det är för övrigt principiellt orimligt att för möjliggörandet av ändrad förvaltning av löneboställena minska deras antal genom försäljning. Rättssynpunkten måste först utredas och förvaltningen som hittills lämpas efter antalet utarrenderingsenheter. Man kan vidare säga, att de sakkunnigas förslag om försäljning förlorar i aktualitet om församlingen, som av domkapitlet föreslås, fortfarande skall vara grunden för prästlönebesvärets utgörande. En synpunkt på försäljningen är, att det övervägande antalet löneboställen är av den storleksgrad, att de icke lämpa sig för styckning till ännu mindre brukningsenheter. Några sociala skäl att stycka dessa små och medelstora lantbruk kunna sålunda icke med anspråk på vederhäftighet framställas. Försäljning efter de nu gällande grunderna bör emellertid givetvis fortfara. Vidare böra försäljningsbestämmelserna utsträckas så att förekomsten av ecklesiastik jord ej må lägga hinder i vägen för ett samhälles utveckling och ändamålsenliga bebyggelse. Se även domkapitlets yttrande under kapitel IV (32—33). Domkapitlet i Göteborg: Se domkapitlets yttrande under kapitel IV (32—33). Domkapitlet i Härnösand: Domkapitlet kan icke biträda de sakkunnigas förslag om försäljning i stor utsträckning av prästlöne jorden. Såsom annorstädes antytts, anser domkapitlet, att försäljning icke bör ske mot ägarens bestridande samt att, då alltså försäljningsfrågan är beroende på äganderättsförhållandena rörande boställena, en grundlig undersökning av dessa förhållanden bör vidtagas, innan man går in för mera allmänt avyttrande av boställsegendomen. Domkapitlet föreställer sig också, att det genom utarrendering under de friare former, domkapitlet föreslagit, skall visa sig möjligt att även från de svagare boställena få en skälig arrendeinkomst. Det har nämligen ofta visat sig, att det just är nybyggnadsfrågan, som lagt hinder i vägen för ett tillfredsställande arrenderesultat, och denna stötesten skulle ju röjas ur vägen enligt domkapitlets förslag. I varje fall bör ej försäljning ske under den nuvarande jordbrukskrisen, om ej nöjaktiga köpeanbud kunna erhållas. Då någon värdebeständigare valuta än jordbruksegendom väl knappast finnes och då det här gäller förvaltning av egendomskapital för en obegränsad framtid, torde man ej böra fästa allt för stort avseende vid den otillfredsställande avkastningen av egendomarna under en lågkonjunktur och under i övrigt ogynnsamma förhållanden utan framgå med största varsamhet i fråga om avyttrande av egendomarna. Domkapitlet vill i detta sammanhang framhålla, att domkapitlets erfarenhet av utarrendering av obebyggda boställen eller boställsdelar pekar i helt annan riktning än de sakkunnigas uppfattning. Under det att de sakkunniga göra gällande, att arrendevillkoren i sådana fall äro mycket ogynnsamma, har domkapitlet bemärkt, att i regel i dessa fall erhållits förhållandevis högre behållen arrendeinkomst än beträffande de bebyggda boställena. I avsaknad i den här förda arrendeliggaren av arealuppgifter rörande de utarrenderade boställena och boställslotterna inom stiftet kan domkapitlet visserligen icke lämna några belysande statistiska siffror i ämnet men domkapitlet håller det för sannolikt, att, därest en allmän statistisk undersökning i saken verkställdes, denna skulle bekräfta riktigheten av domkapitlets berörda iakttagelse. För att emellertid, såvitt det är domkapitlet möjligt, styrka sin nämnda uppfattning, åberopar domkapitlet uppgifter härutinnan i tre i avskrift fogade skrivelser,1 som domkapitlet sistlidna höst avlåtit rörande utarrendering av löneboställen i Ramsele, Här utelämnade.
549 Sånga och Ovikens församlingar, i vilka skrivelser jämväl avhandlas det för försäljningsfrågan betydelsefulla spörsmålet om utarrendering av boställe bebyggt eller obebyggt, därvid eventuellt uppdelat i flera arrendelotter. I varje fall kan det vara lämpligt att, innan man skrider till försäljning av svaga boställen, även göra allvarliga försök att utröna, om ej bostället, utarrenderat obebyggt — helt eller i lotter — kan lämna nöjaktig arrendeinkomst. Följes emellertid de sakkunnigas anvisning att i större utsträckning försälja boställsjord, vill domkapitlet påyrka, att vederbörande kyrkoråd och domkapitel skola höras i försäljningsärendena, ävensom med skärpa betona, att vid beslut om försäljning endast hänsynen till det med boställsegendomen avsedda syftet bör vara utslagsgivande och ej andra hänsyn t. ex. sociala syften, som visserligen i och för sig äro behjärtansvärda men som böra tillgodoses av staten utan anlitande av ifrågavarande, för visst bestämt ändamål avsedda jord. Initiativet till försäljning av boställsjord bör tagas av vederbörande pastorat, dock med rätt och skyldighet för domkapitlet att för pastoratet påpeka lämpligheten av att boställe bör enligt de laga förutsättningarna för försäljning avyttras, ägande pastoratet att sedan avgöra om underdånig framställning angående boställets försäljning skall göras. Dock må — där det ej gäller boställe, vartill pastoratet har äganderätt — försäljning kunna efter underdånig hemställan därom av domkapitlet vidtagas även mot pastoratets bestridande i sådana fall, då uppenbara skäl tala för en försäljning, och pastoratet ej kan visa godtagbar grund för sin invändning mot försäljningen. Initiativet till inköp för köpeskillingsmedel för försålt boställe av fast egendom bör åligga vederbörande pastorat, dock att i händelse av utebliven sådan åtgärd domkapitlet har att tillse, att dylik åtgärd vid läglig tidpunkt vidtages. Domkapitlet i Luleå: Domkapitlet anser sig icke kunna underlåta ä t t mana till försiktighet, när det gäller att förvandla fast kyrklig egendom i penningar. Den fasta egendomen är ett beständigare värde än penningen, som undergår stora växlingar och under kritiska förhållanden kan helt och hållet förlora sitt värde såsom vi sågo under världskriget. Nu föreslås visserligen, att för de penningar, som inflyta för försåld kyrklig jord, skulle i görligaste mån inköpas annan fast egendom, i främsta rummet skogbärande mark. Detta är i och för sig ett förslag, som domkapitlet till fullo biträder. Men domkapitlet anser likväl, att även med en sådan användning av influtna försäljningsmedel kyrklig jord ej bör i allt för stor utsträckning avyttras. Med fasthållande av sin uttalade uppfattning om församlingarnas rättsanspråk å sina boställen måste domkapitlet finna det ytterst betänkligt, att, såsom i förslaget förutsattes kunna ske, hela boställen skulle kunna försäljas och medlen inlevereras till den föreslagna prästlönejordsfonden. Därigenom skulle en församling kunna helt och hållet förlora ett boställe, som den kanske till och med för icke så långt tillbaka sedan köpt för egna penningar, och icke få någon annan ersättning därför än en anteckning om det belopp, som för bostället influtit till prästlönejordsfonden. Domkapitlet vill som sin mening framhålla, att ingen boställsjord, som icke kan anses böra komma under ensittarlagens bestämmelser eller faller under expropriationslagen, bör få försäljas utan vederbörande församlings hörande eller mot dess bestridande. Domkapitlet i Visby: I fråga om försäljning av vissa boställen tillåter sig domkapitlet åberopa sitt utlåtande över kyrkofondskommitténs betänkande den
550 31 maj 1923 angående förvaltningen av kyrkofonden m. na., vari domkapitlet i den förevarande frågan yttrat följande: »Till lättnad vid förvaltningen av jordbruksboställena kunde måhända tjäna att försälja annexhemmanen och i stället inköpa skogsmarker, givetvis samlade i komplexer på samma sätt som kronoparkerna, under förutsättning att varje församlings andel i dylika komplex och deras avkastning blir så bokförd, att församlingens intresse icke genom en sådan åtgärd skadas. Därest försäljning av annexhemmanen kommer att under sådana omständigheter ske, böra emellertid de boställshemman, som före den nya kyrkliga indelningen och organisationen av Visby stift — och jämväl i övriga stift, som saken kan vidkomma — utgjorde bostadsboställen för kyrkoherde eller komminister men vid sagda reglering förändrades till vanliga annexhemman, vara uteslutna från försäljning, för att icke ett eventuellt återupplivande av den indragna befattningen må onödigtvis försvåras för vederbörande församling eller församlingar.» Härtill vill domkapitlet dock foga, att försäljning torde böra ifrågakomma icke blott i fråga om annexhemman utan även i fråga om till bostadsboställshemman hörande områden, som på grund av sitt avlägsna läge eller av andra liknande skäl äro behäftade med avsevärda olägenheter vid brukningen eller eljest äro av beskaffenhet att lämna otillfredsställande ekonomiskt utbyte. Beträffande åter omvandling av köpeskillingarna i andra tillgångar torde det också i vissa fall vara skäl i att överväga, huruvida det icke kunde vara fördelaktigt att med dylika medel inköpa lämpliga jordområden att lägga till bibehållna boställen inom vederbörande pastorat. Stockholms stads konsistorium: E n särskild uppmärksamhet fordrar sakkunnigas förslag om försäljning av och från löneboställena. Att en sådan i vissa fall kan vara både för kyrkan förmånlig och av andra skäl tillrådlig, vill konsistoriet ej förneka. Men den bör kringgärdas med snäva gränser, och i intet fall bör försäljning kunna ske utan vederbörande församlings vetskap och samtycke. Om man också ej kan bokstavligen hävda boställs jordens karaktär av »oförytterlig kyrkoegendom», så har i alla fall den utredning, som förebragts om dess tillkomst till kyrkan, så mycket att säga, att bandet mellan densamma, församlingarna och deras prästerskap ej kan helt slitas. Det samhälleliga intresset att bereda tillfälle åt personer att förvärva eget jordbruk bör ju av staten kunna befordras på annat sätt än genom försäljning av kyrkoegendom. Skall denna betalas till sitt fulla värde, och något annat kan väl ej ifrågasättas, bör det vara lika lätt att för samma pris köpa jord av enskilda. Överjägmästaren J. Wallmark: Se yttrande under kapitel IV (37). Överjägmästaren E. T. Jansson: Se yttrande under kapitel IV (32—33). Över jägmästaren P. O. Welander: Vad angår de ecklesiastika boställenas inägojord må framhållas, att en fullt rationell jordbruksdrift endast kan förväntas, då jorden innehaves med full äganderätt, varför jag tillstyrker de sakkunniges förslag om försäljning i största möjliga utsträckning och att härför inflytande medel användas för inköp av lämpliga skogsområden. Över jägmästaren E. Måhlén: Egendomen bör så vitt möjligt säljas ostyckad. Om för försäljning styckning anses böra ske, skall detta vara motiverat avsa stora ekonomiska fördelar, att desamma tillfullo uppväga kostnaderna för styckningen. Det av de sakkunniga föreslagna förfaringssättet i fråga om förberedande av ärende, som avser försäljning av prästlönejord, är alltför tidsödande och dyrbart.
551 Kostnaden för alla de resor och förrättningar, som olika tjänstemän och nämnder enligt förslaget skulle hava att göra, torde mången gång komma att närma sig eller rent av överstiga den summa, som vid försäljning av en mindre egendom kan beräknas inflyta. Under sådana förhållanden blir försäljningen ur ekonomisk synpunkt meningslös. Ett enklare och billigare förfaringssätt torde kunna tillämpas utan att noggrannheten därigenom blir lidande. I varje fall bör det överlåtas på domänstyrelsen att bestämma på vad sätt och genom vilken tjänsteman värdering av till försäljning avsedd prästlönejord skall verkställas. Överjägmästaren A. Holmgren: Utvinnande av bästa ekonomiska resultat av löneboställenas förvaltning torde nödvändiggöra försäljning av en del smärre, spridda områden och förvärvande av nya, ur förvaltningssynpunkt välbelägna skogsfastigheter. För detta ändamål hava de sakkunniga framfört en del förslag, som synas mig i hög grad välbetänkta och värda allt understöd. Överjägmästaren C. Björkbom: En sak, som betungat förvaltningen och skötseln av de ecklesiastika skogarna, har varit, att dessa skogar ofta äro små samt spritt belägna. Skötseln av dessa skogar kostar mycket. En arrondering, avseende utmönstrande av dessa små skogar och små boställen, som sakkunnige föreslagit, är av stor ekonomisk betydelse. Domänintendenten Ernst Lindblad: Genom styckning och annan försäljning av kronodomän har redan nu antalet kronodomäner inom landet, ej minst i Södermanlands län, väsentligt minskats. Självmant har därför tanken velat komma till ett övervägande, om ej tiden nu vore inne att bereda samma behandling och tillsyn å utarrenderade prästerliga löneboställen som å de egentliga domänerna. Då också nu allt mera reses kravet på att även ecklesiastik jord skall kunna försäljas, för att därigenom undvika behov av nybyggnader — som alltid göra boställsarrendena mindre räntabla — och i stället kapitalplacering bör ske genom inköp av skogsfastigheter, så har man hunnit därhän, att det under lång tid drivna motståndet mot försäljning av ecklesiastik jord nu väsentligt minskats. Också nödgas man medge, att grunden till den olika behandling, som kommit de olika sorterna boställen till del, ej varit beroende av någon väsentlig inre olikhet, utan fast mera berott på en verklig eller befarad oro, att kyrkofonden skulle i framtiden komma att undergå minskning och således ej lämna kyrkan samma säkra tillgång till prästerliga löner med mera som hittills. Genom utvägen att byta ut jordbruksfastigheter mot skogsfastigheter synes man kunna väsentligt bryta udden av förut gjorda påståenden i den vägen. Domänskötseln har — säga vad man vill — i stort sett ej mötts med alltför svåra anmärkningar. Till någon del beror väl detta därav, att domänförvaltningen handhafts länsvis av domänintendent och länsstyrelse med domänstyrelsen som sammanhållande myndighet. Författningen har tidtals ändrats, men man törs nog påstå, att procedurerna hittills stått sig tämligen väl. År 1929 har emellertid antagits ny författning, och huru den kommer att verka, blir ju framtidens sak att visa. Då emellertid — blott konjunktur för försäljning ånyo inträder — man kan vänta ökad försäljning av kronodomäner, så synes, om den prästerliga jorden får samma behandling, även densamma rätt mycket komma att säljas. Därvid bör man tydligt och klart observera, att, om kronan med allt skäl har att bedriva försäljningspolitik med domänerna för vissa sociala ändamål — egna-
552 hems- och bostadsproduktionen m. m. — så har kyrkofonden icke alls någon sådan uppgift. Sker alltså försäljning av sådan jord, så må man anlägga uteslutande ekonomiska synpunkter och alltså ej låta arrendegårdar genomgå styckningsprocedur, som ej ger något större ekonomiskt resultat än en försäljning i klump. En annan observation bör också iakttagas, att den s. k. återköpsrätten samt kravet på viss användning av fastigheten ej får förekomma, då dessa villkor, så långt man hittills känner, visat sig vara en »black om foten» vid kronodomänförsäljning och blott ägnade att minska köpeskillingen. Lösen för förbättring av åkerjorden och för nybyggnader, som tillkommit, med mera sådant skulle man då ålägga kyrkofonden att svara för, och detta kunde för fonden bliva synnerligen kännbart och föga räntabelt. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Bernhard Nilsson: I anledning av sakkunnigas förslag, att en del prästlöne jord bör efter prövning i varje särskilt fall försäljas, vill jag framhålla, att om så stor del av ränteavkastningen från försäljningssumman tillägges kapitalet, att den härigenom uppkomna ökningen till fullo motsvarar penningevärdets fall, synes sakkunnigas förslag i denna del böra tillämpas. De inflytande försäljningsbeloppen jämte den ovannämnda ökningen av kapitalet, ävensom de egendomar eller delar av sådana, som icke komma att försäljas, böra bokföras för varje församling särskilt. Domänintendenten J. de Neergaard: Ehuru jag aldrig haft förordnande såsom ordförande i ecklesiastik boställsnämnd och således icke haft tillfälle att i detalj syssla med hithörande frågor, så har jag dock vid granskning av betänkandet funnit, att förslaget med vissa justeringar summariskt sett är mycket gott och nationalekonomiskt sett, vad angår förändrad förvaltningsorganisation, bör utgöra en lycklig reform av nu rådande missförhållanden och nu gällande lagstiftning. Att genom utarrendering få tillnärmelsevis normal ränta på de ecklesiastika boställenas saluvärden är naturligtvis otänkbart, dels på grund av dessa boställens mera centrala lägen inom kommunerna och de därav följande högre jordvärdena, dels på grund av de ecklesiastika boställenas vida högre byggnadskostnader, dels ock på grund av jordbrukets i övrigt låga räntabilitet. Jämfört med kronans jordbruksdomäner tala dessa förhållanden i hög grad för fördelen av styckning och försäljning av de ecldesiastika boställena, vilka alltid torde hava lätt för att till jämförelsevis höga priser finna köpare. Äganderätten till boställena är emellertid tvistig, men då någon enstämmig åsikt angående äganderätten icke ådagalagts, då helt naturligt äganderättsfrågan ändock en gång måste lösas och då syftet med reformförslaget ytterst bottnar i kyrkans och kyrkofondens väl, så får jag för min del under nedannämnda erinringar tillstyrka föreliggande förslag till lag om prästboställenas förvaltning. 36. I. Då det i regel är uteslutet att nettoavkastningen av arrendefastighet kan uppgå till normal ränta å egendomens saluvärde (saluvärdet ligger som oftast ej obetydligt över taxeringsvärdet och med uttrycket »normalränta» menas antagligen en ränta mellan gällande sparkasseränta och s. k. guldkantad obligationsränta, eller 4 å 4y 2 %) bör uttrycket »normalränta» förtydligas. 36. I d. För att ej försvåra möjligheten av löneboställets styckning bör uttrycket »i lotten må icke företagas» utbytas mot »i lotten bör helst icke företagas», eller på annat sätt mildras. Vid försäljning av huvudgård såsom en brukningsenhet bör densamma om
553 möjligt tilldelas betydligt mera skogsmark än jorddelningslagen föreskriver, enär gården eljest blir svårsåld och således betingar oskäligt lågt värde, varemot lagens föreskrifter rörande skogsmarkstilldelningen till mindre salulotter fullt tillgodoser lägenhetens behov. Överbliven skogsmark, som ej anses lönande att bibehållas i allmän ägo, bör lämpligen kunna hembjudas kommun till åsätt värde eller försäljas på auktion. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Nils Larsson: Tillstyrkes på det livligaste, enär ett stort antal löneboställen finnas, som dels äro alldeles obebyggda, dels delvis bebyggda, och dels försedda med dåliga byggnader, vilket kommer att få till följd att deras nettoavkastning 20 a 30 år framåt måste bliva dålig. Enligt min uppfattning borde dessa ecklesiastika hemman framför kronoegendomarna bliva föremål för upplåtande till egna hem, enär deras byggnadsbestånd är i ungefär samma dåliga skick nu, som var förhållandet å kronoegendomarna, då domänstyrelsen övertog förvaltningen av dessa. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Sven Linders: Försäljningsmöjligheterna från kyrklig jord hava ofta varit föremål för berättigad kritik. Man kan väl säga, att försäljning av bebyggda lägenheter, där lägenhetshavaren själv äger tillräcklig bostad för sig och sin familj, erhållit en god lösning genom lagen den 4 januari 1927 om försäljning av kyrklig jord i vissa fall. Men frågan om upplåtelser av nya tomter från kyrklig jord bjuder på stora svårigheter. Dels ha de kyrkliga myndigheterna i många fall ställt sig ganska avoga mot dylik markförsäljning av olika skäl, dels har det varit så gott som omöjligt att åstadkomma verldig planmässighet vid dylik upplåtelse. Först under 1929 ha vi inom Malmöhus län haft uppe ett förslag till större styckningsplan på ett f. d. kyrkoherdeboställe. Mer än hälften av kyrkobyn i fråga är belägen på boställsjorden, nämligen ett 40-tal bebyggda lägenheter. Innehavarna av dessa ha begärt att få friköpa sina lägenheter. Förrättning har hållits i sådant syfte, men har det ansetts nödigt att först låta uppgöra fullständig stadsplan över området samt hos länsstyrelsen erhålla särskilda föreskrifter om samhällets bebyggande. Här uppstå åtskilliga svårigheter, emedan municipalsamhälle icke bildats och ingen rätt vet, vem som skall betala kostnaderna för planernas utarbetande och tillsyn. Emellertid kan väl staten tänkas ordna för de bebyggda lägenheternas vidkommande. Däremot har samtidigt uppstått förfrågan om nya byggnadstomter och ordnandet härför är allt annat än lätt att åstadkomma enligt den gamla författningen. De sakkunniga föreslå, att den kyrkliga jorden i större utsträckning göres till föremål för försäljning. Jag har redan påpekat det berättigade härutinnan. Särskilt i och vid samhällen inom vårt län är det ett länge känt behov att tomtupplåtelser måtte kunna ske i enkla former. För dylika försäljningar bör på kyrkofondens bekostnad, då så erfordras, fullständig plan uppgöras. I mån av behov böra även särskilda byggnadsföreskrifter utfärdas, innan försäljning sker. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Carl Faust: I likhet med de sakkunniga anser jag att försäljning av sådan ecklesiastik jord, som nu lämnar ingen eller ringa ekonomisk behållning, bör ske i större omfattning än hittills varit fallet. Att sådan försäljning icke bör ske till underpris utan till för i orten för likvärdig jord gällande pris är uppenbart. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Bertil Ekberg: Vid avgörandet om och till vilken del en ecklesiastik egendom skall försäljas, torde det vara vanskligt att för snävt binda ett beslut härom på den föreslagna järn-
554 föreisen mellan normal ränta å saluvärdet och nettoavkastningen, då dessa faktorer i hög grad äro beroende på fastighetens läge, tillstånd och behovet av förbättringar på densamma, samt kommande utveckling inom jordbruket. Som exempel kan anföras de många mycket steniga gårdarna, som bliva dyrbara att få i ett sådant skick, att arbetsbesparande redskap å dem kunna användas, och å vilka en arrendator ej gärna nedlägger ett kostbart arbete för att iordningställa, då han härför ej kan beräkna åtnjuta skälig ersättning. De gå dock delvis ännu att utarrendera mot skälig avgift till personer, som äro vana vid att bruka dem, men i den mån arbetspriser och anspråken på bekvämlighet stiga, sjunker denna jords arrende värde hastigt, och den tid torde ej vara så långt avlägsen innan sådan jord bliver mycket svår att bortarrendera. Kommer en sådan gård i enskild ägares hand, som i en värdestegring kan beräkna få någon lön för mödan med stenröjningen, så genomföres densamma ofta — ännu så länge. Liknande gårdar borde därför ur rent framtida ekonomiskt intresse — liksom ur nationalekonomiskt — så snart lämpligt tillfälle gives försäljas, även om den föreslagna rent matematiska förutsättningen ej förelåge för dagen. Av såväl praktiska som kostnadsskäl bör i och med det nya förslagets ikraftträdande den s. k. ecklesiastika ensittarelagen av den 4 januari 1927 (nr 1) försvinna och ersättas av samma bestämmelser, som finnas stipulerade i § 10 av förordning angående försäljning i vissa fall av kronoegendomar av den 6 juni 1929 (nr 176). Den rätt till inlösen, som genom 1927 års lag är tillförsäkrad ensittare, bibehålles, och ärendet kan behandlas på samma gång som frågan om hela egendomens framtida disposition avgöres och i samband med eventuellt föreliggande andra försäljningsförslag och lantmäteriförrättningar. Härigenom vinnes större enhetlighet och överblick, på samma gång som de nu utgående, ofta statsverket drabbande kostnaderna för sådana förrättningar kunde bortfalla. Vid försäljningen bör hembudsrätten — under förutsättning av att saluvärdet upprättats i full överensstämmelse med lagens mening — tillämpas i större utsträckning än vad som nu sker vid försäljning av kronoegendomar, och auktioner undvikas för så vitt ej mer än en kvalificerad spekulant anmält sig till salulotten ifråga. Vid försäljning av vissa delar av en egendom, t. ex. utmarksskiften, avlägsna ägor, torp och dylikt, finnes oftast endast en spekulant att uppdriva, som jorden ifråga kan lämpa sig för, och denne frestas då gärna att under hand eller å auktion bjuda ett underpris, då han känner sig som ensam spekulant. Dessutom förorsakar auktionsförfarandet — ofta upprepat — kostnader, kortfristiga arrenden, villrådighet hos köparen m. fl. olägenheter. Den i förordningen av den 6 juni 1929 stipulerade bestämmelsen, att till köpare av jordbrukslägenhet ej må antagas annan än mindre bemedlad köpare, bör ändras därhän, att företrädesrätt till köp skall lämnas mindre bemedlad före bemedlad. Köpeskillingen bör, för enhets vinnande, betalas på sätt lagen av den 6 juni 1929 föreskriver, då den därvid beräknade räntan bör anses vara fullt tillfredsställande, liksom förfarandet ur jordsocial synpunkt är att föredraga. Domänintendenten Gunnar Pettersson: Om en del eller vissa delar av de ecklesiastika boställena komma att försäljas, får jag såsom min erfarenhet nämna, att tomtförsäljning från publika egendomar lämpligast bör ske i större utrop, enär försäljningen i tomter är en för tung och långsam procedur, som drager för stora omkostnader med annonser med mera.
555 Vid försäljning av egendomarna i sin helhet bör lämpligen bibehållas i det allmännas ägo så stor del av skogsmarken, som enligt gällande jorddelningslagar kan frånskiftas egendomarna. Domänintendenten Bengt Wolf fram: I fråga om försäljning av ecklesiastik jord för vilket som helst ändamål synes mig sådan böra endast med stor urskillning medgivas och alls icke på grund av jordarnas nuvarande oläglighet pådrivas; — i devota syften och för själafrälsning till kyrkan givna värden böra med den hänsyn kristlig anständighet och traditionskänsla kräva allt fort höra henne till och endast utomordentliga skäl böra medgiva desammas förskingring — även om förvaltningen genom dessa massors bibehållande blir tyngd och förenad med ökat besvär. Boställsnämndsordföranden Hugo Brundin: Vad beträffar frågan om försäljning av ecklesiastik jord, kan visserligen en dylik försäljning i vissa fall vara ändamålsenlig och tillrådlig. Dock kan jag icke tillstyrka en försäljning i det omfång och enligt det system, som de sakkunnige föreslagit. Jordegendomarna i vårt land ha — om ock deras värde växlat i olika tider — visat sig äga tryggare bestånd genom tiderna än några som helst andra fastighetsvärden. Detta är ägnat att mana till största försiktighet, då det gäller fråga om att förvandla ecklesiastika egendomar i andra värden, vare sig skogsfastigheter eller penningar. De sakkunniges på grundvalen av riksdagens skrivelse den 7 maj 1924 fotade förslag, att av sociala skäl kyrkojord skulle utbjudas till försäljning för tillhandahållande av smärre jordbruk, torde icke vara av behovet påkallat, enär såväl kronojord som i öppna marknaden utbjuden privat jord förefinnes i fullt tillräcklig mängd för att möta det sociala behov, som kan föreligga, utan att den kyrkliga jorden skulle behöva för sådant ändamål offras. Boställsnämndsordförandena i Stockholms län: Vad beträffar försäljningen av prästlöne jord äro vi ense med de sakkunniga att vidgade möjligheter böra beredas för avyttring av dylik jord och hava icke något att erinra mot vad sakkunniga härutinnan föreslagit. Att Kungl. Maj :t tillerkännes rätt att under i lag angivna förutsättningar besluta om försäljning av prästlöne jord lärer bliva nödvändigt, men synes det oss synnerligen tveksamt, om icke den rätt församlingarna kunna äga till dylik jord trades för när genom en sådan bestämmelse. Boställsnämndsordföranden Alf Insulander å Wappa säteri: De ecklesiastika löneboställena böra efter min mening i allmänhet bibehållas, dock böra i vissa fall, där på grund av tvungen större nybyggnad eller av andra skäl ett ekonomiskt utnyttjande av dem försvåras eller måhända omöjliggöres, möjligheter öppnas för deras försäljning. Denna möjlighet är för närvarande allt för starkt begränsad. Boställsnämndsordföranden Erik Bager å Tullgarns kungsgård: I fråga om försäljning av ecklesiastik jord bör man givetvis gå fram med stor varsamhet — måhända i mera mån, än de sakkunniga föreslagit. Dock bör i ett flertal fall försäljning komma till stånd, speciellt där uppenbara praktiska och ekonomiska fördelar därmed äro att vinna. Under alla förhållanden bör i första hand församlingens votum för en försäljning — eventuellt med starkt kvalificerad majoritet — vara för handen. Influtna köpeskillingar för ecklesiastika fastigheter böra av församlingarna fonderas eller också användas för inköp av fastigheter med tillfredsställande räntabilitet. Boställsnämndsordföranden G. Neiglick i Boo: Inom landet och särskilt vad Östergötlands län vidkommer finnas ett flertal mindre löneboställen, som kunna
556 och böra avyttras, varigenom åstadkommes underlättande av tillsyn och förvaltning. Boställsnämndsordföranden Karl Lindvall: Vad angår prästlöne jordsförsäljning så synes mot de sakkunnigas förslag härutinnan ej något vara att erinra liksom ej heller mot förslaget till köpeskillingarnas fondering och framtida användande. Boställsnämndsordföranden Arvid Fritzén i Tranås: Jag vill som min åsikt uttala att försäljning av kyrklig jord endast i undantagsfall må medgivas, och att, där dylik försäljning på grund av bärande skäl äger rum, försäljningssumman helst bör få av församlingen förvaltas och avkastningen användas som bidrag till prästerskapets avlöning. Boställsnämndsordföranden Salomon Gustafsson i Dalskog: Genom försäljning av torp och mindre lägenheter, där byggnaderna äro i behov av ombyggnad, komma förvisso många löneboställen att lämna ett betydligt bättre ekonomiskt resultat. Boställsnämndsordföranden Fabian Andersson i Rödja: För min del kan jag icke tillstyrka eller förorda, att någon försäljning i stor omfattning av ecklesiastika boställen skall ske. I mitt avgivna svar till de sakkunniga å frågan i cirkulärskrivelsen den 13 september 1927 framhöll jag, att endast ett eller två löneboställen borde ifrågakomma till försäljning inom Västra härad och denna uppfattning har jag ännu. Det är bättre säkerhet att äga lönebostället än att försälja detsamma och fondera köpesumman, om än räntan å saluvärdet skulle bliva mindre, då bostället icke försäljes. Boställsnämndsordföranden J. P. Johansson i Rasa biträder i huvudsakliga delar de sakkunnigas förslag, såväl i vad det angår grunderna för försäljningen, som även beträffande förvaltningen och användandet av inflytande försäljningsmedel. Boställsnämndsordföranden M. Svensson i Kompersmala: Beträffande frågan om försäljning i viss omfattning av den till prästerskapets avlöning anslagna jorden, håller jag före, att endast sådan jord, som genom obekvämt läge och alltför höga byggnadskostnader är oräntabel, bör bliva föremål för försäljning. Om i stället för uppsamlandet av en centralfond för inköp av skogsmark, medlen för försåld jord fonderas och avkastningen tillfaller pastoratet för prästerskapets avlöning, finnes garanti för, att församlingarne tillråda endast sådana försäljningar, som kunna vara för kyrkan förmånliga. Boställsnämndsordföranden Karl Karlsson i Ryssby: Vissa boställen borde nog försäljas, dock endast efter sorgfällig prövning i varje särskilt fall. Boställsnämndsordförandena S. A. Carlsson i Solbcrga, Thore Alströmer ä Östads säteri, J. Johanson i Carlshed, Carl Lorentzon i Ledet, Arthur Gustafsson i Kasenberg och G. Pettersson i Hallbäcken: Sakkunnigas förslag förutsätter, att försäljning av ecklesiastika boställen skall komma att ske i ganska många fall. Emellertid måste med hänsyn till nödvändigheten av att undvika förluster och minskning i den värdefulla tillgång, de ecklesiastika boställena utgöra, kraftigt understrykas, att försäljning endast bör äga rum i sådana fall, då den lämpligen kan ske utan åsidosättande av något berättigat intresse, och då verklig förmån är förbunden med försäljningen, såsom dessa i många församlingar befintliga, obebyggda, inom andra hemmans ägoområde enstaka belägna mindre jordar, som under en gången tid skänkts till respektive församlingars kyrkor eller präster; en del mindre förutvarande komministersgårdar med dålig bebyggelse och ringa skogstillgång; så ock vissa områden som genom särskild belägenhet äro väl lämpade för egnahemsbebyggelse; samt vi-
557 dare att som villkor bör uppställas att fullt värde alltid bör erhållas för den försålda fastigheten. Ej heller bör försäljning i regel få ske mot vederbörande församlings vilja. Boställsnämndsordföranden Victor Karlsson i Grönadal: Medgivas måste, att den fasta egendom, som en gång tilldelats prästerskapet i lönehänseende, ej utan noga övervägande bör avyttras, vilket sakkunnige ej heller föreslagit. Men så ömtålig är ändå ej saken, att staten fördenskull skall berövas en inkomst, som så väl behöves. Därtill kommer, att genom en förståndig försäljning av vissa boställen ett större antal personer bibehålles vid jorden, vilket har ej ringa social betydelse för vårt land. Därför synes mig att de löneboställen, så beskaffade, att de varken för närvarande eller framdeles, efter vad som kan beräknas, komma att lämna nöjaktig inkomst, böra i första hand försäljas. Boställen, så belägna att de genom utstyckning till lägenheter eller annorledes kunna till högt pris avyttras, böra komma i andra hand. Vid försäljningar må kommunerna äga rättighet inköpa områden, som de kunna påvisa sig vara i behov av, till ett pris, utgörande hälften av det åsatta värdet. Boställsnämndsordföranden Hugo Jeppsson i Jernavik: Beträffande försäljningen av prästlönejord i större utsträckning än hittills till förebyggande av en förlustbringande förvaltning, har jag icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag, dock under den förutsättningen, att sådan försäljning endast sker såsom ett utbyte mot annan mark och då företrädesvis skogsmark. Boställsnämndsordföranden Swen Jönsson i Lövestad: Att möjligheter beredas att försälja kyrklig jord i betydligt större omfattning, än vad hittills kunnat ske, synes vara både behövligt och ekonomiskt fördelaktigt. I första hand böra givetvis obebyggda områden försäljas, ävensom ut jordar, som kunna anses olämpliga för sambruk med stamfastigheten. Tomtförsäljningar kunna också i många fall ske, utan att stamfastighetens värde nämnvärt förminskas. Någon anledning att bibehålla stadgandet om att rätt till friköp skall vara begränsad till ägare av byggnader, uppförda före den 1 januari 1926, synes icke heller förefinnas. Jämväl bebyggda hemman må kunna försäljas, men härvid är dock ett mera successivt utbud att förorda. I god tid före arrendeavtalens utgång borde utredning och övervägande ske huruvida viss fastighet med fördel anses böra försäljas. I princip är jag sålunda för att avyttring av boställs jorden sker i lämplig och ur det allmännas synpunkt fördelaktig omfattning. Jag är också övertygad om att beslut om ökade möjligheter till sådan försäljning skall hälsas med tillfredsställelse inom den ort, där jag har min verksamhet. Boställsnämndsordföranden A. E. Ohlsson: Mot sakkunnigas förslag rörande försäljning av kyrklig jord har jag ingenting att erinra. Boställsnämndsordföranden Karl Kahlström i Atlingbo: I ännu högre grad gäller äganderättssynpunkten, då fråga blir om försäljning av kyrklig jord. Det första villkoret vid fastighets försäljning får väl vara, att säljarens äganderätt är oomtvistad. De sakkunniga föreslå nu, att, då vissa omständigheter föreligga, bör lönejord försäljas och köpeskillingen härför ingå till en särskild för riket gemensam fond, vars uppgift skall vara att bereda möjlighet till placering av sina medel i värdebeständigare valuta än penningar, och man menar härmed inköp av skogsfastigheter. Denna omgång med försäljning av inägojord och köp av skogsmark tyckes vara en mycket egendomlig uppfinning. Inägojorden bör väl anses minst lika värdebeständig som skogsmark och förr eller senare lämna lika god eller större nettoavkastning. Att lag-
558 fästa en generell bestämmelse om försäljning av sådan prästlöne jord, som ej anses lämna nöjaktig avkastning, kan, i det outredda skick, vari äganderättsfrågan ligger, ej anses tillrådligt. Om det i en framtid skulle inträffa — vilket ej^alls är otroligt — att statens och församlingarnas intressen skulle skiljas i fråga om upprätthållande av prästerlig tjänsteutövning i församlingskyrkan är det säkerligen mest korrekt, att prästlönejorden ligger kvar inom församlingarnas områden, tills äganderättsfrågan i de speciella fallen blir löst, och icke utsattes för att bli borttappad i en skogsallmänning. Boställsnämndsordföranden Henric Petersson i Linneberg: Vad rena jordbruk beträffar, skulle friköp vara att föredraga, såsom det bästa för alla parter. Boställsnämndsordföranden Anders Hansson i Ravlunda: Det synes mig som en försäljning av en del löneboställen skulle just med hänsyn till byggnadsbeståndet vara förmånlig, men jag anser sådan försäljning icke böra vara regel utan mera undantag. En med omtanke ledd utarrendering anser jag fullt lika berättigad som en försäljning och utgör allt framgent ett säkert underlag för en del avlöningstillgångar. Boställsnämndsordföranden Arvid Karlsson i Granebo: Ekonomiskt försvarligt är förslaget om försäljning av en del kyrkliga fastigheter. Boställsnämndsordföranden Robert Karlsson i Ljungbyhed: De sakkunnigas förslag i fråga om försäljning av prästlönejord finner jag vara synnerligen beaktansvärt. Boställsnämndsordföranden Jöns Jönsson i Slätåker: Vad försäljning av ecklesiastik jord vidkommer, så torde, utöver vad som därom föreskrives i lagen den 4 januari 1927, även kunna medgivas rätt till försäljning i vissa fall av markområden, vilka ej äro försedda med byggnader. Det finnes nämligen å många platser mindre markområden, vilka icke, åtminstone ur ekonomisk synpunkt, äro något att hålla kvar. Likaledes borde mindre hemman med dålig jord, vara hel nybyggnad skall ske > även kunna försäljas. Kostnaden för nybyggnaden är under nuvarande förhållanden så stor, att jordägaren icke har att påräkna någon inkomst därav under tiotal år framåt. Boställsnämndsordföranden Edvin Karlson: Lagen den 4 januari 1927 giver möjlighet att i de fall, då inkomsten av ecklesiastik jord icke står i skäligt förhållande till jordens värde, låta försälja jorden. Boställsnämndsordföranden J. A. Eriksson i Ökna: Rörande försäljning av löneboställen, så torde det nog finnas sådana som sakna behövliga hus och som vid försäljning skulle inbringa en så hög köpeskilling, att räntan därav skulle avsevärt överstiga den nettoavkastning bostället för närvarande lämnar. Dessa böra säljas. Däremot torde det ej vara tillrådligt att sälja sådana boställen, sona äro fullt bebyggda och som lämna en skälig avkastning, alldenstund köpeskillingen för de försålda boställena skall användas för inköp av ny fastighet, till exempel skog, då det torde vara ganska ovisst, huruvida den nyinköpta fastigheten kommer att lämna en större avkastning än de i gott skick varande löneboställena lämnar. Försäljningen av ecklesiastik jord borde dock ej ske utan församlingarnas hörande och vilja, då dessa helt naturligt bäst känna till vad ett boställe eller del därav kan vara värt samt huruvida försäljning är fördelaktig eller icke. Boställsnämndsordföranden Karl Eklöf i Timmele: Att i lämplig omfattning försälja en del löneboställen, som äro svåra att utarrendera och lämna dålig
559 avkastning, är ett gott förslag samt för köpesumman inköpa skogsmark, som bör vara belägen intill eller i närheten av annan ecklesiastik skogsmark. Boställsnämndsordföranden Fritiof Gustafson i Domö: Bestämmelserna i sakkunnigas förslag angående försäljning av boställen eller del därav synas vara något snäva, lämpligheten av försäljning torde böra prövas mera fritt i varje särskilt fall. Hembudsrätt åt arrendator torde i större utsträckning än som nu sker vid försäljning av kronojord böra ifrågakomma. Boställsnämndsordföranden Georg Ericson i Hanaskede: Föreslagen ututsträckning av försäljning av prästlönejord är synnerligen välbetänkt, men bör noga övervägas att detta ej leder till något missbruk. Vid eventuell försäljning av hela egendomar böra dessa i första hand hembjudas till respektive pastorat och församling, och bör vid all försäljning dessa sistnämnda tillförsäkras rätt att pröva uppgjorda förslag. Boställsnämndsordföranden Karl Öberg i Strakaskogen: Försäljning av kyrklig jord anser jag bör ske med den allra största urskillning och i varje fall noga undersökas, ty enligt min åsikt äger kyrkan ett stort kapital i sina fastigheter, oaktat dessas kanske låga avkastning. Visserligen motsvarar många boställens arrendeavkastning ännu ej nöjaktig ränta å taxeringsvärdet, men torde i stor utsträckning detta bero på den omdaning som skedde enligt 64 § boställsordningen med därmed förenade stora nybyggnader. Inte nog med detta, utan ha även de allra flesta stomhemmanen måst ombyggas, till följd av, kanske berättigade, eftergifter av prästernas underhållsskyldigheter å dessa boställen. Dock vill man hoppas att sedan boställena blivit tidsenligt bebyggda, de kunna lämna en avkastning, som kan försvara deras bibehållande som arrendegårdar. Arrendatorerna reda sig bra på boställena och äro i allmänhet bättre ställda än mången självägande jordbrukare, varför ombyte av arrendator hör till sällsyntheterna, Med de ecklesiastika boställena följa oftast en hel del lägenheter, utmärker, annan fastighet t. ex. kvarnar och sågar, samt donerade hemmanslotter med och utan hus. Ofta är boställets areal splittrad i många ägofigurer o. d. Mycket härav kan och, i många fall, bör försäljas för att komma till bättre användning. Lägenheter med egna byggnader, samt tomter i stad och tätare bebyggda platser, lämna i allmänhet så liten avkastning, att de böra försäljas. I detta sammanhang bör även nämnas att så gott som samtliga ecklesiastika fastigheter sakna kartor och i många fall gränsbestämningar, varför fullständiga kartor böra upprättas. Boställsnämndsordföranden E. Larson i Lerdala: Också försäljningsmöjligheterna från kyrklig jord hava ofta varit föremål för berättigad kritik. Man kan väl säga att försäljning av bebyggda lägenheter, där lägenhetsägaren själv äger tillräcklig bostad för sig och sin familj, erhållit en god lösning genom lag av den 4 januari 1927 om försäljning av kyrklig jord i vissa fall. Men frågan om upplåtelser av nya tomter från kyrklig jord bjuder på stora svårigheter. Dels ha de kyrkliga myndigheterna i en del fall ställt sig ganska avoga mot dylik markförsäljning av olika skäl, dels har det varit andra svårigheter som stått hindrande i vägen. Det skulle vara till båtnad för såväl det allmänna som den enskilde om vissa lättnader kunde vidtagas härutinnan. I många fall ligga nu jordbitar spridda närmare eller f järmare från huvudgården till ingen eller i varje fall mycket ringa nytta, varemot om dessa finge avstyckas och överlåtas till någon av alla dessa många, som ingenting högre önska än att bliva i tillfälle skapa ett eget hem, de skulle bli till mycken välsignelse.
560 Boställsnämndsordföranden Per Carlander: Angående förslaget, att ecklesiastik jord i avsevärt större omfattning än hittills må bliva föremål för försäljning, vill jag på grund av egen erfarenhet på det livligaste tillstyrka detta. Inom mitt tjänstgöringsområde har förekommit, att boställen på grund av dels dåliga eller obefintliga hus, och dels jordens dåliga beskaffenhet, varit så gott som omöjliga att få utarrenderade. Köpeanbud ha däremot i allmänhet funnits, och i synnerhet har detta varit fallet, om bostället med fördel kunnat läggas till en närliggande brukningsdel, eller om någon skog kunnat få ingå i köpet. Försäljning av sådana boställen har också i flera fall såväl av boställsnämnden som vederbörande pastorat föreslagits och tillstyrkts, men hittills utan verkan. Kontraktsprosten och boställsnämndsordföranden A. Rune, med vilken domprosten C. V. Bromander, boställsnämndsordföranden Knut Collberg i Holmedals-Bergerud samt kontraktsprostarna K. Hedmark, G. Sillen, G. M. Hultgren, F. Carlson, T. L. Peterson, A. Peierzén, L. M. Engström och A. N. Beckman instämt: Rörande försäljning av ecklesiastika jordbruksfastigheter tillrådes den största varsamhet. Ingen försäljning bör kunna ske mot vederbörande pastorats vilja. Vid försäljning skall man alltid söka ernå högsta möjliga köpeskilling. De sakkunnigas mening, att försäljning bör ske om köpeskillingens ränta med 30 procent överstiger arrendeinkomsten (avgälden), synes mindre välbetänkt. Och att sälja i depressionstider är icke tillrådligt. Gällande lag är god. Det är annan trygghet med en fastighet än med pengar. Boställsnämndsordföranden E. Andersson i Backa: Försäljning av mindre enheter ecklesiastik jord och skog och i all synnerhet sådana, som icke tåla vid en ordentlig bebyggelse samt vilkas avkastning är ringa, bör tillåtas. Boställsnämndsordföranden Algot Renström i Sunne: Angående prästlönejordens förvaltning vill jag i första hand förena mig med de sakkunnigas förslag därom, att, för undvikande av en fortsatt förlustbringande förvaltning av prästlönejorden, sådan jord i avsevärt större utsträckning än hittills skett bör bliva föremål för försäljning. Med den omfattande kännedom jag erhållit om löneboställenas bärighet, vågar jag påstå, att ej något löneboställe inom mitt tjänstgöringsdistrikt under nuvarande arrendevillkor lämnar den avkastning, som vad förhållandet skulle bliva, därest åkerjorden försåldes och köpeskillingen användes till att inköpa produktiv skogsmark. Denna sorgliga förvaltningssituation torde hava uppstått därigenom, att icke tillfredsställande uppsikt hållits över arrendatorernas byggnadsskyldighet på boställena. Ofta torde synemännen kunna ursäktas för sin underlåtenhet, då de till exempel kommit till mindre bemedlade arrendatorer, vilka icke förmått att hålla byggnaderna i acceptabelt skick. Genom senaste lagstiftning på detta område torde man emellertid numera icke behöva befara, att byggnaderna förfalla, då de årligen stadgade årsbeloppsavsättningarna äro en borgen för, att medel finnas disponibla för erforderliga nybyggnader. Allmänna uppfattningen måste dock bliva, att arrendatorerna icke i sådan grad intressera sig för den nyttjade egendomen, att de göra uppoffringar för att hålla byggnaderna i gott stånd. Resultatet av utredningar angående försäljningsmöjligheterna för prästlönejorden måste därför bliva, att omfattande försäljningar måste vidtagas, därest . god hushållning av tillgångarna skall anses föreligga. De sakkunnigas förslag i denna del anser jag vara mycket välmotiverade och förtjäna att läggas till grund vid blivande lagstiftning.
561 Boställsnämndsordföranden Emil Andersson i Råda: Försäljning till vederbörande församling eller borgerliga kommun, där densamma vore villig och intresserad av att förvärva bostället, kan ju tänkas och bleve, helt säkert, prästgården vid sådant förhållande vidmakthållen på tillfredsställande sätt. I de fall då ett större jordbruk hörer till bostället och ortens beslutande myndighet icke vore hågad förvärva detsamma, då sådant många gånger visat sig besvärligt och vållat stridigheter inom kommunerna, kunde den lösningen finnas, att enskild person vore köpare till jordbruket med ett stödskogsområde och kommunen eller församlingen köpte den återstående skogen, vilket skulle vara en mycket sund ekonomisk kommunal åtgärd med sikte på framtiden. Jag vågar utan tvekan förorda försäljning framför utarrendering enligt nuvarande bestämmelser samt uttala önskemål om att vid försäljning det i första hand beredes möjlighet för vederbörande församling eller kommun att förvärva den gamla prästgården, i vilken det för orten mången gång kan finnas stora och andra värden än själva jord- och skogsvärdet. Boställsnämndsordföranden Alfred Bolander: Jag är icke övertygad om, att en försäljning i större utsträckning av prästlöne jord kan på längden lända till fördel för kyrkan eller eventuellt staten. Vad som inträffat under de två senaste årtiondena, såväl i vårt land som ännu mer i vissa andra länder, bör hava lärt oss inse, att en tillgång, som består av en jordbruksfastighet, är bra mycket säkrare än en penningtillgång. Under kristider kan ju en tillgång av sistnämnda slag betydligt falla i värde, ja, till och med helt förintas. Däremot torde det väl näppeligen kunna inträffa, att en jordbruksfastighet blir fullständigt värdelös. För övrigt kan det ju icke vara lämpligt att igångsätta en försäljning av prästlönejord under en tid, då efterfrågan på fastigheter^ å landsbygden är ytterst ringa och saluvärdena till följd därav avsevärt sjunkit. Det finns många, som förfäkta den meningen, att försäljning av ecklesiastik jord icke alls bör ifrågakomma. Denna mening torde kunna försvaras, även om man betraktar denna jord såsom statens tillhörighet. Jag har kommit till den uppfattningen, att lagen den 4 januari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord m. m. icke kommer att lända till fördel för det allmänna. På inånga ställen bortplottras de bäst belägna delarna av ett kyrkligt boställe för underpris. Det har redan visat sig, att vissa lägenhetsinnehavare söka friköpa jorden i rent spekulationssyfte. För övrigt har man anledning befara, att sådana upplåtelser medgivas, som medföra olägenhet för de återstående, till bostället hörande områdena, vilka därigenom komma att få lägre värde än vad de skulle haft, ifall upplåtelsen icke kommit till stånd. Man får ofta höra det påståendet, att utvecklingen på vissa platser förhindras eller försvåras därigenom att jorden därstädes tillhör ett ecklesiastikt löneboställe. Detta påstående torde knappast vara riktigt. Å flera ecklesiastika löneboställen inom Västmanlands östra domsaga, särskilt i Nora och Möklinta socknar, har under de senaste årtiondena framskapats ett stort antal bostadslägenheter. Erforderliga byggnadstomter hava nämligen i stor utsträckning upplåtits med nyttjanderätt på femtio års tid. De avgälder, som numera erläggas för lägenheter, som upplåtits från kyrkoherdebostället i Nora socken, torde uppgå till omkring 3,000 kronor per år. Det är knappast troligt, att den årliga räntan å de belopp, som kunna erhållas i köpeskilling för lägenheterna, kommer att överstiga summan av de nu utgående avgälderna. Jag kan därför icke frångå den uppfattningen, att det för det allmänna vore fördelaktigare att upplåta dylika områden med tryggad besittningsrätt än att låta innehavarna friköpa jorden. Någon gång i framtiden, sedan skadan är skedd, kommer man antagligen under36—010253
562 fund med, att lägenhetsinnehavarna genom friköpen berett sig en avsevärd vinst på den kyrkliga jordens bekostnad. Då det klagas över, att prästlönejord lämnar dålig avkastning, och då man i anledning därav förordar försäljning av sådan jord, ligger det nära till hands att göra en jämförelse mellan de ecklesiastika löneboställena och de på skilda orter belägna jordbruksfastigheter, vilka i omkring 300 år ägts och förvaltats av Uppsala akademi. Så vitt jag vet, har en försäljning av dessa fastigheter icke varit ifrågasatt. Genom en ändamålsenlig förvaltning har en tämligen god avkastning kunnat utvinnas från de s. k. akademigårdarna. På grund av den tämligen säkra ställning, akademien berett sina arrendatorer, hava dessa gårdar varit mycket eftersökta. Den möjligheten torde ju icke vara utesluten, att de ecklesiastika löneboställena, sedan de blivit försatta i ett tillfredsställande skick och skulden för första bebyggandet samt för täckdiknings- och torrläggningsarbeten blivit betald, komma att lämna ungefär lika god avkastning som de Uppsala akademi tillhöriga gårdarna. Boställsnämndsordföranden Gustaf Andersson i Rasjön: Redan i mitt svar å den av de sakkunniga utsända cirkulärskrivelsen till ordförandena i landets ecklesiastika boställsnämnder anförde jag, att en långt driven försäljning av löneboställenas inägojord vore att ur alla synpunkter rekommendera. Åv i nämndsområdet befintliga 12 löneboställen synas allenast 3 å 4 böra bibehållas i sin nuvarande karaktär och jämväl från dessa sistnämnda torde en del försäljningar av utjordar och dylikt böra ske. Samtliga här åsyftade, till försäljning förordade boställen eller bostadsdelar falla under de i de sakkunnigas sammanfattning å sid. 334—335, punkt 36 a—d, angivna förutsättningarna. = I fråga om försäljningarna ha de sakkunniga föreslagit att som förutsättning för föryttring skulle bland annat räknas, att nettoavkastningen från ett boställe med minst 30 % understege räntan å en beräknad försäljningssumma. Frånsett att denna skillnad synes kunna minskas åtminstone ner till 20 % torde hänsyn jämväl böra tagas till de kostnader av mångahanda slag som äro förknippade med ett kvarhållande i allmän ägo av förberörda jordegendomar. Inkomsten från bostället bör alltså vid sådan beräkning, varom här är fråga, minskas med ett belopp, som svarar mot de genomsnittliga årliga kostnaderna för löneboställets förvaltning med mera. Boställsnämndsordföranden E. Måhlén i Kilafors: Tjänstbarheternas utgörande bör numera ej utgöra något hinder för löneboställenas försäljning. Då kyrkan, som väl får anses disponera över de ecklesiastika boställena, givetvis ogärna vill avhända sig dessa, kunde ju, som föreslagits, för eventuella köpeskillingar förvärvas andra fastigheter i form av skogskomplex, exempelvis för varje län, vilka med en billig och ändamålsenlig förvaltning helt visst skulle lämna större överskott än de nuvarande löneboställena. Boställsnämndsordföranden Tycho Bovallius: Att försälja avlägset belägna jordägor ävensom mindre boställen utan åbyggnader vill jag livligt tillstyrka. Boställsnämndsordföranden L. Wallerstedt: De löneboställen, som icke lämna nöjaktig avkastning, och sådana, vilka äro lämpliga för styckning till egna hem, böra avyttras, varvid de områden, som äro erforderliga för eventuell utvidgning av församlingarnas kyrkogårdar och begravningsplatser eller andra församlin°garnas behov, från försäljningen böra undantagas. Boställsnämndsordföranden Axel Bosin i Nordvik ansluter sig till sakkunnig- I förslaget beträffande avyttring av boställsjord. Boställsnämndsordföranden A. Kjelsson i Offerdal: Beträffande förslaget om
563 upplåtelse av lägenheter under åborätt eller tomträtt är detta en form, som ej torde tilltala jämtarna. Boställsnämndsordföranden Olof Bromée i Sveg: Redan i ett för omkring två år sedan till de sakkunnige avgivet skriftligt uttalande har jag framhållit, att vad rör de prästerliga löneboställena inom Härjedalens domsaga jordbruket är så svagt, att inkomsten därav i de flesta fall ej förslår till kostnaderna för nybyggnaden och husens underhåll samt att ett fortsatt innehavande och brukande såsom nu av dessa boställen ej kunde sägas vara ekonomiskt fördelaktigt. Förhållandena hava sedan dess ej förändrats. Nu gällande bestämmelser om bruket av de ecklesiastika löneboställena synas vara grundade på den uppfattningen, att ett boställes avkastning är så givande, att arrendatorn kan åtaga sig boställets bebyggande, husens underhåll och skatternas betalande samt att han dessutom får sin egen och sin familjs bärgning. Det kan på en gång sägas, att från de flesta löneboställena i Härjedalens domsaga ej kan utvinnas en så hög avkastning, då jordbruksförhållandena i orten äro ogynnsamma. Arrendena äro ej heller vidare begärliga, då bolagshemman få övertagas på förmånligare villkor och vanligen utan någon byggnadsskyldighet alls. Några exempel, som belysa avkastnings- och arrendeförhållandena vid löneboställena, torde tillåtas. En del boställen (Lillhärdal, Linsell och Vemdalen) hava måst utarrenderas obebyggda. E t t boställe (Sveg) saknar boningshus, varjämte av brist på nödiga medel med uppförandet av ett erforderligt ekonomihus måst tills vidare anstå. Vid ett annat boställe (Hede) har arrendatorn visserligen uppfört boningshus, för vilket han är skuldsatt och varför han har en betydande fordran. Då det enligt gällande bestämmelser skall åligga en blivande arrendator att betala beloppet, men ny arrendator, som är villig och kan lämna ersättningen, ej står att uppbringa, återstår att se, huru frågan kan uppklaras. Några bostallen hava för övrigt så ringa inägojord, att avkastningen ej står i rimligt förhållande till kostnaden för en hel gårds uppbyggande och husens underhåll. (Vemdalen, Linseli och i viss mån Klövsjö.) Vid uppdelningen till prästgård och löneboställe i Lillhärdal kommo en del ekonomihus på gamla prästgården att tillhöra lönebostället. Dessa hus kvarstå ännu på prästgårdstomten, då arrendesumma och årsbeloppen hittills ej varit tillräckliga för kostnaden för husens uppförande på löneboställets område och någon arrendator ej kunnat erhållas, som velat åtaga sig att bygga. Löneboställena i Berg och Rätan äro dock mera givande på grund av bättre jordbruksförhållanden, och torde där i fortsättningen kunna påräknas att arrendatorn åtager sig byggnadsskyldigheten. Ytterhogdals löneboställe intar en mellanställning, dock torde ej heller här få säkert påräknas, att avkastningen täcker byggnadskostnaden. Härav framgår, att, vad rör vissa boställen, stora svårigheter föreligga för erhållande av arrendator, som vill och kan åtaga sig byggnadsskyldigheten, samt att det ej är förenat med god ekonomisk hushållning att på sätt som nu sker innehava och bruka dylika i jordbrukshänseende mycket svaga boställen. Något behöver åtgöras för vinnande av ett bättre ekonomiskt resultat. De sakkunniga hava föreslagit försäljning, och i fråga om boställen med så dålig ekonomisk bärighet synes mig annan utväg ej stå till buds. Antages detta I förslag, borde dock enligt min mening försäljningen omfatta endast inägojorI den, men ej skogsmarken, rörande vilken mark någon förändring för det närI varande ej synes vara påkallad. Med avseende på boställenas belägenhet i sock-
564 narnas centralare delar synes före försäljningen böra utredas, huruvida ej delar av boställs jorden lämpligen kunde avstyckas och säljas som bostadstomter. Vad åter rör de mera ekonomiskt bäriga boställena tvekar jag att tillstyrka försäljningsförslaget. Boställsnämndsordföranden Ludwig Brännström: Den ökade möjlighet till för- i säljning av kyrklig jord som sakkunniga föreslå synes mig kunna biträdas. Dock i torde utan pastoratets medgivande försäljning av boställsjord icke böra ske annat än, där särskilda förhållanden därför kunna åberopas. Boställsnämndsordföranden J. Mathlein i Arvidsjaur: Den omständigheten att åtminstone i Norrland en stor del av lönebostäl Is jorden, förnämligast med hänsyn till byggnadsfrågan men även på grund av arrendeinstitutionens olämplighet i orten, lämnar i ekonomiskt avseende otillfredsställande resultat, motiverar den såväl av de sakkunniga som andra myndigheter betonade nödvändigheten av försäljning av en del prästlöneboställen helt eller delvis, som utan att lämna något eller i alla fall obetydligt ekonomiskt utbyte endast verka betungande på förvaltningen i sin helhet. Försäljningen av berörda egendomar, vilka på grund av deras i allmänhet centrala belägenhet anses kunna betinga tillfredsställande köpeskillingar, torde böra ske genom styckning till mindre, självständiga jordbruk, varigenom även ett ganska stort nationalekonomiskt intresse kunde tillgodoses, då avsevärda ouppodlade arealer allenast genom dylika försäljningar kunna tänkas göras fruktbärande genom uppodling och kudtur. Boställsnämndsordförandena W. L. Wanhainen och Yngve Anjou: Med hänsyn till att ett stort antal av de befintliga löneboställena äro av den beskaffenhet, att arrendeinkomsterna icke förmå lämna skälig ränta å det kapitalvärde de representera och ej heller täcka de med deras förvaltning förenade kostnaderna och dä de på grund av sitt centrala läge i respektive orter i allmänhet torde kunna avyttras till förmånliga priser, är de sakkunnigas förslag beträffande en vidsträcktare försäljning av desamma att på det livligaste förorda. En dylik försäljning bör givetvis föregås av en fullständig plan beträffande vilka boställen eller delar därav, som i första hand böra försäljas, och torde de nu befintliga boställsnämnderna vara bäst ägnade att avlämna förslag till dylik plan. Kontraktsprosten I. Wendbladh: Församlingarna och övriga kyrkliga myndigheter skulle enligt betänkandet icke heller få något verkligt inflytande vid försäljning av kyrklig jord. De sakkunnige synas fästa stort avseende vid, att sådan försäljning möjliggöres. De mena, att då en del boställen för närvar ande icke lämnar skälig avkastning, det vore ekonomiskt fördelaktigare att de försåldes och köpeskillingen gjordes räntebärande. De sakkunnige medgiva emellertid själva, att en väsentlig orsak till den ringa avkastningen av åtskilliga boställen är den, att en avsevärd del av arrendebeloppen för närvarande måste användas till amortering av byggnadskostnaderna. Dessa kostnader betingades av nödvändigheten att vid den nya arrendeordningens första tillämpning sätta boställenas byggnader i tidsenligt skick. Men enligt de sakkunniges egen förväntan komma arrendeinkomsterna att väsentligt ökas, sedan amorteringen blivit slutförd. Det lär kunna antagas, att boställena sedan skola giva normal avkastning, och det anförda skälet för försäljning icke längre kvarstå. De försäljningar av kyrklig jord i vissa fall som skett enligt lagen den 4 januari 1927 synas icke heller mana till utsträckning av försäljningsrätten, då det nog ej är endast i den nordliga delen av landet, som de erfarenheter gjorts av ojämn uppskattning och alltför låga priser, som Luleå domkapitel nyligen i j skrivelse till länsstyrelsen anfört, Tvivelaktigt torde ock vara, om försäljnings-
565 summans placering i skog skulle visa sig ekonomiskt mera givande vid fallande konjunkturer för trävarurörelsen. Att försäljning av kyrklig jord i vissa fall kan vara berättigad och lämplig skall icke bestridas. Men att den skulle bliva föremål för försäljning i den utsträckning, som de sakkunnige synas åsyfta, måste vara något, som från kyrkans sida bör bestämt avvisas. Penningar kunna förskingras, skog kan skövlas, men jorden finns kvar. T. f. kontraktsprosten C. G. Wahrenberg: Ingen fastighet bör avyttras utan respektive församlings medgivande. Vid sådan eventuell försäljning synes i första rummet böra komma ifråga de många ecklesiastika boställen, där numera på grund av tjänsternas indragning icke någon prästerlig tjänsteinnehavare är boende. Vad åter beträffar de övriga i regel större boställena kan jag icke bortse ifrån, att boställenas avhändande skulle, särskilt i mera glest bebyggda och avlägset belägna trakter, bereda vederbörande tjänsteinnehavare icke rmga^svårigheter att erhålla de oundgängliga tjänstbarheter och förnödenheter såsom tjänsteskjutsar, mjölk med mera, som enligt nu gällande lagstiftning av boställsarrendatorerna skola mot i orten gällande pris tillhandahållas vederbörande tjänsteinnehavare. Kontraktsprosten C. Bulow: Förslaget innebär, att prästlönejorden i avsevärt större utsträckning, än hittills skett, skall bli föremål för försäljnmg.Och tanken är då icke uteslutande riktad på kyrkans förmån därav, utan därpå att egendomskapitalet skulle också främja en från »samhällelig synpunkt» lämplig användning av jorden. Skälet som förebäres är, att tjänstbarheterna och de dryga byggnadskostnaderna förminska ränteavkastningen. Boställena ränta sig icke. —°Detta skall icke bestridas. Men tjänstbarheterna äro på avskrivning och komma icke att få någon betydelse vid utarrendering härefter. Och de dryga byggnadskostnaderna, de skulle aldrig ha blivit tillnärmelsevis så höga som de blivit, om åt församlingarne och icke åt arrendatorerna länmats rätt att ombesörja verkställigheten av de nybyggnader, ofta alldeles onödigt storstilade, och de reparationer, sona boställsnämnderna påsynat. Efter någon tid kommer emellertid denna olägenhet att försvinna. Vid förnyad utarrendering komma nämligen arrendeinkomsterna att avsevärt stiga. . Att lönejord i ringa omfattning och då endast i nödfall må kunna försäljas, kan nog visa sig fördelaktigt. Men må då en tydlig instruktion utfärdas för dem det vederbör. Men att en större ränteavkastning skall kunna erhållas, om en avsevärd försäljning komme till stånd, är i hög grad problematiskt. Räntan är för närvarande förunderligt låg, och ingen vet, vad framtiden härvidlag kan föra med sig. De otrygga tiderna se icke lovande ut, även om man anser, att de måste bli bättre. Dessutom är en fastighet alltid en fastighet, d. v. s. något säkert, medan tillgång i kontanter eller värdepapper är utsatt för många skiftningar och risker. För övrigt, hur mycket skulle komma att säljas? Kanske med tiden all kyrkans egendom? Detta kanske en samhällelig synpunkt krävde. Kontraktsprosten D. Johansson: Kommitterades förslag om försäljning och avstyckning av boställsjord går i allt för stor skala. I nödfall må sådant ske, men ej i stor utsträckning. Det är säkrare att besitta jord och skog än fonder. Och att inköpa god och lämplig jord eller skogsmark är ju nu rätt svårt och kommer säkerligen att så förbliva. Kontraktsprosten C. R. Sundell: Vad tjänstbarheterna såsom skäl till försäljning beträffar, äro de stadda på avskrivning. Ekonomiskt hade de i verkligheten ej så stor betydelse, i synnerhet sedan genom mellankommande lagstiftning prisen på de förnödenheter, som skulle lämnas, eller det arbete, som skulle
566 utföras, reglerats efter normen »i orten gängse pris». Missnöjet med dem hade även tidigare knappt någon verklig ekonomisk grund, enär vid arrendeuppskattningen dessa prestanda noga beräknades och deras sammanlagda belopp frånräknades den beräknade arrendesumman. Men arrendatorerna gåvo ej akt därpå och betraktade dem såsom ett icke ersatt onus. Då kristiden kom med en oanad stegring av priset på jordbruksprodukter, gick det ju lätt att räkna såsom ren förlust den prisbegränsning, som genom arrendekontraktet var bestämd med avseende på det, som levererades till pastorn. Mången arrendator räknade emellertid som en vinst de tillfällen till arbetsförtjänst, som därigenom bereddes honom under den tid, då djur och tjänare voro mera lediga från jordbruksarbetet. Här förelåg nog huvudsakligen en bekvämlighetsfråga, men djupast bottnade j nog obenägenheten därför i en sådan åskådning, som fått sitt pregnanta uttryck i kammarkollegiets ord, sid. 115: »Det vore och måste förbliva otillfredsställande att påtvinga fria yrkesutövare av den typ, boställsarrendatorerna ge- | menligen företrädde, fullgörande av skyldigheter, vilka, huru varsamt de än av prästerskapet utkrävdes, icke kunde undgå att i stor utsträckning få karaktären av tjänarens gent emot husbonden.» I detta avseende visade denna myn- I dighet en skarpblick för betydelsen av psykologiska faktorer, som borde ha gjorts gällande, då sättet för åstadkommande av nybyggnader och reparationer å löneboställena bestämdes. Författningen härom var från början ej fullt klar, och i förstone tillämpades den så, att denna byggnadsskyldighet ålades församlingen, som sedan ägde rätt att genom årsbelopp och eventuellt genom inflytande arrendemedel gottgöra sig kostnaden därför. Denna tolkning var ju också ganska förklarlig och lämplig, enär församlingen hade lättare att billigt upptaga lån till de ofta betydliga kostnaderna än den enskilde arrendatorn och dessutom skulle erhållit tillfälle att I övervaka, att arbetet utfördes med nödig soliditet. Men genom utslag i högsta domstolen den 6 mars 1917 frångicks — sannolikt på formella skäl — den- | na tolkning, för vilken i det avsedda fallet hovrätten gått in, och prejudikat gavs härmed för en motsatt tolkning. Högsta domstolens utslag var dock ej enhälligt. I Justitierådet P. von Seth anmälde därvid en avvikande mening, enligt vilken på anförda skäl vederbörande församling ytterst borde vara ansvarig för nybyggnadsskyldigheten liksom för underhållsskyldigheten vid boställena, och åberopas dessutom, att församlingarna under alla förhållanden i första hand uppbära avkastningen av boställena och i de flesta fallen helt tillgodogöra sig densamma för prästavlöningen, liksom åbyggnaderna enligt gällande författningar skola brandförsäkras för kyrkorådens räkning och, vid brandskada, ersättningen skall utbetalas till kyrkoråden. Enligt den genom högsta domstolens utslag fastställda tolkningen lades nu byggnadsskyldigheten på arrendatorn och detta utan någon diskontering för ränteförlusten vid lån samt med det avskräckande osäkerhetsmomentet, att han, där kostnaderna ej hunno amorteras under hans arrendetid, blev för sin ersättning beroende av en efterträdares soliditet. Är det då att undra på, att — andra omständigheter att förtiga såsom ett så försenat beredande av arrendeärendet, att vid tiden för utbudet knappt en månad återstode till tiden för tillträdet — utarrenderingen blev förenad med svårigheter och arrendebeloppet blev nedpressat? Men denna anordning verkade ock på ett annat sätt till beredande av svårighet för utarrenderingen: Då församlingarna ej på något sätt ingingo såsom del- 1 tagande i förvaltningen och ej behövde bekymra sig om anskaffningen av medel 1 till nybyggnad med mera, så bortföll också deras intresse att kontrollera omfatt- I
567 ningen av det, som påsynades. Vid regleringssynerna mötte ofta från församlingsombuden den fråga: »vem skall till sist stå för alla dessa omkostnader?» När då svaret blev: »arrendatorn genom årsbelopp och nedsatt arrende med biträde åt församlingen av kyrkofonden, när på grund härav en viss maximalbeskattning för prästlön uppstått», så hade man intet emot, att gården renoverades så grundligt som möjligt. Att församlingens kyrkliga skattebörda ökades intill de »6 örena», bortskymdes, och så fick kostnaden ofta springa upp till ansenliga belopp. Ty de gamla prästgårdarna hade ofta gamla och framför allt »otidsenliga» hus, och här var ju bäst att för löneboställenas vidkommande göra förnyelsen så grundlig som möjligt. »Tiden» krävde väsentliga förbättringar, och de gåv-os utan stor tvekan. Men svårigheten kom fram, då det gällde att finna en arrendator, som var villig att på antytt sätt påtaga sig kostnaderna och risken. Här uppkom en nybyggnadsperiod, som kanhända med avseende på framtiden var nödvändig, men gårdarnas räntabilitet blev under sagda period förminskad. Man kan betrakta denna period som ett slags »saneringstid» av förhållandet med gårdarna, men det är kortsynt att taga denna saneringsperiod och dess nedsatta arrendeavkastning till utgångspunkt för ett bedömande av gårdarnas avkastningsförmåga i framtiden och att därur söka skäl för en uppfattning om lämpligheten att — med hänsyn även till andra syften: egna hemsoch småbruksrörelse — försälja en stor del av dem. Om det otillfredsställande resultatet av utarrenderingen till avsevärd del beror på det allt för byråkratiska förfarandet med utarrendering, syn och förvaltning — kommitterade synas också giva detta antagande rätt, då de ej ens vänta någon hjälp genom ett överflyttande av förvaltningen till domänstyrelsen utan gripa till förslaget om försäljning i stor utsträckning — och om härtill framför allt bidragit utestängandet av "församlingens intresse därvid, så lär hjälpen ligga i att omlägga denna förvaltning och giva rum för församlingens intresse därvid. Det skulle säkerligen återställa den felande jämvikten. Lägg medelsanskaffningen för nybyggnad med mera på församlingen, där den bör vara förlagd, låt kyrkoråden på ett verksamt sätt taga del i arrendeuppskattning och utarrendering, giv församlingen rätt att utöva kontroll över påsyning och byggande (för närvarande finnes ingen sådan kontroll mer än »avsyningen», då det ofta kan vara svårt att rätta ett mindervärdigt arbete), och med känslan av ökad förpliktelse skall också följa det intresse, som reglerar på ett sunt, ekonomiskt sätt. Att en omfattande försäljning av dessa egendomar under sådana förhållanden ej skall bliva behövlig, kominer säkerligen att visa sig, liksom det från säkerhetens synpunkt är oklokt, då ett ägande i form av fonder är långt mera utsatt för risker än ett innehav av jord med dess tendens till värdestegring, medan ränta på större kapital har en motsatt tendens att falla. Må därför all försäljning av ifrågavarande jord bliva inskränkt till vad som vid en noggrann prövning visar sig vara oundvikligt. Beträffande försäljning av löneboställen anse kommitterade, att vidgade möjligheter därtill med det snaraste borde beredas. De förbise ej den anmärkning, som redan framställts, att dessa egendomar ej borde avyttras, emedan vinsten av en jordvärdestegring därigenom kunde komma kyrkan till godo, men anse, att denna formel innebär en förenkling av det ekonomiska problem, som här föreligger och som framdrives såväl av omtanken om det ekonomiska intresse, vilket" prästlöne jorden är avsedd att tillgodose, som ock av den från nationalekonomisk synpunkt bjudande angelägenheten, att de ifrågavarande »samhällstillgångarna» måtte kunna komma till ändamålsenligaste användning. Man kan dock ifrågasätta, om ej kommitterade, genom sin uteslutande mer-
558 kantila synpunkt, i minst lika hög grad förenklat problemet i motsatt riktning. Det är ju sant, att en under viss tid låg räntabilitet till en del avkortar vinsten av en senare utfallande realisationsvinst. Men tillämpningen härav på dessa egendomar synes långt ifrån oantastlig. Ty för det första kan räntabiliteten här sägas vara tillfälligt sänkt genom en oklokt anlagd rekonstruktion av dem ~ „ ^ a g P a P e k a r v a d Jag o v a n anfört om den »sanering», de hålla på att genomgå — och det är att hoppas, att de ekonomiska lagarna komma att även på denna punkt visa sig verksamma i riktning av en ökad avkomst på grund av gjorda offer för deras förbättring. Låt tiden verka i lugn! För det andra kan ej en momentan räntestegring alltid anses såsom rätta vägen för en sund utveckling. — Ha ej just våra dagar sett tusenden bedragna i en sådan förhoppning? Och är ej i denna rörligheternas tid säkerhetsmomentet av större värde än något annat ? För det tredje synes det ej minst på detta område vara en erfarenhet, att sta:ens mera byråkratiska förvaltningssätt långt ifrån ger garantier för en ökad räntabilitet. För det fjärde synas ej heller alltid skogsköp vara så lätta att göra med det krav på bildandet av komplexer och med den fördel, som här avses, och under tiden kunna medel, förlagda i mera rörliga valutor, utsättas för starka räntefall eller rent av förintas genom olyckliga konjunkturförhållanden, medan jorden ligger säker. Men sist och viktigast: här är icke fråga om »en möjlig, i en framtid utfallande realisationsvinst» utan om bevarande åt Sveriges kyrka av den jord, som utgör en fast och god grund för hennes yttre tillvaro, och om den jordvärdestegring, som har i följe en ökad och sig ökande avkastning genom stigande arrenden för en förbättrad jordegendom. Vi påyrka därför inskränkning av sådan försäljning till verkligt nödfall. Om på anförda grunder en avyttring av hela prästlöneboställen bör i allmänhet avstyras och till det yttersta inskränkas, så gäller det även beträffande avstyckning från dylika boställen, att stor varsamhet därvid bör iakttagas. Det har nog från flera håll framförts betänkligheter beträffande tillämpningen av den nya lagstiftningen i detta ämne. Själva lagen var, såsom vanligt med lagar, kort och summarisk. Sådant brukar ej leda till ovisshet och svårigheter, där någon föregående praxis föreligger och kan vara till ledning i detaljer. Detta var ej fallet här, och här behöves därför närmare direktiv för tillämpningen. Utan sådana torde de personer, boställsnämndsordförande och ledamöter, som handhava tillämpningen, ej få tillräckligt klart för sig, att dessa boställen med hänsyn till sin ställning i den kyrkliga hushållningen ej få behandlas efter privatekcnomiska synpunkter, utan att även hänsynen till nämnda sammanhang bör tagas med i betraktande. Det torde ej heller alltid vara klart för dem, att avstyckningsområdets läge i bostället kan utgöra ett rent hinder för avstyckningen. Vid ärendets behandling i kyrkomötet 1926 yttrade sig en av de mest inflytelserika lekmannaombuden ungefär så: »Skulle avstyckning av dylika lägenheter å vår prästgård allmänt medgivas, finge återstoden av prästgården utseendet av ett såll.» Det torde tillika, beträffande den föreslagna lösensumman, behöva inskärpas, att hänsynen till värdestegring genom läge vid allmän väg eller närhet till kyrka, större samhälle eller industriinrättning med mera bör noga beaktas. Man hade en livlig känning av, att den ännu föreliggande bristen på vägledning för sådana bedömanden nödvändiggjorde en komplettering av bestämmelserna i ämnet, och denna känsla fick ett klart och pregnant uttryck i den skrivelse till
569 länsstyrelsen från domkapitlet i Luleå, vilken finnes införd i Svensk Kyrkotidning nr 12 år 1930, i vilken vi livligt instämma, och vi måste, såsom villkor för en°fortsatt och kanske i någon mån utvidgad avstyckning av sådana lägenheter, kraftigt framhålla kravet på utarbetande av en sådan instruktion för ärendenas behandling. Kontraktsprosten T. Nelson: Kommitterades förslag att försälja sådana boställen, som icke anses lämna skälig avkastning, kan jag icke tillstyrka. Först och främst anser jag jordvärdet vara betydligt fastare och mera betryggande än penningfondering och åkerjordens framtida värde säkrare än skogens. Dessutom har jag°svårt att förstå, att en enskild person skulle vilja betala mera för en dylik egendom, än vad den verkligen är värd. Men om han värdesätter egendomen högre, än vederbörande myndigheter gjort, måste det väl bero därpå, att han anser sig kunna bättre utnyttja densamma, än vad som kunnat ske genom den förutvarande förvaltningen. Om så är, synes mig emellertid vara nödvändigt icke att sälja egendomen utan att förbättra förvaltningen av densamma. I detta stycke har nog åtskilligt brustit. Onödigt omfattande och alldeles för kostsamma nybyggnader, beslutade under dyrtid, betunga många löneboställen for åtskilliga år framåt. En hel del arrenden, åsatta före den s. k. kristiden och i många fall erhållna med förmånsrätt utan auktion, äro oskäligt låga. Arrendatorns skyldighet att anskaffa erforderligt, ofta betydande penningebelopp, tall nybyggnader och reparationer, har i många fall väsentligt bidragit till att sänka arrendeavgifterna mer än skäligt. Dessa och andra missförhållanden böra emellertid kunna mer och mer avhjälpas genom en bättre tillsyn och förvaltning. Till och med ifråga om försäljning av mindre delar av den ecklesiastika jorden anser jag den största försiktighet vara av nöden. Jag kan icke finna, att kyrkan eller församlingen har någon skyldighet att till underpris avhända sig dylik jord för att, som man säger »stilla jordhungern», en hunger som nog a många fall beror på allt för höga förhoppningar rörande jordbrukets beskaffenhet och avkastning. För erhållande av tillfredsställande arrenden för löneboställena anser jag, i motsats till de sakkunniga, det vara nödvändigt, att arrendatorn, i den mån boställets skogstillgång medgiver det, erhåller erforderligt virke såväl till husens nybyggnad och underhåll som till stängsel. Även utsyning till bränsle torde utan skada för bostället kunna i många fall medgivas arrendatorn, om i arrendekontraktet föreskrives, att därtill endast får utsynas sådan mindervärdig skog, som icke lämpar sig till försäljning såsom timmer eller annat värdefullt virke. Kontraktsprosten K. T orenfält: Förslaget om den ecklesiastika jordens försäljning väcker i och för sig starka betänkligheter med hänsyn till kyrkans ekonomiska framtid, men ännu betänkligare blir saken, när de sakkunniga mena, att boställen, som i århundraden i det allmänna medvetandet räknats som församlingarnas egendom, skulle kunna försäljas utan vederbörande församlings medgivande. Att församlingen får avgiva yttrande är ju gott och väl, men betyder föga, när ingen garanti finnes att vederbörande vid frågans avgörande taga hänsyn till församlingens önskan. Kontraktsprosten O. Elmers: Den kyrkliga jorden skulle tagas i stor utsträckning i anspråk för mättande av den s. k. jordhungern. För kyrkan är det dock av oskattbart värde att vara ägare av den jord hon nu äger och som bör förvaltas av nämnder eller personer, som hon själv åtminstone delvis har att utse. Kontraktsprosten C. A. Högländer: Det vore vida mera ekonomiskt fördelaktigt, att prästlöne jorden, så vitt som möjligt, fortfarande bibehölles med hänsyn till den större trygghet, som detta medför, enär jordvärdet icke ar ut-
570 satt för så hastiga och växlande förändringar som räntemedel av fonder och kapitaltillgångar. Kontraktsprosten A. Stenström: Jag finner mig böra kraftigare än reservanten yrka på försiktighet. Farhågor uttalades från prästerligt håll, att enligt 1910 års lagstiftning prästlönejordens avkastning skulle ansenligt förminskas, men ingen kunde tänka sig, att den skulle bli så dålig som den blev och vålla så mycket besvär. Kraftigt påtalas det dåliga resultatet av de sakkunnige. Utlåtanden från en mängd ordförande i boställsnämnder gå i samma riktning. Slutsatsen blir att sälja så mycket som möjligt. Här må dock betänkas, att engångskostnader för utbyggande vore nödvändiga. Ordalagen i boställsförordningen före 1925 föranledde mången synerätt att föreskriva mer byggnader än behövligt. Att ålägga komministrar att vid frånträdet nybygga förfallna prästgårdar, och dessa voro många, ansågs obilligt. Härtill kom, att genomförandet av den nya ordningen skedde under en krigs- och dyrtid utan like. Bidragande orsak var ock den förkortade arrendetiden. Dessutom kunde nog inträffa, att församlingarna genom sina ombud sökte gynna arrendatorn mer än kyrkofonden. Av alla dessa tillfälliga förhållanden får man ej draga alltför pessimistiska slutsatser. Liksom ej heller av den nu pågående jordbrukskrisen. Skulle de sakkunnigas förslag, att arrendator ej skulle erhålla bränsle och byggnadsvirke från boställets skog, bli lag, bleve det oftare svårt att erhålla försvarligt arrende och så föranleda förslag om försäljning. De av de sakkunniga angivna omständigheter, som skulle föranleda försäljning, kunna ju synas betryggande, men erfarenheten från den nuvarande försäljningen, som Luleå domkapitel i sin underdåniga skrivelse lämnat, manar till försiktighet. Kan en arrendator, som ej har kostnader för köpeskilling, ej betala avsevärt arrende, vad kan då väntas för köpeskilling vid försäljning. Styckning i smålotter för egna hem har nu så länge pågått, att man bör ha vunnit en varnande erfarenhet. Jag har försökt bruka 5 hektar av Skånes bästa jord, men uppsättning och vidmakthållande av jordbruksredskap och husdjur gjorde, att det knappast födde en ogift dräng. Hur skulle det gått, om jag haft köpeskilling att amortera? Någon social välfärd beredes ej genom försäljning i större skala av prästlönejorden. Den blir nog störst genom att bereda möjlighet att erhålla arrenden. Försiktighet med försäljning behöves även av annat skäl. Lönebostället är ofta beläget nära inpå prästgård och kyrka. En ägare av detsamma kan bli sådan, att han bygger en danssalong och annan störande inrättning. ^Kontraktsprosten H. Östergren: Jag framhåller vikten utav, att den långt gående försäljning av kyrkans jord, som de sakkunniga föreslagit, motverkas och att, då försäljning i undantagsfall bör äga rum, detta icke må ske utan att vederbörande pastorat och präster satts i tillfälle att yttra sig i frågan och att, då det visar sig, att försäljningen möjligen skulle kunna bliva "till förfång för den kristliga och kyrkliga, ja ock borgerliga ordningen och verksamheten, den icke må få äga rum. Kontraktsprosten P. G. Bjerkander: Gent emot den tendens, som lyser igenom i de sakkunnigas förslag att i större utsträckning än hittills försälja sådan kyrkans jord, som giver liten inkomst, vill jag till sist på det allra bestämdaste avstyrka försäljning av sådan jord i större omfattning än som är
571 medgiven genom lagen den 4 januari 1927, så vida ej Kungl. Maj :t, sedan pastoratet med två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster beslutat göra underdånig ansökan om försäljning, lämnar nådigt bifall därtill. " Kontraktsprosten J. Marino: Angående försäljning av boställe eller del av boställe bör stadgas, att ingen sådan försäljning må komma till stånd emot församlings önskan. Kyrkan bör vara rädd om sin jordegendom. Den utgör den mest stabila av hennes ekonomiska tillgångar. Kontraktsprosten C. G. Lindholm: Beträffande den föreslagna försäljningen av viss kyrklig jord så bör här församlingen eller domkapitlet efter församlingens hörande hava vetorätt. Det är ju i högsta grad egendomligt att egendom skulle kunna försäljas utan att ägaren får i yttersta hand bestämma. Det låter ju också tänka sig, att där stora värden kunna bliva tillspillogivna. Ett jordområde, som föreslagits till försäljning, kan just vid det tillfället ej hava så stort värde, men kan genom vissa omständigheter i en nära framtid få sitt värde ofantligt ökat. Församlingen såsom närmast kännande till förhållandena och betingelser, som äro för handen för jordvärdestegring, skulle ju ej kunna hindra att jorden avyttrades, om den ej hade vetorätt. Skall ett jordområde försäljas, så bör församlingen också äga förmånsrätt att inköpa det, och således detsamma i första hand hembjudas församlingen. Domprosten O. Norberg: Den omskrivna försäljningen av ecklesiastik jord kan icke tillstyrkas i större omfattning än vad nu gällande lag medger. Kontraktsprosten II. Pettersson: De grunder, rörande försäljning av prästlönejord med mera, som finnas upptagna i lagen den 4 januari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt, böra av flera skäl kvarstå oförändrade så att ingen utsträckning av försäljningsrätten utöver de i nämnda lag givna 5 momenten må äga rum. Kontraktsprosten H. Brandt: Jag anser, att alldeles särskilda rent av tvingande skäl måste föreligga, för att försäljning må ske, och att i varje fall ingen prästlöne jord må avyttras, utan att den respektive församlingen därtill givit sitt bifall och domkapitlet får det sista ordet. Det synes mig i allmänhet vittna om en betänklig kortsynthet att utbyta en säkrare tillgång mot en osäkrare. Men ännu mer grämer det mig, att man synes vilja bidraga till att prästlönejorden — såsom skett med mycken annan jord i vårt land — blir en marknadsvara. Prästlönejorden är ju tillkommen i syfte att nyttjas och brukas och vara en avlöningstillgång för den i den särskilda församlingen tjänstgörande prästen och bör därför behållas — det kan komma den tid, då den är den enda säkra avlöningstillgången och bör, som sagt, därför på inga villkor avyttras. Vem vet var de influtna försäljningsmedlen till sist hamna? Det är att djupt beklaga, att församlingarna icke vaknat upp till behjärtande av vad de äga i sina prästgårdar. Sannerligen är det hög tid, att de slå vakt om denna sin ur många synpunkter oskattbara egendom. Kontraktsprostarna V. Wiberg, C. Lönroth, C. G. Häger, H. Heimdahl och D. Forsner: Viktigt är, att vid eventuell försäljning av prästlöne jord den yttersta försiktighet iakttages, samt att församlingarna få tillbörligt inflytande härvid. Kontraktsprosten G. A. Johansson: Bestämt synes att det framställda yrkandet på försäljning av ecklesiastik jord i någon större utsträckning bör avvisas, detta av mångahanda skäl, icke minst det att det icke är utrett vem som har rätt att uppträda som säljare, då det i de allra flesta fall icke är känt huru egendomen har tillfallit kyrkan. Om det visar sig att det är förlustbringande att
572 behålla något boställe må det försäljas endast på det villkor, att annan jordegendom eller skogsegendom inköpes för försäljningssumman. I regel bör ock jord tillhörig löneboställe icke försäljas till tomtområden utan upplåtas mot avgäld för viss tid, då det visat sig att sådana försålda lägenheter bli föremål för spekulation och egnahemsbildningen lika väl skulle befrämjats om tomterna icke hade försålts utan bevarats såsom kyrkan tillhörig egendom. Kontraktsprosten J. V. Lönnerblad: Även om boställena komma under kyrklig^ förvaltning, böra anvisningarna om försäljning av jordbruken beaktas och i så vidsträckt grad som möjligt tillämpas. Kontraktsprosten G. Ekström, med vilken kontraktsprosten A. G. Ericsson instämt : Den strängt återhållande ståndpunkt i denna fråga, som hittills gjort sig gällande, övergives av de sakkunnige, som i stället förorda initiativ och direkta åtgärder för boställenas försäljning. Till stöd härför åberopas en hel del skäl. Man har dock svårt att värja sig för den tanken, att ifall sakkunnige icke velat gå försäljningsvägen, en hel del skäl och ännu starkare sådana också kunnat av dem anföras till försvar för den strängt återhållande ståndpunkten. Påfallande är, att i den cirkulärskrivelse till boställsnämndernas ordförande, som utsänts av sakkunnige, endast försäljningslinjen omtalas såsom ingående i deras utredningsuppdrag. I Kungl. Maj :ts direktiv hade dock — låt vara i ett annat sammanhang — tydligt utsagts, att undersökningen borde inriktas på de tvä motsatta huvudlinjer, som erbjöde sig. Såsom den andra av dessa huvudlinjer angiva direktiven långt gående åtgärder i decentraliserande syfte, t. ex. genom löneboställenas fakultativa överlämnande till pastoraten till viss friare nyttjanderätt. Då den till boställsnämndernas ordförande utsända frågan inriktat uppmärksamheten uteslutande på boställenas försäljning, är det ju icke att undra på att svaren ansluta sig till den ensidigt ställda frågan. Till yttermera visso refereras nu på flera sidor i betänkandet en stor mängd av de mer eller mindre radikala svar, som förorda försäljning, under det att endast helt summariskt omnämnes, utan ett enda referat, att flera nämndsordförande givit uttryck åt den uppfattningen, att, även om starka skäl talade för en försäljning i betydligt större utsträckning än som för närvarande äger rum, en viss varsamhet i försaljningsförfärandet likväl — åtminstone till en början, innan en mera samlad erfarenhet kunnat vinnas beträffande de ekonomiska verkningarna — syntes påkallad. Varsamhet i fråga om försäljningen ingår knappast i sakkunniges principer. All rätt beträffande boställena skulle frånkännas församlingarna. Boställena skulle kunna säljas även mot församlingarnas enhälliga vilja. Den enda rätt, som skulle inrymmas åt församlingen, vore att framför andra eventuella spekulanter få köpa bostället. Församlingen skulle få rätt att köpa ett boställe, vilket som regel är församlingens — köpa ett boställe, som under århundraden utgjort församlingskyrkans egendom, sedan det en gång av församlingen inköptes eller på annat sätt anskaffades eller till dess kyrka donerades. Mot sakkunniges förslag måste i första rummet rättssynpunkten, församlingarnas rätt, göras gällande. Men även vanlig affärsklokhet torde komma att göra gällande sina betänkligheter. Man utgår från att, där jordbruksarrendet icke överstiger räntan på vad som inflyter vid eventuell försäljning, jordbruksbostället bör säljas och skogbärande mark inköpas. Men vad vet man om konjunkturerna i framtiden för skogsbruket? För övrigt synes en skåneförsamling ha anledning att opponera sig mot att dess kyrkoherdeboställe resp. inom församlingen belägna stom-, annex- och mensalhemman säljas och försäljningssumman placeras i skogskomplex i Värmland, Dalarne eller Norrland. Och vad vet
573 man beträffande de boställen, som man vill sälja, därför att arrendet nu är så lågt — vad vet man om arrendet under ett mindre byråkratiskt system med utarrenderingen, sedan församlingen fått ett direkt intresse av boställets avkastning och fått lagliga former för detta intresses hävdande? Arrendena ha givetvis °varit ofantligt mycket svagare under den period, då arrendatorn varit förpliktad att uppföra nybyggnader och fruktan härför avskräckt arrendespekulanter resp. pressat ner arrendet. Men på de flesta boställen torde nybyggnadsfrågan nu vara löst eller på god väg att lösas. Mot boställenas försäljning och försäljningsmedlens placering i en fond talar, att penningvärdet kan sjunka och faktiskt har sjunkit, fastighetsvärdet däremot kan stiga och har faktiskt stigit. För övrigt är en enda fond vida mer lättåtkomlig, resp. ger vida mindre framtidsgaranti, än över hela landet spridda fastigheter. Kyrkoegendomen bör i det stora hela fortfarande såsom hittills vara förankrad i de inom de olika församlingarna belägna boställena. Kontraktsprostarna J. E. Andrén, J. L. Haglund, J. E. Werncström, A. Åberg, F. Höijer, E. Rosengren, J. Pontén, K. Bredberg, I. Krook, G. Linderoth, J. G. Laurin, A. Thörn, J. O. Svensson: En klok ekonomisk politik bjuder, att man går till väga med yttersta försiktighet vid försäljning av prästlöne jord. Dels får den jordvärdestegring, som en följd av- år pågått, icke förgätas, dels må beaktas, att den jord, som för tillfället icke synes räntabel, helt oförmodat kan bliva mycket inkomstgivande. Kontraktsprosten J. A. Werner: Våra prästgårdar, som efter kristendomens införande i vårt land och de kristna församlingarnas uppkomst på 1100-talet i regel synas ha inköpts av dessa till prästerskapets underhåll och utgöras av den bästa jord, vilken kunnat uppbringas i kyrkornas närhet, har man varit omtänksamt rädd om under 800 år. I det stora riket österut synes man ha kommit långt fram på vägen att med våld indraga kyrkoegendomen till staten — för att ej tillägga: stänga kyrkorna eller förvandla dem till nöjeslokaler samt avliva prästerna eller lämna dem att svälta ihjäl. Månne detta för det riket är början till slutet, såsom det beskrives i Hes. 38 och 39 kap. ? . .. Säkert är det ej något gott tecken, att man i vårt land börjat på laglig vag splittra de ecklesiastika löneboställena genom att även på dem tillämpa den s. k. ensittarelagen och att tidsandan i vårt folk nu är sådan, att man ansett sig kunna komma fram med förslaget att fråntaga församlingarna all befattning med den gamla säkra, under många hundra år bestående grunden för deras prästerskaps avlöning, jordbruksfastigheterna, som ock särskilt genom sina skogar och deras avkastning utgöra själva grunden till kyrkofonden. Säkert tror ingen i denna bankkraschernas tid på bankernas fulla säkerhet, lika litet som man kan mena, att skogshantering icke är underkastad vanlig — även i senare tid iakttagen — handelskonjunktur med prisfall efter stegring under någon tid. Kontraktsprostarna M. Lundborg, C. G. Wilsson, N. Stigner, V. Hedqvist, E. Wessberg, N. Gillen, J. Källblad, H. Hilder, A. Möller, T. Warholm, A. B. Johansson, A. Yllner, B. Widen, J. Haraldsson, A. Lysander, F. N. Ekdahl och O. Österlund: Det försvarliga i tanken på det i ekonomiskt avseende förmånliga i försäljning av en del mindre obebyggda eller av innehavarne bebyggda lägenheter erkännes. Även därvid äro ställda vissa garantier genom församlingarnas och de kyrkliga myndigheternas hörande och utvägar visade för en sund förvaltning av försäljningsmedlen i en »prästlönejordsfond» med eventuell kapital-
574 placering i skogsegendomar eller tillägg av viss procent av räntan till kapitalet till motvägande av penningvärdets fall. Kontraktsprosten A. Wallerius: I de sakkunnigas uppdrag ingick att »tillika undersöka lämpligheten av en upplåtelse under stadgad besittningsrätt». Medan synnerlig uppmärksamhet ägnats åt försäljningsfrågan och utredning skett rörande åborätt och återköpsrätt, har däremot den form av tryggad besittningsrätt, som tomträttsinstitutet erbjuder, endast omnämnts i dess nuvarande tilllämplighet enligt 1927 års lag om friköp i vissa fall av kyrklig jord. — I överensstämmelse med särskilda utskottets vid 1909 års riksdag uttalande, att kyrkans ekonomiska intressen i regel bäst tillvaratagas därigenom att jord, som anslagits åt prästerskapet, ej avyttras, alldenstund en jordvärdestegring kunde bereda vinst, och med riksdagens skrivelse den 1 juni 1910, vari manas till stor varsamhet vid fråga om avyttring av den fasta egendomen, samt i anslutning till kyrkofondskommitténs utlåtande av den 17 december 1920, som bland annat framhåller utsikterna till värdestegring beträffande tomtjorden, hava 1923 års arrendesakkunniga påyrkat bestämmelser angående denna form av upplåtelse. Men även med det stadgande härom som upptagits i ovannämnda 1927 års lag äro dylika upplåtelser begränsade till stadsplanelagt område. Ur de ledande synpunkterna i berörda utlåtanden synes det angeläget, att en utredning sker angående utvidgning av tillämplighetsområdet för detta slag av tryggad besittningsrätt. Kontraktsprosten F. Lilsch: Enär jag håller före, att trots jordbrukets nuvarande depression och jordens därav betingade jämförelsevis låga värde, sona säkerligen under århundradenas gång ofta förekommit, jorden likväl i framtiden som hittills kommer att förbliva den säkraste värdemätaren, så måste jag yrka på, att betänkandet i denna punkt icke oförändrat följes, utan föreslår, att vid utarrendering och ifrågasatt försäljning av kyrklig jord och egendom ärendet skall underställas vederbörande domkapitel (Stockholms stads konsistorium), som efter församlingens hörande har att avgiva yttrande och att mot dess — domkapitlets — avstyrkande försäljning icke får äga rum, detta därför, att enligt mitt förmenande domkapitlet har allra minst lika goda förutsättningar att allsidigt kunna pröva slika ärenden som domänstyrelsen eller annan myndighet i Stockholm och att vid jord av kyrklig natur kyrkliga synpunkter icke åsidosättas och slutligen att vid friköp av sådan jord skäligt vederlag skall erhållas och att sådant förfarande ej må upprepas, v-arå Luleå domkapitel i skrivelse av den 26 sistlidne februari till länsstyrelsen i Västerbotten fäster uppmärksamheten, nämligen att kyrklig jord föreslås till försäljning för en köpesumma understigande sammanlagda arrendeavgifterna för allenast 3 — säger t r e — år. Om någon behagar kalla dylikt för skövling av kyrklig egendom, torde uttrycket knappast kunna bestridas. Kontraktsprosten E. Nordblom: Sakkunniges förslag om underlättad försäljning av lönejordar synes kunna föra med sig, att under vissa förhållanden alla sådana jordar borde säljas (se sid. 334 § 36 i betänkandet). Den nuvarande medelavkastningen av jordbruk utgör ju 2 å 3 % å det nedlagda kapitalet, alltså långt understigande affärsränta. Därför böra bestämmelser angående »normal ränta» nödvändigt fullständigas sålunda, att därmed avses vid varje tidpunkt förefintlig normal avkastning av jordbruk, räknat i medelprocent för riket eller den del av detsamma, där jordarna äro belägna. Kontraktsprosten K. Dahlström: Av synnerlig vikt är, att i möjligaste mån garantier skapas för att kyrkans jord ej kommer att bortslumpas till underpris.
575 Det synes, som om vid friköp av kyrklig jord enligt lagen den 4 januari 1927 i åtskilliga fall oskäligt lågt lösensbelopp åsatts. Skulle större möjligheter skapas att försälja den kyrkliga jorden, är det nödvändigt att alla tendenser i dylik riktning redan från början stävjas. Kyrkoherden G. Grönquist: »Särskilt torde härvid böra uppmärksammas det inom kommunerna icke sällan förekommande behovet av jord för fattiggårdar, d. v. s. med jordbruk förenade fattigvårdsanstalter. Under de senare årtiondena hava kommunerna nämligen börjat finna med sin fördel förenligt att kombinera anstaltsvården för sina understödstagare med jordbruksdrift i syfte att bättre kunna tillgodogöra sig i någon mån arbetsföra understödstagares arbetskraft samt därigenom och genom en bättre ordnad hushållning nedbringa fattigvårdskostnaderna.» Med förvåning läser man denna tirad. Var och en, som är något initierad i fattigvårdsförhållanden, vet, att i de civiliserade trakterna av Sverige man mera och mera övergått till att sälja eller bortarrendera de jordbruk, som höra till ålderdomshemmen, och å hemmen anställa därtill utbildade föreståndarinnor, för att skyddslingarna skola få bättre vård. Man brukar endast behålla en mindre del av jordbruket såsom trädgård för att eventuellt kunna sysselsätta manliga understödstagare. I regel är det numera endast orkeslösa och sjuka, som vilja bliva intagna å ålderdomshemmen. Asarums församling: Stora utsikter förefinnas att — för att taga ett exempel från härvarande boställe — åtskilliga områden, som redan äro utlagda till tomter men ej ännu bebyggda, måste enligt nya ordningen säljas, därför att de nu ej giva skälig ränta. Enskilda komma då att köpa ett större antal sådana tomter för realisationspris för att i framtiden tillgodogöra sig den värdestegring, som så småningom med en ökad bebyggelse ovillkorligen kommer att göra sig gällande. Kan detta vara önskvärt ur samhällets synpunkt? Tillgodoser en sådan ekonomisk politik den högsta möjliga avkastningen av egendomen från kyrkans och församlingens synpunkt sett? Man kan också befara, att på denna kyrkojord, sedan den av domänverket avyttrats, vilken ofta ligger i samhällets mitt, i kyrkans och begravningsplatsens omedelbara närhet, sådan bebyggelse kan ske, som från kyrkans synpunkt långt ifrån är önskvärd, och detta utan att kyrkoförsamlingen har vetorätt. Det vill synas församlingen, som på allt sätt vill främja en rationell och legal möjlighet för egnahemsupplåtelse, att den nuvarande lagen — möjligen med ytterligare medgivande ifråga om prästlönejord — om friköp av tomter skulle i det närmaste svara mot förefintliga behov. I varje fall anser församlingen, att försäljning av prästlönejord ej bör ske mot församlings och kyrkoråds bestridande. Fridlevstads och Sillhövda församlingar: Åberopande äganderätten till den kyrkliga egendomen så finna församlingarna det vara en självklar sak att densamma icke av statliga myndigheter får försäljas, i varje fall icke där äganderätten icke är till fullo bevisad. Beträffande sådan egendom, till vilken kyrka, församling eller präst icke kan styrka sin äganderätt, är det föga troligt att någon garanti för statens äganderätt till densamma finnes. Redan under sådana förhållanden är det mot allmänna rättsmedvetandet stridigt att försälja sådan om vars äganderätt jag icke är viss. Har stat, kommun eller församling på rättslig väg styrkt sin äganderätt så må ägaren handla som han finner för gott. Men att staten skulle vilja utnyttja förvaltningen av viss egendom till att realisera denna helt eller delvis, motsätta sig säkerligen alla, som med rätt eller orätt anse staten vara obehörig förmyndare. Skulle det visa sig att staten
576 försålt egendom som icke är densammas, kan den ha gjort sig skyldig till sådant som den skulle döma den enskilde skyldig för. Härtill kommer frågan huruvida det vore klokt att anordna sådan försäljning. Ett visst område kan vid viss tid åsättas ett visst värde. Förvandlas detta värde i valuta blir tillgången begränsad till den kapitalbehållning som härigenom uppkommit. Samma område kan vid annan tid hava helt annat värde — det kan tillstöta dyrtids- eller krigsförhållanden, penningvärdet kan helt förändras —- eller där kan bliva tomtplatser för uppväxande samhälle. Och vad skogsdomänerna beträffar beror värdet av virkesavkastningen alldeles på konjunkturerna. Att under sådana osäkra förhållanden försälja fast egendom måhända till underpris, måhända till tillfälligt normalt pris, skulle senare kunna komma att visa sig vara en dålig förvaltning — förmyndaren skulle kunna förebrås att hava förfarit vårdslöst med myndlingens egendom och åt sig själv eller andra förvärvat ansenligt kapital på myndlingens bekostnad. Under innevarande tider med dess osäkra förhållanden kunna församlingarna icke på något sätt vara med om att den s. k. kyrkliga egendomen försäljes, då därigenom hela kyrkan i vårt land genom omständigheternas makt skulle kunna komma att bliva beroende av ett i statens hand samlat kapital, vilket, när egendomarna en gång äro borta, kanske icke får tagas i anspråk för kyrkans vidmakthållande. Att lägenheter och dylikt upplåtas på s. k. ecklesiastik jord vill kyrkorådet icke motsätta sig, allenast det sker under sådana omständigheter att upplåtelsen icke övergår till försäljning, och att församlingar, kyrkor och präster bibehållas vid den egendom som dem rätteligen tillkommer.
37. Köpeskillingar för försåld jord tillhörande löneboställe ingå till en särskilt bildad, för riket gemensam fond, benämnd prästlönejordsfonden. Till denna fond överföras de för närvarande lokalt förvaltade penningmedel, som utgöra vederlag för tidigare avhänd prästlönejord (köpeskillingar, expropriationsersättningar m. m.). Prästlönejordsfondens uppgift skall vara att bereda möjlighet till en placering av omförmälda slag av medel i en värdebeständigare valuta än penningar. I sådant syfte skola för de till fonden överförda och dit eljest inflytande medlen inköpas skogsfastigheter, så belägna, att de i görligaste mån komma att utgöra sammanhängande och avrundade skogskomplex. Beslut i fråga om inköp av sådana fastigheter meddelas av Kungl. Maj :t på förslag av domänstyrelsen. Vid sidan av prästlönejordsfondens räkenskaper skall uppläggas en särskild liggare, upptagande för varje församling såväl varje till fonden inlevererat belopp som ock namnet å den boställsfastighet, varifrån medlen härröra. Till möjliggörande av att de fastighetsförvärv, som här nämnts, må kunna äga rum i prästlönejordsfondens namn och för dess räkning gives åt densamma ställningen såsom särskilt bildat rättssubjekt, Fondens penningbehåll-
577 ning förvaltas av statskontoret, dess fastigheter av domänverket. I mål, som röra fonden, skall kammaradvokatfiskalsämbetet äga tala och svara. Statskontoret: I avvaktan på en definitiv lösning av skatteutjämningsproblemet finner statskontoret skäl icke föreligga att vidtaga ändringar i gällande bestämmelser rörande försäljningsmedlens handhavande och förvaltande. Statskontoret vill emellertid framhålla, att, därest så befinnes lämpligt, hinder icke möter för att förvaltningen sker exempelvis genom statskontoret, som redan innehar vården av kyrkofonden, och att i så fall köpeskillingarna tillföras en särskild fond. Denna kunde därvid ordnas under formen av en s. k. gemensam fond, i vilken under särskilda underfonder köpeskillingarna för de från olika pastorat försålda löneboställen skulle redovisas, därvid avkastningen antingen skulle komma vederbörande pastorat till godo för prästlönebesvärets utgörande eller ock såsom överskott tillföras kyrkofonden. Något hinder för att placeringen av de till berörda särskilda fond, vilken skulle komma att motsvara den av de sakkunniga ifrågasatta prästlönejordsfonden, ingående köpeskillingsmedel sker genom inköp av skogsfastigheter efter Kungl. Maj :ts beslut på av domänstyrelsen väckt förslag lärer icke behöva föreligga. 'Beträffande de sakkunnigas förslag angående inrättandet av en särskild fond, prästlönejordsfonden, vill statskontoret framhålla, att, därest en sådan fond' skulle bildas, föreskrift torde böra meddelas, att densammas tillgångar, i avvaktan på föreslagen placering genom inköp av skogsmark, skola göras läntebärande på det sätt, som är eller kan varda stadgat i fråga om fruktbargörandet av övriga under statskontorets vård och förvaltning ställda fonder. Givetvis bör liknande föreskrift meddelas för ovannämnda »gemensamma fond», därest en sådan kommer att inrättas i. stället för prästlönejordsfonden. Kommer förvaltningen av prästlönejorden att överlämnas åt domänstyrelsen, synes domänfiskalen böra vara den, åt vilken ombudsmannaskapet för prästlönejordsfonden uppdrages i fråga om de åligganden beträffande fonden, som kunna anses innefattas av domänstyrelsens ämbetsverksamhet, varemot byrådirektören och ombudsmannen i statskontoret torde hava att företräda fonden i övrigt. Statskontoret vill sålunda ifrågasätta lämpligheten av sakkunnigas förslag, att berörda ombudsmannaskap skulle uppdragas åt kammaradvokatfiskalsämbetet. Domänstyrelsen: I fråga om planläggningen av de markförvärv, som skulle ske med anlitande av köpeskillingar för från löneboställe försåld jord, ifrågasätta de sakkunniga (s. 279), att dessa markförvärv skulle koncentreras till ett fåtal trakter inom landets olika delar, förslagsvis på det sätt, att tre huvudkomplex anordnades, ett förlagt i rikets nordligare provinser, ett i mellersta och ett i södra delen av landet. Den av de sakkunniga sålunda framförda tanken är givetvis all uppmärksamhet värd. Här gäller ju, såsom vid skogsmarkförvärv, för domänfondens räkning, att arbeta på lång sikt. Vid sidan härav anser styrelsen emellertid, att åtgärder böra inriktas på förvärv avmark, angränsande sådana prästskogar, som med hänsyn till sin omfattning och belägenhet anses böra bibehållas. För arrondering av domänfondens fastigheter har styrelsen vid skilda tillfällen föranstaltat om utbyte mellan sistnämnda fastigheter och enskilda egendomar, därvid oftast endera av parterna — staten eller den enskilde fastighetsägaren — fått vidkännas visst kontant utlägg av den anledning, att de uppskattade värdena av de i bytet ingående fastigheterna icke fullt motsvarat varandra. En dylik anordning torde stundom kunna bliva till gagn for 37 — 010252
578 båda parterna jämväl när det gäller genomförandet av arrondering av prästiönejord. Styrelsen föreställer sig, att de farhågor för uppkomsten av konflikt mellan domän- och prästlönejordsfondens intressen, då det för styrelsen skulle gälla att föreslå inköp av mark för prästlönejordsfondens räkning, varåt vissa överjägmästare givit uttryck, knappast äro befogade. De skäl, som i förekommande fall kunna komma att tala för, huruvida till salu varande skogsfastighet bör förvärvas för domänfondens respektive prästlönejordsfondens räkning torde i verkligheten bliva rätt skilda. I varje fall skulle ju det slutliga avgörandet av dylik inköpsfråga ligga i Kungl. Maj :ts hand. Centralstyrelsen för allmänna svenska präst föreningen: Där försäljning av ecklesiastik jord i vissa fall anses böra ske och köpeskillingen användas* för inköp av skogbärande mark, bör detta köp av skogsmark ske gemensamt för varje stift, varvid domkapitlet bör handhava förvaltningen av dessa medel och vid inköp av sådan fastighet vara rättssubjekt, varigenom även de särskilda församlingarnes rätt torde bäst tillvaratagas. Centralstyrelsen tillåter sig i samband härmed påpeka att vid inköp av ny prästgårdstomt — ofta med bruk av behållen inkomst från försäljning av prästgård eller från löneboställe — numera torde föreskrivas, att den nya tomten skall lagfaras såsom statsegendom. Detta innebär i verkligheten en konfiskation av ecklesiastik egendom. Likaledes utfärdas köpebrev å ecklesiastik jord, i vilka de administrativa myndigheterna, utan avseende å sättet för boställets tillkomst, förmäla sig avhända »kronan» den kyrkliga egendomen. Centralstyrelsen kan därför icke underlåta att i detta sammanhang erinra om att den praxis som är på väg att utformas så väl som de sakkunniges förslag, i sina konsekvenser lätteligen torde leda till det av socialiseringsnämnden i dess »Betänkande ang. domänverkets omfattning, uppgifter och organisation» yrkade förstatligandet av den kyrkliga egendomen, vars förverkligande måste betecknas som en uppenbar kränkning av kyrkans och kyrkoförsamlingarnas ratt. Centralstyrelsen finner redan av denna grund att här må tillämpas den gamla regeln; Principiis obsta! Länsstyrelsen i Kalmar: Det torde kunna antagas, att meningarna mest komma att bryta sig, när det blir fråga om, huru köpeskillingarna för försåld jord skola förvaltas. Länsstyrelsen föreslår därför, att beslut härom för varje särskilt fall meddelas av Kungl. Maj :t efter vederbörandes hörande. Församlingarna böra under alla förhållanden lämnas tillfälle att yttra sig. Det bör till och med kunna ifrågasättas, om ecklesiastik jord bör avhändas en församling mot dess vilja. Länsstyrelsen i Halmstad: Synnerligen lämpligt finner länsstyrelsen vara att redan influtna och framdeles inflytande försäljningsmedel för prästlönejord användas till inköp av större skogskomplex. Något vägande skäl häremot kan enligt länsstyrelsens mening icke anses hämtat ur den omständigheten att domänstyrelsen under senare år endast i ganska ringa mån till skogsmarksmköp använt härtill disponibla medel, ty länsstyrelsen kan icke frigöra sig från den uppfattningen, att domänstyrelsens inköpskalkyler varit så snävt uppgjorda, att de icke lockat säljarna att acceptera de erbjudna priserna. Det är icke rimligt att ifrågasätta, att en säljare skall värdera förmånen att få sälja till kronan så högt, att han fördenskull nöjer sig med ett pris, som avsevärt understiger fastighetens värde i den allmänna marknaden. Med en något mer affärsmässig inköpspolitik skulle det antagligen icke möta svårighet att°placera även någon del av själva den egentliga kyrkofonden i skogsfastigheter. F ö r
579 skogsskötselns och den framtida skogstillgångens del skulle det säkerligen vara förmånligast om så stor del av landets skogar som möjligt samlades i det allmännas vård och förvaltning. En bestämd förutsättning härför är emellertid, att denna förvaltning skall vara eller åtminstone bliva fullt affärsmässigt anordnad och bedriven, liksom exempelvis de stora välskötta skogsbolagens. Det synes icke rådligt att i förväg bestämma sig för förvärvandet av visst antal huvudkomplex skogsmark i olika delar av landet. Det är säkerligen bäst att härvidlag låta förhållandena fritt utveckla sig, allteftersom tillfällen till inköp eller byte yppa sig. Länsstyrelsen i Göteborg: Redan innan försäljning av ecklesiastik jord i större utsträckning börjat i och med 1927 års förordning har fråga uppstått om erforderliga föreskrifter för förvaltningen av dåvarande köpeskillingsmedel och vederlag för t. ex. genom expropriationsersättningar avhänd dylik jord. Redan vid 1925 års kyrkomöte gjordes nämligen framställning om lagstiftning i ämnet, däri tillika uttalades en del önskemål om förvaltningen, användningen och bokföringen av medlen. Härvid framhölls bland annat, att penningmedel vore en alltför värdeväxlande kapitaltillgång för kyrkans egendom, varför dessa borde omvandlas till fastighet, ävensom att det vore av vikt, att egendomen behölle sin kyrkliga och lokala karaktär. Genom 1927 års lagstiftning blev frågan än mer aktuell, och då de sakkunnige nu föreslagit ytterligare utvidgad försäljning, hava de jämväl hemställt, att alla penningmedel, som förut influtit och hädanefter komma att inflyta för prästlöne jord, skola ingå till en s. k. prästlöne jordsfond, vars penningmedel förvaltas av statskontoret, att för medlen skola inköpas skogsfastigheter, ävensom att i en liggare skall intagas uppgift om församlingen och boställsfastigheten, varifrån medlen influtit. Då härigenom betryggande kontroll över medlens förvaltning, användning och särskiljande från statens och andra pastorats tillgångar synes vinnas, får länsstyrelsen tillstyrka förslaget. Länsstyrelsen i Karlstad: De sakkunniga föreslå överförande till en särskild prästlöne jordsfond av för närvarande lokalt förvaltade penningmedel, som utgöra vederlag för tidigare avhänd prästlöne jord. Av prästlönejordsfondens medel skulle kunna, efter därom gjorda förslag, inköpas skogsfastigheter. Angående lämpligheten av dessa förslag har länsstyrelsen för sin del intet att erinra. Länsstyrelsen i Västerås: Enligt de sakkunniges förslag skall för prästlönejordsfonden, vilket inom parentes är en mindre tilltalande benämning och lämpligen synes böra utbytas mot annan kortare sådan, exempelvis kyrkojordsfonden, kammaradvokatfiskalsämbetet äga tala och svara. Därest de sakkunniges förslag om domänverket såsom förvaltare av alla sådana fastigheter godtages, lärer det ligga närmare till hands att en dess tjänsteman, domänfiskalen, erhåller denna skyldighet. Länsstyrelsen i Falun: Angeläget är att snarast möjligt utfärdas generella bestämmelser om disposition av sådana ersättningsmedel, som inflyta i samband med minskning av boställes »substans». För närvarande överhopas myndigheterna, till synes alldeles onödigt, med likartade ärenden av dylik natur. Länsstyrelsen i Gävle: De sakkunnigas förslag i fråga om inrättande av en särskild fond, prästlönejordsfonden, för förvaltning och nyttiggörande genom återplacering i fast egendom av genom fastighetsförsäljningar uppkomna fonder finner länsstyrelsen ändamålsenligt, och har länsstyrelsen ej heller något att erinra mot föreslagna grunder för försäljning av ecklesiastika fastigheter.
580 Länsstyrelsen i Östersund: För placering av inflytande köpeskillingsmedel torde skogbärande mark erbjuda den största säkerheten för framtiden. I den mån inköp komma att ske, torde i enlighet med de sakkunnigas förslag en särskild fond böra bildas med gemensam förräntning av insatserna från de försålda fastigheterna inom olika församlingar. Huruvida däremot såsom de sakkunniga tänkt sig inköpen böra koncentreras till allenast tre komplex torde vara tvivelaktigt. Sannolikt skulle försök i sådant syfte framkalla avsevärd stegring av- inköpsprisen. Domkapitlet i Västerås: Domkapitlet vill fästa uppmärksamheten på den av kontraktsprosten Ihrmark rörande förvaltningen av de lokala avlöningsfonderna m. m. avgivna särskilda reservationen. I fråga om dennas grundtendens är domkapitlet fullt ense med reservanten. I ett par avseenden skulle emellertid domkapitlet önskat motsatsen mot majoritetens förslag skarpare genomförd och fullföljd. Domkapitlet i Lund: Försäljningsmedlens placering i värdebeständigare valuta än penningar bör ske i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, dock först sedan försök gjorts att inom församlingen eller i orten för medlen ifråga förvärva fastighet. Inköp av- skogsmark eller annan fastighet skulle emellertid allenast ske i sådana fall, där försäljningsmedlen uppginge eller vuxit till ett större belopp. Betryggande garantier måste emellertid i erforderliga fall ovillkorligen skapas för ett säkerställande av den inköpta fastigheten åt det lokala kyrkliga ändamål, till vilket den försålda fastigheten varit anslagen, och vilken fastighet den inköpta skall anses motsvara. Domkapitlet i Härnösand: Mot förslaget om köpeskillingarnas för de försålda egendomarna användning till inköp av skogbärande mark har domkapitlet ingen starkare invändning att framställa. Men domkapitlet föreställer sig dock och det synes jämväl framgå av de sakkunnigas utredning, att svårigheter kunna yppa sig att erhålla lämpligt belägen skogsmark till sådant pris, att en nöjaktig avkastning av densamma kan utvinnas. Denna svårighet att omsatta försäljningsmedlen i lämplig skogsmark bör ock utgöra ett starkt avhållande moment i fråga om försäljning av boställena och skall försäljning av boställsjord ske i större utsträckning bör den äga rum successivt. Beaktas må ock, att träindustrin är underkastad fluktuationerna på den internationella marknaden med därav följande återverkningar på skogsägarens inkomster från skogen. Man lärer ej heller ännu med hänsyn till den relativt korta tidrymd, sona skogsbruket spelat någon egentlig roll i samhällets hushållning, kunna med fullt fog påstå, att skogsmarken genom tiderna bevarar sitt värde på samma sätt som jordbruksmarken. Med hänsyn till den begränsade omfattning, vari enligt domkapitlets mening försäljning av ecklesiastik jord nu bör ske, avstyrker domkapitlet förslaget om inrättande av den för uppsamling av köpeskillingarna för försåld dylik jord tillänanade prästlönejordsfonden. Angående ordnande av förvaltningen av köpeskillingsmedlen har domkapitlet förut under avdelningen »Finansieringssystemet» yttrat sig. Domkapitlet i Luleå: Beträffande de medel, som inflyta vid försäljning; av ecklesiastik boställsjord, vill domkapitlet i likhet med de sakkunnige förorda, att dessa gamlas i en särskild fond, prästlönejordsfonden, samt att de i möjligaste mån användas för inköp av annan fast egendom, företrädesvis skogbärande mark. Domkapitlet i Visby: Se domkapitlets yttrande under punkt 36.
581 Stockholms stads konsistorium: Att kyrkans ekonomiska intresse skulle befordras genom prästlönejordens försäljning och kapitalets placering på annat sätt, är ingalunda säkert. Särskilt gäller detta enligt konsistoriets förmenande om sakkunnigas förslag om medlens placering i skogsfastigheter. Konjunkturerna för så placerade medel äro väl ganska skiftande och ej utan vidare att anse såsom fördelaktiga. Ses frågan på lång sikt, torde behållandet av jordegendomen vara det ekonomiskt säkraste (del I, s. 265). Förslaget om prästlönejordsfonden torde därför ej i sin nuvarande avfattning kunna godkännas. Överjägmästaren J. Wallmark: Enda förutsättningen för ett rationellt utnyttjande av de ecklesiastika jord- och skogsfastigheterna är, med hänsyn till dessa förvaltningsenheters i många fall ringa omfång och olämpliga läge, en arrondering eller koncentration, sona bland annat möjliggör billigare förvaltningskostnader samt utbud av större virkesposter. Sistnämnda förhållande bidrager i väsentlig grad att stegra köplusten, som visat sig vara mycket ringa beträffande smärre virkesposter. Vidgade möjligheter för å ena sidan försäljning av sådana fastigheter, sona ur en eller annan synpunkt ej lämpligen böra bibehållas, och å andra sidan inköp av sådana, som ur arronderingssynpuaakt äro önskvärda, äro därför nödvändiga. För sistnämnda ändamål skulle ofta lämpa sig exekutivt utbjudna skogsfastigheter, som numera ej kunna förvärvas av trävarubolagen. En försäljning av vissa ecklesiastika jordbruksdelar skulle å andra sidan verksamt bidraga till ökade möjligheter till egnahemsbildningen. Över jägmästaren G. Rosenlund: Förslaget om bildande av en prästlöne jordsfond synes tilltalande ävensom att de inköpta skogsfastigheterna skola förvaltas av domänverket. I mom. 3 föreslås att »beslut ifråga om inköp av sådana fastigheter meddelas av Kungl. Maj :t på förslag av domänstyrelsen». Det synes mig kunna ifrågasättas lämpligheten av att domänstyrelsen avgiver förslag om inköp av skogar att förvärvas av prästlönejordsfonden, alldenstund domänstyrelsen även avgiver förslag till inköp av skogar att förvärvas av domänverket; domänstyrelsen kan till följd härav komma i en ganska obehaglig situation, då det gäller att föreslå vem som skall göra markförvärvet, domänverket-eller prästlönejordsfonden. Öv er jägmästaren E. Helmers: De sakkunnige synas hava förbisett, att domänstyrelsen har att även för staten inköpa skogar. Det föreslagna förfarandet torde alltså kunna medföra, att domänstyrelsen kommer i intressekonflikt med sig själv, vilket givetvis är olämpligt. Överjägmästaren E. Måhlén: Förslaget om koncentrering av inköpen av skogsmark är givetvis omöjligt att i praktiken genomföra. Inköp av skogsmark bör ske, där lämplig skogsegendom är till salu och hembjudes för skäligt pris. Därvid bör som regel gälla att egendomen skall kunna införlivas med ecklesiastik boställsskog av efter förhållandena i orten större omfattning. Över jägmästaren S. Tisell: Därest den föreslagna försäljningen av vissa mindre bäriga ecklesiastika egendomar kommer till stånd synes mig dessförinnan en noggrann utredning böra göras i vad mån egendomar av ecklesiastik natur skulle kunna utbytas mot egendomar av domänfonds natur. Inom östra distriktet finnas nämligen åtskilliga fall, då ecklesiastika skogar liggande inneslutna i eller angränsande kronoparker och kronoegendomar, skulle kunna utbytas mot exempelvis kronoegendomar gränsande intill större ecklesiastika
582 skogar. Genom väl avvägda byten skulle administrationskostnaderna kunna i ej ringa mån nedbringas och förvaltningen underlättas. Överjägmästaren P. O. Welander: Se yttrande under kapitel IV (36). Överjägmästaren E. T. Jansson: Se yttrande under kapitel IV (32—33). Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Nils Larsson: Utan erinran. Domänintendenten Bengt Carlheim-Gyllenskiöld: De ecklesiastika kapitaltillgångarna komma enligt förslaget att fortfarande placeras i fastigheter, men i sådana som på lång sikt ge bättre avkastning och fordra mindre förvaltningsapparat. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Bertil Ekberg: Vid domänverkets övertagande av den ecklesiastika jorden borde ur ren praktisk synpunkt ett efter sakkunnig värdering skett utbyte av därtill lämplig ecklesiastik- och kronojordsskogsmark ske, för minskande av det nu förefintliga improduktiva skrivarbete härför. Vid skiftesläggningen hava oftast de i allmän ägo varande hemmanen fått sina utskogsskiften förlagda bredvid varandra, så att de i en socken varande kronoegendomarnes mark utlagts intill samma sockens ecklesiastika hemmans. Med nu rådande förhållanden skola särskilda planer, utstämplingslängder och redovisningar upprättas för dessa parallella, ofta smala, men kilometerlånga skogsskiften. Ett lämpligt utbyte i detta fall skulle på ett tillfredsställande sätt minska antalet forstliga brukningsenheter och i hög grad underlätta såväl den praktiska skötseln som bokföringsarbetet. I många fall skulle dessa sammanslagna skogsskiften kunna utgöra stommen till blivande större krono- eller prästlöneparker, som kunde utökas genom inköp av intilliggande mark, vilken på grund av sitt avlägsna läge från stamhemmanen för desamma ofta har mindre värde. Boställsnämndsordförandena Erik Bager å Tullgarns kungsgård, Karl Lindwall och Arvid Fritzén i Tranås: Se yttranden under punkt 36. Boställsnämndsordföranden Karl Heiner: Vid försäljning bör givetvis varje köpeskilling bokföras för sig, för att utan svårighet kunna ställas till disposition vid inköp av skogsmark. Boställsnämndsordförandena J. P. Johansson i Rasa och M. Svensson i Kompersmåla samt Karl Kahlström i Atlingbo: Se yttranden under punkt 36. Boställsnämndsordförandena S. A. Carlsson i Solberga, Thore Alströmer å Östads säteri, J. Johanson i Carlshed, Carl Lorentzon i Ledet, Arthur Gustafson i Kasenberg och G. Pettersson i Hallbäcken: Så vitt sig göra låter bör inflytande köpeskilling användas för köp av annan fastighet, helst skogsmark, och bör blott i undantagsfall fondering ske. Boställsnämndsordföranden Swen Jönsson i Lövestad: Att avkastningen av loneboställena och räntan av inflytande försäljningsmedel fortfarande tagas i anspråk for prästerskapets avlöning, förefaller naturligt. Om de inflytande forsaljnmgsmedlen skulle förmånligare placeras i skogsmark, såsom de sakkunniga anse önskvärt, eller bibehållas som penningtillgång, är en fråga som nog behöver grundligt övervägas. Då jag icke är fullt övertygad om fördelarna av förstnämnda åtgärd, vill jag framhålla att ännu så länge torde det icke valla några svårigheter att genom utlåning till kommuner och landsting erhålla skälig ränta. Både dessa och andra slag av samfälligheter hava osökta anledningar att uppträda som låntagare. I varje fall anser jag det både naturligt och rimligt att dessa medel, som nästan uteslutande inlevereras från
583 landsbygden, också i större utsträckning, än vad hittills tillämpats av förvaltningarna för våra statliga fonder, hållas tillgängliga för landsbygdens behov. Boställsnämndsordföranden Karl Eklöf i Timmele: Se yttrande under punkt 36. .. . ., Boställsnämndsordföranden Georg Ericson i Hanaskede: Influtna köpeskillingars fondering och placering bör ske i full överensstämmelse med sakkunnigas förslag. , Kontraktsprosten och boställsnämndsordföranden A. Rune, med vilken domprosten C. V. Bromander, boställsnämndsordföranden Knut Collberg i Holmedals-Bergerud samt kontraktsprostarna K. Hedmark, G. Sillen, G. BI. Hultgren, F Carlson, T. L. Peterson, A. Peterzén, L. M. Engström och A. N. Beckman instämt- Rörande förvaltningen av de lokala avlöningsfonderna biträder jag i huvudsak de sakkunnigas förslag Det bör dock övervägas, om det icke vore lämpligt, att köpeskillingar för prästlönejord 1 förvaltades stiftsvis av domkapitlen för att disponeras för inköp av inom stiftet belägen skogsfastighet. Härigenom kunde i viss mån bevaras sambandet med de församlangar, varifrån fonderna härstamma. Boställsnämndsordföranden Knut Collberg i Holmedals-Bergerud: Se jamval vttrandena under punkterna 20—28. Boställsnämndsordföranden O. Carlsson i Södra Valla: E n meningsskiljaktighet torde jag dock få andraga. Enligt de sakkunnigas förslag skola medel för försåld prästlönejord ingå till en särskild fond, prästlönejordsfonden, tor att sedan användas till inköp av skogskomplex för bedrivande av rationellt skogsbruk. . , , . - . . - , r. v Den statliga driften torde i de flesta fall ställa sig allt for dyrbar och torde lämna föga ränta. Däremot torde ifrågasättas om medel for dylik forsaid jord icke lämpligare borde fonderas och göras räntebärande för kyrkliga ändamål. .,,-.. .c Boställsnämndsordföranden E. 8. Olsson i Striberg: Till forslaget om iondering av medel, erhållna genom försäljning av boställsjord, till mkop av skogar för bedrivande av skogsbruk, ställer jag mig mycket tveksam, da all statsförvaltning av skogar tyckes lämna låg ränta på skogskapitalet. Däremot torde högre avkastning kunna så småningom ernås genom tondering av sålunda inflytande medel och fonden användas till höjande av loneboställenas räntebärande förmåga genom t. ex. förbättrad vattenavledning och täckdikning, beteskultur, åbyggnadernas iståndsättande och sammanförande från små hus, dyrbara i underhåll, till större enheter, relativt billigare i samma avseende, vägars anläggande och iståndsättande av gamla o. s. v Då boställena med vidtagande av nämnda eller liknande åtgärder agnade att sätta boställena i bättre och mera tidsenligt och mindre arbetskravande skick, torde bli mera begärliga både till utarrendering och försaljnang, skulle arrendebeloppen eller försäljningsprisen kunna höjas. Eventuellt överskott på fonderingen bör givetvis mga i fond tor kyrkliga ändamål. . .. Boställsnämndsordföranden Alfred Bolander: Förslaget kan visserligen synas tilltalande, men det lär icke vara så säkert, att man på det sattet numera kan lyckas göra inköp, som äro för det allmänna fördelaktiga. Jag befarar, att det går så, att man i sammanhang med försäljning av annan prastlonejord kommer att avyttra vissa skogsmarksområden för särdeles billigt pris under 1
Jfr under punkterna 20—28.
584 det att man far overbetala de skogsfastigheter, sona inköpas för prästlöne ordsfondens rakning. Om förslag att inköpa skogsfastigheter väckts för några årtionden tillbaka, hade det varit värt beaktande. Numera torde det icke vara sa lätt att mkopa skogsmark för sådant pris, att skälig ränta å köpeskill nffen kan erhållas. Boställsnämndsordföranden punkt 36.
E.
Måhlén
i Kilafors:
Se yttrande
under
Boställsnämndsordföranden G. Ericsson i Lännäs: Som axiom betrakta de sakkunniga, att skog är en framtida god källa för kapitalplacering, vadan ecklesiastika medel, som inflyta genom jordförsäljning, utan vidare böra placeras pa dylikt sätt. Man kan undra, om ej de sakkunniga här allt för optimistiskt byggt på andras »allmänna» åsikt. Månne räntabiliteten är tillräckligt undersökt, om framtiden är säker beträffande trä varumarknaden etc ? Fråga är, huruvida icke folk i allmänhet överskatta skogen, dess räntabilitet och framtidsutsikter. Kontraktsprosten B. G. Jonzon: Försäljning kommer att i stor utsträckning ske. Under sådana förhållanden synes kommitterades förslag om inköp av skogsfastigheter för försäljningssummorna vid första påseendet tilltalande men torde dock vara både riskfullt och en orättfärdighet mot de enskilda församlingarna. Riskfullt därför, att skogsvärdet kan sjunka, så att skogsavkastnangen förminskas och skogsfonden ej kan fylla de av kommitterade föreslagna uppgifterna, och orättfärdigt därför att de enskilda församlingarna berövas nyttan av sin egendom. I händelse av försäljning borde väl i rättvisans namn försäljningssummans ränteavkastning tillfalla församlingen, liksom vården av försäljnmgsbeloppet borde handhavas av densamma. Kontraktsprosten N. Häger: Skall försäljning av ecklesiastik lönejord äga rum, synes mig med anledning av det ständigt fallande penningvärdet att av räntan å de erhållna köpesummorna något årligen lägges till kapitalet Kontraktsprosten E. Hagwall: För de inflytande medlen böra inköpas skogstastagheter. Samtidigt varna de sakkunnige för inköp av skogsfastigheter för kyrkofondens medel och hänvisa härvid på det förhållandet, att statens egna skogsmkop under senare år måst ganska starkt inskränkas, så att dess markl ? i S E ? S S ? i d e n 3 1 d e c e m b e r 1 9 2 8 utgjorde 15,788,407 kronor, varav cirka 10,000,000 kronor disponibla medel. Om nu ock de ecklesiastika skogarna ligga annorlunda till, så att till dem kunna föras näraliggande skogar, får man val ändå även för prästlönejordsfondens vidkommande räkna med den omständigheten, att det kan uppstå svårigheter att komma över önskvärda skogsfastigheter. Det vore icke önskvärt att stapla upp en stor penningfond. Här må man därför i stället framgå med yttersta försiktighet. Kanske man även kunde räkna med att i visst fall prästlönejord just genom sitt läge inpå kyrka och prästgård m. m. kunde vara särskilt åtråvärd från rent affärsmässig synpunkt för uppförande av dansbana eller annan för det kyrkliga livet menlig eller nedbrytande verksamhet. Från både kyrklig och statlig synpimkt vore det väl dålig uträkning att för några kronors högre ränteinkomst göra sig av med den. Men har den kommit i enskild ägo, har man säkerligen mycket ringa utsikter att kunna förhindra en sådan användning av den. Kontraktsprosten J. Ekedahl: Vad angår de medel, sona inflyta vid förekommande försäljningar, anser jag — i likhet med reservanten herr Ihrmark — att dessa medel böra uppsamlas stiftsvis för att förvaltas av domkapitlen och disponeras så sona han föreslagit.
585 Kontraktsprosten A. Stenström: Visserligen föreslå de sakkunniga, att de uppsamlade köpeskillingarne skola placeras i värdebeständig valuta, men fördelaktigt tillfälle därtill erbjudes ej alltid, och så blir det en penningfond. Vi veta, att sådan ställning på penningmarknaden kan inträda, att 50,000,000 kronor bli värda 10 kronor. Stor fruktan hyser jag för nya ämbetsverk och sålunda även för reservantens föreslagna prästlönestyrelse, men den bleve, visserligen byråkratisk målsman för prästlöneväsendet, men dock en målsman, som jag kan finna i de sakkunnigas förslag. Kontraktsprosten C. G. Lindholm: För all försåld jord bör skogsmark och skogsegendomar inköpas, så att penningar placeras i fastigheter. Domprosten O. Norberg: Det synes tillrådligt, att befintliga kapital, som tillkommit genom försäljning av ecklesiastik jord, snarast möjligt placeras i jordegendom. Kontraktsprosten A. Quist: De medel, som inflyta genom försäljning avkyrklig jord, skulle sammanföras i en prästlöne jordsfond, som skulle inköpa skogsmarker, sid. 278. För att denna skulle erhålla ställningen såsom ett särskilt bildat rättssubjekt för att kunna förvärva fast egendom, skulle den få formen av stiftelse, som skulle tillskapas genom lagstiftning. Om det går så enkelt att få ett rättssubjekt för fastigheter, ligger väl nära till hands fråga: Varför då ej göra kyrkan till en stiftelse, som har så många fastigheter, om därmed äganderättsförhållandet kunde bliva klart? Nog kan kyrkan åtminstone åberopa sig på gammal hävd. Att för prästlönejordsfondens räkning besluta om skogsfastigheters inköp skulle ankomma på Kungl. Maj :t efter förslag av domänstyrelsen, kyrklig myndighet skulle naturligtvis ställas helt utanför. Ombudsmannaskapet för fonden skulle uppdragas åt — kammaradvokatfiskalsämbetet ! Kontraktsprostarna V. Wiberg, C. Lönroth, C. G. Häger, H. Heimdahl och D. Forsner: Köpeskillingen för försåld jord bör uppsamlas stiftsvis och ingå till domkapitlen, för vilkas räkning gives ställningen som särskilt bildat rättssubjekt till möjliggörande av köpebrevs utfärdande ävensom till fastighetsförvärv. Med anledning av vad vi sålunda anfört få vi uttala såsom vår bestämda mening, att nytt förslag är av nöden. Innan ärendet överlämnas till fortsatt utredning i syfte att framlägga ett i detalj utformat sådant, bör en grundlig undersökning verkställas angående möjligheten av att från 1910 års ecklesiastika lagstiftningskomplex med därefter genomförda reformer avlägsna de allmänt erkända brister, som vidlåda detsamma. I huvudsak bör, enligt vår uppfattning, själva systemet bibehållas och särskild omsorg ägnas åt de konsekvenser av juridisk, ekonomisk och förvaltningsorganisatorisk natur, vartill reformen skulle leda. Kontraktsprosten J. V. Lönnerblad: Inköp av jordbruksfastighet för ecklesiastik kassa bör knappast tillåtas, innan jordvärdet, som stadigt sjunker, nått sitt djup. Även bör varje tal om ökad investering av kapital från fonder avvisas såsom varande naiva kristidsinbillningar, även om sådana meningar hysas och framföras av präster. Vad skogsfastigheter angår torde nog inköp av avverkad tjänlig och välbelägen skogsmark kunna anbefallas. Ehuru man lika litet av kyrkans ämbetsmän som av statens kan vänta sig någon ekonomisk genialitet, torde dock skogsfastigheter med fördel kunna innehavas och förvärvas genom stiftsfogdar och jägmästare. Måhända skulle avsevärda besparingar kunna göras i de nog så dryga skogskulturkostnaderna.
586 Kontraktsprosten O. Berggren: »Fonderade medel» böra fortfarande få behållas av församlingarna och användas enligt föreskrift i varje särskilt fall. Den allmänna radikala brytningen med nuvarande bestämmelse synes onödig och det hela pekar mot allt för starkt förstatligande. Kontraktsprostarna J. E. Andrén, J. L. Haglund, J. E. Werneström, A. Åberg, F. Höijer, E. Rosengren, J. Pontén, K. Bredberg, I. Krook, G. Linderoth, J. G. Laurin, A. Thörn, J. O. Svensson: Att allt för ivrigt sträva efter skogsfastigheter kan ha sina vådor. Dessutom är uttrycket skogsfastighet ett tvetydigt begrepp. Antingen kan därmed menas mark med avverkningsbar eller därå växande skog; sådan mark torde bliva synnerligen dyr, om man skall kasta sig in i den pågående konkurrensen därom; eller kan med skogsfastighet menas sådan jord, där skog kan växa. Skall sådan mark inköpas, kultiveras och skötas tills skogsavverkning kan påbörjas, torde inköpskapitalet med beräknad ränta till slut bliva mycket högt. Slutligen hålla vi före i likhet med reservanten Ihrmark, att köpeskillingar för försåld prästlönejord böra uppsamlas stiftsvis och ingå till domkapitlen, för vilkas räkning gives ställningen som särskilt bildat rättssubjekt till möjliggörande av utfärdande av köpebrev för försåld jord ävensom till fastighetsförvärv. Kontraktsprosten E. Nordblom: Församlingarnas äganderätt sättes i fara genom förslaget till vidsträcktare försäljning av lönejordar och de influtna medlens placerande i större skogar eller domäner, ty sedan detta väl skett, torde det vara mycket svårt för församlingen att visa sin äganderätt. Men dessutom innebär den föreslagna försäljningen ett riskmoment av icke oväsentlig betydelse, nämligen när det gäller säkerställandet av kyadmfondens tillgångar. Meningen är visserligen att placera försäljningsmedlen i skog; men sakkunnige medgiva, att det redan är ont om för inköp lämpliga skogar. Alltså borde löne jordsfonden till mycket stor del få placera sina penningar mot andra säkerheter; och vad detta innebär, i händelse av kursfall, såsom under världskriget, behöver blott påpekas. Det torde därför vara önskvärt, att församlingarne, i stället för att uteslutas, bereddes större möjlighet att inverka på förvaltningen. Det oformliga, som av sakkunnige påpekas, i att alla förvaltningsärenden nu dubbelbehandlas, torde lika väl kunna undvikas på den av reservanten föreslagna vägen, som därtill bättre säkrar församlingarnes rätt; och det är klart, att en anordning, sona tar sikte på att trygga den svagare parten, såsom ju en församling är i förhållande till staten, måste principiellt sett givas företräde. Den intresse- och ansvarslöshet, som sakkunnige klandra i nuvarande förvaltningssystem, torde man också lika lätt kunna undvika på den av reservanten anvisade linjen, som genom att låta staten taga hand om alltsammans. Kontraktsprostarna J. F. Ronqvist och G. Kellström: Vad reservanten föreslagit beträffande de under kyrkorådens förvaltning stående substansfonderna ävensom köpeskillingarna för prästlöne jord, som kommer att försäljas, synes viktigt att beakta, särskilt för ett så beläget stift som vårt. Om jord, inköpt för s. k. arrondering av prästlönejord, förlägges någonstädes i södra eller mellersta Sverige enligt de sakkunniges förslag, torde den lätt nog gå förlorad för stiftet.
38. Beträffande handläggningen inom domänverket av ärenden rörande utarrendering av löneboställe meddelas bestämmelser i syfte att åt lokal myndighet må uppdragas beslutanderätt i sådana ärenden av mindre ekonomisk betydelse. Statskontoret: Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om en i viss omfattning företagen decentralisering beträffande de funktioner, som skulle tillkomma domänstyrelsen såsom utarrenderande myndighet, giver statskontoret icke anledning till erinran. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund: Styrelsen får framhålla, att om förvaltningen av prästlönejorden förlägges till domänverket, synes en förenkling av arbetsformerna i form av ökad decentralisation vid ärendenas avgörande bliva nödig åtminstone i fråga om alla, säkerligen till antalet synnerligen betydande, detaljfrågor rörande prästlönejordens förvaltning. Länsstyrelsen i Kalmar: Beslutanderätt i ärenden av mindre ekonomisk betydelse bör kunna uppdragas åt den lokala värderingsnämnden eller domänintendenten, men besluten torde böra underställas den förvaltande myndighetens prövning. Länsstyrelsen i Kristianstad: Då länsstyrelsen förmodar, att länsstyrelsen är den myndighet, som i punkten avses, kan länsstyrelsen icke underlåta att påpeka, att, om av länsstyrelsen handlagt utarrenderingsärende berört boställe av större eller mindre värde, ärendet alltid handlagts på enahanda sätt och med noggrann hänsyn till de ekonomiska förutsättningarna. Då samtliga arrende- och försäljningsmedel skola inlevereras till statskontoret för att tillföras kyrkofonden, och domänstyrelsen således ej enligt sakkunnigeförslaget skall hava någon medelsförvaltning om hand, synas endast arrendefrågor av större ekonomisk betydelse och försäljningar vara avsedda att handläggas av domänstyrelsen. I realiteten torde därför knappast någon förenkling inträda, i det att i stället för kammarkollegium domänstyrelsen enligt förslaget bleve högsta förvaltningsmyndigheten. Huruvida detta innebär någon förbättring, kan länsstyrelsen icke göra något uttalande om. Den nuvarande organisationen med ecklesiastika boställsnämnder har i det stora hela fungerat utan anmärkning. För att emellertid göra organisationen mera effektiv vore det kanske bättre, att en ecklesiastik domänintendent vore ordförande i samtliga boställsnämnder för ett län. Härigenom skulle en större homogenitet i nämndernas verksamhet uppnås, och likartade principer för förvaltningen komma att tillämpas i ett läns alla delar, vilket otvivelaktigt skulle bliva till lättnad för ärendenas vidare handläggning hos myndigheterna. För de arvoden om tillhopa 3,850 kronor, som från och med innevarande ecklesiastikår anvisats till boställsnämndsordförandena i Kristianstads län, beloppet möjligen något avrundat uppåt, torde även en för uppdragets fullgörande kompetent kraft kunna erhållas. Länsstyrelsen anser därför, att det vore lämpligare att bibehålla den nuvarande organisationen för utarrenderingen av boställena, och att desamma liksom hittills utarrenderas genom länsstyrelsernas försorg med biträde likväl av en ecklesiastik domänintendent, som tillika vore självskriven ordförande i samtliga boställsnämnder för ett län. Härigenom skulle såväl domkapitlets som de övriga kyrkliga myndigheternas kontakt bibehållas med förvaltningen av de ansenliga
588 värden, som representeras av löneboställena, vilka alltjämt torde få anse.' utgöra kyrkans egendom, oavsett på vad sätt de kommit i kyrkans ägo. De ärenden avseende upplåtelser av grustäkt eller andra fyndigheter å löneboställena ävensom andra upplåtelser därifrån på viss tid eller livstid, vilka nu handläggas hos kammarkollegium, torde utan olägenhet kunna överflyttas på länsstyrelserna. Skulle emellertid det av de sakkunniga föreslagna sättet för förvaltningen av löneboställena genomföras, kan likväl ifrågasättas, huruvida en för domäner och ecklesiastika boställen gemensam domänintendent, även om befattningen gjordesJdll huvudsyssla, skulle kunna medhinna alla de olika göromål, som komme att åligga honom inom ett län. I detta sammanhang vill länsstyrelsen endast erinra om, att inom Kristianstads län finnas 113 kronodomäner och 176 ecklesiastika löneboställen. Då en domänintendent under längre tider av året måste uppehålla sig på resor, komme därigenom med största sannolikhet hinder att uppstå för den jämna handläggningen inom länsstyrelsen av utarrenderingsärendena jämte därtill hörande frågor. För Kristianstads län och län med lika stort eller större antal kronodomäner och prästboställen bleve det därför säkerligen erforderligt att anställa tvenne domänintendenter. Länsstyrelsen i Halmstad: I avseende å själva förvaltningens organisation synas de sakkunniga hava anfört beaktansvärda skäl för att frågan om lättande å den nuvarande starka centraliseringen i domänstyrelsen upptages till förnyat grundligt övervägande. Vid bifall till de sakkunnigas förslag bliva de nyligen inrättade ecklesiastika boställsnämnderna obehövliga och deras uppgifter överflyttade på domänintendenterna. Mot denna förenkling synes ej vara något att invända. Beträffande domänintendenternas ställning och arbetsuppgifter hava de sakkunniga gjort vissa uttalanden. Därest fortfarande länsstyrelserna skola hava viss befattning med den utarrenderade prästlönejorden — vilket länsstyrelsen för sin del icke vill motsätta sig, därest nödig arbetskraft härtill beredes — torde dock icke någon bestämd föredragningsskyldighet böra åläggas domänintendenterna, utan synas samma regler härvid gälla ifråga om domänintendentens skyldighet att biträda länsstyrelsen, som beträffande domänfondens fastigheter. Länsstyrelsen i Vänersborg: Då förslagets genomförande skulle innebära en kraftig anhopning av ärenden hos domänverket anser länsstyrelsen, att en viss decentralisation till lokal myndighet (länsstyrelsen) av beslutanderätt i vissa ärenden bör komma till stånd, vilket även av de sakkunnige ifrågasatts. Länsstyrelsen i Karlstad: Länsstyrelsen är ingalunda övertygad om, att en domänintendent, även om han får antagas besitta ingående sakkunskap på det jordbrukstekniska området, skulle kunna äga den speciella orts- och personkännedom, som visat sig vara för ifrågavarande ärendens handläggning värdefull. Emot förslaget även i denna form kunna också riktas de mera allmänna invändningar, länsstyrelsen framställt. 1 Länsstyrelsen i Gävle: Att göra domänintendenterna till särskilda föredragande i arrendeärenden kan möjligen vara lämpligt i län med särskilt stort fastighetsbestånd. Länsstyrelsen i Umeå: Se länsstyrelsens yttrande under kapitel IV (32—33). Överjägmästaren J. Wallmark: En viss decentralisation torde vara önskvärd med hänsyn till den ökade omfattning av arrendeärenden, som kommer att upp1
Se under punkterna 32—33.
589 stå vid domänverkets övertagande av förvaltningen av de ecklesiastika jordfastigheterna. Överjägmästaren E. T. Jansson: Jag finner mindre lämpligt, att utarrendering skall ske genom länsstyrelserna efter föredragning av domänintendent. De sakkunniga synas härvid stödja sig på att domänintendenterna redan nu ha en viss tjänstgöring sig ålagd å landskontoren, och att denna redan tidigare ifrågasatts att utökas. Givetvis kommer domänintendenternas arbete med prästlönedomänernas utarrendering, om de sakkunnigas förslag genomföres, att ökas i så avsevärd grad, att det helt kräver sin man, varvid domänintendenten måste få en tydligare tjänstemannaställning än nu. Då denna tjänsteman blir så att säga den ende jordbrukssakkunnige, som står till vederbörande länsstyrelses förfogande i detta hänseende, kommer han givetvis att få ett synnerligen vidsträckt inflytande på ärendenas behandling. I själva verket torde domänintendenten bliva den i realiteten bestämmande ifråga om utarrendering av prästlönedomänerna. Emellertid synes mig denna verksamhet böra bliva föremål för en viss granskning av därtill bäst skickad myndighet. Jämväl är ett samarbete mellan de olika domänintendenterna behövligt, vilket lättast torde komma till stånd, därest de sorterade under en och samma myndighet. Dessa skäl, jämte den omständigheten, att en samverkan jämväl måste ske mellan de skilda tjänstemän — domänintendent och jägmästare — som var för sig ha att svara för inägornas och utmarkens skötsel, synas mig tala för att domänintendenterna helt underställas domänstyrelsen. Med någon utbyggnad av redan befintlig organisation vore då domänförvaltningen samlad på eh hand hos den myndighet, som måste anses bäst skickad att handhava densamma. Detta bör givetvis icke hindra den av de sakkunniga förordade decentralisationen; beslut av domänstyrelsen bör erfordras endast i mera viktiga ärenden, medan domänintendenten i största utsträckning anförtros lokalförvaltningen. Öv er jägmästaren E. Måhlén: Enligt förslag å sid. 311—314 skulle domänintendenterna vara föredragande i länsstyrelserna i fråga om arrendeärenden, vilka alltså på samma sätt, som nu sker, skulle komma att handläggas av länsstyrelserna. Ett sådant förfaringssätt kommer emellertid att i praktiken medföra att nu rådande dualism i fråga om prästlönejordens förvaltning även framdeles blir bestående. Någon anledning att frånkänna domänverkets förvaltande personal kompetens att handlägga dylika arrendeärenden förefinnes icke. Skall en decentralisering ske, bör det därför uppdragas åt överjägmästarna att i samråd med domänintendenterna i viss omfattning ombesörja utarrendering av prästlönejord. Enligt anförande å sid. 262—265 synas de sakkunniga även hava tänkt sig en decentralisering av- arrendeärenden i denna riktning, varför jämväl talar den omständigheten att över jägmästarna under sina resor hava tillfälle att, om så erfordras, på ort och ställe undersöka förhållanden, som stå i samband med arrendeärenden. Öv erjäg mast ar en E. II. Barthelson: I avseende å denna punkt anser jag mig endast böra livligt instämma i den åsikt, som uttalas i punktens första mening. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Nils Larsson: Utan erinran. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Sven Linders: Följden av en utökning för den centrala förvaltningen är uppenbar. Den måste antingen utökas betydligt eller ock omorganiseras i syfte mot förenkling. Det förefaller mig sona om den senare utvägen borde anlitas i första hand. Redan nu beträffande detta mindre antal egendomar torde det vara svårt nog för den centrala domänförvaltningen att fullt behärska alla detaljspörsmål, men oändligt
590 mycket vanskligare blir det vid en så kraftig utökning, sona nu ifrågasätts, där det ökade antalet till på köpet breder ut sig över hela landet. Och hart nä} omöjligt torde det bli för den centrala ledningen i huvudstaden att sätta sig ia i och bemästra alla de olika spörsmålen å dessa tusentals löneboställen, ifal dessa skola bibehållas vid nuvarande i flera avseenden tyngande arbetsformer. J a g håller därför bäst vara att i samband med övertagandet av de ecklesiastika löneboställena genomföra viss decentralisation i domänförvaltningen och santidigt vissa förenklade arbetsformer. Decentralisationen torde kunna sammanfattas i två grupper. Den ena skulle då avse att förlägga alla utarrenderingsfrågor, även kontraktens utfärdande, till en länsstyrelsernas domänbyrå samt att alla byggnadsfrågor, åtminstone le som avse ecklesiastika löneboställena, finge avgöras av denna samma myndighet. Den andra gruppen av frågor tillhör domänintendentens befogenheter. Denna tjänst borde i vissa avseenden vidgas till en egendomsförvaltares större befogenaet och handlingsfrihet. Sålunda borde all tillsyn genom ekonomiska besiktningar och dylikt helt få ordnas genom hans försorg, allenast reglerat av några fi fasta bestämmelser, såsom att dylik besiktning skulle förekomma minst vart sjunde år. Därigenom skulle dylika förrättningar kunna dragas ihop i gruppe: inom samma ort för att spara tid och kostnader. Till hans avgörande torde länpligen kunna hänskjutas meddelande av tillstånd att bortföra foder jämte bestämmande av villkoren härför. Ävenledes medgivande av odling, stenbrytning o. 1. kunde gärna lämnas av honom. Ty hans verksamhet måste i hög grad bäras uppe av jordägarens förtroende. Naturligtvis under betryggande kontroll. I detta sammanhang torde jag få hänvisa till det förut anförda beträffande belnvet av en betydligt förenklad procedur ifråga om besiktningar o. d. å boställena Dessa borde kunna hållas av domänintendenten ensam eller i särskilda fall med biträde av erforderlig sakkunnig. Därvid behöves å löneboställe allenast arrendator närvara, men icke några ombud, sedan avkomsterna sammanföras till samma enhet. Annorlunda är naturligtvis förhållandet vid prästgårdarna, där -.jänsteinnehavare och pastoratsombud böra vara tillstädes. Skulle domänintendentens föreskrifter icke bliva följda, anses anniäUn böra ske till länsstyrelsen för åtgärder. För att erhålla största möjliga reda och kontroll, bör domänintendent själv sörja för alla efterbesiktningar. Möjligen kan ifrågasättas, att domänstyrelsen dock skulle ha avgörmdet i viktigare principiella fall och då det gäller frågor av mera betydande ekonomisk räckvidd. Det kan också ifrågasättas, att den centrala förvaltningm vore en instans vid klagomål beträffande arrendevillkor och dylikt. Men allt detta fordrar noggrannare övervägande innan bestämmelser utfärdas. Den lokala förvaltningsformen måste även anpassas efter det så betydligt ökade antalet egendomar. I de mindre länen kommer detta för domänintendenternas vidkommande att betyda full sysselsättning för en person i varje län. Mera komplicerat blir förhållandet i de större länen. I Malmöhus län, där det finnes cirka 200 kronodomäner, skulle tillkomma 358 lönebostäLen och 113 prästgårdar. Snarlikt ter det sig för Östergötlands, Skaraborgs och Älvsborgs län. I samtliga dessa 4 län, möjligen jämväl i Jönköpings och Kristianstads län, kommer den nuvarande ordningen med en domänintendent ej att räcka till. Klart är att, då tillsyn och förvaltningsbestyr i ett län som Malmöhus sysselsätter en domänintendent till cirka 70 procent av normal arbetstid, åtminstone ifall all diarieföring och renskrivning skall utföras av honom personligen, det ligger utanför möjlighetens gränser för en person att utföra allt det efter en sammanläggning påvilande arbetet. Cirka 200 förrä:tnangs-
591 dagar ute på egendomarna torde det komma att erfordras; och minst det dubbla antalet skriv- och expeditionsdagar krävas. För att ordna det nu berörda spörsmålet finnas två utvägar: antingen klyva de stora länen i två distrikt vartdera eller ock giva domänintendenten assistenter eller biträden allt efter arbetets krav och omfattning. Det kan säkert åberopas goda skäl för båda utvägarna. För den förra åtgärden talar i främsta rummet nödvändigheten av att för dessa uppgifter förvärva fullt sakkunniga och erfarna personer, varjämte resekostnaderna inskränkas till det lägsta möjliga. För den senare utvägen kan anföras framför allt enhetligheten i förvaltningen inom varje län och de därmed förenade stora fördelarna. Därjämte kan för denna senare anordning anföras en hittills icke aktuell och alldeles obeaktad synpunkt, den nämligen att därest assistenter anställas i de större länen, så skulle kåren kunna rekryteras härifrån efter det nödig erfarenhet och träning vunnits. Då det skulle komma att handla sig om ett så betydande antal tjänstemän med full och krävande sysselsättning, kunna starka skäl åberopas för att både sörja för rekryteringen och ha krafter till förfogande vid sjukdomsfall och möjligen även för tjänstgöring vid semesterledighet. Man frågar måhända huru arbetsfördelningen skulle gestalta sig mellan domänintendenten och hans assistent. Från början får väl den senare göra tjänst såsom skrivbiträde samt protokollförare vid mera krävande förrättningar, medan det självständiga handlandet får skrida från enklare besiktningar till alltmera krävande värv. Då assistenten blir mera erfaren, bör däremot arbetsfördelningen, så långt ske kan, ordnas med geografisk fördelning för att ernå största besparing på resor. Naturligtvis får domänintendenten aldrig släppa ifrån sig ledningen och översikten beträffande verksamheten i sin helhet. Utöver assistenten torde möjligen i ett län som Malmöhus under somnaaroch höstmånaderna, då arbetet hopar sig, erfordras anställning av skrivbiträde eller ock lämnas ett expeditionsarvode för anlitande av skrivhjälp. Vid mitt utövande av domänintendentstjänsten i länet beräknas för närvarande över 1,500 kronor årligen utgå till skrivhjälp, varvid dock medräknas även familjemedlemmarnas arbete. Men utan detta förfarande skulle jag endast få mycket ringa tid till övers för andra göromål. Vidare torde det vara erforderligt att lämna ersättning för telefon och telegram, emedan en stor mängd ärenden avgöras på dessa vägar, kallelser och underrättelser lämnas, och upplysningar inhämtas ofta snabbast på det viset redan nu, oaktat ingen ersättning härför utgår. Det förutsattes givetvis tjänstebrevsrätt även för den vidgade verksamheten. Här har jag resonerat om domänintendentstjänsten med sin nuvarande inriktning. Tjänsten skulle givetvis kräva mera och delvis nödvändiggöra förändrade principer, därest man vill anlita andra utvägar vid den lokala organisationens utformning. Här torde lämpligen några synpunkter anföras om eventuella förslag till ändrad lokalorganisation för förvaltningen av publika egendomar. Det äldre projektet med domkapitlen som förvaltningsenhet ute i bygderna torde helt böra övergivas såsom olämpligt till hela sitt väsen. Däremot framkommer möjligen det förut inom domänförvaltningen diskuterade förslaget om distriktsindelning oberoende av länsgränser såsom en diskutabel utväg. Detta förutsatte emellertid skogsstatens samgående med jordbruksförvaltningen, därför torde detsamma ha mycket mindre betydelse nu, då jordbruksdomänerna få ett sådant tillskott. Dessutom torde det icke vara möjligt att under en och samma distriktsförvaltning förena dessa var för sig väsensskilda verksamhetsområden. Även om man kan visa exempel på skogsmän, som väl förstå jord-
592 bruksdrift, och jordbruksmän, som inte äro främmande för skogsskötsel, så torde motsatsen vara regel. En annan utväg vore att låta domänintendenten bliva chef för en domänbyrå hos länsstyrelsen samt föredragande där. Jag tror emellertid att en dylik anordning vore att förrycka hela hans praktiska verksamhet, hindra honom att ägna tillräcklig tid för hållande av förrättningar samt utöva direkt och personlig tillsyn över egendomarna och deras hävd. Slutligen återstår utvägen att göra domänintendenturen till en självständig förvaltareinstitution direkt under domänstyrelsen. Med en god instruktion och arbetets praktiska organiserande skulle givetvis detta vara något att reflektera på. Då det gäller ett affärsdrivande verk måste givetvis den utvägen vara förtjänt av allvarligt övervägande. Emellertid kan redan nu anföras åtskilligt häremot. Därigenom bindes lokalförvaltningens chef för mycket vid ämbetsrummet. Personalbehovet blir stort och, då domänintendenten näppeligen kan förutsättas ha några juridiska kunskaper, måste alltid en tränad jurist vara anställd vid byrån. Jag finner de starkaste skälen tala för att i huvudsak bibehålla länsstyrelserna såsom mellanhand. Såsom i det föregående framhållits, syfta mina linjer mot en decentralisation, vilken lägger ännu flera och självständiga förvaltningsuppgifter i länsstyrelsernas händer. Man kan gott säga, att genom deras hittillsvarande befattning med den kyrkliga jorden har, sedan 1910 års författningar började tillämpas, betydande erfarenhet vunnits inom länsstyrelserna och flera tjänstemän förvärvat tillräckliga kvalifikationer för arbetet på detta gebit. Om så skulle erfordras, kan nog domänintendenten, som med den utvidgade verksamheten torde böra ha sin expedition förlagd till residensstaden, tänkas vara föredragande i vissa praktiskt-ekonomiska frågor, särskilt kanske beträffande byggnadsärenden. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Bertil Ekberg: Se yttrande under 32—33. Boställsnämndsordföranden Fritiof Gustafson i Domö: I högre grad än vad som nu är fallet inom domänförvaltningen torde smärre ärenden kunna avgöras av domänintendenterna och länsstyrelserna efter av domänstyrelsen bestämda principer. Boställsnämndsordföranden Ludwig Brännström: Se yttrande under punkterna 32—33.
39. Kostnaden för den av domänverket bestridda förvaltningen av löneboställenas arrendedelar och skogar skall uppskattas efter vissa angivna grunder och ersättas domänfonden av den från nämnda egendom fallande avkastningen. Kammarkollegiet: För det fall att jordbruksförvaltningen anses böra förläggas hos domänstyrelsen, synes ej riktigt, att styrelsens ersättning för denna förvaltning bestämmes efter repartitionsmetoden (del I, s. 319 ff.). Denna metods tillämpning torde kunna medföra avlyftande å prästlönejorden av en del av den nuvarande statliga domänförvaltningens organisationskostnader, men det torde aldrig hava varit förutsatt, att statsverket skulle direkt eller indirekt draga någon vinst av den kyrkliga jorden. Det synes därför principiellt riktigare att merkostnadsmetoden kommer till användning. En undersökning synes
593 böra ske, huruvida metoden är praktiskt genomförbar och förmånlig för prästlönejordens del. Kammarrådet von Otter, med vilken kammarrådet Klockhoff förenade sig: I den av de sakkunniga s. 318—325 (jfr s. 257, 258) behandlade frågan om gottgörelse för kostnaden för prästlöne jordens — såväl skogens som jordbruksdelens — förvaltning har kollegium yttrat sig i sitt utlåtande den 6 juni 1924 (se sakkunnigas betänkande del II, s. 132—134). Kollegium har därvid, så vitt angår skogen, på anförda skäl uttalat att statsverket genom 1910 års lagstiftning åtagit sig att, efter det nya lönesystemets genomförande likasom dittills, ombesörja och bekosta förvaltningen av de prästerliga avlöningstillgångarna, allenast med visst, i verkligheten ej betydande undantag (av skogstjänstemännen verkställda förrättningar å de ecklesiastika boställsskogarna). Efter det nya prästerliga lönesystemets genomförande kunde skälen för statsverket att taga hand om förvaltningen och tillse att den bleve den bästa möjliga snarare sägas hava vuxit i styrka därigenom att staten framstode sona garant för det prästerliga lönesystemets behöriga funktion. Enligt kollegii ,då uttalade mening måste därför möta starka betänkligheter att utan alldeles särskilda skäl jämka på den hävdvunna ordningen eller alldeles frångå den. Vad kollegium sålunda och i övrigt i denna del av ämnet anfört tillåter jag mig nu åberopa. Givetvis kan, då fråga nu är om införande av nya grunder såväl för regleringen av prästerskapets löner och för sättet för lönernas bestridande som för förvaltningen av den ecklesiastika egendomen, spörsmålet om beredande aversättning åt förvaltaren av den ecklesiastika fasta egendomen anses hava kommit i ett förändrat läge, därvid det av uppenbara skäl kan göras gällande att de bevekelsegrunder, som år 1910 föranledde en relativt kostnadsfri förvaltning, icke längre föreligga. För min del menar jag att några nya skäl, som kunna föranleda mig att frångå kollegii i nyssnämnda uttalande uttalade uppfattning, icke blivit anförda. Den omständigheten att domänstyrelsen i huvudsak är organiserad som affärsdrivande verk (s. 319) synes vara ett föga tungt vägande skäl; och det synes opåkallat att som motiv för borttagandet av den nuvarande kostnadsfriheten åberopa de nuvarande svårigheterna att med någon grad avtillförlitlighet uträkna kostnaderna för egendomsförvaltningen (s. 257, 258). Möjligen skulle det kunna sägas att ett förändrat läge, medförande bortfallandet av de hittillsvarande skälen för en relativt kostnadsfri förvaltning, inträffat därigenom, att enligt de sakkunnigas förslag kyrkofondens inkomster icke längre äro begränsade utan i sista hand beroende på bidrag från församlingarna, varigenom förvaltningskostnaden i själva verket uttages av församlingarna. Denna omständighet bör dock icke kunna åberopas till stöd för en förändring. Jag har fördenskull icke funnit mig övertygad om lämpligheten att i den ifrågasatta nya lagstiftningen intaga bestämmelser, som pålägga den ecklesiastika egendomen skyldigheten att i vidare mån än 1910 avsågs bidraga till förvaltningskostnaden. För det fall Kungl. Maj :t finner ett eventuellt förslag till nya bestämmelser rörande förvaltningen av prästlöne jorden böra grundas på att denna förvaltning skall överlämnas till domänstyrelsen mot gottgörelse ur kyrkofonden, förefaller det som skulle det ligga närmast till hands att tänka sig ett fast anslag, uträknat enligt den av de sakkunniga berörda merkostnadsmetoden. I vilket fall som helst bör vid en eventuell ersättnings bestämmande beaktas att domänfonden åtnjuter viss avkomst av ecklesiastika skogar, i det att den 38—010262
594 tillföres en icke obetydlig inkomst genom försäljning av ekar från sådana skogar. Huruvida domänfonden alltjämt får tillgodonjuta inkomst även av försålda storverksträd från ecklesiastika skogar är för mig okänt, Då domänstyrelsen i sitt i ärendet avgivna utlåtande förmält sig hava för avsikt att, under förväntan att ersättningsfrågan, vad skogarna beträffade, utan avbidan på det slutliga avgörandet av spörsmålet om förvaltningen av prästlönejordens arrendedelar, kunde snarast möjligt bringas till en giltig lösning, senare under innevarande år till Kungl. Maj :t ingiva en särskild framställning i detta ämne, torde anledning saknas att i nu förevarande ärende yttra sig närmare i ersättningsfrågan. Statskontoret: För det fall att jordbruksförvaltningen anses böra förläggas hos domänstyrelsen, torde det vara riktigt att, såsom de sakkunniga förutsatt, styrelsen skall äga tillgodogöra sig full gottgörelse för de med nämnda administration förbundna kostnaderna. Då domänstyrelsen i sitt över de sakkunnigas betänkande avgivna utlåtande förklarat sig först senare kunna avgiva något förslag i förevarande avseende, anser sig statskontoret sakna anledning att taga ställning till de olika metoder för ersättningens beräknande, som de sakkunniga ansett kunna komma under övervägande. Domänstyrelsen: De sakkunniga hava beaktat den för domänverket viktiga frågan om ersättning till domänfonden för verkets förvaltning av prästlönejorden och (s. 318 o. f.) upptagit denna fråga till närmare behandling. Vid skilda tillfällen, sedan mera än fyrtiofem år, har styrelsen avgivit utlåtanden och framställningar, som beröra frågan om ersättning för skogsstatens bestyr med ecklesiastika skogar utan att denna fråga likväl ännu vunnit en närmelsevis tillfredsställande lösning. Styrelsen har därvid givetvis under tidernas lopp framlagt förslag av växlande innebörd. De av de sakkunniga ifrågasatta grunderna för beräkning av ersättning för domänverkets förvaltning av prästlönejorden vila i väsentlig grad på beräkningar i fråga om de arealer av skogar och jordbruk av skilda slag, varmed domänverket har eller kan komma att taga befattning. För ett mera ingående bedömande av spörsmålet, huruvida till grund för reglering av domänfondens ersättning för ifrågavarande förvaltning må lämpligen kunna i huvudsak läggas de sakkunnigas förslag eller annan beräkningsmetod, erfordras undersökningar och statistiska beräkningar, vilka styrelsen ännu icke kunnat slutföra. Under förväntan att ersättningsfrågan, vad skogarna beträffar, utan avbidan på det slutliga avgörandet av spörsmålet om förvaltningen av prästlöne jordens arrendedelar, må snarast möjligt kunna bringas till en giltig lösning har styrelsen för avsikt att senare under år 1930 till Kungl. Maj :t ingiva en särskild framställning i detta ämne. Länsstyrelsen i Kalmar: De grunder, som de sakkunniga angivit för förvaltningskostnaderna för den ecklesiastika egendomen, kan länsstyrelsen icke gilla. Länsstyrelsen föreslår i stället, att domänfonden får uppbära en viss procent av inkomsten från den ecklesiastika egendomen såsom ersättning för förvaltningen. Överjägmästaren J. Wallmark: Vad angår beräkningen av domänverkets ersättning för förvaltningen av här ifrågavarande fastigheter synas inga väsentliga anmärkningar kunna göras mot de sakkunnigas förslag. Överjägmästaren G. Rosenlund: Förslaget tillstyrkes i vad detsamma avser löneboställenas skogar, dock icke på sätt som av kommitterade föreslagits å sid. 322—325 i betänkandet utan efter • tillämpliga delar och med erforderliga tillägg och jämkningar samma beräkningsgrunder, som använts under senare
595 åren vid bestämmande av kostnaderna för den av domänverket bestridda förvaltningen av t. ex. Arvidsjaurs sockenallmänning, — domänstyrelsens skrivelse nr S. I V : 336/1923 den 8 mars 1924 angående jägmästares befattningstagande med allmänningsskogarna. Denna skrivelse innehåller bland annat följande: »Det befattningstagande med allmänningsskogarna, som åligger skogstjänsteman på grund av hans tjänst, kan anses begränsat till förrättande av utsyningar samt anordnande av kontroll över att ej andra än medgivna avverkningar företagas. Allt skogstjänstemans arbete härutöver med allmänning skall sålunda av allmänningsmedel ersättas statsverket. Ersättningen ifråga bör grundas på den tid, som jägmästarens befattning med allmänningen kan för den närmaste 5-årsperioden förväntas årligen kräva, varvid för inarbetet beräknas en tid motsvarande 50 % av antalet förrättningsdagar å marken. Sättes den sålunda beräknade tiden, uttryckt i dagar, i förhållande till årets totala dagantal, erhålles det relationstal, varmed summan av lön, dyrtidstillägg och resepenningar bör reduceras för erhållande av det belopp, som ökat med summan av allmänningsskogen för utarbete årligen åbelöpande dagtraktamenten bör utgöra den årliga ersättningen. Denna skall sådan den blivit av Kungl. Maj :t fastställd av jägmästaren årligen uppdebiteras i dennes kassaredovisning. Med hänsyn till bestämmelserna i 11 § kungl. förordningen om allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län, att alla kostnader för bevakning städse skola bestridas av allmänningens medel, anmodas Ni övervaka, det jägmästarna, där särskilda allmänningsbevakare icke eller till otillräckligt antal finnas anställda, för ifrågavarande bevakningstjänstgöring så vitt möjligt använda extra eller extra ordinarie kronojägare, vilkas avlöning alltså kan av jägmästaren direkt påföras allmänningen. I övrigt vill domänstyrelsen anmoda Eder tillse, att särskilda bevakare i den utsträckning, som kan anses motsvara det normala behovet, anställas å allmänningarna på sätt i första punkten av § 11 finnes stadgat. Därest ytterligare bevakningskraft vid vissa tillfällen såsom under större avverkningar o. d. finnes erforderlig, bör härtill i enlighet med vad ovan sagts huvudsakligen användas extra och extra ordinarie personal.» Över jägmästaren S. Hederström: Som framgår av mitt yttrande under punkterna 32, 33 och 34 tillstyrker jag de sakkunnigas förslag om egendomsförvaltningen, dock endast under uttrycklig förutsättning att vid fördelning av gemensamma förvaltningskostnader dessa beräknas efter så rättvis fördelningsgrund, att samtliga på prästlönedomänerna belöpande kostnader ersättas av den från nämnda egendomar fallande avkastningen. Se även yttrande under kapitel IV (32—33). Överjägmästaren E. T. Jansson: Ifråga om de sakkunnigas förslag till beräkning av domänverkets kostnader för handhavande av prästlönedomänerna, vill jag ansluta mig till den förordade repartitionsmetoden såsom den lättast överskådliga. Det kan dock därvid ifrågasättas, om ej beräkningen borde ske så, att sedan en skälig del av domänverkets personalkostnader m. m. — av de sakkunniga benämnda »administrationskostnader» — avräknats för verkets befattningstagande med vissa skogar under skogsstatens kontroll, den resterande kostnaden för domäner under skogsstatens vård och förvaltning uppdelades å de skilda kategorierna med hänsyn till deras taxeringsvärden och antalet förvaltningsenheter. Fördelningen bör fastställas för femårsperioder. Att såsom de sakkunniga föreslagit använda enbart skogsmarksarealen som fördelningsgrund måste betecknas som mindre tillförlitligt, då någon hänsyn därvid ej tages till de växlande boniteterna och ej heller till svårskötthet.
596 Överjägmästaren E. Helmers: Skäligheten i det av de sakkunnigas majoritet skisserade förslaget till beräkning av ersättningen för den av domänverket bestridda förvaltningen av de nuvarande löneboställenas arrendedelar och slogar lärer kunna ifrågasättas. I varje fall lärer förslaget ytterligare böra diskuteras och utformas, innan detsamma lägges till grund för slutliga förordnanden. Över jägmästaren E. H. Barthelson: Domänverket bör såsom ett affärsdrivande verk givetvis få påräkna en ur ekonomisk synpunkt fullt tillfredsställande ersättning för bestyret med förvaltningen av »prästlönejorden». Vid denm, ersättnings beräknande torde böra tagas nödig hänsyn till det omfattande expeditionsarbete dessa fastigheter medföra även för lokalförvaltningarna. Överjägmästaren D. Frykman: Den av de sakkunnige föreslagna grunden för fördelningen eller repartitionen av skogsförvaltningskostnaderna mellan domänfondens skogar och de ecklesiastika skulle vara arealen produktiv mark. Emellertid torde denna grund vara föga normerande för förvaltningskostnaderna, vilka givetvis i stort sett mera äro beroende av virkeskapitalets storlek, i det en skog med endast yngre bestånd och således nrycket ringa virkeskapital i regel tarvar mindre åtgärder än en skog med huvudsakligen äldre bestånd och således stort virkeskapital. Ävenså är en välbelägen skog med stark efterfrågan på virke i behov av mycket intensivare omvårdnad med ty åtföljande större utgifter än en skog av samma storlek, som är så avsides belägen, att endast de grövre sortimenten röna avsättning t. ex. stora arealer i övre Norrland. Här är det sålunda även å-priset eller värdet på skogen, som är normerande. I stort sett är nämligen skogsbruket en förvaltning av större eller mindre värdeobjekt bundna i skogar, där utgifter och inkomster måste stå i en viss proportion till varandra och till själva kapitalet, representerat av skog och mark. Värdet av de skilda skogarna torde sålunda vara bättre normgivande för förvaltningskostnadernas storlek än arealerna, vadan jag vill föreslå, att fastighetstaxeringsvärdena läggas till grund för repartitionerna av skogsförvaltningskostnaderna domänskogar och ecklesiastikskogar emellan. Eventuellt kunna även taxeringsvärdena å jordbruken i samma mån vara normerande för jordbruksförvaltningskostnadernas fördelning. Överjägmästaren C. Björkbom: Sakkunniges förslag om fördelning av domänverkets totala administrationskostnader mellan statsvei'ket och kyrkofonden med areal skogsproduktiv mark som fördelningsgrund kan giva anledning till diskussion. Denna fördelningsgrund är enligt min mening mindre lämplig. Domänverket har utom förvaltningen av egentliga statsskogar även vissa åligganden beträffande andra skogar. Vid den föreslagna repartitionen skulle därför användas vissa relationstal för den skogsproduktiva arealen, uttryckta med 1 för statens skogar samt decimalbråk 0 : 8, 0: 7, 0: 6, 0: 5 o. s. v., allt efter skogsstatens arbete med olika grupper skogar. Dessa relationstal måste bliva mycket godtyckliga. De kunna knappast giva ett rätt uttryck för graden av arbetet. Det arbete en viss skog kräver är ej så mycket beroende av areal, som skogens läge samt avsättningsförhållandena, som influera den intensitet, med vilken skogsskötseln kan bedrivas. Det torde utan vidare vara uppenbart att 100 hektar välbelägen skog i Skåne kräva ett helt annat arbete än en liknande areal mark, belägen inom lappmarken. Areal skogsproducerande mark, reducerad med relationstal godtyckligt bestämda för hela landet, kommer därför aldrig att giva ett rätt uttryck för kostnadernas fördelning. Det blir aldrig möjligt att få ett objektivt grepp på administrationskostnader, uträknade på detta sätt.
597 Jag föreställer mig, att det ej skulle vara omöjligt att göra en ganska god kalkyl beträffande administrationskostnaderna per hektar skogsmark för en förvaltningsapparat av lämplig storlek för vissa begränsade områden. 1911 års sakkunnige för en rätt förvaltning och skötsel av kronans och andra allmänna skogar i södra Sverige hava försökt sig på en kalkyl beträffande revirens och bevakningstrakternas storlek. Denna beräkning har visserligen ej framgått enbart ur skogsvårdssynpunkter utan starkt influerats av kostnadshänsyn. Det torde emellertid ej vara omöjligt att utföra en sådan beräkning samt sedan härav beräkna skäliga administrationskostnader, som sedan fördelas per hektar skogsmark. På detta sätt skulle det vara möjligt att beräkna skäliga administrationskostnader, angivna per hektar skogsmark för varje skogsdistrikt eller kanske lämpligare för varje län. Domänverket borde sedan övertaga förvaltningen av ecklesiastika skogar samt även övrig jord för en viss kontrakterad summa, beräknad per hektar. Kontraktet kunde uppgöras för viss tidsperiod för att giva kontrahenterna möjlighet att allt eftersom erfarenhet vinnes justera sina beräkningar. Det är givet, att det beräkningssätt jag föreslagit i mycket blir en teoretisk kalkyl. Den håller sig dock mera på fast grund än den metod sakkunnige föreslagit. Denna senare metod »arealmetoden» grundar sig endast på skogsstatens större eller mindre befattning i allmänhet med olika slags skogar, men ej på det arbetsbehov, som med hänsyn till skogstillstånd och avsättningsförhållanden i verkligheten föreligger. Metoder, sona grunda sig på relationstal, fastställda lika för hela landet, kunna användas för en statistisk beräkning för fördelning av administrationskostnaderna. De lämpa sig mindre då det gäller att avgöra, vad kyrkofonden bör betala för det faktiska arbete domänverket utför för förvaltning och skötsel av kyrkofondens egendom. Domänintendenten Ernst Lindblad: Vad kostnadsfördelning mellan statsverket och kyrkofonden angår, så synes mig, att man ej bör räkna så noga därmed, då staten faktiskt får en hel del arbete (kyrkobokföringen) utförd avprästerskapet, utan att staten därför har några utgifter. Visserligen är domänverket ett av statens »affärsdrivande» verk, liksom statens järnvägar är ett annat. Från sistnämnda håll hava ju förslag mer än en gång framförts att få borteliminera en del mindre räntabla statsbanor såsom tillkomna ej för affärs skull, utan som »kulturbanor». Det har dock, mig veterligen, hittills ej lyckats. Likaså tyckes det mig i fråga om ecklesiastika löneboställens förvaltning ej spela någon roll, om ett statens verk permanent utför arbete, som fordrar särskild kompetens, och låter det ske genom stateorgan utan särskild kostnad. Resekostnader enligt ingiven räkning kunna ju alltid faktiskt uppdelas, varvid kyrkofonden bör debiteras dess anpart. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Nils Larsson: Utan erinran. Domänintendenten G. Blomdahl: Domänverket bör erhålla full gottgörelse, motsvarande självkostnadspris, för allt arbete med förvaltningen och vården av de ecklesiastika egendomarna.
40. De i puaakt 20 omförmälda, till pastoraten utgående bidragen (lönernas bostadskvoter) skola i första hand användas för bestridande av kostnad för byggande och underhåll av prästgård samt av andra utgifter för sådan fastighet eller, där pastoratet tillhandahåller präst såsom tjänstebostad godkänd bostadsvåning, av kostnaden för denna. Länsstyrelsen i Kalmar: Skall den s. k. bostadskvoten tillskapas, har länsstyrelsen intet att erinra mot de sakkunnigas förslag rörande användningen av densamma. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Nils Larsson: Utan erinran.
41. För de nuvarande löneboställena föreslås benämningen
prästlönedomäner.
Länsstyrelsen i Kalmar ifrågasätter lämpligheten av, att ecklesiastik egendom benämnes domän. Länsstyrelsen i Västerås: Den benämning, de sakkunnige velat giva åt de nuvarande löneboställena, synes mindre lyckligt funnen. Länsstyrelsen anser benämningen kyrkodomäner eller kyrkojordar vara att föredraga. Överjägmästaren E. H. Barthelson: Nu tillämpade benämning »lönebcställe» måste anses mindre tillfredsställande, men huruvida föreslagen benämning »prästlönedomän» är den bästa, lämnas därhän. För min del vågar jag förorda benämningen »kyrkodomän». Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Nils Larsson: Utan erinran.
KAPITEL
V.
Ingående prästerskapets privilegier. Länsstyrelsen i Uppsala: Se länsstyrelsens yttrande under kapitel I I I (20—28). Domkapitlet i Skara: Se domkapitlets uttalande under kapitel I. Kontraktsprosten I. Wendbladh: Betänkligt synes vara, att sedan den kyrkliga jorden överförts till förvaltning av domänstyrelsen, bestämmelsen, att avkastningen skall användas till bestridande av prästerskapets löner, grundas på ett lagstadgande, som icke skall åtnjuta privilegieskydd utan kunna ändras utan kyrkomötets hörande och medgivande. Kontraktsprosten D. W. Ljungberg: I enlighet med sakkunnigas påpekande, pag. 352, bör det bestämmas, att privilegieskyddet i fråga om prästernas innehav av de åt dem anvisade prästgårdarna skall för all framtid bestå.
KAPITEL
VI.
Framställningar av mera fristående natur. Centralföreningen för allmänna svenska präst föreningen: Erfarenheten har visat behovet av att till kyrkomötets förfogande ställes ett anslag för verkställande av utredningar och för andra kyrkliga ärenden. Kyrkofonden är numera en gemensam kyrklig tillgång. Centralstyrelsen vill därför föreslå, att en summa av kyrkofondens inkomster ställes till kyrkomötets disposition för att användas för sagda ändamål. Därtill må betonas nödvändigheten av att stiftsstyrelserna få ökade möjligheter att anställa icke territoriella präster, stiftsadjunkter för särskilda uppgifter och att deras löneförmåner måtte utgå ur kyrkofonden. Domkapitlet i Uppsala: Domkapitlet vill här göra gällande ett angeläget önskemål. Församlingstjänsten är den utan jämförelse viktigaste uppgiften inom kyrkan. Till dess väsen hör, att församlingstjänaren är mer eller mindre bunden och helt upptagen av sin församling. Men stiftet behöver även mer rörliga krafter. Domkapitlet har nyss uttalat sin önskan att kontraktsprostarna i större utsträckning än hittills måtte kunna ägna sig åt sina kontrakt. Dock är därmed behovet icke till fullo tillfredsställt. Kyrkan och stiftet behöva ett antal rörliga platser. Det skulle för kyrkans heliga ändamål vara av stor betydelse, att till exempel prästmän, som äro särskilt utrustade med förkunnelsens gåva, kunde lösgöras och för kortare eller längre tid ägna sig åt predikotjänst i ett större eller mindre antal församlingar. Domkapitlet har nyligen beslutat ingå till Kungl. Maj :t med underdånig ansökan om en stiftsadjunkt av det slag, som redan finnes i vissa andra stift. Men även därmed är här antydda intresse icke tillgodosett. Värdefullt vore för stiftsstyrelsen att kunna, i likhet med vad förhållandet är inom en hel del andra kyrkosamfund, äga till sitt förfogande väl utrustade prästmän, som kunde användas för särskilda, föreliggande uppgifter i stiftet utan att ännu vara bundna vid vissa församlingar. Här komma två huvudformer för prästens anställning i sådant syfte i betraktande. Domkapitlet avser dels möjligheten att för kortare eller längre tid frigöra ordinarie präster från församlingstjänsten i och för angelägna uppgifter inom stiftet, dels möjligheten att i stiftets tjänst anställa därtill skickade prästmän, som utan att vara knntna till en viss församling skulle tjäna själavården och det andliga livet överhuvud inom stiftet. På vissa bestämda villkor borde för sådant syfte åt de olika stiftsstyrelserna lämnas ett visst årligt belopp. För ärkestiftets räkning torch' d e t a belopp icke böra understiga 50,000 kronor årligen. Domkapitlet vill föreslå, att här omnämnda önskemål blir föremål för utredning under ärendets fortsatta behandling.
601 Domkapitlet i Linköping: Linköpings stift har vid förändringen av den kyrkliga indelningen och organisationen i samband med genomförandet av 1910 ars lagstiftning hårdast av alla stiften fått vidkännas indragning av prästerliga tjänster- icke mindre än 60 prästerliga befattningar blevo indragna. Intet bor ligga en stiftsledning så om hjärtat som att söka se till, att den religiösa verksamheten inom stiftet från kyrkans sida fortgår med nödiga personliga krafter. Det är ett faktum, att sådana med den kyrkliga verksamhetens villkor torbundna krav, vilka utan förbehåll kunna betecknas som berättigade, göra det naturligt för stiftsledningen att i en del fall stödja församlingarnes önskan att återvinna förlorade prästerliga befattningar. Men alldeles oavsett detta önskemal, som gäller med en viss församling helt upptagna prästerliga tjänster, har det för domkapitlet framstått som ett viktigt önskemål, att sådana personliga prästerliga krafter, som därtill äro särskilt rustade, måtte kunna komma till en friare av församlingstjänst obunden användning inom stiftet. Som bekant har utvecklingen lagt i kyrkans hand arbetsuppgifter av olika slag, vilka kräva personliga insatser även utanför församlingsarbetet. Domkapitlet har särskilt med tanke på ungdomsverksamheten till Kungl. Maj :t ingått med anhållan om inrättande av en stiftsadjunktebefattning. Men även för annat ändamål (t. ex. arbetet bland sjömän i stiftets hamnstäder) vore det av högt varde om en arbetskraft bleve ställd till förfogande. Och överhuvud vill domkapitlet framhäva den positiva betydelsen för hela det andliga arbetet inom stiftet av, att det kunde beredas stiftsstyrelsen möjlighet att med stöd av ett visst beviljat årsbelopp anlita prästerliga krafter utanför församlingstjänsten och genom dem taga upp och fullfölja mycket av det ansvarskrävande arbete, som gar ut pa att främja och vårda det religiösa och sedliga livet inom stiftet. Kammarkollegiet: Domkapitlen i Uppsala och Linköping hava i sina i förevarande ärende avgivna utlåtanden väckt förslag om anvisande av anslag for avlönande av särskilda prästerliga krafter för vissa utanför församlingstjänsten liggande uppgifter inom stiften. _ " Det torde få erinras därom att prästerliga krafter av åsyftat slag redan rinnas anställda inom Lunds, Luleå och Visby stift samt att ej blott domkapitlen i Uppsala och Linköping utan även domkapitlen i Växjö och Härnösand hos Kuno-1 Maj :t gjort särskilda framställningar i enahanda syften, till vilka framställningar kollegiet i särskilda utlåtanden den 30 september 1930 förordat bifall. . ..' Förstnämnda två domkapitels nu gjorda framställningar i omförmälda sylte synas vid nu berörda förhållanden icke böra nu föranleda någon Kungl. Maj :ts S "fö* fl.ro
^Domkapitlet i Strängnäs: I anledning av hemställan från 1930 års prästmöte i Strängnäs, får domkapitlet tillstyrka, att åtgärder måtte vidtagas, for att provpredikant kan ur kyrkofonden erhålla reseersättning från hans tjänstgöringsort inom riket. o Kammarkollegiet: Då framställningen lärer komma att åtfölja handlingarna i ärendet vid dettas fortsatta behandling, lärer framställningen icke for närvarande böra föranleda någon Kungl. Maj :ts vidare åtgärd. Domkapitlet i Visby: Domkapitlet i Visby tillåter sig att i fråga om eventuellt återupplivande av här i stiftet indragna prästerliga befattningar göra en framställning. Såsom domkapitlet redan förut — särskilt i skrivelser den 17 juni 1922 och den 22 augusti 1923, den förra gällande inrättande av stiftsadjunkturer i stiftet och den senare gällande frågan om Fole och Lokrume församlingars bibehållande såsom eget pastorat — hos Kungl. Maj :t framhållit, har
602 behovet av vissa modifieringar i den år 1919 vidtagna omfattande reduceringen av antalet ordinarie prästerliga befattningar här i stiftet gjort sig starkt gällande, och inrättandet av stiftsadjunkturer har endast i jämförelsevis ringa man förmått lätta på de svårigheter för det kyrkliga arbetets behöriga uoprätthallande, som omförmälda reducering medfört. Före år 1919 var antalet kyrkoherdebefattningar i Visby stift 44 och komministraturer 5, varjämte vanligen 2 extra ordinarie prästmän voro anställda vid domkyrkan jämte komministern. Nar den senast beslutade omregleringen blev genomförd, reducerades dessa befattningar till 30 kyrkoherdar, 3 komministrar och 1 ständig adjunkt. Trots duphkation i alla landspastoraten utom Fårö kommer närmare tredjedelen av stiftets kyrkor att vara avstängda från gudstjänst varje söndag, vartill kommer, att en stor del av församlingarna få längre och besvärligare väg, när det gäller expeditionsärenden och pastoralvården i övrigt. Vidare må här endast framhållas det hinder för anlitande av en ordinarie prästman såsom vikarie för en annan ordinarie, som ligger däri, att enligt den nuvarande pastoratsindelningen och prästerliga organisationen i stiftet ett jämförelsevis stort antal kyrkoherdar (komministrarna äro till antalet knappast att räkna med) hava flera församlingar att sköta, i ej få fall ända till tre eller fyra. I andra stift har den sammanslagning, som ansetts betingad av den ringa folkmängden, icke varit på långt när så radikal som på Gotland. Närmast till hands i jämförelse ligger Oland, som har 17 pastorat med lika många kyrkoherdar jämte 7 komministrar = 24 präster för 27,000 invånare och 34 församlingar, medan Gotland har 30 kyrkoherdar jämte 3 komministrar och 4 extra ordinarie präster med stadigvarande anställning = 37 präster för 57,000 invånare och 92 församlingar, och ar på Öland komminister alltid anställd, om pastoratet omfattar rner än 2 församlingar. Enär emellertid mot en sammanslagning intet torde kunna erinras i vårt stift i de fall, då folkmängden är särdeles ringa, anser sig domkapitlet icke bora begära, att stiftet blir så förmånligt behandlat som Öland. I några fall, då organisationen icke ur nyss angiven synpunkt kan försvaras, torde ändock vid den gällande organisationen kunna bero. Vidare sätter domkapitlet icke i fråga, att den egentliga pastoratssammanslagningen skall i stort sett förändras. Vad domkapitlet åsyftar är att genom anställande av komministrar i några av fyraförsamlingspastoraten jämte ett par obetydliga ändringar i pastoratsindelningen de värsta olägenheterna måtte kunna avhjälpas. Domkapitlet hemstädler alltså om följande ändringar: 1. I Visby anställes ytterligare 1 komminister; i övrigt oförändrat. 2. I nuvarande Alva pastorat inrättas en komministratur, sedan det bllivit sammanslaget med Rone pastorat. 3. Hejde pastorat blir oförändrat. 4. Vänge och Sjonhems pastorat sammanslås med kyrkoherde i Vänge och komminister i Sjonhem. 5. Havdhems och Grötlingbo pastorat förenas till ett pastorat med kyrkoherde i Havdhem och komminister i Grötlingbo. 6. Öja och Vamlingbo pastorat förenas till ett pastorat med kyrkoherde i Öja och komminister i Vamlingbo. 7. Stenkyrka pastorat får komminister i Martebo. 8. Västkinde pastorat får komminister i Fole. 9. Dalhems pastorat får komminister i Hörsne. 10. Roma pastorat får komminister i Follingbo. Antalet pastorat skulle då bliva såsom enligt nuvarande reglering 30 maed lika många kyrkoherdar och 1 ständig adjunkt, komministrar däremot 10. De
603 7 nya komministraturerna skulle medföra en merkostnad av omkring 35,000 kronor. De som utnämnas till kyrkoherdar i pastorat, som beröras av detta forslag, torde få i sin fullmakt förbehåll, som göra dessa ändringar möjliga. I Stenkyrka och Roma pastorat förestå nyval av kyrkoherdar på grund av innevarande år beviljade emeritilöner, och av samma anledning är en snarlik förändring förestående i Alva och Rone pastorat. I den mån sådant låter sig göra — måhända efter inhämtande av medgivande från av förslaget berörda kyrkoherdar och församlingar — hemställer domkapitlet, att Kungl. Maj :t ville vidtaga erforderliga åtgärder för nyss anförda förslags genomförande redan under vederbörande nuvarande kyrkoherdars kvarstående i respektive tjänster och i varje fall snarast möjligt utan avvaktan på utvecklingen av- frågan om förnyat ordnande av hela rikets prästlöneväsen. Kammarkollegiet: Då denna fråga icke lärer vara av beskaffenhet att böra behandlas i sammanhang med den fortsatta handläggningen av det föreliggande sakkunnigbetänkandet, hemställer kollegiet huruvida icke Kungl. Maj :t skulle finna skäl att uppdraga åt kollegiet att efter vederbörandes hörande avgiva utlåtande över den sålunda väckta frågan. Överjägmästaren P. O. Welander: En kyrkobyggnad är, särskilt för smärre församlingar, en synnerligen betungande utgift, som ej sällan överstiger deras ekonomiska förmåga, och indragningen av rätten till behövligt virke torde bliva ekonomiskt mycket kännbar. På grund av befolkningens tillväxt har det vidare uppstått behov av mindre predikolokaler inom församlingar av större ytvidd. Bidrag i någon form för dylika byggnadsarbeten kan icke heller erhållas enligt de sakkunniges förslag. • • -, Då kyrkans nuvarande på olika sätt samlade naturatillgångar i jord och skog jämte kontanta medel varit avsedda att utnyttjas för uppehållande av kyrkans religiösa, folkfostrande verksamhet i landet, synes det vara förenligt med billighet och avlöningstillgångarnes natur, att möjlighet lämnas öppen för forsamlingarna att efter Kungl. Maj :ts beprövande erhålla bidrag till kyrkobygge och predikolokaler i den mån kyrkofondens tillgångar medgiva. Kontraktsprosten K. G. Borg: Ett ändamål, lämpligt för kyrkofonden att främja, tillåter sig undertecknad att i underdånighet påpeka. Ett livsvillkor för vår kyrka är att få präster, men huru få dem? Försök gores att genom kollekter samla bidrag till teol. studerande, men utan större framgång. Frågas: vore icke här tillfällen för kyrkofonden att hjälpande gripa m t. ex. genom att bereda teologie studerande tillgång till erhållande av ränteI YM*\ 1 ATI
Då de unga prästerna träda in i församlingsarbetet, äro de i regel skuldsatta tillfölje av den förlängda och kostsamma studietiden. I sina ekonomiska bekymmer behöva de hjälp för att kunna arbeta med glädje och icke med suckan. Kontraktsprosten G. A. Johansson: För att kyrkofonden må kunna bli till största möjliga nytta för prästerskapets avlönande yrkas ock att det må utses en särskild styrelse för denna fond, i vilken kyrkans intressen äro väl bevakade. Kontraktsprosten G. H. Tengman uttalar den önskan, att ett lämpligt belopp beräknas i den årliga prästlönebudgeten till att disponeras av Kungl. Maj :t efter anhållan av domkapitlen för vissa kyrkliga utgifter t. ex. beredande av pastoralvård i vissa hastigt uppväxande samhällen etc. Det anses lämpligt, att de 4 260,000 kronor som äro föreslagna att av kyrkofondens kapitalbehållning utgå till statsverket i stället bilda en slags dispositionsfond, av vars räntemedel Kungl. Maj :t kan låta utanordna understöd till kyrkliga ändamål såsom ovan sagts.
604 Kontraktsprosten O. Boiling: Det borde finnas en bestämmelse, att ra församling med möjlig majoritet kan uttala sig för bibehållandet av en prästerlig befattning, som är föreslagen till indragning. I prästlönebudgeten bör upptagas anslag jämväl för utveckling av den kyrkliga omorganisationen eller andra kyrkliga uppgifter. Kyrkofonden bör få en särskild kyrkofondsstyrelse. Kontraktsprostarna M. Lundborg, C. G. Wilsson, N. Stigner, V. Hedquist, E. Wessberg, N. Gillen, J. Källblad, II. Hilder, A. Möller, T. Warholm, A. B.'Johansson, A. Yllner, B. Widen, J. Haraldsson, A. Lysander, F. N. Ékdchl och O. Österlund: I den kyrkliga budgeten bör icke endast hänsyn tagas till finansplanen för själva prästlönerna, pensioner med mera samt förvaltningskostnader utan även en marginal lämnas för möjlighet att tillgodose andra kyrkliga behov, byggande av församlingshus och kapell etc. utan anlitande av medel från den statliga budgeten. Därvid kan möjligen tänkas på reserverande av en del av kyrkofondens kapitalbehållning motsvarande 4.2 miljoner, som i finansplanen tänkts kunna undvaras till en ersättning till staten för tiondeavlösningen, helst avrundat uppåt till 5 å 6 miljoner, eller ock på en för Kungl. Maj :t reserverad rätt att av den kyrkliga budgetens överskottsmedel för andra kyrkliga ändamål disponera medel intill högst ett visst bestämt belopp. Kontraktsprosten K. Kihlén och Norra kontraktets i Visby stift präster: Ur föreliggande förslag bör frågan om själva utbetalningen av lönerna lösgöras och anstalter snarast möjligt träffas för överflyttandet av denna angelägemiet till respektive domkapitel på grunder, som i betänkandet angivas.
KAPITEL
VII.
Sammanfattningar m. m. Kammarkollegiet: Kollegiet anser, att de sakkunnigas utredning och förslag i stort sett kan med de av kollegiet ifrågasatta modifikationerna läggas till grund för frågornas vidare beredande. Givetvis föreligga ett flertal detaljer, vara kollegiet icke ansett sig hava anledning att i detta sammanhang ingå. Slutliga utformningen av förslagets detaljer torde komma att upptagas först sedan principerna för de särskilda spörsmålens ordnande blivit närmare fixerade. Kammarrådet von Otter, med vilken kammarrådet Klockhoff förenade sig: Pa T u n d av vad under punkterna 1—18 anförts anser jag det av de sakkunniga framlagda förslaget beträffande löneregleringen kunna läggas till grund for en lagstiftning i ärendet allenast under förutsättning att något inpassande av prästerskapet i det civila löneschemat icke äger rum, men att eljest huvudgrunderna i förslaget med de av såväl kollegium som mig förordade ändringar synas böra bliva föremål för fortsatt behandling. Med hänsyn till vad jag anfört beträffande de sakkunnigas forslag i vad det avser finansieringssystemet finner jag mig icke kunna på det föreliggande betänkandet med däröver avgivna yttranden grunda något slutligt bedömande av frågan i denna del och i följd därav ej heller tillstyrka att ny lagstiftning i ämnet bygges på de sakkunnigas förslag härutinnan. Jag anser det darfor vara nödigt att innan ett slutligt ståndpunktstagande i denna fråga sker en närmare utredning vidtages för undersökning av möjligheten att lösa frågan exempelvis genom en revidering av de nu gällande bestämmelserna i den riktning jag i det föregående antytt. , Av vad jag anfört i fråga om boställsväsendet följer, att jag anser de sakkunnigas utredning icke hava bibringat mig den övertygelsen att de sakkunnigas "förslag härutinnan må kunna läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Tnnan det är möjligt att taga en bestämd position till frågan om prastjordens förvaltning, har det synts mig oundgängligt att i ämnet vidtaga en ytterligare utredning, därvid även de av mig antydda utvägarna böra göras till föremal för undersökning. Socialiseringsnämnden: Socialiseringsnämnden har haft anledning att i sitt betänkande taga upp frågan om de kyrkliga egendomarnas förvaltning darfor, att denna till så stor del ligger inom domänverkets område och det måste anses vara ett viktigt folkhushållets intresse att få avlägsnade de hinder för en ekonomiskt god förvaltning av denna allmänna egendom, som nu faktiskt förefinnas. Att nämnden därvid även måste beröra frågan om och framlägga principer för en i vissa delar nog så genomgripande reform av det kyrkliga avlonmgsvasendet beror på det intima samband, som nu råder mellan systemet for egen-
606 domsförvaltning och det säregna systemet för disposition av egendomarnas avkastning, i vilket senare system hela det kyrkliga avlöningsväsendet ingår såsom en viktig del. Då, såsom i det föregående har visats, genomförandet av en rationell förvaltning kräver upphävande av nuvarande bestämmeher om disposition av avkastningen följer därav, att nuvarande system för gäldaade av de kyrkliga befattningshavarnas löner måste upphöra och ersättas med ett ann a t For att icke ett förslag om ändrade förvaltningsbestämmelser skule komma att te sig praktiskt outförbart på den grund, att det lämnade frågan om sambandet mellan de kyrkliga egendomarnas avkastning och det kyrkliga lönesystemet olöst, har nämnden velat anvisa väg för en sådan lösning. Därvid har det av lätt förståeliga skäl i detta sammanhang blott kunnat bli tal om ett till sma principer skisserat förslag. Hela den omfattande och vttcrst invecklade frågan om de ecklesiastika egendomarnas rättsliga ställning, förvaltning, avkastning och karaktär av avlöningstillgång na. m. kräver på flen punkter ingående utredning, innan nya bestämmelser för förvaltningen oci avlönmgsväsendet kunna i detalj utformas. I nämndens betänkande är icke platsen for en dylik utredning. Med de korta översikter över hithörande problem som meddelats i det föregående, har nämnden endast avsett att lämna det nödvändigaste materialet för bedömande av de bägge huvudfrågor, som i detta sammanhang kunna uppställas, och som kunna formuleras sålunda: 1) är en förändringav nu gällande bestämmelser rörande förvaltningen av de ecklesiastika egendomarna önskvärd och, om denna fråga besvaras jakande, 2) på vad sätt Yör och kan en förändring genomföras? Den första frågan har av alla intresserade parter sedan länge besvarats med ja. Den andra frågan har besvarats på olika sätt. Nämndens eget svar km sammanfattas i följande punkter: 1. Den ecklesiastika fasta egendomen jämte kyrkofonden och övriga ecklesiastika fonder förklaras utgöra statsegendom. 2. Den avkastningsbara delen av nämnda fasta egendom, med de undantag, som nedan sägs, överföres till domänfonden och förvaltas av domänverket efter samma grunder som domänfondens övriga tillgångar. Penningfonder övsrföras till statsverket och ingå i dess tillgångar. 3. Kyrka och församlingsbyggnad jämte kyrkogård överlämnas till resaektive församling såsom dess egendom, med skyldighet för församlingen att draga försorg om och vårda kyrkobyggnad och kyrkogård enligt lag. 4. Prästgård överlämnas till respektive församling såsom dess egendom, med skyldighet för församlingen att tillhandahålla och vårda tjänstebostad enligt lag. Klockarboställe överlämnas till respektive församling såsom dess egendom. 5. Staten bestämmer de prästerliga befattningshavarnas antal och löner. 6. För gäldande av de prästerliga befattningshavarnas i lag fastställda lianer utgår forsamlmgsavgift med 30 öre per skattekrona efter de för kommanadutskylders utgörande gällande allmänna grunder. 7. Uppstående överskott å församlingsavgifter inlevereras till statsverket. I de fall församlingsavgiften ej räcker för gäldande av lönebeloppet tillskjuter statsverket felande belopp. Allmänna svenska präst förening ens centralstyrelse, som icke kan tillstyrka, att de sakkunniges förslag lägges till grund för ny prästlönereglering, tillåter sig med hänvisning till vad den anfört hemställa att Kungl. Maj :t täcktes med beaktande av de av centralstyrelsen anförda synpunkter låta verkställa förnyad utredning i ärendet.
607 Överståthållarämbetet: På huvudsakligen de skäl, som ämbetet beträffande förslagets särskilda punkter anfört, får ämbetet avstyrka, att det remitterade förslaget lägges till grund för lagstiftning, och hemställa om utredning, huruvida icke erforderliga förändringar skulle kunna vinnas utan väsentligt rubbande av grunderna för hittills i ämnet gällande bestämmelser. Länsstyrelsen i Stockholm: Länsstyrelsen ställer sig betänksam gentemot förslaget beträffande boställenas förvaltning och finansieringen av det prästerliga avlöningsväsendet. En efter praktiska grunder vidtagen förenkling av nu gällande bestämmelser i ämnet synes länsstyrelsen kunna leda till önskvärt resultat. Länsstyrelsen i Uppsala: Av det av länsstyrelsen anförda — vilket icke i någon del gör anspråk på fullständighet — framgår, att länsstyrelsen icke kan tillstyrka en ny lagstiftning i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Enligt länsstyrelsens uppfattning kunna och böra önskvärda förenklingar och sakliga förbättringar genomföras utan rubbande av de väsentliga grunderna för nuvarande lagstiftning. Länsstyrelsen i Karlskrona: På grund av vad länsstyrelsen anfört anser länsstyrelsen, att sakkunnigas nu framlagda förslag icke äro av beskaffenhet att böra läggas till grund för ny lagstiftning om prästerskapets avlöning samt dispositionen och förvaltningen av prästlönejorden. Länsstyrelsen i Halmstad: Under åberopande av vad länsstyrelsen anfört och med hemställan att de av länsstyrelsen framställda särskilda förslagen måtte vinna beaktande, får länsstyrelsen tillstyrka, att det remitterade betänkandet lägges till grund för lagstiftning i de ämnen detsamma avser. Länsstyrelsen i Mariestad: Utöver vad länsstyrelsen anmärkt vid förslagets olika punkter har länsstyrelsen intet att erinra mot de sakkunnigas förslag utan anser sig böra tillstyrka att de framlagda riktlinjerna måtte med behörigt hänsynstagande till de av länsstyrelsen framställda erinringarna läggas till grund för en reform av lagstiftningen om prästerskapets avlöning och förvaltningen av den därtill anslagna egendomen. Länsstyrelsen i Västerås: Se länsstyrelsens yttrande under kapitel I. Länsstyrelsen i Gävle: Länsstyrelsen får tillstyrka att av 1927 års prästlöneregleringssakkunniga avgivet betänkande må läggas till grund vid utarbetande av förslag till ny lagstiftning om prästerskapets avlöning och förvaltningen av den därtill anslagna egendomen. Länsstyrelsen i Luleå: Såsom en sammanfattning av sin granskning av föreliggande betänkande och förslag får länsstyrelsen såsom sin mening uttala, att detsamma i stort sett innefattar rationella riktlinjer för lösandet av det komplex av frågor, som sammanhänga med prästerskapets avlöning och förvaltningen av prästlöne jorden. Domkapitlet i Uppsala: Av vad domkapitlet i sitt utlåtande anfört torde framgå, att domkapitlet icke finner de sakkunniges förslag till prästlöneväsendets reformering böra utgöra grundval för en lagstiftning i ärendet. Status quo med beaktande av kyrkoegendomens historia och natur och den kyrkliga verksamhetens och församlingarnas behov utgör en ojämförligt bättre grundval för fortsatt lagstiftning. Då emellertid det nuvarande avlöningssystemet äger olägenheter, finner sig domkapitlet böra låta sitt utlåtande utmynna i ett yrkande på en ny allsidig utredning av prästerskapets avlöningsfråga och därmed förbundna spörsmål. Domkapitlet i Linköping: För domkapitlet står det klart, att på det reformförslag, som föreligger i det av de sakkunniga avgivna betänkandet, icke bör
608 grundas någon ny lagstiftning i fråga om prästerskapets avlöning och kyrkans egendom. Men då domkapitlet behjärtar vikten av, att i avlöningsfrågan förbättringar vidtagas, vågar domkapitlet hemställa om en ny och allsidig utredning av detta ärende och därmed sammanhängande spörsmål, vilken beaktar kyrkans intresse av- att genom egna organ få förvalta sin egendom. Domkapitlet i Skara: Donakapitlet anser sig böra uttryckligen framhålla, att bakom' domkapitlets yttrande ligger en bestämd uppfattning om förhållandet mellan kyrka och stat. Kyrkan har i vårt land hittills utfört sitt arbete i nära förbindelse med staten, och denna förbindelse har i stort sett varit till båtnad för såväl kyrka som stat. Domkapitlet vill rikta uppmärksamheten därpå, att kyrkan aldrig i Sverige varit statskyrka i den meningen, att den endast utgjort en mer eller mindre viktig statsfunktion. Hon har utfört uppgifter i statens tjänst, liksom staten givit kyrkan stöd på olika sätt. Men innerst har kyrkan ägt sin egen uppgift, att bära fram evangelii budskap. Den nyss nämnda nära förbindelsen mellan staten och kyrkan kan och bör även för framtiden till gagn för Sveriges folk äga bestånd. Men en förutsättning härför, vilken kyrkan ej kan och för sin religiösa uppgifts skull icke får släppa, är att hon allt framgent i sin egentliga uppgift får vara fri. Liksom det vetenskapliga arbetet nödvändigt behöver att få leva i frihetens luft, så behöver kyrkan det i sin gärning icke mindre. Endast i frihet kan hon leva och arbeta till verkligt gagn. Då det gäller att bedöma förslag till nytt ordnande av prästerskapets löne fråga och därmed sammanhängande ekonomiska ärenden, bör enligt domkapitlets mening huvudsynpunkten vara, huruvida den nya ordningen skulle komma att främja eller hämma kyrkans egentliga uppgift. Rent principiellt sett har domkapitlet intet att invända, då det föreslås, att den för handhavandet av den kyrkliga ekonomien nödiga organisationen i större omfattning än hittills lägges i statens hand. Men då domkapitlet gent emot den nu föreslagna centraliseringen på området hyser starka betänkligheter då det gäller förvaltningen men även i viss mån i fråga om dispositionen av de kyrkliga avlöningstillgångarna, beror detta framför allt på en farhåga för att denna centralisering skulle få till följd ett »förstatligande» även med hänsyn till kyrkans uppgift, med andra ord, att kyrkan skulle komma att betraktas väsentligen som en statsfunktion. Men om i allmänna uppfattningen och bland de lagstiftande myndigheterna en sådan uppfattning gjorde sig gällande, hade en svårbotlig eller obotlig skada tillfogats både kyrka och folk. Se också domkapitlets yttrande under kapitel I. Domkapitlet i Strängnäs: Då domkapitlet icke kan godkänna de principer, som ligga till grund för sakkunniges förslag till prästerskapets avlöning, och det avgivna betänkandet icke är tillfredsställande ur kyrklig synpunkt, så anser sig domkapitlet icke böra ingå på någon detaljgranskning utan hemställer, att detsamma icke måtte läggas till grund för blivande lagstiftning i de frågor, betänkandet avser. Domkapitlet i Västerås: Vid en återblick på de detaljändringar, som domkapitlet, under förutsättning av att de sakkunnigas förslag rörande prästerskapets avlöning i stort sett skulle komma att bifallas, sett sig nödsakat att påyrka i detta förslag, faller det i ögonen att de så gott som genomgående sammanhänga därmed, att de från annat håll hämtade principer, från vilka de sakkunniga utgå, ej rätt stämma samman med egenarten av det område, för vilket de här tillämpats. Även på punkter, där någon spänning ej omedelbart
609 synes föreligga, gör den sig dock vid djupare inträngande känd. På grund clärav kan domkapitlet med allt erkännande av den välvilja som präglar de sakkunnigas förslag och trots de företräden detta ifråga om enkelhet och lätthanterlighet må hava, ej underlåta att påyrka att möjligheten av att i närmare anslutning till nuvarande bestämmelser skapa en tillfredsställande ordning i första hand må upptagas till grundlig utredning. Av vad domkapitlet i sitt utlåtande anfört framgår, att domkapitlet icke finner de sakkunnigas förslag ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning, samt att den nya utredning, som domkapitlet på grund härav bestämt måste påyrka, synes domkapitlet beträffande regleringen av prästerskapets löner ävensom finansieringen av löneutgifterna böra i första hand inriktas på en undersökning av möjligheten av att inom den nuvarande ordningens ram tillgodose de önskemål som under dennas hittillsvarande tillämpning gjort sig kännbara, medan den i fråga om ordningen för prästlönejordens förvaltning i främsta rummet bör avse att undersöka huru en på de i reservationen angivna grundprinciperna fotad förvaltningsordning lämpligast bör i detalj utformas. Domkapitlet i Växjö: Se domkapitlets yttrande under kapitel I. Domkapitlet i Lund: Som helhetsintryck av de sakkunnigas framlagda förslag till nya grunder för lagstiftning om prästerskapets avlöning vill domkapitlet slutligen framhålla, att detsamma utgör med få undantag ett konsekvent genomfört försök till enhetliga bestämmelser för reglering av prästerskapets löneförmåner. De föreslagna lönegraderna äro någorlunda tillfredsställande tilltagna. Domkapitlet kan vidare icke underlåta att giva de sakkunniga sin erkänsla för deras förståelse för prästerskapets viktiga uppgift i samhället. Som av detta utlåtande framgår, kan emellertid icke domkapitlet godtaga de sakkunnigas förslag. Domkapitlet vill vidare framhålla, att domkapitlet vid sin granskning av betänkandet icke ingått på frågorna om den kyrkliga jordens rättsliga ställning och i vilket förhållande densamma står till prästerskapets privilegier. Domkapitlet förmenar nämligen, att, därest huvudprinciperna i 1910 års lönelagar kvarstå oförändrade i den blivande lönelagstiftningen, dessa frågor i detta sammanhang icke behöva debatteras. Då domkapitlet icke funnit tiden mogen för en ändring i eller ett upphävande av dessa huvudprinciper, kan domkapitlet inskränka sig till att föreslå att 1910 års lönelagstiftning underkastas en revision, avseende en förenkling och ett förbilligande av den på denna lagstiftning grundade förvaltning i förening med ett omarbetande av sättet för prästlönernas bestämmande, avseende att åt prästerskapet bereda skäliga och tidsenliga löneförmåner. Domkapitlet hemställer sålunda icke om ny principutredning av dessa spörsmål utan om en revision av gällande lagstiftning i enlighet med vad domkapitlet här ovan funnit behövligt. Domkapitlet i Göteborg: På grund av vad domkapitlet anfört, får domkapitlet hemställa, att det av de sakkunniga utarbetade betänkandet och förslaget icke måtte läggas till grund för en blivande lagstiftning om prästerskapets avlöning. Domkapitlet i Karlstad: Se domkapitlets yttrande under kapitel IV (32—33). Domkapitlet i Härnösand: Domkapitlet, som sökt ge sitt utlåtande en så vitt möjligt praktisk inriktning, har med avsikt undvikit att taga bestämd ställning i fråga om rättegrunden för förslagen om centralisering av de prästerliga avlöningstillgångarna och boställsförvaltningen. Detta kan kanske tolkas såsom en svaghet, men det kan även vara en styrka, ty ett ensidigt, doktrinärt häv39—010252
610 dande av jnridiskt-formella synpunkter i denna sak, där meningarna blaid de ' rättslärda bryta sig mot varandra, synes ofruktbart och föga lämpligt vic ordnande av praktiska angelägenheter. Därför har domkapitlet icke velat ända sig vid någon bestämd mening i saken, innan genom en allsidig utred n ii g ett klarläggande av spörsmålet skett — om nu klarhet överhuvud kan vinnas däri. Såsom sammanfattning av sin ställning till de sakkunnigas föreliggance betänkande vill domkapitlet framhålla, att domkapitlet mot förslagen rörande löneregleringen och finansieringssystemet icke har någon mera väsentlig erinran att framställa, utan synas dessa förslag innefatta en på det hela taget ändamålsenlig anordning av löneväsendet, Däremot anser domkapitlet fördaget rörande boställsväsendet ägnat att inge stora betänkligheter ävensom att frågan om boställsförvaltningen och försäljningen av boställena icke blivit allsidigt utredd. Såvitt domkapitlet kan bedöma, stå emellertid de två förstnämnda fördagen ej i sådant sammanhang med det sistnämnda att för deras genomförande mndgängligen kräves en boställsförvaltning enligt de sakkunnigas förslag. Tvirtom synes en decentraliserad boställsförvaltning jämlikt domkapitlets förslag, uiligt vilket boställsavgälderna skola inlevereras till kyrkofonden samt en intressebetonad, effektiv boställsförvaltning upprättas, mycket väl kunna stå samman med de förra förslagen. Domkapitlet vill fördenskull hemställa, att, innan något avgörande aeslut fattas i förevarande ärende, Kungl. Maj :t måtte föranstalta om kompletterande utredning dels angående en decentraliserad boställsförvaltning, fcrlagd till pastoraten eller eventuellt till domkapitlen, dels ock angående äganderättsförhållandena rörande de ecklesiastika boställena. Domkapitlet i Luleå: Ehuru det framlagda förslaget till prästerskapets avlöning vad lönesatserna angår icke torde giva anledning till mera väsentliga anmärkningar, är domkapitlet av principiella grunder dock tveksamt, huruvida det bör läggas till grund för ny lönereglering. 1 varje fall synes detta icke böra ske i dess föreliggande form. Av 1928 års lönekommitté har nyligen framlagts betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen. Enligt detta förslag skola dyrtidstilläggen avvecklas och fasta löner utgå till tjänstemännen, däri dyrtidstilläggen äro inberäknade. Då detta förslag efter all sannolikhet kommer att av statsmakterna i princip godtagas, synes det mindre lämpligt att i den nya löneregleringen för prästerskapet dyrtidstilläggen bibehållas såsom särskild löneförmån. Också ur denna synpunkt bör en omarbetning av förslaget befinnas påkallad. Såsom av vad domkapitlet anfört framgår kan domkapitlet icke förorda, att prästlönesakkunniges förslag i sitt föreliggande skick lägges till grund för ny reglering av prästerskapets avlöning, utan hemställer, att ärendet måtte underkastas förnyad utredning och bearbetning med beaktande av de synpunkter domkapitlet framställt. Domprosten Hanson i reservation mot domkapitlets i Luleå utlåtande: Med stöd av vad i mitt yttrande anförts får jag för min del hemställa, att de siakkunniges förslag lägges till grund för ny prästlönereglering. Domkapitlet i Visby: Åtskilligt annat kunde vara att tillägga till vad domkapitlet anmärkt mot de sakkunnigas behandling av det dem förelagda ämmet, t. ex. angående deras tolkning av de prästerliga privilegiernas innebörd och eden utsträckning, vari dessa ännu må anses gällande. Men att göra alla punkter i betänkandet, som kunna giva anledning därtill, till föremål för en krittisk
611 behandling, skulle göra domkapitlets infordrade utlåtande betydligt vidlyftigare, än som torde vara avsett och önskvärt, och dessutom ej i någon mera avsevärd mån inverka på den slutliga hemställan med avseende på det remitterade betänkandets betydelse för dess eget angivna syfte, som lärer vara att av domkapitlet förvänta. På grund av de erinringar, som domkapitlet framställt, finner sig domkapitlet icke kunna tillstyrka, att det föreliggande betänkandet lägges till grund för ny lagstiftning rörande prästlöneväsendet, utan förordar domkapitlet i stället, att ny utredning av frågan verkställes med nya män för utredningsuppdraget. En dylik ny utredning synes så mycket mera påkallad, emedan de sakkunniga uraktlåtit att, såsom direktiv-en för deras uppdrag dock angåvo, undersöka alternativa lösningar av- frågan och framlägga resultaten av en sådan undersökning. Denna brist i det föreliggande betänkandet gör sig särskilt kännbar i fråga om boställena, rörande vilkas förvaltning utredning saknas rörande det viktiga alternativ, som vederbörande departementschef uttrycker på det sätt, att man kan »vidtaga långt, gående åtgärder i decentraliserande syfte, t ex. genom löneboställenas fakultativa överlämnande till pastoraten till viss friare nyttjanderätt mot ett årligt för en längre tidsperiod fastställt avgäldsbelopp, således närmast en avveckling, ehuruväl icke fullständig, av den statliga förvaltningen av dessa boställen». Domänintendenten J. de Neergaard: Utgår man därifrån, att huvudmotivet för lagstiftningsreformen är bättre ekonomisering med rikets ecklesiastika boställen, jordbruk och skog, vilket ur räntabilitetesynpunkt torde utlösa sig i successiv styckning och försäljning av de centralt belägna och jämförelsevis lätt realiserbara arrendejordbruken, samt skogsförvaltningens ställande under högsta sakkunskap, allt utmynnande i att största möjliga nettoavkastning tillfaller kyrkofonden, då synes mig majoriteteförslaget vara väl förtjänt av att upphöjas till lag. Domänintendenten Bengt Carlheim-Ghyllenskiöld: Då de föreslagna åtgärderna synas väl tillgodose ej mindre prästerskapets intressen, än även det allmännas krav på effektiv förvaltning av den ecklesiastika jorden, och dessutom det synes uppenbart, att vid blivande försäljningar av ecklesiastik jord clolnänstyrolsen, som redan förvaltar de kyrkliga skogarna, har lättast att träffa möjligast förmånliga köpeavtal med vederbörande köpare, får jag härmed vördsamt anföra, att de i betänkandet av sakkunnigmajoriteten föreslagna åtgärderna synas mycket väl motiverade och äro de, av allt att döma, ägnade att på ett lyckligt sätt lösa spörsmålen om lämpligaste sättet för förvaltningen av- den ecklesiastika jorden. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Carl Faust: Jag får med de vid de särskilda punkterna gjorda erinringar i huvudsak tillstyrka de sakkunnigas förslag. Domänintendenten och boställsnämndsordföranden Bertil Ekberg: Antagandet i huvudsak av det väl motiverade och klart uppsatta samt å enhetliga grunder uppgjorda förslaget bör lämna en för såväl kyrka som stat antagbar, ekonomisk och praktisk möjlighet till en högönsklig snar och lycklig lösning av frågan, och därtill säkerligen ur såväl nationalekonomisk som jordsocial synpunkt verksamt gagna hela landet. Domänintendenten Bengt Wolf fram: Efter mitt förmenande bör de kyrkliga godsens sekularisering vara för deras framtid och ekonomiska utveckling den lyckligaste förvaltningsformen.
612 Boställsnämndsordförandena C. G. Olsson i Golvvasta och Per Gustafsson i Benestad: Med hänvisning till vad jag anfört anser jag mig kunna tillstyrka ett antagande av de sakkunnigas förslag med den ändring, att förvaltningen av den ecklesiastika boställs jorden (utom skogsmarken) i huvudsak koncentreras till länsstyrelserna med under dessa lydande boställsnämnder. Boställsnämndsordföranden Erik Bager å Tullgarns kungsgård: Jag får som slutmening uttala, att utredningen såsom sådan är synnerligen grundlig och omfattande, men att jag icke kan biträda det lagförslag, som den utmynnar i, ifråga om disposition och förvaltning av den ecklesiastika jorden, vilket sålunda kräver omarbetning i de delar, som jag berört. Boställsnämndsordföranden Albert von Bergen i Tynnelsö: Jag anser betänkandet, i vad det avser förvaltningen av de ecklesiastika boställena, vara alltför ensidigt inriktat på centralisation med högsta ledningen hos ett statligt ämbetsverk och i hög grad kränkande för kyrkan och församlingarna, samt ingalunda ägnat att åstadkomma större garantier för en ur praktisk jordbruksoch skogsbrukssynpunkt önskvärd förändring. En grundligare utredning och prövning av en decentralisation, där överinseendet överlämnas till domkapitlet, som till sitt förfogande får stiftsfogde och stifts jägmästare synes mig vara nödvändig, då en dylik decentraliserad, i viss mån lokal, förvaltning synes mig innebära den största sannolikhet för en billigare och effektivare förvaltning än den sakkunniga föreslagit. Boställsnämndsordföranden G. Neiglick i Boo: Med kännedom om och erfarenhet vunnen under den korta tid, som boställsnämndsinstitutionen varat, får jag såsom mitt yttrande uttala, det förvaltningen av löneboställena helt bör läggas under länsstyrelserna, att löneboställenas skogstillgång ställes till förfogande för engångskostnaders erläggande, att en utgallring sker av mindervärdiga boställen och för de prästerliga behoven överflödiga sådana eller sådana, som efter försäljning skulle lämna större valuta genom räntan på försäljningssumman än de avkasta vid fortsatt bibehållande och drift. Boställsnämndsordföranden 31. Svensson i Kompersmala: Som en sammanfattning ber jag få framhålla önskvärdheten av, att församlingarna intresseras för bevarandet av boställena för deras ursprungliga ändamål samt att kyrkan genom egna förvaltningsorgan övervakar skötseln av denna egendom. Boställsnämndsordföranden Karl Karlsson i Ryssby: På grund av vad jaganfört, vill jag såsom min mening framhålla, att nu föreliggande förslag icke bör läggas till grund för lagstiftning i fråga om förvaltningen av de ecklesiastika löneboställena. ^ Däremot torde vissa ändringar böra göras i nu gällande lagstiftning på området, särskilt i syfte att bringa arrendeförordning och boställsordning i bättre överensstämmelse med varandra. __ Boställsnämndsordförandena S. A. Carlsson i Solberga, Thore Alströmer å Östads säteri, J. Johanson i Carlshed, Carl Lorentzon i Ledet, Arthur Gustafson i Kasenberg och G. Pettersson i Hallbäcken: Då av vad vi anfört framgår, att de sakkunnigas förslag utan tillräckliga skäl betänkligt förbigått spörsmålet om en mera decentraliserad förvaltning av boställena och om inrymmande åt församlingarna av större medinflytande vid denna förvaltning, att de sakkunniga icke i önskvärd utsträckning tagit vederbörlig hänsyn till förbättringar, sona genom senast antagna lagstiftning på området kunnat förmärkas, samt att de sakkunniga ej tillräckligt utrett vare sig kostnadsfrågan, frågan om försäljning av prästlönejord eller spörsmålet om upphörandet av rätten till fri utsyning från ecklesiastika boställsskogar med mera,
613 få vi avstyrka, att sakkunnigas förslag lägges till grund för någon lagstiftning i ämnet, och i stället yrka, att ny utredning, därvid representant för församlingsintresset ej må saknas, verkställes i enlighet med nu angivna riktlinjer. _ Boställsnämndsordföranden Hugo Jeppsson i Jernavik: Emot de sakkunnigas förslag utöver de anmärkningar jag gjort mot dess olika delar har jag intet att erinra, och vill jag endast som ett huvudvillkor ytterligare understryka, att hur än nyare lagbestämmelse kommer att avfattas, så böra prästlöneboställenas arrende-(jordbruks-) delar sammanföras med förvaltningen av dessa fastigheters skogar hos ett och samma för den ekonomiska skötseln av fastighetsbeståndet i dess helhet ansvarigt organ. Boställsnämndsordföranden J. A. Eriksson i Ökna: Jag får framhålla som min övertygelse, att, av vad jag erfarit ute i bygderna, församlingarna icke utan vidare komma att finna sig uti prästlöne jordens förstatligande i av sakkunnige föreslagen form, då de därigenom dels berövas sin medbestämmanderätt i förvaltningen och dels fråntagas sin rätt till avkastningen av dessa egendomar, vilka de sedan urminnes tider ansett som sin egendom, och komma församlingarna med säkerhet att betrakta detta förslag som ett allt för hårt ingrepp i deras rättigheter. Boställsnämndsordföranden Karl Eklöf i Timmele: De sakkunnigas förslag i nuvarande form kan endast i vissa detaljer tillstyrkas och en ny utredning bör verkställas med iakttagande av-: att de ecklesiastika boställena ställas under församlingarnas förvaltning, så att dessa få ett direkt intresse av att förvaltningen blir ekonomisk och för dem fördelaktig, att inägor och skogsmark skiljas så att konflikter ej behöva uppstå emellan skogs- och jordbruksintressena, att försäljning av kyrkans jord ej får ske utan församlingens medgivande och att köpeskillingen skall stå under kyrkorådets förvaltning eller för densamma inköpes skogsmark, som är belägen inom pastoratet, att förvaltningen av löneboställen och därtill hörande skogar förenklas, men ej genom inrättande avnya ämbetsverk, som troligtvis endast komma att öka förvaltningskostnaderna. Boställsnämndsordföranden Fritiof Gustafson i Domö: De sakkunnigas betänkande synes mig i stort sett väl motiverat och lämpligt att i princip läggas till grund för en lagstiftning ägnad att medföra en bättre förvaltning av den kyrkliga egendomen. Boställsnämndsordföranden Per Carlander: Utöver mina anmärkningar vid förslagets särskilda punkter har jag ej något att erinra mot det uppgjorda förslaget, som jag anser väl motiverat och genomtänkt, och som, om det bliver antaget, torde komma att innebära en förenkling och i övrigt, i stort sett, lycklig lösning av ifrågavarande invecklade problem. Boställsnämndsordföranden Algot Renström i Sunne: Jag anser mig kunna instämma i de av de sakkunniga föreslagna ändringar, som jag icke framställt anmärkning mot under punkterna 32, 33, 35 och 36. Kontraktsprosten och boställsnämndsordföranden A. Rune, med vilken boställsnämndsordföranden Knut Collberg i Holmedals-Bergerud samt kontraktsprostarna K. Hedmark, G. Sillen, G. M. Hultgren, F. Carlson, T. L. Peterson, A. Peterzén, L. M. Engström och A. N. Beckman instämt: Det synes mig, som om de kyrkliga myndigheterna såväl som regeringen och de män, som i riksdagen skola tillvarataga de kyrkliga kommunernas rätt och bästa, skulle kunna vara med om den av mig skisserade decentralisationen. Min övertygelse är, att det skulle lända till båtnad för nutid och framtid. Den svenska kyrkans fostraregärning för gudsfruktan och medborgerlig
614 dygd och hennes för folket och statslivet gagnande verksamhet i övrigt bör skattas högt. Och hon förtjänar att med egna och församlingarnas medel få fortsätta sitt arbete i trygghet och under skydd av- god lag. Boställsnämndsordföranden A. G. Eriksson i Vretstorp: Ehuru vissa klar i de sakkunnigas förslag äro beaktansvärda, synnerligast i vad det avser försäljning av mindre ecklesiastika egendomar, lägenheter, torp och obebyggda utjordar, anser jag dock, att förslaget i sin helhet, som i vad det berör ecklesiastika jordegendomar utmynnar i att samtliga egendomar, som ej böra eller fördelaktigt kunna försäljas, skola ställas under domänstyrelsens förvakning och att kommunerna helt avhändas sin lilla nuvarande enskilda rätt att ft tilfgodogöra sig avkastningen av egendomarna för inom församlingen anställda prästers avlöning — ävensom för andra kyrkliga ändamål — icke är av sådan beskaffenhet att det i sitt nuvarande skick kan läggas till grund för ny lag, stiftning i berörda avseende. Boställsnämndsordföranden G. Ericsson i Lännäs: Det synes mig son om den del av betänkandet, som rör förvaltningsfrågor, är i behov av ytterligare utredning, en utredning, vilken först och främst bör omfatta en allsidig undersökning av domkapitlens möjligheter att inträda som målsman och förvaltande organ för respektive stifts ecklesiastika löneboställen, både vad skog och jord beträffar, men ock möjligheter till förenkling i förvaltningssystemet, så att detsamma kan bli smidigare, mindre byråkratiskt och följaktligen mera motsvara praktiska och ekonomiska krav. Kontraktsprosten A. Quist: Om ett sådant förslag om prästerskapets avlöning och förvaltning av kyrkojorden sona det föreliggande framkommit för 30—40 år sedan, skulle jag funnit det förklarligt. Men att det framlagts i denna tid, då nian börjat få en ny uppskattning av kyrkan och dess arbete, då kyrkan för sin frivilliga verksamhet skapat sig en hel del egna organ vid sidan av de föreskrivna, emedan hon känner sig behöva större självständighet för att fullgöra sitt uppdrag att vara evangeliets budbärare, att då med bortseende från all tradition och kränkande av gammal rättsordning vilja göra kyrkan till en statsinstitution, som skulle leva på riksdagens n å d — det förvånar. Kontraktsprosten G. Ekström, med vilken kontraktsprosten A. G. Ericsson instämt: I början av mitt yttrande har jag påpekat, att sakkunniges kritik av 1910 års prästlönelagstiftning är en gottköpskritik med användning av slagord. ^ Jag skall nu skärpa detta omdöme: sakkunniges kritik är i högsta grad obillig och orättvis. Ytterligare två exempel på halten av denna kritik torde vara nog för att bevisa sanningen av detta påstående. Det ena ar sakkunniges fråga, hur de särskilda posterna i 1910 åra finansplan motstått verklighetens påfrestningar. Så som denna fråga uppställes och besvaras, är den fullkomligt vilseledande. När Kungl. Maj:t framlägger en finansplan, gör han därmed det påståendet, att inom ramen av vad som beräknats inflyta från de olika inkomstposterna kunna cle sammanlagda kostnader bestridas som föranledas av de olika utgiftsposterna. När sedan finansplanen visat sina verkningar, då är det nog ingen, som frågar, hur de särskilda posterna i finansplanen bestått provet. Utan frågan gäller det hela: hur har finansplanen i det hela bestått provet? Om då utgifterna faktiskt kunnat bestridas med de beräknade inkomsterna, utan att brist uppstått, då brukar man hålla inne med klandret. Eller om ett stor: ekonomiskt företag startas i form av ett aktiebolag och prospektet ställer i utsikt j 6 procents årlig utdelning pr aktie men utdelningen undan för undan stiger l
615 och efter tjugu år uppgår till 15 procent — vem frågar cla hånfullt, hur de särskilda posterna i beräkningen stått sig? Motsvarigheten ligger i öppen dag, då det nu i fråga om 1910 års prästlönereglering befunnes, att inkomsterna så betydligt överstigit utgifterna, att kyrkofondens behållning från den 1 maj 1914 till den 1 juli 1929 ökats från 8,140,883 till 49,199,047 kronor. Illa väljer man då utgångspunkten för sin kritik, när man ställer upp frågan så: »Hur ha de särskilda posterna i finansplanen motstått verklighetens påfrestningar?» Ty ingen förnuftig människa lär härpå giva något annat svar än det enda, som frågan förtjänar: 1910 års finansplan för prästlöneregleringen har bestått provet glänsande. Det andra exemplet, som jag anser böra ytterligare anföras såsom betecknande för sakkunniges kritik, är den falska etikett, som de försöka klistra på 1910 års prästlönelagstiftning med slagordet »skuldregister». De kunna kanske lyckas att med detta och andra slagord i sin gottköpskritik dupera en del okunniga och okritiska läsare. Men den som verkligen känner till huru ställningen med prästerskapets avlöning var under de gamla konventjonerna före de 50-åriga löneregleringar, som byggdes på förordningen den 11 juli 1862, och hur det för en stor del av prästerskapet varit även under dessa nu så'kallade gamla löneregleringar, han talar inte om 1910 års lagstiftnings skuldregister, som om det nu bestående vore idel uselhet, utan om han avger ett omdöme om 1910 års prästlönelagstiftning, talar han i stället, i överensstämmelse med sanningen, om denna epokgörande lagstiftnings stora och obestridliga förtjänster i jämförelse med vilka dess brister knappast äro värda ens att nämnas. Såsom en sammanfattning av vad som framgått vid granskningen av sakkunniges förslag till ny lagstiftning rörande prästerskapets avlöning och därmed sammanhängande frågor står det enligt mitt förmenande fast, _ att sakkunniges nya system icke kan godkännas, men att det är både möjligt och lämpligt att bygga nya löneregleringar och finansiera prästlöneväsendet på grundvalen av 1910 års lagstiftning vederbörligen reviderad. Huru härvid en utjämning av församlingarnas bidragsskyldighet må kunna komma till stånd, därom har jag i mitt yttrande utförligt uttalat mig. Vad själva löneregleringen beträffar kan och bör denna hållas inom ramen av det av sakkunnige föreslagna totalbeloppet och av de av- sakkunnige föreslagna maximioch minimibeloppen. Prästerskapets avlöning bör icke pressas in i kommunikationsverkens för de kyrkliga förhållandenas olikhet alls icke lämpade, alltför litet differentierade löneklasser. Vad särskilt utredningen beträffar, måste jag såsom en sammanfattning av det sagda understryka vad jag på flera ställen framhållit, nämligen att intet vidare bör i denna sak åtgöras, förrän utredning och förslag föreligger jämväl beträffande det naturliga huvudalternativet till sakkunniges förslag': nu gällande lagstiftning med de justeringar och modifikationer, vartill vunnen erfarenhet såväl som av riksdag och kyrkomöte eller annars gjorda framställningar befinnas böra föranleda. Kontraktsprostarna M. Lundborg, C. G. Wilsson, N. Stigner, V. Hedqvist, E. Wessberg, N. Gillen, J. Källblad, II. Hilder, A. Möller, T. Warholm, A. B. Johansson, A. Yllner, B. Widen, J. Haraldsson, A. Lysänder, F. N. Ekdahl och O. Österlund: Vi finna oss böra förorda en lagstiftning om ny lönereglering för prästerskapet byggd såväl i fråga om själva lönesystemet som finansplanen i övrigt och förvaltningen av boställena genom domänverket under
616 kammarkollegiets, kyrkofondskommitteracles och statskontorets målsmanskap på föreliggande betänkande. Endast i punkterna 1—3, 13, 29, 32—33 och 34 samt ifråga om en i kapitel VI berörd angelägenhet synas oss, delvis med anslutning till av reservanten framhållna synpunkter, tillägg och rättelser i pluralitetens av de sakkumige förslag böra vinna beaktande vid en kommande lagstiftning. (Se under de särskilda punkterna.)
P. M. angående den kyrkliga jordens rättsliga ställning, bifogad domkapitlets i Uppsala utlåtande. I kanonisk rätt gällde såsom allmän regel, att biskop ej fick inviga kyrka, förrän kyrkan blivit utrustad med en till prästbord tjänlig och lämplig fastigh e t Såsom våra landskapslagar utvisa, överflyttades denna föreskrift till svensk rätt. Då föreskriften var fullt utbildad och gällande i den kanoniska rätten redan vid tiden för kristendomens införande till vårt land, synes man kunna antaga, att den redan från den första kristna tiden erhöll giltighet härstädes. Någon anledning att tro, att den upphört att gälla före reformationen, synes ej förefinnas; snarare kunde man väl ifrågasätta, huruvida den icke bibehållit sig någon tid härefter. Föreskriften om kyrkans förseende med prästbord är intressant ur ännu en synpunkt. Kyrkobalkarna stadga nämligen, att prästbordet skulle överlåtas å kyrkan genom så kallad skötning. Om innebörden härav har ända in i senare tid en ödesdiger missuppfattning gjort sig gällande. Man har nämligen trott ordet innebära, att prästbordet skulle åstadkommas genom sammanskjutande, sammanskott, av de jordägare, som skulle utgöra medlemmar i den församling, till vars kyrka prästbordet skulle anskaffas (jfr skjuta, sköt). Denna uppfattning har givit anledning till åsikten, att prästborden tillkommit genom en på socknens jordägare lagd beskattning, varifrån man sedan slutit, att boställena utgjorde statsegendom. Det förefaller nära nog, som om de sakkunnige fallit offer för denna villfarelse, då de på sidan 149 i betänkandet satt boställen, tillkomna »genom sammanskott eller skötning av socknarnes jordägare», i motsättning mot boställen, som donerats av konungar och enskilda. Jämför ock sidan 306 noten. Emellertid anses denna tolkning på goda grunder vila på en oriktig härledning av ordet skötning. Detta ord är nämligen ej detsamma som nu skrives skjuta, sköt, ty detta skrevs under medeltiden skuth eller skott, och är väl känt såsom benämning på den medeltida stadsskatten. Ordet skötning sammanhänger däremot med vårt ord sköte i betydelsen knä. Härom råder enighet mellan språkvetenskapsmännen, varom ordböckerna giva upplysning. Ordet härleder sig därifrån, att vid skötning till enskilda den som skulle mottaga den skötta jorden utbredde sin mantel över sitt sköte och den som skötte jorden kastade en torva därav i mottagarens sköte. Ordet har ännu bibehållit sig i en snarlik betydelse i det i vissa landsdelar ännu brukliga uttrycket »tingsskött», vilket betyder tingslyst eller lagfaren. I norsk rätt är ordet skjöte namn på ett slags äganderättsdokument.
618 För att riktigt förstå innebörden i skötningen torde man böra besinna följande förhållanden. I den äldre germanska rätten, vilken icke kände bruket av skriftliga dokument i syfte att för framtiden fastslå innehållet i ett slutet avtal, brukades i stället symboliska handlingar, företagna i vittnens närvaro och av sådan art, att de tydligt inpräglades i vittnenas minne. E n sådan formell symbolisk rättshandling var skötningen, vilken brukades för att fastslå övergången av äganderätten till skänkta fastigheter. Ursprungligen synes skötningen hava förekommit även enskilda emellan och i vår äldsta landskapslag, den äldre västgötalagen, förekommer ett stadgande om konungens skötning till sin hirdman. Senare synes dock skötning enskilda emellan ha kommit ur bruk, antagligen på grund av- införandet i det inhemska rättslivet av bruket av urkunder. I de senare landskapslagarna förekommer skötningen således endast i fråga om kyrkoegendom. Man ställes då inför frågan, varför detta ålderdomliga rättsinstitut bibehållit sig längre beträffande kyrklig egendom än i fråga om rättshandlingar enskilda emellan. Svaret på denna fråga ligger . i själva verket nära och synes icke kunna bliva något annat, än att kravet från de kyrkliga myndigheternas sida, att kyrkas jord senast vid kyrkans invigning skulle tilläggas kyrkan med full äganderätt, icke lämpligen kunnat på betryggande sätt tillgodoses annat än genom den symboliska skötningens bibehållande. Att skötningen skulle hava berott på beskattning, är icke bevisat och ingalunda sannolikt. Den var priset för förmånen att få bilda egen församling och ha egen kyrka, men ville man avstå från denna förmån, undgick man även skötning av prästbord. Dessutom torde det ofta ha varit en enskild jordägare, som skött prästbordet, I den kanoniska rätten utgjorde de särskilda sockenkyrkorna juridiska personer och voro själva att anse såsom ägare till sina jordegendomar. Att detta gällt även i vårt land, lärer knappast kunna betvivlas. Skötningen av prästbord försiggick också direkt till sockenkyrkan i det att jordstycket från den donerade fastigheten, i stället för att läggas i en enskild mottagares sköte, vid kyrkans invigning nedlades på dess altare. Det saknas icke heller stadganden, som utvisa att sockenkyrkans uppfattande såsom en självständig juridisk person vunnit burskap i vår medeltidsrätt. Av det förutstående synes man kunna draga slutsatsen, att de prästbord, som tillkommit under medeltiden, ägdes av den sockenkyrka, till vilken de voro knutna. Någon anledning att härvidlag göra skillnad mellan de boställen, som tillkommit genom sammanskott av socknemännen, och dem, som donerats av konungar eller enskilda, synes ej föreligga. Beträffande dem alla har tydligen gällt, att de överlåtits till vederbörande lokalkyrka med full äganderätt, Under Gustaf Vasas regering indrogos till kronan ett stort antal löningshemman, som tidigare varit anslagna till prästerskapet; dock lämnades prästbordet i varje socken orört. De indragna hemmanen, för vilka för övrigt fullgott vederlag synes hava utgått och vilkas indragning kanske huvudsakligen skett i prästerskapets eget intresse för att underlätta nyttjanderättsavgifternas indrivning, redovisades länge under särskilda titlar i jordeboken men sammansmälte slutligen med kronans övriga fastighetsbestånd och torde numera till allra största delen vara skattesålda till enskilda. Vederlaget utgår fortfarande, ehuru förringat i värde, och återfinnes såsom en del av det belopp som statsverket årligen inlevererar till kyrkofonden. Hade dessa hemman allt fortfarande stått till kyrkans förfogande skulle säkerligen prästerskapets lönefråga varit lättare att lösa. Hemmanens öde synes vara värt beaktande vid
619 bedcömandet av förslaget, att även den återstående prästlöne jorden skall övertagas till förvaltning av statsmyndigheterna. Beträffande de boställen, som lämnades orörda, förekommo under refornmtiomstiden veterligen inga lagstiftningsåtgärder, som kunnat förändra deras rättsliga ställning. Däremot kan inan möjligen ifrågasätta, huruvida icke försöamlingarnas förändrade ställning i kyrkolivet medfört, att de i stället för .sockenkyrkan kommit att bliva ägare till den kyrkliga jorden. Denna fråga är eemellertid alltför vansklig för att domkapitlet skulle tilltro sig att därom utam mera ingående studier uttala någon mening. I varje fall saknas anledning? att antaga, att äganderätten till den bibehållna prästlönejorden skulle ha öyerrgått å kronan. Denna jord upptogs nämligen icke ens i jordeböckerna förriän vid 1700-talets början och då uteslutande för fastighetsregistreringens fullsständigande. Umcler den följande tiden intill 1862 vidtogs icke heller någon genomgripande förämdring i avseende på de från medeltiden härstammande boställen, som icke av Gustaf Vasa indragits till kronan. Genom de kyrkliga myndigheternas inordnande i den statliga förvaltningen kom emellertid den kontroll över den kyrkdiga egendomen, som under den katolska tiden utövats av biskop och kapiitel, att få en i någon mån statlig anstrykning. Bland annat fingo besvär hos Kungl. Maj :t föras över domkapitels beslut. Under den merkantilistiska pericoden blev kyrkojorden icke heller helt oberörd av det betraktelsesätt, som bakom all inom samhället driven verksamhet, även den mest privatekonomiska, endaist eller åtminstone företrädesvis såg ett statsintresse. Rester av detta betraktelsesätt, vilket ju inom så gott som alla övriga mänskliga verksamhetsområden fick giva rum för andra åskådningar under den ekonomiska liberalismcens och upplysningens tidevarv, göra sig beträffande den kyrkliga verksamlheten ännu påminda inom vissa kretsar och torde ha medverkat vid åtskilliga administrativa beslut under senare tid samt icke heller vara främmande för (de sakkunniga. Urppfattningen av kyrkan såsom en gren av statsverksamheten var under sin blomistringstid så gott som uteslutande till förmån för det andliga arbetet, i det den medförde, att statsmakten ingrep stödjande, då den kyrkliga verksamlheteii var i behov av världsligt bistånd. Från denna tid härstammar sålundla flertalet av våra komministersboställen. Dessa av staten upplåtna bostalleen hava icke med äganderätt överlåtits till kyrkorna och äro därför fortfaramde att anse såsom statsegendom. På grund av prästerskapets privilegier och '77 § regeringsformen är kronan visserligen förhindrad att disponera över dem efter gottfinnande. Umcler nyare tid ha boställen också tillkommit genom inköp av församlingar och donation av enskilda. Beträffande boställen av det förra slaget gäller natuirligtvis, att de ägas av de församlingar, som inköpt dem, låt vara att församlingarna väl merendels upplåtit boställena på sådant sätt, att de icke kunna av dlem efter gottfinnande återtagas. Beträffande det senare slaget av boställcen åter lära donationsbestämmelserna vara avgörande för boställenas rättsliga ställning. Em vanlig föreställning, antydd även av- de sakkunnige, är att 1862 års förordning om allmänt ordnande av prästerskapets avlöning utgjort ett första steg till förstatligande av det prästerliga boställsväsendet, I denna förordning föresikrevs nämligen, att åtskilliga boställen skulle frångå sina dittillsvarande innelhavare för att i stället användas till understöd åt församlingar och pastorat;, vilka icke därförutan kunde på ett tillfredsställande sätt avlöna sitt
prästerskap. Utjämningen kom att i praktiken tillgå så, att avkastningen från de lösgjorda boställena ingick till en för hela riket gemensam fond, prästerskapets löneregleringsfond, från vilken understöd sedermera beviljades. Vid en närmare granskning av förordningen skall man emellertid finna, att denna i själva verket ingalunda gjorde några ingrepp i kyrkornas rättigheter till sina boställen. Från medgivandet till indragning till löneregleringsfonden undantogos nämligen boställen, vilka inköpts av församling eller donerats av enskild. Under förutsättning av en riktig tolkning av skötningens innebörd kommo förordningens indragningsbestämmelser därför blott att avse de av kronan upplåtna och av kronan fortfarande ägda boställena. Att förordningen för den allmänna uppfattningen kommit att framstå i en annan dager, beror icke så mycket på förordningens innehåll som fastmer på det sätt, varpå den tillämpats. Av vad domkapitlet ovan anfört synes det vara klart, att alla de från medeltiden härstammande prästborden ägas av vederbörande lokalkyrkor eller församlingar eller av- kyrkan i gemen, sådan hon är företrädd av- de lagliga, kyrkliga myndigheterna, biskopar, domkapitel etc. Emellertid medförde dessa boställens höga ålder och saknaden av skriftliga dokument om deras upplåtande, att det endast i undantagsfall lyckats att förebringa fullständig utredning om sättet för deras tillkomst. Enligt domkapitlets mening borde detta förhållande icke fått bortskymma den omständigheten, att under medeltiden boställena voro sockenkyrkornas enskilda egendom, som donerats av socknemännen, enskilda personer eller konungar, de sistnämnda i egenskap av privata jordägare, ty kronojorden fingo de ju ej avhända sig och avhändelse i uttrycklig form förutsattes som villkor för uppfyllandet av det med donationen avsedda ändamålet. Huruvida även löningshemmanen sköttes, är måhända tveksamt men torde sakna större intresse, då de ju indrogos till kronan redan vid reformationen. Man borde därför ha presumerat, att alla från medeltiden härstammande boställen voro anskaffade av församling eller donerade av enskild. Förvaltningsmyndigheterna hade emellertid annan åsikt, vare sig detta sedan berodde på bristande historiska insikter eller på den gamla förvaltningsregeln, att man alltid är på den säkra sidan, om man beslutar till kronans förmån. Myndigheterna ha sålunda, så snart det icke visats, att boställe icke upplåtits av kronan, antagit, att bostället varit kronans, och följaktligen ansett sig oförhindrade att tillämpa förordningens indragningsbestämmelser på bostället. Vad sålunda gäller 1862 års förordning och dess tillämpning har giltighet även beträffande de i 1866 års förordning om hushållningen med de allmänna skogarna i riket meddelade föreskrifterna angående skogarna å ecklesiastika boställen och den praxis, som gjort sig gällande vid dessa föreskrifters handhavande. Tidigare hade gällt, att boställshavare fick bruka skog endast till husbehov. Denna regel, sona hade till uppgift att bevara boställets skog åt boställshavarens efterträdare, blev med tiden föråldrad, då skogens värde steg, och frågan om vem som skulle åtnjuta avkastningen av skogsförsäljningar från boställena blev då aktuell. 1866 års förordning löste denna fråga med en för såväl ecklesiastika som andra boställen gemensam anordning, enligt vilken kronan tog hela skogsavkastningen vid större skogar men boställshavaren vid mindre skogar kunde erhålla hälften av behållna avkastningen mot det att han övertog bestyret med skogens skötsel. Beträffande de ecklesiastika boställena gällde dock, att den avkastning, som ej tillföll boställshavaren, skulle tillföras prästerskapets löneregleringsfond. Från denna regel voro emellertid av församlingar inköpta eller av enskilda donerade boställen undantagna. Detta
621 förbehåll har likväl på grund av den omtalade tolkniagspresumtionen blivit på det hela taget utan verkan. 1910 års lagstiftning har av många tolkats såsom ett förstatligande av hela det ecklesiastika boställsväsendet. En närmare granskning av lagbestämmelserna skall dock vederlägga denna mening. ^ Först och främst finner man vid en genomläsning av 1910 års ecklesiastika boställsordning intet stadgande, som ens antyder, att de statliga myndigheterna skulle äga taga befattning med boställena i högre grad, än tidigare varit fallet. Finge man döma efter boställsordningen, skulle hela uppsikten å de ecklesiastika boställena ligga i den kyrkliga myndighetens, domkapitlets, händer. Att syner och ekonomiska besiktningar förrättades av myndigheter med judiciell karaktär, kan ju icke sägas ha lagt någon förvaltningsbefogenhet i statemyndigheternas händer och överensstämde för övrigt med vad tidigare gällt. Den karaktär av statligt förvaltningsobjekt, som för närvarande vidlåder den ecklesiastika jorden, är helt och hållet en följd av administrativa stadganden främst den ecklesiastika arrendeförordningen. Detta är så mycket mera anmärkningsvärt, som ju boställsordningen ganska tydligt utpekat domkapitlet såsom den myndighet, som skulle ha den närmaste förvaltningen av den kyrkliga jorden om händer. Det har också endast med svårighet lyckats att lägga förvaltningsbefogenheter på de statliga myndigheterna, länsstyrelserna, och resultatet har blivit en i alla hänseenden olycklig uppdelning av befogenheterna i fråga om den ecklesiastika jorden mellan domkapitel och länsstyrelse. Erfarenheten visar, att denna anordning med en del jordägarebefogenheter förlagda till länsstyrelserna och en del till donakapitlen samt åtskilliga fördelade dem emellan medfört mycken skriftväxling till ringa nytta men stor omgång och besvär. Det nu anförda är ägnat att ställa hela den påstådda tendensen till förstatligande av boställsväsendet i dess rätta dager. Tendensen är icke godkänd av de lagstiftande myndigheterna utan på en bakväg inpraktiserad av de statliga myndigheterna själva. Detsamma gäller om de ändringar, som år 1925 vidtogos i den ecklesiastika boställsordningen. I sammanhang med dessa ändringar passade man på att i administrativ ordning flytta över ytterligare befogenheter till länsstyrelserna. Ett annat drag i 1910 års lagstiftning, som icke saknar betydelse i detta sammanhang, är att de förändringar beträffande boställena, som då företogos av de lagstiftande myndigheterna, i själva verket inskränkte sig till ett utskiftande av de befogenheter, som tidigare tillkommit boställshavarna, och de skyldigheter, som ålegat dem. Övriga rättigheter och skyldigheter beträffande boställena lämnades däremot i princip orörda. Någon annan förändring i församlingarnas rättsliga ställning till sina boställen än den, sona indirekt kunde bliva en följd av det då anordnade skatteutjämningssystemet, genomfördes icke. De statliga myndigheternas eller domkapitlens befogenheter i fråga om kontrollen av boställena utvidgades icke heller i vidare mån än som följde av att en del av boställshavarens befogenheter anförtroddes dem. Det är emellertid att märka, att av dessa befogenheter det endast var de formella, som kommo myndigheterna till del, medan den materiella nyttan i stället för att förut hava tillkommit boställshavaren'överflyttades på församlingarna och pastoraten direkt. Därför kan man i detta hänseende tala om en lagstiftningens tendens till kommunalisering av boställena. Då nu lagstiftningen om boställsväsendet skall stöpas om, anser domkapitlet, att detta bör ske i en form, som icke lämnar utrymme för några administrativa
föreskrifter, som stå i strid mot de grunder, på vilka lagstiftningen i ämnet enligt domkapitlets åsikt bör vila. o Domkapitlet har redan antytt, att en viss statlig karaktär kommit att vidlåda skatteutjämningen på prästlöneväséndets område. Detta ligger i sakens natur. Domkapitlet anser sig emellertid böra understryka, att detta förhållande naturligtvis icke medför, att även boställsväsendet erhållit en statlig karaktär. Vore detta förhållandet, skulle man nämligen nödgas anse, att den allmänna skatteutjämningen, vilken likaledes är statlig, skulle ha förlänat statlig karaktär också åt all de enskilda borgerliga kommunernas såväl fasta som lösa egendom. Som ett totalomdöme torde man kunna vara berättigad att säga, att lagstiftningen i huvudsak respekterat bestående rättigheter i fråga om den kyrkliga jorden, men att den administrativa praxis med alla medel försökt att utan stor hänsyn till dessa rättigheter draga in den kyrkliga jorden under den statliga byråkratin. Att dessa försök hittills varit framgångsrika, kan näppeligen bestridas, men däremot lärer man vara berättigad att sätta i fråga, huruvida denna framgång verkligen med fog kan åberopas såsom ett skäl för ett fortgående på den inslagna vägen. De sakkunniges förslag syftar emellertid icke blott till ett lagfästande av den i administrativ praxis inaugurerade vägen till boställsväsendets förstatligande utan vida längre, ända till ett fullständigt förstatligande av hela boställsväsendet. Härvid väja de sakkunnige icke tillbaka för att utan vidare upphäva församlingarnas rätt till boställena.
Statens offentliga utredningar 1931 S y s t e m a t i s k
f ö r t e c k n i n g
(Siffrorna inom klämmer beteckna ntrofininearna» nnmmer i den kronologiska förteckningen.)
Allmän lagstiftning. Rättskipning. Fångvård.
Statsförfattning.
Vattenväsen. Skogsbruk.
Bergtbruk
Industri.
Allmän statsförvaltning.
Handel och sjöfart. Kommunalförvaltning.
Kommunikations väsen. Statens och kommunernas
flnaiisväsen.
Bank-, kredit- och penuiiigväsen. Pollti.
Försäkrings väsen. Socialpolitik.
Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Hälso- och sjukvård.
Sammandrag av yttranden över 1927 års präst öneregleringssakkunnigas betänkande rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlöning ocli förvaltningen ar den därtill anslagna egendomen. [1J
Allmänt näringsväsen.
Förs vars väsen.
Fast egendom. Jordbruk med binäringar.
Utrikes ärenden. Internationell rätt.
Stockholm 1931. Iduns Tryckeri A.-B. 010252