Betänkande med förslag rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

HL*

fl

é.

-"'

•

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 3 4 : 18 SOCIALDEPABTEMBXTET

1928 ÅRS PENSIONSFÖRSÄKRINGSKOMMITTÉ

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG RÖRANDE

REVISION AV DEN ALLMÄNNA PENSIONSFÖRSÄKRINGEN

S T O C K H O L M 19 3 4

Statens offentliga utredningar 1934 Kronologisk 1. Arbetslösketsutredningens betänkande. 2. Bilagi r, band 2. Finanspolitikens ekonomiska verkningar. Av U. Myrdal. Norstedt, xij, 279 s. S. 2. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 3. Löneutvecklingen och arbetslösheten. Av A. Johansson. Norstedt, vj, 162 s. 1 bil. S. 3. 1933 års teaterutrednings betänkande. Del 1. I)e fasta statsunderstödda teatrarna. Norstedt. 164 s. E. 4. Betänkande me,d utredning och förslag rörande organisation av försöksverksamheten på växt- och trädgårdsodlingens område. Kihlström. 198 s. Jo. 5. Betänkande med förslag angående frågan om lämpliga åtgärder till skydd för sjömän vid besök i utländska hamnar. Idun. 208 s. H. 6. Utredning med förslag om åtgärder för åstadkommande av billiga egnahemsbyggnader. Lindström. 56 s. Jo. 7. Betänkande i fråga om inrättande av ett institut för medellång och långfristig kreditgivning åt företag inom näringslivet. Marcus. 54 s. Fi. 8. Betänkande med förslag till sjöarbetstidslag. Norstedt. 130 s. H. 9. Medicinalstyrelsens förslag till nya författningsbestämmelser angående statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor m. m. Marcus. 66 s. S.

förtecknin

10. Utlåtanden över utredningen angående tredje mans rU till neutralitet i arbetskonflikter m. m. Norstedt. 21 s. S. 11. Utredning angående åtgärder för bekämpande av uni domsarbetslösheten. Beckman. (2), 176 s. S. 12. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, bar i. Penningpolitik, offentliga arbeten, subventioner oc tullar som medel mot arbetslöshet. Av B. Ohlin. No stedt. viij, 176 s. S. 13. Stadshypotekssakkunnigas betänkande med förslag ti förordningar angående konungariket Sveriges stadi hypotekskassa samt angående grunderna för stadi hypoteksföreningars bildande och verksamhet m. n Marcus. 102 s. Fi. 14. Undersökningar angående det sociala hjälpklientelej Av T. Jacobsson. Norstedt. 228 s. S. 15. Betänkande med förslag till bestämmelser angåencj upphandling av lantbruksprodukter m. m. för statej och kommunala inrättningars behov. Marcus. 88 s. Fl 10. Betänkande med förslag till lag angående vissa ekon miska stridsåtgärder m. m. Norstedt. 106 s. S. 17. Statliga cement- och betongbestämmelser av år 193] Norstedt. 56 s. K. 18. 1928 års pensionsförsäkringskommitté. Betänkande ma förslag rörande revision av den allmänna pension] försäkringen. Beckman, vij, 362 s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebo stäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbrul departementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgiv utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1 9 3 4 : 1 8 SOCIALDEPARTEMENTET

1928 ÅRS PENSIONSFÖRSÄKRINGSKOMMITTÉ

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG RÖRANDE

REVISION AV DEN ALLMÄNNA PENSIONSFÖRSÄKRINGEN

STOCKHOLM 1934 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [2193 33]

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid. Skrivelse till K o n u n g e n

1 Lag-förslag

9 Förslag till lag om allmän ålderdomspensionering

11 Förslag till lag om erkända sjukkassor

22 Förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om

allmän ålderdomspensionering och lagen om erkända

(pensionsförsäkringsreformens

sjukkassor

promulgationslag)

39 Förslag till kungörelse angående statsbidrag åt erkända sjukkassor . . .

44 Förslag

till lag om folkpensionering

Allmän motivering Kap.

1.

63 Den svenska pensionsförsäkringen

enligt 1913 års lag med sedermera

vidtagna ändringar

65 Avgiftspensioneringen: Försäkringsplikten s. 65; Avgifter s. 65; Avgiftspensioner s. 66 ; Pensionsförsäkringsfonden s. 67. — Understödsverksamheten: Pensionstillägg och u n d e r s t ö d s. 68; Barntillägg s. 70; Indragning och minskning av pensionstillägg s. 7 1 ; Värdighetsbestämmelser s. 73; Kostnadernas bestridande s. 74. — Pension p å grund av frivilliga avgifter s. 75. — Pensionsförsäkringens organisation: Pensionsstyrelsen s. 76; Pen.sionsnämnderna s. 78; Ombuden s. 79; Fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden s. 80; Pensionsavgifternas uppbörd och redovisning s. 80; Pensionsärendenas behandling s. 82; Pensionsutbetalningen s. 83; Förvaltningskostnader s. 84. — Pensionsstyrelsons sjukvård ande verksamhet s. 84. Kap. 2.

Direktiv

för pensionsförsäkringskommitténs

Kap. 3.

Kommittéförslagets

arbete

principer

91 98

Den n u v a r a n d e pensionsförsäkringens syftemål och utformning s. 98. — Pensionsförsäkringens beroende av näringslivet och av övrig social hjälpverksamhet: Näringslivets utveckling under senare tid s. 99; Den sociala hjälpverksamhetens utveckling u n d e r senare tid s. 103- — Befolkningsstatistiska uppgifter s. 111. — G r u n d t a n k a r n a i kommitténs förslag: Allmänna utgångspunkter s. 115; Invaliditetsförsäkringens överförande till de erkända sjukkassorna s. 115; Ålderdomspensioneringens anordnande s. 125. — Kommitténs lagförslag s. 132. Kap. 4.

Huvuddragen

av kommitténs förslag

Avgiftspensioner: Pensionsålder s. 133; Pensionsbelopp s. 133; Mäns och kvinnors avgifts pensioner s. 133. — Pensionstillägg: Allmänna principer s. 135; Dyrortsgradering av pensionstilläggen s. 136; Avdrag för inkomst s. 138; Vissa privi-

IV

Sid.

legierade inkomstkategorier s. 139. — Övergångsbestämmelser s. 144. — Barntillägg s. 145. — Finansieringen av pensionerna: Avgifter s. 145; Uppbörden s. 147; Fonden s. 147; Statens och kommunernas bidrag s. 148. — Invaliditetsförsäkringens överförande till de erkända sjukkassorna s. 149.

Kap. 5. Kostnadsberäkningar 1. Lagen om allmän ålderdomspensionering samt nering

156 lagen om folkpensio156

F ö r u t s ä t t n i n g a r s. 156. — Befolkningens sammansättning s. J56. — Pensionsavgifter s. 158. — Avgiftspensioneringens aktiva s. 160. — Avgiftspensioneringens passiva s. 161. — Avgiftspensionernas belopp s. 164. — Fondering s. 164. — D e t allmännas bidrag till avgiftspensioneringen s. 167. — Pensionstillägg s. 169. — Det allmännas bidrag till hela pensioneringen s. 174. — F r å g a n om sänkning avpensionsåldern s. 177. — Exempel på pensionsbelopp s. 178.

2. Lagen om erkända sjukkassor

180 Avgiftsberäkningen s. 180. — Fondbildning s. 184. — Statsbidrag s. 185.

3. Kompletterande undersökning rörande betydelsen av olika antaganden om nativiteten Specialmotiveriugar

186 195

Speciell motivering till förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering Speciell motivering till förslaget till lag om erkända sjukkassor Speciell motivering till förslaget till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om allmän ålderdomspensionering och lagen om erkända sjukkassor (pensionsförsäkringsreformens promulgationslag) Speciell motivering till förslaget till kungörelse angående statsbidrag åt erkända sjukkassor Speciell motivering till förslaget till lag om folkpensionering Organisatoriska frågor 1. Pensionsstyrelsens organisation

197 256

283 289 291 297 299

Kanslibyrån s. 300. — Fond- och kameralbyrån s. 301. — Gransknings- och b e svärsbyråerna s. 301. — Försäkringstekniska b y r å n s. 307. — Statistiska b y r å n s. 308. — Sjukvårdsbyrån s. 309. — Sammanfattning s. 310. — Överflyttning till pensionsstyrelsen av socialstyrelsens sjukkassebyrå s. 312.

2.

Sjukvårdande

verksamhet

314 Särskilda yttranden

319 Bilagor

1.

Om den rättsliga genomförbarheten av vissa ifrågasatta åtgärder beträffande den allmänna pensionsförsäkringen 333

Ifrågasatta reformer av den allmänna pensionsförsäkringen s. 333. — Reformernas genomförbarhet från synpunkten av det rättsligt möjliga: F r å g e s t ä l l n i n g e n s . 334;

v Sid.

T ä n k b a r t hinder i grundlag. Regeringsformen § 16 s. 335; Erforderlig lagstiftning och beslut av K o n u n g och riksdag s. 338; Rättspraxis s. 338; Resultat s. 339; — Reformernas genomförbarhet från synpunkten av det lämpliga och skäliga: Grundsatser vid lagstiftning s. 339; Kritik och utläggning av grundsatsen, a t t lagar ej må givas tillbakaverkande kraft s. 340; Kritik av grundsatsen att genom lagstiftning ej må göras intrång i förvärvade rättigheter s. 341; Bestående r ä t t s ställningars respekterande vid svensk lagstiftning s. 343; De ifrågasatta ändringarna av pensionsförmånerna s. 347; Det ifrågasatta ianspråktagandet av pensionsförsäkringsfonden s. 350;

2. P. M. angående uppbörden av pensionsavgifterna

352 Utkast till lagbestämmelser s. 360. — Utkast till kungörelse angående pensionsmärken s. 361.

Tabeller. 1. Pensionstillägg och understöd gällande vid slutet av åren 1923—1932

2. Under åren 1931 och 1932 beslutade indragningar eller minskningar av pensionstillägg eller understöd

3. Antalet under år 1928 och under tiden 1 juli 1932—30 juni 1933 fattade beslut, i vilka 9 § första stycket pensionsförsäkringslagen tillämpats . . . .

4. Statens andel i kostnaden för pensionstillägg, understöd 1 9 1 4 - b u d g e t å r e t 1932/1933 5. Pensionsstyrelsens personal den 30 november 1933

74 78

och barntillägg

år

6. Antal under åren 1923—1932 till pensionsstyrelsen inkomna och av styrelsen slutbehandlade pensionsansökningar

7. Antal platser m. m. vid sjukvårdsanstalter, disponerade av pensionsstyrelsen

. .

8. Antal personer som u n d e r åren 1928—1932 genom pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet beretts vård eller yrkesutbildning 9. Kostnader för pensionsstyrelsens individuella sjukvårdande verksamhet u n d e r åren 1928—1932 med fördelning på olika former av vård eller yrkesutbildning . .

89 89

10. Riksbankens dollarkurser (ä vista New York) åren 1911—1933

11. Kommerskollegii indextal för partiprisernasförändringar åren 1913 och 1920—1933

12. Kvantitet och värde av Sveriges införsel och utförsel åren 1913—1933

13. Beräknad nationalinkomst åren 1913 och 1920—1927 101 14. Nationalinkomsten samt inkomsten per huvud av totalbefolkningen och av befolkningen i åldern 15—65 år. Inkomsten reducerad till 1913 års penningvärde 102 15. Fackföreningarnas arbetslösa i procent av medlemsantalet åren 1911—1933

. . . 102

16. Antalet hjälpsökande arbetslösa enligt A. K:s statistik åren 1922—1933

17. "Värdet av det understöd, som den allmänna fattigvården meddelat åren 1923—1931

18. Antalet av den allmänna fattigvården understödda personer åren 1912—1931

. . 105

19. Antalet fattigvårdsunderstödda personer i förhållande till folkmängden åren 1874-1931 106 20. Antal på landsbygden fattigvårdsunderstödda personer i förhållande till folkmängden åren 1913—1931. med landskommunerna uppdelade efter förhärskande •• • 107 xyJt näringsgrenar 21. Antalet fattigvårdsunderstödda personer i olika åldrar i procent av motsvarande folkmängd åren 1923 och 1930 108

VI

Sid.

22. Procentuell åldersfördelning bland fattigvårdsunderstödda grupper av landskommuner år 1930

personer inom olika 108

23. Befolkningens procentuella fördelning å åldersgrupper

24. Antal nybeviljade pensionstillägg och understöd åren 1920—1933

25. Nytillkommande innehavare av pensionstillägg eller understöd under aren 1929 -1932 117 26. Sammanställning, utvisande i vilken utsträckning läkarintyg bifogats första halvåret 1928 beviljade ansökningar om pensionstillägg eller understöd 118 27. Åldersfördelningen bland personer, som första halvåret 1928 tillerkänts pensionstillägg eller understöd u t a n företeende av läkarint3 r g 119 28. Inkomstfördelning för samtliga avgiftspliktiga år 1926

29. Beräknat antal personer i tusental inom vissa grupper vid slutet av angivna år

30. Genomsnittlig storlek av påförda avgifter för aktiva avgiftspliktiga i olika åldrar

31. Beräknade belopp av påförda pensionsavgifter

32. Avgiftspensioneringens aktiva vid 1935 års slut, beräknade under förutsättning att samtliga påförda avgifter erläggas 161 33. Genomsnittlig summa sion enligt n y a lagen

av påförda avgifter för personer, som erhålla avgiftspen162

34. Avgiftspensioner till pensionsberättigade enligt nya lagen, gällande vid slutet av angivna år u n d e r förutsättning, att samtliga påförda avgifter blivit erlagda . . . 163 35. Avgiftspensioneringens passiva vid 1935 års slut, beräknade under förutsättning att samtliga påförda avgifter erläggas 165 36. Exempel på avgiftspensioner, som kunna bestridas av aktiva enligt tab. 32 . . . 165 37. Alternativ för fondens utveckling 166 38. Det allmännas bidrag till avgiftspensioneringen, då 85 % av påförda avgifter antagas erlagda 168 39. Hypotetisk inkomstfördelning bland pensionstagare

40. Årlig kostnad för pensionstillägg vid olika tidpunkter

41.

174 Specifikation av kostnaden för pensionstillägg enligt alternativ A

42. Specifikation av kostnaden för pensionstillägg enligt alternativ A för dem. som äro pensionsberättigade enligt gamla lagen 175 43. Det allmännas bidrag till samtliga avgiftepensioner och pensionstillägg 44. Fördelning av det allmännas bidrag mellan staten och kommunerna. tillägg enligt alternativ A, fondering enligt F 2 0 45. Tusental personer, berättigade till avgiftspension

176 Pensions177 177

46. Det allmännas bidrag till samtliga avgiftspensioner och pensionstillägg vid olika pensionsåldrar. Pensionstillägg enligt alternativ A, fondering enligt F 2 0 • • • • 178 47. Exempel på avgiftspensioner enligt Å. P

48. Exempel på avgiftspensioner från fyllda 67 år, om nuvarande lag fortfar att gälla

49. Årsavgifter u t a n h ä n s y n till statsbidraget för sjukpenning och invalidpenning om 1 krona per dag. Avgift u t g å r till fyllda 67 år. Karenstid 3 dagar

50. Årsavgifter med hänsyn till statsbidraget för sjukpenning och invalidpenning om angivna belopp. Avgift u t g å r till fyllda 67 år. Karenstid 3 dagar 184 51. Beräknad folkmängd i tusental personer

52. Antal personer i åldersgruppen 16—67 år på varje person i åldersgruppen över 67 år 190

VII

sid. 53. Premie enligt fördelningssystemet för 100 kr. ålderspension åt varje person över 67 år

54. Premie enligt kapitaltäckningssystemet för 100 kr. ålderspension åt varje person, som efter 1930 fyllt 67 år

55. Fondens storlek för ålderspension om 100 kronor vid kapitaltäckningssystemet

56. Fonden enligt tab. 55, uttryckt i kronor per individ i åldersgruppen 16—67 år . .

57. Det allmännas bidrag till grundpensioner om 100 kronor och pensionstillägg enligt alternativ A

58. Tid för behandlingen av pensionsansökningar

59. Tid för behandlingen av pensionsansökningar åren 1925 och 1928

60. Under åren 1914—1932 erlagda frivilliga avgifter

61. Under år 1932 erlagda frivilliga avgifter

62. Antal personer, som erlagt frivillig avgift under år 1932, fördelade efter födelseår

63. Vid 1932 års utgång gällande frivilliga pensioner

64. Antal sjukdagar per medlem och per sjukdomsfall i svenska och danska sjukkassor åren 1926-1930 • 268 65. Antal befattningshavare hos pensionsstyrelsen i lönegrad B 21—B 30 enligt kommitténs förslag och enligt förhållandena den 30 november 1933 310

Till

KONUNGEN.

I skrivelse den 16 maj 1928 till Eders Kungl. Maj:t (nr 206) hemställde riksdagen, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning snarast möjligt rörande revision av lagen om allmän pensionsförsäkring och för 2193 33

2 riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Med anledning av, bland annat, denna skrivelse beslöt Eders Kungl. Maj:t den 30 juli 1928 att tillsätta en kommitté för att, på sätt i statsrådsprotokollet över socialärenden nämnda dag angivits, verkställa en fullständig utredning rörande revision av lagen om allmän pensionsförsäkring. Till ordförande i kommittén utsåg Eders Kungl. Maj:t presidenten i kammarrätten Axel Östergren samt till ledamöter i densamma byråchefen i pensionsstyrelsen Hugo Isak pensionsfullmäktigen Johan

Elliot, ledamoten av riksdagens andra kammare, Bernhard

Eriksson, vice häradshövdingen Karl

Georg Herlitz, överläkaren vid allmänna och Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg Sven Christian Johansson, ledamoten av riksdagens andra kammare, byråchefen i socialstyrelsen

Otto Edvard Fridolf Järte, ledamoten av riksdagens första

kammare, redaktören Fritz kammare, lantbrukaren

Gustav Möller, ledamoten av riksdagens första

Carl Petrus

Valdemar Nilsson, ledamoten av riks-

dagens andra kammare, hemmansägaren Per Nilsson, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren Sven August Olsson, i. d. landshövdingen Johan Widen samt fröken Anna

Abergsson.

Den 28 september 1928 entledigade Eders Kungl. Maj:t på därom gjord ansökan Herlitz från uppdraget att vara ledamot av kommittén och utsåg till ledamot i hans ställe f. d. professorn Lars Edvard Phragmén.

Likaledes

på därom gjord ansökan entledigade Eders Kungl. Maj:t den 26 april 1929 Östergren från uppdraget att vara ordförande i kommittén och utsåg till ordförande i hans ställe landshövdingen Sigfrid Nathanael Linnér.

Sedan leda-

moten Möller blivit utnämnd till statsråd, entledigade Eders Kungl. Maj:t den 7 oktober 1932 på därom gjord framställning denne från uppdraget att vara ledamot i kommittén och utsåg till ledamot i hans ställe ledamoten av riksdagens andra kammare fru Olivia Louise Nordgren.

Under år 1933 hava

slutligen ledamöterna Widén och Per Nilsson avlidit och nya ledamöter hava icke blivit utsedda i deras ställe.

Jämlikt Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1929 har statsrådet och chefen för socialdepartementet tillkallat undertecknad Linnér, ord-

3 förande, ävensom professorn

Gösta Bagge, ledamoten av riksdagens andra

kammare, riksgäldsfullmäktigen

Anders Anderson, ledamoten av riksdagens

andra kammare, lantbrukaren Oscar Ludvig Carlström samt kanslirådet Richert Gerard Halfred von Koch såsom särskilda sakkunniga för utredning angående den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens organisation. I det anförande till statsrådsprotokollet sistnämnda dag, vari departementschefen hemställde om tillkallande av nämnda sakkunniga, anförde departementschefen, att i mån av behov borde anordnas gemensamma överläggningar mellan de sakkunniga och pensionsförsäkringskommittén eller dess arbetsutskott.

I skri-

velse den 30 maj 1930 har departementschefen därefter uttalat, att det syntes önskvärt, att anordningen med gemensamma överläggningar i regel tillämpades. I enlighet härmed hava de sakkunniga i regel deltagit i kommitténs överläggningar och i de av kommittén tidigare offentliggjorda utredningarna. Däremot hava de sakkunniga icke deltagit i framläggandet av kommitténs härjämte överlämnade förslag.

Såsom sekreterare hos kommittén hava tjänstgjort numera chefen för försäkringsinspektionen, fil. d:r Olof André

Åkesson under tiden 3 oktober

1928—30 september 1930, numera förste revisorn i försäkringsinspektionen Isak

Teodor Askelöf

från och med den 21 januari 1929, professorn Harald

Cramér från och med den 1 september 1930 samt assessorn i Svea Hovrätt, jur. d:r Ivar Strahl från och med den 10 juni 1932.

Förutom de framställningar, som omnämnts i ovannämnda statsrådsprotokoll den 30 juli 1928, hava till kommittén med remisskrivelser nedan angivna dagar överlämnats handlingarna i bland annat följande ärenden: den 24 oktober 1928, framställning den 16 augusti 1928 från G. Hedman, Stockholm, angående ändrade grunder för bestämmande av pensionsavgifternas belopp; den 31 december 1928, en från riksförbundet för fjärdingsman och polismän den 30 november 1928 till socialdepartementet inkommen framställning

y *•

4 om befrielse för ordinarie befattningshavare vid polisväsendet från skyldighet att erlägga avgift till den allmänna pensionsförsäkringen; den 3 januari 1929, skrivelse den 17 februari 1922 från statens pensionsanstalt angående ändringar av reglementet för pensionsanstalten, m. m.; den 30 april 1929, framställning den 30 augusti 1927 av kanslibiträdet å justitieombudsmannens expedition angående undantag från avgiftsplikt enligt pensionsförsäkringslagen; den 28 november 1929, framställning den 4 april 1921 från Sveriges häradsskrivareförening i fråga om ersättning till häradsskrivare för upprättande av i 14 § pensionsförsäkringslagen omförmälda förteckningar; den 27 juni 1930, av pensionsstyrelsen på nådig befallning verkställd och den 21 maj 1930 avlämnad utredning angående behovet av tillfälliga ledamöter i styrelsen; den 10 juli 1930, framställning i juni 1929 av föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän

angående ändring av kungl. kungörelsen den 10

april 1915 angående redovisning och inbetalning av pensionsavgifter enligt lagen om allmän pensionsförsäkring; den 30 juni 1931, framställning den 26 maj 1920 från svenska stadsförbundets styrelse angående ändring i uppbörden av avgifter enligt lagen om allmän pensionsförsäkring i syfte, att uppbörden av och ansvaret för de s. k. grundavgifterna icke längre måtte påvila kommunerna; den 30 juni 1931, framställning den 21 december 1921 från svenska landskommunernas förbund angående borttagande ur lagen om allmän pensionsförsäkring av föreskrifterna om kommunernas skyldigheter såväl att uppbära grundavgifterna som att till pensionsförsäkringsfonden inbetala ett belopp, motsvarande de avgifter, som icke blivit av de avgiftspliktiga erlagda; den 28 januari 1932, skrivelse den 17 januari 1932 från Nils Holmgren, Skansholm, angående viss ansvarighet för pensionsavgifter för föräldrar, husbönder och arbetsgivare; den 16 februari 1932, framställning den 11 .januari 1932 av föreningen Sveriges landsfiskaler angående uppbärande av grundavgifterna till pensionsförsäkringen i samband med kronouppbörden;

5 den 22 mars 1932, framställning den 5 januari 1931 av folkskollärarkårens representantskap för lönefrågor i fråga om försäkring enligt lagen om allmän pensionsförsäkring av befattningshavare, vilkas tjänste- eller familjepensionering omhänderhaves av staten; den 26 augusti 1932, ett den 30 januari 1932 av särskilda sakkunniga avgivet betänkande med dödlighetsantaganden för livränteförsäkring (Statens offentliga utredningar 1932:4); den 24 december

1932, framställning den 10 december 1932 av Kalmar

läns norra landsting angående befrielse för landstingen från utgifter för den allmänna pensionsförsäkringen; den 17 mars 1933, framställning den 23 januari 1933 av representanter för kommuner i Västerbottens lappmark och Norsjö socken angående åtgärder till lättnader av det ekonomiska betrycket inom Dorotea m. fl. socknar i Västerbottens län; samt den 6 december 1933, yttrande den 2 december 1933 av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet över bl. a. de av internationella arbetskonferensen vid dess sammanträde år 1933 antagna förslag till konventioner angående ålderdoms-, invaliditets- och dödsfallsförsäkring jämte en av konferensen tillika antagen rekommendation angående nämnda försäkringsformers allmänna principer. Därjämte hava i annan ordning till kommittén inkommit ett stort antal skrivelser och framställningar

med förslag eller önskemål angående änd-

ringar i olika avseenden av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring. Med återställande eller överlämnande av ovan nämnda handlingar får kommittén härmed överlämna sitt huvudbetänkande, innefattande förslag rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen. Tidigare har kommittén, den 18 juni 1930 och den 2 december 1932, avgivit två delar av sitt betänkande, innehållande redogörelser för verkställda statistiska undersökningar och kostnadsberäkningar (Statens offentliga utredningar 1930:15 och 1932:36). Dess-

6 utom har kommittén den 25 april 1934 överlämnat en redogörelse för av kommittén i samarbete med centralförbundet för socialt arbete verkställda undersökningar angående det sociala hjälpklientelet (Statens offentliga utredningar 1934:14). I betänkandet framläggas två av kommittén utarbetade alternativ för frågans lösning, vilka skilja sig från varandra huvudsakligen däruti, att det ena innebär ett överförande från den obligatoriska pensionsförsäkringen till den frivilliga sjukförsäkringen

av uppgiften att meddela försäkring för in-

validitet före den för rätt till ålderspension stadgade åldern, under det att enligt det andra bibehålles en kombinerad obligatorisk invaliditets- och ålderdomsförsäkring. Det förstnämnda förslaget, som förordas av ordföranden Linnér samt ledamöterna Eriksson, Johansson, Järte, Phragmén och Nordgren, innefattas i förslag till 1) lag om allmän ålderdomspensionering; 2) lag om erkända sjukkassor med därtill hörande statsbidragskungörelse; samt 3) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om allmän ålderdomspensionering och lagen om erkända sjukkassor (pensionsförsäkringsreformens promulgationslag). Det andra förslaget, enligt vilket den kombinerade obligatoriska invaliditetsoch ålderdomsförsäkringen

bibehålles, biträdes i huvudsak av ledamöterna

Elliot, Nilsson, Olsson och Abergsson och innefattas i ett förslag till lag om folkpensionering. Av ledamöterna Elliot, Eriksson, Nilsson, Nordgren, Olsson och Åbergsson hava avgivits särskilda yttranden, vilka bifogas. I det föreliggande betänkandet har icke behandlats den i direktiven för kommitténs arbete omnämnda frågan, huruvida, utöver vad nu äger rum, understöd i en eller annan form kan beredas obemedlade eller mindre be-

7 medlade personer med försörjningsplikt mot minderåriga barn. Denna fråga är enligt kommitténs mening av sådan natur, att bestämmelser i ämnet icke lämpligen böra infogas i den nu förevarande lagstiftningen utan göras till föremål för särskild utredning.

Stockholm den 26 april 1934.

Underdånigst

S. LINNÉR HUGO ELLIOT

BERNH. ERIKSSON

SVEN JOHANSSON

OTTO JÄRTE

PETRUS NILSSON

OLIVIA NORDGREN

SVEN OLSSON

E. PHRAGMÉN

ANNA ÅBERGSSON

T. Askelöf

H. Cramer

Ivar Strahl

LAGFÖRSLAG.

Kommittén har utarbetat alternativa lagförslag. Det ena alternativet innebär ett överförande från den obligatoriska pensionsförsäkringen till den frivilliga sjukförsäkringenfav uppgiften att meddela försäkring för invaliditet före den för rätt till ålderspension stadgade åldern, under det att enligt det andra bibehålles en kombinerad obligatorisk invaliditets- och ålderdomsförsäkring. Det förstnämnda förslaget, som förordas av ordföranden Linnér samt ledamöterna Eriksson, Johansson, Järte, Phragmén och Nordgren innefattas i författningsförslagen å sid. 11—47. Det andra förslaget, som i huvudsak biträdes av ledamöterna Elliot, Nilsson, Olsson och Åbergsson, innefattas i lagförslaget å sid. 4S—62. I författningarna har nyskriven text satts med k o r p u s eller s p ä r r a d borgis och text, som ordagrant hämtats från nu gällande bestämmelser, satts med borgis utan spärrning. Ändringar och uteslutningar i eljest oförändrad text hava markerats genom sättning med den större stilen eller genom spärrning. Ändringar av de i hänvisningar till annat lagrum förekommande lagrumsbeteckningarna hava dock icke utmärkts. I förslagen till lag om erkända sjukkassor och därtill anslutande statsbidragskungörelse hava uteslutningar lämnats utan markering, när det uteslutna ej varit omgivet av text som oförändrad upptagits i förslagen, och ej heller borttagande av kursiveringar eller parenteser markerats.

11 Förslag tin

Lag om allmän ålderdomspensionering. Allmänna bestämmelser. 1 §. Envar svensk man eller kvinna skall, där ej nedan annorlunda stadgas, e r l ä g g a pensionsavgifter s a m t p å g r u n d av dem och med b i d r a g av a l l m ä n n a medel pensioneras vid fyllda sextiosju år. Pensionen benämnes ålderdomspension. 2 §. Pensionsärenden, som i denna lag avses, handläggas av en för hela riket gemensam myndighet, benämnd pensionsstyrelsen, samt av särskilda pensionsnämnder i orterna. G r u n d e r för pensionsstyrelsens organisation och verksamhet, utöver vad i d e n n a l a g stadgas, bestämmas av K o n u n g och R i k s d a g . Om avgiffcsplikt. 3 §. Pensionsavgift erlägges ej av någon för år före det, under vilket han fyller a d e r t o n år, eller efter det, under vilket han fyllt sextiosex år, eller för år, för vilket han icke är i riket mantalsskriven. D e n , s o m ä r omhändert a g e n av a l l m ä n n a f a t t i g v å r d e n för v a r a k t i g försörjning, ä r ej avgiftspliktig. Om avgiftspliktig avlider eller förlorar sitt svenska m e d b o r g a r s k a p , bortfaller avgiftsplikten, såvitt a n g å r därefter till betalning förfallet belopp. Beloppet av den pensionsavgift, som skall av envar avgiftspliktig erläggas, utgör för varje år e n p r o c e n t a v d e t e n l i g t g ä l l a n d e förordning om s t a t l i g inkomst- och förmögenhetsskatt b e r ä k n a d e taxerade beloppet. L ä g s t a pensionsavgift är dock 6 kronor och högsta 50 kronor för år. Pensionsavgift, som enligt ovan a n g i v n a g r u n d e r ej skulle v a r a bestämd till helt antal kronor, skall med u t e s l u t a n d e av öretalet u t g å efter n ä r m a s t lägre hela krontal. 4 §. A v g i f t s p l i k t i g ä k t a make s v a r a r j ä m v ä l för a n d r a maken påförd pensionsavgift för tid under äktenskapet, då m a k a r n a äro m a n t a l s s k r i v n a såsom tillhörande s a m m a h u s h å l l . Om ålderdomspension. 5 §. 1 mom. P å g r u n d av erlagda avgifter u t g å r å r l i g pension med dels ett grundbelopp om 100 kronor, dels ock ett efter vars och ens erlagda pensionsavgifter växlande belopp, u t g ö r a n d e en tiondel av avgifterna.

12 Om den pensionsberättigade ej erlagt alla honom påförda avgifter, minskas avgiftspensionens grundbelopp till den bråkdel, som sammanlagda beloppet av de erlagda avgifterna utgör av det sammanlagda påförda avgiftsbeloppet. Avgifter, för vilka äkta makar båda svara enligt 4 §, delas lika dem emellan såväl i vad avser påfört som beträffande erlagt belopp. 2 mom. Tillägg till avgiftspensionen utgår till pensionsberättigad, vilkens årsinkomst ej uppgår till följande efter särskilda ortsgrupper bestämda belopp, nämligen i ortsgrupp I 500 kronor, » » II 600 » samt » III 700 » . Pensionstillägget utgör i ortsgrupp I 200 kronor, •» » II 250 » samt » III 300 » med avdrag av halva det belopp, varmed den pensionsberättigades årsinkomst må överstiga 100 kronor. Indelningen i ortsgrupper verkställes på sådant sätt, att ortsgrupp med högre nummer omfattar orter med större levnadskostnader än ortsgrupp med lägre nummer. Indelningen verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar och gäller för en tid av fem år i sänder. Pensionsberättigad anses tillhöra den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven; dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad skall ha tillhört sådan ortsgrupp två år innan hans pension må utgå enligt de för denna gällande reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt fall medgiva undantag. 6 §. Årsinkomst, som i 5 § avses, utgör, med nedan nämnda avvikelser, all den inkomst, som någon skäligen kan anta'gas komma att tillsvidare årligen åtnjuta. Såsom inkomst räknas icke ålderdomspension och ej understöd, som någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, i den mån det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig försörjning. Pension eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband med olycksfall i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning, räknas ej heller såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt icke överstiger i ortsgrupp I . 300 kronor, » » II 350 » samt III 400 > Där i n k o m s t h e l t eller delvis utgöres av naturaförmåner, skall vid u p p s k a t t n i n g e n iakttagas, att i f a l l naturaförmånerna räcka till full om än torftig försörjning, deras årliga värde ej må uppskattas till lägre belopp än d e t , vilket enligt 5 § 2 mom. första stycket utesluter från rätt till pensionstillägg, och att, i f a l l naturaförmånerna ej räcka till full försörjning, deras årliga värde

13 uppskattas till motsvarande lägre belopp, ävensom att årliga värdet av bostad ej må uppskattas till lägre belopp än 5 0 k r o n o r i o r t s g r u p p I, 6 0 k r o n o r i o r t s g r u p p I I o c h 70 k r o n o r i o r t s g r u p p I I I . Dar uppskattningen ej kan ske med ledning av dessa bestämmelser, verkstalles densamma efter de i orten gällande priser eller efter andra grunder, som finnas tilllämpliga. Vid uppskattningen av fastighets eller kapitals avkastning skall denna höjas med 2 procent av det belopp, varmed sammanlagda behållna värdet av fastighet och kapital må överstiga 5 000 kronor, och med ytterligare 3 procent av det belopp, varmed samma värde må överstiga 10 000 kronor. I fråga om äkta makar s k a l l å r s i n k o m s t e n för envar av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst, där ej i särskilda fall pensionsstyrelsen med hänsyn till föreliggande omständigheter finner makes årsinkomst böra tillsvidare beräknas såsom för ogift person. 7 §. 1 mom. Har för någon, som åtnjuter pensionstillägg, årsinkomsten okats till sådant belopp, att rätt till pensionstillägg ej längre tillkommer honom, indrages tillägget. Sker eljest ändring i den inkomst, efter vilken pensionstillägget blivit bestämt, må tillägget i enlighet därmed ökas eller minskas, dock att dylik jämkning i pensions belopp ej må äga rum mer än en gång under varje år. Flyttar någon som åtnjuter pensionstillägg till ort i annan ortsgrupp eller överföres den ort där han är mantalsskriven till annan ortsgrupp, skall tilllägget jämkas eller bortfalla enligt reglerna för den senare ortsgruppen; dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp höjning av pensionstillägget må ske endast efter ansökning och med tillämpning av vad i 5 § 2 mom. sista stycket stadgats. Befinnes någon som åtnjuter ålderdomspension icke längre vara svensk medborgare, skall pensionen indragas, såvida icke detta med hänsyn till omständigheterna prövas oskäligt. Samma lag vare beträffande pensionstillägg, om någon som åtnjuter sådant tillägg befinnes ej längre vara i riket mantalsskriven. 2 mom. Den, som åtnjuter pensionstillägg, är pliktig att, om hans ekonomiska förhållanden väsentligt förbättrats, utan oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där han senast blivit mantalsskriven. Enahanda skyldighet åligger honom, om han mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna ort räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort. 8 §. För pensionsberättigad, som a) utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag avhänt sig egendom i sådan myckenhet att avhändelsen avsevärt inverkar vid beräkning av pensionstillägg; b) beträffande sin inkomst eller egendom åberopat oriktig uppgift av beskaffenhet att påverka rätten till pensionstillägg, ehuru skäligen kunnat fordras av honom att uppgiften varit riktig; eller c) visat tredska med avseende å erläggande av pensionsavgifterna;

14 skall ansökning om pensionstillägg avslås och redan beviljat pensionstilläggi n d r a g a s ; dock att, d ä r a n n a t ej finnes p å k a l l a t , skall bestämmas viss tid, efter vilkens förlopp den omständighet som föranlett beslutet icke skall u t g ö r a hinder mot bifall till ansökning om pensionstillägg. H a r den som fått pensionstillägg sig tillerkänt försummat den honom enligt 7 § 2 mom. åvilande skyldigheten a t t meddela u p p l y s n i n g om förändrade förhållanden, må pensionstillägget i n d r a g a s så som nu s t a d g a t s . H a r pensionsberättigad u n d e r avsevärd tid inom de t v å senaste åren före ansökning om pensionstillägg varit hemfallen å t d r y c k e n s k a p eller eljest fört förargelseväckande levnadssätt eller uppenbarligen icke efter förmåga sökt ärligen försörja sig, skall ansökningen avslås, den pensionsberättigade obetaget a t t efter n y ansökning få sin r ä t t till pensionstillägg å n y o prövad. Förfaller den, som fått pensionstillägg sig tillerkänt, till levnadssätt som i första p u n k t e n sagts, skall pensionstillägget indragas och göras beroende av n y ansökning. 9 §. Pensionstillägg utgår ej för tid, under vilken pensionsberättigad är på statens bekostnad i n t a g e n å a n s t a l t , f ö r s å v i t t i c k e t i d e n understiger en m å n a d. H a r den pensionsberättigade anhöriga, vilka för sitt uppehälle aro beroende av p e n s i o n s t i l l ä g g e t , må dem medgivas rätt att u p p b ä r a detta u n d e r tiden. 10 §. H a r k o m m u n , sedan någon ansökt om ålderdomspension, förskotterat pension å t honom, äger k o m m u n e n u p p b ä r a det först till betalning förfallande pensionsbeloppet och d ä r a v tillgodogöra sig förskottet. För tid, under vilken pensionstagare är intagen å fattigvårdssamhälle tillhörig anstalt eller mot avgift, som av fattigvårdssamhälle erlägges, åtnjuter vård eller försörjning å annan anstalt, äger fattigvårdssamhället uppbära honom tillkommande å l d e r d o m s p e n s i o n samt därav tillgodogöra sig i förra fallet kostnaderna för vården eller försörjningen och i senare fallet utgiven dagavgift och annan vårdkostnad. Lag samma vare, då fattigvårdssamhälle haft kostnader för vård av pensionstagare under sådana omständigheter, att samhället är berättigat till ersättning jämlikt 40 § 3 mom. i lagen den 14 juni 1918 om f a t t i g v å r d e n . Storleken av det belopp, f a t t i g v å r d s s a m h ä l l e e n l i g t vad ovan sägs skall äga tillgodogöra sig, skall bestämmas i enlighet med de i 51 § i lagen om fattigvården angivna grunder. Om

finansieringen

av ålderdomspensionerna. 11 §. Pensionsavgifterna ingå till en fond, kallad ålderdomspensioneringsfonden. K o n u n g och R i k s d a g fastställa p l a n för fondens användning, innefattande regler för dess t i l l v ä x t och slutliga belopp, ävensom g r u n d e r för fondmedlens placering och fondens förvaltning i övrigt. 12 §. Till pensionskostnaderna lämnas b i d r a g av staten och av kommunerna. Varje k o m m u n bidrager med en fjärdedel av pensionstillägget för pensionst a g a r e , som av dess pensionsnämnd förklarats äga r ä t t till pensionstillägg;

15 dock att, där tillägget blivit efter ansökning ökat, den k o m m u n v a r s pensionsn ä m n d f a t t a t beslut om ökningen och, där ökning av tillägget skett u t a n ansökn i n g , den k o m m u n varest pensionstagaren vid ökningen var m a n t a l s s k r i v e n , s k a l l b i d r a g a m e d e n f j ä r d e d e l a v ö k n i n g e n . Är pensionsnämnd gemensam för två eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner emellan frågan om betalningsskyldigheten med hänsyn till pensionstagarens mantalsskrivningsort vid det tillfälle, då pensionstillägget eller ökningen söktes. Minskas pensionstilllägg, till vilket två eller flera kommuner lämna bidrag, skola dessa kommuners andelar i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan deras förutvarande b i d r a g . V a r j e k o m m u n s b i d r a g uträknas av pensionsstyrelsen. Angående tid och sätt för gäldande av k o m m u n b i d r a g förordnas av Konungen. Staten b i d r a g e r med vad av kostnaden för ålderdomspensioner å t e r s t å r efter a v d r a g av k o m m u n e r n a s b i d r a g och tillskott från ålderdomspensioneringsfonden. 13 §. D å s å p r ö v a s e r f o r d e r l i g t o c h minst en gång vart tionde år skall genom pensionsstyrelsens försorg anställas en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning grundad undersökning a v ålderdomspensioneringsfondens s t ä l l n i n g och g r u n d e r n a för avgiftspensionernas beräkning. Om av denna u t r e d n i n g f r a m g å r a t t förhållandena giva anledning till ä n d r i n g av planen för fondens a n v ä n d n i n g eller till m i n s k n i n g av framdeles beviljade ålderdomspensioner eller till annan å t g ä r d för b ä t t r a n d e av ålderdomspensioneringens ekonomi, skall pensionsstyrelsen hos K o n u n g e n göra anmälan därom. Om pensionsavgifternas erläggande. 14 §. E n l i g t de i 1 och 3 §§ angivna g r u n d e r n a och med ledning av t a x e r i n g s längden verkställes påföring av pensionsavgifter av den, som h a r a t t debitera kronoutskylder. Sedan p r ö v n i n g s n ä m n d f a t t a t beslut angående taxering, skall ej h ö j n i n g av denna medföra ökning av den pensionsavgift, som påförts med stöd av taxeringen. E j heller skall eftertaxering medföra ökning av påförd a v g i f t s belopp. Pensionsstyrelsen äger påföra pensionsavgift, där detta med o r ä t t underlåtits, ävensom från avgift befria den, som felaktigt fått avgift sig påförd eller väl med r ä t t a fått sådan sig påförd men p å g r u n d av senare i n t r ä f f a d h ä n delse skäligen bör befrias från avgiften. F ö r r ä n avgift påföres, skall den, om vilkens avgiftsplikt fråga är, lämnas tillfälle a t t y t t r a sig. 15 §. Besvär över påföring av pensionsavgift genom debiteringsförrättare anföras hos K o n u n g e n s befallningshavande i det län, inom vilket påföringen skett, inom n a t t och år efter det avgift blivit k l a g a n d e n avfordrad. Vill någon, som icke taxerats till b e s k a t t n i n g s b a r t belopp, k l a g a över a t t högre pensionsavgift än 6 kronor blivit honom påförd, skola dock besvären

16 anföras hos prövningsnämnd och inom tid, som nyss nämnts, vara inkomna till K o n u n g e n s befallningshavande. 16 §. Pensionsavgifterna u p p b ä r a s och redovisas i s a m m a n h a n g med kronouppbörden. Pensionsavgift må k u n n a särskilt erläggas. Pensionsavgift, som erlagts efter u t g å n g e n av a u g u s t i m å n a d året näst efter det år u n d e r vilket avgiften påförts, anses vid b e s t ä m m a n d e av beloppet av avgiftspension såsom ej er lagd. 17 §. Innehar avgiftspliktig vid tid, då pensionsavgift skall av honom erläggas, tjänst eller arbetsanställning hos arbetsgivare, och varder avgiften för den avgiftspliktige erlagd av arbetsgivaren, äger denne, mot avlämnande till den avgiftspliktige av bevis om avgiftens erläggande, av honom tillkommande kontant avlöning till ersättning för sitt utlägg innehålla det erlagda beloppet. H a r ersättningen ej sålunda uttagits inom sex månader efter det avgiften av arbetsgivaren erlagts, är all r ä t t till ersättning förfallen. Om pensionsnämnder. 18 §. Varje socken å landet samt varje stad ävensom varje köping, som utgör egen kommun, bildar ett pensionsdistrikt. Hava två eller flera socknar på landet gemensam kommunalförvaltning, skola de samfällt utgöra ett pensionsdistrikt. Där på grund av kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller andra förhållanden så prövas lämpligt, må kommunen fördelas i två eller flera pensionsdistrikt. Likaså må, där så med hänsyn till föreliggande förhållanden prövas lämpligt, två eller flera kommuner sammanslås till ett pensionsdistrikt. Beslut om sådan fördelning eller sammanslagning ävensom om upphävande eller förändring därav fattas å landet av kommunalstämma och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga. Beslutet skall underställas Konungens befallningshavande, som äger att detsamma antingen oförändrat fastställa eller ock på anförda skäl ogilla. Fråga om fördelning eller sammanslagning av pensionsdistrikt må även väckas av Konungens befallningshavande, och skall därvid i övrigt förfaras på sätt här ovan är sagt. 19 §. För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd, bestående av en ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst sex. Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas av Konungens befallningshavande för fyra år i sänder, Konungens befallningshavande dock obetaget att återkalla sådant förordnande och för den tid, som återstår, utse annan person. Ledamöterna i pensionsnämnd jämte en suppleant för varje ledamot väljas varje gång för fyra år, å landet av kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige, där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga. Vid val å kommunalstämma och allmän rådstuga iakttages, att varje röstande har en röst. Då inom ett pensionsdistrikt pensionsnämnd första gången valts, skall efter lottning halva antalet av de utsedda ledamöterna avgå vid ut-

17 gången av andra året av den tid, för vilken de blivit valda, så ock suppleanterna för de sålunda avgående ledamöterna. Avgår ledamot eller suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som för den avgångne återstått. Där två eller flera kommuner sammanslagits till ett pensionsdistrikt, skall minst en ledamot i pensionsnämnden jämte en suppleant för denne utses av varje komm u n ; och äger Konungens befallningshavande att, efter vederbörande kommuners hörande, i övrigt bestämma, huru många ledamöter jämte suppleanter varje kommun har att välja. Sedan val av ledamot eller suppleant ägt rum, skall underrättelse om den valdes namn och bostad ofördröjligen meddelas pensionsnämndens ordförande. H a r beslut, på sätt i 18 § sägs, fattats om ändring i bestående indelning av pensionsdistrikt, skola uppdragen för ordförande, ledamöter och suppleanter i pensionsnämnd inom pensionsdistrikt, som av ändringen beröres, anses förfalla vid den tid, då beslutet träder i tillämpning, samt nytt förordnande av ordförande och suppleant för honom meddelas ävensom nytt val av ledamöter och suppleanter för dem förrättas. 20 §. Ordförande eller ordförandes suppleant samt ledamot eller ledamots suppleant i pensionsnämnd må endast den man eller kvinna vara, som är i kommunen boende s a m t icke är o m y n d i g eller i k o n k u r s t i l l s t å n d eller av a l l m ä n n a f a t t i g v å r d e n o m h ä n d e r t a g e n för v a r a k t i g försörjning. Behörig är ej heller den, som p å g r u n d a v honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller genom u t s l a g , som ännu icke v u n n i t l a g a kraft, är dömd till påföljd, som n u är sagd, eller är förklarad ovärdig a t t inför r ä t t a föra a n d r a s talan. E j må annan kunna avsäga sig uppdrag, som nu nämnts, än ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget, den, som under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort såsom ordförande eller ledamot i pensionsnämnd, samt den, som eljest uppgiver förhinder, som i fråga om ordförande av Konungens* befallningshavande och i fråga om ledamot av vederbörande valkorporation godkännes. 21 §. Pensionsnämnd har, förutom att i allmänhet övervaka denna lags efterlevnad inom pensionsdistriktet, att vid behandling av ärenden rörande pension förfara på sätt i 29 § angives samt att i övrigt ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i denna lag och de föreskrifter, som angående pensionsnämnder av Konungen meddelas. 22 §. Pensionsnämnd sammanträder å ställe, som nämnden bestämmer, på kallelse av ordföranden, så ofta denne med avseende å inkomna ärendens antal och vikt finner det nödigt, dock minst en gång varje kalenderhalvår. Sammanträde skall av ordföranden, i samråd med det av pensionsstyrelsen jämlikt 26 § förordnade ombudet, utsättas till tid, då, enligt vad antagas kan, ombudet är oförhindrat att närvara. Tid och ställe för sammanträde late ordföranden minst en vecka förut kungöra i kyrka samt tillika på annat lämpligt sätt bringa till allmänhetens k ä n n e d o m . S u p p l e a n t e n för ordföranden äger, om han icke är ledamot i nämnden, likväl närvara vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten. 23 §. Pensionsnämnd må ej handlägga ärende, där icke, förutom ordföranden, minst två ledamöter äro tillstädes. I pensionsdistrikt, som bildats genom sammanslagning jämlikt 18 § av två eller flera kommuner, må pensionsnämnden ej handlägga 2193 33

18 ärende, som rör viss kommun, utan att minst en ledamot från denna kommun är tillstädes. Inträffar för ordförande eller ledamot sådant hinder, att han ej kan inställa sig vid sammanträde, åligger det honom att därom ofördröjligen underrätta vederbörande suppleant; och vare sålunda underrättad suppleant skyldig att utan vidare kallelse infinna sig. Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad suppleant, som utan av pensionsnämnden godkänt förhinder utebliver från nämndens sammanträde, ävensom ordförande eller ledamot, vilken vid inträffat förhinder uraktlåter att underrätta suppleant, skall till kommunens kassa bota, ordföranden eller hans suppleant tjugufem kronor samt ledamot eller hans suppleant fem kronor; skolande, där pensionsdistrikt bildats genom sammanslagning jämlikt 18 § av två eller flera kommuner, böter, som erlagts av ordföranden eller hans suppleant, lika fördelas mellan kommunerna samt böter, som erlagts av ledamot eller hans suppleant, tillfalla kassan i den kommun, för vilken han är vald. Därest sammanträde med hänsyn till bestämmelserna i första stycket av denna paragraf måste inställas eller upplösas, bote ledamot eller suppleant dubbelt. Om uttagande av böter, varom ovan sägs, förordnar Konungens befallningshavande efter anmälan av ordföranden eller ledamot i vederbörande pensionsnämnd eller av pensionsstyrelsens ombud i orten. 24 §. Å pensionsnämnds sammanträde skola till prövning företagas de sedan nästföregående sammanträde inkomna ärenden, och skall ärende genast avgöras, där icke nämnden för vederbörandes hörande eller eljest i följd av särskilda omständigheter finner uppskov oundgängligen erfordras. Dock skall i sådant fall ärendet bringas till slut å näst därpå följande sammanträde. Äro vid omröstning rösterna lika delade, gäller den mening ordföranden biträder. 25 §. Pensionsnämnds ordförande har att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i denna lag och de föreskrifter i övrigt, som rörande hans åligganden må av Konungen m e d d e l a s . S e d a n protokoll för pensionsnämnds sammanträde justerats, åligger det ordföranden att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut kungjort ställe anslå en förteckning över de ansökningar, rörande vilka beslut fattats, och anses 'härigenom meddelande om besluten hava skett den dag anslag gjordes. Samtidigt skall ordföranden i betalt brev med allmänna posten tillställa varje sökande besked om det beslut, som fattats i anledning av hans ansökan. Ordföranden och hans suppleant äro med avseende å r ä t t till gottgörelse i a n l e d n i n g av sitt u p p d r a g likställda med vald ledamot av k o m m u n a l nämnd, som utsetts till ordförande. 26 §. För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen förordnat ombud; dock må samma person kunna förordnas till ombud för flera pensionsdistrikt. O m b u d e t äger närvara vid vederbörande pensionsnämnds sammanträden och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten. I övrigt har ombudet att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som varda av pensionsstyrelsen m e d delade. 27 §. Ändring i pensionsnämnds beslut må av enskild sakägare ävensom av kommun o c h a v o m b u d f ö r p e n s i o n s s t y r e l s e n sökas hos s t y r e l s e n genom besvär, vilka s k o l a v a r a d i t i n k o m n a sist å trettionde dagen efter beslu-

19 tets meddelande, den dagen oräknad, då sådant skedde. I n o m s a m m a t i d ä g e o c k o r d f ö r a n d e n att över nämndens beslut anföra besvär, över a n f ö r d a besvär skall nämnden avgiva yttrande. över pensionsstyrelsens beslut i ä r e n d e r ö r a n d e p e n s i o n må klagan ej föras av enskild sakägare. Justitiekanslern eller efter justitiekanslerns medgivande kommun, pensionsnämnds ordförande och p e n s i o n s s t y r e l s e n s ombud må söka ändring i pensionsstyrelsens beslut hos Konungen genom besvär, vilka, vid talans förlust, skola före klockan tolv å trettionde dagen från den dag beslutet g a v s v a r a i n k o m n a t i l l s o c i a l d e p a r t e m e n t e t . Om pensionsansökning med mera. 28 §.

Ansökning o m pension skall g ö r a s h o s pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven. Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nödiga upplysningar för utredande av sökandens pensionsrätt. Avser ansökningen p e n s i o n s t i l l ä g g , skall ansökningen därjämte innehålla en av sökanden på heder och samvete avgiven förklaring, att de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande. Är sökanden ur stånd att själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens förhållanden förtrogna personer. Vid ansökningen skall fogas p r ä s t b e v i s e n l i g t fastställt formulär eller, där hinder därför möter, annat bevis, som pensionsstyrelsen må finna skäl godtaga. Vad angående ansökning om pension stadgats, gäller även angående ansökning om ökning av pension. 29 §. Söker någon pension, vari icke ingår pensionstillägg, skall pensionsnämndens ordförande ofördröjligen översända ansökningen med tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen. Söker någon pension, vari ingår pensionstillägg, skall nämnden pröva de i ansökningen lämnade upplysningar och åberopade handlingar samt på grund av denna prövning och kända förhållanden fastställa sökandens årsinkomst enligt 6 § och besluta, huruvida sökanden har rätt till pensionstillägg. Har därvid eller eljest uppkommit fråga om undantag varom i 5 § 2 mom. sista stycket förmälts, skal! nämnden meddela beslut i frågan. Om sökanden prövas på grund av stadgandena i 8 § första stycket böra vara under viss tid förlustig rätt till pensionstillägg, skall beslut därom meddelas. Nämndens beslut skall därefter jämte handlingarna i ärendet av ordföranden snarast möjligt sändas till pensionsstyrelsen. Vad angående handläggning av ansökning om pension ovan stadgats, gäller även angående handläggning av ansökning om ökning av pension. Minskning eller indragning av pensionstillägg av annan orsak än i 7 § 1 mom. andra stycket sagts beslutas av pensionsnämnden i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren senast blivit mantalsskriven, varefter ordföranden snarast möjligt skall översända beslutet jämte handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen. Innan pensionsnämnd fattar beslut i ärende rörande minskning eller indragning av

20 pensionstillägg, skall nämnden, om så ske kan, l ä m n a pensionstagaren fälle a t t y t t r a sig.

till-

30 §. F i n n e r pensionsstyrelsen den som a n s ö k t om pension, v a r i icke ingår pensionstillägg, b e r ä t t i g a d till sådan pension, skall styrelsen b e s t ä m m a pensionsbeloppet. F i n n e r pensionsstyrelsen i ärende r ö r a n d e ansökning om pension, v a r i ingår pensionstillägg, a t t pensionsnämndens beslut är lagligen g r u n d a t , skall styrelsen fastställa beslutet ävensom, där sökanden funnits b e r ä t t i g a d till pension, bes t ä m m a pensionsbeloppet. V i d pensionsbeloppets bestämmande må avgiftspensionens belopp höjas så, a t t pension k a n u t b e t a l a s månadsvis j ä m n t i tiotal ören. Pensionsstyrelsen u t f ä r d a r pensionsbrev, vilket genom pensionsnämndens försorg tillställes den, som äger u p p b ä r a pensionen. F i n n e r pensionsstyrelsen i ärende som i a n d r a stycket sagts att pensionsn ä m n d s b e s l u t i c k e ä r l a g l i g e n g r u n d a t , s k a l l s t y r e l s e n , där ej på grund av anförda besvär rättelse kan s k e , å t e r f ö r v i s a ärendet till förförnyad prövning, dock att, där fel uppenbarligen blivit begånget vid f a s t s t ä l l a n d e t av sökandens årsinkomst enligt 6 § samt detta fel antingen uppkommit allenast genom felräkning eller ock icke överstiger ett belopp av 100 kronor, pensionsstyrelsen må, efter vederbörandes hörande, utan återförvisning verkställa nödig rättelse. I b e h a n d l i n g av fråga om återförvisning och i h a n d l ä g g n i n g a v besvärsmål skola deltaga minst två av styrelsens ledamöter; skolande av dessa åtminstone en hava fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som u t i domareämbeten må nyttjas. Uppstå i fall, då två ledamöter deltaga, skiljaktiga meningar, skall ytterligare en ledamot tillkallas. Härutöver gälle vad allmänna lagen stadgar angående omröstning till dom. V a d angående h a n d l ä g g n i n g av ansökning om pension i denna p a r a g r a f s t a d g a t s , gäller i t i l l ä m p l i g a delar även h a n d l ä g g n i n g av a n d r a ärenden rörande pension, i v i l k a pensionsnämnd meddelat beslut. 31 §. Pension utgår från och med den månad, varunder r ä t t till pension i n t r ä t t , t i l l och med den månad, varunder pensionstagaren avlidit eller pensionens indragning beslutats. R ä t t t i l l p e n s i o n s t i l l ä g g a n s e s , d ä r annat ej visas, h a v a i n t r ä t t först då a n s ö k n i n g om s å d a n t t i l l ä g g gjorts. Ålderdomspension m å likväl ej utgivas för l ä n g r e tid t i l l b a k a än sex m å n a d e r före den m å n a d , u n d e r vilken pensionen söktes. Lag samma vare i tillämpliga delar i fråga om ökning eller minskning av pension. Finnes grundad anledning antaga, att pension bör minskas eller indragas, äger pensionsstyrelsen, innan beslut därom i vederbörlig ordning fattats, förordna i förra fallet, att pensionen tillsvidare skall utgå med det minskade belopp, vartill förhållandena må föranleda, och i senare fallet, att pensionen tillsvidare icke skall utbetalas. Angående sättet och tiden för utbetalning av pension förordnas av Konungen.

21 32 §. Har någon som åtnjuter ålderdomspension ej lyftat visst belopp därav före utgången av året näst efter det, under vilket beloppet förfallit till betalning, skall beloppet vara förverkat. 33 §. Har någon genom oriktiga uppgifter eller annorledes utverkat pensionstilllägg som icke borde hava tillerkänts honom, skall pensionsstyrelsen, om skäl därtill prövas föreligga, vidtaga erforderliga åtgärder för att återfå vad för mycket utbetalats. Om pension på grund av frivilliga avgifter. 34 §. Envar svensk man eller kvinna må genom erläggande av frivilliga avgifter försäkras till erhållande av pension att u t g å f r å n fyllda sjuttio år eller tidigare, när helst den försäkrade efter uppnåendet av viss, på sätt nedan sägs bestämd ålder förklarar sig vilja komma i åtnjutande av p e n s i o n . D e n , som fyllt sjuttio år, må försäkras till erhållande av pension att omedelbart utgå. Den ålder före fyllda sjuttio år, från vilken försäkrad må äga rätt uppbära pension, o c h beloppet av de avgifter, som för envar försäkrad högst må e r l ä g g a s , f a s t s t ä l l a s av Konungen, vilken därjämte meddelar de föreskrifter, som rörande försäkring med återbetalning av erlagda avgifter och i fråga om försäkringens anordnande i övrigt erfordras. I den mån omständigheterna därtill föranleda, äger Konungen jämväl föreskriva, att visst förvaltningsbidrag skall utgå av avgifterna. Försäkringstekniska grunder för verksamheten fastställas av Konungen, varvid bestämmelserna i 213 § första och andra styckena lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse skola äga tillämpning. De frivilliga avgifterna bilda en fond, vilken, i den mån Konungen ej stadgar undantag, förvaltas på sätt som gäller för å l d e r d o m s p e n s i o n e r i n g sfonden. För de enligt denna paragraf tillförsäkrade pensionerna svarar endast den genom de frivilliga avgifterna bildade fonden. Om regelbundet återkommande försäkringsteknisk undersökning av verksamheten enligt denna paragraf förordnas av Konungen. Slutbestämmelser. 35 §. Bätt till p e n s i o n e n l i g t denna lag kan icke överlåtas och må förty ej för gäld tagas i mät. 36 §. Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse med främmande stat om att dess medborgare skola vid tillämpningen av denna lag behandlas lika som svenska medborgare. 37 §. De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

22 Förslag till

Lag om erkända sjukkassor. Allmänna bestämmelser. 1 §. Registrerad understödsförening, vilken enligt denna lag eller äldre rätt antagits till erkänd centralsjukkassa eller till erkänd lokalsjukkassa, skall meddela understöd vid sjukdom och invaliditet i den omfattning och på det sätt, som i denna lag närmare stadgas. Har föreningen antagits till erkänd centralsjukkassa, skall den jämväl i enlighet med denna lags föreskrifter meddela understöd vid barnsbörd. I sin verksamhet skall erkänd sjukkassa stå under tillsyn av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet. 2 §.

Motsvarar nuvarande

Erkänd sjukkassa är pliktig att inom sitt verksamhetsområde, jämväl såvitt angår andra än kassans medlemmar, biträda vid handhavandet av annan statlig social försäkrings- eller understödsverksamhet ä n av 1 § f r a m g å r . För sitt biträde skall kassan erhålla skäligt vederlag, vilket bestämmes av Konungen. I fråga om verksamhet av nu angiven art, som utövas av annan än staten, stånde erkänd sjukkassa fritt att mot skäligt vederlag åtaga sig särskilda arbetsuppgifter inom sitt verksamhetsområde. Medför åtagandet ekonomiska förpliktelser för kassan, skall dock tillsynsmyndighetens tillstånd inhämtas. Erkänd sjukkassa är ock pliktig att på begäran tillhandagå vid social understödsverksamhet, som är reglerad i lag eller författning, med upplysning angående understöd från kassan. Utöver vad nu sagts må annan verksamhet än som i 1 § angives icke utövas av erkänd sjukkassa. Om medlemskap. 3 §. Till medlem av erkänd sjukkassa må icke, utom då fråga är om inträde i centralsjukkassa av i kassans tjänst anställd person, antagas annan än den, som är bosatt inom kassans verksamhetsområde. Person, som saknar fast bostad, ä r v i d t i 11lämpningen av denna lag att anse som bosatt å sin mantalsskrivningsort. Inträde i erkänd sjukkassa m å b e v i l j a s allenast den, som fyllt femton men icke femtio år. Inträde i sådan kassa må vidare icke, utom i fall som i nästa stycke eller nästföljande paragraf omförmälas, beviljas någon, som ej har god hälsa eller som är behäftad med lyfte, vilket medför eller skäligen kan förväntas medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i större utsträckning. Vad i a n d r a o c h t r e d j e s t y c k e n a stadgats gäller icke i f r å g a o m inträde i centralsjukkassa genom indirekt anslutning på sätt i 6 § sägs, eller vid bildande av lokalsjukkassa av anledning, varom i 53 § förmäles, eller vid över-

23 låtelse å erkänd sjukkassa av annan understödsförenings rörelse eller viss del därav på sätt i 61 eller 68 § i lagen om understödsföreningar sägs. 4 §. Den, som u t a n a t t lida av a k u t sjukdom lider av recidiverande eller kronisk sjukdom eller följdtillstånd efter sjukdom, m å icke av denna anledning, o a k t a t bestämmelserna i 3 § tredje stycket, förvägras i n t r ä d e i erkänd sjukkassa, såv i d a h a n h a r minst hälften av normal arbetsförmåga i behåll. F ö r a t t i n t r ä d e enligt detta s t a d g a n d e m å beviljas, skall fordras i n t y g av läkare, a t t sådant fall föreligger som för i n t r ä d e förutsattes. I n t y g e t skall a v f a t t a s enligt form u l ä r , fastställt av t i l l s y n s m y n d i g h e t e n . Medlem, som vinner i n t r ä d e enligt denna paragraf, skall hänföras t i l l en inom k a s s a n u p p r ä t t a d särskild avdelning. K o n u n g e n äger u t f ä r d a n ä r m a r e bestämmelser till ledning för avgörandet, i vilka fall i n t r ä d e enligt denna p a r a g r a f må äga r u m . 5 §. R ä t t till inträde i lokalsjukkassa s k a l l m e d d e i 3 o c h 8 §§ s t a d g a d e i n s k r ä n k n i n g a r n a tillkomma envar inom kassans verksamhetsområde bosatt man eller kvinna, vars ålder icke överstiger fyrtio eller, där inträde sökes inom tolv månader från det kassan antagits till erkänd sjukkassa, fyrtiofem år. Vad sålunda stadgats äger dock icke tillämpning i fråga om den, som uteslutits ur erkänd sjukkassa av annan än i 9 § angiven grund. 6 §. Rätt till inträde i centralsjukkassa skall tillkomma dels envar medlem av lokalsjukkassa inom verksamhetsområdet, indirekt ansluten medlem, dels ock med de i 3 och 8 §§ stadgade inskränkningarna envar å ort inom verksamhetsområdet, för vilken lokalsjukkassa icke finnes, bosatt person, vars ålder icke överstiger fyrtio eller, där inträde sökes inom tolv månader från det kassan antagits till erkänd sjukkassa, fyrtiofem år, direkt ansluten medlem. Centralsjukkassa skall likväl ej vara pliktig att såsom direkt ansluten medlem mottaga den, som uteslutits ur erkänd sjukkassa av annan än i 9 § angiven grund. Lokalsjukkassa skall som villkor för medlemskap uppställa, att medlem jämväl skal] vara medlem av centralsjukkassan för den ort, där han är bosatt. Centralsjukkassa skall som villkor för medlemskap uppställa, att medlem, bosatt å ort inom verksamhetsområdet för vilken lokalsjukkassa finnes, skall vara medlem jämväl av sistnämnda kassa.

Motsvarar nuvarande 10 «.

Motsvarar nuvarande 11 §.

Motsvarar nuvarande 13 §.

8 §. Frånsett att medlem av lokalsjukkassa skall vara medlem av centralsjukkassa, må icke någon å samma tid vara medlem av mer än en erkänd sjukkassa. Finnes någon obehörigen tillhöra mer än en erkänd sjukkassa, skall han äga kvarstå allenast i kassa, inom vars verksamhetsområde han är bosatt. Driver mer än en av kassorna verksamhet å medlemmens boningsort eller ingår denna ej i verksamhetsområdet för någon av kassorna, skall han äga kvarstå allenast i den kassa, vari han först inträtt.

Motsvarar nuvarande 16 «.

9 § Flyttar medlem av erkänd sjukkassa från kassans verksamhetsområde till ort, för vilken annan erkänd kassa finnes, eller till utlandet, äge han, där ej nedan

Motsvarar nuvarande 15 6.

24 annorlunda stadgas, kvarstå i förstnämnda kassa allenast intill utgången av månaden näst efter den, under vilken flyttningen skedde. Medlem, som är anställd i centralsjukkassas tjänst, må dock såsom direkt ansluten medlem kvarstå i centralsjukkassan. Bosätter medlemmen sig inom verksamhetsområdet för annan erkänd sjukkassa, vare han berättigad att utan hinder av vad i 3 § andra och tredje styckena är stadgat och utan erläggande av inträdesavgift m e d e l s t överflyttning ingå såsom medlem i denna kassa i närmast motsvarande u n d e r s t ö d s k l a s s , d o c k att anmälan om inträdet skall göras före utgången av månaden näst efter den, under vilken flyttningen skedde, och att stadgade avgifter för tiden intill överflyttningen skola vara erlagda. överflyttningen skall anses hava ägt rum med utgången av den månad, under vilken anmälan om inträde gjordes. Var medlemmen vid denna tidpunkt på grund av redan inträffad sjukdom eller barnsbörd berättigad till understöd, skall dock, där ej annat överenskommits mellan kassorna, överflyttningen anses hava skett först med utgången av den månad, under vilken han blivit återställd eller löpande understödstid gått till ända. H a r medlemmen under en tid av minst fem år, räknat tillbaka från tidpunkten för överflyttningen, varit tillförsäkrad mera omfattande u n d e r s t ö d ä n d e t , varmed han till följd av överflyttningen måste åtnöjas, och överflyttar medlemmen inom tre år från nämnda tidpunkt till annan kassa, vare han därvid berättigad till inträde i u n d e r s t ö d s k l a s s , som närmast motsvarar den högre klass, han sålunda förut tillhört. Vad i andra och tredje styckena stadgas skall i tillämpliga delar gälla jämväl då indirekt ansluten medlem av centralsjukkassa flyttar till ort inom verksamhetsområdet, för vilken lokalsjukkassa icke finnes, och då direkt ansluten medlem av centralsjukkassa flyttar till ort inom verksamhetsområdet, för vilken lokalsjukkassa finnes. V i d medlems överflyttning till annan centralsjukkassa är den centralsjukkassa, från vilken överflyttningen sker, p l i k t i g a t t till förstnämnda kassa erlägga ett belopp, motsvarande medlemmens b e r ä k n a d e andel i sjukreserv och invalidreserv. R e g l e r för b e r ä k n a n d e av s å d a n t belopp u t f ä r d a s av t i l l s y n s myndigheten. Där överenskommelse i sådant hänseende träffats med utländsk myndighet eller sjukkasseorganisation, skola bestämmelserna angående överflyttning äga motsvarande tillämpning beträffande i överenskommelsen avsedd person. Sådan överenskommelse skall vara godkänd av tillsynsmyndigheten.

Motsvarar nuvarande 14 6. S

Motsvarar nu ™Lrando

10 §. I rätten att utträda ur erkänd sjukkassa må begränsning ej vara föreskriven i kassans stadgar. 11 §. Erkänd sjukkassas stadgar må såsom uteslutningsgrund, utöver vad som följer av bestämmelserna i 7, 8, 9,16 och 53 §§ upptaga allenast, att medlem vid ansökan om inträde i kassan eller övergång till högre u n d e r s t ö d s k l a s s svikligen uppgivit eller förtegat något förhållande, som kan antagas vara av betydelse vid prövningen av sådan ansökan, genom svikligt förfarande förskaffat sig eller sökt förskaffa sig understöd från kassan eller underlåtit att ställa sig till efterrättelse kassans stadgar eller styrelsens i behörig ordning utfärdade föreskrifter. Försummelse med avseende å avgiftsbetalning må allenast i den i 12 § stadgade ordning föranleda medlemskaps upphörande. H a r beträffande medlem av erkänd sjukkassa omständighet inträffat, som kassan finner böra föranleda medlemmens uteslutande, skall det åligga kassans styrelse att

25 genom rekommenderat brev under medlemmens sista kända adress giva medlemmen underrättelse därom, därvid skälig tid må föreskrivas medlemmen för avgivande av förklaring. 12 §. H ä f t a r medlem av erkänd sjukkassa vid utgången av andra månaden efter den, under vilken stadgad avgift eller uttaxerat belopp senast skolat betalas, fortfarande för avgift eller belopp, som nu sagts, skall han anses hava u t t r ä t t ur kassan vid nämnda tidpunkt, där ej kassans styrelse dessförinnan av särskild anledning medgivit honom ytterligare anstånd med betalningen. Anmäler sig den, som sålunda u t t r ä t t ur kassan, inom tolv månader efter utträdet till återinträde i kassan och har u n d e r t i d e n h a n s h ä l s o t i l l s t å n d ej försämrats och h a n icke heller eljest blivit m i n d r e arbetsför, må kassan, under förutsättning att samtliga avgifter för den förflutna tiden erläggas, b e v i l j a å t e r i n t r ä d e , oaktat de i 3 § andra och tredje styckena angivna förutsättningarna ej äro för handen. Om avgifter. 13 §. E r k ä n d sjukkassa skall till bestridande av kostnaderna för sin verksamhet u p p t a g a fasta medlemsavgifter. Dessa skola i centralsjukkassa b e r ä k n a s särskilt dels för u t g i v a n d e av sjukpenning efter fyllda sextiosju å r och bekostande a v d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e förvaltning, dels för utgivande av invalidpenning och bekostande av förvaltning, som s a m m a n h ä n g e r därmed, dels ock för kassans ö v r i g a verksamhet. De fasta avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra för kassans verksamhet avsedda inkomster må antagas förslå till täckande av kassans löpande utgifter för d o ä n d a m å l , f ö r v i l k a d e ä r o a v s e d d a , s a m t t i l l f ö r e s k r i v e n f o n d b i l d n i n g . De fasta avgifterna må icke göras olika för olika grupper av kassans medlemmar i vidare mån än som skäligen föranledes^ av olikhet medlemmarna emellan i avseende på s j u k d o m s r i s k e l l e r r ä t t t i l l u n d e r s t ö d efter sjukdomsfall eller ock betingas av s t a d g a n d e i 14 §. D e m å icke för medlem tillhörande kassans särskilda avdelning sättas högre än för a n d r a medlemmar. Olikhet i k a r e n s t i d skall motsvaras av olikhet i avgifter. Den, som enligt 18 § i n g å r såsom medlem u t a n r ä t t till sjukpenning eller u t a n r ä t t t i l l sjukvårdsersättning, skall erhålla däremot svarande l ä t t n a d i avgiftsplikten. Föreskrives i stadgarna, att särskild avgift skäll erläggas i samband med intrade i kassan eller övergång till högre u n d e r s t ö d s k l a s s eller av medlem, som underlåtit att i r ä t t tid betala fast avgift eller uttaxerat belopp, må dylik särskild avgift icke bestämmas högre än som enligt tillsynsmyndighetens prövning kan anses Uttaxering å medlemmarna må kunna beslutas allenast i den händelse kassans tillgångar finnas otillräckliga för verksamhetens behöriga utövande. 14 §. F ö r medlemmar, för vilka statsbidrag eller viss del därav icke må beräknas, skola, i den m å n understödsrätten ej i n s k r ä n k t s jämlikt 17 § första stycket eller 26 §, de fasta avgifterna utgå med högre belopp än för övriga medlemmar, därvid skillnaden skall skäligen motsvara vad å envar av de senare belöper av bidraget. Där bidrag till kassa utgår från kommun eller där arbetsgivare eller annan till kassan överlämnat gåva eller gentemot kassan iklätt sig förpliktelse, vilken gåva eller förpliktelse är av större betydelse för de fasta avgifternas eller meddelat understöds storlek, skall vad sålunda stadgats äga motsvarande tillämpning beträffande

Motsvarar nuvarande

18 §.

Motsvarar nuvarande

33 §.

26 medlemmar, för vilka sådant bidrag icke må beräknas eller vilka enligt vid gåvan eller utfästelsen knutet villkor ej äga tillgodonjuta förmån därav. Om understöd. 15 §. Motsvarar Varje medlem av erkänd sjukkassa ä g e r r ä t t a t t u n d e r de förutsättningar, nu ™ r a n d e vilka n e d a n a n g i v a s , av kassa som medlemmen tillhör erhålla understöd i form första stycket, av sjukpenning eller invalidpenning ävensom sjukvårdsersättning och, om medlemmen är k v i n n a , moderskapshjälp. Centralsjukkassa äger j ä m v ä l u t g i v a proteshjälp, på s ä t t i 32 § stadgas. 16 §. Motsvarar F ö r tid efter f y l l d a sextiosju år må ej u t g i v a s invalidpenning och till medLU a a de gJ? ^ e m a v kassans särskilda avdelning ej heller sjukpenning, tredje stycket. Sjukvårdsersättning må i c k e u t f ä s t a s åt medlem, för vilken det vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt upptagna beskattningsbara beloppet överstiger åttatusen k r o n o r . F i n n e r kassa i fråga om medlem, åt vilken sådan ersättning utfästs, att vid senaste taxering till skatt, som nyss sagts, för honom upptagits ett beskattningsbart belopp överstigande åttatusen kronor, åligger kassan att hos medlemmen uppsäga utfästelsen, och skall denna därefter icke gälla beträffande sjukdomsfall, som inträffar efter utgången av det kalenderår, då uppsägningen skedde. Kvarstår den, mot vilken sådan åtgärd vidtagits, såsom medlem för å t n j u t a n d e a v a n n a t u n d e r s t ö d än s j u k v å r d s e r s ä t t n i n g och styrker han sedermera, att det beskattningsbara beloppet för honom icke längre överstiger åttatusen kronor, vare kassan pliktig att utvidga försäkringen till att avse jämväl sjukvårdsersättning, dock endast beträffande sjukdomsfall, som inträffar efter utgången av löpande kalenderår. 17 §. Motsvarar I erkänd sjukkassas stadgar må bestämmas, att för sjukdomsfall e l l e r b a r n s nuvarande b ö r d , v a r v i d m e d l e m m e n jämlikt lag eller författning eller på grund av 31 § utfästelse är berättigad att av annan erhålla avlöning eller annan ersättning eller ors a s yc e . v å r ( j } s o m e j utgör fattigvård, u n d e r s t ö d e n l i g t d e n n a l a g ej skall utgå eller rätten därtill vara på visst sätt begränsad. Motsvarar Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må tillsynsmyndigheten medgiva nuvarande erkänd sjukkassa befrielse beträffande samtliga eller vissa medlemmar från skyldigii- + i • n e ^ e n a ^ utgiva s j u k v å r d s e r s ä t t n i n g , s o m i 3 0 § f ö r s t a och y ' a n d r a s t y c k e n a avses; dock att kassan i sådant fall skall utgiva annat understöd, som med hänsyn till omständigheterna kan anses lämpligt och skäligt. 18 §. Motsvarar Den, som icke har eget förvärvsarbete, ävensom gift kvinna äger att vara medlem nuvarande av erkänd sjukkassa u t a n r ä t t t i l l sjukpenning. , j , , Är någon fpå grund av lag eller utfästelse berättigad att av annan vid sjukdom andra stycket. , ,„ ,., . j .. -T ,, , .. , . , , erhålla läkarvård, ä g e r h a n v a r a m e d l e m a v e r k ä n d sjukkassa u t a n r ä t t till sjukvårdsersättning. 19 §. Understöd enligt denna lag må icke av erkänd sjukkassa tillförsäkras a n n a n

Motsvarar nuvarande

21 §.

..

TI

T

an Erkänd medlem sjukkassa av kassan. må, lokalsjukkassa dock allenast med tillsynsmyndighetens m e d g i v a n d e , tillförsäkra sina medlemmar sjukvårdsersättning jämväl vid sjukdom, som drabbar medlems barn under femton år. D y l i k utfästelse från centralsjukkassa må även omfatta proteshjälp.

27 Beträffande utfästelse, som nu sagts, skola bestämmelserna i 16 § andra stycket tillämpas med avseende fäst å medlemmens och barnets sammanlagda beskattningsbara belopp. 20 §. Sjukpenning skall, där annat ej föranledes av bestämmelserna i denna lag, utgivas f ö r v a r j e d a g av sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla ; sig från arbete. Med avseende å rätt till sjukpenning är förlust av arbetsförmågan till följd av föregående sjukdom, som i första stycket sägs, att anse såsom sjukdom. I andra fall än nu sagts må sjukpenning icke utgivas. Ej heller må sjukp e n n i n g utgivas i anledning av ålderdomssvaghet, som icke är förenad med verklig sjukdom, e l l e r för sjukdomsfall, som den sjuke avsiktligt eller vid förövande av handling, för vilken straff ådömts honom, ådragit sig, eller för tid, då den sjuke undergår frihetsstraff eller i anledning av brott ä r e n l i g t doms t o l s f ö r o r d n a n d e intagen i allmän uppfostringsanstalt, särskild vårdanstalt eller interneringsanstalt eller då han vistas å tvångsarbetsanstalt. 21 §. Har för medlem av erkänd sjukkassa läkarintyg angående hälsotillståndet icke fordrats vid inträdet i kassan, må sjukpenning icke tillerkännas honom för sjukdomsfall, vilket inträffar innan han därförut oavbrutet varit medlem av erkänd sjukkassa eller av sjukkassa, som sedermera blivit erkänd, viss tid, kallad väntetid. Har medlem beviljats rätt att vid sjukdomsfall erhålla sjukpenning till större belopp eller i större utsträckning än förut, skall, om läkarintyg icke avfordrats honom vid övergången till den utvidgade understödsrätten, sjukpenning vid sjukdomsfall, som inträffar innan väntetid förflutit efter övergången, utgå enligt de tidigare bestämmelserna. Sjukpenning må dock icke på grund av stadgandet i första punkten förvägras medlem vid sjukdom föranledd av olycksfall, som inträffat efter inträdet i kassan, och icke heller förvägras medlem, vilken på grund av sin anställning varit pliktig att inträda i kassan. Väntetid enligt andra punkten må icke tillämpas vid sjukdom, föranledd av olycksfall som inträffat efter övergången. Väntetiden skall i erkänd sjukkassas stadgar vara bestämd till lägst sextio och högst etthundratjugu dagar. Vid bedömande, huruvida stadgad väntetid gått till ända, skall medlem, som jämlikt 12 § andra stycket återinträtt i erkänd sjukkassa, anses ha varit medlem av sådan kassa jämväl under den tid, ban före återinträdet oavbrutet icke tillhört erkänd sjukkassa. Utan hinder av vad ovan stadgats, skall i centralsjukkassa väntetiden för indirekt ansluten medlem beräknas lika med väntetiden för honom i den lokalsjukkassa, av vilken han är medlem. 22 §. Sjukpenning må ej utgivas för viss tid närmast efter inträffande av sjukdomsfall, kallad karenstid. Vid beräkning av karenstiden skall den dag, då sjukdomsfallet inträffade, inräknas.

Motsvarar nuvarande 23 §.

Motsvarar nuvarande 30 6.

28 Varje sjukkassa skall medgiva tre, i stadgarna bestämda karenstider, mellan vilka medlemmarna hava att välja, en om minst tre och högst sju dagar, en om tjuguåtta dagar och en om nittio dagar. Om medlem kan påräkna att vid sjukdomsfall under viss tid åtnjuta avlöning med oförändrat belopp eller med belopp som nedsatts med mindre än vad mot sjukpenningen svarar, skall dock vid inträdet eller, om det ej skett då, därefter men ej med avseende å redan inträffat sjukdomsfall bestämmas minst så lång karenstid som den i kassan tillåtna vilken närmast understiger nämnda avlöningstid. Medlem, tillhörande kassans särskilda avdelning, äger icke välja den kortaste karenstiden. I centralsjukkassa skall för indirekt ansluten medlem karenstiden, utan hinder av förestående bestämmelser, beräknas lika med karenstiden för honom i den lokalsjukkassa, av vilken han är medlem. S j u k p e n n i n g må e j u t g i v a s f ö r t i d f ö r e d e t a n m ä l a n gjorts hos sjukkassan, där det ej är uppenbart, att hinder mött för anmälans verkställande. 23 §.

Motsvarar

Motsvarar nuvarande

24 §.

Sjukpenning må icke för ett sammanhängande sjuklighetstillstånd utgivas för sammanlagt längre tid än sjuhundratrettio dagar. Av den sålunda tillåtna sjukpenningstiden skall, om rätt till sjukpenning från både lokalsjukkassa och centralsjukkassa föreligger, den förra svara för de aderton första dagarna och den senare för den övriga tiden. Lokalsjukkassa, vilken har minst femhundra medlemmar och kan redovisa sjukhjälpsfond till belopp, som prövas vara med hänsyn till omständigheterna betryggande, må av tillsynsmyndigheten medgivas rätt att u t g i v a s j u k p e n n i n g f ö r nittio dagar för varje s j u k d o m s f a l l . I n n a n medgivande som nu sagts lämnas av tillsynsmyndigheten, skall yttrande i ärendet inhämtas från centralsjukkassans styrelse. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio dagar efter den sista dag, för vilken sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgivits av erkänd sjukkassa, räknas såsom omedelbar fortsättning av det tidigare sjuklighetstillståndet. 24 §. Erkänd sjukkassa äger såsom villkor för erhållande av sjukpenning föreskriva, att medlem företer intyg angående sin sjukdom, utfärdat av läkare som kassan utser, liksom ock att han underkastar sig vård och föreskrift av läkare. Om sjukpenning beviljas, är kassan pliktig att jämte sådant understöd utgiva ersättning motsvarande två tredjedelar av vad den sjuke till åtlydnad av kassans föreskrift måst utbetala till läkaren eller för vad denne föreskrivit. Erkänd sjukkassa äger ytterligare såsom villkor för erhållande av sjukpenning föreskriva, att den sjuke, därest läkare funnit det för sjukdomens lyckliga utgång eller sjukdomstidens förkortande vara av betydelse att den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt, underkastar sig sådan vård mot ersättning enligt reglerna om ersättning för sjukhusvård i 30 § andra stycket. Såsom villkor för sjukpennings utbetalande må erkänd sjukkassa vidare föreskriva, att den sjuke ej må under sjukdomstiden vistas utanför den kommun, där han är bosatt, med mindre kassan medgiver det eller läkare förklarat det erforderligt för hälsans återvinnande.

29 25 §. Sjukpenning skall utgå med lägst en krona för dag. För medlem, som tillhör kassans särskilda avdelning, ävensom för medlem, vilken fyllt sextiosju år, är högsta tillåtna sjukpenning två kronor och för annan medlem sex kronor för dag. Med tillsynsmyndighetens medgivande må högre sjukpenning utgivas än nu sagts. I varje erkänd sjukkassa skall kunna erhållas försäkring till sjukpenning om en och två kronor samt för dem, för vilka det är tillåtet, tre och iyia kronor för dag; dock att erkänd sjukkassa äger att för försäkring till högre sjukpenning än en krona för dag i sina stadgar uppställa sådana särskilda villkor, som påkallas för uppnående av ett skäligt förhållande mellan sjukpenning å ena sidan samt medlems arbetsinkomst och ekonomiska ställning å den andra. Sjukpenning skall vara bestämd i hela krontal eller i hela krontal ökade med 50 öre.

Motsvarar nuvarande 27 6.

26 §.

Vid sjukdom, därför den sjuke jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete Motsvarar eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar eller gällande bestämmelser om nuvarande § ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring är be- andra31stycket. rättigad att erhålla ersättning, må sjukpenning från erkänd sjukkassa utgivas med högst det belopp för dag räknat, varmed den sjukpenning han tillförsäkrat sig från kassan överstiger den ersättning för dag räknat, vartill han sålunda är berättigad. För tid, under vilken medlem uppbär pensionstillägg enligt lagen om allmän ålderdomspensionering, skall utgående sjukpenning minskas med 50 öre för dag. 27 §.

Utgiver erkänd sjukkassa ersättning för sjukhusvård, äger kassan minska den sjuke för vårdnadstiden tillkommande sjukpenning med belopp motsvarande kassans kostnader för vården. Är den sjukes familj eller annan för sitt uppehälle av honom väsentligen beroende, må dock högst halva sjukpenningen på detta sätt avdragas. 28 §.

Har medlem, som icke fyllt sextiosju år, uppburit sjukpenning för den längsta tid, för vilken enligt 23 § sjukpenning må utgå, skall, om han efter prövning befinnes vara på grund av samma sjuklighetstillstånd fortfarande förhindrad, på sätt enligt 20 § för rätt till sjukpenning fordras, att utföra arbete, till honom utgivas invalidpenning för den tid hindret varar, där ej annat föranledes av bestämmelserna i denna lag. Invalidpenning skall jämväl, så som nu sagts, utgivas till medlem under sextiosju år, vilken icke tillförsäkrats sjukpenning, om han på sätt enligt 20 § för rätt till sjukpenning fordras varit förhindrad att arbeta under den längsta tid, för vilken enligt 23 § sjukpenning kunnat utgå, och hindret därefter alltjämt består. Vad om villkor för erhållande av sjukpenning stadgats i 23 § sista stycket, 24 § och 25 §, äger motsvarande tillämpning beträffande invalidpenning. Invalidpenning utgives allenast av centralsjukkassa. Denna har att verkställa prövningen, huruvida invalidpenning skall utgivas. 29 §. Invalidpenning skall utgå med lägst en krona för dag. Högsta tillåtna invalidpenning är för medlem, som tillhör kassans särskilda avdelning, två

Motsvarar nuvarande 25 §.

30 kronor och för annan medlem t r e kronor för d a g . Med tillsynsmyndighetens medgivande m å högre invalidpenning utgivas än nu sagts. I varje erkänd cent r a l s j u k k a s s a skall k u n n a erhållas försäkring t i l l invalidpenning om en krona för d a g a t t följa efter sjukpenning om en eller t v å kronor och försäkring till invalidpenning om t v å kronor för d a g att följa efter sjukpenning om tre eller fyra kronor. I n v a l i d p e n n i n g skall vara bestämd i hela k r o n t a l eller i hela k r o n t a l ökade med 50 öre. Med avseende å invalidpennings storlek äger vad i 26 § första stycket och 27 § är s t a d g a t a n g å e n d e sjukpenning motsvarande tillämpning. 30 §. Motsvarar nuvarande 22 § första, andra och fjärde styckena.

Sjukvårdsersättmng skall, d ä r a n n a t ej föranledes av bestämmelserna i denna l a g , utgivas vid varje sjukdom, som enligt läkares utsago kräver vård av läkare, samt, där ej nedan annorlunda sägs, motsvara två tredjedelar av det belopp, vartill den sjukes utgifter för läkarvård, kostnaderna för läkares resa häri inräknade, uppgått; dock att, där utgifterna för vården överstigit det belopp, vartill desamma bort uppgå enligt av Konungen fastställd taxa för sådan vård, som kan meddelas av envar legitimerad läkare, ersättningen för dessa utgifter skall motsvara två tredjedelar av sistnämnda belopp. Är uppenbart, att den sjuke utan fog sökt mer än en läkare vid samma sjukdomsfall, vare kassan pliktig utgiva ersättning enligt vad nu sagts allenast med avseende å utgifterna för den vård, som lämnats av den först rådfrågade läkaren. Styrkes med läkarintyg, att vård å sjukvårdsanstalt, sjukhusvård, är erforderlig, skall i stället för ersättning, som i första stycket avses, utgivas ersättning för den sjukes intagande och vård å sjukvårdsanstalt, som drives av staten, landsting eller kommun eller till vars drift statsbidrag utgår, eller å godkänt enskilt s j u k h e m . I i n t e t fall vare dock kassan pliktig utgiva ersättning för sjukhusvård med högre belopp, än som skulle hava utgått för den sjukes intagande och vård å allmän sal å lasarett, drivet av det landsting eller den i landsting ej deltagande stad, inom vars område den sjuke är bosatt. Erkänd sjukkassa må erhålla tillsynsmyndighetens tillstånd att bidraga till sina medlemmars sjukvård i vidare omfattning än i första och andra styckena sägs. Tillstånd att ersätta större andel av utgifter till läkarvård än i första stycket sägs må dock ej lämnas, med mindre särskild anledning därtill föreligger. V a d i 21 § är s t a d g a t rörande sjukpenning äger m o t s v a r a n d e tillämpningbeträffande s j u k v å r d s e r s ä t t n i n g ; dock att väntetid ej skall i a k t t a g a s vid utv i d g n i n g av u n d e r s t ö d s r ä t t p å g r u n d av bestämmelsen i 16 § a n d r a stycket sista p u n k t e n och a t t beträffande s j u k v å r d s e r s ä t t n i n g vid sjukdom, som d r a b b a r medlems b a r n , förutsättningen för förpliktelse a t t i a k t t a g a väntetid skall v a r a a t t vid barnets u p p t a g a n d e i försäkringen icke företetts l ä k a r i n t y g u t v i s a n d e a t t b a r n e t u p p f y l l e r i n t r ä d e s f o r d r i n g a r n a i 3 § tredje stycket. J ä m v ä l stadg a n d e n a i 24 § första stycket äga t i l l ä m p n i n g med avseende å sjukvårdsersättning. 31 §.

Motsvarar S j u k v å r d s e r s ä t t n i n g enligt 30 § första och tredje styckena utgives, nuvarande såvitt angår medlem av lokalsjukkassa eller sådan medlems barn under femton år, 28 § o c h eljest från centralsjukkassa. I första stycket. a l l e n a s t f r å n l o k a l s j u k k a s s a n

den mån lokalsjukkassas sammanlagda utgifter för nämnda ändamål, för år räknat, överstiga ett belopp, motsvarande tre kronor eller, då fråga är om lokalsjukkassa, vilken meddelar understöd som nu sagts jämväl åt medlems barn under femton år,

31 fyra kronor för varje medlem, som tillförsäkrats sådant understöd, skall kassan äga att av centralsjukkassan utbekomma det överskjutande beloppet. Medlemsantalet beräknas efter förhållandet den 31 december det år utgifterna avse. V a d i 23 § a n d r a och tredje styckena är stadgat angående fördelning mellan l o k a l s j u k k a s s a och centralsjukkassa av förpliktelsen a t t u t g i v a sjukpenning, ä g e r m o t s v a r a n d e t i l l ä m p n i n g i fråga om sjukvårdsersättning enligt 30 § a n d r a stycket. 32 §. Befinnes u n d e r sjukdom som i 20 § första stycket avses eller u n d e r nedsättn i n g av arbetsförmågan till följd av dylik sjukdom, a t t medlemmens av sjukdomen förorsakade brist på arbetsförmåga enligt läkares utsago k a n i väsentlig m å n m i n s k a s genom särskilda hjälpmedel, såsom k r y c k o r , enklare konstgjorda l e m m a r och d y l i k t , m å å t honom beredas proteshjälp. V a d i 30 § sista stycket är s t a d g a t rörande sjukvårdsersättning gäller i t i l l ä m p l i g a delar även bet r ä f f a n d e proteshjälp. Proteshjälpen må bestå av dels ett engångsbelopp högst lika med t v å tredjedelar av kostnaden för anskaffande av sådana särskilda hjälpmedel, dels ock ett å r l i g t penningunderstöd, som täcker högst t v å tredjedelar av den sannolika å r l i g a kostnaden för förnyelse av hjälpmedlen. I v i d a r e omfattning än nu sagts må proteshjälp icke beredas. Proteshjälp beredes allenast av centralsjukkassa. 33 §. Moderskapshjälp skall vid barnsbörd beredas å t k v i n n a , som omedelbart före b a r n s b ö r d e n u n d e r oavbrutet m i n s t tvåhundrasjuttio d a g a r v a r i t medlem a v e r k ä n d sjukkassa eller av sedermera till erkänd a n t a g e n sjukkassa. Moderskapshjälpen skall omfatta dels ersättning enligt fastställd taxa för biträde av barnmorska vid förlossningen, barnmorskevård, eller för vård å allmän sal å förlossningsanstalt, dels ock ett understöd i penningar för varje dag, moderskapspenning, motsvarande barnaföderskan tillförsäkrad sjukpenning, dock lägst två kronor. För kvinna, som i e r k ä n d s j u k k a s s a e l l e r i s e d e r m e r a tillerk ä n d a n t a g e n s j u k k a s s a medgivits övergång från lägre till högre sjukpenning, skall dock moderskapspenning vid barnsbörd, som inträffar inom tvåhundrasjuttio dagar från övergången, utgå med belopp motsvarande den lägre sjukpenningen eller, om denna understeg två kronor, med sistnämnda belopp. Moderskapspenning skall utgå för en tid i omedelbart sammanhang med barnsbörden av minst trettio dagar, därav högst fjorton dagar före barnets födelse. F ö r kvinna, vilken under de sex månader, som närmast föregått barnsbörden, i sammanlagt minst fyra månader använts till arbete, som avses med förbudet i 10 § första stycket i lagen om arbetarskydd, och vilken, enligt vad skäligen kan antagas, kommer att efter barnsbörden återupptaga sådant arbete, skall dock understödstiden vara minst fyrtiotvå dagar. Utgiver e r k ä n d s j u k k a s s a ersättning för vård å förlossningsanstalt, äger kassan minska den kvinnan för vårdnadstiden tillkommande moderskapspenningen med belopp motsvarande kassans kostnader för vården; dock att vad i 27 § sista punkten är stadgat skall äga motsvarande tillämpning. Moderskapshjälp må utgivas allenast åt kvinna, som i första stycket sägs, samt ej för längre tid än femtiosex dagar och icke för tid, då barnaföderskan ej avhåller sig från förvärvsarbete. F ö r tid, då barnaföderskan är berättigad till s j u k p e n -

Motsvarar

32 n i n g , i n v a l i d p e n n i n g e l l e r s j u k v å r d s e r s ä t t n i n g , må moderskapspenning icke till henne utgivas, dock att, därest hon icke är berättigad till sjukpenning eller i n v a l i d p e n n i n g e l l e r är berättigad till lägre sjukpenning e l l e r i n v a l i d p e n n i n g än två kronor, moderskapspenning skall utgå, i förra fallet med två kronor och i senare fallet med belopp, varmed sjukpenningen e l l e r i n v a l i d p e n n i n g e n understiger två kronor. Moderskapshjälp beredes allenast av centralsjukkassa.

34 §. Lämnar tillsynsmyndigheten på sätt i 17 § andra stycket sägs medgivande .att Motsvarar nuvarande i stället för ersättning för utgifter till lakar- eller sjukhusvård annat understöd 28 § må utgå, skall tillsynsmyndigheten tillika, där så erfordras, bestämma, huru kostandra stycket. naden för sådant understöd skall fördelas mellan lokalsjukkassa och centralsjukkassa. Om antagande till erkänd sjukkassa. 35 §. Motsvarar nuvarande 1 och 2 W.

T i l l e r k ä n d sjukkassa må, p å s ä t t i denna lag sägs, av t i l l s y n s m y n d i g h e t e n a n t a g a s r e g i s t r e r a d understödsförening, vilken enligt sina s t a d g a r meddelar understöd p å det s ä t t och i den omfattning, som i denna l a g ä r föreskrivet för lokalsjukkassa eller för centralsjukkassa. Föreningen skall a n t a g a s a t t v a r a l o k a l s j u k k a s s a eller centralsjukkassa för visst område. Med antagande t i l l e r k ä n d s j u k k a s s a följer rätt till statsbidrag i enlighet med därför fastställda grunder.

36 §. Motsvarar nuvarande

3§.

Ansökan om antagande till erkänd sjukkassa skall göras av föreningens styrelse. Vid ansökningen skola fogas enligt fastställda formulär avfattade uppgifter rörande medlemmarnas antal samt fördelning efter kön, civilstånd, ålder, yrken och tillförsäkrat understöd ävensom angående föreningens tillgångar och skulder samt av samfund, inrättning eller enskild gjord utfästelse av bidrag till föreningen. Nämnda handlingar skola vara försedda med styrelseledamöternas bevittnade namnunderskrifter. Söker förening antagande till lokalsjukkassa och finnes för dess blivande verksamhetsområde centralsjukkassa, skall tillsynsmyndigheten inhämta yttrande i ärendet från sistnämnda kassas styrelse.

37 §. Motsvarar nuvarande

4 i

Understödsförening, som avser att utöva verksamhet såsom lokalsjukkassa, skall för att kunna antagas till erkänd sjukkassa till verksamhetsområde hava viss eller vissa närgränsande kommuner och bestå av minst etthundra medlemmar. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må jämväl förening, vars verksamhetsområde omfattar allenast viss del av kommun eller som består av mindre än etthundra, dock minst femtio, medlemmar, antagas. Förening, som avser att utöva verksamhet såsom centralsjukkassa, skall till verksamhetsområde hava ett eller flera landstingsområden eller stad, som icke deltager i landsting. För annan stad än nu nämnd må, såvida sjukkasseverksamheten därstädes vid tidpunkten för u t f ä r d a n d e t a v f ö r o r d n i n g e n d e n 26 j u n i 1 9 3 1 o m e r k ä n d a s j u k k a s s o r nått större omfattning och är mera enhetligt organiserad, med tillsynsmyndighetens begivande särskild eentralsjukkassa kunna antagas.

38 §. F ö r ett och samma landstingsområde eller en och samma stad må allenast en Motsvarar centralsjukkassa samt för en och samma kommun eller del därav allenast en lokal- nuvarande 5 § sjukkassa antagas. H a r centralsjukkassa antagits enbart för stad, må lokalsjukkassa för staden icke första—tredje styckena. antagas. Sökes antagande till centralsjukkassa eller lokalsjukkassa för ett och samma område av mer än en understödsförening, skall tillsynsmyndigheten söka åvägabringa jämkning beträffande de avsedda verksamhetsområdena eller överlåtelse enligt 68 § i lagen om understödsföreningar på en av föreningarna av den eller de andras rörelse eller på en för ändamålet bildad förening av samtliga de sökandes rörelse. K a n överlåtelse som nu sagts icke åvägabringas, har tillsynsmyndigheten att pröva, vilken förening må anses lämpligast, därvid hänsyn särskilt bör tagas till föreningarnas medlemsantal. Vad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där antagande sökes allenast av en förening men anledning finnes antaga, att ansökan framdeles kommer att göras även av annan, för ändamålet lämplig förening. 39 §. Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd sjukkassa hava i sina Motsvarar stadgar angivit: nuvarande 6 § 1) vilket område föreningens verksamhet skall omfatta; första stycket. 2) under vilka villkor medlem må uteslutas; 3) i vilken ordning beslut om uttaxering å medlemmarna skall fattas och efter vilka grunder beslutad uttaxering skall verkställas; 4) huru de medel må användas, vilka på grund av medgivande enligt 47 § icke skola avsättas till fond eller skola från fond avskiljas; samt 5) huru i händelse av föreningens upplösning, där ej överlåtelse på sätt i 61 § i lagen om understödsföreningar sägs kommer till stånd, med behållna tillgångar skall förfaras. 40 §. ^ F i n n a s ej stadgarnas bestämmelser om avgifter och fondbildning betryggande för Motsvarar föreningens förmåga att fullgöra sina förbindelser, eller innehålla stadgarna före- nuvarande 5 § skrifter, s o m s t r i d a m o t d e n n a l a g e l l e r som med hänsyn till ändamålet med föreningens verksamhet prövas vara obehöriga, skall antagande vägras. sista stycket. 41 §. H a r medlemsantalet i lokalsjukkassa nedgått under etthundra eller, i fråga om kassa som^ medgivits utöva verksamhet med lägre medlemsantal än etthundra, under femtio, åligger det styrelsen för kassan att ofördröjligen därom göra anmälan hos tillsynsmyndigheten. I anledning av anmälan, som nu sagts, har tillsynsmyndigheten att efter hörande av centralsjukkassans styrelse, så snart ske kan, meddela beslut, huruvida det må vara kassan medgivet att med mindre medlemsantal än i förstnämnda fall etthundra och i sistnämnda fall femtio fortsätta sin verksamhet som erkänd sjukkassa. Lämnas medgivande, som nu sagts, skall tillsynsmyndigheten tillika bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal ej må nedgå, vid äventyr att medgivandet återkallas. H a r medgivande, som i nästföregående stycke sägs, ej lämnats eller har sådant medgivande lämnats och kassans medlemsantal därefter nedgått under det nya talet och detta icke inom tre månader åter uppnätts, skall kassan vara pliktig att överlåta sm rörelse på sätt i 68 § i lagen om understödsföreningar sägs på centralsjukkassa, till vilken medlemmarna äro anslutna. Vad ovan stadgats skall i tillämpliga delar gälla jämväl då lokalsjukkassa med2193 33

o

Motsvarar n uvarande 41 §.

34 givits r ä t t att u t g i v a s j u k p e n n i n g e l l e r e r s ä t t n i n g f ö r sjukh u s v å r d under nittio dagar och medlemsantalet därefter nedgått under femhundra, dock att överlåtelse å centralsjukkassa, varom i tredje stycket fÖrmäles, i sådant fall skall omfatta allenast den del av verksamheten, som avser meddelandet av sådant understöd efter den adertonde dagen. Om erkänd sjukkassas organisation, förvaltning med mera. 42 §. Motsvarar nuvarande

7§-

L o k a l s j u k k a s s a s firma skall beteckna kassan såsom erkänd lokalsjukkassa eller e r k ä n d sjukkassa. L o k a l s j u k k a s s a s firma m å ej innehålla ordet central i n ä r a s a m b a n d med ordet sjukkassa. Centralsjukkassas firma skall beteckna kassan såsom erkänd centralsjukkassa.

Motsvarar nuvarande 37 §.

Motsvarar nuvarande 36 §.

Motsvarar nuvarande 39 §.

43 §. F ö r centralsjukkassa skola finnas av K o n u n g e n fastställda g r u n d e r för ber ä k n i n g e n av de fasta avgifterna till kassan och av kassans invalidreserv, för å t e r f ö r s ä k r i n g samt för b e r ä k n a n d e och a n v ä n d a n d e av u p p k o m m a n d e vinst. I g r u n d e r n a skola finnas u p p g i f t e r å den räntefot, de r i s k m å t t samt de a n t a g a n d e n beträffande åldersfördelningen b l a n d kassans m e d l e m m a r och om kostnaderna, som skola läggas till g r u n d för b e r ä k n i n g a r n a . G r u n d e r n a skola v a r a så avf a t t a d e , a t t enligt dem k a p i t a l v ä r d e t av medlems nettoavgifter för r ä t t till sjukp e n n i n g efter fyllda sextiosju år skall vid medlemmens i n t r ä d e i kassan v a r a m i n s t l i k a med k a p i t a l v ä r d e t av kassans m o t s v a r a n d e förpliktelser gentemot honom. Å b e s l u t om ä n d r i n g av g r u n d e r n a skall sökas K o n u n g e n s stadfästelse. Bes l u t e t skall därefter a n m ä l a s för registrering och må ej g å i verkställighet, innan ^registrering skett. 44 §. I centralsjukkassa skall föreningssammanträdes befogenhet helt utövas av valda ombud. Härvid skall gälla, att ombud skola väljas särskilt av medlemmarna från varje lokalsjukkassa och särskilt av de medlemmar, som icke tillhöra lokalsjukkassa, i visst förhållande till antalet inom varje medlemsgrupp. Vad i första punkten av f ö r e g å e n d e stycke stadgas skall gälla jämväl i fråga om lokalsjukkassa, som har flera än ettusen medlemmar. 45 §. Centralsjukkassas styrelse skall bestå av minst sex ledamöter. Av dessa skola tillsynsmyndigheten och medicinalstyrelsen efter förslag av kassan utse vardera en. Den av medicinalstyrelsen utsedde skall såvitt möjligt vara en i sjukförsäkringsfrågor kunnig och erfaren läkare. Tillsynsmyndigheten skall utse en av centralsjukkassas revisorer och vederbörande centralsjukkassa en av revisorerna hos lokalsjukkassa. H o s centralsjukkassa skall vara anställd en verkställande tjänsteman, vilken utses å sammanträde med kassan. Anställningen skall gälla tills vidare. 46 §. E r k ä n d sjukkassa är pliktig att föra ordentliga räkenskaper, som skola avslutas för kalenderår. Kassans räkenskaper skola föras i enlighet med bokföringslagen den 31 maj 1929 jämte de särskilda föreskrifter, som tillsynsmyndigheten därutöver meddelar.

35 F ö r centralsjukkassa skall styrelsen vart femte år låta upprätta och inom två månader efter det revisorernas berättelse framlades å sammanträde med kassan till tillsynsmyndigheten ingiva försäkringsteknisk utredning av kassans ställning vid föregående års slut. I u t r e d n i n g e n s k a l l s ä r s k i l t v a r a u n d e r s ö k t , h u r u v i d a den sjukreserv, som kassan enligt 48 § skall avsätta, ä r t i l l r ä c k l i g för a t t m o t s v a r a k a p i t a l v ä r d e t av de förpliktelser, vilka enligt n ä m n d a p a r a g r a f å l i g g a sjukreserven. Nämnda utredning skall enligt av tillsynsmyndigheten fastställda grunder upprättas av person, vilken innehar behörighet att utöva befattning såsom aktuarie vid livförsäkringsbolag eller av tillsynsmyndigheten förklarats behörig att upprätta utredningen. Kassan äger att anlita tillsynsmyndigheten för utredningens upprättande och skall i sådant fall ersätta kostnaden härför med belopp, som bestämmes av nämnda myndighet. 47 §. Då bokslut är uppgjort för erkänd sjukkassa, skall vad av kassans inkomster ej Motsvarar åtgått för löpande utgifter under det år, bokslutet avser, o c h , i f r å g a o m nuvarande centralsjukkassa, till fondbildning som i 48 och 49 §§ avses. f ö r s t 3 t 5 8 | ck( avsättas ^ till fond, sjukhjälpsfond. Fondens kapital och avkastning må tagas i anspråk allenast i den mån kassans inkomster ej förslå till täckande av kassans löpande utgifter. Uppgår sjukhjälpsfonden till ett belopp, motsvarande t v å gånger summan av de i genomsnitt för de tre sistförflutna åren erlagda fasta avgifterna d i e r , där enligt stadgarna sjukhjälpsfond skall bildas till högre belopp, till det sålunda bestämda beloppet, äger tillsynsmyndigheten på ansökan av kassan medgiva, att avsättning till fonden må tills vidare upphöra och att överskottet helt eller till viss del må användas för ändamål, som i stadgarna för dylikt fall angives. överstiger fonden nu avsett belopp, äger ock tillsynsmyndigheten på ansökan medgiva, att den överskjutande delen eller viss del därav må användas för dylikt ändamål. 48 §. Centralsjukkassa skall göra a v s ä t t n i n g a r till sjukreserv. Till sjukreserven avsättas s a m t l i g a till kassan inbetalade avgifter, i vad de avse u t g i v a n d e av sjukpenning efter fyllda sextiosju år. Sjukreserven skall förräntas enligt räntefot, som årligen bestämmes av tillsynsmyndigheten. D ä r särskilda skäl prövas föreligga, äger tillsynsmyndigheten för viss tid föreskriva ä n d r a d e regler för a v s ä t t n i n g till sjukreserv. F r å n sjukreserven bestridas kassans samtliga utgifter i form av sjukpenningå t medlem som fyllt sextiosju år, i den mån sjukpenningen ej bekostas genom statsbidrag. 49 §. Centralsjukkassa skall göra a v s ä t t n i n g a r till invalidreserv. , Invalidreserven skall, i den m å n ej invalidpenningen bekostas genom statsbidrag, u p p g å till det enligt kassans grunder beräknade k a p i t a l v ä r d e t av rätten till invalidpenning på g r u n d av pågående fall a v arbetsoförmåga och vad d ä r m e d jämställes för s å d a n a medlemmar, som vid den t i d p u n k t , för vilken invalidreserven beräknas, ä g a u p p b ä r a sjukpenning eller invalidpenning.

3G 50 §. Motsvarar Tillgångar motsvarande s j u k h j ä l p s f o n d , s j u k r e s e r v o c h i n vanuvarande l i d r e s e r v skola redovisas , 35 f t 1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten; anara stycKet. ^ . g v e r i g e s a l l m ä n n a hypoteksbanks eller konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer; 3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, bankbolag eller sparbank; 4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit Konungens tillstånd; 5) i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet å landet inom hälften eller, med tillsynsmyndighetens medgivande, inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet icke må inräknas värdet av växande skog; dock att i varje fall åbyggnad å egendom skall, för att inteckning i egendomen må godkännas, vara brandförsäkrad i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag inom riket; . 6) med tillsynsmyndighetens medgivande i för kassans verksamhet avsedd iastighet; skolande i fråga om brandförsäkring av åbyggnad gälla vad vid 5) stadgas. I den mån centralsjukkassas förbindelser återförsäkrats i enlighet med vad i 51 § sägs, må bland de tillgångar, vilka tillsammans skola motsvara här nämnda fonder, upptagas värdet av återförsäkringsanstaltens ansvarighet på grund av återförsäkringen, i vad detta ej överstiger det belopp vartill detta värde enligt centralsjukkassans egna beräkningar skulle uppgå. 51 §. Återförsäkring enligt 43 § skall ske i ett för detta ändamål bildat ömsesidigt försäkringsbolag. Bolagets bildande skall ombesörjas av tillsynsmyndigheten i samråd med centralsjukkassorna. Tillsynsmyndigheten anses såsom stiftare och skall förty verkställa allt vad enligt 117—132 §§ lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse skall utföras av stiftare. Vid den konstituerande stämman skall beslutas, att bolaget skall komma till stånd, varjämte bolagsordning skall antagas samt styrelse och revisorer väljas. Vid stämman skall varje centralsjukkassa äga en röst, och därvid må allenast förekomma nu nämnda ärenden. Senast vid nämnda stämma skola finnas av Konungen fastställda grunder för beräkningen av premier och av premiereserv, vilka grunder skola vara avvägda med hänsyn till behovet av utjämning mellan centralsjukkassorna. I grunderna skola finnas uppgifter å den räntefot, de riskmått och de antaganden beträffande kostnaderna, som skola läggas till grund för beräkningarna. Beslut om ändring av grunderna må ej gå i verkställighet med mindre Konungen stadfäst detsamma. Försäkringsfonden må icke redovisas i värdehandlingar av annat slag än de i 50 § omförmälda. Vad i lagen om försäkringsrörelse stadgas om försäkringsinspektionen skall beträffande centralsjukkassornas ömsesidiga återförsäkringsbolag gälla den för de erkända sjukkassorna bestämda tillsynsmyndigheten. Denna skall äga utse en ledamot av bolagets styrelse. Sker i bolagets verksamhet avvikelse från vad i

37 d e n n a l a g eller lagen om försäkringsrörelse stadgas eller från bolagsordningen eller övriga för bolagets v e r k s a m h e t fastställda g r u n d e r , äger t i l l s y n s m y n d i g h e t e n förelägga bolaget a t t inom viss tid v i d t a g a de åtgärder, som p r ö v a s erford e r l i g a för rättelses vinnande. L a g s a m m a vare, där det visar sig, a t t de till redovisning a v föreskrivna fonder a v s a t t a t i l l g å n g a r n a icke äro tillräckliga. D ä r e s t t i l l s y n s m y n d i g h e t e n s föreläggande icke efterkommes, m å t i l l s y n s m y n d i g h e t e n a n m ä l a detta för Konungen, som äger att, därest så prövas erforderligt, u p p d r a g a å t t i l l s y n s m y n d i g h e t e n a t t övertaga och tills v i d a r e h a n d h a v a förvaltningen av bolaget. B e s t ä m m e l s e r n a i 124—129 §§, 184 § a n d r a stycket, 187—205 §§, 225 § och 2 2 8 — 2 3 8 §§ lagen om försäkringsrörelse skola icke äga t i l l ä m p n i n g bet r ä f f a n d e det i denna p a r a g r a f omhandlade bolaget. 52 §. L o k a l s j u k k a s s a ä r p l i k t i g a t t utöva nödig sjukkontroll och uppbära medlemsbidrag för den centralsjukkassa, vilken medlemmarna tillhöra, samt i övrigt tillhandagå nämnda kassa vid fullgörande av dess uppgifter. 53 §. U p p n å r i centralsjukkassa antalet direkt anslutna medlemmar från kommun, för vilken lokalsjukkassa icke finnes, talet etthundra, skall centralsjukkassans styrelse, där ej tillsynsmyndigheten annorledes förordnar, vidtaga åtgärder för upprättande av en lokalsjukkassa för kommunen. För detta ändamål skall styrelsen uppgöra förslag till stadgar för lokalsjukkassa och förelägga detta till antagande vid sammanträde, till vilket nämnda medlemmar kallats. Kommer lokalsjukkassa ej till stånd inom ett år från det sådant sammanträde hållits och har antalet direkt anslutna medlemmar från kommunen ej nedgått under etthundra, skola dessa medlemmar, där ej tillsynsmyndigheten beträffande vissa av dem annorledes bestämmer, uteslutas u r centralsjukkassan. Beslut om uteslutning får dock ej medföra inskränkning i rätten till understöd vid sjukdomsfall eller barnsbörd, som inträffat före det underrättelse om beslutet kommit eller bort komma medlemmen tillhanda. Kommer av anledning, som i första stycket sägs, lokalsjukkassa till stånd, skall till densamma utbetalas behörig andel av centralsjukkassans f o n d e r , beräknad efter grunder som fastställts av tillsynsmyndigheten.

Motsvarar nuvarande

6§ andra stycket.

Motsvarar nuvarande 19 §.

Om tillsyn över erkända sjukkassor. 54 §. Hos tillsynsmyndigheten skall över erkända sjukkassor föras en förteckning, vilken beträffande envar sådan kassa skall innehålla hänvisning till inskrivningar rörande kassan i s ä r s k i l t r e g i s t e r , uppgift om kassans verksamhetsområde och postadress samt, där fråga är om centralsjukkassa, namn och postadress å kassans verkställande tjänsteman. H a r 'lokalsjukkassa medgivits att utöva verksamhet med lägre medlemsantal än etthundra eller att meddela u n d e r s t ö d i form av sjukpenning eller ersättning för s j u k h u s v å r d u n d e r nittio d a g a r eller a t t m e d d e l a s å d a n t u n d e r s t ö d under tid, som nu sagts, med lägre medlemsantal än femhundra, skall uppgift jämväl härom intagas i förteckningen. 55 §. Det tillkommer tillsynsmyndigheten att övervaka, att erkänd sjukkassas verksamhet står i överensstämmelse m e d l a g ävensom i övrigt utövas på ända-

Motsvarar nuvarande 38 «.

Motsvarar nuvarande 40 «.

38 målsenligt sätt, och har tillsynsmyndigheten jämväl att tillhandagå med råd och upplysningar ej mindre i fråga om åtgärder, som må erfordras för antagande, än även beträffande det lämpliga inrättandet av verksamheten. Anmäler lokalsjukkassa för registrering beslut om ändring av kassans stadgar, skall tillsynsmyndigheten, där så ske kan, inhämta yttrande i ärendet från styrelsen för centralsjukkassa, till vilken förstnämnda kassas medlemmar äro anslutna.

56 §. Motsvarar nuvarande 42 $•

Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från l a g f ö r e k o m m e r i e r k ä n d sjukkassas verksamhet eller a t t de i 43 § omförmälda g r u n d e r n a icke längre äro b e t r y g g a n d e eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd sjukkassas verksamhet föreligger, äger tillsynsmyndigheten, där vad sålunda förekommit ej enligt 82 § i lagen om understödsföreningar bör medföra där stadgad påföljd, meddela kassan anvisning att vidtaga den åtgärd eller förändring av kassans verksamhet, som prövas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd skall hava vidtagits. Finnes sjukkassan icke tillbörligen ställa sig sålunda meddelad anvisning till efterrättelse, må antagandet återkallas. H a r anvisning enligt 82 § i nämnda lag meddelats erkänd sjukkassa och finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen till efterrättelse, må tillsynsmyndigheten, där den ej finner skäl föreligga att tillämpa i nämnda paragraf därför stadgad påföljd, återkalla antagandet. Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassan att å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.

57 §. Om delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt denna l a g , så ock om besvär över sådant beslut gälle vad i 83 § i lagen om understödsföreningar finnes stadgat.

58 §. I enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, skall utses en sjukkassenämnd, bestående av personer med sakkunskap beträffande det statsunderstödda sjukkasseväsendet, bland dem minst en läkare, vilken nämnd skall hava att sammanträda inför tillsynsmyndigheten för att samråda med denna myndighet i det statsunderstödda sjukkasseväsendet rörande angelägenheter. Straffbestämmelser. 59 §. Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan om förenings antagande t i l l e r k ä n d s j u k k a s s a mot bättre vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med dagsböter. Försummas anmälan, som är föreskriven i 41 §, straffes den försumlige med böter från och med fem till och med trehundra kronor. 60 §. Böter, som ådömas enligt denna l a g , tillfalla kronan. Saknas m e d e l till b ö t e r n a s g ä l d a n d e , skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen. Försummelse att göra anmälan, som är föreskriven i 41 §, skall åtalas vid allmän underrätt i den ort, där kassans styrelse enligt stadgarna har sitt säte.

39 Förslag till

Lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om allmän ålderdomspensionering och lagen om erkända sjukkassor (pensionstörsäkringsreformens promulgationslag). Allmänna bestämmelser. 1 §• Lagen om allmän ålderdomspensionering och lagen om erkända sjukkassor skola träda i kraft den 1 januari 1937. Samma dag skola lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av sistnämnda lag och förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor upphöra att gälla. Bestämmelser till lagen om allmän ålderdomspensionering. 2 §. Den, som före den 1 januari 1937 fått för sig fastställd pension enligt 2 § lagen om allmän pensionsförsäkring, skall äga åtnjuta denna pension utan hinder av att nämnda lag och lagen om övergångsbestämmelser i anledning av densamma upphöra att gälla. Är han på sätt i lagen om allmän pensionsförsäkring sägs varaktigt oförmögen till arbete, skall han dock äga erhålla pensionstillägg, eller där sådant tillägg redan blivit fastställt erhålla pensionstillägget förhöjt, efter reglerna i 5 § 2 mom. lagen om allmän ålderdomspensionering med följande ändringar: 1. där angivna högsta pensionstillägg höjas i ortsgrupp I till 250 kronor, » » II » 300 » och III » 350 » ; 2. den kvotdel, efter vilken avdrag skall göras för inkomst, höjes till sex tiondelar; samt 3. den inkomst, som utesluter från rätt till pensionstillägg, skall vara i ortsgrupp I 517 kronor, » » II 600 » och » III 683 » . Beträffande pension enligt första stycket skall vad i 2, 6, 7 och 9 §§, 10 § andra stycket samt 27—33 och 35—37 §§ lagen om allmän ålderdomspensionering stadgas i tillämpliga delar gälla. Jämväl 8 § sistnämnda lag skall äga tillämpning rörande pension enligt första stycket; dock att skärpt påföljd enligt paragrafen icke må tillämpas på annat förfarande än sådant, som inträffat efter utgången av år 1936. Likaså skall 12 § samma lag äga tillämpning beträffande pension enligt första stycket; dock att, där pensionstagare fått pensionstillägg för sig fastställt före den 1 januari 1937, kommun icke skall vara pliktig att bidraga till någon del av det till honom utgående pensionstillägget efter större kvotdel än i 10 § lagen om allmän pensionsförsäkring stadgas. Befinnes någon, som åtnjuter pension enligt första stycket och som ej uppnått sextiosju års ålder, icke längre vara till arbete varaktigt oförmögen, skall pensionen indragas.

40 Har pensionstagare fått för sig fastställt särskilt pensionstillägg för barn, skall därom gälla vad vid utgången av år 1936 finnes stadgat. 3 §.

Den, som erlagt avgift enligt 4 § lagen om allmän pensionsförsäkring men den 1 januari 1937 ännu ej fått pension för sig fastställd, skall, därest han icke erlagt avgift enligt 3 § lagen om allmän ålderdomspensionering, äga rätt att erhålla pension på grund av avgifterna från fyllda sextiosju år eller ock, om han före den 1 januari 1937 blivit till arbete varaktigt oförmögen såsom i lagen om allmän pensionsförsäkring sägs och jämväl ansökt om pension, från arbetsoförmågans inträde; dock att pension på grund av varaktig oförmåga till arbete ej skall utgå för längre tid tillbaka än sex månader före den månad under vilken pensionen söktes. Avgiftspensionen utgår med belopp, som framgår av de vid utgången av år 1936 gällande bestämmelserna för beräkning av sådan pension. I övrigt skola beträffande avgiftspension enligt denna paragraf och i fråga om tillägg till densamma bestämmelserna i 2 § äga motsvarande tillämpning. 4 §.

För den, som fått avgift enligt 4 § lagen om allmän pensionsförsäkring sig påförd och som tillika erlagt avgift enligt 3 § lagen om allmän ålderdomspensionering, skola de avgifter, som påförts enligt det förra lagrummet, vid bestämmande av avgiftspensionen enligt lagen om allmän ålderdomspensionering räknas lika som om de påförts enligt sistnämnda lag. Därest avgifterna enligt lagen om allmän pensionsförsäkring skulle med tillämpning av de vid utgången av år 1936 gällande bestämmelserna giva rätt till pension, vilken, ökad för den som är född under tiden 1880—1889 med 10 procent, » » > » » » » 1890—1899 » 20 » » » » » » » » 1900—1909 » 30 » samt » » » » •» 1910 eller senare » 40 » , skulle överstiga avgiftspensionen enligt lagen om allmän ålderdomspensionering, skall sistnämnda pension förhöjas med det överskjutande beloppet. 5 §. För personer, födda något av åren 1871, 1872, 1873 och 1874, vilka från och med år 1932 till och med år 1936 varit på grund av egen eller makes tjänsteställning undantagna från avgiftsplikt enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, skall avgiftspensionens grundbelopp vara respektive 20, 40, 60 och 80 kronor med minskning, om påförd avgift ej erlagts, på sätt framgår av 5 § 1 mom. andra stycket lagen om allmän ålderdomspensionering jämfört med 4 § denna lag. 6 §. Den, som vid utgången av år 1936 åtnjuter understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, skall äga rätt till understöd under de förutsättningar, med det belopp och efter de regler i övrigt, vilka följa av tillämpning i motsvarande delar av bestämmelserna om pensionstillägg i 2 §. Har någon före den 1 januari 1937 blivit till arbete varaktigt oförmögen såsom i lagen om allmän pensionsförsäkring sägs och har han före sagda dag

41 jämväl sökt understöd enligt nämnda lag skall understöd enligt bestämmelserna i första stycket utgivas till honom. Den, som erlagt avgift enligt 4 § lagen om allmän pensionsförsäkring men enligt 32 § sista stycket samma lag återfått sina avgifter, skall ock, därest han blir till arbete varaktigt oförmögen såsom i nämnda lag sägs, äga efter den 1 januari 1937 erhålla understöd enligt bestämmelserna i första stycket. 7 §. För den, som den 1 januari 1937 åtnjuter pensionstillägg eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, skall förhöjning av tillägget eller understödet till överensstämmelse med stadgandena i 2 § utan föregående ansökning verkställas av pensionsstyrelsen. Därvid må antagas, att pensionseller understödstagaren tillhör den ortsgrupp, dit hans senaste i styrelsens register över pensionstagare antecknade mantalsskrivningsort hör, och att hans inkomst är den, som lagts till grund vid beräkningen av hans dittillsvarande pensionstillägg eller understöd. Har på grund av försumlighet i fullgörande av avgiftsplikt pensionstillägg blivit fastställt med minskat belopp, må denna minskning tillsvidare bestå. 8 §. Den, som till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte är varaktigt oförmögen till arbete, skall äga intill dess han fyllt sextiosju år erhålla invalidunderstöd under förutsättning: 1. att han fyllt femton år och under tiden 1937—1941 sökt inträde i erkänd sjukkassa men fått sin inträdesansökning avslagen på grund av ohälsa eller lyte; 2. att han medelst ett av läkare vid sjukhus under tjänstemannaansvar utfärdat intyg styrker, att han varit intagen å sjukhuset och där befunnits vara till följd av orsak som nyss nämnts varaktigt oförmögen till arbete; samt 3. att han ej åtnjuter pension enligt denna lag men att sådana omständigheter föreligga att han, om han varit pensionsberättigad enligt 2 §, skulle varit berättigad till pensionstillägg. Såsom sjukdom enligt denna paragraf räknas icke idioti, sinnesslöhet, sinnessjukdom eller psykoneuros och ej heller ålderdomssvaghet, ensam eller i förening med kronisk sjukdom i cirkulationsorganen. Beträffande invalidunderstödet skall vad i 2 § stadgats om pensionstillägg äga motsvarande tillämpning. 9 §. Den, som fått för sig fastställd pension på grund av varaktig oförmåga till arbete enligt 2 § lagen om allmän pensionsförsäkring eller 3 § denna lag, skall ej vara pliktig att erlägga pensionsavgift enligt lagen om allmän ålderdomspensionering. Utan hinder av att lagen om allmän pensionsförsäkring upphör att gälla, skall vad i nämnda lag stadgas äga tillämpning beträffande pensionsavgifter, som påförts före den 1 januari 1937, samt kommuns ansvarighet och rätt på grund av dem. Vad i 9 § andra och femte styckena lagen om allmän pensionsförsäkring stadgas, skall tillämpas jämväl efter utgången av år 1936 för tid före denna tidpunkt, såvida framställning därom göres hos pensionsstyrelsen före den 1 januari 1938.

42 10 §. Såvitt angår den 1 januari 1937 redan erlagda frivilliga avgifter och rätt till pension på grund av dem, skall ej 34 § lagen om allmän ålderdomspensionering utan 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring gälla. Närmare bestämmelser angående sådan försäkring meddelas av Konungen. 11 §. Den i 11 § lagen om allmän pensionsförsäkring omhandlade fonden skall uppgå i ålderdomspensioneringsfonden. Den fond, som enligt 34 § nämnda lag bildats av frivilliga avgifter, skall bokföras särskilt för sig. Denna fond må ej, så länge pension på grund av dessa avgifter skall utgå, tagas i anspråk för att bekosta pension på grund av avgift, som erlagts efter den 1 januari 1937. Ej heller må den i 34 § lagen om allmän ålderdomspensionering omhandlade fonden tagas i anspråk för att bekosta pension på grund av avgift erlagd före nämnda dag. 12 §. Vad den 1 januari 1937 finnes jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring anordnat med avseende å pensionsdistrikt, pensionsnämnder och ombud för pensionsstyrelsen, skall så anses, som hade det blivit anordnat enligt lagen om allmän ålderdomspensionering. Har pensionsansökning gjorts före den 1 januari 1937, må besvär i ärendet anföras på sätt i lagen om allmän pensionsförsäkring stadgas. 13 §. Vad i lag eller särskild författning må vara föreskrivet med avseende å lagen om allmän pensionsförsäkring eller pension enligt denna, skall efter utgången av år 1936 i stället gälla lagen om allmän ålderdomspensionering eller ålderdomspension och förevarande lag eller pension enligt den. Bestämmelser till lagen om erkända sjukkassor. 14 §. Den, som under tiden den 1 januari 1937 till den 1 januari 1942 söker inträde i erkänd sjukkassa, må icke, med mindre han fyllt sextiosju år, på grund av ålder förvägras inträde i kassan. Till den, som med stöd av denna bestämmelse vinner inträde i erkänd sjukkassa, må icke utgivas sjukpenning för tid efter fyllda sextiosju år och ej högre sjukpenning eller invalidpenning än två kronor för dag. Karenstiden skall för honom vara nittio dagar. Av honom må icke krävas högre fasta avgifter än av de medlemmar av kassan, vilka med samma belopp av sjukpenning och invalidpenning och samma karenstid vinna inträde vid den eljest gällande högsta inträdesåldern. För medlem, som vunnit inträde på grund av bestämmelserna i första stycket, äger erkänd sjukkassa av ålderdomspensioneringsfonden uppbära ett bidrag, lika med det kapitaliserade värdet av den höjning av de fasta avgifterna, som kassan efter försäkringsteknisk beräkning borde företaga för sådan medlem; dock att, i den mån det må visa sig erforderligt för att begränsa fondens kostnad på grund av denna bestämmelse till 10 miljoner kronor, alla bidragen skola minskas i samma förhållande. Om medlem för vilken erkänd sjukkassa åtnjutit inträdesbidrag utträder ur kassan, skall kassan till ålderdomspensioneringsfonden återbetala ett belopp, motsvarande vad av inträdesbidraget beräknas belöpa på tiden efter utträdet.

43 Grunder för bestämmande av bidrag och belopp att återbetala enligt de båda nästföregående styckena fastställas av Konungen. 15 §. Den, som vid utgången av år 1936 åtnjuter sjukhjälp enligt förordningen om erkända sjukkassor, skall icke på den grund, att denna förordning upphör att gälla, för det pågående sjuklighetstillståndet åtnjuta mindre understöd än enligt då gällande bestämmelser. Pensionstillägg enligt förevarande lag skall lika med pensionstillägg enligt lagen om allmän ålderdomspensionering föranleda minskning av sjukpenning såsom i 26 § andra stycket lagen om erkända sjukkassor stadgas och på enahanda sätt föranleda minskning av invalidpenning. 16 §. I centralsjukkassa skall varje medlem, vilken den 1 januari 1937 icke fyllt sextiosju år, anses nämnda dag vara försäkrad till invalidpenning om en krona; dock att, om han vid utgången av år 1936 är försäkrad till högre sjukpenning än en krona för obegränsad sjukhjälpstid, invalidpenningen skall utgå med samma belopp som sjukpenningen. Centralsjukkassa skall för sina den 1 januari 1937 till invalidpenning försäkrade medlemmar äga av ålderdomspensioneringsfonden uppbära bidrag med belopp, som enligt tillsynsmjnidighetens beräkning motsvarar föreskriven invalidreserv för försäkring till invalidpenning om en krona; dock att, i den mån det må visa sig erforderligt för att beg-ränsa fondens kostnad på grund av denna bestämmelse till 10 miljoner kronor, alla bidragen skola minskas i samma förhållande. 17 §. Av den, som redan före den 1 januari 1937 är medlem av erkänd sjukkassa och icke då på grund av sin ålder måst erlägga förhöjda avgifter, må icke heller efter nämnda dag på grund av hans ålder krävas högre fasta avgifter än av andra medlemmar. 18 §. Föreskriften i 9 § femte stycket lagen om erkända sjukkassor skall, i vad den avser sjukreserv, ej träda i kraft förrän Konungen därom förordnar. 19 §. Under tiden före den 1 januari 1938 skall erkänd sjukkassa väl vara befogad men icke förpliktad att enligt 15 och 30 §§ lagen om erkända sjukkassor utgiva understöd i form av sjukvårdsersättning. Beslutar lokalsjukkassa att före sistnämnda dag meddela sjukvårdsersättning, skall kassan ensam svara för de uppkommande kostnaderna, i den mån centralsjukkassa, till vilken medlemmarna äro anslutna, ej förklarat sig villig att deltaga däri. 20 §. Understödsförening må jämväl före den 1 januari 1937 antagas till erkänd sjukkassa enligt lagen om erkända sjukkassor men skall i dylikt fall icke före nämnda dag börja sin verksamhet såsom sådan. 21 §. Har förening antagits till erkänd sjukkassa med stöd av 45, 46 eller 47 § förordningen om erkända sjukkassor, skola jämväl efter den 1 januari 1937 de särbestämmelser gälla, vilka framgå av stadgandena i nämnda lagrum.

44 Förslag tin

Kungör els e angående s t a t s b i d r a g åt erkända sjukkassor. § 1. S t a t s b i d r a g u t g å r till varje e r k ä n d sjukkassa dels i förhållande till antalet m e d l e m m a r i kassan, dels ock i förhållande till de av kassan meddelade understöden. Statsbidrag beräknas för kalenderår och utbetalas i efterskott efter ansökan, dock att kassa äger efter varje kvartals slut påkalla utbetalning intill tre fjärdedelar av det bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å det föregående kvartalet. § 2Statsbidrag må ej beräknas a) för s å d a n m e d l e m a v l o k a l s j u k k a s s a , vilken ej tillika är medlem a v centralsjukkassa; b) för medlem, å t v i l k e n under någon del av det år, statsbidraget avser, u t a n t i l l s y n s m y n d i g h e t e n s m e d g i v a n d e varit tillförsäkrad högre sjukpenning e l l e r i n v a l i d p e n n i n g , ä n e n l i g t l a g m å utgivas utan sådant medgivande; c) för medlem, bosatt utanför kassans eller, i fråga om medlem av centralsjukkassa vilken tillika är medlem av lokalsjukkassa, utanför sistnämnd kassas verksamhetsområde å ort, som är belägen inom verksamhetsområdet för annan erkänd sjukkassa; V a d u n d e r c) s t a d g a t s gäller dock icke beträffande medlem av kassa, som a n t a g i t s till e r k ä n d med stöd a v 47 § förordningen den 26 j u n i 1931 om erk ä n d a s j u k k a s s o r , eller beträffande i centralsjukkassas tjänst anställda personer, vilka tillhöra kassan utan att vara bosatta inom dennas verksamhetsområde.

§ 3. Statsbidrag i förhållande till antalet medlemmar, medlemsbidrag, utgår a) till lokalsjukkassa med 75 öre för medlem, som med stöd av 2 1 § l a g e n o m v a d iakttagas skall i avseende å införande av lagen om a l l m ä n ålderdomspensionering och l a g e n o m e r k ä n d a s j u k k a s s o r tillhör jämväl annan erkänd sjukkassa än centralsjukkassan för orten; en krona för annan medlem, å t v i l k e n s j u k p e n n i n g ej är t i l l f ö r säkrad; samt en krona 50 öre för medlem i övrigt; b) till centralsjukkassa med en krona för medlem, som tillika är medlem av lokalsjukkassa inom verksamhetsområdet — indirekt ansluten medlem — och å t v i l k e n s j u k p e n n i n g ej är t i l l f ö r s ä k r a d ; e n krona 50 öre för annan indirekt ansluten medlem; två kronor för medlem, som icke är medlem av lokalsjukkassa inom verksamhetsområdet — direkt ansluten medlem — och å t v i l k e n sjukpenning ej är t i l l f ö r s ä k r a d ; s a m t tre kronor för annan, direkt ansluten medlem.

45 Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 31 december det år bidraget avser. H a r a n t a g a n d e t till erkänd sjukkassa icke varit gällande hela detta år, utgår bidraget med en tolftedel för varje hel kalendermånad antagandet under samma år varit gällande och skall, därest antagandet under året återkallats eller eljest upphört, antalet medlemmar beräknas efter förhållandet sista dagen i kalendermånaden näst före den, varunder antagandet upphört. H a r lokalsjukkassa under loppet av ett kalenderår bildats av anledning, som i 5 3 § l a g e n o m e r k ä n d a s j u k k a s s o r sägs, skall, oavsett vad nu stadgats, medlemsbidrag för året till denna kassa utgå med belopp, som om kassan hela året varit antagen till erkänd sjukkassa. § 4. F ö r varje dag, för vilken erkänd sjukkassa enligt lagen om e r k ä n d a sjukkassor u t g i v i t sjukpenning eller invalidpenning om minst en k r o n a eller ock e r s ä t t n i n g för sjukhusvård, äger kassan, om ej fall föreligger som i a n d r a stycket sägs, u p p b ä r a statsbidrag, kallat dagsbidrag. Dagsbidrag m å e j beräknas för dag, a) då medlem uppburit ersättning enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar eller enligt gällande bestämmelser om ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under m i l i t ä r tjänstgöring; b) d å medlem, vilken är på stadigvarande sätt och med full sysselsättning anställd i statens tjänst, på grund av denna anställning åtnjutit avlöning eller annan ersättning av statsmedel med minst en krona; e l l e r c) då medlem åtnjutit pensionstillägg jämlikt lagen om a l l m ä n ålderdomspensionering eller pensionsförsäkringsreformens promulgationslag. D a g s b i d r a g e t skall u t g å med 50 öre eller, om understödet u t g i v e s p å g r u n d av förpliktelse gentemot medlem tillhörande kassans särskilda a v d e l n i n g , med ett av t i l l s y n s m y n d i g h e t e n för varje år för kassan fastställt belopp, som s k a l l vara lägst 50 öre, men i övrigt så avvägt, att de kostnader k a s s a n slutligen får vidkännas med avseende å n u n ä m n d a slags understöd i medeltal b l i v a i f r å g a om motsvarande understöd lika stora för medlem tillhörande k a s s a n s s ä r s k i l d a avdelning som för övriga medlemmar. F ö r dag, för vilken understöd av n u ifrågavarande slag u t g å t t j ä m v ä l från annan erkänd sjukkassa, u t g ö r dagsbidraget allenast halva det eljest utgående beloppet. § 5. Mom. 1. Med anledning av understöd, som erkänd sjukkassa enligt lagen o m e r k ä n d a s j u k k a s s o r u t g i v i t i form av ersättning för medlems utgifter till läkarvård, läkemedel och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder, utgår, o m h i n d e r e j m ö t e r p å g r u n d a v s t a d g a n d e n a i andra stycket, statsbidrag, k a l l a t sjukvårdsbidrag. S j u k v å r d s b i d r a g u t g å r icke, därest understödet m o t s v a r a t i fråga om l ä k a r vård, k o s t n a d e r n a för läkares resa däri inräknade, m e r a än t v å tredjedelar o c h i ö v r i g t m e r a ä n hälften av kostnaderna för ä n d a m å l e t . D ä r e s t i visst fall med hänsyn till understödets art större svårigheter möta för kassa a t t begränsa understödet på sätt nyss sagts eller därest annat särskilt skäl därtill föranleder, äger tillsynsmyndigheten medgiva, att sjukvårdsbidrag må utgå, ändå att sådan begränsning av understödet ej i a k t t a g i t s .

46 Mom. 2. S j u k v å r d s b i d r a g enligt mom. 1, vilket utgives med a n l e d n i n g IV understöd p å g r u n d av förpliktelse gentemot medlem ej t i l l h ö r a n d e kassans särskilda avdelning, u t g å r med hälften eller, i fall varom i mom. 1 andra stycket sista p u n k t e n förmäles, en tredjedel av vad såsom u n d e r s t ö d utgivits. S j u k v å r d s b i d r a g enligt detta stycke m å likväl ej u t g å med högre genomsni-tligt belopp än tre kronor eller, då v å r d lämnats j ä m v ä l åt medlems b a r n under f e m t o n å r , m e r a ä n f y r a kronor årligen för varje medlem, som tillförsäkrats understöd av angivet slag; dock att beträffande medlemmar, som äro losatta inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands eller Jämtlands läns landstingsområde, bidraget må utgå med högst fem eller, då vård lämnats jämväl åt medlems barn under femton år, högst sex kronor årligen. Där så med hänsyn till sjukvårdskostnadernas storlek finnes erforderligt, äger tillsynsmyndigheten medgiva, att sjukvårdsbidrag till viss eller vissa kassor må utgå med högre belopp än enligt nyss angivna grunder. S j u k v å r d s b i d r a g enligt mom. 1, vilket utgives med anledning a v u n d e r s t i d p å g r u n d av förpliktelse gentemot medlem tillhörande kassans särskilda avdelning, u t g å r enligt bestämmelserna i första stycket eller med det högre belopp, som k a n erfordras för a t t kassans slutliga kostnad för understöd, med anledning av vilket s j u k v å r d s b i d r a g u t g å r , skall bliva i medeltal lika stort lör medlem, tillhörande n ä m n d a avdelning, som för övriga medlemmar. Mom. 3. H a r t i l l s y n s m y n d i g h e t e n , p å sätt i 17 § a n d r a stycket lagen om e r k ä n d a sjukkassor sägs, medgivit sjukkassa a t t i stället för sjukvårdsersättning, som i 30 § första och a n d r a styckena n ä m n d a l a g avses, meddela annat understöd, som ej är sjukpenning eller invalidpenning, skall ock för sådant understöd u t g å s j u k v å r d s b i d r a g . T i l l s y n s m y n d i g h e t e n skall bestämma, med vilket belopp b i d r a g e t skall utgå. D ä r v i d skall i a k t t a g a s , att bidraget ej må u p p g å t i l l mera än t v å kronor årligen för varje sådant understöd tillförsäkrad medlem. T i l l s y n s m y n d i g h e t e n skall ock bestämma, h u r u b i d r a g e t skall fördelas mellan lokalsjukkassa och centralsjukkassa. Mom. 4. Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 31 december det år statsbidraget avser. H a r antagandet till erkänd sjukkassa icke varit gällande under hela detta år, skall beträffande det belopp, varmed statsbidrag som nu sagts må högst utgå, vad i § 3 för sådant fall stadgas äga motsvarande tillämpning. § 6. F ö r proteshjälp, som centralsjukkassa u t g i v i t enligt lagen om erkända sjukkassor, äger kassan u p p b ä r a statsbidrag, k a l l a t protesbidrag, med belopp motsvarande hälften av kassans utgifter för ändamålet. § 7. F ö r v a r j e d a g e r k ä n d s j u k k a s s a e n l i g t l a g e n om erkända sjukkassor utgivit moderskapspenning om minst två kronor eller lämnat ersättning för vård å förlossningsanstalt, utgår statsbidrag, moderskapsbidrag, med en krona. H a r moderskapspenning i anledning av stadgandet i 33 § näst sista stycket sista punkten i nämnda lag utgivits med lägre belopp än två kronor, utgår moderskapsbidrag med hälften av det utgivna beloppet. För dag, då moderskapspenning utgått jämväl från annan erkänd sjukkassa, utgör dock moderskapsbidraget allenast 50 öre eller, där moderskapspenningen av nyss berörda anledning varit mindre än två kronor, en fjärdedel av det utgivna beloppet.

47 Moderskapsbidrag må dock ej beräknas för dag, då medlem, vilken är på stadigvarande sätt och med full sysselsättning anställd i statens tjänst, på grund av denna anställning åtnjutit avlöning eller annan ersättning av statsmedel med minst en krona. För understöd i form av ersättning för barnmorskevård enligt vederbörligen fastställd taxa utgår till centralsjukkassa statsbidrag, barnmorskebidrag, med hälften av vad kassan under tid, då antagandet varit gällande, i sådant hänseende utgivit. D e n n a kungörelse t r ä d e r i k r a f t den 1 j a n u a r i 1937, vid vilken t i d p u n k t kungörelsen den 26 j u n i 1931 angående s t a t s b i d r a g å t sjukkassor skall u p p höra a t t gälla; dock a t t sjukkassa skall äga u p p b ä r a s t a t s b i d r a g enligt sistn ä m n d a kungörelse, d ä r det g r u n d a s å förhållanden som förelegat före den 1 j a n u a r i 1937. Om b i d r a g till e r k ä n d sjukkassa stadgas j ä m v ä l i lagen om vad i a k t t a g a s skall i avseende å införande av lagen om allmän ålderdomspensionering och lagen om e r k ä n d a sjukkassor.

48 Förslag till

Lag om folkpensionering. Allmänna bestämmelser. Envar svensk man eller kvinna skall, där ej nedan annorlunda stadgas, erlägga pensionsavgifter samt på grund av dem och med bidrag av allmänna medel erhålla folkpension. Rätt till folkpension inträder vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda sextiosju år, även om varaktig arbetsoförmåga då ännu icke är för handen. 2 §.

Varaktig oförmåga till arbete skall anses vara för handen hos den, som befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter.

3 §. Pensionsärenden, som i denna lag avses, handläggas av en för hela riket gemensam myndighet, benämnd pensionsstyrelsen, samt av särskilda pensionsnämnder i orterna. G-runder för pensionsstyrelsens organisation och verksamhet, utöver vad i denna lag stadgas, bestämmas av Konung och Riksdag. Om avgiftsplikt. 4 §.

Pensionsavgift erlägges ej av någon för år före det, under vilket han fyller sexton år, eller efter det, under vilket han fyllt sextiosex år, eller för år, för vilket han icke är i riket mantalsskriven. Pensionsavgift erlägges ej heller av p e r s o n mellan nämnda åldrar, som åtnjuter folkpension eller understöd enligt denna lag eller är omhändertagen av allmänna fattigvården för varaktig försörjning. Om avgiftspliktig avlider eller förlorar sitt svenska medborgarskap, bortfaller avgiftsplikten, såvitt angår därefter till betalning förfallet belopp. Beloppet av den pensionsavgift, som skall av envar avgiftspliktig erläggas, utgör för varje år e n p r o c e n t av d e t e n l i g t g ä l l a n d e f ö r o r d n i n g om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beräknade taxerade beloppet. Lägsta pensionsavgift är dock för år, under vilket avgiftspliktig fyller sexton eller sjutton år, tre kronor samt för övriga år sex kronor, och högsta pensionsavgift är 50 kronor för år. Pensionsavgift, som enligt ovan angivna grunder ej skulle vara bestämd till helt antal kronor, skall med uteslutande av öretalet utgå efter närmast lägre hela krontal. 5 §. Avgiftspliktig äkta make svarar jämväl för andra maken påförd pensionsavgift för tid under äktenskapet, då makarna äro mantalsskrivna såsom till-

49 hörande samma hushåll. Var och en svarar även för avgifter, som påförts hans barn och adoptivbarn under aderton år för tid då dessa äro mantalsskrivna hos honom. Om folkpension. 6 §. 1 mom. På grund av erlagda avgifter utgår årlig pension med dels ett grundbelopp om 70 kronor, dels ock ett efter vars och ens erlagda pensionsavgifter växlande belopp, utgörande en tiondel av avgifterna. Grundbelopp tillkcmmer dock ej den, som alltifrån det år då han uppnått sexton års ålder varit oförmögen till arbete. Om den pensionsberättigade ej erlagt alla honom påförda avgifter, minskas avgiftspensionens grundbelopp till den bråkdel, som sammanlagda beloppet av de erlagda avgifterna utgör av det sammanlagda påförda avgiftsbeloppet. Avgifter, för vilka äkta makar båda svara enligt 5 §, delas lika dem emellan såväl i vad avser påfört som beträffande erlagt belopp. 2 mom. Tillägg till avgiftspensionen utgår till pensionsberättigad, vilkens årsinkomst ej uppgår till följande efter särskilda ortsgrupper bestämda belopp, nämligen i ortsgrupp I 500 kronor, » » II 600 » samt » III 700 » . Pensionstillägget utgör i ortsgrupp I 200 kronor, > » II 250 » samt » > III 300 > med ivdrag av halva det belopp, varmed den pensionsberättigades årsinkomst må ö/erstiga 100 kronor. Inlelningen i ortsgrupper verkställes på sådant sätt, att ortsgrupp med högre numner omfattar orter med större levnadskostnader än ortsgrupp med lägre numner. Indelningen verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar och gäller för en tid av fem år i sänder. Pensionsberättigad anses tillhöra den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven: dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad skall ha tillhört sådan ortsgrupp två år innan hans pension må utgå enligt de för denna gällaide reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt fall medgiva undantag. 7 §.

Åisinkomst, som i 6 § avses, utgör med nedan nämnda avvikelser, all den inkonst, som någon skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åtnjuta. Såson inkomst räknas icke folkpension och ej understöd, som någon på grund av sk/ldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, i den mån det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig försörjning. Pension dier understöd, som utgår på grund av gåva, testamente eller försäkring, vilkei icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband med olycksfall i 219333

50 arbetet, på g r u n d av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning, r ä k n a s ej heller såsom inkomst, i den m å n beloppet s a m m a n l a g t icke överstiger i ortsgrupp j > > ,

I II III

300 kronor, 350 » samt 400 > .

D ä r i n k o m s t h e l t eller delvis utgöres av naturaförmåner, skall vid u p ps k a t t n i n g e n iakttagas, att i f a l l naturaförmånerna räcka till full om än torftig försörjning, deras årliga värde ej må uppskattas till lägre belopp an det, vilket enligt 6 § 2 mom. första stycket utesluter från r ä t t till pensionst i 11 ä g g, och att, i f a l l naturaförmånerna ej räcka till full försörjning, deras årliga värde uppskattas till motsvarande lägre belopp, ävensom att årliga värdet av bostad ej må uppskattas till lägre belopp än 5 0 k r o n o r i o r t s g r u p p I, 60 k r o n o r i o r t s g r u p p I I o c h 70 k r o n o r i o r t s g r u p p 1 1 1 . Där uppskattningen ej kan ske med ledning av dessa bestämmelser, verkställes densamma efter de i orten gällande priser eller efter andra grunder, som finnas tilllämpliga. . V i d u p p s k a t t n i n g e n av fastighets eller kapitals a v k a s t n i n g skall denna höjas med 2 procent av det belopp, varmed s a m m a n l a g d a behållna v ä r d e t av f a s t i g h e t och k a p i t a l m å överstiga 5 000 kronor, och med y t t e r l i g a r e 3 procent av det belopp, varmed samma v ä r d e må överstiga 10 000 kronor. I fråga om äkta makar s k a l l å r s i n k o m s t e n för envar av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst, där ej i särskilda fall pensionsstyrelsen med hänsyn till föreliggande omständigheter finner makes årsinkomst böra tillsvidare beräknas såsom för ogift person. 8 §. 1 mom. Befinnes någon, som på grund av varaktig oförmåga till arbete åtnjuter f o l k p e n s i o n , sedermera icke längre vara till arbete varaktigt oförmögen, skall pensionen indragas. Å t n j u t e r pensionstagare med bidrag a v a l l m ä n n a m e d e l sjukvård eller yrkesutbildning f ö r f ö r e b y g g a n d e e l l e r h ä v a n d e a v a r b e t s o f ö r m å g a , m å med hänsyn till föreliggande omständigheter f o r o r d n a s , a t t f o l k p e n s i o n under tiden icke skall utgå. H a r han anhöriga, vilka för sitt uppehälle äro beroende av p e n s i o n e n , må dem medgivas rätt att under samma tid uppbära d e n n a eller en del därav. 2 mom-. Har för någon, som åtnjuter pensionstillägg, årsinkomsten ökats till sådant belopp, att rätt till pensionstillägg ej längre tillkommer honom, indrages tillägget. Sker eljest ändring i den inkomst, efter vilken pensionstillägget blivit bestämt, må tillägget i enlighet därmed ökas eller minskas, dock att dylik jämkning i pensions belopp ej må äga rum mer än en gång under varje år. F l y t t a r någon som åtnjuter pensionstillägg till ort i a n n a n ortsgrupp eller överföres den ort där h a n är mantalsskriven till a n n a n o r t s g r u p p , skall t i l l l ä g g e t j ä m k a s eller bortfalla enligt reglerna för den senare ortsgruppen; dock a t t efter f l y t t n i n g till ort i d y r a r e o r t s g r u p p höjning av pensionstillägget m å ske endast efter ansökning och med t i l l ä m p n i n g av vad i 6 § 2 mom. sista s t y c k e t stadgats. Befinnes någon som åtnjuter folkpension icke l ä n g r e v a r a svensk m e d borgare, skall pensionen i n d r a g a s , såvida icke detta med h ä n s y n till omständigh e t e r n a prövas oskäligt. Samma lag vare beträffande pensionstillägg, om

51 någon som åtnjuter sådant tillägg befinnes ej längre vara i riket mantalsskriven. 3 mom. Den, som åtnjuter pensionstillägg, är pliktig att, om hans arbetsförmåga eller ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats, utan oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där han senast blivit mantalsskriven. Enahanda skyldighet åligger honom, om han mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna ort räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort. 9

För pensionsberättigad, som

§'

a) utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag avhänt sig egendom i sådan myckenhet att avhändelsen avsevärt inverkar vid beräkning av pensionstillägg; b) beträffande sin inkomst eller egendom åberopat oriktig uppgift av beskaffenhet att påverka rätten till. pensionstillägg, ehuru skäligen kunnat fordras av honom att uppgiften varit riktig; eller c) visat tredska med avseende å erläggande av pensionsavgiftenia; skall ansökning om pensionstillägg avslås och redan beviljat pensionstillägg indragas; dock att, där annat ej finnes påkallat, skall bestämmas viss tid, efter vilkens förlopp den omständighet som föranlett beslutet icke skall utgöra hinder mot bifall till ansökning om pensionstillägg. Har den som fått pensionstillägg sig tillerkänt försummat den honom enligt 8 § 3 mom. åvilande skyldigheten att meddela upplysning om förändrade förhållanden, må pensionstillägget indragas så som nu stadgats. Har pensionsberättigad under avsevärd tid inom de två senaste åren före ansökning om pensionstillägg varit hemfallen åt dryckenskap eller eljest fört förargelseväckande levnadssätt eller uppenbarligen icke efter förmåga sökt ärligen försörja sig, skall ansökningen avslås, den pensionsberättigade obetaget att efter ny ansökning få sin rätt till pensionstillägg ånyo prövad. Förfaller den, som fått pensionstillägg sig tillerkänt, till levnadssätt som i första punkten sagts, skall pensionstillägget indragas och göras beroende av ny ansökning. Vägrar någon utan giltig anledning att underkasta sig s å d a n sjukvård eller yrkesutbildning f ö r f ö r e b y g g a n d e e l l e r h ä v a n d e av a r b e t s o f ö r m å g a , vartill bidrag erbjudits honom av a l l m ä n n a m e d e l , och anses goda utsikter förefinnas att genom dylik åtgärd förebygga inträdandet av varaktig oförmåga till arbete eller häva redan inträdd sådan, må f o l k p e n s i o n helt eller delvis tillsvidare förvägras honom, under förutsättning att han gjorts uppmärksam på denna påföljd. 10 §. Pensionstillägg utgår ej för tid, under vilken pensionsberättigad ä r på statens bekostnad i n t a g e n å a n s t a l t , f ö r så v i t t i c k e t i d e n understiger en m i n a d . H a r den pensionsberättigade anhöriga, vilka för sitt uppehälle aro beroende av p e n s i o n s t i l l ä g g e t , m å d e m m e d g i v a s r ä t t a t t uppbarn detta under tiden. 11 §.

Har kommun, sedan någon ansökt om folkpension, förskotterat pension åt honom. äger kommunen uppbära det först till betalning förfallande pensionsbeloppet och därav tillgodogöra sig förskottet.

52 För tid, under vilken pensionstagare är intagen å fattigvårdssamhälle tillhörig anstalt eller mot avgift, som av fattigvårdssamhälle erlägges, åtnjuter vård eller försörjning å annan anstalt, äger fattigvårdssamhället uppbära honom tillkommande f o l k p e n s i o n samt därav tillgodogöra sig i förra fallet kostnaderna for vården eller försörjningen och i senare fallet utgiven dagavgift och annan vårdkostnad. Lag samma vare, då fattigvårdssamhälle haft kostnader för vård av pensionstagare under sådana omständigheter, att samhället är berättigat till ersättning jämlikt 40 § 3 mom. i lagen den 14 j u n i 1918 om fattigvården. Vad sålunda stadgats om fattigvårdssamhälles r ä t t att uppbära f o l k p e n s i o n skall äga motsvarande tillämpning å kommun, såvitt angår f o l k p e n s i o n , tillkommande pensionstagare, som jämlikt lagen den 6 j u n i 1924 om samhällets barnavård omhändertagits av barnavårdsnämnd. Storleken av det belopp, fattigvårdssamhälle eller kommun enligt vad ovan sägs skall äga tillgodogöra sig, skall bestämmas i enlighet med de i 51 § i lagen om fattigvården angivna grunder. Om

finansieringen

av folkpensionerna.

12 §. Pensionsavgifterna ingå till en fond, k a l l a d folkpensioneringsfonden. K o n u n g och R i k s d a g fastställa plan för fondens användning, innefattande regler för dess t i l l v ä x t och slutliga belopp, ävensom g r u n d e r för fondmedlens placer i n g och fondens förvaltning i övrigt. 13 §. T i l l pensionskostnaderna lämnas b i d r a g av staten och av kommunerna. Varje k o m m u n bidrager med en fjärdedel av pensionstillägget för pensionst a g a r e , som av dess pensionsnämnd förklarats äga r ä t t till pensionstillägg; dock att. d ä r tillägget blivit efter ansökning ökat, den k o m m u n vars pensionsn ä m n d f a t t a t beslut om ökningen och, där ökning av tillägget s k e t t u t a n ansökning, den k o m m u n varest pensionstagaren vid ökningen v a r mantalsskriven, s k a l l b i d r a g a m e d e n f j ä r d e d e l a v ö k n i n g e n . Är pensionsnämnd gemensam för två eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner emellan frågan om betalningsskyldigheten med hänsyn till pensionstagarens mantalsskrivningsort vid det tillfälle, då pensionstillägget eller ökningen söktes. Minskas pensionstillägg, till vilket två eller flera kommuner lämna bidrag, skola dessa kommuners andelar i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan deras förutvarande b i d r a g . V a r j e k o m m u n s b i d r a g uträknas av pensionsstyrelsen. Angående tid och sätt för gäldande av k o m m u n b i d r a g förordnas av Konungen. Staten b i d r a g e r med vad av kostnaden för folkpensioner å t e r s t å r efter avd r a g a v k o m m u n e r n a s b i d r a g och tillskott från folkpensioneringsfonden. 14 §. D å s å p r ö v a s e r f o r d e r l i g t o c h minst en gång vart tionde år skall genom pensionsstyrelsens försorg anställas en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning grundad undersökning a v f o l k p e n s i o n e r i n g s f o n d e n s ställn i n g och g r u n d e r n a för avgiftspensionernas beräkning. Om av denna utredn i n g f r a m g å r a t t förhållandena giva anledning till ä n d r i n g av planen för fondens a n v ä n d n i n g eller till m i n s k n i n g av framdeles beviljade folkpensioner eller till a n n a n å t g ä r d för b ä t t r a n d e av folkpensioneringens ekonomi, skall pensionsstyrelsen hos K o n u n g e n göra anmälan därom.

53 Om pensionsavgifternas erläggande. 15 §. Enligt de i 1 och 4 §§ angivna grunderna och med ledning av taxeringslängden verkställes påföring av pensionsavgifter av den, som har att debitera kronoutskylder. Sedan prövningsnämnd fattat beslut angående taxering, skall ej höjning av denna medföra ökning av den pensionsavgift, som påförts med stöd av taxeringen. Ej heller skall eftertaxering medföra ökning av påförd avgifts belopp. Pensionsstyrelsen äger påföra pensionsavgift, där detta med orätt underlåtits, ävensom från avgift befria den, som felaktigt fått avgift sig påförd eller väl med rätta fått sådan sig påförd men på grund av senare inträffad händelse skäligen bör befrias från avgiften. Förrän avgift påföres, skall den, om vilkens avgiftsplikt fråga är, lämnas tillfälle att yttra sig. 16 §. Besvär över påföring av pensionsavgift genom debiteringsförrättare anföras hos Konungens befallningshavande i det län, inom vilket påföringen skett, inom natt och år efter det avgift blivit klaganden avfordrad. Vill någon, som icke taxerats till beskattningsbart belopp, klaga över att högre pensionsavgift än den lägsta blivit honom påförd, skola dock besvären anföras hos prövningsnämnd och inom tid, som nyss nämnts, vara inkomna till Konungens befallningshavande. 17 §. Pensionsavgifterna uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden. Pensionsavgift må kunna särskilt erläggas. Pensionsavgift, som erlagts efter utgången av augusti månad året näst efter det år under vilket avgiften påförts, anses vid bestämmande av beloppet av avgiftspension såsom ej erlagd. 18 §. Innehar avgiftspliktig vid tid, då pensionsavgift skall av honom erläggas, tjänst eller arbetsanställning hos arbetsgivare, och varder avgiften för den avgiftspliktige erlagd av arbetsgivaren, äger denne, mot avlämnande till den avgiftspliktige av bevis om avgiftens erläggande, av honom tillkommande kontant avlöning till ersättning för sitt utlägg innehålla det erlagda beloppet. Har ersättningen ej sålunda uttagits inom sex månader efter det avgiften av arbetsgivaren erlagts, är all rätt till ersättning förfallen. Om pensionsnämnder. 19 §. Varje socken å landet samt varje stad ävensom varje köping, som utgör egen kommun, bildar ett pensionsdistrikt. Hava två eller flera socknar på landet gemensam kommunalförvaltning, skola de samfällt utgöra ett pensionsdistrikt.

54 D ä r på grund av kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller andra förhållanden så prövas lämpligt, må kommunen fördelas i två eller flera pensionsdistrikt. Likaså må, där så med hänsyn till föreliggande förhållanden prövas lämpligt, två eller flera kommuner sammanslås till ett pensionsdistrikt. Beslut om sådan fördelning eller sammanslagning ävensom om upphävande eller förändring därav fattas å landet av kommunalstämma och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga. Beslutet skall underställas Konungens befallningshavande, som äger att detsamma antingen oförändrat fastställa eller ock på anförda skäl ogilla. F r å g a om fördelning eller sammanslagning av pensionsdistrikt må även väckas av Konungens befallningshavande, och skall därvid i övrigt förfaras på sätt här ovan är sagt. 20 §. För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd, bestående av en ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst sex. Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas av Konungens befallningshavande för fyra år i sänder, Konungens befallningshavande dock obetaget att återkalla sådant förordnande och för den tid, som återstår, utse annan person. . . . . # Ledamöterna i pensionsnämnd jämte en suppleant för varje ledamot väljas varje gång för fyra år, å landet av kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige, där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga. Vid val å kommunalstämma och allmän rådstuga iakttages, att varje röstande har en röst. Då inom ett pensionsdistrikt pensionsnämnd första gången valts, skall efter lottning halva antalet av de utsedda ledamöterna avgå vid utgången av andra året av den tid, för vilken de blivit valda, så ock suppleanterna för de sålunda avgående ledamöterna. Avgår ledamot eller suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som för den avgångne återstått. Där två eller flera kommuner sammanslagits till ett pensionsdistrikt, skall minst en ledamot i pensionsnämnden jämte en suppleant för denne utses av varje kommun; och äger Konungens befallningshavande att, efter vederbörande kommuners hörande, i övrigt bestämma, h u r u många ledamöter jämte suppleanter varje kommun har att välja. Sedan val av ledamot eller suppleant ägt rum, skall underrättelse om den valdes namn och bostad ofördröjligen meddelas pensionsnämndens ordförande. H a r beslut, på sätt i 19 § sägs, fattats om ändring i bestående indelning av p e n sionsdistrikt, skola uppdragen för ordförande, ledamöter och suppleanter i pensionsnämnd inom pensionsdistrikt, som av ändringen beröres, anses förfalla vid den tid, då beslutet träder i tillämpning, samt nytt förordnande av ordförande och suppleant för honom meddelas ävensom nytt val av ledamöter och suppleanter för dem förrättas. 21 §. Ordförande eller ordförandes suppleant samt ledamot eller ledamots suppleant i pensionsnämnd må endast den man eller kvinna vara, som är i kommunen boende s a m t icke är o m y n d i g eller i k o n k u r s t i l l s t å n d eller av allmänna f a t t i g v å r d e n o m h ä n d e r t a g e n för v a r a k t i g försörjning. Behörig är ej heller den, som på g r u n d av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller genom utslag, som ä n n u icke v u n n i t l a g a kraft, är dömd till påföljd, som n u är sagd, eller är förklarad ovärdig a t t inför r ä t t a föra a n d r a s talan. E j må annan kunna avsäga sig uppdrag, som nu nämnts, än ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget, den, som under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort såsom ordförande eller ledamot i pensionsnämnd,

55 samt den, som eljest uppgiver förhinder, som i fråga om ordförande av Konungens befallningshavande och i fråga om ledamot av vederbörande valkorporation godkännes.

22 §. Pensionsnämnd har, förutom att i allmänhet övervaka denna lags efterlevnad inom pensionsdistriktet, att vid behandling av ärenden rörande pension förfara på sätt i 30 § angives samt att i övrigt ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i denna lag och de föreskrifter, som angående pensionsnämnder av Konungen meddelas.

23 §. Pensionsnämnd sammanträder å ställe, som nämnden bestämmer, på kallelse av ordföranden, så ofta denne med avseende å inkomna ärendens antal och vikt finner det nödigt, dock minst en gång varje kalenderhalvår. Sammanträde skall av ordföranden, i samråd med det av pensionsstyrelsen jämlikt 27 § förordnade ombudet, utsättas till tid, då, enligt vad antagas kan, ombudet är oförhindrat att närvara. Tid och ställe för sammanträde late ordföranden minst en vecka förut kungöra i kyrka samt tillika på annat lämpligt sätt bringa till allmänhetens k ä n n e d o m . S u p p l e a n t e n för ordföranden äger, om han icke är ledamot i nämnden, likväl närvara vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten.

24 §. Pensionsnämnd må ej handlägga ärende, där icke, förutom ordföranden, minst två ledamöter äro tillstädes. I pensionsdistrikt, som bildats genom sammanslagning jämlikt 19 § av två eller flera kommuner, må pensionsnämnden ej handlägga ärende, som rör viss kommun, utan att minst en ledamot från denna kommun är tillstädes. Inträffar för ordförande eller ledamot sådant hinder, att han ej kan inställa sig vid sammanträde, åligger det honom att därom ofördröjligen underrätta vederbörande suppleant; och vare sålunda underrättad suppleant skyldig att utan vidare kallelse infinna sig. Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad suppleant, som utan av pensionsnämnden godkänt förhinder utebliver från nämndens sammanträde, ävensom ordförande eller ledamot, vilken vid inträffat förhinder uraktlåter att underrätta suppleant, skall till kommunens kassa bota, ordföranden eller hans suppleant tjugufem kronor samt ledamot eller hans suppleant fem kronor; skolande, där pensionsdistrikt bildats genom sammanslagning jämlikt 19 § av två eller flera kommuner, böter, som erlagts av ordföranden eller hans suppleant, lika fördelas mellan kommunerna samt böter, som erlagts av ledamot eller hans suppleant, tillfalla kassan i den kommun, för vilken han är vald. Därest sammanträde med hänsyn till bestämmelserna i första stycket av denna paragraf måste inställas eller upplösas, bote ledamot eller suppleant dubbelt. Om uttagande av böter, varom ovan sägs, förordnar Konungens befallningshavande efter anmälan av ordföranden eller ledamot i vederbörande pensionsnämnd eller av pensionsstyrelsens ombud i orten. 25 §. Å pensionsnämnds sammanträde skola till prövning företagas de sedan nästföregående sammanträde inkomna ärenden, och skall ärende genast avgöras, där icke nämnden för vederbörandes hörande eller eljest i följd av särskilda omständigheter finner uppskov oundgängligen erfordras. Dock skall i sådant fall ärendet bringas till slut å näst därpå följande sammanträde. Äro vid omröstning rösterna lika delade, gäller den mening ordföranden biträder.

56 26 §. Pensionsnämnds ordförande har att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i denna lag och de föreskrifter i övrigt, som rörande hans åligganden må av Konungen m e d d e l a s . S e d a n protokoll för pensionsnämnds sammanträde justerats, åligger det ordföranden att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut kungjort ställe anslå en förteckning över de ansökningar, rörande vilka beslut fattats, och anses härigenom meddelande om besluten hava skett den dag anslag gjordes. Samtidigt skall ordföranden i betalt brev med allmänna posten tillställa varje sökande besked om det beslut, som fattats i anledning av hans ansökan. Ordföranden och hans suppleant äro med avseende å r ä t t till gottgörelse i a n l e d n i n g av sitt u p p d r a g likställda med vald ledamot av k o m m u n a l n ä m n d , som utsetts till ordförande. 27 §. För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen förordnat ombud; dock må samma person kunna förordnas till ombud för flera pensionsdistrikt. O m b u d e t äger närvara vid vederbörande pensionsnämnds sammanträden och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten. I övrigt har ombudet att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som varda av pensionsstyrelsen m e d delade. 28 §. Ändring i pensionsnämnds beslut må av enskild sakägare ävensom av kommun o c h a v o m b u d f ö r p e n s i o n s s t y r e l s e n sökas hos s t y r e l s e n genom besvär, vilka s k o l a v a r a d i t i n k o m n a sist å trettionde dagen efter beslutets meddelande, den dagen oräknad, då sådant skedde. I n o m s a m m a t i d ä g e o c k o r d f ö r a n d e n att över nämndens beslut anföra besvär, över a nf ö r d a besvär skall nämnden avgiva yttrande. över pensionsstyrelsens beslut i ä r e n d e r ö r a n d e p e n s i o n må klagan ej föras av enskild sakägare. Justitiekanslern eller efter justitiekanslerns medgivande kommun, pensionsnämnds ordförande och p e n s i o n s s t y r e l s e n s ombud må söka ändring i pensionsstyrelsens beslut hos Konungen genom besvär, vilka, vid talans förlust, skola före klockan tolv å trettionde dagen från den dag beslutet gavs v a r a inkomna till socialdepartementet. Om pensionsansökning med mera. 29 §. Ansökning o m pension skall g ö r a s h o s pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven. Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nödiga upplysningar för utredande av sökandens pensionsrätt. Avser ansökningen pension på grund av varaktig oförmåga till arbete e l l e r p e n s i o n s t i l l ä g g , skall ansökningen därjämte innehålla en av sökanden på heder och samvete avgiven förklaring, att de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande. Är sökanden u r stånd att själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens förhållanden förtrogna personer. Vid ansökningen skall fogas p r ä s t b e v i s e n l i g t fastställt formulär eller, d ä r hinder därför möter, annat bevis, som pensionsstyrelsen m å finna skäl godtaga. V a d angående ansökning om pension s t a d g a t s , gäller även angående ansökn i n g om ökning av pension.

57 30 §. Söker någon, utan att åberopa varaktig oförmåga till arbete, pension vari icke ingår pensionstillägg, skall pensionsnämndens ordförande ofördröjligen översända ansökningen med tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen. Söker någon, utan att åberopa varaktig arbetsoförmåga, pension vari ingår pensionstillägg, skall pensionsnämnden pröva de i ansökningen lämnade upplysningar och åberopade handlingar samt på grund av denna prövning och kända förhållanden fastställa sökandens årsinkomst enligt 7 § och besluta, huruvida sökanden har rätt till pensionstillägg. Har därvid eller eljest uppkommit fråga om undantag varom i 6 § 2 mom. sista stycket förmälts, skall nämnden meddela beslut i frågan. Om sökanden prövas på grund av stadgandena i 9 § första stycket böra vara under viss tid förlustig rätt till pensionstillägg, skall beslut därom meddelas. Söker någon pension på grund av varaktig oförmåga till arbete, skall pensionsnämnden på samma sätt pröva ansökningen och besluta, huruvida sökanden äger rätt till pension, ävensom, där ansökningen avser jämväl pensionstillägg, meddela beslut i de frågor, som i andra stycket avses. I fall, som i andra och tredje styckena sagts, skall pensionsnämndens ordförande snarast möjligt översända nämndens beslut jämte handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen. Vad angående handläggning av ansökning om pension ovan stadgats, gäller även angående handläggning av ansökning om ökning av pension. Minskning eller indragning av pension av annan orsak än i 8 § 1 mom. andra stycket och 2 mom. andra stycket sagts beslutas av pensionsnämnden i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren senast blivit mantalsskriven, varefter ordföranden snarast möjligt skall översända beslutet jämte handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen. Innan pensionsnämnd fattar beslut i ärende rörande minskning eller indragning av pension, skall nämnden, om så ske kan, lämna pensionstagaren tillfälle att yttra sig. 31 §. Finner pensionsstyrelsen den som, utan att åberopa varaktig oförmåga till arbete, ansökt om pension, vari icke ingår pensionstillägg, vara berättigad till sådan pension, skall styrelsen bestämma pensionsbeloppet. Finner pensionsstyrelsen i ärende rörande ansökning om pension, vari ingår pensionstillägg, eller om pension på grund av varaktig oförmåga till arbete, att pensionsnämndens beslut är lagligen grundat, skall styrelsen fastställa beslutet ävensom, där sökanden funnits berättigad till pension, bestämma pensionsbeloppet. Vid pensionsbeloppets bestämmande må avgiftspensionens belopp höjas så, att pension kan utbetalas månadsvis jämnt i tiotal ören. Pensionsstyrelsen utfärdar pensionsbrev, vilket genom pensionsnämndens försorg tillställes den, som äger uppbära pensionen. Om pensionsstyrelsen finner för bedömande av ansökning erforderligt att sökandens hälsotillstånd undersökes å sjukvårdsanstalt, äger styrelsen föreskriva såsom villkor för rätt till pension, att sökanden under högst en månad

58 för u n d e r s ö k n i n g vistas å sjukvårdsanstalt som styrelsen anvisar. Sökandens k o s t n a d e r för a t t följa pensionsstyrelsens föreskrift skola bestridas av statsmedel enligt de n ä r m a r e bestämmelser K o n u n g e n därom u t f ä r d a r . F i n n e r pensionsstyrelsen i ärende som i a n d r a stycket sagts a t t pensionsn ä m n d s b e s l u t i c k e ä r l a g l i g e n g r u n d a t , s k a l l s t y r e l s e n , där ej på grund av anförda besvär rättelse kan s k e , å t e r f ö r v i s a ärendet till förnyad prövning, dock att, där fel uppenbarligen blivit begånget vid f a s t s t ä l l a n d e t av sökandens årsinkomst enligt 7 § samt detta fel antingen uppkommit allenast genom felräkning eller ock icke överstiger ett belopp av 100 kronor, pensionsstyrelsen må, efter vederbörandes hörande, utan återförvisning verkställa nödig rättelse. I b e h a n d l i n g av fråga om återförvisning och i h a n d l ä g g n i n g av besvärsmål skola deltaga minst två av styrelsens ledamöter; skolande av dessa åtminstone en hava fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas. Uppstå i fall, då två ledamöter deltaga, skiljaktiga meningar, skall ytterligare en ledamot tillkallas. Härutöver gälle vad allmänna lagen stadgar angående omröstning till dom. V a d angående h a n d l ä g g n i n g av ansökning om pension i d e n n a p a r a g r a f s t a d g a t s , gäller i tillämpliga delar även h a n d l ä g g n i n g av a n d r a ärenden rörande pension, i vilka pensionsnämnd meddelat beslut. 32 §. Pension utgår från och med den månad, varunder rätt till pension inträtt, vilket, där ej rätten visas hava tidigare varit för handen, anses hava skett vid den tid, då pensionen söktes, till och med den månad, varunder pensionstagaren avlidit eller pensionens indragning beslutats. F o l k p e n s i o n utgår dock ej för längre tid tillbaka än sex månader före den månad, under vilken pensionen söktes, ändå att rätten visas hava tidigare förvärvats. Lag samma vare i tillämpliga delar i fråga om ökning eller minskning av pension. Finnes grundad anledning antaga, att pension bör minskas eller indragas, äger pensionsstyrelsen, innan beslut därom i vederbörlig ordning fattats, förordna i förra fallet, att pensionen tillsvidare skall utgå med det minskade belopp, vartill förhållandena må föranleda, och i senare fallet, att pensionen tillsvidare icke skall utbetalas. Angående sättet och tiden för utbetalning av pension förordnas av Konungen. 33 §. H a r någon som åtnjuter folkpension ej l y f t a t visst belopp d ä r a v före utgången av året näst efter det, under vilket beloppet förfallit till betalning, skall beloppet v a r a förverkat. 34 §. H a r någon genom o r i k t i g a uppgifter eller annorledes u t v e r k a t pensionstilll ä g g som icke borde h a v a tillerkänts honom, skall pensionsstyrelsen, om skäl d ä r t i l l prövas föreligga, v i d t a g a erforderliga å t g ä r d e r för a t t återfå vad för mycket utbetalats. Om understöd. 35 §. Den, som efter fyllda femton år bliver till arbete varaktigt oförmögen, men för vilken avgifter till erhållande av pension icke blivit erlagda, ävensom den, vilken vid

59 nämnda ålder redan är varaktigt arbetsoförmögen, äger erhålla understöd under villkor och med belopp, som f r a m g å a v r e g l e r n a o m p e n s i o n s t i l l ä g g i 6 §. R ö r a n d e understöd gäller i övrigt i t i l l ä m p l i g a delar vad i denna l a g är föreskrivet om pensionstillägg och om b i d r a g därtill s a m t om vad pensionsb e r ä t t i g a d h a r a t t i a k t t a g a och om b e h a n d l i n g av pensionsansökning, utbet a l a n d e a v pension, förverkande av pensionsbelopp och å t e r k r a v av pensionstillägg.

Om pension på grund av frivilliga avgifter. 36 §. Envar svensk man eller kvinna må genom erläggande av frivilliga avgifter försäkras till erhållande av pension att utgå vid varaktig oförmåga till arbete, dock icke före fyllda femton år, och, oberoende av arbetsoförmåga, från fyllda sjuttio år eller tidigare, när helst den försäkrade efter uppnåendet av viss, på sätt nedan sägs bestämd ålder förklarar sig vilja komma i åtnjutande av pension. Försäkring må ock avse allenast pension att utgå från sålunda vald pensionsålder. Den, som fyllt sjuttio år, må försäkras till erhållande av pension att omedelbart utgå. Den ålder före fyllda sjuttio år, från vilken försäkrad må äga rätt uppbära pension, o c h beloppet av de avgifter, som för envar försäkrad högst må e r l ä g g a s , f a s t s t ä l l a s av Konungen, vilken därjämte meddelar de föreskrifter, som rörande försäkring med återbetalning av erlagda avgifter och i fråga om försäkringens anordnande i övrigt erfordras. I den mån omständigheterna därtill föranleda, äger Konungen jämväl föreskriva, att visst förvaltningsbidrag skall utgå av a v g i fterna. F ö r s ä k r i n g s t e k n i s k a g r u n d e r för verksamheten fastställas av K o n u n g e n , varvid bestämmelserna i 213 § första och a n d r a styckena lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse skola ä g a t i l l ä m p n i n g . De frivilliga avgifterna bilda en fond, vilken, i den mån Konungen ej stadgar undantag, förvaltas på sätt som gäller för folkpensioneringsfonden. F ö r de enligt denna p a r a g r a f tillförsäkrade pensionerna s v a r a r endast den genom de frivilliga avgifterna bildade fonden. Om regelbundet å t e r k o m m a n d e försäkringsteknisk u n d e r s ö k n i n g av verksamheten enligt denna p a r a g r a f förordnas av Konungen. Slutbestämmelser.

37 §. Rätt till pension eller understöd enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej för gäld tagas i mät.

38 §. K o n u n g e n äger u n d e r f ö r u t s ä t t n i n g av ömsesidighet träffa överenskommelse med f r ä m m a n d e s t a t om a t t dess medborgare skola vid tillämpningen av denna l a g behandlas lika som svenska medborgare. 39 §. De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

60 Om lagens ikraftträdande med mera. 40 §. Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937. Samma dag skola lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring och lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av sistnämnda lag upphöra att gälla. 41 §. Den, som före den 1 januari 1937 fått för sig fastställd pension enligt 2 § lagen om allmän pensionsförsäkring, skall äga åtnjuta denna pension utan hinder av att nämnda lag och lagen om övergångsbestämmelser i anledning av densamma upphöra att gälla. Är han på sätt i lagen om allmän pensionsförsäkring sägs varaktigt oförmögen till arbete, skall han dock äga erhålla pensionstillägg, eller där sådant tillägg redan blivit fastställt erhålla pensionstillägget förhöjt, efter reglerna i 6 § 2 mom. med följande ändringar: 1. där angivna högsta pensionstillägg höjas i ortsgrupp I till 250 kronor, » » II » 300 > och > III » 350 » ; 2. den kvotdel, efter vilken avdrag skall göras för inkomst, höjes till sex tiondelar; samt 3. den inkomst, som utesluter från rätt till pensionstillägg, skall vara i ortsgrupp I 517 kronor, » » II 600 » och » > III 683 » Beträffande pension enligt första stycket skall vad i 1, 2, 3, 7, 8, 10 §§, 11 § andra stycket samt 28—34 och 37—39 §§ stadgats i tillämpliga delar gälla. Jämväl 9 § skall äga tillämpning rörande pension enligt första stycket; dock att skärpt påföljd enligt paragrafen icke må tillämpas på annat förfarande än sådant som inträffat efter utgången av år 1936. Likaså skall 13 § äga tillämpning beträffande pension enligt första stycket; dock att, där pensionstagare fått pensionstillägg för sig fastställt före den 1 januari 1937, kommun icke skall vara pliktig att bidraga till någon del av det till honom utgående pensionstillägget efter större kvotdel än i 10 § lagen om allmän pensionsförsäkring stadgas. Har pensionstagare fått för sig fastställt särskilt pensionstillägg för barn, skall därom gälla vad vid utgången av år 1936 finnes stadgat. 42 §. Den, som erlagt avgift enligt 4 § lagen om allmän pensionsförsäkring men den 1 januari 1937 ännu ej fått pension för sig fastställd, skall, därest han icke erlagt avgift enligt 4 § lagen om folkpensionering, äga den rätt till pension, som framgår av 1 och 2 §§ samt 6 § första stycket lagen om allmän pensionsförsäkring, lagen om övergångsbestämmelser i anledning av sistnämnda lag samt 41 § här ovan. Jämväl i övrigt skola de i 41 § meddelade bestämmelserna i tillämpliga delar gälla beträffande pensionen.

61 43 §. För den, som fått avgift enligt 4 § lagen om allmän pensionsförsäkring sig påförd och som tillika erlagt avgift enligt 4 § lagen om folkpensionering, skola de avgifter, som påförts enligt det förra lagrummet, vid bestämmande av avgiftspensionen enligt lagen om folkpensionering räknas lika som om de påförts enligt sistnämnda lag. Därest avgifterna enligt lagen om allmän pensionsförsäkring skulle med tillämpning av de vid utgången av år 1936 gällande bestämmelserna giva rätt till pension vilken skulle överstiga avgiftspensionen enligt lagen om folkpensionering, skall sistnämnda pension förhöjas med det överskjutande beloppet. 44 §. För personer, födda något av åren 1871, 1872, 1873 och 1874, vilka från och med år 1932 till och med år 1936 varit på grund av egen eller makes tjänsteställning undantagna från avgiftsplikt enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, skall avgiftspensionens grundbelopp vara respektive 20, 40, 60 och 80 kronor med minskning, om påförd avgift ej erlagts, på sätt framgår av 6 § 1 mom. andra stycket jämfört med 43 §. 45 §. Den, som vid utgången av år 1936 åtnjuter understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, skall äga rätt till understöd under de förutsättningar, med det belopp och efter de regler i övrigt, vilka följa av tillämpning i motsvarande delar av bestämmelserna om pensionstillägg i 41 §. 46 §. För den, som den 1 januari 1937 åtnjuter pensionstillägg eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, skall förhöjning av tillägget eller understödet till överensstämmelse med stadgandena i 41 § första stycket utan föregående ansökning verkställas av pensionsstyrelsen. Därvid må antagas, att pensions- eller understödstagaren tillhör den ortsgrupp, dit hans senaste i styrelsens register över pensionstagare antecknade mantalsskrivningsort hör, och att hans inkomst är den, som lagts till grund vid beräkningen av hans dittillsvarande pensionstillägg eller understöd. Har på grund av försumlighet i fullgörande av avgiftsplikt pensionstillägg blivit fastställt med minskat belopp, må denna minskning tillsvidare bestå. 47 §. Don, som ej haft rätt till understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring emedan han vid 1914 års ingång fyllt femton år och redan då var till arbete varaktigt oförmögen samt år 1913 under sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit full försörjning av fattigvården eller välgörenhetsinrättningar, skall ej heller enligt lagen om folkpensionering äga erhålla understöd. 48 §. Utan hinder av att lagen om allmän pensionsförsäkring upphör att gälla, skall vad i nämnda lag stadgas äga tillämpning beträffande pensionsavgifter,

62 som påförts före den 1 januari 1937, samt kommuns ansvarighet och rätt på grund av dem. Vad i 9 § andra och femte styckena lagen om allmän pensionsförsäkring stadgas, skall tillämpas jämväl efter utgången av år 1936 för tid före denna tidpunkt, såvida framställning därom göres hos pensionsstyrelsen före den 1 januari 1938. Såvitt angår den 1 januari 1937 redan erlagda frivilliga avgifter och rätt till pension på grund av dem, skall ej 36 § denna lag utan 34 § lagen om allmän pensionsförsäkring gälla. 49 §. Den i 11 § lagen om allmän pensionsförsäkring omhandlade fonden skall uppgå i folkpensioneringsfonden. Den fond, som enligt 34 § nämnda lag bildats av frivilliga avgifter, skall bokföras särskilt för sig. Denna fond må ej, så länge pension på grund av dessa avgifter skall utgå, tagas i anspråk för att bekosta pension på grund av avgift, som erlagts efter den 1 januari 1937. Ej heller må den i 36 § lagen om folkpensionering omhandlade fonden tagas i anspråk för att bekosta pension på grund av avgift erlagd före nämnda dag. 50 §. Vad den 1 januari 1937 finnes jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring anordnat med avseende å pensionsdistrikt, pensionsnämnder och ombud för pensionsstyrelsen, skall så anses, som hade det blivit anordnat enligt lagen om folkpensionering. Har pensionsansökning gjorts före den 1 januari 1937, må besvär i ärendet anföras på sätt i lagen om allmän pensionsförsäkring stadgas. 51 §. Vad i lag eller särskild författning må vara föreskrivet med avseende å lagen om allmän pensionsförsäkring eller pension enligt denna, skall efter utgången av år 1936 i stället gälla lagen om folkpensionering eller folkpension.

ALLMAN MOTIVERING.

65 Kap. 1. Den svenska pensionsförsäkringen enligt 1913 års lag med sedermera vidtagna ändringar. Allmän pensionsförsäkring, omfattande invaliditets- och ålderdomsförsäkring, infördes i Sverige genom lag den 30 juni 1913, vilken trädde i kraft den 1 januari 1914. Försäkringen är obligatorisk och omfattar i princip hela befolkningen. Till sitt system är försäkringen sammansatt av å ena sidan en enligt den privata försäkringens metoder uppbyggd livränteförsäkring med personliga avgifter och däremot försäkringstekniskt svarande individuella pensioner och å andra sidan en av allmänna medel bekostad understödsverksamhet, grundad på behovsprincipen.

Skyldigheten att erlägga pensionsavgifter inträder med det år, under vilket Avgiftspensiovederbörande fyller 16 år, och fortvarar sedan till och med det år, under teringen. vilket han uppnår 66 års ålder. Avgift skall dock ej erläggas av den, ^ f k t e n ^ som icke är i riket mantalsskriven. Från avgiftsplikt äro vidare undantagna dels personer, som äro till arbete varaktigt oförmögna (invalider), dels ock ordinarie innehavare av civil eller militär statstjänst eller av prästerlig tjänst ävensom sådan befattningshavares hustru. I övrigt ankommer det på Konungens prövning, huruvida och under vilka villkor personer, vilka tillförsäkrats pension på grund av anställning i statens tjänst, må undantagas från avgiftsplikt till pensionsförsäkringen. Antalet personer i avgiftspliktig ålder uppgick år 1931 till 4 096 000. Av dessa voro 3 823 000 avgiftspliktiga och 273 000 undantagna från avgiftsplikt. Varje avgiftspliktig person har att årligen erlägga avgift med 3 kronor, Avgifter. vanligen kallad grundavgift. Därutöver är den, som enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt taxerats till en inkomst av lägst 600 kronor, skyldig att erlägga avgift med 2—30 kronor, i allmänhet benämnd tilläggsavgift, alltefter den taxerade inkomstens storlek sålunda: Taxerat

Tilläggs-

Taxerat

Tilläggs-

inkomstbelopp

avgift

inkomstbelopp

avgift

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

600— 799 800—1199 1200—2 999 3000—4 999

2 5 10 15

2193 33

5000—6999 7000—9 999 10 000 och däröver

20 25 30

66 Avgiftspensioner.

Grundavgiften erlägges av gift man för hustru, varjämte fader är ansvarig för erläggande av denna avgift för hos honom mantalsskrivet barn eller adoptivbarn under 18 år. Arbetsgivare är berättigad att erlägga pensionsavgift för hos honom anställd arbetare och äger i så fall att inom 6 månader därefter göra motsvarande avdrag å arbetarens avlöning. Huruvida denna befogenhet för arbetsgivarna att förmedla avgiftsbetalningen för sina arbetare kommit till någon användning i praktiken, är icke känt. Beträffande de försäkrades fördelning efter inkomst, ålder, kön och civilstånd samt ifråga om påförda och erlagda avgifter hänvisas till den specialundersökning, vars resultat framlagts i Del I av kommitténs betänkande, sid. 67—76, samt till tab. 74 å sid. 376 i samma del. Enligt lagens ursprungliga lydelse utgjorde avgiftspensionens årliga belopp __ bortsett f r ån v i s s a ännu gällande övergångsbestämmelser i fråga om personer, som vid 1914 års ingång redan fyllt 25 år — för man 30 och för kvinna 24 procent av de erlagda avgifternas sammanlagda belopp. Efter beslut av 1921 års riksdag gjordes emellertid avgiftspensionens storlek beroende även av den avgiftspliktiges ålder det år avgiften påföres. Enligt från och med år 1922 gällande bestämmelser utgå å erlagda pensionsavgifter i årlig pension följande procent, nämligen: Å erlagd avgift, som påförts i en ålder av

16—19 år 20—24 » 25—29 » 30-34 » 35—44 » 45—54 » 55-66 »

För man

70 % 60% 50% 40 % 30% 20 % 15%

Föl.

kvinna

56 % 48% 40% 32 % 24% 16 % 12%

Till grund för beräkningen av dessa procentsatser har lagts, bland annat en räntefot av 4" 3 procent. För personer, som redan vid 1914 års ingång fyllt 16 år, gälla emellertid de ändrade bestämmelserna endast i den mån erlagt avgiftsbelopp överstiger 13 kronor för år, varemot å lägre avgifter pensionen beräknas efter tidigare grunder. Bätt till avgiftspension inträder vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda 67 år, även om varaktig arbetsoförmåga då ännu icke är för handen. Uppgår det årliga pensionsbeloppet tillsammans med eventuellt pensionstillägg icke till 6 kronor om året, utbetalas det icke. I dylikt fall äger vederbörande i stället rätt att efter därom gjord ansökan efter fyllda 67 år återfå det erlagda avgiftsbeloppet. Varaktig oförmåga till arbete skall enligt lagens definition anses vara för handen hos den, som befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig med sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter. Vid 1932 års slut uppburo 208 827 män och 229 556 kvinnor eller sammanlagt 438 383 personer avgiftspension, utgående med ett sammanlagt årligt

67 belopp å kronor 5 633 026"66, varav kronor 4 032 759'57 hänförde sig till männen och kronor 1600 2670 9 till kvinnorna. Då även efter utgången av år 1932 ett stort antal pensioner beviljats, vilka utgå från detta eller tidigare år, komma emellertid de slutgiltiga tal, som hänföra sig till nämnda tidpunkt, att bliva betydligt större än de nu angivna. Medelbeloppet av avgiftspensioner, gällande vid utgången av år 1932, uppgick för det fall att jämte avgiftspension utgick även pensionstillägg till för män kronor 13i7 samt för kvinnor kronor 5"33 och där enbart avgiftspension utgick till för män kronor 2674 och för kvinnor kronor 1L30. Motsvarande belopp i fråga om under år 1932 nybeviljade avgiftspensioner var i förra fallet resp. kronor 21*77 och 867 samt i det senare resp. kronor 35'8 9 och 12-48. Pensionsavgifterna ingå till en fond, pensionsförsäkringsfonden, vilken Pensionsförvaltas enligt av Kungl. Maj:t i reglemente av den 17 juni 1916 meddelade fö70änkdrenSS bestämmelser. I § 4 av nämnda reglemente föreskrives bland annat, att minst V6 av den del av fondens medel, som ej erfordras för bestridande av fondens utgifter, skall redovisas i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svenska staten, och högst */4 i lån till företag, som äro ägnade att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan och som anses erbjuda nöjaktig säkerhet. Pensionsförsäkringsfonden uppgick den 30 juni 1933 till kronor 626 095 387" 9 o, vilket belopp vid nämnda tidpunkt var placerat sålunda: Svenska statens obligationer Övriga obligationer Lån till riksgäldskontoret Kommunlån Inteckningslån Lån till svenska jordbrukskreditkassan Övriga lån

k r 105 262 234:18 » 50 687 215:96 » 21000 000: » 287 636 252^86 » 39 351 8 6 8 : 5 0 » 7 300 000: » 5 6 2 96 497: 82 Aktier » 15 100000: — Fastigheter » 3 000 000: — Fordringar å bankbolag » 4 533 230:38 » » riksbanken » 1847 777:99 » »postgirokonto » 710996:91 Upplupna, oguldna räntor » 9 183 206:36 Fordran å staten för understöd enligt lagen den 8 juni 1915 » 24 186 106: 94 Summa kronor 626 095 387: 90 Fondens fördelning vid samma tidpunkt den 30 juni 1933 vår följande: Frivilliga försäkringens fond kr. 18 078 767:24 Särskilda till förvaltning överlämnade fonder » 27 125:49 Fonden för sjukvårdande uppgifter » 1109 963:63 Allmänna fonden » 606 879 531:54 Summa kronor 626 095 387: 90 Allmänna fonden har under de senaste butgetåren ökat med cirka 45 milj. kronor om året.

68 Medelräntan vid olika tidpunkter å fondens fasta placeringar framgår av följande sammanställning. Tidpunkt 1916 »V„ 1917 31 / 12 1918 » V B 1919 31 / 12 1920 31 /,o 1921 W/ u 1922 30 ~6 1923 30 / 6 1924

M/2

Medelränta 4-76 % 5-32 % 5-23 % 5-29 % 5-35 % 5-55 % 544 % 5-38 % 5-36 %

Tidpunkt / 6 1925 30 / 6 1926 3 % 1927 3 % 1928 3 % 1929 30 / 6 1930 30 / 6 1931 3 % 1932 3 % 1933

30 Medelränta 5-29 % 5'18 % 5-10 % 5-03 % 5-02 % 4-95 % 4'79 % 4"79 % 4"74 %

Efter avdrag av omkostnader för förvaltning m. m. har fonden under olika budgetperioder givit nedanstående ränteavkastning. Budgetperiod år 1918 » 1919 » 1920 » 1921 » 1922 i^—3% 1 9 2 3 V7 1 9 2 3 — 3 % 1924 V7 1924— 3 0 / 6 1925

Avkastning 5-17 % 5-31 % 5-38 % 5-49 % 5-24 % 5-11 % 5-22 % 5"20 %

Budgetpeiiod VT 1925— 3 0 / 6 1926 VT 1926— 3 0 / 6 1927 VT 1927— 3 0 / 6 1928 VT 1928— 3 0 / 6 1929 VT 1 9 2 9 — 3 % 1930 V7 1 9 3 0 — 3 % 1931 VT 1 9 3 1 - 3 % 1932 VT 1 9 3 2 — 3 % 1933

Avkastning 507 % 4"95 % 4'92 % 4*95 % 5'08 % 4"95 % 4"73 % 4"7i %

Minst en gång vart tionde år skall genom pensionsstyrelsens försorg anställas en undersökning, huruvida genom de föreskrivna pensionsavgifterna kunna för vederbörande beredas de lagstadgade avgiftspensionerna samt huruvida fonden är så stor, att den minst motsvarar kapitalvärdet av alla de utbetalningar, som med dess medel skola bestridas. Visar det sig därvid, att överskott finnes, äger Kungl. Maj:t bestämma, att viss del av överskottet får användas till bestridande av kostnader för åtgärder, ägnade att i pensionsförsäkringens intresse förebygga eller häva arbetsoförmåga eller befordra folkhälsan. Den i den ovan meddelade uppgiften rörande fondens fördelning den 30 juni 1933 ingående posten »Fonden för sjukvårdande uppgifter» utgöres av medel, som i denna ordning ställts till förfogande för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. E n av pensionsstyrelsen verkställd undersökning rörande allmänna fondens ställning den 31 december 1930 har .givit vid handen, att fonden under vissa antaganden vid nämnda tidpunkt utvisade ett överskott på 76, 128 eller 170 milj. kronor, alltefter som man lägger 3ö, 4 resp. 4-5 % räntefot till grund för beräkningarna. Såsom ovan nämnts är den obligatoriska försäkringen kompletterad med en av allmänna medel bekostad understödsverksamhet, uppbyggd enligt beSTnderatB? hovsprincipen. Utöver avgiftspensionen utgår sålunda av allmänna medel ett s. k. pensionstillägg för pensionstagare, som är till arbete varaktigt oförmögen och vilkens årsinkomst understiger visst i lagen angivet belopp.

69 Den, som efter fyllda 15 år blivit invalid, men för vilken pensionsavgifter icke blivit erlagda, ävensom den, som vid nämnda ålder redan är invalid, äger erhålla understöd enligt samma regler, som gälla ifråga om pensionstillägg. Vad i det följande sägs om pensionstillägg gäller alltså jämväl i fråga om understöd. Bortsett från vissa från och med år 1921 avskaffade övergångsbestämmelser utgick pensionstillägg tidigare med högst för man 150 och för kvinna 140 kronor per år. Med nämnda belopp utgick pensionstillägg så länge vederbörandes årsinkomst icke översteg 50 kronor, men minskades vid högre årsinkomst med 6/io a v det överskjutande beloppet. Om årsinkomsten uppgick till för man 300 och för kvinna 283 kronor, kunde sålunda pensionstillägg ej utgå. Efter beslut av 1921 års riksdag höjdes pensionstillägget för personer, som blivit invalider efter 1922 års ingång. Enligt numera gällande bestämmelser utgår pensionstillägg med för man 225 och för kvinna 210 kronor per år med avdrag av 6/io a v det belopp, varmed pensionstagarens årsinkomst överstiger 50 kronor. Rätten till pensionstillägg bortfaller sålunda numera vid en årsinkomst av för man 425 och för kvinna 400 kronor. Personer, som erhållit pensionstillägg enligt de äldre bestämmelserna, hava emellertid icke gjorts delaktiga i denna förbättring av förmånerna. Till de tidigare pensionärerna utgå således pensionstilläggen efter lägre grunder, även om behovet är lika stort eller större än för de nyare pensionärerna. Med årsinkomst förstås i detta sammang all den inkomst av fast egengom, kapital eller arbete, som vederbörande skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åtnjuta. Såsom inkomst räknas dock icke avgiftspension på grund av obligatoriska pensionsavgifter och ej heller, intill ett belopp av högst 300 kronor, pension på grund av frivilliga avgifter. Såsom inkomst räknas ej understöd från Vadstena krigsmanshuskassa, genom flottans pensionskassa utgående pensioner till avskedade båtsmän och marinsoldater eller gratifikationer och pensioner från invalidhusfonden. Ej heller räknas som inkomst fattigvårdsunderstöd eller sådant underhåll, som utgår på grund av föräldrars och barns försörjningsplikt gentemot varandra. Om inkomsten helt eller delvis utgöres av naturaförmåner, skall vid uppskattningen av dessa förmåners årliga värde iakttagas, att, där förmånerna räcka till full om än torftig försörjning, värdet ej må uppskattas till lägre belopp än 425 kronor för man (om pension utgår enligt de äldre lagbestämmelserna 300 kronor) och 400 (283) kronor för kvinna och eljest till motsvarande lägre belopp, ävensom att årliga värdet av bostad ej må uppskattas till lägre belopp än 60 (50) kronor. I fråga om äkta makar skall i regel årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst. Upphör invaliditeten, indrages pensionstillägget och, om pensionstagaren icke fyllt 67 år, även avgiftspensionen. Vägrar någon utan giltig anledning att underkasta sig sjukvård eller yrkesutbildning, vartill bidrag erbjudits honom av pensionsstyrelsen, kan under vissa förutsättningar pension helt eller delvis tillsvidare förvägras honom.

70 Ökas eller minskas den beräknade årsinkomsten, skall pensionstillägget jämkas eller indragas. Beträffande pensionstillägg, gällande vid slutet av åren 1923—1932, meddelas i tab. 1 antalet pensionstagare, pensionstilläggens sammanlagda årliga belopp och medelbeloppet per pensionstagare. Tab. 1. Pensionstillägg ock understöd gällande vid slutet av åren 1923-1932.

Ir

Ärligt belopp

Medelbelopp

kronor

kronor

91255 93 779 98 759 104 795 110 842 115 960 121 003 126 017 130 673 138 920

11 374 812 12 059 625 13 256 226 14 739 239 16 293 065 17 695 768 19 065 765 20 373 494 21 627 405 23 577 473

124: 65 128: 60 134: 23 140: 65 146: 99 152: 60 157: 56 161: 67 165: 51 169: 72

165 050 166 693 171 945 178 341 184 773 190 711 195 725 201 274 205 104 212 435

19 689 968 20 263 937 21 590 086 23 284 435 25 069253 26 766 972 28 344 848 29 917 276 31 250 217 33 154 833

119: 30 121: 56 125: 56 130: 56 135: 68 140: 35 144: 82 148: 64 152: 36 156: 07

256 305 260 472 270 704 283 136 295 615 306 671 316 728 327 291 335 777 351 355

31 064 780 32 323 562 34 846 312 38 023 674 41 362 318 44 462 740 47 410 613 50 290 770 52 877 622 56 732 306

121: 20 124: 10 128: 72 134: 29 139: 92 144: 99 149: 69 153: 66 157: 48 161: 47

Antal

Män. 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932

Kvinnor. 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931. 1932

Inalles. 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932

Barntilläs

Av hela antalet personer med pensionstillägg eller understöd vid 1932 års slut uppburo c:a 102 000 män och 136 000 kvinnor pensionstillägg enligt de nyare bestämmelserna med högst 225 kronor för man och 210 kronor för kvinna samt c:a 37 000 män och 76 000 kvinnor dylikt tillägg enligt de äldre reglerna med för man och kvinna högst resp. 150 och 140 kronor per år. Bestämmelser om barntillägg funnos icke ursprungligen i pensionsförsäkringslagen utan infördes på förslag av pensionsstyrelsen genom lag av den

71 28 juni 1918, sedermera ändrad genom lag av den 13 oktober 1921. Enligt dessa bestämmelser utgår numera för pensionsberättigad änkling, änka, frånskild make eller ogift kvinna, som är till arbete varaktigt oförmögen och har att försörja barn eller adoptivbarn under 15 år, ävensom för pensionsberättigad ogift man, som är till arbete varaktigt oförmögen och har att försörja adoptivbarn under 15 år, särskilt pensionstillägg för varje dylikt barn, därest årsinkomsten ej uppgår till för man 425 och för kvinna 400 kronor ökat med 170 kronor för varje barn. Enahanda rätt tillkommer jämväl äkta makar, av vilka mannen är pensionsberättigad och till arbete varaktigt oförmögen och vilkas sammanlagda årsinkomst ej uppgår till 825 kronor ökat med 170 kronor för varje barn. Barn tillägget utgår med 102 kronor för varje barn med avdrag av 6/io a v det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 425 kronor för man, 400 kronor för kvinna och 825 kronor för äkta makar. För de personer, som åtnjuta pensionstillägg enligt de ovan nämnda, äldre bestämmelserna utgår även barntillägg enligt mindre gynnsamma regler än de nu gällande. För dem inträder rätten till barn tillägg, då årsinkomsten ej uppgår till för man 300 och för kvinna 283 samt för äkta makar 583 kronor jämte 125 kronor för varje barn. Barntillägget utgör i dylikt fall 75 kronor per år och barn med avdrag av 6/io a v det belopp, varmed årsinkomsten överstiger i de olika fallen resp. 300, 283 och 583 kronor. Enligt pensionsbrev, utfärdade intill 1932 års slut, utgick vid nämnda tidpunkt barn tillägg till 11452 personer, varav 8 840 män och 2 612 kvinnor, med ett sammanlagt årligt belopp av kronor 2 500 0605 0. I medeltal för varje fall utgick barntillägg med kronor 218'3i per år. Såsom av det föregående framgår, förutsattes alltid för rätt till pensionstillägg, understöd eller barntillägg, att vederbörande är till arbete varaktigt oförmögen, samt att årsinkomsten icke överstiger de ovan angivna gränserna. Bätten är däremot ej bunden vid någon viss ålder, bortsett från att sådan rätt aldrig kan inträda före fyllda 15 år. Som förut omnämnts skall pensionstillägg indragas, om det befinnes, att indragning vederbörande pensionstagare icke längre är att anse såsom till arbete var- °.ch minsk aktigt oförmögen. Samma är förhållandet, om vederbörandes årsinkomst Tionstniägg" ökas till sådant belopp, att rätt till pensionstillägg icke längre föreligger, och om årsinkomsten ökas med mindre belopp skall pensionstillägget eller understödet minskas. Kontrollen över att pensionstillägg i förekommande fall indrages eller minskas åligger i första hand pensionsnämnderna. Pensionsstyrelsen har även uppmanat dessa att minst en gång årligen genomgå den hos dem förda förteckningen över pensionstagare för prövning av frågan, huruvida anledning föreligger att vidtaga åtgärder för indragning eller jämkning av utgående pensionstillägg. Även direkt från pensionsstyrelsens sida vidtagas emellertid åtgärder i syfte att kontrollera, att pensionstillägg icke utgå till personer, som icke äro därtill lagligen berättigade, eller med för högt belopp. I många fall äro omständigheterna i ett pensionsärende sådana, att pension väl måste beviljas, men att den framtida rätten därtill synes tvivel-

72 aktig med hänsyn antingen till arbetsoförmågans varaktighet, årsinkomstens storlek eller båda dessa faktorer. I dylika fall bestämmer pensionsstyrelsen vid ärendets avgörande viss observationstid, efter vilken ärendet skall underkastas förnyad granskning. Årliga antalet ärenden, i vilka dylik observation föreskrives, utgör c:a 3 300. I kontrollsyfte utnyttjar pensionsstyrelsen även de uppgifter om timade dödsfall, som pastorsämbetena i. riket i syfte att förhindra att pension utbetalas efter det att en pensionstagare avlidit månatligen avlämna till pensionsstyrelsen. Då en dylik uppgift avser gift person, vars efterlevande make uppbär pensionstillägg, infordrar pensionsstyrelsen, då skäl därtill anses föreligga, bouppteckning och annan utredning, som kräves för bedömande av den efterlevande makens ekonomiska ställning. Allt efter de upplysningar, som därvid framkomma, ayskrives ärendet eller vidtagas åtgärder för indragning eller minskning av pensionstillägg, för tillämpning av 9 § första stycket a) pensionsförsäkringslagen eller för återkrav av för mycket utbetalda pensionsbelopp. Antalet ärenden, i vilka sådan undersökning som nu nämnts vidtagas, utgör c:a 3 000 per år. Slutligen må nämnas, att riksförsäkringsanstalten enligt överenskommelse med pensionsstyrelsen till styrelsen lämnar meddelanden angående av anstalten beviljade definitiva livräntor ävensom angående dylika livräntor, som beviljats av de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen. Dessa meddelanden giva i förekommande fall anledning till minskning eller indragning av pensionstillägg och användas i övrigt för kontroll, att pension icke beviljas med för högt belopp till personer, vilka tillerkänts dylik livränta. . Att i siffror belysa, i vilken mån indragningar eller minskningar av pensionstillägg bero på pensionsnämndernas initiativ eller på den ena eller andra grenen av pensionsstyrelsens kontrollverksamhet, låter sig med tillgänglig statistik icke göra. I tab. 2 meddelas uppgifter angående totala antalet och beloppet av indragningar eller minskningar, som beslutats-under åren 1931 och 1932. Tab. 2. Under åren 1931 och 1932 beslutade indragningar eller minskningar av pensionstillägg eller understöd. Män

Summa

Kvinnor

An tal

Årligt belopp kronor

Antal

Årligt belopp kronor

Antal

Ärligt belopp kronor

Indragningar. År 1931 » 1932

306 473

47 420 72 085

264 412

41803 62 751

570 885

89223 134836

Minskningar. År 1931 »> 1932

391 417

24 348 26 731

253 310

15 943 19 979

614 727

40291 46 710

73 Om vederbörande a) avhänt sig eller undandolt inkomst eller egendom i uppsåt att erhålla pensionstillägg eller högre sådant tillägg än honom eljest skolat tillkomma; b) visat tredska eller uppenbar försumlighet i fullgörandet av honom åliggande avgiftsplikt; c) uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga till sin försörjning eller är hemfallen åt dryckenskap, må enligt 9 § första stycket pensionsförsäkringslagen sökt pensionstillägg icke beviljas och skall redan beviljat pensionstillägg indragas, dock må efter prövning av omständigheterna i fall, varom under a) och b) förmäles, undantagsvis medgivas pensionstillägg med minskat belopp. Sistnämnda bestämmelse om minskning av pensionstillägget har emellertid, särskilt då fråga gäller försumlighet med avseende på avgiftsbetalningen, vid lagens praktiska tillämpning kommit att bliva huvudregel, så att det endast mera sällan förekommer, att pensionstillägg helt vägras av denna anledning. Till belysande av i vilken omfattning de ifrågavarande värdighetsbestämmelserna tillämpas, meddelas i tab. 3 uppgifter därom för år 1928 samt för tiden 1 juli 1932—30 juni 1933. Det torde böra nämnas, att pensionsstyrelsens praxis i fråga om tillämpningen av 9 § första stycket b) pensionsförsäkringslagen blivit omlagd och därvid avsevärt mildrad från och med den 1 januari 1931. Tab. 3. Antalet under år 1928 och under tiden 1 juli 1932-30 juni 1933 fattade beslut, i vilka 9 § första stycket pensionsförsäkringslagen tillämpats. Antal ärenden, i yilka tillämpats 9§b)

9 § c)

ir 1 juli 1932— 1928 30 juni 1933

År 1 juli 1932— 1928 30 juni 1933

9 § a) År 1928 Nedsättning med 5 kronor » » 10 » » 15 » » » 20 » » >•> 25 » » » 30 » » » 35 » » » 40 » » » 45 » » » 50 i) » 55 » » 60 » » 70 » » 100 » Avslag å ansökningen Indragning av pension Summa

1 juli 1932— 30 juni 1933

10 5 48 4 43 1 33

11 3 62 7 76

10 1 30 2 1 65 40

197 722 368 267 258 33 43 73 1 8

4 453 1 233 2 70 16 2

14 1 86 81

18 2

20 Till jämförelse må meddelas, att pensionsstyrelsen under år 1928 i 36 944 fall utfärdat pensionsbrev avseende nya pensiontillägg eller understöd och i

Värdighets-

74 12 881 fall vidtagit ändring av redan förut beviljade dylika samt att motsvarande antal för år 1932 var resp. 42 852 och 14 304. Pensionstillägg eller del därav, som på grund av de nämnda bestämmelserna i 9 § icke utgår till pensionstagare, tillfaller, om denne för sin försörjning anlitar fattigvården, den kommun, till vilken han i fattigvårdshänseende hör, dock ej i vidare mån än som erfordras till täckande av kostnaderna för den lämnade fattigvården. För tid, under vilken pensionstagare är intagen å fattigvårdssamhälle tillhörig anstalt eller mot avgift, som av fattigvårdssamhälle erlägges, åtnjuter vård eller försörjning å annan anstalt äger fattigvårdssamhälle uppbära honom tillkommande pension (avgiftspension och pensionstillägg) samt därav tillgodogöra sig sina kostnader. Kostnadernas Kostnaderna för pensionstillägg, understöd och barntillägg bestridas till bestridande. 3 /4 av staten, till Vs a v landstingen och till återstående 1/s av kommunerna. Städer, som icke deltaga i landsting, hava att bestrida Y4. Landstingens och kommunernas andelar i kostnaden uträknas av pensionsstyrelsen. Beträffande här ifrågavarande kostnader för tiden från verksamhetens början till och med budgetåret 1928/1929 samt kostnadsfördelningen mellan staten, landsting och kommuner hänvisas till Del I av kommitténs betänkande, sid. 19. Hur för statens del de verkliga kostnaderna till och med budgetåret 1932/1933 ställt sig i förhållande till de beräknade framgår av tab. 4. Tab. 4. Statens andel i kostnaden för pensionstillägg, understöd och barntillägg år 1914—budgetåret 1932/1933. Ar, resp. budgetår

1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1 januari—30 juni 1923 1923/1924 1924/1925 1925/1926 1926/1927 1927/1928 1928/1929 1929/1930 1930/1931 1931/1932 1932/1933 Summa

Ursprungligen beräknat belopp

Verkligt belopp

1000-tal kronor

1 000-tal kronor

2 660 3 600 11710 12 250 13100 15 080 16 220 25 830 27 660 14 690 30 220 31910 33 500 34 970 36 400 37 800 39160 40 600 42 000 43 300

1230 3 260 11350 12 420 12 640 12 820 13 800 22 660 24 050 13150 26 990 28 060 31540 33 710 36 700 38 210 40 760 43 220 45 950 48 630

512 660

501150 Det må framhållas, att de betydande kostnadsstegringar, som ägde rum från år 1915 till år 1916 och från år 1920 till år 1921, föranleddes, den först-

75 nämnda av att från och med år 1916 medtogos vissa från början uteslutna persongrupper, och den senare av en år 1921 ikraftträdande pensionsförhöjning för personer, som tidigare tillerkänts pensionstillägg enligt då ännu gällande övergångsbestämmelser. Av den ovan meddelade sammanställningen framgår, att sammanlagda beloppet av statens andel i kostnaderna utgör till och med budgetåret 1932/ 1933 501'15 milj. kronor, d. v. s. 11" 51 milj. kronor mindre än det för samma tid såsom ursprungligen beräknat angivna beloppet, 512"6 6 milj. kronor. Under de senaste sex budgetåren hava emellertid de verkliga kostnaderna överstigit de beräknade. Det har även visat sig, att antalet pensionstagare ökat väsentligt mera, än man tidigare ansett sig böra räkna med. Av de i tab. 1 lämnade uppgifterna framgår att antalet pensionstagare åren 1928— 1932 ökat med resp. 11056, 10 057, 10 563, 8 486 och 15 578. År 1932 steg antalet från 335 777 till 351355, eller med 4'6 %. Denna alltjämt fortgående ökning överstiger betydligt vad man tidigare beräknat. Skulle nämligen antalet endast stiga i förhållande till den beräknade ökningen i antalet arbetsoförmögua personer över 16 års ålder, såsom tidigare antagits, borde ökningen i antalet pensionstagare endast uppgå till omkring 1'2 5 %. Den verkliga ökningen uppgår sålunda till inemot fyra gånger den beräknade. Samtidigt med pensionsförsäkringen infördes en frivillig försäkring, genom Pension p vilken varje svensk man eller kvinna kan genom erläggande av frivilliga av- 9™n* av gifter tillförsäkra sig pension utöver vad som omnämnts i den föregående avgifter. redogörelsen. Beträffande denna frivilliga försäkring innehåller själva lagen endast vissa grundläggande bestämmelser. Försäkringen regleras i övrigt genom föreskrifter utfärdade av Kungl. Maj:t. Enligt dessa kan frivillig försäkring tecknas antingen såsom blandad invaliditets- och ålderdomsförsäkring eller såsom ren ålderdomsförsäkring, i båda fallen antingen med eller utan återbetalning vid dödsfall av erlagda avgifter. Avgift får erläggas för varje svensk medborgare från födelsen till och med det år, under vilket han fyller 69 år. Den, som fyllt 70 år, kan försäkras till erhållande av pension att omedelbart utgå. För den som är till arbete varaktigt oförmögen får avgift dock ej erläggas till blandad invaliditets- och ålderdomsförsäkring. För en och samma person må till och med det år, under vilket han fyller 17 år, erläggas högst 100 kronor årligen och för tiden därefter högst 250 kronor om året. Därest sålunda medgiven avgiftsinbetalning icke till fullo verkställts, må dock det enligt angivna regler tillåtna, men icke erlagda avgiftsbeloppet helt eller delvis senare inbetalas. Önskar någon att för en person under samma kalenderår till blandad invaliditets- och ålderdomsförsäkring inbetala mer än sammanlagt 700 kronor, kan pensionsstyrelsen för överskottets godtagande föreskriva de villkor styrelsen kan finna lämpliga. P å Kungl. Maj:ts prövning beror, huruvida i särskilda fall avgifter må inbetalas till högre belopp, än sålunda medgivits. Inbetalning av frivillig avgift kan äga rum vid varje postanstalt i riket,

76 varvid vederbörande posttjänsteman kvitterar inbetalningen i en särskild för den försäkrade vid första avgiftsbetalningen utfärdad försäkringsbok. För avgift till blandad invaliditets- och ålderdomsförsäkring inträder rätt till pension antingen vid varaktig oförmåga till arbete, som inträffar efter fyllda 15 och före fyllda 62 år, eller, oberoende av arbetsoförmåga, vid en pensionsålder, som skall vara lägst 62 och högst 70 år, men mellan dessa gränser är valfri. Vid ren ålderdomsförsäkring är pensionsåldern valfri mellan 55 och 70 år. Yalet av pensionsålder behöver ej träffas förrän vid den tidpunkt, då den försäkrade önskar komma i åtnjutande av pension. Villkor om avgiftsåterbetalning vid dödsfall innebär att, om den försäkrade avlider, innan till följd av gjord ansökan rätt till pension inträtt, hela beloppet av erlagda avgifter skall återbetalas samt att vid den försäkrades död efter denna tidpunkt fyra femtedelar, tre femtedelar, två femtedelar eller en femtedel av beloppet av de erlagda avgifterna skall återbetalas, allt eftersom dödsfallet inträffar under första, andra, tredje eller fjärde året efter det att rätt till pension inträtt. Pension på frivilligt erlagda avgifter utgår efter av pensionsstyrelsen enligt försäkringstekniska grunder fastställda tariffer. Den pension, som utgår på grund av under ett kalenderår erlagda avgifter intill sammanlagt 30 kronor, höjes genom tillskott av statsmedel med en åttondel. Av det belopp, varmed de för en person under ett kalenderår erlagda avgifterna sammanlagt överstiga 100 kronor, skola 3 ?6 utgöra förvaltningsbidrag. För blandad invaliditets- och ålderdomsförsäkring gäller viss karensbestämmelse. Därest varaktig oförmåga till arbete inträder före slutet av tredje kalenderåret efter det en avgift erlagts, utgår nämligen invalidpension för sådan avgift med ett årligt belopp av endast 8 % av avgiften, såvida ej pensionsstyrelsen prövar avgiften böra helt eller delvis medföra pension med eljest normalt belopp. Under år 1932 inbetalades till den frivilliga försäkringen sammanlagt 1 588 737 kronor, fördelade på 6 249 personer, varav 2 562 män och 3 687 kvinnor. De erlagda avgiftsbeloppen utgjorde i medeltal kronor 249-4 7 för män och kronor 257"5 5 för kvinnor. Vid årets slut utgick pension på grund av frivilliga avgifter till 485 män och 585 kvinnor med ett sammanlagt årligt belopp av kronor 154925"13. Pensionsför- Pensionsförsäkringen handhaves dels av ett centralt ämbetsverk, pensionssaknngtns styrelsen, och dels av särskilda pensionsnämnder i orterna. Dessutom finnes organisation.

Pensionsstyreisen.

•

.

*•

ett antal av pensionsstyrelsen förordnade ombud för större områden. Pensionsstyrelsen består av en generaldirektör och åtta byråchefer, av vilka en tillika är förordnad som generaldirektörens ställföreträdare. Byråerna utgöras av en kanslibyrå, en fond- och kameralbyrå, tre gransknings- och besvärsbyråer, en försäkringsteknisk byrå, en statistisk byrå och en sjukvårdsbyrå. De olika byråernas huvudsakliga arbetsuppgifter äro följande.

77 Kanslibyrån: organisations- och personalfrågor, ärenden angående instruktioner och ordningsföreskrifter för arbetet, frågor om ändring i gällande eller utfärdande av nya lagar och författningar, frågor om anslag till styrelsen och dess verksamhet — i samråd med fond- och kameralbyrån, registrering och förvaring av handlingar i pensionsärenden, frågor av rättslig natur rörande utbetalning av pensioner, meddelande till pressen och allmänheten av upplysningar rörande pensionsförsäkringen samt frågor rörande styrelsens bibliotek. Fond- och kameralbyrån: ärenden rörande pensionsförsäkringsfonden, dess förvaltning och bokföring m. m., bokföring och redovisning av styrelsens medel, avlöning till personalen och övriga kassagöromål, upphandlings- och övriga kamerala ärenden, inseendet över styrelsens lokaler, ombudsmannagöromål samt frågor om återkrav av obehörigen eller för mycket uppburna pensionsbelopp. Gransknings- och besvärsbyråerna: handläggning av pensionsärenden utom sådana, som avse enbart avgiftspension på grund av uppnådd pensionsålder. Försäkringstekniska byrån: handläggning av ansökningar från kommuner om utfående av pensionsbelopp jämlikt 9 § andra och femte styckena pensionsförsäkringslagen, beräkning av pensionsbelopp samt utfärdande och expediering av pensionsbrev med tillhörande kvittenshäften, utbetalning av pensionstillägg för barn samt ärenden i övrigt angående utbetalning av pension, med undantag för dylika ärenden av rättslig natur, statistik rörande utgående pensioner och understöd, frågor om anslag till bestridande av statens andel i kostnaden för pensionstillägg m. m., beräkning, uppbörd och bokföring av landstings och kommuners andelar i kostnaden för pensionstillägg och understöd, beräkningar rörande pensionsförsäkringsfonden ävensom andra utredningar och beräkningar av försäkringsteknisk natur samt ärenden angående den frivilliga försäkringen. Statistiska byrån: för den obligatoriska försäkringen erforderlig registerföring rörande pensionsavgifter, kontroll över pensionsavgifternas uppbörd och redovisning samt kommunernas inleverering av belopp motsvarande ej erlagda grundavgifter, frågor om ersättning av allmänna medel för förskingrade pensionsavgifter — i samråd med fond- och kameralbyrån, handläggning av ansökningar om enbart avgiftspension på grund av uppnådd pensionsålder, uträknande av de obligatoriska avgiftspensionerna, ärenden rörande påföring och uppbörd av pensionsavgifter, befrielse från avgiftsplikt samt återbetalning av pensionsavgifter, statistik rörande de försäkrade, avgiftspåföringen och uppbörden av avgifterna samt andra statistiska utredningar. Sjukvårdsbyrån: handläggning av ärenden rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet samt pensionsärenden, som äga samband med ärenden rörande individuell sjukvård och som icke avse enbart avgiftspension på grund av uppnådd pensionsålder. De tre ordinarie gransknings- och besvärsbyråerna medhinna icke på långt när art; behandla samtliga till dem hörande pensionsärenden, varför städse hittills ett efter behovet avpassat antal extra sådana byråer måst inrättas.

78 Såsom chef för varje dylik byrå, vilkas antal vid slutet av år 1932 uppgick till 11, dock ej alla med full tjänstgöring, förordnas någon av styrelsens sekreterare eller aktuarier eller ock någon tjänsteman utom verket. Jämväl för behandling av ärenden rörande individuell sjukvård föreligger ett konstant behov av extra ledamöter. Vid nyssnämnda tidpunkt funnos 6 dylika, av vilka emellertid 5 handlade jämväl pensionsärenden. Vid pensionsstyrelsens sida finnas fyra av Kungl. Maj:t förordnade sakkunniga med uppgift att avgiva yttranden över till dem hänskjutna frågor ävensom att i övrigt tillhandagå styrelsen med råd och upplysningar. A pensionsstyrelsens ordinarie stat voro under år 1933 upptagna 138 befattningar. Antalet befattningshavare uppgick den 30 november 1933 till 281 med den fördelning på olika byråer som framgår av tab. 5. Tab. 5. Pensionsstyrelsens personal den 30 november 1933. Ej indelade Kansliå byrå byrån

Generaldirektör och chef Byråchefer (B 30) Sekreterare och förste aktuarier (B 24") Aktuarier (B 21) l:e expeditionsvakt (B 7) Expeditionsvakter (B 5)... Icke-ordinarie manliga tjänstemän E. o. expeditionsvakter... Kontorsgossar .. Maskinist Kansliskrivare (B 11) Kanslibiträden (B 7) Kontorsbiträden B 4) Skrivbiträden (B 2) Icke-ordinarie kvinnliga befattningshavare

Fond- GranskFöroch ningssäkrings- Stakame- och betistiska tekniska byrån ralsvärsbyrån byrån byråerna

Sjukvårdsbyrån

—

—

1 2

1 1

2 10

1 3

2 4

1 4

8 24 1 4

—

—

—

—

—

—

—

—

4 3 4

2 5

2 1 5

1 3

1 6 11 3

8 38 1

2 3

3 20 65 4

1 Överläkare Biträdande läkare Summa

1K

1 8

1 4 3 4 1

Summa

—

—

—

—

na

1A

ai

RA

on

_ *

3 9S1

A n m . Av byråcheferna är en tjänstledig; befattningen uppehälles p å förordnande. Av b e f a t t n i n g a r n a i lönegrad B 24 äro en sekreterarbefattning å gransknings- och besvärsb y r å e r n a och en förste aktuariebefattning å försäkringstekniska byrån v a k a n t a ; därjämte är en sekreterarbefattning å extra s t a t å sjukvårdsbyrån vakant. De b å d a förstnämnda befattningarna uppehållas på förordnande. Av aktuariebefattningarna äro fem vakanta; samtliga uppehållas på förordnande.

PensionsnämnVarje socken på landet samt varje stad ävensom varje köping, som utgör dema. egen kommun, bildar ett pensionsdistrikt. Hava två eller flera socknar på landet gemensam kommunalförvaltning, skola de utgöra ett pensionsdistrikt. Där på grund av kommunens vidsträckthet eller andra förhållanden så prö-

79 vas lämpligt, kan en kommun fördelas i två eller flera pensionsdistrikt, liksom ock två eller flera kommuner kunna besluta om sammanslagning till ett distrikt. Av rikets 2 531 kommuner voro vid utgången av år 1932 71 delade i två eller flera pensionsdistrikt. Någon sammanslagning av kommuner till ett pensionsdistrikt förekommer icke. Pensionsdistriktens sammanlagda antal utgjorde 2 647. För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd, bestående av en ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst sex. Ordföranden och suppleant för denne utses av Konungens befallningshavande för fyra år i sänder. Ledamöterna jämte en suppleant för varje ledamot väljas, likaledes för fyra år, av kommunen. Pensionsnämnd sammanträder på kallelse av ordföranden så ofta denne med avseende å inkomna ärendens antal och vikt finner det nödigt, dock minst en gång varje kalenderhalvår. Vidare gäller enligt instruktionen för pensionsnämnderna, att ärende skall handläggas senast inom tre månader, såvida icke pensionsstyrelsen för visst fall annorledes förordnar. Pensionsnämndens ordförande åligger bland annat att enligt fastställt formulär hålla register över gjorda framställningar och inkomna ansökningar samt att föra förteckning över de pensionstagare, till vilkas pensionering kommunen lämnar bidrag, ävensom att vid nämndens sammanträden föra protokoll eller svara för dess ordentliga förande. Förutom den direkta handläggningen av pensionsärenden åligger det pensionsnämnden samt ordföranden och ledamöterna var och en personligen bland annat att hava sin uppmärksamhet riktad på, att personer, som äro berättigade till pension, erhålla dylik till vederbörligt belopp, och att pensionstagare förhjälpas till ökning av pensionen, där omständigheterna därtill föranleda, ävensom att, för den händelse minskning eller indragning av pension bör ifrågakomma, tillse att i anledning därav erforderliga åtgärder vidtagas. Till pensionsnämnden har sålunda förlagts jämväl uppgiften att utöva fortlöpande kontroll över pensionstagarna. För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen förordnat ombud. Förordnandet avser i regel ett år i sänder. Ombud har till huvudsaklig uppgift att övervaka och verka för en likformig lagtillämpning vid behandlingen av pensionsärendena inom de till ombudets område hörande pensionsnämnderna samt att i denna sin verksamhet iakttaga det allmännas rätt. Ombud skall, där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, bevista varje pensionsnämndssammanträde, som hålles inom hans område, och äger därvid deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Genom samverkan mellan ombudet och vederbörande ordförande böra dessa sammanträden utsättas till sådana tider, att ombudets tjänsteresor draga minsta möjliga kostnad för staten. Sedan pensionsnämnd fattat beslut i pensionsärende, åligger det ombudet att avgiva det yttrande i ärendet, vartill han kan finna anledning. Finner ombudet nämndens beslut icke lagligen grundat eller eljest stridande mot anvisningar, som pensionsstyrelsen läm-

Ombuden.

80 nat, skall ombudet hos pensionsstyrelsen anföra besvär över beslutet. Finner ombudet, att pensionsnämnd, dess ordförande eller ledamöter gång efter annan uppenbarligen handla i strid mot eller eftersätta meddelade föreskrifter eller i övrigt icke på nöjaktigt sätt fullgöra sitt uppdrag, skall ombudet härom göra anmälan till pensionsstyrelsen. Senast den 15 juli varje år skall ombud till pensionsstyrelsen inkomma med redogörelse för sin verksamhet under det sistförflutna budgetåret, varvid han jämväl har att framföra sina önskemål och erfarenheter rörande pensionsförsäkringen. Ombuden hava sålunda en mycket viktig uppgift att fylla. Den 1 juli 1933 var landet uppdelat i 100 ombudsområden. Ombudens antal utgjorde 84, av vilka 16 voro förordnade för två och 68 för ett område. Av ombuden voro 63 anställda eller förut anställda i allmän eller enskild tjänst (lärare, präster m. m.), 13 lantbrukare och 8 med andra sysselsättningar. Ombuden uppbära årsarvoden växlande mellan 70 och 3 000 kronor, i medeltal 1 058 kronor per ombud. Dessutom åtnjuta de resekostnads- och traktamentsersättning för av dem på grund av uppdraget företagna resor. Enligt 27 § pensionsförsäkringslagen äger jämväl landsting att för pensionsdistrikt inom landstingsområdet utse ombud med enahanda befogenheter som pensionsstyrelsens ombud. Landstingen hava dock i mycket liten utsträckning begagnat sig av denna rätt att utse ombud och numera torde icke finnas något dylikt ombud. Frågor om placering av pensionsförsäkringsfondens medel och om förFullmäktige för pensionsändring av sådan placering handläggas av särskilda fullmäktige. Dessa äro försäkringstill antalet sju och utgöras av pensionsstyrelsens chef såsom ordförande, fonden. dennes ställföreträdare, fyra av Konungen för tre år i sänder förordnade personer, av vilka tre skola äga erfarenhet på det finansiella området samt den fjärde insikt och erfarenhet i sociala frågor i förening med praktisk kännedom om de mindre bemedlade klassernas behov och levnadsförhållanden, samt ordinarie chefen för pensionsstyrelsens fond- och kameralbyrå. Fullmäktiges beslut verkställas av pensionsstyrelsen, som i övrigt handhar förvaltningen av fonden. PensionsDen grundavgift å 3 kronor, som varje avgiftspliktig person har att åravgifternas ligen erlägga, uppbäres i regel av den kommunala uppbördsmyndigheten i uppbörd och redovisning. den kommun, där vederbörande är för året mantalsskriven. Tilläggsavgift debiteras och uppbäres i samband med kronoutskylderna. Konungen äger för viss kommun förordna, att jämväl grundavgiften skall uppbäras i sistnämnda ordning. Dylikt förordnande har hittills, på därom gjord framställning, givits beträffande ett antal städer med egen uppbördsförvaltning samt en stad lydande under landsrätt och en landskommun. Till grund för avgifternas påföring, uppbörd och redovisning ligger en särskild s. k. avgiftsförteckning, som enligt fastställt formulär av vederbörande mantalsskrivningsförrättare årligen upprättas för varje kommun och som upptager samtliga i kommunen mantalsskrivna personer, som vid årets början uppnått 15 men icke 66 års ålder. För var och en införes i förteckningen med ledning av mantalslängden uppgifter angående bostadsadress,

81 civilstånd, yrke, namn, födelsedata och födelseort. Förteckningen överlämnas därefter till vederbörande taxeringsnämnd, som för varje i förteckningen upptagen person beslutar, huruvida avgiftsplikt skall åligga honom, och vilka avgifter han har att för året erlägga. Besluten skola antecknas i förteckningen, varjämte i regel i taxeringslängden för året skall för varje avgiftspliktig antecknas beloppet av påförd tilläggsavgift. Då uppbörden av grundavgifterna skall förrättas av den kommunala uppbördsmyndigheten, överlämnas förteckningen till nämnda myndighet, som skall ombesörja, att avskrift av densamma viss tid hålles tillgänglig för allmänheten. Uppbörden skall därefter förrättas före den 16 december det år, då avgifterna påförts. Bestlängd över oguldna avgifter skall före den 16 januari nästföljande år avlämnas till den myndighet, som har att ombesörja avgifternas indrivning. För att medföra rätt till pension skall grundavgift vara erlagd före den 1 juli året efter det år, under vilket avgiften påförts. Avgifter, som influtit inom nämnda tid redovisas och inbetalas av kommunen till pensionsförsäkringsfonden. Dessutom är kommunen skyldig att till nämnda fond redovisa och inbetala ett belopp motsvarande ej inom föreskriven tid erlagda grundavgifter. Vad av kommun sålunda inbetalats får emellertid icke tagas i beräkning vid bestämmande av vederbörandes avgiftspension. För ej erlagd grundavgift eller del därav äger kommunen fordran hos den avgiftspliktige. Därest pensionstagare, för vilken på grund av uraktlåten avgiftsbetalning sådan inbetalning blivit gjord av kommun, anlitar fattigvården, äger den kommun, till vilken han i fattigvårdshänseende hör, uppbära ett belopp, motsvarande avgiftspensionen på de försummade grundavgifterna. Tilläggsavgift uppbäres, som förut nämts, i samband med kronouppbörden och redovisas av kronouppbördsmyndigheten till pensionsförsäkringsfonden. Dylik avgift får ej erläggas och ej heller utsökas, sedan sex månader förflutit efter utgången av det år under vilket avgiften blivit påförd. Före utgången av juli månad året efter avgiftspåföringen skall den kommuna.a uppbördsmyndigheten till kronouppbördsmyndigheten, i förekommande fall vederbörande landsfiskal, översända förteckningen, försedd med redovisning rörande grundavgiftsbetalningen. Förteckningen förses därefter av sistnämnda myndighet med redovisning angående tilläggsavgifterna, varefter len före den 1 september skall insändas till pensionsstyrelsen. I de fall, då jämväl grundavgiftsuppbörden förrättas i samband med kronoutskylderna, överlämnas förteckningen från taxeringsnämnden direkt till kronouppbördsmyndigheten, som då i densamma inför redovisning även rörande grundavgifterna. Kommunens ansvarighet för ej erlagda grundavgifter gäller även i sådana fall. Den, som vid tiden för avgiftsuppbörden rätteligen icke skall vara avgiftspliktig, kan hos pensionsstyrelsen söka befrielse från påförd pensionsavgift. Ändring i taxeringsnämnds beslut kan även sökas av kommun och av pensionsstyreisens ombud. Även om ändring icke sökts, äger pensionsstyrelsen befogenhet att, om den vid granskning av avgiftsförteckningen eller eljest 219333

g

82 finner, att någon oriktigt påförts pensionsavgift eller befriats från dylik avgift, vidtaga åtgärder till rättelse härutinnan. Å pensionsstyrelsens statistiska byrå föres ett kortregister upptagande alla i riket mantalsskrivna svenska medborgare, som från och med verksamhetens början varit i avgiftspliktig ålder, d. v. s. alla personer födda 1848 och senare, som fyllt 15 år. För varje år antecknas å vederbörandes kort beloppet av påförda och erlagda pensionsavgifter eller i förekommande fall orsak till befrielse från avgiftsplikt. Kortregistret omfattar för närvarande cirka 5 miljoner kort, av vilka närmare en miljon avse personer, som överskridit avgiftspliktig ålder. PensionsAnsökning rörande pension skall ingivas till pensionsnämndens ordföde S be r a n ( e T <ir < " * i det pensionsdistrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven. Ansökningen som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nödiga upplysningar för utredande av sökandens pensionsrätt. Vid ansökningen skall fogas prästbevis likaledes enligt fastställt formulär. Då ansökningen grundar sig på varaktig oförmåga till arbete, vare sig före eller vid uppnådda 67 år, skall pensionsnämnden besluta, huruvida sökanden äger rätt till pension, d. v. s. huruvida invaliditet föreligger, samt, om fråga gäller pensionstillägg eller understöd, bestämma storleken av den årsinkomst, som skall läggas till grund för beräkning av pensionsbeloppet. Nämndens beslut skall delgivas sökanden. Efter en besvärstid av 30 dagar skall beslutet i ärendet jämte tillhörande handlingar ävensom, därest besvär anförts, nämndens yttrande över besvären av ordföranden snarast möjligt insändas till pensionsstyrelsen. Besvär över pensionsnämnds beslut kunna anföras av enskild sakägare, av kommun samt av pensionsstyrelsens ombud. Besvären skola ingivas till pensionsnämndens ordförande inom 30 dagar efter beslutets meddelande. Ansökning, som endast avser avgiftspension på grund av uppnådd pensionsålder, skall icke behandlas av pensionsnämnden utan av dess ordförande ofördröjligen insändas till pensionsstyrelsen, som i dylika ärenden meddelar beslut i första instans. Pensionsnämndens beslut i pensionsärende underkastas inom pensionsstyrelsen en ingående granskning, som ofta ger anledning till verkställandet av ytterligare utredningar utöver de av pensionsnämnden före ärendets avgörande i nämnden presterade. Dylik utredning verkställes i regel genom pensionsnämndsordförandens försorg, men ibland även genom styrelsens ombud. Finner pensionsstyrelsen efter verkställd granskning, att pensionsnämndens beslut strider mot pensionsförsäkringslagen, äger styrelsen, om ej rättelse kan ske på grund av anförda besvär, att återförvisa ärendet till pensionsnämnden för förnyad prövning. Därest fel uppenbarligen blivit begånget vid bestämmandet av storleken av sökandens årsinkomst och detta fel antingen uppkommit genom felräkning eller ock icke överstiger 100 kronor, äger dock pensionsstyrelsen befogenhet att efter vederbörandes hörande utan återförvisning verkställa nödig rättelse.

83 Där pensionsstyrelsen funnit en sökande berättigad till pension, beräknar och fastställer styrelsen pensionsbeloppet samt utfärdar pensionsbrev, vilket genom pensionsnämndsordförandens försorg tillställes pensionstagaren. Uppgår det beräknade pensionsbeloppet icke till 6 kronor om året, utgår ej pension. Därest sökanden fyllt 67 år, återbetalas, såsom förut nämnts, i dylikt fall de erlagda pensionsavgifterna. Ansökningar om enbart avgiftspension på grund av uppnådd pensionsålder handläggas å pensionsstyrelsens statistiska byrå och ärenden angående pension vid uppnådd viss ålder på grund av frivilliga avgifter å dess försäkringstekniska byrå, Övriga pensionsärenden behandlas å gransknings- och besvärsbyrå eller i vissa fall å sjukvårdsbyrå. Enligt 3 § pensionsförsäkringslagen skola därvid i behandling av besvärsmål eller, oberoende av besvär, av fråga om lagligheten av pensionsnämnds beslut deltaga minst två av styrelsens ledamöter. Uppstå i fall, då två ledamöter deltaga, skiljaktiga meningar, skall ytterligare en ledamot tillkallas. Före den 1 juli 1933, då denna bestämmelse trädde i kraft, gällde att i behandlingen av pensionsärende skulle deltaga även en föredragande. Numera handläggas pensionsärenden i allmänhet av endast en ledamot. Över pensionsstyrelsens beslut får klagan ej föras av enskild sakägare. Ändring i dylikt beslut kan endast sökas av justitiekanslern eller, efter dennes medgivande, av kommun samt av pensionsstyrelsens ombud genom besvär hos Konungen (regeringsrätten) inom 30 dagar efter det beslutet meddelades. Till belysning av omfattningen av pensionsstyrelsens arbete med handläggning av pensionsansökningar meddelas i tab. 6 vissa uppgifter avseende 10-årsperioden 1923—1932 angående till pensionsstyrelsen inkomna och av styrelsen slutbehandlade pensionsansökningar. Pension utgår från och med den månad, varunder rätten till pension in- Pensionsträtt; pension, som beviljas på grund av varaktig oförmåga till arbete, utgår utbetalnin g ei1 dock ej för längre tid tillbaka än sex månader före den månad, under vilken pensionen söktes, ändå att rätten visas hava tidigare förvärvats. Angående sättet och tiden för utbetalning av pension gälla särskilda av Konungen utfärdade bestämmelser. Enligt dessa utbetalas avgiftspension, pensionstillägg och understöd genom postverkets förmedling. Utbetalningen sker månadsvis, om pensionsbeloppet uppgår till 144 kronor eller därutöver, kvartalsvis, om beloppet uppgår till 80 men ej till 144 kronor, halvårsvis, om beloppet uppgår till 50 men ej till 80 kronor, samt en gång om året vid lägre pensionsbelopp. Pensionsstyrelsen har dock lämnats viss frihet att på framställning av pensionstagare medgiva annan utbetalningstermin än sålunda fastställts, vilket medgivande styrelsen även begagnat sig av i ganska stor utsträckning. Pensionstillägg för barn utbetalas direkt från pensionsstyrelsen medelst postgiro. Utbetalningen sker kvartalsvis, om beloppet uppgår till 150 kronor, halvårsvis om det ligger mellan 75 och 150 kronor samt en gång om året, om det icke överstiger 75 kronor.

84 Tab. 6.

Antal under åren 1923—1932 t i l l p e n s i o n s s t y r e l s e n inkomna och av styrelsen slutbehandlade pensionsansökningar. 1923

1932 Till pensionsstyrelsen inkomna ansökningar (antal personer). Av pensionsnämnd bevilj ade n y a pensionstillägg eller understöd Av pensionsnämnd behandlade jämkningar Av pensionsnämnd avslagna ansökningar Ansökningar om enb a r t avgiftspension eller av gifts återbetalning

31750 32 730 35 390 37 630 38 495 38 443 38108 40 484 42 942 11068 11431 12169 12 712 15067 15 265 13 803 14 561 15 591 3 852 3 674

3 492

3 577

2 960

3 069

3 601

20 494 24 687 25 681 25 230 24 844 24 419 27 384 34 875 25 809

Summa 66 472 67164 72 522 76 732 79149 81592 81263 82 255 92989 87 943 Av pensionsstyrelsen slutbehandlade ansökningar (antalpersoner). Utfärdade nya pensionstillägg eller 33 070 27 298 33 436 36 497 39 720 36 944 37122 37 337 38 255 42 852 understöd Därav med barntill(1 923) (1 617 (1 822) (2 224) (2 486) (2 362) (2 581) (2 504) (2 970) (2 809) lägg Utfärdade pensionsbrev å enbart avgifts9 336 11515 14 074 16188 22 352 24 316 22 910 27 132 33 964 26 853 pension 13 750 J ä m k a d e pensioner .. 8 069 9 055 9 667 10 228 11575 12 327 13158 11117 11407 Beslutade återbetal 8 470 8 851 10 341 10 855 6 444 2 597 1909 1875 1813 1S46 nmgar 6196 6 500 6 313 6112 5 751 6 008 5 516 5169 6177 Avslagna ansökningar 7118 62 915 74018 80081 86203 81935 81107 82977 90 608 90978 66063 Summa

FörvaltningsBeträffande kostnaderna för pensionsförsäkringens administration samt kostnader. s ättet för deras bestridande hänvisas till Del I av kommitténs betänkande, sid. 17 o. f. Pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet.

Sedan år 1915 bedriver pensionsstyrelsen en särskild sjukvårdande verksamhet, vilken omfattar dels åtgärder för att i individuella fall bereda eller understödja sjukvård eller yrkesutbildning i syfte att i pensionsförsäkringens intresse förebygga eller häva arbetsoförmåga, den individuella sjukvårdsverksamheten, dels ock understödjande av annan verksamhet med nämnda syfte eller avseende att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan. I båda fallen är sålunda pensionsförsäkringens intresse ett villkor för verksamheten. Detta framgår av de bestämmelser, som av Kur.gl. Maj:t fastställts rörande användningen av de medel, som anslås för den individuella sjukvårdsverksamheten, och finnes även direkt uttalat i de beslut, varigenom Kungl. Maj:t för varje år anvisar medel för understödjande av »annan verksamhet».

85 Bestämmelser rörande den individuella verksamheten hava meddelats genom kungl. brev den 31 december 1920 angående användningen av medel, anvisade för vidtagande av åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet. Enligt dessa bestämmelser kan pensionsstyrelsen bevilja medel till sjukvård och yrkesutbildning under förutsättning, att skälig anledning finnes antaga, antingen att person, som vid varaktig oförmåga till arbete är pensionsberättigad enligt pensionsförsäkringslagen, inom en nära framtid skall drabbas av sådan oförmåga, därest icke för ändamålet lämplig läkarbehandling eller sjukvård beredes honom, eller ock att person, som på grund av redan inträdd arbetsoförmåga tillerkänts pension, genom sådan behandling eller vård åter kan bliva till arbete förmögen, helt eller delvis; att dylik behandling eller vård ej kan antagas komma till stånd utan pensionsstyrelsens ingripande eller att styrelsens ingripande på grund av andra förhållanden anses erforderligt; samt att genom läkarundersökning eller på annat nöjaktigt sätt utrönts, att utsikter finnas att genom behandling eller vård förebygga eller, helt eller delvis, häva arbetsoförmåga. Innan pensionsstyrelsen beslutar bidraga, skall tagas under omprövning, om icke bidrag jämväl kan påräknas av kommun, sjukkassa eller enskild person och göras till villkor för styrelsens ingripande. Sådant villkor uppställes alltid. De kostnader, som må av pensionsstyrelsen bestridas, avse läkarundersökning och läkarintyg, läkarbehandling och vård å sjukhus eller annan därmed jämförlig anstalt samt, där så med uppenbar fördel kan ske och anstaltsvård icke kan erhållas eller anses lämpligen icke böra ifrågakomma, vård i hemmet eller eljest hos enskilda, anskaffande av bandage, konstgjorda lemmar och dylikt samt av nödvändig utrustning av kläder och dylikt under vårdtiden, yrkesutbildning inom arbetsgren, som lämpar sig för personen i fråga, utgifter för den sjukes och honom åtföljande vårdares resor till och från läkare och sjukvårdsanstalt samt underhåll under resorna ävensom, där så prövas oundgängligen nödigt, utgifter för lämnande av bidrag till underhåll av sjukbehandlad persons familj. Kostnaderna må i regel icke för en och samma person överstiga 600 kronor för år, däri likväl icke inräknat vad som åtgår till läkarundersökning, anskaffande av läkarintyg, resekostnad samt bidrag till underhåll åt sjukbehandlad persons familj. Bidrag till sistberörda ändamål får utgå med högst 150 kronor för år och familj. Dylikt bidrag, som närmast torde vara en ren fattigvårdsangelägenhet, har alltid beviljats mycket sällan och över huvud taget icke utgått sedan år 1923. Ansökning om sjukvård eller yrkesutbildning göres i regel genom vederbörande pensionsnämndsordförande, som då har att ifylla ett för ändamålet upprättat formulär och att därefter omedelbart översända framställningen till pensionsstyrelsen. Finner pensionsnämnd vid behandling av en pensionsansökning, att utsikter finnas att genom sjukvård eller yrkesutbildning göra sökanden helt eller delvis arbetsförmögen, skall vidare ordföranden oför-

86 dröjligen göra framställning därom hos pensionsstyrelsen. Slutligen förekommer det även ej sällan, att pensionsstyrelsen i samband med prövning av pensionsärende av eget initiativ upptager frågan om vidtagande av sjukvårdande åtgärder. I fråga om den individuella sjukvårdsverksamheten är kurortsvården den utan jämförelse mest omfattande. De sjukdomar, för vilka vård beretts å kurort hava varit huvudsakligen reumatiska och nervösa åkommor, men därjämte även neuralgier, mag- och tarmsjukdomar, hjärtfel, astma samt allmän svaghet och blodbrist. Kurortsvården har i huvudsak försiggått vid följande anstalter: Åre fjällkuranstalt, Nynäs kuranstalt, Tranås kuranstalt, kuranstalterna vid lasaretten i Norrköping, Västerås, Lund, Lidköping och Umeå, kuranstalten vid Allmänna sjukhuset i Malmö samt en avdelning vid vanföreanstalten i Göteborg. Kuranstalterna i Åre och Nynäs hava tillkommit direkt genom medel ur pensionsförsäkringsfonden. Pensionsstyrelsen står såsom ägare till dessa två anstalter och förvaltningen av desamma ombesörjes av ett med medel från pensionsförsäkringsfonden bildat bolag, Aktiebolaget Kurortsverksamhet, i vars styrelse representanter finnas för pensionsstyrelsen och medicinalstyrelsen. Tranåsanstalten äges av ett särskilt bolag, Aktiebolaget Tranås Vattenkuranstalt, i vilket bolag aktiemajoriteten äges av Aktiebolaget Kurortsverksamhet, som jämväl har två representanter i Tranåsbolagets styrelse. Tranåsanstaltens verksamhet omfattar utom kurortsvård åt pensionsstyrelsens patienter även vård av självbetalande patienter. Övriga kuranstalter hava tillkommit så, att pensionsstyrelsen med vederbörande sjukvårdsinrättnings huvudman träffat avtal om uppförande av en särskild avdelning för vård av patienter, som pensionsstyrelsen hänvisar dit. För avdelningens uppförande hava medel ställts till förfogande ur pensionsförsäkringsfonden i form av lån, som skola förräntas och amorteras under viss tid, i allmänhet 50 år. Patientavgiften för visst år fastställes först efter årets utgång till sådant belopp, att inkomsten därav räcker till, förutom täckande av driftskostnaderna för året, föreskriven förräntning och amortering av lånen. Efter amorteringstidens slut bortfaller skyldigheten att för vård mottaga patienter från pensionsstyrelsen och övergår alltså kuranstalten till huvudmannens fria disposition. I tab. 7 meddelas uppgifter angående platsantal, antal väntande, vårdtid i medeltal samt patientavgifter för de olika anstalterna. Den i tabellen angivna siffran för antalet platser på Nynäsanstalten är ett medeltal mellan det antal som tidigare disponerades dels under vintern och dels under sommaren, då ett större antal patienter kunde mottagas. På grund av för närvarande pågående om- och tillbyggnad har sedan våren 1933 endast 85 patienter samtidigt kunnat beredas plats på kuranstalten. Sedan sagda arbeten slutförts, kommer platsantalet att ökas till 228. Detta platsantal hade man tidigare beräknat kunna taga i bruk redan hösten 1933, men på grund av byggnadskonflikt har anstaltens färdigställande blivit fördröjt. Endast mindre omfattande arbeten återstå emellertid.

87 Tab. 7. Antal platser ni. in. vid sjukvårdsanstalter, dispoi erade av pensionsstyrelsen.

A n s t a l t

Antal platser

Antal vänMedelvårdtande metid V l - 3 0 / 6 deltal no1933 vember i dagar

1933)

Are Nynäs Tranås Norrköping Västerås Lund Lidköping Umeå Malmö Göteborg (avd. vid vanf.-anst.) Samtliga anstalter

106» 150 56 56 80 56 60 61 30 775

119 63 131 87 81 72 53 117 48 8 779

71 64 63 62 66 71 59 66 57 57 64

Dagavgift år 193S , k r . 2 Vårdkostnad

Övriga avgifter

459 Ö06 4 - 61 6-34 Ö05 5'71 4'92 5-2 5 6'8G

176 1-14 135 l-60 1-51 1-64 1-28 1-31 1-62

Summa

635 6-20 596 794 6-56 7-35 6-20 6-56 8-48 750

Här må till slut nämnas, att enligt träffat avtal uppförandet vid garnisonssjukhuset i Boden av en kuranstalt med 48 platser påbörjats. Denna anstalt kan möjligen bliva färdig under år 1935. Till kostnaden för en persons kurortsvård fordrade pensionsstyrelsen tidigare sedan länge ett bidrag från annat håll än pensionsstyrelsen av i allmänhet 150 kronor, vilket belopp i regel i sin helhet togs i anspråk för kuren oavsett dennas längd. Vid mycket korta kurer kunde dock efter särskild prövning medgivas återbetalning av en del av beloppet. Från januari 1930 vidtogs den ändringen att beloppet skulle anses motsvara en vårdtid av 75 dagar och sålunda en dagavgift av 2 kronor. Beloppet skulle tagas i anspråk efter sistnämnda dagavgift, och vid kortare vårdtid än 75 dagar verkställdes därför återbetalning av det icke i anspråk tagna beloppet, om detta uppgick till minst 10 kronor. Ifrågavarande regel angående bidrag från annat håll har sedermera i maj 1932 ånyo ändrats, så att dylikt bidrag numera från början infordras endast för 60 dagar, men samtidigt har dagavgiften höjts till i regel kronor 2'3 0, varför sålunda förskottsinbetalningen i allmänhet skall utgöra 138 kronor för en kur. Den dagavgift som fordras från annat håll än pensionsstyrelsen kan beräknas i genomsnitt motsvara en tredjedel av den totala dagavgiften. Under sommarmånaderna hänvisar pensionsstyrelsen patienter även till andra kurorter än de ovan nämnda, såsom Loka, Sätra m. fl. Till vård vid dessa kurorter bidrager pensionsstyrelsen vanligen med två tredjedelar av kostnaden, dock högst med 250 kronor. Kustsanatorievård har beretts särskilt barn, lidande av skrofulos samt ben- och ledgångstuberkulos, huvudsakligen å tre vid västkusten belägna, av stats- och landstingsmedel understödda kustsanatorier. Till kostnaden för dylik vård har pensionsstyrelsen i förekommande fall bidragit med i regel 1

Medeltal för år. F ö r lasarettsavdelningarna är dagavgiften lika med vårdkostnaden per dag å lasarettets övriga avdelningar, ökad med fastighetskostnad m. m. per dag, motsvarande kostnaden för ränta och amortering av lån ur pensionsförsäkringsfonden. För Åre och Nynäs beräknas ingen kostnad för amortering av fastigheterna. 2

88 1 krona om dagen. Emellertid beslöt pensionsstyrelsen i maj 1932, att några nya bidrag till kustsanatorievård icke skulle beviljas efter utgången av juni månad år 1932, men att de redan beviljade bidragen skulle få fortsätta att i mån av behov utgå högst för tiden till och med juni månad år 1933. Från sistnämnda tidpunkt hava sålunda ifrågavarande bidrag från pensionsstyrelsen helt upphört. Vård å lasarett hava kommunerna enligt fattigvårdslagen skyldighet att bereda medellösa personer. Till dylik vård bidrager därför icke pensionsstyrelsen i andra fall än där det är fråga om sådan specialistvård, som icke kan erhållas å den sjukes länslasarett, t. ex. i vissa län vård av svårare ögon- eller öronsjukdomar. Finsenbehandling kunna medellösa lupussjuka erhålla kostnadsfritt å sjukhuset S:t Göran i Stockholm efter medgivande av medicinalstyrelsen. Under vårdtiden pläga de sjuka vara inackorderade i »Hemmet för lupussjuka». Till inackorderingsavgiften, för närvarande 3 kronor om dagen, kan bidrag erhållas från pensionsstyrelsen med hälften. Till kostnaden för vård å s. k. Welanderhem av hereditärsyfilitiska barn lämnar pensionsstyrelsen i vissa fall ett bidrag av kronor 1"5 0 per dag och patient. Vård å de med stats- och landstingsmedel understödda vanföreanstalterna i Stockholm, Göteborg, Hälsingborg och Härnösand skola fattiga personer erhålla genom kommunernas försorg, men däremot icke yrkesutbildning. Till kostnaden för sådan utbildning av vanför person kan därför bidrag erhållas från pensionsstyrelsen med för närvarande 25 kronor i månaden. Stundom lämnar pensionsstyrelsen bidrag till yrkesutbildming åt blinda män vid statens hantverksskola för blinda i Kristinehamn. Dylikt bidrag utgår med kronor 1"25 per dag. Till yrkesutbildning av vanföra personer å annan hantverks- eller handelsskola lämnar pensionsstyrelsen även bidrag, å handelsskola dock numera ytterst sällan, nämligen endast i sådana fall, där vederbörande är garanterad anställning efter utbildningens slut. Utbildning av vanföra hos enskild yrkesidkare understödes däremot i ganska stor utsträckning. Pensionsstyrelsens bidrag till kostnaderna för dylik utbildning växla därvid betydligt. I regel torde bidraget motsvara hälften ä två tredjedelar av utbildningskostnaden. På grund av platsbristen vid vanföreanstalterna har denna gren av verksamheten blivit av allt större omfattning och utgör näst kurortsverksamheten den största grenen av pensionsstyrelsens sjukvårdsverksamhet. Antalet vanföra, som på detta sätt erhålla yrkesutbildning, är ungefär dubbelt så stort som motsvarande antal å vanföreanstalt utbildade. Slutligen lämnar pensionsstyrelsen bidrag till inköp av arbetsmaskiner, särskilt sy- och skomakerimaskiner, åt vanföra, som beretts yrkesutbildning. Detta sker vanligen i förening med en enskild institution, svenska vanföreanstalternas centralkommitté (S. V. C. K.), som har medel för dylikt ändamål till sitt förfogande.

89 I syfte att belysa omfattningen av pensionsstyrelsens individuella sjukvårdsverksamhet meddelas i tab. 8 och 9 uppgifter angående antalet personer, som genom denna verksamhet under åren 1928 — 1932 beretts vård eller yrkesutbildning, samt angående kostnaderna för samma tidsperiodjned fördelning på olika former av vård eller utbildning.] Tab. S. Antal personer som' under åren 1928—1932 genom pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet beretts vård eller yrkesutbildning. Art av vård eller yrkesutbildning

1932 Kurort Kustsanatorium Lasarett, lupus- och radiumhem Welanderhem Yrkesutbildning vid vanföreanstalt Statens hantverksskola för blinda A n n a n hantverksskola eller handelsskola ... Yrkesutbildning hos enskild yrkesidkare Andra sjukvårdande åtgärder (anskaffande av arbetsmaskiner m. m.)

2 782 371 58 54 320 57 30 605

3 094 339 59 57 324 54 36 675

4 020 302 61 54 340 56 36 733

4 590 281 64 65 407 41 53 814

4 979 246 65 57 438 37 50 823

105 Summa

4 714

5 689

6800 Tab. 9. Kostnader för pensionsstyrelsens individuella sjukvårdande verksamhet under åren 1928—1932 med fördelning på olika former av vård eller yrkesutbildning. 1928

1932 Art av vård eller yrkesutbildning K

r

o n

o

r

Kurort Kustsanatorium Lasarett, lupus- och r a d i u m h e m . . Welanderhem Yrkesutbildning vid vanföreanstalt Statens hantverksskola för blinda Annan hantverksskola eller handelsskola Yrkesutbildning hos enskild yrkesidkare Andra sjukvårdande åtgärder (anskaffande av arb.-maskiner m.m.) Resekostnader för patienter Läkarundersökning, observation å sjukhus m. m

771 623 62 657 10 468 19 343 52 834 16 351

883 128 60193 9 516 18 888 56 497 16 685

1132 370 50 713 5 877 18 295 53 839 15 299

1 482 817 51115 7 724 19 825 66 459 10 006

1 474 507 49 775 10 592 19 340 80 544 7 235

3 040

7 667

8 500

9 301

8 493

127 307

149 651

163 709

176 239

199 805

32 845 64126

35 131 61 251

50 000 88 672

28 405 111 679

36 627 113 090

85 588

93 399

113 500

117 462

Summa

1680 673

2 077 070

2117 470

För år 1933 hava kostnaderna för den individuella sjukvårdande verksamheten i jämförelse med år 1932 minskats med cirka 150 000 kronor till 1 960 117 kronor. Kostnaderna för den sjukvårdande verksamheten bestredos under åren 1915—1920 uteslutande med statsmedel. Enligt en år 1920 uppgjord plan skulle kostnaderna därefter delas mellan staten och pensionsförsäkringsfonden med hänsyn tagen till det intresse å ena sidan staten och å andra sidan fonden kunde anses hava däruti, att genom ifrågavarande verksamhet skulle

90 inbesparas kostnader för pensionstillägg resp. avgiftspensioner. Staten skulle sålunda fortfarande bära större delen av kostnaderna, men fondens andel skulle undan för undan växa i samband med den successiva ökningen av de på erlagda avgifter grundade avgiftspensionerna. Med hänsyn till rådande statsfinansiella svårigheter begränsades emellertid sedermera på förslag av kommittén för socialförsäkringens organisation statens bidrag till ifrågavarande verksamhet till 100 000 kronor om året. Kostnaderna för den individuella sjukvårdsverksamheten hava sålunda kommit att till övervägande del bestridas med överskottsmedel ur pensionsförsäkringsfonden. Förutom till individuell sjukvårdsverksamhet har pensionsstyrelsen sedan år 1921 av dylika överskottsmedel, vilka av Kungl. Maj:t ställts till pensionsstyrelsens förfogande, lämnat bidrag till annan verksamhet i syfte att i pensionsförsäkringens intresse förebygga eller häva invaliditet eller befordra folkhälsan. För ändamålet har Kungl. Maj:t för varje år till och med budgetåret 1928/1929 anvisat 175 000 kronor och därefter för budgetåren 1929/1930—1932/1933 resp. 212 000, 215 000, 227 000 och 234 000 kronor. Enligt bestämmande av Kungl. Maj:t har av de fyra sista budgetåren anslagna beloppen disponerats för försöksverksamhet på folktandvårdens område resp. 27 000, 40 000, 40 000 och 59 000 kronor samt för kuratorsverksamhet vid vanföreanstalterna under budgetåret 1931/1932 12 000 kronor. Återstoden av ifrågavarande medel har under de senare åren till 40 ä 50 % lämnats såsom bidrag till uppförande av mindre badstugor på landsbygden och i övrigt huvudsakligen disponerats såsom bidrag för upprättandet av konvalescent- och vilohem, förlossningshem, barnhem för friska barn från tuberkulösa hem, hem för mödrar med späda barn, hem för psykopatiska barn samt hem för allmänt klena barn och sommarkolonier. Beträffande resultaten av pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet föreligga inga undersökningar från senare år. Då kommitténs förslag innebär, att ifrågavarande verksamhet ej längre skall bibehållas i sin nuvarande form, har kommittén ej heller ansett det nödigt att själv föranstalta om dylika undersökningar.

91 Kap. 2. Direktiv för pensionsförsäkringskommitténs arbete. Under de år, som förflutit efter tillkomsten av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, ha flera förslag framställts om ändring av den allmänna pensionsförsäkringen. Vissa av dem ha blivit genomförda, men pensionsförsäkringen bygger alltjämt på de principer, som år 1913 lades till grund för densamma. Vilka reformer vid kommitténs tillsättande den 30 juli 1928 ansågos aktuella, framgår av dåvarande chefens för socialdepartementet anförande till statsrådsprotokollet, däri han yttrade bland annat följande: »Sedan flera år tillbaka har frågan om revision av den gällande lagen om allmän pensionsförsäkring varit föremål för uppmärksamhet, och för närvarande föreligger ett flertal framställningar i detta syfte. I vissa av dessa framställningar har påyrkats en fullständig omgestaltning av den nu bestående pensionsförsäkringen, under det att andra förslag avse mer eller mindre betydelsefulla förändringar inom den bestående pensionsförsäkringens ram. I skrivelse den 18 maj 1920, nr 202, anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville låta föranstalta om verkställande skyndsammast möjligt av utredning, huruvida och i vad mån en enhetlig organisation av den svenska socialförsäkringens olika grenar kunde och borde genomföras i syfte att åstadkomma förenkling av förvaltningen och nedbringande av kostnaderna för denna ävensom största möjliga effektivitet av försäkringen. Med anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t den 11 oktober 1920 åt en kommitté att utarbeta en plan för en, så långt det kunde befinnas lämpligt, enhetlig organisation av den svenska olycksfalls-, pensions- och sjukförsäkringen. Till denna kommitté överlämnades även vissa andra frågor, som tidigare hänskjiitits till pensionsstyrelsen för utredning. Kommittén blev emellertid upplöst utan att hava slutfört sitt uppdrag. Den 19 februari 1925 avlämnade statens besparingskommitté betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation. Däri behandlades såväl olycksfalls- och sjukförsäkringarna som pensionsförsäkringen. I betänkandet föreslogs beträffande sistnämnda gren av socialförsäkringen ett flertal betydelsefulla förändringar. Bland de viktigaste av dessa var förslaget att i högre grad lägga huvudvikten i försäkringen på avgiftspensioneringen och därigenom minska pensionstilläggens betydelse. Med hänsyn härtill föreslogs en avsevärd höjning av pensionsavgifterna och förordades vissa bestämmelser ägnade att medföra lägre pensionstillägg. Genom den betydelsefulla höjningen i pensionsavgifter skulle de försäkrade på dyrare orter — där de högre inkomstklasserna företrädesvis vore att finna — erhålla en pension, som åtminstone i regel anslöte sig till de högre levnadskostnaderna. Om en förhöjning av avgifterna komme till stånd, borde enligt kommitténs mening en fullständig omläggning ske av uppbördssystemet. Tillika borde i viss utsträckning försäkringsböcker införas. I syfte att förbättra pensionen för kvinnor, som vore eller varit gifta, hemställde kom-

92 mitten, att avgift skulle påföras man och hustru vardera för hälften av makarnas sammanlagda årsinkomst. Vidare borde ändring ske beträffande kommunernas bidrag till kostnaderna för pensionstillägg och understöd på det sätt, att primärkommunerna skulle svara för en tredjedel av nämnda kostnader och samtidigt landstingen befrias från skyldighet att gälda någon del av nämnda utgifter. Vidare föreslogos bestämmelser angående en mera individuell och effektiv behandling av pensionsförsäkringsärendena samt angående samverkan mellan å ena sidan pensionsförsäkringens organ och å andra sidan sjukkassor och fattigvårdsmyndigheter. Därjämte ifrågasattes viktiga organisatoriska förändringar såväl i fråga om pensionsstyrelsen som beträffande de lokala pensionsförsäkringsorganen. I samband därmed uttalades, att möjlighet borde finnas att tvångsvis förena smärre kommuner till större pensionsdistrikt. Sedan yttranden över besparingskommitténs betänkande inhämtats från myndigheter och enskilda sammanslutningar, utarbetades på grundval av detsamma förslag till omorganisation av olycksfalls- och sjukförsäkringarna, vilka förslag som bekant icke vunno riksdagens bifall. De i betänkandet föreslagna ändringarna beträffande pensionsförsäkringen hava däremot icke upptagits till fortsatt behandling. Frågan om en genomgripande omgestaltning av pensionsförsäkringen har nu åter upptagits av riksdagen, som i skrivelse den 16 maj 1928, nr 206, hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning snarast möjligt rörande revision av lagen om allmän pensionsförsäkring och för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Såsom utredningens huvuduppgift har riksdagen framhållit att i ljuset av den samlade erfarenhet, som vunnits under de år pensionsförsäkringen varit i kraft, undersöka, i vilka avseenden pensionsförsäkringslagen borde underkastas ändringar för att såväl ur landets som individens synpunkt på bästa möjliga sätt tillgodose berörda lagstiftnings syfte. Därvid syntes uppmärksamhet särskilt böra ägnas bland annat frågan rörande storleken av de pensioner, som med hänsyn till olika orters växlande levnadsomkostnader kunde anses såsom erforderliga för en nödtorftig försörjning, samt åt det likaledes betydelsefulla spörsmålet, i vad mån möjlighet kunde anses föreligga för att under pensionsförsäkringens form eller på annat sätt säkerställa dessa pensionsbelopp. I samband därmed förordades en ingående prövning av frågan, huruvida folkpensioneringen borde uppbyggas efter gängse försäkringstekniska principer med åtföljande fondering av avgifterna eller huruvida något annat system helt eller delvis borde ersätta detta. E n annan grupp av frågor, varåt uppmärksamhet borde ägnas, vore de organisatoriska problemen och då i främsta rummet de, som avsåge den lokala kontrollen. Efter att hava erinrat, att ett flertal beröringspunkter förefunnes mellan de olika socialförsäkringsgrenarna och särskilt mellan pensions- och sjukförsäkringarna, har riksdagen framhållit, att utredningen på grund därav sannolikt komme att giva vid handen, att vissa spörsmål rörande pensionsförsäkringens utformning icke kunde definitivt lösas, förrän sjukförsäkringsfrågan erhållit en slutgiltig lösning. Det förhållandet, att så ännu icke skett, hade dock icke ansetts utgöra tillräckligt skäl för ett ytterligare uppskov av den förordade utredningen, vilken syntes, i den mån detta vore möjligt, böra utföras under hänsynstagande till de övriga grenarna av socialförsäkringen. Därvid syntes såvitt möjligt böra tillses, att å ena sidan behovet av ett effektivt samarbete mellan socialförsäkringens olika grenar tillgodosåges och å andra sidan en klar avgränsning erhölles mellan socialförsäkringen å ena sidan och övrig försäkringsverksamhet å den andra. Utom de förhållanden, som sålunda berörts och som enligt riksdagens uppfattning vore av den art, att de gjorde en ingående revision av pensions-

93 försäkringen erforderlig, tillkomme även vissa frågor, som syntes böra omfattas av den föreslagna utredningen. Bland nämnda spörsmål märktes frågan angående viss utvidgning av området för den så kallade fria inkomsten, det enligt riksdagens uppfattning behjärtansvärda kravet på ändring i grunderna för fördelningen av avgiftspensionerna mellan äkta makar samt spörsmålet om utvidgning av kretsen av invalider, som borde komma i åtnjutande av de genom 1921 års lagändring förbättrade villkoren. Bland de framställningar, som avse partiella reformer inom den nuvarande pensionsförsäkringens ram, märkes främst pensionsstyrelsens skrivelse den 21 januari 1924 med förslag till vissa ändringar av bestämmelserna om påföring, uppbörd och redovisning av pensionsavgifter. I den del förslaget avsåg föreskrifter om viss sluttid för den kommunala uppbörden av grundavgifterna och avlämnande av restlängd över sådana avgifter ledde detsamma år 1925 till lagstiftning. Över förslaget i övrigt hava yttranden inhämtats från åtskilliga myndigheter, men förslaget har i denna del icke upptagits till slutlig prövning. I visst samband med nämnda förslag står en av föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän den 31 augusti 1927 gjord framställning om ändringar i pensionsförsäkringslagen avseende prövningsnämnds befattning med åsättande av tilläggsavgift. Över framställningen avgavs yttrande av pensionsstyrelsen. Frågan om uppbörd av tilläggsavgifter har även berörts i en skrivelse från riksräkenskapsverket den 5 februari 1926, däri ämbetsverket hemställt om sådan ändring i 15 § pensionsförsäkringslagen, att den där stadgade tiden för erläggande av tilläggsavgift måtte utsträckas till åtta månader efter utgången av det år, under vilket avgiften blivit påförd. Tillika har riksräkenskapsverket framhållit önskvärdheten av att försäkringsböcker infördes. Jämväl över denna skrivelse avgavs utlåtande av pensionsstyrelsen. E n utvidgning av pensionsförsäkringen i syfte att bereda understöd åt obemedlade eller mindre bemedlade personer, vilka hava omyndiga barn att försörja, har föreslagits i två av 1924 års riksdag avlåtna skrivelser. I skrivelse den 6 maj 1924, nr 134, anhöll sålunda riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida icke pensionstillägg för barn kunde i en eller annan form utgå även till änka efter enligt pensionsförsäkringslagen pensionsberättigad man, samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Vidare hemställde riksdagen i skrivelse den 31 maj 1924, nr 245, om utredning, på vad sätt och efter vilka grunder understöd utan fattigvårds karaktär kunde beredas änkor, vilka vore i behov därav för sina barns uppfostran, samt om framläggande för riksdagen av de förslag, till vilka utredningen kunde giva anledning. Sedan yttrande över riksdagens skrivelser avgivits av pensionsstyrelsen, anbefallde Kungl. Maj:t gonom beslut den 15 januari 1926 styrelsen att verkställa utredning rörande möjligheten att i samband med ifrågasatta ändringar av avgiftspensionsförsäkringen bereda understöd åt obemedlade eller mindre bemedlade personer, vilka hade minderåriga barn att försörja, vid vilken utredning såväl understödslinjen som försäkringslinjen borde komma under övervägande, ävensom att inkomma med omförmälda utredning jämte de förslag, till vilka densamma kunde föranleda. Detta uppdrag har icke slutligen fullgjorts. Besparingskommittén har i sitt förenämnda betänkande bland annat föreslagit borttagande av den för vissa tjänsteinnehavare gällande friheten från skyldighet att erlägga pensionsavgift till den allmänna pensionsförsäkringen. P å grundval av betänkandet i denna del har inom socialdepartementet utarbetats en promemoria rörande olika möjligheter för ordnande av förhållandet mellan pensionsförsäkringen och tjänstepensioneringen. Över denna pro-

94 memoria inhämtades yttranden från åtskilliga tjänstemannaorganisationer och pensionskassor. I samband härmed bör beaktas en av styrelsen för Sveriges kommunalanställdes pensionskassa — understödsförening — den 28 mars 1925 gjord framställning om sådan ändring av lagen om allmän pensionsförsäkring, att möjlighet öppnades för i kassan försäkrade kommunaltjänstemän att erhålla befrielse från avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen, över vilken framställning yttrande avgivits av pensionsstyrelsen. Spörsmålet om den av pensionsstyrelsen bedrivna sjukvårdande verksamheten har behandlats av skattebetalarnas förening, som i skrivelse den 24 november 1926 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om en fullt opartisk och allsidig undersökning av nämnda verksamhet. Över framställningen avgav pensionsstyrelsen utlåtande. Nyssnämnda förening har även i skrivelse den 14 december 1926 anhållit, att Kungl. Maj:t ville, snarast möjligt och i varje fall före en eventuell reformering av den allmänna pensionsförsäkringen, föranstalta om utredning rörande möjligheten att så ändra de tekniska grunderna för nämnda försäkring, att omfattningen av den därmed förbundna fonderingen i väsentlig mån inskränktes. Jämväl över berörda framställning har pensionsstyrelsen hörts. Vidare har styrelsen för svenska livförsäkringsbolags direktörsförening i skrivelse den 12 oktober 1927 — med instämmande i nyssnämnda framställning — hemställt, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om grundlig och allsidig förnyad utredning rörande den allmänna pensionsförsäkringen med särskilt beaktande av fondbildningsfrågan. Med skrivelse den 31 december 1926 har kvinnoföreningarnas arbetsutskott såsom företrädare för ett flertal kvinnoföreningar överlämnat ett stort antal resolutioner, i vilka yrkats sådan ändring i pensionsförsäkringslagen, att samma beräkningsgrunder bleve gällande för mäns och för kvinnors avgiftspensioner samt att tilläggsavgift för äkta makar komme att grundas på hälften av den gemensamma inkomsten och påföras man och hustru med lika belopp. I anledning av två inom riksdagen väckta motioner, i vilka hemställts om utredning, i den ena, huruvida och i vilken omfattning understöd från donationer, välgörenhetsfonder och dylikt, som stode under kommunal myndighets förvaltning och av sådan utdelades, icke måtte medräknas som inkomst vid bestämmande av pensionstillägg och understöd enligt pensionsförsäkringslagen, och i den andra, i vilken omfattning gratialer eller pensioner i naturaprodukter eller kontanter till arbetare från arbetsgivare icke måtte medräknas som inkomst vid bestämmandet av pensionstillägg, har riksdagen i skrivelse den 18 mars 1927, nr 83, anhållit, att Kungl. Maj:t, under förutsättning att en revision av allmän omfattning av pensionsförsäkringen komme till stånd, måtte i samband därmed låta de frågor, som berördes i motionerna, bliva föremål för en allsidig utredning ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Vid behandling inom pensionsstyrelsen den 19 januari 1928 av fråga om viss ändring beträffande den av styrelsen bedrivna, på frivilliga avgifter grundade försäkringen hava två ledamöter av styrelsen i avgiven reservation uttalat, att en utredning syntes böra komma till stånd rörande de med denna försäkring förenade förmåner, som ansetts bereda nämnda försäkring en särskilt gynnad ställning framför den av enskilda försäkringsanstalter drivna rörelsen. Härvid avsågs det förhållandet, att statsbidrag utginge å varje avgift, som erlades till den frivilliga försäkringen intill visst belopp, att förvaltningen av försäkringen bestredes uteslutande av statsmedel samt att ur denna försäkring utgående pension räknades såsom inkomst vid beräkning av pensionstillägg endast i den mån pensionsbeloppet överstege

95 300 kronor. Vid den sålunda ifrågasatta utredningen borde även spörsmålet om användandet av överskottsmedlen å den frivilliga försäkringen upptagas till prövning. I utlåtande den 17 februari 1928 har försäkringsinspektionen anslutit sig till nämnda reservation och alltså förordat, att en utredning av omförmälda spörsmål snarast möjligt företoges. Under åberopande av nämnda reservation har även svenska livförsäkringsbolags direktörsförening i skrivelse den 16 februari 1928 hemställt, att Kungl. Maj:t mätte oberoende av en blivande revision av pensionsförsäkringen i dess helhet redan nu föranstalta om en fullständig utredning beträffande den av pensionsstyrelsen bedrivna frivilliga försäkringen. Till detta uttalande har svenska försäkringsföreningens sakkunnigenämnd i uttalande den 17 februari 1928 anslutit sig. Slutligen må erinras, att föreningen Norden i en den 10 oktober 1922 inkommen skrivelse hemställt om övervägande, huruvida inom de grenar av socialförsäkringen, som avsåge underhåll vid ålderdom och invaliditet, kunde genomföras likställighet mellan undersåtar i Sverige. Norge och Danmark. I utlåtande över nämnda framställning underströk pensionsstyrelsen önskvärdheten av att en utredning komme till stånd rörande ömsesidighet på socialförsäkringens område mellan Sverige och vissa andra länder, särskilt sådana, där — såsom exempelvis i våra närmaste grannländer — ett stort antal svenska medborgare vore mera fast bosatta. Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att från olika håll föreslagits utredning antingen rörande den allmänna pensionsförsäkringen i dess helhet eller beträffande särskilda till densamma hörande frågor. Dessa framställningar synas mig giva vid handen, att med en dylik utredning icke längre bör anstå. Den erfarenhet, som vunnits sedan den nu gällande pensionsförsäkringen trädde i kraft, giver vid handen, att nämnda försäkring trots de ändringar däri, som vid olika tillfällen genomförts, är behäftad med vissa brister. Dessa brister torde icke kunna undanröjas utan en föregående fullständig utredning rörande pensionsförsäkringsfrågan i hela dess vidd. Även de med försäkringen förenade, växande kostnaderna för det allmänna synas motivera en undersökning beträffande försäkringens grunder och de med densamma förenade organisatoriska problemen. Huvudsyftet med den sålunda förordade utredningen synes, såsom riksdagen framhållit, böra vara att med den erfarenhet, som vunnits under pensionsförsäkringens tillämpning, undersöka, i vilka avseenden nu gällande lag i ämnet bör underkastas ändringar för att kunna på bästa möjliga sätt tillgodose denna lagstiftnings syfte. Härvid måste beaktas ej blott den enskildes intresse att erhålla effektiv hjälp vid ålderdom eller invaliditet utan även samhällets intresse att de bördor, som i detta syfte påläggas det allmänna, stå i rimligt förhållande till de resultat, som ernås. E t t tillgodoseende av förstnämnda intresse torde förutsätta undersökning, huruvida pensionsbeloppen bora göras beroende av levnadskostnaderna å olika orter. Med hänsyn till samhällets intresse är det nödvändigt att ställning tages till frågan, huruvida huvudvikten vid försäkringen skall läggas på bidrag från de försäkrade eller från det allmänna. I detta hänseende bör särskilt beaktas önskvärdheten av att det allmännas understöd såvitt möjligt får karaktären av hjälp till självhjälp. E t t avgörande härutinnan torde ej kunna träffas utan en undersökning rörande folkpensioneringens verkan i psykologiskt avseende och framför allt dess betydelse för de enskildas intresse att själva sörja för sin ålderdom. Härmed sammanhänger i viss mån frågan, huruvida den gällande pensionsförsäkringen öppnar möjligheter för mindre nogräknade element att genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt tillskansa sig oberättigade fördelar.

96 Undersökas bör även spörsmålet huruvida skyldighet bör åläggas arbetsgivare att i någon form bidraga till försäkring av hos dem anställda personer. Tillika bör utredas, om och efter vilka grunder det allmännas kostnader böra fördelas mellan staten och kommunerna, därvid alltid måste förutsättas, att primärkommunerna i icke allt för ringa grad göras direkt intresserade i försäkringens handhavande. Riksdagen har även förordat prövning, huruvida pensioneringen bör uppbyggas efter gängse försäkringstekniska grunder med åtföljande fondering av avgifterna eller huruvida något annat system helt eller delvis bör komma till användning. Jämväl denna viktiga fråga synes böra bliva föremål för undersökning. E n utredning angående pensionsförsäkringen bör naturligen omfatta även dithörande betydelsefulla organisatoriska problem. Jag avser då icke blott frågan om pensionsstyrelsens organisation — särskilt spörsmålen om handläggningen av pensionsärendena, bokföringen av pensionsavgifter samt lämpligaste formen för fondförvaltningens ordnande — utan framför allt frågan om de lokala pensionsorganen. Ur såväl samhällets som de enskildas intresse torde det vara nödvändigt, att de lokala organen erhålla en sammansättning, som möjliggör en på ingående kännedom om de sökandes förhållanden grundad handläggning av pensionsärendena och en effektiv kontroll att försäkringen icke missbrukas. Sannolikt är, att ett tillfredsställande resultat i detta hänseende icke kan vinnas utan en väsentlig utvidgning av pensionsdistrikten. I samband med dessa frågor bör även beaktas önskvärdheten av att pensionsansökningarna kunna avgöras med mindre tidsutdräkt samt att en lämpligare besvärsordning än den nuvarande införes. Det bör även undersökas, huruvida de lokala pensionsorganen böra erhålla sådan organisation, att de kunna tjänstgöra såsom organ jämväl för andra grenar av socialförsäkringen och eventuellt även för statens direkta hjälpverksamhet. Samtidigt bör utredning verkställas rörande andra former för samverkan mellan pensionsförsäkring och fattigvård. Den nu förordade utredningen bör icke utgöra något hinder för upptagande till behandling av frågan om en reform i den ena eller andra riktningen av vår nuvarande sociala sjukförsäkring. P å vilka principer en sådan reform än må grundas, måste sambandet mellan nämnda verksamhet och pensionsförsäkringen i nu förevarande utredning särskilt beaktas. På sätt riksdagen framhållit, böra således tillgodoses å ena sidan behovet av effektivt samarbete mellan socialförsäkringens olika grenar och å andra sidan önskemålet att erhålla en klar avgränsning såväl mellan dessa grenar inbördes som i möjligaste mån mellan socialförsäkringen och annan försäkringsverksamhet. Redan vid pensionsförsäkringslagens antagande uttalades, att det föreslagna debiterings- och uppbördssystemet med ganska stor sannolikhet kunde förutses komma att i tillämpningen visa brister och ofullständigheter. Detta antagande har i viss mån besannats, och det synes uppenbart, att åtskilliga ändringar måste vidtagas beträffande påföring, uppbörd och redovisning av pensionsavgifter. Därest en höjning kommer att ske av nämnda avgifter blir en omläggning av uppbördsväsendet än mera påkallad. Tydligen kan emellertid denna fråga icke lösas utan samband med spörsmålet om en reform av uppbörden av skatter och andra allmänna avgifter. Jag erinrar därom att Kungl. Maj:t den 23 maj 1924 uppdragit åt särskilda sakkunniga att inom finansdepartementet verkställa utredning angående åtgärder till åvägabringande av en rationell skatteuppbörd. De sakkunniga hava meddelat, att deras betänkande antoges kunna avlämnas under år 1928. Vid den nu föreslagna pensionsutredningen bör behörig hänsyn tagas till de bestämmelser om uppbördsväsendet, som sålunda kunna komma att framläggas.

97 Vad angår de mera speciella frågorna inom pensionsförsäkringen torde lösningen av desamma i viss mån bliva beroende av de grunder, på vilka folkpensioneringen kommer att byggas. Vid utredningen böra givetvis de uppslag komma under övervägande, som enligt vad jag tidigare berört framkommit från olika håll. Jag vill här endast erinra om några av dessa. Med frågan om pensionstilläggens storlek sammanhänger nära problemet om fastställande av den inkomst, som skall läggas till grund vid beräknande av pensionstillägg. Rörande detta ämne föreligga flera ändringsförslag. Särskilt bör i detta hänseende utredning verkställas, om och i vilken utsträckning vid pensionstilläggs bestämmande hänsyn bör tagas till pensioner och understöd av olika slag. E t t annat spörsmål, som bör beaktas, är frågan om fördelningen mellan äkta makar av dem tillkommande avgiftspensioner. Undersökas bör även, huruvida, utöver vad nu äger rum, understöd i en eller annan form kan beredas obemedlade eller mindre bemedlade personer med försörjningsplikt mot minderåriga barn. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt frågan om pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. Härvid bör — efter utredning rörande resultatet av denna verksamhet i såväl medicinskt som ekonomiskt hänseende — undersökas, huruvida verksamheten bör i sin nuvarande form bibehållas eller några förändringar beträffande densamma kunna anses påkallade. Tillika bör ett klarläggande ske av förhållandet mellan denna verksamhet och den allmänna sjukvården och särskilt tillses, att densamma begränsas till sådana områden, där vårdbehovet ej bör på annat sätt tillgodoses. Beaktas bör slutligen den av pensionsstyrelsen bedrivna, på frivilliga avgifter grundade försäkringen. I denna del synes utredningen böra avse såväl frågan om denna försäkringsgrens bibehållande som spörsmålet om försäkringens lämpligaste anordnande. Jag avser härvid särskilt frågorna om statsbidrag, om kostnaderna för förvaltningen och om den frivilliga pensionens inverkan vid bestämmande av pensionstillägg. De förändringar, som nyligen vidtagits beträffande denna försäkring, torde få anses provisoriska och böra icke få hindra en allsidig undersökning beträffande dithörande frågor.»

2193 33

98 Kap. 3. Kommittéförslagets principer. Ben Innan kommittén går att redogöra för grunderna för de förslag, som komnuvarande m i t t é n till fullgörande av sitt uppdrag utarbetat, vill kommittén erinra om försäkringens de syftemål, som under förarbetena till lagen om allmän pensionsförsäkring syftemål och uppställdes för lagstiftningen på området, samt om några väsentliga drag utformning.

,

-,

. ,

. •,

,»

•

T

hos den tekniska utformningen av lagen. I det av ålderdomsförsäkringskommittén avgivna betänkande, som ligger till grund för lagen, uttalades, att det huvudsakliga S3'ftet med en lagstiftning på hithörande område syntes böra vara att åt ålderstigna eller eljest invalida samhällsmedlemmar, som på grund av arbetskraftens nedsättning eller förlust ej längre hade sin försörjning, söka bereda en ekonomiskt tryggare och socialt värdigare form för understöd än som eljest måste lämnas av den allmänna fattigvården eller av enskilda. Kommittén anförde vidare, att med pensionsförsäkringen skulle följa den ingalunda oväsentliga fördelen att den börda jämnare skulle delas, som dessförinnan för de gamlas och invalidernas försörjning påvilade de enskilda samt genom den offentliga fattigvården även kommunerna. 1 I annat sammanhang uttalades i kommitténs betänkande härom ytterligare, att om man tänkte sig det förutsatta allmänna bidraget till försäkringen fördelat mellan staten och kommunerna sålunda, att staten bidroge med två tredjedelar och kommunerna med en tredjedel, och därjämte förutsatte, att försäkringen i sin helhet och i sin fulla utveckling väsentligen skulle skydda mot behovet av understöd av fattigvård eller enskilda, så skulle genom ett dylikt bidrag till försäkringen samhället i sin helhet, utöver de försäkrades egna avgifter, i stort sett ej åläggas någon större börda än dittills. Den å kommunerna belöpande andelen i kostnaden skulle nämligen motsvara minskning i fattigvårdskostnaderna, och statsbidraget skulle innebära en utjämning av den kostnad, som för det dåvarande ålåge vissa samhällets medlemmar. 2 Kommittén uppskattade den kostnad, som för det dåvarande ålåge kommuner och enskilda för understöd åt behövande vuxna personer, till ett belopp av mera än 30 miljoner kronor om året och beräknade, att av denna kostnad ungefär en tredjedel motsvarade den kommunala fattigvårdskostnaden. 3 Beträffande den tekniska utformningen av den allmänna pensionsförsäkringen uttalade ålderdomsförsäkringskommittén, att man för att i vårt land vinna en någorlunda gynnsam lösning av förevarande försäkringsproblem torde vara hänvisad till ett system, enligt vilket de försäkrade själva ålades 1

Ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande I, Stockholm 1912, sid. 45 ff. Ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande II, Stockholm 1912, sid. 183. 8 Ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande I sid. 70. 2

99 att bidraga till försäkringens kostnader.' Det vore emellertid tydligt, att pensioner grundade enbart å de försäkrades avgifter icke annat än undantagsvis skulle vara tillräckliga att fylla det med pensioneringen avsedda syftet och att det sålunda till dessa genom personliga avgifter förvärvade pensioner erfordrades ett pensionstillägg av allmänna medel. 2 För rätt till pensionstillägg skulle fordras, att vederbörande vore invalid och att han ekonomiskt vore i behov av pensionstillägget. Såsom försäkringstekniskt system för den på avgifter byggda pensioneringen antog kommittén det s. k. premiereservsystemet. Att pensionsförsäkringen anordnats enligt detta system innebär, att densamma icke träder i full effektivitet för någon, förrän han erlagt avgift till försäkringen i femtioett år, och försäkringsavgifterna måste enligt systemet under ett halvt sekel efter pensionsförsäkringens införande till stor del användas för att samla pensionsförsäkringsfonden. Sådan den svenska pensionsförsäkringen vid sin tillkomst utformades — Pensionsmed ^ avgiftspensioner, som under en lång följd av år bliva obetydliga, med försäkringens beroende av pensionstillägg, som därunder måste uppbära huvudparten av pensionerings- näringslivet bördan, och med en stark fondbildning, vars effektivitet förutsätter fast och av övrig hjälppenningvärde och goda förräntningsmöjligheter — är det uppenbart, att social verksamhet. pensionsförsäkringen tillkommit under förhoppningar om en ekonomisk och social samhällsutveckling utan svåra störningar. Antydningar om ytterligare utbyggnad av socialförsäkringen och om förbättring av pensionsförsäkringens förmåner gjordes ock av föredragande departementschefen i den kungl. propositionen till 1913 års riksdag. 3 Det är nödvändigt att, innan man fattar ståndpunkt till frågorna om pensionsförsäkringens bestånd och principiella anordnande, bilda sig en uppfattning om utvecklingen inom näringslivet och om de krav, som av social hjälpverksamhet ställas å detsamma. Näringslivet är nämligen i själva verket den grundval, på vilken såväl pensionsförsäkringen som all annan social hjälpverksamhet i längden måste vila. Vid pass ett år efter pensionsförsäkringslagens utfärdande utbröt världs- Näringslivets kriget. En katastrof av helt oförutsedd omfattning hejdade den hoppfulla utveckling under senare utvecklingen av världens ekonomiska och sociala liv och inledde en period tid. av politisk och ekonomisk oro. Efter fredsslutet ha två förödande ekonomiska kriser härjat vårt land. I stället för en väntad återhämtning inföll på hösten 1920 en tid av stark depression inom näringslivet, vilken sträckte sig över åren 1921 och 1922. Efter en rad mer eller mindre goda år har med år 1931 en ny utpräglad lågkonjunktur inbrutit, vilken vållat det svenska näringslivet mycket stora svårigheter och när detta skrives ingalunda är övervunnen. Ett uttryck för det ekonomiska livets starka växlingar står att finna i förändringarna av den svenska kronans värde. Från början av augusti 1914 till 1 Ålderdomsförsäkringskommitténs b e t ä n k a n d e I sid. 63. * Ålderdomsförsäkringskommitténs b e t ä n k a n d e I sid. 70. 8 ]tfr 126 sid. 28 ff.

100 b ö r j a n av år 1916, från v å r e n 1920 till april 1924 s a m t från s l u t e t av s e p t e m b e r 1931 intill n ä r v a r a n d e t i d h a r r i k s b a n k e n s s k y l d i g h e t a t t i n l ö s a sedlar m e d g u l d varit u r kraft. Av tab. 10 framgår v ä r d e t u n d e r å r e n 1911—1933 av A m e r i k a s F ö r e n t a S t a t e r s dollar, en v a l u t a s o m icke före år 1933 l ä m n a t g u l d m y n t f o t e n , i f ö r h å l l a n d e till svenska k r o n a n enligt r i k s b a n k e n s ä vista växelkurser.

Tab. 10. Kiksbankens dollarkurser (å vista New York) åren 1911—1933. Kronor medeltal

1911/13 1914 ... 1915 ... 1916 ... 1917 ... 1918 ... 1919 ... 1920 ... 1921 ... 1922 ... 1923 ...

o'7 5 3-80 3'86 3-50 313 309 3'96 4-92 4'4 6 3- S3 3-77

Ar

Kronor i medeltal 3-7C 3 - 7S 374 3.7 3 3'73 3'73 372 4 - 02 5'43 4-66

1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933

P e n n i n g v ä r d e t i f ö r h å l l a n d e till v a r u p r i s e r n a b e l y s e s g e n o m k o m m e r s kollegii i tab. 11 å t e r g i v n a i n d e x t a l för p a r t i p r i s e r n a s förändringar.

Tab. 11. Kommerskollegii indextal för partiprisernas förändringar åren 1913 och 1920-1933. A r

Indextal

1913 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926

100 359 222 173 163 162 161 149

1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933

Indextal

146 148 140 122 111 109 107

101 Bristen på stabilitet i det ekonomiska livet belyses jämväl av de i tab. 12 meddelade, från Sveriges officiella statistik hämtade uppgifterna rörande vårt lands införsel och utförsel. Tab. 12. Kvantitet och värde av Sveriges införsel och utförsel åren 1913-1933. År

Kvantiteten av Sveriges införsel och utförsel, i milj. ton Införsel

1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930... 1931 1932 1933

8-5 7-9 83

9-o 3-7 4-2 4-5 6-1 39 55 7-2 8-5 8o 8-o 10-1 96 10-s 10-5 10-5 96

|

Värdet av Sveriges införsel och utförsel, i hundratals milj. kronor

Utförsel

Summa

Införsel

16-o 12-6 14-4 13-9 10-9 9-6 8-8 111 8-7 12-9 12-8 13-9 17-1 15-5 20i 14-7 22o 18-7 11-7 8-8

24 5 20s 22-7 22-9 14-6 13s 13 s 172 12c 184 20o 224 25 i 23 5 302 248 32 8 292 22 2 184

8-5 7-3 11-4 11-4 7'6 12-3 25-3

|

33i 12-6 11-2 13o 14 2 14-5 14-9 15'8 17-1 17-8 16G

14-3 11-5 109

Utförsel

Summa

8-2 7-7 13-2 15-5 13-5 13-5 15-8 22-8 llo 11-5 11-4 12-6 13-6 14-2 16-2 15-7 18i 15-5 11-2 9-5 10-8

166 15-0 246 26-9 21l 25$ 41i 55-9 236 22 7 244 268 28-1 29i 32o 328 359 82i 255 21o 217

Vid bedömandet av värdesiffrorna bör uppmärksammas de i det föregående påpekade växlingarna i kronans värde. Prisfallet efter 1920 har reducerat värdesiffrorna i jämförelse med siffrorna för kvantiteten. E t t försök att erhålla ett samlat uttryck för det svenska näringslivets förskjutningar genom en ungefärlig uppskattning av nationalinkomsten under olika år har gjorts av 1927 års arbetslöshetsutredning. I tab. 13 och 14, vilka hämtats ur del I av arbetslöshetsutredningens betänkande, redovisas de resultat, till vilka utredningen i detta avseende kommit. 1 Tab. 13.

Beräknad nationalinkomst åren 1913 och 1920—192'U Milj. kronor. 1913

1927 Jordbrukets, skogsbrukets och fiskets netto 990 Industriens netto 810 Övrigt (exklusive husligt arbete) 1180

2 920 2 840

1870 2 060

1400 1810

1510 1880

1520 1910

1540 1980

1520 2 060

1530 2160

2 690

2 780

2 880

6 210 6 360

6 570

Inkomstkälla

Summa 1

3 840 2 800 2 440 2 520 2 630 2 980 9 600 6 730 5 650 5 910 6060

Statens offentl. utr. 1931: 20 sid. 142.

102 Tab. 14. Nationalinkomsten samt inkomsten per huvud ay totalbefolkningen och av befolkningen i åldern 15—65 år. Inkomsten reducerad till 1913 års penningvärde. 1913

1922 Absoluta Nationalinkomsten i 1913 års penningvärde, milj. kronor 2 980 Inkomsten per h u v u d av resp års medelfolkmängd, kronor 530 Inkomsten per h u v u d av resp års medelfolkmängd i 880 gruppen 15—65 år, kronor

1923 tal, milj.

kronor.

3 570 2 790 2 900 3 340 3 480 3 530 3 700 3 840

980 Index : 1913= 100 Nationalinkomsten i 1913 års penningvärde Inkomsten per h u v u d av resp. års medelfolkmängd Inkomsten per h u v u d av resp. års medelfolkmängd i gruppen 15—65 år

111 De starka växlingarna i den svenska produktionen under de senaste tjugo åren belysas också i viss mån av arbetslöshetssiffrorna. Dessa äro tillika uttryck för nya krav på samhällets sociala hjälpverksamhet. Från Sociala meddelanden återgivas i tab. 15 uppgifter angående arbetslösheten inom fackföreningarna åren 1911—1933. Tab. 15. Fackföreningarnas^ arbetslösa i procent av medlemsantalet åren 1911—1933. Å r 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922

Ir

Årsmedeltal

5"6 5-4 4-4 7-3 7-2 4-o 4-0

46 55 5-4 26-6 22-9

1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933

Årsmedeltal 12-5 10-1 ll-o 12-2

12o 10-6 10-3 11-9 16-8 22-4 23-3

Såvitt av dessa siffror framgår, har arbetslösheten under åren efter 1920 varit betydligt större än tidigare. Angående arbetslöshetens omfattning under dessa senare år lämnar även arbetslöshetskommissionens, likaledes i Sociala meddelanden publicerade, i tab. 16 återgivna uppgifter om antalet hos kommissionen anmälda hjälpsökande visst besked.

103 Tab. 16. Antalet hjälpsökande arbetslösa enligt Å. K:s statistik åren 1922—1933. År

1922 1923 1924 1925 1926 1927

Antal hjälpsökande i medeltal

80 500 26 400 9 200 14 900 16 800 19 200

År

1928 1929 1930 1931 1932 1933

Antal hjälpsökande i medeltal

16 700 10 200 13 700 46 500 113 900 164 800

Det bör framhållas, att med de citerade siffrorna icke göres anspråk på att exakt angiva arbetslöshetens omfattning. Gången av dess utveckling under ifrågavarande period torde däremot något så när riktigt framgå av tabellerna. Dessa synas innebära, att under tiden efter år 1920 arbetslöshet förekommit i avsevärd omfattning även då lågkonjunktur icke rått. Såsom sammanfattning av här angivna ekonomiska data torde kunna uttalas, att med världskriget inbrutit en period av ekonomiska kriser, vilkens slut icke nu kan överskådas. Det nuvarande läget tillåter inga säkra antaganden rörande landets ekonomiska bärkraft i mera avlägsen framtid. Härefter må lämnas en redogörelse för utvecklingen av vissa grenar av Den sociala den sociala hjälpverksamheten, framför allt fattigvården, under tiden från hjälpverksamhetens utpensionsförsäkringens införande. veckling under Det torde då böra erinras, att fattigvårdslagstiftningskommittén, vars betän- senare tid. kande ligger till grund för 1918 års lag om fattigvården, yttrat, att lagen om allmän pensionsförsäkring, generellt taget, gjorde till sin uppgift att söka åt behövande åldringar och andra varaktigt invalida personer genom beredande av pension åstadkomma en lämpligare form för understöd än den allmänna fattigvården. Kommittén fann likväl, att fattigvården ej ens för dessa grupper kunde undvaras. Eör kommittén vore det för övrigt icke av nöden att söka ett avgörande svar på frågan, huruvida och i vilken omfattning socialförsäkringen skulle bliva i stånd att ersätta fattigvården. Att allt flera områden komme att indragas under socialförsäkringen torde väl få antagas, liksom ock att därigenom allt flera av de medborgare, som för det dåvarande försörjdes genom fattigvården, komme att få sitt behov av hjälp fyllt på annan väg. För kommittén vore det emellertid i detta sammanhang nog att konstatera, att vidsträckta områden ännu stode kvar, där fattigvården måste ingripa, och att det sålunda allt fortfarande vore av stor betydelse att anordna denna så, att den fyllde sin uppgift på ett i möjligaste måtto tillfredsställande sätt. 1 I den kungl. proposition, genom vilken förslaget till lag om fattigvården framlades för 1918 års lagtima riksdag, uttalade föredragande departementschefen, att den viktigaste av de hos oss under senare tiden inträffade för1

Fattigvårdslagstiftningskommitténs b e t ä n k a n d e II: 1, Stockholm 1915, avd. 2 sid. 10. f.

104 ändringar, som verkat eller i alla händelser varit avsedda att verka i riktning mot att göra fattigvården överflödig, vore antagandet av lagen om allmän pensionsförsäkring. På sätt fattigvårdslagstiftningskommittén anmärkt, kunde dock pensionsförsäkringen åtminstone icke för det dåvarande sörja för alla åldringar och invalider. Försäkringen vore till sin natur, vad pensionstillägg och understöd vidkomme, en understödsverksamhet för värdiga behövande och måste därför avskilja vissa behövande, närmast sådana, vilkas behov vore självförvållat, men även sådana, som visat tredska eller uppenbar försumlighet i fullgörandet av avgiftsplikten till försäkringen. För dessa måste tydligen åtminstone tillsvidare finnas en annan understödsverksamhet, som vid behov av hjälp toge hänsyn blott till förefintligt behov och ej till värdigheten. Vidare vore många pensionärer i den belägenhet, att de oundgängligen behövde vård å anstalt. Men därjämte måste tagas i betraktande, att de pensioner och understöd som under en avsevärd tid framåt komme att utdelas icke försloge till täckande av pensionärernas oundgängliga behov, därest pensionärerna, såsom ofta torde vara fallet, icke själva hade några nämnvärda tillgångar. Tydligen förefunnes i fråga om åldringar och varaktigt arbetsoförmögna personer allt fortfarande ett stort område för en kommunal understödsverksamhet av den art, som representerades av fattigvården. 1 Om dessa uttalanden få anses innebära att man vid den nya fattigvårdslagens tillkomst hyst förhoppningar att till följd av pensionsförsäkringens införande fattigvårdens klientel absolut taget skulle inskränkas, ha de då hysta förhoppningarna icke infriats. Från Sveriges officiella statistik hava till belysning av fattigvårdens omfattning under olika år hämtats i tab. 17 och 18 meddelade uppgifter. Till den första av tabellerna må fogas en erinran, att ålderdomsförsäkringskommittén uppskattade kommunernas utgifter år 1907 för fattigvård åt behövande vuxna personer till omkring 12'4 miljoner kronor. 2 I den officiella statistiken föreligga inga uppgifter angående värdet av lämnad fattigvård för tidigare år än 1923. Tab. 17. Värdet av det understöd, som den allmänna fattigvården meddelat åren 1923-1931. A r

1923 1924 1925 1926 1927 1 2

Totalvärde i kronor

59 009 300 60 928 535 64 433 592 59 977 704 59 205 309

År 1928 1929 1930 1931

Kungl. prop, nr 135 sid. 46 f. Ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande II sid. 183; jfr ovan sid. 98.

Totalvärde i kronor

62 246 584 64 632 450 67 619 408 75 552 858

105 Tab. 18. Antalet av den allmänna fattigvården understödda personer åren 1912-1931. lr

1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921

Antalet varaktigt understödda

Hela antalet understödstagare

198 710 199 824 202 948 206 247 205 576 204 231 204 153 201 047 196 052 200 120

244 015 246 261 251 850 262 254 255 558 258 663 255 458 251 618 241 328 253 078

År

1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931

Antalet varaktigt understödda

Hela antalet understödstagare

208 447 215 942 221 044 231 227 213 808 214 923 221 725 228 266 237 656 256 041

274 096 299 591 306 587 324 956 317 412 328 153 341 843 346 188 357 677 426 086

Av tab. 18 framgår — om hänsyn tages till att år 1926 till följd av den samhälleliga barnavårdens omläggning närmare 30 000 barn överflyttades från fattigvårdsmyndigheternas verksamhetsområde till barnavårdsmyndigheternas — att antalet av fattigvården understödda personer från år 1920 oavbrutet stigit. I tab. 19 lämnas en översikt över fattigvårdens utveckling från år 1874 i fråga om antalet fattigvårdsunderstödda personer i förhållande till folkmängden. Fram till början av 1920-talet torde de anförda siffrorna både för land och för stad i stort sett återspegla växlingarna mellan goda och dåliga tider. Under hela 1920-talet däremot företer relativa antalet understödstagare, om hänsyn tages till den nyss nämnda omläggningen år 1926 av barnavårdsverksamheten, en oavbruten stegring, trots att de ekonomiska konjunkturerna från och med år 1924 på det hela taget utvecklades i gynnsam riktning. Vid bedömandet av siffrorna för de senaste tjugo åren bör även tagas i betraktande införandet med 1914 års ingång av den allmänna pensionsförsäkringen. Denna har medfört en väsentlig lättnad för den allmänna fattigvården såväl i fråga om antalet understödstagare som med avseende å kostnaderna, och utan dess mellankomst skulle fattigvården under dessa år därför ha ökat i betydligt starkare omfattning än de i tab. 19 anförda siffrorna giva vid handen. Utredningar härom återfinnas i Statens besparingskommittés betänkande angående socialförsäkringens organisation sid. 293 o. f.1 och i pensionsförsäkringskommitténs Del I tab. T 32. Av sistnämnda tabell framgår, att år 1928 i städerna 31 •? % och på landsbygden 47'i % av de ej fattigvårdsunderstödda pensionstagarna sannolikt måst anlita fattigvården om de ej åtnjutit pension från pensionsförsäkringen, vilket innebär att nämnda år ytterligare cirka 100 000 personer skulle ha varit i behov av fattigvård. Till dessa siffror torde dock böra fogas en erinran om vad kommittén å sid. 56 i Del I anfört rörande bristfälligheter hos det till grund för undersökningen liggande materialet. Beträffande landsbygdssiffrorna må framhållas, att stegringen av antalet understödstagare i förhållande till folkmängden är väsentligt olika inom 1

Statens offentl. utr. 1925: 8.

106 skilda slag av kommuner, såsom framgår av tab. 20. I denna har tillämpats den uppdelning av landskommunerna efter förhärskande näringsgrenar på fyra grupper, som användes i den officiella fattigvårdsstatistiken. Tab. 19. Antalet fattigvårdsunderstödda personer i förhållande till folkmängden åren 1874-1931. Landsbygd

Städer

Landsbygd

1874 1875 1876 1877 1878 1879 1880 1881 1882 1883 1884 1885 1886 1887 1888 1889 1890 1891 1892 1893 1894 1895 1896 1897 1898 1899 1900 1901 1902 1903 1904 1905

Städer

Å r

Å r

%

Index

%

Index

399 405

100 102 99 100 103 107 110 112 112 112 110 109 109 109 112 112 111 113 114 113 110 109 107 104 102 100 99 96 97 97 97 96

6-ci 6-64

100 100 95 93 96 104 108 111 108 105 103 101 109 111 121 117 115 121 126 125 134 131 125 118 112 105 104 104 103 100 97 96

3-97 3-98 4-ii 426 4-39 4-48 4"47 445 4'40 4'33 4'33 4-33 4-45 4'47 4-44 4'49 4-55 4*50 4'39 4'34 4*27 4'16 4-07

4oo 394 385 3'89 3-89 3-86 384

6-30 6-16 6-32 6-85 7-14 7-31 712 6"96 678 6-67 7-21 7-34 7-99 7-75

7-co 7-98 8-30 8-24 8-84 8-67 8-24 7-79 7-38 6-92 686 6'85 6-79 659 644 6'35

1906 1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931

%

Index

%

Index

3-7G 3-66 3-62 3-60 358

94 92 91 90 90 88 89 88 89 92 89 86 85 86 84 88 95 109 112 116 114 119 125 127 131 156

6.29 6"08 6-28 6-35 6'31

95 92 95 96 95 99 101 102 104 106 102 106 105 97 88 91 97 97 98 107 102 103 104 104 107 126

353 3-56 3'52 354 366 3-55 344 339 3-43 336 3-51 3-79 4-35 4-45 4"61 4'54 4-74

5-oo 5'08 5-23 6-21

6-53 6'66 673 6-87 7-oi 6-71 7-02 6-96 644 5'82 6-02 6'39 6'44 6-51 7-07 6-7C 6-81 6-89 6-87 7-05 8-35

107 Tab. 20. Antal på landsbygden fattigvårdsunderstödda personer i förhållande till folkmängden åren 1913—1931, med landskommunerna uppdelade efter förhurskande näringsgrenar. O

Ar

1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931

Jordbrukskommuner

Skogskommuner

Blandade kommuner

Industri- och. övriga kommuner

%

Index

%

Index

%

1 Index

%

1 Index

3io

100 99 98 95 92 88 87 86 84 87 94 97 99 97 98 101 106 110 118

4l4 4'09 4*39

100 99 106 106 98 94 97 101 110 127 136 157 163 161 179 199 188 187 226

329 326 3-33

100 99 101 99 95 93 94 92 95 99 114 119 123 122 126 132 137 141 164

3-94 405 4'27

100 103 108 105 102 103 105 101 108 119 143 140 146 143 151 158 159 164 203

306 303 2-94 285 2-74 2 - 70 2-68 2-61 2-71 2-90

3oi 3-08

3-oi 305 3l4 3-29 34] 3-66

4'39 406 389 403 4l7 4-57 5'26 5'63 6-50 675 668 7-40 8-25 7-79 7-76 935

325 3l3 307 3 09

3-os 3l4 326 3-75 393 406 402 4'14 4'35 450 4'64 5 - 39

4l2 4 - 03 404 4'14 399 4'27 4'68 5-65 5'52 5 - 76 562 5'9<t 624 6-28 648 7-98

Tab. 19 och 20 visa, att ökningen av understödstagarnas relativa antal har varit något starkare på landsbygden än i städerna. Understödstagarnas relativa antal är likväl avsevärt större i städerna än i landskommunerna. Vad de sistnämnda beträffar, har enligt tab. 20 ökningen varit jämförelsevis liten inom gruppen jordbrukskommuner men däremot anmärkningsvärt stor inom de båda grupperna skogskommuner samt industri- och övriga kommuner. Även i de rena jordbrukskommunerna har emellertid, trots det större värde ur försörjningssynpunkt som pensionerna där i regel äga, understödsfrekvensen stigit på 1920-talet. Frågar man efter orsakerna till att fattigvården under de senaste tio ä femton åren trots förhandenvaron av pensionsförsäkringen starkt svällt ut, torde först och främst böra erinras, att 1918 års lag om fattigvården innebar en väsentlig förändring av fattigvården i humaniserande riktning. Förutsättningarna för erhållande av fattigvård mildrades sålunda, och lagen stadgade i vissa fall verklig rätt till fattigvård. Understödets omfattning blev i lagen beskriven på ett mindre restriktivt sätt än förut. Beträffande de former, i vilka understödet skall lämnas, tager lagen större hänsyn till de understöddas personliga förhållanden än tidigare skett. Mångenstädes har fattigvårdslagen fått en mot de hjälpsökande mera tillmötesgående tillämpning än lagen i och för sig nödvändiggjort. På åtskilliga håll ha också enligt uttalanden av personer, som äro speciellt sakkunniga på fattigvårdens område, en slappare uppfattning framträtt i avseende å plikten till självförsörjning och försörjning av anhöriga. l 1

Jfr Del II sid. 190 ff.

108 Härtill kommer, såsom en omständighet av mycket stor vikt, att fattigvården under 1920-talet till följd av arbetslösheten kommit att omfatta ett delvis nytt klientel. I fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande har såsom orsak till fattigvårdsbehov vid en år 1907 avseende undersökning uppgivits arbetslöshet för endast O-7 % av de vuxna understödstagarna jämte tillhörande barn, 1 medan enligt den officiella fattigvårdsstatistiken för år 1931 orsaken till understödsbehovet var arbetslöshet för 16" 7 % av samtliga understödda. Fattigvårdsstatistiken ger vidare vid handen, att viss förskjutning skett i fråga om åldersfördelningen bland de fattigvårdsunderstödda, i det att åldrarna över pensionsåldern, sextiosju år, icke ökat så mycket som de yngre åldrarna. Till belysning härav meddelas i tab. 21 en sammanställning rörande antalet understödstagare i olika åldrar i förhållande till folkmängden i motsvarande åldersgrupp under åren 1923 och 1930. Tab. 21. Antalet fattigvårdsunderstödda personer i olika åldrar i procent av motsvarande folkmängd åren 1923 och 1930. Ålder

0—16 å r 16-30 » 30-50 » 50-60 » 6 0 — 6 7 »> 67—75 » 75 å r o c h d ä r u t ö v e r

År 1 9 2 3

År 1930

6-o 1-6 34 4-2 6-6 11-5 22-8

6-6 26 4-6 5.8 7'5 12-5 22-9

Även med avseende på åldersfördelningen bland understödstagarna föreligga avsevärda skiljaktigheter mellan olika slag av landskommuner. Av tab. 22 framgår, att fattigvårdens klientel inom skogs- och industrikommuner Tab. 22. Procentuell åldersfördelning bland fattigvårdsunderstödda personer inom olika grupper av landskommuner år 1930. Å l d e r

0 - 1 6 år 16-30 » 30-50 » 5 0 - 6 0 » .. 60-67 » 6 7 - 7 5 »» 75 å r och däröver Summa 1

Fattigvårdslagstiftningskommitténs

Jordbrukskommuner

Skogskommuner

Blandade kommuner

Industrioch övriga kommuner

25-2 8'9 17-3 8-7 7-2 11-7 21-o

44-i 102 22-5 7-3 3-8 5i 7-o

324 9-6 199 8-i 6-o 92 14-8

33'4 11 3 21-2 8-2 61 8-8 ll-o

lOOo

lOOo

lOOo

b e t ä n k a n d e II: 3, Stockholm 1915, sid. 123.

109 mer än inom jordbrukskommuner sammansattes av folk i arbetsför ålder och att åter inom sistnämnda slags kommuner till större del än inom andra kommuner fattigvårdens understödstagare utgöras av åldringar. Medan inom de rena jordbrukskommunerna fattigvården till stor del består av ålderdomsförsörjning, har den i kommuner av annat slag att i ännu större utsträckning bispringa personer i arbetsför ålder, vilka på grund av arbetslöshet eller sjukdom eller annan orsak för en tid råkat i ekonomiska svårigheter. Den omständigheten, att antalet fattigvårdsunderstödda personer under de senaste årtiondena ökats trots den allmänna pensionsförsäkringens införande och det med varje år ökade antalet pensionstagare, låter förmoda, att pensionsförsäkringens förmåner i stor utsträckning kompletterats med fattigvårdsunderstöd. I syfte att utröna, i vilken omfattning detta skett, och att över huvud taget belysa pensionstagarnas ställning till fattigvården har kommittén verkställt en särskild undersökning på ifrågavarande område, för vilken en utförlig redogörelse lämnats i Del I sid. 38 o. f. Av denna undersökning framgår, att antalet pensionstagare under år 1928 uppgick för städerna till 4 %, för landsbygden till 6"i % och för riket i dess helhet till 5*4 % av folkmängden. Den högsta procentsiffran, 7'4, uppvisar gruppen jordbrukskommuner. Av samtliga pensionstagare uppburo 28'4 %, eller något mer än en fjärdedel, understöd från fattigvården. Uppdelad på stad och land var procenten fattigvårdsunderstödda pensionstagare för städerna 44"6 och för landsbygden 23"4. I fråga om landsbygden var procentsiffran lägst inom gruppen jordbrukskommuner, 18'4, och högst inom gruppen industri- och övriga kommuner, 29*7. De bland fattigvårdsunderstödda pensionstagare vanligaste understödsformerna voro understöd i hemmet och vård å fattigvårdsanstalt. För gifta pensionstagare var, förutom i Stockholm, hemunderstöd den enda understödsform, som förekom i större utsträckning. Orsaken till fattigvårdsbehovet uppgavs i 96'4 % av fallen vara sjukdom eller otillräcklig arbetsförmåga. Värdet av varaktigt fattigvårdsunderstöd, meddelat den understödde i hans hem, var att döma av en jämförelse med siffror i den officiella fattigvårdsstatistiken för år 1927 i medeltal ungefär detsamma för de understödstagare, vilka åtnjöto pension, som för alla understödstagarna. Av särskilt intresse för överväganden rörande reformer på pensionsförsäkringens område är att se, huru den ökning av pensionstilläggen, som beslutades år 1921, inverkat på pensionsförsäkringens förhållande till fattigvården. Härutinnan gav den nämnda undersökningen vid handen, att det relativa antalet pensionstagare med fattigvårdsunderstöd nedgått efter höjningen av pensionstilläggen. 1 Ar 1928 åtnjöts sålunda på landsbygden fattigvård av 31'9 % av dem, som pensionerats under tiden 1914—1921, men av blott 16 % av dem, som pensionerats under tiden 1925—1928, då de nya grunderna för pensionstilläggen tillämpades. Nedgången visade sig särskilt stark inom jordbruks-, skogs- och blandade kommuner, där det ifrågavarande 1

Se Del I sid. 50 ff.

110 relativa antalet pensionstagare med fattigvård minskats med mer än hälften. För städerna voro de motsvarande procenttalen 54-6 och 39*8. I vad mån den sålunda konstaterade nedgången av det relativa antalet pensionstagare med understöd av fattigvården varit att hänföra till den berörda ökningen av pensionstilläggets belopp eller varit beroende av andra omständigheter, undandrager sig dock ett närmare bedömande. Frågan, huruvida den år 1921 genomförda höjningen av pensionstilläggen medfört i genomsnitt lägre fattigvårdsunderstöd i de fall, då dylikt understöd tillerkänts, har även gjorts till föremål för undersökning. Å sid. 51 i Del I hava lämnats uppgifter å de fattigvårdsunderstödda pensionstagarnas genomsnittliga inkomst av pension, fattigvård och vid pensionens beviljande beräknad »egen inkomst» för personer, som pensionerats under tiden 1914—1921, ochför dem, som pensionerats under åren 1925—1928. Summan av de tre inkomstslagen var i städerna i genomsnitt 500 kronor för den förra gruppen och 578 kronor för den senare. På landsbygden voro motsvarande siffror 354 och 451 kronor. Kelativt sett var beloppet av åtnjuten fattigvård i städerna blott 3 % mindre för den senare gruppen än för den förra, och på landsbygden hade fattigvårdsbeloppet vid en jämförelse mellan de två grupperna stigit med 13 %. Undersökningen torde få anses giva vid handen, att å landsbygden den vidtagna höjningen av pensionstillägget icke i genomsnitt medfört lägre fattigvårdsunderstöd i de fall, då dylikt understöd funnits böra utgå, och att i städerna minskningen av fattigvårdsunderstödet icke svarar mot pensionstilläggets höjning. De uppgifter, som i det föregående sammanställts, giva vid handen, att fattigvårdsbördan för det allmänna under tiden efter pensionsförsäkringens införande ökats såväl i vad avser kostnaderna för fattigvården som i vad gäller understödstagarnas antal och att ökningen är ej blott absolut utan även relativ, nämligen i förhållande till folkmängden. Ökningen av de fattigvårdsunderstöddas antal skulle emellertid ha varit betydligt större om pensionsförsäkringen icke tillkommit, ty genom dennas mellankomst har ett stort antal personer kunnat undgå att vända sig till fattigvården. Denna har blivit utsträckt till nya folkgrupper, något som framträder däri, att dess tyngdpunkt inom vissa delar av landet förskjutits från ålderdomsförsörjning till försörjning av personer i arbetsför ålder. I stor utsträckning uppbära personer emellertid samtidigt understöd från fattigvården och pension från pensionsförsäkringen. Där båda slagen av samhällelig hjälp lämnas, har verkställd höjning av pensionsbeloppen i allmänhet icke medfört motsvarande minskning av fattigvårdsunderstödet utan torde i stället hava lett till höjning av vederbörandes levnadsstandard. I sammanhang med redogörelsen för fattigvårdens utveckling må erinras om det redan i Kap. 1 uppmärksammade förhållandet, att antalet av den allmänna pensionsförsäkringens pensionärer, vilket tidigare avsevärt understigit de med ledning av ålderdomsförsäkringskommitténs befolkningsstatistiska antaganden beräknade siffrorna, under de senaste åren stigit utöver det efter nämnda grunder beräknade antalet.

Ill Under tiden efter pensionsförsäkringens tillkomst har samhällets sociala verksamhet även på andra områden än pensionsförsäkring och fattigvård i hög grad vidgats. En utredning i detta avseende har av kommittén framlagts i Del I sid. 230 o. f. Här må allenast erinras om de grenar socialförsäkringen äger vid sidan av pensionsförsäkringen, nämligen olycksfalls- och sjukförsäkringen, samt om sjukvården och barnavården. De båda sistnämnda arterna av social hjälpverksamhet förorsaka mycket betydande utgifter, för år 1927 uppgående till sammanlagt omkring 100 miljoner kronor. Efter denna översikt över dels några av de viktigaste förändringarna inom Befolknings det svenska näringslivet och dels utvecklingen av samhällets sociala hjälp- sJ*atlsjlska verksamhet övergår kommittén till andra faktorer av grundläggande vikt för pensionsförsäkringen, nämligen de befolkningsstatistiska. 1 Då kostnadsberäkningarna för pensionsförsäkringen utfördes, voro dödlighetssiffrorna för svenska folket kända endast till och med år 1907. Med ledning av de för tidigare perioder erhållna dödlighetstabellerna härleddes en hypotetisk dödlighet, som beräknades komma att motsvara förhållandena under årtiondet 1911—1920, och denna dödlighet lades till grund för kostnadsberäkningarna. Beträffande invaliditetsrisken byggde ålderdomsförsäkringskommittén sina beräkningar på tabeller, härledda ur erfarenheten från den tyska invaliditetsförsäkringen under åren 1906—1908. Jämväl de tabeller över invaliddödligheten, som tillämpades vid ålderdomsförsäkringskommitténs kostnadsberäkningar, voro baserade på erfarenheterna från den tyska invaliditetsförsäkringen. Med hänsyn till att den svenska allmänna dödligheten är betydligt lägre än den allmänna dödligheten i Tyskland, företogs emellertid en reduktion av de tyska siffrorna. Pensionsförsäkringskommittén har i Del I sid. 113 o. f. med anledning av den erfarenhet, som vunnits sedan ålderdomsförsäkringskommitténs beräkningar utfördes, framlagt nya tabeller för befolkningsdödlighet, invaliditetsrisk och invaliddödlighet. Pensionsförsäkringskommitténs beräkningar av den allmänna befolkningsdödligheten utvisa nedgång av denna i jämförelse med ålderdomsförsäkringskommitténs dödlighetstabell och således en förlängning av den genomsnittliga livslängden. Invaliditetsrisken är enligt pensionsförsäkringskommitténs undersökning i genomsnitt likaledes lägre än vad ålderdomsförsäkringskommittén antagit. Även invaliddödligheten är genomsnittligt sett lägre enligt pensionsförsäkringskommittén än enligt ålderdomsförsäkringskommittén. Sedan pensionsförsäkringskommitténs nämnda beräkningar utförts, har med begagnande av ännu senare material av särskilda sakkunniga verkställts en ny utredning rörande befolkningsdödligheten. Den nya utredningen, som publicerats under titeln »Dödlighetsantaganden för livränteförsäkring», utmynnar i en dödlighetstabell, kallad R 32, enligt vilken dödligheten är ännu lägre än pensionsförsäkringskommittén antagit. 1 I Del U s i d . 38 o. f. ha givits vissa uppgifter om de förändrade dödlighetsantagandenas inverkan på pen1

Statens offentl. utr. 1932:4.

112 sionsförsäkringskommitténs tidigare kostnadsberäkningar. Såsom där angives, måste premierna för en invalid- och åldersränta, sådan som erhålles genom den allmänna pensionsförsäkringen, vid en räntefot av 4 % sättas omkring 5 % högre, när de uträknas med ledning av den nya dödlighetstabellen än om den av pensionsförsäkringskommittén tidigare använda tabellen lägges till grund. Efter en undersökning av dödsorsakerna och deras förändringar uttalas i de nämnda sakkunnigas betänkande, att sedan lång tid tillbaka och speciellt under de sista decennierna i vårt land fortgår en betydande dödlighetsförbättring och att denna med största sannolikhet är i huvudsak beroende på allmänna, hela befolkningen påverkande faktorer, i stort sett gemensamma för olika dödsorsaker och bestående av alla de framsteg i socialt, hygieniskt och speciellt ekonomiskt avseende, vilka den stigande kulturen och framför allt det industriella genombrottet medfört. 1 I betraktande härav måste naturligtvis, enligt vad i betänkandet yttras, svaret på frågan, i vad mån man bör räkna med en även för framtiden alltjämt sjunkande dödlighet, i första hand bliva beroende på de utsikter, man anser sig hava rätt att hysa rörande fortbeståndet och det eventuella förbättrandet av de nuvarande sociala och ekonomiska förhållandena i vårt land. Denna fråga vore uppenbarligen icke av medicinsk art. Från medicinsk synpunkt torde man endast kunna säga, att för så vitt icke kulturkatastrofer eller andra förhållanden inträffade, vilka medförde betydande desorganisation av samhällslivet eller ett mer eller mindre fullständigt utestängande av vårt land från det internationella utbytet, dödligheten i Sverige under den närmaste framtiden med tämligen stor sannolikhet kunde förväntas komma att ytterligare sjunka. Tydligt vore nämligen, att möjligheter till sänkning beträffande åtskilliga dödsorsaker alltjämt funnes. Framför allt torde detta gälla barnsjukdomarna samt tuber-kulosen. Däremot torde fortsatt minskning av dödligheten i de högsta åldersklasserna knappast i avsevärd grad vara att förvänta. Därest uppfattningen om dödlighetsförbättringens huvudsakliga avhängighet av allmänna framsteg i socialt, hygieniskt och ekonomiskt avseende skulle vara riktig, och därför syntes enligt de sakkunnigas mening starka skäl kunna åberopas, reducerade sig frågan om den framtida dödlighetsutvecklingen i väsentlig grad till frågan om de framtida ekonomiska villkor, med vilka man ansåge sig kunna räkna. Antagandet om en i framtiden ständigt sjunkande dödlighet kunde således komma att betänkligt rubbas, åtminstone om en mera allmän sänkning av befolkningens levnadsstandard skulle komma att inträda. Några säkra hållpunkter för bedömandet av sistnämnda fråga torde emellertid icke — i varje fall icke under den nuvarande världsekonomiska situationen — kunna uppbringas. På grund av det anförda hava de sakkunniga, samtidigt som de utarbetat en fast dödlighetstabell, uttalat, att det med hänsyn till den pågående dödlighetsutvecklingen bleve nödvändigt att inom en ej alltför avlägsen framtid vidtaga en omarbetning av de framlagda antagandena. De till grund för ålderdomsförsäkringskommitténs förslag liggande befolk1

Statens offentl. utr. 1932:4 sid. 47 och 52 f.

113 ningsstatistiska och försäkringstekniska beräkningarna äro i huvudsak begränsade till de förhållanden, rörande vilka klarhet erfordras för att kunna tekniskt anordna en försäkring enligt premiereservsystemet. Ålderdomsförsäkringskommittén har således väsentligen inskränkt sig till att uppställa antaganden rörande befolkningsdödligheten, invaliditetsrisken och invaliddödligheten ävensom angående räntefoten. För att bedöma storleken av det allmännas kostnad i form av pensionstillägg och understöd erfordras emellertid därutöver uppgifter om folkmängden och om befolkningens åldersfördelning. Sådana uppgifter äro även erforderliga, om pensionsförsäkringen skall anordnas enligt annat system än premiereservsystemet. Uppgifterna behövas jämväl för ett bedömande av pensionsförsäkringens betydelse för samhällsekonomien och i synnerhet för en uppskattning av den börda, som de samlade utgifterna för pensionsförsäkringen utgöra för nationalhushållet. De uppgifter till belysande av dessa frågor, som återfinnas i ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande, hänföra sig till de med kommittén samtida förhållandena eller till förhållanden vid en tidigare tidpunkt. För att skaffa sig en föreställning om pensionsförsäkringens utveckling är det emellertid av vikt att undersöka, huruvida och i vad mån befolkningen kommer att undergå förändringar i fråga om antal och sammansättning. Pensionsförsäkringskommittén har i Del I och. II framlagt å vissa antaganden grundade beräkningar rörande landets framtida folkmängd och befolkningens framtida åldersfördelning. 1 Folkmängden, som vid slutet av år 1932 uppgick till 6,190,000 människor, kommer enligt beräkningarna att tills vidare växa och omkring år 1960 nå ett maximum av något mer än 6'7 miljoner människor. Därefter kommer folkmängden enligt beräkningarna att avtaga. Vad befolkningens sammansättning av personer i olika åldrar beträffar, framgår av pensionsförsäkringskommitténs framställning, att under den del av 1800-talet, undersökningen omfattar, allt intill 1880 i Sverige funnits minst 10 personer i åldern 15—65 år på varje person över 65 år. Från 1890 och till närvarande tid ha i genomsnitt funnits något mer än 7 personer i åldern 15—65 år för varje person över 65 år, och förhållandet mellan antalet aktiva och antalet åldringar kommer enligt beräkningarna att förbliva något mer än 7 till ända in på 1940-talet. Därefter börjar enligt beräkningarna antalet aktiva i förhållande till antalet åldringar att avtaga, och i slutet av 1970-talet kommer det enligt beräkningarna att finnas blott omkring 4 personer i åldern 15—65 år på varje person över 65 år. Denna mycket starka nedgång av de aktiva åldrarnas numerär i förhållande till åldringarnas förklaras av livslängdens ökning, varom nyss varit tal, och av nativitetens minskning. H u r låg nativiteten är, belyses av en beräkning av det antal flickebarn, till vilka 1,000 nyfödda flickor giva upphov. Antalet är, om 1928 års fruktsamhetssiffror läggas till grund för beräkningen, blott 876, medan för folkmängdens oförminskade bestånd tydligen kräves, att antalet är 1,000. Nativitetens minskning medför en stark nedgång av barnantalet. Belysande för befolkningsrörelsen under förfluten tid och dess utveckling i framtiden enligt de av 1

Se Del I sid. 125 ff. och Del II sid. 38 ff.

2193 33

114 kommittén valda antagandena är tab. 23, som behandlar befolkningens procentuella fördelning å åldersgrupper. Tabell 23. Befolkningens procentuella fördelning å åldersgrupper. 1. Å r

Personer i 2.

åldrarna under 15 år

1840 1850 1860 1870 1880 1890 1900 1910 1920 1930 1940 1950 1960 1970 1980 Anm.

33-7 32-9 335 34o 32-6 33-3 32-4 317 29-3 24-s 21-7 21-4 20-5 19-6 19-2 Fr. o. m. 1940 äro siffrorna

Personer i 3. Personer i Grupperna 1 åldrarna åldrarna över och 3 tillhopa 65 år 1 5 - 6 5 år 61-6 62-2 61-3 60-5 61-5 59-o 59-2 59.9 62.3 66-o 68-8 68-o 67-3 66-o 64-3

4'7 4-9 5-2 55 5-9 7-7 8-4 8-4 8-4 92 9-5 10-6 12-2 14-4 16-5

38-4 37-8 38-7 39-5 38-5 41.o 40-8 40 i 37-7 34-o 31-2 32-o 32-7 34-o 35-7

hypotetiska.

Bland de resultat, till vilka de nu berörda statistiska undersökningarna lett, äro såsom för pensionsförsäkringen tyngande omständigheter särskilt att framhäva dels den inträdda minskningen av dödligheten — eller med andra ord ökningen av medellivslängden — och dels den därmed sammanhängande förskjutningen till de aktiva åldrarnas nackdel i befolkningens sammansättning. Dessa omständigheter äro i och för sig ägnade att väsentligt öka pensionsförsäkringens utgifter och samtidigt starkt minska det relativa antalet av dem, som genom produktivt arbete skola försörja invaliderna och åldringarna, försörjningen må ske medelst försäkring eller på annat sätt. I vad mån den i framtiden ökade kostnaden för åldringarnas försörjning kommer att på grund av barnantalets nedgång motsvaras av en minskning av kostnaden för underhåll och uppfostran åt barn, låter sig näppeligen ens någorlunda tillförlitligt uppskatta. Vid överväganden rörande pensionsförsäkringens framtid torde man göra klokt i att betrakta båda de här framhävda omständigheterna såsom säkra. Vad proportionen mellan aktiva och passiva beträffar må man icke vänta, att genom höjning av nativiteten antalet personer i aktiv ålder skulle i framtiden bliva lika stort i förhållande till antalet åldringar som nu. Såsom i Del I anförts och nedan skall ytterligare belysas, skulle, därest nativiteten antoges hålla sig tillräckligt hög för att förhindra minskning av folkmängden, talet för förhållandet mellan de båda åldersgrupperna likväl komma att sjunka, så att på varje åldring skulle komma mindre än fem personer i aktiv ålder. 1 1

Se Del I sid. 143 och n e d a n sid. 191.

115 Det framgår av det sagda, att de befolkningsstatistiska förhållandena ut- Grundtanvecklat sig på ett för den allmänna pensionsförsäkringen ogynnsamt sätt. karna i kom?nitténs förFörut har konstaterats, att näringslivet under de senaste tjugo åren utsatts slag. för svåra kriser. Själva penningvärdet har därvid underkastats starka väx- Allmänna utgångspunklingar. Vårt näringslivs beroende av utländska förhållanden innebär ett ter. osäkerhetsmoment, som tidtals försvårar utnyttjandet av produktionens kapacitet. I ljuset av erfarenheterna under de sista årtiondena te sig vårt lands ekonomiska framtidsutsikter i hög grad osäkra. Den föregående framställningen har jämväl berört de försämrade möjligheterna till försörjning på arbetsmarknaden och de därmed sammanhängande ökade anspråken på samhällelig hjälpverksamhet. Det är att befara, att dylika anspråk komma att framträda i särskilt stor omfattning under tider, då skatterna avkasta minst. Med vad nu framhållits är icke sagt, att den tidigare gynnsamma utvecklingen av landets näringsliv skulle vara avbruten för den framtid varmed vi kunna räkna, men de anförda omständigheterna innebära, att ovissheten rörande förhållandena i framtiden måste på ett annat sätt tagas i betraktande än man ansåg nödigt vid pensionsförsäkringens införande. Med dessa synpunkter för ögonen har det för kommittén tett sig nödvändigt att ställa frågan, huruvida den allmänna pensionsförsäkringen, eller någon motsvarighet därtill, kan och bör bibehållas. Kommittén har ansett sig kunna besvara denna fråga jakande. Den sakkunskap från skilda delar av landet, som är representerad inom kommittén, och de överläggningar, vilka kommittén hållit med företrädare för skilda grenar av samhällets hjälpverksamhet, ha ådagalagt, att de samhällsmedlemmar som redligt strävat att väl fylla sin plats i samhället skatta särskilt högt, att de, när ålderdomen inträder, erhålla en försörjningshjälp som icke har karaktären av fattigvård. Det finnes också utan tvivel ett stort antal pensionärer, framför allt i jordbrukskommunerna, vilka med hjälp av pensionerna reda sig själva utan annat bidrag. Farhågan, att pensioneringen skulle utöva ett dåligt inflytande på de breda lagrens benägenhet att spara, har icke bekräftats av en genom kommitténs försorg gjord undersökning rörande sparsamheten i Sverige. 1 Vissa omständigheter tyda tvärtom på att pensioneringen med dess utsikter till stöd i en värdigare form i avsevärd utsträckning eggat små inkomsttagare till att själva sörja för framtiden i den mån det varit dem möjligt. Pensioneringen har också till en viss grad utjämnat försörjningsbördan mellan skilda kommuner och även därigenom blivit en institution, vars borttagande skulle medföra besvärande olägenheter. Kommittén anser sig emellertid böra föreslå väsentliga förändringar i den Invaliditetsnuvarande pensioneringen. E n mycket viktig principiell nyhet i kommitténs försäkringens överförande förslag rör pensioneringens omfattning. Kommitténs majoritet förordar näm- till de erkända ligen, att den allmänna pensioneringen inskränkes till att utgöra en ren sjukkassorna. ålderdomspensionering och att den i den nuvarande pensionsförsäkringen 1

Se Del II sid. 152.

116 ingående försäkringen mot förtidsinvaliditet anförtros åt de av frivillig anslutning beroende erkända sjukkassorna. Kommittéförslaget innebär i denna del ett avsteg från den tankegång, som låg till grund vid utarbetandet av lagen om allmän pensionsförsäkring. Av vissa vid tillkomsten av denna lag gjorda uttalanden framgår nämligen, 1 att pensionsförsäkringens ändamål uppfattades väsentligen vara att bereda pension åt förut arbetsföra personer vilka blivit till arbete varaktigt oförmögna, helst utan sådant villkor för pensions erhållande som uppnåendet av någon viss ålder. Dock skulle åtminstone den delen av pensionen, som motsvarade erlagda avgifter, utgå vid sextiosju års ålder, även om invaliditet då ännu icke vore för handen. Försäkringen borde således i möjligaste mån erhålla karaktären av en pensionsförsäkring för arbetsinvalida personer. I enlighet med denna tankegång fordras enligt pensionsförsäkringslagen för rätt till pensionstillägg eller understöd att invaliditet föreligger, under det att rätt till avgiftspension enligt lagen även förvärvas genom uppnående av sextiosjuårsåldern. Invaliditetsförsäkringens utveckling har belysts redan i Kap. 1 tab. 1 samt sid. 74 o. f. I anslutning till vad där omtalats, må framhållas, att antalet pensionstillägg och understöd visat en fortgående ökning, som under senare år betydligt överstigit vad man tidigare beräknat. Till ytterligare belysning av invaliditetsförsäkringens utveckling meddelas här i tab. 24 antalet nybeviljade pensionstillägg och understöd under en följd av år. Som av tabellen synes, har årliga antalet nybeviljade pensionstillägg och understöd efter år 1920 mer än fördubblats. E t t fullständigt klarläggande av försäkringsfallens frekvens inom invaliditetsförsäkringen skulle visserligen kräva uppgift även å sådana förtidspensioner, vilka bestå blott av avgiftspension, men antalet av dessa pensioner är så ringa att det i detta sammanhang kan förbigås. Tab. 24. Antal nybeviljade pensionstillägg och understöd åren 1920—1933. År

Antal

År

Antal

Ar

Antal

1920 1921 1922 1923 1924

21557 25 180 29 226 33 070 27 298

1925 1926 1927 1928 1929

33 436 36 497 39 720 36 944 37 122

1930 1931 1932 1933

37 337 38 255 42 852 44 692

Av de under de senaste åren nybeviljade pensionstilläggen och understöden har ungefär hälften tillerkänts personer under sextiosju år, något som framgår av tab. 25. 1

Ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande I I sid. 151.

117 Tab. 25. Nytillkommande innehavare av pensionstillägg eller understöd under åren 1929-1932. I åldern 15—66 år

I åldern 67 år och däröver

Inalles

År Antal

%

Antal

%

Antal

7 751 7 803 8156 9 496

46-3 47-2 46-7 47-2

9 007 8 738 9 316 10 612

53-7 52-8 53-3 52-8

16 758 16 541 17 472 20108

33 206

37 673

53 2

10 223 10 386 10 441 11729

10141 10 410 10 342 11015

49-8 50-1 49-8 48-4

20364 20 796 20 783 22 744

42 779

502 49-9 50-2 51'6 50 5

17 974 18189 18 597 21225

48-4 487 48-6 49-5

19148 19148 19 658 21627

51"6 51-3 51-4 50-5

37122 37 337 38 255 42 852

48-8

79 581

155 566

Män. 1929 1930 1931 1932 Inalles Kvinnor. 1929 1930 1931 1932 Inalles Båda

könen.

1929 1930 1931 1932 Inalles

En jämförelse mellan talserien i tab. 24 och de resultat, vartill arbetslöshetsutredningen kommit med avseende å utvecklingen under 1920-talet av konjunktur- och arbetsmarknadsläget, synes giva vid handen, att denna utveckling utövat ett icke oväsentligt inflytande i fråga om tillströmningen till pensionsförsäkringen av nya hjälpsökande. Vid skildringen av arbetslöshetens variationer under nämnda årtionde har arbetslöshetsutredningen uppdelat detta i tre perioder. Under den första, som omfattar tiden fram till och med år 1924, inföll den våldsamma stegringen av arbetslösheten vid fredskrisen och dess därpå följande nedgång. Ar 1924 uppvisade den lägsta arbetslöshetssiffran sedan 1920. Den andra perioden karakteriserades av en ny generell uppgång i arbetslöshetens omfattning och omslöt åren 1925—1927. Den sista delen av årtiondet präglades slutligen enligt arbetslöshetsutredningen ånyo av en förbättring i arbetslöshetssituationen, häftigt avbruten hösten 1930. Som synes föreligger i fråga om utvecklingen på de två områden, som här ställts mot varandra, en likformighet, vilken måste betecknas såsom anmärkningsvärd om man tager i betraktande, att pensionsförsäkringens hjälpverksamhet endast skal) avse personer, som äro varaktigt arbetsoförmögna och vilkas antal därför icke borde kunna röna något större inflytande av förhållandena på arbetsmarknaden. Utan tvivel sammanhänger den inträdda ökningen av de nybeviljade pensionstilläggens och understödens antal till huvudsaklig del med läget på arbetsmarknaden. E t t närmare studium av förutsättningarna för prövning av frågan om

118 invaliditet föreligger och av sättet för invaliditetsprövningens utförande ger vid handen, att denna är behäftad med väsentliga svagheter. Invaliditet i pensionsförsäkringslagens mening är varaktig oförmåga till arbete, och sådan skall enligt 2 § andra stycket i lagen anses vara för handen hos den, som befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter. Tämligen snart efter lagens ikraftträdande fann sig pensionsstyrelsen, för att ernå större likformighet vid invaliditetsprövningen hos pensionsnämnderna, föranlåten att i ett meddelande till nämnderna göra det uttalandet, att man i regel icke torde vara berättigad att anse oförmågan att försörja sig beroende av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte, såvida icke arbetsförmågan är så väsentligt nedsatt att cirka två tredjedelar av den normala arbetsförmågan gått förlorad. Yid invaliditetsprövningen skola fastställas orsakerna till arbetsförmågans nedsättning samt bedömas, dels i vilken grad arbetsförmågan är nedsatt och dels huruvida nedsättningen sannolikt är att betrakta såsom varaktig eller om den, eventuellt genom vidtagande av sjukvårdande åtgärder eller yrkesutbildning, troligen kan komma att hävas eller i väsentlig mån förringas. Till grund för prövningen av dessa i huvudsak rent medicinska frågor ligger, då det gäller personer, som ännu icke fyllt sextiosju år, oftast av läkare enligt fastställt formulär utfärdat intyg. Även prövningen av äldre personers pensionsansökningar utföras i rätt stor utsträckning med ledning av dylika intyg. I syfte att belysa spörsmålet, i vilken utsträckning invaliditetsfrågans prövning baseras på läkarintyg, har av kommittén verkställts en särskild undersökning. Denna har givit vid handen, att bland 18 055 personer, som under första halvåret 1928 beviljats pensionstillägg eller understöd, läkarintyg för invaliditetens styrkande bifogats ansökningarna för 14 222 personer eller 78'8 % av hela antalet med den fördelning på städer och landsbygd som i tab. 26 angives. Tab. 26. Sammanställning, utvisande i vilken utsträckning läkarintyg bifogats första halvåret 1928 beviljade ansökningar om pensionstillägg eller understöd. Beviljade ansökningar antal Män

Kvinnorij Stimnia

Ansökningai •, till vilka foga :s läkarintyg. Män

Kvinnor

Summa

Antal

%

Antal

%

1 Antal

%

Stockholm o. Göteborg Övriga städer Landsbygd

657 1118 6171

1093 I 1750 2 918 1800 7 216 13387

548 929 4 828

83-4 83-1 78-2

878 1493 5 546

80-3 82-9 76-9

1426 2 422 10 374

81ö 83o 77-5

Hela riket

7 946

6 305

7 917

78-3 i 14 222

78-8

119 Fördelningen på olika åldersgrupper av de 3 833 personer, 1 641 män och 2192 kvinnor, vilka tillerkänts pensionstillägg eller understöd utan företeende av läkarintyg, framgår av tab. 27. Tab. 27. Åldersfördelningen bland personer, som första halvåret 1928 tillerkänts pensionstillägg eller understöd utan företeende av läkarintyg. Stockholm och Göteborg

Män i

Landsbygd

Antal

personer

21 87 109

2 2 2 33 150

11 32 17 30 280 973

11 34 20 32 334 1210

43 139 486

20 7

1 1 66 147

1 3 3 6 80 214

11 31 26 46 601 955

12 34 30 53 747 1316

49 26 2-8

2192 Hela riket

åldern:

15—19 år 20—49 »> 50—59 » 60—64 » 65-69 » 70 år och däröver

1 Inalles Kvinnor

% av hela antalet inom åldersgruppen

Övriga städer

i

4-1 2-6

3o

åldern:

1 5 - 1 9 år 20—49 » 50—59 » 60-64 » 65—69 » 70 år och däröver Inalles

4J

196 555 217

Denna tabell utvisar, att det i fråga om personer under sextiofem år i mycket ringa utsträckning förekommer att de förklaras vara invalider utan att först hava undergått läkarundersökning. Det oaktat framhålles allmänt från representanter för pensionsnämnderna, pensionsstyrelsens ombud i nämnderna och pensionsstyrelsen, d. v. s. från alla som ha att taga befattning med pensionsförsäkringsverksamhetens praktiska utövande, att invaliditetsprövningen ofta icke kan ske med den grad av tillförlitlighet som borde krävas med hänsyn till vikten i ekonomiskt avseende för det allmänna av att pensionstillägg och understöd icke beviljas i större utsträckning än avsett är. En förklaringsgrund till den bristande effektiviteten hos invaliditetsprövningen torde framgå vid närmare granskning av de uppgivna invaliditetsorsakerna i de fall, i vilka prövningen lett till att invaliditet ansetts vara för handen. Därvid torde de undersökningar rörande invaliditetsorsakerna, vilka verkställts dels av pensionsstyrelsen på grundval av material från år 1918 och dels av kommittén belysande förhållandena år 1928, kunna tjäna till viss ledning. Resultaten av den av kommittén verkställda undersökningen hava framlagts i Del I sid. 97 o. f., där även en del jämförande sammanställningar gjorts avseende båda undersökningarna. För nu förevarande ändamål må återgivas följande.

120 Ålderdomssvaghet och den därmed nära sammanfallande sjukdomsgruppen »myocardit och cardioscleros» omfattade tillsammans år 1928 36 % och år 1918 56" 3 % av hela materialet. Skillnaden mellan de båda undersökningarna torde dock, såsom i Del I framhållits, i verkligheten ej ha varit fullt så stor. Näst de rena ålderssjukdomarna intog reumatismen 1928 liksom 1918 den främsta platsen bland invaliditetsorsakerna. Till gruppen »reumatiska och andra artriter» hade nämligen av 1928 års material hänförts icke mindre än 12'4 % av hela antalet undersökta fall och av 1918 års material 9"i %. Närmast följande grupp var, likaledes enligt båda undersökningarna, »tuberkulösa lungsjukdomar», som år 1928 voro invaliditetsorsak i 5'4 % av hela antalet invaliditetsfall och 1918 i 5'8 % av fallen. Grupperna sinnessjukdomar, idioti och epilepsi intogo, om de sammanföras, ett framträdande rum, i det att de tillsammans utgjorde invaliditetsorsak år 1928 i 8 % och 1918 i 4*8 % av samtliga invaliditetsfall. Att inom den svenska pensionsförsäkringen prövningen av frågan, huruvida invaliditet i lagens mening föreligger, ej är tillräckligt effektiv, är säkerligen till stor del beroende på de dominerande invaliditetsorsakerna samt på den omständigheten, att varken de rena ålderssjukdomarna eller de reumatiska sjukdomarna, då dessa uppträda vid tilltagande ålder, i regel föranleda att vederbörande vänder sig till läkare för erhållande av vård. Med anledning av sådan sjukdom söka personer ofta läkare först för att erhålla intyg, att deras arbetsförmåga är i så hög grad nedsatt att rätt till pension föreligger. Den undersökande läkaren ställes därvid inför uppgiften att utan föregående kännedom om patienten och i regel efter en enda undersökning fälla ett omdöme om hans arbetsförmåga, ett omdöme, som på grund av ifrågavarande sjukdomars natur i stor utsträckning måste grundas icke på objektiva undersökningsresultat utan på patientens egna uppgifter rörande hans tillstånd. Det torde ligga i öppen dag, att resultatet av en sådan prövning icke kan bliva fullt tillfredsställande. Särskilt framhålles i fråga om gifta eller förut gifta kvinnor, vilka aldrig ägnat sig åt förvärvsarbete i egentlig bemärkelse utan uteslutande åt hemmets skötsel, att de utfärdade intygens värde ofta är osäkert. Något avgörande i invaliditetsfrågan skall visserligen icke träffas av de medicinska auktoriteterna, utan det utfärdade läkarintyget skall endast tjäna pensionsnämnden, som har att fatta beslut i frågan, till viss ledning. Givet är dock, att om läkaren förklarat den sökandes arbetsförmåga vara nedsatt med minst två tredjedelar, det mången gång kan vara svårt för pensionsnämnden att gå emot den uppfattning, som kommit till uttryck i läkarintyget, även om nämnden med stöd av sin personliga kännedom om sökandens arbetsförmåga skulle vara av annan mening. Då kommunerna naturligtvis hava stort ekonomiskt intresse av att pensionstillägg i största möjliga utsträckning tillerkännes personer som icke själva kunna sörja för sin utkomst, detta må bero på bristande arbetsförmåga eller bristande tillgång på arbetstillfällen, kan det för pensionsnämnden kännas som en lättnad att kunna förklara en sökande för invalid i pensionsförsäkringslagens mening med stöd av ett läkarintyg.

121 E n bidragande orsak till att vissa brister vidlåda prövningen av invaliditetsfrågan torde vara att söka i det förhållandet, att somliga läkare sakna full insikt om betydelsen av en noggrann invaliditetsprövning och därför utan fullgiltiga skäl och enbart för att förhjälpa vederbörande till att erhålla pension utfärda ett begärt intyg. Då det för de pensionssökande står fritt att för styrkande av invaliditeten vända sig till vilken läkare de önska, händer det, att i socialmedicinska frågor mindre förfarna läkare i rätt stor utsträckning bliva anlitade i sådana fall då invaliditetsfrågan är tvivelaktig eller invaliditet i lagens mening icke kan anses vara för handen. Invaliditetsprövningens bristande effektivitet är en för pensionsförsäkringen betänklig omständighet. Att ansvällningen av de nybeviljade pensionernas antal innebär en betydande kostnadsökning, framgår av de i Kap. 1 tab. 1 och sid. 74 o. f. lämnade uppgifterna om kostnaderna för pensionstillägg och understöd. Det är att märka, att beviljade pensioner i allmänhet belasta pensionsförsäkringen under många år framåt och att den ekonomiska verkan av en mängd på otillräckliga grunder beviljade pensioner således sträcker sig långt fram i tiden. Även med en förbättrad invaliditetsprövning är emellertid invaliditetspensioneringen en tyngande del av pensionsförsäkringen. I Kap. 5 tab. 44 göres en jämförelse mellan kostnaderna för en ren ålderdomspensionering och för en blandad invaliditets- och ålderdomspensionering. Det framgår av tabellen, att även om i det senare fallet pensionen sättes betydligt lägre än i det förra, kostnaderna bliva väsentligt större. Inför dessa fakta har kommittén ansett sig böra föreslå, att pensionsförsäkringen befrias från uppgiften att meddela försäkring mot förtidsinvaliditet samt att denna överföres till en därför mera lämpad gren av socialförsäkringen, nämligen sjukförsäkringen. Genom denna inskränkning bortskäres från pensionsförsäkringen en del därav, som enligt erfarenheten icke fungerat tillfredsställande utan i viss utsträckning gjort tjänst åt andra understödsbehov än dem för vilka pensionsförsäkringen är avsedd. De medel, som stå till buds för pensioneringen, kunna efter denna inskränkning användas till enbart ålderdomspensionering och därigenom möjliggöras avsevärda förbättringar av pensionsförmånerna. Kostnadsberäkningarna visa, hur svårt det är att på annat sätt bereda åldringarna någorlunda tillfredsställande pensioner. Härtill kommer, att ett naturligt samband förefinnes mellan invaliditetsförsäkringen och sjukförsäkringen. Hittills ha sjukförsäkringens organisatoriska fördelar — trots ett påtagligt behov och trots det nära sakliga sambandet — icke kunnat utnyttjas till gagn för invaliditetsförsäkringen. Mellan sjukförsäkringens och invaliditetsförsäkringens omvårdnad finnes vidare för närvarande en lucka, som lämnar den understödsbehövande blottställd. Dessa brister synas på ett naturligt och verksamt sätt bliva avhjälpta genom invaliditetsförsäkringens anknytning till sjukförsäkringen. Uppgiften att meddela försäkring mot förtidsinvaliditet skall sålunda enligt kommitténs förslag överflyttas till de erkända sjukkassorna. Invaliditets-

122 försäkringen skall därefter bilda en organisk enhet med den av dessa kassor ombesörjda frivilliga sjukförsäkringen. I samband med invaliditetsförsäkringens lösgörande från ålderdomspensioneringen skall den upphöra att vara obligatorisk i annan mening än den, att medlemskap av erkänd sjukkassa obligatoriskt skall medföra försäkring mot invaliditet. Förslagets motsvarighet till den nuvarande pensionsförsäkringens pension vid förtidsinvaliditet benämnes invalidpenning, och för rätt till sådant understöd förutsattes i regel, att den försäkrade under två år, i följd eller med endast kortare avbrott, åtnjutit sjukpenning samt att arbetsoförmågan därefter fortfar. Med invalidpenningens anknytning till sjukpenningen såsom en fortsättning av denna sammanhänger, att för rätt till invalidpenning ej såsom för rätt enligt pensionsförsäkriugslagen till pension på grund av invaliditet kräves varaktig arbetsoförmåga. Invaliditetsförsäkringen är enligt förslaget icke som nu sammanflätad med ålderdomspensioneringen såsom en med denna förenad anordning för pensionering vid förtidig ålderdom. Tvärtom skall sjukförsäkringens restriktionsregel beträffande de rena senilitetssymptomen gälla även för invaliditetsförsäkringen. Yid sextiosju års ålder skall däremot oberoende av invaliditet rätt till ålderdomspension inträda. Genom att invaliditetsförsäkringen lägges å de erkända sjukkassorna, torde högst betydande förbättring av invaliditetsprövningen uppnås. När invalidunderstödet anslutes till sjukunderstödet som en direkt fortsättning av detta, kommer det förra under samma kontroll som den vilken av sjukkassorna ägnas det senare. Redan kassornas kännedom om sina medlemmar torde vara en värdefull tillgång vid prövning, om invalidpenning skall utgå. An mera avseende torde böra fästas därvid, att sjukkassorna genom den fortlöpande kontroll medelst läkare och sjukbesökare, som de vid längre sjukdomsfall pläga utöva, kunna väntas förskaffa sig en ingående kännedom om det särskilda fallet, innan invalidpenning utbetalas. Sjukkassornas ekonomiska intresse av sparsamhet med understöden torde ock borga för en noggrann prövning av invaliditetsfrågan. I nära samband med de nu anmärkta förhållandena, vilka kunna förväntas göra invaliditetsprövningen i sjukkassorna mera effektiv än den nuvarande, stå ytterligare några omständigheter, som förtjäna anföras såsom fördelar förknippade med förslaget att till de erkända sjukkassorna överföra uppgiften att meddela försäkring mot invaliditet. Den för pensionsförsäkringen svåra och ömtåliga läkarfrågan, vilken i det föregående något berörts, torde icke komma att bliva på samma sätt brännande för en av sjukkassorna ombesörjd invaliditetsförsäkring. Det torde nämligen få antagas, att utvecklingen på sjukförsäkringens område kommer att gå därhän att sjukkassorna för bedömande av frågan, om långvarig arbetsoförmåga föreligger, komma att anlita läkare, som äro särskilt skickade för en dylik uppgift. För efterkontrollen över dem, som fått invalidunderstöd sig tillerkänt, torde reformen betyda en stor förbättring. Kontrollen över att minskning eller indragning av pension från pensionsförsäkringen kommer till stånd, så

123 snart ändrade förhållanden därtill giva anledning, ankommer för närvarande i första hand på pensionsnämnderna. Därjämte utövar pensionsstyrelsen i samma syfte viss kontrollerande verksamhet. Enligt vad erfarenheten givit vid handen, kan emellertid den kontrollverksamhet, som sålunda utövas, icke anses vara tillräckligt effektiv, och olika åtgärder i syfte att öka effektiviteten av densamma hava sedan länge varit föremål för övervägande. Det torde ligga i öppen dag, att kontrollen skulle kunna i avsevärd grad förstärkas, därest invalidpensionen, på sätt av kommittén föreslås, behandlas som fortsatt sjukunderstöd med därav följande förpliktelse för vederbörande sjukkassa att utöva en fortlöpande tillsyn över förmånstagaren. Jämväl det starka ekonomiska intresse, som sjukkassan skulle hava att i förekommande fall föranstalta om indragning av understödet, skulle verka till förstärkande av kontrollen, under det att de kommunalekonomiska synpunkter, som för närvarande säkerligen på en del håll läggas på hithörande spörsmål, snarare äro ägnade att verka i motsatt riktning. F ö r sjukförsäkringen torde den ifrågasatta reformen enligt kommitténs föreställning erhålla stor betydelse såsom ägnad att befordra den frivilliga försäkringens utveckling. Avgifterna för den påbyggda invaliditetsförsäkringen ställa sig, såsom synes av framställningen i Kap. 5 sid. 182 o. f., låga i förhållande till den stora förmån en sådan försäkring innebär. Den nya försäkringsformen bör därför i jämförelse med den nuvarande sjukförsäkringen erbjuda ökad lockelse för dem, som vilja skydda sig mot ohälsa och invaliditet. För att de nu angivna fördelarna skola vinnas, måste de till pensionsförsäkringen anslutna, vilka ännu ej fått pension för sig fastställd, berövas förmånen att i pensionsförsäkringen vara försäkrade mot förtidsinvaliditet. En utredning angående den rättsliga möjligheten att genom lag vidtaga denna inskränkning av försäkringen har för kommitténs räkning utförts och finnes såsom Bilaga 1 fogad till detta betänkande. Kommittén ansluter sig till den däri uttalade uppfattningen, att något avgörande rättsligt hinder icke möter mot kommitténs förslag i denna del, vilket är utformat under hänsynstagande till de försäkrades intressen. En allvarlig svårighet, då det gäller att förverkliga tanken att anförtro invaliditetsförsäkringen åt de erkända sjukkassorna, utgör den omständigheten, att dessa kassor åtminstone i vissa delar av landet ännu ej förvärvat allmän anslutning. Yid utgången av år 1931 utgjorde antalet i registrerade sjukkassor sjukförsäkrade personer cirka 1 020 000, vilket motsvarar bortåt en fjärdedel av Sveriges befolkning över femton år. Det har därför varit för kommittén nödvändigt att undersöka innebörden av att invaliditetsförsäkringen inskränkes till en försäkring allenast för de erkända sjukkassornas medlemmar. Såsom framgår av den ovan omtalade utredningen i Del I sid. 97 o. f. utgöras huvudgrupperna bland orsakerna till förtidsinvaliditet av: a) tuberkulos samt reumatiska och andra artriter, b) själsliga abnormiteter, d. v. s. idioti, sinnesslöhet och sinnessjukdomar, samt c) ålderdomssvaghet och vissa närstående sjukdomar.

124 I den mån dessa invaliditetsorsaker äro att hänföra till verkliga sjukdomar medföra de för dem, som äro medlemmar av de erkända sjukkassorna, rätt till invalidpenning. För att vidga kretsen av dem, som genom medlemskap av erkänd sjukkassa kunna komma i åtnjutande av de därmed förknippade förmånerna, framför allt invalidpenning, föreslår kommittén vissa uppmjukningar av dessa kassors inträdesfordringar. 1 Under en övergångstid av fem år skola sålunda enligt kommitténs förslag kassorna mot bidrag av allmänna medel stå öppna för inträde av personer, som överskridit den eljest gällande högsta inträdesåldern, fyrtio till femtio år, men icke uppnått sextiosju års ålder. I kassorna skola vidare enligt förslaget såsom permanent anordning inrättas särskilda avdelningar för att upptaga personer, vilka utan att lida av akut sjukdom lida av recidiverande eller kronisk sjukdom eller följdtillstånd efter sjukdom och som ha minst hälften av normal arbetsförmåga i behåll. Genom bidrag av allmänna medel skola sjukkassorna enligt förslaget hållas skadeslösa för den ökade belastningen genom inträdesfordringarnas uppmjukning även i sistnämnda avseende. Med tanke på dem som, trots dessa utvidgningar av möjligheterna att vinna inträde i erkänd sjukkassa, på grund av dåligt hälsotillstånd eller lyte icke kunna erhålla medlemskap i sådan kassa, föreslår kommittén en övergångsanordning, enligt vilken de, om de bliva förtidsinvalider och befinnas vara i behov av ekonomisk hjälp, skola äga erhålla särskilt invalidunderstöd, motsvarande pensionstagares pensionstillägg och utgående intill fyllda sextiosju år. 2 Från rätt till invalidunderstöd utestängas emellertid de, vilka blivit invalider till följd av idioti, sinnesslöhet, sinnessjukdom, psykoneuros eller ock ålderdomssvaghet, ensam eller i förening med kronisk sjukdom i cirkulationsorganen. Yad beträffar idioter, sinnesslöa och sinnessjuka anser kommittén, att även om det skulle anses betänkligt att utesluta dessa grupper från en i övrigt vidmakthållen allmän invaliditetsförsäkring, det icke kan möta betänkligheter att i samband med den allmänna invaliditetsförsäkringens slopande hänvisa dem till den särskilda sociala omvårdnad, som redan nu är anordnad för dem. Yad vidare angår dem som lida av ålderdomssvaghet, är att märka, att det är denna invaliditetsorsak som föranlett det största antalet felbedömningar, varför en inskränkning av invalidpensioneringen med avseende å dessa fall synes kommittén nödvändig. Att slutligen psykoneuros — varunder faller vad i den åberopade utredningen om invaliditetsorsakerna benämnes neurastenier och neuroser — i förevarande avseende jämställes med ålderdomssvaghet och sinnessjukdom, grundas å dess svårbestämbara beskaffenhet, vilken delvis sammanhänger med dess med sinnessjukdomarna besläktade natur. Av personer, som äro förtrogna med sjukkasserörelsen, har framhållits, att en så betydelsefull och ny förpliktelse som omhändertagandet av invaliditetsförsäkringen icke bör påläggas sjukkassorna förrän dessas inre organisationsarbete med anledning av 1931 års sjukkassereform hunnit i huvud1 2

Se h ä r o m n ä r m a r e nedan sid. 153 f. Se h ä r o m n ä r m a r e nedan sid. 154 f.

125 sak genomföras. Enligt vad kommittén inhämtat, bedrives emellertid detta arbete med stor kraft i syfte att få reformen bragt till verkställighet snarast möjligt. Från denna synpunkt torde, såvitt kommittén kan finna, hinder ej möta mot att den nu ifrågavarande utvidgningen av sjukkassornas verksamhet genomföres vid 1937 års ingång. Med den uppfattning kommittén hyser om frågans betydelse är det självfallet, att kommittén icke kan förorda längre uppskov än nödigt och än mindre vill framlägga förslaget såsom ett tankeexperiment vars förverkligande uppskjutes till en oviss framtid. Yad ålderdomspensioneringen beträffar har kommittén under hänsyns- Åiderdomspentagande till erfarenheterna efter pensionsförsäkringens införande tagit under ^"å""^ 113 omprövning, huruvida densamma alltjämt bör vara anordnad såsom en försäkring. Försäkringsformen innebär möjlighet att tillföra pensioneringen inkomster genom avgifter, vilka framstå såsom en naturlig förutsättning för prestationerna. Under nuvarande ekonomiska förhållanden torde avgifterna vara oundgängligen nödvändiga för att kunna bereda något så när tillfredsställande pensioner. Från folkuppfostrande synpunkt torde det också vara av värde, att pensionen framstår såsom betingad av pensionstagarens egna åtgärder. Denna omständighet har säkerligen bidragit till att bland breda lager av vårt folk pensioneringen kommit att värdesättas högre än rena understöd. I vissa avseenden skulle väl fördelar stå att vinna genom en omläggning av ålderdomspensioneringen till att finansieras endast av allmänna medel i stället för av pensionsavgifter jämte bidrag av sådana, om samtidigt de därigenom ökade utgifterna för det allmänna kunde kompenseras genom minskning av bidragen av allmänna medel till sjukförsäkringen eller sjuk- och invaliditetsförsäkringen. Med en sådan anordning måste emellertid avgifterna till de erkända sjukkassorna sättas så höga, att de utan tvivel skulle allvarligt hämma anslutningen till sjukförsäkringen så länge denna är frivillig, och kommittén anser det uteslutet att nu förorda en obligatorisk sjukförsäkring. På grund av vad här anförts vill kommittén tillstyrka, att ålderdomspensioneringen bibehålles under form av en försäkring. Kommittén har jämväl tagit under övervägande, huruvida pensionsförsäkringen icke borde inskränkas till att, såsom i flera länder är fallet, utgöra en lönarbetarförsäkring. Elluru en sådäti försäkring äger vissa tekniska företräden framför en allmän pensionsförsäkring, föreligga enligt kommitténs mening emellertid ej tillräckliga skäl för att, sedan en i princip hela folket omfattande pensionsförsäkring blivit genomförd, därifrån utesluta stora grupper av de försäkrade. I fråga om det försäkringstekniska systemet för pensioneringen föreslår kommittén däremot en genomgripande reform. Premiereservsystemet, som ligger till grund för den nuvarande pensionsförsäkringslagen, är hämtat från den privata affärsmässiga livränteförsäkringen. Inom en dylik försäkringsrörelse kan man icke räkna med att beståndet av försäkringar kommer att regelbundet hållas uppe vid oförändrad eller växande storlek genom inträde av nya försäkringstagare. För att säkerställa fullgörandet av försäkringsgivarens avtalsenliga förpliktelser är man

126 därför hänvisad till att inrätta den ekonomiska planen för verksamheten så, att varje särskild årsklass av försäkringar enligt de för verksamheten grundläggande antagandena om räntefot och dödlighet beräknas bära sig själv. För detta ändamål samlas avgifterna för varje individuell försäkring i tillgångar, vilka anses dels innebära tillfredsställande säkerhet, dels komma att lämna minst den ränteavkastning som förutsatts vid beräkningarna. Av •dessa tillgångar bildas för hela årsklassen en fond, som ökas genom förräntning och inbetalning av nya avgifter och som beräknas bliva tillräcklig för bestridande av försäkringsgivarens samtliga utbetalningar av livräntor enligt försäkringsavtalen. För en grupp av jämnåriga personer, vilka samtidigt inträtt i försäkringen och därvid betingat sig livräntor att utgå från en och samma ålder, komma enligt systemet de delar av fonden, som belöpa på avlidna försäkringstagare, att överföras på och fördelas bland de kvarlevande i förhållande till vars och ens andel i fonden. Den, som för sin försäkring inbetalt högre avgifter än andra försäkringstagare, erhåller alltså vid fördelningen en däremot svarande andel av fondbeloppen efter de avlidna. Systemet är sålunda anordnat på sådant sätt, att — inom försäksäkringsavtalets ram — var och en i största möjliga utsträckning tillföres individuell valuta för de avgifter han inbetalt. Det har anmärkts, att detta system, som inom den privata livränteförsäkringen är det enda användbara, ingalunda behöver tillämpas vid en obligatorisk försäkring, sådan som den allmänna pensionsförsäkringen. Yid denna kan man räkna med en befolkning, som varken med avseende på antal eller åldersfördelning undergår hastiga och oregelbundna växlingar, och det är därför möjligt att för avsevärd tid framåt med rimlig grad av säkerhet förutberäkna beloppen av såväl försäkringsavgifter som försäkringsprestationer. När det gäller en obligatorisk folkpensionering, är det sålunda icke från teknisk synpunkt nödvändigt, att de särskilda årsklasserna av försäkringar bära sig själva, utan man har vid systemets anordnande väsentligt friare händer än i fråga om en frivillig försäkring. Det är alltså möjligt att till grund för pensioneringen i stället för premiereservsystemet lägga exempelvis något av de system med mindre fondbildning, rörande vilka kommittén i Del I och II av sitt betänkande framlagt beräkningar. Det gäller på grund av det sagda att taga ställning till frågan om premiereservsystemets bibehållande eller dess ersättande med annat system. Härvid må till en början erinras om den långa tid, som åtgår innan premiereservsystemet uppnår sin fulla verkan. Fulla försäkringsförmåner kunna enligt detta system endast lämnas åt dem, som allt ifrån sitt inträde i avgiftspliktig ålder tillhört försäkringen, och hela den generation, som vid försäkringens införande redan befann sig i nämnda ålder, erhåller därför endast otillräckliga avgiftspensioner. På samma sätt skulle, då kommittén nu ämnar föreslå höjning av pensionsavgifternas belopp, denna höjning under förutsättning av premiereservsystemets bibehållande komma att utöva sin fulla verkan endast för de årsklasser, vilka efter höjningens införande uppnå avgiftspliktig ålder och vilka först efter en lång tids förlopp komma

127 att förvärva rätt till pension. Då det enligt kommitténs uppfattning måste anses angeläget, att avgifterna användas på ett sådant sätt att de på dem grundade pensionerna snarast möjligt komma att i genomsnitt utgå med betydligt högre belopp än för närvarande är fallet, synes häri ligga en viktig olägenhet hos premiereservsystemet. Premiereservsystemet ger, såsom av det ovanstånde framgår, icke något väsentligt bidrag till den försörjning av åldringar, som samhället under de närmaste åren har att bestrida, utan får först längre fram i tiden sin fulla betydelse. För att en enligt systemet anordnad allmän pensionsförsäkring skall ha den åsyftade effekten att i framtiden till väsentlig del bära upp åldringarnas försörjning efter en viss önskad måttstock, erfordras, att penningvärdet icke undergår några större förändringar utan att en pension om ett visst antal kronor vid den tidpunkt, då den utfaller, visar sig äga i det närmaste samma reella värde som den vid tiden för avgifternas erläggande bedömdes hava. Att döma av hittillsvarande erfarenhet kan emellertid penningvärdet icke väntas hålla sig konstant under en lång period. Under den senaste tiden har det tvärtom varit underkastat snabba och starka växlingar samt influerats av utlandets ekonomiska förhållanden. I själva verket vet man föga angående det framtida penningvärdet. Det kan frågas, huruvida icke samma anmärkning bör riktas mot att den privata försäkringsverksamheten godtagit systemet. Härvid bör emellertid uppmärksammas, att det inom denna verksamhet rör sig om affärsmässiga och fullt frivilliga avtal mellan två parter, varvid den ena parten, försäkringsgivaren, har att fullgöra en prestation som i avtalet fixerats i penningar. Den allmänna pensionsförsäkringen åter är en av staten inrättad anordning med obligatorisk anslutning, vilken har att fullgöra en viktig folklig försörjningsuppgift. Måttet för prestationerna bör inom en dylik försäkring rimligtvis i viss mån stå i förhållande till den allmänna levnadsstandarden vid den tid, då prestationerna utgå. Det bör vidare framhållas, att effekten av premiereservsystemet i väsentlig grad beror av fondens avkastning. Enligt erfarenheten är räntefoten underkastad förändringar, vilka icke kunna med någon säkerhet beräknas på förhand. I den mån förändringarna inverka på fondens avkastning, uppstå förskjutningar i försäkringens ekonomi, större eller mindre allt efter den större eller mindre betydelse fondbildningen erhållit i pensioneringens system. Det framgår av de beräkningar i Del I och 77, till vilka ovan hänvisats, att premiereservsystemet i betydligt högre grad än övriga av kommittén undersökta system bygger på fondbildning och fondavkastning. Med hänsyn till osäkerheten rörande det framtida ränteläget måste det väcka betänkligheter att i så hög grad, som enligt premiereservsystemet skulle ske, göra den framtida försörjningen av landets åldringar beroende av fondens ränteavkastning. E t t pensioneringssystem med stark fondbildning innebär en särskild belastning för den generation, som lever vid systemets införande. Denna förpliktas att genom sina avgifter bidraga till fondens hopsamlande och har

128 samtidigt att försörja sina åldringar, vilka icke alls eller endast i otillräcklig grad erhålla understöd från försäkringen. Sedan försäkringen hunnit träda i full verksamhet och fonden vuxit till ett betydande belopp, väntas däremot försörjningsbördan för den då levande generationen tack vare fondräntan bliva väsentligt lättare, än den utan försäkringen skulle hava varit. Även om man bortser från det osäkerhetsmoment som vid en sådan beräkning ligger i antagandet att fondens förräntning allt framgent skall kunna upprätthållas vid beräknad storlek, har det emellertid gjorts gällande, att man icke med säkerhet kan vänta att fondräntan i sin helhet kommer att representera ett verkligt tillskott till den löpande nationalinkomsten. I den mån denna invändning kan anses befogad, blir försörjningsbördans beräknade lättnad genom fondräntan till en del endast skenbar. Fondbildningen skulle sålunda icke i den grad, som vid beräkningarna förutsattes, bidraga till ökning av samhällets förmåga att bära de med pensionsförsäkringen förbundna utgifterna. l Med hänsyn till det anförda och med särskilt beaktande av den osäkerhet, som gör sig gällande med avseende på den framtida utvecklingen av penningvärdet och räntefoten, har kommittén måst finna, att allvarliga betänkligheter möta mot ett bibehållande av nuvarande system för pensionsförsäkringen. Då, såsom redan anförts, kommittén föreslår en höjning av pensionsavgifterna, skulle olägenheterna av systemets bibehållande med kommitténs förslag komma att skärpas. Å andra sidan skulle det med säkerhet icke vara tillrådligt att helt övergiva all fondbildning i samband med pensioneringen. Enligt vad kommitténs beräkningar visa, kan det väntas, att åldersfördelningen inom befolkningen kommer att förändras på sådant sätt att det relativa antalet åldringar blir kraftigt växande. Därest i framtiden icke någon fondavkastning finnes att taga i anspråk såsom bidrag till kostnaderna, kommer därför det allmänna att med tiden få tillskjuta mycket större belopp än vid försäkringens början. E n avvägning mellan de skilda hänsynen har lett kommittén till ett system av den typ, som i Del 17 sid. 21—22 benämnts system med föreskriven fondering. Enligt ett sådant system uppgöres från början en bestämd plan för fondens årliga tillväxt, och den del av fondens inkomster, som icke åtgår till planmässig fondökning, användes för täckande av löpande pensioneringskostnader. Kommittén föreslår sålunda, att ett system av denna typ hädanefter skall tillämpas för pensioneringen samt att fondbildning därvid skall ske endast i en i förhållande till premiereservsystemet väsentligt mindre omfattning. Genom begränsningen av fondbildningen kommer den nuvarande generationen att av pensionsförsäkringen redan under den närmaste tiden draga betydligt större nytta än nu för åldringarnas försörjning. Detta innebär en lättnad för de nu levande, vilken har synts kommittén angelägen. Den nu1 E n specialundersökning rörande n å g r a ekonomiska verkningar av fondbildningen återfinnes i Del II sid. 170 ff.

129 varande generationens bärkraft är i hög grad försvagad genom de kriser och förskjutningar i näringslivet, som världskriget fört med sig. Det förefaller därför knappast möjligt att pålägga några ytterligare bördor i form av höjda pensionsavgifter, om icke samtidigt inkomsterna i avsevärd grad få tagas i anspråk för nu levande åldringars försörjning. Denna väg synes vara den enda framkomliga, då man vill vinna det allmänt eftersträvade målet att förbättra de nuvarande pensionärernas förmåner. Med utgångspunkt från att pensioneringen bör anordnas enligt ett system av nu angiven art har kommittén övervägt olika regler för bestämmande av avgiftspensionernas belopp. Kommittén har därvid låtit sig ledas av den uppfattningen, att, såsom ovan framhållits, det måste anses angeläget att avgiftspensionerna snarast möjligt bringas upp till betydligt högre belopp än de nuvarande. I sådant syfte föreslår kommittén den viktiga förändringen med avseende å grunderna för avgiftspensionernas beräkning, att dessa pensioner ej längre såsom enligt premiereservsystemet skola i full utsträckning utgöra individuell valuta för vars och ens erlagda pensionsavgifter. Enligt förslaget skall nämligen redan från början till envar, som blir pensionsberättigad enligt det nya systemet, utgå såsom årlig avgiftspension dels ett för alla, som erlagt dem påförda avgifter, lika grundbelopp om 100 kronor, dels därutöver ett belopp, utgörande tio procent — en tiondel — av de av den pensionsberättigade erlagda avgifterna. x Anordningen med ett grundbelopp innebär en utjämning av pensionernas storlek vid skilda tidpunkter. Därigenom undvikas de stora krav på pensioner från pensionsförsäkringen i en framtid, till vilka premiereservsystemet leder, och å andra sidan tillgodoses önskemålet om förbättrade pensioner redan under den närmaste tiden genom att pensionsförsäkringens inkomster omedelbart komma att tagas i anspråk för beredande av högre avgiftspensioner än premiereservsystemet under en tid framåt kan ge. Den förbättring, det föreslagna systemet medför i detta avseende, synes utgöra en mycket stor förtjänst hos detsamma. Yad reformen i detta avseende betyder, åskådliggöres genom upplysningen, att ännu år 1932 medelvärdet av nybeviljade avgiftspensioner var 29"ii kronor för man och 10'32 kronor för kvinna. I jämförelse med dessa siffror ter sig grundbeloppet om 100 kronor för varje pensionsberättigad, ökat med tio procent av erlagda avgifter, såsom en högst väsentlig förbättring av pensionsförmånerna. 2 I all synnerhet innebär förslaget en betydande ökning av pensionerna för de gifta kvinnorna, vilka enligt hittills rådande ordning med dess stränga fasthållande vid principen om avgiftspensionens bestämmande i direkt förhållande till erlagda avgifter, på grund av sina genomsnittligt sett låga inkomster och därpå grundade låga avgifter, i allmänhet erhålla mycket små avgiftspensioner. 3 Grundbeloppet innebär en utjämning av pensionerna jämväl i det avseendet, att det minskar skillnaden mellan deras pensioner, vilka erlagt höga 1

Se n ä r m a r e framställningen nedan sid. 133 ff. Se nedan sid. 178 ff. s Se h ä r o m närmare nedan sid. 215 ff. 2

2193 33

130 avgifter, och deras, vilkas avgifter varit jämförelsevis låga. Den övervägande delen av avgifterna går nämligen enligt förslaget till finansiering av det för alla lika grundbeloppet. För dem, som erlagt högre avgifter, innebär detta, att de icke erhålla individuell valuta för sina avgifter i samma utsträckning som enligt den ovan lämnade beskrivningen av premiereservsystemet är fallet vid detta system. Deras avgiftspensioner bliva till förmån för betalarna av lägre avgifter beskurna i förhållande till vad premiereservsystemet skulle giva. Grundläggande för kommitténs uppfattning av den allmänna pensionsförsäkringen har varit, att den är en hela folkets gemensamma välfärdsinrättning, och med sådan uppfattning torde det framstå som naturligt, att åt dem vilka icke kunnat erlägga mer än förhållandevis låga avgifter utgår pension efter mera gynnsamma beräkningsgrunder än åt andra avgiftsbetalare. Till närmare utveckling av det sagda må i detta sammanhang framhållas, att under den närmaste tiden efter det nya systemets införande det övervägande flertalet av dem, som bliva berättigade till pension, tack vare grundbeloppet erhålla betydligt större avgiftspensioner än de för sina erlagda avgifter skulle fått enligt premiereservsystemet. Efter förloppet av några decennier blir emellertid förhållandet omvänt. P å grund av den begränsade fonderingen kan det föreslagna systemet till dem, som redan från sitt inträde i avgiftspliktig ålder tillhört försäkringen, i de flesta fall ej lämna lika stora avgiftspensioner, som premiereservsystemet för samma avgifter skulle lämnat. Det måste emellertid härvid ihågkommas, att de större pensioner, till vilka premiereservsystemet beräknas leda, ej komma att utgå förrän i en tämligen avlägsen framtid. Med hänsyn till den ovisshet inför de framtida förhållandena, som ovan påpekats, finns det därför skäl antaga, att premiereservsystemets överlägsenhet i fråga om de framtida pensionsbeloppen endast är skenbar. En gynnsam verkan, som torde kunna påräknas av anordningen med grundbelopp, sammanhänger med den ökade betydelse, avgiftspensionen enligt förslaget får i jämförelse med pensionstillägget. Mot beviljandet av pensionstillägg — vilka utgå efter behovsprövning — har anmärkts, att dessa tillägg skulle utgöra ett fattigvårdsliknande moment samt undergräva lusten att genom egna besparingar trygga sin ålderdom. 1 I den mån avgiftspensionen höjes, komma emellertid pensionerna i större utsträckning att utgå efter vissa på förhand fastställda normer i stället för efter behovsprövning. Skiljelinjen mot fattigvården markeras därmed starkare, och pensionerna komma att med mindre fog än hittills kunna uppfattas såsom premierande dem, vilka ej velat själva draga försorg om sin ålderdom. — Till sanering av pensionsförsäkringen torde införandet av grundbelopp även kunna bidraga på det sätt, att på grund av avgiftspensionernas höjning benägenheten att ansöka om pensionstillägg kan komma att minskas. Under de första decennierna efter lagändringen kommer fonden att bestrida samtliga avgiftspensioner och att dessutom lämna bidrag till utgifterna för 1

Se härom n ä r m a r e nedan sid. 138 f.

131 pensionstillägg. Längre fram kommer emellertid enligt de antaganden, som kommittén lagt till grund för sina beräkningar, detta bidrag att upphöra och ett statsbidrag till avgiftspensionerna att bliva erforderligt för att hålla dessa uppe vid föreslagen storlek. Likaså har i ett av kommittén alternativt uppgjort förslag till kombinerad invaliditets- och ålderdomsförsäkring ett statsbidrag av jämförlig storlek tänkts komma att utgå till avgiftspensionerna, vilka där föreslagits till 70 kronor jämte tio procent av erlagda avgifter. Storleken av det i båda fallen erforderliga statsbidraget framgår av beräkningarna i Kap. o.1 Av Kap. 5 framgår likaledes, att anordningen med grundbelopp icke är tillräcklig för att begränsa fondbildningen på sätt, som enligt kommitténs uppfattning är lämpligt. 2 För att under den närmaste tiden förebygga en alltför stark fondbildning erfordras en ytterligare begränsning. Kommittén har i detta avseende tänkt sig, att den plan för fondens tillväxt som enligt förslaget skall fastställas av Konung och riksdag skall vara så uppgjord, att fonden intet år kommer att ökas med mera än 20 miljoner kronor och att dess slutliga belopp fixeras till 1 000 miljoner kronor. De överskott, som enligt dessa bestämmelser under den närmaste tiden uppkomma, skola enligt förslaget användas till att bestrida kostnader för pensionstillägg. Den en gång fastställda planen för fonden kan givetvis modifieras, om ändrade ekonomiska konjunkturer eller befolkningsförhållanden så påkalla. Systemet mö Jliggör i detta avseende en smidig anpassning efter förhållandena, vilket torde vara en egenskap av högt värde. I samband med den omläggning av det tekniska systemet för ålderdomspensioneringen, som kommittén enligt det sagda föreslår, står en annan i komiaittéförslaget innesluten reform av principiell betydelse. Den nuvarande pensionsförsäkringen utmärker sig till sitt system för stor stelhet. Avgifter upptagas och fonderas för att grunda rätt till pension, beräknad efter avgifterna men ofta utfallande lång tid efter deras erläggande. Så som pensionsförsäkringen är konstruerad och med den avfattning som pensionsförsäkringslagen fått, har kommittén funnit sig icke böra föreslå sänkningar av avgiftspensioner till vilka redan erlagda avgifter enligt lagen skola giva upphov. Det torde emellertid vara angeläget, att lagstiftaren i framtiden äger känna sig obunden av hänsyn till sådana intjänade pensioner. De erfarenheter, som gjorts under den tid pensionsförsäkringen bestått, torde visa angelägenheten av att pensionsförsäkringen är någorlunda lätt föränderlig. Åtskilliga omständigheter kunna nämligen förrycka själva grunderna för pensioneringen. Yäxlingar i penningvärdet kunna helt förändra värdet av nominellt oförändrade försäkringsprestationer. Konjunkturernas snabba och starka växlingar kunna påverka nationens bärkraft, så att en kostnad för det allmänna som vid en tidpunkt anses måttlig någon tid därefter kännes svårt tyngande. Även understödsbehoven växla, och pensionsförsäkringen kan icke påräkni att städse intaga samma plats i raden av behövliga understöds1 2

Se sid. 1G7 ff. och särskilt tab. 38. Se sid. 164 ff.

132 former. Åldringarnas växande antal kan också göra pensionsförsäkringen drygare att bekosta än för närvarande kan förutses. Det föreligger av dessa orsaker behov av rörelsefrihet inom pensionsförsäkringen. I den tankegång, vilken förmått kommittén att frångå premiereservsystemet såsom grundval för pensioneringen och i stället antaga ett system med föreskriven fondering kombinerat med en anordning med grundbelopp, har ock ingått som ett led, att pensioneringen borde kunna smidigare anpassa sig efter omständigheterna än med premiereservsystemet är möjligt. Kommitténs lagförslag innehåller i överensstämmelse härmed en antydan om att pensionsförmånerna kunna ändras. Det torde likväl kunna förutsättas, att sedan pensionsfallet inträffat den inträdda rätten till avgiftspension lämnas orubbad. Självfallet är, att minskning av pensionsförmånerna icke bör vidtagas utan nödtvång, då ju sådana förändringar äro ägnade att alstra en icke önskvärd osäkerhet rörande pensionsförsäkringens hållfasthet. Såsom ett uttryck för den större smidighet, som utmärker kommitténs lagförslag i jämförelse med den nuvarande pensionsförsäkringslagen, har i detsamma undvikits att giva pensioneringen namn av försäkring. Kommitténs Kommitténs majoritet föreslår med stöd av de överväganden, för vilka nu lagförslag. re( jogjorts, att statsmakterna antaga följande av kommittén utarbetade lagförslag, nämligen förslag till dels en lag om allmän ålderdomspensionering, avsedd att träda i stället för 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring, dels ock en lag om erkända sjukkassor, avsedd att avlösa 1931 års förordning om erkända sjukkassor och inneslutande en motsvarighet till den nuvarande pensionsförsäkringslagens försäkring mot förtidsinvaliditet. De båda föreslagna lagarna böra enligt kommitténs mening träda i kraft den 1 januari 1937. Kommittén har utarbetat ett förslag till en gemensam promulgationslag för dessa båda lagar. För den händelse statsmakterna icke skulle biträda kommittémajoritetens uppfattning, att den nuvarande anslutningen till sjukkassorna är tillräcklig för invaliditetsförsäkringens överflyttande till dem, och icke heller hysa sådana förhoppningar om ökning av anslutningen, att lagstiftningen enligt deras mening redan nu kan inriktas på den ifrågavarande utvidgningen av sjukkassornas uppgifter, har kommittén uppgjort ett alternativt förslag, enligt vilket invaliditetsförsäkringen bibehålles såsom led i den allmänna pensioneringen. Enligt detta alternativ, vilket förordas av en minoritet inom kommittén, skall lagen om allmän pensionsförsäkring avlösas av en lag om folkpensionering, till vilken förslag utarbetats av kommittén.

133 Kap. 4. Huvuddragen av kommitténs förslag, Yid utarbetandet av förslag till ålderdomspensionering och invaliditetsförsäkring efter de grunder, som utvecklats i Kap. 3, har kommittén sökt tillgodose önskemålen om förbättringar av pensionsförmånerna i den mån det synts möjligt. Sådana förbättringar draga emellertid kostnader, vilka på grund av den svenska försäkringens omfattning bliva av betydande storlek. Inledningsvis må därför här framhållas, att kommittén vid uppgörandet av sitt förslag måst inskränka sig till vad som synts mest behjärtansvärt. E n i och för sig från vissa synpunkter mycket önskvärd reform vore sänkning av pensionsåldern. Den undersökning, kommittén verkställt för att utröna huruvida en sådan reform är genomförbar, visar emellertid, att en sänkning skulle medföra en högst betydande kostnadsökning, och kommittén har därför sett sig nödsakad att i sitt förslag bibehålla den nuvarande pensionsåldern, sextiosju år. I Kap. 5 sid. 177 o. f. meddelas uppgifter om de ökade kostnader som en sänkning av pensionsåldern till sextiofem eller till sextio år skulle medföra. Det framgår av uppgifterna, att redan en sänkning av pensionsåldern med två år skulle, om i övrigt kommittéförslaget genomföres, medföra en kostnadsökning för det allmänna, som under det första året efter lagändringen skulle uppgå till närmare 20 miljoner kronor och sedermera tämligen raskt stiga till över 40 miljoner kronor. Enligt kommitténs förslag skall, såsom i Kap. 3 omtalats, avgiftspensionen bestå av ett grundbelopp om 100 kronor och ett växlande belopp, motsvarande för var och en en tiondel av de avgifter han erlagt. Grundbeloppet röner icke inflytande av värdet av den pensionsberättigades påförda avgifter. Likformigheten mellan de till pensioneringen anslutna har emellertid icke i förslaget drivits så långt, att grundbeloppet skulle utgå med oförändrat belopp även om ej alla påförda avgifter betalats, utan i förslaget har inlagts en regel om reduktion av grundbeloppet vid uraktlåten avgiftsbetalning. Genom denna regel och anordningen med ett efter vars och ens erlagda avgifter växlande belopp är ett individuellt samband bibehållet mellan vars och ens avgifter och hans avgiftspension. Liksom den nuvarande pensionsförsäkringens avgiftspension kommer därför den föreslagna avgiftspensionen att framstå såsom resultat av avgiftsbetalarens egna ansträngningar, något som är av värde icke minst för att stimulera avgiftsbetalningen. Genom införandet av ett grundbelopp blir den ofta dryftade frågan om avvägningen mellan mäns och kvinnors avgiftspensioner i vad detta belopp angår löst genom likställande av man och kvinna. För kvinnorna innebär förslaget i denna del en förbättring, som knappast på annat sätt skulle låta

Avgiftspensioner. Pensionsålder.

Pensionsbelopp.

Mäns och kvinnors avgiftspensioner.

134 sig genomföra inom en rimlig kostnadsram. Den del av frågan, som återstår, är begränsad till att gälla avgiftspensionens växlande belopp och avser härutinnan såväl det avgiftsbelopp, vilket skall läggas till grund för beräkningen av avgiftspensionens växlande belopp, som den procent, efter vilken detta skall härledas ur avgiftsbeloppet. 1 Yad beträffar den procent, efter vilken ur vederbörandes avgiftsbelopp skall härledas hans avgiftspension, gör pensionsförsäkringslagen skillnad mellan man och kvinna, i det att de procenttal, efter vilka avgiftspensionen beräknas, äro lägre för kvinna än för man. Älderdomsförsäkringskommittén förklarade på tal om den olika behandlingen av man och kvinna i detta hänseende, att kommittén letts av den grundsatsen att envar skulle erhålla den pension, som efter en gemensam genomsnittsregel svarade mot värdet av de av honom erlagda avgifterna. 2 Kommittén anförde vidare, att kvinnorna dels i allmänhet bleve invalider vid betydligt yngre år än männen och dels hade längre medellivslängd samt alltså komme att betunga försäkringen under längre tid än männen. Genom att lägre procentsats valdes för beräkning av kvinnornas avgiftspension, förebyggdes alltså enligt ålderdomsförsäkringskommittén, att kvinnorna beträffande pensionen komme i obehörigt gynnad ställning. 3 De senaste beräkningarna rörande medellivslängden visa emellertid icke så stor skillnad mellan mäns och kvinnors medellivslängd som de beräkningar, på vilka ålderdomsförsäkringskommittén byggde. De särskilda sakkunniga, som nyligen uppgjort en ny för livränteförsäkrings verksamhet lämpad dödlighetstabell, uttala i sitt betänkande, att under en följd av decennier en utjämning försiggått mellan de båda könen i dödlighetshänseende så att männens överdödlighet i förhållande till kvinnornas icke oväsentligt minskats, och enligt de sakkunniga pågår denna utveckling efter allt att döma alltjämt. 4 Yad invaliditetsrisken beträffar, vilken kommer i betraktande blott enligt förslaget till lag om folkpensionering, har pensionsförsäkringskommittén i Del I sid. 173 framlagt siffror, som icke obetydligt avvika från ålderdomsförsäkringskommitténs. I stort sett torde man kunna säga, att olikheten mellan männens och kvinnornas invaliditetsrisk är mindre utpräglad enligt pensionsförsäkringskommitténs undersökning än enligt ålderdomsförsäkringskommitténs tabeller. I betraktande av den minskade olikheten mellan män och kvinnor i nu berörda avseenden synes det pensionsförsäkringskommittén icke föreligga tillräckliga skäl för att upprätthålla den hittillsvarande skillnaden mellan man och kvinna i fråga om normen för avgiftspensionens beräknande efter avgifterna. Den i det föregående nämnda kvotdel, en tiondel, som det växlande beloppet skall utgöra av de erlagda avgifterna, gäller därför enligt kommitténs förslag för såväl man som kvinna. 1

Se härom utom det följande jämväl framställningen nedan sid. 215 ff. Ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande I sid. 69. Samma betänkande I sid. 97. 4 Statens offentl. utr. 1932: 4 sid. 53. 2

135 Yad härefter angår spörsmålet om det avgiftsbelopp, av vilket en tiondel skall utgöra avgiftspensionens växlande belopp, kräver detsamma särskilda överväganden allenast beträffande de gifta kvinnorna. Mot den enligt pensionsförsäkringslagen undantagslöst gällande regeln, att avgiftspension utgår för var och en på grund av hans avgifter, har anmärkts, att de gifta kvinnorna, vilka i allmänhet icke taxeras för egen inkomst och följaktligen vanligtvis erlägga blott den lägsta nu utgående årsavgiften, 3 kronor, genom regeln erhålla alltför små avgiftspensioner. Såsom i den speciella motiveringen närmare utvecklas, ha flera förslag framkommit till förbättrande av de gifta kvinnornas avgiftspensioner. Kommittén ansluter sig till åsikten, att en utjämning med avseende å underlaget för beräkningen av äkta makars avgiftspensioner bör ske, och har efter övervägande av olika möjligheter valt att föreslå en uppdelning av de inbetalade avgifterna mellan äkta makar på så sätt, att äkta makars avgifter delas lika dem emellan såväl i vad avser påfört som beträffande erlagt belopp. Både av praktiska skäl och emedan grunden för anordningen icke torde äga sin fulla styrka annat än beträffande makar som bo tillsammans, har regeln i kommitténs förslag inskränkts till makar, vilka äro mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll. Är endera maken icke avgiftspliktig, skall uppdelningen av den andra makens avgifter icke äga rum. Uppdelningen av avgifterna sker vid pensionsstyrelsens kontoföring. Den stora förbättring av kvinnornas och framför allt de gifta kvinnornas avgiftspensioner, som förslaget innebär, framgår vid en jämförelse mellan å ena sidan tab. 47 och å andra sidan tab. 48 och sid. 216. Liksom ålderdomsförsäkringskommittén ser sig pensionsförsäkringskommitten ur stånd att föreslå en allenast på avgifter grundad pensionering av tillräcklig effektivitet. Kommitténs förslag har därför bibehållit pensionsförsäkringslagens anordning med pensionstillägg, utgående efter behovsprövning och bekostade av allmänna medel. Enligt pensionsförsäkringslagen är rätten till pensionstillägg knuten vid förutsättningar ej blott beträffande vederbörandes behov av pensionstillägg — enligt lagen uppskattat genom prövning av inkomsten — utan även i fråga om hans arbetsförmåga. I senare hänseendet uppställer pensionsförsäkringslagen som villkor för rätt till pensionstillägg, att varaktig arbetsoförmåga föreligger. Sådan skall enligt lagen anses vara för handen hos den, som befinnes till följd av ålderdom, kroppseller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter. Det har emellertid, såsom å sid. 119 o. f. anförts, visat sig synnerligen svårt att ernå en effektiv invaliditetsprövning. I realiteten torde prövningen i mycket stor utsträckning äga rum i form av prövning av vederbörandes förmåga att skaffa sig inkomst. I lagens egen beskrivning av invaliditeten har ju ock givits ett framträdande rum åt ekonomiska förhållanden. Erfarenheten ger vid handen, att för personer över sextiosju år invaliditet i regel anses föreligga om vederbörande befinnes ej kunna skaffa sig inkomst. Det är därför att antaga, att en invaliditets-

Pensions* a?9' principer,

136 prövning vid sidan av inkomstprövningen skulle få ringa betydelse i en pensioneringslag, vilken såsom den av kommittén föreslagna låter pensionsrätt inträda först vid sextiosju års ålder. I kommitténs förslag har rned hänsyn därtill kravet på invaliditet borttagits såsom förutsättning för rätt till pensionstillägg. Jämväl i lagen om folkpensionering har rätten till pensionstillägg för dem, som uppnått sextiosju års ålder, gjorts beroende av endast inkomstprövning, emedan det ansetts önskvärt att även enligt detta alternativ pensioneringen för dem som uppnått nämnda ålder måtte bliva en ren ålderdomspensionering. Enligt de antaganden, som lagts till grund för kommitténs i Kap. 5 framlagda kostnadsberäkningar, skulle ett uteslutande av aktiva över sextiosju år från rätt till pensionstillägg medföra en kostnadsminskning, som — i början obetydlig — så småningom skulle stiga till omkring 10 % av hela kostnaden för pensionstillägg. Det måste emellertid framhållas, att denna beräkning bygger på mycket osäkra grunder. I verkligheten torde kostnadsminskningen av orsak, som nyss nämnts, bliva tämligen ringa. Pensionstilläggets beroende av en behovsprövning har bibehållits både i lagen om allmän ålderdomspensionering och i lagen om folkpensionering. Pensionstillägget är nämligen i dessa lagförslag liksom i nuvarande lagen bestämt på det sätt, att i lagtexten angives ett högsta pensionstillägg, från vilket avdrag skall göras i den mån den pensionsberättigades årsinkomst överstiger visst mått. I lagtexten angives också såsom hittills den därav följande gräns, upp till vilken årsinkomsten icke må nå om inkomsttagaren skall äga rätt till pensionstillägg, den s. k. inkomstgränsen. Den nuvarande skillnaden mellan män och kvinnor har beträffande pensionstilläggen liksom i fråga om avgiftspensionerna borttagits. Emedan genom införandet av ett grundbelopp avgiftspensionens belopp enligt kommitténs förslag väsentligt höjes i jämförelse med de för närvarande utgående avgiftspensionerna, har kommittén ansett sig kunna föreslå någon sänkning av pensionstilläggets maximibelopp för flertalet fall. Under det att för närvarande högsta pensionstillägg är för man 225 kronor och för kvinna 210 kronor, skall pensionstillägget enligt förslaget å andra orter än dyrorter utgå med högst 200 kronor. Om avgiftspensionen antages uppgå till något över 100 kronor, skall sålunda enligt förslaget till pensionstagare utan inkomst utgå en sammanlagd pension av mer än 300 kronor. Trots sänkningen av pensionstilläggets maximibelopp innebär följaktligen förslaget avsevärd förbättring för pensionstagarna. E n viktig nyhet i kommitténs förslag i fråga om pensionstilläggen är, att dessa gjorts olika å skilda orter allt efter levnadskostnadernas olika höjd. Det torde vara praktiskt omöjligt att finansiera pensioner utgående efter en för hela riket lika grund, vilka vore tillräckliga för att åt pensionstagare å dyrorterna trygga en nödtorftig bärgning. Om pensioneringen skall kunna fylla sin uppgift, torde det vara nödvändigt, att avgiftspensionen i fall av behov kompletteras med pensionstillägg som avpassats efter levnadskostnadernas olika höjd inom skilda delar av landet. Den nuvarande pensionsförsäkringen,

137 inom vilken samma grunder tillämpas å dyrorter som å billig ort, är å de förra ineffektiv från försörjningssynpunkt, och införandet av en dyrortsgradering har därför varit ett ofta framställt önskemål. Att därigenom pensionstagare komma att erhålla större pensionstillägg å dyrorter än annorstädes, synes rimligt med hänsyn därtill, att från dessa orter komma förhållandevis stora delar av de skattemedel, med vilka pensionstilläggen bestridas. Såsom avgiftspensioneringen enligt kommitténs förslag är anordnad, äro för övrigt dessa orter missgynnade på det sätt, att från dem i genomsnitt per invånare lämnas större bidrag till grundbeloppet än från andra orter. Yid uppgörandet av regler om dyrortsindelning för pensioneringen har det synts kommittén vara av vikt, att icke flera ortsgrupper inrättas än nödigt är för vinnande av det avsedda ändamålet. E t t tungt vägande skäl för att inskränka antalet ortsgrupper till det minsta möjliga utgör angelägenheten av att undvika det myckna förvaltningsarbete, som ett stort antal ortsgrupper skulle medföra på grund av pensionstagarnas flyttningar. Åtskillig ovilja skulle väl ock uppstå, om det i stor utsträckning inträffade att å närbelägna orter pensionstilläggen utginge efter olika grunder. Kommittén har inskränkt sig till att föreslå tre ortsgrupper, d. v. s. utom den lägsta ortsgruppen två dyrortsgrupper. Enligt kommitténs förslag överlåtes åt socialstyrelsen att efter de närmare föreskrifter, Konungen meddelar, för en tid av fem år i sänder fastställa ortsindelningen. Yid den undersökning, som inom kommittén ägnats denna fråga, har försöksvis verkställts den indelning av riket i tre ortsgrupper, för vilken redogörelse lämnats i Del I sid. 31. Så gott som hela landsbygden i södra och mellersta Sverige samt i Norrlands kustland ävensom de flesta småstäderna hava därvid hänförts till lägsta ortsgruppen, de medelstora städerna och stora delar av den norrländska landsbygden till andra ortsgruppen samt städerna Stockholm och Göteborg med deras närmaste omnejd samt vissa kommuner i Norrland till den dyraste ortsgruppen. Enligt en beräkning, byggd på förhållandena vid 1926 års utgång, skulle av samtliga pensionstagare 68"8 % vara att hänföra till den billigaste ortsgruppen, 19*7 % till den mellersta ortsgruppen och 11' 5 % till den dyraste ortsgruppen. Dyrortsindelningen har avseende såväl fl pensionstilläggens höjd som å inkomstgränsen. För den lägsta och ojämförligt mest omfattande ortsgruppen, kallad ortsgrupp I, skall enligt förslaget högsta pensionstillägg, såsom nyss nämnts, vara 200 kronor och inkomstgränsen vara 500 kronor. För de båda andra ortsgrupperna höjes pensionstilläggets maximibelopp med 50 kronor för vardera eller till 250 kronor för ortsgrupp I I och 300 kronor för ortsgrupp I I I . Inkomstgränsen är i dessa ortsgrupper resp. 600 och 700 kronor. Under det förut gjorda antagandet, att avgiftspensionen uppgår till något över 100 kronor, blir hela pensionen för en pensionär utan inkomst i ortsgrupp I som nämnt något mer än 300 kronor, i ortsgrupp I I över 350 kronor och i ortsgrupp I I I över 400 kronor. Den årliga kostnaden för pensionstillägg kommer, såsom framgår av tab. 41 i Kap. 5, på grund av de föreslagna dyrortstilläggen under den närmaste tiden

138 att ökas med omkring 11 miljoner kronor om året. Efter förloppet av något tiotal år blir den beräknade ökningen ytterligare något större. Trots den ökning av pensionsförmånerna, som förslaget innebär, äro dessa icke stora. Det synes dock kunna antagas, att en höjning av pensionerna till omkring 300 kronor om året skall å annan ort än dyrort vara tillräcklig för att göra fattigvård överflödig i det övervägande flertalet av de fall, i vilka för närvarande pension måste utfyllas med sådant understöd. För dyrorterna torde de föreslagna pensionerna med större fog kunna befaras vara otillräckliga, då höjningen av pensionstilläggen å dyrorterna icke uppväger merkostnaden för uppehället å dessa orter. Kostnaderna för ökning av pensionstilläggen äro emellertid synnerligen betydande, vilket framgår av tab. 40, där de beräknade kostnaderna för pensionstillägg angivas för några som exempel valda alternativ för pensionstilläggens bestämning. Det visar sig, att varje ändring i förbättrande riktning, även en obetydlig höjning av dyrortstilläggen, medför avsevärda kostnader. Eventuell ytterligare höjning av pensionerna måste därför enligt kommitténs mening överlåtas åt kommunerna att företaga om de finna för gott, och kommittén utgår således från att fattigvårdssamhälles vid vissa förutsättningar bundna rätt att genom kommunala pensionstillskott utöka pensionerna bibehålles. Avdrag för Att rätten till pensionstillägg göres beroende av inkomstprövning, står, oms . g o m o v a n påpekats, i överensstämmelse med pensionsförsäkringslagen. Genom reglerna om avdrag för inkomst förbehållas pensionstilläggen åt dem, som äro i behov av en sådan genom allmänna medel bekostad förhöjning av avgiftspensionen. Mot behovsprincipens tillämpning inom pensioneringen anmärkes emellertid, att därigenom den som sparat för ålderns dagar missgynnas, i det att han just på grund av sitt sparande erhåller sämre pensionsförmåner än han annars skulle åtnjuta. Denna anmärkning riktar sig mot en väsentlig punkt i pensioneringens anordnande. För att kostnaderna för pensioneringen icke må springa alltför mycket i höjden, är det nödvändigt att inskränka pensionstilläggen till de fall, där behov av förhöjning föreligger, men genom denna åtgärd erhålla de, som sörjt för sin ålderdom, mindre pensionsförmåner än andra. Yid bedömande av behovsprincipens nackdelar bör dess inflytande på sparsamheten emellertid icke överskattas. Det förhåller sig säkerligen icke så, att personer i större utsträckning avhålla sig från att spara i beräkning att därigenom erhålla högre pensionstillägg. Enligt en förut åberopad undersökning har icke kunnat konstateras någon ofördelaktig påverkan på sparsamhetens utveckling av den allmänna pensionsförsäkringens införande. 1 Det må dock framhållas, att om en hela folket omfattande pensioneringslag utformas på sådant sätt, att det framstår såsom för individen likgiltigt huruvida han sparat eller icke, detta ej kan undgå att i längden färga det allmänna föreställningssättet rörande nyttan av att spara och därmed påverka sparvanorna hos befolkningen. Hänsyn härtill liksom även till skäligheten av att den som sparat icke undanhålles förmåner, som givas åt andra, gör 1

Se Del II sid. 152.

139 det enligt kommitténs förmenande önskvärt, att behovsprincipen genomföres med varsamhet. Det må ock anmärkas, att det finnes anledning antaga att pensionsförsäkringen utövat ogynnsamt inflytande på sådan sparverksamhet som tager sig uttryck i ordnad pensionering av arbetare. Såsom ett avsteg från behovsprincipen kan redan den omständigheten betraktas, att enligt kommitténs förslag avgiftspensioner till avsevärt belopp skola utgå oberoende av behovsprövning, ehuru man genom att knyta rätten till avgiftspension vid förutsättningen, att behov av sådan pension föreligger, skulle kunna sätta pensionerna högre för de fall, i vilka denna förutsättning vore för handen. I fråga om pensionstillägg torde vara ofrånkomligt, att rätten därtill göres beroende av inkomsten. Av skäl som nyss berörts är det emellertid av vikt, att rätten till pensionstillägg icke för starkt beskäres på grund av pensionstagarens inkomst. Kommittén föreslår, att de nuvarande reglerna i i detta hänseende uppmjukas, något som med hänsyn till sina verkningar är liktydigt med förbättring av pensionsförmånerna. Enligt pensionsförsäkringslagen tages hänsyn till inkomsten på det sätt, att från högsta möjliga pensionstillägg skall avdragas sex tiondelar av det belopp varmed årsinkomsten må överstiga 50 kronor. Att icke varje inkomst skall medföra avdrag å pensionstillägget, torde vara motiverat redan med hänsyn till svårigheten att om en pensionssökande fastställa, att han icke är i stånd att förskaffa sig någon inkomst. Det torde ock allmänt anses skäligt, att de pensionsberättigade, för vilka regeln om ett avdragsfritt belopp äger största betydelsen, nämligen de med minsta inkomsterna, erhålla den förmånen, att deras inkomst i vad den understiger visst belopp icke föranleder avdrag å pensionstillägget. I kommitténs förslag har därför regeln om viss avdragsfri inkomst behållits, och beloppet av denna inkomst höjts från 50 till 100 kronor. Denna höjning beräknas medföra en ökning av den årliga kostnaden för pensionstillägg med omkring 8 %. Den kvotdel, varmed för inkomst i den mån den överstiger det avdragsfria beloppet skall göras avdrag å högsta pensionstillägget, har i kommitténs förslag, i syfte att mildra avdragsregeln, för dem, som erlagt avgift enligt lagen om allmän ålderdomspensionering minskats från sex tiondelar till hälften. Sedan denna ändring blivit fullt genomförd, beräknas den medföra en ökning av den årliga kostnaden för pensionstillägg med omkring 4 %. Den nu angivna allmänna regeln om inkomsts inflytande på rätten till vissa privipensionstillägg lider emellertid enligt kommitténs förslag undantag, så till j„f^sdte vida som vissa slags inkomster ställas i särklass i ifrågavarande hänseende, kategorier. Till en början märkes härvidlag, att enligt förslaget ålderdomspension, resp. folkpension, icke skall anses såsom inkomst. Denna regel överensstämmer med ett motsvarande stadgande i pensionsförsäkringslagen; de övriga undantagsreglerna sakna egentlig motsvarighet i denna lag. Enligt kommitténs förslag skall pensionsberättigad äga från inkomstberäkningen undantaga inkomst av vissa slag upp till ett sammanlagt belopp

140 av 300 kronor i ortsgrupp I, 350 kronor i ortsgrupp I I och 400 kronor i ortsgrupp LTI. Dessa privilegierade inkomstarter äro pension eller understöd, som utgår på grund av 1) gåva eller testamente; 2) förutvarande arbetsanställning; eller 3) försäkring, som icke är i lag föreskriven. Genom privilegierandet av dessa tre inkomstgrupper, vilka vid närmare analys visa visst inre sammanhang, kommer enligt kommitténs förhoppning de starkast framträdande olägenheterna av pensionstilläggens beroende av pensionstagarens inkomst att väsentligen bliva undanröjda. Yissa uppgifter av värde för att bedöma innebörden av kommitténs förslag i denna del finnas i kommitténs betänkande Del I sid. 37—38. Den första av de privilegierade inkomstkategorierna omfattar benefika pensioner eller understöd. Dylika pensioner eller understöd betraktas enligt pensionsförsäkringslagen såsom inkomst, förutsatt att de äro varaktiga. Denna ståndpunkt har emellertid givit upphov till åtskillig misstämning. Det har anmärkts, att understödets givare icke önskat att genom sin uppoffring minska det allmännas utgifter för pensionstillägg utan allenast att bispringa understödsmottagaren. Yid sådant förhållande har det synts oskäligt, att understödet haft den verkan att mottagarens rätt till pensionstillägg helt eller delvis upphör. Det har även ansetts principiellt oriktigt, att ett benefikt förvärv skulle förringa en rätt som mottagaren eljest skulle äga. Farhågor ha också yppats för att förfaringssättet skulle minska villigheten att utöva hjälpverksamhet. Yid bedömande av frågan om den inverkan benefika understöd böra utöva på rätten till pensionstillägg torde avgörande vikt icke kunna fästas vid de argument, enligt vilka de benefika understödens hänförande till inkomst skulle vara oskäligt eller principvidrigt. Det låter nämligen väl säga sig, att det allmänna såsom villkor för pensionstillägg, vilka ju icke motsvaras av erlagda avgifter, med fog kan föreskriva att behov av pensionstillägg skall föreligga även efter det hänsyn tagits till eventuella benefika förvärv. Den ovilja, som det tillämpade förfaringssättet alstrat, förtjänar emellertid naturligtvis viss hänsyn. Farhågorna för minskning av hjälpverksamheten måste jämväl tillmätas vikt. Oviljan och farhågorna torde emellertid framför allt gälla sådana fall, i vilka ett benefikt understöd av blygsam storlek leder till förlust eller minskning av pensionstillägg. Däremot torde det näppeligen anses obilligt eller vara från angivna synpunkt olämpligt, att en hög pension av benefik natur medför att pensionstillägg ej utgår. I fråga om den andra privilegierade inkomstkategorien, nämligen den som utgöres av pensioner eller understöd utgående på grund av förutvarande arbetsanställning, är att märka, att den kritik, som riktats mot de för närvarande gällande reglerna om avdrag för inkomst, med särskild styrka vänt sig just mot att dessa s. k. arbetsgivarpensioner tagas i betraktande som inkomst. Det anmärkes, att ett sådant förfaringssätt är oskäligt, då det låter arbetsgivarnas bidrag till uttjänta arbetares försörjning i större eller mindre grad tjäna till att minska det allmännas utgifter för pensionstillägg, samt att det är ägnat att motverka strävandena att anordna pensionering

141 av arbetare genom arbetsgivares försorg eller genom samarbete mellan arbetsgivare och arbetare. För vissa specialfall innehåller redan nu gällande lag avvikelse från regeln om arbetsgivarpensioners hänförande till inkomst, i det att enligt 5 § lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av pensionsförsäkringslagen från inkomstberäkningen skola undantagas understöd från Yadstena krigsmanshuskassa m. m. Pensionering av arbetare förekommer som bekant för närvarande i icke ringa utsträckning utan att uttryckliga bestämmelser därom intagits i arbetsavtal. P å många håll torde det på grund av en sedan länge tillämpad praxis vara mellan arbetsgivare och arbetare underförstått, att arbetarna på sin ålderdom skola erhålla någon pension av arbetsgivaren. I den mån någon rättslig skyldighet för arbetsgivaren att utgiva pension icke föreligger, torde sådana arbetsgivarpensioner vara att anse som strängt taget benefika. Av den ståndpunkt, som i förslaget intagits till benefika understöd, följer därför att arbetsgivarpensioner, som utgivas utan att juridisk skyldighet därtill föreligger, böra lämnas ur räkningen vid inkomstuppskattningen i vad de understiga visst belopp. Yad beträffar arbetsgivarpensioner till vilkas utgivande arbetsgivare är rättsligen förpliktad, kan det väl synas principiellt riktigt, att de medräknas vid inkomstuppskattningen. Icke utan fog kan det ju nämligen hävdas, att en anställd, som genom tjänsteavtal tillförsäkrats rätt att av sin arbetsgivare erhålla pension vid sin avgång ur tjänsten, i princip är att likställa med en anställd, vilken genom besparingar försäkrat sig om att äga en motsvarande inkomst efter avskedstagandet. Som gränsen mellan juridiskt ordnad och frivillig pensionering är i hög grad flytande, skulle emellertid ett särskiljande av de båda grupperna av arbetsgivarpensioner i praktiken leda till olika behandling av fall, som enligt gängse uppfattning te sig väsentligen likartade. E n regel, enligt vilken arbetsgivarpension när den ej är grundad å bindande utfästelse skulle intill visst belopp lämnas ur räkningen vid pensionstilläggs bestämmande men betraktas som inkomst när den utgår enligt utfästelse, skulle vidare skapa ett intresse för de anställda, och indirekt även för arbetsgivarna, att undvika att fastställa pensionerna genom avtal. E n sådan regel skulle därför motverka strävandona att ordna arbetsgivarpensionerna. Det är av dessa skäl önskvärt, att arbetsgivarpensioner i nu ifrågavarande avseende behandlas lika, oavsett huruvida de utgå enligt rättslig förpliktelse eller ej. Det förda resonemanget är icke tillämpligt på pensioner åt arbetare blott i vad de bekostas av arbetsgivare. Under nu rådande svårigheter torde vissa industrier, som tidigare plägat pensionera sina arbetare, se sig nödsakade att söka ordna pensioneringen med direkta bidrag från arbetarna själva, i sammanhang varmed också arbetsgivarna ofta genom anslutning till en pensionskassa eller avsättning av pensionsfond till särskilt rättssubjekt söka bereda arbetarna ökad trygghet för utfåendet av pensionsförmån. Även om arbetarna själva bidraga till sin pensionering, torde pensionen intill visst belopp böra lämnas å sido vid inkomstberäkningen, för så vitt pensionen

142 likväl grundar sig å arbetsanställning. Det torde nämligen mången gång vara en öppen fråga, på vilken av kontrahenterna i ett arbetsavtal en utgift för pensionering i realiteten bör anses vila. Kommittén har av skäl som nu anförts i sitt förslag helt allmänt föreskrivit, att pension eller understöd, som utgår på grund av förutvarande arbetsanställning, skall i ovan angiven utsträckning undantagas från inkomstberäkningen. Arbetsanställningen må enligt förslaget ha varit vederbörandes egen eller anhörigs, och undantaget omfattar således även pension till anställds efterlevande. För att undantaget icke måtte sträckas längre än det förda resonemanget leder och komma att omfatta även livränta som enligt lag eller allmänna skadeståndsregler utgår efter olycksfall, har ett förbehåll för pension eller understöd i samband med olycksfall i arbetet infogats i den föreslagna bestämmelsen. Det nu ifrågavarande undantaget kommer endast anställda och deras anhöriga till godo. Kommittén har emellertid ansett det vara av synnerlig vikt, särskilt för att på ett effektivt sätt bekämpa ungdomsarbetslösheten, att möjlighet skapas för en jämförelsevis tillfredsställande pensionering av anställda mot överkomliga kostnader. Med de av kommittén föreslagna avgiftspensionerna och pensionstilläggen samt lättnaderna i fråga om avdrag för inkomst äro sådana förutsättningar för handen. Den stundom framförda tanken att för att bereda anställda bättre pensioner ålägga arbetsgivarna särskilda bidrag till den allmänna pensioneringen är icke förenlig med den utformning, som denna enligt kommitténs förslag erhåller, men genom kommittéförslaget lägges en grund, på vilken, i den mån det befinnes lämpligt och möjligt, kunna byggas särskilda anordningar för pensionering av anställda. Den tredje inkomstkategori, som enligt förslaget privilegieras, är pension eller understöd, utgående på grund av försäkring som icke är i lag föreskriven. Enligt pensionsförsäkringslagen räknas pension på grund av frivilliga avgifter enligt 34 § samma lag intill ett belopp av högst 300 kronor icke såsom inkomst. Anledningen, varför detta slags pension har privilegierats, har varit önskan att stimulera lusten att genom sådan försäkring skaffa ålderdomsförsörjning. Avdragsfriheten för pension på grund av frivilliga avgifter har i någon, om än icke stor utsträckning utnyttjats av arbetsgivare för att bereda hos dem anställda arbetare pension, som icke orsakar inskränkning av rätten till pensionstillägg. Med kommitténs förslag, att arbetsgivarpensioner intill visst belopp skola vara avdragsfria, bortfaller visserligen det motiv för avdragsfrihet, som ligger i önskan att gynna dylik arbetarpensionering, men samtidigt tillkommer ett starkt skäl att bibehålla en privilegierad ställning för pension på grund av frivilliga avgifter. Rättvisan synes nämligen bjuda, att då arbetsgivarpensioner intill visst belopp göras avdragsfria, tillfälle lämnas andra än anställda att intill samma belopp skaffa sig pension som icke medför försämrad rätt till pensionstilllägg. Genom att sidoställas med avdragsfrihet för arbetsgivarpensioner blir därför avdragsfriheten för pension på grund av frivilliga avgifter starkare grundad än förut. Jämförelsen med arbetsgivarpensionerna påkallar emeller-

143 tid, att även för detta fall det avdragsfria beloppet sättes till resp. 300, 350 och 400 kronor. E n annan utvidgning av den nuvarande undantagsbestämmelsen torde vara påkallad med hänsyn därtill, att grunden för det ifrågavarande undantaget sträcker sig till all frivillig försäkring som bereder pension. Kommittén har därför ansett sig böra föreslå, att den ifrågavarande regeln om avdragsfrihet skäll över huvud gälla pension på grund av försäkring som icke är i lag föreskriven. Därunder faller, såsom i den speciella motiveringen sid. 220 o. f. skall närmare utvecklas, bland annat sjukkasseunderstöd. Däremot skall enligt kommitténs förslag den särskilda avdragsfriheten ej gälla for livränta på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete. Den tankegång, som här utvecklats, leder nämligen icke till privilegierande av annan än frivillig försäkring. Från vissa synpunkter vore det givetvis i hög grad önskvärt, att även annan inkomst än den som rymmes inom någon av de tre i förslaget privilegierade inkomstkategorierna finge till belopp, överstigande det allmänna avdragsfria beloppet 100 kronor, undantagas från inkomstberäkningen. J u mera de privilegierade inkomstgrupperna utökades, desto mera skulle emellertid förslaget komma att närma sig en regel om ett allmänt avdragsfritt belopp som vore högre än det, vid vilket kommittén av kostnadsskäl ansett sig böra stanna. Yad beträffar de särskilda inkomstarter vilka ytterligare kunde ifrågakomma till privilegierande, märkes, att med hänsyn till att enligt förslaget den som omsätter ett kapital eller en fastighet i en livränta kommer i åtnjutande av privilegierad inkomst, det finnes skäl, som tala för att intill visst belopp undantaga även inkomst av kapital eller av fastighet från inkomstberäkningen. Emellertid förekommer, såsom synes av kommitténs i Del I sid. 34 o. f. framlagda utredning, i avsevärd utsträckning, att pensionstagare åtnjuta inkomst av kapital eller av fastighet. Det skulle därför säkerligen medföra betydande kostnader att privilegiera dessa inkomstarter. P å grund därav och även för att icke inkomst av arbete måtte bliva jämförelsevis missgynnad har kommittén inskränkt sig till att föreslå privilegierande av de tre ovan behandlade inkomstkategorierna. Genom höjningen av det allmänna avdragsfria beloppet och avdragsregelns

ändring så att blott hälften av överskjutande inkomst skall föranleda avdrag å pensionstillägget har i kommitténs förslag inkomstgränsen — vilken framgår såsom ett räkneresultat med utgångspunkt från reglerna om högsta pensionstillägg, avdragsfritt belopp och visst avdrag på grund av inkomst — kommit att bliva tämligen hög, nämligen 500 kronor i ortsgrupp I, 600 kronor i ortsgrupp I I och 700 kronor i ortsgrupp I I I . Emedan enligt det anförda vissa slag av inkomst skola intill visst belopp lämnas ur räkningen vid inkomstens uppskattning, kan emellertid för en pensionsberättigad inkomstgränsen faktiskt komma att ligga betydligt högre, nämligen vid 800 kronor i ortsgrupp I, 950 kronor i ortsgrupp I I och 1,100 kronor i ortsgrupp I I I . I jämförelse med den nu gällande inkomstgränsen 425 kronor för man och 400 kronor för kvinna innebär kommitténs förslag, att pensionstillägg tillkommer flera än som nu är fallet. Yarje uppmjukning av de

144 regler, efter vilka inkomst föranleder avdrag å pensionstillägg, medför med nödvändighet utvidgning av förutsättningarna för rätt till sådant tillägg. För att icke inkomstgränsens höga läge skall medföra att pensionstillägg kommer att utgå även till personer som äga en efter ortens förhållanden god ekonomi, har kommittén sett sig föranlåten att upptaga en bestämmelse om att avkastningen av kapital eller fastighet, vilkas sammanlagda värde överstiger 5 000 kronor, skall beräknas med visst progressivt tillägg. I kommitténs lagförslag har sålunda intagits en bestämmelse, att vid uppskattningen av fastighets och kapitals avkastning denna skall höjas med 2 % av det belopp, varmed sammanlagda behållna värdet av fastighet och kapital må överstiga 5 000 kronor och med ytterligare 3 % av det belopp, varmed samma värde må överstiga 10 000 kronor. Övergångs- De pensioner, som äro fastställda vid ikraftträdandet av lagen om allmän mmese,. ålderdomspensionering, resp. lagen om folkpensionering, skola enligt kommitténs förslag fortsätta att utgå. Pensionstilläggen skola dock enligt förslaget som regel höjas, så att de komma att utgå efter den nya lagens regler så till vida modifierade som högsta pensionstillägg skall vara 250 kronor i ortsgrupp I och i ortsgrupperna I I och I I I resp. 300 och 350 kronor samt avdrag för icke avdragsfri inkomst skall ske med sex tiondelar av inkomsten. Enahanda regler om rätt till pensionstillägg skola gälla även för de äldre pensionstagare, vilka vid nya lagens ikraftträdande ej åtnjuta pensionstillägg. Ökningen av pensionstilläggens maximibelopp med 50 kronor har föreslagits i syfte att bereda kompensation åt de ifrågavarande äldre pensionstagarna för det de icke komma i åtnjutande av grundbelopp; bibehållandet av den kvotdel, efter vilken avdrag skall ske för inkomst, vid sex tiondelar har skett för att icke för mycket vidga kretsen av de till pensionstillägg berättigade. — Rätt till avgiftspension med belopp enligt äldre lag och till pensionstillägg enligt nu antydda regler tillkommer enligt förslaget även vissa andra, vilka icke genom erläggande av avgifter enligt den nya lagen bliva berättigade till pension enligt denna. — Kostnaden för de förbättringar med avseende å rätten till pensionstillägg, vilka följa av de återgivna reglerna, framgår av tab. 42. För dem, som erlagt avgift både enligt gammal och enligt ny lag, skola vid bestämmandet av avgiftspensionen enligt nya lagen alla avgifter räknas som om de påförts enligt denna. Detta innebär bl. a., att dessa avgiftsbetalare få tillgodoräkna sig de äldre avgifterna vid bestämmandet av det i avgiftspensionen enligt nya lagen ingående växlande beloppet. Äldre rättsregler för bestämmande av pensionsbelopp skola i vad angår dessa avgiftsbetalare i regel icke komma till användning. För att ingen skall enligt nya lagen erhålla mindre avgiftspension än han enligt äldre rätt genom sina före nya lagens ikraftträdande erlagda avgifter intjänat, stadgas emellertid i förslaget förhöjning av avgiftspensionen i den mån summan av grundbelopp och växlande belopp understiger det pensionsbelopp, till vilket de äldre avgifterna skulle enligt äldre lag berättiga, ökat med hänsyn till invaliditets-

145 försäkringens bortfallande så, att det motsvarar avgifternas värde i den kvarstående rena ålderdomsförsäkringen. Någon motsvarighet till de enligt pensionsförsäkringslagen utgående Barntillägg. barntilläggen har icke upptagits i förslaget. Kommittén, som anser frågan om barn tillägg vara en från invaliditets- och ålderdomspensioneringen fristående fråga, ämnar ägna densamma särskild behandling. För finansierande av pensioneringen skall enligt kommitténs förslag lik- Finansiesom enligt pensionsförsäkringslagen upptagas pensionsavgifter av de till ™'n?e» av pensioneringen anslutna. Enligt nuvarande lag föreligger avgiftsplikt från V Avgifter""' och med det år, under vilket man fyller sexton år, till och med det år, under vilket man fyller sextiosex år. För att lätta avgiftsbördan för ungdomen, som under nuvarande förhållanden ofta saknar förvärvsmöjligheter, och därmed även för föräldrarna har, såsom i den speciella motiveringen sid. 199 närmare utvecklas, i lagen om allmän ålderdomspensionering avgiftspliktens inträde uppskjutits till det år, då vederbörande fyller aderton år. Med hänsyn till den i lagen om folkpensionering inneslutna invalidpensioneringen och önskvärdheten av att denna träder till vid den tidpunkt, då föräldrarnas skyldighet enligt fattigvårdslagen att utan fattigvårdssamhälles betungande försörja sina barn upphör, eller vid sextonårsåldern, har kommittén icke ansett sig kunna föreslå motsvarande uppskov med avgiftsplikten enligt lagen om folkpensionering. För att lätta avgiftsbördan har kommittén emellertid i denna lag bestämt lägsta årsavgiften för de två yngsta årsklasserna avgiftspliktiga till hälften av det vanliga minimum. Denna lättnad i avgiftsplikten enligt lagen om folkpensionering beräknas, såsom av tab. 31 framgår, medföra, att den årliga avgiftsinkomsten blir drygt en halv miljon kronor mindre än om avgiftsplikt i full utsträckning ålåge även 16- och 17-åringar. Den föreslagna längre gående åtgärden beträffande lagen om allmän ålderdomspensionering beräknas leda till dubbelt så stor skillnad i fråga om inflytande avgiftsbelopp. För att de pensionsbelopp som innehållas i kommitténs förslag skola kunna bestridas, erfordras en avsevärd höjning av de för närvarande stadgade avgifterna. De förbättringar av pensionsförmånerna, som föreslås, medföra ökade kostnader, och därtill kommer, att, såsom i nästföregående kapitel omtalats, förutsättningarna för pensioneringen undergått en förskjutning i ogynnsam riktning genom medellivslängdens ökning. Kommittén föreslår, att den nuvarande lägsta avgiften höjes från 3 till 6 kronor. Lagen om allmän ålderdomspensionering förutsätter, att avgiftsbetalarna äga möjlighet att genom inträde i erkänd sjukkassa skaffa sig ersättning för den invaliditetsförsäkring, som enligt detta alternativ skulle borttagas från pensionsförsäkringen, och det torde under nuvarande ekonomiska förhållanden möta betänkligheter att sätta minimiavgiften högre. Det är att märka, att avgiftspliktig person enligt förslaget i regel skall svara även för makes avgift och, enligt lagen om folkpensionering, jämväl för avgift för barn under aderton år. 2193 33

146 Såsom norm för avgiftens bestämmande innanför minimi- och maximigränserna föreslår kommittén, att avgiften skall utgöra en procent av den avgiftspliktiges enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beräknade taxerade belopp. Också denna regel innebär i flertalet fall en höjning i jämförelse med nuvarande avgiftsskala. Kommittén föreslår vidare, att maximiavgiften höjes från 33 till 50 kronor, motsvarande ett taxerat belopp av 5 000 kronor. Att ej högre avgift än 50 kronor skall utgå enligt förslaget, har sin grund däri, att enligt kommitténs mening avgifterna, för att behålla sin karaktär av avgifter för förvärvande av rätt till pension, böra stå i rimligt förhållande till den förmån, som genom avgifterna förvärvas. Emedan enligt förslaget skall utgå ett för alla lika grundbelopp, måste en avsevärd del av avgifterna användas till bekostande av detta, något som åter medför att det växlande beloppet måste utmätas efter en för avgiftsbetalaren ogynnsammare grund än den som tillämpas i privat försäkringsverksamhet. För högre avgifter än 50 kronor skulle med hänsyn därtill enligt förslaget avgiftspensionen utgöra klen valuta, medan densamma — och den därmed förenade möjligheten att i fall av behov erhålla pensionstillägg — torde vara tillräcklig att motivera avgifter som icke överstiga 50 kronor. För pensionsförsäkringens ekonomi skulle ett högre maximum ha ringa betydelse på grund av de större inkomsternas fåtalighet. Detta förhållande belyses närmare av tab. 31. E n föreställning om innebörden av de föreslagna avgiftsbestämmelserna erhålles genom tab. 28, vilken härletts ur tab. T 95 i Del I och utvisar inkomstfördelningen bland samtliga år 1926 till den allmänna pensionsförsäkringen avgiftspliktiga. Beträffande personer, som på grund av tjänsteanställning nu äro undantagna från avgiftsplikt, lämnas vissa uppgifter å sid. 203. Tab. 28. Inkomstfördelning för samtliga avgiftspliktiga år 1920. Avgiftspliktiga med vidstående inkomst

Taxerat belopp, kronor

0— 599 600— 799 800— 999 1000—1499 1500—1999 .. 2000—2999 3000—3999 4000—4999 5000—9999 10 000 och däröver Summa

Antal

°/oo

1 800 203 320 709 295 163 517 829 258 576 216 512 120 830 51776 58 247 21665

492 88 81 141 71 59 33 14 15 6

1000 I Kap. 5 sid. 158 o. f. lämnas en ingående utredning rörande den ekonomiska betydelsen av de föreslagna avgiftsbestämmelserna och av möjliga förändringar i dem. Här må endast antecknas, att enligt den av kommittén

147 för lagen om allmän ålderdomspensionering föreslagna avgiftsskalan det påförda avgiftsbeloppet för år 1940 beräknas utgöra omkring 50 miljoner kronor. Frågan, huru uppbörden av pensionsavgifterna lämpligen bör anordnas, Uppbörden. blir genom den föreslagna höjningen av avgifterna viktigare än förut. I avvaktan på eventuell reformering av den allmänna skatteuppbörden har kommittén icke i sitt förslag upptagit någon väsentlig omläggning av avgiftsuppbörden annat än så till vida, som densamma enligt förslaget skall verkställas i sin helhet i samband med kronouppbörden och ej såsom nu delvis i samband med uppbörden av kommunalskatten. Kommittén, som finner en uppdelningav pensionsavgifternas erläggande på ett flertal uppbördstillfällen önskvärd, har i sitt förslag utnyttjat den möjlighet till betalning å två uppbördsterminer, som den nuvarande ordningen för kronouppbörden erbjuder. Någon uppdelning av avgifterna i grundavgifter och tilläggsavgifter, liknande den som skett i pensionsförsäkringslagen, känner förslaget icke liksom ej heller någon ansvarighet för kommunerna för avgiftsbetalningen. För den händelse det icke skulle låta sig göra att på ett tillfredsställande sätt ordna uppbörden av pensionsavgifter i samband med den allmänna uppbörden, har kommittén uppgjort ett förslag till uppbörd av pensionsavgifterna medelst ett system med särskilda s. k. pensionsmärken. Systemet innebär, att varje avgiftsbetalare skall vara försedd med en för honom utfärdad s. k. pensionsbok, vari, då han erlägger sina avgifter, pensionsmärken till motsvarande belopp inklistras såsom kvittens. Genom denna anordning vinnes förutom viss kontroll jämväl, att avgiftsbetalarna kunna i sina böcker följa huru summan av deras erlagda avgifter växer och därmed deras rätt till pension ökas, något som kan antagas väcka och underhålla intresset för avgiftsbetalningen. Genom att pensionsmärken i låga valörer ständigt skulle hållas till salu hos postverket, skulle möjlighet beredas den som så önskade att fördela sina utgifter för avgiftsbetalningen på ett flertal tillfällen. I det av kommittén uppgjorda märkessystemet ingår även skyldighet för arbetsgivare, som ha flera än fem arbetare i sin tjänst, att till dem utbetala viss andel av deras lön i form av pensionsmärken, som arbetsgivaren inköpt hos postverket. På detta sätt skulle genom arbetsgivarnas medverkan vara sörjt för att pensionsavgifterna för anställda hos större arbetsgivare komme att inflyta. Såsom en förtjänst hos märkessystemet må slutligen framhållas, att genom detsamma medelsredovisningen skulle kunna ordnas på ett mycket enkelt sätt, nämligen på samma sätt som redovisningen av frimärkesförsäljningen vid postverket. E n närmare redogörelse för detta förslag att ordna uppbörden återfinnes i Bilaga 2. Enligt kommitténs förslag skola pensionsavgifterna liksom enligt pensionsFonden, försäkringslagen ingå till en fond. P å sätt i nästföregående kapitel sid. 127 o. f. utförligt avhandlats, tillhör det emellertid kommitténs förslag, att fondbildningen skall vara betydligt mindre än enligt det i den nuvarande pensionsförsäkringen tillämpade försäkringstekniska systemet. Kommittén förutsätter sålunda, att under de första decennierna efter förslagets genomförande icke blott avgiftspensionerna till såväl grundbelopp som växlande

148 belopp skola bekostas av fondmedel utan att av fonden därjämte skall läunas tillskott till pensionstilläggens finansiering. Enligt de beräkningar lommittén uppgjort skulle fondens tillväxt på ett i kommitténs tanke ändanålsenligt sätt begränsas genom att fonden icke något år tillätes växa med nera än 20 miljoner kronor och dess tillväxt även i övrigt regleras, så att fondens utveckling kommer att överensstämma med det förra av de båda alternativen i tab. 37. Yad av pensionsavgifter och fondavkastning, efter avdrag av utgifterna för avgiftspensionerna, skulle överstiga det i planen fastställda beloppet, skulle enligt kommitténs mening lämpligen användas såsom tillskott till stabens kostnader för pensionstilläggen. Det synes kommittén emellertid varken vara nödigt eller lämpligt att i lagen fastställa en plan för fondens användning, tillväxt och slutliga belopp. I enlighet med den för kommittén grandläggande tanken, att pensioneringen bör anordnas på sådant sätt att den smidigt kan anpassas efter omständigheterna, innehåller förslaget, att Konung och riksdag vid sidan av lagen skola upprätta en sådan plan. Genom att enligt denna plan fondens tillväxt beskäres, kommer i en framtid fondens avkastning och de inflytande pensionsavgifterna icke att vara tillräckliga för att bestrida de avgiftspensioner som skola utgå. Förslaget bygger på tanken, att i detta läge staten skall lämna bidrag till avgiftspensionerna. E n annan åtgärd, som måhända då kan komma att tillgripas, är att höja avgifterna. Förslaget lämnar emellertid öppen möjligheten att höja pensionsåldern eller sänka pensionerna, om allvarliga finansieringssvårigheter skulle uppstå. 1 statens och Pensionstilläggen bekostas enligt den nuvarande lagen till tre fjärdedelar kommunernas av staten och till återstående en fjärdedel av primärkommunerna och landstingen med sådan fördelning dem emellan, att varje kommun har att svara för en åttondel av de pensionstillägg, vilka utgå efter beslut av dess pensionsnämnd, varje landsting för ett belopp lika med summan av de i landstinget deltagande kommunernas nyssnämnda andelar, samt varje stad, som ej deltager i landsting, utöver ovannämnda åttondel för ytterligare en åttondel. Den på primärkommunerna i regel belöpande kostnadsandelen om en åttondel torde i allmänhet vara för liten, för att hänsynen till kommunens ekonomi skulle kunna utgöra ett motiv för pensionsnämnderna att vid pensionsansökningarnas behandling strängt upprätthålla de fordringar, som i lagen uppställas för att rätt till pensionstillägg skall vara för handen, och det bidrag om sju åttondelar, som stat och landsting skola lämna, är i förhållande till kommunbidraget så stort, att det väl kan befaras påverka pensionsnämndernas bedömande i motsatt riktning. Enligt kommitténs mening är det emellertid av mycket stor vikt, att reglerna om bekostandet av pensionstilläggen göras sådana att pensionsnämnderna icke komma under inverkan av speciella ekonomiska intressen. Till belysning av den ekonomiska betydelsen av en noggrann prövning av pensionsansökningarna må nämnas, att om varje pensionsnämnd i riket under nu rådande förhållanden av misstag beviljade pensionstillägg åt en person årligen, detta skulle medföra en årlig kostnadsökning för den allmänna pensionsförsäkringen, som kan beräknas 1

Jfr nedan sid. 235.

149 så småningom stiga till några miljoner kronor. För att undanröja den nu i viss mån förefintliga motsättningen mellan pensionsförsäkringens och kommunernas intresse med avseende å prövningen av pensionsansökningar föreslår kommittén, att nuvarande anordning att landstingen skola svara för en åttondel av den ifrågavarande kostnaden borttages och att primärkommunerna övertaga denna andel av kostnaden. Ur den nyss antydda kontrollsynpunkten har emellertid andelen i kostnad för redan utgående pensionstillägg föga betydelse. Därtill kommer, att det dåliga finansiella läget med ökade utgifter och minskade skattekronor i många kommuner gör det olägligt att i ett slag genomföra bidragshöjningen. Såsom en lämplig övergång föreslår kommittén därför, att där pensionstagare fått pensionstillägg för sig fastställt före den 1 januari 1937, primärkommunen icke skall vara pliktig att bidraga till någon del av det till honom utgående pensionstillägget efter större kvotdel än i 10 § pensionsförsäkringslagen stadgas samt att landstingets hittillsvarande andel av kostnaden för pensionstillägget skall övertagas av staten. Genom denna anordning kommer den sammanlagda kommunala kostnaden för pensionstillägg att till en början bliva av samma storleksordning som förut. De betänkligheter, som kunna tänkas resta mot den föreslagna anordningen att primärkommunerna skola svara för en fjärdedel av kostnaderna för pensionstilläggen, försvagas därav, att det ansvar, kommunerna enligt pensionsförsäkringslagen hava för grundavgifternas rätta erläggande, enligt förslaget bortfaller. Anmärkas må ock, att såsom i den speciella motiveringen omtalas, sid. 233 o. f., vid skilda tillfällen förslag framlagts om att primärkommunerna skulle svara för en tredjedel av kostnaderna för pensionstillägg. Yad av kostnaden för pensionstilläggen återstår efter avdrag av kommunernas bidrag, skall enligt förslaget täckas av statsmedel, i den mån det icke i enlighet med det förut sagda skall bestridas genom tillskott av fondmedel. Av tab. 44 å sid. 177 framgå de totala kostnader för det allmänna, som enligt vid beräkningarna gjorda antaganden skulle föranledas av kommitténs förslag, ävensom fördelningen av dessa kostnader mellan staten och kommunerna. Genom det av kommitténs majoritet förordade förslag, enligt vilket lagen invaliditetsom. allmän pensionsförsäkring skall avlösas av en lag om allmän ålder- försäkringens •

•

in

o,.

.

IT

-

i

c

i

överförande

domspensionering, skall såsom fornt framhållits den obligatoriska försäk- till de erkända ringen mot förtidsinvaliditet upphöra och uppgiften att meddela försäk- sjukkassorna ring mot sådan invaliditet anförtros åt de erkända sjukkassorna, varigenom försäkringen inskränkes till att omfatta dem som frivilligt inträtt i sådan kassa. Yid detta överförande av invaliditetsförsäkringen till de erkända sjukkassorna uppstå frågorna, vilken motsvarighet till den nuvarande pensionsförsäkringslagens förtidspensioner den nya sjukkasselagstiftningen skall bjuda och huru de erkända sjukkassornas understödsform sjukpenning skall inordnas i den kombinerade sjuk- och invaliditetsförsäkringen. Enligt 23 § första stycket kungl. förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor skall sjukpenning utgivas vid varje sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares

150 föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete. I andra stycket av samma paragraf gives den ytterligare föreskriften, att sjukpenning ej må utgivas i anledning av ålderdomssvaghet som icke är förenad med verklig sjukdom. Enligt 29 § sista stycket sjukkasseförordningen må sjukhjälpstiden, som i lokalsjukkassa är aderton dagar, i centralsjukkassa ej vara i vidare mån begränsad än att, där sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning från centralsjukkassa ensam eller från lokalsjukkassa jämte centralsjukkassa på grund av ett sammanhängande sjuklighetstillstånd utgått under två år, sådan sjukhjälp ej vidare utgår. I visst sammanhang med denna bestämmelse står stadgandet i § 4 i kungl. kungörelsen den 26 juni 1931 angående statsbidrag åt sjukkassor, att statsbidrag för sjukpenning eller för ersättning för sjukhusvård, s. k. sjukdagsbidrag, ej må beräknas för längre tid än tre år för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd. E n förutsättning för att rätt till sjukpenning skall uppkomma är, såsom av det anförda framgår, enligt sjukkasseförordningen, att sjukdom inträffar. Beträffande fortvaron av rätt till sjukpenning uppgavs under förarbetena till sjukkasseförordningen, att tillsynsmyndigheten »konsekvent sökt inom sjukkasseverksamheten genomföra en bestämd avgränsning mellan sjukdom och invaliditet, varvid som princip uppställts, att sjukkassornas understödsplikt» skulle »upphöra icke allenast vid efter sjukdom kvarstående defekter utan även vid sådant kropps- eller sinnestillstånd, som övergått i stadigvarande ohälsa, vilken icke kan genom sjukvårdande verksamhet påverkas till förbättring». 1 Yid utarbetandet av sjukkasseförordningen följdes emellertid icke denna uppfattning. Enligt denna förordning skall därför den blotta omständigheten, att ett tillstånd vilket kan hänföras till invaliditet inträder på grund av sjukdomen, icke föranleda, att sjukpenning indrages. Yid lösandet av uppgiften att anknyta en invaliditetsförsäkring till den nuvarande sjukförsäkringen har det synts angeläget att icke utan nödvändighet rubba grunderna för denna senare. Den nya lag om erkända sjukkassor, vilken enligt kommitténs förslag skall avlösa den nuvarande sjukkasseförordningen, ansluter därför nära till denna och innebär blott en vidare utbyggnad av den nuvarande sjukförsäkringen till att omfatta även invaliditetsförsäkring. Yad först beträffar de förutsättningar, under vilka ett för dag bestämt penningunderstöd, dagsersättning, skall börja utgå, har det icke ansetts lämpligt att nu föreslå någon ändring i förhållande till sjukkasseförordningens regler, vilka utgöra resultatet av långvariga och ingående överväganden. I förslaget bibehålles därför sjukkasseförordningens krav på att sjukdom skall föreligga för att dagsersättning skall börja utgå, och liksom i sjukkasseförordningen har ålderdomssvaghet, som icke är förenad med verklig sjukdom, uttryckligen förklarats icke berättiga till dagsersättning. Uppgiften att skapa en motsvarighet till den allmänna pensionsförsäkringens förtidspensioner har i förslaget lösts på det sätt, att en ny form av dagsersättning införts, benämnd invalidpenning och avsedd att taga vid, 1

Se sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr S vid 1931 års riksdag sid. 64.

151 då sjukpenningstiden gått till ända. I förslaget har vidare med avseende å såväl sjukpenning som invalidpenning med sjukdom likställts förlust av arbetsförmågan till följd av föregående sjukdom av beskaffenhet att kunna grunda rätt till sjukpenning. Ytterligare har den kortaste maximitid av två år, vilken centralsjukkassorna enligt sjukkasseförordningen kunna stadga för sjukpenning, gjorts till en för alla erkända sjukkassor enhetlig och obligatorisk sjukpenningstid. Sjukpenning skall alltså enligt förslaget, om vederbörliga förutsättningar äro för handen, utgå under en tid av två år eller, såsom i förtydligande syfte stadgats, 730 dagar. Om efter denna tids förlopp samma förutsättningar alljämt äro för handen, skall enligt förslaget dagsersättning i stället utgå i form av invalidpenning. Denna understödsform är till tiden obegränsad, förutom därutinnan att invalidpenning enligt förslaget ej får utgivas för tid efter det vederbörande medlem fyllt sextiosju år. Person, som nått denna ålder, bör nämligen vara hänvisad till att söka pension med eventuellt pensionstillägg enligt lagen om allmän ålderdomspensionering. Den i den nuvarande statsbidragskungörelsen stadgade begränsningen av statsbidrag för sjukpenning till en tid av tre år har i förslaget borttagits. I stället utgår enligt förslaget bidrag till sjukpenning och invalidpenning lika och utan tidsbegränsning. För såväl sjukpenning som invalidpenning gäller således enligt kommitténs förslag, att den grundläggande förutsättningen för rätt därtill skall vara att arbetsförmågan är förlorad eller att medlemmen enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete. För att understöd i form av sjukpenning eller invalidpenning skall börja utgå, kräves vidare, att verklig sjukdom inlett perioden av arbetsoförmåga. Däremot är det icke någon förutsättning, att arbetsoförmågan i fortsättningen skall vara förenad med sjukdom, utan svaghetstillstånd efter sjukdomen är därmed jämställt. Under bestämmelserna rymmas bland andra även fall av arbetsoförmåga efter olyckshändelse, som medfört kortare tids sängliggande och bestående kroppsskada. Invalidpenning kan sålunda enligt förslaget tillkomma dem, som efter genomgången sjukdom äro invalida på grund av defekt, och vidare dem, som äro invalida på grund av obotlig sjukdom. Kommittén har emellertid icke ansett sig böra begränsa invalidpenningsrätten till dem, som äro varaktigt arbetsoförmögna och därigenom låta dem, som lida av långvarig men övergående sjukdom, efter sjukpenningstidens utgång vara avskurna från dagsersättning. Enligt kommitténs förslag kan därför invalidpenning tillkomma även dem, som lida av övergående sjukdom eller övergående arbetsoförmåga efter sjukdom. I alla de nämnda hänseendena är emellertid enligt förslaget sjukpenning underkastad samma regler som invalidpenning, och denna senare understödsform är väsentligen att betrakta som en förlängning av det i form av sjukpenning utgående understödet. I själva verket råder mellan de två formerna av dagsersättning, frånsett tidsbestämningarna, ringa skillnad. Eftersom sjukpenning kan utgivas åt den, som i ordets fulla bemärkelse är invalid, och omvänt invalidpenning kan tilldelas den, som lider av en visserligen långvarig men dock övergående sjukdom, har det ifrågasatts, huruvida det är lämpligt att, på sätt som skett

152 i förslaget, särskilja dagsersättningen i två former med beteckningarna sjukpenning och invalidpenning. Det har emellertid med hänsyn till den redan förefintliga sjukförsäkringen och de olika regler, som i vissa avseenden föreslås för de båda understödsformerna, synts vara av värde att äga skilda beteckningar för dem. Det ligger då nära till hands att välja dessa beteckningar efter flertalet av de fall, som vardera understödsformen kommer att tjäna. Med den i förslaget träffade anordningen, att invalidpenning skall utgöra en fortsättning av föregående sjukpenning, sammanhänger, att förutsättningarna för invalidpennings utgivande i fråga om den för rätt till sådant understöd erforderliga graden av arbetsoförmåga något skilja sig från förutsättningarna för invalidpension enligt pensionsförsäkringslagen. Enligt pensionsstyrelsens förut omnämnda meddelande till pensionsnämnderna ha dessa fått direktiv att i regel icke anse invaliditet i pensionsförsäkringslagens mening vara för handen såvida icke arbetsförmågan är så väsentligt nedsatt, att cirka två tredjedelar av den normala arbetsförmågan gått förlorad. 1 Fullständig arbetsoförmåga fordras således i praxis icke för att rätt till invalidpension skall anses vara för handen. Skyldighet för sjukkassa att utgiva sjukpenning och därefter även invalidpenning skall emellertid enligt förslaget, i anslutning till vad i sjukkasseförordningen stadgas, föreligga allenast om medlemmens arbetsförmåga gått helt förlorad. Sjukkasseförordningen och förslaget till lag om erkända sjukkassor äro alltså i detta avseende strängare än pensionsförsäkringen, men skillnaden torde i praktiken icke bliva så stor, som reglerna enligt sin lydelse synas giva vid handen. Det har synts lämpligt att för invalidpenning bestämma något lägre maximigräns för understödets storlek än den för sjukpenning enligt sjukkasseförordningen gällande gränsen 6 kronor för dag. E n varaktigt arbetsoförmögen torde ofta kunna inrätta sig på billigare sätt än den, vilken drabbas av en kortvarig arbetsoförmåga. Med hänsyn därtill och då en socialförsäkring med stöd från det allmänna för närvarande måste begränsa sin livränteförsäkring till nödtorftig bärgning, har i förslaget för invalidpenning bestämts en högsta gräns av 3 kronor för dag, d. v. s. 1 095 kronor om året. För vissa kategorier av sjukkassemedlemmar har gränsen i förslaget beträffande såväl sjukpenning som invalidpenning av skäl som senare komma att utvecklas bestämts ännu lägre eller till 2 kronor för dag. Maximigränsen för invalidpenning må, liksom fallet är med motsvarande gräns för sjukpenning enligt såväl sjukkasseförordningen som förslaget, överskridas med tillsynsmyndighetens medgivande. Någon mot sänkningen av maximigränsen beträffande invalidpenning svarande sänkning av minimigränsen för detta slags understöd har icke ansetts böra vidtagas. Minsta beloppet av hel sjukpenning utgör enligt sjukkasseförordningen en krona för dag. En livränta till detta belopp eller 365 kronor om året kan näppeligen anses så stor, att det vore motiverat att komplicera den förenade sjuk- och invaliditetsförsäkringens regler genom att för invalidpenning införa en från reglerna för sjukpenning avvikande minimigräns. Förslagets anordning med sjukpenning, som utgår under de två första 1

Se ovan sid. 118.

153 åren av understödstiden, och invalidpenning, som utgives under därefter följande understödstid, innebär, såsom ovan antytts, att inträde av invaliditet under tid, varunder sjukpenning utgår, icke föranleder att denna understödsform skall avlösas av invalidpenning eller att den för invalidpenning gällande lägre maximigränsen skall komma till tillämpning. Skälen för en lägre maximigräns för dagsersättningen göra sig icke med sin fulla styrka gällande, förrän någon tid förflutit efter försäkringsfallets inträde, och det skulle helt visst även giva upphov till avsevärda svårigheter i sjukkassornas verksamhet, om understödstagare finge dagsersättningen minskad, så snart det fastställdes att de vore invalider. Eftersom invalidpenning är avsedd att träda i stället för förtidspension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, skall uppnåendet av sextiosjuårsåldern, vid vilken rätt till ålderdomspension inträder, enligt förslaget medföra, att dittills utgående invalidpenning upphör att utgå och att nytt sådant understöd icke längre kan beviljas. Enahanda skäl kan anföras för att rätten till sjukpenning, vilket understöd som nyss påpekats kan komma att utgå i utpräglade invaliditetsfall, på något sätt begränsas för medlemmar i ålder över sextiosju år. Försiktigheten har ock synts bjuda, att samtidigt med den av kommittén föreslagna utvidgningen av de erkända sjukkassornas verksamhet till att omfatta jämväl försäkring mot förtidsinvaliditet sker en begränsning av deras förpliktelser att utgiva sjukpenning åt medlemmar som uppnått nämnda ålder. Kommittén har likväl icke ansett sig för normala fall kunna gå längre i beskärning av dessa medlemmars rätt till sjukpenning än till att föreslå ett stadgande, att till dessa medlemmar icke må utgivas högre sjukpenning än två kronor för dag. Medlemmar, som uppnått sextiosju års ålder, bilda alltså en av de kategorier, för vilka enligt förslaget sjukpenningens maximum är lägre än för övriga medlemmar. x För att möjliggöra för flera än nu att vinna inträde i erkänd sjukkassa och därmed skaffa sig försäkring mot invaliditet föreslår kommittén, att fordran på god hälsa för inträde i erkänd sjukkassa blir mildrad i ett särskilt avseende. Enligt kommitténs förslag må den, som utan att lida av akut sjukdom lider av recidiverande eller kronisk sjukdom eller följdtillstånd efter sjukdom, icke på den grund förvägras inträde i erkänd sjukkassa, såvida han har minst hälften av normal arbetsförmåga i behåll. Därmed uppfylles det länge debatterade och från social synpunkt betydelsefulla önskemålet, att de s. k. halvin valida få del av den bjälp som sjukförsäkringen innebär. Av försiktighetsskäl ha därvid vissa restriktioner föreslagits. Medlem, som vinner inträde enligt nämnda stadgande, skall för den skull hänföras till en inom kassan upprättad särskild avdelning. De till sådan avdelning hänförda medlemmarna äro med avseende å rätten till sjukpenning eller invalidpenning underkastade den särskilda begränsningen, att maximum av sådant understöd för dem är två kronor för dag. De äga vidare icke erhålla sjukpenning efter fyllda sextiosju år. Ytterligare gäller för dem en karenstid med avseende å rätten till sjukpenning om minst 1

Jfr nedan sid. 262.

154 tjuguåtta dagar. I förslagets bestämmelser om statsbidrag hava stadganden införts, som ha till ändamål att tillförsäkra sjukkassorna ett på det sättet avvägt bidrag till kostnaderna för nu ifrågavarande medlemmar, att kassornas kostnader för dessa medlemmar bliva i genomsnitt per medlem lika stora som deras motsvarande kostnader för övriga medlemmar. Den ökade kostnad, som härigenom uppkommer för staten, undandrager sig visserligen en närmare beräkning men torde dock enligt kommitténs uppfattning, vilken grundats på erfarenheterna från en liknande anordning i Danmark, icke komma att bliva så betydande, att den kan föranleda allvarligare betänkligheter mot förslaget. Under en övergångstid skall enligt kommitténs förslag även bestämmelsen i sjukkasseförordningen om högsta ålder för rätt till inträde i erkänd sjukkassa göras mildare. För att icke personer, som hittills litat till den genom allmänna pensionsförsäkringen beredda försäkringen mot förtidsinvaliditet, skola på grund av att de redan passerat högsta inträdesåldern vara avskurna från möjlighet att genom inträde i erkänd sjukkassa skaffa sig en ersättning för denna försäkring, har sålunda enligt förslaget åldersgränsen för inträde i sådan kassa för personer, som inom fem år efter ikraftträdandet av lagen om allmän ålderdomspensionering anmäla sig till inträde, satts till sextiosju år. Jämväl för de medlemmar, som vunnit inträde på grund av denna bestämmelse, har det av försiktighetsskäl ansetts påkallat att fastställa maximigränserna för sjukpenning och invalidpenning till två kronor för dag. För dessa medlemmar har vidare fastställts en karenstid av nittio dagar med avseende å rätten till sjukpenning. Dessa medlemmar äro därjämte enligt förslaget helt avskurna från sjukpenning efter uppnådda sextiosju år. Då sjuktalet stiger väsentligt i åldrarna 50—67 år, har det ansetts erforderligt, att för dessa medlemmar särskilt bidrag av allmänna medel tillförsäkras kassorna. Emedan den ifrågavarande övergångsbestämmelsen är ett led i en anordning, som lättar den allmänna pensionsförsäkringens börda, är det enligt kommitténs mening skäligt, att bidraget tages ur pensionsförsäkringsfonden. Kommittén har i överensstämmelse med en för dess räkning utförd undersökning angående den rättsliga möjligheten att taga medel ur fonden i anspråk för detta ändamål kommit till den uppfattningen, att avgörande rättsligt hinder icke möter mot åtgärden. 1 Beträffande fondens kostnad för ifrågavarande bidrag till sjukkassorna hänvisas till Del II s. 114 samt till specialmotiveringen sid. 288. Trots inrättandet av särskilda avdelningar i de erkända sjukkassorna för personer med svag hälsa och höjandet för en övergångstid av åldersgränsen för inträde i sådan kassa till sextiosju år, kommer det att finnas personer, som icke kunna vinna inträde i erkänd sjukkassa och således icke kunna på detta sätt skaffa sig en ersättning för den från den allmänna pensioneringen borttagna invaliditetsförsäkringen. Med tanke på denna kategori föreslår kommittén, att under en övergångstid en viss rest av den allmänna invaliditetsförsäkringen bibehålles i form av en särskild understödsanord1

Se Bilaga 1.

155 ning för invalider, som ej erhållit pension enligt pensionsförsäkringslagen och som ej uppnått sextiosju års ålder och därigenom komma in under ålderdomspensioneringen. Emedan anordningen grundas å önskan att under en övergångstid hjälpa dem som icke kunna vinna inträde i erkänd sjukkassa, förbehålles enligt förslaget invalidunderstödet åt dem, som under tiden 1937—1941 sökt inträde i erkänd sjukkassa men fått sin inträdesansökning avslagen på grund av ohälsa eller lyte. För rätt till invalidunderstöd förutsattes vidare icke blott liksom för rätt till förtidspension enligt pensionsförsäkringslagen, att varaktig arbetsoförmåga föreligger, utan därutöver uppställer förslaget, i syfte att inskränka de olägenheter som enligt vad i det föregående framhållits äro förknippade med den hittillsvarande invaliditetsprövningen, den fordran, att arbetsoförmågan skall ha uppstått till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte. Därvid skall såsom sjukdom icke räknas idioti, sinnesslöhet, sinnessjukdom eller psykoneuros och ej heller ålderdomssvaghet, ensam eller i förening med kronisk sjukdom i cirkulationsorganen. Innebörden av denna bestämmelse har belysts i Kap. 3 sid. 123 o. f. För att ytterligare förbättra invaliditetsprövningen föreslås, att den som söker invalidunderstöd skall medelst ett av läkare vid sjukhus under tjänstemannaansvar utfärdat intyg styrka, att han varit intagen å sjukhuset och där befunnits vara till följd av orsak som ovan sagts varaktigt oförmögen till arbete. Invalidunderstödet är till sitt belopp lika med pensionstillägg enligt förslagets övergångsbestämmelser, det är bundet vid enahanda ekonomiska behovsprövning och det bekostas på samma sätt som sådant pensionstillägg. Understödet skall sökas hos pensionsnämnd och skall även i övrigt vara underkastat bestämmelserna om pensionstillägg i tillämpliga delar. Kostnaden för utgivande av invalidunderstöd undandrager sig närmare beräkning men torde med de stränga förutsättningar, vid vilka rätten till invalidunderstöd knutits, icke komma att bliva av sådan storlek, att den är ägnad att ingiva betänkligheter mot förslaget. Yid utsträckandet av de erkända sjukkassornas verksamhet till försäkring mot förtidsinvaliditet är det enligt kommitténs åsikt ändamålsenligt att bland sjukkassornas prestationer införa ej blott invalidpenning utan även en ytterligare understödsform, som i förslaget benämnts protegbjälp. Efter mönster av bestämmelserna i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete har i förslaget stadgats, att under vissa förutsättningar må utgivas understöd för anskaffande av särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar och dylikt. Proteshjälpen må bestå av dels ett engångsbelopp motsvarande två tredjedelar av kostnaden för anskaffande av sådana särskilda hjälpmedel, dels ock ett årligt penningunderstöd, svarande mot två tredjedelar av den sannolika årliga kostnaden för förnyelse av hjälpmedlen. Då anordningen ej förut är prövad annat än i undantagsfall, har kommittén ansett proteshjälpen åtminstone till en början böra vara frivillig för kassorna.

156 K a p . 5. K o s t n a d s b e r ä k n i n g a r . 1. Lagen om allmän ålderdomspensionering samt lagen om folkpensionering. Förutsättningar.

De beräkningar, som under rubriken »Kostnadsberäkningar rörande olika försäkringssystem» publicerats i Del II av kommitténs betänkande, utgå från den förutsättningen, att ett nytt system beträffande den allmänna pensionsförsäkringen skulle hava inträtt i och med utgången av år 1930. Avgifter enligt det nya systemet skulle sålunda första gången påförts för år 1931. Andamålet med de nämnda beräkningarna var i första hand att lämna material för en jämförelse mellan verkningarna av olika försäkringstekniska system, och valet av den antagna tidpunkten för övergången motiverades, såsom framhålles i Del II, sid. 3, av önskvärdheten att som utgångspunkt för beräkningarna välja en tidpunkt, för vilken erforderliga data rörande befolkningens sammansättning m. m. voro någorlunda exakt kända. Vid de beräkningar, som utförts i samband med de nu av kommittén framlagda lagförslagen, har det emellertid ansetts lämpligt att fixera den antagna tidpunkten för övergången i närmare anslutning till verkligheten. I enlighet härmed har den ifrågavarande tidpunkten framflyttats fem år eller till slutet av år 1935. Det skall sålunda i det följande antagas, att en lag i huvudsaklig överensstämmelse med något av de framlagda förslagen träder i kraft från och med den 1 januari 1936. Avgifter enligt den nya lagen beräknas alltså komma att första gången påföras för år 1936. Att kommittén av hänsyn till sjukkassornas pågående omorganisation föreslår, att övergången skall äga rum först den 1 januari 1937, påverkar icke i någon väsentlig mån resultatet av nedanstående beräkningar. Samtliga beräkningar hava verkställts parallellt för de båda alternativa lagförslagen och omfatta således dels en ren ålderdomspensionering, dels en kombinerad ålderdoms- och invaliditetspensionering. I det följande användas för dessa båda alternativ de förkortade beteckningarna »A. P.» ( = ålderdomspensionering) resp. »A. I. P.» ( = ålderdoms- och invaliditetspensionering).

Befolkningens Med avseende på befolkningens storlek och sammansättning vid olika ^ättnin' tidpunkter hava vid beräkningarna använts de på dödlighetstabellen K 32 grundade tabeller, för vilkas konstruktion redogjorts i Del II, sid. 38—40. Liksom vid tidigare för kommittén utförda kostnadsberäkningar har ej heller här hänsyn tagits till förekomsten av s. k. perpetuella invalider, liksom ej heller till det förhållandet, att enligt nu gällande lag en del personer på grund av tjänsteställning äro uteslutna från pensionsförsäkringen. De förut

157 antagna invaliditetssannolikheterna hava för åldrar över 67 år underkastats en ökning, varigenom antalet beräknade aktiva över 67 år minskats med ungefär hälften. Denna förstärkning av beräkningsgrunderna, vilken föranletts av de senaste årens erfarenhet, berör endast dem, som äro berättigade till pensionstillägg enligt nu gällande lag. Enligt kommitténs förslag skall nämligen efter fyllda 67 år såväl avgiftspension som pensionstillägg utgå utan avseende på hälsotillståndet. Den del av befolkningen, som uppnått avgiftspliktig ålder, kan vid varje tidpunkt efter det nya systemets införande uppdelas i tre grupper, nämligen avgiftspliktiga, pensionsberättigade enligt gamla lagen (inkl. nya lagens övergångsbestämmelser) samt pensionsberättigade enligt nya lagen. E n översikt över storleken av dessa grupper vid olika tidpunkter lämnas i tab. 29. Avgiftspliktiga äro vid A. P.-alternativet samtliga personer i åldrarna 18 t. o. m. 66 år (till bestämmelserna om avgiftsbefrielse för varaktigt fattigvårdsförsörjda samt redan pensionerade tages här ej hänsyn), vid A. I. P. däremot samtliga aktiva personer i åldrarna 16 t. o. m. 66 år. Pensionsberättigade enligt gamla lagen äro de, som icke erlagt avgift enligt nya lagen, och som i övrigt uppfylla nu gällande lags villkor för rätt till avgiftspension. Denna grupp kommer sålunda att innehålla ett visst antal aktiva över 67 år, vilka enligt nu gällande lags bestämmelser icke kunna få pensionstillägg. Med anledning härav angives i tab. 29 särskilt det beräknade antalet av de personer inom gruppen, som äro invalider. Dessa äro, om deras inkomst understiger den härför stadgade gränsen, berättigade till förutom avgiftspension även pensionstillägg. Pensionsberättigade enligt nya lagen äro de, som erlagt avgift enligt nya lagen och som i övrigt uppfylla lagens villkor för rätt till avgiftspension. Samtliga personer inom denna grupp äro även berättigade till pensionstillägg, om deras inkomst understiger den härför stadgade gränsen. Antalet av dem, som äro pensionsberättigade enligt gamla lagen, är för år 1935 enligt tabellen lika vid båda alternativen, men avtager sedermera snabbare vid A. P. än vid A. I. P. Orsaken härtill är den, att det befunnits möta svårigheter att vid beräkningarna exakt följa bestämmelserna i kommitténs förslag rörande A. V., enligt vilket de invalider under 67 år, vilka vid tidpunkten för lagändringen redan ansökt om pension, skola befrias från avgiftsplikt och fortsätta att uppbära pension enligt gamla lagen, under det att övriga förtidsinvalider bliva avgiftspliktiga och först efter fyllda 67 år erhålla pension enligt nya lagen. Yid beräkningarna har i stället beträffande Å. P. antagits, att samtliga förtidsinvalider bliva avgiftspliktiga och efter fyllda 67 år erhålla pension enligt nya lagen. I den mån dessa personer fylla 67 år, bliva de således i beräkningarna överförda från gruppen »pensionsberättigade enligt gamla lagen» till gruppen »pensionsberättigade enligt nya lagen». Någon dylik överföring äger däremot ej rum vid A. I. P. — Då övergången till pension enligt nya lagen i allmänhet innebär en höjning av pensionen, är denna avvikelse från förutsättningarna en omständighet, som i någon mån stärker beräkningarna rörande A. P.

158 Tab. 29. Beräknat antal personer i tusental inom vissa grupper vid slutet av nedanstående år. Å. 1P.

År

Pensionsavgifter.

Avgifts-

i

Å. I. P.

PensionsPensionsberättigade Pensionsberättigade PensionsSamtliga Samtliga berätenligt gamla berätenligt gamla pensions- Avgiftspensionstigade lagen tigade lagen berätberäthärav enligt nya tigade b är av enligt nya tigade samtsamtlagen lagen invainvaliga liga lider lider

Män. 1935 1940 1950 1960 1970 1980 1990

2 010 2 117 2 215 2 259 2 231 2121 2 018

329 230 70 12 2

290 213 70 12 2

— —

— —

Kvinnor. 1935 1940 1950 1960 1970 1980 1990

2 057 2143 2 207 2 215 2165 2 056 1957

422 297 97 17 3 1

387 284 97 17 3 1

—

—

Samtliga. 1935 1940 1950 1960 1970 1980 1990

4 067 4 260 4 422 4 474 4 396 4177 3 975

751 527 167 29 5 1

677 497 167 29 5 1

—

—

— 80 252 348 415 488 497

— 88 281 396 460 517 518

— 168 533 744 875 1005 1015

—

329 310 322 360 417 488 497

2 022 2124 2192 2 225 2186 2 079 1982

329 244 92 26 9 3 1

290 227 92 26 9 3 1

110 323 454 543 614 616

422 385 378 413 463 518 518

2 028 2106 2137 2133 2 074 1973 1882

422 320 136 44 15 5 1

387 307 136 44 15 5 1

125 369 531 624 679 671

751 695 700 773 880 1006 1015

4 050 4 230 4 329 4 358 4 260 4 052 3 864

751 564 228 70 24 8 2

677 534 228 70 24 8 2

—

— 235 692 985 1167 1293 1287

329 354 415 480 552 617 617

422 445 505 575 639 684 672

751 799 920 1055 1191 1301 1289

Med hjälp av den i Del I publicerade, på statistik över 1926 års pensionsavgifter grundade, beräknade inkomstfördelningen inom olika åldersklasser bland de avgiftspliktiga beräknas de i tab. 30 angivna siffrorna för påförda medelavgifter enligt de båda lagförslagen. Avgift antages därvid i enlighet med förslagen påförd med en procent av den taxerade inkomsten, dock lägst 6 kronor och högst 50 kronor. Yid A. P . föreligger avgiftsplikt enligt denna regel i alla åldrar fr. o. m. 18 t. o. m. 66 år; vid Å. I. P. tillkommer dessutom avgiftsplikt för åldersklasserna 16 och 17 år, varvid dock den lägsta avgiften bestämmes till 3 kronor.

159 Med bjälp av dels påförda medelavgifterna enligt tab. 30, dels de förut nämnda tabellerna rörande befolkningens framtida utveckling, kan det nu för varje år beräknas, hur stort belopp, som enligt antagandena kommer att för året påföras i avgifter. Resultatet av en sådan beräkning återgives i Tab. 30. Genomsnittlig storlek av påförda avgifter för aktiva avgiftspliktiga i olika åldrar. Genomsnittlig avgift i kronor för

Ålder, år

Ålder, år

Kvinna

Man

16_17i)

4'50

3-50

18—19

7-67

6 - 91

20—24

9-80

8-05

25—29

13-87

8-51

30—34

17-42

8-2 2

35—39

19-41

8-14

40—44 45—49 50-54 55—59 60-64 65-66

Genomsnittlig avgift i kronor för Man

Kvinna

20l8

8-15

20-25

8-is

19-19

8-03

18-41

8-io

16-47

7-89

15-27

7-79

Tab. 31. Beräknade belopp av påförda pensionsavgifter. Miljoner kronor.

lr

Beräknade påförda avgifter enligt lagförslagen

Ökning ( + ) eller minskning (—) av vidstående påförda avgiftsbelopp, om n edan angivna ändring av bestämmelserna vidtages Maximiavgiften sänkes till 2 0 kronor

Maximiavgiften höjes till 100 kronor

16- och 17-åringar påföras efter samma regler som övriga

6 5 - och 66-åringar fritagas från avgiftsplikt

60-åringar och äldre fritagas från avgiftsplikt

47-4

— 7-9

+ 1-2

+ 1-4

— 0-9

— 35

50i

8-4

1-3

1-4

ll

52-5

8-6

1-4

1-2

1-2

4-5

53i

8-7

1-4

1-2

1-3

5-3

52-0

8-5

1-4

1-2

1-5

6i

49-5

8-i

1-3

1-1

1-5

5-9

47-2

7-8

1-2

ll

1-5

4-3

46-8

-7-9

+ 1-2

+ 0-6

-0-7

— 3i 3-4

4-o

Å. P.

1936 1940 1950 1960 1970 1980 1990 Å. I. P.

1936 1940 1950 1960 1970 1980 1990 1

49-4

8-4

1-3

0-6

0-8

51-5

8-6

1-4

0-5

0-9

52-o

8-7

1-4

0-5

1-1

4-7

50-8

8-5

1-4

0-5

1-3

48-4

8-i

1-3

0-5

1-3

5-3

46-1

7-8

1-2

0-5

1-3

47 Endast vid A. I. P. Siffrorna för denna åldersgrupp hava endast kunnat approximativt uppskattas.

160 tab. 31. Pör de invalida avgiftspliktiga, som förekomma vid Å. P., hava härvid ej medelavgifterna enligt tab. 30 använts, utan det har antagits, att dessa samtliga bliva påförda den lägsta avgiften. I tab. 31 hava även medtagits siffror rörande den ökning respektive minskning av de beräknade påförda avgiftsbeloppen, som skulle föranledas av vissa modifikationer i reglerna rörande avgiftsplikt. Man finner sålunda bland annat, att en sänkning av den högsta avgiften från föreslagna 50 kronor till 20 kronor skulle minska de årliga avgiftssummorna med omkring 8 milj. kronor, under det att en höjning av maximiavgiften från 50 till 100 kronor endast skulle inbringa obetydligt mer än 1 milj. kronor. E n bestämmelse om avgiftsplikt för 16- och 17-åringar enligt samma regler som för övriga skulle åstadkomma en större avgiftsökning vid A. P. än vid A. I. P., emedan dessa årsklasser i lagförslaget enligt det förstnämnda alternativet helt befriats från avgift, men vid det sistnämnda alternativet endast erhållit den lägsta avgiften sänkt till 3 kronor. De båda sista kolumnerna i tabellen hava särskild betydelse för det fall, som längre fram kommer att behandlas, då man önskar beräkna kostnaden för en sänkning av pensionsåldern. Avgiftspensio- För beredande av avgiftspensioner disponeras dels den vid lagens ikraftn< aJdwalS trädande befintliga pensionsförsäkringsfonden, dels inkomsterna genom pensionsavgifter och eventuellt därjämte bidrag från det allmänna. Pensionsförsäkringsfonden uppgick vid slutet av budgetåret 1932/33, med uteslutande av frivilliga försäkringens fond samt fonden för sjukvårdande uppgifter, till omkring 607 milj. kronor, vilket innebär en ökning under senaste budgetår av omkring 47 milj. kronor. Under förutsättning av konstant fondökning under de närmaste två åren kan med ledning härav den vid 1935 års utgång befintliga fonden uppskattas till omkring 725 milj. kronor, vilken siffra i verkligheten sannolikt kommer att överskridas. Då emellertid en mindre del av fonden kan komma att tagas i anspråk för täckande av vissa övergångskostnader, har det vid beräkningarna antagits, att den för avgiftspensioneringen disponibla delen av fonden vid 1935 års slut utgör 700 milj. kronor. Kapitalvärdet vid 1935 års slut av de pensionsavgifter, vilka komma att påföras under åren 1936 till och med 1990, kan beräknas med ledning av tab. 31. Det ifrågavarande kapitalvärdet, beräknat dels efter 3" 5 %, dels efter 4 % räntefot, finnes angivet i tab. 32. Beräkningen har utförts med hjälp av en tabell, upptagande avgiftsbeloppen för vart femte år under hela perioden. Även kapitalvärdet av påförda avgifter för åren efter 1990 kan lätt beräknas, om man observerar, att de antaganden rörande dödlighet, nativitet m. m., vilka ligga till grund för beräkningen, medföra att efter 1990 de olika årens avgiftsbelopp komma att bilda en fallande geometrisk serie. Kvoten i denna serie, som kan approximativt bestämmas med ledning av tab. 31, befinnes utgöra 0*9 9 51, vilket alltså innebär, att den för varje år påförda avgiftssumman uppgår till 99'61 % av motsvarande summa för föregående år. De med ledning härav beräknade kapitalvärdena av avgifter, påförda efter år 1990, framgå även av tab. 32.

161 Tab. 32. Avgiftspensioneringens aktiva vid 1935 års slut, beräknade under förutsättning att samtliga påförda avgifter erläggas. Miljoner kronor.

Beräknad fond per 3, /i2 1935

Å. I. P.

Kapitalvärde enligt räntefoten:

Kapitalvärde enligt räntefoten:

3-5 %

35 %

4 %

4 %

1991—

121 Summa aktiva

1953 Kapitalvärde av avgifter för åren 1936—1990 »

Å. P.

»

Till var och en, som vid den nya lagens ikraftträdande redan är be- Avgiftspensiorättigad till avgiftspension eller senare erhåller sådan rätt utan att hava er- neringens passiva. lagt avgift enligt nya lagen, skall avgiftspension utgå enligt den gamla lagens bestämmelser. Det sammanlagda beloppet av dylika avgiftspensioner, till vilka rätt föreligger vid 1935 års slut, kan med ledning av pensionsstyrelsens statistik uppskattas till i runt tal 10 milj. kronor. Det belopp av sådana pensioner, som fortfarande är i kraft vid olika tidpunkter i framtiden, kan med tillräcklig noggrannhet beräknas vara proportionellt mot antalet »pensionsberättigade enligt gamla lagen» vid A. I. P. enligt tab. 29. De sålunda beräknade siffrorna framgå av nedanstående sammanställning: Vid slutet av å r : 1935...

Pensionsbelopp i kraft: .

10-0

1940....

3-0

I960....

0-9

0-4

1980....

o-i

Kapitalvärdet vid 1935 års slut av dessa avgiftspensioner uppgår efter 3-6 % räntefot till 91 milj. kronor, efter 4 % till 88 milj. kronor. — FörÅ.P.alternativet äro de ovanstående siffrorna, av skäl som antytts vid kommenterandet av tab. 29, något för höga; hänsyn härtill har emellertid icke tagits vid beräkningarna. Till dem, som efter att hava erlagt avgift enligt nya lagen erhålla rätt till avgiftspension, skall sådan pension utgå med dels ett konstant grundbelopp, dels ett belopp, utgörande viss procent av samtliga erlagda pensionsavgifter, såväl efter gamla som nya lagen. 1 Grundbeloppet skall dock redu1 Vid dessa beräkningar h a r ingen h ä n s y n tagits till de förhöjda avgiftspensioner, som enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna i vissa fall komma att utgå till personer, som erlagt avgift enligt såväl gamla som n y a lagen. De av denna bestämmelse föranledda utgifterna torde ej komma att uppgå till sådan storlek, att resultatet n ä m n v ä r t påverkas härav.

2193 33

162 ceras med den bråkdel, som summan av ej erlagda avgifter utgör av summan påförda avgifter. Här skall i första hand verkställas en beräkning av kapitalvärdet vid 1935 års slut av dels samtliga grundbelopp, dels återstående delar av avgiftspensionerna, under antagande att samtliga påförda avgifter bliva erlagda. Grundbeloppet sättes härvid till 100 kronor, den återstående delen till 10 % av avgiftssumman. Med ledning av de sålunda beräknade kapitalvärdena kan man sedan omedelbart beräkna motsvarande kapitalvärden för ett godtyckligt grundbelopp och en godtycklig procentsats. Om en pension av 100 kronor utgår till varje person i gruppen »pensionsberättigade enligt nya lagen», så kan man med ledning av antalssiffrorna i tab. 29 direkt avläsa, vilka belopp av sådana pensioner, som vid olika tidpunkter beräknas vara gällande. För att erhålla motsvarande siffror för en pension, som uppgår till 10 % av summan påförda avgifter (vilka enligt förutsättningen för denna beräkning samtliga blivit erlagda), erfordras först kännedom om den genomsnittliga storleken av nämnda summa för olika årsklasser av pensionstagare. Med ledning av dels pensionsstyrelsens avgiftsstatistik beträffande hittills påförda avgifter, dels de i tab. 30 angivna medelavgifterna för olika åldrar, hava de i tab. 33 återgivna genomsnittliga avgiftssummorna beräknats. Då ingen, som är född före år 1870, över huvud kan erhålla avgiftspension enligt nya lagen, behöva dessa summor endast beräknas för dem, som äro födda 1870 eller senare. Vid Å. P., där all avgiftspensionering sker vid fyllda 67 år, har det vid denna beräkning endast gällt att för de olika åldersklasserna fastställa den genomsnittliga avgiftssumman, som intill 67-årsåldern påförts varje avgiftspliktig. Yid A. I. P . Tab. 33. Genomsnittlig summa av påförda avgifter för personer, som erhålla avgiftspension enligt nya lagen. Kronor. A. P.

A. I. P.

F ö d e l s e å r Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

1870-74

290-4

122-8

290-4

122s

1875-79

382-5

163-5

367 4

155'8

1880-84

476-5

204i

461-4

196-4 229-4

1885—89

568-2

244-9

537-8

1890-94

645-9

285-9

615-4

1895-99

711-4

326-9

665-2

303-5

1900—04

754-7

352-7

708'5

321-4

1905-09

786-7

368-c

724-4

337-3

1910-14

809-3

384-5

746-9

1915—19

825-8

399-2

750-9

352i

1920 ocb följande

833G

407-3

754-8

360-2

163 däremot måste först med ledning av aktivitetstabellen beräknas, vid vilken ålder avgiftspension i genomsnitt erhålles av de personer inom de olika åldersklasserna, vilka vid den nya lagens ikraftträdande äro aktiva. Den genomsnittligen påförda avgiftssumman har sedan beräknats intill denna ålder. Detta beräkningssätt innebär naturligtvis beträffande Å. I. P. en tämligen grov approximation, under det att i fråga om Å. P. beräkningen torde uppfylla rimliga krav på noggrannhet. P å grund av de beräknade genomsnittliga summorna av påförda avgifter har det sedan med hjälp av befolkningstabellerna uträknats, vilka pensionsbelopp som vid olika tidpunkter skulle vara gällande, om pension utgår med 10 % av summan påförda avgifter. De beräknade beloppen för såväl grundbeloppen som de tioprocentiga pensionerna framgå av tab. 34. Vid uträkningen för det sistnämnda slaget av pensioner har det icke varit möjligt att taga någon hänsyn till det förhållandet, att enligt lagförslagen äkta makars erlagda avgifter skola med halva beloppet tillgodoräknas vardera maken. Det fel, som härigenom uppkommer i beräkningarna, är svårt att närmare uppskatta; det torde emellertid ej vara av någon väsentlig betydelse, då det här endast är fråga om totalsumman utgående pensioner för samtliga, såväl män som kvinnor. Tab. 34. Avgiftspensioner till pensionsberättigade enligt nya lagen, gällande vid slutet av nedanstående år under förutsättning, att samtliga påförda avgifter blivit erlagda. Miljoner kronor.

Å r

Grundbelopp om 100 kronor A. P.

Pension om 10 % av erlagda ( = påförda) avgifter

Å. I. p.

Å. P.

Å. I. P.

16-8

23-5

3-4

6-4

53-3

69-2

14-7

22-5

74-3

98-5

28-0

39-3

87-5

116-7

42-6

55-1

100-5

129-3

56-2

67-i

101-5

128-7

60-7

69-4

Kapitalvärdet vid 1935 års slut av samtliga avgiftspensioner enligt tab. 34 kan beräknas på liknande sätt som ovan skett beträffande avgifterna. I fråga om pensioner, utgående efter 1990, kan man emellertid ej räkna med en serie, fallande efter samma kvot som vid avgifterna. I de höga åldersklasser, vilka ingå bland pensionstagarna, hava nämligen ännu år 1990 förhållandena ej hunnit fullt stabilisera sig i enlighet med de gjorda nativitetsantagandena. Med anledning härav har kapitalvärdet av dessa pensioner beräknats under antagande, att beloppen för år 1990 hålla sig konstanta för

164 framtiden. Beräkningen kommer genom detta antagande tydligen att ligga på den säkra sidan. De beräknade kapitalvärdena framgå av tab. 35. AvgiftsMed hjälp av de i tab. 32 och tab. 35 angivna siffrorna rörande avgiftspensionerna» pensioneringens aktiva och passiva vid 1935 års slut kan det beräknas, vilka belopp. p e n s i o n s k e l o p p som enligt de gjorda förutsättningarna kunna bäras av fonden och avgifterna. Man finner, att en avgiftspension om 100 kronor, ökat med 10 % av erlagda avgifter, ej skulle kunna bäras utan bidrag från annat håll. För att utan dylikt bidrag erhålla jämvikt mellan aktiva och passiva måste antingen grundbeloppet eller procenttalet, eventuellt båda, sänkas. I tab. 36 angivas några exempel på regler för bestämmande av sådana pensionsbelopp, som kunna bäras av fonden och avgifterna. Dessa pensionsbelopp äro, såsom av det föregående framgår, beräknade under förutsättning att samtliga påförda avgifter bliva erlagda. I själva verket är detta naturligtvis ej fallet. Om exempelvis, såsom i kommitténs kostnadsberäkningar i Del I och Del II antagits, en viss konstant procent av samtliga påförda avgifter skulle komma att för varje år erläggas (i de nämnda beräkningarna har denna procentsats antagits till 85), så är detta en omständighet, som stärker beräkningen. Om nämligen t. ex. 85 % av samtliga avgifter erläggas, så reduceras i tab. 32 de aktivposter, som svara mot avgifterna, till 85 % av där angivna värden. Samtidigt reduceras emellertid på grund av bestämmelserna i lagförslagen de passivposter i tab. 35, vilka motsvara avgiftspensioner enligt nya lagen, i samma förhållande. En blick på de nämnda tabellerna visar, att minskningen av passivposterna härvid blir större än minskningen av aktivposterna, vilket bevisar det gjorda påståendet. Fondering.

Den regel för avgiftspensionernas bestämmande, som i det föregående diskuterats, ansluter sig närmast till kapitaltäckningssystemet, sådant detta beskrivits i Del I, sid. 184—186. Enligt den nu behandlade regeln skulle nämligen i flertalet fall huvuddelen av avgiftspensionen bestå av det konstanta grundbeloppet, vilket med samma belopp — bortsett från reduktion på grund av obetalda avgifter — skulle tillkomma alla dem, som efter det nya systemets införande erhölle rätt till pension, oberoende av hur lång tid, de varit avgiftspliktiga. E n dylik anordning är emellertid, såsom framhålles på det citerade stället i Del I, just karaktäristisk för kapitaltäckningssystemet. Med avseende på den del av pensionen, som utgör viss procent av erlagda avgifter, kan systemet åter anses innebära ett närmande till ett modifierat premiereservsystem. Därest inga särskilda föreskrifter rörande fondtillväxten skulle tillkomma, vore alltså det här behandlade systemet att betrakta som en kombination mellan ett kapitaltäcknings- och ett premiereservsystem. Såsom sådant skulle det, i enlighet med vad som visats i kostnadsberäkningarna i Del I och II, föranleda en tämligen stark fondering. Vid en avgiftspension om exempelvis 85 kronor + 10 % av avgiftsbeloppet kan fonden vid Å. P., under antagande

165 Tab. 35. Avgiftspensioneringens passiva vid 1935 års slut, beräknade under förutsättning att samtliga påförda avgifter erläggas. Miljoner kronor. Å. p.

Å. [. P.

Kapitalvärde enligt räntefoten :

Kapitalvärde enligt räntefoten :

3-5 o/o

4 %

3-5 %

4 %

Kapitalvärde av avgiftspensioner enligt gamla lagen

88 Kapitalvärde av grundbelopp om 100 kronor för åren 1936—1990

1527 Kapitalvärde av grundbelopp om 100 kronor för åren 1991—

379 Summa

2 303

1906 Kapitalvärde av pensioner om 10 % av erlagda avgifter för åren 1936 —1990

610 Kapitalvärde av pensioner om 10 % av erlagda avgifter för åren 1991—

205 Summa

815 Tab. 36. Exempel på avgiftspensioner, som kunna bestridas av aktiva enligt tab. 32.

1. E t t grundbelopp om 60 kronor j ä m t e vidstående procent av erlagda avgifter

Å. P.

Å. I. P.

Beräknad räntefot:

Beräknad räntefot:

3-5 %

4 %

35 %

4 %

12-3

15-6

6-4

8-9

2. E t t grundbelopp om 70 kronor j ä m t e vidstående procent av lOi

13-4

4i

6-5

3. E t t grundbelopp om 80 kronor j ä m t e vidstående procent av erlagda avgifter

7-9

11-2

1-8

4-2

4. E t t grundbelopp om 90 kronor j ä m t e vidstående procent av erlagda avgifter

5-7

8-9

5. E t t grundbelopp om vidstående antal kronor jämte 10 % av erlagda avgifter

70-5

85-i

1-8

44-2

55i

av 4 % räntefot, beräknas omkring år 1980 komma att uppgå till cirka 2 500 miljoner kronor. Den årliga fondökningen under den närmaste tiden efter den nya lagens ikraftträdande skulle bliva betydligt större än den nuvarande

166 fondökningen; sålunda skulle fondökningen för år 1936, under förutsättning att fondens medelränta för detta år utgör 4" 5 % samt att årets restantieprocent uppgår till 15, vid såväl Å. P. som A. I. P. bliva omkring 61 miljoner kronor. Enligt kommitténs förslag skall emellertid fondbildning endast komma att ske i väsentligt mindre omfattning. Det föreslås sålunda, att fondens utveckling skall ske enligt en på förhand uppgjord plan, innefattande bland annat bestämmelser om viss begränsning av den årliga fondökningen och av fondens slutliga belopp. Förslaget är sålunda i detta avseende likartat med det »system med föreskriven fondering», som behandlats på sid. 21 o. f. i Del II. Då den årliga fondökningen av kommittén föreslås begränsad till ett belopp, som betydligt understiger den nyssnämnda siffran 61 milj. kronor, komma under de första åren efter lagens ikraftträdande väsentligt mindre belopp att avsättas till fond, än vad som skulle hava varit fallet utan någon föreskrift om begränsning av fondökningen. De belopp, som sålunda frigöras, skola enligt kommitténs förslag disponeras för minskande av statens kostnader för pensionstillägg. Under den första tiden kommer fonden alltså att lämna ett visst bidrag till staten. Längre fram blir förhållandet omvänt» i det att fonden då kommer att vara mindre än den fond, som utan be" stämmelserna om fondbegränsning skulle hava bildats, varför staten måste betala ränta på den felande delen av fonden. Om avgiftspensionerna äro bestämda till sådana belopp, som enligt tab. 36 kunna bäras av avgifterna, får statens bidrag i sin helhet karaktären av ränta på ett lån ur fonden. Sättas däremot avgiftspensionerna högre, erfordras utom räntebetalningen även ett statsbidrag i egentlig mening till avgiftspensioneringen. Med avseende på planen för fondökningen hava flera alternativ undersökts, av vilka här två skola behandlas. Den årliga fondökningen är enligt dessa båda alternativ begränsad till högst 20 resp. 30 milj. kronor, och alterTab 37. Alternativ för fondens utveckling. Miljoner kronor. Alternativ F 2 0

1 r

1935 1940 1945 1950 1955 1960 1965 och följande

Alternativ F 3 0

Fond vid årets slut

Ärlig fondökning

Fond vid årets slut

A*)

/'(O

A*)

700 800 888 950 988 1000 1000

20 20 15 10 5 0 0

700 850 984 1086 1156 1194 1200

Ärlig fondökning

30 30 24 17 11 4

o

167 nativen betecknas i enlighet härmed såsom F 2 0 resp. F 30 . Fondens slutbelopp, vilket beräknas vara uppnått omkring år 1960, utgör vid F 2 0 1 000 och vid F 3 0 1 200 milj. kronor. Närmare uppgifter angående fondökningens förlopp lämnas i tab. 37.

Yid alla följande beräkningar rörande det allmännas kostnader för pen- Detallmännas sioneringen skall det liksom vid kostnadsberäkningarna i Del I och II an- bldr .%9 tM ° ° avgiftspent tagas, att i genomsnitt 85 % av samtliga påförda avgifter erläggas. Till grund sioneringen. för beräkningarna lägges vidare en räntefot om 4 % samt givetvis även de antaganden rörande befolkningens utveckling och inkomstfördelning, som i det föregående kommit till användning. Beräkningar skola här meddelas för fyra olika alternativ i fråga om avgiftspensionernas belopp, varav två avse A. P. och två Å. I. P . Den del av avgiftspensionen, som utgår i förhållande till erlagda avgifter, har genomgående antagits till 10 % av det erlagda avgiftsbeloppet. Grundbeloppet har däremot vid Å. P. satts till alternativt 85 eller 100 kronor och vid A. I. P. till alternativt 55 eller 70 kronor. Såsom framgår av tab. 36, sammanfalla de båda alternativen med 85 resp. 55 kronors grundbelopp så gott som exakt med de pensioner, som enligt beräkningarna kunna bestridas av avgifterna, under det att de båda återstående alternativen erhållits genom en förhöjning av resp. grundbelopp med 15 kronor och sålunda förutsätta egentliga statsbidrag till avgiftspensioneringen. Med bortseende från statsbidraget äro avgiftspensioneringens inkomster avgifter och fondränta, under det att dess utgifter äro avgiftspensioner och fondökning. Om inkomsterna överstiga utgifterna, kan avgiftspensioneringen lämna det allmänna ett bidrag till kostnaderna för pensionstillägg, i motsatt fall måste det allmänna lämna bidrag till avgiftspensioneringen. Enligt det av kommittén föreslagna systemet kommer, såsom ovan framhållits, det förstnämnda förhållandet att äga rum under tiden närmast efter lagändringen, varemot längre fram motsatsen blir fallet. Man kan uttrycka detta så, att man hela tiden talar om ett bidrag från det allmänna till avgiftspensioneringen, varvid detta bidrag under den första tiden blir negativt, men längre fram blir positivt. För att beräkna det ifrågavarande bidraget erfordras kännedom om storleken av avgiftspensioneringens nyss uppräknade inkomster och utgifter vid olika tidpunkter. Dylika siffror hava lämnats i det föregående, varvid dock är att märka, att siffrorna i tab. 31 avse påförda avgifter, liksom även att tab. 34 avser de avgiftspensioner enligt nya lagen, vilka komma att vara gällande under förutsättning att samtliga påförda avgifter blivit erlagda. För att erhålla motsvarande siffror rörande erlagda avgifter och utgående pensioner, då endast 85 % av de påförda avgifterna beräknas bliva erlagda, måste därför siffrorna i de nämnda tabellerna multipliceras med 085. För de delar av avgiftspensionerna, som utgå i förhållande till erlagda avgifter, är detta självklart, och även grundbeloppen skola ju enligt kommitténs förslag reduceras, då ej samtliga påförda avgifter blivit erlagda. Till de utgå-

168 ende avgiftspensionerna enligt nya lagen har man därjämte att addera de beräknade avgiftspensionerna enligt gamla lagen, vilka återfinnas å sid. 161. Eänteinkomsten från fonden liksom utgiften för fondökning erhålles slutligen ur tab. 37. Matematiskt uttryckt, har »bidragsintensiteten» b(t) vid tiden t beräknats ur formeln

a(t)+öf(t) + b(t) = u(t)+f'(t) där ö betecknar ränteintensiteten och/(£) fonden vid tiden t, under det att a(t) och u{t) äro intensiteterna för erlagda avgifter resp. utbetalda avgiftspensioner. Det ur formeln för ett visst kalenderårsskifte beräknade värdet på b(t) har identifierats med det utgående bidraget för angränsande kalenderår. De sålunda beräknade siffrorna för det allmännas bidrag till avgiftspensioneringen framgå av tab. 38. Tab. 38. Det allmännas bidrag till avgiftspensioneringen, då 85 % av påförda avgifter antagas erlagda. Miljoner kronor. Å. I. P.

Å. P.

lr

Avgiftspension utgår med 10 % av erlagda Avgiftspension utgår med 10 % av erlagda avgifter jämte nedanstående grundbelopp: avgifter jämte nedanstående grundbelopp:

F

1936 1940 1950 1960

— 38 — 31 — 18 — 6

P

F

— 28 -23 — 16

F

— 38 — 29 — 11

70 kronor

55 kronor

100 kronor

85 kronor

F

so

2 0

F

so

F2o

F

— 28

— 37

— 27

— 37

— 27

— 21

— 30

— 21

— 26

— 18

— 15

— 8

— 6 6

— 9

-17

— 10

— 3

— 7

49 Under de första 20 ä 30 åren efter lagändringen är, som tabellen visar, det allmännas bidrag till avgiftspensioneringen negativt. Under denna tid kommer alltså det allmänna att, på grund av föreskrifterna om fondökningens begränsning, från avgiftspensioneringen erhålla ett bidrag till sina kostnader för pensionstillägg. Därefter inträder ett omslag, och det allmänna får längre fram lämna bidrag till avgiftspensioneringen. Dessa bidrag växa enligt tabellen ända fram till år 1990. En fortsättning av beräkningarna utöver denna tidpunkt visar, att bidraget enligt de gjorda förutsättningarna ej kommer att växa nämnvärt utöver den storlek, det uppnått år 1990, utan längre fram kommer att långsamt avtaga. E n jämförelse mellan de båda alternativen för fondutvecklingen, F 2 0 och F 30 , visar helt naturligt, att det allmänna under den första tiden erhåller ett

169 större bidrag från avgiftspensioneringen vid F 2 0 än vid F 30 , vilket givetvis är en direkt följd av den snävare begränsningen av fondökningen vid det förstnämnda alternativet. Omvänt blir vid en senare tidpunkt det allmännas bidrag till avgiftspensioneringen större vid F 2 0 än vid F 3 0 . Skillnaden i bidrag mellan de båda alternativen uppgår från och med den tidpunkt, då fonden i båda fallen nått sitt slutvärde, till räntan på skillnaden mellan fondvärdena enligt den antagna räntefoten 4 %, eller 8 milj. kronor. En höjning av avgiftspensionens grundbelopp med 15 kronor utöver den storlek, som kan bäras av avgifterna, förorsakar enligt tab. 38 en kostnad, som i början är helt obetydlig för att senare växa till högst 13 milj. kronor vid Å. P. och 17 milj. kronor vid A. I. P. Jämför man slutligen i tab. 38 förloppet av siffrorna enligt motsvarande alternativ vid Å. P. å ena sidan och Å. I. P. å den andra, så finner man att dessa visa ett tämligen överensstämmande förlopp. Ser man exempelvis på siffrorna för de grundbelopp, 85 resp. 55 kronor, vilka jämnt bäras av avgifterna, så finner man att det allmänna under tiden till omkring I960 erhåller ett något större bidrag till sina utgifter för pensionstillägg vid A. P . än vad fallet är vid Å. I. P. Därefter följer en period av ett tiotal år, under vilken det allmänna får betala ett bidrag till avgiftspensioneringen, vilket vid Å. P. är lägre än vid Å. I. P. Slutligen inträder under 1970-talet ett omslag, varefter bidraget vid Å. P. ställer sig högre än vid A. I. P. Detta sammanhänger med att, såsom en beräkning visar,o den felande delen av fonden, på vilken bidraget utgör ränta, är större vid A. P . än vid A. I. P. Enligt kommitténs förslag skall den, som är berättigad till avgiftspen- Pensionssion enligt nya lagen och vars inkomst understiger viss angiven gräns, även tillägg. erhålla pensionstillägg. För bestämmande av pensionstillägg skall riket indelas i tre dyrortsgrupper, grupperna I—III, och pensionstillägget skall inom var och en av dessa grupper utgå med följande maximibelopp: inom grupp 1 200 kronor, » » ' II 250 » , » » III 300 » . Dessa maximibelopp utgå till de pensionstagare, vilkas årsinkomst, beräknad enligt i lagförslagen angivna grunder, ej överstiger 100 kronor. För övriga pensionstagare göres avdrag från maximibeloppet med hälften av det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 100 kronor. Den, som uppbär avgiftspension enligt nu gällande lag, och som är till arbete varaktigt oförmögen, skall, om hans inkomst understiger viss angiven gräns, även erhålla pensionstillägg med liknande dyrortsgradering som den nyssnämnda. Då hithörande pensionstagare i flertalet fall endast hava mycket obetydliga avgiftspensioner, hava emellertid maximibeloppen här inom varje dyrortsgrupp satts 50 kronor högre än för dem, som få pension enligt nya lagen. För att kunna uppskatta kostnaderna vid olika tidpunkter enligt någon viss angiven regel måste man känna såväl antalet av de vid varje särskild tidpunkt pensionsberättigade som inkomstfördelningen bland dessa. I Del II

170 sid. 31 o. f., hava några försök till dylika uppskattningar meddelats. Det framhölls emellertid i samband härmed kraftigt, hurusom varje försök att erhålla någon pålitlig kännedom om inkomstfördelningen inom här ifrågavarande befolkningsgrupper måste komma att stöta på utomordentligt stora svårigheter, varför de därpå grundade beräkningarna nödvändigt måste bliva synnerligen osäkra. I särskilt hög grad blir detta givetvis fallet, då beräkningarna utsträckas till en jämförelsevis avlägsen framtid och därvid baseras på antagandet om en oförändrad inkomstfördelning bland pensionstagarna. De beräkningar rörande kostnaderna för pensionstillägg, som i det följande meddelas, kunna därför i likhet med motsvarande beräkningar i Del II endast anses som tämligen lösa hypotetiska uppskattningar. Deras uppgift är i huvudsak dels att lämna material för jämförelser mellan olika alternativ, dels att illustrera huru, under för övrigt plausibla antaganden, den förväntade genomgripande omläggningen av den svenska befolkningens åldersfördelning kan väntas inverka på pensioneringskostnaden. Till grund för beräkningarna har beträffande samtliga pensionsberättigade lagts den hypotetiska inkomstfördelning bland invalider, som meddelats i Del II, tab. T 30. Ehuru även aktiva personer över 67 år enligt nya lagen kunna få pensionstillägg, har den i samma tabell angivna inkomstfördelningen för dessa personer däremot icke kommit till användning, emedan den möjligen kan befaras innebära en överskattning av inkomstnivån inom denna grupp och sålunda leda till en underskattning av kostnaden för pensionstillägg. Det har icke ansetts påkallat att vid dessa beräkningar behandla män och kvinnor var för sig, utan ur den nyssnämnda tab. T 30 i Del II har beräknats en sammanslagen inkomstfördelning för samtliga invalider vid slutet av år 1930, och denna fördelning har sedan använts vid beräkningarna. Detta förfaringssätt innebär, om man antager att inkomstfördelningen för vart kön för sig är konstant, att beräkningen beträffande de framtida kostnaderna kommer att ligga något på den säkra sidan. Det framgår nämligen av tab. 29, att det relativa antalet kvinnor bland pensionstagarna är ständigt avtagande under hela perioden 1935—1990. Då den antagna inkomstfördelningen för de kvinnliga invaliderna visar en genomsnittligen lägre inkomstnivå än för de manliga, kommer man sålunda att överskatta den framtida kostnaden, då man räknar med en sammanslagen inkomstfördelning, uppgjord på grund av proportionen mellan män och kvinnor vid periodens början. Den använda sammanslagna inkomstfördelningen framgår av tab. 39. Det bör påpekas, att inkomstfördelningen i tab. 39, enligt vad som framgår av redogörelsen i Del II, är grundad på statistik från den nuvarande pensionsförsäkringen. Termen »inkomst» hänför sig sålunda till det inkomstbegrepp, som utbildat sig vid den praktiska tillämpningen av nu gällande lag om pensionsförsäkring. Av kommittén föreslås nu vissa ej oväsentliga modifikationer i reglerna för inkomstberäkningen. Det synes ej möjligt att nu erhålla några säkra hållpunkter för ett bedömande, i vilken mån detta kommer att påverka pensionstagarnas fördelning efter den beräknade in-

171 Tab. 39. Hypotetisk inkomstfördelning bland pensionstagare.

X

Antal pensionsAntal pensions- tagare med Hjälptal tagare med inkomst under- för kostinkomst mellan nadsstigande x—50 och x x kronor i °/oo beräkkronor i °/oo av hela antalet ningen av hela antalet X pensionspensionsfF(?.dt tagare 100 tagare 10 s F(x)

X

Antal pensionsAntal pensionsHjälptal tagare med tagare med inkomst under- för kostinkomst mellan nadsstigande x—50 och x x kronor i %o fa eräkkronor i °/oo av hela antalet ningcn av hela antalet pensionsfF{t)dt pensionstagare 100 tagare 10» F(x)

340-0

378-9

21-4

418-8

46-6

459-6

73-8

501-3

102-4

543-7

132-5

586-8

163-e

630-6

196-2

230-2

265-5

Antal med inkomst över 1000 kronor

302- J

Summa

300 350

komsten. Häri ligger uppenbarligen ytterligare ett osäkerhetsmoment för beräkningen. För att med utgångspunkt från den antagna inkomstfördelningen beräkna den årliga kostnaden för pensionstillägg inom en grupp av N åldringar eller invalider kan man förfara på följande sätt. Låt / (x) beteckna inkomstens frekvensfunktion i inom statistiken gängse mening, och sätt

F(x)=ff{t)dt, o

så att F (x) betecknar relativa antalet av de pensionstagare, vilkas inkomst understiger x kronor. Om pensionstilläggets maximibelopp betecknas med p, den fria inkomsten med m och avdragsfaktorn med k, så är pensionstillägget P (x) vid inkomsten x: p för 0 < x < m, .„ . . p — k v(x — m) » m < x < m + T» P[x) = y = k 0

» x >> m + ~. k Totala årskostnaden för pensionstillägg inom en grupp av N personer med ovannämnda inkomstfördelning blir, som man finner genom en enkel uträkning,

172 N

P [x)f{x] dx = kN o

F{x)

dx.

m

På varje person inom gruppen kommer alltså i genomsnitt beloppet TO +

T

k\F{x)dx. m

För givna värden på konstanterna p, m och k kan detta genomsnittsbelopp lätt beräknas med ledning av inkomstfördelningen i tab. 39 och där givna hjälptal, varefter den totala årskostnaden vid olika tidpunkter erhålles genom att multiplicera genomsnittsbeloppen med motsvarande antal pensionsberättigade. Sålunda är exempelvis enligt kommitténs förslag för dem, som omfattas av nya lagen, m = 100, k = 0'5 samt p == 200, 250 eller 300 allt efter dyrortsgruppen. Man finner då med hjälp av tab. 39 genomsnittsbeloppen: för grupp 1 115i kronor, » » II 151-1 » , » » III 189-4 » . För att härur beräkna årskostnaden för pensionstillägg vid olika tidpunkter behöver man ytterligare kännedom om hur antalen pensionsberättigade enligt tab. 29 fördela sig på dyrortsgrupperna. För detta ändamål har verkställts utredning rörande fördelningen på dyrortsgrupper av de personer, som år 1927 uppburo pensionstillägg eller understöd. Med samma indelning i tre dyrortsgrupper som, delvis i anslutning till skattegrupperingen, begagnats för vissa undersökningar i Del I1 var fördelningen av de ifrågavarande personerna: Inom grupp I, index 1000 och därunder 68" 8 %; » » II, » 1001—1225 19-7 »; » » III, » över 1225 I l s ». De sålunda funna procenttalen hava lagts till grund för beräkningarna. Beräkningen av årskostnaden för pensionstillägg kan efter dessa förberedelser utföras på följande enkla sätt. Med de tre genomsnittsbelopp, som ovan beräknats för de tre dyrortsgrupperna, bildar man ett vägt medeltal, varvid de tre nyssnämnda procenttalen få tjänstgöra som vikter. Detta medeltal multipliceras sedan med antalen pensionsberättigade efter nya lagen enligt tab. 29. Eå liknande sätt beräknas kostnaden för pensionstilllägg enligt gamla lagen. Utom för det av kommittén föreslagna alternativet för pensionstilläggen hava kostnaderna beräknats för ett stort antal andra alternativ. I tab. 40 återgivas 1

Jfr ovan sid. 137.

173 siffrorna för följande fem alternativ, av vilka det första är det av kommittén föreslagna. Alternativen karaktäriseras här genom angivande av dels pensionstilläggets maximibelopp i de tre dyrortsgrupperna för dem, som omfattas av nya lagen, dels den fria inkomsten m och avdragsfaktorn k. För de av gamla lagen omfattade sättas maximibeloppen i samtliga fall 50 kronor högre, under det att bestämmelserna i övigt äro de samma som för de övriga. Alternativ A. » B . » C.

Maximibelopp 200, 250, 300 kronor. » 200, 275, 350 » . » 250, 300, 350 » .

Vid alternativen A—C är den fria inkomsten m = 100 kronor och avdragsfaktorn k = 0"5. Alternativ D. Maximibelopp och avdragsfaktor som vid alt. A. komst m = 150 kronor. Alternativ E. faktor k = 0'6.

Maximibelopp och fri inkomst som vid alt. A.

Fri inAvdrags-

Tab. 40. Årlig kostnad för pensionstillägg vid olika tidpunkter. Miljoner kronor. Kostnad för pensionstillägg enligt nedanstående alternativ o

A r

E

C

D

162 A

B

1940 .

1950 Å. P.

1990 Å. I. P.

169 Alternativen B—E äro så valda, att vart och ett av dem svarar mot en modifikation av alt. A i ett bestämt avseende. Sålunda innebär alt. B en höjning av dyrortstilläggen, alt. C en allmän höjning av maximibeloppen

174 för pensionstillägg, alt. D en höjning av den fria inkomsten och slutligen alt. E en höjning av avdragsfaktorn. För vart och ett av de element, som bestämma pensionstillägget, kan man alltså i tab. 40 studera, vilken inverkan på kostnaden en variation av det ifrågavarande elementet skulle få. Tabellen torde i övrigt icke erfordra några särskilda kommentarer. I tab. 41 och 42 lämnas vissa specifikationer av den beräknade kostnaden för pensionstillägg enligt alternativ A, kommitténs förslag. Tab. 41 innehåller sålunda en uppdelning av kostnaden på dem, som omfattas av gamla lagen, och dem, som omfattas av nya lagen, och visar även för båda dessa kategorier, hur stor del av kostnaden, som faller på de föreslagna dyrortstilläggen. Tab. 42 giver en mera detaljerad uppdelning av kostnaden för dem, som omfattas av gamla lagen, utvisande kostnaden för var och en av de förbättringar i olika avseenden, som kommitténs förslag innebär för denna grupp. Siffrorna i den sistnämnda tabellen äro delvis approximativt uppskattade. Tab. 41. Specifikation av kostnaden för pensionstillägg enligt alternativ A. Miljoner kronor.

O

Ar

Å. P. 1936 1940 1950 1960 1970 1980 .1990

Pensionsberättigade enligt gamla lagen

Pensionsberättigade enligt nya lagen Samtliga

Utan dyrortstillägg

Dyrortstillägg

103 75 25 4 1

11 8 3 1

114 83 28 5 1

103 81 34 11 3 1

11 8 4 1 1 .

114 89 38 12 4 1

Summa

Utan dyrortstillägg

Dyrortstillägg

Summa

19 61 86 101 116 117

3 9 11 13 15 16

22 70 97 114 131 133

114 105 98 102 115 131 133

27 80 113 134 149 149

4 11 15 19 20 20

31 91 128 153 169 169

114 120 129 140 157 170 169

Å. I. P.

1936 1940 1950 1960 1970 1980 1990

Det allmännas Genom addition av det allmännas bidrag till avgiftspensioneringen enligt bidrag hll fao 3g Q ^ kostnaden för pensionstillägg enligt tab. 40 erhålles det allneringen. mannas bidrag till hela den obligatoriska pensioneringen. För några av de i det föregående behandlade alternativen med avseende på avgiftspensioner, fondering och pensionstillägg återfinnas dessa siffror i tab. 43. Liksom

175 tab. 38 gäller givetvis även denna tabell under förutsättning, att 85 % av samtliga påförda avgifter bliva erlagda. Vid en jämförelse mellan kostnaderna för de båda huvudalternativen A. P. och A. I. P. enligt denna tabell måste det ihågkommas, att vid det förstnämnda alternativet utöver de i tabellen angivna kostnaderna även tillkomma det allmännas kostnader för invaliditetsförsäkringen genom sjukkassorna. Såsom av det följande framgår, torde dessa med en mycket ungefärlig uppskattning kunna antagas uppgå till cirka 3 kronor per år och ansluten medlem. Därest sjukkassorna under loppet av något tiotal år skulle komma att exempelvis tredubbla sitt nuvarande medlemsantal, skulle man således efter denna tid få öka de i tabellen angivna kostnaderna för A. P. med cirka 10 miljoner kronor. Tab. 42. Specifikation av kostnaden för pensionstillägg enligt alternatir A för dem, som äro pensionsberättigade enligt gamla lagen. Miljoner kronor. 0

Ä r l i g

k o s t n a d

Pensionstillägg enligt nu gällande lags bestämmelser

Borttagande av övergångsbcstämmelserna i nu gällande lag

Bortt. av 15kronorsdifferensen mellan mäns ocb kvinnors pensionstillägg

Utan dyrortstillägg

Dyrortstillägg

lr

för: Höjning av pensionstilläggen enligt kommitténs förslag

Summa

Å. P.

1 Å. I. P. 1936

1960 1970

.

1 För att utjämna skillnaden i det allmännas kostnader enligt de båda alternativen kunde man tänka sig att vid A. I. P. räkna med högre avgifter än vid A. P. Det framgår av tab. T 107 i Del I, att exempelvis en höjning av den lägsta avgiften från 6 till 9 kronor skulle medföra en ökning av det årligen påförda avgiftsbeloppet med mellan 6 och 7 miljoner kronor.

176 Det framgår av tab. 43, att de beräknade kostnaderna enligt samtliga alternativ växa starkt efter år 1960.| f Ännu för tioårsperioden 1980—1990 kvarstår särskilt vid Å. P. en icke obetydlig ökning. E n närmare undersökning visar emellertid, att denna ökning helt och hållet faller på tiden 1980—1985, så att kostnaden enligt de gjorda antagandena uppnår sitt maximum omkring 1985 för att därefter långsamt avtaga. Tabell 43. Det allmännas bidrag till samtliga avgiftspensioner och pensionstillägg. Miljoner kronor.

1 r

Å. P.

A. I. P.

Avgiftspension utgår med 10 % av erlagda avgifter jämte nedanstående grundbelopp:

Avgiftspension utgår med 10 % av erlagda avgifter jämte nedanstående grundbelopp:

85 kronor

100 kronor

55 kronor

70 kronor

Fso

^2 0

87 99 114 134 168 199 202

77 94 121 150 191 224 226

87 102 123 146 183 216 218

92 106 121 142 178 210 212

82 101 128 159 201 235 236

92 109 130 155 193 227 228

113 129 148 173 212 247 249

103 124 155 190 235 272 273

113 132 157 186 227 264 265

Pensionstillägg enligt alternativ A. 1936 1940 1950 1960 1970 1980 1990

76 74 80 96 131 170 179

1936 1940 1950 1960 1970 1980 1990

81 80 86 102 139 179 187

1936 1940 1950 1960 1970 1980 1990

102 100 106 124 164 208 216

86 82 82 92 123 162 171

76 76 87 106 143 183 192

86 84 89 102 135 175 184

77 90 112 137 176 207 210

Pensionstillägg enligt alternativ B. 91 88 88 98 131 171 179

81 82 93 112 151 192 200

91 90 95 108 143 184 192

82 97 119 146 186 218 220

Pensionstillägg enligt alternativ C. 112 108 108 120 156 200 208

102 102 113 134 176 221 229

112 110 115 130 168 213 221

103 120 146 177 220 255 257

177 I tab. 44 har den i tab. 43 angivna totalkostnaden för det allmänna enligt alternativ A med fondering enligt F20 fördelats på staten och kommunerna enligt de härutinnan av kommittén föreslagna reglerna. E n sänkning av pensionsåldern för alla dem, som omfattas av den nya Frågan om lagen, skulle vid i övrigt oförändrade bestämmelser i två olika avseenden sankn™9 av verka till ökning av det allmännas kostnader för pensioneringen. Dels åldern. minskas nämligen antalet avgiftspliktiga och därmed inkomsten genom avgifter, och dels ökas antalet pensionstagare. Minskningen av de beräknade avgiftsbeloppen framgår av de båda sista kolumnerna i tab. 31, vilka avse införandet av avgiftsbefrielse från och med 65 resp. 60 år. Ökningen av antalet pensionsberättigade vid en sänkning till 65 år visas av tab. 45. Med undantag för år 1936 är denna ökning överallt större vid A. P . än vid A. I. P. Detta förhållande finner sin naturliga förklaring däri, att det vid A. P. är samtliga personer mellan 65 och 67 år, vilka ej redan 1936 voro invalider, som genom pensionsålderns sänkning tillkomma såsom nya pensionstagare, under det att det vid A. I. P. endast är de aktiva. Tab. 44. Fördelning av det allmännas bidrag mellan staten och kommunernaPensionstillägg enligt alternativ A, fondering enligt F 2 0 . Miljoner kronor. Å. P. grundbelopp 100 kr.

tx Stat 1936

Å. I. P., grundbelopp 70 kr.

Kommuner

Summa

Stat

Kommuner

Summa

121 150

226 Tab. 45. Tusental personer, berättigade till avgiftspension. Å. P.

0 A r

Pensionsålder 65 år

Å. I. P.

Pensionsålder 67 år

Pensionsålder 65 år

Pensionsålder 67 år

178 Det allmännas kostnader för pensioneringen kunna vid varje given pensionsålder beräknas efter de metoder, som angivits i det föregående. Några exempel på sålunda beräknade kostnadssiffror för pensionsåldern 65 år meddelas i tab. 46. Även för en så låg pensionsålder som 60 år lämnas i samma tabell några siffror; dessa äro emellertid approximativt beräknade enligt en metod, som torde ha givit något för låga värden för de beräknade kostnaderna. Tab. 46. Det allmännas bidrag till samtliga avgiftspensioncr och pensionstillägg vid olika pensionsåldrar. Pensionstillägg enligt alternativ A, fondering enligt F 2 0 . Miljoner kronor.

Å r

Å. P.

Å. I. P.

Avgiftspension 100 kr. + 10 % av erlagda avgifter. Pensionsålder:

Avgiftspension 70 kr. + 10 % av erlagda avgifter. Pensionsålder:

60 år

65 år

67 är

60 år

65 år

67 år

226 Exempel på De personer, som under de fem första åren efter lagändringen komma P att reio°nS' fylla 6 7 å r > l i a v a e n l i g * iab- 33 P å f ö r t s pensionsavgifter till ett genomsnittligt belopp av 290'4 kronor för män och 1228 kronor för kvinnor. Om i medeltal 85 % av dessa avgifter antagas vara erlagda, så blir den motsvarande genomsnittliga avgiftspensionen vid A. P. 109'7 kronor för män och 95"4 kronor för kvinnor. Härvid har räknats med en avgiftspension om 100 kronor + 10 % av erlagda avgifter, med reduktion av grundbeloppet i förhållande till ej erlagda avgifter enligt kommitténs förslag. Yid A. I. P. med ett grundbelopp om 70 kronor, skulle de motsvarande genomsnittsbeloppen bli 25'5 kronor lägre. Till jämförelse må nämnas, att medelbeloppet av under år 1932 beviljade avgiftspensioner utgjorde för män 29-ii kronor samt för kvinnor 10'3 2 kronor. En liknande beräkning av avgiftspensionernas genomsnittliga belopp skulle med stöd av tab. 33 kunna göras även för dem, som först längre fram komma att erhålla pension. En sådan beräkning skulle emellertid bli missvisande, emedan från och med 1936 äkta makars avgifter komma att med halva beloppet tillgodoföras vardera maken. De ur tab. 33 erhållna genomsnittspensionerna skulle därför vara för stora för män och för små för kvinnor, och skulle endast i fråga om ett medelbelopp för båda könen ge

179 ett riktigt resultat. I någon mån gäller samma anmärkning även beträffande de nyss beräknade pensionsbeloppen för åren närmast efter lagändringen, men har där givetvis endast ringa vikt. För att ytterligare belysa verkningarna av de föreslagna reglerna rörande avgiftspensionerna meddelas i tab. 47 några exempel på pensionsbelopp för personer, som antagas hava erlagt samtliga dem påförda avgifter. Det antages vidare, att vederbörande under hela den tid, han varit avgiftspliktig, varit ogift samt haft i tabellen angivna inkomster. Pensionsbeloppen äro under dessa förutsättningar lika stora för män och kvinnor. Tabellen avser Å. P. samt en avgiftspension om 100 kronor -f- 10 % av erlagda ( = påförda) avgifter. Vid A. I. P. blir, om grundbeloppet sättes till 70 kronor, pensionen vid fyllda 67 år 30 kronor lägre än de i tabellen angivna beloppen. x För Tab. 47. Exempel på avgiftspensioner enligt 1. P.

Födelseår

Avgiftspension från fyllda 67 år i kr., då den taxerade inkomsten i åldrarna 16—19 år utgjort 0 kr. och i åldrarna 20—66 år utgjort:

Sått till avgiftspension inträder år:

0 kr.

2 000 kr.

4 000 kr.

6 000 kr.

107-20

130-60

139-60

147-60

113-20

150-6 0

179-60

197-60 247-60

119-20

170 60

219-60

124-60

184oo

253-oo

291-00

127-60

191-00

276-oo

320-00

1920 och\ följande]

1987 ochl följande/

195-20

289-20

336-20

Tab. 48. Exempel på avgiftspensioner från fyllda 67 år, om nuvarande lag fortfar att gälla.

Födelseår

Avgiftspension från fyllda 67 år i kr., då den taxerade inkomsten i åldrarna 16—19 år utgjort 0 kr. och i åldrarna 20—66 år utgjort:

Rätt till avgiftspension inträder år:

0 kr. Man

Kvinna

2 000 kr. Man

Kvinna

4 000 kr. Man

Kvinna

6 000 kr. Man

Kvinna

12-42

67-28

53-82

79-28

63-42

91-28

73-0 2

24-75

19-80

107-25

85-80

130-75

104-60

154-25

123-40

38-7 0

-

1910 ochl följande/

1977 ochl följande/

30-9 6 167-70

131-16

207-7 0 16616

247-70

198-16

51 30

41*04

194-30

259-80

207-84

325-30

260-24

51-30

41-04

194-30

265-80

212-64

337-so

269-84

1 För de årsklasser, som först efter 1935 uppnå avgiftspliktig ålder, är d e t t a ej fullt exakt, på grund av skillnaden mellan 16- och 17-åringarnas avgiftsplikt enligt Å. P . och

180 gifta personer är tabellen endast tillämplig i fråga om makar, som båda hava lika stor taxerad inkomst. I alla andra fall kommer enligt kommitténs förslag en utjämning att äga rum, emedan från och med år 1936 erlagda avgifter med halva beloppet tillgodoräknas vardera maken. Det bör måhända uttryckligen påpekas, att tab. 47 är beräknad under hänsyn till att avgifter för åren 1914 till och med 1935 påförts enligt 1913 års lag med däri år 1921 vidtagna ändringar, under det att från och med 1936 kommitténs lagförslag antagits gälla. För jämförelses skull angivas i tab. 48 de avgiftspensioner, som vid fyllda 67 år skulle utgå i de i föregående tabell behandlade fallen, därest nuvarande lag utan någon förändring fortsätter att gälla.

2. Lagen oni erkända sjukkassor. Avgiftsberäk- I Del II av kommitténs betänkande har publicerats en omfattande underningen. sökning av den frivilliga sjukförsäkringen genom sjukkassorna, innehållande även konstruktion av beräkningsgrunder såväl för sjukförsäkringen enbart som för en kombinerad sjuk- och invaliditetsförsäkring. Såsom därstädes å sid. 65 i korthet angavs, hade vissa efter nämnda undersöknings avslutande inom socialstyrelsen verkställda utredningar givit vid handen, att de för kommittén konstruerade beräkningsgrunderna i stort sett syntes väl motsvara den genomsnittliga sjukligheten inom sjukkassorna under de senare åren. Sedan Del II utgavs, har 1931 års sjukkassereform börjat tillämpas i praktiken. De medlemsavgifter, som därvid enligt tillsynsmyndighetens direktiv upptagas av kassorna, äro för flertalet kassor beräknade med stöd av ovannämnda för kommittén konstruerade beräkningsgrunder, med viss obetydlig modifikation i fråga om kvinnornas sjuklighet. För vissa kassor i sydligaste Sverige samt i Norrland tillämpas dock avvikande grunder, vilka för de förstnämnda leda till något lägre, för de sistnämnda åter till högre avgifter än de normala beräkningsgrunderna. Det statistiska material, som sålunda ligger till grund för beräkningen av de nya sjukkassornas avgifter, kan anses representativt för förhållandena inom sjukkasseväsendet före 1931 års reform. Inom de nya sjukkassorna bliva förhållandena i åtskilliga avseenden tämligen avvikande från de gamla, och det torde därför kunna väntas, att erfarenheterna rörande sjukligheten bland medlemmarna komma att förete vissa förändringar. I enlighet härmed torde det även vara tillsynsmyndighetens uppfattning, att de medlemsavgifter, som nu fastställas för de nybildade sjukkassorna, endast äro att betrakta som provisoriska, och att grunderna för deras beräkning böra undergå en revision, så snart tillräckligt omfattande statistik föreligger rörande sjukligheten inom de nya kassorna. Med hänsyn till dessa förhållanden är det givetvis ej heller möjligt att nu uppställa några definitiva beräkningsgrunder för medlemsavgifterna vid en sjuk- och invaliditetsförsäkring enligt kommitténs förslag. Här skola

181 därför endast lämnas några kompletteringar av de avgiftsberäkningar, som redan meddelats i Del II De använda beräkningsgrunderna sammanfalla i alla avseenden med dem, som tillämpats i Del II, och de beräknade avgifterna hänföra sig sålunda till en genomsnittlig normaltariff, utan hänsyn till den höjning eller sänkning, som på grund av särskilda förhållanden kan anses befogad för vissa kassor. Enligt sjukkassornas nuvarande system beräknas avgifterna för sjukpenning såsom genomsnittsavgifter, baserade på en viss antagen åldersfördelning bland medlemmarna. Detta medför, att avgiftens storlek blir beroende av den framtida anslutningen av nya medlemmar till kassorna. Skulle av någon orsak nyrekryteringen under längre tid minskas eller avstanna, kommer åldersfördelningen bland medlemmarna att förskjutas i ogynnsam riktning, och det kan bli nödvändigt att höja avgifterna, vilket i sin tur lätt kan föranleda en ytterligare minskning av nyrekryteringen. E n närmare undersökning visar nu, att detta avgifternas beroende av åldersfördelningen och nyrekryteringen till övervägande del sammanhänger med den höga sjukligheten för åldrarna ovanför pensionsåldern. Detta framgår bland annat av ett i Del II, sid. 112 o. 1, behandlat exempel på avgiftsberäkning. Det antogs där, att sjukkassornas nyrekrytering under en längre följd av år skulle komma att hålla sig vid konstant 25 000 män och 15 000 kvinnor per år, fördelade på olika åldrar enligt tillgänglig erfarenhet. Under dessa förutsättningar påvisades det, att medlemsbeståndets naturliga åldrande under loppet av några decennier skulle åstadkomma en väsentlig ökning av den genomsnittliga medlemsavgiften för sjukpenning med tvåårig ersättningstid under hela livstiden, under det att en begränsning av försäkringen vid uppnådda 67 år låter största delen av ökningen försvinna, t. o. m. då ersättningstiden utsträckes utöver två år. De för detta exempel beräknade genomsnittliga sjuktalen för tvåårig ersättningstid och tre dagars karenstid voro följande: ;

Ersättning endast intill 67 år

E r s ä t t n i n g vid alla åldrar

12'5 3

10'9 7

11-8 9

15-5 7-

11-5 2

17'21

Det framgår av dessa siffror klart, i vilken hög grad ålderssjukligheten stegrar genomsnittsavgiftens känslighet för förändringar i medlemmarnas åldersfördelning. Den i Del II publicerade undersökningen utgick från den förutsättningen, att sjuk- och invalidpenning endast skulle komma att utgå före fyllda 67 år. Enligt kommitténs förslag är detta endast fallet beträffande invalidpenning, under det att sjukpenning skulle komina att utgå även vid högre ålder. För att höja sjukkassornas stabilitet har emellertid kommittén föreslagit, att den del av medlemsavgiften, som avser rätt till sjukpenning efter

182 fyllda 67 år, skall beräknas så, att kapitalvärdet av hithörande avgiftsdelar vid medlems inträde i kassan är lika med kapitalvärdet av kassans motsvarande förpliktelser. För den del av avgiften, som avser rätt till sjukpenning före fyllda 67 år, finnes däremot ingen motsvarande bestämmelse, utan avgifterna kunna här liksom hittills bestämmas efter en genomsnittsregel. Ej heller beträffande avgifter för invalidpenning, vilket slag av understöd enligt förslaget endast skall utgå före fyllda 67 år, förekommer någon bestämmelse av berörda slag. — Genom ett dylikt system minskas, såsom av det föregående framgår, i väsentlig mån avgifternas beroende av nyrekryteringens storlek. Några exempel på avgifter för sjukpenning och invalidpenning enligt ett dylikt system skola här meddelas, varvid det dock ännu en gäng må framhållas, att de använda beräkningsgrunderna äro att uppfatta som helt provisoriska, samt att de beräknade avgifterna äro genomsnittsavgifter, hänförande sig till en tänkt normaltariff, från vilken avvikelser måste komma att ske på grund av olika kassors särskilda förhållanden. De i det följande beräknade avgifterna förutsättas utgå intill fyllda 67 år. Avgiften för rätt till sjukpenning före fyllda 67 år skulle, enligt de ovan angivna sjuktalen, med utgångspunkt från 1930 års åldersfördelning bland sjukkassemedlemmarna kunna grundas på ett sjuktal om 10*81. Det torde emellertid vara nödvändigt att bereda sig på en viss förskjutning i ogynnsam riktning av den nuvarande åldersfördelningen, varjämte man även har att taga hänsyn till den möjligheten, att det relativa antalet kvinnor bland medlemmarna kan komma att ökas, vilket enligt siffrorna i Del II skulle medföra en ökning av sjuktalen. Den nyssnämnda siffran 10"81 torde därför böra höjas till åtminstone 12oo. Det sålunda valda sjuktalet bör betraktas som ett genomsnitt för olika sjukhjälpsklasser, vilket före avgifternas användning i praktiken måste för vissa klasser något modifieras på grund av deras från genomsnittet avvikande åldersfördelning. Även för inträdesåldrar över 40 år torde den på nyssnämnda sjuktal baserade avgiften böra något förstärkas. Erforderliga data för beräkning av avgiften för rätt till sjukpenning efter fyllda 67 år återfinnas i Del II, tab. T 69 och T 73. Med hjälp av dessa tabeller hava avgifterna beräknats särskilt för män och kvinnor, varefter genomsnittsavgifter beräknats under antagande att medlemsbeståndet innehåller 60 % män och 40 % kvinnor, vilket antagande även kommit till användning för avgiftsberäkningen i de nu under bildning varande sjukkassorna. Av skäl, som nedan nämnas i samband med behandlingen av sjukkassornas fondbildning, måste denna del av avgiften åtminstone under den första tiden förses med en icke alltför obetydlig belastning. Med hänsyn härtill hava de på nämnda sätt beräknade avgifterna ökats med 25 % och samtidigt för de lägsta åldersklasserna något utjämnats, så att en gemensam årsavgift erhållits för alla medlemmar, som inträda i kassan före fyllda 30 år. Avgifter för rätt till invalidpenning finnas beräknade i Del II, tab. T 74,

183 under rubriken »återstående ersättningstid». Av denna tabell framgår, att avgiften är i anmärkningsvärt hög grad oberoende av inträdesåldern, varför den med någon utjämning torde kunna göras lika för alla i praktiken förekommande inträdesåldrar. Beträffande denna del av avgiften är emellertid att märka, att det grundläggande statistiska materialet här kanske mer än eljest hänför sig till förhållanden, som kunna befaras avvika från det slag av försäkring, varom här är fråga. Jämförelsen i Del II, tab. T 59, mellan de beräknade sjukfallsfrekvenserna å ena sidan samt kommitténs invaliditetssannolikheter å den andra manar i detta hänseende till försiktighet. Den genomsnittsavgift, som under samma antagande som ovan rörande proportionen mellan män och kvinnor bland medlemmarna beräknas ur tab. T 74 i Del II, kan efter någon utjämning sättas till kronor 4'3 o för alla inträdesåldrar. Av nyssnämnda skäl bör denna avgift emellertid förses med en tämligen stark säkerhetsbelastning. En höjning till kronor 6'0«, innebärande en belastning av omkring 40 %, torde ej kunna anses alltför hög. De sålunda beräknade avgifterna för sjuk- och invalidpenning utan hänsyn till statsbidraget hava sammanställts i tab. 49. Avgifterna för sjukpenning avse givetvis hela försäkringen genom såväl lokal- som centralsjukkassa. Tab. 49. Årsavgifter utan hänsyn till statsbidraget för sjukpenning och invalidpenning om 1 krona per dag. Avgift utgår till fyllda 67 år. Karenstid 3 dagar. Inträd esalder

15-29 30—34 35—39 40-44 45-49

Sjukpenning före 67 år

Sjukpenning efter 67 är

Invalidpenning

Sunnna avgift

12-00

3'60 5' i o 6-90 9-50 13'80

6'00 6-00

21oo 23io 24«o 28-50 34 oo

12-oo 12oo 13'oo 14-20

6-oo 6-oo 6'oo

Vid ett statsbidrag, utgående med dels ett belopp (medlemsbidraget), som antages täcka förvaltningskostnaderna, dels ett belopp om 50 öre för varje dag, för vilken sjuk- eller invalidpenning utgivits, erhållas de avgifter för sjukpenning och invalidpenning, vilka framgå av tab. 50. Det framgår av tab. 49, att en väsentlig del av avgiften för sjukpenning, särskilt vid högre inträdesåldrar, härrör från rätten till sjukpenning efter fyllda 67 år. Varje begränsning av denna rätt medför följaktligen ett väsentligt förbilligande av avgiften. Om exempelvis den tvååriga ersättningstiden efter fyllda 67 år kunde förkortas till ett halvt år, skulle den ifrågavarande delen av avgiften för sjukpenning kunna minskas med omkring 43 procent av det i tab. 49 angivna beloppet. De i tab. 49 och 50 angivna avgifterna äro samtliga beräknade för den kortaste tillåtna karenstiden 3 dagar. Vid längre karenstid minskas den erforderliga avgiften för sjukpenning, under det att avgiften för invalidpenning ej beröres härav. Med hjälp av de i Del II meddelade formlerna

184 Tab. 50. Årsavgifter med hänsyn till statsbidraget för sjukpenning och invalidpenning om nedanstående belopp. Avgift utgår till fyllda 67 år. Karenslid 3 dagar.

Inträdesålder

15-29 30—34 35—39 40—44 45-49

Sjukpenning Sjukpenning Sjukpenning Sjukpenning 1 krona, 2 kronor, 3 kronor, 1 4 kronor, l invalidpenning invalidpenning invalidpenning invalidpenning 1 krona 1 krona 2 kronor 2 kronor

10-80 11-55 12-45 14-25

17-oo

26-40 28-65 31-35 367 5 45'00

44-40 46-65 49-35 55-75 65-20

56-40 58-65 61'35 68-7 5 79-40

och tabellerna kunna avgifter beräknas för varje möjlig karenstid. För a t t belysa avgiftens minskning genom karenstidens utsträckning meddelas här några approximativa siffror, som för de viktigaste inträdesåldrarna (15—30 år) angiva årsavgiften för sjukpenning, uttryckt i procent av motsvarande avgift vid karenstiden 3 dagar: Karenstid 3 dagar » 7 » » 28 » » 90 »

100 % 90 » 61 > 38 »

Fondbildning. Den del av sjukpenningen, som utgår före fyllda 67 år, skall enligt kommitténs förslag icke föranleda avsättning till annan fond än en sjukhjälpsfond, vilken i allmänhet ej behöver uppgå till mer än två gånger det genomsnittligen erlagda avgiftsbeloppet för de tre senaste åren. För denna gren av verksamheten torde en dylik summariskt beräknad fondbildning vara tillfyllest, då även en genomförd fondbildning enligt premiereservsystemet här skulle stanna inom mycket måttliga dimensioner. Om avgifterna, såsom ovan förutsatts, beräknas med utgångspunkt från en oförmånligare åldersfördelning än den nuvarande, kan det väntas, att under de närmaste åren överskott uppstå, vilka åtminstone i någon mån fylla nuvarande brist i sjukhjälpsfonderna. Den del av sjukpenningen, som utgår efter fyllda 67 år, har däremot icke kunnat behandlas på samma sätt. Sjukkassornas utgifter för detta slag av sjukpenning komma sannolikt att växa mycket starkt, i samma mån som medlemsbeståndet åldras. Om ej de avgifter, som under den första tiden inbetalas, till största delen reserveras för framtida behov, kunna därför allvarliga rubbningar i kassornas ekonomi befaras inträffa. Enligt kommitténs förslag skola därför hithörande avgiftsdelar inom centralsjukkassa avsättas till en särskild fond, sjukreserven, från vilken utbetalning av sjukpenning efter fyllda 67 år sker. Vid de vart femte år återkommande försäkrings1

Efter fyllda 67 år dock endast 2 kronor.

185 tekniska utredningarna skall det särskilt undersökas, huruvida sjukreserven är tillräcklig för att motsvara kapitalvärdet av de förpliktelser, som sålunda åligga densamma. Vid den nya lagens ikraftträdande kommer sjukreserven i allmänhet att uppvisa brist, då kassornas nuvarande medlemmar icke lära kunna åläggas att betala de avgifter, som försäkringstekniskt motsvara deras ålder vid lagändringen, räknad såsom inträdesålder. Denna brist får under en följd av år amorteras dels genom vinster, uppkomna exempelvis på grund av överränta å de tillgångar, vari sjukreserven är placerad, eller på grund av utträden ur kassorna av medlemmar, vilka ej övergå till annan erkänd sjukkassa, dels därigenom att avgifterna för samtliga inträdesåldrar bestämmas till något högre belopp än vad som skulle vara erforderligt för att täcka kapitalvärdet av hithörande förmåner. Med anledning härav har ovan för denna del av avgiften föreslagits en belastning med omkring 25 procent, vilken siffra med ledning av beräkningarna i Del II synes någorlunda lämpligt avpassad. Om efter någon tids förlopp de försäkringstekniska utredningarna visa, att sjukreserven uppgår till tillräckligt belopp, kunna avgifterna sedermera under iakttagande av tillbörlig försiktighet sänkas. Avgiften för invalidpenning torde, såsom ovan visats, kunna göras oberoende av inträdesåldern. Detta medför, att fondbildningen här helt och hållet kan givas formen av en fond för pågående ersättningsfall. I enlighet härmed föreskrives i kommitténs förslag, att centralsjukkassa skall till en invalidreserv avsätta kapitalvärdet av rätten till invalidpenning för samtliga vid vederbörande tidpunkt pågående fall av arbetsoförmåga. I Del II, sid. 113—114, beräknades kostnaden för statens medlemsbidrag statsbidrag. och sjukdagsbidrag till c:a 11 kronor per år och medlem. Av detta belopp utgjorde medlemsbidraget 3 kronor, bidrag till sjukpenning 5 kronor och till invalidpenning 3 kronor. Vid denna beräkning förutsattes emellertid, att såväl sjukpenning som invalidpenning endast skulle utbetalas före fyllda 67 år. Då detta nu enligt kommitténs förslag visserligen är fallet i fråga om invalidpenningen, men däremot ej i fråga om sjukpenningen, kunna de nämnda siffrorna för statsbidraget endast gälla beträffande medlemsbidrag och bidrag till invalidpenningen, men däremot ej beträffande bidraget till sjukpenningen. Bidraget till den egentliga invaliditetsförsäkringen kan alltså uppskattas till 3 kronor per år och medlem. Bidraget till sjukpenning torde under den första tiden, såsom man finner av sjuktalen å sid. 181, kunna väntas uppgå till 6 ä 7 kronor per år och medlem, men kommer längre fram sannolikt att stiga på grund av medlemsbeståndets åldrande. H u r högt bidragssiffran per år och medlem kommer att stiga, beror givetvis på omfattningen och förloppet av kassornas nyrekrytering. Det särskilda statsbidrag, som enligt förslaget ytterligare tillkommer för utbetalande av ersättning åt personer, som intagas i kassornas avdelningar för icke-normala risker, synes ej möjligt att på förhand ens approximativt beräkna.

186 3. Kompletterande undersökning rörande betydelsen av olika antaganden om nativiteten. De beräkningar rörande befolkningens framtida utveckling, på vilka kostnadsberäkningarna för folkpensioneringen såväl här ovan som i Del I och Del II grunda sig, utgå från vissa antaganden rörande den framtida dödligheten och den framtida nativiteten. Det har upprepade gånger framhållits, att man givetvis icke förfogar över någon verklig kunskap om den framtida utvecklingen av dessa faktorer, och att beräkningarna därför med nödvändighet äro av hypotetisk natur. Med hänsyn härtill liar det ett stort intresse att undersöka, på vad sätt de beräknade kostnaderna m. m. skulle komma att förändras, om man inom rimliga gränser varierar de grundläggande antagandena rörande dödlighet och nativitet. För dödlighetens del har en dylik undersökning redan blivit genomförd i Del II, där kostnadsberäkningar under i övrigt likformiga förutsättningar utförts dels enligt P. F. K.:s dödlighetstabell, dels enligt tabellen B 32. I det följande skall en analog undersökning beträffande nativitetsantagandet meddelas. Att ännu en gång utföra hela den detaljerade framräkningen av befolkningen med utgångspunkt från något ändrat antagande om nativiteten skulle hava ställt sig synnerligen arbetskrävande. Med anledning härav har en förenklad räknemetod utarbetats, vilken gjort det möjligt att med mycket måttligt arbete verkställa approximativa kostnadsberäkningar för en hel serie olika nativitetsantaganden. De sålunda erhållna siffrorna äro på grund av metodens schematiska natur ej strängt jämförbara med föregående beräkningar; emellertid erhåller man genom att inbördes jämföra siffrorna för olika nativitetsantaganden enligt nedanstående beräkningar en rätt god uppfattning om nativitetens betydelse såsom beräkningselement. I det följande skall först den använda beräkningsmetoden kort beskrivas (en mera detaljerad redogörelse kommer att publiceras i Skandinavisk Aktuarietidskrift), varefter några siffror rörande befolkningens utveckling samt pensioneringskostnader under olika nativitetsantaganden skola meddelas. Det s. k. nettoreproduktionstalet har i Del I, sid. 130, definierats såsom det antal flickor, som — under rådande dödlighets- och fruktsamhetsförhållanden — 1 000 nyfödda flickor under sitt återstående liv komma att ge upphov till. Om könskvoten bland de nyfödda antages oföränderlig, blir detta tal även lika med det antal individer, som en generation om 1 000 nyfödda individer (såväl gossar som flickor, i det förhållande som betingas av könskvoten) komma att ge upphov till. Vi skola emellertid i det följande tänka oss det så definierade reproduktionstalet dividerat med 1 000, varvid alltså ett reproduktionstal lika med 1 betyder en stationär befolkning, under det att ett reproduktionstal större eller mindre än 1 betyder en växande resp. avtagande befolkning. Barnaföderskornas medelålder har i Sverige under långa tider endast

187 varierat obetydligt. Efter att under så gott som hela 1800-talet ha hållit sig mellan 31 och 32 år har den under de senaste decennierna något minskats och ligger för närvarande något under 30 år. Vid de schematiska beräkningar, varom här är fråga, kan man då utan olägenhet utgå från följande förenklade definition på reproduktionstalet (alltjämt under förutsättning av stationär dödlighet och konstant könskvot): reproduktionstalet för ett visst kalenderår är förhållandet mellan antalet under året födda och antalet 30 år tidigare födda. Denna definition är givetvis ej strängt ekvivalent med den nyssnämnda, som ur teoretisk synpunkt förtjänar företrädet. På grund av sin enkelhet är emellertid den sistnämnda definitionen lämplig såsom utgångspunkt för denna undersökning, och den torde i huvudsak leda till samma resultat som en mera exakt, men mindre lätthanterlig definition. Det är lämpligt att gå ännu ett steg längre i fråga om definitionens anpassning till den föreliggande undersökningen. Då det här endast gäller att behandla den av pensioneringen omfattade befolkningen, alltså samtliga personer över 16 år, kan man definiera ett reproduktionstal direkt för denna del av befolkningen, utan att alls taga hänsyn till dem, som ännu ej fyllt 16 år. Såsom reproduktionstalet för ett visst tidsmoment definiera vi alltså i det följande förhållandet mellan antalet av de personer, som under tidsmomentet fyllt 16 år, och antalet av dem, som under ett tidsmoment av samma längd 30 år tidigare fyllt 16 år. Reproduktionstalet enligt denna definition för ett visst kalenderår blir tydligen identiskt med reproduktionstalet i ovan angivna mening (för de nyfödda) för kalenderåret 16 år tidigare. Antag nu att man för en viss tidpunkt, t. ex. slutet av år 1930, känner åldersfördelningen för befolkningen över 16 år, och att man vidare känner en dödlighetstabell, som från och med nämnda tidpunkt antages gälla för befolkningen. I förenklande syfte antaga vi denna dödlighetstabell gemensam för män och kvinnor. — Det är då tydligt, att om ytterligare det 113-ss definierade reproduktionstalet förutsattes vara bekant för varje tidsögonblick från och med den givna tidpunkten, så är härmed befolkningens rörelse entydigt bestämd, i den precisa mening, att storleken och åldersfördelningen för befolkningen över 16 år äro exakt bestämda vid varje senare tidpunkt. Uppgiften är således närmast att välja de tre beräkningselementen — initialfördelningen, den framtida dödligheten och det framtida reproduktionstalet — på sådant sätt, att dels tillräcklig anslutning till de verkliga förhållandena erhålles, dels största möjliga enkelhet i räknearbetet beredes. Såsom utgångspunkt för beräkningen väljes slutet av år 1930. Dödligheten antages från och med denna tidpunkt för såväl män som kvinnor komma att följa tabellen B, 32 för kvinnor. Undersöker man nu åldersfördelningen vid 1930 års slut för befolkningen över 16 år, så finner man, att denna med anmärkningsvärd noggrannhet förhåller sig, som om dödligheten även före 1930 hade följt R 32 för kvinnor, och samtidigt reproduktionstalet hade varit konstant lika med 156.

188 Man finner med andra ord att åldersfördelningen vid 1930 års slut låter sig väl representeras av formeln —

X

C yi'015)

,

där c är en konstant, lx kvarlevandetalet enligt B 32, tabellen för kvinnor, samt konstanten 1*015 sammanhänger med reproduktionstalet genom relationen 30

(1'015) ==1'56. För C=1'6416 får man följande jämförelse mellan den verkliga och den enligt formeln beräknade befolkningen i tusental personer: :,, Alder

Verklig folkmängd 31 /i2 1930

Beräknad folkmängd

1515 1622 1017 350 6 4 510

1522 1596 1 019 363 9 4 510

16—30 30—50 50—70 70—90 90— Summa

Ersätter man nu den verkliga åldersfördelningen med den enligt formeln beräknade, så äro härmed två av de tre beräkningselementen fixerade. Det återstår nu att välja det framtida reproduktionstalet så, att man på lämpligt sätt erhåller en bild av den fallande nativiteten. Låt rt beteckna reproduktionstalet för tiden t (eller egentligen för ett litet tidselement från t till t + dt), varvid slutet av år 1930 tages som nollpunkt på tidsskalan. Sätt vidare r. = 1-56

rt=

k

/ k \™ -—

för 0 < t < 30,

» *>30,

där k är en konstant, mindre än 1'5 6. Denna formel innebär att reproduktionstalet under loppet av 30 år faller från sitt begynnelsevärde 1'5 6 till ett godtyckligt lägre värde k och därefter förblir konstant på denna lägre nivå. Allt efter det värde, man väljer för k, erhållas olika antaganden rörande den framtida slutnivån för nativiteten. Sätter man k=l, så får man en befolkning, som från ett växande tillstånd genom nativitetsminskning övergår till att bli stationär. Väljer man däremot k mindre än 1, så övergår befolkningen från växande till avtagande. Då det gjorda antagandet, såsom nu skall visas, synnerligen enkelt anpassar sig för formeltransformationer och numeriska räkningar, har man här en möjlighet att på ett enkelt och schematiskt exempel undersöka effekten av en fallande nativitet på åldersfördelningen för en befolkning samt på de premier m. m., som beräknas för en pensionsförsäkring enligt olika system.

189 Beräkningar skola i det följande utföras för följande värden på k: 0 7 , 0-8, 0-9 och 1*0. Till jämförelse må nämnas, att den förutberäkning av befolkningens utveckling, som lagts till grund för de tidigare kostnadsberäkningarna i detta kapitel, bygger på ett reproduktionstal 1 enligt här tillämpad definition om ungefär 0-8 6. Om man med L (x, t) dx betecknar antalet personer mellan x och x + dx års ålder vid en godtycklig tidpunkt t, så följer av ovanstående antaganden, såsom genom någon räkning kan visas, 16 + t — x

L [x, t)= a k

lz

L [x, t)= a ( l ' 0 l 5 ) M + " * J

för 1 6 < a " < 1 6 + t, *

x>l6 + t,

där a är en konstant, som har värdet a = 1-2147. Med hjälp av sistnämnda formel kan man nu utan svårighet beräkna befolkningens storlek och åldersfördelning vid envar framtida tidpunkt, så snart nativitetskonstanten k är given. För utförandet av denna beräkning erfordras, såsom av formelns natur framgår, endast att man förfogar över vanliga grundtabeller enligt B 32 med ett antal olika värden på räntefoten. Man kan likaså beräkna folkmängden inom varje given åldersgrupp vid olika tidpunkter, premier för ålderspensioner enligt olika försäkringstekniska system m. m. För beräkningar av senast antydda slag fordras vissa enkla formeltransformationer, vilka här förbigås. Det numeriska utförandet av beräkningarna förutsätter emellertid inga andra hjälpmedel än de nyssnämnda grundtabellerna. Till en början meddelas i tab. 51 den beräknade folkmängden i åldersgrupperna 16—67 år samt över 67 år. Tiden räknas, såsom ovan påpekats, med utgångspunkt från slutet av år 1930. Det bör framhållas, att siffrorna på grund av olikheten i dödlighetsantaganden ej äro direkt jämförbara med siffrorna i föregående kostnadsberäkningar. Olikheten i nativitetsförloppet gör sig, som man ser av tabellen, omedelbart gällande för gruppen av de avgiftspliktiga, under det att den däremot först efter 50 års förlopp sträcker sina verkningar till åldringarnas grupp. Över huvud taget visar sig utvecklingen under de första 50 åren kanske mindre beroende av nativitetsantagandet än man på förhand skulle yarit böjd att förmoda. Efter de första 50 åren spridas däremot befolkningstalen i de olika kolumnerna mycket starkt. Hela folkmängden över 16 års ålder varierar sålunda efter 100 års förlopp — år 2030 — mellan 3'o miljoner vid & = 0-7 och 6-8 miljoner vid & = l o . De olika nativitetsantagandenas betydelse för åldersfördelningen belyses närmare av tab. 52, som angiver antalet personer i gruppen 16—67 år på varje person i gruppen över 67 år. Under de första decennierna följa talen i de olika kolumnerna, som man ser, varandra tämligen nära, under det att längre fram starka divergenser visa sig mellan siffrorna för de olika ^-värdena. 1

Den anförda siffran sammanhänger med kvoten i den å sid. 160 omnämnda geometriska serien genom relationen (0-995i) = 0'86.

190 Tab. 51.

Beräknad folkmängd i tusental personer. /,- = 0-7

k = o-

£=0.9

0.

4 023

4 023

4 023

10.

4 504

4 530

4 553

4 574

20.

4 754

4 850

4 939

5 021

Åldersgruppen

k

=Vo

16—67 är. 4 023

30.

4 782

4 983

5 355

40.

4 595

4 927

5 251

5 566

50.

4 203

4 686

5 645

60.

3 722

4 349

4 990

5 645

70.

3 292

4 037

4 819

5 645

80.

2 946

3 745

4 653

5 645

90.

2 615

3 476

4 494

5 645

100.

2 321

3 225

4 339

5 645

0.

10.

20.

30.

761 Åldersgruppen

över 67 år.

40.

50.

60.

70.

80.

100.

1180 Tab. 52.

Antal personer i åldersgruppen 16—67 år på varje p e r s o n i åldersgruppen över 67 år.

A r

0-7

0-s

A; = 0-9

le = l-o

8-26

8-26

8-26

8-02

8-06

8-10

7-39

7-53

7'65

6-55

6'80

7-01

5 - ÖS

5'95

6-30

50.

5-51

4'42

4-95 4"80

60.

3-90

3-71

4'25

80.

3-69

4-23

4-78

90.

3-69

4-23

4-7S

100.

3-69

4-23

4-78

191 Av tab. 52 följer bland annat att, såsom redan framhållits i Del I, sid. 143, även om nativiteten skulle komma att i framtiden stabilisera sig på en nivå, tillräckligt hög för att förhindra befolkningsminskning, man trots detta har att räkna med en väsentlig förskjutning i ogynnsam riktning av förhållandet mellan antalet åldringar och antalet personer i aktiv ålder. Arspremien enligt premiereservsystemet för en kontinuerlig ålderspension om 100 kronor från fyllda 67 år utgör för en 16-åring kronor 4'4 9, då dödligheten följer B 32 för kvinnor och räntefoten är 4 %. Denna siffra är givetvis oberoende av nativitetsantagandet. Däremot utfalla premierna enligt fördelnings- och kapitaltäckningssystemen olika allt efter det £-värde, som väljes såsom gränsläge för det fallande reproduktionstalet. Tab. 53 ger premierna enligt fördelningssystemet, då ålderspensioner om 100 kronor tänkas utgå till alla personer över 67 år, och kostnaden härför med lika belopp utskiftas på alla i åldersgruppen 16—67 år. Tab. 54 ger åter premierna enligt kapitaltäckningssystemet, under förutsättning att pensioner om 100 kronor utgå till alla dem, som efter 1930 års utgång uppnått 67 års ålder. Bäntefoten är härvid antagen till 4 %. Såsom tabellerna visa, äro premierna enligt båda systemen växande på grund av nativitetens fallande. Under de gjorda förutsättningarna uppnås emellertid vid fördelningssystemet efter 80 år och vid kapitaltäckningssystemet redan efter 60 år ett maximum, varefter premierna förbli konstanta. J u lägre det antagna reproduktionstalet är, desto högre ligger givetvis den slutliga premien. Även här visar sig emellertid nativitetsantagandets betydelse under de första decennierna tämligen obetydlig. Tab. 53. Premie enligt fördelningssystemet för 100 kr. ålderspension åt varje person över 67 år. Kronor. A; = 0-7

Ä: = 0-8

k = 0-9

k = l-o

12-1

12-1

12i

12-i

12-5

12-5

12-4

12-3

13-8

13-5

13-3

13 i

15-9

14-7

14-2

19-2

17-9

16-8

15-9

24-4

21-9

19-s

18-1

29-6

25-6

22-6

20-2

31-4

27-o

23-5

20-s

31-4

27-i

23-6

20-9

31-4

27-i

23-c

20-9

31-4

27-1

23-6

20-9

År

De premier enligt kapitaltäckningssystemet, som angivas i tab. 54, motsvara kostnaden för pensioner om 100 kronor åt alla dem, som efter 1930

192 Tab. 54. Premie enligt kapitaltäckningssystemet för 100 kr. ålderspension åt varje person, som efter 1930 fyllt 67 år. Kronor. År

A; = 0-7

k = 0-8

k = 0-9

Ä = l-o

10-0

10-o

10-o

lOo

10-4

10-3

10-3

10-2

11-4

11-2

ll-o

10-8

13-0

12-6

12-2

11-8

15-s

14-8

13-9

13-1

20i

18i

16-4

l5o

60 och följande

20-6

18-5

16-7

15-2

års slut fyllt 67 år. Samma försäkringsförmåner kunna naturligtvis under de gjorda förutsättningarna även bestridas genom konstanta premier, vilka från och med år 1931 upptagas med lika belopp av alla personer i åldrarna 16—67 år. Denna premie blir då lika för alla kalenderår, men blir givetvis beroende av nativitetsantagandet. Dess värde ställer sig på följande sätt: För k = 0 7 blir premien » k = 0'8 » » » k = 0'9 » » » £—1-0 » »

kr. 12'72 » 12'38 » 12'05 » 11-73

Fondbildningens förlopp under olika nativitetsantaganden belyses av tab. 55 och 56, som för 100 kronors pension vid kapitaltäckningssystemet angiva dels den bildade fondens absoluta storlek, dels fondens relativa storlek, uttryckt i kronor per individ i avgiftspliktig ålder. Tabellerna äro beräknade utan hänsyn till den förut befintliga pensionsfonden. Den absoluta storleken av fonden förblir, som tab. 55 visar, oberörd av nativitetsantagandet under de 50 första åren. Vid de ^-värden, som äro mindre än 1, uppnår efter omkring 60 år fonden ett maximum, varefter den börjar avtaga, hastigare ju mindre k är. Omräknad i kronor per avgiftspliktig individ, blir fonden däremot växande under hela perioden och växer i motsats mot den absoluta fonden hastigare, ju lägre bottenläget för nativitetsfallet valts. För att slutligen även lämna några siffror rörande nativitetsantagandets betydelse för det allmännas kostnader vid ett system, någorlunda likartat med kommitténs förslag till lag om allmän ålderdomspensionering, har en beräkning genomförts under följande förutsättningar. Varje person över 67 år antages erhålla en grundpension om 100 kronor. Till de pensionstagare, vilkas inkomst ligger tillräckligt lågt, utgår dessutom pensionstillägg enligt reglerna i 5 § förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering (lika med alternativ A på sid. 173: maximibelopp 200, 250 resp.

193 Tab. 55. Fondens storlek för ålderspension om 100 kronor vid kapital* täckningssystemet. Miljoner kronor. År

k = 0-7

k = 0-8

it = 0-9

k = lo

o

308 455 539 625 726 765 705 624 552 489

0 308 455 539 625 726 777 743 690 640 594

0 308 455 539 625 726 788 779 753 727 702

0 308 455 539 625 726 798 813 813 813 813

....

30 1 40 50 i 60 70 80 90 100

Tab. 56. Fonden enligt tab. 55, uttryckt i kronor per individ i åldersgruppen 16—67 år. Ä; = 0'7

k = 0s

k = 09

0 68 94

o

o

0 68 96

68 92

67 91

206 214

179 184

158 162

141 144

Å r

o 10

70 och följande

k = l-o

300 kronor allt efter dyrortsgruppen). Såväl grundpension som pensionstillägg antages efter samma regler tillkomma alla personer över 67 år, oavsett om de uppnått denna ålder före eller efter det nya systemets inträdande. Några pensioner till dem, som vid lagändringen voro förtidsinvalider, tagas däremot ej i betraktande. För bestridande av pensioneringskostnaden disponeras dels en fond, som vid periodens början antages uppgå till 700 miljoner kronor och sedermera utvecklas enligt alternativet F 2 0 (se tab. 37), dels pensionsavgifter, som antagas erlagda av samtliga personer i åldern 16—67 år med en erlagd genomsnittsavgift om 10 kronor per avgiftspliktig, vilken siffra kommer ganska nära den, som beräknas ur tab. 29 och 31 under antagande av 15 % restantier. Bäntefoten antages till 4 %. De kostnader, som ej kunna bestridas av in2193 33 13

194 flutna avgifter och fondränta, bestridas av det allmänna. bidrag under dessa förutsättningar framgår av tab. 57.

Det allmännas

p

k = 0-7

00 Å r

ftII

Tab. 57. Det allmännas bidrag till gruudpensioner om 100 kronor och pensionstillägg enligt alternativ A. Miljoner kronor. k = 0-9

Å' = l-o

65 65 68 85 112 146 171 174 168 161 154

i

65 65 70 88 119 155

.178

167 146 125 106

0 10 20 30 40

80 90

, 100

65 65 69 86 115 150 175 171 158 144 130

65 67 83 109 141 167 176 177 177 177

Förutsättningarna för tab. 57 äro, såsom härav framgår, visserligen ej i detalj identiska med förutsättningarna för A. P.-alternativet enligt tab. 43. Systemet är emellertid i stora drag fullständigt analogt uppbyggt, och man ser också, att siffrorna för det allmännas bidrag visa ett tämligen överensstämmande förlopp. Det bör därför vara möjligt att ur tab. 57 draga vissa slutsatser rörande betydelsen av nativitetsantagandet för förloppet av det allmännas kostnader vid A. P.-alternativet. Vid betraktande av tab. 57 visar det sig, att det allmännas kostnader under lång tid framåt äro i anmärkningsvärt hög -grad okänsliga för ändringar i nativitetsantagandet. Under de 70 första åren uppgår differensen mellan kostnadssiffrorna för de båda i tabellen medtagna ytterlighetsvärdena k = 0'7 och k=lo ingenstädes till 10 % av den lägsta motsvarande kostnaden. Under de första 30 åren överstiger den knappast 5 %. Först efter förloppet av minst 80 år uppträda mera väsentliga variationer i kostnadssiffrorna som följd av olikheten i nativitetsantagandet. Det torde därför vara tillåtet att draga den slutsatsen, att kostnadsberäkningarna för den tidrymd av inemot 50 år, där beräkningarna över huvud taget kunna göra anspråk på att ha någon konkret innebörd, icke i väsentlig grad skulle rubbas av måttliga förändringar i det grundläggande antagandet om det framtida förloppet av nativiteten.

SPECIALMOTIVERINGAR,

197 Speciell motivering till Förslaget till Lag om allmän ålderdomspensionering. Allmänna bestämmelser. 1§I fråga om ålderdomspensioneringens omfattning innebär kommitténs förslag i förhållande till pensionsförsäkringslagen en nyhet som framträder i förevarande paragraf. Pensionsförsäkringslagen innehåller såsom grundläggande regel beträffande försäkringens omfattning den i dess 1 § upptagna bestämmelsen, att envar svensk man eller kvinna skall, där ej i lagen annorlunda stadgas, försäkras till erhållande av pension. Emedan sådan försäkring sker genom erläggande av pensionsavgift, komma emellertid reglerna om avgiftsplikt att närmare begränsa försäkringens omfattning. Om avgiftsplikt gäller enligt 5 § första stycket pensionsförsäkringslagen bland annat, att sådan ej åvilar någon för år för vilket han icke är i riket mantalsskriven. För att erhålla avgiftspension enligt pensionsförsäkringslagen fordras således, att vederbörande skall någon tid ha varit svensk medborgare och mantalsskriven här i riket samt att han erlagt pensionsavgift som för denna tid påförts honom. Genom erläggandet av påförd avgift är emellertid å andra sidan avgiftsbetalaren enligt pensionsförsäkringslagen försäkrad till erhållande av pension, och avgiftspension skall därför utgå till honom, även om han när tiden för pensionens åtnjutande är inne icke längre skulle vara svensk medborgare eller ej längre vara mantalsskriven i riket. För pensionstillägg torde i motsats härtill pensionsförsäkringslagen innehålla som regel, att sådant icke skall utgå till person vilken ej vid samma tid är i riket mantalsskriven; detta torde framgå av bestämmelsen i 8 § första stycket, att pensionstillägg må indragas för den som befinnes icke längre vara i riket mantalsskriven. Pensionsförsäkringslagens nyss nämnda regel i 1 § torde ock giva vid handen, att pensionstillägg icke skall utgå till utlänning. Kommitténs förslag till pensioneringslag är som ofta framhållits icke liksom pensionsförsäkringslagen bildat efter mönstret av privat försäkring. Enligt kommittéförslaget äro pensionsavgifterna ej, såsom avgifter till en privat försäkring, att anse som köpeskilling för vissa vid deras erläggande bestämda förmåner. Pensioneringen kan därför enligt kommitténs förslag mera direkt än enligt pensionsförsäkringslagen inriktas efter syftet att skaffa försörjning i de fall, för vilka en samhällelig pensionering anses motiverad.

198 Principiellt synes därför med kommittéförslagets läggning överensstämma, att pension förbehålles dem som vid tiden för den eventuella pensionsrättens aktualisering tillhöra en kategori för vilken pensioneringen är inrättad. Praktiskt framträder önskvärdheten av att rätten till pension ej ges åt alla som erlagt avgift utan på nu antytt sätt begränsas, om man betänker att enligt förslaget erläggande av en enda avgift kan berättiga till fullt grundbelopp. Det finnes nämligen uppenbarligen all anledning att se till, att grundbeloppet, vilket i ett sådant fall och ofta annars betydligt överstiger den försäkringstekniskt beräknade valutan för avgifterna, förbehålles åt dem, vilka det svenska samhället har skäl att hjälpa genom pensionering. Kommitténs förslag har därför utformats på sådant sätt, att icke, såsom beträffande avgiftspension enligt pensionsförsäkringslagen, redan den omständigheten att en person erlagt pensionsavgift ger honom rätt att i sinom tid erhålla pension utan att därutöver — på liknande sätt som fallet är beträffande pensionstillägg enligt pensionsförsäkringslagen — uppställas fordringar med avseende å förhållandena vid pensionsfallet. För rätt till pension — såväl avgiftspension som pensionstillägg — fordras sålunda enligt förslaget i princip, att vederbörande är svensk medborgare, och i fråga om pensionstillägg dessutom, att han är mantalsskriven i riket. I 1 § av förslaget stadgas, i överensstämmelse med vad ovan anförts, att envar svensk man eller kvinna i regel skall erlägga pensionsavgifter samt på grund av dem och med bidrag av allmänna medel pensioneras vid fyllda 67 år. P å annat ställe i lagen, 36 §, har emellertid upptagits en bestämmelse, enligt vilken Konungen under förutsättning av ömsesidighet äger träffa överenskommelse med främmande stat om att dess medborgare skola vid tillämpningen av lagen behandlas lika som svenska medborgare. Beträffande utformningen i övrigt av 1 § i lagförslaget må framhållas, att uttrycket »försäkras till erhållande av pension» i den nuvarande 1 § på skäl, som anförts i Kap. 3 sid. 131 o. f., ersatts med ordet »pensioneras». För pensionsförmånen har införts benämningen »ålderdomspension». Enligt det föreliggande förslaget skall försäkringen mot förtidsinvaliditet avskiljas från den allmänna pensionsförsäkringen och övertagas av den frivilliga sjukkasseverksamheten. Av den nuvarande 2 § kommer efter en sådan omläggning att återstå endast bestämmelsen, att rätt till pension inträder vid uppnåendet av viss ålder, vilken bestämmelse ansetts lämpligen böra infogas i 1 §. 2§Paragrafen innehåller i sak samma bestämmelser som första och tredje styckena i 3 § pensionsförsäkringslagen. De särskilda bestämmelser för handläggningen i vissa fall av pensionsärenden, som äro meddelade i den nuvarande 3 § andra stycket, hava infogats i 30 § i kommitténs lagförslag, i vilken paragraf sammanförts alla bestämmelser rörande pensionsärendens behandling av pensionsstyrelsen.

199 Om avgiftsplikt.

3§Denna paragraf motsvarar 4 och 5 §§ i lagen om allmän pensionsförsäkring och innehåller bestämmelser angående avgiftspliktens omfattning. I jämförelse med gällande lag innebär den flera väsentliga ändringar. Enligt första punkten i den föreslagna paragrafen höjes den ålder, vid vilken avgiftsplikt inträder från sexton till aderton år, en ändring som vid ett par tillfällen påyrkats i motioner i riksdagen. Med det försäkringstekniska system, premiereservsystemet, enligt vilket den allmänna pensionsförsäkringen för närvarande är anordnad, har det varit befogat att tidpunkten för avgiftspliktens inträdande satts så lågt som till sexton år, då med detta system de avgifter som erläggas i de lägsta åldrarna äro de i pensionshänseende mest värdefulla. Frångår man premiereservsystemet, förlorar emellertid detta skäl sin giltighet, och då nu kommittén föreslår, att de inflytande avgifterna till större delen skola disponeras för beredande åt alla av en lika stor grundpension och till återstående del till ett pensionsbelopp motsvarande viss av åldern vid avgiftens erläggande oberoende procent av den erlagda avgiftssumman, kan något dylikt skäl ej längre åberopas för ett bibehållande av den nuvarande åldersgränsen sexton år. För en höjning av ifrågavarande åldersgräns till aderton år åter tala främst förhållandena på arbetsmarknaden. E t t bibehållande av sextonårsgränsen behövde liksom nu kompletteras med en bestämmelse angående faders ansvarighet för pensionsavgifterna för barn under aderton år. Med den höjning av lägsta avgiften från tre till sex kronor, som av kommittén föreslås, skulle emellertid en dylik ansvarighet för familjeförsörjare med barn i sexton- och sjuttonårsåldrarna kunna bliva så betungande, att ett försämrat resultat av uppbörden av ifrågavarande avgifter bleve följden. Hänsyn bör även tagas till att det föreliggande förslaget utgår ifrån en frivillig sjukförsäkring, utbyggd att omfatta jämväl pensionering på grund av förtidsinvaliditet. Det är då av största vikt, att för ålderdomspensioneringen icke föreskrivas avgifter, som försvåra ökad anslutning till sjukförsäkringen. Det belopp, som skulle inflyta i avgifter från sexton- och sjuttonåringarna, har av kommittén beräknats uppgå till c:a en milj. kronor om året. 1 För försäkringens ekonomi kan detta enligt kommitténs mening icke anses vara av den storleksordning, att därigenom de skäl uppvägas, som enligt vad ovan anförts tala för att låta avgiftsplikt inträda först från och med det år, under vilket vederbörande fyller aderton år. Med den nuvarande kombinerade invaliditets- och ålderdomsförsäkringen ligger det i sakens natur, att erläggandet av pensionsavgifter skall upphöra ej blott i det fall att den försäkrade uppnått pensionsåldern utan även om han dessförinnan blivit invalid. Vid en ren ålderdomspensionering däremot 1

Jfr tab. 31.

200 synes en avgiftsbefrielse för invalider kunna motiveras endast med ett åberopande av deras genom invaliditeten minskade betalningsförmåga. Häremot kan dock med fog anmärkas, dels att icke alla invalider äro oförmögna att bidraga till sin ålderdomsförsörjning, dels ock att tillräcklig anledning saknas att bland betalningsoförmögna personer privilegiera dem, vilkas oförmåga beror på invaliditet. Även av administrativa skäl måste en avgiftsbefrielse på grund av invaliditet avstyrkas. Såsom framgår av den allmänna motiveringen, har nuvarande invaliditetsprövning genom pensionsnämnderna och pensionsstyrelsen visat sig behäftad med avsevärda brister. Denna prövning skall därför enligt förslaget överflyttas till sjukkassorna. Men om invaliditet skulle berättiga till befrielse från avgiftsplikt till ålderdomspensioneringen, skulle åter svårigheter uppstå att erhålla en rättvis invaliditetsbedömning. Det skulle visserligen kunna ifrågasättas att låta den, som uppbär invalidpenning, vara befriad från pensionsavgift. Katt till invalidpenning förutsätter emellertid icke medellöshet och befriar ej heller från avgift till sjukkassan. På anförda skäl har kommittén därför kommit till det resultat, att invaliditet icke bör i och för sig utgöra orsak till avgiftsbefrielse. Däremot anser kommittén, att avgiftsplikt i princip icke bör föreskrivas för personer, som sakna förmåga att erlägga ens den lägsta avgiften, vare sig betalningsoförmågan beror på invaliditet eller andra omständigheter. Följden av att i sådana fall ålägga vederbörande avgiftsplikt skulle endast bliva, att han på grund av den i 5 § 1 mom. andra stycket föreslagna bestämmelsen skulle gå förlustig en större eller mindre del av grundpensionsbeloppet. Det är dock vanskligt att åstadkomma lämpliga grunder för en tillförlitlig prövning av betalningsförmågan, då det gäller ett så ringa belopp som lägsta avgiften 6 kronor. Kommittén har därför stannat vid att stadga avgiftsbefrielse för dem, som av allmänna fattigvården äro omhändertagna för varaktig försörjning. Som närmare bestämning av den regel om avgiftsplikt, vilken är innefattad i 1 §, har här upptagits ett stadgande av innebörd, att om avgiftspliktig avlidit eller förlorat sitt svenska medborgarskap, skall avgiftsplikten bortfalla, såvitt angår därefter till betalning förfallet belopp. Av skäl, vilka närmare utvecklats i den allmänna motiveringen sid. 145 o. f. föreslår kommittén, att pensionsavgift skall av envar avgiftspliktig erläggas med en procent av det enligt gällande förordning om statlig inkomstoch förmögenhetsskatt beräknade taxerade beloppet, dock lägst 6 och högst 50 kronor. Bestämmelsen härom har intagits i lagförslagets 3 § andra stycket. För att underlätta bestyret med avgifternas påföring och uppbörd m. m. har i paragrafens tredje stycke regeln om en procents avgift kompletterats med en föreskrift, att öretal skola bortfalla. Den nuvarande uppdelningen av pensionsavgifterna i grundavgift och tillläggsavgift är med de av kommittén föreslagna bestämmelserna angående avgiftsuppbörden ej längre erforderlig och har därför icke bibehållits.

201 De nuvarande bestämmelserna i 5 § andra och tredje styckena pensionsförsäkringslagen angående undantag från avgiftsplikt på grund av tjänsteanställning sakna motsvarighet i kommitténs lagförslag. Då frågan huruvida tjänsteanställning av viss beskaffenhet skall medföra befrielse eller icke från dylik avgiftsplikt varit synnerligen omstridd alltifrån den allmänna pensionsförsäkringens tillkomst, torde här till att börja med böra lämnas en mera ingående redogörelse för utvecklingen och det nuvarande läget i denna fråga. Enligt den av ålderdomsförsäkringskommittén föreslagna lydelsen av 5 § andra och tredje styckena skulle från erläggande av pensionsavgift undantagas den, i vilkens taxering under året enligt förordningen om inkomstoch förmögenhetsskatt inberäknades förmögenhet till värde av minst 6 000 kronor, samt ordinarie innehavare av statstjänst ävensom hustru till sålunda undantagen person, varjämte det skulle ankomma på Konungens prövning, huruvida och under vilka villkor personer, som på grund av anställning i allmän eller enskild tjänst eller såsom medlemmar av pensionsinrättning eller livränteanstalt vore tillförsäkrade pension, skulle undantagas från avgiftsplikt. Kungl. Maj:ts förslag till 1913 års riksdag anslöt sig i sak helt till ålderdomsförsäkringskommitténs förslag. Under riksdagsbehandlingen uteslöts emellertid bestämmelsen om viss förmögenhetsgräns. Här torde även böra omnämnas, att vid riksdagsbehandlingen motionsvis hemställdes, att jämväl i 5 § andra och tredje styckena upptagna personer skulle i större eller mindre omfattning vara underkastade avgiftsplikt. I den av 1913 års riksdag antagna lagen om allmän pensionsförsäkring erhöllo ifrågavarande bestämmelser följande lydelse: »Från avgiftsplikt undantages jämväl:. a) ordinarie innehavare av tjänst, å vilken lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension eller lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar äger tilllämpning; b) delägare i telegrafverkets eller folkskollärarnas pensionsinrättning samt i arméns eller flottans pensionskassa; c) ordinarie innehavare av prästerlig tjänst; ävensom hustru till sålunda undantagen person. I övrigt ankommer på Konungens prövning, huruvida och under vilka villkor personer, vilka pension är tillförsäkrad på grund av anställning i allmän eller enskild tjänst eller genom försäkring i pensionsinrättning eller livränteanstalt, må undantagas från avgiftsplikt enligt denna lag.» Under de första åren efter pensionsförsäkringens införande ingåvos till Kungl. Maj:t ett stort antal ansökningar om undantagande från avgiftsplikt på grund av stadgandet i 5 § tredje stycket. När pensionsstyrelsens yttrande inhämtades över de första av dessa ansökningar, upprättade styrelsen och ingav till Kungl. Maj:t ett förslag till huvudgrunder, som enligt styrelsens mening borde följas vid prövning av sådana ärenden. Genom de beslut om undantagande från avgiftsplikt, som sedermera av Kungl. Maj:t i huvudsaklig överensstämmelse med detta förslag fattats, torde enligt upp-

202 gift av pensionsstyrelsen ett antal av omkring 30 000 personer blivit fritagna från skyldigheten att betala avgift till den allmänna pensionsförsäkringen. De sålunda befriade utgjordes i allmänhet av befattningshavare i statens och riksdagens tjänst, kommunala och därmed likställda tjänstemän samt befattningshavare vid enskilda järnvägar. De största grupperna utgjordes av lärare och lärarinnor, som voro berättigade till understöd från småskollärares m. fl. ålderclomsunderstödsanstalt till ett antal av 10 000 ä 12 000 samt järnvägstjänstemän till ett antal av omkring 15 000. Den senast av Kungl. Maj:t medgivna avgiftsbefrielsen meddelades genom beslut den 20 november 1917 och gäller personer, som erlägga avgifter till kommunikationsverkens pensionskassor för icke ordinarie personal. Beträffande dessa persongrupper infördes en viss kombination mellan tjänstepensioneringen och den allmänna pensionsförsäkringen. I reglementena för ifrågavarande pensionskassor föreskrives nämligen, att kassan — utom för vissa speciella fall — skall för delägare, som avgår ur tjänst utan att vara berättigad till pension, till pensionsstyrelsens frivilliga försäkring inbetala kapitalvärdet av den pensionsrätt han förvärvat genom egna inbetalningar och under vissa omständigheter även genom de inbetalningar, som vederbörande verk för honom gjort till kassan. Liknande anordning har sedermera införts för den ordinarie personalen vid kommunikationsverken. Enligt Kungl. Maj:ts för 1925 års riksdagframlagda men ej antagna förslag till ny civil tjänstepensionslag skulle samma anordning även införas för av nämnda förslag berörda grupper befattningshavare. Här må nämnas, att pensionsstyrelsen, då det beträffande den extra personalen vid kommunikationsverken föreslogs, att den i samband med ordnandet av deras tjänstepensionering skulle fritagas från avgiftsplikt till den allmänna pensionsförsäkringen, framhöll, att avgiftsbefrielse icke plägade medgivas för extra personal och att det vore olämpligt att utvidga kretsen av de från avgiftsplikt undantagna. Snarare borde utvecklingen gå i den riktningen, att undantagen alltmera inskränktes. Häremot uttalade vederbörande departementschef, att då den ordinarie statsanställda personalen undantagits från folkpensioneringen uppenbarligen av det skäl att på annat sätt genom statens försorg blivit sörjt för denna personals pensionering samt den nu ifrågasatta pensioneringen avsåge att giva den extra personalen ungefär enahanda ställning i detta hänseende som den ordinarie personalen, samma skäl förelåge för den extra som för den ordinarie personalens befrielse från de obligatoriska avgifterna till den allmänna folkpensioneringen. Denna departementschefens uppfattning godkändes även av riksdagen. Enligt en av kommittén verkställd undersökning uppgår antalet på grund av bestämmelserna i 5 § andra och tredje styckena från avgiftsplikt till pensionsförsäkringen undantagna tjänsteinnehavare till mellan 75 000 och 80 000 med följande fördelning i avrundade tal på olika personalgrupper.

203 Ordinarie befattningshavare inom den civila statsförvaltningen c:a 45 500 Delägare i arméns och flottans pensionskassor » 8 200 Ordinarie präster * 1 900 Befattningshavare i riksdagens verk » 400 Delägare i kommunikationsverkens pensionskassor för icke ordinarie personal * 7 00° Kommunala befattningshavare * 3 300 Tjänstemän vid enskilda järnvägar * 11000 Summa » 7 7 300 Antalet från avgiftsplikt undantagna hustrur till sådana befattningshavare, varom här är fråga, har av kommittén uppskattats till 40 000 ä 50 000. För att belysa ifrågavarande befattningshavares ställning i lönehänseende må här även meddelas följande sammanställning, vilken dock måste anses såsom mycket approximativ. Lönebelopp, kronor

2000— 3000 3000— 4000 4000— 5000 5000— 6000 6000— 7000 7000— 8000 8000— 9000 9000—10000 över 10000

Antal

29 500 26 100 7300 3600 1500 2300 2200 1 700 3 100 Summa 77 300

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 januari 1918 hemställde pensionsstyrelsen, bland annat, att 5 § tredje stycket skulle upphävas samt att hustru till enligt andra stycket undantagen person icke vidare skulle vara fritagen från avgiftsplikt. Samtidigt uttalade pensionsstyrelsen såsom ett önskemål för framtiden, att avgiftsplikt skulle införas även för alla enligt andra stycket undantagna personer. Till stöd härför anförde styrelsen bland annat följande: »De omständigheter, som anförts för införande av dylika undantag, synas styrelsen icke tillräckligt vägande i jämförelse med de avsevärda ojagenheter, som därigenom beredas såväl pensionsförsäkringen som de från avgiftsplikt undantagna. Anledningen till dessa undantagsbestämmelser torde huvudsakligast hava varit den, att man icke velat betunga dessa mindre inkomsttagare med erläggande av högre pensionsavgifter än dem, vartill de förut varit förpliktade genom medlemskap i resp. pensionskassor. Men denna fråga hade då bort kunna ordnas på ett för alla parter tillfredsställande sätt, därigenom att vederbörande kassor hade minskat sina pensionsavgifter och pensioner med ungefär motsvarande belopp. I sådant fall skulle icke, som nu är händelsen, en person, som i förtid avgår ur en pensionskassa, beträffande sin från folkpensioneringen utgående pension hava kommit i sämre ställning än andra. I fråga om statstjänare skulle mot en sådan anordning kunna anföras, att då båda de pensionsbelopp, vilka därvid for flertalet skulle ifrågakomma, utgå genom statens försorg, det vore enklare och mindre omständligt, att låta det samlade pensionsbeloppet utgå från ett

204 håll. För medlemmar i enskilda pensionskassor kan däremot något sådant skal icke åberopas. Av dessa kassor borde med fog kunna påfordras, att, då staten inrättar en hela befolkningen omfattande pensionering, desamma avpassa sina reglementen och pensionsavgifter därefter, och icke, såsom nu i allt större utsträckning göres gällande, tvärtom.» I fråga om hustru till enligt andra stycket undantagen person meddelade pensionsstyrelsen resultatet av en särskild undersökning, utvisande att änkepensionerna i regel vore så knappt tillmätta, att de icke försloge till nödtorftig försörjning åt änkan, varför det för ifrågavarande änkor vore av vikt, om de vid inträdande invaliditet eller på sin ålderdom som tillskott till den knappa ankepensionen hade att räkna med en så stor avgiftspension som möjligt. Att pensionsstyrelsen icke föreslog ett omedelbart upphävande av hela andra stycket förklarades bero huvudsakligen därpå, att en sådan åtgärd krävde, att en del lagar och författningar rörande pensionering av i samma stycke angivna befattningshavare samtidigt ändrades, något som måste föregås av nödiga utredningar och taga ej obetydlig tid i anspråk. Med anledning av pensionsstyrelsens ovan berörda framställning föreslog Kungl. Maj:t i proposition till 1918 års riksdag (nr 184), att den Kungl. Maj:t enligt tredje stycket tillagda befogenheten att meddela avgiftsbefrielse skulle inskränkas att gälla endast personer, vilka vore tillförsäkrade pension på grund av anställning i statens tjänst. Att någon längre gående ändring ej föreslogs, berodde enligt departementschefens uttalande därpå, att frågan, huruvida införande av avgiftsplikt borde efter hand äga rum för befattningshavare i statens tjänst i allmänhet, icke vore mogen för avgörande och att vid sådant förhållande möjlighet fortfarande borde finnas att från avgiftsplikt frikalla sådana statens befattningshavare, som visserligen icke då vore undantagna, men som i övrigt hade enahanda ställning som de redan från avgiftsplikt befriade. Så kunde särskilt tänkas bliva förhållandet med annan i statens tjänst anställd extra personal än den, som då vore befriad från avgiftsplikt. Frågan om införande av avgiftsplikt för hustru till i andra stycket omnämnd befattningshavare förelades ej riksdagen, enär man ville avvakta resultatet av den redan då pågående utredningen om ändrad fördelning mellan äkta makar av deras pensionsavgifter. Förslaget bifölls av riksdagen, som därvid även anmärkte, att skäl syntes föreligga att påskynda den av pensionsstyrelsen antydda utredningen, huruvida icke jämväl delägare i statens pensionskassor borde åläggas avgiftsplikt till den allmänna pensionsförsäkringen. Ett första steg i sådan riktning togs sedermera år 1920 i samband med att folkskollärarnas pensionsinrättning och vissa andra pensionskassor omorganiserades till statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. Från och med år 1920 upphävdes nämligen förut gällande undantag från aygiftsplikt dels enligt 5 § andra stycket för delägare i folkskollärarnas pensionsinrättning och deras hustrur samt dels enligt kungl. brev den 7 oktober 1914 för vissa lärare och lärarinnor berättigade till understöd från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt. Kommittén återkommer å sid. 207 o. f. utförligt till denna sak.

205 Den föreliggande frågan har även berörts av statens besparingskommitté i dess år 1925 avgivna betänkande angående socialförsäkringens organisation. l På grund av att statstjänstemannens pensionering då var föremål för utredning utgick kommittén emellertid från att spörsmålet icke kunde avgöras i då förevarande sammanhang. Kommittén ansåg sig dock böra omnämna de huvudsakliga skäl, som ur socialförsäkringens synpunkt talade för undantagsbestämmelsernas upphävande. Det framhölls sålunda, att en dylik åtgärd utan tvivel skulle medföra avsevärd minskning i förvaltningsarbetet, särskilt för pensionsstyrelsen. Visserligen skulle det även kräva ett visst arbete att debitera och uppbära avgifter av dem, som förut vore befriade från att erlägga sådana. Men detta arbete skulle sannolikt vara av mindre betydelse. För övrigt vore ju pensionsförsäkringen avsedd att vara allmän. När försäkringen varit genomförd ett par tiotal år, torde det stora flertalet av dem, som på grund av 5 § andra och tredje styckena vore befriade från avgiftsplikt, vara personer, som i sina yngre dagar, innan de erhållit ordinarie tjänst, erlagt avgifter till pensionsförsäkringen. De komme följaktligen i alla händelser att i sinom tid uppbära pension från två håll. Då avgiftspensionerna utginge av pensionsförsäkringsfondens medel, förorsakade ett upphävande av bestämmelsen om deras undantagande från avgiftsplikt det allmänna icke några ökade kostnader. I sitt över besparingskommitténs betänkande avgivna yttrande förklarade sig pensionsstyrelsen i denna fråga intaga i stort sett samma ståndpunkt som kommittén. Försäkringsinspektionen däremot förklarade sig vara av motsatt mening. Inom socialdepartementet upprättades sedermera i den föreliggande frågan en särskild promemoria, i vilken redogjordes för besparingskommitténs förslag och pensionsstyrelsens däröver avgivna utlåtande. För att utröna, vilken uppfattning i dessa ämnen vederbörande tjänstemannaorganisationer och pensionskassor hyste, anmodades dessa att yttra sig dels huru de i princip ställde sig till frågan om tjänstemännens avgiftsskyldighet till pensionsförsäkringen, vilken fråga borde bedömas såväl under förutsättning av bibehållande av gällande avgiftssatser som för det fall, att antingen de av besparingskommittén föreslagna höjda avgifterna genomfördes eller en mindre långt gående höjning av avgifterna vidtoges; dels huru, i händelse av upphörande av avgiftsfriheten, förhållandet till tjänstepensioneringen borde ordnas; och dels huru ett eventuellt genomförande för tjänstemännens del av kommitténs förslag rörande avgifterna för äkta makar borde inverka på tjänstepensioneringen för änka. Yttranden i frågan avgåvos av följande organisationer: Sveriges statstjänstemannanämnds styrelse; Statsförvaltningens tjänstemannaförenings styrelse; Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse; Styrelsen för föreningen kvinnor i statens tjänst; 1

Statens offentl. utr. 1925:8 sid. 201 ff.

206 Statstjänarnas centralorganisation; Trafiktjänstemännens riksförbund; Svenska järnvägsmannaförbundets styrelse; Sveriges lokomotivmannaförbunds styrelse; Styrelsen för tjänstemannaföreningen vid statens väg- och vattenbyggnader; Telegraf- och telefonmannaförbundets styrelse; Styrelserna för kvinnliga telegrafpersonalens förening och telegrafverkets kvinnliga kontorspersonals förening; samt Styrelsen för kvinnliga telefontjänstemannaföreningens centralförening; och av nedanstående pensionskassor: Civilstatens änke- och pupillkassa; Prästerskapets änke- och pupillkassa; Arméns pensionskassa; Flottans pensionskassa; Statens Järnvägars änke- och pupillkassa; Telegrafverkets änke- och pupillkassa. Samtliga de hörda organisationerna avstyrkte ett införande av avgiftsplikt till pensionsförsäkringen för nu befriade tjänstemannagrupper. De hmnidsakliga skälen för avstyrkandet voro följande. De avgifter, som statens tjänstemän hade att erlägga för sin egen tjänstepensionering samt för pensionering av efterlevande änka och minderåriga barn vore, särskilt för de lägst avlönade, redan nu så betungande, att ytterligare avgifter skäligen ej borde uttagas. Om saken ordnades så, att tjånstepensionsaygiften minskades med ett belopp ungefär lika med avgiften till pensionsförsäkringen, måste också tjänstepensionen reduceras med motsvarande belopp. I alla de fall, då tjänstepensionsåldern vore lägre än 67 år, skulle vederbörande från avgången ur tjänst till 67 års ålder få uppbära lägre pension än enligt nu gällande bestämmelser och dessutom vara skyldig att fortfarande erlägga avgifter till pensionsförsäkringen. En sammankoppling mellan pensionsförsäkringen och tjänstepensioneringen skulle, hur den än anordnades, förorsaka vederbörande pensionskassor och andra ökat besvär och arbete, som vida skulle överväga det besvär, som vållades vederbörande myndigheter genom felaktigheter i avgiftspåföringen. Sistnämnda ölägenheter torde för övrigt kunna avhjälpas eller minskas på annat sätt. Såsom skäl för den ifrågasatta ändringen hade anförts, att tjänstemän, som avginge ur tjänst utan rätt till pension, skulle komma i sämre ställning än andra. Men om det för samtliga statstjänstemän ordnades så som för tjänstemän vid kommunikationsverken eller att vid dylik avgång ur tjänst kapitalvärdet av tjänstemännens egna inbetalningar överfördes till pensionsförsäkringsfonden för beredande av pension därifrån vid invaliditet eller fyllda 67 år, skulle detta skäl helt bortfalla. Med avseende på frågan om införande av avgiftsplikt för hustru till enligt 5 § andra stycket pensionsförsäkringslagen undantagen person kommo däremot olika uppfattningar till uttryck i de avgivna yttrandena. De kvinnliga befattningshavarnas organisationer tillstyrkte sålunda enstämmigt den ifrågasatta omläggningen huvudsakligen under framhållande av att

207 rätten till änkepension icke vore personlig. En kvinna, som varit gift med en tjänsteman, komme efter eventuell skilsmässa, vare sig hon sedan förbleve ogift eller inginge nytt äktenskap med en icke-tjänsteman, i pensionshänseende i en långt sämre ställning än den, som varit gift med en man, som icke åtnjutit befrielse från avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen. Samma bleve förhållandet för en tjänstemans änka, som inginge nytt äktenskap med en icke-tjänsteman. Även det förhållandet att änkepensionerna vore otillräckliga, åberopades såsom ett skäl för införande av avgiftsplikt för nu befriade hustrur. Övriga organisationer avstyrkte jämväl nu ifrågavarande ändringsförslag och åberopade därvid det olika syftet med tjänstemännens familjepensionering och den allmänna pensionsförsäkringen. Den senare avsåge beredandet av pension först vid invaliditet eller fyllda 67 år under det den förra skulle bereda familjen erforderligt ekonomiskt stöd vid mannens frånfälle. Peusionsförsäkringsavgift för hustru kunde ej uttagas utan motsvarande minskning av familjepensionsavgiften, vilket skulle leda till att de förut knappa änkepensionerna skulle bliva än mera otillräckliga. I den mån högre avgifter kunde erläggas, borde dessa användas för en önskvärd förbättring av änkepensionerna. A sid. 204 har omnämnts, att avgiftsplikt från och med år 1920 infördes för vissa förut undantagna grupper av lärare och lärarinnor vid folk- och småskolor, vilkas pensionering då övertogs av den nyinrättade statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl., från år 1926 benämnd statens pensionsanstalt. I reglementet för nämnda anstalt, som numera omhänderhar pensionering av ett stort antal olika grupper befattningshavare, föreskrives i § 7, att från befattningshavarens tjänstepensionsavgift skall, därest befattningshavaren är skyldig att erlägga avgift enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, avdrag göras, svarande mot den avgift, som enligt nämnda lag skall erläggas av den, vars inkomst är lika med tjänstepensionsunderlaget, ökat med hälften. Vidare stadgas i § 29, att om sådana avdrag gjorts från befattningshavarens avgifter till pensionsanstalten, skall hans tjänstepension minskas med det belopp, som enligt lagen om allmän pensionsförsäkring svarar mot obligatoriska avgifter av samma storlek som nämnda avdrag. Denna sammankoppling av tjänstepensioneringen i anstalten och den allmänna pensionsförsäkringen visade sig emellertid medföra ölägenheter för anstalten, varför statens pensionsanstalt i skrivelse till Konungen den 17 februari 1922 hemställde, att de ovannämnda bestämmelserna i anstaltens reglemente måtte uteslutas ur detsamma. Till stöd för denna hemställan anförde anstalten i huvudsak följande. Motivet till föreskriften om minskning av tjänstepensionsavgiften till anstalten med ett belopp, som fingerades motsvara avgiften enligt pensionsförsäkringslagen, vore, att det syntes onödigt att fordra, att befattningshavare, för vilka staten ordnat en tillfredsställande tjänstepensionering, jämväl skulle tvingas att bereda sig pension enligt pensionsförsäkringslagen. Denna motivering borde väl närmast hava föranlett, att ifrågavarande befattningshavare befriats från avgift till pensionsförsäkringen, och anstaltens styrelse hade också sökt få en sådan anordning till stånd, vilket emellertid ej vunnit Kungl. Maj:ts bifall.

208 Föreskriften om tjänstepensionsavgiftens minskning med hänsyn till aygiftsplikt enligt pensionsförsäkringslagen vilade på en fiktion. Det vore ej den verkligen erlagda avgiften till pensionsförsäkringen, som skulle avdragas från tjänstepensionsavgiften — vilket också syntes praktiskt sett omöjligt — utan en fingerad avgift. Minskningen i tjänstepensionen komme följaktligen ej heller alltid utan troligen endast sällan att motsvara den verkliga pensionen enligt lagen. Det vore sålunda ej uteslutet, utan syntes tvärtom ofta komma att inträffa, att minskningen i tjänstepensionen kunde bliva större än pensionen från pensionsförsäkringen och att således pensionstagaren bleve sämre ställd än om han fått betala full tjänstepensionsavgift och varit helt befriad från avgiftsplikt till allmänna pensionsförsäkringen. Vidare inträffade fall, till exempel vid vissa småskolläraretjänster, då hela tjänstepensionsavgiften uppginge till lägre belopp än den avgift, för vilken avdrag skulle ske, nämligen resp. 10 och 13 kronor. All tjänstepensionsavgift hade alltså i sådant fall uteslutits. E n sådan konsekvens, innebärande att tjänstepensionen, som dock vore den huvudsakliga pensionsformen, bleve helt och hållet avgiftsfri, syntes innefatta en oformlighet och kunde knappast heller vara åsyftad. Beräkningen av tjänstepensionsavgifter, såväl årsavgifter som, och detta i ännu högre grad, retroaktiv- eller engångsavgifter, försvårades genom föreskriften om avdrag för avgifter till pensionsförsäkringen. Detsamma gällde även alla de försäkringstekniska beräkningar av pensioner, vilka enligt anstaltens reglemente i stor utsträckning förekomme. Så snart en ändring vidtoges i fråga om avgifterna till den allmänna pensionsförsäkringen, måste anstalten lägga om alla sina avgiftsberäkningar. Förvaltningsbestyren och således också förvaltningskostnaderna ökades därigenom i en utsträckning, som ej kunde anses stå i rimligt förhållande till resultatet. Det enda praktiska skäl, som skulle kunna åberopas till stöd för den nuvarande anordningen, syntes vara det förhållandet, att det möjligen kunde bliva för vederbörande befattningshavare alltför kännbart att erlägga fulla tjänstepensionsavgifter jämte avgifter enligt pensionsförsäkringslagen. Då emellertid den ökade utgift, som härigenom skulle drabba befattnigshavaren, med gällande pensionsförsäkringsavgifter skulle inskränka sig till 10 ä 23 kronor årligen, kunde densamma icke antagas bliva nämnvärt kännbar. Anstalten hemställde alltså om sådana ändringar i anstaltens reglemente, att sammankopplingen med den allmänna pensionsförsäkringen komme att upphöra, varav följden skulle bliva, att fulla pensionsavgifter skulle erläggas både till anstalten och pensionsförsäkringen. Pensionsanstaltens framställning remitterades först till skolöverstyrelsen, som i sin tur införskaffade yttranden i ärendet från centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening, styrelsen för Sveriges folkskollär ar förbund, centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund och styrelsen för Sveriges småskollärarinneförening. Nämnda sammanslutningar ansågo visserligen, att en ändring vore i hög grad påkallad, men motsatte sig samtidigt den utvidgade avgiftsplikt, som av pensionsanstalten föreslagits, samt yrkade — under framhållande, att den erforderliga ändringen borde gå i annan riktning än anstalten föreslagit — att lärarkårerna måtte erhålla befrielse från avgiftsplikt till pensionsförsäkringen och alltså i nämnda hänseende återföras till den likställighet med statens befattningshavare, som ägt rum intill år 1920. Tre av organisationerna yrkade i samband härmed rent avslag på anstaltens framställning, under det att den fjärde, Sveriges folkskollärarinneförbund, tillstyrkte densamma

209 endast under förutsättning att hinder mötte för en utredning i syfte att full likställighet komme till stånd mellan alla de befattningshavare, till vilkas tjänstepensionering staten bidroge. Skolöverstyrelsen, som avgav yttrande i frågan den 17 oktober 1922, anförde därvid bland annat, att den ifrågavarande sammankopplingen vore högeligen olämplig och med det snaraste borde undergå förändring. I jämförelse med de principiella och sakliga oformligheter, som hela det ifrågavarande avdragsförfarandet i sin tillämpning visat sig medföra, kunde måhända de olägenheter, som vållats från ren förvaltningssynpukt, anses mindre väsentliga. Dock vore även dessa olägenheter, liksom ock de ökade förvaltningskostnaderna, betydande. Härtill komme, att varje ändring i fråga om avgiften till den allmänna pensionsförsäkringen medförde icke blott omräkning av de av pensionsanstalten uppgjorda tabellerna över pensionsavgifter och nettoavlöningar m. m. utan jämväl ändringar i de av Kungl. Maj:t utfärdade författningarna angående avlönings- och statsbidragsförhållanden vid folkskolorna m. fl. läroanstalter, jämte rekvisitionsformulär med tillhörande exempel, vilka ändringar medförde betydande kostnader för det allmänna och icke liten villervalla för de lokala skolmyndigheterna. Vad beträffade den riktning, i vilken en ändring borde genomföras, borde det ligga närmast till hands att återgå till förhållandena före år 1920, då lärare vid folk- och småskolor voro befriade från avgiftsplikt till pensionsförsäkringen. I skrivelse till Konungen den 26 april 1923 gjordes en liknande hemställan av centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskoll är atförening, som därvid i huvudsak gav uttryck åt samma synpunkter, som framförts i dess tidigare till skolöverstyrelsen avgivna yttrande i frågan. På grund av remiss avgav sedermera pensionsstyr elsen den 16 juni 1923 utlåtande i ärendet, vari styrelsen bland annat anförde, att ifrågavarande sammankoppling mellan tjänstepensionering och den allmänna pensionsförsäkringen helt enkelt bestode däri, att försäkringen av delägarnas tjänstepension fördelades på två försäkringsinstitut utan att i övrigt någon ändring gjordes vare sig beträffande tjänstepensionens sammanlagda belopp eller beträffande de avgifter, som sammanlagt utginge för försäkringen. En sådan anordning innebure intet som helst principiellt betänkligt eller ens anmärkningsvärt. Tvärtom vore en dylik fördelning av försäkringsplikten synnerligen vanlig vid all försäkringsrörelse; man behövde endast erinra om försäkringsbolagens s. k. återförsäkringsverksamhet. Anmärkningen att avdraget å tjänstepensionsavgiften i vissa fall bleve större än den avgift, som faktiskt erlades till den allmänna pensionsförsäkringen, till följd varav också minskning av tjänstepensionen bleve större än pensionen enligt pensionsförsäkringslagen, vore befogad. Därest förhållandet hade någon större praktisk betydelse, vore det nödvändigt, att, om sammankopplingen skulle bibehållas, vederbörande bestämmelser i anstaltens reglemente modifierades eller ersattes med lämpligare sådana. Även den överklagade olägenheten därav, att vederbörande skulle äga att från två håll uppbära sina pensionsförmåner, syntes kunna undvikas, om hela pensionsförmånen utbetaltes från ett håll och en årlig avräkning gjordes mellan de båda myndigheterna med avseende å vad den ena utbetalat för den andra. Beträffande de olägenheter, som i avseende å förvaltningen medföljde sammankopplingen särskilt i fråga om anstaltens avgiftsberäkningar och förekommande försäkringstekniska uträkningar, vore de i dessa avseenden framställda erinringarna befogade, men dessa olägenheter skulle i huvudsak bort2193 33

210 falla genom viss av pensionsstyrelsen föreslagen anordning, genom vilken avgiftsberäkningarna bleve oberoende av sammankopplingen. Oemotsägligt vore emellertid, att sammankopplingen måste, hur den än anordnades, kräva åtskilligt förvaltningsarbete. Då det framhållits, att avgiftsplikt för delägare i anstalten skulle medföra olägenheter även för den allmänna pensionsförsäkringen, påvisade pensionsstyrelsen häremot, att det för pensionsförsäkringen i stället skulle medföra ökat besvär, om anstaltens delägare undantoges från avgiftsplikt. Beträffande anmärkningen att pensionsåldern i allmänhet vore lägre i pensionsanstalten än i den allmänna pensionsförsäkringen, varför tjänstepensionsfonden under en följd av år finge ensam bestrida kostnaderna för de utgående pensionerna, framhöll pensionsstyrelsen, att berörda förhållande i själva verket icke medförde någon som helst olägenhet för anstalten, vilken erhölle full försäkringsteknisk valuta för sina åtaganden. Ej heller innebure det, såsom även gjorts gällande, någon olägenhet, att i och med fördelningen av försäkringsansvaret viss del av avgiftsmedlen fråndroges anstalten. Funnes fog för denna anmärkning, skulle ju över huvud taget varje återförsäkringsverksamhet vara olämplig. Vad slutligen anginge det uttalandet, att för statens befattningshavare fortfarande icke krävdes avgiftsplikt och att likställighet borde råda i detta avseende mellan statstjänstemännen och delägarna i anstalten, så framginge av pensionsstyrelsens skrivelse den 21 januari 1918 angående riktlinjerna för den allmänna pensionsförsäkringens utveckling under den närmaste tiden och vad i anledning därav förekommit, att fråga förelåge om borttagande av berörda avgiftsbefrielse för befattningshavare i statens tjänst. Den anordning, som av pensionsanstalten föreslagits, innebure onekligen en enkel och för pensionsförsäkringen och vederbörande ämbetsverk praktisk lösning av frågan. Men då anstaltens förslag vore av principiell innebörd för den ännu ej utredda frågan om de former, under vilka avgiftsplikt till pensionsförsäkringen kunde införas för statens befattningshavare i allmänhet, borde anstaltens framställning icke för det dåvarande föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Ärendet remitterades därefter den 31 juli 1923 till statskontoret för yttrande. Innan detta avgivits hemställde statens pensions anstalt i skrivelse till Konungen den 3 augusti 1923, bland annat, att Kungl. Maj:t täcktes föreskriva, att tillämpningen av stadgandet i § 29 av anstaltens reglemente om minskning av vissa pensioner måtte tillsvidare uppskjutas i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut. I häröver avgivet yttrande den 28 augusti 1923 uttalade skolöverstyrelsen, att den intet hade att erinra mot det sakliga innehållet i nämnda yrkande utan funne detsamma väl grundat. Samtidigt framhöll styrelsen, att den vidhölle sin uppfattning, att den ifrågasatta reformen borde genomföras på så sätt, att vederbörande befattningshavare befriades från delaktighet i den allmänna pensionsförsäkringen. Jämväl nu berörda framställning av pensionsanstalten jämte skolöverstyrelsens däröver avgivna yttrande remitterades till statskontoret som i ett den 23 november 1923 dagtecknat yttrande i anledning av remisserna anförde bland annat följande. Sammankopplingen kunde, hur den än anordnades, icke bliva annat än högst olämplig, beroende på att det ej läte sig göra att förena två slag av

211 pensionsformer, vilka vore avsedda att fylla helt olika ändamål. Med hänsyn till det huvudsakliga syftet med pensionsförsäkringen kunde med fog sägas, att man genom den år 1920 vidtagna åtgärden att upphäva befrielsen från avgiftsplikt beträffande en hel del befattningshavare, för vilkas försörjning på ålderdomen staten redan ordnat på annat betryggande sätt, skjutit över det med den allmänna pensionsförsäkringen avsedda målet. Den lämpligaste lösningen syntes därför vara den av skolöverstyrelsen föreslagna, varigenom ifrågavarande befattningshavare skulle i förevarande avseende likställas med befattningshavare i statens tjänst. Då det enligt statskontorets mening måste betraktas såsom ett önskemål att för största möjliga antal medborgare så anordnades, att folkpensioneringen bleve för dem obehövlig, samt att, där så befunnes vara fallet, befrielse från avgiftsplikt till pensionsförsäkringen medgåves, ville statskontoret för sin del föreslå, att stadgandet i 5 § tredje stycket pensionsförsäkringslagen måtte erhålla sådan lydelse, att Kungl. Maj:t skulle kunna medgiva befrielse från avgiftsplikt för i allmän eller enskild tjänst anställda personer. Utlåtande i ärendet avgavs vidare den 19 november 1925 av 1921 års pensionskommitté, som därvid framhöll, att ärendet visserligen närmast gällde delägarnas i statens pensionsanstalt ställning till den allmänna pensionsförsäkringen ; vad i ärendet förekommit bringade emellertid under övervägande från principiell synpunkt frågan, huruvida sådan avgiftsplikt över huvud taget borde åläggas dem, som genom statens försorg vore tillförsäkrade tjänstepension. Mot anordningen med undantag från avgiftsplikt för vissa statens befattningshavare hade — bortsett från det på principiell grund fotade yrkandet på försäkringens absoluta allmängiltighet — veterligen icke i sakligt avseende framkommit annan anmärkning än att befattningshavare, som avginge i förtid utan att komma i åtnjutande av tjänstepension, komme i sämre ställning än om han under tjänstetiden erlagt avgifter till pensionsförsäkringen. Då det emellertid enligt nyare författningar och författningsförslag om tjänstepension för befattningshavare i statens tjänst vore sörjt för en erlagda avgifter motsvarande pension åt en var, som i förtid lämnade med pensionsrätt förenad statstjänst, torde berörda anmärkning kunna lämnas utan avseende. Det huvudsakliga skälet till pensionsstyrelsens strävan att få befrielsen från avgiftsplikt upphävd torde vara att finna i den omständigheten, att befrielsen visat sig medföra stor osäkerhet och mycket besvär för taxeringsmyndigheterna och styrelsen själv. Dessa olägenheter syntes dock knappast böra utan vidare föranleda en så genomgripande omläggning, som av pensionsstyrelsen åsyftades. Innan denna utväg tillgrepes, syntes man böra undersöka, om icke de överklagade olägenheterna kunde på annan väg avlägsnas. Då så torde kunna ske vore pensionskommittén av den uppfattningen, att ändring icke borde äga rum beträffande den gällande befrielsen för statstjänstemännen från avgiftsplikt till pensionsförsäkringen. Vad sålunda anförts gällde i huvudsakliga delar jämväl befattningshavare med rätt till tjänstepension från statens pensionsanstalt. Icke heller funne kommittén något att i och för sig erinra mot det av statskontoret framlagda förslaget om återinförande i pensionsförsäkringslagen av bemyndigande för Kungl. Maj:t att medgiva befrielse från avgiftsplikt för sådana personer, åt vilka pension vore tillförsäkrad på grund av anställning i allmän tjänst. Beträffande den föreliggande frågan om sammankopplingen mellan tjänstepensioneringen i pensionsanstalten och den allmänna pensionsförsäkringen ansåge kommittén den lämpligaste och mest praktiska lösningen vara att finna däri, att anstaltens delägare fritoges från avgiftsplikt till folkpensioneringen.

212 Ärendet remitterades därefter ånyo till pensionsstyrelsen, som i förnyat yttrande den 8 augusti 1927 efter en ingående motivering förklarade sig vidhålla sin tidigare uttalade uppfattning, att anstaltens framställning icke borde för det dåvarande föranleda någon åtgärd. Ärendet har sedermera den 3 januari 1929 remitterats till pensionsförsäkringskommittén för avgivande av yttrande. Slutligen har folkskollär arkårens representantskap i skrivelse till Konungen den 5 januari 1931 hemställt, bland annat, att Kungl. Maj:t i samband med de pågående utredningarna rörande löne- och pensionsförhållandena samt allmänna pensionsförsäkringens omläggning måtte anbefalla, att även frågan om tjänste- och familjepensioneringens förhållande till nyssnämnda försäkring göres till föremål för slutgiltig utredning, samt om denna utredning skulle giva vid handen, att övriga befattningshavaregrupper, vilkas tjänsteoch familjepensionering helt bestämmes och omhänderhaves av staten, fortfarande böra vara befriade från avgiftsplikt till allmänna pensionsförsäkringen, också de lärarkategorier, vilkas pensionering omhänderhaves av statens pensionsanstalt, undantagas från dylik avgiftsplikt. Över denna framställning har statens pensionsanstalt den 27 augusti 1931 avgivit infordrat utlåtande och därvid tillstyrkt densamma, varefter frågan den 22 mars 1932 av Kungl. Maj:t överlämnats till pensionsförsäkringskommittén. Här torde till slut böra omnämnas, att vid pensionsförsäkringskommitténs tillsättande till kommittén överlämnades jämväl en av styrelsen för Sveriges kommunalanställdas pensionskassa den 28 mars 1925 gjord framställning om sådan ändring av lagen om allmän pensionsförsäkring, att möjligheter öppnades för i kassan försäkrade kommunaltjänstemän att erhålla befrielse från avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen, över vilken framställning pensionsstyrelsen den 13 juli 1925 avgivit infordrat utlåtande. Vidare har riksförbundet för fjärdingsman och polismän i framställning till Kungl. Maj:t den 30 november 1928 hemställt, att ordinarie befattningshavare vid polisväsendet måtte bliva helt befriade från skyldigheten att erlägga avgift till den allmänna pensionsförsäkringen och att sådan befattningshavare måtte utbekomma medel, som redan inbetalats till densamma. Genom beslut av Kungl. Maj:t den 31 december 1928 har denna framställning överlämnats till pensionsförsäkringskommittén att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommittén meddelade uppdraget. Slutligen har Kungl. Maj:t den 30 april 1929 till kommittén överlämnat en framställning av den 30 augusti 1927 från kanslibiträdet å justitieombudsmannens expedition om befrielse från avgiftsplikt till pensionsförsäkringen jämte över denna framställning av pensionsstyrelsen den 14 november 1927 avgivet yttrande. Ä sid. 203 har antalet för närvarande från avgiftsplikt befriade personer beräknats uppgå till mellan 75,000 och 80,000 befattningshavare samt mellan 40,000 och 50,000 hustrur. Till jämförelse må meddelas, att grupperna i statens pensionsanstalt försäkrade, i kommunalanställdas pensionskassa försäkrade samt ordinarie befattningshavare vid polisväsendet tillhopa torde utgöra 50,000 a 60,000 personer.

213 Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, har man vid den hittills förda diskussionen av frågan, huruvida viss tjänsteanställning skall medföra befrielse från avgiftsplikt till den allmänna pensionsförsäkringen, hela tiden utgått från att pensionsförsäkringen alltjämt skall vara uppbyggd enligt premiereservsystemet. Med den av kommittén föreslagna genomgripande omläggningen av det försäkringstekniska systemet kommer emellertid frågan i ett väsentligt annat läge. Så länge pensionsförsäkringen är så anordnad, att på de erlagda avgifterna skall utgå en individuell avgiftspension, beräknad enligt samma försäkringstekniska principer som tillämpas inom den privata livränteförsäkringen, föreligger visst fog för åsikten, att den som med statens tillhjälp eller eljest fullt betryggande har fått sin ålderdomsförsörjning ordnad icke bör tvingas att tillhöra även den allmänna pensionsförsäkringen. Saken kan då betraktas huvudsakligen ur den enskildes synpunkt. E t t sådant betraktelsesätt kan dock icke anläggas, om pensionsförsäkringen omlägges i enlighet med kommitténs förslag. Detta innebär, såsom förut i annat sammanhang framhållits, införandet i pensionsförsäkringen av en långt gående solidaritet skilda samhällsklasser emellan, i det att i ekonomiskt avseende bättre situerade personer få i väsentlig mån bidraga till bekostandet av avgiftspensionerna för de mindre inkomsttagarna, utan att därvid fästes avseende vid den avgiftspliktiges individuella behov att trygga sin ålderdom genom pension. Det låter sig vid sådant förhållande icke principiellt försvara att låta vare sig de nya grupper, som begärt befrielse, eller de tjänsteinnehavare, som för närvarande äro jämlikt 5 § andra stycket pensionsförsäkringslagen undantagna från avgiftsplikt eller som med stöd av tredje stycket samma paragraf blivit på grund av sin tjänsteanställning befriade från dylik avgiftsplikt, slippa att deltaga i bestridandet av kostnaderna för den hela folket omfattande välfärdsanordning, som en allmän ålderdomspensionering enligt kommitténs förslag skulle utgöra. Om de erhölle befrielse från avgiftsplikt, skulle de komma att i jämförelse med andra personer i samma inkomstläge intaga en gynnad ställning, som icke torde kunna på något sätt motiveras. Därjämte torde böra erinras, att den betydande förbättring av de gifta kvinnornas pensionering, som förslaget innebär, bör komma även hustrurna till de tjänsteanställda till godo. Det torde sålunda framstå såsom klart, att några bestämmelser angående undantag från avgiftsplikt på grund av tjänsteanställning icke kunna inrymmas i kommitténs lagförslag. I den tidigare diskussionen i den föreliggande frågan har, såsom av det föregående framgår, från pensionsstyrelsens sida vid olika tillfällen anförts, att ett införande av avgiftsplikt till den allmänna pensionsförsäkringen för de persongrupper, som nu äro undantagna därifrån jämlikt 5 § andra och tredje styckena, krävde att gällande bestämmelser rörande pensionering av ifrågavarande befattningshavare samtidigt ändrades. Och i den förut omnämnda inom socialdepartementet upprättade promemorian har ifrågasatts olika möjligheter för reglering av förhållandet mellan pensionsförsäkringen och tjänstepensioneringen, nämligen antingen att avgifterna till pensionskassorna avpassas med hänsyn till folkpensionsavgifterna, eller att den för

214 statens pensionsanstalt gällande anordningen tillämpas, eller att ingen som helst ändring i tjänstepensioneringen göres på grund av ett införande av avgiftsplikt till pensionsförsäkringen. Av dessa möjligheter torde den andra eller den som för närvarande gäller för delägare i statens pensionsanstalt utan vidare böra avföras ur diskussionen. Erfarenheten har tydligt givit vid handen, att den för nämnda anstalt tillämpade anordningen medför olägenheter av skilda slag, varför den icke bör införas på andra områden av det genom det allmännas försorg ordnade pensioneringsväsendet utan i stället torde böra avskaffas även beträffande statens pensionsanstalt. Det må här framhållas, att i samband med frågan om upphävandet av de bestämmelser i pensionsanstaltens reglemente som reglera avdragen på avgifterna till anstalten och minskningen av pensionerna från densamma torde böra övervägas frågan om beredande åt anstalten av ersättning för de avgiftsbelopp, som under tiden för sammankopplingen undandragits anstalten. Medel för sådant ändamål kunna lämpligen ställas till förfogande ur pensionsförsäkfingsfonden. Det enklaste sättet att lösa den föreliggande frågan är givetvis, att avgiftsplikt till den allmänna pensioneringen införes utan att någon ändring vidtages med avseende på gällande tjänstepensionering och änkepensionering. Kommittén förordar för sin del en sådan lösning. Med denna anordning kommer det sammanlagda beloppet av tjänsterespektive änkepension och ålderdomspension enligt den av kommittén föreslagna lagen att från och med 67 års ålder bliva något högre än tjänsteoch änkepensioner enligt gällande författningar och reglementen. Den ökning av beloppen, som det härvid skulle komma att röra sig om, torde såväl för befattningshavarna själva som för änkorna, komma att ligga mellan något över 100 och cirka 300 och i flertalet fall uppgå till omkring 150 kronor om året. Vad särskilt angår änka efter befattningshavare är den förbättring i pensionshänseende, som på detta sätt skulle beredas henne, för flertalet fall synnerligen välbehövlig. Exempelvis erhåller änkan efter en stationskarl eller en banvakt vid statens järnvägar, bortsett från dyrtidstillägg, i årlig änkepension endast 616 kronor och för en folkskolläraränka är motsvarande belopp icke högre än 750 kronor. Skulle man i motsats härtill önska att i fråga om tjänste- och änkepensioneringen genomföra en sådan ändring, att dessa pensioner från och med 67 års ålder skulle utgå med ett så mycket lägre belopp som avgiftspensionen enligt det föreliggande ålderdomspensioneringsförslaget kan beräknas komma att utgöra och att tjänste- och änkepensionsavgifterna samtidigt skulle i motsvarande mån minskas, lärer det kunna ske. Det bör emellertid framhållas, att en sådan avgiftssänkning skulle bliva tämligen ringa i jämförelse med avgifterna till ålderdomspensioneringen. 4§I 17 § pensionsförsäkringslagen stadgas, att grundavgiften skall erläggas av gift man för hustru och att fader är ansvarig för erläggandet av grundavgift för barn eller adoptivbarn under aderton år, som är hos honom man-

215 talsskrivet. Då kommittén nu i 3 § föreslår, att avgiftsplikt skall inträda först från och med det år, under vilket vederbörande fyller aderton i stället för som enligt gällande lag sexton år, bortfaller faders ansvarighet för barns avgifter. I fråga om äkta makar åter föreslår kommittén solidarisk ansvarighet för makarna för bägges avgifter, dock med begränsning till avgiftspliktiga makar och till sådan tid under äktenskapet, då makarna äro mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll. Bestämmelsen sammanhänger med det föreslagna stadgandet i 5 § 1 mom., att, med nämnda begränsning, äkta makars avgifter skola delas lika dem emellan såväl i vad avser påfört som beträffande erlagt belopp. Härigenom kommer uraktlåtenhet från endera makens sida med avseende på avgiftsbetalningen att inverka minskande på båda makarnas avgiftspension. Skäl har därför ansetts föreligga att ålägga makar nyssnämnda ansvarighet för pensionsavgifterna. I det övervägande antalet fall kommer givetvis denna utsträckning av ansvarsskyldigheten icke att medföra någon ändring i nu bestående förhållande, att gift man har att erlägga minimiavgiften för sin hustru. Om ålderdomspension.

&§•

Denna paragraf motsvarar 6 § i lagen om allmän pensionsförsäkring och innehåller de grundläggande bestämmelserna angående pensionsförmånerna. I ett första moment av paragrafen hava upptagits regler rörande pension på grund av erlagda avgifter, avgiftspension. I första stycket stadgas sålunda, att avgiftspension skall utgå dels med ett för alla lika grundbelopp om 100 kronor, dels ock med ett efter vars och ens erlagda pensionsavgifter växlande belopp, motsvarande en tiondel av den erlagda avgiftssumman. I den allmänna motiveringen sid. 125 o. f. har utförligt redogjorts för de skäl, som varit avgörande för kommitténs principiella inställning på denna punkt. I andra stycket av förevarande moment har stadgats, att om ej alla påförda avgifter blivit erlagda, grundbeloppet skall minskas till den bråkdel, som sammanlagda beloppet av de erlagda avgifterna utgör av det sammanlagda påförda avgiftsbeloppet. I motsats till den nuvarande lagen innebära de ovan nämnda bestämmelserna ingen skillnad mellan män och kvinnor i fråga om den valuta, som i form av pension skall erhållas för erlagda avgifter. Beträffande skälen för den av kommittén sålunda förordade omläggningen på denna punkt hänvisas till den allmänna motiveringen sid. 133 o. f. Om kommitténs förslag härutinnan genomföres, skulle ett önskemål tillgodoses, som framförts bland annat genom motionerna I: 138 och II: 289 vid 1926 års riksdag samt i en skrivelse av den 31 december 1926, med vilken ett av vissa kvinnoföreningar tillsatt arbetsutskott för pensionsförsäkringsfrågan till Kungl. Maj:t överlämnat ett stort antal resolutioner, som avgivits av kvinnosammanslutningar på olika orter i landet. Jämväl i avseende å själva underlaget för avgiftspensionen Lava sedan långt tillbaka framkommit starka krav på en omläggning av den nuvarande pensionsförsäkringen, nämligen i fråga om avgiftspensionen för gift kvinna. Enligt en av kommittén verkställd undersökning angående avgiftspensioner-

216 nas storlek med nu gällande bestämmelser skulle under därvid gjorda förutsättningar de genomsnittliga avgiftspensionerna från 67 års ålder sedan pensioneringen trätt i full kraft komma att uppgå till: 1 För ej gifta män kr. 114 per år För gifta män: gifta från 20 års ålder » 155 > » » » 25 » » » 149 » :> » » 30 » » » 143 * » För ej gifta kvinnor » 74 » » För gifta kvinnor: gifta från 20 års ålder » 40 » » » 25 » » » 45 » » » » 30 » » » 50 » » För gifta personer föreligger alltså en högst betydande skillnad mellan de avgiftspensioner, som i genomsnitt komma å ena sidan mannen och å andra sidan hustrun till del. För hustruns vidkommande — och därigenom även för änkor — är beloppet så lågt, att det måste anses sakna praktisk betydelse ur försörjningssynpunkt. Detta missförhållande, som beror på att enligt pensionsförsäkringslagen gift kvinna, som icke taxeras för egen inkomst, är skyldig att erlägga endast den för alla lika grundavgiften å 3 kronor, utgör en av de mest kritiserade punkterna i den nuvarande pensionsförsäkringen. Ändringsyrkanden hava också, praktiskt taget ända från pensionsförsäkringens tillkomst, framkommit såväl inom som utom riksdagen. Här må erinras om riksdagsmotionerna II: 306, 313 och 318 år 1913, I I : 102 och 174 år 1916, I: 198 och 210 samt I I : 296 och 309 år 1921, I I : 68 år 1924, I: 138 och 139 samt I I : 184 och 289 år 1926, I: 168 och II: 192 år 1928, II: 289 år 1931 samt I: 240 och H : 288 år 1934 ävensom den ovan omnämnda framställningen till Kungl. Maj:t den 31 december 1926 från vissa kvinnoföreningars arbetsutskott. Beträffande sistnämnda framställning må erinras, att kommittén i anledning av densamma i Del I sid. 89 o. f. framlagt en undersökning, enligt vilken resultatet av den föreslagna anordningen skulle bliva en avsevärd försämring för mannen utan motsvarande förbättring för hustrun. Mera ingående behandlad har frågan blivit först av statens besparingskommitté i dess den 19 februari 1925 avgivna betänkande angående socialförsäkringens organisation. 2 Kommittén anförde därvid bland annat, att pensionsstyrelsen enligt vad kommittén inhämtat haft under övervägande olika förslag till lösning av frågan om förbättrande av gifta och förut gifta kvinnors avgiftspensioner. E t t sätt som pensionsstyrelsen därvid funnit tilltalande vore, att den påförda avgiften på lämpligt sätt delades mellan man och hustru. Utan en allmän höjning av pensionsavgifterna skulle emellertid resultatet av en sådan anordning bliva otillfredsställande, emedan med de låga avgifterna såväl mannen som hustrun skulle erhålla en alltför låg avgiftspension. Pensionsstyrelsen, som hade utgått från gällande pensionsavgifter, hade därför tänkt sig, att avgiftspensionen å av man erlagda pensionsavgifter skulle beräknas efter samma procentsats som stadgades för kvinna och att vad som därigenom 1 2

Se Del I sid. 83. Statens offentl. utr. 1925:8 sid. 186 f.

217 intjänades skulle användas för att bereda änkor och frånskilda hustrur högre aygiftspension. Besparingskommittén, som föreslog väsentligt höjda pensionsavgifter, ansåg det lämpligare att välja det först antydda sattet med en uppdelning av avgifterna på mannen och hustrun. Kommitténs förslag i fråga om pensionsavgifterna innebar ock, att av gifta personer vardera maken skulle erlägga lika stor avgift, fastställd enligt en särskild avgiftsskala anpassad efter inkomsten, under det att avgift för ogift person skulle utgå enligt en annan och högre avgiftsskala. I sitt över besparingskommitténs förslag avgivna yttrande diskuterade pensionsstyrelsen olika möjligheter till lösning av den föreliggande frågan, nämligen de ovan antydda två vägarna samt en anordning att, såsom förhållandet vore inom den tyska socialförsäkringen, gifta kvinnor icke erlade pensionsavgifter, varemot till änkor, så snart de blivit invalider, utginge en änkepension av exempelvis %o a v ^ e n pension, som mannen vid sitt frånfälle uppbar eller varit berättigad att uppbära, om pensionsfall förelegat. Ehuru de övriga förslagen till frågans lösning otvivelaktigt vore förenade med vissa fördelar, hade pensionsstyrelsen dock ansett sig böra förorda besparingskommitténs förslag såsom varande det mest enkla och naturliga. Beträffande övriga i anledning av besparingskommitténs förslag på denna punkt avgivna yttranden må här blott nämnas, att Fredrika Bremer förbundet m. fl: kvinnosammanslutningar uttalade sig för, att äkta makar skulle påföras pensionsavgift med lika stort belopp för vardera, grundat på hälften av makarnas gemensamma inkomst. Under frågans tidigare behandling hava sålunda framkommit i huvudsak tre olika vägar för en lösning, nämligen dels en sådan anordning att avgiftspensionen för man beräknas efter samma procentsats som för kvinna och att det belopp, som intjänas genom denna reduktion av männens avgiftspensioner, användes för att bereda änkor och frånskilda hustrur högre avgiftspensioner, dels en omläggning av grunderna för pensionsförsäkringen därhän, att avgift ej erlägges för gift kvinna, men att invalid änka erhåller rätt till änkepension, uppgående till viss del, exempelvis 6/10, av den pension, som mannen vid sitt frånfälle uppbar eller vartill han skulle varit berättigad, om pensionsfall då hade förelegat, dels ock slutligen en uppdelning av pensionsavgifterna på man och hustru. Då enligt kommitténs förslag beräkningen av avgiftspension skall för män och för kvinnor ske efter samma normer, är givetvis den första av de ovan antydda möjligheterna helt utesluten. Ej heller den ifrågasatta anordningen att slopa avgiftsplikten för gifta kvinnor och i stället efter tyskt mönster införa en på männens avgiftsbetalning grundad pensionering av invalida änkor bör enligt kommitténs mening komma ifråga. E n sådan anordning skulle starkt avvika från den hittills inom pensionsförsäkringen utan anmärkning tillämpade principen, att rätten till pension skall vara rent personlig och oberoende av vederbörandes civilstånd. Kommittén har därför funnit sig i fråga om äkta makar böra föreslå en uppdelning av pensionsavgifterna mellan makarna och därvid såsom redan i den allmänna motiveringen sid. 135 anförts stannat för att summan av båda makarnas avgifter skall tillgodoräknas vardera maken med hälften.

218 Med avseende på hur frågan tekniskt skall ordnas vid en lösning på denna väg hava olika förslag framkommit. I flera förslag, bland annat i det ovan nämnda av kvinnoföreningarnas arbetsutskott till Kungl. Maj:t ingivna förslaget, har förordats en sådan anordning att hälften av makarnas sammanlagda inkomst lägges till grund för bestämmandet av storleken av vardera makens avgift. Även besparingskommittén föreslog, att uppdelningen mellan makarna av pensionsavgifterna skulle verkställas i samband med avgiftspåföringen. Mot en sådan anordning torde i sak icke mycket vara att erinra, men den torde dock för de avgiftspåförande myndigheterna komma att medföra något ökat arbete, enär de vid avgiftspåföringen måste hava sin uppmärksamhet riktad även på vederbörandes civilstånd. Jämväl med avseende på uppbörden och redovisningen av pensionsavgifterna torde bestyret bliva något mera omfattande än för närvarande. För att undvika en sådan arbetsökning föreslår kommittén i stället, att den föreskrivna pensionsavgiften om en procent av den taxerade inkomsten och lägst sex kronor skall påföras alla avgiftspliktiga. Uppbörd, indrivning och redovisning av avgifterna skall likaledes ske utan hänsyn till den här föreliggande frågan. Uppdelningen av avgifterna på de båda makarna verkställes först i samband med den individuella kontoföringen inom pensionsstyrelsen. P å grund av att två makar som allmän regel i avgiftsförteckningen finnas uppförda omedelbart efter varandra, kommer denna uppdelning säkerligen icke att nämnvärt öka arbetet med kontoföringen. E n sträng tillämpning av principen om full solidaritet makar emellan i förevarande avseende skulle emellertid för vissa speciella fall nödvändiggöra komplicerade särbestämmelser. Ett sådant fall är, då makarna äro mantalsskrivna var för sig. Enligt mantalsskrivningsförordningen skall visserligen hustrun mantalsskrivas tillsammans med mannen, dock förekommer det, att två makar mantalsskrivas på skilda håll. E n uppdelning av avgifterna torde då icke kunna verkställas utan betydande administrativa svårigheter med därav föranledda kostnader. I dylika fall torde dock sambandet mellan makarna praktiskt taget vara så svagt, att det icke förefaller mer än rimligt, att var och en av dem tillgodoföres den avgift, som svarar mot hans egen inkomst. E t t annat fall är, då endast den ene av två makar är avgiftspliktig, vilket icke sällan inträffar av den anledningen, att den andre maken är 67 år gammal eller äldre och på grund härav icke finnes upptagen i avgiftsförteckningen. För den antydda principens genomförande skulle för sådant fall erfordras särskilda anordningar, så att pensionsavgift påfördes den avgiftspliktige av makarna med hänsyn tagen även till den andre makens inkomst. Med hänsyn till önskvärdheten av att bestämmelserna göras så enkla och lätt tillämpliga som möjligt, har emellertid kommittén icke föreslagit några dylika anordningar. Bestämmelser i enlighet med vad ovan angivits har av kommittén införts i ett tredje stycke av 5 § 1 mom. i lagförslaget. Där stadgas sålunda, att avgifter för vilka äkta makar båda svara enligt 4 § skola delas lika dem

219 emellan såväl i vad avser påfört som beträffande erlagt belopp. Stadgandet innebär icke blott, att vardera maken äger att vid bestämmandet av avgiftspensionens växlande belopp tillgodoräknas hälften av andra makens erlagda avgifter för tiden under äktenskapet — och endast hälften av sina egna avgifter för samma tid — utan även att med avseende å eventuell tillämpning av regeln om reduktion av grundbelopp på grund av uraktlåten avgiftsbetalning för vardera maken skall räknas med hälften av det makarna för tid under äktenskapet påförda avgiftsbeloppet och hälften av det av makarna för samma tid erlagda avgiftsbeloppet. I ett andra moment av förevarande paragraf hava upptagits bestämmelser angående pensionstillägg. Beträffande den huvudsakliga innebörden av dessa bestämmelser ävensom de grundläggande skälen för kommitténs förslag härutinnan har en utförlig redogörelse lämnats redan i den allmänna motiveringen sid. 135 o. f., till vilken kommittén här får hänvisa. Det må tilläggas, att i momentets sista stycke fastställts principen, att pensionsberättigad skall anses tillhöra den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven. Denna princip har dock icke ansetts kunna tillämpas utan någon som helst restriktion. Det kan nämligen befaras, att ett sådant medgivande lätt skulle kunna giva anledning till en inflyttning till dyrorterna, som eljest icke skulle komma till stånd, och på så sätt åstadkomma en icke motiverad ökning av kostnaderna för pensionstilläggen. Kommittén har därför bland de ifrågavarande bestämmelserna upptagit .ett stadgande av innebörd, att en person efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp icke skall kunna erhålla pensionstillägg efter de för denna ortsgrupp gällande reglerna, förrän han varit mantalsskriven å den dyrare orten i två år. Emellertid kunna givetvis fall förekomma, då en flyttning av den art varom här är fråga skulle vara ur social synpunkt fullt försvarlig och till och med önskvärd, exempelvis ett sådant fall, att på en dyrare ort bosatta barn önska taga vård om sina ålderstigna föräldrar. I dylika fall bör lagstiftningen icke lägga hinder i vägen för eller motverka en flyttning. Kommittén föreslår därför, att undantag skall kunna medgivas från den eljest stadgade regeln. Bestämmelser motsvarande sista stycket i 6 § pensionsförsäkringslagen hava intagits i 30 § av lagförslaget. I den nuvarande 6 § pensionsförsäkringslagen återfinnas bestämmelser angående särskilt pensionstillägg för barn i vissa fall, vilka bestämmelser sakna motsvarighet i kommitténs förslag. P å sätt i kommitténs underdåniga missivskrivelse meddelas, kommer denna fråga att behandlas särskilt för sig. 6 §• I denna paragraf meddelas regler för beräkning av den årsinkomst enligt 5 § i lagförslaget, som skall läggas till grund för bestämmande av beloppet av pensionstillägg. Efter mönster av 7 § i lagen om allmän pensionsförsäkring har i paragrafens första stycke givits en bestämning av vad med

220 inkomst i detta sammanhang skall förstås och i de följande styckena meddelats närmare regler rörande inkomstens uppskattande. De i första stycket meddelade bestämmelserna, vilka innebära en väsentlig utvidgning av området för den s. k. fria inkomsten, hava ingående behandlats i den allmänna motiveringen sid. 139 o. f. Utöver vad där anförts torde emellertid, för att undvika tvekan beträffande kommitténs förslag på denna punkt, här böra upptagas ytterligare ett speciellt spörsmål, nämligen frågan huruvida understöd från sjukkassa skall anses såsom inkomst i lagens mening eller icke. Enligt vad kommittén inhämtat tillämpas för närvarande inom pensionsstyrelsen den principen, att sjukkasseunderstöd upptages såsom inkomst endast för det fall, att understödet kan beräknas komma att utgå under längre tid än tre år räknat från tidpunkten för pensionsrättens inträdande. Efter genomförandet av 1931 års sjukkasselagstiftning torde emellertid, om pensionsförsäkringslagen bibehålles oförändrad, en omläggning av pensionsstyrelsens praxis härutinnan bliva påkallad. Det må sålunda framhållas, att den i 31 § första stycket av 1931 års sjukkasseförordning upptagna bestämmelsen, att rätten till sjukhjälp under den i förordningen stadgade sjukhjälpstiden om minst två år ej må begränsas på grund av att den sjuke må vara berättigad till pension enligt pensionsförsäkringslagen, enligt vad under förarbetena till sjukkasseförordningen uttalats bland annat har till uppgift att i någon mån minska kostnaderna för den allmänna pensionsförsäkringen. Någon besparing för pensionsförsäkringen kan givetvis icke av denna anledning åstadkommas utan att sjukkasseunderstödet räknas såsom inkomst i pensionsförsäkringslagens mening. Den av pensionsstyrelsen tillämpade, synnerligen liberala tolkningen i förevarande hänseende av bestämmelserna i 7 § pensionsförsäkringslagen torde närmast hava föranletts av en samstämmig opinion för en sådan tolkning från såväl den därav berörda allmänheten som från representanter för sjukkasserörelsen och för pensionsförsäkringens lokala organisation, pensionsnämnder och ombud, varför det icke torde böra ifrågasättas att helt utesluta sjukkasseunderstöd från att kunna anses såsom fri inkomst. Men å andra sidan synes ej heller den nu tillämpade principen att, oberoende av understödets storlek, helt bortse från understöd från sjukkassa så snart detta icke kan beräknas komma att utgå utöver viss tid erbjuda en tillfredsställande lösning. Det torde sålunda böra framhållas, att sjukpenning enligt 1931 års sjukkasseförordning skall utgå i betydligt större utsträckning än vad förut i regel varit fallet, nämligen med lägst en krona om dagen i minst två år, medan ett tämligen vanligt förhållande tidigare varit, att sjukhjälp utgått endast under exempelvis tre månader varje år för ett visst antal år. Och om man betänker att en person numera skall kunna försäkra sig i sjukkassa till erhållande av upp till sex kronor om dagen under de föreskrivna två åren, torde det utan vidare framstå såsom klart, att man icke kan oberoende av sjukkasseunderstödets storlek bortse från dylikt understöd vid bestämmande av pensionstilläggets belopp. Vid övervägandet av denna fråga har det synts kommittén skäligt, att sjukkasseunderstöd jämställes med vissa andra i före-

221 varande paragrafs första stycke omnämnda speciella inkomstslag och således intill visst belopp anses såsom fri inkomst. Något uttryckligt omnämnande i lagtexten av sjukkasseunderstöd är enligt kommitténs mening icke erforderligt, då dylikt understöd torde inrymmas under uttrycket understöd som utgår på grund av försäkring, vilken icke är i lag föreskriven. Mot en sådan anordning, tillämpad utan någon som helst restriktion, torde emellertid med fog kunna riktas den anmärkningen, att det måste framstå såsom en oegentlighet att en person skulle för sin försörjning kunna erhålla bidrag av statsmedel från två håll, nämligen dels genom vederbörande sjukkassa och dels i form av pensionstillägg. För att undvika detta har kommittén, såsom närmare utvecklas i motiveringen till förslaget till lag om erkända sjukkassor 'här nedan sid. 261 o. f., föreslagit, att statsbidrag till sjukpenning, dagsbidrag, icke skall utgå för det fall, att vederbörande uppbär pensionstillägg, och att samtidigt sjukpenningen skall minskas med 50 öre för dag, till vilket belopp dagsbidraget i regel uppgår. Den sistnämnda bestämmelsen medför, att en till sjukpenning berättigad sjukkassemedlem får vidkännas en minskning av sitt understöd från sjukkassan med 182 kronor och 50 öre för år räknat, om han söker och erhåller pensionstillägg. I flertalet fall torde det på grund härav vara för vederbörande ekonomiskt fördelaktigare att söka pensionstillägg först sedan rätten att uppbära sjukpenning upphört. Som pensionsförsäkringen är avsedd att i största möjliga utsträckning träda i stället för fattigvård, bör försörjning av fattigvården icke medräknas som inkomst och ej heller understöd på grund av den skyldighet att försörja vissa nära anhöriga, som stadgas i 3 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården. Någon uttrycklig föreskrift härom torde ej vara av behovet påkallad. Emellertid finnas talrika fall, där medellösa personer hava full eller delvis försörjning hos andra, vilka, utan att försörjningsplikt påvilar dem, på grund av skyldskap eller band av vänskap eller av andra etiska skäl funnit sig föranlåtna att taga hand om dessa medellösa. Jämväl i sådana fall, i vilka någon laglig skyldighet att bidraga till annans försörjning icke föreligger, synes det kunna vara motiverat att anlägga den synpunkten, att pensionsförsäkringen bör lätta de enskildas försörjningsbörda och att därför de av de enskilda utgivna understöden icke böra föranleda avdrag å pensionstilläggen. För att i skälig omfattning undantaga sådan försörjning från att medräknas som inkomst och samtidigt giva undantaget någorlunda fasta gränser, har det synts kommittén ändamålsenligt att i lagtexten upptaga en bestämmelse att som inkomst ej skall räknas understöd, som någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, för så vitt det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig försörjning. I andra stycket av 6 § hava, med vissa ändringar som föranledas av den föreslagna ortsgrupperingen, upptagits nu gällande bestämmelser om uppskattning av naturaförmåner. Enligt dessa bestämmelser må årliga värdet av dylika förmåner, vilka räcka till full, om än torftig, försörjning, icke

222 uppskattas till belopp, som understiger den inkomstgräns, vid vilken rätt till pensionstillägg upphör. Detta stadgande har tydligen, såsom ålderdomsförsäkringskommittén ock uttalade med tanke på en motsvarande regel i dess förslag, tillkommit, emedan syftet med pensioneringen av kostnadsskäl icke kunnat sträckas längre än att söka bereda nödtorftig bärgning åt en var, som icke är i stånd att själv förskaffa sig sådan. I nämnda stycke stadgas vidare, att där utgående naturaförmåner ej räcka till full försörjning, deras årliga värde skall uppskattas till motsvarande lägre belopp. Denna bestämmelse nödvändiggör i många fall, nämligen så snart ortens försörjningsvärde avviker från de i lagen angivna värdena å full försörjning av 425 kronor för man och 400 kronor för kvinna och bland en pensionssökandes inkomster ingå naturaförmåner i större eller mindre utsträckning, en omräkning aV det med ledning av ortspriserna fastställda värdet av dessa förmåner. Denna omvärdering har, trots principens enkelhet, visat sig förenad med vissa svårigheter att på tillfredsställande sätt genomföra i den praktiska tillämpningen. Den av kommittén föreslagna ortsgrupperingen medför, att olika värden för full försörjning kunnat fastställas för de olika ortsgrupperna, varigenom bättre överensstämmelse torde vinnas mellan de i lagen angivna värdena och de verkliga ortsvärdena. Omvärdering av naturaförmåner torde därför med kommitténs förslag bliva nödvändig i mindre utsträckning än enligt nu gällande lag. I ett tredje stycke hava på skäl som anförts i den allmänna motiveringen sid. 144 intagits särskilda regler rörande beräkning av inkomst, som erhålles av fastighet eller kapital till högre värde än sammanlagt 5 000 kronor. Sista stycket i den av kommittén föreslagna 6 § utgör med någon rent formell jämkning en direkt avskrift av sista stycket i den motsvarande 7 § pensionsförsäkringslagen. 7 §• Såsom ett första stycke i paragrafens första moment har utan ändring införts sista stycket av 8 § i den nuvarande pensionsförsäkringslagen, vari behandlas det fall, att ändring eller indragning av pensionstillägg påkallas av ändring i vederbörandes inkomstförhållanden. Bestämmelserna i det föreslagna momentets andra stycke däremot äro helt nya och hava föranletts därav, att pensionstillägget enligt kommitténs förslag skall vara graderat efter dyrort. Om en pensionstagare övergår från en ortsgrupp till en annan, bör i regel enligt den i 5 § 2 mom. fastställda principen, att pensionsberättigad skall anses tillhöra den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven, pensionstillägget i förekommande fall ändras och i fortsättningen utgå efter reglerna för den nya ortsgruppen, så att pensionstagaren alltid erhåller det mått av försörjning, som lagen avser att bereda honom. Sådan övergång som nyss nämnts kan förorsakas antingen av att pensionstagaren flyttar från en ort till en annan eller ock av att viss ort överföres till ny ortsgrupp i samband med den ortsgruppering som enligt 5 § skall verkställas vart femte år, och i båda fallen kan övergången ske antingen från lägre ortsgrupp till högre eller tvärtom. I sist-

223 nämnda fall, d. v. s. därest pensionstagaren flyttar från ort tillhörande dyrare till ort i billigare ortsgrupp eller om hans mantalsskrivningsort överföres till billigare ortsgrupp, synes det av kostnadsskäl utan vidare klart, att pensionstillägget bör omedelbart jämkas till att utgå efter reglerna för den billigare ortsgruppen. Även för det fall, att en hel ort överflyttas från billigare till dyrare ortsgrupp, torde pensionstillägg, som utgå till på sådan ort mantalsskrivna personer, böra omedelbart och utan att ansökning därom behöver ingivas omräknas efter reglerna för den nya ortsgruppen. För det fall åter, att en pensionstagare flyttar från billigare till dyrare ort skall enligt 5 § 2 mom. sista stycket i regel gälla en väntetid om två år, innan han får komma i åtnjutande av den högre ortsgruppens pensionstillägg. Det synes i sådant fall böra få ankomma på pensionstagaren att själv genom ansökning göra sin rätt till högre pensionstillägg gällande. I andra stycket hava meddelats bestämmelser i överensstämmelse med nu anförda synpunkter. I tredje och sista stycket av förevarande moment ha intagits bestämmelser angående indragning av pension för pensionstagare, som förlorar sitt svenska medborgarskap, och av pensionstillägg för pensionstagare, som upphör att vara i riket mantalsskriven. Beträffande grunderna för dessa stadganden hänvisas till vad som anförts under 1 §. De delar av den nuvarande 8 §, som icke upptagits i förevarande paragraf, vilka delar avse dels indragning av pension på grund av upphörd invaliditet och dels förhållanden, som äga samband med pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet, hava lämnats utan motsvarighet i kommitténs lagförslag. Invaliditetsprövning skall nämligen enligt detta förslag icke längre förekomma och pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet har antagits skola övergå i andra former. Andra momentet är helt nytt och stadgar skyldighet för den, som åtnjuter pensionstillägg, att till pensionsnämndsordföranden i det pensionsdistrikt, där han senast blivit mantalsskriven, meddela, om hans ekonomiska förhållanden väsentligt förbättrats eller om han mantalsskrivits å annan ort än tillförne och denna ort räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort. Större praktisk betydelse torde denna bestämmelse kunna få endast för det sist nämnda fallet, men för dylikt fall synes ett stadgande av angiven innebörd vara nödvändigt. 8§I 8 § av kommitténs förslag till lag om allmän ålderdomspensionering har kommittén upptagit vissa värdighetsbestämmelser. Motsvarande stadganden i den nuvarande lagen återfinnas i denna lags 9 § första stycket. Under punkt a) innehåller pensionsförsäkringslagen den bestämmelsen, att i fråga om pensionsberättigad, som avhänt sig eller undandolt inkomst eller egendom i uppsåt att erhålla pensionstillägg eller högre sådant tillägg än honom eljest skolat tillkomma, sökt pensionstillägg icke må beviljas

224 och redan beviljat pensionstillägg skall indragas. Undantagsvis må dock vederbörande pensionsnämnd efter prövning av omständigheterna medgiva pensionstillägg med minskat belopp. Enligt vad kommittén inhämtat förekommer det ej sällan, att pensionssökande före ingivandet av ansökning om pension avhänt sig egendom eller att sökande underlåter att i ansökningen lämna uppgift om honom tillkommande inkomst eller egendom. Av naturliga skäl är det i allmänhet svårt att leda i bevis, att avhändandet eller undandöljandet skett i uppsåt att erhålla pensionstillägg eller högre sådant tillägg än vederbort. I mycket stor utsträckning synas pensionsnämnderna och pensionsstyrelsen ha måst nöja sig med viss sannolikhetsbevisning, men å andra sidan endast mera sällan tillämpat den i lagen stadgade huvudregeln, att sökt pensionstillägg icke må beviljas, och i stället gjort lägens undantagsbestämmelse om pensionstillägg med minskat belopp till huvudregel. Erfarenheten tyder således på att bevisning om visst uppsåt ej bör fordras såsom förutsättning för påföljden. Kommittén har därför under punkt a) upptagit det fall, att pensionsberättigad avhänt sig egendom utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag i sådan myckenhet, att avhändelsen avsevärt inverkar vid beräkning av pensionstillägg, samt såsom ett andra dylikt fall under punkt b) upptagit det fall, att pensionsberättigad beträffande sin inkomst eller egendom åberopat oriktig uppgift av beskaffenhet att påverka rätten till pensionstillägg, ehuru skäligen kunnat fordras av honom att uppgiften varit riktig. Jämväl beträffande den påföljd, som i nu angivna fall skall drabba den pensionsberättigade, torde viss ändring böra vidtagas i förhållande till nu gällande rätt. Enligt kommitténs mening är det nämligen mindre lämpligt att, såsom enligt den nuvarande lagen plägar ske, pensionstillägg visserligen tillerkännes vederbörande, men med minskat belopp. Det pensionsbelopp, som eljest skulle tillkomma sökanden, kan i de allra flesta fall icke räknas ut av honom. Då det således ingalunda är säkert att ens hans närmaste omgivning får kännedom om minskningen, kan denna icke vara ändamålsenlig såsom medel att avskräcka från avhändelse eller undandöljande av inkomst eller egendom. Från denna synpunkt torde ett fullständigt förvägrande av rätt till pensionstillägg för viss tid vara att föredraga. Enligt nuvarande lag stadgas förlust, helt eller delvis, för all framtid av rätt till pensionstillägg såsom påföljd. Denna påföljd synes dock i många fall alltför hård. Kommittén föreslår därför, att i fall som ovan nämnts ansökning om pensionstillägg skall avslås och redan beviljat pensionstillägg indragas, dock att där annat ej finnes påkallat, skall bestämmas viss tid, efter vilkens förlopp den omständighet, som föranlett beslutet, icke skall utgöra hinder mot bifall till ansökning om pensionstillägg. 9 § första stycket punkt b) i den nuvarande pensionsförsäkringslagen innehåller en bestämmelse om enahanda påföljd, som stadgas för under punkt a) angivna fall, för pensionsberättigad, som visat tredska eller uppenbar försumlighet i fullgörandet av honom enligt lagen åliggande avgiftsplikt. Enligt av pensionsstyrelsen hittills tillämpad praxis förekommer i ganska

225 stor utsträckning nedsättning av pensionstillägg på grund av försummad avgiftsbetalning, ofta med belopp på endast 10 a 20 kronor. 1 Avslag på ansökan om pensionstillägg lär hava förekommit endast i ett par fall, där särskilt framträdande tredska förelegat. Från och med den 1 januari 1931 tillämpas i förevarande avseende följande regler: 1. Såsom icke påfört avgiftsbelopp betraktas a) försummad avgift för något av åren 1914, 1915 och 1916; b) försummad avgift för det år, då ansökan om pensionstillägg inkommit till pensionsnämndens ordförande, och för de två närmaste åren dessförinnan ; c) försummad grundavgift för år, för vilket tilläggsavgift ej påförts. Då i det följande talas om påfört eller försummat avgiftsbelopp avses alltså härmed det beräknade påförda resp. försummade avgiftsbelopp, som återstår efter ovannämnda reduktion. 2. Nedsättning ifrågakommer ej: a) då det försummade avgiftsbeloppet ej överstiger 50 kronor; b) då sökanden erlagt minst halva antalet påförda avgifter och samtidigt det erlagda beloppet motsvarar minst hälften av påfört avgiftsbelopp — vid räkning av antalet avgifter betraktas grundavgifter och tillläggsavgifter såsom från varandra skilda pensionsavgifter; c) då nedsättningsbeloppet, beräknat på sätt under 3) här nedan sägs, icke uppgår till minst 10 kronor. 3. Nedsättningsbeloppet beräknas till samma årliga belopp, som skulle utgått i pension på de försummade avgifterna, därest dessa vederbörligen erlagts, minskat med det årliga pensionsbelopp, som svarar mot de verkligen erlagda avgifterna, samt avrundas nedåt till helt 10-tal kronor. Vid tillämpningen av denna regel tas emellertid hänsyn till omständigheterna i det föreliggande fallet. Vad ovan anförts ger tydligt vid handen, att tillämpningen av den ifrågavarande bestämmelsen står föga i samklang med lagens ordalydelse. Men uppenbart är även, att lagens formulering på denna punkt är behäftad med svagheter. Ofta torde det vara svårt att fastställa, huruvida underlåtenhet att erlägga avgift är att beteckna såsom uppenbar försumlighet. Underlåtenheten kan ligga många år tillbaka i tiden, och den kan vara föranledd av annat än försumlighet, t. ex. av sjukdom eller arbetslöshet. Skall i varje fall, där avgiftsbetalningen icke blivit vederbörligen fullgjord, utredning verkställas om orsakerna därtill för varje år, för vilket påförd avgift ej blivit erlagd, kan detta förorsaka ett drygt arbete och ett icke obetydligt dröjsmål med ärendets avgörande. Säkerligen motsvaras olägenheten endast i ringa mån av någon fördelaktig inverkan på de avgiftspliktigas benägenhet att erlägga påförda avgifter. De avgiftspliktiga torde nämligen i mycket stor utsträckning icke känna till eller i allt fall icke tänka på den risk, för vilken de enligt bestämmelsen utsätta sig genom att underlåta att erlägga föreskrivna avgifter. Den ordentlige torde 1

Se tab. 3.

2 1 9 3 33

226 för övrigt, i den mån det är honom möjligt, fullgöra sin skyldighet och den slarvige försumma densamma i stort sett oberoende av om lagen stadgar ifrågavarande påföljd eller icke. På grund av vad nu anförts har kommittén i sitt lagförslag icke upptagit någon bestämmelse, som motsvarar pensionsförsäkringslagens regel om förlust, helt eller delvis, av rätt till pensionstillägg på grund av försumlighet med avseende på avgiftsbetalningen. Däremot har den nuvarande lagens regel om tredska i detta hänseende ansetts böra bibehållas. En försumlighet, som drivits så långt, torde i allmänhet icke vara svår att bevisa, och det skulle säkerligen vara ägnat att väcka anstöt, om en person som tredskats beträffande sina ifrågavarande skydigheter finge åtnjuta den extra förmån, som pensionstillägget innebär. Den ändring, som i kommitténs lagförslag vidtagits med avseende å påföljdens beskaffenhet, har ansetts böra gälla även i fråga om det nu behandlade fallet. E t t ytterligare fall av ovärdighet att åtnjuta pensionstillägg upptager den gällande lagen i det ifrågavarande lagrummet, 9 § första stycket, under c), nämligen det fall att pensionsberättigad icke efter förmåga söker ärligen bidraga till sin försörjning eller är hemfallen åt dryckenskap. Påföljden för detta fall är, att sökt pensionstillägg icke må beviljas och att beviljat pensionstillägg skall indragas. Pensionstillägg med minskat belopp kan i sådant fall icke ifrågakomma. Att den, som är hemfallen åt dryckenskap, icke bör få uppbära pensionstillägg, synes oomtvistligt. Det måste ju befaras, att han skulle använda det av allmänna medel bekostade pensionstillägget till att tillfredsställa sitt alkoholbegär. Men kommittén förmenar, att starkare krav än den nuvarande lagens böra uppställas såväl i fråga om nykterhet som skötsamhet i övrigt. Enligt ordalydelsen av de nu gällande värdighetsbestämmelserna är den, som tidigare varit hemfallen åt dryckenskap men vid tiden för pensionsansökningens ingivande icke längre utövar denna last, ävensom den, som väl tidigare men ej vid tiden för ansökningen underlåtit att efter förmåga söka ärligen bidraga till sin försörjning, icke underkastad menlig påföljd med avseende på rätten till pensionstillägg. Det låter dock blott alltför väl tänka sig, att orsaken till förbättringen varit den, att personen ifråga ej längre kan skaffa sig medel att tillfredsställa sitt alkoholbegär och att detta alltjämt fortvarar med oförminskad styrka. I en av kommittén anordnad undersökning 1 ha åtskilliga fall påvisats, då personer uppburit pensionstillägg, trots att de på ett stötande sätt varit hemfallna åt dryckenskap eller eljest sedligt förfallna. Med hänsyn till vad sålunda anmärkts anser kommittén, att lagens värdighetsbestämmelser av nu förevarande art dels böra utvidgas till att avse även andra fall av förargelseväckande levnadssätt än dryckenskap och dels, i motsats till vad fallet är enligt gällande rätt, böra avse även tiden före ansökan om pensionstillägg. Enligt kommitténs förslag skall därför ansökan om pensionstillägg avslås för person, som under avsevärd tid inom de två senaste åren före ansökningen varit hemfallen åt dryckenskap eller eljest fört förargelseväckande levnadssätt eller uppenbarligen icke efter förmåga sökt 1

Undersökningar angående det sociala hjälpklientelet.

Statens offentl. utr. 1934: 14.

227 ärligen försörja sig. För att angiva, att påföljden icke ovillkorligen skall gälla för vederbörandes återstående livstid, har tillfogats, att han äger att efter ny ansökning få sin rätt till pensionstillägg ånyo prövad, varvid de nyss angivna bestämmelserna fortfarande skola tillämpas. Då dessa bestämmelser hänföra sig uteslutande till gången tid, hava de ansetts böra kompletteras med ett stadgande, att, om den, som fått pensionstillägg sig tillerkänt, förfaller till dryckenskap eller eljest till förargelseväckande levnadssätt, pensionstillägget skall indragas och göras beroende av ny ansökning. Nu behandlade värdighetsbestämmelser hava upptagits i ett tredje och sista stycke i 8 § av kommitténs förslag till lag om allmän ålderdomspensionering. Såsom andra stycke i paragrafen har införts ett stadgande, som icke äger någon motsvarighet i den nuvarande lagen. I 7 § av förslaget föreskrives på skäl, som anförts i motiveringen till nämnda paragraf, viss anmälningsskyldighet för den, som uppbär pensionstillägg. Uraktlåtenhet att fullgöra denna anmälningsskyldighet bör givetvis föranleda viss påföljd och bestämmelsen härom har ansetts lämpligen böra infogas i 8 § tillsammans med övriga påföljdsföreskrifter. I den nuvarande pensionsförsäkringslagens 9 § tredje och fjärde styckena finnas dels bestämmelser, enligt vilka pensionsberättigad icke skall ha rätt till pensionstillägg för tid under vilken han är intagen å anstalt, tillhörande vissa i lagen närmare angivna slag, dels ock stadgande om rätt för fattigvårdssamhälle att helt eller delvis uppbära pensionstillägg för pensionsberättigad, som är på fattigvårdssamhällets bekostnad intagen å anstalt. Motsvarigheter till dessa bestämmelser återfinnas i 9 och 10 §§ i kommitténs lagförslag. Övriga delar av 9 § i den nuvarande lagen, nämligen andra och sista styckena, sakna motsvarighet i kommitténs lagförslag. I andra stycket stadgas, att pensionstillägg eller del därav, som på grund av bestämmelsen i första stycket av samma paragraf icke utgår till pensionstagare, skall, där pensionstagaren för sin försörjning anlitar allmänna fattigvården, för tid, under vilken fattigvård till honom utgår, tillfalla den kommun, till vilken han i fattigvårdshänseende hör, och i sista stycket medgives kommun rätt att för pensionstagare, som anlitar fattigvården och för vilken kommun måst på grund av uraktlåten grundavgiftsbetalning verkställa inbetalning till pensionsförsäkringsfonden, uppbära det belopp, som enligt de i 6 § första stycket angivna grunder motsvarar vad av kommun sålunda inbetalats. I båda fallen äger dock icke kommun utfå mera än som erfordras till täckande av kostnaderna för den lämnade fattigvården. Beträffande båda dessa bestämmelser föreslog statens besparingskommitté i sitt den 19 februari 1925 avgivna betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation, att de skulle upphävas. 1 Ifråga om andra stycket framhöll kommittén att det knappast förelåge något verkligt skäl att låta kommunen erhålla det pensionstillägg eller del därav, som en fattigvårdsunderstödd gått förlustig därför att han icke uppfyllt pensionsförsäkringslagens s. k. värdighetsbestämmelser. Och stadgandets existens1

Statens offent!, utr. 1925:8 sid. 215 ff.

228 berättigande försvunne enligt kommitténs mening alldeles, när man jämförde de förhållandevis obetydliga beloppen med det tidsödande och besvärliga arbete, som vore förenat med utanordnandet av beloppen. Med avseende på bestämmelsen i sista stycket ansåg besparingskommittén visserligen, att det i sak icke vore något att erinra mot att kommun, som nödgades meddela vederbörande pensionsberättigade fattigvård, till kostnaderna därför finge det bidrag, som motsvarade nedsättningen under den normala avgiftspensionen. Kommittén hade emellertid funnit, att en tillämpning i större utsträckning av detta lagrum skulle förorsaka en arbetsbörda, som icke stode i rimlig proportion till de obetydliga belopp, det här kunde vara fråga om. I sitt över besparingskommitténs betänkande avgivna utlåtande tillstyrkte pensionsstyrelsen den sålunda föreslagna ändringen och sedermera förelades förslaget även riksdagen genom Kungl. Maj-.ts proposition nr 110 till 1927 års riksdag. Här må nämnas, att av en vid denna proposition fogad tablå framgick, att intill slutet av år 1926 endast åtta kommuner framställt anspråk på grund av stadgandet i andra stycket av 9 § pensionsförsäkringslagen och allenast tre kommuner på grund av bestämmelsen i femte stycket. I sitt med anledning av propositionen avgivna utlåtande, nr 29, anförde emellertid andra lagutskottet, att utskottet ansåge sig icke böra för det dåvarande biträda ifrågavarande förslag. Utskottet beaktade visserligen de skäl, som av besparingskommittén anförts till stöd för bestämmelsernas upphävande, men ville däremot erinra, att, även om betydelsen av berörda stadganden ännu torde vara relativt ringa för kommunerna, förhållandet sannolikt skulle bliva annorlunda i framtiden. För övrigt syntes dessa stadganden dittills hava vunnit en så obetydlig tillämpning, att något verkligt behov ur arbetssynpunkt av deras upphävande näppeligen kunde sägas föreligga. Frågan torde emellertid lämpligen kunna upptagas till omprövning i samband med en blivande allmän revision av pensionsförsäkringslagen. Dock ville utskottet såsom sin mening uttala, att det syntes vara förenligt med rättvisa och billighet, att kommunerna erhölle dem på grund av ifrågavarande stadganden tillkommande belopp, i den mån så erfordrades till täckande av kostnaderna för lämnad fattigvård. Biksdagen godkände utskottets utlåtande och avslog alltså propositionen i denna del. För att utröna i vilken omfattning bestämmelserna i andra och femte styckena av 9 § pensionsförsäkringslagen hittills kommit i tillämpning har kommittén från pensionsstyrelsen införskaffat uppgifter, av vilka framgår, att utbetalningar till och med den 12 november 1930 verkställts till 22 kommuner på grund av andra stycket och till 21 kommuner, av vilka 19 ingå i de nyss nämnda 22, på grund av femte stycket. Till de förra hava intill nämnda tidpunkt med tillämpning av ifrågavarande stadganden utbetalats tillhopa 181545 kronor och till de senare 27 204 kronor. Av de på grund av andra stycket utbetalade beloppen belöpa 106 402 kronor på Göteborg och 49 588 kronor på Stockholm. Undantagas dessa två städer, återstår alltså ett belopp av endast 25 555 kronor för de övriga 20 kommunerna. Av det jämlikt femte stycket utbetalade beloppet å sammanlagt 27 204 kronor falla icke mindre än 11423 kronor på Göteborg och 4 579 kronor på Stockholm, alltså endast 11202 kronor på de övriga 19 kommunerna. Sedan frågan var före vid 1927 års riksdag har tillämpningen av ifrågavarande stadganden ökats ganska väsentligt och i jämnbredd därmed det därav föran-

229 ledda arbetet, och då antalet kommuner, som framkommit med anspråk, under de senaste åren visat ökning, är det sannolikt, att denna ökning alltjämt kommer att fortgå. I likhet med på sin tid besparingskommittén, ' pensionsstyrelsen och Kungl. Maj:t håller pensionsförsäkringskommittén för sin del före, att ifrågavarande bestämmelser böra utgå ur lagen. Utöver vad tidigare anförts till stöd för en sådan ändring må i fråga om bestämmelsen i andra stycket erinras, att kommittén föreslagit, att försummad avgiftsbetalning icke såsom nu skall medföra mistning helt eller delvis av rätt till pensionstillägg. Då flertalet fall, i vilka 9 § andra stycket pensionsförsäkringslagen hittills kunnat tillämpas varit att hänföra till fall, i vilka dylik påföljd beslutats, kommer betydelsen ur ekonomisk synpunkt för kommunerna av ett stadgande av ifrågavarande innebörd att högst väsentligt försvagas. Beträffande 9 § femte stycket må framhållas, att den rätt, som däri medgives kommun, grundas på den kommunerna åliggande ansvarigheten för grundavgifternas erläggande. Då nu kommittén föreslår att denna ansvarighet skall upphävas, bortfaller den materiella grunden för ett bibehållande av ifrågavarande stadgande. 9 §. Paragrafen motsvarar 9 § tredje stycket pensionsförsäkringslagen. Första punkten i det nuvarande lagrummet har ersatts med en generell föreskrift, att pensionstillägg ej skall utgå för tid, under vilken pensionsberättigad är på statens bekostnad intagen å anstalt för så vitt icke tiden understiger en månad. En jämkning har vidare vidtagits i stadgandet i andra punkten, att om pensionsberättigad som mister pensionstillägg på grund av de förhållanden, varom nu är fråga, äger anhöriga, vilka för sitt uppehälle äro beroende av honom, dem må medgivas rätt att under tiden uppbära pensionstillägget. Med detta stadgande bör åsyftas de fall, i vilka anhöriga äro beroende av pensionstillägget, något som kan inträffa i synnerhet om de hava gemensam bostad med pensionstagaren, och i kommitténs förslag har därför använts en formulering, som torde giva uttryck åt denna tanke. 10 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om rätt för kommun att i vissa fall uppbära pension. Första stycket i paragrafen innebär i jämförelse med gällande lag en saklig nyhet. Denna sammanhänger därmed, att den långa tid, som i regel förflyter från sökandet av pension till dess pension första gången utbetalas, ofta påtalats såsom en stor olägenhet. Om denna sak framhöll statens besparings kommitté i sitt förut omnämnda betänkande angående socialförsäkringens organisation, 1 att det icke sällan klagades över denna långa väntetid och att dröjsmålet vållade betydliga svårigheter för de sökande, som ofta tvingades att under tiden vända sig till fattigvården, vilken de just med pensionens tillhjälp hoppats und1

Statens offentl. utr. 1925:8 sid. 137.

230 s l i p p a . B e s p a r i n g s k o m m i t t é n f ö r o r d a d e därför, att, då p e n s i o n b e v i l j a d e s av p e n s i o n s n ä m n d , den s ö k a n d e skulle vara b e r ä t t i g a d a t t av k o m m u n e n s m e d e l h o s p e n s i o n s n ä m n d e n s o r d f ö r a n d e lyfta det av n ä m n d e n b e r ä k n a d e p e n s i o n s b e l o p p , s o m vid n ä m n d e n s b e s l u t förfallit till b e t a l n i n g , dock m e d r ä t t för k o m m u n e n att, om b e s l u t e t a t t bevilja s ö k a n d e n p e n s i o n , f a s t s t ä l l d e s av p e n s i o n s s t y r e l s e n , återfå d e t f ö r s k o t t e r a d e b e l o p p e t . I s i t t över b e s p a r i n g s k o m m i t t é n s förslag avgivna y t t r a n d e framlade pensionsstyrelsen resultatet av en u n d e r s ö k n i n g i ä m n e t , g r u n d a d p å ett b e g r ä n s a t a n t a l p å måfå u t t a g n a a n s ö k n i n g a r , och v i t s o r d a d e b l a n d a n n a t m e d s t ö d härav, a t t den tid, s o m föl-flyter från a n s ö k n i n g e n s i n l ä m n a n d e till p e n s i o n s n ä m n d e n s o r d f ö r a n d e till d e s s första u t b e t a l n i n g e n av p e n s i o n e n äger r u m , i regel v o r e av a v s e v ä r d l ä n g d . P e n s i o n s s t y r e l s e n a n s å g , att d e t föreliggande, för pensionsförsäkTab. 58. Tid för behandlingen av pensionsansökningar. Antal Tidsintervall

i

veckor

Stockholm och Göteborg

Övriga städer

ärenden Landsbygd Hela riket

1. Tid mellan ingivandet till pcnsionsnämndsordföranden och första nämndssammanträdet. 0— 2 263 6 986 984 5 739 3- 4 1544 2 467 405 518 5— 6 1133 1870 384 353 7- 8 1592 275 335 982 9—12 1994 274 385 1335 13-16 1084 65 134 885 599 17—20 16 62 521 400 21—24 17 27 356 25— 619 14 32 573 63 Antal veckor i medeltal för samtliga ärenden 56 65 64 2. Tid mellan sammanträdet och ärendets ankomst till pensionsstyrelsen. 4 0— 4 121 358 5 1490 7 092 770 6 S002 611 809 7 1261 234 205 8 56 52 605 9—12 34 102 525 13— 4 51 225 5-8 5-8 6o Antal veckor i medeltal för samtliga ärenden ..

483 9 352 4 422 1700 713 661 280 59

3. Tid mellan ankomsten till pensionsstyrelsen och första pensionsutbetalningen. 0- 4 — 8 11 3 1861 5- 8 1260 206 395 1162 5 254 7 306 9 - 1 2 .. .890 5 079 13—16 3 919 338 822 1524 1917 17—20 153 240 21—24 659 71 85 503 356 25-28 28 56 272 161 29—32 12 29 120 120 33—36 5 25 90 74 37—40 6 7 61 67 41— 4 6 57 12 7 13 i 135 13; Antal veckor i medeltal för samtliga ärenden..

231 ringens effektivitet mycket betydelsefulla problemet knappast kunde lösas på annan väg än den av besparingskommittén föreslagna med förskott till sökanden, utbetalade av kommunala medel. Pensionsstyrelsen tillstyrkte därför med vissa ändringar kommitténs förslag i denna del. Statens fattigvårdsinspektör ansåg däremot den föreslagna anordningen ur flera synpunkter olämplig samt att den ej stode i överensstämmelse med fattigvårdslagens bestämmelser, enligt vilka behovet skulle prövas av fattigvårdsstyrelsen. Även Svefiska landstingsförbundets styrelse, Svenska stadsförbundets styrelse och Svenska fattigvårdsförbundet ställde sig avvisande mot det framförda förslaget. I syfte att statistiskt närmare belysa frågan om väntetidens längd har kommittén, i samband med vissa andra, i Del I publicerade undersökningar, i förevarande avseende bearbetat under första halvåret 1928 till pensionsstyrelsen inkomna ansökningar om pensionstillägg eller understöd. Resultatet av denna bearbetning framlägges i tab. 58.' I medeltal förflyter sålunda från ansökningshandlingens ingivande till pensionsnämndsordföranden till dess nämnden fattar beslut i ärendet en tid av 6'4 veckor, från nämndssammanträdet till dess ansökningen inkommer till pensionsstyrelsen 5'9 veckor och därifrån till första pensionsutbetalningen 13' 5 veckor. Väntetiden för en pensionssökande uppgår alltså i genomsnitt till 25'8 veckor eller ungefär ett hälft år. Till de meddelade uppgifterna torde emellertid böra anmärkas, att den tid som i tabellen här ovan angivits förflyta mellan ingivandet och nämndssammanträdet icke torde giva ett riktigt begrepp om den första delen av väntetiden, enär ofta den första ansökningsåtgärden torde bestå i en muntlig framställning till pensionsnämndsordföranden och den skriftliga ansökningen upprättas och ingives till denne först senare, ofta strax före sammanträdet. En jämförelse mellan kommitténs undersökning och den förut omnämnda av pensionsstyrelsen år 1925 verkställda lämnas i tab. 59. Tab. 59. Tid för behandlingen av pensionsansökningar åren 1925 och 1928. Tidsintervall i medeltal i dagar

Tidsintervall

Enligt pcnsions8tyrelsens undersökning (1925)

Enligt kommitténs undersökning (1928)

Stockholm och Göteborg

Övriga städer

Landsbygd

Hela riket

Stockholm och Göteborg

Övriga städer

Landsbygd

Hela riket

1. 2. 3

36 42 144

33 46 155

40 45 170

39 45 165

44 41 89

39 10 92

46 42 96

45 42 95

Sammanlagd väntetid

182 Den sammanlagda väntetiden för de pensionssökande har sålunda under tiden mellan de båda undersökningarna nedgått med något mer än två månader därigenom, att behandlingstiden inom pensionsstyrelsen nedbringats med nämnda tid.

232 I de fall, då en ansökning återförvisats till pensionsnämnden för förnyad behandling, blir givetvis väntetiden avsevärt längre. E n på denna punkt verkställd undersökning har givit vid handen, att väntetiden i sådana fall sammanlagt uppgår till i medeltal: för Stockholm och Göteborg » övriga städer » landsbygden » riket i dess helhet

43 veckor 46 » 51 » 49 »

Trots att jämförelsen mellan de båda undersökningarna tyder på att väntetiden förkortats icke oväsentligt, giver vad ovan anförts enligt kommitténs mening oförtydbart vid handen, att väntetiden fortfarande är så lång, såväl i genomsnitt som särskilt för de fall, då väntetiden överstiger medeltalet, att åtgärder i syfte att motverka därav föranledda olägenheter för de pensionssökande skulle vara synnerligen önskvärda. Att förkorta väntetiden så kraftigt, att ifrågavarande olägenheter skulle helt bortfalla, torde icke låta sig göra på annat sätt än genom en fullständig decentralisation av prövningen av pensionsansökningarna, en åtgärd som kommittén icke anser tillrådlig så länge staten skall bekosta den ojämförligt större delen av utgående pensionstillägg och understöd. Ifrågavarande missförhållande torde därför knappast kunna effektivt avhjälpas på annat sätt än genom en anordning i huvudsaklig överensstämmelse med besparingskommitténs ovan omnämnda förslag. Det oaktat har pensionsförsäkringskommittén, med hänsyn bland annat till de vägande erinringar mot detta förslag, som tidigare framförts från ståtens fattigvårdsinspektör m. fl., funnit sig icke kunna tillstyrka en obligatorisk föreskrift om utgivande i förekommande fall av kommunala pensionsförskott. Däremot skulle det vara synnerligen önskvärt om kommunerna, såsom redan på en del håll skett, mera allmänt ville frivilligt införa en sådan anordning. Det har emellertid framhållits, att en utveckling i dylik riktning motverkas av den omständigheten att en kommun, som lämnar pensionsberättigad förskott å pensionen, saknar verkliga garantier för att sedermera återfå förskottet, enär intet hinder föreligger för pensionstagaren att efter emottagandet av pensionsbrevet själv utkvittera och behålla hela det då till utbetalning förfallna beloppet, vilket i många fall kan vara av avsevärd storlek. I syfte att undanröja detta hinder för en utveckling i önskvärd riktning på ifrågavarande område, har kommittén i 10 § första stycket intagit en bestämmelse om rätt för kommun, som förskotterat av pensionsnämnd beviljad pension, att av det till betalning först förfallande pensionsbeloppet tillgodogöra sig förskottet. Andra stycket i förevarande paragraf är lika med 9 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen med det undantaget, att det i sistnämnda lagrum förekommande stadgandet om pension tillkommande pensionstagare, som omhändertagits av barnavårdsnämnd, uteslutits såsom icke på sin plats i en lag om enbart ålderdomspensionering.

233 Om finansieringen av ålderdomspensionerna. 11 §. I denna paragraf föreskrives, liksom i paragrafen med samma nummer i den nuvarande lagen, att pensionsavgifterna skola ingå till en särskild fond, vilken här kallats ålderdomspensioneringsfonden. Med fondens inkomster, d. v. s. inflytande pensionsavgifter jämte fondräntan, skola i första hand bestridas kostnaderna för utgående avgiftspensioner. Under den första tiden efter införandet av den av kommittén föreslagna pensioneringsverksamheten komma emellertid inkomsterna att väsentligt överstiga nämnda kostnader. Enligt det för pensionsförsäkringen nu tillämpade finansieringssystemet fonderas detta överskott, varigenom fonden under en lång följd av år kommer att växa kraftigt och slutligen uppnå en högst betydande storlek. Såsom i den allmänna motiveringen x framhållits har kommittén vid uppgörandet av det föreliggande förslaget avsett, att denna fondbildning skall avsevärt beskäras, och har kommittén därvid ansett, att fondökningen borde begränsas efter en på förhand uppgjord plan, enligt vilken fonden omkring år 1960 skulle uppnå en slutlig storlek av 1 000 miljoner kronor. I den mån fondens inkomster äro större än den planmässiga fondökningen, böra de enligt kommitténs mening användas till att minska statens bidrag till verksamheten. I överensstämmelse med den uppfattning, som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen, att pensioneringen bör så anordnas, att den smidigt kan anpassa sig efter skiftande tidsförhållanden och att därför här berörda frågor icke böra närmare fixeras i själva lagen, har kommittén i 11 § av det föreliggande lagförslaget endast intagit en bestämmelse, att Konung och riksdag skola fastställa plan för fondens användning, innefattande regler för dess tillväxt och slutliga belopp, ävensom grunder för fondmedlens placering och fondens förvaltning i övrigt. 12 § 12 § i kommitténs förevarande förslag innehåller regler angående sättet för bestridandet av pensionskostnaderna. I första stycket stadgas, att staten och kommunerna skola lämna bidrag till dessa kostnader, varefter i andra och tredje styckena meddelas närmare bestämmelser rörande kommunernas respektive statens bidragsskyldighet. Enligt förslaget skall bidrag från landstingens sida. icke längre utgå, varigenom ett från landstingshåll vid olika tillfällen framfört önskemål blivit tillgodosett. Beträffande kommunernas bidrag må erinras, att ålderdomsförsäkringskommittén på sin tid föreslog, att en tredjedel av kostnaden för pensionstillägg och understöd skulle bestridas av kommunerna. Kommittén grundade denna regel därpå, att enligt densamma kommunerna beräknades komma att såsom bidrag till pensioneringen få utgiva ungefärligen vad de genom pensionsförsäkringen kunde antagas komma att inbespara i fattigvårdsutgifter. I syfte 1

Se sid. 127 ff., 147 f. och 164 ff.

234 att lätta kommunernas börda intogs emellertid i 1913 års lag i ämnet den bestämmelsen, att kommuner och landsting skulle med hälften vardera bestrida en fjärdedel av kostnaden för pensionstillägg och understöd. I sitt meromnämnda betänkande angående socialförsäkringens organisation föreslog statens besparingskommitté, att man skulle återgå till ålderdomsförsäkringskommitténs förslag i förevarande avseende. »Det är uppenbart», anförde kommittén bland annat i denna fråga, »att en effektiv kontroll över pensioneringen icke kan åstadkommas utan mycket stora svårigheter och det är därför i högsta grad önskvärt att sätta in primärkommunernas ekonomiska intresse såsom regulator i organisationen. Detta sker bäst genom en återgång till ålderdomsförsäkringskommitténs förslag, att primärkommunerna skola svara för a / 3 av pensionstillägg och understöd, i sammanhang varmed landstingen befrias från ifrågavarande utgifter.» 1 I de över besparingskommitténs betänkande avgivna yttrandena gjordes olika meningar gällande beträffande det sålunda framlagda förslaget. Detsamma tillstyrktes, helt eller i viss mån, eller lämnades utan erinran av pensionsstyrelsen, Svenska landstingsförbundets styrelse, Svenska stadsförbundets styrelse, Svenska fattigvårdsförbundet och Svenska försäkringsföreningen, under det att det avstyrktes av statens fattigvårdsinspektör, styrelsen för Svenska landskommunernas förbund och Svenska kommunalarbetarförbundet. Försäkringsrådet ansåg, att frågan borde få anstå tills vidare och prövas först i samband med en förnyad utredning rörande sjukförsäkringen. Här må även nämnas, att skatteutjämningsberedningen i sitt principbetänkande 2 synes hava åsyftat, att primärkommunerna skulle bidraga till kostnaderna för pensionstillägg och understöd med en fjärdedel, under det att landstingens bidragsskyldighet skulle bortfalla. P å skäl, som anförts i den allmänna motiveringen sid. 148 o. f., föreslår pensionsförsäkringskommittén för sin del, att den landstingen nu åvilande åttondelen av kostnaden för pensionstillägg och understöd överföres på primärkommunerna, så att dessa få bestrida en fjärdedel av ifrågavarande kostnader. Bestämmelser härom hava upptagits i 12 § andra stycket, vars stadganden i övrigt i princip ansluta sig till motsvarande föreskrifter i 10 § pensionsförsäkringslagen. Enligt förslaget skall sålunda varje kommun bestrida en fjärdedel av pensionstillägget för pensionstagare, som av dess pensionsnämnd förklarats äga rätt till dylikt tillägg. Har pensionstillägget blivit ökat efter därom gjord ansökning, vilken kan grunda sig antingen på att pensionstagarens inkomst blivit mindre eller på att han efter flyttning kommit att tillhöra ort i högre ortsgrupp än förut, skall en fjärdedel av ökningen bekostas av den kommun, vilkens pensionsnämnd fattat beslut om ökningen. I andra fall av ökning av pensionstillägget, d. v. s. i sådana fall då pensionsstyrelsen på grund av att viss kommun blivit överflyttad till högre ortsgrupp utan föregående ansökning verkställer höjning av pensionstilläggen för där mantalsskrivna pensionstagare, skall en fjärdedel av ökningen bestridas av mantalsskrivningskommunen. Det torde böra framhållas att endast sådana i en dylik kommun mantalsskrivna pensionstagare, som av dess pensionsnämnd tidigare beviljats pensionstillägg eller ökning därav, kunna komma i åtnjutande av automatisk förhöjning av pensionstillägget, enär någon registrering av flyttningar icke förekommer hos pensionsstyrelsen. E n pensionstagare, 1 2

Statens offentl. utr. 1925: 8 sid. 136 o. 180 ff. Statens offentl. utr. 1933: 4 sid. 142, 158 o. 253.

235 som inflyttat i en kommun, vilken därefter överföres till högre ortsgrupp, blir därför hänvisad till att genom vanligt ansökningsförfarande göra sin rätt till förhöjt pensionstillägg gällande, varigenom vinnes den fördelen, att pensionsnämnden i den nya kommunen, vilken får betala en fjärdedel av ökningen av pensionstillägget, blir i tillfälle att närmare granska sådan pensionstagares inkomstförhållanden. I sista stycket av kommittéförslagets 12 § fastställes, att staten skall bidraga med vad av kostnaden för ålderdomspensioner återstår efter avdrag av kommunernas bidrag och tillskott från ålderdomspensioneringsfonden. 13 §. Den av kommittén förutsatta begränsningen av fondökningen kommer enligt kommitténs beräkningar att få till följd, att fondens inkomster i en framtid icke komma att förslå till täckande av kostnaderna för avgiftspensioneringen. Frågan när och i vilken omfattning fondens otillräcklighet kommer att göra sig gällande beror emellertid bland annat av omständigheter, rörande vilka för närvarande inga fast grundade antaganden kunna göras. Befolkningens sammansättning, inkomstfördelningen och ränteläget, kunna icke nu med någon säkerhet bedömas för de avlägsna tidsperioder, som härvid komma ifråga. Varje försök att för närvarande taga ställning till de nämnda frågorna och de spörsmål, som äro förknippade med dem, måste bli i hög grad osäkert. Det torde därför vara tillräckligt, att i lagen införas bestämmelser som garantera att verksamhetens utveckling noggrant iakttages och att, om åtgärder för förbättrande av dess ekonomi visa sig erforderliga, behovet därav från auktoritativt håll påvisas. För anordnande av en sådan eftersyn har i förslagets förevarande paragraf med vissa ändringar upptagits bestämmelserna i 12 § pensionsförsäkringslagen om periodisk undersökning av avgifter och förmåner samt av fondens ställning. Frånsett viss förenkling av bestämmelsernas avfattning, bestå förändringarna däri, att pensionsstyrelsen ålagts att, när av verkställd utredning framgår att förhållandena påkalla stärkande av verksamhetens ekonomi, göra anmälan därom hos Konungen. Det förutsattes, att en åtgärd som kan komma i fråga är ökat bidrag av statsmedel. De genom maximeringen av fondökningen frigjorda fondmedlen hava ju tjänat till att minska statens utgifter för pensionstillägg. Men också en höjning av pensionsåldern eller en sänkning av framdeles beviljade avgiftspensioner kan tillgripas. Även andra möjligheter, såsom en höjning av avgifterna, kunna befinnas lämpliga. Däremot torde icke sänkning av redan beviljade avgiftspensioner böra ifrågasättas. Beträffande bestämmelserna i 12 § sista stycket i den nuvarande lagen må framhållas, dels att något överskott i fonden icke längre kan ifrågakomma efter ett genomförande av kommitténs förevarande förslag och dels ätt bestämmelser angående sjukvårdande verksamhet knappast hava något berättigande i en lag om enbart ålderdomspensionering. Dessa bestämmelser hava därför lämnats utan motsvarighet i det föreliggande förslaget. 1 1

Jfr nedan sid. 314 ff.

236 Om pensionsavgifternas erläggande. 1 4 - 1 7 §§. Avdelningen i pensionsförsäkringslagen om pensionsavgifternas erläggande innehåller dels bestämmelser angående sättet för pensionsavgifternas fastställande och dels föreskrifter angående själva uppbörden. I båda dessa avseenden har pensionsstyrelsen i skrivelse till Konungen den 4 januari 1924, vilken skrivelse överlämnats till pensionsförsäkringskommittén, avgivit förslag till ändringar i de gällande bestämmelserna, i huvudsak innefattande att taxeringsnämndens befattning med hithörande spörsmål skall begränsas till frågan, huruvida avgiftsplikt föreligger eller icke, att beloppet av avgiften skall bestämmas av debiteringsförrättaren, att höjning av taxeringen, efter det prövningsnämnden meddelat beslut, icke skall inverka på avgiftsbeloppet samt att restitution alltid skall sökas hos pensionsstyrelsen. Därjämte har pensionsstyrelsen samtidigt föreslagit åläggande för pastorsämbetena att årligen till styrelsen insända utdrag ur församlingarnas in- och utflyttningsböcker samt ur boken över obefintliga. Med kommitténs förslag komma de av pensionsstyrelsen sålunda väckta frågorna till väsentlig del i annat läge. Enligt förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering äro förutsättningarna för avgiftsplikt att vederbörande 1) är svensk medborgare; 2) är i riket mantalsskriven; 3) är i åldern 18—66 år; samt 4) icke är av fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning. Sålunda bortfalla i jämförelse med nuvarande lag undantagen från avgiftsplikt på grund av invaliditet och på grund av tjänsteanställning, vilka undantag visat sig vara förenade med väsentliga olägenheter vid tillämpningen. Ä andra sidan införes avgiftsbefrielse för personer, som äro omhändertagna av fattigvården för varaktig försörjning. Detta torde dock icke komma att medföra några komplikationer. Själva avgiftsbeloppet skall med ledning av den taxerade inkomsten fastställas enligt en synnerligen enkel och lättillämpad regel. Den genomgripande förenkling, som kommitténs förslag således innebär, möjliggör enligt kommitténs mening att överflytta hela befattningen med avgifternas fastställande och påföring till de tjänstemän, som ha att verkställa debitering av kronoutskylderna (häradsskrivare eller kronokassör). Taxeringsnämndens och prövningsnämndens befattning med avgifterna kommer härigenom att upphöra. Med ledning av taxeringsnämndens och prövningsnämndens beslut angående det taxerade beloppet har debiteringsförrättaren att i avgiftsförteckningen införa det avgiftsbelopp, som enligt 3 § skall utgivas av den avgiftspliktige. I likhet med pensionsstyrelsen i dess nyss omnämnda skrivelse anser kommittén, att väl nedsättning men icke höjning av taxeringen efter prövningsnämndens beslut bör föranleda ändring av pensionsavgiften. För den händelse klagan över dubbeltaxering föranleder

237 undanröjande av en av taxeringsåtgärderna eller överflyttning av taxeringen till annan kommun genom beslut av vanlig prövningsnämnd, extra prövningsnämnd eller högre instans, överlämnas beslutet till debiteringsförrättaren för rättelse av debiteringen. Fastställandet av avgiftsplikten och avgiftens belopp innefattar med kommitténs förslag väsentligen en uträkning med användning av uppgifterna i förteckningen och taxeringslängden. Det torde därför låta sig göra att behandla besvär över avgiftsplikt eller avgiftsbelopp såsom besvär över debitering. Besvären skola således anföras hos Konungens befallningshavande på samma sätt som föreskrives i uppbördsreglementet. Allenast i ett fall torde undantag härifrån erfordras, nämligen då avgiftspliktig, som icke påförts beskattningsbart belopp, vill klaga över att för högt taxerat belopp och på grund därav för hög pensionsavgift påförts honom. Med gällande avdragsbestämmelser kan en avgiftspliktig bli skyldig att erlägga pensionsavgift till icke obetydligt belopp och likväl gå fri från skatt samt förty ej ha anledning att klaga över taxeringen i vidare mån än så vitt den utgör grund för avgiftspåföringen. Fastställandet av det taxerade beloppet är emellertid en taxeringsåtgärd, vars prövning ej synes kunna ske annat än genom de vanliga skatteinstanserna. Att införa enahanda förfarande, om den avgiftspliktige taxerats till beskattningsbart belopp, men allenast skulle vilja klaga beträffande pensionsavgiften, synes däremot onödigt. Vid sidan av den ordinära besvärsproceduren synes en extra ordinär möjlighet till rättelse motsvarande vad som för närvarande stadgas i 16 § tredje och fjärde styckena pensionsförsäkringslagen böra bibehållas. Bestitution synes lämpligen böra ske genom Konungens befallningshavande. Vad härefter beträffar själva uppbörden möter i kommitténs förslag den ändringen, att någon skillnad icke längre göres mellan grundavgifter och tilläggsavgifter och att i sammanhang därmed kommunernas ansvar för grundavgifterna bortfaller. Kommitténs förslag i dessa avseenden tillgodoser ändringsyrkanden, som vid ett flertal tillfällen motionsvis framförts inom riksdagen. Med den höjning av avgifterna, som kommitténs förslag innebär, är det uppenbart att frågan om ett lämpligt uppbördssystem får ökad betydelse. I själva verket torde, såsom besparingskommittén på sin tid framhöll, möjligheten att höja pensionsavgifterna i hög grad bero på sättet för uppbörden. Man måste eftersträva dels en förläggning av uppbörden så nära inkomsten som möjligt och dels en uppdelning av större avgifter i sådana poster, att icke avgiftsplikten blir alltför betungande. Det har då för kommittén legat nära till hands att överväga ett system med avgiftsuppbörd för arbetsanställda i sammanhang med avlöningarnas utbetalning. Kommittén har också låtit utarbeta ett förslag i sådant syfte, vilket bifogats kommitténs betänkande. l 1

Se Bilaga 2.

238 Kommittén föreställer sig emellertid, att en viss obenägenhet finnes mot att genomföra ett sådant förslag förrän frågan om ett förändrat uppbördssystem för de allmänna utskylderna blivit slutgiltigt prövad. Då ett liknande förslag med sådan vidsträcktare räckvidd föreligger utarbetat, men hittills icke föranlett någon åtgärd, har kommittén icke ansett sig böra göra någon hemställan om det utarbetade förslagets genomförande för närvarande med avseende å pensionsavgifterna. Däremot synes man omedelbart böra underlätta avgiftsuppbörden på det sätt att flera terminer för uppbörden införas. Om en rationell uj:>pdeming av terminerna skall kunna ske, torde det vara nödvändigt att sammanslå uppbörden av krono- och kommunalutskylder. Erfarenheten från utarbetandet av 1932 års förslag till ändrad uppbörd torde hava visat, att de båda skatterna eljest konkurrera med varandra om de lämpligaste uppbördsterminerna och att resultatet varken för de skattskyldige eller de beskattande blir tillfredsställande. Kommittén hemställer därför, att denna fråga, vilken faller utom kommitténs utredningsuppdrag, snarast möjligt upptages till förnyat övervägande. I avvaktan därpå har kommittén föreslagit, att uppbörden av pensionsavgifterna skall ske i samband med kronouppbörden och således kunna uppdelas på två terminer. Med avseende å de lägsta avgifterna skulle emellertid en uppdelning medföra alltför stora kostnader i förhållande till resultatet. I anslutning till den nuvarande gränsen i uppbördsreglementet § 9 föreslår kommittén, att uppdelning av pensionsavgift icke skall äga rum, där pensionsavgiften icke uppgår till minst 10 kronor. De nuvarande bestämmelserna i 13—18 §§ pensionsförsäkringslagen innehålla till stor del föreskrifter av administrativ innebörd. I kommitténs förslag hava motsvarande bestämmelser i 14—17 §§ förenklats till att endast omfatta de huvudregler, som ansetts med nödvändighet böra äga sin plats i lagen. Om pensionsnämnder. 1 8 - 2 6 §§. Med hänsyn till att särskilda sakkunniga äro tillkallade att inom socialdepartementet biträda med utredning angående den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens organisation, har kommittén, som stått i ständigt samarbete med de sakkunniga, ansett sig icke böra gå in på en prövning av frågan om eventuella ändringar av de bestämmelser i pensionsförsäkringslagen, som avse pensionsförsäkringens lokala organisation, pensionsnämnder och ombud. 19—27§§ pensionsförsäkringslagen, vilka motsvaras av 18—26§§i kommitténs förslag, hava därför endast underkastats vissa smärre jämkningar. I 20 § i kommitténs förslag, vilken motsvarar 21 § pensionsförsäkringslagen, har bestämmelsen, att gift kvinna icke skall på grund av att hon står under mannens målsmanskap vara obehörig att utöva i paragrafen avsett uppdrag, uteslutits, enär denna bestämmelse med hänsyn till innehållet

239 i den nya äktenskapslagstiftningen numera saknar grund. Därjämte har en jämkning föreslagits i anslutning till motsvarande behörighetsbestämmelser i kommunallagarna. I 22 § första stycket i kommitténs lagförslag har icke medtagits den bestämmelse i 23 § pensionsförsäkringslagen, enligt vilken landstingsombud skall underrättas om tid för pensionsnämndssammanträde, enär kommittén under lagförslagets 26 § föreslagit, att dylikt ombud icke längre skall förekomma. Med hänsyn till innehållet i 25 § i lagen om kommunalstyrelse på landet och 29 § i lagen om kommunalstyrelse i stad torde bestämmelser i förevarande lag om gottgörelse åt ledamöter av pensionsnämnd icke vara erforderliga. Som kommittén vidare funnit, att frågan om gottgörelse åt pensionsnämndens ordförande och dennes suppleant lämpligen bör i sin helhet behandlas i förslagets 25 §, har kommittén icke i den nu ifrågavarande paragrafen upptagit någon motsvarighet till pensionsförsäkringslagen 23 § tredje stycket. I 25 § av lagförslaget regleras såsom nyss antytts frågan om gottgörelse åt pensionsnämnds ordförande och dennes suppleant. De hittillsvarande utförliga bestämmelserna i detta ämne ha ersatts med en hänvisning till motsvarande bestämmelser i kommunallagarna. I 26 § av förslaget har slutligen, såsom ovan nämnts, icke medtagits tredje stycket i den nuvarande lagens motsvarande paragraf, 27 §, enligt vilket landsting äger utse ombud för pensionsdistrikt. Denna bestämmelse infördes i lagen med hänsyn till att landstingen på grund av sin skyldighet att bidraga till kostnaderna för pensionstillägg och understöd lika väl som staten hade ekonomiska intressen att bevaka vid pensionsnämndernas sammanträden. Om kommitténs förslag att landstingen skola befrias från skyldigheten att bestrida viss del av kostnaderna för pensionstillägg och understöd genomföres, bortfaller det teoretiska motivet för bestämmelsen. Sedan lång tid tillbaka har dessutom ifrågavarande bestämmelse icke haft någon praktisk tillämpning. 27 §. Denna paragraf motsvarar 28 § pensionsförsäkringslagen och innehåller i första stycket bestämmelser angående besvär över pensionsnämnds beslut. Såsom underlag för bedömandet av den ändring, som kommitténs förslag på denna punkt innebär, torde vissa upplysningar böra meddelas angående den omfattning, i vilken besvär över pensionsnämnds beslut förekomma. Enligt en av pensionsstyrelsen verkställd undersökning avseende ansökningar om pensionstillägg eller understöd, som av styrelsen behandlats under tiden 1 maj 1921—30 april 1922, alltså under ett år, anfördes besvär över pensionsnämnds beslut i sammanlagt 1 309 fall. I 1063 av dessa fall anfördes besvären av pensionsstyrelsens ombud, i 13 fall av pensionsnämndens ordförande, i 10 fall av vederbörande kommun och i 223 fall av sökanden. Till jämförelse må nämnas att antalet av pensionsstyrelsen under den nämnda tidsperioden avgjorda ansökningar om pensionstillägg eller understöd upp-

240 gick till 32 526. Besvärsfrekvensen kan alltså under ifrågavarande tidsperiod uppskattas till ungefär 4 %. Kommittén har sedermera själv verkställt en liknande undersökning avseende ansökningar om pensionstillägg eller understöd, som till ett antal av något över 18 000 inkommit till pensionsstyrelsen under första halvåret 1928. Antalet över pensionsnämndens beslut anförda besvär uppgick enligt denna undersökning till sammanlagt 903, varvid pensionsstyrelsens ombud anfört besvären i 706 fall, pensionsnämndens ordförande i 6 fall, vederbörande kommun i 5 fall och sökanden i 186 fall. Besvärsfrekvensen var enligt denna undersökning c:a 5 %. Av båda dessa undersökningar framgår, att besvär över pensionsnämnds beslut förekomma jämförelsevis sällan och att, i den mån sådana förekomma, de i det övervägande antalet fall anföras av pensionsstyrelsens ombud. I den nuvarande 28 § pensionsförsäkringslagen stadgas, att ändring i pensionsnämnds beslut må sökas genom besvär, vilka skola ingivas till pensionsnämndens ordförande eller i betalt brev med allmänna posten vara till denne inkomna sist å trettionde dagen efter beslutets meddelande, och i 30 § föreskrives, att ansökning om pension på grund av varaktig oförmåga till arbete, d. v. s. i regel ansökning om pensionstillägg eller understöd, skall kvarligga hos pensionsnämndsordföranden och av denne insändas till pensionsstyrelsen först efter utgången av nyssnämnda besvärstid. Med anledning härav måste samtliga ansökningar om pensionstillägg eller understöd kvarligga hos pensionsnämnden minst trettio dagar efter det att nämnden har slutbehandlat dem, ehuru enligt vad de ovan omnämnda undersökningarna givit vid handen besvär anföras endast i 4 a 5 % av samtliga fall. I syfte att i någon mån förkorta den, såsom tidigare i annat sammanhang har blivit utförligt belyst, 1 alltför långa väntetiden för de pensionssökande, föreslår kommittén i 27 § sådan ändring av nu ifrågavarande bestämmelser, att ansökningarna skola av pensionsnämndsordföranden insändas till pensionsstyrelsen snarast möjligt efter det sammanträde, vid vilket de blivit av pensionsnämnden slutligt behandlade. Visserligen kommer icke en sådan ändring såsom allmän regel att medföra en förkortning av väntetiden med hela trettio dagar, enär ju alltid någon tid åtgår för ordförandens expeditionsarbete efter sammanträdet. Mången gång kan även efter sammanträdet erfordras en och annan kompletterande undersökning av något speciellt förhållande. Särskilt i stora pensionsdistrikt med ett flertal ansökningar att behandla vid varje sammanträde torde i regel icke oväsentlig tid efter sammanträdet åtgå för dylika rent expeditionella göromål. Detta torde dock mer än väl uppvägas av att sammanträdena i dylika större distrikt hållas tätare än i de mindre distrikten, så att den första delen av väntetiden eller den tid, som förflyter från ansökningens ingivande till pensionsnämndsordföranden till det sammanträde, då ansökningen behandlas, i regel icke behöver bli så lång. I flertalet fall torde med kommitténs förslag en förkortning av väntetiden kunna vinnas med ett par veckor. Det torde böra nämnas, att samma ändring blivit föreslagen redan tidi1

Se ovan sid. 229 ff.

241 gare, nämligen genom motionen I I : 69 vid 1927 års riksdag. Denna motion föranledde emellertid icke till någon riksdagens åtgärd, enär enligt vad pensionsstyrelsen i avgivet yttrande framhållit det skulle vara förenat med vissa praktiska svårigheter och olägenheter att genomföra förslaget, varjämte det ansågs att frågan lämpligast borde prövas i samband med den redan då ifrågasatta allmänna revisionen av pensionsförsäkringen. Den svårighet med avseende på genomförandet av den ifrågasatta ändringen, som det framför allt gäller att övervinna, torde vara den, att pensionsstyrelsen, om föreskrift endast meddelas, att ansökning skall insändas till pensionsstyrelsen utan att avvakta besvärstidens utgång, skulle sakna kännedom om huruvida i visst ärende besvär blivit i vederbörlig ordning anförda eller icke, och att risk sålunda skulle föreligga att ett ärende kunde bliva av pensionsstyrelsen slutligt avgjort, utan att anförda besvär kommit under omprövning. Närmast till hands för att råda bot härför ligger måhända att tänka sig en särskild föreskrift, enligt vilken pensionsnämndens ordförande skulle vara skyldig att, om besvär anföras, omedelbart därom underrätta pensionsstyrelsen. Emellertid saknar pensionsstyrelsen möjlighet att övervaka, att en dylik föreskrift verkligen efterföljes. Och fall av allvarlig försumlighet med avseende på expeditionsgöromålens skötande hava även — låt vara endast i enstaka undantagsfall — enligt vad kommittén erfarit förekommit. Säkerhet finnes ej heller att en dylik försummelse blir omedelbart känd för myndigheterna, så att ingripande kan ske. För att undvika här berörda svårighet föreslår kommittén, att besvär över pensionsnämnds beslut skola ingivas direkt till pensionsstyrelsen eller dit insändas inom samma tid som nu gäller i fråga om ingivande eller insändande tilJ pensionsnämndens ordförande, varjämte det skulle åligga pensionsstyrelsen att före ärendets avgörande höra pensionsnämnden över besvären. En sådan anordning medför visserligen något ökat arbete för pensionsstyrelsen, men detta torde icke behöva bliva av den omfattning, att det kan utgöra något avgörande hinder för den föreslagna ändringens genomförande. Av de ovan lämnade uppgifterna angående förekomsten av besvär över pensionsnämnds beslut framgår, att de besvär, som anföras, till ungefär 80 % utgöras av besvär av pensionsstyrelsens ombud. I regel tecknas besvären i sådana fall direkt på blanketten för nämndsbeslutet i ärendet, och även nämndens yttrande över besvären plägar tecknas på denna blankett. Denna anordning bör enligt kommitténs mening såsom arbetsbesparande icke rubbas, men ombuden böra genom instruktion erinras att före besvärstidens utgång i förekommande fall direkt hos pensionsstyrelsen anföra besvär. Härför kan användas ett synnerligen enkelt formulär, vari endast angives vilket ärende besvären avse och i övrigt hänvisas till den utveckling av besvären, som fogas vid nämndens beslut. Beträffande besvär av annan än pensionsstyrelsens ombud, alltså av sökande, pensionsnämndsordförande eller kommun, äro dessa så fåtaliga, att man torde kunna bortse från det ökade arbete, som förorsakas pensionsstyrelsen, därigenom att den behöver infordra nämndens yttrande över besvären. 2 1 9 3 33

242 27 § första stycket i kommitténs lagförslag har givits den formulering, som föranledes av den föreslagna ändringen. Det i pensionsförsäkringslagen förekommande uttryckliga påpekandet, att besvären kunna insändas med posten har uteslutits såsom med den föreslagna lagtexten obehövligt. I andra stycket av samma paragraf, vilket avser besvär över pensionsstyrelsens beslut, ha inskjutits några ord för att markera, att stycket avser blott ärenden rörande pension. I stycket ha vidare vidtagits formella jämkningar föranledda av tillkomsten av lagen om beräkning av lagstadgad tid samt av pensionsärendenas överflyttande från civildepartementet, vilket upphört, till socialdepartementet. Om pensionsansökning med mera. 28 §. Denna paragraf, som innehåller bestämmelser rörande ansökning om pension, är i huvudsak av samma lydelse som den motsvarande 29 § i lagen om allmän pensionsförsäkring, i vilken endast vissa formella jämkningar vidtagits. Sålunda hava i andra stycket orden »pension på grund av varaktig oförmåga till arbete» utbytts mot ordet »pensionstillägg», då ju pension på grund av arbetsoförmåga icke förekommer enligt kommitténs förslag till lag om allmän ålderdomspensionering. I tredje stycket har infogats en bestämmelse, som möjliggör för pensionsstyrelsen att godtaga även annat bevis om sökandens identitet än prästbevis, enär det framhållits, att det för en person, som icke är i riket kyrkoskriven och som vill söka honom tillkommande pension, kan vara omöjligt att anskaffa betyg av prästerlig nryndigket. Slutligen har såsom ett nytt och fjärde stycke intagits en bestämmelse, att vad angående ansökning om pension stadgats skall gälla även angående ansökning om ökning av pension. Motsvarande bestämmelse i den nuvarande lagen finnes i dess 30 § som i övrigt rör handläggningen av pensionsansökningarna. Bestämmelsen har av rent formella skäl ansetts böra placeras i nu förevarande sammanhang. 29 §. 29 § i kommitténs förslag svarar mot 30 § i den nuvarande lagen i vad denna handlar om pensionsnämnds befattning med pensionsärenden. I paragrafens första stycke har upptagits det fall, att någon söker endast avgiftspension eller pension på grund av frivilliga avgifter. Pensionsnämndens ordförande skall för sådant fall, i likhet med vad nu gäller i fråga om ansökning om enbart avgiftspension på grund av fyllda 67 år, ofördröjligen översända ansökningen med tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen. Andra stycket i 29 § innehåller bestämmelser för det fall, att ansökningen avser förutom avgiftspension även pensionstillägg. I jämförelse med de motsvarande bestämmelserna i den nuvarande paragrafens första stycke hava vidtagits vissa jämkningar med hänsyn till att varaktig oförmåga till arbete enligt kommitténs förslag icke skall utgöra grund för rätt till pension. I stycket har vidare införts en bestämmelse, att om fråga uppkommer angående undantag från den tvååriga väntetid, som i regel skall gälla för

243 överförande till högre ortsgrupp efter flyttning till dyrare ort, beslut i denna fråga skall meddelas av pensionsnämnden. Stycket innehåller vidare ett stadgande, att det skall tillkomma pensionsnämnd att besluta angående den tid efter vilkens förlopp ovärdighetsanledning enligt 8 § första stycket skall upphöra. I samma stycke har slutligen intagits ett åläggande för pensionsnämndens ordförande att snarast möjligt till pensionsstyrelsen insända nämndens beslut jämte handlingarna i ärendet, vilken bestämmelse utförligt motiverats redan under 27 §. I sista stycket av 30 § i den nuvarande lagen föreskrives, att vad om ansökning rörande pension samt handläggning av sådant ärende stadgats skall i tillämpliga delar i regel gälla jämväl om ärende rörande ökning, minskning eller indragning av pension samt att vederbörande pensionstagare skall beredas tillfälle att yttra sig, innan pensionsnämnd fattar beslut i ärende rörande minskning eller indragning av pension. I vad denna bestämmelse hänför sig till ansökning om pension har ett motsvarande stadgande införts redan i 28 §. Såsom ett tredje och sista stycke i förevarande paragraf hava intagits föreskrifter rörande pensionsnämnds handläggning av frågor om ändring av redan beviljade pensioner. I sak torde från den nu allmängiltiga regeln, att fråga om ökning eller minskning av pensionstillägg skall i första hand prövas av vederbörande pensionsnämnd, böra göras undantag för fall, som avses i 7 § 1 mom. andra stycket och som kan behandlas utan ansökning, nämligen då pensionstilläggets belopp skall ändras antingen därför att pensionstagaren genom flyttning eller eljest kommit att tillhöra lägre ortsgrupp eller på grund av att han utan föregående flyttning kommit i högre ortsgrupp än förut. I dylika fall skulle det enligt kommitténs mening innebära en onödig omgång att kräva ett beslut av pensionsnämnden. Någon olägenhet torde knappast vara förknippad med en sådan ordning, att pensionsstyrelsen i fall, varom här är fråga, får befogenhet att direkt vidtaga erforderlig ändring av pensionsbeloppet, varvid pensionsstyrelsen, om förhållandena ej till annat giva anledning, bör äga utgå från tillgängliga uppgifter angående pensionstagarens förhållanden, d. v. s. i allmänhet från tidigare ingiven ansökning. I förevarande lagrum har därför regeln om att minskning eller indragning av pensionstillägg skall beslutas av pensionsnämnd inskränkts till att gälla minskning av annan orsak än i 7 § 1 mom. andra stycket sagts. 30 §. I denna paragraf ha intagits bestämmelserna om pensionsstyrelsens handläggning av pensionsärenden. Första, andra och tredje styckena i paragrafen motsvara fjärde stycket första punkten i den nuvarande 30 §. Liksom i 29 § hava i paragrafens första stycke meddelats bestämmelser för sådana fall, där pensionsstyrelsen har att såsom första instans meddela beslut över ansökning om pension, cl. v. s. då fråga gäller endast avgiftspension eller pension på grund av frivilliga avgifter, och i andra stycket motsvarande regler för de fall, på pensionsstyrelsens prövning skall föregås av beslut i ärendet

244 av pensionsnämnden. I tredje stycket har såsom redan under 5 § nämnts intagits föreskrift rörande pensionsbeloppets avrundning. Detta stycke innehåller också regeln om utfärdande av pensionsbrev. Från de nuvarande bestämmelserna avvika de tre första styckena i sak endast i det avseendet att pensionsbrevet skall genom nämndens försorg tillställas den som äger uppbära pensionen i stället för såsom nu alltid pensionstagaren. Det har nämligen framkommit klagomål över att den nuvarande bestämmelsen, att pensionsbrevet alltid skall tillställas pensionstagaren, i en del fall givit anledning till att pensionsbelopp, som enligt lagen rätteligen skulle hava tillkommit fattigvårdssamhälle eller kommun, undandragits vederbörande därigenom att pensionstagaren själv utkvitterat och förbrukat det mången gång rätt avsevärda belopp, som först förfallit till betalning. Den av kommittén nu föreslagna bestämmelsen torde möjliggöra för vederbörande att bevaka sin rätt genom att hos pensionsnämndens ordförande i förekommande fall anmäla, att pensionsbrevet icke bör utlämnas direkt till pensionstagaren. Andra punkten i den nuvarande 30 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen, enligt vilken pension ej skall utgå, om beloppet ej uppgår till sex kronor om året, har icke medtagits, enär en dylik bestämmelse efter införande av grundbelopp torde sakna praktisk betydelse. Fjärde stycket i den av kommittén föreslagna 30 § svarar mot femte stycket i den nuvarande 30 §. Såsom ett femte stycke i den föreslagna paragrafen hava med en redaktionell ändring upptagits bestämmelserna i 3 § andra stycket pensionsförsäkringslagen, vilka bestämmelser ansetts lämpligen böra meddelas i nu förevarande sammanhang. I ett sista stycke av paragrafen har helt allmänt föreskrivits, att vad angående handläggning av ansökning om pension i denna paragraf stadgats, skall i tillämpliga delar gälla även handläggning av andra ärenden rörande pension, i vilka pensionsnämnd meddelat beslut. Att pensionsstyrelsen har att besluta i pensionsärenden vilka ej anhängiggjorts genom ansökning hos pensionsnämnd och om vilka ej heller uttryckligen stadgats att det skall tillkomma pensionsnämnd att i dem besluta, torde framgå av 2 § i lagförslaget och har ej ansetts böra här ytterligare föreskrivas. 31 §. De tre första styckena i denna paragraf motsvara 31 § pensionsförsäkringslagen. I ett avseende har kommittén emellertid funnit lämpligt att föreslå ett avsteg från nu gällande lag, nämligen i fråga om rätten till pension retroaktivt för tid före ansökningsmånaden. För närvarande gäller att pension på grund av varaktig oförmåga till arbete, d. v. s. avgiftspension före fyllda 67 år och över huvud taget pensionstillägg, ej må utgå för längre tid tillbaka än sex månader före den månad, under vilken pensionen söktes, under det att i fråga om avgiftspension efter uppnådd pensionsålder endast tillämpas regeln om tioårig preskription. Enligt kommitténs förslag skall däremot beträffande all ålderdomspension gälla den förstnämnda, mera

245 restriktiva sexmånadersregeln. Om man på sätt kommittén föreslagit frångår de från den privata försäkringsverksamheten hämtade åskådningar, som hittills präglat den på avgifter grundade ålderspensioneringen, föreligger nämligen enligt kommitténs mening ej längre tillräcklig anledning att låta en person, som underlåter att söka pension vid eller kort efter uppnåendet av pensionsåldern, utfå pension för kanske ett flertal år tillbaka i tiden. Från den synpunkt, som för kommittén varit vägledande vid utarbetandet av det föreliggande lagförslaget, nämligen försörjningssynpunkten, är en utbetalning av pension retroaktivt för lång tid icke motiverad. Som ett fjärde stycke har i förevarande paragraf införts nuvarande första stycket i 32 § pensionsförsäkringslagen.

32 §. I denna paragraf har utan saklig ändring upptagits bestämmelsen i 32 § andra stycket i den nu gällande lagen. Nuvarande sista stycket i samma paragraf stadgar rätt för den, som jämlikt 30 § fjärde stycket icke äger uppbära pension på grund av att pensionsbeloppet icke skulle uppgå till sex kronor om året, att efter fyllda 67 år återfå erlagda pensionsavgifter. Då nu kommittén föreslagit ett upphävande av den åsyftade bestämmelsen i 30 § fjärde stycket, bör även här ifrågavarande stadgande utgå.

33 §. I denna paragraf föreskrives, att pensionsstyrelsen, om någon genom oriktiga uppgifter eller annorledes utverkat pensionstillägg, som icke borde hava tillerkänts honom, skall, om skäl därtill prövas föreligga, vidtaga erforderliga åtgärder för att återfå vad för mycket utbetalats. Någon motsvarighet till denna bestämmelse finnes icke i den nuvarande lagen, men enligt vad kommittén inhämtat har dock pensionsstyrelsen, då sådana fall som här avses blivit uppdagade, av vederbörande pensionstagare själv eller hans sterbhus återkrävt vad som oriktigt utbetalats. Detta senare torde vara det vanligaste fallet, enär förekommande underslev av ifrågavarande art oftast bliva upptäckta därigenom att pensionsstyrelsen då anledning därtill anses föreligga infordrar bouppteckning efter avlidna pensionstagare. De återbetalade beloppen gottskrivas stat, landsting och primärkommuner med vederbörliga andelar. Efter återkrav av pensionsbelopp, som på grund av oriktiga uppgifter blivit utbetalda, har från och med år 1922 till pensionsstyrelsen återbetalats nedanstående belopp. Ar

Belopp, kronor

1922 — 1924 1925 1926 1927 1928 1929

18399:77 9863:85 14318:53 16917:81 21791:50 48 129:74

#

Ar

1930 1931 1932 1933

Belopp, kronor

22 618:79 24 758:31 47 377:02 61603:85 Summa kronor 285 779: 17

246 Med hänsyn till att pensionsstyrelsen sålunda i icke ringa utsträckning redan nu återkräver oriktigt uppburna pensionsbelopp, kunde det måhända anses onödigt att i lagen införa någon särskild föreskrift, att så skall ske, men kommittén har dock ansett önskvärt, att återkravsmöjligheten finnes uttryckligen nämnd i lagen. Om pension på grund av frivilliga avgifter. 34 §. Paragrafen motsvarar 34 § pensionsförsäkringslagen, i vilken de grundläggande bestämmelserna angående pension på grund av frivilliga pensionsavgifter finnas meddelade. Införandet i samband med allmän och obligatorisk pensionsförsäkring av en dylik frivillig försäkring motiverades av ålderdomsförsäkringskommittén i huvudsak med att kommittén, som icke ansett sig kunna föreslå vare sig högre obligatoriska avgifter eller högre pensionstillägg än som skett, funnit det i hög grad önskvärt att genom införande av en verksamt understödd frivillig försäkring bereda tillfälle till erhållande av förhöjda pensioner. Kommittén framhöll emellertid samtidigt, att den frivilliga försäkringen egentligen vore avsedd att komma de mindre bemedlade klasserna till godo. Kommittén hade därför sökt förhindra, att de förmögnare klasserna i någon avsevärd grad skulle tillgodogöra sig det bidrag, staten i vissa fall enligt förslaget skulle lämna till denna försäkring, genom att införa ett stadgande, som på visst sätt begränsade beloppet av de avgifter, som skulle få erläggas under loppet av ett kalenderår. 1 De för ålderdomsförsäkringskommittén med avseende på den frivilliga försäkringen vägledande principerna vunno sedermera statsmakternas godkännande. Enligt 34 § pensionsförsäkringslagen i dess ursprungliga lydelse fick sålunda för en person under ett kalenderår till den frivilliga försäkringen erläggas högst 30 kronor. Avgifterna skulle ingå till pensionsförsäkringsfonden, till vilken därjämte för varje år skulle av statsmedel tillskjutas ett belopp, motsvarande en åttondel av summan av de under året erlagda frivilliga avgifterna. Pension skulle i likhet med pension på grund av de obligatoriska avgifterna utgå vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda 67 år. Årliga beloppet av pension enligt 34 § skulle för man utgöra för varje erlagd avgift en och en halv procent av avgiftens belopp för varje helt år, som förflutit från den dag avgiften erlades till den dag, från vilken pensionen skulle utgå. För kvinna skulle pensionsbeloppet utgöra fem sjättedelar av motsvarande belopp för man. Här torde även böra nämnas, att pension på grund av frivilliga avgifter jämlikt stadgande i 7 § pensionsförsäkringslagen i likhet med övrig pension enligt nämnda lag icke skulle betraktas såsom inkomst vid beräknandet av beloppet av pensionstillägg enligt 6 § i lagen. Genom tidningspressen och broschyrer ävensom med biträde av pensionsnämnderna sökte pensionsstyrelsen sprida kännedom om den frivilliga för1

Ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande I sid. 127.

247 säkringen. Det oaktat blev anslutningen till densamma mycket obetydlig. Under åren 1914 och 1915 inbetalades sålunda frivilliga avgifter av endast 628 respektive 538 personer. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 november 1916 föreslog därför pensionsstyrelsen viss omläggning av den frivilliga försäkringen, vilket förslag sedermera i huvudsak genomfördes genom lagändring den 14 juni 1917. I pensionsförsäkringslagen medtogos nu endast vissa grundläggande principer, och i stället överlämnades åt Konungen att i åtskilliga avseenden meddela närmare föreskrifter angående verksamheten. Enligt de nya bestämmelserna, som trädde i kraft den 1 januari 1918, infördes s. k. gruppförsäkring, omfattande samtliga till viss grupp anslutna personer, med pensionsåldrarna 55, 60, 65 och 67 år. För s. k. enskild försäkring skulle alltjämt 67 år vara den enda medgivna pensionsåldern. Såsom norm för avgiftsbetalningen bestämdes ett belopp av högst 100 kronor under ett kalenderår med för enskild försäkring och gruppförsäkring något olika möjligheter att verkställa inbetalning för gångna år. Pensionsbeloppen skulle beräknas enligt av Konungen fastställda försäkringstekniska grunder. Inom enskild försäkring skulle avgift kunna erläggas med villkor om återbetalning vid dödsfall. Vidare ändrades bestämmelsen om statsbidrag till verksamheten därhän, att det mot erlagda frivilliga avgifter svarande pensionsbeloppet genom bidrag av statsmedel skulle ökas sålunda, att varje del därav, som motsvarade under ett kalenderår erlagda avgifter intill sammanlagt 30 kronor, skulle höjas med en åttondel. Slutligen skulle en särskild fond bildas av de frivilliga avgifterna, vilka dittills ingått direkt i den allmänna pensionsförsäkringsfonden. Genom den ovannämnda omläggningen av den frivilliga försäkringen öppnades möjlighet för erhållande av betydligt större pension på grund av frivilliga avgifter än förut varit fallet. Med hänsyn härtill infördes samtidigt genom ändring av 7 § pensionsförsäkringslagen den bestämmelsen, att pension på grund av frivilliga avgifter endast intill ett belopp av 300 kronor skulle anses såsom »fri inkomst» enligt nämnda lagrum. Ej heller efter den sålunda genomförda omläggningen vann emellertid den frivilliga försäkringen större anslutning. Detta ansågs i främsta rummet bero därpå, att inom den enskilda försäkringen möjlighet icke fanns att erhålla försäkring med lägre pensionsålder än 67 år, varjämte försäkringen över huvud taget ansågs sakna tillräcklig smidighet att lämpa sig efter olika förhållanden och därjämte vara bunden vid väl tunga former. På förslag av pensionsstyrelsen ändrades därför bestämmelserna för ifrågavarande försäkring ånyo från och med år 1928. Genom denna ändring upphävdes skillnaden mellan enskild försäkring och gruppförsäkring och gjordes pensionsåldern för envar valfri mellan viss lägre ålder, som Kungl. Maj:t ägde bestämma, och högst 70 år. Pensionsstyrelsen erhöll vidare rätt att meddela icke blott såsom dittills kombinerad invaliditets- och ålderdomsförsäkring utan även ren ålderdomsförsäkring. En icke oväsentlig ökning av högsta medgivna avgiftsbelopp genomfördes också, varjämte det bestämdes, att i vissa fall särskilt förvaltningsbidrag skulle utgå av de erlagda avgifterna.

248 Tab. 60. Under åren 1914—1932 erlagda frivilliga avgifter. Antal personer, för vilka avgifter erlagts

Å r

Erlagt avgiftsbelopp Därav nyinträdda under året

i medeltal per person, kronor

i tusental kronor

1914 1915 1916 1917 1918 1919

628 538 545 612 788 727

628 179 119 156 261 166

11 12 12 14 27 32

18 22 22 23 34 44

1920 1921 1 1922 1923 1924

1910 4 365 4 608 4 964 4 404

1364 3139 1688 1 555 903

184 2 423 839 759 703

96 555 182 153 160

1925 1926 1927 1928 1929

4 228 4 290 4132 4 308 4 808

609 648 393 680 827

645 617 592 798 931

153 144 143 185 194

1930 2 1931 1932

5 416 6 015 6 249

1156 1569 1199

2128 1424 1589

393 237 254

—

17 239

13 740

—

Summa

Tab. 61. Uuder år 1932 erlagda frivilliga avgifter.

Avgiftsbelopp, kronor

— -30 31— 100 101— 250 251— 1000 1001— 2 000 2001— 5000 5001—10000 10001— Summa

Inalles

Kvinnor

Män

Erlagt avgiftsbelopp,

kronor

Antal personer, för vilka avgift erlagts

442 374 1183 473 55 31 3 1

7 123 28 789 211295 186 470 77 713 92 325 20 649 14 688

443 636 2 301 198 40 40 23 6

2 562

3 687

Antal personer, för vilka avgift erlagts

Erlagt avgiftsbelopp,

Antal personer, för vilka avgift erlagts

Erlagt avgittsbelopp,

7 557 48 081 360 156 105 676 61138 130 621 161 441 74 925

885 1010 3484 671 95 71 26 7

14 770 76 870 571451 292 146 138 851 222 946 182 090 89 613

949 595

6 249

1588 737

kronor

kronor

Beträffande innebörden av nu gällande bestämmelser, vilka förutom i 34 § pensionsförsäkringslagen, återfinnas i kungl. kungörelser av den 22 decern1 Tobaksmonopolet anmälde år 1921 till försäkring 2 366 arbetare och erlade för dessa samma år i retroaktiv- och årsavgifter inalles 2 169 S69 kronor. 2 Tobaksmonopolet erlade år 1930 ytterligare retroaktivavgifter för tidigare försäkrade.

249 ber 1927 och den 22 juni 1928 samt kungl. brev av den 22 juni 1928, hänvisas till Kap. 1 sid. 75 o. f. För belysande av anslutningen under olika år till den frivilliga försäkringen meddelas i tab. 60 uppgifter angående till och med år 1932 erlagda avgifter. Såsom av tabellen framgår hade vid 1932 års slut inbetalats sammanlagt 13 740 000 kronor för inalles 17 239 personer. Under år 1933 har i frivilliga avgifter inbetalats 2 604 495 kronor. De under år 1932 erlagda avgifterna uppgående till sammanlagt 1 589 000 kronor redovisas på olika storleksklasser, särskilt för män och särskilt för kvinnor, i tab. 61. I tab. 62 redovisas de personer, som under år 1932 erlagt frivilliga avgifter, med fördelning efter födelseår och i tab. 63 meddelas vissa uppgifter angående vid 1932 års utgång gällande pensioner på grund av frivilliga avgifter. Tab. 62. Antal personer, soin erlagt frivillig avgift under år 1932, fördelade efter födelseår. F ö d e l s e å r

Män

Kvinnor

Inalles

1843—1847 1848—1852 1853—1857 1858—1862

1 3 25 25

2 4 15 29

3 7 40 54

1863—1872 1873-1882 1883—1892 1893-1902 1903—1912

90 361 714 670 384

97 401 818 1298 770

187 762 1532 1968 1154

1913-1917 1918-1922 1923—1927 1928-1932

95 76 60 58

84 67 61 41

179 143 121 99

2 562

6 249

Summa

Tab. 63. Vid 1932 års utgång gällande frivilliga pensioner. Inalles

Kvinnor

Män

Pensionsbelopp, Antal kronor

Belopp,

Antal

T. o. m. 150 150 t. o. m. 300 300 t. o. m. 1000 Över 1000 Summa

Belopp,

Antal

Belopp, kronor

kronor

kronor 274 175 36

16 672 32 870 17 050

483 44 42 16

35 951 8 591 22 664 21122

757 219 78 16

52 623 41461 39 714 21122

88 328

1 Statsbidraget till pensioner på grund av frivilliga avgifter har för åren 1918—1932 uppgått till följande belopp:

250 Är 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925

Kronor 5:27 8:57 10:75 21:10 34:97 67:11 102:58 116:46

År 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932

Kronor 192:77 204:22 237:13 560:59 606:64 789:05 1048:64

Såsom bidrag till pensionsstyrelsens förvaltningskostnader har från den frivilliga försäkringens fond utbetalats: För år Kronor 1928 8 161:23 1929 15051:48 1930 53 995:77 1931 26 992:29 1932 31774:62 1933 60 205:71 Den frivilliga försäkringens fond ökades under budgetåret 1932/1933 med kronor 2 203 030: 61 till kronor 18 078 767: 24. Pensionsstyrelsens frivilliga försäkring har hittills anlitats huvudsakligen av vissa arbetsgivare för ordnandet av pensionsfrågan för hos dem anställda. Av hela det avgiftsbelopp å 13 740 000 kronor, som enligt tab. 60 till och med år 1932 inbetalats till försäkringen, har sålunda — så vitt känt — icke mindre än c:a 11190 000 kronor inbetalats i sådan ordning och endast c:a 2 550 000 kronor av enskilda personer. Av statliga verk har i enlighet med bestämmelser i lagen den 4 juni 1920 angående tjänstepension för ordinarie befattningshavare vid kommunikationsverken och i kungl. kungörelser den 29 juni 1917 angående pensionering av icke ordinarie befattningshavare vid vissa av dessa verk för befattningshavare, som avgått utan rätt till tjänstepension, till den frivilliga försäkringen till och med år 1932 inbetalats sammanlagt c:a 1 260 000 kronor. Vidare ha Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet, Aktiebolaget Sveriges Litografiska Tryckerier, Svenska Livförsäkringsanstalten Trygg, Återförsäkringsaktiebolaget Atlas och Aktiebolaget Yin- och Spritcentralen till den frivilliga försäkringen för hos dem anställda inbetalat sammanlagt c:a 9 185 000 kronor. Enbart av Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet har inbetalats över 7 000 000 kronor eller mer än hälften av hela det belopp, som intill utgången av år 1932 i avgifter influtit till den frivilliga försäkringen. Slutligen ha 9 företag med sammanlagt 10 200 arbetare för 622 förutvarande anställda inbetalat inalles c:a 740 000 kronor. Samtliga sistnämnda inbetalningar ha verkställts som engångsbetalningar vid vederbörande arbetares avgång ur arbetsgivarens tjänst. Inbetalningarna ha kommit till stånd uteslutande till följd av bestämmelsen i 7 § pensionsförsäkringslagen, att

251 en mot frivilliga avgifter svarande pension intill ett belopp av högst 300 kronor icke räknas såsom inkomst vid bestämmandet av pensionstilläggets belopp. Enligt vad från pensionsstyrelsen blivit upplyst ha under år 1933 ytterligare 3 företag med sammanlagt 6 360 arbetare av nyssnämnda skäl fattat beslut om anlitande av den frivilliga försäkringen för pensionering av sina arbetare, varjämte inom 10 företag med inalles 17 155 arbetare utredningar pågått rörande eventuellt anlitande på likartat sätt av den frivilliga försäkringen. Slutligen torde böra nämnas, dels att den frivilliga allmänna pensionsförsäkringen börjat att anlitas av staten, då det gäller att tillförsäkra personer livränta genom medel ur allmänna arvsfonden, och dels att de fyra folkförsäkringsbolagen Trygg, De Förenade, Framtiden och Folket nyligen stiftat en understödsförening, Arbetarpensionskassan, för pensionering av arbetarpersonal med anlitande i viss mån av den frivilliga försäkringen. Mot den frivilliga pensionsförsäkringen hava efter dess omläggning från och med år 1918 vid olika tillfällen riktats anmärkningar, att försäkringen genom den vidtagna höjningen av maximigränsen för frivillig pensionsavgift kommit att sträcka sig utanför socialförsäkringens ram och att grunderna för densamma vore sådana, att den kunde komma att verka hinderligt för privat pensionsförsäkringsverksamhet. Någon konkurrens med sådan verksamhet torde dock ej hava ifrågasatts vare sig från början eller vid de senare vidtagna omläggningarna av verksamheten, vilket bland annat framgår av uttalanden, som i samband med dessa omläggningar gjorts från statsmakternas sida att försäkringen alltjämt borde tjäna samma sociala syfte som från början avsetts. Med de höga avgiftsinbetalningar, som med nu gällande bestämmelser äro tillåtna, kan det emellertid icke förnekas, att den frivilliga försäkringen kan komma att gripa in på områden, som normalt anses böra tillgodoses genom anlitande av den privata försäkringsverksamheten. D e anmärkningar, som från olika håll riktats mot den frivilliga försäkringen hänföra sig huvudsakligen till det till densamma utgående statsbidraget, sättet för bestridandet av förvaltningskostnaderna för verksamheten samit den förmånsställning, som givits pension på grund av frivilliga avgifter, däriigeiom att dylik pension intill ett belopp av 300 kronor icke medräknas vid fastställandet av det inkomstbelopp som skall läggas till grund för beriäkringen av beloppet av pensionstillägg enligt 6 § pensionsförsäkringslagen. B5et:äffande den förstnämnda frågan om statens direkta bidrag till pensioner på grund av frivilliga avgifter må framhållas, att detta bidrag enligt vad erfarenheten givit vid handen icke i nämnvärd mån påverkat anslutninjgei till försäkringen. Det torde väl ligga i öppen dag, att så snart frågja gäller något större avgiftsbelopp ett så ringa statsbidrag som kronor 3: 7;5 til avgiften för året därvidlag icke kan spela någon större roll. Kom-

252 mitten, som enligt vad nedan närmare utvecklas i princip anser, att den frivilliga försäkringen bör liksom den privata försäkringsverksamheten vara självförsörjande, föreslår därför att ifrågavarande statsbidrag skall slopas. Förvaltningskostnaderna för den^ frivilliga försäkringen bestredos till och med år 1927 helt av statsmedel. År 1928 infördes emellertid — mot ett av pensionsstyrelsen avgivet avstyrkande utlåtande i frågan — den bestämmelsen, att av det belopp, varmed de för en person under ett kalenderår erlagda avgifterna sammanlagt överstiga 100 kronor, 3 % skola utgå såsom bidrag till förvaltningskostnaderna och för varje år tillgodoföras det anslag, som är eller må bliva anvisat till pensionsstyrelsens verksamhet m. m. Med den omfattning, i vilken avgifter på senare år inbetalats till den frivilliga försäkringen, torde det belopp, som jämlikt denna bestämmelse årligen inflyter till statsverket, mer än väl täcka samtliga den frivilliga försäkringens förvaltningskostnader. Under åren 1930—1933 har sålunda som bidrag till pensionsstyrelsens förvaltningskostnader från den frivilliga försäkringens fond inbetalats resp. kronor 53 995: 77, 26 992: 29, 31 774: 62 och 60 205: 71, under det att de årliga förvaltningskostnaderna för den frivilliga försäkringen enligt verkställd uppskattning icke torde överstiga 20 000 kronor. Man torde därför icke längre kunna göra gällande, att den frivilliga försäkringen i förevarande avseende intager en i förhållande till den privata pensionsförsäkringen gynnad ställning. De ovan anförda siffrorna torde emellertid giva vid handen, att den anordning, som nu tillämpas i fråga om förvaltningskostnaderna för den frivilliga försäkringen, medför, att de till statsverket inflytande förvaltningsbidragen kunna variera avsevärt från det ena året till det andra, under det att man väl har anledning utgå ifrån, att de kostnader, som dessa bidrag skola täcka, ställa sig i stort sett lika från år till år. Av avgiftsbetalarna till den frivilliga försäkringen torde vidare ej böra krävas, att de bidraga till pensionsstyrelsens förvaltningskostnader i vidare mån än som erfordras för att täcka just de förvaltningskostnader det här gäller. Åtminstone för åren 1930 och 1933 torde emellertid det av avgifterna utgående förvaltningsbidraget hava varit avsevärt för högt och i den mån den frivilliga försäkringen kan komma att vinna ökad anslutning torde så även bliva fallet i framtiden. Kommittén har därför funnit sig böra förorda den modifikation i det nu tillämpade systemet för ifrågavarande förvaltningsbidrags utgående, att det nu föreskrivna bidraget å 3 % av den för en person under ett kalenderår erlagda avgiftssumman, i den mån denna överstiger 100 kronor, ingår till den frivilliga försäkringens fond och att av denna fond till statsverket för varje år inbetalas det belopp, vartill förvaltningskostnaderna för året beräknas hava uppgått. Vid denna beräkning böra givetvis medtagas alla de kostnader, personalkostnader, hyres- och expenskostnader m. m., som den frivilliga försäkringen förorsakar pensionsstyrelsen och postverket. Genom en sådan anordning vinnes den fördelen, att det överskott, som kan komma att uppstå genom att förvaltningsbidraget eventuellt satts för

253 högt, kan tillgodoföras de försäkrade med tillämpning av bestämmelserna angående användandet av överskott i den frivilliga försäkringens fond till förhöjning av pensionerna. Visar det sig däremot, att de föreskrivna förvaltningsbidragen icke annat än rent tillfälligtvis förslå till täckande av ifrågavarande förvaltningskostnader, kan en höjning av dessa bidrag lätt genomföras i administrativ väg. I anknytning till att kommittén föreslagit slopandet av statsbidraget till de frivilliga avgifterna i den mån de icke överstiga 30 kronor för år har kommittén i lagtexten av i huvudsak formella skäl uteslutit den nu gällande inskränkningen, att förvaltningsbidrag må föreskrivas endast å det belopp, varmed de för en person under ett år erlagda frivilliga avgifter sammanlagt överstiga 30 kronor. Med avseende på den mot den frivilliga försäkringen riktade anmärkningen, att pension på grund av frivilliga avgifter intager en särskild förmånsställning vid beräknandet av pensionstillägg enligt 6 § pensionsförsäkringslagen, må här endast erinras om att kommitténs förslag till regler för beräkning av den inkomst, som skall ligga till grund för uträkningen av pensionstilläggsbeloppet, innebär, att pension på grund av frivilliga avgifter enligt lagen om allmän ålderdomspensionering i detta avseende blir helt jämställd med en genom annan försäkring förvärvad pension. Om detta förslag genomföres, bortfaller därför den här berörda anmärkningen. I detta sammanhang torde frågan om de för pensionsstyrelsens frivilliga försäkring tillämpade försäkringstekniska grunderna böra uppmärksammas. Till grund för beräkningen av pensionerna ligger enligt kungl. brev den 22 juni 1928 en räntefot av 4-3 procent varjämte angående invaliditet och j dödlighet göras i huvudsak samma antaganden som de, vilka legat till grund | för ålderdomsförsäkringskommitténs tabeller i Del I I av dess betänkande. Vad angår det allmänna ränteläget har kommittén i annat sammanhang framhållit svårigheten för att ej säga omöjligheten att för närvarande komma fram till några säkra antaganden rörande den framtida räntenivån. Med hänsyn därtill och till det nuvarande allmänna ränteläget torde utan tvekan kunna sägas, att en räntefot av 4-3 procent vid sådan försäkringsverksamhet, varom här är fråga, icke längre kan anses för framtiden betryggande. Även i fråga om antagandena rörande den allmänna dödligheten torde | grunderna för den frivilliga försäkringen böra förstärkas. Inom den privata pensionsförsäkringsverksamheten torde, delvis på tillskyndan av försäkringsinspektionen, den av särskilda sakkunniga utarbetade dödlighetstabellen R 32 komma att inom den närmaste framtiden rätt allmänt införas. Av den av staten genom pensionsstyrelsens försorg bedrivna frivilliga pensionsförsäkringen bör enligt kommitténs mening krävas, att den i nu förevarande avseende grundas på lika betryggande antaganden som anses tillbörligt, då fråga gäller privat pensionsförsäkring. De försäkringstekniska grunderna för den frivilliga försäkringen torde slutligen jämväl med avseende på antaganden rörande invaliditet och död-

254 lighet bland invalider böra jämkas till överensstämmelse med de på den svenska erfarenheten grundade resultat i dessa avseenden, vartill kommittén kommit i sina i Del I publicerade undersökningar härutinnan. Över huvud taget bör i fråga om grunderna för den frivilliga försäkringen uppställas samma trygghetskrav som inom motsvarande privatförsäkring. Att i lagtexten införa denna principiella ståndpunkt torde emellertid vara förenat med vissa svårigheter. För att ändock i någon mån giva uttryck för densamma har i 34 § införts ett stadgande att bestämmelserna i 213 § första och andra styckena i lagen om försäkringsrörelse skola äga tillämpning vid fastställandet av de försäkringstekniska grunderna för den frivilliga försäkringen. Med den ovan angivna ståndpunkten sammanhänger i viss mån frågan, hur det skall förfaras för den händelse att den frivilliga försäkringens fond vid verkställd undersökning befinnes otillräcklig för upprätthållandet av de utfästa pensionsförmånerna. För närvarande finnas i det kungl. brevet den 22 juni 1928 endast bestämmelser avseende överskott i fonden, enligt vilka dylikt överskott skall tillgodoföras de försäkrade genom förhöjning av pensionerna. Kommittén anser för sin del, som förut nämnts, att den frivilliga försäkringen bör göras självförsörjande och att något statsbidrag för täckande av eventuell brist, som är att hänföra till avgifter inbetalade efter den nya ordningens genomförande, sålunda icke bör komma i fråga. Denna princip torde böra komma till uttryck dels genom att i lagen stadgas, att endast den genom de frivilliga avgifterna bildade fonden skall svara för de ifrågavarande pensionerna, och dels genom att Kungl. Maj:t i de särskilda bestämmelserna angående försäkringen efter mönster av stadgandena om privat försäkringsverksamhet i lagen om försäkringsrörelse intager föreskrifter för det fall att grunderna icke längre äro betryggande. Om så sker, framträder än klarare som ett oeftergivligt krav, att de försäkringstekniska grunderna för försäkringen skola vara lika betryggande som inom den privata pensionsförsäkringsverksamheten, vilken ju är helt självförsörjande. Den ifrågavarande frivilliga försäkringens likställdhet med privatförsäkring har kommittén i sitt förslag markerat genom att i texten till förevarande paragraf tala om tillförsäkrade pensioner. I likhet med den obligatoriska försäkringen har den frivilliga i kommitténs förslag begränsats till att avse endast pensionering från viss ålder. Slutbestämmelser. 35 §. Denna paragraf är lika med 35 § pensionsförsäkringslagen med den ändring, att orden »eller understöd» uteslutits, enär understöd icke skall ifrågakomma enligt kommitténs förevarande lagförslag. Då endast den skall vara undantagen från avgiftsplikt, som är omhändertagen av allmänna fattigvården för varaktig försörjning, torde det endast i ytterst få undantagsfall förekomma, att en person uppnår 67-årsåldern utan att vara berättigad till avgiftspension och därigenom även i förekommande fall till pensionstillägg.

255 36 §. Såsom vid 1 § omtalats, har här intagits en bestämmelse, enligt vilken Konungen under förutsättning av ömsesidighet äger träffa överenskommelse med främmande stat om att dess medborgare skola vid tillämpningen av förevarande lag behandlas lika som svenska medborgare. På denna väg kan möjlighet öppnas att tillgodose det önskemål om likställande av de nordiska ländernas medborgare, som omnämnts i direktiven för kommitténs arbete. 1 37 §. Sista paragrafen i förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering är helt lika med 36 § i den nuvarande lagen. 1

Se ovan sid. 95.

256 Speciell motivering till

Förslaget till lag om erkända sjukkassor. I den nuvarande kungl. förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor hava reglerna i stor utsträckning givits den formen, att de föreskriva visst innehåll av sjukkassas stadgar såsom villkor för att kassan skall kunna antagas till erkänd sjukkassa. Förordningens materiella bestämmelser hava — såsom uttalats av föredragande departementschefen i kungl. propositionen nr 114 till 1927 års riksdag sid. 19 — väsentligen karaktären av normer för sjukkassornas stadgebestämmelser. Därigenom att författningen, i vad de materiella bestämmelserna angår, huvudsakligen innehåller föreskrifter om huru sjukkassas stadgar skola vara beskaffade för att kassan skall kunna antagas till erkänd sjukkassa, kommer författningen att vara uppställd, som om den framför allt gällde frågan huru sjukkassa skall kunna antagas till erkänd sådan. I enlighet därmed inledes förordningen med en avdelning, som bär överskriften »Om antagande av erkända sjukkassor», och de närmast därefter följande avdelningarna te sig såsom' ur denna första avdelning utbrutna partier. Genom överförande av uppgiften att meddela försäkring mot förtidsinvaliditet från den allmänna pensionsförsäkringen till de erkända sjukkassorna kommer frågan, huru författningen om dessa lämpligen bör anordnas, i ett i viss mån förändrat läge. Det närmast liggande sättet att inordna invaliditetsförsäkringen i raden av sjukkassornas prestationer vore att till den nuvarande sjukkasseförordningen foga eller däri inpassa några lagrum med stadganden rörande denna försäkring och av densamma föranledda nyheter samt att i övrigt inskränka sig till att vidtaga de ändringar i den nuvarande sjukkasseförordningens stadganden, som visa sig erforderliga. Försök med ett sådant tillvägagångssätt ha också gjorts men givit mindre tillfredsställande resultat. Grundläggande materiella rättsregler skulle bliva undanskymda, och författningen i sin helhet skulle bliva alltför svårfattlig och svåröverskådlig. De erforderliga ändringarna i sjukkasseförordningen skulle för övrigt beröra ett stort antal paragrafer. Ehuru kommittén väl behjärtar önskemålet, att nyligen antagna bestämmelser icke i onödan rubbas, har kommittén därför funnit sig böra föreslå en förändring av sjukkasselagstiftningens yttre anordnande, därvid den för kommittén ledande tanken har varit, att de regler som angå gemene man måtte på enklaste möjliga sätt framgå av författningen. I detta syfte föreslår kommittén till en början, att i sjukkasseförfattningen direkt utsäges vad erkänd sjukkassa har att iakttaga. Den för den nuvarande författningen grundläggande tanken, att de mot ställningen såsom erkänd

257 sjukkassa svarande förpliktelserna skola vara frivilligt åtagna, synes kunna förverkligas utan att omvägen att föreskriva visst innehåll hos stadgarna behöver väljas. Genom att i författningen direkt utsäges, att erkända sjukkassor hava att iakttaga vissa förhållningsregler, sker nämligen intet brott mot fri villighetens princip. Även med en sådan anordning står det ju i kassornas fria skön att ansöka om antagande till erkänd sjukkassa eller att utverka antagandets återkallande. Kommittén föreslår vidare den ändring i sjukkasseförfattningens disposition, att sådana bestämmelser vilka ha betydelse huvudsakligen för sjukkassornas funktionärer eller tillsynsmyndigheten få sin plats mot slutet av författningen och att däremot de för kassornas medlemmar i gemen och för dem som överväga att inträda i erkänd sjukkassa särskilt betydelsefulla bestämmelserna erhålla en mera framskjuten plats. Enligt denna tanke bör i författningen efter en inledande avdelning med allmänna bestämmelser komma avdelningar innehållande stadgandena om medlemskap, avgifter och understöd och först därefter följa bestämmelser av specifikt organisatorisk innebörd. Efter denna plan har i kommitténs förslag det stoff, som finnes i den nuvarande sjukkasseförordningen, omgrupperats och de nya stadganden, som invaliditetsförsäkringens införande gjort erforderliga, inordnats. Härvid har kommittén åsyftat att i möjligaste mån bibehålla de nuvarande bestämmelserna oförändrade. E t t stort antal av de föreslagna stadgandena äro därför lika med motsvarande stadganden i den nuvarande förordningen eller skilja sig därifrån endast genom paragrafering eller terminologi. I det sistnämnda hänseendet är att märka, att termen sjukhjälp, som avser sjukpenning och sjukvårdsersättning, icke upptagits i förslaget. Författningens omgestaltning och utvidgning till att omfatta även invaliditetsförsäkring torde motivera, att densamma erhåller benämningen lag i likhet med den författning som före sjukkasseförordningens tillkomst reglerade sjukkasseväsendet. Att till de erkända sjukkassornas uppgifter lagts att meddela invaliditetsförsäkring, synes ej böra föranleda någon ändring i kassornas beteckning, och den föreslagna nya författningen har därför benämnts lag om erkända sjukkassor. I sjukkasseförordningen hava på åtskilliga ställen inom parentes med kursiverad stil intagits benämningar, vilka sedermera använts i förordningens text. I förslaget ha i motsvarande fall benämningar väl meddelats med kursiverad stil men icke placerats inom parentes utan inarbetats i texten. Ej heller har i förslaget använts den i sjukkasseförordningen tillämpade metoden att, då varandra motsvarande bestämmelser givits särskilt för lokalsjukkassor och särskilt för centralsjukkassor, meddela kassornas benämningar med kursiverad stil. Allmänna bestämmelser. 1 och 2 §§. I den första avdelningen av lagen ha samlats vissa stadganden avseende a t t inledningsvis angiva vad erkänd sjukkassa är samt ändamålet för dess 2193 33

258 verksamhet ävensom bestämma, att en tillsynsmyndighet har att vaka över verksamhetens behöriga utövande. En viss motsvarighet till de grundläggande stadgandena i 1 § innehålla 1 och 2 §§ i sjukkasseförordningen. Sistnämnda paragrafer motsvaras i övrigt av 35 § i förslaget. Liksom enligt sjukkasseförordningen, skall enligt den föreslagna lagen, 1 § andra stycket, erkänd sjukkassa stå under tillsyn av särskild myndighet. På sätt framgår av kommitténs utredning angående pensionsstyrelsens organisation, har kommittén funnit det nödvändigt, att i sammanhang med invaliditetsförsäkringens överförande till sjukförsäkringen de erkända sjukkassornas verksamhet ställes under tillsyn av pensionsstyrelsen. 1 I 2 § har införts en bestämmelse med syfte att tillförsäkra dem, vilka förvalta annan social understödsverksamhet, möjlighet att få del av de upplysningar om klientelet, som erkänd sjukkassa må inneha. Om medlemskap. De i denna paragraf upptagna ovillkorliga fordringarna för inträde i erkänd sjukkassa ha i sak oförändrade hämtats från sjukkasseförordningen. Genom hänvisning till 4 § göres emellertid för där avsedda fall ett viktigt undantag från inträdesfordringarna, vilket saknar motsvarighet i sjukkasseförordningen. Enligt övergångsbestämmelserna skall därjämte stadgandet om högsta inträdesålder icke tillämpas gentemot dem, som anmäla sig till inträde i erkänd sjukkassa inom fem år efter lagens ikraftträdande. I samband med en av hänvisningen till 4 § föranledd ändring av styckindelningen har formuleringen av första stycket något jämkats. Såsom i den allmänna motiveringen sid. 153 o. f. har omtalats, föreslår kommittén, att för vissa fall undantag göres från de allmänna inträdesfordringarna i 3 §. E t t viktigt sådant undantag stadgas i förevarande paragraf, i det att där föreskrives att den, som utan att lida av akut sjukdom lider av recidiverande eller kronisk sjukdom eller följdtillstånd efter sjukdom, icke må av denna anledning förvägras inträde i erkänd sjukkassa, såvida han har minst hälften av normal arbetsförmåga i behåll. Genom detta undantagsstadgande, som äger motsvarighet i den danska lagen om folkförsäkring, torde beredas möjlighet till inträde i erkänd sjukkassa för personer, lidande av exempelvis sockersjuka eller annan ämnesomsättningssjukdom, magsår, gall- eller njursten, ledgångsreumatism; kronisk njurinflammation, hjärtfel eller annan kronisk sjukdom i kärlsystemet eller centrala nervsystemet, tuberkulos åkomma; barnförlamningsföljder eller följdtillstånd efter annan sjukdom i centrala nervsystemet. Närmare bestämmelser till ledning för avgörandet, i vilka fall inträde enligt paragrafen skall äga rum, utfärdas av Konungen. Den, som vinner inträde i erkänd sjukkassa enligt det nu ifrågavarande undantagsstadgandet, skall hänföras till en inom kassan upprättad särskild 1

Se nedan sid. 312 ff.

259 avdelning. Sådan medlem må enligt 25 och 29 §§ ej tillförsäkras sjukpenning eller invalidpenning, som är högre än två kronor, och för rätten till sjukpenning skall enligt 22 § gälla en karenstid om minst tjuguåtta dagar. Medlem av kassans särskilda avdelning äger vidare enligt 16 § icke erhålla sjukpenning för tid efter fyllda sextiosju år. Att medlem hänförts till den särskilda avdelningen, har därjämte betydelse för kassans rätt att erhålla statsbidrag. I den statsbidragskungörelse, som förslaget innehåller, ha nämligen intagits bestämmelser med syfte, att ingen kassa skall genomsnittligt sett betungas mera av den som tillhör sådan avdelning än av andra medlemmar. Enligt dessa bestämmelser höjes statsbidraget för medlemmar tillhörande den särskilda avdelningen automatiskt, i den mån dessa medlemmar visa sig för kassan kostsammare än de övriga medlemmarna. Så som statsbidragsbestämmelserna i förslaget äro anordnade, torde det icke utan vidare framstå som fördelaktigt för sjukkassorna att hänföra så många medlemmar som möjligt till den särskilda avdelningen. Det är nämligen att märka, att om sjukkassa skulle i större utsträckning hänföra till sin särskilda avdelning personer vilka icke äro behäftade med mera än normala sjukdomsrisker, detta förfaringssätt i regel icke torde undgå att inverka på den proportion, i vilken kostnaderna för understöd åt denna avdelnings medlemmar stå till motsvarande kostnader för andra medlemmar, och på detta sätt leda till minskning av statsbidraget för de förstnämnda. Medlem, som av lokalsjukkassa hänföres till den särskilda avdelningen, förutsattes komma att även av centralsjukkassan hänföras till sådan avdelning. Det har icke ansetts nödigt att tynga lagtexten med föreskrift härom, då ringa praktisk olägenhet skulle följa av att samma person av den ena av de båda kassorna men ej av den andra hänfördes till sådan avdelning.

9§Centralsjukkassa skall enligt 48 och 49 §§ i lagen avsätta viss del av avgifterna till s. k. sjukreserv och invalidreserv. För fall av medlems överflyttning till annan centralsjukkassa har föreskrivits, att den centralsjukkassa, från vilken överflyttningen sker, skall till förstnämnda kassa erlägga ett belopp, motsvarande medlemmens beräknade andel i sjukreserv och invalidreserv. Enligt bestämmelse i promulgationslagen, 18 §, skall denna föreskrift i vad angår sjukreserv icke träda i kraft, förrän Konungen därom förordnar. 12 §. Ät förutsättningarna för återinträde har givits en utformning, som närmare ansluter till inträdesfordringarna i 3 §. Om avgifter. 13 §. De fasta avgifterna i centralsjukkassa skola enligt detta lagrum beräknas särskilt dels för utgivande av sjukpenning efter fyllda sextiosju år och be-

260 kostande av därmed sammanhängande förvaltning, dels för utgivande av invalidpenning och bekostande av förvaltning som sammanhänger därmed, dels ock för kassans övriga verksamhet. Att avgifterna för det förstnämnda ändamålet skola beräknas särskilt, sammanhänger med föreskrifterna i 43 § angående avgifternas belopp och med det i 48 § angivna sättet för sjukreservens beräknande. Att vidare avgifterna för utgivande av invalidpenning och bekostande av därmed sammanhängande förvaltning skola beräknas särskilt, har sin grund i önskemålet att markera skiljelinjen mellan sjukförsäkringen och dess påbyggnad, invaliditetsförsäkringen. Från pedagogisk synpunkt torde särskiljandet av avgifterna efter deras olika användning vara av värde. Givet är, att uppdelningen vid avgifternas beräknande icke behöver komma till synes vid avgifternas erläggande. Särskiljandet av avgifter för olika ändamål tillika med en i förslaget verkställd nyreglering av centralsjukkassornas fondbildning har föranlett jämkning av ordalagen i andra stycket. Liksom avsett är enligt sjukkasseförordningen, skall enligt den föreslagna lagen ej kunna krävas högre avgift av kvinnlig medlem än av manlig på den grund att kvinna kan komma i åtnjutande av moderskapshjälp, och häråt har givits tydligt uttryck. För att avsedd verkan skall uppnås med den föreslagna åtgärden att öppna möjlighet för personer med svag hälsa att vinna inträde i en för dem upprättad särskild avdelning av sjukkassan, har i den förevarande paragrafen intagits ett stadgande, att de fasta avgifterna icke må sättas högre för medlemmar tillhörande den särskilda avdelningen än för andra medlemmar. Emedan enligt kommitténs förslag kommer att för rätt till sjukpenning gälla tre olika karenstider mellan vilka medlemmarna med viss begränsning få välja, har det ansetts riktigt att uttryckligen stadga, att olikhet i karenstid skall motsvaras av olikhet i avgift. I samband därmed står, att i paragrafen inryckts en föreskrift, att den som enligt 18 § ingår såsom medlem utan rätt till sjukpenning eller utan rätt till sjukvårdsersättning skall erhålla däremot svarande lättnad i avgiftsplikten. §14. E t t förbehåll har inskjutits i bestämmelsen om uttagande av högre avgifter av medlemmar, för vilka statsbidrag eller viss del därav icke må beräknas, i syfte att klargöra, att ett förhållande vilket föranleder minskat statsbidrag för vissa medlemmar icke, i den mån det föranleder minskade förmåner för dem, jämväl skall föranleda böjning av deras avgifter. Om understöd. 15 §. Denna paragraf innehåller en uppräkning av erkänd sjukkassas understödsformer enligt lagförslaget. Understödsformerna sjukpenning, sjukvårdsersättning och moderskapshjälp äga sin motsvarighet i sjukkasseförordningen. Nytillkomna äro invalidpenning och proteshjälp. Den i sjukkasseförordningen använda termen sjukhjälp, vilken avser att sammanfatta sjukpenning och

261 sjukvårdsersättning, har icke behållits i förslaget, då den ej skulle komma att omfatta den nya huvudformen av understöd, invalidpenning. Uppräkningen i paragrafen tjänar, utom till att inledningsvis angiva understödsformerna, även till att bestämma den omfattning, i vilken de erkända sjukkassorna äro skyldiga att lämna understöd. Enligt paragrafen ha nämligen medlemmarna rätt att, om de förutsättningar äro för handen vilka i de följande paragraferna uppställas för var och en av de olika understödsformerna, av kassan erhålla understöd i form av sjukpenning eller invalidpenning ävensom sjukvårdsersättning och om medlemmen är kvinna, moderskapshjälp. Proteshjälpen är däremot icke obligatorisk för kassorna. Genom att den anförda regeln uttalas i lagtexten, vinnes, att någon motsvarighet till 12 § sjukkasseförordningen icke är behövlig. I paragrafen fastslås medlems rätt att erhålla understöd av kassa, som han tillhör. Mot vilken av de kassor han tillhör den ifrågavarande rättigheten riktar sig, framgår däremot icke av paragrafen. Undantag från paragrafens regel behandlas i 16 — 18 §§. Särskild hänvisning till dessa har ej ansetts erforderlig. 16 §. Beträffande bestämmelserna i första stycket må här hänvisas till framställningen i allmänna motiveringen sid. 153.

w--§. I första stycket av denna paragraf återgives 31 § första stycket första punkten sjukkasseförordningen med det tillägg, att med sjukdomsfall jämställts barnsbörd. Tillägget innebär emellertid ingen saklig nyhet, då 31 § första stycket sjukkasseförordningen genom en i 32 § sista stycket anbragt hänvisning gjorts tillämplig även beträffande moderskapshjälp. Sjukkasseförordningen 31 § första stycket andra punkten saknar motsvarighet i förslaget. Grunden för stadgandet i nämnda lagrum har varit önskan, att rätten till sjukhjälp — vilken kan betraktas såsom inkomst då det gäller att avgöra huruvida behov av och därmed rätt till pensionstillägg enligt lagen om allmän pensionsförsäkring föreligger — skulle helt eller delvis utesluta från rätt till sådant tillägg under sjukhjälpstiden. Enligt kommitténs förslag till lag om allmän ålderdomspensionering skall emellertid inkomst i form av pension eller understöd på grund av försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, intill ett belopp varierande efter ortens dyrhet mellan 300 och 400 kronor om året undantagas från inkomstuppskattningen. Då därjämte enligt kommitténs förslag den allmänna avdragsfria inkomsten höjes till 100 kronor om året, skulle det, om sjukkasseförordningens ifrågavarande stadgande bibehölles, i stor utsträckning inträffa, att en person för samma tid komme att uppbära sjukpenning och pensionstillägg med oavkortade belopp, något som med hänsyn till att statsbidrag utgår till sjukpenningen och att pensionstillägget helt bekostas av allmänna medel icke torde böra få förekomma. För att genomföra den till grund för det ifrågavarande stadgandet i sjukkasseförordningen liggande riktiga tanken

262 att av allmänna medel utgående förmåner icke böra kumuleras, har kommittén i sitt förslag till ny kungörelse om statsbidrag åt sjukkassor infört en bestämmelse, att dagsbidrag ej skall utgå för dag för vilken medlemmen åtnjuter pensionstillägg enligt lagen om allmän ålderdomspensionering eller den särskilda promulgationslagen. E n konsekvens av denna bestämmelse måste vara, att sjukkassorna begränsa rätten till sjukpenning under tid då den sjuke åtnjuter pensionstillägg. Det ifrågavarande stadgandet i sjukkasseförordningen har därför lämnats utan motsvarighet i förevarande lagförslag, och i dess 26 § har i stället såsom ett andra stycke upptagits ett stadgande, att för tid, under vilken medlem uppbär pensionstillägg enligt lagen om allmän ålderdomspensionering, utgående sjukpenning skall minskas med 50 öre för dag. Genom bestämmelse i promulgationslagen, 15 § andra stycket, införes beträffande pensionstillägg enligt förslagets övergångsbestämmelser enahanda regel om minskning av sjukpenning eller invalidpenning. 18 §. Tillkomsten av de båda nya understödsformerna invalidpenning och proteshjälp har — i förening med den nya uppställningen som sidoställer moderskapshjälpen med de övriga understödsformerna — föranlett någon jämkning av ordalagen. Den, som enligt förevarande paragraf vinner inträde i erkänd sjukkassa utan rätt till sjukpenning, har därmed icke avsagt sig rätten till invalidpenning. För att invalidpenning skall kunna utgå, förutsattes visserligen i allmänhet enligt 28 §, att sjukpenning utgått under den längsta tid, för vilken sådant understöd må utgivas, nämligen 730 dagar, men för dem, som äro medlemmar utan rätt till sjukpenning, har i 28 § införts en särskild bestämmelse, enligt vilken invalidpenning skall utgivas till sådan medlem, om han — eller hon — varit på sätt för rätt till sjukpenning fordras förhindrad att arbeta under den längsta sjukpenningstiden och hindret, d. v. s. arbetsoförmågan eller vad därmed likställes, därefter alltjämt består. Den, som är medlem utan rätt till sjukpenning, skall således, om han gör anspråk på invalidpenning, visa, att han under en tid lika med den längsta sjukpenningstiden befunnit sig i sådant sjuklighetstillstånd, som enligt 20 § fordras för rätt till sjukpenning. Till sin innebörd är denna anordning att jämföra med försäkring med tvåårig karenstid, därvid emellertid är att beakta, att på grund av regeln i 23 § sista stycket kortare avbrott i den invalidpenningstiden föregående sjukpenningstiden icke skall medföra att ny tvåårstid skall börja räknas utan blott att tiden förlänges. Av 13 § andra stycket framgår, att avgift för medlem varom här är fråga skall avse invalipenning, sjukvårdsersättning och proteshjälp, i den mån försäkringen omfattar dessa understödsformer. Det kan ifrågasättas, huruvida icke möjlighet borde öppnas till inträde i erkänd sjukkassa utan rätt till sjukpenning efter sextiosju års ålder. E n sjukförsäkring, som med hjälp av statsbidrag lämnar dagsersättning efter pensionsålderns inträde, går längre än en logisk uppdelning inom socialförsäkringen på sjukförsäkring och ålderdomspensionering förutsätter. Genom

263 avstående av rätt till sjukpenning efter sextiosjuårsåldern skulle medlem kunna minska sina avgifter till sjukkassan med åtminstone 10 ä 20 procent. Enligt vad kommittén inhämtat av ledande personer inom sjukkasserörelsen anses emellertid, att för närvarande en försäkring utan rätt till sjukpenning på ålderdomen icke skulle tilldraga sig några sympatier. För att icke komplicera förslaget med flera nyheter än nödigt har kommittén då avstått från att däri införa den ifrågasatta bestämmelsen. 1 19 §. I första stycket av denna paragraf uttalas en allmän regel, som allenast beträffande sjukpenning finnes uttryckligen stadgad i sjukkasseförordningen. Det önskemål om öppnande av möjlighet för sjukkassorna att bereda sjukvård åt medlems minderåriga barn, på grund varav stadgandet i sjukkasseförordningen inskränktes till att gälla sjukpenning, torde vara tillräckligt tillgodosett genom andra stycket. Det andra stycket i förevarande paragraf, vilket noga besett icke innehåller något undantag från regeln i första stycket, har hämtats från sjukkasseförordningen men vidgats att omfatta även proteshjälp. Det står i kassornas fria skön att avgöra, i vad mån de skola begagna den genom bestämmelsen i stycket öppnade möjligheten att lämna sjukvårdsersättning och proteshjälp vid sjukdom som drabbar medlems barn under femton år. Sjukkassorna kunna således för tillförsäkrande av sådant understöd uppställa förutsättningar beträffande barnets hälsotillstånd med mera, motsvarande dem som enligt lag skola gälla för vuxen persons upptagande såsom medlem. Att på grund av prövning av barns hälsotillstånd hänföra klena barn till den särskilda avdelningen kommer dock ej i fråga. Kommittén har, med hänsyn till att ännu endast ringa erfarenhet vannits rörande den ifrågavarande understödsverksamheten, ansett sig icke böra ägna förutsättningarna för verksamheten någon mera ingående behandling. 20 §. De i denna paragraf upptagna grundläggande förutsättningarna för utgivande av sjukpenning äro i sak oförändrade hämtade från sjukkasseförordningon mod undantag av att, såsom i den allmänna motiveringen sid. 151 omtalats, förlust av arbetsförmågan till följd av föregående sjukdom av beskaffenhet att kunna grunda rätt till sjukpenning likställts med sjukdom. Den enligt sjukkasseförordningen förefintliga möjligheten att vid sådan nedsättning av arbetsförmågan, vilken icke kan betecknas såsom förlust av den na, utgiva nedsatt sjukpenning, därest arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en fjärdedel, saknar motsvarighet i förslaget. Bestämmelser därom skulle nämligen giva upphov till stora tillämpningssvårigheter vid långvariga sjukdoms- och invaliditetsfall och kunna befaras medföra dryga kostnader för sjukkassorna. Enligt vad kommittén inhämtat begagnas för närvarande möjligheten att utgiva nedsatt sjukpenning i mycket obetydlig omfattning. 1

Jfr ovan sid. 153.

264 I de av tillsynsmyndigheten förslagsvis uppgjorda normalstadgarna för erkända sjukkassor talas endast om en till hälften nedsatt sjukpenning. 21 §. I denna paragraf fortsättas de i förslagets 20 § påbörjade stadgandena om förutsättningar för att sjukpenning skall utgivas. Lagrummet innehåller bestämmelser om väntetid och motsvarar sjukkasseförordningens 30 §, i vad denna har avseende å sjukpenning. De föreskrifter om väntetid för annan understödsform än sjukpenning, vilka innehållas i 30 § sjukkasseförordningen, ha i förslaget ersatts med hänvisningar till förevarande lagrum i förslagets 30 och 32 §§, som handla om respektive sjukvårdsersättning och proteshjälp. Första stycket av förevarande paragraf innehåller det grundläggande stadgandet om de fall, i vilka väntetid skall tillämpas. Enligt sjukkasseförordningen skall väntetid i regel löpa dels efter inträde i erkänd sjukkassa, dels ock efter övergång till mera omfattande understödsrätt. Från denna huvudregel göres i förordningen det undantag, att väntetid icke må tillämpas vid inträde i centralsjukkassa såsom indirekt ansluten medlem och ej heller vid överflyttning, vid återinträde eller vid bildande av lokalsjukkassa av anledning som sägs i förordningens 19 §. Undantaget från väntetidsbestämmelserna vid de uppräknade händelserna s}mes emellertid gå längre än ett rationellt betraktelsesätt leder, såvida undantaget skall tillämpas efter ordalagen. Det synes nämligen omotiverat, att väntetid ej skall löpa för medlem vilken i samband med överflyttning, återinträde eller bildande av lokalsjukkassa i fall som nyss nämnts erhåller rätt till högre sjukpenning än tidigare. Och vad beträffar förbudet mot att tillämpa väntetid vid inträde i centralsjukkassa såsom indirekt ansluten medlem, torde detsamma, vilket — tolkat efter sin ordalydelse — skulle innebära att centralsjukkassorna icke skulle få tillämpa någon väntetid för det övervägande flertalet av sina medlemmar, hämta sitt berättigande endast från det fall, att medlemmar av sjukkassa, som antages till erkänd lokalsjukkassa, i samband med antagandet bliva medlemmar också av central sjukkassan för området. Det synes emellertid även i detta fall vara att gå för långt att föreskiva, att ingen väntetid skall tillämpas. De, som inträda i sjukkassa kort före det denna antages till erkänd lokalsjukkassa, synas böra få tåla, att väntetid iakttages både i lokalsjukkassan och i centralsjukkassan men torde skäligen kunna göra anspråk på att väntetiden börjar löpa redan från inträdet i den förstnämnda kassan. E t t rationellt genomförande av den till grund för undantagsregeln liggande tanken synes kunna ske på det sätt, att något förbud mot beräkning av väntetid vid vissa händelser icke uttalas men att under vissa förutsättningar även tid, som föregått inträdet i kassan eller övergången till vidgad understödsrätt, tillgodoräknas medlem såsom förfluten väntetid. Riktigt synes därvid till en början vara, att den tid medlem av erkänd sjukkassa omedelbart före inträdet däri tillhört annan erkänd sjukkassa tillgodoräknas honom vid

265 bedömande huruvida efter inträdet stadgad väntetid förflutit. Detta är sjukkasseförordningens tydligt uttryckta ståndpunkt beträffande moderskapshjälp, näi det gäller frågan huruvida sådant understöd skall utgå. I sjukkasseföroreningens övergångsbestämmelser har emellertid beträffande den väntetid, son gäller för moderskapshjälp i nämnda avseende, tagits det ytterligare steget, att medlem som omedelbart före inträdet i erkänd sjukkassa tillhört a m a n statsunderstödd sjukkassa skall tillgodoräknas tiden för medlemskap i s.stnämnda kassa. Det torde emellertid icke vara lämpligt att från detta stadgande upptaga kravet på att sjukkassa — för att medlemskap däri skall räknas lika med medlemskap i erkänd sjukkassa — skall vara statsunderstödd. Med utveckling av tanken i detta stadgande, vilket tager sikte på förhållandena vid övergången till 1931 års sjukkasselagstiftning, torde böra föreskrivas, att väntetid skall löpa jämväl efter inträdet i en sjukkassa, vilken bildas för att efter antagande arbeta såsom erkänd sjukkassa, eller m e l andra ord att med medlemskap av erkänd sjukkassa i det avseende varom nu är fråga skall vara jämställt medlemskap av sjukkassa, som sedermera antagits till erkänd. För att återinträdande medlem av erkänd sjukkassa måtte i möjligaste mån ställas lika, som om han icke hade utträtt ur kassan, torde det vidare vara påkallat, att sådan medlem tillgodoräknas jämväl den tid under vilken han före återinträdet stått utanför kassan. ' Med den uppfattning, som här utvecklats, är det icke riktigt att, såsom i sjukkasseförordningen sker, till utgångspunkt för väntetid bestämma medlems inträde i erkänd sjukkassa. Även tid därförut skall ju enligt det sagda kunna ingå i väntetiden. I förslaget har därför förordningens föreskrift, att väntetid skall iakttagas efter inträde i erkänd sjukkassa, utbytts mot stadgande, att medlem för att kunna få sjukpenning för ett sjukdomsfall skall före detta hava oavbrutet tillhört erkänd sjukkassa eller sjukkassa, som sedermera blivit erkänd, under viss väntetid. Jämväl för fall av övergång till utvidgad understödsrätt har i förslaget valts en formulering, som i realiteten innebär att väntetiden skall räknas tillbaka i tiden från sjukdomsfallet. Det första stycket i förevarande paragraf innehåller även bestämmelser om undantag från föreskriften, att väntetid skall iakttagas. Angående frånvaron av rätt och skyldighet att tillämpa väntetid vid olycksfall gälla enligt förslaget enahanda regler som enligt sjukkasseförordningen. Undantaget för medlem, vilken på grund av sin anställning varit pliktig att inträda i den kassa, varav han är medlem, har i förslaget inskränkts, så att det icke avser det fall, att medlemmen erhållit utvidgad understödsrätt. Huvudregeln om väntetidens längd har fått sin plats i andra, stycket av förevarande paragraf. Liksom enligt sjukkasseförordningen skall väntetiden i kassornas stadgar bestämmas till lägst sextio och högst etthundratjugu dagar. För att omöjliggöra skiljaktigheter med avseende å väntetiden mellan centralsjukkassa och lokalsjukkassa vid behandlingen av samma sjukdomsfall

266 har i sista stycket av förevarande paragraf stadgats, att i centralsjukkassa väntetiden för indirekt ansluten medlem skall beräknas lika med väntetiden för honom i den lokalsjukkassa av vilken han är medlem. 22 §. I förevarande paragraf angivas liksom i de föregående förutsättningar för att sjukpenning skall utgå. Lagrummets uppgift är att innehålla bestämmelser om den tidpunkt, vid vilken efter inträffande av sjukdomsfall sjukpenning skall börja utgå, d. v. s. att meddela stadganden om karenstid m. m. Enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor 15 § mom. 7 skulle sjukhjälp, som utginge i penningar, få givas allenast om sjukdomen varat minst tre dagar men finge i sådan händelse meddelas från sjukdomens början. Karenstiden kunde emellertid utsträckas till sex dagar, räknade från och med den dag väsentlig nedsättning av arbetsförmågan inträtt. I sjukkasseförordningen, 26 §, förändrades bestämmelserna om karenstid. Enligt sjukkasseförordningen må nämligen sjukpenning ej utgivas för de tre första dagarna vid varje sjukdomsfall, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad, och karenstiden må utsträckas till högst sju dagar. Under förarbetena till sjukkasseförordningen voro meningarna delade om önskvärdheten av att på sätt genom förordningen skedde reglerna angående karenstiden skärptes i förhållande till tidigare gällande rätt, och det uttalades, att idén med karenstid i början av varje sjukdomsfall vore föga populär inom sjukkasserörelsen. 1 Med den till grund för utkastet liggande anordningen, att försäkring mot förtidsinvaliditet skall ombesörjas av de erkända sjukkassorna i samband med sjukförsäkringen, kommer frågan om karenstid i ett annat läge än tidigare. För vissa grupper av personer föreligger ej något egentligt behov av försäkring mot kortvarig arbetsoförmåga, medan dessa personer däremot väl behöva genom försäkring skydda sig mot invaliditet. Med många anställ ningar följer rätt eller grundad förhoppning att vid kortvariga sjukdomsfall erhålla de med anställningen förenade förmånerna oavkortade eller åtminstone så obeskurna, att uppehället är tryggat. En person med sådan anställning har ej behov av försäkring mot kort tids arbetsoförmåga men väl av försäkring mot risken att bliva arbetsoförmögen för längre tid. Enahanda intresse i fråga om försäkring kan en person tänkas hava, som driver självständig förvärvsverksamhet. Hans anhöriga eller anställda kunna kanske för en kortare tid genom ökade arbetsprestationer ersätta honom, men om han skulle råka ut för långvarig arbetsoförmåga, skulle förvärvsverksamheten icke kunna hållas i gång i samma omfattning som förut utan nyanställning av personal. På det sättet torde förhållandena i stor utsträckning te sig för lantbrukare. 1 Se 1926 års sakkunniga (statens offentl. utr. 1926: 36) sid. 93 f., jfr sid. 211, samt vidare kungl. prop, nr 114 till 1927 års riksdag sid. 52, sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nv 1 vid samma års riksdag sid. 21, 1929 års sakkunniga (statens offentl. utredn. 1929: 24) sid. 46 och 80, kungl. prop, nr 154 till 1930 års riksdag sid. 49 och kungl. prop, nr 75 till 1931 års rikadag sid. 78 f.

267 Det synes riktigt, att vid den omläggning av den sociala invaliditetsförsäkringen som förslaget innebär hänsyn tages till att många komma att ha intresse av att ingå i erkänd sjukkassa framför allt för att skaffa sig en ersättning för den ur den allmänna pensionsförsäkringen borttagna försäkringen mot förtidsinvaliditet. För dessa, och över huvud taget för dem, vilkas huvudsakliga syfte vid inträde i erkänd sjukkassa är att skaffa sig trygghet för fall av långvarig arbetsoförmåga, är medlemskap med lång karenstid den ändamålsenliga formen av medlemskap. För försäkring med lång karenstid kunna, såsom framhållits i Del 77 sid. 114 o. f. och i denna del Kap. 5 sid. 183 o. f., avgifterna göras väsentligt billigare än för försäkring med kort karenstid. Det synes skäligt, att möjlighet öppnas för dem som så önska att inträda i erkänd sjukkassa på de billigare villkor vilka lång karenstid bereda. Frihet för sjukkassemedlemmarna att välja lång karenstid är ock ägnad att främja anslutningen till sjukkassorna. Från det allmännas synpunkt är det mindre angeläget, att understöd till uppehället lämnas vid kortvariga sjukdomsfall, under vilka den sjuke kan antagas ofta vara i stånd att draga sig fram genom att anlita besparingar eller vänners bistånd, än att de långvarigt arbetsoförmögna, som lättare skulle komma att få hela sin ekonomi för framtiden förstörd, tillförsäkras medel till sitt uppehälle. Det skulle i vissa avseenden till och med vara en fördel om sjukpenning vid s. k. bagatellsjukdomar utginge i mindre utsträckning än för närvarande är fallet. I kommitténs betänkande Del II sid. 59 lämnas i tabellform uppgifter om sjukdomsfallens varaktighet i vissa undersökta sjukkassor. Om uppgifterna uttalas på anförda ställe i betänkandet, att det av sjuklängdstabellerna för de första sjukveckorna framgår att en jämförelsevis mycket stor andel av materialet utgöres av sjukdomsfall med en varaktighet av fjorton eller femton dagar. Detta förhållande sammanhänger enligt framställningen i betänkandet förmodligen med stadgarnas föreskrift, att i de tre lägsta sjukhjälpsklasserna, vilka omfatta mer än 80 % av medlemmarna, läkarbetyg skall företes om sjukdomen varar mer än femton dagar. För en viss sjukkassa med stort medlemsantal uppgives vidare, att bland de sjukdomsfall vilka varat i femton dagar icke mindre än 26 % för män och 35 % för kvinnor upphörde nästa dag. Av visst intresse i detta sammanhang torde vara den jämförelse mellan den svenska och den danska sjukkasserörelsen i fråga om antal sjukdagar per medlem och per sjukdomsfall, som göres i tab. 64. Av denna tabell framgår, att antalet sjukdagar per medlem i Sverige är ungefär dubbelt så stort som i Danmark, trots att antalet sjukdagar per sjukdomsfall är för män cirka hälften och för kvinnor cirka en tredjedel högre i Danmark än i Sverige. Detta synes giva vid handen, att den danska sjukkasseverksambeten i högre grad än den svenska är inriktad på att tillgodose hjälpbehovet vid mera långvariga sjukdomsfall.

268 Tab. 64. Antal sjukdagar per medlem och per sjnkdomsfall i srenska och danska sjukkassor åren 1926—1930. — — ^ Män

A r Sverige

Kvinnor Danmark

Sverige

i

Danmark

Antal sjukdagar per medlem 1926 1927 1928 1929 1930

9-3 10-3 9-5 lOi 10-o

1926 1927 1928 ; 1929 1930

24-2 22-o 24o 22-5 23-7

4-4 4-6 4-6 4-8 45

10 2 11-3 10-6 11-1

llo

5-4 5*6 5"4 5-5 5-4

Antal sjukdagar per sjukdomsfall

36-c 34-9

32-5 30-3

36-2

29-8 31-7

32 i

42-9

40o 4Ti

För att tillmötesgå det i det föregående utvecklade önskemålet, att medlem av sjukkassa skall äga för sig bestämma längre karenstid och därigenom bereda sig en billigare sjukförsäkring än nu är möjligt, har i förslaget stadgats, att i varje sjukkassa skola finnas tre karenstider, mellan vilka medlemmarna med viss begränsning äga välja. Den kortaste av dessa karenstider skall kassan i sina stadgar, i överensstämmelse med vad i sjukkasseförordningen föreskrives, bestämma till lägst tre och högst sju dagar från sjukdomsfallet, den dag då detta inträffade inräknad. Såsom en nyhet i förslaget har upptagits rätt för medlem att i stället välja karenstid om tjuguåtta eller nittio dagar, beräknade på enahanda sätt. Med inträffande av sjukdomsfall förstås naturligen här inträde av vad lagen enligt 20 § första stycket med avseende å rätt till sjukpenning betraktar såsom sjukdom, nämligen sådan som medför förlust av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete. Beträffande sjukkasseförordningen har under dess förarbeten och även annorstädes vissserligen gjorts gällande en tolkning, enligt vilken sjukdomsfall skulle anses inträffa redan vid första början av sådan sjukdom som endast småningom når den för rätt till sjukpenning fordrade svårhetsgraden. E n dylik tolkning, vilken ej trängt igenom i praxis, skulle emellertid icke blott medföra stora tilllämpningssvårigheter för kassorna utan även i vad angår betydande grupper av sjukdomar sätta karenstiderna ur funktion, något som särskilt vid de långa karenstiderna skulle förrycka grundvalen för avgiftsberäkningarna. För att förebygga de med överförsäkring förknippade ölägenheterna har i förslaget föreskrivits, att om medlem kan påräkna att vid sjukdomsfall under viss tid åtnjuta avlöning med oförändrat belopp eller med belopp som nedsatts med mindre än vad mot sjukpenningen svarar, skall bestämmas minst så lång

269 karenstid som den i kassan tillåtna, vilken närmast understiger nämnda avlöningstid. En begränsning av valfriheten stadgas ock för medlemmar tillhörande kassans särskilda avdelning, i det att dessa förklaras icke äga välja den kortaste karenstiden. I paragrafen har vidare intagits en bestämmelse, sou avser att förhindra att karenstiden i centralsjukkassa för indirekt ansluten medlem avviker från karenstiden för samma medlem i lokalsjukkassan. Till följd av den sistnämnda bestämmelsen kan det inträffa, att det i erkänd sjukkassa, närmare bestämt i centralsjukkassa, tillämpas flera än tre olika karenstider, nämligen om den kortaste karenstiden varierar i skilda lokalsjukkassor. Detta är emellertid det enda fall, i vilket enligt förslaget flera än tre karenstider äro tillåtna. Denna regel följer av förslagets 20 §, enligt vilken sjukpenning skall utgivas under vissa däri angivna förutsättningar för så vitt ej annat föranledes av andra bestämmelser i lagen. Genom föreskrift i stadgarna eller överenskommelse mellan kassa och medlem må därför icke rätten till sjukpenning inskränkas på annat sätt än av lagen framgår. Vid sådant förhållande har det synts överflödigt att i förslaget upptaga en motsvarighet till stadgandet i sjukkasseförordningens 26 §, att rätten till sjukhjälp vid sjukdoms början ej må vara inskränkt mera än i samma paragraf sagts. Det skulle ock måhända vara ägnat att vilseleda, om ett sådant förbud, såsom i sjukkasseförordningen skett, meddelades beträffande tiden i början av en sjukdomsperiod men ej beträffande perioden i dess helhet. 23 §. I denna paragraf fortsattes angivandet av förutsättningar för att sjukpenning skall utgivas. Medan i den närmast föregående paragrafen gives stadgande om viss tidsgräns, före vilken sjukpenning ej må utgå, är i denna paragraf en gräns uppställd för sjukpenningunderstödets varaktighet. I anslutning till bestämmelsen i sjukkasseförordningen 29 § sista stycket om en minsta sjukhjälpstid av två år, har längsta tiden för åtnjutande av sjukpenning, såsom i den allmänna motiveringen sid. 151 närmare utvecklats, bestämts till 730 dagar för ett sammanhängande sjuklighetstillstånd. Att sjukpenningstiden på detta sätt begränsas, innebär, enligt vad som framgår av 28 § i förslaget, att för tid efter det rätt till sjukpenning på grund av denna bestämmelse upphört i stället invalidpenning kan utgå. Bestämningen två år har i förtydligande syfte utbytts mot 730 dagar. 24 §. Med denna paragraf avslutas följden av lagrum, vilka innehålla bestämmelser om förutsättningarna för att sjukpenning skall utgå. I paragrafen medgives rätt för sjukkassa att uppställa vissa villkor för utgivande av sjukpenning. Paragrafen motsvaras i sjukkasseförordningen av en paragraf med samma nummer. Det första stycket i paragrafen är förändrat. Det handlar om rätt för sjukkassa att såsom villkor för sjukpenning — och enligt sjukkasseförord-

270 ningen även annan sjukhjälp — föreskriva, att den sjuke skall underkasta sig undersökning, vård och föreskrift av läkare samt under vissa förutsättningar även vård å sjukvårdsanstalt. E n bestämmelse gives också om skyldighet för kassan att utgiva viss ersättning med anledning av kostnaderna för att följa dess föreskrift. Stadgandet om ersättningsskyldighet för sjukkassa kan äga betydelse: 1) i den mån ersättningsskyldighet enligt detta stadgande möjligen förefinnes utöver samtidigt förefintlig ersättningsskyldighet på grund av sjukvårdsförsäkring ; 2) i fall då sådan försäkring icke tagits; samt 3) i fall då, ehuru sådan försäkring tagits, den likväl icke giver rätt till ersättning. Vad beträffar det förstnämnda fallet, nämligen det att ersättningsskyldighet på grund av 24 § första stycket skulle kunna tänkas föreligga vid sidan av ersättningsskyldighet på grund av sjukvårdsförsäkring och sträcka sig till större belopp än denna, är att märka, att den del av sjukvårdsförsäkring, som avser läkarvårdsersättning, ej sträcker sig längre än till två tredjedelar av kostnaden. Ersättningsskyldigheten enligt 24 § första stycket synes däremot efter orden i sjukkasseförordningen sträcka sig till hela kostnaden för de åtgärder, som där äro i fråga. Förarbetena till förordningen giva intet stöd för en motsatt tolkning utan synas snarare bekräfta den här framställda. Med denna tolkning inställer sig emellertid en möjlighet till missbruk. Det är tänkbart, att en sjukvårdsförsäkrad sjukkassemedlem som är i behov av läkarvård underlåter att söka sådan och i stället avvaktar att kassan föreskriver honom att göra det, i vilket fall han enligt den nu anförda tolkningen skulle erhålla läkarvård helt på kassans bekostnad. För att undvika denna oegentlighet synes ändamålsenligt, att ersättningsskyldigheten enligt 24 § första stycket begränsas till samma mått som ersättningsskyldighet på grund av sjukvårdsförsäkring. Det andra fall, i vilket ersättningsskyldigheten på grund av 24 § första stycket äger självständig betydelse, är det, att den ersättningsberättigade medlemmen icke är sjukvårdsförsäkrad. Sådant fall kan föreligga beträffande dem, som på grund av lag eller utfästelse äro berättigade att av annan vid sjukdom erhålla läkarvård, ävensom i fråga om dem, för vilka det vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt upptagna beskattningsbara beloppet överstiger 8 000 kronor. Det kan icke anses innebära någon obillighet mot dessa kategorier av medlemmar, om det bestämmes att sjukkassas ersättningsskyldighet enligt 24 § första stycket skall vara inskränkt till det mått, som skulle gälla ifall medlemmen vore sjukvårdsförsäkrad. Det tredje avseende, i vilket ersättningsskyldighet enligt 24 § första stycket kan tänkas överskrida ersättningsskyldighet på grund av sjukvårdsförsäkring, framgår därav, att 24 § första stycket i sjukkasseförordningen handlar ej blott om vård och föreskrift av läkare, vilka båda uttryck rymmas under sjukvårdsförsäkringen, utan även om undersökning av läkare. Huruvida en blott undersökning utan anslutande behandling omfattas av den kassan

271 åvilande ersättningsskyldigheten kan emellertid i betraktande av ordalagen i nuvarande andra punkten av 24 § första stycket, »behandling och vård», synas i någon mån tvivelaktigt. Det synes i allt fall skäligt, att även undersökningskostnad, i den mån den orsakas av kassans föreskrift, ersattes av kassan, men ersättningsskyldigheten torde utan olägenhet kunna begränsas till två tredjedelar av kostnaden. Det torde ock vara lämpligt, att i lagrummet utsäges att ersättningskyldigheten avser ej blott själva undersökningskostnaden utan även kostnaden för intyg. E n fråga, som den nuvarande formuleringen av 24 § första stycket torde lämna öppen, är den, huruvida kassan äger bestämma, vilken läkare den sjuke skall anlita. För sjukvårdsförsäkring gäller, att medlemmarna skola ha fritt läkarval, och för att denna regel ej måtte kunna göras illusorisk, bör kassa icke heller beträffande vård och föreskrift, som den påfordrar enligt 24 § första stycket, äga bestämma, vilken läkare den sjuke skall anlita. Annorlunda förhåller sig med undersökning, som kassa föreskriver. För att kassans befogenhet att föreskriva läkarundersökning skall kunna användas med åsyftat resultat, torde den böra förenas med befogenhet att föreskriva, att undersökningen skall verkställas av en av kassan utsedd läkare. Enligt ordalagen i den nuvarande 24 § första stycket är kassans ersättningsskyldighet oberoende av huruvida medlemmen befinnes berättigad till sjukpenning. Det kan emellertid icke gärna vara avsett, att en undersökning som givit till resultat att rätt till sjukpenning icke föreligger skall helt eller delvis bekostas av sjukkassan. I enlighet med den uppfattning, som här gjorts gällande i nu berörda avseenden, har 24 § första stycket omskrivits. 25 §. I förevarande och de två närmast följande paragraferna behandlas frågan om sjukpennings storlek. D e n förevarande paragrafen ansluter nära till 27 § sjukkasseförordningen. Minsta sjukpenning är sålunda enligt förslaget en krona för dag. Sjukpenningens maximum är i allmänhet enligt förslaget sex kronor för dag, men för vissa grupper av medlemmar har det av försiktighetsskäl ansetts önskvärt, att maximum sättes betydligt lägre än sex kronor. Förslaget innehåller därför, att högsta tillåtna belopp för sjukpenning för medlem vilken fyllt sextiosju år eller tillhör kassans särskilda avdelning skall vara två kronor för dag. Av skäl, som anförts vid 20 § må nedsatt sjukpenning enligt förslaget icke förekomma. 26 §. •Grunden för införandet av det nytillkomna andra stycket i förevarande paragraf har berörts vid 17 §. 28 §. I den allmänna motiveringen sid. 115 o. f. samt 149 o. f. har redogjorts för de överväganden, som förmått kommittén att föreslå den nya understöds-

272 formen invalidpenning. De i den grundläggande 20 § upptagna förutsättningarna för rätt till sjukpenning gälla även för rätt till invalidpenning. Att i ett givet fall invalidpenning och ej sjukpenning skall utgå, bestämmes allenast därav, att sjukpenning utgått under den längsta tid för vilken enligt 23 § första stycket sådant understöd må utgå eller, i händelse att medlemmen ej tillförsäkrats sjukpenning, att de nämnda förutsättningarna varit för handen under motsvarande tid. Invalidpenning kan således, i motsats till förtidspension enligt pensionsförsäkringslagen, utgå utan att definitiv arbetsoförmåga prövas vara för handen. Rörande innebörden av rätt till invalidpenning åt medlem, som ej är försäkrad till sjukpenning, hänvisas till framställningen vid 18 §. Invalidpenning utgives av centralsjukkassa, och denna har att verkställa särskild prövning innan invalidpenning börjar utgivas. Invalidpenning är icke att betrakta som sådan pension vid invaliditet, om vilken talas i lagen den 29 juli 1912 om understödsföreningar, och erkänd sjukkassa är icke att anse såsom pensionskassa i nämnda lags mening. Införandet av understödsformen invalidpenning bland erkänd sjukkassas prestationer påkallar emellertid vissa jämkningar i nämnda lag. 29 §. Bestämmelserna i denna paragraf ha behandlats i allmänna motiveringen sid. 152. 30 §. Reglerna om sjukvårdsersättning ha bibehållits i sak oförändrade. De ord i sjukkasseförordningens 22 §, vilka syfta på vård åt sjuk genom pensionsstyrelsens försorg ha utelämnats, då pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet förutsattes skola upphöra. Det i sjukkasseförordningen såsom tredje stycke i paragrafen upptagna dispensstadgandet har flyttats till 17 § andra stycket. Väntetidsbestämmelserna hava genom hänvisning till 21 § gjorts tillämpliga även beträffande sjukvårdsersättning, på sätt nu gäller genom bestämmelsen i sjukkasseförordningens 30 §. Det bland de nuvarande väntetidsbestämmelserna intagna stadgandet om motsvarande tillämpning av dessa bestämmelser med avseende å medlems barn har givits en något annan och enligt kommitténs föreställning klarare utformning än i sjukkasseförordningen. 32 §. Understödsformen proteshjälp utgör en nyhet, vilken såsom i allmänna motiveringen sid. 155 framhålles föranletts av invaliditetsförsäkringens anknytande till sjukförsäkringen. I första stycket av förevarande paragraf meddelas förutsättningarna för beredande av proteshjälp. För att proteshjälp skall kunna lämnas medlem, fordras till en början, att denne lider av sjukdom som medför förlust av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete, eller ock att han till följd av sådan sjukdom lider av nedsättning av arbetsförmågan. I det senare fallet kräves alltså blott, att nedsättning av arbetsförmågan skall vara för handen efter

273 det att förlust av arbetsförmågan eller därmed jämställt förhållande förelegat. För att proteshjälp skall kunna utgå kräves vidare, att den av sjukdomen förorsakade bristen på arbetsförmåga enligt läkares utsago skall kunna i väsentlig mån minskas genom särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar och dylikt. Om dessa förutsättningar föreligga, må centralsjukkassa bereda proteshjälp. Någon skyldighet för kassa att lämna sådan hjälp har icke stadgats, då det ansetts rådligt att låta kassorna på detta nya område pröva sig fram. Proteshj alpen må bestå av dels ett engångsbelopp, högst lika med'två tredjedelar av kostnaden för anskaffande av protesen, dels ock ett årligt penningunderstöd, som täcker högst två tredjedelar av den sannolika årliga kostnaden för förnyelse av denna. Understödet för förnyelse av protes utgår naturligtvis, liksom andra understöd, blott för tid då vederbörande är medlem av kassan. Emedan statsbidrag för proteshjälp enligt kommitténs förslag skall utgå med belopp motsvarande hälften av understödet, kommer kostnaden för protes, om möjligheten att bereda proteshjälp utnyttjas fullt, att falla på staten, centralsjukkassan och medlemmen med en tredjedel på var. I kassans skön ligger att bestämma, att proteshjälpen skall innehållas till dess den hjälpberättigade visar att han kommer att använda penningarna för avsett ändamål, och med utnyttjande av denna möjlighet komma sjukkassorna förmodligen att i stor utsträckning själva ombesörja protesanskaffningen. 33 §. Denna paragraf behandlar den sista av de i sjukkasseförordningan omförmälda understödsformerna, moderskapshjälpen. Paragrafen upptager med vissa ändringar innehållet i de fem första styckena i 32 § sjukkasseförordningen. E n ändring har vidtagits i första stycket med avseende å det i sjukkasseförordningen uppställda kravet på att medlem för att kunna komma i åtnjutande av moderskapshjälp skall ha varit medlem av erkänd sjukkassa i minst 270 dagar. Med medlemskap av erkänd sjukkassa har i förslaget i detta avseende likställts medlemskap av sjukkassa, som sedermera antagits till erkänd. Det har nämligen i fråga om förevarande stadgande liksom beträffande väntetidsreglerna i förslagets 21 § synts vara riktigt, att medlem eftex inträde i sjukkassa vilken kort därefter antagits till erkänd skall äga tillgodoräkna sig tiden alltifrån inträdet i kassan. I samband med denna förändring av paragrafens lydelse i jämförelse med motsvarande paragraf i sjukkasseförordningen står, att i förslaget icke upptagits någon motsvarighet till bestämmelsen i sista stycket av förordningens övergångsbestämmelser, enligt vilken med medlemskap i erkänd sjukkassa skall med avseende å r ä t t att över huvud erhålla moderskapshjälp likställas medlemskap i annan statsunderstödd sjukkassa. I andra stycket av förevarande paragraf har beträffande väntetiden efter övergången från lägre till högre sjukpenning vidtagits en ändring, som bringar regeln om sådan väntetid i nära överensstämmelse med regeln om vänitetid i första stycket. 21Ö3 33

274 Sista stycket av 32 § sjukkasseförordningen har kunnat lämnas utan motsvarighet i förslaget, emedan 17 § första stycket i detta avhandlar även barnsbörd. Om erkänd sjukkassas organisation, förvaltning med mera. 42 §. Emedan de i sjukkasseförordningens motsvarande paragraf inom citationstecken upptagna orden icke pläga oförändrade ingå i de erkända sjukkassornas firmabeteckningar, har paragrafen något omformulerats. 43 §. Med hänsyn till de betydligt vidgade uppgifter, som enligt förslaget läggas å centralsjukkassorna, torde det vara av vikt, att garantier skapas för att dessas verksamhet bedrives i betryggande former, så att kassorna kunna fullgöra sina förpliktelser mot medlemmarna samt medlemmarna ej utsättas för tryckande krav på uttaxering. Det har därför ansetts nödigt att i förslaget upptaga ett stadgande i 43 § om särskilda, av Konungen fastställda grunder för centralsjukkassas verksamhet i vissa avseenden. Det torde böra framhållas, att dessa grunder ingalunda behöva vara så omfattande som för ömsesidigt livförsäkringsbolag. Paragrafen förutsätter jämkning i bestämmelserna om understödsförenings stadgar i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar. 47, 48 och 49 §§. Med 47 § börja bestämmelserna om sjukkassornas fondbildning. Paragrafen handlar om sjukhjälpsfond, vilken är föreskriven redan i sjukkasseförordningen. Den hänvisar emellertid till de båda närmast följande paragraferna, i vilka för centralsjukkassa givas föreskrifter om ytterligare fondbildning genom avsättande av sjukreserv och invalidreserv, fonder till vilka motsvarighet saknas i sjukkasseförordningen. Enligt socialstyrelsens cirkulär den 15 juli 1932 till de registrerade sjukkassorna komma medlemsavgifterna i de enligt sjukkasseförordningen nybildade sjukkassorna att beräknas såsom »enhetsavgifter», d. v. s. i huvudsak utan gradering med hänsyn till medlemmarnas ålder och kön. För alla medlemmar, som vid sitt inträde i vederbörande kassa ej fyllt fyrtio år (under de första tolv månaderna från det kassan antagits till erkänd sjukkassa fyrtiofem år) utgår således avgiften vid lika förmåner med lika belopp. För medlemmar, som inträda i kassan vid högre ålder, vidtages en förhöjning av avgiftens belopp. I nära samband med det sålunda tillämpade systemet för avgiftsberäkningen står det förhållandet, att de nya sjukkassorna icke torde komma att avsätta någon försäkringstekniskt beräknad reserv utan i anslutning till 35 § sjukkasseförordningen endast komma att bilda en sjukhjälpsfond enligt där meddelade bestämmelser.

275 Ett system med enhetsavgifter av förevarande art lider av den svagheten, att kassans ekonomi blir i hög grad känslig för förändringar i medlemmarnas medelålder. Då sjukligheten i stort sett är starkt stigande med åldern, kan redan en obetydlig förskjutning uppåt av medelåldern framkalla en ökning av det genomsnittliga sjuktalet i kassan och således nödvändiggöra en höjning av medlemsavgiften. En dylik höjning kan lätt nog åstadkomma ett avfall bland särskilt de yngre medlemmarna i kassan, varigenom medelåldern bland de kvarstående pressas ytterligare i höjden. Om invaliditetsförsäkringen överföres till sjukkassorna, ökas tydligen vikten av att dessa få sin ekonomi ordnad på ett rationellt sätt, så att risken för ett sammanbrott i möjligaste mån elimineras. Det måste därför undersökas, om ett system med summariskt beräknad sjukhjälpsfond och med avgifter utan åldersgradering efter en sådan omläggning kan anses försvarligt. Härvid är först att märka, att den enligt genomsnittsmetoden beräknade avgiftens starka känslighet för variationer i medlemmarnas medelålder i främsta rummet sammanhänger med den höga sjukligheten i åldrarna ovanför sextiosju år. Detta förhållande illustreras av ett exempel, som finnes anfört i Del II sid. 112 o. f. och klarlägges ytterligare av framställningen i Kap. 5 sid. 181. Det visas på dessa ställen under vissa rimliga förutsättningar beträffande kassornas nyrekrytering, att medlemsbeståndets naturliga åldrande leder till en stark höjning av den erforderliga avgiften om rätten till ersättning kvarstår oinskränkt vid hur höga åldrar som helst, under det att avgiften blir praktiskt taget oberoende av medelåldern, om nämnda rätt upphör vid fyllda sextiosju år. I ett annat sammanhang möter samma förhållande, om man beräknar storleken av den premiereserv som vid ett fullständigt genomfört försäkringstekniskt system skulle erfordras för försäkring till sjukpenning enligt förslaget. Nedanstående siffror gälla premiereserven för en man, som inträtt i kassan vid tjugu års ålder och betingat sig sjukpenning om en krona för dag. Nettopremien för denna försäkring är kronor 11-29. Siffrorna avse den s. k. aktivreserven (sålunda med uteslutande av reserv för pågående ersättningsfall) och äro beräknade utan hänsyn till statsbidrag. Premiereserv Antal

0 10 20 30 40 47

år

efter

inträdet

för:

två års ersättningstid före fyllda 67 år. Kr.

två års ersättningstid efter fyllda 67 år. Kr.

0 14 38 58 37 0

0 28 71 141 270 372

276 Det framgår av dessa siffror, hurusom ersättningstiden efter fyllda sextiosju år giver upphov till en betydande reservbildning, under det att ersättningstiden före fyllda sextiosju år giver en väsentligt mindre reserv. Inom ett bestånd, som innehåller såväl nyinträdda som äldre medlemmar, torde i själva verket den sistnämnda reserven under alla normala förhållanden ganska väl kunna inrymmas i en sjukhjälpsfond, beräknad i huvudsak enligt nu gällande föreskrifter. För den del av försäkringen till sjukpenning, som avser beredande avsjukpenning före fyllda sextiosju år, torde på grund av det sagda ett system med lika avgifter för alla inträdesåldrar under fyrtio år samt en summariskt beräknad sjukhjälpsfond kunna förordas. E n närmare granskning av de nyss anförda siffrorna torde dock visa, att någon skärpning av föreskrifterna om sjukhjälpsfondens storlek i 35 § sjukkasseförordningen erfordras. Kommittén föreslår därför, att gränsen för sjukhjälpsfondens storlek höjes från nuvarande en och en halv gånger summan av de i genomsnitt för de tre sista åren erlagda avgifterna till två gånger detta belopp. För den del av centralsjukkassas försäkring till sjukpenning, som avser beredande av sjukpenning efter fyllda sextiosju år, torde däremot användande av åldersgraderade avgifter och försäkringstekniska regler för fondbildningen vara ofrånkomligt, om kassornas ekonomi skall kunna erhålla en tillräcklig grad av stabilitet. Detta torde emellertid icke behöva medföra någon alltför stor arbetsökning av kassorna. I första rummet kunna avgifterna sannolikt sättas lika för alla inträdesåldrar under trettio år, varjämte avgifterna för högre inträdesåldrar endast behöva graderas i femårsgrupper. Vidare kan beräkningen av en fond motsvarande premiereserv, då det endast gäller sådan sjukpenning som skall utgå efter fyllda sextiosju år, göras synnerligen enkel. Det är nämligen möjligt att därför utnyttja den uppdelning av de fasta avgifterna, varom talats i 13 §, och inskränka sig till en föreskrift, att för den nu ifrågavarande fonden, i förslaget benämnd sjukreserv, skola avsättas samtliga till kassan inbetalade avgifter, i vad de avse utgivande av sjukpenning efter fyllda sextiosju år. Föreskrifter härom lämnas i 48 §. Beträffande försäkringen till invalidpenning synes det utan vidare klart, att ett genomfört försäkringstekniskt system måste tillämpas. Av exempel på avgifter för sådan försäkring, som återgivits i Del II sid. 89, framgår, att avgifter för denna försäkring äro i anmärkningsvärt hög grad oberoende av inträdesåldern. Den erforderliga reserven för ifrågavarande försäkring blir av denna anledning jämförelsevis enkel att beräkna, i det att den helt och hållet får formen av en reserv för pågående ersättningsfall. Vid reservens beräkning behöver man med andra ord endast taga hänsyn till de medlemmar, som för tillfället uppbära sjuk- eller invalidpenning. Arbetet blir därigenom givetvis i hög grad förenklat. Då invaliditetsförsäkringens ekonomi enligt förslaget till väsentlig del kommer att skötas av en återförsäkringsanstalt, kan man för övrigt ordna det så, att hela reservberäkningen för invaliditetsförsäkringen sker centralt hos återförsäkringsanstalten även för

277 de delar av försäkringen för vilka kassorna stå självrisk. Om denna fond, i förslaget kallad invalidreserv, stadgas med hänsyn till det anförda i 49 §, att den, i den mån ej invalidpenningen bekostas genom statsbidrag, skall uppgå till kapitalvärdet av rätten till invalidpenning på grund av pågående fall av arbetsoförmåga och vad därmed jämställes för sådana medlemmar, som vid den tidpunkt, för vilken invalidreserven beräknas, äga uppbära sjukpenning eller invalidpenning. I de grunder, som komma att fastställas för beräkningen av detta kapitalvärde, bör det kunna bestämmas, att kapitalvärdet för sådana pågående fall, vilka endast varat viss kortare tid, exempelvis mindre än 13 veckor, sättes lika med noll. Härigenom reduceras ytterligare arbetet med invalidreservens beräkning, varjämte dess belopp blir mindre beroende av tillfälliga fluktuationer i frekvensen av kortvariga sjukdomsfall. 51 §. I de av Konungen fastställda grunder, vilka enligt 43 § skola finnas för varje centralsjukkassa, skall, såsom av det nämnda lagrummet framgår, finnas bestämmelser om återförsäkring i viss utsträckning av de risker vederbörande centralsjukkassa iklätt sig. Enligt gällande rätt finnas flera utvägar för centralsjukkassor att få sitt behov av återförsäkring tillgodosett. Sådan försäkring kan för det första tagas hos försäkringsaktiebolag. Vidare möter ej heller något hinder för centralsjukkassor att för återförsäkring av sina risker gemensamt bilda ömsesidigt försäkringsbolag enligt lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse. Såsom ömsesidigt försäkringsbolag räknas enligt nämnda lag såväl bolag som förening, vilka äro grundade på delägarnas ömsesidiga ansvarighet. Till denna utväg har försäkringsinspektionen hänvisat i ett uttalande, som återgivits i kungl. prop, nr 114 till 1926 års riksdag sid. 13. E t t tredje sätt, på vilket centralsjukkassorna kunna fylla sitt behov av återförsäkring, är, att de tillsammans bilda återförsäkringskassa enligt lagen den 18 juni 1926 om återförsäkringskassor. Denna lag hänvisar i stor utsträckning till bestämmelserna i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar, och en kassa i enlighet med lagens regler är att betrakta såsom en förening. Den återförsäkring av centralsjukkassors risker, som i förslaget föreskrives, åsyftar icke blott att befria varje särskild kassa från en del av de risker den iklätt sig och på det sättet göra riskerna lättare att bära. En viktig uppgift för återförsäkringen måste även vara att tjäna till utjämning av riskerna mellan de särskilda centralsjukkassorna. Med hänsyn till de enligt förslaget ökade bördorna för centralsjukkassorna och den tyngd, med vilken den större invaliditetsrisken i vissa delar av landet skulle komma att pressa de där verksamma centralsjukkassorna, framstår en anordning, som låter hela landets centralsjukkassor stödja varandra, såsom en nödvändig förutsättning för förslagets genomförande. P å grund härav torde det få anses påkallat, att återförsäkringen skall äga rum i en för hela riket gemensam anstalt, en återförsäkringsanstalt vilken på samma gång kommer att göra tjänst såsom utjämningskassa.

278 I betraktande av det nära sambandet mellan återförsäkringsanstaltens och centralsjukkassornas verksamhet är det vidare säkerligen nödvändigt, att anstalten ställes under tillsyn av samma tillsynsmyndighet som har att vaka över centralsjukkassornas skötsel. För att de fordringar som enligt det sagda böra ställas på återförsäkringens anordnande skola kunna uppfyllas, torde den enligt gällande rätt till buds stående utvägen att återförsäkra hos försäkringsaktiebolag icke böra bibehållas. Att tillåta centralsjukkassorna att fullgöra sin återförsäkringsskyldighet genom att teckna försäkringar hos privata försäkringsaktiebolag synes nämligen från de angivna utgångspunkterna nära nog uteslutet, och uppenbart är även, att aktiebolagsformen skulle vara mindre lämplig för en sammanslutning av centralsjukkassorna i och för bildande av en gemensam återförsäkringsanstalt. Huruvida lagen om återförsäkringskassor eller bestämmelserna om ömsesidigt försäkringsbolag i lagen om försäkringsrörelse böra väljas såsom reglerande återförsäkringen av centralsjukkassornas risker, fordrar mera ingående övervägande. Lagen om återförsäkringskassor stiftades efter en framställning den 18 december 1922 av Sveriges allmänna sjukkasseförbund, återgiven i kungl. prop, nr 114 till 1926 års riksdag sid. 9 o. f. Förbundet framhöll, att sjukkassornas begravningshjälpsverksamhet alstrade behov av återförsäkring. Denna borde inordnas under lagen om understödsföreningar, och förbundet framställde önskemål om lagstiftning, som möjliggjorde detta. Såsom skäl för att sjukkassorna icke borde inrätta sin återförsäkring under form av ömsesidigt försäkringsbolag anförde sjukkasseförbundet, att återförsäkringen icke fullföljde affärsmässigt syfte, att emedan den affärsmässiga försäkringsrörelsen och sjukkassornas verksamhet företedde ganska stora olikheter med avseende å syfte, verksamhetsformer och arbetssätt, slitningar och andra olägenheter kunde uppkomma om bolagsformen valdes, att återförsäkringens inrättande i huvudsak enligt understödsföreningslagen skulle giva större möjlighet att anordna återförsäkringsverksamheten i överensstämmelse med de enklare förhållanden, som vore utmärkande för sjukkassornas verksamhet, samt att ett intimt samarbete borde åvägabringas mellan återförsäkringsinrättningen och sjukkasseväsendets tillsynsmyndighet. Mot sjukkasseförbundets åsikt opponerade svenska försäkringsföreningens sakkunnigenämnd och försäkringsinspektionen, 1 vilka funno att sjukkassornas behov av återförsäkring kunde fyllas av livförsäkringsbolagen lika väl som av en återförsäkringskassa av det slag sjukkasseförbundet ifrågasatt. Socialstyrelsen anslöt sig däremot till sjukkasseförbundets mening, att möjlighet till återförsäkring borde beredas inom ramen av den genom 1912 års lag reglerade understödsföreningsverksamheten. 2 Föredragande departementschefen biträdde i huvudsak denna sist anförda åsikt, i det att det av honom framlagda lagförslaget i stor utsträckning hänvisade till understödsföreningslagens bestämmelser. 1 2

Se kungl. prop. sid. 12 ff. Se kungl. prop. sid. 11 f.

279 Såsom avgörande för sin ståndpunkt anförde departementschefen, att sjukkassornas verksamhet och återförsäkringsverksamheten borde stå under tillsyn av samma myndighet. 1 De omständigheter, vilka sålunda anförts som skäl för att den återförsäkringsverksamhet varom då var fråga borde anordnas under form av en återförsäkringskassa i stort sett enligt reglerna i understödsföreningslagen, torde icke kunna med fog anföras till stöd för att även en sammanslutning av centralsjukkassor för återförsäkring av dessas risker enligt det föreliggande förslaget borde anordnas på detta sätt. Det är att märka, att det är centralsjukkassorna själva och icke deras medlemmar som skola ingå i sammanslutningen. Centralsjukkassorna åter äro alltför stora, för att en sammanslutning mellan dem skulle kunna få bedriva återförsäkringsverksamhet under så enkla förhållanden att dessa kunde motivera särskild hänsyn. Det må vara sant, att en centralsjukkassornas gemensamma återförsäkringsanstalt så till vida icke skulle tjäna ett affärsmässigt syfte som rörelsen icke skulle drivas med ändamål att giva vinst, men det oaktat måste av ett sådant företag krävas sträng affärsmässighet, såvitt detta innebär fordran på försäkringsteknik, bokföring och planmässighet över huvud. Önskemålet, att samma tillsynsmyndighet som övervakar sjukkassorna jämväl må ha inseende över en dessas gemensamma återförsäkringsanstalt, torde däremot äga berättigande, även då det gäller centralsjukkassor och dessas ömsesidiga återförsäkringsinrättning. Lagen om försäkringsrörelse innehåller i jämförelse med lagen om återförsäkringskassor strängare föreskrifter rörande företagets förvaltning och torde i detta avseende vara mera skickad än den sistnämnda lagen att reglera ett företag av den stora omfattning och ekonomiska betydenhet, som den ifrågavarande åter försäkringsanstalten skulle komma att få. Enligt 15 § lagen om understödsföreningar, till vilket lagrum lagen om återförsäkringskassor hänvisar, skall styrelsen för föreningen bestå av en eller flera ledamöter. För en återförsäkringsanstalt av här ifrågavarande slag synes bättre passa bestämmelsen i 150 § lagen om försäkringsrörelse, att för ömsesidigt försäkringsbolag skall finnas styrelse, bestående av tre eller flera ledamöter. I understödsföreningslagens 29 §, vilken likaledes är att tillämpa å återförsäkringskassor enligt den särskilda lagen om sådana, stadgas, att styrelsen för understödsförening före viss tidpunkt varje år skall avgiva en förvaltningsberättelse. De motsvarande men mera krävande bestämmelserna för ömsesidigt försäkringsbolag i lagen om försäkringsrörelse torde vara mera lämpade för en återförsäkringsanstalt för centralsjukkassor. Enligt 162 och 172 §§ sistnämnda lag skall styrelsen för ömsesidigt försäkringsbolag varje år före viss tidpunkt framlägga icke blott förvaltningsberättelse utan även vinst- och förlusträkning och balansräkning för det förflutna räkenskapsåret. I förstnämnda lagrum givas också föreskrifter om förvaltningsberättelsens innehåll, i det att där stadgas att i förvaltningsberättelsen skall lämnas redogörelse för de under det förflutna räkenskapsåret verkställda avskrivnin1

Se kungl. prop. sid. 18 ff.

280 garna och grunderna därför. I 149 § samma lag givas utförliga stadganden om innehållet i balansräkningen. Skillnaden mellan de båda jämförda lagarnas föreskrifter minskas därav, att balansräkning skall upprättas även enligt bokföringslagen den 31 maj 1929, vilken gäller för understödsföreningar och därmed även för återförsäkringskassor enligt den särskilda lagen. De anförda övervägandena hava föranlett kommittén att föreslå, att återförsäkringsanstalten anordnas i form av ett centralsjukkassornas ömsesidiga återförsäkringsbolag. Såvitt kommittén kunnat finna, möter, om detta förslag förverkligas, intet hinder mot att upphäva lagen om återförsäkringskassor, vilken hittills icke kommit till någon användning. I alla avseenden äro emellertid bestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse angående ömsesidigt försäkringsbolag icke lämpliga för denna anstalt. Det har sålunda redan nämnts, att återförsäkringsanstalt bör stå under inseende av den för sjukkassorna föreslagna tillsynsmyndigheten. I förslaget har därför i den nu förevarande paragrafen föreskrivits, att vad i lagen om försäkringsrörelse stadgas om försäkringsinspektionen skall beträffande detta bolag i stället gälla den nyssnämnda tillsynsmyndigheten. Även andra särbestämmelser och undantag från reglerna om försäkringsrörelse ha ansetts erforderliga och upptagits i förevarande paragraf. Vad först beträffar bolagets bildande har detta genom stadgande i lagrummet uppdragits åt tillsynsmyndigheten att verkställa i samråd med centralsjukkassorna. Något utrymme för åtgärder av särskilda stiftare av bolaget vid sidan av tillsynsmyndighetens verksamhet för detta ändamål har ansetts icke finnas. Eftersom bolagets bildande skall vara obligatoriskt och centralsjukkassorna skola vara skyldiga att taga försäkringar i bolaget och sålunda bliva delägare däri, har teckning av delaktighet i bolaget ansetts ej böra vara en förutsättning för bolagets tillkomst. Då teckning av delaktighet i bolaget således icke erfordras för dess tillkomst, har rätt att deltaga i och rösta på konstituerande stämma tillagts alla centralsjukkassor med en röst för var, men samtidigt har stämmans uppgift begränsats till det närmast erforderliga. Frågorna om delägarnas ansvarighet för bolagets förbindelser och om eventuellt garantikapital hava överlämnats åt delägarna själva att avgöra. I överensstämmelse med vad i 43 § är föreskrivet för centralsjukkassorna, har i förevarande paragraf för bolaget stadgats, att det skall finnas av Konungen fastställda grunder i vissa avseenden för försäkringssverksamheten. Dessa grunder för återförsäkringsanstaltens verksamhet skola gälla beräkningen av premierna och av premiereserven, och grunderna skola vara avvägda med hänsyn till behovet av utjämning mellan centralsjukkassorna. Grunderna skola innehålla vissa uppgifter om räntefot, riskmått och kostnader. Bestämmelser angående beräknande och användande av uppkommande vinst, motsvarande de i fråga om centralsjukkassorna föreslagna, ha icke ansetts behöva upptagas i grunderna, då bolagsordningen enligt 121 § lagen om försäkringsrörelse skall angiva huru skall förfogas över uppkommen vinst. Det har synts rådligt att icke tillåta bolaget att för placering av försäkringsfonden välja mellan alla de värdepapper, som enligt lagen om för-

281 säkringsrörelse skulle stå till buds, utan inskränka valet till dem, som jämväl kunna väljas för placering av erkänd sjukkassas föreskrivna fonder. Tillsynsmyndigheten skall äga utse en ledamot av bolagets styrelse. Av 223 § andra stycket lagen om försäkringsrörelse torde framgå, att till styrelseledamot ej må utses någon som är ledamot av tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten antages komma att stå i kontakt med bolaget genom den av myndigheten utsedde styrelseledamoten, men för ett regelbundet skärskådande av bolagets skötsel är sörjt genom föreskrifterna i 226 § lagen om försäkringsrörelse angående skyldighet för försäkringsbolag att årligen framlägga vissa handlingar. Tillsynsmyndigheten skall, liksom försäkringsinspektionen enligt 228 § lagen om försäkringsrörelse, om i verksamheten befinnes ske någon avvikelse från de gällande föreskrifterna, äga förelägga bolaget att inom viss tid vidtaga de åtgärder, som prövas erforderliga för rättelses vinnande. Detsamma gäller för det fall, att de till redovisning av föreskrivna fonder avsatta tillgångarna befinnas otillräckliga. Såsom yttersta medel att framtvinga erforderliga åtgärder känner lagen om försäkringsrörelse av Konungen meddelat förbud mot fortsättande av bolagets verksamhet och förordnande, att bolaget skall träda i likvidation. Sådan påföljd av ohörsamhet mot tillsynsmyndighetens föreläggande synes icke rätt väl kunna i lag stadgas i fråga om centralsjukkassornas återförsäkringsanstalt, då ju denna anstalt skall vara obligatorisk. Det har därför stadgats, att om givet föreläggande icke efterkommes, tillsynsmyndigheten må anmäla detta förhållande för Konungen, som äger att, därest så prövas erforderligt, uppdraga åt tillsynsmyndigheten att övertaga och tills vidare handhava förvaltningen av bolaget. E t t antal bestämmelser om ömsesidigt försäkringsbolag i lagen om försäkringsrörelse kunna på grund av sitt innehåll icke få tillämpning på centralsjukkassornas återförsäkringsanstalt. Det har emellertid ansetts onödigt att genom lagstadgande frånkänna dem giltighet i avseende å anstalten. Vissa andra bestämmelser i lagen om försäkringsrörelse, vilka skulle kunna bringas till tillämpning på anstalten, ha däremot ansetts böra uttryckligen förklaras icke äga tillämpning å denna. I denna senare grupp av bestämmelser märkas de, som gälla likvidation och konkurs. P å grund av anstaltens obligatoriska karaktär har det nämligen icke ansetts på sin plats med regler om dess upphörande. Anordnandet av centralsjukkassornas återförsäkringsanstalt i form av ett ömsesidigt försäkringsbolag förutsätter, att en bolagsordning upprättas med närmare regler rörande anstaltens organisation och verksamhet. De i det föregående omtalade av Konungen fastställda grunderna tjäna också till att reglera återförsäkrings verksamheten. Vid upprättandet av bolagsordningen och de nämnda grunderna bör självfallet stor hänsyn tagas till centralsjukkassornas erfarenheter och önskemål. Kommittén har avsett, att de föreslagna stadgandena i sjukkasselagen och de tillämpliga bestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse skola bilda en ram, inom vilken anstalten närmare får utformas på det sätt de närmast intresserade önska och erfarenheterna göra rådligt. Den i förslaget valda formen för återförsäkringsan-

282 staltens anordnande kännetecknas i detta avseende av stor smidighet. Densamma innebär, att centralsjukkassornas egna förtroendemän, under överinseende av tillsynsmyndigheten men med vidsträckt bestämmanderätt för kassorna, ombesörja återförsäkring och därmed utjämning av kassornas risker. Vad det yttre framträdandet beträffar, kan om så önskas bolagsnamnet undvikas och kassan benämnas centralsjukkassornas ömsesidiga återförsäkringskassa eller liknande. Om tillsyn över erkända sjukkassor. 5 4 - 5 8 §§. Såsom vid 2 § uttalats, förordar kommittén, att pensionsstyrelsen göres till tillsynsmyndighet över de erkända sjukkassorna. Den förändring med avseende å registreringen av de erkända sjukkassorna, som tillsynens förläggande till pensionsstyrelsen må föranleda, har i lagförslaget markerats genom att i 54 § ordet »understödsföreningsregistret» utbytts mot orden »särskilt register». Tillsynsmyndighetens i 55 § omhandlade skyldighet att övervaka erkänd sjukkassas verksamhet har utsträckts till att avse verksamhetens överensstämmelse med lag över huvud, en jämkning som företagits med tanke särskilt på den föreslagna promulgationslagen. Förslaget utgår från den nu gällande ordningen, att tillsynsmyndighetens avgöranden kunna överklagas hos regeringsrätten. Kommittén vill emellertid såsom sin mening framhålla, att skäl tala för inrättande av en särskild social överdomstol för ärenden tillhörande sjukförsäkringen, invaliditetsförsäkringen, ålderdomspensioneringen, försäkringen för olycksfall i arbete och dessa närstående grenar av social hjälpverksamhet. E n utredning av frågan har emellertid icke lämpligen kunnat verkställas av kommittén. Straffbestämmelser. 59 §. Dagsböter hava uttryckligen stadgats för det fall, i vilket sådant straff enligt särskild böteslag den 24 september 1931 redan för närvarande skall ådömas. 60 §. Regeln om bötesförvandling har jämkats efter den form, som blivit bruklig efter det möjlighet att avbetala böter genom lag den 24 september 1931 blivit införd. Övergångsbestämmelser till lagen om erkända sjukkassor hava upptagits i en för denna lag och lagen om allmän ålderdomspensionering gemensam särskild promulgationslag. De i 45—47 §§• sjukkasseförordningen givna särskilda bestämmelserna rörande föreningar, vilka varit registrerade enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor hava genom stadgande i 21 § promulgationslagen bibehållits vid kraft.

283 Speciell motivering till

Förslaget till Lag 0111 vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om allmän ålderdomspensionering och lagen om erkända sjukkassor (pensionslörsäkringsreformens promulgationslag). 1§. I den allmänna motiveringen sid. 124 o. f. har närmare utvecklats, hurusom kommittén funnit sig kunna föreslå att den allmänna pensioneringens omläggning till ren ålderdomspensionering och invaliditetsförsäkringens överförande till de erkända sjukkassorna genomföres den 1 januari 1937. 2§Den, som före ikraftträdandet av lagen om allmän ålderdomspensionering fått pension på grund av obligatoriska avgifter enligt lagen om allmän pensionsförsäkring för sig fastställd, skall, utan hinder av att sistnämnda lag och lagen om övergångsbestämmelser i anledning av densamma upphöra att gälla, äga att åtnjuta denna avgiftspension. För den, som före ålderdomspensioneringslagens ikraftträdande utöver avgiftspension fått pensionstillägg sig tillerkänt, föreslår kommittén en förbättring av pensionstillägget, på det att dessa pensionärer ej måtte ställas utanför den genom nya ordningen genomförda höjningen av pensionsförmånerna. Enligt kommitténs förslag skall pensionstillägget omräknas efter reglerna i lagen om allmän ålderdomspensionering. Därigenom bliva de ifrågavarande pensionärerna berättigade att åtnjuta de genom ålderdomspensioneringslagen införda fördelarna med avseende å dyrortsgradering och avdrag för inkomst. Såsom kompensation för att dessa pensionstagare ej erhålla grundbelopp, skall vidare högsta pensionstillägg enligt lagen om allmän ålderdomspensionering för dem höjas med 50 kronor. De, som före ålderdomspensioneringslagens ikraftträdande erhållit avgiftspension men ej pensionstillägg, bliva, om de få rätt till pensionstillägg, delaktiga av den förbättring som de nu anförda reglerna innebära. För att motverka det inflytande på inkomstgränsen i höjande riktning, som dessa regler utöva, och undgå, att kretsen av de till pensionstillägg berättigade genom inkomstgränsens höjning blir alltför vid, har den kvotdel, efter vilken avdrag skall ske för inkomst, med avvikelse från ålderdomspensioneringslagen bibehållits vid den nuvarande, sex tiondelar. Inkomstgränsen kommer därigenom, att för nu ifrågavarande pensionstagare bliva 517 kronor i ortsgrupp I, 600 kronor i ortsgrupp I I och 683 kronor i ortsgrupp I H . För pensionärer enligt äldre rätt har av naturliga skäl kravet på varaktig oförmåga till arbete måst bibehållas såsom villkor för rätt att före fyllda

284 sextiosju år åtnjuta pension, och även för sådana pensionärer över nämnda ålder har kravet ansetts böra bibehållas för rätt till pensionstillägg. Beträffande pension enligt förevarande paragraf skola de i paragrafen angivna bestämmelserna i lagen om allmän ålderdomspensionering i regel gälla i tillämpliga delar. De nya värdighetsbestämmelserna i 8 § nämnda lag ha emellertid, i vad de äro strängare än de gamla ansetts icke böra givas tillämpning annat än i den mån påföljden kan anknytas till förhållande som inträffat efter lagens ikraftträdande. Någon påföljd beträffande rätten till pensionstillägg av sådan försumlighet i fullgörandet av avgiftsplikt, vilken icke stegrats till tredska, finnes ej i ålderdomspensioneringslagen, som därvidlag avviker från pensionsförsäkringslagen. Som det för pensionsstyrelsen i allmänhet icke är möjligt att, utan att granska handlingarna i ärendena, avgöra, huruvida pensionstillägg är minskat på grund av värdighetsbestämmelserna, har i 7 § intagits ett stadgande, att fastställd minskning av pensionstillägg på grund av försummad avgiftsbetalning må tills vidare bestå, något som innebär att pensionstagare vilken vill åstadkomma upphävande av minskningen är hänvisad till att göra ansökning om höjning av pensionstillägget. En annan avvikelse från reglerna i lagen om allmän ålderdomspensionering avser 12 §, vilken handlar om sättet för pensionernas bekostande. Såsom i den allmänna motiveringen sid. 149 omtalats, skall nämligen enligt förslaget kommunbidraget till pensionstillägg, som helt eller till någon del fastställts före den 1 januari 1937, ej utgå efter större kvotdel än förut. Kommittén har, såsom i den allmänna motiveringen sid. 145 nämnts, icke upptagit frågan om barntillägg till behandling. För att utmärka att kommittén icke avser att borttaga rätten* till barntillägg för dem, som redan erhållit sådan rätt, har kommittén i ett sista stycke i paragrafen infört ett stadgande om att de före den 1 januari 1937 fastställda pensionstilläggen skola fortfara att utgå enligt hittills gällande regler. 3§I denna paragraf behandlas, liksom i den närmast föregående, frågan om rätt till pension för dem, som erlagt avgift enligt lagen om allmän pensionsförsäkring men icke enligt lagen om allmän ålderdomspensionering och som således icke erhålla pension enligt den senare lagen. Medan i 2 § behandlades det fall att vederbörande före sistnämnda lags ikraftträdande fått pension för sig fastställd, behandlas emellertid i förevarande paragraf det fall att så icke är förhållandet. Avgiftspension skall enligt den förevarande paragrafen utgå under de förutsättningar, som angivas i pensionsförsäkringslagen, dock att pension skall utgå vid förtidsinvaliditet endast för så vitt ansökning därom gjorts före ålderdomspensioneringslagens ikraftträdande. Avgiftspensionen skall utgå med belopp, som framgår av de vid utgången av år 1936 gällande bestämmelserna för beräkning av sådan pension. I fråga om rätt till pensionstilllägg likställas pensionstagare enligt denna paragraf med pensionärerna enligt

285 den nästföregående. Pension, vilken tillerkänts enligt paragrafen, skall vara underkastad samma regler som pension enligt den nästföregående. 4§Denna paragraf behandlar, i motsats till 2 och 3 §§, fall, i vilka rätt till pension enligt lagen om allmän ålderdomspensionering föreligger. Paragrafens uppgift är att bestämma, vad avseende i dessa fall skall tillmätas avgifter som påförts enligt pensionsförsäkringslagen. Om detta stadgas till en början, att dylika avgifter skola räknas lika som om de påförts enligt ålderdomspensioneringslagen. Stadgandet innebär, att avgiftspensionens växlande belopp skall bestämmas till en tiondel av det sammanlagt enligt gamla och nya lagen erlagda avgiftsbeloppet. Vidare innebär det, att försummelse att erlägga påförd avgift enligt pensionsförsäkringslagen medför reduktion av grundbeloppet. Den nya lagens regel om uppdelning av avgifterna mellan äkta makar är icke tillämplig på avgifter enligt gamla lagen. Paragrafen innehåller vidare bestämmelser med syftning på det fall, att avgiftspension på grund av de enligt pensionsförsäkringslagen erlagda avgifterna skulle överstiga avgiftspensionen enligt ålderdomspensioneringslagen, beräknad med hänsynstagande på sätt nu nämnts till avgifterna enligt pensionsförsäkringslagen. Avgiftspensionen på grund av de äldre avgifterna skall enligt paragrafen vid denna jämförelse beräknas med ledning av de vid ikraftträdandet av ålderdomspensioneringslagen gällande bestämmelserna men med viss förhöjning av pensionsbeloppet, sålunda beräknad att den approximativt kompenserar avgiftsbetalarna för borttagandet av rätten till pension vid invaliditet före pensionsåldern. För den händelse att avgiftspensionen på grund av de äldre avgifterna efter dessa regler skulle överstiga avgiftspensionen enligt ålderdomspensioneringslagen, bestämmer nu paragrafen, att denna skall förhöjas med det överskjutande beloppet.

5§I denna paragraf meddelas vissa särbestämmelser i fråga om de persongrupper, som för närvarande på grund av tjänsteställning äro jämlikt 5 § pensionsförsäkringslagen undantagna från avgiftsplikt. Enligt kommitténs förslag skola alla avgiftsbefrielser på nyss angivna grund upphöra med ikraftträdandet av lagen om allmän ålderdomspensionering. Ifrågavarande personer skola därefter i vanlig ordning erlägga pensionsavgifter och vid fyllda 67 år erhålla rätt till avgiftspension. I fråga om dem som uppnå pensionsåldern under de närmaste åren efter den nya lagens genomförande har det emellertid synts skäligt att de få vidkännas viss minskning av det eljest stadgade grundbeloppet av 100 kronor, enär av dem erlagda avgifter icke i och för sig kunna motivera ett så högt pensionsbelopp och ej heller några ömmande försörjningssynpunkter i regel kunna anläggas i sådana fall varom här är fråga. I förevarande paragraf stadgas därför att avgiftspensionens normala grundbelopp för personer, födda något av åren 1871, 1872, 1873 och 1874, vilka

286 från och med år 1932 till och med år 1936 varit på grund av egen eller makes tjänsteställning undantagna från avgiftsplikt enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, skall vara respektive 20, 40, 60 och 80 kronor. F ö r personer, vilka äro födda 1875 eller senare och sålunda vid uppnåendet av pensionsåldern 67 år, som regel erlagt avgift för 5 år eller mera, skall avgiftspensionens grundbelopp utgå med 100 kronor. Det må framhållas, att den restriktiva regel som innefattas i förevarande paragraf hänför sig till ett jämförelsevis ringa antal personer, nämligen endast till dem som vid lagens ikraftträdande äro i åldern 62—65 år och därjämte under de senaste fem åren därförut varit jämlikt 5 § andra eller tredje stycket pensionsförsäkringslagen undantagna från avgiftsplikt. 6§Lagen om allmän ålderdomspensionering innehåller ingen motsvarighet till pensionsförsäkringslagens understöd. För dem, som redan vid nya lagens ikraftträdande åtnjuta understöd eller ansökt därom med stöd av föreliggande invaliditet, ger emellertid denna paragraf regler om understöd. Paragrafen innehåller även stadgande om rätt till understöd för dem, som emedan deras avgiftspension enligt pensionsförsäkringslagen icke skulle uppgått till sex kronor återfått sina avgifter och därför icke kunna erhålla pension och som drabbas av invaliditet. Understödet skall utgå enligt de i 2 § meddelade bestämmelserna angående pensionstillägg.

7§Denna paragraf anknyter till bestämmelserna i 2 § och 6 § första stycket. Den förhöjning av pensionstillägg och understöd, som enligt dessa båda lagrum skall äga rum beträffande de vid utgången av år 1936 löpande pensionstilläggen och understöden skall enligt förevarande paragraf utan föregående ansökning verkställas av pensionsstyrelsen. För att pensionsstyrelsen icke skall behöva gå tillbaka till förefintliga ansökningshandlingar, något som skulle medföra ett mycket tidsödande och krävande arbete, bestämmes i paragrafen, att styrelsen må utgå från att pensions- eller understödstagarens inkomst är den som lagts till grund vid beräkningen av hans dittillsvarande pensionstillägg eller understöd. Med denna bestämmelse blir det möjligt för pensionsstyrelsen att på ett jämförelsevis enkelt sätt genomföra förhöjningen av utgående pensionstillägg och understöd. För ändamålet torde nämligen kunna upprättas särskilda tabeller, ur vilka för varje särskilt fall kan direkt avläsas det nya beloppet av pensionstillägg eller understöd. Anordningen medför emellertid, att den som har inkomst tillhörande någon av de enligt lagen om allmän ålderdomspensionering med avseende å rätten till pensionstillägg privilegierade kategorierna icke utan ansökning erhåller den höjning av pensionstillägget vartill detta privilegium må berättiga honom. Vidare må framhållas, att om pensions- eller understödstagaren åtnjuter inkomst in natura, denna kommer att vara uppskattad efter de i 7 § andra stycket pensionsförsäkringslagen angivna grunderna och icke efter de grunder som angivas i 6 § andra stycket

287 ålderdomspensioneringslagen. Det nya pensionsbeloppet kommer för sådant fall därför icke att exakt anpassa sig efter reglerna i 2 §, ett förhållande som dock ansetts icke vara av större betydelse. I fråga om pensionstagare med inkomst av det slag, som omhandlas i 5 § lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av pensionsförsäkringslagen, nämligen understöd från Vadstena krigsmanshuskassa m. m., torde det emellertid vara önskvärt, att före omräkningen verkställes särskild undersökning angående storleken av vederbörandes inkomst av nu nämnt slag. Dylikt understöd, som nu icke medför något avdrag å pensionstillägg eller understöd, torde nämligen ofta överstiga det belopp, som enligt kommitténs förslag icke skall medföra dylikt avdrag. Kommittén förutsätter därför, att pensionsstyrelsen vid den ifrågavarande allmänna förhöjningen ser till att dessa understöd från Vadstena krigsmanshuskassa m. m. tagas i betraktande såsom inkomst, i vad de överstiga det belopp som skall undantagas från inkomstuppskattningen på grund av regeln om viss avdragsfrihet för pension eller understöd på grund av förutvarande arbetsanställning. Att någon sänkning av redan utgående pensionstillägg eller understöd därvid icke skall kunna komma i fråga, torde framgå av 2 §. I syfte att förenkla pensionsstyrelsens arbete med förhöjningen av pensionstilläggen och understöden har vidare i 7 § stadgats, att styrelsen vid förhöjningen må utgå från att pensions- eller understödstagaren tillhör den ortsgrupp dit hans senaste i styrelsens register över understödstagare antecknade mantalsskrivningsort hör. Flyttning efter det ansökning om pensionstillägg eller om ökning av sådant tillägg gjordes, torde komma att uppdagas vid utsändandet genom pensionsnämndsordförandena av de nya pensionsbreven och förutsattes på den vägen i regel komma till pensionsstyrelsens kännedom. Den tvååriga väntetid, som enligt 7 § 1 mom. andra stycket ålderdomspensioneringslagen skall iakttagas efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp, innan av sådan anledning höjning av pensionstillägget får ske, har av praktiska skäl ansetts icke böra tillämpas vid den allmänna förhöjningen i samband med den nya lagens införande av då redan utgående pensionstillägg och understöd.

8§Bestämmelserna om invalidunderstöd ha behandlats i allmänna motiveringen sid. 124 samt 154 o. f., till vilka ställen i betänkandet här får hänvisas. 10 §. D e av kommittén föreslagna reformerna med avseende å den frivilliga förs.äkringen torde icke böra ändra rätten till pension på grund av avgifter, somi vid ålderdomspensioneringslagens ikraftträdande äro erlagda. Såvitt angår dessa avgifter skall därför enligt förevarande paragraf 34 § lagen om allnaän pensionsförsäkring gälla. Emedan lagen om allmän ålderdomspensionering ej heller för pension på grund av frivilliga avgifter känner invalidpemsionering, måste meddelas särskilda bestämmelser att tillämpa med av-

288 seende å frivilliga avgifter, som före nämnda lags ikraftträdande erlagts till blandad invaliditets- och ålderdomsförsäkring. 11 §• . I denna paragraf ha bland annat intagits bestämmelser för att förhindra, att den frivilliga försäkringen enligt lagen om allmän ålderdomspensionering, vilken försäkring enligt lagens uttryckliga ord skall vara självförsörjande, blir tyngd av engagemang, härrörande från avgifter erlagda före lagens ikraftträdande, och likaså omvänt för att förhindra, att eventuell brist härrörande från denna försäkring leder till förfång för dem som erlagt sådana äldre avgifter. 1 4 - 1 6 §§. Beträffande grunderna för 14 § må hänvisas till den allmänna motiveringen sid. 124 och 154. Stadgandet i 15 § andra stycket har berörts i specialmotiveringen till sjukkasselagen sid. 261 o. f. För att förebygga att medlemmar av centralsjukkassa vid den nya ordningens genomförande skulle utan iakttagande av väntetid få sig hög invalidpenning tillförsäkrad, har i 16 § första stycket stadgats, att med vissa undantag alla medlemmar skola anses den 1 januari 1937 vara försäkrade till invalidpenning om en krona. Med hänsyn till att någon invalidreserv icke finnes samlad för dessa medlemmar, har det synts kommittén skäligt, att kassorna beredas ersättning för den nya förpliktelsen på så sätt att kassorna av ålderdomspensioneringsfonden äga erhålla bidrag med belopp, motsvarande invalidreserv enligt 49 § i lagen om erkända sjukkassor för invalidpenning om en krona till dessa medlemmar. Bestämmelser härom hava intagits i 16 § andra stycket. Angående den rättsliga möjligheten att taga ålderdomspensioneringsfonden i anspråk för detta ändamål får komniitttén hänvisa till den såsom Bilaga 1 intagna undersökningen. Noggranna regler för beräkningen av de belopp, som enligt 14 och 16 §§ skola utbetalas ur ålderdomspensioneringsfonden, torde ej lämpligen kunna uppställas förrän i samband med uppgörandet av definitiva grunder för kassornas verksamhet. I den mån det är möjligt att på grund av nu kända förhållanden bilda sig en uppfattning om storleken av de nämnda bidragen, förefaller det föga troligt, att de enligt någondera paragrafen komma att uppgå till 10 miljoner kronor. För att fonden ej måtte bindas för utgifter vilkas övre gräns ej nu kan beräknas, har kommittén funnit lämpligt att maximera bidraget för samtliga sjukkassor till sammanlagt 10 miljoner kronor enligt vardera paragrafen. . 2 1 §" De särskilda bestämmelserna i sjukkasseförordningens 45—47 §§ angående föreningar, vilka varit registrerade enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor, skola enligt förevarande paragraf icke beröras av att sjukkasselagen upphör att gälla.

289 Speciell motivering tin Förslaget till Kungörelse angående statsbidrag åt erkända sjukkassor. § 2. Stadgandet under b) har något jämkats med hänsyn till att enligt lagen om erkända sjukkassor och promulgationslagen maximigränsen i fråga om sjukpenning och invalidpenning för vissa kategorier av medlemmar är två kronor och beträffande invalidpenning i regel är tre kronor. Emedan vid den tidpunkt, då kungörelsen skall träda i kraft, rätt för erkänd sjukkassa att utgiva begravningshjälp praktiskt taget torde ha upphört, har stadgandet i den nuvarande statsbidragskungörelsen om att statsbidrag ej må beräknas för medlem, som är tillförsäkrad allenast begravningshjälp, borttagits. § 4. Bestämmelserna om dagsbidrag ansluta sig nära till stadgandena om sjukdagsbidrag i § 4 av nuvarande statsbidragskungörelse. För att beteckningen på bidraget skall passa ej blott till sjukpenning utan även till invalidpenning har sammansättningsdelen »sjuk» strukits ur bidragets benämning. Dagsbidrag utgives för sjukpenning, invalidpenning och ersättning för sjukhusvård. Dagsbidraget har liksom nuvarande sjukdagsbidrag bestämts till regelmässigt 50 öre för dag. För understöd, som utgivits på grund av förpliktelse gentemot medlem, tillhörande kassans särskilda avdelning, har dock visst bidragsbelopp icke nu kunnat fastställas i kungörelsen. Såsom å sid. 259 omtalats, har det ansetts riktigt, att statsbidraget till sjukkassorna anordnas så, att dessa ej behöva för medlem tillhörande den särskilda avdelningen i genomsnitt per medlem vidkännas större kostnad än för övriga medlemmar. Stadgande därom har upptagits i paragrafen. Sedan större erfarenhet samlats rörande merkostnaden för den särskilda avdelningen, torde det visa sig fördelaktigt, att dagsbidraget även för medlemmar tillhörande sådan avdelning på förhand fastställes till visst belopp. Bland fall, då dagsbidrag icke skall utgå har upptagits det, att medlem åtnjuter pensionstillägg jämlikt lagen om allmän ålderdomspensionering eller pensioneringsreformens promulgationslag. Genom detta stadgande har kommittén velat förebygga, att för samma tid utgår dubbelt bidrag av allmänna medel. Jämlikt 26 § andra stycket lagen om erkända sjukkassor och 15 § andra stycket promulgationslagen skola kassorna göra avdrag å sjukpenning eller invalidpenning med 50 öre i anledning av det förlorade statsbidraget. Sista stycket i den nuvarande statsbidragskungörelsens § 4 saknar motsva2193 33

290 righet i förslaget. Då understödstiden enligt detta är obegränsad, har begränsningen av den tid, för vilken statsbidrag utgår, icke kunnat bibehållas. § 5. I reglerna om sjukvårdsbidrag har liksom beträffande dagsbidrag införts en bestämmelse, som avser att tillförsäkra de erkända sjukkassorna full gottgörelse för den av medlemmarna i kassornas särskilda avdelning åsamkade genomsnittliga merkostnaden. Av tekniska skäl har därvid den nuvarande kungörelsens anordning, att centralsjukkassorna skola lyfta och vidarebefordra de lokalsjukkassorna tillkommande bidragen, borttagits. Paragrafen har för större överskådlighets vinnande uppdelats i moment. § 6. Genom denna bestämmelse kommer kostnaden för protes, om möjligheten att bereda proteshjälp utnyttjas fullt, att slutligen åvila den sjuke, centralsjukkassan och staten med en tredjedel på var.

291 Speciell motivering till

Förslaget till Lag om folkpensionering. I fråga om de grundläggande principerna avviker förslaget till lag om folkpensionering från förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering däruti, att enligt det förstnämnda förslaget pension skall börja utgå ej först vid uppnådd pensionsålder utan dessförinnan om varaktig oförmåga till arbete inträder. Den till lagen om allmän ålderdomspensionering anförda speciella motiveringen äger i allt väsentligt tillämpning jämväl beträffande det nu förevarande lagförslaget, varför det torde vara tillräckligt att här närmare beröra de olikheter mellan de båda förslagen, som föranledas av den nyss nämnda principiella skillnaden dem emellan. Vid en jämförelse mellan de båda förslagen bör emellertid följande uppmärksammas beträffande paragrafnumreringen. 1 § i lagen om folkpensionering motsvarar 1 § i lagen om allmän ålderdomspensionering. 2 § i den förra lagen saknar motsvarighet i den senare. 3—34 §§ i lagen om folkpensionering motsvara respektive 2—33 §§ i lagen om allmän ålderdomspensionering, 35 § i lagen om folkpensionering saknar motsvarighet i lagen om allmän ålderdomspensionering, medan 36—39 §§ i den förra lagen motsvara respektive 34—37 §§ i den senare. Övergångsbestämmelser till lagen om folkpensionering hava upptagits i denna lags 40—51 §§, medan motsvarande bestämmelser till lagen om allmän ålderdomspensionering införts i den särskilda av kommittén föreslagna promulgationslagen. 1§Denna paragraf innehåller — utöver innehållet i den motsvarande paragrafen i förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering — den grundläggande bestämmelsen, att rätt till pension skall inträda, förutom vid fyllda 67 år, även vid tidigare inträffande varaktig oförmåga till arbete. 2§Här har utan ändring upptagits pensionsförsäkringslagens definition av begreppet varaktig oförmåga till arbete. Inom kommittén har satts i fråga, att man skulle söka att i lagtexten giva en mera preciserad utformning av invaliditetsbegreppet än den nuvarande. Erfarenheten synes emellertid ha visat, att en sådan åtgärd ej skulle minska svårigheterna vid invaliditetsbestämningen. Kommittén har därför stannat vid att icke föreslå någon ändring.

292 4§Bestämmelserna i första stycket av denna paragraf avvika från motsvarande bestämmelser i 3 § i förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering dels däri att avgiftsplikt föreskrives från 16 i stället för från 18 års ålder, dels ock därigenom att från avgiftsplikt undantagits förutom den som är av fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning även den som är invalid i lagens mening. Det förhållandet, att pension enligt lagen skall utgå vid varaktig oförmåga till arbete, torde nämligen nödvändiggöra, att invaliderna befrias från skyldigheten att erlägga pensionsavgifter. I syfte att undvika att de avgiftspåförande myndigheterna skola behöva befatta sig med en utanför deras kompetensområde liggande invaliditetsbedömning, har bestämmelsen formulerats så, att pensionsavgift ej skall erläggas av den som åtnjuter folkpension eller understöd enligt lagen.

5§. I denna paragraf föreskrives liksom i den motsvarande 4 § i lagen om allmän ålderdomspensionering, att varje avgiftspliktig i regel är ansvarig jämväl för sin makes pensionsavgifter. Ansvarigheten har, såsom en följd av att avgiftsplikt skall föreligga redan från och med 16 års ålder, efter mönster av 17 § pensionsförsäkringslagen utvidgats till att omfatta även pensionsavgifterna för barn och adoptivbarn under 18 år.

6§Pensionsbestämmelserna i de båda lagförslagen skilja sig från varandra däruti, att avgiftspensionens grundbelopp, med hänsyn till att högre avgifter ansetts icke böra uttagas för den kombinerade invaliditets- och ålderdomspensioneringen än för enbart ålderdomspensioneringen, i lagen om folkpensionering funnits böra sättas till 70 i stället för enligt det föregående lagförslaget 100 kronor. Därjämte har i det nu förevarande förslaget införts ett stadgande, att grundbelopp ej tillkommer den som alltifrån det år då han uppnått sexton års ålder varit oförmögen till arbete. Denna föreskrift synes nödvändig för att förebygga, att personer, som varit varaktigt oförmögna till arbete redan från tid före deras inträde i avgiftspliktig ålder och vilkas hjälpbehov är avsett att tillgodoses enligt bestämmelserna om understöd i förslagets 35 §, genom att erlägga en eller annan minimiavgift bliva berättigade till avgiftspensionens jämförelsevis höga grundbelopp. Sålunda erlagd avgift skall dock berättiga till avgiftspensionens växlande belopp, varjämte vederbörande i förekommande fall äger rätt till pensionstillägg enligt paragrafens andra moment. Genom att söka pension kan han vidare bliva för framtiden befriad från avgiftsplikt. 8§I denna paragrafs första moment hava med vissa jämkningar införts de bestämmelser i första och andra styckena i 8 § pensionsförsäkringslagen,

293 vilka såsom saknande tillämplighet vid enbart ålderdomspensionering icke medtagits i förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering. Med hänsyn till statens sjukvårdskommittés arbete har pensionsförsäkringskommittén icke närmare ingått på frågan, huruvida pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet med det nu föreliggande lagförslaget skall bibehållas. Såsom framgår av redogörelsen nedan å sid. 314 o. f. torde sjukvårdskommitténs förslag komma att innebära, att pensionsstyrelsen icke längre skall bedriva dylik verksamhet. Med anledning härav har andra stycket givits" en sådan formulering, att den för närvarande i 8 § andra stycket pensionsförsäkringslagen föreskrivna inskränkningen i rätten till pensionstillägg alltjämt kommer att i sak kvarstå, oberoende av det sätt, på vilket frågan om pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet blir löst. Andra och tredje momenten i förevarande paragraf överensstämma i huvudsak helt med första resp. andra momentet av den motsvarande 7 § i förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering. 9§H ä r hava utan ändring upptagits bestämmelserna i 8 § förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering. Såsom ett sista stycke i paragrafen har därefter införts bestämmelsen i 8 § tredje stycket pensionsförsäkringslagen om viss påföljd för den, som utan giltig anledning vägrar att underkasta sig sjukvård eller yrkesutbildning jämkad på samma sätt som det i 8 § av förslaget intagna andra stycket i nyssnämnda paragraf i pensionsförsäkringslagen. Bestämmelsen har ansetts lämpligen böra placeras tillsammans med övriga påföljdsföreskrifter. 11 §• I jämförelse med 10 § i förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering företer denna paragraf endast den olikheten, att stadgandet i 9 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen om rätt för kommun att uppbära pension, tillkommande pensionstagare, som omhändertagits av barnavårdsnämnd, medtagits här men icke i den förstnämnda paragrafen, enär stadgandet icke är på sin plats i en lag om enbart ålderdomspensionering. 1 5 - 1 8 §§. Utöver de i förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering upptagna grunderna för befrielse från avgiftsplikt har i det nu föreliggande lagförslaget införts ännu en, nämligen åtnjutandet av folkpension eller understöd. Avvikelsen, som framgår redan av 4 §, föranledes av att lagförslaget liksom pensionsförsäkringslagen medger pension vid förtidsinvaliditet. Uppgift å förtidsinvalider med folkpension eller understöd bör, på samma sätt som för närvarande föreskrives i 14 § andra stycket pensionsförsäkringslagen, lämnas av vederbörande pensionsnämnd. Något bedömande av invaliditeten i sammanhang med avgiftens fastställande sker således ej. Vid sådant förhållande synes man kunna använda samma förenklade förfarande beträffande avgifternas fastställande och besvär

294 av olika slag, som förordats vid förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering. 29 §. Ordet »pensionstillägg» i 28 § andra stycket i förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering har här ersatts med uttrycket »pension på grund av varaktig oförmåga till arbete eller pensionstillägg». Den nuvarande lagen upptager på denna punkt endast det fall, att ansökning avser »pension på grund av varaktig oförmåga till arbete», men då enligt kommitténs nu förevarande förslag frågan om rätt till pensionstillägg efter fyllda 67 år skall avgöras utan att någon direkt invaliditetsprövning äger rum, är den av kommittén föreslagna formuleringen nödvändig. 30 §. De två första styckena i denna paragraf överensstämma med motsvarande stycken i 29 § i lagen om allmän ålderdomspensionering. I ett tredje stycke hava därefter upptagits bestämmelser för det fall, att ansökning avser pension på grund av varaktig oförmåga till arbete. För dylikt fall bör det liksom nu tillkomma pensionsnämnden att träffa det grundläggande avgörandet, huruvida en sökande är att anse såsom till arbete varaktigt oförmögen och på grund härav berättigad till pension. Sista stycket i 30 § avviker från motsvarande bestämmelser i förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering endast i sådana avseenden, som sammanhänga med att enligt det nu föreliggande förslaget pension skall utgå även vid invaliditet före uppnådd pensionsålder. 31 §. Fjärde stycket i denna paragraf saknar motsvarighet såväl i den nuvarande lagen som i förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering. Däri stadgas först befogenhet för pensionsstyrelsen att såsom villkor för rätt till pension föreskriva, att sökanden under högst en månad för undersökning skall vistas å sjukvårdsanstalt som styrelsen anvisar. Lagrummet innehåller vidare bestämmelse, att sökandens kostnader härför skola bestridas av statsmedel. E n liknande anordning förordades av statens besparingskommitté i dess betänkande av år 1925 angående socialförsäkringens organisation. 1 Därvid anförde kommittén bland annat, att observationstiden i allmänhet torde kunna begränsas till några dagar eller någon vecka, varför det vore möjligt, att kostnaderna skulle vara väl använda. Anordningen borde dock först prövas inom ett lämpligt område, innan den användes i större omfattning. Besparingskommitténs förslag avsåg även andra åtgärder för åstadkommandet av ökad effektivitet vid prövningen av invaliditetsfrågan, främst anställandet av särskilda socialförsäkringsläkare för undersökning av och utfärdande av läkarintyg för pensionssökande. I sitt över besparingskommitténs förslag avgivna yttrande uttalade pensionsstijrelsen bland annat, att den ordning som 1

Statens offentl. utr. 1925: 8 sid. 214.

295 kommittén föreslagit i berörda avseende otvivelaktigt skulle skapa avsevärt ökade garantier för att läkarintygen bleve sådana, att de i önskvärd grad kunde tjäna som underlag vid prövning av pensions- och sjukvårdsansökningar och därigenom medföra besparingar i pensions- och sjukvårdskostnaderna. Styrelsen tillstyrkte därför, att medel anvisades för vidtagande av försöksanordningar i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag. Kommittén har i annat sammanhang haft anledning att betona de stora svårigheter, som i den nuvarande pensionsförsäkringen äro förknippade med invaliditetsprövningen, och risken ur ekonomisk synpunkt av att denna prövning icke kan göras tillräckligt noggrann och effektiv.l Bland annat kan det, såsom statens besparingskommitté framhållit, förekomma, att en läkare som har att undersöka en pensionssökande, saknar resurser att ställa en tillförlitlig diagnos. Den sökande kan för ändamålet behöva undersökas av en specialist eller inläggas på ett sjukhus och där under någon tid stå under observation för att få konstaterat, av vilken sjukdom han lider och om utsikter finnas att häva densamma. För närvarande saknas emellertid varje möjlighet att i tveksamma fall tillgripa åtgärder av här antydd innebörd, och då kommittén, i likhet med besparingskommittén och pensionsstyrelsen, håller före att en anordning av ifrågasatt slag kan vara ägnad att öka effektiviteten av invaliditetsprövningen, har kommittén funnit sig böra föreslå införandet i lagen av de ovan angivna bestämmelserna. Till att börja med och intill dess tillräcklig erfarenhet rörande anordningens ändamålsenlighet kunnat vinnas, torde den emellertid, såsom även tidigare varit ifrågasatt, böra tillämpas försöksvis och i begränsad utsträckning. Det har inom kommittén ifrågasatts, att i fall där varaktigheten av arbetsoförmågan vid prövning av pensionsansökan, t. ex. vid lungtuberkulos, är oviss, man i stället för att såsom nu i regel sker bevilja pension och efter viss tids förlopp ånyo undersöka förhållandet, redan från början skulle fastställa en viss tid för pensionens utgående. När denna tid närmar sig sitt slut, skulle man ånyo låta undersöka pensionstagaren för att utröna, om han blivit återställd eller så förbättrad, att pensionen vid den fastställda tidens slut kan upphöra att utgå, eller om man skall förnya beslutet om pension åt honom. Det har förmenats, att ett dylikt tillvägagångssätt i vissa fall skulle stärka hoppet hos en pensionstagare att åter kunna bliva arbetsför och därigenom hava en välgörande inverkan. Emellertid torde beslut om pension endast för viss tid i andra fall, särskilt i fråga om personer vilkas invaliditet förorsakats av nervösa åkommor, kunna ha en rakt motsatt effekt. Då härtill kommer att viss risk otvivelaktigt föreligger, att möjligheten att bevilja pension för viss begränsad tid skulle kunna leda till missbruk, i det att man lätt kunde förledas att bevilja temporär pension även i sådana fall, där det redan från början är klart att arbetsoförmågan icke blir bestående, har kommittén funnit övervägande skäl tala för ett bibehållande för här avsedda fall av det hittillsvarande förfaringssättet. 1

Se sid. 116 ff.

296 32 §. Denna paragraf företer i jämförelse med den motsvarande 31 § i förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering endast sådana ändringar, som föranledas av att pension enligt förslaget till lag om folkpension skall utgå även vid förtidsinvaliditet. 35 §. Efter mönster av pensionsförsäkringslagens 33 § hava här upptagits bestämmelser angående understöd till varaktigt arbetsoförmögna personer, vilka på grund av att pensionsavgifter icke blivit av dem erlagda icke kunna erhålla avgiftspension och i förekommande fall pensionstillägg. 36 §. Möjligheten att genom frivilliga avgifter försäkra sig för invaliditet har bibehållits i förevarande lagförslag, i motsats till vad fallet är i förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering. 4 0 - 5 1 §§. Bestämmelserna om lagens ikraftträdande med mera ansluta nära till stadgandena angående ikraftträdandet av lagen om allmän ålderdomspensionering i förslaget till promulgationslag till sistnämnda lag. Eftersom lagen om folkpensionering liksom pensionsförsäkringslagen omfattar pensionering vid förtidsinvaliditet, ha emellertid vissa stadganden i promulgationslagen kunnat lämnas utan motsvarighet bland de nu förevarande övergångsbestämmelserna. Jämväl i övrigt ha vissa avvikelser från promulgationslagen gjorts vid de särskilda stadgandenas närmare utformning. I 47 § har vidare från 2 § lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av pensionsförsäkringslagen upptagits en bestämmelse om uteslutande av vissa grupper av personer från rätt till understöd.

ORGANISATORISKA FRÅGOR.

1. Pensionsstyrelsens organisation. E t t genomförande av kommitténs förslag att från den nuvarande pensionsförsäkringen utskilja invaliditetsförsäkringen och överföra denna till den frivilliga sjukkasseverksamheten skulle med avseende på pensionsstyrelsens arbetsuppgifter ha till följd en omedelbar kraftig minskning av antalet ansökningar om nya pensionstillägg. Av hela antalet under åren 1929—1932 nytillkomna pensionstagare med pensionstillägg eller understöd ha nämligen icke mindre än 48"8 % vid pensionens beviljande ännu icke uppnått den för rätt till pension föreskrivna pensionsåldern 67 år. Första året efter ändringens genomförande hade man därför, om nu gällande bestämmelser i övrigt bibehölles oförändrade, anledning förvänta en nedgång i antalet ansökningar om nya pensionstillägg med närmare hälften. Denna omedelbara minskningskulle därefter jämförelsevis hastigt avtaga, i den mån förtidsinvaliderna uppnådde 67 års ålder. Verkställda beräkningar hava givit vid handen, att antalet nybeviljade pensionstillägg, under förutsättning att den föreslagna ordningen varit gällande tillräckligt länge, nu skulle hava varit cirka 18 % lägre än som är fallet med den kombinerade invaliditets- och ålderdomsförsäkringen. I motsatt riktning verka emellertid dels den kraftiga förskjutning av åldersfördelningen inom befolkningen till förmån för de högre åldersklasserna, som enligt kommitténs befolkningsstatistiska undersökningar ännu länge kommer att fortsätta, dels ock de förbättringar av pensionsvillkoren i olika avseenden, som kommitténs förslag innebär, nämligen införandet av ortsgruppering, liberalisering av avdragsvillkoren med därav följande högre inkomstgräns för rätt till pensionstillägg samt en betydande utvidgning av området för den fria inkomsten ävensom i viss mån slopandet av invaliditet såsom villkor för rätt till pensionstillägg. Med utgångspunkt från ovan nämnda, mot varandra verkande faktorer torde man ha anledning förvänta, att antalet ansökningar om nya pensionstillägg första året efter genomförandet av kommitténs huvudförslag skulle i jämförelse med nuvarande förhållanden komma att nedgå väsentligt, men att ifrågavarande antal därefter skulle så småningom komma att åter uppgå till och sannolikt överstiga nuvarande nivå. Till här berörda omständigheter och till frågan i vad mån dessa kunna inverka på omfattningen av det arbete, som på olika avdelningar inom pensionsstyrelsen sammanhänger med handläggningen av pensionsansökningar, har vederbörlig hänsyn tagits vid den granskning kommittén ägnat frågan om pensionsstyrelsens organisation. Beträffande pensionsstyrelsens uppdelning på olika byråer och de arbets uppgifter, som handhavas av dessa byråer, ävensom angående storleken av pensionsstyrelsens personal hava vissa uppgifter lämnats i Kap. 1 sid. 76 o. f. Därutöver må beträffande de olika byråernas organisation m. m. anföras följande.

300 Kanslibyrån arbetar å en kansliavdelning och en registeravdelning. Under byrån sortera postexpeditionen och vaktbetjäningen. Registeravdelningen förestås av en av de å byrån anställda aktuarierna. Fond- och kameralbyrån är likaledes uppdelad på två avdelningar, en fondavdelning och en kameralavdelning, av vilka den sistnämnda förestås av aktuarien på byrån. Under byrån sortera kassakontoret, materialexpeditionen och telefonväxeln. Sekreteraren å byrån är tillika styrelsens ombudsman. De ordinarie granskningsbyråerna äro tre till antalet. Extra granskningsbyråer inrättas till efter behovet avpassat antal. För pensionsärendenas behandling är landet för närvarande indelat i tre områden. En huvudbyrå och nödigt antal extra byråer ha hänförts till varje sådant område och bilda en grupp. Cheferna för de ordinarie granskningsbyråerna fungera envar som chef för en huvudbyrå och föreståndare för därtill hörande grupp. Inom varje grupp tjänstgör en av styrelsen därtill förordnad ledamot som gruppföreståndarens ställföreträdare. Oberoende av gruppindelningen handläggas å en särskild för ändamålet inrättad byrå pensionsärenden, i vilka ifrågasatts tillämpning av 9 § första stycket a) eller c) pensionsförsäkringslagen eller frångående av de av styrelsen följda allmänna reglerna för tilllämpning av 9 § första stycket b) samma lag, samt å en s. k. efterkontrollbyrå dels å observationslista uppförda ärenden, dels sådana till 9 §-byrån icke hörande ärenden, som avse indragning av pension, dels ock kontrollärenden i auledning av dödsfall. Försäkringstekniska byrån arbetar å fyra avdelningar, nämligen en pensionsavdelning, en bokföringsavdelning, en statistisk avdelning och en avdelning för den frivilliga försäkringen. Såsom föreståndare för byråns olika avdelningar tjänstgöra förste aktuarien och de tre aktuarierna. Statistiska byrån är uppdelad på ett sekretariat och fyra registeravdelningar. Förste aktuarien och sekreteraren å byrån tjänstgöra å sekretariatet. Envar av registeravdelningarna förestås av en aktuarie. A sjukvårdsbyrån är arbetet icke uppdelat på särskilda avdelningar. Kansiibyrån. A kanslibyrån torde arbetet komma att påverkas av en omläggning i enlighet med kommitténs förslag endast i vad det är att hänföra till registeravdelningen. Denna avdelning har att mottaga och registrera inkommande handlingar i pensionsärenden, att underkasta inkommande pensionsansökningar en förberedande formell granskning samt införskaffa de felande handlingar och kompletterande uppgifter, vartill denna granskning kan giva anledning, att överlämna ansökningshandlingarna till statistiska byrån för anteckning om avgiftsbetalningen m. m., att återemottaga samt till granskningsoch besvärsbyråerna resp. sjukvårdsbyrån utlämna de ärenden, som skola av dem handläggas, att efter det ärendena slutligen avgjorts införa anteckningar om besluten å registerkorten, att ordna och förvara samtliga registerkort ävensom handlingar rörande avgjorda pensionsärenden med undantag av dem, som handlagts å sjukvårdsbyrån eller som avse s. k. observationsfall, att i den mån så erfordras kortföra samt i registret inordna de uppgifter om definitiva livräntor, som tillhandahållas av riksförsäkringsanstalten,

301 samt att emottaga och granska inkommande dödsfallsuppgifter och om inträffade dödsfall göra vederbörliga anteckningar samt ombesörja expedierandet i förekommande fall av s. k. spärrkort till generalpoststyrelsen. Omfattningen av arbetet på registeravdelningen sammanhänger sålunda intimt med antalet pensionsärenden. Första året efter en övergång till enbart ålderdomspensionering torde man såsom ovan framhållits kunna räkna med en väsentlig minskning i antalet ansökningar om nya pensionstillägg. Däremot torde antalet ansökningar om jämkning av redan beviljade dylika tillägg eller understöd komma att ökas något, bland annat enär en ny anledning till jämkning införes genom den föreslagna ortsgrupperingen. Även antalet ansökningar om enbart avgiftspension torde komma att öka, dels på grund av att antalet nytillkommande 67-åringar beräknas komma att framdeles ökas och dels med hänsyn till att avgiftspensionen i kommitténs förslag givits en väsentligt ökad betydelse, varför man torde ha anledning räkna med att icke, såsom nu är fallet, något större antal pensionsberättigade skall underlåta att söka pension. Det sammanlagda antalet inkommande pensionsärenden torde första året efter omläggningen kunna beräknas nedgå med 10 a högst 20 procent, vilken minskning dock, såsom redan förut framhållits, icke kommer att bli bestående. Den lättnad ifråga om personalbehovet å avdelningen, som härigenom kan komma att till en början uppstå, torde emellertid icke kunna giva anledning till någon minskning av den ordinarie personalen å avdelningen, enär denna består endast av den aktuarie, som förestår avdelningen, och ett mindre antal kvinnliga befattningshavare. Till absolut övervägande del utföres arbetet å avdelningen av icke ordinarie kvinnlig arbetskraft, vilkens storlek lätt kan anpassas efter det föreliggande behovet. Kommittén har därför icke funnit anledning föreslå någon ändring med avseende å kanslibyrån. Ej heller beträffande fond- och kameralbyrån synes ett genomförande av Fond- och kommitténs förslag böra giva anledning till någon organisatorisk förändring. kameralb y ran Den av kommittén föreslagna begränsningen av fondbildningen torde icke komma att påverka byråns personalbehov i annan mån, än att därigenom måhända kan komma att till tiden framskjutas en eljest om några år sannolikt nödvändig utökning av arbetskrafterna. Omfattningen av arbetet å gransknings- och besvärsbyråerna beror direkt Granskningsav antalet inkommande pensionsärenden, enär dessa bvråer — bortsett från och/ besvars~ „

,

*

J

att de ordinarie byråcheferna hava att deltaga i behandlingen av allmänna ärenden inom styrelsen — uteslutande hava att syssla med handläggningen av pensionsärenden. Ärendena utkvitteras i regel av den ledamot, till vilkens område ärendet hör, från kanslibyråns registeravdelning. Till styrelsen efter återförvisning eller utredning återkommet ärende utlämnas snarast möjligt till den byrå, som senast handlagt detsamma, eller, om denna byrå för tillfället indragits, till annan byrå å samma grupp. Jämlikt gällande föreskrifter deltaga i behandlingen av besvärsmål eller, oberoende av besvär, vid beslut om återförvisning, minst två av styrelsens ledamöter. Annat till gransknings- och besvärsbyrå hörande pensionsärende avgöres i regel av

byråerna.

302 vederbörande ledamot ensam. I avgörandet av ärende, som rör pension å frivilliga avgifter skall dock chefen för försäkringstekniska byrån deltaga; I fråga om vissa pensionsärenden, nämligen a) ärende, beträffande vilket ifrågasattes att frångå av styrelsen förut tilllämpad princip eller där nytt spörsmål av principiell natur möter, b) ärende, beträffande vilket, sedan pensionsnämnden vid i anledning av återförvisning företagen förnyad behandling i huvudsak vidhållit sitt förra beslut, vederbörande byrå anser sig icke kunna fastställa pensionsnämndens beslut, samt c) ärende, vari olika meningar yppats inom byrån eller vilket eljest avser särskilt tveksamt fall, gäller, att sådant ärende, s. k. underställningsärende, skall genom vederbörande gruppföreståndare anmälas för generaldirektören, som bestämmer, om ärendet må avgöras av byrån eller skall hänskjutas till plenum för pensionsärenden eller gemensamt plenum för pensions- och sjukvårdsärenden; Såsom ovan nämnts äro de ordinarie gransknings- och besvärsbyråerna till antalet tre, varjämte extra granskningsbyråer inrättas till efter behovet avpassat antal. Beträffande behovet av tillfälliga ledamöter i pensionsstyrelsen för handläggning av pensionsärenden och sjukvårdsärenden har pensionsstyrelsen den 21 maj 1930 avgivit en av Kungl. Maj:t anbefalld utredning. Från denna utredning i vad den hänför sig till handläggningen av pensionsärenden må här återgivas följande. Enligt beräkningar framlagda i en av dåvarande ordföranden i ålderdomsförsäkringskommittén, sedermera presidenten Lindstedt upprättad och till Kungl. Maj:ts proposition nr 298 till 1913 års riksdag angående anslag till en central anstalt för pensionsförsäkringsärenden, pensionsstyrelsen, fogad promemoria hade antagits, att för behandlingen av pensionsmålen vid försäkringens fulla utveckling skulle erfordras omkring 10 tredje gradens tjänstemän (numera lönegrad B 30) med omkring 40 föredragande inom första gradens tjänst (numera lönegrad B 21). Under de första åren hade emellertid ett väsentligt lägre antal ledamöter för handläggning av pensionsärenden ansetts vara av behovet påkallat, och från början hade därför på pensionsstyrelsens stat uppförts endast två gransknings- och besvärsbyråer. I mars 1914 hade den första extra granskningsbyrån inrättats med en tillfällig ledamot såsom chef. Antalet sådana extra byråer hade efter hand under årets lopp ökats, så att under senare delen av året i allmänhet hade funnits, förutom de två å stat uppförda gransknings- och besvärsbyråerna, 8 extra byråer med var sin tillfälliga ledamot såsom chef. Av dessa tillfälliga ledamöter hade de flesta varit personer, som icke tillhörde pensionsstyrelsen. Såsom föredragande hade ett antal tjänstemän inom och utom verket tjänstgjort. Från och med år 1920 hade en tredje ordinarie gransknings- och besvärsbyrå inrättats och sedan dess hade antalet ordinarie sådana byråer varit tre. Antalet tillfälliga ledamöter och föredragande hade växlat betydligt icke blott under olika år utan även under olika tider av samma år. Pensionsärendena inkomme nämligen ganska ojämnt under olika delar av året, och för att undvika för stor balans utökades antalet tillfälliga ledamöter och föredragande vid de tider, då tillströmningen av ärenden vore särskilt stark. Ä byråerna förekomme i regel icke någon muntlig föredragning av aren-

303 dena utan sedan föredraganden granskat till honom överlämnade ärenden — omkring 25 ärenden ansåges motsvara en föredragning — gjorde han i varje ärende ett skriftligt förslag till styrelsens beslut och avlämnade dessa, förslag jämte handlingarna till den ledamot, å vilkens byrå han tjänstgjorde som föredragande. Ledamoten granskade därefter samtliga ärenden, och beslut fattades av ledamoten och föredraganden utom i vissa fall, där ytterligare en ledamot, s. k. bisittare, tillkallades, och andra fall, där enligt arbetsordningen särskilda bestämmelser vore givna för ärendets slutliga behandling och avgörande. Såväl ledamot som föredragande å granskningsoch besvärsbyrå ansåges hava sin tid fullt upptagen med 5 föredragningar i veckan. De 3 ordinarie granskningsbyråcheferna medhunne emellertid icke på Ungt när så många föredragningar. De skulle nämligen leda arbetet en var på sin grupp och anlitades därför i stor utsträckning såsom rådgivare åt andra ledamöter; även skulle de deltaga i behandlingen av allmänna ärenden inom styrelsen, vilket emellanåt kunde kräva mycken tid. Åtskilliga andra av de styrelsens tjänstemän, som tjänstgjorde som tillfälliga ledamöter, hunne ej heller med så mycket som 5 föredragningar i veckan. Somliga av dem hade nämligen tidskrävande specialuppdrag, såsom att vara ledamot å den s. k. 9 §-byrån, att handlägga s. k. observationsärenden, att handhava efterkontroll i anledning av dödsfall eller att förestå granskningsbyråernas sekretariat. Andra vore placerade å andra byråer än granskningsoch besvärsbyråerna, men anlitades, i den mån deras tid det medgåve, såsom tillfälliga ledamöter eller föredragande å sistnämnda byråer. De tjänstemän, som utan att tillhöra ämbetsverket förordnades som tillfälliga ledamöter eller föredragande, hade i regel endast 2 ä 3 föredragningar i veckan, enär de ju hade sitt huvudsakliga arbete på annat håll. En utredning rörande antalet föredragningar å gransknings- och besvärsbyråerna under åren 1927—1929 hade givit till resultat, att sammanlagda antalet föredragningar i medeltal under nämnda år hade utgjort å de 3 ordinarie byråerna 182 och å de extra byråerna 2,098. Det antal handläggningar av pensionsärenden, som dessa föredragningar omfattade, utgjorde år 1927 57,877, år 1928 57,467 och år 1929 58,715 eller i medeltal per år 58,020. Fem föredragningar i veckan året runt utgjorde 260 föredragningar. Beräknade man att i följd av semester och helgdagar 30 föredragningar om året bortgieige, återstode 230 föredragningar såsom fullt årsarbete för en tillfällig ledamot. Då genomsnittliga antalet föredragningar å de extra byråerna under de nämnda åren varit 2,098, skulle arbetet å dessa byråer, därest detsamma vore jämnt fördelat över året, kunna utföras av nio tillfälliga ledamöter. Emellertid inströmmade ärendena synnerligen ojämnt under olika delar av året. Under januari samt slutet av juli och början av augusti hade inströmningen dittills varit mycket stor och sedan avtagit hastigt. Så hade under fjärde veckan år 1928 inkommit 1,627 ansökningar om pensionstillägg och jämkning mot under sjunde veckan samma år 721. Motsvarande siffror för år 1929 hade varit 1,952 och 556 samt för år 1930 2,092 och 531. Vid tider för ökad inströmning av ärenden måste därför antalet tillfälliga ledamöter ökas för att efter en tid, när balansen sjunkit, åter minskas. Då det gällde att beräkna det stadigvarande behovet av tillfälliga ledamöter, finge man alltså räkna med ett lägre antal än nio. Beräknade man emellertid det stadigvarande behovet av tillfälliga ledamöter å granskningsbyråerna till sex, måste denna siffra anses ligga i underkant. Alltsedan mitten av år 1927 hade åtta av styrelsens ordinarie tjänstemän haft kontinuerligt förordnande såsom tillfälliga ledamöter å granskningsbyråerna. Enligt den av pensionsstyrelsen ovan tillämpade beräkningsmetoden skulle handläggningen av cirka 5,700 pensionsärenden utgöra fullt årsarbete för en

304 ledamot, varvid ärende, som efter utredning eller återförvisning företages till förnyad handläggning av pensionsstyrelsen, får ånyo räknas såsom särskilt ärende. Om kommitténs förslag till lag om allmän ålderdomspensionering genomföres från och med år 1937, torde under det första året efter reformens genomförande på gransknings- och besvärsbyråerna ankomma att handlägga lågt räknat cirka 50,000 ärenden, varvid vederbörlig hänsyn tagits bland annat till vad ovan anförts rörande inverkan på ansökningsfrekvensen av invaliditetsförsäkringens överförande till den frivilliga sjukkasserörelsen. Denna arbetsmängd skulle alltså utgöra fullt årsarbete för 9 personer. Under de närmaste åren skulle därefter omfattningen av arbetet å gransknings- och besvärsbyråerna komma att undan för undan något ökas. Med det av kommittén utarbetade förslaget till lag om folkpensionering åter skulle arbetet å gransknings- och besvärsbyråerna redan från början komma att omfatta handläggningen av cirka 70,000 ärenden om året, utgörande fullt årsarbete för 12 a 13 personer. Beträffande organisationen av granskningsarbetet utgick man från början ifrån att avgörandet i pensionsärendena skulle träffas av, förutom vederbörande föredragande, en eller flera ledamöter av pensionsstyrelsen, varmed avsågs personer i byråchefs tjänstegrad. Tjänstemän i pensionsstyrelsen i lägre lönegrad än B 30, vilka förordnas såsom tillfälliga ledamöter av styrelsen för handläggning av pensionsärenden, hava alltid fått särskild gottgörelse för sådant uppdrag och genom ett Högsta domstolens utslag den 11 februari 1929 har fastslagits, att sådan tjänsteman skall på grund av dylikt förordnande erhålla vikariatsersättning enligt gällande avlöningsreglemente såsom vid förordnande å byråchefstjänst. Emellertid finnas, såsom förut nämnts, å gransknings- och besvärsbyråerna endast tre ordinarie byråchefstjänster. Den absolut övervägande delen av pensionsärendena handlägges av lägre tjänstemän i pensionsstyrelsen och av personer utanför ämbetsverket, vilka för ändamålet förordnas såsom tillfälliga ledamöter av styrelsen. Den sålunda tillämpade anordningen för utövandet av pensionsstyrelsens prövning av pensionsärenden måste enligt kommitténs mening i organisatoriskt hänseende betecknas såsom i hög grad otillfredsställande. Såsom en nödfallsutväg under viss övergångstid intill dess man kunnat bedöma, huruvida det vore möjligt eller icke att genomföra en sådan organisatorisk omläggning av pensionsförsäkringen, att den centrala prövningen av pensionsärendena skulle kunna i huvudsak undvaras, har den varit försvarlig och nödvändig. Pensionsförsäkringskommittén har emellertid efter ingående överväganden kommit till det resultatet, att pensionsstyrelsens granskning av de lokala organens beslut i pensionsärenden alltjämt måste bibehållas i samma omfattning som hittills. Vid sådant förhållande synes det angeläget, att det provisorium, som på ifrågavarande område nu bestått i över tjugu år, snarast möjligt avvecklas och ersattes med en mera fast och definitiv organisation. Kommittén föreslår därför, att på pensionsstyrelsens ordinarie stat uppföras befattningar, vilkas innehavare skola hava till uteslutande uppgift att ensamma på pensionsstyrelsens vägnar eller tillsammans med andra

305 därtill behöriga meddela beslut i pensionsärenden, till så stort antal, som motsvarar det stadigvarande behovet året runt av sådan personal. Beträffande dessa befattningars placering på löneskalan anser kommittén — utan att vilja förringa den stora betydelsen ur samhällsekonomisk synpunkt av en noggrann prövning från pensionsstyrelsens sida av pensionsnämndernas beslut i pensionsärenden och det maktpåliggande i det granskningsarbete, varom här är fråga — att detta granskningsarbete kan och bör anförtros åt personer i lägre lönegrad än byråchefs. De fordringar i fråga om utbildning och kompetens, som måste ställas på dem, åt vilka detta arbete skall anförtros, synas dock väl motivera en placering av de föreslagna befattningarna i lägst lönegrad B 26 i gällande avlöningsreglemente. Befattningarna torde lämpligen kunna benämnas byrådirektörstjänster och deras innehavare böra samtidigt — utan särskild ersättning — vara adjungerade ledamöter av pensionsstyrelsen. Då det gäller att beräkna det antal dylika befattningar, som motsvaras av ett stadigvarande behov året runt, har man att utgå från vad förut anförts angående omfattningen av det arbete, varom här är fråga. Därvid framhölls att arbetsmängden under första året efter genomförandet av kommitténs förslag till lag om allmän ålderdomspensionering kunde beräknas komma att motsvara fullt årsarbete för 9 personer. Hänsyn måste emellertid tagas till den av pensionsstyrelsen framhållna omständigheten, att tillströmningen av pensionsansökningar är mycket olika under olika delar av året. Om man med anledning därav tillsvidare nöjer sig med att å pensionsstyrelsens stat uppföra 6 sådana befattningar, som ovan föreslagits, torde tillbörlig försiktighet hava iakttagits. Av dessa 6 tjänster torde 2 böra placeras i lönegrad B 28 och övriga 4 i lönegrad B 26. En sådan placering har synts kommittén lämplig särskilt ur rekryterings- och befordringssynpunkt. Samtidigt torde emellertid med hänsyn till den mera fasta organisation av granskningsarbetet, som härigenom tillskapas, antalet befattningar i lönegrad B 30 utan olägenhet för arbetet kunna minskas från nuvarande 3 till 2. Slutligen torde å gransknings- och besvärsbyråerna böra finnas anställda en sekreterare i lönegrad B 24 med huvudsaklig uppgift att handhava den omfattande och många gånger invecklade korrespondens, som ankommer på granskningsbyrå utan att direkt tillhöra handläggningen av pensionsärenden, samt en aktuarie i lönegrad B 21 med uppgift att biträda med expeditionsgöromålens skötande, statistik över arbetet m. m. Vad särskilt angår sistnämnda spörsmål har kommittén funnit det nödvändigt, att beträffande arbetet å granskningsbyråerna upprättas fortlöpande statistik av sådan art, att det blir möjligt att bedöma effekten såväl av det egentliga granskningsarbetet som av olika grenar av den efterkontrollerande verksamheten. Kommittén föreställer sig att denna statistik icke skall komma att medföra några större kostnader. I varje fall är denna gren av styrelsens verksamhet så viktig för pensionsförsäkringens ekonomi och även för försäkringens möjlighet att intaga den rätta platsen i ett väl ordnat understödsväsende, att densamma måste kunna noggrant följas och de svaga punkterna rättas snarast möjligt. 2192'. 33

306 I detta sammanhang må framhållas, att det för granskningsarbetets behöriga gång säkerligen skulle vara till stor fördel, om en över hela året någorlunda jämnt fördelad tillströmning av pensionsärenden kunde åstadkommas. Den ojämna fördelningen av antalet till pensionsstyrelsen inkommande pensionsansökningar har sin huvudsakliga grund i bestämmelsen i pensionsförsäkringslagen, att varje pensionsnämnd skall sammanträda minst en gång varje kalenderhalvår. E t t mycket stort antal pensionsnämnder avhålla icke mera än de sålunda föreskrivna två sammanträdena om året och för dem ter det sig då säkerligen naturligt att halvårssammanträde hålles först under juni respektive december månad, vilket har till följd att antalet till pensionsstyrelsen inkommande pensionsärenden blir särskilt högt omkring månadsskiftena juli—augusti och januari—februari. Enligt vad kommittén inhämtat har även pensionsstyrelsen haft sin uppmärksamhet riktad på nu berörda förhållande och jämväl sökt åstadkomma ändring genom att uppmana sina ombud att påverka vederbörande pensionsnämnder att utsätta sina sammanträden till andra tider än de nyss nämnda. Trots att effekten av dessa hänvändelser blivit tämligen ringa, håller kommittén för troligt, att pensionsstyrelsen genom anvisningar direkt eller genom vederbörande ombud till nämnderna inom olika ombudsområden angående ur här förevarande synpunkter lämpliga sammanträdestider skulle kunna få till stånd en avsevärt jämnare inströmning av pensionsärendena. I den mån detta kan genomföras och jämväl i mån som arbetet å gransknings- och besvärsbyråerna ökas, vilket såsom förut framhållits är att förvänta, torde det få ankomma på pensionsstyrelsen att göra framställning om utökning av antalet befattningar av ovan föreslagen art. Här torde även böra något beröras den verksamhet, som från pensionsstyrelsens sida utövas för efterkontroll i anledning av redan beviljade pensioner. Kommittén anser för sin del, att denna gren av granskningsbyråernas verksamhet är av mycket stor betydelse, varför det är av vikt, att ledningen av arbetet på detta område anförtros åt en högt kvalificerad och kompetent person. Utan att närmare ingå på de olika uppslag, som under årens lopp framkommit i syfte att utbygga och förstärka pensionsstyrelsens efterkontrollerande verksamhet, vill kommittén i detta sammanhang endast betona önskvärdheten av att denna verksamhet göres i möjligaste mån effektiv. Om invaliditetspensioneringen enligt kommitténs förslag avskiljes från den allmänna pensioneringsverksamheten bortfaller visserligen å ena sidan en viktig gren av efterkontrollen, nämligen den som avser efterprövning av invaliditetsfrågor, men å andra sidan synes kommitténs förslag om pensionsbeloppens gradering efter dyrort nödvändiggöra, att efterkontrollen utsträckes till att jämväl utöva tillsyn med att pensionstagarna fullgöra den i lagförslaget föreskrivna skyldigheten att omedelbart anmäla flyttning från ort i dyrare till ort i billigare ortsgrupp. Enligt kommitténs förslag skola alltså å gransknings- och besvärsbyråerna tjänstgöra följande ordinarie befattningshavare av högre grad, nämligen 2 byråchefer i 30:e lönegraden, 6 byrådirektörer, tillika adjungerade

307 ledamöter av styrelsen, varav 2 i 28:e och 4 i 26:e lönegraden, samt 1 sekreterare i 24:e och 1 aktuarie i 21 :a lönegraden. I jämförelse med nuvarande förhållanden innebär detta förslag en minskning av antalet befattningshavare i 21:a—30:e lönegraden från 15 till 10. Vid bedömandet av de ekonomiska verkningarna av förslaget bör vidare ihågkommas, att särskild ersättning för närvarande utgår till dem, som för handläggning av pensionsärenden förordnas att vara tillfälliga ledamöter av pensionsstyrelsen. Denna ersättning utgör ifråga om tjänstemän inom verket, som äro uteslutande sysselsatta med granskningsarbete, 3 kronor per dag för tjänstemän i 24:e lönegraden och kronor 4: 25 per dag för tjänstemän i 21 :a lönegraden jämte därå belöpande dyrtidstillägg. Beträffande pensionsstyrelsens försäkringstekniska byrå och organisatio- Försäkring, tekn sk nen av arbetet å densamma har kommittén icke funnit anledning för näri » varande föreslå någon ändring. Om kommitténs förslag till lag om allmän k7™"' ålderdomspensionering genomföres skulle visserligen från byrån avlastas det arbete, som sammanhänger med handläggningen av ansökningar från kommuner om utfående av pensionsbelopp jämlikt 9 § andra och femte styckena pensionsförsäkringslagen, med utbetalning av pensionstillägg för barn samt med beräkning, uppbörd och bokföring av landstings andelar i kostnaden för pensionstillägg och understöd. I den mån antalet ansökningar om pension under ett antal år skulle bliva lägre än för närvarande, komme vidare en del andra detaljer av arbetet å byrån, såsom beräkning av pensionsbelopp samt utfärdande och expediering av nya pensionsbrev med tillhörande kvittenshäften, att bliva mindre omfattande än nu. Om dessa arbetsuppgifter gäller emellertid, liksom i fråga om arbetet å kanslibyråns registeravdelning, att de till huvudsaklig del utföras av lägre, till större delen icke ordinarie' personal, varför någon minskning av antalet befattningshavare i högre lönegrader icke torde kunna ifrågasättas med anledning av kommitténs förslag. I detta sammanhang torde till behandling böra upptagas en av statens besparingskommitté väckt fråga, nämligen frågan om bibehållandet av försäkringstekniska byrån såsom en självständig byrå. Härom anförde besparingskommittén, att det från början säkerligen hade varit nödvändigt för pensionsstyrelsen att äga tillgång till en särskild försäkringsteknisk byrå för de viktiga och krävande beräkningar, som måste anställas under försäkringens första tid. Det vore möjligt, att om de av kommittén framlagda förslagen förverkligades jämväl därför krävdes dylika undersökningar, på det att man skulle kunna följa omorganisationens ekonomiska verkningar. Kommittén ansåge sig dock icke kunna underlåta att sätta i fråga, huruvida den särskilda försäkringstekniska byrån vore nödvändig för framtiden eller om icke statistiska och försäkringstekniska byråerna kunde sammanslås. Det förefölle, som om man därigenom skulle kunna åstadkomma icke blott någon inskränkning av de kvalificerade arbetsledarnas antal med ett lämpligt arbetsområde för de kvarvarande utan även en viss minskning av det löpande arbetet, som kanske på några punkter blivit onödigt omständligt till följd av den stränga arbetsfördelningen. Särskilt gällde detta, då ett ärende handlades på eller material hämtades från

308 flera avdelningar. Möjligen skulle också genom sammanslagningen kunna åstadkommas en bättre disposition av arbetskrafterna efter den växlande tillströmningen av ärenden av olika slag. i Pensionsförsäkringskommitténs undersökningar på olika för pensionsförsäkringen grundläggande områden ådagalägga nödvändigheten allt framgent av ingående undersökninger i syfte att belysa de ekonomiska krav på samhället, som pensionsförsäkringens vidmakthållande kommer att medföra. Den brist på stabilitet, som synes utmärka näringslivet under de senare åren, och de ändrade grunder, kommittén i viktiga avseenden föreslagit, påkalla bearbetning av försäkringens eget material sannolikt i större utsträckning än hittills. Av pensionsstyrelsens hela personal den 30 november 1933 å sammanlagt 281 personer voro 50 personer anställda å den försäkringstekniska och icke mindre än 113 personer å statistiska byrån. En sammanslagen statistisk och försäkringsteknisk byrå skulle komma att omfatta betydligt mera än hälften av pensionsstyrelsens hela personal, och det skulle säkerligen för chefen å denna byrå bliva synnerligen svårt att på ett effektivt sätt leda och övervaka arbetet. Härtill kommer att de nuvarande avdelningarna å försäkringstekniska byrån efter en sammanslagning säkerligen måste bibehållas såsom särskilda avdelningar inom den nya byrån samt att oberoende av byråindelningen skälig hänsyn redan nu tages till önskvärdheten av arbetskrafternas disposition efter den växlande tillströmningen av ärenden av olika slag. P å anförda skäl har kommittén ansett, att pensionsstyrelsens försäkringstekniska byrå bör bibehållas såsom en självständig byrå. Beträffande fördelningen av det nuvarande arbetet å pensionsstyrelsens statistiska byrå mellan befattningshavare i högre lönegrader må nämnas följande. Förste aktuarien åligger att övervaka kontrollen över uppbörd, indrivning, redovisning och bokföring av pensionsavgifter, att bereda och föredraga ärenden rörande återbetalning av pensionsavgifter ävensom frågor rörande ersättning av allmänna medel för förskingrade pensionsavgifter samt att förestå viss del av registerföringen. Sekreteraren åligger att bereda och föredraga frågor rörande avgiftsplikt, att biträda vid handläggningen av remisser och dylikt samt att besvara skrivelser, som icke direkt tillhöra annan tjänstemans arbetsområde. De fyra aktuarierna, vilka förestå var sin registeravdelning, åligger att, en var inom sin avdelning, leda registreringsarbetet med därtill hörande kontroll över avgiftsredovisningen och uträknande av avgiftspensioner m. m., uppsätta skrivelser rörande krav mot kommuner samt enligt byråchefens bestämmande ombesörja i övrigt för arbetet erforderlig skriftväxling. Vad först angår det arbete, som sålunda åvilar sekreteraren å byrån, torde detsamma efter ett genomförande av kommitténs förslag om upphävande av gällande avgiftsbefrielser på grund av tjänsteanställning komma att väsentligt minskas. De för sekreteraren därefter kvarstående arbetsuppgifterna torde icke vara av den omfattning, att de kunna motivera tjänstens bibehål1

Statens offentl. utr. 1925:8 sid. 156.

309 lande, varför kommittén föreslår, att denna tjänst avföres från statistiska byrån. I den mån biträde av juridiskt utbildad arbetskraft därefter skulle mera tillfälligt erfordras å byrån, torde sådant utan större svårighet kunna erhållas från någon av styrelsens övriga byråer. Även med avseende å kontrollen över avgiftsredovisningen torde kommitténs förslag medföra en väsentlig lättnad, enär samtliga kommunala redovisningar bortfalla i och med slopandet av den nuvarande anordningen med särskild grundavgift att uppbäras och redovisas av den kommunala uppbördsmyndigheten. Vad beträffar arbetet med avgifternas kontoföring torde detta däremot komma att i någon mån ökas på grund av att därvid enligt kommitténs förslag skall i förekommande fall verkställas en uppdelning mellan äkta makar av påförda och erlagda avgifter. Vad slutligen angår byråns arbete med handläggning av ansökningar om pension, vilket arbete för närvarande består i prövning av ansökningar om enbart avgiftspension på grund av uppnådd pensionsålder, uträknande av de obligatoriska avgiftspensionerna samt avgivande av förslag rörande nedsättning av pensionstillägg jämlikt 9 § första stycket b) pensionsförsäkringslagen, kommer detta å ena sidan att minskas dels på grund av den till en början minskade tillströmningen av nya pensionsansökningar och dels på grund av den föreslagna ändringen av bestämmelsen i nyss nämnda lagrum, och å andra sidan att ökas såsom en följd av de föreslagna övergångsstadgandena angående avgiftspension för personer, som erlagt avgift såväl enligt den nuvarande pensionsförsäkringslagen som enligt förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering. I vad mån nu nämnda förhållanden kan komma att påverka byråns behov av personal i de högre lönegraderna är givetvis vanskligt att på förhand bedöma, men kommittén håller dock för troligt, att någon minskning skall kunna vidtagas. Förslagsvis har kommittén tänkt sig följande organisation av arbetet å statistiska byrån. Närmast under byråchefen placeras två förste aktuarier i lönegrad B 24, av vilka den ene skulle svara för kontrollen över avgiftsredovisningen samt förandet av registret över de försäkrade och den andre för övriga byrån åvilande göromål. Till biträde åt var och en av dessa tjänstemän avdelas en aktuarie i lönegrad B 21. Med hänsyn till omfattningen av byråns arbetsuppgifter torde en förutsättning för genomförandet av detta förslag vara att å byrån därjämte placeras ett mindre antal biträden i något högre lönegrad än de nu å byrån representerade lägre lönegraderna. Åt innehavarna av dessa befattningar skulle då kunna överlämnas vissa mera krävande och kvalificerade uppgifter än som kan anförtros åt biträden i de lägsta lönegraderna. Kommittén föreställer sig att inrättandet av förslagsvis fyra kansliskrivarebefattningar i lönegrad B 11 skulle vara tillräckligt för att medföra sådan lättnad i de högre befattningshavarnas arbetsbörda, att den föreslagna minskningen av antalet dylika befattningshavare skall kunna genomföras. ^ Då enligt kommitténs förslag pensionsstyrelsen icke längre skall utöva någon sjukvårdande verksamhet, bortfaller behovet av den byrå, som nu handhaver denna verksamhet.

Sjukvårdsb rän y -

310 Saranianfattning.

Enligt vad kommittén ovan föreslagit med avseende å befattningshavare i högre lönegrader inom pensionsstyrelsen skulle efter ett genomförande av kommitténs förslag till lag om allmän ålderdomspensionering å pensionsstyrelsens stat uppföras det antal dylika befattningshavare, som framgår av tab. 65. För jämförelse hava i tabellen intagits uppgifter ur tab. 5 angående antalet befattningshavare i högre lönegrader den 30 november 1933. Tab. 65. Antal befattningshavare hos pensionsstyrelsen i lönegrad B 21—B 30 enligt kommitténs förslag och enligt förhållandena den 30 november 1933. L ö n e g r a d B y r å

B 30

Enligt

kommitténs

B 28

B 26

B 24

B 21 Summa

förslag. 4 3 10 5 5

Kanslibyrån Fond- och kameralbyrån ... Granskningsbyråerna Försäkringstekniska b y r å n Statistiska b y r å n (Sjukvårdsbyrån'

27 Samtliga byråer Enligt

nuvarande

förhållanden.

Kanslibyrån Fond- och kameralbyrån ... Granskningsbyråerna Försäkringstekniska byrån Statistiska b y r å n Sjukvårdsbyrån Samtliga bju-åer

2 1 10 3 4 4

4 3 15 5 7 6

40 I jämförelse med nuvarande förhållanden skulle sålunda kommitténs förslag innebära en minskning av antalet befattningshavare i högre lönegrad hos pensionsstyrelsen från 40 till 27. Av de 13 befattningar som sålunda föreslås till indragning äro 6 att hänföra till sjukvårdsbyrån, vilken byrå enligt kommitténs förslag skall i sin helhet indragas. På gransknings- och besvärsbyråerna minskas antalet med 5, vartill dock torde böra erinras, dels att kommittén såsom förut framhållits av försiktighetsskäl satt antalet befattningshavare i lönegrad B 26 något lägre än som antagligen kommer att vara av behovet påkallat, dels ock att behovet av dylika befattningshavare måste beräknas komma att stiga under ett antal år framåt efter den av kommittén föreslagna reformens genomförande. Övriga två till indragning föreslagna befattningar äro att hänföra till statistiska byrån. Vid sin granskning av pensionsstyrelsens behov av personal i de högre lönegraderna har kommittén icke ingått på någon prövning av frågan om placering i olika lönegrader av de befattningar, beträffande vilka kommitténs förslag icke innebär någon ändring i jämförelse med nuvarande förhållanden. Kommittén har nämligen ansett denna fråga, vilken ju till sin natur

311 är en ren löneregleringsfråga, falla utanför kommitténs uppdrag. I detta sammanhang må dock erinras, att frågan om uppflyttning i högre lönegrad av vissa å pensionsstyrelsens stat i lönegrad B 24 placerade sekreterareoch förste aktuariebefattningar sedan flera år tillbaka stått på dagordningen, men ställts på framtiden i avvaktan på socialförsäkringens omorganisation. Dessa tjänstemän, som ursprungligen tillhörde den s. k. andra normalgraden, blevo i 1921 års avlöningsreglemente placerade i lönegrad B 15, vilken motsvarade lönegrad B 24 i nu gällande avlöningsreglemente. Rörande förarbetena till detta senare reglemente kan i fråga om dessa tjänstemäns lönegradsplacering anföras följande. I skrivelse den 5 september 1923 till allmänna civilförvaltningens lönenämnd, som av Kungl. Maj:t erhållit i uppdrag att utreda frågan om uppflyttning i lönegrad av vissa tjänster, vilka tillhört förutvarande andra normalgraden, lämnade pensionsstyrelsen på därom framställd begäran uppgifter angående kompetensfordringar och tjänsteåligganden beträffande dylika hos styrelsen anställda befattningshavare. Därvid uttalade pensionsstyrelsen för egen del bland annat, att andra-grads tjänstemännen otvivelaktigt vid senaste löneregleringen kommit i en särskilt ofördelaktig ställning; att rättvisa och billighet krävde, att de utan dröjsmål erhölle en förmånligare plats på löneskalan och för erhållande av kompensation uppflyttades i högre lönegrad; samt att med hänsyn till det arbete, de hos styrelsen anställda andra-grads tjänstemännen hade att utföra, och de kvalifikationer, som måste fordras av dem, den avlöning, som vore bestämd för dåvarande sjuttonde lönegraden, icke vore överdriven. I sitt utlåtande till Kungl. Maj:t den 9 november 1923 erinrade lönenämnden bland annat, att en kommitté med uppdrag att verkställa utredning och framlägga förslag till möjligast enhetliga och enkla organisationsformer inom socialförsäkringens olika grenar — kommittén för socialförsäkringens organisation — då icke slutfört sitt huvuduppdrag. Vidare anförde lönenämnden, att om också nämnden trott sig hava funnit, att vissa inom pensionsstyrelsen förefintliga tjänster, vilka tillhört den förutvarande andra normalgraden, skulle kunna vara förtjänta av en uppflyttning till högre lönegrad än den femtonde, lönenämnden med hänsyn till det läge, varuti frågan om socialförsäkringens organisation befunne sig, likväl icke ansett sig böra då framlägga något förslag i sådant avseende. Emellertid fick lönenämnden genom remiss den 18 juni 1924 i uppdrag att, utan hinder av att frågan rörande omorganisation av socialförsäkringens olika grenar då ännu icke blivit avgjord, avgiva utlåtande angående uppflyttning i lönegrad av vissa tjänster, tillhörande förutvarande andra normalgraden, hos, bland andra ämbetsverk, pensionsstyrelsen. Med anledning härav avgav lönenämnden den 27 september 1924 förnyat utlåtande i frågan. På angivna skäl föreslog därvid lönenämnden, att sekreterarna å pensionsstyrelsens kanslibyrå samt fond- och kameralbyrå ävensom förste aktuarierna å försäkringstekniska byrån och statistiska byrån skulle hänföras till sextonde lönegraden. Vid anmälan av detta ärende i statsrådet den 31 december 1924 anförde föredragande departementschefen till protokollet över finansärenden, bland annat, att Kungl. Maj:t i december 1923 visserligen förordnat, att arbetet inom kommittén för socialförsäkringens organisation skulle vila och icke utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande upptagas, men att, enligt vad han inhämtat, spörsmålet om socialförsäkringens framtida organisation för det dåvarande vore föremål för besparingskommitténs särskilda uppmärksamhet

312 och att förslag i frågan vore att förvänta inom närmaste tiden. Vid sådant förhållande ansåg departementschefen sig icke kunna framlägga något förslag om uppflyttning i högre lönegrad av ifrågavarande tjänster. Det kunde givetvis synas obilligt, anförde departementschefen vidare, att vissa tjänstemän skulle med hänsyn till ifrågasatt omorganisation av det verk de tillhörde, komma i en sämre ställning än motsvarande befattningshavare i andra verk, men då, såsom i detta fall frågan om omorganisation med all sannolikhet inom den närmaste tiden syntes komma att lösas, hade departementschefen ansett försiktigheten bjuda, att någon ändring i tjänstemännens lönegradsplacering för det dåvarande icke genomfördes. I sitt den 19 februari 1925 avgivna betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation berörde statens besparingskommitté icke alls föreliggande fråga. Rörande den ovan omnämnda frågan vill pensionsförsäkringskommittén för sin del endast framhålla, att beträffande de befattningshavare, som av allmänna civilförvaltningens lönenämnd i dess utlåtande den 27 september 1924 föreslagits till uppflyttning, ett bifall till kommitténs förslag till ändringar i pensionsförsäkringen icke torde komma att medföra någon sådan omläggning av deras arbetsuppgifter, att de skäl, som anförts till stöd fölen dylik uppflyttning, därigenom på något sätt skulle komma att försvagas. Beträffande pensionsstyrelsens behov av personal i lägre lönegrader har kommittén ansett sig sakna förutsättningar att kunna närmare bedöma detsamma och synes det böra få ankomma på pensionsstyrelsen att härutinnan till Kungl. Maj:t inkomma med förslag. Kommittén vill endast såsom sin mening uttala, att ordinarie anställning bör beredas nu ifrågavarande personal i väsentligt större utsträckning än som för närvarande är fallet. Såsom framgår av tab. 5 har pensionsstyrelsen hos sig anställda en överläkare och två biträdande läkare. Om i enlighet med kommitténs förslag pensionsstyrelsen icke vidare skulle utöva sjukvårdande verksamhet och ej heller ingå i prövning av invaliditet vid pensionsansökningar, skulle styrelsen icke vidare hava behov av dessa läkare. Slutligen må framhållas, att arbetet å så gott som alla avdelningar inom pensionsstyrelsen kommer att högst betydligt ökas under första tiden efter den föreslagna reformens genomförande med hänsyn till omräkningen av alla redan utgående pensionstillägg och understöd. Detta omfattande arbete torde i stor utsträckning böra utföras med anlitande av extra arbetskraft. överflyttning Om det av kommitténs majoritet förordade förslaget, att ålderdomspentill pensions- s j o n e r i n g e n skall vara allmän och obligatorisk och att invaliditetspensionesoSsty^ekens ringen likaledes skall vara obligatorisk men endast för dem, som äro ansjukkassebyrå. s i u t n a till den frivilliga sjukkasserörelsen i vårt land, och handhavas av de erkända sjukkassorna, genomföres, har det synts kommittén nödvändigt att förlägga den statliga tillsynen över dessa kassor till den myndighet, som hittills handhaft den centrala ledningen av invaliditetsförsäkringen, nämligen pensionsstyrelsen. Men även om den nuvarande anordningen med en fristående, frivillig sjukförsäkring och en kombinerad, obligatorisk invaliditets-

313 och ålderdomspensionering bibehålles, torde det för vinnande av enhetlighet med avseende å den centrala ledningen av dessa varandra intimt berörande grenar av socialförsäkringen, vara önskvärt, att till pensionsstyrelsen överflyttas uppgiften att vara tillsynsmyndighet över sjukkasseverksamheten. Förslag av samma innebörd framlades redan år 1925 av statens besparingskommitté i samband med dess förslag till omorganisation av sjukkasseverksamheten och motiverades då med kravet på bättre samverkan mellan socialförsäkringens olika grenar. Detta förslag avstyrktes av den nuvarande tillsynsmyndigheten, socialstyrelsen, som därvid bland annat anförde, att även om vissa skäl talade för att tillsynen över sjukkasseväsendet överflyttades till pensionsstyrelsen, så talade å andra sidan ännu starkare skäl åtminstone för det dåvarande emot en sådan omplacering. Ty ehuru sjukkasseverksamheten hade många beröringspunkter med pensionsförsäkringen, funnes å andra sidan även punkter, där de båda försäkringsgrenarnas intressen ginge bestämt isär och där avgörandet, åtminstone intill dess sjukkasseverksamhetens och pensionsförsäkringens verksamhetsområden och uppgifter blivit författningsenligt avgränsade mot varandra, lämpligen borde ske efter en mera allsidig prövning än som kunde förutsättas, därest ärendena skulle avgöras av en och samma myndighet. Så länge denna motsättning icke undanröjts, vore en överflyttning av tillsynen över sjukkasseväsendet till pensionsstyrelsen enligt socialstyrelsens mening ägnad att väcka allvarliga betänkligheter. De skäl som sålunda anförts mot en förläggning till pensionsstyrelsen av tillsynen över sjukkasserörelsen bortfalla givetvis vid ett genomförande av något av de av kommittén utarbetade förslagen, då ju genom dessa förslag åstadkommes den författningsenliga avgränsning mellan pensionsförsäkringens och sjukkasseverksamhetens intresseområden, som efterlystes i socialstyrelsens ovan återgivna uttalande. Det torde även förtjäna erinras att förläggningen av ifrågavarande tillsyn till socialstyrelsen måste anses huvudsakligen historiskt betingad på så vis, att något statligt organ för handhavandet av socialförsäkringsfrågor icke existerade vid genomförandet av 1910 års sjukkasselag. Då man icke önskade upprätta något särskilt ämbetsverk för utövandet av den tillsyn, som föreskrevs i nämnda lag, förlades tillsynen över sjukkasse verksamheten till en början till kommerskollegium och överflyttades sedermera vid upprättandet år 1913 av socialstyrelsen till denna styrelse. Hade man redan år 1910 haft ett särskilt ämbetsverk för invaliditets- och ålderdomsförsäkring, skulle säkerligen tillsynen över den frivilliga sjukförsäkringen från början hava förlagts dit. Kommittén föreslår sålunda, att till pensionsstyrelsen överföres socialstyrelsens sjukkassebyrå, i vad den har att taga befattning med den frivilliga sjukförsäkringen i vårt land. Att samtidigt dit överflytta all tillsyn över understödsföreningar, vilken tillsyn för närvarande åvilar socialstyrelsens sjukkassebyrå, är enligt kommitténs mening ej nödvändigt och ej heller lämpligt. Beträffande tillsynen över andra understödsföreningar än erkända sjukkassor torde man ha att välja mellan att låta denna tillsyn

314 kvarstanna hos socialstyrelsen eller att överflytta den till försäkringsinspektionen. Denna fråga torde dock falla utanför kommitténs utredningsupp^ drag. Här må i detta sammanhang blott framhållas, att exempel kunna anföras på försäkringsverksamhet av sådan art, att den utan tvekan borde stå under försäkringsinspektionens tillsyn, men som enbart av den anledledningen, att verksamheten organiserats enligt lagen om understödsföreningar, kommit att i tillsynsavseende lyda under socialstyrelsen. Beträffande det framtida behovet av personal på sjukkassebyrån torde det för närvarande, under pågående omorganisationsarbete, icke vara möjligt verkställa några närmare beräkningar. I detta sammanhang torde därför endast böra omnämnas, att å socialstyrelsens sjukkassebyrå funnos den 1 december 1933 9 manliga och 14 kvinnliga tjänstemän. Befattningshavare i högre lönegrader utgjordes av å ordinarie stat 1 byråchef i lönegrad B 30, 1 sekreterare i lönegrad B 24 och 1 aktuarie i lönegrad B 21 samt å extra stat 1 byrådirektör i lönegrad B 28, 1 sekreterare i lönegrad B 24 och 1 aktuarie i lönegrad B 21.

2. Sjuk vårdande verksamhet. Om kommitténs förslag genomföres, kommer frågan angående pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet i helt förändrat läge. Denna verksamhet har grundats å den naturliga tanken, att en försäkring, vilken liksom den nuvarande allmänna pensionsförsäkringen delvis utgör försäkring mot invaliditet, bör vara förenad med anordningar åsyftande att förebygga invaliditets inträde. Enligt kommitténs förslag skall emellertid den allmänna pensioneringen inskränkas till att utgöra en ren ålderdomspensionering, och uppgiften att meddela försäkring mot invaliditet skall enligt förslaget överföras å de erkända sjukkassorna. Vid sådant förhållande blir, om kommitténs förslag genomföres, själva grunden för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet undanryckt. Att märka är ock, att enligt det av kommittén föreslagna systemet för pensioneringens finansierande pensioneringens egentliga inkomster, nämligen pensionsavgifter och ränteavkastning, i sin helhet skola användas för bekostande av pensioner och att därför enligt kommitténs förslag — i motsats till vad fallet är enligt pensionsförsäkringslagen — inga överskottsmedel komma att stå till buds för bekostande av den nu ifrågavarande verksamheten. E t t följdriktigt genomförande av kommitténs förslag innebär på grund av det anförda, att den dag kommittéförslaget träder i kraft — eller enligt vad i förslaget förutsattes den 1 januari 1937 — pensionsstyrelsen bör vara befriad från uppgiften att driva en sjukvårdande verksamhet. Att pensionsstyrelsens befattning med sjukvårdande verksamhet upphör, bör emellertid icke föranleda, att den verksamhet, som styrelsen hittills utövat i detta avseende, nedlägges utan att någon motsvarighet därtill upprätthålles. Det ej blott försäkringsekonomiskt utan även med hänsyn till den allmänna hälsovården värdefulla arbete, som pensionsstyrelsen utfört på hithörande område, bör enligt kommitténs mening tvärtom fullföljas och ytterligare

315 utvecklas. Det är enligt kommitténs uppfattning av stor vikt för samhället, att de sjukdomar, vilka enligt erfarenheten äro i särskild grad invaliditetsskapande, på ett effektivt sätt bekämpas. Kommittén har vid behandlingen av hithörande frågor samarbetat med statens sjukvårdskommitté. Denna har ägnat frågan om den slutna sjukvårdens förhållande till socialförsäkringen en utredning med utgångspunkt huvudsakligen från den nu gällande sociala lagstiftningen. Statens sjukvårdskommitté har vid sin undersökning uppmärksammat pensionsförsäkringskommitténs i Del I sid. 97 o. f. publicerade utredning rörande invaliditetsorsakerna, vilken visar att, näst ålderdomssvaghet och vissa därmed nära nog sammanfallande sjukdomar, reumatiska och andra artriter utgöra den vanligaste orsaken till invaliditet. Den därnäst största betydelsen såsom invaliditetsorsak tillkommer enligt pensionsförsäkringskommitténs undersökning tuberkulösa lungsjukdomar. En annan framträdande invaliditetsorsak är enligt undersökningen neurastenier och neuroser, tillhopa kallade psykoneuroser. I den allmänna sjukhusvården är redan för närvarande genom omfattande åtgärder jämförelsevis väl sörjt för vård mot tuberkulos, och pensionsstyrelsen finner sig numera icke föranlåten att i sin sjukvårdande verksamhet upptaga kampen mot denna sjukdom. Däremot har styrelsen inriktat en stor del av sin ifrågavarande verksamhet på vård för de reumatiska åkommorna, åt vilka icke på samma sätt som åt tuberkulosen beretts utrymme inom den vanliga sjukhusvården. Vid indragning av pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet är det därför nödvändigt att ägna uppmärksamhet åt frågan, huru reumatikervården bör ordnas. Även psykoneuroser äro i avsevärd omfattning föremål för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet och påkalla därför uppmärksamhet i detta sammanhang. Av uppgifter inhämtade från statens sjukvårdskommitté framgår, att för reumatikervården komma att stå till buds omkring 350 sjukhusplatser, sedan det planerade anordnandet av sådan vård i Boden kommit till stånd. Platserna finnas å lasarettsavdelningar inrättade av pensionsstyrelsen under samarbete med lasarettets innehavare. Med stöd av undersökningar, som utförts inom pensionsstyrelsen, har statens sjukvårdskommitté emellertid funnit, att för landet i dess helhet föreligger ett platsbehov med avseende å reumatiska åkommor, vilket torde kunna skattas till cirka 1 000 platser å slutna anstalter. Detta tal avser visserligen endast pensionsstyrelsens klientel men anses dock av statens sjukvårdskommitté kunna läggas till grund vid uppskattning av platsbehovet. Beräknas de till ungefär 350 uppgående platserna å de nämnda lasarettsavdelningarna allt fortfarande för reumatikervården, kvarstår således en brist i fråga om detta vårdbehov av ungefär 650 platser. Enligt statens sjukvårdskommittés åsikt bör detta vårdbehov väsentligen tillgodoses genom specialavdelningar, knutna till medicinska lasarettsavdelningar. Specialavdelningarna böra enligt nämnda kommittés mening till övervägande del vara mindre avdelningar stående under de medicinska överläkarnas ledning men å enstaka större centrala orter fullt självständiga avdelningar anslutna till centrallasarett.

316 Vad beträffar platsbehovet för psykoneuroser, framgår av statens sjukvårdskommittés utredning, att den nuvarande platstillgången, vilken företrädesvis beredes å särskilda av pensionsstyrelsen uppförda anstalter, kan uppskattas till bortemot 600 platser. Den nämnda kommittén anser, att om de nuvarande anstalterna bibehållas, man för närvarende bör åtnöja sig med c:a 100 nya platser för att möta kraven på ökad tillgång på vårdplatser. Enligt statens sjukvårdskommittés uppfattning torde icke föreligga några grundade skäl till antagande, att den allmänna sjukhusvården icke skulle förmå att inom sin ram tillgodose de nu omtalade platsbehoven. Den nämnda kommittén anser vidare, att om en tillfredsställande lösning av platsfrågan kan vinnas, socialförsäkringen icke torde ha något intresse av att upprätthålla en särskilt för dess klientel avsedd sluten sjukvård. Statens sjukvårdskommitté har med hänsyn därtill i princip intagit den ståndpunkten, att socialförsäkringens sjukvårdsbehov kunna och böra tillgodoses inom ramen av den allmänna sjukvården. Vad beträffar den från invaliditetsförsäkringens synpunkt speciellt viktiga reumatism- och psykoneurosvården, skulle ett förläggande av denna inom den allmänna sjukvården icke, såvitt statens sjukvårdskommitté kunnat finna, kräva några finansiella eller administrativa anordningar som alltför mycket avveke från förut prövade. Nämnda kommitté utgår emellertid ifrån att, då pensionsförsäkringskommitténs utredning framlagts, spörsmålet om reumatism- och psykoneurosvårdens anordnande i erforderliga delar göres till föremål för särskild utredning. Frågan om socialförsäkringens ställning till den allmänna sjukvården är emellertid icke löst enbart med att ett tillräckligt antal sjukhusplatser finnes tillgängligt. Enligt gällande sjukhusförfattningar ligger avgörandet om de sjukas intagning och utskrivning som regel i vederbörande läkares hand, åtminstone vad lasarett och därmed jämförliga sjukhus angår. Det är icke statens sjukvårdskommittés avsikt att föreslå, att denna förstahandsprövning av vårdbehovet genom vederbörande anstaltsläkare skall borttagas. Genom att den sjukvårdande verksamhet, som pensionsstyrelsen hittills drivit, inordnas i den allmänna sjukhusvården, kommer därför enligt nämnda kommittés tankegång även för den mot denna verksamhet svarande sjukvården vårdbehovet att i första hand prövas av anstaltsläkarna. Den frågan inställer sig då, huruvida och i vilken form möjlighet bör beredas åt socialförsäkringens organ att öva inflytande på intagningen å anstalterna. Om pensionsförsäkringskommitténs förslag genomföres och därmed den nuvarande pensionsförsäkringen ersattes med en ren ålderdomspensionering i vilken intet utrymme finnes för en invaliditetsprövning, kommer, som ovan berörts, den allmänna pensioneringen icke att äga behov av möjlighet till vård för sitt klientel. Invaliditetsförsäkringens överförande till de erkända sjukkassorna enligt kommitténs förslag skapar emellertid i stället för dessa ett starkt intresse av att sjukvård står till buds för förebyggande av invaliditet och långvariga sjukdomsfall. Med hänsyn därtill torde det vara av värde för sjukkassorna, att de enligt 24 § första stycket i den föreslagna lagen om erkända sjukkassor, jämfört med 28 § första stycket samma lag,

317 äga såsom villkor för erhållande av sjukpenning eller invalidpenning föreskriva, att den sjuke, därest läkare funnit det för sjukdomens lyckliga utgång eller sjukdomstidens förkortande vara av betydelse att den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt, mot viss ersättning underkastar sig sådan vård. Bestämmelsen gör det möjligt för de erkända sjukkassorna att tillvarataga sitt eget ekonomiska intresse och att samtidigt tjäna det allmänna intresset, att sjukvård beredes i fall, i vilka den sjukes arbetsförmåga därigenom kan räddas eller väsentligt fortare återställas. Den sjukvård, som på detta sätt enligt föreskrift av sjukkassorna kommer till stånd, skall emellertid enligt kommitténs tankegång beredas inom den allmänna sjukhusvårdens ram. För att sjukkassorna skola kunna tillgodose sina intressen beträffande sjukvård åt kassornas medlemmar, böra enligt kommitténs mening sjukkassorna äga för sina medlemmar ansöka om intagning å sjukvårdsanstalt. Det torde vidare, såsom ock statens sjukvårdskommitté funnit, vara ett skäligt krav, att sjukkassa erhåller möjlighet att vid eventuellt avslag å intagningsansökan påkalla omprövning av anstaltsläkarens avslagsbeslut. Statens sjukvårdskommitté förordar i detta hänseende, att omprövning av anstaltsläkarnas beslut skall kunna påkallas hos medicinalstyrelsen. Nämnda kommitté anser även, att åt medicinalstyrelsen bör medgivas rätt att hänvisa fall, där behov av vård eller observation befinnes föreligga, till lämpligt allmänt eller av allmänna medel understött enskilt sjukhus. Om den sociala invaliditetsförsäkringen i enlighet med det nu anförda skall för tillgodoseende av sitt sjukvårdsbehov vara hänvisad till den allmänna sjukvården, bör givetvis planläggningen av denna ske under hänsynstagande till socialförsäkringens intressen. Pensionsförsäkringskommittén har förvissat sig om att statens sjukvårdskommitté haft sin uppmärksamhet riktad å denna angelägenhet och att den ämnar framlägga förslag åsyftande att tillförsäkra socialförsäkringen inflytande på planläggningen och utvecklingen av den allmänna sjukvården. Vid sidan av sin nu behandlade i egentlig mening sjukvårdande verksamhet har pensionsstyrelsen drivit annan individuell vård- och hjälpverksamhet i invaliditetsförebyggande syfte. Denna verksamhet har framför allt avsett yrkesutbildning åt vanföra och anskaffande av arbetsmaskiner åt dem. Beträffande vanförevården kommer emellertid statens sjukvårdskommitté att framlägga förslag, som icke förutsätter särskilda bidrag från den allmänna pensioneringen till detta ändamål. Såvitt pensionsförsäkringskommittén kunnat finna, bör ock en social hjälpverksamhet av ifrågavarande slag lika väl som sjukvård i egentlig mening kunna bedrivas genom föranstaltande av det allmänna utan närmare samband med socialförsäkringen. Det måste även sägas vara rimligt, att det allmänna, även om icke något försäkringsekonomiskt intresse påkallar det, ingriper på hithörande område för att förebygga invaliditet. Förutom till den i det föregående behandlade individuella verksamheten anslår pensionsstyrelsen medel till annan verksamhet i syfte att i pensionsförsäkringens intresse förebygga eller häva invaliditet eller befordra folk-

318 hälsan. Pensionsstyrelsen har sålunda exempelvis understött försöksverksamhet på folktandvårdens område och lämnat bidrag till uppförande av mindre badstugor på landsbygden. Även angående pensionsstyrelsens nu ifrågavarande verksamhet gäller enligt pensionsförsäkringskommitténs mening, att den icke står i så intimt samband med socialförsäkringen att den icke skulle kunna på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodoses av det allmänna i annat och vidare sammanhang, och kommittén finner jämväl uppenbart att det, även frånsett socialförsäkringens intressen, föreligger starka skäl för att det allmänna, och närmast staten, fullföljer pensionsstyrelsens verksamhet på detta område. Enligt vad kommittén inhämtat, har statens sjukvårdskommitté i princip icke något att erinra mot denna uppfattning. Pensionsförsäkringskommittén anser sig på grund av det sagda kunna förutsätta, att om dess förslag genomföres, statsmedel komma att anslås till de ifrågavarande ändamålen. Som pensionsstyrelsens hithörande utgifter under de fyra senaste budgetåren icke uppgingo till mera än resp. 212,000, 215,000, 227,000 och 234,000 kronor, innebär kommitténs tankegång i denna del icke någon förhållandevis stor belastning av statsbudgeten.

319 Särskilda y t t r a n d e n . A. Beträffande lagförslagen i sin helhet. 1. Av herrar Elliot, anfört:

Nilsson

och Olsson samt fröken Abergsson,

vilka

Den allmänna pensionsförsäkringen omfattar i stort sett alla svenska medborgare över 15 år och är en blandad invaliditets- och ålderdomsförsäkring. Enligt uppgift å sid. 123 i detta betänkande utgjorde vid utgången av år 1931 antalet i registrerade sjukkassor sjukförsäkrade personer omkring 1020 000. Vid årsskiftet 1933—1934 var enligt inhämtad uppgift motsvarande antal omkring 1040 000 a 1050 000, d. v. s. endast något mer än en fjärdedel av Sveriges befolkning i åldrarna 15 till och med 66 år. I vad mån anslutningen till de erkända sjukkassorna under de närmaste åren kommer att mera avsevärt ökas är givetvis omöjligt att förutsäga. Säkerligen kommer i alla händelser genom ett antagande av det av kommittémajoriteten förordade s. k. sjukkassealternativet — trots bestämmelserna i 4 § i förslaget till lag om erkända sjukkassor och 8 § i pensionsförsäkringsreformens promulgationslag — en så avsevärd del av landets invånare att bliva uteslutna från rätt till understöd vid inträffad förtidsinvaliditet, att vi icke kunna biträda detta alternativ. Särskilt må i detta sammanhang framhållas, att det icke ringa antal personer, som på grund av för tidigt åldrande redan före 67 år bliva oförmögna att skaffa sig sin utkomst, genom ett antagande av sjukkassealternativet skulle ställas helt utan möjlighet att erhålla erforderlig hjälp av det allmänna i annan form än fattigvård. En sådan lagstiftning skulle gå i rakt motsatt riktning mot den från många håll uttalade önskan om en sänkning av den för rätt till avgiftspension fastställda åldern av 67 år, en önskan, som kommittén emellertid ansett sig av kostnadshänsyn icke kunna tillmötesgå. Vidare måste det vara av stor vikt att låta den nyligen genomförda sjukkassereformen utveckla sig utan störande inflytelser. Fara synes föreligga, att ett sammankopplande redan nu av invaliditetsförsäkringen med sjukförsäkringen skulle kunna motverka denna utveckling, helst som genom ett sådant sammankopplande avgifterna till de erkända sjukkassorna måste höjas, något som säkerligen skulle avskräcka många från att frivilligt ingå i dessa kassor. Av dessa skäl anse vi oss böra förorda, att invaliditetsförsäkringen tillsvidare sammanhålles med ålderdomsförsäkringen i huvudsaklig överensstämmelse med det av kommittén utarbetade förslaget till lag om folkpensionering.

320 Visserligen ställa sig enligt beräkningarna i Kap. 5 kostnaderna för den kombinerade invaliditets- och ålderdomspensioneringen väsentligt högre än kostnaderna för enbart ålderdomspensioneringen vid sjukkassealternativet. Vid bedömandet av olikheterna i kostnadshänseende mellan de båda förslagen måste emellertid hänsyn tagas till att sjukkassealternativet, för att på ett tillfredsställande sätt kunna fylla sitt ändamål, förutsätter en allmän anslutning till den frivilliga sjukförsäkringen med därav föranledda ökade kostnader för staten till bidrag åt sjukkasserörelsen. Skulle denna vinna så stor anslutning, att den genom sjukkassorna meddelade invaliditetsförsäkringen skulle kunna ersätta den nuvarande pensionsförsäkringen, i vad denna avser beredande av pension åt personer under 67 år, skulle detta för staten komma att medföra en ökad kostnad för statsbidrag till kassorna å c:a 36 milj. kronor per år, av vilket belopp c:a 12 milj. kronor hänföra sig till utgivandet av invalidpenning. Såsom kommittén framhållit, är den nuvarande invaliditetsprövningen vid pensionsansökningar förenad med väsentliga svagheter. Ätgärder böra därför vidtagas för att öka effektiviteten av denna prövning, vilket dock enligt förslaget till lag om folkpensionering endast kommer att omfatta förtidsinvalider. Lagförslaget innehåller redan ett par viktiga bestämmelser i sådant syfte: höjning av primärkommunernas andel i kostnaderna för pensionstillägg från en åttondel till en fjärdedel samt det i 31 § intagna stadgandet om rätt för pensionsstyrelsen att såsom villkor för rätt till pension föreskriva, att en pensionssökande för undersökning av hälsotillståndet skall intagas å sjukvårdsanstalt. Men även andra åtgärder böra vidtagas för att förhindra, att invalidpension utgår i fall, där varaktig arbetsoförmåga i verkligheten icke är för handen. Många av landets läkare torde sakna tillräcklig insikt i lagens fordringar på invaliditet för att kunna avfatta ett fullgott läkarutlåtande. I läkarutbildningen böra därför ingå undervisningskurser rörande pensionsförsäkringen i de delar, som kunna vara av särskilt intresse för läkarna. Även kan det tänkas, att, åtminstone på platser, där flera läkare äro bosatta, intyg av endast en viss eller vissa av dem godtagas. Tillika bör den efterkontroll av pensionstagare, som redan nu utövas, ytterligare utvecklas och skärpas. 2. Av herr Elliot, som anfört: Den nu gällande lagstiftningen i fråga om avgiftspensioneringen är byggd på premiereservsystemet: de erlagda avgifterna ingå till en fond och envar försäkrad är under vissa förutsättningar tillförsäkrad en avgiftspension, som försäkringstekniskt sett svarar mot värdet av de erlagda avgifterna. Kommitténs förslag innebär ett frångående av detta system och ett övergående till ett system med begränsad fondbildning. Avgiftspensionen föreslås skola utgå dels med ett för alla lika grundbelopp och dels med ett rörligt belopp, utgörande 10 % av de av den försäkrade erlagda avgifterna. De försäkrade få på detta sätt icke alltid full valuta för sina avgifter.

321 Gent emot detta förslag har jag ställt mig ganska betänksam. Jag hyser icke lika starka betänkligheter mot en stor fond som kommitténs flertal. Emellertid måste jag medgiva, att om pensionsavgifterna höjas på sätt kommittén föreslår — och i denna punkt är jag ense med kommittén — fonden så småningom skulle stiga till ett för våra förhållanden så avsevärt belopp, att en begränsning av fondbildningen kan vara motiverad. Var gränsen lämpligen bör sättas, kan vara svårt att säga. Den av kommittén föreslagna gränsen, 1 miljard kronor, synes dock vara för snävt tilltagen. Den behöver emellertid icke definitivt fastställas redan från början utan kan efter hand ändras med hänsyn till föreliggande förhållanden. I samband med fondbegränsningen bör ock bestämmas en gräns, över vilken fonden icke för något år får ökas. Kommittén föreslår denna gräns till 20 milj. kronor. För att icke i allt för hög grad belasta framtiden med kostnader för pensionsförsäkringen vill jag för min del föreslå, att denna gräns höjes till 30 milj. kronor. Betydelsen av denna ändring i fråga om kostnaderna för det allmänna framgår av tab. 43 å sid. 176 i betänkandet. Därest man med ett fonderingssystem av nu föreslagen typ och med föreslagna höjda pensionsavgifter skulle låta de försäkrade erhålla full försäkringsteknisk valuta för sina avgifter, skulle detta i en framtid förorsaka det allmänna kostnader, som efter hand skulle bliva så stora, att de svårligen skulle kunna bäras. Med hänsyn därtill anser jag mig böra biträda kommitténs förslag i fråga om avgiftspensionens beräkning. Visserligen bliva enligt detta förslag personer även med ganska blygsamma inkomster skyldiga att erlägga pensionsavgifter, för vilka de icke få full valuta, något som givetvis kan synas betänkligt, men å andra sidan är förslaget förenat med betydande fördelar, särskilt för kvinnorna och över huvud för personer, som under de närmaste åren bliva berättigade till avgiftspension. 3. Av fröken Abergsson, som anfört: Kommitténs huvudförslag innebära att under de närmaste årtiondena endast en del av inflytande pensionsavgifter skola fonderas, under det att den övriga delen skall av det allmänna användas såsom hjälp till bestridande av kostnaderna för pensionstilläggen. Vid en tidpunkt i framtiden (om ungefär 25 år) blir förhållandet det motsatta, så att det allmänna skall lämna bidrag för att bestrida kostnaderna för avgiftspensionerna. Självfallet blir vid ett dylikt system de framtida avgiftspensionernas storlek beroende på huruvida och med huru stora belopp statsmakterna vid den tiden vilja eller kunna avsätta medel för detta ändamål. Avgiftspensionernas storlek i framtiden kan då ovedersägligen bliva beroende av den för tillfället rådande foudgetsituationen och statsmakternas därpå grundade beslut. Härav följer att de avgiftsbetalande icke komma att hava samma garantier för att utfästade pensionsbelopp utbetalas, som avgiftsbetalare enligt nu tillämpat system äga. Härigenom förändrar pensioneringen på ett väsentligt sätt karaktär och det kan befaras att avgiftspensionerna vid den tidpunkten komma att få en bismak av allmänna understöd. Enligt min 2193 33

322 mening är pensioneringen därmed inne på en utveckling, vars konsekvenser icke kunna överskådas. I 14 § i förslaget till lag om folkpensionering presumeras att minskning av framdeles beviljade folkpensioner skall kunna vidtagas. Det torde icke vara uteslutet att åvägabringa de av kommittén föreslagna pensionsbeloppen även vid en betydligt starkare fondbildning än den som kommittén föreslagit. I detta sammanhang vill jag erinra om bestämmelsen i de av den internationella arbetsorganisationens 17:e generalkonferens år 1933 antagna konventionsförslagen rörande social ålderdoms-, invaliditets- och efterlevande försäkring. I dessa stadgas (t. ex. artikel 10 punkt 3 av konventionen för ålderdomsförsäkring), att »försäkringsinrättningarnas och statens försäkringsfonders tillgångar skola förvaltas avskilda från allmänna medel». Med vad jag sålunda anfört har jag velat giva uttryck för de farhågor jag hyser angående pensionsförsäkringens framtid, om den kommer att ordnas efter de principer på vilka kommittéförslagen vila. 4. Av herr Eriksson och fru Nordgren, vilka anfört: Med den genomgripande omgestaltning, som under de senaste åren ägt rum på det ekonomiska livets område, och som alltjämt pågår, gör behovet av en effektiv och välordnad socialförsäkring sig allt starkare gällande. Långvariga och ofta återkommande kriser, med åtföljande arbetslöshet och minskade försörjningsmöjligheter skapa för stora befolkningslager otrygghet i existensen och oförmåga att utan samhällets stödjande hand reda sig vid tillfällen av iråkad sjukdom, invaliditet, arbetslöshet eller vid ålderdomens inträdande. De minskade försörjningsmöjligheterna och osäkerheten på arbetsmarknaden göra det också svårare för anhöriga att träda hjälpande emellan. De olika hjälpbehoven kunna icke tillbakavisas från samhällets sida, och frågan är endast i vilken form hjälpen skall lämnas, om det skall ske genom fattigvården eller i form av hjälp till självhjälp genom socialförsäkring. Enligt vårt förmenande är en välordnad socialförsäkring som hjälpform effektivare och i flera avseenden överlägsen fattigvården. Ur samhällets synpunkt är det av stor vikt att varje samhällsmedlem gör vad han förmår för att genom egna ansträngningar trygga sig ekonomiskt vid inträffad arbetslöshet eller arbetsoförmåga. Och för varje ansvarskännande medborgare, som redligen strävar att försörja sig och de sina, måste det kännas förödmjukande att vid sådana tillfällen behöva anlita fattigvården. Risk föreligger också i många fall, att när hjälpbehovet tvingat fram ett dylikt steg, vederbörandes ambition och självkänsla försvinna och att en understödstagareanda på så sätt framskapas, som medför ökade och mången gång oberättigade krav på hjälp från det allmännas sida. Även om socialförsäkringen, genom det allmännas bidrag, till väsentlig del utgör samhällelig försörjning, innehåller den dock ett värdefullt psykologiskt moment, genom den sporre till självhjälp försäkringen innebär.

323 För att socialförsäkringen skall väl fylla sitt ändamål är det av vikt att densamma dels omfattar alla dem, som behöva försäkringens stöd, och dels att den hjälp, som lämnas genom försäkringen, i normala fall fyller det avsedda behovet. Efter 1931 års sjukkassereforms genomförande är det att förvänta, att den frivilliga sjukförsäkringen skall vinna den anslutning och effektivitet, som är en förutsättning för att densamma skall fylla sin uppgift. Enligt vårt förmenande skulle likväl den rationellaste och mest effektiva organisationen av de grenar av socialförsäkringen som kommittén behandlat vara obligatorisk sjuk- och invalidförsäkring, bekostad av de försäkrade själva med ett mindre bidrag från staten, och en ålderdomspensionering helt finansierad av allmänna medel. Genom en sådan anordning skulle flertalet av de svårigheter, som föreligga för en praktisk och effektiv socialförsäkringsreform, hava undanröjts. Kostnaderna för de närmast liggande försäkringsfallen äro bäst lämpade att täckas genom avgifter från de försäkrade. För sjuk- och invalidförsäkringen erfordras icke någon mera betydande fondbildning. De inflytande avgifterna kunna, med en relativt ringa marginal för fondbildning, helt tagas i anspråk för de löpande försäkringskostnaderna och dessa grenar av försäkringen kunna uppbäras av en långt gående solidaritet mellan de försäkrade. För den enskilde är det ovidkommande, till vilken gren av försäkringen han lämnar sitt bidrag. Det avgörande är att han är tillförsäkrad hjälp vid sjukdom, invaliditet och ålderdom samt att försäkringsavgifterna icke överstiga hans betalningsförmåga. Om de till ålderdomspensioneringen erlagda avgifterna i stället utginge i form av högre avgifter till sjukkassan och statens bidrag till den obligatoriska sjuk- och invalidförsäkringen i motsvarande mån minskades och överfördes till ålderdomspensioneringen, skulle kostnaderna för såväl de försäkrade själva som för det allmänna bliva ungefär desamma. Då det emellertid torde vara uteslutet att inom de närmaste åren få genomförd obligatorisk sjukförsäkring, hava vi icke påyrkat utarbetande av förslag till en reform efter dessa linjer utan anslutit oss till kommittémajoritetens förslag.

B.

Beträffande särskilda punkter i lagforslagen.

Vid *,-;§ J förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering och 1 g i förslaget till lag om folkpensionering. Av herr Eriksson och fru Nordgren, vilka anfört: Alltsedan pensionsförsäkringens tillkomst ha starka röster höjts för en sänkning av pensionsåldern, och det torde icke kunna förnekas, att arbetsförmågan, särskilt hos lönarbetarna och i synnerhet hos de inom industrier anställda, ofta är i hög grad försvagad redan vid en tidigare ålder än 67 år. En sänkning av pensionsåldern torde även vara påkallad av den nu rådande,

324 och sannolikt för en avsevärd framtid bestående, ungdomsarbetslösheten, vilken kräver samhällets synnerliga uppmärksamhet och åtgärders vidtagande för beredande av arbetsmöjligheter åt de unga. Endast under förutsättning att vid en sänkning av pensionsåldern sådana pensionsförmåner beredas de avgående arbetarna, att de kunna försörja sig och sin familj på pensionerna, torde emellertid en lägre pensionsålder och en tidigare avgång från innehavd anställning komma att medföra ökade arbetstillfällen åt ungdomen. E n sänkning av pensionsåldern kommer eljest att i det stora flertalet fall endast innebära ett ombyte av arbete eller arbetsplats för de förtidspensionerade. I kommitténs betänkande tab. 46 har lämnats uppgifter angående den ökning av det allmännas kostnader, som en sänkning av pensionsåldern till 65 eller 60 år, vid genomförande av kommitténs förslag, skulle medföra. E n motsvarande kostnadsberäkning utvisar att med de av oss föreslagna pensionstilläggen de ökade kostnaderna för ålderdomspensioneringsförslaget under det första året komma att uppgå, vid en pensionsålder av 65 år, till omkring 25 milj. kronor, och vid en pensionsålder av 60 år till omkring 93 milj. kronor. Är 1940 skulle motsvarande kostnadsökning uppgå till resp. 40 och 141 milj. kronor. Med dessa kostnadssiffror synes det vara uteslutet att vidtaga en generell sänkning av pensionsåldern. För det stora flertalet försäkrade, såsom jordbrukare, hantverkare och andra, som utöva eget förvärvsarbete, hustrur m. fl., torde dessutom en sänkning av pensionsåldern icke vara lika motiverad som för vissa löneanställda. En generell sänkning av pensionsåldern skulle sålunda komma att medföra mycket stora kostnader för det allmänna utan att i flertalet fall verkligt behov förelåge eller lättnader på arbetsmarknaden därigenom erhölles. Såvitt vi kunna finna bör denna fråga lösas genom särskilda åtgärder, vilka endast avse löneanställda. Då det jämväl torde vara ett intresse även för arbetsgivarna att på ett humant sätt få sina till ålder komna arbetare ersatta med yngre arbetskraft, synes oss en samverkan mellan staten och arbetsgivarna för täckande av pensioneringskostnaden vid en förtidspensionering vara väl motiverad, I motsats till förhållandet i de länder, där obligatorisk lönearbetarförsäkring, bekostad av arbetsgivarna och de anställda, är genomförd, äro arbetsgivarna i vårt land helt befriade från att lämna direkta bidrag till vare sig sjuk-, invalid- eller ålderdomsförsäkringen. I Danmark, där invalidförsäkringen, i likhet med vad kommittén föreslår, sammanförts med sjukförsäkringen och där ålderdomspensioneringen helt bekostas av allmänna medel, lämna arbetsgivarna bidrag till sjukkassornas invalidförsäkring. Där åligger det sålunda varje arbetsgivare, som är försäkringspliktig enligt olycksfallsförsäkringslagen, att till invalidförsäkringen lämna ett årligt bidrag av 6 kronor för varje hos honom anställd arbetare. E n framkomlig väg för lösning av frågan vore måhända att de arbetsgivare, som äro försäkringspliktiga enligt olycksfallsförsäkringslagen, ålades att till en förtidspensioneringsfond inbetala visst årligt belopp för varje

'ft

i».

anstäjd arbetare. Genom pensioner från denna fond, utfyllda med ett statligt pensionstillägg, skulle pensionsåldern kunna avsevärt sänkas för löneanställda. Om förtidspensioneringen begränsades att omfatta endast industriarbetarna, torde bidrag böra stadgas endast från de arbetsgivare, som falla under arbetarskyddslagens bestämmelser för industriell verksamhet. En annan lösning av frågan vore, att staten lämnade ett tillskott till alla av arbetsgivare frivilligt lämnade förtidspensioner av viss storlek. För åstadkommande av en förtidspensionering kunde det även tänkas att de vid ett företag anställda lämnade ett årligt bidrag till en för dem avsedd förtidspensioneringsfond. Dessa antydningar om vissa möjligheter till åstadkommande av förtidspensionering kunna helt säkert kompletteras med andra uppslag. Enligt vår mening är det av synnerlig vikt att denna fråga snarast kommer under omprövning och bringas till sin lösning. Vid 3 g i förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering och 4 § i förslaget till lag om folkpensionering. 1. Äv fru Nordgren, som anfört: Enligt 5 § andra och tredje styckena i lagen om allmän pensionsförsäkring äro vissa grupper av befattningshavare i allmän tjänst och deras hustrur undantagna från skyldighet att erlägga avgift till den allmänna pensionsförsäkringen. Grunden för denna avgiftsbefrielse är att dessa grupper erlägga avgifter och äro tillförsäkrade pension på annat sätt, varför det anses opåkallat att ålägga dem att jämväl deltaga i den allmänna pensionsförsäkringen. I de båda av kommittén framlagda lagförslagen hava emellertid inga motsvarande bestämmelser om undantag från avgiftsplikt införts. Utan att inlåta mig på de principiella och andra skäl som härvidlag varit avgörande för kommittén, vill jag dock framhålla att de från avgiftsplikt nu undantagna hava att i annan ordning erlägga högst avsevärda avgifter till sin pensionering, varför det för det stora flertalet av dem kommer att innebära en kännbar belastning om de därtill skola erlägga avgifter till den allmänna pensioneringen. Möjligheterna att genom sänkning av avgifterna till den särskilda pensioneringen för att på så sätt åstadkomma en utjämning i pensionsbördan för berörda grupper äro, såsom kommittén framhåller å sid. 214, icke stora. Framförallt torde det för de lägre inkomsttagarna inom nämnda grupper bliva synnerligen betungande om de åläggas att betala avgifter till pensionering på två håll, och fråga är om icke detta i en del fall kommer att överstiga vederbörandes betalningsförmåga. Jag vill påpeka att, enligt statistiken å Bid. 203, mer än en tredjedel av till ifrågavarande grupper hörande befattningshavare befinna sig under 3 000-kronors-inkomstgränsen. Vad angår de ekonomiska konsekvenserna av att bibehålla den ifrågavarande avgiftsbefrielsen tillåter jag mig ifrågasätta, huruvida icke ett medtagande av dessa grupper i den allmänna pensionsförsäkringen åtminstone till en början skulle innebära övervägande utgifter för pensioneringen. De belopp, som i form av avgiftspensioner — enligt systemet med grundbelopp —

* 326 komma att utgå till dessa förut avgiftsbefriade personer, bliva säkerligen så betydande, att de under den första tiden av kommittéförslagets tillämpning uppväga de ökade avgiftsinkomster, som slopandet av avgiftsbefrielsen skulle tillföra pensionsförsäkringen. Det synes med hänsyn till det anförda möta starka betänkligheter att frångå lagstiftningens hittillsvarande ståndpunkt, att den allmänna pensioneringen icke skall omfatta dessa grupper vilkas pensionsfråga nöjaktigt blivit ordnad oberoende av den allmänna pensioneringen. Jag kan därför icke ansluta mig till kommitténs förslag att borttaga den avgiftsbefrielse, som nu finnes enligt 5 § andra och tredje styckena pensionsförsäkringslagen. Skulle dessa mina synpunkter icke anses fullt bärande bör, enligt min uppfattning, frågan om ett rättvist avvägande av de statsanställdas avgifter till egen och familjemedlemmars pension i förhållande till vad övriga samhällsgrupper genom avgifter till folkpensioneringen får ikläda sig, upptagas till förnyat övervägande. 2. Av herr Eriksson och fru Nordgren, vilka — med instämmande av fröken Abergsson — anfört: Enligt kommitténs förslag skola pensionsavgifterna utgå med en procent av den avgiftspliktiges till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomst, dock lägst 6 kronor och högst 50 kronor. Genom denna regel komma pensionsavgifterna att utgå efter en skala, enligt vilken desamma stiga i förhållande till inkomstens ökning intill en maximigräns av 5 000 kronor. I detta avseende skiljer sig kommitténs förslag från den nuvarande pensionsförsäkringslagen, där pensionsavgifterna utgå efter en stigande skala upp till 10 000 kronor. Till vad kommittén anfört för sitt förslag, nämligen att pensionsavgifterna böra stå i rimligt förhållande till den förmån, som genom avgifterna förvärvas, må erinras att kommitténs förslag likvisst är så utformat att de avgiftsbetalare, som erlägga de högsta avgifterna, icke erhålla full försäkringsteknisk valuta för desamma. Något principiellt hinder synes därför icke möta att bibehålla den nuvarande maximigränsen och att högsta avgiftsbeloppet alltså skulle bliva 100 kronor. Det har vidare från kommitténs sida anförts att denna högre maximigräns skulle för pensionsförsäkringens ekonomi vara av ringa betydelse, enär den ökning i inkomsterna, som därigenom skulle uppstå, enligt de gjorda beräkningarna (tab. 31) endast kommer att belöpa sig till 1*8 ä 1*4 milj. kronor per år, ett jämförelsevis ringa belopp i förhållande till pensionsförsäkringens budget. Gent emot detta vilja vi anföra att det enligt beräkningarna i tab. 38, på grund av begränsningen i avsättningarna till pensionsförsäkringsfonden, kommer att krävas bidrag från det allmänna ej blott till pensionstilläggen utan även till avgiftspensionerna, sedan försäkringen en viss tid varit i kraft. Under dylika förhållanden vilja vi ifrågasätta om tillräckliga skäl föreligga för att sänka den övre gränsen i den nuvarande avgiftsskalan. Det synes oss att skäl kunna anföras för att den i 3 § av den föreslagna lagen om allmän ålderdomspensionering stadgade högsta avgiften bör bestämmas till 100 kronor.

.

327 Vid 4 $ i förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering och 5 § i förslaget till lag om folkpensionering. Av herrar Elliot, Nilsson och Olsson samt fröken Åbergsson, vilka anfört: Enligt vår mening saknas bärande skäl för att fritaga icke avgiftspliktig make från att svara för den andre maken påförd pensionsavgift. En man, som t. ex. fyllt 67 år eller som tillerkänts avgiftspension dessförinnan, kan mycket väl vara i den ekonomiska ställning, att han utan svårighet kan erlägga avgiften för sin hustru. Ordet »avgiftspliktig» bör därför uteslutas ur paragrafen. I anslutning till denna ändring bör sista stycket i nästföljande paragrafs första moment givas ungefär följande lydelse: »Avgifter, som under äktenskapet påförts äkta makar för tid, då de båda varit avgiftspliktiga och mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll, delas lika dem emellan, i vad avser såväl påfört som erlagt belopp.» Vid 5 § i förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering och 6 § i förslaget till lag om folkpensionering. Av herr Eriksson och fru Nordgren, vilka anfört: Enligt vår under punkt A 4 uttalade mening bör pensionsförsäkringen om möjligt lämna de försäkrade pensionsbelopp, som i normala fall ger dem nödtorftig bärgning utan bidrag från fattigvården. Även med de förbättrade pensionsförmåner kommittén föreslår komma pensionsbeloppen otvivelaktigt, både på den egentliga landsbygden och ännu mer på dyrorter, att visa sig otillräckliga. Framför allt kommer detta att bliva förhållandet i de större städerna, där särskilt bostadskostnaderna ställa sig höga. Dessutom förmena vi att en ofrånkomlig förutsättning för genomförande av systemet med grundbelopp för avgiftspensionernas beräknande är att väsentligt högre pensionstillägg utgå på dyrorter, och i synnerhet i de större städerna, än på den egentliga landsbygden. Detta därför att såväl de högsta pensionsavgifterna som de största skattebeloppen till statskassan inflyta från dyrorterna. Från dessa utgångspunkter anse vi, att kommittémajoritetens förslag beträffande pensionstilläggen icke äro väl avvägda mellan billigaste och dyraste ort. Det kan även ifrågasättas om icke flera ortsgrupper böra införas. Kostnaderna för exempelvis fem i stället för tre ortsgrupper torde bliva ungefär desamma. Inom kommittén hava vi därför påyrkat, att pensionstilläggen måtte bestämmas till följande belopp: inom den lägsta ortsgruppen 250 kronor; inom mellangruppen 350 kronor; och inom den högsta gruppen 450 kronor för dem, som erhålla pension enligt den nya lagen, med 50 kronors förhöjning inom varje ortsgrupp för dem, som erhållit pension enligt nu gällande lag. Enligt detta förslag skulle grundbeloppet och pensionstillägget tillsammans komma att uppgå till resp. 350, 450 och 550 kronor enligt ålderdomspensioneringsalternativet, och resp.

328 320, 420 och 520 kronor enligt invaliditets- och ålderdomspensioneringsalternativet med för båda alternativen ett tillägg av 10 % av summan av de inbetalda avgifterna. För dem, som vid den nya lagens ikraftträdande redan tillerkänts fullt pensionstillägg, skulle pensionstillägget komma att förhöjas från 210 eller 225 kronor till 300, 400 och 500 kronor. Det allmännas kostnader vid genomförande av detta yrkande beräknas till i följande tabeller angivna belopp. Tabellerna äro uppställda i anslutning till tab. 38, 40, 43 och 44 i detta betänkande sid. 168, 173, 176 och 177. Det allmännas bidrag till samtliga avgiftspensioner och pensionstillägg. Miljoner kronor. Å. i. P.

Å. P.

År

! 1936 ' 1940 i 1950 j I960 i 1970 1980 1990

Avgiftspensioner (tab. 38)

Pensionstillägg (tab. 40)

Sum ma (tab. 43)

— 38 — 29 — 11 4 28 52 59

152 143 137 145 163 186 188

114 114 126 149 191 238 247

Avgiftspensioner

Pensionstillägg

(tab. 38)

(tab. 40)

— 37 — 26 — 8 10 34 54 57

152 164 179 199 221 242 239

Summa (tab. 43)

115 138 171 209 255 296 296

Fördelning av kostnaden mellan staten och kommunerna (tab. 44). Miljoner kronor. Å. P.

Å. I. P.

Kommuner

1ivommuner v

År Stat

1936 1940 1950 1960 1970 1980 ! 1990

93 91 96 114 150 192 200

21 23 30 35 41 46 47

Summa

Stat

114 114 126 149 191 238 247

94 111 133 161 200 236 236

21 27 38 48 55 60 60

Summa

115 138 171 209 255 296 296

Även mot dessa av oss föreslagna högre pensionstillägg kan med fog riktas den anmärkningen, att beloppen äro för knappt tilltagna. Med de stora krav som behövliga reformer på andra områden av socialförsäkringen komma att ställa på statskassan, har det likväl synts oss nödvändigt att nu begränsa yrkandet till vad vi ansett vara de minsta belopp, som böra ifråga-

329 komma. Sålunda vilja vi erinra om att i kommitténs förslag och kostnadsberäkningar icke berörts den betydelsefulla frågan om barnpensionering. Denna fråga kommer senare att av kommittén upptagas till särskild utredning och en lösning av densamma torde helt säkert komma att kräva betydande kostnader. Vi äro väl medvetna om att, med de stora krav, som för andra ändamål ställas på staten och kommunerna, det kommer att te sig bekymmersamt att finna utvägar för anvisande av de medel, som äro behövliga för en förbättring av pensionsförsäkringen. Redan kommitténs förslag innebär en betydande ökad belastning av budgeten och det av oss framställda yrkandet, med en ytterligare omedelbar kostnadsökning av 38 milj. kronor, måste i detta avseende innebära ännu större svårigheter. Det oaktat synes oss en förbättrad ålderdomspensionering vara av så stor betydelse för stora grupper av vårt folk att det allmänna bör åtaga sig de för detta ändamål ökade utgifterna. Därtill vilja vi framhålla, att för kommunernas vidkommande komma de större pensionsbeloppen att medföra en långt mera betydande lättnad i fattigvårdskostnaderna än vad som blir fallet med kommittémajoritetens förslag. Vid bestämmelserna om pensionsnämnder (18—26 §§ i förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering och 19 — 27 §§ i förslaget till lag om folkpensionering). Av herr Eriksson och fru Nordgren, vilka — med instämmande av herrar Elliot och Olsson samt fröken Abergsson — anfört: Kommittén har icke ansett sig böra upptaga till prövning frågan huruvida förändringar böra vidtagas beträffande den lokala organisationen av pensionsförsäkringen. Anledningen härtill är, utom den pågående utredningen angående den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens organisation, jämväl den omständigheten att alla funnit det angeläget att snarast möjligt avlämna förslag i huvudfrågan. Då den lokala organisationens utformning emellertid är av största vikt för försäkringens lyckliga genomförande ha vi velat anföra följande. E t t spörsmål som vid prövning av dessa frågor träder i förgrunden, är den, om pensionsärenden och fattigvårdsärenden skola handläggas av samma organ. Enligt vår mening äro de båda hjälpformerna folkpension och fattigvård till sin natur artskilda och böra därför även till det yttre särskiljas. Erinras bör också om att pensionsförsäkringen enligt förslaget kommer att bliva en ren ålderdomspensionering, ävensom att ett stort antal — troligen flertalet — av de pensionsberättigade endast komma att erhålla avgiftspension. I samband med överlämnandet av kommitténs förslag till ny pensionsförsäkringslag tillåta vi oss därför uttala som vår uppfattning, att pensionsförsäkring och fattigvård böra handhavas av skilda organ, och förmena att det nödvändiga samarbetet dem emellan torde kunna ordnas på ett fullt tillfredsställande sätt.

330 Vid 27 § i förslaget till lag om allmän ålderdomspensionering och 28 § i förslaget till lag om folkpensionering. Av herrar Elliot och Olsson samt fröken Abergsson, vilka anfört: Kommittén föreslår, att besvär över pensionsnämnds beslut skola sist å trettionde dagen efter beslutets meddelande ingivas icke såsom nu till pensionsnämndens ordförande, utan till pensionsstyrelsen. Det förefaller synnerligen tveksamt, om något är att vinna genom en dylik reform. I de allra flesta fall anföras besvären av pensionsstyrelsens ombud vid nämndssammanträdet. Att ombudet då före besvärstidens utgång jämväl skulle behöva, låt vara genom ett synnerligen enkelt formulär, direkt hos styrelsen anföra besvär, synes vara en skäligen onödig omgång. De pensionssökande hava vidare i regel lättare att ingiva sina besvär direkt till ordföranden än att insända dem till styrelsen. Därest besvär inkomma till styrelsen, innan handlingarna i ärendet äro där tillgängliga, kan detta ock förorsaka vissa svårigheter. Vi finna oss därför icke kunna biträda detta ändringsförslag. Därest den av kommittén i förevarande avseende föreslagna ändringen icke genomföres, blir andra stycket i 12 § i förslaget till promulgationslag och i 50 § i förslaget till lag om folkpensionering överflödigt. Vid 8 § i förslaget till promulgationslag. Av herr Eriksson och fru Nordgren, vilka anfört: Genom bestämmelserna om invalidunderstöd i den föreslagna promulgation slagens 8 § föreslås under en övergångstid bibehållande av en viss rest av den allmänna invaliditetsförsäkringen. Att en sådan övergångsanordning tillskapas anse vi vara oundgängligen nödvändigt men vi kunna icke finna tillräckliga skäl anförda för uteslutande av personer som lida av psykoneuros. Gent emot kommitténs framhållande av svårigheterna att vid denna sjukdom utöva en effektiv invaliditetsprövning tillåta vi oss erinra om de skärpta bestämmelser kommittén i detta fall har föreslagit. Enligt förslaget fordras nämligen för rätt till invalidunderstöd att den sökande inom de fem första åren efter lagens genomförande sökt inträde i erkänd sjukkassa men fått sin inträdesansökan avslagen på grund av ohälsa eller lyte. Dessutom kräves, att invaliditeten skall styrkas genom läkarintyg, och i detta avseende ställer förslaget fordran på att sökanden skall hava varit intagen på sjukhus och befunnits vara invalid. Vid frågan om pensionsstyrelsens organisation. Av herr Elliot, som anfört: Såsom kommittén i samband med sitt förslag om pensionsstyrelsens organisation framhållit, kräver ett genomförande av det kombinerade alternativet ett ökat antal byrådirektörsbefattningar å gransknings- och besvärsbyråerna utöver de av kommittén för handläggning av endast ansökningar

331 om ålderdomspension föreslagna. Med stöd av de av kommittén å sid. 304 och 305 lämnade uppgifterna torde då ett stadigvarande behov året runt av ytterligare 3 dylika befattningar ingalunda vara för högt beräknat. Det avsevärt större antalet pensionsansökningar, som kunna väntas inströmma till pensionsstyrelsen enligt det kombinerade alternativet, måste uppenbarligen förorsaka ett ökat arbete även med korrespondens, expediering, statistik m. m. För att utföra detta torde krävas åtminstone två aktuarier i lönegrad B 21 utöver av kommittén för dylika arbeten föreslagna en sekreterare i lönegrad B 24 och en aktuarie i lönegrad B 21. Jag får därför föreslå, att utöver den av kommittén föreslagna högre personalen å gransknings- och besvärsbyråerna anställas ytterligare tre byrådirektörer i lönegrad B 26 och två aktuarier i lönegrad B 21. Tillika må i detta sammanhang påpekas, att om pensionsstyrelsen fortfarande skall ingå i prövning av invaliditet vid pensionsansökningar, styrelsen måste hava hos sig anställd minst en läkare.

333 Bilaga 1. Om den rättsliga genomförbarheten av vissa ifrågasatta åtgärder beträffande den allmänna pensionsförsäkringen. Av Hovrättsassessorn Jur. Dr Lvar

Strahl.

De av 1928 års pensionsförsäkringskommitté utarbetade förslagen till för- Ifrågasatta ändringar på den allmänna pensionsförsäkringens område innebära bl. å. reformer av förändringar av pensionsförmånerna. Enligt den lag om allmän ålderdoms- ^ l s a / 0 ^ " " a pensionering, som efter kommitténs förslag skall avlösa 1913 års lag om säkringen. allmän pensionsförsäkring, bliva pensionerna i vissa fall lägre än enligt nämnda lag. Kommitténs majoritet föreslår också begränsning av pensionsförmånerna på det sätt, att endast uppnåendet av sextiosju års ålder skall utgöra pensionsfall. Uppgiften att bereda försäkring mot förtidsinvaliditet överflyttas enligt detta förslag till de erkända sjukkassorna, och invaliditetsförsäkringen inskränkes därmed till dessa kassors medlemmar. I sammanhang med överflyttandet av invaliditetsförsäkringen till de erkända sjukkassorna föreslår kommittén vissa anordningar för att underlätta den nya ordningens genomförande. Under en övergångstid skall sålunda enligt kommitténs förslag en viss rest av den allmänna invaliditetsförsäkringen bibehållas. Möjlighet att vinna inträde i erkänd sjukkassa skall vidare enligt förslaget öppnas även för personer med svag hälsa. Vidare föreslår kommittén, att under en tid av fem år efter den nya ordningens införande den övre åldersgränsen för inträde i erkänd sjukkassa skall vara höjd till sextiosju år och att kassorna av medel, som nu tillhöra den i 11 § lagen om allmän pensionsförsäkring omhandlade fonden, skola äga erhålla kompensation för de ökade risker de därigenom komma att ikläda sig. Slutligen föreslår kommittén, att centralsjukkassornas medlemmar skola vid den nya ordningens genomförande vara försäkrade till invalidpenning om en krona för dag, eller i vissa fall mera, och att kassorna skola av fonden äga uppbära ett belopp lika med den fond som erfordras för att dess medlemmar skola vara försäkrade till en kronas invalidpenning. Pensionsförsäkringsfondens kostnad får dock enligt förslaget icke stiga till mera än 10 miljoner kronor för vartdera av de nämnda båda ändamål, för vilka den enligt förslaget skall anlitas. I det följande skall verkställas en undersökning rörande den rättsliga genomförbarheten av de ifrågasatta reformerna. Undersökningen skall avse frågan, huruvida den nu bestående allmänna pensionsförsäkringen innebär något rättsligt hinder mot reformerna. Klart är därvidlag utan vidare, att det ligger i statsmakternas skön att bestämma vad som helst angående den rätt till pension, som skall grundas å avgifter, påförda efter införandet av en ny pensionslag, och användningen av dessa avgifter. Undersökningen inskränkes därför till spörsmålet, huruvida de ifrågasatta reformerna stöta på rättsligt hinder med avseende å avgifter som påförts enligt nuvarande lag och beträffande den fond som bildats av dessa avgifter. Såsom strax skall visas, kommer emellertid frågeställningen vid undersökningen att vara, icke så mycket huruvida rättsligt hinder möter mot reformerna, som fastmera på vad sätt reformerna skola kunna genomföras. Eftersom reformerna röra blott

334 den obligatoriska försäkringen enligt pensionsförsäkringslagen, lämnas här pension på grund av frivilliga avgifter enligt samma lag och den av dylika avgifter bildade fonden helt å sido. Reformernas I princip torde den åsikten vara i modern svensk rättsvetenskap allmänt genomförbar- omfattad, att rättsregler och rättigheter icke bestå annat än i den mån de punkten 'w' k . u n n a härledas ur lagstiftning och rättspraxis. Genom ändring av lag och det rättsligt rättspraxis låta sig därför enligt följdriktigt betraktelsesätt rättsreglerna och möjliga. rättigheterna ändras. 1 FrågeDet är nu visserligen möjligt, att den gällande rätten anses innehålla ställningen, någon regel att i visst avseende förändring av densamma över huvud icke må äga rum. Sådan regel kan vara uttryckt i lag. E t t exempel härpå lämnar norska grundlagen § 112. Där stadgas nämligen, att det aldrig skall få vidtagas någon ändring av grundlagen av beskaffenhet att strida mot de grundsatser på vilka denna vilar. E n regel av ifrågavarande slag kan också anses framgå av de allmänna principer, på vilka ett lands rättsordning bygger. Enligt en framställd åsikt kan sålunda konungadömet i Sverige icke på laglig väg avskaffas. 2 Vad beträffar de av kommittén föreslagna ifrågavarande reformerna är det emellertid tydligt, att den svenska rätten icke innehåller någon oföränderlig regel mot vilken de skulle strida. Undersökningen kan på grund av det sagda utgå från att genom ändring av lag och praxis det är möjligt att utforma den svenska rätten på sådant sätt, att de ifrågasatta reformerna ske rättsenligt. Målet för undersökningen, i vad denna blott söker utreda vad som är möjligt och icke frågar efter vad som är lämpligt och skäligt, blir därför att finna sättet för åvägabringande av den för reformerna erforderliga rättsändringen. Undersökningen i denna del kommer att gälla spörsmålet, mot vilka rättsregler och rättigheter reformerna stöta och huru dessa hinder skola undanröjas. I en senare del kommer frågan om reformernas genomförbarhet att skarskådas från lämplighets- och skälighetssynpunkter. Till belysning av det sagda må erinras om några rättsfall, i vilka domstol frånkänt en i felfri ordning tillkommen författning förmåga att rubba rättighet som person ägt enligt förut gällande rätt. I ett av de rättsfall, som åsyftas, förelågo följande omständigheter. En kyrkoherde, vilken frivilligt ingått i prästerskapets änke- och pupillkassa, hade under sin livstid erlagt avgifter till kassan. 3 Enligt det av Konungen fastställda reglementet för kassan, i den lydelse det under kyrkoherdens livstid ägde, skulle pension tillfalla delägares efterlämnade barn under vissa villkor. Strax efter kyrkoherdens död och efter det löneinkomsten av hans syssla frånträtts av hans dödsbo, ändrades genom kungl. kungörelse reglementet därhän, att efterlämnade barns rätt till pension inskränktes. En hans dotter begärde sedermera pension enligt de äldre bestämmelserna under åberopande av en grund, som ej förelåg redan vid ändringen av reglementet. Direktionen för kassan avslog hennes framställning, och efter besvär av dottern hos Kungl. Maj:t i ecklesiastikdepartementet fann Kungl. Maj:t ej skäl att göra ändring i direktionens beslut. Dottern instämde därefter direktionen till allmän domstol, och i detta mål, som gick igenom alla tre instanserna, funno domstolarna utan meningsskiljaktighet, att den rätt till pension ur kassan, som hennes fader vid sm död förvärvat åt henne i enlighet med det då gällande reglementet, icke lagligen kunde anses hava blivit upphävd genom 1

Jfr härtill lagen den 17 juni 1932 om betalning på grund av vissa obligationer. Se BEUTERSKIÖLDS reservation till konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 vid 1932 års riksdag. 3 Se N J A ( = Nytt juridiskt arkiv I) 1907 s. 188. 2

335 den ändring som skett i reglementet efter det löneinkomsten från trätts. Kassan förpliktades därför att utgiva pension till henne. I ett annat mål vid de allmänna domstolarna förelåg fråga, huruvida sådan delägare i civilstatens änke- och pupillkassa, som sedan det av Kungl. Maj:t fastställda reglementet för kassan av den 21 december 1907 trätt i kraft erhållit avsked utan pension, skulle på grund av bestämmelse i detta reglemente anses hava förlorat den rätt att vid dylikt avskedstagande bliva mot erläggande av avgifter bibehållen vid delaktighet i änke- och pupillkassans enskilda änke- och pupillfond, som tillförsäkrats honom i det vid hans inträde i kassan gällande reglementet. 1 Högsta domstolens majoritet förklarade, att den rätt, som vid vederbörandes inträde i kassan enligt då gällande reglemente tillförsäkrats honom att vid avskedstagande, oberoende av tiden därför, bibehålla sin delägarrätt i fonden, lagligen icke kunnat mot hans bestridande berövas honom genom sedermera vidtagen ändring av kassans reglemente. 2 I dessa rättsfall ha rättigheter enligt pensionsreglementen ansetts bestå, utan hinder av att reglementena sedermera förändrats så att de icke därefter givit stöd för rättigheterna. Denna utgång av tvisterna torde böra förklaras därmed, att dessa rättigheter ansetts grundade å rättsregler av högre rang än reglementenas. Det har ansetts icke tillkomma Kungl. Maj:t att genom reglementen inskränka dessa å högre rättsregler grundade rättigheter. Därmed är dock visst icke givet, att icke genom Konungens och riksdagens gemensamma lagstiftning dessa samma rättigheter skulle ha kunnat inskränkas eller upphävas. Det är nödvändigt att, såsom i det föregående skett, hålla i sär å ena sidan frågan, om och i vad mån rättsordningen kan ändras, och å andra sidan frågan, på vad sätt detta i olika fall skall ske. Det hinder i gällande rätt, mot vilket de ifrågasatta reformerna kunna Tänkbart tänkas stöta, är i första hand att söka i grundlagarna. hinder i grund E t t stadgande i svensk grundlag, som kunde tänkas lägga hinder i vägen ]i*g- Eese«ngsför de ifrågavarande reformerna, är det förbud mot avhändelse, som innehålles i § 16 regeringsformen. I första satsen i detta lagrum stadgas bland annat: »Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta, till liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom, i den ordning, Sveriges lag och laga stadgar föreskriva». Enligt ordalydelsen riktar sig denna paragraf endast till Konungen. Vad avhändelse beträffar, förbjuder den enligt orden Konungen att företaga sådan utan stöd av lag. Ordalagen tyckas innehålla det ytterligare kravet, att avhändelse genom åtgärd av Konungen skall föregås av rannsakning och dom, men de ordT som tyda härpå, torde kunna läsas såsom blott innebärande, att avhän1

Se N J A 1912 s. 175. Jfr ock N J A 1912 s. 168. Med de n u anförda rättsfallen kunna sammanställas åtskilliga tjänsteanställningsmål, i vilka anställd fört talan mot kronan om bibehållande av sin r ä t t enligt de vid anställningens början gällande villkoren. E n författare, SUNDBERG, ST ('== Statsvetenskaplig tidskrift) 1930 s. 378, säger, att grunden till rättsförhållandet mellan kronan och den enskilde av domstolarna där regelmässigt antagits v a r a de i konstitutorial inryckta eller eljest avtalsmässiga villkoren och att den omständigheten, att K u n g l . Maj:ts åtgärd att fastställa andra bestämmelser för tjänsten inneburit ett verkställande av riksdagens beslut, icke h a r hindrat domstolarna att u n d e r k ä n n a densamma. Rättsförhållandet mellan anställd och kronan är ock i tillämpliga fall b e s t ä m t av § 36 regeringsformen, enligt vilket lagrum »de som bekläda domareämbeten, så högre som l ä g r e , samt alla andra ämbets- och tjänstemän, än de i» § 35 n ä m n d a icke k u n n a »utan m e d e l s t rannsakning och dom, ifrån sina innehavande sysslor av K o n u n g e n avsättas, ej heller, utan efter egna ansökningar, till andra tjänster befordras eller flyttas». 2

336 delsen skall utgöra tillämpning av en lagregel av allmän räckvidd, ehuru väl lagstiftaren föreställt sig att varje sådan lagregel skulle förutsätta rannsakning och dom såsom tillvägagångssätt vid avhändelsen. Med denna tolkning av det ifrågavarande stadgandet, vilken i stort sett står i överensstämmelse med uttalandena hos de flesta författarna i ämnet, 1 angår § 16 regeringsformen tydligen icke åtgärder av Konung och riksdag gemensamt eller åtgärder av Konungen, vilka endast innebära tillämpning av en av Konung och riksdag gemensamt beslutad allmän regel. De här ifrågavarande reformerna, vilka tänkts genomförda med riksdagens medverkan, skulle, om detta är riktigt, icke möta något hinder i paragrafen. Emellertid har den mening gjorts gällande, att paragrafen skulle ha syftning även mot Konungs och riksdags samfällda lagstiftning. E n av de författare, som senast behandlat frågan om innebörden av § 16 regeringsformen, uttalar sålunda, 2 att det såvitt han förstår enligt svensk rätt torde gälla, »att en person icke kan, utan att ha gjort sig skyldig till brott, på ett slutligen giltigt sätt tvingas att utan ersättning helt eller delvis avstå sin egendom, icke ens om detta skulle påbjudas honom av Konungen i enlighet med en av Konung och riksdag beslutad lag. Denna trygghet i avseende å sin egendom åtnjuter han på grund av en norm, som ligger till grund för regeringsformen och hela den på densamma uppbyggda lagstiftningen, en norm, som tagit sig uttryck jämväl i åtskilliga paragrafer i regeringsformen. Vad beträffar § 16 regeringsformen är det i första punkten av denna paragraf stadgade förbudet, åtminstone i vad det avser att skydda äganderätten, riktat icke blott mot Konungen utan även mot riksdagen samt Konungen och riksdagen.» Den åsyftade författaren anser, att ordet Konungen, i vad paragrafen avser att skydda äganderätten, bör »tolkas såsom uttryck för den högsta statsmakten i landet, sålunda ej blott för Konungen utan även Kungl. Maj:t och riksdag, såvida dessa statsmakters beslut icke fattats i den för ändring av grundlag stadgade ordning». 3 Om den uppfattning, som framgår av de citerade satserna är riktig, skulle måhända i § 16 regeringsformen — eller kanske rättare i den av författaren påstådda till grund för avhändelseförbudet i denna paragraf liggande normen — finnas ett rättsligt hinder mot de här ifrågavarande reformerna. Det läte tänka sig, att den anförda normen, vilken väl finge antagas handla ej blott om äganderätt i teknisk 1 Se ASCHEHOVG, Den nordiske Statsret, i Nordisk Retsencyklopaedi, Bd 1, Khvn 1885, s. 384 och 403, REUTEESKIÖLD, ST 1899 s. 281 ff. och Sveriges grundlagar med därtill hörande författningar och konstitutionell sedvanerätt e t c , D. I Upps. & Sthlm 1924, s. 27, F A U I . BECK, Regeringsformen i historisk belysning, Sthlm 1910, s. 66 ff., HAGMAN, Sveriges grundlagar och konstitutionella stadgar m. m., 4:e uppl., Sthlm 1915, s. 9, STJERNBKEG, ST 1921 s. 7 f., MALMGREN, Sveriges grundlagar och tillhörande författningar med förklaringar, 2:a uppl., Sthlm 1926, s. 19 f., STEAHL, F y r a expropriationsrättsliga uppsatser, Upps. & Sthlm 1926, s. 80 ff., SUNDBERG, Den svenska stapelstadsrätten, Sthlm 1927, s. 452 n. 3 och i ST 1931 s. 86 f., H E R L I T Z , Om lagstiftning genom samfällda beslut av konung och riksdag. Sthlm 1930, s. 416, jfr s. 422 ff. och 436, samt AprELBEEG, SvJT (== Svensk j aristtidning) 1932 s. 30. SILVERSTOLPE, Försök till utveckling af grunderna för svenska regeringssättet, (anon.), Sthlm 1812, vilken MYRBERG, Om statstjänstemäns oavsättlighet, Upps. 1930, s. 181 n. 3 och 185 ff. åberopar till stöd för en annan uppfattning, torde i själva verket lia delat de h ä r uppräknade författarnas mening, något som tyckes framgå av hans yttrande s. 36 f. (cit. av Myrberg s. 186 n. 2). Det av Myrberg s. 181 n. 3 anförda stället hos Silverstolpe behandlar frågan, huruvida Konung och riksdag i samförstånd kunna ändra grundlag på a n n a t sätt än i regeringsformen föreskrives; jfr SUNDKEEG ST 1931 s. 86. För åsikten, att avhändelse med stöd av lag för det särskilda fallet icke är tillåten, uttala sig R E U T E R -

SKIÖLD,

ST

s. 283

f.,

S T J K B N B E E G , ST

s. 7 f.,

S T R A H L a. a. s. 83 och

HERLITZ

a. a. s. 436. 2 M Y R B E R G a. a. s. 189. Liknande åsikt hyser STAÉL VON HOLSTEIN, Ägande- och förv ä r v s r ä t t i g h e t e r n a s grundlagsskydd, Sthlm 1923, s. 19 ff. 3

M Y R B E R G a. a. s.

181.

337 mening utan även om andra rättigheter, skulle lägga hinder i vägen mot att de försäkrades förmåner på grund av redan betalade avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen minskades eller medel ur pensionsförsäkringsfonden användes för andra ändamål än dem vartill de skola användas enligt gällande pensionsförsäkringslag. Det torde därför vara på sin plats att här söka fastställa, vilkendera av de två angivna uppfattningarna av § 16 regeringsformen är den riktiga. Historiskt leder paragrafen sin uppkomst från landslagens konungaed. I 1719 och 1720 års regeringsformer, § 2, stadgades, att Kungl. Maj:t ej skulle någon avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan efter lag och föregången laga dom. Det är tydligt, att detta stadgande ej hade avseende å lagstiftning i vilken riksdagen deltog. 1 I 1772 års regeringsform, § 2, fick stadgandet den formen, att Konungen ej skulle avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, »utan laga dom och rannsakning». Det talades i bestämmelsen icke längre om avhändande efter lag såsom något tilllåtet. Anledningen till den ändrade redaktionen torde vara okänd. 2 I den nuvarande regeringsformen § 16 har, som framgår av dennas ovan återgivna lydelse, ett uttryck syftande på avhändelse enligt lag åter influtit. Det synes för djärvt, att av de skiftningar, som ordalagen i den ifrågavarande bestämmelsen i de särskilda regeringsformerna undergått, sluta att densamma i dess nuvarande lydelse skulle rikta sig även mot avhändelse enligt en av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag. 3 Bestämmelsens placering i vår regeringsform bland stadgandena om Konungen, en placering, som tydligen var föremål för övervägande vid regeringsformens tillkomst,* talar också för att densamma syftar mot Konungens åtgärder. E n granskning av ordalagen i § 16 regeringsformen ger vid handen, att paragrafen, om det ifrågavarande stadgandet riktade sig ej blott mot Konungen utan även mot riksdagen, icke innehåller något om de begränsningar däri, som rimligen likväl i så fall måste antagas. 5 Den förut citerade författaren, som anser att stadgandet gäller både Konung och riksdag, hävdar, att detsamma är så till vida inskränkt till sin innebörd som avhändelse mot ersättning icke skulle strida däremot. 6 F ö r en sådan begränsning giva dock paragrafens ordalag intet stöd. E n konsekvens av uppfattningen synes ock vara, att i regeringsformen icke skulle finnas något förbud för Konungen att utan stöd av lag beröva medborgare deras egendom, för så vitt ersättning för det tagna gåves. E n sådan konsekvens stämmer emellertid illa med paragrafens ordalag och passar ej heller till dess historiska rötter. 7 Det anförda torde giva till resultat, att stadgandet om avhändelse i § 16 regeringsformen får anses riktat till Konungen och att det icke lägger hinder i vägen för avhändelse med stöd av ett gemensamt beslut av Konung och riksdag med allmän räckvidd. Det enda hinder, som § 16 regeringsformen kunde tänkas utgöra för de ifrågasatta reformerna av den allmänna pensionsförsäkringen, skulle, om detta är riktigt, bestå i det enligt den framförda 1 D e t t a synes även M Y R B E R G anse, se a. a. s. 183. * Se M V R B E R G a. a. s. 182 n. 2. D e t ä r tänkbart, a t t förändringen stod i samband m e d -att i § 39 regeringsformen intogs stadgande om a t t var och en skulle åtnjuta »sina lagliga r ä t t i g h e t e r och välfångne privilegier», ett stadgande som saknar full motsvarighet i den n u gällande regeringsformen. 3 D e n kiritiserade slutsatsen dragés av MYRBERG, a. a. s. 182 ff. 4 5 6

Se S T K A H L a. a. s. 84. Se S T K A H L a. a. s. 81 f. M Y R B E R G a. a. s. 189 f.

7 E n svårighet av a n n a t slag möter den h ä r kritiserade uppfattningen, n ä r det gäller a t t fastställa h u r u d a n den egendomsrätt skall vara beskaffad, som åtnjuter skydd enligt

§ 16 r e g e r i n g s f o r m e n ; se STKAHL a. a. s. 81. 2193

338 tolkningen i paragrafen inneslutna förbudet för Konungen att verkställa av händelse med stöd av lag för särskilt fall. Detta förbud skulle nämligen möjligen kunna tänkas vara tillämpligt på åtgärder, genom vilka medel ur pensionsförsäkringsfonden tagas i anspråk. E n sådan mening,synes dock alltför formalistisk. Pensionsförsäkringen omfattar ju den ojämförligt övervägande delen av landets befolkning, och en åtgärd, som riktar sig mot pensionsförsäkringsfonden, synes därför icke rimligen böra underkännas på grund av att dess tillämplighet skulle ha för ringa omfattning. Undersökningen leder till den slutsatsen, att § 16 regeringsformen icke innebär hinder mot de ifrågasatta reformerna. Någon annan bestämmelse i grundlagarna, som kunde innebära sådant hinder, torde ej finnas.1 I sammanhang med dryftandet av frågan om rätta tolkningen av § 16 regeringsformen må vidröras det spörsmålet, huruvida — för den händelse mot vad här antagits bestämmelsen i nämnda lagrum skulle innebära hinder mot avhändelse genom en av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag av allmän räckvidd — domstolarna skulle äga befogenhet att pröva lagens överensstämmelse med det så tolkade stadgandet och vägra att tillämpa lagar, som de funne strida däremot. Frågan om domstolars befogenhet att pröva lagars giltighet är för svensk rätts del mycket omtvistad. 2 Allmänt svnes antagas, att de svenska domstolarna skola vägra tillämpa lagar vilka ej blivit utfärdade på föreskrivet sätt* Vidare synes det i rättspraxis och litteratur vara den rådande meningen, att domstol skall lämna en av Konungen ensam utfärdad stadga eller förordning å sido om den befinnes oförenlig med en av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag. Huruvida domstol kan vägra tillämpa en sådan lag, emedan dess innehåll befinnes strida mot grundlag är föremål för skilda meningar. I rättspraxis har veterligen intet fall förekommit, i vilket domstol tagit ställning till denna fråga. Det är allt annat än säkert, att om § 16 regeringsformen ansåges innehålla ett mera vittgående förbud mot avhändelse än här antagits, domstolarna skulle vägra att ställa sig till efterrättelse en genom samfällt beslut av Konung och riksdag stiftad lag med innehåll som strede mot förbudet. Erforderlig I grundlagarna finnes enligt det sagda intet stadgande, som skulle behöva lagstiftning och ändras för att möjliggöra de ifrågasatta reformerna. Däremot förutsätta beslut av dessa naturligtvis en ändring av allmän lag. Lagen den 30 juni 1913 om Konung och a l l m ä n pensionsförsäkring är stiftad av Konung och riksdag gemensamt jämri S ag ' likt § 87 mom. 1 regeringsformen, och ändring av densamma kräver därför en lagstiftningsakt genom gemensamt beslut av Konung och riksdag. Vad beträffar förslaget att taga medel ur pensionsförsäkringsfonden i anspråk för vissa ändamål, torde emellertid lagändring icke vara erforderlig. Angående den ifrågavarande fonden stadgas nämligen — frånsett bestämmelse om försäkringsteknisk utredning — i lag blott, att den skall förvaltas enligt grunder som bestämmas av Konung och riksdag samt att vissa överskottsmedel må användas på visst sätt. Det torde därför kunna anses vara tillräckligt, att beslut fattas av både Konung och riksdag om fondmedlens användning för de ifrågakomna ändamålen. Rättspraxis. I rättspraxis torde icke några regler vara att finna, som böra föranleda tillägg till vad nu anförts. Det torde likväl ej kunna anses uteslutet, att 1 Jfr SUNDBERG, ST 1930 s. 378: »Enligt svensk grundlag finnes icke något hinder a t t genom allmän lagstiftning ändra bestående rättslägen.» Jfr även REUTERSKIÖLD, Grunddragen af den allmänna rätts- och samhällsläran, Upps. & Sthlm 1912, s. 128 f.,och S U N D -

BERG, Stapelstadsrätten s. 452 ff. 2

M

\_

.

''

Se redogörelser för frågans behandling hos MYRBERG a. a. s. 138 fi. och hos bUND-

BERG, ST

1930 s. 363 ff.,

jfr

s. 521

f.

339 utvecklingen i praxis kan gå därhän att domstolarna mera än nu komma att skydda bestående rättsställningar. Resultatet av detta avsnitt av undersökningen är efter det sagda att, med Resultat. iakttagande av lagstiftningsformen eller beträffande pensionsförsäkringsfonden i allt fall under samverkan mellan Konung och riksdag, de ifrågasatta reformerna kunna genomföras utan att kränka gällande svensk rätt. Undersökningen skulle emellertid vara mycket ofullständig, om den stan- Reformernas nade vid den punkt som anges med den nu uttalade satsen. De ifrågasatta genomförbarreformernas genomförbarhet bör skärskådas från en mera principiell syn- het från synpunkten av punkt än den, som anlagts i det föregående. Samtidigt med att framställ- det lämpliga ningen nu övergår därtill, lämnar den emellertid utläggningen av den gäl- och skäliga. lande rätten för att dryfta grundsatser för lagstiftningsarbetet från synpunkten av det lämpliga och skäliga. 1 Ehuru i det följande talas blott om lagstift- Grundsatser vid lagning, torde de resonemang, som där framföras, äga giltighet även beträffande stiftning-. införandet på annat sätt än genom lagstiftning av nya regler för användande av fondmedel. Vad som här tilldrager sig intresse är framför allt frågan, vilken hänsyn lagstiftaren bör taga till bestående rättsställningar. Det kan därvid påvisas vissa grundsatser, som vid lagstiftningen plägat följas. Det kan även givas skäl för att sådana grundsatser böra iakttagas. Någon annan förbindande kraft än den de kunna hämta ur sin förmåga att övertyga om sitt värde äga dock för närvarande icke dylika principer, ehuruväl det är tänkbart att rättspraxis kan komma att upptaga dem. De sakna, såvitt nu kan bedömas, rättsligt bindande verkan, och de erhålla en viss rättslig karaktär endast därav, att de uppställas till ledning vid rättsproduktionen och att de avse den betydelse som vid denna tillmätes eller bör tillmätas bestående rättsställningar. Att märka är även, att grundsatser som kunna tänkas beröra de ifrågasatta reformerna i andra länder upptagits i lag och således i dessa länder utgöra rättsregler samt att utläggningen av dessa principer, i den mån de anses böra lända till efterrättelse även i Sverige, naturligen kommer att likna grundsatsernas utläggning i dessa länder. Två grundsatser, som vunnit fäste inom nutida rättsvetenskap och även upptagits i åtskilliga författningar eller andra lagar, tilldraga sig uppmärksamhet, när det gäller att utröna huruvida hinder från rättslig synpunkt möter mot de ifrågasatta reformerna. Den ena av dessa grundsatser är principen, att åt lagar ej bör givas tillbakaverkande kraft, den andra principen, att genom lag ej må göras intrång i förvärvade rättigheter. 2 ^ Jfr de å nästföregående sida i not 1 andra punkten anförda litteraturställena. Den förra av dessa båda principer hade fäste redan i den romerska rätten. Den h a r kommit till uttryck i Amerikas F ö r e n t a Staters författning av år 1787, vilken alltjämt gäller. I art. I section 9 tredje stycket stadgar nämligen denna, a t t det icke må stiftas någon »ex post facto Law*, ett u t t r y c k vilket tolkats såsom avseende strafflag med tillbakaverkande kraft, och i samma artikel section 10 första stycket förbjudas de särskilda i unionen ingående staterna att stifta vare sig sådan »ex post facto Law» eller lag, som r u b b a r avtals bindande kraft. I den franska förklaringen av de mänskliga och medborgerliga rättigheterna av 1789 fanns i art. 8 ett uttalande mot att åt strafflagar gåves tillbakaverkande kraft, och i 1795 års franska författning art. 14 förklarades med vidare syftning: »Ingen lag, strafflag eller civillag, k a n äga tillbakaverkande kraft.» Någon motsvarighet finnes icke i Frankrikes nuvarande egentliga grundlagar, men enligt en åsikt är rättighetsförklaringen av 1789 att anse såsom gällande fransk lag. Den franska allmänna civillagen, code civil, innehåller en bestämmelse, art, 2, om att lagen stadgar allenast för framtiden och icke äger tillbakaverkande kraft. F r å n de amerikanska och franska rättsu r k u n d e r n a ha bestämmelser om a t t lagar ej må givas tillbakaverkande kraft upptagits i flera staters grundlagar. I eller i samband med de moderna civilrättsliga kodifikationerna, den t y s k a Biirgerliches Gesetzbuch och den schweiziska Zivilgesetzbuch, h a givits utförliga bestämmelser med syfte att reglera dessa lagars inverkan på bestående rättsförhål-

340 Innebörden av grundsatsen, att lagar ej må givas tillbakaverkande kraft, Kritik och utläggning av är icke otvetydig. Redan uttrycket tillbakaverkande kraft ger anledning till grundsatsen, erinringar. Noga taget är det icke korrekt att tala om en lags tillbakaveratt lagar ej kande kraft, ty med naturnödvändighet är en lags verkan inskränkt till må givas tillMed tillbakaverkande kraft måste därför menas något annat än bakaverkande framtiden. vad uttrycket efter bokstaven ger vid handen. Olika möjliga betydelser av kraft. uttrycket torde åskådliggöras av följande exempel. Om en lag mot ocker ges tillämplighet beträffande fordringsförhållanden som uppkommit fore lagens tillkomst men blott gäller räntor som belöpa på tiden efter denna tidpunkt, kan den anses tillbakaverkande, då den ju hänför sig till rättsfakta som föregått lagen, men den är det i mindre mån än om den gåves giltighet också beträffande räntor för tidigare tid. 1 Detta exempel torde vara tillräckligt för att ådagalägga, att grundsatsen icke är sådan att man av dess blotta lydelse kan hämta tillräcklig ledning rörande dess innebord. 2 I själva verket torde grundsatsen göra sig självständigt gällande allenast i fråga om rättsföljder av frivilliga handlingar och underlåtelser. ^ Det är uppenbarligen i allmänhet i hög grad önskvärt, att man kan lita på att de handlingar vilkas företagande eller underlåtande man efter övervägande av landen, därvid grundsatsen att lagar ej må givas tillbakaverkande kraft mer eller mindre tydligt kommit till uttryck. Slutligen må nämnas, att den norska grundlagen i sm § 97 stadgar: »Ingen Lov maa gives tilbagevirkende Kraft.» Den andra av de b å d a omtalade principerna, vilken innehåller att genom lag ej må göras i n t r å n g i förvärvade rättigheter, leder enligt AFFOLTER, Das intertemporale Recht, Bd I T 1: Geschichte des intertemporalen Privatrechts, Leipzig 1902, s. 573 ff., sitt ursprung från tiden omkring 1300. L ä r a n utvecklades senare bland annat av den tyske 1700-talsfilosofen W O L F . Efter dennes föredöme skilde man därefter mellan medfödda rättigheter (iura cognata), till vilka t. ex. livet och friheten räknades, samt förvärvade rättigheter (iura qusesitaX Denna princip vann liksom den förra insteg i Amerikas Förenta Staters och Frankrikes författningsurkunder. I den nyssnämnda franska rättighets förklaringen av år 1789 löd art. 17: »Då egendomsrätten är en okränkbar och oantastlig r ä t t i g het 3 må ingen frånhändas sådan rätt, såframt det icke uppenbarligen kräves av ett i laga ordning prövat och fastställt samt trängande allmänt behov och sker under villkor av rättvis och i förväg given gottgörelse.» Däremot svarande satser förekommo i ett p a r något tidigare rättighetsförklaringar i stater tillhörande den nordamerikanska unionen. Bestämmelser med liknande innehåll ha sedermera upptagits i ett stort antal författningar. De förekomma i två huvudformer. Exempel på den ena erbjuder danska grundlagen § 80 första stycket, vilket lyder: »Ejendomsretten er ukrsenkelig. Ingen kan tilpligtes att afstaa sin Ejendom, uden hvor Almenvellet krsever det. Det k a n kun ske lfolge Lov og mod fuldsts-endig Erstatning.» Exempel på den andra typen av författningsbestämmelser erbjuder den tyska författningen, art. 153, som bland a n n a t innehåller: »Äganderätten är skyddad av författningen. Dess innehåll och gränser framgå av lagarna. Expropriation kan blott ske för allmänt väl och p å grundval av lag. Den sker mot skälig ersättning, såvida icke rikslag annat bestämmer.» De båda typerna av stadganden skilja sig sinsemellan därutinnan, att endast enligt den förra äganderätten är någorlunda effektivt skyddad mot lagstiftningen. Den tyska författningens återgivna bestämmelse innebär praktiskt sett icke mycket m e r a än en hänvisning till allmän lag och står i det avseendet nära, den bestämmelse om skydd för äganderätt, vilken enligt det föregående innehålles i & lo av den svenska regeringsformen. E t t stadgande enligt den förra typen finnes i norska grundlagen § 105, som lyder: »Fordrer Statens Tarv, at Nogen m a a afgive sm rörlige eller urorlige Eiendom til offentlig Brug, saa bor han have fuld Erstatning af Statskassen •> De uttryck i de ifrågavarande författningsbestämmelserna, vilka kunna synas n ä r m a s t syfta p å äganderätten, torde i regel anses avse även andra förmögenhetsrätter. Bestämmelserna äro att anse såsom u t t r y c k för principen, att intrång ej må göras i förvärvade rättigheter. Själva detta u t t r y c k användes icke och torde ock få anses mindre lämpligt a t t använda i lagtext p å grund av svårigheten a t t fastställa dess innebörd. 1 Se SAVIGNY, System des heutigen römischen Rechts, Bd 8, Berlin 1849, s. dW t., ocn N. COHN i Juridisk Tidsskrift 1919, s. 327 f. 2 Jfr N. COHN i Juridisk Tidsskrift 1919, s. 329 f., L I E , Domstolene og grunnloven, K r a 1923, (även såsom Dokument nr 13 i Stortingsforhandlinger 1923), s. 54 f., ASTRUP H O E L , Den möderne retsmetode, Oslo 1925, s. 123 ff., och MORGENSTIERNE, Lserebok i den norske statsforfatningsret, Bd 2, 3. utg., Oslo 1927, s. 370.

341 skal och motskäl beslutar verkligen komma att hava de rättsföljder, som den då gällande rätten stadgar, eller, i annat fall, i enlighet med den då gällande rätten icke medföra några rättsföljder. Vad beträffar sådana förändringar av gällande rätt, vilka göra följderna av frivillig handling mera betungande för den handlande, torde därför såsom princip böra gälla, att de icke skola göras tillämpliga på frivilliga handlingar eller underlåtelser vilka företagits innan rättsändringen beslutats, såvida icke samtidigt möjlighet beredes vederbörande att undslippa de strängare bestämmelserna. 1 Det torde sålunda allmänt anses otillbörligt, att viljeförklaringar genom senare stiftade lagar tilläggas förpliktande verkan i större omfattning än de hade enligt lagstiftningen vid tiden för deras avgivande, därest icke samtidigt möjlighet beredes viljeförklaringens avgivare att undgå de större förpliktelserna, 2 Den nu i korthet omtalade tillämpningen av principen om att lagar ej må givas tillbakaverkande kraft har tydligen ingen direkt betydelse för spörsmålet om de ifrågasatta reformernas genomförbarhet, då ju anslutningen till den allmänna pensionsförsäkringen är obligatorisk. Större betydelse torde principen kunna äga i andra tillämpningar, vilka emellertid bäst torde behandlas under ett med principen om att genom lagstiftning ej bör göras intrång i förvärvade rättigheter. I de fall som nu skola behandlas, bygger nämligen den förra principen liksom den senare på hänsyn till uppnådd rättsställning. Mellan de båda principerna består i själva verket så nära samband, att författare ansett dem väsentligen utgöra samma grundsats. 3 Grundsatsen om att genom lagstiftning icke bör göras intrång i förvar- Kritik av vade rättigheter framgår icke heller den genom en enkel tolkning av dess här grundsatsen återgivna ordalydelse. Det möter tvärtom så stora svårigheter att fastställa a t t s enom la&grundsatsens närmare innebörd, att en författare i misströstan om att med stiftnil)g eJ m ä ledning av principen komma till godtagbara resultat rent ut förklarat att f ?oVäta«hf förvärvade rättigheter icke kunna bestämmas på annat sätt än såsom de rättigheter. rättigheter vilka vid lagstiftningen böra respekteras och att begreppet förvarvade rättigheter därför icke kan tjäna tiil ledning vid lagstiftningen. 4 Att gå så långt torde väl vara att göra sig skyldig till överdrift, men även en hastig undersökning visar, att det är svårt att utforma grundsatsen på ett mvändningsfritt sätt. Att grundsatsen omöjligen kan följas efter bokstaven blir tydligt redan vid någon eftertanke. Till en början torde det vara obestridligt, att inskränkning av förvärvade rättigheter vilka för sin innehavare äga blott ekonomiskt varde ej är ägnad att väcka betänkligheter därest full ekonomisk ersättning beredes rättighetshavaren. 5 På grund av denna modifikation av grundsatsen om förvärvade rättigheters skydd mot ny lagstiftning kommer ofta frågan om ny lags förhållande till äldre rättigheter att gälla spörsmålet, huruvida ersättning skall lämnas vid den nya lagens genomförande. Även med denna modifikation är, såsom lätt inses, icke möjligt att utan vidare följa principen sådan den här formulerats. Man må blott betänka, att äganderätten * Jfr CASTBEEG, Grunnlovens forbud mot å gi lover tilbakevirkende kraft, K r a [1919] s. ol f. och 134 ff. Jfr också BORUM, Lovkonflikter. Hovedpunkter af den internationale og intertemporale Privatret, K H V N 1931, s. 10 ff. 2 Se som exempel lagen den 14 j u n i 1907 om vad iakttagas skall i avseende å införande av 8lagen om nyttjanderätt till fast egendom 1 § andra stycket. Se S A VIG NY a. a. s. 384. 4

s

B O R U M a. a. s. 5; jfr

CASTBERG a. a. s. 53 f. och

L I E a. a. s.

54.

I norsk teori och praxis anses § 97 grundlagen hava en i detta h ä n s e n d e begränsad innebord. Enligt MORGENSTIERNE, a. a. s. 397 ff., äro sålunda ingrepp g e n o m lagstiftning i »ekonomiska rättigheter» förbjudna i grundlagen endast ifall någon genom ingreppet skulle åsamkas förlust.

342 till fastighet, vilken rättstitel ägaren än kan åberopa, omöjligen kan vara av beskaffenhet att vara undandragen inskränkningar genom lagstiftning. När det gäller att utforma den ifrågavarande grundsatsen på sådant satt att den kan tjäna till rättesnöre vid lagstiftningen, kan man hoppas vinna målet genom att närmare bestämma vad med förvärvad rättighet skall förstås. Begreppet rättighet är icke tillräckligt för att giva grundsatsen en godtagbar utformning. Det är för det första mången gång svårt att avgöra, huruvida rättslig förmån förtjänar namn av rättighet. Men vidare ar det svårt att inse, varför resultatet av en sådan prövning skulle vara avgörande för frågan huruvida sådan rättslig förmån kan i lagstiftningsväg indragas Varför skall den omständigheten, att en rättsställning är utrustad med sådant rättsskydd i vissa avseenden att den bör kallas rättighet, nödvändigtvis medföra, att rättsställningen skall skyddas även vid stiftande av ny lag V Skall, för att taga ett exempel, frågan, huruvida en viss begränsning av näringsidkares rätt att driva näring är rättsligen möjlig utan ersättning vara helt beroende av svaret på frågan om näringsidkaren — med hansyn till det skydd mot illojal konkurrens, som beredes honom, och andra rättsregler, som skydda hans näring — kan anses innehava en verklig rättighet till näringens drivande? 2 Tillägget att rättigheten för att skyddas enligt den ifrågavarande grundsatsen skall vara förvärvad — eller välförvärvacl som stundom säges — torde icke undanröja alla svårigheter vid grundsatsens utformning. Med att en rättighet är förvärvad eller välförvärvacl, plägar menas, att den tillkommer en person i kraft av en särskild förvärvsgrund eller rättstitel. 3 Andra bestämningar ha ock försökts. 4 Att märka är särskilt den mening, att endast sådana rättigheter äro att i det nu ifrågavarande avseendet anse såsom forvärvade vilka individen tillagt sig genom en viljeakt. 5 I denna sistnämnda mening ligger helt visst ett värdefullt påpekande av att det kan möta betänkligheter att genom lagstiftning borttaga förmåner som enligt dittills gällande rätt varit förknippade med redan företagna frivilliga handlingar. Emellertid är det tydligt, att egenskapen hos en rättighet, att den ar forvärvad i ena eller andra bemärkelsen, icke rimligen kan skydda den från alla ingrepp genom lagstiftning. Det nyss berörda exemplet om äganderätten till fastighet torde vara tillräckligt för att visa detta. Det förefaller ganska tydligt, att hänsyn även måste tagas till arten av den rättsforandnng som är i fråga.6 1

Jfr A S T R U P H O E L a. a. s. 119 ff. och U N D É N i Tidsskrift for R e t s v i d e n s k a b 1913 s. 82 ff.

- Jfr nedan n o t 6 och s. 346. s Se GROTENFELT i Betänkande och förslag angående reglering av tobaksbeskattningen, D. I, Sthlm 1911, s. 371 f. * Se översikten hos A F F O L T E R a. a. s. 579 ff.

5 Se LASSALLE, Das System der erworbenen Rechte, T. 1, Leipzig 1861, s. b l : »dassinur solche Rechte erworbene sind, welche durch eine individuelle Willenshandlung des Individuums m i t ihm vermittelt u n d von i h m verseinigt worden sind.» 6 I vissa länder är, som n ä m n t s s. 339 n o t 2 principen om förvärvade rättigheters skydd m o t n y a lagar upptagen i grundlag. De svårigheter, som i dessa länder möta mot att tillämpa dessa grundlagsbestämmelser, torde icke jäva den h ä r lämnade kritiken av principen Belysande är norsk rättspraxis och litteratur. De båda paragrafer i den norska grundlagen, §§ 97 och 105, vilka återgivits å nyss anförda ställe, anses innebära skydd för b e s t å e n d e ' r ä t t i g h e t e r , och det h a r vållat stora svårigheter a t t fastställa deras innebord. En kort översikt över den norska litteraturens uppfattning i frågan torde visa detta. (Redogörelsen följer i det hela L U N D H i Nordisk administrativt Tidsskrift 1932, s. 134.) De äldre norska författarna, som stodo grundlagens tillkomst nära, hävdade, a t t domstolarna skulle vara mycket försiktiga m e d a t t åsidosätta lagar såsom grundlagsstndiga. (Se härom L I E a. a. s. 55 f.) , En senare statsrättslig lära är mera präglad av hänsynen a t t bevara den enskilde medborgarens rättsställning okränkt. Enligt denna teori är för frågan om lags grundlagsenlighet avgörande, huruvida lagen ingriper i individernas välförvärvade rättigheter, baclan

343 När man söker att för svensk rätts del klargöra vilken hänsyn vid lag- Bestående stiftningen bör tagas till bestående rättsställningar, torde man böra försöka rättsstäiiatt tillgodogöra sig vad av värde kan finnas i grundsatsen om förvärvade rättig- ninsars reapekheter samtidigt som man söker undgå att drabbas av de svårigheter, till teranfe , v i d vilka denna grundsats leder. Till utgångspunkt vid försök att lösa detta "Itiftninproblem torde man böra taga följande resonemang. Vid övervägande, huruvida en ny lag bör stiftas, ha de därvid bestämmande uppenbarligen att jämföra det tillstånd, som skulle komma att råda om lagen tillkomme, med det, som skulle bestå ifall lagen ej stiftades. Jämförelsen bör tydligen ha avseende å den utsträckning, i vilken enligt det ena eller andra alternativet tillgodoses betydelsefulla intressen. Skillnad i verkningar mellan den äldre rätten och den ifrågasatta nya lagen kan visa sig däri, att den nya lagen skulle leda till upphävande eller inskränkande av bestående rättigheter. Då inställer sig frågan, i vad mån den omständigheten att intressen, som tillgodoses bättre genom den äldre rätten, enligt denna åtnjuta ett visst rättsskydd, bör inverka vid övervägandet, huruvida lagstiftningen bör äga rum. 1 rättighets förhandenvaro åter skall enligt denna åskådning fastställas under hänsynstagande därtill, huruvida en ifrågavarande rättighet tillagts sin innehavare väsentligen för hans egen skull eller för samhällets. (Så ASCHEHOUG, Norges nuvserende Statsforfatning, Bd 3, 2. Udg., Chra 1893, s. 105 ff., CASTBERG a. a. s. 77 ff. och MORGENSTIERNE a. a. s.370f.

och 399 f.) Läran har också framställts under uttalande, att ändamålet med regeln i § 97 är att göra det möjligt för individerna att föratse sin framtida rättsställning. (Se CASTBERG a. a. s. 29, 51 och 72 f. — Hos CASTBERG möter också följande åsikt, s. 99: Om en lag totalt förbjuder företagande av vissa handlingar, drabbar förbudet envar utan hänsyn till om han har en skyddad rättighet, som ger honom rätt att företaga dessa handlingar eller att fordra att de företagas, och strider på den grund icke mot ij 97 liksom för övrigt eiJ heller mot § 105.) ° En i litteraturen senare framträdande mera socialt lagd meningsriktning närmar sig vad resultatet beträffar den tidigare teorien, om än utformningen nu är en annan. Enligt denna åskådning bör hänsynen till de enskildas rättigheter på visst sätt förlikas med lagstiftningsmaktens krav på tillfälle att verka för allmänt väl. De gränser, som rättigheterna uppdraga för lagstiftningen, äro avhängiga av denna kompromiss. Gränserna äro till en viss grad beroende av samfundshänsyn, som ligga bakom och utgöra grund för den i varje särskilt fall ifrågavarande lagen. (Så KNOPH, Hensiktens betydning for grensen mellem rett og urett, Kra 1921, s. 54 ff. En liknande uppfattning hyser LIE, a. a. s. 53 ff.) Ett exempel må tjäna till att belysa skillnaden mellan den mening, enligt vilken gränsen för lagstiftningens rådighet gent emot bestående rättigheter är att fastställa väsentligen genom en analys av den rättsställning som de av en ifrågasatt ny lag berörda intaga, och den åsikt, enligt vilken sådan gräns icke kan fastställas utan hänsynstagande till den ifrågasatta nya lagens ändamål. I Norge har det varit mycket omtvistat, i vilken utsträckning grundlagen skyddar näringsrättigheter. För anhängarna av den förstnämnda meningsriktningen har det väsentligen gällt att undersöka, huruvida en ifrågavarande näringsrätt är att anse som en verklig, vederbörande tillagd rättighet. Om svaret på denna fråga utfallit jakande, har därmed för dessa författare i huvudsak varit avgjort, att lagstiftningen icke ägt ingripa i näringsrätten. (Så CASTBERG a. a. s. 55 ff., jfr emellertid modifikationen s. 99; MORGENSTIERNE a. a. s. 410 ff., som dock anser handelsrättigheterna underkastade ny näringslagstiftning i viss utsträckning; samt ASCHEHOUG a. a. s. 265 ff.) Enligt den senare åsikten bör hänsyn tagas till ändamålet med en ifrågasatt lag, som inskränker näringsrätt. Upprättande av ett statligt monopol i syfte att tillförsäkra allmänheten goda och hälsosamma varor i en näringsgren, varest privat fabrikation erfarenhetsmässigt framställt hälsovådliga varor, strider enligt denna åsikt ej mot § 97, ehuruväl inrättandet av ett monopol i fiskaliskt syfte enligt åsikten gör detta. (Så KNOPH a. a. s. 57 f.) I rättspraxis ha skilda meningar gjort sig gällande. (Se LUNDH a. a. s. 135 och MORGENSTIERNE a. a. s. 410 ff.) 1 Den angivna frågan bör icke uppfattas så, som stode mot varandra å ena sidan rätt och å andra sidan blotta intressen. Frågan gäller icke en avvägning mellan å ena sidan rättshänsyn och å andra sidan lämplighets- eller skälighetsöverväganden. Det har i det föregående framhållits, att enligt svensk rätt rättigheter kunna inskränkas genom lagstiftning. Att en ifrågasatt lag skulle göra intrång på förutvarande rättigheters område, kan dftrfar väl utgöra ett skäl mot att lagen kommer till stånd, men stiftandet av en sådan lag strider icke mot någon svensk rättsregel.

344 E n princip för besvarandet av detta spörsmål erbjuder en tanke, som berördes på tal om grundsatsen att åt lagar icke må givas tillbakaverkande kraft. Det förklarades i det sammanhanget, att det uppenbarligen i allmänhet är i hög grad önskvärt att man kan lita på att de handlingar man frivilligt företager eller underlåter medföra de rättsföljder som man med stöd av den gällande rätten antager. Samma tanke, att tilliten till en viss beständighet i det konkreta rättstillståndet bör skyddas, torde kunna tjäna till vägledande princip vid besvarandet av nu förevarande fråga. Det är tydligt, att medborgarna i viss utsträckning utgå från att deras rättigheter icke genom ny lagstiftning förintas eller inskränkas eller åtminstone icke utan ersättning undergå sådan förändring, och lagstiftaren gör utan tvivel klokt i att som regel respektera sådan tillit. E t t motsatt förfaringssätt skulle icke blott mången gång te sig såsom hänsynslös hårdhet; det skulle ock i längden allvarligt störa samhällslivet. Insikt härom är nog i själva verket ett både säkrare och smidigare skydd för äganderätt och andra rättigheter mot övergrepp genom lagstiftning än sådana grundlagsstadganden, som i andra länder givits i dylikt syfte. 1 E n invändning, som kan tänkas framställd mot tanken att tilliten till rättigheters bestånd skulle kunna tjäna till princip för lagstiftningens respekterande av rättigheter, är den, att tilliten grundas på förmodanden Frågan är icke heller i allmänhet att uppfatta såsom avseende en konflikt mellan enskilt intresse, representerat av bestående rättighet, och allmänt intresse, representerat av den ifrågasatta nya lagen. Inom litteraturen har en sådan motsatsställning stundom ansetts utmärka frågan, i vad rnån lagstiftningen bör respektera bestående rättigheter. (Se KNOPH a. a. s. 54 ff., jfr kritiken av Knoph hos OLIVECEONA i ST 1925 s. 322 ff.)

Man

tänker sig å ena sidan de särskilda rättighetshavares intressen, vilkas rättigheter inskränkas, och å andra sidan samhällsintressen, sådana som dryckenskapens bekämpande eller någon närings främjande. Vid närmare undersökning skall man emellertid finna, att det vid lagstiftningen i allmänhet förhåller sig så, att de intressen som stå emot varandra hava så många bärare att ej något av dem kan med rätta kallas enskilt. Rättighetshavarna, vilkas rättigheter inskränkas genom den tilltänkta lagen, äro i allmänhet visst icke något fåtal, och det finnes därför vanligen ej grund att vid lagstiftningen betrakta deras intresse att behålla sina rättigheter som enskilt. Vid rättens användning i det särskilda fallet händer det däremot ofta, att allmänt och enskilt intresse med rätta kunna anses stå emot varandra. (Se STRAIIL a. a. s. 34 ff.) Det sagda innebär naturligtvis icke, att man icke vid lagstiftningen skulle ha anledning att sätta sig in i den ifrågasatta lagens användning i särskilda fall och på så sätt kan urskilja en motsatsställning mellan allmänt och enskilt intresse, liksom icke heller att vid lagstiftningen icke skulle kunna urskiljas intressen, vilka föreställas mindre nära än andra anknutna till personer. Även i ett annat ehuru närliggande avseende må den angivna frågan närmare förklaras. I det fall, som här är föremål för utredning, står den av en statsmyndighet ledda allmänna pensionsförsäkringen såsom ett helt i viss motsatsställning till var och en av de försäkrade. Dessa äga enligt pensionsförsäkringslagen rättigheter och skyldigheter gentemot det hela. Med visst fog kunna dessa rättigheter och skyldigheter uppfattas såsom riktade mot staten eller i allt fall mot det allmänna. De ifrågasatta reformerna skulle emellertid bland annat innebära, att försäkringsförmånerna beskures och att medel tillhörande pensionsförsäkringsfonden toges i anspråk för annat ändamål än att bereda pensioner. Det kunde vid sådant förhållande måhända hävdas, att staten genom reformerna befriade sig från densamma åliggande förpliktelser. Att den ena parten i ett rättsförhållande begagnar sin makt över lagstiftningen (eller rättsproduktionen i övrigt) till att befria sig från sina förpliktelser enligt detsamma, kunde åter tyckas uppenbart orätt. Vid bedömande av den nu återgivna tankegången är emellertid att märka, att det icke går för sig att utan vidare identifiera den statliga förvaltningen av pensionsförsäkringen med den statliga lagstiftningen. Den senare är ett sätt, på vilket den gällande rätten utbygges eller annorledes förändras. Det är icke mera främmande, att de rättsförhållanden i vilka staten är inblandad förändras genom lagstiftning än att andra rättsförhållanden underkastas sådana förändringar. Det är svårt att inse, varför vid lagstiftningen skulle tagas väsentligt större hänsyn till statens förpliktelser enligt gällande rätt än till andra bestående förpliktelser. (Annorlunda till synes HERLITZ a. a. s. 553.) 1 Jfr N. COHN i Juridisk Tidsskrift 1919, s. 331 f.

345 över lagstiftningens förhållande i framtiden och att resonemanget därför skulle bilda en cirkel. Denna invändning torde emellertid icke vara avgörande. Visserligen är det tydligt, att den tillit till rättigheters bestånd som må förefinnas inom samhället till väsentlig del är en produkt av lagstiftningens vana att respektera dessa rättigheter. Därav följer dock icke, att man ej vid lagstiftningen skulle kunna utgå från den faktiskt förefintliga tilliten som en självständig storhet. Intet torde för övrigt heller hindra, att de vid lagstiftningen verksamma personerna bilda sig en uppfattning om den utsträckning i vilken det är önskvärt att sådan tillit uppammas. Frågan, huruvida en viss lagstiftningsakt, som inskränker bestående rättigheter, därmed sviker rättighetshavarnas tillit till rättigheternas oförändrade bestånd, kräver för sitt besvarande, att förhållandena undersökas i två skilda avseenden. Eör det första bör undersökas, på vad grund rättighetshavaren kan anse sin rättsställning skyddad mot senare lagstiftning. Man har därvid att undersöka rättigheten och dess tillkomst med hänsyn till den tillit till rättighetens bestånd, som de därmed förknippade omständigheterna faktiskt ingiva. Det torde emellertid inses, att en sådan undersökning icke är tillfyllest för frågans besvarande. Den rättsställning, som den gällande rätten förlänar, kan ej antagas vara lika orubblig eller lika litet hindrande gent emot alla slags lagar, som skulle vara av beskaffenhet att inskränka densamma. Tvärtom är det tydligt, att en person som åtnjuter en enligt gällande rätt på ett eller annat sätt skyddad ställning ofta icke har anledning att anse sig undantagen från vissa slags lagar, som skulle inskränka hans rättsställning men däremot kan räkna på att undslippa att drabbas av vissa andra slags lagar. Som ett andra led i den undersökning, vilken skall föra till frågans besvarande, bör alltså ingå en utredning av arten av den tilltänkta inskränkningen och dess förenlighet med rådande uppfattning om rättighetens fortvaro. Det förra av de båda moment, som böra beaktas då det gäller att avgöra huruvida viss tilltänkt lag skulle kränka tilliten till rättsställnings bestånd, motsvarar såsom lätt inses just den hänsyn, som enligt mångas mening vid lagstiftningen bör tagas till förvärvade rättigheter. Den här hävdade uppfattningen skiljer sig dock avsevärt från läran om förvärvade rättigheter. Enligt den här utvecklade tankegången är väl den omständigheten, att verklig rättighet föreligger, av viss betydelse, men denna omständighet är enligt tankegången icke avgörande. Det torde nämligen icke finnas något tvingande skäl, varför principen om hänsynstagande till tilliten skulle vara inskränkt till bestående rättigheter och icke även omfatta rättsställning som ej förtätats till rättighet. 1 Det är vidare anledning att göra åtskillnad mellan olika rättigheter, alltefter det att de ur tillitens synpunkt av skilda skäl förtjäna större eller mindre hänsyn. Bättighet, som antagit formen av privilegium, synes sålunda i alldeles särskild grad ägnad att åtnjuta hänsyn från lagstiftningens sida. Något motsvarande torde ofta gälla beträffande rättigheter, som i lag förklarats skola gälla viss tid, t. ex. patenträtt. Bättigheter, vilka genom lag knutits till vissa prestationer, såsom t. ex. just patenträtt och vidare rätt till inmutad gruva, torde ock i allmänhet giva särskilt starka anspråk på hänsyn. Även andra rättigheter, vilka förvärvats genom frivilliga handlingar förenade med uppoffringar, synas skänka anspråk på särskild hänsyn. _ När det vid tidigare tillfällen gällt att avgöra, huruvida viss lagstiftningsåtgärd varit förhindrad av hänsyn till gällande rätt eller om den kunnat genomföras allenast mot ersättning, har emellertid frågan om verklig 1

Se N. COHN i Juridisk Tidsskrift 1919, s. 331 f.

346 rättighets förhandenvaro skjutits i förgrunden. Så var fallet under förarbetena till kungl. förordningen den 15 december 1914 angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket, då fråga uppstod huruvida svenska tobaksfabrikanter m. fl. skulle anses ha någon verklig rättighet att utöva sin näring. Frågan besvarades nekande av den för reglering av tobaksbeskattningen utsedda kommittén, 1 och på grund därav fann denna, att dessa näringsidkare måste underkasta sig monopollagstiftningen och icke ägde rätt till ersättning för förlust genom monopols införande. Billigheten krävde dock enligt kommitténs mening, att staten i någon mån ersatte uppstående förluster. 2 Motsvarande problem uppstod under förarbetena till kungl. förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker beträffande försäljare av sådana drycker, och därvid fann man, att någon rätt till ersättning ej funnes för de ifrågavarande näringsidkarna men att åt vissa bland dem likväl skäligen borde utgå viss ersättning. 3 Det avgörande skälet för att frånkänna dessa näringsidkare rätt till ersättning var tydligen, att de ej ansågos äga verkliga rättigheter till den av dem bedrivna näringen. 4 Det andra moment, som enligt det föregående måste uppmärksammas vid avgörande huruvida en tilltänkt lag skulle svika rådande tillit, brukar ej bliva föremål för tillräckligt beaktande vid dryftande i litteraturen av hithörande problem. Även de, som i allmänhet fästa avgörande vikt vid frågan huruvida rättighet eller icke rättighet föreligger, pläga dock tillmäta den ifrågasatta nya lagens beskaffenhet åtminstone så stor betydelse, att de lära att mindre väsentliga intrång i bestående rättigheter böra få ske utan ersättning. Andra äro, såsom fallet är i modern norsk doktrin, beredda att fästa avseende vid det ändamål, som en ifrågasatt lag fullföljer. 5 Det riktiga torde vara att resonera på följande sätt. Innehavaren av en enligt äldre rätt skyddad rättsställning kan icke gärna lita på att få behålla denna i alla avseenden oförminskad utan måste tvärtom räkna med möjligheten av ändrade bestämmelser i vissa avseenden. Det torde t. ex. vara tydligt, att han icke kan äga göra anspråk på att ej behöva underkastas nya kontrollbestämmelser som må befinnas lämpliga. Författningar, som avse att främja det allmänna hälsotillståndet eller sedligheten, torde ock i 1 Se Betänkande och förslag angående reglering af tobaksbeskattningen, D. I, Sthlm 1911, s. 54 ff. B J Ö R L I N G var tillkallad som sakkunnig i denna fråga. Verklig rättighet ansågs föreligga för den som vunnit r ä t t att idka näring genom burskap eller tillståndsresolution före den 1 juli 1847. Jfr REUTERSKIÖLD, W I N R O T H och GROTENFELT i betänk a n d e t resp. s. 354, 361 och 370. W I N R O T H och GROTENFELT ansågo, att fabrikanterna ägde r ä t t i g h e t till sin näring, och för dem var därmed klart, att fabrikanterna ägde r ä t t s a n s p r å k p å ersättning. GROTENFELT, som hänförde sig till finska förhållanden, stödde sig på § 39 i 1772 års regeringsform, vilken vid tiden för hans utlåtande alltjämt gällde i Finland (se ovan s. 337 not 2). 2 Se kungl. förordningen den 15 december 1914 om vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket. 8 Se kungl. kungörelse den 16 maj 1918 angående ersättning till gästgivare etc. samt kungl. prop, nr 287 till 1920 års riksdag och riksdagens skrivelse nr 358. * Nykterhetskommittén V, Sthlm 1914, s. 286 ff., och LUNDSTEDT hos kommittén s. 417 ff. L U N D S T E D T uttalade: »Vid bedömande av statens rättsliga förhållanden till de privata juridiska eller fysiska personer i samhället, å vilkas intressesfärer den föreslagna lagen skulle komma att medföra ett mer eller mindre k ä n n b a r t intrång, torde man kunna u t g å ifrån, a t t vad som verkligen med fog kan betecknas såsom en viss persons subjektiva r ä t t i g h e t — en stadigvarande och individualiserad rätt, som ej blott utgör en följd eller tillämpning av det berättigande av allmän, opersonlig karaktär, varav alla medborgare i samhället eller åtminstone en viss kategori kunna, om de vilja, b e g a g n a sig —• och blott detta, är något, som h a n har rättsligt anspråk på att fortfarande få tillgodonjuta och för vilket h a n kan åberopa rättsordningen såsom skydd icke blott emot angrepp från enskilda u t a n även, enligt rättsåskådningen och med stöd av 16 § regeringsformen, emot ett eventuellt angrepp från statsmakternas sida.» Till detta uttalande bör emellertid fogas en erinran, att denne författares åsikter i rättsvetenskapliga frågor n u m e r a i väsentliga avseenden äro helt andra än vid tiden för uttalandet. 5 Se ovan s. 342 not 6.

347 stor utsträckning utan att möta invändningar kunna tillämpas å äldre rättsförhållanden, och betänkligheter göra sig desto mindre gällande ju vådligare för hälsa eller sedlighet det tillstånd är, som den nya lagen avser att rätta. Lagar, som innebära förändringar i rent privaträttsliga förhållanden mellan individer, synas däremot icke annat än i undantagsfall kunna beredas användning å äldre rättsförhållanden utan att därigenom individernas förväntningar, att dessa förhållanden äro slutligt reglerade, skulle bringas på skam. 1 Vid bedömande av de ifrågasatta reformerna med ledning av denna prin- De ifrågasatta cipiella undersökning torde det vara lämpligt att först syssla med dem, i ändringarna av vad de angå de förmåner som pensionsförsäkringen erbjuder, och att därvid p ^ n ° e ° na ° r ' särskilt för sig uppmärksamma de båda moment som nu antytts. Vad det första av dessa beträffar, är att märka, att pensionsförsäkringslagen bestämmer om pension åt de försäkrade i ordalag som icke giva anledning att anse att icke alla dessa skulle äga enverklig_ rättighet att under de i lagen angivna förutsättningarna erhålla pension. Vidare är att märka, att den folkpensionering, som medelst lagen genomförts, vad avgiftspensionerna beträffar är anordnad såsom en försäkring med förmåner växlande efter avgifterna och att däri enligt det allmänna uppfattningssättet utan tvivel ligger, att mot de avgifter som de försäkrade betala skola svara förmåner vilka icke godtyckligt kunna fråntagas dem. De nu anförda omständigheterna äro otvivelaktigt ägnade att låta det framstå som riktigt, att de försäkrade oberoende av ny lagstiftning bibehållas vid de förmåner som enligt de dittills gällande bestämmelserna skola utgå på grund av redan erlagda avgifter.2 Med avseende å den rättsställning, som enligt pensionsförsäkringsjagen tillkommer de försäkrade, är emellertid vidare att märka, att försäkringen icke är frivillig utan obligatorisk. 3 Det skulle därför vara missvisande att beteckna försäkringen såsom grundad på avtal. 4 Allenast så till vida kan en jämförelse med avtal vara på sin plats, som pensioneringen såsom nyss påpekats är anordnad i försäkringsform med en efter vars och ens avgifter individuellt bestämd pension och därigenom iklätts en avtalsliknande gestalt. En åtskillnad synes kunna göras mellan de försäkrades rätt till avgiftspension och deras rätt till pensionstillägg. Allenast den förra delen av pensionen motsvaras försäkringstekniskt av erlagda avgifter, och det synes icke naturligt, att de försäkrade skulle äga en genom senare lagstiftning okränkbar rätt till den sistnämnda delen av pensionen. 5 E n modifikation lider 1 I tobakskommitténs ovan anförda betänkande s. 59 ff. gives en redogörelse för åtskilliga lagstiftningsåtgärder på näringslivets område och den hänsyn, som därvid visats näringsidkarna. 2 I skrivelse den 23 februari 1921, vilken återgives i kungl. proposition nr 284 till 1921 års riksdag, har pensionsstyrelsen på tal om möjligheten att efter en ifrågasatt höjning av avgiftspensionerna framdeles nödgas åter sänka dessa uttalat, att en sådan åtgärd icke kunde göras retroaktiv; s. 16 f., jfr s. 21 f. och 46 samt sammansatta stats- och andra lagutskottets nr 2 utlåtande nr 7 s. 6 f. 3 Det bortses här som eljest från försäkring genom frivilliga avgifter enligt 34 § pensionsförsäkringslagen. 4 Jfr REUTERSKIÖLD, Föreläsningar i svensk stats- och förvaltningsrätt II, Upps. & Sthlm 1933, s. 72. 5 Jfr dock uttalande av riksförsäkringsanstalten i fråga om de av statens besparingskommitté föreslagna reformerna, att vid bestämmandet av pensionstillägg avgiftspensionen skulle räknas som inkomst och att stadgandet om avdragsfri inkomst skulle borttagas. Riksförsäkringsanstalten yttrade (Bilaga till kungl. prop, nr 109 till 1926 års riksdag s. 16), att det syntes tveksamt, om en omedelbar tillämpning av dessa besparingsåtgärder kunde komma i fråga med avseende å dem, som redan omfattades av försäkringen. Enligt anstaltens mening kunde det göras gällande, att det vore stridande emot det allmänna rättsmedvetandet, att de förpliktelser, som staten genom pensionsförsäkringslagen åtagit sig gentemot de försäkrade, icke upprätthölles. Genom denna lag kunde nämligen sägas hava uppstått ett tvåsidigt rättsförhållande, i det att lagen ålade försäkringstagarna vissa skyldigbeter mot det att staten tillförsäkrade desamma vissa förmåner.

348 emellertid detta vad beträffar de försäkrades rättsställning efter försäkringsfallets inträffande. I de försäkringsbrev, vilka pensionsstyrelsen utfärdar för varje försäkrad när hans pensionsrätt inträtt, förklaras, att pensionsstyrelsen tillförsäkrar den för vilken brevet gäller visst belopp i pension, och därvid göres ingen skillnad mellan avgiftspension och pensionstillägg. Vid denna avfattning av försäkringsbreven synes böra fästas stor vikt. 1 Vad beträffar beskaffenheten av de ifrågasatta reformerna är att märka, att de av kommittén motiveras med hänsyn till ändamål som redan den nuvarande pensionsförsäkringen tjänar. Borttagandet av försäkringen mot förtidsinvaliditet från pensionsförsäkringen avser att stävja missbruk av denna och därigenom möjliggöra större effektivitet hos dess återstående del, ålderdomsförsäkringen. Att pensionsbeloppen i vissa fall i framtiden kunna bliva lägre enligt de föreslagna reglerna än med bibehållandet av de äldre, sammanhänger med att kommitténs förslag innebär en omläggning av ålderdomspensioneringen, föranledd av den ekonomiska och sociala utvecklingen och medförande bland annat förbättrad ålderdomsförsörjning för den nu levande generationen. Vid reformernas bedömande bör ihågkommas, att det i fråga om en social välfärdsinrättning sådan som pensionsförsäkringen är naturligt, att den underkastas förändringar med syfte att sätta den i stånd att bättre fylla uppgifter för vilka den tillkommit. De nu gjorda övervägandena torde sammanställda giva följande resultat. Pensioner, som blivit fastställda före den nya ordningens genomförande, torde icke böra upphävas eller minskas genom införande av nya regler för pensioneringen. Vad beträffar pensionstillägg torde rätten därtill icke behöva respekteras i vidare mån än av det sagda framgår. Rätten till avgiftspension åter torde förtjäna väsentligt större hänsyn. Den, som före den nya ordningens genomförande uppnått pensionsfallet och jämväl därförut ansökt om pension, torde böra äga rätt till avgiftspension efter dittillsvarande grunder. Vidare torde beloppet av intjänade avgiftspensioner ej heller i andra fall böra minskas. För det fall, att vederbörande erlagt avgift både enligt gamla lagen och enligt den nya, torde denna tanke icke nödvändigtvis behöva föra längre än till att avgiftspensionen enligt nya lagen, om den understiger den enligt äldre rätt intjänade pensionen, höjes till den senares belopp. Vad villkoren för erhållande av avgiftsrjension beträffar, synes det icke obetänkligt att borttaga rätten till pension vid förtidsinvaliditet. E n förutsättning för att en sådan åtgärd skall kunna anses förenlig med sunda rättsgrundsatser torde vara, att avgiftspensionerna för dem, som erlagt avgift i den nuvarande blandade invaliditets- och ålderdomsförsäkringen men erhålla pension i en ren ålderdomsförsäkring, höjas, så att avgiftspensionerna komma att motsvara de redan erlagda avgifternas värde i en försäkring av det senare slaget. Hänsyn bör emellertid därvid tagas till att en del av detta värde är förbrukat av den försäkring mot förtidsinvaliditet, som avgiftsbetalarna åtnjutit under tiden före den nya ordningens införande. Förhöjningen bör av denna orsak skäligen bliva mindre ju närmare en försäkrad vid den nya ordningens ikraftträdande hunnit sextiosjuårsåldern. Vid bedömandet av invaliditetsförsäkringens borttagande är vidare att märka, att samtidigt med denna åtgärd en statsunderstödd invaliditetsförsäkring enligt kommitténs 1 Statens besparingskommitté, vilken bland annat föreslog den förändringen med avseende å pensionsförsäkringen att pensionstillägg ej skulle utgå till de på grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet invalida, uttalade därvid, att någon förändring icke torde lagligen kunna vidtagas beträffande redan beviljade pensioner (Statens offentl. utr. 1925: 8 s. 205).

349 förslag anordnas genom de erkända sjukkassornas försorg. Kommittéförslaget öppnar ock möjlighet för stora grupper av de nu från rätt till inträde i sådan sjukkassa avskurna att vinna inträde på mycket förmånliga villkor. För en stor del av dem, som ändock icke kunna vinna inträde i erkänd sjukkassa, är enligt förslaget genom en övergångsanordning sörjt för att de efter ekonomisk behovsprövning skola kunna komma i åtnjutande av invalidunderstöd, som är rikligare utmätt än de nuvarande pensionstilläggen. Mot en på detta sätt genomförd omläggning av pensionsförsäkringen till en ren ålderdomspensionering torde icke kunna resas avgörande invändningar av rättslig art. I andra länder har förekommit, att de i obligatorisk försäkring utfästa förmånerna nedsatts. I Danmark nedsattes genom Lov af 16 Juli 1927 om Invalideforsikring invalidräntan för andra invaliditetsfall än särskilt svåra sådana från 800 kronor om året, med vilket belopp sådan ränta skulle utgå enligt Lov af 6 Maj 1921, till 540 kronor för år. Denna nedsättning drabbade även dem, som redan fått sig invalidränta tillerkänd, dock att en övergångstid med en från 800 till 540 kronor gradvis sjunkande ränta stadgades för dem, som fått invalidränta sig tillerkänd före den 1 oktober 1927. Under överläggningarna i danska riksdagen före lagens antagande väckte den föreslagna sänkningen av redan beviljade invalidräntor livligt motstånd. 1 Vissa personer, vilka redan fått invalidränta sig tillerkänd enligt 1921 års lag men som enligt 1927 års lag skulle få vidkännas minskning av dessa räntor, instämde, efter det sistnämnda lag utfärdats, Invalideforsikringsfonden till domstol med yrkande väsentligen, att enär minskningen av deras räntor vore olaglig och i strid mot § 80 grundlagen, fonden måtte förklaras icke äga bringa 1927 års regler om invalidräntas storlek till tillämpning gentemot dem. Deras talan ogillades emellertid av domstolarna. 2 1 Med skärpa hävdades, a t t en sådan förändring vore högst betänklig från rättslig synpunkt, då densamma kränkte invalidräntetagarnas rätt. Denna invändning utvecklades särskilt av prof. A X E L MÖLLER (se Rigsdagstidende, Folketinget 1926—27, sp. 2852 ff., 2887 ff., 2894, 6169 ff. och 6219 ff.). I diskussionen påpekades, att de danska domstolarna anses äga r ä t t a t t pröva lagars grundlagsenlighet och att de därför kunde t ä n k a s med stöd av § 80 i danska grundlagen vägra tillämpa den föreslagna lagen. Som skäl för anmärkningen om dennas rättsliga otillåtlighet anfördes bland annat, a t t invalidräntorna utginge på g r u n d av försäkring. Denna var dessutom på visst s ä t t frivillig, emedan den omfattade sjukkassornas »nydende» medlemmar och inträdet i sjukkassa var frivilligt. Av lagförslagets försvarare framhölls bland annat, att nedsättningen ej ginge så långt att den berövade de försäkrade den del av r ä n t a n som enligt försäkringsteknisk beräkning kunde anses u t g ö r a vederlag för deras avgifter u t a n blott innebure en reduktion av det allmännas b i d r a g till räntorna. Bland inlägg till förmån för lagförslaget märkas i synnerhet promemorior utarbetade inom Justitsministeriet och Ministeriet for Sundhedsvsesen samt en u t r e d n i n g av prof. B E R L I N , alla intagna såsom bilagor till Betsenkning L X X i Tilla3g B til R i g s dagstidenden för ifrågavarande session. F ö r jämförelse med svenska förhållanden m å vidare nämnas, a t t beslut om tillerkännande av invalidränta meddelades vederbörande pensionstagare genom skrivelse från invalidförsäkringsfonden eller utslag av Invalideforsikringsretten och a t t icke ens motståndarna till lagförslaget med bestämdhet hävdade att invalidränta för dem, vilka redan erlagt avgifter men först i framtiden bleve invalider, ej skulle få beskäras (se särskilt M Ö L L E R sp. 6177). 2 Se Ugeskrift for Retsvajsen 1929 s. 239. 0 s t r e Landsret anförde i sin av Hojesteret u t a n egen motivering fastställda dom: «Naar Lovene af 1921 og 1927 tåler om Invalideforsikring, k a n derved ikke antages at vaere teenkt paa Forsikring i privatretlig F o r s t a n d med forsikringsteknisk rigtig udregnede Prsemier og med en «Forsikringsfond» i forsikringsteknisk Forstand, men Udtrykket: Forsikring i disse og andre Love om social F o r s o r g betegner k u n den sociale Hjselp, der er betinget af, at vedkommende selv h a r ydet et mere eller mindre vsesentligt Bidrag (Hjgelp til Selvhjselp) i Modssetning til den sociale Forsorg, h v o r Hjselpen er ganske vederlagsfri; men ogsaa Forsikringslovene henhorer dog under «sociale Forsorgslove». Ved Loven af 1921 h a r man i övrigt adskilt Invalideforsik-

350 Det ifrågaHärefter återstår att besvara frågan, huruvida på sätt inledningsvis ansatta ian- givits medel ur pensionsförsäkringsfonden, eller rättare ur den däri ingående språktagandet a } i m ä n n a fonden, kunna utan att god rättsuppfattning trades för nära anförsäkrin^s- vändas för att underlätta invaliditetsförsäkringens överflyttande till de erfonden.° kända sjukkassorna. Ålderdomsförsäkringskommittén uttalade i motiven till förslaget till pensionsförsäkringslag, att fondens medel i viss mening representerade ett hela folkets gemensamma sparkapital, för vilket staten stode i ansvar genom att garantera hela försäkringen och därmed förenade förmåner. 1 I kungl. proposition nr 207 till 1916 års riksdag angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden yttrade föredragande departementschefen, 2 att han ansåge självfallet att förvaltningen av fonden måste i allt väsentligt ordnas med hänsyn till det ändamål för vilket fondmedlen uppsamlades och att följaktligen för pensionsförsäkringen främmande synpunkter därvid icke finge göra sig gällande. Fonden borde vara att betrakta såsom de försäkrades egendom och därför förvaltas på det sätt, som bäst överensstämde med de försäkrades intresse. I skrivelse nr 247 uttalade riksdagen sin anslutning till denna uppfattning. Lagtexten innehåller väl intet uttryckligt stadgande, att avgiftspensionerna skola bekostas av fondmedel men en sådan användning av fonden förutsattes uppenbarligen i 12 §:s stadganden om periodiskt återkommande försäkringsteknisk utredning och om användning av överskottsmedel. I det sistnämnda avseendet stadgas, att så stor del av uppstående överskott som Konungen bestämmer må användas till bestridande av kostnader för åtgärder, ägnade att i pensionsförsäkringens intresse förebygga eller häva arbetsoförmåga eller befordra folkhälsan. Om ordet egendom tages i någon av de betydelser som detsamma äger enligt juridiskt språkbruk, är det nyss återgivna påståendet, att fonden är de försäkrades egendom, naturligtvis icke riktigt. Satsen giver emellertid uttryck åt den i och för sig naturliga och även allmänt utbredda tanken, att fonden skall användas för de försäkrades bästa och i åtminstone ungefärlig överensstämmelse med de principer som äro nedlagda i pensionsförsäkringslagen. E t t inkast, som möjligen kunde göras, bör emellertid här upptagas till diskussion. Det kan frågasättas, huruvida det icke läte sig utan betänkligheter göra att staten för' sina ändamål toge medel ur fonden i anspråk mot det att staten åtoge sig garanti för försäkringens prestationer intill belopp ringen fra den privatretlige Forsikrings Begreb ved at det aldeles overvejende Antal af Invaliderentenydere v a r Invalider allerede stråks, da Loven traadte i Kraft. Ved Loven af 1921 h a r m a n — for att opnaa en simpel Administrationsordning (ved Sygekasserne) u n d l a d t udtrykkelig at dele Invaliderenten i to Dele, nemlig: a) den Rente, som forsikringsteknisk svarer til den betalte Prsemie, og b) offentligt Tilheg til denne Rente, men det rette Forhold er dog tydelig nok det, at Prsemien kun afgiver forsikringsmacssigt Grundlag for en ringe Del af Renten, medens Resten skyldes Tilskudene.» Det kunde därför icke anses oförenligt med 1921 års lag, att lagstiftningsmakten hade företagit en nedsättning av invalidräntans storlek i den omfattning som skett genom 1927 års lag. 1 I s. 82. — Jämväl senare har uppfattningen om en statens g a r a n t i för pensionsförsäkringen kommit till uttryck. Den s. k. pensionsfondskommittén omtalade sålunda på tal om förslag att öka statens upplåning från fonden, att såsom ett särskilt skäl för att staten borde tillförsäkras en mera betydlig del av fonden hade anförts att staten iklät: sig ansvar för försäkringen, i det att den till viss grad g a r a n t e r a t att avgiftspensionerna skulle u t g å med fastställda belopp (se kungl. prop, nr 207 till 1916 års riksdag s. 20, jfr s. 15). P e n sionsstyrelsen åter uttalade i skrivelse den 23 februari 1921 på tal om en ifrågasatt mindre försiktig beräkningsgrund för avgiftspensionerna, att en övergång därtill skulle kräva, g a r a n t i från statens sida för täckning av eventuella brister i fonden (se kungl. prop, n : 284 till 1921 års riksdag s. 16 f.). 2 S. 27.

351 som försäkringstekniskt svarar mot det i anspråk tagna. En stor del av fondens medel tillgodogör sig staten redan för ändamål, som äro främmande för pensionsförsäkringen, därigenom nämligen att fondens medel i stor utsträckning placeras i statsobligationer. Det kan sättas i fråga, huruvida det är någon väsentlig skillnad mellan detta redan nu praktiserade förfaringssätt och det nyss antydda. I själva verket torde det bestå en djupgående principiell skillnad mellan de båda tillvägagångssätten. Enligt det ena sker en efter affärsmässiga grunder beräknad placering av fondens medel mot återbetalningsskyldighet av motsvarande belopp jämte r ä n t a ; 1 enligt det andra tagas fondens medel i anspråk utan hänsyn till om åtgärden är affärsmässig från fondens synpunkt och mot det att staten ikläder sig ansvar icke för det i anspråk tagna beloppets återbetalande utan för utgivande av försäkringsprestationer intill vad mot detta belopp försäkringstekniskt svarar. Det hittills anförda har emellertid sin fulla tillämplighet allenast i den mån det icke i fonden finnes överskott. Med visst fog kan göras gällande, att överskott i fonden bör användas till att förbättra försäkringsförmånerna, men det synes likväl icke behöva möta avgörande betänkligheter att använda överskottsmedel till annat ändamål, som faller inom ramen av pensionsförsäkringens syften. Bedan nu användas såsom nyss berörts enligt bestämmelse i 12 § pensionsförsäkringslagen överskottsmedel för sjukvårdande verksamhet. Bestämmelsen härom infördes 1916 och synes icke hava mött opposition. I pensionsförsäkringens allmänna fond finnes för närvarande ett högst betydande överskott. 2 Det till 20 miljoner kronor maximerade belopp, som enligt kommitténs ifrågavarande förslag skulle tagas ur fonden, uppgår endast till en tämligen ringa del av detta. Då vidare ändamålet med den ifrågasatta åtgärden ar att bereda till pensionsförsäkringen anslutna personer försäkring mot invaliditet genom erkända sjukkassor och att därigenom möjliggöra en för pensionsförsäkringens uppgift att skaffa ålderdomsförsörjning nyttig omläggning av pensionsförsäkringen, synes åtgärden icke möta avgörande rättsliga betänkligheter. 1 E t t användande av fondmedel, därvid affärsmässiga hänsyn icke ha varit de avgörande, ligger till grund för den fordran hos staten för understöd enligt lagen den 8 j u n i 1915, som den 30 juni 1933 uppgick till kronor 24 186 106: 94. Se om denna fordrans uppkomst 1929 års statsverksproposition femte huvudtiteln s. 96 ff. 2 Se detta betänkande s. 68.

352 Bilaga

2.

P. M. angående uppbörden av pensionsavgifterna. Påföringen av avgifter enligt lagen om allmän pensionsförsäkring verkställes av taxeringsnämnden i en av vederbörande mantalsskrivningsförrättare enligt fastställt formulär upprättad avgiftsförteckning över de i mantalslängden ivpptagna personer, som vid årets början uppnått 15 men icke 66 års ålder. Grundavgifterna uppbäras och redovisas därefter i regel av vederbörande kommun, som därjämte är skyldig att till pensionsförsäkringsfonden inbetala ett belopp, motsvarande de grundavgifter, som icke blivit av de avgiftspliktiga själva erlagda före utgången av juni månad året näst efter det år, under vilket avgifterna blivit påförda. Tilläggsavgifterna, som icke få erläggas och ej heller utsökas efter utgången av nyssnämnda respittid, uppbäras i samband med kronoutskylderna. Beträffande det sålunda gällande systemet för avgiftsuppbörden hava vid olika tillfällen ändringsyrkanden framkommit. Inom riksdagen har motionsvis påyrkats dels att grundavgifterna skulle i likhet med tilläggsavgifterna uppbäras i samband med kronouppbörden, dels ock att kommunerna skulle befrias från den dem åliggande ansvarigheten för ej erlagda grundavgifter. Samtliga i sådana avseenden väckta motioner hava emellertid avslagits av riksdagen huvudsakligen under hänvisning till olika på området pågående utredningar. Frågan om en mera genomgripande omläggning av systemet för avgiftsuppbörden berördes av statens besparingskommitté i dess år 1925 avgivna betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation. 1 Kommittén, som föreslog väsentligt höjda pensionsavgifter, ansåg det sålunda nödvändigt, för att avgiftshöjningen icke skulle stanna på papperet eller bli alltför betungande för de försäkrade, att upptaga avgifterna genom avdrag på arbetslönen vid varje särskilt avlöningstillfälle. Med hänsyn till då pågående utredning angående åtgärder till åvägabringande av en rationell skatteuppbörd ansåg sig kommittén emellertid icke böra ägna frågan om uppbörden av pensionsavgifterna någon mera ingående undersökning. För att antyda en möjlighet till lösning av frågan skisserade dock kommittén ett förslag till uppbörd genom arbetsgivarna, i vilket s. k. skattekort och skattemärken skulle komma till användning. Oavsett hur detaljerna i uppbördssystemet utformades, förordade kommittén, att pensionsavgifternas införande i vederbörliga längder skulle överlämnas till debiteringsförrättaren i stället för att åligga taxeringsnämnden, att såväl grund- som tilläggsavgifter skulle upptagas å en och samma debetsedel, även om för övrig uppbörd skilda debetsedlar skulle ifrågakomma, att pensionsavgifterna skulle utgå med förmånsrätt framför skatter samt att bestämmelsen att avgiftsbelopp, som av den avgiftspliktige erlagts först efter viss dag, icke skola räknas honom tillgodo för beredande av pension, skulle upphävas. I annat sammanhang förordade kommittén vidare, att kommunernas ansvarighet för grundavgifterna skulle bibehållas. Här torde vidare böra nämnas, att kommittén jämväl föreslog, att försäkringsböcker, i vilka skulle verkställas kvittering av erlagda pensionsavgifter, skulle införas på så sätt, att de för varje år i försäkringen nyin trädande deltagarna skulle få dylika böcker till sig utlämnade. Härigenom skulle årligen komma att utdelas omkring 100,000 försäkringsböcker. 1

Statens offentl. utr. 1925: 8 sid. 190 f.

353 I de för pensionsförsäkringskommitténs utredningsarbete lämnade direktiven anfördes i fråga om uppbörden av pensionsavgifter bland annat, att skälig hänsyn borde tagas till de förslag rörande uppbördsväsendet, som väntades från särskilda sakkunniga, åt vilka Kungl. Maj:t den 23 maj 1924 uppdragit att inom finansdepartementet verkställa utredning angående åtgärder till åvägabringande av en rationell skatteuppbörd. Nämnda sakkunniga, 1924 års uppbördssakkunniga, hava sedermera den 30 juni 1929 avgivit sitt betänkande angående rationell skatteuppbörd. 1 De sakkunniga hemställa däri bland annat, att förfarandet vid skatteuppbörden omlägges efter följande huvudsakliga grundsatser: Statliga och kommunala utskylder skola debiteras och uppbäras i ett sammanhang, därvid utskyldernas leverering från de betalningsskyldiga till uppbördsmyndigheten skall över hela riket äga rum över postgiro. Uppbördsmyndighet, vilken jämväl skall ombesörja debiteringen, skall vara i Stockholm överståthållarämbetet för uppbördsärenden, i Göteborg och Malmö magistraten genom en under magistraten lydande uppbördsförvaltning samt i länen i övrigt länsstyrelsen genom en inom landskontoret inrättad uppbördsavdelning. För skattskyldiga, anställda i allmän eller enskild tjänst, skall det i regel åligga vederbörande redogörare eller arbetsgivare (löngivare) att i enlighet med närmare föreskrift från uppbördsmyndigheten förmedla skattemedels innehållande ur den anställdes avlöning och insändande på föreskrivna tider till uppbördsmyndigheten. Utskylderna skola erläggas dels i förskott under tiden 25 februari—24 november, för anställda månadsvis och för egna företagare kvartalsvis, i regel med lika belopp under varje uppbördstermin dels i efterskott under tiden 25 januari—24 februari, sedan debitering ägt rum på grundval av prövningsnämndens beslut, med vad som utöver förskottsbeloppen erfordras för utskyldernas fulla gäldande. Förskottsavsättningarna skola i regel uppgå: för anställda för varje månad till en tiondel av nästföregående års sammanlagda utskyldsbelopp och för egna företagare för varje kvartal till tre tiondelar av utskylderna för nästföregående år, därvid iakttages, att förskottsavsättningarna skola avjämnas till helt krontal. Har skattskyldig under nästföregående år icke haft att erlägga utskylder, beräknas förskottsavsättningarna på grundval av en preliminär uppskattning av de blivande utskyldernas belopp, vilken uppskattning skall verkställas av uppbördsmyndigheten med ledning av upplysningar från den skattskyldige eller i förekommande fall hans löngivare. För anställd, rörande vilken arbetsgivaren icke från uppbördsmyndigheten mottagit meddelande om förskottsavsättningens belopp, skall för skatteändamål preliminärt, till dess sådant meddelande ingår, innehållas tio procent av förfallet avlöningsbelopp. Löngivare skall vara skyldig att till uppbördsmyndigheten lämna uppgift om anställd personal, dels en gång årligen rörande samtliga hos honom anställda personer dels däremellan rörande inträffade förändringar i anställningsförhållandena. Indrivning av utskylder, som restförts för anställd personal, skall i regel verkställas hos löngivare, som genom försummelse föranlett utskyldernas förande på rest. Civil folkbokföring skall äga rum hos uppbördsmyndigheten under samverkan med pastorsämbetena inom myndighetens verksamhetsområde. 1

Statens offentl. utr. 1929: 17.

2193 38

354 Med avseende på pensionsavgifternas påföring, debitering, uppbörd och redovisning innebär de sakkunnigas förslag i huvudsak följande. Pensionsavgiftsförteckningen utskrives å länsstyrelsens skattekontor i två exemplar under tiden 1—15 mars. Utskriften sker med tillhjälp av adresseringsmaskin och ett särskilt plåtregister, vilket för bland annat varje person, som upjmått 15 års ålder skall innehålla en tryckplåt, å vilken finnes angivet: 1) skattenummer, 2) tillnamn och fullständiga förnamn, 3) yrke eller titel, 4) födelseår, födelsedag, civilstånd, kön, födelseförsamling och födelselän, 5) bostadsadress samt 6) postadress. E n a exemplaret av avgiftsförteckningen, försett rned anteckning om dem, som föregående år varit undantagna från avgiftsplikt, tillställes taxeringsnämndens ordförande senast den 25 mars. Avgiftspåföringen verkställes av taxeringsnämnden i samma ordning som för närvarande tillämpas. Förteckningen återsändes därefter av taxeringsnämnden till skattekontoret, som upprättar en avskrift av densamma. Denna översändes till kommunen för offentligt framläggande. Debitering i uppbördsboken av pensionsavgifterna verkställes av skattekontoret under juni, juli och augusti månader. Beträffande själva uppbörden, vilken som förut nämnts, skall till huvudsaklig del verkställas under tiden 25 februari—24 november genom upptagande av förskottsbetalningar å det sammanlagda utskyldsbelopp, som kommer att debiteras efter avslutad taxering, för löntagare en gång i månaden genom vederbörande arbetsgivares förmedling och för egna företagare en gång i kvartalet, må blott framhållas, att de sakkunniga förorda att låta inbetalta belopp i första hand avse avgifter enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. Med en dylik föreskrift räkna de sakkunniga med att restantierna av dylika avgifter skola förekomma mera sällan. Bestindrivning verkställes efter utgången av varje kvartal för förskottsuppbörd ävensom efter den slutliga uppbördsterminens utgång. Beträffande indrivningen av tilläggsavgifterna erinra de sakkunniga om den nu gällande regeln, att dylika avgifter ej må uttagas av de avgiftspliktiga efter utgången av juni månad året näst efter det, då avgifterna påförts. Efter den nya ordningen skulle restlängd å restantier från den slutliga uppbördsterminen icke kunna utsändas för indrivning förrän under mars månad. Anses sex månader böra såsom hittills disponeras för indrivning av restförda tilläggsavgifter, bör dylik restindrivning få fortgå till utgången av september månad. De sakkunniga framhålla emellertid samtidigt, att det med hänsyn till sällsyntheten av dylika restantier måhända kan vara tillräckligt med en indrivningstid av allenast tre månader för dessa avgifter. Efter slutuppbörden antecknar skattekontoret i avgiftsförteckningen beloppet av för varje person influten avgift. De sakkunniga hålla före, att ytterst få restantier därvid komma att finnas. Längden kompletteras senare under året med anteckningar om indrivna avgifter. Om den nuvarande bestämmelsen om respittid anses böra bibehållas, skulle förteckningen kunna avlämnas till pensionsstyrelsen på sätt för det nuvarande gäller före den 1 september. I annat fall bör förteckningens avlämnande uppskjutas i samma mån, som respittiden förlänges. De sakkunniga hava även berört frågan om kommunernas ansvarighet för ej erlagda grundavgifter och sätta därvid i fråga, huruvida detta ansvar bör kvarstå, därest uppbörden av grundavgifterna överlämnas åt statliga organ. För egen del känna sig de sakkunniga mest benägna för att denna kommunernas förpliktelse upphäves och att densamma i stället ålägges statsverket. Med hänsyn till att avgifterna efter uppbördsförfarandets omläggning säkerligen skulle komma att inflyta i långt större utsträckning än hittills, anses detta för statsverket icke hava någon större finansiell betydelse.

355 Den av uppbördssakkunniga sålunda föreslagna anordningen skulle i fråga om uppbörden av pensionsavgifterna tillgodose högt ställda krav med avseende på uppbördens effektivitet och samtidigt göra avgiftsbetalningen så litet betungande som möjligt för de avgiftspliktiga. Den föreslagna anordningen med obligatoriska förskottsinbetalningar, vilka i fråga om anställda skulle förmedlas av arbetsgivarna genom avdrag på lönen, i kombination med föreskriften, att vad som inbetalas skall i första hand anses såsom avgift enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, skulle säkerligen, såsom även de sakkunniga i olika sammanhang ansett sig böra framhålla, medföra att avgiftsrestantierna skulle komma att bliva skäligen obetydliga. Om därför den föreslagna uppbördsreformen genomföres — i här förevarande sammanhang torde anledning saknas att ingå på frågan om förslagets ändamålsenlighet och lämplighet ur allmänna uppbördssynpunkter eller i sådana avseenden, som icke direkt eller indirekt angå pensionsförsäkringen — synes frågan om uppbörden av pensionsavgifterna vinna en i stort sett lycklig lösning. Skulle däremot uppbördssakkunnigas förslag ej komma till genomförande, kan ifrågasättas att införa särskilda anordningar med avseende endast å uppbörden av pensionsavgifterna. Vad som därvid i första hand bör krävas torde vara, att avgiftsbetalningen göres så litet betungande som möjligt för de avgiftspliktiga, vilket krav synes nödvändiggöra, att betalningen får fullgöras i smärre poster. Enbart med en dylik anordning vinner man emellertid endast, att avgiftsbetalningen underlättas för och därigenom torde komma att fullgöras bättre av personer, som ändock söka att i görligaste mån fullgöra sina samhälleliga förpliktelser. För att ernå en förbättrad avgiftsbetalning även i fråga om personer, som på grund av likgiltighet eller ovillighet underlåta sin betalningsskyldighet, torde man vara hänvisad till att påkalla medverkan av arbetsgivarna vid uppbärandet av avgifterna. För att ett dylikt förslag icke skall möta så starkt motstånd från arbetsgivarnas sida, att det icke låter sig genomföras, torde det emellertid vara nödvändigt, att det anordnas så, att det icke medför några nämnvärt betungande förpliktelser för dessa. Här nedan skall göras ett försök att såsom underlag för en diskussion i frågan skissera ett dylikt förslag byggt på användandet av särskilda avgiftsmärken. Dessförinnan skall emellertid själva märkesfrågan något närmare beröras. I sitt betänkande angående socialförsäkringens organisation var besparingskommittén, såsom förut nämnts, något inne på denna fråga. Kommittén framlade sålunda ett utkast till uppbörd genom arbetsgivarna, i vilket s. k. skattekort och skattemärken skulle komma till användning. Därvid utgick emellertid kommittén från att för anställda all uppbörd av utskylder skulle verkställas enligt ett enhetligt märkessystem genom arbetsgivarnas försorg. P å grund av då pågående utredning genom de förut omnämnda uppbördssakkunniga ansåg sig emellertid besparingskommittén icke böra ägna frågan någon mera ingående behandling. Frågan om användande av särskilda märken för uppbörden av allmänna utskylder har sedan upptagits till behandling — ehuru synnerligen knapphändigt — av de uppbördssakkunniga. Tanken på en dylik anordning avstyrkes därvid bestämt med följande motivering: »Systemet med stämpelmärken är behäftat med flera väsentliga olägenheter. Det måste för de skattskyldiga vara förenat med besvär och risk att förvara dessa i avbidan på den slutliga uppbördsterminen. Skulle märkena förkomma, har den skattskyldige förlorat det inbetalda beloppet, enär han torde sakna möjlighet att styrka, att han fullgjort sin inbetalning. Det kan även tänkas, att en skattskyldig, som verkställt dylik förskottsbetalning, sedermera till följd av

356 penningbehov säljer sina skattemärken samt därefter underlåter fullgöra sin skattebetalning. Den säkerhet för skattens rättidiga erläggande, man velat åstadkomma genom förskottsbetalningarna, går härigenom förlorad. Skulle, såsom beträffande arbetare ofta är fallet, utmätningsbara tillgångar saknas, skulle alltså föga vara vunnet med metoden. Ett dylikt obehörigt förfogande över stämpelmärkena skulle möjligen kunna förhindras genom att stämpelmärkena inklistrades i en skattebok eller liknande strängt personlig handling och efter inklistrandet makulerades. E n dylik anordning vore dock tämligen omständlig. Det måste även anses vara för redovisningen synnerligen betungande, om skattemärkena skulle av de skattskyldiga avlämnas vid den slutliga uppbördsterminen till den myndighet, som förrättar uppbörden, beträffande kronouppbörden å landet för det närvarande postverket. Märkena skulle då likställas med kontanta penningar, varigenom uppbördsarbetet skulle i hög grad försvåras. Kontroll och revision skulle antagligen även bliva besvärliga. I händelse för mycket skatt erlagts genom stämpelmärken, torde även restitutionsförfärandet ställa sig besvärligt. Att låta överskottet utan vidare överföras i ny räkning torde knappast kunna ske. De sakkunniga anse sig därför böra bestämt avstyrka användandet av skattemärken.» Det bör emellertid framhållas, att frågan om märkessystem, sedd från de uppbördssakkunnigas synpunkt, torde hava legat så till, att inpassandet av ett märkessystem i det av dem uppgjorda systemet för skatteuppbörden i dess helhet ansetts komma att medföra avsevärda olägenheter utan att samtidigt vara förenat med några egentliga fördelar. Om, såsom här ifrågasattes, märkessystem skulle komma till användning endast för uppbörden av pensionsavgifterna, torde frågan komma i ett väsentligt annat läge. Beträffande de skäl, som av uppbördssakkunniga i deras ovan citerade uttalande anförts mot märkessystem, må anföras följande. Anmärkningen att det för de skattskyldiga måste vara förenat med besvär och risk att förvara märkena i avbidan på den slutliga uppbördsterminen har visst fog för sig. Denna risk får ej underskattas men å andra sidan ej heller överdrivas. Om den betalande allmänheten väl får klart för sig, att dessa märken vid uppbörden ha samma karaktär som reda penningar, och om förvarandet av märkena därjämte underlättas genom att alla märken undan för undan uppklistras på ett och samma kort, torde man kunna förvänta, att risken ej kommer att bliva så stor, att den i och för sig kan utgöra ett avgörande hinder för införandet av ett märkessystem. Mot ett obehörigt utnyttjande av märkena genom försäljning till annan person hava de sakkunniga själva anvisat en säkerligen effektiv metod, nämligen att märkena vid utlämnandet till de betalningsskyldiga uppklistras och makuleras i en strängt personlig handling. Gentemot en sådan anordning anmärka de emellertid, att den skulle vara tämligen omständlig, en anmärkning, som dock torde bortfalla, om anordningen genomföres på sätt i det följande tänkts. Vad övriga anmärkningar mot märkessystemet angår, sålunda ifråga om redovisning, kontroll, revision och restitution, äro de måhända riktiga, om fråga gäller märkesuppbörd av samtliga allmänna utskylder, vilken fråga emellertid saknar intresse i nu förevarande sammanhang. Om däremot märken skola komma till användning enbart för uppbörd av pensionsavgifterna, synas dessa anmärkningar vara så långt ifrån riktiga, att det är just ifråga om den kontanta redovisningen och kontrollen, som märkessystemet har sina största förtjänster, ett förhållande, som skall närmare utvecklas och belysas i samband med redogörelsen för det här tänkta systemet. Detta system, vilket ansluter sig till kommitténs förslag till lag om allmän

357 1

ålderdomspensionering , men även är tillämpligt med förslaget till lag om folkpensionering, innebär i sina huvuddrag följande: Den hittills tillämpade uppdelningen av pensionsavgiften på grundavgift och tilläggsavgift upphäves. I lagen föreskrives endast att pensionsavgift skall erläggas med en procent av den enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten, dock med lägst 6 och högst 50 kronor. Avgiften avrundas nedåt till närmast lägre hela krontal. All debitering och uppbörd av pensionsavgifter sker i samband med kronouppbörden. Avgiftsbetalningen fullgöres genom inköp av särskilda märken, vilka av postverket tillhandahållas i olika valörer. Genom ett konsekvent genomförande av denna princip torde den kontanta redovisningen bliva ordnad på enklast möjliga sätt, nämligen så att postverket endast har att till ålderdomspensioneringsfonden undan för undan inleverera medel, som inflyta för försålda märken. All medelskontroll blir förlagd till postverket efter i huvudsak samma grunder, som tillämpas ifråga om frimärksförsäljningen, med visst undantag i samband med indrivningen av restförda avgifter. Märkena skola uppklistras och makuleras antingen å särskilda avgiftskort eller i försäkringsbok. Avgiftskorten användas vid inbetalningar i förskott under löpande avgiftsår, d. v. s. från kronouppbördsterminen i november månad ena året till samma uppbördstermin följande år. Avgiftskort skall vara påtecknat vederbörande avgiftspliktiges namn samt försett med uppgift om vilket avgiftsår kortet avser och huvudsakligen tjäna till, dels att underlätta för den avgiftspliktige att förvara märkena, till dess att de under uppbördsterminen skola användas såsom betalningsmedel, dels ock att förhindra märkenas obehöriga utnyttjande genom försäljning till annan person. Avgiftskort komma till användning dels för sådana avgiftspliktiga, som själva frivilligt verkställa förskottsbetalning av pensionsavgiften genom inköp å postanstalt av avgiftsmärken, dels ock för dem, av vilka föreskrivna förskottsbetalningar uttagas genom arbetsgivare. Nytt kort utfärdas för varje avgiftsår i samband med den första inbetalningen för året och utställes för den förstnämnda kategorien avgiftsbetalare av postanstalten och i övriga fall av arbetsgivaren. Korten tillhandahållas av postverket. Arbetsgivare är skyldig att för hos honom anställd vid varje avlöningstillfälle under månaderna januari—oktober innehålla förslagsvis en procent av den till betalning förfallna kontanta avlöningen och därvid å den anställdes avgiftskort uppklistra och makulera avgiftsmärken till motsvarande belopp. De erforderliga märkena får arbetsgivaren anskaffa genom inköp å posten, varigenom någon särskild redovisning icke torde behöva ifrågakomma. För det fall att anställd genom företeende av sitt avgiftskort kan styrka, att han själv genom posten frivilligt verkställt föreskriven inbetalning synes något innehållande av lön icke böra ske. Under november och december månader sker ej heller något dylikt innehållande med hänsyn till bl. a. då pågående definitiv uppbörd. I samband med införandet av skyldighet av nyss angiven art för arbetsgivare torde emellertid begreppen arbetsgivare och anställd böra närmare bestämmas. Närmast till hands torde ligga att låta nämnda begrepp i ålderdomspensioneringslagens mening sammanfalla med motsvarande begrepp enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. I så fall torde böra tagas under övervägande, huruvida den ifrågasatta skyldigheten att förmedla avgiftsbetalningen skall omfatta samtliga enligt sistnämnda lag försäkringspliktiga arbetsgivare och sålunda bland annat även ett mycket stort antal enskilda per1

Jfr ovan sid. 147 och 237 f.

358 söner med i regel endast en anställd för hjälp i det husliga arbetet eller möjligen givas en mindre omfattning. Ur avgiftsbetalningens synpunkt tala givetvis starka skäl för att skyldigheten utsträckes så långt som möjligt. Men å andra sidan synes åtskilligt tala för att man åtminstone till en början och intill dess någon erfarenhet vunnits av märkessystemets verkningar samt allmänheten hunnit bliva mera förtrogen med detsamma inskränker tillämpningen till huvudsakligen s. k. större arbetsgivare. För att i görligaste mån undvika i tillämpningen besvärliga gränsfall synes den föreliggande frågan kunna regleras genom införande i ålderdomspensioneringslagen av en bestämmelse, att såsom arbetsgivare i lagens mening skall anses arbetsgivare med olycksfallsförsäkring i riksförsäkringsanstalten, som dit inbetalar försäkringsavgift i annan ordning än i samband med kronouppbörden, vidare arbetsgivare ansluten till ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag samt slutligen staten och kommun i egenskap av arbetsgivare. Emellertid torde det knappast vara praktiskt lämpligt att utan något som helst undantag föreskriva skyldighet för arbetsgivare, å vilken en bestämmelse av antydd innebörd skulle äga tillämpning, att verkställa avdrag vid varje utbetalning av kontant ersättning för utfört arbete, som faller under olycksfallsförsäkringslagen. En dylik generell föreskrift skulle medföra, att avdrag icke sällan vid fall av tillfällig anställning skulle komma att verkställas med endast några få ören, t. ex. med 2 öre vid en arbetsersättning av 2 kronor. För att undvika detta kunde från den allmänna regeln undantagas tillfällig arbetsanställning, varvid innebörden av detta begrepp samtidigt finge så noga som möjligt definieras. E n dylik undantagsbestämmelse skulle dock säkerligen komma att medföra en hel del tveksamma gränsfall med ty åtföljande svårigheter vid den praktiska tillämpningen. Enklare torde vara att i stället fixera visst lägsta avlöningsbelopp, å vilket avdrag för pensionsavgift skall verkställas, exempelvis 10 kronor. Till högre belopp torde ifrågavarande gräns ej böra fastställas, enär därigenom ett säkerligen icke ringa antal unga personer skulle komma att uteslutas från anordningen, t. ex. affärsanställda i början av deras bana. Mot en så låg gräns som 10 kronor kan måhända anmärkas, att den medför, att många fall av rent tillfällig arbetsanställning medtagas, ett förhållande som väl dock icke kan anses vålla några praktiska olägenheter av nämnvärd betydelse. Definitiv uppbörd av pensionsavgifterna äger rum vid första kronouppbördsstämman i november månad. Avgiftsbetalningen verkställes därigenom att den avgiftspliktige inköper märken till den påförda pensionsavgiftens belopp, vilka märken tillhandahållas av uppbördsförrättaren och av denne inklistras och makuleras i vederbörandes försäkringsbok eller, som den i de här meddelade författningsutkasten i anslutning till terminologien i lagen om allmän ålderdomspensionering benämnes, pensionsbok. Avgiftskort med därå uppklistrade märken gälla därvid såsom betalningsmedel lika väl som kontanta penningar. Om det sammanlagda värdet av de å kortet uppklistrade märkena är högre än pensionsavgiften, återbetalas kontant till den avgiftspliktige det överskjutande beloppet (vilket ju då lämpligen kan av denne användas till betalning av övriga å debetsedeln upptagna utskylder). För det fall att kronouppbörden förrättas av annan myndighet än postverket, måste det genom en särskild anordning göras möjligt för uppbördsförrättaren att på angivet sätt tillhandahålla 09b i pensionsböckerna inklistra avgiftsmärken. Detta torde utan att medföra några komplikationer kunna ordnas så, att den, som i stad med egen uppbördsförvaltning förrättar kronouppbörden, får rätt att i samband med novemberuppbördsstämman å posten utan avgift utkvittera erforderliga märken, vilka sedermera omedelbart efter avslutad uppbördsstämma skola av honom redo-

359 visas genom överlämnande till posten av de avgiftskort och kontanta penningar, som influtit, samt överblivna märken, som ej kommit till användning. Det här ifrågasatta systemet innebär, att vid uppbördsstämma erlagd pensionsavgift utan undantag skall kvitteras genom att avgiftsmärken till beloppet motsvarande den erlagda avgiften inklistras och makuleras i vederbörandes pensionsbok. Emellertid kan det givetvis inträffa, att avgiftspliktig inställer sig vid uppbördsstämma och önskar betala den påförda pensionsavgiften utan att kunna förete sin pensionsbok på grund av att densamma förkommit. Att i dylika fall vägra att emottaga avgiften synes, icke böra ifrågakomma. De mot avgiften svarande märkena torde för sådant fall kunna uppklistras och makuleras antingen i en av uppbördsförrättaren mot särskild avgift utfärdad ny pensionsbok eller ock å ett tillfälligt ersättningskort, mot vars återställande avgiftsbetalaren sedermera, sedan ny pensionsbok erhållits, får vederbörlig kvittering införd i den nya boken. Denna fråga sammanhänger intimt med frågan om sättet för pensionsböckernas utfärdande, vilket spörsmål här lämnats åsido. All kontant redovisning av avgiftsmedel, som inflyta före och under uppbördstermin, sker, såsom förut framhållits, genom att postverket till ålderdomspensioneringsfonden inlevererar genom märkesförsäljning influtna belopp. Därjämte måste lämnas för varje avgiftspliktig person specificerad redovisning, huruvida påförd pensionsavgift blivit under uppbördsterminen erlagd eller icke, dels för att möjliggöra indrivning av ej erlagda avgifter, dels ock med hänsyn till den individuella bokföring av erlagda avgifter, som skall verkställas av pensionsstyrelsen. Denna redovisning torde i fråga om landsbygden och städer utan egen uppbördsförvaltning på enkelt sätt kunna ordnas så, att pensionsavgiften uppföres för sig å en särskild talong till kronodebetsedeln, vilken talong, försedd med påstämpling, att avgiften blivit i vederbörlig ordning erlagd vid uppbördsstämman, av postverket insändes till landskontoret antingen särskilt för sig eller tillsammans med den skattepostanvisning som använts för inbetalning av övriga utskylder. Beträffande städer med egen uppbördsförvaltning torde några särskilda anordningar för här ifrågavarande ändamål icke vara av behovet påkallade, enär i dylikt fall anteckningar om erlagda pensionsavgifter kunna verkställas direkt i uppbördsboken. Efter uppbördsterminens slut upprättas över ej erlagda pensionsavgifter restlängder, vilka för indrivning överlämnas till vederbörande utmätningsmän. För att märkessystemet skall bliva konsekvent genomfört, bör även därvid kvittering av erlagd pensionsavgift verkställas genom att avgiftsmärken motsvarande pensionsavgiftsbeloppet inklistras och makuleras i vederbörandes pensionsbok. Liksom vid uppbördsstämman böra de avgiftspliktiga kunna likvidera den restförda avgiften, förutom genom kontant betalning, genom att till indrivningsförrättaren överlämna avgiftskort med tillhörande märken. För att möjliggöra dylik märkeskvittering måste då utmätningsman, d. v. s. å landet landsfiskal och i stad stadsfogde, förses med erforderliga avgiftsmärken. E t t tänkbart sätt att ordna denna fråga vore, att utmätningsman erhölle rätt att, på sätt förut ifrågasatts beträffande uppbördsförrättare i stad med egen uppbördsförvaltning, å posten mot redovisningsskyldighet utkvittera dylika märken. En sådan anordning torde dock vara förenad med vissa olägenheter, förnämligast den att för varje utmätningsman i riket måste hos posten föras ett ständigt löpande konto. Detta undvikes om i stället pensionsstyrelsen vid märkessystemets införande förser varje utmätningsman med ett efter det inom vederbörande distrikt föreliggande behovet avpassat belopp i märken. Pensionsstyrelsen i sin tur erhåller märkena efter rekvisition från postverkets centrala märkesförråd.

360 Formellt kan ju detta, om man önskar fast.hålla vid principen, att inga märken få av postverket utlämnas utan föreskriven likvid, anses ske på så sätt, att pensionsstyrelsen inköper märkena för medel ur ålderdomspensioneringsfonden, till vilken det ifrågakommande beloppet därefter åter inlevereras. Om den märkeskassa, som på dylikt sätt ställes till utmätningsmans disposition, blir på lämpligt sätt avpassad, något som lätt torde låta sig göra efter en tids erfarenhet, blir den kontanta redovisningen och medelskontrollen i fortsättningen synnerligen enkel. Allt efter som märkena för'brukas, inflyta i stället kontanta penningar eller avgiftskort till motsvarande belopp, vilka av utmätningsmannen skola användas till förnyande av märkesförrådet genom anskaffande å posten undan för undan av nya märken. Med hänsyn till lättheten att på detta sätt förnya märkesförrådet torde med fogkunna krävas, att märkeskassan praktiskt taget alltid skall till huvudsaklig del redovisas i obegagnade avgiftsmärken. Utmätningsmännens märkeskassor kontrolleras genom inventeringar. Att pensionsavgift blivit uttagen efter indrivning, redovisas till den, som lämnat indrivningsuppdraget, endast med ett meddelande, att betalning influtit. I överensstämmelse med ovan skisserade grunder för uppbörd och indrivning av pensionsavgifter hava uppgjorts följande utkast till lagbestämmelser samt till kungl. kungörelse angående pensionsmärken.

Utkast till lagbestämmelser.

§ aVid uppbörd eller indrivning av lagstadgad pensionsavgift må såsom betalningsmedel begagnas särskilda av postverket för sådant ändamål saluhållna pensionsmärken. Sådana märken må dock icke användas såsom betalningsmedel av avgiftspliktig om de, enligt vad som framgår av anteckning å dem eller å kort vara de äro fastade, utgivits till annan än honom. Åt avgiftspliktig skall, då han första gången erlägger pensionsavgift, utlämnas en för inklistring av pensionsmarken avsedd bok, kallad pensionsbok. Avgiftspliktig, som uppgiver att den till honom utlämnade pensionsboken förkommit, äger genom pensionsstyrelsens försorg till självkostnadspris erhålla ny pensionsbok, försedd med anteckning om erlagda pensionsavgifter. Vid mottagande av pensionsavgift skall den som mottager avgiften i den för avgiftsbetalaren utfärdade pensionsboken inklistra pensionsmärken, motsvarande det inbetalade beloppet, samt makulera dem genom att medelst stämpling eller skrift med bläck eller anilin anteckna datum och år för betalningen i sammanhängande tryck eller skrift å varje märke och å bokens blad. Huru förfaras skall om vid uppbörd eller indrivning av pensionsavgift den avgiftspliktiga icke företer sin pensionsbok, därom bestämmer Konungen. §b. Staten och kommuner ävensom arbetsgivare, vilka skola erlägga avgifter för försäkring i riksförsäkringsanstalten annorledes än i samband med den allmänna kronouppbörden eller vilka tagit försäkring i ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag varom förmäles i 4 § lagen den 17 juni 1916 om försäkring

361 för olycksfall i arbete, skola iakttaga följande. De skola vid varje tillfälle under tiden från och med januari till och med oktober, då de utbetala avlöning i penningar till arbetare, som är pliktig erlägga pensionsavgift, såsom i § c närmare stadgas utgiva en procent av den i penningar bestämda avlöningen i form av pensionsmärken till sammanlagt motsvarande värde. Med arbetare förstås i detta stycke detsamma som i nyssnämnda lag. Föreskriften i första stycket gäller icke i den mån det belopp pensionsmärken, som enligt densamma i det särskilda fallet skulle utgivas, till äventyrs komme att överstiga vad på tiden, som avlöningen avser, belöper av 50 kronor, lika fördelade under ett år. Föreskriften i första stycket är ej heller tillämplig om och i den mån arbetare visar sig vara i besittning av pensionsmärken till belopp, motsvarande en procent av hans avlöning under den förflutna delen av året, beräknad efter den i penningar bestämda avlöning han för det dåvarande åtnjuter. Vid räknandet av arbetarens märken må avseende icke fästas vid märken, vilka enligt vad som framgår av anteckning å dem eller å kort vara de äro fastade, utgivits till annan än arbetaren eller för att användas vid annan avgiftsuppbörd än den nästföljande.

§c I händelse pensionsmärken av de valörer som erfordras för fullgörande av arbetsgivares åligganden enligt § b icke hållas till salu av postverket, skall arbetsgivarens skyldighet att utgiva sådana märken avse märken till närmast lägre belopp, som kan sammansättas med pensionsmärken, eller, om sådant belopp ej finnes, bortfalla. För fullgörande av arbetsgivares skyldighet jämlikt § b att utgiva pensionsmärken skola omakulerade pensionsmärken användas. Dessa skola genom arbetsgivarens försorg klistras å ett kort, försett med uppgift om mottagarens namn och om det år, under vilket de å kortet fastade märkena avses skola användas såsom betalningsmedel vid uppbörd av pensionsavgifter, samt makuleras genom att medelst stämpling eller skrift med bläck eller anilin datum för utgivandet tecknas å varje märke.

Utkast till kungörelse angående pensionsmärken. §1. Generalpoststyrelsen skall å samtliga fasta postanstalter i riket tillhandahålla allmänheten pensionsmärken, som omförmälas i § a lagen om allmän ålderdomspensionering, i lämpliga valörer, dock lägst 10 öre, till pris motsvarande valörerna. Generalpoststyrelsen skall ock å samtliga postkontor utan avgift tillhandahålla allmänheten kort, avsedda för uppklistring av pensionsmärken. Landsfiskal och utmätningsman i stad äga att å vilken fast postanstalt som helst i riket utbyta makulerade eller omakulerade pensionsmärken mot andra, omakulerade pensionsmärken. §2. Pensionsstyrelsen skall förse utmätningsman med ett förråd av pensionsmärken tillräckligt för att sätta denne i stånd att — under förnyande av 2193 33

s>A

362 förrådet genom att använda inflytande penningar och pensionsmärken till att å postanstalt tillösa sig nya pensionsmärken — verkställa honom åliggande indrivning av pensionsavgifter enligt lagen om allmän ålderdomspensionering. Den som av pensionsstyrelsen erhållit förråd av pensionsmärken är ansvarig för att ständigt hos honom eller dem han äger anlita för indrivning av pensionsavgifter finnas pensionsmärken eller penningar till sammanlagt belopp motsvarande de märken han erhållit av pensionsstyrelsen. Förrådet av pensionsmärken och penningar som influtit för pensionsmärken skall hållas avskilt från andra medel. Så snart det utan olägenhet kan ske, skola ur förrådet utlämnade märken genom köp eller byte i postanstalt ersättas med omakulerade pensionsmärken i lämpliga valörer. Pensionsstyrelsen äger att genom dem den därtill förordnar inventera förråden av pensionsmärken hos dem, till vilka sådana märken utlämnats för indrivning.

§ 3Magistrat och, vad beträffar Stockholm, överståthållarämbetet äger att av postverket i god tid före varje uppbördsstämma, då uppbörd skall ske av pensionsavgifter enligt lagen om allmän ålderdomspensionering, av postverket mot kvitto utfå ett förråa av pensionsmärken, tillräckligt för uppbörden vid stämman. Så snart ske kan efter stämmans slut, skall magistraten eller, i Stockholm, överståthållarämbetet till postverket redovisa för mottagna märken genom att överlämna motsvarande belopp i penningar eller märken. §4. Om vid uppbörd av pensionsavgifter enligt lagen om allmän ålderdomspensionering avgiftspliktig inbetalar större belopp i pensionsmärken än han är pliktig erlägga, äger han omedelbart återfå det överskjutande beloppet i penningar. §5. Postverkets inkomster genom försäljning av pensionsmärken skola, efter avdrag av dess kostnader för framställning och spridning av sådana märken och av kort för uppklistring av märkena, inbetalas till ålderdomspensioneringsfonden genom insättning å fondens postgirokonto.

Statens offentliga utredningar 1934 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom Hammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

AUmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Utlåtande över utredningen ang. tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter m. m. [10] Betänkande med förslag till lag ang. vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. [16]

Kast egendom. Jordbruk ined binäringar. Betänkande med utredning och förslag rörande organisationen av försöksverksamheten på växt- och trädgårdsodlingens område. [4] Utredning med förslag om åtgärder för åstadkommande av billiga egnahemsbyggnader. [6]

Vattenvägen. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande med förslag till bestämmelser ang. upphandling av lantbruksprodukter m. m. för statens och kommunala inrättningars behov. [15]

Skogsbruk,

liergsbruk.

Industri. Statliga cement- och betongbestämmelser av år 1934. [17]

Handel ocli sjöfart. Betänkande med förslag ang. frågan om lämpliga åtgärder till skydd för sjömän vid besök i utländska hamnar. [5] Betänkande med förslag till sjöarbetstidslag. [8]

Kommunal förval tning.

Statens och kommunernas iinaiisväsen. Kommunikations väsen.

Foliti.

Socialpolitik. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 2. Finanspolitikens ekonomiska verkningar. [1] Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 3. Löneutvecklingen och arbetslösheten. [2] Utredning ang. åtgärder för bekämpande av ungdomsarbetslösheten. [11] Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band i. Penningpolitik, offentliga arbeten, subventioner och tullar som medel mot arbetslöshet. [12] Undersökningar ang, det sociala hjälpklientclet. [14]

Hank-, kredit- och pen ning väsen. Betänkande i fråga om inrättande av ett institut för medellång och långfristig kreditgivning åt företag inom näringslivet. [7] Stadshypotekssakkunnigas betänkande med förslag till förordningar ang. konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt ang. grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet m. m. [13]

Försäk rings väsen. 1928 års pensionsförsäkringskommitté. Betänkande med förslag rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen. [18]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. 1933 års teatorutrednings betänkande. Del 1. De fasta statsunderstödda teatrarna. [3] lliilso- och sjukvård. Medicinalstyrelsens förslag till nya författningsbestämmelser ang. statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor m. m. [9]

Körsvarsväsen.

Utrikes ärenden.

Allmänt näringsväsen.

Stockholm 1934. K. L. Beckmans Boktr. 219S 33

Internationell rätt.