Betänkande med förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna m.m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

ft. STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 3 7 : 2 9 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE M E D F Ö R S L A G TILL

LAG OM ALLMÄNNINGSSKOGAR I NORRLAND OCH DALARNA M. M.

Avgivet

S

T

den 31 augusti

O

C 1 9

K

H

O

1937 L

M

Statens offentliga utredningar 1937 K r o n o l o g i s k

Socialiseringsproblemet. 2. Hushållsräkningens problem och faktorer. Tiden, viij, 173 s. Fi. Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunionen. 2. Tiden, vij, 140 s. Fi. Betänkande med förslag till revision av förvaringsoch interneringslagarna m. m. Marcus. 96 s. Ju. Statslottcriutredningen. Betänkande med förslag rörande svenskt penninglotteri. Hoeggström. 177 s. II. Betänkande med förslag till lagstiftning angående särskilda husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. m. Marcus. 98 s. 1 karta. Jo. Yttrande i abortfrågan. Marcus. 56 s. S. 1934 års nämnd för städningsutredning. Betänkande med speciella beräkningar och förslag rörande ersättningarna för städningsarbete inom vissa statliga ämbetslokaler i Stockholm m. m. Marcus. 54 s." Fi. Betänkande med förslag angående den statsunderstödda vattenävlednings- och avdikningsverksamheten samt därmed sammanhängande spörsmål. Hoeggström. 275 s. 3 bil. Jo. Utredning rörande jordbrukets läge i Norrland med vissa förslag till åtgärder till förbättrande av den norrländska jordbrukarbefolkningens ekonomiska ställning. Marcus. 145 s. Jo. 10. Betänkande med förslag angående rätt till fiske i "Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. 1. Lagförslag och motiv. Marcus. 530 s. Jo. 11. Betänkande med förslag angående rätt till fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. 2. Kartbilagor. Vänern och Hjälmaren Marcus. 4 s. 17 kartor. Jo. 12. Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1936. Beckman. 196 s. 1 karta. S. 13. Lagberedningens förslag till lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser m. m. Norstedt. 175 s. Ju. 14. Betänkande med förslag till vissa lagstiftningsåtgärder till motverkande av överdriven skuldsättning inom jordbruket. Marcus. 303 s. Jo.

f ö r t e c k n i n g

15. Utredning med förslag till vissa åtgärder för trafiksäkerhetens höjande vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg samt järnvägarnas beredande av bidrag av automobilskattemedel till säkerhets-) anordningarna vid dylika korsningar. Hseggström.; 107 s. K. 16. Hembiträdesutredningens betänkande. 1. Betänkande och förslag i fråga om utbildning av hembiträden. Beckman. 202 s. S. 17. Betänkande angående vissa med frivillig anskaffning av luftvärnsmateriel sammanhängande frågor. Beckman. 48 s. Fö. 18. Promemoria angående grunderna för en reform av lagstiftningen om rätt till Utterära och musikaliska verk. Norstedt. 67 s. Ju. 19. Betänkande med förslag till åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreatur. Idun. 81 s. Jo. 20. Utredning angående de rättsbildade domsagobiträdenas anställnings- och avlöningsförhållanden. Norstedt. 54 s. Ju. 21. Betänkande med förslag till lag om minimilöner för lantarbetare. Beckman. 214 s. Jo. 22. Efterskrift till »Kyrkogodset i Skåne, Halland och Blekinge under dansk tid». Av E. Schalling. Marcus. 66 s. E. 23. Betänkande angående pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet. Beckman. 146 s. S. 24. Förslag till ändrad lagstiftning om sammanträffande av brott jämte motiv. Norstedt. 132 s. Ju. 25. Utredning rörande flottans fartygstyper m. m. Norstedt. 232 s. Fö. 26. Betänkande med utredning och förslag rörande beredskapsarbeten. Beckman. 221 s. S. 27. Betänkande med förslag till lönereglering för lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor, kommunala flickskolor och högre folkskolor. Norstedt. 122 s. Fi. 28. Betänkande med förslag till lag om skyddskoppympning m. m. Beckman. 482 s. S. 29. Betänkande med förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna m. m. Marcus. 246 s. 2 kartor. Jo.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1937: 29 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETAN

KÄNDE

MED FÖRSLAG TILL

LAG OM ALLMÄNNINGSSKOGAR I NORRLAND OCH DALARNA M. M. Avgivet

den 31 augusti

STOCKHOLM

1937 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

5 Förslag till Lag o m allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

7 Lag o m ändrad lydelse av 2 § 1 m o m . punkt 2) skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212)

30 Lag o m ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappm a r k e r med flera områden

31 Motiv. Förslaget till lag om allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna

35 Allmän motivering 35 Skogslagkommissionens tillsättande och uppdrag 35 Tillkomsten av besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län 38 Besparingsskogar sid. 38. — Allmänningsskogar sid. 44. Äganderätten till besparingsskogarna och allmänningsskogarna samt skogsmedelsfonderna 51 Gällande bestämmelser rörande vården och förvaltningen av besparingsskogarna och allmänningsskogarna samt skogsmedelsfonderna 55 Besparingsskogarna och de av dessas avkastning bildade skogsmedelsfonderna sid. 55. — Allmänningsskogarna och de av dessas avkastning bildade skogsmedelsfonderna sid. 68. Besparingsskogarnas och allmänningsskogarnas belägenhet 75' Besparingsskogarnas och allmänningsskogarnas areal och dennas fördelning å olika ägoslag m. m 76 Den produktiva skogsmarkens procentuella fördelning å olika boniteter 79 Virkesförrådets omfattning och beskaffenhet samt den årliga tillväxten 81 Storleken av de kostnader, som nedlagts för främjande av skogsvård å besparingsskogarna och allmänningsskogarna 85 Omfattningen av avverkningarna å besparingsskogarna och allmänningsskogarna 88 Utredning rörande den omfattning, vari betning med hemdjur äger rum å besparingsskogarna och allmänningsskogarna 90 Inköp av mark för avkomstmedel från besparingsskogarna och allmänningsskogarna eller de av dessas avkastning bildade skogsmedelsfonderna m. m 96 Tidigare förslag till lagstiftning rörande besparingsskogarna 101

4 Sid.

Behovet av revision av nuvarande bestämmelser rörande besparingsskogarna och allmänningsskogarna 110 Grunderna för kommissionens förslag till ny lagstiftning angående allmänningsskogar i Norrland och Dalarna 112 Den nya lagstiftningens tillämpningsområde sid. 112. — Förvaltningen av allmänningsskogarna sid. 117. — Tillsynen över allmänningsskogarna sid. 123. — Avyttring av mark från allmänningsskogarna sid. 126. — Införlivning av mark med allmänningsskogarna sid. 128. Speciell

motivering

133 Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. punkt 2) skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) 170 Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om värd av vissa skogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden 171 Förslag om anvisande av medel för handhavande av lagen o m allmänningsskogar i Norrland och Dalarna 172 Förslag o m åtgärder för främjande av skogsvård å allmänningsskogar i Norrland och Dalarna 176 Förslag o m anvisande av bidrag till bestridande av kostnaderna för förvaltningen av vissa allmänningsskogar i Västerbottens län 181 Förslag o m indragning av viss personal vid domänverket

190 Särskilda yttranden

197 I. A v h e r r a r C a s s e l o c h J o h a n s s o n II. A v h e r r J o h a n s s o n

197 201

Bilagor Bilaga

I. Protokoll, hållet vid skogslagkommissionens resa för besiktning av besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län under tiden 10—19 funi 1937 205

Bilaga

II.

Protokoll, hållet vid skogslagkommissionens resa för besiktning av allmänningsskogar och samfällda husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens län under tiden 28 juli—6 augusti 1937 Bilaga III. Karta över besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län Bilaga IV. Karta över allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län Bilaga V. Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av mom. 1 kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 270) angående villkoren för statsbidrag från statens sko g sutdikning sanslag

224 241 243

245 Bilaga VI. Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av mom. 1 kungörelsen den 27 juni 1930 (nr 270) angående villkoren för statsbidrag från statens skogsodlingsanslag 246

Till herr statsrådet

och chefen för kungl.

jordbruksdepartementet.

Jämlikt Kungl. Maj.ts bemyndigande den 20 juni 1935 tillkallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet den 28 i samma månad hovrättsrådet i Svea hovrätt T. W. G. Sjöfors att såsom utredningsman i enlighet med vissa av departementschefen i anförande till statsrådsprotokollet förstnämnda dag angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag beträffande skogslagstiftningsfrågor. Såsom sekreterare vid utredningen förordnades den 31 augusti 1935 assessorn i Svea hovrätt B. A. Fallenius. Med stöd av omförmälda bemyndigande uppdrog herr statsrådet den 13 februari 1937 åt byråchefen i domänstyrelsen C. G. Cassel, ledamoten av riksdagens andra kammare småbrukaren E. Ericsson i Sörsjön, förvaltaren av Älvdalens sockens besparingsskog jägmästaren A. Leo Holmgren i Älvdalen, ledamoten i styrelsen för Orsa sockens besparingsskog nämndemannen Finn Erik Hansson i Orsa, ordföranden i styrelsen för Tärna och Stensele allmänningsskog hemmansägaren Ernst Johansson i Hemavan samt förvaltaren av Gällivare allmänningsskog jägmästaren O. E. Holm i Gällivare att såsom sakkunniga med utredningsmannen deltaga i överläggningar rörande frågan om ändrad lagstiftning angående besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län. Sedan utredningen rörande denna fråga numera slutförts, få utredningsmannen och de sakkunniga härmed vördsamt avgiva betänkande med förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna m. m.

6 Betänkandet innefattar följande lagförslag: 1) förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, 2) förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. punkt 2) skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212), och 3) förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden. Betänkandet upptager därjämte förslag om anvisande av medel för handhavande av lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna samt om åtgärder för främjande av skogsvård å nämnda skogar ävensom förslag om anvisande av bidrag till bestridande av kostnaderna för förvaltningen av vissa allmänningsskogar i Västerbottens län samt om indragning av viss personal vid domänverket. Särskilda yttranden av herrar Gassel och Johansson bifogas. Stockholm den 31 augusti 1937. THOR SJÖFORS. GUSTAF CASSEL.

EVALD ERICSSON.

A. LEO HOLMGREN.

FINN ERIK HANSSON.

ERNST JOHANSSON.

O. E. HOLM. B.

Fallenius.

7 Förslag till lag o m a l l m ä n n i n g s s k o g a r i N o r r l a n d o c h Dalarna. Härigenom förordnas som följer: Allmänna bestämmelser. 1 §• Med allmänningsskog förstås i denna lag område, som vid storskifte i Kopparbergs eller Gävleborgs län avsatts till besparingsskog eller vid avvittring i Västerbottens eller Norrbottens län till allmänning eller samfälld husbehovsskog. 2§. Allmänningsskog tillhör ägarna av de fastigheter, för vilka skogen vid storskifte eller avvittring blivit avsatt eller med vilka, enligt vad vid jorddelning bestämts, är förenad rätt till delaktighet i skogen. Ägarna av nämnda fastigheter åtnjuta delaktighet i skogen, där ej för särskilt fall annorlunda bestämts, efter reducerat jordtal eller hemmantal eller, i fråga om fastigheter för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter den därvid stadgade grund. 3§. Är med fastighet, som innehaves med ständig eller ärftlig besittningsrätt eller såsom boställe, förenad rätt till delaktighet i allmänningsskog, äge innehavaren tillgodonjuta sagda rätt samt i frågor rörande allmänningsskogen utöva rösträtt för fastigheten.

4 8Delägare må ej å annan överlåta sin rätt till delaktighet i allmänningsskog annorledes än gemensamt med den fastighet, varmed rätten är förenad, överlåtelse, som sker i strid häremot, vare ogill. Utan hinder av vad nu stadgats må delägare, där han enligt det för allmänningsskogen gällande reglemente äger rätt till utdelning från denna, å annan överlåta sagda rätt. Sådan överlåtelse gäller ej mot ny ägare eller innehavare av fastigheten, dock att, där överlåtelsen skett genom avtal, enligt vilket nyttjanderätt upplåtits till fastigheten, överlåtelsen skall, om ej annat av-

8 talats, gälla, så länge nyttjanderätten äger bestånd, överlåtelse, som här avses, medför ej befogenhet att utöva delägaren tillkommande rösträtt i frågor rörande allmänningsskogen. 5§. Allmänningsskog skall bibehållas oförminskad, där ej här nedan annorlunda stadgas. Allmänningsskog må ej med inteckning belastas, ej heller tagas i mät för annan fordran än sådan, för vilken åtnjutes förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken till betalning ur skogen. 6 §.

Allmänningsskog skall under uppsikt av skogsvårdsstyrelsen skötas efter hushållningsplan på sätt i denna lag sägs. Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt är stadgat tillkommer lapparna. 7 §•

Delägarnas rätt till allmänningsskog skall, där ej för särskilt fall annorlunda stadgas, tillgodogöras för delägarnas eller ortsbefolkningens gemensamma räkning enligt vad i denna lag sägs. 8 §. Allmänningsskog skall, där ej i denna lag annorlunda stadgas, förvaltas av en av delägarna vald allmänningsstyrelse. Denna skall ock förvalta vad från allmänningsskogen härflyter. I det för skogen gällande reglemente må dock föreskrivas, att inkomst, som härflyter från skogen, eller fond, som bildats av sådan inkomst, skall förvaltas av särskild av delägarna vald ekonominämnd eller av myndighet. I reglementet må ock bestämmas, att en eller flera ledamöter av allmänningsstyrelsen eller ekonominämnd skola utses av länsstyrelsen. Allmänningsstyrelsen utövar delägarnas beslutanderätt i alla frågor, i vilka beslutanderätten ej genom lag eller reglementet förbehållits delägarna, ekonominämnd eller myndighet. I fall, då beslutanderätten tillkommer delägarna, utövas denna å allmänningsstämma. Arvode till ledamöter i allmänningsstyrelse eller ekonominämnd skall, där ej annorlunda föreskrives i reglementet, efter delägarnas hörande bestämmas av länsstyrelsen. 9 §. 1 mom. Såsom biträde åt allmänningsstyrelsen vid allmänningsskogs förvaltning förordnar länsstyrelsen en person med högre skoglig utbildning (skogsförvaltare). I särskilt fall äger dock Konungen medgiva, att person, som ej erhållit dylik utbildning men som förvärvat omfattande praktisk erfarenhet i skogsskötsel, må förordnas såsom skogsförvaltare.

9 Det ankommer ock på länsstyrelsen att efter allmänningsstyrelsens och skogsvårdsstyrelsens hörande bestämma, huruvida och till vilket antal skogvaktare skola anställas för allmänningsskogens bevakning, ävensom att förordna skogvaktare. Innan förordnande enligt första eller andra stycket meddelas, skall allmänningsstyrelsen beredas tillfälle att avgiva förslag å vederbörande befattningshavare samt skogsvårdsstyrelsen i ärendet höras. Avlöning till skogsförvaltaren och skogvaktare skall efter allmänningsstyrelsens hörande bestämmas av länsstyrelsen. 2 mom. Konungen äger, då skäl därtill äro, medgiva, att skogsförvaltare må förordnas gemensamt för två eller flera allmänningsskogar inom samma län. Vid lämnande av sådant medgivande meddelar Konungen tillika föreskrift, huru i dylikt fall förslag å skogsförvaltare samt yttrande till länsstyrelsen rörande fråga, som avses i 1 mom. fjärde stycket, skola avgivas, så ock efter vilken grund avlöning till skogsförvaltaren samt övriga gemensamma kostnader skola gäldas av allmänningskassorna för de särskilda skogar medgivandet avser. 10 §. För varje allmänningsskog skall i den ordning nedan sägs fastställas reglemente med bestämmelser rörande förvaltningen av skogen och vad därifrån härflyter. Om avyttring och införlivning av mark. 11 §. Till allmänningsskog hörande område må avyttras genom försäljning eller annorledes, om avsevärd förmån för delägarna därigenom vinnes eller eljest synnerliga skäl därtill äro samt avyttringen ej länder skogsskötseln å allmänningsskogen till men. Rätt att besluta om dylik avyttring tillkommer delägarna, men varder avyttringen ej giltig, med mindre den godkännes av Konungen. 12 §. Det står delägarna eller allmänningsstyrelsen fritt att för medel, rörande vilkas användning de enligt reglementet äga besluta, inköpa mark för allmänningsskogs utvidgning. Vilja delägarna eller styrelsen eljest för medel, som härflutit från skogen, inköpa mark för sagda ändamål, inhämte därtill medgivande av länsstyrelsen. 13 §. Har mark förvärvats av delägarna i allmänningsskog för medel, som härflutit från skogen, eller genom byte mot vederlag av skogen tillhörande mark eller genom gåva, åligger det allmänningsstyrelsen att inom tre år efter

10 det förvärvet skedde eller, d ä r marken förvärvats före denna lags ikraftträdande samt avyttring av marken ej ägt rum inom fem år efter ikraftträdandet, inom sistnämnda tid till länsstyrelsen ingiva ansökan om markens införlivning med allmänningsskogen. I fråga om mark, som förvärvats före denna lags ikraftträdande, äger dock Konungen i särskilt fall medgiva undantag från skyldighet som nu sagts. 14 §. Införlivning av mark med allmänningsskog må äga rum under villkor: 1) att marken i sin helhet eller till huvudsaklig del är skogbärande eller till skogsbörd tjänlig samt så belägen, att den lämpligen kan förvaltas gemensamt med allmänningsskogen, eller ock att den är behövlig för allmänningsskogens bevakning eller skötsel; 2) att marken genom rågång eller genom lantmäteri- eller mätningsförrättning, som fastställts eller eljest är lagligen gällande, är skild från annan mark; 3) att marken såsom särskild fastighet upptagits i jord- eller fastighetsregistret; 4) att lagfart meddelats å delägarnas fång till marken; 5) att klander ej instämts å fånget, att delägarnas rätt till marken ej heller eljest finnes tvistig, samt att marken ej utmätts eller beslut meddelats, varigenom intecknad fordran fastställts till betalning u r denna; 6) att marken icke besväras av återköpsrätt eller av någon vare sig sökt eller beviljad inteckning för fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån samt ej heller enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar för fordran eller sådan rätt; samt 7) att marken ej heller är belastad med sådan nyttjande- eller servitutsrätt, som förhindrar tillämpande av planmässig skogshushållning å marken eller eljest strider mot det med införlivningen avsedda syftet. 15 §. Vid ansökan om införlivning av mark med allmänningsskog skall fogas: 1) den handling, varigenom marken förvärvats av delägarna; 2) utdrag av jord- eller fastighetsregistret samt äganderätts- och gravationsbevis rörande marken eller den fastighet, vartill marken hör; 3) av lantmätare eller mätningsman upprättad karta över marken, angivande dess gränser och ägovidd samt utmärkande dess läge i förhållande till allmänningsskogen jämte utredning, i vad mån till marken hör andel i område, som vid lantmäteri- eller mätningsförrättning undantagits för gemensamt ändamål eller eljest är samfällt, eller i särskilda rättigheter och förmåner, samt 4) tillförlitlig utredning rörande markens fördelning å olika ägoslag, särskilt angivande i vilken omfattning marken är skogbärande eller till skogsbörd tjänlig.

11 Sökanden skall därjämte förebringa den utredning, som i övrigt må erfordras för bedömande, huruvida ansökningen är lagligen grundad. Underlåter sökanden att vid ansökningen foga handling, som i första stycket 1) angives, äge länsstyrelsen förelägga sökanden vid vite att ingiva sådan handling. Finnes eljest av sökanden förebragt utredning i något hänseende ofullständig, förelägge länsstyrelsen sökanden lämpligt rådrum att inkomma med den ytterligare utredning, som anses erforderlig, vid äventyr att, om det försummas, ärendet ändock företages till avgörande. 16 §. I ärende, som i 15 § avses, skall länsstyrelsen inhämta yttrande från skogsvårdsstyrelsen. Länsstyrelsen äge ock, där så nödigt finnes, i ärendet höra domaren i den domsaga eller rätten i den stad, där den ifrågavarande marken är belägen. 17 §. Finner länsstyrelsen laga hinder ej möta för bifall till ansökningen, meddele länsstyrelsen förordnande om markens införlivning med allmänningsskogen. Prövas det i 14 § 1) stadgade villkor för införlivning i fråga om marken vara för handen men möter på grund av bestämmelserna i 14 § 2)—7) hinder för ansökningens beviljande, förelägge länsstyrelsen sökanden att inom viss tid, högst tio år, styrka, att hindret undanröjts, vid äventyr att ärendet eljest företages till avgörande i befintligt skick. Begär sökanden före utgången av den i föreläggandet stadgade tid uppskov med fullgörande därav, äge länsstyrelsen, om skäl därtill äro, bevilja ytterligare uppskov under tid, ej överstigande tio år. 18 §. Beträffande mark, som införlivats med allmänningsskog, skola, med undantag som i 19 § sägs, de enligt denna lag för allmänningsskogen gällande bestämmelser så ock vad eljest i lag eller författning är stadgat om nyttjande av allmänningsskogen äga tillämpning. Vad i första stycket är sagt skall ock gälla i fråga om andel i samfälld äga, där sådan andel hör till mark, som införlivats med allmänningsskog. Införlivad mark skall i jord- eller fastighetsregistret bibehållas såsom särskild fastighet. 19 §. 1 mom. Införlivning medför ej rubbning i den införlivade markens ansvarighet för fordran eller annan rätt, därför marken särskilt häftar. 2 mom. Varder efter klander å delägarnas fång till införlivad mark denna vunnen från delägarna, vare förordnandet om införlivning utan verkan.

12 3 mom. Är med mark, som införlivas med allmänningsskog, förenad rätt till delaktighet i skogen, skall genom införlivningen sagda rätt upphöra att gälla. Varder marken sedermera skild från skogen, skall rätten åter tillkomma marken. 20 §. Har förordnande meddelats om införlivning av mark med allmänningsskog, skall skriftlig underrättelse därom genom vederbörande myndighets försorg ofördröjligen lämnas inskrivningsdomaren i den domsaga eller stad, där marken är belägen, och varde anteckning om förordnandet å nästa inskrivningsdag verkställd i fastighetsboken samt, där lagfarts- och inteckningsprotokoll föras, jämväl i sagda protokoll. Om förordnande, som nu sagts, skola därjämte ej mindre skogsvårdsstyrelsen än även överlantmätaren eller, om marken är belägen i stad eller i samhälle på landet, för vilket fastighetsregister föres enligt de för stad meddelade bestämmelser, vederbörande registerförare skriftligen underrättas. Genom överlantmätarens eller registerförarens försorg skall anteckning om förordnandet göras i jord- eller fastighetsregistret. Vad nu stadgats angående förordnande om införlivning skall i tillämpliga delar gälla, där sådant förordnande upphävts eller enligt domstols utslag är utan verkan. 21 §. Varder ansökan om införlivning av mark med allmänningsskog avslagen, skall marken, där ej delägarnas förvärv av denna för sådan händelse förfaller, av allmänningsstyrelsen försäljas, då så lämpligen kan ske, och i varje fall, då försäljning kan äga rum utan förlust för delägarna. Det åligger allmänningsstyrelsen att, sedan försäljning skett, därom ofördröjligen göra anmälan till länsstyrelsen samt därvid foga försäljningshandlingen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift. 22 §. Länsstyrelsen har att övervaka, att allmänningsstyrelse fullgör vad densamma åligger enligt 13 och 21 §§. Varder sådan skyldighet av allmänningsstyrelse eftersatt, äge länsstyrelsen genom vite tillhålla allmänningsstyrelsen att fullgöra skyldigheten.

Om vård av allmänningsskog. 23 §. Hushållningsplan för allmänningsskog skall omfatta viss tid, ej överstigande tjugu kalenderår, och vara lämpad efter skogens beskaffenhet och rådande ortsförhållanden samt hava till ändamål att försätta och bibehålla

13 skogen i skogligt tillfredsställande skick samt bereda största och möjligast j ä m n a behållna avkastning därifrån. I planen skall inbegripas förefintlig kal skogsmark. Avverkning, som överskjuter skogens normala virkesavkastning, skall i hushållningsplanen särskiljas från övrig avverkning. Är mark, som enligt denna lag införlivas med allmänningsskog, besvärad av avverknings- eller annan nyttjande- eller servitutsrätt, skall vid upprättande eller ändring av hushållningsplan för skogen tillses, att innehavaren av dylik rätt icke vid planens tillämpning lider vidare inskränkning än som är nödig för bevarande av skogens återväxtmöjligheter eller till förebyggande av sådan avverkning i yngre skog, som ej är förenlig med en god skogsskötsel å allmänningsskogen. 24 §.

Hushållningsplan, som enligt de före denna lags ikraftträdande gällande bestämmelser fastställts av domänstyrelsen eller länsstyrelse, lände till efterrättelse intill dess tiden för planens giltighet tilländalöper eller ändring avplanen sker enligt 27 §. Vad i denna lag stadgas om hushållningsplan, som i första stycket avses, äge ock tillämpning beträffande avverkningsplan, som enligt de före denna lags ikraftträdande gällande bestämmelser upprättats av skogsstatstjänsteman eller godkänts av domänstyrelsen. 25 §. 1 mom. I god tid före utgången av giltighetstiden för hushållningsplan skall verkställas undersökning till utrönande av de förändringar, skogen undergått, samt, där hinder ej möter, upprättas och fastställas ny plan. 2 mom. Undersökning, som i 1 mom. sägs, samt övriga för upprättande av förslag till ny plan erforderliga åtgärder må genom allmänningsstyrelsens försorg företagas av person med högre skoglig utbildning. Sålunda uppgjort förslag till ny plan skall insändas till skogsvårdsstyrelsen senast ett år före utgången av den förutvarande planens giltighetstid eller, om denna tid utlöper inom aderton månader efter det denna lag trätt i kraft, senast sex månader efter ikraftträdandet. Vid förslaget skola fogas över skogen upprättad karta i lämplig skala samt erforderlig beskrivning med uppskattning av virkesförrådet ävensom uppgifter angående skogen åvilande avverknings- och annan nyttjande- eller servitutsrätt. På skogsvårdsstyrelsen ankommer att efter prövning meddela fastställelse å förslaget oförändrat eller med erforderliga jämkningar eller ock vägra fastställelse å detsamma. 3 mom. Har förslag till ny hushållningsplan ej inkommit till skogsvårdsstyrelsen inom den i 2 mom. angivna tid eller har fastställelse å ingivet förslag vägrats, late skogsvårdsstyrelsen föranstalta om hushållningsplans upprättande genom därför av styrelsen förordnad person med högre skoglig ut-

14 bildning. Sålunda förordnad förrättningsman har att verkställa den undersökning och vidtaga de övriga åtgärder, som erfordras för upprättande av förslag till plan, vilket förslag, åtföljt av karta och handlingar som i 2 mom. sägs, skall insändas till skogsvårdsstyrelsen för prövning och fastställelse. över förslaget skall allmänningsstyrelsen beredas tillfälle att yttra sig. Meddelas fastställelse å förslaget, skola kostnaderna för nämnda åtgärder samt för handlingarnas anskaffande gäldas av allmänningskassan, dock att, där förslaget avser samfälld husbehovsskog, allenast kostnaderna för nödig hantlangning skola gäldas av allmänningskassan men övriga kostnader bestridas av skogsvårdskassan. I fråga om annan allmänningsskog än nyss sagts har skogsvårdsstyrelsen att i samband med beslut angående förslagets fastställelse meddela yttrande i kostnadsfrågan. Rörande förrättning, varom nu sagts, och om gottgörelse, som tillkommer förrättningsman, meddelas närmare bestämmelser av Konungen. 26 §.

Utgår giltighetstiden för hushållningsplan, innan ny plan fastställts, äge skogsvårdsstyrelsen med tillämpning av de i 23 § angivna grunder meddela bestämmelser rörande skogshushållningen å allmänningsskogen att gälla intill dess fastställelse å den nya planen meddelats. 27 §.

I fastställd hushållningsplan må ändring av skogsvårdsstyrelsen göras, då styrelsen finner detta på grund av införlivning av mark med allmänningsskogen eller andra förelupna omständigheter nödvändigt för det med planen avsedda ändamålet, eller då från delägarnas sida synnerliga skäl därtill anföras, skolande i förstberörda fall tillfälle beredas allmänningsstyrelsen att yttra sig i ärendet. I fråga om gäldande av kostnader för åtgärder, som erfordras för vidtagande av ändring i fastställd hushållningsplan, skola bestämmelserna i 25 § 3 mom. första stycket äga motsvarande tillämpning. 28 §.

Sker överträdelse av vad i fastställd hushållningsplan föreskrivits eller av bestämmelser, som meddelats jämlikt 26 §, och bliva i anledning härav särskilda åtgärder nödiga för skogens behöriga skötsel, äge skogsvårdsstyrelsen föreskriva sådana åtgärder. 29 §. Har åtgärd, som enligt fastställd hushållningsplan eller meddelade föreskrifter skolat företagas, blivit eftersatt, och är densamma nödvändig för skogens behöriga skötsel, må länsstyrelsen på framställning av skogsvårdsstyrelsen förelägga allmänningsstyrelsen vid visst lämpligt vite att företaga åtgärden.

15 Försittes vite, må länsstyrelsen, jämte utdömande av det försuttna vitet, antingen meddela nytt vitesföreläggande eller ock, där omständigheterna därtill föranleda, förordna, att allmänningsskogens förvaltning skall övertagas av en eller flera gode män, som av länsstyrelsen utses. 30 §. Beträffande gode män, som i 29 § omförmälas, skall vad i denna lag samt allmänningsskogens reglemente är stadgat om allmänningsstyrelse i tillämpliga delar lända till efterrättelse. För sin förvaltning äge gode männen njuta arvode, som bestämmes av länsstyrelsen. God man må av länsstyrelsen entledigas, när anledning därtill förekommer. Förvaltning av gode män upphöre, där sådant av delägarna yrkas och länsstyrelsen efter skogsvårdsstyrelsens hörande finner omständigheterna det medgiva. 31 §. Vid prövning av fråga om fastställelse eller ändring av hushållningsplan för annan allmänningsskog än samfälld husbehovsskog eller fråga enligt 26 eller 28 § rörande sådan allmänningsskog skall skogsvårdsstyrelsen bestå, förutom av det antal ledamöter, som föreskrives i gällande förordning angående skogsvårdsstyrelser, av en särskild ledamot, utsedd av Konungen för tre år i sänder. Till sådan ledamot må förordnas allenast den, som avlagt fullständig avgångsexamen från skogsinstitutets högre kurs eller skogshögskolans jägmästarekurs och som genom föregående verksamhet förvärvat omfattande insikt i skogsindelningsfrågor. Ledamot, som nu sagts, må ej vara anställd i skogsvårdsstyrelsens tjänst. Till suppleant för denne förordnar Konungen person, som är behörig att utses till ledamot. Äro vid omröstning rörande fråga, som i första stycket sägs, meningarna inom skogsvårdsstyrelsen delade, bliver den mening gällande, varom de flesta förenat sig; äro rösterna för olika meningar lika delade, gälle den mening, som biträdes av den särskilde ledamoten. För fullgörande av sitt uppdrag äge denne att ur skogsvårdskassan uppbära ersättning enligt grunder, som bestämmas av Konungen.

Om avkastning och annan inkomst från allmänningsskog. 32 §. Till allmänningsskogs avkastning räknas i denna lag all den inkomst in natura eller i penningar, som erhålles genom tillgodogörande av delägarnas rätt till skogen, i den m å n sådant tillgodogörande skall ske för gemensam räkning, dock med undantag av kapitalinkomst som härflyter från skogen.

16 Till kapitalinkomst från allmänningsskog hänföras i denna lag medel, som inflyta genom avyttring av mark från skogen, ersättning för mark, som genom expropriation, inlösen enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område eller annat dylikt förfarande skiljes från skogen, samt ersättning för nyttjande- eller servitutsrätt, som genom sådant förfarande upplåtes å skogen, ävensom ersättning för skada eller intrång, som allmänningsskogen genom dylikt förfarande tillskyndas, där sådan ersättning bestämts att utgå i penningar på en gång. Avkastning, som erhålles genom avverkning, varom förmäles i 23 § andra stycket, benämnes i denna lag extra avkastning. Annan avkastning benämnes ordinarie. 33 §.

1 mom. Ordinarie avkastning skall i första rummet användas till gäldande av kostnader, som äro nödiga för allmänningsskogens behöriga vård och förvaltning, dock med iakttagande, att i fråga om kostnader för upprättande eller ändring av hushållningsplan bestämmelserna i 25 § 3 mom. första stycket och 27 § andra stycket skola lända till efterrättelse. Därefter må ordinarie avkastning användas till bestridande av utgifter, som, utan att vara av nyssangiven beskaffenhet, dock äro ägnade att befrämja en god hushållning med skogen, till inköp av mark för skogens utvidgning, till betalning av utskylder för de fastigheter, med vilka rätt till delaktighet i skogen är förenad, till främjande av jordbruket inom den eller de socknar eller delar av socknar, för vilkas jordägare skogen blivit avsatt, eller till annat ändamål, som är till gagn för delägarna eller befolkningen i sagda socknar eller sockendelar; dock må ordinarie avkastning från Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog, Dorotea övre allmänningsskog, Vilhelmina övre allmänningsskog, Sorsele övre allmänningsskog, Tärna och Stensele allmänningsskog, allmänningsskog, som särskilt avsatts för nybyggare, eller samfälld husbehovsskog användas till gagn allenast för delägarna i skogen. Angående avkastningens användning för de i andra punkten angivna ändamål skola i reglementet meddelas närmare bestämmelser. För ändamål, vartill ordinarie avkastning enligt första stycket må användas, må fondering av sådan avkastning äga rum, där denna ej erfordras för gäldande av nödiga kostnader för allmänningsskogens behöriga vård och förvaltning. 2 mom. Extra avkastning skall användas eller fonderas för verkställande av sådana grundförbättringar å allmänningsskogen, som äro ägnade att öka skogsproduktionen å denna, för inköp av mark för skogens utvidgning eller för annat dylikt ändamål. Dock må extra avkastning användas för enahanda ändamål som ordinarie avkastning — dock ej till gäldande av kostnader, som äro nödiga för allmänningsskogens behöriga vård och förvaltning — där detta finnes nödigt för att bereda en i möjligaste mån jämn tillgång å medel för sagda ändamål.

17 34 §.

I fråga om användande eller fondering av kapitalinkomst skall vad i 33 § 2 mom. första punkten är stadgat äga motsvarande tillämpning. 35 §. Där mark, som av delägarna förvärvats för medel, vilka härflutit från allmänningsskogen, ej införlivats med denna, skall, då försäljning av marken sker, köpeskillingen i avseende å det ändamål, vartill densamma må användas eller fonderas, anses vara av samma natur som förstnämnda medel. 36 §.

Har beträffande fond, som före denna lags ikraftträdande bildats av inkomst från allmänningsskog, i då gällande reglemente för skogen föreskrivits, att fondens kapital ej må förminskas eller av vederbörande jordägare användas eller att kapitalet ej må nedbringas under visst belopp eller att detta ej må ske utan Konungens medgivande eller ock att fondens kapital må helt eller delvis användas för visst ändamål, skall dylik föreskrift fortfarande äga giltighet, intill dess Konungen annorlunda förordnar. 37 §.

Vad i 33 § 1 mom. är stadgat om ordinarie avkastning skall äga motsvarande tillämpning beträffande ränta å extra avkastning eller å kapitalinkomst, så ock beträffande avkastning från mark, som i 35 § avses, eller å fond, varom i 36 § förmäles, dock att avkastning å fond, som nyss sagts, skall i första rummet användas till gäldande av kostnaderna för fondens förvaltning. 38 §.

Det ankommer på länsstyrelsen att med tillämpning av bestämmelserna i denna lag och reglementet besluta om användning eller fondering av avkastning eller kapitalinkomst från allmänningsskog eller ränta därå eller avkastning från mark, som i 35 § avses, eller å fond, varom i 36 § förmäles. Där sådan fond må helt eller delvis användas för visst ändamål, har länsstyrelsen att jämväl därom besluta. Länsstyrelsens beslutanderätt i nu omförmälda avseenden må dock, där så finnes lämpligt, i reglementet helt eller delvis uppdragas åt delägarna eller allmänningsstyrelsen. I fall, då beslutanderätten tillkommer länsstyrelsen, hava delägarna att avgiva förslag rörande användning eller fondering av egendom, som beslutanderätten avser. I reglementet må dock bestämmas, att befogenheten att avgiva sådant förslag skall i stället helt eller delvis tillkomma allmänningsstyrelsen, ekonominämnd eller annan av delägarna utsedd nämnd. 2—378607.

18 Om reglemente. 39 §. Reglemente för allmänningsskog skall angiva: 1) den ort, där allmänningsstyrelsen skall hava sitt säte; 2) huru styrelsen skall sammansättas, den tid, för vilken styrelsen skall utses, samt grunderna för dess beslutförhet; 3) antalet av de revisorer, som skola granska styrelsens förvaltning, samt den tid, för vilken dessa skola utses; 4) tiden för räkenskapsavslutning; 5) de tider, inom vilka styrelsens förvaltningsberättelse och revisorernas berättelse skola avgivas; 6) tiden för hållande av ordinarie allmänningsstämma; 7) huruvida, i vad mån eller på vilka villkor skogsförvaltaren må med sin befattning förena annan tjänst eller anställning; samt 8) för vilka särskilda ändamål ordinarie avkastning med tillämpning av bestämmelserna i 33 § 1 mom. andra punkten må användas. Där enligt reglementet inkomst, som härflyter från allmänningsskogen, eller fond, som bildats av sådan inkomst, skall förvaltas av ekonominämnd, skall reglementet tillika i fråga om nämnden upptaga föreskrifter i de ämnen, som angivas i första stycket 1)—5). I reglementet må ej intagas bestämmelse om rätt för delägarna, allmänningsstyrelsen eller annan att besluta skyldighet för delägarna att med egna medel bidraga till bestridande av utgifter, ej heller eljest bestämmelse, som är stridande mot föreskrift i denna lag eller i lag och författning i övrigt eller mot fastställd hushållningsplan. Förslag till reglemente skall uppgöras av delägarna. Förslaget insändes till länsstyrelsen, som efter hörande av skogsvårdsstyrelsen med eget yttrande överlämnar förslaget till Konungen för prövning och fastställelse. Konungen prövar förslagets överensstämmelse med de förut i denna paragraf upptagna bestämmelserna och dess ändamålsenlighet i övrigt så ock om ytterligare föreskrifter erfordras. Ändring av fastställt reglemente må, då skäl därtill äro, medgivas av Konungen. Väckes av delägarna förslag om sådan ändring, skall om behandling och prövning av förslaget gälla vad i tredje stycket stadgas. Uppkommer eljest fråga om dylik ändring skall, innan frågan slutligen prövas, delägarna beredas tillfälle att yttra sig.

Om allmänningsstyrelse, ekonominämnd, revisorer och allmänningsstämma. 40 §.

Antalet ledamöter i allmänningsstyrelse och ekonominämnd må bestämmas, i styrelsen till högst fem och i nämnden till högst tre, där ej för behörigt

19 fullgörande av styrelsens eller nämndens uppgift prövas nödigt, att antalet sättes högre. Av allmänningsstyrelsens ledamöter skall, där ej annorlunda föreskrives i reglementet, flertalet vara delägare i allmänningsskogen, dock att, där bolag eller annan samfällighet eller stiftelse är delägare, ledamot av samfällighetens eller stiftelsens styrelse eller i dess tjänst anställd person må utan hinder av vad nu stadgats utses till ledamot av allmänningsstyrelsen. Ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd skall vara här i riket bosatt svensk medborgare, där ej Konungen för särskilt fall härifrån medgiver undantag. Ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den eller dem, som utsett honom. Avgår styrelse- eller nämndledamot, innan den tid, för vilken han blivit utsedd, gått till ända och finnes ej suppleant, skall, där den avgångne valts av delägarna, på föranstaltande av allmänningsstyrelsen val av ny ledamot för återstående tiden ofördröjligen hållas samt, om den avgångne utsetts av länsstyrelsen, anmälan om avgången genast göras hos denna myndighet för utseende av ny ledamot för samma tid. Utan hinder av vad nu stadgats må dock med val av ny ledamot kunna anstå till nästa ordinarie allmänningsstämma, så framt styrelsen eller nämnden är beslutför med kvarstående ledamöter samt uppskovet ej strider mot bestämmelse i reglementet. 41 §. Allmänningsstyrelse, ekonominämnd och myndighet, som i 8 § första stycket avses, äge, envar i fråga om egendom, som av styrelsen, nämnden eller myndigheten förvaltas, att själv eller genom ombud ej mindre gentemot tredje man handla å delägarnas vägnar än även inför domstolar och andra myndigheter företräda delägarna. Angående befogenhet för styrelse- eller nämndledamot att för delägarna mottaga stämning i mål rörande egendom, som av styrelsen eller nämnden förvaltas, så ock annat meddelande i fråga om sådan egendom skall vad i 11 kap. 15 § rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande tillämpning. Vill styrelsen, nämnden eller myndighet, som i 8 § första stycket avses, kära till delägarna, utlyse styrelsen allmänningsstämma för val av ombud att i tvisten föra delägarnas talan. Stämning skall anses delgiven, då den blivit föredragen å stämman. 42 §.

Är enligt reglementet allmänningsstyrelse eller ekonominämnd beslutför, utan att samtliga ledamöter äro tillstädes, må likväl ärende, som ankommer på styrelsen eller nämnden, ej företagas, utan att, så vitt ske kunnat, samtliga erhållit tillfälle att deltaga i ärendets behandling. Såsom styrelsens eller nämndens beslut gälle, där ej annorlunda är bé-

stämt i reglementet, den mening, om vilken vid sammanträde de flesta röstande förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet. Ledamot av styrelsen eller nämnden äge ej deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan honom och delägarna, ej heller angående avtal mellan delägarna och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot delägarnas. Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot ledamoten eller tredje man. 43 §.

Det åligger allmänningsstyrelse och ekonominämnd, envar beträffande egendom, som av styrelsen eller nämnden förvaltas, att årligen inom tid, som i reglementet angives, till vederbörande revisorer avlämna en av styrelsens eller nämndens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse för det förflutna räkenskapsåret tillika med redovisning över behållen avkastning och annan inkomst från sagda egendom samt huru sådan inkomst i förekommande fall blivit av styrelsen använd eller fonderad. Redovisningen skall därjämte innefatta uppgift å de för egendomen bestridda utgifter under året. Där det ankommer på delägarna att besluta rörande användning eller fondering av inkomst, varom i första stycket förmäles, har allmänningsstyrelsen, där ej i reglementet annorlunda stadgas, att i sin förvaltningsberättelse avgiva förslag härom. Bestyrkta avskrifter av allmänningsstyrelsens och ekonominämndens förvaltningsberättelser jämte därvid fogade redovisningar skola inom tid, som i första stycket sägs, av styrelsen och nämnden insändas till länsstyrelsen, dock att sådan skyldighet ej äger rum i fråga om samfälld husbehovsskog. 44 §.

Styrelse- eller nämndledamöter, som genom att överskrida den dem tillkommande befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda delägarna skada, svare för skadan en för alla och alla för en; svare ock på sätt nu nämnts för den skada, som de genom överträdelse av denna lag, reglementet eller annan föreskrift, som myndighet enligt denna lag meddelat eller fastställt, tillskynda tredje man. 45 §. Allmänningsstyrelses och ekonominämnds förvaltning och räkenskaper skola granskas av två eller flera revisorer, därav en utses av länsstyrelsen samt den eller de övriga av delägarna. I fråga om samfälld husbehovsskog må dock i reglementet stadgas, att granskning som nyss sagts skall verkställas allenast av en eller flera av delägarna utsedda revisorer. Beträffande annan allmänningsskog må i reglementet föreskrivas, att särskilda revisorer skola utses i fråga om ettvart av förenämnda förvaltningsorgan, och skall

21 i sådant fall beträffande antalet och utseende av de särskilda grupperna revisorer gälla vad i första punkten är sagt. Till revisor må ej utses den, som är i delägarnas eller styrelse- eller nämndledamots tjänst. Den tid, för vilken revisor utses, må ej utgå före nästa ordinarie allmänningsstämma. Revisor må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den eller dem, som utsett honom. Avgår av delägarna vald revisor, innan den tid, för vilken han blivit vald, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger det allmänningsstyrelsen att ofördröjligen föranstalta om val av ny revisor. Avgår revisor, som utsetts av länsstyrelsen, skall anmälan därom genast göras hos nämnda myndighet. Av länsstyrelsen utsedd revisor njute ersättning från allmänningskassan med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen. 46 §.

Allmänningsstyrelse och ekonominämnd skola bereda revisor tillfälle att när som helst inventera de under styrelsens eller nämndens förvaltning ställda kontanta medel och övriga tillgångar samt granska alla till förvaltningen hörande böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av revisor begärd upplysning angående förvaltningen ej av styrelsen eller nämnden förvägras. Vid fullgörande av sitt uppdrag hava revisorerna att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som av delägarna meddelas och ej avse inskränkning i deras i lag stadgade befogenhet eller eljest strida mot lag eller författning eller mot reglementet. Det åligger revisorerna eller, där enligt reglementet särskilda grupper revisorer utsetts, envar sådan grupp att för varje räkenskapsår inom den o reglementet föreskrivna tid över granskningen avgiva och till allmänningsstyrelsen överlämna en av revisorerna eller gruppen underskriven berättelse. En bestyrkt avskrift av berättelsen skall inom samma tid av revisorerna eller gruppen insändas till länsstyrelsen samt, där berättelsen avser granskning av ekonominämnds förvaltning, jämväl till denna, dock att skyldigheten att insända avskrift av berättelsen till länsstyrelsen ej äger rum i fråga om samfälld husbehovsskog. 47 §.

Hava revisorer i sin berättelse eller annan handling, som framlägges å allmänningsstämma, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling, som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, delägarna ansvariga för all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.

22 48 §. Å allmänningsstämma äge envar ägare eller i 3 § omförmäld innehavare av fastighet, med vilken rätt till delaktighet i allmänningsskogen är förenad, rösträtt efter grunden för nämnda delaktighet, där ej nedan i denna paragraf annorlunda stadgas. Vid stämman skall genom allmänningsstyrelsens föranstaltande finnas tillgänglig en längd över samtliga dylika fastigheter med uppgift å varje fastighets delaktighetstal beträffande allmänningsskogen. Sedan denna längd godkänts, lände den till efterrättelse å stämman. För omyndig delägare röstar förmyndare, som har vederbörande fastighet under sin förvaltning, eller, där flera sådana förmyndare finnas, den som de bland sig utse. För oskiftat dödsbo, bolag eller annan samfällighet må ej mera än en person utöva rösträtt. Frånvarande delägares rösträtt må å stämman utövas genom ombud. Ej må dock någon på grund av fullmakt rösta för mera än en delägare. Ej må någon å allmänningsstämma för egen eller annans räkning utöva rösträtt för mera än en tiondel av hela det delaktighetstal, som är företrätt å stämman, eller den mindre del därav, som må vara bestämd i reglementet. •

49 §.

Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å allmänningsstämma deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan honom och delägarna, ej heller angående avtal mellan dessa och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot delägarnas. Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man. Ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd må ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val av revisor. 50 §. Allmänningsstämma skall, så framt ej annorlunda stadgas i reglementet, hållas å ort inom kommun, där allmänningsskogen i sin helhet eller till någon del är belägen. Kungörelse om allmänningsstämma utfärdas av allmänningsstyrelsen samt skall innehålla bestämd uppgift om tid, ställe och överläggningsämne för stämman. Kungörelsen skall på föranstaltande av styrelsen sist å åttonde dagen före stämman dels uppläsas i kyrkorna för de församlingar, d ä r fastigheter äro belägna, med vilka rätt till delaktighet i allmänningsskogen är förenad, dels ock införas i minst en bland delägarna spridd tidning. Har kungörelsen å tid som nyss sagts bevisligen tillställts envar delägare, vare det ock gillt. Ärende, som ej blivit i kungörelsen angivet, må ej å stämman företagas till avgörande, där det ej enligt lag eller reglementet skall förekomma å stäm-

man eller omedelbart föranledes av ärende, som där skall avgöras. Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock å stämman kunna fattas beslut om utlysande av extra stämma för behandling av visst ärende. Har delägare, innan kungörelse om allmänningsstämma utfärdats, hos allmänningsstyrelsen yrkat att få ärende hänskjutet till prövning å stämman, skall sådant ärende i kungörelsen upptagas. 51 §. Där ej annat finnes stadgat i reglementet, välje allmänningsstämma själv ordförande att leda förhandlingarna. Såsom allmänningsstämmas beslut gälle, där ej för särskilt fall i reglementet annorlunda bestämts, deras mening, vilkas röster utgöra mer än hälften av de avgivna rösterna efter röstvärdet. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning men i övriga frågor bestämmes utgången enligt den mening, som ordföranden biträder. Över beslut, som fattas å stämman, skall genom allmänningsstyrelsens försorg föras protokoll, som underskrives av ordföranden och minst en å stämman närvarande och därtill utsedd delägare eller ombud för delägare. Senast fjorton dagar efter stämman skall genom styrelsens föranstaltande protokollet hållas tillgängligt för delägarna å plats, som stämman därtill bestämt. 52 §. Ordinarie allmänningsstämma skall hållas en gång om året å tid, som bestämmes i reglementet. Å sådan stämma skola allmänningsstyrelsens och ekonominämnds förvaltningsberättelser för det förflutna räkenskapsåret jämte därvid fogade redovisningar samt den eller de berättelser, som avgivits av revisorerna för samma år, framläggas, och skola å stämman frågorna om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen och nämnden för den tidl förvaltningsberättelserna omfatta företagas till avgörande. Med nämnda frågor eller endera av dem skall dock anstå till fortsatt stämma å viss dag, minst fyra och högst åtta veckor därefter, i fall så påfordras av röstande för ett sammanlagt delaktighetsbelopp, utgörande minst en tiondel av allmänningsskogens hela delaktighetstal. Utöver sagda tid vare uppskov ej medgivet. Val av ledamöter av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd samt revisorer må företagas endast å ordinarie stämma, dock att fyllnadsval, varom i 40 § sista stycket och 45 § femte stycket förmäles, må äga rum å extra stämma. 53 §. Allmänningsstyrelsen äge, när den finner lämpligt, utlysa extra allmänningsstämma. Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med

angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra stämma att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske. Har jämlikt reglementet särskilda grupper revisorer utsetts, äge varje grupp samma rätt. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran, äge revisorerna eller vederbörande grupp utlysa stämma. Råder ej enighet om stämmas utlysande, gälle den mening, varom de flesta förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av den av länsstyrelsen utsedde revisorn, eller, om revisor ej utsetts av länsstyrelsen, deras mening, som anse extra stämma ej böra hållas. Extra stämma skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet ändamål skriftligen påfordras av ekonominämnd, myndighet, som i 8 § första stycket avses, eller delägare med sammanlagt delaktighetsbelopp, utgörande minst en tiondel av allmänningsskogens hela delaktighetstal eller den mindre del därav, som må vara bestämd i reglementet. Länsstyrelsen äge ock, när så finnes nödigt, anmoda allmänningsstyrelsen att utlysa extra stämma. Efterkommer allmänningsstyrelsen ej inom en vecka sådan anmodan, må länsstyrelsen själv utlysa stämma. 54 §. Underlåter allmänningsstyrelsen att i föreskriven ordning utlysa ordinarie allmänningsstämma eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran, som i 53 § tredje stycket sägs, utlyst stämma att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, har länsstyrelsen att, på anmälan av ekonominämnd, myndighet, som i 8 § första stycket avses, eller delägare, ofördröjligen utlysa stämma.

Om talan mot allmänningsstyrelse, ekonominämnd och revisorer så ock om klander av allmänningsstämmas beslut. 55 §. Varder talan å allmänningsstyrelses eller ekonominämnds förvaltning under den tid styrelsens eller nämndens förvaltningsberättelse omfattar ej anställd inom sex månader från det berättelsen framlades å allmänningsstämma, vare så ansett, som om ansvarsfrihet blivit styrelsen eller nämnden beviljad. Utan hinder därav, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å förvaltningen, som grundas därpå, att styrelse- eller nämndledamot begått brottslig handling, kunna mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även den handling. Talan mot revisorer enligt 47 § må ej anställas, sedan två år förflutit från det revisorernas berättelse framlades å allmänningsstämma, utan så är, att talan grundas därpå, att brottslig handling blivit begången.

25 56 §. Menar delägare, att beslut, som fattats å allmänningsstämma, icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot lag eller författning eller mot reglementet eller annan föreskrift, som myndighet enligt denna lag meddelat eller fastställt, äge han tala därå genom stämning å allmänningsstyrelsen inom trettio dagar från beslutets dag. Försummas det, vare rätt till talan förlorad. Angår beslutet egendom, som förvaltas av ekonominämnd eller myndighet, skall domstolen före målets avgörande bereda nämnden eller myndigheten tillfälle att däri yttra sig. Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det i verkställighet, där ej domstolen annorlunda förordnar. Domstols utslag, varigenom allmänningsstämmas beslut upphävts eller ändrats, gälle jämväl för de delägare, som ej instämt klandertalan.

Om behörig myndighet. 57 §. Delägarna i allmänningsskog vare uti de mål, för vilka ej annorlunda genom lag stadgas, lydande under allmän underrätt i den ort, varest allmänningsstyrelsen eller, där målet angår egendom, som förvaltas av ekonominämnd eller myndighet, denna enligt gällande föreskrifter har sitt säte. 58 §. Är allmänningsskog belägen inom två eller flera län eller landstingsområden, skola de uppgifter, som enligt denna lag tillkomma länsstyrelse eller skogsvårdsstyrelse, i fråga om sådan skog handhavas av länsstyrelsen eller skogsvårdsstyrelsen i det län eller landstingsområde, där allmänningsstyrelsen enligt reglementet har sitt säte.

Straffbestämmelser. 59 §. 1 mom. Företager eller föranstaltar någon, som i förvaltningen av allmänningsskog företräder delägarna, avverkning eller annan åtgärd å skogen i strid mot fastställd hushållningsplan eller föreskrift, som skogsvårdsstyrelsen jämlikt denna lag meddelat, straffes med dagsböter. 2 mom. Förbryter sig innehavare av avverknings- eller annan nyttjandeeller servitutsrätt å allmänningsskog vid utövningen därav mot fastställd hushållningsplan eller föreskrift, som i 1 mom. omförmäles, vare lag, som där sägs. Dömes innehavare av dylik rätt enligt detta moment till straff för olovlig avverkning, skall tillika det avverkade virket, där det ligger kvar å skogen,

eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, skall den, som dömes, utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke. Har efter avverkningen föreskrift, som överträtts, blivit genom laga kraftvunnet beslut upphävd, förty att densamma icke bort meddelas, m å icke virke dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som här är sagt. 60 §.

Använder någon, som företräder delägarna i allmänningsskog i förvaltningen av dem tillhörig egendom, sådan egendom eller inkomst därifrån uppsåtligen i strid mot denna lag eller enligt lagen meddelad föreskrift, straffes med dagsböter. 61 §. Innefattar förseelse, varom i 59 § 1 mom. eller 60 § förmäles, förbrytelse mot allmänna strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen är för likartat fall stadgat. 62 §.

Allmän åklagare och skogsvårdsstyrelsen äge lika behörighet att åtala förseelser, som omförmälas i 59 §, samt att med beslag belägga virke, som kan dömas förbrutet. Sistberörda befogenhet tillkomme jämväl länsjägmästare eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig utbildning; skolande i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan och senast inom fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade. Varder ej inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, åtal i laga ordning anställt, vare beslaget förfallet, ägande skogsvårdsstyrelsen att, innan åtal anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts av någon dess befattningshavare. 63 §.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas å offentlig auktion, så kungjord, som om auktion å utmätt lös egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

/

27 64 §.

Böter, som ådömas enligt 59 §, samt vite, vartill någon fälles enligt 29 §, så ock genom försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, tillfalla den av skogsvårdsstyrelsen omhänderhavda skogsvårdskassan. Böter och vite, vartill någon eljest fälles enligt denna lag, tillfalla kronan. Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs. 65 §. Saknas medel till gäldandet av böter eller vite, vartill någon enligt denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

Om fullföljd av talan och om underställning. 66 §.

Över beslut, som skogsvårdsstyrelse enligt denna lag meddelat, må, där beslutet ej enligt bestämmelserna i andra stycket skall underställas Konungens prövning, klagan föras hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen från den dag klaganden erhöll del av beslutet. Har skogsvårdsstyrelse beträffande fråga, som i 31 § första stycket sägs, fattat beslut i strid mot den särskilde ledamotens mening, skall beslutet underställas Konungens prövning. Vill part hos Konungen yttra sig i ärendet, äge att ingiva påminnelser före klockan tolv å trettionde dagen från den dag beslutet delgavs honom. över beslut rörande förordnande av förrättningsman enligt 25 § 3 mom. första stycket må klagan föras allenast i sammanhang med fullföljd av talan mot beslut angående fastställelse av hushållningsplan, som upprättats enligt förordnandet. 67 §.

över beslut, som länsstyrelse enligt denna lag meddelat, föres klagan i den ordning, som i 66 § första stycket sägs.

övergångsbestämmelser. 68 §. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

69 §. Genom denna lag upphävas: lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden, kungörelsen den 8 oktober 1918 (nr 915) angående utsy ning och stämpling å vissa husbehovsskogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt kungörelsen den 17 mars 1933 (nr 84) om ändrad lydelse av § 5 i förstnämnda kungörelse, samtliga författningar i vad de avse samfällda husbehovsskogar; förordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län samt förordningen den 17 mars 1933 (nr 83) om vissa ändringar i förstnämnda förordning; Kungl. Maj:ts beslut den 30 december 1932 angående Svärdsjö och Envikens socknars allmänningar; gällande reglementen angående skogar lydande under denna lag i den mån ej annat följer av 36 §; så ock vad eljest i lag eller författning finnes stadgat stridande mot denna lag. 70 §.

Äger enligt avtal, som träffats före nya lagens ikraftträdande, arrendator av kronan tillhörig jordbruksegendom, ecklesiastikt löneboställe eller allmänt kyrkohemman rätt att tillgodonjuta till egendomen, bostället eller hemmanet hörande andel i allmänningsskog, vare arrendatorn berättigad att under den tid avtalet gäller utöva jordägaren tillkommande rösträtt i frågor rörande skogen. 71 §. Före den 1 januari 1939 skall för varje allmänningsskog förslag till reglemente, avfattat enligt bestämmelserna i nya lagen, uppgöras av delägarna samt insändas till länsstyrelsen. Denna åligge att, sedan skogsvårdsstyrelsens yttrande infordrats, med bifogande härav och av eget utlåtande före den 1 april 1939 översända förslaget till jordbruksdepartementet för prövning och fastställelse av Konungen. 72 §.

Där vid denna lags utfärdande styrelse ej utsetts för samfälld husbehovsskog, har länsstyrelsen att förordna en lämplig person jämte en suppleant för denne att enligt nya lagen utlysa och i egenskap av ordförande hålla allmänningsstämma med delägarna i skogen dels före den 1 januari 1939 för uppgörande av det i 71 § angivna förslag till reglemente dels ock före den 1 oktober 1939 eller, om hinder möter, så snart ske kan för utseende enligt bestämmelserna i nya lagen och reglementet av ledamöter i allmänningsstyrelse för tiden intill dess val av styrelseledamöter ägt rum å ordinarie allmänningsstämma under år 1940. Vid stämma, som hålles av sålunda förordnad ordförande, skall genom dennes försorg föras protokoll, och skall om protokollet i övrigt gälla vad i 51 § tredje stycket är stadgat.

29 73 §.

Beträffande redovisning för förvaltningen under år 1939 av allmänningsskog eller annan egendom, som tillhör delägarna i sådan skog, skola de före den 1 januari 1940 gällande bestämmelser fortfarande lända till efterrättelse, dock att, där redovisningen enligt berörda bestämmelser skall framläggas å stämma med delägarna, detta skall ske å allmänningsstämma, varom i nya lagen förmäles. 74 §.

Före nya lagens ikraftträdande skall Lima och Transtrands socknars skogsmedelsfond, däri delägarna i vardera socknens besparingsskog hava andel efter reducerat jordtal, enligt sagda grund delas mellan nämnda två delägaresamfälligheter. Närmare föreskrifter rörande delningens verkställande meddelas av Konungen.

30 Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. punkt 2) skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212). Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom punkt 2) skogsvårdslagen den 15 juni 19231 skall erhålla följande ändrade lydelse: 2) skogar lydande under lagen om häradsallmänningar eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940. 1

Senaste lydelse, se 1932: 108.

31 Förslag till lag o m ä n d r a d l y d e l s e a v 2 § l a g e n d e n 10 juni 1932 (nr 180) o m v å r d a v v i s s a s k o g a r i n o m V ä s t e r b o t t e n s och N o r r b o t t e n s l ä n s l a p p m a r k e r m e d flera o m r å d e n . Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden 1 skall erhålla följande ändrade lydelse: 2 §•

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas: 1) skogar lydande under lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna eller lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden; 2) skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt, lydande under förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden; 3) städernas skogar; 4) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt) enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord; samt 5) övriga här ovan ej nämnda skogar, vara förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger tillämpning eller som avses i § 4 av nämnda förordning. 2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 4) eller 5) angives, i samfällighet med skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda skogsområdet i dess helhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940. 1

Senaste lydelse, se 1937: 152.

MOTIV

3—378607.

35 Förslaget till

lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Allmän motivering. Skogslagkommissionens tillsättande och uppdrag. Den 16 oktober 1896 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att utreda, vilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas för vinnande av en tillfredsställande vård av de enskilda skogarna och att uppgöra de förslag, vartill denna utredning med hänsyn till de inom olika landsdelar rådande förhållanden gåve anledning. Den 9 september 1899 avgav kommittén betänkande med förslag till lagstiftning i ämnet, däribland ett förslag till förordning angående förvaltningen av sockenallmänningarna och besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län. Enligt detta förslag skulle nämnda skogar, under domänstyrelsens överinseende, stå under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning samt behandlas enligt vetenskapliga regler, lämpade efter ortsförhållandena för varje särskild skog. Hushållningsplaner för skogarna skulle fastställas av domänstyrelsen. Vid 1903 års riksdag framlade Kungl. Maj:t för riksdagen i proposition n r 47 förslag till förordning angående förvaltningen av sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län. Förslaget anslöt sig till kommittéförslaget med vissa ändringar, som i huvudsak betingades av att enligt Kungl. Maj:ts förslag även sockenallmänningarna i Västerbottens och Norrbottens län skulle omfattas av de förordade bestämmelserna. Propositionen vann emellertid ej riksdagens bifall. I skrivelse den 22 maj 1903, nr 136, anmälde riksdagen sitt beslut, att propositionen av riksdagen avslagits, samt hemställde, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till författning, varigenom stadgande meddelades om upprättande av hushållningsplaner för sockenallmänningarna i Kopparbergs och Gävleborgs län med befogenhet för domänstyrelsen att granska och fastställa dessa planer ävensom att övervaka tillämpningen av desamma. Riksdagens berörda skrivelse överlämnades till en av Kungl. Maj:t den 5 juli 1907 tillsatt kommitté, den s. k. norrländska skogsvårdskommittén, vilken erhållit i uppdrag att verkställa utredning angående de åtgärder, som borde vidtagas för att åstadkomma en rätt vård av kronans och de under skogsstatens tillsyn ställda skogarna i Norrland och Dalarna. I sitt den 16 mars 1912 avgivna betänkande framlade kommittén förslag till lagstiftning dels rörande sockenallmänningar och besparingsskogar inom

36 Kopparbergs och Gävleborgs län och dels rörande allmänningsskogar inom Västerbottens och Norrbottens län. Förslagen inneburo, att skogarna skulle bibehållas oförminskade samt behandlas enligt sådana efter skogstillståndet och rådande olika ortsförhållanden lämpade hushållningsplaner, som avsåge skogens framtida bestånd samt högsta och möjligast jämna avkastning. Hushållningsplanerna skulle fastställas av ett skogskontor inom jordbruksdepartementet. Förslaget rörande sockenallmänningarna och besparingskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län innehöll därjämte, bland annat, att för varje skog skulle finnas en av delägarna i skogen utsedd styrelse, som skulle hava inseende över och ledning av skogens vård och förvaltning samt ansvara för hushållningsplanens efterlevnad. Även i fråga om allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län föreslog kommittén, att för varje skog skulle av delägarna utses en allmänningsstyrelse. Denna skulle i alla frågor rörande allmänningsskogen utöva delägarnas beslutanderätt, där ej i reglemente för skogen annorlunda stadgades. Om ej för sådan skog anställts särskild skogsförvaltare, skulle utsyning och stämpling å skogen ombesörjas av vederbörande skogsstatstjänsteman, önskade delägarna att för allmänningskogs skötsel och vård anställa särskild förvaltare, skulle sådan förordnas av Kungl. Maj:t. Sedan infordrade yttranden över kommitténs berörda förslag avgivits av ett flertal myndigheter och korporationer, framlade Kungl. Maj:t för 1920 års riksdag i proposition nr 176 förslag till förordning angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län. Förslaget överensstämde i huvudsak med det förslag, som beträffande dessa skogar avgivits av norrländska skogsvårdskommittén, dock att hushållningsplaner för skogarna skulle fastställas av domänstyrelsen. Riksdagen biföll propositionen, varefter den 18 juni 1920 (nr 331) förordning i ämnet utfärdades. Det av norrländska skogsvårdskommittén framlagda förslaget till lagstiftning angående sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län upptogs ej av Kungl. Maj:t till behandling i samband med kommitténs förslag rörande allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län. Förslaget har ej heller sedermera varit föremål för åtgärd från Kungl. Maj:ts sida utan är fortfarande på prövning beroende. Den 20 juni 1935 anmälde chefen för jordbruksdepartementet ett flertal framställningar angående ändringar i gällande skogslagstiftning samt förordade därvid verkställande av vissa utredningar i detta ämne. Enligt det yttrande, som departementschefen berörda dag avgav till statsrådsprotokollet, borde nämnda utredningar avse, bland annat, frågan om ändrad lagstiftning rörande besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län. Beträffande sistnämnda skogar framhöll departementschefen, att enligt gällande lagstiftning uppsikten över dessa skogar utövades av domänstyrelsen samt att, då staten ej hade någon del i avkastningen från skogarna, vissa skäl talade för att domänverket befriades från tillsynen över desamma och att dessa i stället lades under skogsvårdsstyrelsernas överinseende. Enligt departementschefens mening

37 borde utredningen i fråga om hithörande skogar ej begränsas till enbart frågan om tillsynsmyndigheten och vad därmed ägde samband utan jämväl övriga med vården av skogarna sammanhängande spörsmål vid utredningen k o m m a under omprövning och förslag framläggas, avseende ämnet i hela dess vidd. Med avseende å besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län framhöll departementschefen, att några i allmän författning upptagna bestämmelser rörande dessa skogar ej funnes utan att deras förvaltning reglerades genom särskilda av Kungl. Maj:t i brev och reglementen meddelade föreskrifter, Ehuru skogarna ej tillhörde staten, som ej heller erhölle någon avkastning från desamma, hade domänstyrelsen visst inflytande på förvaltningen. Enligt departementschefens mening vore det en brist i gällande skogslagstiftning, att besparingsskogarna fölle utanför denna lagstiftnings tillämpning. Sedan departementschefen vidare erinrat om förut omförmälda proposition nr 47 till 1903 års riksdag och riksdagens skrivelse den 22 maj 1903, nr 136, samt norrländska skogsvårdskommitténs förslag till lagstiftning rörande ifrågavarande skogar, uttalade departementschefen, att sistnämnda förslag numera torde vara i åtskilliga hänseenden föråldrat samt att vid den omfattande revision av skogslagstiftningen, som departementschefen tillstyrkt, det syntes lämpligt, att en förnyad utredning ägde rum i syfte att besparingsskogarna kunde inordnas under nämnda lagstiftning. Utredningen borde utmynna i förslag till erforderliga författningsbestämmelser i ämnet. Beträffande omfattningen av utredningen rörande besparingsskogarna och allmänningsskogarna i Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län anförde departementschefen: Vid förordandet av ifrågavarande utredning hade endast tagits sikte på de rent skogliga spörsmålen. Någon ändring i förekommande bestämmelser rörande användningen av skogarnas avkastning hade sålunda icke åsyftats. Vid utredningen borde alltså tillses, att i sådana fall, där enligt meddelade föreskrifter i reglementen eller annorledes avkastningen skulle nyttjas för allmänna ändamål eller inflyta till staten, denna ordning principiellt icke rubbades. Formellt torde det däremot bliva nödvändigt att ingå även på dessa frågor. Det syntes därvid kunna ifrågasättas såsom en författningstekniskt lämplig utväg, att bestämmelserna angående användandet av skogarnas avkastning holies skilda från de rena skogsvårdsföreskrifterna. Vid utredningens bedrivande borde undersökas, om och i vad mån de förslag, vari utredningen resulterade, påkallade ändringar i gällande författningar rörande utsyningsavgift, skogsvårdsavgift och skogsvårdsstyrelser samt andra med skogslagstiftningen sammanhängande bestämmelser. Tillika borde undersökas, i vad mån ändringarna i skogslagstiftningen komme att påverka domänstyrelsens behov av arbetskrafter och de å riksstaten upptagna anslagen till statens domäners fond ävensom skogsvårdsstyrelsernas ekonomiska förhållanden. Med bifall till vad departementschefen i sitt yttrande hemställt beslöt Kungl. Maj:t samma dag bemyndiga denne att tillkalla dels en utredningsman för att i enlighet med de av departementschefen angivna riktlinjerna verkställa utredning och avgiva förslag beträffande skogslagstiftningsfrågor, dels ock, i mån av behov, sakkunniga personer att, på kallelse av utredningsmannen, med honom deltaga i överläggningar i ämnet. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade chefen för jordbruksdepartementet den 28 juni

38 1935 såsom utredningsman hovrättsrådet i Svea hovrätt T. W. G. Sjöfors. Såsom sekreterare vid utredningen förordnades den 31 augusti 1935 assessorn i Svea hovrätt B. A. Fallenius. Genom beslut den 13 februari 1937 tillkallades sedermera byråchefen i domänstyrelsen C. G. Cassel, ledamoten av riksdagens andra kammare småbrukaren E. Ericsson i Sörsjön, förvaltaren av Älvdalens sockens besparingsskog jägmästaren A. Leo Holmgren i Älvdalen, ledamoten i styrelsen för Orsa sockens besparingsskog nämndemannen Finn Erik Hansson i Orsa, ordföranden i styrelsen för Tärna och Stensele allmänningsskog hemmansägaren Ernst Johansson i Hemavan samt förvaltaren av Gällivare allmänningsskog jägmästaren O. E. Holm i Gällivare att såsom sakkunniga med utredningsmannen deltaga i överläggningar rörande frågan om ändrad lagstiftning angående förenämnda besparingsskogar och allmänningsskogar. Utredningsmannen och omförmälda sakkunniga, vilka såsom gemensam benämning antagit skogslagkommissionen, hava med vederbörligt tillstånd företagit resor dels under tiden 10—19 juni 1937 för besiktning av besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län och dels under tiden 28 juli —6 augusti 1937 för besiktning av allmänningsskogar och samfällda husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens län. Under resorna har kommissionen hållit sammanträden med styrelserna för besparingsskogarna och allmänningsskogarna för att bereda dessa tillfälle att till kommissionen framföra önskemål rörande innehållet av en ny lagstiftning rörande dessa skogar. Protokoll över vad vid nämnda sammanträden förekommit hava såsom bilagor I och II fogats vid detta betänkande.

Tillkomsten av besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län. Besparingsskogar. Vid storskiftet inom Kopparbergs och Gävleborgs län avsattes inom åtskilliga socknar på grund av särskilda beslut av Kungl. Maj:t vissa delar av de socknarna tilldelade skogsanslagen såsom allmänningar eller besparingsskogar för vederbörande jordägande socknemän. På detta sätt bildades besparingsskogar inom Svärdsjö, Lima, Transtrands, Särna, Älvdalens och Orsa socknar av Kopparbergs län samt Hamra kapellag av Gävleborgs län. Därjämte utbrötos och avsattes inom de särskilda skifteslagen i Venjans socken, jämväl med föranledande av Kungl. Maj:ts beslut, vissa delar av skifteslagens avrösningsjord till besparingsskogar för vederbörande jordägare inom skifteslagen. De skifteslag inom Venjans socken, för vilka besparingsskogar sålunda bildades, voro elva, nämligen Gävunda, Finngruvans, Johannisholms, Knås, Kättbo, Landbobyns, Nybodarnas, Ogsjöängarnas (öjes), Stutts, Tibergets och Västbygge skifteslag. Tidigast av nämnda besparingsskogar bildades besparingsskogen i Svärdsjö socken. Redan i brev den 9 november 1861 förordnade Kungl. Maj:t —

39 i samband med att Kungl. Maj:t medgav, att all inom Svärdsjö socken befintlig dittills samfälld skogsmark finge tilldelas socknen utan tillökningsskatt att två invid sjöarna Balungen och Storsjön belägna skogstrakter, tillsammans innefattande omkring 17 000 tunnland, skulle såsom häradsallmänningar för Svärdsjö sockens gemensamma räkning avsättas och utbrytas i enlighet med ett i Kungl. Maj:ts brev omförmält, av jägmästaren Y. A. Segerdahl upprättat förslag. I brevet föreskrevs rörande vården av sagda allmänningar, att vederbörande krono- och jägeribetjäning skulle äga hålla tillsyn och vård över desamma, på sätt angående häradsallmänningar funnes eller framdeles kunde varda stadgat. Enligt beskrivningen till storskiftesbyadelningen å skogsmarken till Svärdsjö socken jämte Envikens kapellag, som vid tiden för storskiftet tillhörde sagda socken, avsattes vid berörda delning — därvid det reducerade jordtalet å inägorna var delningsgrund — i överensstämmelse med föreskrifterna i Kungl. Maj:ts brev »Svärdsjö sockenallmänning» i ett skifte och »Envikens sockenallmänning» i ett skifte. Vid avsättandet av nämnda allmänningar tillsläppte två skifteslag — Ruptjärns och Risets skifteslag samt Ramsnäs och Näsänge skifteslag — ävensom sex boställen inom socknen ej någon mark. Av övriga skifteslag inom socknen tillsläppte skifteslagen inom Envikens kapellag förhållandevis mera mark till allmänningarna än skifteslagen inom den övriga delen av socknen. Vederbörande skifteslag inom socknen erhöllo sålunda ej del i allmänningarna efter reducerat jordtal utan efter den omfattning, vari de avstått mark till dessa. Specificerad uppgift å de särskilda skifteslagens delaktighet i allmänningarna har lämnats i repartitionslängden rörande storskiftesbyadelningen å skogsmarken. Storskiftet inom Svärdsjö socken avslutades 1863 och bydelningen å skogsmarken fastställdes därefter den 17 mars 1864. Från Svärdsjö socken utbrötos sedermera såsom särskilda socknar dels enligt Kungl. Maj:ts brev den 26 oktober 1888 Envikens församling och dels jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 25 januari 1924 Svartnäs församling. Vid dessa utbrytningar har delning av den vid storskiftet avsatta besparingsskogen ej ägt rum, utan denna har förblivit gemensam för socknarna. Sedan rätt till vissa större avverkningar upplåtits å besparingsskogen, bildades av därvid erhållen köpeskilling »Svärdsjö och Envikens allmänningars räntebärande fond». Rörande vården, skötseln och förvaltningen av besparingsskogen och nämnda fond fastställde länsstyrelsen i Kopparbergs län den 18 juli 1870 reglemente, vilket av Kungl. Maj:t gillades den 19 juli 1872. Vissa ändringar i reglementet hava sedermera fastställts den 12 juli 1884, den 3 maj 1907 och den 26 november 1923. Besparingsskogarna i Lima och Transtrands socknar avsattes på grund av Kungl. Maj:ts brev den 8 april 1870. I detta brev förordnade Kungl. Maj A — jämte det Kungl. Maj:t medgav, att av den i nämnda socknar befintliga skogsmark 300 tunnland finge tilldelas varje besutenhet inom socknarna — att en tredjedel av den samtliga besutenheterna inom varje socken tillkommande skogsmark skulle för socknens räkning avsättas såsom samfällighetsmark. I brevet stadgades därjämte, att, sedan nödigt antal träd för åter-

40 växtens befordrande blivit undantaget, avverkningsrätten till det virke å samfällighetsmarken, som 17 eller högst 20 fot från marken innehölle 8 decimaltums diameter, finge på öppen auktion till den högstbjudande för en tid av femtio å r försäljas samt att avkomsten av samfällighetsmarken skulle genom länsstyrelsens försorg göras fruktbärande och förvaltas samt räntan därå användas efter kommunalmyndigheternas förslag och länsstyrelsens beslut. I överensstämmelse med föreskrifterna i Kungl. Maj:ts omförmälda brev avsattes sedermera vid storskiftet inom socknarna, vilket pågick under åren 1851—1871, en besparingsskog för vardera socknen. Besparingsskogen för Lima socken utlades i två skiften, södra och norra allmänningarna, samt besparingsskogen för Transtrands socken likaledes i två skiften, nämligen skiftet väster om Fuluälven och skiftet emot Särna och Älvdalens socknar. Byadelningen å skogsmarken inom socknarna fastställdes den 15 november 1871. Sedan därefter den 16 mars 1872 avverkningsrätt under femtio år upplåtits å besparingsskogarna, bildades på grund av föreskrifterna i Kungl. Maj:ts förenämnda brev av de medel, som inflöto för nämnda upplåtelse, en för båda socknarna gemensam skogsmedelsfond. Rörande fondens förvaltning fastställdes reglementen av länsstyrelsen den 28 mars 1873 och den 15 januari 1887. Sedermera h a r Kungl. Maj:t den 7 april 1933 fastställt reglemente angående vården och förvaltningen såväl av Lima och Transtrands socknars besparingsskogar som av socknarnas skogsmedelsfond. Genom brev den 27 juni 1879 fastställde Kungl. Maj:t grunder för avvittring och storskifte i Särna socken och det därmed då förenade Idre kapellag. Enligt nämnda brev skulle av skogsanslaget inom Särna socken med Idre kapellag en tredjedel avsättas till besparingsskog eller allmänning. I brevet föreskrevs rörande inkomsten från skogen, att denna skulle användas till gäldande av jorden åliggande skatter och onera, fattigvård, folkundervisning m. m. enligt reglemente, som prövades och fastställdes av länsstyrelsen. Genom ett senare brev, daterat den 9 september 1887, medgav Kungl. Maj:t, att utbrytning av besparingsskogen finge äga rum, innan storskiftet inom Särna socken avslutats. Vid storskiftet utlades besparingsskogen i ett skifte. Utbrytningen av besparingsskogen avslutades den 27 september 1887 och fastställdes den 25 februari 1888. Storskiftet avslutades först 1893. I en vid storskiftet den 9 juni 1887 mellan vederbörande delägare ingången förening bestämdes, att jordägare, då han för körslor behövde färdas över annan ägares skogsmark, skulle vara därtill berättigad, dock med skyldighet att enligt godemäns värdering ersätta den skada, som därigenom möjligen uppstode. I anslutning till innehållet i Kungl. Maj:ts brev den 27 juni 1879 bildades sedermera av besparingsskogens avkastning Särna sockens med Idre kapellag skogsmedelsfond. Rörande besparingsskogens och skogsmedelsfondens vård och förvaltning fastställdes av länsstyrelsen reglemente den 31 augusti 1889. Nytt reglemente har sedermera fastställts av Kungl. Maj:t den 5 oktober 1922. Före tillkomsten av sistnämnda reglemente hade Idre kapellag den 1

41 januari 1916 avskilts såsom särskild socken, därvid emellertid besparingsskogen bibehölls gemensam för båda socknarna. Rörande bildandet av besparingsskogarna inom Orsa socken och Hamra kapellag meddelades föreskrifter i Kungl. Maj:ts brev den 19 september 1879. I detta brev förordnade Kungl. Maj:t — jämte det Kungl. Maj:t medgav, att av skogsmarken inom socknen och kapellaget 250 tunnland skulle få tilldelas varje besutenhet — att av de sålunda uppkommande samfällda skogsanlagen skulle, särskilt för envar av socknen och kapellaget, en tredjedel avsättas såsom besparingsskog eller allmänning. Beträffande användningen av inkomsterna från besparingsskogarna föreskrevs i brevet, i anslutning till innehållet i förenämnda brev den 27 juni 1879, att inkomsterna skulle användas till gäldande av jorden åvilande skatter och onera samt kostnader för fattigvård, folkundervisning m. m. enligt reglemente, som skulle prövas och fastställas i fråga om Orsa socknemäns besparingsskog av länsstyrelsen i Kopparbergs län och beträffande Hamra kapellagsbors besparingsskog av länsstyrelsen i Gävleborgs län. I överensstämmelse med föreskrifterna i brevet den 19 september 1879 avsattes sedermera vid storskiftet inom Orsa soc-, ken och Hamra kapellag särskilda besparingsskogar för socknen och kapelllaget. Socknens besparingsskog utlades i tre skiften, därav två voro belägna inom socknen och det tredje inom kapellaget. Sistnämnda skifte ligger sålunda inom Gävleborgs län. Kapellagets besparingsskog utlades inom kapelllaget i ett skifte. Storskiftet avslutades 1881 och bydelningen å skogsmarken fastställdes den 20 mars 1884. Av medel, som inflöto från besparingsskogarna för därå upplåtna avverkningsrätter med mera, bildades sedermera Orsa sockens och Hamra kapellags skogsmedelsfonder. Rörande vården och förvaltningen av Orsa sockens skogsmedelsfond och besparingsskog fastställdes reglemente av länsstyrelsen den 24 november 1886, vilket reglemente efter anförda besvär den 3 juni 1887 gillades av Kungl. Maj:t. Länsstyrelsen fastställde sedermera den 31 oktober 1895 instruktion för Orsa sockens allmänningsstyrelse samt för skogsförvaltaren och skogvaktarna å socknens besparingsskog. För Hamra kapellags besparingsskog och skogsmedelsfond fastställde länsstyrelen i Gävleborgs län reglemente den 31 december 1890. Sedan besvär anförts över länsstyrelsens fastställelsebeslut, blev reglementet den 18 november 1892 med viss ändring godkänt av Kungl. Maj:t. Reglementet har sedermera ändrats genom länsstyrelsens beslut den 22 maj 1914, den 17 mars 1921 och den 17 augusti 1923 samt genom Kungl. Maj:ts beslut den 7 april 1933. I fråga om avsättande av besparingsskog inom Älvdalens socken upptogos föreskrifter i Kungl. Maj:ts brev den 3 september 1885. Enligt detta brev skulle av den i socknen befintliga graderade skogsmarken 33 kvadratrevar tilldelas varje reducerat snesland inägojord och skulle därav graderad skogsmark, motsvarande 11 kvadratrevar för varje reducerat snesland inägojord, avsättas för socknens räkning såsom samfällighetsmark. I brevet medgavs,

42 att å nämnda samfällighetsmark finge, sedan nödigt antal träd för återväxtens befordrande blivit undantaget, för en tid av högst 50 år av jordägarna upplåtas avverkningsrätten till det virke, som 17 eller högst 20 fot från roten hölle 8 decimaltum i diameter, antingen på öppen auktion till den högstbjudande eller ock, därest omständigheterna därtill föranledde, genom avtal under hand, med villkor att de antagna anbuden så i ena som andra fallet underställdes länsstyrelsens prövning och att de inflytande medlen skulle såsom en besparingsfond under länsstyrelsens inseende förvaltas i enlighet med av Kungl. Maj:t fatställt reglemente. I enlighet med föreskrifterna i Kungl. Maj:ts berörda brev avsattes vid storskiftet såsom samfällighetsmark eller besparingsskog tre skiften, benämnda Tvåråbergs samt västra och östra skiftena. Storskiftet avslutades 1887 och byadelningen å skogsmarken fastställdes därefter den 25 februari 1888. Reglementet rörande vården och förvaltningen av Älvdalens sockens skogsmedelsfond och besparingsskog fastställdes av Kungl. Maj:t den 9 november 1888. Sedermera utfärdade länsstyrelsen den 31 oktober 1895 instruktion för Älvdalens sockens allmänningsstyrelse samt skogsförvaltaren och skogvaktarna å socknens besparingsskog. De inom Venjans socken belägna besparingsskogarna hava bildats i annan ordning än förut omförmälda besparingsskogar. I fråga om Venjans socken föreskrevs sålunda icke, att någon viss del av det socknen vid storskiftet tilldelade skogsanslaget skulle avsättas till besparingsskog, utan Kungl. Maj:t medgav i brev den 9 november 1861, att hela skogsmarken inom socknen finge på därvarande hemman och lägenheter fördelas. Såsom orsak till att ett dylikt medgivande lämnades i fråga om Venjans socken angavs i brevet, att största delen av Venjans sockens hemmansägare redan före brevets utfärdande genom i hemmanen intecknade handlingar för en tid av femtio år från det storskiftet inom socknen blivit fastställt upplåtit avverkningsrätten till all den hemmanen tillfallande skog, som uppnått eller under sagda tid uppnådde viss storlek, och att de socknemän, som då ännu ej vidtagit sådan åtgärd, hade för avsikt att på enahanda sätt förfoga över sina skogslotter samt att vid sådant förhållande en reglering av skogsområdena, varigenom en återgång av förberörda på god tro träffade avtal bleve en följd med därav föranledd återbäring av redan uppburna köpeskillingsmedel, otvivelaktigt skulle för orten medföra betänkliga svårigheter. I brevet föreskrevs emellertid vissa villkor för berörda medgivande. I detta hänseende stadgades, bland annat, att en tredjedel av den köpeskilling, som genom omförmälda köpeavhandlingar betingats eller, i fråga om viss i brevet angiven by, kunde komma att genom sådan köpeavhandling betingas, skulle av socknemännen avsättas till en för socknen gemensam besparingsfond under länsstyrelsens vård och kontroll i enlighet med de bestämmelser, som, efter det socknemännen blivit därom hörda och länsstyrelsen avgivit förslag i ämnet, av Kungl. Maj:t fastställdes för framtida efterrättelse, samt med iakttagande att endast den årliga räntan av nämnda fond borde användas för socknens gemensamma behov. I anslutning till den i brevet upptagna före-

43 skriften om skogsmarkens delning å hemman och lägenheter stadgades därjämte i brevet, att det skulle åligga länsstyrelsen att före utgången av de femtio år, för vilka omförmälda köpehandlingar komme att bliva gällande, efter socknemännens hörande till Kungl. Maj:t avgiva förslag å de åtgärder, som med avseende på den då inträdande förändringen i dispositionsrätten över skogsmarken kunde i överensstämmelse med då gällande lagstiftning finnas nödiga att vidtaga i ändamål att åt socknemännen fortfarande i någon mån bereda gemensam fördel av skogens avkastning. Slutligen föreskrevos i brevet vissa inskränkningar i socknemännens dispositionsrätt över den skogsmark, som vid storskiftet komme att tilldelas dem. P å grund av nyssangivna brev verkställdes bydelning å hela skogsmarken för Venjans socken, vilken åtgärd avslutades den 21 januari 1862. Vid prövning av storskiftet föreskrev emellertid sedermera länsstyrelsen i Kopparbergs län genom beslut den 1 maj 1862 — oavsett föreskrifterna i nämnda brev — att en tredjedel av det skogsbelopp, som vid bydelningen tillfallit Kättbo, Gävunda, Landobyns och Finngruvans byar ävensom Johannisholms bruk, skulle utbrytas för att ställas under allmän vård. I anledning härav påbörjades sådan utbrytning den 18 augusti 1862 och fastställdes den 23 mars 1864. Vid de åbodelningar av förenämnda byars skogsmark, som sedermera verkställdes, intogos emellertid i fråga om Gävunda och Finngruvans byar även de under allmän vård ställda delarna av skogsmarken i delningen. Åbodelningarna å sistnämnda två byar fastställdes den 21 december 1866. I en den 2 juli 1888 till Kungl. Maj:t ingiven skrift framhöllo Venjans socknemän, att jordägarna inom socknen till följd av bestämmelserna i Kungl. Maj:ts brev den 9 november 1861 vore i saknad av nästan all dispositionsrätt till den dem tillhöriga skogen. P å grund härav och då i fråga om den s. k. Söromsjöbygden eller byarna Kättbo, Gävunda, Landbobyn och Finngruvan jämte Johannisholms bruk en tredjedel av skogsmarken därstädes redan vore utbruten genom laga kraft vunnen förrättning för att ställas under allmän vård, hemställde socknemännen, att Kungl. Maj:t täcktes förklara, att den sålunda utbrutna tredjedelen av skogsmarken till nämnda byar och bruk skulle, i likhet med vad i övriga på senare tider storskiftade socknar ägt rum, utgöra besparingsskog för gemensamt behov och jordägarna, såvitt annans rätt därigenom icke förnärmades, erhålla fri dispositionsrätt till återstående två tredjedelar av skogsmarken samt att enahanda rättighet finge åtnjutas även av övriga byar inom socknen, i mån som en dylik utbrytning av en tredjedel av skogsmarken komme till stånd. I anledning av denna ansökan förklarade Kungl. Maj:t i brev den 8 juni 1894, att, därest från skifteslag inom Venjans socken en tredjedel av skifteslagets hela avrösningsjord efter uppskattning avlämnades lagligen utbruten till en under allmän vård ställd och i ett sammanhang belägen besparingsskog, jordägarna inom sådant skifteslag skulle äga att, såvitt annans rätt därigenom icke förnärmades och därest icke genom lag annorlunda vore eller bleve bestämt, fritt förfoga över återstående två tredjedelar av avrösningsjorden med d ä r å växan-

44 de skog samt att behållna avkastningen av sålunda tillkommen besparingsskog skulle intill dess annorlunda förordnades användas på samma sätt som räntan av socknens besparingsfond. Till följd av nämnda brev företogs sedermera utbrytning av besparingsskogar inom följande skifteslag i Venjans socken, nämligen Västbygge, Stutts, Knås, Tibergets, Gävunda, Finngruvans, Nybodarnas och Ogsjöängarnas (Öjes) skifteslag. Förrättning för utbrytning av de särskilda skogarna avslutades i fråga om Gävunda skifteslag den 25 juni 1901, i fråga om Västbygge och Nybodarnas skifteslag den 27 juli 1901, i fråga om Stutts, Knås och Tibergets skifteslag den 11 november 1911, i fråga om Finngruvans skifteslag den 31 juli 1903 och i fråga om Ogsjöängarnas (Öjes) skifteslag den 5 september 1904. Av nu angivna skogar utlades Gävunda skifteslags besparingsskog i två skiften samt envar av övriga skogar i ett skifte. Förutom de besparingsskogar, som sålunda bildades till följd av Kungl. Maj:ts brev den 8 juni 1894, finnas, såsom förut nämnts, inom Venjans socken tre besparingsskogar, som utbrutits redan i samband med storskiftet inom socknen enligt länsstyrelsens beslut den 1 maj 1862. Sistnämnda skogar tillhöra Johannisholms bruk samt Kättbo och Landbobyns skifteslag. I fråga om förvaltningen och användningen av den besparings- eller skogsmedelsfond, som jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 9 november 1861 avsatts inom Venjans socken, fastställde Kungl. Maj:t genom brev den 3 mars 1871 på förslag av länsstyrelsen vissa bestämmelser. Enligt dessa skulle av fondens kapital, som den 30 juni 1870 uppgick till 102 400 riksdaler, bildas fyra särskilda fonder, nämligen en folkskolefond, en odlingsfond, en undsättningsfond och en allmän fond. Sedan genom Kungl. Maj:ts brev den 16 augusti 1878 viss ändring vidtagits i de genom brevet den 3 mars 1871 fastställda bestämmelserna, förordnade Kungl. Maj:t den 24 februari 1922, att nyssangivna fonder med undantag av folkskolefonden skulle uppdelas å de olika skifteslagen inom socknen i förhållande till vart och ett skifteslags insats. Reglemente för Venjans sockens skogsmedelsfonder och besparingsskogar fastställdes därefter av Kungl. Maj:t den 16 december 1932. Allm änningss kogar. I samband med den allmänna avvittringen i Norrbottens län utlades inom samtliga socknar i länets lappmark samt i en socken i dess kustland särskilda allmänningar eller allmänningsskogar för vederbörande jordägares räkning. Därjämte avsattes vid den särskilda avvittring, som efter den allmänna avvittringens slutförande verkställdes i fråga om nybyggen å odisponerade överloppsmarker inom vissa socknar av länet, dels allmänningar för respektive nybyggares räkning dels ock — för att nybyggarna skulle erhålla delaktighet i de vid den allmänna avvittringen avsatta allmänningsskogarna — vissa områden av nybyggarnas skogsanslag, vilka områden tillades berörda skogar. Inom Västerbottens län, där i stort sett trakterna ovan och nedom odlingsgränsen var för sig gjordes till föremål för allmän avvittring, avsattes

45 allmänningsskogar allenast vid avvittringen ovan odlingsgränsen eller inom Dorotea, Vilhelmina, Stensele, Tärna och Sorsele socknar. De allmänningsskogar, som sålunda avsattes vid den allmänna och särskilda avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens län, voro följande: inom Västerbottens län Dorotea övre, Vilhelmina övre, Tärna och Stensele samt Sorsele övre allmänningsskogar och inom Norrbottens län Arvidsjaurs, Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi allmänningsskogar, Pajala, Junosuando och Tärendö socknars allmänningsskogar samt nybyggarnas särskilda allmänningar i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar. Förutom nu angivna allmänningsskogar avsattes vid den allmänna avvittringen i Norrbottens län ytterligare en allmänningsskog, nämligen Enontekis (Karesuando) sockens allmänningsskog. Jämlikt beslut av 1903 års riksdag överlämnades emellertid denna allmänningsskog till kronan mot det att visst område av Muonio kronopark upplåts till Enontekis (Karesuando) kommun såsom kommunens samfällda egendom. Då det sålunda upplåtna området, vilket numera benämnes Karesuando skogsallmänning, tillhör Karesuando kommun och alltså ej är vederbörande jordägares inom kommunen uteslutande egendom, är denna skogsallmänning av annan karaktär än de vid avvittringen avsatta allmänningsskogarna. Kommissionen övergår nu till att närmare redogöra för tillkomsten av ifrågavarande allmänningsskogar. Härvid må till en början erinras, att de allmänningsskogar, som avsatts vid den allmänna avvittringen i Norrbottens län, tillkommit i annan ordning än övriga allmänningsskogar. De förra hava nämligen bildats till följd av frivilliga beslut av vederbörande delägare, under det de senare utlagts på grund av föreskrift i gällande avvittringslagstiftning. Allmänningsskogar,

avsatta vid den allmänna

avvittringen

i Norrbottens

län.

Av de vid den allmänna avvittringen i Norrbottens län bildade allmänningsskogarna äro Pajala, Junosuando och Tärendö socknars allmänningsskogar de äldsta. Sedan vid ett med jordägarna i Pajala socken den 21 juli 1875 hållet sammanträde jordägarna enhälligt uttalat den önskan, att en fjärdedel av det skogsanslag, som vid avvittringen komme att tilldelas hemmanen inom socknen, måtte avsättas till en eller flera för socknen samfällda häradsallmänningar, förordnade Kungl. Maj:t genom brev den 17 mars 1876 — i samband med att Kungl. Maj:t fastställde skogsanslagets storlek — att en fjärdedel av skogsanslaget i enlighet med jordägarnas önskan skulle avsättas till en eller flera för socknen samfällda häradsallmänningar att förvaltas efter de grunder Kungl. Maj:t framdeles komme att fastställa. Med anledning härav utlades genom särskilda av länsstyrelsen i Norrbottens län den 30 april 1878, den 31 december 1879 och den 1 december 1880 rörande avvittringen i Pajala socken meddelade utslag inom envar av Pajala moderförsamling samt de därtill hörande Muonionalusta och Tärendö kapellförsamlingar en allmän-

46 ning såsom för vederbörande församlings eller, i fråga om allmänningen inom Pajala moderförsamling, Pajala sockens invånare gemensam och från deras hemman oskiljaktig egendom i förhållande till vars och ens ägande eller innehavande skattetal att för deras räkning förvaltas antingen var för sig eller ock gemensamt med övriga allmänningar efter de grunder, Kungl. Maj:t komme att meddela. De sålunda avsatta allmänningarna bestodo inom Pajala moderförsamling av fyra skiften och inom en var av kapellförsamlingarna av ett skifte. I utslagen föreskrevs tillika, att Kungl. Maj :t och kronan samt enskilda hemmans innehavare för all framtid förbehölles ej allenast obehindrad och kostnadsfri flott- och farled å alla inom allmänningarna tilläventyrs befintliga flottningsbara sjöar och vattendrag utan ock avgiftsfritt nödiga utfartsvägar och upplagsplatser därinom för det virke, som från skogarna utdreves, dock med skyldighet att ersätta den skada, som därigenom möjligen kunde förorsakas. Efter det nämnda avvittringsutslag meddelats, har från Pajala socken såsom självständiga socknar avskilts dels enligt Kungl. Maj:ts brev den 31 december 1883 Tärendö socken och dels enligt Kungl. Maj:ts brev den 20 december 1912 Junosuando socken. I anslutning härtill stadgas i det för berörda allmänningar den 3 mars 1922 senast fastställda reglemente, att delägare i allmänningarna äro ägarna av den i mantal satta jorden inom Pajala, Junosuando och Tärendö socknar, envar i förhållande till sitt ägande hemmantal. Enligt reglementet belöpa på Pajala socken andelar för 49 9/32 mantal, på Junosuando socken andelar för 24 1 / 8 mantal och på Tärendö socken andelar för 20 19/64 mantal. Allmänningarna benämnas i reglementet Pajala, Junosuando och Tärendö socknars allmänningsskogar. Redan innan Kungl. Maj:t genom brevet den 17 mars 1876 meddelade beslut rörande bildande av allmänningar inom Pajala socken, hade fråga väckts om avsättande i samband med avvittringen av allmänningar inom lappmarkssocknarna i Västerbottens och Norrbottens län. I ett den 27 mars 1875 till chefen för civildepartementet avgivet infordrat yttrande hade nämligen dåvarande revisionssekreteraren P. G. E. Poignant hemställt, att inom varje lappmarkssocken minst en fjärdedel eller högst hälften av sammanräknade beloppet av det skogsanslag, som enligt § 18 i 1873 års avvittringsstadga skulle tillkomma alla jordägare, borde avsättas till en eller flera för socknen samfällda häradsallmänningar, stående under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. Sedan jordägarna i de flesta av socknarna i Norrbottens läns lappmark ävensom Stensele socken i Västerbottens läns lappmark i huvudsak anslutit sig till Poignants förslag men jordägarna inom vissa andra lappmarkssocknar avstyrkt bifall till förslaget, fann Kungl. Maj-.t genom brev den 9 november 1877 allmän föreskrift om avsättande av viss del utav varje lappmarkssockens skogsanslag till allmänning icke i sakens skick böra omedelbart av Kungl. Maj :t meddelas, varemot Kungl. Maj :t, med förklarande av sitt nådiga välbehag över de av fastighetsägarna inom de flesta lappmarkssocknarna av Norrbottens län samt Stensele socken av Västerbottens län fattade beslut att av blivande skogsanslag avsätta en fjärdedel till allmänning, förordnade att, efter det inom varje av lappmarkssocknarna i nämnda två

47 län ägomätning för avvittring försiggått samt undersökning i anledning av det i berörda hänseende framställda förslag av vederbörande lantmätare företagits och delägarna vid sammanträde lämnats tillfälle att ånyo sig yttra inom de socknar, där sådant icke funnes obehövligt till följd av delägarnas redan uttalade önskan om avsättande av skogsmark för gemensamt behov, länsstyrelsen skulle äga att meddela föreskrift i fråga, huruvida en fjärdedel eller, där vederbörande delägares beslut därtill gåve anledning, större andel av socknens skogsanslag borde avsättas till en eller flera allmänningar att förvaltas efter de grunder, som Kungl. Maj:t uppå länsstyrelsens framställning komme att bestämma. Samma dag som sistberörda brev utfärdades förklarade Kungl. Maj:t i brev till länsstyrelsen i Norrbottens län, att ett av Arvidsjaurs socknemän på avvittringssammanträde fattat beslut att till allmänning avsätta en fjärdedel av det skogsanslag, som vid avvittringen inom socknen komme att tilldelas byar, hemman och nybyggen, skulle bringas till verkställighet och att Kungl. Maj:t sedermera ville fastställa de grunder, efter vilka allmänningen skulle förvaltas. Även Gällivare, Jokkmokks, Arjeplogs och Jukkasjärvi socknemän förklarade sedermera vid sammanträden under avvittringens fortgång i dessa socknar, att de ville för bildande av allmänningar avsätta en fjärdedel av de skogsanslag, som vid avvittringen komme att tilldelas byar, hemman och nybyggen. I anledning härav föreskrev Kungl. Maj:t genom särskilda brev, utfärdade i fråga om Gällivare socken den 22 juni 1883, i fråga om Jokkmokks och Arjeplogs socknar den 5 april 1889 och i fråga om Jukkasjärvi socken den 18 augusti 1893, att socknemännens berörda beslut skulle bringas i verkställighet, varjämte Kungl. Maj:t förklarade sig framdeles vilja fastställa grunder för allmänningarnas förvaltning. I överensstämmelse med föreskrifterna i Kungl. Maj:ts omförmälda brev avsattes sedermera genom de utslag, som länsstyrelsen i Norrbottens län meddelade rörande avvittringen i omförmälda fem socknar, en allmänning inom envar av socknarna. De särskilda allmänningarna erhöllo därvid följande antal skiften, nämligen inom Arvidsjaurs socken 4, inom Arjeplogs socken 6, inom Gällivare socken 10, inom Jokkmokks socken 18 och inom Jukkasjärvi socken 2 skiften. Länsstyrelsens utslag i ämnet meddelades i fråga om Arvidsjaurs socken den 30 juni 1883, i fråga om Gällivare socken den 31 oktober 1887 och den 7 juni 1892, i fråga om Jokkmokks socken den 15 december 1890 och den 19 december 1898, i fråga om Arjeplogs socken den 1 februari 1893 och i fråga om Jukkasjärvi socken den 30 december 1896. I samtliga utslag med undantag av utslaget beträffande Jukkasjärvi socken förklarades, att vederbörande allmänning avsattes såsom för socknens invånare gemensam och från deras hemman oskiljaktig egendom i förhållande till vars och ens ägande eller innehavande skattetal att förvaltas efter de bestämmelser och grunder, Kungl. Maj:t komme att framdeles bestämma. Utslaget beträffande Jukkasjärvi socken upptog i fråga om förvaltningen av den genom utslaget avsatta allmänningen föreskrift av samma innehåll som övriga utslag. I samtliga utslag förbehölls kronan och andra virkes-

48 ägare rätt till flottning i alla de vattendrag inom allmänningarna, där flottled funnes eller kunde upprensas, samt avgiftsfritt nödiga utfartsvägar för det virke, som från kronans skogar utdreves, ävensom, i vissa utslag, nödig mark till upplagsplatser för virke från samma skogar. I utslagen rörande Arvidsjaurs, Gällivare, Jokkmokks och Arjeplogs socknar förbehölls kronan därjämte rätt till de inom vederbörande allmänningars områden tilläventyrs befintliga större strömfall, som till sjöars uttappning, farleders öppnande, ovanför belägna ägors befrielse från översvämningar m. m. dylikt kunde användas. I samma utslag förklarades därjämte, att de renbetesland, som kunde finnas inom allmänningarna, finge, såvitt sådant för lapparnas behov av renbete erfordrades, fortfarande därtill användas. Enligt utslaget rörande Jokkmokks socken skulle tillika de inom de särskilda till socknens allmänning hörande skiftena för allmänt behov avsatta platserna och utmålen fortfarande och intill dess annorlunda kunde varda i laga ordning bestämt stå till kronans fria disposition. Den genom länsstyrelens utslag den 30 juni 1883 inom Arvidsjaurs socken avsatta allmänningen erhöll sedermera viss tillökning i sitt område i samband med dispositionen av de vid den allmänna avvittringen inom socknen uppkomna överloppsmarkerna. Genom Kungl. Maj:ts brev den 20 oktober 1899 föreskrevs sålunda, att av nämnda överloppsmarker skulle såsom nybyggen åt enskilda upplåtas vissa i brevet angivna områden i inägor, skogsmark och impediment samt att därvid skulle för att tilläggas den inom socknen vid avvittringen bildade allmänningen avsättas en fjärdedel av det skogsanslag, som i brevet tillagts omförmälda nybyggen. Den mark, som i enlighet härmed tillades allmänningen, omfattade 23 547 kvadratrevar 97 kvadratstänger. I överensstämmelse med innehållet i de brev, varigenom Kungl. Maj:t meddelat beslut angående avsättande av allmänningar inom förenämnda socknar av Norrbottens län, fastställde Kungl. Maj:t sedermera i särskilda brev grunder för allmänningarnas förvaltning. Dylika brev utfärdades i fråga om allmänningarna inom Pajala socken med tillhörande kapellförsamlingar den 21 april 1882, i fråga om Arvidsjaurs sockens allmänningsskog den 12 september 1884, i fråga om Gällivare sockens allmänningsskog den 24 maj 1895, i fråga om Arjeplogs sockens allmänningsskog den 27 juni 1896, i fråga om Jokkmokks sockens allmänningsskog den 14 augusti 1896 och i fråga om Jukkasjärvi sockens allmänningsskog den 12 juli 1900. Breven upptogo, förutom bestämmelser rörande de särskilda allmänningsskogarnas förvaltning, jämväl föreskrifter angående förvaltningen av de medel, som inflöto genom försäljning av skogsalster från allmänningsskogarna eller upplåtelse av mulbete eller grässlätter därå. Enligt breven skulle berörda medel från varje allmänningsskog inlevereras till länsstyrelsen för att göras fruktbärande samt förvaltas såsom en särskild skogsmedelsfond. Närmare bestämmelser rörande förvaltningen och användningen av sådan fond skulle enligt breven meddelas i fråga om Pajala med flera församlingars samt Arvidsjaurs sockens skogsmedelfonder av länsstyrelsen

49 och i fråga om övriga skogsmedelsfonder av Kungl. Maj:t. I enlighet härmed utfärdades reglementen för Pajala med flera församlingars skogsmedelsfond den 4 oktober 1882 och den 13 augusti 1897, för Gällivare sockens skogsmedelsfond den 21 augusti 1896, för Jokkmokks sockens skogsmedelsfond den 20 april 1897, för Arvidsjaurs och Arjeplogs socknars skogsmedelsfonder den 14 maj samma år och för Jukkasjärvi sockens skogsmedelsfond den 16 augusti 1901. De bestämmelser, som genom förenämnda brev och reglementen meddelats rörande ifrågavarande allmänningsskogars och skogsmedelsfonders förvaltning samt fondernas användning, hava numera upphävts genom förordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län och de nya reglementen, som Kungl. Maj:t med stöd av sagda förordning den 3 mars 1922 utfärdat för samma skogar och fonder. För innehållet av berörda förordning och reglementen redogöres närmare i det följande. Allmänningsskogar,

avsatta vid den allmänna avvittringen

i Västerbottens

län.

I fråga om tillkomsten av de allmänningsskogar, som utlagts vid den allmänna avvittringen ovan odlingsgränsen i Västerbottens läns lappmark, må erinras, att beslut om avsättande av dylika skogar fattades av vissa av länets lappmarkssocknar, redan innan bildandet av allmänningsskogar på grund av avvittringslagstiftningen blev obligatoriskt. Hemmansägarna i de ovan odlingsgränsen belägna delarna av Stensele socken med Tärna kapellförsamling samt Sorsele socken beslöto sålunda vid avvittringssammanträden, vilka höllos i Stensele den 7 juli 1896, i Tärna den 13 juli 1896 och i Sorsele den 27 juni 1898, att av det blivande skogsanslaget skulle till allmänningar avsättas inom Stensele socken och Tärna kapellförsamling hälften samt inom Sorsele socken en tredjedel, vilka beslut godkändes av Kungl. Maj:t genom brev den 1 mars 1901. Av skäl, som nedan angives, gingo emellertid besluten ej i verkställighet. I skrivelse den 16 november 1901 framlade den s. k. norrlandskommittén, som tillsatts den 7 juni 1901 med uppdrag att utreda, bland annat, huru genom lagstiftnings- eller andra särskilda åtgärder den självägande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarna måtte kunna vidmakthållas och stärkas, förslag om stadgande av förändrade grunder för avvittring och nybyggesanläggning inom lappmarkerna, åsyftande, bland annat, att skogsanslagen till hemman och nybyggen i vissa fall skulle minskas samt att ägarnas dispositionsrätt över skogen skulle inskränkas. Sedan Kungl. Maj:t i avbidan på prövningen av detta förslag förordnat, att de pågående arbetena med avvittringen inom lappmarkerna skulle avbrytas eller begränsas att avse allenast förberedande åtgärder, utfärdades den 5 juni 1909 (nr 54) kungörelse innefattande ytterligare föreskrifter angående avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. I kungörelsen — som enligt sin ingress ägde tillämpning allenast inom de områden av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilka avvittringsutslag då ännu icke 4—378607.

I

50 meddelats av vederbörande länsstyrelse — föreskrevs, att av skogsanslag tillkommande hemman och nybyggen skulle viss del utläggas för tillgodoseende av nödigt husbehov men återstoden för varje avvittringslag avsättas till allmänning att för delägarnas gemensamma nytta förvaltas i enlighet med de grunder, som av Kungl. Maj:t bestämdes. Vid efteravvittring inom område, där allmänning avsatts vid förutgången allmän avvittring, skulle enligt kungörelsen, där så lämpligen kunde ske, dels för de vid efteravvittringen utbrutna nybyggen avsättning äga rum till sådan allmänning efter samma grunder, efter vilka densamma bildats, samt dels särskilda, för nämnda nybyggen eller vissa av dem gemensamma allmänningar bildas av den återstående del av skogsanslagen, vilken icke utlades till husbehovsskog. Efter utfärdandet av berörda kungörelse återupptogs arbetet med avvittringen i full utsträckning. I fråga om trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens läns lappmark meddelades avvittringsutslag av länsstyrelsen den 30 december 1916 beträffande Sorsele och Dorotea socknar, den 19 november 1917 beträffande Vilhelmina socken och den 15 oktober 1918 beträffande Stensele och Tärna socknar. Genom utslagen avsattes i enlighet med bestämmelserna i förberörda kungörelse dels inom envar av Dorotea, Vilhelmina och Sorsele socknar och dels inom Tärna och Stensele socknar, vilka i fråga om trakterna ovan odlingsgränsen utgjorde ett gemensamt avvittringslag, en allmänning att för vederbörande hemmansägares och innehavares gemensamma efter mantal beräknade nytta förvaltas i enlighet med grunder, som bestämdes av Kungl. Maj:t. I utslagen förbehölls kronan och andra virkesägare rätt till flottning i alla de vattendrag, där flottled funnes eller kunde upprensas, ävensom mark till upplagsplats för virke från kronans skogar så ock till nödiga utfartsvägar från dessa skogar ned till vattendragen. Beträffande vården och förvaltningen av de sålunda bildade allmänningsskogarna hava bestämmelser meddelats i förordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län samt i de reglementen, som Kungl. Maj :t med stöd av förordningen den 24 november 1932 fastställt för skogarna. I reglementena har viss ändring vidtagits genom Kungl. Maj:ts beslut den 25 januari 1935. I reglementena benämnas ifrågavarande skogar Dorotea övre, Vilhelmina övre, Tärna och Stensele samt Sorsele övre allmänningsskogar. Enligt berörda reglementen skall i fråga om envar av skogarna bildas en skogsmedelsfond av skogens avkastning. Även rörande förvaltningen och användningen av dessa fonder hava bestämmelser upptagits i reglementena, för vilka bestämmelser närmare redogöres i det följande. Allmänningsskogar,

avsatta vid särskild avvittring

i Norrbottens

län.

Vid den allmänna avvittringen i Norrbottens län avsattes inom Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar vissa områden såsom överloppsmarker. Dessa områden voro inom Gällivare socken belägna nedom och i de två övriga socknarna såväl ovan som nedom odlingsgränsen. Efter den allmänna avvittringens slutförande upprättades genom avvittringsverket i länet förslag

51 till disposition av nämnda överloppsmarker, och länsstyrelsen meddelade i anledning av dessa förslag utslag i ämnet, beträffande överloppsmarkerna i Jokkmokks socken den 18 mars 1918, beträffande överloppsmarkerna i Gällivare socken den 18 april samma år och beträffande överloppsmarkerna i Arjeplogs socken den 14 oktober 1918. Genom dessa utslag upplätos och avvittrades inom envar av nämnda socknar å här avsedda överloppsmarker ett flertal nybyggen. I fråga om det nybyggarna tillkommande skogsanslag föreskrevs därvid jämlikt omförmälda kungörelse den 5 juni 1909, att, sedan vissa områden av anslaget tilldelats nybyggena såsom husbehovsskogar, en fjärdedel av anslaget skulle tilläggas den vid den allmänna avvittringen inom socknen bildade allmänningsskogen, varefter nybyggena skulle äga del i denna efter enahanda grund som övriga delägare, samt att återstoden av skogsanslaget skulle avsättas såsom en särskild allmänning för nybyggena. Denna allmänning skulle för de i densamma delaktiga nybyggarnas gemensamma, efter mantal beräknade nytta förvaltas i enlighet med grunder, som av Kungl. Maj :t bestämdes. I fråga om de sålunda avsatta särskilda allmänningarna samt de områden, som i utslagen tillagts de äldre allmänningsskogarna, förbehölls kronan och andra virkesägare rätt till flottning, upplagsplatser och utfartsvägar. Jämväl beträffande vården och förvaltningen av nämnda särskilda allmänningar hava bestämmelser meddelats i förordningen den 18 juni 1920. Med stöd av förordningen har Kungl. Maj:t den 7 december 1923 fastställt reglemente för allmänningarna. I reglementet benämnas dessa nybyggarnas särskilda allmänningar inom Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar. I motsats till vad som gäller i fråga om övriga allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län har i reglementet för nämnda särskilda allmänningar föreskrift ej meddelats om bildande av skogsmedelsfonder av allmän ningarnas avkastning.

Äganderätten till besparingsskogarna och allmänningsskogarna samt skogsmedelsfonderna. Av den redogörelse, som i det föregående lämnats rörande tillkomsten av besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län, framgår, att dessa skogar tillhöra vederbörande sockens eller socknars eller, i fråga om Venjans sockens besparingsskogar, vederbörande skifteslags jordägare samt att jordägarna regelrätt hava del i skogarna efter det reducerade jordtal, som låg till grund för storskiftet inom respektive socknar. Bestämmelser av denna innebörd hava ock i allmänhet inrymts i de för skogarna fastställda reglementena. Vissa reglementen upptaga, förutom bestämmelser av detta innehåll, jämväl föreskrifter, att beträffande fastigheter, för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, jordägarna hava del i besparingsskogarna efter den vid jorddelningen stadgade grund. I reglementet för Särna och Idre socknars besparingsskog angives, h u r u stor del av socknarnas bespa-

52 ringsskog belöper på vardera socknens jordägare, och föreskrives i detta hänseende, att 63*285 procent av skogen belöpa på Särna sockens och 36*715 procent på Idre sockens jordägare. Från förenämnda allmänna regel om äganderätten till besparingsskog gäller i fråga om Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog visst undantag, i det, såsom förut berörts (sid. 39), dels två inom Svärdsjö socken vid tiden för besparingsskogens tillkomst belägna skifteslag — Ruptjärns och Risets skifteslag samt Ramsnäs och Näsänge skifteslag — ävensom sex boställen inom socknen ej hava del i skogen, dels ock delaktigheten i denna bestämts efter viss annan grund än det reducerade jordtalet. Erinras må, att nyssnämnda två skifteslag numera överflyttats till Sundborns socken. Med avseende å äganderätten till besparingsskogarna må vidare framhållas, att enligt reglementena för Venjans, Lima, Transtrands samt Särna och Idre socknars besparingsskogar dessa skogar skola bibehållas oförminskade. Denna bestämmelse innebär, att skogarna ej må skiftas mellan vederbörande delägare samt att dessa ej heller äga att därifrån försälja eller eljest avyttra mark. Någon motsvarande föreskrift finnes ej upptagen i reglementena för övriga besparingsskogar, men även dessa reglementen torde förutsätta, att berörda grundsats skall gälla i fråga om de däri avsedda skogarna. Beträffande Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog må erinras, att enligt Kungl. Maj:ts brev den 9 november 1861 angående avvittring av skogsmarken inom Svärdsjö socken denna skog skulle avsättas och utbrytas såsom häradsallmänning, därå vederbörande krono- och jägeribetjäning ägde hålla tillsyn och vård på sätt angående sådana allmänningar funnes eller framdeles kunde varda stadgat, samt att jämlikt föreskrifterna om häradsallmänningar i 1894 års skogsordning, vilka föreskrifter enligt Kungl. Maj:ts brev den 30 december 1932 alltjämt äga tillämpning i fråga om tillsyn och vård av Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog, sådan allmänning skall bibehållas oförminskad. Från grundsatsen, att besparingsskogarna skola bibehållas oförminskade, har medgivits visst undantag i fråga om Särna och Idre socknars besparingsskog. Enligt reglementet för denna skog må nämligen därifrån upplåtas lämplig mark till egnahems- och odlingslägenheler. Det ankommer på vederbörande jordägare att efter länsstyrelsens medgivande besluta om sådan upplåtelse. Även i fråga om allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län är spörsmålet om äganderätten till skogarna besvarat genom skogarnas tillkomsthistoria. Såsom regel gäller, att skogarna äro samfälld egendom för ägarna eller vissa ägare av i mantal satt jord inom vederbörande socknar. De allmänningsskogar, som avsatts vid den tidigare avvittringen, eller Arvidsjaurs, Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi samt Pajala, Junosuando och Tärendö socknars allmänningsskogar, samt de områden, som vid den senare avvittringen tillagts dessa allmänningsskogar, tillhöra enligt reglementena för samma skogar ägarna av samtliga i mantal satta fastig-

53 heter inom respektive socknar. Av Pajala, Junosuando och Tärendö socknars gemensamma allmänningsskog belöpa på Pajala socken andelar för 49 9/32 mantal, på Junosuando socken andelar för 24 Vs mantal och p å Tärendö socken andelar för 20 19/64 mantal. Vad åter angår de allmänningsskogar, som tillkommit vid den senare avvittringen, eller Dorotea övre, Vilhelmina övre, Sorsele övre samt Tärna och Stensele allmänningsskogar ävensom nybyggarnas särskilda allmänningar i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar, hava dessa skogar i allmänhet avsatts allenast för en viss grupp i mantal satta fastigheter inom vederbörande socken, vadan andel i skogarna tillkommer blott ägarna eller innehavarna av sådan grupp. Inom Tärna socken hava dock alla i mantal satta fastigheter, omfattande tillhopa 24 43/64 mantal, andel i den för Tärna och Stensele gemensamma allmänningsskogen. Inom övriga socknar omfatta de grupper fastigheter, för vilka h ä r avsedda allmänningsskogar avsatts, följande mantalssummor, nämligen inom Dorotea socken 3 13/Ö4 mantal, inom Vilhelmina socken 20 3 /s mantal, inom Sorsele socken 14 17/64 mantal, inom Stensele socken 10 53/e4 mantal, inom Arjeplogs socken 1315/32 mantal, inom Jokkmokks socken 2 23/32 mantal och inom Gällivare socken 2 V32 mantal. I fråga om nybyggarnas särskilda allmänningar må erinras, att vissa av de nybyggen, för vilka allmänningarna avsatts, numera, sedan föreskrivna odlings- och byggnadsskyldigheter fullgjorts, omförts till skatte och sålunda innehavas under enskild äganderätt. De flesta av nybyggena äro emellertid fortfarande av krononatur och besittas alltså av nybyggarna allenast med ärftlig nyttjanderätt. Enligt förordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län skola dessa skogar bibehållas oförminskade. Vad härefter angår de skogsmedelsfonder, som bildats av avkastningen från besparings- eller allmänningsskogarna, följer av sättet för fondernas bildande, att skogarnas och fondernas ägare äro identiska samt att ägarna hava del i fonderna efter samma grund, varefter delaktighet åtnjutes i skogarna. Bestämmelser av sådant innehåll hava ock upptagits i de flesta av de för fonderna fastställda reglementena. I fråga om Lima och Transtrands socknars gemensamma skogsmedelsfond lämnas i reglementet för fonden en föreskrift om vardera socknens delaktighet i denna och dess avkastning och föreskrives härutinnan, att vardera socknen skall däri hava andel efter det reducerade jordtal, som legat till grund för storskiftet, utgörande för Lima socken 26 287 snesland 5*81 bandland och för Transtrands socken 19 403 snesland 2*03 bandland. I reglementet finnes jämväl en bestämmelse rörande de andelar i fonden, som tillkomma kyrkoherdeboställena i Lima och Transtrands socknar. Enligt reglementet skall vartdera bostället äga rätt till delaktighet i fonden efter förhållandet emellan boställets och socknens reducerade jordtal. I överensstämmelse härmed stadgas i reglementet, att, då av fonden, sådan densamma bildats vid auktion den 16 mars 1872 med

54 ett kapitalbelopp å 2 467 000 kronor, på Lima sockens 26 287 snesland 5*81 bandland reducerad jord belöpte 1 419 355 kronor 43 öre och på Transtrands sockens 19 403 snesland 2*03 bandland reducerad jord 1 047 644 kronor 57 öre, skola på Lima sockens kyrkoherdeboställe för dess 299 snesland 1*99 bandland reducerad jord belöpa 16 154 kronor 77 öre samt på Transtrands sockens kyrkoherdeboställe för dess 175 snesland 0*83 bandland reducerad jord 9 453 kronor 32 öre. Vidare gälla enligt reglementet för Venjans sockens skogsmedelsfonder vissa särskilda bestämmelser rörande delaktigheten i socknens folkskolefond. I denna fond skola jämlikt reglementet de särskilda skifteslag, för vilka besparingsskogar inom socknen avsatts, hava del i förhållande till vart och ett skifteslags insats i fonden, nämligen Knås skifteslag för kronor 3 734: 99, Stutts skifteslag för kronor 5 454: 98, Västbygge skifteslag för kronor 5 089: 19, Tibergets skifteslag för kronor 601:34, Gävunda skifteslag för kronor 1 036: 18, Finngruvans skifteslag för kronor 702:27, Landbobyns skifteslag för kronor 1210:29, Kättbo skifteslag för kronor 2 925: 28, Johannisholms skifteslag för kronor 1 735: 67, Nybodarnas skifteslag för kronor 7: 06 och Ogsjöängarnas (öjes) skifteslag för kronor 27:88. Med avseende å skogsmedelsfonderna gäller såsom regel, att fonderna ej må förminskas eller att fonderna ej må nedbringas under vissa angivna minimibelopp. Föreskrifter i detta avseende återfinnas i reglementena för samtliga fonder. Reglementet för Venjans sockens skogsmedelsfonder stadgar sålunda, att dessa fonder ej må minskas under deras den 31 december 1931 behållna kapitalbelopp. Enligt reglementet uppgingo dessa belopp för de särskilda fonderna: för Knås » Stutts > » > »

Västbygge Tibergets Gävunda Finngruvans

> Landbobyns » Kättbo " » Johannisholms » Nybodarnas » Ogsjöängarnas (Öjes) » folkskolefonden

skifteslags skogsmedelsfond » »

till kronor 114 612: 60 » » 1 6 0 390:75

» » » »

> » » »

» > » »

» 1 1 0 305: 11 » 15 883:04 » 50 212:50 » 56 441:37

» » » > »

» » » » »

» » » » » »

> > > » > »

41 303:04 45 095: 34 28 055: 14 85:82 665:04 23 132: 13.

I reglementet för Lima och Transtrands socknars skogsmedelsfond föreskrives, att fonden, vilken bildats av den köpeskilling, tillhopa 2 467 000 kronor, som influtit för den 16 mars 1872 upplåten skogsavverkningsrätt, icke må minskas under dess vid reglementets fastställande förefintliga kapitalbelopp 2 586 000 kronor. Enligt reglementet för Särna och Idre socknars skogsmedelsfond må fonden icke minskas under 2 017 000 kronor. I reglementet för Hamra kapellags skogsmedelsfond stadgas, att fonden ej må

55 förminskas, dock att visst belopp av fonden m å avsättas för bildande av en brandstodsförening inom kapellaget, på sätt i det följande skall närmare angivas. Hamra kapellags samt Älvdalens, Orsa och Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars skogsmedelsfonder uppgingo vid utgången av 1935, Hamra kapellags skogsmedelsfond till 1 315 792 kronor 72 öre, Älvdalens sockens skogsmedelsfond till 5 250 000 kronor, Orsa sockens skogsmedelsfond till 9 686 147 kronor 4 öre samt Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars skogsmedelsfond till 1 348 707 kronor 51 öre. Även i fråga om de skogsmedelsfonder, som bildats av avkastning från allmänningsskogar i Västerbottens län, föreskrives, att dessa fonders av länsstyrelsen förvaltade kontanta medel icke må nedbringas under vissa i reglementena angivna belopp. Såsom sådant minimibelopp h a r fastställts för Dorotea övre skogsmedelsfond 5 000 kronor, för Vilhelmina övre skogsmedelsfond 30 000 kronor, för Tärna och Stensele skogsmedelsfond 50 000 kronor och för Sorsele övre skogsmedelsfond 25 000 kronor. För de skogsmedelsfonder, som bildats av avkastningen från allmänningsskogar i Norrbottens län, gäller, att dessa fonder ej må utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande hållasvid lägre kapitalbelopp än i reglementena angivas eller för Arvidsjaurs skogsmedelsfond 900 000 kronor, för Arjeplogs skogsmedelsfond 600 000 kronor, för Jokkmokks skogsmedelsfond 2 200 000 kronor, för Gällivare skogsmedelsfond 1 200 000 kronor, för Jukkasjärvi skogsmedelsfond 300,000 kronor och för Pajala, Junosuando och Tärendö socknars skogsmedelsfond 1 200 000 kronor. Såsom förut nämnts hava särskilda skogsmedelsfonder ej bildats för nybyggarnas särskilda allmänningar i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar.

Gällande bestämmelser rörande vården och förvaltningen av besparingsskogarna och allmänningsskogarna samt skogsmedelsfonderna. Besparingsskogarna och de av dessas avkastning bildade skogsm edelsfonder na. Gällande bestämmelser rörande vården och förvaltningen av besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län samt de av avkastningen från dem bildade skogsmedelsfonderna finnas upptagna i de för skogarna och fonderna senast fastställda reglementena. Av dessa äro reglementena för Venjans, Lima, Transtrands, Älvdalens, Särna och Idre samt Orsa socknars och Hamra kapellags besparingsskogar och skogsmedelsfonder av i stort sett likartat innehåll. Reglementet för Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog, vilket reglemente tillkommit tidigare än nyssangivna reglementen, skiljer sig däremot i mera avsevärd grad från dessa. I det följande lämnas en sammanfattande redogörelse för hithörande reglementen i de delar, varom nu är fråga, därvid början göres med reglementena för förstnämnda grupp skogar och skogsmedelsfonder.

56 Venjans, Lima, Transtrands, Älvdalens, Särna och Idre samt Orsa socknars och Hamra kapellags besparingsskogar och skogsmedelsfonder. Reglementena för de i denna grupp ingående besparingsskogar och skogsmedelsfonder upptaga i förevarande avseende bestämmelser dels rörande skogarnas vård och förvaltning samt dispositionen av dessas avkastning, dels ock rörande förvaltningen av skogsmedelsfonderna samt användningen av avkastningen från dem. Reglementet för Lima och Transtrands socknars besparingsskogar och skogsmedelsfond upptager därjämte föreskrifter angående förvaltningen av vissa särskilda tillgångar, tillhöriga delägarna i dessa skogar. Beträffande vården av här avsedda besparingsskogar gäller i regel, att skogarna skola under länsstyrelsens överinseende behandlas enligt av domänstyrelsen fastställda hushållningsplaner, vilka skola avse skogarnas framtida bestånd och högsta avkastning. Dylika eller likartade stadganden finnas upptagna i reglementena för Venjans, Lima, Transtrands samt Särna och Idre socknars besparingsskogar. Reglementet för Hamra kapellags besparingsskog innehåller i förevarande avseende, att till grund för skogens vård och förvaltning skall ligga en den 22 juli 1888 dagtecknad, av länsstyrelsen granskad hushållningsplan. Jordägarna skola dock — därest de finna det fördelaktigt och på kommunalstämma besluta att med tillämpning av hushållningsplanen må för någon tid anstå eller att ordna avverkningen på annat sätt — äga att om sådan anordning i avverkningssättet för varje gång göra anmälan hos länsstyrelsen, som däröver meddelar beslut. På samma sätt skall enligt reglementet för berörda skog förfaras, därest någon del av skogen i följd av skogseld, stormskada eller annan inträffad omständighet påfordrar skyndsam avverkning. Ny hushållningsplan för sistnämnda besparingsskog har fastställts av länsstyrelsen under år 1935. Reglementena för Älvdalens och Orsa socknars besparingsskogar innehålla ej någon uttrycklig föreskrift om skogarnas behandling enligt särskilda hushållningsplaner. Dylika planer hava dock enligt vad kommissionen inhämtat upprättats för skogarna och fastställts av domänstyrelsen. Vad härefter angår förvaltningen av ifrågavarande besparingsskogar, upptaga reglementena härutinnan mera utförliga bestämmelser. Dessa avhandla i huvudsak dels sättet för utövande av delägarnas förvaltningsbefogenhet, dels arten och omfattningen av denna befogenhet, dels ock frågan om revision av förvaltningen m. m. Rörande sättet för utövande av delägarnas förvaltningsbefogenhet stadgas i reglementena, att för varje besparingsskog skall för bevakande av jordägarnas rätt och bästa i frågor, som röra skogens förvaltning, eller, enligt vissa reglementen, för handhavande av skogens vård och förvaltning å kommunalstämma med vederbörande jordägare utses en allmänningsstyrelse, bestående av ordförande och fyra ledamöter. Beträffande besparingsskogarna i

57 Venjans socken föreskrives dock, att för dessa skogar skall utses en gemensam allmänningsstyrelse bestående av fem ledamöter, som väljas å sammanträde med särskilda av delägarna utsedda ombud. I fråga om Hamra kapellags besparingsskog skall ordföranden i allmänningsstyrelsen jämte en suppleant för denne utses av länsstyrelsen. Ordförandena och ledamöterna i allmänningsstyrelserna utses i allmänhet för en tid av fyra år. Såsom av det anförda framgår har enligt reglementena allmänningsstyrelse till uppgift att bevaka jordägarnas rätt och bästa i frågor, som röra besparingsskogens förvaltning eller, enligt vissa reglementen, att handhava skogens vård och förvaltning. I samtliga reglementen har den förvaltningsbefogenhet, som tillkommer allmänningsstyrelse, närmare preciserats. Enligt reglementena för Älvdalens, Särna och Idre samt Orsa socknars besparingsskogar åligger det sålunda allmänningsstyrelse att med uppmärksamhet noga följa alla flottningsregleringsfrågor samt tillse, att i sådant avseende meddelade föreskrifter noggrant iakttagas, att granska och allmänningsstämmans prövning underställa av vederbörande skogsförvaltare avgivna förslag till arbeten, som å skogen eller med bidrag från skogsmedelsfonden skola utföras, att förvalta de medel, som för nyssnämnda ändamål bliva anvisade, att besluta om och åt skogsförvaltaren uppdraga tillfälliga mindre försäljningar av virke samt övervaka deras utförande och mottaga redovisning därför samt i övrigt vidtaga de åtgärder, som i anledning av skogsförvaltarens framställning kunna erfordras. Allmänningsstyrelsens berörda verksamhet skall enligt reglementena ske under länsstyrelsens överinseende och enligt de närmare bestämmelser, som finnas upptagna i särskild av länsstyrelsen efter socknemännens hörande utfärdad instruktion. Likartade bestämmelser rörande allmänningsstyrelsens åligganden återfinnas i reglementena för Venjans, Lima och Transtrands socknars besparingsskogar. Reglementet för Hamra kapellags besparingsskog innehåller i förevarande avseende, att det åligger allmänningsstyrelsen att hava närmaste vård och förvaltning av besparingsskogen samt ansvara för dess skötsel i enlighet med hushållningsplan eller eljest behörigen meddelade bestämmelser, att föranstalta om utstämplingar och andra å skogen förekommande arbetens utförande, att efter kommunalstämmans beslut verkställa virkesförsäljning samt tillse, att andra föreskrifter iakttagas. Den förvaltningsbefogenhet, som tillkommer allmänningsstyrelse, är, såsom redan av det anförda framgår, i olika avseenden begränsad. Den betydelsefullaste inskränkningen i denna befogenhet följer därav, att enligt samtliga reglementen särskilda skogsförvaltare skola anställas med uppgift att under allmänningsstyrelsernas kontroll handhava den omedelbara vården och förvaltningen av besparingsskogarna. Enligt flertalet reglementen skola skogsförvaltarna förordnas av länsstyrelsen på förslag av vederbörande allmänningsstyrelser. Reglementena för Älvdalens och Orsa socknars besparingsskogar tillerkänna dock styrelserna för dessa skogar befogenhet att själva antaga skogsförvaltare. Även för de sålunda antagna skogsförvaltarna skola emellertid förordnanden utfärdas av länsstyrelsen. I fråga om behörighet att utses till skogsförvaltare gäller enligt reglementena för Venjans, Lima, Trän-

58 strands somt Särna och Idre socknars besparingsskogar, att endast den, som fullgjort vad som erfordras för vinnande av anställning såsom jägmästare eller förvärvat högre skoglig utbildning, må förordnas till skogsförvaltare, dock med rätt för Kungl. Maj:t att medgiva dispens från nämnda regel, övriga reglementen uppställa ej särskilda krav på skogsförvaltares kompetens. Förutom skogsförvaltare skola jämlikt samtliga reglementen ordinarie skogvaktare anställas till det antal, som bestämmes av vederbörande jordägare, eller, i fråga om Venjans sockens och Hamra kapellags besparingsskogar, av vederbörande allmänningsstyrelser. Skogvaktarna antagas av allmänningsstyrelserna. Förordnanden för dem utfärdas dock i allmänhet av länsstyrelsen. — En ytterligare inskränkning i allmänningsstyrelses förvaltningsbefogenhet följer av reglementenas bestämmelser om sättet för försäljning av utsynat virke. Sådan försäljning skall enligt flertalet reglementen äga rum å offentlig auktion, som hålles inför länsstyrelsen eller under dess inseende eller kontroll eller av någon av länsstyrelsen förordnad auktionsförrättare. Enligt reglementet för Hamra kapellags besparingsskog må dock allmänningsstyrelsen själv hålla här avsedd auktion. Reglementena för vissa andra besparingsskogar tillåta, att utsynat virke säljes under hand, därest länsstyrelsen därtill lämnat medgivande eller godkänner sålunda verkställd försäljning. — Vidare gäller enligt reglementena för Venjans, Lima och Transtrands socknars besparingsskogar, att styrelserna för dessa skogar ej äga befogenhet att fastställa av skogsförvaltarna upprättade förslag till utsyning å skogarna, utan att dessa förslag skola underställas länsstyrelsens prövning. — Jämväl i övrigt är enligt reglementena allmänningsstyrelses förvaltningsbefogenhet underkastad vissa begränsningar. Då dessa emellertid äro av jämförelsevis mindre betydelse, lämnas de här å sido. I fråga om revision av allmänningsstyrelses räkenskaper och förvaltning meddelas uttryckliga bestämmelser allenast i reglementena för Venjans, Lima, Transtrands samt Särna och Idre socknars besparingsskogar. Beträffande sistnämnda fyra socknars besparingsskogar skall revision verkställas av två å allmänningsstämma utsedda revisorer. I fråga om Venjans sockens besparingsskogar verkställes revision av tre revisorer, därav två utses av delägarna genom ombud och en av länsstyrelsen. Ehuru i reglementena för övriga besparingsskogar uttryckliga bestämmelser saknas om revision av allmänningsstyrelsernas förvaltning, verkställes dock enligt vad kommissionen inhämtat jämväl i fråga om dessa skogar sådan revision genom revisorer, utsedda å kommunalstämmor med vederbörande jordägare. I anslutning till de föreskrifter om revision, som upptagas i reglementena för Venjans, Lima och Transtrands samt Särna och Idre socknars besparingsskogar, innehålla dessa reglementen jämväl bestämmelser om ordningen för prövning av fråga om ansvarsfrihet åt allmänningsstyrelse. Enligt reglementena ankommer det på delägarna i skogarna att besluta om sådan ansvarsfrihet. I fråga om Lima och Transtrands samt Särna och Idre socknars besparingsskogar skall beslutet härom fattas å jordägare- eller allmänningsstämma och beträffande Venjans sockens besparingsskogar å särskilda, ge-

59 nom länsstyrelsens försorg utlysta sammanträden med delägarna. Enligt reglementet för Lima och Transtrands socknars besparingsskogar gäller, att, om av revisorerna framställd anmärkning godkännes å jordägarestämman, stämmans protokoll skall insändas till länsstyrelsen, som förordnar om behövlig rättelse eller hänvisar jordägarna att i händelse av befogenhet fullfölja sin talan i vederbörlig ordning efter anmärkningens beskaffenhet. Beträffande användande av besparingsskogarnas avkastning upptaga reglementena i allmänhet ej närmare bestämmelser. I reglementet för Särna och Idre socknars besparingsskogar stadgas i detta avseende, att socknarnas jordägare äga att i förhållande till deras andel i besparingsskogen efter länsstyrelsens beslut använda den årliga behållna avkastningen av skogen, och i reglementet för Lima och Transtrands socknars besparingsskogar stadgas, att skogarnas årliga avkastning skall tillgodoföras skogsmedelsfonden men omedelbart gottgöras vederbörande socken. Allenast reglementena för Venjans sockens och Hamra kapellags besparingsskogar upptaga i förevarande avseende mera ingående bestämmelser. Reglementet för Hamra kapellags besparingsskog föreskriver sålunda, att skogens avkastning må användas till bestridande av »löpande utgifter i enlighet med reglementet», varmed torde åsyftas, att avkastningen må disponeras för gäldande av utgifter för vården och förvaltningen av besparingsskogen och kapellagets skogsmedelsfond, samt att å avkastningen uppkommande överskott skall, därest ej länsstyrelsen medgiver detsammas användande på annat sätt, läggas till skogsmedelsfonden. För innehållet av hithörande bestämmelser i reglementet för Venjans sockens besparingsskogar skall kommissionen redogöra i samband med behandlingen av reglementenas föreskrifter rörande användningen av skogsmedelsfondernas avkastning. Enligt vad kommissionen inhämtat användes besparingsskogarnas avkastning, där ej reglementena uttryckligen föreskriva annan användning, i regel för samma ändamål som avkastningen från skogsmedelsfonderna. Vad härefter angår förvaltningen av de skogsmedelsfonder, som bildats av avkastning från ifrågavarande besparingsskogar, innehålla reglementena jämväl härutinnan ingående föreskrifter. Enligt reglementena skola berörda fonder i regel under länsstyrelsens överinseende förvaltas av särskilda styrelser. Denna ordning gäller dock ej i fråga om Hamra kapellags skogsmedelsfond, som förvaltas av vederbörande allmänningsstyrelse. De särskilda fondstyrelserna bestå av en av länsstyrelsen utsedd ordförande samt två av vederbörande delägare utsedda ledamöter. Beträffande Lima och Transtrands socknars skogsmedelsfond gäller, att vardera socknens delägare utser en ledamot av fondstyrelsen. Venjans sockens skogsmedelsfonder förvaltas av en gemensam fondstyrelse, sammansatt på enahanda sätt som övriga fondstyrelser. De två ledamöter av den gemensamma fondstyrelsen, som utses av vederbörande delägare, väljas vid sammanträde med ombud för delägarna. Ordförande i fondstyrelse utses för den

tid, som länsstyrelsen bestämmer. Ledamöterna av sådan styrelse väljas för två år. Fondstyrelses ordförande och ledamöter äro enligt reglementena ansvariga för vederbörande fonds eller fonders behöriga förvaltning samt en för alla och alla för en skyldiga ersätta den förlust, som genom deras vårdslöshet eller försummelse tillskyndas fonden eller fonderna. Rörande placeringen av fondernas kapital stadgas i reglementena, att kapitalen skola placeras i riksbanken eller enskilda av Kungl. Maj:t oktrojerade banker eller i räntebärande värdepapper av sådan egenskap, att de äro användbara såsom grundfondshypotek i enskilda banker enligt därom gällande bestämmelser, eller i värdehandlingar, som kunna med lätthet förvandlas i penningar, såsom statens, kommuners, allmänna hypoteksbankens eller andra dylika fullgoda obligationer. Enligt flertalet reglementen må av fondernas medel även utlåning äga rum mot obligationer eller särskilda förbindelser till sådana kommuner, åt vilka Kungl. Maj:t medgivit rättighet att upptaga lån, och enligt reglementet för Venjans sockens skogsmedelsfonder må utlåning ock ske mot säkerhet i fast egendom inom hälften av senast fastställda taxeringsvärdet. I prövningen av frågor om placeringen av fondernas medel skall länsstyrelsen deltaga. Andra räntebärande papper må ej inköpas än sådana, som godkännas av såväl länsstyrelsen som fondens styrelse. Ej heller må lån utlämnas utan länsstyrelsens samtycke. Enligt reglementet för Lima och Transtrands socknars skogsmedelsfond skola alla av fondstyrelsen fattade beslut rörande fondens placering underställas och godkännas av länsstyrelsen. Reglementet för Hamra kapellags skogsmedelsfond upptager ej någon särskild föreskrift rörande prövning av frågor om placering av fondens medel. Enligt detta reglemente tillkommer det sålunda allmänningsstyrelsen att under länsstyrelsens inseende besluta härom. Med stor utförlighet behandlas i reglementena jämväl frågan om användande av skogsmedelsfondernas avkastning. Bestämmelserna i detta ämne angiva dels de ändamål, för vilka avkastningen må användas, och dels sättet för prövning av frågor om avkastningens användande. Enligt reglementena skall skogsmedelsfonds avkastning regelrätt i första rummet användas till gäldande av kostnaderna för fondens förvaltning samt besparingsskogens vård och förvaltning. Därefter skola av sagda avkastning i allmänhet bestridas vissa (stundom alla) utskylder och onera för jordbruksfastigheterna i vederbörande socken eller socknar ävensom avsättas vissa belopp till särskilda fonder, avsedda att användas till understödjande av befolkningen inom sagda socknar eller förbättrande av jordbruket eller iståndsättande och underhåll av vissa vägar därstädes. Vidare må skogsmedelsfonds avkastning tagas i anspråk för ändamål, som i allmänhet äro nödiga eller gagneliga för vederbörande kommun eller kommuner, såsom läkarvård, fattigvård, folkundervisning, jordbrukets förbättring genom utdikning eller annorledes, polismyndighetens förstärkande, boskapsskötselns utveckling,

61 anläggning av nya eller förbättring av gamla vägar. Skogsmedelsfonds avkastning må dock ej användas till ändamål, för vilket vederbörande kommuns eller kommuners medlemmar enligt lag äro underkastade uttaxering, med mindre hela utskyldsbeloppet för samma ändamål och således jämväl den del därav, som belöper på icke jordägande medlemmar av kommunerna, tages av fondens avkastning. I vissa reglementen stadgas, att, därest överskott å avkastningen skulle uppstå, sedan utgifterna för ovan angivna ändamål guldits, sådant överskott skall användas på sätt länsstyrelsen efter förslag av vederbörande jordägare bestämmer. Med avseende å användningen av här avsedd avkastning skiljer sig reglementet för Venjans sockens skogsmedelsfonder väsentligt från övriga reglementen. Såsom förut omnämnts, utgöras skogsmedelsfonderna inom Venjans socken dels av en folkskolefond och dels av elva särskilda skifteslags skogsmedelsfonder. Enligt reglementet skall i fråga om envar av sagda fonder en femtedel av den årliga avkastningen läggas till kapitalet. Folkskolefondens avkastning skall i övrigt användas till folkskoleväsendets inom socknen utveckling och ändamålsenliga ordnande. Avkastningen av de särskilda skifteslagens skogsmedelsfonder skall, sedan avsättning till kapitalet på sätt nyss sagts ägt rum, i första rummet användas för bestridande av kostnaderna för vederbörande fonds förvaltning samt vården och förvaltningen av skifteslagets besparingsskog samt i andra rummet disponeras för gäldande av vissa utskylder och onera för de fastigheter, som hava del i fonden. Därefter skall avkastningen användas för att efter missväxtår lindra verkningarna därav samt i övrigt till jordbrukets förbättrande, boskapsskötselns utveckling samt anläggning av nya eller förbättring av gamla by- och fäbodevägar. Slutligen må avkastningen användas till andra ändamål, som för skifteslagen i allmänhet äro nödiga och gagneliga. Skulle, efter det förenämnda utgifter blivit bestridda och föreskrivna avsättningar ägt rum, överskott å avkastningen förefinnas, skall sådant överskott användas på sätt länsstyrelsen efter vederbörandes förslag bestämmer. Även reglementet för Hamra kapellags skogsmedelsfond avviker i fråga om användningen av fondens avkastning i vissa avseenden från övriga reglementen. Enligt detta reglemente skall sålunda fondens avkastning användas, förutom till de ändamål som angivas i flertalet övriga reglementen, jämväl för beredande av skydd åt jordägare eller brukare inom kapellaget mot förlust vid möjligen inträffande eldsvådor. I sådant syfte skola enligt reglementet avsättas 20 000 kronor av skogsmedelsfonden såsom grundfond för bildande av en brandstodsförening samt av skogsmedelsfondens räntemedel 500 kronor årligen, intill dess brandstodsfonden med därå upplupna räntor uppgår till 50 000 kronor, då ej allenast vidare tillskott från skogsmedelsfonden skall upphöra utan även räntan å brandstodsfonden tillfalla skogsmedelsfondens räntemedel. Därest fonden genom brandskadeersättningar skulle nedgå, skall den uppbringas genom tillskott på enahanda sätt till förberörda belopp. Den ordningsföljd, i vilken de i reglementena angivna olika ändamålen

62 skola tillgodoses av skogsmedelsfonds avkastning, varierar högst väsentligt i skilda reglementen. Under det ex. vissa reglementen föreskriva, att av sådan avkastning utskylder och onera för vederbörande jordbruksfastigheter skola gäldas, innan medel avsättas till fonder för befolkningens understödjande m. m., stadgas i andra reglementen en omvänd ordningsföljd i detta avseende. Då de särskilda reglementenas bestämmelser härutinnan ej torde vara av större intresse, lämnas de här åsido. Såsom förut angivits, användes avkastningen från här avsedda besparingsskogar i regel för samma ändamål som avkastningen från skogsmedelsfonderna. Avvikelse från denna regel äger dock rum beträffande Venjans sockens och Hamra kapellags besparingsskogar. Enligt reglementet för Venjans sockens besparingsskogar skall av de skogsförsäljningsmedel, som inflyta från envar av dessa besparingsskogar, en femtedel disponeras så, att 10 /ioi därav användas för samma ändamål som förenämnda folkskolefonds avkastning samt återstående 92/102 tillgodoföras vederbörande skifteslags skogsmedelsfonds kapital. Återstoden av skogsförsäljningsmedlen skall i första hand användas till besparingsskogens skötsel och vård i enlighet med gällande hushållningsplan eller andra därutöver för skogen nödiga och nyttiga åtgärder. I den mån försäljningsmedlen ej åtgå till detta ändamål, skola de användas för samma ändamål som avkastningen från skifteslagets skogsmedelsfond. I reglementet för Hamra kapellags besparingsskog stadgas, såsom förut berörts, att besparingsskogens avkastning må användas till bestridande av »löpande utgifter i enlighet med reglementet» samt att å avkastningen därefter uppkommande överskott skall, där ej länsstyrelsen medgiver detsammas användande på annat sätt, läggas till skogsmedelsfonden. I allmänhet ankommer det på länsstyrelsen att, med tillämpning av reglementets bestämmelser, efter förslag av vederbörande jordägare besluta om användning av skogsmedelsfonds avkastning ävensom om användningen av sådan särskild fond, som i enlighet med vad förut nämnts bildats genom avsättningar från skogsmedelsfonden. I fråga om Hamra kapellags skogsmedelsfond äger dock allmänningsstyrelsen rätt att under länsstyrelsens inseende besluta om avkastningens användning, dock att, där fråga är om avkastningens användande för ändamål, som för kapellaget i allmänhet äro nödiga eller gagneliga, beslutanderätten i detta avseende tillkommer vederbörande jordägare, vilkas beslut skola underställas länsstyrelsens prövning. Skogsmedelsfonds förvaltning samt däröver förda räkenskaper skola enligt reglementena granskas av tre revisorer, av vilka länsstyrelsen utser en och vederbörande jordägare de båda andra. I fråga om Venjans sockens skogsmedelsfonder verkställes gemensam granskning av samtliga fonders förvaltning av tre på nämnda sätt utsedda revisorer. Den berättelse över granskningen av skogsmedelsfonds förvaltning, som revisorerna hava att avgiva, skall jämte övriga ärendet rörande handlingar framläggas å stämma med vederbörande jordägare. Hava revisorerna i berättelsen framställt anmärkning och godkännes denna vid stämman, skall stämmoprotokollet in-

63 sändas till länsstyrelsen, som förordnar om behövlig rättelse eller hänvisar jordägarna att i händelse av befogenhet fullfölja sin talan i vederbörlig ordning efter anmärkningens beskaffenhet. De särskilda fonder, som på sätt förut nämnts bildats genom avsättningar från skogsmedelsfonderna, förvaltas i regel av styrelserna för sistnämnda fonder. Undantag från denna regel äger dock rum i fråga om Älvdalens sockens låne- och odlingsfond. Denna fond, som tillkommit genom årliga avsättningar från Älvdalens sockens skogsmedelsfond och för vilken länsstyrelsen den 22 april 1893 fastställt särskilt reglemente, förvaltas av fyra av delägarna i fonden utsedda förtroendemän, vilka utgöra fondens styrelse. Enligt berörda reglemente skall styrelsens förvaltning samt däröver förda räkenskaper årligen granskas av två revisorer, av vilka en utses av länsstyrelsen och en av delägarna, över granskningen hava revisorerna att avgiva revisionsberättelse, som skall framläggas å kommunalstämma med delägarna. Därest revisorerna i berättelsen framställt anmärkning och denna godkännes å stämman, skall stämmans protokoll insändas till länsstyrelsen, som efter hörande av skogsmedelsfondens styrelse meddelar beslut. Om, på grund av gjord anmärkning, vägrad ansvarsfrihet för låne- och odlingsfondens styrelse godkännes av länsstyrelsen, skola delägarna i laga ordning anhängiggöra talan i sådant avseende inom sex månader efter delfåendet av länsstyrelsens beslut vid påföljd att, om sådant uraktlåtes, anmärkningen anses förfallen och ansvarsfrihet meddelad. Såsom förut nämnts upptager reglementet för Lima och Transtrands socknars besparingsskogar och skogsmedelsfond bestämmelser angående förvaltningen av vissa särskilda tillgångar, tillhöriga delägarna i dessa skogar. Reglementet innehåller i detta avseende, att för vården och förvaltningen av sådan de jordägande socknemännens egendom, som härrör från avkastningen av besparingsskogen eller skogsmedelsfonden eller som inköpts med medel, som härflutit från sådan avkastning, skall av de jordägande socknemännen i envar av nämnda socknar vitses en jordägarenämnd, bestående av ordförande och sex ledamöter. Nämnden, som varje gång väljes för fyra kalenderår, har enligt reglementet till åliggande, bland annat, att i frågor rörande förvaltningen av egendom, som nyss nämnts, tala och svara för jordägande socknemännen och bevaka deras rätt och bästa, att ombesörja och övervaka verkställigheten av jordägande socknemännens beslut rörande sådan egendom, att hava tillsyn över vården och förvaltningen av samma egendom, att verkställa beredning av de ärenden, som enligt reglementet skola förekomma till behandling på jordägande socknemännens stämmor, att upprätta förslag till utgifts- och inkomststat för jordägande socknemännen samt att årligen till jordägande socknemännen avgiva berättelse över näst föregående kalenderårs förvaltning. Jordägarenämnds räkenskaper och förvaltning skola granskas av de revisorer, som granska allmänningsstyrelsens räkenskaper och förvaltning, över granskningen hava revisorerna att avgiva berättelse, som framlägges å stämma med jordägande socknemännen. Hava

64 revisorerna i berättelsen framställt anmärkning mot nämnden, förfares på enahanda sätt som då anmärkning av vederbörande revisorer gjorts mot fondstyrelses förvaltning. Enligt vad kommissionen inhämtat finnas även inom Särna, Idre och Älvdalens socknar särskilda av vederbörande jordägare utsedda organ, s. k. jordbruksnämnder, vilka handhava förvaltningen av viss jordägarna tillhörig egendom. För dessa nämnder, som ej omnämnas i reglementena för socknarnas besparingsskogar och som sålunda tillsatts utan stöd av dessa reglementen, hava särskilda reglementen fastställts av länsstyrelsen, för jordbruksnämnderna i Särna och Idre socknar den 4 maj 1934 och för jordbruksnämnden i Älvdalens socken den 24 november 1936. Enligt dessa reglementen skola de särskilda nämnderna bestå, inom Särna och Idre socknar av minst fem och högst sju ledamöter samt inom Älvdalens socken av elva ledamöter. Nämnderna hava enligt reglementena till uppgift, bland annat, att ombesörja verkställigheten av alla de beslut, som vederbörande jordägande socknemän fatta å kommunalstämma, att hava överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr av jordägarna utsedda styrelsers eller personers förvaltning, att i den mån av jordägarna utsedda direktioners och kommittéers tjänstetid utgår övertaga dessa befattningar, att hava tillsyn över vården och förvaltningen av de jordägande socknemännens gemensamma egendom, såsom jordbruksfastigheter, kassor och övriga tillgångar, samt att verkställa beredning av de ärenden, som skola avgöras av de jordägande socknemännen å kommunalstämma. Jordbruksnämnds förvaltning skall årligen granskas av två av de jordägande socknemännen utsedda revisorer, som hava att över granskningen avgiva revisionsberättelse. Denna skall framläggas å kommunalstämma med de jordägande socknemännen, som därvid hava att fatta de beslut, vartill revisionsberättelsen kan föranleda. I reglementet för Älvdalens sockens jordbruksnämnd stadgas, att reglementet ej har avseende å vården och förvaltningen av socknens besparingsskog eller skogsmedelsfond. Ifrågavarande jordbruksnämnder handhava förvaltningen av vissa fastigheter, som vederbörande jordägande socknemän förvärvat, ävensom av de anslag från här avsedda socknars besparingsskogars och skogsmedelsfonders avkastning, som årligen ställas till vederbörande jordägares disposition. Rörande berörda fastigheter och det sätt, varpå dessa av socknemännen förvärvats, redogöres närmare i det följande. Vid behandling av frågor rörande besparingsskogarna eller av dessas avkastning bildade fonder äga vederbörande jordägare rösta efter reducerat jordtal. Till skydd för de mindre jordägarna hava dock i vissa reglementen stadgats inskränkningar i rätten att rösta efter sagda grund. I reglementet för Lima och Transtrands socknars besparingsskogar och skogsmedelsfond föreskrives sålunda, att ingen må för egen del och på grund av fullmakt utöva rösträtt för mer än en tiondel av de röstandes sammanlagda röstetal. Reglementet för Hamra kapellags besparingsskog stadgar i förevarande av-

65 seende, att, därest vid omröstning viss mening erhåller högre röstetal än annan och den tillika biträdes av större antal röstande, den meningen skall gälla samt att, om beslut ej på sådant sätt k a n åstadkommas, begränsning av de röstandes röstetal skall ske så, att icke för någon av dem må beräknas mera än en tjugondel av de röstandes sammanlagda röstetal, och att därefter den mening skall gälla, som enligt denna beräkning erhållit högsta röstetalet. Därest rösterna i sistangivna fall utfalla lika, skall den mening gälla, som de flesta efter huvudtalet biträda. Om rösterna även efter denna beräkning bliva lika, skall ordföranden avgöra, vilken mening skall gälla. Enligt vissa reglementen må, såsom av det nyss anförda framgår, frånvarande jordägares rösträtt utövas genom ombud. Med avseende å rätten att rösta genom ombud stadgas dock i flertalet av dessa reglementen den inskränkning, att ingen må på grund av fullmakt utöva rösträtt för mer än en jordägare. Svärdsjö,

Envikens

ocli Svartnäs socknars medelsfond.

besparingsskog

och

skogs-

Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog avsattes, såsom förut nämnts, vid storskifte inom socknarna på grund av föreskrift i Kungl. Maj:ts brev den 9 november 1861. I brevet meddelades även bestämmelse angående besparingsskogens vård, i vilket avseende stadgades, att vederbörande krono- och jägeribetjäning skulle äga hålla tillsyn och vård å besparingsskogen på sätt angående häradsallmänningar då vore eller framdeles kunde vara stadgat. Vid tiden för meddelandet av nämnda bestämmelse gällde i fråga om tillsyn och vård av häradsallmänningar föreskrifterna i skogsordningen den 1 augusti 1805, kammarkollegiets cirkulär den 14 april 1824 samt Kungl. Maj:ts brev den 23 mars 1849. Dessa föreskrifter upphävdes emellertid genom förordningen den 29 juni 1866 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, vilken förordning i kapitel II upptog utförliga stadganden angående häradsallmänningar. 1866 års förordning ersattes sedermera genom förordningen i samma ämne den 26 januari 1894 (nr 17), vars bestämmelser angående häradsallmänningar i sin tur upphävdes genom lagen den 13 maj 1932 (nr 107) om häradsallmänningar. Sistnämnda lag, som ännu gäller, äger emellertid ej tillämpning å Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog utan i fråga om tillsyn och vård av denna skall enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 december 1932 bestämmelserna om häradsallmänningar i kapitel II av förordningen den 26 januari 1894 fortfara att gälla. Beträffande häradsallmännings vård och förvaltning stadgas i 1894 års skogsordning, att häradsallmänning skall bibehållas oförminskad samt behandlas efter sådan på vetenskapliga regler grundad, för olika ortsförhållanden lämpad hushållningsplan, som avser skogens framtida bestånd och högsta avkastning. Det tillkommer domänstyrelsen att fastställa dylik plan samt att meddela de särskilda föreskrifter, som i avseende på hushållningen 5—378607.

66 med häradsallmänning kunna finnas nödiga. Förvaltningen av häradsallmänning ombesörjes enligt skogsordningen principiellt av skogsstaten, men delägarna i allmänningen har medgivits rätt att själva övertaga förvaltningen under villkor, att hushållningsplan och reglemente för allmänningen fastställts samt nödiga indelningsarbeten på delägarnas bekostnad utförts. Har förvaltningen övertagits av delägarna, skola emellertid vederbörande skogsstatstjänstemän hålla uppsikt över att de i avseende å skogshushållningen meddelade föreskrifter noggrant iakttagas. Därest försummelse härutinnan finnes hava ägt rum samt rättelse ej vidtagits inom av länsstyrelsen förelagd tid eller ock å allmänningen större avverkning verkställts än enligt hushållningsplanen är tillåtet, äger länsstyrelsen förordna, att allmänningen åter skall ställas under skogsstatens vård och förvaltning. Enligt skogsordningen äga delägarna, vare sig allmänningen förvaltas av dem eller av skogsstaten, att årligen genom ombud, valda socknevis medelst omröstning efter oförmedlade hemmantalet, utse en allmänningsstyrelse, som i alla frågor rörande allmänningen utövar delägarnas beslutanderätt, där ej i reglementet för allmänningen annorlunda stadgas. Reglementet uppgöres av delägarna samt fastställes av länsstyrelsen. Nu angivna bestämmelser i 1894 års skogsordning, vilka bestämmelser överensstämma med motsvarande stadganden i 1866 års skogsordning, äga på grund av Kungl. Maj:ts omförmälda beslut den 30 december 1932 fortfarande tillämpning å Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog. Med stöd av berörda stadganden i 1866 års skogsordning har ock länsstyrelsen, såsom förut nämnts, den 18 juli 1870 fastställt reglemente för denna skog, vilket reglemente gillats av Kungl. Maj:t den 19 juli 1872. I anslutning till den i skogsordningarna medgivna rätten för delägarna i häradsallmänning att själva övertaga förvaltningen av allmänningen, stadgas i reglementet, att Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog skall stå under vård och skötsel samt förvaltning av en av delägarna vald allmänningsstyrelse. Denna skall bestå av en ordförande och fyra ledamöter, vilka årligen på sätt i skogsordningarna stadgas utses genom sockneombud medelst omröstning efter socknarnas »oförmedlade hemmantal». Vid valet skall tillses, att båda socknarna bliva representerade i styrelsen. Det åligger allmänningsstyrelsen att i allo vårda, sköta och förvalta besparingsskogen i överensstämmelse med lag och allmänna författningar samt fastställda hushållningsplaner och vederbörandes utfärdade särskilda resolutioner. Någon utsyning å skogen må icke beviljas enskilda jordägare, utan den enligt hushållningsplanen och särskilda resolutioner till avverkning anslagna skogen skall — sedan därifrån undantagits det virke, som erfordras till broar och andra för »häradet» gemensamma byggnader — försäljas å offentlig auktion till den högstbjudande. Sådan auktion hålles i styrelsens närvaro å ställe, som av styrelsen bestämmes. För bevakning av besparingsskogen skall enligt reglementet vara anställd en skogvaktare för envar av de två skogstrakter, som ingå i skogen. Skog-

07 väktarna tillsättas av allmänningsstyrelsen och stå under dess ordförandes lydno och inseende. Beträffande användningen av avkastningen från besparingsskogen samt skogens av sådan avkastning bildade »räntebärande fond» föreskrives i reglementet, att av skogens avkastning skola i första rummet gäldas kostnaderna för skogspersonalens avlöning och deras bostäders underhåll, för skogsodling, avdikning, bäckrensning, upphuggning av skogseffekter, virkesförsäljning och tillsyn vid avverkning ävensom övriga av hushållningsplanen eller särskilda föreskrifter föranledda åtgärder eller företag. Skulle skogens årliga avkastning vara otillräcklig för gäldandet av förenämnda kostnader, må härför användas den årliga räntan av skogens räntebärande fond. Sedan berörda kostnader guldits, må vad som återstår av skogens avkastning och räntemedel fördelas på delägarna efter »det oförmedlade hemmantalet», 1 delägarna dock obetaget att för fondering, inköp av skogsmark eller annat för skogens befrämjande nyttigt ändamål använda viss del av den behållna skogsavkastningen eller ränteinkomsten. Besparingsskogens fonder få enligt reglementet icke minskas eller skingras. I fråga om förvaltningen av berörda räntebärande fond stadgas i reglementet, att det åligger styrelsen att under samma ansvar som kronans uppbördsmän förvalta »allmänningsfonden» jämte de medel, som inflyta till densamma, samt utlåna medlen mot fullgod säkerhet till högsta ränta, vilken, såvitt ske kan, icke må understiga fem procent. Allmänningsstyrelsen har att årligen inom augusti månads utgång för det näst förflutna räkenskapsåret till länsstyrelsen ingiva redovisning för besparingsskogens avverkningsbelopp och avkastning, allmänningsfondens förvaltning, densamma tillhöriga säkerhetshandlingar samt utgifterna under räkenskapsåret, allt i överensstämmelse med föreskrifterna i 12 § av 1866 års förordning angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket. För granskning av allmänningsstyrelsens räkenskaper och förvaltning skola efter enahanda grund som för val av styrelseledamöter är föreskriven utses två revisorer. Dessa skola inom två månader efter räkenskapernas mottagande till styrelsen avlämna sina anmärkningar över dessa och styrelsens förvaltning, varefter styrelsen omedelbart sammankallar delägarna och vid sammanträdet förklarar sig över anmärkningarna. Godkännas förklaringarna, skall styrelsen av delägarna meddelas decharge för ifrågavarande redogörelsetid. Skulle de däremot icke godkännas, skola delägarna utse ett ombud att å deras vägnar vid vederbörlig domstol tilltala styrelsen för vad den kan hava felat eller underlåtit. 1 Enligt av styrelsen för besparingsskogen lämnad upplysning har den avkastning från skogen och skogens räntebärande fond, som utdelats till delägarna, städse fördelats mellan dessa efter det reducerade jordtal, som låg till grund för storskiftet.

68 Allmänningsskogarna och de av dessas avkastning bildade skogsmedelsfonderna. För allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län gäller, såsom förut nämnts, förordningen angående dessa skogar den 18 juni 1920 (nr 331). Rörande vården och förvaltningen av allmänningsskog stadgas i förordningen följande. Allmänningsskog skall behandlas enligt hushållningsplan, som, där icke särskilda förhållanden annat påkalla, skall upprättas enligt samma grunder som för kronopark. Förslag till hushållningsplan skall uppgöras efter förordnande av domänstyrelsen. Det tillkommer styrelsen att, sedan förslaget granskats av vederbörande överjägmästare, med nödiga befunna ändringar och tillägg fastställa detsamma till ledning och efterrättelse vid skogens skötsel. Närmare föreskrifter rörande hushållningsplanen och dess tillämpning skall meddelas av domänstyrelsen. Allmänningsskog skall stå under skogsstatens uppsikt och kontroll och skall, där ej särskild förvaltare för densamma anställts, jämväl stå under skogsstatens vård och förvaltning, därvid omhänderhavda medel redovisas till vederbörande länsstyrelse. All avverkning å allmänningsskog skall ske efter utsyning, därvid träd, som vid roten hålla 15 centimeter eller mera i genomskärning, skola särskilt stämplas. — För varje allmänningsskog skall utfärdas särskilt reglemente. Förslag till sådant reglemente skall uppgöras av vederbörande länsstyrelse efter delägarnas hörande samt underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse. I alla frågor rörande allmänningsskogen skall delägarnas beslutanderätt, där icke i reglementet är annorlunda stadgat, utövas av en av dem utsedd allmänningsstyrelse. De närmare föreskrifterna angående denna styrelse, dess verksamhet m. m. meddelas i reglementet. Beträffande allmänningsskog, som står under skogsstatens vård och förvaltning, äga delägarna med vederbörande skogsstatstjänsteman överenskomma om utövande av förvaltningsverksamhet beträffande skogen utöver den, som åligger honom på grund av hans tjänst. För den befattning, skogsstatstjänsteman på grund härav kan komma att taga med skogens skötsel, skall av allmänningens medel till statsverket gäldas ersättning med belopp, som fastställes av Kungl. Maj:t på förslag av domänstyrelsen. Besluta delägarna att för skötsel och vård av allmänningsskog, för vilken reglemente och hushållningsplan blivit fastställda, anställa särskild förvaltare, skall allmänningsstyrelsen ingiva förslag till vederbörande länsstyrelse rörande de avlöningsförmåner, som för viss tid skola utgå till tjänstens innehavare. Därest länsstyrelsen finner förslaget lämpligt, fastställer länsstyrelsen detsamma. Det skall ankomma på länsstyrelsen att förordna om tjänstens uppehållande. För sådant ändamål skola av delägarna till länsstyrelsen överlämnas för tjänstens erhållande ingivna ansökningar jämte förslag till dess besättande för den tid, för vilken avlöningsförmåner fastställts. Behörig till erhållan-

69 de av förordnande å tjänsten är endast den, vilken fullgjort vad som erfordras för vinnande av anställning såsom jägmästare. Därest delägarna förena sig därom, må samme person kunna utses till förvaltare för två eller flera allmänningsskogar inom samma län. För allmänningsskog anställd särskild förvaltare är, på sätt i vederbörande reglemente närmare bestämmes, redovisningsskyldig inför länsstyrelsen och allmänningsstyrelsen. Sådan förvaltare åligger därjämte att årligen till vederbörande överjägmästare avgiva i samråd med allmänningsstyrelsen uppgjort utsyningsförslag, som skall prövas och fastställas av domänstyrelsen. Därest delägarna icke skulle på ett tillfredsställande sätt handhava av dem med biträde av särskilt antagen förvaltare utövad vård och förvaltning av allmänningsskog, äger Kungl. Maj:t på anmälan av vederbörande länsstyrelse eller domänstyrelsen förordna, att skogen skall övergå till skogsstatens vård och förvaltning. Därefter må icke delägarna utan tillstånd av Kungl. Maj:t ånyo övertaga sådan vård och förvaltning. Bevakare å allmänninsskog skall enligt förordningen antagas, då skogen står under skogsstatens vård och förvaltning, av domänstyrelsen efter förslag av vederbörande jägmästare och överjägmästare. Står allmänningsskog under delägarnas vård och förvaltning, tillkommer det däremot vederbörande länsstyrelse att på förslag av allmänningsförvaltaren efter överjägmästarens hörande antaga bevakare å allmänningen. Alla kostnader för bevakning skola städse bestridas av allmänningens medel. — Vissa förvaltningsfrågor hava i förordningen gjorts till föremål för mera ingående reglering. Beträffande försäljning från allmänningsskog av virke, avverkat enligt fastställd hushållningsplan, stadgas sålunda i förordningen, att dylik försäljning skall, sedan försäljningsvillkoren blivit efter förslag av allmänningsstyrelsen fastställda av vederbörande länsstyrelse, ske å offentlig auktion inför länsstyrelsen, som i närvaro av överjägmästaren och ombud för delägarna prövar avgivna anbud. I avseende å försäljning från allmänningsskog av virke m. m. under hand äga jägmästare samt, där i reglementet ej annorlunda bestämmes, allmänningsförvaltare enahanda befogenhet, som är medgiven för jägmästare beträffande kronopark. Under vilka förutsättningar och villkor annan försäljning eller ock upplåtelse av nyttjanderätt eller rätt till jakt eller fiske må äga rum från allmänningsskog bestämmes i reglementet. Vidare föreskrives i fråga om fastställande av utgiftsstat för allmänningsskog, att det åligger allmänningsstyrelsen att årligen i samråd med vederbörande jägmästare eller allmänningsförvaltare efter delägarnas hörande uppgöra och till länsstyrelsen för prövning och fastställelse före den 1 november insända förslag till sådan stat för nästkommande år. Avkastningen från allmänningsskog skall, enligt vad i förordningen stadgas, förvaltas jämlikt grunder, som angivas i reglementet. Av sådan avkastning skola i första hand gäldas kostnader för skogsindelning och hushållningsplan jämte de årliga utgifterna för förvaltning och bevakning, för underhåll av den för allmänningsskogen särskilt anställda personalens boställen samt för skogsodling och andra skogsvårdsarbeten ävensom för avverkning och övriga av hushållningsplanen eller särskilda föreskrifter för-

70 anledda kostnader. Angående användningen av vad därefter må återstå av avkastningen skola bestämmelser meddelas i reglementet. Med stöd av stadgandena i förordningen har Kungl. Maj:t utfärdat reglementen för samtliga ifrågavarande allmänningsskogar och de av skogarnas avkastning bildade skogsmedelsfonderna. Dylika reglementen hava fastställts för Dorotea övre, Vilhelmina övre och Sorsele övre allmänningsskogar och skogsmedelsfonder samt för Tärna och Stensele allmänningsskog och skogsmedelsfond den 17 februari 1922, för Arvidsjaurs, Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi samt Pajala, Junosuando och Tärendö socknars allmänningsskogar och skogsmedelsfonder den 3 mars 1922, samt för nybyggarnas särskilda allmänningar i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar den 7 december 1923. Reglementena för förstnämnda fyra allmänningsskogar och skogsmedelsfonder hava sedermera ersatts av nya reglementen, som fastställts den 24 november 1932. I sistnämnda reglementen har viss ändring vidtagits genom Kungl. Maj:ts beslut den 25 januari 1935. Med avseende å vården och förvaltningen av allmänningsskogarna och skogsmedelsfonderna upptaga de gällande reglementena i första hand föreskrifter rörande allmänningsstyrelsernas sammansättning och sättet för dessas utseende samt styrelsernas åligganden. I förstnämnda två hänseenden gäller såsom regel, att allmänningsstyrelse skall bestå av tre ledamöter med lika antal suppleanter, vilka samtliga utses å allmänningsstämma för en tid av två år. Enligt reglementet för nybyggarnas särskilda allmänningar skall dock allmänningsstyrelse bestå av fem ledamöter jämte lika antal suppleanter, av vilka ordföranden och två ledamöter jämte tre suppleanter utses av länsstyrelsen samt två ledamöter jämte två suppleanter väljas å allmänningsstämma, samtliga likaledes för två år. Beträffande allmänningsstyrelses åligganden innehålla reglementena detaljerade bestämmelser. Enligt dessa tillkommer det allmänningsstyrelse att i samråd med vederbörande skogsstatstjänsteman eller, om allmänningsskogen ställts under särskild förvaltare, med denne uppgöra utsyningsförslag, att, därest delägarna beslutat anställande av särskild förvaltare, till länsstyrelsen ingiva förslag till de avlöningsförmåner, som för viss bestämd tid skola utgå till tjänstens innehavare, att från sådan förvaltare emottaga redovisning för föregående året och besluta eller vägra ansvarsfrihet därför samt härom, med biläggande av redovisningen, framlägga berättelse till den ordinarie allmänningsstämman, att till länsstyrelsen för dess prövning och avgörande avgiva förslag till avlöning åt fast anställd bevakare ävensom förslag till pensionering av förvaltare och fast anställd bevakare, att till länsstyrelsen i god tid avgiva förslag till försäljningsvillkor för avverkning, som skall försäljas å offentlig auktion inför nämnda styrelse, att årligen i

71 samråd med vederbörande jägmästare eller allmänningsförvaltare efter delägarnas hörande uppgöra och till länsstyrelsen för prövning och fastställelse före viss dag insända förslag till utgiftsstat för allmänningsskogen för nästkommande år samt att iakttaga och bevaka allmänningens rätt och bästa samt själv eller genom ombud för allmänningen kära och svara. I reglementena angives vidare, vilka frågor delägarna hava att själva avgöra och i vilka allmänningsstyrelsen således ej äger fatta beslut och dels sättet för utövande av delägarnas beslutanderätt i dylika frågor. I det förra hänseendet stadgas, att delägarna hava att besluta, förutom rörande val av ledamöter och suppleanter i allmänningsstyrelse samt vissa andra val, bl. a. jämväl angående fråga om anställande av särskild allmänningsförvaltare eller om överenskommelse med vederbörande skogsstatstjänsteman om utövande av förvaltningsverksamhet beträffande skogen utöver den, som åligger honom på grund av hans tjänst, ävensom rörande fråga om upplåtelse av rätt till jakt eller fiske å allmänningsskogen. I det senare hänseendet stadgas, att delägarnas beslutanderätt i nyssangivna frågor utövas å allmänningsstämma. Å sådan stämma förrättas val av ordförande och vice ordförande efter huvudtalet men vid andra val ävensom vid övriga beslut utgör delaktigheten grund för omröstningen. Om vid företagande av omröstning enligt sistnämnda grund viss mening erhåller högre röstetal än annan och den tillika biträdes av större antal röstande skall den meningen gälla. Kan beslut ej på sådant sätt erhållas, skall begränsning av de röstandes röstetal ske så, att icke för någon av dem må beräknas mera än en tjugondel av de röstandes sammanlagda röstetal, och skall den mening gälla, som efter sådan beräkning erhåller högsta röstetalet. Utfalla rösterna lika, gäller den mening, som de flesta efter huvudtalet biträda. Därest rösterna även efter denna beräkning bliva lika, skall den mening gälla, som ordföranden biträder. Nu angivna detaljerade omröstningsbestämmelser äga ej tillämpning i fråga om nybyggarnas särskilda allmänningar. I reglementet för dessa allmänningar stadgas i förevarande avseende allenast, att till grund vid omröstningen å allmänningsstämma skall ligga andelsskåpet i allmänningen, dock att ingen för egen del eller på grund av fullmakt må för annan utöva rösträtt för mer än en tiondel av det i omröstningen deltagande röstetalet. I anslutning till bestämmelserna i förordningen upptaga reglementena jämväl ingående föreskrifter rörande användningen av allmänningsskogarnas och skogsmedelsfondernas avkastning samt dessa fonders förvaltning. Enligt reglementena skall allmänningsskogs avkastning i första rummet användas till gäldande av de i förordningen angivna kostnaderna för skogens vård och förvaltning, däruti inbegripen ersättning för av tjänstemän hos länsstyrelsen utfört arbete med skogsavkastningens försäljning. Beträffande avkastningens användning i övrigt upptagas i viss mån skilda bestämmel-

72 ser i olika reglementen. I reglementena för Arvidsjaurs, Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi samt Pajala, Junosuando och Tärendö socknars allmänningsskogar stadgas, att vad av avkastningen återstår, sedan förut angivna ändamål tillgodosetts, skall tillgodoföras skogsmedelsfonden, i den mån icke länsstyrelsen, då fonden överstiger visst minimibelopp, av särskilda skäl medgiver avkastningens användning för samma ändamål, vartill fondens avkastning må användas. Enligt reglementena för Dorotea övre, Vilhelmina övre och Sorsele övre samt Tärna och Stensele allmänningsskogar och skogsmedelsfonder skall vad som återstår av avkastningen, efter det förut angivna kostnader guldits, disponeras sålunda, att en fjärdedel tillgodoföres skogsmedelsfonden samt återstoden användes och fördelas på enahanda sätt som i reglementet stadgas angående skogsmedelsfondens avkastning. Vid fall av nöd äger dock länsstyrelsen förordna om sådan användning eller fördelning även av förstnämnda fjärdedel. Vad angår nybyggarnas särskilda allmänningar har skogsmedelsfond ej bildats för någon av dessa, vadan reglementet för samma allmänningar ej upptager föreskrift om avsättande av någon del av avkastningen från sådan allmänning till skogsmedelsfond. Enligt berörda reglemente skall vad av avkastningen återstår, sedan förenämnda kostnader för allmänningens vård och förvaltning guldits, användas till förbättrande av delägarnas nybyggen, särskilt deras byggnader och odling, samt för anläggande av för dem erforderliga vägar och dylikt, allt enligt de närmare föreskrifter, länsstyrelsen efter allmänningsstyrelsens hörande meddelar. Har delägare av allmänna medel uppburit s. k. byggnadslån, skall, så länge detta ej till fullo återbetalats, till betalande av annuitet å amorteringsdelen å lånet samt ränta och avbetalning å stående delen i främsta rummet användas å låntagaren belöpande andel av avkastningen från allmänningen, i den mån nybyggaren eljest skulle varit berättigad att omedelbart bekomma densamma. Avkastningen från här avsedd allmänning skall enligt reglementet förvaltas av länsstyrelsen på det för delägarna mest ändamålsenliga och betryggande sättet. Vad härefter angår användningen av avkastningen från skogsmedelsfonderna gälla enligt reglementena jämväl härutinnan i viss mån olika bestämmelser för olika fonder. Med hänsyn till sitt innehåll i detta avseende kunna reglementena uppdelas i två grupper. Den ena gruppen omfattar reglementena för Arvidsjaurs, Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi samt Pajala, Junosuando och Tärendö socknars skogsmedelsfonder och den andra gruppen reglementena för Dorotea övre, Vilhelmina övre och Sorsele övre samt Tärna och Stensele skogsmedelsfonder. Reglementet för nybyggarnas särskilda allmänningar upptager icke några föreskrifter i ämnet, då, såsom förut sagts, skogsmedelsfonder för dessa allmänningar icke bildats. Enligt de till den förra gruppen hörande reglementena skall skogsmedelsfonds avkastning i första rummet användas för gäldande av kostnaderna för fondens förvaltning och alla därmed i samband stående åtgärder samt de på fonden belöpande utskylder så ock de kostnader och utgifter för allmännings-

73 skogens vård och förvaltning, som icke kunnat gäldas från skogens avkastning. Därefter skola, i den mån fondens avkastning därtill lämnar tillgång, i nedan angiven ordning bestridas följande utskylder: å jordbruksfastigheterna inom socknen belöpande fastighetsbevillning, för jordbruksfastigheterna utgående landstingsskatt, för jordbruksfastigheterna utgående bidrag till skjutsentreprenaderna samt för jordbruksfastigheterna bestämda bidrag till prästerskapets avlöning. Vidare må av fondens avkastning utgå, såsom bidrag till utgörande av den de väghållningsskyldiga hemmanen inom socknen enligt lag påvilande tunga, visst årligt belopp. Detta belopp har bestämts för Jukkasjärvi skogsmedelsfond till 10 000 kronor, för envar av Arvidsjaurs och Arjeplogs skogsmedelsfonder till 15 000 kronor, för envar av Gällivare samt Pajala, Junosuando och Tärendö socknars skogsmedelsfonder till 20 000 kronor samt för Jokkmokks skogsmedelsfond till 30 000 kronor. Av den behållning i avkastningen, som, sedan alla nu omförmälda utgifter blivit bestridda, kan komma att uppstå, skola fyra tiondelar avsättas till bildande av en fond att användas företrädesvis genom beredande av arbetsförtjänst vid inom kommunen anordnade allmännyttiga arbeten, till befolkningens understödjande vid missväxtår eller då allmän nöd eljest uppkommit eller hotar. När understödsfonden uppgått till 100 000 kronor, skall vidare avsättning till densamma ej äga rum. I den mån n ä m n d a belopp kan komma att genom anlitande förminskas eller helt och hållet användas, skall denna fond genom årliga avsättningar, på sätt förut bestämts, återbringas till berörda belopp. Återstående delen av skogsmedelsfondens avkastning skall användas till andra för delägarna och kommunen nyttiga ändamål, såsom jordbrukets befrämjande genom understöd till utdikningar, genom odlingsföretags uppmuntrande eller annorledes, boskapsskötselns befrämjande, kommunikationsväsendets utveckling särskilt genom understöd till byvägars anläggande, strömrensningar m. m. ävensom till bidrag vid utgörande av utgifter, som socknens kommunal- eller kyrkostämma beslutit. Enligt reglementena må dock fondens avkastning icke användas för sådant kommunalt ändamål, för vilket kommunens medlemmar enligt lag äro underkastade uttaxering, med mindre hela utskyldsbeloppet för samma ändamål och således jämväl den del därav, som belöper på icke jordägande medlemmar av kommunen, tages av fondens avkastning. I reglementena för Dorotea övre, Vilhelmina övre och Sorsele övre samt Tärna och Stensele skogsmedelsfonder stadgas rörande användningen av skogsmedelsfonds avkastning, att — sedan sådana utgifter för fonden och vederbörande allmänningsskog, som angivas i förstberörda grupp reglementen, blivit av fondens avkastning guldna — återstoden av avkastningen skall disponeras sålunda, att en tiondel lägges till fondens kapital samt nio tiondelar tillsammans med vad av allmänningsskogens behållna avkastning icke skall avsättas till fonden användas till gäldande av för jordbruksfastigheterna inom socknen utgående landstingsskatt samt för jordbruksfastigheterna bestämla bidrag till prästerskapets avlöning. Vad därefter av den gemensamma avkastningen kan återstå skall fördelas å delägarna i allmänningsskogen efter vars 3ch ens delaktighet däri.

74 Enligt reglementena ankommer det på länsstyrelsen att besluta angående användningen av fondernas avkastning inom den ram, som uppdragits i reglementena. I fråga om Arvidsjaurs, Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi samt Pajala, Junosuando och Tärendö socknars skogsmedelsfonder gäller, att allmänningsstyrelsen skall årligen avgiva förslag till användning av skogsmedelsfondens avkastning, såvitt angår bidrag till väghållningstungan eller för delägarna och kommunen nyttiga ändamål eller bidrag vid utgörande av utgifter, som socknens kommunal- eller kyrkostämma beslutit. Över förslaget skola allmänningsdelägarna yttra sig. Enskild delägare i fonden må även avgiva förslag i ämnet. Reglementena för Dorotea övre, Vilhelmina övre och Sorsele övre samt Tärna och Stensele skogsmedelsfonder medgiva, att de särskilda skogsmedelsfondernas kapital delvis anlitas för bestridande av vissa utgifter för vederbörande fonder eller allmänningsskogar ävensom för vissa andra i reglementena angivna ändamål. Enligt reglementena äger sålunda länsstyrelsen, därest något år avkastningen av allmänningsskogen och å skogsmedelsfonden icke skulle förslå till gäldande av kostnader och utgifter för skogens eller fondens vård och förvaltning eller å skogen eller fonden belöpande utskylder och onera, förordna om dessa kostnaders och utgifters bestridande ur skogsmedelsfonden. Vidare äger länsstyrelsen att för lindrande av svårare nöd bland allmänningsskogens delägare, efter det allmänningsstyrelsen lämnats tillfälle yttra sig i saken, antingen till fördelning utan återbetalningsskyldighet mellan delägarna i förhållande till vars och ens delaktighet i samfälligheten disponera intill 10 procent per år eller i fråga om Tärna och Stensele skogsmedelsfond intill 20 procent per år av skogsmedelsfondens kapital eller såsom lån mot borgenssäkerhet utlämna belopp till delägare, som därom ansöker. Dylika lån utlämnas, om ej länsstyrelsen för särskilt fall annorlunda bestämmer, på en tid av högst tre år samt löpa med skälig ränta, därest icjLe med hänsyn till ömmande omständigheter räntefrihet, efter allmänningsstyrelsens hörande, medgives. Därjämte må lån mot intecknings- eller annan säkerhet utlämnas av länsstyrelsen till sammanslutning av personer inom orten med uppgift att genom anläggande och drivande av mejeri eller genom andra företag främja den skogs- och jordbrukande ortsbefolkningens bästa, därest det avgörande inflytandet över skötseln av verksamheten ifråga utövas av delägare i allmänningsskogen. Lån till dylika sammanslutningar må dock icke utlämnas till sammanlagt högre belopp än som motsvarar högst 20 procent av skogsmedelsfondens kapital. Fondens av länsstyrelsen förvaltade kontanta medel må icke genom utlämnande av bidrag eller lån, som nu nämnts, nedbringas under visst i reglementet angivet minimibelopp. Detta belopp utgör, såsom tidigare angivits, för Dorotea övre skogsmedelsfond 5 000 kronor, för Vilhelmina övre skogsmedelsfond 30 000 kronor, för Tärna och Stensele skogsmedelsfond 50 000 kronor och för Sorsele övre skogsmedelsfond 25 000 kronor. Förvaltningen av skogsmedelsfonderna och förenämnda understödsfonder har i reglementena uppdragits åt vederbörande länsstyrelser. I fråga om

75 Arvidsjaurs, Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi samt Pajala, Junosuando och Tärendö socknars skogsmedelsfonder gäller dock, att länsstyrelsen vid förvaltningen av sådan skogsmedelsfond samt därav bildad understödsfond skall biträdas av en ekonominämnd. Denna nämnd skall bestå av tre av delägarna utsedda ledamöter med tre suppleanter för dem, vilka alla utses för en tid av två år. Enligt reglementena skall skogsmedelsfonds kapital placeras i riksbanken eller av Kungl. Maj:t oktrojerad bank eller i statens, kommuns eller allmänna hypoteksbankens obligationer. Enligt vissa reglementen må ur fonden jämväl kommun, som erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att upptaga lån, kunna erhålla sådant lån. Ur fonden må dock ej lån lämnas den kommun, vars jordägare hava del i fonden, där ej Kungl. Maj:t för särskilt fall sådant medgivit. Därest ekonominämnd biträder vid fondens förvaltning, må värdepapper ej inköpas eller amorteringslån utgivas, med mindre åtgärden godkännes av nämnden. Beträffande redovisningen för skogsmedelsfonds och understödsfonds förvaltning föreskrives i reglementena, att länsstyrelsen skall låta uppgöra och före den 1 april till allmänningsstyrelsen överlämna en tablå över fondernas inkomster, utgifter och tillgångar samt en beräkning över löpande årets inkomster, vilken tablå skall av allmänningsstyrelsen framläggas å ordinarie allmänningsstämman. Därest å stämman beslutas uttalande i anledning av tablån, skall protokoll däröver insändas till länsstyrelsen, som förordnar om den åtgärd i anledning därav, som kan finnas skälig, eller ock hänvisar delägarna att i händelse av befogenhet fullfölja sin talan i vederbörlig ordning efter anmärkningens beskaffenhet.

Besparingsskogarnas och allmänningsskogarnas belägenhet. Besparingsskogarna äro till största delen belägna i Kopparbergs läns västra och nordvästra delar. Här ligga Venjans, Lima, Transtrands, Älvdalens samt Särna och Idre socknars besparingsskogar, vilka tillsammans omfatta cirka 70 procent av besparingsskogarnas totala areal. Nu angivna besparingsskogar hava utlagts inom ett bälte, som sträcker sig från länsgränsen mot Värmland och Norge i väster till österdalälven i öster samt från Malungs och Järna socknar i söder till gränsen mot Härjedalen i norr. Älvdalens sockens besparingsskog sträcker sig dock med två skiften öster om Österdalälven. Av återstående besparingsskogar ligga Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars i Kopparbergs läns östra del invid eller i närheten av sjöarna Balungen och Storsjön samt Orsa sockens på ömse sidor om länets gräns i norr mot Gävleborgs län. Sistnämnda besparingsskog omfattar sålunda även vissa trakter av Gävleborgs län. I detta län ligger även Hamra kapellags besparingsskog, vilken gränsar intill Orsa sockens besparingsskog. Allmänningsskogarna äro, såsom förut nämnts, till största delen belägna inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Inom Västerbottens

76 läns lappmark förekomma allmänningsskogar inom Dorotea, Vilhelmina, Tärna, Stensele och Sorsele socknar. Bortsett från vissa mindre skogstrakter i Stensele och Sorsele socknar ligga i sistnämnda län samtliga allmänningsskogar ovan odlingsgränsen. Skogarna hava i allmänhet utlagts i större skiften omedelbart ovanför nämnda gräns. Skogarna äro belägna invid sjöar och vattendrag tillhörande Ångerman-, Ume- och Vindelälvarnas vattensystem. I Norrbottens län hava allmänningsskogar avsatts inom länets lappmark i Arvidsjaurs, Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi socknar samt inom länets kustland i Pajala, Junosuando och Tärendö socknar. De i lappmarken utlagda allmänningsskogarna ligga till huvudsaklig del nedom odlingsgränsen. Endast delar av Jukkasjärvi, Arjeplogs och Jokkmokks allmänningsskogar äro belägna ovan sagda gräns. Allmänningsskogarna i Norrbottens län ligga mera spridda än motsvarande skogar i Västerbottens län. Av Arvidsjaurs, Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi allmänningsskogar hava betydande områden utlagts invid eller i närheten av lappmarksgränsen mot kustlandet. I allmänhet äro såväl besparingsskogarna som allmänningsskogarna belägna på en icke obetydlig höjd över havet. För den övervägande delen av skogarna uppgår denna höjd till 300 a 500 meter. Vissa trakter av ifrågavarande skogar ligga emellertid åtskilligt högre än 500 meter över havet. Dylika trakter förekomma företrädesvis å Lima, Orsa samt Särna och Idre socknars besparingsskogar samt Vilhelmina övre allmänningsskog. Å andra sidan finnas områden å här avsedda skogar, vilkas höjd över havet avsevärt understiger 300 meter. Sådana områden förekomma t. ex. å Jokkmokks och Gällivare samt Pajala, Junosuando och Tärendö socknars allmänningsskogar. Till närmare upplysning om belägenheten av besparingsskogarna och allmänningsskogarna hänvisar kommissionen till två såsom bilagor III och IV vid detta betänkande fogade kartor.

Besparingsskogarnas och allmänningsskogarnas areal och dennas fördelning å olika ägoslag m. m. Med ledning av uppgifter, som kommissionen infordrat från vederbörande förvaltare av besparingsskogarna och allmänningsskogarna, har kommissionen låtit upprätta en tabell över skogarnas areal och dennas fördelning på olika ägoslag ävensom över skogarnas taxeringsvärden. Tabellen är av följande innehåll:

77 'abell 1.

Besparingsskogarnas och allmänningsskogarnas areal och dennas fördelning olika ägoslag samt skogarnas taxeringsvärden. Annan Produktiv skogs- produktiv mark mark (tomt, Impediåker, äng, ment skogkalordnad beväxt mark betesmark mark o. d.) hektar hektar hektar hektar

Skogarnas namn

å

Taxeringsvärde Skogens totala areal

markvärde

skogsvärde

Summa

hektar

kronor

kronor

kronor

2 113-29

8 595-56

121 200

665700 Besparingsskogar. Kopparbergs

län.

Svärdsjö, Envikens Svartnäs socknars

och ....

6 385-02

97-25

Venjans socknars: a) Gävunda

946-80

b) Finngruvans

569-07

435-20

1 382-00

17 400

57 700

10-46

6-46

44-61

630-60

12 800

66 500

414-27

1313-18

53 700 50 900

1816-02

3 233-60

85 500

109 000

,

892-04

6-87 32-05

e) Kättbo

,

1 385-53 1 812-90

10-60

— — —

1 578-50

3 402-00

30 800

84 200

115 000

f) Landbobyns

,

808-21

l-oo

1-75

326-14

1137-10

13 300

g) Nybodarnas

,

3-23 13-84

— —

1-85 14-66

5-08 28-00

200 200

900 900

3 322-65

4-05

191 600

243 200

0-65

1 725-54 254-15

5 052-24

407-35

— — — — —

662-15

4 800

12 900

17 700

1344-17

3 373-60

29 800

150 300

7 955-11 20 21955

196 500

708 600

905 100

c) Johannisholms d) Knås

h) Ogsjöängarnas (Öjes) i) Stutts

,

j) Tibergets

k) Västbygge , 1 725-53 303-90 Samtliga besparingsskogar i Venjans socken 11 88665 36958 Lima sockens

31 046-33

646-32

...

17 745-01

—

121-47 15 901-84 47 715-96 49-73 8 273-09 26 067-83

Älvdalens sockens

42 462-22

354-95

39-50 12 497-87 55 354-54

Särna och Idre socknars

29 979-00

219-00

Orsa sockens 1

49 40980 3 891-70

Transtrands sockens

Summa för Kopparbergs län 188 914-03 5 578-80 Gävleborgs Hamra kapellags

— —

63 000

363 600 1025700 1 389 300 245 300 608 200 853 500 556 600 1 618 500 2 175 100

14 101-00 44 299-00

198 800 728700 927 500 16 653-20 69 954-70 718 600 2857 800 3 576 400 218*91 77 495-40 272 20714 2 400 600 8 092 000 10 492 600

län.

3 071-00 10-00 Summa för Kopparbergs och Gävleborgs län 191985-03 5 588-80

—

545-00

3 62600

43 900

183 900

227 800

218-91 78 04040 275 83314 2 444 500 8 275 900 10 720 400

1 Av Orsa sockens besparingsskogs areal äro 21013-25 hektar produktiv skogsmark och 7 474-90 hektar impediment eller tillhopa 28 488-15 hektar belägna inom Kopparbergs län samt 32 288-25 hektar produkt i v skogsmark och 9 178-30 hektar impediment eller tillhopa 41466-55 hektar inom Gävleborgs län. Av taxeringsvärdet för besparingsskogen belöpa 1 564 600 kronor å den del av skogen, som är belägen inom Kopparbergs län, och 2 011800 kronor å den del, som är belägen inom Gävleborgs län.

78 Annan Produktiv skogs- produktiv mark mark Skogarnas namn

skogbeväxt mark hektar

Taxeringsvärde

(tomt Impediåker, äng, ment kalordnad mark betesmark o. d.) hektar hektar hektar

Skogens totala areal

hektar

markvärde

skogsvärde

Summa

kronor

kronor

kronor

Allmänningsskogar. Västerbottens

län.

Dorotea övre

3 060-00

66-00

Vilhelmina övre

37 148-00

64-00

4 611-00

14 500

— 10 126-00 47 338-00

1 485-00

148 800

379 600

67 601 528 4CM

39 569-00

6 328-00 45 897-00

162 000

397 000

559 001

23 336-00 Summa för Västerbottens län 103 11300

5 902-00 29 238-00

26 200

70 000

96 201

— 23 84100 127 08400

351 500

899 700 1 251 20

126 300

485 100

611 401

74 200

245 600

319 80

76 601 59 000 934 600 1 212 801

Sorsele övre

Norrbottens

130-00

län.

Arvidsjaurs

17 455-10

865-00

24-91

Arjeplogs

20 890-00 1 440-00

4-00

Nybyggarnas särskilda allmänning i Arjeplog

5 27800

Jokkmokks

55 444-00

Nybyggarnas särskilda allmänning i Jokkmokk . . Gällivare Nybyggarnas särskilda allmänning i Gällivare . . . .

91-00 190-00

7 085-00

17 600

27-00 14 866-00 70 527-00

278 200

275-00

3 258-00 18 775-00 65 920-00

1 716-00

87-00

772-00 43 612-00

5 658-30 24 003-31 5 707-00 28 041-00

533-00

83-00

Pajala, Junosuando och Tärendö socknars 38 076-00

999-00

Jukkasjärvi

157-93

240-00

859-00

856-00

33100 39 301 6 200 263 300 1 053 500 1 316 801 2100

10 600

12 701

Summa för Norrbottens län 211602-01 4 017-93

28 315-00 67 390-00 201700 526 300 728 001 123 100 171901 0-43 14 209-06 43 909-33 48 800 3 39734 89 573-36 308 59064 1 018 400 3 470 900 4 489 30

Summa för Västerbottens och Norrbottens län 314 715-01 4147-93

3 39734 113 414-36 435 674-64 1 369 900 4 370 600 5 740 50

Summa för Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län 506 70004 9 736 73

3616 25 191454 76 711507-78 3814 400 12646 500 16460 901

29 541-91

Enligt förestående tabell uppgår besparingsskogarnas och allmänningsskogarnas areal till sammanlagt 711 507*78 hektar, därav å besparingsskogarna belöpa 275 833*14 hektar och å allmänningsskogarna 435 674*64 hektar. Besparingsskogarna äro, såsom tidigare berörts, till övervägande del belägna inom Kopparbergs län. Allenast Hamra kapellags besparingsskog med en areal av 3 626 hektar samt viss del av Orsa sockens besparingsskog, vilken del omfattar 41 466*55 hektar, ligga inom Gävleborgs län. Den produktiva skogsmarken å besparingsskogarna uppgår enligt tabellen till 197 573*83

79 hektar, därav 191 985*03 hektar utgöra skogbeväxt och 5 588*80 hektar kalmark. Endast en ringa del av besparingsskogarna eller 218*91 hektar utgöras av annan produktiv mark än skogsmark. Den till impediment hänförliga marken å dessa skogar omfattar däremot den betydande arealen av 78 040*40 hektar. Av allmänningsskogarna ligga 4 med en areal av 127 084 hektar i Västerbottens län och 9 med en areal av 308 590*64 hektar i Norrbottens län. Den produktiva skogsmarken å allmänningsskogarna utgör 318 862*94 hektar, därav 314 715*01 hektar äro skogbeväxt och 4 147*93 hektar kal mark. Av annan produktiv mark än skogsmark finnas å dessa skogar 3 397*34 hektar. Förekomsten av impediment är även å allmänningsskogarna avsevärd eller 113 414*36 hektar. Av impedimentarealen faller den övervägande delen eller 89 573*36 hektar å allmänningsskogarna i Norrbottens län. Av tabellen framgår, att besparingsskogarna och allmänningsskogarna representera betydande värden. Skogarnas taxeringsvärden uppgå sammanlagt till ej mindre än 16 460 900 kronor, därav omkring två tredjedelar eller 10 720 400 kronor belöpa å besparingsskogarna. I sistnämnda belopp ingår markvärde med 2 444 500 kronor och skogs värde med 8 275 900 kronor. Motsvarande siffror för allmänningsskogarna äro 1 369 900 och 4 370 600.

Den produktiva skogsmarkens procentuella fördelning å olika boniteter. För vinnande av närmare kännedom om beskaffenheten av den produktiva skogsmarken å besparingsskogarna och allmänningsskogarna har kommissionen från förvaltarna av skogarna jämväl infordrat uppgifter om nämnda marks fördelning å olika boniteter. Med ledning av dessa uppgifter har kommissionen uppgjort en tabell, som införts å sid. 80. Enligt tabellen förekomma ej de två högsta bonitetsklasserna å ifrågavarande skogar. Av tabellen framgår i övrigt, att skogsmarken å besparingsskogarna är av väsentligt bättre beskaffenhet än å allmänningsskogarna. Boniteterna III och IV förekomma sålunda å flera besparingsskogar i ej obetydlig utsträckning, men å allmänningsskogarna saknas dessa boniteter nästan fullständigt. Allenast å en allmänningsskog finnes bonitet IV i mycket ringa omfattning. De allmännast förekommande bonitetsklasserna äro å. besparingsskogarna V och VI och å allmänningsskogarna VI och VII. Bonitet V förekommer blott å ett fåtal allmänningsskogar i mera avsevärd utsträckning. Bonitetsklassen VIII omfattar å besparingsskogarna relativt obetydliga arealer, men å allmänningsskogarna äro vidsträckta områden att hänföra till denna klass. Den lägsta bonitetsklassen, IX, finnes å 5 besparingsskogar och 6 allmänningsskogar, å samtiga i mindre omfattning.

80 T a b e l l 2. D e n p r o d u k t i v a s k o g s m a r k e n s p r o c e n t u e l l a f ö r d e l n i n g å o l i k a b o n i t e t e r . l 4

5 M a r k e n s

|

b o n i t e t

Skogarnas namn III

IV

V

VI

63-5

VII

VIII

Besparingsskogar. Kopparbergs

län.

Svärdsjö, Envikens o. Svartnäs socknars Venjans sockens:

0-2

a) Gävunda

23-

b) Finngruvans 0-6

c) Johannisholms d) Knås

1-7

f) Landbobyns

1-9

11-

14-5

20-1

6-

52-1

25-9

24-1

e) Kättbo

5-3

74-4

20-

11-7

49-2

13-1

15-3 13-6

19-6

—

g) Nybodarnas

5-1

h) Ogsjöängarnas (Öjes)

94-9

30-4

i) Stutts

0-1

j) Tibergets

8-3

k) Västbygge

2-8

60-8 44 45

47-6 9

4 Lima sockens

9 Transtrands sockens

11 O 0/

11-9

19 Älvdalens sockens 0-6

Särna och Idre socknars

88-3

Orsa sockens Gävleborgs Hamra kapellags

3 9-7

län. 63

,

25 Allmänningsskogar. Västerbottens

län. 35-15

17-34

Vilhelmina övre

0-92

58-43

38-13

Tärna och Stensele

47 Sorsele övre

8-3

80-6

61-3

31-2

59 0.22

42-65

41-45

35 14-53

52-02

11-75 32

56 48-6

47-2

47-51

Dorotea övre

Norrbottens Arvidsjaurs

län. 45

Arjeplogs Nybyggarnas Arjeplog

särskilda allmänning i

Jokkmokks Nybyggarnas Jokkmokk

särskilda allmänning i

Gällivare Nybyggarnas Gällivare

särskilda allmänning

Pajala, Junosuando och Tärendö . . . Jukkasjärvi 1

4-41

i

—

—

4-2 70

Boniteterna I och II finnas ej å besparingsskogarna eller allmänningsskogarna.

81 Virkesförrådets omfattning och beskaffenhet samt den årliga tillväxten. Kommissionen har vidare, jämväl med ledning av uppgifter som lämnats av vederbörande förvaltare, upprättat en tabell över virkesförrådets omfattning och beskaffenhet samt den årliga tillväxten av barrskog å besparingsskogarna och allmänningsskogarna. I tabellen redovisas virkesförrådet dels av växande barr- och lövskog — i fråga om vissa skogar dock allenast av växande barrskog — dels ock av torr skog samt angives, huru virkesförrådet av den växande skogen fördelar sig per hektar produktiv skogsmark och på skilda trädslag ävensom huru det i hushållningsplanerna upptagna avsättningsbara förrådet av barrskog fördelar sig å olika mogenhetsklasser. Den årliga tillväxten av barrskog redovisas dels per hektar produktiv skogsmark med särskilt angivande av tillväxten för tall och för gran dels ock för hela arealen produktiv skogsmark. De uppgifter, som ligga till grund för tabellen, hava i allmänhet hämtats från vederbörande hushållningsplaner. Med avseende å tabellens innehåll må anmärkas, att i virkesförrådet av växande barr- och lövskog icke medräknats de minsta dimensionsklasserna. I vissa fall hava, enligt vad som upplysts i de till kommissionen lämnade uppgifterna, icke medtagits träd under 10 cm. vid brösthöjd, i andra fall träd under 11 eller 12 cm. vid brösthöjd. Tabellen är införd å sid. 82—85. Såsom av tabellen framgår är inom besparingsskogarna virkesförrådet per hektar produktiv skogsmark förhållandevis stort. Enligt riksskogstaxeringsnämndens uppskattning av Sveriges skogstillgångar (stat. off. utr. 1932:26, del II tab. 14) uppgår kubikmassan inom bark för dimensionsklasserna 10—45 -f- inom Kopparbergs län i dess helhet till 52*6 kubikmeter per hektar skogsproduktiv mark. De flesta besparingsskogarna visa emellertid enligt tabellen en väsentligt högre siffra. Även i fråga om allmänningsskogarna i Norrbottens län är det i tabellen redovisade virkesförrådet relativt tillfredsställande. Enligt riksskogstaxeringsnämndens uppskattning uppgår nämligen kubikmassan inom bark för omförmälda dimensionsklasser inom Norrbottens läns lappmark, där de flesta av länets allmänningsskogar äro belägna, allenast till 32*1 kubikmeter per hektar skogsproduktiv mark, under det kubikmassan — med bark — för berörda skogar med undantag av Jukkasjärvi allmänningsskog enligt tabellen är lägst 39 kubikmeter. I fråga om allmänningsskogarna i Västerbottens län, vilka samtliga äro belägna inom länets lappmark och till allra största delen ligga ovanför odlingsgränsen, äro däremot förhållandena i förevarande avseende relativt sett mindre gynnsamma. Medan kubikmassan inom bark för ifrågavarande dimensionsklasser enligt riksskogstaxeringnämndens uppskattning i fråga om länets lappmark uppgår till 51*4 kubikmeter per hektar skogsproduktiv mark, är kubikmassan med bark för länets allmänningsskogar lägst 34 och högst 48 kubikmeter. 6—3'8607.

82 T a b e l l 3. V i r k e s f ö r r å d e t s o m f a t t n i n g o c h b e s k a f f e n h e t s a m t d e n

Det i kol. 2 uppVirkesförråd av tagna virkesförrådets växande barr- och fördelning å olika lövskog trädslag S k o g a r n a s

n a m n

kbm

per hektar produktiv skogsmark kbm

652 379

46-9

a) Gävunda

65 235

68-9

b) Fingruvans

47 700

c) Johannisholms

60 365

82-3 67-0

d) Knås

106 157

57-6 50-8 81-5 44-4

totalt

tall

»ran

%

%

Besparingsskogar. K o p p a r b e r g s län. Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars Venjans socken:

116 215 54 053

e) Kättbo f) Landbobyns

75-9 63-7

42-3 15-6 50-7 445

49-7

96-6

66-8

115-0

87-8

12-2

136-4

47-4

i) Stutts 1

224 462

67-6

54-3

j) Tibergets

15 092

37-0

75-8

229 825

113-2 50-4

87-0

53-4

42-1

53-2

46-8

53-0

31-0

Särna och Idre socknars

2 262 540 1641316

54-35

64-3

31-4

Orsa sockens

3 690 360

69-2

51-0

212 128

69-0

52-0

41-0

g) Nybodarnas

h) Ogsjöängarnas (Öjes)

k) Västbygge 1 Lima sockens Transtrands sockens

1 Älvdalens sockens

1597 307 940 875

Gävleborgs län. Hamra kapellags Allmänningsskogar. V ä s t e r b o t t e n s län. 149 600

48-0

0-6

94-8

Vilhelmina övre

1 633 253

43-9

5-2

76-3

Tärna och Stensele

1 611320

41-0

10-0

79-0

802 445

34-0

685 Dorotea övre

Sorsele övre 1

1 Det i kol. 2 redovisade virkesförrådet avser allenast växande barrskog.

årliga tillväxten å besparingsskogarna och allmänningsskogarna. 4

5 Fördelningen av det i hushållningsplanen upptagna avsättningsbara virkesförrådet av barrskog å

6 Årlig Virkesförråd av torr skog

tillväxt

av

barrskog

per hektar produktiv skogsmark tall

gran

summa

å hela arealen produktiv skogsmark

kbm

kbm

kbm

kbm

kbm

29-0

8 366

1-00

1-17

2-17

14 044-64

19-7

23-4

0-97

0-50

1-47

1391-80

27-8

2-4

—

1-07

2-07 1-17

1199-63 1 051-72

utvecklingsbar [Skog

avverkningsmogen skog

övermogen el. skadad skog

%

%

%

50-0

21-0

56-9 69-8 7-4

76-0

16-6

87-5

0-95

0-22

28-0

29-2

42-8

1-23

1 743-62

12-5

49-6

0-61 0-68

0-62

37-9

3 058 890

0-67

1-25

2 279-38

34-2

52-8

13-0

uppgift saknas

0-69

558-35

69-2

9-5

21-3

3-02

9-75

23-3

42-4

34-3

32-5

27-6

39-9

5 586

uppgift saknas 0-44 0-31

0-75

2 495-02

12-3

14-9

72-8

0-35

0-46

187-68

15-0

76-0

9 798

1-43

2 902-08

46-9 34-0

34-4

18-7

0-37

32 643-43

46-0

20-0

60 420 54 969

0-20 0-66

0-11 1-23

0*72

0-41

20 051-86

25-0

47 676

0-83

0-35

23-5

35-0 52-5

118 118

24-0

89 722

0-56

0-25

0'81

24 460-38

14-0

38-4

47-6

178 875

uppgift saknas

0-73

38 910-10

19-)

32-0

1-15

0-70

1-85

5 699-85

25-2

40-8 28-9 33-0

uppgift saknas 95 764

0-6

18-) 21-)

34-0 53-1

14 624-32

19-3

46-3

40-0

460 34-5

— —

23 707 68 846

>

>

0-043 0-05

0-35

0-6 0-393

0-38

0-43

50 524-26

1875-60 17 014-67 9 80112

84 Det i kol. 2 uppVirkesförråd av tagna virkesförrådets växande barr- och fördelning å olika lövskog trädslag S k o g a r n a s

n a m n

kbm

per hektar produktiv skogsmark kbm

Arvidsjaurs

888 839

48-5

56-7

36-7

6-6

Arjeplogs

870 000

39-0

56-0

34-0

10-0 14-0

totalt

tall

gran

%

%

lövträd

N o r r b o t t e n s län.

Nybyggarnas särskilda allmänning i Arjeplog

.

Jokkmokks Nybyggarnas särskilda allmänning i Jokkmokk. Gällivare 1 Nybyggarnas särskilda allmänning i Gällivare 1 . Pajala, Junosuando och Tärendö socknars Jukkasjärvi 1 1

240 000

45-0

37-0

2 190 390

39-4

74-67

19-54

5-79

68-8

73-68

12-47

1 778 833

40-0

64-0

36-0

22 775

30-0

1 736 002

44-4

70-0 52-8

626 506

21-0

70-0

30-0

31-5

15-7

Det i kol. 2 redovisade virkesförrådet avser allenast växande barrskog.

Beträffande sammansättningen av besparingsskogarnas och allmänningsskogarnas virkesförråd av barrskog utvisar tabellen, att samtliga mogenhetsklasser äro representerade inom detta. En viss skiljaktighet föreligger emellertid mellan de båda grupperna skogar i förevarande avseende, i det å besparingsskogarna förekomsten av utvecklingsbar skog är väsentligt större än å allmänningsskogarna. En följd härav är, att de senare skogarna uppvisa relativt större mängder avverkningsmogen samt övermogen och skadad skog än de förra. Nu angivna skiljaktighet äger samband därmed, att besparingsskogarna underkastats mera omfattande avverkningar än allmänningsskogarna. Den otillfredsställande åldersklassfördelning, som enligt tabellen förefinnes i fråga om besparingsskogarna och allmänningsskogarna, avspeglar sig i de relativt låga tillväxtsiffror, som upptagas i tabellen. Tydligt är, att dessa siffror i viss mån bero jämväl på det mindre gynnsamma läge i klimatiskt och skogsbiologiskt avseende, som är kännetecknande för flertalet av ifrågavarande skogar. Enligt riksskogstaxeringsnämndens uppskattning (del II tab. 24) uppgår den årliga tillväxten inom bark i Kopparbergs län till 1*80 kubikmeter, i Västerbottens läns läppmark till 1*24 kubikmeter och i Norrbottens läns lappmark till 0*7 kubikmeter, allt per hektar skogsproduktiv mark. Dessa siffror avse såväl barr- som lövskog. Tillväxtsiffrorna för besparingsskogarna samt allmänningsskogarna i Västerbottens län äro, såsom framgår av tabellen, i flertalet fall avsevärt lägre än berörda, av riksskogstaxeringsnämnden angivna siffror för Kopparbergs län och Västerbottens läns lapp-

85 4

5 Fördelningen av det i hushållningsplanen upptagna ivsättningsbara virkesförrådet av barrskog å

6 Årlig tillväxt

Virkesförråd av torr skog

avverkningsmogen skog

övermogen el. skadad skog

%

%

%

kbm

25-7

47-3 33-0

27-0

34 789

0-53

26-0

41-0

52 523

0-25

25-0

34-0

7 396

0-24

64-76

20-21

232 360

0-53

0-15 0-12

0-83 0-48

18-04

62-65

19-31

2 801

50-0

26-0

av

<

barrskog

per hektar produktiv skogsmark

utvecklingsbar skog

24-0

å hela arealen produktiv skogsmark

tall

gran

summa

kbm

kbm

kbm

kbm

0-26

0-79

14 472-88

0-15

0-40

8 932-00

0-39

2 093-91 3616210

0-65

O-io

0-93

717-96

0-67

29 404-29

23-0

55-0

36 700 1040

0-54

0-19 0-17

0-71

378-43

28-9

40-6 47-0

94 408

0-47

0-21

0*68

12 000

0-24

0-08

0-32

26 571-00 9 503-95

44-0

mark. Detta torde emellertid hava sin grund — förutom i nyssangivna förhållanden — jämväl däri, att tabellens tillväxtsiffror hava avseende allenast å barrskog. Allmänningsskogarna i Norrbottens län äro i förevarande avseende något bättre ställda, i det sex av dessa skogar enligt tabellen hava en tillväxt, som uppnår eller nästan uppnår den genomsnittliga tillväxten i länets lappmark, medan tillväxtsiffrorna för tre av skogarna betydligt understiga den av riksskogstaxeringsnämnden beräknade tillväxtsiffran för länets lappmark.

Storleken av de kostnader, som nedlagts för främjande av skogsvård å besparingsskogarna och allmänningsskogarna. För vinnande av upplysning rörande omfattningen av de skogsvårdsåtgärder, som under tioårsperioden 1927—1936 kommit till utförande å besparingsskogarna och allmänningsskogarna, har kommissionen från skogarnas förvaltare inhämtat vissa uppgifter härom. I uppgifterna hava angivits dels de kostnader, som under ifrågavarande tidsperiod nedlagts å a) skogskultur, hyggesröjning och markberedning, b) dikning, c) gallring i ej avsättningsbara bestånd och andra beståndsvårdsåtgärder och d) transportleder och kojbyggnader, dels ock beloppet av de statsbidrag, som under sagda tioårsperiod uppburits för de förut angivna åtgärderna. De lämnade uppgifterna hava sammanställts i följande tabell:

86 T a b e l l 4.

Beloppet

av d e k o s t n a d e r , s o m u n d e r å r e n 1927—1936 n e d l a g t s för främjande l skogsvård å besparingsskogar och allmänningsskogar.

Totala beloppet (inkl. statsbidrag) av de kostnader, som under åren 1927—1936 nedlagts för främjande av skogsvård å skogen

Skogarnas namn

Gallring i ej avsättningsbara bestånd Transportoch andra leder och beståndskoj byggvårdsåtgärnader der Kronor Kronor

Beloppet a^ de statsbidrag, som under årei 1927—193* upp burits fi de i kol. '

Skogskultur, hyggesröjning och markberedning

Dikning

Kronor

Kronor

16 790:

52 070:

6 100: —

657 50

200: —

c) Johannisholms

4 693

e) Kättbo 1

8 350

207: 39

f) Landbobyns

875 50

2 579

200: —

94:33

3 749:65

9 842: 59

587: 50

595:58

12 025:67

Summa

Kronor

Besparingsskogar. K o p p a r b e r g s län. Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars

89 435: —

164 395: —

Venjans socknars a) Gävunda 1 b) Finngruvans d) Knås

2 591:74 2 411:18

131: —

1 180:—

6 284:

2 142: 74

7 609:

-

8 857: 77

g) Nybodarnas h) Ogsjöängarnas (öjes) 1 i) Stutts

j) Tibergets 1 1

k) Västbygge Samtliga besparingsskogar i Venjans socken

80:

80 1000 75

1 949: 07

947 50

8 665: 51

600: —

8 008: 23

2 024: 07 18 221:24

5 035: 50 44 872:05

1 925:89

12 020: 88

63 854: 32 272 631

84 319 5 042 Lima sockens 57 982 3 293 Transtrands sockens 141 463 14 205 Älvdalens sockens 47 311 3 219 Särna och Idre socknars 141119:11 240 627: 2C Orsa sockens Summa för Kopparbergs län 188 703: 61 668 644: 25 G ä v l e b o r g s län. 15035:3 205: Hamra kapellags Summa för Kopparbergs och Gävleborgs län 191 908: 61 683 679: 25 1

Siffrorna i tabellen avse endast åren 1934—1936.

6 568

176 702

3 590

74 002

138 867

371 908

579 705

102 839 51 765 257 497: 58 640 443 72 056 89 1 033 330: 46 1 962 735: 21 544

2 544: —

6 951:

27 735: -

74 600: 89 1040 281:46 1 990 470: 21

87 Totala beloppet (inkl. statsbidrag) av de kostnader, som under åren 1927—1936 nedlagts för främjande av skogsvård å skogen

Skogarnas namn

Skogskultur, hyggesröjning och markberedning Kronor

Gallring i ej avsättningsbara bestånd Transportoch andra leder och Dikning beståndskoj byggvårdsåtgärnader der Kronor Kronor Kronor

Summa

Beloppet av de statsbidrag, som under åren 1927—1936 uppburits för de i kol. 2 angivna åtgärder

Kronor

Kronor

Allmänningsskogar. V ä s t e r b o t t e n s län. 921

Dorotea övre

1462 Vilhelmina övre

3 581:

1148: -

952:

3 414

9 064

19 589

22 003

14 608

18 794

270: —

Tärna och Stensele

4186 Sorsele övre

7 822

8 822

7 569

4 533:

1 148:—

45 433

58 683

270: —

19 079: •

76 149:

2 528: —

22 353: •

120 109:

1778: — 308: — 200: —

Summa för Västerbottens län N o r r b o t t e n s län. Arvidsjaurs Arjeplogs Nybyggarnas särskilda ning i Arjeplog

2156:

308: —

6 243: •

5 891:

559:

485: —

43:-

6 978:

35 269:

16 669:

26 662: —

54 060

132 660:

32 430:

5130:—

61 460:

137 820:

allmän-

Jokkmokks Nybyggarnas särskilda ning i Jokkmokk

15097:

23 804:

allmän-

994:

640: —

354:

Gällivare Nybyggarnas särskilda allmänning i Gällivare Pajala, Junosuando och Tärendö socknars

38 800:

16 680

20 919

14 892

10 844

Jukkasjärvi

7 445

4 530

13 970

Summa för Norrbottens län 133 071

156 327

50 969

159 533

499 900

2 286:

52 117:

204 966:

558 583:

2 556:

230: —

60: —

170: —

Summa för Västerbottens och Norrbottens län

63 335

140 640: — 160 860: — Summa för Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län

126 717:89 1245247:46 2 549053:21 137 091: 332 548: 61 844539:25

Av tabellen framgår, att betydande belopp under åren 1927—1936 nedlagts å ifrågavarande skogar och särskilt å besparingsskogarna för verkställande av olika åtgärder i skogsvårdens intresse. Å besparingsskogarna hava sålunda utförts skogskultur, hyggesröjning och markberedning för 191 908 kronor 61 öre, dikning för 683 679 kronor 25 öre, gallring i ej avsättningsbara bestånd och andra beståndsvårdsåtgärder för 74 600 kronor 89 öre samt

88 transportleder och kojbyggnader för 1 040 281 kronor 46 öre. Motsvarande belopp för allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län äro 140 640, 160 860, 52 117 och 204 966 kronor. De sammanlagda belopp, som under förenämnda period nedlagts å ifrågavarande skogar för utförande av här avsedda åtgärder, uppgå sålunda för besparingsskogarna till i runt tal 2 000 000 kronor och för allmänningsskogarna till omkring 560 000 kronor. Nu angivna kostnader hava ej i sin helhet bestritts av skogarnas eller skogsmedelsfondernas avkastning utan till kostnadernas gäldande hava vissa bidrag lämnats av statsmedel. Dessa bidrag uppgå enligt tabellen för besparingsskogarna till i runt tal 135 000 kronor och för allmänningsskogarna till cirka 2 600 kronor.

Omfattningen av avverkningarna å besparingsskogarna och allmänningsskogarna. I anslutning till de uppgifter om den årliga tillväxten av barrskog å besparingsskogarna och allmänningsskogarna, som återfinnas i tabell 3 (sid. 82), torde även böra lämnas en redogörelse för omfattningen av avverkningarna å ifrågavarande skogar. Kommissionen har för detta ändamål från förvaltarna av skogarna infordrat uppgifter dels rörande de avverkningsbelopp, som enligt gällande hushållningsplaner må uttagas å skogarna, dels ock angående det antal kubikmeter, som avverkats å skogarna i medeltal per år under perioden 1927—1936. På grundval av dessa uppgifter har upprättats en tabell, som införts å sid. 89 och 90. Enligt tabellen hava avverkats i medeltal per år under åren 1927—1936 å besparingsskogarna 216 940 kubikmeter och å allmänningsskogana 204 620 kubikmeter. Då den årliga tillväxten (av barrskog) enligt vad tabell 3 utvisar uppgår å besparingsskogarna till 200 153*55 kubikmeter och å allmänningsskogarna till 171 552*23 kubikmeter, har alltså under berörda tioårsperiod å ifrågavarande skogar viss avverkning utöver tillväxten (av barrskog) ägt rum. Detta förhållande torde sammanhänga därmed, att förekomsten å dessa skogar av övermogen och skadad skog, på sätt framgår av tabell 3, är jämförelsevis stor samt att det för vinnande av en bättre sammansättning av virkesförrådet befunnits önskvärt att under ifrågavarande år uttaga en del av skogarnas överåriga virkeskapital. I samband med utredningen rörande avverkningarnas omfattning å här avsedda skogar har kommissionen jämväl undersökt, huruvida återväxten å skogarna efter de företagna avverkningarna eller efter därå inträffade skador (brand-, storm-, snö- och insektsskador) är nöjaktig. Av de uppgifter, som kommissionen i detta avseende inhämtat från skogsförvaltarna, framgår, att återväxten å de flesta av skogarna i huvudsak är tillfredsställande. Såsom skogar med onöjaktig återväxt angivas endast Stutts skifteslags besparingsskog samt Dorotea övre och Vilhelmina övre allmänningsskogar. I

89 T a b e l l 5.

Omfattningen a v a v v e r k n i n g a r n a å b e s p a r i n g s s k o g a r n a o c h allmänningsskogarna.

S k o g a r n a s

n a m n

Årlig avverkning i kbm. enligt gällande hushåll- Antal kbm. som i medelningsplan tal per år avverkats Per hektar Total årlig under åren produktiv avverkning 1927—1936 skogsmark

Besparingsskogar. Kopparbergs

län.

Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars

15 438

2-3

1600 1260 1435 2 365 3 300 1100

1-7

2-2

* 1045

15 105

Venjans sockens a) Gävunda b) Finngruvans c) Johannisholms d) Knås e) Kättbo f) Landbobyns

1605 1397

1-6 1-7

2 587

1-8

3 275 1100

1-4

g) Nybodarnas 6 h) Ogsjöängarnas (Öjes) i) Stutts j) Tibergets

2-9

5 431

1-6

0-86

2-9

22 729

1-85

22 690

25 894 18 122 »38 580 33 443 54 702

0-8

1-03

60 254

208 908

1-07

212 486

Samtliga besparingsskogar i Venjans socken 8

Lima sockens Älvdalens sockens Särna och Idre socknars Orsa sockens Summa och medeltal för Kopparbergs län

5 849

k) Västbygge

Transtrands sockens

8 7

1-02

5 829

26 844 8

16 365

0-8

37 034

1-11

34194 G ä v l e b o r g s län. Hamra kapellags Summa o. medeltal för Kopparbergs o. Gävleborgs län 1

1-36

IO 4 454

213 089

1-08

216 940

Härav utgöra 14 429 kbm. ordinarie avverkning och 1 009 kbm. extra avverkning, Härav utgöra 14 277 kbm. ordinarie avverkning och 828 kbm. extra avverkning. 3 Avser åren 1930—1936; uppgifter för åren därförut saknas. 4 Avser åren 1928—1936; uppgift för år 1927 saknas. 5 Avser åren 1933—1936; uppgifter för tiden därförut saknas. 6 Hushållningsplan saknas; någon avverkning å skogen under 1927—1936 har ej förekommit. 7 Avser åren 1931—1936. 8 xAvser endast ordinarie avverkning. 9 Härav utgör 34 170 kbm. ordinarie avverkning och 4 410 kbm. extra avverkning. 10 Avser åren 1935 och 1936. 2

90 S k o g a r n a s

n a m n

Årlig avverkning i kbm. Antal kbm., enligt gällande hushåll- som i medelningsplan tal per år avverkats Per hektar under åren Total årlig produktiv 1927-1936 avverkning skogsmark

A llmänningsskogar. V ä s t e r b o t t e n s län. Dorotea övre Vilhelmina övre Tärna och Stensele Sorsele övre Summa och medeltal för Västerbottens län

3 725 16 851 21630 12 000 54 206

1-2

3 301

0-45

22 825

0-55

20 636

0-5

0-63

56 895

l-o

18 353

0-54

11600 N o r r b o t t e n s län. Arvidsjaurs Arjeplogs Nybyggarnas särskilda allmänning i Arjeplog Jokkmokks Nybyggarnas särskilda allmänning i Jokkmokk Gällivare

19 066 11949 3 965 »35 316 1060 32 840

0-74

4 421

0-63

1-37

0-75

0-91

25181 8 820

0-64

28 877

0-30

8 779

Summa och medeltal för Norrbottens län

138 697

147 725

Summa medeltal för Västerbottens o. Norrbottens län Summa och medeltal för Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län

192 903

0-60

204 620

0-79

421560 Nybyggarnas särskilda allmänning i Gällivare Pajala, Junosuando och Tärendö socknars Jukkasjärvi

1 Avser endast ordinarie avverkning.

fråga om förstnämnda skog har såsom orsak till den svaga återväxten uppgivits, att skogen delvis är svårföryngrad, och beträffande sistnämnda två skogar har åberopats, att de klimatiska förhållandena äro ogynnsamma.

Utredning rörande den omfattning, vari betning med hemdjur äger rum å besparingsskogarna och allmänningsskogarna. Kommissionen har vidare från vederbörande skogsförvaltare inhämtat uppgifter, huruvida och i vilken omfattning betning med hemdjur äger rum å besparingsskogarna och allmänningsskogarna. Av dessa uppgifter framgår, att betning äger rum å samtliga ifrågavarande skogar utom en, Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog, som uppgives vara helt fredad från betesdjur. Å övriga skogar förekommer betning i större

91 eller mindre omfattning. I flera fall är betningen begränsad till visst område av skogen, vilket område stundom utgör blott en mindre del av skogens areal. Å Arjeplogs och Gällivare allmänningsskogar, som omfatta 28 041 respektive 65 920 hektar, bedrives sålunda betning allenast å 5 000 respektive 4 000 hektar. Ett liknande förhållande äger rum i fråga om Jukkasjärvi allmänningsskog. De hemdjur, som släppas på bete å ifrågavarande skogar, utgöras huvudsakligen av hästar och nötkreatur. Å flera av skogarna hållas dock även får och getter på bete. Betning med getter förekommer sålunda å Lima, Transtrands, Älvdalens samt Särna och Idre socknars besparingsskogar, Stutts och Västbygge skifteslags besparingsskogar i Venjans socken samt Dorotea övre och Sorsele övre allmänningsskogar. Å nu nämnda skogar med undantag av Stutts skifteslags besparingsskog förekommer även betning med får, varjämte sådan betning äger rum å Hamra kapellags besparingsskog samt Arvidsjaurs, Gällivare och Jukkasjärvi allmänningsskogar. Antalet hemdjur, som hållas på bete å ifrågavarande skogar, är mycket varierande men överskrider i fråga om flertalet skogar icke 200 å 300 djur. De skogar, där enligt de lämnade uppgifterna betning förekommer i större utsträckning, äro Lima sockens besparingsskog, å vilken cirka 90 hästar, 650 kor, 190 får och 340 getter pläga hållas på bete, Transtrands sockens besparingsskog, där betning brukar äga rum med cirka 40 hästar, 180 kor, 80 får och 100 getter, Älvdalens sockens besparingsskog, för vilken antalet betesdjur angives till cirka 20 hästar, 540 kor, 320 får och 20 getter, Särna och Idre socknars besparingsskog, där betning bedrives med cirka 50 hästar, 350 kor samt 325 får och getter, Orsa sockens besparingsskog, för vilken betesdjurens antal uppgives till 55 hästar och 360 nötkreatur, Jokkmokks allmänningsskog, därå cirka 140 hästar och 500 nötkreatur pläga beta, samt Tärna och Stensele allmänningsskog, vara betning bedrives med cirka 1 000 djur. Erinras må, att enligt lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige sådant bete må bedrivas inom vissa av de trakter, där allmänningsskogarna äro belägna. Jämlikt lagen må renbete i regel äga rum dels under varje tid av året inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen samt å sådan mark nedom samma gräns, som tillhör kronan eller vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder varit såsom sådant land använd, dels ock under hösten och vintern (l oktober—30 april) å vissa andra trakter inom nämnda lappmarker ävensom å vissa områden utom lappmarkerna. På grund av den rätt till renbete, som sålunda tillkommer lapparna, utövas sådant bete i betydande omfattning å vissa allmänningsskogar. Ä Jukkasjärvi allmänningsskog förekommer enligt uppgift betning av cirka 20 000 renar årligen.

92 T a b e l l 6. T a b e l l ö v e r i n k ö p av m a r k f ö r a v k o m s t m e d e l från b e s p a r i n g s s k o g a r n a o c h Jordägare, för vilkas räkning inköpen skett

Svärdsjö, Envikens Svartnäs socknars

De inköpta fastigheternas namn

och Lägenheten Pangar i Toftbyns skifteslag av nr 2 litt. B, av nr 6 litt. F., av nr 9 litt. I 1 Skogvaktarbostället Lilla Björnmossen av nr 1 litt. A Skogvaktarbostället Lilla Björnmossen av nr 1 litt. A, nr 1 litt. Aa Summa för Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars jordägare

Lima sockens

48-032 snesl. litt. L V. Tandö 32-956

>

> Ha V. Tandö

20-045

>

> A V. Tandö

Avstyckningslott litt. F V. Tandö Summa för Lima sockens jordägare 33 snesl. 9-95 bandi. litt. F Käpplokfallet l 2 » > E 13 • 8-06 > l2 14 > > CCii Besjövallen 2 3 • 3-52

Transtrands sockens

•

9-39

> av >

Ea Josätra l 1 x

•

8-02

i

6-39

•

8-48

•

4-44

i

1-84

> > > > >

Ma Ö:a Salen 161

» > > > >

i

>

2>

i

2-74

> » > > >

F»

>

>

122 D

»

>

33 Da ö:a Långstrand 42 *• A

>

l1

>

A, Aa N:a Brändan 11 10 23

i

1-73

> > > >

i

6-25

i

i

0-39

>

15 J

2-06

>

> I c V:a Långstrand 151

i

6-80

i

4-51

Bli

,

,

H Vädersjön l

1 H d Vörderås 21 1 G

»

D Mornäs 45 F Fiskarheden 63, 6* Hc Hansgården Gusjön 152, 154 . .

Avstyckning från litt. D Bärvallen l a >

Skogslundsbo Sörsjön 2 16

>

34 snesl. 5'57 bandi. litt. O Bompasätra 22 och 23 17

>

3-60

>

> Ab Larsbo nr 1 Summa för Transtrands sockens jordägare

Kyrkbyn nr 30

Särna och Idre socknars Älvdalens sockens

,

Litt. E och Qa Kåtilla >

Z Brunsberg Summa för Älvdalens sockens jordägare

1 Uppgift om areal saknas.

93 allmänningsskogarna samt de av dessas avkastning bildade skogsmedelsfonderna. D e inköpta fastigheternas areal År, då fastigheterna inköpts

annan mark hektar

inalles hektar

—

0-71

175: —

—

0-3350

350: —

—

1-0450

1-0450

kronor

, 1891

124 75

450: —

975: —

8 600:—

5 300: —

2 580: —

12 000: —

25 84

102-624

26-15

128-774

1897, 1901

3 699: —

3 000: —

15-344

1-609

16-953

1894, 1896

1180: -

—

2 992: — 2 096: —

—

—

28 480: —

38-2372

30-3817

68-6189

1880, 1890, 1892

24-1816

2-8694

27-051

1000: -

26-2150

10-8776

37-0926

2 170:—

—

—

2 088: 80

37-4386

8 500: —

68-8254

63*0343

131-8597

1894, 1906, 1916

4 700: —

58-5395

134-3025

192-8420

1800: —

8-0455

25*6797

33-7252

300: —

15-2890

4-6180

19-9070

672: —

—

1-2250

1-2250

150: —

400: —

40-3200

13-1835

53-5035

4 400: —

—

16-2500

16-2500

200: —

34-0000

23-7400

57-7400

3 421: -

110-8886

'

Köpeskilling

skogsmark hektar

—

—

1-1220

1-1220

3 000: —

—

0-5000

0-5000

1 550: —

37-0139

3-8384

40-8523

1000: —

81-5220

10-6100

92-1320

1 1341059

1 607: — 49 925: 80

22-01

9-81

31-82

25000: —

159-63

35-45

15 0 0 0 : —

45-53

51-96

41-88

247-04

900: — 15 900: —

94 Jordägare, för vilkas räkning inköpen skett

Orsa sockens

De inköpta fastigheternas namn

30 snesl. 7870 bandi, sub Ii t. Bb Sandsjö nr 2 79

4-480

C

7-150

A Tackåsen nr 1

0-920

3-140

7-575

3-370

0-30

subb

>

> 3

Ba Råberget nr 2 A Knoppen nr 1 B Sandsjö nr 2

sub

Ba

>

nr 2

B Tackåsen nr 2

0-62

sub

Ba

>

nr 2

3-11

sub

Aa

»

nr 1

2-340

sub

Ab Knoppen nr 1

7-280

sub

Aa

3-74

Tjäderåsen

0-60

Fa Kvarnberget nr 6

>

B 20

>

2-410

nr 1

»

nr2'

Ec Sandsjö nr 5

sub

6 > 6-648 Ba Skålbygget nr 2 sub Avstyckning från sub litt. Da Mickelvål nr 4

»

>

»

litt. P i Hansjö nr Qba , ,

> DV

>

> > 99 3 98

Qi

>

> 100

M

»

>

12 Ma Mickelvål nr 12 Mb

>

> >

Ma Viborg nr 12 Gaiv Kyrkbyn nr

7 GbV

>

,

7 Za

>

> 24

Zb

>

» 24

Ubl Hansjö nr 76 Q

»

»72

Z

>

> 53

L Stackmora nr 11 Summa för Orsa sockens jordägare 1

Uppgift om köpeskilling saknas.

95 De inköpta fastigheternas areal

annan mark hektar

inalles hektar

283-65

228-79 15-08

20'224

249-014

0-32

15-40

61-44

14-43

75-87

7-71

7-85

126-91 15-83

142-57

I

2-78

18-56

\

62-10 16-31

0-11

1-99

2 500: —

1 Köpeskilling

År, då fastigheterna inköpts

skogsmark hektar

J

kronor

>

110 000: —

10 000: —

45 000: —

55-46

4-68

18-30 6004

3 028: —

106-69

15-045

121-735

15 000: -

17-73

0-22

17-95

2 000: —

—

0-1976

0-1976

25-43

84-90

8-82 0-0420

21-09

1920—21

63*1580

293180 39-85

1933 1934

18-37

25-9410

— — —

26-3395

5-6747

31-6660

3-7420

—

31-8500

93-6760

116-8800

112-9500

—

14-7560

1 513:55

2-1400 18-66

5 448: 44

65-3100

9-20 207-0306

33-9700

5947 12-27 63-1160 298180 39-85 18-37 203910 26-3395 5-6747 316660 167250 31*8600

— — 5-55

93-6760 116-8800

—

112-9500 14-7550 44-3080 46-65 24-77 1 748-9292

10 0 0 0 : 3 400: —

7 932:56

1 \

6 248: 41

1\

5 914: —

1 1

919:|

4 646: 42

18 708:50

]

2 713:53 254 972:41

96 Jordägare, för vilkas räkning inköpen skett

Hamra kapellags

De inköpta fastigheternas namn

131 snesl. 8-68 bandi. litt. A Hamra storskiftes nr 1 55

>

7-77

»

» E

>

>

nr 5

»

9-66

»

» C

>

>

nr 3

3/18 av Hamra bys myrodlingslägenhet under 31 snesl. 5'41 bandi. litt. Fa Hamra nr 6 153 snesl. 526 bandi. litt. A Malungshed nr 1 201

»

5-59

»

> A Torns-Björkberg nr 1

»

3-72

>

> B Tandsjö nr 2 Summa för Hamra kapellags jordägare

Jokkmokks sockens.

29/64 mtl. Ludvigsudde nr 1 Vajkijaure nr 5 3 Summa för Jokkmokks sockens jordägare Summa för samtliga ovanangivna socknars och kapellags jordägare

1 Efter avdrag av den areal, som tillagts avstyckade fastigheter.

Inköp av mark för avkomstmedel från besparingsskogarna och allmänningsskogarna eller de av dessas avkastning bildade skogsmedelsfonderna m. m. I vissa fall hava delägarna i de särskilda besparingsskogarna eller allmänningsskogarna använt avkomstmedeln från dessa skogar eller de av skogarnas avkastning bildade skogsmedelsfonderna till inköp av fastigheter för delägarnas räkning. Dessa fastigheter, som huvudsakligen bestå av skogsmark och som ej sammanlagts eller eljest i kameralt avseende förenats med nämnda skogar, förvaltas i regel av allmänningsstyrelserna. I Lima och Transtrands socknar förvaltas de dock av de s. k. jordägarenämnderna. För erhållande av närmare upplysning, i vilken omfattning här avsedda inköp ägt rum, har kommissionen från allmänningsstyrelserna samt förvaltarna av besparingsskogarna och allmänningsskogarna infordrat uppgifter härom ävensom rörande de inköpta fastigheternas areal, tiden för dessas inköp och inköpssummorna. De inkomna uppgifterna hava sammanställts i en tabell (tabell 6), som införts å sid. 92—96. Av tabellen framgår, att de fastigheter, som delägarna i besparingsskogarna och allmänningsskogarna inköpt för avkomstmedel från dessa skogar eller de av skogarnas avkastning bildade skogsmedelsfonderna, omfatta en areal av sammanlagt 6 074*1607 hektar, därav huvuddelen eller 5 114*4309 hektar utgöras av skogsmark. De köpeskillingar, som av delägarna erlagts för ifrå-

97 De inköpta fastigheternas areal

\

År, då fastigheterna inköpts

skogsmark hektar

annan mark hektar

inalles hektar

1628-82

1 695-55

1 628-82

1695-55

100-14

569-04

12-60

kronor

468-9 12-60

Köpeskilling

331 000: —

19 000: — 350 000: — 35 000: — 6 000: —

100-14

581-64

41 000: —

5114-4309

959-7298

6074-1607

766253:21

gavarande fastigheter, uppgå enligt tabellen till sammanlagt 766 253 kronor 21 öre. Jordägarna i Älvdalens socken hava, förutom de i tabell 6 upptagna två fastigheterna, under år 1931 inköpt ytterligare vissa fastigheter, för vilka enligt uppgift betalning erlagts delvis genom överlämnande av virke från besparingsskogen och delvis med medel, som härflutit från den inom socknen bildade s. k. rotarnas reservfond. Denna fond har enligt inhämtad upplysning uppkommit av medel, som influtit dels genom vissa före storskiftet verkställda försäljningar av virke från överloppsmarkerna inom socknen och dels från de områden, som vid storskiftet avsatts för socknemännens gemensamma räkning, dock med undantag av socknens besparingsskog. Värdet av det virke, som från besparingsskogen lämnats såsom en del av likviden för ifrågavarande fastigheter, angives hava uppgått till 20 000 kronor. De fastigheter, som jordägarna inom socknen på nyssangivna sätt förvärvat och vilka förvaltas av den i det föregående omnämnda jordbruksnämnden i Älvdalens socken för jordägarnas räkning, hava upptagits i en å sid. 98 införd tablå. Enligt tablån omfatta fastigheterna en areal av 834*2725 hektar, därav 739*4319 hektar utgöras av skogsmark. De för fastigheterna erlagda köpeskillingarna uppgå till 46 000 kronor. Från fastigheterna hava sedermera, enligt vad för kommissionen upplysts, vissa områden avyttrats. Dessa områden omfatta en areal av 34*2429 hektar. Arealen av de fastigheter, som för7—378607.

98 Fasti gheternas areal Fastigheternas namn

39 snesl. 7-11 bandi. litt Ab Brunsberg > Ac » > 1-45 >

skogsmark hektar

annan mark hektar

[3 640: —

i

3 300: —

>

8-31

>

» Ad

»

>

•

8'75

>

» Ak

>

i

• •

3'40 7-54

> >

»Al > Am

> >

i

> >

> Tb Evertsberg

> 93 2

120-7700

43-1000

> T

> 193

17-1530

2-2800

y 25 1

138-6465

13-8747

> 121

• •

•

68 39

-

25 45

i

9-64 9-25

Karlsarvet

inalles hektar

nr

7 56

Köpeskilling kronor

275-2994

19-5894

294-8888

9-32

>

1-03

>

> A 1 Loka

2-93

>

7*3C

*

> 1*} > A* » > Äa Västermyckeläng > 541 Summa

3 650: — 7 360: —

> 1,

> Å

2 740: — (

730: — 163-8700 194330 152-5212

106-7490

2-5970

109-3460

80-8140 7394319

13-3995

94-2135

94-8406

834-2725

5 070: — 860: — 6 910:— f3 250:— [2 090: 6 400: — 46060: —

värvats för här avsedda medel och som fortfarande tillhöra jordägarna i Älvdalens socken, uppgår sålunda till 800*0296 hektar. I detta sammanhang må omnämnas, att jordägarna i Älvdalens socken för medel, som enligt uppgift uteslutande härflutit från rotarnas reservfond, under åren 1876—1935 inköpt ytterligare ett stort antal fastigheter inom socknen. Även sistnämnda fastigheter förvaltas av förenämnda jordbruksnämnd för jordägarnas räkning. Vidare hava jordägarna i Särna och Idre socknar på grund av särskilda av Kungl. Maj:t meddelade beslut förvärvat vissa fastigheter inom socknarna, vilka fastigheter inköpts för medel, som influtit genom försäljning av virke från oavvittrad mark inom nämnda socknar. Ifrågavarande fastigheter hava upptagits i en tablå, införd å sid. 99. Enligt tablån omfatta här avsedda fastigheter en areal av sammanlagt 2 649*40 hektar, därav 1 715*07 hektar utgöras av skogsmark. Den köpesumma, som erlagts för fastigheterna, uppgår till 28 130 kronor. Då det ändamål, för vilket ifrågavarande fastigheter förvärvats av jordägarna i Särna och Idre socknar, och de omständigheter, varunder förvärven ägt rum, äro av viss betydelse för den nu föreliggande lagstiftningsfrågan, lämnas i det följande en närmare redogörelse härför. Sedan Kungl. Maj:t genom brev den 21 mars 1873 förordnat, att, redan innan avvittring av skogarna inom Särna socken skett, en del äldre grantimmer å trakten Lövåsen av Fulufjäll skulle försäljas och den därför behållna köpeskillingen av länsstyrelsen förvaltas och förräntas i avbidan på det beslut Kungl. Maj:t efter avvittringens verkställande komme att meddela

99 Fastigheternas areal Fastigheternas namn

Gördalen nr 17

skogsmark hektar ,

annan mark hektar

inalles hektar

då fastigheterna inköpts

Köpeskilling kronor

7-39

5-69

13-08

100 Heden nr 11

91-0

76-14

167-14

2 400

Nordomsjön nr 28

193-29

158-26

351-55

2 820

Per Anders nr 11

11-13

5-81

16-94

290 Storbäcken nr 17

9-52

2-26

11-78

190 Kyrkbyn nr 110

367-28

153-24

520-52

5 640

Sörberget nr 32

86-66

79-59

166-25

Öjvassla nr 39

63-57

40-66

104-23

Östomsjön nr 50

327-89

531-21

5 720 390

1210 1888

1260 Fjiitdalen nr 7

89-41

69-37

158-78

Floåsen nr 23

80-76

110-11

600 Foskros nr 21

93-41

18-24

111-65

1400 Idre nr 14

103-47

13-47

116-94

2 860

Storbo nr 35

13-84

49-36

800 Särnabyn nr 110

154-77

65-09

219-86

2 450

1 715-07

934-33

2649-40

28130 Summa

rörande köpeskillingens disposition, hemställde Särna och Idre socknemän i en av länsstyrelsen med skrivelse den 5 juni 1886 överlämnad ansökning att från den genom nämnda köpeskilling bildade fonden utfå ett belopp av 30 000 kronor för inköp av vissa fastigheter i Särna socken och Idre kapellag. Till stöd för denna hemställan framhöllo socknemännen, att ett stort antal av Särna och Idre jordägare nödgats sälja större delar av sin inägojord till ett pris av 10 kronor för reducerat bandland samt att av de dåvarande jordinnehavarna i socknen och kapellaget ytterligare många torde bliva nödsakade att avyttra sina fastigheter, oaktat priset nedgått till allenast 6 kronor 50 öre för reducerat bandland. Följden härav skulle bliva, att några få sågverksbolag skulle bliva ägare till betydlig del av kommunens jord och skog samt att många socknebor skulle komma att bliva vanlottade torpare och kommunens redan förut tryckande fattigvård ännu mera betungas. Det vore därför önskvärt, att till förekommande av nämnda förhållanden och beredande av bättre villkor för säljarna sådan inom kommunen befintlig jord med skog, som eljest måste säljas till underpris, inköptes för kommunens gemensamma räkning mot villkor, att kornjnunen därför betalade ett pris av lägst 10 kronor för reducerat bandland inägojord samt att säljarna eller deras arvingar finge såsom åbor eller arrendatorer sitta kvar å den sålda jorden så länge de önskade, dock ej över 40 år från försäljningsdagen, utan arrendeavgift men mot skyldighet att hålla jorden i behörig hävd och gälda densamma åliggande utskylder och besvär samt förbindelse att av skogen

100 icke taga annat än som tarvades till husbehov och jordens skötsel, varemot den övriga tillåtna skogsavverkningen skulle tillfalla kommunen. Genom brev den 26 mars 1887 medgav Kungl. Maj:t med anledning av berörda ansökning, att av Särna skogsmedelsfonds medel finge anvisas ett belopp av 30 000 kronor till inköp för fondens räkning av jord inom Särna socken med Idre kapellag till ett pris av minst 10 kronor för reducerat bandland. Tillika föreskrevs i brevet, dels att den inköpta marken finge för fondens räkning utarrenderas mot skälig avgift, dels ock att vid den delning av fonden, som komme att äga rum efter det avvittring av skogarna inom Särna socken skett, den inköpta marken borde efter inköpspris övertagas av socknemännen. Sedermera meddelade Kungl. Maj:t genom brev den 4 november 1887 närmare bestämmelser rörande sättet för verkställande av omförmälda inköp och den inköpta markens förvaltning. I brevet stadgades, bland annat, att för verkställighet av sagda inköp skulle utses av Särna sockens å kommunalstämma röstberättigad jordägare tre i socknen boende aktade män, vilka skulle äga att såsom kommitterade för Särna skogsmedelsfonds räkning sluta avtal om berörda köp och om den inköpta jordens upplåtande på arrende. Säljare av jord, som för skogsmedelsfondens räkning inköptes, skulle vara pliktig att intill den laga fardag, som först infölle efter det Kungl. Maj:t meddelat beslut om skogsmedelsfondens disposition, arrendera den sålda jorden mot viss arrendeavgift. Efter utgången av denna arrendetid skulle, där ej socknemännen föredroge att sälja den inköpta jorden, förre arrendatorn eller hans rättsinnehavare äga företrädesrätt till jordens övertagande på nytt arrende för den tid och mot den arrendeavgift, som då av socknens å kommunalstämma röstberättigade jordägare bestämdes. Kommunens jordägare skulle gemensamt vidkännas kostnaderna för den köpta jordens förvaltning samt gemensamt ansvara för de för jorden bestämda arrendeavgifternas inbetalning till skogsmedelsfonden. Å den skog, som efter storskiftets slut tillfölle den köpta jorden, skulle arrendatorn äga att efter utsyning taga husbehovsvirke. Sedan de ifrågavarande jordköpen avslutats och de köpta jordlotterna första gången upplåtits på arrende, skulle köpehandlingarna och arrendekontrakten överlämnas till en av jordägarna å kommunalstämma årligen vald särskild styrelse, vilken det skulle åligga att utöva tillsyn å den utarrenderade jorden samt i övrigt besörja vad som hörde till jordens förvaltning och till bevakande av jordägarens rätt i avseende därå. Sedan storskiftet i Särna socken med Idre kapellag avslutats, meddelade Kungl. Maj:t genom brev den 9 oktober 1896 föreskrifter om dispositionen av den i breven den 26 mars 1887 och den 4 november samma år omförmälda skogsmedelsfonden. I brevet stadgades i detta avseende, att fonden skulle fördelas mellan kronan och Särna socknemän på det sätt, att av fondens vid tiden för delningen befintliga tillgångar tre femtedelar skulle kontant redovisas till statsverket samt återstående två femtedelar, däri inberäknade de enligt brevet den 26 mars 1887 för fondens räkning inköpta fastigheter efter deras inköpspris, skulle tillfalla socknemännen sålunda, att, sedan från de-

101 ras andel avräknats de belopp, socknemännen redan förskottsvis från fonden uppburit, återstoden skulle tillgodoföras den genom försäljning av avverkningsrätt till socknens besparingsskog bildade skogsmedelsfondens kapitaltillgångar för att förvaltas och disponeras i enlighet med det för samma fond gällande reglemente. Enligt inhämtad upplysning hava de enligt brevet den 26 mars 1887 inköpta fastigheterna numera fördelats mellan Särna och Idre socknar. Inom vardera socknen förvaltas fastigheterna av den i det föregående omnämnda jordbruksnämnden. Slutligen hava inom Lima, Transtrands, Särna och Idre socknar för respektive kommuners eller socknemäns (alltså ej vederbörande jordägares) räkning inköpts ett flertal fastigheter. Även dessa köp hava likviderats med medel, som helt eller huvudsakligen härflutit från socknarnas besparingsskogar eller de av dessas avkastning bildade skogsmedelsfonderna. Inköpen inom Lima och Transtrands socknar hava enligt uppgift ägt rum för att hindra, att bondehemman överginge i trävarubolags ägo, samt för att möjliggöra, att fastigheternas säljare eller deras arvingar framdeles skulle kunna för skäligt pris återförvärva fastigheterna. De fastigheter, ,*om sålunda inköpts, omfatta inom de särskilda socknarna följande arealer: inom Lima socken cirka 8 060 hektar, därav 5 560 hektar utgöras av skogsmark, inom Transtrands socken 2 004*7298 hektar, därav 1 237*0604 hektar äro skogsmark, inom Särna socken 802*26 hektar, därav 663*84 hektar utgöras av skogsmark, och inom Idre socken 30*776 hektar, därav 15*776 hektar äro skogsmark.

Tidigare förslag till lagstiftning rörande besparingsskogarna. Såsom framgår av vad inledningsvis anförts har frågan om ny lagstiftning rörande besparingsskogarna sedan länge övervägts av statsmakterna. Kommissionen övergår nu till att lämna en redogörelse för innehållet av de tidigare framlagda förslagen till lagstiftning i ämnet. I sammanhang härmed kommer kommissionen även att något beröra förarbetena till de nu gällande bestämmelserna rörande allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län. 1896 års skogskommitté. 1896 års skogskommitté, som enligt Kungl. Maj:ts beslut hade att utreda, vilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas för vinnande av en tillfredsställande vård av de enskilda skogarna i riket, upptog i samband med detta spörsmål jämväl frågan om ny lagstiftning rörande besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län till behandling. I det av kommittén den 9 september 1899 avgivna betänkande erinrade kommittén om det sätt, varpå dessa skogar tillkommit, och om de bestämmelser, som genom särskilda

102 Kungl. Maj:ts b r e v och olika av K u n g l . Maj:t eller v e d e r b ö r a n d e l ä n s s t y r e l s e fastställda r e g l e m e n t e n m e d d e l a t s r ö r a n d e s a m m a s k o g a r och de av dessas avkastning bildade skogsmedelsfonderna, samt anförde vidare: Onekligt vore, att ifrågavarande skogar för ortens befolkning vore av stort gagn. Genom de betydande fonder, som bildats av deras avkastning, hade det blivit möjligt att utföra många allmännyttiga arbeten, som eljest skulle överstigit befolkningens krafter. Likaledes vore dessa fonder till stor lättnad i de kommunala bördorna. Det kunde dock ifrågasättas, om ej vissa av dem vuxit till en sådan storlek, att den rikliga penningtillgången föranledde kommunala utgifter, som knappast kunde anses nödvändiga. Beträffande de föreskrifter, som gällde för själva skogarnas förvaltning, vore intet att anmärka angående Svärdsjö och Envikens socknars allmänningar, ty för dem gällde enahanda lagstiftning som för häradsallmänningar na. Övriga nu ifrågavarande skogars skötsel vore däremot i allt för hög grad beroende på de av delägarna tillsatta allmänningsstyrelserna. Därigenom hade intresset att öka fonderna kommit att vida mera tillgodoses än skogsvården. Den av allmänningsstyrelsen antagne förvaltaren vore för mycket beroende av denna styrelse för att kunna gent emot nyss angivna intresse göra skogsvårdens krav gällande. Under sådant förhållande vore knappast att påräkna, att dessa skogar skulle erhålla sådan skötsel, att de för framtiden bleve oförminskade. Men det läge utan tvivel inom omfånget för statens befogenhet och plikt att tillse, att en rationell skogshushållning å dem infördes. Även om man i sådant avseende ej fäste synnerlig betydelse vid den omständighet, att det vid storskiftet inom ifrågavarande socknar hemmanen tillerkända skogsanslag syntes hava tillmätts större, än eljest skulle skett, just med hänsyn till att en del därav varit avsedd att användas till bildande av en samfällighet, så låge redan däri, att dessa skogar tillhörde menigheter, ett fullgiltigt skäl för statens ingripande i deras skötsel. Särskilt oegentligt förefölle det, att den besparingsskog, som tillhörde Särna socken med Idre kapellag, vore i så hög grad överlämnad till delägarnas fria disposition, då hemmansskogarna i denna socken icke utan utsyning av skogsstatens tjänstemän finge avverkas annat än till husbehov. Kommittén ansåge därföre, att samtliga dessa skogar borde ställas under skogsstatens vård och förvaltning. I a n s l u t n i n g till v a d k o m m i t t é n s å l u n d a a n f ö r t f r a m l a d e k o m m i t t é n i bet ä n k a n d e t ett förslag till f ö r o r d n i n g a n g å e n d e f ö r v a l t n i n g e n av s o c k e n a l l m ä n n i n g a r n a och b e s p a r i n g s s k o g a r n a i K o p p a r b e r g s och Gävleborgs l ä n . Enligt detta förslag s k u l l e b e r ö r d a s k o g a r u n d e r d o m ä n s t y r e l s e n s ö v e r i n s e e n d e stå u n d e r skogsstatens o m e d e l b a r a v å r d och förvaltning s a m t b e h a n d las enligt v e t e n s k a p l i g a regler, l ä m p a d e efter o r t s f ö r h å l l a n d e n a för v a r j e särskild skog, i d e n m å n i laga o r d n i n g r e d a n i n g å n g n a a v t a l ej l a d e h i n d e r i vägen därför. Det skulle t i l l k o m m a d o m ä n s t y r e l s e n a t t fastställa h u s h å l l n i n g s p l a n e r för i f r å g a v a r a n d e s k o g a r att l ä n d a till efterrättelse vid s k o g e n s förvaltning. D ä r j ä m t e skulle d o m ä n s t y r e l s e n ä g a m e d d e l a de s ä r s k i l d a föreskrifter, s o m i a v s e e n d e å s k o g a r n a s skötsel k u n d e f i n n a s n ö d i g a . Delä g a r n a s b e s l u t a n d e r ä t t i frågor r ö r a n d e h ä r a v s e d d skog skulle enligt förslaget u t ö v a s a v e n styrelse, s a m m a n s a t t s å s o m i r e g l e m e n t e för s k o g e n f u n n e s b e s t ä m t . S å d a n t r e g l e m e n t e skulle u p p g ö r a s av d e l ä g a r n a och f a s t s t ä l l a s av l ä n s s t y r e l s e n efter ö v e r j ä g m ä s t a r e n s h ö r a n d e . K o s t n a d e r n a för s k o g e n s förvaltning och v å r d skulle b e s t r i d a s m e d skogens b e h å l l n a a v k a s t n i n g o c h d ä r a v r e d a n b i l d a d e fonder. Skogens a v k a s t n i n g i övrigt skulle d i s p o n e r a s p å sätt i r e g l e m e n t e t för skogen b e s t ä m t s . R ö r a n d e r e d o v i s n i n g för f ö r v a l t -

103 ningen stadgades i förslaget, att revirförvaltaren årligen å tid, som domänstyrelsen bestämde, dock ej senare än mars månad, skulle avgiva redovisning för det nästförflutna året. Av redovisningen skulle ett exemplar överlämnas till länsstyrelsen. Styrelsen för skogen skulle årligen inom augusti månads utgång till länsstyrelsen ingiva redovisning för de från skogen influtna medlen. Redovisningen skulle av länsstyrelsen hållas delägarna tillhanda under trettio dagar å tid och ort, som länsstyrelsen bestämde. Klander mot den redovisning, styrelsen lämnat, skulle tillhöra vederbörande domstols upptagande och prövning. Propositionen nr 47 till 1903 års riksdag. I proposition nr 47 till 1903 års riksdag framlade Kungl. Maj:t, såsom tidigare omnämnts, förslag till förordning angående förvaltning av sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län. Förslaget anslöt sig till berörda kommittéförslag med vissa ändringar, vilka i huvudsak föranletts därav, att enligt Kungl. Maj:ts förslag den tilltänkta lagstiftningens tillämplighetsområde skulle omfatta jämväl allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län. I motiveringen till förslaget anförde föredragande departementschefen rörande denna utsträckning av lagstiftningens giltighet, bland annat, följande: Kommittén hade icke ifrågasatt, att sockenallmänningarna i Västerbottens och Norrbottens län skulle hänföras till det för Kopparbergs och Gävleborgs läns allmänningar avsedda författningsförslaget, såsom det syntes av det skäl, att förstnämnda allmänningar redan stode under statens vård och förvaltning. Det syntes dock vara oegentligt, att dessa allmänningar, ehuru med hänsyn till såväl tillkomst som i andra avseenden och särskilt i fråga om deras omfattning och genomgripande betydelse för kommunernas ekonomi likställda med sockenallmänningarna i Kopparbergs och Gävleborgs län, icke bleve i allmän författning upptagna. Departementschefen ansåge därför, att den ifrågasatta författningen borde erhålla tilllämpning jämväl å sockenallmänningarna i Västerbottens och Norrbottens län. 1903 års riksdag. I anledning av omförmälda proposition väcktes vid 1903 års riksdag en motion (II: 163) av herrar J. Ström i Transtrand och S. L. Olsson i Älvdalsåsen, däri hemställdes, att det i propositionen upptagna författningsförslaget, åtminstone i vad detsamma avsåge Kopparbergs län, icke måtte av riksdagen i vidsträcktare mån bifallas, än att domänstyrelsen skulle äga granska och fastställa de för skogarna upprättade hushållningsplanerna samt övervaka desammas tillämpning. Till stöd för nämnda hemställan anförde motionärerna: Att några fördelar för ifrågavarande skogars vård skulle vinnas därigenom, att desamma ställdes under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, syntes tvivelaktigt. Beträffande besparingsskogarna i Dalarna, åtminstone i de trakter där särskilda avtal rörande skogsavverkningen icke lagt hinder i vägen, hade jordägarna själva vidtagit åtgärder för skogens vård och skydd till och med i vid-

104 sträcktare mån, än staten gjort för kronoparkerna i dessa trakter. Besparingsskogars ägare hade t. ex. byggt vägar till avlägsna platser inom skogarna, inrättat vaktstationer för att sommartiden genast kunna hämma skogsbrand, företagit utdikning av sumpiga marker m. m., varjämte fullständiga hushållningsplaner, i den mån sådant kunnat ske, upprättats för skogens framtida bestånd. Under sådana förhållanden syntes inga talande skäl finnas för en ändring till ett påtvingat förmynderskap, varigenom dessa skogar måhända bleve experimentalfält för skogselever och yngre jägmästare. Bättre garantier för en god skogsvård syntes då ligga däri, att skogsägarna själva finge, enligt i vederbörlig ordning fastställt reglemente, välja allmänningsstyrelse samt utse en forstligt bildad skogsförvaltare, som under en längre tid bleve i tillfälle att med uppmärksamhet övervaka skogens vård. Enär skogsförvaltaren för sina åtgöranden hade att lämna redogörelse ej blott till allmänningsstyrelsen utan även till Konungens befallningshavande, borde väl detta innebära garantier för hans självständiga hållning gent emot allmänningsstyrelse och skogsägare. De av skogsförvaltaren upprättade hushållningsplanerna för skogens bestånd kunde ock därjämte prövas och fastställas av domänstyrelsen, som även finge att övervaka dessa planers tillämpning. Det s ä r s k i l d a utskott, s o m vid 1903 å r s r i k s d a g h a d e att b e h a n d l a ifrågav a r a n d e författningsförslag och m o t i o n , a v s t y r k t e i sitt u t l å t a n d e n r 5 bifall till förslaget s a m t h e m s t ä l l d e i a n l e d n i n g a v m o t i o n e n , att Kungl. Maj:t ville l å t a u t a r b e t a och för r i k s d a g e n f r a m l ä g g a förslag till författning, v a r i g e n o m s t a d g a n d e m e d d e l a d e s o m u p p r ä t t a n d e av h u s h å l l n i n g s p l a n e r för sockena l l m ä n n i n g a r n a och b e s p a r i n g s s k o g a r n a i K o p p a r b e r g s och Gävleborgs l ä n m e d b e f o g e n h e t för d o m ä n s t y r e l s e n a t t g r a n s k a och fastställa dessa p l a n e r ävensom att övervaka tillämpningen av desamma. S å s o m s k ä l för sin h e m s t ä l l a n a n f ö r d e u t s k o t t e t , b l a n d a n n a t , f ö l j a n d e : I själva verket torde skogsvårdens krav i allmänhet icke hava blivit åsidosatta med avseende å ifrågavarande skogar i Kopparbergs och Gävleborgs län till följd därav, att desamma förvaltats av utav delägarna utsedda allmänningsstyrelser. Vad i förberörda motion anförts syntes tvärtom bära vittne om att i flera fall ålgärder vidtagits för åstadkommande av en god skogsvård å nu ifrågavarande skogar. Om allmänningsstyrelserna i det stora hela redan nu hade en klar uppfattning om vikten av skogarnas rationella skötsel, vore det enligt utskottets mening att förvänta, att en sådan uppfattning i framtiden i ännu högre grad skulle göra sig gällande. Därest författningsförslaget, i vad det avsåge ifrågavarande slags skogar inom Kopparbergs och Gävleborgs län, icke komme till genomförande, torde skäl icke förefinnas att upptaga detsamma för allmänningarna i Västerbottens och Norrbottens län, med avseende å vilka fullt betryggande föreskrifter redan funnes. Enligt utskottets mening borde sålunda förevarande författningsförslag, som vilade på förutsättningen, att ifrågavarande slags skogar ovillkorligen borde stå under statens omedelbara vård, icke av riksdagen bifallas. Men om den nuvarande ordningen för förvaltningen av ifrågavarande skogar enligt utskottets uppfattning i princip borde bibehållas, ville utskottet därmed icke förneka lämpligheten därav, att i en allmän författning för dessa skogar även inom Kopparbergs och Gävleborgs län meddelades vissa bestämmelser, som kunde fullständiga reglementenas föreskrifter och i skogsvårdens intresse inrymma statens skogsmyndigheter en viss kontrollerande befogenhet, särskilt med avseende å upprättande och tillämpande av hushållningsplaner. Något sådant hade även i motionen ifrågasatts, och i en allmänningsstyrelses yttrande över kommitténs förslag hade framhållits, att det vore välbetänkt, om revirförvaltaren eller statens skogstjänstemän hade till åliggande att kontrollera besparingsskogarnas skötsel och hushållningsplanernas tillämpning för

att kunna i fall av behov hos länsstyrelsen göra framställningar om rättelser och ändringar. Bestämmelser av sådant innehåll vore enligt utskottets mening önskvärda, och utskottet ansåge sig böra förorda en framställning till Kungl. Maj.t i syfte att förslag till sådana stadganden måtte föreläggas riksdagen. Utskottets förberörda hemställan bifölls av riksdagen, som anmälde sitt beslut i skrivelse den 22 maj 1903, nr 136. Undersökning av överjägmästaren i Gävle-Dala distrikt. I anledning av riksdagens skrivelse anbefallde Kungl. Maj:t domänstyrelsen att verkställa utredning rörande den i skrivelsen gjorda framställningen. Domänstyrelsen uppdrog åt överjägmästaren i Gävle-Dala distrikt F. Tigerhielm att verkställa en undersökning av de i Kopparbergs och Gävleborgs län belägna sockenallmänningarnas och besparingsskogarnas tillstånd. Överjägmästaren avgav i november 1905 utlåtande i anledning av verkställda besiktningar av skogarna, vid vilket utlåtande fogats instrument över besiktningarna. I utlåtandet underströk överjägmästaren vikten att bringa enhet i skogarnas förvaltning samt att genomföra den skärpta kontroll över meddelade bestämmelsers efterlevnad och föreskrivna arbetens utförande och bekostande, utan vilken trygghet icke vunnes för skogarnas fortbestånd, samt tillade: Den befogenhet, som allmänningsstyrelserna dittills haft att välja förvaltare samt bestämma dennes lönevillkor, hade ej varit till skogarnas fromma, i det förvaltaren gentemot styrelsen nödgats intaga en beroende ställning och sålunda ej alltid lyckats utverka de anslag, som för skogsvården visat sig vara av behovet påkallade samt ej heller erhållit till sitt biträde tillräckligt antal bevakare och skogsarbetare. Om än med hänsyn därtill, att dessa skogar tillkommit genom avsöndring och sammanslagning av viss areal, som rätteligen borde hava tillagts särskilda hemman, finge anses, att äganderätten otvivelaktigt tillhörde samma hemmansinnehavare eller kommuner, vilka således borde inrymmas i bestämmanderätt över förvaltningen, så ådagalade dock skogarnas nuvarande tillstånd nödvändigheten av verksam kontroll över att dessa skyddades och bevarades för all framtid, därvid den förvaltande och kontrollerande personligheten ej allenast skulle fullt friställas i sina åtgöranden gentemot för skogarna utsedda styrelser utan även tillerkännas rätt att föreskriva och vidtaga sådana anordningar, som av gällande hushållningsplaner eller av särskilda förhållanden, såsom vid inträffande stormskador, eldsolyckor, insektsskador m. m. kunde finnas erforderliga. Rörande det närmare innehållet av ifrågavarande utlåtande och besiktningsinstrument hänvisar kommissionen till norrländska skogsvårdskommitténs betänkande del II sid. 118—160. Norrländska skogsvårdskommittén. Det domänstyrelsen lämnade uppdraget att verkställa utredning rörande den i riksdagsskrivelsen gjorda framställningen återkallades emellertid sedermera och riksdagsskrivelsen överlämnades i stället till den s. k. norr-

106 ländska skogsvårdskommittén, vilken tillsatts genom Kungl. Maj:ts beslut den 5 juli 1907 för att verkställa utredning angående de åtgärder, som kunde böra vidtagas för att åstadkomma en rätt vård av kronans och de under skogsstatens tillsyn ställda skogarna i Norrland och Dalarna. Norrländska skogsvårdskommittén framlade i sitt den 16 mars 1912 avgivna betänkande förslag till lagstiftning dels rörande besparingsskogar inom Kopparbergs och Gävleborgs län och dels rörande allmänningsskogar inom Västerbottens och Norrbottens län. Förstnämnda förslag innehöll i huvudsak följande. De i förslaget avsedda skogarna skulle bibehållas oförminskade samt, i den mån i laga ordningredan ingångna avtal icke utgjorde hinder därför, underkastas ordnad hushållning och behandlas enligt sådana efter skogstillståndet och rådande ortsförhållanden lämpade hushållningsplaner, som avsåge skogens framtida bestånd samt högsta och möjligast jämna avkastning. Hushållningsplanerna skulle uppgöras efter förordnande av ett skogskontor inom jordbruksdepartementet, vilket kontor skulle inrättas för att utöva högsta inseendet över tillämpningen av lagstiftningen angående vissa enskilda skogar och allmänningar i Norrland och Dalarna. Nämnda kontor skulle ock hava att fastställa planerna till ledning vid skogarnas skötsel. Efterlevnaden av hushållningsplanerna skulle övervakas av en under skogskontoret lydande befattningshavare, benämnd skogsinspektör. Därest skogsinspektören skulle finna, att hushållningsplans bestämmelser åsidosattes till men för skogens framtida bestånd och högsta avkastning, skulle han äga föreskriva åtgärder till rättelse. Där så erfordrades skulle länsstyrelsen efter hänvändelse från skogsinspektören genom åläggande av vite tillhålla vederbörande att vidtaga föreskrivna åtgärder. — För varje skog skulle enligt förslaget finnas en styrelse, bestående av ordförande och fyra ledamöter, vilka jämte tre suppleanter skulle väljas bland delägarna för en tid av fyra år. Styrelsen skulle åligga att hava inseendet över och ledningen av skogens vård och förvaltning samt ansvara för hushållningsplanens efterlevnad ävensom i övrigt ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i fastställt reglemente. Detta skulle uppgöras av delägarna samt prövas och fastställas av länsstyrelsen. — Hos styrelsen skulle finnas anställd en skogsförvaltare, vilken skulle tillsättas av länsstyrelsen efter förslag av styrelsen för skogen. Behörig att vinna sådan anställning vore allenast den, som förvärvat skoglig bildning. Avlöning åt skogsförvaltaren skulle bestämmas av länsstyrelsen efter delägarnas hörande. — Enligt förslaget skulle kostnaderna för skogens vård ocvh förvaltning samt för upprättande och revision av hushållningsplan bestridas av skogens avkastning. Det skulle tillkomma länsstyrelsen att pröva och fastställa av styrelsen för skogen i samråd med skogsförvaltaren uppgjort förslag till kommande års utgiftsstat för skogens vård och förvaltning. — I fråga om revision av styrelsens förvaltning innehöll förslaget, att styrelsen skulle årligen före februari månads utgång till länsstyrelsen avlämna redovisning för sin medelsförvaltning under det gångna året jämte berättelse över samma års skogsförvaltning, vilken berättelse skulle särskilt innehålla uppgifter rö-

107 rande skedd avverkning och verkställda skogsvårdsåtgärder. Redovisningen skulle granskas av tre revisorer, av vilka två skulle utses av delägarna och den tredje av länsstyrelsen. Sedan dessa avgivit berättelse över granskningen, skulle det ankomma på delägarna att bevilja eller vägra ansvarsfrihet. Anställdes ej inom tre månader från det ansvarsfrihet vägrats talan å förvaltningen, skulle så anses som om ansvarsfrihet beviljats. — Delägarnas beslutanderätt skulle utövas å kommunalstämma, därvid röstvärdet skulle beräknas efter reducerat jordtal. — Bestämmelserna i den föreslagna lagen skulle ej äga tillämpning å Svärdsjö och Envikens socknars häradsallmänningar. I förslagets motivering framhölls, att dessa allmänningar måste från synpunkten av en ordnad skogshushållning anses redan vara underkastade lämplig vård och förvaltning. Norrländska skogsvårdskommitténs förslag till lagstiftning angående allmänningsskogar inom Västerbottens och Norrbottens län var i stort sett av samma innehåll som förordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län. Den uppgift med avseende å dessa skogar, som i förordningen anförtrotts åt domänstyrelsen, skulle dock enligt kommittéförslaget tillkomma förenämnda skogskontor inom jordbruksdepartementet. Yttranden över norrländska skogsvårdskommitténs förslag. Över norrländska skogsvårdskommitténs förslag till lagstiftning rörande besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län avgåvos infordrade yttranden av, bland andra, domänstyrelsen, överjägmästaren i Gävle-Dala distrikt, länsstyrelserna och skogsvårdsstyrelserna i nämnda län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kopparbergs län, vederbörande kommuner inom länen, styrelsen för Hamra kapellags besparingsskog och skogsmedelsfond samt kronofogden i Västra Hälsinglands fögderi. Berörda myndigheter och korporationer gåvo i allmänhet förslaget sin tillslutning. I flera yttranden framställdes dock erinringar mot förslaget, delvis av principiell natur. I första hand riktades anmärkning mot det av kommittén föreslagna sättet för upprättande av hushållningsplaner för ifrågavarande skogar och utövande av tillsyn å planernas efterlevnad. I detta avseende framhöll sålunda domänstyrelsen — efter erinran om riksdagens skrivelse den 22 maj 1903, däri förutsatts, att det skulle ankomma på domänstyrelsen att granska och fastställa dylika planer samt övervaka deras tillämpning — att enligt styrelsens förmenande det varit önskvärt, att förslaget härutinnan närmare anslutit sig till riksdagens framställning. Domänstyrelsen förklarade sig i yttrandet beredd att, därest ett skogskontor inom jordbruksdepartementet icke skulle komma till stånd, fullgöra de åligganden, som enligt riksdagens beslut vore avsedda att tillkomma styrelsen. Styrelsen tillade, att under nyssangivna förutsättning den funktion, som enligt kommitténs förslag

108 skulle utövas av vederbörande skogsinspektör, i stället borde uppdragas åt överjägmästaren i Gävle-Dala distrikt. — Vissa av de i ärendet hörda kommunerna ansågo, att åliggandet att upprätta hushållningsplan för besparingsskog borde uppdragas åt vederbörande skogsförvaltare eller i varje fall i första rummet åvila denne. En kommun gjorde gällande, att, då skogsförvaltare vore ansvarig för iakttagandet av fastställd hushållningsplan, det av kommittén föreslagna stadgandet om skyldighet för vederbörande skogsinspektör att övervaka sådan plans efterlevnad kunde såsom obehövligt utgå. Vidare erinrades, att det vore olämpligt, att, på sätt i förslaget skett, vissa uppgifter, som krävde skoglig sakkunskap, tillagts vederbörande länsstyrelse. Överjägmästaren i Gävle—Dala distrikt framhöll sålunda, att i allt vad förslaget innebure rörande behörighet och skyldighet för länsstyrelsen att handhava sådana skogliga och därmed sammanhängande spörsmål, för vilkas rätta bedömande erfordrades sakkunskap, såsom prövande och fastställande av utgiftsstat för skogarnas vård och förvaltning och anställande av skogsförvaltare, förslaget borde ändras därhän, att dessa och liknande frågors avgörande hänskötes till skogliga myndigheter. Erfarenheten hade nämligen visat, att länsstyrelsen, som jämväl enligt de för besparingsskogarna då gällande bestämmelserna ägde beslutanderätt i berörda frågor, icke kunnat begagna sig av denna rätt utan att först hava underställt saken överjägmästarens prövning. Även det sätt, varpå delägarnas förvaltningsbefogenhet i förslaget bestämts, blev i vissa yttranden föremål för kritik. Från vissa kommuners sida gjordes sålunda gällande, att delägarna borde tillerkännas större inflytande över tillsättande av förvaltare för skogarna samt upprättande av utgiftsstater för dessa. Hamra kapellag föreslog i detta avseende, att skogsförvaltare skulle förordnas av länsstyrelsen, sedan allmänningsstyrelsen avgivit förslag och kommunalstämman lämnats tillfälle att yttra sig, samt att, då det rättvisligen icke borde vara delägarna i besparingsskogarna förmenat att granska och jämväl för sin del godkänna utgiftsstaterna för skogarnas vård och förvaltning, en bestämmelse härom borde upptagas i förslaget. I vissa yttranden anmärktes, att den av kommittén föreslagna ordningen för revision av allmänningsstyrelses förvaltning vore något omständlig. Denna ordning borde förenklas sålunda, att styrelsen befriades från den föreslagna skyldigheten att avlämna redovisning för sin medelsförvaltning till länsstyrelsen. Även den i förslaget upptagna bestämmelsen, att vid utövande av delägarnas beslutanderätt röstvärdet skulle beräknas efter reducerat jordtal, föranledde erinringar. I flera yttranden framhölls sålunda, att rätten att rösta för reducerat jordtal borde på visst sätt begränsas. Domänstyrelsen anförde i detta hänseende, att enligt berörda bestämmelse i kommittéförslaget en större skogsägare kunde bliva i tillfälle att diktera stämmans beslut mot den mening, som därvid omfattades av ett flertal smärre delägare i allmänningen. Då ett sådant förhållande icke syntes vara ägnat att främja flertalets tillfreds-

109 ställelse och bästa och då det ej heller torde kunna visas vara till gagn för skogsvården, funne sig styrelsen böra föreslå, att delägarna ej skulle äga rösta för mer än en femtedel av de vid stämman närvarande delägarnas sammanlagda röstetal. En sådan begränsning av rösträtten skulle visserligen ej hindra, att en större skogsägare kunde under vissa förhållanden bliva å kommunalstämma bestämmande rörande frågor angående allmänningarna gentemot ett flertal smärre jordägares mening, men i ärenden rörande allmänningarna skulle dock genom den av styrelsen föreslagna begränsningen av rösträtten de smärre skogsägarna erhålla ökade utsikter att kunna göra sin mening gällande. Det syntes ock med avseende därpå, att de smärre allmänningsdelägarna ej utan svårighet kunde tillräckligt mangrant infinna sig å kommunalstämma för att bevaka sina intressen, vara lämpligt att genom de reglementen, som skulle upprättas för besparingsskogarna, tillägga allmänningsstyrelserna lämplig befogenhet. — Länsstyrelsen i Kopparbergs län samt Orsa kommun förordade, att ingen delägare finge utöva rösträtt för mera änViopav kommunens sammanlagda reducerade jordtal. — Länsstyrelsen i Gävleborgs län och kronofogden i Västra Hälsinglands fögderi ansågo, att ingen borde få utöva rösträtt för större jordtal än som svarade mot Vio av hela jordtalet enligt röstlängden. Slutligen upptogs även frågan rörande den föreslagna lagstiftningens tillämplighetsområde till behandling i vissa yttranden. Domänstyrelsen ansåg, att lagstiftningen borde omfatta även Svärdsjö, Envikens och Svartnas socknars besparingsskog. Styrelsen för Hamra kapellags besparingsskog förordade däremot, att, förutom Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog, även kapellagets besparingsskog, som i vissa avseenden vore jämförlig med den förra, måtte undantagas från lagstiftningens tillämpning. Såsom förut nämnts framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 176 till 1920 års riksdag förslag till förordning angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län. Förslaget överensstämde i huvudsak med det av norrländska skogsvårdskommittén beträffande dessa skogar framlagda förslaget, dock att de uppgifter, som enligt kommittéförslaget skulle tillkomma förenänmda skogskontor i jordbruksdepartementet, i Kungl. Maj:ts förslag tillagts domänstyrelsen. Propositionen bifölls av riksdagen, varefter förordning i ämnet utfärdades den 18 juni 1920 (nr 331). Norrländska skogsvårdskommitténs förslag till lagstiftning angående besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län var ej föremål för behandling i samband med kommitténs förslag rörande allmänningsskogar i Västerbottens och Norbottens län. Förslaget har ej heller sedermera upptagits till prövning av Kungl. Maj:t.

110 Behovet av revision av nuvarande bestämmelser rörande besparingsskogarna och allmänningsskogarna. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser rörande vården och förvaltningen av besparingsskogarna och allmänningsskogarna finnes i fråga om förstnämnda skogar icke någon allmän författning, varigenom dessas vård och förvaltning regleras. Bestämmelserna i detta hänseende äro i fråga om besparingsskogarna upptagna i de för de olika skogarna vid skilda tillfällen utfärdade reglementena. Vad angår allmänningsskogarna hava visserligen de grundläggande stadgandena i ämnet inrymts i en för skogarna gemensam författning, förordningen den 18 juni 1920 angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län, men även beträffande dessa skogar har ett flertal viktiga förvaltningsbestämmelser meddelats i de reglementen, som tid efter annan fastställts för de särskilda skogarna. En följd av den ordning, vari gällande stadganden angående besparingsskogarna och allmänningsskogarna tillkommit, är, att stadgandena äro av mycket skiftande innehåll såväl i fråga om de särskilda grupperna skogar som beträffande olika skogar, tillhörande samma grupp. Då skogarna bildats på i stort sett enahanda sätt och äro av samma rättsliga karaktär samt inom de olika grupperna jämväl äro i skogligt avseende likartade, är en dylik växling i stadgandenas innehåll ej påkallad av sakliga skäl. Lagstiftningen på området har genom mångfalden av olika regler blivit mycket svåröverskådlig och delvis även otydlig. Med hänsyn till ifrågavarande skogars omfattning och stora allmänna betydelse är det i hög grad önskvärt, att klara och i möjligaste mån enhetliga bestämmelser gälla rörande dem samt att de för skogarna gemensamma stadgandena upptagas i allmän författning. Detta önskemål är desto mera framträdande, som i fråga om en annan grupp menighetsskogar, häradsallmänningarna, överskådliga och enhetliga bestämmelser nyligen meddelats genom lagen den 13 maj 1932 (nr 107) om häradsallmänningar. Men även från andra än formella synpunkter lämna de nu gällande bestämmelserna rörande besparingsskogar och allmänningsskogar rum för befogade erinringar. Enligt de för besparingsskogarna fastställda reglementena tillkommer det i regel vederbörande länsstyrelse att hava överinseende över dessa skogars vård och förvaltning. I enlighet härmed har länsstyrelsen, bland annat, att övervaka, att de för skogarna fastställda hushållningsplanerna riktigt tilllämpas, samt, i vissa fall, att fastställa de förslag till utsyning eller skogsvårdsarbeten å skogarna, som upprättats av skogsförvaltarna. Uppenbart är, att, då skoglig fackkunskap i allmänhet ej finnes företrädd hos länsstyrelse, denna myndighet är mindre lämpad att handhava dylika uppgifter. I fråga om allmänningsskogarna gäller, att domänverkets tjänstemän skola utöva uppsikt och kontroll över skogsskötseln å dem samt, i vissa fall, järn-

Ill väl handhava skogarnas förvaltning. Då skogarna innehavas av enskilda med äganderätt eller därmed jämförlig rätt samt skogarnas avkastning i sin helhet kommer delägarna eller ortsbefolkningen till godo, synes tillräcklig anledning ej föreligga att betunga domänverket med kontroll- eller förvaltningsuppgifter i fråga om dem. Erinras må, att under senare år en strävan framträtt i lagstiftningen på skogsvårdens område att underställa de enskilda skogarna i riket skogsvårdsstyrelsernas tillsyn och frigöra den statliga skogsförvaltningen från detta bestyr. Särskilt må här framhållas, att häradsallmänningarna genom lagen den 13 maj 1932 överförts till skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområde. Med hänsyn härtill kan den ordning, som nu gäller i fråga om utövande av tillsyn å besparingsskogar och allmänningsskogar, ej anses tillfredsställande. Men ej heller det nuvarande sättet för skogarnas förvaltning är i alla avseenden ändamålsenligt. Den förvaltningsbefogenhet, som enligt gällande bestämmelser tillkommer delägarna eller av dessa utsedda förvaltningsorgan, har sålunda i vissa fall erhållit ett väl snävt innehåll. Enligt reglementena för flertalet av dessa skogar skall försäljning av virke från skogarna regelrätt äga rum å offentlig auktion, som hålles inför länsstyrelsen eller under dess inseende eller kontroll eller av någon av länsstyrelsen förordnad auktionsförrättare. Ett dylikt försäljningssätt torde ej alltid vara ägnat att medföra det gynnsammaste ekonomiska resultatet. Ej sällan lärer försäljning under hand kunna vara fördelaktigare, och lagstiftningen bör därför bereda större frihet för delägarna att tillämpa en dylik försäljningsmetod. Även i vissa andra förvaltningsfrågor, såsom beträffande verkställande av utsyning eller skogsvårdsarbeten å skogarna eller dispositionen av avkastningen från dem, torde i åtskilliga reglementen delägarnas eller allmänningsstyrelsernas beslutanderätt hava kringskurits i alltför hög grad. I fråga om vissa besparingsskogar synes därjämte förvaltningens organisation vara mindre lycklig, i det allmänningsstyrelserna ej tillerkänts den självständiga ställning gentemot delägarna, som erfordras för att styrelserna skola kunna på ett nöjaktigt sätt fylla sin uppgift, samt vid sidan av allmänningsstyrelserna särskilda förvaltningsorgan inrättats, varigenom effektiviteten och planmässigheten i förvaltningen i vissa fall minskats. Det må slutligen framhållas, att gällande bestämmelser rörande besparingsskogar och allmänningsskogar i vissa avseenden äro allt för knapphändiga och att till följd därav viktiga frågor rörande skogarnas vård och förvaltning lämnats utan reglering. Särskilt är att märka, att spörsmålet om avyttring av mark från dessa skogar samt om införlivning med dem av mark, som av delägarna förvärvats, nästan helt förbigåtts. Såsom i det föregående omnämnts, hava icke obetydliga markområden inköpts för avkastningsmedel från besparingsskogarna i Kopparbergs län. Det k a n ej anses rationellt, att dylika områden, vilka stundom förvärvats i syfte att arrondera skogarna, icke kunna införlivas med dessa utan måste förvaltas såsom fristående fastigheter, underkastade andra författningsbestämmelser än besparingsskogarna. Numera torde även i vissa fall förefinnas behov att kun-

112 na från ifrågavarande skogar försälja mark, exempelvis för bostads- eller odlingsändamål. De brister i nu nämnda samt åtskilliga andra hänseenden, som vidlåda gällande stadganden angående besparingsskogar och allmänningsskogar, framstå i en skärpt belysning, sedan lagstiftningen rörande flertalet enskilda skogar i landet under senare tid moderniserats och förbättrats. Det är uppenbarligen ett allmänt intresse av största vikt, att de omfattande och värdefulla skogar, varom nu är fråga, underkastas en lagstiftning, som effektivt tryggar skogarnas ändamålsenliga vård och förvaltning. På grund av det anförda finner kommissionen, att en genomgripande omarbetning av bestämmelserna rörande besparingsskogarna och allmänningsskogarna är av behovet påkallad.

Grunderna för kommissionens förslag till ny lagstiftning angående allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Kommissionen övergår härefter till att redogöra för de grundlinjer, efter vilka enligt kommissionens mening en ny lagstiftning angående besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län bör utformas. Kommissionen upptager härvid först till behandling frågan om den nya lagstiftningens tillämpningsområde. Den nya lagstiftningens tillämpningsområde. Besparingsskogarna

i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län.

Kommissionen har i det föregående förutsatt, att under den nya lagstiftningen böra inrymmas såväl besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län som allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län. Till de förra skogarna äro, såsom tidigare berörts, att hänföra Svärdsjö, Envikens och Svartnäs, Venjans, Lima, Transtrands, Älvdalens, Särna och Idre samt Orsa socknars besparingsskogar i Kopparbergs län och Hamra kapellags besparingsskog i Gävleborgs län. Allmänningsskogarna omfatta inom Västerbottens län Dorotea övre, Vilhelmina övre, Tärna och Stensele samt Sorsele övre allmänningsskogar och inom Norrbottens län Arvidsjaurs, Arjeplogs, Jokkmoks, Gällivare och Jukkasjärvi allmänningsskogar, Pajala, Junosuando och Tärendö socknars allmänningsskogar samt nybyggarnas särskilda allmänningar i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar. Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår, hava besparingsskogarna och allmänningsskogarna i stort sett tillkommit på samma sätt, vadan skogarna i allt väsentligt äro av samma rättsliga karaktär. Jämväl grunderna från skogarnas vård och förvaltning äro i huvudsak likartade. Ett sam-

113 manförande av dessa skogar under gemensam lagstiftning måste därför anses väl motiverat. Vid lagstiftningens utformning bör dock beaktas, att vissa förvaltningsfrågor kräva speciell reglering för olika skogar och möjlighet att genomföra sådan reglering alltså beredas. Såsom tidigare omnämnts, avsattes vid den allmänna avvittringen i Norrbottens län en allmänningsskog inom Enontekis (Karesuando) socken, vilken skog sedermera jämlikt beslut av 1903 års riksdag överlämnades till kronan mot det att visst område av Muonio kronopark upplåts till Enontekis (Karesuando) kommun såsom kommunens samfällda egendom. Då det sålunda upplåtna området tillhör Karesuando kommun och alltså ej uteslutande äges av vederbörande jordägare inom kommunen, är detta område av annan natur än de vid avvittringen avsatta allmänningsskogarna. Området, som numera benämnes Karesuando skogsallmänning, bör därför enligt kommissionens mening ej inordnas under den ifrågasatta lagstiftningen. I fråga om vården och förvaltningen av Karesuando skogsallmänning gäller ett av Kungl. Maj:t den 3 mars 1922 för allmänningen fastställt reglemente, vilket reglemente tills vidare bör fortfarande äga tillämpning. Spörsmålet om revision av de rörande nämnda skogsallmänning gällande bestämmelser synes böra anstå, intill dess frågan om ny lagstiftning angående kommunskogar upptages till behandling. Samfällda

husbehovsskogar.

Den ifrågasatta lagstiftningen torde ej böra begränsas att uteslutande avse förenämnda besparings- och allmänningsskogar utan utsträckas att omfatta jämväl vissa andra skogar av samfällighetskaraktär. Enligt kungörelsen den 5 juni 1909 (nr 54) innefattande ytterligare föreskrifter angående avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker avsattes vid avvittringen inom de ovan odlingsgränsen belägna delarna av Västerbottens läns lappmark samt de odisponerade överloppsmarkerna inom Norrbottens läns lappmark, förutom allmänningsskogar, jämväl s. k. husbehovsskogar. Rörande sistnämnda skogar föreskrevs i kungörelsen, att av skogsanslag, tillkommande hemman och nybyggen, viss del skulle utläggas för tillgodoseende av nödigt husbehov samt att sådan del skulfe utläggas särskilt för varje brukningsdel av hemman eller nybygge i förhållande till dess mantal (särskild husbehovsskog), dock att, där i viss trakt hinder mötte att utlägga all den för nämnda ändamål avsedda skogsmarken i närheten av inägorna, viss i förhållande till mantalet bestämd andel av skogsmarken skulle utläggas gemensamt för två eller flera brukningsdelar (samfälld husbehovsskog). På grund av denna föreskrift utlades inom Västerbottens läns lappmark, förutom ett stort antal särskilda husbehovsskogar, jämväl vissa samfällda husbehovsskogar. Enligt uppgifter, som kommissionen i annat sammanhang infordrat från vederbörande skogsstatstjänstemän, uppgår antalet av sistnämnda skogar inom sagda lappmark till 29 med en areal av sammanlagt 21 872 hektar, därav 18 310 hektar utgöra produktiv skogsmark och återstående 3 562 hektar impediment. Av dessa skogar omfattar 1 8—378607.

114 en areal överstigande 3 000 hektar, 3 en areal mellan 2 000 och 3 000 hektar, 2 en areal mellan 1 000 och 2 000 hektar samt 7 en areal mellan 500 och 1 000 hektar. De övriga äro mindre än 500 hektar. Av de samfällda husbehovsskogarna äro 4 med en areal av 5 033 hektar belägna inom Vilhelmina socken, 19 med en areal av 15 310 hektar inom Tärna socken och 6 med en areal av 1 529 hektar inom Sorsele socken. Enligt berörda uppgifter tillhöra samtliga samfällda husbehovsskogar inom Vilhelmina socken skattehemman, under det att inom Tärna och Sorsele socknar av de samfällda husbehovsskogarnas areal 6 310 hektar belöpa å skattehemman och 10 529 hektar å kronohemman. Inom Norrbottens läns lappmark utlades ej några samfällda husbehovsskogar. — Rörande storleken av de samfällda husbehovsskogarnas virkesförråd och virkesförrådets fördelning å olika mogenhetsklasser med mera hava vissa uppgifter lämnats i ett av kommissionen den 23 december 1936 avgivet betänkande med förslag till lagstiftning angående de särskilda husbehovsskogarna (st. off. utr. 1937: 5). Angående innehållet av dessa uppgifter hänvisar kommissionen till betänkandet (sid. 29 o. ff.). I fråga om vården och förvaltningen av de samfällda husbehovsskogarna samt äganderätten till dessa hava bestämmelser meddelats genom lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden, vilken lag i viss del ändrats genom lagen den 2 april 1937 (nr 153). Enligt husbehovsskogslagen tillkommer andel i samfälld husbehovsskog de brukningsdelar, för vilkas räkning skogen blivit avsatt, var efter dess mantal. Med avseende å förvaltningen och dispositionen av samfälld husbehovsskog innehåller lagen, att område, som vid avvittringen utlagts till sådan skog, skall bibehållas oförminskat och förvaltas enligt reglemente, som efter delägarnas hörande fastställes av länsstyrelsen. Avverkning å samfälld husbehovsskog må enligt 8 § i lagen äga rum allenast efter utsyning och stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman, därvid skogen i regel icke må anlitas hårdare än tillämpandet av en uthållig skogshushållning föranleder, dock att träd aldrig må sparas så länge, att de därav taga skada eller skogsvården eljest tillbakasättes. Det virke, som utsynas å samfälld husbehovsskog, skall avverkas och föryttras för gemensam räkning. Delägare är dock oförhindrad att, om han så önskar, uttaga vad av virket belöper på hans andel i samfälligheten. Från regeln, att samfälld husbehovsskog icke må hårdare anlitas än tillämpande av en uthållig skogshushållning föranleder, stadgas i 9 § ytterligare visst undantag. Uppstår till följd av vådeld, utflyttning vid skifte eller annan sådan anledning bland delägarna behov av större tillgång på byggnadsvirke än som vid utsyning enligt 8 § kan beredas, må nämligen enligt 9 § vederbörande överjägmästare kunna medgiva vidsträcktare utsyning, där detta är förenligt med god skogsvård och kan ske utan någon delägares förfång samt, ifall av utsyningen föranledes likvid mellan delägarna, under förutsättning tillika, att det för den samfällda husbehovsskogen fastställda reglementet bestämmer, huru likviden skall ske. Förutom nu angivna stadganden upptager lagen i 10—16 §§ vissa bestämmelser, som äro gemensamma för samfällda och särskilda husbehovsskogar. Enligt 10 §

115 äger Kungl. Maj:t rätt att, därest husbehovsskog finnes böra bibehållas till skydd mot fjällgränsens nedgående samt större inskränkning i ägarens eller åbons rätt att bruka skogen än förut i lagen sagts på grund härav prövas vara av nöden, efter förutgången syn och undersökning förordna om den inskränkning i förfoganderätten, som av omständigheterna påkallas. I 11 § bemyndigas Kungl. Maj:t att meddela närmare föreskrifter rörande utsyning och stämpling, varom i lagen förmäles. 12—16 §§ innehålla slutligen bestämmelser om straff för olaga avverkning å samfälld eller särskild husbehovsskog samt om åtal för sådan förseelse. — Med stöd av 11 § husbehovsskogslagen har Kungl. Maj:t genom kungörelse den 8 oktober 1918 (nr 915) meddelat bestämmelser angående utsyning och stämpling å husbehovsskogarna, vilka bestämmelser sedermera i visst avseende ändrats genom kungörelsen den 17 mars 1933 (nr 84). I förstnämnda kungörelse stadgas, att i fråga om utsyning och stämpling, som nyss sagts, skall, med visst undantag beträffande särskild husbehovsskog, föreskrifterna i förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden äga tillämpning, där annat ej är särskilt stadgat. I nämnda förordning föreskrives, bland annat, att utsyning skall verkställas enligt avverkningsplan. Denna skall upprättas av vederbörande skogsstatstjänsteman på fastighetsägarens eller åbons begäran eller ock, där den genom fastighetsägarens eller åbons egen försorg upprättats av annan sakkunnig person, efter granskning av överjägmästaren godkännas av domänstyrelsen. Avverkningsplan skall upprättas särskilt för varje fastighet, där ej domänstyrelsen efter framställning av den, som äger eller med åborätt innehar närbelägna fastigheter, förordnat, att skogen därå tills vidare skall utgöra en skogshushållningsenhet under gemensam avverkningsplan. Avverkningsplan skall avse viss tid och grundas på undersökning av skogen. Planen skall så upprättas, att skogsägarens ekonomiska intresse tillgodoses genom uthålligt skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens krav särskilt i fråga om borttagande av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmåga. Den som till annat ändamål än till husbehov avverkar virke å särskild eller samfälld husbehovsskog är enligt kungörelsen den 8 oktober 1918 pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som för utövande av kontroll över avverkningen meddelas av vederbörande skogsstatstjänsteman, överträdelse av dessa föreskrifter medför bötesstraff. Då avverkningsplan upprättas eller utsyning eller stämpling verkställes, skall sökanden enligt kungörelsen den 17 mars 1933 utgöra nödig hantlangning. I enlighet med föreskrifterna i husbehovsskogslagen har länsstyrelsen i Västerbottens län fastställt reglementen den 17 mars 1919 för samfällda husbehovsskogar inom övre delen av Sorsele socken, den 12 februari 1923 för sådana skogar inom övre delen av Vilhelmina socken och den 26 maj 1924 för samfällda husbehovsskogar inom Stensele-Tärna avvittringslag. Dessa reglementen upptaga i huvudsak de i husbehovsskogslagen upptagna bestämmelserna angående samfälld husbehovsskogs vård och förvaltning samt

116 äganderätten till sådan skog ävensom föreskrift, att delägarna i dylik skog hava, i den mån ej annat framgår av reglementet, att själva utöva förvaltningen av skogen, därvid till grund för beslutanderätten gäller andelen i skogen. Beslutanderätten utövas å sammanträde, till vilket kallelse kan utfärdas av envar delägare. I den mån så anses nödigt äga delägarna utse ordförande och de övriga funktionärer, som påkallas av förekommande omständigheter. På grund av denna bestämmelse hava enligt från vederbörande skogsstatstjänstemän infordrade uppgifter särskilda styrelser utsetts för 13 samfällda husbehovsskogar. I fråga om övriga skogar saknas styrelser. I förenämnda betänkande den 23 december 1936 med förslag till lagstiftning angående de särskilda husbehovsskogarna förordade kommissionen, ati dessa skogar skulle inordnas under lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden. I betänkandet uttalade sig kommissionen jämväl rörande de samfällda husbehovsskogarnas behandling i lagstiftningsavseende och framhöll härutinnan, att berörda skogar vore rättsligt sett av väsentligt annan karaktär än de särskilda husbehovsskogarna och därför borde i en ny lagstiftning, i likhet med vad som delvis skett redan i husbehovsskogslagen, underkastas en mera ingående reglering än de senare. Denna reglering borde enligt kommissionens mening ansluta sig till lagstiftningen rörande andra samfällighetsskogar, för vilka särskilda bestämmelser meddelats rörande deras vård och förvaltning, såsom besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län. Det syntes kommissionen ändamålsenligt, att spörsmålet om revision av gällande lagbestämmelser rörande samfällda husbehovsskogar upptoges i samband med frågan om ny lagstiftning för förstnämnda skogar. I överensstämmelse med den uppfattning kommissionen sålunda uttalat torde de samfällda husbehovsskogarna böra inrymmas under den nya lagstiftning, som kommissionen nyss förordat för besparingsskogar och allmänningsskogar. De samfällda husbehovsskogarna äro såväl i rättsligt avseende som till sin skogliga karaktär så likartade med allmänningsskogarna, att vården och förvaltningen av båda dessa grupper skogar lämpligen böra handhavas efter i stort sett samma regler. Det ändamål, för vilket de samfällda husbehovsskogarna avsatts, samt de särskilda förhållanden, som eljest m å föreligga i fråga om dem, böra dock självfallet uppmärksammas vid avfattningen av den nya lagstiftningen och, i den mån omständigheterna därtill giva anledning, särbestämmelser meddelas rörande nämnda skogar. Gemensam

beteckning

å de skogar, som den nya lagstiftningen

avser.

De tre grupper skogar, som sålunda äro avsedda att inordnas under den nya lagstiftningen, nämligen besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län, allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län och de samfällda husbehovsskogarna i Västerbottens län, torde i den nya lagen lämpligen böra sammanföras under den gemensamma beteckningen allmänningsskogar.

117 Förvaltningen av allmänningsskogarna. En av de mest betydelsefulla frågorna i den nya lagstiftningen är spörsmålet, huru förvaltningen av allmänningsskogarna och de av avkastningen från samma skogar bildade skogsmedelsfonderna bör handhavas och organiseras. I fråga om besparingsskogarna och de samfällda husbehovsskogarna tillkommer enligt nu gällande bestämmelser befogenheten att förvalta dem principiellt vederbörande delägare. Beträffande allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län handhaves däremot enligt förordningen angående dessa skogar förvaltningen regelrätt av domänverket. Allenast därest särskild förvaltare för allmänningsskog blivit i föreskriven ordning anställd, äga enligt förordningen delägarna i skogen att med biträde av denne själva ombesörja skogens förvaltning. Med tillämpning av denna bestämmelse h a r förvaltningen övertagits av delägarna i fråga om fyra av dessa allmänningsskogar, nämligen Jokkmokks och Gällivare allmänningsskogar samt nybyggarnas särskilda allmänningar i Jokkmokks och Gällivare socknar. Övriga allmänningsskogar förvaltas av domänverket. I likhet med vad för närvarande gäller i fråga om flertalet av de skogar, som äro avsedda att inordnas under den nya lagstiftningen, torde i denna förvaltningen av nämnda skogar och dessas avkastning principiellt böra anförtros åt delägarna. En dylik ordning är motiverad redan därav, att delägarna innehava ifrågavarande skogar med äganderätt eller — i fråga om nybyggarnas särskilda allmänningar — med en därmed jämförlig rätt. För förvaltningens uppdragande åt delägarna talar även den omständigheten, att härigenom delägarnas intresse för skogarnas ändamålsenliga vård torde komma att vidmakthållas och stärkas. Erinras må, att i fråga om de skogar, som hittills förvaltats av delägarna, dessa i allmänhet visat sig äga förståelse för skogsvårdens krav och medverkat till utförande av omfattande arbeten för skogsbrukets förbättrande å skogarna. Det kan med fog antagas, att delägarna även för framtiden komma att visa enahanda intresse för en god skötsel av de skogar, som av dem förvaltas. Vid sådant förhållande synes anledning ej föreligga att från grundsatsen om förvaltningens handhavande genom delägarna undantaga någon grupp av här avsedda skogar. Vad särskilt angår de allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län, som för närvarande förvaltas av domänverket, är uppenbart, att, då avkastningen från dessa skogar ej kommer staten eller något allmänt ändamål tillgodo, det från statens synpunkt är önskvärt, att domänverket befrias från uppgiften att handhava skogarnas förvaltning. En regel, varigenom ifrågavarande allmänningsskogars förvaltning generellt anförtros åt delägarna, kommer jämväl att ansluta sig till den grundsats, som genomförts i den år 1932 antagna lagstiftningen rörande häradsallmänningar. Dessa hava nämligen genom sagda lagstiftning utan undantag ställts under delägarnas förvaltning. Den befogenhet att förvalta här avsedda allmänningsskogar och dessas av-

118 kastning, som enligt det nu anförda bör tillkomma delägarna, bör ej vara oinskränkt utan underkastas vissa begränsningar i syfte att trygga, att förvaltningen handhaves på ett från det allmännas synpunkt nöjaktigt sätt. Den nu gällande grundsatsen, att skogarna skola bibehållas oförminskade, bör självfallet upptagas även i den nya lagstiftningen och delägarna sålunda principiellt vara förhindrade att skifta skogarna eller därifrån avyttra mark. Såsom i det följande skall närmare framhållas torde dock förbudet mot avyttring av mark i den nya lagstiftningen ej böra erhålla ovillkorlig giltighet. Vidare bör, i överensstämmelse med vad redan nu gäller beträffande det övervägande flertalet av ifrågavarande allmänningsskogar, i den nya lagstiftningen föreskrivas, att skogarna skola skötas enligt av skogsvårdsmyndighet fastställda hushållningsplaner. Dessa planer böra hava till ändamål å ena sidan att försätta och bibehålla skogarna i skogligt tillfredsställande skick samt å den andra att främja ett uthålligt skogsbruk genom beredande av största och möjligast jämna behållna avkastning från skogarna. Den nya lagstiftningen bör även bereda möjlighet för det allmänna att, därest förvaltningsbefogenheten skulle missbrukas av delägarna, ingripa för vinnande av rättelse. Såsom yttersta korrektiv i dylikt fall bör gälla, att myndighet äger fråntaga delägarna förvaltningsbefogenheten. Slutligen böra de begränsningar i fråga om delägarnas rätt att disponera över avkastningen från här avsedda allmänningsskogar, som för närvarande äro föreskrivna, i stort sett bibehållas i den nya lagstiftningen. Vad angår de skogsmedelsfonder, som bildats av avkastningen från ifrågavarande allmänningsskogar, gälla för närvarande olika förvaltningsbestämmelser, allteftersom fonderna härröra från besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län eller allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län. De förra fonderna förvaltas principiellt av delägarna i de särskilda skogarna — i fråga om flertalet av dessa fonder utses dock ordförandena i vederbörande fondstyrelser av länsstyrelsen — under det förvaltningen av de senare fonderna handhaves av länsstyrelsen i Västerbottens eller Norrbottens län. I fråga om de fonder, som förvaltas av sistnämnda länsstyrelse, gäller dock, att länsstyrelsen vid förvaltningen skall biträdas av särskilda av vederbörande delägare utsedda ekonominämndcr. I likhet med vad kommissionen förordat beträffande ifrågavarande allmänningsskogar torde i den nya lagstiftningen även de av skogarnas avkastning bildade skogsmedelsfonderna principiellt böra ställas under vederbörande delägares förvaltning. Den hittills vunna erfarenheten om det sätt, varpå fondförvaltningen handhafts av delägarna, talar för upptagande av en dylik grundsats i den nya lagstiftningen. Med hänsyn till de olika förutsättningar för ombesörjande av fondförvaltningen, som förefinnas i fråga om delägarna i skilda allmänningsskogar, torde dock denna grundsats ej böra förlänas ovillkorlig giltighet. I nära överensstämmelse med den ordning, som n u gäller i detta avseende, torde även efter den nya lagstiftningens genomförande vissa skogsmedelsfonder lämpligen böra förvaltas av vederbörande

119 länsstyrelse eller annan myndighet. Möjlighet att föreskriva sådan förvaltning bör därför beredas i lagstiftningen. Dylik föreskrift synes böra upptagas i det reglemente, som enligt vad kommissionen i det följande kommer att föreslå, bör fastställas för varje allmänningsskog. Kommissionen förutsätter, att förvaltning genom myndighet kommer att tillämpas allenast i sådana fall, då detta prövas nödigt för att trygga förvaltningens ändamålsenliga handhavande. Den förvaltningsbefogenhet, som enligt vad kommissionen nu anfört bör tillkomma vederbörande delägare, kan i det väsentliga ej utövas av delägarna såsom sådana utan måste uppdragas åt särskilda av dem utsedda organ. I anslutning till den organisation, som genomförts i lagen om häradsallmänningar, torde hela den egendom, som förvaltningsbefogenheten avser, d. v. s. såväl själva allmänningsskogen och dess avkastning som därav bildad skogsmedelsfond eller annan fond, principiellt böra förvaltas av en av delägarna vald allmänningsstyrelse. Tydligt är, att genom en dylik enhetlig organisation av förvaltningen fördelar i många fall kunna vinnas i form av ökad effektivitet och planmässighet samt minskade förvaltningskostnader. Nyssangivna regel bör dock ej gälla undantagslöst. Redan i det föregående har framhållits, att skogsmedelsfond understundom bör förvaltas av myndighet. Men även om förvaltningen av sådan fond handhaves av delägarna, kunna omständigheterna i vissa fall vara sådana, att förvaltningen lämpligen bör uppdragas åt ett annat av delägarna utsett organ än allmänningsstyrelsen. I fråga om de större skogsmedelsfonderna torde nämligen arbetet med dessas förvaltning understundom bliva så betungande, att det icke lämpligen kan påläggas allmänningsstyrelsen. Svårighet kan ock uppstå att finna personer, vilka äro skickade att utöva förvaltningen såväl av skogen som av fonden. Med hänsyn härtill bör i lagen lämnas möjlighet att uppdraga skogsmedelsfonds förvaltning åt ett för detta ändamål av delägarna särskilt utsett organ, som lämpligen synes böra benämnas ekonominämnd. Föreskrift om skogsmedelsfonds förvaltning genom sådan nämnd torde böra upptagas i reglementet för vederbörande allmänningsskog. Åt ekonominämnd bör jämväl kunna uppdragas att förvalta annan delägarna tillhörig fond än skogsmedelsfond ävensom allmänningsskogs avkastning eller annan inkomst från skogen. Där så finnes lämpligt bör förvaltningen av egendom som nu sagts kunna i reglementet uppdragas åt två eller flera ekonominämnder. Såsom förut nämnts skola enligt nuvarande bestämmelser ordförandena i de styrelser, som hava att förvalta de från besparingsskogarna härrörande skogsmedelsfonderna, i allmänhet utses av vederbörande länsstyrelse. I några fall har länsstyrelse jämväl att utse en eller flera ledamöter i de styrelser, som förvalta själva allmänningsskogarna. Med hänsyn till den stora betydelse, som dessa skogar och de från dem härrörande skogsmedelsfonderna hava för befolkningen i de trakter, där skogarna äro belägna, torde även i den nya lagstiftningen möjlighet böra beredas det allmänna att öva inflytande å allmänningsskogs eller skogsmedelsfonds förvaltning genom utseende av en eller flera ledamöter i styrelse eller nämnd, som handhar förvaltningen. Föreskrift

120 om sådan representation för det allmänna torde böra inrymmas i vederbörande allmänningsskogs reglemente. Kommissionen förutsätter, att denna representation begränsas till sådana fall, då det för tryggande av en tillförlitlig och god förvaltning finnes nödvändigt, att en eller flera representanter för det allmänna deltaga i denna, samt att representationen under den nya lagstiftningen ej gives större omfattning än den för närvarande äger, där ej synnerliga skäl föranleda till annat. Förvaltningen av ifrågavarande allmänningsskogar bör i första rummet åsyfta att verksamt främja skogsproduktionen å dessa samt att utvinna bästa möjliga resultat av denna produktion genom virkesavkastningens försäljning eller, i vissa fall, användande in natura för delägarnas räkning. En förutsättning för att allmänningsstyrelserna skola kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra denna uppgift är, att de erhålla en självständig ställning gentemot delägarna. Det är ock av vikt, att allmänningsstyrelsernas befogenhet klart avgränsas från delägarnas och, där enligt reglementet särskilda förvaltningsfrågor skola handläggas av ekonominämnd eller myndighet, jämväl från sådant organs. I anslutning till den ståndpunkt, som häradsallmänningslagen i motsvarande avseende intager torde därför i den nya lagen böra föreskrivas, att allmänningsstyrelse skall utöva delägarnas beslutanderätt i alla frågor, i vilka denna rätt ej genom lag eller för allmänningsskogen gällande reglemente uttryckligen förbehållits delägarna, ekonominämnd eller myndighet. Frågor, vilkas avgörande alltid bör ankomma på delägarna, äro, förutom val av ledamöter i allmänningsstyrelse och ekonominämnd samt revisorer, bland annat jämväl spörsmål om beviljande av decharge åt nämnda förvaltningsorgan samt uppgörande av förslag till reglemente för allmänningsskogen. I de fall, då beslutanderätten tillkommer delägarna, bör denna utövas å allmänningsstämma. Arvode till ledamöter i allmänningsstyrelse eller ekonominämnd torde liksom nu i regel böra bestämmas av länsstyrelsen. Genom en dylik ordning starkes den självständiga ställning, som allmänningsstyrelsen och ekonominämnd böra intaga gentemot delägarna, samt vinnes trygghet, att arvodet avväges på ett lämpligt sätt. Innan sådant arvode bestämmes av länsstyrelsen, böra delägarna höras i ärendet. Den nu angivna ordningen för arvodets bestämmande bör dock ej gälla undantagslöst. I fråga om vissa mindre allmänningsskogar, t. ex. de samfällda husbehovsskogarna, torde arvodet komma att uppgå till så obetydligt belopp, att ett fastställande av detta genom länsstyrelsen synes obehövligt. Den inskränkning i länsstyrelsens skyldighet att fastställa här avsett arvode, som med hänsyn härtill synes påkallad, torde lämpligen böra innebära, att skyldigheten skall gälla allenast därest ej annorlunda föreskrivits i allmänningsskogens reglemente. Utan särskild föreskrift lärer vara tydligt, att arvode som nyss sagts skall gäldas av medel, som stå till delägarnas förfogande för bestridande av kostnader för allmänningsskogens och därifrån härrörande fonds förvaltning (allmänningskassan) , även i det fall att ledamot i allmänningsstyrelse eller ekonominämnd utsetts av länsstyrelsen.

121 För tryggande av en god skötsel av allmänningsskog bör i den nya lagstiftningen krävas, att allmänningsstyrelsen vid skogens förvaltning biträdes av en person med skoglig fackutbildning. Erinras må, att skogligt utbildade förvaltare för närvarande finnas anställda såsom biträden åt styrelserna för samtliga besparingsskogar ävensom för de allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län, som ej förvaltas av domänverket. Vad angår de samfällda husbehovsskogarna, skola enligt lagstiftningen angående dessa skogar utsyning och stämpling samt vissa andra förvaltningsåtgärder av skoglig natur utföras av domänverkets tjänstemän. Upptagande i den nya lagstiftningen av en bestämmelse av nyssangivet innehåll ansluter sig därför n ä r a till vad nu gäller. Här avsett biträde åt allmänningsstyrelse torde lämpligen böra benämnas skogsförvaltare. I fråga om behörighet att utses till skogsförvaltare synes såsom regel böra gälla, att allenast den som förvärvat högre skoglig utbildning skall äga sådan behörighet. Med högre skoglig utbildning förstås här avgångsexamen från skogsinstitutet eller skogshögskolan eller därmed jämförlig utbildning. Då allmänningsskogarna äro av väsentligt olika omfattning, äro emellertid de kvalifikationer, som krävas hos vederbörande skogsförvaltare, ej fullt identiska beträffande samtliga dessa skogar. Omförmälda regel torde därför icke böra göras ovillkorlig utan möjlighet böra öppnas i lagen att såsom förvaltare av allmänningsskog även antaga person, som ej förvärvat högre skoglig utbildning men genom föregående verksamhet förskaffat sig omfattande praktisk erfarenhet i skogsskötsel. Anställande av sådan person såsom skogsförvaltare bör dock göras beroende på särskilt tillstånd av myndighet. Med hänsyn till den grannlagenhet, varmed frågor om dylika tillstånd böra prövas, samt önskvärdheten, att dessa frågor bedömas efter enhetliga grunder, torde detta bedömande böra förbehållas Kungl. Maj:t. Därest skogsförvaltaren skall kunna på ett effektivt sätt fullgöra sin skogsvårdande uppgift, bör han erhålla en relativt självständig ställning gentemot allmänningsstyrelsen. Med hänsyn härtill torde rätten att utse skogsförvaltare samt att bestämma dennes avlöning böra tillkomma myndighet. Enligt nu gällande bestämmelser ankommer det på vederbörande länsstyrelse att förordna skogsförvaltare i fråga om flertalet besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län ävensom i allmänhet att bestämma avlöningen till den sålunda förordnade. En liknande befogenhet tillkommer länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län för det fall, att delägarna i allmänningsskog inom sagda län besluta att för skötsel och vård av skogen anställa särskild förvaltare. Då den nuvarande ordningen i detta avseende synes lämplig, torde i den nya lagstiftningen vederbörande länsstyrelse böra anförtros uppgiften att förordna skogsförvaltare och fastställa dennes avlöning. Innan länsstyrelsen förordnar skogsförvaltare, bör emellertid vederbörande allmänningsstyrelse beredas tillfälle att avgiva förslag å denne samt skogsvårdsstyrelsen höras i ärendet. Det bör därjämte åligga länsstyrelsen att inhämta yttrande från allmänningsstyrelsen, innan länsstyrelsen fastställer förvaltarens lön.

122 Ett flertal av allmänningsskogarna är av så ringa omfattning, att de var för sig ej lämna full sysselsättning åt en skogsförvaltare. Till dylika skogar äro otvivelaktigt att hänföra de särskilda skifteslagens besparingsskogar i Venjans socken, Dorotea övre allmänningsskog, nybyggarnas särskilda allmänningar i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar samt de samfällda husbehovsskogarna. Hinder bör därför ej möta, att skogsförvaltare anställes gemensamt för två eller flera allmänningsskogar eller att denne vid sidan av sin tjänst såsom skogsförvaltare även innehar annan befattning. En följd av den ordning för utseende av skogsförvaltare, som i det föregående förordats, är, att frågan, huruvida två eller flera allmänningsskogar må sammanföras under en gemensam skogsförvaltare, bör prövas av myndighet. Med hänsyn till den reglering, som i samband med en dylik prövning erfordras rörande vederbörande delägares skyldighet att avlöna den gemensamme skogsförvaltaren samt rörande vissa andra förvaltningsfrågor, torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att på framställning medgiva anställande av gemensam skogsförvaltare. Såsom förutsättning för lämnande av sådant medgivande bör gälla, att de allmänningsskogar, som medgivandet avser, äro belägna inom samma län. I anslutning till vad förut anförts rörande avgivande av förslag å skogsförvaltare samt ordningen för fastställande av dennes avlöning torde Kungl. Maj:t vid lämnande av medgivande, som nyss sagts, tillika böra meddela föreskrift, h u r u i dylikt fall sådant förslag samt yttrande till länsstyrelsen rörande dennes avlöning skola avgivas för delägarna i respektive allmänningsskogar. Berörda föreskrift torde lämpligen böra åsyfta, att dessa frågor skola handläggas av en av delägarna efter vissa av Kungl. Maj:t fastställda grunder utsedd nämnd. Vid lämnande av här avsett medgivande bör Kungl. Maj:t även bestämma, efter vilken grund avlöning till skogsförvaltaren samt övriga gemensamma kostnader skola gäldas av allmänningskassorna för de särskilda skogar medgivandet avser. Vad angår spörsmålet, huruvida eller i vad mån skogsförvaltare — vare sig denne anställts särskilt för en allmänningsskog eller gemensamt för två eller flera sådana skogar — må med sin befattning förena annan tjänst eller anställning, är för allmänningsskogarnas rationella skötsel uppenbarligen av vikt, att kontroll utövas därå, att skogsförvaltaren ej åtager sig andra uppdrag i sådan omfattning, att lian hindras att nöjaktigt fullgöra sina åligganden såsom skogsförvaltare. Frågan om anordnande av sådan kontroll synes lämpligen böra upptagas till behandling i vederbörande skogs eller skogars reglementen. Reglementsbestämmelserna i detta ämne torde såsom regel böra åsyfta, att skogsförvaltare ej må innehava annan tjänst eller anställning, med mindre länsstyrelsen lämnar sitt tillstånd därtill. I fråga om besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län torde i regel vara erforderligt, att särskilda skogvaktare anställas för skogarnas bevakning. Beträffande de samfällda husbehovsskogarna lärer däremot nödig bevakning i allmänhet kunna utövas av allmänningsstyrelserna. För vinnande av trygg-

123 het att, då behov därav föreligger, nöjaktig bevakning anordnas å allmänningsskogarna samt att denna uppgift anförtros åt fullt lämpliga personer, torde, i överensstämmelse med vad nu gäller i fråga om allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län, det böra ankomma på myndighet att bestämma, huruvida och till vilket antal skogvaktare skola anställas för allmänningsskogs bevakning, ävensom att förordna skogvaktare och fastställa dennes avlöning. Beslutanderätten i dessa avseenden synes böra anförtros vederbörande länsstyrelse. Det torde emellertid böra åligga länsstyrelsen att, innan beslut meddelas rörande fråga, till vilket antal skogvaktare å allmänningsskog skola anställas, inhämta yttrande härom från vederbörande allmänningsstyrelse ävensom från skogsvårdsstyrelsen. I anslutning till vad kommissionen förordat i fråga om skogsförvaltare torde det därjämte böra åligga länsstyrelsen att dels bereda allmänningsstyrelsen tillfälle att avgiva förslag å skogvaktare, dels över sådant förslag höra skogsvårdsstyrelsen, dels ock före fastställande av avlöning till skogvaktare inhämta yttrande från allmänningsstyrelsen. Av det förut anförda framgår, att vissa bestämmelser rörande förvaltningen av allmänningsskogarna och vad därifrån härflyter ej lämpligen kunna upptagas i den nya lagen utan böra inrymmas i särskilda för de olika allmänningsskogarna upprättade reglementen. Med hänsyn till allmänningsskogarnas växlande omfattning och beskaffenhet kunna förvaltningens detaljer ej ordnas på samma sätt för skilda skogar, och de olika förvaltningsbestämmelser, som på grund härav erfordras för de särskilda skogarna, böra införas i reglementena. Förslag till reglemente för allmänningsskog bör uppgöras av delägarna samt för att erhålla gällande kraft fastställas av myndighet. Då det är av största betydelse, att reglementena erhålla en avfattning, som i möjligaste mån tryggar en ändamålsenlig förvaltning av allmänningsskogarna och vad därifrån härflyter och tillika upprättas efter i möjligaste mån enhetliga grunder, torde reglementena böra fastställas av Kungl. Maj-.t. Tillsynen över allmänningsskogarna. Ett annat viktigt spörsmål, som kommissionen härefter vill upptaga till behandling, är frågan om sättet för utövande av tillsyn över allmänningsskogarna. För närvarande gälla i detta avseende olika bestämmelser för skilda grupper av dessa skogar. Tillsynen över besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län handhaves sålunda av länsstyrelserna i länen, under det att tillsynen över allmänningsskogarna och de samfällda husbehovsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län utövas av domänverket. P å sätt kommissionen förut framhållit (sid. 110) torde det ej böra ifrågakomma att i den blivande lagstiftningen! bibehålla länsstyrelse såsom tillsynsmyndighet för besparingsskogarna. Icke heller anser kommissionen, av skäl som förut be-

124 rörts (sid. 110—111), att domänverket bör vara tillsynsmyndighet för allmännningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län och de samfällda husbehovsskogarna. Enligt kommissionens mening torde uppgiften att hålla tillsyn över nyssangivna skogar samt besparingsskogarna lämpligen böra anförtros åt vederbörande skogsvårdsstyrelser. Under senare år har en strävan framträtt på skogslagstiftningens område att i möjligaste mån överflytta åliggandet att öva uppsikt över enskilda skogar från domänverket eller annan statsmyndighet till skogsvårdsstyrelserna. Kommissionen vill härvid särskilt erinra, att genom den år 1932 antagna lagstiftningen rörande häradsallmänningar tillsynen över dessa skogar överlämnats åt skogsvårdsstyrelserna. Med den erfarenhet och det förtroende, som skogsvårdsstyrelserna numera förvärvat, torde dessa få anses lämpade att jämväl handhava uppsikten över ifrågavarande allmänningsskogar. Kommissionen förutsätter dock härvid, att vederbörande skogsvårdsstyrelser för fullgörande av berörda uppgift erhålla viss förstärkning i sin fackliga kompetens, på sätt i det följande skall närmare angivas. Då kommissionen funnit sig böra förorda överflyttandet å vederbörande skogsvårdsstyrelser av uppgiften att öva tillsyn över här avsedda skogar, har kommissionen utgått därifrån, att skogsvårdsstyrelsernas arbetsbörda ej härigenom kommer att ökas i sådan omfattning, att den bliver alltför betungande för styrelserna. Till närmare belysning härav vill kommissionen framhålla, att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet i fråga om dessa skogar huvudsakligen kommer att omfatta fastställande av hushållningsplaner för skogarna samt övervakande av planernas efterlevnad. I fråga om den förra uppgiften är att märka, att förslag till hushållningsplaner regelrätt torde komma att upprättas genom allmänningsstyrelsernas försorg. Antalet allmänningsskogar är inom Kopparbergs län 18 — därav 11 utgöras av de inom Venjans socken belägna besparingsskogarna, vilka i allmänhet äro av mindre omfattning — inom Gävleborgs län 1, inom Västerbottens län 33, därav 29 äro samfällda husbehovsskogar med en genomsnittlig areal per skog av cirka 750 hektar, och inom Norrbottens län 9. Under förutsättning att giltighetstiden för hushållningsplan enligt den nya lagstiftningen regelrätt fastställes till tio år, komma sålunda ifrågavarande skogsvårdsstyrelser att i medeltal per år få granska, skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län cirka 3 planer, skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län cirka 2 planer och skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län cirka 1 plan. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har blott att vart tionde år granska 1 plan. Med beaktande härav och då det övervägande flertalet av ifrågavarande skogar i Västerbottens län samt en betydande del av här avsedda skogar i Kopparbergs län äro av mindre omfattning, synes det ej behöva befaras, att fastställandet av hushållningsplaner för dessa skogar kommer att för skogsvårdsstyrelserna medföra ett alltför omfattande arbete. Vad angår skyldigheten att övervaka hushållningsplanernas efterlevnad, torde fullgörandet av denna skyldighet huvudsakligen komma att åvila skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän med högre skoglig utbildning och allenast i ringa grad taga styrelsernas egen tid i anspråk. En

125 följd härav torde bliva, att viss förstärkning av skogsvårdsstyrelsernas arbetskrafter erfordras, på sätt kommissionen i det följande skall närmare angiva. Ett överflyttande av tillsynen över allmänningsskogarna till vederbörande skogsvårdsstyrelser med skyldighet för dem att granska och fastställa hushållningsplaner för skogarna torde, såsom förut antytts, påkalla en viss förstärkning av styrelsernas fackliga kompetens. Den särskilda utbildning och erfarenhet i skogsindelningsfrågor, som erfordras för behörigt fullgörande av nämnda skyldighet, torde nämligen ej alltid vara representerad hos skogsvårdsstyrelse. Kommissionen vill erinra, att vid överlämnandet av tillsynen över häradsallmänningarna till vederbörande skogsvårdsstyrelser det ansågs erforderligt att förstärka skogsvårdsstyrelsernas kompetens i nyssberörda hänseende. I likhet med vad som föreskrivits i lagen om dessa allmänningar torde därför jämväl i förevarande lagstiftning böra upptagas ett stadgande i syfte att vid prövning av fråga om fastställelse eller ändring av hushållningsplan eller då skogsvårdsstyrelse eljest har att meddela föreskrifter av större betydelse rörande skogsskötseln å allmänningskog skogsvårdsstyrelsen skall förstärkas med en av Kungl. Maj:t utsedd särskild ledamot, som besitter kvalificerad högre skoglig utbildning och som tillika genom föregående verksamhet förvärvat omfattande insikt i skogsindelningsfrågor. Från tillämpningen av nämnda stadgande torde dock böra undantagas de samfällda husbehovsskogarna. De flesta av dessa skogar äro ej av större omfattning än de hemmansskogar, som lyda under 1932 års lappmarkslag, samt äro jämväl i skogligt avseende i viss mån jämförliga med sistnämnda skogar. Då enligt sagda lag avverkningsplaner för de därunder lydande skogarna skola fastställas av skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, torde skogsvårdsstyrelsen i förstnämnda län, där de samfällda husbehovsskogarna äro belägna, få anses skickad att utan medverkan av förenämnda särskilda ledamot fastställa hushållningsplaner och meddela föreskrifter rörande samma skogar. För vinnande av största möjliga enhetlighet vid avgörandet av de ärenden rörande allmänningsskogarna, varom nu är fråga, är önskvärt, att samme person förordnas till särskild ledamot i två eller flera skogsvårdsstyrelser. Då antalet av dessa ärenden hos de särskilda skogsvårdsstyrelserna torde bliva relativt obetydligf, lärer hinder ej möta för genomförandet av en dylik anordning. För att trygga erforderligt inflytande åt här avsedd ledamot torde i överensstämmelse med vad som föreskrivits i häradsallmänningslagen böra stadgas, att, därest skogsvårdsstyrelsen fattar beslut i strid mot dennes mening, ärendet skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Vidare torde i anslutning till föreskrifterna i nämnda lag böra stadgas, att i fall, då underställning av skogsvårdsstyrelsens beslut enligt vad nu nämnts ej skall ske, besvär över beslutet må anföras hos Kungl. Maj:t.

126 Avyttring av mark från allmänningsskogarna. Såsom förut nämnts gäller såsom regel i fråga om här avsedda allmänningsskogar, att dessa skola bibehållas oförminskade. Denna bestämmelse innebär, att allmänningsskog ej må skiftas mellan delägarna och att mark ej heller må försäljas eller annorledes avyttras från skogen. Endast i fråga om Särna och Idre socknars besparingsskog gäller undantag från nyssberörda grundsats så till vida, att det för nämnda skog fastställda reglementet medgiver, att från skogen må upplåtas lämplig mark till egnahems- och odlingslägenheter. Regeln, att allmänningsskog skall bibehållas oförminskad, utgör emellertid ej hinder, att till allmänningsskog hörande mark tages i anspråk genom expropriation eller att ägoutbyte verkställes mellan allmänningsskog och angränsande fastighet. Ej heller innebär bestämmelsen hinder för tillämpning av ensittarlagens bestämmelser i fråga om de allmänningsskogar, som innehavas med äganderätt av vederbörande delägare. I fråga om nybyggarnas särskilda allmänningar, som avsatts såsom samfällighetsskogar för vissa kronan tillhöriga nybyggen, av vilka större delen alltjämt befinner sig i kronans ägo, torde däremot ensittarlagens bestämmelser ej vara tillämpliga. Från vissa besparingsskogar hava odlingslägenheter upplåtits med nyttjanderätt under villkor, som i verkligheten innebära ärftlig besittningsrätt för vederbörande innehavare. På grund av beslut å kommunalstämma med delägarna i Lima sockens besparingsskog den 24 oktober 1910, vilket beslut fastställts av länsstyrelsen, hava nämligen å denna skog upplåtits lägenheter avgiftsfritt för en tid av femtio år med förmånsrätt till förnyad upplåtelse för innehavare, som uppfyllt de med upplåtelsen förbundna villkor, avseende utförande av vissa odlingsarbeten å den upplåtna lägenheten, och med rätt för innehavarens arvingar, därest denne under upplåtelsetiden skulle avlida, att inträda i de rättigheter, som han innehaft. Före år 1910 hade å samma skog upplåtelser med nyttjanderätt ägt rum på grund av särskilt medgivande av Kungl. Maj:t. I brev den 19 juni 1908 förklarade nämligen Kungl. Maj:t efter framställning av ordföranden i Lima sockens kommunalstämma, att hinder från det allmännas sida icke mötte mot upplåtelse med nyttjanderätt av fyra lägenheter å besparingsskogen under de närmare föreskrifter, som till skogens skydd skulle meddelas av vederbörande revirförvaltare, samt på de villkor i övrigt, som kunde överenskommas mellan Lima socknemän och de blivande lägenhetshavarna och vilka villkor skulle underställas länsstyrelsens i Kopparbergs län prövning. — Även från Transtrands sockens besparingsskog hava upplåtelser av odlingslägenheter skett på enahanda villkor, som i berörda kommunalstämmobeslut den 24 oktober 1910 stadgats för upplåtelser från Lima sockens besparingsskog. För vinnande av upplysning, huruvida styrelserna för besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogarna i Västerbottens

127 och Norrbottens län ansåge önskvärt, att möjlighet bereddes att från skogarna avyttra mark, har kommissionen till styrelserna riktat en förfrågan härom. Av de från styrelserna inkomna svaren framgår, att ett flertal styrelser ansett lämpligt, att möjlighet till försäljning av mark från skogarna förefunnes. Uttalanden i denna riktning hava gjorts av styrelsen för Venjans sockens besparingsskogar, såvitt angår Finngruvans, Knås, Stutts, Tibergets och Västbygge besparingsskogar, styrelsen för Älvdalens sockens besparingsskog, styrelsen för Arvidsjaurs allmänningsskog, såvitt angår den del av skogen som ligger inom Norra Arvidsjaurs revir, samt styrelserna för Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi allmänningsskogar samt nybyggarnas särskilda allmänning i Gällivare socken. Från dessa styrelsers sida har framhållits såsom önskvärt, att mark från nyssangivna skogar finge försäljas till odlings- eller bostadsändamål eller för anordnande av industriell verksamhet. Uttalandena om försäljning till odlingsändamål gälla i flera fall allenast å skogarna befintlig myrmark. Åtskilliga styrelser betona, att de områden, som kunna ifrågakomma till försäljning, äro av mindre omfattning. Styrelsen för Älvdalens sockens besparingsskog har uttalat, att vid försäljning av mark till odlingsändamål tilldelning av stödskog ej borde äga rum. Sistnämnda styrelse har jämväl framhållit, att, då det kunde antagas att vid upplåtelser av myrmark för odlingsändamål priset för marken komme att sättas synnerligen lågt, det för undvikande av missbruk borde stadgas, att spekulant å sådan mark skulle såsom nyttjanderättshavare hava verkställt uppodling av minst hälften av markens areal, innan köp finge medgivas. I yttrandena från övriga allmänningsstyrelser har förevarande fråga besvarats nekande. Styrelsen för Transtrands sockens besparingsskog har såsom skäl härför uttalat, att de å skogen befintliga odlingsbara myrarna ej vore av den storlek, att de lämpade sig för självständigt jordbruk, samt att betingelserna härför i övrigt vore ogynnsamma. Styrelsen för Sorsele övre allmänningsskog har framhållit, att allmänningsskogen hade sådant läge, att försäljning av mark från denna knappast kunde bliva vinstgivande för delägarna. Styrelserna för Arjeplogs allmänningsskog och nybyggarnas särskilda allmänning i Arjeplogs socken hava uppgivit, att lämplig odlingsmark för grundande av egna hem saknades å dessa skogar. Såsom framgår av det anförda torde i fråga om vissa av här avsedda skogar behov förefinnas att med äganderätt kunna upplåta m a r k för odlingseller bostadsändamål eller liknande syfte. Vid sådant förhållande torde lagstiftningen ej böra lägga ovillkorligt hinder i vägen för sådan avyttring. Med hänsyn till vikten, att allmänningsskogarna i möjligaste mån bibehållas i delägarnas händer, torde emellertid avyttring ej böra medgivas, med mindre därigenom vinnes avsevärd förmån för delägarna eller eljest synnerliga skäl därtill äro. Dylika skäl torde i regel böra anses föreligga, därest någon önskar förvärva en jordbruks- eller bostadslägenhet å allmänningsskogen till eget hem och lägenheten är därtill lämpad. Såsom villkor för att avyttring skall få ske torde även böra uppställas, att skogsskötseln å allmänningsskogen ej genom avyttringen lider men.

128 Möjligheten att avyttra m a r k från allmänningsskogarna torde emellertid icke böra begränsas allenast till upplåtelser för ändamål, som nyss sagts. Understundom kan föreligga ett behov att för underlättande av allmänningsskogs förvaltning från densamma försälja visst område, som på grund av sitt läge eller sin beskaffenhet är mindre väl lämpat att brukas tillsammans med skogen i övrigt, och att i stället inköpa annan lämpligare mark att införlivas med skogen. Vidare kan det inträffa, att ett behov föreligger att för tillgodoseende av något viktigt allmänt eller allmännyttigt ändamål taga viss del av allmänningsskog i anspråk. I dylika fall torde avyttring av mark från allmänningsskog i regel böra få ske. Vid försäljningar av nu ifrågavarande slag bör dock tillses, att allmänningsskogen såvitt möjligt genom inköp av annan mark erhåller kompensation för frånsålda områden. Att närmare i lagen angiva alla de särskilda fall, då avyttring av mark bör få äga rum, låter sig svårligen göra, utan i lagen torde endast böra upptagas de allmänna förutsättningar, under vilka avyttring må ske. Rätten att besluta om avyttring av mark från allmänningsskog bör förbehållas delägarna själva. Någon försäljning av mark från skogen mot deras önskan bör sålunda icke få äga rum. Med hänsyn till det allmänna intresset att ifrågavarande skogar i möjligaste mån bibehållas oförminskade bör emellertid utövningen av den nu ifrågasatta rätten vara underkastad en effektiv och enhetlig kontroll. För vinnande av sådan kontroll bör i lagen upptagas föreskrift, att avyttring, som här avses, icke varder giltig med mindre den godkännes av Kungl. Maj:t. Till frågan om användningen av de medel, som inflyta genom försäljning avmark från allmänningsskogarna, återkommer kommissionen i det följande. Införlivning av mark med allmänningsskogarna. Såsom förut nämnts hava delägarna i vissa allmänningsskogar för avkomstmedel från skogarna eller de av dessas avkastning bildade skogsmedelsfonderna inköpt ett betydande antal fastigheter. Dylika inköp hava verkställts av delägarna i samtliga besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län med undantag av Venjans sockens besparingsskogar ävensom av delägarna i Jokkmokks allmänningsskog. Antalet av de fastigheter, som delägarna i nämnda skogar inköpt, uppgår till 75 med en sammanlagd areal av 6 074*1607 hektar, därav 5 114'4309 hektar utgöra skogsmark. Delägarna i Älvdalens sockens besparingsskog hava därjämte, såsom jämväl framgår av det förut anförda, för tillgångar, som delvis härflutit från besparingsskogen och delvis från annat håll, inköpt 12 fastigheter, vilka till den del de fortfarande befinna sig i delägarnas ägo omfatta en areal av 800*0296 hektar. Förenämnda av delägarna i vissa allmänningsskogar förvärvade fastigheter äro ej underkastade de bestämmelser, som meddelats rörande vården och förvaltningen av allmänningsskogarna. I motsats till vad som gäller i fråga om dessa skogar hava delägarna principiellt fri förfoganderätt över de inköpta fastigheterna och kunna följaktligen avyttra eller låta inteckna dem

129 såsom de finna lämpligt ävensom i allmänhet besluta, vilket skogshushållningssätt därå skall tillämpas. I skogligt avseende lyda fastigheterna under 1923 års skogsvårdslag eller, i fråga om de fastigheter, som förvärvats av delägarna i Jokkmokks allmänningsskog, under 1932 års lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden. Den skiljaktighet, som sålunda förefinnes i fråga om förvaltningen och vården av allmänningsskogarna, å ena sidan, och de av avkastningsmedel från dessa eller skogsmedelsfonderna inköpta fastigheterna, å andra sidan, kan icke anses påkallad av de skogliga förhållandena å berörda skogar och fastigheter eller eljest betingad av sakliga skäl. Från det allmännas synpunkt medför däremot denna skiljaktighet olägenheter i flera avseenden. Delägarnas fria förfoganderätt över de inköpta fastigheterna kan uppenbarligen medföra, att fastigheternas skogstillgångar utnyttjas för vinnande av tillfälliga fördelar för dem, som vid viss tidpunkt äro delägare, med åsidosättande av framtida delägares intressen. Det är ock tydligt, att, då vården och förvaltningen av allmänningsskogarna och de inköpta fastigheterna skola handhavas enligt väsentligt olika bestämmelser, detta är ägnat att leda till omgång och ökat besvär för de myndigheter, som det åligger att hålla tillsyn över skogsskötseln å dessa egendomar. Denna olägenhet är särskilt framträdande i de fall, då de inköpta fastigheterna, såsom understundom är händelsen, ligga insprängda inom allmänningsskogarna. Det bör jämväl uppmärksammas, att med bibehållande av den skogsvårdslagstiftning, som nu gäller för de inköpta fastigheterna, garantierna för en god skötsel av skogarna å dessa fastigheter äro avsevärt mindre, än om fastigheterna inordnas under den föreslagna nya lagstiftningen rörande allmänningsskogarna. Det måste därför betecknas såsom ett allmänt intresse, att i fråga om förvaltningen och vården av allmänningsskogarna och de för avkastningsmedel från dessa eller skogsmedelsfonderna inköpta fastigheterna enhetliga bestämmelser bliva gällande. Då detta intresse lämpligen bör tillgodoses på det sätt, att sistnämnda fastigheter varaktigt sammanföras med vederböi ande allmänningsskogar under gemensam hushållning och förvaltning, finner sig kommissionen böra förorda vidtagande av lagstiftningsåtgärder i detta syfte. Kommissionen vill erinra, att i lagen om häradsallmänningar upptagits bestämmelser om skyldighet för delägarna i sådan allmänning att söka införlivning med allmänningen av mark, som av dem förvärvats. Liknande bestämmelser torde böra upptagas även i den nya lagstiftningen rörande allmänningsskogarna. Den i häradsallmänningslagen stadgade införlivningsskyldigheten har principiellt avseende å all mark, som förvärvats av delägarna i sådan allmänning. En motsvarande skyldighet i fråga om allmänningsskogarna torde ej böra givas en lika vidsträckt innebörd. Såsom i det föregående omnämnts hava delägarna i allmänningsskogarna i flera fall inköpt mark för medel, som ej till någon del härflutit från skogarna. I fråga om dylik mark torde skyldighet att söka införlivning med vederbörande allmänningsskog ej 9—378607.

130 böra stadgas. Än mindre bör sådan skyldighet föreskrivas i de ej sällan förekommande fall, då mark visserligen förvärvats för medel, som härflutit från allmänningsskog, men förvärvet skett för viss kommun eller för annat rättssubjekt än vederbörande delägare. I enlighet härmed torde införlivningsskyldigheten i fråga om allmänningsskogarna böra begränsas att avse mark, som delägarna i sådan skog förvärvat för medel, vilka härflutit från skogen, eller genom byte mot vederlag av skogen tillhörande mark eller ock genom gåva. För att åt lagstiftningen i ämnet bereda erforderlig effektivitet bör skyldigheten uppenbarligen gälla vare sig förvärvet uteslutande eller blott delvis skett på nyssangivna sätt. Den ifrågasatta regleringen beträffande införlivning av mark, som delägarna i allmänningsskog på nyssangivet sätt förvärvat, bör ej begränsas till förvärv, som redan ägt rum, utan även avse framtida förvärv. Enligt kommissionens mening tala vägande skäl för att i den nya lagstiftningen tillerkänna delägarna befogenhet att företaga markförvärv på sätt nyss sagts, under förutsättning att införlivningsskyldighet föreskrives i fråga om den förvärvade marken. Kommissionen vill i detta avseende särskilt framhålla önskvärdheten därav, att de å vissa allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län talrikt förekommande ströängar, som innehavas av enskilda fastighetsägare eller av kronan, förvärvas av delägarna och införlivas med skogarna. Delägarna torde sålunda i lagen principiellt böra medgivas rätt att för medel, som härflutit från allmänningsskogen, inköpa m a r k för skogens utvidgning. Ovillkorlig sådan rätt bör dock tillkomma delägarna allenast såvitt inköpet sker med medel, beträffande vilkas användning delägarna hava att själva besluta. Vilja delägarna företaga inköp för medel, rörande vilkas disposition beslutanderätten tillkommer myndighet, bör självfallet myndighetens medgivande till köpet inhämtas. Vad angår delägarnas rätt att förvärva mark genom byte, synes ej erforderligt att i den nya lagstiftningen upptaga någon särskild bestämmelse härom, då en sådan rätt följer av den befogenhet att avyttra mark från allmänningsskogen, som kommissionen i det föregående förordat. Beträffande mark, som delägarna på förut angivet sätt förvärvat före den nya lagstiftningens ikraftträdande, torde vissa undantag böra stadgas från den ifrågasatta införlivningsskyldigheten. Delägarna torde sålunda i lagstiftningen böra beredas tillfälle, att, därest de ej önska införliva sådan mark med allmänningsskogen, inom viss tid efter lagstiftningens ikraftträdande avyttra marken. En ovillkorlig tillämpning av införlivningsskyldigheten i fråga om mark, som nyss sagts, skulle enligt kommissionens mening innebära en obillighet gentemot delägarna. Berörda tid synes lämpligen böra bestämmas till fem år efter ikraftträdandet. Vidare böra delägarna i särskilt fall kunna helt befrias från införlivningsskyldigheten beträffande mark, varom nu är fråga. Det är nämligen ej uteslutet, att här avsedd m a r k är av den beskaffenhet, att den ej lämpligen bör införlivas med allmänningsskogen, men dock är väl ägnad att stadigvarande användas för något för delägarna eller ortsbefolkningen betydelsefullt ändamål. I dylikt fall torde

131 marken även under den nya lagstiftningen böra få av delägarna innehavas såsom en från allmänningsskogen fristående fastighet. Fråga om medgivande av befrielse från införlivningsskyldigheten i nyssangivna fall torde på vederbörlig framställning böra prövas av Kungl. Maj:t. Att utöver vad nu angivits medgiva undantag från införlivningsskyldigheten synes ej påkallat. I häradsallmänningslagen har upptagits en bestämmelse, varigenom delägarna i sådan allmänning tillerkänts befogenhet att fritt avyttra av dem förvärvad mark intill dess beslut i stadgad ordning meddelats om markens införlivning med allmänningen. Denna bestämmelse har tillkommit i syfte att, då ett av delägarna förvärvat område omfattar, förutom skogsmark, jämväl odlad jord eller andra ägor, som ej lämpligen böra införlivas med allmänningen, underlätta utbrytning och avyttring av sistnämnda ägor. Någon motsvarande föreskrift torde icke vara erforderlig i den nya lagstiftningen angående allmänningsskogarna. I de trakter, där allmänningsskogarna äro belägna, torde nämligen möjligheterna att i införlivningssyfte förvärva fastigheter, som uteslutande eller till huvudsaklig del bestå av skogsmark och som därför utan frånskiljande av vissa ägor kunna göras till föremål för införlivning, vara väsentligt större än i de delar av landet, där häradsallmänningar finnas. Skulle delägarna i allmänningsskog i något fall för skogens utvidgning förvärva fastighet, som omfattar jämväl andra ägor än sådana, som lämpligen böra införlivas med skogen, torde delägarnas intresse att utbryta och avyttra dessa ägor kunna tillgodoses vid prövningen av delägarnas ansökan om fastighetens införlivning. Vederbörande myndighet bör nämligen i dylikt fall upptaga ansökningen i vad den avser nyssangivna ägor till skyndsamt avgörande. Varder ansökningen härutinnan avslagen, bliva delägarna, såsom i det följande skall närmare beröras, ej blott berättigade utan även förpliktade att föranstalta om ägornas försäljning. Vad angår utformningen i övrigt av bestämmelserna rörande införlivning av mark med allmänningsskog, torde denna i huvudsak böra ske efter förebild av motsvarande stadganden i häradsallmänningslagen. I anslutning till dessa stadganden torde såsom villkor för införlivning av mark med allmänningsskog i första rummet böra gälla, att marken i sin helhet eller till huvudsaklig del är skogbärande eller till skogsbörd tjänlig samt så belägen, att den lämpligen kan förvaltas gemensamt med allmänningsskogen eller ock att den är behövlig för allmänningsskogens bevakning eller skötsel. Marken skall vidare genom rågång eller genom lantmäteri- eller mätningsförrättning, som fastställts eller eljest är lagligen gällande, vara skild från annan mark. Denna bestämmelse innebär ej — lika litet som motsvarande stadgande i häradsallmänningslagen — att, därest till det område, vars införlivning sökes, hör andel i samfälld mark, utbrytning av sådan andel måste hava ägt rum före införlivningen, utan andelen må såsom sådan införlivas tillika med området. För att införlivning skall få ske bör vidare fordras, att den mark, varom fråga är, upptagits såsom särskild fastighet i

132 jord- eller fastighetsregistret samt att vederbörande delägares äganderätt till marken är ostridig. Till klarläggande av sistnämnda förhållande bör krävas, att lagfart meddelats å delägarnas fång till marken, att klander ej instämts å fånget, att delägarnas rätt till marken ej heller eljest finnes tvistig, samt att marken ej utmätts eller beslut meddelats, varigenom intecknad fordran fastställts till betalning ur denna. Slutligen torde såsom villkor för införlivning böra fordras, att marken ej besväras av återköpsrätt eller sökt eller beviljad inteckning för fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån och ej heller häftar för fordran eller dylik rätt enligt 11 kap. 2 § jordabalken samt att marken ej är belastad med sådan nyttjande- eller servitutsrätt, som förhindrar tillämpning av planmässig skogshushållning å marken eller eljest strider mot det med införlivningen avsedda syftet. Ansökning om införlivning av mark med allmänningsskog torde böra upptagas och avgöras av vederbörande länsstyrelse. För vinnande av trygghet, att fråga om införlivnings lämplighet behörigen skärskådas från skoglig synpunkt, torde det böra åligga länsstyrelsen att i ärende, som här avses, infordra yttrande från skogsvårdsstyrelsen. Bifalles ansökan om införlivning, torde detta böra hava den verkan, att de i den nya lagstiftningen upptagna bestämmelserna om allmänningsskogar så ock vad eljest i lag eller författning finnes föreskrivet om nyttjande av sådan skog skall äga tillämpning i fråga om den införlivade marken. Erinras må, att särskilda stadganden om nyttjande av allmänningsskog finnas införda i lagarna den 27 juni 1896 om rätt till fiske och den 8 november 1912 om rätt till jakt. Regeln att de i den nya lagstiftningen upptagna bestämmelserna om allmänningsskogar skola äga tillämpning i fråga om införlivad mark torde emellertid ej böra gälla ovillkorligt utan i vissa avseenden underkastas modifikationer. I överensstämmelse med vad i motsvarande avseende stadgats i fråga om mark, som införlivats med häradsallmänning, torde sålunda böra gälla, att införlivning ej medför rubbning i den införlivade markens ansvarighet för fordran eller annan rätt, därför marken särskilt häftar, samt att, därest delägarnas fång till marken skulle bliva föremål för klander och marken frånvinnas delägarna, förordnandet om införlivning skall vara utan verkan. Därjämte bör, jämväl i anslutning till motsvarande bestämmelse i häradsallmäningslagen, föreskrivas, att, om mark, som införlivas med allmänningsskog, äger delaktighet i skogen, sådan delaktighet skall genom införlivningen upphöra men att, om marken sedermera skiljes från skogen, rätten till delaktighet åter skall tillkomma marken. Rörande verkan därav, att ansökan om införlivning avslås, torde böra gälla, att i dylikt fall den mark, som ansökningen avser, skall — där ej delägarnas förvärv av densamma till följd av avslaget förfallit — av allmänningsstyrelsen försäljas, då så lämpligen kan ske och i varje fall då försäljningen kan äga rum utan förlust för delägarna. För att göra försäljningsskyldigheten effektiv bör länsstyrelsen, i likhet med vad som skett i häradsallmänningslagen, åläggas att övervaka skyldighetens fullgörande samt med-

133 givas befogenhet, att, därest skyldigheten eftersattes, tillhålla allmänningsstyrelsen genom vite att fullgöra densamma. I enlighet med nu angivna grunder har kommissionen utarbetat förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

Speciell motivering. Kommissionen övergår nu till att redogöra för de särskilda bestämmelserna i förslaget. Allmänna bestämmelser. 1 §• I denna paragraf angives innebörden av begreppet allmänningsskog i den föreslagna lagen. Paragrafen har avfattats i överensstämmelse med vad i den allmänna motiveringen härom anförts (sid. 112—116). 2 §•

Förevarande paragraf handlar om äganderätten till allmänningsskogarna. I fråga om besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län ansluter sig innehållet i denna paragraf till de i den allmänna motiveringen gjorda uttalandena om äganderätten till dessa skogar (sid. 51—53). Beträffande de samfällda husbehovsskogarna överensstämmer paragrafen med 7 § andra punkten husbehovsskogslagen. Föreskriften i första stycket av förevarande paragraf, att allmänningsskog tillhör, förutom ägarna av de fastigheter, för vilka skogen vid storskifte eller avvittring blivit avsatt, d. v. s. vissa mantal eller reducerat jordtal åsatta fastigheter, jämväl ägarna av sådana fastigheter, med vilka, enligt vad vid jorddelning bestämts, är förenad rätt till delaktighet i skogen, har föranletts av stadgandet i 19 kap. 12 § andra stycket jorddelningslagen. Enligt detta stadgande skall vid avstyckning bestämmas, om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktighet i område, som vid lantmäteriförrättning avsatts för gemensamt ändamål, i äga, som eljest är samfälld för stamfastigheten och annan fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma fastigheten. I vissa angivna fall må dock enligt berörda stadgande bestämmelse ej meddelas, varigenom den avstyckade ägovidden uteslutes från rätt till delaktighet i allmänning eller därmed likställd samfällighet, utan skall vad av stamfastigheten tillkommande andel i sådan samfällighet kan skäligen anses belöpa å den avstyckade ägovidden tilläggas denna. På grund av detta stadgande hava vissa avstyckade fastigheter erhållit delaktighet i allmänningsskogarna. Då dessa fastigheter ej åsatts mantal eller re-

134 ducerat jordtal, har en särskild föreskrift, att fastigheterna äga del i allmänningsskogarna, ansetts påkallad. Med hänsyn till de bestämmelser, som nu gälla rörande allmänningsskogarnas vård och förvaltning samt dispositionen av skogarnas avkastning, torde allmänningsskog ej utgöra föremål för delägarnas samäganderätt utan tillhöra dessa såsom sammanslutna till ett enhetligt rättssubjekt, en särskild juridisk person. Det nu anförda torde äga tillämpning jämväl i fråga om de samfällda husbehovsskogarna. I anslutning härtill har i nya lagen vederbörande delägare organiserats i överensstämmelse med de regler, som i allmänhet gälla rörande kollektiva juridiska personer. 3 §.

Bestämmelsen i förevarande paragraf, enligt vilken den, som innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt eller såsom boställe, äger tillgodonjuta fastigheten tillkommande rätt till delaktighet i allmänningsskog och i frågor rörande sådan skog utöva rösträtt för fastigheten, torde överensstämma med vad nu gäller. Ett betydande antal av de fastigheter, som äga del i allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län eller i de samfällda husbehovsskogarna, utgöras av krononybyggen eller kronohemman — särskilt är detta fallet i fråga om nybyggarnas särskilda allmänningar i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar — och innehavas alltså av vederbörande åbor med ärftlig besittningsrätt. Utan särskild föreskrift lärer vara tydligt, att med boställe i förevarande paragraf avses allenast sådant av publik natur. 4 §.

Enligt nuvarande bestämmelser torde delägare i allmänningsskog principiellt ej äga befogenhet att å annan överlåta sin rätt i skogen annorledes än gemensamt med den fastighet, varmed rätten är förenad. Rätten är sålunda oskiljaktigt förbunden med viss fastighet. Denna grundsats gäller dock ej undantagslöst. Är delägaren enligt gällande bestämmelser berättigad till utdelning från allmänningsskogen, torde hinder ej möta för honom att å annan överlåta rätten till utdelning. En dylik överlåtelse lärer dock ej medföra befogenhet att utöva delägarens rösträtt i frågor rörande allmänningsskogen, och överlåtelsen lärer ej heller äga giltighet mot ny ägare till vederbörande fastighet. Är delägaren åter berättigad att individuellt nyttja allmänningsskogen i något avseende, torde en dylik rättighet ej kunna överlåtas (jmfr N. J. A. 1890 sid. 270). Vad nu anförts om överlåtelse av delägarrätt i allmänningsskog gäller i huvudsak jämväl i fråga om sådan överlåtelse till arrendator eller annan innehavare av nyttjanderätt till den fastighet, varmed rätten är förenad. Dock lärer i delägarrätten ingående befogenhet att individuellt nyttja allmänningsskogen kunna överlåtas å sådan innehavare. Beträffande överlåtelse å denne

135 av delägare tillkommande rätt till utdelning från allmänningsskog är att märka, att enligt 2 kap. 20 § första stycket allmänna nyttjanderättslagen arrendator ej i annan mån än arrendeavtalet bestämmer äger nyttja den arrenderade fastighetens skog samt att en liknande grundsats torde gälla beträffande arrendators rätt till å fastigheten belöpande utdelning från allmänningsskog (jmfr N. J. A. 1918 sid. 499). Sådan utdelning lärer alltså tillkomma fastighetsägaren, om ej annat bestämts i arrendeavtalet. Har i arrendeavtalet utdelningen förbehållits arrendatorn, torde vad i allmänna nyttjanderättslägen är stadgat om arrendavtals giltighet mot ny ägare äga tillämpning jämväl i fråga om dylikt förbehåll, och motsvarande lärer gälla, där annan innehavare av nyttjanderätt till fastigheten tillförsäkrats enahanda förmån. Av det anförda framgår, att arrendator av fastighet, varmed rätt till delaktighet i allmänningskog är förenad, ej genom arrendeavtalet blir innehavare av denna rätt samt att arrendatorn följaktligen ej såsom sådan äger att utöva rösträtt för fastigheten i frågor rörande skogen. Från denna regel torde dock undantag böra göras i fråga om kronan tillhöriga jordbruksegendomar, allmänna kyrkohemman samt vissa ecklesiastika löneboställen. Enligt 21 § i förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom samt 24 § i kungörelsen den 16 september 1932 (nr 435) med bestämmelser angående förvaltningen av allmänna kyrkohemman, skall, om till kronan tillhörig jordbruksegendom eller allmänt kyrkohemman hör andel i härads- eller sockenallmänning eller rätt till annan förmån utom egendomens eller hemmanets område, sådan andel eller rätt komma jordbrukets arrendator till godo, där ej iför visst fall undantag härifrån stadgats, och enligt 29 § i ecklesiastik arrendeförordning den 21 november 1925 (nr 452), jämförd med övergångsbestämmelserna till ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400), gäller en liknande föreskrift i fråga om de ecklesiastika löneboställen, vilka innehavas på arrende enligt upplåtelser, tillkomna före ecklesiastika boställsordningens ikraftträdande den 1 maj 1933. Berörda författningsbestämmelser torde få anses innebära, att, om med egendom, hemman eller boställe, som nyss sagts, är förenad rätt till delaktighet i allmänningsskog, sådan rätt tillkommer arrendatorn, om ej rätten i arrendekontraktet särskilt undantagits från arrendet, och att arrendatorn sålunda under nyssnämnda förutsättning jämväl äger utöva rösträtt för den arrenderade fastigheten i frågor rörande skogen. I den nya lagen torde den nu gällande grundsatsen, att delägarrätt i allmänningsskog ej må överlåtas annorledes än gemensamt med vederbörande fastighet böra bibehållas samt förlänas generell giltighet. Grundsatsen synes sålunda böra erhålla tillämpning även i fråga om kronans jordbruksegendomar, allmänna kyrkohemman och förenämnda ecklesiastika löneboställen. En föreskrift av denna innebörd har upptagits i första stycket av förevarande paragraf. Beträffande kronan tillhörig jordbruksegendom, allmänt kyrkohemman eller ecklesiastikt löneboställe, som utarrenderats före nya lagens ikraftträdande, torde dock i denna förbehåll böra göras om den fortsatta

136 giltigheten av den befogenhet, som på grund av det träffade arrendeavtalet må tillkomma arrendatorn att utöva rösträtt för fastigheten i frågor rörande allmänningsskog. Ett sådant förbehåll har därför införts bland övergångsbestämmelserna till nya lagen. Utan hinder av nyssnämnda grundsats bör delägare i allmänningsskog, i likhet med vad nu gäller, vara berättigad att å annan överlåta honom tillkommande rätt till utdelning från skogen. Sådan överlåtelse bör dock, jämväl i överensstämmelse med nuvarande regler, ej gälla mot ny ägare eller innehavare av fastigheten, där ej överlåtelsen skett genom avtal, enligt vilket nyttjanderätt upplåtits till fastigheten. Där i dylikt fall nyttjanderätten gäller mot ny ägare eller innehavare av fastigheten, torde sådan giltighet böra tillkomma även överlåtelsen, överlåtelse, varom här är fråga, torde lika litet som för närvarande böra medföra befogenhet att utöva rösträtt för fastigheten i frågor rörande allmänningsskogen. Stadganden i dessa ämnen, överensstämmande med det nu anförda, hava upptagits i andra stycket av denna paragraf. 5 §. Beträffande bestämmelsen i första punkten, att allmänningsskog skall bibehållas oförminskad, där ej i den nya lagen annorlunda stadgas, hänvisas till vad i den allmänna motiveringen anförts rörande allmänningsskogarnas förvaltning samt avyttring av mark från dessa (sid. 118 och 126—128). Såsom en följd av nyssnämnda bestämmelse har i andra punkten föreskrivits, att allmänningsskog ej må med inteckning belastas samt i regel ej heller tagas i mät för fordran. Från förbudet mot utmätning har dock undantag stadgats i fråga om fordran, för vilken åtnjutes förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken till betalning ur allmänningsskogen. Till dylik fordran är att hänföra fordran å tionde, ränta eller annan sådan avgäld av fast egendom ävensom fordran å fastighetsskatt. I likhet med vad nu gäller torde allmänningsskog även under den nya lagstiftningen böra kunna utmätas för sådan fordran. 6 §.

Första stycket upptager den för allmänningsskogs vård grundläggande bestämmelsen, att allmänningsskog skall under uppsikt av skogsvårdsstyrelsen skötas efter hushållningsplan. I fråga om denna bestämmelse hänvisas till vad i den allmänna motiveringen anförts rörande förvaltningen av allmänningsskogarna samt tillsynen över dem (sid. 118 och 123—125). En av allmänningsskogarna, Orsa sockens besparingsskog, är belägen inom tvenne län, Kopparbergs och Gävleborgs län, och sträcker sig sålunda genom två skogsvårdsstyrelsers verksamhetsområden. Frågan, huru uppsikten över nämnda skog skall utövas, behandlas i 58 §. Lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige upptager vissa bestämmelser om den rätt till skogsfång, som tillkommer lapparna inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt de övriga trakter, där lapparna äga att uppehålla sig med sina renar.

137 Dylika bestämmelser återfinnas i 45—54 §§ samt 58 och 59 §§ av lagen. Den nya lagen åsyftar ej att göra någon rubbning i dessa bestämmelser. En erinran härom har upptagits i andra stycket. 7 §.

Enligt nuvarande bestämmelser skall delägarnas rätt till allmänningsskog i regel tillgodogöras för delägarnas eller, i vissa fall, ortsbefolkningens gemensamma räkning. Från denna regel gälla dock vissa undantag. I 3 § lagen den 8 november 1912 om rätt till jakt stadgas, att å sockenallmänning, byaskog eller annan dylik samfällighet delägarna må för egna behov utöva jakträtt, där de ej annorledes åsämjas, samt att, därest om allmänningens eller samfällighetens förvaltning särskilda föreskrifter äro gällande, delägarna i enlighet därmed äga fatta beslut om jakträttens tillgodogörande för gemensam räkning. Då allmänningsskogarna otvivelaktigt äro att hänföra till sådana samfälligheter, som avses i 3 § nämnda lag, följer av nyssangivna stadgande, att de enskilda delägarna i allmänningsskogarna å dessa hava rätt att jaga för egna behov samt, efter åsämjande, jämväl för avsalu. En förutsättning för berörda jakträtt är dock, att delägarna ej i vederbörlig ordning fattat beslut om jakträttens tillgodogörande för gemensam räkning. En liknande ordning gäller beträffande vissa allmänningsskogar även med avseende å rätten att fiska i de fiskevatten, som tillhöra skogarna. I 9 § lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske föreskrives nämligen, att i de fiskevatten, som höra till sockenallmänningar — till dylika allmänningar torde besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län i regel vara att hänföra — delägarna i allmänningarna äga rätt att fiska samt att allmänningsfiske må av delägarna utarrenderas för gemensam räkning, där i enlighet med gällande föreskrifter om allmänningens förvaltning beslut därom fattas. Beträffande de allmänningsskogar, som ej äro att hänföra till sockenallmänningar i fiskerättslagens mening, torde i fråga om delägarnas rätt att nyttja fiskevatten å skogarna gälla bestämmelserna om oskift fiskevatten i 10 § nyssnämnda lag. Även enligt dessa bestämmelser äga vederbörande delägare en individuell rätt att nyttja det oskiftade fiskevattnet. Kunna de ej åsämjas om fiskevattnets nyttjande, äger rätten bestämma, huru fisket må utan förfång för någon av delägarna nyttjas. Slutligen må erinras, att enligt 9 § husbehovsskogslagen delägare i samfälld husbehovsskog i visst fall äger en individuell rätt att nyttja sådan skog. I nämnda paragraf stadgas, att, därest till följd av vådeld, utflyttning vid skifte eller annan sådan anledning bland delägarna i samfälld husbehovsskog uppstår behov av större tillgång på byggnadsvirke än som vid utsyning enligt 8 § i lagen kan beredas, vederbörande överjägmästare må kunna medgiva vidsträcktare utsyning, där detta med god skogsvård är förenligt och utan någon delägares förfång kan ske. En ytterligare förutsättning härför är dock, att, därest av utsyningen föranledes likvid mellan delägarna, reglementet för skogen bestämmer, h u r u sådan likvid skall ske.

138 Den nu gällande grundsatsen, att delägarnas rätt till allmänningsskog skall tillgodogöras för delägarnas eller, i vissa fall, ortsbefolkningens gemensamma räkning, torde böra bibehållas i den nya lagen. De undantag från denna grundsats, som innefattas i förenämnda bestämmelser i lagarna om rätt till jakt och fiske, torde dock fortfarande böra äga giltighet. Enligt kommissionens mening kan det visserligen ifrågasättas, huruvida den individuella jakt- och fiskerätt, som enligt berörda bestämmelser tillkommer delägarna i allmänningsskogarna, från jakt- och fiskevårdssynpunkt är en i alla fall lämplig anordning, men kommissionen har ansett sig ej böra i förevarande sammanhang upptaga frågan om en ändring av gällande bestämmelser på detta område. I övrigt torde något undantag från omförmälda grundsats ej vara påkallat. Den inskränkning däri, som innefattas i det nuvarande stadgandet i 9 § husbehovsskogslagen, torde sålunda ej böra bibehållas i den nya lagen. Med de förbättrade kommunikationer, som under senare tid skapats i de trakter, där husbehovsskogarna äro belägna, samt de ökade möjligheter att inköpa husbehovsvirke, som härigenom vunnits, har nämnda stadgande numera i viss mån förlorat sin betydelse. Därjämte är att märka, att enligt nya lagen, om skogsvårdshänsyn ej föranleda till annat, hinder ej möter att på en gång uttaga hela den virkeskvantitet, som enligt fastställd hushållningsplan för samfälld husbehovsskog må under planens giltighetstid avverkas, samt att härigenom det särskilda behov av husbehovsvirke, som i nyssangivna paragraf avses, i många fall torde kunna tillgodoses. I överensstämmelse med vad sålunda anförts har i förevarande paragraf stadgats, att delägarnas rätt till allmänningsskog skall, där ej för särskilt fall annorlunda föreskrives, tillgodogöras för delägarnas eller ortsbefolkningens gemensamma räkning enligt vad i nya lagen sägs. I nya lagen har ej upptagits några bestämmelser rörande sättet för det gemensamma tillgodogörandet av delägarnas rätt till allmänningsskog. Lagen lämnar sålunda utan reglering, huruvida å allmänningsskog avverkat virke skall försäljas på auktion eller under hand eller disponeras in natura för vederbörande intressenters räkning. Erforderliga föreskrifter såväl i detta avseende som rörande tillgodogörandet av övriga nyttigheter å allmänningsskog böra inrymmas i reglementena för de särskilda skogarna. I fråga om försäljning av virke från allmänningsskogarna torde, såsom kommissionen tidigare framhållit, berörda föreskrifter böra åsyfta att tillerkänna delägarna större frihet än gällande reglementen i allmänhet medgiva. I reglementena för de samfällda husbehovsskogarna torde den rätt, som för närvarande tillkommer delägare i sådan skog att in natura uttaga det virke, som belöper på hans andel i skogen, böra bibehållas. Beträffande de ändamål, vartill avkastning och annan inkomst från allmänningsskog må användas, hava bestämmelser upptagits i 33—37 §§. 8 §.

Bestämmelserna i första och andra styckena angiva grunderna för organisationen av förvaltningen beträffande allmänningsskog och vad därifrån här-

139 flyter ävensom för utövande av delägarnas beslutanderätt. I fråga om dessa bestämmelser åberopas den allmänna motiveringen (sid. 117—120). Enligt 29 § kan under vissa förutsättningar befogenheten att förvalta allmänningsskog fråntagas allmänningsstyrelsen och överlämnas åt en eller flera gode män. En erinran härom har upptagits i första stycket. Jämväl beträffande den i tredje stycket inrymda bestämmelsen, som handlar om ordningen för bestämmande av arvode till ledamöter i allmänningsstyrelse eller ekonominämnd, hänvisas till den allmänna motiveringen (sid. 120). 9 §. I första momentet hava upptagits bestämmelser om befogenhet för länsstyrelse att förordna skogsförvaltare och skogvaktare å allmänningsskog, att bestämma, huruvida och till vilket antal skogvaktare skola anställas å sådan skog, samt att fastställa avlöning till nyssangivna befattningshavare m. m. I andra momentet regleras frågan om tillstånd till anställande av gemensam skogsförvaltare för två eller flera allmänningsskogar. För de skäl, som ligga till grund för bestämmelserna i dessa moment, har redogjorts i den allmänna motiveringen (sid. 121—123). 10 §. I överensstämmelse med vad i den allmänna motiveringen anförts (sid. 123) stadgas i denna paragraf, att för varje allmänningsskog skall fastställas reglemente med bestämmelser rörande förvaltningen av skogen och vad därifrån härflyter.

Om avyttring och införlivning av mark. 11 §• Beträffande den h ä r upptagna bestämmelsen om befogenhet för delägarna i allmänningsskog att avyttra mark från skogen hänvisas till den allmänna motiveringen (sid. 126—128). 12 §. I förevarande paragraf hava inrymts bestämmelser om befogenhet för delägarna och allmänningsstyrelsen att inköpa mark för allmänningsskogs utvidgning. För det huvudsakliga innehållet av dessa bestämmelser och de principiella synpunkter, som ligga till grund för dem, har redogörelse lämnats i den allmänna motiveringen (sid. 130). Ifrågavarande bestämmelser ansluta sig till de i 38 § upptagna föreskrifterna rörande sättet för utövande av beslutanderätten rörande användningen av de medel, som härflutit från allmänningsskog. Enligt dessa föreskrifter skall beslutanderätten i berörda avseende i allmänhet tillkomma länssty-

140 relsen. Beslutanderätten må dock, där så finnes lämpligt, genom reglementet helt eller delvis uppdragas åt delägarna eller allmänningsstyrelsen. I förevarande paragraf har såväl delägarna som allmänningsstyrelsen tillerkänts rätt att för medel, rörande vilkas användning de enligt reglementet äga besluta, inköpa mark för allmänningsskogens utvidgning. Vilja delägarna eller styrelsen eljest för medel, som härflutit från skogen, inköpa m a r k för berörda ändamål, skall enligt paragrafen länsstyrelsens medgivande till inköpet inhämtas. Sistnämnda bestämmelse innebär ej, att länsstyrelsen vid lämnande av medgivande till här avsett köp skall i detalj pröva, huruvida det område köpet avser är av sådan beskaffenhet, att det enligt nya lagen må införlivas med allmänningsskogen. I allmänhet torde omständigheterna vid slutande av köp, varom nu är fråga, vara sådana, att någon dylik prövning ej medhinnes. För lämnande av medgivande synes vara tillfyllest, att länsstyrelsen finner det till inköp ifrågasatta området i stort sett lämpat att införlivas med allmänningsskogen. Utan hinder av lämnat medgivande har länsstyrelsen, då införlivning av det inköpta området sedermera sökes, att med stöd av den i införlivningsärendet förebragta utredningen pröva, huruvida och i vilken omfattning området må införlivas med skogen. I förevarande paragraf har ej reglerats det fall, att delägarna vilja inköpa m a r k för allmänningsskogs utvidgning för andra medel än sådana, som härflutit från skogen. Enligt kommissionens mening bör det utan särskild föreskrift vara tydligt, att delägarna äro oförhindrade att för dylika medel verkställa sådant köp — förutsatt att de äga disponera medlen för sådant ändamål — samt hos länsstyrelsen söka införlivning av den inköpta marken. Någon skyldighet i sistberörda avseende bör emellertid, såsom i den allmänna motiveringen framhållits, ej åvila delägarna. Därest länsstyrelsen i dylikt fall finner ansökan om införlivning böra avslås, medför detta självfallet ej skyldighet för delägarna att försälja den ifrågavarande marken. 13 §. Denna paragraf upptager den grundläggande bestämmelsen om skyldighet för delägarna i allmänningsskog att söka införlivning med skogen av mark, som delägarna förvärvat för medel, vilka härflutit från skogen, eller genom byte mot vederlag av skogen tillhörande mark eller genom gåva. För det huvudsakliga innehållet av denna bestämmelse och de skäl, som ligga till grund för densamma, har redogjorts i den allmänna motiveringen (sid. 128 —131). Berörda skyldighet åligger enligt förslaget ej delägarna såsom sådana utan allmänningsstyrelsen. Skälet till förslagets ståndpunkt härutinnan är att söka däri, att vid bristande fullgörande av skyldigheten denna lättare kan framtvingas gentemot allmänningsstyrelsen än gentemot delägarna. I fråga om mark, som förvärvats efter den nya lagens ikraftträdande, skall enligt förslaget ansökan om införlivning ingivas till länsstyrelsen inom tre år efter det förvärvet skedde. Denna tid har bestämts med hänsyn därtill,

141 att sökanden skall bliva i tillfälle att, innan ansökan om införlivning ingives. vidtaga erforderliga åtgärder för fullgörande av de för införlivningen stadgade villkor. För detta ändamål torde den föreslagna tiden av tre år i allmänhet vara tillfyllest. I särskilda fall lärer dock längre tid kunna erfordras, och för dessa fall har, såsom framgår av 17 §, sökanden i förslaget beretts möjlighet att efter det ansökningen ingivits erhålla visst uppskov med ärendets slutliga prövning i och för undanröjande av förekommande hinder för införlivning. Beträffande mark, som förvärvats före den nya lagens ikraftträdande, skall enligt förslaget, där ej marken avyttrats inom fem år efter ikraftträdandet, införlivning sökas hos länsstyrelsen inom samma tid. I fråga om dylik mark har skyldigheten att söka införlivning sålunda gjorts beroende av det villkor, att marken ej avyttrats inom nyssangivna tid. Skälet till förslagets ståndpunkt härutinnan har angivits i den allmänna motiveringen (sid. 130). Möter i fråga om här avsedd mark svårighet för sökanden att inom fem år efter nya lagens ikraftträdande fullgöra för markens införlivning stadgade villkor, förefinnes enligt 17 § även i detta fall möjlighet för honom att för sådant ändamål erhålla uppskov med ärendets avgörande. 14 §. Den här införda bestämmelsen, som angiver de villkor, varunder införlivning av m a r k med allmänningsskog må äga rum, har motiverats i det föregående (sid. 131—132). Bestämmelsen överensstämmer med stadgandet i 13 § häradsallmänningslagen. 15 och 16 §§. I dessa paragrafer regleras dels sökandens skyldighet att förebringa utredning i införlivningsärende och dels sättet för anskaffande av viss utredning däri genom länsstyrelsens försorg. Paragraferna motsvara 14 och 15 §§ häradsallmänningslagen. I fråga om syftet med den i 16 § upptagna bestämmelsen om skyldighet för länsstyrelsen att i införlivningsärende inhämta yttrande från skogsvårdsstyrelsen hänvisas till den allmänna motiveringen (sid. 132). 17 §. Förevarande paragraf, som angiver sättet för handläggning och prövning av införlivningsärende, har avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med 17 § häradsallmänningslagen. 18 och 19 §§. Bestämmelserna i dessa paragrafer handla om verkan av förordnande om införlivning. För det huvudsakliga innehållet av bestämmelserna och de motiv, som ligga till grund för dem, har redogjorts i det föregående (sid. 132). Bestämmelserna motsvara stadgandena i 18 och 19 §§ häradsallmänningslagen.

142 20 §.

I denna paragraf angivas vissa åtgärder, som skola vidtagas av vederbörande myndighet för att trygga effektiviteten av meddelat förordnande om införlivning. Föreskrifterna motsvara bestämmelserna i 20 § häradsallmänningslagen. 21 §. De här upptagna bestämmelserna handla om den verkan, som avslag å ansökning om införlivning medför. Även för innehållet av dessa bestämmelser har redogjorts i den allmänna motiveringen (sid. 132). Bestämmelserna överensstämma med stadgandena i 21 § häradsallmänningslagen. 22 §.

Enligt förevarande paragraf har länsstyrelsen att övervaka, att allmänningsstyrelse fullgör vad densamma åligger enligt 12 och 21 §§. Därest sådan skyldighet eftersattes av allmänningsstyrelsen, äger länsstyrelsen genom vite tillhålla allmänningsstyrelsen att fullgöra skyldigheten. Liknande bestämmelser hava upptagits i 22 § häradsallmänningslagen.

Om vård av allmänningsskog. 23 §.

I denna paragraf lämnas föreskrifter rörande innehållet i hushållningsplan för allmänningsskog. Dessa föreskrifter hava avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande stadganden i 24 § häradsallmänningslagen. Enligt kommissionens mening äro sistnämnda stadganden väl lämpade även för allmänningsskogarna. De i förevarande paragraf upptagna föreskrifterna förete en mindre avvikelse från häradsallmänningslagens motsvarande stadganden. Det i 24 § andra stycket häradsallmänningslagen förekommande uttrycket »skogsmarkens normala virkesavkastningsförmåga» har nämligen i förslaget ersatts med »skogens normala virkesavkastning». Denna jämkning åsyftar ej någon saklig ändring utan har vidtagits av redaktionella skäl. Enligt förevarande paragraf skall hushållningsplan för allmänningsskog vara lämpad efter skogens beskaffenhet och rådande ortsförhållanden. Denna bestämmelse innebär, att vid upprättande av hushållningsplan för samfälld husbehovsskog hänsyn skall tagas därtill, att sådan skog avsatts för att tillgodose husbehovet för de fastigheter, som däri äga del. 24 §.

Som i den allmänna motiveringen omnämnts skola allmänningsskogarna enligt nuvarande bestämmelser i regel skötas enligt hushållningsplaner, fastställda av domänstyrelsen. I reglementet för Hamra kapellags besparings-

143 skog h a r dock stadgats, att hushållningsplan för denna skog skall fastställas av länsstyrelsen i Gävleborgs län, och beträffande de samfällda husbehovsskogarna gäller, att dessa skogar skola vårdas enligt avverkningsplaner, som upprättats av vederbörande skogsstatstjänstemän eller, där sådan plan på ägarens eller åbons begäran uppgjorts av annan sakkunnig person, efter granskning av överjägmästaren godkänts av domänstyrelsen. För underlättande av övergången till den nya lagstiftningen bör hushållningsplan, som enligt de före nya lagstiftningens ikraftträdande gällande bestämmelser fastställts av domänstyrelsen eller länsstyrelse, även efter sagda tidpunkt lända till efterrättelse intill dess tiden för planens giltighet tilländalöper eller ändring av planen i vederbörlig ordning sker. En liknande regel bör gälla även i fråga om avverkningsplan, som enligt äldre bestämmelser upprättats av skogsstatstjänsteman eller godkänts av domänstyrelsen. Beträffande avverkningsplan, som nyss sagts, torde jämväl i övrigt vad i nya lagen stadgas om äldre hushållningsplan böra äga tillämpning. Föreskrifter i nu angivna avseenden hava upptagits i förevarande paragraf. 25 §. Denna paragraf upptager bestämmelser rörande sättet för uppgörande och fastställande av hushållningsplan för allmänningsskog samt huru kostnaderna för sådan plans upprättande skola gäldas. Bestämmelserna i förstnämnda avseende hava avfattats i överensstämmelse med motsvarande stadganden i 26 § häradsallmänningslagen. Upprättandet av förslag till ny hushållningsplan skall sålunda enligt förevarande paragraf i första hand ankomma på allmänningsstyrelsen. Förslaget skall inom viss tid insändas till skogsvårdsstyrelsen, som kan fastställa förslaget oförändrat eller med erforderliga jämkningar eller ock vägra fastställelse å detsamma. För den händelse allmänningsstyrelsen icke inkommer med förslag till hushållningsplan inom föreskriven tid eller fastställelse å ingivet förslag vägras, åligger det skogsvårdsstyrelsen att föranstalta om upprättandet av ny hushållningsplan. Det torde kunna förutsättas, att i fråga om de större allmänningsskogarna hushållningsplaner i regel komma att upprättas genom allmänningsstyrelsernas försorg. Beträffande de samfällda husbehovsskogarna torde däremot delägarna i allmänhet komma att begagna sig av den i förslaget innefattade möjligheten av få hushållningsplan upprättad genom skogsvårdsstyrelsen. I fråga om kostnaderna för upprättandet av hushållningsplan upptager förslaget bestämmelser i detta avseende allenast såvitt angår plan, som upprättats genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Beträffande plan, som uppgjorts på föranstaltande av allmänningsstyrelsen, torde utan särskild föreskrift vara tydligt, att berörda kostnader skola gäldas av allmänningskassan. I fråga om plan av förstnämnd beskaffenhet har i förevarande paragraf stadgats såsom regel, att, om förslag till sådan plan — oförändrat eller med vissa jämkningar — fastställes av skogsvårdsstyrelsen, kostnaderna för för-

144 slagets uppgörande skola gäldas av allmänningskassan. Skulle fastställelse å förslaget vägras, böra berörda kostnader däremot bestridas av skogsvårdskassan. Nämnda regel överensstämmer med vad nu gäller i fråga om flertalet allmänningsskogar och ansluter sig jämväl till vad i motsvarande avseende föreskrivits i häradsallmänningslagen. Från sagda regel har dock undantag ansetts böra stadgas beträffande de samfällda husbehovsskogarna. Delägarna i dessa äro enligt gällande lagstiftning befriade från skyldighet att bekosta upprättande av avverkningsplaner för skogarna — med undantag av hantlangningskostnaderna — och torde med hänsyn till den ringa avkastning flertalet av dessa skogar lämnar och den svaga ekonomiska ställning delägarna i allmänhet intaga böra även i den nya lagen vara frikallade från sådan skyldighet. I förslaget har därför stadgats, att i fråga om samfälld husbehovsskog allenast kostnaderna för nödig hantlangning skola gäldas av allmänningskassan men övriga här avsedda kostnader bestridas av skogsvårdskassan. 26 §.

I denna paragraf lämnas skogsvårdsstyrelsen befogenhet att, därest giltighetstiden för hushållningsplan utgår innan ny plan fastställts, meddela bestämmelser rörande skogshushållningen å allmänningsskogen att gälla intill dess fastställelse å den nya planen meddelats. Paragrafen överensstämmer med 27 § häradsallmänningslagen. 27 §.

Första stycket upptager en bestämmelse om befogenhet för skogsvårdsstyrelsen att vidtaga ändring i fastställd hushållningsplan. Ett liknande stadgande återfinnes i 28 § häradsallmänningslagen. Innan ändring i fastställd hushållningsplan enligt första stycket vidtages av skogsvårdsstyrelsen, erfordras i vissa fall verkställande av undersökning av den skog, varom fråga är, eller företagande av andra åtgärder, som medföra kostnader. I fråga om gäldande av dessa kostnader torde bestämmelserna i 25 § 3 mom. första stycket böra äga motsvarande tillämpning. En föreskrift härom har upptagits i andra stycket av denna paragraf. 28—30 §§.

28 och 29 §§ upptaga vissa bestämmelser med avseende å de fall, att överträdelse sker av vad i fastställd hushållningsplan föreskrivits eller av bestämmelser, som meddelats jämlikt 26 §, eller att fullgörandet av hushållningsplanens föreskrifter eller särskilda av skogsvårdsstyrelsen beträffande skogsskötseln meddelade bestämmelser eftersättas. Beträffande det förra fallet stadgas, att, om överträdelse som nyss sagts äger rum samt i anledning därav särskilda åtgärder bliva nödiga för skogens behöriga skötsel, skogsvårdsstyrelsen äger föreskriva sådana åtgärder. Med avseende å det senare fallet innehåller förslaget, att, om åtgärd, som enligt fastställd hushållningsplan eller

145 meddelade föreskrifter skolat företagas, blivit eftersatt, länsstyrelsen äger förelägga allmänningsstyrelsen vid vite att företaga åtgärden samt, om förelagt vite försittes, i sista hand förordna, att allmänningsskogens förvaltning skall övertagas av en eller flera gode män, som av länsstyrelsen förordnas. — I 30 § meddelas närmare föreskrifter om sålunda förordnade gode män och deras förvaltning. Bestämmelserna i dessa paragrafer överensstämma i allt väsentligt med motsvarande stadganden i 29—31 §§ häradsallmänningslagen, vilka stadganden enligt kommissionens mening äro i huvudsak väl ägnade att förlänas tillämpning jämväl i fråga om allmänningsskogarna. Allenast i ett avseende har kommissionen funnit sig böra föreslå en mindre avvikelse från hithörande stadganden i häradsallmänningslagen. Enligt 31 § andra stycket sagda lag skall arvode till sådana gode män, som nyss sagts, bestämmas av länsstyrelsen i det fall, att överenskommelse om arvodet ej kunnat träffas mellan delägarna och gode männen. I 30 § andra stycket nya lagen stadgas, att sådant arvode undantagslöst skall bestämmas av länsstyrelsen. Att i nya lagen arvodets bestämmande städse lagts i länsstyrelsens hand äger samband därmed, att enligt denna lag, såsom framgår av 8 §, det arvode, som skall utgå till allmänningsstyrelsens ledamöter, i allmänhet skall fastställas av länsstyrelsen. En liknande regel har ansetts böra gälla även beträffande arvode till förenämnda gode män. 31 §. Första stycket innehåller bestämmelser om skogsvårdsstyrelsens sammansättning vid prövning av fråga om fastställelse eller ändring av hushållningsplan för annan allmänningsskog än samfälld husbehovsskog eller fråga enligt 26 eller 28 § rörande sådan allmänningsskog. För det närmare innehållet av dessa bestämmelser och skälen till desamma har redogörelse lämnats i den allmänna motiveringen (sid. 125). Bestämmelserna i andra och tredje styckena avse dels röstberäkningen inom skogsvårdsstyrelse i ärenden, i vilka av Kungl. Maj:t förordnad särskild ledamot deltager, och dels sådan ledamots rätt till ersättning för uppdragets fullgörande. Bestämmelserna äro till alla delar lika med motsvarande bestämmelser i 32 § andra och tredje styckena häradsallmänningslagen. Om avkastning och annan inkomst från allmänningsskog. 32—34 §§. I dessa paragrafer upptagas bestämmelser om olika slag av inkomster från allmänningsskog samt om de ändamål, vartill sådan inkomst må användas. I fråga om användande av inkomst från allmänningsskog torde från principiell synpunkt olika regler böra gälla allteftersom inkomsten erhålles ge10—378607.

146 nom utnyttjande av markens alstringsförmåga och således kan beräknas inflyta årligen eller eljest periodvis eller inkomsten utvinnes genom avyttring av mark från skogen eller eljest genom realiserande av dennas kapitaltillgångar. Medan inkomst av det förra slaget är att betrakta såsom avkastning i egentlig mening, som regelrätt bör komma intressenterna till godo i mån som den inflyter, utgör inkomst av det senare slaget ett från allmänningsskogen lösgjort kapital, som i enlighet med grundsatsen, att allmänningsskog skall bibehållas oförminskad, rätteligen bör på lämpligt sätt återföras till allmänningsskogen eller, med andra ord, användas för höjande av allmänningsskogens kapitalvärde. Ett genomförande i hela dess vidd av nu angivna grundsats skulle dock medföra betydande praktiska olägenheter och kan därför ej ifrågasättas. Vid reglering av frågan om användning av inkomst från allmänningsskog är det uppenbarligen av vikt, att bestämmelserna i ämnet gives en sådan utformning, att nödig enkelhet och reda i förvaltningen skapas. I enlighet härmed torde berörda regel om användande av kapitalinkomst från allmänningsskog böra begränsas till sådana inkomster av denna beskaffenhet, som äro av större ekonomisk betydelse och därjämte utan särskild svårighet kunna särskiljas från övriga inkomster från skogen. Till kapitalinkomster, som skola vara underkastade nyssangivna regel, torde därför, i likhet med vad som skett i häradsallmänningslagen, böra hänföras allenast medel, som inflyta genom avyttring av mark från allmänningsskog, ersättning för mark, som genom expropriation, inlösen enligt ensittarlagen eller annat dylikt förfarande skiljes från skogen, samt ersättning för nyttjande- eller servitutsrätt, som genom sådant förfarande upplåtes å skogen, ävensom ersättning för skada eller intrång, som allmänningsskogen genom dylikt förfarande tillskyndas, sistnämnda ersättning dock allenast under förutsättning, att ersättningen bestämts att utgå i penningar på en gång. All annan inkomst, som erhålles från allmänningsskogen genom tillgodogörande för gemensam räkning av delägarnas rätt till denna, torde böra räknas såsom avkastning i egentlig mening. I enlighet med vad sålunda anförts har i 32 § stadgats, att till allmänningsskogs avkastning räknas i nya lagen all den inkomst in natura eller i penningar, som erhålles genom tillgodogörande av delägarnas rätt till skogen, i den mån sådant tillgodogörande skall ske för gemensam räkning, dock med undantag av kapitalinkomst som härflyter från skogen, samt att till inkomst av sistnämnda beskaffenhet i lagen hänföras de särskilda inkomster, som nyss angivits. Ifrågavarande stadganden ansluta sig helt till motsvarande bestämmelser i 33 § häradsallmänningslagen. Beträffande användande av de inkomster från allmänningsskog, som enligt 32 § äro att räkna till skogens avkastning, torde olika regler böra gälla för de fall, att avkastningen erhållits genom avverkning, som motsvarar skogens normala virkesavkastning (ordinarie avkastning), eller vunnits genom avverkning, som överskjuter den normala virkesavkastningen (extra avkastning). I fråga om ordinarie avkastning möter ej någon tvekan att till-

147 lämpa förut angivna princip om avkastningens tillgodogörande för vederbörande intressenters räkning i mån som den inflyter. Beträffande extra avkastning skulle däremot en dylik användning i det långa loppet medföra mindre gynnsamma verkningar för intressenterna. Då extra avkastning är beroende dels av skogens sammansättning och tillstånd och dels av vissa opåräkneliga händelser, såsom skadegörelser å skogen genom brand-, stormeller insektshärjningar m. m., och sålunda är av synnerligen växlande storlek under olika avverkningsperioder, skulle ett omedelbart tillgodogörande av extra avkastning för intressenternas räkning hava till följd, att dessa under vissa avverkningsperioder skulle få åtnjuta mycket betydande inkomster från skogen, medan de under andra perioder finge disponera blott obetydliga sådana inkomster eller måhända bleve helt i avsaknad därav. En dylik ordning är uppenbarligen ej förenlig med allmänningsskogarnas uppgift att utgöra ett ekonomiskt stöd för vederbörande intressenter. Ett fyllande av denna uppgift förutsätter, att tillgången å de avkastningsmedel, som periodvis må disponeras till intressenternas förmån, är någorlunda jämn och att sålunda större växlingar härutinnan ej förekomma. Härav följer, att regeln om avkastningens omedelbara tillgodogörande för intressenternas räkning ej bör generellt tillämpas i fråga om extra avkastning utan att beträffande denna mera restriktiva bestämmelser böra gälla. I likhet med de föreskrifter, som i förevarande ämne upptagits i häradsallmänningslagen, torde dessa bestämmelser böra åsyfta, att extra avkastning principiellt skall användas för höjande av allmänningsskogens kapitalvärde men att utan hinder härav sådan avkastning må omedelbart tillgodogöras för intressenternas räkning, därest detta finnes nödigt för beredande av en i möjligaste mån jämn tillgång å medel för detta ändamål. För ändamål, vartill avkastning från allmänningsskog enligt det nu anförda må användas, bör i anslutning till vad i motsvarande avseende gäller enligt häradsallmänningslagen fondering av sådan avkastning principiellt få äga rum. I överensstämmelse med nu angivna synpunkter hava i förslaget olika bestämmelser meddelats rörande användning och fondering av ordinarie samt extra avkastning från allmänningsskog. Bestämmelserna i dessa ämnen hava inrymts i 33 §, vars 1 mom. handlar om ordinarie och 2 mom. om extra avkastning. De i 33 § 1 mom. upptagna bestämmelserna om användning och fondering av ordinarie avkastning överensstämma i stort sett med vad nu gäller. Förslaget ansluter sig härutinnan till de direktiv, som genom Kungl. Maj:ts beslut den 20 juni 1935 fastställts för den åt kommissionen uppdragna utredningen. I det yttrande till statsrådsprotokollet, som chefen för jordbruksdepartementet berörda dag avgav och som av Kungl. Maj:t godkändes, framhöll denne, att någon ändring i nu gällande bestämmelser rörande användningen av avkastningen från de skogar, som utredningen avsåge, ej vore åsyftad samt att vid utredningen borde tillses, att i sådana fall, då enligt meddelade föreskrifter i reglementen eller annorledes avkastningen skulle nyttjas för all-

148 manna ändamål, denna ordning principiellt ej rubbades. I enlighet härmed innefatta föreskrifterna i berörda moment icke några principiella ändringar i gällande stadganden. Vid utformningen av dessa föreskrifter har kommissionen utgått därifrån, att lagen ej lämpligen bör upptaga några detaljbestämmelser i förevarande ämne utan allenast angiva de allmänna ändamål, för vilka ordinarie avkastning må användas eller fonderas. Erforderliga detalj föreskrifter härutinnan torde böra inrymmas i reglementena för de särskilda skogarna. Enligt bestämmelserna i nyssangivna moment skall ordinarie avkastning i första rummet användas till gäldande av kostnader, som äro nödiga för allmänningsskogens behöriga vård och förvaltning. Härvid skall dock iakttagas, att enligt 25 § 3 mom. första stycket och 27 § andra stycket kostnaderna för upprättande eller ändring av hushållningsplan i vissa fall skola gäldas av skogsvårdskassan. Ordinarie avkastning må därefter användas till bestridande av utgifter, som utan att vara av nyssangiven beskaffenhet dock äro ägnade att befrämja en god hushållning med skogen, till inköp av mark för skogens utvidgning, till betalning av utskylder för de fastigheter, med vilka rätt till delaktighet i skogen är förenad, till främjande av jordbruket inom den eller de socknar eller delar av socknar, för vilkas jordägare skogen blivit avsatt, eller till annat ändamål, som är till gagn för delägarna eller befolkningen inom sagda socknar eller sockendelar. Inom den sålunda angivna ramen för dispositionen av ordinarie avkastning torde samtliga de ändamål, för vilka enligt gällande bestämmelser allmänningsskogarnas avkastning må användas, kunna inrymmas. Enligt bestämmelserna i nuvarande reglementen för Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog, Dorotea övre, Vilhelmina övre, Tärna och Stensele samt Sorsele övre allmänningsskogar samt nybyggarnas särskilda allmänningar i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar må avkastningen från dessa skogar disponeras till gagn allenast för delägarna i skogarna. Enligt husbehovsskogslagen är förhållandet enahanda i fråga om avkastningen från de samfällda husbehovsskogarna. I reglementena för nyssnämnda fyra allmänningsskogar har visserligen upptagits en bestämmelse, som enligt sin avfattning innebär, att avkastningen från dessa skogar skulle i viss omfattning komma även andra än delägarna i skogarna till godo, men denna bestämmelse torde ej böra tolkas strängt efter ordalydelsen. I § 11 av nämnda reglementen har nämligen stadgats, att viss del av avkastningen från envar av berörda allmänningsskogar skall användas till bestridande av för jordbruksfastigheterna inom socknen utgående landstingsskatt samt för jordbruksfastigheterna bestämda bidrag till prästerskapets avlöning. Då, som förut framhållits, inom de särskilda socknar, där berörda allmänningsskogar äro belägna — med undantag av Tärna socken — allenast en mindre del av ägarna av jordbruksfastigheter äro delägare i respektive allmänningsskogar, skulle vid tillämpning av nämnda bestämmelse efter dess ordalydelse skogarnas avkastning i ej obetydlig omfattning komma andra än delägarna till godo. En dylik tillämpning av bestämmelsen skulle emel-

149 lertid innebära en uppenbar obillighet gentemot delägarna, som i allmänhet befinna sig i en ekonomiskt svag ställning, och har säkerligen ej varit avsedd. Så vitt för kommissionen är känt, har ej heller bestämmelsen hitintills i något fall tillämpats på detta sätt. I en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse den 14 december 1934 har ock länsstyrelsen i Västerbottens län hemställt, att ifrågavarande bestämmelse måtte såsom orättvis uteslutas ur reglementena för omförmälda allmänningsskogar. I yttrande den 30 juni 1937 över denna skrivelse har kammarkollegiet framhållit, att, då ifrågavarande bestämmelses ordalydelse ej tydligt uttryckte vad som finge anses vara bestämmelsens rätta innebörd, bestämmelsen måtte ändras därhän, att avkastningen från envar av här avsedda allmänningsskogar skulle användas till bestridande av landstingsskatt och bidrag till prästerskapets avlöning, som utginge för de brukningsdelar, vilka ägde del i skogarna. Ifrågavarande ärende är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. På grund av vad nu anförts och då den hittills tillämpade ordningen, att avkastningen från Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog, omförmälda fyra allmänningsskogar i Västerbottens län, nybyggarnas särskilda allmänningsskogar i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar samt de samfällda husbehovsskogarna må disponeras allenast till gagn för vederbörande delägare, torde böra bibehållas i den nya lagstiftningen, har en bestämmelse i detta syfte upptagits i 33 § 1 mom. Såsom av den föregående redogörelsen framgår innefattar denna bestämmelse ett undantag från vad enligt nya lagen i allmänhet gäller rörande dispositionen av ordinarie avkastning från allmänningsskog. I överensstämmelse med vad förut anförts har i 33 § 1 mom. införts en föreskrift, att för ändamål, vartill ordinarie avkastning må användas, fondering av sådan avkastning må äga rum. Såsom villkor för dylik fondering har dock stadgats, att avkastningen ej erfordras för gäldande av nödiga kostnader för allmänningsskogens behöriga vård och förvaltning. De i 33 § 2 mom. upptagna bestämmelserna om användande och fondering av extra avkastning föreskriva, i anslutning till det förut anförda, såsom regel, att dylik avkastning skall användas eller fonderas för verkställande av sådana grundförbättringar å allmänningsskogen, som äro ägnade att öka skogsproduktionen å denna, för inköp av mark för skogens utvidgning eller för annat dylikt ändamål. Från berörda regel har dock, jämväl i anslutning till vad förut anförts, stadgats det undantag, att extra avkastning må användas för enahanda ändamål som ordinarie avkastning — dock ej till gäldande av kostnader, som äro nödiga för allmänningsskogens behöriga vård och förvaltning — därest detta finnes nödigt för beredande av en i möjligaste mån jämn tillgång å medel för sagda ändamål. Nu angivna bestämmelser motsvara stadgandena i 34 § 2 mom. häradsallmänningslagen. I fråga om användande av kapitalinkomst från allmänningsskog har en bestämmelse inrymts i 34 §. Bestämmelsen innebär, att sådan inkomst må användas för samma ändamål, vartill extra avkastning i regel må dispone-

150 ras, samt att för sådant ändamål jämväl fondering av kapitalinkomst må äga rum. Bestämmelsen motsvarar stadgandet i 35 § första punkten häradsallmänningslagen. 35 §. Enligt 13 § äro delägarna i allmänningsskog berättigade att inom där angiven tid avyttra mark, som av dem förvärvats före den nya lagens ikraftträdande och som delägarna icke önska införliva med allmänningsskogen. Därjämte är enligt 21 § allmänningsstyrelse underkastad skyldighet att försälja mark, vars införlivning med allmänningsskog vägrats. Medel, som i nu angivna fall inflyta genom markens avyttrande, torde i avseende å det ändamål, vartill desamma må användas eller fonderas, böra anses vara av samma natur som de medel, vilka anlitats för markens förvärvande. En bestämmelse härom har inrymts i denna paragraf. 36 §. Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen hava av avkastningsmedel från besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län samt flertalet allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län bildats särskilda skogsmedelsfonder, som i många fall uppgå till betydande belopp. I reglementena för samtliga de skogar, av vilkas avkastning skogsmedelsfonder bildats, hava bestämmelser meddelats till förhindrande att fondernas kapital skingras eller förbrukas av delägarna. Dessa bestämmelser hava erhållit en i viss mån olika avfattning för skilda skogar. I vissa reglementen har sålunda föreskrivits, att skogsmedelsfondernas kapital överhuvud ej må förminskas eller av vederbörande jordägare användas, medan i andra stadgas, att fondernas kapital ej må nedbringas under vissa belopp eller att detta ej m å ske utan Kungl. Maj:ts medgivande. En närmare redogörelse för innehållet i dessa föreskrifter har lämnats i den allmänna motiveringen (sid. 54—55). Med hänsyn till skogsmedelsfondernas stora betydelse såväl för fondernas delägare som för befolkningen i övrigt i de trakter, där allmänningsskogarna äro belägna, torde nu gällande föreskrifter om fondernas bibehållande oförminskade eller vid vissa minimibelopp böra förlänas fortsatt giltighet även efter den nya lagens ikraftträdande. Då berörda föreskrifter utfärdats av Kungl. Maj:t och det sålunda för närvarande tillkommer Kungl. Maj:t att medgiva ändring i dessa föreskrifter, synes en liknande befogenhet böra tillerkännas Kungl. Maj:t även i den nya lagen. Utan särskild föreskrift torde vara tydligt, att berörda befogenhet ej innefattar rätt för Kungl. Maj:t att förordna om användning av skogsmedelsfonds kapital för annat ändamål än sådant som angives i 33 §. I fråga om flertalet skogsmedelsfonder har i vederbörande reglementen föreskrivits, att av fondernas avkastning skola bildas särskilda fonder, avsedda att användas till understödjande av befolkningen i vederbörande socken eller socknar eller förbättring av jordbruket eller iståndsättande och underhåll av vissa vägar därstädes. I reglementena för Lima, Transtrands,

151 Särna och Idre, Älvdalens och Orsa socknars samt Hamra kappellags besparingsskogar och skogsmedelsfonder har sålunda stadgats, att av berörda fonders avkastning skola, efter det förvaltningskostnader och en del andra utgifter därav bestritts, genom vissa årliga avsättningar bildas fonder till befolkningens eller, i fråga om Lima och Transtrands socknar, den jordbrukande befolkningens understöd vid inträffande missväxter. Dylika avsättningar skola enligt reglementena äga rum, intill dess berörda fonder uppgå: för Lima socken till 100 000 kronor, för Transtrands socken till 75 000 kronor, för Särna och Idre socknar till 100 000 kronor, för Älvdalens socken till 200 000 kronor, för Orsa socken till 300 000 kronor och för Hamra kapellag till 30 000 kronor. Därjämte har i reglementena för Arvidsjaurs, Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare, Jukkasjärvi samt Pajala, Junosuando och Tärendö socknars allmänningsskogar och skogsmedelsfonder föreskrivits, att, sedan av envar av dessa skogsmedelsfonders årliga avkastning vissa utgifter bestritts, fyra tiondelar av den återstående avkastningen skola avsättas till bildande av en fond att användas, företrädesvis genom beredande av arbetsförtjänst vid inom kommunen anordnade allmännyttiga arbeten, till befolkningens understödjande vid missväxt eller då allmän nöd eljest uppkommer eller hotar. I fråga om envar av dessa understödsfonder skola enligt reglementena dylika avsättningar äga rum, intill dess fonden uppgår till ett belopp av 100 000 kronor. Vidare har stadgats dels i reglementena för Särna och Idre samt Älvdalens socknars besparingsskogar och skogsmedelsfonder, att av envar av dessa skogsmedelsfonders avkastning skola, efter det förvaltningskostnader och en del andra utgifter därav guldits, årligen avsättas vissa belopp till en lånefond till jordbrukares understöd och odlingens befrämjande samt att maximibeloppet för ifrågavarande lånefond inom Särna och Idre socknar skall utgöra 100 000 kronor, och dels i reglementet för Orsa sockens besparingsskog och skogsmedelsfond, att av denna skogsmedelsfonds avkastning skola, likaledes efter det vissa utgifter därav bestritts, årliga avsättningar göras ej mindre till en fond för jordbrukets förbättring genom avdikning eller annorledes och boskapsskötselns utveckling än även, under viss förutsättning, till en fond för iståndsättande och underhåll av by- och fäbodevägar ävensom av enskilda vägar. Storleken av de årliga avsättningarna till sistnämnda två fonder samt deras maximibelopp ävensom de villkor, varunder fonderna må användas, skola enligt nyssberörda reglemente bestämmas av länsstyrelsen. Slutligen har i reglementet för Hamra kapellags besparingsskog och skogsmedelsfond föreskrivits, att till skyddande av jordägare eller brukare inom kapellaget mot förlust vid inträffande eldsvådor skola avsättas dels 20 000 kronor av skogsmedelsfonden såsom grundfond för bildande av en brandstodsförening och dels 500 kronor årligen av skogsmedelsfondens räntemedel, intill dess brandstodsfonden med därå upplupna räntor uppgår till 50 000 kronor. I fråga om flertalet av nu angivna särskilda fonder har i vederbörande reglementen föreskrivits, att, i den mån fonderna komma att genom anlitande förminskas eller helt och hållet användas, fonderna skola genom förnyade årliga avsättningar återbringas till de bestämda maximibeloppen.

152 De särskilda fonder, som på grund av nu omförmälda reglementsbestämmelser bildats före nya lagens ikraftträdande, torde även efter denna tidpunkt böra användas för de ändamål, som i nämnda bestämmelser angivas. Reglementenas föreskrifter i detta avseende lära följaktligen böra förlänas fortsatt giltighet efter sagda tidpunkt. Däremot torde vad i reglementena stadgats om verkställande av årliga avsättningar till dessa fonder ej böra erhålla sådan giltighet. Anses dylika avsättningar böra äga rum efter nya lagens ikraftträdande, böra bestämmelser härom upptagas i de reglementen, som enligt nya lagen skola fastställas för ifrågavarande allmänningsskogar. I likhet med vad kommissionen tillstyrkt beträffande förenämnda föreskrifter om skogsmedelsfondernas bibehållande oförminskade eller vid vissa minimibelopp torde även i fråga om föreskrifterna rörande de särskilda fondernas användning Kungl. Maj:t i den nya lagen böra tillerkännas befogenhet att vidtaga ändring. Vad nu anförts om fortsatt giltighet av de reglementsbestämmelser, som meddelats rörande användningen av förenämnda särskilda fonder, torde ock böra gälla i fråga om de föreskrifter, som reglementena för en del allmänningsskogar upptaga rörande användningen av själva skogsmedelsfonderna. I reglementena för Dorotea övre, Vilhelmina övre, Tärna och Stensele samt Sorsele övre allmänningsskogar och skogsmedelsfonder har sålunda, på sätt förut nämnts (sid 74), medgivits, att envar av dessa fonders kapital må i viss utsträckning och på angivet sätt tagas i anspråk för bestridande av utgifter för fonden eller vederbörande allmänningsskog ävensom för lindrande av svårare nöd bland vederbörande delägare samt, under viss förutsättning, jämväl för anläggande och drivande av företag, som främja den skogs- och jordbrukande ortsbefolkningens bästa. Även dessa bestämmelser torde böra förlänas fortsatt giltighet efter nya lagens ikraftträdande, dock med rätt för Kungl. Maj :t att vidtaga ändring i bestämmelserna. I enlighet med vad nu anförts hava stadgandena i förevarande paragraf avfattats. 37 §. Vad i 33 § 1 mom. är stadgat om de ändamål, för vilka ordinarie avkastning må användas eller fonderas, bör ock gälla i fråga om ränta å extra avkastning eller å kapitalinkomst ävensom beträffande avkastning från mark, som i 35 § avses, eller å fond, varom i 36 § förmäles. Avkastning å fond, som nyss sagts, bör dock städse i första rummet användas till gäldande av kostnaderna för fondens förvaltning. En bestämmelse i nu angivet syfte har införts i denna paragraf. Bestämmelsen motsvarar stadgandet i 38 § häradsallmänningslagen. .38 §. Såsom framgår av den allmänna motiveringen ankommer det för närvarande i regel på vederbörande länsstyrelse att med tillämpning av reglemen-

153 tenas bestämmelser efter förslag av vederbörande jordägare eller allmänningsstyrelser besluta om användningen av avkastningen från allmänningsskogarna och skogsmedelsfonderna samt de särskilda fonder, som bildats genom avsättningar från skogsmedelsfonderna, ävensom om disponerandet i den mån sådant är medgivet av berörda fonders kapital. I fråga om avkastningen från Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog och skogsmedelsfond gäller dock, att rätten att besluta om avkastningens användande tillkommer allmänningsstyrelsen eller, i vissa fall, vederbörande delägare. Även beträffande avkastningen från Hamra kapellags skogsmedelsfond tillkommer beslutanderätten i förevarande avseende med visst undantag allmänningsstyrelsen. Vad angår avkastningen från de samfällda husbehovsskogarna, disponeras denna av delägarna i skogarna efter som de finna lämpligt. I nära anslutning till vad n u gäller torde i den nya lagen böra stadgas såsom regel, att det ankommer på länsstyrelsen att med tillämpning av bestämmelserna i lagen och vederbörande reglemente besluta om användning eller fondering av avkastning eller kapitalinkomst från allmänningsskog eller ränta därå eller avkastning från mark, som i 35 § avses, eller å fond, varom i 36 § förmäles. Där sådan fond jämlikt föreskrift, som i 36 § angives, må helt eller delvis användas för visst ändamål, torde det även böra ankomma på länsstyrelsen att därom besluta. Länsstyrelsens beslutanderätt i nu omförmälda avseenden bör dock kunna i reglementet helt eller delvis uppdragas åt delägarna eller allmänningsstyrelsen. Beslutanderättens delegerande åt delägarna eller allmänningsstyrelsen synes särskilt böra ske i sådana fall, då beslutanderätten enligt nu gällande bestämmelser tillkommer endera av dessa. I de fall, då beslutanderätten i här avsedda frågor tillkommer länsstyrelsen, böra delägarna vara berättigade att framlägga förslag i ämnet. Förslagsrätten bör dock ej ovillkorligen bindas vid delägarna. I vissa fall torde behovet av snabbhet och effektivitet i förvaltningen bättre tillgodoses, därest berörda rätt i stället utövas av allmänningsstyrelsen, ekonominämnd eller annan av delägarna utsedd nämnd. I lagen synes därför möjlighet böra beredas att helt eller delvis uppdraga förslagsrätten åt organ som nyss sagts. I enlighet med nu angivna synpunkter hava bestämmelserna i denna paragraf avfattats. Om reglemente. 39 §. Bestämmelserna i förevarande paragraf avhandla sättet för uppgörande och fastställande av reglemente för allmänningsskog samt angiva, vad sådant reglemente skall innehålla. För de principiella synpunkter, som ligga till grund för dessa bestämmelser, har redogjorts i den allmänna motiveringen (sid. 123). Till ledning för delägarna vid uppgörande av förslag till reglemente hava

154 de olika frågor, som enligt nya lagen skola behandlas i reglementet, angivits i första och andra styckena. Beträffande en av dessa frågor, nämligen spörsmålet huruvida, i vad mån eller på vilka villkor skogsförvaltaren må med sin befattning förena annan tjänst eller anställning, har skälet för detta spörsmåls behandling i reglementet angivits i det föregående (sid. 122). I övrigt torde vad förslaget härutinnan innehåller ej kräva närmare motivering. Bestämmelsen i tredje stycket om förbud mot intagande i reglemente av bestämmelse, som strider mot föreskrift i nya lagen eller i lag och författning i övrigt eller mot fastställd hushållningsplan motsvarar stadgandet i 40 § andra stycket häradsallmänningslagen. Den befogenhet, som enligt fjärde och femte styckena tillkommer Kungl. Maj:t att pröva och fastställa av delägarna uppgjort förslag till reglemente eller till ändring i fastställt reglemente, innebär, att Kungl. Maj:t vid denna prövning ej är bunden av det uppgjorda förslaget utan äger göra de ändringar i och tillägg till detta, som prövas erforderliga med hänsyn till den ändamålsenliga förvaltningen av allmänningsskogen och vad därifrån härflyter. En liknande befogenhet har i 40 § häradsallmänningslagen tillagts Kungl. Maj:t med avseende å reglemente för häradsallmänning.

Om allmänningsstyrelse, ekonominämnd, revisorer och allmänningsstämma. 40 §. I fråga om besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län har i nuvarande reglementen antalet ledamöter i de särskilda allmänningsstyrelserna bestämts till fem och i fondstyrelserna till tre. Beträffande allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län gäller såsom regel, att antalet ledamöter i respektive allmänningsstyrelser skall vara tre. Reglementet för nybyggarnas särskilda allmänningar i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar fastställer dock detta antal till fem. I fråga om de samfällda husbehovsskogarna har, såsom förut omnämnts, utseende av styrelser för dessa skogar ej föreskrivits. Någon bestämmelse om antalet ledamöter i sådan styrelse har alltså ej meddelats. De regler, som enligt det nu anförda gälla rörande antalet ledamöter i respektive allmänningsstyrelser för besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län samt de särskilda styrelserna för skogsmedelsfonderna, äro enligt kommissionens mening i huvudsak väl avvägda. I fråga om de samfällda husbehovsskogarna torde motsvarande ledamotsantal i regel kunna begränsas till en eller tre. Från det allmännas synpunkt synes det vara tillfyllest, att i lagen angives det antal, som ledamöter i allmänningsstyrelse eller ekonominämnd högst må utgöra, samt att antalets fixerande för de särskilda allmänningsskogarna sker i vederbörande reglementen. Den i lagen upptagna re-

155 geln i ämnet bör dock ej gälla ovillkorligt utan möjlighet beredas att, då så finnes nödigt, fastställa antalet högre. I enlighet härmed har i första stycket av denna paragraf föreskrivits, att antalet ledamöter i allmänningsstyrelse och ekonominämnd må bestämmas, i styrelsen till högst fem och i nämnden till högst tre, där ej för behörigt fullgörande av styrelsens eller nämndens uppgift prövas nödigt, att antalet sättes högre. Bestämmelserna i paragrafens övriga stycken, som handla om behörighet att utses till ledamot i allmänningsstyrelse eller ekonominämnd, rätt att skilja sådan ledamot från uppdraget samt fyllnadsval efter avgången ledamot, hava avfattats efter förebild av motsvarande stadganden i 41 § häradsallmänningslagen. I motsats till vad som föreskrivits i fråga om ledamöter i allmänningsstyrelse uppställer förslaget ej fordran därå, att ekonominämnds ledamöter till någon del skola vara delägare i vederbörande allmänningsskog. Motivet till förslagets ståndpunkt härutinnan är att söka däri, att den speciella sakkunskap, som kräves hos dessa ledamöter, ej alltid torde finnas företrädd bland allmänningsskogens delägare samt att det därför i vissa fall kan vara önskvärt, att samtliga ledamöter i sådan nämnd väljas utanför delägarnas krets. Den rätt att entlediga ledamot i allmänningsstyrelse eller ekonominämnd, som enligt förslaget tillkommer vederbörande delägare, kan i sådana fall, då majoriteterna å allmänningsstämmorna starkt växla under olika år, föranleda missbruk på det sätt, att ledamot, som valts å en stämma, utan skäl entledigas å en följande. Till förhindrande av sådant missbruk må enligt 51 § i reglementet införas bestämmelse, att beslut om entledigande, som nyss sagts, skall fattas med viss kvalificerad majoritet. 41 §. De här upptagna bestämmelserna handla dels om befogenhet för allmänningsstyrelse, ekonominämnd eller myndighet som i 8 § första stycket avses att företräda delägarna, dels om befogenhet för styrelse- eller nämndledamot att för delägarna mottaga stämning m. m., dels ock om förfarandet, då allmänningsstyrelse, ekonominämnd eller sådan myndighet vill kära till delägarna. Bestämmelserna motsvara föreskrifterna i 42 § häradsallmänningslagen. 42 §. Förevarande paragraf innefattar föreskrifter om den rätt, som tillkommer ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd att deltaga i behandlingen av på styrelsen eller nämnden ankommande ärenden samt om sättet för fattande av beslut inom styrelsen eller nämnden. Föreskrifterna ansluta sig till motsvarande bestämmelser i 43 § häradsallmänningslagen. 43 §. Enligt första stycket åligger det allmänningsstyrelse och ekonominämnd, envar beträffande egendom, som av styrelsen eller nämnden förvaltas, att

156 årligen till vederbörande revisorer avlämna en av styrelsens eller nämndens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse för det förflutna räkenskapsåret tillika med redovisning över behållen avkastning och annan inkomst från sagda egendom samt huru sådan inkomst i förekommande fall blivit av styrelsen använd eller fonderad. Sagda redovisning skall jämväl innehålla uppgift å de för egendomen bestridda utgifterna under året. Nu angivna bestämmelser motsvara stadgandena i 44 § första stycket häradsallmänningslagen. Föreskriften, att redovisningen skall angiva, huru däri upptagen behållen inkomst i förekommande fall blivit av allmänningsstyrelsen använd, har avseende å den befogenhet, som enligt 38 § första stycket må i reglementet tilläggas allmänningsstyrelsen att besluta om användning eller fondering av där angiven inkomst. Om jämlikt 38 § andra stycket allmänningsstyrelsen eller ekonominämnd i reglementet medgivits befogenhet att till länsstyrelsen avgiva förslag rörande användning eller fondering av inkomst som nyss sagts, bör styrelsen eller nämnden i sin förvaltningsberättelse lämna redogörelse för förslag, som styrelsen eller nämnden på grund härav avgivit under det förflutna räkenskapsåret, ävensom för länsstyrelsens i anledning därav meddelade beslut. Enligt 38 § första stycket kan beslutanderätten rörande användning eller fondering av där angiven inkomst uppdragas åt delägarna. Om det till följd härav ankommer på dessa att besluta rörande användning eller fondering av behållen inkomst, som upptagits i allmänningsstyrelsens eller ekonominämnds redovisning, synes det i regel böra åligga allmänningsstyrelsen att i sin förvaltningsberättelse avgiva förslag om sådan användning eller fondering. Skyldigheten att till delägarna avgiva sådant förslag bör dock i reglementet, helt eller delvis, kunna uppdragas åt ekonominämnd eller annan av delägarna utsedd nämnd. En föreskrift i detta syfte har upptagits i andra stycket. Därest det organ, som enligt vad nyss anförts är pliktigt att framlägga förslag om användning eller fondering av här avsedd inkomst, ej är identiskt med det, som har att avgiva redovisning över inkomsten, förutsätter tydligen fullgörandet av berörda skyldighet, att förstnämnda organ i god tid före förslagets framläggande får kännedom om redovisningen. Erforderliga bestämmelser i detta avseende böra meddelas i reglementet. Med hänsyn till de betydande allmänna intressen, som äro knutna till besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län och allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län samt de från dessa skogar härrörande skogsmedelsfonderna, synes det önskvärt, att länsstyrelserna i de olika län, där dessa skogar äro belägna, sättas i tillfälle att fortlöpande följa vederbörande allmänningsstyrelsers och ekonominämnders förvaltning. En granskning av denna förvaltning från länsstyrelsernas sida är påkallad jämväl med hänsyn till de åligganden, som enligt 22 och 38 §§ åvila länsstyrelserna. Förvaltningen av de samfällda husbehovsskogarna är däremot från det allmännas synpunkt ej av sådant intresse, att en dylik kontroll ifråga om dessa skogar kan anses erforderlig. Av nu angivna grunder har i tredje stycket föreskrivits, att bestyrkta avskrifter av allmänningsstyrelsens och

157 ekonominämnds, förvaltningsberättelser jämte därvid fogade redovisningar skola inom viss tid av styrelsen och nämnden insändas till länsstyrelsen, dock att sådan skyldighet ej äger rum i fråga om samfälld husbehovsskog. En liknande bestämmelse har upptagits i 44 § tredje stycket häradsallmänningslagen. Enligt 8 § må i reglemente för allmänningsskog bestämmas, att inkomst, som härflyter från skogen, eller fond, som bildats av sådan inkomst, skall förvaltas av myndighet. Om sådant förvaltningsuppdrag i reglementet lämnats viss myndighet, torde däri jämväl böra föreskrivas, huru redovisning för uppdraget skall avgivas av myndigheten. 44 §. Bestämmelserna i denna paragraf, enligt vilka ledamöter i allmänningsstyrelse eller ekonominämnd i vissa fall äro solidariskt ersättningsskyldiga för skada, som av dem tillskyndas delägarna eller tredje man, motsvara stadgandena i 45 § häradsallmänningslagen. 45—47 §§. De i dessa paragrafer upptagna bestämmelserna om revision av allmänningsstyrelses och ekonominämnds förvaltning ansluta sig nära till motsvarande stadganden i 46—48 §§ häradsallmänningslagen. Enligt 45 § första stycket skola allmänningsstyrelses och ekonominämnds förvaltning och räkenskaper i regel granskas av två eller flera revisorer, därav en utses av länsstyrelsen samt den eller de övriga av delägarna. Denna regel har ansetts ej böra äga ovillkorlig tillämpning i fråga om de samfällda husbehovsskogarna. Virkesavkastningen från dessa skogar disponeras i många fall av delägarna såsom husbehovs virke och, där försäljning av avkastningen äger rum, sker detta merendels i relativt obetydlig omfattning. Med hänsyn härtill torde det i allmänhet ej vara erforderligt att beträffande samfälld husbehovsskog. särskild revisor utses av länsstyrelsen. Därjämte torde, då vissa hithörande skogar hava allenast ett fåtal delägare, understundom vara tillfyllest, att i fråga om samfälld husbehovsskog granskningen av allmänningsstyrelsens förvaltning verkställes av blott en revisor. På grund härav har i nyssnämnda stycke stadgats, att i fråga om samfälld husbehovsskog må i reglementet föreskrivas, att granskning av allmänningsstyrelsens förvaltning och räkenskaper skall verkställas allenast av en eller flera av delägarna utsedda revisorer. Därest i reglemente för allmänningsskog jämlikt 8 § föreskrivits, att inkomst från skogen eller av sådan inkomst bildad fond skall förvaltas av ekonominämnd, samt förvaltningen av delägarnas egendom sålunda skall handhavas av olika organ, torde i många fall vara lämpligt, att särskilda revisorer utses för granskningen av respektive organs förvaltning. Erinras må, att en dylik ordning nu i allmänhet tillämpas, då allmänningsskog och

158 därtill hörande skogsmedelsfond förvaltas av skilda styrelser. Ifrågavarande ordning bör dock ej föreskrivas såsom obligatorisk. I vissa fall, särskilt då ekonominämnds förvaltning är av mindre omfattning, torde det befinnas ändamålsenligt, att allmänningsstyrelsens och nämndens förvaltning granskas av samma revisorer. I enlighet härmed har i 45 § första stycket stadgats, att i reglemente för allmänningsskog må föreskrivas, att särskilda revisorer skola utses för granskning av allmänningsstyrelses och ekonominämnds förvaltning. Har ej sådan föreskrift meddelats, verkställes enligt nämnda stycke granskningen i fråga om båda dessa organ av samma revisorer. Det synes önskvärt, att i de blivande reglementena för allmänningsskogarna föreskrives, att revisor, som utses av länsstyrelsen, i regel skall vara av handelskammare auktoriserad eller godkänd såsom granskningsman. Ersättning till revisor, som utses av länsstyrelsen, torde böra utgå av allmänningskassan med belopp, som länsstyrelsen bestämmer. En föreskrift härom har upptagits i 45 § sjätte stycket. I fråga om annan revisor lärer utan särskild föreskrift vara tydligt, att ersättningen bör bestämmas av vederbörande delägare. 48 §. I denna paragraf lämnas föreskrifter rörande rösträtten å allmänningsstämma. Enligt nu gällande bestämmelser äga delägarna i allmänningsskog vid fattande av beslut rörande skogen eller fond, som härrör från avkastning av skogen, i regel rösträtt efter sin delaktighet i skogen. I vissa reglementen hava emellertid till skydd för de mindre delägarna föreskrivits begränsningar i rätten att rösta efter sagda delaktighet. För dessa begränsningar, som i olika reglementen äro mer eller mindre stränga, har redogörelse lämnats i den allmänna motiveringen (sid. 64, 65 och 71). I likhet med vad nu gäller torde i den nya lagen delägare i allmänningsskog i regel böra äga rösträtt å allmänningsstämma efter sin delaktighet i skogen. För att förhindra, att de större delägarna erhålla ett alltför dominerande inflytande, torde emellertid liksom nu i en del fall skett viss begränsning böra stadgas i rätten att rösta efter sagda grund. I överensstämmelse med den föreskrift, som i motsvarande avseende upptagits i 50 § 2 mom. sista stycket häradsallmänningslagen, torde denna begränsning i allmänhet böra åsyfta, att å allmänningsstämma ingen må för egen eller annans räkning utöva rösträtt för mera än en tiondel av hela det delaktighetstal, som är företrätt å stämman. Med hänsyn därtill att i fråga om vissa allmänningsskogar rösträtten i gällande reglementen underkastats strängare begränsning än nyss sagts, torde emellertid även i nya lagen böra öppnas möjlighet att föreskriva sådan begränsning. Lagen synes därför böra medgiva, att bestämmelse härom upptages i vederbörande allmänningsskogs reglemente. I enlighet med nu angivna synpunkter hava de i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna om grunden för utövande av rösträtt å allmän-

159 ningsstämma utarbetats, övriga stadganden i paragrafen hava avfattats efter förebild av motsvarande bestämmelser i 50 § 2 mom. häradsallmänningslagen. 49 §. De i denna paragraf upptagna bestämmelserna om jäv för delägare och ombud för delägare samt ledamot i allmänningsstyrelse eller ekonominämnd att å allmänningsstämma deltaga i behandlingen eller avgörandet av vissa frågor ansluta sig helt till stadgandena i 54 § häradsallmänningslagen. 50 §. Allmänningsstämma bör i regel hållas å ort inom den kommun, där allmänningsskogen i sin helhet eller till någon del är belägen. Understundom torde det emellertid kunna befinnas önskvärt, att stämman förlägges till samhälle eller annan plats utom nämnda kommun. Undantag från nämnda regel bör därför kunna medgivas i reglementet. Enligt nu angivna synpunkter har bestämmelsen i första stycket avfattats. Bestämmelserna i andra, tredje och fjärde styckena, som handla om kungörande av allmänningsstämma, om de ärenden, som må företagas å sådan stämma, samt om rätt för delägare att i vissa fall få ärende hänskjutet till prövning å allmänningsstämma, hava avfattats efter förebild av motsvarande stadganden i 55 § häradsallmänningslagen. Med hänsyn till det ringa antal delägare, som finnes i fråga om vissa samfällda husbehovsskogar, har dock det i häradsallmänningslagen bestämda sättet för kungörande av allmänningsstämma ej i förslaget föreskrivits såsom obligatoriskt utan däri stadgats, att kungörelse om sådan stämma skall på föranstaltande av allmänningsstyrelsen antingen offentliggöras på sätt i berörda lag angives eller ock bevisligen tillställas envar delägare. Därjämte har den tid före allmänningsstämma, då kungörelse om stämman senast skall offentliggöras eller bevisligen tillställas envar delägare, i förslaget begränsats till åttonde dagen före stämman. 51 §. Enligt flertalet reglementen tillkommer det för närvarande allmänningsstämman att själv utse ordförande. I reglementet för Särna och Idre socknars besparingsskog föreskrives emellertid, att allmänningsstyrelsens ordförande skall föra ordet å stämman. Enligt kommissionens mening bör såsom regel rätten att utse ordförande tillkomma stämman, men lagen bör, där så skulle finnas lämpligt, medge tillämpandet av en annan ordning. I överensstämmelse härmed har bestämmelsen i första stycket avfattats. I andra stycket hava upptagits bestämmelser rörande sättet för fattande av beslut å allmänningsstämma. Enligt den ordning, som nu i allmänhet tillämpas i fråga om besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län samt nybyggarnas särskilda allmänningar i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar, fattas beslut å all-

160 männingsstämma med enkel pluralitet av de avgivna rösterna efter röstvärdet och vid lika röstetal enligt den mening ordföranden biträder. Val avgöres dock vid lika röstetal genom lottning. Enligt reglementet för Lima och Transtrands socknars besparingsskogar skola dock bestämmelserna i lagen om kommunalstyrelse på landet om dubbelt flertal vid omröstningar i vissa fall i tillämpliga delar gälla för allmänningsstämma, och enligt reglementet för Hamra kapellags besparingsskog skall vid omröstning å allmänningsstämma hänsyn tagas, förutom till de efter röstvärdet avgivna rösterna, jämväl till antalet röstande. I sistnämnda reglemente föreskrives sålunda, att, om vid företagande av omröstning efter delaktigheten i besparingsskogen, viss mening erhåller högre röstetal än annan och den tillika biträdes av större antal röstande, denna mening skall gälla. Kan beslut ej på sådant sätt erhållas, skall viss begränsning av de röstandes röstetal ske och den mening gälla, som efter sådan beräkning erhåller högsta röstetalet. Utfalla rösterna lika, skall den mening gälla, som de flesta efter huvudlalet biträda. Därest rösterna även efter denna beräkning bliva lika, skall den mening segra, som ordföranden biträder. Sist angivna regler för fattande av beslut å allmänningsstämma skola enligt reglementena för allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län gälla även i fråga om dessa skogar, dock att val av ordförande och vice ordförande å allmänningsstämma enligt dessa reglementen skall ske efter huvudtalet. I överensstämmelse med vad i 56 § andra stycket häradsallmänningslagen stadgats rörande sättet för fattande av beslut å där avsedd allmänningsstämma torde i nya lagen böra föreskrivas, att såsom allmänningsstämmas beslut skall gälla deras mening, vilkas röster utgöra mera än hälften av de avgivna rösterna efter röstvärdet, samt att vid lika röstetal val skall avgöras genom lottning men att i övriga frågor utgången skall bestämmas enligt den mening, som ordföranden biträder. En dylik regel ansluter sig till den ordning i förevarande avseende, som nu i allmänhet tillämpas i fråga om besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län. Med hänsyn till den begränsning i röstvärdet, som enligt 48 § fjärde stycket skall gälla, torde nämnda regel i sig själv i allmänhet innefatta ett tillfyllestgörande skydd för de mindre delägarna. Vid sidan av nämnda regel torde emellertid lagen höra öppna möjlighet att beträffande vissa frågor, som skola avgöras å allmänningsstämma, å ena sidan föreskriva kvalificerad majoritet, och å den andra medgiva en minoritet att å delägarnas vägnar fatta beslut. En dylik beslutanderätt för en minoritet kan särskilt vara påkallad beträffande fråga om vägran av ansvarsfrihet för allmänningsstyrelses eller ekonominämnds förvaltning. Där föreskrift i något av nu berörda hänseenden finnes erforderlig, torde sådan föreskrift böra upptagas i vederbörande allmänningsskogs reglemente. Tredje stycket innehåller vissa bestämmelser om förande av protokoll vid allmänningsstämma och om protokolls justering samt om skyldighet för allmänningsstyrelsen att i viss ordning hålla protokollet tillgängligt för delägarna. Bestämmelserna överensstämma med motsvarande föreskrifter i 56 § tredje stycket häradsallmänningslagen.

161 52 §. Bestämmelserna i denna paragraf om hållande av ordinarie allmänningsstämma, om vilka ärenden som skola förekomma å sådan stämma och om uppskov med avgörande av vissa frågor, som där skola behandlas, överensstämma i huvudsak med stadgandena i 57 § häradsallmänningslagen. Förutom de frågor, som enligt förevarande paragraf skola handläggas å ordinarie allmänningsstämma, torde, där delägarna enligt 38 § andra stycket hava att avgiva förslag om användande eller fondering av avkastning eller medel, som där avses, sådant förslag i regel böra behandlas å ordinarie stämma. I särskilda fall torde dock sådant förslag böra kunna upptagas till behandling även å extra allmänningsstämma. De bestämmelser, som i detta ämne må finnas påkallade, torde lämpligen böra inrymmas i vederbörande reglemente. 53 §. I denna paragraf upptagas föreskrifter om utlysande av extra allmänningsstämma. Föreskrifterna hava i huvudsak avfattats efter förebild av motsvarande stadganden i 58 § häradsallmänningslagen. 54 §. Den här upptagna bestämmelsen om förfarandet i det fall, att allmänningsstyrelse skulle underlåta att i föreskriven ordning utlysa ordinarie allmänningsstämma eller att inom två veckor efter påfordran, som i 53 § tredje stycket sägs, utlysa allmänningsstämma att hållas, så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, motsvarar stadgandet i 59 § häradsallmänningslagen. Om talan mot allmänningsstyrelse, ekonominämnd och revisorer så ock om klander av allmänningsstämmas beslut. 55 §. I denna paragraf lämnas föreskrifter rörande anställande av talan å allmänningsstyrelses eller ekonominämnds förvaltning eller mot revisorer. Föreskrifterna hava avfattats i anslutning till motsvarande stadganden i 60 § häradsallmänningslagen. Om en minoritet bland delägarna, på sätt vid 51 § framhållits, i reglementet tillerkänts befogenhet att vägra ansvarsfrihet för allmänningsstyrelsens eller ekonominämnds förvaltning, bör samma minoritet i reglementet jämväl tilläggas rätt att å delägarnas vägnar föra talan å förvaltningen. 56 §. De här upptagna reglerna om klander av allmänningsstämmas beslut hava avfattats efter förebild av motsvarande stadganden i 61 § häradsallmän11—378607.

162 ningslagen. Om det beslut, som klandras, avser egendom, som förvaltas av ekonominämnd eller myndighet, synes denna böra erhålla tillfälle att yttra sig i målet. En bestämmelse härom har upptagits i paragrafen.

Om behörig myndighet. 57 §. I nära anslutning till 62 § häradsallmänningslagen föreskrives i denna paragraf, att delägarna i allmänningsskog skola i de mål, för vilka ej annorlunda genom lag stadgas, lyda under allmän underrätt i den ort, varest allmänningsstyrelsen eller, där målet angår egendom, som förvaltas av ekonominämnd eller myndighet, denna enligt gällande föreskrifter har sitt säte. 58 §. Såsom i det föregående anförts är Orsa sockens besparingsskog belägen dels inom Kopparbergs och dels inom Gävleborgs län. Då de ärenden rörande denna skog, som enligt den föreslagna lagen skola handläggas av länsstyrelse eller skogsvårdsstyrelse, böra för skogen i dess helhet upptagas av länsstyrelsen eller skogsvårdsstyrelsen i ettdera av nämnda län, erfordras i lagen en föreskrift, vilketdera länets myndigheter sådan behörighet skall tillkomma. I anslutning till den i 57 § införda bestämmelsen torde myndigheterna i det län, där allmänningsstyrelsen enligt reglementet har sitt säte, böra tillerkännas dylik behörighet. I enlighet härmed har bestämmelsen i denna paragraf avfattats. Straffbestämmelser. 59—61 §§. Då delägarna i allmänningsskog torde vara att hänföra till sådan menighet, som avses i 25 kap. 22 § strafflagen (jmfr N. J. A. 1891 sid. 333), lärer ledamot i allmänningsstyrelse eller ekonominämnd eller hos sådan styrelse eller nämnd anställd tjänsteman i regel vara hemfallen till straff enligt 25 kapitlet strafflagen, därest han vid fullgörandet av sitt uppdrag skulle åsidosätta vad honom lagligen åligger. Har i reglemente för allmänningsskog förvaltningen av inkomst, som härflyter från skogen, eller fond, som bildats av sådan inkomst, uppdragits åt viss myndighet, torde även denna vid eftersättande av sin plikt enligt den föreslagna lagen vara underkastad ansvar enligt samma kapitel i strafflagen. Ifrågavarande ansvar torde i allmänhet vara tillräckligt för tryggande av efterlevnaden från hithörande funktionärers sida av de i den nya lagen upptagna föreskrifterna. Vissa överträdelser av nämnda föreskrifter hava emellertid mindre karaktär av förbrytelse i fullgörandet av allmänt uppdrag än av kränkning av det allmänna skogsvårdsintresset eller därmed jämförligt intresse. Dylika överträdelser böra

163 icke lämpligen straffas jämlikt 25 kap. strafflagen. Till överträdelser av denna beskaffenhet äro att hänföra företagande eller föranstaltande av avverkning eller annan åtgärd å allmänningsskog i strid mot fastställd hushållningsplan eller särskilda av skogsvårdsstyrelse enligt den nya lagen meddelade föreskrifter samt användande av delägarna tillhörig egendom eller inkomst, som därifrån härflutit, i strid mot vad härom i lagen stadgats eller enligt lagen meddelad föreskrift. I fråga om nu angivna överträdelser hava därför särskilda straffbestämmelser upptagits i 59 § 1 mom. och 60 §, vilka bestämmelser avfattats efter förebild av motsvarande stadganden i 64 § 1 mom. och 65 § häradsallmänningslagen. Straffet för berörda överträdelser har i likhet med vad som skett i häradsallmänningslagen bestämts till dagsböter. Det är att märka, att straffbestämmelsen i 60 § äger tillämpning även å myndighet, som i 8 § avses. Länsstyrelse, som enligt 38 § har att besluta rörande användning eller fondering av avkastning eller medel, varom i sagda paragraf förmäles, företräder däremot ej delägarna i förvaltningen av deras egendom och är sålunda ej underkastad straff enligt nyssangivna bestämmelse. I 61 § h a r upptagits en föreskrift om konkurrens mellan straffbestämmelserna i 59 § 1 mom. eller 60 § samt allmänna strafflagen. Föreskriften har avfattats i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i 66 § häradsallmänningslagen och innebär, att vid sådan konkurrens 4 kap. 1 § strafflagen skall tillämpas. På sätt förut berörts må enligt den nya lagen mark, som besväras av nyttjande- eller servitutsrätt, i vissa fall införlivas med allmänningsskog. Det torde ock kunna inträffa, att sådan rätt till allmänningsskog upplåtes av delägarna eller allmänningsstyrelsen eller, om reglementet därtill föranleder, av myndighet. Med hänsyn härtill har i 59 § 2 mom. upptagits en straffbestämmelse för den händelse, att innehavare av dylik rätt vid utövningen härav förbryter sig mot fastställd hushållningsplan eller särskild av skogsvårdsstyrelsen meddelad föreskrift. Stadgandet h a r avfattats i anslutning till motsvarande föreskrift i 64 § 2 mom. häradsallmänningslagen. 62 §. De här upptagna stadgandena om rätt att åtala förseelser, som avses i 59 §, samt att med beslag belägga virke, som kan dömas förbrutet, och om giltighet av sådant beslag överensstämma med motsvarande stadganden i 26 § skogsvårdslagen och 67 § häradsallmänningslagen. Åtalsrätt i fråga om förseelse, som i 60 § avses, torde böra tillkomma allenast allmän åklagare. 63 §. Föreskrifterna i denna paragraf om försäljning av virke, som tagits i beslag eller dömts förbrutet, äro likalydande med stadgandena i 27 § skogsvårdslagen och 68 § häradsallmänningslagen.

164 64 §. Den i första stycket upptagna bestämmelsen, enligt vilken böter, som ådömas enligt 59 §, och vite, vartill någon fälles enligt 29 §, samt genom försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, skola tillfalla den av skogsvårdsstyrelsen omhänderhavda skogsvårdskassan, ansluter sig nära till stadgandena i 28 § första stycket skogsvårdslagen och 69 § första stycket häradsallmänningslagen. Enligt förevarande bestämmelse skola där angivna medel tillfalla skogsvårdskassan hos den skogsvårdsstyrelse, som enligt 58 § h a r att öva tillsyn över den allmänningsskog, varom fråga är. Enligt andra stycket skola böter och vite, vartill någon eljest fälles enligt den nya lagen, tillfalla kronan. Bestämmelsen överensstämmer med motsvarande föreskrift i 69 § andra stycket häradsallmänningslagen. Bestämmelsen i tredje stycket rörande förfarandet med medel, som inflyta vid försäljning av beslagtaget men ej förverkat virke, överensstämmer med 28 § andra stycket skogsvårdslagen och 69 § tredje stycket häradsallmänningslagen. 65 §. I denna paragraf föreskrives, att böter och vite, vartill någon fälles enligt den nya lagen, vid bristande tillgång skola förvandlas enligt allmänna strafflagen. Om fullföljd av talan och om underställning. 66 §. Enligt den nya lagen har skogsvårdsstyrelse att pröva ett flertal frågor rörande allmänningsskogarna. Det ankommer sålunda på skogsvårdsstyrelse att besluta om fastställelse eller ändring av hushållningsplan, om meddelande av särskilda föreskrifter rörande skogsskötseln å allmänningsskog samt om skyldighet för delägarna att i vissa fall gälda kostnaderna för upprättande av förslag till hushållningsplan eller till ändring av sådan plan. över skogsvårdsstyrelses beslut i dessa frågor torde besvär böra få anföras hos Kungl. Maj:t. Denna regel bör dock ej gälla i det fall, att skogsvårdsstyrelse rörande fastställelse eller ändring av hushållningsplan eller fråga, som avses i 26 eller 28 §, fattat beslut i strid mot den mening, som hävdats av i 31 § omförmäld särskild ledamot. I dylikt fall bör nämligen, på sätt i den allmänna motiveringen framhållits (sid. 125), skogsvårdsstyrelsens beslut underställas Kungl. Maj:ts prövning. Bestämmelser i dessa ämnen, avfattade i enlighet med vad nu anförts, hava inrymts i första och andra styckena av denna paragraf. Utan särskild föreskrift torde gälla, att, därest beslut rörande fastställelse eller ändring av hushållningsplan enligt förenämnda bestämmelser skall underställas Kungl. Maj:ts prövning, underställning även bör äga rum av yttrande, som skogsvårdsstyrelsen i samband därmed må hava meddelat angående skyldighet för

165 delägarna att gälda kostnaderna för upprättande av förslag till planen eller till ändring av denna. Skogsvårdsstyrelses beslut rörande förordnande av förrättningsman enligt 25 § 3 mom. första stycket torde böra få överklagas allenast i sammanhang med fullföljd av talan mot beslut angående fastställelse av hushållningsplan, som upprättats enligt förordnandet. En föreskrift härom har upptagits i tredje stycket. 67 §. Även länsstyrelses beslut i frågor, som enligt den nya lagen tillhöra dess avgörande, torde böra få överklagas hos Kungl. Maj :t. En bestämmelse härom har införts i denna paragraf.

Övergångsbestämmelser. 68 §. Tiden för ikraftträdandet av den nya lagen torde — under förutsättning att förslag i ämnet förelägges 1939 års riksdag — böra bestämmas till den 1 januari 1940. Att fastställa en tidigare dag i detta hänsende synes ej lämpligt, då efter den nya lagens utfärdande en avsevärd tid kommer att erfordras för förberedande av övergången till densamma. Det är att märka, att, innan den nya lagen kan börja vinna tillämpning, nya reglementen, avfattade enligt bestämmelserna i lagen, måste uppgöras för samtliga allmänningsskogar samt fastställas av Kungl. Maj:t. Förslag till dessa reglementen skola upprättas av delägarna, varefter vederbörande länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser hava att yttra sig över desamma, innan de kunna fastställas. Att detta kommer att taga en förhållandevis lång tid i anspråk är uppenbart. 69 §. Genom den nya lagen torde nu gällande bestämmelser rörande besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län, allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län och de samfällda husbehovsskogarna böra upphävas. Såsom förut nämnts återfinnas bestämmelserna rörande besparingsskogarna i de för dessa skogar fastställda reglementena samt, i fråga om Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog, jämväl i Kungl. Maj:ts förut omförmälda beslut den 30 december 1932 och bestämmelserna rörande allmänningsskogarna i förordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län, förordningen den 17 mars 1933 (nr 83) om vissa ändringar i förstnämnda förordning samt de reglementen, som fastställts för dessa skogar. Rörande de samfällda husbehovsskogarna upptagas gällande bestämmelser i lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden, kungörelsen den 8 oktober 1918 (nr 915) angående utsyning och stämpling å vissa husbehovsskogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, kungörelsen

166 den 17 mars 1933 (nr 84) om ändrad lydelse av § 5 i förstnämnda kungörelse samt de för samma skogar fastställda reglementena. Genom den nya lagen böra sålunda samtliga nu angivna författningar, beslut och reglementen upphävas, lagen den 5 juni 1909 samt kungörelserna den 8 oktober 1918 och den 17 mars 1933 dock allenast i vad de avse samfällda husbehovsskogar samt reglementena med den inskränkning, som följer av stadgandet i 36 §. I enlighet härmed hava bestämmelserna i denna paragraf avfattats. 70 §.

I fråga om den här upptagna bestämmelsen om rätt för arrendator av kronan tillhörig jordbruksegendom, ecklesiastikt löneboställe eller allmänt kyrkohemman, varmed delägarrätt i allmänningsskog är förenad, att, där arrendeavtalet träffats före nya lagens ikraftträdande, i visst fall utöva jordägaren tillkommande rösträtt i fråga rörande skogen, hänvisas till motiveringen vid 4 §. 71 §. Såsom i det föregående berörts förutsätter genomförandet av den föreslagna lagen, att nya reglementen, avfattade enligt bestämmelserna i denna, upprättas och fastställas för samtliga allmänningsskogar. En bestämmelse härom har upptagits i förevarande paragraf. Utan särskild föreskrift torde vara tydligt, att förslagen till de nya reglementena skola — med det undantag i fråga om samfällda husbehovsskogar som följer av 72 § — uppgöras av delägarna i den ordning, som nu gäller för fattande av beslut från delägarnas sida. 72 §.

Såsom i den allmänna motiveringen omnämnts (sid. 116), hava i fråga om de samfällda husbehovsskogarna särskilda styrelser utsetts allenast för 13 skogar, under det i fråga om 16 av dessa skogar styrelser för närvarande ej finnas. Därest vid den nya lagens utfärdande styrelse ej utsetts för samfälld husbehovsskog, torde särskilda anstalter böra träffas för att trygga, att förslag till nytt reglemente för sådan skog uppgöres av delägarna inom tid som i 71 § angives samt att allmänningsstyrelse för skogen utses före den nya lagens ikraftträdande. Bestämmelser i detta ämne hava inrymts i förevarande paragraf. 73 §.

I fråga om redovisning för förvaltningen av allmänningsskogarna gälla, såsom i den allmänna motiveringen berörts, för närvarande olika bestämmelser för skilda grupper av dessa skogar. Enligt § 5 i förordningen angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län skall, där sådan skog står under skogsstatens vård och förvaltning, av skogsstaten omhänderhavda medel redovisas till vederbörande länsstyrelse. Har för allmänningsskog anställts särskild förvaltare, är denne enligt föreskrift i § 9 i samma

167 förordning redovisningsskyldig inför länsstyrelsen och allmänningsstyrelsen, varjämte förvaltaren årligen skall till vederbörande över jägmästare å tid som bestämmes i reglementet avgiva berättelse över allmänningens förvaltning under det sistförflutna året. Såväl i det förra som i det senare fallet har därjämte allmänningsstyrelsen enligt gällande reglementen för ifrågavarande skogar att årligen för allmänningsstämman framlägga berättelse angående sin verksamhet under nästföregående år, vilken berättelse, där särskild förvaltare finnes anställd, skall åtföljas av den av förvaltaren för samma år avgivna redovisningen. — Vad angår besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län föreskrives i reglementena för Venjans, Lima och Transtrands samt Särna och Idre socknars besparingsskogar, att allmänningsstyrelsen skall årligen avgiva redovisning för sin förvaltning till särskilda, av delägarna eller av dessa och länsstyrelsen utsedda revisorer samt att, sedan redovisningen granskats av revisorerna, denna skall framläggas å stämma med delägarna, som hava att besluta om ansvarsfrihet för styrelsen. Enligt vad kommissionen inhämtat tillämpas jämväl i fråga om flertalet övriga besparingsskogar en liknande ordning, ehuru uttryckliga bestämmelser därom ej upptagits i reglementena. I reglementet för Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog stadgas, att allmänningsstyrelsen skall årligen inom viss tid till länsstyrelsen ingiva redovisning för det nästförflutna räkenskapsåret för skogens avverkningsbelopp och avkastning, allmänningsfondens förvaltning, densamma tillhöriga säkerhetshandlingar samt utgifterna under räkenskapsåret, allt i överensstämmelse med föreskrifterna i § 12 av 1866 års förordning angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket. Enligt § 13 i sagda förordning skall nämnda redovisning av länsstyrelsen hållas delägarna tillhanda vid det sammanträde, som årligen hålles med delägarna för utseende av allmänningsstyrelse, samt under trettio dagar därefter å tid och ort, som av länsstyrelsen bestämmes och kungöres. Nu angivna föreskrifter i §§ 12 och 13 av 1866 års skogsordning överensstämma med motsvarande stadganden i 1894 års skogsordning. — I fråga om de samfällda husbehovsskogarna hava särskilda bestämmelser ej meddelats om redovisning för förvaltningen av dem. Jämväl beträffande redovisningen för förvaltningen av de skogsmedelsfonder och andra fonder, som bildats av allmänningsskogarnas avkastning, gälla för närvarande olika bestämmelser för skilda grupper av skogarna. I fråga om de fonder, som härröra från allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län och vilka fonder, såsom förut nämnts, förvaltas av vederbörande länsstyrelser, stadgas i reglementena för dessa skogar, att allmänningsstyrelsen eller annat förvaltningsorgan, till vilket medel blivit utbetalda, skola årligen före den 15 februari till länsstyrelsen avgiva verificerad redovisning för de medel, som förvaltningsorganet under föregående år omhänderhaft. Länsstyrelsen låter därefter uppgöra och före den 1 april till allmänningsstyrelsen överlämna en tablå över av länsstyrelsen förvaltad fonds inkomster, utgifter och tillgångar samt en beräkning över löpande årets inkomster, vilken tablå skall av allmänningsstyrelsen framläggas å or-

168 dinarie allmänningsstämman. Beslutas å allmänningsstämman uttalande i anledning av tablån, skall protokoll över beslutet särskilt insändas till länsstyrelsen, som förordnar om den åtgärd i anledning därav, som kan finnas skälig, eller ock hänvisar delägarna att i händelse av befogenhet fullfölja sin talan i vederbörlig ordning efter anmärkningens beskaffenhet. — Beträffande de fonder, som härröra från besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län och vilka fonder förvaltas av särskilda fondstyrelser eller vederbörande allmänningsstyrelser, gäller enligt reglementena för dessa skogar i regel, att redovisning för sådan fonds förvaltning skall avgivas till särskilda av delägarna och vederbörande länsstyrelse utsedda revisorer samt att, sedan redovisningen granskats av revisorerna, denna skall framläggas å stämma med delägarna. Hava revisorerna i berättelsen framställt anmärkning och godkännes denna å stämman, skall stämmoprotokollet insändas till länsstyrelsen, som förordnar om behövlig rättelse eller hänvisar delägarna att i händelse av befogenhet fullfölja sin talan i vederbörlig ordning efter anmärkningens beskaffenhet. Den nu angivna ordningen för redovisnings avgivande äger dock ej tillämpning i fråga om Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars skogsmedelsfond. Såsom förut nämnts, skall redovisning för denna fonds förvaltning avgivas till länsstyrelsen i överensstämmelse med föreskrifterna i § 12 av 1866 års skogsordning. Slutligen må erinras, att enligt reglementet för Lima och Transtrands socknars besparingsskogar vissa från skogarna härrörande tillgångar skola förvaltas av särskilda av delägarna utsedda jordägarenämnder samt att redovisning för sådan nämnds förvaltning skall avgivas i enahanda ordning, som i reglementet stadgats i fråga om redovisning för allmänningsstyrelses förvaltning. De bestämmelser, som enligt det nu anförda eller eljest gälla i fråga om redovisning för förvaltningen av allmänningsskog eller annan egendom, tillhörig delägarna i sådan skog, torde i fråga om förvaltningen under år 1939 böra lända till efterrättelse jämväl efter nya lagens ikraftträdande. Där sådan redovisning enligt sagda bestämmelser skall framläggas å stämma med delägarna, torde detta dock böra ske å allmänningsstämma, varom i nya lagen förmäles. Enligt nu angivna grunder hava bestämmelserna i förevarande paragraf avfattats. 74 §. Såsom i den allmänna motiveringen omnämnts, har för Lima och Transtrands socknar bildats en gemensam skogsmedelsfond, oaktat vid storskiftet inom socknarna för vardera socknen avsatts en särskild besparingsskog. Enligt gällande reglemente för nämnda fond och besparingsskogar hava delägarna i vardera besparingsskogen andel i fonden efter reducerat jordtal, delägarna i Lima sockens besparingsskog för 26 287 snesland 5*81 bandland och delägarna i Transtrands sockens besparingsskog för 19 403 snesland 2*03 bandland. Det förhållande, som sålunda föreligger i fråga om Lima och

169 Transtrands socknar, har ej — bortsett från den inom Venjans socken bildade folkskolefonden, till vilken kommissionen återkommer här nedan — någon motsvarighet inom övriga socknar, där allmänningsskogar avsatts. Då tillräckliga skäl att bibehålla en gemensam skogsmedelsfond för Lima och Transtrands socknar enligt kommissionens mening ej föreligga, hava i nya lagen ej upptagits några bestämmelser om sättet för förvaltning genom vederbörande delägare av en dylik fond utan kommissionen har förutsatt, att fonden före nya lagens ikraftträdande kommer att delas mellan ifrågavarande två socknar. I anslutning härtill har i förevarande paragraf upptagits en föreskrift om verkställande av sådan delning. Enligt denna föreskrift skall fonden delas mellan socknarna efter den andel i fonden, som tillkommer vardera socknens jordägare. I övrigt torde sättet för delningens verkställande ej böra regleras i lagen utan det böra ankomma på Kungl. Maj:t att härom meddela erforderliga bestämmelser. Kommissionen förutsätter, att, sedan förslag till delningen uppgjorts, vederbörande jordägare beredes tillfälle att däröver yttra sig, innan förslaget fastställes. Såsom förut nämnts har inom Venjans socken bildats en folkskolefond, som är gemensam för samtliga skifteslag inom socknen och de inom dessa avsatta besparingsskogarna. Ej heller med avseende å sagda folkskolefond har i förslaget upptagits någon bestämmelse om sättet för dess förvaltande genom vederbörande delägare. Med hänsyn till det ändamål, vartill fondens avkastning är avsedd att användas, torde emellertid förvaltningen av denna fond lämpligen kunna uppdragas åt kommunal myndighet i Venjans socken. Enligt 8 § må i reglemente för allmänningsskog ett dylikt förvaltningssätt föreskrivas. Skulle emellertid delägarna i fonden önska att själva handhava fondens förvaltning genom av dem utsedda organ, möter ej hinder för Kungl. Maj:t att förordna om fondens delning mellan de skifteslag, för vilka den är gemensam, varefter de genom delningen bildade fonderna kunna övertagas till förvaltning av vederbörande allmänningsstyrelser eller ekonominämnder.

170 Förslaget till

lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. punkt 2) skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212). I 2 § 1 mom. punkt 2) skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212), sådan denna punkt lyder enligt lagen den 13 maj 1932 (nr 108), undantagas från skogsvårdslagens tillämplighetsområde — förutom skogar under häradsallmänningslagen — jämväl allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län samt vid storskifte avsatta besparingsskogar inom Kopparbergs och Gävleborgs län. Till följd av den av kommissionen föreslagna nya lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna torde berörda punkt i 2 § 1 mom. skogsvårdslagen böra ändras sålunda, att däri från skogsvårdslagens tillämplighetsområde undantagas, jämte skogar under häradsallmänningslagen, skogar lydande under den av kommissionen föreslagna lagen. I enlighet härmed har förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. punkt 2) skogsvårdslagen av kommissionen upprättats.

171 Förslaget till

lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden. Enligt 2 § 1 mom. punkt 1) lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden äro från lagens tillämplighetsområde undantagna allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Särna och Idre socknar vid storskifte avsatt besparingsskog. Då dessa skogar äro avsedda att inordnas under den av kommissionen föreslagna lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, torde berörda bestämmelse böra ersättas med en föreskrift, att från lappmarkslagens tillämplighetsområde skola undantagas skogar lydande under lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. I sammanhang härmed torde den i punkt 2) upptagna föreskriften om undantagandet från lappmarkslagens tillämpning av skogar lydande under lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden böra överflyttas till punkt l ) . Det är att märka, att lagen angående husbehovsskogar genom den föreslagna lagstiftningen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna upphäves endast såvitt angår de samfällda husbehovsskogarna. Sistnämnda jämkning föranleder omnumrering av de följande punkterna i momentet. I den nya punkten 2), enligt vilken skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt äro undantagna från lappmarkslagens tillämpning, torde en redaktionell jämkning böra vidtagas. Nu angivna ändringar i 1 mom. föranleda även en mindre jämkning i 2 mom. I enlighet med vad nu anförts har förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden av kommissionen utarbetats.

172 Förslag om anvisande av medel för handhavande av lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Enligt det av kommissionen i det föregående framlagda förslaget till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna skall tillsynen över nämnda skogar omhänderhavas av vederbörande skogsvårdsstyrelser. Ett genomförande av förslaget härutinnan förutsätter, att skogsvårdsstyrelsernas arbetskrafter i viss utsträckning förstärkas, så att styrelserna bliva i stånd att fullgöra berörda nya uppgift.

Yttranden av skogsvårdsstyrelserna. För närmare utredning av denna fråga har kommissionen med överlämnande av vissa uppgifter rörande allmänningsskogarnas antal och areal från skogsvårdsstyrelserna infordrat yttranden, huruvida och i vilken omfattning ökning av skogsvårdsstyrelsernas personalbehov komme att uppstå, därest ifrågavarande skogar underkastades tillsyn av skogsvårdsstyrelserna i huvudsaklig överensstämmelse med vad enligt lagen om häradsallmänningar gäller ifråga om sådan allmänning, ävensom vilka ökade kostnader styrelserna i anledning därav kunde beräknas få vidkännas. Skogsvärdsstyrelsen i Kopparbergs län har med anledning härav uppgivit, att styrelsen beräknade kostnaderna för handhavandet av tillsynen över ifrågavarande skogar i Kopparbergs län till 8 000 kronor om året. Styrelsen har i yttrandet vidare härom anfört: Ett övertagande av tillsynen över besparingsskogarnas skötsel måste givetvis innebära en ökning såväl av skogsvårdsstyrelsens personalbehov som kostnader för administration m. m. Omfattningen därav vore emellertid svår att på förhand beräkna. Som ett första underlag för frågans bedömande syntes följande alternativa beräkningar kunna uppställas. I. Skogsvårdsstyrelsens normala administrationskostnader för det hittillsvarande verksamhetsområdet exklusive Särna—Idre uppginge enligt centralrådets för skogsvårdsstyrelsernas förbund beräkningar till c:a 8 öre per hektar skogsproduktiv mark. Vid ett tillämpande av samma normer för beräkningen av kostnaderna för besparingsskogarna inom länet erhölles ett belopp av c:a 13 000 kronor. II. Besparingsskogarnas egna sammanlagda normala kostnader för skogarnas skötsel torde i runt tal kunna uppskattas till 200 000 kronor. En kostnad för tillsynen av c:a 5 procent av detta belopp syntes då i och för sig kunna vara skälig, d. v. s. 10 000 kronor. — Ingendera av dessa beräkningsgrunder syntes emellertid vara direkt tillämplig.

173 Innan man mera direkt sökte beräkna för ändamålet erforderlig personalökning och därmed sammanhängande kostnader, måste man söka klargöra de nytillkommande arbetsuppgifterna i stort. Dessa syntes huvudsakligen komma att omfatta tvenne huvudgrupper, dels inspektioner och konsultationer genom såväl styrelsen själv som framförallt styrelsens mest kvalificerade befattningshavare, dels granskning och prövning för fastställande av skogshushållningsplaner. Förstnämnda arbetsuppgifter torde till omfattningen bliva tämligen lika år från år, medan de senare torde komma att bliva av mera växlande omfattning. Den absoluta storleken läte sig knappast bedömas beträffande någondera uppgiften. Vid detta förhållande vore det ej lätt att slutgiltigt angiva erforderliga personaldispositioner eller att precisera uppkommande kostnadsökningar. Inrättande av en ordinarie assistentbefattning hos styrelsen torde emellertid härvid bliva ofrånkomlig, så att länsjägmästarna i erforderlig utsträckning kunde frigöras för nämnda, nytillkommande arbetsuppgifter. Angående kostnaderna kunde principiellt anföras, att de nytillkommande arbetsuppgifterna visserligen syntes kräva enbart högre skogligt bildad personal, medförande relativt höga administrationskostnader, men å andra sidan borde en redan förefintlig organisation med jämförelsevis ringa ökning av såväl personal som kostnader kunna sköta en nytillagd uppgift av denna art. Skisserade personaldispositioner torde approximativt böra beräknas medföra en kostnadsökning av i genomsnitt 8 000 kronor per år, inklusive styrelsens övriga kostnader i samband med de ifrågasatta nya arbetsuppgifterna. Sagda belopp för kostnadsökningen vore att anse såsom nettokostnad, alldenstund storleken av till styrelsen inflytande skogsvårdsavgifter ej komme att påverkas av styrelsens övertagande av tillsynen över besparingsskogarnas skötsel. Alldenstund det allmänna och ej besparingsskogarnas ägare påkallat ändring beträffande tillsynen syntes skäligt, att skogsvårdsstyrelsen till täckande av sina kostnader för den ifrågasatta tillsynen erhölle ett årligt statsanslag av 8 000 kronor. Särskild ekonomisk redovisning för denna del av verksamheten syntes dock ej böra ifrågakomma. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län h a r uppgivit, a t t n å g o n ö k n i n g av styrelsens p e r s o n a l b e h o v ej k o m m e att u p p s t å i a n l e d n i n g av d e n n y a lagstiftningen s a m t att de ö k a d e k o s t n a d e r , s o m styrelsen k u n d e b e r ä k n a s få v i d k ä n n a s för rese- och t r a k t a m e n t s e r s ä t t n i n g till t j ä n s t e m ä n vid besiktn i n g av skog, v a r o m n u vore fråga, och till den s ä r s k i l d e l e d a m o t e n av skogsv å r d s s t y r e l s e n , k o m m e a t t bliva av g a n s k a r i n g a storlek. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län h a r m e d d e l a t , a t t s t y r e l s e n b e r ä k n a d e k o s t n a d e r n a för tillsynen över a l l m ä n n i n g s s k o g a r n a i l ä n e t till 1 000 k r o n o r p e r år. Styrelsen h a r i f ö r e v a r a n d e h ä n s e e n d e v i d a r e a n f ö r t : Under förutsättning att den personalökning, som bleve en följd av att de särskilda husbehovsskogarna fördes in under 1932 års lappmarkslag, genomfördes i enlighet med ett av skogsvårdsstyrelsen till kommissionen tidigare avgivet förslag, syntes någon utökning av personalen för tillsyn av skogsskötseln å allmänningsskogarna och de samfällda husbehovsskogarna icke vara erforderlig. Den kontrollerande verksamhet, som skogsvårdsstyrelsen förutsattes hava skyldighet att utöva över här ifrågavarande skogar, kunde i regel utövas av skogsvårdsstyrelsens fast anställda personal i samband med andra förrättningar i intilliggande trakter. Resekostnader och dagtraktamenten för dessa tjänstemän liksom ock andel i kostnader för styrelsens inspektionsresor borde dock upptagas förslagsvis till 1 000 kronor per år.

174 Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har uppgivit, att styrelsen beräknade, att kostnaderna för tillsynen över allmänningsskogarna i länet komme att uppgå till 7 000 kronor för år. Styrelsen har härom vidare anfört: På grund av de begränsade anslag, som ställts till styrelsens förfogande, hade styrelsen sett sig tvungen iakttaga den allra största sparsamhet vid anställandet av personal. Den personal, som styrelsen för närvarande förfogade över, vore därför knappast fullt tillräcklig för att styrelsen skulle kunna utöva den styrelsen nu åliggande verksamheten i önskvärd omfattning. Den skogsvårdsstyrelsen eventuellt ålagda skyldigheten att utöva tillsyn över allmänningsskogarna inom länet i huvudsaklig överensstämmelse med bestämmelserna i lagen om häradsallmänningar kunde visserligen i och för sig synas bliva föga betungande men med hänsyn till ovan berörda förhållande och den omfattande areal — 308 590 hektar — som dessa skogar intoge i länet, nödvändiggjorde en sådan utökning av styrelsens uppgifter nyanställning av personal. Tillsynen över allmänningsskogarna komme väl närmast att utövas av vederbörande distriktsjägmästare samt taxeringsledaren. En del av dessas nuvarande uppgifter måste under sådana förhållanden överlämnas åt annan personal, och beräknade styrelsen på grund härav, att styrelsen måste nyanställa en assistent. De kostnader tillsynen över allmänningsskogarna skulle komma att förorsaka skogsvårdsstyrelsen läte sig icke med någon större säkerhet beräknas, men hade dock styrelsen försöksvis uppskattat kostnaderna härför till följande belopp: V* av årsavlöningen för en assistent kronor 4 032 A av rese- och traktamentsersättningar för en assistent » 2 000 styrelsens och länsjägmästarnas rese- och traktamentsersättningar.. » 1 000 Summa kronor 7 032

3 Styrelsen skulle i enlighet härmed i runt tal få vidkännas en årlig kostnad av 7 000 kronor.

Kommissionens

förslag.

I anslutning till den hittills tillämpade regeln, att skogsvårdsstyrelse bör beredas ersättning av allmänna medel för de kostnader, som styrelsen får vidkännas för utövande av tillsyn över de inom dess verksamhetsområde befintliga skogar, anser kommissionen, att gottgörelse av statsmedel bör utgå jämväl för de utgifter, som vederbörande skogsvårdsstyrelser åsamkas för handhavande av den föreslagna lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. De årliga kostnaderna i berörda avseende hava uppskattats av skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län till 8 000 kronor, av skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län till 1 000 kronor och av skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län till 7 000 kronor. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har icke upptagit några särskilda kostnader för tillsynen över den inom länet belägna Hamra kapellags besparingsskog. Vid övervägande av de av skogsvårdsstyrelserna gjorda beräkningarna samt de förslag till personalökning, som ligga till grund för dessa, har kommissionen icke funnit anledning till erinringar mot desamma.

175 På grund härav får kommissionen föreslå att vid genomförandet av den nya lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna till skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län av statsmedel anvisas för lagens handhavande ett årligt belopp av (8 000 + 1000 + 7 000) 16 000 kronor. I likhet med vad som skett vid beviljande av medel för handhavandet av 1932 års lappmarkslag torde förenämnda belopp böra ställas till förfogande genom erforderlig höjning av anslaget till skogsvårdens befrämjande.

176 Förslag om åtgärder för främjande av skogsvård å allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Kommissionen har ansett sig även böra till övervägande upptaga frågan, huruvida särskilda medel böra anvisas för främjande av skogsvård å allmänningsskogarna i Norrland och Dalarna. Y t t r a n d e n av s k o g s v å r d s s t y r e l s e r n a . I syfte att erhålla närmare utredning av berörda fråga har kommissionen inhämtat yttranden härutinnan från vederbörande skogsvårdsstyrelser. Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat, att styrelsen vore av den uppfattningen, att särskilda medel för ifrågavarande ändamål i fråga om de inom skogsvårdsstyrelsens verksamhetsområde belägna allmänningsskogarna i regel icke erfordrades. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs lån har ansett sig icke kunna lämna några upplysningar i frågan utan ingående besiktning av den inom länet belägna allmänningsskogen, Hamra kapellags besparingsskog. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har anfört: Skogsmarkerna å ifrågavarande skogar inom länet vore belägna inom trakter, där virkets rotvärde vore lågt. Detta orsakades dels av skogens mindre goda beskaffenhet och dels av höga flottningskostnader (ofta 2-årig flottning) samt långa avforslingsvägar. Då delägarna i skogarna utgjordes av en relativt fattig befolkning och föryngringssvårigheterna ofta vore stora, kunde reproduktionsplikten i många fall bliva synnerligen betungande. Det hade också visat sig, att återväxtåtgärder efter tidigare gjorda avverkningar i regel blivit eftersatta. Stora skogsmarksarealer vore därför för närvarande i behov av föryngringsbefrämjande åtgärder. Det vore önskvärt, att bidrag ur statens skogsodlingsanslag finge utgå till ifrågavarande arbeten. Men styrelsen ansåge det jämväl av nöden, att statsbidrag utginge till erforderliga föryngringsåtgärder efter framtida avverkningar för att härigenom underlätta för skogsägarna att vidtaga en i annat fall betungande reproduktionsplikt. Huru stort belopp, som härför årligen erfordrades, hade styrelsen givetvis svårt att yttra sig om men ville förslagsvis föreslå tillsvidare 6 000 kronor per år. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har yttrat: Man borde hava rätt räkna med att till skogsodlings- och skogsutdikningsföretag på nu ifrågavarande skogar bidrag skulle kunna utdelas ur statens skogsodlingsoch skogsutdikningsanslag. Åtgärder till ändring av bestämmelserna för dessa anslag borde därför vidtagas i detta syfte. Skogsvårdsstyrelsen ansåge sig emellertid icke kunna lämna någon uppgift på det belopp, till vilket eventuella bidrag till sådana arbeten på allmänningsskogarna ur dessa anslag kunde beräknas uppgå. Någon sådan torde heller icke vara behövlig, då allmänningsskogarnas behov av detta

177 slag av bidrag knappast kunde bliva av den storleksordning, att några extra åtgärder komme att bliva erforderliga för höjande av ifrågavarande anslag. Skogsvårdsstyrelsen förutsatte vidare, att skyldighet att företaga återväxtåtgärder komme att föreligga på allmänningsskogarna i samma utsträckning som på de enskilda skogarna i länet. Under denna förutsättning skulle reproduktionsplikten på allmänningsskogarna i lappmarken bliva begränsad i enlighet med bestämmelserna i lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden. Med hänsyn till de relativt låga rotvärden, som i allmänhet utvunnes ur lappmarksskogarna, finge en sådan lindring i reproduktionsplikten enligt styrelsens förmenande anses rimlig. För att emellertid återväx tåtgärderna icke skulle bliva eftersatta borde det allmänna under sådana förhållanden medgiva bidrag för möjliggörande av dessas utförande i önskvärd utsträckning. Styrelsen beräknade det årliga bidrag, som härför skulle vara erforderligt, till i runt tal 8 000 kronor. K o m m i s s i o n e n s förslag. Innan kommissionen ingår på frågan om behovet av medel för skogsvårdsåtgärder å allmänningsskogarna i Norrland och Dalarna, vill kommissionen erinra, att riksdagen sedan ett flertal år anvisat anslag till understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet dels av torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd, och dels av företag, avseende skogsodling eller annan åtgärd för vinnande av ändamålsenlig skogsproduktion å vissa marker med otillfredställande skogstillstånd. För bidrag från anslaget avseende skogsutdikningar lända till efterrättelse bestämmelserna i kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 270) angående villkoren för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag med däri genom kungörelserna nr 365/1928, 273/1930, 581/ 1933 och 422/1937 gjorda ändringar. Vidare har Kungl. Maj:t nämnda dag utfärdat cirkulär (nr 273) till samtliga skogsvårdsstyrelser och skogssällskapet med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av förstberörda kungörelse, vilket cirkulär ändrats i vissa delar genom cirkulär den 27 juni 1930 (nr 275) och den 30 april 1931 (nr 79). Rörande bidrag från skogsodlingsanslaget gälla bestämmelserna i kungörelsen den 27 juni 1930 (nr 270) angående villkoren för statsbidrag från statens skogsodlingsanslag med däri genom kungörelserna nr 582/1933 och 423/1937 gjorda ändringar. Även i fråga om detta anslag har Kungl. Maj:t genom cirkulär den 27 juni 1930 (nr 271) till samtliga skogsvårdsstyrelser och skogssällskapet meddelat vissa föreskrifter rörande tillämpningen av den för anslaget gällande kungörelsen. Berörda cirkulär har sedermera i viss del ändrats genom cirkulär den 30 april 1931 (nr 78). Enligt föreskrifterna i kungörelsen angående villkoren för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag må från sagda anslag anvisas dels statsbidrag för utförande inom område, vara skogsvårdslagen eller 1932 års lappmarkslag äger tillämpning, av torrläggningsföretag, som förut nämnts, dels ock särskilt förvaltningsbidrag för bestridande av kostnaderna för bidragsverksamhetens handhavande. Enligt kungörelsen skall denna verksamhet handhavas av skogsvårdsstyrelserna. Statsbidrag må bevil12—378607.

178 jas till högst 40 procent av den av skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för torrläggningsarbetet. Jämlikt föreskrifterna i kungörelsen angående villkoren för statsbidrag från statens skogsodlingsanslag må från detta anslag anvisas statsbidrag för utförande inom samma område, som avses i kungörelsen angående skogsutdikningsanslaget, av företag, som avser skogsodling eller annan åtgärd för vinnande av ändamålsenlig skogsproduktion å följande marker med otillfredsställande skogstillstånd, nämligen 1) skogsmark, som helt saknar trädvegetation eller är bevuxen med blott enstaka träd, 2) vanhävdad skogsmark, där skogsbeståndet är av synnerligen otillfredsställande slutenhet och tillika i väsentlig mån saknar utvecklingsmöjligheter, samt 3) skogsmark, som är bevuxen med s. k. stavaskogsbestånd. Därjämte må från anslaget anvisas särskilt förvaltnings- och understödsbidrag för bestridande av kostnaderna för bidragsverksamhetens handhavande ävensom för understödjande av åtgärder för vidmakthållande av skog, som uppdragits med hjälp av statsbidrag. Även ifrågavarande bidragsverksamhet handhaves av skogsvårdsstyrelserna. Statsbidrag må beviljas till högst 50 procent av den utav skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för företaget. Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen för villkoren för beviljade av bidrag från ifrågavarande anslag må sådant bidrag för närvarande ej utgå till utförande av skogsutdiknings- eller skogsodlingsföretag å allmänningsskogarna i Norrland och Dalarna. Detta är en naturlig följd därav, att dessa skogar hittills stått under uppsikt av domänverket eller vederbörande länsstyrelser. Därest skogarna i enlighet med kommissionens förslag underkastas tillsyn av vederbörande skogsvårdsstyrelser, synes det emellertid böra övervägas, huruvida ej bidrag även i fråga om dessa skogar bör utgå till företag, som nyss sagts. Såsom förut nämnts, må enligt gällande bestämmelser rörande bidrag från statens skogsutdiknings- och skogsodlingsanslag sådant bidrag utgå i fråga om skogar, lydande under skogsvårdslagen samt 1932 års lappmarkslag. I fråga om dessa skogar föreligger rätt till bidrag även i det fall, att skogarna tillhöra kommuner, hushållningssällskap eller andra dylika korporationer. Däremot må bidrag från berörda anslag ej beviljas i fråga om häradsallmänningarna, vilka skogar genom lagen den 13 maj 1932 ställts under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt. Vid bedömandet av den nu föreliggande frågan bör beaktas, att allmänningsskogarna i Norrland och Dalarna i allmänhet äro belägna i klimatiskt sett mindre gynnsamma trakter än häradsallmänningarna. Skogens växt och föryngring möter därför i fråga om dessa skogar ej sällan betydande svårigheter. Vid utförande av skogsdiknings- eller skogsodlingsåtgärder å berörda allmänningsskogar kunna vederbörande delägare i regel ej påräkna inkomst genom åtgärderna förrän i en relativt avlägsen framtid. I betraktande härav och då delägarna i allmänningsskogarna i många fall hava en svag ekonomisk ställning och sålunda ofta äro i hög grad beroende av den avkastning de erhålla från skogarna, torde det ej kunna förutsättas, att

179 skogsdiknings- eller skogsodlingsåtgärder skola utan bidrag av statsmedel i önskvärd omfattning komma till utförande å ifrågavarande skogar. Av den i det föregående (sid. 86) framlagda tabellen över, bland annat, de kostnader, som under åren 1927—1936 av vederbörande delägare nedlagts för utförande av skogsdiknings- och skogsodlings- eller därmed jämförliga åtgärder å besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län, framgår visserligen, att dessa kostnader i fråga om de största besparingsskogarna samt vissa betydande allmänningsskogar i Norrbottens län uppgå till avsevärda belopp, men tabellen visar å andra sidan, att beträffande övriga av nämnda skogar dessa utgifter äro relativt blygsamma och uppenbarligen otillräckliga för att tillgodose behovet av ifrågavarande åtgärder. Vid sådant förhållande och då enligt kommissionens mening någon principiell åtskillnad i fråga om rätt till bidrag ej bör göras mellan olika grupper av ifrågavarande allmänningsskogar, har kommissionen funnit övervägande skäl tala för att bidragsrätt generellt stadgas beträffande dessa skogar. Vid bidragsrättens tillämpning bör självfallet hänsyn tagas därtill, att beträffande vissa av allmänningsskogarna bidragsbehovet är mera framträdande än i fråga om andra. Av nu angivna grunder har kommissionen funnit sig böra föreslå, att sådan ändring vidtages i de för statens skogsutdikningsanslag och skogsodlingsanslag gällande bestämmelser, att bidrag från dessa anslag må kunna beviljas jämväl i fråga om allmänningsskogarna i Norrland och Dalarna. I enlighet härmed har kommissionen utarbetat förslag till kungörelser om ändrad lydelse dels av mom. 1 kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 270) angående villkoren för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag och dels av mom. 1 kungörelsen den 27 juni 1930 (nr 270) angående villkoren för statsbidrag från statens skogsodlingsanslag, vilka förslag fogats såsom bilagor V och VI till detta betänkande. Någon höjning av skogsutdiknings- eller skogsodlingsanslagets belopp torde ej erfordras i anledning av nyssangivna förslag. Vad härefter angår frågan, huruvida medel böra anvisas till utförande av andra skogsvårdsåtgärder å allmänningsskogarna än skogsdikning och skogsodling, hava, såsom förut nämnts, skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län hemställt, att vissa belopp måtte ställas till styrelsernas förfogande för underlättande av vidtagandet av reproduktionsåtgärder å allmänningsskogarna i nämnda län. Någon hemställan om anslag till främjande av skogsvård å besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län har däremot icke framställts av skogsvårdsstyrelserna i nämnda län. Beträffande förevarande fråga vill kommissionen erinra, att några särskilda medel ej anvisats för utförande av skogsvårdsåtgärder å de under 1932 års lappmarkslag lydande skogarna. I ett av kommmissionen den 23 december 1936 avgivet betänkande med förslag till lagstiftning angående de särskilda husbehovsskogarna (st. off. utr. 1937:5), enligt vilket förslag

180 dessa skogar skola inordnas under 1932 års lappmarkslag, har kommissionen ej heller ifrågasatt, att några särskilda medel skulle ställas till förfogande för främjande av skogsvård å dessa skogar. Vid sådant förhållande och då behovet av statsbidrag för ifrågavarande ändamål ej kan anses vara större i fråga om allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län och de samfällda husbehovsskogarna än beträffande vissa av de under 1932 års lappmarkslag lydande skogarna eller de särskilda husbehovsskogarna, synes följdriktigheten kräva, att medel ej särskilt anvisas för utförande av skogsvårdsåtgärder å förstnämnda två grupper skogar. Det lärer visserligen ej kunna bestridas, att vidtagande av reproduktionsåtgärder å svårföryngrade enskilda skogar i lappmarkerna — till vilka skogar vissa där belägna allmänningsskogar och samfällda husbehovsskogar böra hänföras — ej utan statsbidrag torde komma till utförande i önskvärd omfattning och att sålunda ett behov av statsanslag för detta ändamål föreligger, men frågan om anvisande av ett dylikt anslag bör behandlas gemensamt för samtliga nyss angivna skogar. Enligt kommissionens uppfattning bör en anslagsfråga av denna omfattning ej lämpligen upptagas i förevarande sammanhang. P å grund härav och då något behov av statsanslag för här avsett ändamål i fråga om besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län ej kan anses föreligga, har kommissionen ej funnit sig böra framlägga förslag om anvisande av särskilda statsmedel för främjande av skogsvård å allmänningsskogarna i Norrland och Dalarna. Kommissionen vill erinra, att delägarna i dessa allmänningsskogar i och med den nya lagstiftningens ikraftträdande komma att bliva berättigade till erhållande av bidrag från de skogsvårdsavgifter, som inflyta till vederbörande skogsvårdsstyrelser, ävensom från de medel, som eljest stå till dessa skogsvårdsstyrelsers förfogande för främjande av skogsvård å de under styrelsernas tillsyn stående skogar.

181 Förslag om anvisande av bidrag till bestridande av kostnaderna för förvaltningen av vissa allmänningsskogar i Västerbottens län. Enligt nuvarande bestämmelser skola kostnaderna för förvaltningen av de skogar, som äro avsedda att inordnas under den av kommissionen föreslagna lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, i regel gäldas av skogarnas eller de från dem härrörande skogsmedelsfondernas avkastning. Detta gäller såväl i fråga om de allmänningsskogar, som nu förvaltas av delägarna, som beträffande dem, vilkas förvaltning handhaves av domänverket. Med avseende å sistnämnda allmänningsskogar hava enligt § 7 i förordningen angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län överenskommelser träffats mellan delägarna och vederbörande domänverkstjänstemän om utövande av förvaltningsverksamhet i fråga om skogarna utöver den, som åligger tjänstemännen på grund av deras tjänst, och till följd härav utgår jämlikt nyssangivna lagrum av dessa allmänningsskogars och därtill hörande skogsmedelsfonders avkastning årlig gottgörelse till domänverket med vissa av Kungl. Maj:t fastställda belopp. Regeln, att kostnaderna för allmänningsskogarnas förvaltning bestridas av respektive skogars och skogsmedelsfonders avkastning, äger dock ej full tillämpning i fråga om de samfällda husbehovsskogarna. För dessa skogar gäller, att utsyning och stämpling å dem samt upprättande av avverkningsplaner för samma skogar verkställas av domänverkets tjänstemän utan annan kostnad för delägarna än kostnaden för nödig hantlangning. I den av kommissionen föreslagna lagen har grundsatsen, att kostnaderna för allmänningsskogarnas förvaltning skola gäldas av skogarnas och de från dem härrörande skogsmedelsfonders avkastning, bibehållits. I fråga om sättet för förvaltningens utövande har i lagen den ändring föreslagits, att allmänningsskogarna skola principiellt förvaltas av delägarna själva med biträde av särskilda av vederbörande länsstyrelser förordnade skogsförvaltare. Denna regel skall sålunda gälla även i fråga om de allmänningsskogar, som nu stå under domänverkets förvaltning. Det i lagen föreslagna förvaltningssättet torde i allmänhet ej komma att för delägarna i allmänningsskogarna medföra några mera kännbara kostnader utöver de förvaltningsutgifter, som delägarna nu hava att erlägga. Kommissionen vill erinra, att kommissionen i 9 § 2 mom. av lagen i syfte bland annat att nedbringa förvaltningskostnaderna upptagit en bestämmelse därom, att skogsförvaltare må förordnas gemensamt för två eller flera allmänningsskogar inom samma län. Genom en väl avvägd tillämpning av denna bestämmelse torde i fråga om de allmänningsskogar, som ej ensamma äro i stånd att bära kostna-

182 derna för skogsförvaltare, i regel kunna ordnas en ändamålsenlig och efter storleken av skogarnas avkastning avpassad gemensam förvaltning. Även med anlitande av denna utväg för förvaltningskostnadernas nedbringande torde dock i fråga om vissa särskilda allmänningsskogar dessa kostnader bliva alltför betungande. De allmänningsskogar, som härvid åsyftas, äro allmänningsskogarna och de samfällda husbehovsskogarna i Västerbottens län med undantag av Dorotea övre allmänningsskog. Allmänningsskogarna och de samfällda husbehovsskogarna i Västerbottens län intaga en särställning bland de allmänningsskogar, som avses i den föreslagna lagen. I motsats till de övriga av dessa skogar ligga allmänningsskogarna och de samfällda husbehovsskogarna i Västerbottens län nästan helt ovanför odlingsgränsen och äro därjämte ej sällan belägna i omedelbar närhet av fjällen. De klimatiska förhållandena i fråga om dessa skogar äro därför särskilt ogynnsamma. Härtill kommer, att den produktiva markens beskaffenhet å berörda skogar, såsom framgår av den av kommissionen i det föregående (sid. 80) lämnade redogörelsen i ämnet, i regel är mindre god. En följd av nu angivna förhållanden är, att den årliga tillväxten å skogarna är svag samt att virkets kvalitet ofta är otillfredsställande. Skogarnas belägenhet medför ock, att förutsättningarna för virkets utdrivning i många fall äro föga gynnsamma. Flerstädes kräver sålunda virkets utflottning två år. Samtliga dessa omständigheter hava till följd, att inkomsterna från ifrågavarande skogar bliva förhållandevis små samt att den utdelning, som delägarna i skogarna kunna erhålla från dem, följaktligen blir relativt obetydlig. Kommissionen har ur räkenskaperna för Vilhelmina övre, Tärna och Stensele samt Sorsele övre allmänningsskogar uppgjort följande sammanställning över de belopp, som under åren 1927—1936 utdelats till delägarna i dessa skogar: Utdelning

till

delägarna

Vihelmina Tärna och övre allmän- Stensele allningsskog männingsskog kronor kronor

År

i

Sorsele övre allmänningskronor

1927 1928

44 396: 98

31 808: 01

28199: 87

59 080: 91

5 500: 50 8 217: —

11 859: 62

32 763:54

13 695: -

38 334: 30

68 159:93

9 130: —

14 669:71

9 088: 05

9130: -

26 906: 87

11 360: —

1933 1934

33 567: 53

1 044: 71 43 168: —

16 434: -

627: 93

22 154: 52

54 208: -

221 762:04

309636:44

62106: 50

22 176: 20

30 963:64

6 210: 65

Summa

183 Av tablån framgår, att under den tioårsperiod tablån avser i medeltal för år till delägarna sammanlagt utdelats i fråga om Vilhelmina övre allmänningsskog 22 176 kronor 20 öre, i fråga om Tärna och Stensele allmänningsskog 30 963 kronor 64 öre och i fråga om Sorsele övre allmänningsskog 6 210 kronor 65 öre. Om berörda årsutdelningar fördelas å det antal mantal, som de i respektive skogar delägande fastigheterna sammanlagt utgöra, belöper på varje mantal beträffande Vilhelmina övre allmänningsskog 1 088 kronor 39 öre, Tärna och Stensele allmänningsskog 872 kronor 21 öre och Sorsele övre allmänningsskog 435 kronor 36 öre. Motsvarande siffror för »skäl» eller 1/G4 mantal äro 17 kronor, 13 kronor 63 öre och 6 kronor 80 öre. Då ifrågavarande fastigheter i regel omfatta allenast ett mindre antal skäl, följer härav, att utdelningarna till de särskilda delägarna i skogarna i många fall uppgå till förhållandevis små belopp. Allmänningsskogarna i Västerbottens län intaga en särställning ej allenast i fråga om belägenhet. Dessa skogar skilja sig från besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogarna i Norrbottens län jämväl därutinnan, att de skogsmedelsfonder, som bildats av avkastningen från de förra skogarna, äro väsentligt mindre än de skogsmedelsfonder, som härröra från de senare. Även detta är en följd av den relativt svaga skogsproduktionen å allmänningsskogarna i Västerbottens län. Vid utgången av 1935 uppgingo skogsmedelsfonderna för sistnämnda skogar till följande belopp: för Dorotea övre allmänningsskog till 13 264 kronor 87 öre, för Vilhelmina övre allmänningsskog till 67 376 kronor 15 öre, för Tärna och Stensele allmänningsskog till 104 002 kronor 18 öre och för Sorsele övre allmänningsskog till 48 424 kronor 17 öre. För allmänningsskogarna i Norrbottens län stego skogsmedelsfonderna vid samma tid till följande belopp: för Arjeplogs allmänningsskog till 970 632 kronor 80 öre, för Arvidsjaurs allmänningsskog till 1 179 774 kronor 36 öre, för Jokkmokks allmänningsskog till 2 532 433 kronor 49 öre, för Gällivare allmänningsskog till 2 176 848 kronor 59 öre, för Jukkasjärvi allmänningsskog till 449 882 kronor 11 öre, och för Pajala, Junosuando och Tärendö socknars allmänningsskog till 1 603 124 kronor 67 öre. Även i fråga om besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län äro skogsmedelsfonderna förhållandevis väsentligt större än beträffande allmänningsskogarna i Västerbottens län. Den omständigheten, att fondbildningen i fråga om almänningsskogarna i Västerbottens län ännu ej nått någon mera betydande omfattning, medför, att vid ogynnsamma konjunkturer å trävarumarknaden och därav föranledd nedgång i inkomsterna från dessa skogar svårigheter kunna uppstå att med nämnda inkomster och skogsmedelsfondernas avkastning bestrida kostnaderna för skogarnas och fondernas förvaltning. Dylika svårigheter hava redan yppats under de kriser på trävarumarknaden, som vid olika tillfällen ägt rum under de senare åren. I förvarande sammanhang bör vidare beaktas, att delägarna i allmänningsskogarna i Västerbottens län i fråga om de skogstillgångar, som tillagts delägarnas egna fastigheter, i allmänhet äro väsentligt sämre ställda än delägarna i övriga allmänningsskogar. Vid avvittringen tilldelades nämligen

184 nyssnämnda fastigheter — bortsett från den skogsmark som avsattes till allmänningsskog — allenast skogsområden till den storlek, som erfordrades för tillgodoseende av fastigheternas husbehov. De vid avvittringen utlagda skogsskiftena till de fastigheter, som äga del i besparingsskogarna och allmänningsskogarna i Norrbottens län, äro däremot i allmänhet av den omfattning, att dessa områden lämna virke ej bott till husbehov utan jämväl i ej obetydlig utsträckning till avsalu. En följd av den begränsade skogstilldelning, som ägde rum i fråga om förstnämnda fastigheter, är, att ägarna av dessa fastigheter i allmänhet ej kunna erhålla någon inkomst genom virkesförsäljning från de till fastigheterna hörande skogarna. Dylik inkomst kunna ägarna därför i regel påräkna allenast från vederbörande allmänningsskog. Ägarna äro följaktligen i hög grad beroende av den utdelning, som de kunna erhålla från allmänningsskogen. Detta beroende är desto större, som jordbruket å här avsedda fastigheter i allmänhet lämnar ringa avkastning och ägarna därför merendels befinna sig i en svag ekonomisk ställning. Vad särskilt angår de samfällda husbehovsskogarna må erinras, att delägarna i dem i allmänhet ej torde kunna erhålla virke från skogarna i större omfattning än som motsvarar husbehovet å delägarnas fastigheter samt att några skogsmedelsfonder därför ej kunnat bildas av avkastningen från deasa skogar. Med hänsyn till vad sålunda anförts och då det av kommissionen föreslagna ändrade förvaltningssättet otvivelaktigt i fråga om de allmänningsskogar, som nu förvaltas av domänverket, kommer att medföra viss ökning av kostnaderna för skogarnas förvaltning, har kommissionen funnit billigheten kräva, att beträffande allmänningsskogarna och de samfällda husbehovsskogarna i Västerbottens län — med undantag av Dorotea övre allmänningsskog, till vilken kommissionen återkommer här nedan — bidrag av statsmedel lämnas till bestridande av berörda ökade förvaltningskostnader. Skälen för beviljande av sådant bidrag äro enligt kommissionens mening desto större, som den gottgörelse, vilken från nyssnämnda allmänningsskogar utgått till domänverket för handhavande genom verkets tjänstemän av skogarnas förvaltning, först under de senaste åren kan anses hava utgjort skälig ersättning för domänverkets kostnader i berörda avseende men tidigare väsentligen understigit dessa kostnader samt visst bidrag från statens sida sålunda redan under nu gällande lagstiftning lämnats delägarna i dessa skogar. Vad angår de samfällda husbehovsskogarna hava, såsom förut nämnts, väsentliga förvaltningsuppgifter i fråga om dessa skogar hittills handhafts av domänverkets tjänstemän utan annan kostnad för delägarna än kostnaden för nödig hantlangning. Då kommissionen sålunda funnit sig böra tillstyrka lämnande av statsbidrag till gäldande av de ökade förvaltningskostnader för omförmälda tre allmänningsskogar i Västerbottens län, som föranledas av den föreslagna lagen, har kommissionen förutsatt, att i likhet med vad nu sker viss del av dessa skogars avkastning även efter nya lagens ikraftträdande årligen kommer att avsättas till vederbörande skogsmedelsfonder samt att, sedan dessa

185 fonder vuxit till sådan storlek, att av deras ränteavkastning berörda kostnader kunna bestridas, det ifrågasatta statsbidraget i fråga om dessa skogar skall kunna indragas. Vid förordande av här avsett statsbidrag beträffande allmänningsskogarna i Västerbottens län har kommissionen gjort undantag för Dorotea övre allmänningsskog. Orsaken härtill är, att nämnda skog till övervägande del äges av Kramfors aktiebolag och pensionsstiftelsen för pensionering av tjänstemän i detta bolag samt att skogens förvaltning, som för närvarande handhaves av hos bolaget anställda tjänstemän, även efter nya lagens ikraftträdande torde kunna ombesörjas på enahanda sätt. Då vid sådant förhållande kostnaderna för förvaltningen kunna hållas vid en jämförelsevis låg nivå, förefinnes i fråga om denna skog ej behov av statsbidrag i förevarande avseende. Det statsbidrag, som enligt det nyss anförda bör utgå i fråga om allmänningsskogarna i Västerbottens län med undantag av Dorotea övre allmänningsskog, eller Vilhelmina övre, Tärna och Stensele samt Sorsele övre allmänningsskogar, torde, såsom redan antytts, böra åsyfta att täcka skillnaden mellan de årliga kostnaderna för skogarnas förvaltning enligt den föreslagna lagen samt den gottgörelse, som från skogarna hittills årligen utgått till domänverket för förvaltningens handhavande. I fråga om de samfällda husbehovsskogarna torde statsbidraget böra åsyfta att täcka de totala årliga förvaltningskostnaderna enligt nämnda lag. Vid beräkningen av kostnaderna för här avsedda skogars förvaltning enligt den föreslagna lagen böra arvoden och andra ersättningar till vederbörande allmänningsstyrelser och revisorer ej medtagas. Dylika kostnader böra liksom nu helt gäldas av skogarnas eller skogsmedelsfondernas avkastning. Då vidare den ändamålsenligaste och billigaste förvaltningen av ifrågavarande skogar enligt den föreslagna lagen torde vinnas, därest en gemensam skogsförvaltare anställes för samtliga skogarna, synes beräkningen böra verkställas under förutsättning, att ett dylikt förvaltningssätt tillämpas. För erhållande av kännedom om den gottgörelse, som från Vilhelmina övre, Tärna och Stensele samt Sorsele övre allmänningsskogar årligen erlagts till domänverket för förvaltningen (inklusive bevakningen) av dessa skogar, har kommissionen från domänstyrelsen infordrat uppgift därom. Med ledning av denna uppgift har kommissionen upprättat följande tablå över den gottgörelse, som i berörda avseende utgått under åren 1924—1936:

186 Gottgörelse för förvaltning kr.

Å r

Traktamenten till jägmästare kr.

Vilhelmina övre

Tärna ocl i Stensele

allmänningsskog.

500: —

500: —

500: —

500: —

1928 1929

500: — 500: —

500:-

1931 1932

1 200: —

1 200: —

2 700: —

1935 1936

2 700: —

1 200: —

2 700: — 15 200: —

Traktamenten till kronojägare kr.

Summa kr.

allmänningsskog.

— — — — — — — — — — — — — —

1924 Summa

Gottgörelse för bevakning kr.

400: —

—

900: —

400:-

136: —

1 036: —

—

900: — 1 086: —

400: — 400: — 400: —

186: — 76:-

400: —

20: —

920: —

400: —

352: —

1 252: —

1 040: —

197: —

2 437: —

1 350: —

2 550:-

2 868:94

— — — — —

12302:44

967: —

5 568: 94 28469:44

1213:00

1 040: — 2 263:50 940: —

976:-

2 240: — 4 963: 50 3 640: —

300: —

52:75

650:-

210: 25

1925 1926

—

—

—

528:50

528:50

291: —

4 054:68

650: — 650: —

286:25

1 586: 25

164: —

1464: —

650: —

—

1 300: —

5 590: — (del av 1929 samt 1930) 2 400: —

~.

1 650: — (del av 1924, 1925 samt 1926)

1927 1928

650: — 650: —

650: —

~ — — —

" 1931

2 950:— (del av 1929, 1930 samt 1931)

1 200: —

1933 1934

1 200: -

1 900: — 1 900: —

1 900: — Summa

14950: —

— — — —

2 113: 68 (del av 1924, 1925 samt 1926)

2 097: — 2 386: 2 857: — 2 929: —

5590: —

5 350: —

— — — —

3 297: -

1480:-

42524:07

3 068:64 52: 75

26041:32

3 586: — 4 757: — 4 829: — 4 968:64

Sorsel e övre allmänningsskog. 1924

500: —

500: —

500: —

500: —

— — — —

— — — —

879:-

1 379: -

536: — 552:50

1 036: -

505: —

1005: —

1 052:50

187 Gottgörelse för förvaltning kr.

Å r

500: —

500: —

2 700: -

1 600: —

1 600: —

1933 1934

1 600:—

1 200:—

1 200: —

1 200: —

Summa

14100: —

Traktamenten till jägmästare kr.

Traktamenten till kronojägare kr.

Gottgörelse för bevakning kr.

458: —

— —

— —

468: 25 431: —

5 100: 75 (del av 1929, 1930 samt 1931)

— — — — — —

kr. 958: 968: 25 3181: 6 700: 75

— — — — —

3600: —

3829:75

30 829: 50

2 000: — 2 000: 1 032: — 1 032: — 1 735: — 12 899: 75

Summa

3 600:— 2 232: — 2 232: — 2 935: —

Vid beräkningen av det ifrågasatta statsbidraget torde hänsyn böra tagas allenast till den gottgörelse, som från här avsedda allmänningsskogar utgått till domänverket under åren 1934—1936. Den gottgörelse, som från skogarna erlagts under föregående år, synes i vissa fall hava satts allt för låg för att motsvara domänverkets verkliga kostnader för skogarnas förvaltning och bevakning. Under berörda tre år har gottgörelsen i medeltal för år utgjort i fråga om de särskilda skogarna:

Vilhelmina övre allmänningsskog Tärna och Stensele » Sorsele övre »

förvaltning kr. 2 700: — 1 900: — 1200: — Summa 5 800: —

bevakning

summa

kr.

kr.

2 024: 15 2 951:55 1 266: 33 6 242: 03

4 724:15 4 851:55 2 466:33 12 042: 03

Vad härefter angår kostnaderna för förvaltningen enligt den föreslagna lagen av ifrågavarande tre allmänningsskogar samt de samfällda husbehovsskogarna torde vid beräkningen av dessa kostnader böra förutsättas, dels, såsom förut nämnts, att en gemensam skogsförvaltare anställes för samtliga dessa skogar, dels ock att bevakningen av skogarna uppdrages åt tre skogvaktare. Skogsförvaltarens lön torde böra beräknas till ett belopp, som motsvarar lönen för en revirförvaltare i revir av klass 3 med placering i Storuman. Lönen till en av skogvaktarna synes böra utgå med samma belopp som lönen för en kronojägare, vilken likaledes är placerad i Storuman. Vad angår de övriga två skogvaktarna torde, då dessas arbetskraft ej lärer komma att helt tagas i anspråk för nu ifrågavarande skogar, lönen för envar av dem böra beräknas 500 kronor lägre än förstnämnde skogvaktares lön. Under de första åren efter den föreslagna lagens ikraftträdande böra här avsedda löner utgå med belopp, som motsvara lönerna i lägsta lönegra-

188 den för respektive tjänstemän. Å skogsförvaltarens och skogvaktarnas löner böra beräknas dyrtidstillägg enligt det för närvarande gällande procenttalet eller 13 procent. Till envar av nämnda tjänstemän bör därjämte utgå resekostnads- och traktamentsersättning. Denna ersättning torde böra beräknas efter samma normer, som i motsvarande avseende gälla för domänverkets tjänstemän, dock med iakttagande att, d å här avsedda skogar ligga relativt spridda och i vissa fall på betydande avstånd från varandra, resekostnadsersättningen i fråga om tjänstemännen vid allmänningsskogarna torde böra beräknas något högre än vad som i allmänhet gäller beträffande motsvarande domänverkstjänstemän. Tjänstemännen vid allmänningsskogarna torde även böra tillerkännas rätt till pension, skogsförvaltaren i likhet med revirförvaltare och skogvaktarna i likhet med kronojägare. Kostnaderna för tjänstemännens pensionering torde böra bestridas till hälften av vederbörande allmänningskassor och till hälften av respektive tjänstemän. Med tillämpning av nu angivna grunder synas de årliga kostnaderna för förvaltningen av ifrågavarande skogar enligt den föreslagna lagen under de första åren efter lagens ikraftträdande — därefter stegras kostnaderna med erforderliga ålderstillägg till vederbörande tjänstemän — kunna beräknas på följande sätt: kr. kr. kr. avlöningsförmåner till skogsförvaltaren a) lön 8 100: — b) kallortstillägg 195: — c) provisorisk avlöningsförstärkning 132: — 8 427: — d) dyrtidstillägg 13 % av (8 100 + 195) 8 295:— 1 078: — 9 505: — ersättning för skogsförvaltarens resor a) traktamentsersättning 200 dagar å l 2 : — 2 400: — b) resekostnadsersättning 1 800: — 4 200: — delägarnas årsavgift för skogsförvaltarens pensionering 190: — avlöningsförmåner till en skogvaktare a) lön 2 916: — b) kallortstillägg 195: — c) provisorisk avlöningsförstärkning 216: — 3 327: — d) dyrtidstillägg 13 % av (2 916 +195) 3 1 1 1 : — 404:— 3 731: — avlöningsförmåner till två skogvaktare ( 2 x 3 231) 6 462: — ersättning för skogvaktarnas resor a) traktamentsersättning 650 (250 + 200+200) dagar å 6: —

3 900: —

b) resekostnadsersättning 1 500: — 5 400: — 204: — delägarnas årsavgifter för skogvaktarnas pensionering kostnader för expeditionslokal åt skogsförvaltaren, telefoner, skrivhjälp 1200: — m. m Summa 30 892: — Enligt förestående beräkning skulle kostnaderna för förvaltningen enligt den föreslagna lagen av ifrågavarande tre allmänningsskogar samt de samfällda husbehovsskogarna uppgå till 30 892 kronor. Såsom förut nämnts hava delägarna i dessa skogar under åren 1934—1936 såsom gottgörelse till

189 domänverket för skogarnas förvaltning (inkl. bevakning) genom verkets tjänstemän i medeltal för år erlagt 12 042 kronor 3 öre. Den merkostnad, som skogarnas förvaltning enligt den föreslagna lagen skulle komma att medföra för delägarna, utgör sålunda i runt tal 18 800 kronor. I enlighet med vad kommissionen i det föregående anfört torde delägarna böra erhålla statsbidrag till gäldande av berörda merkostnad, för vilket ändamål ett särskilt anslag under nionde huvudtiteln synes böra anvisas. Fördelningen av anslaget mellan delägarna i de olika skogarna torde böra ankomma på Kungl. Maj:t. Därest, såsom kommissionen förutsatt, en gemensam skogsförvaltare anställes för samtliga ifrågavarande skogar, synes bidragets fördelning i regel böra ske enligt samma grund, varefter skogsförvaltarens lön samt övriga gemensamma kostnader enligt föreskrift av Kungl. Maj:t, meddelad med stöd av 9 § 2 mom. i den föreslagna lagen, skola gäldas av allmänningskassorna för hithörande skogar. Anställes ej gemensam skogsförvaltare, torde anslaget böra fördelas på sätt Kungl. Maj:t för varje särskilt fall bestämmer. Beviljat statsbidrag bör utbetalas till vederbörande allmänningsstyrelse eller det organ, som utsetts att handhava frågor rörande gemensam förvaltning av skogarna, året efter det de kostnader guldits, som skola täckas av bidraget. Innan utbetalning sker, torde allmänningsstyrelsen eller nämnda organ böra förebringa utredning rörande storleken av berörda kostnader. Under åberopande av det anförda föreslår kommissionen, att vid genomförandet av den nya lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna såsom bidrag till bestridande av förvaltningskostnaderna för Vilhelmina övre, Tärna och Stensele samt Sorsele övre allmänningsskogar ävensom för de samfällda husbehovsskogarna anvisas ett årligt reservationsanslag av 18 800 kronor. Kommissionen vill framhålla, att den årliga merutgift, som statsverket får vidkännas vid bifall till kommissionens nu framställda förslag, icke motsvarar nyssangivna anslagsäskande. Riksdagen har nämligen under senare år anvisat ett särskilt anslag till ersättning åt statens domäners fond för tillsyn å dels skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt i de sex norra länen och dels husbehovsskogar. Ett genomförande av kommissionens förslag bör föranleda, att nyssnämnda anslag, som för år 1937 uppgår till 34 000 kronor, bör nedsättas med det belopp, som avser ersättning för domänverkets verksamhet i fråga om de samfällda husbehovsskogarna. Enligt uppgift från domänstyrelsen har detta belopp under åren 1923—1936 i medeltal för år utgjort i runt tal 4 600 kronor. Med hänsyn härtill synes den årliga merutgift, som vid bifall till kommissionens förslag skulle uppstå för statsverket, kunna beräknas till (18 800 — 4 600) 14 200 kronor.

190 Förslag om indragning av viss personal vid domänverket. I ö v e r e n s s t ä m m e l s e m e d de för k o m m i s s i o n e n m e d d e l a d e direktiven h a r k o m m i s s i o n e n j ä m v ä l u n d e r s ö k t , h u r u v i d a och i vilken o m f a t t n i n g ett överflyttande enligt k o m m i s s i o n e n s förslag av tillsynen över a l l m ä n n i n g s s k o g a r n a i V ä s t e r b o t t e n s och N o r r b o t t e n s l ä n s a m t d e s a m f ä l l d a h u s b e h o v s s k o g a r n a från d o m ä n v e r k e t till v e d e r b ö r a n d e s k o g s v å r d s s t y r e l s e r s a m t d o m ä n verkets b e f r i a n d e från verket n u å l i g g a n d e förvaltningsuppgifter i fråga o m förstnämnda skogar kan medföra minskning i domänverkets personalbehov. D o m ä n s t y r e l s e n h a r i i n f o r d r a t y t t r a n d e d e n 20 juli 1937 r ö r a n d e d e n n a fråga a n f ö r t : Med stöd av de utredningar, som verkställts av över jägmästarna och jägmästarna inom de områden, där ifrågavarande skogar vore belägna, hade styrelsen i en tabell sammanställt uppgifterna angående det antal dagar, som skötseln av nu ifrågavarande skogar kunde anses hava tagit i anspråk beträffande såväl jägmästar- som kronojägarpersonal. Av tabellen framginge, att jägmästarpersonalen varit sysselsatt med hithörande arbetsuppgifter under sammanlagt c:a 19 månader, motsvarande två befattningshavare, huvudsakligen assistentarbetskraft, och kronojägarpersonalen under sammanlagt c:a 54 månader, motsvarande fem befattningshavare. Häri hade då icke inberäknats vare sig den tid, vilken belöpte på de inspektioner, som utfördes av överjägmästare, eller på den kontroll, som för närvarande ålåge domänverket beträffande de under särskilda förvaltare ställda allmänningarna. Med ledning av inhämtade uppgifter i övrigt och i enlighet med de vid tidigare entlediganden av personal tillämpade principerna beräknade styrelsen, att en ordinarie assistent, en icke-ordinarie assistent, 2 ordinarie kronojägare och 3 icke-oidinarie kronojägare borde entledigas ur verkets tjänst, därest förvaltningen av och tillsynen över ovannämnda skogar icke längre skulle åvila domänverket. Enligt de beräkningsgrunder, som vid föregående indragningar av personal inom domänverket tillämpats, skulle kostnaden för entledigandet av nyssnämnda befattningshavare utgöra: Ordinarie personal: lön d indragningsstat: 1 ordinarie assistent: lönegrad 20 2 > kronojägare: » 9

kronor 6 700 » 6 600 Summa årlig kostnad » 13 300

Icke-ordinarie personal: engångsersättning: 1 icke-ordinarie jägmästare: lönegrad 17; 1/2 årslön 3 » kronojägare: » 7; 3 årslöner Summa engångsersättning

kronor 2 300 » 8 200 » 10 500

Vid ovanstående beräkning hade ortsgruppen för jägmästarpersonalen antagits vara D och för kronojägarpersonalen C, varjämte dyrtidstillägget uträknats efter 13 %. Beträffande den ordinarie personalen hade beräkningarna grundats på nettolönen, d. v. s. bruttolönen minskad med avdrag för tjänstepension.

191 Slutligen finge styrelsen meddela, att någon besparing för domänfonden icke uppkomme i samband med nu ifrågasatta förändrade administration, enär domänverket erhållit särskild gottgörelse ungefär motsvarande verkets kostnader för skötseln av nu förevarande skogar. Vid yttrandet fanns fogad följande tablå: »Sammanställning över det antal dagar, som domänverkspersonalen använt i och för förvaltning och bevakning av nedan nämnda skogar, samt beräknad kostnad och utgående ersättningar för dessa arbeten. A n t a l

d a g a r

jägmästarpersonal

kronojägarpersonal

Anteckningar

Revir

Allmänningsskogar. Västerbottens län. Dorotea övre Vilhelmina övre Stensele och Tärna Sorsele övre

Dorotea Vilhelmina V. Stensele Sorsele

95 70 33

170 170 115

egen förvaltning

N. Arvidsjaurs

90 30

400 180

180 Norrbottens län. Arvidsjaurs

S. Nybyggarnas särskilda allmän-)

>

Arjeplogs

Jokkmokks Nybyggarnas särskilda allmän- Pärlälvens ning i Jokkmokk Storbackens Gällivare Gällivare Nybyggarnas särskilda allmän> ning i Gällivare Pajala, Junosuando och Tärendö Tärendö Jukkasjärvi

egen förvaltning

90 60

7 30 2 567

12 40 5

>

>

>

»

»

>

egen bevakare

Samfällda husbehOYSskogar. Västerbottens län. Vilhelmina

Vilhelmina V. Stensele Sorsele

Sorsele Summa

1632 Kommissionen vill erinra, att i samband med genomförandet av 1932 års lagstiftning om häradsallmänningar och vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden samt skogar å ecklesiastika boställen indragning ägt rum av den personal vid domänverket, som till följd av nämnda lagstiftning blev övertalig. Sedan förslag om sådan indragning framlagts i proposition nr 233 till 1933 års riksdag och i huvudsak av riksdagen godkänts, meddelade Kungl. Maj:t i brev till domänstyrelsen den 14 juni 1933 närmare bestämmelser i ämnet. — Enligt dessa bestämmelser skul-

192 le från och med den 1 januari 1934, då lagstiftningen om häradsallmänningar och vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden trädde i kraft, till indragningsstat för domänverket utan tjänstgöringsskyldighet överflyttas ett flertal ordinarie befattningshavare vid verket. Det skulle därvid ankomma på Kungl. Maj:t att, i enlighet med vissa av chefen för jordbruksdepartementet till statsrådsprotokollet över jordbruksärenden den 10 mars 1933 angivna riktlinjer för avskiljande av övertalig personal, meddela beslut i avseende å vilka befattningshavare skulle överflyttas å indragningsstaten. Beträffande avlöningsförmåner för å indragningsstat sålunda uppförda befattningshavare skulle gälla, bland annat, följande grunder: 1) Befattningshavare å indragningsstat ägde åtnjuta avlöning med belopp, som skulle hava vid överflyttningen till indragningsstat tillkommit honom med tillämpning av den före den 1 januari 1921 gällande lönestaten för domänverket, samt pensionsrätt enligt för domänverket före sagda dag gällande pensionsbestämmelser. Därest befattningshavare, som överflyttats till indragningsstat mot åtnjutande av avlöning enligt nu angivna bestämmelser, erhölle annan ordinarie befattning å rikets, riksdagens eller kommuns stat, skulle han vara skyldig att helt frånträda avlöningsförmånerna å indragningsstaten, såvida de understege eller vore lika med de nya avlöningsförmånerna, samt, därest avlöningsförmånerna å indragningsstaten överstege berörda nya avlöningsförmåner, vidkännas mot de senare svarande avdrag. 2) Befattningshavare, som omedelbart före överflyttningen till indragningsstat åtnjutit lön enligt det provisoriskt gällande avlöningsreglementet den 22 juni 1920 för tjänstemän vid domänverket, finge, därest han före den 1 december 1933 anmält sig villig att, med avstående av honom jämlikt den äldre lönestaten tillkommande avlöningsförmåner, underkasta sig vissa angivna inskränkningar i fråga om rätten till inkomst av sådan fast eller tillfällig arbetsanställning, som befattningshavaren erhölle, åtnjuta lön enligt nämnda provisoriska avlöningsreglemente samt pension enligt kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 323) med bestämmelser för ordinarie tjänstemän vid domänverket i fråga om rätt till pension m. m. med däri sedermera gjorda ändringar. Dock skulle befattningshavare, som vid överflyttningen till indragningsstat åtnjutit lön enligt någon av lönegrupperna A, B eller C, uppbära lön enligt lönegrupp A, samt befattningshavare, som vid nämnda överflyttning åtnjutit lön enligt någon av lönegrupperna D, E, F eller G, uppbära lön enligt lönegrupp B. — Kungl. Maj:ts ifrågavarande brev upptog även vissa grunder i fråga om ersättning till icke ordinarie personal, som entledigades på grund av 1932 års förenämnda lagstiftning. Enligt dessa grunder skulle såsom villkor för erhållande av ersättning gälla, att befattningshavaren enligt i vederbörlig ordning utfärdade förordnanden tjänstgjort inom domänverket under sammanlagt minst tre år, varav minst femton månader under åren 1930—1932, samt att han icke erhållit någorlunda motsvarande anställning vare sig i statstjänst eller hos skogsvårdsstyrelse, stiftsnämnd eller pastorat. Beträffande ersättningens belopp stadgades, att för befattningshavare, som uppnått 40 levnadsår samt

193 tjänstgjort inom domänverket sammanlagt minst 12 år, ersättning skulle utgå i form av förtidspension samt att övriga ersättningsberättigade befattningshavare skulle beredas avskedsersättning. Sagda pension och ersättning skulle utgå enligt vissa angivna normer, varierande efter tjänstgöringstidens längd. I fråga om avskedsersättning innehöllo dessa normer bland annat, att sådan ersättning skulle för varje påbörjat tjänstgöringsår till och med sex utgöra en sjättedel av årsinkomsten av den förlorade anställningen samt att för varje ytterligare tjänstgöringsår till och med nio ersättningen skulle utgå med en fjärdedel av årsinkomsten, för varje därpå följande tjänstgöringsår till och med tolv med en tredjedel av årsinkomsten samt för varje ytterligare tjänstgöringsår till och med femton påbörjade år med två femtedelar av samma årsinkomst. Avskedsersättning till befattningshavare, som innehade mer än nio tjänstgöringsår, skulle, med visst undantag, utgå i form av livränta. För de kostnader, som domänfonden på grund av bestämmelserna i Kungl. Maj:ts ifrågavarande brev åsamkats för den personal, som till följd av 1932 års omförmälda lagstiftning blivit övertalig, har fonden — i den mån dessa kostnader ej ersatts av kyrkofonden — erhållit gottgörelse genom särskilda för ändamålet anvisade statsanslag. Enligt beslut vid 1937 års riksdag skall i samband med genomförandet av den nya lagstiftning angående skyddsskogar, som antagits av samma års riksdag, indragning från och med den 1 januari 1938 äga"rum av viss domänverkspersonal, som i anledning av sagda lagstiftning bliver övertalig. I överensstämmelse med berörda beslut har Kungl. Maj:t i brev till domänstyrelsen den 11 juni 1937 i fråga om nämnda personal föreskrivit, att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att meddela beslut, i avseende å vilka befattningshavare skola överflyttas å indragningsstat samt att beträffande avlöningsförmåner för de å indragningsstaten uppförda befattningshavare samt ersättning till de icke-ordinarie befattningshavare vid domänverket, som entledigas till följd av den nya lagstiftningen, enahanda grunder, som i sådant hänseende stadgats i Kungl. Maj:ts förenämnda brev till domänstyrelsen den 14 juni 1933, skola gälla. Det torde här böra omnämnas, att det i Kungl. Maj:ts brev den 14 juni 1933 omförmälda provisoriska avlöningsreglementet för tjänstemän vid domänverket den 22 juni 1920 numera ersatts med avlöningsreglementet den 15 juni 1934 (nr 303) för samma tjänstemän. I detta reglemente hava sedermera ändringar vidtagits genom kungörelserna 263/1936, 394/1936 och 585/ 1937. Enligt reglementets ursprungliga lydelse skulle detta gälla allenast till och med den 31 december 1937 men genom kungörelsen den 18 juni 1937 (nr 586) har föreskrivits, att reglementet med däri gjorda ändringar skall äga tillämpning tills vidare. Vidare må erinras, att kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 323) med bestämmelser för ordinarie tjänstemän vid domänverket i fråga om rätt till pension m. m. numera ersatts med reglementet den 30 juni 1934 (nr 442) angående tjänstepension för tjänstemän, tillhö13—378607.

194 rande den civila statsförvaltningen (civila tjänstepensionsreglemetet). I sistnämnda reglemente hava ändringar vidtagits genom kungörelserna 175/1935, 254/1936 och 435/1937. K o m m i s s i o n e n s förslag. Enligt domänstyrelsens beräkning bliva vid genomförandet av den nya lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna följande befattningshavare vid domänverket övertaliga: 1 ordinarie assistent, 2 ordinarie kronojägare, 1 icke-ordinarie jägmästare och 3 icke-ordinarie kronojägare. Mot denna beräkning har kommissionen ej funnit anledning till erinran. Från statens synpunkt är uppenbarligen önskvärt, att nämnda övertaliga personal i möjligaste mån utnyttjas genom dess användande i andra allmänna tjänster, för vilka personalen besitter erforderlig kompetens. Särskilt är av vikt, att det behov av personal, som den nya lagstiftningen rörande allmänningsskogarna kommer att medföra för vederbörande skogsvårdsstyrelser och allmänningsstyrelser, i den mån så lämpligen kan ske, tillgodoses genom anställande hos nämnda styrelser av övertaliga domänverkstjänstemän. Detta syfte skulle, utan åsidosättande av styrelsernas berättigade intressen vinnas, därest skyldighet stadgades att i första hand kungöra de befattningar hos styrelserna, som nyinrättas eller bliva lediga i anledning av den nya lagstiftningen, till ansökan för domänverkets tjänstemän eller personal med mera fast anställning hos skogsvårdsstyrelse. Allenast om lämplig sökande därvid icke anmält sig, skulle befattningen efter Kungl. Maj:ts medgivande få förklaras ledig till ansökan även för annan person. Nyssnämnda skyldighet torde emellertid endast böra föreskrivas i fråga om de skogsvårdsstyrelser och allmänningsstyrelser, till vilka enligt kommissionens förslag statsbidrag skall utgå till gäldande av tillsyns- eller förvaltningskostnader. Därest den nya lagstiftningen rörande allmänningsskogarna samt kommissionens förslag angående statsbidrag till skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län samt vissa allmänningsstyrelser i Västerbottens län vinna statsmakternas bifall, torde sålunda såsom villkor för beviljande av sådant bidrag till nämnda styrelser böra stadgas, att omförmälda ordning skall tilllämpas vid tillsättande hos styrelserna av sådana befattningar, som nyss nämnts. Då det ej på förhand kan bedömas, huruvida eller i vilken omfattning ifrågavarande övertaliga tjänstemän vid domänverket komma att erhålla anställning hos nämnda skogsvårdsstyrelser eller allmänningsstyrelser eller eljest frånträda sina befattningar hos domänverket, torde i överensstämmelse med det förfaringssätt, som i motsvarande avseende tillämpades vid genomförandet av 1932 års lagstiftning angående häradsallmänningar m. fl. skogar och som enligt beslut vid 1937 års riksdag jämväl skall tillämpas vid genomförandet av den vid samma riksdag antagna lagstiftningen angående skyddsskogar, samtliga dessa tjänstemän böra indragas. Denna indragning torde, jämväl i anslutning till sagda förfaringssätt, i fråga om ordinarie befattnings-

195 , havare böra ske sålunda, att dylika befattningshavare från och med ikraftträdandet av den föreslagna nya lagstiftningen överföras på indragningsstat för domänverket utan tjänstgöringsskyldighet med rätt för Kungl. Maj:t att meddela beslut i avseende å vilka befattningshavare skola överflyttas å indragningsstaten. Beträffande avlöningsförmåner för å indragningsstaten uppförd befattningshavare synas böra gälla enahanda grunder, som föreskrivas i Kungl. Maj:ts förenämnda brev till domänstyrelsen den 14 juni 1933, med iakttagande att vad i nämnda brev stadgas om avlöningsreglementet den 22 juni 1920 för tjänstemän vid domänverket samt kungörelsen den 15 juni 1922 med bestämmelser för ordinarie tjänstemän vid domänverket i fråga om rätt till pension m. m. i stället skall gälla avlöningsreglementet den 15 juni 1934 för tjänstemän vid domänverket samt civila tjänstepensionsreglementet den 30 juni 1934. Vad angår icke-ordinarie befattningshavare vid domänverket, som entledigats till följd av den nya lagstiftningen torde sådan befattningshavare under de i sagda brev angivna förutsättningar böra tillerkännas rätt till ersättning av domänfonden. Denna ersättning synes böra utgå enligt de normer, som för motsvarande fall angivas i nyssberörda brev. För de utgifter, som domänfonden med tillämpning av nu angivna grunder får vidkännas för ifrågavarande övertaliga befattningshavare, torde fonden böra beredas ersättning genom särskilda för ändamålet anvisade statsanslag. Då storleken av berörda utgifter är beroende därpå, huruvida och i vilken omfattning här avsedda befattningshavare komma att övergå till förenämnda skogsvårdsstyrelser eller allmänningsstyrelser eller eljest frånträda sina tjänster vid domänverket, kan någon beräkning av ifrågavarande anslagsbelopp ej verkställas av kommissionen. På sätt framgår av domänstyrelsens yttrande torde domänverkets utgifter i förevarande avseende högst komma att avse en årlig kostnad av 13 300 kronor samt en engångsersättning av 10 500 kronor. På grund av vad sålunda anförts föreslår kommissionen, att från och med ikraftträdandet av den av kommissionen föreslagna nya lagstiftningen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna till indragningsstat för domänverket utan tjänstgöringsskyldighet överflyttas 1 ordinarie assistent och 2 ordinarie kronojägare med rätt för Kungl. Maj:t att meddela beslut i avseende å vilka befattningshavare skola överflyttas å indragningsstaten; att i fråga om avlöningsförmåner för de å indragningsstaten uppförda befattningshavare samt ersättning för de ickeordinarie befattningshavare vid domänverket, som entledigas till följd av berörda nya lagstiftning, enahanda grunder, som i sådant avseende föreskrivits i Kungl. Maj:ts brev till domänstyrelsen den 14 juni 1933, förklaras skola äga tillämpning med iakttagande, att vad i nämnda brev stadgas om avlöningsreglementet den 22 juni 1920 för tjänstemän vid domänverket samt kungörelsen den 15 juni 1922 med bestäm-

melser för ordinarie tjänstemän vid domänverket i fråga om rätt till pension m. m. i stället skall gälla avlöningsreglementet den 15 juni 1934 för tjänstemän vid domänverket samt civila tjänstepensionsreglementet den 30 juni 1934; samt att för de utgifter, som domänfonden enligt kommissionens nu angivna förslag får vidkännas för berörda ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare, fonden beredes ersättning genom särskilda å nionde huvudtiteln anvisade statsanslag.

197 Särskilda yttranden. I.

Av herrar Cassel och

Johansson.

Skogslagkommissionen har i sitt denna dag avgivna förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna § 1 föreslagit att lagen skulle gälla för de vid storskifte i Kopparbergs eller Gävleborgs län avsatta besparingsskogarna, de vid avvittring i Västerbottens eller Norrbottens län till allmänning avsatta markerna, ävensom de vid avvittring inom sistnämnda tvenne län avsatta samfällda husbehovsskogarna. Då jag icke kunnat dela skogslagkommissionens uppfattning att de samfällda husbehovsskogarna vore av allmännings natur och borde inordnas under samma lagbestämmelser som besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län och allmänningarna inom Norr- och Västerbottens län, har jag ansett mig böra i denna del anföra avvikande mening samt anföra följande. Jag har visserligen såsom sakkunnig vid skogslagkommissionens avgivande av förslag till lagstiftning angående särskilda husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. m. den 23 december 1936 icke ansett mig böra inlägga någon protest mot kommissionens uttalande på sid. 44 angående revisionens omfattning. Kommissionen uttalar sig där sålunda: »Den revision av lagstiftningen angående husbehovsskogar, som enligt kommissionens mening sålunda är önskvärd, torde för närvarande böra begränsas att avse de särskilda husbehovsskogarna. De samfällda husbehovsskogarna äro rättsligt sett av väsentligt annan karaktär än de särskilda och böra därför i en ny lagstiftning, i likhet med vad som delvis skett redan i husbehovsskogslagen, underkastas en mera ingående reglering än de senare. Denna reglering torde böra ansluta sig till lagstiftningen rörande andra samfällighetsskogar, för vilka särskilda bestämmelser meddelats rörande deras vård och förvaltning. Till dylika samfällighetsskogar äro att hänföra, bland andra, häradsallmänningar, besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län. Enligt de direktiv för ifrågavarande utredning, som innefattas i Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 20 juni 1935, skall vid utredningen även frågan om ändrad lagstiftning rörande sistnämnda två grupper skogar göras till föremål för undersökning. Det synes ändamålsenligt, att spörsmålet om revision av gällande lagbestämmelser rörande samfällda husbehovsskogar behandlas i samband med nyssangivna lagstiftningsfråga. I enlighet härmed har kommissionen för närvarande till behandling upptagit allenast frågan om ny lagstiftning angående de särskilda husbehovsskogarna.»

198 Detta skogslagkommissionens uttalande får enligt mitt förmenande ingalunda tolkas som ett slutligt ställningstagande till frågan om de samfällda husbehovsskogarnas rättsliga ställning eller en lämplig skogslagstiftning för desamma. Vad som där anförts beträffande nämnda skogar torde mera vara ett i korthet angivet motiv, varför kommissionen ej vid det tillfället närmare ingick på prövning av dessa frågor. I varje fall bör detta uttalande icke få vara bindande för de sakkunniga, som senare tillkallats för utredning angående skogslagstiftning rörande de samfällda husbehovsskogarna och ej heller för de sakkunniga, vilka icke fått ingå i en reell prövning av samma frågor i samband med avgivandet av nyssnämnda betänkande av den 23 december 1936. Då skogslagkommissionen av år 1937 sammanträdde, förelåg ett av utredningsmannen utarbetat förslag till lagstiftning för besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län, allmänningsskogarna i Norr- och Västerbottens län samt de samfällda husbehovsskogarna i sistnämnda län. Vid genomläsandet av detsamma deklarerade jag min anslutning till förslaget endast såsom preliminärt ställningstagande, beroende på den grundligare insikt om de samfällda husbehovsskogarnas karaktär i såväl rättsligt som kameralt avseende och den mera ingående kännedom om förvaltningen av desamma, som man förväntade kunde inhämtas under kommissionens resor i de trakter av landet, där dylika skogar vore tillfinnandes. Innan dessa resor helt avslutats, anmälde jag vid kommissionens sammanträde den 6 innevarande augusti, att jag för min del icke kunde biträda förslaget om gemensam lagstiftning för å ena sidan förutnämnda besparings- och allmänningsskogar och å den andra de samfällda husbehovsskogarna. Vid kommissionens nu avslutade senaste sammanträde hade utredningsmannen vidtagit en del ändringar i det tidigare framlagda förslaget till lagstiftning, avseende vissa lättnader i det i övrigt tunga och omständliga förfarandet vid förvaltningen av de samfällda husbehovsskogarna. Av mig såväl vid sammanträdet den 6 augusti som ock under det nu avslutade sammanträdet framställda önskemål att få upptaga frågan om revision av lagstiftningen för de samfällda husbehovsskogarna i full omfattning och sålunda jämväl i av mig här nedan angiven riktning till saklig och ingående diskussion har av utredningsmannen avvisats under framhållande av att de honom beträffande skogslagstiftningsfrågor givna direktiven icke medgåve ett dylikt förfarande. Vid ett noggrant studium av det utdrag av protokoll över jordbruksärenden hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 juni 1935, som finnes infört i Post- och Inrikes Tidningar fredagen den 28 juni 1935, finner man emellertid, att chefen för jordbruksdepartementet vid behandlingen av de skogslagstiftningsfrågor, vilka i främsta rummet vore i behov att nu erhålla sin lösning, uttalat sig beträffande skyddsskogar och husbehovsskogar samt städernas skogar på följande sätt: »Jag förordar på angivna grunder att en allmän revision av gällande bestämmelser rörande dessa skogar kommer till stånd.» Detta uttalande synes mig giva direkt anvisning till en saklig prövning i alla delar av såväl

199 skogsvårdsintresset som ock de särskilda intressen av annat slag, som äro förbundna med dessa skogar. Innan jag ingår på frågan om de samfällda husbehovsskogarnas rättsliga ställning såväl till deras ägare som ock till staten och det allmänna, torde det vara på sin plats att här erinra om huru desamma uppkommit. Vid avvittringen i de trakter, där lagen av den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden skulle äga tillämpning, avsattes en viss del av det de enskilda tillerkända skogsanslaget till allmänning, varefter återstoden skulle lämnas till deras förfogande för avsett ändamål. I den mån som inom det för byalaget för sagda ändamål avsatta området icke fanns erforderlig tillgång på husbehovsvirke, tilldelades byalaget eller understundom två eller flera av grannarna särskilda skiften, ofta nog belägna rätt långt ifrån själva byn, vilka skiften benämndes samfällda husbehovsskogar. Angående dispositionen av skogen å såväl de särskilda som de samfällda husbehovsskogarna har skogslagkommissionen redogjort i sitt betänkande. Det må emellertid här särskilt framhållas att det var beroende, kan man säga, av en ren tillfällighet, huruvida de eller de delägarna i ett skifteslag skulle erhålla andel i någon samfälld byaskog. Det var sålunda icke beroende på någon särskild rättsregel, huruvida vissa eller någon viss kategori utav fastighetsägare inom de vid ifrågavarande tillfälle oavvittrade delarna av landet skulle bliva delägare i en dylik samfälld skog. Nu förhåller det sig också så, enligt vad jag varit i tillfälle att inhämta, att dessa samfällda husbehovsskogar icke äro upptagna i jordregistret, icke utgöra särskilda fastighetstaxeringsenheter och ej heller i något annat avseende betraktas annorlunda än såsom en i den övriga fastigheten helt integrerande del. Sålunda graverar en inteckning, som en fastighetsägare sökt och erhållit, såväl dennes särskilda husbehovsskog som ock andelen i den samfällda. Det är svårt att inse i vilket avseende den samfällda husbehovsskogen skulle intaga en annan rättslig ställning till sin ägare än den särskilda husbehovsskogen. Ej heller intager den någon särskild ställning till staten eller det allmänna, då avkastningen från husbehovsskogen helt må utnyttjas av ägaren. Den omständigheten att i 7 § lagen angående husbehovsskogar stadgas att område, som vid avvittring blivit till samfälld husbehovsskog utlagt skall bibehållas oförminskat och förvaltas enligt reglemente, som efter delägarnas hörande fastställes av Kungl. Maj:ts befallningshavande, torde få anses vara till alla delar föranledd av vid tiden för nämnda lags tillkomst rådande förhållanden och uppfattning om nödvändigheten att meddela vissa föreskrifter rörande samfälld skogs förvaltning. Dessa omständigheter torde emellertid med den utveckling, som på lagstiftningens område ägt rum, alltsedan nämnda lag skrevs, numera icke behöva tillmätas så stor betydelse, att statsmakterna behöva känna sig förhindrade att för ifrågavarande skogar åstadkomma en tidsenlig och lätt tillämpad skogslagstiftning och förvaltningsordning. Skogslagkommissionens föreliggande lagförslag innebär alltjämt, trots senaste uppmjukning av detsamma i vad avser de samfällda husbehovsskogarna, så tunga och omfattande och även dyrbara bestämmelser såväl i frå-

200 ga om skogsskötseln som ock om förvaltningen, att desamma ingalunda kunna anses motiverade för ett relativt litet antal skogar av visserligen icke alltför små arealer, men med så ringa virkeskapital och så lågt värde å detsamma och dess avkastning, att man enbart av hänsyn härtill hade bort känna sig manad att söka en framkomlig väg för ernående av fullt lämpliga och effektiva skogsvårdsbestämmelser och jämväl enklast möjliga former för delägarnas handhavande av deras gemensamma egendom, vilken i mycket stor omfattning allenast utnyttjas direkt för tillfredsställande av fastighetens husbehov av virke. Att här i detalj genomgå alla nu avsedda bestämmelser torde icke vara nödvändigt, men det måste framhållas, att varje reglerande av dessa förhållanden på sätt kommissionen föreslagit, även om vissa statsanslag skulle härtill vara att påräkna, i varje fall kommer att för delägarna medföra onödig omgång och även kostnader, som kunnat undvikas. Undertecknad har undersökt i vad mån det skulle vara möjligt att med tillhjälp av nu gällande eller åtminstone föreslagen lagstiftning söka åstadkomma fullt tryggande bestämmelser såväl beträffande skogsskötseln å de samfällda husbehovsskogarna som ock beträffande förvaltningen av desamma. I fråga om skogsvården synas alla skäl tala för att de samfällda husbehovsskogarna inordnas under 1932 års lappmarkslag på sätt föreslagits i skogslagkommissionens betänkande av den 23 december 1936 i fråga om de särskilda husbehovsskogarna. Det torde böra erinras, att de samfällda husbehovsskogarna äro till antalet allenast 29 st. och omfatta en areal produktiv skogsmark av 18 310 ha, medan de särskilda husbehovsskogarna uppgå till 1 220 st. med en areal produktiv skogsmark av 81 495 ha. Dessa samfällda husbehovsskogar, vilka endast förekomma inom Västerbottens län, ligga där spridda bland de 922 st. där befintliga särskilda husbehovsskogar, och vad beträffar de skogsbiologiska förhållandena, måste de samfällda husbehovsskogarna anses fullt likartade med de särskilda husbehovsskogarna. Ur enbart skogsvårdssynpunkt synas därför alla skäl tala för att samma skogsvårdslag må gälla för samtliga husbehovsskogar. För de samfällda husbehovsskogarna skulle härigenom vinnas en avsevärd lättnad i fråga om skogsskötseln jämförd med det nu föreliggande lagförslaget. Skogsvårdsstyrelsen skulle då hava att automatiskt och utan att särskilda skogsförvaltare behövde anställas direkt omhänderhava tillsynen av skogsskötseln å dessa skogar jämlikt 1932 års lappmarkslag med vissa föreslagna ändringar. Det är ock att förmoda, att de samfällda husbehovsskogarna på sådant sätt och utan att sammankopplas med sockenallmänningar och besparingsskogar skulle lättare komma i åtnjutande av de anslag till skogsvårdsåtgärder, vilka stå till skogsvårdsstyrelsernas förfogande. Beträffande förvaltningen av dessa samfällda skogar, vilka avsetts att i huvudsak direkt utnyttjas för tillfredsställande av fastigheternas husbehov av virke, synes, såsom förut framhållits, den av skogslagkommissionen föreslagna anordningen vara synnerligen tung och omständlig och ingalunda

201 uppbäras av något påvisat verkligt behov, då man i stället skulle kunnat erhålla en fullt tillfredsställande anordning genom tillämpning av lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter. Enligt denna lags 1 §: 1 avser lagen: »Bys eller annat skifteslags samfällda ägor, som vid skifte eller annan laga delning eller sämjedelning undantagits för gemensamt behov eller uteslutits från delning ävensom mark, som eljest är gemensam för två eller flera fastigheter med i övrigt skilda ägor.» Även om man skulle vilja göra gällande, att en samfälld husbehovsskog icke är att helt jämställa med en bysamfällighet, synes emellertid nämnda lagrum mer än väl kunna vara tillämpligt beträffande nu ifrågavarande slag av skogar. Genom att på nu föreslaget sätt ordna lagstiftningen för de samfällda husbehovsskogarna öppnas visserligen möjligheter för en delning av desamma, men då det icke kan vara av något allmänt intresse att detta fåtal skogar, spridda än här, än där i närheten av fjällen, skulle bibehållas oskiftade, sedan skogsskötseln å desamma blivit tillfredsställande ordnad, synas inga berättigade invändningar numera kunna göras mot ett upphävande av föreskrifterna i 7 § husbehovskogslagen. De samfällda husbehovsskogarna kunna under sådana förhållanden alltjämt tjäna det med dem avsedda syftet, även sedan de blivit skiftade. I övrigt hänvisas till vad 1936 års skogslagkommission anfört i sitt betänkande den 23 december samma år sid. 46, där kommissionen utlåter sig på följande sätt: »Ej heller eljest torde numera vara påkallat att å dessa skogar under alla förhållanden trygga tillgången å husbehovsvirke. Under de senaste årtiondena hava p å grund av väg- och flottningsväsendets snabba utveckling och den alltmer ökade användningen av motorfordon kommunikationerna i lappmarkerna blivit i hög grad förbättrade. Möjligheterna att, därest brist på husbehovsvirke skulle uppstå å fastighet med husbehovsskog, för rimlig kostnad anskaffa sådant virke från annan närbelägen skog är därför numera regelrätt för handen. Detta har ock vitsordats i de av kommissionen från vederbörande skogsstatstjänstemän infordrade uppgifterna. Till följd av kommunikationernas utveckling i lappmarkerna hava även avsättningsmöjligheterna för virke från husbehovsskogarna blivit gynnsammare och ett sparande till husbehov av virke, som kan avyttras såsom industri- eller gagnvirke, är därför ofta ekonomiskt ofördelaktigt för skogsägaren.» Den ytterligt begränsade tid, som stått till buds för avfattande av detta yttrande, har icke medgivit dess utformande på sätt som varit önskligt. II.

Av herr

Johansson.

Skogslagkommissionen har i sitt avgivna förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna i 9 § upptagit en föreskrift därom att såsom biträde åt allmänningsstyrelsen vid allmänningsskogens förvaltning skall anställas skogsförvaltare. Såsom framgår av förslaget har avsetts, att kostnaderna för förvaltare skall gäldas av allmänningskassan.

202 Då jag icke kan biträda förslaget i detta avseende, får jag anföra följande. Enligt nu gällande bestämmelser för allmänningsskogarna i Väster- och Norrbottens län skola ifrågavarande skogar stå under domänstyrelsens uppsikt och kontroll och skola, där ej särskild förvaltare anställts, dessa jämväl stå under skogsstatens vård och förvaltning. Som av kommissionens utredning framgår stå de flesta allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län under skogsstatens vård och förvaltning. Att särskild förvaltare icke anställts grundar sig på det förhållandet, att förvaltningskostnaderna av helt naturliga skäl blivit betydligt lägre, då förvaltningen anförtrotts domänstyrelsen, än vad fallet skulle ha blivit, om särskilda förvaltare anställts. Vid de sammanträden, kommissionen hållit med allmänningsstyrelserna, hava styrelserna för de skogar, som stå under skogsstatstjänstemännens förvaltning, hyst starka betänkligheter mot anställandet av särskild förvaltare, enär man insett, att en sådan förvaltningsordning med nödvändighet måste innebära betänkliga kostnadsökningar. Att befarad kostnadsökning blir en följd av den föreslagna lagstiftningen beträffande dessa skogar är uppenbart och framgår även av kommissionens utredning rörande kostnaderna för förvaltningen av vissa allmänningar i Västerbottens län. Enligt min mening bör en rubbning av bestående ordning icke företagas förrän vägar funnits för skapande av en förvaltningsordning, som icke medför avsevärda kostnadsökningar. Detta så mycket mera som dessa kostnadsökningar säkert i stor utsträckning drabba befolkningsgrupper, som leva under tryckta ekonomiska förhållanden. För min del anser jag, att förvaltningen i fråga om de skogar, som för närvarande stå under skogsstatens vård och förvaltning, utan någon väsentlig kostnadsökning bör kunna ordnas sålunda, att förvaltningen av skogen omhänderhaves av allmänningsstyrelserna med biträde av erforderligt antal skogvaktare. För den skogliga vården av skogarna torde styrelserna böra berättigas att på enahanda sätt, som för närvarande gäller i fråga om andra enskilda skogar i samma trakter, anlita skogsvårdsstyrelsernas personal. Det huvudsakliga arbetet för denna personal blir sålunda att företaga erforderliga utstämplingar och lämna anvisningar rörande behövliga skogsvårdsåtgärder. Enligt detta förslag skall den ekonomiska förvaltningen helt handhavas av styrelserna, vilka alltså skola ombesörja skogsförsäljning, i den mån de därtill enligt kommissionens förslag äro befogade, och avverkningar samt vidtagandet av de av skogsvårdsstyrelsernas personal anvisade skogsvårdsåtgärder ävensom i erforderlig utsträckning lämna redovisning till länsstyrelse och delägare. Genom den av mig nu förordade förvaltningsordningen vinnes dels att förvaltningskostnaderna nedbringas och dels att delägarna i ifrågavarande skogar komma i åtnjutande av samma rättigheter och förmåner i fråga om skogsskötseln som övriga enskilda skogsägare i dessa trakter.

BILAGOR

205 Bilaga I.

Protokoll, hållet vid skogslagkommissionens resa för besiktning av besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län under tiden 10— 19 juni 1937. Med tillstånd av chefen för jordbruksdepartementet företog skogslagkommissionen under tiden 10—19 juni 1937 en resa till Kopparbergs och Gävleborgs län i och för besiktning av besparingsskogar därstädes. I resan deltogo kommissionens ordförande, hovrättsrådet T. W. G. Sjöfors, samt ledamöter, byråchefen C. G. Cassel, riksdagsmannen E. Ericsson i Sörsjön, förvaltaren av Älvdalens sockens besparingsskog jägmästaren A. L. Holmgren, ledamoten i styrelsen för Orsa sockens besparingsskog nämndemannen Finn Erik Hansson i Orsa, ordföranden i Tärna och Stensele allmänningsskog hemmansägaren E. Johansson i Hemavan samt förvaltaren av Gällivare allmänningsskog jägmästaren O. E. Holm, den sistnämnde dock endast under tiden 14—19 juni. I resan deltog även undertecknad kommissionens sekreterare. Under resan förrättades besiktning av besparingsskogar samt höllos sammanträden, på sätt nedan närmare angives.

Den 10 juni. Denna dag höll kommissionen sammanträde i Kättbo, därvid tillstädeskommo ledamöterna i allmänningsstyrelsen för Venjans sockens besparingsskogar samt ett tjugutal delägare i de av nämnda skogar, som äro belägna söder om sjön Venjan. Vid sammanträdet närvoro därjämte ordföranden i styrelserna för Venjans och Orsa socknars skogsmedelsfonder länsassessorn C.-I. Andersson samt förvaltaren av Venjans sockens besparingsskogar forstmästaren G. H. Wixner. Sedan kommissionens ordförande öppnat sammanträdet samt lämnat en redogörelse för det tilltänkta förslaget till lagstiftning för besparingsskogarna, anförde ordföranden i allmänningsstyrelsen Jon Matts Mattsson, att reglementet för Venjans sockens besparingsskogar, vilket fastställts år 1932, gällt så kort tid, att man ännu icke fullt kunde bedöma dess lämplighet. Vissa brister i reglementet hade emellertid redan framträtt. Dessa borde avhjälpas i samband med den nya lagstiftningens genomförande. Mattsson hade för sin del icke något att erinra mot att det skogliga överinseendet över besparingsskogarna genom den nya lagstiftningen överflyttades från länsstyrelsen i Kopparbergs län till skogsvårdsstyrelsen i länet. Delägaren i Kättbo besparingsskog A. Linell förklarade, att icke heller han hade någon erinran att göra mot att besparingsskogarna underkastades skogsvårdsstyrelsens tillsyn. Samtliga närvarande delägare i besparingsskogarna i Venjans socken instämde i den av Linell avgivna förklaringen. A. Linell anförde härefter, att någon invändning icke heller kunde göras mot att i den nya lagstiftningen upptoges bestämmelser om sammanläggning med besparingsskogarna av mark, som delägarna i skogarna förvärvat, eller rörande försälj-

206 ning därifrån av mark i sådana fall, då särskilda skäl för försäljningen förelåge. I fråga om Kättbo besparingsskog komme bestämmelserna rörande försäljning av mark knappast att få någon betydelse, då skogen låge avlägset och det säkerligen icke funnes många personer, som ville köpa mark från densamma och slå sig ned där. Jon Matts Mattsson uttalade, att det vore önskvärt, att möjlighet öppnades för delägarna i besparingsskogarna att från dessa försälja mark. Samtliga närvarande delägare i besparingsskogarna förklarade, att från deras sida intet vore att erinra däremot, att i den nya lagstiftningen upptoges en bestämmelse, att å allmänningsstämman ingen delägare finge utöva rösträtt för mera än Vio av det sammanlagda röstetal, som vore företrätt å stämman. Delägaren i Kättbo och Landbobyns besparingsskogar Anders Päls anförde, att många av delägarna i besparingsskogarna i Venjans socken önskade, att för varje besparingsskog inrättades en särskild allmänningsstyrelse. Den nu gällande ordningen med en gemensam styrelse för samtliga dessa besparingsskogar vore icke tillfredsställande, då de mindre skogarna icke kunde bliva representerade i denna. Delägaren i Kättbo besparingsskog Oscar Kättström uttalade, att, därest genom den nya lagstiftningen varje besparingsskog i Venjans socken finge sin särskilda styrelse, förslaget vore tillfredsställande. Ledamoten av allmänningsstyrelsen jägmästaren M. Nordquist, vilken i egenskap av skogschef hos Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag handhade förvaltningen av den av bolaget ägda Johannisholms besparingsskog, förklarade sig icke kunna tillstyrka förslaget om inrättande av en särskild styrelse för varje besparingsskcg i Venjans socken. En dylik anordning skulle medföra ökade förvaltningskostnader för skogarna. Svårigheter skulle ock uppstå för förvaltaren av skogarna vid fullgörande av de honom åliggande uppgifterna, därest han skulle hava att göra med 11 styrelser, motsvarande en styrelse för varje besparingsskog inom socknen. Det vore jämväl att märka, att flera av besparingsskogarna vore så små, att de icke hade något behov av en särskild styrelse. Detta gällde framför allt Nybodarnas och Ogsjöängarnas besparingsskogar. Jon Matts Mattsson framhöll såsom sin mening, att svårigheter skulle uppstå för förvaltningen av besparingsskogarna i Venjans socken, därest en särskild styrelse skulle utses för varje skog. Huru skulle man t. ex. förfara, om de olika styrelserna icke kunde ena sig om utseendet av en gemensam förvaltare för skogarna. Det skulle ock vara olägligt för förvaltaren att vid utövande av sin tjänst hava att göra med ett flertal olika styrelser. Jägmästaren Nordquist ifrågasatte, huruvida icke den nuvarande ordningen med en gemensam styrelse för socknens samtliga besparingsskogar lämpligen kunde bibehållas, dock med den jämkningen, att antalet styrelseledamöter utökades, så att varje besparingsskog, möjligen med undantag för de allra minsta skogarna, vilka skulle kunna hava en gemensam representant, bleve representerade i styrelsen genom en ledamot. Antalet ledamöter i styrelsen skulle under sådana förhållanden kunna bestämmas till nio. Härigenom torde det missnöje, som nu ofta framträdde till följd av att de mindre skogarna icke vore representerade i styrelsen, kunna undanröjas. Oscar Kättström uppgav, att misshälligheter uppkommit mellan delägarna i de söder om sjön Venjan belägna besparingsskogarna och delägarna i de norr om sjön belägna skogarna. Dessa misshälligheter hade sin grund däri, att delägarna i skogarna söder om sjön Venjan, vilka skogar i allmänhet vore mindre än de norr om sjön belägna, enligt sin åsikt vore underrepresenterade i den för skogarna gemensamma allmänningsstyrelsen. Vid senaste styrelseval hade sistnämnda delägare erhållit endast en representant i styrelsen. Dessförinnan hade de haft två. Kättström ansåge önskvärt, att varje besparingsskog finge sin egen styrelse. Som det

207 nu vore, hade delägarna i de mindre skogarna för litet att säga till om. Inrättandet av en särskild styrelse för varje besparingsskog torde icke komma att i högre grad fördyra förvaltningen. Tanken att låta varje skog få en representant i den gemensamma styrelsen hade tidigare övervägts av delägarna. Kättström hölle emellertid före, att en än bättre lösning av frågan om förvaltningen vore, att delägarna i de olika skogarna finge själva sköta dessa så som de önskade. A. Linell påpekade, att för närvarande remitterade allmänningsstyrelsen till delägarna i de olika besparingsskogarna för yttrande dem berörande förslag och andra frågor. Oscar Kättström framhöll i anledning härav, att då redan nu de olika frågorna överlämnades till de särskilda skogarnas delägare, större omgång i förvaltningsavseende icke skulle uppstå, därest en särskild styrelse inrättades för varje besparingsskog och denna handhade skogens förvaltning. I enahanda riktning uttalade sig Anders Påls. Delägaren i Gävunda besparingsskog Anders Bosell instämde i vad Kättström anfört. Jägmästaren Nordquist framhöll, att allmänningsstyrelsen för närvarande bestode av tre representanter för delägarna i skogarna norr om Venjansjön samt två representanter för delägarna i skogarna söder om sjön. Av sistnämnda representanter vore Nordquist en. Oscar Kättström ansåg, att Nordquist icke kunde anses representera delägarna söder om sjön Venjan. Anders Påls gjorde gällande, att Nordquist invalts i allmänningsstyrelsen av Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag såsom ägare av Johannisholms besparingsskog samt såsom delägare i besparingsskogar norr om sjön Venjan. Ledamoten i allmänningsstyrelsen Jon Carl Eriksson i Stutt framhöll, att förvaltningen av besparingsskogarna skulle bliva i hög grad tungrodd, därest varje skog skulle förvaltas av en särskild styrelse. En dylik ordning skulle medföra allt för många styresmän. Eriksson avstyrkte därför förslaget om inrättande av särskilda styrelser för de olika besparingsskogarna. Han ville emellertid ifrågasätta, huruvida icke en lämplig lösning av frågan vore att inrätta en styrelse för de besparingsskogar, som låge söder om Venjansjön, och en för de skogar, som låge norr om sjön. Härigenom skulle motsättningarna mellan dem, som vore delägare i de södra skogarna, och dem, som ägde del i de norra skogarna, utplånas. Eriksson ifrågasatte även, huruvida det ej skulle vara möjligt att införa besparingsskogarna under bysamfällighetslagens bestämmelser. Härefter uttalade sig de närvarande representanterna för delägarna i Kättbo, Landbobyns och Gävunda besparingsskogar för att i den nya lagstiftningen måtte föreskrivas, att särskilda styrelser skulle utses för de olika skifteslagens besparingsskogar i Venjans socken. Jägmästaren Nordquist såsom representant för Johannisholms besparingsskog uttalade sig däremot för att den nu gällande ordningen med en gemensam styrelse för besparingsskogarna i socknen skulle bibehållas. Det upplystes, att inga representanter för Finngruvans besparingsskog tillstädeskommit vid sammanträdet. De närvarande delägarna i Kättbo, Landbobyns och Gävunda besparingsskogar förklarade emellertid, att den mening rörande skogarnas förvaltning, som hävdats av dem, biträddes av delägarna i Finngruvans besparingsskog. Sammanträdet avslöts härefter. Efter sammanträdet besiktigade kommissionen vissa delar av Johannisholms och Finngruvans besparingsskogar. Vid därefter företaget besök i Finngruvans by tillstädeskommo delägarna i byns besparingsskog Ingel Carl Andersson och Carl Sturk.

208 Dessa förklarade, att enligt deras mening för varje besparingsskog skulle tillsättas en särskild styrelse. Skulle detta icke anses lämpligt, borde dock delägarna i varje skog erhålla en representant i den gemensamma styrelsen. Andersson och Sturk upplyste, att delägarna i Finngruvans besparingsskog redan hade en styrelse för förvaltning av medel, som influtit från besparingsskogen, innan det nuvarande reglementet tillkommit, ävensom av anslag, som från skogsmedelsfonden anvisades till Finngruvans skifteslag.

Den 11 juni. Denna dag höll kommissionen sammanträde i Venjans kyrkby. Till sammanträdet hade infunnit sig ledamöterna i allmänningsstyrelsen för Venjans sockens besparingsskogar samt ett 50-tal delägare i skogarna. Härjämte närvoro länsassessorn C.-I. Andersson och forstmästaren Wixner. Delägaren i Västbygge besparingsskog Nils Beuwertz förklarade, att någon erinran icke vore att göra mot att tillsynen över besparingsskogarna överlämnades till skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län. Det vore uppenbarligen en fördel för delägarna i skogarna, att tillsynen över dessa anförtroddes en skoglig myndighet. Samtliga närvarande delägare i besparingsskogarna anslöto sig till den av Nils Beuwertz uttalade meningen. Nils Beuwertz uppgav, att enligt reglementet för Venjans sockens besparingsskogar delägarna i de särskilda skogarna ägde disponera visst belopp av skogsförsäljningsmedlen. Av detta belopp överlämnades för närvarande viss del till allmänningsstyrelsen. Enligt Beuwertz' mening vore det önskvärt, att delägarna erhölle hela det dem tillkommande beloppet av skogsförsäljningsmedlen och alt allmänningsstyrelsen icke handhade någon medelsförvaltning. Varje skifteslag med besparingsskog hade för närvarande en styrelse, bestående minst av ordförande och kassör, för handhavande av skogens förvaltning och omhänderhavande av inkomsterna från denna. Ledamoten i allmänningsstyrelsen Jon Carl Eriksson ansåg, att den av Nils Beuwertz förordade anordningen icke vore praktiskt genomförbar, så länge besparingsskogarna hade gemensam förvaltare och utgifterna för skogarnas förvaltning vore gemensamma. Det vid föregående dags sammanträde framförda förslaget om utökning av antalet medlemmar i allmänningsstyrelsen, så att delägarna i varje särskild skog finge en representant i styrelsen, kunde synas rättvist och överensstämmande med billigheten, men ett genomförande av förslaget skulle fördyra förvaltningen och dessutom medföra, att de mindre skogarna bleve överrepresenterade i allmänningsstyrelsen. Delägaren i Knås besparingsskog Back Johan Mattsson ansåg vad Eriksson anfört icke vara av beskaffenhet att böra medföra förslagets förkastande utan höll före, att delägarna i varje besparingsskog borde tillerkännas rätt att bliva representerade i allmänningsstyrelsen. Nils Beuwertz framhöll, att det visserligen principiellt sett vore riktigt, att varje skog handhades av en särskild styrelse, men att, då ett flertal för samtliga besparingsskogar gemensamma frågor förefunnes, tvistigheter lätt komme att uppstå mellan de olika styrelserna vid avgörandet av dessa frågor. Tillsattes särskilda styrelser för varje besparingsskog, borde emellertid dessa styrelser handhava hela medelsförvaltningen för skogarna. Erforderliga medel för skogsförvaltarens avlöning och för bestridande av övriga för skogarna gemensamma utgifter borde av styrelsen för varje skog överlämnas till ett för skogarna gemensamt organ, som sedermera verkställde utbetalningar för respektive ändamål. Jägmästaren Nordquist anförde: Därest för förvaltningen av varje skog tillsattes en särskild styrelse, komme denna med största sannolikhet att bestå av flera per-

209 söner; i varje fall komme detta att bliva förhållandet i fråga om de större skifteslagens skogar. Vid behandlingen av de frågor, som vore gemensamma för samtliga besparingsskogar, skulle sammanträde mellan styrelserna icke lämpligen kunna äga r u m med hänsyn till att deltagarna bleve allt för många. Jon Matts Mattsson framhöll, att enligt den nu gällande ordningen de skilda besparingsskogarnas delägare hade ett betydande inflytande på förvaltningen, enär statförslagen överlämnades till delägarna i varje skog för granskning, innan de insändes till länsstyrelsen för fastställelse. Delägarna i Finngruvans besparingsskog Ingel Carl Andersson och Carl Slurk samt delägaren i Västbygge besparingsskog Sol Gustaf Larsson uttalade sig för att förvaltningen av varje besparingsskog handhades av en särskild styrelse. Sol Gustaf Larsson ansåg, att kostnaderna härför ej borde bliva alltför stora. Carl Sturk framhöll, att förutom de särskilda styrelserna en gemensam styrelse borde finnas för att handhava gemensamma förvaltningsuppgifter. Ingel Carl Andersson och Carl Sturk ingåvo härefter följande handling: »Utdrag av protokoll, fört vid sammanträde med Finngruvans skifteslags jordägare, som genom kungörelse blivit kallade till extra sammanträde uti Finngruvans småskola torsdagen den 10 :e juni 1937. § 2. Bystämman uttalade sig enhälligt att i stället för en allmänningsstyrelse enligt nu gällande reglemente för Venjans sockens besparingsskogar skulle vara mera lämpligt och rättvist att välja en styrelse inom vart och ett skifteslag att i samråd med skogsförvaltaren handhava vården och skötseln av besparingsskogarna. Finngruvan den 10 :e juni 1937. Justerat Knås Erik Erson.

Oscar Viberg Ordförande. Rätt utdraget betygar Oscar Viberg Ordf.»

Sedan kommissionens ordförande framhållit, att skogarnas förvaltning kunde ordnas på så sätt, att för förvaltningen av varje besparingsskog i socknen tillsattes en särskild styrelse samt att för handhavandet av gemensamma förvaltningsuppgifter utsåges en nämnd, däri delägarna i de olika skogarna invalde en representant, uttalade delägaren i Västbygge besparingsskog Sol Ivar Ivarsson, att denna anordning för förvaltningen av skogarna vore den lämpligaste. Frågan, huru många ledamöter skulle utses i varje särskild styrelse, borde få ankomma på delägarna att avgöra. Länsassessorn Andersson ifrågasatte, huruvida icke vid en organisation av förvaltningen, på sätt kommissionens ordförande uppskisserat, skogsförvaltarens lön och övriga för skogarna gemensamma utgifter lämpligen kunde utbetalas av styrelsen för Venjans sockens skogsmedelsfond. En dylik anordning skulle medföra den fördelen, att den för skogarna gemensamma nämnden icke behövde betungas med någon medelsförvaltning. Det vore önskvärt, att medelsförvaltningen icke uppdelades på flera organ. Delägaren i Kättbo besparingsskog Artur Lennes anslöt sig till den av kommissionens ordförande ifrågasatta organisationen av förvaltningen. Enligt Lennes mening borde skogsmedelsfondens styrelse till den gemensamma nämnden utbetala er14—378607.

210 forderliga medel för gäldande av förvaltarens lön och övriga för skogarna gemensamma utgifter. Härefter förklarade en övervägande majoritet av de närvarande delägarna, att de anslöto sig till förslaget om tillsättande av en särskild styrelse för varje besparingsskog samt om utseende av en nämnd för handhavande av för skogarna gemensamma frågor. Jon Matts Mattsson och Jon Carl Eriksson uttalade sig däremot för bibehållande av den nu gällande organisationen av förvaltningen med en för samtliga skogar gemensam styrelse. De närvarande delägarna i besparingsskogarna förklarade sig därefter icke hava något att erinra mot att i den nya lagstiftningen upptoges stadganden angående försäljning av mark från besparingsskogarna i sådana fall, då särskilda skäl därtill förelåge, samt rörande skyldighet för delägarna i dessa skogar att införliva av dem inköpta områden med skogarna. Icke heller hade delägarna någon erinran däremot, att rösträtten å allmänningsstämmorna begränsades, på sådant sätt, att ingen delägare finge å stämman utöva rösträtt för mer än Vio av det å stämman representerade sammanlagda röstetalet. Vidare förekom icke vid sammanträdet. Efter sammanträdet besiktigade kommissionen vissa delar av Knås, Västbygge och Stutts besparingsskogar.

Den 12 juni. Denna dag sammanträdde kommissionen i Lima kyrkby. Vid sammanträdet närvoro samtliga ledamöter i styrelserna för Lima och Transtrands socknars besparingsskogar samt ordföranden i jordägarenämnden i Lima socken. Tillika hade tillstädeskommit länsassessorn C.-I. Andersson samt förvaltaren av nämnda besparingsskogar forstmästaren N. Winlöf. Till en början upptogs å sammanträdet till behandling frågan, huruvida den forstliga tillsynen över besparingsskogarna borde överflyttas från länsstyrelsen till skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län. Samtliga närvarande styrelseledamöter och delägare i besparingsskogarna förklarade sig härvid icke hava något att erinra mot att en dylik överflyttning komme till stånd i den nya lagstiftningen. Ledamoten av styrelsen för Transtrands sockens besparingsskog Olaus Nilsson underströk emellertid härvid, att detta uttalande icke innebure något missnöje med det sätt, varpå länsstyrelsen utövat sin tillsyn, utan allenast förestavades av lämplighetsskäl. Det måste anses mera ändamålsenligt, att skogsvårdsstyrelsen, som handhade tillsynen över flertalet övriga enskilda skogar i länet och vore en skoglig myndighet, även handhade uppsikten över besparingsskogarna. Härefter upptogs till behandling frågan om lämpligaste sättet för försäljning av virke från besparingsskogarna. Ordföranden i styrelsen för Lima sockens besparingsskog Bois Per Larsson upplyste härvid, att försäljning skedde såväl å auktion som under hand efter länsstyrelsens tillstånd. Enligt reglementets bestämmelser finge försäljning under hand dock icke ske till större belopp än 5 000 kronor. Olaus Nilsson ansåg ej lämpligt att i den nya lagstiftningen helt borttaga föreskriften om inhämtande av länsstyrelsens tillstånd till virkesförsäljningar under hand. Allmänningsstyrelserna hade god nytta av länsstyrelsens stöd vid avgörandet av försäljningsfrågorna. Därest länsstyrelsen lämnat sitt samtycke till försäljning under hand, kunde delägarna i skogarna icke sedermera framställa anmärkning mot styrelserna för det sätt, varpå försäljningarna ägt rum.

211 Bois Per Larsson framhöll, att i stort sett någon erinran mot den nu gällande ordningen för virkesförsäljningarna icke försports. Understundom kunde dock inhämtandet av länsstyrelsens tillstånd till en underhandsförsäljning medföra någon omgång. I likhet med Olaus Nilsson ansåge Larsson, att bestämmelsen om länsstyrelsens tillstånd till större underhandsförsäljningar borde bibehållas i den nya lagstiftningen. Vice ordföranden i styrelsen för Lima sockens besparingsskog L. M. Persson uttalade, att enligt hans mening bestämmelserna i förevarande ämne borde ändras på så sätt, att allmänningsstyrelserna kunde vid försäljningarna helt handla efter som dem syntes lämpligast. Skogsförvaltare Winlöf anförde, att under vissa förhållanden förelåge behov av att kunna snabbt besluta om försäljningar av virke. Detta gällde särskilt försäljningar av virke, som avverkats upp emot fjällen. Dessa försäljningar kunde icke ske å auktion, enär desamma måste äga rum tidigt i augusti och sålunda verkställas före auktionstillfällena. Enligt Winlöfs mening borde för dylika försäljningar länsstyrelsens tillstånd ej inhämtas. Icke heller borde sådant tillstånd erfordras vid försäljning av gallringsvirke och torrskog. Winlöf hölle före, att, därest den jämkning i nuvarande reglementsbestämmelser i ämnet vidtoges, att det högsta beloppet för underhandsförsäljningar höjdes från 5 000 till 10 000 kronor, frågan vore löst på ändamålsenligt och tillfredsställande sätt. Samtliga närvarande styrelseledamöter och delägare i besparingsskogarna anslöto sig till vad Winlöf anfört. Samtliga närvarande styrelseledamöter och delägare förklarade vidare, att någon erinran icke vore att göra från deras sida mot att i den nya lagstiftningen delägarnas rösträtt å allmänningsstämma begränsades sålunda, att ingen finge utöva rösträtt för större röstetal än Vio av de i stämman deltagandes sammanlagda röstetal. Enligt reglementet för Lima och Transtrands socknars besparingsskogar gällde redan för närvarande en bestämmelse av sådant innehåll. L. M. Persson uttalade i fråga om allmänningsstyrelsens befogenhet, att det vore lyckligt, om denna gjordes så vidsträckt som möjligt. De nu gällande bestämmelserna rörande skogsmedelsfondens förvaltning ansåges lämpliga och borde icke underkastas några ändringar. Bois Per Larsson instämde i vad Persson anfört. Härefter företogs till behandling frågan om upptagande i den nya lagstiftningen av bestämmelser rörande försäljning och införlivning av mark. Härvid förekom följande. Ordföranden i styrelsen för Transtrands sockens besparingsskog G. E. Larsson upplyste, att å besparingsskogen odlingslägenheter plägade upplåtas för en tid av femtio år med rätt för innehavaren att vid upplåtelsetidens utgång, därest han fullgjort de med upplåtelsen förbundna villkor, få denna förnyad. Avlede innehavare av sådan lägenhet under upplåtelsetiden, ägde hans arvingar inträda i hans rättigheter med avseende å lägenheten. Bois Per Larsson upplyste, att även å Lima sockens besparingsskog odlingslägenheter plägade upplåtas under i huvudsak enahanda villkor. Olaus Nilsson anförde, att han hyste stora betänkligheter mot att delägarna i den nya lagstiftningen medgåves befogenhet att med äganderätt upplåta jord från besparingsskogarna för odling. Å dessa funnes endast i begränsad utsträckning områden, som lämpade sig för sådant ändamål. Upptoges i lagstiftningen bestämmelser, att dylika upplåtelser finge göras, skulle sannolikt ansökningar om erhållande av odlingsupplåtelser inkomma i icke ringa omfattning och svårigheter skulle uppstå för allmänningsstyrelsen att vägra medgivande till de begärda upplåtelserna. Endast i mycket få fall skulle lägenhetsinnehavaren kunna reda sig på jordbruket å lägenheten. Det vore därför att befara, att krav även skulle resas på att

212 erhålla skogsmark till densamma. Nilsson ville vidare framhålla, att bostäder för arbetare på besparingsskogen redan funnes i erforderlig utsträckning. Något önskemål att utöka dessa förelåge således icke. Med hänsyn till det anförda ansåge Nilsson, att det icke vore lämpligt, att i lagen medgåves någon rätt till försäljning av mark från skogarna. Den nu tillämpade ordningen med upplåtelser på femtio år vore fullt tillfredsställande. Bois Per Larsson förklarade, att han anslöte sig till vad Olaus Nilsson anfört. Det vore att befara, att, därest lagen medgåve möjlighet till försäljning av mark från besparingsskogen, folk av okynne skulle begära att få förvärva mark från skogen. Det skulle kunna ställa sig svårt att vägra dylika ansökningar. Även å Lima sockens besparingsskog funnes mycket ringa tillgång å mark, som lämpade sig för uppodling. Några odlingslägenheter med fast bebyggelse funnes icke för närvarande å besparingsskogen. Behov att från besparingsskogen upplåta tomter förefunnes icke. Endast vid ett tillfälle hade begäran framställts om att få inköpa tomt å skogen, nämligen av tullkammaren i Karlstad, som önskat en tomt till bostad åt en tulltjänsteman. Även ledamoten i Transtrands sockens besparingsskog Karl Eriksson instämde i stort sett i vad Olaus Nilsson och Bois Per Larsson anfört. I fråga om upplåtande av arbetarsmåbruk å besparingsskogen borde författningarna rörande dessa så ändras, att lån kunde beviljas för förvärvande av dylika lägenheter, även om de icke upplätes med äganderätt. Ordföranden i Lima sockens jordägarenämnd Emil Samuelsson framhöll, att de lägenheter, som upplåtits med nyttjanderätt å Lima sockens besparingsskog, icke vore bebyggda på sådant sätt, att innehavarna kunde bo å lägenheterna hela året. Lägenheterna hade uppodlats under krisår, då behovet av foder varit stort i trakten. Numera vore lägenheterna icke av något större värde för innehavarna. G. E. Larsson ansåg, att å Transtrands sockens besparingsskog icke funnes odlingsbar mark av den beskaffenhet och det läge, att å densamma kunde upptagas odlingslägenheter, vilka kunde föda sina ägare. Enligt Larssons mening ingåve det under sådana förhållanden betänkligheter att å besparingsskogen upplåta nya småbruk och sålunda skapa ett proletariat av småbrukare, vilka så småningom i större eller mindre utsträckning skulle falla det allmänna till last. Något behov av upplåtelser till tomter förefunnes icke. På grund av det anförda ställde sig Larsson betänksam i fråga om lämpligheten av att i den blivande lagen om besparingsskogar upptaga några bestämmelser rörande försäljning av mark från skogarna. Olaus Nilsson framhöll, att, därest i framtiden något behov att förvärva mark från besparingsskogarna skulle uppstå, en lagändring i syfte att medgiva markupplåtelser då kunde tagas under övervägande. De närvarande styrelseledamöterna och delägarna förenade sig härefter om ett uttalande av innehåll, att de ställde sig betänksamma mot att i den nya lagstiftningen öppnades möjlighet till försäljning av mark från besparingsskogarna. Den nuvarande ordningen, som endast medgåve upplåtelse med nyttjanderätt, borde bibehållas. Bois Per Larsson anförde härefter rörande frågan om införlivning med besparingsskogarna av mark, som inköpts för skogarnas avkastning: På 1880-talet hade inom Lima kommun bolag börjat inköpa skogsmark i större omfattning från personer, som på grund av ekonomiskt trångmål blivit nödsakade försälja sin jord. För att förhindra, att bolag i allt för stor utsträckning sloge under sig de enskilda skogarna i socknen, hade dennas jordägare börjat att för kommunens räkning med skogsmedelsfondens medel inköpa fastigheter, som utbjudits av personer, vilka kommit på obestånd. Säljarna hade därefter vanligen fått kvarsitta å fastigheterna såsom nyttjanderättshavare. Sedermera hade en del av de inköpta fastigheter-

213 na åter försålts, vanligen till den förre ägaren eller hans arvingar. Detta tillvägagångssätt hade medfört uppenbara fördelar för socknen. De flesta köpen hade skett för kommunens räkning samt lagfarits för denna; endast i ett fåtal fall hade fastigheter inköpts för jordägarnas egen räkning. Larsson ville särskilt understryka, att vid fastighetsköpen åtskillnad avsiktligt gjorts mellan de köp, som skett för kommunen eller socknemännen, och de köp, som skett för jordägarna. Det hade alltså icke berott på någon tillfällighet, vem som upptagits såsom köpare. L. M. Persson upplyste, att för likvidering av fastighetsköpen icke använts endast skogsmedelsfondens tillgångar utan även andra tillgängliga medel. Sålunda hade för berörda ändamål tagits i anspråk en socknens fattigkassa med tillgångar på 30 000 till 40 000 kronor. Persson ansåge, att det skulle vara olämpligt att i den nya lagstiftningen rörande besparingsskogarna upptaga bestämmelser liknande dem, som funnes i häradsallmänningslagen, avseende ett tvång för jordägarna att med besparingsskogen införliva inköpt mark. Dylika bestämmelser skulle bliva till skada för dessa trakter. Något hinder att i lagen upptaga bestämmelser, som gåve jordägarna rätt att med besparingsskogen införliva mark, förefunnes emellertid enligt Perssons mening icke. G. E. Larsson uppgav, att även inom Transtrands socken åtskilliga fastigheter inköpts för skogsmedelsfondens medel. Vid dessa inköp hade understundom kommunen eller socknemännen upptagits såsom köpare och understundom jordägarna eller de jordägande socknemännen. Lagfart hade sedermera beviljats för den som angivits såsom köpare. Vem som upptagits såsom köpare hade berott av en tillfällighet. Vid köpen hade nämligen icke upprätthållits någon skillnad mellan kommunen och jordägarna. Man hade dock allmänt ansett, att fastigheter, som förvärvats för medel från skogsmedelsfonden, tillhörde jordägarna, även om kommunen upptagits såsom köpare och erhållit lagfart å fånget. Fastigheterna hade i likhet med vad som skett inom Lima socken inköpts för att förhindra bolag att förvärva fastigheter inom socknen i allt för stor utsträckning och hjälpa jordägare, som kommit i ekonomiskt trångmål. Larsson ville vidare framhålla, att svårigheter skulle uppstå vid införlivning med besparingsskogen av fastigheter, vilka till en del förvärvats av kommunen och till en del av jordägarna. De inköpta fastigheterna hade skötts väl och skogen å dem hade underkastats samma vård som besparingsskogen. Olaus Nilsson framhöll, att vid köpen av ifrågavarande fastigheter avkastningen från besparingsskogen ansetts tillhöra kommunen och att det därför icke ansetts vara av någon betydelse, om kommunen eller jordägarna upptagits såsom köpare. De inköpta fastigheterna vore vanligen utarrenderade till släktingar till säljarna och dessa finge åter köpa dem, när de bleve i stånd därtill. Det vore av betydelse för socknen att fritt kunna disponera över dessa fastigheter för att av dem kunna skapa egnahem med bärkraftigt jordbruk. Nilsson ville framhålla, att de inköpta fastigheterna ofta låge avlägset från besparingsskogen och att skogen å fastigheterna icke vore av den omfattning, att den lämpligen kunde skötas enligt hushållningsplan. Den omständigheten, att i häradsallmänningslagen upptagits föreskrifter om skyldighet att införliva inköpt mark med vederbörande allmänning, utgjorde intet skäl för upptagande i lagstiftningen rörande besparingsskogarna av liknande bestämmelser, då förhållandena i fråga om sistnämnda skogar vore helt olika. Någon risk att jordägarna i spekulationssyfte skulle börja inköpa skogsmark för besparingsskogens avkastning förefunnes icke, då det ankomme på länsstyrelsen att i sista hand bestämma om avkastningens användande. Enligt Nilssons mening vore bestämmelser om införlivning med besparingsskogarna av inköpt mark fullständigt onödiga. Härefter uttalade styrelserna för Lima och Transtrands socknars besparingsskogar såsom sin uppfattning, att några bestämmelser innebärande tvång för delägar-

214 na att med besparingsskogen införliva mark, som inköpts med avkastningen från skogen, icke borde upptagas i den nya lagstiftningen rörande besparingsskogarna. I lagstiftningen kunde däremot lämpligen upptagas bestämmelser, som gåve delägarna möjlighet till sådan införlivning. Emellertid ville styrelserna ock uttala, att de icke ansåge lämpligt att med Lima och Transtrands socknars besparingsskogar införliva mark, som redan blivit inköpt för skogarnas avkastning. Efter sammanträdet besiktigade kommissionen delar av Lima sockens besparingsskog vid Rörbäcksnäs och Kroksätra byar.

D e n 13 juni. Kommissionen höll denna dag enskilt sammanträde i Salen.

Den 14 juni. Kommissionen besiktigade denna dag delar av Transtrands sockens besparingsskog invid Horrmundsjön mellan Falunäs och Horrmundsvallen samt invid Siavallen och Bergsvallen.

Den 15 juni. Denna dag höll kommissionen sammanträde i Särna. Till sammanträdet hade infunnit sig ordföranden i allmänningsstyrelsens för Särna och Idre socknars besparingsskog H. Martinsson Forsman samt ledamöterna i styrelsen Jon O. Larsson, Jakob Johnson och O. Balstadsveen. Därjämte hade tillstädeskommit skogsförvaltaren å besparingsskogen forstmästaren Clas Breitholtz samt två av delägarna i socknarna valda ombud, hemmansägaren Tysk Harald Eriksson för Särna socken och hemmansägaren Olof Christoffersson för Idre socken. Efter det kommissionens ordförande lämnat en redogörelse för den tilltänkta lagstiftningens huvudlinjer, anförde Jon O. Larsson rörande införlivning med besparingsskogen av fastigheter, som inköpts för den s. k. Lövåsfondens medel, i huvudsak följande: Före avsättande av besparingsskogen hade avverkningar övergått vissa skogstrakter. Inkomsten från dessa avverkningar hade uppsamlats i en fond benämnd Lövåsfonden. Efter Kungl. Maj:ts medgivande hade sedermera socknemännen fått disponera omkring 30 000 kronor för inköp av vissa fastigheter till förhindrande att dessa såldes till bolag för uppenbara underpris. Vid sedermera företagen delning av fondens tillgångar mellan kronan och jordägarna hade fastigheterna ingått i den del, som tillagts jordägarna. De inköpta fastigheterna hade ursprungligen lagfarits för fonden. Sedermera, då Idre socken, som förut varit kapellag under Särna socken, år 1922 skildes från denna socken, hade skifte mellan socknarna företagits av bl. a. Lövåsfondens fastigheter. Då lagfart härefter skulle sökas å de skiftade fastigheterna, hade man icke gjort klart för sig, att dessa tillhörde jordägarna och icke respektive kommuner. Av misstag hade man därför begärt och även erhållit lagfart för Särna respektive Idre kommun å nämnda fastigheter. Sedan misstaget numera upptäckts, ärnade man söka vinna rättelse av den oriktigt beviljade lagfarten. Särna och Idre kommuner hade ock redan medgivit, att lagfart å ifrågavarande fastigheter finge beviljas för vederbörande jordägare i kommunerna. Enligt Larssons uppfattning önskade jordägarna

215 icke, att de nu ifrågavarande fastigheterna införlivades med besparingsskogen. Det vore lämpligare, att dessa fastigheter kunde disponeras på ett friare sätt än besparingsskogen, då det understundom förefanns behov att från dem upplåta egnahem eller arbetarsmåbruk. Jakob Johnsson anförde: Enligt Johnssons uppfattning vore det lämpligt, att överinseendet över skogsvården å besparingsskogarna överflyttades från länsstyrelsen till skogsvårdsstyrelsen. Även om så skedde, borde det emellertid ankomma på förvaltarna av beparingsskogarna att upprätta hushållningsplaner för dessa skogar. Det vore jämväl ändamålsenligt, att allmänningsstyrelsens befogenhet att under hand försälja virke utsträcktes. Rösträtten å allmänningsstämmorna borde begränsas så, att ingen delägare finge å sådan stämma utöva rösträtt för större röstetal än V20 a v de å stämman deltagandes sammanlagda röstetal. Förslag rörande användningen av avkastningen från Särna och Idre socknars besparingsskog och skogsmedelsfond borde uppgöras av jordägarna i Särna och Idre socknar av vardera socknens jordägare för sig å kommunalstämma. Jordägarna önskade icke, att de av medel från Lövåsfonden inköpta fastigheterna sammanlades med besparingsskogen. Dessa fastigheter borde få fritt förvaltas av jordägarna. Johnsson ansåge icke heller, att förvaltarebostaden, vilken inköpts med medel som härflutit från besparingsskogens avkastning, borde sammanläggas med besparingsskogen. Tysk Harald Eriksson anslöt sig till uppfattningen, att besparingsskogarna borde underställas skogsvårdsstyrelsens tillsyn. Ur skogsvårdssynpunkt måste detta anses mest ändamålsenligt. Eriksson funne det ock välbetänkt, att allmänningsstyrelserna i den nya lagstiftningen tillades större befogenhet än för närvarande att under hand sälja virke från besparingsskogarna, då detta ur ekonomisk synpunkt vore ändamålsenligt. De genom Lövåsfondens medel förvärvade fastigheterna funne Eriksson, i likhet med Jon O. Larsson och Jakob Johnsson, icke böra sammanläggas med besparingsskogen utan böra under fria former förvaltas av jordägarna. H. M. Forsman förklarade sig icke finna, att några mera betydande erinringar vore att göra mot det tilltänkta lagförslaget. Forsman hade sålunda icke något att erinra mot att besparingsskogarna ställdes under skogsvårdsstyrelsens överinseende och kunde även i övrigt i huvudsak ansluta sig till vad Jon O. Larsson anfört. Frågan om förvaltareboställets införlivande med besparingsskogen vore enligt Forsmans mening av underordnad betydelse. För sin del hade han intet att erinra mot att detsamma införlivades med besparingsskogen. Jon O. Larsson upplyste, att det funnes en del fastigheter, vilka inköpts för medel, som härflutit från besparingsskogen, och vilka fastigheter sedermera överlåtits å kommunerna. Dessa fastigheter, som omfattade bl. a. läkarbostaden och skolhuset i Särna, vore uppenbarligen icke av den beskaffenhet, att de borde sammanläggas med besparingsskogen. Jordägarna hade icke heller något anspråk på dem. Olof Christoffersson instämde i de yttranden, som avgivits rörande lämpligheten av att skogsvårdsstyrelsen övertoge tillsynen över besparingsskogarna. Christoffersson ansåge även, att rösträtten borde begränsas på sätt Jakob Johnsson förordat. Enligt Christofferssons mening borde allmänningsstyrelsen hava befogenhet att utan länsstyrelsens godkännande under hand försälja virke intill ett belopp av 20 000 kronor. Det inträffade nämligen understundom, att vid auktion avgivna anbud icke kunde antagas, men att man sedermera under hand kunde finna köpare för det utbjudna virket. De fastigheter, som inköpts för Lövåsfondens medel, borde handhavas av jordägarna utan allmänningsstyrelsens inblandning. Det skulle bliva för betungande för allmänningsstyrelsen att förvalta dessa fastigheter, vilka låge spridda i socknen på långt avstånd från besparingsskogen. Det vore önskvärt att bibehålla en fri förvaltningsform för dessa fastigheter, enär från dem understundom upplätes lägenheter till arbetarsmåbruk.

216 Jon O. Larsson och Jakob Johnsson upplyste, att inom envar av Särna och Idre socknar funnes en jordägarenämnd, som tillvaratoge jordägarnas intressen ifråga om avkastningen från såväl besparingsskogen som skogsmedelsfonden. Nämnden uppgjorde förslag till avkastningens användande. Förslaget underställdes därefter jordägarna å kommunalstämma inom vederbörande socken. Sedan länsstyrelsen meddelat beslut om avkastningens användande, ankomme det på nämnden att verkställa dessa beslut. Denna anordning borde bibehållas i den nya lagstiftningen. Jakob Johnsson hemställde därjämte, att i det reglemente, som komme att utfärdas efter den nya lagstiftningens antagande, skulle upptagas bestämmelser, som reglerade jordägarnämndens verksamhet. Det nuvarande reglementet innehölle inga bestämmelser om nämnden, utan denna hade tillkommit och utbildats vid sisidan av reglementet. Vidare förekom icke vid sammanträdet. Efter sammanträdet företog kommissionen besiktning av Särna och Idre socknars besparingsskog vid Nysätravallen samt av Älvdalens sockens besparingsskog vid Bleckån och Trängslet.

Den 16 juni. Denna dag höll kommissionen sammanträde i Älvdalen. Till sammanträdet hade infunnit sig ordföranden i styrelsen för Älvdalens sockens besparingsskog Gustaf Larsson, samt ledamöterna i styrelsen Gösta Friström, Bogg Matts Ersson, Isak Andersson och Takt Lars Olsson. Därjämte hade tillstädeskommit länsassessorn C.-I. Andersson, jordbruksnämndens i Älvdalens socken ordförande A. Andersson och kommunalstämmans i socknen ordförande Lars Nordin. Kommissionens ordförande inledde sammanträdet med att lämna en framställning av huvudpunkterna i det tilltänkta lagförslaget. Härefter anförde Gustaf Larsson: Det tilltänkta lagförslaget funne Larsson, såvitt han nu kunde bedöma, i huvudsak ägnat att på ett lämpligt och ändamålsenligt sätt lösa frågan om vården och förvaltningen av besparingsskogarna. Att skogsvårdsstyrelsen anförtroddes tillsynen över nämnda skogar och erhölle befogenhet att för dem fastställa hushållningsplaner vore en lämplig anordning. Det borde dock tillses, att skogsvårdsstyrelsen icke allt för mycket komme att ingripa i skogarnas förvaltning. Någon erinran vore icke att göra mot att sådana fastigheter, som inköpts för medel, vilka härflutit från Älvdalens sockens besparingsskog, införlivades med denna. Andra av jordägarna eller kommunerna förvärvade fastigheter borde däremot icke sammanläggas med besparingsskogen. Det vore lämpligt, att i lagen medgåves rätt att försälja mark från besparingsskogen till egnahem, vägar m. m. Frågan om begränsning av rösträtten å allmänningsstämmorna borde icke regleras i den tilltänkta lagen. Det borde ankomma på delägarna själva i de olika besparingsskogarna att bestämma, huruvida en dylik begränsning skulle ske eller icke. Larsson ansåge, att, då i de kungl. brev, vari föreskrift meddelats om besparingsskogens avsättande, bestämts, att delägarna skulle hava del i skogen efter reducerat jordtal samt någon inskränkning i deras rätt att å allmänningsstämma rösta efter vars och ens delaktighet i skogen icke gjorts, ett upptagande i lagen av bestämmelser om begränsning i rösträtten måste anses innebära ett oberättigat ingrepp i bestående rättsförhållanden. I lagen kunde endast föreskrivas inskränkningar i rösträtten i fråga om sådana besparingsskogar, som kunde komma att avsättas efter lagens ikraftträdande. Larsson ville framhålla, att i aktiebolagslagen icke föreskreves någon begränsning av aktieägares rösträtt, utan att aktieägarna finge själva därom besluta samt att för beslutets giltighet fordrades, att samtliga aktieägare förenat sig därom eller att beslutet fattats å två

217 på varandra följande bolagsstämmor och på den stämma, som sist hållits, erhållit viss kvalificerad majoritet. Samtliga styrelseledamöter förklarade sig instämma i Gustaf Larssons yttrande. Till upplysning om tillkomsten av en jordägarna i socknen tillhörig fond, benämnd rotarnas reservfond, samt om användningen av avkastningen från denna fond ingav A. Andersson följade skrift: »Angående tillkomsten av Rotarnas Reservfond, som äges av Älvdalens jordägande socknemän. Medel, som influtit genom försäljning av skogsprodukter från samfällda undantag, avsatta under storskiftet för jordägarnas gemensamma behov, fonderades under namn av Rotarnas Reservfond. Av fondens medel inköptes för särskilda ändamål fastigheter, som utbjödos av respektive ägare eller rättsinnehavare, exempelvis de fastigheter, där Älvdalens tingshus nu står, och den som hyres av provinsialläkaren i distriktet. Avkomsterna från dylika fastigheter tillgodoföras fonden. Under årens lopp hava fastighetsägare i Älvdalen, bosatta å andra orter bl. a. i Amerika, utbjudit sina fastigheter, vilka efter förutgången värdering inköpts av fonden till överenskommet pris. Inköp har även förekommit från fastighetsägare bosatta inom Älvdalens socken, vilka av någon anledning velat sälja ägor eller sina utskogsskiften och någon annan köpare än socknemännen ej funnits att tillgå. Genom kulturavverkningar, som betingas av en god skogsvård, tillföres fonden årligen medel. Dessa medel användas i mån av behov till underhåll av fastigheternas åbyggnader, till utdikning av vattensjuka skogsmarker m. m. samt inköp av fastigheter, som utbjudas till socknemännen. Fonden har också lämnat anslag till åtskilliga ändamål till nytta för hela kommunen. År 1895 överfördes till den s. k. skogsmedelsförsäljningsräkningen fondens närapå hela behållning, vilka medel användes för kommunens gemensamma behov. Vidare ha betydande anslag lämnats till nödhjälpsarbeten under de svåra tider, som förekommit. Försäljning av jordområden till egnahemslägenheter och arbetarsmåbruk har också skett från ifrågavarande fastigheter till billigt pris för att underlätta egnahems- och arbetarsmåbruksrörelsen. Försäljning av fastigheter med reducerat jordtal förekommer också. Alla beslut rörande inköp av fastigheter, försäljning av sådana, beslut om anslag m. m., kort sagt allt som rör fondens angelägenheter fattas av jordägande socknemän å kommunalstämma. Förestående redogörelse kan i allo verifieras av socknens räkenskaper och kommunalstämmoprotokoll. Älvdalen den 12 juni 1937. A. Andersson ordf. i Älvdalens sockens jordbruksnämnd.» Muntligen tillade Andersson, att inga medel, som utgjorde avkastning från besparingsskogen eller skogsmedelsfonden, ingått i rotarnas reservfond. Möjligen hade vissa medel, som härflutit från avverkningar verkställda före storskiftet, ingått i fonden. Största delen av fonden eller cirka 18 000 kronor hade emellertid, såsom uppgivits i skriften, år 1895 överförts till den s. k. skogsmedelsförsäljningsräkningen. Innevarande år hade för avkastningen från besparingsskogen inköpts två fastigheter i Brunsbergs skifteslag. Dessa köp vore dock icke helt avslutade, då köpebrev ännu icke utfärdats. Samtliga ledamöter i allmänningsstyrelsen uppgåvo, att, såvitt de hade sig bekant, icke någon del av avkastningen från besparingsskogen eller skogsmedelsfonden överförts till rotarnas reservfond. A. Andersson upplyste, att i Älvdalens socken funnes en jordbruksnämnd. Denna verkställde beslut rörande användningen av avkastningen från besparingsskogen

218 och skogsmedelsfonden med undantag för beslut, som avsåge skogsvården å skogen eller gäldande av kommunalutskylder. Verkställigheten av beslut rörande skogsvården ombesörjdes av allmänningsstyrelsen och rörande gäldande av utskylder av kommunalnämnden. Delägaren i besparingsskogen, kommunalstämmoordföranden Lars Nordin anförde, att enligt hans mening borde man ställa sig betänksam mot en överflyttning av tillsynen över besparingsskogen från länsstyrelsen till skogsvårdsstyrelsen. Länsstyrelsen hade icke utövat sin verksamhet i fråga om skogen på sådant sätt, att en dylik åtgärd vore motiverad, överhuvud taget funne Nordin, att de tilltänkta nya bestämmelserna rörande besparingsskogarna icke vore lämpliga, och Nordin ville för sin del motsätta sig deras antagande. Nordin talade emellertid i denna sak endast för egen del och hade icke erhållit något uppdrag från andra delägare att företräda dem vid sammanträdet. Då vidare diskussion ej förekom, avslöts sammanträdet. Härefter besiktigade kommissionen vissa delar av Älvdalens sockens besparingsskog vid Granberget och Granbergsvilan och Djusbäck samt i närheten av Naverdalssjön.

Den 17 juni. Denna dag sammanträdde kommissionen i Orsa. Vid sammanträdet närvoro ordföranden i Orsa sockens allmänningsstyrelse häradsdomaren Bengtar Erik Ersson samt ledamöterna i styrelsen kommunalstämmoordföranden nämndemannen And. Hållen, hemmansägarna Gisslar And. Andersson och Gössa Per Andersson ävensom delägarna i skogen Bogg Hans Persson, Per Åberg, Lars Spärr, Borbos Hans Hansson, Anders Stobi, Gubb Olof Olsson, Skräddar Hans Andersson och Påhla Per Hansson, samtliga i Orsa. Därjämte närvoro länsjägmästaren Sten Eckerbom, länsassessor C.-I. Andersson samt förvaltaren av Orsa sockens besparingsskog jägmästaren Gustaf Kolmodin. Efter av kommissionens ordförande lämnad redogörelse för det tilltänkta lagförslaget rörande besparingsskogarna anförde Bengtar Erik Ersson: Då han först genom nyssnämnda redogörelse erhållit kännedom om det tilltänkta lagförslagets innehåll, förelåge svårighet att helt fatta ståndpunkt till detsamma. Enligt Erssons mening innefattade förslaget emellertid icke några mera djupgående förändringar i den nu gällande ordningen för förvaltningen av Orsa sockens besparingsskog. Ett överförande av tillsynen över skogen till skogsvårdsstyrelsen innebure icke någon större ändring i skogens vård. För närvarande upprättades hushållningsplan för skogen av skogsförvaltaren och fastställdes av domänstyrelsen. Det vore icke något att erinra mot att planen fastställdes av skogsvårdsstyrelsen. — Liksom hittills borde skogen bibehållas oförminskad. Det syntes emellertid lämpligt att i lagstiftningen möjlighet öppnades att under vissa förhållanden avyttra mark från skogen. Enligt de nu gällande föreskrifterna rörande besparingsskogens vård och förvaltning finge endast nyttjanderättsupplåtelser ske. Man måste dock tillse, att varje missbruk av rätten att försälja mark från besparingsskogen förhindrades. Med hänsyn till svårigheterna att härutinnan erhålla fullt betryggande säkerhet ställde sig Ersson betänksam i fråga om lämpligheten av att rätt till försäljning av mark medgåves i den nya lagstiftningen. Vad anginge frågan om införlivning av mark, som inköpts för avkastningsmedel från besparingsskogen, ville Ersson framhålla, att det säkerligen skulle bliva svårt att beträffande ett flertal fastigheter fastställa, huruvida de inköpts för medel av nyssnämnda beskaffenhet. I fråga om en del inom besparingsskogen belägna fastigheter vore ostridigt, att de inköpts

219 för avkastningsmedel. Dessa fastigheter, vilka huvudsakligen inköpts från Voxna bruk och Bergvik-Ala aktiebolag, hade även upptagits i den för besparingsskogen upprättade staten. Mot att dessa fastigheter införlivades med besparingsskogen vore knappast någon erinran att göra. Däremot vore det svårare att avgöra, huruvida andra av kommunen inköpta fastigheter, vilka låge spridda här och var inom socknen, borde underställas allmänningsstyrelsens förvaltning. — Beträffande begränsningen av rösträtten å allmänningsstämma ansåge Ersson, att en dylik begränsning icke finge sträcka sig för långt. Ersson ville avråda från att i detta hänseende stadgades större begränsning än den som föreskreves i häradsallmänningslagen eller att ingen delägare finge rösta för mer än Vio av de å stämman närvarandes sammanlagda röstetal. — Försäljning av virke från besparingsskogen borde i första hand ske å offentlig auktion. De stora återkommande virkesauktionerna samlade många spekulanter, och härigenom bleve priserna i allmänhet bättre än vid underhandsförsäljning. Emellertid borde allmänningsstyrelsen även äga rätt att, där så visade sig lämpligt, sälja virke under hand. And. Hållen, Gisslar And. Andersson och Gössa Per Andersson förklarade sig i huvudsak ansluta sig till vad Ersson anfört. Gisslar And. Andersson ville emellertid framhålla, att vissa skäl talade för att en rätt medgåves att försälja mark från besparingsskogen. Per Åberg anförde: Jordägarna torde i huvudsak icke hava något att erinra mot det tilltänkta lagstiftningsförslaget. Att besparingsskogarna tillhörde jordägarna borde uttryckligen fastslås i den nya lagen. Jordägarna borde äga bestämmanderätt över skogen och skogsmedelsfonden. Jordägarna bleve emellertid säkerligen belåtna med att allmänningsstyrelsens befogenhet utvidgades. För närvarande vore man sysselsatt med utarbetandet av ett nytt reglemente. Det nu gällande ansåges icke tillfredsställande. Det vore önskvärt, att rösträtten på stämmorna begränsades, så att ingen delägare finge utöva rösträtt för större röstetal än Vio av de å stämman närvarande jordägarnas sammanlagda röstetal. På grund av den nu gällande röstberäkningen, som medgåve rösträtt för reducerat jordtal utan inskränkning, hade svårigheter uppstått att få till stånd något beslut rörande ett nytt reglemente. Den nu gällande rösträtten hade ock medfört, att allmänningsstyrelsen icke alltid tillsatts på ett tillfredsställande sätt. Vid tre tillfällen hade några få delägare med stora rösttal tillsatt allmänningsstyrelsen. Åberg ville emellertid icke göra gällande, att rösträtten direkt missbrukats, men det vore icke lämpligt, att bestämmanderätten uteslutande tillkomme några få delägare. Avkastningen från besparingsskogen och skogsmedelsfonden borde i första hand komma jordägarna tillgodo. Åberg ifrågasatte, huruvida icke i den nya lagen sk-ulle kunna bestämmas, att avkastningen i första hand skulle användas för jordägarnas bästa. En särskild nämnd borde av jordägarna tillsättas för handhavande av frågor om avkastningens användande. För närvarande handlades dylika frågor av kommunalnämnden. I fråga om upplåtande av mark från besparingsskogen ville Åberg framhålla, att man haft tråkiga erfarenheter av hittills verkställda nyttjanderättsupplåtelser. De, som beviljats dylika upplåtelser, hade ofta varit olämpliga personer, som sedermera fallit det allmänna till last. Enligt Åbergs mening borde, därest försäljning av mark medgåves från besparingsskogarna, det helt ankomma på allmänningsstyrelsen att besluta i fråga om dylika upplåtelser. Åberg ansåge det klokt att giva allmänningsstyrelsen större befogenhet att försälja virke under hand än den enligt gällande reglemente vore tillförsäkrad. Redovisningen för det försålda virket borde emellertid ske direkt till fondstyrelsen och icke, såsom nu skedde, till länsstyrelsen. Bogg Hans Persson ansåg, att det tilltänkta lagförslaget ginge i den riktning jordägarna själva önskade. Persson ville emellertid understryka, att allmänningsstyrelsen skött besparingsskogen väl. Även skogsmedelsfonden handhades på ett ut-

220 märkt sätt. Någon ändring i dess förvaltning borde ej ifrågakomma. Enligt det gällande reglementet tillkom det länsstyrelsen att besluta rörande användningen av avkastningen från besparingsskogen och skogsmedelsfonden. I praktiken tillämpades emellertid reglementet på det sätt, att delägarna beslöto rörande avkastningens användande, varefter länsstyrelsen i allmänhet fastställde beslutet. Denna ordning torde böra bibehållas i den nya lagstiftningen. Persson hade intet att erinra mot att allmänningsstyrelsens befogenhet utvidgades, under förutsättning att rösträtten på stämmorna inskränktes på sätt förut berörts. En dylik begränsning torde komma att verka så, att flertalet av de i stämman deltagande delägarna alltid komme att bliva de bestämmande. Lars Spärr uttalade, att enligt hans mening vore det lämpligt, att skogsvårdsstyrelsen anförtroddes den skogliga kontrollen över besparingsskogarna. Länsstyrelsen, som för närvarande utövade denna kontroll, ägde icke sakkunskap på detta område. Beträffande den ifrågasatta begränsningen av rösträtten för delägarna å allmänningsstämman ville Spärr framhålla, att det vore till stort gagn för besparingsskogens vård och förvaltning, om de delägare, som hade större jordegendomar, hade mera inflytande vid avgörande av frågor i berörda hänseende. Hos dylika delägare förefunnos ofta bättre omdöme och mera erfarenhet. Spärr ville erinra därom, att vid ett tillfälle för åtskilliga år sedan hade från vissa delägares sida yrkats, att avkastningsmedel från besparingsskogen skulle användas för grundande av en fabriksanläggning. Några av delägarna med större delaktighet i skogen satte sig emellertid emot förslaget och förhindrade dess genomförande. Numera måste detta betraktas såsom i hög grad lyckligt, då företaget säkerligen icke skulle kunnat genomleva den nyligen passerade kristiden. Spärr ville framhålla, att, därest man nu ginge med på ett ingrepp i rösträtten för delägarna och begränsade denna på sätt ifrågasatts, det icke vore uteslutet att framdeles krav komme att resas på att även icke delägare i besparingsskogen skulle erhålla rösträtt i fråga om skogens vård och förvaltning. Spärr ansåge vidare, att man i stället för försäljning av mark från besparingsskogen borde utarrendera jordbrukslägenheter, vilka bebyggts med medel från besparingsskogens avkastning. Enligt Spärrs mening borde allmänningsstyrelsen erhålla obegränsad rätt att försälja virke under hand från besparingsskogen. Försäljningen av virke borde i huvudsak ordnas på samma sätt som domänstyrelsen ordnat sin virkesförsäljning. I likhet med Per Åberg ansåge Spärr, att en särskild nämnd borde tillsättas för tillvaratagande av jordägarnas intressen i fråga om användningen av avkastningen från beaparingsskogen och skogsmedelsfonden. Den nuvarande ordningen, enligt vilken avkastningsmedlen handhades av olika kommunala organ, vore icke lämplig. Gubb Olof Olsson anförde, att enligt hans mening det största spörsmålet vid lagstiftning rörande besparingsskogarna vore frågan om flottningens ordnande på ett tillfredsställande sätt. Utan att denna fråga reglerades vore det icke möjligt att få till stånd en tillfredsställande skogsdrift. För närvarande vore flottningen av virke alltför dyrbar. Olsson hyste den förhoppningen, att kommissionen skulle upptaga även denna fråga. Lars Spärr framhöll, att det icke vore lämpligt, att bolag ägde såsom ledamöter i allmänningsstyrelsen insätta sina tjänstemän, enär allmänningsstyrelsen sedermera kunde komma att avsluta avtal med bolagen rörande försäljning av virke till dem. Enligt Spärrs mening borde det ankomma på länsstyrelsen att medgiva avyttring av mark från besparingsskogen. Det vore onödigt att draga frågan härom under Kungl. Maj:ts prövning. Anders Stobi uttalade, att jordägarna borde erhålla större del av avkastningen från besparingsskogen och skogsmedelsfonden än nu vore fallet. Det måste betraktas såsom egendomligt, att, då de jordägande socknemännen ägde skogen, dessa

221 icke skulle äga besluta rörande avkastningens användande, utan detta skulle tillkomma myndighet. Jägmästaren Kolmodin framhöll, att vid storskiftet beslutats, att myrslogar å besparingsskogen skulle inlösas efter uppskattning. Någon tidsfrist, inom vilken dylik inlösen skulle ske, hade emellertid icke föreskrivits. Ovisshet rådde till följd härav rörande äganderätten till myrslogarna. Det vore önskvärt, att i den nya lagen upptoges bestämmelser av innehåll, att ägarna av dylika myrslogar inom viss tid skulle anmäla sig, vid äventyr att de eljest skulle förlora sin rätt. För närvarande nyttjades icke några myrslogar. Icke heller hade några anspråk på ersättning för dylika lägenheter framställts. Vidare ville Kolmodin framhålla, att vid storskiftet vissa områden avsatts för gemensamt behov att användas såsom vägar. Dessa vägar skulle även få brukas av delägarna i Hamra kapellags besparingsskog. Emellertid hade en del av de avsatta områdena icke kommit till användning för vägar. Föreskriften om områdenas undantagande för gemensamt behov kvarstode dock alltjämt och vid avverkningar å dessa områden hade delägarna i Hamra kapellags besparingsskog framställt vissa anspråk på delaktighet i det å områdena avverkade virket. Denna fråga borde enligt Kolmodins mening beaktas i den blivande lagstiftningen. Ett annat spörsmål, som ock borde lösas i den nya lagen, vore frågan om jakt- och fiskerätten å besparingsskogarna. För närvarande förefunnes inga bestämmelser i ämnet och stor osäkerhet rådde på detta område. Bengtar Erik Ersson ansåg, att frågan om myrslogarna och vägarna saknade större betydelse. Några ersättningsanspråk beträffande myrslogarna hade aldrig framställts. Lars Spärr framhöll, att en del av Orsa sockens besparingsskog låge inom Gävleborgs län. Det vore önskvärt, att åtgärder vidtoges, att denna del överfördes till Kopparbergs län. De närvarande delägarna i skogen uttalade, att det vore ett allmänt önskemål bland delägarna, att så skedde. Då vidare icke förekom, avslutades sammanträdet. Efter sammanträdet företog kommissionen besiktning av vissa delar av Orsa besparingsskog.

Den 18 juni. Kommissionen besiktigade denna dag vissa delar av Hamra kapellags besparingsskog invid Hamra kraftstation. Efter besiktningen höll kommissionen sammanträde i Hamra. Vid sammanträdet närvoro ordföranden i allmänningsstyrelsen för Hamra kapellags besparmgsskog landsfiskalen T. Malmgren samt ledamöterna i styrelsen hemmansägarna Joel Säfström i Hamra, Emanuel Skoglund i Sandsjö, Ludvig Skoglund i Tandsjö och August Olsson i Hamra ävensom förvaltaren av besparingsskogen jägmästaren J. E. Nilsson i Orsa. Sedan kommissionens ordförande redogjort för det huvudsakliga innehållet i det tilltänkta lagförslaget, anförde landsfiskalen Malmgren, att, då detta i väsentliga delar syntes bibehålla den nuvarande ordningen för besparingsskogens vård och förvaltning, någon erinran icke vore att göra mot detsamma. Joel Säfström uttalade, att, därest icke några särskilda kostnader föranleddes därav, att den skogliga tillsynen övertoges av skogsvårdsstyrelsen, ingen invändning syntes vara att göra mot förslaget. Samtliga övriga styrelseledamöter instämde i vad Malmgren och Säfström anfört.

222 Jägmästaren Nilsson upplyste, att den nuvarande hushållningsplanen för besparingsskogen gällde för åren 1935—1955. Planen hade fastställts av länsstyrelsen efter domänstyrelsens hörande. Landsfiskal Malmgren upplyste härefter, att skogsmedelsfonden för närvarande uppginge till omkring 900 000 kronor. Tidigare hade fondens behållning varit än större. Emellertid hade för några år sedan cirka 300 000 kronor av fonden tagits i anspråk för anläggande av en kraftstation för kapellaget. Fondens medel voro placerade i obligationer. Dessa förvarades såsom öppen deposition i Aktiebolaget Svenska Handelsbankens avdelningskontor i Gävle. Fonden förvaltades av allmänningsstyrelsen. Det förelåge icke något önskemål, att särskild fondstyrelse skulle inrättas. Förslag om användningen av avkastningen avgavs av allmänningsstyrelsen till allmänningsstämman. Sedan denna yttrat sig, överlämnades förslaget till länsstyrelsen, som fastställde utgiftsstaten. Avkastningen ginge i första hand till gäldande av skatter. Därefter användes den till lämnande av bidrag till verkställande av odling och inköp av gödningsämnen. Fullgjordes icke odlingen, förelåge skyldighet att återbetala bidraget. Avkastningen användes vidare för gäldande av avlöning till veterinär och läkare, för bidrag till bibliotek, för gäldande av kostnader för brevbäring och hållande av telefonstation. Denna senare ägdes av delägarna i besparingsskogen. Viss del av avkastningen ginge även till vägbyggen. Jägmästaren Nilsson uppgav, att några större vägbyggen å besparingsskogen icke för närvarande vore behövliga. Landsfiskalen Malmgren uttalade, att någon erinran icke vore att göra däremot, att den nu gällande bestämmelsen, att länsstyrelsen skulle utse ordförande i allmänningsstyrelsen, bibehölles i den nya lagstiftningen. Emanuel Skoglund ansåg, att rösträtten i den nya lagstiftningen icke borde begränsas i större utsträckning än att delägare å allmänningsstämma icke finge utöva rösträtt för större röstetal än som motsvarade Vio av de å stämman deltagandes sammanlagda röstetal. Att bibehålla den nu gällande begränsningen, att ingen finge rösta för mera än V20 av nämnda röstetal, vore icke erforderligt, då jorden inom kapellaget numera i stor omfattning återgått till bondebefolkningen från bolagen. Landsfiskalen Malmgren framhöll, att för avkastningsmedel från besparingsskogen inköpts vissa fastigheter. Dessa borde införlivas med besparingsskogen. Ansökan om dylik införlivning hade vid ett tillfälle gjorts hos länsstyrelsen. Denna hade emellertid icke kunnat bifalla ansökningen, då några bestämmelser, som medgåve införlivning, icke funnes. Då vidare icke förekom, avslutades sammanträdet. Senare denna dag höll kommissionen enskilt sammanträde i Falun.

Den 19 juni. Förevarande dag höll kommissionen sammanträde i Svärdsjö. Vid sammanträdet närvoro ordföranden i allmänningsstyrelsen för Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog C. J. Erikson i Svärdsjö samt ledamöterna i samma styrelse Karl Permats i Svärdsjö, Albert Mårtensson likaledes i Svärdsjö samt E. Vilhelm Backlund och P. W. Olsson i Enviken ävensom skogsförvaltaren jägmästaren Bertil Nylén. Sedan kommissionens ordförande lämnat en redogörelse för det huvudsakliga innehållet av den ifrågasatta lagstiftningen rörande besparingsskogarna, anförde C. J. Erikson: Det tilltänkta lagförslaget syntes i huvudsak ansluta sig till den lagstiftning, som gällde i fråga om häradsallmänningar. Mot förslagets principer vore intet att erinra. Den ifrågasatta begränsningen av rösträtten borde kunna godtagas. Inom

223 Svärdsjö och Envikens socknar vore Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag det enda bolag, som ägde något större antal fastigheter. Bolaget hade emellertid aldrig använt sig av sin rätt att rösta å allmänningsstämmorna. Något behov att verkställa försäljningar av mark från besparingsskogen förefunnes icke för närvarande. Det torde emellertid vara lämpligt, att en rätt att i särskilda fall företaga dylika försäljningar medgåves. Någon erinran vore icke att göra mot att enligt den föreslagna nya lagen en förvaltare med högre skoglig bildning skulle vara anställd för skogens skötsel. Skogen vore emellertid icke av den omfattningen, att förvaltaren kunde få ständig sysselsättning med skogens vård och förvaltning. Tjänsten såsom skogsförvaltare måste därför förenas med annan befattning. E. Vilhelm Backlund uttalade, att även han funne principerna för den tilltänkta lagstiftningen tillfredsställande. Att skogsvårdsstyrelsen övertoge tillsynen över skogarna vore ur skoglig synpunkt lämpligt. Emellertid ville Backlund understryka, att han motsatte sig, att någon ny ordning stadgades rörande avkastningens användande. övriga ledamöter i allmänningsstyrelsen anslöto sig till vad C. J. Erikson och E. Vilhelm Backlund anfört. C. J. Erikson uppgav, att skogsmedelsfonden bildats i sammanhang med upplåtande till Hofors aktiebolag för 100 000 kronor av rätt till en större avverkning å besparingsskogen. Erikson kände emellertid icke till, huruvida något formligt beslut fattats rörande fondens bildande. I fondens medel ägde kyrkoherdeboställena i Svärdsjö och Envikens socknar samt komminister-, klockare- och lärareboställena i Svärdsjö socken icke någon del. Av fondens avkastning utdelades kontanta bidrag till delägarna. Viss del av avkastningen tillades emellertid fonden. En del av avkastningen avsattes även till en skatteregleringsfond. Från denna skedde utdelningar till delägarna under sådana år, då avkastningen från skogen vore mindre på grund av att avverkningar icke företagits i vanlig omfattning. Utdelningen från skogsmedelsfonden till delägarna skedde i förhållande till vars och ens delaktighet i fonden. Utdelningen skedde på så sätt, att för varje rote inom socknen tillsattes en s. k. rotebonde, åt vilken det belopp, som skulle utdelas bland medlemmarna i roten, överlämnades för utdelningens verkställande. Rotebonden kvitterade beloppet och vid utdelningen finge medlemmarna i sin tur kvittera, vad de mottagit. Inom varje rote funnes en revisor, som granskade rotebondens redovisning. — Rörande skogsmedelsfondens placering upplyste Erikson, att från fonden utlämnades lån mot intecknings- och borgenssäkerhet. Fondens värdehandlingar förvarades i Falun i ett arkiv, som vore gemensamt för Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog samt Älvdalens och Orsa socknars besparingsskogar. Vid uttagande av fondens värdehandlingar måste alltid en länsstyrelsens tjänsteman, som omhänderhade en särskild nyckel till arkivet, vara närvarande. Jägmästaren Nylén framhöll, att det vore av stor vikt, att, därest skogsvårdsstyrelsen finge övertaga den skogliga tillsynen över ifrågavarande skogar, tillsynen komme att utövas av styrelsens mest kvalificerade tjänstemän och sålunda icke överlämnades till länsskogvaktare. Härefter avslutades sammanträdet. Sedermera besiktigade kommissionen den del av Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog, som är belägen vid Storsjön. Resan avslutades härefter i Storvik. In fidem: B.

Fallenius.

224 Bilaga

II.

Protokoll, hållet vid skogslagkommissionens r e s a för besiktning av allmänningsskogar och samfällda husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens län u n d e r tiden 28 juli—6 augusti 1937. Med tillstånd av chefen för jordbruksdepartementet företog skogslagkommissionen under tiden 28 juli—6 augusti 1937 en resa till Västerbottens och Norrbottens län i och för besiktning av allmänningsskogar och samfällda husbehovsskogar därstädes. I resan deltogo kommissionens ordförande, hovrättsrådet T. W. G. Sjöfors, samt ledamöter, byråchefen C. G. Cassel, riksdagsmannen E. Ericsson i Sörsjön, ledamoten i styrelsen för Orsa sockens besparingsskog nämndemannen Finn Erik Hansson i Orsa samt förvaltaren av Gällivare allmänningsskog jägmästaren O. E. Holm i Gällivare ävensom undertecknad, kommissionens sekreterare. I resan deltogo därjämte under tiden 30 juli—6 augusti kommissionens ledamot, ordföranden i styrelsen för Tärna och Stensele allmänningsskog hemmansägaren Ernst Johansson i Hemavan samt under tiden 1—6 augusti kommissionens ledamot förvaltaren av Älvdalens sockens besparingsskog jägmästaren A. L. Holmgren i Älvdalen. Under resan förrättades besiktning av allmänningsskogar och samfällda husbehovsskogar samt höllos sammanträden på sätt nedan närmare angives. D e n 28 juli. Denna dag höll kommissionen sammanträde i Pajala. Vid sammanträdet närvoro ordföranden i styrelsen för Pajala, Junosuando och Tärendö allmänningsskog L. Rehnlund i Junosuando samt ledamöterna i styrelsen Isak Lauri i Tärendö och Carl Wanhainen i Erkheiki. Därjämte hade tillstädeskommit jägmästaren i Pajala revir H. G. H. Montell, vilken handhade förvaltningen av allmänningsskogen, samt länsjägmästaren i Norrbottens län Carl Stenborg. Sedan kommissionens ordförande lämnat en redogörelse för den tilltänkta lagstiftningen rörande allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län, anförde L. Rehnlund följande: För närvarande handhades förvaltningen av allmänningsskogen av domänverkets personal. Därest delägarna i allmänningsskogen enligt den nya lagstiftningen skulle bliva nödsakade att själva anställa och helt avlöna förvaltare och bevakare för allmänningsskogen, komme detta att förorsaka delägarna alltför stora kostnader. En betydande del av inkomsterna skulle då komma att slukas av förvaltningskostnaderna. Man finge nämligen räkna med, att förvaltaren komme att fordra, att boställe byggdes åt honom samt att pensionsförhållandena åt honom ävensom åt bevakarna måste ordnas. Det torde bliva nödvändigt att anställa två bevakare å skogen. Det vore önskvärt, att den nuvarande ordningen bibehölles, då denna vore för delägarna billig och fullt tillfredsställande. Visserligen kunde måhända större avkastning utvinnas ur skogen, därest denna sköttes av en särskild förvaltare, som helt ägnade sig åt dess vård och förvaltning, men säkerligen uppvägde den ökade vinsten icke de större kostnaderna, som därigenom uppstode för skogens förvaltning. Rehnlund ville emellertid ifrågasätta, huruvida icke gemensam förvaltare kunde anställas för Pajala, Junosuando och Tärendö samt

225 Gällivare och Jukkasjärvi allmänningsskogar. Härigenom skulle kostnaderna för förvaltningen kunna nedbringas till måttliga belopp. Under förutsättning att en dylik anordning med gemensam förvaltare kunde komma till stånd, hade allmänningsstyrelsen icke något att erinra mot det tilltänkta lagstiftningsförslaget. Länsstyrelsen borde alltjämt, på sätt nu skedde, handhava förvaltningen av skogsmedelsfonden. Denna uppginge för närvarande till omkring 1 700 000 kronor. Avkomsten från allmänningsskogen och fonden användes, sedan förvaltningskostnader och övriga för skogen nödiga utgifter guldits, till bidrag åt delägarna vid inköp av konstgödsel, kalk och cement. De bidrag, som kunde lämnas, vore olika för olika år. Vissa år hade emellertid bidrag uppgående till 50 procent av inköpspriset för nyssnämnda varor kunnat lämnas. Några bidrag till kommunala ändamål hade under senare år icke lämnats från avkastningen av skogen eller fonden. Det vore önskvärt, att allmänningsstyrelsen finge större frihet att försälja virke under hand. Jägmästaren Montell upplyste, att inkomsterna från allmänningsskogen uppgått till cirka 100 000 kronor under år 1934 och till omkring 84 000 kronor för ett vart av åren 1935 och 1936. Från allmänningsskogen hade årligen till domänverket utgått 2 550 kronor såsom gottgörelse för skogens förvaltning och 5 900 kronor såsom ersättning för dess bevakning eller således tillhopa 8 450 kronor. Flertalet av de nu gällande hushållningsplanerna för de olika skiftena av skogen utginge år 1943. Efter sammanträdet besiktigade kommissionen delar av Pajala, Junosuando och Tärendö allmänningsskog mellan Pajala och Kolari, mellan Areavaara och Autio samt mellan Tärendö och Narkån.

Den 29 juli. Denna dag höll kommissionen sammanträde i Vittangi. Till sammanträdet hade infunnit sig ordföranden i allmänningsstyrelsen för Jukkasjärvi allmänningsskog Carl Berggren samt ledamöterna i styrelsen C. J. Nilsson och Johannes Johansson, samtliga i Vittangi. Därjämte närvoro jägmästaren i Jukkasjärvi revir I. Hultin i egenskap av förvaltare för allmänningsskogen samt länsjägmästaren C. Stenborg ävensom bevakaren å allmänningsskogen H. Berggren. Efter det kommissionens ordförande lämnat en framställning av det tilltänkta förslaget till lagstiftning rörande allmänningsskogarna, anförde Carl Berggren: Allmänningsstyrelsen hade icke förrän genom nyssberörda framställning erhållit kännedom om lagförslagets innehåll. Det vore under sådana förhållanden svårt att omedelbart taga ståndpunkt till förslaget. Mot den nuvarande förvaltningsformen hade icke försports några klagomål utan ansåges densamma billig för delägarna i allmänningsskogen. Att anställa en egen förvaltare för skogen skulle bliva alldeles för dyrbart. Kunde däremot en gemensam förvaltare anställas för Jukkasjärvi, Gällivare samt Pajala, Junosuando och Tärendö allmänningsskogar, skulle kostnaderna måhända ej bliva alltför betungande för delägarna i Jukkasjärvi allmänningsskog med hänsyn till att denna vore mindre än de övriga och till följd därav endast borde bära en mindre del av kostnaderna för förvaltaren. Emellertid måste vid fördelningen av kostnaderna för förvaltaren särskild hänsyn tagas till att denne troligen komme att bliva bosatt i Gällivare. Kostnaderna för hans resor till Jukkasjärvi samt Pajala och Tärendö borde icke uteslutande drabba delägarna i de där belägna allmänningsskogarna utan betraktas såsom en gemensam förvaltningskostnad. Det ifrågasatta förslaget syntes Berggren på det hela taget tillfredsställande. Endast kostnadsfrågan ingåve betänkligheter. Någon erinran mot att allmänningsskogarna underställdes skogsvårdsstyrelsens tillsyn vore icke att göra. Samarbetet med länsstyrelsen hade städse varit gott. Länsstyrelsen borde alltjämt handhava fondförvaltningen. Allmänningsskogen låge förhållandevis illa till ur kolonisationssynpunkt. 15—378607.

226 Något större intresse för att, såsom syntes vara tilltänkt, medgiva delägarna rätt att försälja jord från allmänningsskogar torde delägarna därför ej hava. Vid något enstaka tillfälle kunde emellertid måhända fråga om försäljning av tomter uppstå och det vore då fördelaktigt, om delägarna ägde rätt att försälja jord. Johannes Johansson förklarade, att han för sin del icke hade något att erinra emot det tilltänkta lagförslaget under förutsättning, att förvaltningskostnaderna icke komme att stiga utöver de nuvarande. Jägmästaren Hultin upplyste, att delägarna i Jukkasjärvi allmänningsskog erlade ersättning till domänverket med 1 600 kronor för förvaltaren och 5 600 kronor för bevakaren. Inkomsterna från skogen belöpte sig till mellan 40 000 och 50 000 kronor om året. Möjligen kunde avkastningen stegras något, därest en särskild förvaltare tillsattes, som kunde mera odelat ägna sig åt skogens vård och förvaltning. Hultin hölle före, att stegringen av inkomsterna skulle kunna bliva så stor, att densamma motsvarade de ökade kostnaderna för förvaltningen. Någon svårighet att erhålla delägarnas medgivande till vidtagande av skogsvårdsåtgärder på skogen hade icke förekommit. De skogsvårdsåtgärder, som huvudsakligen komme i fråga, vore gallringar och skyddsdikningar. De priser, som erhölles för virket, vore för närvarande synnerligen goda. Utdrivningsförhållandena å allmänningsskogen vore gynnsamma. Hultin uppgav på fråga, att allmänningsstyrelsens förvaltning granskades av tre revisorer, därav en utsåges av länsstyrelsen och de två övriga av delägarna. Carl Berggren upplyste, att för närvarande ingen del av inkomsten från allmänningsskogen eller skogsmedelsfonden användes till gäldande av delägarnas skatter. För några år sedan hade 5 000 kronor anslagits såsom bidrag till betalning av delägarnas vägskatt, men detta bidrag hade numera upphört. Skatterna fingo delägarna själva erlägga. Inkomsterna användas till olika för jordbruket gagneliga ändamål, såsom bidrag till nyodlingar och inköp av konstgödsel. Berggren funne det önskvärt, att inkomsten även för framtiden användes på dylikt sätt. önskvärt vore emellertid även, att större bidrag kunde lämnas till skogsvårdsändamål. Helst såge delägarna, att statsbidrag för detta ändamål kunde lämnas. Det funnes nämligen mycket som kunde göras å allmänningsskogen till skogsbrukets fromma. Jägmästaren Hultin vitsordade, att så vore förhållandet. Hultin framhöll tillika, att betydande skador förorsakades av älg å skogen. Johannes Johansson upplyste, att å allmänningsskogen förekomme i icke ringa utsträckning ströängar, vilka ännu vore i bruk. Delägarna hade emellertid icke haft någon olägenhet härav. Efter sammanträdet företog kommissionen besiktning av vissa delar av allmänningsskogen mellan Vittangi och Jukkasjärvi samt invid sjön med samma namn.

Den 30 juli. Kommissionen sammanträdde denna dag i Gällivare. Vid sammanträdet närvoro dels ordföranden i allmänningsstyrelsen för Gällivare allmänningsskog skogsförvaltaren O. Bergström samt ledamöterna i styrelsen kassören O. Silfverbrand i Gällivare och hemmansägaren Carl Albert Landström i Hakkas, dels ock ledamöterna i styrelsen för nybyggarnas särskilda allmänningsskog i Gällivare socken landsfiskalen Axel Köhler, krononybyggaren E. Carlsson i Stråberget och hemmansägaren Hjalmar Köhler i Gällivare. Därjämte hade tillstädeskommit suppleanten i sistnämnda styrelse hemmansägaren S. P. Josefsson i Gällivare ävensom länsjägmästaren C. Stenborg. Det antecknades, att kommissionens ledamot jägmästaren Holm vore ordförande i sistberörda styrelse och förvaltaren O. Bergström ledamot av styrelsen.

227 Kommissionens ordförande inledde sammanträdet med en redogörelse för det tilltänkta förslaget till lagstiftning rörande allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län. Härefter anförde förvaltaren O. Bergström: Mot det blivande lagförslaget torde intet vara att erinra från allmänningsstyrelsernas sida. De bestämmelser rörande rätt för delägarna att med Kungl. Maj:ts tillstånd försälja mark från allmänningsskogen, som vore avsedda att upptagas i förslaget, torde komma att bliva till gagn. Förr hade man upplåtit mark från allmänningsskogen till bebyggelse på en tid av 15 till 20 år med rätt för innehavaren att, därest han fullgjorde sina skyldigheter, få tiden för upplåtelsen förlängd. Denna upplåtelseform hade emellertid numera övergivits, då det visat sig svårt att häva upplåtelseavtalen med icke önskvärda arrendatorer. Numera upplätes med nyttjanderätt jord endast för odling. Enligt Bergströms mening förefunnes en viss jordhunger inom Gällivare socken till följd därav, att någon ytterligare uppdelning av hemmanen inom socknen knappast kunde ske. Med hänsyn härtill vore det lämpligt, att jord från allmänningsskogen kunde med äganderätt upplåtas till odling. Emellertid borde noggrann prövning ske, innan dylik upplåtelse medgåves. Bergström ställde sig däremot tveksam i fråga om lämpligheten av att upplåta jord från allmänningsskogen till bebyggelse. De tilltänkta bestämmelserna om inköp och införlivning av mark funne Bergström även välbetänkta. Förvaltarens kompetens borde i den nya lagen icke fastställas så, att endast jägmästare kunde komma i fråga till förvaltare. Även forstmästare borde under vissa förhållanden kunna antagas till förvaltare. I den nya lagen borde emellertid även upptagas föreskrifter rörande bevakarnas kvalifikationer, och härutinnan borde stadgas, att till bevakare endast skulle få antagas person, som genomgått skogsskola. Med den utveckling, som kommunikationsväsendet fått under senare år, vore det möjligt, att förvaltarens verksamhetsområde högst väsentligt kunde utökas. Allmänningsstyrelsen hade ock ifrågasatt, huruvida icke förvaltaren för Gällivare allmänningsskog jämväl kunde handhava förvaltningen av Pajala, Junosuando och Tärendö allmänningsskog. Delägarna i sistnämnda skog hade emellertid hittills alltid motsatt sig en dylik anordning under hänvisning till att den nuvarande förvaltningsformen med domänverkets tjänstemän vore den billigaste. Möjligt vore, att den nya lagstiftningen, som förutsatte att delägarna själva skulle handhava förvaltningen med biträde av särskild förvaltare, skulle leda till en lösning av förvaltarefrågan i den av Bergström antydda riktningen. — En fråga, som Bergström vid sammanträdet särskilt ville fästa kommissionens uppmärksamhet på, vore spörsmålet om ströängarnas inlösning å allmänningsskogen. Ströängarna å skogen upptoge en areal av omkring 3 000 hektar. En stor del av dessa brukades emellertid numera icke av sina ägare. Det vore synnerligen önskvärt, att ströängarna kunde inlösas av allmänningsdelägarna för ett billigt pris. Proceduren vid inlösningen borde göras så enkel och billig som möjligt. Även om kommissionen icke ansåge sig nu kunna lösa frågan i dess helhet, vore det dock enligt Bergströms mening önskvärt, att kommissionen i sitt betänkande berörde frågan, så att densamma senare kunde komma att upptagas till särskild utredning. S. P. Josefsson ifrågasatte, huruvida icke delägarna i allmänningsskogarna i den nya lagen kunde medgivas rätt att utan Kungl. Maj:ts godkännande få försälja myrmark till uppodling. Att i fråga om försäljning av sådan mark behöva underställa försäljningen Kungl. Maj:ts prövning vore enligt Josefssons mening onödigt. O. Bergström ansåg för sin del de tilltänkta bestämmelserna rörande försäljning av mark mera ändamålsenliga och ägnade att förhindra missbruk av försäljningsrätten än de av Josefsson ifrågasatta. Carl Albert Landström uttalade, att i den nya lagen borde upptagas en bestämmelse därom, att vid försäljning av odlingsmark delägarna eller deras söner skulle äga företräde att få inköpa marken.

228 Efter sammanträdet besiktigade kommissionen delar av nybyggarnas särskilda allmänningsskog inom Gällivare socken vid Liikavaara by samt delar av blocken I, II och IV av Gällivare allmänningsskog.

Den 31 juli. Kommissionen höll denna dag sammanträde i Jokkmokk. Till sammanträdet hade infunnit sig ordföranden i allmänningsstyrelserna för Jokkmokks allmänningsskog samt nybyggarnas särskilda allmänningsskog inom Jokkmokks socken Axel Fjällström i Waikijaur samt ledamoten av förstnämnda styrelse byggmästaren E. G. Christiansson i Jokkmokk och suppleanten i samma styrelse nämndemannen Alfred Ek i Mattisudden ävensom ledamöterna i styrelsen för nybyggarnas särskilda allmänningsskog landsfiskalen E. Ström och förvaltaren för allmänningsskogarna jägmästaren C. Nordfors i Luleå, de båda sistnämnda förordnade av länsstyrelsen i Norrbottens län, samt hemmansägaren Wilhelm Holmström i Snesudden, vald av delägarna i allmänningsskogen. Därjämte närvar länsjägmästaren C. Stenborg. Sedan kommissionens ordförande lämnat en redogörelse för det blivande lagförslaget anförde Axel Fjällström: Lagförslaget syntes i hög grad tillfredsställande. De tilltänkta bestämmelserna rörande försäljning av mark innebure en fördel för delägarna. Likaledes torde enligt Fjällströms mening de avsedda bestämmelserna om införlivning av mark komma att bliva till gagn för allmänningsdelägarna. E. G. Christiansson fann det blivande lagförslaget väl avvägt och ansåg, att detsamma komme att bliva till synnerligen stor nytta för allmänningsdelägarna. Axel Fjällström upplyste härefter följande angående användningen av inkomsterna från allmänningsskogen och skogsmedelsfonden: Inkomsterna hade huvudsakligen använts för allmännyttiga ändamål. Under årens lopp hade 1 038 000 kronor använts för dylika ändamål. För inkomstmedel hade sålunda uppförts tingshus, häradshäkte, apotek och vårdhem. Apoteket och vårdhemmet hade sedermera övergått i Jokkmokks kommuns ägo. Av inkomsterna hade vidare utgått ett bidrag av 25 000 kronor till anläggande av telefon Jokkmokk—Murjek. Under tio år hade av allmänningens medel guldits vissa räntor och annuiteter för skolans och kyrkans läkning. Delägarna i allmänningsskogen hade även övertagit Jokkmokks kraftstation, då denna kommit i ekonomiska svårigheter. Härtill hade använts ett belopp av 157 000 kronor av allmänningsfondens medel. Av detta belopp hade 117 000 kronor med länsstyrelsens medgivande omedelbart avskrivits. Allmänningsdelägarna hade vidare lämnat ett bidrag av 35 kronor per andel i en förening för distribution av elektrisk kraft till avlägsna platser inom socknen. Betydande penningmedel hade även ställts till förfogande för jordbrukets förbättrande inom socknen. Bidrag hade lämnats till inköp av utsäde och konstgödsel. Dessa bidrag hade under år 1936 uppgått till 40 procent av inköpspriset. Innevarande år hade man emellertid måst inskränka bidraget till 15 procent. Fjällström ansåge den av inkomstmedel bildade understödsfonden vara till stort gagn för delägarna och den nuvarande skyldigheten att verkställa avsättningar till densamma borde bibehållas även efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. — Den förut omnämnda av delägarna övertagna kraftstationen låge på ofri grund. Delägarna i allmänningsskogen hade icke förvärvat några fastigheter med undantag av ett till förvaltarboställe avsett hemman Ludvigsudde nr 1 samt en avsöndring, avsedd att framdeles användas såsom sågoch upplagsplats. C. G. Christiansson upplyste, att årligen 25 000 kronor av avkomstmedel från allmänningsskogen och skogsmedelsfonden anslagits till hushållsgillet, som använt dessa medel till bidrag dels till inköp av konstgödsel och dels till förbättring av

229 kreatursstammen inom socknen. Därjämte hade 300 000 kronor ställts till förfogande för förbättring av de hygieniska förhållandena i ladugårdarna. Nu nämnda anslag hade varit till ett utomordentligt gagn för den åkerbrukande befolkningen i orten. Axel Fjällström uttalade, att han ansåge den nuvarande styrelsen för nybyggarnas särskilda allmänning, vilken bestode av ordförande och fyra ledamöter, onödigt stor. F ö r närvarande kallades styrelsen så sällan som möjligt till sammanträden till undvikande av alltför stora resekostnader. Delägarna skulle säkerligen med tillfredsställelse se, att styrelseledamöternas antal minskades. Enligt Fjällströms mening borde det vara tillräckligt med en styrelse bestående av en ordförande och två ledamöter, av vilka länsstyrelsen tillsatte ordföranden och delägarna de två ledamöterna. — Något önskemål, att förvaltningen av skogsmedelsfonden överflyttades från länsstyrelsen till ett av delägarna utsett organ, förefunnes icke bland delägarna. I vad Fjällström nu anfört instämde samtliga närvarande ledamöter i allmänningsstyrelserna. Landsfiskalen E. Ström upplyste, att många av nybyggarna inom Jokkmokks socken låtit skatteomföra sina nybyggen. Något större intresse för skatteomföring av nybyggena kunde dock icke sägas vara för handen. Inom socknen funnes även ett stort antal nybyggen, vilkas innehavare icke fullgjort sina skyldigheter i fråga om odling och nybyggnad. Vissa av dessa hade numera övergivits av sina innehavare. Något beslut i fråga om dessas indragande till kronan hade emellertid icke fattats av länsstyrelsen. Å dessa nybyggen belöpande andelar i avkastningen från allmänningsskogen hade av allmänningsstyrelsen tills vidare innehållits. De nybyggare, som underlåtit att fullgöra sina skyldigheter, hade erhållit föreläggande av länsstyrelsen att fullgöra vad de i sådant hänseende eftersatt. Jägmästaren C. Nordfors förklarade sig anse, att Jokkmokks allmänningsskog och nybyggarnas särskilda allmänningsskog icke lämpligen kunde sammanföras med någon annan allmänningsskog under gemensam förvaltare. I och för sig vore förstnämnda skogar icke så stora, att förvaltningsobjektet icke skulle kunna utökas, men med hänsyn till det betydande avståndet mellan dem och Arvidsjaurs allmänningsskog, som vore den närmast belägna allmänningsskogen, kunde ett sammanförande av skogarna under gemensam förvaltare svårligen komma till stånd. Avstånden mellan de olika blocken inom Jokkmokks allmänningsskog vore också betydande. Blockens antal uppginge till 28. Å allmänningsskogen vore för närvarande anställda två ordinarie och en extra bevakare. Det vore svårt att säga, huruvida detta antal bevakare skulle vara tillräckligt även i framtiden. Nämnda bevakare hade även tjänstgjort å nybyggarnas särskilda allmänning. Någon gottgörelse härför hade delägarna i denna icke erlagt. Delägarna i sistnämnda allmänning hade även i andra avseenden dragit fördel av den organisation, som funnes för Jokkmokks allmänningsskog. I fråga om ströängarna å ifrågavarande allmänningsskogar anförde Nordfors: Å allmänningsskogarna funnes ett icke ringa antal sådana ängar. En stor del av dem brukades emellertid numera icke av sina ägare. För allmänningsskogarna medförde dock ströängarna avsevärda olägenheter. Ofta framställdes sålunda skadeståndsanspråk mot delägarna, därest vid dikning å skogen uttorkning av ströängar ägde rum och detta även om ströängarna icke brukades. Brukandet av ängarna medförde även en viss eldfara för skogarna, då ägarna av ängarna vid slattern å desamma upptände eld. Understundom inträffade jämväl, att ägare av ströäng under förevändning att besöka ängen begav sig ut i skogen med gevär. Ett indragande av ströängarna till allmänningsskogen vore därför ett verkligt önskemål. Även om kostnaderna härför bleve ganska betydande, borde en dylik indragning komma till stånd.

230 Sedan sammanträdet härefter avslutats, besiktigade kommissionen skogen till det av Axel Fjällström omnämnda hemmanet Ludvigsudde nr 1 samt delar av Jokkmokks allmänningsskog vid Skabram samt vid vägen mellan Jokkmokk och Björkholmen.

Den 1 augusti. Denna dag höll kommissionen enskilt sammanträde i Arvidsjaur.

Den 2 augusti. Denna dag besiktigade kommissionen vissa delar av Arvidsjaurs allmänningsskog mellan Arvidsjaur och Kristianstorp nr 1. Efter besiktningen höll kommissionen sammanträde i Arvidsjaur. Till sammanträdet hade tillstädeskommit ordföranden i allmänningsstyrelsen för Arvidsjaurs allmänningsskog kamreraren Johan Lindgren i Arvidsjaur samt ledamöterna i styrelsen handlanden H. R. Sjöberg och hemmansägaren Nils E. Wikberg i Glommersträsk. Därjämte närvoro jägmästaren J. Eklund såsom förvaltare av den del av allmänningsskogen, som är belägen inom Norra Arvidsjauers revir, och jägmästaren E. Nilsson i egenskap av tillförordnad revirförvaltare i Södra Arvidsjaurs revir, inom vilket revir den återstående delen av allmänningsskogen är belägen, ävensom länsjägmästaren C. Stenborg. Sedan kommissionens ordförande lämnat en översikt över det blivande lagförslaget rörande allmänningsskogarna, anförde Johan Lindgren: Det vore icke möjligt att omedelbart lämna ett definitivt besked rörande allmänningsstyrelsens ställning till lagförslaget. Emellertid syntes det tilltänkta förslaget, att allmänningsskogens vård och förvaltning under styrelsens inseende skulle handhavas av en särskild förvaltare med biträde av bevakare och icke såsom nu av domänverkets tjänstemän, medföra en betydlig fördyring för delägarna av förvaltningen. En sådan fördyring skulle även uppstå, därest delägarna i Arvidsjaurs allmänningsskog överenskomme med delägarna i Arjeplogs allmänningsskog om en gemensam förvaltare för båda skogarna. Lindgren ville ock framhålla, att det troligen bleve svårt att uppnå enighet med delägarna i Arjeplogs allmänningsskog rörande förvaltaren och dennes boningsort. Lindgren ville med hänsyn härtill ifrågasätta, huruvida icke förvaltningen av Arvidsjaurs allmänningsskog kunde övertagas av skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län på samma sätt som den för närvarande handhades av domänverket. Någon mera omfattande utökning av skogsvårdsstyrelsens personal skulle icke behöva föranledas därav. Möjligen kunde anställandet av någon ny länsskogvaktare bliva erforderligt. Den nödiga kontrollen över skogsvårdsstyrelsens skötsel av allmänningsskogen kunde lämpligen utövas av den särskilda ledamoten i skogsvårdsstyrelsen, vilken skulle tillkallas, då fråga vore om fastställande av hushållningsplan för skogen. För delägarna skulle en dylik anordning av förvaltningen icke medföra några ökade kostnader. Någon erinran mot att länsstyrelsen även efter nya lagens ikraftträdande handhade förvaltningen av skogsmedelsfonden hade Lindgren icke. — Vid flera tillfällen hade ifrågasatts att inköpa mark att tilläggas allmänningsskogen. Att bestämmelser härom upptoges i lagförslaget vore därför tillfredsställande. Inköpen hade framför allt gällt ströängar inom allmänningens område. Inköpen hade emellertid ofta strandat på att kostnaderna för lantmäteriförrättningarna i samband med förvärven blivit allt för stora. Även om ägarna till ströängarna avstått dessa utan vederlag, hade allmänningsstyrelsen likväl med hänsyn till berörda kostnader

231 ansett sig icke kunna övertaga ängarna. Det vore därför av stor betydelse, att en förenklad form för ängarnas lantmäteritekniska avskiljande kunde genomföras. En tänkbar utväg för frågans lösning vore ock, att staten iklädde sig de med lantmäteriförrättningarna förenade kostnaderna. H. R. Sjöberg anförde: Anställandet av särskild förvaltare skulle i hög grad fördyra förvaltningen av allmänningsskogen. Förvaltaren skulle med säkerhet fordra att erhålla samma lön som revirförvaltare. Förmodligen skulle delägarna även bliva nödsakade att bygga bostad åt honom. Därjämte skulle delägarna vara tvungna att sörja för förvaltarens pensionering. Samtliga dessa kostnader kunde allmänningsskogen icke bära, utan staten borde träda stödjande emellan och lämna bidrag till förvaltarens avlöning och pensionering i sådan omfattning, att förvaltningskostnaderna icke stegrades utöver de nuvarande. Helst såge emellertid Sjöberg, att den nuvarande förvaltningsformen bibehölles oförändrad. Sjöberg trodde icke, att delägarna i Arvidsjaurs allmänningsskog skulle motsätta sig, att gemensam förvaltare anställdes för Arvidsjaurs och Arjeplogs allmänningsskogar. Sjöberg hade intet emot, att bestämmelser upptoges i den nya lagen om rätt för delägarna att sälja mark från allmänningsskogen, under förutsättning att försäljningarna icke lände skogsskötseln till men. Jägmästaren Eklund upplyste, att delägarna i Arvidsjaurs allmänningsskog till domänverket lämnade ersättning för dess bestyr med förvaltningen av skogen med ett belopp av 11 350 kronor. Eklund upplyste vidare, att å allmänningsskogen funnes upplåtna med nyttjanderätt vissa bebyggda lägenheter, nämligen å den del av allmänningsskogen, som vore belägen inom Södra Arvidsjaurs revir, tre lägenheter och å den del av skogen, som låge inom Norra Arvidsjaurs revir, fyra lägenheter. De förra voro upplåtna på 20 och de senare på 50 år. Därjämte funnes å skogen en under nyttjanderätt upplåten obebyggd odlingslägenhet. Eklund ifrågasatte, huruvida icke lantmäterikostnaderna skulle bliva lägre vid förvärv av ströängarna, därest dessa på en gång inköptes. Johan Lindgren upplyste, att allmänningsstyrelsens förslag till användning av avkomstmedlen från allmänningsskogen och skogsmedelsfonden underställdes delägarnas prövning å allmänningsstämma, oaktat någon föreskrift härom icke förekomme i reglementet. Största delen av avkomstmedlen användes till betalning av vägskatten för delägarna. Av fondens kapital anvisades vanligen ett belopp av mellan 20 000 och 40 000 kronor till bidrag för inköp av konstgödsel. I år hade därjämte av fondens kapital 1 000 kronor anvisats till hushållsgillet. H. R. Sjöberg uttalade, att enligt hans mening det vore nödvändigt, att de avsättningar, som för närvarande gjordes till den s. k. understödsfonden, av vilken bidrag utginge till jordbruket under svåra tider, även fortsattes efter nya lagens ikraftträdande. Enligt Sjöbergs uppfattning borde vid upprättande av ett nytt reglemente föreskrivas, att all avkomst från skogen och fonden skulle användas till jordbrukets stödjande. Sedan sammanträdet avslutats, besiktigade kommissionen vissa delar av Arjeplogs allmänningsskog och nybyggarnas särskilda allmänningsskog i Arjeplogs socken. Efter besiktningen höll kommissionen sammanträde i Arjeplog. Vid sammanträdet närvoro jägmästaren Clas Bergman i egenskap av förvaltare av allmänningsskogarna och ordförande i styrelserna för dessa samt hemmansägarna Frans Oskar Sundström i Racksund och Oscar Emil Burman i Nursholm i egenskap av ledamöter i styrelsen för Arjeplogs allmänningsskog och landsfiskalen H. E. Svenonius och nybyggaren Johan Oscar Lundqvist i Oskarsnäs såsom ledamöter i styrelsen för nybyggarnas särskilda allmänning. Därjämte hade tillstädeskommit länsjäg-

232 mästaren C. Stenborg och delägaren i Arjeplogs allmänningsskog A. Bergman i Stugsund och delägaren i nybyggarnas särskilda allmänning nybyggaren W. Widman i Svenneholm. Efter en av kommissionens ordförande lämnad redogörelse för det tilltänkta lagförslaget anförde jägmästaren Clas Bergman: Han hälsade med tillfredsställelse förslaget, att domänverkets befattning med allmänningsskogarna skulle upphöra. För delägarna vore emellertid bestämmelserna om anställande av särskild förvaltare för ifrågavarande skogar den viktigaste ändringen i gällande ordning. Bergman hade ursprungligen tänkt sig, att för Arjeplogs allmänningsskog och nybyggarnas särskilda allmänningsskog skulle anställas en förvaltare, som innehade endast denna befattning. Bergman hade dock funnit, att skogarna vore allt för små för att kunna bära en så dyrbar förvaltning. Under åren 1933—1936 hade skogarna lämnat en årlig inkomst av tillhopa omkring 60 000 kronor, därav omkring 40 000 kronor belöpte å Arjeplogs allmänningsskog och cirka 18 000 kronor ä nybyggarnas särskilda allmänningsskog. Möjligt vore visserligen att, därest skogarna ställdes under en särskild förvaltare, större inkomster kunde vinnas från skogarna och uttagen ur skogarna något ökas. För närvarande uttoges omkring 16 000 kubikmeter virke per år från skogarna. En ökning härav till omkring 20 000 kubikmeter skulle kunna tänkas. Emellertid skulle kostnaderna för en egen förvaltare uppgå till omkring 20 000 kronor och en dylik kostnad skulle bliva allt för betungande för delägarna. Med hänsyn härtill måste man tänka sig, att en gemensam förvaltare anställdes för ifrågavarande skogar och Arvidsjaurs allmänningsskog. Emellertid uppstode vissa svårigheter vid genomförandet av ett sådant arrangemang. Delägarna i Arjeplogs allmänningsskog vore nämligen ägare till ett sågverk och ett elektricitetsverk. I anslutning till kraftverket hade ock anlagts en fiskodlingsanstalt. Förvaltaren för allmänningsskogarna borde även vara föreståndare för dessa anläggningar, vilka emellertid vore synnerligen arbetskrävande med omfattande expeditionsgöromål. Med hänsyn härtill måste förvaltaren vara bosatt i Arjeplog. Bergman ville starkt betona nödvändigheten härav, därest delägarna skulle kunna driva berörda anläggningar. Bergman trodde icke, att delägarna vore villiga att överlåta anläggningarna på kommunen. För närvarande vore fråga å bane att utvidga elektricitetsverket, och härför erfordrades bidrag från skogsmedelsfonden. Under förutsättning att förvaltaren finge sin boningsort i Arjeplog, torde delägarna icke hava något att erinra mot lagförslagets bestämmelser rörande förvaltningen. Delägarna torde icke heller hava någon invändning att framställa däremot, att tillsynen över skogsvården anförtroddes åt skogsvårdsstyrelsen. De tilltänkta bestämmelserna rörande möjlighet att försälja mark vore ävenledes tillfredsställande. Liksom hittills borde skogsmedelsfonden förvaltas av länsstyrelsen. Det vore emellertid önskvärt, att kostnaderna för fondförvaltningen nedbringades. Såvitt Bergman kunde finna, vore det icke nödvändigt att ekonominämnden bibehölles. De närvarande styrelseledamöterna och delägarna instämde i vad Bergman anfört. Landsfiskalen H. E. Svenonius ifrågasatte, huruvida icke till förvaltare borde kunna antagas även en person, som icke vore forstligt utbildad. Svenonius ville framhålla, att för delägarna i Arjeplogs allmänningsskog det framför allt vore av vikt att till förvaltare få en person, som vore en duglig och driftig affärsman och som sålunda vore i stånd att sköta sågverket och elektricitetsverket. Svenonius ville därjämte särskilt understryka, att delägarna icke skulle vara villiga att hava gemensam förvaltare med delägarna i Arvidsjaurs allmänningsskog, med mindre förvaltaren bleve bosatt i Arjeplog. Johan Oscar Lundqvist upplyste, att sannolikt tillhörde den mark, varpå kraftverket vore beläget, delägarna i allmänningsskogen, vilka troligen förvärvat marken genom byte. Verket hade ursprungligen anlagts av kommunen. Sedermera hade emellertid delägarna måst övertaga kommunens låneförbindelser rörande anlägg-

233 ningen. Sågverket låge på Arjeplogs kyrkstads oreglerade mark. Marken hade upplåtits till delägarna med nyttjanderätt under 50 år. Landsfiskalen H. E. Svenonius var av den uppfattningen, att även sistberörda mark förvärvats av delägarna och lagfarits för dem. W. Widman uttalade sig för, att antalet ledamöter i styrelsen för nybyggarnas särskilda allmänningsskog reducerades från fem till tre. Av dessa borde en utses av länsstyrelsen och två av delägarna. Jägmästaren Clas Bergman förklarade sig instämma häri. Bergman upplyste, att även av avkastningen från nybyggarnas särskilda allmänningsskog bildats en fond, vilken numera uppginge till omkring 100 000 kronor. Några föreskrifter om denna fonds bildande eller förvaltning funnes emellertid icke meddelade. W. Widman ville ifrågasätta, huruvida icke ett särskilt centralt organ borde skapas för handhavande av förvaltningen av samtliga skogsmedelsfonderna. Jägmästaren Clas Bergman upplyste, att förra året samtliga inkomster från skogarna och fonderna använts till gäldande av delägarnas skatter. I år hade emellertid anslagits 3 000 kronor till hushållningssällskapet och 2 000 kronor till jordbruket. Johan Oscar Lundqvist uttalade, att enligt hans mening borde vid omarbetning av reglementet föreskrivas, att samtliga inkomster från skogarna och fonderna skulle användas uteslutande till delägarnas fromma.

Den 3 augusti. Denna dag sammanträdde kommissionen i Sorsele. Till sammanträdet hade infunnit sig ordföranden i allmänningsstyrelsen för Sorsele övre allmänningsskog Oscar Johansson i Kraddsele samt ledamöterna i styrelsen hemmansägarna Emil Gustafsson i Risnäs och Hugo Carlsson i Svarttjärn. Därjämte närvoro jägmästaren T. Carlson såsom förvaltare av skogen samt kronojägaren Gunnar Ågren i Sorsele. Sedan kommissionens ordförande redogjort för huvudinnehållet av den ifrågasatta lagen om allmänningsskogar anförde Oscar Johansson: Huvudintresset i lagförslaget knöte sig för delägarna i Sorsele övre allmänningsskog kring frågan om anställandet av särskild förvaltare för skogen. Denna vore dålig och gåve ringa avkastning till delägarna, vilka i allmänhet levde under mycket små ekonomiska förhållanden och till följd därav vore i mycket stort behov av varje ekonomiskt bidrag. Den nuvarande förvaltningen vore visserligen billig, men vissa år vore avkastningen så ringa, att densamma likväl icke räckte att bestrida förvaltningskostnaderna. Delägarna fruktade, att anställande av särskild förvaltare, även om denne bleve gemensam för flera allmänningsskogar, skulle medföra så ökade förvaltningskostnader, att de icke skulle erhålla någon avkastning från skogen. Endast under förutsättning att en kvalificerad förvaltare kunde erhållas till ett för delägarna överkomligt pris, vore de villiga att acceptera det tilltänkta förslaget rörande allmänningsskogens förvaltning. Jägmästaren T. Carlson upplyste, att för närvarande erlade delägarna ersättning till domänverket för förvaltaren med 1 200 kronor och för bevakare med 1 400— 1 700 kronor. Emil Gustafsson anförde: Delägarnas önskan vore, att kostnaderna för förvaltningen bleve så små som möjligt. Förvaltningen vore visserligen för närvarande billig, men enligt Gustafssons mening borde den bliva ännu billigare. För delägarna måste det framstå såsom en orättvisa, att de, som genom avsättningen av allmänningsskogen vid avvittringen fått mindre skogsanslag, skulle få betala förvaltningen av skogen, då andra jordägare i de bättre belägna delarna av socknen, vilka vid av-

234 vittringen fått hela sitt skogsanslag utlagt såsom enskild skog, icke hade några särskilda utgifter för förvaltningen utan erhölle utsyning i det närmaste kostnadsfritt genom skogsvårdsstyrelsens försorg ävensom bidrag från denna till skogsvårdsåtgärder. Kunde förvaltningsfrågan icke ordnas på ett för delägarna tillfredsställande sätt, vore det bättre, att allmänningen skiftades mellan delägarna. Enligt Gustafssons mening kunde, även om en särskild förvaltare tillsattes, som hade till huvudsaklig uppgift att sköta skogen, icke större avkastning vinnas ur skogen än som för närvarande uttoges av domänstyrelsens jägmästare. Givet vore emellertid, att delägarna icke hade något emot, att de erhölle en särskilt väl kvalificerad förvaltare, därest staten betalade kostnaderna därför. I fråga om skogsmedelsfondens förvaltning ville Gustafsson framhålla, att densamma även efter den nya lagens ikraftträdande borde handhavas av länsstyrelsen. Kostnaderna för denna förvaltning vore emellertid alldeles för höga och borde kunna nedbringas väsentligt. Bland delägarna förefunnes även det önskemålet, att avkastningen borde av länsstyrelsen utbetalas tidigare än n u vore förhållandet. För närvarande utbetalades avkastningen vanligen ej förrän i slutet av året men vore tillgänglig för länsstyrelsen för utbetalning redan i augusti månad. Kronojägaren Gunnar Ågren överlämnade ett utdrag av Sorsele övre allmänningsskogs räkenskaper för åren 1922—1936 samt anförde: Han ville ifrågasätta, huruvida förvaltningen av allmänningsskogen icke kunde övertagas av allmänningsstyrelsen utan särskild förvaltare men med biträde av en forstligt utbildad skogvaktare. Därest skogsvårdsstyrelsen finge överinseendet över skogen borde denna kunna biträda styrelsen och skogsvaktaren på samma sätt som den biträdde enskilda i deras skogsvård. Delägarna kunde icke hava något intresse av att en särskilt kvalificerad förvaltare anställdes, därest detta komme att medföra, att förvaltningskostnaderna slukade hela inkomsten från skogen. Ett verkligt intresse för skogsvården finge delägarna däremot, om de själva finge sköta skogen och därav söka utvinna största möjliga avkastning. Ågren ville framhålla, att redan med den nuvarande förvaltningen gåve skogen ytterst ringa avkastning till delägarna. Såsom framginge av den av Ågren upprättade tablån hade varje delägare under 15 år fått sammanlagt 150 kronor per »skäl», d. v. s. 10 kronor om året per »skäl». Ågren ansåge, att även skogsmedelsfonden, som för närvarande uppginge till 67 000 kronor, borde kunna förvaltas av allmänningsstyrelsen under länsstyrelsens kontroll. Härigenom skulle förvaltningskostnaderna för denna kunna nedbringas. Hugo Carlsson uppgav, att ett år hade inkomsten från skogen uppgått allenast till 3 000 kronor. Ifrågavarande år hade endast en stämpling å skogen funnit köpare. Carlsson ville särskilt framhålla, att några kostnader icke erlades för stämpling å husbehovsskogarna. Enligt Carlssons mening vore det bättre att skifta skogen än att behöva låna penningar för betalande av förvaltningskostnaderna, vilket skulle bliva fallet, därest delägarna skulle avlöna egen förvaltare. Jägmästaren T. Carlson upplyste, att skogen vore så belägen, att för virkets utdrivning erfordrades tvåårig flottning. Detta medförde dåliga priser på virket. Oscar Johansson uttalade, att något behov att få försälja mark från allmänningsskogen icke förefunnes. Inköp av mark till allmänningsskogen vore uteslutet, då medel därtill saknades. Sedan sammanträdet härefter avslutats, företog kommissionen besiktning av vissa delar av allmänningsskogen utmed sjön Storvindeln.

235 Den 4 augusti. Kommissionen besiktigade denna dag vissa delar av Tärna och Stensele allmänningsskog samt vissa samfällda husbehovsskogar utefter vägen mellan Storuman och Yttervik. ii ; Efter besiktningen höll kommissionen sammanträde i Slussfors. Vid sammanträdet närvoro ledamöterna i allmänningsstyrelsen för Tärna och Stensele allmänningsskog J. W. Johansson i Umnäs och Oscar Johansson i Ängestad. Det anmärktes, att ledamoten i kommissionen Ernst Johansson vore ordförande i allmänningsstyrelsen. Därjämte hade tillstädeskommit förre ordföranden i allmänningsstämman P. A. Andersson i Forsmark samt delägarna i allmänningsskogen Anton Grubbström i Forsmark, Johan Thomasson, Olle Thomasson och Rudolf Thomasson, de tre sistnämnda i Storholmen, samt kronojägaren R. H. Johansson i Laxnäs, August Eriksson i Forsmark, Oscar Jonsson i Slussfors, Henning Lindners i Torpstad och A. R. Andersson i Slussfors. Tillika hade vid sammanträdet inställt sig förvaltaren för ifrågavarande skog jägmästaren i Västra Stensele revir S. Grenholm. Sedan kommissionens ordförande lämnat en redogörelse för det blivande förslaget rörande lagstiftning för allmänningsskogarna, anförde J. W. Johansson: Delägarna i allmänningsskogen hyste särskilt farhågor beträffande möjligheterna för dem att bära kostnaderna för den förvaltning, som förslaget avsåge att giva åt ifrågavarande skogar. Tärna och Stensele allmänningsskog låge invid barrskogsgränsen och vore i allmänhet av dålig beskaffenhet. Stora delar av virket å skogen vore överhuvudtaget icke avsättningsbart. Utdrivningen av virket från vissa delar av skogen krävde tvåårig flottning. Med hänsyn till det anförda vore rotvärdet å skogen mycket lågt. Allmänningsskogen hade att gälda garantiskatt för omkring 2 000 skattekronor. Delägarnas antal uppginge till 500. Till följd härav bleve avkastningen till varje delägare låg. Den största utdelning, som kunnat lämnas till delägarna från skogen, hade varit 30 kronor för skäl och den lägsta 3 kronor per skäl. Under dåliga tider vore således inkomsten från skogen ytterst ringa. Därest skogens avkastning skulle tagas i anspråk för avlöning av tjänstemän i den omfattning, som förslaget syntes avse, skulle skogen icke längre kunna tjäna sitt ändamål, nämligen att vara ett stöd för jordbruket. Inkomsterna skulle nämligen slukas av förvaltningskostnaderna. Under dåliga år skulle inkomsterna förmodligen icke ens räcka till för bestridande av nämnda kostnader. För delägarna framstode det såsom en orättvisa, att jordägarna i bättre belägna trakter vid avvittringen erhållit större skogsanslag och att de finge själva förvalta sina skogar utan de dryga förvaltningskostnader, som åvilade delägarna i allmänningsskogen. Dessa jordägare finge utan kostnad åtnjuta skogsvårdsstyrelsens hjälp vid skötseln av sina skogar samt erhölle bidrag till skogsvården från skogsvårdsstyrelsen. Johansson ville vidare särskilt betona, att, om allmänningsskogen uppdelats på delägarna i stället för att avsättas för deras gemensamma räkning skulle den skatt, som kommit att belöpa på varje andel, blivit ytterst ringa om ens någon. Som det nu var hade staten däremot en icke obetydlig skatteintäkt från skogen. Med hänsyn till det anförda ville Johansson ifrågasätta, huruvida icke staten skulle kunna påtaga sig kostnaderna för skogens förvaltning. Jägmästaren S. Grenholm upplyste, att delägarna i allmänningsskogen till domänverket erlade ersättning för förvaltaren med 1 900 kronor och för bevakaren med omkring 3 000 kronor eller i runt tal tillhopa 5 000 kronor om året. Ernst Johansson anförde: Delägarna ansåge det vara en stor orättvisa, att de, som fått mindre skogsskiften, i allmänhet belägna i dåliga lägen, skulle själva bekosta förvaltare för dessa, då andra jordägare, som erhållit större och mera välbelägna skogsskiften, undginge dylika kostnader, i det de genom skogsvårdsstyrelsen erhölle

236 utsyning så gott som kostnadsfritt. Johansson ville understryka, att denna mening vore mycket allmän bland delägarna och enligt Johanssons mening även synnerligen välgrundad. Delägarna i allmänningsskogen kunde i allmänhet icke försälja något virke från sina egna skogar utan kunde från dem endast utfå virke till husbehov. I stort sett kunde någon försäljning av virke äga rum endast från en del samfällda husbehovsskogar. Det virke, som där uttoges, vore emellertid från övermogen och skadad skog och, sedan denna skog uttagits, funnes icke på lång tid möjlighet att utfå något virke från skogarna. Det vore ock att märka, att försäljningarna från berörda skogar i regel icke innebure annat än ett byte av virke, i det att delägarna sålde virket från skogen men därefter inköpte annat för dem mera lämpat virke till husbehov. Johansson ville särskilt understryka de synpunkter, som av J. W. Johansson framförts rörande den orättvisa, som delägarna ledo genom att de måste erlägga skatt för allmänningsskogen, vilket de icke skulle hava behövt, därest densamma ej avsatts såsom gemensamhetsskog. Johansson ville ock framhålla, att i dessa trakter en större del av skogsanslaget avsatts till allmänning än i vissa andra delar av lappmarkerna. Då nu statsmakterna tydligen hade för avsikt att frigöra domänverket från förvaltningen av allmänningsskogarna, framträdde med skärpa det önskemålet, att förvaltningen av dessa skogar måtte så ordnas, att delägarna icke behövde vidkännas några kostnader därför. Först när förvaltningsfrågan ordnats, kunde delägarna anse sig likställda med övriga skogsägare. För förverkligande av berörda önskemål borde i första hand övervägas, att statsmakterna lämnade bidrag till förvaltningen. Skulle detta icke anses lämpligt, borde övervägas, huruvida icke skogsvårdsstyrelsen skulle kunna vara delägarna behjälplig med skogens skötsel på samma sätt som styrelsen bistode andra enskilda skogsägare. Förvaltningsåtgärderna å allmänningsskogen bestode huvudsakligen i utstämplingar och vissa skogsvårdsåtgärder. De senare kunde icke bliva så omfattande med hänsyn till att någon större förbättring av skogsbeståndet knappast stode att vinna. Förvaltningen skulle under nu angivna förhållanden kunna ordnas med en billigare arbetskraft än en jägmästare, därest skogsvårdsstyrelsen hade överinseendet över förvaltarens åtgärder. Skulle nu skisserade utväg för förvaltningsfrågans ordnande icke heller anses framkomlig, ville Johansson ifrågasätta, om icke den nu gällande förvaltningsordningen kunde bibehållas. Jägmästaren S. Grenholm upplyste, att återväxtförhållandena å allmänningsskogen vore dåliga. Tillväxtskogen utgjorde sålunda endast 20 procent, under det att den övermogna och skadade skogen uppginge till 80 procent. Till följd härav måste så småningom virkesuttagen å skogen minskas. Kronojägaren R. H. Johansson uppgav, att virkesförsäljning från de samfällda husbehovsskogarna förekomme i mycket ringa omfattning. Å de flesta av dessa skogar uttoges virket till husbehov. Då försäljning skedde, innefattade denna merendels endast ett byte. Annat för delägarna mera lämpligt virke inköptes nämligen vanligen i stället för det försålda. Oscar Johansson yttrade: Skogen å allmänningen vore dålig och gammal. Å vissa delar av allmänningen kunde ingen skog alls uttagas. Från allmänningen hade delägarna merendels icke erhållit större avkastning än att de därmed kunnat gälda hälften av skatterna med undantag av kommunalskatten. Ett år hade de emellertid erhållit 30 kronor per skäl i utdelning och detta hade räckt till gäldande av hela skatten. Ibland hade nästan ingen inkomst erhållits från skogen och under sådana år hade lån måst upptagas för att kunna lämna delägarna någon utdelning. Å dessa lån hade sedermera måst gäldas dryga räntor. Vid upprättandet av hushållningsplanen, vilket dragit en kostnad av 17 000 kronor, hade lån också måst upptagas. Från sin egen fastighet kunde Johansson icke försälja något virke, vadan han från sin egen skog icke hade någon kontant inkomst. Under hänvisning till det anförda begärde Johansson, att staten skulle övertaga kostnaderna för förvalt-

237 ningen och bevakningen. Skulle delägarna själva betala den tilltänkta förvaltningen, finge de ingen nytta av allmänningsskogen. August Eriksson framhöll, att delägarna borde erhålla samma ställning och förmåner som de skogsägare, vilkas skogar vore ställda under skogsvårdsstyrelsens tillsyn samt att skogen borde få av delägarna förvaltas under samma villkor, som gällde för dessa skogar. Vore statsmakterna villiga att bekosta förvaltarens lön, funne delägarna detta givetvis fördelaktigt. J. W. Johansson anförde: För delägarna vore det likgiltigt, huruvida allmänningsskogen stode under domänstyrelsens eller skogsvårdsstyrelsens tillsyn. För dem vore huvudsaken, att förvaltningskostnaderna ej stege så, att de bleve ruinerande. Lämpligast vore, om staten ville gälda kostnaderna för förvaltningen. En förvaltare torde då kunna anställas för Sorsele övre, Tärna och Stensele samt Vilhelmina övre allmänningsskogar. Johansson insåge väl, att skogsvårdsstyrelsens tjänstemän icke helt kunde förvalta allmänningsskogen för delägarna. Dessa kunde sålunda icke påtaga sig förandet av räkenskaperna för allmänningsskogen. I fråga om bevakningen å skogen ville Johansson framhålla, att staten hade ett intresse i att övervaka jakten och fisket och att tillse, att ingen skadegörelse skedde å naturen. I sammanhang med att staten fullgjorde denna naturbevakning kunde staten även ombesörja själva skogens bevakning. Enligt Johanssons uppfattning borde ock i den nya lagstiftningen sörjas för, att delägarna i allmänningsskogen komme i åtnjutande av de statsbidrag, som genom skogsvårdsstyrelsen ställdes till skogsägarnas förfogande. De i lagförslaget upptagna bestämmelserna om försäljning och införlivning av mark vore lämpliga. Ett behov förefunnes i fråga om Tärna och Stensele allmänningsskog av dessa bestämmelser. Johansson hemställde slutligen, att kommissionen måtte upptaga frågan om inlösen av ströängarna å allmänningsskogen. P. A. Andersson upplyste, att det funnes ett flertal jordbrukare inom Tärna och Stensele socknar, som icke hade del i allmänningen och som saknade skog. Från dessa hade ofta framställts begäran att få virke från allmänningsskogen. Dylika framställningar hade merendels bifallits. Emellertid ansåge Andersson, att åtgärder borde vidtagas, så att de erhölle skog från kronomark. Samtliga närvarande delägare i Tärna och Stensele allmänningsskog förenade sig om det uttalandet, att därest staten betalade kostnaderna för skogens förvaltning och bevakning, de intet hade att erinra mot det tilltänkta lagförslaget, såvitt detta rörde allmänningsskogen. Ernst Johansson anförde härefter rörande förslaget, att de samfällda husbehovsskogarna skulle lyda under samma regler som allmänningsskogen. För delägarna kunde det synas likgiltigt, om en dylik ordning stadgades, då staten enligt förslaget skulle betala förvaltningskostnaderna, men Johansson kunde icke underlåta att uttala, att enligt hans mening förslaget medförde en betydlig överorganisation i fråga om förvaltningen av de samfällda husbehovsskogarna. Så t. ex. funnes icke något behov av revision av denna förvaltning, enär merendels någon försäljning av virke från dessa skogar ej ägde rum. Det bleve ock svårt för delägarna att sätta sig in i och tillämpa en så omfattande lagstiftning som den av kommissionen föreslagna. Johansson ansåge, att det borde övervägas att i fråga om dessa skogar meddela enklare bestämmelser. Kronojägare R. H. Johansson instämde i vad Ernst Johansson yttrat. Enligt hans mening vore det tillräckligt med den bystyrelse, som för närvarande funnes för dessa skogar. Sedan sammanträdet härefter avslutats, fortsatte kommissionen besiktningen av allmänningsskogen och vissa av de samfällda husbehovsskogarna.

238 Den 5 augusti. Denna dag höll kommissionen sammanträde i Vilhelmina. Till sammanträdet hade infunnit sig ordföranden i allmänningsstyrelsen för Vilhelmina övre allmänningsskog Ernst S. Bergfors i Dorris samt ledamöterna i styrelsen Ernst A. Salvin i Stalon och fjärdingsmannen Erik August Westerlund i Dikanäs ävensom delägaren i skogen J. M. Abrahamsson i Stalon. Därjämte närvar förvaltaren av skogen, jägmästaren i Vilhelmina revir M. Peterson. Kommissionens ordförande lämnade till en början en redogörelse för det blivande förslaget till lagstiftning rörande allmänningsskogarna. Jägmästaren M. Peterson upplyste, att allmänningsdelägarna erlade ersättning till domänstyrelsen för förvaltarens arbete med 2 700 kronor om året samt att delägarna för bevakningen av skogen betalat domänverket 2 868 kronor 94 öre för år 1936. Sistnämnda ersättning uträknades för varje år efter det arbete, som bevakningen förorsakade domänverket. För år 1935 hade ersättningssumman varit betydligt lägre. För bevakningen anlitades två kronojägare. Deras arbete med bevakningen av allmänningsskogen toge emellertid endast en mindre del av deras arbetstid i anspråk. Härefter yttrade Ernst Bergfors: Han ansåge, att kostnaderna för allmänningsskogens förvaltning borde gäldas av statsmedel. Såsom skäl härför ville han anföra följande. Skogstilldelningen i den övre delen av socknen hade varit mindre än nedanför odlingsgränsen. Vid avvittringen hade jordägarna tilldelats 1 500 hektar skogsmark per mantal, och därav hade 800 hektar avsatts till allmänningsskogen. Skogen vore dålig och av fjällskogsnatur. Sedan år 1918 hade delägarna i genomsnitt i utdelning från skogen erhållit allenast 11 kronor om året per 1/64 mantal. Allmänningsskogen hade avsatts till jordbrukets stödjande. Skulle delägarna nu helt betala förvaltningskostnaderna, skulle allmänningen icke bliva till något gagn för dem, om den ens skulle kunna bära kostnaderna för förvaltningen. Hittills hade delägarna för förvaltningen till domänstyrelsen erlagt allenast 1 764 kronor i medeltal per år. De skogsägare, som hade sina skogar i nedre delen av socknen och vore ställda under skogsvårdsstyrelsens tillsyn, hade kostnadsfritt biträde av skogsvårdsstyrelsens tjänstemän samt komme dessutom i åtnjutande av statsbidrag till vissa skogsvårdsåtgärder. Delägarna i allmänningsskogen borde komma i åtnjutande av samma förmåner. Bergfors tillade härefter, att de tilltänkta bestämmelserna rörande försäljning av mark vore i fråga om Vilhelmina övre allmänningsskog av behovet påkallade, enär önskemål förekommit att få förvärva mark till bostads- eller egnahemslägenheter. Något behov av bestämmelser rörande inköp och införlivning av mark förefunnes icke för närvarande, men förhållandena härutinnan kunde i framtiden förändras, vadan det vore önskvärt, att föreskrifter i ämnet funnes i den nya lagen. Ernst A. Salvin förklarade sig instämma i Bergfors' yttrande. Salvin ville därjämte framhålla, att enligt hans mening bevakaren å allmänningsskogen icke behövde vara forstligt utbildad, utan därtill borde kunna anlitas vilken respektabel person som helst. Den enligt förslaget tilltänkta förvaltningen trodde Salvin skulle draga en kostnad av 20 000 kronor för år. Denna kostnad kunde delägarna icke bära. I lagen måste de därför garanteras bidrag av statsmedel för framtiden. Skulle dylikt bidrag icke erhållas, ansåge Salvin, att det vore lika bra att delägarna icke hade allmänningen. — I fråga om skogsmedelsfonden ansåge Salvin, att denna även efter den nya lagens ikraftträdande tillsvidare borde förvaltas av länsstyrelsen. Allmänningsstyrelsen borde emellertid berättigas att i viss utsträckning få använda fondens kapital till grundförbättringar å skogen ävensom till gäldande av skatterna för skogen sådana år, då inkomsterna icke försloge härtill. J. M. Abrahamsson instämde i Bergfors' och Salvins yttranden.

239 Fjärdingsmannen Erik August Westerlund förklarade sig jämväl biträda Bergfors' och Salvins uttalanden. Westerlund tillade härutinnan: Han hade kännedom om att enskilda skogsägare, vilkas skogar löde under lappmarkslagen, haft betydande inkomster från sina skogar. Delägarna i allmänningsskogen ansåge det vara ett berättigat krav att i fråga om skogsvården komma i samma ställning som de skogsägare, vilkas skogar avvittrats vid den tidigare avvittringen. Det skulle verka orättvist om de, som blivit sämst lottade i fråga om skogstilldelningen, skulle själva få bekosta sin förvaltning. Erhölle de ej statsbidrag, vore det bättre, att allmänningen skiftades mellan delägarna. Härefter förenade sig allmänningsstyrelsen om det yttrandet, att de i första hand önskade att allmänningen komme under skogsvårdsstyrelsens tillsyn och att skogsvårdsstyrelsens tjänstemän utsynade och stämplade samt biträdde med skogsvården på samma sätt som i fråga om enskilda skogar under lappmarkslagen. Försäljning av virket ville styrelsen själv ombesörja eller ock erhålla biträde därmed av länsstyrelsen. Skulle denna anordning icke kunna genomföras utan det ansåges nödvändigt att anställa en förvaltare för allmänningsskogen, önskade allmänningsstyrelsen, att statsbidrag lämnades till förvaltningen. Erik August Westerlund anförde härefter vidare, att det vore önskvärt, att allmänningsstyrelsen i den nya lagen tillerkändes större frihet att verkställa underhandsförsäljningar. Understundom hade det nämligen visat sig svårt att få allt virke försålt å auktion. Westerlund funne det ock önskvärt, att möjlighet öppnades för delägarna att kunna försälja mark från allmänningsskogen. Ett annat önskemål vore, att de ströängar, som funnes inom allmänningsskogen, införlivades med denna. Genom tilläggsavvittringen hade kronan numera blivit ägare till dessa ängar. Westerlund ansåge, att kronan utan ersättning borde till delägarna överlåta sin rätt till ängarna. För närvarande finge delägarna i de fall, då ängarna upplåtits till brukande genom länsstyrelsen, uppbära avgälderna för ängarnas brukande. Ströängarna vore icke röslagda utan endast till sina gränser utmärkta på avvittringskartorna. Sedan sammanträdet härefter avslutats, företog kommissionen besiktning av vissa delar av allmänningsskogen mellan Vilhelmina och Kultsjöluspen.

Den 6 augusti. Denna dag sammanträdde kommissionen i Dorotea. Till sammanträdet hade infunnit sig ordföranden i styrelsen för Dorotea övre allmänningsskog, tillika allmänningsskogens förvaltare, skogschefen hos Kramfors aktiebolag jägmästaren E. W. Ronge i Kramfors samt ledamöterna av styrelsen förvaltaren T. Sundberg i Dorotea samt inspektören A. P. Andersson, likaledes i Dorotea. Jägmästaren E. W. Ronge upplyste, att de fastigheter, som ägde del i allmänningsskogen, omfattade tillhopa 208 skäl samt att pensionsstiftelsen för befattningshavare vid Kramfors aktiebolag ägde största delen därav eller 178 skäl. Av återstoden ägde Kramfors aktiebolag 27 skäl och Sundsvalls enskilda bank aktiebolag 3 skäl För närvarande påginge emellertid avstyckningar och försäljningar från stiftelsens och Kramfors bolags mark. Tjugu lotter hade hittills försålts, därav 17 av stiftelsen och 3 av bolaget. Ännu återstode osålda 3 å 4 lotter. Samtliga avstyckade försäljningslotter torde under loppet av nästa år bliva lagfarna för de nya ägarna. De försålda lotterna hade tillagts omkring 25 procent av delaktighetstalet i allmänningsskogen. Sedan kommissionens ordförande härefter lämnat en redogörelse över det tilltänkta lagförslagets innehåll, anförde jägmästaren E. W. Ronge: Han funne förslaget i huvudsak tillfredsställande. Förvaltningen borde emellertid ordnas på ett ekono-

240 miskt sätt. Allmänningsskogen kunde icke bära kostnaderna för en egen förvaltare, utan förvaltaresysslan måste lämnas till en lämplig person såsom bisyssla. Härvid borde man i fråga om Dorotea övre allmänningsskog liksom hittills anlita den förefintliga förvaltningsorganisationen hos Kramfors aktiebolag. Vad Ronge nu anfört gällde ock den ordinarie bevakare, som erfordrades för allmänningsskogens bevakning. Ronge funne det angeläget, att den nya lagen medgåve försäljning under hand. Dylikt försäljningssätt tillämpades redan nu i icke ringa omfattning. De tilltänkta bestämmelserna rörande rätt att upplåta mark från allmänningsskogen vore tillfredsställande. Bestämmelserna finge särskild betydelse, då en gång i framtiden skogsbetet måste avlösas och m a r k i stället upplåtas för ordnad beteskultur. Ronge ville dock ifrågasätta, huruvida det vore nödvändigt att underställa varje försäljning Kungl. Maj:ts prövning. Ronge såge ock med tillfredsställelse föreskriften i förslaget, att vid fastställelse av hushållningsplaner skogsvårdsstyrelsen skulle förstärkas med en i skogsindelningsfrågor särskilt kvalificerad ledamot. Däremot funne Ronge den tillärnade bestämmelsen rörande rösträttens begränsande, så att ingen finge rösta för mer än 1 /io av det å stämman representerade sammanlagda röstetalet, ingiva stora betänkligheter. Denna begränsning vore enligt Ronges mening alldeles för sträng. Ronge ville framhålla, att i flottningsföreningarna begränsningen vore betydligt mindre. Ronge hemställde, att lagen måtte avfattas så, att möjlighet öppnades att i reglementet medge en mindre begränsning i rösträtten än den nyss angivna. Förvaltaren T. Sundberg upplyste, att allmänningsskogens kostnader för förvaltarens avlöning jämte arvode till ordföranden i styrelsen för närvarande uppginge till 700 kronor för år samt att kostnaderna för bevakningen stege till 200 kronor för år. De årliga omkostnaderna för förvaltningen i övrigt stannade vid omkring 600 kronor. Under år 1936 hade kostnaderna för skogsvårdsåtgärder, huvudsakligen hyggesröjningar, uppgått till 250 kronor. Skogsmedelsfonden uppginge till omkring 13 000 kronor. Inom allmänningsskogen funnes inga ströängar. Sedan sammanträdet med styrelsen för Dorotea övre allmänningsskog härefter avslutats, höll kommissionen enskild överläggning. In fidem: B.

Fallenius.

Bilaga IK

GENERALSTABENS LITOGR ANSTALl STHLM 1937

Karla över

allmänningsskogar /

l/ösferbottens och Norrbottens

län

I Allmänningsskogar \^B i Nybyggesa/lmön ingår ___ Ödlingsgräns ——. Lappmarksgräns —*—. Länsgräns Öackengräns SENERALSTABENS LITOGR. ANSTALT. STHLM 1937

245 Bilaga V.

F ö r s l a g till k u n g ö r e l s e o m ä n d r a d l y d e l s e av m o m . 1 k u n g ö r e l s e n den 27 juni 1927 ( n r 270) a n g å e n d e v i l l k o r e n för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag. Härigenom förordnas, att mom. 1 kungörelsen 27 juni 1927 angående villkoren för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag 1 skall erhålla följande ändrade lydelse: Mom. 1. F r å n statens skogsutdikningsanslag kan anvisas dels statsbidrag till utförande inom område, vara skogsvårdslagen, lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna äger tilllämpning, av torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan hos m a r k med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd, dels ock särskilt förvaltningsbidrag, varom i mom. 2 sägs.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1940. 1

Senaste iydelse, se 1933: 58L

16—37860:.

240 Bilaga

VI.

F ö r s l a g till k u n g ö r e l s e o m ändrad l y d e l s e av m o m . 1 k u n g ö r e l s e n den 27 juni 1930 (nr 270) a n g å e n d e v i l l k o r e n för statsbidrag från statens s k o g s o d l i n g s a n s l a g . Härigenom förordnas, att mom. 1 kungörelsen den 27 juni 1930 angående villkoren för statsbidrag från statens skogsodlingsanslag 1 skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse: Mom. 1. Från statens skogsodlingsanslag må anvisas statsbidrag tili utförande inom område, vara skogsvårdslagen, lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna äger tillämpning, av företag, som avser skogsodling eller annan åtgärd för vinnande av ändamålsenlig skogsproduktion å följande marker med otillfredsställande skogstillstånd, nämligen: l:o) skogsmark i mom. 2 förmäles.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1940. 1

Senaste lydelse, se 1933: 582.

*

Statens offentliga utredningar 1937 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Betänkande med förslag till revision av förvarings- och interneringslagarna m. m. [3] Lagberedningens förslag till lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser m. m. [13] Promemoria ang. grunderna för en reform av lagstiftningen om rätt till Utterära och musikaliska verk. [18] Förslag till ändrad lagstiftning om sammanträffande av brott jämte motiv. [24] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. 1934 års nämnd för städningsutredning. Betänkande med speciella beräkningar och förslag rörande ersättningarna för städningsarbete inom vissa statliga ämbetslokaler i Stockholm m. m. [7] Utredning ang. de rättsbildade domsagobiträdenas anställnings- och avlöningsförhållanden. [20] Kommunalförvaltning.

Statens och. k o m m u n e r n a s flnansväsen. Betänkande med förslag till lönereglering för lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor, kommunala flickskolor och högre folkskolor. [27]

Politi.

Nationalekonomi och socialpolitik. Socialiseringsproblemet. 2. Hushållsräkningens problem och faktorer. [1] Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunionen. 2. [2] Statslotteriutredningen. Betänkande med förslag rörande svenskt penninglotteri. [4] Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1936. [12] Hembiträdesutredningens betänkande. 1. Betänkande och förslag i Iråga om utbildning av hembiträden. [16] Betänkande med utredning och förslag rörande beredskapsarbeten. [26] H ä l s o - och sjukvård. Yttrande i abortfrågan. [6] Betänkande ang. pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet. [23] Betänkande med förslag till lag om skyddskoppympning m. m. [28]

F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. Betänkande med förslag ang. den statsunderstödda vattenavlednings- och avdikningsverksamheten samt därmed sammanhängande spörsmål. [8] Utredning rörande jordbrukets läge i Norrland medj vissa förslag till åtgärder till förbättrande av den norr-i ländska jordbrukarbefolkningens ekonomiska ställ-i ning. [9] Betänkande med förslag ang. rätt till fiske i Vä-j nern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. 1. Lagförslag och motiv. [10] 2. Kartbilagor. Vänern och Hjälmaren. [11] Betänkande med förslag till vissa lagstiftningsåtgärder) till motverkande av överdriven skuldsättning inom jordbruket. [14] Betänkande med förslag till åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreatur. [19] Betänkande med förslag till lag om minimilöner för lantarbetare. [21] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till lagstiftning ang. särskilda husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. m. [5] Betänkande med förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och-Dalarna m. m. [29] Industri. H a n d e l och sjöfart. Kommunikationsväsen. Utredning med förslag till vissa åtgärder för trafiksäkerhetens höjande vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg samt järnvägarnas beredande av bidrag av automobilskattemedel till säkerhetsanordningarna vid dylika korsningar. [15] Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen.

Undervisningsväsen, Andlig odling i övrigt. Efterskrift till »Kyrkogodset i Skåne, Halland och Blekinge under dansk tid». [22J

Försvarsväsen. Betänkande ang. vissa med frivillig anskaffning av luftvärnsmateriel sammanhängande frågor. [17] Utredning rörande flottans fartygstyper m. m. [25]

Allmänt näringsväsen. Utrikes ärenden. Internationell r ä t t .

378607 Isaac Marcus Boktr.-A.-B., Stockholm 1937