Betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1932:30

FINANSDEPARTEMENTET

1932 ÅRS BANKSAKKUNNIGA

BETÄNKANDE MED

FÖRSLAG TILL LAG OM ÄNDRING I VISSA DELAR AV LAGEN DEN 22 JUNI 1911 (NR 74) OM BANKRÖRELSE M. M.

S T O C K H O L M 1 9

3 2

S t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r 1932 Kronologisk

förteckning

I. Sociala j o r d u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e med förslag 16. Lagberedningens förslag till revision av ä r v d a b a l ken. 4. Förslag till lag o m b o u t r e d n i n g och arvtill vissa a n d r i n g a r i den sociala arrendelagstiftskifte m m. Norstedt. 689 s J u . ningen. Marcus. 121 s. J o . 2 Betänkande r ö r a n d e e r k ä n n a n d e och verkställighet 17. Utredning och förslag r ö r a n d e ändrade g r u n d e r för biskoparnas avlöning och d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e av ulländsk civildom. Av K. Marks von W u r t e m b e r g . frågor. Idun. 264 s. E . Marcus. 43 s. J u . 18. Utredning r ö r a n d e motorfordonsbeståndet i Sverige. 3. Luftförsvarsutredningens b e t ä n k a n d e . Utredning beMarcus. 50 s. K. träffande hemortens och civilbefolkningens skydd a n d e vid luftanfall m o t Sverige. Norstedt 139 s. F » . 19. 1930 års pensionssakkunniga. Betänkande m e d förslag till r e g l e m e n t e a n g å e n d e tjänstepension för 4. Dödlighetsantaganden för livränteförsäkring. Nortjänstemän, t i l l h ö r a n d e den civila statsförvaltningen, stedt. 142 s. H. , m. m. Norstedt. (2), 211 s. F i . 5. Betänkande rörande frivilliga s a m m a n s l u t n i n g a r mellan enskilda järnvägar i Skåne m. m. Beckman. 20. Betänkande m e d förslag till förordning a n g å e n d e handel med farmacevtiska specialiteter. Marcus. 132 s. 2 bilagor. K. 99 s. S. Ii. Normalförslag till byggnadsordningar m. m . 1. 21. Betänkande med förslag till lag o m a l l m ä n n a vågar Byggnadsordning för stad. köping och större m u n i och lag o m vagdistrikt m. m. Norstedt. 223, xv, cipalsainhälle. Marcus. 37 s. K. 7. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 2. 22. 1930 års pensionssakkunniga. Belänkande m e d förByggnadsordning för m i n d r e municipalsamhälle. slag till reglemente angående tjänstepension för Marcus. 27 s. K. a r b e t a r e i statens tjänst. Norstedt. 37 s. F l . 8. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 3. Byggnadsordningar och u t o m p l a n s b e s t ä m i n e l s e r för 23 Utredning och förslag a n g å e n d e de civila tjänsteläkarnas ställning i städer och stadsliknande samlandsbygden. Marcus. 18 s. K. hallen. Beckman. 206 s. S. 9. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 4. 24 Normalbestämmelser för leverans och p r o v n i n g avBilagor till n o r m a l b y g g n a d s o r d n i n g a r för städer och c e m e n t (ceiuentbestämmelser) samt för byggnadsför landsbygden. Marcus. 32 s. K. verk av betong och a r m e r a d betong (betongbestäm10. J o r d b r u k s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e n . C. P r o m e m o melser) [fjärde u p p l a g ä n | j ä m t e tilläggsbestämmelser ria rö rande in komstutvecklingen inom Sveriges j o r d Itredje upplagan). Norstedt. 44 s. K. b r u k i jämförelse m e d i a n d r a näringsgrenar och 25 Statens organisationsnämnd. Betänkande m e d p l a n dess s a m m a n h a n g m e d lönepolitiken. Beckman. för statens b y g g n a d s v e r k s a m h e t u n d e r n ä r m a s t 52 s. J o . , , ., k o m m a n d e tioårsperiod. Marcus. 125 s. F l . II. Normalförslag till provisoriska byggnadsföresknfter. 26 U p p s k a t t n i n g av Sveriges skogstillgångar, verkställd Marcus. 10 s. K. åren 1923-1929. Norstedt. 256, 216 s. J o . 12. J o r d b r u k s u t r e d n i n g c n s b e t ä n k a n d e n . 7. Betankande 27. Betänkande a n g å e n d e reformering av vikariatssystea n g å e n d e å t g ä r d e r för l i n d r a n d e av j o r d b r u k e t s krem e t vid h ä r a d s r ä t t e r n a . Marcus. 27 s. J u . ditsvårigheter. Beckman. 99 s. J o . 28 L a n t m ä t a r e l ö n e s a k k u n n i g a s u t r e d n i n g och förslag 13. S k a t t e u t j ä m n i n g s b e r e d n i n g e n 1. Statistisk utredbeträffande l a n t n i ä t e i i k o n t o r e n s organisation. Marning a n g å e n d e det k o m m u n a l a skattetrycket. Av cus. 186 s. J o . E. Ahlberg. Norstedt. 85 - , 560 s. F l . 29. P r o m e m o r i a a n g å e n d e lagstiftning om vissa strali14. . l o r d b r u k s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e n . 8. Arbetarprocessuella tvångsmedel. Norstedt. 57 s. J u . frågan i n o m det svenska j o r d b r u k e t . Av B. Nyström. 30. 1932 års b a n k s a k k u n n i g a . Betänkande m e d förslag Beckman. 111 s. J o . . . . ,„„» till lag om ä n d r i n g i vissa delar av lagen den 11 15. De e k o n o m i s k a v e r k n i n g a r n a för sjöfarten av 1926 juni 1911 (nr 74) o m b a n k r ö r e l s e m. m. Marcus. I I J S . års lotsförfattningssakkunnigas förslag till lotsavgifFl. ter. Norstedt. 38 s. H.

A n m . Om sårskild tryckort ej angives år tryckorten Stockholm. Bokstäverna med tetstil utgöra begynnelse ket u t r e d n i n g e n avgivits, t. eex. i . E . = ecklesiastikdepartementet, ecklesiastlkdeparteimentet, J o b o k s t ä v e r n a till det d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga u t r e d n i n g a r s yttre an o r d n i n g fur 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA

UTREDNINGAR 1 9 3 2 : 3 0

FINANSDEPARTEMENTET

1932 ÅRS BANKSAKKUNNIGA

BETÄNKANDE MED

FÖRSLAG TILL LAG OM ÄNDRING I VISSA DELAR AV LAGEN DEN 22 JUNI 1911 (NR 74) OM BANKRÖRELSE M. M.

STOCKHOLM

1932 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

**mi^ '.'.•iif

°CKI»OV

!*

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

Finansdepartementet.

Sedan Kungl. Maj:t den 15 april 1932 bemyndigat dåvarande chefen för finansdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga att i huvudsaklig överensstämmelse med av honom angivna synpunkter inom finansdepartementet biträda med utredning och avgiva förslag angående vissa det svenska bankväsendet berörande spörsmål, har chefen för finansdepartementet den 2 maj 1932 såsom sakkunniga tillkallat överdirektören C. E. Svensson, tillika ordförande, bankinspektören J. G. F. von Krusenstjerna, bankdirektören C. G. Lagercrantz, advokaten O. E. Lagerström och kamreraren i riksbanken E. J. H. Wilhelmsson. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 april 1932 har chefen för finansdepartementet den 26 maj 1932 till de sakkunnigas sekreterare utsett förordnade revisionssekreteraren Orvar Bäcksin. De sakkunniga få härmed avlämna dels förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse samt förslag till lag om upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 64) angående emissionsbanker med tillhörande motiv jämte uttalanden angående samarbete mellan riksbanken och tillsynsmyndigheten samt angående bankers likviditet dels ock särskilda yttranden av undertecknade von Krusenstjerna och Lagercrantz. De sakkunniga hava till behandling upptagit frågan angående lämpligheten av att behålla bankformen solidariska bankbolag efter den 31

december 1935, då den löpande oktrojen för samtliga dessa bolag tilländagår. Då denna behandling emellertid ej ännu hunnit slutföras, få de sakkunniga anmäla, att de inom den närmaste tiden komma att avlämna yttrande angående denna fråga. Stockholm den 8 december 1932. C. E. SVENSSON. F. v. KRUSENSTJERNA

GUSTAF LAGERCRANTZ

OTTO LAGERSTRÖM

E. WILIIELMSSON

Orvar Bäcksin.

LAGTEXT

7 Förslag till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse. Härigenom förordnas dels att i lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse 48 a och 164 a §§, sådana dessa lagrum lyda enligt lag den 16 maj 1919 (nr 241), samt 233 §, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 26 juni 1918 (nr 413), skola ur förstnämnda lag utgå, dels att 231 och 232 §§ i samma lag erhålla beteckningarna 232 respektive 233 §§ samt att såsom 231 § införes en ny paragraf av den lydelse, som i det följande angives, dels ock a t t övriga här nedan införda paragrafer i samma lag, av vilka l a g r u m 2 och 234 §§ senast ändrats genom lag den 26 juni 1918 (nr 413), 235 § genom lag den 21 mars 1919 (nr 106), 239 § genom lag den 28 j a n u a r i 1921 (nr 12), 48, 164 och 254 §§ genom lag den 22 juni 1921 (nr 413), 52 och 168 §§ genom lag den 1 september 1923 (nr 350), 243, 244 och 252 §§ genom lag den 24 maj 1928 (nr 125) samt 1 § genom lag den 4 april 1930 (nr 61) skola - 1, 20, 24, 25, 40, 52, 53, 64, 74, 92, 131, 139, 140, 156, 168, 169, 180, 190, 209, 230, 234, 235, 238, 239, 241, 243, 244, 251, 252, 254 och 260 §§ i nedan intagna delar — hava den ändrade lydelse, som av det följande framgår: 1 §• Förutom bankrörelse. Med begagnas. Angående postsparbanken, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit och järnkontoret, så ock angående aktiebolag, som uteslutande har till ändamål att idka fastighetsbelåning eller pantlånerörelse, samt den av postverket bedrivna postgirorörelsen, är särskilt stadgat. 2 §.

Ej ma annan än Sveriges riksbank, bankaktiebolag, solidariskt bankbolag, postsparbanken, sparbank, järnkontoret och Sveriges allmänna hypoteksbank i sin firma eller eljest vid beteckning av affärsrörelsen använda ordet bank. Beträffande användning av ordet bank i registrerad understödsförenings firma är särskilt stadgat.

8 18 §. Sedan bolaget bildats samt styrelse och revisorer blivit valda, så ock inför bankinspektionen styrkts, att av det tecknade beloppet, efter avdrag ej mindre i anledning av överteckning, där sådan ägt r u m , än även för aktierätt, som av aktietecknare må h a v a enligt 25 § förverkats och ej av a n n a n övertagits, minst tjugu procent blivit behörigen inbetalda och att för inbetalning av återstoden avlämnats p a n t eller a n n a n säkerhet, som bankinspektionen prövat fullgod, må bolaget enligt föreskrift e r n a i denna lag registreras; dock får registrering ej ske, där det tecknade beloppet efter ovannämnda avdrag understiger det belopp, som enligt teckningslistan minst skall tecknas. 20 $.

Ansökning styrelse. I sådan ansökning skola uppgivas dels stiftarnas och styrelseledamöternas samt, där suppleanter i styrelsen utsetts, deras fullständiga namn ävensom nationalitet och hemvist, dels bolagets postadress, dels ock, där befogenhet att teckna bolagets firma ej skall utövas allenast av styrelsen, vilka sådan befogenhet tillkommer. Skall hemvist. Vid ansökningen skola fogas 1) Konungens avskrifter; 2) av — protokollet; 3) en styrkta; 4) bevis från bankinspektionen, utvisande, dels h u r u mycket av det belopp, vartill grundfonden jämlikt bestämmelsen under 3) uppgivits, blivit behörigen inbetalt, dels ock att för inbetalning av återstoden avlämnats förbindelse med p a n t eller annan säkerhet, som bankinspektionen prövat fullgod; 5) teckningslistorna desamma. 24 §. Av rörelse. Aktietecknare, som ej vid bolagets bildande erlagt full betalning, vare skyldig a v l ä m n a av fullgod p a n t eller a n n a n säkerhet åtföljd förbindelse a t t inbetala oguldna beloppet i den ordning, teckningslistan angiver. Ej bolaget. 25 §. Uraktlåter förfallodagen. Varder, i n n a n p a n t eller annan säkerhet enligt 24 § blivit avlämnad, inbetalning ej verkställd i r ä t t tid, eller försummar någon att avlämna

!) sådan p a n t eller säkerhet, äge styrelsen, där ej rättelse sker inom en månad efter anmaning, förklara aktiorätten förverkad. Samma lag vare, där senare inbetalning ej fullgöres i r ä t t tid och avlämnad pant eller säkerhet ej förslår till inbetalningens gäldande. Underrättelse brev. Då aktierätt förverkats, kan vad a aktien redan inbetalts eller vad genom realisering av avlämnad pant eller annan säkerhet influtit ej återfordras. 40 §.

Av vidtaga. Till reservfonden skall alltid läggas vad vid aktieteckning må hava för aktierna erhållits utöver det belopp, v a r a de lyda, så ock, där aktier ä t t förverkats, vad som blivit inbetalt å aktien eller influtit genom realisering av avlämnad pant eller utnyttjande av annan ställd säkerhet. Nedsättning medel. 44 $. Med den inskränkning, som här nedan sägs, må bankaktiebolag, jämte in- och utlåning av penningar, idka a n n a n verksamhet, som därmed står i samband. Om bankaktiebolags rätt att yrkesmässigt i kommission köpa och sälja aktier, banklotter och andra delaktighetsbevis i bolag samt obligationer ä r särskilt stadgat. 45 §. Bankaktiebolag må för egen räkning driva handel allenast med guld samt in- och utländskt mynt, växlar, checker, invisningar ävensom obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, med undantag för sådana förskrivningar, som medföra r ä t t till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare. Egendom, varmed bankaktiebolag ej må driva handel för egen räkning, äger bankaktiebolag ej heller förvärva, där ej nedan i denna paragraf annorlunda stadgas. Bankaktiebolag må förvärva: dels fastighet, avsedd för bankens inrymmande, samt aktie i bolag, som uteslutande har till ändamål att förvalta dylik fastighet och vars aktiekapital uppgår till minst en tredjedel av fastighetens bokförda värde; dels inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som bankaktiebolaget äger; dels ock, därest Konungen därtill meddelar tillstånd, aktie i a n n a t svenskt bankaktiebolag, i utländskt bankföretag eller i svenskt aktiebolag, vars ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, ävensom av bankaktiebolag eller solidariskt bankbolag utfärdad,

10 för den allmänna rörelsen avsedd förskrivning, som medför räti till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare. Bankaktiebolag må till skyddande av fordran å offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen u t m ä t t eller pamsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen p a n t s a t t eller a n n a n egendom, där uppenbart är, att bolaget eljest skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet egen aktie. Om sålunda inköpt eller övertagen egendom utgöres av fastjghet, gruva, fabrik eller a n n a n liknande anläggning eller fartyg, må bankaktiebolag i utbyte mot dylik egendom jämte tillhörande lös egendom förvärva aktie i bolag, som bildas för förvaltning av ifrågavarande egendom eller för fortsättande av en därmed bedriven verksamhet. Bankaktiebolag må ock förvärva aktie i bolag, vari bankaktiebolaget på g r u n d av bestämmelserna i detta mom. förut förvärvat aktie, där uppenbar fara är, att bankaktiebolaget eljest skulle lida avsevärd förlust. Om aktiebolag, i vilket bankaktiebolag på g r u n d av vad i 3 mom. stadgats förvärvat aktie, överlåter sina tillgångar å a n n a t aktiebolag, må bankaktiebolaget förvärva aktie i sistnämnda bolag i utbyte mot aktie i det förstnämnda. Egendom, som bankaktiebolag med stöd av bestämmelserna i 3 eller 4 mom. förvärvat, skall åter avyttras, så s n a r t lämpligen kan ske. och senast då a v y t t r i n g kan äga r u m u t a n förlust för bankaktiebolaget. Öm bankaktiebolag förvärvar egendom enligt bestämmelserna i 3 eller 4 mom., skall anmälan därom ofördröjligen göras hos bankinspektionen. 46 §. Bankaktiebolag må icke bevilja kredit, u t a n a t t bolaget har säkerhet. som av detsamma prövas betryggande, antingen i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt jämväl mot a n n a n än den, till vilken kre diten beviljas. U t a n hinder av vad sålunda stadgas må dock 1) stat, kommun, eller a n n a n därmed jämförlig samfällighet ävensom kassa eller inrättning, v a r s reglemente blivit av Konungen fastställt, så ock in- eller utländskt bankföretag k u n n a erhålla kredit utan särskild säkerhet; 2) kortvarig kredit kunna u t a n särskild säkerhet beviljas affärsidkare i och för rörelsen, därest med hänsyn till förefintliga omständigheter trygghet för förbindelsens fullgörande ändock k a n anses föreligga; 3) av vederhäftig person dragen växel, betalbar å annan ort, kunna diskonteras, ehuru accept å densamma ej erhållits. I fråga om kredit mot p a n t av aktier skall särskilt iakttagas: a t t vid kreditens meddelande förefinnes en med hänsyn till den eller de p a n t s a t t a aktiernas beskaffenhet och omständigheterna i övrigt skälig m a r g i n a l mellan aktiernas marknadsvärde och kreditbeloppet; samt

u att kreditbeloppet såvitt möjligt icke vid någon tidpunkt under kreditens fortbestånd överstiger aktiernas marknadsvärde. Bankaktiebolag må icke såsom pant mottaga egen aktie eller aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse. Vad nu stadgats om kredit mot p a n t av aktier skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kredit mot p a n t av sådana för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, som medföra r ä t t till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare. I denna paragraf meddelade bestämmelser angående kredit skola gälla även i fråga om garantiförpliktelse, som bankaktiebolag ikläder sig. 47 §.

Bankaktiebolag vare pliktigt ägna särskild uppmärksamhet däråt, att åt samme eller med v a r a n d r a i väsentlig ekonomisk intressegemenskap förbundna kredittagare eller mot säkerhet av aktier i samma eller i dylik gemenskap förbundna aktiebolag icke beviljas kredit i så stor omfattning, att därav kan uppkomma fara för bankbolagets säkerhet. Såsom kredit skall även anses borgen och a n n a n garantiförpliktelse till bankbolaget ävensom av bankbolaget ingången garantiförpliktelse för kredittagaren. 48 §. Bankaktiebolag må icke bevilja kredit till direktör eller tjänsteman vid bolagets huvud- eller avdelningskontor, åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankommande ärenden, till revisor i bankaktiebolaget eller till bolag eller förening, vari sådan befattningshavare eller revisor såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt intresse, utan mot säkerhet av värdehandling, vari omyndigs medel må utan överförmyndares samtycke anbringas. Dylikt bolag eller förening må dock även utan sådan säkerhet beviljas kredit genom diskontering av växlar, vilka äro grundade å verkliga handelsaffärer. Bankaktiebolag må ej heller bevilja kredit mot borgen av sådan person, bolag eller förening, som i 1 mom. sägs, eller mot växel, vara dylik person, bolag eller förening är acceptant, trassent eller endossent, dock med undantag för å verklig handelsaffär grundad växel, för vilken dylikt bolag eller förening är betalningsskyldig. Till person, vilken utan att vara sådan befattningshavare, som i 1 mom. sägs, är ledamot av bankaktiebolagets styrelse må kredit icke beviljas u t a n mot pant, som prövas i och för sig innebära fullgod säkerhet, eller genom diskontering av växlar, vilka äro grundade å verkliga handelsaffärer.

12 Vad i denna paragraf stadgats angående beviljande av kredit skall äga motsvarande tillämpning i fråga om garantiförpliktelse, som bankaktiebolag ikläder sig. 51 $. Bankaktiebolag må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för dylika förbindelser. 52 $. Varda penningar hos bankaktiebolag insatta att där innestå viss tid, mot eller u t a n ränta, skall bevis, som bolaget därom utfärdar, ställas till viss man och innehålla, att överlåtelse m å ske endast till viss man samt a t t överlåtelsen bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos bolaget. Förfallotiden för sålunda insatta medel må icke bestämmas annorlunda än till viss dag, högst ett år, efter medlens insättande eller till viss tid, högst ett år, efter uppsägning, och skall förfallotiden angivas i beviset. En motboken. Har bolaget. 53 i Aktieägarna skola inom sig utse en styrelse av minst fem högst tio ledamöter, med r ä t t dock för Konungen att, n ä r särskilda skäl därtill äro, medgiva högre antal, dock ej högre än femton. Av styrelseledamöterna må icke flera än en för varje påbörjat femtal vara befattningshavare i banken. Styrelsen angelägenheter. Ledamot uppdraget. Avgår ledamöter. 54 §. Är enligt bolagsordningen styrelsen beslutför, utan att samtliga ledamöter äro tillstädes, må likväl ärende, som ankommer på styrelsen, ej företagas, u t a n att, såvitt ske kunnat, samtliga erhållit tillfälle att deltaga i ärendets behandling. 55 §. Såsom styrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är bestämt i bolagsordningen, den mening, om vilken vid sammanträde de flesta röstande förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet. Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och bolaget. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om avtal mellan bolaget och tredje man, d ä r han i frågan äger ett

13 väsentligt intresse, som kan vara stridande mot bolagets. Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande gåva från bolagets sida, så ock beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten eller tredje man. 56 $. Styrelsen må icke åt enskild styrelseledamot eller annan person uppd r a g a a t t ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankommande ärenden, med mindre föreskrifter blivit av styrelsen meddelade angående den befogenhet i olika avseenden, som uppdraget skall medföra. Avser uppdraget beviljande av kredit, skola härvid meddelade föreskrifter angiva maximibelopp och grunderna för bedömande av erbjuden säkerhet. Dessa föreskrifter skola meddelas i en av styrelsen för högst ett å r i sänder fastställd instruktion. Styrelsen åligger att, så snart det kan ske, till bankinspektionen insända sådan instruktion, ävensom meddela bankinspektionen de ändringar, som vidtagas i instruktionen. Styrelsen äger n ä r som helst återkalla eller inskränka uppdrag, som ovan nämnts, samt u t a n hinder därav själv avgöra ärende av varje slag. Styrelsen må icke å t enskild styrelseledamot eller a n n a n uppdraga att avgöra ärende, som avser: 1) i n r ä t t a n d e eller indragning av avdelningskontor eller övertagande av a n n a n bankrörelse; 2) förvärv eller a v y t t r i n g av fastighet, avsedd för bankens inrymmande eller till- eller ombyggnad av sådan fastighet; 3) beviljande av kredit till person, vilken u t a n a t t v a r a sådan befattningshavare, som i 48 § 1 mom. sägs, är ledamot av bankaktiebolagets styrelse eller av den särskilda styrelse, som kan finnas inrättad vid avdelningskontor, eller till bolag eller förening, vari sådan person är styrelseledamot eller såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt intresse, eller v a r i befattningshavare, som omförmäles 1 48 § 1 mom., är styrelseledamot; styrelsen dock obetaget att för person, bolag eller förening, som nu nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka utan styrelsens beslut i varje särskilt fall kredit må beviljas vederbörande i och för en av honom idkad rörelse; 4) förvärv av aktie eller för den allmänna rörelsen avsedd förskrivning, som medför r ä t t till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare, i andra fall, än då fråga är om aktie eller förskrivning, som ä r för bankaktiebolagets fordran u t m ä t t eller pantsatt; 5) fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning, utom då beslut härom påkallas av allmän ränteförändring, i vilket fall dylikt beslut må u t a n styrelsens hörande meddelas för tiden intill nästkommande styrelsesammanträde; 6) antagande eller entledigande av ordinarie befattningshavare hos bankaktiebolaget.

14 I denna paragraf meddelade bestämmelser angående kredit skola gälla även i fråga om garanti förpliktelse, som bankaktiebolag ikläder sig. 57 §. Direktör eller tjänsteman vid bankaktiebolags huvud- eller avdelningskontor, åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankommande ärenden, må icke vara ledamot av styrelsen i a n n a t bolag, utan att bankaktiebolagets styrelse i fråga om varje sådant uppdrag därtill l ä m n a r tillstånd. Tillstånd må dock icke lämnas i fråga om ledamotskap av styrelsen i bolag, vars huvudsakliga verksamhet består i att förvalta eller d r i v a handel med aktier eller som idk a r emissionsrörelse. F ö r giltighet av bankaktiebolagets styrelses beslut om tillstånd erfordras, att beslutet biträdes av minst två tredjedelar av styrelsens samtliga ledamöter. Den, för vilken tillstånd ifrågasattes, m å icke deltaga i beslutet. Kallelse till styrelsesammanträde, då prövning av fråga om tillstånd äger rum, skall innehålla uppgift, att sådan fråga förekommer vid sammanträdet. 58 $. Bolagets firma skall tecknas av minst två personer i förening. Bemyndigande för styrelseledamot a t t teckna bolagets firma må, där ej a n n a t blivit bestämt i bolagsordningen eller av bolagsstämman, meddelas a v styrelsen. Ej må sådant bemyndigande meddelas av bolagsstämman, med mindre bolagsordningen innehåller stadgande i sådant avseende. I bolagsordningen må bestämmas, att styrelsen äger bemyndiga annan än styrelseledamot att teckna bolagets firma; och äge jämväl bolagsstämman tillåta styrelsen att meddela sådant bemyndigande. Styrelsen må dock, u t a n att sådant är i bolagsordningen eller av bolagsstämman medgivet, bemyndiga annan än styrelseledamot att teckna firman, så framt bemyndigandet avser r ä t t till firmateckning allenast i förening med styrelseledamot eller med annan, vilken styrelsen enligt bolagsordningen eller bolagsstämmobeslut äger bemyndiga a t t teckna firman. 59 i Sker ändring i styrelsens sammansättning eller ifråga om rätten att teckna bolagets firma eller ä n d r a r styrelseledamot eller eljest någon, som berättigats teckna firman, sitt hemvist eller ändras bolagets postadress, skall styrelsen därom ofördröjligen göra a n m ä l a n för registrering. Vid a n m ä l a n om ändring i styrelsens sammansättning skall fogas styrkt avskrift av protokoll eller a n n a n handling, som bestyrker ändringen. 60 §. I förhållande till bolaget vare styrelsen samt de styrelseledamöter och personer utanför styrelsen, som innehava befogenhet att avgöra på sty-

15 relsen ankommande ärenden eller äro berättigade teckna bolagets firma, pliktiga a t t i sin förvaltning av bolagets angelägenheter ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som i bolagsordningen, eller av bolagsstämman eller, såvitt rörer styrelseledamot eller person utanför styrelsen, av styrelsen meddelas; de må dock ej efterkomma bolagsstämmans föreskrift, d ä r den finnes strida mot denna lag eller bolagsordningen. 61 §. Styrelsen, så ock de särskilda styrelseledamöter eller personer utanför styrelsen, som bemyndigats teckna bolagets firma, äge att själva eller genom ombud ej mindre i förhållande till tredje man handla å bolagets vägn a r än även inför domstolar och andra myndigheter företräda bolaget. I n s k r ä n k n i n g i den befogenhet, som sålunda tillkommer styrelsen, vissa styrelseledamöter eller personer utanför styrelsen, vare, i den m å n ej a n n a t följer av vad i denna lag stadgas, utan verkan mot tredje man, med mindre h a n ä g t eller bort äga kännedom om inskränkningen. Bestämmelse, innefattande sådan inskränkning, må ej registreras. 64 §. Angående befogenhet för styrelseledamot, så ock för den, som eljest berättigats teckna bolagets firma, att för bolaget mottaga stämning är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant avseende gäller äga tillämpning jämväl, då annat meddelande skall delgivas bolaget. Vill stämman. 68 §. F ö r granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper skola a k t i e ä g a r n a årligen utse minst två revisorer, varjämte bankinspektionen skall utse en revisor. Samtliga revisorer skola v a r a med det ekonomiska livet väl förtrogna personer, och minst en av de revisorer, aktieä g a r n a utse, skall yrkesmässigt utöva revisionsverksamhet. Revisorerna skola inom sig utse en ordförande att leda revisionen. Till revisor m å ej utses den, som är i bolagets eller styrelseledamots tjänst eller som eljest intager underordnad ställning i förhållande till styrelseledamot. Den tid, för vilken revisor utses, må ej u t g å före nästa ordinarie bolagsstämma. Av aktieägarna utsedd revisor må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått till ända, genom beslut å bolagsstämma skiljas från uppdraget. Avgår dylik revisor, innan den tid, för vilken han blivit vald, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger det styrelsen att ofördröjligen föranstalta om val av ny revisor. Bankinspektionen äger n ä r som helst återkalla uppdraget för den av inspektionen utsedde revisorn och i stället utse ny revisor.

16 69 §. Styrelsen skall bereda revisor tillfälle a t t n ä r som helst inventera bolagets kassa och övriga tillgångar och g r a n s k a bolagets alla böcker, räkenskaper och a n d r a handlingar; och m å av revisor begärd upplysning angående förvaltningen ej av styrelsen förvägras. Vid fullgörande av sitt uppdrag håva de av aktieägarna utsedda revisorerna att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som av bolaget meddelas och ej avse inskränkning i deras i lag stadgade befogenhet eller eljest strida mot lag eller författning eller mot bolagsordningen. F ö r den av bankinspektionen utsedde revisorn skall instruktion utfärdas av inspektionen. Revisorerna skola på kallelse a v revisionens ordförande sammant r ä d a så ofta de finna nödigt, åliggande det revisorerna att minst en gång varje halvår: t a g a del av styrelsens protokoll; t a g a del av de föreskrifter rörande bolagets kreditgivning, som utfärdats av styrelsen eller bolagets direktörer; granska större krediter och andra större placeringar av bolagets medel; granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och a v y t t r i n g av jämlikt 45 § 3 och 4 mom. inköpt eller övertagen egendom; t a g a del av de förelägganden och erinringar, som av bankinspektionen k u n n a hava gjorts till styrelsen eller bolagets direktörer; taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande bolagets huvud- och avdelningskontor samt rörande av bolaget ägda företag a v större betydelse. Vid revisorernas sammanträden skall föras protokoll. Revisorerna skola skriftligen delgiva styrelsen de erinringar i fråga om bolagets verksamhet, vartill deras granskning må giva anledning. Revisorerna skola för varje räkenskapsår över granskningen avgiva en av dem underskriven berättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två veckor före den i 77 § nämnda bolagsstämman. Inom samma tid skola revisorerna till styrelsen återställa förvaltningsberättelsen, vinst- och förlusträkningen samt balansräkningen. I den av revisorerna avgivna berättelsen skola revisorerna särskilt uttala sig i följande avseenden: angående omfattningen av den av dem verkställda granskningen; angående de i styrelsens förvaltningsberättelse intagna vinst- och förlust- samt balansräkningarna; angående bolagets förvaltningsutgifter; angående den inre kontrollen inom bolaget; angående styrelsens förslag i anledning av bolagets vinst eller förlust under räkenskapsåret; samt

17 angående ansvarsfrihet för styrelsen. • : . - - • . , i •..•/. ..r,;-. Angående revisorers befogenhet a t t påkalla sammankallande av extra bolagsstämma stadgas i 78 §. • . , ,. ..:. r

•I 74 i

rt rl

-

Jämte gälle, 1) a t t rösträtt ej må utövas för aktie, a vilken icke fullgjorts förfallen inbetalning eller i fråga om vilken ej, där så skolat ske, avlämnats sådan av pant eller a n n a n säkerhet åtföljd förbindelse, som i 24 § sägs; . 2) att röst; 3) att ombud; 4) att grundfonden; 5) att avgivas; 6) att ordförande. I rätt. Vad — därom. 92 §. H a r senast vid den i 91 § omförmälda bolagsstämma av aktieägare tecknats vad som erfordras för att återställa grundfonden till dess behöriga belopp, äge bolaget, därest det sålunda tecknade beloppet omedelbart inbetalas eller därför ställes pant eller annan säkerhet, som bankinspektionen prövar fullgod, fortsätta rörelsen; men om så icke skett eller om för grundfondens återställande tecknat tillskott icke inbetalts inom tre månader från stämman, skall bolaget t r ä d a i likvidation. De — rum. Varder, efter det tillskott enligt denna paragraf förekommit, i anledning av uppkommen förlust nytt tillskott gjort, skola de aktieägare, som verkställt senare tillskott, i förhållande till aktieägare, som förut verkställt tillskott, äga sådan företrädesrätt, som omförmäles i 2 mom. 96 i H a r sådant förhållande inträffat, som jämlikt bestämmelse i 92 eller 93 § påkallar likvidation, och varder ej inom en månad därefter till registret, enligt vad nedan sägs, anmält, att bolaget t r ä t t i likvidation, förklare rätten, på ansökan av aktieägare, styrelseledamot eller bankinspektionen och efter bolagets hörande, att bolaget skall t r ä d a i likvidation; och förelägge r ä t t e n bolaget att inom viss tid, ej understigande en månad, utse en eller flere likvidatorer vid äventyr, att förordnande i sådant hänseende eljest meddelas av rätten. 129 §. Sedan bolaget bildats samt styrelse och revisorer blivit valda, så ock inför bankinspektionen styrkts, dels att av det tecknade beloppet, efter 2

832836.

18 avdrag ej mindre i anledning av över teckning, där sådan ägt rum, än även för rätt till delaktighet i bolaget, som av tecknare må hava enligt 140 § förverkats och ej av annan övertagits, minst tjugu procent blivit behörigen inbetalda, dels att för inbetalning av återstoden avlämnats pant eller annan säkerhet, som bankinspektionen prövat fullgod, dels ock att en var av huvudlottägarna till förvaring hos bolaget överlämnat så dan handling, som i 134 § sägs, må bolaget enligt föreskrifterna i denna lag registreras; dock får registrering ej ske, där det tecknade beloppet efter ovannämnda avdrag understiger det belopp, som enligt teckningslistan minst skall tecknas. 131 §, Ansökning styrelse. I sådan ansökning skola uppgivas dels stiftarnas och styrelseledamöternas samt, där suppleanter i styrelsen utsetts, deras fullständiga namn ävensom nationalitet och hemvist, dels bolagets postadress, dels ock, där befogenhet att teckna bolagets firma ej skall utövas allenast av styrelsen, vilka sådan befogenhet tillkommer. Skall hemvist. Vid ansökningen skola fogas 1) Konungens avskrifter; 2) av protokollet; 3) en styrkta; 4) bevis från bankinspektionen, utvisande, dels huru mycket av det belopp, vartill grundfonden jämlikt bestämmelsen under 3) uppgivits, blivit behörigen inbetalt, dels att för inbetalning av återstoden avlämnats förbindelse med pant eller annan säkerhet, som bankinspektionen prövat fullgod, dels ock att en var av huvudlottägarna till förvaring hos bolaget överlämnat sådan handling, som i 134 § sägs; 5) teckningslistorna desamma. 139 §. Av rörelse. Har tecknare av huvudlott ej vid bolagets bildande er lagt full betalning, vare han skyldig avlämna av fullgod pant eller annan säkerhet åtföljd förbindelse att inbetala oguldna beloppet i den ordning, teckningslistan angiver. Ej — bolaget. 140 i 'Uraktlåter - — förfallodagen. 1 Varder, innan parii eller annan säkerhet enligt 139 i blivit avlämnad,

19 inbetalning ej verkställd i rätt tid, eller försummar någon att a v l ä m n a sådan p a n t eller säkerhet, äge styrelsen, där ej rättelse sker inom en månad efter anmaning, förklara rätten till delaktighet i bolaget förverkad. S a m m a lag vare, där senare inbetalning ej fullgöres i r ä t t tid och a v l ä m n a d p a n t eller säkerhet ej förslår till inbetalningens gäldande. Underrättelse brev. Då r ä t t till delaktighet i bolaget förverkats, kan vad å huvudlotten redan inbetalts eller vad genom realisering av avlämnad pant eller a n n a n säkerhet influtit ej återfordras. 156 §. Av vidtaga. Till reservfonden skall allltid läggas vad vid teckning ma hava för lotterna erhållits utöver det belopp, vara de lyda, så ock, där r ä t t till delaktighet i bolaget förverkats, vad som blivit inbetalt å lotten eller influtit genom realisering av avlämnad pant eller utnyttjande av annan ställd säkerhet. Nedsättning medel. 160 §. Med den inskränkning, som här nedan sägs, må solidariskt bankbolag, jämte in- och utlåning av penningar, idka annan verksamhet, som därmed står i samband. Om solidariskt bankbolags rätt att yrkesmässigt i kommission köpa och sälja aktier, banklotter och andra delaktighetsbevis i bolag samt obligationer ä r särskilt stadgat. 161 §.

Solidariskt baukbolag må för egen räkning driva handel allenast med guld- samt in- och utländskt mynt, växlar, checker, invisningar ävensom obligationer och a n d r a för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, med u n d a n t a g för sädana förskrivningar, som medföra r ä t t till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare. Egendom, varmed solidariskt bankbolag ej må driva handel för egen räkning, äger sådant bolag ej heller förvärva, där oj nedan i denna paragraf annorlunda stadgas. Solidariskt bankbolag må förvärva: dels fastighet, avsedd för bankens inrymmande, samt aktie i bolag, som uteslutande har till ändamål att förvalta dylik fastighet och vars aktiekapital uppgår till minst en tredjedel av fastighetens bokförda värde; dels inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som bankbolaget äger; dels ock. därest Konungen därtill meddelar tillstånd, aktie i svenskt

bankaktiebolag, i utländskt bankföretag eller i svenskt aktiebolag,, vars ä n d a m å l k a n anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, ävensom av bankaktiebolag eller solidariskt bankbolag utfärdad, för den alL m a n n a rörelsen avsedd förskrivning, som medför r ä t t till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare. Solidariskt bankbolag må till skyddande av fordran å offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen u t m ä t t eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller a n n a n egendom, där uppenbart är, att bolaget eljest skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet egen lott eller a n n a t solidariskt bankbolags huvudlott. Om sålunda inköpt eller övertagen egendom utgöres av fastighet, gruva, fabrik eller annan liknande anläggning eller fartyg, må solidariskt bankbolag i utbyte mot dylik egendom jämte tillhörande lös egendom förvärva aktie i bolag, som bildas för förvaltning av ifrågavarande egendom eller för fortsättande av en därmed bedriven verksamhet. Solidariskt bankbolag må ock förvärva aktie i bolag, vari bankbolaget på grund av bestämmelserna i detta mom. förut förvärvat aktie, där uppenbar fara är, ä t t bankbolaget eljest skulle lida avsevärd förlust. Om aktiebolag, i vilket solidariskt bankbolag p å grund av vad i 3 mom. stadgats förvärvat aktie, överlåter sina tillgångar å a n n a t aktiebolag. må bankbolaget förvärva aktie i sistnämnda bolag i utbyte mot aktie i det förstnämnda. Egendom, som solidariskt bankbolag med stöd av bestämmelserna i 3 eller 4 mom. förvärvat, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske, och senast då a v y t t r i n g kan äga r u m utan förlust för bankbolaget. Om solidariskt bankbolag förvärvar egendom enligt bestämmelserna i 3 eller 4 mom., skall anmälan därom ofördröjligen göras hos bankinspektionen. 162 $. Solidariskt bankbolag må icke bevilja kredit, utan att bolaget h a r sä kerhet, som av detsamma prövas betryggande, antingen i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt j ä m v ä l mot annan än den, till vilken krediten beviljas. U t a n hinder av vad sålunda stadgas må dock 1) stat, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet ävensom kassa eller inrättning, v a r s reglemente blivit av Konungen fastställt, så ock in- eller utländskt bankföretag k u n n a erhålla kredit u t a n särskild säkerhet; 2) k o r t v a r i g kredit k u n n a utan särskild säkerhet beviljas affärsidkare i och för rörelsen, därest med hänsyn till förefintliga omständigheter trygghet för förbindelsens fullgörande ändock kan anses föreligga; 3) av vederhäftig person dragen växel, betalbar å annan ort, kunna diskonteras, ehuru accept å densamma ej erhållits.

21 I fråga om k r e d i t ' m o t pant av aktie skall särskilt i a k t t a g a s : att vid kreditens meddelande förefinnes en med h ä n s y n till den eller de pantsatta aktiernas beskaffenhet och omständigheterna i övrigt skälig m a r g i n a l mellan aktiernas marknadsvärde och kreditbeloppet; samt att kreditbeloppet såvitt möjligt icke vid någon tidpunkt under kreditens fortbestånd överstiger aktiernas marknadsvärde. Solidariskt bankbolag må icke såsom pant mottaga egen lott, a n n a t solidariskt bankbolags huvudlott eller aktie i bolag, v a r s verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse. Vad nu stadgats om kredit mot p a n t av aktier skall ä g a motsvarande tillämpning i fråga om kredit mot pant av sådana för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare. I denna paragraf meddelade bestämmelser angående kredit skola gälla även i fråga om garantiförpliktelse, som bankbolaget ikläder sig. 163 i Solidariskt bankbolag vare pliktigt ägna särskild uppmärksamhet däråt, att åt samme eller med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap förbundna kredittagare eller mot säkerhet av aktier i samma eller i dylik gemenskap förbundna aktiebolag icke beviljas kredit i så stor omfattning, att därav kan uppkomma fara för bankbolagets säkerhet. Som kredit skall även anses borgen och annan garanti förpliktelse till bankbolaget ävensom av bankbolaget ingången garanti förpliktelse för kredittagaren. 164 i Solidariskt bankbolag må icke bevilja kredit till direktör eller tjänsteman vid bolagets huvud- eller avdelningskontor, åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankommande ärenden, till revisor i bankbolaget eller till bolag eller förening, v a r i sådan befattningshavare eller revisor såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt intresse, utan mot säkerhet av värdehandling, vari omyndigs medel må utan överförmyndares samtycke anbringas. Dylikt bolag eller förening må dock även utan sådan säkerhet beviljas kredit genom diskontering av växlar, vilka äro grundade å verkliga handelsaffärer. Solidariskt bankbolag må ej heller bevilja kredit mot borgen av sådan person, bolag eller förening, som i 1 mom. sägs, eller mot växel, v a r a dylik person, bolag eller förening är acceptant, trassent eller endossent, dock med u n d a n t a g för å verklig handelsaffär grundad växel, för vilken dylikt bolag eller förening är betalningsskyldig. Till person, vilken utan att vara sådan befattningshavare, som i 3 mom.

sägs, är ledamot av bankbolagets styrelse må kredit icke beviljas utan mot pant, som prövas i och 'för sig innebära fullgod säkerhet, eller genom diskontering av växlar, vilka äro grundade å verkliga handelsaffärer. Vad i denna paragraf stadgas angående beviljande av kredit skall äga motsvarande tillämpning i fråga om garanti förpliktelse, som bankbolaget ikläder sig. 167 $. Solidariskt bankbolag må ej utfärda tryckta eller graverade, till inne havaren eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för dylika förbindelser. 168 $. Varda peuuiugar hos solidariskt bankbolag insatta att där innestå viss tid, mot eller utan ränta, skall bevis, som bolaget därom utfärdar, ställas till viss man och innehålla, att överlåtelse må ske endast till viss man samt att överlåtelsen bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos bolaget, Förfallotiden för sålunda insatta medel må icke bestämmas annorlunda än till viss dag, högst ett år, efter medlens insättande, eller till viss tid, högst ett år, efter uppsägning, och skall förfallotiden angivas i beviset. En motboken. Har bolaget. 169 §. Huvudlottägarna skola inom sig utse en styrelse av minst fem, högst tio ledamöter, med rätt dock för Konungen att, när särskilda skäl därtill äro, medgiva högre antal, dock ej högre än femton. Av styrelseledamöterna må icke flera än en för varje påbörjat femtal vara befattningshavare i banken. Styrelsen angelägenheter. Ledamot uppdraget. Avgår ledamöter. 170 §. Är enligt bolagsordningen styrelsen beslutför, utan att samtliga ledamöter äro tillstädes, må likväl ärende, som ankommer på styrelsen, ej företagas, utan att, såvitt ske kunnat, samtliga erhållit tillfälle att deltaga i ärendets behandling. 171 §. Såsom styrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är bestämt i bolagsordningen, den mening, om vilken vid sammanträde de flesta röstande förenat sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet.

23 Ledamot av styrelsen äge ej deltaga, i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och bolaget. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om avtal mellan bolaget och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot bolagets. Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande gåva från bolagets sida, så ock beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamot eller tredje man. 172 i Styrelsen må icke åt enskild styrelseledamot eller annan person uppdraga att ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankommande ärenden, med mindre föreskrifter blivit av styrelsen meddelade angående den befogenhet i olika avseenden, som uppdraget skall medföra. Avser uppdragets beviljande av kredit, skola härvid meddelade föreskrifter angiva maximibelopp och grunderna för bedömande av erbjuden säkerhet. Dessa föreskrifter skola meddelas i en av styrelsen för högst ett år i sänder fastställd instruktion. Styrelsen åligger att, så snart det kan ske, till bankinspektionen insända sådan instruktion, ävensom meddela bankinspektionen de ändringar, som vidtagas i instruktionen. Styrelsen äger när som helst återkalla eller inskränka uppdrag, som ovan nämnts, samt utan hinder därav själv avgöra ärende av varje slag. Styrelsen må icke åt enskild styrelseledamot eller annan uppdraga att avgöra ärende, som avser: 1) inrättande eller indragning av avdelningskontor eller övertagande av annan bankrörelse; 2) förvärv eller avyttring av fastighet, avsedd för bankens inrymmande, eller till- eller ombyggnad av sådan fastighet; 3) beviljande av kredit till person, vilken utan att vara sådan befattningshavare, som i 164 § 1 mom. sägs, är ledamot av bankbolagets styrelse eller av den särskilda styrelse, som kan finnas inrättad vid avdelningskontor, eller till bolag eller förening, vari sådan person är styrelseledamot eller såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt. intresse, eller vari befattningshavare, som omförmäles i 164 § 1 mom., är styrelseledamot; styrelsen dock obetaget att för person, bolag eller förening, som nu nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka utan styrelsens beslut i varje särskilt fall kredit må beviljas vederbörande i och för en av honom idkad rörelse; 4) förvärv av aktie eller för den allmänna rörelsen avsedd förskrivning, som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare, i andra fall, än då fråga är om aktie eller förskrivning, som är för bankbolagets fordran utmätt eller pantsatt; 5) fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning, utom då beslut härom påkallas av allmän ränteförändring, i vilket fall dylikt be-

24 slut må u t a n styrelsens hörande meddelas för tiden intill nästkommande styrelsesammanträde; •6) antagande -eller entledigande av ordinarie befattningshavare hos bankbolaget. I denna p a r a g r a f meddelade bestämmelser angående kredit skola gälla även i fråga om garantiförpliktelse, som bankbolaget ikläder sig. 173 §. Direktör eller tjänsteman vid solidariskt bankbolags huvud- eller avdelningskontor, åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med annan avgöra p å styrelsen ankommande ärenden, må icke v a r a ledamot av styrelsen i a n n a t bolag, utan att bankbolagets styrelse i fråga om varje sådant u p p d r a g därtill lämnar tillstånd. Tillstånd må dock icke lämnas i fråga om ledamotskap av styrelsen i bolag, vars huvudsakliga verksamhet består i att förvalta eller d r i v a handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse. För giltighet a v bankbolagets styrelses beslut om tillstånd erfordras, att beslutet biträdes av minst två tredjedelar av styrelsens samtliga ledamöter. Den, får vilken tillstånd ifrågasattes, m å icke deltaga i beslutet. Kallelse till styrelsesammanträde, då prövning av fråga om tillstånd äger rum, skall innehålla uppgift, att sådan fråga förekommer vid sammanträdet. 174 i Bolagets firma skall tecknas av minst tvä personer i förening. Bemyndigande för styrelseledamot att teckna bolagets firma må, där ej annat blivit bestämt i bolagsordningen eller av bolagsstämman, meddelas av styrelsen. E j må sådant bemyndigande meddelas av bolagsstämman, med mindre bolagsordningen innehåller stadgande i sådant avseende. I bolagsordningen må bestämmas, att styrelsen äger bemyndiga annan ä n styrelseledamot att teckna bolagets firma; och äge j ä m v ä l bolagsstämm a n tillåta styrelsen att meddela sådant bemyndigande. Styrelsen må dock, u t a n att sådant är i bolagsordningen eller av bolagsstämman medgivet, bemyndiga a n n a n än styrelseledamot att teckna firman, såframt bemyndigandet avser rätt till firmateckning allenast i förening med styrelseledamot eller med annan, vilken styrelsen enligt bolagsordningen eller bolagsstämmobeslut äger bemyndiga att teckna firman. 175 §. Sker ändring i styrelsens sammansättning eller i fråga om r ä t t e n att teckn a bolagets firma eller ä n d r a r styrelseledamot eller eljest någon, som berättigats teckna firman, sitt hemvist eller ändras bolagets postadress, skall styrelsen därom ofördröjligen göra anmälan för registrering. Vid

25 anmälan om ändring i styrelsens sammansättning skall fogas styrkt av : skrift av protokoll eller annan handling, som bestyrker ändringen. 176 §. I förhållande till bolaget vare styrelsen samt de styrelseledamöter och personer utanför styrelsen, som innehava befogenhet att avgöra på styrelsen ankommande ärenden eller äro berättigade teckna bolagets firma, pliktiga att i sin förvaltning av bolagets angelägenheter ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som i bolagsordningen eller av bolagsstämman eller, såvitt rörer styrelseledamot eller person utanför styrelsen, av styrelsen meddelas; de må dock ej efterkomma bolagsstämmans föreskrift, där den finnes strida mot denna lag eller bolagsordningen. 177 i Styrelsen, så ock de särskilda styrelseledamöter eller personer utanför styrelsen, som bemyndigats teckna bolagets firma, äge att själva eller genom ombud ej mindre i förhållande till tredje man handla å bolagets vägnar än även inför domstolar och andra myndigheter företräda bolaget. Inskränkning i den befogenhet, som sålunda tillkommer styrelsen, vissa styrelseledamöter eller personer utanför styrelsen, vare i den mån ej annat följer av vad i denna lag stadgas, utan verkan mot tredje man, med mindre han ägt eller bort äga kännedom om inskränkningen. Bestämmelse, innefattande sådan inskränkning, må ej registreras. 180 $. Angående befogenhet för styrelseledamot så ock för den, som eljest berättigats teckna bolagets firma, att för bolaget mottaga stämning är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant avseende gäller äga tillämpning jämväl, då annat meddelande skall delgivas bolaget. Vill — stämman. 184 §.

För granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper skola lottägarna årligen utse minst två revisorer, varjämte bankinspektionen skall utse en revisor. Samtliga revisorer skola vara med det ekonomiska livet väl förtrogna personer, och minst en av de revisorer, lottägarna utse, skall yrkesmässigt utöva revisionsverksamhet. Revisorerna skola inom sig utse en ordförande att leda revisionen. Till revisor må ej utses den, som är i bolagets eller styrelseledamots tjänst eller som eljest intager underordnad ställning i förhållande till styrelseledamot. Den tid, för vilken revisor utses, må ej utgå före nästa ordinarie bolagsstämma. Av lottägarna utsedd revisor må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått till ända, genom beslut å bolagsstämma skil-

26 jas från uppdraget. Avgår dylik revisor, innan den tid, för vilken han blivit vald, g å t t till ända, och finnes ej suppleant, åligger det styrelsen att ofördröjligen föranstalta om val av ny revisor. Bankinspektionen äger n ä r som helst återkalla uppdraget för den av inspektionen utsedde revisorn och i stället utse ny revisor. 185 $. Styrelsen skall bereda revisor tillfälle att när som helst inventera bolagets kassa och övriga tillgångar och granska bolagets alla böcker, räkenskaper och a n d r a handlingar; och må av revisor begärd upplysning angående förvaltningen ej av styrelsen förvägras. Vid fullgörande av sitt u p p d r a g hava de av l o t t ä g a r n a utsedda revi sorerna a t t ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som av bolaget meddelas och ej avse inskränkning i deras i lag stadgade befogenhet eller eljest strida mot lag eller författning eller mot bolagsordnin gen. F ö r den av bankinspektionen utsedde revisorn skall instruktion utfärdas av inspektionen. Revisorerna skola på kallelse av revisionens ordförande sammanträda så ofta de finna nödigt, åliggande det revisorerna att minst en gång varje h a l v å r : taga del av styrelsens protokoll; taga del av de föreskrifter rörande bolagets kreditgivning. som utfärdats av styrelsen eller bolagets direktörer; granska större krediter och a n d r a större placeringar av bolagets medel: granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avy t t r i n g av jämlikt 161 § 3 och 4 mom. inköpt eller övertagen egendom; t a g a del av de förelägganden och erinringar, som av bankinspektionen kunna h a v a gjorts till styrelsen eller bolagets direktörer; taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande bolagets huvud- och avdelningskontor samt rörande av bolaget ägda företag av större betydelse. Vid revisorernas sammanträden skall föras protokoll. Revisorerna skola skriftligen delgiva styrelsen de e r i n r i n g a r i fråga om bolagets verksamhet, vartill deras granskning må giva anledning. Revisorerna skola för varje räkenskapsår över granskningen avgiva en av dem underskriven berättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två veckor före den i 193 § n ä m n d a bolagsstämma. Inom samma tid skola revisorerna till styrelsen återställa förvaltningsberättelsen, vinst- och förlusträkningen samt balansräkningen. I den av revisorerna avgivna berättelsen skola revisorerna särskilt uttala sig i följande avseenden: angående omfattningen av den av dem verkställda granskningen; angående de i styrelsens förvaltningsberättelse intagna vinst- och förlust- samt balansräkningarna;

angående bolagets förvaltningsutgifter; angående den inre kontrollen inom bolaget; angående styrelsens förslag i anledning av bolagets vinst eller förlust under räkenskapsåret; samt angående ansvarsfrihet för styrelsen. Angående revisorers befogenhet att påkalla sammankallande av extra bolagsstämma stadgas i 194 §. 190 $. Jämte gälle, 1) att rösträtt ej m å utövas för lott, å vilken icke fullgjorts förfallen inbetalning eller i fråga om vilken ej, där så skolat ske, avlämnats sådan av pant eller annan säkerhet åtföljd förbindelse, som i 139 § sägs; 2) att röst; 3) a t t ombud; 4) a t t grundfonden; 5) a t t avgivas; 6) a t t ordförande. I rätt. Vad därom. 209 i H a r senast vid den i 208 § omförmälda bolagsstämma av huvudlottägare tecknats vad som erfordras för att återställa grundfonden till dess behöriga belopp, äge bolaget, därest det sålunda tecknade beloppet omedelb a r t inbetalas eller därför ställes pant eller a n n a n säkerhet, som bankinspektionen prövar fullgod, fortsätta rörelsen; men om så icke skett eller om för grundfondens återställande tecknat tillskott icke inbetalts inom tre månader från stämman, skall bolaget träda i likvidation. De rum. Varder, efter det tillskott enligt denna paragraf förekommit, i anledning av uppkommen förlust nytt tillskott gjort, skola de huvudlottägare. som verkställt senare tillskott, i förhållande till huvudlottägare, som förut verkställt tillskott, äga sådan företrädesrätt, som omförmäles i 2 mom. 213 §. H a r sådant förhallande. inträffat, som jämlikt bestämmelse i 209 eller 210 § påkallar likvidation, och varder ej inom en månad därefter till registret, enligt vad nedan sägs, anmält, att bolaget t r ä t t i likvidation, förklare rätten, på ansökan av lottägare, styrelseledamot eller bankinspektionen och efter bolagets hörande, att bolaget skall t r ä d a i likvidation; och förelägge rätten bolaget att inom viss tid, ej understigande en månad, utse en eller flere likvidatorer vid äventyr, att förordnande i sådant hänseende eljest meddelas av rätten.

i>N 2304.

Bankbolag skola, på sätt i denna lag : sägs, stå under tillsyn av en för hela riket gemensam bankinspektion. Ledamot av eller annan befattningshavare hos bankinspektionen må ej deltaga i styrelsen av eller vara anställd vid bankbolag, över vilket bankinspektionen har att utöva tillsyn. Närmare Konungen. 231 i ,i Bankinspektionen skall övervaka, att bankbolagen i sin verksamhet ställa sig till efterrättelse dels denna lag och andra författningar, såvitt de hava särskilt avseende å bankbolag, dels de för bankbolagen gällande bolagsordningar, dels ock de föreskrifter, som med stöd av stadgande i lag eller bolagsordning blivit av bolagsstämma eller styrelse meddelade; dock vare bankinspektionen icke pliktig övervaka iakttagandet av sådana bestämmelser, som avse enskild delägares rättigheter eller skyldigheter i förhållande till bankbolaget eller till annan delägare eller som angå bankbolags inre angelägenheter. Det åligger vidare bankinspektionen att jämväl i övrigt, såvitt angår förhållanden som kunna inverka på bankbolagens säkerhet, med uppmärksamhet följa dessas verksamhet. Den tillsyn, som sålunda åligger bankinspektionen, utövas med ledning av handlingar, som jämlikt denna lag till bankinspektionen insändas, samt vid bankundersökning eller annorledes inhämtade upplysningar. Bankundersökning skall anställas, så ofta sådan av bankinspektionen anses erforderlig eller av Konungen anbefalles. 232 §.

Genom kungörelse i allmänna tidningarna skall tillkännagivas, när bankbolag börjar sin rörelse, så ock när bankbolag träder i likvidation; och skall underrättelse om dagen, då sådant sker. till bankinspektionen insändas. 233 §.

Bankinspektionen äge sammankalla bankstyrelse, när sådant prövas nödigt. Har styrelsen icke efterkommit av bankinspektionen framställd begäran om utfärdande av kallelse till extra bolagsstämma, må sådan stämma ock av bankinspektionen sammankallas. 234 §. Styrelsen åligger: att för den befattningshavare hos bankinspektionen, vilken enligt de av Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende företräda bankinspektionen, samt för den särskilda undersökning, Konungen kan

M finna för gott a t t låta anställa, när som helst'hälla bolagets kassa, och övriga tillgångar ävensom böcker, räkenskaper och a n d r a h a n d l i n g a r ' t i l l gängliga för granskning: att — bolaget; a t t j ä m v ä l i övrigt meddela bankinspektionen eller sådan befattningshavare därstädes, som ovan sagts, alla de upplysningar rörande bolaget, som a v dem äskas; att tidningarna; samt att detsamma. • ..•'..'235'*Har — straff. .., . •,, . Sker — oktrojen. Bankinspektionen äge jämväl, ändå att avvikelse från lag eller bolagsordning icke ägt rum, meddela de erinringar i fråga om bankbolags verksamhet, som inspektionen kan finna påkallade. 238 i Träder bankbolag i likvidation, äge bankinspektionen förordna ombud, som h a r att n ä r v a r a vid likvidatorernas sammanträden, med r ä t t att y t t r a sig till protokollet, samt att i övrigt övervaka likvidationen. Likvidatorerna — förvägras. Bankinspektionen bolagsstämma. 239 §. Till belopp. Bankbolag åligger jämväl att ersätta av bankinspektionen enligt 68 och 184 §§ förordnad revisor samt ombud, som utses enligt 238 §. P å bankinspektionen ankommer att bestämma ersättningsbeloppet. 241 §. Anmälan styrkt. Då bankbolags registrering sökes, skall varje styrelseledamot och suppleant, så ock i övrigt envar, som är berättigad att teckna bolagets firma, på samma gång egenhändigt inskriva sin namnteckning i registret eller i särskilt bihang till detta, så framt ej namnteckningen förefinnes å anmälningsskriften och blivit av vittnen styrkt. P å enahanda sätt skall förfaras, då anmälan sedermera sker därom, att styrelseledamot eller suppleant blivit vald, eller att eljest någon blivit berättigad att teckna firman. 243 i Beviljas bankaktiebolags registrering, läte registreringsmyndigheten i registret införa

36 1) dagen bildande; 2) bolagets firma; 3) de utöva; 4) det maximikapitalet; 5) å lyda; 6) h u r u fullgöras; 7) den säte; 8) bolagets postadress; 9) det vidtagna; 10) varje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest någon är berättigad teckna bolagets firma, dennes fullständiga n a m n och hemvist; 11) där befogenhet att teckna firman ej skall utövas allenast av styrelsen, vilka sådan befogenhet tillkommer. Innehåller — registret. Den sökanden. 244 §.

Beviljas solidariskt bankbolags registrering, late registreringsmyndigheten i registret införa 1) dagen bildande; 2) bolagets firma; 3) de — utöva; 4) det maximikapitalet; 5) å lyda; 6) h u r u fullgöras; 7) den säte; 8) bolagets postadress; 9) det — vidtagna; 10) varje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest uägon ä r ber ä t t i g a d a t t teckna bolagets firma, dennes fullständiga namn och hemvist; 11) där befogenhet att teckna firman ej skall utövas allenast av styrelsen, vilka sådan befogenhet tillkommer: 12) där — fullgöras. Innehåller — registret. Den sökanden. 251 §. Med böter från och med femtio till och med två tusen kronor eller fängelse straffes 1) stiftare uppgift; 2) styrelseledamot uppgift; 3) styrelseledamot aktieboken; 4) styrelseledamot delägare;

5) styrelseledamot — • 159 §; 6) styrelseledamot eller befattningshavare hos bankbolag, vilken mot bättre vetande till bankinspektionen eller den befattningshavare hos bankinspektionen, som företräder densamma, avgiver oriktig eller ofullständig uppgift angående omständighet, varom det ålegat honom att till bankinspektionen eller den, som företräder densamma, lämna upplysning; 7) revisor, där han i berättelse eller annan handling, som framlägges å bolagsstämma eller annorledes hålles tillgänglig för delägarna, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift rörande bolagets angelägenheter eller uppsåtligen underlåter att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling, som av honom granskats; 8) revisor, som, därest han insett eller bort inse, att skada därav kunnat följa, yppar något av vad vid granskningen av styrelsens förvaltning eller bolagets räkenskaper kommer till hans kännedom, utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag; 9) en var, som falskeligen avgiver sådan försäkran, som omförmäles i 71 eller 187 §. Ej straff. 252 i Bryter stadgat, eller 3 mom., eller underlåter styrelseledamot att iakttaga föreskrift, som i 21 §, 23 $ sista momentet, 30 *, 32 *, 33 § 4 mom., 36 § 1 mom., 38 § sista momentet, 39 a § 3 mom. andra punkten, 39 b § 1 mom. fjärde punkten eller 4 mom., 59 §, 65 §, 69 § 1 mom., 73 § 1 eller 4 mom., 87 $, 132 §, 137 *, 143 § 1 mom., 146 §, 148 §, 149 § 4 mom., 152 § 1 mom., 154 § sista momentet, 154 a § 1 mom. fjärde punkten eller 4 mom., 155 a § 3 mom. andra punkten, 155 § 1, 2 eller 3 mom., 175 $, 181 §, 185 § 1 mom., 189 § 1 eller 4 mom. eller 203 § är meddelad, eller förteckningen, eller stadgat, straffes kronor. Samma lag vare om revisor, vilken underlåter iakttaga föreskrift, som meddelas i 69 % 6 mom., 100 § 2 mom. 1 punkten, 185 § 6 mom. eller 217 § 2 mom. 1 punkten, samt åligger. Förseelse mot 65 §, 69 § 1 eller 6 mom., 73 $ 1 eller 4 mom., 76 § 1 mom., 100 § 2 mom., 103 §, 181 §, 185 § 1 eller 6 mom., 189 § 1 eller 4 mom., 192 § 1 mom., 217 § 2 mom. eller 220 §, så ock styrelseledamots försummelse att å den i' 76 eller 192 § omförmälda förteckning upptaga ärende, vars hänskjutande till bolagsstämma av bolagets delägare påyrkats enligt 4 mom. i samma paragraf, må åtalas allenast av målsägande; och skall härvid såsom målsägande anses såväl bolaget som varje delägare däri.

32 254 $. Bildas — undantag; 1) Vid penningbelopp. 2) Där beräkning. 3) Vad — tillämpning. 4) H a r bindande. 5) Talan förlorad. 6) Tillgång värde. 7) H a r bankbolag övertagit annat bankbolags rörelse och finnes biand sistnämnda bolags tillgångar egendom, varmed bankbolag ej må driva handel för egen räkning, må den egendom, även om sådant fall ej ä r för handen, som i 45 § 2, 3 eller 4 mom. eller 161 § 2, 3, eller 4 mom. omför mäles, förvärvas av det övertagande bolaget. Egendom, som bankbolaget på detta sätt förvärvat, skall, i den m å n egendomen ej, jämlikt vad i nyssnämnda lagrum stadgas, må av bolaget behållas, åter a v y t t r a s så snart lämpligen kan ske och senast då a v y t t r i n g kan äga r u m utan förlust för bolaget. 260 §. Denna 1912. Vad inlåning. Bestämmelse bolagsordning. Bankbolag efterrättelse. Skall efterrättelse. I fråga om styrelseledamot eller suppleant, som enligt äldre lag berättigats teckna bankbolags firma, skola bestämmelserna i 60 och 61 §§ eller 176 och 177 §§ lända till efterrättelse; och skall förty inskränkning i befogenheten för den, som äger teckna bolagets firma, a t t företräda bolaget, ändå att inskränkningen enligt äldre lag registrerats och kungjorts, icke därigenom anses hava kommit till tredje mans kännedom.

Denna lag träder i kraft den 1 j a n u a r i 1934. H a r bankbolag med stöd av äldre lag förvärvat aktie eller sådan för den allmänna rörelsen avsedd förskrivning, som medför r ä t t till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare, vilken aktie eller förskrivning bolaget jämlikt 45 eller 161 § icke må förvärva, vare bankbolaget icke berättigat innehava sådan aktie eller förskrivning längre än till den 1 januari 1938; bankbolaget dock obetaget att, om aktien eller förskrivningen icke före n ä m n d a tidpunkt kunnat utan förlust avyttras, innehava densamma tills så kan ske. I n n e h a r bankbolag den 1 j a n u a r i 1934 såsom pant aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse eller av sådant bolag utfärdad

33 Förskrivning, som nyss nämnts, vare bankbolaget icke berättigat att såsom p a n t innehava aktien eller förskrivningen längre än till den 1 januari 1938. Styrelseledamot eller revisor i bankbolag må intill första ordinarie bolagsstämma efter lagens ikraftträdande behålla sitt uppdrag, ändå att antalet styrelseledamöter överstiger det i lagen medgivna högsta antal eller utsedd revisor icke uppfyller de fordringar, som i lagen uppställas för valbarhet till revisor. Om direktör eller tjänsteman vid bankbolags huvud- eller avdelningskontor, åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med a n n a n avgöra på styrelsen ankommande ärenden, den 1 j a n u a r i 1934 innehar uppdrag att v a r a ledamot av styrelsen i a n n a t bolag, må uppdraget innehavas intill nästa ordinarie bolagsstämma i sistnämnda bolag, u t a n att därför kräves sådant tillstånd, som i 57 och 173 §§ föreskrives. H a r bankbolag med stöd av 254 § 7 punkten före den 1 j a n u a r i 1934 förvärvat egendom, som bolaget jämlikt samma lagrum är pliktigt att äter a v y t t r a , skall bestämmelsen i nämnda l a g r u m angående den .tid, inom vilken sådan a v y t t r i n g skall ske, icke äga tillämpning' förrän den : :i ; r 1 januari 1938.

34 Förslag till

Lag om upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 64) angående emmissionsbanker.

Härigenom förordnas, att lagen den 5 juni 1909 (nr 64) angående emissionsbanker skall upphöra att gälla den 1 januari 1934.

MOTJV

37 Inledning. Då Kungl. Maj :t den 24 augusti 1924 uppdrog åt en kommitté att verkställa u t r e d n i n g och avgiva förslag rörande vissa med det svenska bankväsendet sammanhängande spörsmål, anförde statsrådet och chefen för finansdepartementet bland annat, att en viss renodling av bankernas verksamhet torde v a r a önskvärd i syfte att dels minska den n ä r a anknytningen mellan industrien och bankerna, dels undanröja de risker och olägenheter i övrigt, som särskilt visat sig förenade med bankernas liberala finansiering av spekulationsaffärer. Vad särskilt anginge banklagstiftningen borde tagas i övervägande frågan om införande av bestämmelser i syfte att minska risken i utlåningsverksamheten, varvid särskilt borde beaktas lämpligheten av föreskrifter om begränsning av maximum för placering på en hand av banks medel och om kreditgivning till ledamöter av bankstyrelser. Vidare borde klarläggas tillsynsmyndighetens ställning till bankväsendet samt innebörden och omfattningen av dess uppgifter, därvid dock borde tillses, att ansvaret för ledningen av bankerna icke överflyttades från delägarnas ansvariga förtroendemän å tillsynsmyndigheten; jämväl ordningen för den lokala kontrollen borde göras till föremål för undersökning. Uti sitt den 17 juni 1927 framlagda förslag till ä n d r i n g a r i banklagen upptog denna kommitté vissa nya bestämmelser, bland annat angående banks rörelse, angående banks förvaltningsorgan samt angående tillsynen över bankerna. Över kommitténs förslag avgåvos utlåtanden av bankinspektionen, som infordrade yttrande av bankföreningen, av kommerskollegium, som infordrade yttranden från handelskamrarna, järnkontoret och Sveriges industriförbund, samt av riksbanksfullmäktige. Ändringsförslagen i nämnda delar blevo emellertid ej föremål för lagstiftning. Uti skrivelse av den 6 april 1932 nr 93 i anledning av Kungl. Maj:ts prop. nr 248 angående stöd åt Skandinaviska kreditaktiebolaget m. m. anförde 1932 års riksdag, bland annat, att enligt riksdagens mening en förstärkt kontroll från det allmännas sida över bankväsendet måste anses v a r a i och för sig högeligen önskvärd. Erfarenheten hade såväl nu som tidigare visat, a t t bank- och fondinspektionen med sin nuvarande organisation ingalunda alltid kunde utöva den förebyggande verksamhet, som med denna institution torde hava avsetts. En förstärkning av och utbyggnad av in-

38 spektionen syntes riksdagen vara ett oeftergivligt villkor för ernående av en tillfredsställande tillsyn över bankerna. Riksdagen förutsatte, att Kungl. Maj:t toge denna fråga änder skyndsamt övervägande och vidtoge de åtgärder, som i det angivna syftet kunde finnas påkallade. I samband med att statsrådet och chefen för finansdepartementet den 15 april 1932 av Kungl. Maj:t erhöll bemyndigande att tillkalla sakkun niga för utredning rörande det svenska bankväsendet, anförde departementschefen till statsrådsprotokollet angående de sakkunnigas uppdrag följande. De pä den senaste tiden inträffade händelserna på det ekonomiska området tydde ovedersägligen på att vår nuvarande banklagstiftning lede av vissa brister och att nämnda lagstiftning för n ä r v a r a n d e icke kunde i den utsträckning, som önskvärt vore, skydda de olika intres sen, den hade till uppgift att tillgodose. Det syntes för den skull böra tagas under omprövning, huruvida ej en revision av lagstiftningen och vad därmed sammanhörde borde komma till stånd. Sedan departementschefen härefter omnämnt 1924 års bankkommittés ovanberörda förslag till ändringar i banklagen, vilka, såsom förut anmärkts, icke lett till lagstiftningsåtgärder, fortsatte h a n : »Den sålunda vilande frågan om revision av v å r banklagstiftning synes nu böra upptagas till fortsatt övervägande. Därvid torde 1924 års kommittés förslag med över förslaget avgivna yttranden lämpligen kunna tjäna som utgångspunkt för revisionsarbetet. K l a r t är emellertid, att därjämte de senaste årens utveckling och erfarenheter böra särskilt beaktas. Framförallt torde, i anslutning till vad riksdagen uttalat, granskningen böra taga sikte på frågan angående omfattningen av den kontroll, som bör ankomma på den statliga tillsynsmyndigheten, samt angående denna myndighets personalbehov och organisation i övrigt. Av särskild vikt ä r jämväl, att uppmärksamhet ägnas åt bankernas likviditetsproblem och deras aktie belåning, vilka frågor fått ökad aktualitet genom den nuvarande krisen.

Den ekonomiska kris, som under åren 1921 och 1922 svårt drabbade vårt land, kunde år 1924 anses väsentligen hävd, och under de följande åren skedde en stabilisering samt i viss mån en återhämtning, som pågick till år 1930. Under senare delen av år 1930 fick v å r t land k ä n n i n g av den ekonomiska världsdepression, vars inträde brukar räknas från sammanbrottet pä New York-börsen hösten 1929. Denna depression har under åren 1931 och 1932 återverkat även på bankerna. Kreugerkoncernens sammanbrott under första hälften av innevarande å r ökade svårigheterna för vissa banker, och en av landets största banker, Skandinaviska kreditaktiebolaget, fick sin likviditetsställning så försämrad, att statsmakterna måste t r ä d a emellan och försträcka banken över 200 miljoner kronor. Innevarande års riksdag har därjämte ställt till Kungl. Maj:ts förfogande 30 miljoner kronor att användas för läm-

39 uande av stöd åt svenska kreditinrättningar, som på grund av krisläget kunde befinnas vara i behov därav.

B a n k e r n a s stora betydelse för samhällets ekonomiska liv har i vårt land sedan lång tid tillbaka föranlett en speciell lagstiftning angående banks rörelse och angående tillsyn från det allmännas sida över denna rörelse. Vår gällande banklags bestämmelser i n ä m n d a hänseenden åsyfta a t t med bibehållande av bankernas självständighet gent emot staten och eget ansvar för sin verksamhet bevara och befordra bankväsendets soliditet och likviditet. Lagstiftningen har här den ömtåliga uppgiften a t t avväga, å ena sidan, intresset av det allmännas kontroll över bankerna genom bestämmelser angående deras verksamhet och angående tillsyn och, å a n d r a sidan, intresset av att bankerna liksom a n d r a p r i v a t a företag böra få bedriva sin verksamhet utan sådana band, som k u n n a verka hämmande p å deras sunda utveckling. De anspråk, som ställts p å det allmänna med anledning av vissa bankers svårigheter, synas motivera skärpning av de lagbestämmelser, som avse reglering av bankernas verksamhet och tillsynen över densamma. De sakkunniga vilja i korthet beröra huvudpunkterna i 1924 års kommittés förslag till ändringar i banklagen. Kommittén har föreslagit flera n y a bestämmelser angående banks rörelse, vilka bestämmelsers huvudsakliga ändamål är a t t m e r a effektivt än v a d som nu är fallet tillgodose det allmännas nyssnämnda intresse av bankernas soliditet och likviditet. Banklagen föreskriver a t t bank ej får driva annan verksamhet än, förutom in- och utlåning samt annan verksamhet, som därmed står i samband, handel med i lagen närmare angivna betalningsmedel, växlar samt obligationer och dylika förskrivningar. F r å n denna regel gores undantag, förutom ifråga om förvärv, som bank nödgas göra till skyddande av fordran, samt förvärv av fastighet och inventarier för bankens rörelse, för förvärv av aktier i viss begränsad omfattning. Kommittén har föreslagit borttagande av sistnämnda aktieförvärvsrätt. U r principiell synpunkt lärer detta förslag, som j u innebär a t t lagstiftningen i denna del återföres till vad som gällde före år 1911, v a r a motiver a t av den grundsats, från vilken även den gällande banklagen får anses utgå, nämligen att bankernas verksamhet i huvudsak bör inskränkas till den egentliga bankverksamheten, d. v. s. in- och utlåning. Kommitténs förslag upptager vidare bestämmelser angående kreditgivningen. vilken hitintills ej varit föremål för legal reglering. E n lagstiftning på detta område erbjuder stora svårigheter, då omständighetern a vid bankernas kreditgivning naturligtvis äro av mycket växlande art, v a r a v följer, att, såsom regel, noggrant preciserade stadganden icke kunna användas utan fara för att bankernas frihet vid kreditgivningen blir för

starkt kringskuren. Kommittén har också inskränkt sig till uppställande av vissa allmänna grunder för kreditgivningen. Sålunda upptager förslaget såsom huvudregel, att vid kreditgivning skall ställas säkerhet, som banken prövar vara betryggande, varjämte meddelas vissa bestämmelser angående aktiebelåning, angående s. k. kreditgivning på en hand samt angående kredit åt vissa funktionärer i bank, åt styrelseledamöter och åt revisorer. Beträffande den centrala tillsynen över bankerna har förslaget i det väsentliga anslutit sig till gällande rätt. Genom de föreslagna nya bestämmelserna i 230 a § och 235 § hava allenast de uppgifter, tillsynsmyndigheten redan nu får anses hava, blivit närmare angivna. Den lokala tillsynen åter ansåg kommittén kunna borttagas. Slutligen innehåller förslaget vissa bestämmelser angående banks verkställande organ. Den nuvarande anordningen härav har bibehållits. men vissa föreskrifter hava meddelats i syfte att närmare reglera det gällande systemet, att styrelsen åt vissa funktionärer i banken inrymmer en viss självständig beslutanderätt. De sakkunnigas förslag till ändringar i banklagen bygger i vad förslaget avser banks rörelse, tillsynen och banks verkställande organ i det väsentliga på kommitténs förslag. Vad som under tiden, sedan nämnda förslag framlagts, tilldragit sig å det ekonomiska området i vårt land har. enligt de sakkunnigas mening, understrukit behovet av en lagstiftning i den riktning, som kommittén angivit. De förändringar, de sakkunniga ansett sig böra föreslå i kommitténs förslag, hava i huvudsak varit betingade av de erfarenheter, som vunnits under den senare tiden. De sakkunniga hava därjämte ansett sig böra föreslå vissa ändringar i banklagens bestämmelser angående revision. Ändringarna åsyfta att bättre tillgodose de krav, som böra uppställas på revisorernas självständighet och sakkunskap, ävensom att genom vissa föreskrifter angående revisionens utförande göra denna mera effektiv.

1924 års kommitté har verkställt en utredning angående förhallandet mellan industrien och bankerna. Resultatet av denna undersökning sammanfattade kommittén sålunda, att under år 1913 de industriella företagen inom olika näringsgrenar på få undantag när voro självständiga i förhållande till bankerna; att vid tiden för utredningen flertalet industriföretag alltjämt voro helt fristående i nämnda hänseende; att emellertid inom många näringsgrenar, särskilt inom gruv-, järnoch stål-, verkstads- och maskin- samt trävaru- och pappersindustrierna, ett mer eller mindre stort antal industriföretag råkat i beroende av bankerna; samt att uppkomsten av detta beroende huvudsakligen vore att tillskriva utvecklingen under de närmast föregående åren med dess hastiga och betydande förändringar av penningvärdet och samtidigt för-

41 T a b e l l 1.

ti r u u p e r

Antal aktiebolag Eget kapital

Obligationsskuld

1931 AnAnMiij. kr. Milj. kr. tal tal

Bankkredit -I

Milj. kr.

1931 Milj. kr.

1929 Milj. kr.

1931 Milj. kr.

1. Gruvor och bergverk

246-9 27

299-8

lllo

40-4

44-e

2. J ä r n - och stålverk

353-4 51

355-6

139-4

98-5

108-7

3. Verkstads- och maskinindustri

525-4 83

575-1

70-8

93-4

88-5

118-8

4. Skeppsvarv

41-8 12

43-0

8-s

6-9

16-8

20-5

5. Metallfabriker

57-9 12

58-9

12-5

15-8

6-ei

5l

168-6 11

167-4

20-0

lOo

49-4

13-8

19-1 12-4

13-8

49-4 14

13-0

ll-l

39-9 16

40-8

11-8

13o

10-4

8-6

13-4

13-8

0-8

0-6

15-5

12-7

483-5 fil

506-2

361-6

364-2

329-6

351-6

i

11-9

3-1

2-6

12-s!

12-7

152-6 21

143-8

66-7

74-2

36-6;

42-6

1-7

8o

12-5

9-8

3-1 0-4J

3-3 i

0-6

1-»

54*5

53-11

7-9

6-6)

6. Fabriker för elektriska apparater och ledningar 7. Kol-, tegel- och stenindustri... 8. Cement- och kalkbruk 9. Glasbruk och

porslinsfabriker

10. Sågverk och

cellulosafabriker

11. Snickeri-, möbel- och pianofabriker 12. Pappersbruk

12-7 26

13. Kvarnrörelse

47-7

12J

46-6

14. Sockerfabriker

157-8

157-8

15. Chokladfabriker

13-4

13-4

16. Margarinfabriker

32-3 10 82-0 17

34o 169-0

19. Garverier och skofabriker

166-4 63 54-8 38

20. Gummifabriker

39-7

40-4

6-5

6-5

21. Kemisk-teknisk industri. •

601-7 40: 263-s 67

737-2

29-0

69-s

93-4;

190-5,

259-1

22-2;

23-2

42-Ti

41-7,

3 863-6

997-«! 897-0

1054-2

17. Bryggerier 18. Textilindustri

22. Hederi- och sjöfartsnäring

Summa 6061 8 604o 599!

86-2 55"l

13-8 0-1 42-4

44-9

937-5

1-1!

svarade avsättningsförhällanden. Den verkställda utredningen hade däremot icke — om man bortsåge frän något enstaka fall, där bank sökt förskaffa sig inflytande över ett industriellt företag — givit stöd för den uppfattningen, att bankerna skulle hava medvetet strävat efter att erhålla herravälde över landets industri. Kommittén hade sammanställt uppgifter angående industriens förhällande till bankerna i två tabeller (s. 50 och 52 i betänkandet). H ä r äro intagna två av bankinspektionen efter samma grunder upprättade tabeller, avseende åren 1929 och 1931. Uppgifterna avse aktiebolag med ett aktiekapital av minst 500 000 kronor. Till kategori T i tabell 2 hava hänförts företag, som kunna anses vara

42 Tabell 2. 1 9 2 9 Grupper

1 9 3 1

Kategori I

Kategori II

Kategori III

Kategori I

Kategori II

Kategori III

eget bankkapital kred.

eget bankkapital kred.

eget bankkapital kred.

eget bankkapital kred.

eget bankkapital kred.

bankeget kapital kred.

Milj. kr. Milj. kr. Milj. kr. Milj. kr. Milj. kr. Milj. kr. Milj. kr. Milj. kr. Milj. kr. Milj. kr. Milj. kr. Milj. k G r u v o r o. järnverk (Grupp 1—2)

116 Verkst. o. m a s k i n ind. m . m. (Grupp 3—6)

102 Stenindustri (Grupp 7—9)

a

19 Trä- o. pappersind. (Grupp 10—12) ...

267 Livsmedelsindustri (Grupp 13—17) ...

—

—

o

—

—

Textil- o. läderind u s t r i m. ni. (Grupp 18—20) ...

33 Kein.-tekn. i n d u s t r i (Grupp 21)

21 Kederi- o. sjöfartsn ä r i n g (Grupp 22)

18 S u m m a 3 055

2 598

helt fristående i förhållande till bankerna; till kategori I I företag, som kunna anses beroende av den kreditgivande banken u t a n att denna likväl kan betraktas såsom ägare till företaget, och till kategori I I I slutligen företag med en i förhållande till tillgångarna så omfattande skuldsätt ning, att den kreditgivande banken k a n betraktas såsom den verklige ägaren av företaget. I övrigt få de sakkunniga i fråga om grunderna för upprättandet av dessa tabeller hänvisa till s. 47—49 i kommitténs be tänkande. E n jämförelse mellan tabell 1 i kommitténs betänkande och den h ä r in tagna tab. 1 utvisar, att sammanlagda antalet företag, undersökningen avser, sjunkit från 693 år 1924 till 606 resp. 599 år 1929 resp. år 1931, samt att det egna kapitalet för dessa företag ökats från 3 248 miljoner kronor år 1924 till 3 604 miljoner kronor resp. 3 863 miljoner kronor för de två sistnämnda åren. Det m å a n m ä r k a s a t t inom grupp 21 (kemisk-teknisk industri), för Svenska tändsticksaktiebolaget det egna kapitalet, (som å r 1924 utgjorde 262 miljoner kronor), uppgick år 1929 till 470 miljoner kronor och år 1931 till 605 miljoner kronor. Obligationsskulden h a r också vuxit från 862 miljoner kronor år 1924 till 937 och 998 miljoner kronor åren 1929 och 1931 (Svenska tändsticksaktiebolaget resp. 32, 24 och 60 miljoner kronor). Bankkrediten, som 1921 utgjorde 1730 miljoner kronor, har sedan varit i sjunkande och utgjorde år 1925 1118 miljoner kronor,

43 J929 897 miljoner kronor; år 1931 hade den vux.it till 1054 miljoner kronor. F ö r Svenska tändsticksaktiebolaget utgjorde krediten år 1929 49 miljoner kronor och år 1931 146 miljoner kronor. Tabell 2 utvisar, att är 1924 bankkrediten utgjorde för kategori I c:a 12-r, % av det egna kapitalet, för kategori I I c:a 83 %; för kategori I I I var bankkrediten c:a lv> gånger större än det egna kapitalet. År 1931 voro motsvarande siffror för kategori I c:a 8 % och för kategori I I c:a 32 %; beträffande kategori I I I översteg bankkrediten det egna kapitalet c:a I i gånger. Svenska tändsticksaktiebolaget har för år 1929 hänförts till kategori I men för är 1931 till kategori I I . 1924 års kommitté ansåg ett upplösande av det radande inbördes be roendet mellan ett flertal industriföretag och bankerna v a r a ur olika synpunkter önskvärt samt utvecklade (sid. 61 och 62) n ä r m a r e de skäl, som enligt kommitténs mening talade härför. De sakkunniga, som biträda denna kommitténs åsikt, vilja åberopa vad kommittén härom anfört samt hänvisa i övrigt till vad som längre fram utvecklas rörande de olägenheter, som detta beroende, sett ur banksäkerhetens synpunkt, h a r medfört.

44 Allmän motivering. B a n k e r n a s rätt att förvärva a k t i e r m. m. 45 och 161 §§. fc

»-

11924 års bankkommittés förslag, 45 och 161 %%, angivas vissa fall, i vilka det ä r tillåtet för bank att förvärva egendom, varmed bank enligt den i samma paragrafer uttalade huvudregeln ej äger d r i v a handel. Såsom sådan egendom upptogs fastighet, avsedd för bankens inrymmande, aktie i bolag, som uteslutande hade till ä n d a m å l att förvalta dylik fastighet och vars aktiekapital uppgick till minst V» av fastig hetens bokförda värde, samt inventarier, avsedda för bankens rörelse eller dess fastighet. Vad a n g å r banks aktieförvärvsrätt i övrigt, frånsett sådant förvärv på grund av inköp till skyddande av fordran eller övertagande såsom betalning för fordran (gällande banklag 46 och 162 §§), intog kommittén den ståndpunkten, att bankerna såsom regel ej borde äga r ä t t att förvärva aktier. Kommittén anförde, att bankernas aktieförvärvsrätt haft mindre goda verkningar. Bankernas tidigare innehav av aktier i bolag, vars verksamhet huvudsakligen bestod i att förvalta eller d r i v a handel med aktier och fast egendom, hade visserligen numera helt avförts från aktieportföljerna. Men också då aktieförvärvsrätten i n r i k t a t s på a n d r a slag av aktier, hade bankerna under den senaste krisperioden lidit avsevärda förluster pä aktieinnehav. Särskilt de stora krediterna till dotter- och sidobolag, vilka krediter i allmänhet använts just för aktieförvärv, ådagalade, a t t aktieförvärvsrätten i bankverksamheten infört ett spekulationsmoment, som i viss mån torde hava påverkat bankverksamheten" i dess helhet. Det vore därför, ansåg kommittén, ur bankverksamhetens egen synpunkt lyckligast, om aktieförvärvsrätten försvunne. Till samma resultat komme man, om saken såges ur näringslivets synpunkt. I den m å n en yrkesmässigt driven emissionsrörelse u r det allmännas synpunkt ansåges önskvärd, vore det bättre, att den bedreves helt skild från b a n k e r n a av självständiga, för ändamålet särskilt bildade bolag. Det stöd, företageu i övrigt kunde behöva, lämnades bäst genom bankkrediter. Över huvud taget synes kommitténs ståndpunkt beträffande bankernas aktieförvärvsrätt kunna karakteriseras sålunda, att bankerna borde stå

45 fria i förhållande till de kreditsökande företagen. Bankerna borde v a r a kreditgivare, ej företagare. I kommitténs förslag medgavs aktieförvärvsrätt, förutom beträffande aktie i bankfastighetsbolag, allenast beträffande aktie i a n n a t svenskt bankaktiebolag, och i utländskt bankföretag s a m t i svenskt aktiebolag, vars ä n d a m å l kunde anses gagneligt för bankväsendet eller det allmän n a ; för samtliga dessa fall förutsattes tillstånd av Konungen. Till stöd för bestämmelsen angående banks r ä t t att förvärva aktier i sistberörda företag anförde kommittén, att det ibland kunde vara för delaktigt både för bankverksamheten och samhället, att bankerna finge möjlighet a t t å t a g a sig viktiga uppgifter, vilkas fullgörande lämpligen borde ske genom förvärv av aktier. Kommittén erinrade, a t t banker på detta sätt deltagit i bildandet av Aktiebolaget Lånekassan av år 1914. Svenska Kronkreditaktiebolaget, Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 och Svenska Obligationskreditaktiebolaget. Beträffande banks egendomsförvärv till skyddande av fordran upptogos i kommitténs förslag samma bestämmelser som i 46 och 162 §§ gallan de banklag, därvid dock banks rätt att såsom betalning övertaga egendom ej blev inskränkt till allenastJös egendom, varjämte i förtydligande syfte tillades, att såsom betalning för fordran finge övertagas jämväl pantsatt egendom. Vidare fick bank r ä t t att, om enligt dessa bestämmelser för värvad egendom utgjordes av fastighet, gruva, fabrik eller a n n a n liknande anläggning eller fartyg, i utbyte mot sådan egendom jämte tillhörande lös egendom förvärva aktie i bolag, som bildades för förvaltning av egendomen eller för fortsättande av därmed bedriven verksamhet. I fråga om skyldighet att realisera sålunda förvärvad egendom upptog förslaget samma föreskrift som i 46 och 162 §§ gällande banklag. Kommittén föreslog vidare, att om ett aktiebolag, i vilket en bank var delägare, överlät sina tillgångar ä annat aktiebolag, banken skulle äga r ä t t att förvärva aktie i sistnämnda bolag i utbyte mot aktie i förstnämnda bolag. T avgivna yttranden över kommitténs förslag anfördes i huvudsak följande. Bankföreningen förklarade sig vilja beträffande banks aktieförvärvsrätt förorda status quo. Föreningen påpekade, att n y a icke förut prövade skäl för ändring på detta område icke förebragts. Då år 1921 genomfördes en begränsning i bankernas aktieförvärvsrätt, motiverades detta huvudsakligen med, a t t luckor i lagen föranlett missbruk. Sådana skäl förelågo ej nu. Sedan åtskilliga å r tillbaka voro bankerna i allt väsentligt inriktade på att i avvecklingssyfte förvalta de av dem innehavda betydande aktieposterna, av vilka största delen utgjordes av övertagna hypotek eller möts-varades av till aktier konverterade fordringar. Tendenser till n y a in-

4(i

dustriförvärv utan dylikt syfte kunde icke spåras. E n klok förvaltning förutsatte emellertid, att nyförvärv av aktier då och då ägde r u m eller kunde äga rum. Om en bank exempelvis ägde en del av ett numera värdelöst aktiekapital och ville genomföra en rekonstruktion med undvikande av konkurs, men vissa aktieägare motsatte sig detta och ville hava betalning för sina aktier, kunde det enda riktiga v a r a a t t lösa till sig oppositionens aktier. A n d r a fall av l i k a r t a d beskaffenhet funnes också, såsom att en bank, som ägde en minoritetspost aktier, genom förvärv av ytter ligare aktier kunde göra sin aktiepost lättare säljbar. Den ifrågasatta lagstiftningen kunde emellertid medföra svårigheter för en lugn avveckling och förvaltning av bankernas aktier. För att någon ä n d r i n g på detta område ej f. n. vidtoges talade också industriens intresse av, att lagstiftningens ställning till frågan om industriens kapitalförsörjning toges under bedömande, såvitt möjligt, i ett sammanhang, men icke onödigtvis'försvårades genom partiella ingripanden. I samband med en blivande aktiebolagslagstiftning borde denna fråga upptagas till en allsidig och förutsättningslös prövning. Bankföreningen påpekade, att den senare tidens utveckling tenderat att göra gränsen mellan aktier och fordringsbevis ganska flytande. Tecken tydde på, att särskilt vid rekonstruktioner formen förlagsbevis, av samma slag som de av vissa banker utgivna, komme a t t h ä r i landet föredragas framför aktier, n ä r m a s t såsom en övergångsform. Dessa förhållanden kunde icke lämnas obeaktade, då man nu genom lagstiftning ville y t t e r m e r a skärpa åtskillnaden mellan de ofta huvudsakligen endast till namnet olika typerna av värdepapper. Föreningen framhöll vidare, a t t för flera banker, som förlorat sin aktieförvärvsrätt pä grund av, att deras reservfonder tagits i anspråk för avskrivning, samt för banker, som nybildats vid rekonstruktioner, då och då kunde föreligga behov av nyförvärv av aktier. Föreningen hemställde, att i banklagen måtte stadgas, att banker, som sålunda mist sin aktieförvärvsrätt, dock skulle h a v a r ä t t att under bankinspektionens tillsyn förvärva aktier, då sådant förvärv uppenbarligen var i överensstämmelse med i avvecklingssyfte handhavd klok förvaltning av det tidigare aktieinnehavet. Hankinspek-

Bankinspektionen ansåg, att de skäl, som kommittén anfört till stöd för ett borttagande av aktieförvärvsrätten, voro väl grundade i de er fa renheter, som gjorts sedan bankinspektionen år 1919 avgivit y t t r a n d e över 1917 års kommittés förslag, i vilket y t t r a n d e inspektionen för det dåvarande ansett sig sakna skäl förorda ett upphävande av aktieförvärvsrätten. Det sammanlagda belopp, för vilket bankerna enligt 48 och 164 §$ banklagen ägde förvärva aktier, uppginge för det dåvarande (inspektionens utlåtande är dagtecknat den 30 september 1927) till omkring 44 milj. kr., och man borde kunna utgå från att de till aktieförvärv berättigade

bankerna, med allenast några till beloppet obetydliga undantag, utnyttjat sin r ä t t i berörda avseende. För industriens ytterligare kapitalförsörjning syntes under dåvarande läge och med gällande bestämmelser banker nas aktieförvärvsrätt ej v a r a av någon större betydelse. Emellertid före slog inspektionen såsom undantag från det generella förbudet sådant aktieförvärv, som skedde för att möjliggöra eller u n d e r l ä t t a avveckling u t a n förlust för bank av tidigare aktieinnehav i samma bolag, vars aktier förvärvet avsåge. Industriförbundet ansåg, att borttagandet av bankernas aktieförvärvs- Endustrir ä t t innebure en inskränkning i bankernas möjlighet att bereda industrien r^nnäet. sitt finansiella stöd; då varje lagstiftningsåtgärd, som lade hinder i vägen för industriens kapitalförsörjning, vore olämplig, ansåge sig förbundet ej kunna förorda kommitténs förslag om aktieförvärvsrättens borttagande. Även om aktieförvärvsrätten under inflations- och deflationstiderna i anledning av världskriget medförde vissa ofördelaktiga resultat. vore det uppenbart, a t t denna r ä t t under normala tider v a r i t och alltjämt kunde bliva industrien till betydande gagn. Genom bankernas direkta och indirekta medverkan hade framför allt under å r e n n ä r m a s t före inflationsperioden skapats många industriella företag av bestående värde. Efter krisen hade banker med stöd av sin aktieförvärvsrätt haft möjlighet att i former, som för industrien varit mindre betungande än eljest skulle blivit fallet, genomföra arbetet med nödlidande industriföretags rekonstruktion och sanering, och även efter denna avvecklingsperiods avslutande torde industriföretagen ofta få behov av det stöd för sin kapitalförsörjning, som endast bankerna torde k u n n a lämna genom garanti för exempelvis större preferensaktieemissioner. Samtliga handelskammare (med undantag av Gotlands handelskam- HcmdeUmare, som ej inkommit med utlåtande) hava ansett, att bankernas aktieförvärvsrätt ej för det dåvarande borde upphävas. Sålunda anförde Stockholms handelskammare, att åtgärder, som vore iignade att vidmakthålla eller skärpa det alltjämt rådande misstroendet mot kapitalplacering i aktier, borde undvikas, samt a t t det föreslagna förbudet mot aktieförvärv skulle i det dåvarande känsliga läget verka i sådan riktning. Skånes handelskammare uttalade, bl. a., att då både frågan om revision av aktiebolagslagstiftningen var aktuell och kommittén själv framfört spörsmålet om förnyad utredning angående riktlinjer för lagstiftning angående emissionsverksamheten, så syntes det lämpligt, att frågan om aktieförvärvsrätten upptoges till prövning i s a m m a n h a n g med en sålunda ifrågasatt vidsträcktare lagrevision. E t t nu genomfört förbud för bankerna att besitta aktier torde icke på något sätt k u n n a avhjälpa ännu bestående följdverkningar av bankernas tidigare intressentskap i industrien.

48 Järnkontoret har beträffande denna del liksom i fråga om övriga delar av kommitténs förslag förklarat sig ansluta sig till vad bankföreningen och Stockholms handelskammare anfört. Kommerskollegium.

Kommerskollegium sade sig icke hava undgått att finna, att den år 1911 införda aktieförvärvsrätten blivit av vissa banker betänkligt missbrukad genom densammas utnyttjande för bildande av finansieringsföretag i dotterbolagsform, men detta missbruk hade, i den mån så ske kunde, redan träffats av lagstiftningen genom den år 1921 införda ändringen av 48 och 164 §§ i banklagen. Det av kommittén föreslagna förbudet skulle komma att drabba aktier i industri- och andra produktiva företag. Bankerna torde ej hava någon önskan att frivilligt förvärva sådana aktier utan sökte tvärtom att avveckla sitt innehav, men fall kunde dock inträffa, då det kunde vara ändamålsenligt, att en bank tillfälligtvis övertoge en och annan aktiepost. Den föreslagna lagbestämmelsen kunde ej anses påkallad men kunde komma att verka ytterligare förlamande på den sedan krisåren alltjämt mycket tröga aktiehandeln och därigenom onödigtvis försvåra kapitalanskaffningen för industri- och andra näringsföretag. Av dessa orsaker funne sig kollegiet böra avstyrka, att åtminstone för det dåvarande en lagändring vidtoges i den riktning kommitténs förslag avsåge. Riksbanksfullmäktige ausäg den uppfattningen, att aktieförvärvsrätten varit mera till skada än till gagn såväl för bankerna som för industrien, vara lika väl grundad som den var allmänt gängse. Fullmäktige, som funne tidpunkten lämplig för ett upphävande av aktieförvärvsrätten, förordade kommitténs förslag i denna del. Frågan om bankernas nuvarande aktieförvärvsrätt bör bibehållas eller ej är för närvarande av väsentligt större principiell än praktisk betydelse. Detta gäller i all synnerhet, om man tager hänsyn till, i vilken mån den nuvarande aktieförvärvsrätten utnyttjats. Vid utgången av augusti månad innevarande år hade endast nio banker rätt att förvärva aktier enligt 48 § 3 mom. och 164 § 3 mom. banklagen, och det belopp, för vilket dessa banker ägde förvärva aktier, uppgick till sammanlagt 44 050 000 kr. Då bankerna enligt den officiella statistiken samtidigt redovisade ett sammanlagt aktieinnehav å 100 740 000 kr., beror detta huvudsakligen därpå, att häri ingå även sådana aktier, vilka bankerna övertagit till^skyddande av fordran. I detta sammanhang må beröras vissa olägenheter, som synas förenade med det nuvarande sättet för beräkning av aktieförvärvsrätten. Denna grundar sig på att bankerna förvärvat en viss fondställning, och utgångspunkten har sålunda varit, att banker, som genom avsättning till reserv- eller dispositionsfond förvärvat en viss starkare fondställning,

skulle få använda mot en del av fonderna svarande belopp till inköp av aktier. Härav borde då följa, att om en banks fonder av någon anledning minskas, en motsvarande reducering av aktieförvärvsrätten omedelbart skulle inträda. Detta torde emellertid kunna medföra vissa svårigheter, särskilt i sådant fall, då aktieförvärvsrätten till fullo utnyttjats och det skulle bliva fråga om omedelbar realisation av mera avsevärda aktieposter. Vill man bibehålla bankernas aktieförvärvsrätt, synes man därför böra överväga, huruvida denna rätt ej borde byggas på en annan mera rationell basis än den nuvarande. De sakkunniga hava emellertid ej haft anledning taga denna fråga under behandling, enär de principiellt anse, att bankernas aktieförvärvsrätt bör begränsas till vissa speciella fall, framför allt avseende förvärv av aktier till skyddande av fordran, och i dylika fall synas samtliga banker böra vara likställda, oberoende av fondställningen. I överensstämmelse med sin allmänna inställning till banklagstiftningen utgå de sakkunniga även beträffande detta spörsmål därifrån, att bankverksamheten bör i möjligaste mån befrias från sådana spekulativa inslag, som kunna medföra fara för det åt bankerna anförtrodda insättarekapitalet. Förlust å ett aktieförvärv kan vara en förlust, som en bank kan bära utan större svårighet, men aktieinnehavet kan å andra sidan, såsom 1924 års kommitté framhållit, föranleda en bank till en kreditgivning, som innebär en förlustrisk av betydligt större omfattning än den, som är förknippad med aktieinnehavet i och för sig. Rätten att förvärva aktier medför lätt nog, att banken blir företagare och ej endast kreditgivare, men en sådan utveckling synes lagstiftningen ej böra befrämja. Den med kreditgivningen förenade risken är så avsevärd, att bankerna därutöver ej böra påtaga sig även företagarerisk. Tillåtas bankerna förvärva aktier, lär man svårligen kunna förhindra bankerna att genom bolag driva verksamhet av allehanda slag, varigenom de lagbestämda gränserna för tillåten bankverksamhet skulle väsentligt förlora i betydelse. 1924 års kommitté har ur olika synpunkter belyst de vådor, som äro förknippade med bankernas aktieförvärvsrätt, och de sakkunniga kunna instämma i vad nämnda kommitté därom anfört. Om det med fog kunde påstås, att ett borttagande av bankernas aktieförvärvsrätt skulle medföra svårigheter för näringslivets kapitalförsörjning, vore detta givetvis ett argument, vartill ej ringa hänsyn borde tagas. Emellertid torde de senare årens erfarenheter ej giva stöd åt ett dylikt påstående. I den mån bankerna böra tillgodose näringsföretagens kapitalbehov, sker detta lämpligast genom kreditgivningen. De sakkunniga anse, i likhet med 1924 års kommitté, att 1909 års lag om emissionsbanker, vilken lag visat sig vara utan betydelse, bör upphävas. I samband med behandlingen av bankernas aktieförvärvsrätt hava de sakkunniga ej kunnat underlåta att ägna uppmärksamhet åt ett slag av värdepapper, som stå aktierna nära, nämligen s. k. förlagsbevis. 4 — 822828.

50 Enligt såväl nu gällande banklag som 1924 å r s kommittés förslag äger bank driva handel med obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar. Till dessa sistnämnda h ö r a sådana förskrivningar, s. k. partialförskrivningar, som åsyftas med den i stämpelförordningen (§ 8 ordet »obligation») givna bestämmelsen, att därest för särskilda delar av skuldbelopp utfärdats löpande förskrivningar, vilka uppenbarligen äro avsedda att utsläppas i allmänna rörelsen, skall angående dylik förskrivning, fast den ej är betecknad såsom obligation, gälla vad i nämnda förordning är stadgat om obligation. E t t särskilt slag av partialförskrivningar äro de under senare tiden h ä r i landet förekommande s. k. förlagsbevisen och participating debentures. De första av dessa förlagsbevis utfärdades av vissa banker i samband med de rekonstruktioner eller saneringsåtgärder, som under krisperioden efter kriget förekommo inom dessa banker. Dessa förlagsbevis, vilka lära få anses h a v a varit avsedda för den a l l m ä n n a rörelsen, voro, med hänsyn till bestämmelserna i 51 och 167 §§ banklagen därom, att bank ej får utställa tryckta eller graverade, till innehavaren eller till viss man eller order ställda förbindelser, utställda å viss man. Förbindelserna, som löpte med bestämd ränta, medförde för innehavaren r ä t t till betalning först efter bankens övriga fordringsägare. Sedermera hava flera industriföretag också använt sig av denna form av förskrivningar för anskaffande av kapital. Aktiebolaget Kreuger & Toll utgav under åren 1928—1932 till mycket betydande belopp ett särskilt slag av förlagsbevis, som benämndes participating debentures. I likhet med de förut n ä m n d a förlagsbevisen medförde dessa r ä t t till betalning efter bolagets övriga fordi-ingsägare, men till skillnad från dem voro de ställda till innehavaren samt medförde r ä t t att erhålla utöver den utfästa räntan, vilken v a r 5 %, en tilläggsränta av 1 % för varje procent, varmed å aktiekapitalet utdelades högre dividend än minimiräntan. Innehavaren av en participating debenture ägde r ä t t att 75 år efter emissionen uppsäga skuldebrevet till återbetalning 6 månader efter uppsägningen, därvid inlösning skulle ske till pari j ä m t e upplupen 5 % ränta. Om bolaget ökade sitt aktiekapital, skulle n y a debentures, till belopp motsvarande ökningen, utgivas, antingen, vid gratisemission, såsom bonus till förutvarande innehavare av debentures i förhållande till deras innehav, eller med r ä t t för förutvarande innehavare till nyteckning i proportion till tidigare innehav. F ö r participating debentures har ej ställts särskild säkerhet och i regel h a r sådan ej heller blivit ställd för andra förlagsbevis. Dessa förlagsbevis och participating debentures stå, ehuru de till formen äro a t t likställa med obligationer^ i realiteten preferensaktier nära. Även i de undantagsfall, d å säkerhet förekommer, kunna förlagsbevisen, med hänsyn till bestämmelsen angående betalningsrätt, icke jämställas med vanliga obligationer.

51 Bankföreningen har med hänsyftning på förlagsbevisen framhållit, att utvecklingen den senare tiden tenderat att göra gränsen mellan aktier och fordringsbevis ganska flytande. Enligt föreningens mening tydde vissa tecken på, att särskilt vid rekonstruktioner formen förlagsbevis komme att föredragas framför aktier, närmast såsom en övergångsform. Om man bortser från de av bankerna utfärdade förlagsbevisen, synes den hittills vunna erfarenheten ej hava bekräftat detta påstående. Enligt de lagbestämmelser, som de sakkunniga förorda, skall bank hava möjlighet att som likvid för fordran övertaga såväl fast som lös egendom, där uppenbart är, att bank eljest skulle lida avsevärd förlust. I sådana fall kunna således bankerna förvärva förlagsbevis i utbyte mot fordran. Det kan givetvis vara svårt att bedöma i vilken omfattning detta förfaringssätt kan komma att anlitas. Att förlagsbevisformen skulle hava någon större uppgift att fylla vid rekonstruktion av industri- och handelsföretag, därvid man avsåge att omedelbart söka placering av förlagsbevisen hos allmänheten, finnes enligt de sakkunnigas mening ej anledning att antaga. De industribolag, som hittills utgivit förlagsbevis för omedelbar placering hos allmänheten, torde hava ansetts äga en god ställning, och just därigenom hava deras emissioner kunnat vinna placering. Det lär emellertid knappast kunna förväntas att allmänheten skall hava intresse för placering i värdepapper, utgivna vid rekonstruktion av företag, för vilka värdepapper, i motsats till vad som är fallet beträffande av enskild utfärdade obligationer, särskild säkerhet ej ställts, och för vilka, i motsats till vad som gäller för aktier, utsikt ej finnes till kursstegring på grund av höjd avkastning. Bankernas förlagsbevis intaga emellertid en särställning såsom utgivna av företag, vilka äro underkastade en särskild kontroll och för vilka allmänheten visat sig hysa förtroende, även om bevisen utgivas vid rekonstruktion av dylika företag. För att bankerna, när så anses lämpligt, skola kunna övertaga dylika förlagsbevis, föreslå de sakkunniga, såsom nedan beröres, rätt därtill under viss förutsättning. De sakkunniga anse, att för förvärv av ifrågavarande förskrivningar i huvudsak böra gälla samma bestämmelser som för aktieförvärv, och hava därför föreslagit, att från den allmänna regeln om rätt för bankerna att handla med obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar göres undantag för sådana förskrivningar, vilka skola åtnjuta rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare. Från det allmänna förbudet mot aktieförvärv anse de sakkunniga, i likhet med 1924 års kommitté, att undantag bör göras, förutom beträffande förvärv av aktie i bankfastighetsbolag, för förvärv, efter Konungens tillstånd, av aktier i annat svenskt bankaktiebolag, i utländskt bankföretag samt i svenskt aktiebolag, vars ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna.

52 Beträffande nyssnämnda slag av förskrivningar, de s. k. förlagsbevisen, anse de sakkunniga undantag från det allmänna förbudet mot förvärv av dylika förskrivningar böra göras allenast, såsom förut anmärkts, i fråga om av bankbolag utfärdade sådana förskrivningar, under förutsättning, att Konungen meddelar tillstånd till förvärvet. De sakkunniga anse, i likhet med 1924 års kommitté, att bank bör vara berättigad att såsom betalning för fordran övertaga jämväl annan egendom än lös egendom samt att denna rätt även skall avse pantsatt egendom. Vidare hava de sakkunniga upptagit 1924 års kommittés förslag, att om av bank inköpt eller övertagen egendom utgöres av fastighet, gruva, fabrik eller annan liknande anläggning eller fartyg, så har banken rätt att i utbyte mot dylik egendom jämte tillhörande lös egendom förvärva aktie i bolag, som bildas för förvaltning av sådan egendom eller för fortsättande av en därmed bedriven verksamhet. Bankföreningen har framhållit, att det understundom kan för en bank, som i avvecklingssyfte innehar aktier i ett företag, vara av behovet påkallat att för genomförande av en viss kontroll över företaget eller eljest för skyddande av det tidigare aktieinnehavet förvärva ytterligare aktier i företaget. De sakkunniga anse också, att under vissa omständigheter en bank bör kunna äga rätt att utöka ett tidigare innehav av aktier, samt hava därför föreslagit, att en bank, som till skyddande av fordran inköpt eller såsom betalning för fordran övertagit aktier i ett företag, må kunna förvärva ytterligare aktier i detta företag. Förutsättningen för dylikt förvärv bör emellertid, enligt de sakkunnigas åsikt, vara uppenbar fara för att eljest avsevärd förlust skulle uppstå. De sakkunniga vilja i detta sammanhang erinra, att i ett av den finska regeringen under innevarande höst till riksdagen framlagt förslag till banklag 1 — enligt vilket förslag av banks tillgångar ej mer än högst 5 % av dess aktiekapital och reservfond finge placeras i aktier i andra företag än bankfastighetsbolag och i bolag, i vilka det för bankens affärsverksamhet vore nödvändigt att äga aktier — såsom undantag från nämnda regel upptagits bl. a. aktieförvärv, då det för skyddande av banks tidigare aktieinnehav i ett företag funnes nödigt. 1924 års kommitté hade i sitt förslag upptagit bestämmelse därom, att om ett aktiebolag, vari en bank vore delägare, överläte sina tillgångar å ett annat aktiebolag, så hade banken rätt att förvärva aktie i sistnämnda bolag i utbyte mot aktie i det förstnämnda. De sakkunniga hava ansett, att sådant utbyte bör tillåtas allenast ifråga om aktier, som bank förvärvat med stöd av bestämmelserna i 45 och 161 §§ 3 mom. Beträffande övriga för bank medgivna aktieförvärv har ju 1 De sakkunniga hava i allmänhet icke berört innehållet i de danska och norska banklagarna, enär angående det lagförslag, som ligger till grund för den danska banklagen av år 1930, samt den norska banklagen redogörelse lämnats i 1924 års kommittés betänkande.

53 bank alltid r ä t t att förvärva aktie i bankfastighetsbolag samt a t t efter Konungens tillstånd förvärva aktier i svenskt eller utländskt bankföretag eller i svenskt aktiebolag av viss beskaffenhet; i fråga om aktier i sist avsedda bolag lärer det för övrigt ej v a r a lämpligt a t t medgiva r ä t t till utbyte u t a n tillstånd av Konungen, enär det bör prövas, att även det n y a bolagets ändamål kan anses gagneli gt för bankväsendet eller det allmänna. I fråga om banklagens bestämmelse, att egendom, som av bank inköpts till skyddande av fordran eller övertagits såsom betalning för fordran, skall avyttras, så snart det kan ske till belopp, som täcker fordringen, vilja de sakkunniga föreslå en jämkning. Banks r ä t t att i vissa fall till skyddande av fordran övertaga egendom, som den enligt huvudregeln är förbjuden a t t förvärva, h a r tillkommit för a t t förebygga eljest oundviklig avsevärd förlust. Ifrågavarande und a n t a g från huvudregeln förutsätter alltså, a t t egendom, v a r a bank k a n göra anspråk för erhållande av likvid, icke omedelbart kan försäljas till normalt pris, beroende på tillfällig frånvaro av köpare. K a n även p å längre sikt försäljning till högre pris ej ske, visar detta, att egendomen ej kan lämna full täckning för bankens fordran, och bör då uppskov med realisationen under obestämd tid ej äga rum. Under inga förhållanden bör som likvid för fordran övertagen egendom i banken bokföras till högre värde än som vid försäljning inom en ej alltför lång tid kan skäligen påräknas, då eljest rätten att övertaga egendom skulle k u n n a ntnyttjas till döljande av oundvikliga förluster. Många skäl tala för a t t uppskovet med realisationen av som likvid övertagen egendom ej göres längre än som för utvinnande av ett rimligt försäljningspris är nödigt. Så medför förvaltningen av dylik egendom för bankledningen åligganden, som ligga utom ramen för dess vanliga verksamhet och erfarenhet, t. ex. om egendomen utgör ett affärs- eller industriföretag. Det lär v a r a nödvändigt för banken att tillhandahålla de medel, som erfordras för a t t h i n d r a egendomens fallande i värde genom bristande underhåll och vård. Nödigt rörelsekapital kan också behöva tillskjutas, varvid bankledningen kan frestas att eftersätta de k r a v å säkerhet för utläggens återfående, som vid vanlig kreditgivning iakttagas. Det är naturligtvis mycket svårt att precisera gränser för sådan kapitalinvestering; om emellertid ett av en bank finansierat företags drift finnes behöva genom en större kapitalinvestering väsentligen omläggas, lärer en sådan investering i regel icke böra av banken verkställas. Sunda ekonomiska principer torde kräva, att ett engagemang, som föranlett banken att som likvid övertaga viss egendom, ej göres än mer svårt a t t avveckla genom att för den övertagna egendomens förvaltning utgivas belopp, som så förstora engagemanget, att banken ej u t a n allvarliga svårigheter k a n bära den förlust, som ett omedelbart avvecklande skulle medföra. Om en av bank övertagen affär eller industri enligt vanliga ekonomiska grun-

der ej är bärkraftig, kan en dylik rörelses uppehållande genom finansiering från den övertagande banken för konkurrentföretag försvåra fortsättandet av rörelsen, enär deras kapitalresurser genom den i viss mening subventionerade konkurrensen oskäligt ansträngas, vilket i sin tur kan medföra betalningssvårigheter för dessa. Den gällande föreskriften angående den tid, inom vilken för fordran övertagen egendom skall avyttras, torde under förutsättning, att skälig försiktighet iakttagits vid kreditgivningen, i vanliga fall endast hindra bank att i vinstsyfte uppskjuta att avyttra under en lågkonjunktur övertagen egendom. Skulle emellertid den övertagna egendomen, enär säkerhetens värde t. ex. under en högkonjunktur överskattats eller därför att viss del av den ställda säkerheten genom oförutsedda omständigheter blivit helt värdelös, aldrig eller endast i händelse av särskilt gynnsamma omständigheter kunna stiga i värde till ett belopp, motsvarande den fordring, som den skulle täcka, skulle den hittills gällande formuleringen kunna åberopas till stöd för ett alltför långt uppskov med avyttrandet. De sakkunniga hava därför föreslagit den omformuleringen, att övertagen egendom skall avyttras så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust, och torde avsikten med denna omformulering framgå av den lämnade redogörelsen. Under den förra krisperioden nödgades bankerna i stor utsträckning övertaga egendom, särskilt aktier, och dessas förvaltning lämnades åt sidobolag, vilka formellt blevo ägare av den övertagna egendomen och vari bankens direktörer voro styrelseledamöter. De sakkunniga anse detta vara en olämplig form för förvaltning av övertagen egendom; för klargörande utåt av bankens ställning torde det riktiga vara, att banken själv står såsom ägare till den egendom, den nödgats övertaga. De sakkunniga hava föreslagit, att alla förvärv, som bank gör enligt bestämmelserna i 3 och 4 mom. i 45 § och 161 §, omedelbart skola av banken anmälas hos bankinspektionen, sålunda, i olikhet mot gällande lag, iämväl köp till skyddande av fordran å offentlig auktion eller fondbörs av egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt. För bankinspektionen bör det vara en viktig uppgift att tillse, att av bank sålunda förvärvad egendom förvaltas och realiseras i enlighet med de grunder, som i det föregående angivits.

53 B a n k e r n a s kreditgivning. 46, 47, 48, 162, 163 och 164 §§. 1924 års kommitté anförde i sina motiv till bestämmelserna angående b a n k e r n a s kreditgivning, att kommittén ansåg det icke v a r a lämpligt a t t binda bankernas verksamhet genom allt för m å n g a i detalj gående föreskrifter om kreditgivningen. Lagstiftningen p å detta område borde därför huvudsakligen inskränka sig till att uppställa sådana allmänna grundsatser för bankverksamheten, som borde v a r a vägledande för en sund bankpolitik, samt endast lagfästa de restriktioner för denna, vilka kunde anses berättigade på grund av vunnen erfarenhet. U t i de av kommittén föreslagna 46 och 162 §§ uppställdes den huvudgrundsatsen för banks kreditgivning, att kredit icke finge beviljas utan att banken hade säkerhet, som av banken prövades betryggande, antingen i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt j ä m v ä l mot a n n a n ä n den, till vilken krediten beviljades. Kommittén påpekade, att prövningen av säkerhetens beskaffenhet sålunda blivit lagd i bankledningens egen hand; om emellertid denna saknat objektiva skäl för sin uppskattning av säkerhetens värde, kunde en verklig prövning ej anses hava ägt rum, vilket kunde berättiga bankinspektionen att ingripa enligt 235 § banklagen. F r å n denna huvudregel upptogos i förslaget vissa u n d a n t a g (desamma, som upptagits i de sakkunnigas förslag), bland vilka märkes kortvarig kredit åt en affärsidkare i och för hans rörelse, om med hänsyn till förefintliga omständigheter trygghet för förbindelsens fullgörande ändock kunde anses föreligga. Slutligen meddelades särskilda föreskrifter beträffande aktiebelåning. Dessa bestämmelser inneburo, att vid sådan kredits meddelande skulle finnas en med h ä n s y n till aktiernas beskaffenhet och omständighetern a i övrigt skälig m a r g i n a l mellan aktiernas marknadsvärde och kreditbeloppet. Enligt kommitténs motiv utgick kommittén ifrån, att även omsättning av en redan beviljad kredit vore att anse såsom meddelande av kredit. Vidare föreskrevs, att kreditbeloppet såvitt möjligt icke vid någon tidpunkt under kreditens fortbestånd finge överstiga aktiernas marknadsvärde. Slutligen meddelades förbud mot a t t som pant mottaga aktie i bolag, v a r s huvudsakliga verksamhet bestode i a t t förvalta

56 eller driva handel med aktier eller som idkade emissionsrörelse; bank skulle dock äga mottaga såsom p a n t aktie i sådant bolag tillika med a n n a n säkerhet, som i och för sig prövades v a r a betryggande. Kommittén anförde — under åberopande av statistiskt material — att under krigsperioden aktiebelåningen i hög grad ökats samt att, ehuruväl bland de av bankerna under nämnda period belånade aktierna funnos många, vilka ej ens med den vidaste säkerhetsmarginal bort godtagas såsom belåningsobjekt, vilket omdöme framför allt gällde aktier i bolag, som sysslade med emissionsverksamhet eller aktiehandel, så torde m a n dock kunna säga, att den av bankerna under nyss angivna period vid aktiebelåning förda politiken icke kunde betraktas såsom oförsiktig, om m a n såge saken med utgångspunkt från då gällande marknadsvärden å a k t i e r n a och avkastningen å dessa. Dock kunde det icke förnekas, att dessa värden genom samverkan av flera omständigheter drivits onaturligt i höjden. Då efter å r 1919 aktievärdena vore i stadigt sjunkande, kunde förlusterna för bankerna i icke obetydlig m å n h a v a minskats, om bankerna även vid omsättningen av beviljade krediter strängare upprätthållit principen om tillräckligt vid säkerhetsmarginal mellan marknadsvärde och belåningsvärde. Kommittén anförde vidare, a t t den av kommittén föreslagna bestämmelsen om skälig m a r g i n a l mellan aktiernas marknadsvärde och kreditbeloppet vid kreditens meddelande givetvis vore en för varje sund bankpolitik självklar regel, v a r s upptagande i lagen dock kunde hava sitt värge genom den möjlighet, densamma gåve tillsynsmyndigheten att, där så befunnes nödvändigt, i någon form inskrida. Bestämmelsen kunde ock giva ett stöd för bankledningen vid avvisande av anspråk från kundernas sida på tillämpning av belåningskurser, som icke erbjöde tillräcklig säkerhet. Kommittén förmälde, att den haft under övervägande en begränsning av aktielånens omfattning i förhållande till rörelsen i övrigt, antingen i förhållande till inlåningen eller ock till utlåningen i dess helhet. Kommittén ansåg dock en lagbestämmelse om sådan begränsning olämplig men framhöll, att det givetvis tillkomme tillsynsmyndigheten, att vid tillsynens utövande hava sin uppmärksamhet fäst vid aktieutlåningens förhållande till rörelsen i övrigt. Om förhållandena i detta hänseende vore av beskaffenhet att k u n n a inverka på säkerheten i bankens ställning, borde bankinspektionen naturligtvis icke lämna dem u t a n erinran. Uti 47 och 163 §§ i kommitténs förslag meddelades bestämmelser angående s. k. kreditgivning på en hand, enligt vilka bank var pliktig a t t ä g n a särskild uppmärksamhet däråt, att åt samma eller med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap förbundna kredittagare eller mot säkerhet av aktier i samma eller i dylik gemenskap förbundna aktiebolag icke beviljades kredit i så stor omfattning, att därav kunde uppkomma fara för bankens säkerhet. Såsom sådan kredit skulle även anses

57 borgen och annan garantiförpliktelse till bankbolaget ävensom av bankbolaget ingången garantiförpliktelse för kredittagaren. Kommittén anförde, att erfarenheten, sådan den kunde h ä m t a s från genomgångna bankkriser, gåve ett kraftigt stöd för vådan av stora krediter på en hand. Kommittén ansåg sig emellertid ej böra åstadkomma en rättslig reglering av dessa förhållanden genom att i lagen angiva en fix m a x i m i g r ä n s för kredit p å en hand; dels skulle en sådan föreskrift befordra uppkomsten av ett s. k. flerbankssystem, d. v. s. att större kredittagare tvingades a t t anlita flera banker, dels vore stora svårigheter förknippade med en gränsd r a g n i n g a v detta slag. De av kommittén föreslagna bestämmelserna måste, fastän de ej hade karaktären av fixa normer, dock bliva av betydelse såväl för bankledningarna som för tillsynsmyndigheten. Av bestämmelsernas avfattning framginge tydligt deras huvudsyfte, förekommande av fara för bankens säkerhet. Kommittén framhöll vidare, att även belåning i alltför stor omfattning av aktier i ett bolag kunde vara äventyrligt för banken, vara funnes exempel i rikt mått från den senaste krisperioden. Uti 48 och 164 §§ i kommitténs förslag upptogos bestämmelser angående kredit åt banks direktörer m. fl. Enligt dessa bestämmelser fick bank ej bevilja kredit till direktör eller tjänsteman vid bankens huvud- eller avdelningskontor, åt vilken uppdragits a t t ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankommande ärenden, till revisor i banken eller till bolag eller förening, vari sådan befattningshavare eller revisor såsom delägare eller medlem ägde ett väsentligt ekonomiskt intresse, utan mot säkerhet av värdehandling, v a r i omyndigs medel finge utan överförmyndares samtycke anbringas. Vidare föreskrevs, att bank ej finge bevilja kredit mot borgen av sådan person, bolag eller förening, som nyss sagts, eller mot växel, vara dylik person, bolag eller förening vore acceptant, trassent eller endossent. Beviljande av kredit till styrelseledamot, som ej innehade nyss n ä m n d befattning, finge ej ske utan mot pant, som prövades i och för sig innebära fullgod säkerhet, eller genom diskontering av växlar, vilka vore grundade å verkliga handelsaffärer. Kommittén anförde, att det vore av synnerlig vikt, att de personer, som tillhörde den egentliga bankledningen, vore i stånd att ägna förekommande kreditfrågor en fullt objektiv prövning. I Sverige hade visserligen krediter till direktörer i banker och dem närstående företag icke på långt n ä r förekommit i den omfattning som exempelvis i Danmark, men beträffande vissa svenska banker kunde dock förhållandena i detta hänseende icke gå fria från anmärkning. Även revisorerna borde i kredithänseende stå fria i förhållande till banken; deras uppgift att granska och utöva kontroll över av bankledningen

58 beviljade krediter och dess politik i allmänhet kunde förfelas, om de själva hade krediter i banken. SankforeBankföreningen anmärkte inledningsvis, att vissa av de angående krenxngen. ditgivningen lämnade bestämmelserna icke hade k a r a k t ä r e n av föreskrifter utan av anvisningar angående bankrörelsens skötsel med mer eller mindre subjektiv betoning. Såsom exempel h ä r å nämndes bestämmelsern a ifråga om belåning mot p a n t av aktier, att »skälig marginal» skulle finnas och att kreditbeloppet »såvitt möjligt» icke vid någon tidpunkt skulle överstiga aktiernas värde, samt bestämmelserna i förslagets 47 och 163 §§ angående kreditgivning p å en hand. Mot riktigheten av dessa bestämmelser i och för sig hade bankföreningen intet att erinra, men föreningen ansåge det ej v a r a lämpligt, att lagstiftningen upptoge bestämmelser av sådant slag. Först och främst därför a t t sådana bestämmelser ej kunde ifrågakomma annat än för enstaka fall, varjämte det kunde befaras, att bestämmelserna, som under intrycket av vissa timade händelser givits för allenast sporadiska fall inom det stora område en bankrörelse omspände, kunde medföra olägenheter därutinnan, a t t bankledningens blick p å bankskötseln i dess helhet förrycktes; med a n d r a ord det objektiva och allsidiga uppmärksammandet av varje fall och varje risk inom rörelsen kunde bliva i viss m å n m a t t a t . Vidare kunde genom sådana lagbestämmelser de linjer, som uppdragits för reglerandet av bankinspektionens förhållande till bankerna, bringas i förvirring. I såväl bankinspektionens som bankernas intresse borde inspektionens befogenhetsgränser hållas klara och oomtvistliga. Såsom ett exempel på de vådor i nu berörda hänseende, som kunde föranledas a v att lagparagrafernas objektiva stadganden bleve blandade med tillsatser av subjektiv karaktär, ville bankföreningen påpeka följande. I kommitténs motiv till de föreslagna 46 och 162 §§ anmärktes, a t t om ledningen saknat objektiva skäl för sin prövning av säkerhetens värde, kunde en verklig prövning icke anses hava kommit till stånd, vilket kunde berättiga inspektionen att ingripa enligt 235 §. Härmed torde hava avsetts ingripande enligt första momentet av sistnämnda paragraf, vilket stycke åsyftade överträdelse av lag. Vid dylikt förhållande ansåge sig bankföreningen redan i motiven hava belägg för h u r u närliggande frestelsen vore att, vid en sammanblandning i lagtexten av ifrågavarande slag förvandla omdömesfrågor till lagfrågor, omdömesfel till lagbrott. Bankföreningen ville bestämt förorda, att lagtexten i möjligaste mån frigjordes från bestämmelse, som närmast hade rådgivande k a r a k t ä r eller eljest lämnade avsevärt u t r y m m e åt det subjektiva omdömet. Vad härefter anginge de olika bestämmelserna a n m ä r k t e föreningen, att den i 46 och 162 §§ intagna regeln att kredit endast finge i undantagsfall beviljas annat än mot realsäkerhet eller borgen, icke vore, h u r u gagnelig den merendels än kunde v a r a i den praktiska tillämpningen, för alla fall

59 så obestridligt riktig, att den borde godtagas såsom en allmängiltig princip. En sådan bestämmelse kunde lätt nog giva anledning till ett slentrianmässigt förbiseende av lånesökandens person och uppmärksamhetens koncentrerande på säkerhetens beskaffenhet. Denna kreditregel, som redan funnes given i bankernas bolagsordningar, torde i hög grad hava bidragit till skapandet av det nät av borgensförbindelser ävensom till det lättsinniga umgående med dylika, som vore utmärkande för vårt land. På dessa skäl ville föreningen, som ej underskattade betydelsen av den föreslagna undantagsbestämmelsen, avseende kortvariga affärskrediter, förorda, att denna fråga ej bleve reglerad genom lagstiftning. — I varje fall borde bland undantagen från förbudet mot blancokredit upptagas, utöver de av kommittén angivna undantagen, även allmän, av Konungen stadfästad kassa eller inrättning, vilka brukade omnämnas i bankernas bolagsordningar, ävensom exempelvis sparbanker och hypoteksföreningar. Åt tillsynsmyndigheten borde upplåtas viss dispensrätt i fråga om andra krediter av liknande beskaffenhet. Beträffande bestämmelserna om aktiebelåningen anförde föreningen, att föreningen hade all anledning vitsorda, att vid dylik belåning förelåge behov av återhållsamhet och försiktighet, vilket de av kommittén i detta hänseende meddelade bestämmelserna velat inskärpa. Men genom en sådan lagstiftning som den föreslagna skulle aktier i gemen få en hallstämpel såsom framför andra farliga papper, med vilka man helst borde undvika taga befattning. Ett sådant intryck skulle vara högst olyckligt, då det i industriens och företagsamhetens intresse vore viktigt, att det genom krisen efter världskriget nära nog bortsopade förtroendet till de industriella aktierna bleve i någon mån återställt. Vad särskilt anginge stadgandet om förbud mot belåning av aktier i vissa bolag (emissionsbolag m. fl.) ville föreningen erinra, att ett utmärkande drag för den industriella utvecklingen icke minst under det sista decenniet vore, att stora industrikoncerner, framförallt sådana med internationell läggning, funne nödvändigt att operera med dotterbolag i allt större omfattning. Dylika bolags verksamhet tenderade mer och mer att huvudsakligen bestå i att förvalta aktier. Då denna utveckling vore i starkt framåtskridande, syntes ett förbud sådant som det föreslagna kunna få till följd att ett stort antal av landets mest ansedda industriaktier och ledande börspapper, vilka dessutom åtnjöte internationellt namn och anseende, skulle vara eller efter hand bliva helt portförbjudna i de svenska bankerna. Den skadliga verkan härav syntes föreningen alltför uppenbar för att ett godtagande av förbudet, i den omfattning kommittén givit detsamma, kunde ifrågakomma. Vidkommande slutligen de föreslagna bestämmelserna angående kreditgivning åt bankens funktionärer m. fl. ansåge sig föreningen i stort sett icke böra göra någon erinran häremot, frånsett en anmärkning angående uttrycket »på styrelsen ankommande ärenden», för vilken anmärkning

KO

skall redogöras i det följande, dock hölle föreningen före, a t t revisorer borde jämställas med styrelseledamöter. Om de s t r ä n g a bestämmelser, som skulle gälla för funktionärerna, tillämpades jämväl å revisorer, komme a t t från detta uppdrag uteslutas praktiskt taget varje näringsidkare, som hade förbindelse med banken. Definitionen på de värdehandlingar, vilka i de strängaste fallen kunde godtagas såsom säkerhet, måste anses mer än nödigt restriktiv; goda industriobligationer och bankdepositioner även på kort tid borde v a r a antagliga såsom hypotek. Bankinspektionen genmälde, i anledning av bankföreningens anmärkning därom, att en del av de av kommittén föreslagna bestämmelserna angående kreditgivning hade k a r a k t ä r icke av föreskrifter u t a n av anvisn i n g a r med mer eller mindre subjektiv betoning, att redan i gällande banklag, exempelvis 49 § resp. 165 §, och än mera i lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, exempelvis i 10 §, över vilken lags efterlevnad inspektionen även hade att öva tillsyn, funnes föreskrifter av sådan natur, utan att denna tillsyn hittills berett v a r e sig inspektionen eller så vitt k ä n t vore dem, som v a r i t föremål för tillsynen, n å g r a olägenheter. Inspektionen delade kommitténs mening, a t t de i de avsedda bestämmelserna föreslagna grundsatserna vore av sådan vikt, a t t de borde få u t t r y c k i banklagen. Sannolikt torde utvecklingen komma a t t gå sålunda, a t t på grundval av de allmänna grundsatser, som i de förevarande bestämmelserna fått sitt uttryck, kutymer utbildade sig i fråga om bestämmelsernas r ä t t a tillämpning, vilket dock icke innebure, att avvikelser från dessa kutymer vare sig för särskilda fall eller mera allmänt under särskilda förhållanden komme a t t betraktas såsom lagbrott. Bankinspektionen förklarade sig ej hysa någon tvekan om det riktiga och lämpliga i den av kommittén uppställda grundsatsen för banks kreditgivning, a t t säkerhet skulle ställas. Enligt inspektionens mening borde såväl säkerhet för lånet som personlig vederhäftighet hos låntagaren bankmässigt sett krävas, och det låge ingenting oberättigat däri att, då lånt a g a r e n ej själv förmådde ställa säkerhet, hans personliga vederhäftighet, varom bankledningen endast sällan torde äga någon mera ingående kännedom, styrktes genom borgen av honom närstående, ekonomiskt vederhäftiga personer. Inspektionen ville ej motsätta sig förslaget om kortvarig kredit för visst fall utan säkerhet; denna avvikelse från grundsatsen vore mera skenbar, då den ej innebure befrielse från att säkerhet skulle finnas u t a n endast från pantförskrivning av säkerheten. Beträffande det föreslagna förbudet mot viss aktiebelåning förmälde inspektionen, att förbudet måste anses utgöra en utbyggnad av det sedan år 1922 gällande förbudet för bank att förvärva aktier i emissionsbolag m. fl. bolag. N å g r a olägenheter av sistnämnda förbud hade icke förmärkts, varför inspektionen ansåge, att n å g r a betänkligheter mot de

61 föreslagna bestämmelserna icke behövde hysas. De föreslagna liksom de gällande bestämmelserna torde ej avse aktier i sådana bolag, vilka h a n d h a d e ledningen av en homogen industri eller affärsverksamhet, som av organisatoriska skäl uppdelats på ett antal dotterbolag. Vidkommande kreditgivningen åt bankdirektörer m. fl. anförde bankinspektionen, att förslaget om att samma fordringar, som gällde angående kredit åt bankdirektörer m. fl., även skulle gälla i fråga om bolag och föreningar, v a r i sådana funktionärer ägde ett väsentligt ekonomiskt intresse, torde vara alltför strängt. Sådana bolag och föreningar borde kunna erhålla kredit även genom diskontering av växlar grundade å verkliga handelsaffärer. Även en banks revisorer samt bolag eller förening, vari revisor ägde väsentligt ekonomiskt intresse, borde medgivas kredit genom diskontering av dylika växlar. Sveriges Industriförbund ansåg, att mot den föreslagna bestämmelsen Sveriges om skälig marginal vid aktiebelåning i princip givetvis ingen e r i n r a n kunde göras, och denna regel vore i själva verket endast uttryck för en i bankrörelsen allmänt tillämpad praxis. Det kunde emellertid befaras, att den föreslagna begränsningen av bankernas r ä t t att belåna aktier, medan liknande begränsning icke ifrågasattes beträffande r ä t t e n a t t belåna a n d r a förmögenhetsobjekt, i sin mån skulle ytterligare minska allmänhetens benägenhet att genom aktieförvärv direkt låta sina besparinga r komma industrien tillgodo. Fall kunde också förekomma, då en strikt tillämpning av regeln skulle sätta en bank i det läge, att den i stället för a t t t a g a pant i aktier nödgades övertaga den av aktierna representerade egendomen. Av dessa skäl ansåge sig förbundet ej kunna tillstyrka stadgandet. I fråga om förbudet mot belåning av aktier i vissa bolag framförde förbundet i huvudsak samma synpunkter som bankföreningen. N å g r a av handelskamrarna (Östergötlands och Södermanlands samt Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg) gjorde gällande liknande principiella betänkligheter mot de föreslagna bestämmelserna i första och a n d r a momenten i 46 och 162 §§ samt i 47 och 163 §§ som bankföreningen; den sistnämnda handelskammaren sade sig anse, a t t dessa bestämmelser kunde medföra, att bankinspektionen gjorde sig till en överstyrelse för bankerna. De flesta handelskamrarna uttalade sin tillfredsställelse med den föreslagna bestämmelsen angående medgivande av blancokredit för visst fall men framförde, i fråga om förbud mot belåning av vissa slag av aktier, samma synpunkter som bankföreningen och industriförbundet. Samtliga handelskammare ansågo de föreslagna bestämmelserna angående kreditgivning åt bankdirektörer m. fl. alltför stränga. Tre handelskammare (Stockholms, Östergötlands och Södermanlands,

62 Västergötlands och Norra Hallands handelskammare) ansågo, a t t åt bolag eller förening, vari bankdirektör m. fl. vore styrelseledamot, borde kredit kunna meddelas på samma villkor som förslaget upptoge i fråga om kredit åt styrelseledamöter i banken. F y r a handelskammare (Skånes, Örebro och Västmanlands läns, Gävles samt Västernorrlands och J ä m t l a n d s läns handelskammare) ansågo, a t t för samtliga i den föreslagna 48 och 164 §§ omförmälda kredittagare borde gälla samma regel som de som föreslagits för styrelseledamöter i bank. Samtliga handelskammare ansågo, att revisorer borde i fråga om kredit likställas med banks styrelseledamöter. Kommers. Kommerskollegium fann förslaget om tillåtelse av blancokredit i viss kollegium, omfattning utgöra en nyttig och välbehövlig lättnad å ett hittills ofta besvärande och onödigt band på rörelsen. Beträffande bestämmelserna i 46 och 162 §§ a n d r a momentet samt 47 och 163 §§ ansåg kollegium, a t t då dessa bestämmelser måste anses giva u t t r y c k åt sunda principer inom bankväsendet, de i varje fall icke kunde v a r a ägnade att skada bankerna eller näringslivet. Den positiva n y t t a n av dessa bestämmelser vore tydligen a t t utgöra ett stöd för bankinspektionen. Detta syntes dock vara mindre av nöden, om det av kommittén föreslagna tillägget till 235 § förverkligades, varigenom ett- lagfästande komme att ske av den redan i instruktionen för bankinspektionen medgivna r ä t t e n för denna myndighet a t t meddela erinringar i fråga om bankbolags verksamhet, oaktat avvikelse från lag eller bolagsordning icke ägt rum. De uttalade farhågorna för maktmissbruk från inspektionens sida på grund av dessa bestämmelser förefölle knappast berättigade. Kollegium fann sålunda dessa bestämmelser i och för sig oskadliga och möjligen ägnade a t t skänka ökat, måh ä n d a understundom behövligt eftertryck åt tillsynsmyndighetens föreskrifter. Däremot kunde de icke anses v a r a av den betydelse, att de skulle motivera en lagändring, därest en revision av ifrågavarande paragrafer i banklagen icke ansåges av a n d r a skäl påkallad, önskligt vore, a t t stadgandet att kreditbeloppet vid aktiebelåning såvitt möjligt icke vid någon tidpunkt under kreditens fortbestånd överstege aktiernas marknadsvärde gåves en sådan ä n d r a d formulering, som tilläte en viss elasticitet i tillämpningen vid krisartade tillfällen. Beaktande borde därjämte skänkas å t sådana fall, då jämte aktier förekomme även a n n a n säkerhet som fyllnadshypotek. Beträffande stadgandet om förbud mot viss aktiebelåning påpekade kollegium, att ordalagen i stadgandet anslöte sig till uttrycken i banklagens n u v a r a n d e 48 resp. 164 §, rörande vilken veterligen ingen oklarhet försports. Skulle ovisshet råda, syntes det angeläget, a t t en lämplig omformulering skedde. Beträffande de föreslagna bestämmelserna om kreditgivning åt banks direktörer m. fl. förordade kommerskollegium att såväl revisorer som

bolag eller föreningar, vari en banks befattningshavare eller revisorer ägde ett väsentligt ekonomiskt intresse, uti ifrågavarande hänseende jämställdes med styrelsemedlemmar. Riksbanksfullmäktige förklarade sig vilja ansluta sig till den princip, som tagit sig uttryck i den föreslagna bestämmelsen om förbud mot belåning av vissa aktier. Då emellertid åt stadgandets tillämpning syntes kunna komma att givas en vidare omfattning än kommittén enligt motiveringen avsett, så borde en sådan omformulering göras, att den befarade misstolkningen såvitt möjligt förebyggdes. De sakkunniga anse, i likhet med 1924 års kommitté, att bankernas kreditgivning bör bliva föremål för reglerande bestämmelser i banklagen. Emellertid gäller det, såsom kommittén framhållit, att lagstiftning på detta område bör ske med stor varsamhet och legala inskränkningar införas allenast då dessa kunna anses utgöra vad som nödvändigt bör iakttagas med hänsyn till bankens säkerhet. Uti 46 och 162 §§ första momentet har kommittén uppställt grundsatsen om säkerhets ställande såsom allmän förutsättning för kredit. Bankföreningen har motsatt sig införandet av en sådan föreskrift i banklagen. De sakkunniga vilja emellertid förorda, att denna bestämmelse, som redan finnes i bankernas bolagsordningar, intages i banklagen. Prövning av vilket slags säkerhet, som i de särskilda fallen bör fordras, är lagd i bankstyrelsens hand. Skulle bankledningen saknat objektiva skäl för sin uppskattning av säkerhetens värde, kan, såsom 1924 års kommitté framhållit, en verklig prövning av detsamma ej anses hava ägt rum, och bankinspektionen är då berättigad att ingripa jämlikt 235 § l:a och 2:dra mom.; kan åter verklig prövning från bankledningens sida anses hava ägt rum, men bankinspektionen hyser den uppfattningen, att säkerheten måste anses vara otillfredsställande, kan detta giva inspektionen anledning att hos bankledningen göra sådan erinran, som omförmäles i 235 § 3:dje mom. Bankföreningen har — under förmälan, att bestämmelserna i nu åsyftade del av 46 och 162 §§ liksom ock bestämmelserna i andra momentet i nämnda paragraf (ang. aktiebelåningen) och i 47 och 163 §§ hade karaktären av anvisningar angående lämpligaste sättet att sköta bankverksamhet — anmärkt, att genom införande i lagen av dylika bestämmelser, vilkas efterlevnad ålåge bankinspektionen att övervaka, omdömesfrågor förvandlades till lagfrågor och omdömesfel till lagbrott. De sakkunniga kunna ej finna denna anmärkning riktig. På de områden av bankverksamhet, vara de nu ifrågavarande bestämmelserna skola tillämpas, är det, såsom de sakkunniga förut framhållit, nödvändigt att ej skapa alltför strikta regler, vilkas tillämpning i många fall kunna medföra men för verksamheten. Men av denna anledning synes lagstiftaren ej böra helt avstå från att meddela föreskrifter. De föreslag-

Riksbanksfullmäktige.

na bestämmelserna hava, som av kommittén och även i vissa yttranden framhållits, sin stora betydelse såsom ett stöd för bankinspektionen, när denna anser sig behöva inskrida mot en bank i anledning av dess kreditgivning. Beträffande bestämmelserna i 46 och 162 §§ l:a mom. hava de sakkunniga nyss omnämnt, vilka åtgärder från inspektionens sida, som med stöd av dessa bestämmelser kunna av bankinspektionen vidtagas ifråga om banks kreditgivning. Man kan emellertid, såsom framgår av vad de sakkunniga förut anfört, göra en uppdelning mellan, å ena sidan, vad som är att anse såsom en överträdelse av ifrågavarande bestämmelse, och, å andra sidan, vad som är att hänföra till en omdömesfråga angående säkerhetens beskaffenhet. Det lärer icke vara berättigat att anse, att bankinspektionen genom dessa bestämmelser bleve någon slags överstyrelse för bankerna; bankerna själva skola ju pröva frågan om säkerhetens beskaffenhet och bära själva ansvaret för sin prövning. Från regeln om säkerhets ställande såsom förutsättning för kredit hava de sakkunniga upptagit samma undantag som 1924 års kommitté gjort, dock har, i anledning av bankföreningens anmärkning, med stat, kommun eller annan jämförlig samfällighet likställts kassa eller inrättning med av Konungen fastställt reglemente. Hit höra exempelvis Sveriges allmänna hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Däremot finna de sakkunniga det icke påkallat, att låta undantagsbestämmelsen också gälla för sparbanker. Beträffande 2:dra mom. i 46 och 162 §§ eller föreskrifterna angående aktiebelåning, hava bankföreningen och industriförbundet ansett att genom dessa bestämmelser aktier skulle få sig påtryckta en hallstämpel såsom särskilt farliga belåningsobjekt. De sakkunniga vilja framhålla, att aktiebelåning med fullt fog bör ur säkerhetssynpunkt anses innebära särskilda riskmoment, och att stadganden om särskilda försiktighetsmått beträffande sådan belåning äro fullt på sin plats. 1924 års kommitté påpekade, att genom aktiebelåning bankerna under depressionen efter världskriget tillfogats betydande förluster. Även under den nu rådande depressionen har aktiebelåningen visat sig mycket förlustbringande för bankerna. Aktiebelåningen har i Sverige en betydande omfattning. Under vart och ett av åren 1926—1931 utgjorde medeltalet av utestående lån samt beviljade krediter mot pant av aktier resp. 1082, 1028, 1039, 1081, 1173 och 1247 i milj. kr., motsvarande i procent av bankernas fonder resp. 133-3G, 126*59, 127-oi, 131-02, 140-78 och 150-98. Belåningskurserna hava varit olika i olika bankinrättningar, men i regel torde vid lånens första beviljande en skälig marginal hava funnits. Uti de ingivna yttrandena har vitsordats, att den princip, åt vilken stadgandena om skälig marginal vid aktiebelåning giva uttryck, är riktig och överensstämmande med en sund bankpolitik. Emellertid har det påpekats, att ett upprätthållande av denna regel kan i depressionstider

65 ej blott vålla ekonomiska svårigheter för den enskilde utan ock medföra v e r k n i n g a r äv större räckvidd. Om nämligen på g r u n d a v denna bestämmelse omsättning av ett lån måste vägras, samt banken därefter för a t t erhålla likvid realiserar de för lånet pantsatta aktierna, k a n i kristider en sådan försäljning av en större post aktier åstadkomma ytterligare kursfall. Dét bör emellertid erinras, att en dylik realisation i många fall torde undvikas redan därigenom, att låntagaren ställer ytterligare säkerhet för sitt lån. Vidare har en bank möjlighet att, i stället för att realisera pant^ satta aktier, tillsvidare övertaga desamma såsom betalning för fordringen eller a t t under någon kortare tid låta det förfallna lånet förbliva oreglerat, så framt låntagaren gör sannolikt, att han inom denna tid k a n verkställa inbetalning av vad som motsvarar skälig m a r g i n a l mellan belåningssumman och aktiernas marknadsvärde. I anledning av de framställda a n m ä r k n i n g a r n a mot den föreslagna bestämmelsen angående marginalen under kreditens fortbestånd, vilja de sakkunniga påpeka, att bestämmelsens avfattning torde motsvara det krav på elasticitet, som kommerskollegium uppställt. De sakkunniga anse sålunda, att varken hänsyn till låntagaren eller förhållanden av allmän ekonomisk a r t böra hindra antagandet av de av kommittén föreslagna bestämmelserna. I detta sammanhang vilja de sakkunniga framhålla, att de svenska bankerna i stor utsträckning bevilja omsättning av meddelad kredit samt att, delvis på grund härav, aktielånen, vilka i Sverige tidvis haft en mycket spekulativ inriktning, ofta blivit mycket långvariga. Det synes de sakkunniga sannolikt, att de föreslagna bestämmelserna komma att verka därhän, att belåningskurserna bliva lägre och kreditgivning mot aktier av mera kortfristig k a r a k t ä r än nu är fallet. E n utveckling i sådan riktning anse de sakkunniga v a r a till betydande gagn för bankverksamheten. Beträffande de föreslagna bestämmelserna om förbud mot belåning av vissa aktier, bland a n n a t aktier i förvaltningsbolag, har bankföreningen ansett, att särskilt i fråga om sistnämnda slag av aktier ett godkännande av förbudet i den omfattning 1924 års kommitté givit detsamma icke borde ifrågakomma, då därav skulle drabbas aktier i flera stora industriella företag, framförallt sådana av internationell läggning, vilka funnit nödvändigt att operera med dotterbolag i stor omfattning och vilkas verksamhet, sådan densamma återspeglades i balansräkningarna, mer och mer tenderade till a t t huvudsakligen bestå i att förvalta aktier. Även flera handelskammare hava framställt anmärkning av samma innebörd. Såsom 1924 års kommitté framhållit, avse de föreslagna bestämmelserna a t t förhindra belåning av aktier i emissionsbolag och därmed likartade förvaltningsbolag, enär förbindelser med dylika bolag visat sig v a r a och enligt sakens n a t u r också måste v a r a särskilt riskfyllda. Om nödvändig 1 heten av ett förbud mot belåning av dylika aktier lärer val ej heller tvekan böra råda. I nu gällande banklags 48 och 164 §§ stadgas förbud mot förvärv av 5 — 322826.

aktier i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i a t t förvalta eller driva handel med aktier, dock k a n Konungen, då fråga är om i handeln allmänt förekommande aktie, meddela tillstånd till aktiens förvärvande.. Denna bestämmelse infördes i banklagen genom lagen den 22 j u n i 1921 i enlighet med av sakkunniga inom finansdepartementet den 8 j a n u a r i 1916 avgivet förslag angående vissa ändringar i banklagen. Dessa sakkunniga anförde angående förslaget, att hänsyn naturligtvis vore att t a g a endast till vad som kunde anses vara ett sådant bolags huvudsakliga verksamhet. De av bankföreningen m. fl. angivna bolagen l ä r a ej böra hänföras till sådana bolag, vilkas huvudsakliga verksamhet består i a t t förvalta aktier. De nyssnämnda sakkunniga, som utarbetat bestämmelsen angående förbud mot förvärv av aktier uti nu ifrågavarande förvaltningsbolag, h a v a visserligen i sina motiv anfört, a t t till de bolag, förbudet skulle omfatta, borde hänföras Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund. Emellertid torde detta bolag icke tillhöra det slags företag, som åsyftades med nyssnämnda förbudsbestämmelse och som åsyftas med den nu ifrågavarande bestämmelsen. Under den tid ifrågavarande bestämmelse i 48 och 164 §§ banklagen varit gällande, hava ej aktierna i Grängesbergsbolaget ansetts inbegripna under förbudet. Detta bolags huvudsakliga verksamhet, som visserligen av organisatoriska skäl är uppdelad på ett flertal dotterbolag, måste anses avse trafikverksamhet och malmförsäljning. Likaså l ä r a a n d r a av bankföreningen åsyftade bolags huvudsakliga verksamhet få anses v a r a att arbeta för eller understödja den rörelse, som bedrives av de olika dotterbolag, vilkas aktier bolaget innehar; moderbolaget och dotterbolagen kunna sägas tillsammans utöva en homogen verksamhet, vilken av organisatoriska skäl uppdelats mellan moderbolaget såsom den ledande för verksamheten i dess helhet och de olika dotterbolagen, vilka i realiteten endast äro organ för moderbolaget. Såsom ytterligare exempel på dylika företag, vilkas aktier, enligt de sakkunnigas åsikt, icke drabbas av ifrågavarande förbud, må nämnas Svenska tändsticksaktiebolaget och aktiebolaget Svenska kullagerfabriken. Då de sakkunniga sålunda anse den föreslagna bestämmelsen motsvara vad som med densamma åsyftats, h a v a de sakkunniga ansett sig böra förorda densamma oförändrad. 1924 års kommitté föreslog, a t t det skulle v a r a bank obetaget, att såsom pant mottaga aktie i emissions- och förvaltningsbolag tillika med a n n a n säkerhet, som i och för sig prövats betryggande. Då emellertid syftemålet med ifrågavarande förbud är att b a n k e r n a överhuvudtaget ej skola godtaga dylika aktier såsom säkerhet för lån, och då den av kommittén föreslagna bestämmelsen vid sin tillämpning m å hända skulle kunna medföra, a t t prövningen av den a n d r a säkerhetens beskaffenhet bleve mindre sträng, om nämnda aktier tillika skulle u t göra säkerhet, h a v a de sakkunniga funnit bestämmelsen mindre l ä m p l i g och därför i sitt förslag uteslutit densamma. I det föregående har uttalats, att sådana för den allmänna rörelsen a v -

67 sedda förskrivningar, som medförde betalningsrätt först efter utfärdarens övriga skulder, i flera hänseenden vore likartade med aktier, varför dessa förskrivningar i fråga om r ä t t för bank a t t förvärva eller driva handel med desamma i de sakkunnigas förslag likställts med aktier. J ä m v ä l i kredithänseende torde dessa förskrivningar böra behandlas på samma sätt som aktier, och de sakkunniga hava därför uti 46 § och 162 § infört ett stadgande i detta syfte. Slutligen h a v a de sakkunniga funnit, att de bestämmelser, som föreslagits beträffande kreditgivning, även böra äga tillämpning i fråga om garantiförpliktelser, som bank av olika anledningar ikläder sig. Någon anledning att behandla dessa förpliktelser, vilka i flera fall kunna avse stora belopp och innebära ett betydande riskmoment, på a n n a t sätt än den vanliga kreditgivningen lärer ej finnas; de föreslagna bestämmelserna angående blancokredit äro naturligtvis tillämpliga jämväl å garantiförpliktelserna, och det är sålunda en bank obetaget a t t med iakttagande av sistnämnda bestämmelser utan att säkerhet är ställd ikläda sig sedvanliga garantiförpliktelser i fråga om leveransavtal m. m. Beträffande frågan om begränsning av kreditgivningen på en hand anse de sakkunniga en sådan begränsning v a r a av den vikt, att bestämmelser härom böra meddelas i banklagen. 1924 års kommitté har till belysning av omfattningen av dylika engagemang åberopat en av bankinspektionen verkställd utredning (tabellen å sid. 116 i betänkandet) angående antalet i förhållande till vederbörande bankbolags egna fonder större engagemang i de svenska bankbolagen. Denna utredning hänför sig till förhållandena den 1 februari 1922. Bankinspektionen har nu för de sakkunnigas r ä k n i n g verkställt en motsvarande utredning, avseende förhållandena den 31 december 1931. Besultatet av utredningen har, i likhet med vad som skedde förra gången, sammanfattats i en tabell, angivande hela antalet engagemang som uppgå till eller överstiga 10 % av fonderna, hur m å n g a av dessa engagemang, som uppgå till eller överstiga 15 % av fonderna, h u r många av sistnämnda antal, som uppgå till eller överstiga 20 % av fonderna, o. s. v. I kolumnerna I hava upptagits industri-, handels- och rederiengagemang och i kolumnerna I I aktieengagemang och dylikt. Krediter till kommuner och främmande banker hava icke inräknats i de uti tabellen angivna antal. Tabellen för år 1931 utvisar följande:

68 Antal engagemang utgörande i förhållande till vederbörande kreditgivande bankbolags egna fonder:

B a n k b o lag

35% 30% 25% 20% 10 % 15% An- eller där- eller där- eller där- eller där- eller där- eller däröver över över över över . över tal I II I II I 1 II i 1 n I | II I | II

Egna fonder

över 6 milj. t. o. m 40 milj. 12 kr. 4 över 40 milj. kr:

11 2

1 |

4 Summa 30

t. 0. m. 6 milj. kr.

Såsom jämförelse må här intagas den av kommittén åberopade tabellen avseende förhållandena år 1922: Antal engagemang utgörande i förhållande till vederbörande kreditgivande bankbolags egna fonder:

B a n k b o l a g

Egna fonder

30% 35% 25% 20% 15% 10% An- eller där- eller där- eller där- eller där- eller där- eller däröver över över över över över tal II II I 1 H I I 1 II I | II I | II I 18

över 6 milj. t. o. m. 40 milj. k r ., 12

3 Summa 38

t. o. m. 6 milj. kr

Det bör framhållas, att antalet banker år 1922 utgjorde 38 men år 1931 endast 30. Mellan nämnda år har summan av bankbolagens sammanlagda fonder minskats med 15-i milj. kr., nämligen från 848-a till 833-2 milj. kr. År 1931 representera bankerna sålunda genomsnittligt sett större fondbelopp än år 1922. H ä r a v följer, a t t de i tabellerna meddelade uppgifterna ej äro helt jämförbara. A n m ä r k n i n g s v ä r t är, att trots den relativa fondökningen år 1931 49 aktie- och liknande engagemang mot endast 44 år 1922 överstego tio procent av vederbörande bankbolags egna fonder. De sakkunniga vilja understryka de vådor för en sund bankverksamhet, som vanligen följa stor kreditgivning på en hand. Skandinaviska kreditaktiebolagets svårigheter under våren innevarande år förorsakades av mycket stor kreditgivning på en hand, nämligen åt Kreuger-koncernen. Även i a n d r a fall har under den närmast gångna tiden dylik kreditgivning visat sig v a r a farlig. Vid övervägande av vilka regler, som i detta hänseende böra uppställas i lagen, hava de sakkunniga funnit, att ett angivande av viss procentsats såsom m a x i m u m för kredit på en hand, i likhet med vad fallet är i de

69 nordamerikanska, de danska och de norska banklagarna, icke är lämpligt, och de sakkunniga få till stöd för denna sin åsikt åberopa vad 1924 å r s kommitté härutinnan anfört. De sakkunniga vilja i d e t t a sammanhang omnämna, a t t i det förut omförmälda finska förslaget till banklag angående kreditgivning ej upptagits annan bestämmelse, ä n att bank vore pliktig a t t tillse, att en kunds förbindelser till banken, såvitt för dem icke l ä m n a t s fullgod säkerhet, stode i skäligt förhållande till bankens egna medel och omfattningen av dess rörelse. Mot riktigheten av den princip angående kreditgivning på en hand, å t vilken de föreslagna bestämmelserna i 47 och 163 §§ giva uttryck; har icke gjorts någon erinran. Däremot hava mot bestämmelserna framförts s a m m a principiella anmärkningar, som gjorts i fråga om första momentet i 46 och 162 §§ och vilka de sakkunniga vid behandlingen av denna p a r a g r a f berört och bemött. Vad slutligen angår de i 48 och 164 §§ föreslagna bestämmelserna om kredit åt bankdirektörer m. fl. funktionärer, vilja de sakkunniga påpeka, a t t den finska regeringens förslag till ny banklag innehåller bestämmelse därom, att kredit ej må av bank i någon form beviljas medlem av dess direktion eller bolag, v a r i denne är betydande aktionär. N å g r a av handelskamrarna hava gjort gällande, att fordringarna på den säkerhet, som skulle ställas för kredit åt direktör eller tjänsteman hos bank, åt vilken uppdragits a t t ensam eller i förening med a n n a n avgöra p å styrelsen ankommande ärenden, vore alltför stränga. De sakkunniga k u n n a ej dela denna åsikt, utan anse, i likhet med 1924 års kommitté, med hänsyn därtill, att bankledningen bör kunna ägna förekommande kreditfrågor en fullt objektiv prövning, det vara av synnerlig vikt, att personer, tillhörande bankledningen, i allmänhet ej böra hava lån i den egna banken. Beträffande bankinspektionens förslag, att bolag eller förening, vari nyss n ä m n d a befattningshavare eller revisor i bank såsom delägare eller medlem ägde ett väsentligt ekonomiskt intresse, skulle, u t a n att behöva ställa i l : a mom. i paragrafen omförmäld säkerhet, kunna få å t n j u t a kredit genom diskontering av växlar, grundade å verkliga handelsaffärer, hava de sakkunniga, d å detta förslag, vilket understötts av flertalet a v dem, som y t t r a t sig över förslaget, synes vara uppburet av ett berättigat intresse och icke kan anses innebära någon avsevärd rubbning i den grundsats, som erhållit uttryck i nu ifrågavarande kreditbestämmelser, ej velat motsätta sig den föreslagna ändringen i kommittéförslaget. Beträffande åter revisorerna kunna de sakkunniga ej dela den av bankföreningen och kommerskollegium m. fl. framförda åsikten, att dessa skulle i kredithänseende likställas med styrelseledamöter, vilka ej innehava i första stycket i paragrafen omförmäld befattning. Det är av största vikt, a t t en banks revisorer gent emot bankens ledning intaga en självständig ställning, och revisorerna böra därför ej hava n å g r a mellanhavanden med

70 banken, som kunna tänkas inverka på deras självständighet vid utövandet av revisorsuppdraget. Enligt den danska banklagen av år 1930 få bankens revisorer icke erhålla kredit i banken eller bankens garanti för sina förbindelser; de kunna ej heller godtagas såsom borgensmän för lån i banken. Den norska banklagen upptager samma bestämmelser för kreditgivning å t banks revisorer och åt styrelseledamöter (beträffande styrelseledamöter gäller, bland annat, att kredit ej får beviljas åt styrelseledamot eller bolag, v a r i h a n är ansvarig medlem, annat än mot säkerhet av pant i fast egendom eller i fartyg inom halva normalvärdet eller i vissa värdehandlingar, vilka kunna räknas till en banks kassareserv; bestämmelserna avse dock ej kredit mot verkliga varuväxlar).

B a n k s v e r k s t ä l l a n d e organ. 53, 56, 57, 58, 169, 172, 173 och 174 §§. 1924 års kommitté har funnit sig ej böra föreslå någon rubbning av de grundsatser, på vilka den gällande banklagen i likhet med den allmänna aktiebolagslagen vilar i fråga om banks verkställande organ och som innebära, att styrelsen ensam är banks verkställande organ och ansvarig för bankens ledning, men att å andra sidan styrelsen skall äga befogenhet a t t åt en eller flera av styrelsens ledamöter eller utanför styrelsen stående personer delegera viss beslutanderätt. Däremot h a r kommittén funnit vissa förhållanden, som närmast gälla det sätt, varpå det nuvarande systemet tillämpas, påkalla uppmärksamhet. Kommittén har sålunda i 56 och 172 §§ i förslaget upptagit en del bestämmelser för åstadkommande i viss m å n av en reglering angående förhållandet mellan styrelsen och de personer, åt vilka styz - elsen givit i uppd r a g a t t utöva vissa styrelsens befogenheter. Bestämmelserna, vilka i de flesta avseenden torde anknyta sig till en redan inom bankerna rådande praxis, äro meddelade i syfte dels att åstadkomma en precisering av de uppdrag, som av styrelsen kunna komma att överlämnas till nyssnämnda personer, vilka i regel utgöra den s. k. direktionen, dels att förbehålla styrelsen ensam beslutanderätt i vissa frågor. De sakkunniga anse sig ej heller böra föreslå någon förändring av nyssn ä m n d a grundsatser angående banks verkställande organ, men vilja förorda bestämmelsen i kommitténs 56 och 172 §§ med ett par tillägg, I n n a n de sakkunniga behandla dessa paragrafer, vilja de emellertid uttala sig angående 53 och 169 §§, i vilka de föreslå vissa ändringar. E n l i g t banklagens 53 och 169 §§ skall banks styrelse bestå av minst 5 ledamöter. I n g a föreskrifter finnas om det högsta antalet styrelseleda-

möter. I de större bankerna är antalet styrelseledamöter ganska stort, för närvarande varierande mellan 12 och 29 personer. En stor styrelse kan emellertid icke anses utgöra någon garanti för en bättre skötsel av en banks angelägenheter, tvärtom lärer det motsatta kunna påstås; det stora antalet ledamöter torde medföra, att dessas känsla av ansvar för bankens ledning avtrubbas, och man torde även kunna antaga, att vid tillsättandet av en sådan styrelse en del personer inväljas ej så mycket av hänsyn till den insats i bankens ledning, de beräknas kunna göra, som fastmer av hänsyn till deras ställning i samhället eller till andra liknande omständigheter. De sakkunniga hava därför ansett, att i lagen bör införas en begränsning av antalet styrelseledamöter. Med hänsyn till vikten för bankerna, och särskilt de stora bankerna, att olika områden av det ekonomiska livet kunna bliva företrädda i styrelsen, får begränsningen givetvis ej göras allt för snäv. De sakkunniga hava föreslagit maximiantalet styrelseledamöter till 10, med rätt för Konungen att, när särskilda skäl föreligga, medgiva ett större antal, dock ej högre än 15. Såsom förut framhållits, brukar styrelsen å direktionen överflytta en del av sina förvaltningsbefogenheter, varvid beträffande viktigare av direktionen vidtagna åtgärder anmälan härom göres vid nästkommande styrelsesammanträde. Beträffande dessa åtgärder har styrelsen sålunda allenast en efterhandsprövning, och ifråga om de ärenden, där styrelsen själv skall fatta beslut, hava dessa förberetts av direktionen, som väl också i regel avger ett förslag till avgörande och som sedermera skall bringa styrelsens beslut i dessa ärenden till verkställighet. Med hänsyn till den ställning direktionen sålunda intager i förhållande till styrelsen är det avvikt, att ej alltför många av styrelsens ledamöter tillhöra direktionen eller eljest äro befattningshavare i banken. De sakkunniga hava därför föreslagit, att av styrelseledamöterna ej mer än en för varje påbörjat femtal får vara befattningshavare i banken. Beträffande bestämmelserna i de av kommittén föreslagna 56 och 172 §§ påpekade kommittén, att ofta mycket stora engagemang ingåtts eller andra viktiga avgöranden träffats, utan att styrelsen förrän efteråt fått vetskap därom eller i varje fall utan att densamma på ett tillräckligt tidigt stadium blivit i tillfälle att taga saken under prövning. Vidare hade det, när det gällt att klargöra ansvaret för åtgärder, som vidtagits av verkställande direktören eller annan direktör i banken, understundom visat sig råda en viss oklarhet om gränserna för vederbörandes befogenhet. Kommittén föreslog, att styrelsen ej skulle få åt enskild styrelseledamot eller annan person uppdraga att ensam eller i förening med andra avgöra på styrelsen ankommande ärenden, med mindre föreskrifter blivit av styrelsen meddelade angående den befogenhet, som uppdraget skulle medföra. Dessa föreskrifter skulle meddelas i en av styrelsen för högst ett år i sänder fastställd instruktion. Styrelsen skulle dock äga att när som helst

1924 ärt

72 återkalla eller inskränka sådant uppdrag och utan hinder d ä r a v s j ä l v a v g ö r a vilket som helst ärende. :.,'Sådant uppdrag skulle styrelsen ej få lämna angående ärende avseende 1) inrättande eller indragning av avdelningskontor eller övertagande av annan bankrörelse; 2) förvärv eller a v y t t r i n g av fastighet, avsedd för bankens i n r y m m a n d e eller till- och ombyggnad av sådan fastighet; 3) beviljande av kredit till sådan ledamot av bankens styrelse eller a v styrelsen vid avdelningskontor, som ej vore befattningshavare enligt 48 och 164 §§ 1 mom., vidare beviljande av kredit till företag, som stode n ä r a dylika personer eller bankens befattningshavare enligt 48 och 164 §§ 1 mom; styrelsen skulle dock kunna fastställa vissa gränser, inom vilka sådana krediter finge utan styrelsens beslut i varje särskilt fall beviljas vederbörande i och för av honom idkad rörelse; 4) aktieförvärv, utom då det gällde för bankens fordran pantsatt eller u t m ä t t aktie; 5) fastställande a v allmänna räntesatser för in- och utlåning, utom d å s å d a n t beslut påkallades av allmän ränteförändring, i vilket fall beslut skulle få meddelas för tiden till nästa styrelsesammanträde; 6) antagande eller entledigande av ordinarie befattningshavare vid banken. Vidare föreslogs i 58 och 174 §§ 3 mom. a t t å skriftlig handling, varigenom banken ikläddes förpliktelse, bankens firma skulle tecknas av minst två personer; även i a n n a t fall kunde vid meddelandet av r ä t t till firmateckning föreskrivas, a t t denna r ä t t finge utövas endast av flera i förening. nankfbremngen.

Bankföreningen erinrade, att banklagen icke yttrade sig om i vad mån m e d yjlken v e r k a n jämväl andra personer än de, åt vilka uppdragits a t t teckna bolagets firma, kunde handla å bolagets vägnar. F ö r prövningen av de spörsmål, vartill sådana personers förvaltnings- och verkställighetsåtgärder kunde giva anledning, hade allmänna rättsgrundsatser ansetts tillfyllest. Genom d e föreslagna bestämmelserna angående banks verkställande ledning hade kommittén gjort ett försök att i viss m å n åstadkomma en reglering av jämväl sistberörda fråga. Detta försök hade icke utfallit lyckligt och för vinnande av ett gynnsamt resultat torde k r ä v a s en genomgripande bearbetning av den ifrågavarande delen av lagstiftningen. Icke minst de föreslagna nya verkställighetsorganens ställning i förhållande till och jämförelse med firmatecknarna syntes k r ä v a en vids t r ä c k t a r e revision av bestämmelserna än som skett. E n sådan revision borde emellertid anstå, tills den kunde ske i sammanhang med en övera r b e t n i n g av aktiebolagslagen, och därvid borde den av kommittén berörda frågan om i n r ä t t a n d e inom bankerna av verkställighets- och till-synsorgan i likhet med de på många håll i utlandet förekommande anocil

<S

•ordningarna bliva föremål för ett mera allsidigt övervägande än komimittén ansett frågan förtjäna. Bankföreningen framställde vidare mot det i de föreslagna 56 och 172 §§ iförekommande uttrycket »på styrelsen ankommande ärenden» den anmärkningen, att det vore oklart, vilka slags ärenden, som därmed åsyftades. J^agon annan ledning för tolkning av detta uttryck, som jämväl förekomme i 57 och 173 §§ gällande banklag, torde icke kunna givas än den som Iframgmge av stadgandet i 53 och 169 §§ i banklagen, att styrelsen ägde förvalta bankens angelägenheter. Vid en vidsträckt tolkning fölle uppenbarligen en mycket avsevärd del av det som förekomme i en banks verksamhet under rubriken »på styrelsen ankommande ärenden». Något bestämt avgörande vore icke möjligt i en mängd fall, och frågorna härom måste bedömas olika i olika banker: allt som i en liten bank vore styrelsefråga kunde ej vara detta i en stor bank. Uti de av kommittén föreslagna 48 och 57 §§ resp. 164 och 173 §§ funnes emellertid bestämmelser, vilka syntes med nödvändighet förutsätta en fixering av gränsen för vad som vore på styrelsen ankommande. Föreningen anförde vidare: Om ett ärende, vars avgörande styrelsen enligt de föreslagna 56 och 173 §§ icke ägde uppdraga åt annan, likväl blivit avgjort av exempelvis bankens verkställande direktör, så vore, enligt 61 och 177 §§ i förslaget, banken icke bunden härav i förhållande till godtroende tredje man. Detta vore icke lämpligt och vore ägnat att rubba förtroendet till bankerna. I ett fall som det nämnda borde banken enligt föreningens åsikt vara bunden. Likaledes bleve följden, att om en utfästelse från en bank vore undertecknad annorledes än med behörig firmateckning, banken, enligt 58 och 61 §§ resp. 174 och 177 §§ i förslaget, under inga omständigheter gent emot godtroende tredje man vore bunden av utfästelsen. Alla de i den dagliga rörelsen förekommande handlingar, som för närvarande icke lämpligen ansåges påfordra underskrift av registrerade firmatecknare utan utfärdades av olika tjänstemän på grund av deras ställning i banken och befattning med de olika ärendena, skulle följaktligen, så snart avsett vore att ikläda banken förpliktelse, icke bliva för banken bindande. Bankinspektionen förklarade sig vilja biträda de av kommittén framställda förslagen. Gentemot bankföreningen anförde inspektionen: De föreslagna bestämmelserna i 56 och 172 §§ utginge från det redan existerande förhållandet, att bankens verkställande ledning i verkligheten utövade en del funktioner, som enligt lagen egentligen ankomme på styrelsen. Bestämmelserna skulle icke på något sätt lägga hinder i vägen för denna anordning, utan stadgade endast såsom förutsättning därför, att styrelsen i en av densamma fastställd instruktion skulle hava meddelat föreskrifter angående den befogenhet, som uppdraget att handla å dess vägnar skulle medföra, varjämte vissa uppräknade slag av ärenden förklarades

4*

74 skola ovillkorligen avgöras av styrelsen. Dessa stadganden kunde icke anses innebära införande av något n y t t legalt organ utan allenast dels en formföreskrift i fråga om det sätt, p å vilket det av styrelsen lämnad e uppdraget skulle meddelas och dess innehåll angivas, dels en legal begränsning av styrelsens r ä t t a t t åt a n d r a u p p d r a g a beslutanderätt å dess vägnar. Bestämmelserna hade icke och borde icke heller hava något samband med frågan om r ä t t e n a t t teckna bankens firma. I fråga om de rättsverkningar i förhållande till godtroende tredje man, som de föreslagna legala inskränkningarna skulle kunna medföra, kunde betänkligheter göra sig gällande. E n undersökning av innehållet i de n y a legala inskränkningarna torde giva vid handen, att anledning till konflikt med tredje mans intresse y t t e r l i g t sällan skulle behöva förekomma, och vidare skulle det få ankomma p å bankerna själva a t t göra de ifrågavarande bestämmelserna gällande emot tredje m a n ; det låge således i bankernas eget skön att icke giva anledning till konflikter, varigenom förtroendet för bankerna försvagades. Vad anginge det i 58 och 174 §§ tredje momentet föreslagna stadgandet, a t t å vissa handlingar bankbolags firma skulle tecknas av minst två personer, så avsåge detta stadgande ej att giva någon regel om a t t vissa handlingar skulle å bankens v ä g n a r undertecknas av behörig firmatecknare u t a n utginge från gällande grundsatser om när firmateckning skulle ske. KommersKommerskollegium kolUgium. slaget i dessa delar. De sakkunniga.

förklarade sig ej hava något att erinra mot för-

Gent emot den av bankföreningen framförda kritiken vilja de sakk u n n i g a åberopa bankinspektionens utlåtande samt ytterligare understryka, a t t bestämmelserna ej åsyfta a t t giva n å g r a regler beträffande frågan, om a n d r a personer än firmatecknare k u n n a v a r a berättigade a t t företräda banken. E n konsekvens av det föreslagna stadgandet, att vissa ärenden endast få avgöras av styrelsen, är, att, såsom bankföreningen påpekat, om exempelvis en verkställande direktör utan styrelsens u p p d r a g med en tredje man träffat avtal rörande något av de i p u n k t e r n a 1—6 angivna ärendena, så kan denna tredje m a n icke gent emot banken göra gällande anspråk på grund av avtalet. Legala inskränkningar i den befogenhet, som eljest tillkommer en banks företrädare, finnas även i gällande banklag 57 och 62 §§ resp. 173 och 178 §§, och de nu föreslagna ytterligare inskränkningarna l ä r a v a r a av sådan beskaffenhet, att en konflikt mellan tredje m a n och banken ej torde kunna förekomma a n n a t ä n i undantagsfall. Vad härefter angår omfattningen av det i 48, 56 och 57 §§ resp. 164, 172 och 173 §§ i lagförslaget a n v ä n d a uttrycket »på styrelsen ankommande ärenden», så må det j u visserligen v a r a riktigt, a t t vidsträckt tolkat detta u t t r y c k omfattar allt, som rörer bankens verksamhet, då styrelsen enligt

75 lagen är förvaltare av bankens angelägenheter. Emellertid finnas i en bank liksom i varje annat större företag ärenden, som anses icke behöva handläggas av styrelsen utan kunna handhavas av olika befattningshavare i banken, ehuru dessas befogenhet naturligtvis ytterst får anses härleda sig från styrelsen såsom bankens högsta verkställande organ; såsom exempel härpå må nämnas vissa banktjänstemans befogenhet att mottaga inbetalningar och utfärda kvitton härom. Med det i förslaget använda uttrycket avses ärende, vars handläggning anses kräva ett särskilt beslut av styrelsen, varigenom denna antingen själv avgör ärendet eller uppdrager detta avgörande åt en befattningshavare i banken, vilken med stöd av uppdraget handlar i styrelsens ställe. Det är riktigt, såsom bankföreningen anmärkt, att gränsen mellan sådana ärenden, som i den sedvanliga bemärkelsen få anses ankomma på styrelsens avgörande, och ärenden, som ej äro av denna beskaffenhet, måste dragas olika i olika banker. Men på detta område torde en ganska bestämd sedvänja finnas, varför de sakkunniga ej anse, att det använda uttrycket behöver komma att föranleda missförstånd. De sakkunniga vilja emellertid föreslå ett par tillägg till de av kommit tén i 56 och 172 §§ föreslagna bestämmelserna. I de uppdrag, som av styrelsen meddelas, torde komma att ingå avgöranden av kreditfrågor, och i de instruktioner, som redan finnas i bankerna angående direktionens befogenhet att utan styrelsens hörande meddela kredit, torde i regel finnas bestämmelser, i vilken omfattning sådan kreditgivning får ske. Med hänsyn till vikten av att sådana föreskrifter alltid lämnas, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att när ett uppdrag från styrelsen avser kreditgivning de härvid meddelade föreskrifterna alltid skola angiva dels det högsta belopp, varmed vederbörande får bevilja kredit, och dels de grunder, efter vilka vederbörande skall bedöma säkerheten för krediten. Enligt den av 1924 års kommitté föreslagna 230 a § skall bankinspektionen övervaka, att bankbolagen i sin verksamhet ställa sig till efterrättelse, bland annat, de föreskrifter, som med stöd av stadgande i lag blivit äV styrelsen meddelade. Till dylika föreskrifter höra de, som omnämnas i första momentet i 56 och 172 §§. Med hänsyn till den övervakning av berörda föreskrifter, som sålunda åligger inspektionen, och för att hos bankerna inskärpa betydelsen av dessa bestämmelser, hava de sakkunniga föreslagit, att styrelsen skall till bankinspektionen insända den instruktion, vari ifrågavarande föreskrifter äro meddelade, ävensom giva inspektionen underrättelse om de ändringar, som företagas i instruktionen. Inspektionen åligger att, om vid verkställd granskning av instruktionen densamma visar sig icke överensstämma med lag och bankens bolagsordning, framställa anmärkning hos banken; inspektionen äger även hos banken göra de övriga erinringar angående instruktionens innehåll, vartill granskningen kan giva anledning.

76 i De sakkunniga anse, att åtgärder böra vidtagas till förhindrande atf a t t en person ensam kan teckna bankens firma. Kommittén har i 58 och 174 §§ 3 mom. föreslagit att å skriftlig, handling, varigenom bank iklädes förpliktelse, bankens firma skall tecknas av minst två personer. Emellertid lärer tveksamhet kunna uppkomma, om vilka skriftliga handlingar, som skola v a r a att anse såsom sådana, varigenom bank iklädes förpliktelse. De sakkunniga anse det riktigare a t t föreskriva, a t t bankbolags firma överhuvud taget ej får tecknas av en person allena. I flertalet banker torde också redan nu gälla, att firman skall tecknas av minst t v å personer i förening. 1934 års 1924 års kommitté har i förslagets 57 och 173 §§ upptagit bestämmelser ankommitté. gående tillstånd för vissa befattningshavare i bank a t t v a r a styrelseledamöter i a n d r a bolag än bankbolag. Enligt förslaget ägde direktör eller tjänsteman vid bankbolags huvud- eller avdelningskontor, åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med a n n a n avgöra på styrelsen ankommande ärenden, icke vara ledamot av styrelsen för a n n a t bolag utan att bankbolagets styrelse för varje sådant u p p d r a g därtill lämnat tillstånd. För giltighet av beslut om tillstånd fordrades, a t t beslutet biträddes av minst två tredjedelar av styrelsens samtliga ledamöter. Den, för vilken tillstånd ifrågasattes, finge ej deltaga i beslutet. Kallelse till styrelsesammanträde, då prövning av fråga om tillstånd skulle äga rum, skulle innehålla uppgift, att sådan fråga förekomme vid sammanträdet. : Kommittén anförde, att beträffande ovannämnda befattningshavare den omständigheten att dessa sutte i a n d r a bolagsstyrelser kunde inneb ä r a faror för, att bankverksamheten leddes in på olämpliga vägar och för bankledningens objektivitet vid prövningen av kreditfrågor. Man kunde emellertid ej säga, att en bankdirektörs styrelseledamotskap i industriella företag under alla förhållanden vore av ondo; för honom vore det av vikt a t t v a r a väl förtrogen med industriella förhållanden, och sådan förtrogenhet förvärvades genom ledamotskap i de industriella företagens styrelser. I vissa fall kunde det även på g r u n d av omfattningen av en banks krediter åt ett industriellt företag v a r a av vikt för banken att få utöva kontroll över företaget genom att v a r a representerad i styrelsen för företaget. De sak kunnxga.

De sakkunniga anse, att den allmänna förutsättningen för att i försk»g e ^ o m n ä m n d a befattningshavare skola tillåtas v a r a styrelseledamöter i a n n a t bolag än bankbolaget bör vara, att sådant ledamotskap är påkallit n r bankens ekonomiska intresse i det a n d r a företaget, exempelvis i sidana fall, d å banken meddelat kredit åt det a n d r a företaget i sådan onfattning, a t t banken på grund d ä r a v anser sig böra h a v a någon represeat a n t i företagets styrelse. Kommittén anförde, a t t en bankman hade mhov av att vara ledamot i ett industriföretags styrelse för a t t bliva för-

tirogen med industriella förhållanden och härigenom vinna kännedom om firågor, som kunde vara av betydelse för honom såsom bankman; man slkulle alltså kunna säga* att genom ett sådant styrelseledamötskap inT dlirekt bankens intresse gagnades. De sakkunniga vilja ej förneka, att diet även på denna grund kan finnas ett berättigat intresse för en bankdlirektör att vara styrelseledamot i annat företag, men hålla före, att nned hänsyn till de olägenheter, som för bankverksamheten kunna vara förknippade med bankdirektörers styrelseledamötskap i andra företag ^~ vilka olägenheter kommittén närmare utvecklat -— sådant ledamotskap biör få förekomma endast i undantagsfall. Föreligga särskilda omsitändigheter av t. ex. personlig art, lärer också tillåtelse att innehava dlylikt uppdrag kunna meddelas. De sakkunniga hava haft under övervägande lämpligheten av att i lagen angiva de fall, i vilka nu nämnda befattningshavare borde efter styrelsens prövning få tillåtelse att innehiava ifrågavarande uppdrag. Då det emellertid är vanskligt att meddlela lagbestämmelser i detta hänseende, hava de sakkunniga avstått härifrån och inskränkt sig till att på sätt ovan skett angiva de riktlinjer vilka enligt de sakkunnigas åsikt böra följas vid styrelsens prövning av frågor angående dylika uppdrag. v. I ett avseende vilja emellertid de sakkunniga föreslå ett tillägg till de av kommittén föreslagna bestämmelserna, nämligen beträffande styrelser ledamotskap i emissionsbolag eller bolag, som förvalta eller driva handel naed aktier. Kommittén har i sina motiv framhållit, att den nära anknytr ningen mellan banker och emissionsföretag, som uppkommit bland annat därigenom att banks direktör haft säte jämväl i emissionsbolags styrelse, visat sig särskild olycksbringande. De sakkunniga vilja understryka vad kommittén sålunda anfört, och en konsekvens därav synes de sakkunniga vara, att bankdirektörer ej skola vara ledamöter av styrelsen i dylika företag. Den danska banklagen föreskriver (§ 9 st. 6), att om viss funktionär i bank å bankens vägnar utövar tillsyn över ett företag, i vilket banken är ekonomiskt intresserad, skall det vederlag, som må tillkomma denne funktionär, utbetalas av banken, vars styrelse bestämmer vederlagets storlek. De sakkunniga hava ansett sig ej böra föreslå införande i lagen av en motsvarande bestämmelse. Emellertid ligger det naturligtvis i bankstyrelsens skön att vid meddelandet av tillstånd för befattningshavare att innehava dylikt uppdrag uppställa villkor, som har avseende å det arvode, befattningshavaren för sitt uppdrag uppbär från det andra företaget.

Enligt det finska lagförslaget skall banks styrelse utgöras av dess förvaltningsråd och dess direktion. Förvaltningsrådet utses av bolagsstämman, och direktionen tillsättes av förvaltningsrådet. Förvaltningsrådets uppgift är att övervaka bankens verksamhet och skötsel, och i lagförslag

78 get hava angivits vissa ärenden, som särskilt ankomma på förvaltningsrådet, varibland märkas, att minst två gånger om året verkställa granskning av bankens huvudkontors kassa, bokföring, krediter m. m., ombesörja revision av filialer samt fastställa grunderna för bokslutet. Direktionen skall handhava den allmänna ledningen och skötseln av bankens rörelse. Uti bankens bolagsordning böra intagas bestämmelser, bland annat, om de allmänna grunderna för direktionsmedlemmars och föreståndares för avdelningskontor rätt att åtnjuta kredit i banken, om huvuddirektörs och annan direktionsmedlems rätt att tillhöra annat affärsföretags styrelse samt om tecknande av bankens firma, dock med beaktande av, att firman tecknas av två personer gemensamt.

Banks revision. 68, 69, 184 och 185 §§. W24 års 1924 års kommitté har — under åberopande bl. a. av en till kommittén kommitté. ö v e r l a m n a d framställning av innehåll, att i banklagen borde föreskrivas, att därest en auktoriserad revisor ej valdes av bankens delägare, så skulle det av bankinspektionen förordnade allmänna ombudet i regel vara auktoriserad revisor — anfört, att kommittén ansåge det synnerligen viktigt, att revisionen i banker anordnades på sådant sätt, att densamma bleve effektiv. Erfarenheten hade visat, att bankernas revisorer icke alltid haft förmåga att på ett tillfredsställande sätt fullgöra dem åliggande uppgifter, och vissa fördelar skulle naturligen kunna vinnas, om bland revisorerna funnes utbildade yrkesmän. Dock torde behovet av sådana yrkesrevisorer föreligga i mindre grad i fråga om banker än beträffande andra företag. Anlitandet av yrkesrevisor vore företrädesvis av värde, då för revisionen krävdes särskild kännedom om bokföring, men i flertalet banker funnes anordnad en fortlöpande, noggrann sifferrevision. När det gällde att bedöma värdet av bankens engagemang och att granska styrelsens allmänna förvaltning, så torde yrkesrevisorerna icke hava större förmåga än andra, med affärsförhållanden förtrogna personer. Det kunde också ifrågasättas, om den nu förefintliga revisorsinstitutionen nått sådan fasthet, att därtill kunde knytas bestämmelser om skyldighet att anlita auktoriserad revisor. Innan föreskrifter härom meddelades, syntes frågan om yrkesrevisors kompetens och rättsliga ställning böra upptagas till legislativ behandling. Kommittén ansåge sig därför ej böra biträda det framställda förslaget men erinrade, att bankinspektionen — som enligt kommitténs förslag 233 § skulle vara berättigad men ej skyldig att förordna revisor att med de av banken utsedda revisorerna deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning och bankens räkenskaper — borde, då skäl därtill förelåge, till sin revisor utse en auktoriserad revisor.

79 De sakkunniga anse, a t t banklagens bestämmelser angående revision böDe säkra. utvidgas och skärpas i syfte a t t åstadkomma större garanti för effek- >cunnt9<*tivitet av revisionen. Banklagens ifrågavarande stadganden överensstämma i huvudsak med den a l l m ä n n a aktiebolagslagens bestämmelser i detta hänseende, och då frågan om revisionen i bankbolag lärer böra bliva föremål för en mera ingående prövning i samband med en reglering av gällande föreskrifter angående revision i bolag över huvud taget, gör de sakkunnigas förslag icke anspråk på a t t innebära en uttömmande legislativ behandling av revisionsfrågan; de förändringar, förslaget i denna del upptager, äro endast sådana, som för närvarande, enligt de sakkunnigas åsikt, k u n n a anses v a r a av behovet särskilt påkallade. Den viktigaste förutsättningen för en effektiv revision är, att revisorerna äro självständiga och opartiska i förhållande till bolagets styrelse, vars förvaltning de skola granska, samt att de besitta sådana kunskaper och sådan erfarenhet, a t t de k u n n a på ett tillfredsställande sätt utföra sitt uppdrag. Banklagen upptager i 68 och 184 §§ i likhet med aktiebolagslagen endast det kompetensvillkoret, att revisor ej får v a r a i bolagets eller styrelseledamots tjänst, varmed åsyftas att skapa garanti för revisors självständighet. Vid flera tillfällen, särskilt under den senaste tiden, h a r från skilda håll framförts behovet av skärpta bestämmelser angående revisors kompetens. Man har därvid framhållit, att anlitandet av yrkesrevisorer skulle öka g a r a n t i e r n a både ifråga om sakkunskap och självständighet. De sakkunniga vilja ansluta sig till denna uppfattning. 1924 års kommitté har visserligen ansett, att i bankerna förelåge behov av yrkesrevisorer i mindre grad än i a n d r a företag, enär anlitandet av yrkesrevisorer företrädesvis vore av värde, då för revisionen krävdes särskild kännedom om bokföring, och i bankerna funnes anordnad en fortlöpande, n o g g r a n n sifferrevision. Emellertid lärer den insats, en bokföringsexpert k a n göra i en banks revision, ej ersättas av att bankens sifferrevision är tillfredsställande ordnad. En banks liksom varje annat större företags bokföring torde v a r a av så pass invecklad beskaffenhet, att det för en icke särskilt utbildad person erbjuder svårigheter att erhålla en ingående kännedom om bankens ställning sådan densamma framgår av böckerna. H ä r t i l l kommer, att personer, vilka icke äro yrkesrevisorer, i allmänhet till följd a v sin verksamhet ej torde hava möjlighet att ägna bankens räkenskapsväsen den ingående granskning, som det torde v a r a önskvärt att åtminstone en av revisorerna kan utföra. Kommittén anförde vidare, att n ä r det gällde bedömandet av värdet a v bankens engagemang och styrelsens allmänna förvaltning, så hade yrkesrevisorerna ej större förmåga än andra, med affärsförhållanden förtrogna personer. Härtill kan erinras, att yrkesrevisorer på g r u n d av sina revisionsuppdrag inom större handels- och industriföretag ofta äro sär-

80 skilt förtrogna med företag inom de näringsgrenar, bankens större engagemang avse. A v nu anförda skäl hava de sakkunniga, som upptagit den gällande föreskriften, a t t aktieägarna resp. lottägarna skola utse minst två revisorer, föreslagit, att minst en a v de av a k t i e ä g a r n a resp. lottägarna valda revisorerna skall yrkesmässigt utöva revisionsverksamhet. De sakkunniga hava ej velat stadga skyldighet att a n v ä n d a auktoriserade revisorer utan anse, att jämväl annan väl kvalificerad yrkesrevisor må kunna ifrågakomma. Beträffande samtliga revisorer bör enligt de sakkunnigas mening stadgas, att de skola v a r a med det ekonomiska livet väl förtrogna. E n sådan bestämmelse torde medföra större säkerhet för att aktieägarna resp. lottägarna, även vid utseende av revisor, som ej behöver v a r a yrkesrevisor. välja person, som på grund av sina kunskaper och erfarenheter inom det ekonomiska området antages kunna göra en tillfredsställande insats i revisionsarbetet. Enligt 233 § i banklagen skall det allmänna ombud, som av bankinspektionen efter förslag av länsstyrelsen förordnas för varje bank, deltaga i den granskning av styrelsens förvaltning och bankens räkenskaper, varom förmäles i 68 och 184 §§ banklagen. 1924 års kommitté ansåg, att skyldigheten för bankinspektionen att förordna allmänt ombud borde såsom obligatoriskt åliggande upphöra. Inspektionen ägde dock enligt förslagets 233 § förordna en revisor att med de a v banken utsedda revisorerna deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning och bankens räkenskaper. De sakkunniga anse, a t t bankinspektionen skall v a r a pliktig att förordna en revisor i varje bank. Såsom stöd för denna åsikt vilja de sakkunniga framhålla, att kommitténs förslag om r ä t t men ej skyldighet för inspektionen a t t utse revisor skulle medföra, a t t n ä r inspektionen begagnade sig a v denna rättighet beträffande viss bank men icke för andra banker, detta kunde väcka en för banken menlig uppmärksamhet. Men därjämte synes det i ej ringa grad befordra granskningens effektivitet och även vara till gagn för bankinspektionen, att i revisionen deltager en representant för nämnda myndighet. Genom att denne revisor blivit förordnad a v bankinspektionen erhålles också g a r a n t i för att den sålunda utsedde ä r opartisk och fullt självständig gentemot bankens styrelse. Enligt gällande lag skall det allmänna ombudet »deltaga» i de övriga revisorernas granskning. De sakkunniga anse, att den av inspektionen förordnade revisorn bör intaga samma ställning som de av bolagsstämman valda revisorerna. Endast såtillvida k a n en olikhet anses föreligga att nämnde revisor bör följa de särskilda direktiv, som inspektionen lämnar honom. Vid fullgörande av sitt u p p d r a g bör han hava samma befogenheter samt också v a r a underkastad samma ansvar som övriga revisorer. De sakkunniga — som i likhet med 1924 års kommitté anse, att

81 den lokala tillsyn, vilken utövats av de allmänna ombuden, bör upphöra — h a v a därför föreslagit, att i 68 och 184 §§ upptages föreskrift därom, a t t en av revisorerna skall utses av bankinspektionen. Även för denne revisor gäller, att han skall v a r a med det ekonomiska livet väl förtrogen; n å g r a bestämmelser härutöver angående sakkunskap hava ej ansetts böra uppställas, då man kan utgå från, a t t inspektionen till revisor förordnar kvalificerad person. De sakkunniga hava vidare föreslagit, att, utöver banklagens stadgande, att revisor ej får v a r a i bolagets eller styrelseledamots tjänst, bör föreskrivas, a t t revisor ej heller eljest får intaga underordnad ställning i förhållande till styrelseledamot. Med detta tillägg åsyftas särskilt det fall, att en person är anställd i ett företag, som helt eller delvis h a r samma ledning som bankbolaget. I förslaget har upptagits bestämmelse, att revisorerna skola inom sig utse en ordförande att leda revisionen. Banklagen stadgar, a t t revisorer skola utses årligen samt att åtminstone v a r t a n n a t år en av revisorerna skall ombytas. Bestämmelsen angående ombyte infördes första gången i banklagstiftningen genom lagen den 19 november 1886 angående bankaktiebolag och upptogs oförändrad i 1903 års banklagar samt i gällande banklag. Till grund för stadgandet ligger den otvivelaktigt riktiga tanken, att för förhindrande av en slentrianmässig och mindre noggrann revision, en viss rörlighet bland revisorerna kan v a r a önskvärd. Ä a n d r a sidan måste man också bea k t a vikten av att revisorerna, för att tillfredsställande kunna fullgöra sin, särskilt n ä r det gäller större banker, mycket krävande uppgift, böra få fungera såsom revisorer en viss längre tid för att vinna ökad förtrogenhet med sitt arbete. Om aktieägarna finna de förutvarande revisorerna lämpliga för sitt uppdrag och därför förtjänta av omval, måste föreskriften angående ombyte uppfattas såsom ett besvärande band; i praktiken har därför också otta ombyte skett på så sätt, a t t en och samma revisor v a r t a n n a t år uteslutits från omval. Då vidare aktieägarna resp. lottägarna, oavsett föreskrift i lag om verkställande av ombyte, vid det årligen förekommande valet hava frihet att utse annan person till revisor än den som förut innehaft uppdraget, hava de sakkunniga funnit bestämmelsen k u n n a u t g å ur lagen. Angående revisors befogenheter och skyldigheter stadgas i 69 och 185 §§ banklagen, i likhet med vad som gäller enligt aktiebolagslagen. att styrelsen skall bereda revisor tillfälle att n ä r som helst inventera banks kassa och övriga tillgångar samt granska bankens böcker, räkenskaper och andra handlingar. Styrelsen får ej förvägra revisor av denne begärd upplysning angående förvaltningen. Revisorerna skola vid fullgörande av sitt uppdrag ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som av bolaget meddelas och icke avse inskränkning i deras i lag stadgade befogenhet eller eljest strida mot lag eller författning eller mot bolagsordningen. Slutligen stadgas, att revisorerna skola för varje rä6 — 322826.

82 kenskapsär över granskningen avgiva en av dem underskriven berättelse, som skall avlämnas till styrelsen. F ö r de allmänna ombud, som enligt lagen skola deltaga i bankrevisionen, h a r bankinspektionen utfärdat en instruktion, vari lämnas detaljerade föreskrifter angående ombuds åligganden. Då det synts självfallet, a t t jämväl för den av bankinspektionen utsedde revisorn bör utfärdas en dylik instruktion, vilken torde kunna fa betydelse för revisionen i dess helhet, hava de sakkunniga föreslagit, att bestämmelse härom intages i lagen. Revisorsuppdraget inskränker sig icke till att revisorerna först någon tid före den ordinarie bolagsstämman skola konstituera sig i och för granskning av förvaltningen under det förflutna räkenskapsåret, u t a n revisorerna hava r ä t t och plikt att städse följa bolagets verksamhet, en uppsikt, som slutligen u t m y n n a r i revisionsberättelsen till bolagsstämman. Emellertid torde revisorsuppdraget ganska ofta h a v a uppfattats så som inskränkt på sätt nyss angivits, och någon granskning under löpande räkenskapsåret har därför ej ägt rum. De sakkunniga anse betydelsen även sådan granskning vara av den vikt, att revisors skyldighet i detta hänseende bör på något tydligare sätt än för n ä r v a r a n d e är fallet komma till uttryck i lagen. I detta syfte hava de sakkunniga föreslagit, att revisorerna för verkställande av dem åliggande granskning skola s a m m a n t r ä d a så ofta de själva finna nödigt, dock att minst en gång varje halvår vissa i lagen särskilt uppräknade ärenden skola bliva föremål för behandling. Bestämmelserna härom utgöra självfallet ett minimikrav, och i den mån revisorerna finna anledning därtill äro de givetvis skyldiga såväl att oftare behandla nyssnämnda ärenden som ock att mer än en gång under året till behandling upptaga andra delar av sitt granskningsuppdrag. De sakkunniga h a v a sålunda i intet avseende åsyftat att begränsa den granskning, som revisorerna för närvarande äro skyldiga att verkställa, ex. i fråga om inventering av banks tillgångar. Bestämmelserna om sammanträden utgöra n a t u r l i g t v i s intet hinder för a t t även mellan två sammanträden utredning eller undersökning i särskilt avseende verkställes av någon eller n å g r a revisorer. Enligt de sakkunnigas förslag åligger det revisorerna att minst en gång varje halvår: taga del av styrelsens protokoll och av styrelsen eller bolagets direktörer utfärdade föreskrifter om kreditgivningen, granska av styrelsen beviljade större krediter och andra större placeringar av bolagets medel samt av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och a v y t t r i n g av jämlikt 45 resp. 161 § 3 och 4 mom. banklagen inköpt eller övertagen egendom, taga del av de förelägganden och erinringar, .vilka bankinspektionen kan hava gjort till styrelsen eller bolagets direktörer, samt av inkomna rapporter över inspektioner och undersökningar rörande bolagets huvud- och avdelningskontor samt rörande av bolaget

83 ägda företag av större betydelse. Av bankinspektionen gjorda förelägganden och e r i n r i n g a r synas lämpligen böra föredragas av den revisor, som inspektionen utser. U t a n a t t någon lagbestämmelse därom finnes, bruka revisorerna genom promemorior eller i a n n a n form delgiva styrelsen de iakttagelser, som de finna a n m ä r k n i n g s v ä r d a . Anledningarna härtill kunna växla. Revisorerna k u n n a behöva styrelsens förklaring för att bedöma, huruvida viss åtgärd eller visst förhållande bör föranleda omnämnande i revisionsberättelsen, eller ett påpekande för styrelsen kan antagas medföra omedelbara å t g ä r d e r från styrelsen till avhjälpande av något, som befinnes felaktigt eller olämpligt. Banklagens 234 § förutsätter, a t t revisorerna tillika med revisionsberättelsen till bankstyrelsen kunna hava avlämnat a n n a n handling angående bolagets förvaltning eller räkenskaper. De sakkunnige anse denna praxis böra bibehållas. För att revisorerna skola u t a n att a v v a k t a revisionsberättelsens utarbetande tillämpa åsyftade praxis även i fråga om de iakttagelser, som göras vid de sammanträden under löpande räkenskapsår, som de sakkunniga föreslagit, har i förslaget upptagits en bestämmelse om skyldighet för revisorerna att till styrelsen skriftligen meddela de erinringar, som de kunna finna påkallade. Härmed avses givetvis ej att begränsa de upplysningar, som genom revisionsberättelsen skola bringas till aktie- resp. lottägarnas kännedom. Beträffande revisorernas berättelse till bolagsstämman anse de sakkunniga, att i lagen böra angivas vissa huvudpunkter, varöver revisorerna särskilt skola u t t a l a sig. Revisorerna skola sålunda redogöra för omfattningen av sin granskning. Vidare skola de uttala sig angående vinst- och förlust- samt balansräkningarna, bolagets förvaltningsutgifter, den inre kontrollen inom bolaget samt styrelsens förslag i anledning av bolagets vinst eller förlust under räkenskapsåret. Slutligen skall berättelsen innehålla ett uttalande angående ansvarsfrihet för styrelsen.

Den danska banklagen föreskriver angående banks revision, att bankens räkenskaper skola revideras av minst två av generalförsamlingen valda räkenskapskunniga revisorer, som icke få v a r a i tjänst hos banken eller hos medlem av representantskapet, styrelsen eller direktionen eller hos vissa banktjänstemän och ej heller stå i visst släktskapsförhållande eller svågerlag till n ä m n d a medlemmar eller tjänstemän. E n av revisorerna skall v a r a statsauktoriserad revisor. Ministern för handel och industri äger utfärda n ä r m a r e föreskrifter om revisionens utförande. Ministern kan avskeda en revisor, som befinnes v a r a uppenbart olämplig för sin uppgift, och i dennes ställe utse en statsauktoriserad revisor, som skall tjänstgöra, tills nästkommande generalförsamling företagit nytt val. Enligt den norska banklagen skall banks representantskap utse en eller

84 flera revisorer, vilka skola affärsmässigt revidera banks bokföring samt undersöka dess kassabehållning och värdepapper. Representantskapet u t f ä r d a r instruktion för revisorerna, vilken instruktion skall godkännas a v bankinspektionen. Bankinspektionen fastställer formulär för den skriftliga berättelse, som revisorerna skola avgiva angående revisionen. Revisorerna avlämna sin berättelse genom den av representantskapet valda kontrollkommittén till representantskapet, som med egen förklar i n g angående bankens räkenskaper och skötsel överlämnar berättelsen till generalförsamlingen. Den nyssnämnda kontrollkommittén har till uppgift att hålla sig underrättad om bankens verksamhet och för detta ä n d a m å l på obestämda tider undersöka bankens böcker, korrespondens och värdehandlingar. Kommittén skall s a m m a n t r ä d a minst fyra gånger om året samt avlämnar berättelser till representantskapet och bankinspektionen. Representantskapet utfärdar instruktion för kontrollkommittén, vilken instruktion skall godkännas av bankinspektionen. Det finska lagförslaget föreskriver angående banks revision allenast, a t t för granskning av banks förvaltning och räkenskaper skola av bolagss t ä m m a n väljas minst tre revisorer, vilka böra v a r a med det ekonomiska livet väl förtrogna personer. Tillsynen över bankerna. 230, 231, 235 och 238 §§. 1924 års 1924 års kommitté framhöll, att tillsynens främsta historiskt givna ommittc. uppgift vore att övervaka, att bankerna i sin verksamhet ställde sig till efterrättelse i lag och bolagsordning givna föreskrifter; då dessa föreskrifter närmast tillkommit med hänsyn till bankernas inlåning och vore avsedda att utgöra ett skydd för det sålunda upplånade kapitalet, kom tillsynen att i främsta rummet framstå såsom ett tillvaratagande av insättarnas intressen. Under utvecklingens gång hade det emellertid framvuxit en för tillsynen icke mindre viktig uppgift, nämligen att u r säkerhetssynpunkt granska bankernas verksamhet, även om denna icke ginge utom de av lag och bolagsordning angivna gränserna. E n med dessa två uppgifter verkande tillsyn bidroge att bereda sundhet och soliditet åt bankväsendet och innebure ett skydd för insättarna. Den senare uppgiften vore visserligen ej nämnd i banklagen, men enligt instruktionen för bankinspektionen ålåge det densamma att, om vid undersökning eller eljest befunnes, att i bank förekomme förhållanden, som påkallade rättelse, meddela erforderliga erinringar. Emellertid hade inspektionen i sådana fall icke möjlighet att framtvinga rättelse. Lagens bestämmelse om r ä t t för bankinspektionen a t t sammankalla styrelse och bolagsstämma ävensom föreskriften i instruktionen om r ä t t att offentliggöra framställd anmärkning vore visserligen tillämpliga även för ifrågavarande fall. Men dessa medel kunde av n a t u r l i g a skäl endast

85 u n d a n t a g s v i s bringas i tillämpning; i övrigt finge erinringarna mera k a r a k t ä r e n av råd, som av bankstyrelsen kunde beaktas eller lämnas u t a n avseende. Enligt 235 a § banklagen ägde inspektionen förelägga styrelsen för en bank, beträffande vars ledning så allvarliga missförhållanden y p p a t sig, att bankens verksamhet kunde befaras komma att bliva till skada för det allmänna, att vidtaga de åtgärder, som befunnes erforderliga för rättelsers vinnande, men detta medel kunde icke komma till tillämpning i a n d r a fall än då genom bankledningens åtgärder insättarnas r ä t t vore utsatt för uppenbar fara. Till dessa två huvuduppgifter för tillsynen komme ytterligare uppgiften a t t övervaka, a t t de upplysningar angående bankernas verksamhet, vilka genom det allmännas försorg ställdes till allmänhetens förfogande, vore riktiga (bankstatistiken). Kommittén förklarade, att den i fråga om tillsynsmyndighetens uppgifter ej ville föreslå någon ä n d r i n g i vad som på sätt kommittén utvecklat finge anses v a r a gällande rätt. Denna myndighets främsta uppgift vore sålunda att övervaka iakttagandet av banklagstiftningen. Beträffande den a n d r a huvuduppgiften erinrade kommittén, att tillsynsmyndigheten icke finge göras till någon överstyrelse för bankväsendet, som skulle hava att pröva och taga ställning till bankernas förvaltningsåtgärder, men att, å a n d r a sidan, denna myndighets befogenheter icke borde för starkt begränsas. Det måste vara till gagn, att en bankledning finge sina h a n d l i n g a r bedömda från den vidare synpunkt, som tillsynsmyndigheten hade tillfälle a t t anlägga på bankverksamheten, och finge kännedom om tillsynsmyndighetens efter denna synpunkt bildade uppfattning, även om denna uppfattning visade sig vara sträng. Kommittén påpekade, a t t under stadgandet i 2 mom. i den av kommittén föreslagna 230 a § inrymdes den a n d r a av inspektionens huvuduppgifter, samt anförde såsom exempel på inspektionens uppgifter i detta hänseende tillsyn över den omfattning, v a r i olika slags kredit meddelades, och över grunderna för kreditgivning mot olika slag av säkerhet. Med hänsyn till föreskriften i den föreslagna 230 a § 2 mom. upptog förslaget i 235 § en ny bestämmelse av innehåll, att bankinspektionen ägde att, ehuru avvikelse från lag eller bolagsordning icke ä g t rum, meddela de erinringar i fråga om bankbolags verksamhet, som inspektionen kunde finna påkallade. Vidare föreslog kommittén det tillägg till 230 §, att ej heller annan befattningshavare hos bankinspektionen än ledamot finge deltaga i styrelsen av eller v a r a anställd vid bankbolag, över vilket inspektionen hade a t t utöva tillsyn. Beträffande slutligen den lokala tillsynen föreslog kommittén, att skyldigheten för bankinspektionen att förordna allmänt ombud måtte såsom obligatoriskt åliggande upphöra samt att sålunda de stadganden i banklagen, som berörde allmänna ombudet, skulle bortfalla. Kommittén före-

86 slog dock i 233 §, att bankinspektionen skulle erhålla befogenhet a t t utse en revisor, som tillsammans med bankens revisorer skulle granska styrelsens förvaltning och bankens räkenskaper, samt i 238 §, att inspektionen skulle erhålla r ä t t a t t förordna ombud för övervakande av banks likvidation. Såsom skäl för omläggningen av den lokala tillsynen anförde kommittén, att de allmänna ombudens granskningsverksamhet, enligt vad kommittén inhämtat, alltmer blivit av allenast formell art, och att dessa ombud i övervägande a n t a l fall ej tillfört inspektionen något material a v vikt, som denna ej k u n n a t själv skaffa sig. BankforeBankföreningen förklarade, a t t de smärre nyheter, som förslaget i ningen. denna del innehölle, icke föranledde något särskilt uttalande. Föreningen ville betona vikten av, a t t det vid slutlig prövning av den ifrågasatta lagstiftningen tillsåges, a t t förskjutningar i de gällande befogenhetsgränserna för tillsynsmyndigheten icke ägde rum, liksom även, att dessa gränser i möjligaste mån holies k l a r a och oomtvistliga. Bankinspek-

Bankinspektionen förklarade sig ej hava något att erinra emot kommitténs förslag i denna del.

SandelsHandelskammaren i Göteborg ställde sig mycket betänksam emot den kamrarna, tendens till utvidgning av bankinspektionens befogenhet att ingripa i bankernas inre angelägenheter, som förslaget innebure. Denna betänksamhet vore så mycket större, som bestämmelserna angående banks kreditgivning avfattats på ett så vagt sätt, att inspektionens subjektiva uppfattning komme att v a r a utslagsgivande vid uppdragandet av gränserna av det åt inspektionen givna bemyndigandet att ingripa. Handelskammaren i Gävle hyste också betänkligheter gent emot det föreslagna tillägget till 235 §. E t t lagfästande av den nu tillämpade ordningen för tillsynen innebure, enligt handelskammarens åsikt, fara för att allmänheten bibringades den uppfattningen, att tillsynsmyndighetens övervakande i själva verket utgjorde eu från statens sida ställd garanti för insättarnas medel. Då staten borde stå främmande för uppgifter av denna art, syntes det önskvärt, a t t lagen icke komme a t t innehålla stadganden, vilka voro ägnade att medföra en överskattning av inspektionens möjligheter. Kommerskollegium.

De sakkunmga.

Kommetskollegium s l a g e t

j denna

förklarade sig ej hava något att e r i n r a mot för-

d e l

De sakkunniga h a v a samma uppfattning som kommittén angående tillDenna myndighet skall sålunda s y n s m y n d i g h e t e n s principiella karaktär. ej fungera såsom något slags överstyrelse för bankerna; bankernas led-

87 n i n g skall utövas av vederbörande banks styrelse på eget ansvar. Den s t o r a roll, bankerna spela i det ekonomiska livet, medför emellertid, att en felaktig skötsel av en banks verksamhet kan få menliga, understundom mycket allvarliga följder för samhället i dess helhet. Det h a r också visat sig, att med hänsyn till de stora ekonomiska värden, som skulle förstöras genom att en bank inställde sina betalningar, staten i flera fall ansett sig böra vidtaga åtgärder för att stödja banker, som r å k a t i svårigheter. Med hänsyn till det anförda lärer det vara påkallat, att den statliga kontrollen omfattar ej allenast tillsyn över att bankerna ställa sig till efterrättelse lag och bolagsordning utan också bankens verksamhet i de delar, denna ej blivit reglerad i lag. E t t särskilt stöd för a t t sistnämnda slag av kontroll bör förekomma utgör den omständigheten, att en banks verksamhet på grund av banksekretessen ej kan bliva föremål för samma offentliga kritik, som förekommer beträffande a n d r a företag och inrättn i n g a r av allmän betydelse. 1924 års kommitté har också påvisat, a t t bankinspektionen sedan lång tid tillbaka utan särskilt stadgande i banklagen utövat en sådan tillsyn, som förslagets stadgande i 2 mom. i 230 a § velat lagfästa. Då de sakkunniga således ansluta sig till kommitténs förslag i 2 mom. av 230 a § och 3 mom. av 235 § vilja de sakkunniga tilllika erinra om, att bestämmelserna i förslagets 46 och 47 §§ respektive 162 och 163 §§ innehålla vissa regler angående kreditgivning, vilkas åsidosättande kan giva tillsynsmyndigheten anledning till ingripande enligt 235 § 1 och 2 mom., och att sålunda på detta område redan genom lagfästandet av de förslagna 46 och 47 §§ respektive 162 och 163 §§ en utvidgning av tillsynsmyndighetens befogenheter skulle äga rum. Bestämmelserna i 46 och 47 §§ respektive 162 och 163 §§ giva även, såsom förut påpekats, tillsynsmyndigheten ett stöd för att, även om en bank genom kreditgivning ej direkt kan anses överträda dessa bestämmelser, meddela de erinringar, som myndigheten beträffande kreditgivningen k a n finna påkallade. Beträffande sättet för utövandet av tillsynsmyndighetens övervakning framgår av det ovan anförda, att de sakkunniga ej anse, att övervakningen skall innefatta någon slags förhandsprövning av de beslut, som a n g å e n d e banks verksamhet fattas av dess ledning. Däremot bör det eftersträvas, a t t tillsynsmyndighetens övervakning av bankens verksamhet blir m e r a kontinuerlig. Tillsynsmyndigheten bör särskilt följa utvecklingen a v större engagemang och affärsförbindelser, som av en eller annan anledning måste anses vara av större betydelse för vederbörande bank. Enligt gällande författningar utgöres materialet för inspektionens tillsyn av dels de i 234 § omförmälda månadsrapporterna, bankstyrelsens årliga förvaltningsberättelse, bankens vinst- och förlusträkning samt balansr ä k n i n g ävensom revisorernas berättelse, dels de övriga upplysningar angående banken, som av inspektionen äskas, dels slutligen de upplysningar, som vid bankundersökning eller annorledes kunna inhämtas. Månads-

88 r a p p o r t e r n a jämte en översikt över ställningen efter varje års bokslut u t g ö r a p r i m ä r m a t e r i a l för bankstatistiken. P å grund av stadgandet i banklagen om r ä t t för inspektionen att av bankerna införskaffa de upplysningar, inspektionen anser behövliga för sin verksamhet, har inspektionen ålagt bankerna bland annat att insända årliga uppgifter per 31 december dels å nödlidande fordringar, dels ock å engagemang, som uppgå till visst belopp. Bankundersökning verkställes antingen av bankinspektören, ensam eller med biträde av förste byråinspektör eller byråinspektör för bankärenden, eller ock, enligt särskilt förordnande, av någon av sistnämnda funktionärer ensam eller jämte annan dylik befattningshavare. Undersökningar å banks huvudkontor ske med vissa j ä m n a r e mellanrum, i regel från ett till tre år. De större avdelningskontoren undersökas vanligen ock med liknande mellantid, mindre kontor mera sällan. Vid undersökningarna a v banks huvudkontor granskas bland annat kassareservställningen, det senast u p p r ä t t a d e bokslutet för banken samt styrelseprotokollen, vidare införskaffas uppgifter bland annat angående mellanhavanden med a n d r a banker samt angående förfallna men icke reglerade krediter och av banken tecknade garantier ävensom specifikationer angående bankens fastighets-, obligations- och aktiekonton. Den mest omfattande delen av undersökningen ägnas åt bankens engagemang. Härvid u p p m ä r k s a m m a s särskilt engagemang i företag, där banken ä r direkt eller indirekt intresserad, större engagemang på en hand och aktieengagemang. Uppgifter införskaffas för bedömande av säkerheternas värde och för beräkning av a v skrivningsbehov. Över undersökning u p p r ä t t a r undersökningsförrättaren en kritisk redogörelse. Då anledning därtill finnes, delger inspektionen banken resultatet av den verkställda undersökningen. Finnes anledning till erinran, avlåtes en skrivelse till bankstyrelsen. E n undersökning i en storbank inberäknat det omfattande förberedelsearbetet, bearbetningen av undersökningsmaterialet och den skriftväxling och övriga förhandlingar mellan inspektionen och bankens ledning, som kan äga r u m i anledning a v undersökningen, är en mycket vidlyftig procedur, som kan taga flera månader i anspråk. Även vid granskningen av de årliga engagemangsuppgifterna brukar inspektionen angående sådana engagemang, som påkalla särskild uppmärksamhet, från banken infordra n ä r m a r e uppgifter. De sakkunniga hava ej funnit nödigt föreslå n å g r a förändrade former för inspektionens verksamhet. Med hänsyn till betydelsen av att inspektionen äger kännedom om utvecklingen av större engagemang ifrågasätta d e sakkunniga, att inspektionen i n h ä m t a r upplysningar från bankerna om de väsentliga förändringar, som under året äga r u m ifråga om dessa engagemang. Beträffande bankundersökning anse de sakkunniga, a t t sådan bör sk© något oftare än nu är fallet. De sakkunniga vilja ej föreslå någon änd-

89 ring i 1924 års kommittés förslag, a t t bankundersökning skall anställas så ofta sådan av bankinspektionen anses erforderlig eller av Konungen anbefalles, men anse, att i instruktionen för inspektionen bör intagas en bestämmelse av innehåll, att bankundersökning skall, såvitt möjligt är, äga r u m åtminstone v a r t a n n a t år. Beträffande den lokala tillsynen erinra de sakkunniga, att i 68 och 184 §§ föreslagits, att bankinspektionen skall utse en revisor i bank, samt vilja i övrigt tillstyrka kommitténs förslag i denna del.

I de sakkunnigas uppdrag i n g å r också att granska bankinspektionens personalbehov och organisation i övrigt. Enligt instruktionen för bank- och fondinspektionen av den 7 april 1922 (Sv. förf. nr 206) utgöres ämbetsverket av en bankinspektör såsom chef samt såsom ledamöter en biträdande ledamot för bankärenden, en biträdande ledamot för fondärenden, en byråchef, en förste byråinspektör för bankärenden och en förste byråinspektör för fondärenden; för de biträdande ledamöterna finnes en suppleant. Hos ämbetsverket äro därjämte anställda byråinspektörer samt annan personal till det antal, som angives i gällande personalstat eller varom eljest särskilt finnes stadgat, ävensom, i mån av behov, extra personal. I enlighet med den a v Kungl. Maj:t genom brev den 29 maj 1925 fastställda personalstaten finnes för närvarande, bortsett från personal som helt ä g n a r sig å t inspektionens uppgift att utöva tillsyn över efterlevnaden av föreskrifterna i förordningen den 6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper, hos ämbetsverket anställda två byråinspektörer för bankärenden, en kansliskrivare, ett kanslibiträde och en expeditionsvakt. Av den sålunda angivna personalen hava biträdande ledamoten för bankärenden, förste byråinspektören för bankärenden och byråinspektör e r n a för bankärenden a t t uteslutande taga befattning med ärenden, som avse tillsynen över bankbolagen, ö v r i g a befattningshavare, frånsett biträdande ledamoten för fondärenden och förste byråinspektören för fondärenden, deltaga däremot vid behandling av samtliga slag av ärenden, som tillhöra inspektionens ämbetsbefattning. Den extra personalen utgöres av ett manligt biträde, som h a n d h a r sammanställningen av den av inspektionen publicerade statistiken angående bankbolagen samt fondkommissionärer och fondbörser. Vad arbetsfördelningen i fråga om bankärenden angår, varom bestämmelser finnas i instruktionen, ä r bankinspektören inför Kungl. Maj:t i första rummet ansvarig för fullgörandet av inspektionens åligganden, och h a n äger att ensam besluta i alla ärenden med vissa i det följande nämnda undantag.

90 Bankinspektören eller byråchefen åligger att, då han av chefen för finansdepartementet därom anmodas, b i t r ä d a vid beredningen till föredragning inför Kungl. Maj:t av ärenden, som tillhöra bank- och fondinspektionens verksamhetsområde, dock med undantag för underdåniga besvär över bank- och fondinspektionens beslut. Då inspektionen anses böra v a r a företrädd vid bolagsstämma eller styrelsesammanträde, varom i 232 § banklagen förmäles, skall bankinspektören eller, efter av inspektionen meddelat förordnande, förste byråinspektören för bankärenden därvid företräda inspektionen. Vilka av inspektionens befattningshavare, som skola verkställa bankundersökning, har förut omnämnts. Vid föredragning av vissa i 5 § i instruktionen n ä r m a r e angivna bankärenden skola v a r a tillstädes och deltaga i ärendenas handläggning, förutom bankinspektören, minst två av inspektionens ledamöter, däribland, efter bankinspektörens förordnande, dels den biträdande ledamoten för bankärenden eller suppleanten för denne och dels antingen byråchefen eller förste byråinspektören för bankärenden. Uppstå vid de nu avsedda ärendenas avgörande olika meningar, utfärdas inspektionens beslut i enlighet med flertalets mening eller, i händelse a v lika röstetal för olika meningar, enligt den mening, bankinspektören omfattar, dock att för beslut om sammankallande av extra bolagss t ä m m a erfordras, a t t alla i ärendet deltagande äro om beslutet ense. Alla a n d r a bankärenden än de i 5 § omförmälda skola enligt föreskrift i 6 § i instruktionen avgöras av bankinspektören efter rådplägning med den eller dem av inspektionens ledamöter, som bankinspektören med hänsyn till varje särskilt ärendes beskaffenhet finner skäl tillkalla. U t a n föredragning eller rådplägning med annan äger bankinspektören enligt 7 § i instruktionen att infordra förklaring, upplysning eller yttrande, som erfordras för ärendes beredning. J ä m t e de skyldigheter, som åligga byråchefen och förste byråinspektören för bankärenden såsom ledamöter av bank- och fondinspektionen, åligger det, till en början, byråchefen, a t t hava uppsikt över registratorsgöromålens behöriga skötsel, ombesörja u p p r ä t t a n d e och avsändande av inspektionens expeditioner, föra inspektionens föredragningslistor och protokoll, ombesörja inspektionens ekonomiska angelägenheter samt svara för u p p r ä t t a n d e t av bankstatistiken. Förste byråinspektören för bankärenden skall efter förordnande verkställa bankundersökning samt efter u p p d r a g av bankinspektören till föredragning inom inspektionen bereda ärenden rörande bankväsendet. I övrigt åligger det byråchefen och förste byråinspektören a t t lämna bankinspektören det biträde, som a v honom påkallas. Av övriga befattningshavare inom inspektionen åligger det byråinspektör för bankärenden att efter förordnande verkställa bankundersökning samt i övrigt förrätta de göromål, vilka bankinspektören kan finna lämpligt att u p p d r a g a åt honom.

91 De sakkunniga anse, att något behov av utökning av inspektionens personal, såvitt denna sak nu låter sig bedöma, ej kan anses föreligga. Dock vilja de sakkunniga framhålla, att ett genomförande av de föreslagna ä n d r i n g a r n a i banklagen lärer komma a t t medföra ökat arbete för inspektionen, och att det därför är möjligt, a t t man, med stöd av de erfarenheter, som komma att erhållas, sedan de nya bestämmelserna en tid varit gällande, k a n finna den nuvarande personalens antal otillräckligt. De sakkunniga h a v a ej heller ansett, att inspektionens organisation i övrigt bör förändras. De sakkunniga vilja i detta sammanhang göra ett uttalande angående vissa avlöningsförhållanden inom inspektionen. Förste byråinspektören uppbär enligt Kungl. Maj:ts brev av den 2 december 1921 en lön av 12,000 kronor för å r u t a n r ä t t till ålderstillägg. Byråinspektör är placerad i lönegraden B 28 och h a r en lön av lägst 9 540 kronor och högst 10 980 kronor. Ä dessa löner u t g å dyrtidstillägg efter de grunder, som angivas i 4 § i kungörelsen den 15 juni 1923 angående dyrtidstillägg å t befattningshavare i statens tjänst. Med hänsyn till de krav, som böra ställas på nämnda befattningshavares kvalifikationer, samt den konkurrens den enskilda verksamheten utövar, n ä r det gäller a t t erhålla kompetenta personer till dessa tjänster, anse de sakkunniga, — under åberopande j ä m v ä l av den ökade arbetsbörda, den föreslagna nya banklagstiftningens genomförande kommer att medföra — att dessa befattningshavare borde erhålla en högre avlöning.

I Finland infördes genom lag av den 22 j a n u a r i 1922 tillsyn över bankernas verksamhet, för vilken tillsyn i det väsentliga lämnades likartade bestämmelser som i v å r banklag angående den centrala tillsynen. Det finska förslaget till ny banklag innehåller mera detaljerade bestämmelser än 1922 års lag; vissa av bestämmelserna innebära en skärpning av tillsynsmyndighetens kontroll. Sålunda föreslås, att det skall åligga banks direktion, att, bland annat, u n d e r r ä t t a inspektionen om banks förvaltningsråd eller styrelses sammanträden och bolagsstämmor samt vid dem till behandling förekommande viktigare ärenden så ock göra a n m ä l a n om revision, a t t månatligen tillhandahålla inspektionen s a m m a n d r a g och halvårsvis detaljerad förteckning över de växel-, borgens- och övriga förbindelser banken iklätt sig för a n d r a samt a t t i enlighet med inspektionens n ä r m a r e anvisningar helårsvis inlämna förteckning över större k r e d i t åtnjutande kunders ansvarighet» gentemot banken. Enligt förslaget skall inspektionen, om styrelse eller bolagsstämma fattat beslut, som står i strid med lag eller bolagsordning eller om svårare avvikelse skett från stadgandena i lag eller bo-

92 lagsordning, äga samma befogenheter, som för sådana fall omförmälas i den svenska lagen, varjämte föreslås, att om inspektionen finner, att i en banks årsbokslut icke gjorts tillräckliga avskrivningar eller reserveringar, statsrådet, på framställning av inspektionen skall äga att, till dess missförhållandet rättats, antingen helt och hållet förbjuda banken att verkställa utdelning eller begränsa utdelningens belopp.

93 Speciell motivering. 1 och 2 §§. D å de sakkunniga, såsom i annat sammanhang beröres, föreslå upph ä v a n d e av lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker, har en jämkning måst vidtagas i 1 och 2 §§. I 1 § har därjämte införts en hänvisning till de gällande bestämmelserna angående den av postverket bedrivna postgirorörelsen. 18, 20, 24, 25 och 40 §§. I 18 § banklagen föreskrives såsom villkor för registrering av bankaktiebolag, bland annat, att viss del av grundfonden blivit behörigen inbetald och att för inbetalning av återstoden avlämnats pant, som bankinspektionen prövat fullgod. I anslutning härtill föreskrives i 20 §, a t t vid ansökan om registrering skall fogas, jämte annat, bevis från bankinspektionen, utvisande dels huru stor del av grundfonden behörigen inbetalts, dels ock att för inbetalning av återstoden avlämnats förbindelse med pant, som bankinspektionen prövat fullgod. Aktietecknares skyldighet att ställa pant, varom nu är nämnt, fastslås i 24 §, varjämte 25 och 40 §§ innehålla vissa härmed sammanhängande bestämmelser. 1924 års kommitté ansåg, att banklagens uppfattning a t t endast p a n t kunde godkännas såsom säkerhet för inbetalning av grundfonden vore onödigt sträng, samt att även annan säkerhet, i främsta rummet av bank ställd garanti, kunde erbjuda full trygghet. Något skäl att utesluta ann a n säkerhet än p a n t torde så mycket mindre föreligga, som bankinspektionen i varje fall hade att pröva, om den ställda säkerheten kunde anses fullgod. Kommittén föreslog sådan ändring av nämnda paragrafer, a t t jämväl annan säkerhet än pant kunde godkännas. De sakkunniga hava upptagit de av kommittén föreslagna ändringarna samt åberopa vad kommittén härom anfört. Därjämte hava de sakk u n n i g a i 20 § 2 mom. 3 punkten föreslagit en mindre ändring, föranledd av de sakkunnigas förslag i 58 § 1 mom., att bolagets firma skall tecknas av minst två personer i förening. 44 §. Denna paragraf innehåller de bestämmelser, som för n ä r v a r a n d e meddelade i 48 och 48 a §§.

äro

94 4 5 - 4 8 $§. Beträffande dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen. 51 §. 1934 år kommitté.

Enligt den gällande banklagen må bank ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till viss man eller order ställda förbindelser. 1924 å r s kommitté föreslog det tillägg, att bank ej heller finge ikläda sig ansvarighet för dylika förbindelser. Kommittén åberopade såsom motiv för bestämmelsen, att det ibland inträffat, a t t en bank iklätt sig ansvar för obligationer, som utfärdats av annan, samt att ett sådant förfarande strede mot grunderna för ifrågavarande paragraf, vartill komme, a t t bank därigenom ådroge sig förpliktelser av icke bankmässig natur, vilka kunde medföra fara för dess soliditet.

Bankföreningen.

Bankföreningen ansåg, att det föreslagna förbudet i allmänhet vore befogat, men fall funnes då det kunde det v a r a lämpligt, att en bank ställde sin borgen till förfogande, nämligen vid överlåtelse av för obligationslån häftande fastigheter eller relaxation av inteckningar i dylika fastigheter för möjliggörande av försäljning, i vilka fall banken borde k u n n a tillhandahålla sin garanti såsom ersättning för den eller de från obligationslånehypoteket lösgjorda inteckningarna. Även två handelskammare (handelskammaren i Göteborg och handelsk a m m a r e n för Örebro och Västmanlands län) hava framställt invändningar av samma innebörd som bankföreningen. Bankinspektionen fann det föreslagna stadgandet önskvärt samt anförde gentemot bankföreningen, att det icke torde saknas möjligheter att på annat lika lämpligt sätt som att bank iklädde sig ansvarighet för utelöpande obligationer vinna de av föreningen angivna önskemålen; det föreslagna stadgandet syntes t. ex. icke utesluta möjlighet för bank att ans v a r a för obligationsutfärdarens utfästelse att inom viss tid ersätta visst obligationshypotek med annat. De sakkunniga vilja på de av kommittén anförda skäl förorda den föreslagna bestämmelsen. De sakkunniga anse, att de av bankföreningen framställda invändningarna ej böra föranleda n å g r a förändringar i bestämmelsen; vill en obligationsutfärdaro lösgöra någon del av obligationshypoteket, bör han kunna sätta annan säkerhet i stället och oj behöva anlita borgen från banken såsom ersättning för den minskning, som skett genom ett lösgörande av viss del av säkerheten.

95 52 §. 1924 års kommitté har, för a t t förhindra utfärdandet av s. k. konstgjorda depositionsbevis, d. v. s. sådana på lång tid utställda depositionsbevis, som lämnas såsom valuta för beviljat lån, föreslagit det tillägg till ifrågavarande paragraf, att förfallotiden för mot bevis i bank insatta medel icke finge bestämmas annorlunda än till viss tid, högst ett år, efter medlens insättande eller till viss tid, högst ett år, efter uppsägning. Kommittén anförde, att sådana transaktioner, som man genom den föreslagna bestämmelsen ville förhindra, kunde vara ägnade a t t ogynnsamt påverka penningvärdet. För bankerna, som vid lånens beviljande icke behövde utbetala något belopp, förelåge frestelse att icke underkasta kreditfrågan en tillräckligt noggrann prövning. Erfarenheten hade visat, att banker utfärdat dylika bevis i sådan omfattning, att dessa, då de förföllo till betalning, kunde vålla svårigheter. Kommittén framhöll, att den närmast till hands liggande åtgärden kunde synas vara att förbjuda utfärdandet av depositionsbevis i samband med beviljande av lån. Ett sådant förbud skulle emellertid lätt kunna kringgås, och kommittén hade därför ansett, att det avsedda syftet lättare kunde uppnås genom den föreslagna bestämmelsen. Denna hindrade dock ej bank att p å annan räkning än depositionsräkning mottaga penningar bundna för längre tid än i bestämmelsen angivits. Bankföreningen medgav, att transaktioner med s. k. konstgjorda depositionsbevis i allmänhet vore olämpliga, men de avsedda missbruken kunde ej motivera det föreslagna förbudet. Härigenom förhindrades bankerna att vid behov utgiva s. k. förlagsbevis, vilket förekommit i stor utsträckning de sista fem åren och vars lämplighet ej varit ifrågasatt. Den viktigaste anmärkningen vore dock, att det föreslagna förbudet stode i strid mot en av banklagstiftningens grundprinciper: att gynna den på längre tid bundna inlåningen. E t t lagfästat förbud att mottaga depositioner på längre tid än ett år måste te sig skäligen obegripligt. Bankinspektionen' bestyrkte behovet av åtgärder för att förhindra ut- Banhmspebgivandet av konstgjorda depositionsbevis. Då bestämmelserna gällde in satta, medel kunde de ej utgöra hinder för bankerna a t t utfärda s. k. förlagsbevis. E j heller skulle genom bestämmelserna lagfästas förbud för bankerna att mottaga penningar på längre tid. Bankerna kunde på annan räkning än depositionsräkning mot vanligt kvitto mottaga penningar bundna för längre tid än i bestämmelserna avsåges, vidare kunde penningar faktiskt innestå på depositionsräkning en längre tid även om överenskommelse ej träffats. Inspektionen ansåge dock, att om en bank angående insättning å annan räkning än depositionsräkning utfärdat handling, som i och för sig kunde utgöra belåningsobjekt, t. ex. motbok, dylik

96 handling i nu förevarande hänseende skulle vara att anse såsom bevis i förslagets mening. Tre handelskammare (i Göteborg, i Gävle samt Västernorrlands och J ä m t l a n d s läns handelskammare) ansågo bestämmelsen olämplig och stridande mot allmänt godtagna principer angående banks inlåning. KommersKommerskollegium fann den föreslagna bestämmelsen lätt att kringgå, koUegxum. v a r j ä m . t e det, enligt kollegiets åsikt, knappast förefölle välbetänkt att för bankerna försvåra den långfristiga inlåningen. De sakkunDe sakkunniga anse, att med hänsyn till de missbruk av depositionsmga. bevis, som vid beviljande av kredit förekommit, bestämmelser för förhindr a n d e av dylika transaktioner äro önskvärda. Emellertid skulle en bestämmelse, varigenom bank förbjöds a t t lämna valuta för lån genom utfärdande av depositionsbevis, vara, såsom kommittén framhållit, mycket lätt att kringgå. Med den av kommittén föreslagna formuleringen omöjliggöres ju visserligen ej a t t kredit beviljas genom utfärdande av sådana depositionsbevis, enligt vilka de insatta medlen ej äro bundna för längre tid än ett år. Emellertid lärer det ej v a r a a t t befara, att en sådan kreditgivning erhåller någon större omfattning; just den omständigheten, att bevisen skulle infrias först efter lång tid, h a r utgjort anledningen till att vissa banker inlåtit sig på dessa transaktioner. Mot de av bankföreningen m. fl. gjorda invändningarna vilja de sakkunniga erinra, a t t en verklig inlåning, bunden på längre tid än den å depositionsräkning i vanliga fall brukliga eller fyra månader, ej förekommit i v å r t land, med ett för en kortare tid gällande undantag, då bankerna tillämpade en något högre räntesats för inlåning bunden på ett år. Något behov v a r e sig för bankerna eller för dess kunder att tillämpa a n d r a normer beträffande inlåningstiden än de hittills gällande torde icke kunna påvisas. Under hänvisning till det anförda vilja därför de sakkunniga förorda den av kommittén föreslagna bestämmelsen. Denna k a n naturligtvis icke, såsom bankinspektionen framhållit, innebära hinder för bank att utfärda s. k. förlagsbevis. Bestämmelsen h a r meddelats främst med hänsyn till insättning å depositionsräkning men gäller naturligtvis även insättning å a n n a n r ä k n i n g avseende viss tid, om vilken insättning utfärdas bevis. Med bevis åsyftas i lagen handling, varigenom bank förpliktar sig att mot handlingens företeende återbetala det insatta beloppet. Hit höra sålunda ej vid insättningar å k a p i t a l r ä k n i n g brukliga kvitton, vilka ej behöva uppvisas vid u t t a g n i n g av medel å sådan räkning. Men utfärdas angående insättning s. k. motbok, lärer denna v a r a att anse såsom sådant bevis som i lagen avses.

97 53 §. Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen. 54 och 55 §§. Dessa p a r a g r a f e r överensstämma med nuvarande 57 och 58 §§. 56 och 57 §§. Beträffande dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen. 58 §. Beträffande 1 mom. i denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen. I paragrafens andra och tredje moment h a v a intagits föreskrifterna i 56 § och 59 § 1 mom. i gällande lag. Bestämmelsen i nu gällande 60 § h a r med hänsyn till 1 mom. i förevarande paragraf uteslutits ur lagförslaget. 59 §. Denna paragraf motsvarar 61 § i gällande lag och med hänsyn till bestämmelsen i 58 § 1 mom. h a r gjorts en mindre ä n d r i n g i paragrafen. 60 §.

P a r a g r a f e n motsvarar 55 § och den i 59 § sista momentet gjorda hänvisningen till 55 § enligt lagens nu gällande lydelse. Då det emellertid kan tänkas, att styrelseledamöter och personer utanför styrelsen, vilka erhållit u p p d r a g att avgöra på styrelsen ankommande ärenden, icke tillika äro berättigade att teckna bolagets firma, h a v a dylika personer, i likhet med vad som skett i 1924 års kommittés förslag, i nu förevarande hänseende jämställts med firmatecknare. 61 §. Förevarande paragraf h a r i nu gällande lag sin motsvarighet i 54 § och den i 59 § sista momentet intagna hänvisningen till 54 §. De tidigare bestämmelserna hava undergått en mindre ä n d r i n g med hänsyn till bestämmelsen i 58 § 1 mom. 64 i Första punkten i 1 mom. har undergått en mindre ä n d r i n g med hänsyn till bestämmelsen i 58 § 1 mom. I a n d r a punkten i 64 § 1 mom. stadgas, a t t r ä t t a t t i förening med annan men allenast såsom kontrasignant teckna bolagets firma icke innebär befogenhet a t t för bolaget mottaga stämning eller a n n a t meddelande. Då det föreslagna stadgandet i 58 § 1 mom. nödvändiggör en ä n d r i n g även av denna punkt, hava de sakkunniga ansett sig böra upptaga förevarande bestämmelse till n ä r m a r e granskning. Berörda inskränkning i viss firmatecknares befogenhet a t t företräda banken lärer för den, som skall delgiva banken stämning eller annat meddelande, kunna giva an7 — 322826.

98 ledning till misstag, när det gäller att avgöra, vem som är behörig atc för banken mottaga sådan delgivning. Även om olägenheter skulle k u n n a uppstå för banken därigenom, att s. k. kontrasignant i nu förevarande avseende likställes med annan firmatecknare, lärer det dock v a r a riktigare, att banken, som själv utser kontrasignant, får b ä r a dessa olägenheter, än att den, som vill instämma banken eller eljest låta verkställa delgivning med densamma, på grund av delgivning med en kontrasignant hos banken utsattes för en rättsförlust. De sakkunniga hava därför ansett, att berörda bestämmelse bör k u n n a utgå ur lagen. 68 och 69 §§. Beti-äffande dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen. 74 §. I denna paragraf har föreslagits en mindre jämkning, sammanhängande med den i 24 § vidtagna ändringen, varigenom med pant jämställts a n n a n säkerhet. 92 §. Uti denna paragraf stadgas, att därest så stor del av bankbolags grundfond gått förlorad, att bolaget är skyldigt att t r ä d a i likvidation, aktieä g a r n a kunna möjliggöra rörelsens fortsättande genom att teckna vad som erfordras för att återställa grundfonden till dess behöriga belopp. Dylik teckning skall verkställas senast å den bolagsstämma, vid vilken styrelsen lämnar meddelande om den lidna förlusten, och inbetalning av tecknat tillskott skall vara verkställd inom tre månader från stämman. 1924 års kommitté ansåg dessa bestämmelser icke erbjuda sådan trygghet, att rörelsens fortsättande alltid borde medgivas. Såsom villkor för undgående av tvångslikvidation borde uppställas, att tecknat belopp genast inbetalades eller att för detsamma skulle ställas pant eller a n n a n säkerhet, som bankinspektionen prövade fullgod. Därigenom bringades paragrafens föreskrifter i n ä r m a r e överensstämmelse med stadgandet i 18 §. Enligt 2 mom. äga de aktieägare, vilka verkställt tillskott, varom nu ä r fråga, att av bolagets blivande behållna vinstmedel erhålla åter vad av dem blivit tillskjutet jämte ränta, innan utdelning å aktierna må äga rum. Däremot finnes ingen bestämmelse angående företrädesrätten mellan aktieägare, som vid olika tillfällen gjort dylika tillskott. Då en föreskrift i detta hänseende syntes vara erforderlig, föreslog kommittén ett tillägg till paragrafen, enligt vilket aktieägare, som verkställt senare tillskott, skulle äga företrädesrätt framför aktieägare, som förut verkställt tillskott. De sakkunniga hava upptagit de av kommittén föreslagna ändringarna i denna paragraf.

99 96 §. Därest, oaktat sådant förhållaude inträtt, att bankaktiebolag är pliktigt a t t t r ä d a i likvidation, ej inom viss tid blivit anmält, att så skett, skall enligt denna paragraf rätten, efter bolagets hörande, förklara, a t t likvidation skall verkställas. Såsom förutsättning för rättens förordnande kräves emellertid, att ansökan därom gjorts av aktieägare eller styrelseledamot. Däremot är bankinspektionen icke behörig att hos rätten göra framställning om dylikt förordnande. Då aktieägare och styrelseledamöter kunna tänkas v a r a obenägna att göra sådan ansökan till rätten, ehuru hänsyn till det allmännas intresse kräver, att likvidation kommer till stånd, hava de sakkunniga, i likhet med 1924 års kommitté, föreslagit, att framställning, varom nu ä r fråga, m å k u n n a göras j ä m v ä l av bankinspektionen. 129, 131, 139, 140, 156, 157, 160—164, 167, 168, 169—177, 180, 184, 185, 190, 209, 213 §§. Beträffande 161—164, 169, 172, 173, 174, 184 och 185 §§ hänvisas till den allmänna motiveringen och i fråga om övriga paragrafer till vad de sakkunniga anfört i motiveringen till motsvarande paragrafer angående bankaktiebolag. 230, 231, 235 och 238 §§. Angående dessa paragrafer hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen. 232 och 233 §§. Dessa paragrafer motsvara 231 och 232 §§ i gällande banklag. gällande 233 §, som behandlade den lokala tillsynen, h a r u t g å t t .

Den nu

234 §. De i denua paragraf vidtagna ä n d r i n g a r n a föranledas av ändringen i 230 § samt av upphävandet av den gällande banklagens 233 §. 241, 243 och 244 §§. De i dessa paragrafer vidtagna ä n d r i n g a r n a föranledas av den i 58 och 174 §§ 1 mom. upptagna bestämmelsen därom, att bankbolags firma skall tecknas av minst två personer i förening. 251 §. De sakkunniga hava, i likhet med 1924 års kommitté, med hänsyn till den betydelse, som av bankbolag lämnade uppgifter hava för den statliga tillsynsmyndigheten, funnit det erforderligt, att straff stadgas för den, som mot bättre vetande lämnar oriktig eller ofullständig uppgift. 7+ — 822826.

100 En omständighet, som även talar härför, är den, att enligt de sakkunnigas förslag allmänna ombud, vilka enligt nu gällande bestämmelser hava till uppgift, bland annat, a t t minst en gång under varje kvartal undersöka, om banks månadsrapport överensstämmer med räkenskaperna och är uppställd i behörig ordning, icke vidare skulle förordnas hos bankbolag. E n bestämmelse i nu angivet hänseende, vilken äger sin motsvarighet i gällande sparbankslag, h a r i förslaget inskjutits såsom 6) i 251 §. Bestämmelsen har föranlett en omnumrering i paragrafens efterföljande delar. 252 §. Ä n d r i n g a r n a i denna paragraf hava föranletts av att nuvarande bestämmelserna i 61 och 177 §§ samt i 69 och 185 §§ 3 mom. överflyttats till 59 och 175 §§ samt till 6 mom. i 69 och 185 §§. 254 §• Förevarande paragraf stadgar i 7 punkten, att om baukbolag övertagit annat bankbolags rörelse och bland sistnämnda bolags tillgångar finnes egendom, varmed bankbolag ej må driva handel för egen räkning, så får denna egendom, även om sådant fall ej är för handen, som omförmäles i 46, 48, 162 och 164 §§ (motsvarande i förslaget 45 § 2, 3 och 4 mom. och 161 § 2, 3 och 4 mom.) förvärvas av det övertagande bolaget. Den sålunda förvärvade egendomen skall så snart lämpligen kan ske åter avyttras, i den mån den ej, jämlikt vad i nyssnämnda lagrum stadgas, må av bolaget behållas. De sakkunniga hava förut framhållit, att egendom, som bank med stöd av undantagsbestämmelserna i 45 och 161 §§ 3 och 4 mom. förvärvat. bör snabbt realiseras, samt i detta syfte föreslagit en ändrad formulering av bestämmelserna angående realisation av sistberörda egendom. Enligt de sakkunnigas åsikt bör, om vid bankfusion övertages sådan egendom, varmed bank ej må driva handel, beträffande denna egendoms a v y t t r i n g gälla samma bestämmelser som de i förslagets 45 och 161 §§ 5 mom. angivna. Ifrågavarande egendom bör sålunda av den övertagande banken a v y t t r a s senast då detta kan ske u t a n förlust för banken. 260 §.

Ändringen i sista momentet har endast föranletts därav att stadgandena i nuvarande 54, 55, 170 och 171 §§ överflyttats till respektive 61, 60, 177 och 176 §§.

övergångsbestämmelser. De sakkunnigas författningsförslag är avsett att träda i tillämpning med 1934 å r s ingång. F ö r tiden närmast efter lagens ikraftträdande erfordras vissa särskilda bestämmelser, föranledda av de sakkunnigas förslag om den allmänna aktieförvärvsrättens upphörande, om förbud mot belåning av vissa slag av aktier, om högsta antalet ledamöter i bankbolags styrelse, om särskilt tillstånd för vissa befattningshavare hos bankbolag i fråga om uppdrag såsom ledamot av annat bankbolags styrelse, om kompetensvillkor för av aktieägarna eller lottägarna utsedda revisorer samt om realisation av enligt 254 § 7 punkten förvärvad egendom. De av de sakkunniga föreslagna övergångsbestämmelserna med hänsyn till aktieförv ä r v s r ä t t e n s upphörande, förbud mot belåning av vissa slag av aktier samt om tillstånd för vissa befattningshavare hos bankbolag i fråga om uppdrag såsom ledamot av a n n a t bolags styrelse överensstämma med 1924 års kommittés förslag i dessa delar. 1924 års kommitté anförde, att vad kommittén åberopat såsom skäl för borttagande av själva r ä t t e n till aktieförvärv gällde även banks innehavav aktier vid tiden för lagens ikraftträdande, i den mån detta omfattade aktier, som banken jämlikt 45 eller 161 § i förslaget icke finge förvärva. Kommittén hade därför såsom övergångsbestämmelse föreslagit ett stadgande, som avsåge att avgränsa tiden för innehav av tidigare förvar vade dylika aktier. För att bereda bankerna r å d r u m att anpassa sig efter de n y a bestämmelserna föreslog kommittén, att bank under en tid av högst fyra år efter lagens ikraftträdande skulle äga r ä t t att innehava sådan aktie, även om densamma k u n n a t försäljas utan förlust eller kanske med vinst. F ö r tiden därefter innebure den av kommittén föreslagna övergångsbestämmelsen, att bank endast finge behålla sådan före lagens ikraftträdande förvärvad aktie av nämnda slag, vilken icke förut utan förlust k u n n a t avyttras, men att försäljning av dylik aktie dock skulle ske, så snart detta kunde äga r u m u t a n förlust. Bankföreningen ansåg, att kommitténs förslag, att alla med stöd av äldre lag förvärvade aktier skulle vara avyttrade inom en angiven tid av ett fåtal år, icke kunde vara riktigt. Med riktiga lagstiftningsprinciper mera överensstämmande vore förvisso, att bankerna lämnades i besittning av sina innehavda aktier till dess lämpliga tillfällen erbjöde sig att a v y t t r a dem. De sakkunniga vilja gentemot bankföreningen påpeka, a t t förslaget ej innebär någon ovillkorlig skyldighet att inom viss tid a v y t t r a sådan aktie, varom nu är fråga, enär bank uttryckligen berättigas att behålla dylik aktie, som inom fyraårsperioden ej utan förlust k u n n a t avyttras, tills så kan ske. De sakkunniga anse, att denna bestämmelse måste an-

102 ses tillfredsställa de befogade anspråk på skydd mot rättsförlust, som i förevarande avseende kunna uppställas. En övergångstid av fyra år har också föreslagits för avveckling av belåning, som före lagens ikraftträdande ägt rum, mot aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller d r i v a handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse samt, beträffande av bank före den 1 j a n u a r i 1934 med stöd av 254 § 7 punkten förvärvad egendom, för den n y a bestämmelsen angående realisation av dylik egendom. Vidare har i fråga om styrelseledamot eller revisor, som utsetts före lagens ikraftträdande, föreslagits, att dessa skola intill tiden för första ordinarie bolagsstämma år 1934 fortfarande få innehava sitt uppdrag, även om antalet styrelseledamöter överstiger det i lagen medgivna högsta antal eller utsedd revisor icke uppfyller de fordringar, som uppställas för valbarhet till revisor. E t t omedelbart tillämpande av de i 57 och 173 §§ föreslagna bestämmelserna, a t t direktörer och vissa tjänstemän hos bankbolag skola för utövande av uppdrag såsom ledamot av styrelsen i annat bolag hava erhållit särskilt medgivande därtill av bankbolagets styrelse, skulle för det fall, att bankstyrelsen skulle vägra lämna dylikt medgivande, k u n n a medföra olägenheter för det bolag, inom vilket befattningshavaren vid lagens ikraftträdande innehar uppdrag såsom styrelseledamot. De sakkunniga hava därför föreslagit den övergångsbestämmelsen, att uppdrag såsom styrelseledamot i annat bolag må innehavas intill den efter lagens ikraftträdande närmast infallande ordinarie bolagsstämman i nämnda bolag, utan att därför kräves sådant tillstånd, som i berörda paragrafer föreskrives.

103 Samarbete mellan riksbanken och tillsynsmyndigheten. I 1924 års kommittés uppdrag ingick att undersöka möjligheterna för ett u t v i d g a t samarbete mellan bankinspektionen och riksbanken i syfte att bereda riksbanken tillfälle, att mera ingående än hittills följa de privata bankernas allmänna politik. Kommittén anförde — under erinran om, att i bankinspektionens instruktion fanns en bestämmelse, enligt vilken inspektionen ägde att lämna meddelande till fullmäktige i riksbanken angående sådana förhållanden i fråga om banks förvaltning, vilka, u t a n att strida mot gällande bestämmelser, ansåges påkalla rättelse — att inspektionen med anlitande av denna utväg understundom lämnat riksbanken meddelande i sådana fall, då inspektionen ansett det önskvärt att söka stöd från riksbankens sida, eller beträffande sådana spörsmål i övrigt, som inspektionen ansett böra bringas till riksbankens kännedom. Det förefölle kommittén uppenbart, att de uppgifter, vilka de båda institutionerna voro satta att handhava, skulle befrämjas genom ett samarbete. Om t. ex. en privatbank utnyttjade sitt goda växelmaterial till rediskontering hos riksbanken och använde de sålunda erhållna rörelsemedlen till en kreditgivning, som i ett eller annat avseende kunde anses v a r a särskild riskfylld, kunde därigenom bankens soliditet bliva lidande. F ö r dylika ändamål borde riksbanken, principiellt sett, givetvis icke tillhandahålla medel. Detta exempel visade önskvärdheten av, att riksbanken finge kännedom om bankernas allmänna ställning och förhållanden, samt att riksbanken och bankinspektionen i vissa fall gemensamt sökte i god tid vidtaga anstalter för a t t förmå en bank att övergiva en inslagen väg, som ansåges kunna leda till svårigheter för banken och därigenom kanske till rubbningar i det ekonomiska livet i allmänhet. Riksbanken borde beredas större möjlighet att från bankinspektionen kunna erhålla sådana uppgifter angående privatbankernas verksamhet, som kunde v a r a av betydelse för fullgörandet av riksbankens uppgift. Kommittén förutsatte, att de upplysningar, som inspektionen på grundval av vad vid bankundersökning eller eljest inhämtats efter eget bedömande skulle lämna riksbanken, endast skulle avse den allmänna kreditgivningspolitik, som vore gällande inom en bank. Syftet med samarbetet skulle sålunda främst v a r a a t t bereda möjlighet för riksbanken att från centralbankssynpunkt följa de privata ban-

104 k e r n a s allmänna kreditgivningspolitik. Vidare skulle ett dylikt samarbete bereda möjlighet för bankinspektionen a t t i sin tillsynsverksamhet vinna stöd från riksbankens sida, då inspektionen funne detta påkallat. Nu gällande bestämmelser vore emellertid icke tillräckliga för ett i ovannämnda syfte anordnat samarbete mellan riksbanken och bankinspektionen. Visserligen låge det i sakens natur, att riksbankens ledning beaktade sådana från bankinspektionen erhållna upplysningar, som den funne av betydelse för fullgörandet av sin egen uppgift, liksom det borde ligga i bankinspektionens intresse att i sin verksamhet lämna riksbanksledningen upplysningar om sådana förhållanden, där det kunde vara av betydelse för inspektionen att få stöd hos riksbanken. Men däremot motsvarades icke bankinspektionens r ä t t att meddela upplysningar av någon skyldighet för fullmäktige att taga ställning till de spörsmål, som upplysningarna avsåge, och något åliggande för bankinspektionen att lämna fullmäktige i riksbanken upplysningar i de hänseenden och den utsträckning, som förut nämnts, förefunnes icke heller. Kommittén ansåg därför, att ett utbyggande av själva anordningen för samarbetet borde ske. Lämpligen borde därvid i bankinspektionens instruktion införas en bestämmelse, varigenom inspektionen ålades att meddela riksbanken upplysning om sådana vid bankundersökning eller eljest inhämtade förhållanden, som anginge bankbolags allmänna kreditgivningspolitik och som inspektionen funne v a r a av betydelse för riksbanken. Kommittén förutsatte, att då inspektionen jämlikt sin nu gällande instruktion till riksbanken lämnade meddelanden i a n d r a än nyss angivna hänseenden, dessa utan särskild föreskrift bleve beaktade. De sakkunniga vilja förorda ett samarbete mellan bankinspektionen och riksbanken efter de riktlinjer, som kommittén i sitt betänkande uppdragit. Den nuvarande bestämmelsen i instruktionen för bankinspektionen, enligt vilken bankinspektionen äger att lämna meddelande till fullmäktige i riksbanken angående sådana förhållanden i fråga om banks förvaltning, vilka, utan att strida mot gällande bestämmelser, anses påkalla rättelse, bör sålunda bibehållas. Såsom redan berörts, avser denna bestämmelse att bereda bankinspektionen möjlighet att hos riksbanken beg ä r a det stöd, som kan befinnas påkallat. Men vidare synes i instruktionen böra införas en bestämmelse, varigenom inspektionen ålägges att lämna riksbanken upplysning om sådant förhållande angående banks allmänna kreditgivningspolitik, som inspektionen finner vara av betydelse för riksbanken. I likhet med 1924 års kommitté anse de sakkunniga sig givetvis kunna utgå ifrån, att meddelanden, som bankinspektionen l ä m n a r riksbanken med stöd av den nuvarande bestämmelsen i instruktionen, bliva av riksbanken u t a n särskild föreskrift beaktade. Då riksbanken torde kunna få möjlig-

105 het att tillhandahålla bankinspektionen vissa upplysningar rörande bankerna, exempelvis beträffande deras utländska rörelse, som k u n n a vara till gagn för bankinspektionen, vilja de sakkunniga ifrågasätta, att i riksbankens reglemente införes en bestämmelse av innebörd, a t t det skall åligga fullmäktige i riksbanken att lämna bankinspektionen sådana upplysningar rörande riksbankens förvaltning, som fullmäktige finna v a r a av betydelse för bankinspektionen.

106 Bankernas likviditet. I de sakkunnigas uppdrag ingår att ägna särskild uppmärksamhet åt bankernas likviditetsproblem, vilken fråga fått ökad aktualitet genom den nuvarande krisen. Bestämmelserna i 49 och 165 §§ banklagen hava direkt avseende å omfattningen av banks rörelse och dess likviditet. I förstnämnda hänseende stadgas en viss proportion mellan en banks egna fonder och främmande medel; de egna fonderna skola i förhållande till summan av inlåningen utgöra minst en femtedel för bank med egna fonder till belopp av fem miljoner kronor eller därunder och minst en åttondel för bank med större fonder än fem miljoner kronor. Beträffande likviditeten innehålla nämnda paragrafer, a t t bank är skyldig att i tillgångar, som med lätthet kunna förvandlas i penningar, redovisa kassareserv till belopp, som tillsammans med inneliggande kassan motsvarar minst tjugofem procent av bankens avista förbindelser; pantsatt tillgång får härvid ej tagas i beräkning, dock att, där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit, som ej av banken tillfullo begagnats, den må beräknas till det belopp, som banken enligt avtalet är berättigad att ytterligare utbekomma. Enligt den danska banklagen skall banks eget kapital motsvara minst en tiondel av bankens samtliga skuld- och garantiförbindelser (garantiförbindelserna få i och för sig ej överstiga sjuttiofem procent av bankens eget kapital). I fråga om likviditeten stadgas (11 §), a t t i bank, v a r s aktiekapital ej överstiger fem miljoner kronor, kassabehållningen (vartill räknas fullt säkra och likvida nettotillgodohavanden hos in- och utländska banker samt tillgodohavanden på postgirokonto) skall utgöra minst en procent av bankens samtliga skuldförbindelser; överstiger bankens aktiekapital fem miljoner men ej tjugo miljoner kronor, respektive överstiger tjugo miljoner kronor, skall proportionen mellan kassabehållningen och skuldförbindelserna utgöra lägst två respektive tre procent. Men därj ä m t e skall kassabehållningen jämte värdet av säkra, lätt säljbara och obelånade värdepapper och kreditmedel utgöra minst femton procent av de skuldförbindelser, som det åligger bank att infria vid anfordran eller efter kortare uppsägningstid än en månad. Slutligen är även stadgat, a t t sistnämnda likvida tillgångar tillhopa skola utgöra minst tio procent av bankens samtliga förbindelser. Den norska banklagen föreskriver, att banks förbindelser ej få överstiga

107 tio gånger beloppet av bankens eget kapital (andra garantiförbindelser än ansvarighet på grund av rediskonterade växlar inräknas ej; dessa få ej överstiga sjuttiofem procent av bankens eget kapital; härifrån k a n dock bankinspektionen meddela dispens). Vidare stadgas (20 §), a t t bank skall hava en kassareserv av likvida medel, som tillsammans med kassabehållningen av reda penningar och innestående avista medel i Norges bank utgör minst tjugo procent av bankens avista förbindelser och minst fem procent av bankens samtliga förbindelser, häri dock ej inräknat garantiförbindelser. I lagen lämnas även bestämmelser om vilka tillgångar, som få räknas till kassareserven. Uti det finska lagförslaget stadgas, att banks aktiekapital och reservfonder sammanlagt böra utgöra minst en tiondel av bankens förbindelser, därvid borgensförbindelserna beräknas till sitt halva belopp. Lagförslaget innehåller vidare bestämmelse om, att bank bör äga en kassareserv, som tillsammans med den egentliga kassabehållningen utgör minst tjugo procent av bankens avista förbindelser. I förslaget angivas vilka tillgångar, som kunna utgöra kassareserv, och vilka skulder, som skola anses v a r a avista. Av den lämnade redogörelsen framgår, att den svenska lagstiftningen föreskriver en procentuellt sett större kassareserv än den danska och norska lagen samt det finska förslaget till ny banklag. Beträffande den svenska banklagens bestämmelser angående inlåningens storlek i förhållande till banks eget kapital hava de sakkunniga ej funnit skäl att föreslå någon ändring. P å intet område av det ekonomiska livet spelar likviditeten en sådan roll som inom bankväsendet; till bankverksamhetens n a t u r hör ju åtagandet av förpliktelser, som skola fullgöras vid anfordran, utan att man vet när eller i vilken omfattning de kunna komma att göras gällande emot banken. Förtroendet till bankerna vilar självfallet ytterst på deras förmåga att återbetala de insatta medlen och att göra detta i r ä t t tid. De bestämmelser, som i banklagstiftningen förekomma angående ett visst förhållande mellan banks kassabehållning och lätt säljbara tillgångar, å ena sidan, och dess förbindelser, antingen samtliga sådana eller avista förbindelserna, å a n d r a sidan, avse att säkerställa vissa minimikrav på banks likviditet. De torde v a r a utformade på grundval av den erfarenhet, man vunnit beträffande likviditeten hos välskötta banker. Även med högt ställda likviditetskrav kan emellertid full trygghet ej vinnas. Man måste nämligen alltid r ä k n a med, att sådana händelser, exempelvis krig och a n d r a liknande onormala förhållanden, kunna inträffa, då trots de strängaste likviditetsregler en banks betalningsberedskap vid en rusning från insättarna kan visa sig otillräcklig. Med denna utgångspunkt för bedömande av frågan angående omfattningen av legala likviditetsregler lärer man kunna säga, att erfarenheten ej talar för någon skärpning av hithörande bestämmelser. Sitt största

108 reella värde hava dessa bestämmelser i fråga om de mindre bankerna, men även för de större bankföretagen hava de givetvis betydelse. Banklagen saknar föreskrift angående vilka tillgångar, som skola få medräknas i kassareserven. I det ursprungliga förslaget till 1911 å r s banklag upptogos vissa bestämmelser om beskaffenheten av de tillgångar, som skulle få godtagas som kassareserv, men på grund av a n m ä r k n i n g från lagrådet uteslötos dessa bestämmelser ur regeringens slutliga förslag. Bankinspektionen godtager, enligt vad de sakkunniga inhämtat, såsom kassareserv följande tillgångar: invisningar och växlar, betalbara vid anfordran, utländska bankers sedlar, avista fordringar hos inhemska banker samt hos utländska banker och bankirer, fordringar på en dags uppsägning hos inhemska banker, i den mån de överskjuta iorefint liga skulder av enahanda beskaffenhet, fordringar hos utländska banker och bankirer, förfallande inom trettio dagar, samt, slutligen, hos riksbanken belånbara obligationer, till belopp motsvarande riksbankens belåningskurs. Då det i lagen uppställda likviditetskravet, såsom ovan anmärkts, är ett minimikrav, synes det vara riktigt att, såsom bankinspektionen gjort, uppställa stränga villkor i likviditetshänseende på kassareservtill gångarna. F r å n bankhåll har understundom gjorts gällande, att de av inspektionen uppställda villkoren vore för stränga. Man har exempelvis föreslagit, att den del av den inhemska växelportföljen, som kunde rediskonteras i riksbanken, skulle få i n r ä k n a s i kassareserven. Bankinspektionen har motsatt sig detta under åberopande, bland annat, a t t motiven till dessa lagbestämmelser gåve vid handen, att fordringar hos allmänheten ej borde få betraktas såsom kassareservtillgång. Mot nämnda förslag lärer för övrigt kunna göras den rent praktiska invändningen, a t t det ej torde kunna åstadkommas garantier för, att en av bankerna själva verkställd uppdelning av växelportföljen i växlar, som k u n n a rediskonteras, och sådana, som ej kunna rediskonteras, bleve godkänd av riksbanken. De sakkunniga anse sig ej heller i övrigt hava anledning till anmärkning mot 'bankinspektionens ståndpunkttagande i fråga om vilka tillgångar, som kunna godtagas som legal kassareserv. Det förhållande, att av bank diskonterade växlar ej få inräknas i den i banklagen föreskrivna kassareserven, utesluter givetvis ej, att banks portfölj av inhemska växlar under normala förhållanden utgör ett avbankens viktigaste hjälpmedel för anskaffande av kassaförstärkning. De svenska bankerna hava sedan början av 1890-talet använt sig av denna upplåningsform, vilken tidvis haft en mycket betydande omfattning. Följande översikt lämnar efter månadsstatistiken uppgifter om bankernas i egen portfölj befintliga inhemska växlar, i riksbanken rediskonterade växlar samt skillnaden mellan bankernas högsta och lägsta sammanlagda rediskontering. Uppgifterna avse åren 1911 och 1916 samt v a r t och ett av åren 1921—1931.

109 Samtliga bankers inhemska växlar

Å r

Skillnad mellan hötrsta och lägsta i egen portlölj|rediskonterade rediskontering (medeltal i milj. kr.) (milj. kr.)

116 165

1 1930 ! 1931

293 I

Av översikten framgår, a t t rediskonteringen är i hög grad fluktuerande. En n ä r m a r e granskning av rediskonteringen under de olika åren bestyrker detta förhållande. Det visar sig därvid, att rediskonteringen nästan undantagslöst når sitt maximum i december, under det att bottenpunkten infaller mera oregelbundet. Vid månads- och kvartalsskiften, då marknadens behov av rörelsemedel stegras, stiger i regel rediskonteringen; detsamma gäller exempelvis tiden för skatteuppbörd, vilken föranleder stora uttag från bankerna. F l u k t u a t i o n e r n a bero även på i vilken utsträckning bankerna kunna förskaffa sig medel från annat håll. Om exempelvis utländska insättningar kunna erhållas till lägre pris ä n riksbankens rediskonteringskredit, k a n detta medföra en betydande nedgång i fråga om ianspråktagandet av riksbanken. Det nu anförda belyser växelportföljens betydelse för bankerna såsom medel för anskaffande av kassaförstärkning. Med hänsyn härtill synes ur likviditetssynpunkt böra uppställas såsom ett önskemål, att bankerna såsom regel, med u n d a n t a g för den tid av året, under vilken behov av säsongkrediter föreligger, under normala förhållanden ej böra stå i skuld till riksbanken på grund av rediskonterade växlar. E n bank bör med a n d r a ord ej g r u n d a en bestående utvidgning av sin utlåning på kredit hos riksbanken. Därigenom minskar banken nämligen sina möjligheter att i erforderlig omfattning falla tillbaka på riksbanken under sådana tider, då bankens ställning blir ansträngd antingen på grund av tillfälliga k r a v från allmänhetens sida eller i anledning av en mera långvarig konjunkturmässig ökning av efterfrågan på kredit. I fråga om banks likviditet i mera vidsträckt bemärkelse har man a t t

110 taga hänsyn till beskaffenheten av en banks kreditgivning och medelplaceringar överhuvudtaget, och kravet på en god likviditet måste utvidgas att avse ej blott omfattningen av den totala utlåningen utan jämväl dess bundenhet. 1924 års kommitté har framhållit, att under efterkrigsåren många stora industrikrediter övergått till anläggningskrediter från att ursprungligen hava varit avsedda som driftskrediter. De utlånade medlen hava bundits och bankerna i realiteten i många fall blivit företagare i stället för kreditgivare. Utvecklingen under de senaste åren i berörda hänseende belyses i viss mån av de tabeller över vissa stora företags finansiering, som finnas införda å sid. 41 och 42 i detta betänkande. Att olika förhållanden, som delvis varit bankerna övermäktiga, föranlett denna utveckling, har redan framhållits av 1924 års kommitté. Den har emellertid ogynnsamt påverkat bankernas ställning under nu rådande kris. Här må endast ytterligare understrykas, att det givetvis ej bör falla inom ramen för affärsbankernas uppgift att tillhandahålla fasta krediter för anläggningsändamål, vilka böra anskaffas på annat sätt, i enlighet med de principer, som 1924 års kommitté utvecklat i sitt betänkande å sid. 69 f f. De sakkunniga vilja till sist framhålla, att flertalet av de bestämmelser. som i de sakkunnigas förslag upptagits angående bankernas rörelse, indirekt åsyfta att stärka bankernas likviditet. Hit höra sålunda bestämmelserna angående inskränkningar i banks verksamhet, angående skyldigheten för bank att realisera till skyddande av fordran inköpt eller såsom betalning för fordran-övertagen egendom samt angående kreditgivningen. Genom dessa bestämmelser har sålunda frågan om banks likviditet i vidsträckt bemärkelse blivit föremål för strängare legal reglering än tidigare.

Ill

Särskilda y t t r a n d e n : av herr Lagercrantz: Då de sakkunniga nu i huvudsak ansluta sig till 1924 års bankkommittés förslag om avskaffande, med vissa undantag, av bankernas aktieförvärvsrätt, synes det mig till en början böra erinras om att denna r ä t t s inrymmande i banklagen påkallades i en riksdagsskrivelse av 1907, a t t bestämmelserna i ämnet utformades av bankinspektionen, vars förslag i det väsentliga upptogs av 1907 års bankkommitté, samt att förslaget ligger till grund för hithörande stadganden i 1911 års banklag, vilka, med år 1921 vidtagna inskränkande ändringar, fortfarande äro gällande. Ännu 1917 års bankkommitté avvisade tanken på aktieförvärvsrättens avskaffande och bankinspektionen anslöt sig år 1919 till samma uppfattning. 1924 års kommittés år 1927 avgivna förslag föranledde så gott som enhälligt avstyrkande utlåtanden från näringslivets organ. A regeringshåll har under de gångna fem åren anledning ej ansetts v a r a för handen till att förelägga riksdagen förslag i ämnet. Till stöd för sin ståndpunkt h a v a 1932 års sakkunniga enligt min mening lika litet som 1924 års kommitté andragit mera påtagliga och vägande skäl av direkt erfarenhetsmässig art. De sakkunniga medgiva också, att frågan för n ä r v a r a n d e ä r av väsentligt större principiell än praktisk betydelse. Vad de i detta avseende anföra är huvudsakligen, a t t bankerna genom aktieförvärvsrätten löpa fara a t t bliva företagare och ej endast kreditgivare, varigenom de lagbestämda gränserna för bankverksamheten skulle förlora i betydelse, samt att ett aktieinnehav kunde föranleda till en kreditgivning innebärande en vida större förlustrisk än den, som är förknippad med själva aktieinnehavet. Härtill m å erinras, att det under nu rådande kris i än mindre grad än under 1921—1922 års torde hava v a r i t de fritt förvärvade aktierna, som gjort bankerna till företagare och åsamkat dem verkligt allvarliga förluster. Den avgörande faktorn i ena som andra avseendet h a r varit kreditgivningen. Att en bank genom aktieförvärvsrätten lockats till företagareskap eller att förlustbringande kreditgivning uppkommit såsom följd av banks aktieinnehav, torde nog tillhöra undantagsfallen; det omvända förhållandet, a t t bank såsom följd av sin kreditgivning nödgats med förlust övertaga aktier såsom likvid för fordran, är säker-

112 ligen i vida högre grad att anse som det typiska fallet. De sakkunniga h a v a i varje fall icke ådagalagt, a t t den kris, vilken föranlett det givna uppdraget, skänkt erfarenheter, som erbjuda vägande skäl för den av dem intagna ståndpunkten. Därest aktieförvärvsrätten, i trots av bristande bevisning om med densamma förbundna allvarliga olägenheter, nu borttoges, vore detta enligt min mening betänkligt j ä m v ä l av den grund, att det viktiga k r a v e t på stadga och konsekvens i lagstiftningen därigenom skulle eftersättas. Egendomligt måste även synas, om v å r t lands bankväsende icke längre skulle befinnas kompetent att h a n d h a v a ens en så begränsad aktieförvärvsr ä t t som den i vår banklag stadgade, medan en sådan r ä t t varit sedan gammalt hävdvunnen i ekonomiskt mera utvecklade länder samt ännu består i samtliga övriga nordiska länder. Enligt vad för de sakkunniga upplysts, hava tillsynsmyndigheterna i dessa länder för ett fätal år sedan samtliga förordat bibehållande av aktieförvärvsrätten för dessa länders banker om ock med vissa begränsningar. Lika med de sakkunnigas majoritet anser jag det nuvarande sättet för beräkning av aktieförvärvsrätten mindre tillfredsställande. Därest denna r ä t t finnes böra bibehållas, synes en rationellare grund v a r a att, i likhet med vad som är fallet i det finska lagförslaget, ställa densamma i visst procentuellt förhållande till banks grund- och reservfonder allena. Den skulle därigenom i varje fall bliva i mindre grad påverkad av en inträf fande fondminskning än enligt den nu gällande ordningen. I överensstämmelse med min h ä r angivna ståndpunkt till frågan om bankernas aktieförvärvsrätt h a r j a g ej heller k u n n a t ansluta mig till majoritetens mening i avseende å bankernas r ä t t att förvärva förlagsbevis. Detta slag av fordringsbevis, med r ä t t efter gäldenärs övriga fordringsägare, h a r kommit till vidsträckt användning i de anglosachiska länderna men har som bekant först tämligen nyligen v u n n i t insteg i v å r t land. Den omständigheten att förlagsbeviset under sitt engelska namn. debenture, av kända skäl h a r r å k a t i vanrykte, torde ej behöva innebära a t t det ej har utsikt att framdeles här komma till a n v ä n d n i n g såväl i som utan samband med rekonstruktioner. De sakkunniga göra gällande, a t t förlagsbevisen näppeligen skulle hava någon större uppgift att fylla vid rekonstruktion av industri- och handelsföretag, därvid man avsåge att omedelbart söka placering av förlagsbevisen hos allmänheten. Sådant lärer heller ej veterligen h a v a från något håll påståtts. Men väl ä r det t ä n k b a r t att ett rekonstruerat sådant företag senare med återvunnen livskraft förvärvar sådant förtroende, att dess förlagsbevis bliva gångbara på kapitalmarknaden. Att bankerna skulle förbjudas taga befattning med dylika fordringsbevis under annan förutsättning än a t t de mottagits såsom betalning för fordran, synes mig icke riktigt. Till en påtaglig inkonsekvens göra sig de sakkunniga, enligt min mening, skyldiga i fråga om dessa förlagsbevis, vilka ju dock principiellt äro bättre

113 ställda än aktier, då de, u t a n angivande av skäl, förklara sig anse undantag från det a l l m ä n n a förbudet mot förvärv av dylika förskrivningar böra göras endast i fråga om av bankbolag utfärdade sådana förskrivningar, under förutsättning att Konungen meddelar tillstånd till förvärvet. Bank skulle alltså icke ens med Konungens tillstånd kunna förv ä r v a förlagsbevis i utländskt bankföretag eller i svenskt aktiebolag, vars ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna. Ej heller skulle bank k u n n a i samma utsträckning som gäller beträffande aktier under de i 45 § 3 mom. angivna förhållandena förvärva förlagsbevis. Anledning synes mig icke föreligga till att sålunda rent av placera förlagsbevisen i en lägre klass än aktier. Enligt de sakkunnigas förslag skulle bank v a r a förhindrad att utan Konungens tillstånd förvärva eget förlagsbevis, med andra ord att genom uppköp a m o r t e r a sin förlagsskuld, och med den föreslagna avfattningen av 46 § skulle bank överhuvudtaget icke kunna såsom pant mottaga eget förlagsbevis. Även dessa restriktioner synas mig sakna fog. Med avseende å övergångsbestämmelserna synes mig förslaget att alla med stöd av äldre lag förvärvade aktier skola v a r a avyttrade inom ett fåtal år icke v a r a riktigt. Av de skäl bankföreningen anfört torde bankerna böra lämnas i besittning av innehavda aktier till dess lämpliga tillfällen erbjuda sig a t t a v y t t r a dem. De sakkunniga hava, i likhet med 1924 års bankkommitté, ej k u n n a t finna annat botemedel mot det stundom förekomna missbruket med s. k. konstgjorda depositionsbevis än ett i lagen infört förbud mot att i fråga om medel insatta mot utfärdat bevis bestämma förfallotiden annorlunda än till viss dag, högst ett år, efter medlens insättande eller viss tid, högst ett år, efter uppsägning. I likhet med bankföreningen finner jag det oriktigt att genom ett sådant förbud h i n d r a en på längre tid bunden inlåning. Visserligen ä r en dylik inlåning ej för n ä r v a r a n d e bruklig i v å r t land, men förhållandena kunna ändras; i utlandet är på sina håll den långa inlåningen av stor betydelse. Det synes mig att man, innan man skrider till en så radikal å t g ä r d som den föreslagna, borde göra ett försök att n å det åsyftade målet genom att direkt förbjuda utfärdandet av långfristiga insättningsbevis i samband med beviljande av lån, E t t dylikt stadgande kunde ingå såsom ett moment i 52 § och givas ungefär följande lydelse: 52 §. Varda penningar hos bolaget. Utfärdar bank i samband med beviljande av lån bevis därom, att belopp, helt eller delvis motsvarande lånebeloppet, blivit å r ä k n i n g i banken insatt, m å förfallotiden för det enligt beviset insatta beloppet icke bestämmas annorlunda än till viss dag, högst ett år, efter bevisets utfar-

114 dande eller viss tid, högst ett år, efter uppsägning. angivas i beviset. En motboken. Har bolaget.

Förfallotiden skall

Straffbestämmelse för överträdelse borde införas i lagen. Enligt min mening torde m a n kunna förvänta, att bankerna allmänt komme att respektera ett så formulerat uttryckligt förbud, varigenom ifrågavarande förfarande, som hittills icke gjorts till föremål för lagstiftning, skulle legalt karakteriseras såsom otillåtet och straffbart. Då de sakkunniga å sid. 63 upptaga och göra till sin den av 1924 å r s kommitté anförda motiveringen med avseende å förutsättningarna för tillämpningen av 235 §, kan j a g ej dela deras uppfattning; bankföreningens på denna punkt gjorda erinran synes mig äga fog.

av herr von Krusenstjerna: Den senaste tidens erfarenheter peka även enligt min mening på ett s t a r k t behov av en mera effektiv revision av ekonomiska företag än som för närvarande vanligen p l ä g a r v a r a för handen. Detta behov gör sig emellertid, enligt mitt förmenande, gällande i vida högre grad beträffande andra företag än i fråga om bankbolag. De svårigheter, som i år framträtt för en del banker, hade en på annat sätt ordnad revision icke i allmänhet k u n n a t förekomma. Men däremot skulle stora förluster och a n d r a olägenheter otvivelaktigt h a v a k u n n a t besparats dessa banker, om revisionen v a r i t på ett mera sakkunnigt och rationellt sätt ordnad i bolag, vilka stått i skuldförhållande till bankerna eller vars aktier och förbindelser bankerna belånat. Detta bör föranleda, att revisorsfrågan i hela dess vidd göres till föremål för sakkunnig och ingående utredning, och anledning torde finnas antaga, att så kommer att ske inom en n ä r a framtid. A t t saken skulle för bankernas del v a r a så brådskande, att icke lämpligen resultatet av sagda utredning kan avvaktas även för deras del, kan j a g icke medgiva. De sakkunnigas majoritet h a v a anfört, att de under 69 och 185 §§ föreslagna bestämmelserna icke göra anspråk på att v a r a uttömmande. Enligt mitt förmenande äro de det icke heller, enär de taga sikte endast på vissa grenar av revisorsverksamheten men lämna a n d r a lika viktiga åsido. J a g tänker därvid bland annat på den hittills såsom den p r i m ä r a ansedda skyldigheten, att revisorerna skola kontrollera, att tillgångarna verkligen finnas. Det må k u n n a betraktas såsom självklart, a t t en revisor icke må eftersätta en dylik skyldighet, även om den ej finnes föreskriven i lagen, men det torde i allt fall kunna befaras, att han mera

115 angeläget ä g n a r sig åt de uppgifter, som där angivas än åt de kanske mera viktiga, som lagen förbigår. P å grund av vad sålunda anförts anser jag att någon ändring i ovannämnda paragrafer ej bör göras nu; och anser jag även, att med ändringen i 68 respektive 184 § i vad de avse revisors kvalifikationer, bör anstå i avvaktan på förberörda utredning rörande revisors skyldigheter. Däremot biträder jag p å de av de sakkunniga anförda skälen förslaget, att bankinspektionen obligatoriskt skall utse en revisor för varje bankbolag samt för denne utfärda instruktion.

Innehållsförteckning SBid.

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet ..

3 Lagtext: Förslag till Lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse

7 Förslag till Lag om upphävande av lagen den 5 juni 1009 (nr 64) angående emissionsbanker

9 34

Motiv; Inledning

I 1)7

Allmän motivering Bankernas rätt alt förvärva aktier m. m Bankernas kreditgivning Banks verkställande organ Banks revision Tillsynen över bankerna

444 -144 •" 55 '70 778 >v 84

Speciell motivering

! 93

Samarbete mellan riksbanken och tillsynsmyndigheten

1Q03

Bankernas likviditet

1G00

Särskilda vitranden

Ull

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1932 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarna» nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Vattenvägen- Skogsbruk. Bergsbruk. Belänkande rörande erkännande och verkställighet av Uppskattning av Sveriges skogstillgångar, verkställd utländsk civildom. (21 aren 1923—1929. [2C] Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken. 4. Förslag till lag om boutredning och arvskifte m.m. [16] Industri. Promemoria ang. lagstiftning om vissa straffprocessuella tvångsmedel. [29] Cement- och betongbeståmmelser (fjärde upplagan) jämte tilläggsbestämmelser (tredje upplagan). [24] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. 1930 års pensionssakkunniga. Betankande med förslag till reglemente ang. tjänstepension lör tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen, m. in [19| Handel och sjöfart. 1930 års pensionssakkunniga. Betänkande med förslag De ekonomiska verkningarna för sjöfallen av 1928 ars till reglemente ang. tjänstepension för arbetare i stalotsförfatrningssakkunnlgas förslag till lotsavgifter. [15] tens tjänst m. m. (22) Statens organisationsnämnd. Betänkande med plan för statens byggnadsverksamhet under närmast kommande tioårsperiod. [25] Betänkande ang. reformering av vikariatssystemet vid Kom m mil katlons väsen. häradsrätterna. [27] Lantinätarelönesakkunnigas utredning och förslag be- Betänkande rörande frivilliga sammanslutningar mellan enskilda järnvägar i Skåne m. m. [5] träffande lantmäterikontorens organisation. [28] Utredning rörande motorfordonsbestandet i Sverige. [18] Betänkande med förslag till lag om allmänna vägar Kommunalförvaltning. och lag om vägdistiikt in. m. [21] Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 1. Byggnadsordning för stad, köping och större munieipalsamhälle. [6\ 2. Byggnadsordning för mindre municiBank-, kredit- och penningväsen. alsamhälle. [7] 3. Byggnadsordningar och utomplansestämmeiser för landsbygden. [SJ i. Bilagor till nor- 1932 års banksakkunniga. Betänkande med förslag till malbyggnadsordningar för städer och för landsbyg- lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 den. [9| (nr 74) om bankrörelse in. m. [30] Normalförslag till provisoriska byggnadsföreskrifter. [II]

E

Försäkringsväsen. Statens och kommunernas tlnansväsen. Skatteutjämningsberedningen 1. Statistisk utredning Dödlighetsantaganden för livränteförsäkring. |4) ang. det kommunala skattetrycket. [13[ Politl. Betänkande ined förslag till förordning ang. handel med farmacevtiska specialiteter. [20]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling I övrigt.

Socialpolitik.

Utredning och förslag rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande frågor. [17]

Iliilso- och sjukvård. Utredning och förslag ang. de civila tjänstelakarnas ställning i städer och stadsliknande samhällen. |23] Allmänt näringsväsen. Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Sociala jordutredningens belänkande med förslag til) vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen. 1] Jordbruksutredningens betänkanden. 6. Promemoria rörande inkomstutvecklingen inom Sveriges jordbruk i jämförelse med i andra näringsgrenar och dess sammanhang med lönepolitiken. [10] 7. Betänkande an" åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvårigheter. [12] 8. Arbetarfrågan inom det svenska jordbruket. [11!

Försvarsväsen. I.uftförsvarsutredningens betänkande. Utredning beträffande hemortens och civilbefolkningens skvddande vid luftanfall mot Sverige. [3]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Isaac Marcus Boktr.-A.-B., Stockholm 198U