Arbetsmarknadsstriden : en kartläggning av arbetsmarknadskonflikter i det moderna samhället

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Statens offentliga utredningar 1984: 18

@3323

g Arbetsmarknadsdepartementet

Arbetsmarknads-

striden I

En kartläggning av arbetsmarknadskonflikter i det moderna samhället Stockholm 1984

Omslag Ad Sum ISBN 91-38-08044-3 ISSN 0375-250X Liber Tryck Stockholm 1984 320085

Till statsrådet och chefen för

arbetsmarknadsdepartementet

Den 3 december 1981 beslöt regeringen att låta utföra en allsidig kartläggning av de arbetsrättsliga aspekterna på arbetskonflikter. Samtidigt bemyndigade regeringen chefen för arbetsmarknadsdepartementet att utse en lämplig person för uppgiften och att utfärda behövliga föreskrifter för kartläggningen. Med stöd av detta bemyndigande förordnade departementschefen, dåvarande statsrådet Eliasson, samma dag utbildningschefen Sven-Hugo Ryman att utföra kartläggningen. Utredningsmannens kartläggningsarbete benämns i det följande konfliktutredningen. Till sekreterare förordnades den l maj 1982 kammarrättsassessorn Karl-Erik Bergman och den 16 december 1982 hovrättsassessorn Lars Johan Eklund. Sedan Eklund entledigats från uppdraget den 30 mars 1983, förordnades hovrättsñskalen Håkan Lavén den 21 april 1983 som sekreterare. Den 31 oktober 1983 entledigades Lavén som sekreterare och förordnades i stället att som expert biträda konfliktutredningen. Samtidigt förordnades byrådirektören Carl-Erik Nordh till biträdande sekreterare. Konfliktutredningen överlämnar härmed delbetänkandet SOU 1984:18-19 Arbetsmarknadsstriden; en kartläggning av arbetsmarknadskonflikter i det moderna samhället.

Stockholm i april 1984

Sven-Hugo Ryman /Karl-Erik Bergman Carl-Erik Nordh

Innehåll

l Utredningsarbetet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 1.1 Direktiven ll 1.2 Inventering av problem . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12 1.3 Delbetänkandets innehåll 13 1.4 Kartläggningens bedrivande 15 1.5 Delbetänkandets utformning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16

Utvecklingsdrag på arbetsmarknaden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 2.1 Regelsystemet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 2.2 Näringslivet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19 2.2.1 Teknisk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20

utveckling

2.2.2 Koncentration och stordrift . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21 2.2.3 Utlandsberoende . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22 2.3 Avtalsrörelserna 22 2.4 Stridsåtgärderna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26

1980 års konflikt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 29

Begreppet samhällsfarliga konflikter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35

4.1 Historik 35 4.2 Arbetsmarknadsparternas överväganden . . . . . . . . . . . . . . . 39

Arbetsmarknadsstriden förutsättningar och konfliktmönster 45 5.1 Rättsregler . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 45 5.2 Organisationsstrukturer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 46 5.3 Samhällets sårbarhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 48 5.4 Intressemotsättningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50 5.5 Opinionsbildningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5 1 5.6 Konfliktmönstret . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 52

Färhandlingssystemet i dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55 6.1 spelreglerna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55 6.2 Organisationerna och statsmakterna 55 6.3 Organisationerna och avtalsrörelserna . . . . . . . . . . . . . . . . . 56 6.4 Konfliktmönstret och ansvaret för samhällsfarliga konflikter 57

SOU l984:l8

6.5 Arbetsmarknadsparterna om förhållandet mellan dem och

statsmakterna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 58

Medling . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 63 7.1 Gällande ordning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 63 7.2 Allmänt om medlingsverksamheten under senare tid . . . . 64 7.3 stridsåtgärder i samband med medling . . . . . . . . . . . . . . . . 65 7.4 Arbetsmarknadsparternas överväganden . . . . . . . . . . . . . . 69 7.4.1 Förlikningsväsendets organisation och medlarnas ställning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 69 7.4.2 till medlare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 72 Tillgången 7.4.3 Resursfrâgor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 73 7.4.4 Tvångsmedel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 75 7.5 Problemanalys . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 77 7.5.1 Allmänna synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 77 7.5.2 Riksförlikningsman . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 78 7.5.3 Medlarnas ställning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 80 7.5.4. Utseende av särskild förlikningsman . . . . . . . . . . . 81 7.5.5 Bättre betingelser för medling . . . . . . . . . . . . . . . . . 82 7.5.6 Medlingsförfarande och tvångsmedel . . . . . . . . . . 84

Varsel och dispenser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 91 8.1 Gällande bestämmelser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 91 8.2 Varsel och dispenser i praktiken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 91 8.2.1 Varseltidens längd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 91 8.2.2 Varsels . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 93 utformning 8.2.3 Undantag i samband med varsel . . . . . . . . . . . . . . . 95 8.2.4 Dispensförfarandet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 97 8.2.5 Dispenser på den statliga sektorn . . . . . . . . . . . . . . 100 8.2.6 Dispenser på den kommunala sektorn . . . . . . . . . . 102 8.2.7 Dispenser på den privata sektorn . . . . . . . . . . . . . . 102 8.3 Arbetsmarknadsparternas överväganden . . . . . . . . . . . . . . 103 8.3.1 Varseltidens längd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 103 8.3.2 Precisering av varsel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 106 8.3.3 Dispensförfarandet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 108 8.4 Problemanalys . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l 10 8.4.1 Allmänt om varselreglerna i MBL . . . . . . . . . . . . . 110 8.4.2 Varseltidens beräkning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 1 l 8.4.3 Varseltiden och dispensförfarandet . . . . . . . . . . . . 1 12 8.4.4 Varslets sakliga utformning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 15 8.4.5 Varslets sakliga utformning och dispensförfarandet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l 17 8.4.6 Slutsynpunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l 19

Neutralitet och skyddsarbete m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 121 Gällande bestämmelser om neutralitet och skyddsarbete . 121 9.1.1 SAF- LO-området . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 121 9.1.2 SAF- PTK-området . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 123 9.1.3 SFO - LO/ PKT-området . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 123

9.1.4 Det statliga området . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1.5 Det kommunala området . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2 Tillämpning av bestämmelserna om neutralitet och skyddsarbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 125 9.2.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 125 9.2.2 Skyddsarbete i samband med varsel och dispenser . 126 9.2.3 JO om neutralitet och skyddsarbete . . . . . . . . . . . . 126 9.2.4 Arbetsmarknadsnämndens avgöranden om skyddsarbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 129 9.3 Gällande bestämmelser om Frikretsar 130 9.4 Kommunala förtroendemäns ställning 132 9.5 Arbetsmarknadsparternas överväganden 134 9.5.1 Neutralitet och skyddsarbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . 134 9.5.2 Frikretsar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 137 9.6 Problemanalys . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 138 9.6.1 Neutralitet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 138 9.6.2 Skyddsarbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 141 9.6.3 Frikretsar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 144

10 Nämnderna i huvudavtalen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 147 10.1 Gällande bestämmelser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 147 10.2 Nämndernas verksamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 148 10.3 Arbetsmarknadsparternas överväganden 150 10.3.l Antalet nämnder 150 10.3.2 Nämndernas sammansättning . . . . . . . . . . . . . . . . . 152 10.4 Problemanalys . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 154 l0.4.l Allmänna synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 154 10.4.2 En eller flera nämnder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 155 10.4.3 Nämndernas sammansättning . . . . . . . . . . . . . . . . . 158 l0.4.4 Slutsynpunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 162

11 Olika typer av stridsåtgärder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 165 11.1 Allmänt förekommande stridsåtgärder . . . . . . . . . . . . . . . . 165 11.2 Partiell arbetsvägran och lönesänkning som stridsåtgärd . . 166 11.3 Arbetsmarknadsparternas överväganden . . . . . . . . . . . . . . 167 11.3.1 Allmänna synpunkter på konfliktmönstret . . . . . . 167 1 1.3.2 Partiell arbetsvägran . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 169 11.4 Problemanalys . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 171 l1.4.l Konfliktmönstret 171 1 1.4.2 Vissa typer av partiella stridsåtgärder

12 De nordiska länderna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.2 Danmark . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 175 12.3 Finland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 177 12.4 Norge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 177 12.5 Några jämförande synpunkter 179

sou 1984:18 9

Forkortningar

AD Arbetsdomstolen AMS Arbetsmarknadsstyrelsen BAO Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation CF Sveriges Civilingenjörsförbund FAO Försäkringsbranschens Arbetsgivareorganisation FTF Försäkringstjänstemannaförbundet HTF Handelstjänstemannaförbundet JO justitieombudsmannen KFO Kooperationens Förhandlingsorganisation KTK Kommunaltjänstemannakartellen LO Landsorganisationen i Sverige (resp. Danmark-och Norge i kap. 12) LOA Lagen om offentlig anställning MBL Lagen om medbestämmande i arbetslivet Metall Svenska Metallindustriarbetareförbundet prop. regeringens proposition PTK Privattjänstemannakartellen SACO* Sveriges Akademikers Centralorganisation SAF Svenska Arbetsgivareföreningen SALF Sveriges Arbetsledareförbund SAV statens arbetsgivarverk (före 1979 statens avtalsverk) SBmf Svenska Bankmannaförbundet SF Statsanställdas Förbund SFO Arbetsgivarföreningen för samfällt ägda företag och organisationer SHSTF Svenska Hälso- och Sjukvårdens Tjänstemannaförbund SIF Svenska Industritjänstemannaförbundet SJ Statens Järnvägar SJ F Svenska Journalistförbundet SKAF Svenska Kommunalarbetareförbundet SMHI Statens Meteorologiska Hydrologiska Institut SOU statens offentliga utredningar SR* Statstjänstemännens Riksförbund TA Tidningarnas Arbetsgivareförening * År 1975 sammanslogs TCO Tjänstemännens Centralorganisation SACO och SR till den TCO-S TCO:s statstjänstemannasektion nuvarande organisationen SACO/ SR.

sou 1984:18 /r ll

Utredningsarbetet

1.1 Direktiven

Konfliktutredningen tillsattes av regeringen den 3 december 1981 samtidigt som chefen för arbetsmarknadsdepartementet bemyndigades att utfärda behövliga föreskrifter för kartläggningen. Dessa föreskrifter finns intagna i ett anförande av dåvarande departementschefen Eliasson till departementsprotokollet den 3

december 1981.

Anförandet har följande lydelse.

I den debatt om den s.k. svenska modellen som har förts mot bakgrund av erfarenheterna från de senaste årens avtalsrörelser har uppmärksamheten riktats på verkningarna för det moderna samhället och för enskilda människor av arbetskonflikter inom områden som är särskilt känsliga från t.ex. säkerhets- eller försörjningssynpunkt. Man har bl.a. pekat på svårigheten att överblicka de sammantagna verkningarna, när konflikter samtidigt pågår inom flera områden, vilka vart och ett har sina regler om hur hänsyn skall tas till samhällets och utomståendes intressen. Olika nya inslag i parternas åtgärder och i konflikternas förlopp har också uppmärksammats. Samtidigt har i debatten tagits upp en rad rättsliga frågor med anknytning till arbetsstriden, vilka står i större eller mindre utsträckning obesvarade. Enligt den ordning som har vunnit hävd i vårt land ankommer det i första hand på arbetsmarknadsparterna själva att utforma och tillämpa regler för arbetsstriden, vilka tillgodoser de nödvändiga hänsynen till tredje mans och samhällets intressen. l det ansvar som åvilar parterna i detta hänseende ligger att de också skall gemensamt söka sig fram till nya lösningar, i den män gjorda erfarenheter visar att de gamla inte räcker. Å andra sidan bestrids inte att det ytterst tillkommer staten att värna om samhällets och tredje mans intressen och att detta undantagsvis kan föranleda ingripande genom lagstiftning. Den hävdvunna ordningen ligger både i arbetsmarknadsparternas eget och i samhällets intresse. Från det allmännas synpunkt är det viktigt att parterna även i fortsättningen tilldelas det mera vittsyftande ansvar som utgör en förutsättning för den rådande friheten att tillgripa öppen konflikt som ett yttersta medel i avtalsförhandlingarna. De erfarenheter som har gjorts under de senaste åren och den debatt som har förts ger inte anledning att överge den på parternas frihet och ansvar grundade ordning som nu råder. Att arbetsmarknadens parter bär och även fortsättningsvis bör bära förstahandsansvaret betyder emellertid inte att man från samhällets sida bör underlåta att följa utvecklingen och skapa sig en bild av de erfarenheter som har gjorts och

12 Utredningsarbetet p, _ sou 1934;”;

de nya problem som har kommit upp. Resultaten av sådana granskningar tjänar som ett allmänt underlag för statsmaktens bedömningar men kan också vara av väsentligt värde för parterna själva i deras strävanden att nå fram till goda lösningar på de problem som de ställs inför. I den kartläggning som regeringen har beslutat om bör ingå att närmare granska sådana olika rättsliga frågor som hör till området och som har ställts under diskussion på senare tid. Syftet bör vara att samla och sammanställa de erfarenheter som har gjorts inom arbetsmarknaden i dess helhet, analysera de rättsliga frågor som har kommit upp eller kan skönjas, jämföra med erfarenheter av intresse som har gjorts utomlands liksom pröva lösningar som står till buds. Däremot bör uppgiften inte vara att lägga fram förslag till lagstiftningsåtgärder eller till andra mera konkreta ändringar av den rådande ordningen. I arbetet bör beaktas att vissa hithörande frågor redan behandlats i annat sammanhang, tex. i nya arbetsrättskommittén (A 1976:02). Någon förändring av sådana tidigare lämnade utredningsuppdrag åsyftas inte. Det bör ankomma på utredaren att själv föreslå de närmare formerna för _arbetets bedrivande. Det ligger i sakens natur att arbetsmarknadens organisationer liksom andra berörda bör ges tillfälle att medverka i kartläggningsarbetet. De närmare formerna för detta bör dock bestämmas först sedan utredningsmannen har inlett arbetet och hunnit skaffa sig överblick över hur detta bäst kan genomföras.

1.2 av problem Inventering

har inletts med en inventering av olika frågor Kartläggningen som med från departementschefens föreskrifter utgångspunkt

bedömts inom ramen för Till för invente-

ligga uppdraget. grund ringen har i första hand legat dels en inom arbetsmarknadsdepartementet med ett antal översiktligt förupprättad promemoria

tecknade om arbetskonflikter, dels fö-

frågor kring rättsreglerna

rekommande i ämnet. Promemorian har ar-

riksdagsmotioner

betsmarknadens fått del av före beslutet om kart-

organisationer

beaktats - för-

läggningen. Därutöver har under inventeringen

utom vad som i den allmänna de-

tilldragit sig uppmärksamhet

batten om arbetskonflikter - ett antal till utredaren från arbetsoch liksom direkt

marknadsdepartementet Utrikesdepartementet från enskilda överlämnade handlingar berörande utred-

personer

ningsuppdraget. De som aktualiserats i nu nämnda sammanhang är problem framför allt följande. Förhållandet mellan rätten till stridsåtgärder och informationsfriheten, skyddet för samhället och tredje

man vid arbetskonflikter, grunderna för de offentliganställdas

de sammansatta nämndernas funktion i frå-

strejkrätt, paritetiskt konflikter, inriktningen och omfattningen ga om samhällsfarliga av varsel om dispensförfarandet i anslutning till stridsåtgärder, lagda varsel, förlikningsväsendets organisation, förlikningsmännens roll och befogenheter vid medling, arbetsgivarens obegrän-

av olika - exem-

sade lockouträtt, partiella stridsåtgärder slag

sou 1984:18 - 13 Utredningsarbetet

pelvis punktstrejker på särskilt känsliga områden och omfattande övertidsblockader - om rätt för att vid frågan arbetsgivaren arbetskonflikt innehålla intjänad lön, stridsåtgärder mot tredje man, enmansföretag och företag med endast oorganiserade arbetstagare, konkurrensen mellan olika fackliga organisationer om kollektivavtal på samma avtalsområde, politiska strejker, internationella sympatiåtgärder, fackliga aktioner mot fartyg under bekvämlighetsflagg, permitteringar i anslutning till arbetskonflikt, tillämpligheten av förtroendemannalagen under arbetskonflikt och avskedande av deltagare i olovlig strejk.

1.3 Delbetänkandets innehåll

Listan är lång. Problemområdena är av skiftande natur. Många hänger samman eller f öreter beröringspunkter. Andra är fristående eller lättare att avgränsa. Det har därför varit nödvändigt att dela upp kartläggningsarbetet på olika etapper. Närmast har det varit fråga om att i ett första skede välja ett problemområde, som bör prioriteras på grund av sin betydelse och aktualitet. En naturlig utgångspunkt har härvid varit 1980 års storkonflikt, de erfarenheter som denna gett och den debatt som konflikten gett upphov till. Valet av problemområde har då till en början fallit på samhällsfarliga konflikter. Under det inledande arbetet med kartav detta område - framför allt under studiet av läggningen behandlingen av frågan om samhällsfarliga konflikter i

lagstift-

sedan av 1930-talet - har emellertid ningssammanhang början en perspektivförskjutning skett. Gränsen är flytande mellan samhällsfarliga konflikter och konflikter som utan att vara direkt samhällsfarliga innebär svåra påfrestningar för samhället och tredje man. Efter tillkomsten 1938 av huvudavtalet mellan SAF och LO har tidigare aktualiserad lagstiftning om ekonomiska stridsåtgärder i intressetvister avskrivits från dagordningen. Dessutom har genom 1965 års förhandlingsrättsreform de offentliganställda tillerkänts rätt till stridsåtgärder och är numera i detta hänseende i huvudsak likställda med arbetstagarna på den sektorn. privata Den härskande uppfattningen i vårt land är alltjämt att parterna på arbetsmarknaden i första hand själva bär ansvaret även mot samhället för arbetsfredens upprätthållande. Den kartläggning som redovisas i föreliggande betänkande omfattar därför arbetsmarknadsstriden i dess helhet med de olika förutsättningar som gäller för denna och med de olika inslag som striden företer. Härvid utgör frågan om samhällsfarligheten en dimension bland flera andra.

14 SOU 1984: 18 Utredningsarbetet

Kartläggningen har skett mot bakgrund av att arbetsmarknadsstriden i det moderna samhället förs under delvis andra förutsättningar än som gällde då reglerna för striden utbildades. Avtalsrörelserna har utvecklats i riktning mot centralisering, samhället har blivit mera sårbart för störningar och konflikthar förändrats. Utredaren har varit hänvisad till att i mönstret stor utsträckning lyfta fram material i ljuset som tidigare inte alls eller bara i blivit belyst i den arbetsrättsliga ringa utsträckning litteraturen. Hit hör framför allt utformningen av varsel om dispensförfarandet i anslutning till lagda varsel stridsåtgärder, och parternas sätt att förhålla sig till förestående eller påbörjad strid under Men även sätt att lösa frågor om medling. parternas rätten för tredje man till neutralitet och skyddsarbete, respektera agera i de paritetiskt sammansatta nämnderna i syfte att undvika samhällsfarliga konflikter har inte tidigare gjorts till föremål för samlad bearbetning och bedömning. Genom tillmötesgånågon ende från arbetsmarknadens organisationer som ställt erforderlig dokumentation till utredarens förfogande har det varit möjligt att flertalet områden lämna en strukturerad bild av angivna hänpå delseförlopp under de senaste årens avtalsrörelser. Tyngdpunkten i kartläggningen ligger på de av arbetstagarsidan vidtagna stridsåtgärderna, och den offentliga sektorn har beretts ett större utrymme än den privata. Detta beror på det materialets beskaffenhet. Det är arbetstagarsidan som framtagna hävd har det första och avgörande initiativet i fråga om enligt användning, och på den offentliga sektorn är konfliktvapnets tillgängligt material mera fullständigt. Vad i detta första skede har gällt är alltså den kartläggningen arbetsmarknadsstriden i samband med de periodvis återlovliga kommande avtalsrörelserna på den svenska arbetsmarknaden. Fastän utredaren enligt departementschefens föreskrifter inte skall fram till lagstiftningsåtgärder eller andra mera lägga förslag konkreta av den rådande ordningen, ingår i kartläggändringar ningen analyser av olika aktualiserade eller skönjbara problem liksom prövning av till buds stående lösningar på dessa. Det finns skäl att närmare precisera vad som inte omfattas av de förestående problemanalyserna. I föreskrifterna för kartlägghar att de senaste årens erfarenheter och den ningen utsagts debatt som förts inte ger anledning att överge den på parternas frihet och ansvar grundade ordning som nu råder. Utredaren ifrågasätter inte grunderna för vårt fria med rätten till stridsåtgärder förenade förhandlingssystem liksom därmed inte grunderna för de offentliganställdas strejkrätt. Vidare har utredaren i detta sammanhang inte tagit upp frågan om den obegränsade lockouträtten och därmed inte heller den större frågan om det kan anses

l5 Utredningsarbetet

råda balans mellan parternas möjligheter att ekonomistillgripa ka stridsåtgärder i intressetvister. På grund av problemområdets avgränsning i detta första skede har dessutom stridsåtolovliga gärder och politiska strejker inte beaktats i nu aktuellt sammanhang, liksom inte heller blockader mot neutrala enmansföretag, företag och företag som sysselsätter bara arbetsoorganiserad kraft. Dessutom har utredaren från sin helt avfört dagordning frågorna om förhållandet mellan och informastridsåtgärder tionsspridning samt arbetsgivarens rätt att vid arbetskonflikt innehålla intjänad lön. Den första frågan har behandlats av yttrandefrihetsutredningen i dess betänkande SOU 1983:70, medan den andra har tagits upp i prop. 1983/84:l65 om ändring i MBL m. m.

1.4 bedrivande

Kartläggningens

Utredningsmannen har jämte sekreteraren Bergman under mars 1983 överlagt med styrelsen för statens förlikningsmannaexpedition om förlikningsväsendets organisation och om olika problem i samband med medling. Vidare har utredaren och Bergman under juni 1983 besökt förlikningsinstitutionerna och störnågra re arbetsmarknadsorganisationeri Danmark, Finland och Norge för om arbetsmarknadsstriden i de överläggningar problem kring tre länderna. Sedan utredaren gått igenom och bearbetat tillgänglig dokumentation i fråga om arbetsmarknadsstriden har det framtagna materialet överlämnats till arbetsmarknadens organisationer såsom underlag för överläggningar om aktuella problem. Samtliga till överläggningarna inbjudna organisationer har till utredaren under hösten 1983 framfört synpunkter i ämnet under samtal som i allmänhet tagit en dag i anspråk för varje organisation. Överläggningar har ägt rum med SAF, KFO, SFO, LO, PTK, BAO, SBmf, TA, SJF, SAV, SF, TCO-S, SACO/SR-S, SALF, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, SKAF, KTK, SACO/SR-K jämte TCO och SACO/SR. På SAF-LO-området har dessutom överläggningar förekommit med ett antal förbund i syfte främst att få kännedom om problem kring frågor om skyddsarbete och dispenser från stridsåtgärder inom branscher som är särskilt känsliga för störningar. Samtal härom har förts med SAF:s Allmänna Grupp och Svenska Fabriksarbetareförbundet, Petroleumbranschens Arbetsgivareförbund och Svenska Transportarbetareförbundet samt Livsmedelsbranschens Arbetsgivareförbund och Svenska Livsmedelsarbetareförbundet.

16 sou 1984:18

Utredningsarbetet

En av källorna till för 1980 års konflikt och för redogörelsen olika problem som uppkom då har varit arbetslivscentrums utgåva 1981 över konflikten.

Jan Östberg vid Överstyrelsen för eko-

Avdelningsdirektören nomiskt försvar har genom tillmötesgående från Överstyrelsen utfört en studie av sårbarheten i fråga om samhällets försörjning med En motsvarande studie har beträffanpetroleumprodukter. de hälso- och av f.d. sjukvårdsdirektören och sjukvården gjorts vid Sjukvårdens planerings- och rationaliseavdelningschefen ringsinstitut Karl Eric Wictorson.

1.5 Delbetänkandets utformning

Det delbetänkande som nu fram består av två delar. Den läggs första delen innehåller arbetsmarknadsparternas synpunkter och i om olika problem som aktualiserats under värderingar fråga utredarens problemanalyser. Den andra kartläggningen jämte delen utredningsmaterial som tagits fram under kartläggupptar och som till för överläggningarna med arbetsningen legat grund marknadens Dessutom finns i andra delen intagorganisationer. na redogörelser för förhållandena i de nordiska grannländerna och de tidigare nämnda sårbarhetsstudierna. För att det att tillgodogöra sig innehållet i första göra möjligt delen utan att ha behövt ta del av det omfattande underlagsmaterialet i den andra har i första delen tagits in inledande baki anslutning grundsbeskrivningar jämte faktasammanställningar till de olika problemområden som belysts. Dessa sammanställi allmänhet inom området gällande regler och ningar upptar deras Härvid har hänvisningar till andra praktiska tillämpning. delen undvikits och likaså till enskilda stadganden i lagar och avtal. Betänkandet torde i första hand kunna fylla syftet att vara en allmän informationskälla på ett viktigt område av samhällslivet med skeenden som kan vara svåra att överblicka och att i sina enskilda förstå. Det bör också kunna användas av arbetsdetaljer marknadens i utbildningssammanhang och som ett underparter lag i samband med förestående förhandlingar om nya huvudavtal eller om i träffade sådana avtal. För fortsatta ändringar tidigare arbetsstridens område synes betänkandet forskningsinsatser på också kunna utgöra en utgångspunkt.

2 Utvecklingsdrag på arbetsmarknaden

Regelsystemet

Gällande regler för kollektivavtalsförhandlingar och stridsåtgärder hämtar i vårt land sitt innehåll från och avtalsutvecklingen lagstiftningsarbetet före andra världskriget. De är i allt väsentligt oförändrade sedan dess, och flertalet av dem är mer än 45 år gamla. 1920 års lag om medling i arbetstvister som byggde på 1905 års lag i samma ämne och som präglades av grundsatsen om parternas frihet och självbestämmanderätt återfinns sålunda i sina huvuddrag i MBL. Detsamma är fallet med 1928 års lag om kollektivavtal varigenom kollektivavtalets fredspliktsfunktion lagfästes. Den nuvarande lagen om i arbetstvister rättegången bygger på den samtidigt med kollektivavtalslagen om antagna lagen arbetsdomstol, varigenom en särskild domstol inrättades för prövning av rättstvister, främst tvister om tolkningen av kollektivavtal och om brott mot fredsplikten. I MBL finns också i väsentliga delar oförändrade bestämmelserna i 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt som byggde på den fria rättsutvecklingen på SAF- och LO-omrâdet sedan decemberkompromissen 1906 och som tillkom närmast i syfte att stödja de framväxande tjänstemannaorganisationerna. Den nuvarande föreskriften i MBL om skyldigheten att varsla minst sju dagar före vidtagande av stridsåtgärd har sitt ursprung i ett 1935 infört tillägg till medlingslagen av motsvarande lydelse. Föreskriften i MBL om skyldighet för part att vid äventyr av vite inställa sig till förlikningsförhandling och att vid behov i samband härmed lägga fram motiverat förslag till lösning är hämtad från ett tillägg till medlingslagen som gjordes vid tillkomsten av 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt. Försöken under 1920- och l930-talen att få till stånd en allmän lagstiftning om ekonomiska stridsåtgärder avsåg i sitt inledningsskede främst skyddet för tredje mans rätt till neutralitet vid arbetskonflikter men fick sedermera en bredare inriktning genom

18 arbetsmarknaden Utvecklingsdrag på

att omfatta även som direkt riktades mot i stridsåtgärder part arbetskonflikt. ledde emellertid till följd av djupgåen- Förslagen de med några smärre undantag inte till politiska motsättningar Däremot kom vissa av dem att spela en viktig roll lagstiftning. som för de förhandlingar som inleddes mellan SAF utgångspunkt och LO våren 1936 och som fick till resultat 1938 års huvudavtal mellan dessa parter. Detta gäller alltjämt i sådana delar som är av för den här aktuella kartläggningen. En sådan utgångsbetydelse var också det betänkande om folkförsörjning och arbetspunkt fred som lades fram 1935 av Nothinska kommittén och som i att det borde ankomma på parterna på utmynnade värderingen arbetsmarknaden att så långt möjligt genom frivilliga överenskommelser göra samhällsingripanden till arbetsfredens säkerställande I huvudavtalet från 1938 mellan SAF och LO kan onödiga. sålunda bestämmelserna om förhandlingsordning, om begränsav de ekonomiska stridsåtgärderna (bl.a. reglerna om skydning det för neutral tredje man och om skyddsarbete) och om behandav konflikter som berör samhällsviktiga funktioner härlelingen das från tidigare överväganden och förslag inom lagstiftningsförsöken. För de i offentlig tjänst anställda gällde länge att många av dem — framför ämbetsansvar - stod utanför det allt de som hade som utvecklats på den privata arbetsarbetsrättsliga regelsystem marknaden. Deras och arbetsvillkor var i allt väanställningsoch därmed ensidigt fastställsentligt offentligrättsligt reglerade da av statsmakterna. Först genom 1965 års förhandlingsrättsreform på den sektorn likställdes de offentligt anställda offentliga med den privata sektorn att deras anarbetstagarna på genom och arbetsvillkor i princip skulle få beställningsförhållanden stämmas avtal, främst kollektivavtal. Avtalsfriheten begenom till en till att huvudsakligen avse ekonomiska gränsades början förmåner i men inom det avtalstillåtna området skulle tjänsten, kunna för att förmå att träffa stridsåtgärder tillgripas motparten kollektivavtal. I bestämmelser om skydd för neutral lag intogs man och om i huvudsak efter mönster från tredje skyddsarbete huvudavtalet mellan SAF och LO. För att minska de skadliga verkningarna av stridsåtgärder på den offentliga sektorn begränsades dock rätten till sådana i lovliga konflikter till att åtgärder i avse bara lockout eller och i fråga om sympa-

huvudsak strejk

sådana stridsåtgärder till stöd endast för lovligt stritiåtgärder dande samma sektor. Härjämte träffade parterna huparter på vudavtal vari bl.a. regler om utsträckt fredsplikt vid samantogs hällsfarliga konflikter. Lagstiftningen i samband med 1965 års reform ändrades sedan etappvis till förmån för en utökad avtalsfrihet. Den 1 1977 upphävdes den och ersattes av MBL januari

Utvecklingsdrag på arbetsmarknaden 19

och LOA. Samtidigt trädde särskilda huvudavtal i kraft som gällde gränsdragningen till den politiska demokratin. Härmed skedde en ytterligare anpassning av de offentliganställdas anställnings- och arbetsvillkor till motsvarande villkor för de i privat tjänst anställda arbetstagarna. Anpassningen innebar huvudsakligen att det i lag stadgade avtalsförbjudna området inskränktes ytterligare och att rätten till stridsåtgärder vid lovliga konflikter vidgades på så sätt att det bara blev i fråga om myndighetsutövning som vissa typer av stridsåtgärder blev förbjudna.

Näringslivet

Sveriges utveckling under efterkrigstiden till ett högindustrialiserat samhälle har medfört stora förändringar i produktionsprocessen. Det svenska näringslivet har under denna period genomgått en snabbare strukturomvandling än under motsvarande någon period tidigare. På praktiskt taget alla sektorer i har näringslivet förändringarna varit betydande. De har inte bara gällt den tekniska, ekonomiska eller administrativa utvecklingen i enskilda företag eller inom olika verksamhetsgrenar utan i lika hög grad näringslivsstrukturen i stort med de följder detta har fått för arbetskraftens fördelning på olika områden. I sistnämnda hänseende är förändringarna särskilt tydliga inom jordbruket och i den offentliga verksamheten. Vid krigets slut var ca 25 procent av arbetskraften sysselsatt i jordbruket. I dag är motsvarande siffra ca 5 procent, samtidigt som jordbruksproduktionen har ökat väsentligt. År 1945 utgjorde den offentliga sektorns verksamhet knappt 10 procent av bruttonationalprodukten. Vid 1970- talets slut var andelen drygt 25 procent. Inom industrin har omvandlingen varit genomgripande. Vad som framför allt kan iakttas är att de traditionella svenska exportprodukterna, malm och skog, har minskat i betydelse och att andra industriprodukter, främst verkstadsindustrins produkter, har ökat sin andel i den svenska exporten. För vissa industrigrenar - textil- och konfektionsindustrin - har avsättexempelvis ningsmöjligheterna under senare år däremot varit bekymmersamma. Vid krigets slut hade Sverige en omfattande teko-industri som stod för i stort sett hela den inhemska försörjningen av textiloch konfektionsvaror och även för en del export. Ett kvartssekel senare hade den näringsgrenen reducerats drastiskt på grund av konkurrensen från låglöneproduktion i andra länder och svarade inte längre för mer än en bråkdel av det inhemska behovet. Förändringarna i näringslivet under efterkrigstiden har i vissa avseenden också medfört en ökad sårbarhet i produktionsproces-

20 arbetsmarknaden Utvecklingsdrag på

sen. har blivit större både i det privata näringsli- Komplexiteten vet och i den offentliga förvaltningen. Störningar i produktionen får därmed mer långtgående verkningar och effekter än vad som tidigare varit fallet. I det följande skall från ett sådant sårbarhetsperspektiv kortfattat behandlas nâgra sidor av den industriella utvecklingen i landet.

2.2.1 Teknisk utveckling

Det moderna industrisamhällets utveckling har varit beroende av en fortlöpande rationalisering och effektivisering av produktionsprocessen. Ny teknik har därvid varit ett kraftfullt hjälpmedel. Som regel har den tekniska utvecklingen inneburit att tidigare använd teknik ersatts med mer komplicerade anordningar. Ofta har den nya tekniken dessutom gått i riktning mot en högre grad av automatisering och till en samordning mellan olika faser i produktionen. De tekniska systemen i produktionen har därmed blivit mer komplexa samtidigt som de olika delarna av produktionsprocessen har blivit mer beroende av varandra. En annan påtaglig tendens i teknikutvecklingen är att den mänskliga insatsen i produktionsprocessen har minskat betydligt. Arbetsuppgifter som tidigare krävde insatser av en hel yrkeskår av människor klaras nu av maskiner. Pâ så vis har kunskaper om produktionstekniken koncentrerats till ett fåtal tekniska specialister och till de operatörer som sköter den avancerade tekniken. Den nu beskrivna utvecklingen är särskilt tydlig inom processindustrin. Vid produktionsanläggningar för massa- och papperstillverkning har antalet arbetare sjunkit kraftigt under de senaste 20 åren. Anläggningarna har blivit allt större och produktionshastigheten har ökat. Ett fåtal operatörer sköter den avancerade tekniken. En liknande utveckling har ägt rum på flera andra områden i näringslivet, bl.a. inom livsmedelsindustrin, gruvindustrin och den kan hämtas från

grafiska industrin. Ett belysande exempel

mjölkhanteringen i ett modernt mejeri. All styrning vid normal produktion i ett mejeri och den styrning som krävs för rengöring av tankar, rör och processutrustning utgår numera från ett centralt kontrollrum. En operatör övervakar styrsystemet. Av totalt mer än 40 anställda i en sådan produktionsanläggning är operatören nu den enda som direkt är engagerad i mjölkbehandlingen. Även när det gäller de administrativa rutinerna i privat eller offentlig verksamhet har utvecklingen gått i riktning mot en ökad användning av avancerad teknik, bl. a. datoranvändning. Käns-

Utvecklingsdrag på arbetsmarknaden 21

liga system av administrativ art finns inom skilda verksamhetsgrenar bl. a. vad gäller utbetalningar av löner, pensioner och försäkringar av olika slag.

2.2.2 Koncentration och stordrift

Den industriella utvecklingen i landet har vidare medfört en regional obalans vad gäller befolkningstäthet och sysselsättningsmöjligheter. Vissa landsändar har till följd av industrinedläggningar nära nog utarmats medan koncentrationen av befolkning och industri till storstadsområdena ökat påtagligt. Koncentrationen har underlättat en utveckling mot stordrift och specialisering, två viktiga principer vid organisationen av produktionsprocessen som används för att uppnå högre produktivitet. I det privata näringslivet har industrier slagits samman till allt större enheter samtidigt som ägarkoncentrationen har tilltagit. Belysande för denna utveckling är den strukturrationalisering som under den senaste tioårsperioden har ägt rum i den svenska specialstålsindustrin. Så sent som i januari 1984 träffades där en uppgörelse som innebar att J ohnsonägda Avesta J ernverk köpte stålrörelser-

na i Nyby-Uddeholm och Fagersta och bildade ett nytt stort

specialstålsföretag. Det nya bolaget blir även vid en internationell jämförelse en stor tillverkare av specialstål med drygt 10 000 anställda och med en årsomsättning som beräknas överstiga 5 miljarder kronor. Även inom livsmedelshanteringen har strukturomvandlingen varit betydande. Inom livsmedelsbranschen har antalet produktionsenheter och centrallager minskat kraftigt under senare år. Och på handelns område är mönstret i stort sett detsamma. Enligt gjorda uppskattningar kommer omkring 2 000 livsmedelsbutiker att lägga ner sin verksamhet fram till 1990. Också förädlingsindustrin inom livsmedelsområdet väntas genomgå fortsatt strukturrationalisering. En effekt av strukturomvandlingen på livsmedelsområdet är att livsmedelsförsörjningen i landet i ökad utsträckning har blivit beroende av transportsystemet, både de reguljära godstransporterna och de privata hushållens transporter. Livsmedel transporteras nu allt längre sträckor för att nå konsumenterna. Inom den offentliga sektorn har i mångt och mycket en liknande utveckling ägt rum. Stordriften har tagit sig uttryck i utbildningsväsendet där stora skolor har gynnats före små, på sjukvårdsområdet där de stora sjukhusen numera dominerar och i den lokala förvaltningen där kommunsammanslagningar har ägt rum.

22 på arbetsmarknaden Utvecklingsdrag

2.2.3 Utlandsberoende

Det svenska näringslivets ökande handelsförbindelser med utlandet under efterkrigstiden både vad gäller export och import har möjliggjort en kraftig expansion av produktionsapparaten. Även om den tilltagande internationaliseringen och specialiseringen av näringslivet har skapat gynnsamma ekonomiska förutsättningar för landet har utvecklingen också medfört ett ökat beroende i olika avseenden. Den tilltagande datoriseringen inom exempelvis tillverkningsindustrin har lett till ett ökat importberoende inom flera branscher. Flertalet som utvecklar, producerar och säljer daföretag torer fmns i utlandet. Det amerikanska multinationella företaget IBM står för mer än 60 procent av all tillverkning av större datamaskiner. Produktion och montering av grundläggande komponenter i svenska datasystem sker på så sätt i betydande omfattning utomlands. Exempelvis tillverkas mikrodatorerna till Husqvarnas symaskiner av Texas Instruments i USA. Även inom energisektorn är utlandsberoendet påtagligt, särskilt vad Huvuddelen av den råolja som vi gäller petroleum. använder i landet importeras från Nordsjön. Även om ansträngningar görs för att minska användningen av olja kommer oljeberoendet att vara betydande under de närmaste decennierna. Textil- och beklädnadsindustrin, läkemedelsindustrin och gummiindustrin är andra verksamhetsgrenar där importberoendet har ökat markant under efterkrigstiden.

2.3 Avtalsrörelserna

Kollektivavtalsförhandlingar fördes vid början av 1900-talet först företagsvis och därefter förbundsvis eller branschvis. Utvecklingen mot förbundsförhandlingar skedde successivt, mycket för vissa branscher - t.ex. verkstadsindustrin - men tidigt senare för andra. Avtalen vari regel inte samordnade, varken till innehållet eller till giltighetstiderna. SAF och LO hade ännu inte tagit aktiv del i avtalsförhandlingarna. I mitten av 1930-talet kom man inom LO fram till att huvudorganisationens ställning måste stärkas. Ett motiv för denna fackliga samordning var fackföreningsrörelsens strävan att driva en solidarisk lönepolitik för att förbättra villkoren för de lågavlönade grupperna. Härtill korn den ökade insikten om vikten av att ta hänsyn till samhällsekonomin. Den nya synen kom till uttryck i en revision 1941 av LO:s stadgar. Först då fick LO rätt att delta i förbundens avtalsrörelser och lägga fram förslag. Fastän för-

Utvecklingsdrag på arbetsmarknaden 23

bundens beslutanderätt i avtalsfrågor i allt väsentligt förblev obeskuren reglerades LO:s befogenhet att bestämma om konfliktunderstöd. Om LO:s förslag till avtal avvisades kunde konfliktunderstöden dras in. I fråga om arbetsnedläggelse som omfattade mer än tre procent av en ansluten organisations medlemsantal krävdes LO:s medgivande för rätten till konfliktunderstöd. Under andra världskriget fördes centrala förhandlingar mellan SAF och LO som resulterade i ramavtal med rekommendation om (indextillägg). Liknande överenskommelser dyrtidstillägg träffades mellan SAF och tjänstemannaorganisationerna som kommit att växa sig allt starkare. De centrala kristidsöverenskommelserna medförde i stort sett oförändrade reallöner. och bristen på arbetskraft efter kriget ska- Högkonjunkturen för löneökningar. Förhandlingarna fördes pade förutsättningar till en början alltjämt förbundsvis. Inflationsriskerna tvingade

emellertid regeringen 1948 att ingripa i lönepolitiken. Överlägg-

mellan regeringen samt LO och TCO om bl.a. lönestopp ningar i att de avtalen - i vissa fall först efter hårda resulterade löpande - ett år. SAF samtipåtryckningar prolongerades genomförde digt en stadgerevision, varigenom delägarna kom att ansluta sig till SAF också för tjänstemännen. Även 1949 års avtalsrörelse kom att påverkas av regeringens stabiliseringspolitik. Den tilltainflationen medförde dock att de följande centrala uppgögande relserna förenades med bestämmelser om rätt för fackförbunden att påkalla nya löneförhandlingar om levnadskostnadsindex översteg viss nivå. Löneglidningen tilltog avsevärt. Efter den centrala uppgörelsen 1952 återgick man till förbundsförhandlingar. År 1953 fördes sålunda förhandlingar förbundsvis. I början av 1950-talet hade tanken på en mera permanent samordning av avtalsrörelserna vunnit ökade sympatier inom fackföreningsrörelsen. Ett uttryck för detta var ett beslut på LOkongressen 1951 att tillsätta ett centralt avtalsråd som bl. a. skulle förbereda representantskapets uttalanden. Rådet kom emellertid inte att spela den samordnande roll som man tänkt sig. Vad som främst gjorde att en samordning genom centrala förhandlingar kom till stånd var erfarenheterna från förbundsförhandlingarna 1955. Dessa hade förts i en överhettad ekonomisk konjunktur och fick till att ju senare fackförbunden träffade sina uppgörelföljd ser desto bättre utdelning fick de. Med en sådan metodik kunde de lågavlönades krav inte tillgodoses. Den solidariska lönepolitiken var för LO ett motiv för den övergång till centrala viktigt förhandlingar som skedde fr. o. m. 1956. För SAF som sedan 1951 intagit en i princip positiv hållning till centrala förhandlingar var det av stor betydelse att få en mera jämn löneutveckling så att i synnerhet exportindustrierna kunde skyddas mot alltför

24 Utvecklingsdrag på arbetsmarknaden

starka kostnadsökningar. SAF, LO och TCO inledde förhandlingar om samordning av 1956 års lönerörelse. Sådan samordning kom också till stånd detta år. Centrala överenskommelser träffades därefter mellan SAF och LO fram t.o.m. 1982. TCO:s deltagande jämte LO 1956 i centrala förhandlingar med SAF var en engångsföreteelse. Åren 1959 t. o. m. 1965 förhandlade SAF med SIF och SALF samtidigt. År 1966 lämnade SALF TCO vilket föranledde SIF att avbryta förhandlingssamarbetet med SALF. Detta år inledde SIF i stället teknisk förhandlingssamverkan med HTF. Sedan SALF åter inträtt i TCO tecknade SIF, SALF och SACO-förbundet CF 1969 samarbetsavtal, som innebar en samordning av förbundens förhandlingsverksamhet under en gemensam förhandlingsledning. Fyra år senare bildades PTK av dessa tre förbund, HTF och flertalet övriga TCO- och SACO-förbund som organiserade privattjänstemän. De mest betydande tjänstemannaförbund på den privata sektorn som står utanför PTK är SBmf och FTF. Förhandlingsrättsreformen 1965 på den offentliga sektorn innebar att de offentligt anställda kom in som nya betydelsefulla parter i avtalsrörelserna. Redan från början skedde en samverkan i förhandlingarna mellan SAV, kommunförbundet och landstingsförbundet. Denna består och är formaliserad i Offentliga arbetsgivarnas samarbetsnämnd (Oasen). Utvecklingen under 1970-talet gick i riktning mot en ökad centralisering av löneförhandlingarna och en allt större samordning mellan avtalsområdena för de privat anställda arbetarna (SAF-LO), de privat anställda tjänstemännen (SAF-PTK) och de i offentlig tjänst anställda. År 1969 ägde gemensam medling rum för SAF-LO-området och den offentliga sektorn. År 1977 förde SAF förhandlingar med LO och PTK samtidigt. I den följande avtalsrörelsen 1978 förhandlade SAF med LO och PTK gemensamt. I 1980 års avtalsrörelse samverkade de fyra största arbetstagarorganisationerna på den offentliga sektorn, nämligen SF, TCO-S, SKAF och KTK. De centrala överenskommelserna på SAF-PTK-området och på den offentliga sektorn innehöll åren 1975- 1982 regelmässigt s.k. följsamhetsklausuler. Dessa var konstruerade på två olika sätt. Antingen fick arbetstagarsidan rätt till förhandlingar om löneökningar, s.k. kontrollstationsförhandlingar, för den händelse löneutvecklingen för andra löntagarkollektiv blev avsevärt bättre än på det egna området, eller också fick en arbetstagarna viss lönehöjning i förhållande till LOlöneglidningen på området. Följsamhetsklausulerna bidrog till en av löutjämning neutvecklingen på de olika avtalsområdena. För PTK:s del kulminerade denna utjämning åren 1978- 1980, minskade 1981 -

Utvecklingsdrag på arbetsmarknaden 25

1982 och upphörde 1983. l 1983 års avtal fanns en följsamhetsklausul kvar bara på den offentliga sektorn. Ett karaktäristiskt drag i löneutvecklingen på senare tid utgör prioriteringen av låglönegrupper. Under 1980-talet har den tidigare utvecklingen mot en allt starkare samordning av avtalsrörelserna kommit att i viss mån brytas. Någon samordning mellan LO och PTK i deras avtalsförhandlingar med SAF har inte förekommit i de tre lönerörelserna 1980, 1981 och 1983. I 1983 års avtalsrörelse bröts det gamla mönstret från 1956 med centrala överenskommelser på LO-

SAF-området. Avtalsrörelsen då inleddes med förbundsvisa för-

handlingar. Verkstadsföreningen och metallindustriarbetareförbundet träffade avtal, medan förhandlingarna mellan övriga SAF- och LO-förbund strandade. För dessa förbunds områden tillsattes en medlingskommission, och under dennas medverkan kom en principöverenskommelse på central nivå till stånd. Härefter kunde de förbundsvisa förhandlingarna återupptas och slutföras. Verkstadsföreningen förhandlade på förbundsnivå också på PTK-området med SIF, SALF och CF, medan SAF för övriga förbund förhandlade centralt med PTK. En följd av de centrala förhandlingarna har blivit att löneavtalen fått i stort sett samma giltighetstider. År 1983 bröts emellertid detta mönster. Avtalen på SAF-LO-området och den offentsektorn blev avtal med liga ettåriga. Verkstadsföreningens SIF, SALF och CF gäller ett och ett halvt år och SAF:s avtal med PTK två och ett halvt år. Den ekonomiska utvecklingen och regeringens ekonomiska politik, framför allt skattepolitiken, har helt naturligt varit av stor betydelse för avtalsrörelserna även under senare tid. I detta sammanhang må särskilt framhållas tre tillfällen då regeringen strävat efter en bred politisk uppslutning bakom skattepolitiken. Åren 1974 och 1975 inbjöd den socialdemokratiska regeringen de övriga riksdagspartiernas ledare till samtal om skatterna och den ekonomiska politiken, de s. k. Hagarundorna. Dessa överläggningar ledde 1974 till en överenskommelse mellan regeringen, centerpartiet och folkpartiet. Bakgrunden till överläggningarna var den speciella parlamentariska situation som jämvikten i riksdagen mellan de två politiska blocken skapade 1973-1976. I mars 1982 träffade centerpartiet och folkpartiet, som då var i regeringsställning, en skatteuppgörelse med det socialdemokratiska partiet. Uppgörelsen, som bl. a. innebar stegvisa marginalskattesänkningar och avdragsbegränsningar 1983- 1985, var en betydelsefull faktor i avtalsrörelsen 1983.

26 Utvecklingsdrag på arbetsmarknaden

2.4 Stridsåtgärderna

De hårda arbetskonflikterna under 1920-talet hade aktualiserat statsingripanden på arbetsmarknaden bl.a. för att skydda ”tredje mans” rätt. Frågan var emellertid politiskt mycket kontroversiell, och inte ens den stora byggnadskonflikten 1933 som upphörde inför lockouthot mot omkring 200 000 LO-medlemmar ledde till att man ansåg sig böra i lag begränsa stridsrätten. l slutet av 1930-talet inträffade ytterligare arbetskonflikter, bl. a. en ny byggnadskonflikt 1937 som dock var långt mindre omfattande än 1933 och en riksomfattande konflikt inom restaurangbranschen. Vidare skakades den grafiska branschen 1938 av två konflikter som totalt berörde närmare 8 800 typografer och bokbindare. Vid ingen av dessa konflikter förekom några statsingripanden. Vid krigsslutet 1945 kom reaktionen mot den långvariga fackliga återhållsamheten i löneförhandlingarna och det utbröt en av de allvarligaste och mest uppslitande konflikter som förekommit på svensk arbetsmarknad, nämligen 1945 års metallkonflikt. Konflikten varade den 5 februari - den 6 1945 och kom totalt juli att beröra omkring 130 000 arbetare. Efter interna stridigheter av närmast politisk art gick Metall:s medlemmar i strejk inom verkstadsindustrin. De hade dessförinnan i en omröstning förklarat sig vilja ta strid för sina lönekrav. Järnbruksarbetarna, som träffade kollektivavtal med Järnbruksförbundet, var inte indragna i konflikten på annat sätt än att de av arbetsgivarparten i konfliktens slutskede hotades med lockoutvarsel. I juli 1945 var Metall :s strejkkassor praktiskt taget tömda samtidigt som förbundet ådragit sig miljonskulder. Metall:s Överstyrelse beslöt i det läget att godta ett framlagt förslag till uppgörelse trots att majoriteten av medlemmarna i medlemsomröstning avvisat detta. I Under efterkrigstiden och fram till 1960-talets slut var konflikterna den svenska arbetsmarknaden - också i ett internatiopå nellt - förhållandevis I av de konflikperspektiv fåtaliga. några ter som inträffade under perioden ansåg sig statsmakterna inte kunna stå overksamma inför risken att parterna inte skulle nå en fredlig lösning. Detta gällde bl.a. i samband med poliskonflikten 1947 och sjuksköterskekonllikten 1951. Faran för att ett stort antal av landets polismän skulle lämna polistjänsten med därav följande risk för störningar i den allmänna ordningen och säkerheten föranledde sålunda 1947 statsmakterna att införa en särskild form av tjänsteplikt för polisens del. Bestämmelserna härom gavs i en lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. Denna lag behövde dock aldrig tilllämpas. Nödvändigheten att upprätthålla sjukvården var anled-

Utvecklingsdrag på arbetsmarknaden 27

ning till att regeringen 1951 föreslog riksdagen att anta ett förslag till lag om särskilda åtgärder för upprätthållande av viss sjukvårdande verksamhet. Den föreslagna lagstiftningen tog sikte på obligatorisk skiljedom i den aktuella tvisten. Denna löstes emellertid innan riksdagen hade tagit ståndpunkt till förslaget, varför propositionen återkallades av regeringen. År 1951 inträffade ytterligare en konflikt på det kommunala området. Konflikten avsåg spårvägspersonalen i några av de största städerna och annan kommunalanställd arbetarpersonal. SKAF öppnade konflikten med att låta den tekniska spårvägspersonalen gå i strejk. Samtidigt varslade förbundet om övertidsoch nyanställningsblockad. Arbetsgivarparten svarade med att avskeda hela trafikpersonalen och inställa trafiken. Någon lockout förekom inte. Konflikten pågick i fem veckor och berörde ca 3 000 anställda. Under 1953 års förbundsvisa förhandlingar var förhandlingsläget kärvt. De flesta avtalen prolongerades på huvudsakligen oförändrade villkor. Konflikt utbröt inom livsmedelsbranschen. Den pågick fem veckori maj -juni och berörde omkring 20 000 arbetare. Livsmedelsarbetareförbundet inledde med strejkvarsel för andelsslakterierna, varefter arbetsgivarsidan svarade med lockout vid praktiskt taget alla företag inom livsmedelsindustrin. Även de till Sveriges Konditorförening hörande konditori- och omfattades av lockouten, fastän konditorförebageriföretagen ningen vid den tidpunkten stod utanför SAF. År 1955 inträffade inom sjöfartsnäringen en konflikt som föranledde statsingripande. Konflikten bedömdes lamslå sjöfarten med allvarliga återverkningar för vårt lands ekonomiska liv. Efter proposition om tvångsskiljedom kunde regeringen förmå parterna - redareförening och fartygsbefälsföreningen —— att träffa uppgörelse. Propositionen återkallades. På tjänstemannasidan förekom under åren därefter några mera begränsade arbetskonflikter. De berörde bl. a. vissa kommunalanställda SACO-medlemmar 1957, bogserbâtsbefäl 1960, tjänstemän och arbetsledare vid Vin- och Spritcentralen 1963 samt arbetsledare vid Svenska Tobaksaktiebolaget samma år. Sedan lagstiftningen om de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt trätt i kraft 1966 utbröt på hösten samma år arbetskonflikter bl. a. inom skolväsendet och vid underrätterna. Konflikten inom skolväsendet, den s. k. lärarkonflikten, berörde drygt 20 000 SACO-medlemmar. Vidare inträffade under senare delen av l960-talet tjänstemannastrejker vid bl. a. Sjöfartsverket och SJ. Konflikterna på den svenska arbetsmarknaden ökade markant i början av l970-talet. Till väsentlig del rörde det sig dock om en

pd

28 Utvecklingsdrag arbetsmarknaden

ökning i antalet olovliga strejker. En lovlig konflikt av allvarlig karaktär inträffade 1971 på det offentliga tjänstemannaområdet. Konflikten utlöste både strejker och lockouter. Strejkerna omfat› tade ca 8 000 SACO-medlemmar i statlig och kommunal verksamhet samt ca l 000 SR- medlemmar vid fyra statliga myndigheter. Lockouterna gällde totalt omkring 35 000 SACO-medlemmar i statlig och kommunal tjänst. Över hälften av dessa var lärare vid grundskolor, gymnasier, universitet och högskolor, medan 3 000 var SR-anslutna officerare inom försvaret. För flera av de varslade stridsåtgärderna sattes i fråga om de otillbörligt skulle störa samhällsviktiga funktioner och de kom därmed under prövning av endera den centrala nämnden på det kommunala området eller statstjänstenämnden. Den 12 mars 1971 beslutade regeringen med stöd av en av riksdagen godkänd fullmaktslag att senast gällande kollektivavtal mellan parterna skulle gälla t.c.m. den 23 april eller den tid dessförinnan då nya kollektivavtal hade träffats. Därmed upphörde konfliktåtgärderna. Under den senaste tioårsperioden har ett förhållandevis stort antal konflikter inträffat på den svenska arbetsmarknaden, däribland storkonflikten 1980 som berörde ca 680 000 arbetstagare. En utförlig redogörelse för 1980 års konflikt lämnas i nästa kapitel. Härutöver kan från denna period nämnas 1976 års pensionskonflikt mellan SAF och PTK och 1981 års lönekonflikt mellan samma parter. År 1981 förekom vidare konflikter dels på bankområdet mellan BAO och SBmf och dels inom tidningsbranscâen mellan TA och SJ F. Samma år inträffade också den s.k. läkarkonflikten. Även i samband med 1983 års lönerörelse uppstod konflikter på skilda sektorer av arbetsmarknaden samtidigt. TCO-S och SF varslade på den statliga sidan om stridsåtgärder bl.a. i form av övertidsblockad och strejk, och på det kommunala området varslade KTK och SKAF om blockad mot övertidsarbete och mertidsarbete samt förbud mot nyanställning. SKAF utökade sedermera varslet till strejk på vissa områden. Trots att konfliktvarslen var omfattande hann endast TCO-S och KTK:s varslade blockader mot övertids- och mertidsarbete träda i kraft innan uppgörelse träffades för hela den offentliga sektorn. På den privata sidan varslade nio LO-förbund, på rekommendation av LO, bl. a. om blockad och total arbetsnedläggelse vid vissa företag och arbetsplatser. Konflikten som berörde knappt 8 000 arbetstagare upphörde emellertid redan första konfliktdagen sedan LO:s 90h SAF:s små förhandlingsdelegationer godtagit medlingskomnissionens slutliga förslag.

3 1980 års konflikt

Avtalsrörelsen 1980 inleddes med att SAF den 27 februari i likalydande brev till LO och PTK föreslog att de gamla avtalen skulle förlängas att gälla på oförändrade villkor för 1980. I brevet framhöll SAF, att löneförhöjningar under rådande förhållanden skulle leda till ökad inflation, till sämre konkurrens gentemot utlandet och därmed till minskad sysselsättning i näringslivet. Hur önskvärt det än kunde synas att öka lönerna bedömde SAF det i dagens läge inte vara möjligt att förbättra situalöntagarnas tion den vägen. LO som sedan flera år samförhandlade med PTK hade t.v. avstått från att precisera sina lönekrav under hänvisning till ovisshet om regeringens ekonomiska politik. Samma som dag SAF:s brev avsändes uppmanade LO:s ordförande i riksdagen regeringen att göra något för att underlätta avtalsrörelsen. Huvuddelen av de offentligt anställdas fackliga organisationer - SF och SKAF samt TCO-S och KTK gick för första gången fram på enad front och angav den 28 februari sina gemensamma lönekrav till minst 12 procent. Sedan PTK genom sin ordförande uttalat sig till förmån för en uppgörelse med politikerna om löner och skatter visade sig motsättningarna mellan LO och PTK ha blivit för stora med påföljd att organisationerna den 7 mars beslöt att avbryta de gemensamma förhandlingarna. Samma dag offentliggjorde LO sitt eget lönekrav som uppgick till 11,3 procent. SACO/SR ställde sig på samma linje som PTK genom att vilja få till stånd en politisk uppgörelse. Sedan LO-förbunden börjat säga upp kollektivavtalen efter rekommendation av landssekretariatet, rådde avtalslöst tillstånd mellan SAF och LO från den 21 mars. Dessförinnan hade SAF den 14 mars sänt ytterligare ett brev till LO och ett brev till regeringen. I båda breven hävdades att enda sättet att få ett bättre utfall av årets avtalsrörelse var att begränsa de offentliga utgifterna, och i brevet till regeringen begärde SAF en speciell delegation som skulle se över dessa. SAF pekade socialförsäkringssekpå torn som exempel på ett möjligt område för nedskärningar. Den 17 mars beslöt LO:s stora att förhandlingsdelegation

30 1980 års SOU 1984:8

konflikt

stranda förhandlingarna med SAF och att varsla om blockad mot övertidsarbete och mertidsarbete m.m. för en miljon LO-medlemmar, och sände LO sitt svarsbrev till SAF. I brevet dagen därpå framhöll LO, att förändringar av pensioner och sjukförmåner skulle politiska beslut och inte på tidigare kända grundas på från SAF:s sida och att frågor av rent statsfinansiell angrepp karaktär ankom konstitutionellt på regering och riksdag. I syfte att underlätta den pågående avtalsrörelsen presenterade den 27 mars ett sexpunktsprogram, som innehöll bl. a. regeringen skattelättnader i inkomstskikten mellan 40 000 och prisstopp, 80 000 kronor och en investeringsfond för en del av företagens vinster. Regeringen framhöll, att man genom programmet skapat för en men att förutsättningar uppgörelse på arbetsmarknaden för att detta skulle kunna genomföras var att arbetsavgörande marknadens parter träffade avtal på i stort sett oförändrade villkor. tillsatte regeringen enligt ett föregående dag munt- Samtidigt bekräftat besked två medlingskommissioner, en för SAFligen LO-området och en för huvuddelen av den offentliga sektorn. Den samhällsekonomiska situationen angavs därvid vara sådan att det förutsattes att kommissionerna arbetade under kontakt med regeringen. Den senare kommissionens uppdrag vidgades den l l till att avse praktiskt offentliga sektorn april taget hela den att även SACO/SR-S och SACO/SR-K då kom att omgenom fattas av medlingen. De samförhandlande organisationerna inom LO och TCO fyra på den offentliga sektorn reagerade mot regeringens sexpunktsdär man framhöll det vara program i ett gemensamt uttalande, att föreslå lönestopp efter att ha tillsatt förlikanmärkningsvärt Att ställa villkor arbetsmarknaningskommissioner. gentemot av ekonomiska dens parter för genomförandet politiskt åtgärder dessutom innebära en inskränkning i den fria förhandansågs och ett hot mot demokratin. Och uttalandet avslutades lingsrätten med orden: ”Att vänta fem månader med att vidta åtgärder och därefter utan kontakt med 1,2 miljoner löntagare föreslå åtgärder som närmast liknar ett diktat kommer att försvåra avtalsrörelsen”. LO:s reaktion blev att regeringens åtgärder kom för sent, var otillräckliga och förknippade med orealistiska villkor. Regeåtgärder måste kompletteras med traditionella lönelyft ringens om de skulle tillräcklig effekt för LO:s medlemmar hette det i ge ett uttalande från LO:s stora förhandlingsdelegation. på SAF-LO-området sammanträd- Förlikningskommissionen de redan den 26 mars och riktade då en hemställan till LO att inställa den varslade övertidsblockaden så länge medlingsarbetet Blockaden var avsedd att träda i kraft med början den 27 pågick. mars, men då endast LO ännu godtagit medlingsförfarande sked-

1 980 års konflikt 3l

de kommissionens hemställan under att kommisförutsättning sionens medverkan för lösning av avtalstvisten av accepterades båda parterna. Denna förutsättning var inte då varseluppfylld tiden utgick, och övertidsblockaden trädde därför i kraft natten till den 27 mars. Sedan regeringen den sexdagen offentliggjort punktsprogrammet meddelade SAF att man godtog medling. LO:s förhandlingsdelegation som sammanträdde den måndagen 3 l mars för att behandla kommissionens att inställa framställning den varslade övertidsblockaden förklarade att man ansåg sig förhindrad att tillmötesgå framställningen, eftersom ingenting inträffat som förändrat läget i sak. Den 2 april beslöt SAF:s att som till fullmäktige motåtgärd LO:s övertidsblockad utfärda varsel om lockout omfattande omkring 750 000 LO-medlemmar i privatägda företag under en vecka från den I0 till den 17 april. Kommissionen kallade då parterna till ett gemensamt sammanträde den 3 april. Därvid betonade kommissionen för parterna, att en storkonflikt arbetsmarknapå den i Sveriges ekonomiska situation skulle kunna få allvarliga verkningar på samhällsekonomin och att det skulle vara föga förenligt med traditionerna på svensk arbetsmarknad om en sådan konflikt fick bryta ut innan alla möjligheter att lösa konflikten på fredlig väg uttömts. Kommissionen riktade en enträgen vädjan till båda parter att dels inställa pågående stridsåtgärder, dels uppskjuta varslade och dels avstå från att stridsåtgärder varsla om eller vidta några nya stridsåtgärder. Svar till begärdes den 8 april. SAF förklarade sig då beredd att komtillmötesgå missionens vädjan om också LO gjorde det, medan LO svarade att man inte kunde återkalla övertidsblockaden eftersom SAF inte gjort några som helst medgivanden i sak. Tvärtom hotade LO med att skärpa stridsåtgärderna med punktstrejker inom detaljhandeln, flyget, sjöfarten och delar av bränsle- och energiförsörjningen. . Senare samma dag riktade kommissionen med samma negativa resultat som en tidigare muntlig framställning till parterna att för tiden fram till den 14 april avlysa pågående stridsåtgärder och uppskjuta varslade sådana åtgärder att träda i kraft tidigast den dagen. Det hade hittills inte varit möjligt för kommissionen att med parterna närmare diskutera sakfrågorna. För att bli i stånd att undersöka om den hotande storkonflikten kunde beförebyggas stämde sig kommissionen den 9 april för att rikta en ensidig vädjan till SAF att för tiden fram till den 14 april uppskjuta den varslade enveckaslockouten. SAF beslöt samma dag att tillmötesgå denna vädjan. Efter överläggning med parterna den 10 och ll april framlade

32 1980 års konflikt

kommissionen en trevare med ett antal synpunkter att läggas till för det fortsatta medlingsarbetet. Trots att parternas ståndgrund punkter i flertalet sakfrågor alltjämt skilde sig mycket åt, kunde den 13 ett förslag i trevaren om att en parterna april godkänna pott på 15 öre per arbetad timme skulle ställas till LO-förbundens förfogande fr.o.m. den l november 1979. Härmed ansåg sig båda parter också kunna biträda kommissionens i trevaren gjorda hemställan att ställa in pågående stridsåtgärder. De offentliganställdas organisationer inom LO och TCO hade den ll april varslat om stridsåtgärder, som innebar blockad av övertidsarbete och fyllnadstjänstgöring fr.o.m. den 21 april och av ca 14 000 arbetstagare fr.o.m. den 25 april. punktstrejker Strejkvarslet berörde flygledare, tullpersonal, televerkspersonal för radio och TV samt vid tunnelbanan i att stänga rangerare Stockholm. Drygt l 000 sjuksköterskor varslades också om strejk. till varslet var att de offentliga arbetsgivarna inte Anledningen velat medge lönehöjningar innan uppgörelse träffats på den privata sektorn. Den 14 april ställde även dessa arbetsgivare en pott 15 öre per timme till förfogande för fördelning mellan arbetspå men dessa förklarade potten vara otillräcklig och tagarparterna, ville inte återkalla de varslade stridsåtgärderna. Efter förhandinför kommissionen offentliga sektorn enades parlingar på den terna emellertid om att föra direkta förhandlingar om utläggning förklarade därvid att av potten. De anställdas organisationer varslade inte skulle träda i kraft så länge förhandstridsåtgärder medan arbetsgivarna förbehöll sig rätt att vidta lingarna pågick, erforderliga motåtgärder. Den 17 varslade SAV och kommunförbundet om lockout april mot 12 000 arbetstagare varav 7 000 statligt och 5 000 kommunalt anställda. Lockouten skulle träda i kraft samtidigt som Strejken den 25 Förlikningskommissionen hemställde den 20 april april. att de organisationer inom LO och TCO skuloffentliganställdas le de till varslade stridsåtgärderna, men uppskjuta dagen därpå denna hemställan hörsammades inte utan blockaden mot övertidsarbete utlöstes. På den privata marknaden fortsatte överläggningarna inför kommissionen den 23 april, som då lade fram ett förslag till avtalsuppgörelse mellan SAF och LO. Svar lämnades av parterna senare samma och båda avvisade förslaget. LO som härmed dag, strandade meddelade vidare, att förhandansåg förhandlingarna rekommenderat förbunden att åter utlösa den lingsdelegationen temporärt återkallade övertidsblockaden. Denna skulle återupptas natten till den 24 april. Vidare hade förbunden rekommenderats att hos resp. motpart varsla om nya stridsåtgärder i form av av nära 100 000 medlemmar att utlösas natten till punktstrejker den 2 maj.

I 980 års konflikt 33

Den 24 april lade förlikningskommissionen på den offentliga sektorn en trevare med kostnadsram och förslag att övertidsblockaden och varslade stridsåtgärder skulle uppskjutas. Förbunden inom LO och TCO avvisade trevaren och utlöste den 25 april de varslade punktstrejkerna. Samtidigt utlöste SAV och kommunförbundet sina lockouter. SACO/SR förklarade sig beredd att förhandla vidare på grundval av trevaren. Samma dag förklarade kommissionen att förhandlingarna mellan arbetsgivarnaoch de offentliganställdas organisationer inom LO och TCO skulle uppskjutas och återupptas på tid som skulle bestämmas senare. Fastän förhandlingarna på den privata sektorn strandat den 23 april, uppehöll kommissionen under dagarna närmast därefter kontakter med parterna. Efter dessa ansåg sig kommissionen böra göra ytterligare ett försök att undvika storkonfliktens utbrott. Kommissionen kallade därför den 28 april parterna till nya förhandlingar och lade den 29 april fram ett slutligt förslag till lösning av avtalstvisten. Svar begärdes till den 30 april. SAF godtog men LO förkastade kommissionens förslag. Den 29 april återupptogs förhandlingarna inför kommissionen på den offentliga sektorn. Efter den 25 april då dessa avbrutits hade förbunden inom LO och TCO vid flera tillfällen varslat om nya punktstrejker. Kommissionen lade den 30 april ett förslag till ramöverenskommelse, som i fråga om totalramen angavs utgöra ett slutbud. Samtliga förbund avvisade förpå arbetstagarsidan slaget men förklarade sig beredda att fortsätta förhandlingarna, förbunden inom LO och TCO på villkor att en i förslaget upptagen regel om kontrollstation ändrades i överensstämmelse med deras önskemål. Arbetsgivarsidan godtog förslaget och ville återkomma den 2 maj med besked i fråga om kontrollstationen. Natten mellan den l och 2 maj utestängdes på den privata sektorn 750 000 arbetare från sina arbeten, och nära 100 000 gick i strejk. Samtidigt befann sig ca 26 000 arbetstagare den offentpå liga sektorn i konflikt sedan den 25 april. Endast tjänstemännen på den privata sektorn stod utanför. Storkonflikten var därmed ett faktum. Ytterligare strejkvarsel lades den 2 maj genom att transportarbetareförbundet beslöt att stoppa transporter av bensin och olja från den 9 maj. Måndagen den 5 maj blev den första egentliga storkonfliktdagen, eftersom den 2 maj var en fredag som flertalet arbetstagare hade arbetat in. Efter den 2 maj hade båda kommissionerna täta kontakter såväl inbördes som med parterna för att höra deras uppfattning om läget. Kontakter ägde även rum mellan kommissionerna och regeringen. Den 9 maj på kvällen lade båda kommissionerna fram slutliga förslag till avtalsuppgörelser att antas eller förkastas i sin helhet. Förslagen innebar lönehöjningar mellan 7,3 och 6,8

34 1980 års konflikt

Svar begärdes till den ll maj kl. 18.00. Förslaget på den procent. sektorn godkändes då av samtliga berörda parter, och offentliga där stridsåtgärder inställdes. På den privata sektorn pågående LO medan SAF svarade nej att överlämgodtog förslaget, genom na en tio punkter. Efter en enträgen vädjan från förklaring på regeringen att anta det slutliga förslaget accepterade SAF detta senare på kvällen, och storkonflikten var därmed till ända.

4 Begreppet konflikter

samhällsfarliga

4.1 Historik

Den Nothinska kommittén behandlade i sitt betänkande 1935 om folkförsörjning och arbetsfred frågan om samhällsfarliga konflikter. Den ansåg att vägande skäl talade emot ett generellt förbud mot arbetskonflikter men att det skulle vara möjligt att genom olika åtgärder få ner konflikternas antal och begränsa deras skadliga verkningar. Kommittén betonade svårigheterna att finna en tillfredsställande avgränsning av begreppet samhällsfarliga konflikter. Man kunde som indelningsgrund välja inte bara produktionens art. Tillgången på varor, möjligheterna att finna alternativa metoder för transporter och distribution, konfliktens omfattning, valet av tidpunkten för stridsåtgärder, betydelsen av berörda företags konkurrensförhållanden och andra omständigheter var avgörande för konfliktens farlighet. Inte heller var det möjligt att låta den omständigheten att stat eller kommun var arbetsgivare bli avgörande. Utgångspunkten för en definition kunde däremot vara ändamålet med den angripna verksamheten, nämligen om denna gällde att tillgodose arbetsgivarens ekonomiska intressen eller var av annan innebörd. Som exempel på omedelbart samhällsviktiga funktioner som borde skyddas mot konflikter nämndes polisväsende och brandskydd, renhållning och sjukvård men också försörjning med vatten, gas och elektricitet samt post- och telegrafverkens verksamhet. Även utanför dessa områden kunde så stora samhällsintressen stå på spel att parternas frivilliga uppgörelser inte kunde inväntas. Här borde en beredskapslagstiftning komma i fråga. Bland tänkbara medel att lösa hithörande konflikter nämndes automatisk förlängning av gällande kollektivavtal, befogenhet för regeringen att ge gällande kraft åt framlagt förlikningsförslag, skyldighet för parterna att underkasta sig skiljedom och direkt förbud i vissa fall mot stridsåtgärder eller i varje fall förbud mot sympatiåtgärder. Som framhållits i kap. 2 ledde försöken under 1920- och l930-talen att få till stånd en allmän lagstiftning om ekonomiska

36 konflikter

Begreppet samhällsfarliga

stridsåtgärder till följd av djupgående politiska motsättningar inte till resultat. Vissa av - däribland betänkannågot förslagen det från den Nothinska kommittén - däremot en spelade viktig roll som utgångspunkt för de förhandlingar som ledde till 1938 års huvudavtal mellan SAF och LO, varigenom frågan om lagstiftning om ekonomiska stridsåtgärder avskrevs från dagordningen. Förhandlingarna om huvudavtalet fördes i arbetsmarknadskommittén med företrädare för SAF och LO. Den menade att någon ens tillnärmelsevis tillfredsställande avgränsning av särskilt samhällsviktiga områden inte kunde göras med anspråk på objektivitet och allmängiltighet. Redan det förhållandet att samhällets intresse alltid är beroende av den aktuella konfliktens omfattning gjorde en sådan på förhand fixerad gränsdragning En viss verksamhet är i och för sig sällan så omöjlig. ytterst fundamentalt samhällsviktig att den måste skyddas mot alla konflikter. Å andra sidan kan en konflikt som inte är riktad mot särskilt samhällsfunktioner likväl sina yttringar i viktiga genom visst begränsat avseende försvåra eller omöjliggöra verksamhet som är nödvändig för att tillgodose befolkningens säkerhet till liv eller hälsa. Någon annan utväg fanns därför inte än att låta intresseavvägningen med hänsyn också till samhällsvikten äga rum i varje konfliktsituation för sig. För att skapa gynnsammare för strävandena att undvika samhällsfarliga konförutsättningar flikter föreslog kommittén att arbetsmarknadsnämnden skulle få till uppgift att pröva frågor om åtgärder i syfte att vid arbetskonflikt undvika att samhällsviktiga funktioner blir störda. Efter tillkomsten av huvudavtalet mellan SAF och LO blev den förhärskande uppfattningen att arbetsmarknadsorganisationerna borde i första hand själva ansvara även mot samhället för arbetsfredens upprätthållande. Genom förhandlingsrättsutredningens betänkande om statstjänstemännens förhandlingsrätt 1960 inleddes det reformarbete som gav till resultat 1965 års förhandlingsrättsreform för de offentligt anställda tjänstemännen. Därmed kom frågan om samhällsfarliga konflikter åter i blickpunkten. Förhandlingsrättsutredningen erinrade om de försök som tiatt fastställa begreppet allmänfarlig konflikt och digare gjorts anslöt sig till uppfattningen att en allmängiltig definition knappast kan göras. Enligt utredningen behövde den omständigheten att en verksamhet drivs av staten inte betyda att följderna av en konflikt där blir farlig för samhället. Är produktionens art och ändamål likvärdig med vad som förekommer i enskild företagsamhet var det uppenbart att konflikten borde bedömas efter samma grunder som om den inträffat hos en privat arbetsgivare.

Begreppet samhällsfarliga konflikter 37

Däremot kunde skäl finnas för att ställa i särklass en produktion eller en tjänsteprestation av speciell vikt för att tillgodose ett allmänt behov. Man fick dock inte förbise att jämsides med en viss verksamhets primära syfte vanligen också kommer ett starkt intresse att bereda statsinkomster. Detta torde gälla oavsett om verksamheten har mer eller mindre utpräglad karaktär av monopolställning. Generellt borde enligt utredningen gälla att statsmaktens mellankomst i arbetskonflikter bör betingas av rådande förhållanden utan att hänsyn tas till om konflikterna berör statlig eller enskild företagsamhet. Förhandlingsrättsutredningens betänkande blev föremål för fortsatt beredning inom civildepartementet. Därvid kom också kommunaltjänstemännen att omfattas av det fortsatta bered- Av de två som stod till buds ningsarbetet. lösningar obligatoriskt eller rätt att till strid - valdes vid skiljeförfarande gå facklig reformens antagande 1965 den senare. Departementsförslaget innebar att för de offentligt anställda tjänstemännens del skulle gälla i princip samma system för skyddet av samhällets intressen vid arbetskonflikt som på den privata arbetsmarknaden. Förslaget hade i denna del stöd av en övervägande remissopinion, låt vara att invändningar från skilda håll restes på vissa punkter och i något fall också mot förslaget i dess helhet. Särskilt påpekades att i praktiken utrymmet för stridsåtgärder var begränsat på många verksamhetsområden, och det hävdades också från några håll att förslaget inte gav ett tillfredsställande skydd mot samhällsfarliga konflikter. Vid lagrådsgranskningen uppmärksammades detta problem. Lagrådet ansåg det möta närmast oöverstigliga svårigheter att i lag avgränsa de offentliga verksamhetsområden där med hänsyn till samhälleliga intressen arbetsinställelser inte kunde tolereras. Värdet av en gränsdragning skulle också med hänsyn till omöjligheten att förutse utvecklingen ändå bli tvivelaktigt. Även om man hade anledning att hysa tilltro till tjänstemannaorganisationernas ansvarskänsla och vilja att undvika konflikter som kunde lamslå myndigheternas verksamhet var det emellertid enligt lagrådets mening otillfredsställande om skydd för vitala samhällsintressen skulle behöva skapas genom en mer eller mindre improviserad lagstiftning. Det hade därför varit önskvärt att förslaget innehålliten beredskapslag, som angett formerna och de allmänna principerna för sådana tvångsingripanden på det offentliga tjänstemannaområdet som i undantagsfall kunde bli nödvändiga. I propositionen förklarade departementschefen att alternativet med obligatorisk skiljedom var ägnad att försvaga den strävan att nå en uppgörelse vid förhandlingsbordet som borde besjäla de förhandlande parterna. Andra skäl mot alternativet var att det

38 Begreppet samhällsfarliga konflikter

inte hade gehör hos de offentliga tjänstemännens organisationer och att det var svårt att förena med det parlamentariska inflytandet på löneuppgörelserna på det statliga tjänstemannaområdet. Med den inställningen var det å andra sidan nödvändigt att godta rätt för part att i en sådan tvist vidta åtgärder för att utöva påtryckning på motsidan. Visserligen kunde särskilda risker vara förenade med arbetskonflikter inom den offentliga tjänstemannaverksamheten, såsom faran att utomstående i hög grad drabbas, och möjligheten att med begränsade aktioner lamslå hela verksamheten. Men frågan om skydd mot samhällsfarliga konflikter ställde sig i princip lika inom den allmänna och den enskilda verksamheten. Faror för det allmänna kunde uppstå vid konflikter inom båda områdena och skillnaden i fråga om sårbarhet syntes mera vara en gradskillnad än en artskillnad. Det fanns enligt departementschefen inte anledning anta annat än att samma ansvarskänsla som arbetstagarorganisationerna visat på den privata sektorn präglade också de offentliga tjänstemännens organisationer. Härom vittnade de huvudavtal som staten och kommunförbunden efter mönster av huvudavtalet mellan SAF och LO slutit med huvudorganisationerna. Dessa avtal som vilade på förtroende för organisationernas vilja och förmåga att under ansvar utöva sin maktställning innebar avsevärda garantier mot samhällsfarliga konflikter inom det offentliga tjänstemannaområdet. Av särskild betydelse var den utsträckta fredsplikt efter förhandlingssammanbrott som parterna underkastat sig i avtalen. Det hade inte varit lämpligt att låta de genom avtalen inrättade nämnderna avgöra med bindande verkan för parterna om en konflikt med hänsyn till föreliggande samhällsintressen kunde tillåtas eller inte. Inom det offentliga tjänstemannaområdet borde det vara statsmakterna förbehållet att bestämma därom. Ingen ifrågasatte statsmakternas rätt att tillgripa tvångslagstiftning till skydd för vitala samhällsintressen. När det gällde frågan om en beredskapslagstiftning fann departementschefen att det inte hade förelegat samma förutsättningar att uppnå samförstånd med organisationerna om förslag framlagts härom. I själva verket kunde en sådan lag försvaga organisationernas vilja och förmåga att vid utnyttjande av sina maktresurser ta hänsyn till andra intressen än medlemmarnas och den kunde därigenom komma att motverka sitt syfte. Någon beredskapslagstiftning kom inte heller till stånd. I samband med det ingrepp på det offentliga tjänstemannaområdet som gjordes lagstiftningsvägen i 1971 års akademikerkonflikt förekom i regeringsförslaget vissa uttalanden om begränsningarna i den principlösning som valts 1965. Föredragande statsrådet erinrade om att nämndernas möjligheter att lösa pro-

Begreppet samhällsfarliga konflikter 39

blemen med samhällsfarliga konflikter av olika skäl var begränsade. Detta berodde inte bara på att nämnderna inte kan avgöra dit hänskjutna ärenden med bindande verkan. Det berodde också i att de inte har tillräckliga möjligheter att bedöma hög grad på den samlade verkan av flera samtidigt pågående stridsåtgärder. Han fann emellertid inte anledning att i sammanhanget ompröva 1965 års förhandlingsrättsreform. Efter 1971 års konflikt har önskemål och förslag om skydd mot samhällsfarliga konflikter framförts i riksdagen i en interpellation 1971 och en motion 1972. Även frågan om särskild beredskapslagstiftning har tagits upp på nytt, nämligen av förhand- 1973. Vidare har ett nytt huvudavtal på det lingsutredningen statliga området slutits 1973, där parterna i anledning av erfarenheterna från inträffade konflikter på den offentliga sektorn gjort vissa närmare uttalanden om begränsningar av stridsåtgärder på särskilt sårbara områden. Till dessa finns anledning att återkomma i 8. I 1974 års statsverksproposition avvisades tanken på kap. en beredskapslagstiftning. Härefter har frågan om samhällsfarliberörts dels i samband med tillkomsten av MBL och ga konflikter LOA 1976, dels av nya arbetsrättskommittén i dess betänkande 1982. Någon ändring av bestående ordning i fråga om samhällskonflikter skedde inte vid 1976 års lagstiftning, och inte farliga heller har några förslag i den riktningen framlagts av nya arbetsrättskommittén.

4.2 Arbetsmarknadsparternas överväganden

SAF erinrar om att samhällsfarlig konflikt inte närmabegreppet re deflnierats vid tillkomsten av 1938 års huvudavtal. Att så inte skett torde f. ö. vara Dels måste det redan enligt dåvaavsiktligt. rande erfarenheter ha framstått som svårt att åstadkomma någon närmare definition, dels måste man ha haft anledning att räkna med att den fortsatta utvecklingen på arbetsmarknaden och i arbetslivet kunde göra det olämpligt att låsa begreppet vid någon viss innebörd. kan i sista hand ha inverkat att given Ytterligare av arbetsmarknadsnämnden skulle vara sammansättningen paritetisk vid handläggningen av frågor om samhällsfarliga konflikter. Var nämnden enig i sin uppfattning beträffande stridsåtgärdens karaktär och därav föranledda åtgärder hade man inte behov av en närmare definition. Var nämnden å något praktiskt andra sidan inte enig om vilken åtgärd som borde vidtas med av konflikten hjälpte det inte saken om man hade en anledning så klar definition av själva begreppet samhällsfarlig konaldrig flikt. Mot av den sålunda relativt öppna innebörden av bakgrund samhällsfarlig konflikt bör blott framhållas att en stor begreppet

40 Begreppet samhällsfarliga konflikter

mängd situationer och konfliktfall i dag kan inordnas under

begreppet vilka man över huvud taget inte hade någon kännedom om 1938. Detta följer i särskild grad av den tekniska utveckling som ägt rum. För samhället vitala funktioner är t.ex. i stor utsträckning uppbyggda på datorisering eller annan jämförbar teknik. Energiförsörjningen är ett annat betydelsefullt område. Dessa samhällsviktiga funktioner kan helt eller delvis åsidosättas som en följd av arbetskonflikter vilka på arbetstagarsidan blott omfattar ett ringa antal arbetstagare. Betydelsen av begreppet samhällsfarlig konflikt har därför i våra dagar blivit betydligt större än 1938. Principiellt bör det fortfarande vara en sak för arbetsmarknadens parter att ta ansvaret för samhällsfarliga konflikter. Ingen bestrider att statsmakterna har konstitutionell möjlighet att ingripa i ett givet fall. Det ligger emellertid i arbetsmarknadsparternas eget intresse att fortsätta att bära det ansvar beträffande samhällsfarliga konflikter som så tydligt blev markerat i samband med huvudavtalet. Utvecklingen sedan dess motiverar emellertid en översyn av huvudavtalet. En dylik översyn står också på dagordningen. KFO erinrar om att konflikter som kan karaktäriseras som samhällsfarliga inte har varit aktuella på KFO:s avtalsområde. KFO är nu inne i slutfasen om förhandlingar om ett huvudavtal med LO. Detta avtal föreslås f. n. inte komma att innehålla några särskilda bestämmelser om konflikter som kan anses samhällsfarliga. Statsmakterna bör vara restriktiva med att genom lagstiftning ingripa mot konflikt som bedöms och göra samhällsfarlig detta endast då situationen absolut kräver det. BAOfmner en bankkonflikt knappast vara samhällsfarlig i den meningen att den skulle sätta samhällets grundläggande funktioner helt ur spel. Däremot skulle en bankkonflikt kunna vålla avsevärd samhällsskada. TA finner innebörden av begreppet konflikt samhällsfarlig vara svår att definiera. I ett föränderligt samhälle med en snabb teknologisk utveckling och där medborgare, företag och organisationer blir mer och mer beroende av varandra kan möjligen konflikter i högre grad komma att bedömas som samhällsfarliga. Något huvudavtal som behandlar begreppet samhällsfarlig konflikt finns inte på TA-området. Det kan med om fog ifrågasättas inte en förhindrad eller och likaså begränsad tidningsutgivning förhindrade eller begränsade radio- och TV-utsändningar i det moderna samhället är samhällsfarliga. I alla händelser torde det stå klart att tidningsutgivning samt radio och TV- och sändningar liknande information alltid är att betrakta som samhällsviktiga funktioner. Så samhällsviktiga att ett avbrott av kan bli något slag samhällsfarligt.

Begreppet samhällsfarliga konflikter 41

SA Verinrar om de bestämmelser till skydd mot samhällsfarliga konflikter som finns i huvudavtalet på det statliga området. Mot bakgrund av erfarenheterna från tillämpningen av dessa regler lämnade SAV i januari 1981 till huvudorganisationerna på arbetstagarsidan ett förslag till ändringar i huvudavtalet i syfte att få ett förstärkt skydd mot samhällsfarliga konflikter. Huvudorganisationerna förkastade förslaget men SAV står fast vid detta. Kommunförbunden hänvisar till de av arbetstagarsidan utfärdade varslen under 1980 års konflikt och framhåller att såsom dessa formulerades det var svårt för arbetsgivarparterna att snabbt bedöma om stridsåtgärderna kunde anses samhällsfarliga. Ett problem var att punktstrejkerna inom sjukvården inte var tidsbegränsade. Därför uppkom frågan om en varslad stridsåtgärd kunde anses samhällsfarlig för det fall att viktiga samhällsfunktioner blir otillbörligt störda först efter ett visst antal dagar. Enligt f örbundens uppfattning bör varsel om stridsåtgärder inom de här sektorerna innehålla om hur tid uppgift lång stridsåtgärderna är avsedda att pågå eller åtminstone —- inom vad som måste framstå som särskilt verksamhetsområden —— nåkänsliga gon för varselmottagaren i förväg uppfattbar uppgift om avsikt att begränsa stridsåtgärden. Om inte detta sker bör den varslande organisationen vara skyldig att redan i varslet ange vilka begränsningar av stridsåtgärderna, exempelvis i form av dispenser, som den är beredd att göra för att undvika att samhällsfarlighet uppstår efter en viss tid. Kan den varslande inte organisationen uppfylla dessa krav ligger det nära till hands att motparten betraktar varslet som samhällsfarligt i dess helhet. LO erinrar om att det är flera olika faktorer som är av betydelse vid bedömningen av om en konflikt är Som exemsamhällsfarlig. pel på sådana faktorer kan nämnas konfliktens art, hur tid lång konflikten pågår och dess samband med konflikter andra på avtalsområden. Någon för alla situationer hållbar definition av begreppet samhällsfarlig konflikt är inte möjlig att ge. Statsmakterna har givetvis rätt att gripa in mot konflikter som i den rådande situationen bedöms samhällsfarliga. TCO är i fråga om samhällsfarliga konflikter av den uppfattningen att det lika litet som tidigare finns någon anledning för lagstiftaren att ingripa med generella regleringar. Om en konflikt blir samhällsfarlig eller inte beror på en rad omständigheter som växlar från tid till annan men också på konfliktens i utveckling tiden. Någon entydig definition av begreppet samhällsfarlig konflikt är inte ens möjlig att göra. Den helt i avgörande betydelsen den här frågan bör emellertid tillmätas det faktum att hittillsvarande erfarenheter —— inte minst erfarenheterna från de senaste

42 ›

Begreppet samhällsfarliga konflikter

åren - visar är beredda att ta sitt samhällsansvar att parterna även i konfliktsituationer. För PTK:s del finns inget behov att definiera samhällsfarlig konflikt. PTK anstränger sig att undvika uppkomsten av situationer som kan anses samhällsfarliga. På PTK:s område har något* sådant fall inte heller inträffat. Både LO och PTK har resurser att under flera veckors tid i en storkonflikt. Om stänga näringslivet det blir en sådan konflikt ett oerhört tryck på parterna att uppstår träffa en snabb uppgörelse. Misslyckas det kan riksdagen tvingas med lagstiftning för att alltför stora ekonomiska skador ingripa på samhället skall undvikas. SBmfframhåller att en konflikt på bankområdet inte torde ha omedelbara konsekvenser som faller under begreppet samnågra hällsfarlighet. SF ger för uppfattningen att regeringen för att bibehåluttryck la tilltron till att det är parterna själva som ansvarar för att undvika konflikter inte bör ingripa annat än i samhällsfarliga nödfall med att lagstiftningsvägen upphäva en yttersta förslag pågående arbetskonflikt. På det statliga området är begreppet konflikt tämligen väl definierat i huvudavtalet. samhällsfarlig Där klargörs bl. a. att det inte enbart är konfliktobjektets natur och art som är avgörande utan även andra faktostridsåtgärdens rer, såsom konfliktens längd. Det kan däremot inte undvikas att kan drabbas av ganska avsevärda olägenheter på tredje part grund av en konflikt utan att denna för den skull kan anses Vid en konflikt är parterna mycket beroende av samhällsfarlig. den allmänna opinionen, vilket innebär en viss garanti för att konfliktåtgärder inte i onödan drabbar tredje part. TCO-S erinrar om att både lagrådet och huvudavtalsparterna på det statliga området funnit det möta närmast oöverstigliga svårigheter att i lag avgränsa de offentliga verksamhetsområden där med till samhälleliga intressen arbetsinställelse inte hänsyn kan tolereras. I anslutning härtill vill TCO-S hävda att det inte är enbart inom den offentliga sektorn som konflikter kan tänkas bli bedömda som samhällsfarliga. Även inom den privata sektorn finns verksamheter som för samhället på olika sätt är mycket känsliga för störningar genom konflikter utan att det därför på sakliga grunder kan hävdas att arbetskonflikter bör genom lag uteslutas eller konflikträtten begränsas. TCO-S accepterar att riksdagen i sista hand genom lagstiftning äger ingripa mot samhällsfarliga konflikter sedan parterna själva uttömt varje möjlighet att undvika, häva eller begränsa sina stridsåtgärder. SACO/SR framhåller att frågan om samhällsfarlighet skall lösas av i den ordning som föreskrivs i arbetsmarknadsparterna huvudavtalen. Om statsmakterna ingriper i en konflikt rubbas

Begreppet samhällsfarliga konflikter 43

den nu rådande balansen mellan parterna. Erfarenheterna av hur samhällsfarliga konflikter behandlas mellan parterna ger tillräckliga garantier för att inte konflikträtten missbrukas. I detta sammanhang vill SACO/SR framhålla det olämpliga i att lagstiftningsvägen försöka detaljreglera begreppet samhällsfarlig konflikt. Denna tankegång har tidigare prövats men lagstiftaren har varje gång funnit det vara en omöjlig uppgift. SKAF har inte i någon djupare mening funnit anledning att ifrågasätta själva begreppet samhällsfarlig konflikt. Förbundet anser det heller inte vara möjligt att närmare precisera detta. Ett varsel om åtgärder som i det korta perspektivet inte är samhällsfarliga kanju om en konflikt bryter ut och pågår en längre tid leda in i ett tillstånd som närmar sig samhällsfarlighet eller via spinnoff-effekter leda direkt in i detta läge. Begreppet bör kvarstå med hittills gällande Det måste ankomma att

innebörd. på parterna

själva göra den bedömning som behövs. KTK.s uppfattning är att det är omöjligt att definiera begreppet samhällsfarlig konflikt. Om en konflikt blir samhällsfarlig eller inte beror bl.a. på vad som sker inom arbetsmarknaden i övrigt och på konfliktens utsträckning i tiden. Det saknas både anledning och möjlighet att lagstiftningsvägen reglera denna fråga. De under de senaste avtalsrörelserna vunna erfarenheterna visar även att parterna tagit sitt samhällsansvar. SALF erinrar om att en pågående stridsåtgärd kan stoppas genom lagstiftning i samhällsskyddets intresse. Parterna på arbetsmarknaden vet att statsmakterna har sådana möjligheter och anpassar sitt agerande därefter. SALF har alltid tagit stor hänsyn till skyddet för samhället och tredje man, samtidigt som SALF velat behålla ett maximalt ekonomiskt tryck på motparten. Allteftersom modern teknik - såsom datorisering, robotisering har vunnit avsevärda insteg på den svenska arbetsmarknaden har det blivit svårare att definiera vad som menas med samhällsfarlig konflikt. Det behövs inte längre tiotusentals tjänstemän och arbetare uttagna i strejk. Effekten kan uppnås ändå. Begreppet samhällsfarlig konflikt är således dynamiskt, beroende av tekniska landvinningar och dessas påverkningar på samhället och tredje man. Uttrycket låter sig knappast definieras. Ansvaret för en riktig avvägning mellan organisationernas egna medlemsintressen och en eventuell samhällsfarlighet måste anses åvila parterna. Till sitt förfogande har de såväl dispensinstitutet som de paritetiskt sammansatta nämnderna.

,Öux \ê\?

\\E.

-

5 Arbetsmarknadsstriden

och konfliktmönster

förutsättningar

Det är naturligtvis åtskilliga omständigheter som spelar in när en part på arbetsmarknaden till sist beslutar sig för att tillgripa stridsåtgärder för att genomdriva sina avtalskrav i en intressetvist. Även om det inte är möjligt att här gå in på alla de mekanismer som gör sig gällande inför ett sådant beslut finns det ändå anledning att framhålla vissa omständigheter av närmast strukturell art som i huvudsak anger förutsättningarna för arbetsstriden på den svenska arbetsmarknaden.

Rättsregler

Grundregeln för rätten att vidta stridsåtgärder finns inskriven i regeringsformen. Där föreskrivs att arbetstagarorganisationer, arbetsgivare och arbetsgivarorganisationer har rätt att vidta fackliga stridsåtgärder, om inte annat följer av lag eller avtal. Vad som närmare skall anses ligga i begreppet stridsåtgärd är i olika enskildheter inte alldeles lätt att fastställa. I MBL avgränsas begreppet endast på så sätt att där talas om ”arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd”. Kartläggningen riktar dock främst in sig på att granska vad som kännetecknar den reguljära arbetsstriden på svensk arbetsmarknad och de eventuella avgränsningsproblem som föreligger beträffande stridsåtgärdsbegreppet synes därför i vart fall i detta sammanhang vara av underordnad betydelse. I kap. ll kommer emellertid att behandlas vissa typer av partiella stridsåtgärder som visat sig föranleda problem i fråga om åtgärdernas förhållande till de enskilda arbetsavtalen. I MBL och LOA finns regler som i vissa avseenden begränsar tillåtligheten av fackliga stridsåtgärder. Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal är sålunda på grund av fredspliktsbestämmelserna i MBL på det

hela taget förhindrade att vidta eller delta i stridsåtgärder under

löpande avtalsperiod. Utanför kollektivavtalsförhållanden där-

46 Arbetsmarknadsstriden -förutsättningar och kon/Iiktmönster 1

emot, där dessa bestämmelser i MBL inte äger tillämpning, råder en principiell frihet för parterna att gå till strid för att genomdriva krav. Saken brukar uttryckas så att fredsplikt råder i fackliga rättstvister men inte i intressetvister. För den offentliga sektorns del finns i LOA ytterligare begränsningar rörande tillåtligheten att gå till facklig strid. Begränsningarna gäller främst arbete som består i myndighetsutövning eller som är oundgängligen nödvändigt för att genomföra myndig- I sådant arbete får stridsåtgärd endast vidtas i form hetsutövning. av övertids- och nyanställningsblockad. Vidare strejk, lockout, vid utövande av myndighet att stridsåtgärd i form av symgäller patiåtgärd inte får vidtas till förmån för part utanför lagens tillämpningsområde. Generellt gäller inom den offentliga sektorn att stridsåtgärder med syfte att påverka inhemska politiska förhållanden är otillåtna. för hela arbetsmarknaden gällande allmän lagstiftning Någon som särskilt tar sikte på stridsåtgärder som är av farlig eller karaktär eller omfattning finns inte. Regler om särskilda skadlig förfaranden för behandling av konflikter som berör samhällsvikfunktioner samt bestämmelser om skyddsarbete har däremot tiga i skilda huvudavtal på de privata, statliga och komtagits upp munala områdena. Dessa huvudavtal täcker största delen av arbetsmarknaden. Till bilden hör vidare att det i MBL finns bestämmelser om varsel och Varselskyldigheten innebär att part, om gilmedling. tigt hinder inte möter, skriftligen skall varsla motparten minst sju före det att stridsåtgärder vidtas eller att pågående stridsdagar åtgärd utvidgas. Lagen innehåller också regler om förlikningsmannaväsendet och om medlingsförfarandet vid arbetskonflikt. I till dessa senare bestämmelser gäller dessutom en anslutning förordning om medling i arbetstvister. Slutligen skall nämnas att den stridande parten efter framställan från motparten eller från tredje man kan meddela dispenser från varslade stridsåtgärder. Några lag- eller avtalsregler som dispensförfarandet finns inte. Däremot förekommer det reglerar på vissa avtalsområden, framför allt på den statliga och kommunala sidan, att parterna överlägger i dispensärenden.

5.2 Organisationsstrukturer

Betydande förändringar har under senare år ägt rum i organisationsmönstret på arbetsmarknaden, inte minst på det offentliga området. En av de mera framträdande förändringarna har gällt tillkomsten av de stora förhandlingskollektiven. Enbart under den senaste tioårsperioden har dessa organisationsförändringar

A

- och 47

Arbetsmarknadsstriden förutsättningar konjliktmönster

på stora avtalsområden skapat helt nya förutsättningar för förhandlingarnas bedrivande och därmed också för möjligheterna att gå till facklig strid. På arbetstagarsidan har förändringarna i organisationsmönstret bl.a. bestått i att antalet fackförbund kraftigt har minskat. Större och mera slagkraftiga organisationer har bildats som bättre har varit anpassade till rådande näringsstruktur och till behovet inom de fackliga organisationerna att framgångsrikt kunna driva de fackliga frågorna. Denna tendens har förstärkts genom att det samtidigt har skett en betydande ökning av antalet medlemmar inom organisationerna och en förskjutning av deras inbördes storlek. Härtill kommer att organisationsgraden på den svenska arbetsmarknaden är påfallande hög vid en internationell jämförelse.

Till belysning av det nu sagda kan nämnas att det vid ingången

till 1970 fanns 37 förbund anslutna till LO. Det totala antalet medlemmar var då l 625 000. Tio år senare hade antalet anslutna förbund minskat till 25 och det totala medlemsantalet uppgick till 2 089 400. En av de mera betydelsefulla förändringarna på LOområdet i nu angivet hänseende ägde rum 1970 då åtta förbund inom den statliga sektorn sammanslogs och bildade SF. Detta kom på så sätt att redan vid bildandet bli ett av LO:s större förbund. Även det andra LO-förbundet inom den offentliga sektorn, SKAF, har Ökat kraftigt i medlemsantal under senare år och i dag med sina drygt 560 000 medlemmar det största förutgör bundet inom LO. På grund av bl.a. den kraftiga utbyggnaden av den offentliga sektorn, varom mera nedan, ökade enbart under 1970-talet SF och SKAF sina medlemsskaror med drygt en kvarts miljon medlemmar. Som en jämförelse kan nämnas att den totala ökningen av antalet medlemmar för övriga 23 LO-förbund under samma period var ca 50 000. Som ett led i den utveckling som har ägt rum i den offentliga verksamheten skall ses 1965 års förhandlingsrättsreform för de offentligt anställda tjänstemännen. Denna är beskriven i kap. 2. I allt väsentligt gäller numera samma regler för statligt, kommunalt och privat anställda. Även på arbetsgivarsidan har antalet förbund minskat under senare år samtidigt som de bestående arbetsgivarorganisationerna har blivit större och slagkraftigare. Under 1970-talet skedde ett flertal fusioner bl.a. inom skogs-, teko- och livsmedelsbranschens förbundsområden liksom inom SAF:s Allmänna Grupp. Vidare har flera mindre arbetsgivareförbund inom SAF under senare tid upprättat kanslisamverkan med andra arbetsgivarorganisationer. Under detta decennium slogs även arbetsgivareföreningarna på banksidan samman i BAO.

48 Arbetsmarknadsstriden -förutsättningar och konfliktmänster

En annan sida av den utveckling som har ägt rum i organisationsmönstret är den tilltagande centraliseringen inom organisa-s tionerna. Centraliseringen tar sig uttryck både ”inom förbunden och inom huvudorganisationerna liksom inom de förhandlingskarteller som under senare år har växt fram på tjänstemannaområdet. Förbunden som tidigare kunde agera relativt självständigt har numera en mera beroende ställning i förhållande till huvudorganisationerna och kartellerna. Det finns inte anledning att här närmare in på de bakomliggande orsakerna till denna utveckgå ling eller i detalj diskutera de förekommande olikheter som onekligen föreligger mellan organisationerna i fråga om uppbyggnad och beslutsprocesser. Det räcker med att konstatera att berörda huvudorganisationer och karteller är avtalsslutande parter som reellt träffar löneuppgörelser för stora grupper arbetstagare och att de i praktiken bestämmer över de fackliga stridsmedlens användning. Ett annat markant inslag i lönerörelserna under senare tid är den samverkan som har utvecklats mellan flera av de stora förhandlingskollektiven. Härvidlag hänvisas till kap. 2. De stora förhandlingskollektiv som har bildats på löntagarsidan har ingen direkt motsvarighet på arbetsgivarsidan. Inom ramen för Oasen sker dock ett samarbete mellan de offentliga arbetsgivarna. Mellan SAF och de offentliga arbetsgivarna förekommer inget institutionaliserat samarbete.

5.3 Samhällets sårbarhet

Som tidigare har framhållits har Sverige liksom andra industriellt utvecklade länder blivit alltmer sårbart för störningar till följd av den tekniska och administrativa utvecklingen. Komplexiteten har blivit större både i det privata näringslivet och i den offentliga förvaltningen. Verksamheterna på olika samhällsområden har på ett helt annat sätt än tidigare blivit beroende av varandra för att kunna fungera. I många fall fordras för att en näringsgren skall kunna upprätthållas att produktionen inom helt andra näringsgrenar fortgår ostörd. Dessutom tillkommer att många tjänster inom den offentliga sektorn är nödvändiga för upprätthållande av näringsverksamhet, såsom tjänster i form av provning, privat kontroll, bevakning eller tillgodoseende av säkerhetskrav. Ett annat inslag i samhällsutvecklingen utgör koncentreringen på vissa områden av arbetsuppgifter till ett allt mindre antal arbetstagare. Härtill har framför allt medverkat den tekniska utvecklingen med dess ökade krav på tillgång till specialister. Inte

Arbetsmarknadsstriden - och 49 förutsättningar konfliktmönster

minst finns anledning att här rikta uppmärksamheten på datoriseringens och datateknikens extremt snabba utveckling. För att närmare söka belysa olika samhällsfunktioners sårbarhet för störningar har inom utredningen övervägts att göra detaljstudier av olika viktiga näringsgrenar och offentliga funktioner. Bland sådana studieområden har i första hand varit i åtanke polisväsende, renhållning, sjukvård, försörjning med energi, vatten och livsmedel, post-, telegraf- och bankväsende samt massmediernas informationsverksamhet. Det har emellertid visat sig möta stora svårigheter att korrekt och begripligt beskriva de ofta mycket invecklade samband som finns inom varje sådant område, vartill kommer att en sådan redovisning snabbt förlorar sin r aktualitet av den snabba För på grund pågående utvecklingen.

i den skull har i stället valts vägen att två områden, nämligen

på oljeförsörjningen och hälso- och sjukvården, mera översiktligt söka belysa den komplexitet och det beroende av olika förhållanden som dessa verksamheter i dagens läge uppvisar. I andra delen av detta betänkande - 8 - återfinns dels en av kap. redovisning försörjningen med petroleumprodukter och dels en studie av sårbarheten inom hälso- och sjukvården. Det är givet att den ökade sårbarheten i samhället har skapat nya förutsättningar för arbetsstridens bedrivande. Pâ ett helt annat sätt än tidigare kan stridsåtgärder på känsliga områden numera lamslå eller störa stora delar av produktionsapkraftigt paraten. En punktstrejk där några få nyckelpersoner lägger ner arbetet på ett känsligt område kan få till följd att hela produktionen stoppas eller inskränks kraftigt och att många arbetstagare måste permitteras på grund av arbetsbrist. Kostnaderna för arbetsgivaren, samhället och kanske andra löntagarorganisationer blir stora medan det för den stridande parten kan röra sig om förhållandevis blygsamma belopp i konfliktunderstöd. När det den offentliga verksamheten har stora förändgäller det området under främst de två senaste decenringar ägt rum på nierna. Vad som framför allt kan iakttas är en kraftig ökning av och sysselsättningen inom den verksamhet som produktionen staten och kommunerna ombesörjer. Samtidigt med denna expansion i den offentliga verksamheten har antalet sysselsatta inom den privata industrin minskat. Den offentliga sektorns betydelse för samhället i dess helhet har därmed kommit att öka markant; inte bara genom att verksamheten som sådan har vuxit i omfång utan kanske framför allt genom den betydelse den offentliga verksamheten har för produktion och sysselsättning i i övrigt. Sistnämnda aspekt på den offentliga verknäringslivet samhetens utveckling är i detta sammanhang av särskild betydelse, eftersom man kan utgå ifrån att en arbetsmarknadskonflikt på

L;

50 Arbetsmarknadsstriden - och förutsättningar konfliktmönster

det offentliga området numera får en större genomslagskraft på den privata sidan än tidigare. Omvänt har man anledning räkna med att en konflikt på SAF-LO-området i större utsträckning än tidigare kommer att beröra den offentliga verksamheten.

Intressemotsättningar

Den grundläggande motsättningen mellan parterna på arbetsmarknaden föreligger mellan arbetsgivarna och de fackliga organisationerna. Det arbetsrättsliga regelsystemet bygger också på förutsättningen att de fackliga organisationerna tillvaratar sina medlemmars intressen i förhållande till arbetsgivaren, som alltså utgör motparten i förhandlingarna och i kollektivavtalen. Även om någon förändring inte har skett i det avseendet, har organisationsförändringarna på arbetsmarknaden medfört en ökad inbördes bevakning främst löntagarorganisationerna emellan rörande lönepolitik och avtalsutveckling. En förhandlande parts uppträdande i samband med en lönerörelse kan därför inte enbart förstås med utgångspunkt i förhållandet mellan arbetsgivarsidan och den fackliga organisationen. Med i bilden finns också de många gånger komplexa och svårgenomträngliga relationerna mellan framför allt de olika löntagarkollektiven. Som exempel på en sådan omständighet som för löntagarorganisationerna på den offentliga sektorn har bidragit till att öka

intresset för de privata gruppernas lönepolitik kan nämnas löne-

glidningen. Främst är det löneglidningen bland industriarbetarna på SAF-LO-området som har tilldragit sig intresse. Industriarbetarna har kommit att bli ”riktkarlar” för de offentliga löntagarorganisationernas följsamhetssträvanden på arbetsmarknaden, vilket i avtalen har tagit sig uttryck i regler om förtjänstutvecklingsgarantier. Även inom LO och PTK är intresset för andra organisationers lönepolitik stort. Exempelvis upplevs inom LO bristen på solidarisk lönepolitik över hela arbetsmarknaden som en orättvisa. På den senaste LO-kongressen resulterade detta bl. a. i diskussioner och förslag om en svårighetsgraderad lönestatistik omfattande löneförhållanden såväl inom som utom LO-området. Det bakomliggande syftet med en sådan lönestatistik är att ge underlag för rimliga lönerelationer mellan olika avtalsområden. De nu beskrivna intressemotsättningarna löntagarorganisationerna emellan påverkar inte bara deras eget handlande i samband med avtalsförhandlingar. Även arbetsgivarsidans lönepolitiska överväganden och allmänna uppträdande i en lönerörelse måste ses mot bakgrund av de relationer som råder mellan de

- och

Arbetsmarknadsstriden förutsättningar konfliktmönstér 51

olika löntagarorganisationerna. Härtill kommer att det även bland arbetsgivarkollektiven förekommer en inbördes bevakning, främst vad gäller frågan på vilken sektor av arbetsmarknaden avtal först skall träffas. En vanlig uppfattning är att den med utlandet konkurrerande exportindustrin skall vara löneledande och att avtalen på det området bör vara normgivande för övriga avtalsområden. Vilken betydelse de nu nämnda förhållandena har för arbetsfreden på arbetsmarknaden är det svårt att uttala sig säkert om. Det kan visserligen med visst fog hävdas att den ökade bevakningen organisationerna emellan för in nya motsättningar och spänningsmoment i avtalsförhandlingarna som typiskt sett är ägnade att komplicera förhandlingsprocessen. Risken för en långvarig l eller öppen konflikt skulle därmed kunna sägas öka. Å andra sidan står det klart att den ökade bevakningen samtidigt har lett till större kontakter och därmed också beroendeförhållanden framför allt löntagarorganisationerna emellan, vilket sannolikt verkar dämpande på viljan att gå till facklig strid. En stridsåtgärd av arbetstagarsidan får ju ofta verkningar inte bara för arbetsgivaren; många gånger leder stridsåtgärden till att andra löntagarkategorier drabbas i en eller annan form, exempelvis genom permittering.

5.5 Opinionsbildningen

Arbetsmarknadskonflikter ägnas regelmässigt ett stort utrymme i massmedierna. Förutom de mera allmänna reportagen om konflikternas förlopp och omfattning, förs inte sällan en debatt på tidningarnas ledarsidor och i andra sammanhang om det berättigade i vidtagna stridsåtgärder. Även om den debatten spänner över avtalsrörelsen i dess helhet synes intensiteten i värdeomdömena tillta när konflikten mellan parterna når dithän att stridsåtgärder kommer till bruk. Man skulle i förstone kunna tro att massmediernas bevakning av en utbruten konflikt och den debatt som förs i anslutning därtill knappast skulle ha annat än marginell betydelse för parternas uppträdande i samband med konflikten. Så är emellertid inte fallet. Vid de överläggningar som under kartläggningen har förts med arbetsmarknadens parter har framkommit att parterna själva fäster stort avseende vid massmediernas behandling av konflikter. Att få stöd i den allmänna opinionen för det berättigade i de egna ställningstagandena synes i själva verket vara ett centralt moment i arbetsmarknadsorganisationernas konfliktstrategier. . E F v

52 Arbetsmarknadsstriden - och konfliktmönster förutsättningar

I denna strävan hos organisationerna att vinna stöd hos den allmänna opinionen för sina åtgärder ligger samtidigt att motpartens handlande under konflikten helst bör framstå som oberättii den riktningen kan antas påverka gat. Även hänsynstaganden parternas agerande under en konflikt. Vilken hänsyn som en part på arbetsmarknaden i ett givet läge kommer att ta till ett visst opinionstryck eller ett förväntat sådant är det att säga något generellt om. Bedömnaturligtvis omöjligt av den arten varierar helt säkert organisationerna emellan ningar och har också ett nära samband med avtalsrörelsens mafrågan teriella innehåll och förhandlingsprocessen i övrigt. Klart är emellertid att en förväntad opinion mot stridsåtgärder av negativ större eller med inriktning mot känsliga områden har omfattning en återhållande effekt den part som överväger att vidta sådana på Med den som under senare år har skett stridsåtgärder. utveckling i mot stora förhandlingskollektiv på de organisationsmönstret olika avtalsområdena har möjligheterna också ökat för avtalsparterna att striden andra områden än sådana som förlägga på bedöms och ändå det tryck på motparten som känsliga uppnå man anser önskvärt i förhandlingarna. Säkert har också den användningen under senare år tilltagande av partiella stridsåtgärder såsom övertids- och mertidsblockad, s. k. stridsåtgärder, i vart fall delvis sin grund i en strävan mjuka att vinna fördelar. Dessa stridsåtgärder anses på opinionsmässiga ofta slå hårt mot vissa branscher och företag och arbetsgivarsidan de sätter därför ett avsevärt i förhandtryck på arbetsgivarsidan Någon motsvarande begränsad stridsåtgärd anser sig lingarna. inte ha tillgång till och till följd av konkurrensarbetsgivarsidan situationen mellan olika är man därför i praktiken hänföretag visad till att som en mer eller mindre omfatmotåtgärd tillgripa tande lockout. Allmänhetens intryck av ett sådant händelseförlopp kan bli att arbetsgivarsidan på ett oberättigat sätt har trappat upp konflikten och att ansvaret för stridsåtgärdernas negativa effekter för samhällsekonomin och allmänheten till stor del får anses vila på arbetsgivarsidan.

5.6 Konfliktmönstret

Under 1920- och 1930-talen förekom i Sverige omfattande arbetsmarknadskonflikter. Stridsåtgärderna berörde som regel ett stort antal men var samtidigt begränsade till det förarbetstagare bundsområde där konflikt brutit ut. Till följd av att förhandlingarna fördes förbundsvis berörde Stridsåtgärderna sällan eller aldrig flera förbundsområden samtidigt.

Arbetsmarknadsstriden -förutsättningar och konfliktmönster 53

Organisationsutvecklingen på arbetsmarknaden under senare år mot stora förhandlingskollektiv som förhandlar centralt och som reellt eller i praktiken förfogar över stridsmedlens användning har medfört en utvidgning av konfliktområdet. Både i lönerörelserna 1980 och 1983 kom vidtagna stridsåtgärder att beröra arbetstagare på flera förbundsområden samtidigt. En annan förändring som har ägt rum i konfliktmönstret gäller vilka olika typer av stridsåtgärder som kommer till användning i samband med konflikt. Här har utvecklingen på arbetstagarsidan, som tidigare nämnts, gått mot en ökad användning av s.k. mjuka stridsåtgärder i form av nyanställningsblockad och övertidsblockad. Vidare används numera i större utsträckning än tidigare punktstrejker riktade mot särskilt utvalda arbetsområden eller arbetsenheter eller vissa bestämda arbetstagare. Förutom de rent opinionsmässiga fördelar som kan vinnas genom att påbörja en konflikt i begränsade former synes det framför allt vara två orsaker som ligger bakom utvecklingen mot dessa stridsåtgärdstyper. Den ena orsaken är att sådana stridsåtgärder på grund av den ökade sårbarheten i samhället har en långt större genomslagskraft än tidigare. Det är med andra ord inte längre nödvändigt för en facklig organisation att redan i inledningsskedet av en öppen konflikt tillgripa allmän arbetsnedläggelse för att uppnå önskat tryck på motparten i förhandlingarna. Den andra orsaken är att kostnader i form organisationens av konfliktunderstöd till berörda medlemmar kan hållas nere om Stridsåtgärderna kan genomföras i mera begränsade former. På arbetsgivarsidan kan någon motsvarande förskjutning i konfliktmönstret knappast sägas ha ägt rum. Alltjämt är den generella lockouten den helt dominerande stridsåtgärdstypen på arbetsgivarsidan. Sammantaget har förändringarna i organisationsmönstret och den tilltagande sårbarheten i samhället medfört att effektiviteten i stridsmedlens användning har kommit att öka Detta avsevärt. gäller oberoende av om stridsåtgärder vidtas av löntagarorganisationerna eller av arbetsgivarna eller arbetsgivarorganisationerna. I det här sammanhanget kan det slutligen finnas skäl att nämna den grundläggande skillnad som föreligger mellan det privata och det offentliga området i fråga om förutsättningarna för arbetsmarknadsstriden. En stridsåtgärd som en facklig organisation riktar mot en privat arbetsgivare syftar i första hand till att sätta ett ekonomiskt tryck på arbetsgivaren för att därigenom få honom att träffa uppgörelse i avtalstvisten. En stridsåtgärd som riktar sig mot en offentlig arbetsgivare däremot åstadkommer inte alltid sådan

Arbetsmarknadsstriden - och 54 förutsättningar konjliktmönster

ekonomisk Tvärtom innebär en arbetsnedläggelse påtryckning. inom en ren besparing för många offentliga verksamhetsgrenar med stridsåtgärderna i dessa fall är i stället arbetsgivaren. Syftet att orsaka sådana i den offentliga verksamheten att störningar för allmänheten eller tredje man. Tanken är olägenheter uppstår att av dessa olägenheter skall bli mer arbetsgivaren, pâ grund benägen att träffa kollektivavtal.

6 i

Förhandlingssystemet dag

Spelreglerna

För flertalet arbetstagare i vårt land bestäms löner och allmänna anställningsvillkor genom de kollektivavtal som arbetsmarknadens parter träffar i samband med avtalsrörelserna. Till parternas förfogande står ett förlikningsväsende, som vilar på grundsatsen om parternas frihet och självbestämmanderätt. Om avtalsförhandlingarna mellan parterna strandar tillsätts som regel en särskild förlikningsman eller en förlikningskommission att medla. Parterna har rätt att tillgripa ekonomiska stridsåtgärder i syfte att tvinga fram en avtalsuppgörelse. Vill de gå till konflikt måste de emellertid skriftligen varsla motparten minst sju dagar i förväg om till och om dessas anledningen stridsåtgärderna omfattning. I praxis har vuxit fram ett dispensförfarande, som innebär att den varslande eller stridande parten medger undantag från stridsåtgärderna när man anser detta befogat. Härutöver finns i huvudavtalen på arbetsmarknaden överenskommelser om skyddsarbete, rätt till neutralitet för utomstående och särskilda anordningar för att undvika samhällsfarliga konflikter. Parterna har inrättat särskilda nämnder med lika antal ledamöter båda sidor på - där av stridsparitetisk sammansättning samhällsfarligheten åtgärder prövas. På den offentliga sektorn gäller att parterna genom att under varseltiden begära undantagsförhandlingar - dvs. i att undvika konflikter som bedöms förhandlingar syfte störa samhällsfunktioner - kan få stridsåtotillbörligen viktiga gärderna uppskjutna tills prövning i den behöriga nämnden har skett.

6.2 Organisationerna och statsmakterna

Kollektivavtalens innehåll - främst när det lönerna - har gäller betydelse inte bara för parterna själva eller för de arbetstagare , och arbetsgivare som direkt berörs av avtalen. Lönenivåerna i

56 i SOU 1984: 18 Förhandlingssystemet dag

dessa får dessutom samhällsekonomiska verkningar och påverkar därmed de beslut och uppträdande i skilda politiska organens politiska frågor. Sambandet mellan löneavtalen och samhällsekonomin har gett till diskussion om vilket förhållande som lämpligen bör upphov mellan arbetsmarknadens och statsmakterna. Även gälla parter om det i den allmänna diskussionen förekommit skilda uppfattär parterna på arbetsmarknaden i huvudsak ense om att ningar man bör upprätthålla en klar skillnad mellan statsmakternas att föra den övergripande ekonomiska politiken i landet uppgift och arbetsmarknadsparternas uppgift att i kollektivavtal fastställa vad som skall gälla i fråga om löner och allmänna anställningsvillkor. Parternas i denna rollfördelningsfråga reståndpunkter dovisas närmare i det följande. Statsmakternas främsta uppgift blir med detta synsätt att genom politiska medel skapa gynnsamma förutsättningar för avtalsparterna så att dessa kan förhandla sig fram till överenskommelser utan konflikt. Det politiska ansvaret när det gäller förutsättningarna för avtalsrörelserna avser framför allt inriktningen av den ekonomiska samt i vidsträckt mening. Det är politiken fördelningspolitiken viktigt att parterna i förväg vet vilken skattepolitik och fördelningspolitik i övrigt som regeringen med riksdagens stöd avser att föra. Arbetsmarknadens parter å andra sidan måste ta hänsyn till det löneutrymmet om på angivna förutsättningar tillgängliga man vill undvika korrigerande åtgärder av regering och riksdag. Vid val mellan olika ekonomiska eller politiska alternativ rådfråofta arbetsmarknadens organisationer före beslugar regeringen ten. Regering och riksdag kan självfallet dock inte frånsäga sig sitt grundläggande ansvar för samhällsekonomin i dess helhet.

6.3 Organisationerna och avtalsrörelserna

De nuvarande avtalsrörelserna är i allt väsentligt koncentrerade till fyra stora avtalsområden, två på den privata och två på den offentliga sektorn. På den privata sektorn dominerar avtalen mellan SAF och LO samt mellan SAF och PTK. På den offentliga sektorn täcker SAV och kommunförbunden i förhandlingarna med sina motparter inom LO, TCO och SACO/SR praktiskt taget hela de statliga och kommunala områdena. Under de senaste decennierna har centrala avtal träffats på båda sektorerna. På den privata sektorn har det varit fråga om rekommendationsavtal, som regelmässigt antagits av förbunden på ömse sidor och som därmed lett till fredsplikt under avtalsperioden på huvuddelen av sektorn. På den offentliga sektorn träffas också

sou 1934;1s Förhandlingssystemet i dag 57

rekommendationsavtal när det gäller de kommunala områdena, medan staten sluter direkt bindande avtal för statstjänstemännen med sina motparter. 1984 års avtalsrörelse innebär en förändring av mönstret så till vida som förhandlingarna på SAF-LOområdet förs förbundsvis. Vid sidan av förhandlingarna på angivna fyra områden förekommer särskilda avtalsförhandlingar mellan fristående parter i fråga om bl.a. statsföretagen, bankväsendet, försäkringsväsendet och informationsväsendet (tidningsbranschen och Sveriges Radio). I allmänhet träffas avtal först på den privata sektorn, men det har ibland förekommit att den offentliga sektorn gått före. l mönstret kan urskiljas en större samverkan mellan parterna inbördes på den offentliga sektorn än mellan arbetare och tjänstemän på den privata. I dagens avtalsrörelser speglas motsättningarna framför allt i strävandena för en solidarisk lönepolitik å ena sidan och för marknadsanpassade löner å den andra. Dessa motsättningar finns inte bara mellan arbetsgivar- och utan arbetstagarsidan också mellan skilda intressegrupper Konpå arbetstagarsidan. kret får de i avtalen sin lösning både i för olika lönesättningen grupper och i följsamhetsklausuler av olika slag. Till följd av de centrala organisationernas starka ställning präglas den svenska arbetsmarknaden av stor stabilitet. Utrymmet för öppna konflikter utanför och huvudorganisationernas kartellernas avtalsområden är begränsat. Å andra sidan är risken stor för att en konflikt som bryter ut blir omfattande och medför stora påfrestningar för samhället och ‘I980 års medborgarna. storkonflikt är ett exempel på detta.

6.4 Konfliktmönstret och ansvaret för

samhällsfarliga

konflikter

Senare tids arbetskonflikter har i allmänhet börjat med nyanställnings- och övertidsblockader från Först om arbetstagarsidan. dessa åtgärder inte anses tillräckliga följer arbetsnedläggelser, mestadels i form av punktstrejker på olika verksamhetsområden. Om också arbetsgivarsidan anser sig nödsakad att stridstillgripa åtgärder blir det fråga om lockout. Denna ibland till begränsas områden som drabbats av punktstrejker men kan också bli av större omfattning. Det angivna mönstret avtecknar i de sig tydligt varsel om stridsåtgärder som parterna när lagt avtalsförhandlingarna strandat. Antalet utbrutna arbetskonflikter har i vårt land under senare tid varit förhållandevis litet. Ett karaktäristiskt drag i det svenska är förhandlingssystemet att det är parterna som har det fulla ansvaret för sina stridsåtgär-

58 i SOU l984:l8

‘Férhandlingssystemet dag

’ der i förhållande till samhället och medborgarna. Det ankommer sålunda på parterna själva att inför en konflikt ta hänsyn även till samhällsskyddets intressen. Regler om särskilda ordningar för att konflikter finns - såsom framhållits undvika samhällsfarliga ovan - i huvudavtalen som täcker största delen av arbetsmarknaden. Bara om resultat inte kan nås genom samförstånd mellan behöver statsmakterna ingripa. Detta har skett sällan parterna och senast i samband med l97l års akademikerkonflikt. Ingen bestrider att det är statsmakterna förbehållet att i enskilda fall avgöra om situationen utvecklas på ett sådant sätt att samhällsingripande är nödvändigt. Detta förhållande utgör en bakgrund till

parternas eget handlande när stridsåtgärder övervägs och sätts i

verket.

6.5 om förhållandet mellan

Arbetsmarknadsparterna

dem och statsmakterna

SAF framhåller att arbetsgivarsidan känner ett starkt ansvar mot statsmakterna och samhället för såväl innehållet i uppgörelser på arbetsmarknaden som beslut om stridsåtgärder. Det har varit SAF: s strävan att hålla uppgörelser om löner och andra förmåner inom ekonomiskt försvarbara ramar. SAF har inte i historisk tid initierat offensiva Beslut om stridsåtgärder har stridsåtgärder. begränsats till fall där sådana åtgärder redan påbörjats av motparten. Regeringens övergripande roll inför avtalsrörelserna är att föra en fast, stabiliserande ekonomisk politik så att parterna på arbetsmarknaden kan bedöma sina egna förutsättningar på sikt. Det är inte statsmakternas sak att ge föreskrifter om längre på olika områden. I givna situationer kan statslöneutrymmet makterna underlätta en avtalsrörelse genom punktåtgärder på det ekonomiska fältet. Detta är dock något annat än en statlig inkomstpolitik. Det är viktigt att parterna själva får bära ansvaret för innehållet i träffade uppgörelser. SFO ser behov av begränsningar i arbetsmarknadsparteringet nas frihet och ansvari förhållande till statsmakterna och samhället. Principen skall vara att varje organisation sköter sig och själv avgör sina relationer i förhållande till andra parter på såväl arbetsgivarsidan som arbetstagarsidan. SFO har löst sina relationer till arbetstagarsidan genom huvudavtalet med LO och PTK. Regeringens uppgift inför en avtalsrörelse är att innan denna har börjat klarlägga de nationalekonomiska spelreglerna. K F0 framhåller att den nuvarande ordningen på arbetsmarknaden där parterna självständigt och med ansvar för sina åtgärder förhandlar med varandra utan inblandning från statsmakter-

Förhandlingssystemet

i 59 dag g

na bör lämnas oförändrad. bör inför en avtalsrörelse Regeringen klargöra vilken ekonomisk politik som kommer att föras under den närmaste framtiden. Ett exempel på ett sådant besked som KFO anser viktigt är regeringens uttalande att inflationen 1984 inte bör överstiga fyra procent. KFO har ingen erinran mot att regeringen inför en avtalsrörelse tillkännager sin uppfattning om tillgängligt löneutrymme. Under inga förhållanden bör statsmakterna fatta beslut efter en avtalsrörelse som innebär att man ändrar resultatet av uppgörelsen på ett sätt som parterna inte kunnat förutse. Ett sådant förfarande leder till krav på garantier i avtalen mot sådana ingrepp. Enligt BA 0 bör den frihet och det ansvar som arbetsmarknadsparterna har i förhållande till statsmakterna och samhället lämnas oförändrat. Arbetsmarknadsfrågorna bör lösas utan politisering. TA har visat sitt ansvar i förhållande till statsmakterna och samhället genom att aldrig vidta i förhållande till stridsåtgärder någon motpart. Detta trots att TA utsatts för stridsåtgärder både direkt och indirekt. TA har också trots extra kostnader för branschen strävat efter att uppnå fredsavtal med sina motparter för att trygga tidningsutgivningen. Fredsavtal finns med Grafiska Fackförbundet och transportarbetareförbundet. Under fredsavtalens giltighetstid får ingendera parten vidta någon som helst av typ konfliktåtgärd. Tvister om nya kollektivavtal fredsavgörs enligt avtalens förhandlingsordning av särskild skiljedomstol. Genom en fast och konsekvent ekonomisk kan politik förutsättningar skapas för lugnare avtalsrörelser och dessutom längre avtalsperioder. Enligt SA Vsynes någon ändring av nuvarande inte ordning behöva ske när det gäller frihet och arbetsmarknadsparternas ansvar i förhållande till statsmakterna och samhället. Innan SAV beslutar om stridsåtgärder sker samråd dels med företrädare för civildepartementet och andra berörda departement och dels med företrädare för berörda myndigheter. Staten och kommunförbunden har fortlöpande samråd i om avtalsförviktigare frågor handlingar i Oasen. Kommunförbundens till utredaren framförda synpunkter i olika frågor inom kartläggningsområdet bygger på uppfattningen att det i första hand bör ankomma på parterna själva att lösa sina gemensamma problem. LO framhåller att den sedan gammalt för gällande ordningen avtalsförhandlingar och rätten att vidta bör lämstridsåtgärder nas oförändrad. Även förbund som inte omfattas av förhandlingarna mellan LO och SAF, exempelvis SKAF och SF, är representerade i LO:s stora förhandlingsdelegation och har företrädare i

z

60A Förhandlingssystemet i dag SOU 1984: 18

med konsekvens

representantskapet.

Regeringen bör uppträda och fasthet inför en avtalsrörelse. Den politik som regeringen avser att föra på områden som är av betydelse för arbetsmarknadens parter bör klargöras i förväg och sedan ligga fast under hela avtalsperioden. Enligt TCO:s mening bör det finnas en klar ansvarsfördelning mellan statsmakterna och arbetsmarknadens parter i samband med avtalsrörelser. statsmakterna åvilar det att fatta beslut om och ta ansvaret för den ekonomiska politik som skall föras. Arbetsmarknadsorganisationernas uppgift är att mot bakgrund av den förda förhandla med varandra för att sluta avtal politiken om löner och andra anställningsvillkor. TCO avvisar således olika former av statlig inkomstpolitik. Ett tungt vägande motiv för detta är behovet av att kunna utkräva ansvar för de beslut och de som kommer till stånd. De fackliga organisationernas åtgärder medlemmar måste kunna ställa sina valda förtroendemän till svars i som inom den fackliga organisationens omfrågor ligger räde. måste i allmänna val ha möjlighet att utkräva Medborgarna ansvar av de politiska beslutsfattarna för de politiska besluten. Den hittills tillämpade arbetsfördelningen har emellertid inte inneburit vattentäta skott mellan statsmakterna och arbetsmarknadens parter. Parterna har tagit hänsyn till det samhällsekonomiska utrymmet för löneökningar och därmed tagit sitt delansvar för samhällsekonomin. Samtidigt har de bl. a. genom överläggningar med regeringen lagt sina synpunkter på exempelvis skatteskalornas utformning. En sådan arbetsfördelning bör man bygga vidare på också för framtiden. PTK finner inte anledning att ifrågasätta den frihet som arbetsmarknadsparterna åtnjuter. Denna frihet är av väsentlig betydelse inte minst för att parterna även i fortsättningen skall kunna ta ett fullt ansvar för sina åtgärder i ett alltmer komplext samhälle som kräver en anpassning till nya situationer. PTK ställer ständig sig kritisk till att statsmakterna dirigerar arbetsmarknadens parter och föreskriver hur tillgängligt löneutrymme skall fördelas. Politikerna skall vara mycket försiktiga med att uttala sig om lönefördelningen om de inte är beredda att lagstifta om denna. är det arbetsmarknadens som ansvarar för hur Antingen parter lönerna skall fördelas eller är det politikerna. Det är särskilt olyckligt med ett både och härvidlag. Enligt SBmfär det av avgörande betydelse för stabiliteten på den svenska arbetsmarknaden att systemet bygger på parternas frihet och ansvar. statsmakterna skall föra en politik som underlättar avtalsrörelserna men inte inkräktar på parternas frihet eller avlastar dem ansvaret för avtalen. SF framhåller att den rättsliga regleringen för avtalsförhand-

i

Förhandlingssystemet dag 6-1

lingar och stridsrätt bör bygga på att arbetsmarknadsparterna ges reellt ansvar att själva bedöma situationer och som kan åtgärder bli aktuella i avtalsrörelser. Av tradition har haft stora Sverige och välorganiserade parter. Inte minst av den har anledningen arbetsmarknaden varit mycket lugn i en internationell jämförelse. Parterna har under eget ansvar oftast själva kunnat lösa besvärliga förhandlingssituationer med bibehållande av arbetsfreden. Förhandlingssystemet har också varit förhållandevis effektivt såtillvida att vilda arbetskonflikter varit mindre och vanliga i allmänhet av ringa omfattning. Den svenska arbetsmarknadstraditionen som bygger på parternas frihet och ansvar har ett betydande värde. Ingrepp i stridsrätten från statsmakternas sida skulle kunna äventyra den traditionen. Mindre ansvar och frihet för de etablerade parterna kan bl. a. för skapa grogrund missnöje och vilda konflikter, och det i sin tur kan utsätta för ett parterna större tryck att uppträda mer militant. Man kan med andra ord inte lagstifta om arbetsfred i ett i fritt samhälle. Statsmakövrigt terna måste därför utgå från vad som är gynnsamt för arbetsfreden i praktiken, och inte från mer eller mindre teoretiska och lagmoraliska konstruktioner. Och det innebär att man bör trygga den svenska arbetsmarknadstraditionen att även i fortgenom

sättningen låta parterna vara huvudansvariga för arbetsfreden i

minst samma utsträckning som nu. Arbetsmarknadsorganisationernas beslut om fattas konfliktåtgärder vanligen på högsta nivå inom organisationerna. Viss för att garanti ges därmed mycket snäva gruppintressen inte tillåts profitera på den egna gruppens värde som konfliktobjekt. I stället görs mer samlade bedömningar utifrån hela kollektivets ansvar och intressen. Den samverkan som ofta förekommer mellan flera i avtalsrörelorganisationer serna ger ytterligare bredd åt sådana SF bör bedömningar. Enligt regeringen i god tid före avtalsrörelserna om sina ge besked ställningstaganden i de frågor som kan ha för avtalens betydelse reella utfall. Det måste klargöras vad som kommer att hända med skatter m.m. Under bör själva avtalsförhandlingarna regeringen ingripa så litet som möjligt och avhålla även från mera allsig männa uttalanden om förhandlingsläget. Enligt TCO-S mening bör den i rådande bestå dag ordningen där statsmakterna förutsätts ta ansvar för den ekonomiska

poli-

tiken och där arbetsmarknadens parter med till hänsynstagande samhällsekonomiska krav förhandlar och sluter avtal om löner och allmänna anställningsvillkor. Denna har hittills visat ordning sig kunna bestå de prov som den varit utsatt för. SACO/SR anser att arbetsmarknadsparternas frihet och ansvar i förhållande till statsmakterna och samhället måste hållas intakt. Regeringens uppgift inför varje avtalsrörelse är att klar-

62 i SOU 1984: 18 Förhandlingssystemet dag

förutsättningarna så att arbetsmarknadspargöra de ekonomiska vet vilken bas skall grundas. Det är terna på förhandlingarna att inte dessa förutsättningar sedan ändras av politikerväsentligt under bör avhålla sig från att gå na avtalsperioden. Regeringen in i även om de skulle utmynna i en arbetskonförhandlingarna SACO/ SR har i detta hänseende bittra erfarenheter från flikt. 1971 års konflikt. att det inte finns till förändring av SKA Fframhåller anledning Snarare har behovet av förändringar minskat gällande ordning. med tiden. Detta inte minst med tanke på den stadga som i dag

svensk fackföreningsrörelse och den höga organisapräglar Parterna har visat sig ta det ansvar som är förenat tionsgraden. med den relativa frihet som råder arbetsmarknaden. Samhällspå har inte varit sådan att den kan ändra denna beutvecklingen Sedan 1980 har det den offentliga sektorn förekomdömning. på samarbete mellan TCO-S, KTK, SF och SKAF. mit ett fastare Samarbetet har varit till för förbundets medlemmar på så gagn en överblick över åtgärder inom hela fältet sätt att det gett SKAF av samarbetet och satsningar på likarsom omfattas möjliggjort Det har också en bedömning av tade yrkesgrupper. möjliggjort den totala effekten av organisationernas samlade stridsåtgärder. härom förekom regelmässigt under 1980 års kon-

överläggningar

flikt bl. a. för att samhällsfarliga effekter. SKAF säger förebygga i i den menej till politisk inblandning avtalsförhandlingarna att direkt ingriper. När det gäller bedömningningen regeringen modellen för en av löneutrymmet är den av parterna accepterade att fastställa detta i sinsemellan det enda sättet på förhandlingar vilket denna intressefråga kan lösas. K TK ställer kravet statsmakterna att i god tid före en avtalspå rörelse klart innehållet i den politik som kommer att föras. ange Statsmakterna har att besluta om och ta ansvar för den ekonomiska De organisationerna har att i förhandpolitiken. fackliga med sina med beaktande av den ekonomiska lingar motparter överenskomma om löneavtal m. m. Det är viktigt att politiken denna av mellan statsmakterna och organifördelning uppgifter sationerna inte rubbas. Politisk inblandning i avtalsrörelserna Motivet till att avvisas är främst att avvisas. statlig inkomstpolitik ansvar måste kunna utkrävas för de beslut som fattas, dels från de medlemmar gentemot de fackligt fackliga organisationernas förtroendevalda, dels av medborgarna i allmänna val gentemot de valda. Ett annat motiv är att avtalens efterlevnad politiskt inte känner ett direkt ansvar för riskerar att bli sämre om parterna

dessa. SALF anser den nuvarande tillfredsställande och ordningen ñnner till att ändra denna. ingen anledning

7 Medling

7.1 Gällande

ordning

Det statliga förlikningsväsendet har sitt ursprung i 1906 års lag om medling i arbetstvister. Genom ställdes ett mera lagen ordnat förlikningsförfarande till parternas förfogande och lades grunden till den nuvarande centrala myndigheten på området, statens

förlikningsmannaexpedition. Nu gällande bestämmelser om

medling ñnns i MBL. Härtill kommer en om förordning medling i arbetstvister och en instruktion för statens förlikningsmannaexpedition. I Sverige är det statliga förlikningsväsendet förhållandevis löst organiserat. Det består av - ledd

förlikningsmannaexpeditionen

av en av utsedd regeringen styrelse med en kanslichef och ett fåtal tjänstemän i övrigt jämte åtta av för olika expeditionen verksamhetsområden årligen förordnade fasta förlikningsmän. Expeditionen skall följa förhållandena på arbetsmarknaden och utse förlikningsman att medla i arbetstvister som hotar att medföra eller har medfört när medverkan av förlikstridsåtgärd, ningsman kan anses ägnad att en av tvisten. I främja lösning tvister som inte är till ett verksamhetsområde begränsade kan expeditionen utse en fast förlikningsman eller en annan person att medla som särskild I arbetstvist förlikningsman. av större betydelse är det regeringen som utse äger förlikningskommission eller särskild förlikningsman. Alltsedan tillkomsten av den första medlingslagen 1906 präglas det statliga av förlikningsväsendet gmndsatsen om arbetsmarknadsparternas frihet och självbestämmanderätt. Detta betyder att staten alltjämt inskränker till att ställa ett sig medlingsförfarande till parternas förfogande. Härmed samman att hänger förlikningsmän och medlingskommissioner tillsätts från fall till fall och att parterna har ett av medlare. inflytande på valet Bara i begränsad har statsmakterna utsträckning lagt förpliktelser på parterna i samband med Parterna är medling. skyldiga att på kallelse av förlikningsman eller kommission inställa till försig

64 M edling

och att aktivt medverka till förhandlinghandlingssammanträde ar i sak. Försummelser härvidlag kan föranleda vitesföreläggande. Däremot kan varken förlikningsman eller förlikningskommission att under medling inställa eller skjuta tvinga parterna upp sina stridsåtgärder.

Allmänt om under senare

7.2 medlingsverksamheten

tid

sker i allmänhet av parterna själva när Medling på begäran avtalsförhandlingarna strandat. Annars ankommer det på förlikatt undersöka förutsättningarna för

ningsmannaexpeditionen

så snart varslat om stridsåtgärd. Kommissiomedling någon part av direkt efter strandning av ner tillsätts regeringen antingen eller sedan även fortsatta förhandparternas egna förhandlingar särskild misslyckats. Särskild förliklingar inför förlikningsman förordnas numera vanligen av förlikningsmannaexpeningsman I det lämnas en kortfattad redogörelse för ditionen. följande i större arbetstvister sedan slutet på l960-talet. medling Som framhållits i 2 har utvecklingen av avtalsrörelserna kap. 1953- 1983 mot centralisering. De centrala under perioden gått har under senare tid avsett fyra huvudomavtalsförhandlingarna SAF-LO-området för arbetare inom det privata råden, nämligen SAF-PTK-området för tjänstemän, den statnäringslivet, privata sektorn och den kommunala sektorn. Den angivna utveckliga på så sätt att antalet medlingen har påverkat medlingsarbetet minskat efter 1953. Vid avtalsrörelsen 1969 lingskommissioner med att medla för de tre tillsattes en storkommission uppgift områden där pågick samtidigt, dvs. SAF-LOförhandlingar de och kommunala sektorerna. Under avområdet samt statliga 1971 tillsattes tre en för

talsrörelsen förlikningskommissioner,

SAF-LO-området, en för den statliga sektorn och en för förhand-

mellan kommunförbunden och SACO. Enligt regeringlingarna hade ordförandena i de tre kommissionerna att ens instruktion med varandra. Åren 1972-1976 förordnades sammansamråda 24 över hela arbetsmarknaden, melagt medlingskommissioner dan 36 kommissioner var verksamma åren 1977- 1983, varav

hälften tillsatts direkt efter strandning av parternas avtalsföroch hälften efter fortsatta förhandlingar inför särskild handlingar Under den sistnämnda perioden är två förlikförlikningsman. 1980 och 1983 av särskilt intresse. ningsförhandlingar 1980 års avtalsrörelse tillsatte samtidigt med Under regeringen av två kommissioner, en framläggandet sexpunktsprogrammet för SAF-LO-området och en för hela den offentliga sektorn.

Kommissionerna förutsattes arbeta under kontakt med regering-

Medling 65

en. Svårigheter uppkom här genom att SAF till en ställde början sig tveksam till medling och det visade vara till sig dålig tillgång erfarna medlare. För denna konflikt har närmare i redogjorts kap. 3. I 1983 års avtalsrörelse på den sektorn strandade offentliga förhandlingarna den 8 februari. Pâ begäran av SAV, kommunförbundet, landstingsförbundet, SF, SKAF, SACO/SR-S och SACO/SR-K förordnade den ll februari en förlikregeringen ningskommission att medla i tvisten. Medlingen avsåg tre huvudpunkter, nämligen löneutvecklingsklausulen i 1981/82 års avtal, 1983 års löner och frågan om en för 1983. löneutvecklingsgaranti Sedan TCO-S och KTK för begärt egen förlikningskommission tvisten om löneutvecklingsklausulen i 1981/82 års avtal och motsatt sig att delta i förlikningsförhandlingar i alla tre huvudpunkterna, förordnade regeringen den 23 februari kommissionens ordförande att såsom särskild förlikningsman medla i b1.a. denna tvist mellan berörda parter. Förhandlingarna skedde till en början inför kommissionen och den särskilde var förlikningsmannen för sig men kom i slutskedet att sammanfalla.

7.3 Stridsåtgärder i samband med medling

Ofta brukar parterna en hemställan från tillmötesgå förlikningsman eller kommission att varslade men ännu inte verkskjuta på ställda stridsåtgärder så länge medling pågår. Har stridsåtgärder verkställts varierar parternas sätt att förhålla sig till en av begäran kommission eller förlikningsman om uppskov med sådana åtgärder. Ibland förekommer att inte anser det vara förlikningsmän meningsfullt att hemställa om uppskov. Som kan anföexempel ras_följande fall. Sedan i I 976 års pensionskonflikt mellan PTK och SA F förhandlingar inför särskild förlikningsman strandat den 27 trädaugusti de av PTK varslade - förbud mot Övertidsarbete stridsåtgärder och vissa - i kraft den 30 tjänsteresor augusti. Den av regeringen den 2 september utsedda förlikningskommissionen hemställde vid förhandlingarnas början att skulle inställas. stridsåtgärderna PTK gick inte kommissionen till mötes utan stridsåtgärderna fortsatte tills avtal träffades den 30 september. Under 1980 års avtalsrörelse och den i samband därmed inträffade storkonflikten hemställde de två då tillsatta kommissionerna hos parterna vid olika tillfällen att skjuta på varslade stridsåtgärder, att inte varsla om nya åtgärder och att inställa verkställda sådana åtgärder. var invecklat och är som Händelseförloppet tidigare sagts utförligt beskrivet i kap. 3.

Medling

I I 981 års om upphovsrätt m. m. för redaktionsförhandlingar varslade SJ F den 2 februari TA om vägran att utföra personal övertids- och mertidsarbete fr. o. m. den 9 februari. Den 3 februari utsågs särskild förlikningsman att medla i tvisten, och denne hemställde samma att förbundet inte skulle sätta stridsåtgärdag derna i kraft så SJF inte denna hemlänge medling pågick. gick ställan till mötes. Sedan man konstaterat att parterna stod för från varandra för att avtal skulle kunna träffas, förutskiclångt kade förbundet den 6 februari varsel om nya stridsåtgärder fr. o. m. den 16 februari i form av strejk och blockad vid vissa I samförstånd med parterna tillsatte regeringen tidningsföretag. en samma dag den 6 februari, som börjaförlikningskommission de medla därpå. Den 9 februari sattes övertidsblockaden dagen forsatte. Dessförinnan hade kommissioi kraft, och medlingen nen med resultat hos SJ F sonderat möjligheten att skjuta negativt Sedan förbundet inte ansett sig kunupp varslade stridsåtgärder. na godta två av kommissionen därefter framlagda avtalsförslag, utlöstes också den 16 februari. Den 18 februarbetsnedläggelsen ari träffade avtal, varvid stridsåtgärderna inställdes. parterna I 1981 års lönekonflikt mellan PTK och SAF tillsattes en förlikningskommission den 6 april. Denna började medlingen dagen Den 9 april varslade PTK ett antal arbetsgivareförbund därpå. om vid olika företag. Den 15 april svarade arbetsnedläggelser med att varsla PTK om lockout vid i stort sett arbetsgivarsidan samma som skulle drabbas av arbetsnedläggelsen. Sedan företag PTK förkastat men SAF godtagit kommissionens första avtalsden 21 efter hemställan av komförslag april, medgav parterna missionen att inte genomföra varslade stridsåtgärföljande dag der så dock längst till den 5 maj. Sedan länge medling pågick, PTK förkastat också kommissionens andra förslag den 2 maj, sattes varslade i verket den 5 maj samtidigt som stridsåtgärder ömse sidor varslade om nya stridsåtgärder. Den ll parterna på kommissionens slutliga avtalsförslag och maj godtog parterna stridsåtgärderna inställdes. SBmf varslade i 1981 års avtalsförhandlingar med BAO om löner och allmänna anställningsvillkor den 21 april om dels strejk den 28-30 april, dels blockad mot övertid m.m. den 30 april den 3 hade då strandat inför särskild förmaj. Förhandlingarna Den 22 förordnade regeringen en kommission likningsman. april att medla i tvisten. Kommissionen lade fram ett avtalsförslag den 27 vilket förkastades av SBmf, och strejken sattes i verket. april, Den 30 april trädde förbundets övertidsblockad i kraft, samtidigt som förbundet varslade om en ny övertidsblockad fr.o.m. den 7 kl. 19.00 - 07.00 samt och maj vardagar lördagar, söndagar Vid förhandlingar inför kommissionen den helgdagar. förnyade

Medling

6 maj förklarade sig SBmf berett att ej skjuta på den sist varslade övertidsblockaden, som trädde i kraft Efter fortsatdagen därpå. ta förhandlingar den 16 kommissionens godkände parterna maj slutliga avtalsförslag, varvid stridsåtgärderna inställdes. Sedan i 1981 års lönekonflikt mellan SlFoch KFO förhandlingarna mellan parterna strandat, varslade SIF den 13 om augusti olika stridsåtgärder att träda i kraft den 24, 27 och 31 samt augusti den 7 september. Den till den 24 augusti varslade åtgärden gällde vägran att utföra övertids- och mertidsarbete. Av övriga åtgärder avsåg den som varslats till den 27 vid augusti arbetsnedläggelse ett antal företag. Den 18 augusti förordnades särskild förlikningsman att medla i tvisten, och denne hemställde vid medlingens början den 20 augusti och även dagen därpå att SIF skulle skjuta på de varslade åtgärderna så länge medling pågick. SIF biföll inte denna hemställan, och KFO varslade då om vissa motåtgärder. Sedan SIF förkastat förlikningsmannens den 23 avtalsförslag augusti, förklarades förhandlingarna strandade. Den 24 augusti trädde övertidsblockaden i kraft, och samma tillsatte dag regeringen en kommission att medla i tvisten. Den 27 hemaugusti ställde kommissionen till parterna att inte under verkmedlingen ställa varslade stridsåtgärder, och SIF uppsköt då arbetsnedläggelsen till den 31 augusti. Den 28 augusti komgodtog parterna missionens slutliga avtalsförslag, och inställdes. stridsåtgärderna Sedan 1983 SAF-LO-omrâdet stranavtalsförhandlingarna på dat - utom för verkstadsindustrin - varslade rekommendapå tion av LO den 18 februari nio av dess förbund sina arbetsgivarom olika - däribland motparter stridsåtgärder arbetsnedläggelser - fr.o.m. den 28 februari. En av utsedd kommisregeringen sion började medla den 24 februari och hemställde då hos LO att de varslade stridsåtgärderna skulle återkallas. Förbunden beslöt att varslen skulle ligga kvar men att av stridsåtverkställigheten gärderna skulle uppskjutas t. v. Sedan även medlingsförhandlingarna strandat 9 mars

den på kvällen, trädde stridsåtgärderna

i kraft den ll mars på morgonen. Redan kvällen samma på dag träffades avtal, och stridsåtgärderna ställdes in. I lönetvisten på den offentliga sektorn 1983 varslade TCO-S och KTK den 25 och 27 februari om övertids- och mertidsblockad fr. o. m. den 7 mars. Sedan för den del av förlikningsmannen tvisten som gällde dessa två karteller den 3 mars hemställt att parterna inte skulle sätta sina i kraft så förstridsåtgärder länge

likningsförhandlingarna pågick, svarade parterna att de inte

fann anledning att ta till i detta skede. Den ställning frågan tidiga 7 mars på morgonen konstaterade den för tvisten i övrigt tillsatta kommissionen och den särskilde att förutsättförlikningsmannen ningar inte längre förelåg att fortsätta förhandlingarna, och sam-

Medling

ma verkställdes den av TCO-S och KTK varslade övertidsdag blockaden. Den 8 mars återupptogs emellertid förhandlingarna inför kommissionen med varvid förfarandet med samtliga parter, den särskilde Samtidigt varslade förlikningsmannen upphörde. SF och SKAF om stridsåtgärder i form av övertidsblockad och fr. o. m. den 16 och 18 mars. Den 9 mars varslade punktstrejker TCO-S om en utvidgning av sitt tidigare varsel, och på begränsad kvällen samma lämnade kommissionen sitt slutbud till pardag terna med begäran om svar till den l l mars. Den 10 mars varslade KTK om och punktstrejker samtidigt som

nyanställningsblockad

TCO-S varslade om stridsåtgärder, allt fr. o. m. den 18 ytterligare mars. Den 12 mars, till vilken svarstiden flyttats fram, avvidag sade slutbudet. Kommissionen fann i detta läge arbetstagarsidan situationen så att man ville ytterligare försök att ena allvarlig göra och lade efter samtal med dem på kvällen den 13 mars parterna fram ett definitivt slutbud med vissa förbättringar för arbetstagarsidan. Svar till den 15 mars, men svarstiden förlängdes begärdes till den 17 mars. Den 15 mars beslöt SF och SKAF att skjuta på sina till 16 och 18 mars varslade stridsåtgärder. Den 17 mars

den

kvällen konstaterades att godtagit slutbudet i på samtliga parter om dess materiella innehåll, dock att TCO-S gjort vissa fråga bl.a. mot en i slutbudet enligt vilken fortsatta förbehåll, punkt direkt mellan skulle föras under fredsförhandlingar parterna t. o. m. den 15 Inom de kommunala och landstingsplikt april. kommunala områdena träffades den 17 mars avtal i överensstämmelse med slutbudet, varvid varslade stridsåtgärder sköts upp till den 16 På det statliga området träffades på motsvarande april. sätt avtal mellan SAV samt SF och SACO/SR-S. På morgonen den 18 mars även TCO-S kommissionens slutbud, och antog återkallades. Härefter fortsatte förhandsamtliga stridsåtgärder det kommunala området - varvid KTK lingar i vissa frågor på varslade beslöt skjuta på sina till den 16 april stridsåtgärder och avtal den sektorn kunde träffas den 5 slutliga på offentliga maj.

Sedan i 1983 års konflikt påförsäkringsområdet förhandlingar-

na inför särskild mellan FTF och FAO om avtal förlikningsman för strandat den 14 juni, varslade FAO om stridsfälttjänstemän som innebar att förslag till ändring av åtgärd arbetsgivarsidans det avtal som parterna träffat tidigare skulle betraktas som gällande avtal för 1983. På parternas gemensamma begäran tillsattes den 26 en att fortsätta medseptember förlikningskommission inför kommissionen strandade lingsarbetet. Förhandlingarna den 3 oktober, då FAO varslade om lockout av fälttjänstemän i Stockholms län fr. o. m. den 12 oktober. Den 10-11 oktober förhandlingarna utan resultat, och den 12 oktober återupptogs

sou 1984:11; 69 Medling

utlöstes FAO:s lockout. Den 14 oktober FAO sina utvidgade stridsåtgärder genom att varsla om lockout fr. 0. m. den 20 oktober av fälttjänstemän även utanför Stockholms län. Samtidigt varslade FTF om arbetsnedläggelse fr. 0. m. den 20 oktober av alla fälttjänstemän, om blockad av allt övrigt försäljningsarbete och om nyanställningsblockad. Sedan inför förhandlingarna kommissionen återupptagits skedde den 20 strandning på nytt oktober, då de till denna dag varslade sattes i stridsåtgärderna verket. Den 26 oktober varslade FAO om ytterligare utvidgning av sin lockout. Den l november träffades avtal för fälttjänstemännen, och samtliga stridsåtgärder ställdes in.

Arbetsmarknadsparternas överväganden

Överläggningarna med arbetsmarknadens organisationer har i

främsta rummet avsett medlarnas roll i avtalstvister, närmare bestämt deras ställning i förhållande till parterna och statsmakterna. De har också kretsat kring medlingsväsendets organisation och frågan om medlarna bör förses med tvångsmedel.

7.4.1 Förlikningsväsendets organisation och medlarnas

ställning

SAF förespråkar inte någon principiell av förlikförändring ningsorganens ställning gentemot parter och statsmakter. Tanken att några förlikningsmän bör utses med vidare och med uppdrag mera frekventa uppgifter än vad som för i gäller förlikningsmän allmänhet torde emellertid vara värd att pröva. Personer som på detta sätt skaffat sig en bredare insikt än vad som är att möjligt ernå för förlikningsmän i allmänhet blir en särskild resurs då fråga uppstår om utseende av förlikningskommissioner. SFO framhåller att medlarna skall vara oberoende av regeringen. Det skall ingå i deras att kunna finna konstrukuppgift själva tioner och lösningar. KFO anser att förlikningsmännen i första hand skall gå parterna tillhanda och verka för att den aktuella konflikten löses genom att avtal kommer till stånd. Det är inte en förlikningsmans uppgift att företräda regeringens ekonomiska intressen. Parterna i en konflikt bör få vara med och påverka valet av förlikningsmän. Det är betydelsefullt att parterna har fullt förtroende för medlaren. Av nu angivna skäl bör man inte inrätta fasta förlikningsmän. BAO anser att förlikningsväsendet inte bör få en fastare organisation.

70 sou 1984:18

Medling

SA Vbehövs inte någon ändring av medlarnas ställning

Enligt och roll. Inte heller bör förlikningsväsendet få någon fastare En medlare måste ha parternas förtroende att medorganisation.

la i den aktuella konflikten. Förlikningsmännen bör därför utses

från fall till fall med beaktande av konfliktens art. finner det vara väsentligt att man har till- Kommunförbunden till erfarna och kunniga förlikningsmän. Detta torde dock gång förbundens bara i begränsad omfattning kunna enligt mening lösas genom ändringar i den fasta organisationen. LO framhåller betydelsen av att förlikningsmännen har parter-

nas förtroende när det gäller medling i de stora avtalsförhand-

Det bör därför inte komma i fråga att till medlare utse lingarna. som parterna inte kan godta. Även om parterna i prinpersoner bör om och när medling skall komma till stånd cip själva avgöra har i sista hand ett självständigt ansvar för att en regeringen medlingskommission tillsätts när en konflikt är på väg att bryta ut. Den att exempelvis arbetsgivarsidan i en omständigheten sådan situation motsätter sig medling bör inte hindra regeringen från att utse medlare. Det är att understryka att de regler viktigt och handsom styr regeringens förlikningsmannaexpeditionens lande i dessa sammanhang bör vara enkla och klara så att inga i onödan med erforderliga beslut. Det finns dröjsmål uppstår oklarheter i mellan regeringen och förkompetensfördelningen som det är att undanröja. likningsmannaexpeditionen angeläget fastare organisation av förlikningsväsendet bör däremot Någon inte komma i fråga. TCO erinrar om att det åligger regeringen att ställa förlikningstill när det tvist mellan arbetsmarknaorgan förfogande uppstår Ett får emellertid TCO:s dens parter. medlingsförfarande enligt mening inte innebära att staten bestämmer innehållet i en uppgörelse. Förlikningsmännens uppgift är att få parterna att av egen fri träffa överenskommelse med varandra. Det måste nämvilja vara själva som har ansvaret för avtalets innehåll ligen parterna och därmed också förpliktelse att upprätthålla avtalet. Ett avtal mellan arbetsmarknadens parter har större möjligheter ingånget att vinna hos och av organisationernas medgehör respekteras lemmar. bör liksom hittills utses för varje tillfäl- Förlikningsmän le. Valet av medlare måste till den uppkomna tvisten anpassas och måste alltid till de parter som är inblandade. Utgångspunkten vara att medlarna har parternas fulla förtroende. En fastare ormed en eller flera förlikningsmän förordnade under ganisation vissa mandattider är därför inte någon lämplig lösning. PTK framhåller att medlarnas uppgift är att försöka skapa arbetsfred mellan Regeringen skall inte försöka binda parterna. medlare genom direktiv. PTK avvisar tanken på riksförlikupp

Medling 7l

ningsman. Det nuvarande systemet där parterna får påverka valet av medlare är bra. Om någon part tappar förtroendet för en medlare är han förbrukad. Har en part inte förtroende för en riksförlikningsman blir det svårt för parten att verka för att riksförlikningsmannen inte utses att medla i en konflikt som parten är indragen i.

SBmf understryker det värdefulla i att parterna så långt som

möjligt har inflytande på formen för förlikning och valet av förlikningsmän men anser en fastare organisation värd att överväga. SF anser att en medlares uppgift uteslutande skall vara att medla mellan parterna för att nå uppgörelse i en besvärlig förhandlingssituation och inte att fungera som statsmakternas förlängda arm i en avtalsrörelse. Enligt TCO-S uppfattning fungerar medlingsväsendet i stort sett bra. TCO-S vill inte ha någon ändring av systemet att det är parterna som i praktiken förutsätts enas om förslag till regeringen om förlikningsmän. Detta innebär att parterna har frihet att välja den förlikningsmän som man anser bäst lämpad för den aktuella uppgiften. Härav följer naturligtvis att i den mån parterna väljer en förlikningsmän som inte visar sig vuxen uppgiften ansvaret för detta delvis faller tillbaka på parterna. SA CO/SR anser det vara positivt om förlikningsmännen och medlingskommissionerna får en självständigare ställning i förhållande till parterna och regeringen. Centralorganisationens karteller förordar den ordning som gäller f. n., nämligen att parterna vid varje särskilt tillfälle lämnar förslag på förlikningsmän, framför en ordning med en fastare krets. Det är omständigheterna kring den aktuella tvisten som får avgöra vilken eller vilka förlikningsmän som kan anses vara bäst skickade att lösa tvisten. Det är emellertid angeläget att de medlare som utses har tillräcklig tid att ägna sig åt den aktuella tvisten utan att vara för hårt bundna till det ordinarie arbetet. SKAFzs grundläggande syn på medlingsväsendet är att dess enda uppgift är att jämka parterna till överenskommelse. Förbundet säger bestämt nej till ett medlingsinstitut som är eller kan komma att bli tredje part i förhandlingarna. Den nuvarande ordningen är riktig, nämligen att parterna begär medling och godkänner förslagen till förlikningsmän. Enligt SALFzs bestämda mening är opartiskhet och objektivitet fundamentala kriterier i förlikningsmännens och medlingskommissionernas medlararbete. En oberoende ställning såväl i förhållande till parterna som i förhållande till regeringen är ett grundkrav. Det är viktigt att markera medlingsväsendets roll i —- att avtalsförhandlingarna nämligen sammanjämka parternas

72 Medling

olika - utan från sida. I

ståndpunkter inblandning regeringens

medlararbetet kan emellertid väl ingå en skyldighet att rapportera till regeringen om rådande sakläge, särskilt vid mer omfattande konflikter. En eller flera riksförlikningsmän anser SALF f.n. inte utgöra en lösning av problemet med den bristande tillgången till medlare.

7.4.2 Tillgången till medlare

SAF anser det svårt men också utomordentligt viktigt att besvara frågan hur man skall kunna säkra tillgången till erfarna och kunniga förlikningsmän. Det urval som görs från början är betydelsefullt. SAF har här inte underlag för någon särskild kritik. Problemet ligger snarare däri att flera av de utsedda förlikningsmännen inte förrän efter längre tid får praktisk erfarenhet av hur man skall lösa en uppkommen besvärlig situation. SFO erinrar om betydelsen av att skapa en rejäl motivation för duktiga personer att åta sig medlingsuppdrag. KFO konstaterar att nästan alla medlare f. n. hämtas från den ämbetsmannakåren. Enligt KFO:s mening behövs det statliga även medlare som är förtrogna med det privata näringslivets villkor. För att få bättre tillgång till medlare kan organisationerna på arbetsmarknaden fortlöpande beredas möjlighet att föreslå namn på lämpliga medlare till statens förlikningsmannaexpedition. BAO anser att man i syfte att säkra en bättre tillgång till lämpliga förlikningsmän kan överväga att ge dem bättre villkor. TCO framhåller att parterna på arbetsmarknaden bör kunna vara regeringen behjälpliga med att ta fram förslag på lämpliga medlare som kan vara villiga att ställa sig till förfogande i händelse av en konflikt. För att säkra kontinuiteten i medlingsväsendet bör man se till att nya medlare slussas in i systemet och får arbeta tillsammans med erfarna kolleger. PTK finner det vara angeläget att man försöker utveckla nya medlare. Det är inte så viktigt var man hämtar dem ifrån, men de måste vara förnuftiga och erfarna personer. Organisationerna på arbetsmarknaden kan lämna förslag på nya namn. Ett sätt att få bättre tillgång till erfarna medlare kan vara att man vid utseende av förlikningskommission väljer två erfarna och en oerfaren, vilken härigenom kan förvärva tillräcklig erfarenhet. SBmfpekar på att inventeringen av tillgången på förlikningsmän bör intensifieras mellan avtalsrörelserna. Enligt SFär tillgången till beprövade medlare begränsad. Med ålderns rätt är dessa tveksamma till att ta

många gånger på sig den

Medling

påfrestande uppgift som medlarrollen innebär. Presumtiva yngre men oprövade medlare kan också ställa bl. a. sig tveksamma, därför att parterna inte gärna vill ha medlare som saknar erfarenhet. Mot denna bakgrund finns skäl att om man inte kan överväga använda den erfarenhet som äldre medlare med åren har skaffat sig genom att utnyttja dessa för introduktion och utbildning av nya medlare. Inventering av lämpliga och intresserade personer böri så fall lämpligen ske i samråd med arbetsmarknadsparterna. SACO/SR avråder från idén att säkra till erfarna tillgången och kunniga förlikningsmän genom att ha en lista med namn på förlikningsmän som kan vara aktuella vid en eventuell konflikt. SA LF anser en väg vara att utbilda förlikningsmän. Intresserade personer med erfarenhet från exempelvis organisationer, näringsliv eller allmänna domstolar bör i ett initialskede få möjlighet att - som bisittare regelmässigt exempelvis närmare följa medlingskommissionernas och förlikningsmännens praktiska arbete. saknar —— som det i - Medlingsväsendet dag är utformat den framförhållning som måste anses för nödvändig att på ett snabbt och effektivt sätt påbörja och ett genomföra komplicerat medlingsarbete. Förbättringar måste anses erforderliga. Utbildning av nya förlikningsmän inom ramen för nuvarande medlingsväsende kan vara en väg att skapa stabilitet och framförhållning.

7.4.3 Resursfrågor

Den allmänna bedömningen inom SAF är att man inte uppnår någon särskild fördel genom att ge förlikningsmännen en självständig rättighet att anlita statistisk, ekonomisk eller annan expertis. Den expertis som på ömse håll finns hos parterna är tillräcklig för att ge förlikningsmännen det underlag som behövs. Visserligen händer det att experterna hos de olika partssidorna kan ha något olika uppfattning i en viss fråga. SAF tror dock inte på värdet av att förlikningsmännen får tillkalla expertis från tredje håll för att överpröva motsättningarna. SFO anser att förlikningsmännen vid behov bör kunna anlita erforderlig expertis och att detta kan ske via ett fristående bolag med uppgift bl. a. att ge parterna den statistik som de behöver. Även i övrigt anser SFO att förlikningsväsendets resurser behöver förstärkas. KFO har inte upplevt att det finns något behov av oberoende expertis. Det kan också befaras att det kan bli svårt under pågående medling att snabbt få tillgång till experter som är helt oberoende av parterna. Parterna på arbetsmarknaden är i och för

’ SOU l984:l8 74 Medling

så välutrustade att de kan ställa nödvändiga resurser till sig medlarnas förfogande. BAO framhåller att oberoende expertis knappast finns och att inte behöver bättre resurser. förlikningsväsendet TA anser inte att förlikningsmännen bör anlita egen statistik eller Det är parternas uppgift att förse förlikningsmänexpertis. nen med underlag för att förlikningsmännen skall tillräckligt kunna fullgöra sin uppgift. SA Verinrar om att förlikningsmännen kan rådfråga den exman vill för information. Grunden för förlikningspertis egen männens arbete är och förtroende. Det är därför inte frivillighet att oberoende expertis utan att ändra möjligt tvinga på parterna karaktär. Anlitande av utomstående expertis förlikningsarbetets måste förutsätta i varje särskilt fall. Inom parternas godkännande den statliga sektorn har enligt SAV:s uppfattning förlikningsväsendets behov av lokaler m.m. kunnat tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. LO framhåller att förlikningsmännen i princip inte skall anlita fristående expertis. Det är emellertid en fördel om i medlingskommissioner finns en jurist med insikt i arbetsrättsliga frågor som kan klara den svåra uppgiften att tolka och många gånger formulera avtalstexter. Någon erinran mot att förlikningsväsendet i övrigt förstärks har LO inte. TCO anser när det de resurser som ställs till medlarnas gäller det naturliga vara att det är parterna som tillhandaförfogande håller statistiskt, ekonomiskt och annat erforderligt material. Även här är det parterna som måste ta ansvaret. PTK finner det inte att medlarna anlitar fristående lämpligt Parterna måste försöka ta fram sitt material och expertis. själva komma överens. Har man oberoende experter ökar risken för ett mera låst i Den som av en läge förhandlingarna. part gynnas sådan utlåtanden kan bli obenägen att ändra sina förexperts Förlikningsförhandlingar bör i princip hållas i handlingsbud. neutrala lokaler och medlare bör ha till neutral kontorstillgång torde också kunna göras effektivare om bättre hjälp. Medlingen teknisk som ordbehandlingsmaskin ställs till kontorsutrustning parternas och medlarnas förfogande. att behöver ordentliga resur-

SBmfanser förlikningsväsendet

ser men varnar för en omfattande byråkrati. om medlarnas servicebehov inte kan tillgodoses SFifrågasätter annat sätt än som nu vanligen är fallet, nämligen att arbetspå står för kansli- och expertresurser. En mer oberoende givarsidan i den delen kan bidra till att stärka medlarens opartiska ställning roll. SACO/SR finner det att förlikningsmännen och angeläget

Medling 75 förlikningsväsendet får bättre resurser och tillgång till opartisk expertis. Även förhandlingslokaler på neutral plats är en angelägen fråga. SALF är av den uppfattningen att det inte är bra att föra in olika typer av externa sakkunniga utlåtanden och extern ekonomisk eller statistisk expertis i medlarsystemet. Risken ökar för att nya tvisteområden och nya tolkningsmotsättningar uppkommer mellan parterna. Medlingsväsendets roll är att sammanjämka parternas ståndpunkter och de analyser och tolkningar som parterna själva gjort. SALF ställer sig däremot bakom ett krav på ökade resurser för medlingsväsendet. Såvitt avser förhandlingslokaler är det ett önskemål från SALF:s sida att dessa så långt möjligt är neutrala. Det väsentliga i detta hänseende är inte lokalernas läge i och för sig utan snarare frågan om möjligheten för parterna att få skydd för sin ostördhet, exempelvis interna överläggningar i olika frågor.

7.4.4 Tvångsmedel

SAFanser för sin del att förlikningsmän och medlingskommissioner inte bör ges självständig befogenhet att skjuta upp eller avbryta en stridsåtgärd. SFO finner det däremot befogat att medlare vid vite kan ålägga part att skjuta på stridsåtgärder. Ett sådant vite kan om det döms ut bidra till att täcka kostnaderna för medlingsväsendet. KFO finner det inte vara lämpligt att ge förlikningsmän befogenhet att föreskriva uppskov med eller avbrytande av stridsåtgärd. Risken med en sådan ordning är att parterna blir benägna att inte själva ta fulla ansvaret för sina stridsåtgärder utan varslar om sådana i ökad omfattning med vetskapen att beslut om uppskov troligen kommer att meddelas. Det finns inte heller behov av andra tvångsmedel för medlare. BAO framhåller att ett varsel bör förfalla vid förlikning. Stridsåtgärder bör inte vara tillåtna under pågående medling. Varsel .bör inte heller få läggas under medling. Har varsel om stridsåtgärd lagts utan att träda i kraft eller har det förfallit bör fordras varsel på nytt. Enligt TA bör förlikningsmännen så länge de anser fortsatta förhandlingar meningsfulla och ingendera parten frånträtt dessa få lagenliga möjligheter att föreskriva uppskov med varslad konfliktâtgärd eller avbrytande av pågående stridsåtgärd. SA Vframhåller att eftersom förlikningen bygger på frivillighet och förtroende några tvångsmedel inte bör föreskrivas. LO framhåller att förlikningsmännen inte skall ha befogenhet

76 Medling

att föreskriva uppskov med stridsåtgärder eller kunna anlita

tvångsmedel under medling. PTK anser det vara olämpligt att ge förlikningsmän befogenhet att besluta om uppskov med varslad stridsåtgärd eller tillgång till något annat tvångsmedel. En sådan ordning kan leda till att resonerar på ett annat sätt än i dag dä man lägger varsel. parterna Man kan bli benägen att kalkylera med att förlikningsmännen en stridsåtgärd. PTK ger normalt uppskov med stridsåtstoppar gärder under medling.

SBmfanser att förlikningsmännen inte skall behöva ha tillgång

till tvångsmedel. Parternas respekt för en begäran från förlikningsmännen att skjuta på stridsåtgärder bör vara självklar. Enligt SF är det direkt felaktigt att utrusta medlare med möjligheten att vidta olika tvångsâtgärder. Detta passar inte in i medlarrollen att jämka samman parterna utan att ta ställning för vare sig den ena eller andra parten eller åtgärden. Dessutom det —- liksom — ansvaret fråntar regeringsingripanden parterna för arbetsfreden. Sannolikt gör sådana arrangemang den svåra medlarfunktionen ännu vanskligare att fullgöra, eftersom medlaren inte kan få parternas förtroende i samma utsträckning som nu. TCO-S avvisar varje form av utökade befogenheter för förlikningsmännen gentemot parterna. En sådan ordning innebär att en in i avtalsförhandlingarna och strider mot tredje part kommer den bärande principen att det är avtalsparterna själva som skall söka nå enighet och ta ansvar för träffade avtal och konfliktåtgärder. SA CO/SR vill ha en självständigare ställning för förlikningsmännen men detta får inte så långt att förlikningsmännen får gå befogenhet att vid äventyr av vite eller annan sanktion föreskriva uppskov med varsel eller avbrytande av pågående stridsåtgärd. En sådan befogenhet kan lätt få till följd att förlikningsmännens opartiskhet ifrågasätts av den förfördelade parten, och därmed riskerar förtroendet för medlingsväsendet att urholkas. SKAFerinrar om att en ändring av förlikningsmännens befcgenheter förskjuter ansvaret för en konflikt till annan än parterna själva. Någon sådan ändring kan inte godtas. SALF motsätter sig bestämt vitesföreläggande eller anna] sanktion för förlikningsmän. Däremot är SALF berett likson tidigare att välvilligt pröva frågan om uppskov eller avbrytande av stridsåtgärder under medling. Det bör även i fortsättningen åvila arbetsmarknadsparterna att ta sitt självständiga ansvari detta hänseende utan vitesföreläggande.

Medling

Problemanalys

7.5.1 Allmänna synpunkter

Tid efter annan har diskussioner förekommit om önskemål att förstärka förlikningsväsendets organisation. har väckts Förslag av mer eller mindre genomgripande karaktär, från att inrätta en central med en myndighet på området riksförlikningsman i spetsen till begränsade förstärkningar av den befintliga organisationen. Många av förslagen har sin upprinnelse i hur medlingen fungerade under avtalsrörelsen 1980 och den kritik som då riktades mot medlingen. Kritiken efter 1980 års avtalsrörelse kom från olika håll och drabbade alla medverkande, såväl regeringen och medlingskommissionerna som parterna själva. Regeringen ha underlåansågs tit att i tid tillse att erfarna medlare fanns att tillgå och mot gängse regler ha gett de två sedermera tillsatta kommissionerna speciella direktiv. Kommissionerna uppfattades av arbetsmarknadsparterna - framför allt av - såsom alltför arbetstagarsidan osjälvständiga i förhållande till regeringen, och samarbetet mellan dem bedömdes fungera dåligt, i vart fall under medlingens tidigare skede. Arbetsmarknadsparterna avvaktade utvecklingen ganska länge utan att aktualisera medling, och arbetsgivarsidan gav inte positivt besked om medlingskommission förrän den av LO varslade övertidsblockaden hunnit träda i kraft. Vid överläggningarna under kartläggningen med arbetsmarknadens organisationer har kritiken mot den nuvarande organisationen tagit sig ett mildare uttryck. Inte någon framför några principiella invändningar mot den nuvarande lösa organisationen, utan man är ense om att denna bör bestå. är man

Överlag

emellertid införstådd med önskemålet att öka till erfartillgången na och kunniga medlare och att förbättra för medbetingelserna ling. LO har i detta sammanhang riktat uppmärksamheten på att läget inte är helt klart i fråga om fördelningen av befogenheterna mellan regeringen och när det

förlikningsmannaexpeditionen

gäller att tillsätta särskild förlikningsman. Förlikningsmannaexpeditionen har också under senare tid tagit olika initiativ för att förbättra förutsättningarna för medling. Sålunda har styrelsen för expeditionen funnit det att angeläget expeditionens möjligheter att fungera som erfarenhetsbank förbättras. Detta har tagit sig uttryck på olika sätt. I första hand har man strävat efter att få till stånd en utökad av slutredovisning förda förlikningsuppdrag. Vidare är man inne att vid på tanken behov ha en informell grupp, sammansatt av chef expeditionens och några få förlikningsmän med erfarenhet av centrala förhandlingar. Gruppen skall vara ett forum för ett erfarenfortlöpande

78 M ” edling

hets- och informationsutbyte. Vidare skall gruppen kunna fylla en funktion vid introduktion av nya förlikningsmän. Chefen för har också fungerat såsom sekreterare åt en av komexpeditionen missionerna under 1983 års avtalsrörelse i syfte att ge expeditionen bättre insikter om medlingsverksamheten på stora samhällssektorer. Ett annat område där styrelsen för förlikningsmannaexpeditionen har initiativ kontorsservice åt förlikningskomtagit gäller missioner och särskilda förlikningsmän. Expeditionen har såluni da fått särskilda medel anvisade för tillfällig personal som kan behövas som för kommissioner eller förlikningsmän. hjälp har vidare under hösten 1983

För]ikningsmannaexpeditionen

i cirkulärskrivelse till arbetsmarknadsparterna hemställt om deras medverkan för att få till stånd en större krets av personer lämpliga för medlingsuppdrag.

7.5.2 Riksförlikningsman

i organisation övervägdes se- Förändringar förlikningsväsendets nast under förarbetena till MBL. Departementschefen avvisade i ett under remissbehandlingen av betänkandet propositionen från arbetsrättskommittén framfört förslag om att i någon form utse under hänvisning till att regeringen likriksförlikningsman som hittills borde ha att för viss tvist tillsätta förlikmöjlighet ningskommission eller särskild förlikningsmän. Några genomvidtogs inte MBL vare sig av förgripande förändringar genom uppbyggnad eller av förlikningsmännens ställlikningsväsendets Alltsedan tillkomsten av den första medlingslagen 1906 ning. om statlig medling i vårt land av grundsatsen om präglas reglerna arbetsmarknadsparternas frihet och självbestämmanderätt. Det är att hålla denna grundsats i minnet när frågan om viktigt i förlikningsväsendets organisation aktualiserats på ändringar är inte i lagstiftningen tänkt att utgöra normalt nytt. Medling i avtalsrörelserna. Vårt förhandlingssystem vilar på förutinslag att parterna själva söker nå uppgörelse, och bara då sättningen detta inte står medling till deras förfogande i syfte att lyckas främja en sådan. inrättandet av en permanent medlingsinstitution under av en riksförlikningsman strider inte bara mot ledning svenska arbetsmarknadstraditioner utan kan också komma i konflikt med det synsätt som hittills präglat medlingen i vårt förhanddär ansvaret för innehållet i avtalen odelat ligger på lingssystem Det måste därför föreligga mycket starka skäl för parterna själva. den sedan i vårt land rådande och att överge länge ordningen till ett institutionaliserat förlikningsväsende av samma typ övergå som finns i övriga nordiska länder.

Medling

Hade vi under 1980 års avtalsrörelse haft till en tillgång självständig medlingsmyndighet av angiven karaktär hade de problem som uppkom i samband med kunnat medlingen troligen bemästras bättre. Erfarna medlare hade i tid stått till förfogande med självständig ställning i förhållande till En central regeringen. medlingsmyndighet skulle säkert också ha fått medling till stånd innan varslade stridsåtgärder hunnit sättas i verket. Även de problem som uppkom på den offentliga sektorn 1983 med en kommission och en särskild verksamma samtiförlikningsman digt hade måhända föranlett mindre svårigheter. är emel- Frågan lertid om önskemål att komma till rätta med av problem angiven karaktär utgör tillräckligt motiv för ett institutionaliserat förlikningsväsende. En förutsättning för att medlingskommissioner och förlikningsmän skall kunna genomföra sin svåra och grannlaga uppgift är att de åtnjuter parternas förtroende. För att man skall kunna försäkra sig om ett sådant förtroende är det av att betydelse parterna har möjlighet att påverka valet av Av förlikningsmän. hävd utser regeringen i större arbetstvister ledamöter i förlikningskommissioner liksom särskilda förlikningsmän efter samråd med parterna. Genom tillkomsten av MBL infördes för de fasta förlikningsmännen i landet en mera flexibel ordning genom att fick

förlikningsmannaexpeditionen befogenhet att förordna

fast eller annan som förlikningsman person medlare oberoende av tvistens anknytning till verksamhetsområdet. Detta skedde bl. a. för att undvika nackdelen med att låsa parterna i en viss landsända till en bestämd när denne kanske sakförlikningsman nar någon parts förtroende. Ett institutionaliserat förlikningsväsende i centrala avtalstvister innebär till sin natur att medlemmar av förlikningskommissioner och särskilda i förs-

förlikningsmän

ta hand utses bland personer som är mer eller mindre fast knutna till och

förlikningsmyndigheten, följden blir att parternas möjlig-

heter att påverka minskar. personvalet För parterna måste det i vart fall innebära en avsevärd skillnad mellan att vända till sig regeringen med begäran om och att anlita en för förlikningsmän ändamålet inrättad institution. När utser medlare är regeringen personvalet en öppen fråga och fältet fritt för att välja lämpliga personer som kan godtas av alla berörda parter, medan det kan te sig svårt för en part att direkt motsätta att en till sig medlingsfast knuten myndigheten förlikningsman särskilt om denne intar som ställning riksförlikningsman anförtros uppdraget att medla när det bara förhåller sig så att parten föredrar någon annan för vilken den har särskilt stort förtroende. Det räcker emellertid inte med att förlikningsmännen har parternas förtroende när de utses att medla utan de måste också

80 SOU l984zl8 Medling

kunna behålla detta förtroende under medlingens gång. En föroch förlikningskommissions uppgift är att söka likningsmans motsatta intressen och på så sätt medsammanjämka parternas verka till ett avtal som båda parter kan godta. Det är däremot inte en medlares att ta ställning till parternas olika ståndpunkuppgift ter utifrån eller andra värderingar, och egna samhällsekonomiska medlarna måste förhålla sätt att de inte av sig på ett sådant som med anspråk på att få gehör för parterna uppfattas skiljemän sina egna bedömningar i sakfrågor. Ansvaret för bedömningen av löneutrymme och det förestående avtalets invertillgängligt kan samhällsekonomin i stort vilar helt på parterna själva på på av de förutsättningar för avtalsrörelserna som grundval politiska statsmakterna angett. Skulle förlikningsväsendet institutionaliseras har arbetsmarknadens organisationer uttryckt farhågor för att den centrala förlikningsmyndigheten utvecklar ett synsätt som kommer att förlikningsmännens sätt att uppfatta sin påverka Man är framför allt rädd för risken att förlikningsmänställning. nen mera kommer att betrakta sig som ämbetsmän med den lojalitet mot staten som en sådan ställning medför än som partermed det enda att hjälpa nas gemensamma uppdragstagare syftet dem att lösa en avtalstvist deras Även om steget på egna villkor. härifrån till ett system med obligatorisk skiljedom i intressetvister är finns det sålunda starka skäl för att ställa sig tveksam till långt, ett så fast att det kan befaras organiserat förlikningsväsende rubba den frihet och självständighet som utgör en parternas hörnsten i det svenska förhandlingssystemet. Samtliga arbetsmarknadsparter som deltagit i överläggningar kring kartlägghar också bestämt avvisat en sådan lösning. ningen

7.5.3 Medlarnas ställning

av fria ställning i förhållande till de in- Betydelsen medlingens tressen som en avtalsrörelse inbegriper torde inte kunna överskattas. Från denna principiella utgångspunkt kan invändningar mot direktiv under 1980 års avtalsrörelse att göras regeringens med till den samhällsekonomiska situationen föruthänvisning sätta att kommissionerna arbetade under kontakt med regeringen. Direktiven torde kunna betraktas som en engångsföreteelse i den politiska situation som rådde. De får sin förklaring ömtåliga i att som kommissionerna tillsattes i sexregeringen samtidigt inte bara vilka politiska åtgärder som punktsprogrammet angav skulle vidtas i att underlätta avtalsrörelsen utan också härtill syfte knöt villkoret att parterna träffade avtal på i stort sett oförändrade villkor. Bortsett från innehållet i programmet som sådant

Medling 8 l

restes från arbetsmarknadsparternas sida inte någon invändning mot att regeringen tog på sig den del av ansvaret för avtalsrörelsen som hade att göra med de politiska betingelserna för denna —— tvärtom i detta hänseende ha varit. ansåg parterna regeringen för passiv och för sent ute - men en medlingskommissions uppgift underlättas inte av att den förutsätts arbeta i kontakt med regeringen. Arbetsmarknadsparternas frihet och självbestämmanderätt innebär att de ensamma bär ansvaret för innehållet i en avtalsuppgörelse och därmed också för Det löneutvecklingen. är därför angeläget inte bara att de politiska för förutsättningarna en avtalsrörelse klargörs god tid i förväg utan också att medlingskommissioner och förlikningsmän förutsätts arbeta helt sjävständigt och under sådana förhållanden att parternas förtroende för medlarna inte äventyras. Detta är inte minst viktigt när det gäller medling på den offentliga sektorn, där regeringen i stor utsträckning företräder ett arbetsgivarintresse. En annan sak är att en förlikningskommission kan behöva hålla regeringen informerad om hur medlingsarbetet utvecklas med hänsyn till de effekter som stridsåtgärder kan få för samhällsverksamheten. Ett särskilt problem uppkom under 1980 års avtalsrörelse genom att två kommissioner tillsattes samtidigt, en för den privata och en för den offentliga sektorn. Problemet i första hand gällde det inbördes förhållandet mellan kommissionerna och hade sin grund i den osäkerhet som rådde om betingelserna för deras samverkan. Erfarenheterna här torde kunna tas tillvara genom att man i en motsvarande situation - om en sådan skulle uppkomma framdeles - tillsätter en kommission för båda sekantingen torerna eller föreskriver att de båda kommissionerna arbetar i kontakt med varandra.

7.5.4 Utseende av särskild förlikningsman

Både regeringen och statens förlikningsmannaexpedition har befogenhet att utse särskild förlikningsman att medla i arbetstvister. Enligt MBL kan regeringen utse förlikningskommission eller särskild förlikningsman att medla i arbetstvist av större betydenhet, medan expeditionen utser särskild förlikningsman i övriga fall, i första hand i sådana arbetstvister som rör mer än en fast f örlikningsmans verksamhetsområde. är oklar, Gränsdragningen och LO har riktat uppmärksamheten på risken att denna oklarhet kan leda till problem. Vad LO närmast har i sikte torde vara situationer då medling blir aktuell i anslutning till strandning av förbundsvisa förhandlingar. Om en sådan arbetstvist är av större i MBL:s betydenhet mening är en omdömesfråga, över vilken parterna själva förfogar

82 SOU l984:l8

Medlivng

i första hand. Är båda ense om att vända sig i saken till förlikningsmannaexpeditionen och enighet råder också om personvalet bör det sålunda ankomma på expeditionen att förordna särskild förlikningsman i tvisten. Motsvarande bör gälla om parterna i stället vänder till som alltså förordnar sådan sig regeringen, Problem kunna uppkomma framför allt i förlikningsman. synes två fall, då parterna är oeniga om vilken instans som nämligen bör utse eller då man inte blir ense om någon av förlikningsmän och inte heller kan enas om nåexpeditionen föreslagen person När det förbundsvisa förhandlingar ligger det gon annan. gäller i sådana fall närmast till hands för regeringen att ta ställning. bör sålunda i sådana situationer Förlikningsmannaexpeditionen överlämna det hos expeditionen aktualiserade eller anhängiggjorda ärendet till regeringen.

7.5.5 Bättre betingelser för medling

Vad innebär inte att det skulle som sagts om riksförlikningsman vara uteslutet att förbättra betingelserna för medling utan att institutionalisera förlikningsväsendet. Det bör framför allt vara att kretsen av medlare att ingå i förlikningskommöjligt vidga missioner eller utöva som särskilda förlikningsmän och uppdrag att förbättra de tekniska förutsättningarna för medling genom insatser av olika slag. En i den nuvarande lösa organisationen som påtaglig svaghet berörts av flera arbetsmarknadsparter är den bristande tillgången till medlare. Denna innebär att det kan vara svårt inte svaghet bara att finna erfarna medlare som är beredda att tillräckligt ställa utan dröjsmål utan också att få till stånd en lämplig upp i medlingskommissioner. Under överpersonsammansättning med kring kartläggningen har såläggningarna organisationerna lunda framhållits att medlingskommissioner sannolikt skulle bättre om medlemmarna hade en någorlunda likvärdig fungera erfarenhet av och bättre kännedom om varandra personmedling Den utväg som står till buds för att främja en sådan ordning ligen. vara antal eller synes att ge tillfälle åt ett större förlikningsmän andra för uppdraget lämpliga personer att ingå som medlemmar i kommissioner för att förvärva den särskilda erfarenhet som medling i sådana sammanhang ger och att söka sprida uppdragen som kommissionsordförande. Det bör vidare vara möjligt att i viss låta ett större antal få uppdrag såsom utsträckning personer särskilda förlikningsmän. Statens förlikningsmannaexpedition skulle kunna en roll när det gäller att vidga kretsen spela viktig av förlikningsmän och svara för informations- och utbildningsinsatser i form av seminarier och andra anordningar för erfaren-

Medling

hetsutbyte. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 7.5.1 tog expeditionen också hösten 1983 initiativ i denna riktning för att förlikningsväsendet skulle stå bättre rustat inför framtida medlingsbehov. Närmast hade man härvid i tankarna det ändrade förhandlingsmönster som förbundsvisa förhandlingar på SAF-LOområdet kunde förväntas leda till under 1984 års avtalsrörelse. En praktisk svårighet i sammanhanget utgör emellertid det förhållandevis ringa antalet medlingsuppdrag som begränsar möjligheten att ge många personer erfarenhet av medlingsarbete. Förhandlingar i centrala avtalstvister brukar sedan även länge i samband med medling äga rum i arbetsgivarsidans lokaler. Medlarna har i allmänhet inte tillgång till sekreterare och är ofta hänvisade till arbetsgivarsidans resurser i fråga om kontorspersonal och tekniska hjälpmedel. Förlikningsmannaexpeditionen förfogar inte över lämpliga förhandlingslokaler. Sedan budgetåret 1981/82 disponerar expeditionen emellertid över särskilda medel för att kunna anlita tillfällig kontorspersonal som hjälp åt medlingskommissioner och särskilda förlikningsmän. Önskemål har vid olika tillfällen framkommit om ändring av angivna förhållanden. Tidigare har man på arbetstagarsidan framför allt kritiserat ordningen med medling förlagd till arbetsgivarens lokaler. Under överläggningarna i samband med kartläggningen har kritiken mindre kommit att gälla själva lokalfrågan än medlarnas beroende av arbetsgivarens kontorsresurser. Vad först angår själva lokalfrägan brukar sedan länge parternas egna avtalsförhandlingar äga rum i arbetsgivarsidans lokaler. Det har därför tett sig naturligt att även de fortsatta förhandlingarna under medling förläggs dit. Vill man ha neutrala lokaler för förlikningsförhandlingar torde det av praktiska skäl vara nödvändigt att staten förfogar över ett förhandlingshus. Att i varje särskilt fall hyra lämpliga lokaler förutsätter en planering som förhandlingsverksamheten inte tillåter. Medling förekommer heller inte så ofta att det utgör en rationell lösning att enbart för detta ändamål ha neutrala lokaler ständigt tillgängliga vid sidan av dem som står till förfogande för parternas egna förhandlingar. Det måste därför vara mera angeläget att i mån av behov förbättra betingelserna för medling i befintliga lokaler, och några allvarligare önskemål om statliga lokaler för ändamålet har arbetstagarorganisationerna heller inte framfört under överläggningarna kring kartläggningen. Däremot har under överläggningarna framkommit, att arbetstagarsidan numera som regel bereds sådana utrymmen i arbetsgivarens lokaler att man under förhandlingarna där kan arbeta helt ostört och att man vanligen använder sin egen kontorspersonal. När det gäller medlingsverksamheten träder i förgrunden

84 SOU l984zl8 Medling

tilliten till medlarnas neutralitet, och det bör inte få uppkomma för att arbetsgivarsidan intar en gynnad ställning genom farhågor att sker i arbetsgivarens lokaler och förlikningsmänmedlingen nen återfaller kontorsresurser. Sådana farhågor kan på dennes undvikas om de tekniska för medlingen i förväg betingelserna diskuteras mellan förlikningsmännen och parterna. Ofta ställer skrivpersonal till medlarnas förfogande på ett arbetsgivarsidan för neutrala bedrivande fullt betryggande sätt, och medlingens som framhållits ovan har förlikningsmannaexpeditionen numera ett särskilt för tillfällig kontorspersonal i den mån sådan anslag behöver anlitas i förekommande fall. Ytterst ankommer det på och förlikningsmän att i alla sammanförlikningskommissioner beakta av att medlingen bedrivs så att parternas hang betydelsen förtroende för dem förblir orubbat. Mera tveksamt är om medlingskommissioner bör förstärkas med ekonomisk, statistisk eller annan expertis, vilket föreslagits från håll. För att inte riskera medlingens neutralitet är det något sannolikt bäst att parterna anlitar den expertis som de själva bedömer behövlig. Experter knutna till medlingskommissioner kan befaras leda till att parterna uppfattar kommissionerna mera som än som förlikningsorgan. Under alla förhålskiljedomstolar landen bör inte anlita utomstående expertis anförlikningsmän nat än i samförstånd med parterna.

7.5.6 och tvångsmedel

Medlingsförfarande

och förlikningskommissioner skall kalla parter- Förlikningsmän na till förhandling och verka för att part uppskjuter eller inställer De skall försöka få till stånd en Överenskommelse stridsåtgärd. mellan som kommmer från parterparterna, grundad på förslag na men är oförhindrade att föreslå jämkningar och medsjälva, för att främja en god lösning av tvisten. givanden i arbetstvister - 1906 Den tidigare lagstiftningen om medling och 1920 års lagar — innehöll bara regler om en förlikningsorganisation instruktion för förlikningsmännen men däremot jämte inte för Bestämmelser om sådana några förpliktelser parterna. tillkom först senare. Skyldighet att varsla om stridsförpliktelser åtgärder minst sju dagar i förväg infördes 1935, och 1936 fick AD att i förekommande fall ålägga part att delta i förlikbefogenhet ningsförhandling och att döma ut vitet vid vägran att efterkomma

åläggandet. blev föremål för översyn under förarbe- Medlingsförfarandet tena till MBL. När det gällde förlikningsmännens befogenheter arbetsrättskommittén utan att föreslå ändring i laguppehöll sig vid olika tänkbara åtgärder. Som exempel nämnde stiftningen

Medling 85

kommittén under hänvisning främst till reglerna i våra nordiska grannländer rätt att föreskriva fredsplikt i samband med förlikningsförhandlingar, rätt att påfordra omröstning inom förhandlande organisationer om förlikningsförslag och rätt eller skyldighet att publicera sådant förslag. Tanken att förse förlikningsmännen med maktmedel av angiven eller liknande karaktär avvisades emellertid av kommittén, som ansåg att medlingslagstiftningens innehåll borde präglas av principen att arbetsmarknadsorganisationerna i första hand själva är ansvariga för arbetsfredens upprätthållande. Arbetsrättskommitténs överväganden godtogs av praktiskt taget alla remissinstanser. Departementschefen framhöll i propositionen att parterna regelmässigt torde tillmötesgå förlikningsmans framställning om uppskov med stridsåtgärd och anslöt sig således till arbetsrättskommitténs ståndpunkt att inte utvidga de formella befogenheterna för förlikningsmännen. Efter MBL:s tillkomst har frågan om tvångsmedel i samband med medling aktualiserats på nytt, främst i anslutning till 1980 års storkonflikt. Vad som återkommit i debatten är framför allt önskemålet om rätt för förlikningsman att föreskriva uppskov med stridsåtgärd. Däremot har frågan om omröstning och publicering av medlingsförslag inte tagits upp ånyo. Omröstning om förlikningsförslag förekommer i Danmark och Norge och ägde i Sverige rum under 1945 års metallkonflikt men då initiativ av på Metall självt med hänsyn till de politiskt betingade motsättningarna mellan förbundets medlemmar. Det torde inte kunna komma i fråga att inom vårt lands förhandlingssystem ge förlikningskommissioner eller förlikningsmän rätt och möjlighet att påfordra omröstning av medlingsförslag. En sådan ordning skulle innebära ett allvarligt ingrepp i den berörda organisationens i demokratisk ordning bestämda beslutsformer och riskera att äventyra organisationsledningens ställning och därmed också dess möjlighet att företräda medlemmarna i fortsatta förhandlingar. Av samma skäl måste man avvisa tanken på en ovillkorlig rätt för förlikningsmän att publicera medlingsförslag. De båda förslagen strider också helt mot de traditioner som utgör den bärande grunden för det svenska förhandlingssystemet. Vad som återstår att behandla av förslagen att ge förlikningsmännen ökade befogenheter är rätten att föreskriva uppskov med stridsåtgärder. Önskemål härom har från några håll aktualiserats på nytt under överläggningarna kring kartläggningen. Medling blir normalt aktuell först då de mellan parterna i en avtalsrörelse förda förhandlingarna strandar, dvs. då parterna efter att ha förhandlat själva eller kortare tid konstaterar längre att de står för långt ifrån varandra för att kunna komma överens

Medling

om ett avtal. På en strandning följer i allmänhet varsel om stridsav slag från arbetstagarsidan, och inte sällan åtgärder något svarar med varsel om motåtgärder. På senaste arbetsgivarsidan tid har även förekommit att arbetsgivarsidan varslat först; så skedde i 1983 års konflikt på försäkringsområdet. Även mjukkan förekomma, dvs. strandning utan varsel om strandning Inträffar strandning begär parterna vanligen att stridsåtgärder. en särskild eller en medlingskommission tillsätts. förlikningsman I annat fall tar förlikningsmannaexpeditionen eller regeringen initiativ härtill. Har varsel om stridsåtgärd lämnats räcker fristen om ofta inte till för medling. Parterna brukar då tillsju dagar en hemställan från medlaren om uppskov med varslade mötesgå så länge medlingsförhandlingar pågår. Strandar stridsåtgärder även efter medling med påföljd att stridsåtgärförhandlingarna derna sätts i verket brukar medlingen återupptas i ett senare skede då tiden bedöms mogen för detta. I sådana fall får utlösta inte sällan fortgå under den fortsatta medlingen, stridsåtgärder medan i om som varslats men inte hunnit fråga nya åtgärder verkställas omständigheterna i det enskilda fallet bestämmer parternas till medlarnas begäran om uppskov. förhållningssätt eller godtar de medling före varseltidens Begär parterna själva är de sålunda i allmänhet införstådda med att skjuta på utgång sina om de annars skulle sätta ett meningsfullt stridsåtgärder medlingsarbete i fara. I motsatt fall skulle de inte gärna ha inlâtit försöket att lösa tvisten medling. Har stridsåtgärder sig på genom redan satts i verket då medling godtas av parterna, ligger däremot i att fortsätta under medling inte medgivandet förhandlingarna utan vidare utfästelse om visst sätt att förhålla sig till någon något eventuella från att ställa in eller inte vädjanden förlikningsmän striden. En stor roll för förhållningssätt i en utvidga parternas sådan situation av allt att döma den omstridda intressefråspelar hur stora motsättningarna i sak ter sig och svårigheten gans natur, för en part att ställa in sina stridsåtgärder utan att detta uppfattas som en inte avsedd i sak. Fastän det inte varit möjligt att eftergift allt material för att i detta hänseende söka gå igenom befintligt finna ett mönster för parternas beteende, förhåller det sig sannolikt så att det är lättare för en part att avbryta exempelvis en övertidsblockad än att ställa in en arbetsnedläggelse för att förbättra för ett avtal i samband med att en tidiförutsättningarna gare resultatlös medling återupptas. En av den i avsnitt 7.3 lämnade redogörelsen för genomgång hur efter 1975 förhållit sig till vädjanden från förlikparterna att visar att den beskrivna ningsmän skjuta på stridsåtgärder bilden i stort sett är oförändrad. Parterna har sålunda på senare tid i allmänhet sagt ja till förlikningsmäns begäran om uppskov

Medling 87

med varslade men vid början inte verkställda strids-

medlingens

åtgärder i den mån uppskovet behövts för att inte äventyra meningsfulla medlingsförhandlingar. Möjligen kan man iaktta en ökad restriktivitet från parternas sida härvidlag i fråga om vädjanden från förlikningsmän redan vid inledandet av medlingen utan att varseltiden närmat sig slutet. Några allvarligare olägenheter för själva medlingsförfarandet följer dock inte enbart därav att parterna vill avvakta hur medlingen utvecklas innan de tar ställning till en begäran om uppskov med stridsåtgärder. Man synes inte behöva kräva mera av parterna än att de beviljar uppskov om detta behövs för de fortsatta ansträngningarna att nå uppgörelse och medlingsarbetet alltjämt framstår som meningsfullt. Endast om en part genom att vägra uppskov föranleder strandning som annars sannolikt inte skulle ha kommit till stånd finns anledning till kritik mot förhållningssättet. Det finns skäl att i detta sammanhang i vissa hänseenden kommentera händelseförloppet i fråga om några av de förlikningsförhandlingar som behandlats i den tidigare lämnade redogörelsen. Vad först angår 1980 års avtalsrörelse och då särskilt LO:s vägran att dra tillbaka sin övertidsblockad begärde kommissionen uppskov av LO under förutsättning att även SAF - såsom LO redan - kom att Kommissiogjort godta medling. nen hade nämligen inlett sitt arbete innan SAF tagit ställning till hur man skulle förhålla sig till medling. Godkännande från SAF till medlingsförfarande kom emellertid först sedan övertidsblockaden hunnit träda i kraft, varför någon avvikelse från gängse ordning inte förekom i detta fall. Därefter svarade SAF ja till en vädjan från kommissionen att inte sätta sin varslade lockout i kraft, och båda parter biföll några dagar senare en hemställan från kommissionen att t.v. ställa in sina stridsåtgärder. Detta innebar att LO återkallade den verkställda övertidsblockaden och att SAF sköt upp sin lockout. Anmärkningsvärt kan däremot SJF:s förhållningssätt te sig under 1981 års förhandlingar med TA genom att förbundet under förhandlingarna inför förlikningskommissionen utlöste en varslad övertidsblockad utan att förhandlingarna strandat. Förhandlingarna gällde emellertid en sedan lång tid tillbaka efter träffade fredsavtal uppdämd motsättning i en sä speciell fråga som upphovsrätten till journalistprodukter, och TA frånträdde inte förhandlingarna genom förbundets beteende som förutskickats efter sonderingar i saken från kommissionen. Syftet med en stridsåtgärd är att utöva påtryckning på motparten, och redan rätten att tillgripa en sådan åtgärd har betydelse för parternas strävan att söka få till stånd en uppgörelse i samförstånd. Parterna har själva ansvaret för avtalsförhandlingarnas

88 Medling

förlopp, och medling är vid strandning endast en hjälp till parterna att kunna fortsätta förhandlingarna inför särskild förlikningsman eller utan att därmed deras ansvar förlikningskommission för den fortsatta händelseutvecklingen begränsas. Det är därför angeläget att medling inte kommer till stånd förrän parterna uttömt sina egna möjligheter att komma överens och sålunda inte utvecklas till en normal ordning i varje avtalsrörelse, eftersom detta kan vara ägnat att skapa osäkerhet om var ansvaret för förhandlingarna ligger. Än viktigare är att medling inte kan utnyttjas av någon part i syfte att nå ett inte sakligt betingat uppskov med en förestående uppgörelse eller att vinna taktiska fördelar av något slag. Skall förlikningsmännen få befogenhet att föreskriva uppskov med stridsåtgärder synes det vara nödvändigt att göra medling obligatorisk vid varsel om stridsåtgärder i samband med strandning. Annars torde den varslande parten bli mindre benägen att medverka till medling, och man skulle riskera bryta det mönster som bildats på den svenska arbetsmarknaden och som innebär att parterna frivilligt anlitar medlingsförfarande för att söka komma fram till en Redan 1935 ansåg emellertid den Notuppgörelse. hinska kommittén det vara tveksamt om något var att vinna med lagstiftningsbestämmelser som syftade till att göra medling obligatorisk och lämna större formell befogenhet åt förlikningsmännen. byggde enligt kommittén på två hu- Förlikningsförfarandet vudgrunder, nämligen på förlikningsmännens auktoritet och parternas vilja till samförstånd. Ingen av dessa omständigheter bedömdes vinna i styrka genom de angivna lagstiftningsåtgärderna. Snarare fann kommittén det kunna befaras att tvingande regler i saken, som inte stod i överensstämmelse med medlingsförfarandets karaktär av förlikning, i kritiska situationer skulle bli överträdda, något som skulle kunna återverka menligt på hela förlikningsväsendets anseende. Det bör också framhållas, att förtroendet för de tillsatta medlarna kan sättas i fara, om dessa direkt emot en parts uttalade vilja föreskriver uppskov med varslade stridsåtgärder. Ett sådant beslut kan av parten uppfattas som ett ställningstagande i själva till förmån för motparten, särskilt om medlarna misssakfrågan bedömt situationen och en uppgörelse i själva verket ligger inom räckhåll. Man kan dessutom inte bortse från att en part kan bli att stranda avtalsförhandlingarna enbart för att vinna benägen den tid som ett under medling beviljat uppskov inneytterligare bär och därmed få till stånd medlingsinsatser som annars kanske inte behövts. Medlingsväsendet får inte utsättas för risken att bli ett instrument för taktiska överväganden som kan äventyra föruppgift att under neutralitet hjälpa parterna att likningsmännens

~

sou 1984:18 39

Medling

komma överens. Flertalet arbetsmarknadsparter som deltagit i överläggningarna kring kartläggningen har också bestämt motsatt sig tanken att medlare utrustas med tvångsmedel.

8 Varsel och

dispenser

8.1 Gällande bestämmelser

I MBL föreskrivs att en part som avser att vidta stridsåtgärd eller utvidga pågående sådan åtgärd skall varsla motparten härom skriftligen minst sju dagar i förväg. Vidare skall ett varsel innehålla uppgift om anledningen till stridsåtgärden och om åtgärdens omfattning. På arbetsmarknaden har i praxis vuxit fram ett dispensförfarande, där den varslande parten på begäran av motpart eller annan eller självmant gör de inskränkningar i varslade eller pâgående stridsåtgärder som parten finner befogade. Detta förfarande är inte reglerat i lag eller kollektivavtal utan endast internt inom arbetsmarknadens organisationer. På den offentliga sektorn är i huvudavtalen förhandlingsskyldighet föreskriven för det fall att en part anser att en varslad konflikt är ägnad att otillbörligt störa viktiga samhällsfunktioner och därför begär att konflikten skall undvikas, begränsas eller hävas. Det är inte ovanligt att dispensfrågor behandlas i samband med sådana undantagsförhandlingar utan att det behöver vara fråga om samhällsfarliga åtgärder i huvudavtalens mening.

8.2 Varsel och dispenser i praktiken

I det följande redovisas några som har framtolkningsproblem kommit under kartläggningen när det gäller i varselreglerna MBL. Dessa behandlas i viss utsträckning också i den kommande problemanalysen. Härutöver lämnas en redogörelse för hur parterna utformat sina varsel om stridsåtgärder och lämnat dispens från dessa.

8.2.1 Varseltidens längd

Hos arbetsmarknadens parter finns olika meningar om hur varselfristen pâ sju dagar skall räknas. Några hävdar att den dag då

Varsel och s 7 92 dispenser

varslet skall räknas in i de sju dagarna, medan delges motparten andra anser att fristen börjar löpa först dagen efter. I bankkonflikten 1981 ställdes denna fråga på sin spets. SBmf lämnade den 21 kl. 23.40 till BAO ett varsel om som skulle träda i april strejk kraft den 28 kl. 00.00. Fristen var i detta fall alltså sex dygn april och 20 minuter. BAO gjorde invändningar, men varslet blev inte föremål för rättslig prövning. Det finns också motsättningar i frågan vem som är behörig av ett varsel. Kommunförbundet invände under 1983 mottagare års avtalstvist på den offentliga sektorn att KTK utlöst ett varsel om blockad mot övertid för därför att det inte räckte med tidigt att förbundet fått del av varslet utan att detta måste delges varje berörd kommun för sig. Även när det gäller förhandlingskarteller har någon rests invändningen att det inte är kartellen utan gång de i kartellen ingående förbunden som har att ta emot varsel. En annan som aktualiserats är under vilka förutsättningfråga ar en varslande som uppskjutit verkställigheten av stridsåtpart, i samband med medling, kan bli tvungen att varsla på nytt. gärder I domen 1977 nr 83 prövade AD denna fråga i en tvist där efter varsel satt sina stridsåtgärder i verket. arbetstagarsidan Domstolen fann att varselföreskriften i MBL innebar skyldighet att när skulle träda i kraft. Ett kortare ange stridsåtgärderna som i detta fall vidtagit sedan förhanduppskov arbetstagarsidan strandat kvällen inte kunna tillmätas sådan lingarna på ansågs att föreskriften fick anses ha blivit åsidosatt. Under betydelse 1983 års avtalstvist SAF-LO-området varslade flera LOpå förbund den 19 februari om stridsåtgärder att träda i kraft den 27 och 28 februari. Vid medlingens början den 24 februari sköt förbunden verkställigheten av stridsåtgärderna t.v. Den 9 upp mars kl. 18.00 strandade förhandlingarna, och LO-förbunden meddelade att de tidigare varslade dagen därpå på förmiddagen åtgärderna skulle utlösas den 11 mars kl. 06.00, dvs. 36 timmar efter strandningen. Den lO mars lämnade berörda arbetsgivareförbund in en till AD med yrkande att AD i stämningsansökan interimistiskt beslut skulle förklara att LO-förbunden bröt mot i MBL om de lät stridsåtgärderna träda i kraft vid varselreglerna AD i beslutet 1983 nr 41 inte kunna angiven tidpunkt. ansåg sig ta upp SAF-förbundens talan till prövning och tog alltså här inte ställning till sakfrågan. I av en avtalstvist lämnar arbetstagarsidan ofta när början

en längre varselfrist än den lagstadgade

stridsåtgärder övervägs minimifristen Ibland förekommer detta också senapå sju dagar. re under tvisten. En av materialet från senare tids genomgång konflikter visar varvid i nedan angivna varseltider själföljande, va varseldagen inte medräknats.

Varsel och 93 dispenser

På SAF-LO-området inleddes 1980 års konflikt att LOgenom förbunden den 17 mars varslade om övertidsblockad och gav arbetsgivarsidan en frist på nio dagar. På den offentliga sektorn samordnade SF, TCO-S, SKAF och KTK sina stridsåtgärder genom att den l l april varsla dels om blockad mot övertidsarbete m.m., dels om arbetsnedläggelse. Varselfristen bestämdes till nio dagar för blockaden och 14 dagar för Den 24 strejken. april följde LO-förbundens första strejkvarsel med en varseltid om åtta dagar. I 1981 års lönekonflikt mellan SAF och PTK varslade PTK den 9 april om strejk som skulle träda i kraft 14 därefter. Den dagar 22 - före fristens april dagen utgång medgav PTK på begäran av förlikningskommissionen - liksom SAF som svarat med lockoutvarsel - att inte genomföra varslade stridsåtgärder så länge medling pågick, dock längst intill den 5 maj. Samma den 22 dag april varslade PTK om ytterligare stridsåtgärder att träda i kraft den 4 maj och gav således SAF en frist om elva dagar. Under 1981 års konflikt mellan TA och SJF varslade förbundet vid två olika tillfällen om - övertidsblockad och stridsåtgärder m.m. - med en varselfrist i båda strejk fallen om sju dagar. Under 1983 års avtalstvist på den sektorn varslade statliga TCO-S den 25 februari om övertidsblockad som skulle träda i kraft efter tio dagar. Den 8 mars varslade SF dels om övertidsblockad, dels om arbetsnedläggelse. Varselfristen bestämdes till åtta dagar för blockaden och tio för TCO-S varsdagar strejken. lade vidare den 9, 1 l och 17 mars om ytterligare stridsåtgärder bl.a. - med en varselfrist i alla tre fallen strejker om sju dagar. Under samma års avtalstvist på den kommunala sektorn varslade KTK den 27 februari om övertidsblockad att träda i kraft den åttonde dagen därefter. Detta till den tvist om gav anledning behörig mottagare av varsel som redogjorts för Den 8 tidigare. mars varslade SKAF dels om övertidsblockad m.m., dels om strejk. Varselfristen var i förra fallet åtta och i det senare tio dagar. Den 10 mars varslade KTK om strejk med åtta dagars varselfrist.

8.2.2 Varsels

utformning

Under kartläggningen och denna har överläggningarna kring framkommit kritik såväl från som från arbetstaarbetsgivarsidan garsidan mot utformningen av lagda varsel. Kritiken har i huvudsak gått ut på att varslen inte varit Erintillräckligt preciserade. ringar har också riktats mot varsel som ett eller annat sätt på försetts med villkor. Som ett exempel på kritik mot bristande av varsel precisering

i Varsel och V 94 dispenser

kan nämnas PTK:s synpunkter på arbetsgivarsidans lockoutvarsel under 1981 års lönekonflikt mellan SAF och PTK. Varslet lockout av i vissa företag som enligt senaste avsåg tjänstemän verksamhetsberättelser hade fler än tio tjänstemän anställda. PTK hade inte omedelbar till berättelserna och kunde tillgång därför inte exakt veta vilka som varslet gällde. I samma företag varsel vidare olika kategorier av tjänstemän efter vissa undantogs kriterier. PTK:s mening var flera av dessa kriterier oklara Enligt och svårtolkade, och hit hörde bl.a. begrepp som självständiga enheter, större divisionsnivå eller motsvarande, i väsentföretag, ledande ställning, långsiktiga projekt och långsiklig omfattning, tiga skador. Ett annat kritik mot ett av PTK villkorat varsel exempel gäller under 1976 års mellan SAF och PTK. Det är pensionskonflikt inte ovanligt att arbetstagarsidan lägger ett s.k. straffvarsel, om man anser att arbetsgivaren inte respekterar pågående stridsåt- I här aktuellt fall då PTK varslade om blockad av övergärder. tidsarbete m.m. lämnade kartellen samtidigt ett varsel om total vid de företag som - sedan övertidsblockaden arbetsnedläggelse inletts - eller dylikt sätt enligt genom strejkbryteri på annat bedömning medvetet underlät att respektera de arbetstagarsidans Den varslade övertidsblockaden sattes i vidtagna åtgärderna. - utan varsel - en verket liksom också ytterligare arbetsnedlägvid ett som ansågs ha brutit mot arbetstagarsidans gelse företag konfliktanvisningar. En annan som kommit upp är i vad mån möjligfrågeställning heten att senare dispenser från stridsåtgärder bör kunna få ge diktera av ett varsel. I ett av de två ärendena i utformningen arbetsmarknadsnämnden 1980 - ärendet gällde transportarbetareförbundets stridsåtgärder mot oljetransporterna — förde par-

terna en principiell diskussion i saken. Transportarbetareförbundet menade att om de av förbundet varslade stridsåtgärfrågan derna kunde medföra störningar av viktiga samhällsfunktioner inte skulle bedömas så mycket mot bakgrund av lagda varsel som mera med hänsyn till hur stridsåtgärderna i förening med bevilkunde komma att verka. Arbetsgivarsidan genjade dispenser mälde att inte kunde komma ifrån sitt ansvar arbetstagarparten för de varslade att hänvisa till senare lämnade åtgärderna genom dispenser. AD har i ett antal fall tagit ställning till den närmare innebörden av att precisera varsel och påföljden för förseelskyldigheten ser i detta hänseende. I domen 1930 nr 83 uttalade domstolen i om en varselbestämmelse i ett kollektivavtal, att varslet fråga såsom en ensidig förklaring inte skulle behöva av motparten tolkas annat sätt än vad ordalagen omedelbart ger vid handen. på

Varsel och “95 dispenser

AD hade i domen 1969 nr 36 att ta till en tvist om ställning innebörden av bestämmelsen i dåvarande huvudavtal på det statliga området, enligt vilken bl.a. blockad inte i något fall fick vidtas förrän en vecka förflutit efter det meddelande skriftligt

lämnats motparten. Domstolen fann att bestämmelsen omfattade

nyanställningsblockad. I den i föregående avsnitt nämnda domen 1977 nr 83 bedömdes ha brutit mot varselarbetstagarsidan föreskriften i MBL genom att inleda stridsåtgärder av annan omfattning, karaktär och inriktning än som i varslet. angetts Arbetstagarsidan ansågs ha handlat lagstridigt att genom begränsa stridsâtgärderna i förhållande till i varslet uppgiften på sådant sätt att begränsningen förryckt arbetsgivarsidans planeringsarbete och medfört svårigheter för denne av skilda av slag på grund verksamhetens speciella karaktär och utrikes (inrikes lufttrañk). Däremot upptogs i domen 1982 nr 35 av AD inte till en prövning av en kommun väckt talan med innehåll att domstolen skulle fastställa att arbetstagarsidan brutit mot varselföreskriften i MBL genom att i strid mot ett lämnat varselbesked uppmana en nyanställd arbetstagare att lämna sin I målet att anställning. upplystes kommunen inte hade för avsikt att väcka någon fullgörelsetalan mot arbetstagarparterna, och domstolen fann då att den väckta talan bara skulle innebära att domstolen skulle ta till ställning frågor som uppkommit i vissa speciella, inte aktuella situalängre tioner. Någon allmän grundsats om hur ett varsel exempelvis skall vara utformat skulle domstolens enligt mening knappast kunna uppställas. Ett uttalande från domstolen bedömdes sakna erforderlig anknytning till ett mellan parterna alltjämt gällande rättsförhållande och skulle inte heller annat sätt direkt på påverka parts rättsliga handlande i förhållande till motparten. I domen 1982 nr 157 fann AD att ett åsidosättande av varselföreskriften i MBL inte medförde att som sett stridsåtgärder vidtogs rättsligt blev olovliga och därmed inte heller rätt till grundade ersättning för ekonomisk skada men att den var angripne arbetsgivaren berättigad till ett allmänt skadestånd, vars skulle utmätas belopp med beaktande av hur åsidosättande borde anses allvarligt lagens vara.

8.2.3 i sambandvmed varsel Undantag

Parterna brukar ofta redan i sina varsel från göra undantag stridsåtgärderna för vissa arbetstagare eller för vissa av typer arbeten. Undantag som parterna och frikretgör för skyddsarbete sar redovisas i nästa En av i kapitel. genomgång undantagen övrigt i varslen under de senaste årens avtalstvister ger denna bild.

96 Varsel och dispenser

Under 1980 års konflikt den sektorn undantog SF på statliga och TCO-S i sina varsel om blockad mot nyanställning och övertidsarbete bl.a. - förutom som anställda utbildning genomi - vid centralförvaltning. gick tjänsten postbiträden postens Inom och kyrkan begränsades stridsåtundervisningsväsendet till att blockad mot nyanställningar. Från den gärderna gälla samma varslade TCO-S flygledning av dag strejken undantog militär lufttrafrk samt inom undervisningsväsendet skoldirektörer, skolchefer och förste rektorer. SAV gjorde i sitt lockoutvarsel 1980 undantag för arbetstagare som av arbetsmarknadsmyndighet meddelats arbetslöshetshjälp i form av arkivarbete eller musikerhjälp eller beredskapsarbete, som hade anvisats arbete i verkstad inom arbetsvârden. Vidare undantogs berörd myndighets bestämmande skyddsingenenligt samt personal för arbete i telefonjörer, skyddsombud behövlig växlar och kassor, med registratur, posthämtning, postöppning, bevakning och utbetalning av löner. vaktmästerigöromål, I 1983 års avtalstvist den sektorn gjorde TCO-S i sitt på statliga varsel om övertidsblockad undantag för undervisningsväsendet och liksom för utbildning i tjänsten. Även SF tog i sitt kyrkan motsvarande varsel undan utbildning i tjänsten. I sitt strejkvarsel undantog TCO-S inom undervisningsväsendet skoldirektörer, biträdande skoldirektörer, skolchefer och förste rektorer. På den kommunala sektorn gjorde KTK 1980 i sitt varsel i fråga om övertidsblockaden undantag för arbete under jour- och beschema som fastställts före varslets redskapstjänstgöring enligt utfärdande, i tjänsten och tjänstgöring såsom ersättare utbildning för ensam eller barnmorska vid vårdavdelning. sjuksköterska Under 1983 års avtalstvist på den kommunala sektorn gjorde KTK i sitt varsel om övertidsblockad liksom 1980 undantag för arbete under och enligt schema som jour- beredskapstjänstgöring fastställts före varslets utfärdande liksom för utbildning i tjänsten. SKAF i sitt motsvarande varsel jour- och beredundantog samma villkor som KTK. I sitt varsel om skapstjänstgöring på KTK för ersättare för nyanställningsblockad gjorde undantag ensam eller barnmorska vid vårdavdelning. KTK sjuksköterska vidare i sitt och barnsjukvård vid undantog strejkvarsel långvård de sjukhus som varslet gällde. Av de tre LO-förbund den privata sektorn som närmare på studerats under kartläggningen gjorde transportarbetareförbundet från sina varsel under 1980 års konflikt. Livsinga undantag medelsarbetareförbundet undantog i samma konflikt från sitt varsel om övertidsblockad förberedelse- och avslutningsarbete som var för att arbetet ordinarie arbetstid skulle nödvändigt på kunna fortgå normalt, överenskommen förskjuten arbetstid,

Varsel och 97 dispenser

nödslakt, konditoriarbete på sön- och helgdag under schemalagd ordinarie arbetstid och normal produktion av konsumtionsmjölk. Fabriksarbetareförbundet tog i sitt motsvarande varsel undan arbete inom och företagshälsovården deltagande i styrelsers och arbetsgruppers sammanträden. De olika SAF-förbunden gjorde en i sina mängd undantag lockoutvarsel 1980. Företag i vissa branscher hölls helt utanför konflikten, såsom bevakningsföretag, gasfabriker, läkemedelsoch sjukvårdsföretag, oljeraffmaderier och städentreprenadföretag. Vidare undantog SAF arbete med framställning och leverans av Iivsmedels- och läkemedelsemballage, kalk till reningsverk och Sjukvårdsartiklar, kontrollverksamheten vid kärnkraftverken samt tvätt- och textilförsörjning till sjukhus och vårdinrättningar. I sina strejkvarsel under 1981 års lönekonllikt mellan SAF och PTK gjorde PTK bl.a. följande undantag. Företagsläkare, sjuksköterskor, tandläkare, tandsköterskor, sjukgymnaster och övrig personal inom företagshälsovården, ekonomiföreståndare på fartyg och tjänstemän som var lediga för semester eller av vissa andra skäl. Vidare undantog PTK arbete som avsåg beräkning eller utbetalning av löner och medverkan i kurser.

8.2.4 Dispensförfarandet

I har - som framhållits - utvecklats praxis inledningsvis ett dispensförfarande i syfte att undvika obilliga, stötande eller annars inte önskvärda konsekvenser av stridsåtgärder. Den varslande parten bestämmer själv vilka dispenser som skall beviljas. Dispenser från arbetstagarsidans stridsåtgärder beviljas ofta på begäran av motparten, medan dispenser från en lockout vanligen aktualiseras inom arbetsgivarsidan av och företag myndigheter. Framför allt på den offentliga sektorn förekommer överläggningar i saken med motparten. Förfarandet är inte i eller reglerat lag avtal och skiljer sig åt mellan olika avtalsområden. På den statliga sektorn finns sedan 1980 inom SAV en konfliktorganisation med bl.a. en konfliktchef, en förhandlingsgrupp och en dispensgrupp. Organisationen träder i verksamhet då varsel om stridsåtgärder kan förväntas från motsidan. Dispensgruppen för fortlöpande förhandlingar om dispenser med företrädare för SF och TCO- S, dock att dispensärenden av eller generell ömtålig natur behandlas av förhandlingsgruppen och motparternas förhandlingsledningar. Ibland förekommer dispensförhandlingar också lokalt ute på myndigheterna efter av de cenmedgivande trala avtalsparterna. För att dispensärenden skall behandlas av SF och TCO-S

* 98 Varsel och dispenser g

måste SAV härom. Under 1980 års konflikt göra framställning inkom till SAV 700 ansökningar om dispenser från omkring Ansökningarna härstammade arbetstagarsidans stridsåtgärder. till delen från privata företag och enskilda personer, övervägande men även olika myndigheter ville få dispenser. Sedan ansökningarna överlämnats till SF eller TCO-S behandlades de av parterna i den som ovan. Lokalt förekom gemensamt ordning angetts om på Karolinska sjukhuset. Under överläggningar dispenser samma konflikt fick SAV ett tiotal framställningar om dispenser från SAV:s lockoutvarsel, och dessa handlades av en särskild inom Under 1983 års avtalstjänsteman förhandlingsgruppen. tvist vände i stort sett bara statliga myndigheter till SAV för att sig utverka från varsel. Antalet sådana dispenser arbetstagarsidans till ett hundratal. SACO/SR-S varsansökningar uppgick knappt lade inte vare under 1980 eller 1983 om några stridsåtgärder sig års avtalsrörelser. Skulle denna kartell dras in i en konflikt handfrån SAV centralt av läggs enligt uppgift dispensansökningar kartellens dispensgrupp. På den kommunala sektorn ger kommun- och landstingsförbunden sedan 1980 ut konfliktcirkulär till ledning för kommunernas och av konfliktfrägor. I dessa cirkulandstingens behandling lär har förbunden redogjort för framställningar om dispenser från som inkommit till förbunarbetstagarsidans stridsåtgärder den och som man överlämnat eller avsett att överlämna till sina SKAF och KTK. Samtidigt har man anmodat kommotparter munerna och landstingen att i övrigt ansöka om dispenser på hand när risk förelegat för samhällsfarliga konsekvenser egen eller bedömts erforderliga av annat skäl. På denna dispenser sektor brukar dispenser behandlas centralt mellan huvudorganisationerna bara i om sådana av arbetstagare som fråga grupper vill undanta från stridsåtgärder av hänsyn till arbetsgivarsidan allmänna intressen. handläggs dispensärenden lokalt. Vanligen På behandlar SKAF dispensansökningar cenarbetstagarsidan tralt. Inom KTK dispensfrågor inom varje förbund. handläggs Förbunden tar normalt emot dispensansökningar från sina lokal- SACO/SR-K som inte varslade om några stridsåtavdelningar. l980 och 1983 har upplyst, att förekommande dispensangärder under konflikt skall centralt av kartellens sökningar handläggas i överensstämmelse med vad som gäller inom dispensgrupp SACO/SR-S. Vad härefter den privata sektorn har kartläggningen i här angår aktuellt avseende på SAF-LO-området begränsats till transport-, fabriks- och livsmedelsarbetareförbunden. I omfattas här övrigt PTK av kartläggningen.

Under 1980 års konflikt bildades inom transportarbetareför-

Varsel och dispenser 99

bundet en konfliktgrupp, som bl.a. skötte dispensgivningen. Gruppen bestod av sex till sju ombudsmän jämte ett antal sekreterare. Omkring l 700 dispensansökningar kom in till förbundet under strejken och lockouten den 2- l l maj. Av dessa förmedlades ca 400 av arbetsgivarorganisationer från medlemsföretag. De övriga l 300 lämnades av myndigheter, oorganiserade företag och enskilda personer, såsom präster, sjuksköterskor och handikappade. Ansökningarna behandlades av ombudsmannen i den ordning som de kommit in till förbundet. Varje ombudsman tog - ibland efter samråd med de - till dem. själv övriga ställning Det fanns inte några i förväg fastställda principer för bedömningen. Konfliktgruppen hade överläggningar med delegationer från olika myndigheter och företag, som var angelägna om att få dispenser för sina verksamhetsområden. Det har inte varit möjligt att få fram säkra uppgifter om antalet handlagda dispensärenden under konflikten. Förbundet uppskattar emellertid antalet ärenden som man inte hunnit behandla före konfliktens slut till mer än tusen.

Åtskilliga företag på arbetsgivarsidan sökte under 1980 års

konflikt hos livsmedelsarbetareförbundet dispenser från förbundets stridsåtgärder. Dispensansökningarna beviljades i viss utsträckning. Fabriksarbetareförbundet fick under 1980 års konflikt ett flertal ansökningar om dispenser från sina stridsåtgärder. Ansökningarna föranledde normalt inte förhandlingar i saken mellan avtalsparterna, utan erforderliga kontakter dem emellan togs i stället genom telefon. Förbundet tog emot inalles 587 ansökningar, av vilka 301 beviljades och 209 avslogs. Återstående 77 ansökningar var obehandlade vid konfliktens slut. Under 1983 års konflikt som upphörde efter en dag tog förbundet emot 43 dispensansökningar, av vilka 18 beviljades helt eller delvis, fem och 20 avslogs var obehandlade vid konfliktens slut. Inom PTK finns centralt för behandlingen av arbetsmarknadskonflikter bl.a. en dispensgrupp. På varje företag där ett PT K-förbund har medlemmar finns en lokal konfliktkommitté eller ett konfliktombud jämte en lokal dispensgrupp. Med dispens avses i detta sammanhang ett sådant undantag från en stridsåtgärd som arbetsgivaren aktualiserar för en enskild tjänsteman genom ett särskilt ansökningsförfarande. Ansökningar om dispens skall lämnas av företaget till den lokala konfliktkommittén eller den lokala dispensgruppen, som med eget yttrande överlämnar dem till den centrala dispensgruppen. Denna är ensam behörig att besluta i dispensfrågor. PTK kan också bevilja generella dispenser. Med generell dispens menas en dispens som för en grupp medlemmar eller för en viss typ av arbete meddelas av PTK eller

100 Varsel och SOU l984zl8 dispenser

ett PTK-förbund utan föregående ansökning. En sådan dispens t.v. tills PTK eller förbundet lämnar annat besked. gäller Under 1976 års pensionskonflikt mellan SAF och PTK som varade en månad verkade inom PTK dels den centrala dispensdels som var en före-

gruppen, fyra förbundsdispensgrupper och

trädde SIF, SALF, HTF och CF. Inom SIF:s förbundsområde behandlades 15 000 dispensärenden. I lönekonflikten omkring 1981 mellan SAF och PTK som varadê en vecka inkom rätt till PTK-förbunden. Det har inte vamånga dispensansökningar rit att få fram dispenshandlingarna hos SIF och SALF. möjligt SIF har emellertid att enligt en ganska säker källa uppgett l 500-2 000 dispensärenden behandlades under konfliktveckan. CF prövade inga dispensansökningar över huvud taget, medan och maskinbefälsförbundet befartygsbefälsföreningen handlade totalt 54 ärenden. Inom SA finns en central dispensgrupp som bestäm- Fslutligen mer i sista hand vilka dispenser som skall lämnas. Av SAF bevilkan antingen avse en enstaka individ eller vara av jade dispenser allmän natur och i så fall gälla många arbetstagare.

8.2.5 Dispenser på den statliga sektorn

Liksom skett i samband med redogörelsen tidigare för undantai varslen om stridsåtgärder lämnas i detta sammanhang gen och frikretsar åsido. Dispenser för detta redovisas skyddsarbete i nästa kapitel.

Under 1980 års konflikt beviljades på den statliga sektorn föl-

jande generella dispenser från arbetstagarsidans stridsåtgärder. Undantag från nyanställnings- och övertidsblockaden medgavs för nykterhetsvårdsanstalter, sameskolor och skolor för handikappade. Från nyanställningsblockaden undantogs också läkare och präster. I fråga om övertidsblockaden gavs vidare dispenser för nödfalls- och katastrofsituationer, andra situationer där arbete av räddningsskäl eller andra uppenbara säkerhetsskäl måste utföras utan dröjsmål, skötsel av djur samt utryckning underjour vid televerket, kriminalvårdsverket, vattenfallsverket, ungdomsvârdsskolor, rättspsykiatriska kliniker och vissa delar av försvarsmakten. Därutöver meddelades ett stort antal särskilda dispenser för att säkerställa viktig verksamhet vid olika myndigheter. Dessa dispenser gällde bl.a. driften och säkerheten vid kärnkraftverken, rikets säkerhet, vid SMHI flygväderlekstjänsten för ambulansflyg och katastroftillbud, intensivvården och annan angelägen vård vid Karolinska sjukhuset, verksamheten inom polisen för att

Varsel och dispenser 101

säkra bevisning vid grova brott och för att kunna hålla föreskrivna tider för anhållande och häktning, ambulans- och räddningsflyget jämte incidentberedskapen vid luftfartsverket, militära datasystem, isbrytarverksamhet och lotsning av oljetankers i viss utsträckning, kontroll av passagerartrañk och lossning av oljetankers i ett antal hamnar samt flertalet eldriftsledares och driftvakters verksamhet vid SJ. SAV beviljade under samma konflikt vissa dispenser från lockouten vid civilförsvarsstyrelsen, vägverket, trañksäkerhetsverket, lantmäteriverket och statistiska centralbyrån. Dispenserna gällde i regel enstaka arbetstagare i viktiga befattningar. Under 1983 års avtalstvist beviljades bl.a. följande dispenser av arbetstagarsidan på den statliga sektorn. TCO-S gav generell dispens från varslet om övertidsblockad för nödfallssituationer enligt arbetstidslagen, katastrofsituationer i övrigt och andra situationer av sådan art att arbete måste utföras utan dröjsmål av räddningsskäl eller andra uppenbara säkerhetsskäl, för skötsel av djur och växter samt för sameskolor och skolor för handikappade. Vidare meddelade TCO-S ett antal särskilda dispenser från samma varsel för att olika myndigheter skulle kunna upprätthålla samhällsviktig verksamhet. Dessa dispenser gällde bl.a. incidentoch stabsberedskapen inom försvarsmakten, vid SMHI flygväderlekstjänsten för ambulansflyg, katastroftillbud och totalförsvarets incidentberedskap, verksamheten inom polisen för att säkra bevisning vid svåra brott, åtgärder inom tullverket mot grov varusmuggling, ambulans- och räddningsflyget jämte incident- och spaningsberedskapen för försvaret inom luftfartsverket, viss verksamhet vid AMS för flyktingar och arbetskraft med socialmedicinska och psykiska handikapp samt verksamhet av olika slag inom televerket, såsom avhjälpande av akuta fel på data- och telexanläggningar och arbete i sjösäkerhets- och sjöräddningssammanhang. SF lämnade samma generella dispenser som TCO-S och undantog därutöver arbete i växthus vid vetenskaplig institution för livsuppehållande verksamhet. Också de särskilda dispenser som SF gav för verksamheten vid olika myndigheter sammanföll i huvudsak med de av TCO-S beviljade. De skillnader som fanns berodde framför allt på organisationsmedlemmarnas olika arbetsuppgifter. I fråga om varslet om strejk vid televerket gjorde SF undantag i den utsträckning som behövdes för att avhjälpa sådana fel som omfattades av dispensen från varslet om övertidsblockaden samt vidare för utlämning och transport av materiel för reparationer av allvarliga fel på lands-, riks- och fjärrkablar.

102 Varsel och dispenser

8.2.6 Dispenser på den kommunala sektorn

Under 1980 års konflikt medgav SKAF på begäran av de båda

kommunförbunden från nyanställningsblockaden för undantag nytt vikariat som påbörjades i direkt anslutning till att annat vikariat upphörde. SKAF uttalade samtidigt att dispenser från blockaden skulle komma att beviljas i den omfattning som behövdes för att en för vårdtagaren lägsta godtagbar omvårdnad skulle kunna upprätthållas. Vidare medgav SKAF undantag för anställda i halvskyddad sysselsättning, för arbetstaarbetstagare såsom vikarier för dem som genomgick arbetsgare som anställts i s.k. BAMU-projekt och arbetstagare anmarknadsutbildning ställda i beredskapsarbete anordnat särskilt för arbetslösa med nedsatt arbetsförmåga. Från övertidsblockaden beviljade SKAF för dels inom brandväsendet som behövdes för dispens personal att i brandordning föreskriven minsta styrka och upprätthålla normal standard för larmfunktionen liksom för insatser i nödlädels jourbiträden vid vårdingen under beredskapstjänstgöring, rättningar och ambulansförare så att en för vårdtagare lägsta och - för att kunna godtagbar omvårdnad kunde upprätthållas denna vårdstandard - i upprätthålla övrig vårdpersonal fråga om arbete under och beredskapstjänstgöring. Från strejken jourgenerell dispens för hamnkranförare i fråga om lossgav SKAF av foderråvaror och salt för djurfoderproduktion med åtta ning krantimmar per vecka under ordinarie arbetstid. Från dispensen Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, för undantogs vilka städer dispens i vanlig ordning skulle sökas hos SKAF. När det tvätterier medgav SKAF till en början att gällde landstingens verksamheten fick bedrivas till högst 60 procent av ordinarie arbetstid men utsträckte senare under konflikten dispensen till att avse högst 80 procent av samma arbetstid. Under 1983 års avtalstvist beviljade SKAF dispens från den varslade övertidsblockaden för personal inom brandväsendet i överensstämmelse med vad som skedde 1980. Samtidigt gjorde SKAF samma uttalande som 1980 i fråga om lokala dispenser för att kunna upprätthålla lägsta godtagbar vård för vårdtagare.

8.2.7 Dispenser på den privata sektorn

Det har inte varit möjligt att på den privata sektorn i samma utsträckning som på den offentliga få fram dokumentation som ger en någorlunda tillförlitlig bild av den dispensgivning som förekommit där. Transportarbetareförbundet har emellertid tillställt utredaren ett omfattande material i angivet hänseende från 1980 års konflikt.

i A Varsel och dispenser 103

Från tillgängligt material och under samtal med företrädare för ett antal organisationer har framkommit följande. Under 1980 års konflikt beviljade transportarbetareförbundet dispenser för transporter av olja och drivmedel framför allt för att göra renhållning och oljesanering möjlig. Ett stort antal dispenser meddelades också enskilda personer som var i trängande behov att kunna använda egna bilar. Fabriksarbetareförbundet gav under samma konflikt dispenser för bl.a. leveranser från förpackningsindustrin till sjukhus, skolor och vårdinrättningar, läkemedelstillverkning, gas- och gasoltransporter till sjukhus och bostadsuppvärmning. Av de dispensansökningar som behandlades av livsmedelsarbetareförbundet under 1980 års konflikt var den viktigaste en ansökan från Livsmedelsbranschens Arbetsgivareförbund om dispens för hanteringen av mjölk. Ansökningen avslogs, och frågan fördes till arbetsmarknadsnämnden som en fråga om skyddsarbete. Numera gäller en överenskommelse mellan parterna på området. För denna redogörs närmare i nästa kapitel. I fråga om konflikten 1981 mellan SAF och PTK har PTK upplyst att man då gav dispenser för bl.a. 36 vakter och två hundskötare vid Saab- Scania för bevakning av militär elektronik, för Servicetekniker vid Bankernas Centraldata, för nybyggnad av Tjörnbron och för sjötransponer av olja till livsmedelsfabriker.

8.3 Arbetsmarknadsparternas överväganden

De frågor som under överläggningarna kring kartläggningen i främsta rummet diskuterats gäller varseltidens längd, varslets precisering och dispensförfarandet. På den offentliga sektorn har också undantagsförhandlingarna enligt huvudavtalen aktualiserats i sammanhanget.

8.3.1 Varseltidens längd

Flertalet av arbetsmarknadens organisationer önskar inte någon förändring av den lagstadgade varseltiden om sju dagar. SAV och SFO vill ha tiden förlängd genom lagändring, kommunförbunden överväger att med sina motparter ta upp frågan om en förlängning av varseltiden genom avtal, medan LO gärna ser tiden förkortad vid utvidgning av stridsåtgärder. Den allmänna uppfattningen inom SAF är att den nuvarande varseltiden är lämplig och tillräcklig. SFO önskar tiden förlängd till tio dagar för att den part som tar emot varslet skall kunna förbereda sig för stridsåtgärderna. En

i 104 Varsel och dispenser _

sådan förlängning torde inte öka benägenheten att varsla för säkerhets skull. För KFO är varseltidens längd ingen central fråga. Varselfristen om en vecka har inte i sig vid något tillfälle framstått som för kort. En längre frist kan leda till större benägenhet hos parterna att varsla om stridsåtgärder än f.n. BAO har i och för sig inga synpunkter på varseltidens längd men finner det önskvärt att den nuvarande varselperioden definieras mera exakt. Man kan exempelvis tänka sig att ett varsel skall lämnas senast ett visst klockslag för att vara hänförligt till en viss varseldag. TA anser den nuvarande varseltiden tillräcklig. SA V framhåller att man vid varsel om stridsåtgärder på det statligt lönereglerade området måste undersöka om den varslade konflikten till någon del medför sådana verkningar att konflikten med hänsyn till samhälleliga intressen inte bör få sättas i kraft i den delen. På SAV:s begäran utreder berörda departement och myndigheter om undantag bör begäras från varslet, varefter SAV brukar ha ett sammanträde med företrädare för dem för att gå igenom utredningarna. Härvid behandlas inte bara frågan om behovet av undantag utan också frågan om varslet till någon del är oklart. Under varseltiden måste SAV vidare ta upp förhandlingar med den varslande organisationen om de undantag och förtydliganden som visat sig behövliga, och denna i sin tur måste vanligen också göra egna utredningar för att före varseltidens utgång kunna ta ställning till SAV:s yrkanden. Den nuvarande varseltidens längd har gällt alltsedan regler om varsel infördes för omkring 50 år sedan. Samhället har undergått genomgripande förändringar som fört med sig att även varsel med begränsad räckvidd kan lamslå eller allvarligt störa verksamheter av olika slag, även sådana utanför de stridande parternas områden. Också varsel som avser bara ett begränsat antal arbetstagare kan alltså ha verkningar som är svåra att överblicka i förväg. SAV anser att detta i särskild grad gäller stridsåtgärder på den offentliga sektorn, då myndigheterna är starkt beroende av varandra för att kunna upprätthålla sin verksamhet. Av grundläggande betydelse är att stridsåtgärder här främst får sin effekt genom att de drabbar allmänheten. Myndigheterna måste också under varseltiden förbereda sig inför konflikten, och detta kan inte ske i rimlig utsträckning under den nuvarande fristen eftersom verksamheten på de flesta områden är komplicerad och mycket känslig för störningar. Enligt SAV:s mening är det uppenbart att den nuvarande varseltiden är för kort. Det bör också beaktas att i varselveckan ingår minst två dagar som inte är arbetsdagar och som det är svårt att ägna åt utredningar.

Varsel och 105 dispenser

Kommunförbunden framhåller att vid 1980 års konflikt vissa av de fackliga organisationernas varsel om stridsåtgärder var bristfälliga. På grund av svårigheter att tolka varslen ägnades därför åtskillig tid under varselfristen åt överläggningar och förhandlingar om varslens innebörd. När stridsåtgärderna sedan trädde i kraft visade det sig att de tolkningar som gjorts centralt inte alltid godtogs av de arbetstagarorganisationer som lokalt förfogade över stridsåtgärderna. I vissa avseenden ledde varslade stridsåtgärder dessutom till att arbetsgivarsidan dels centralt begärde undantagsförhandlingar enligt huvudavtalet, dels lokalt begärde dispenser. I synnerhet visade sig handläggningen av dispensärenden svår att klara av under varseltiden. Förutom att det var besvärligt för arbetsgivarsidan att snabbt kartlägga behoven av dispenser och precisera sina yrkanden härvidlag hade de fackliga organisationerna själva vissa svårigheter att handlägga dispensansökningarna i tid. Inom de känsliga verksamheter som kommuner och landsting bedriver finns därför enligt kommunförbundens mening anledning att mellan parterna överväga en förlängning av varselfristen. LO finner inga olägenheter med den nuvarande varseltiden. Fördelen med en längre varseltid kan möjligen vara att parterna får bättre utrymme för att bilägga avtalstvisten. Nackdelen är emellertid den sannolika risken för att parterna varslar i onödan. Enligt LO:s mening finns skäl att överväga en förkortning av varseltiden till tre dagar vid utvidgning av stridsåtgärder. PTK finner för egen del inget behov av att ändra varseltiden. En förlängning av tiden på PTK:s avtalsomräde kan inte godtas.

SBmfanser varseltiden vara tillräcklig. Tiden för behandling

av dispensfrågor är visserligen pressad men problemen kan lösas av parterna. SFframhåller att nuvarande varselregler är väl beprövade och fortfarande får anses fullt ändamålsenliga. TCO-S erinrar om att konflikträtten är omgärdad av en mängd bestämmelser i lag och huvudavtal inte minst på det statligt lönereglerade området. Reglerna om varseltid är en del i detta regelsystem. Utfärdande av varsel föregås av en mängd åtgärder, avväganden och beslut på alla nivåer inom de fackliga organisationerna. Ett varsel som utfärdas i anslutning till en sedvanlig central avtalsrörelse är utformat från andra förutsättningar än ett varsel som avser en sympatiåtgärd eller utgör en reaktion mot ett brott mot ett tidigare utfärdat varsel. Inte sällan är ett varsel i anslutning till en sedvanlig avtalsrörelse längre än de lagstadgade sju dagarna. Däremot kräver andra typer av konflikter i allmänhet en kort varseltid för att inte konfliktens syfte skall förfelas. TCO-S anser att regeln om varseltidens längd är väl avvägd och motsätter sig längre varseltid.

106 Varsel och dispenser

SA CO/SR framhåller att den nuvarande varseltiden synes tillräcklig. Det bör beaktas att parterna på arbetsmarknaden regelmässigt brukar skjuta på sina konfliktåtgärder på begäran av förlikningskommissioner eller förlikningsmän. En längre varseltid riskerar att få motsatt effekt på så sätt att trycket går ur och därmed försvårar medlarnas arbete. Lösförhandlingarna ningen av en avtalstvist kan i så fall ta avsevärt längre tid. SKAF finner den nuvarande varseltiden vara tillräcklig men vill ha närmare regler om hur tiden skall beräknas. K TK är bestämmelsen om varseltidens längd väl av- Enligt vägd, och anledning saknas att vidta någon förändring. Inte heller SALF anser det vara befogat att förlänga varseltiden. Visserligen kan det uppstå problem med dispensförfarandet men dessa är inte oöverkomliga. Det måste åvila såväl den varslande att iaktta och organisera en hög beredskap för parten dispenser som den varslade parten att hålla motsvarande beredför att ett så tidigt stadium som möjligt kunna ansöka om skap på SALF erinrar mot att motparten av okynne kan framstäldispens. la en varselinvändning på ett sent stadium inför en konfliktsituation i att förmå att uppskjuta igångsättandet av syfte parten varslade åtgärder. Vidare anser SALF att fredspliktsinvändningar i ond tro förekommer och förbundet önskar därför en lagregel vari motparten förpliktas att inom tre dagar från mottagandet av varslet lämna motiverad invändning om fredsplikt.

8.3.2 Precisering av varsel

Flera organisationer framhåller angelägenheten av att varslen är väl preciserade. Samtidigt understryks från många håll svårigheterna. SA F erinrar om att man både från arbetsgivar- och arbetstagarhåll upplevt svårigheter att åstadkomma den grad av precisering som lagstiftningen i princip syftar till. Vill endera parten exempelvis göra undantag för personal som behövs för vissa funktioner är det likväl omöjligt att i ett centralt varsel beskriva detta på ett sådant sätt att man kan direkt se vad undantaget betyder på en viss Parterna torde få leva vidare med problemet men arbetsplats. SAF yrkar ingen uppmjukning av precisionskravet i lagen. KFO har mycket liten erfarenhet av varsel. Det varsel som SIF lade vid konflikten 1981 var tydligt och det framgick klart vad stridsåtgärderna avsåg. TA upplever problem med oprecisa varsel från motsidan men är på det klara med att problemen är ömsesidiga. SA Vanser det självfallet angeläget att den part som varslar om

Varsel och dispenser 107

stridsåtgärd har övervägt varslets verkningar så ingående att vidsträckta undantag inte behöver göras. SAV inser dock att det är svårt för arbetstagarorganisationerna att helt överblicka konsekvenserna av sina varsel. Dispensförhandlingar torde därför också i fortsättningen bli ett nödvändigt inslag i arbetet under varseltiden. Kommunförbunden framhåller att som varslen formulerades från arbetstagarsidan 1980 det var svårt för att arbetsgivarna snabbt bedöma om de varslade stridsåtgärderna kunde anses samhällsfarliga. Förbundens synpunkter härvidlag har redovisats närmare i kap. 4. LO är ense med SAF om att såväl arbetstagarsidan som arbetsgivarsidan har svårigheter att precisera omfattningen av ett varsel. Detta hänger samman med att verkligheten ute i de konfliktdrabbade företagen inte är så lätt att överblicka. Bl.a. därför måste man senare ge dispenser från stridsåtgärderna. Enligt LO:s mening förekommer emellertid i viss utsträckning att arbetsgivarsidan förser sina varsel med villkor, dvs. varslar om stridsåtgärder som är avsedda att träda i kraft för det fall någon annan i varslet närmare angiven händelse inträffar, exempelvis en av arbetstagarsidan varslad strejk. LO anser att sådana varsel inte bör få förekomma. PTK framhåller att om ett mot PTK riktat lockoutvarsel är så otydligt att det inte går att förstå vilka medlemmar som omfattas av lockouten PTK blir tvungen att i motvarsel ta ut samtliga medlemmar som berörs av oklarheten i strejk. Varslen från SAF och dess branschförbund har visat sig vara mycket oklara när det gäller att avgöra vilka tjänstemän, vilka driftsenheter och ibland vilka företag som omfattas av en lockout. Härigenom omöjliggörs eller försvåras tjänstemannasidans planeringsarbete och informationsverksamhet under varseltiden. PTK hänvisar härvidlag till arbetsgivarsidans varsel om lockout i 1981 års avtalstvist på PTK-området. Om ett varsel är svårtolkat bör AD ha möjlighet att snabbt pröva om varslet uppfyller lagens krav.

SBmf anser att lagstadgandet om varsel är svårt att tyda, och

detta kan leda till misstag vid varslens utformning. TCO-S framhåller att en varslande part alltid måste förvissa sig om att varslet utformas så att motparten kan utläsa vilka effekter stridsåtgärderna får och vilka områden som omfattas av åtgärderna. Samtidigt är det praktiskt svårt att mer i detalj förutse alla verkningar. Man kan därför inte utesluta att ett varsel på någon punkt kan få sådana effekter att det på denna punkt kan bedömas som samhällsfarligt. Arbetsgivarsidan på det statliga området kan emellertid i ett sådant fall påkalla undantagsförhandlingar, och TCO-S anser att huvudavtalets regler är tillräckliga för att

108 Varsel och dispenser

eventuella olägenheter av att det i praktiken är svårt att förebygga precisera ett varsel. S KA F strävar efter att undvika oklarheter. Förbundet försöker inte bara precisera sina varsel utan man för också med motparten om detaljproblem. Det förekommer vidare att överläggningar förbundet ombeds att på den information som lägga synpunkter arbetsgivaren i cirkulär delger de lokala arbetsgivarna. Detta sker i akt och mening att undvika problem till följd av oklarheter. Man kanske kan kalla detta tolkningsresonemang. SA uttryck för uppfattningen att ett varsel skall LFger slutligen vara väl preciserat såväl såvitt avser anledningen till vidtagna stridsåtgärder och omfattningen av varslade åtgärder som när det gäller vilka arbetstagare som omfattas av dessa.

8.3.3 Dispensförfarandet

SAF framhåller att samma intressesituation föreligger vid utformningen av ett varsel som vid dispensgivningen. Där den ena parten vill göra eller medge undantag för konfliktens omfattning har motparten normalt det motsatta intresset. Ingendera parten har någon självständig möjlighet att påverka motpartens ställningstagande till dispensansökningar. Det kan visserligen vara av värde om båda parter före ett varsel kan överlägga och komma överens om lämpliga undantag från konfliktåtgärderna eller om dispenser. I verkligheten får det emellertid sägas vara befogade omöjligt att räkna med sådana överläggningar eller överenskommelser. Vardera sidan vill behålla sin bestämmanderätt över konfliktens omfattning liksom också i frågan om vilka eventuella dispenser som man vill gå med på. På arbetsgivarsidan uppstår emellertid betydande konkurrens- och solidaritetsproblem om man av ett eller annat skäl undantar ett företag från stridsåtgärd. Enligt SFO bör dispenser inte föregås av förhandlingar mellan parterna utan dessa skall beviljas av den stridande parten själv. Däremot skall en av motparten medgiven dispens inte kunna hindras genom att arbetsgivaren vägrar vidta de åtgärder som behövs för att dispensen skall få avsedd verkan. KFO har ingen utbildad konfliktstrategi när det gäller dispensförfarandet men var under 1981 års konflikt med SIF angelägen om att hålla sig informerad om medlemsföretagens dispensansökningar. BAO anser att arbetstagarparten har tagit för lång tid på sig för att behandla dispensansökningar och vill därför i princip ha en generell lösning. TA framhåller att utgångspunkten är att den part som initierar en stridsåtgärd också bestämmer omfattningen av stridsåtgärden. Häri ligger att undantag från en konflikt, exempelvis genom

Varsel och 109 dispenser

dispens, beviljas av den stridande parten allena. Dispensförfarandet förutsätter emellertid nästan alltid att en kontaktkanal finns mellan parterna för att man i vissa fall skall kunna diskutera dispensfrågor. SA Vunderstryker omöjligheten att under varseltiden fullt ut förutse verkningarna av en varslad konflikt. Sedan konflikten trätt i kraft visar det sig ofta att den i vissa hänseenden får verkningar som är stötande och som inte har förutsetts före konfliktens utbrott. Om verkningarna är samhällsfarliga i huvudavtalets mening tar SAV upp undantagsförhandlingar med motparten. En konflikt kan emellertid få verkningar som är i hög grad stötande med hänsyn till samhällets och enskildas intressen utan att vara samhällsfarliga enligt huvudavtalet. Det kan hända att en konflikt drabbar en person orimligt hårt ur ekonomisk eller annan synpunkt. Sådana stötande verkningar av en konflikt kan inte läggas till grund för kritik mot den varslande arbetstagarorganisationen om inte SAV i förhandlingar med denna fäster uppmärksamheten på dessa verkningar. När behovet av undantag från ett varsel kunnat bedömas endast av personal med sakkunskap på området och behov av undantag uppkommit fortlöpande har SAV i några fall delegerat dispensförhandlingarna till den berörda myndigheten. Kommunförbunden framhåller att huvudorganisationerna enligt huvudavtalet har ansvaret för samhällsfarligheten. Över dispensförfarandet förfogar riksorganisationerna inom varje huvudorganisation. Eftersom dispensförfarandet är ett av de medel som kan garantera att samhällsfarlighet inte kan denna uppstår befogenhetsfördelning leda till problem. LO understryker att det är den fackliga organisationen som ensam beslutar om dispenser. Ett förhandlingsförfarande blir alltför formaliserat och ineffektivt. Det riskerar därmed att förlänga konflikten. PTK strävar efter att i sina varsel göra för sådana undantag tjänstemän som det annars skulle bli nödvändigt att ge dispens för. Det är emellertid känsligt med dispensgivningen på PTK:s område när det gäller den inverkan denna kan få konkurrenpå sen mellan olika företag. SF anser att dispensförfarandet är och bör vara ett utflöde av den stridande partens rätt att själv råda över sina konfliktåtgärder. Frågan om dispensförhandlingar bör därför klaras ut mellan parterna från fall till fall. Vidare är det naturligt att dispensansökningar behandlas olika i olika skeden av en konflikt främst så att de får en betydligt generösare behandling när man kan förmoda att konflikten håller på att bli löst, detta för att undvika onödiga skadeverkningar.

110 Varsel och dispenser

TCO-S framhåller att det sedan 1980 mellan SAV och TCO-S etablerats en bestämd ordning för behandlingen av dispenser. innebär att SAV överlämnar dispensansökningar till Ordningen TCO-S. Därefter äger förhandlingar rum. TCO-S beslutar sedan av dispensansökningarna, förhandlingarna och samråd på grund med berörda förbund om ansökningarna skall beviljas. I detta bör att parterna skiljer mellan sådana från sammanhang påpekas SAV överlämnade om undantag från varslade stridsyrkanden som påstådd samhällsfarlighet och dispensåtgärder grundas på ansökningar som grundas på andra skäl. Den redovisade ordfrämjar enhetlighet och rättvis behandling av dispensanningen sökningarna. SACO/SR anser att i huvudavtalsandan ligger att i varsel undanta som annars självklart blir föremål för dispensgrupper förhandlingar. SKAF har i sina varsel försökt att ta hänsyn till faktorer som kan leda till samhällsfarlighet eller till andra godtagbara skäl för Därutöver har det förekommit att de centrala parterna dispens. träffat överenskommelse om generell dispens för viss verksamhet. Förbundet har enligt huvudavtalet åtagit sig att ingå i sådana I övrigt beviljas dispenser av den stridande parten förhandlingar. själv. K TK erinrar om att den varslande parten disponerar över har inte erinrat mot den dispensmöjligheten. Arbetsgivarsidan inom KTK tillämpade ordningen för dispenser. SALF framhåller att man har väl utarbetade rutiner för disoch att man har en inställning till pensförfarandet intagit generös ansökan om dispenser. SALF anpassar sin konfliktorganisation till omfattning och har en dispensgrupp i vilken stridsåtgärdernas erfarna funktionärer med inom föringår lång anställningstid bundet.

8.4 Problemanalys

8.4.1 Allmänt om varselreglerna i MBL

i MBL fyller en viktig funktion att bereda Varselreglerna genom i en avtalstvist rådrum för att söka få till stånd en parterna utan konflikt. De tjänar även syftet att bereda uppgörelse öppen den part som tar emot ett varsel rimlig tid att förbereda sig för en eventuell strid. Det gäller för denne inte bara att söka minska effekterna av de varslade stridsåtgärderna utan också att överväga eventuella motåtgärder. Varselreglerna har emellertid betydelse också för andra inslag i arbetsstriden, inte minst för medlings-

Varsel och dispenser lll

förfarandet och dispensgivningen. På den offentliga sektorn tillkommer att om en part under fristen begär att en varslad stridsåtgärd såsom samhällsfarlig skall prövas av någon av de paritetiskt sammansatta nämnderna åtgärden inte får vidtas förrän prövningen skett. Under kartläggningen har väckts frågan om det på senare tid blivit vanligare att parterna varslar om stridsåtgärder i ett tidigare skede av avtalsrörelserna. Det har inte varit möjligt att ta fram erforderligt relevant material för att kunna ta ställning till saken. Nära till hands ligger reflexionen att avtalsförhandlingarna riskerar att stranda fortare när det finns ett mindre löneutrymme att förhandla om. Läggs varsel tidigare än förut kan en förklaring sålunda vara det svårare ekonomiska läget.

8.4.2 Varseltidens beräkning

Problem har uppkommit i några fall hur varseltiden skall beräknas. Det finns inget avgörande av AD i fråga om innebörden av lagens uttryck ”minst sju dagar i förväg”. Motsättningarna gäller här om den dag då varsel läggs skall räknas med eller inte.

Övervägande skäl talar för att parterna följer principen i

lagen om beräkning av lagstadgad tid och regelmässigt ger motparten minst en kalenderveckas frist. Oavsett om detta utgör en korrekt tolkning av lagbestämmelsen av att framgår kartläggningen minst en veckas varseltid behövs och att det är särskilt angeläget att erforderligt utrymme för prövningen av dispensfrågor inte i onödan krymps. Svårigheter kan annars uppstå framför allt när varsel läggs på en fredagskväll eller annars strax före midnatt. På det statliga området har parterna också varit ense om en sådan beräkning genom den numera borttagna föreskriften i huvudavtalet att stridsåtgärd inte i något fall får vidtas förrän en vecka förflutit efter det skriftligt meddelande lämnats motparten. Vad angår uppskoven med stridsåtgärder under medling torde från AD:s dom 1977 nr 83 kunna dras slutsatsen att en part inte får vänta med besked om tidpunkt för åtgärdernas verkställande så länge att motparten får grundad anledning att tro att dessa inte avses att sättas i kraft. Däremot finns knappast skäl att fordra att själva stridsåtgärderna skall utlösas samtidigt med ett sådant besked, då ingen part har något att förlora att båda sidor får på ytterligare någon tid på sig för information och planering. Från vissa håll har önskemål framförts om att det skall vara möjligt att genom interimistiskt beslut före Varseltidens utgång få räckvidden av ett varsel prövad av AD. Man anser det inte tillfredsställande att innebörden av varselföreskriften i MBL inte synes kunna prövas genom en fastställelsetalan.

l 12 Varsel och dispenser

8.4.3 Varseltiden och dispensförfarandet

Under kring kartläggningen har önskemål om överläggningarna av varselfristen framförts av de offentliga arbetsgiförlängning varna och SFO. LO har fört på tal tanken att förkorta tiden vid av har funnit den lagstadgade utvidgning stridsåtgärder. Ingen varselfristen föranleda när det gäller att få mednågra problem till stånd. Som regel hinner medling börja före varselfristens ling brukar så utgång, och parterna skjuta upp sina varslade åtgärder framstår som meningsfulla. Inte länge medlingsförhandlingarna heller har man i allmänhet funnit varselfristen vara för kort för av den av varslet drabbade verksamheten erforderlig planering eller för överväganden om eventuella motåtgärder. På statens område har emellertid arbetsgivaren erinrat om svårigheten för att under Varseltiden hinna med alla förberedelmyndigheterna ser inför konflikten. Det tyngst vägande skälet för en förlängning av varselfristen hänför sig till dispensgivningen. Det är framför allt de som funnit fristen inte räcka till offentliga arbetsgivarna för att ta till i vilken omfattning man behöver begära ställning och eventuellt underställa den behöriga nämnden dispenser prövningen av åtgärdernas samhällsfarlighet. Arbetsmarknadens är ense om att dispensinstitutet är parter Det står inte i mänsklig makt att förutse alla konsenödvändigt. kvenser av en Bortses från otillbörliga störningar av stridsåtgärd. samhällsfunktioner, som behandlas närmare i kap. 10, är viktiga det den varslande eller stridande parten som disponerar över Det är han själv som bestämmer i vilken omdispensgivningen. och för vilka ändamål dispenser skall beviljas. Genom fattning kan man undvika stötande, obilliga eller på annat sätt dispenser effekter av en stridsåtgärd. Vid denna bedömning olämpliga till den allmänna en stor roll. Det är spelar hänsynen opinionen för en stridande organisation att ha allmänhetens stöd. viktigt att bedöma effekterna av en stridsåtgärd varie- Svårigheterna rar mellan olika avtalsområden. De är starkt beroende av den drabbade verksamhetens karaktär och åtgärdens utbredning. Den av samhällets sårbarhet till följd av den fortgående ökningen tekniska en viktig faktor att räkna med. Det utvecklingen utgör är i allmänhet svårare för centralorganisationer och karteller som står i att vidta stridsåtgärder över hela sitt-fält att förutse begrepp dessas effekter än vad det är för ett förbund att göra motsvarande när det är inriktat på en till sitt eget område begränbedömning sad strid. Härtill kommer de särskilda effekter som kan bli följden av konflikter samtidigt på olika avtalsområden och som det kan vara för en stridande att i förväg beakta. Allt omöjligt part detta ett viktigt instrument för gör att dispensgivningen utgör

SOU I984:l8 , Varsel och 113 dispenser

parterna att kunna behålla kontrollen över striden. Dispensförfarandet är inte närmare reglerat i huvudavtalen eller andra avtal om man bortser från undantagsförhandlingarna på den offentliga sektorn i fråga om konflikter som kan befaras störa viktiga samhällsfunktioner. På den privata sektorn förekommer i allmänhet inte några regelrätta förhandlingar eller överläggningar mellan parterna i dispensfrågor, utan här tar man i större eller mindre utsträckning informella kontakter. På den offentliga sektorn har utvecklingen däremot gått mot ett förhandlingsförfarande som innebär att parterna regelmässigt under varseltiden överlägger om behovet av undantag från stridsåtgärder i form av dispenser. Det är framför allt på den statliga sektorn som dispensförfarandet framstår som svårt att hantera och där det ofta är angeläget med hänsyn till stridsåtgärdernas effekter för allmänheten att dispenser beviljas innan åtgärderna sätts i verket. Den statliga verksamheten spänner över vitt skilda fält och omfattar en mängd skiftande uppgifter. Staten svarar inte bara för myndig- - inom försvaret och hetsutövning exempelvis rättsväsendet, den civila olika områden - utan också för vitala förvaltningens delar av samhällets affärsverksamhet. Bland de affärsdrivande verken med utpräglad monopolställning kan nämnas televerket, SJ, postverket och luftfartsverket. Det ligger i sakens natur att det inte alltid är lätt att här analysera varslen om stridsåtgärder och bedöma effekterna. Detta gäller inte bara generellt lagda varsel om blockad mot övertidsarbete utan också - och kanske främst - varsel om vid flera punktstrejker myndigheter samtidigt. Kornmuner och landsting företer däremot sinsemellan sådana likheter i sin verksamhet att problemen här att bedöma effekterna av varslade stridsåtgärder torde vara mindre. Å andra sidan är den kommunala verksamheten på många områden synnerligen känslig för störningar, något som kräver noggranna överväganden från alla berörda parters sida. Här må uppmärksamheten riktas på framför allt hälso- och sjukvården, brandväsendet och kollektivtrafiken. För statens del tillkommer den starka centralisering av dispensförfarandet som innebär att endast SAV kan överlämna dispensansökningar till motparterna på arbetstagarsidan. SAV är hänvisat till att under varseltiden genom remisser till departement och myndigheter och därefter förda överläggningar med företrädare för dessa söka skaffa sig en realistisk bild av läget för att bli i stånd att till motsidan överlämna ordentligt övervägda dispensansökningar. Dessa skall prövas av motsidan helst innan varseltiden löper ut och stridsåtgärderna sätts i verket. Om en varslad stridsåtgärd bedöms helt eller delvis samhällsfarlig skall vidare på det statliga området och de kommunala områ-

ll4 Varsel och dispenser

dena undantagsförhandlingar äga rum och frågan i förekommande fall hänskjutas till en av de paritetiskt sammansatta nämnderna före varseltidens för att förfarandet inför nämnden och utgång dess skall få ske under fredsplikt. Men även på den överväganden sektorn har det ibland visat sig möta svårigheter att hanprivata tera dispensgivningen. Som exempel kan nämnas transportarbetareförbundets handläggning av dispensärenden under 1980 års konflikt. Vid konfliktens slut hade drygt l 000 av totalt l 700 ärenden inte hunnit bli behandlade. Nästan alla de hörda på arbetsmarknaden organisationerna ställer avvisande till en i längre varseltid än den sig lag stadgad nuvarande om SAV och SFO har emellertid framfört sju dagar. önskemål härom, medan kommunförbunden vill uttryckliga överväga en förlängning av varseltiden tillsammans med sina Om den för arbetsmarknadens parter gällande varselmotparter. tiden inte har deras stöd kan befaras att de varslar tidigare än som är motiverat med hänsyn till förhandlingssituationen eller kanske t.0.m. underlåter att iaktta den ordningsregel som den lagstadgade varselföreskriften innebär. Ju längre denna varseltid är ju större är risken att den i vissa situationer av parterna upplevs som ett inte hinder för den lovliga striden. Särskilt synes en berättigat i längre varseltid än en vecka kunna föranleda prolag stadgad blem när en part överväger att tillgripa ytterligare stridsåtgärder. Man kan inte ha en i lag föreskriven kortare varseltid vid gärna av stridsåtgärder. Detta skulle kunna leda till att en utvidgning börjar med att ett inte allvarligt menat varsel för att part lägga kunna sig den kortare tiden för de egentliga stridstillgodoräkna och därmed också till att parterna blir sämre rustade åtgärderna att hantera dispensförfarandet på ett omsorgsfullt sätt. På den offentliga sektorn synes parterna inte ha uttömt sina att gemensamt söka komma till rätta med de problem möjligheter som den lagstadgade varseltiden om en vecka föranlett i fråga om dispensförfarandet. En genomgång av varslen under senare tids avtalsrörelser den statliga sektorn visar att dessa i allmänhet på är omfattande och avser olika punktinsatser inom vitt mycket skilda verksamheter. De beskrivna åtgärderna hänför sig antingen till grupper av tjänstemän eller till delar av verksamhetsområden beroende på verksamhetens organiserande och karaktär. Materialet ger otvetydigt vid handen att det tar tid att analysera varslen och att det är svårt att hinna med dispensförfarandet under varseltiden. Den varslande parten behöver i sin tur tid för Härtill kommer att av att pröva dispensansökningar. prövningen om en konflikt kan vara ägnad att otillbörligt störa viktiga frågan samhällsfunktioner ofta kräver omsorgsfulla överväganden. Man måste förutsätta att parterna inte varslar om konfliktåtgärder som

Varsel och dispenser 115

är uppenbart samhällsfarliga, och ingendera sidan är betjänt av att sådana frågor hänskjuts till den paritetiskt sammansatta nämnden innan motparten hunnit göra erforderliga utredningar och utvärdera dessa. De för statens vidkommande närmast till hands liggande åtgärderna synes vara att parterna antingen decentraliserar dispensgivningen eller kommer överens i huvudavtalet om en längre varseltid. Båda alternativen torde kunna komma i fråga samtidigt. Vissa myndigheter torde vara bättre ägnade för en decentralisering av dispensförfarandet än andra. När det gäller kommuner och landsting har arbetsgivarsidan funnit anledning att mellan parterna överväga en förlängning av varseltiden. Även i fråga om gränsdragningen mellan skyddsarbete och dispenser har kommunförbunden uttryckt önskemål om gemensamma överläggningar mellan parterna. Dispensförfarandet hänger nära samman med räckvidden av arbetsgivarens befogenhet att besluta om skyddsarbete. Sådana överläggningar bör rimligen kunna komma till stånd också på statens område liksom på de delar av den privata arbetsmarknaden där motsvarande problem kvarstår som olösta. Framhâllas må att det inte är ovanligt att den varslande parten självmant ger längre varseltid än en vecka och att detta under senare tid har förekommit såväl på den privata som på den offentliga sektorn. Varseltiden förlängs dessutom inte sällan i samband med medling. I den mån man kan minska behovet av dispenser genom bättre genomtänkta och utarbetade varsel minskar vidare på motsvarande sätt problemen med varseltidens längd. Till denna fråga finns anledning att återkomma.

8.4.4 Varslets sakliga utformning

Vid utformningen av sina varsel har arbetsmarknadens parter att beakta inte bara bestämmelsen härom i MBL utan också sina avtalsenliga åtaganden, främst de bestämmelser i huvudavtalen där man kommit överens om att söka undvika samhällsfarliga konflikter. Från dessa utgångspunkter kan vissa krav ställas på parterna när det gäller deras utformning av varsel om stridsåtgärder. AD prövade i sin dom 1977 nr 83 bl.a. frågan om betydelsen av den i ett varsel lämnade uppgiften om den tilltänkta stridsåtgärdens omfattning. Domen innebär att en part är skyldig att varsla på nytt även om han begränsar stridsåtgärderna i förhållande till uppgiften härom i varslet, nämligen om detta sker på ett sådant sätt att han förrycker motpartens planeringsarbete eller skapar andra svårigheter för denne under förberedelserna för den kommande striden. Det må också framhållas att motparten på

116 Varsel och SOU 1934:18 dispenser

dom” 1930 nr 83 - har rätt att utgå från ordalagen grund av AD:s

att den som står risken för i varslet, vilket betyder lagt varslet

otydligheter i formuleringen.

ofta strida mot varselföreskriften i Villkorade varsel torde

med att till ett varsel om MBL. Det är knappast förenligt lagen

att träder i kraft bara om lockout knyta villkoret stridsåtgärden

skulle sättas i verket. Inte heller kan en ännu inte varslad strejk

att i ett varsel om strejk ange att denna det vara tillräckligt

för den händelse skulle underlåta kommer att utvidgas motparten

I båda fallen torde fordras att man varslar att respektera strejken.

Däremot kan erinran inte när villkoret inträtt. någon på nytt

som med iakttagande av sjuriktas mot ett lockoutvarsel gärna

med förbehåll att lockouten sätts i verket dagarsfristen förses

kommer att utlösas. I detta fall är det bara om en varslad strejk

utsatt motåtgärd. En sådan om en till bestämd tidpunkt fråga

att vidta endast om den åtgärd kommer åtgärd ter det sig naturligt

Utlöses inte Strejken blir också till stånd mot vilken den är riktad.

blir förhindrad att verkställa den varsföljden att arbetsgivaren

lade lockouten.

i ut- Även om kartläggningen ger exempel på bristfälligheter

av varsel finns inte fog att rikta någon allvarligare formningen

för oklart formulerade varsel. Det är inte lätt kritik mot parterna

besked om förestående stridsåtgärder i alla detalatt ge entydiga

gör som regel så gott de kan och de har möjligheter jer, parterna

med varandra lagda varsel för att undanröja att överlägga kring

Sådana har också på senaeventuella oklarheter. överläggningar

i olika sammanhang, och på den offentliga re tid förekommit

i särskilda protokoll. Framhållas sektorn har de dokumenterats

varsel som PTK lämnade i 1976 års må vidare att det villkorade

med SAF och som enligt vad ovan sagts torde

pensionskonflikt

inte utan att PTK senare lagt nya ha varit lagstridigt upprepats

när PTKzs bedömning inte respekterat varsel motparten enligt

inledda striden. av problemen med svårtolkade den Lösningen

fall inte i försök att ändra varsel kan i vart rimligen ligga några

kraven varslens precisering. lagtexten genom att där skärpa på

i är i vad mån Viktigare att uppmärksamma sammanhanget

i sina varsel de gränser för parterna redan från början respekterar

av deras huvudavtalen och striden som följer förpliktelser enligt

mellan av ett varsel och hur de ser på förhållandet utformningen

Det är rimligt att av en

den därefter följande dispensgivningen.

kräva att han utformar sitt varsel så att det inte varslande part

som kan förutses vara samhällsfarliga i omfattar stridsåtgärder

eller som kommer att huvudavtalens mening erfarenhetsmässigt

detta. Parterna undantas genom dispenser om motparten begär

ord inte förutskicka andra stridsåtgärder än såbör med andra

Varsel och dispenser 117

dana som de är beredda att stå för och i förekommande fall sätta i verket. Det bör ligga i den varslande partens eget intresse att iaktta vad som nu sagts. Ett sådant förfarande kan framför allt bidra till en mera saklig bedömning av frågan hur lång varseltiden kan behöva vara på särskilt sårbara avtalsområden för att där kunna genomföra ett rationellt bedrivet dispensförfarande.

8.4.5 Varslets sakliga utformning och dispensförfarandet

Det viktigaste underlaget för analysen i denna del utgör parternas agerande under 1980 års konflikt och i 1983 års avtalsrörelse. Då konflikten 1980 bröt ut hade man ingen erfarenhet i vårt land under senare tid av omfattande stridsåtgärder och saknade över huvud taget erfarenhet av stridsåtgärder på flera samhällssektorer samtidigt. Det ligger i sakens natur att parterna då begick misstag och inte alltid handlade på ett sätt som vid en bedömning i efterhand går fritt från invändningar. I det följande skall förhållandet mellan varslens utformning och dispensgivningen belysas något på arbetsmarknadens olika områden. Bara på den offentliga sektorn är det möjligt att på grundval av tillgängligt material jämföra parternas förfarande 1980 och 1983. På det statliga området är till en början av betydelse att parterna i huvudavtalet åtagit sig att använda rätten till stridsåtgärder med särskild försiktighet på vissa uttryckligen angivna områden, nämligen i fråga om rikets säkerhet, upprätthållande av lag och ordning, vården av sjuka, Omhändertagna och andra behövande samt utbetalningar som behövs för enskildas ekonomiska trygghet. Parterna har vidare i huvudavtalet gått ett steg längre och kommit överens om att undvika stridsåtgärder som kan befaras medföra allvarliga rubbningar av samhällsekonomin eller folkförsörjningen liksom stridsåtgärder som skulle vara stötande av humanitära skäl, såsom stridsåtgärder vid skolor för handikappade eller inom kyrkan. En närmare granskning av lagda varsel visar till en början att SF och TCO-S 1980 i några fall varslat om stridsåtgärder på områden som man i huvudavtalet utfäst sig att undvika och att detta upprepats i ett fall 1983. De båda organisationernas varsel 1980 omfattade sålunda i fråga om nyanställningsblockaden skolor för handikappade och kyrkliga tjänster och när det gällde övertidsblockaden skolor för handikappade. TCO-S varsel om övertidsblockad 1983 upptog också skolor för handikappade. I alla tre fallen beviljades sedermera av SAV. dispenser på begäran En stor del av de dispenser som beviljades 1980 och 1983 låg inom de områden som parterna i huvudavtalet åtagit sig att behandla med särskild försiktighet. TCO-S beviljade 1980 dis-

118 Varsel och dispenser

penser från sin varslade övertidsblockad bl.a. i fråga om SMHI:s flygväderlekstjänst för ambulansflyg och katastroftillbud. Både SF och TCO-S beviljade samma år dispenser från den varslade strejken såvitt avsåg flygledarpersonal som krävdes för ambulans- och räddningsflyg och för personal som behövdes för incidentberedskapen. Under 1983 års avtalstvist gav SF och TCO-S dispenser från sin övertidsblockad för sådan verksamhet inom försvarsmakten som var nödvändig för att upprätthålla anbefalld incidentberedskap och stabsberedskap samt vid luftfartsverket för arbete som behövdes för ambulans- och räddningsflyg och för incident- och spaningsberedskap för försvaret. TCO-S gav också dispens för SMHI:s flygväderlekstjänst i den mån det behövdes för ambulansflyg och katastroftillbud och totalförsvarets incidentberedskap. Det finns även exempel på andra områden, där de båda organisationerna vid såväl 1980 års konflikt som 1983 års avtalstvist beviljat dispenser men som inte självklart kan räknas till dem som särskilt anges i huvudavtalet. Här kan nämnas sameskolor, skötsel av djur och växter, nödfall, katastrofsituationer och situationer där arbetet av räddningsskäl eller andra uppenbara säkerhetsskäl måste utföras utan tidsfördröjning. Jämför man de dispenser som beviljades på den kommunala sektorn 1980 och 1983 finner man att samma generella dispenser beviljades båda åren för vissa grupper av arbetstagare. Inom KTK:s avtalsområde gavs sålunda dispens båda gångerna för ansvariga föredragande eller sekreterare i förhandlingsfrågor. SKAF beviljade vid båda tillfällena dispenser för personal inom brandväsendet som behövdes för att upprätthålla i brandordning föreskriven minsta styrka och normal standard för larmfunktionen samt för personal som under beredskapstjänstgöring krävdes för insatser i nödlägen. Inom den privata sektorn är förhållandena inte direkt jämförbara med dem på den offentliga. På LO-området är det förbunden som beviljar dispenser. På det centrala planet mellan SAF och LO är man därför inte direkt engagerad i dispensförfarandet. SAF och LO har inte heller vid överläggningarna framfört några synpunkter om att det vållat särskilda problem att hinna med dispensgivningen. Man är ense om att vardera sidan skall behålla sin ensidiga bestämmanderätt i fråga om vilka dispenser som man går med på. Såväl SAF som LO är negativa till att införa förhandlingsskyldighet på sina avtalsområden när det gäller undantag från varslade stridsåtgärder. PTK har samma uppfattning.

Varsel och dispenser 119

8.4.6 Slutsynpunkter

De förslag som framförts om att ändra MBL:s varselföreskrift att förlänga den där stadgade varseltiden om sju dagar har genom inte utbrett stöd hos arbetsmarknadens organisationer. De något som varseltiden har medfört får därför i första hand problem lösas av parterna själva på områden där de ter sig besvärande. Problemen har i allt väsentligt sin grund i den dispensgivning som måste ske i anslutning till ett varsel och helst ofrånkomligen hinnas med före varseltidens utgång. Kartläggningen visar att det finns avtalsområden där parterna inte uttömt sina möjligheter att olika sätt komma till rätta med eller åtminstone minska svåpå righeterna. I första hand kommer i blickpunkten det rimliga kravet att en part som står i att vidta stridsåtgärder redan begrepp i varslet beaktar sina avtalsenliga utfästelser i fråga om begränsav sådana åtgärder på särskilt känsliga områden eller annars ning tar all den hänsyn som framstår som sakligt befogad till vikten av att samhällsviktiga funktioner kan upprätthållas. Vidare bör parterna redan i sina varsel normalt göra de undantag från stridsåtsom kan förutses bli aktualiserade under det följande gärderna dispensförfarandet och då beviljas på begäran av motparten. Därutöver synes utrymme finnas för decentralisering av dispensförfarandet och lokala överenskommelser om skyddsarbete, antill förhållandena inom olika myndigheter och företag. passade bör på särskilt utsatta avtalsområden allvar- Samtidigt parterna en förlängning av varseltiden avtalsvägen om andra ligt överväga inte visar sig vara till fyllest. Det kan också vara en åtgärder i enskilda fall med hänsyn till den framkomlig väg att parterna förestående stridens inriktning och omfattning tar till vara möjatt den längre varseltid som kan ligheten självmant ge motparten behövas.

sou 1984:18 121

9 Neutralitet och skyddsarbete m.m.

9.1 Gällande bestämmelser om neutralitet och

skyddsarbete

9. l .l SAF-LO-området

Huvudavtalet mellan SAF och LO innehåller bestämmelser om begränsning av de ekonomiska stridsåtgärderna. Dessa bestämmelser är bindande för de medlemmar av SAF och LO som antagit huvudavtalet. På LO:s område gäller huvudavtalet för alla förbund utom byggnadsarbetareförbundet och transportarbetareförbundet. Enligt huvudavtalet är stridsåtgärder mot neutral tredje man i princip förbjudna vid tvist om ingående av kollektivavtal. Med tredje man förstås alla de som inte är parter i tvisten, dvs. inte blir bundna i samband med uppgörelse av det kollektivavtal som tvisten gäller. Centrala rekommendationsavtal mellan SAF och LO grundar partsställning för alla de medlemsförbund som omfattas av de centrala förhandlingarna, även om förbunden enligt sina stadgar i vederbörlig ordning måste godkänna avtalen för att bli bundna av dessa. Skyddet för tredje man avser inte den som intar en oneutral hållning i tvisten. Som exempel härpå kan nämnas den som är strejk- eller blockadbrytare eller den som är ekonomiskt nära lierad med eller aktivt understöder part i tvisten. En person förlorar dock inte sin neutralitet genom att utföra skyddsarbete. Vid tvist om upprättande av kollektivavtal får sympatiåtgärd mot neutral tredje man vidtas, om åtgärden har form av arbetsinställelse jämte arbetsblockad eller vägran att ta befattning med smittade varor (varor som är avsedda för eller härrör från rörelse som drivs av part i den ursprungliga tvisten). I huvudavtalet mellan SAF och LO hänförs till skyddsarbete dels sådant arbete som vid ett konfliktutbrott behövs för att driften skall kunna avslutas på ett tekniskt försvarligt sätt, dels sådant arbete som är nödvändigt för att avvärja fara för människor eller skada på byggnader, andra anläggningar, fartyg, ma-

122 Neutralitet och skyddsarbete m.m. sou 1984218

skiner eller husdjur. Till skyddsarbete hänförs också sådant arbete som måste utföras för att förhindra skada på sådant varulager som under konflikten inte används för att uppehålla företagets drift eller för att avyttras i vidare mån än som är nödvändigt för att förhindra förskämning eller förstöring. Lika med skyddsarbete anses arbete som någon är skyldig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag eller författning. Den angivna definitionen på skyddsarbete har kompletterats med en protokollsanteckning där det förutsätts att den närmare innebörden av skyddsarbetsbegreppet inom olika yrkesområden skall fastställas genom överenskommelser mellan vederbörande förbund. Det har vidare förutsätts att de ordinarie arbetarna i fall av behov åtar sig utförande av skyddsarbete på villkor att företaget under konflikten inte bedriver produktion, dvs. inte uppehåller driften med hjälp av blockadbrytare. Som framhållits i kap. l har kartläggningen på SAF-LOområdet i fråga om bl. a. skyddsarbete begränsats till de tre LO-förbunden fabriksarbetareförbundet, livsmedelsarbetareförbundet och transportarbetareförbundet. Särskilda överenskommelser om skyddsarbete har träffats mellan dels Allmänna Gruppen inom SAF och fabriksarbetareförbundet, dels Livsmedelsbranschens Arbetsgivareförbund och livsmedelsarbetareförbundet. Transportarbetareförbundet har inte antagit huvudavtalet och har inte heller med arbetsgivarsidan träffat särskilda överenskommelser om skyddsarbete. Överenskommelsen på fabriksarbetareförbundets omrâde träffades 1965, och enligt den skall som skyddsarbete anses även sådana arbeten som är nödvändiga för att driften helt eller delvis skall kunna återupptas efter konfliktens slut. Tillämpningen av skyddsarbetsbegreppet innebär vidare, att om produktion under en konflikt måste fortgå detta inte får ske i större omfattning än vad som är absolut nödvändigt med hänsyn till arbetets karaktär av skyddsarbete. Färdigprodukter och halvfabrikat som tillverkats under konflikten får inte expedieras till kunder så länge denna pågår. Vissa samhällsviktiga funktioner som normalt utförs av företagets arbetare skall emellertid såvitt möjligt upprätthållas under konflikt. På livsmedelsomrâdet gäller sedan den l januari 1981 en överenskommelse om skyddsarbete inom mejeri- och mjölkproduktindustrin. Enligt denna hänförs till skyddsarbete samtliga arbetsuppgifter som ingår som ett led i intransport, tillverkning, lagring och distribution av mjölk och andra mejeriprodukter liksom allt för detta erforderligt underhållsarbete. All produktion inom branschen i vilken mjölk ingår som råvara skall fortgå ostörd oberoende av vilka konfliktåtgärder som vidtas från någondera

Neutralitet och skyddsarbete m.m. 123

sidan. Arbete med juice och andra produkter vari mjölk inte ingår som råvara utgör skyddsarbete bara om arbetsuppgifterna måste utföras för att skydda anläggningar från skada eller för att skydda inneliggande varulager från förskämning och förstöring. På vartdera fabriksarbetareförbundets och livsmedelsarbetareförbundets område finns dessutom omkring 200 lokala överenskommelser om skyddsarbete. Dessa gäller enskilda företag och revideras undan för undan i anslutning till den tekniska utvecklingen. Tvister om skyddsarbete avgörs enligt huvudavtalet mellan SAF och LO av arbetsmarknadsnämnden såsom skiljenämnd med opartisk ordförande.

9.1.2 SAF-PTK-området I tid efter annan sedan 1975 mellan SAF och PTK träffade avtal om allmänna anställningsvillkor finns bestämmelser om tjänste-

mans åligganden och rättigheter vid konflikt mellan arbetsgivare

och arbetare. Fastän bestämmelserna är tillämpliga endast vid konflikter mellan arbetsgivare och arbetare, har de i praktiken betydelse för parternas bedömanden i frågor om neutralitet i samband med tjänstemannakonflikt utanför SAF-PTK-området. Under en konflikt är tjänsteman som inte omfattas av denna skyldig bl. a. att på vanligt sätt utföra de uppdrag och åligganden som är förenade med tjänsten liksom sådant arbete som i övrigt faller inom företagets arbetsområde för tjänstemän. Han är dessutom skyldig att delta i skyddsarbete och att utföra vissa andra likartade arbetsuppgifter. I avtalet beskrivs skyddsarbete på samma sätt som i huvudavtalet mellan SAF och LO. Alla tjänstemän är i princip skyldiga att utföra skyddsarbete vid konflikt mellan arbetsgivare och arbetare. Detsamma anses gälla vid tjänstemannakonflikt. Vid arbetarkonflikt blir emellertid skyddsarbete för tjänstemän aktuellt bara när detta inte utförs av arbetarna själva. Vid tjänstemannakonflikt utförs skyddsarbete företrädesvis av den tjänsteman i vars ordinarie arbetsuppgifter arbete av detta slag ingår och detta oberoende av om han deltar i konflikten. Tvister om arbetsskyldigheten under konflikt avgörs med bindande verkan för parterna i sista hand av förtroenderådet, om lokala överläggningar och förbundsvisa förhandlingar inte lett till enighet.

9.1.3 SFO-LO/PTK-området Huvudavtalet på detta område träffades 1982 och är det senaste huvudavtalet på arbetsmarknaden. Avtalet innehåller neutrali-

124 Neutralitet och skyddsarbete m.m.

för arbetstagare vid konflikt inom SFO-området vilken tetsregler, han inte är berörd av. Han skall utföra sina ordinarie uppgifter i den som är brukligt vid arbetets normala utförande. omfattning Vid skall sålunda arbetare utföra de arbetjänstemannakonflikt ten som inom ramen för hans kvalifikationer faller inom berört kollektivavtals tillämpningsområde, medan tjänsteman vid arbetarkonflikt skall utföra allt tjänstemannaarbete vid berört företag som faller inom berört tjänstemannakollektivs avtals tillämpningsområde. Såväl arbetare som tjänstemän är dessutom skyldiga att utföra skyddsarbete och förberedelsearbete. I huvudavtalet på detta område har begreppet skyddsarbete till nutida språkbruk utan att dess innebörd därmed anpassats ändrats i förhållande till motsvarande begrepp på SAF-LOområdet. På några punkter har emellertid ändringar i sak gjorts. Dels har tillagts att till skyddsarbete hänförs arbete som behöver utföras för att betala ut löner, pensioner och andra ersättningar, dels gäller i stället för bestämmelsen som med skyddsarbete likställer arbete som någon är skyldig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag eller författning, att till skyddsarbete räknas arbete som företag i sin egenskap av arbetsgivare behöver utföra för att fullgöra åliggande enligt lag eller författning. En förutsättning för att sistnämnda arbete skall betraktas som skyddsarbete är emellertid att det inte enbart är ekonomiska intressen som i eller skyddas lag författning. Huvudavtalet innehåller också en bestämmelse om förberedelsearbete. Härmed avses arbete som gör det möjligt att snarast verksamheten när överenskommelse träffats om att återuppta stridsätgärd skall upphöra. Förberedelsearbete kan sålunda bli aktuellt för vissa arbetstagare innan stridsåtgärden avslutas. Till skyddsarbete och förberedelsearbete hänförs vidare arbetsledning som behövs vid skyddsarbete i samband med konflikt inom LO-kollektivets avtalsområde. Innebörden av begreppet skyddsarbete och utformningen av förberedelsearbetet kan av branschkommittéer och förbund antill olika avtalsområden. Både arbetare och tjänstemän är passas skyldiga att inom sina avtalsområden utföra skyddsarbete och förberedelsearbete. Tvister om sådana arbeten och om branschanpassning avgörs med bindande verkan av en av parterna tillsatt gemensam nämnd under ledning av en opartisk ordförande.

9.1.4 Det statliga området

Det statliga huvudavtalet innehåller bestämmelser om neutralitet vid arbetskonflikt för arbetstagare som omfattas av avtalet. Sådan arbetstagare är inte skyldig att utföra arbete som är föremål

Neutralitet och m.m. 125 skyddsarbete

för lockout eller för tillåten strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd eller för lovlig blockad. Den som står utanför arbetskonflikt skall dock fullgöra sina vanliga tjänsteåligganden. Han är också skyldig att utföra skyddsarbete. Utanför det statliga huvudavtalets tillämpningsområde gäller likalydande i anställningsförordningen upptagna bestämmelser. Till skyddsarbete hänförs arbete som fordras för att verksamheten skall kunna avvecklas på ett tekniskt försvarligt sätt eller för att förebygga fara för människor eller skada på Till egendom. skyddsarbete räknas också arbete som någon är skyldig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag. Skyldighet att utföra skyddsarbete föreligger bara för tjänstemän som inte omfattas av arbetskonflikt. Tvister om arbetsskyldigheten under konflikt avgörs av domstol. Vid sådana tvister gäller inte bestämmelserna i MBL om tolkningsföreträde för facklig organisation.

9.1.5 Det kommunala området

Det kommunala huvudavtalets bestämmelser om neutralitetöverensstämmer med motsvarande regler på det statliga området. Detsamma gäller i huvudsak reglerna om skyddsarbete. Skyldigheten att utföra skyddsarbete är emellertid på det kommunala området inte begränsad till arbetstagare som står utanför konflikt utan gäller alla arbetstagare.

9.2 Tillämpning av bestämmelserna om neutralitet och

skyddsarbete

9.2.1 Allmänt

Skyddsarbete brukar parterna på arbetsmarknaden undanta från stridsåtgärder i samband med utformningen av sina varsel eller vid sina beslut om dispenser. Frågor om innebörden av rätten till neutralitet vid arbetskonflikter för arbetstagare har i praxis mera ingående behandlats bara på den offentliga sektorn och detta av JO i anslutning till ett antal där inträffade konflikter. Reglerna om skyddsarbete som i dessa sammanhang också berörts av JO har vidare behandlats av arbetsmarknadsnämnden SAF-LOpå området. Nämnden har i två fall prövat den närmare innebörden av begreppet skyddsarbete. Den har dessutom i ett fall behandlat skyddet för tredje man mot stridsåtgärder. Sistnämnda fall som gällde en kommunal förtroendeman redovisas i det följande under avsnitt 9.4.

126 Neutralitet och skyddsarbete m.m. sou 1984:18

9.2.2 Skyddsarbete i samband med varsel och dispenser Under 1980 års konflikt gjorde fabriksarbetareförbundet undantag för skyddsarbete i sitt varsel om övertidsblockad, och motsvarande förbundets arbetsgivarmotparter i sitt undantag gjorde lockoutvarsel. SKAF förfor på samma sätt i sitt varsel om övertidsblockad till kommunförbunden. Likaså gjorde SAV och kommunförbundet i sina lockoutvarsel till SF, TCO-S samt SKAF och KTK. SAV och kommunförbundet gjorde vidare undantag för utbetalning av löner och andra betalningar. Under 1981 års lönekonflikt mellan PTK och SAF undantog parterna också å ömse sidor skyddsarbete från sina varsel om stridsåtgärder. PTK emellertid —— bortsett från — i avvakgjorde sjöfarten undantag tan behandling av dispensansökningar och preciserade bepå greppet skyddsarbete till att avse arbete som påkallades på grund av olyckshändelse, haveri eller liknande oförutsedd händelse som innebar fara för människors eller djurs liv eller hälsa eller för omfattande skador på byggnader, anläggningar, fartyg, maskiner eller lager. Vidare undantog PTK arbete som avsåg beräkning eller utbetalning av löner, pensioner och andra ersättningar till arbetare och tjänstemän. Under 1983 års avtalsrörelse undantog SKAF liksom 1980 från sitt varsel skyddsarbete men förtydligade sedermera på begäran av arbetsgivarsidan detta undantag inom brandväsendet till att avse arbete som fordrades utöver ordinarie arbetstid för att normal standard skulle kunna upprätthållas på utryckningsmateriel Såväl SAV som SF och TCO-S beviljade under 1980 års konflikt och l983 års avtalsrörelse undantag för skyddsarbete i samband med beslut om generella dispenser. Under 1980 års konflikt uppkom motsättningar mellan KTK och SHSTF samt Stockholms läns landsting om bemanningsnivån under arbetsnedläggelsen vid de sjukhus som omfattades av denna. Arbetstagarsidan hänvisade till att man vid dispensgivningen beaktat bestämmelserna om skyddsarbete, medan arbetsgivarsidan ansåg att medgiven nivå innebar en så avsevärd begränsning av den sjukvårdande verksamheten att en viktig samhällsfunktion otillbörligen stördes. En av de båda kommunförbunden begärd dispens från för löneförrättare och personalredogörare bevilstridsåtgärderna jades av KTK endast i fråga om löneberäkning för timavlönad personal under hänvisning till att löneutbetalning i allt väsentligt kunde göras å conto.

9.2.3 JO om neutralitet och skyddsarbete Första som JO fick ta ställning till klagomål om myndiggången heters handlande under arbetskonflikt var i samband med arbets-

Neutralitet och skyddsarbete m.m. 127

konflikterna 1966 vid skolväsendet och underrätterna. Förhand-

lingsrättsreformen för de offentliganställda hade nyligen trätt i kraft. JO fann att en inte strejkande lärare inte fick åläggas att överta en strejkande kollegas undervisning. Inte heller fick någon annan tjänsteman vid skolan, exempelvis skolläkaren, meddelas sådant åläggande. På grund av allmänna arbetsrättsliga grundsatser borde skolmyndigheterna över huvud taget anse sig förhindrade att förordna annan att upprätthålla de inställda arbetsuppgifterna. Varken en elev eller en förälder borde därför i denna sin egenskap förordnas att fullgöra läraruppgifterna. Den administrativa ledningen av en skola kunde inte klassificeras som skyddsarbete, även om vissa element i ledningsfunktionen kunde hänföras till åtgärder för tekniskt försvarlig avveckling av verksamheten. Uppgiften att vara inskrivningsdomare hörde enligt JO inte till en chefsdomares vanliga tjänsteåligganden i andra fall än där särskild befattningshavare inte fanns av hovrätten förordnad att handlägga inskrivningsärenden. Om chefsdomaren av någon anledning valde att fullgöra arbetsuppgifter som han på grund av neutralitetsrätten inte var skyldig att utföra bröt han emellertid inte mot någon tjänsteplikt, och JO hade inte att ta ställning till ett sådant handlingssätt. Även om det i en ingick verkschefs åligganden att i nödfall med egna arbetsinsatser upprätthålla myndighetens funktioner, kunde en sådan arbetsinsats enligt JO likväl inte betraktas som ett vanligt tjänsteåliggande. Handläggningen av en inskrivningsdag ansåg JO dessutom svårligen kunna hänföras till skyddsarbete i vidare mån än en handläggning var nödvändig för att förhindra att en preklusionstid annars överskreds. I samband med arbetskonflikterna våren 1969 vid sjbfartsverket och SJ konstaterade JO att arbetsgivarmyndigheten under konflikt behöll sin rätt att leda, fördela och omfördela arbete men att denna rätt inte fick utövas så att tjänstemännens neutralitetsrätt träddes för när. Organisationsåtgärder fick inte vidtas som innebar att någon ålades att utföra oneutralt arbete. Tjänstemän som hade att utföra arbete av samma slag som det beträffande vilket arbetsinställelse vidtagits fick beordras till sådant arbete endast inom ordinarie arbetstid och sålunda inte på övertid. Kritik kunde inte riktas mot sjöfartsstyrelsen för att styrelsen omgrupperat lotsar mellan lotsstationerna eller mot SJ för att man omdisponerat tur- och tjänstgöringslistorna för lokförarna. Men myndigheterna fick inte driva sina strävanden att upprätthålla verksamheten så långt som till att begära av en anställd att han skulle överta en funktion som han tidigare inte fyllt bara därför att omläggningen av arbetet låg inom ramen för de allmänna plikterna enligt anställningsavtalet.

128 Neutralitet och skyddsarbete m.m. SOU 1984:l8

I till arbetskonflikterna 1971 vid SJ tog JO upp

anslutning om en myndighet utan att ge order ägde vädja till en frågorna anställd att utföra oneutralt arbete eller i vart fall hade rätt att ett helt erbjudande att göra sådant arbete. JO godta frivilligt inte kunna biträda uppfattningen att det under alla ansåg sig förhållanden skulle vara statlig myndighet förbjudet att utnyttja oneutralt arbete men satte däremot i fråga rätten och lämpligheten av att utan till sådant arbete. Mot ordergivning uppmana denna riktade JO viss kritik mot SJ för vidtagna godsbakgrund under bandisposition som ersättning för ordinarie transporter som inställts på grund av strejk. Kritiken avsåg godstågstrañk närmast det förhållandet att SJ inte lämnat tillräckligt klarläginformation om bandispositionen med påföljd att oneugande tralt arbete förekommit i viss utsträckning. JO därnäst över myndigheternas handlande under yttrade sig 1971 vid i Halland och länsstyrelsen

arbetskonflikterna landstinget

i Västerbotten. JO:s var förande av protokoll vid Enligt mening förvaltningsutskottets sammanträden inte att anse som ett vanligt för en landstingsdirektör. Det nära samband tjänsteåliggande som mellan den rent manuella protokollföringen och de förelåg - av med vad däri kan arbetsuppgifter granskning protokollet - som normalt utfördes av gjorinbegripas landstingsdirektören de dock att inte kunde anses höjd över diskussion. Då det frågan emellertid inte kunde anses vara i princip förbjudet för myndighet att oneutralt arbete - och detta i lika mån utnyttja gällde kommunala som - så detta i vart statliga myndigheter utgjorde fall ett stöd för antagandet att tjänsteman som utfört kraftigt sådant arbete inte gjort sig skyldig till tjänstefel. När det sedan om en av landskamreraren gjord återbetalning av gällde frågan mervärdeskatt - en som normalt ankom en annan i uppgift på konflikten - kunde betraktas som indragen tjänsteman skyddsarbete uttalade JO att man inte generellt kunde avvisa möjligheten att till sådant arbete räkna utbetalning av pengar i särskilt fall. JO tänkte då särskilt på socialhjälp eller annat trängande som var erforderligt för mottagarens eller dylikt oundgängligen hans Mera tveksamt kunde vara om återfamiljs livsuppehälle. av skatt kunde hänföras till skyddsarbete. Här kunde betalning utrymme finnas för olika åsikter beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Landskamrerarens handlingssätt som skett helt kunde emellertid lika litet som landstingsrådets falla frivilligt inom ramen för området för tjänstefel. Vad som förekommit under de olika arbetskonflikterna föranledde om av om JO att göra framställningar översyn reglerna neutralitet och skyddsarbete på den offentliga sektorn. I sam- JO behovet av en särskild lagstiftning om manhanget pekade på

Neutralitet och m.m. 129 skyddsarbete

myndigheternas verksamhet under arbetskonflikt i syfte bl. a. att motverka rättsförluster för tredje man, exempelvis av att följden

en preklusionsfrist löpte ut. Frågorna behandlades 1973 på rege-

ringens uppdrag av förhandlingsutredningen, som fann att inte tillräckligt starka skäl framkommit för ändring av ifrågasätta regler. Utredningen hade kommit fram till uppfattningen att redan vid de senaste årens konflikter många frågor lösts på ett smidigt och för parterna godtagbart sätt, framför allt av dem som hade möjlighet att tillgodogöra sig erfarenheter av inträftidigare fade konflikter. Det borde enligt utredningen överlåtas åt myndigheterna att utbilda en praxis på förevarande område med utgångspunkt i vunna erfarenheter och med av de uttaledning landen och undersökningar av arbetsrättsligt intresse som i olika sammanhang gjorts efter förhandlingsrättsreformens genomförande. Utredningen tog vidare avstånd från tanken på en generell lagstiftning som i förväg skulle reglera myndigheternas verksamhet under arbetskonflikt. I 1974 års anslöt statsverksproposition sig föredragande statsrådet i allt väsentligt till förhandlingsutredningens ståndpunkter.

9.2.4 Arbetsmarknadsnämndens avgöranden om skyddsarbete

Arbetsmarknadsnämnden har under av ordföledning opartisk rande avgjort två ärenden om skyddsarbete. Det ena ärendet uppkom 1953 i anslutning till en öppen konflikt inom olika delar av Iivsmedelsindustrin. Tvisten dels och ingällde mottagande läggning av färsk sparris, dels och av mottagande inläggning färsk spenat och dels skördande och av konservering champinjoner vid ett antal företag inom Råvarorna konserveringsindustrin. fanns vid konfliktutbrottet alltjämt ute och skulle på odlingarna bli helt förstörda, om de inte vid den snart inträffade rätta tidpunkten skördades och vidare omhändertogs inom en kort tidrymd. Underlåtenhet att skörda sparrisen skulle dessutom medföra skada på sparrissängarna även för kommande år. Arbetsmarknadsnämnden fann i sitt beslut att ifrågavarande arbete inte kunde avses vara skyddsarbete bestämmelserna i huvudavenligt talet. Mot beslutet reserverade sig arbetsgivarledamöterna. Det andra ärendet härrör från 1980 års konflikt och avsåg också livsmedelsbranschen. om Frågan gällde omhändertagande av mjölkrâvara vid en mjölkcentral Det utgjorde skyddsarbete. omtvistade arbetet avsåg i huvudsak smörtillverkning, ystning, osttillverkning, tillverkning av smörjolja och förpackning. Arbetsgivarsidan ansåg att behandlingen av mjölken var att betrakta som skyddsarbete i tre hänseenden. Dels hade arbetet varit

130 Neutralitet och m.m. skyddsarbete

för att inte skulle komma i konflikt med nödvändigt företaget bl. a. livsmedels- och miljöskyddslagstiftgällande lagstiftning, Dels hade grund av mjölkens försurning skada uppningen. på kommit och maskiner om arbetet inte utförts. på anläggningar Dels hade det varit nödvändigt att förhindra att mjölken som sådan förskämdes och förstördes, dvs. att förhindra skada på varulager. Arbetsmarknadsnämnden fann att regeln om skyldighet att utföra arbete grund av särskild föreskrift i lag bara tog på sikte enskilda lagfästa tjänsteplikt och att mejerinäpå personers arbetstagare inte var underkastade någon sådan tjänsteringens I om att arbetet varit erforderligt för att plikt. fråga ståndpunkten skada konstaterade nämnden att huvudavavvärja på varulager talets om bara vad som från skaderegler skyddsarbete avsåg sakskada men däremot inte ståndsrättsliga synpunkter utgjorde Skadades varulager som följd av varornas förmögenhetsskada. inneboende och inte ett utifrån kommande egenskaper genom var det nämndens mening fråga om förfysiskt angrepp enligt mögenhetsförlust. I övrigt ansåg nämnden att arbetsgivarsidan inte förmått att sådan situation förelegat som gjort styrka någon det att förhindra skada på anläggningar och maskinödvändigt ner. Även mot detta beslut reserverade sig arbetsgivarsidans ledamöter. Som av avsnitt 9.1.1 har parterna inom livsmeframgår delsbranschen numera träffat en överenskommelse om skyddsarbete inom mejeri- och mjölkproduktindustrin.

9.3 Gällande bestämmelser om frikretsar

Med frikrets avses här som enligt avtal mellan pararbetstagare terna hålls utanför arbetskonflikter. Sådana avtal finns på den sektorn, bankområdet samt mellan SFO och PTK. statliga på I huvudavtalet det statliga området har parterna förklarat på vara ense om att från undanta arbetstagare som sig stridsåtgärder av sin ställning i organisationen eller sina arbetsuppgifpå grund ter får anses ett särskilt sätt företräda arbetsgivaren eller som på annars av särskilda skäl inte bör delta i stridsåtgärder. på grund Denna finns närmare angiven på bilagor till huundantagskrets vudavtalet. Den omfattar ca 10 000 tjänster huvudsakligen deparvid SAV, och tjänstementstjänster, tjänster högre domartjänster ter som domstolschef, högre chefstjänster inom försvarsmakten, tillhörande verksledningen vid centrala myndigheter, tjänster vid myndigheter och vissa chefstjänster chefstjänster regionala vid lokala myndigheter. får inte omfatta den som innehar och utövar an- Stridsåtgärd eller som vikarierar på sådana tjänster. Arbetsnedgivna tjänster

Neutralitet och skyddsarbete m.m. l3l

läggelse i form av strejk eller lockout är sålunda inte tillåten för dessa tjänstemän. Inte heller får stridsåtgärd omfatta tjänsterna som sådana, varav följer att dessa inte kan utsättas för nyanställningsblockad. Vidare får stridsåtgärd inte avse sådan personal eller sådana tjänster som behövs för att de till hörande undantagskretsen tjänstemännen skall kunna sköta sina Vilken arbetsuppgifter. personal som behöver undantas av denna orsak får bedömas vid varje konflikttillfälle. Varsel om stridsåtgärd skall innehålla ett allmänt undantag för här aktuella tjänster, och det förutsätts att part skall kunna begära förhandlingar om vilka tjänster som skall falla under undantaget. Enligt tid efter annan gällande kollektivavtal mellan BAO och SBmf finns på bankomrâdet en krets av tjänstemän som inte skall omfattas av stridsåtgärder. Hit hör alla verkställande direktörer samt i banker med minst 50 anställda bl. a. sekreterare till verkställande direktören, vice verkställande direktör, annan direktör som tillhör den centrala företagsledningen, vid hupersonalchef vudkontor och vissa tjänstemän i övrigt enligt särskild överenskommelse. SBmf har i avtalet förklarat att dessa tjänstemän enligt förbundets stadgar får vara centralt anslutna men att de däremot inte får delta i den lokala fackliga verksamheten. SBmf är enligt avtalet berett att genom dispens medge ytterligare från undantag stridsåtgärder. I anslutning till huvudavtalet mellan SFO och LO/PTK har SFO och PTK i särskilt förhandlingsprotokoll in en antecktagit ning om frikrets av följande lydelse. Parterna är ense om att det står envar tjänsteman fritt att Parterna är också organisera sig. ense om att tjänstemän, som tillhör inte omföretagsledningen, fattas av eventuella stridsåtgärder, som kan vidtas av endera parten. Till företagsledningen räknas dels företagsledare och privatsekreterare, dels sådana tjänstemän i vilkas åligganden det ingår att företräda företaget i förhållande till tjänstemännen i frågor rörande dessas arbetsvillkor. Tvister om anteckningens innebörd skall avgöras av gemensamma nämnden under ledning av opartisk ordförande. I arbetsmarknaden - såvitt av övrigtfinns på framgår kartlägg- - inte avtal om frikretsar. På de ningen några härvidlag inte avtalsreglerade områdena som sålunda dominerar bilden brukar den varslande parten från stridsåtgärder undanta en av kategori arbetstagare som den bedömer bör stå utanför konflikter. Som exempel på detta kan nämnas följande fall. I samband med 1980 års konflikt fabriksarbetareförundantog bundet från sitt varsel om övertidsblockad bl. a. i deltagande styrelsers och arbetsgruppers sammanträden. TCO-S sitt tog från

132 Neutralitet och m.m. skyddsarbete

strejkvarsel undan inom undervisningsväsendet skoldirektörer, skolchefer och förste rektorer. Såväl SAV som TCO-S undantog genomgående i sina varsel 1980 den konfliktfria krets av högre m.fl. som beskrivits närmare i huvudavtalet på den tjänstemän sektorn. bevilstatliga Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund de kommunala arbetsgivarna under samma konflikt dispens jade från övertidsblockaden för ansvariga föredragande eller sekreterare i och från strejken för sekreterare åt förhandlingsfrågor och förvaltningschefer, som undantagits från strejken personali varslet. SKAF från övertidsblockaden för armedgav dispens som hade arbetsledaransvar eller uppgift att bedöma betstagare om I inledningsskedet av 1976 års pensionsfrågor skyddsarbete. konflikt mellan PTK och SAF undantog PTK från sitt varsel om förbud mot övertidsarbete en konfliktfri krets, som omfattade verkställande direktörer, deras sekreterare, personalchefer i större och i hänförliga till 02 och högre i företag tjänstemän övrigt Ett liknande undantag gjorde PTK i befattningsnomenklaturen. sitt varsel om i 1981 års lönekonflikt med SAF. arbetsnedläggelse SAF:s Allmänna Grupp och SAF undan- Verkstadsföreningen, lockoutvarsel under samma konflikt bl. a. tjänstemän tog i sina som tillhörde eller som innehade ledande beföretagsledningen en angiven specifikation. I 1983 års avtalstvist på fattningar enligt sektorn - liksom 1980 - inom undervisden statliga tog TCO-S undan från sitt skoldirektörer m. fl. ningsväsendet strejkvarsel men till att avse också biträdande skoldiutvidgade undantaget rektörer. Liksom 1980 undantogs av parterna på den statliga sektorn från varslen 1983 genomgående den konfliktfria kretsen huvudavtalet. KTK beviljade under samma avtalstvist disenligt från övertidsblockaden för föredragande i pens personalchefer, och deras sekreterare vid centrala personalförhandlingsfrågor KTK utfäste att positivt pröva lokala disorgan. sig samtidigt för andra arbetsgivarföreträdare, såsom persopensansökningar nalchefer vid fackförvaltningar.

9.4 Kommunala förtroendemäns ställning

Det finns bestämmelser i om neutralitet under arbetsinga lag konflikt för kommunala förtroendemän. Dessa är inte arbetstaoch omfattas därför varken av MBL, LOA eller gällande gare kollektivavtal. Arbetsmarknadsnämnden har under ledning av opartisk ordförande avgjort ett ärende om lovligheten av sympatiåtgärd enligt huvudavtalet mellan SAF och LO. Ärendet uppkom 1954 i samband med att en skolvaktmästare deltagit i strejk. Hans arbete hade utförts av en kommunal förtroendeman. På begäran av

sou I984:l8 Neutralitet och skyddsarbete m.m. 133i

SKAF hade Handelsanställdas Förbund beviljat sympatiåtgärd på så sätt att förbundets medlemmar vid en mjölkcentral vägrat att ta befattning med mjölk som levererades från ettjordbruk som

drevs av förtroendemannen jämte dennes broder. Åtgärden an-

sågs strida mot huvudavtalet. Nämnden förklarade att sympatiåtgärden inte var tillåten. Det var nämligen inte fråga om varor som härrörde från en rörelse som drevs av en part i den ursprungliga konflikten.

Under arbetskonflikten 1971 beslöt barnavårdsnämnden i

Stockholm att nämndens ordförande liksom ordförandena på avdelningar och delegationer skulle vara ansvariga för protokollföringen vid sammanträdena. Nämnden beslöt vidare att till kassaförvaltare för viss tid utse ordföranden som var borgarråd. Klagomål över besluten framfördes till JO. Enligt JO tedde det sig naturligt att när reglerna för den offentliga sektorn inte lämnade några besked söka hämta ledning från de spelregler som utbildats på den privata arbetsmarknaden. Svårigheter förelåg emellertid att göra jämförelser. De kommunala nämnderna för specialreglerad förvaltning hade exempelvis ingen motsvarighet i det privata näringslivet och inte heller fanns där någon parallell till nämndernas förpliktelse att svara för vissa grenar av samhällelig verksamhet. JO ansåg sig till en början med hänvisning till tidigare uttalanden i av 1966 års konflikt på tjänstemannaområdet anledning kunna slå fast, att det måste anses stå en myndighet fritt att med alla legitima medel söka upprätthålla en konfliktdrabbad samhällsfunktion och att det t.0.m. måste anses vara en skyldighet för de ansvariga förvaltande myndigheterna att göra det i all synnerhet när tredje man hade en lagstadgad rätt till det allmännas prestationer. I de yttranden som JO inhämtat i ärendet hade olika meningar framförts om de kommunala förtroendemännens ställning, om ledamöter i barnavårdsnämnd var att betrakta som företrädare för arbetsgivaren eller om de i förevarande sammanhang borde jämställas med tjänstemän. Oavsett vad som borde gälla på denna punkt framstod det för JO som uppenbart, att förtroendemännen i fråga om möjligheten att agera under pågående arbetskonflikter inte kunde vara mera bundna än tjänstemännen. Om en nämndens tjänsteman inte begick tjänstefel genom att utföra arbete som var föremål för stridsåtgärd måste detsamma gälla också en ledamot som utförde arbetet. JO kunde inte finna det annat än högst rimligt och tillåtligt att nämnden mottog de erbjudanden som ledamöter ville lämna att föra protokollet, verkställa utanordningar och annat dylikt som erfordrades för att verksamheten inte skulle lamslås. JO ville

134 Neutralitet och skyddsarbete m.m. SOU 1984218

t.o.m. ifrågasätta om inte nämnden var skyldig att begagna sig av ett sådant erbjudande. Frågan om en ledamot i nämnden var skyldig att åta sig uppdrag att föra protokoll, verkställa utanordningar 0.d. syntes JO ännu svårare att besvara. JO var inte främmande för tanken att man ur nämndledamöternas allmänna ansvar för att nämnden inte försummade sina åligganden kunde härleda en skyldighet för enskild ledamot att vid behov åta sig sådant uppdrag åtminstone i en krissituation. I så fall återstod att bedöma om arbetsrättsliga hänsyn ledde till att en sådan skyldighet inte förelåg i samband med arbetskonflikt. Härvid framstod det för JO ingalunda som onaturligt att betrakta ledamöterna som arbetsgivarrepresentanter. På sådana kunde neutralitetsregeln inte gärna tillämpas analogt. Å andra sidan fick man inte förbise att nämndens ledamöter utsetts genom val i demokratisk ordning och att arbetsgivarfunktionen inte stått i blickpunkten i detta sammanhang. Med tanke särskilt hur nämndledamöterna utsetts kunde man sätta i fråga på om de rimligen mot sin övertygelse kunde tvingas att utföra oneutralt arbete. Hit fick dock givetvis inte räknas skyddsarbete. JO slutade sitt uttalande med en allmän reflexion att det fanns utrymme för olika uppfattningar i de aktualiserade frågorna. I ett protokoll från centrala förhandlingar mellan kommunförbundet och Sveriges Kommunalqänstemannaförbund den 26 juni 1981 har de centrala parterna gemensamt konstaterat, att förtroendevalda inte är arbetstagare och således inte omfattas av bl.a. neutralitetsrätten. Enligt protokollet kan därför en arbetstagare med stöd av bestämmelsen i det kommunala huvudavtalet om neutralitet och skyddsarbete inte vägra att befatta sig med post etc. som handhas av förtroendevald.

9.5 Arbetsmarknadsparternas överväganden

9.5.1 Neutralitet och skyddsarbete

Bestämmelserna i huvudavtalen om neutralitet vid arbetskonflikter har i allmänhet inte berett arbetsmarknadens parter några större problem. Bortses från vissa typer av blockadåtgärder mot företag som inte omfattas av kartläggningen i nuvarande skede, anser man att skyddet för tredje man är tillräckligt, och någon ändring av gällande regler föreslås inte. När det gäller reglerna om skyddsarbete visar överläggningarna att delade meningar ibland förekommit om begreppets närmare innebörd men att inte heller här mött några allvarligare svårigheter i tillämpningen. SAF framhåller att på senare år flera förekommit tengånger

SOU l984zl8 Neutralitet och skyddsarbete m.m. 135

denser till som visserligen inte år förbjudna i hustridsåtgärder vudavtalet men som likväl framstår som stötande och ligger på gränsen till ett föreningsrättskränkande handlande. Här åsyftas stridsåtgärder som på ett särskilt sätt riktar sig mot företag som är företrädda i SAF:s eller medlemsförbundens styrelser eller förhandlingsdelegationer. Vad angår skyddsarbete har några fall förts till prövning inför arbetsmarknadsnämnden, och erfarenheter visar att parterna ofta har olika uppfattning om vad som ligger i skyddsarbetsbegreppet. Själva principen, dvs. att det finns sådant arbete som bör rubriceras som skyddsarbete och som inte bör påverkas av en pågående konflikt, är man dock i mycket vid mening ense om. På SAF-området gäller detta även tjänstemannasektorn fastän tjänstemannaavtalen saknar särskilda bestämmelser om skyddsarbete vid konflikt på tjänstemannaområdet. I får man anse att det är en uppgift för betydande utsträckning branschparterna att genom särskilda överenskommelser närmare definiera vad som i branschen skall innefattas i skyddsarbetsbegreppet. Det torde kunna konstateras att det fortfarande föreligger vissa brister i detta hänseende. SFO erinrar under hänvisning till huvudavtalet med LO och PTK om att man har tillsatt arbetsgrupper som i fredstid skall klara ut vad som skall gälla vid konflikt. KFO har inte stött på några problem vad avser tillämpningen av om neutralitet och Mot bakgrund av den regler skyddsarbete. som finns på området avser KFO att försöka minimera praxis om neutralitet och skyddsarbete i kommande huvudavreglerna tal. BAO att det inte finns något huvudavtal eller annat påpekar avtal om skyddsarbete inom bankområdet. TA framhåller att regler om skyddsarbete inte finns på TAområdet och att man därför inte har några praktiska erfarenheter att redovisa. SA V anser beträffande stridsåtgärder mot neutral tredje man att någon särskild reglering utöver skyddet mot samhållsfarliga konflikter erfordras. Beträffande skyddsarbete har reglerna i ej huvudavtalet och anställningsförordningen ej föranlett några problem. På det statliga området gäller att den som deltar i arbetskonflikt inte är skyldig att utföra skyddsarbete, varför skyldigheten att utföra sådant arbete är en inskränkning i icke stridande arbetstagares rätt till neutralitet. När behov att utföra uppkommer brukar SAV ta upp förhandlingar med skyddsarbete arbetstagarsidan om undantag från konflikter för arbetstagare som under normala förhållanden skulle utföra arbetet. Sådana har hittills beviljats av den stridande organisationen i undantag den utsträckning som behövts. Såvitt gäller det statliga lönereg-

136 Neutralitet och skyddsarbete m.m.

lerade området finns det enligt SAV:s mening inte något behov av att ändra innehållet i skyddsarbetsbegreppet. Parterna har någon gång haft delade meningar om innebörden av begreppet skyddsarbete men detta har inte lett till några formliga tvister. LO anför att alla stora konflikter drabbar tredje man på ett eller annat sätt. Bestämmelserna om förbud mot stridsåtgärder mot neutral tredje man har inte gett upphov till några särskilda problem. Enligt LO:s mening bör man vara generös vid tillämpning av bestämmelser om skyddsarbete. Några särskilda problem inom LO-området föreligger inte. SF anser att gällande definition av skyddsarbete gott och väl svarar mot de behov som kan finnas att skydda väsentliga värden från konsekvenserna av en arbetskonflikt. Genom det statliga huvudavtalet är det dessutom så att arbetsgivaren temporärt förfogar över tolkningen genom att MBL:s regler om fackligt tolkningsföreträde i tvist om arbetsskyldighet inte tillämpas i fråga om skyldighet att fullgöra skyddsarbete. Skäliga hänsynstaganden till förhållanden - t. ex. viss - som myndighetsutövning ligger utanför skyddsarbetsbegreppet får behandlas i de former och enligt de principer som anges i lag och huvudavtal i övrigt (exempelvis enligt avtalsregler rörande samhällsfarliga konflikter). SA CO/SR framhåller att det är ofrånkomligt att stridsåtgärder inom den offentliga sektorn nästan alltid drabbar tredje man trots att det är arbetsgivaren som är målet. Stridsåtgärderna måste därför avvägas så att inte tredje man blir oskäligt lidande och därför har ett skyddsnät skrivits in i huvudavtalen. Genom de införda reglerna om samhällsfarlighet, skyddsarbete och möjlighet till dispens har tredje mans intressen tillgodosetts så långt det är möjligt utan att för mycket rubba styrkebalansen mellan parterna. Självfallet kan problem uppstå vid bedömning om en konflikt skall betraktas som samhällsfarlig eller hur begreppet skyddsarbete skall tolkas. Trots att arbetsgivaren har en extensiv tolkning, kan problemen inte betraktas som stora. SKAF påpekar att bestämmelser om skyddsarbete finns intagna i det kommunala huvudavtalet varav framgår att det är de i konflikten inblandade arbetstagarna som själva är skyldiga att utföra skyddsarbetet. Bestämmelserna har inte utgjort något problem. Under 1980 års konflikt fick förbundet få frågor beträffande detta och inga tvister. Inte heller KTK anser sig under de konflikter som förevarit ha haft problem med bestämmelserna om skyddsarbete. I vart fall har inte arbetsgivarparterna framfört några synpunkter i frågan till KTK. De tvister som förekommit har endast förts som lokala förhandlingar.

Neutralitet och skyddsarbete m.m. 137

SALF anför att man i huvudavtalet med SAF har reglerat arbetsledarnas ställning vid konflikt. utgår därför

Regelmässigt

vid konflikter till förbundets distrikt, föreningar, avdelningar, klubbar och fackliga ombud information om skyldigheten att iaktta strikt neutralitet. På det statliga området inom den offentliga sektorn har SALF eget avtal med SAV och av samma innebörd som huvudavtalet inom det statliga området. Nämnda avtal har såvitt avser förbud mot stridsåtgärder mot neutral tredje man ej föranlett några problem. På det kommunala området gäller MBL:s regelsystem eftersom SALF ej har tecknat huvudavtal på detta område. SALF har emellertid alltid iakttagit strikt neutralitet här.

9.5.2 Frikretsar

Meningarna är delade om behovet av frikretsar och dessas omfattning. Ett par arbetsgivarorganisationer anser att även andra företrädare för ett företag än den högste chefen bör ingå i en frikrets, särskilt om de inte är fackligt anslutna. Från arbetstagarhåll framhåller en organisation att en begränsning av överenskommen frikrets är önskvärd. SAFanför att det är en naturlig arbetsgivarståndpunkt att den krets av personer som representerar företagsledningen även under en inträffad konflikt normalt måste omfatta avsevärt fler än högste chefen eller dennes allra närmaste medarbetare. Försök att i avtal närmare reglera frågan har emellertid hittills misslyckats. Tjänstemannaparterna har visat en mycket snäv inställning och närmast gett uttryck för uppfattningen att man på den fackliga sidan helt och hållet disponerar över företagslednings- eller frikretsbegreppet. Detta har bl. a. tagit sig uttryck i att de vid proklamerade stridsåtgärder velat inbegripa även chefer som befinner sig högt upp i företagshierarkin och som över huvud taget icke är medlemmar i den fackliga organisationen. Man har också hotat att vidta särskilt stränga stridsåtgärder mot företag som inte i det berörda hänseendet rättar sig efter tjänstemannapartens uppfattning. I några fall har också sådana åtgärder verkställts. SFO anser att det finns ett behov av frikrets. På SFO:s område har man löst frågan i huvudavtalet. K F0 anser däremot att behov av frikrets saknas och anger som att SIF i sitt konfliktvarsel 1981 undantog chefer och exempel chefssekreterare. BAO erinrar om att frikretsen har definierats i kollektivavtalet för banktjänstemän.

138 Neutralitet och skyddsarbete m.m.

TA anser att det är rimligt att vid konflikt undanta förutom den högste chefen även andra chefer som utåt har att företräda sitt företag. Vid journalistkonflikten 1981 tog SJF ut såväl chefredaktörer som redaktionschefer i konflikt oavsett om dessa var organiserade eller ej. Detta är enligt TA:s uppfattning orimligt. SA V framhåller att bestämmelser om frikrets finns intagna i huvudavtalet. Kretsen omfattar arbetstagare som på grund av sin ställning i organisationen eller sina arbetsuppgifter får anses på ett särskilt sätt företräda arbetsgivaren. LO påpekar att problemen med frikretsar inte berör arbetstagarkategorierna inom LO:s område. SF anser att behovet av frikrets är tillgodosett i det statliga huvudavtalet. SA CO/SR anför beträffande frikretsen i det statliga huvudavtalet att det i och för sig föreligger ett visst behov av en sådan men att den skulle kunna vara mindre. SACO/SR motsätter sig under alla omständigheter att frikretsen görs större utan anser att det snarare torde räcka med att undanta endast rena arbetsgivarföreträdare och inte som nu även personer i närheten av dessa. I det kommunala huvudavtalet finns ingen motsvarighet till den statliga frikretsen och SACO/SR-K motsätter sig bestämt en frikrets på detta område, där erforderliga undantag får klaras inom dispensförfarandet. KTK har inte fått önskemål om införande av frikrets från några arbetsgivarparterna, och KTK känner inget behov av en sådan. SALFerinrar om att frågan om en eventuell frikrets är föremål för diskussioner mellan SAF och PTK, och SALF ställer sig bakom PTKzs argumentering i denna del. SALF kan av erfarenhet konstatera att förbundet i vissa konfliktsituationer är utsatt för ett särskilt tryck från såväl vissa speciella medlemmar som från arbetsgivaren. Frikretsproblemet får lösas huvudsakligen i samband med utfärdandet av varsel inför en konfliktsituation. Om behov härav föreligger kan vissa arbetstagare eller visst arbete undantas från varslade stridsåtgärder. Om problem i detta hänseende uppstår efter igångsättandet av konfliktåtgärderna, har organisationen dessutom dispensinstitutet att tillgå.

9.6 Problemanalys

9.6.1 Neutralitet

Inom den ram som i kap. l angetts för kartläggningen av den lovliga arbetsmarknadsstriden skall här närmare behandlas rätten till neutralitet för arbetstagare som inte omfattas av arbets-

Neutralitet och skyddsarbete m.m. 139

konflikt. Denna fråga har kommit att öka i betydelse i anslutning till de förändringar som skett i konfliktmönstret och som innebär att det numera är allt vanligare att en konflikt drabbar företag och myndigheter i begränsad utsträckning så att arbetet delvis kan fortgå oberoende av konflikten. De praktiskt mest betydelsefulla exemplen på detta är punktstrejkerna och strejkerna på ett avtalsområde vid arbetsplatser som sysselsätter arbetstagare på flera sådana områden. Enligt en allmänt vedertagen arbetsrättslig grundsats har arbetstagare som inte omfattas av lovlig arbetskonflikt rätt att iaktta neutralitet under denna. Vägran att under en sådan konflikt utföra oneutralt arbete utgör inte saklig grund för uppsägning. Härvid saknar det betydelse om den som står utanför konflikten tillhör den stridande organisationen eller annan organisation eller är oorganiserad. Enligt det sedan 1938 gällande huvudavtalet mellan SAF och LO, som i princip förbjuder stridsåtgärder mot neutral tredje man i en arbetskonflikt, har huvudfrågan varit att närmare definiera neutraliteten i syfte att bestämma området för inte tillåtna stridsåtgärder. Detta har skett genom att såsom oneutral tredje man anses den som under tvist utfört i anledning av tvisten blockerat arbete av annan art än skyddsarbete. Rätten till neutralitet har i senare tillkomna huvudavtal utformats med sikte på att bestämma gränserna för de av en konflikt inte berörda arbetstagarnas arbetsskyldighet. Enligt det senaste huvudavtalet på den privata sektorn - huvudavtalet mellan SFO och LO/PTK — skall sålunda vid konflikt på SFO-området arbetstagare som inte berörs av stridsåtgärd utföra sina ordinarie arbetsuppgifter i den omfattning som är brukligt vid arbetets normala utförande. Till sitt innehåll liknande regler finns i de statliga och de kommunala huvudavtalen. Arbetstagare som omfattas av dessa huvudavtal är inte skyldiga att utföra arbete som är föremål för lockout eller

tillåten strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd eller för lovlig

blockad. Den som står utanför arbetskonflikt skall dock fullgöra sina vanliga tjänsteåligganden. Däremot föreligger inte någon på rättslig grund vilande skyldighet att avhålla sig från strejkbryteri. Det tillkommer varje arbetstagare att själv ta ställning till sina lojalitetsförhållanden. En organiserad arbetstagare är bunden av de lojalitets- och sanktionsföreskrifter som gäller inom hans egen organisation. I övrigt hör det till de grundläggande spelreglerna på arbetsmarknaden att fackföreningarna svarar för att tredje man respekterar den fackliga striden. Denna effekt når man genom att hos allmänheten vädja om stöd för arbetstagare som ser sig nödsakade att gå i konflikt för sina fackliga intressen. Om fackföreningens aktion

* 140 Neutralitet och skyddsarbete m.m.

inte har gensvar hos allmänheten, får den finna sig i att såväl arbetsgivare som tredje man handlar därefter. Om en stridsåtgärd respekteras eller inte beror sålunda ytterst av den allmänna opinionen. Det ligger emellertid isakens natur att en organiserad arbetstagare i allmänhet iakttar neutralitet även vid konflikter som inte berör hans egen organisation. På den statliga sektorn finns här som framgår av JO:s yttranden i olika sammanhang ett särskilt problem i fråga om tjänstemän som frivilligt ställer sig till förfogande för oneutralt arbete. På grund av de krav som enligt regeringsformen ställs på myndigheterna att iaktta opartiskhet och objektivitet i ämbetsutövningen är deras sätt att fullgöra arbetsgivarfunktionen inte enbart en arbetsrättslig fråga. Om myndigheterna skall kunna anlita arbetskraft som frivilligt ställer sig till förfogande för oneutralt arbete måste det stå utom allt tvivel att det är fråga om frivilliga åtaganden. Myndigheterna torde vara förhindrade att i en konfliktsituation uppmana till eller vädja om lojalitet till det allmännas intressen för att därmed söka få till stånd oneutralt arbete. Som framgår av det tidigare sagda innebär neutralitetsrätten den sektorn - sådan den kommit till i huvudpå privata uttryck avtalet mellan SFO och LO/ PTK - att en som inte arbetstagare berörs av stridsåtgärd utför sina ordinarie arbetsuppgifter i den omfattning som är brukligt vid arbetets normala utförande. Hinder föreligger dock inte för arbetsgivaren att vid en till ettdera av LO- eller PTK-området begränsad konflikt ta i anspråk arbetstagare på det inte konfliktberörda området även för annat arbete, men i så fall måste arbetet falla inom det sakliga tillämpningsområdet för det kollektivavtal som gäller för arbetstagaren. En tjänsteman gör sig sålunda inte skyldig till strejkbryteri om han inom ramen för sitt enskilda anställningsavtal under en arbetarkonflikt utför även andra arbetsuppgifter än vad han annars skulle ha gjort. Motsvarande gäller för arbetarna under en tjänstemannakonflikt. Enligt huvudavtalen på den offentliga sektorn, som omfattar både och arbetare och vars - till tjänstemän tillämpningsområde skillnad från vad som är fallet sektorn —— sammanpå den privata faller med det som gäller för kollektivavtalen om löner och allmänna arbetsvillkor, är en arbetstagare under konflikt skyldig att utföra bara sina vanliga tjänsteåligganden. Om flera arbetstagare utför likartade arbeten vid en och samma arbetsplats och några av dem deltar i arbetsnedläggelse, utgör det sålunda inte strejkbryteri att de kvarvarande fortsätter sitt arbete i vanlig ordning. Skyldigheten för arbetstagare som står utanför arbetskonflikt att utföra sina ordinarie eller vanliga arbetsuppgifter torde gälla

SOU 1984218 Neutralitet och skyddsarbete m.m. 141

även om arbetet som sådant faller under tillämpningsområdet för olika på gällande kollektivavtal och konflikten är arbetsplatsen begränsad till ett avtalsområde. Problem kan emellertid vid bedömningen av vad uppkomma som innefattas i ordinarie arbetsuppgifter eller vanliga tjänsteå- Bortses frän-Skyddsarbete som behandlas i det följanligganden. de kan först konstateras, att begreppen inte avser alla de arbetsuppgifter som åvilar en arbetstagare enligt hans anställningsavtal. Utgångspunkten är inte den formella arbetsskyldigheten enligt anställningsavtalet utan det faktiska arbete som arbetstagaren brukar utföra. Som vägledande princip kan uppställas att en utomstående arbetstagares arbetsskyldighet inte avser arbetsuppav annat slag än dem som han skulle ha fullgjort om gifter konflikten inte inträffat. Den angivna begränsningen i arbetsskyldigheten inskränker inte arbetsgivarens frihet att även under en konflikt företa omav arbetstagare eller att öka arbetstiden utöver den gruppering normala av annan omständighet än konflikten, exempå grund pelvis sjukdomsfall, tillfälligt ökad orderingång eller tillfällig av antalet inkommande ärenden. Det är däremot inte ökning förenligt med neutralitetsrätten att beordra en arbetstagare att på övertid sådant arbete som annars skulle ha utförts av fullgöra strejkande. Principiellt sett bryter en arbetsgivare mot neutralitetsrätten om han under en konflikt företar en sådan omdisposition av att dessa därigenom utför blockerat arbete i arbetstagare stället för arbete som inte berörs av konflikten.

9.6.2 Skyddsarbete

Den klassiska och alltjämt för arbetsmarknaden i stort sett giltiga definitionen av skyddsarbete finns i huvudavtalet mellan SAF och LO. Det är i huvudsak fem olika slag av arbeten som här hänförs till Skyddsarbete. Först arbete som vid ett konfliktutbrott behövs för att driften skall kunna avslutas på ett tekniskt försvarligt sätt. Därefter arbete för att avvärja fara för människor. Vidare arbete för att avvärja skada på byggnader eller andra anläggningar, fartyg, maskiner eller husdjur. Därefter arbete för att avvärja skada som inte tas i anspråk för driften eller som på varulager, för annat ändamål än att undvika eller inte avyttras förskämning förstörelse. Till sist arbete som måste utföras på grund av särskild föreskrift i lag eller författning. Bakom av detta skyddsarbetsbegrepp ligger oliutformningen ka motiv. I första hand må framhållas det rent humanitära motivet att inte utsätta människor för fara till liv eller hälsa. I övrigt ligger bakom bestämmelsen om skyddsarbete framför allt parter-

142 Neutralitet och skyddsarbete m.m. SOU |984:I8

nas gemensamma intresse av att driften skall kunna återupptas omedelbart efter konfliktens slut. För den skull avser reglerna om skyddsarbete i huvudsak att förhindra vad som från skadeståndsrättsliga synpunkter utgör sakskada. Förmögenhetsskada faller däremot utanför begreppet såsom en med den lovliga konflikten avsedd effekt i syfte att utöva påtryckning på motparten. Med arbete som måste utföras på grund av särskild föreskrift i lag eller författning avses arbete som omfattas av särskilt föreskriven tjänsteplikt, exempelvis arbetsskyldighet enligt lagen om allmän tjänsteplikt i ett läge då denna lag satts i kraft. På det privata området i övrigt har begreppet skyddsarbete utvidgats i huvudavtalet mellan SFO och LO/PTK. Till skyddsarbete räknas här även utbetalning av löner och andra ersättningar till och - i stället för arbete till av särskilt personalen följd föreskriven - arbete som behöver uttjänsteplikt arbetsgivaren föra för att fullgöra åliggande enligt lag eller författning, exempelvis inbetalning av källskatt. Dessutom likställs med skyddsarbete förberedelsearbete, dvs. arbete som behövs för att kunna återuppta verksamheten vid konfliktens slut. Härtill kommer - förutom förbundsvisa överenskommelser - det stora antal lokala överenskommelser om som skyddsarbete finns på den privata sektorn och som innebär en anpassning av skyddsarbetsbegreppet till de speciella förhållandena ute på företagen. På den offentliga sektorn utformades skyddsarbetsbegreppet i 1965 års tjänstemannalagar efter mönster av bestämmelsen om skyddsarbete i huvudavtalet mellan SAF och LO. Det har därefter i oförändrad lydelse överförts till de statliga och kommunala huvudavtalen. Lokala överenskommelser om skyddsarbete saknas på denna sektor. I huvudavtalet mellan SAF och LO fyller bestämmelsen om skyddsarbete i första hand funktionen att bestämma den närmare innebörden av rätten till neutralitet. En arbetstagare förlorar sålunda inte sin neutralitet genom att utföra skyddsarbete. Emellertid förutsätts i huvudavtalet att de ordinarie arbetarna under en konflikt i allmänhet själva utför skyddsarbete, och i praktiken har bestämmelsen kommit att få större betydelse för dem som deltar i en arbetskonflikt än för utomstående tredje man. Med ett undantag synes reglerna om skyddsarbete även i gällande huvudavtal eller motsvarande avtal på arbetsmarknaden i övrigt i överensstämmelse med sin utformning tillämpas så, att skyddsarbete företrädesvis utförs av den arbetstagare i vars normala arbetsuppgifter sådant arbete ingår och detta oberoende av om han deltar i konflikten. På det statliga området gäller emellertid att bara den som står utanför arbetskonflikt är skyldig att utföra

Neutralitet och skyddsarbete m.m. 143

skyddsarbete. Förklaringen härtill torde vara att denna från statstjänstemannalagen hämtade föreskrift till skillnad från vad som skett i det kommunala huvudavtalet inte anpassats till den ordning som gäller för arbetsmarknaden i övrigt sedan avtalsfrihet införts även på den offentliga sektorn i fråga om tjänstemännens arbetsskyldighet. Skillnaden synes inte sakligt befogad. Det ligger närmast till hands för den arbetstagare som är förtrogen med skyddsarbetet att utföra detta, och en sådan ordning är också ägnad att minska risken för att neutrala arbetstagare som åläggs skyddsarbete utsätts för påfrestningar framför allt i situationer när tvekan kan råda om arbetets karaktär av skyddsarbete. Enligt samstämmiga uppgifter från den privata arbetsmarknadens organisationer har bestämmelserna om skyddsarbete i allmänhet inte föranlett några allvarligare problem. Härtill har inte minst bidragit de överenskommelser som på denna del av arbetsmarknaden träffats mellan förbund och lokalt ute på företagen i syfte att anpassa de centrala bestämmelserna till branschernas och företagens skiftande förhållanden. Motsättningar i sak brukar lösas lokalt, men det är här vanligen fråga om arbetsuppgifter som framstår som nödvändiga för alla berörda och vars utförande sällan påverkar konfliktmönstret på något för de stridande parterna avgörande sätt. Kartläggningen har emellertid inte omfattat alla branscher inom det privata näringslivet, och under överläggningarna har framkommit att behov kvarstår av ytterligare överenskommelser om branschvisa och företagsvisa anpassningar. Pâ den offentliga sektorn ter sig bilden annorlunda. På det statliga området gäller att regeln om skyddsarbete är begränsad till arbetstagare som står utanför arbetskonflikt. På såväl detta som på det kommunala området finns inte heller några överenskommelser om anpassning av huvudavtalens skyddsarbetsbegrepp till förhållandena på olika myndigheter och institutioner. SAV har framhållit, att problemet med begränsningen av skyddsarbete på statens område till att avse neutral tredje man brukar lösas genom att arbetstagarsidan efter förhandlingar beviljar erforderliga undantag från konflikten för arbetstagare som under normala förhållanden skulle ha utfört skyddsarbetet. Uttalandet bekräftas av den tidigare under avsnitt 9.2.2 lämnade redogörelsen för dispensgivningen under de senaste årens avtalsrörelser. Kommunförbundet och Landstingsförbundet har för sin del med hänsyn till erfarenheterna från 1980 års konflikt uttryckt önskemål om att parterna går igenom förhållandet mellan arbetstagarsidans dispensgivning och arbetsgivarsidans ordergivning i fråga om skyddsarbete för att söka komma fram till principer för alternativens användning.

l44 Neutralitet och skyddsarbete m.m. sou I98.4:18

Partsöverläggningar i det syfte som de kommunala arbetsgivarna efterlyst torde vara mest angelägna i fråga om statens affärsdrivande verk och sjukhusen. Även när det gäller annan offentlig verksamhet som präglas av en stark teknisk utveckling synes sådana överläggningar kunna bli av stort värde. Renodlad myndighetsutövning aktualiserar däremot —- såvitt erfarenheten visar —- bara i enstaka undantagsfall frågor om skyddsarbete. Det bör ligga i avtalsparternas intresse att avlasta dispensförfarandet från behandlingen av problem som till sin natur inte hör hemma där, och detta ter sig inte minst angeläget på det statliga området där detta förfarande i allt väsentligt sköts av de centrala avtalsparterna själva under stor tidspress. Gränsen mellan skyddsarbete och arbete som rör samhällsviktiga funktioner är emellertid på den sektorn flytande och det torde därför inte vara offentliga möjligt att nå här angivet syfte enbart genom att studera och söka komma överens om skyddsarbetsproblem. Viktigt är också att parterna vid utformningen av varsel om stridsåtgärder och i samband med dispenser i görligaste mån beaktar önskemålet att undvika konflikter som stör samhällsviktiga funktioner. Denna fråga har behandlats närmare i kap. 8. Vad slutligen angår parternas förfarande att från sina stridsåtgärder i varslen eller vid dispensgivningen undanta skyddsarbete må framhållas, att detta saknar självständig betydelse i den mån de är bundna av bestämmelser om skyddsarbete i huvudavtal eller andra avtal och undantagen endast helt eller delvis täcker innehållet i dessa bestämmelser.

9.6.3 Frikretsar

Alla arbetstagare och arbetsgivare har lagligt skydd för föreningsrätten. För arbetstagarna betyder detta att de oberoende av sin ställning i företaget eller myndigheten har rätt att utan hinder från arbetsgivarens sida organisera sig och att fritt välja vilken facklig organisation de vill tillhöra. Kränkning från motsidan av föreningsrätten medför skyldighet att betala skadestånd. Arbetstagarna kan också välja att stå utanför de fackliga organisationerna, men denna rätt är inte lagfäst. Enbart den omständigheten att en arbetstagare tillhör en facklig organisation anses på den offentliga sektorn inte hindra honom från att företräda myndigheten som arbetsgivare. Lojalitetskonflikter som kan uppkomma till följd av att en offentliganställd utnyttjat sin föreningsrätt har man sökt lösa dels genom jävsreglerna i förvaltningslagen, dels —— statens område - att från de allmänna löneavtalens på genom tillämpningsområde undanta en krets av högre tjänstemän. Lö-

sou 1984:18 Neutralitet och skyddsarbele m.m. 145

nerna för flertalet av dessa tjänstemän fastställs i särskild ordning av regeringen eller den paritetiskt sammansatta chefslönenämnden. Jävsreglerna innebär att den som tillhör styrelsen för en facklig förening eller innehar annat förtroendeuppdrag för föreningen eller är funktionär inom denna är skyldig att avhålla sig från att i tjänsten handlägga frågori vilka hans egen organisation står som motpart. Ett uttryck för att de värderingar som ligger till grund för jävsreglerna på den offentliga sektorn också omfattas på den privata utgör avtalet på bankområdet. Där har SBmf förklarat att vissa närmare angivna chefstjänstemän äger vara centralt anslutna till förbundet men inte får delta i den lokala fackliga verksamheten. Med frikrets förstås i detta sammanhang särskilda grupper av arbetstagare eller enstaka arbetstagare som parterna håller utanför arbetskonflikt. En sådan krets innesluter ofta personer som på grund av sin företagsledande eller därmed jämförliga ställning är undantagna från lagen om anställningsskydd. Närmast är det här fråga om arbetstagare som måste vara i verksamhet även under en konflikt för att kunna fullgöra sådana arbetsgivarfunktioner som förhandlingar och personalledning, men även andra personer med mera vidsträckta arbetsuppgifter kan hänföras hit, exempelvis verkställande direktörer och andra tjänstemän inom företagsledningen i privata företag samt chefer för myndigheter, förvaltningschefer och andra högre tjänstemän på den offentliga sektorn. Avtal om frikretsar finns på det statliga området, mellan SFO och PTK och på bankområdet. I övrigt brukar i större eller mindre omfattning de stridande parterna i sina konfliktvarsel eller genom dispenser göra undantag för här aktuella personer. Frikretsfrågan hänger i praktiken samman med de fackliga organisationernas struktur och denhöga organisationsgraden på den svenska arbetsmarknaden. Den har sin största betydelse i förhållandet mellan arbetsgivare och tjänstemannaorganisationer, som jämte andra arbetstagare organiserar chefstjänstemän och andra tjänstemän med arbetsgivarfunktioner i sin dagliga verksamhet. På den offentliga sektorn har den också anknytning till betydelsen av att vissa myndigheter och institutioner skall kunna fungera under en arbetskonflikt, exempelvis statens förlikningsmannaexpedition och AD. Frikretsfrågan på den offentliga sektorn torde i större utsträckning än på den privata beröra organiserade tjänstemän.

Frikretsen på det statliga området omfattar ett inte ringa antal

tjänstemän, i främsta rummet tjänstemän vid regeringskansliet, SAV och chefstjänstemän i övrigt som företräder staten som arbetsgivare. På det kommunala området finns däremot ingen överenskommelse om frikrets. Här fullgör politiskt valda förtro-

146 Neutralitet och skyddsarbete m.m. SOU 1984218

endemän arbetsgivarfunktioner i en utsträckning som saknar motsvarighet inom statlig verksamhet. Även om behovet av en frikrets av arbetstagare skulle vara mindre det kommunala än på det statliga området, måste på kommunala tjänstemän regelmässigt fungera såsom arrimligen betsgivarens företrädare även under en arbetskonflikt, exempelvis och förvaltningschefer. De statsanförhandlingstjänstemän ställdas organisationer motsätter sig från SAV uttryckta önskemål om att utvidga den inom staten avtalade frikretsen, och de kommunala arbetstagarorganisationerna ställer sig i princip helt avvisande till en reglering av frikretsfrågan genom avtal. Någon bestämd önskan härom har heller inte framförts från kommunförbundet och Landstingsförbundet under överläggningarna kartläggningen. På den privata sektorn förestår enligt uppkring om ett huvudavtal mellan SAF, LO och PTK, gift förhandlingar och i detta sammanhang kan frikretsfrågan förväntas bli diskuterad med utgångspunkt från de överenskommelser som härvidlag träffats på SFO-området och inom bankväsendet. Gränsen mellan frikretsar i nu angiven mening och grupper av som av strategiska skäl håller utanför en arbetstagare parterna arbetskonflikt är flytande, och detta gäller framför allt på den offentliga sektorn. Frikretsfrågan är till sin natur en intressefråga mellan parterna som liksom hittills i görligaste mån bör lösas I avtalade frikretsar har den fördelen förhandlingsvägen. förväg att de på ett viktigt område anger förutsättningarna för arbetsmarknadsstriden och synes därför värdefulla att eftersträva även områden där sådana saknas. Genom rimligt avvägda överenspå kommelser om frikretsar skulle man sålunda kunna undvika ofruktbara diskussioner om förekomsten av strejkbryteri och upptrappningar av konfliktåtgärder som motsättningar i sådana frågor riskerar att leda till. I den mån parterna inte avtalsvägen kan enas om en frikrets, är det i vart fall angeläget att den part som står i begrepp att varsla om stridsåtgärder redan i varslet prövar behovet av undantag för här aktuella personer. Sådana kan bli aktuella även när avtal om frikrets finns för undantag sådana personer i övrigt som med hänsyn till omständigheterna bedöms böra stå utanför en förestående konflikt. Både på statens område och på bankområdet har parterna förutsatt att förhandlingar skall kunna föras om sådana undantag.

sou l984:l8 147

10 Nämnderna i huvudavtalen

10.1 Gällande bestämmelser

På såväl den privata som den offentliga sektorn har arbetsmarknadsparterna i sina huvudavtal kommit överens om regler för att gemensamt kunna behandla frågor om samhällsfarliga konflikter. Dessa regler är likartade i så måtto som de anger ett forum där sådana frågor skall behandlas och hur förfarandet skall gå till. Enligt huvudavtalet mellan SAF och LO - ursprungligen träffat 1938 och i här aktuellt hänseende oförändrat - är det arbetsmarknadsnämnden som har att pröva om en konflikt berör så samhällsviktiga funktioner att den bör undvikas eller helt eller delvis hävas. En sådan prövning kan begäras av berörd organisation, offentlig myndighet eller annat jämförligt organ. Saken skall behandlas skyndsamt, men några regler om uppskov med eller inställande av stridsåtgärder i avvaktan på nämndens ställningstagande finns inte. Om majoritet vinns inom nämnden för uppfattningen att konflikten bör undvikas, hävas eller begränsas ankommer det på SAF och LO att vidta åtgärder för att förmå parterna till en uppgörelse. Liknande regler för behandlingen i en gemensam nämnd av konflikter för att skydda vitala samhällsintressen finns i huvudavtalet 1982 mellan SFO, å ena sidan, samt LO och PTK, å den andra. På SAF-PTK-området är flertalet mellan SAF och olika förbund träffade huvudavtal uppsagda, och här finns ingen överenskommen ordning för behandlingen av samhällsfarliga konflikter. På den sektorn två nämnder offentliga fungerar statstjänstenämnden på det statliga området och den centrala nämnden på det kommunala - med att behandla uppgift samhällsfarliga konflikter. De båda huvudavtalen innehåller likalydande regler om hur sådana konflikter skall prövas. Om part gör gällande att en konflikt är ägnad att otillbörligt störa viktiga samhällsfunktioner, äger han begära förhandlingar med motparten i syfte att undvika konflikten eller, om denna redan brutit ut, få den hävd

148 Nämnderna i huvudavtalen SOU 1984: 18

eller begränsad. Meningen med dessa förhandlingar är att parterna i första hand själva skall söka komma överens om vilka arbetsuppgifter som under alla förhållanden måste utföras. Vid bristande enighet kan part vända sig till den i det aktuella fallet behöriga nämnden för att få frågan om konfliktens samhällsfarlighet prövad. Varslad stridsåtgärd som inte redan påbörjats måste uppskjutas i avvaktan på nämndens utlåtande. Sådant utlåtande skall lämnas senast inom två veckor med rätt för nämnden att vid behov förordna om uppskov högst en vecka. Alla nämnderna är paritetiskt sammansatta, dvs. består av ett lika stort antal ledamöter från arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Dessa utses av huvudavtalens parter. Enligt ett särskilt avtal om förhandlingsordning mellan SAV och SALF ingår i statstjänstenämnden vid behandlingen av konflikter där SALF är part av SALF utsedda ledamöter i stället för de ledamöter som annars utses av arbetstagarsidan. Endast i huvudavtalet mellan SAF och LO finns bestämmelser omjäv. Enligt dessa får inte vid prövningen av någon fråga i arbetsmarknadsnämnden delta ledamot som direkt berörs av frågan eller är styrelseledamot eller funktionär inom ett av saken berört förbund. I allmänhet ingår som ledamöter i nämnderna numera samma personer som företräder parterna i centrala avtalsförhandlingar. Majoritetsbeslut av nämnderna är parterna inte rättsligt förpliktade att följa, men man räknar med att parterna frivilligt rättar sig efter nämndernas rekommendationer.

10.2 Nämndernas verksamhet

Arbetsmarknadsnämnden har vid de tre tillfällen då den sammanträtt för att behandla konflikter - en samhällsfarliga gång 1953 och två gånger 1980 -— bestått av företrädare för SAF och LO eller till dessa organisationer anslutna förbund som inte varit direkt berörda av den prövade konflikten. Statstjänstenämnden bestod under 1971 års statstjänstemannakonflikt, då åtta ärenden hänsköts - förutom av SAV:s dit, på arbetsgivarsidan generaldirektör - av tre fristående en ett ämbetsmän, landshövding, justitieråd och ett regeringsråd, medan arbetstagarsidan utgjordes av ansvariga företrädare för de fyra förhandlande organisationerna. Härefter förändrades sammansättningen av nämnden på arbetsgivarsidan. Under 1980 års konflikt och 1983, då ett ärende vartdera året prövades av statstjänstenämnden, bestod den sålunda på denna sida av ansvariga företrädare för staten som arbetsgivare, nämligen av tre generaldirektörer som ledamöter av SAV:s styrelse, medan representationen på arbetstagar-

Nämnderna i huvudavtalen 149

sidan i princip var oförändrad. Den särskilda nämnden på det kommunala området har alltsedan begynnelsen på vardera arbetsgivar- och arbetstagarsidan bestått av ansvariga företrädare för de förhandlande parterna och hade följaktligen en sådan sammansättning 1971 då två ärenden prövades i nämnden. År 1953 fördes på SAF-LO-området förhandlingar förbundsvis, och den konflikt som då stod för dörren men inställdes genom arbetsmarknadsnämndens enhälliga rekommendation gällde kraftverken i landet. Den livsmedelskonflikt som pågick samtidigt underställdes inte arbetsmarknadsnämndens prövning. 1980 års konflikt drabbade hela SAF-LO-området och hela den offentliga sektorn och avsåg centrala uppgörelser på dessa omräden. Stridsåtgärderna var omfattande, och alla förbund på arbetstagarsidan var mer eller mindre direkt engagerade i konflikten. Det året lyckades man inte i arbetsmarknadsnämnden få majoritet för någon ståndpunkt till frågan om samhällsfarligheten av vidtagna stridsåtgärder som gällde transporter av petroleumprodukter och verksamheten vid oljeraffinaderierna, utan nämnden stannade efter omröstning i lika röstetal i båda ärendena. Av de sju ärenden som slutligt prövades av statstjänstenämnden under l971 års tjänstemannakonflikt gällde ett TCO-Sområdet och de övriga SACO-området. I ett ärende det året förekom lika röstetal och därmed intet avgörande, och saken gällde en av TCO-S varslad strejk av datapersonal vid postgirot som emellertid inte utlöstes därför att parterna träffade avtal. I övriga ärenden fann statstjänstenämnden i ett fall en vidtagen stridsåtgärd vara samhällsfarlig, medan fem fall bedömdes på motsatt sätt. Det fall där stridsåtgärden ansågs samhällsfarlig avsåg en strejk av besiktningsveterinärer. De övriga fem gällde dels strejker av vissa tjänstemän vid frökontrollanstalten, av tjänstemän som hade beslutanderätt i utbetalningsärenden, av tjänstemän som svarade för betalningsverksamhet vid vissa myndigheter och av läkare inom läkarutbildningen, dels lockout av lärare inom det allmänna undervisningsväsendet. År 1983 kunde statstjänstenämnden på grund av lika röstetal inte avge något utlåtande om en av TCO-S varslad arbetsnedläggelse av säkerhets- och kontrollpersonal vid de fyra största civila flygfälten i landet, men även här träffades avtal utan att konflikten bröt ut. Den särskilda nämnden på det kommunala området fann i de två ärenden som förekom där 1971 följande av SACO vidtagna arbetsnedläggelser samhällsfarliga, nämligen strejker av personal vid socialförvaltningar och av veterinärer vid köttbesiktningsbyråer.

150 Nämnderna ihuvudavtalen SOU l984:l8

Tilläggas må att statstjänstenämnden och den särskilda nämnden på det kommunala området 1980 behandlade var sitt ärende utan att slutligt behöva pröva detta i sak. I ärendet hos statstjänstenämnden bordlades frågan om samhällsfarligheten av en vid posten i Stockholm av SF varslad arbetsnedläggelse tre gånger med utnyttjande av rätten till uppskov med ytterligare en vecka. Avtal träffades här före treveckorsfristens utgång. Ärendet i den kommunala nämnden gällde en av KTK varslad arbetsnedläggelse av bl.a. operationssköterskor vid ett antal sjukhus inom Stockholms läns landsting, och varslet återkallades av KTK efter några sammanträden i nämnden. När nämnderna avgett utlåtande har ledamöterna inte kunnat enas, utan utlåtandet har dikterats av en majoritet. I de fyra fall då nämnderna funnit en konflikt vara samhällsfarlig har parterna undantagslöst rättat sig efter utlåtandet.

10.3 Arbetsmarknadsparternas överväganden

Arbetsmarknadsparterna har under överläggningarna kring kartläggningen i huvudsak uppehållit sig vid frågorna om man bör inrätta en för hela arbetsmarknaden eller i vart fall en för vardera den privata och den offentliga sektorn gemensam nämnd och om man bör ändra på den nuvarande paritetiska sammansättningen.

10.3.l Antalet nämnder

Bland de organisationer som närmare behandlat frågan om det bör finnas en eller flera nämnder för att behandla samhällsfarliga konflikter är meningarna delade. SAFanser med hänsyn till det sätt varpå olika delar av näringslivet och offentlig förvaltning griper in i varandra att goda skäl i och för sig talar för en för hela riket gemensam arbetsmarknadsnämnd. Tiden torde dock enligt SAF:s mening knappast vara mogen för en så genomgripande åtgärd. KFO finner lagstiftning böra övervägas, eftersom nämnderna inte fungerar. Om en exempelvis i MBL införd regel för konflikter som kan störa samhällsviktiga funktioner åberopas av en stridande part, kan föreskrivas att AD behandlar ärendet skyndsamt. SA Vframhåller att den nuvarande ordningen med en nämnd på den statliga sektorn i princip bör behållas. Det finns emellertid enligt SAV:s mening vissa skäl som talar för en gemensam nämnd för hela den offentliga sektorn. Fördelen är att en och samma nämnd kan pröva inte bara om en viss varslad konflikt inom

Nämnderna i huvudavtalen 151

av den offentliga sektorns delar sedd för sig är samhällsnågon farlig. Den kan också bedöma om två eller flera konflikter på den sektorn, som var och en för sig kanske inte är samhällsoffentliga får sådana verkningar att de inte bör få farlig, tillsammantagna förekomma. En sådan nämnd kan också bättre än de nuvarande nämnderna ta hänsyn till verkningarna av konflikter på den privata sektorn. Kommunförbunden anser att den kommunala centrala nämnden är ett när det gäller att förhindra att en betydelsefullt organ konflikt otillbörligt stör samhällsviktiga funktioner. Förbunden ansluter sig fortfarande till grundtanken bakom konstruktionen att de stridande parterna själva skall ha ansvaret för att varslade eller utbrutna stridsåtgärder inte får följder som inte godtas. LO motsätter sig en gemensam nämnd för hela arbetsmarknaden. En sådan nämnd blir för stor och man får ett formaliserat förhandlingsförfarande som förhindrar en öppen och konstruktiv diskussion om de verkliga problemen. En nämnd som skall ta till frågor om samhällsfarligheten av konflikter måste ställning vara flexibel och kunna ompröva ett tidigare ställningstagande om förutsättningarna förändrats. Flexibiliteten riskerar att gå förlorad i en gemensam nämnd, och därmed minskar också möjför arbetsmarknadsparterna att ta det ansvar för stridsligheten åtgärderna som åvilar dem. PTK finner för egen del behov av en nämnd med uppgift inget att pröva om konflikter stör samhällsviktiga funktioner. Det har betydelse för PTK att inskränka sina konfliktåtingen strategisk så att man undviker sådana störningar. Om en av PTK gärder varslad stridsåtgärd visar sig inverka menligt på någon samhällsviktig funktion är PTK beredd att omedelbart genom dispens denna effekt. En för den privata och offentliga sektorn upphäva gemensam nämnd anser PTK inte vara lämplig. SF vill behålla statstjänstenämnden på det statliga området och finner inte skäl till någon ändring härvidlag. TCO-S ser statstjänstenämnden —- liksom motsvarande nämn- - ett för att der på andra områden som uttryck det är parterna som ansvarar för konfliktâtgärdernas effekter likaväl som för träffade avtal. Nämnderna är med andra ord en logisk konsekvens av arbetsmarknadsparternas frihet och ansvar i förhållande till statsmakterna och samhället. Statstjänstenämnden kan inte ses som en isolerad företeelse i huvudavtalet utan måste betraktas i förhållande till hela komplexet av regler i detta som syftar till att undvika samhällsfarliga konflikter. Tanken där är att parterna skall uttömma möjligheterna att komma genom förhandlingar överens om ett varsel på någon punkt är samhällsfarligt eller inte. Först om sådana överenskommelser inte kan nås skall statstjäns-

152 Nämnderna ihuvudavtalen

tenämnden träda i funktion på begäran av part. TCO-S hävdar att ordningen med undantagsförhandlingar som eventuell föregår behandling i statstjänstenämnden visat sig fungera väl. TCO-S finner därför att man har goda grunder för att motsätta sig förändringar av statstjänstenämndens funktion och ställning. SA CO/SR understryker betydelsen av att det även i fortsättningen fmns en nämnd för varje sektor. Avsikten är att nämnden skall pröva samhällsfarligheten och tillvarata för skyddet tredje man i händelse av en konflikt från de som förutsättningar gäller för den aktuella sektorn. SKA Fanser den nuvarande ordningen bra. Förbundet tror inte att man åstadkommer en mer att nyanserad bedömning genom slå samman två eller flera av befintliga nämnder. Att så sätt på sträva efter någon form av opartiskhet i bedömningen låter bra i och för sig. En sådan sammansatt nämnd måste emellertid i praktiken försäkra sig bakåt och förankra sina ställningstaganden. Enligt förbundets mening är det tvärtom riktigt att de berörda parterna själva tar ansvaret för nämndens rekommendationer. Parterna skall så långt som möjligt vara fria från inblandyttre ning, och det är hos parterna som finns och där sakkunskapen också ansvaret skall utkrävas. KTK framhåller beträffande den särskilda kommunala nämndens funktion att det helt saknas motiv att förändra nuvarande regler.

l0.3.2 Nämndernas sammansättning

Omdömena skiftar hos arbetsmarknadsorganisationerna också om nämndernas sammansättning. SAF konstaterar att arbetsmarknadsnämnden i sin paritetiska sammansättning 1980 misslyckades med uppgiften att vidta lämpliga åtgärder för att eliminera samhällsfarliga verkningar av den då inträffade olje- och bensinstrejken. Enligt SAF får organisationernas företrädare i nämnden visa mera samhällsansvar eller får man överväga en ändring av Den sammansättningen. närmast till hands liggande åtgärden är att tillföra nämnden en opartisk ordförande eller flera opartiska ledamöter. Däremot bör arbetsmarknadsnämnden inte omformas till en skiljenämnd vars beslut blir bindande för parterna. Nämndens rekommenderande befogenhet bör behållas. SFO ställer sig tveksam till opartisk ordförande i nämnderna. De som kan tänkas vara aktuella för ett sådant bör i uppdrag stället anlitas som medlare. SA Vunderstryker vikten av att reglerna om av begränsning samhällsfarliga konflikter är utformade så att en part som beslu-

SOU l984:18 Nämnderna ihuvudavtalen 153

tar om stridsåtgärder i första hand själv får känna ansvaret för att åtgärderna inte på ett otillbörligt sätt skadar vitala samhällsintressen. När det gäller nämndernas sammansättning kan enligt SAV:s mening två alternativ övervägas. En möjlighet kan vara en nämnd som motsvarar SHA-nämnden med ett tungt parlamentariskt inslag som representerar allmänna samhällsintressen och som har fullvärdigt ledamotskap. En annan möjlighet är att komplettera den nuvarande nämnden med en opartisk ordförande utan rösträtt i sakfrågan. Syftet härmed är att underlätta handläggningen av procedurfrågor, som annars kan vålla onödig tidsutdräkt, och att medverka till en snabbare och bättre utredning. Kommunförbunden ifrågasätter om tredje man får sina intressen tillräckligt tillgodosedda med nuvarande sammansättning. Ett sätt att minska risken för att nämnden på grund av sin sammansättning inte kommer fram till något beslut kan vara att nämnden tillförs ledamöter —— - vilkas exempelvis riksdagsmän huvudsakliga funktion är att tillvarata allmänhetens intressen. En sådan förändring kan uppnås genom att utöka nämnden med en eller tre ledamöter eller möjligen genom att tillämpa den modell som valts i det särskilda huvudavtalet (SHA). LO framhåller att den nuvarande sammansättningen av arbetsmarknadsnämnden under inga förhållanden får ändras. Styrkan i systemet ligger i att det är parterna själva som beslutar om en konflikt stör funktioner. ordfösamhällsviktiga Någon opartisk rande bör inte tillföras arbetsmarknadsnämnden, inte ens för att delta i handläggningen av procedurfrågor. SF motsätter sig någon ändring i statstjänstenämndens paritetiska sammansättning. Detsamma gör TCO-S under hänvisning till ovan framförda synpunkter om antalet nämnder på arbetsmarknaden. SA CO/SR vill kraftigt understryka att en ändring av sammansättningen i nämnderna inte bör övervägas. En utökning av statstjänstenämnden med andra personer rubbar den nuvarande balansen mellan parterna. Organisationen tar också avstånd från eventuella tankar på att komplettera nämnden med en opartisk ordförande. Ordföranden måste ta ställning i sak och därmed kan hans opartiskhet sättas i fråga. Följden kan också bli att den förfördelade parten inte i enlighet med hittillsvarande praxis följer nämndens rekommendation. Den nuvarande balansen mellan parterna bidrar dessutom till att den ursprungliga tvistefrågan löses om positionerna är låsta i nämnden. Liksom hittills bör nämnderna bara kunna rekommendera parterna att följa besluten. SKAFkan tänka sig en annan ordning än den nuvarande. För att bevara respekten för nämnden är det enligt förbundets upp-

154 Nämnderna i huvudavtalen SOU 1984: 18

att denna har kraft och kan uttala en i

fattning viktigt mening

saken. Erfarenheterna visar att den nuvarande sammansättningen kan leda till oenighet och att nämnden riskerar att uppfattas som tandlös. Förbundet kan därför medverka till en förändring av huvudavtalet på så sätt att parterna gemensamt utser eller - AD - att utse uppdrar åt visst organ exempelvis viss person som får utslagsröst. Nämndens beslut måste emellertid också i fortsättningen bara vara rekommendationer till parterna. KTK ställer sig avvisande till någon ändring av nämndens sammansättning. SALF förordar en paritetisk sammansättning. Anledningen härtill är att en opartisk ordförande får ett alltför avgörande inflytande och att det är fel att lägga så viktiga avgöranden som det här gäller på en enda person. Däremot kan någon annan form av utökad sammansättning diskuteras, exempelvis att tillföra nämnderna tre opartiska ledamöter.

10.4 Problemanalys

lO.4.l Allmänna synpunkter

Vid bedömningen av frågan om man behöver ändra på den nuvarande ordningen för behandling av samhällsfarliga konflikter måste först beaktas de principiella grunder på vilka nämndernas verksamhet vilar. Alla nämnderna har tillkommit i syfte att motverka lagstiftning om förbud mot ekonomiska stridsåtgärder utanför kollektivavtalsförhållanden. De utgör i överensstämmelse härmed parternas eget på avtal grundade instrument för att undvika samhällsfarliga konflikter och är därmed ett uttryck för att parterna själva bär ansvaret för sina stridsåtgärders effekter för samhället och tredje man. Skulle nämnderna inte lyckas fullgöra sin uppgift och parterna förlora kontrollen över utvecklingen av sina stridsmedel, ankommer det på regeringen att i det enskilda fallet aktualisera och fullfölja frågan om ett politiskt ingripande. Som framgår av det föregående har efter tillkomsten av det första huvudavtalet 1938 mellan SAF och LO ingripande genom lagstiftning med förbud mot stridsåtgärder övervägts eller fullföljts vid fyra olika tillfällen som alla gällde tjänstemannakonflikter. Inför 1947 års poliskonflikt utfärdades en särskild lag om tjänsteplikt för polismän. Under 1951 års sjuksköterskekonflikt föreslogs i proposition lagstiftning om obligatorisk skiljedom. Propositionen återkallades emellertid efter uppgörelse i tvisten, och detsamma blev fallet i 1955 års sjöbefälstvist. Vid 1971 års

Nämnderna i huvudavtalen 155

SACO-konflikt på det offentliga tjänstemannaområdet slutligen - efter i de båda förlängdes genom riksdagsbeslut behandling nämnderna av ett flertal ärenden om samhällsfarligheten av vid- —— av kollektivavtal tagna stridsåtgärder giltigheten uppsagda viss tid varigenom fredsplikt inträdde och stridsåtgärderna upphörde. De första tre konflikterna gällde såsom stridsåtgärder vidtagna uppsägningar av anställningar i ett läge då på grund av gällande regler om ämbetsansvar förbud förelåg för angivna tjänstemannagrupper att lägga ner arbetet. Den sistnämnda konflikten avsåg däremot tillåtna arbetsnedläggelser. Genom 1966 års förhandlingsrättsreform hade nämligen strejkrätt tillerkänts de offentliganställda. Samtidigt hade dessa genom sina centrala organisationer i huvudavtal med de offentliga arbetsgivarna förbundit sig att medverka till inrättandet av statstjänstenämnden och den särskilda nämnden på det kommunala området för att där kunna behandla konflikter som otillbörligt stör viktiga samhällsfunktioner. Sedan 1971 har sålunda i Sverige inte förekommit några beslut av regeringen eller riksdagen för att förhindra eller få ett slut på arbetsmarknadskonflikter. Utvecklingen härvidlag skiljer sig markant från vad som under 1970-talet och början av 1980-talet inträffat i Danmark och Norge. Å andra sidan utgjorde 1980 års konflikt en utomordentligt allvarlig händelse, som visade hur sårbart ett modernt industrisamhälle som är för en stor Sverige arbetsmarknadskonflikt. I detta fall träffades visserligen avtal utan att ett politiskt ingripande behövde aktualiseras. Det torde likväl stå klart att en konflikt av motsvarande omfattning inte kan få pågå under längre tid. Antingen måste parterna själva begränsa den eller också blir statsmakterna nödsakade att ingripa. Det bör därför vara av allmänt intresse att mot bakgrund av nämndernas hittillsvarande verksamhet studera de olika förslag till ändring av deras sammansättning och funktion som framkommit vid överläggningarna med arbetsmarknadens organisationer eller som framkommit i den allmänna debatten under senare tid. I sammanhanget må erinras om föredragande statsrådets uttalande i samband med 1971 års akademikerkonflikt om begränsningen av nämndernas möjligheter att lösa problemen med samhällsfarliga konflikter (se närmare kap. 4).

10.4.2 En eller flera nämnder

Medan två nämnder finns inrättade på den offentliga sektorn - en på det statliga och en på det kommunala området för prövning av arbetsmarknadskonflikters samhällsfarlighet, har på den privata sektorn liknande nämnder kommit till stånd på

l5g6 Nämnderna i huvudavtalen

SAF-LO-området och på SFO-LO/PTK- området. Fastän transportarbetareförbundet inte antagit huvudavtalet mellan SAF och LO som ett för förbundet bindande kollektivavtal, har arbetsmarknadsnämnden i ett ärende 1980 likväl ansett sig behörig att pröva frågan om en av förbundet anordnad strejk som drabbade av störde viktiga samhällsfunk-

transporter petroleumprodukter

tioner. Härmed saknas tillämpligt huvudavtal eller kollektivavtal med bestämmelser om behandling parterna emellan av samhällsfarliga konflikter endast på den privata tjänstemannasektorn som emellertid omfattar hela SAF-PTK-områdetjämte bank- och försäkringstjänstemän. Mot bakgrund framför allt av erfarenheterna från 1980 års konflikt har tanken väckts att söka få till stånd en för hela arbetsmarknaden gemensam nämnd för prövningen av konflikters samhällsfarlighet eller alternativt tvâ nämnder, nämligen en för den offentliga och en för den privata sektorn. Förslagen är närmast att betrakta som ett uttryck för önskemålet att göra en mera allsidig bedömning möjlig av en varslad konflikts samhällsfarlighet, eftersom i det moderna samhället en konflikt på ett område på ett helt annat sätt än tidigare får effekter också på andra områden och ofta även på samhällsverksamheten i stort. Ett förslag i den riktningen går ut på att överlämna prövningen av frågan om samhällsfarligheten av arbetsmarknadskonflikter till SHA- nämnden med dess inslag av sju ledamöter från riksdagen av inalles tretton eller till en motsvarande i riksdagen förankrad nämnd. Bestämmelser om SHA-nämnden som ännu inte behövt anlitas finns i det särskilda huvudavtalet mellan samtliga centrala avtalsparter på den offentliga sektorn som 1976 träffades i anslutning till arbetsrättsreformen (MBL och LOA). - Förslaget synes förutom att det gör en mera övergripande - kunna innebära två fördelar. För det första bedömning möjlig säkerställs alltid majoritet för ett ställningstagande i saken, eftersom SHA- nämnden har ojämnt antal ledamöter. För det andra kan det tänkas att ett beslut vari riksdagsledamöter deltar bättre vägleder parterna vid bedömningen av risken för ett politiskt ingripande om varslade stridsåtgärder sätts i verket. Förslaget går emellertid inte fritt från invändningar. En gemensam nämnd kan i andra former - om en sådan anses skapas önskvärd - och det finns enklare sätt att få till stånd ett udda antal ledamöter. Till dessa frågor finns anledning att återkomma. Förankringen av nämnden i riksdagen är emellertid av så principiell natur att det finns anledning att i detta sammanhang gå in närmare på förslagets innebörd. Att SHA-nämnden till största delen består av riksdagsledamöter hänger samman med denna nämnds uppgift att på den offent-

Nämnderna i huvudavtalen 157

liga sektorn i fråga om de anställdas medinflytande i arbetslivet slå vakt om gränsdragningen till den politiska demokratin. Det har därför fallit sig naturligt att i nämnden ha företrädare för riksdagen som vårt främsta politiska organ. Lika nära till hands ligger det inte att låta riksdagen vara representerad i en nämnd med uppgift att bedöma varslade stridsåtgärders samhällsfarlighet. En sak är att den politiska makten måste bevaka utvecklingen av avtalsrörelserna och inskrida om denna går parterna ur händerna, en helt annan är att överlämna till någon av parterna att bestämma i vad mån företrädare för riksdagen skall behöva befatta sig med frågor om samhällsfarligheten av arbetsmarknadskonflikter. En sådan lösning synes i själva verket innebära ett avsteg från grunderna för vårt förhandlingssystem. Frågor som gäller samhällsfarligheten av arbetsmarknadskonflikter kan också lätt bli föremål för partipolitiska ställningstaganden. Skulle farhägorna härför besannas minskar nämndens utlåtande i betydelse. Detta i sin tur kan leda till sådana negativa följder som att utlåtandet inte kommer att respekteras eller att situationen därefter blir svårare att politiskt bemästra. Har i nämnden majoritet vunnits för ett beslut att den prövade konflikten inte kan anses samhällsfarlig men riksdagsledamöterna haft delade meningar i frågan, kan regeringens således sättas i ett svårare läge i samband med de överväganden i saken för vilka regeringen har ett politiskt ansvar som den inte kan dra sig undan. Ett annat alternativ är att med en i stort sett bibehållen karaktär av nämndinstitution söka få till stånd en för hela arbetsmarknaden gemensam nämnd eller i vart fall en nämnd för den privata och en för den offentliga sektorn. Med en sådan lösning skulle man enligt förslagens förespråkare inte behöva frångå den paritetiska sammansättningen men vinna fördelen med det utökade antalet ledamöter att nämnden skulle få en större sakkunskap och en bättre överblick över ofta invecklade sammanhang och därmed bli i stånd att behandla dit hänskjutna frågor mera sakligt. Ser man till arbetsmarknadsparternas värderingar saknas emellertid inom överskådlig framtid förutsättningar för att inrätta en för hela arbetsmarknaden gemensam nämnd, oavsett vilken sammansättning en sådan nämnd skulle kunna tänkas få. Varken SAF, SAV, kommunförbundet eller landstingsförbundet eller någon av huvudorganisationerna eller förhandlingskartellerna på arbetstagarsidan anser tiden mogen ens för tanken på en sådan ordning. Härmed saknas tillräckliga skäl att i detta sammanhang närmare uppehålla sig vid vad ett så långtgående förslag som en för hela arbetsmarknaden gemensam nämnd skulle kunna tänkas innebära. Förhandlingar om ett huvudavtal för de privata tjänstemännen förestår dessutom mellan SAF och PTK.

l58 Nämndema ihuvudavtalen SOU l984zl8

Fastän PTK för egen del inte anser att någon nämnd för behandling av samhällsfarliga konflikter på det privata tjänstemannaområdet behövs, är det likväl en strävan från berörda avtalsparters sida att söka få till stånd ett huvudavtal mellan SAF, å ena sidan, samt LO och PTK, å den andra, efter mönster av vad som skett på SFO-området. Därför bör man inte heller nu föregripa förhandlingarna om nytt huvudavtal på den privata sektorn med ytterligare synpunkter på frågan om lämpligheten av en gemensam nämnd där. Den frågan är berörda parter redan införstådda med att närmare behandla. Starkare skäl synes däremot tala för de offentliga arbetsgivarnas önskemål att på den oflentliga sektorn få en gemensam nämnd. Statlig och kommunal verksamhet företer sinsemellan sådana likheter och griper ofta in i varandra på sådant sätt att behovet av överblick här framträder med särskild styrka. Härtill kommer den samverkan på ömse sidor som på denna sektor förekommer mellan de avtalsslutande parterna. De offentliga arbetsgivarna samverkar sålunda sedan länge i Oasen, medan de fyra offentliganställdas organisationer inom LO och TCO inledde ett nära samarbete 1980 genom att då börja lämna gemensamma bud i avtalsrörelsen vilket man gjorde också 1981. I 1980 års avtalsrörelse skedde även en samordning av deras stridsåtgärder. Även om samarbetet på arbetstagarsidan minskat i styrka sedan 1981 har de offentliganställdas organisationer dock sådana gemensamma intressen att man får räkna med en fortsatt samverkan dem emellan även framdeles. På den offentliga sektorn har parterna också redan slagit in på vägen med ett gemensamt huvudavtal genom att anta det särskilda huvudavtalet i fråga om gränsdragningen till den politiska demokratin med dess bestämmelser om den ovan nämnda SHA-nämnden såsom ett forum för prövningen av hithörande frågor. De offentliganställdas organisationer motsätter sig emellertid f.n. tanken på en sammanslagning av de båda nämnderna, och härmed saknas den avgörande förutsättningen för en gemensam nämnd på den offentliga sektorn av arbetsmarknaden.

10.4.3 Nämndernas sammansättning

Ett särskilt problem erbjuder nämndernas sammansättning, och detta såväl pariteten (det lika antalet ledamöter på båda gäller sidor) som personvalet. Den paritetiska sammansättningen är ett uttryck för parternas gemensamma ansvar för att arbetsmarknadskonflikter inte utvecklas därhän att de stör samhällsviktiga funktioner. Den ger emellertid ingen garanti för att nämnderna blir i stånd att avge något utlåtande i dit hänskjutna ärenden.

Nämnderna i huvudavtalen 159

Risken för att nämnderna kommer i en situation med lika röstetal måste antas öka i samma mån som deras ledamöter samtidigt är ansvariga för avtalsförhandlingarnas förlopp och framför allt för fattade beslut om stridsåtgärder. Som framhållits inledningsvis har också i huvudavtalet mellan SAF och LO införts regler om jäv, som innebär att ansvariga företrädare för ett av stridsåtgärden berört förbund inte får delta i handläggningen av ärendet i arbetsmarknadsnämnden. Motsvarande bestämmelser saknas i de båda huvudavtalen på den offentliga sektorn. Som framgår av det tidigare anförda har sammanlagt sexton ärenden hänskjutits till någon av de tre nämnderna, ett 1953, tio 1971, fyra 1980 och ett 1983. Av 1980 och 1983 års fem ärenden prövades slutligt tre, och i dessa kunde arbetsmarknadsnämnden 1980 och statstjänstenämnden 1983 inte avge något utlåtande på grund av lika röstetal. Av övriga två ärenden 1980 bordlades ett i statstjänstenämnden med utnyttjande av möjligheten till uppskov med ytterligare en vecka, varför ärendet till sist inte behövde prövas i sak. Det andra ärendet återkallades i den särskilda nämnden på det kommunala området. Det är här fråga omen markant skillnad i förhållande till utgången i de elva ärendena tidigare år. I fyra av dessa förhindrades förestående stridsåtgärder genom beslut av nämnderna, medan statstjänstenämnden i fem fall bedömde varslade åtgärder vara inte samhällsfarliga. Endast en blev det lika röstetal i som gång statstjänstenämnden, dessutom i ett fall överlämnade till parterna att själva förhandla i den väckta frågan. Granskar man närmare förhållandet mellan nämndernas sammansättning och beslutsförhet, förefaller det sannolikt att valet av ledamöter på arbetsgivarsidan i statstjänstenämnden 1971 - tre oberoende ämbetsmän utöver SAV:s chef —- hade betydelse för denna nämnds förmåga att avge utlåtande över de frågor som nämnda år hänskjutits dit. Häremot kontrasterar utgången i de fem ärenden som hänsköts till nämnderna 1980 och 1983, då det blev lika röstetal i de tre ärenden som slutligt prövades i sak. Behåller man den paritetiska sammansättningen bör man kanske på anförda skäl överväga att till nämnderna som ledamöter knyta mera fristående personer. Frågan gäller här närmast om den i huvudavtalet mellan SAF och LO för arbetsmarknadsnämnden gällande jävsregeln skulle kunna tjäna som rättesnöre för nämnderna på den offentliga sektorn. Visserligen förhindrade jävsregeln inte lika röstetal i de två ärenden som förekom där 1980, men det året var det fråga om en storkonflikt som gällde centrala avtal på både den privata och den offentliga sektorn och i vilken alla förbund på både SAF- och LO-sidan var indragna samtidigt. I samma mån som det framdeles blir förbundsvisa

160 Nämnderna ihuvudavtalen

förhandlingar på SAF-LO-området är det heller inte uteslutet att får större betydelse för arbetsmarknadsnämndens bejävsregeln slutsförhet i ärenden om samhällsfarligheten av stridsåtgärder; kan erinras om utgången i det dit 1953 hänskjutna härvidlag ärendet om konflikten vid kraftverken. Den och den offentliga sektorn är emellertid inte helt privata På den offentliga sektorn förs på arbetstagarsidan jämförbara. centrala av LO-förbunden SF och förhandlingar på förbundsnivå SKAF och det fristående SALF, medan förbunden inom TCO och SACO/SR är anslutna till förhandlingskarteller som förhandlar självständigt och direkt med de offentliga arbetsgivarna. . Skulle jävsregeln i huvudavtalet mellan SAF och LO överföras till huvudavtalen på den offentliga sektorn skulle nämnderna helt kunna förändra karaktär och förändringen få effekter långt utöver dem som man varit beredd att godta på SAF-LO-området. har heller velat Inte någon av parterna på den offentliga sektorn förorda en sådan lösning. Ett annat alternativ som framförts i debatten och under övermed arbetsmarknadens organisationer är att tillföläggningarna ra nämnderna en opartisk ordförande. Några arbetsmarknadsparter har också varit inne på tanken med tre opartiska ledamöter. Därmed skulle nämnderna alltid bli i stånd att fatta beslut i sakfrågan. att förstärka nämnderna med en ordförande Förslaget opartisk utgör den minst ingripande förändringen av nämnderna för att uppnå eftersträvad beslutsförhet. Det finns därför skäl att närmare granska innebörden av den paritetiska sammansättningen för att därefter kunna bättre bedöma förslagets innebörd och tänkbara effekter. Nämnderna - som framhållits utgör inledningsvis parternas eget avtal grundade instrument för att undvika samhällspå farliga konflikter, och den paritetiska sammansättningen är ett för att parterna själva bär ansvaret för sina stridsåtgärders uttryck effekter för samhället och tredje man. Genom att skapa nämnder-

na har parterna åtagit sig i förhållande till samhället att särskilt

seriöst behandla aktualiserade frågor om samhällsfarligheten utan att ge avkall på sitt eget odelade ansvar för dessa. Nämnderna är i själva verket intet annat än ett särskilt forum för överläggemellan i sådana frågor. Medan även ett utomningar parterna stående kan påkalla sammanträde i arbetsmarknadsnämnorgan den om en konflikts samhällsfarlighet, är det på den offentliga sektorn bara själva som kan begära att nämnderna där parterna tar upp frågor om samhällsfarliga konflikter. Förfarandet i sådana frågor innebär regelmässigt, att en ordentlig utredning och föredragning föregår ställningstagandet i nämnderna. Inte sällan

Nämnderna ihuvudavtalen 161

hörs experter på de av stridsåtgärderna berörda områdena. Inger då mot denna bakgrund förslaget att förstärka nämnderna med en opartisk ordförande några allvarligare betänkligheter? Såtillvida är det fråga om en förändring av principiell natur som parterna godtar att en opartisk ledamot får utslagsröst vid lika röstetal mellan övriga ledamöter. Däremot är det inte fråga om att helt överlåta ansvaret från partsledamöterna till ordföranden, som skall väljas av parterna själva. Alla ledamöter förutsätts ha rösträtt, och partsledamöterna behåller därmed ansvaret för sitt ställningstagande i samband med omröstning. Det finns till en början knappast skäl att befara att den tänkta ordningen skulle försvaga parternas känsla av ansvar för stridsåtgärdernas effekter i förhållande till samhället och därmed minska deras benägenhet att vid utformningen av varsel om stridsåtgärder eller stridens förande beakta de samhällsfarliga aspekterna. stridsåtgärder tilldrar sig stor uppmärksamhet i massmedierna, och oberoende av nämndernas funktion är parterna angelägna om att vinna allmänhetens förståelse för det berättigade i sina avtalskrav och för sina stridsåtgärder i syfte att få dessa krav tillgodosedda. Parterna har sålunda alltid ett starkt intresse av att striden förs på ett sådant sätt att de inte med fog kan beskyllas för att åsidosätta väsentliga samhällsintressen. Det må också erinras om att nämndernas beslut också i fortsättningen förutsätts ha karaktären av rekommendationer och sålunda inte vara bindande för parterna. Dessa behåller alltså även efter ett utlåtande från nämnden ansvaret för hur de i fortsättningen skall behandla varslade eller utlösta stridsåtgärder. Ingenting hindrar att en opartisk ordförande tillkallas bara när övriga ledamöter inte kan enas eller flertal för en mening inte kan uppnås i paritetisk sammansättning. Förebilder för en sådan ordning finns i ett flertal kollektivavtal på arbetsmarknaden i bestämmelser om förtroendenämnder och liknande. Parterna skulle sannolikt genom att använda en sådan modell än mera anstränga sig att själva söka lösa uppkomna tvister om stridsåtgärders effekter för samhället, och man skulle då kunna behålla den öppna och informella atmosfär vari diskussioner vanligen sker vid paritetisk och som en sammansättning utgör väsentlig fördel med denna. Och med en sådan skulle lösning skyldigheten på den offentliga sektorn att skjuta på en varslad stridsåtgärd kunna knytas till tidpunkten för en parts begäran om inträde av en opartisk ordförande i nämnden. Det bör vidare framhållas att den opartiske ordföranden inte behöver vara jurist. I nämnderna gäller det inte att tolka innebörden av någon rättslig förpliktelse utan att i en viss given situation bedöma huruvida en stridsåtgärd har överskridit eller kan befaras

162 Nämnderna ihuvudavtalen

komma att överskrida vad samhället rimligen kan eller bör tåla i om inverkan funktioner. Vid denna fråga på samhällsviktiga måste tas till en mångfald intressen av olika bedömning hänsyn - ekonomiska och humanitära - och det har slag framför allt därför mindre vilket ordföranden kombetydelse yrkesområde ifrån. Det skall fritt att till ordförande utse en mer stå parterna med sådana insikter i samhällsfrågor och sådana egenskaperson att han har deras förtroende. Under sådana betingelper i övrigt ser skulle heller inte ett sammanträde under ordförandens ledbehöva i hänseende förändra karaktär i ning något väsentligt förhållande till överläggningar i paritetisk sammanföregående Framhållas må att ordföranden i första hand informellt sättning. kan som i syfte att få övriga ledamöter att bli fungera rådgivare ense. Inte heller behöver man befara att parterna skulle bli mindre att nämndernas rekommendationer i situationer då benägna följa ordföranden bestämt Under överläggningarna med utgången. arbetsmarknadens har klart hur allvarligt dessa parter framgått ser ett besked från nämnderna att man av lika på på grund röstetal inte varit i stånd att avge något utlåtande i sak. LO har som sin mening framhållit att arbetsmarknadsnämnexempelvis den i ett fall bör kunna ett där behandlat ärende

sådan ompröva

om anledning till detta. utvecklingen ger Däremot ter det mera tveksamt att förstärka nämnderna sig Helt uteslutet är vidare - såsom med tre opartiska ledamöter. från håll - att anförtro AD att föreslagits något uppgiften pröva om av arbetsmarknadskonflikter. Inte frågor samhällsfarligheten heller finns för att närmare överväga ett under överläggunderlag väckt om att tillföra nämnderna en opartisk ningarna förslag ordförande med rösträtt bara i procedurfrågor. Förslaget löser och procedurfrågor har hittills enligt inga väsentliga problem, vad kartläggningen visar inte föranlett några särskilda svårigheter att hantera.

10.4.4 Slutsynpunkter

Endast fem ärenden har efter 1971 behandlats i de tre nämnderna, nämligen två i arbetsmarknadsnämnden 1980, två i statstjänstenämnden 1980 och 1983, och ett i den särskilda nämnden på det kommunala området 1980. I tre av dessa har det blivit lika röstetal. Ett ärende har blivit återkallat och ett har bordlagts i närmare tre veckor, nämnderna i dessa fall indirekt medverkat varigenom till att varslade inte satts i verket. En genomgång av de åtgärder sexton ärenden som sedan 1953 förekommit till behandling i de tre nämnderna inte tillräckligt belägg för påståendet att ger

Nämnderna i huvudavtalén 163

nämnderna skulle vara funktionsodugliga. De fem ärenden som behandlats under och efter 1980 års konflikt utgör inte säker grund för någon bedömning om någon tendens i utvecklingen av deras verksamhet. Eftersom man emellertid inte kan utesluta möjligheten att nämnderna på grund av de skärpta motsättningarna både i samhället och på arbetsmarknaden kan befaras få ökade svårigheter att i sin nuvarande paritetiska sammansättning avge utlåtande i sak, bör parterna ha en beredskap för att vidta erforderliga förändringar. Analysen i det föregående har visat att närmast till hands i en sådan situation ligger att förstärka nämnderna med en opartisk ordförande. Det bör härvid erinras om att parterna i sina huvudavtal genom nämnderna skapat en institution som innebär en förpliktelse i förhållande till allmänheten och som av denna med fog uppfattas som något mer än fria förhandlingar i intressefrågor. Förtroendet för nämnderna och därmed också för arbetsmarknadsparternas sätt att föra striden måste befaras minska i samma mån som nämnderna inte kan ta ställning till de frågor som parterna anförtrott dem att pröva. Ingen kan vara betjänt av en institution som genom sin existens och sina uppgifter inger förväntningar om en betydelsefull insats om nämnderna visar sig inte kunna infria dessa förväntningar.

ll Olika av

typer stridsåtgärder

11.1 Allmänt förekommande

stridsåtgärder

Den stridsåtgärd som från början varit det viktigaste kampmedlet på arbetsmarknaden är arbetsinställelsen. Då initiativet kommer från arbetstagarna talar man om strejk, när det kommer från arbetsgivarna om lockout. Nära strejken står partiell arbetsvägran. Det kan vara fråga om vägran att utföra övertidsarbete eller visst arbete under ordinarie arbetstid. Vid sidan av strejk, lockout och partiell arbetsvägran är blockaden den vanligaste stridsåtgärden. En blockad avser i de flesta fall avstängning av arbetskraft. Då arbetstagarparten är den angripande är det i första hand fråga om att hindra den blockerade arbetsgivaren från att få ny arbetskraft. En sådan är ofta men behöver inte nyanställningsblockad vara samordnad med en strejk. Språkbruket är emellertid inte enhetligt. En arbetsvägran i form av vägran att arbeta på övertid brukar ofta kallas övertidsblockad. Alla nu nämnda stridsåtgärder är i allmänhet tillåtna i intressetvister. Bara på den offentliga sektorn är tillgången till stridsåtgärder begränsad. I arbete som består i myndighetsutövning eller som är oundgängligen nödvändigt för att genomföra myndighetsutövning får stridsåtgärder vidtas bara i form av lockout, strejk, vägran att arbeta på övertid eller nyanställningsblockad. Annan partiell arbetsvägran är sålunda här förbjuden. Som framhâllits i kap. 6 har senare tids arbetskonflikter i allmänhet börjat med nyanställningsblockader och övertidsvägran från arbetstagarsidan. Först om dessa åtgärder inte ansetts tillräckliga följer arbetsnedläggelser, mestadels i form av punktstrejker på olika verksamhetsområden, dvs. strejker av vissa särskilt angivna grupper av arbetstagare eller av utvalda enstaka arbetstagare. Om också arbetsgivarsidan anser sig nödsakad att tillgripa stridsåtgärder blir det fråga om lockout. Denna begränsas ibland till områden som drabbats av punktstrejker men kan också bli av större omfattning.

166 Olika typer av stridsåtgärder

11.2 Partiell arbetsvägran och lönesänkning som

stridsåtgärd

Under kartläggningen har i några sammanhang uppmärksamheten kommit att riktas mot vissa typer av partiella stridsåtgärder. Närmast är det här fråga om åtgärder som innebär att en enskild befinner sig i strid samtidigt som han utför arbete för arbetstagare arbetsgivarens räkning. En genomgång av varslen från senare tids avtalstvister har gett följande exempel. Under 1980 års konflikt varslade SKAF om strejk för sekreterare åt bl. a. förtroendemän och förvaltningschefer. Strejken omfattade alla sekreterare som sysslade med telefonbevakning, bevakning och komplettering av sammanträdeshandlingar, utskrift maskin efter koncept, diktafon eller egna stenogram samt på övrig servicehjälp åt angivna förtroendemän eller chefer. Enligt av kommunförbunden tillämpades varslet av lokala aruppgift betstagarorganisationer även på vanliga kontorister i den mån de händelsevis ålades att göra en maskinutskrift av ett koncept för en sådan chef. En i samma varsel angiven blockad mot nyanställfick - likaledes från — till ning enligt uppgift arbetsgivarsidan följd att man lokalt på arbetstagarsidan vägrade att medverka vid anställningsintervjuer. I 1981 års avtalstvist mellan KFO och SIF varslade SIF om partiell arbetsvägran i tre olika hänseenden. Förutom Övertidsvägran omfattade varslet dels vägran att använda rikstelefon och intern telefon för tjänstesamtal, dels vägran att läsa ankommande skriftliga meddelanden samt att formulera och avsända sådana meddelanden. KFO lade ett motvarsel av innebörd att när stridsåtgärderna trädde i kraft skulle -— bortsett från övertidsblockaden - lönen dras in för berörda så tjänstemän länge åtgärderna pågick. Under 1983 års avtalsrörelse varslade SF ——förutom om strejk i 29 städer av all personal vid biljettexpeditionerna om vägran för konduktörer att sälja biljetter på personförande tåg. I 1983 års konflikt på försäkringsområdet varslade FAO om en stridsåtgärd enligt vilken arbetsgivarsidans förslag till ändring av det avtal som parterna tidigare träffat skulle betraktas som gäl-

lande avtal även för följande avtalsperiod. Ändringen avsåg un-

derlaget för beräkning av lönerna till fälttjänstemän och innebar att lönerna skulle sänkas eller att i vart fall en annars förväntad lönestegring skulle utebli eller dämpas.

Olika typer av stridsåtgärder l67

11.3 Arbetsmarknadsparternas överväganden

1l.3.l Allmänna synpunkter på konfliktmönstret

SAF framhåller att det från arbetsgivarsynpunkt väsentliga problemet är att man på arbetstagarsidan förfogar över en stor stridsåtgärder. Dessa kostar mycket litet för anmängd partiella men kan vålla sådana svårigheter och skador för den griparen att denne inte har något annat val än angripne arbetsgivarparten att en lockout av relativt stor omfattning. Det är exemtillgripa - förekommit - att framställa en pelvis missvisande som ibland som en mild och harmlös åtgärd. I själva övertidsvägran ganska verket övertidsarbete medföra sådana konkan vägran att utföra sekvenser att verksamheten i en hel bransch mer eller mindre lamslås. ser negativt denna utveckling. Av Arbetsgivarsidan på skäl avvisas emellertid lagstiftningsåtgärder. Korrektinaturliga vet måste i stället ligga i att parterna i ett övergripande avtal av huvudavtals natur söker begränsa partiella stridsåtgärder. SFO finner utvecklingen mot partiella stridsåtgärder oroande. Som exempel framhålls de våldsamma effekter som t. ex. strejk av kan innebära. Ett annat exempel är de som dataoperatörer bevakar flygplatser, exempelvis Arlanda. KFO är det från arbetsgivarsynpunkt viktigt att arbets- Enligt marknadens på ömse sidor tar det fulla ansvaret organisationer för konfliktens omfattning. Även ytterst begränsade stridsåtgärder från en arbetstagarorganisation kan leda till lamslående effekter och därmed utlösa svarsåtgärder från arbetsgivarparten som framstår som oproportionerliga för allmänheten. Eftersom den allmänna opinionen i hög grad påverkar utgången av en konflikt på arbetsmarknaden har därigenom en obalans uppstått mellan parterna redan genom de begränsade stridsåtgärdernas karaktär. KFO ifrågasätter därför om inte stridsåtgärderna bör inskränkas till att avse strejk, lockout och blockad. TA framhåller att arbetstagarsidan under senare år tillämpat ”förfmade” stridsåtgärder som kostat litet för arbetstagarsidan men fått allvarliga effekter för arbetsgivarna. Konflikten 1981 med SJ F innehöll sådana partiella stridsåtgärder. Sådana åtgärder kan tvinga arbetsgivarsidan till mer omfattande stridsåtgärlockout. TA som hittills avstått från att vidta en der av typ allmän sådan ser allvarligt denna utveckling. Här måsupptrappning på

te parterna på arbetsmarknaden ta ett större ansvar.

Enligt SA Vsynes den hittillsvarande utvecklingen inte ge antill av den som gäller. Behov av ledning ändring lagstiftning sådana ändringar kan dock uppkomma om skyddet mot samkonflikter avtal mellan parterna visar sig vara hällsfarliga genom

i 168 Olika typer av stridsåtgärder SOU l984:l8

otillräckligt. Punktstrejkerna får numera samma verkan som de omfattande strejker som tidigare förekom. Detta är en följd av utvecklingen inom samhället som medfört att verksamheten inom ett stort område kan lamslås redan genom att ett fåtal arbetstagare i nyckelställning tas ut i konflikt. Denna utveckling gör det nödvändigt att arbetsgivaren kan vidta motåtgärder som

_ är ekonomiskt kännbara för arbetstagarparten utan att i alltför

hög grad störa verksamheten och därmed skada allmänheten. Kommunförbunden framhåller att förutsättningarna för och verkningarna av stridsåtgärder på det kommunala området med hänsyn till verksamhetens art blir helt annorlunda än vad som är fallet på den privata sektorn. En strejk inom kommuner och landsting åstadkommer som regel inte några ekonomiska förluster för arbetsgivaren. Syftet är i stället att orsaka så mycket störningar i verksamheten med därav följande olägenheter för tredje man att arbetsgivarparterna därigenom skall bli benägna att träffa kollektivavtal. Exempelvis kan punktstrejker på vissa nyckelpositioner leda till vittgående sådana konsekvenser för en ringa kostnad för den stridande organisationen. Arbetsgivarpartens möjligheter att svara med lockoutåtgärder är emellertid med hänsyn till det i stor utsträckning lagliga verksamhetsansvaret begränsade. Det kan därför inte sägas råda samma balans mellan de stridande parterna på dessa sektorer som på den privata. Förbunden är medvetna om att denna fråga egentligen inte ingår i utredningens arbete men anser ändå att den förtjänar omnämnas. PTK erinrar om att det troligen är så att ju mindre den förhandlande organisationen är desto kraftigare åtgärder måste till för att organisationen skall nå sitt mål. När PTK inleder stridsåtgärder förefaller det därför vara att ”ta i” om man redan från början varslar om total strejk. Målet kan som regel nås med mindre ingripande stridsåtgärder. SFframhåller att en part själv bör ha rätten att råda över sina konfliktåtgärder och att motparten har möjlighet att förändra karaktären av konflikten genom att varsla om och utlösa kompletterande motåtgärder. TCO-S påpekar att det under de allra sista åren utvecklade mönstret för stridsåtgärder inte är med självklarhet givet även för framtiden. Konfliktåtgärderna bestäms av en mängd faktorer. Hit hör bedömningar som har att göra med vilka frågor som är tvistiga i avtalsförhandlingarna, vilka medlemsgrupper som berörs av de tvistiga frågorna, tvistefrågornas principiella vikt. Andra faktorer som påverkar konfliktmönstret är eventuella stridsåtgärder på andra avtalsområden, olika medlemsgruppers konfliktstyrka såvitt gäller olika typer av stridsåtgärder.

Olika typer av stridsåtgärder 169

SKAF erinrar om att samhällsutvecklingen lett till en ökad komplexitet och därmed ökad sårbarhet. lnsikten härom kan ha bidragit till att fackföreningsrörelsen tagit sitt ansvar och endast varslat om åtgärder som stör verksamheten utan att lamslå denna. Medvetenheten om sårbarheten och ett taktiskt tänkande kan också leda fram till slutsatser att begränsade åtgärder får sådana spin-off-effekter att de bedöms räcka i den rådande situationen. Varsel och stridsåtgärder kostar alltid något, kostar i form av anseende och pengar. De beräknade vinsterna måste vägas mot insatserna. Om den beräknade vinsten är obestämbar leder detta fram till viss försiktighet i att vidta åtgärder. SALF framhåller att stridsåtgärdsmönstret varierar från konflikt till konflikt. Ibland har det därför varit lämpligt med ett mjukt varsel, exempelvis om övertidsvägran och nyanstållningsblockad. l andra situationer är det måhända lämpligare att omgående varsla om mer omfattande åtgärder för att därigenom åstadkomma ett maximalt tryck på arbetsgivaren. Ofta kan det vara nödvändigt att lägga en viss typ av varsel för att därigenom övertyga motparten om det allvarliga i en uppkommen förhandlingssituation. Det kan alltså vara lämpligt med varierande typer av mindre konfliktåtgärder för att nå en viss psykologisk effekt. Rent allmänt kan sägas att de partiella stridsåtgärderna fordrar än mer noggrann planering och precisering av åtgärdernas omfattning. SALF har också den uppfattningen att de partiella stridsåtgärderna kräver mer information till medlemmarna på grund av avgränsningsproblem än en förestående total strejk.

l 1.3.2 Partiell arbetsvägran

SAFser ännu mera negativt på åtgärder av angiven karaktär än punktstrejker där vissa arbetstagare lägger ner arbetet i dess på helhet. Här rör det sig om ”innovationer” som saknar stöd såväl hos allmänheten som i själva arbetslivet. De har i stället tillkommit kansliplanet inom vissa fackliga organisationer. Lönebepå räkningen blir godtycklig för att inte säga omöjlig vid denna typ av stridsåtgärder. l jämförelse med här i vissa fall förekommande stridsåtgärder från arbetstagarsidan framstår det som mera rejält om man på arbetsgivarsidan skulle använda sig av lockout viss eller vissa dagar i veckan, antingen förfarandet är avsett att dag tillämpas t.v. eller under en given tidsperiod. Det uppkommer oklarhet om löneberäkningen. Samtidigt må likväl framingen hållas att denna form av lockout inte förekommit på SAF:s område och att man inte heller har någon förutbestämd avsikt att använda sig härav. SFO anser att stridsåtgärder av denna typ bör vara olagliga.

170 Olika typer av stridsåtgärder

SA Verinrar om att partiella stridsåtgärder numera är tillåtna även det området. Sådana får dock på offentliga stridsåtgärder och - inte förefrånsett nyanställningsblockad övertidsvägran komma i arbete som består i myndighetsutövning eller som är nödvändigt för att myndighetsutövning skall kunna utföras. Att en arbetstagare fullgör bara en del av sina arbetsuppgifter kan naturligtvis medföra risk för att han inte utför övriga uppgifter lika snabbt och omsorgsfullt som under vanliga förhållanden. Inom SAV: s förhandlingsområde synes emellertid arbetstagare som i partiella stridsåtgärder i stort sett ha fullgjort sina deltagit vanligt sätt. Partiella stridsåtgärder har förearbetsuppgifter på kommit vid flera tillfällen i form av övertidsvägran och nyanställningsblockad men har också förekommit i annan form, t. ex. i form av vägran att utföra vissa arbetsuppgifter. Risk för att arbetstagare som tillhör en stridande organisation inte fullgör sina arbetsuppgifter på ett godtagbart sätt kan emellertid uppkomma även om arbetstagarna inte deltar i en partiell stridsåtgärd. Detta synes dock inte ha förekommit inom SAV: s förhandlingsområde. Kommunförbunden anser det böra övervägas om det över huvud taget bör vara tillåtet för en arbetstagare att såsom stridsåtner endast en del av sina arbetsuppgifter. Till bilden gärd lägga hör rent - förutom att det kan vara svårt för praktiskt arbetsgivaren att denne under den del av då han inte utnyttja dagen - att det blir nästan att ett korrekt löneavstrejkar omöjligt göra drag för den tid som motsvaras av strejken. LO framhåller att inom dess område används som regel ingen annan typ av partiella stridsåtgärder än övertidsblockad. PTK anser det inte vara lämpligt att varsla om stridsåtgärder som innebär att en arbetstagare vägrar att utföra vissa av sina ordinarie arbetsuppgifter på ordinarie arbetstid. Det är inte heller lämpligt att arbetsgivarsidan under konflikt som stridsåtgärd varslar om sänkt lön för den normala arbetsinsatsen.

För SBmf framstår sofistikerade konfliktåtgärder och nål-

stickspolitik som främmande. Allmänhetens förståelse för och respekt för arbetsmarknadens sätt att fungera minskar om konfliktåtgärderna i ökad utsträckning inriktas på att skada och irritera motparten i stället för att tillvarata de egna medlemmarnas intressen. TCO-S ser det vara svårt att lägga några värderande synpunkter på valet av olika stridsåtgärder. Det är svårt för att inte säga omöjligt att i varje fall genom lagstiftning förhindra part att använda sig av orena stridsåtgärder. Arbetsstriden söker sina egna vägar utstakade av de inblandade arbetsmarknadsparterna. SA CO/SR ställer frågan om inte förbudet mot partiella strids-

Olika typefavstridsåtgärder 171

åtgärder i fråga om myndighetsutövning innebär ett onödigt långtgående undantag som inte i alla avseenden kanske låter sig motiveras. Organisationen hoppas att konfliktutredningen ger denna fråga ett visst utrymme i det fortsatta utredningsarbetet. SKAF anser partiella stridsåtgärder av angiven typ mindre lämpliga. Konflikten bör vara ren. Dessa mellanting där samma person är kluven skapar oklarheter och kan leda till ett oskäligt ansvar för den enskilde att avgöra vad som är tillåtet eller inte.

Problemanalys

1 1.4.1 Konfliktmönstret

När det gäller användningen av olika stridsåtgärder omfattar

kartläggningen huvudsakligen en beskrivning av hur konfliktmönstret förändrats till följd av samhällets utveckling på olika områden. Något underlag har inte tagits fram i syfte att kunna bedöma om utvecklingen förändrat balansen mellan arbetsmarknadens parter i fråga om deras faktiska möjligheter att tillgripa stridsåtgärder. Inte heller har de olika typerna av förekommande stridsåtgärder studerats med hänsyn till skillnaderna i fråga om deras effekter. Nu liksom förr står det parterna fritt att använda de stridsåtgärder som de själva finner mest ändamålsenliga för att nå en avtalsuppgörelse. Bara när det gäller myndighetsutövning har i lag stadgats förbud mot vissa stridsåtgärder. Från arbetsgivarhåll har under överläggningarna framhållits att arbetstagarsidan numera förfogar över ett stort antal partiella stridsåtgärder och att insatsen av en sådan åtgärd ofta tvingar arbetsgivaren att vidta motåtgärder som är ekonomiskt kännbara för motparten. En organisation ifrågasätter rätten å ömse sidor att begagna partiella stridsåtgärder, och från arbetstagarhåll har i annat sammanhang framförts önskemål om att begränsa lockouträtten. Då den ekonomiska kraftmätning parterna emellan som arbetsmarknadsstriden utgör såsom sådan ligger utanför området för den nu företagna kartläggningen, lämnas i det följande endast några kompletterande synpunkter till vad som tidigare sagts om konfliktmönstret i kap. 5 och 6. Om en arbetstagarorganisation börjar med begränsade stridsåtgärder som medför ringa kostnader för organisationen men som får stora ekonomiska effekter för arbetsgivarsidan, står det denna fritt att gå till motangrepp för att sätta större ekonomiskt tryck på motparten. Detta behöver inte leda till att striden utvecklas därhän att allmänheten utsätts för större påfrestningar. En lockout kan riktas enbart mot arbetstagare som till följd av en

172 Olika typer av stridsåtgärder

punktstrejk inte kan beredas meningsfull sysselsättning och därmed befria arbetsgivaren från skyldigheten att betala löner till dessa arbetstagare. Ett exempel härpå utgör kommunförbundets agerande under 1980 års konflikt då man sökte begränsa sin lockout till arbetstagare som satts ur stånd att fullgöra sitt arbete på grund av strejkåtgärderna. Vill arbetsgivaren gå ett steg längre och låta lockouten omfatta hela området för en punktstrejk för att få ett större tryck på motparten är han i allmänhet rättsligen oförhindrad härtill. Vid bedömningen av frågan hur långt man bör driva sina stridsåtgärder för att få till stånd en avtalsuppgörelse som man anser rimlig spelar helt naturligt hänsynen till den allmänna opinionen en stor roll. Här kommer i betraktande ett flertal förhållanden, bl.a. vilka stridsåtgärder som används, vilka svårigheter som uppkommer för allmänheten, vad man strider för. Även hithörande problem ligger utanför kartläggningen. I detta sammanhang är det väsentligt att slå fast, att det ankommer på parterna själva att söka få allmänhetens stöd för sina stridsåtgärder eller åtminstone förståelse för det berättigade i dessa. Värdefullt är om pressen och andra informationsmedier oavsett vilka värderingar man har i saken strävar efter att ge en så saklig information som möjligt om händelseförlopp och sammanhang. Huvudavtalen sätter emellertid gränser för arbetsmarknadsstriden därigenom att parterna i dem har åtagit sig ett gemensamt ansvar för att striden inte utvecklas på ett sådant sätt att den blir samhällsfarlig, dvs. otillbörligen kommer att störa samhällsviktiga funktioner. Detta kan i vissa fall hindra en arbetsgivare från att sätta in motåtgärder som från rena intressesynpunkter bedöms mest ändamålsenliga för att tvinga motparten till eftergifter. Har arbetstagarsidan genom en punktstrejk tagit i anspråk utrymmet för stridsåtgärder intill den gräns där samhällsviktiga funktioner annars skulle störas på ett otillbörligt sätt, kan arbetsgivaren inte använda sig av lockout på det berörda området annat än i fråga om personal som genom punktstrejken inte kan beredas meningsfull sysselsättning. Inom sjukvården har exempelvis förekommit att arbetstagarsidan utlöst punktstrejker som medgett att bara en lägsta godtagbar vårdstandard kunnat upprätthållas, vanligen definierad på så sätt att bemanningen på sjukhusen motsvarar vad som är normalt lördagar och söndagar. Därmed är emellertid arbetsgivarsidan inte helt försatt ur stånd att vidta effektiva motåtgärder. Organisationsbildningen på arbetstagarsidan i förening med de centralt bedrivna förhandlingarna tillåter arbetsgivaren som regel —- utan att träda neutralitetsrätten för när - att rikta sina motangrepp mot motparten på andra, mindre sårbara områden. Tjänstemannakollektivens kartellbildningar ger utrymme för sådana motåtgärder från arbetsgivaren när si-

SOU l984:I8 Olika typer av stridsåtgärder 173

tuationer av angiven art uppstår i samband med punktstrejker. Anmärkas må att den omständigheten att den offentlige arbetsgivaren lagligen är skyldig att fullgöra viss verksamhet inte i och för sig hindrar honom från att vidta lockoutåtgärder.

l 1.4.2 Vissa typer av partiella stridsåtgärder

Bland de olika av stridsåtgärder som förekommer på arbetsslag marknaden skall uppmärksamheten här riktas på sådana partiella som innebär att av striden berörda arbetsarbetsnedläggelser ner en del av sitt arbete men i övrigt utför detta i tagare lägger vanlig omfattning. Inte alla men en del sådana åtgärder har visat sig medföra problem vid tillämpningen av de enskilda arbetsavtalen dem som berörts direkt av konflikten. på Den vanligaste av denna typ av stridsåtgärder utgör övertidsvägran, som på arbetstagarsidan tillmäts sådan strategisk bety-

delse att den numera brukar inleda arbetsstriden. Åtgärden ger

inte till erinran i de hänseenden som här är av intresse. anledning Övertid kan klart skiljas från ordinarie arbetstid, och övertidserfaller naturligen bort vid arbetsprestationens innehålsättningen lande. För de grupper som saknar rätt till övertidsersättning torde inte få effekter på lönen över huvud taget. stridsåtgärden några Den är också uttryckligen tillåten på den offentliga sektorn även i fråga om myndighetsutövning. Är det däremot fråga om en partiell stridsåtgärd av innebörd att en att utföra visst arbete under ordinarie arbetstagare vägrar arbetstid kan Om åtgärden inte möts med problem uppkomma. en lockout helt avstängs från arbetet, varigenom arbetstagaren kan det bli svårt att bestämma hur långt arbetsskyldigheten sträcker sig och vilken lön som skall utgå för arbetet. Det finns emellertid här anledning att skilja på olika situationer. Det kan te sig naturligt att i anslutning till en nyanställningsblockad varsla även om partiell arbetsvägran när det gäller medverkan i liksom det är förklarligt om en anställningsintervjuer, strejk vid SJ :s biljettexpeditioner följs av en vägran från konduktörerna att Här fyller den partiella stridssälja biljetter på tågen. en bestämd funktion i ett större sammanhang, och någåtgärden ra problem av angiven art uppkommer knappast med hänsyn till arbetsuppgifternas ringa omfattning för dem som vägrar att ta befattning med dessa. En vägran från tjänstemän med allmänt kontorsarbete att hantera eller svara i telefon utan saklig anknytning till andra post däremot sådana speciella problem som gör stridsåtgärder skapar att av att använda en sådan stridsåtgärd kan sättas lämpligheten i Bortsett från att åtgärden kan leda till en annars inte fråga.

174 Olika typer av stridsåtgärder

aktuell lockout, ställer den både arbetsgivaren och arbetstagaren inför svåra avvägningar. Arbetsgivaren har att hur stor uppskatta del av lönen som belöper på de undanhållna arbetsuppgifterna och därför skall avräknas, medan arbetstagaren kan råka in i en lojalitetskonflikt så snart osäkerhet råder om varslets närmare innebörd i fråga om åtgårdens omfattning. Negativa följdverkningar kan också uppkomma genom de risker som åtgärden för med sig för förment eller verkligt strejkbryteri. Det må framhållas att denna typ av stridsåtgärder utgör enstaka företeelser i det framtagna materialet, och många av de hörda organisationerna ställer sig avvisande till dem. Arbetsgivarsidan har möjlighet att på motsvarande sätt vidta en partiell stridsåtgärd genom att sänka lönen för arbetstagarna under konflikten. Någon invändning mot en sådan kan åtgärd rimligen inte göras från här angivna utgångspunkter, om det är fråga om ett besked i form av ett varsel om vilken lön som arbetsgivaren är beredd att betala för arbetet i en blivande avtalsuppgörelse. Vidtas åtgärden däremot som ett självständigt påtryckningsmedel utan anknytning till arbetsgivarens bud under avtalsförhandlingarna, kan den jämföras med en arbetsvägran av nyss angiven typ. Utlöser lönesänkningen inte en arbetsnedläggelse från motsidan, kan arbetstagarna även här ställas inför lojalitetsproblem. De kan lätt frestas att tillgripa maskningsaktioner som inte hör hemma i en seriös konflikt. Till sist må erinras om att på den offentliga sektorn får i fråga om myndighetsutövning såsom stridsåtgärder bara förekomma - förutom lockout och strejk nyanställningsblockad och övertidsvägran.

12 De nordiska länderna

12.1 Inledning

Finland och liksom i vårt land att l Danmark, Norge gäller arbetsmarknadens parter sluter kollektivavtal om löner och allmänna arbetsvillkor för flertalet av landets Även arbetstagare. om i de nordiska länderna bygger på en förhandlingssystemen i om arbetsmarknadsparternas frihet gemensam grundsyn fråga och ansvar, finns likväl skillnader som påverkat reglernas utoch Skillnaderna hänför sig framför allt formning tillämpning. till medlingsväsendets ställning och statsmakternas förhållande till avtalsrörelserna.

12.2 Danmark

Löneavtalen är som Löneavtalen löper från den l regel tvååriga. mars på den och från den l april på den offentliga privata sektorn. Detta innebär att förhandlingarna börjar på den privata sektorn. Mellan och LO bedrivs de enligt arbetsgivarföreningen en för avtalsrörelse överenskommen körplan, som detaljevarje rat beskriver hur man tänker sig förhandlingsförloppet, inbegriinför efter strandning. Partiella pet förfarandet förlikningsman såsom övertidsblockad och punktstrejker, är stridsåtgärder, Varslen om avser i allmänhet omfattande ovanliga. stridsåtgärder strejker. Tre av arbetsministern utnämnda förlikningsmän har till uppatt medla i arbetstvister. De fördelar uppdragen mellan sig. gift En av dem är ”formand” och tillika förlikningsinstitutionens administrative chef. En part är att lämna varsel om stridsåtgärder till förlikskyldig Varselfristen är inte utan bestäms i ningsinstitutionen. lagfäst avtal. huvudavtalet mellan arbetsgivarföreningen och LO Enligt måste man varsla 14 dagar i förväg om man avser att motparten behörig församling i den egna organisationen förslag förelägga till åtgärderna.

176 De nordiska länderna

Om avtalsförhandlingarna strandat och konflikt hotar eller brutit ut kan förlikningsmannen eller av självmant på begäran part inkalla parterna till Han kan när

förlikningsförhandlingar.

som helst före eller under förhandlingarna ställa som villkor att arbetsinställelsen skjuts upp dock i högst två veckor. Striden får då inledas tidigast tre dagar efter det att unförlikningsmannen der den tiden förklarat förhandlingarna avslutade utan att lägga fram något medlingsförslag. Om konflikten kommer att drabba livsviktiga samhällsinstitutioner eller samhällsfunktioner eller om den annars bedöms få vittgående för samhället får betydelse förlikningsmannen emellertid inte förklara förhandlingarna strandade utan att först rådgöra med de övriga förlikningsmännen. Dessa kan tillsammans besluta om ytterligare med uppskov arbetsstriden i högst två veckor. Så kan ske även om en hotande arbetskonflikt inte i sig själv kan anses ha för vittgående betydelse samhället, nämligen när den med hänsyn till omständigheterna kan väntas få ett avgörande olyckligt inflytande på möjligheterna att finna en fredlig lösning en samlad konfliktsituation. Om en på arbetsstrid bedöms få vittgående för samhället kan de betydelse besluta att medla tillsammans. Gäller medlingen flera förbunds avtalsområden kan förlikningsmannen besluta att rösterna skall sammanräknas vid den omröstning som i regel företas av s.k.

förlikningsförslaget, kopp-

ling. Statsmakterna har gång efter annan ingripit mot öppna arbetskonflikter genom tillfällig lagstiftning. Man har använt olika tekniska lösningar, såsom lagfästande av ett förkastat medlingsförslag eller en skitse (skiss till en avtalsuppgörelse), beslut om tvungen voldgift (obligatorisk skiljedom), förlängning med eller utan ändringar av senast kollektivavtal. Sådana gällande ingripanden har under senare tid gjorts vid de centrala avtalsrörelserna mellan arbetsgivarföreningen och LO 1975, 1977 och 1979 samt på ett mindre avtalsområde 1981. Också inkomstpolitisk lagstiftning har förekommit. Folketinget beslöt 1979 och 1982 om förbud mot under vissa lönehöjningar tidsperioder. I Danmark saknar ca 185 000 offentligt anställda Av strejkrätt. dem är 80 000 statstjänstemän och 105 000 kommunaltjänstemän. Det är främst fråga om chefer i den administratiostatliga nen samt tjänstemän vid polisen, posten och Kan man järnvägen. inte vid förhandlingar komma överens om lönerna för dem fattas beslut av folketinget, i vissa fall efter hörande av löningsrådet. Detta är ett rådgivande organ med företrädare för bl.a. politiska och fackliga organisationer.

sou 1984:18 De nordiska länderna 177

12.3 Finland

Avtalsperioderna varierar. Avtalen på den privata sektorn träffas i allmänhet före avtalen på den offentliga. I konfliktmönstret av lovliga stridsåtgärder dominerar strejker av hela förbund. Det stora problemet är de många olovliga konflikterna. En av presidenten förordnad riksförlikningsman medlar i arbetstvister. Han kan kalla till förlikningsförhandlingar självmant eller av part. . på begäran Varsel om strejk och lockout skall skriftligen tillställas motparten och riksförlikningsmannen senast två veckor i förväg. Riksförlikningsmannen kan inte själv ålägga parterna att skjuta på sina stridsåtgärder under medling. Social- och hälsovårdsministern kan emellertid för en tid av högst 14 dagar förbjuda att strejk och lockout verkställs, om stridsåtgärden med hänsyn till sin omfattning eller arbetsområdets beskaffenhet anses beröra samhällets livsviktiga funktioner eller avsevärt skada allmänt intresse. Är det fråga om offentligt anställda tjänstemäns villkor kan förbudet på synnerliga skäl förlängas ytterligare sju dagar. Ministerns beslut tillkommer på förslag av riksförlikningsmannen, och det skall delges parterna senast tre dagar före den för arbetsstridens utsatta tiden eller - för anställda början offentligt i förekommande fall - före förbudstidens utgång.

Riksdagen har inte ingripit med lagstiftning för att förhindra

eller avbryta konflikter. Däremot har regeringen haft ett stort inflytande på avtalsrörelserna under senare år genom de inkomstpolitiska uppgörelser som i de flesta fall föregått dessa. Uppgörelserna kommer till stånd vid överläggningar mellan regeringen och ett tiotal av de mest betydande av arbetsmarknadens organisationerjämte företrädare för lantbruket. De innehåller ramarna för lönehöjningar under den kommande avtalsperioden men kan också reglera frågor om allmänna anställningsvillkor, socialpolitik och ekonomisk politik. Den första inkomstpolitiska lösningen av angiven natur kom till stånd 1968, och därefter har inkomstpolitiska uppgörelser träffats utom åren 1973, 1977, 1980 och 1983. Sker uppgörelse leder den regelmässigt till kollektivavtal på förbundsnivå. Annars inleds avtalsförhandlingarna direkt mellan förbunden.

Norge

Avtalsperioderna varierar. Först brukar uppgörelse träffas mellan arbetsgivareföreningen och LO, därefter på den övriga delen av den privata sektorn och sist på den offentliga sektorn. När LO utfärdar varsel om stridsåtgärder är det vanligen fråga om omfat-

i 178 De nordiska länderna

tande strejker. Konfliktvarsel från mindre fristående fackförbund förekommer ofta. En av Kungen förordnad riksförlikningsman medlar i arbetstvister jämte en biträdande riksförlikningsman. En förutsättning för medling är att parterna strandat avtalsförhandlingarna eller att en part vägrat att förhandla. Anställningarna måste sägas upp för att strejk eller lockout skall få vidtas. Varsel skall lämnas till riksförlikningsmannen och motparten. Stridsåtgärderna får inte sättas i verket förrän uppsägningstiden för de enskilda anställningsavtalen löpt ut och inte i fall tidigare än fyra arbetsdagar efter det varslet lämnats något till riksförlikningsmannen. Om förlikningsmannen bedömer att en arbetsinställelse på grund av verksamhetens art eller på grund av sin omfattning kommer att skada allmänna intressen skall han förbjuda arbetsinställelsen så länge medling pågår. Tidigast tio dagar efter ett sådant beslut kan någon av parterna begära att medlingen avslutas, och detta skall i så fall ske senast fyra dagar eller vid medling på det statliga området senast en vecka därefter. Förlikningsmannen brukar lägga fram förlikningsförslag bara om parternas företrädare är beredda att godta förslaget eller i vart fall inte avvisar det. Alla förlikningsförslag av någon betydelse skickas ut inom organisationerna till deras medlemmar för omröstning. Finner förlikningsmannen att en konfliktsituation bör lösas gemensamt för flera fackförbund kan han liksom i Danmark besluta om koppling. Stortinget fattar beslut om rikslönenämnden skall ingripa genom tvungen voldgift. Sådana beslut har varit vanliga under senare tid. Åren 1971-1981 beslöt stortinget om obligatorisk skiljedom i 31 fall. Två av dem gällde centrala tvister mellan arbetsgivareföreningen och LO, nämligen 1978 och 1981 då LO båda gångerna varslat om uppsägning för ca 250 000 arbetstagare. I allmänhet var det emellertid mindre fristående fackförbund som utgjorde arbetstagarsidan inför rikslönenämnden. De 31 skiljedomarna avsåg fler än 20 fackförbund, och inget förbund var berört mer än tre gånger. Oljeverksamheten i Nordsjön var indragen i fem av konflikterna, flyget i fyra och sjukvården i tre. I övrigt var olika verksamheter berörda, såsom fisket, kraftförsörjningen, bankerna, undervisningen och busstrafiken. I tretton av fallen gällde konfliktvarslet mindre än 500 arbetstagare. Av de omkring 180 000 statstjänstemännen saknar ca 20 000 strejkrätt. Hit hör 1 000 ämbetsmän, dvs. av Kungen förordnade högre tjänstemän, 6 000 poliser och 13 000 militärer.

De nordiska länderna 179

12.5 Några jämförande synpunkter

Gemensamt för alla fyra länderna är att medling utgör ett normalt inslag i avtalsförhandlingarna när öppen konflikt hotar och att parterna är skyldiga att efter kallelse inställa sig till förlikningsförhandlingar. Varselfristen är överlag längre i Danmark, Finland och än i vårt land, och förlikningsmännen har i Norge våra till skillnad från i Sverige fått befogenhet att få grannländer till stånd uppskov med stridsåtgärder under medling. I Danmark och Norge kan förlikningsmännen själva förbjuda stridsåtgärder under viss tid, medan beslut härom i Finland fatts av social- och hälsovårdsministern på förslag av riksförlikningsmannen. Befogenheten är beroende av att arbetsstriden bedöms som samhällsfarlig i mening eller åtminstone att dess verkningar benågon döms få betydelse från samhällets synpunkt. En annan viktig skillnad hänför sig till förlikningsväsendets organisation. I Danmark, Finland och Norge har förlikningsorganisationen en fasthct och kontinuitet som saknar motsvarighet i Sverige. Genom att i våra nordiska grannländer utförs inom förlikningsuppdragen en och samma institution av riksförlikningsmän kan avtalsförunder medling mer eller mindre samordnas. I Danhandlingarna mark och Norge har denna möjlighet till samordning fått ett särskilt starkt uttryck i förlikningsmannens befogenhet att i en konlliktsituation som berör flera fackförbund besluta om koppling vid omröstningar av förlikningsförslag. Dessutom har politiska ingripanden mot öppna konflikter under senare tid till skillnad från i Sverige varit vanliga i Danmark och Norge, medan i Finland avtalsrörelserna pacificerats genom de inkomstpolitiska uppgörelser som där ofta träffas på riksplanet före själva avtalsförhandlingarna. Under kartläggningsarbetet har det inte varit möjligt att tränga närmare in i de olika nationella förhållanden ur vilka förhandlingssystemen i de nordiska grannländerna vuxit fram. Utredaren har fått inskränka sig till att granska regler och institutioner, skaffa sig viss kännedom om förfarandet i tillämpningen och att från dessa utgångspunkter påvisa några klart iakttagbara skillnader. Det krävs djupare förtrogenhet med förhållandena i varje land för sig för att kunna bedöma i vad mån där valda dellösningar låter sig införlivas med det svenska systemet om man överväger ändringar i detta.

Statens offentliga utredningar 1984

Kronologisk förteckning

. Sociala aspekter på regional planering. I. . värdepappersmarknaden. Fi. Domstolar och eko-brott. Ju. Långtidsutredningen. LU 84. Huvudrapport. Fi.

5Loaa\:p2cI;g.:n-

. Sektorstudier. LU 84. Bilagedel 1. Fi. Särskilda studier. LU 84. Bilagedel 2. Fi. . Långtidsutredningen. LU 84. Bilagedel 3. Fi. . Näringstillstând. Ju. . Förslag till lag om Kooperativa föreningar. I. . Kompletterande motståndsformer. Fö. . Rösträtt och medborgarskap. Ju. . Rösträtt och medborgarskap. Bilaga, Ju.

52235:-

. Samordnad narkotikapolitik. S. . RF 10:5. Ju. . Ekonomisk brottslighet i Sverige. Bakgrund, övervägande, åtgärder. Ju. . Förvärvigod tro. Ju. . Sveriges internationella transporter. K.

Statens offentliga utredningar 1984

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Kommissionen mot ekonomisk brottslighet. 1. Domstolar och eko-brott. [3] 2. Näringstillstånd. [8] 3. Ekonomisk brottslighet i Sverige. Bakgrund, övervägande, åtgärder. [15] 1983 års rösträttskommitté. 1. Rösträtt och medborgarskap. [H] 2. Rösträtt och medborgarskap. Bilaga. [12] RF 10:5. [14] Förvärv i god tro, [16]

Försvarsdepartementet Kompletterande motståndsformer. [10]

Socialdepartementet Samordnad narkotikapolitik. [13]

Kommunikationsdepartementet Sveriges internationella transporter. [17]

Finansdepartementet värdepappersmarknaden. [2] Långtidsutredningen. 1.Långtidsutredningen LU 84. Huvudrapport. [4] 2. Sektorstudier, LU 84. Bilagedel 1. [5] 3. Särskilda studier. LU 84. Bilagedel 2. [6] 4. Lángtidsutredningen, LU 84. Biiagedel 3. [7]

Arbetsmarknadsdepartementet Konfliktutredningen. 1.Arbetsmarknadsstriden I. [1 B]

Industridepartementet Sociala aspekter på regional planering. [1] Förslag tili lag om Kooparativa föreningar. [9]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer i den kronologiska förteckningen.

KUNGL. BIBL. 1981rOE-8 2 STOCKHOLM

ISBN 91-38-08044-3

Allmänna ISSN 0375-250x

Förlaget