Betänkande med förslag till skogsvårdslag m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

o

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R

1946:41

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

SKOGSVÅRDSLAG M.M. A V G I V E T AV

KUNGL.

SKOGSSTYRELSEN

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1946 K r o n o l o g i s k

1. B e t ä n k a n d e angående rundradion i Sverige. Dess aktuella behov ock riktlinjer för dess framtida verksamhet. Norstedt. 167 s. K. 2. Dödföddheten och tidigdödligheten i Sverige. Dess s a m b a n d med nativitetsminskningen och dess förhållande vid olika former a v förlossningsvård s a m t dess socialmedicinska och befolkningspolitiska betydelse. Av C. Gyllenswärd. Beckman. 115 s. S. 3. B e t ä n k a n d e m e d förslag till ä n d r a d e g r u n d e r för flottningslagstiftningen m. m. Haeggström. 99 s. J o . 4. B e t ä n k a n d e med förslag angående uniformspliktens omfattning för viss personal vid försvarsväsendet. V. Petterson. 59 s. F ö . 5. B e t ä n k a n d e o m barnkostnadernas fördelning med förslag angående allmänna barnbidrag m. m . V. Petterson. 351 s. S. 6. B e t ä n k a n d e o m barnkostnadernas fördelning m e d förslag angående allmänna barnbidrag ni. m. Bilagor. Beckman. 153 8. S. 7. B e t ä n k a n d e och förslag rörande å t g ä r d e r för a t t begränsa antalet kontraktsanställt m a n s k a p inom krigsmakten. B e c k m a n . 136 s. F ö . 8. 1941 års lärarlönesakkunuiga. B e t ä n k a n d e med förslag till bostållsordning för folkskolans lärare m. m . Marcus. 146 s. F i . 9. 1945 å r s universitetsbcredning. 1. Docentinstitutionen. Haeggström. 62 s. 10. Betänkande med förslag till omorganisation av vägoch vattenbyggnadsstyrelsen m.m. K a t a l o g - och Tidskriftstryck. 217 s. K. 11. 1940 å r s skolutrednings b e t ä n k a n d e n och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. Allmän del. I d u n . 341 s. E. 12. B e t ä n k a n d e om tand'akarutbildningens ordnande m. m. Del 1. Beckman. 216 s. E. 13. Investeringsutredningens b e t ä n k a n d e med utredning rörande personal- och materielresurser m . m. för genomförande av ett arbetsprogram enligt av utredningen tidigare framlagt förslag. Marcus 72 s. Fi. 14. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 4. Realskolan. Praktiska linjer. I d u n . 193 s. E. 15. 1940 å r s skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. B . Förslag till undervisningsplaner. I d u n . 253 s. E. 16. B e t ä n k a n d e angående forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland. V. P e t terson. 133 s. J o . 17. Den familjcvårdando socialpolitiken. Beckman. 132 s. S. 18. P M angående utvecklingsplanering p å jordbrukets område. Marcus. 252 s. J o . 19. B e t ä n k a n d e m e d förslag rörande den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation. I d u n . 92 s. Fo. 20. B e t ä n k a n d e angående den centrala organisationen av det civila medicinal- och veterinärväsendet. I d u u . 361 s. S. 2 1 . B e t ä n k a n d e m e d utredning och förslag angående r ä t t e n till arbetstagares uppfinningar. Norstedt. 71 s. Ju.

f ö r t e c k n i n g

22. B e t ä n k a n d e mod förslag till ordnande av kreditg nings- och rådgivningsverksamhet för h a n t v e r k i småindustri samt bildande a v företagarnämnc Marcus. 144 8. H. 23. Socialvårdskommitténs b e t ä n k a n d e . 12. Utrednj och förslag angående moderskapsbidrag. Beckmi 115 s. S. 24. K o m m i t t é n s för partiellt arbetsföra b e t ä n k a n d e Förslag till effektiviserad k u r a t o r s - och arbetsf medlingsverksamhet för partiellt arbetsföra m. i Katalog- och Tidskriftstryck. 200 s. S. 25. B e t ä n k a n d e med förslag till lag med särskilda 1 stämmelser o m uppfinningar m . m . a v betyde för rikets försvar. Norstedt. 37 s. J u . 26. B e t ä n k a n d e angående tjänstepensionsförsäkring* organisation. Marcus. 71 s. II. 27. B e t ä n k a n d e med förslag till investeringsreserv ; budgetåret 1946/47 av statliga, k o m m u n a l a och sta understödda anläggningsarbeten. Marcus, vij, 37i Fi. 28. Bilagor till b e t ä n k a n d e med förslag till investerin; reserv för b u d g e t å r e t 1946/47 a v statliga, komn nala och statsunderstödda anläggningsarbeten. Mi cu8. 95 s. Fi. 29. 1943 å r s jordbrukstaxeringssakkunniga. B e t ä n k a r med förslag till ändrade bestämmelser i fråga < taxering a v inkomst av jordbruksfastighet s a m t ] om jordbruksbokföring. Marcus. 282 s. 3 bil. Fi. 30. Socialutbildningssakkunniga. 2. U t r e d n i n g och fi slag rörande statsvetenskapliga examina m . Haiggström. 127 s. E. 31. 1940 å r s skolutrednings b e t ä n k a n d e n och utr< ningar. 6. Skolans inre arbete. S y n p u n k t e r p å fo, r a n och undervisning. I d u n . 194 s. E. 32. B e t ä n k a n d e med förslag till förordning angåen allmänt k y r k o m ö t e m. m . Hasggström. 161 s. E. 33. Försäkringsutredningen. Förslag till lag om fi säkringsrörelse m . m . 1. Lagtext. Norstedt, iv, 1 s. H. 34. Försäkringsutredningen. Förslag till lag om f< säkringsrörclse m. m . 2. Motiv. Norstedt, v i , 4 s. II. 35. S t a t s m a k t e r n a och folkhushållningen under d till följd a v stormaktskriget 1939 i n t r ä d d a krise Del 6. Tiden juli 1944—juui 1945. I d u n . 476 s . I 36. P a r l a m e n t a r i s k a undersökningskommissionen ang ende flyktingärenden och säkerhetstjänst. 1. Bota kände angåonde flyktingars behandling. Beckma 500 s. S. 37. Socialvårclskommitténs b e t ä n k a n d e . 13. F ö r s l a g a gående folkpensioneringens administrativa haiulh vande m . m . V. P e t t e r s o n 114 s. S. 38. B e t ä n k a n d e m e d förslag rörande officersutbil ningen inom a r m é n m . m. Haeggströni xiij, 504 Fö. 39. D e n svenska växtodlingens utvecklingstendens s a m t dess inriktande efter kriget. I d u n . 106 s. Jo 40. B e t ä n k a n d e angående h a n t v e r k e t s o c h småind striens befrämjande. Marcus. 192 s. H. 4 1 . Betänkande med förslag till skogsvårdslag m . i Marcus. 430 s. J o .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, å r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t . ex. E. = ecklesiastikdepartementet Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens, offentliga utredningars y t t r e anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR JORDBKUKSDEPAUTEMENTET

1946:41

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

SKOGSVÅRDSLAG M. M. AVGIVET AV

KUNGL.

SKOGSSTYRELSEN

S T O C K H O L M 1946 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 467510

^

'i •

Till

KONUNGEN.

Skogsstyrelsen får härmed jämlikt erhållet uppdrag i underdånighet överlämna betänkande med förslag till skogsvårdslag m. m. Jämlikt Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande förordnades den 14 septem-

4 ber 1942 hovrättsrådet, sedermera revisionssekreteraren, G. H. Bogren att såsom särskild sakkunnig Inträda skogsstyrelsen med ifrågavarande utredningsuppgifter. Den 15 september 1942 förordnade statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet jämlikt nådigt bemyndigande såsom särskilda sakkunniga vid utredningen dåvarande statssekreteraren, numera ledamoten av riksdagens första kammare, B. Näsgård, ledamöterna av samma kammare, lantbrukaren O. L. Tjällgren, friherre G. S. Beck-Friis, hemmansägaren P. J. Näslund och redaktören H. Sten, ledamoten av riksdagens andra kammare greve T. G. A. von Seth, professorn C. H. Petterson, länsjägmästaren C. G. Chöler, skogschefen G. I. Ekman och jägmästaren A. Jansson. Genom beslut den 25 september 1942 förordnade Eders Kungl. Maj:t byråchefen i skogsstyrelsen, jägmästaren F. Johansson att såsom särskild sakkunnig biträda skogsstyrelsen vid verkställandet av ifrågavarande utredning. Den 18 oktober 1943 blev t. f. statssekreteraren, numera statssekreteraren, hovrättsrådet B. A. Fallenius förordnad att såsom särskild sakkunnig biträda skogsstyrelsen med förenämnda utredningsuppgifter. De i betänkandet förekommande statistiska uppgifterna ävensom redogörelsen för de skogliga förhållandena inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar hava utarbetats av jägmästaren Jansson med stöd av bland annat uppgifter från statens skogsforskningsinstitut. Ett antal framställningar, som av Eders Kungl. Maj:t överlämnats till skogsstyrelsen, hava tagits i beaktande vid utredningens verkställande. Särskilda yttranden hava avgivits dels av herrar friherre Beck-Friis, Bogren, Chöler, Ekman, Näslund, Petterson och greve von Seth gemensamt och dels av herr Bogren. I detta ärendes avgörande hava, förutom undertecknad Strindlund, deltagit ledamöterna i skogsstyrelsen riksdagsmannen A. Andersson, landstingsmannen B. Ekström, revisionssekreteraren E. Hagbergh och direktören B. Holmbäck. Föredragande har varit byråchefen Johansson. Stockholm den 27 maj 1946. Underdånigst GERH. STRINDLUND FOLKE JOHANSSON

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till skogsvårdslag Härigenom förordnas som följer: 1 kap. Allmänna bestämmelser 1 §• Skogsmark skall enligt vad i denna lag stadgas användas till skogsbörd. Med skogsmark förstås mark, som kan anses lämplig för skogsproduktion och ej i väsentlig utsträckning utnyttjas för annat ändamål. 2 §.

Skog bör skötas så, att markens virkesalstrande förmåga på lämpligt sätt utnyttjas, under beaktande av att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes och såvitt möjligt jämn avkastning erhålles. 3 §.

I avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt denna lag äro förenade med äganderätt till fast egendom, vare åbo å kronohemman eller krononybygge under stadgad åborätt likställd med ägare. 2 kap. Om tillsynsmyndigheter 4 §. För varje landstingsområde skall finnas en skogsvårdsstyrelse, vilken skall utöva uppsikt över att skog, som lyder under denna lag, skötes i enlighet med vad i lag eller författning finnes stadgat. Där Konungen så förordnar, må skogsvårdsstyrelses verksamhet omfatta annat område än landstingsområde. I fråga om skogsmark, belägen inom området för stad, som icke deltager i landsting, utövas tillsynen av skogsvårdsstyrelsen inom det landstingsområde, varav staden omgives. 5 §. Skogsstyrelsen skall övervaka skogsvårdsstyrelsernas verksamhet enligt denna lag samt meddela de råd och anvisningar, som kunna anses påkallade.

6 3 kap. Om avverkning 6 §.

Utvecklingsbar skog må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas annorledes än genom gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig. Skog är att anse såsom utvecklingsbar, så länge densamma med lämplig skötsel kan förväntas lämna sådan avkastning, att det måste antagas bliva mera lönande att låta skogen kvarstå än att omedelbart avverka densamma.

Avverkning av skog, vilken icke är att anse såsom utvecklingsbar, må ej så bedrivas, att skogens återväxt avsevärt försvåras. 8 §. Å fastighet, där skog ej förekommer i större myckenhet än som erfordras för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov efter ortens förhållanden (husbehovsskog), må avverkning för annat ändamål icke äga rum, med mindre skogsvårdsstyrelsen därtill lämnat medgivande. 9 §. Finnes å fastighet skog utöver husbehovet och kan med hänsyn till ortens förhållanden självständigt jordbruk i allmänhet ej drivas å fastigheten utan varaktigt stöd av skogen (stödskog), må utan medgivande av skogsvårdsstyrelsen avverkning icke äga r u m i sådan omfattning, att fastigheten därefter uppenbarligen skulle lida brist på stödskog. 10 §. Avverkning av skog, som icke är att hänföra till vare sig husbehovsskog eller stödskog, må ej å någon fastighet utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd så företagas, att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma. 11 §• Utan hinder av vad i 9 och 10 §§ är stadgat må å där avsedd fastighet befintlig utvecklingsbar skog avverkas genom gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig. 12 §. Skogsvårdsstyrelsen äger efter ansökan förordna att, i den utsträckning så prövas lämpligt, två eller flera fastigheter må vid avverknings företagande behandlas såsom en enhet. Sålunda tillkommen brukningsgemenskap m å av skogsvårdsstyrelsen hävas, där någon av fastigheterna, utan att de samlas å en hand, övergår till ny ägare, som ej förut deltager i gemenskapen.

7 13 §. Besväras fastighet av servitut, som innefattar rätt till skogsfång, äger skogsvårdsstyrelsen, då skäl därtill äro, efter framställning av fastighetens ägare eller ägaren av den egendom, till vars förmån servitutet gäller, föreskriva, att å förstnämnda fastighet eller viss del därav avverkning av skog ej må ske annorledes än efter anvisning av skogsvårdsstyrelsen. Ändå att framställning ej skett, må sådan föreskrift meddelas, såframt en påbörjad eller planlagd avverkning finnes kunna medföra, att servitutet ej kan i avsedd utsträckning begagnas. 14 §. Vill någon, med hänsyn till av honom planlagd eller påbörjad avverkning, påkalla yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida viss skog är att anse såsom utvecklingsbar eller huru avverkning bör företagas utan att stadgandena i 6—10 §§ varda överträdda, äge han därom göra skriftlig ansökan hos skogsvårdsstyrelsen. Avverkning, som företages i överensstämmelse med sådant yttrande, är att anse såsom laglig. 15 §. 1 mom. Finner skogsvårdsstyrelsen undersökning å marken vara behövlig för prövning av fråga, som avses i 6, 8, 9, 10, 12, 13 eller 14 §, verkställes sådan undersökning av länsjägmästaren eller på annat sätt, varom styrelsen förordnar, och må, där frågans bedömande kräver särskild fackkunskap, utlåtande inhämtas från sakkunnig. Kostnad för dylik undersökning eller utredning skall utgå av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas; dock skall sökanden utgöra nödig hantlangning samt bekosta erforderlig uppskattning av skogstillgångarna å fastigheten ävensom, därest på hans begäran verkställes utsy ning eller utstämpling, utgiva ersättning härför efter grunder, som fastställas av skogsvårdsstyrelsen. 2 mom. Skogsvårdsstyrelses beslut i ärende, varom i 6, 8, 9, 10, 12, 13 eller 14 § sägs, skall innehålla de föreskrifter, som kunna anses påkallade, samt angiva den tid, högst tio år, för vilken beslutet är avsett att gälla. Beslutet skall så fort ske kan bevisligen tillställas sökanden. 16 §. Sker avverkning i strid mot bestämmelserna i detta kapitel eller mot föreskrifter, som meddelats med stöd av 6, 8, 9, 10, 12 eller 13 §, eller finner skogsvårdsstyrelsen på grund av företagen utstämpling eller eljest skälig anledning antaga, att avverkning planlagts, vilken skulle komma i strid mot nämnda bestämmelser eller föreskrifter, skall skogsvårdsstyrelsen, där ej annorledes i 17 § föreskrives, söka träffa överenskommelse med ägaren till den fastighet, vara avverkning sålunda ägt rum eller planlagts, rörande avverkningen å fastigheten och, där så anses påkallat, jämväl därmed sam-

brukad fastighet. Då avverkning verkställts eller planlagts av annan än ägaren, skall skogsvårdsstyrelsen söka få till stånd överenskommelse även med denne. Överenskommelse varom nu sagts skall avse en tid av högst fem är samt avfattas skriftligen. 17 §. 1 mom. Varder ej överenskommelse enligt 16 § träffad eller sker avverkning i strid mot sådan överenskommelse, äger skogsvårdsstyrelsen meddela förbud att å fastighet, som i 16 g angives, utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa avverkning, med rätt för skogsvårdsstyrelsen att begränsa förbudet att gälla allenast viss del av sådan fastighet eller eljest på visst sätt inskränka förbudet, såsom genom tillåtelse att avverka vissa träd eller bestånd eller att avverka till den av förbudet berörda fastighetens eller med denna sambrukad fastighets husbehov. Då det kan befaras, att överenskommelse enligt 16 § icke skall kunna träffas, eller då skyndsamhet är av nöden, må sådant förbud meddelas utan att försök göres alt få överenskommelse till stånd. Innan förbud varder meddelat, skall fastighetsägaren samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. Finner skogsvårdsstyrelsen saken sådan, att den ej tål uppskov, må dock meddelas förbud tills vidare och intill dess annorlunda varder förordnat. Avverkningsförbud skall utan hinder av besvär genast träda i kraft samt, där fråga icke är om förbud enligt första stycket sista punkten, gälla för en tid av högst fem år. Förbud vare gällande mot framtida ägare av skogsmarken. Om förbudets innehåll skall ofördröjligen genom skogsvårds styrelsens försorg fastighetsägaren samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne bevisligen underrättas. 2 mom. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga länsjägmästaren eller annan hos styrelsen anställd tjänsteman med högre skoglig utbildning att där det är av synnerlig vikt, att avverknings förbud kommer till stånd, innan styrelsen hinner sammanträda, meddela förbudet å styrelsens vägnar. Dylikt förbud skall delgivas den, som verkställt eller planlagt avverkningen. Kan denne ej anträffas, må delgivning ske genom att meddelande om förbudet anslås å avverkningsplatsen och uppläses för avverkningsmanskapet. Om sålunda meddelat förbud göre tjänstemannen utan dröjsmål anmälan hos styrelsens ordförande, och ankomme därefter på styrelsen att i ärendet förordna. Fastställes ej förbudet av styrelsen inom tjugu dagar efter det förbudet delgavs, vare detsamma förfallet. 3 mom. Meddelar skogsvårdsstyrelsen efter ansökan tillstånd, som i 1 mom. sägs, och finner styrelsen därvid erforderligt att verkställa utsyning eller utstämpling, skall skälig ersättning för sådan förrättning gäldas av sökanden. Vid dylik förrättning ävensom vid annan undersökning å marken, som skogsvårdsstyrelsen finner behövlig för prövning av ansökan om tillstånd varom nyss nämnts, skall sökanden utgöra nödig hantlangning

9 4 kap. Om åtgärder för betryggande av återväxt 18 §. Där vid avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, skola åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade området. Skyldigheten att vidtaga åtgärder, varom nu sagts, må ej upphöra, förrän återväxten nått den utveckling, att densamma icke längre är att räkna som plantskog. 19 §. Uppkommer i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller genom åverkan, skall vad i 18 § föreskrives om vidtagande av åtgärder för betryggande av nöjaktig återväxt efter avverkning äga motsvarande tillämpning, ändå att skyldighet därtill enligt sagda paragraf ej föreligger. Där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom åsidosättande av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen, må åtgärder för återväxtens betryggande icke fordras till större kostnad än som motsvarar värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka blivit så skadade, att de ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för betryggandet av nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning markägaren i anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära. Vad nu sagts om inskränkning i markägarens skyldighet att sörja för återväxten skall icke äga tillämpning, såvitt markägaren har möjlighet att av allmänna medel erhålla bidrag eller lån till kostnaderna för återväxtåtgärdema. 20 §. Skogsmarkens ägare är ansvarig för vidtagande av åtgärder, som finnas erforderliga för betryggande av skogsåterväxt. Råder tvist om äganderätten till marken, skall såsom ägare anses den, som med äganderättsanspråk innehar densamma. Har avverkning företagits av tidigare ägare eller av avverkningsrättsinnehavare, vare jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för kostnaderna för de återväxtåtgärder, som av hans avverkning föranledas. Vad för sådant ändamål utgivits må dock sökas åter av markens ägare, därest ej annat blivit avtalat eller, vad angår avverkningsrättsinnehavare, denne genom överskridande av den upplåtna avverkningsrätten själv varit vållande till att åtgärderna måst vidtagas. 21 §. Finner skogsvårdsstyrelsen, att åtgärder för betryggande av återväxt jämlikt denna lag äro eller kunna förväntas bliva påkallade, äge styrelsen med

10 markägaren söka träffa överenskommelse om samtliga de åtgärder, som för ändamålet böra vidtagas, och om den tid, inom vilken envar av dem skall vara fullgjord. Överenskommelse skall avfattas skriftligen. Kommer ej sålunda överenskommelse till stånd, må skogsvårdsstyrelsen hos skogsstyrelsen påkalla undersökning av avverkningsområdet. Skogsstyrelsen förordnar i anledning härav sakkunnig person att med biträde av två ojäviga gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som äro ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättningar eller ledamöter av häradsnämnd, å stället undersöka förhållandet. Om tiden för förrättningen skola genom förrättningsmannens försorg skogsvårdsstyrelsen och fastighetens ägare ävensom annan, som kan vara ansvarig för kostnaderna för återväxtåtgärderna, bevisligen underrättas. Synemännen skola till skogsvårdsstyrelsen avgiva redogörelse med förslag till de åtgärder, som för markens återställande i skogbärande skick må finnas nödiga. Stanna synemännen i olika meningar, varde de särskilda meningarna skogsvårdsstyrelsen meddelade. Sedan undersökning hållits, söke styrelsen ånyo få till stånd överenskommelse, som ovan sagts. 22 §.

Kan ej överenskommelse enligt 21 § träffas, hänskjute skogsvårdsstyrelsen saken till skogsstyrelsen. Denna äger föreskriva de åtgärder för återväxtens betryggande, som av förhållandena påkallas, samt förelägga viss tid, inom vilken vad sålunda föreskrivits skall vara fullgjort. 23 §.

Vad genom överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut blivit bestämt om åtgärder för betryggande av återväxt samt om tiden därför vare gällande mot framtida ägare av skogsmarken. 24 §.

Har den tid för vidtagande av åtgärd till återväxtens betryggande, som blivit bestämd genom överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut, gått till ända, och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke fullgjorts, late skogsvårdsstyrelsen genom besiktning å marken undersöka förhållandet. Dylik besiktning verkställes av länsjägmästaren eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad person jämte två av styrelsen tillkallade gode män, som i 21 § andra stycket omförmälas. Till sådan förrättning skall markägaren samt, där skogsvårdsstyrelsen avser att gent emot annan göra gällande förpliktelse att ansvara för återväxtkostnaderna, jämväl denne genom styrelsens försorg bevisligen kallas. Redogörelse över förrättningen skall till skogsvårdsstyrelsen avgivas. Erhålles skriftligt erkännande, att föreskriven åtgärd icke fullgjorts, vare besiktning ej av nöden.

11 Det ankommer på skogsvårdsstyrelsen att föranstalta om vidtagande av åtgärd, som enligt första eller andra stycket befunnits eftersatt. 25 §. Har åtgärd blivit enligt 24 § genom skogsvårdsstyrelsens föranstaltande vidtagen, äger på framställning av styrelsen överexekutor låta hos vederbörande omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva åtgärden som den foregående besiktningen, där styrelsen visar, att försummelse befunnits föreligga, och kostnadsbeloppet medelst behöriga räkningar styrkes. Vill den, av vilken kostnad sålunda utsökts, emot det till betalning fastställda beloppet anställa klander eller eljest söka återvinning, stämme in talan därom till domstol sist inom en månad från det uttagning av beloppet ägt r u m eller, därförutan, betalning skett med förbehåll om rätt for galdenaren att söka återvinning. 26 §. Företages avverkning på sådant sätt, att för erhållande av återväxt, som i denna lag stadgas, kommer att i mera betydande omfattning erfordras sådd, plantering eller andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, eller finner skogsvårdsstyrelsen på grund av företagen utstämpling eller eljest skälig anledning antaga, att avverkning planlagts, vilken skulle komma att kräva dylika åtgärder, äge skogsvårdsstyrelsen, där den ej i den i 14 § angivna ordning förklarat sådan säkerhet icke erforderlig, av vederbörande fordra, att betryggande säkerhet ställes för kostnad, som dessa åtgärder av styrelsen beräknas medföra. Varder ej på anfordran säkerhet ställd, må skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud, som i 17 § sägs. Sålunda meddelat förbud upphör, där yrkad säkerhet ställes eller erforderliga åtgärder till återväxtens betryggande vidtagits av den därtill skyldige eller betalning för åtgärd, som på hans bekostnad utförts, blivit skogsvårdsstyrelsen gottgjord. 5 kap. Om åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd 27 §. Är å skogsmark skogstillståndet uppenbarligen otillfredsställande, vare markens ägare pliktig vidtaga sådana åtgärder, att inom skälig tid nöjaktig skog kommer att finnas å marken, ändå att skyldighet därtill enligt 4 kap. ej föreligger. Åtgärder enligt första stycket må dock icke påfordras för kostnad utöver värdet av de träd, som i samband med åtgärdernas vidtagande böra fallas, med mindre markägaren har möjlighet att härtill erhålla bidrag eller lån av allmänna medel.

12 28 §. Där skogsvårdsstyrelsen finner anledning antaga, att skogsmark är i sådant skick, att åtgärder enligt 27 § böra vidtagas, late skogsvårdsstyrelsen å stället undersöka förhållandet. Sådan undersökning verkställes av styrelsen eller efter styrelsens förordnande av länsjägmästaren eller annan hos styrelsen anställd tjänsteman med högre skoglig utbildning. Finnas vid undersökningen åtgärder enligt 27 § påkallade, skall skogsvårdsstyrelsen med markägaren söka träffa överenskommelse om samtliga de åtgärder, som för ändamålet böra vidtagas, och om den tid, inom vilken envar av dem skall vara fullgjord. Överenskommelse skall avfattas skriftligen. Varder ej sålunda överenskommelse träffad, gälle i tillämpliga delar vad i 21 § andra stycket och 22 § finnes stadgat. Erhålles ägarens skriftliga erkännande, att skogsmarken är i sådant skick, som i första stycket angives, vare undersökning, som där sägs, icke av nöden. 29 §. Vad enligt 28 § blivit bestämt om åtgärder för marks försättande i nöjaktigt skogligt skick samt om tiden för åtgärdernas fullgörande vare gällande mot framtida ägare av skogsmarken. 30 §. Har den för vidtagande av åtgärd enligt 28 § bestämda tid gått till ända, och förekommer anledning antaga, att åtgärden ej fullgjorts, skall vad i 24 och 25 §§ stadgats äga motsvarande tillämpning. 6 kap. Särskilda bestämmelser angående svårföryngrade skogar och skyddsskogar 31 §. Där i någon trakt på grund av skogsmarks belägenhet i havsbandet, på höjder eller eljest i särskilt exponerat eller i klimatiskt hänseende ogynnsamt läge det i allmänhet måste befaras, att i händelse av olämplig avverkning av befintlig skog återväxt skulle omöjliggöras eller avsevärt försvåras, må efter förutgången syn och undersökning Konungen förordna, att skog inom sådan trakt skall såsom svårföryngrad vara underkastad de i 32—34 §§ meddelade bestämmelserna. Konungen äger ock efter förutgången syn och undersökning förordna, att skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till skydd mot sand- eller jordflykt, skola såsom skyddsskogar lyda under bestämmelserna i 35 §. Finnes förordnande, som meddelats enligt första eller andra stycket, i sin helhet eller till någon del icke vidare vara behövligt, må detsamma av Konungen återkallas.

13 32 §.

I fråga om avverkning av svårföryngrad skog skall vad i 3 kap. är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande av vad nedan föreskrives. Finner skogsvårdsstyrelsen nödigt, att vissa träd överhållas såsom fröträd eller att till skydd för återväxten avverkning till husbehov inom visst område tills vidare ej må äga rum, äger styrelsen meddela föreskrift härom. I dylikt fall skola fröträden förses med tydliga märken och sådant område, varom nyss sagts, å marken tydligt utmärkas. Härefter må avverkning av fröträden eller inom området ej ske, förrän skogsvårdsstyrelsen därtill lämnat tillstånd. För annat ändamål än husbehov må, jämväl å fastigheter med skog utöver husbehovet, avverkning äga rum allenast med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Ägaren vare dock berättigad att erhålla tillstånd till avverkning på en gång i så stor utsträckning, som är med skogens återväxt förenlig; därvid skall iakttagas, att avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande, allenast må medgivas, om sådana åtgärder kunna företagas utan oskälig kostnad. 33 §.

Då tillstånd till avverkning enligt 32 § meddelas, skall i allmänhet ske utsyning, som verkställes av länsjägmästaren eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad sakkunnig person. Vid utsyningen skola såvitt möjligt de utsynade träden genom förrättningsmannens försorg förses med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke såväl vid roten som å stammen vid brösthöjd. Märket å roten skall vid avverkningen kvarlämnas å stubben. Föreskrift härom bör givas vid meddelandet av avverkningstillstånd. I stället för utsyning må, där sådant finnes vara tillräckligt, anvisning äga rum av viss trakt, därå avverkningen får företagas. Gränserna för trakten skola därvid tydligt utmärkas. Finner skogsvårdsstyrelsen uppenbart, att genom avverkning, vartill tillstånd sökes, skogens återväxt icke äventyras, vare utsyning eller anvisning cj erforderlig. 1 tillstånd till avverkning må jämväl intagas föreskrifter i avseende på sättet för avverkningen, om sådana finnas erforderliga. 34 §.

I fråga om åtgärder för betryggande av återväxt skall beträffande svarföryngrad skog, jämte vad i övrigt är stadgat i 4 kap., gälla att, då tillstånd till avverkning meddelas, skogsvårdsstyrelsen tillika skall föreskriva de åtgärder för återväxtens betryggande, med vilka den i 18 § stadgade skyldighet skall anses fullgjord, ävensom den tid, inom vilken åtgärderna skola vara verkställda. Beträffande återväxtåtgärder, som föreskrivits enligt denna paragraf, skall vad i 23—26 §§ är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning.

14 35 §. Vad i 32—34 §§ är stadgat beträffande svårföryngrad skog skall gälla även skyddsskog. Vid meddelande av föreskrift och beviljande av tillstånd enligt 32 § skall i fråga om avverkning i skyddsskog jämväl beaktas, att skyddet för angränsande marker icke må äventyras. Där för återväxtens främjande å skog, som avsatts till skydd mot flygsand, prövas erforderligt, att rätt till bete å skogen förbjudes helt eller i viss mån, såsom beträffande vissa slag av hemdjur eller viss tid av året, äger Konungen därom meddela föreskrift. 36 §.

Kostnad för förrättning enligt 33 § skall utgå av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas; dock skall sökanden utgöra nödig hantlangning.

7 kap. Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark 37 §.

Vad i denna lag stadgas utgöre ej hinder för skogsmarks omläggning vare sig till trädgård, åker, betesmark för varaktigt betesbruk, äng, byggnadstomt, väg eller till annat liknande ändamål, såframt marken är därtill lämplig och icke av större ytvidd än som kan anses skäligt. Dock erfordras för omläggning tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, därest marken ingår i område, angående vilket förordnande enligt 31 § meddelats, eller därest omläggning av annan skogsmark än nyss sagts till betesmark eller äng ifrågasattes. I förstnämnda fall må avverkning och omläggning medgivas allenast om marken prövas icke böra fortfarande användas för skogsbörd till skydd mot ödeläggelse av angränsande marker. Då tillstånd jämlikt denna paragraf lämnas, skall skogsvårdsstyrelsen meddela anvisning å de åtgärder, som för det avsedda ändamålet böra vidtagas, samt bestämma tid för fullgörandet av åtgärderna. I fråga om ärenden, som omförmälas i denna paragraf, skall vad i 15 § är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning. 38 §.

Har den för vidtagande av åtgärd enligt 37 § tredje stycket bestämda tiden gått till ända, och förekommer anledning antaga att, ehuru avverkning skett, åtgärden ej fullgjorts, skall vad i 24 § första och andra styckena stadgats om besiktning äga motsvarande tillämpning. Därest åtgärd för markens omläggning befunnits eftersatt, hänskjute skogsvårdsstyrelsen saken till skogsstyrelsen. Denna äger antingen förelägga ny tid för fullgörande av åtgärder, som för omläggningen äro erforderliga, eller för-

15 ordna om markens återförsättande i skogbärande skick och föreskriva vad därför skall vidtagas. Har skogsstyrelsen förordnat om markens återförsättande i skogbärande skick, och finnes anledning till antagande, att de i samband därmed föreskrivna åtgärderna icke fullgjorts å förelagd tid, gälle i tillämpliga delar vad i 24 och 25 §§ stadgats. 39 §. Vill markägaren verkställa sådan omläggning av marken, som enligt 37 § må ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, äge styrelsen avfordra honom skriftlig förbindelse att inom viss, av styrelsen godkänd tid vidtaga för omläggningen erforderliga åtgärder. Lämnas ej sådan förbindelse, hänskjute skogsvårdsstyrelsen saken till skogsstyrelsen. Denna äger meddela de föreskrifter, till vilka omständigheterna föranleda. Har den för vidtagande av åtgärd enligt denna paragraf genom förbindelse eller skogsstyrelsens beslut bestämda tiden gått till ända, och förekommer anledning antaga att, ehuru avverkning skett, åtgärden ej fullgjorts, skall vad i 24 § första och andra styckena stadgats om besiktning äga motsvarande tillämpning. Därest åtgärd för markens omläggning befunnits eftersatt, skall i tillämpliga delar gälla vad i 38 § andra och tredje styckena finnes föreskrivet. 40 §.

Hava erforderliga åtgärder för omläggning av skogsmark till annat ändamål vidtagits, men försummas därefter underhållet av marken, så att den ej längre i väsentlig utsträckning kan utnyttjas för sitt ändamål, äge skogsvårdsstyrelsen efter besiktning, som verkställes på sätt i 24 § första stycket sägs, förordna, att åtgärder för betryggande av skogsåterväxt å området skola vidtagas i enlighet med bestämmelserna i 4 kap. denna lag angående återväxt efter avverkning. 41 §. Vad genom förbindelse eller av skogsstyrelsen meddelat beslut, som angives i detta kapitel, blivit bestämt om åtgärder för skogsmarks omläggning till annat ändamål eller markens återförsättande i skogbärande skick samt om tiden därför vare gällande mot framtida ägare av skogsmarken. 8 kap. Om åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter 42 §.

Uppkommer i skog, som står under skogsvårdsstyrelses uppsikt, insektshärjning av större omfattning eller föreligger överhängande fara därför på grund av skogseld, stormfällning, snöbrotl eller annat, som kan giva upphov till massförökning av för skogen skadliga insekter, må skogsstyrelsen efter statens skogsforskningsinstituts hörande föreskriva, att åtgärder för bekäm-

16 pande av insekternas skadegörelse å skogen skola vidtagas, samt bestämma tid, inom vilken åtgärderna skola vara fullgjorda. Har skogsvårdsstyrelsen erhållit kännedom om händelse, varom i första stycket sägs, skall skogsvårdsstyrelsen därom ofördröjligen underrätta skogsstyrelsen. 43 §.

Ägare av fastighet, som beröres av åtgärder enligt 42 § första stycket, vare skyldig ställa sig skogsstyrelsens föreskrifter därutinnan till efterrättelse. 44 §.

Har den för vidtagande av åtgärd, som ankommer på markägaren, enligt 42 § bestämda tid gått till ända, och förekommer anledning antaga, att åtgärden ej fullgjorts, skall vad i 24 och 25 §§ för där avsedda fall stadgats äga motsvarande tillämpning. 45 §.

Har föreskrift meddelats om vidtagande av åtgärder enligt 42 §, skall bidrag till kostnaden för åtgärderna utgå av allmänna medel. Härom äge Konungen förordna. 9 kap. Ansvarsbestämmelser 46 §.

Den som för egen räkning förelager eller låter företaga avverkning i strid mot föreskrift, som av skogsvårdsstyrelse meddelats med stöd av 6, 8, 9, 10, 12, 13, 32, 35 eller 37 §, eller ock i strid mot överenskommelse enligt 16 § eller avverkningsförbud enligt 17 § eller 26 § andra stycket straffes med dagsböter, lägst tjugu. 47 §.

Den som för egen räkning företager eller låter företaga avverkning i uppenbar strid mot bestämmelserna i 6, 7, 8, 9, 10 eller 32 §, 35 § första stycket eller 37 § första eller andra stycket straffes, ändå att föreskrift, som i 46 § sägs, icke meddelats, med dagsböter. Kan avverkningen antagas hava skett av oförstånd, må ej till straff dömas. 48 §. Bryter någon uppsåtligen mot föreskrift, som meddelats enligt 35 § tredje stycket, straffes med dagsböter. Sker förseelsen av oaktsamhet, vare straffet böter från och med fem till och med femtio kronor. 49 §. Varder i fall, där jämlikt 37 § skogsvårdsstyrelsens tillstånd erfordras för skogsmarks omläggning till annan användning, avverkning företagen, men

17 eftersattes åtgärd, för vars vidtagande tid blivit bestämd, straffes den skyldige med dagsböter. Hava under den föresätta tiden flera varit för åtgärdens vidtagande ansvariga, vare dock den, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit till att åtgärden icke blivit fullgjord, från ansvar fri. 50 §. Skall avverkning ske av träd, som utstämplals genom skogsvårdsstyrelsens försorg eller vilkas utstämpling godkänts av skogsvårdsstyrelsen, och fäller den, som av skogsägaren eller annan avverkningsberättigad anlitats att utföra avverkningen, andra träd än de utstämplade, straffes, där ej avvikelsen från stämplingen må antagas hava skett med skogsägarens eller den avverkningsberättigades vilja eller avvikelsen är av allenast ringa omfattning, med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor. 51 §. Domes till straff enligt 46 eller 47 §, skall tillika det avverkade virket, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, vare den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke. Har efter avverkningen avverkningsförbud återkallats eller förfallit eller blivit genom laga kraftvunnet beslut upphävt, må dock virke icke dömas förbrutet eller ersättning utdömas. 52 §. Innefattar förseelse mot 46, 47, 48, 49 eller 50 § förbrytelse mot allmänna strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. strafflagen är för likartat fall stadgat. Förskyller förseelse mot 46 eller 47 § påföljd, som i 51 § sägs, varde ock den påföljd ådömd. 53 §. Allmän åklagare och skogsvårdsstyrelse äge lika behörighet att åtala förseelser, varom i 46—50 §§ sägs, samt att med beslag belägga virke, som kan dömas förbrutet. Sistnämnda befogenhet iillkomme jämväl länsjägmästare eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig utbildning; dock skall i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan och senast inom fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade. Där åtal ej väckes inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, vare beslaget förfallet. Skogvårdsstyrelsen äger att, innan åtal anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts av någon dess befattningshavare. 54 §. Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom är 2—467510.

18 stadgat. Begär virkets ägare, innan frågan om virkets förverkande slutligen prövats, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara föreligger för virkets förstörelse eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva oskäligt stor, förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts. I ty fall skall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet. 55 §. Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom genom försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, tillfalla den av vederbörande skogsvårdsstyrelse omhänderhavda skogsvårdskassan. Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skail, till dess frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

10 kap. Om fullföljd av talan 56 §. 1 mom. Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna lag meddelats av skogsvårdsstyrelse, äge han däröver anföra besvär hos skogsstyrelsen. Mot skogsvårdsstyrelsens beslut enligt 14 § må klagan dock icke föras. I fall, som i 17 eller 26 § avses, vare rätten till klagan ej till viss tid inskränkt, men i andra fall skola besvären, vid talans förlust, hava inkommit sist en månad efter det klaganden av beslutet erhållit del. Underrättelse härom skall i beslutet meddelas. 2 mom. Över skogsstyrelsens beslut må klagan föras hos Konungen genom besvär, som skola hava inkommit till jordbruksdepartementet sist en månad från den dag klaganden erhöll del av beslutet. Sådan klagan må jämväl föras av skogsvårdsstyrelse, där skogsstyrelsen ändrat eller upphävt skogsvårdsstyrelsens beslut. 57 §. Över överexekutors åtgärd i anledning av framställning, varom i 25 § sägs, må ej klagan föras.

19 11 kap. Om undantag från lagens tillämpning 58 §. 1 mo.ni. Från tillämpningen av denna lag undantagas: 1) skogar lydande under lagen om häradsallmänningar eller lagen om ailmänningsskogar i Norrland och Dalarna; 2) skogar å ecklesiastika boställen och andra fastigheter av ecklesiastik natur; 3) skogar å kronan tillhöriga fastigheter, som icke innehavas med stadgad åborätt. 2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 2) eller 3) angives, i samfällighet med skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda -skogsområdet i dess helhet.

Övergångsbestämmelser Denna lag träder i kraft den Genom denna lag upphävas skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212); lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden; kungörelsen den 21 april 1933 (nr 174) med bestämmelser angående förrättning enligt 7 § 2 mom. sistnämnda lag; cirkuläret den 21 april 1933 (nr 175) till skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län innefattande tillämpningsföreskrifter att iakttagas vid handhavandet av samma lag; förordningen den 24 juli 1903 (nr 79, s. 20) angående förvaltningen av städernas skogar; kungörelsen den 20 juni 1924 (nr 272) med vissa föreskrifter om tillämpningen av nyssnämnda förordning; reglementet för Karesuando skogsallmänning och skogsmedelsfond, fastställt genom nådigt brev den 3 mars 1922; förordningen den 26 januari 1894 (nr 17, s. 1) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, såvitt förordningen äger tillämpning beträffande skogar å kronohemman, som innehavas med stadgad åborätt, samt å allmänna inrättningars hemman, som icke äro av ecklesiastik natur; tillika med de särskilda stadganden, som innefatta ändring av vad de sålunda upphävda författningarna innehålla eller tillägg därtill; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot den nya lagen. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

20 Med avseende å införandet av nya lagen skall iakttagas: 1) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande, skall förut gällande lag äga tillämpning. 2) Avverkningsförbud, som meddelats enligt äldre lag, skall gälla för en tid av högst fem år, räknat från dagen för den nya lagens ikraftträdande. 3) Genom nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning och stämpling, som verkställts före dess ikraftträdande; dock att avverkning icke må i något fall äga rum senare än fem år efter utsyningen. Ej heller inverkar lagens ikraftträdande å giltigheten av tidigare meddelade tillstånd till avverkning för omläggning av skogsmark eller föreskrifter, som avse överhållande av frölräd eller utövande av kontroll över avverkning. Överträdelse av föreskrift, som nu sagts, bedömes efter äldre lag.

21 F ö r s l a g till k u n g ö r e l s e a n g å e n d e ersättning till f ö r r ä t t n i n g s m a n o c h g o d e m ä n för förrättning enligt 21 § s k o g s v å r d s l a g e n Kungl. Maj:t har funnit gott förordna som följer: Den som förordnats att såsom förrättningsman verkställa undersökning, varom förmäles i 21 § skogsvårdslagen, ävensom vid förrättningen biträdande gode män äga åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande allmänna resereglemente. Förrättningsmannen äger därjämte åtnjuta goltgörelse med tjugu kronor för uppsättande av redogörelse och förslag, som enligt nämnda paragraf skola avgivas till skogsvårdsstyrelsen. Denna kungörelse träder i kraft den , från och med vilken dag kungörelsen den 7 november 1941 (nr 826) angående ersättning till förrättningsman och gode män för förrättning enligt 12 § skogsvårdslagen och 18 § lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden skall upphöra att gälla.

F ö r s l a g till lag a n g å e n d e ä n d r a d l y d e l s e av 3 § lagen den 6 Juni 1930 ( n r 202) o m b e g r ä n s n i n g av rätten att a v v e r k a skog å i n t e c k n a d fastighet Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 6 juni 1930 om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet skall erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives. 3 §.

Om ansvar för överträdelse av skogsvårdsstyrelsens föreskrift och om fullföljd av talan mot dess beslut gälle, där icke annat föranledes av bestämmelserna i andra stycket, vad i 9 och 10 kapitlen skogsvårdslagen är stadgat beträffande ansvar för avverkning i strid mot föreskrift, som av skogsvårdsstyrelse meddelats, och rörande fullföljd av talan mot beslut om dylik föreskrift. Behållning överenskommelsen. Vad denna. Denna lag träder i kraft den

22 F ö r s l a g till lag a n g å e n d e ä n d r a d l y d e l s e av 63 § lagen den 2 juni 1933 ( n r 269) o m ägofred Härigenom förordnas, att 63 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred skall erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives. 63 §. Har den tid för vidtagande av åtgärd till betryggande av skogsåterväxt, som enligt 62 § blivit bestämd, gått till ända, och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke fullgjorts, late skogsvårdsmyndigheten genom besiktning å marken undersöka förhållandet, och äge beträffande besiktningen och förfarandet därefter bestämmelserna i 24 och 25 §§ skogsvårdslagen motsvarande tillämpning. Denna lag träder i kraft den

F ö r s l a g till k u n g ö r e l s e a n g å e n d e ä n d r a d l y d e l s e av 1 och 15 m o m . k u n g ö r e l s e n den 27 juni 1927 (nr 270) a n g å e n d e v i l l k o r e n för statsbidrag från s t a t e n s s k o g s u t d i k n i n g s a n s l a g Härigenom förordnas, att 1 och 15 mom. kungörelsen den 27 juni 1927 angående villkoren för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives. Mom. 1. Från statens skogsutdikningsanslag kan anvisas dels statsbidrag till utförande inom område, vara skogsvårdslagen eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna äger tillämpning, av torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd, dels ock särskilt förvaltningsbidrag, varom i mom. 2 sägs. Mom. 15. Vad enligt denna kungörelse gäller om skogsvårdsstyrelse skall äga tilllämpning jämväl i fråga om skogssällskapet med iakttagande, att skogssällskapet äger bevilja statsbidrag allenast till torrläggningsföretag å sådana skogar, vilka ägas av sällskapet eller vilkas vård och förvaltning utövas under medverkan och tillsyn av sällskapet, dock med undantag av skogar, varom i 58 § 1 mom. skogsvårdslagen förmäles. Denna kungörelse träder i kraft den

23 F ö r s l a g till k u n g ö r e l s e a n g å e n d e ä n d r a d l y d e l s e av 1 o c h 18 m o m . k u n g ö r e l s e n d e n 27 juni 1930 (nr 270) a n g å e n d e v i l l k o r e n för statsbidrag från s t a t e n s s k o g s o d l i n g s a n s l a g Härigenom förordnas, att 1 och 18 mom. kungörelsen den 27 juni 1930 angående villkoren för statsbidrag från statens skogsodlingsanslag skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives. Mom. 1. Från statens skogsodlingsanslag må anvisas statsbidrag till utförande inom område, vara skogsvårdslagen eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna äger tillämpning, av företag, som avser skogsodling eller annan åtgärd för vinnande av ändamålsenlig skogsproduktion å följande marker med otillfredsställande skogstillstånd, nämligen: 1 :o) skogsmark utföras. Statsbidrag må ej utgå till torrläggningsföretag, som avser höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd, eller till åtgärd, som någon enligt gällande eller äldre skogsvårdslag är pliktig vidtaga; dock att statsbidrag må lämnas till utförande av erforderliga återväxtåtgärder efter avverkning, som verkställts för erhållande av nöjaktig föryngring å mark, varom förmäles under 2:o) eller 3:o). Förutom förmäles. Mom. 18. Vad enligt denna kungörelse gäller om skogsvårdsstyrelse skall äga tilllämpning jämväl i fråga om skogssällskapet med iakttagande, att skogssällskapet äger bevilja bidrag allenast till företag å skogar, vilka ägas av sällskapet eller vilkas vård och förvaltning utövas under medverkan och tillsyn av sällskapet, dock med undantag av skogar, varom i 58 § 1 mom. skogsvår dslagen förmäles. Denna kungörelse träder i kraft den

F ö r s l a g till k u n g ö r e l s e o m ä n d r i n g i v i s s a delar a v k u n g ö r e l s e n den 30 juni 1933 (nr 437) a n g å e n d e s t a t s b i d r a g till u n d e r s t ö d j a n d e av v i s s a tillfälliga s k o g s v å r d s å t g ä r d e r å e n s k i l d a s s k o g a r Härigenom förordnas, att 2 § 10 och 11 punkterna kungörelsen den 30 juni 1933 angående statsbidrag till understödjande av vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar skola upphöra att gälla samt att 1 § 1 punkten samma kungörelse skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §• Från förevarande anslag må anvisas: 1. statsbidrag till utförande inom område, vara skogsvårdslagen, lagen om häradsallmänningar eller lagen om allmänndngsskogar i Norrland och Dalarna äger tillämpning, av sådant företag, som omförmäles i mom. 1 av kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 270) angående villkoren för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag, ävensom särskilt förvaltningsbidrag efter ty i samma kungörelse stadgas; Denna kungörelse träder i kraft den

F ö r s l a g till k u n g ö r e l s e a n g å e n d e ä n d r a d l y d e l s e a v 1 o c h 10 §§ k u n g ö r e l s e n d e n 14 juni 1940 (nr 599) a n g å e n d e v i l l k o r för statsb i d r a g från a n s l a g e t till å t g ä r d e r för ö k a d s k o g s p r o d u k t i o n i N o r r l a n d m. m. Härigenom förordnas, att 1 och 10 §§ kungörelsen den 14 juni 1940 angående villkor för statsbidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives. 1 §• Från anslaget å följande skogar, nämligen: l:o) skogar i Norrland, som lyda under skogsvårdslagen; 2:o) skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilka lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna äger tilllämpning; samt 3:o) i 6 kap. skogsvårdslagen avsedda svårföryngrade skogar inom Kopparbergs län. Förutom stadgas. 10 §. i mom. Statsbidrag till utförande av åtgärder enligt 1 § å de under denna kungörelse hänförliga skogar, som äro belägna inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, samt å svårföryngrade skogar inom Kopparbergs och Jämtlands län, lydande under 6 kap. skogsvårdslagen, må utgå med grundbelopp och tilläggsbelopp. Grundbelopp avverkas. Utöver tid. Tilläggsbelopp grundbeloppet. 2 mom. Till — hektar. 3 mom. Statsbidrag aktiebolag. k mom. Utan åtgärder. Denna kungörelse träder i kraft den

25 F ö r s l a g till lag o m ä n d r i n g i v i s s a d e l a r av e c k l e s i a s t i k b o s t ä l l s o r d n i n g den 30 a u g u s t i 1932 (nr 400) Härigenom förordnas, att 45 § tredje stycket ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 skall upphöra att gälla samt att 52 § boställsordningen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 52 §. Avverkning skogsbiträdet. Finnes å löneboställe skog av beskaffenhet att densamma enligt skogsvårdslagen är att anse såsom svårföryngrad skog eller skyddsskog, äger Konungen föreskriva, att utsyning å skogen skall verkställas av stiftsjägmästare eller annan hos stiftsnämnden anställd person med högre skoglig utbildning. Kostnad för utsyning, varom i andra stycket av denna paragraf sägs, skall bestridas av medel, som för stiftsnämndernas verksamhet utgå ur kyrkofonden; åliggande det dock pastoratet att vid sådan utsyning lämna därför nödig hantlangning. Denna lag träder i kraft den

M O T I V

AVD. I

INLEDNING 1. Utredningens tillkomst och uppdrag I skrivelse den 15 januari 1942 till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet anförde skogsstyrelsen: Lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden (1932 års lappmarkslag), vilken allenast erhållit temporär giltighet under tioårsperioden 1934—1943, upphörde att äga tillämpning i och med utgången av sistnämnda år. Denna omständighet nödvändiggjorde en undersökning angående vilka bestämmelser, som efter sagda tidpunkt borde gälla för hithörande skogar. Det syntes ändamålsenligt att i samband med en dylik undersökning till omprövning jämväl upptaga spörsmål, sammanhängande med en av utvecklingen betingad översyn av skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212). Därigenom skulle tillfälle beredas till en samtidig revision av de båda lagstiftningskomplex, som gällde samtliga enskilda skogar i riket. Slutligen syntes det praktiskt att vid den ifrågasatta undersökningen även medtaga de för vissa skogar av allmän natur aktuella skogslagstiftningsspörsmål, vilkas lösning uppdragits åt skogslagkommissionen men icke medhunnits, då kommissionens arbete förklarades vilande hösten 1939. Den av skogsstyrelsen väckta frågan om revision av skogsvårdslagstiftniingen anmäldes för Kungl. May.t den 5 juni 1942. Kungl. Maj:ts därvid meddelade beslut innefattades i en till skogsstyrelsen riktad skrivelse, som bl. a. innehöll följande: I anledning av att giltighetstiden för 1932 års lappmarkslag utginge med 1943 borde snarast upptagas till övervägande vilka bestämmelser, som därefter borde vinna tillämpning i fråga om vården av dessa skogar. I sammanhang därmed borde även en överarbetning äga rum av 1923 års skogsvårdslag ävensom fullföljas den utredning, som på sin tid uppdrogs åt skogslagkommissionen. En allsidig utredning rörande skogsvårdslagstiftningen borde sålunda igångsättas. — Vid denna utredning borde undersökas, huruvida icke genom lagstiftningsåtgärder en intensifiering av skogsvårdsarbetet kunde komma till stånd i syfte att förbättra virkesproduktionen i landets skogar. Tillika borde till övervägande upptagas spörsmålet att genom ett längre gående skydd i lagstiftningen förhindra en osund spekulation i jordbruksoch skogsfastigheter. Särskilt borde därvid undersökas möjligheterna att komma

27 till rätta med detta problem genom restriktivare bestämmelser rörande avverkningen såväl i fråga om yngre som äldre skog. Undersökningen borde även omfatta frågan, huruvida utsyningsbestämmelserna i 1932 års lappmarkslag borde bibehållas. Överhuvud taget borde utredas i vad mån möjligheter förelåge att genom lagstiftningsåtgärder på skogsvårdens område få till stånd bestämmelser, vilka ur såväl skogliga som sociala synpunkter på ett mera tillfredsställande sätt anslöte sig till de sedan nu gällande skogsvårdslagars tillkomst ändrade förhållandena och den ökade kunskapen om betingelserna för en god skogsvård i landet, som nu förefunnes. I samband med nu ifrågavarande lagstiftningsarbete borde jämväl beaktas spörsmålet, huruvida bestämmelserna rörande skogsfångst- och betesservituten vore i allo ändamålsenliga. Med hänsyn till att utredningsarbetet avsåge att omfatta såväl 1923 års skogsvårdslag som 1932 års lappmarkslag, borde vid utformningen av bestämmelserna undersökas möjligheterna av att sammanföra dessa i en för hela landet gällande lag. I anslutning härtill borde även utredas, i vad mån äldre författningar rörande vissa skogar av allmän natur, såsom städernas skogar och allmänna inrättningars skogar, kunde införas under de allmänna skogsvårdsbestämmelserna. Emellertid torde i fråga om vissa skogar föreligga sådana förhållanden, som med nödvändighet påkallade särskilda skogsvårdsföreskrifter. I möjligaste mån torde dessa dock böra införas i den allmänna skogsvårdslagen. — Vid utredningen borde jämväl undersökas, om och i vad mån de förslag, vari utredningen resulterade, påkallade ändringar i gällande författningar rörande skogsvårdsstyrelser, skogsvårdsavgift och andra med skogsvårdslagstiftningen sammanhängande bestämmelser. Tillika borde undersökas, i vilken utsträckning ändringarna i skogsvårdslagstiftningen komme att påverka den skogliga administrationen och dess ekonomiska förhållanden. — Under utredningen borde skogsvårdstyrelsernas erfarenheter och rön från det hittillsvarande arbetet i skogarna under allmänna skogsvårdslagen och lappmarkslagen ävensom resultaten av den förnyade riksskogstaxeringen samt av de vid statens skogsforskningsinstitut och skogshögskolan bedrivna undersökningarna rörande norrlandsskogarnas föryngring m. m. i möjligaste mån tillgodogöras. Riiksskogstaxeringens fältarbeten beträffande lappmarkerna hade numera slutförts, varjämte åtskilliga skogsvetenskapliga undersökningar och praktiska försök fortskridit så långt, att viss ledning för föreliggande frågas bedömande därav torde kunna hämtas. — Kungl. Maj:t funne gott uppdraga åt skogsstyrelsen att verkställa den ifrågavarande utredningen samt att med utredningen jämte förslag, som därav kunde föranledas, inkomma till Kungl. Maj:t. Den omständigheten att 1932 års lappmarkslag upphörde att gälla i och med utgången av 1943 nödvändiggjorde ett övervägande utan dröjsmål av vilka bestämmelser, som borde gälla beträffande vården av dessa skogar. Då den anbefallda utredningen icke torde kunna hinna avslutas inom sådan tid, att resultatet av densamma kunde föranleda lagstiftning före nyssnämnda tidpunkt, hade skogsstyrelsen att så snart ske kunde inkomma med förslag till provisoriska bestämmelser i ämnet. Med skrivelse d e n 7 n o v e m b e r 1942 f r a m l a d e skogsstyrelsen förslag till lag a n g å e n d e fortsatt giltighet av 1932 å r s l a p p m a r k s l a g till och m e d den 31 d e c e m b e r 1948 ä v e n s o m till vissa ä n d r i n g a r i t i l l ä m p n i n g s f ö r e s k r i f t e r n a till d e n n a lag. I p r o p o s i t i o n d e n 5 f e b r u a r i 1943 (nr 31) f r a m l a d e s f r å g a n för riksdagen. P r o p o s i t i o n e n blev d e n 30 m a r s 1943 bifallen a v r i k s d a g e n . Den 2 april 1943 (nr 152) u t f ä r d a d e s lag a n g å e n d e fortsatt giltighet av 1932 å r s l a p p m a r k s l a g till o c h m e d d e n 31 d e c e m b e r 1948.

2.

A l l m ä n n a s y n p u n k t e r r ö r a n d e u t r e d n i n g e n s omfattning och uppläggning

Vid den anbefallda utredningens företagande har skogsstyrelsen i första hand gjort en undersökning rörande de skogar, som lyda under 1923 års skogsvårdslag. Därvid har övervägts i vad mån ändringar i 1923 års lag kunna anses påkallade. Sedan förslag till nya lagbestämmelser rörande skogar under den allmänna skogsvårdslagen utarbetats, har undersökning verkställts angående de under lappmarkslagen lydande skogarna. Därvid har utredning företagits om de skogliga, sociala och andra förhållanden, som för närvarande äro rådande inom lappmarkerna, varefter frågan om lappmarksskogarnas inordnande under förslaget till allmän skogsvårdslag upptagits till behandling. Härefter har omprövning ägt rum beträffande möjligheten att låta de föreslagna allmänna skogsvårdsbestämmelserna bliva tillämpliga jämväl å olika kategorier skogar av allmän natur, för vilka särskilda lagbestämmelser för närvarande äro gällande, nämligen Karesuando sockenallmänning, städernas skogar, allmänna inrättningars skogar och skogar å kronohemman, som äro upplåtna under stadgad åborätt. Till behandling har slutligen upptagits frågan om de ändringar i den skogliga administrationen och dess ekonomiska förhållanden, som kunna föranledas av lagförslaget.

29 AVD. II

SKOGAR UNDER ALLMÄNNA SKOGSVÅRDSLAGEN 1.

Kortfattad historisk återblick

Under tiden fram till 1600-talets mitt förekom icke någon legal inskränkning i den enskilde ägarens dispositionsrätt över sin skog. Rikedomen på skog inom landet var under denna tid så stor, att något behov av lagstiftning till skydd för skogarnas bestånd ej förelåg. Den 22 mars 1647 utkommo de första allmänna skogsförfattningarna i riket, nämligen dels »Ordning och Stadga om Skogarne i riket» och dels »Ordning och Stadga över allehanda bärande skogsträn». Dessa författningar, som gingo ut på att åstadkomma en besparing av skog för tillgodoseende av bergsbrukets, handelns och sjöfartens samt andra näringars behov av virke, medförde vissa inskränkningar i den fria nyttjanderätten till skogen. Ehuru sedermera allt strängare inskränkningar gjordes i skogsägarnas dispositionsrätt, uppnådde man likväl icke det mål, som eftersträvades. I skogsförordningarna den 21 februari 1789, den 10 december 1793 och den 1 augusti 1805 återgick man därför till den äldre principen, så att den enskilde skogsägaren erhöll så gott som oinskränkt förfoganderätt över sin skog. Någon förbättring i skötseln av skogarna inträdde emellertid icke genom att skogsskötseln helt överlämnades åt ägarens gottfinnande. Klagomål över skogsskövling framkommo snart, och farhågor uttalades beträffande skogens bestånd. Krav på tillfredsställande lagbestämmelser gjorde sig gällande. En ny grundåskådning rörande skogsskötseln framträdde och omfattades alltmera av skogsägarna i landet. Man insåg nämligen, att det ej var tillräckligt att iakttaga sparsamhet vid tillgodogörandet av skogens avkastning utan att jämväl skogsåterväxten måste säkerställas. Det dröjde dock länge, innan någon allmän skogslag för hela landet kom till stånd. Den 10 september 1869 utfärdades emellertid en förordning angående åtgärder till förekommande av skogsförödelse på Gotland. I denna stadgades, att av naturen till skogsbörd ägnad mark skulle därtill bibehållas, där den ej odlades, bebyggdes eller för annat likartat ändamål användes. Sådan mark fick ej skövlas eller förödas, så att skogens naturliga återväxt omöjliggjordes eller äventyrades. Som påföljd stadgades, att all hemmanets skog av Konungens befallningshavande kunde ställas under förbud för annan avverkning än till husbehov, till dess det visades, att ändamålsenliga åt-

gärder vidtagits till skogens återväxt å den avverkade marken. Denna förordning var således byggd på grundsatsen om skogsägarens förpliktelse att svara för återväxten efter avverkning. Förordningen upphörde att gälla genom en ny lag i ämnet av den 30 mars 1894, vilken sedermera ersattes av en lag den 13 juni 1908 angående vård av enskildas skogar inom Gotlands län. Vidare tillkom den 29 september 1874 en förordning angående åtgärder till förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom Norrbottens län. Denna förordning, som icke gällde lappmarken, förbjöd skeppning och försågning vid såginrättning av virke utav barrträd, som icke höll viss dimension, och var sålunda en s. k. dimensionslag. Är 1882 förklarades samma föreskrifter skola tillämpas jämväl i de delar av Västerbottens län, som icke tillhörde lappmarken. 1874 och 1882 års bestämmelser ersattes 1888 av en gemensam förordning. Denna avlöstes av nya förordningar den 24 juli 1903 och den 18 juni 1915. Samtliga dessa förordningar voro dimensionslagar. Genom lag den 24 juli 1903 angående vård av enskildes skogar erhöll landet en gemensam skogsvårdslag. Den gällde dock icke för Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län samt Särna socken i Dalarna. Enligt denna lag fick avverkning å enskild tillhörig skogsmark ej så bedrivas eller efter avverkningen med marken så förfaras, att skogens återväxt uppenbarligen äventyrades. Därest sådan vanskötsel av skogsmark ägt rum, vore den skyldige eller, där denne vore annan än ägaren, jämväl den sistnämnde pliktig att vidtaga de åtgärder, som för återväxtens betryggande vore erforderliga. Uppsikt över att vad som stadgades i lagen blev iakttaget tillkom skogsvårdsstyrelse, som skulle finnas i varje landstingsområde, där lagen ägde tillämpning, samt skogsvårdsstyrelsens tjänstemän och tillsyningsmän ävensom inom kommunerna tillsatta skogsvårdskommittéer. Lagen utgjorde ej hinder för skogsmarks omläggning till åker eller annat ändamål, ej heller för skogsmarks utläggande till nödig beteshage eller i övrigt för brukande av nödig betesmark till betning av hemdjur. Därest för återväxtens skyddande inom visst län erfordrades, att rätt till skogsbete bleve inskränkt för viss tid av året, ägde Kungl. Maj:t att efter landstings och hushållningssällskaps hörande därom meddela särskilda föreskrifter. 1903 års skogsvårdslag var således en återväxtlag, och den innebar endast ett steg på vägen till uppnående av en fullt tillfredsställande skogsvårdslagstiftning. Samtidigt med 1903 års skogsvårdslag tillkom en lag angående skyddsskogar. I denna stadgades att för bibehållande av skogar, vilkas bestånd erfordrades till skydd mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående, Kungl. Maj:t efter föregången syn och undersökning ägde förordna, att annan avverkning än till husbehov finge äga rum endast efter utsyning, som på statens bekostnad verkställdes av skogsstatens tjänstemän. Skogsägaren var dock berättigad att på en gång erhålla utsyning i så stor utsträckning, som med skogens återväxt och framtida bestånd vore förenlig. Då så erfordrades, kunde Kungl. Maj:t efter föregången undersökning i varje särskilt fall förordna om ytterligare inskränkning i ägarens förfoganderätt. I sådant fall kunde dock ägaren, därest han hellre ville avstå marken, få densamma inlöst av staten.

2.

Gällande rätt

Skogsvårdslagen den 15 juni 1923, som för närvarande är gällande, är landets första egentliga skogsvårdslag. 1903 års lag angående vård av enskildes skogar innehöll ju allenast regler till skydd för återväxten efter avverkning och ej några bestämmelser därutöver för tillgodoseende av skogsvårdens krav. Före ikraftträdandet av 1923 års skogsvårdslag hade dock funnits en provisorisk lag av den 28 juni 1918 om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo. Denna lag, som tillkom med anledning av skogsskövlingar under förra världskriget, erhöll genom senare lagar förlängd giltighet till och med den 30 juni 1923. Enligt 1918 års lag fick avverkning av ungskog ej ske annorledes än genom för beståndets utveckling ändamålsenlig gallring, såframt ej skogsvårdsstyrelsen med hänsyn till skogens tillstånd och beskaffenhet lämnade medgivande till att avverkning skedde under annan form. Å fastighet, som genom köp, byte eller gåva övergått till annan än föregående ägarens make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande led, syskon eller syskons avkomling, fick ej heller äga rum annan avverkning av skog än i fråga om ungskog var medgiven, därest den stred mot grunderna för god skogsvård eller fastigheten därigenom skulle komma att lida brist på behövlig skog efter ortens förhållanden. Från tillämpningen av 1923 års skogsvårdslag äro följande skogar undantagna: 1) skogar, som äro underkastade bestämmelserna i lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden; 2) skogar lydande under lagen om häradsallmänningar eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; 3) städernas skogar; 4) statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar; 5) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt) enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord; samt 6) övriga förut ej nämnda skogar, vara förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger tillämpning eller som avses i § 4 av nämnda förordning. Om skog, som angivits under 5) eller 6), ligger i samfällighet med skog, som lyder under skogsvårdslagen, skall lagen äga tillämpning å det samfällda skogsområdet i dess helhet. Äges skog av förening eller sällskap, bildat för befordrande av skogsvård i allmänt intresse, eller utövas dess vård och förvaltning under medverkan och tillsyn av sådant skogsvårdssällskap, kan Kungl. Maj:t beträffande sådan skog på ansökan medgiva befrielse tillsvidare från tillämpningen av 1923 års lag. Beträffande rättigheter och skyldigheter, som enligt 1923 års lag äro förenade med äganderätt till fast egendom, är åbo å kronohemman eller krononybygge under stadgad åborätt likställd med ägare. I 1 § av 1923 års lag föreskrives, att skogsmark enligt vad i lagen stadgas skall användas till skogsbörd. Uppsikt över att detta iakttages skall utövas av vederbörande skogsvårdsstyrelse, över skogar, som ägas eller stå under

tillsyn av skogsvårdssällskap och som befriats från tillämpningen av skogsvårdslagen, äger skogsstyrelsen öva tillsyn. I fråga om avverkning innehåller skogsvårdslagen olika regler beträffande yngre och äldre skog. Yngre skog får enligt 3 § icke avverkas annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring. Enligt 4 § 1 mom. må dock avverkning i yngre skog ske, 1) då för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov eller av sådan rätt till husbehovsfång från fastigheten, som tillkommer innehavare av avverkningsrätt, som uppkommit före den 1 januari 1923, icke finnes tillgång till annan skog å fastigheterna eller behovet icke lämpligen kan tillgodoses från sådan; och 2) då avverkningen är avsedd att ingå såsom led i en rationell skogshushållning eller eljest överensstämmer med en god skogsvård. Avverkning enligt 2) får dock endast äga rum efter skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Beträffande såväl i 1) som i 2) avsedd avverkning äger skogsvårdsstyrelsen i särskilt fall lämna de föreskrifter eller göra de inskränkningar, som av förhållandena påkallas. Virke, som enligt 1) avverkats för husbehov, får enligt 4 § 2 mom. ej användas för annat ändamål utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. I 4 § 3 mom., vilket tillagts genom lag den 26 juni 1936, meddelas vissa regler för det fall att fastighet besväras av skogsfångsservitut samt planlagd eller påbörjad avverkning, som ej avser tillgodoseende av husbehov, kan befaras medföra, att servitutet ej kan i avsedd utsträckning begagnas eller — där fråga är om servitut som uppkommit före den 1 januari 1923 — att servitutets begagnande i avsedd utsträckning nödvändiggör, att yngre skog tages i anspråk utöver vad som erfordras för ändamålsenlig gallring eller eljest överensstämmer med en god skogsvård. Skogsvårdsstyrelsen äger då, om servitutshavarens rätt finnes klar, beträffande avverkningen meddela de föreskrifter eller göra de inskränkningar, som av förhållandena påkallas. Avverkning av äldre skog får enligt 5 § 1 mom. ej så bedrivas och ej heller får efter avverkning så förfaras med marken, att skogens återväxt äventyras. Utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd får icke avverkning av äldre skog för annat ändamål än tillgodoseende av husbehov äga rum i sådan omfattning, att fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden. Om avverkning, som angives i 4 § 3 mom., kan befaras medföra, att skogsfångsservitut ej kan i avsedd utsträckning begagnas eller att servitutets begagnande i avsedd utsträckning nödvändiggör, att äldre skog tages i anspråk i sådan omfattning, att fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden, skall vad i sistnämnda moment är stadgat äga motsvarande tillämpning. Till motverkande av osund spekulation meddelas i 5 § 2 mom. föreskrifter i fråga om fastighet, som genom köp, byte eller gåva övergår till ny ägare, vilken icke är gift med eller arvsberättigad efter den föregående ägaren. Jämte bestämmelserna i 1 mom. skall sålunda gälla, att intill dess fem år förflutit från det lagfart sökts å fånget avverkning av äldre skog ej får ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen i andra fall än där avverkningen avser

husbehovsändamål eller föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en god skogsvårds fordringar. Nu angivna bestämmelser skola dock ej utgöra hinder för avverkning på grund av rätt som upplåtits av föregående ägare och jämlikt 1 kap. 3 och 7 §§ nyttjanderättslagen är gällande emot nye ägaren. Enligt 6 § är skogsvårdsstyrelsen skyldig att på ansökan avgiva yttrande, huruvida viss skog är att anse såsom yngre eller hur avverkning bör företagas utan att stadgandena i 3, 4 eller 5 § varda överträdda. Avverkning, som företages i överensstämmelse med sådant yttrande, är att anse såsom laglig. För prövning av fråga, som avses i 4, 5 eller 6 §, kan skogsvårdsstyrelsen låta verkställa undersökning å marken genom länsjägmästaren eller på annat sätt. Utlåtande från i lanthushållning sakkunnig person k a n också inhämtas. Skogsvårdsstyrelses slutliga beslut i ärende, varom i 4, 5 eller 6 § sägs, skall gälla för högst fem år (7 §). Om avverkning sker eller planeras i strid mot lagens bestämmelser eller skogsvårdsstyrelsens föreskrifter, äger skogsvårdsstyrelsen enligt 8 § meddela förbud att å fastigheten utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa avverkning med rätt för skogsvårdsstyrelsen att på visst sätt inskränka förbudet. Är saken brådskande, kan avverkningsförbud meddelas tillsvidare. Avverkningsförbud skall utan hinder av besvär genast träda i kraft. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga läns jägmästaren eller annan, som fullgjort vad som erfordras för vinnande av anställning såsom jägmästare, att å styrelsens vägnar meddela provisoriskt avverkningsförbud, som dock för sin giltighet är beroende av om styrelsen fastställer detsamma inom tio dagar. I fråga om åtgärder för betryggande av återväxt stadgas i 9 §, att då vid avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, samt en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller kan inom skälig tid påräknas, sådana åtgärder skola vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade området. Å området uppkommen skog skall vidmakthållas, till dess densamma nått den utveckling, att den ej längre är att räkna som plantskog. Uppkommer i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller genom åverkan, skall enligt 10 § vad som föreskrivits om vidtagande av åtgärder för betryggande av nöjaktig återväxt efter avverkning äga motsvarande tillämpning. Då markens ägare ej uppsåtligen eller genom vållande förorsakat skadan, och denna ej heller uppkommit genom betning av hemdjur, kunna återväxtåtgärder icke fordras för större kostnad än som motsvarar värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, som böra fällas, jämte den ersättning för skadegörelsen, markägaren uppburit eller kunnat uppbära. I sistnämnda fall k a n dock skogsvårdsstyrelsen, då markägarens skyldighet skulle bliva synnerligen betungande, medgiva skälig begränsning därav. 3—467510.

34 För vidtagande av återväxtåtgärder är i första hand markägaren ansvarig. Har avverkningen företagits av tidigare ägare eller av avverkningsrättsinnehavare, är jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för kostnaderna för de återväxtåtgärder, som av hans avverkning föranledas. Han kan dock i regel av markägaren söka åter vad han utgivit för sådant ändamål (11 §). Finner skogsvårdsstyrelsen återväxtåtgärder vara erforderliga, skall jämlikt 12 § styrelsen söka träffa skriftlig överenskommelse med den eller dem, som äro ansvariga för återväxtens betryggande, om de ålgärder, som böra vidtagas, och om den tid, inom vilken envar av dem skall vara fullgjord. Kan överenskommelse ej träffas, äger skogsvårdsstyrelsen, därest den ej finner saken omedelbart böra stämmas till domstol, hos skogsstyrelsen påkalla undersökning av avverkningsområdet. Skogsstyrelsen förordnar i anledning härav sakkunnig person att med biträde av gode män verkställa undersökning å stället. Sedan undersökning hållits, skall skogsvårdsstyrelsen ånyo söka få överenskommelse till stånd. Om överenskommelse ändå ej kan uppnås, skall skogsvårdsstyrelsen enligt 13 § stämma in saken till domstol. Vad genom överenskommelse eller domstols utslag blivit bestämt angående återväxtåtgärder skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken. Då tiden för återväxtåtgärds vidtagande enligt överenskommelse eller domstols utslag gått till ända, och det förekommer anledning antaga, att åtgärden ej fullgjorts, skall skogsvårdsstyrelsen genom besiktning å marken låta undersöka förhållandet. Besiktning erfordras dock ej, om vederbörande lämnar skriftligt erkännande, att åtgärden ej fullgjorts. Det ankommer på skogsvårdsstyrelsen att föranstalta om vidtagande av återväxtåtgärd, som befunnits eftersatt. Kostnaderna härför kunna genom överexekutors försorg uttagas av den försumlige (14—16 §§). Om avverkning företages på sådant sätt, att för erhållande av återväxt kommer att i mera betydande omfattning erfordras sådd, plantering eller andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, äger skogsvårdsstyrelsen fordra säkerhets ställande för kostnaden för åtgärderna. Ställes ej på anfordran sådan säkerhet, äger skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud (17 §). Särskilda bestämmelser gälla för svårföryngrade skogar och skyddsskogar (18—21 a §§). På framställning av skogsvårdsstyrelsen och efter förutgången syn och undersökning k a n Kungl. Maj:t förordna, att skog i viss trakt skall anses såsom svårföryngrad. För att en trakt skall räknas som svårföryngrad fordras, att skogsmarken är belägen i havsbandet eller på höjder eller eljest i särskilt exponerat läge, där det i allmänhet måste befaras, att i händelse av ovarsam avverkning av befintlig skog återväxt skulle omöjliggöras eller återväxt, som kunde förväntas uppkomma, skulle bliva oskäligt sen eller underhaltig. Kungl. Maj:t äger även efter förutgången syn och undersökning förordna, att skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till skydd mot flygsandsfält eller fjällgränsens nedgående, skola anses såsom skyddsskogar. Skogar inom Gotlands län och på Öland skola utan särskilt förordnande vara underkastade bestämmelserna för svårföryngrade skogar.

35 I fråga om avverkning av svårföryngrad skog och skyddsskog skall utöver de vanliga avverkningsreglerna gälla: 1) att där skogsvårdsstyrelsen finner nödigt, att vissa träd överhållas såsom fröträd eller att till skydd för återväxten avverkning till husbehov inom visst område tillsvidare ej må äga rum, styrelsen äger meddela föreskrift därom, samt 2) att avverkning för annat ändamål än husbehov må äga rum allenast med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. I sistberörda fall skall ägaren vara berättigad att erhålla tillstånd till avverkning på en gång i så stor utsträckning, som är med skogens återväxt förenlig. Därvid skall dock iakttagas, dels att avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande, allenast må medgivas, om sådana åtgärder kunna företagas utan oskälig kostnad, och dels att, därest icke avverkningen föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en god skogsvårds fordringar, fastigheten icke genom avverkningen må komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden. Då tillstånd till avverkning enligt 1) och 2) meddelas, skall i allmänhet ske utsyning, som verkställes av länsjägmästaren eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad person. I stället för utsyning må, då så finnes vara tillräckligt, allenast anvisning äga r u m av viss trakt, vara avverkningen får företagas. Finner skogsvårdsstyrelsen uppenbart, att genom avverkning, vartill tillstånd sökes, skogens återväxt icke äventyras, är utsyning eller anvisning ej erforderlig. I tillstånd till avverkning må jämväl innefattas föreskrifter i avseende på sättet för avverkningen, om sådana finnas erforderliga. Vad angår åtgärder för betryggande av återväxt gäller, utöver vad eljest är stadgat, beträffande svårföryngrade skogar och skyddsskogar följande. Då tillstånd till avverkning i dylika skogar meddelas, skall skogsvårdsstyrelsen tillika föreskriva de åtgärder för återväxtens betryggande, med vilkas vidtagande den i 9 § stadgade skyldighet skall anses fullgjord, ävensom den tid, inom vilken dessa åtgärder skola vara verkställda. I fråga om skyddsskog gäller dessutom, att då för återväxtens främjande å skog, som avsatts till skydd mot flygsandsfält, prövas erforderligt, att rätt till bete å skogen helt eller i viss mån förbjudes, Kungl. Maj:t därom äger meddela föreskrift. Å försumpad skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen ej kunna utan oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder, äger skogsvårdslagen ej tillämpning (22 §). Skogsvårdslagen innehåller särskilda bestämmelser jämväl angående omläggning av skogsmark (23 och 24 §§). Vad i skogsvårdslagen stadgas utgör icke hinder för skogsmarks omläggning vare sig till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller till annat liknande ändamål och ej heller, så framt'marken är därtill lämplig och icke av större ytvidd än som kan anses skäligt, för anordnande medelst röjning eller andra särskilda åtgärder av betesmark för varaktigt betesbruk eller äng. Dock erfordras för omläggning tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, 1) därest marken ingår i område, där skogen enligt KungL Maj:ts förordnande skall anses såsom svårföryngrad eller såsom skyddsskog, eller också marken är belägen inom Gotlands län eller på Öland, i vilken händelse avverkning och omläggning få medgivas allenast om marken prövas

36 icke böra fortfarande användas för skogsbörd till skydd mot ödeläggelse av angränsande marker, samt 2) därest omläggning av annan skogsmark, än i 1) sägs, till betesmark eller äng ifrågasattes och å området finnes yngre skog. Då skogsvårdsstyrelsen meddelar tillstånd till omläggning, skall den bestämma tid för fullgörandet av åtgärder, som erfordras för det avsedda ändamålet. Därest markägare, mot vilken framställes påstående om vidtagande av åtgärder för återväxtens betryggande, vill omlägga skogsmark till annat här ovan angivet ändamål, äger skogsvårdsstyrelsen avfordra honom skriftlig förbindelse att inom viss, av styrelsen godkänd tid vidtaga för omläggningen erforderliga åtgärder. Lämnas ej sådan förbindelse, skall skogsvårdsstyrelsen stämma in saken till domstol, och denna äger meddela de föreskrifter, vartill omständigheterna föranleda. Förbindelse och av domstol meddelad föreskrift skola gälla mot ny ägare av fastigheten. Om ej inom bestämd tid fullgöres vad markägaren förbundit sig eller fått sig förelagt vidtaga, kan på talan av skogsvårdsstyrelsen domstolen efter omständigheterna förelägga ny tid för fullgörande av för markens omläggning erforderliga åtgärder eller förordna om markområdets återförsättande i skogbärande skick och föreskriva vad därför skall vidtagas. Skogsvårdslagen innehåller även ansvarsbestämmelser (25—29 §§). Om någon företager avverkning i uppenbar strid mot de särskilda bestämmelser beträffande avverkning och omläggning av skogsmark, som gälla för svårföryngrade skogar och skyddsskogar, eller i strid mot föreskrift eller avverkningsförbud, som meddelats enligt skogsvårdslagen, eller om någon förfogar mot bestämmelsen i 4 § 2 mom. över virke, som avverkats till husbehov, blir straffet dagsböter. Därjämte skall det avverkade virket, om det ligger kvar i skogen eller, därest det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår virket beslag, är avverkaren skyldig utgiva ersättning med ett belopp, som motsvarar värdet av virket. Straff stadgas vidare för den som i strid mot meddelat förbud låter djur beta å skog, som avsatts till skydd mot flygsandsfält. Därest någon i sådant fall, då skogsvårdsstyrelsens tillstånd erfordras för skogsmarks omläggning till annan användning, företager avverkning men eftersätter åtgärd, för vars vidtagande tid blivit bestämd, straffas vederbörande med dagsböter. Om i sistnämnda fall flera varit för åtgärdens vidtagande ansvariga, blir dock den, som ej i avsevärd grad bidragit till att åtgärden icke blivit fullgjord, fri från ansvar. Allmänne åklagaren och skogsvårdsstyrelsen äga lika behörighet att åtala förseelser mot skogsvårdslagen samt lägga beslag på virke. Beslagsrätt tillkommer jämväl läns jägmästare eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig utbildning, varvid dock anmälan om beslaget skall ske inom 14 dagar. Åtal måste ske inom 45 dagar från beslaget, därest beslaget ej skall anses förfallet. Förbrutet virke skall säljas på offenllig auktion. Talan mot skogsvårdsstyrelsens slutliga beslut fullföljes enligt 30 § genom besvär hos skogsstyrelsen. Talan mot skogsstyrelsens beslut föres hos Kungl. Maj :t.

3.

K o r t r e d o g ö r e l s e för de e n s k i l d a s k o g a r n a s areal, t i l l s t å n d m. m. A r e a l , f ö r d e l n i n g å ä g a r e k a t e g o r i er o c h s t o r l e k s g r u p p e r m. m.

Den totala landarealen i riket och dess fördelning å olika ägoslag framgår av tab. 1. Uppgifterna äro för Norrland grundade på arealredovisningen vid senaste riksskogstaxeringen samt för Svealand och Götaland på första riksskogstaxeringens resultat. I den officiella statistiken redovisas den totala produktiva skogsmarksarealen med 22 881 700 hektar. Impedimenten, omfattande mossar, kärr och berg (fjällen ej medräknade), upptaga 7 258 500 hektar. Den totala utmarksarealen utgör sålunda 30 140 200 hektar. Dessa siffror härleda sig från riksskogstaxeringarnas uppgifter efter jämkning för vissa län på grund av särskilda utredningar. I samband med 1938 och 1945 års allmänna fastighetstaxeringar h a r totalarealen produktiv skogsmark uppskattats till 22 271 500 respektive 22 262 600 hektar eller drygt 97,3 procent av den officiella statistikens uppgift. — Då materialet från 1945 års fastighetstaxering ännu ej är slutgiltigt bearbetat, kommer i det följande en del äldre siffror att användas. De kompletteras med vissa redan tillgängliga tal från 1945 års taxering. Skogsmarkens fördelning å skogsägarekategorier enligt 1938 års fastighetstaxering framgår av nedanstående sammanställning. Skogsmarksarealen fördelad på skogsägarekategorier Landsdel

Riket

allmänna skogar

övriga enskilda skogar

aktiebolags skogar

Summa

hektar

%

hektar

%

hektar

%

hektar

%

4 067 734 884 717 468 118

31-8 17-2 10-8 24-3

3 761 617 t 552 391 315 339

29-4 30-2 7-3

4 964 009 2 706 792 3 550 752

12 793 360 5 143 900 4 334 209

5 629347

25-3

38-8 52-6 81-9 50-4

100 100 100 100

5 420 569

22 271469

Härav framgår att landets skogsmark till omkring en fjärdedel utgöres av allmänna skogar och till cirka tre fjärdedelar av enskilda skogar. Av de senare innehavas omkring en tredjedel av aktiebolag; resten består huvudsakligen av bondeskogar. Fördelningen på skogsägarekategorier är mycket olika i skilda landsdelar. De allmänna skogarna hava sin största relativa förekomst i Norrland. Bolagsskogarna förete ungefär samma procentuella omfattning i Norrland och Svealand, medan övriga enskilda skogar äro starkast företrädda i Götaland. De sistnämnda äro dock även i Svealand och Norrland den största gruppen. Ur administrativ synpunkt kunna skogarna indelas i två huvudgrupper,

38 s-.

CS

bi

J

Os

s fl

CS

M C

OS t ^

»O

O

i n i n r» Tji

CO

Os TH

4J

^

Ö5

I O

OS

•*->

CM

w

r

c

.Q •i

T *

M

£ Ö 73 "3 73 -rj

C 2 * ;« i r t

C (-i

SS. JS M « <r?

rH

rH

t* fl > u O O,

o? i n CD O CO O Tji i n rH rH rH

co CS o CO

oo

bl

>*

s

£

fl

OJ

c

flc

03 00

ii

^ f l

rk c skog n (fj

> BPS

„

52 b, M

£

M

rt

«

rH CO

T* rH

co co m

T?

lo

rH

C

rH

fls

CO i n

©1

£ £

© t» OS I »

a fls b

M

.2 fl

J5

ft

c

£

H

o

" M 73 =2 t , ><j ! M ö H J C

oo

»Q OS

rH rH

CO CO

OS SO

o

o

h-

oo

OS O )

t -

co

o

in

ft ft C

CO

bi

'i-a

rH

i n co i n os

£

CO

fl

co

£>• CO

I

M C

-

fl O

°

CJ

4-i

c s

»O

TJT

i n co i n

iO

Skogs ma ha

a

s

03 i l

OJ r-fi r C

>*

eo

>* M cs « «E*

TH

OQ

"g

CS

os

"*

v

co i n co 00 N

H <* i O *

TJI OS rH

CO CO

er.)

M

co

TM

-a

r-

C

^ SI

fö

cM

c

C/J

co 0B O

X,

C T3 O b.

s° ft >> " C c •£

fe 6 £ A

CN

( M OS T t l CO CO O

CO Tj

co i n cc rH

<M

»1 Ti

-A. <u

^ CM »O

b, »03 00

C(5

Tji

>o

£

ft

03 M 00 «

s

•feS

_4

0)

^ •M

.o

"Ö

<* CO

•ga 0B

2 ° fe ft to&

b, cS CM

tu

''

c

OS CM

rH rH

CO

O

O

o

o

o

CM O

C

J

•"

"Ö

fl

t

* fl

00 rH

fl

o o O o o O N co »n r H

CJ CO

s

CM

»O CM

CD

rH

co os i n o i > os

OS

(M

Of) ©1

£ 00 C K

CJ

o

CJ b, CO CO OO O

C

o o

CO CO i n •rH rH TU CO T j i

o o CO Tji in CM

8 o ©J iH

CO rH

CO

:03

£ O

fl > cS

io

t-

OJ

GO CD CO CO

Tji OS

«o

!>•

c

o o o o co co in t» CM r--

8 co

CO

o o o co co

CM rH

kS9 »o

lO

co 00

N

!C

CO H CO os

o o

o o

rH O

CO CD

Tji OS

o

^ in

«n o

Tji

Tji

TJI OS

£ CD

CM O CO r H

6 t-

cS

I>

o o

OB CS

irt co C cS

£ lO

o en rH

g 03 co O bi 03 C bi

.

OJ

8 •* (-

^

£

to

ft

73 C

J -

c D "cS

£ c £ H "3 "3

CO

to

1 T tl »O

oo

M

bi

:0

»2 •g

C

C M o

c TJ C

co C CO

CO

O

o o

b. 03

fl

>

co 0D

3 33

JJ

u

CO

^s

:cS C C O

- H

CD l^

£ T3

C

888 S

b. CS

ft 5 CO <a

O

> 03

3 CO n\

fM

rH

TH

~

»o rH

Ä

> fl

fi

b, 7 3

CO

»H

OS

co

7 3 .03

<M

rH Tji iH

CM CO CO rH

A

t rH CO CO IM

os i n !>•

o o M

^!

,W o

«

•tt

O

!>• 3

£

S

u »M

O

o

CM

Tji

co i n co

CS

eo

O

l©

£ M

o rM oo

rH

,X5

ptt

fl C

J]

O io Q

T j i TJI r H TJI CO iCS CD CO t^

03 4->

0)

<D

^3 . 5 M

o 3

fc

~ bi « 03 03 DB 'co O 0) ^ J

•t 5

03 Il-a

O

o o lO N

0>

CT5

>

CD rH

eo «a s

O

CO

:C

"3

B

TJI

co i n (M co co i n

Tfl CO rH

o o r H Tji

O

c CO

»c5

•

P

£ £

M

C C

U

"* to •a

—'

Ä

.SP§n

in

<N

^c o

"co

jy

l «

or »o

CO rH rH

0B

s

(J5 <j5 OS

13x

e rH

os

(M r— Tti

O

*5

bl

1.1 1—1

H

CM rH

O O (JQ

in

CO

£

03 OS H O Tf

O O (N

•*

<o o co »M cb i b

5-1

73 V

>

"JJ»

cs

C *

C

£

OJ

er.

OJ

>Ä

C C

<M OS COffl OS OS H H

«

« fl

co

-

m

C

fl! C

in

1 g2 * " ~

0B E

6C

r*>

fl ^ T ) ffl "d

-H

O O rH

* H O CO CO CO CM r H T t i co m T U rH

CO

fi

•B "O

v X! oc

A CO CM

4=

Ä

co cc

c

>* •M w

M g O

tC :cS *-~.

H

c3

_

.BP .5

*->

*£.

to

Z —1 r H

C

a £ £2

A

O +J

b.

o>

C3 00 O

C

ft ft

•O

rj

fl

C

c

C

C

CS CJ

H

CS

cS

"t

1 > =o s r? OO

O

39 skogar under uppsikt av skogsvårdsstyrelse och skogar under förvaltning eller tillsyn av annan myndighet. I tab. 2 åskådliggöres denna fördelning. Omkring 18 millioner hektar, eller 79 procent av den totala produktiva skogsmarksarealen, övervakas sålunda av skogsvårdsstyrelserna, vartill kommer cirka 5,5 millioner hektar impediment eller 76 procent av den totala impedimentarealen. Under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt lyda skogar under 1923 års skogsvårdslag, 1932 års lappmarkslag, 1932 års lag om häradsallmänningar och 1938 års lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Följande sammanställning lämnar närmare besked härutinnan. Produktiv skogsmark lydande under

Landsdel

1923 års skogsvårdslag

1938 års lag 1932 års om allmänhäradsningsskogar i allmännings- Norrland och lag Dalarna

%

hektar

%

7 397 700 78-7 1 647 200 17-5 72 900 1-6 4 284 400 936 4 027 100 99-2 15 709 200 87-1 1720100 9 5

56 800 32 300 89100

1-2 0-8 0-5

hektar

Riket

1932 års lappmarkslag

%

hektar

hektar

%

355 200 3-8 162 200 3 6 517 400 2-9

Summa

hektar

%

9 400 100 100-0 4 576 300 100-0 4 059 400 100-0 18035800 1000

Vissa skogar under 1923 års skogsvårdslag äro att hänföra till skyddsskogar och svårföryngrade skogar. Omfattningen av dessa marker belyses nedan. Skyddsskogar och svårföryngrade skogar

hektar

% av totalareal produktiv skogsmark under 1923 års skogsvårdslag

706 900 92 500 174 600

9-5 2-2 4-3

({•2

Landsdel

Riket

Skogsvårdsstyrelsernas befattningstagande med skogar under 1923 års skogsvårdslag växlar beroende bl. a. på om dessa stå under ordnad skoglig förvaltning eller ej. Skogsbolag, bruk och gods med större skogsinnehav hava sålunda oftast egen fackutbildad personal, varför hithörande skogar i regel kräva långt mindre insatser från skogsvårdsstyrelsernas sida än övriga enskilda skogar. För lappmarksskogar, svårföryngrade skogar och skyddsskogar föreskriver gällande lagstiftning i princip utsyningstvång, vilket givetvis ökar skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter å dessa. I nedanstående tablå redovisas skogar under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt, fördelade med hänsyn till nu berörda förhållanden.

40 Skogar under egen skoglig förvaltning bolagsskogar (med undantag av lappmarksskogar, svårföryngrade skogar och skyddsskogar) samt allmänningsskogar

Landsdel

Norrland Svealand Götaland Riket

Övriga skogar jämte lappmarksskogar, svårföryngrade skogar och skyddsskogar

andra skogar med egen förvaltning

Summa

hektar

%

hektar

%

hektar

%

hektar

%

3 253 000 1681000 276 000

35 37 7 29

3 6 2

6 130 100 2 747 300 3 558 400 12 435 800

65 60 87 69

9 400 100 4 576 300 4 059 400

5 210000

17 000 148 000 225 000 390 000

100-0 100-0 100-0 100 0

18 035800

I fråga om den skogsmarksareal, omkring 11 millioner hektar, som äges av andra enskilda än aktiebolag och huvudsakligen ligger i bondehand, har vid 1938 års fastighetstaxering undersökts, huru densamma fördelar sig å brukningsdelar av olika storlek. Övriga enskilda skogar, storleksgrupp i hektar Landsdel

25—60

50—100

100—200

200-400

400 +

Summa

h e k t a r Norrland

....

0/

Götaland

.... of

Riket

%

397 819 8-0

663 706 13-4

1114 945 22-4

1 252 616 25-2

923148 18-6

611 775 J2-4

4 964 009 100-0

565 144 20-9

542 468

546 858 20-2

413 378 15-3

398 550 14-7

785 894 22-2

437 181 12-3

330890 9-3

2 706 792 100-0 3 550 752 100-0

2 447 697 218

2103175 18-7

240 394 8-9 226 879 6-4 1390 421 124

1341215 12-0

11221553 1000

868 003 24-4 1 830 966 16-3

20-0 901 905 25-4 2108079 18-8 56-9 %

43-1 %

Mer än hälften av skogsmarken står alltså att finna inom storleksgruppema under 100 hektar. I Norrland äro de större skogsbruken mera framträdande. Här befinna sig 31,0 procent av skogsmarken i storleksgrupper över 200 hektar, i Götaland endast 15,7 procent. Typiskt för Götaland och Svealand är, att storleksgruppen 400 + omfattar större arealer än gruppen 200—400 hektar. Detta beror på förekomsten av större herrgårdar och gods. Skogsmarkens

och den v ä x a n d e beskaffenhet

skogens

Skogsmarkens virkesalstringsförmåga angives genom bonitetstal, vilka uttrycka produktion i m 3 per hektar och år. Vid riksskogstaxeringarna har skogsmarken åsatts s. k. idealbonitet, utvisande markens uppskattade produktionskapacitet under förutsättning av ett idealt sammansatt virkesförråd och bästa tänkbara skogsskötsel. Den senaste riksskogstaxeringen, från vil-

41 ken resultaten endast föreligga fullt färdiga för Norrland, lämnar särskilda bonitetsuppgifter för de enskilda skogania. Riksskogstaxeringarnas bonitetsfördelning framgår av följande sammanställning: Idealbonitet (enligt Jonson) Ägarekategorier

I

II

0/

III

IV

V

VI

VII

VIII

%

%

%

%

%

%

39 36

33 33

2 3

2 Genomsnittlig idealIX bonitet m3 %

Norrland. Aktiebolagsskogar Övriga enskilda skogar

—

Svealand. Samtliga kategorier av skogar..

3-09 3-01

2 1

3-70

9 Götaland. Samtliga kategorier av skogar..

3-97

12 Boniiteten växlar avsevärt inom skilda delar av landet. 1 stort sett sjunker den från söder mot norr samt med stigande höjd över havet. Högsta boniteten uppvisar Malmöhus län med i medeltal 6,3 m 3 , den lägsta boniteten har Norrbottens läns lappmark, 2,1 m 3 . Sistnämnda uppgifter avse samtliga kategorier av skogar. I det praktiska skogsbruket kan markens produktionsförmåga i regel icke helt utnyttjas. Vid fastighetstaxeringen användes därför s. k. skattebonitet, vilken angiver den produktionsförmåga, som i genomsnitt anses kunna uppnås vid praktisk drift. Enligt 1938 års fastighetstaxering ställer sig medelskatteboniteten sålunda: Medelskattebonitet Landsdel

Norrland Svealand Götaland Riket

kronoskogar 1-38 2-16 3-33 1-69

ecklesiasövriga tika allmänna skogar skogar 2-01 2-85 3-32 2-70

1-15 2-37 3-12 1-75

aktiebolagsskogar

övriga enskilda skogar

1-94 2-65 3-13

1-88 2-77 3-17 2-60

2-20

Medeltal för alla skogar

1-73 2-66 3*18 2-23

Med undantag för de ecklesiastika skogarna synas särskilt inom Norrland men även i Svealand de högsta medelboniteterna vara att finna inom gruppen enskilda skogar. Detta förhållande överensstämmer väl med de olika skogarnas geografiska belägenhet, främst höjden över havet. Värdet å skogsmarken i kronor per hektar vid 1938 års allmänna fastighetstaxering framgår av följande tablå.

42 Skogsmarksvärdet per hektar Landsdel

Norrland Svealand Riket

kronoskogar

ecklesiastika skogar

övriga allmänna skogar

aktiebolagsskogar

övriga enskilda skogar

7-30 19-10 4610 11-10

17-10 30-20 47-50 31-30

5-40 22-50 43-20 14-90

14-70 24-70 41-40 19-00

14-30 29-00 43-20 27-00

Medeltal för alla skogar

12-20 26-40 43-30 21-50

Enligt 1945 års fastighetstaxering utgjorde medeltalen för Norrland 14,70 kronor, för Svealand 44,10 kronor, för Götaland 62,10 kronor samt för riket 31,60 kronor, innebärande en ökning för hela landet av 47 procent. Den kraftigaste stegringen utvisar Svealand med 67 procent, Götaland kommer därnäst med 43 procent, och för Norrland är stegringen 20 procent. Det borde vara av särskilt intresse att äga kännedom om de mest påtagliga bristerna ii tillståndet å de enskilda skogarna. Av denna anledning kommer i det följande att lämnas en mera ingående redogörelse för omfattningen av kalmarker, skräpskogar samt dikningsbara marker. Med ledning av resultaten från senaste riksskogstaxeringen samt, beträffande de sydligare länen, verkställda överslagskalkyler har nuvarande totala kalmarksytan å enskilda skogar uppskattats till omkring 0,9 millioner hektar. I de vid riksskogstaxeringen redovisade kalmarkerna ingå ej smärre kalfläckar, vilka dock sammanlagt torde vara rätt betydande. Även vid fullt tillfredsställande utnyttjande av skogsmark finnes i regel en viss yta, som är kal och å vilken ny skog skall uppdragas. Nyssnämnda totalareal avser såväl sådan mark som områden, vilka sedan länge legat utan skog. Av kalmarkerna hänföra sig sålunda stora arealer till kategorien av ålder kala marker, där skogen avverkats så tidigt, att återväxtskyldighet icke föreligger. Någon inventering av ifrågavarande marker har ej skett vid riksskogstaxeringarna. Med stöd av tillgängliga uppskattningar och lokala inventeringar hava de av ålder kala markerna å enskilda skogar beräknats omfatta ungefär 330 000 hektar, varav 220 000 hektar i Norrland och 110 000 hektar i övriga delar av riket. Marker, som erfordras för betesbehov, hava icke medtagits vid beräkningen. Att av ålder kala marker i så stor utsträckning förekomma i Norrland förklaras bl. a. därav, att hit även räknats kalmarker, uppkomna före år 1938 inom skyddsskogslagens tillämpningsområde och före år 1934 inom tillämpningsområdet för 1932 års lappmarkslag. Förekomsten av skräpskogar, d. v. s. i skogligt hänseende synnerligen bristfälliga bestånd, är förhållandevis stor. Till skräpskogarna höra bl. a. trasoch restskogar, orsakade av starka dimensionshuggningar och på annat sätt. Med tillhjälp av senaste riksskogstaxeringens uppgifter har totalarealen av träs- och restskogar, som snabbt böra avvecklas, å enskilda skogar i Norrland bedömts till omkring 100 000 hektar. Inom Svealand och Götaland torde träs- och restskogarna omfatta ungefär samma areal som i Norrland, var-

för den totala arealen utgör omkring 200 000 hektar. Att förevarande skogar uppskattats till så förhållandevis stora arealer i Svealand och Götaland beror på att större anspråk ansetts kunna ställas på skogsbestånden inom de sydligare landsdelarna. Till skräpskogarna kunna också hänföras de förvildade hagmarkerna, en gång röjda till beten — eller till slåtterängar — men sedan genom vanskötsel förvildade och delvis igenvuxna med glesa skogsbestånd eller buskvegetation. Förvildade hagmarker förekomma framför allt i Svealand och Götaland. De uppskattas å enskilda skogar till en sammanlagd areal av 230 000 hektar, varav 30 000 hektar skulle belöpa på Norrland. Uppgifterna innefatta ej hagmarker, som erfordras för tillgodoseende av betesbehov. Även andra slag av skräpskogar förekomma. Hit hör bl. a. slyskog av olämpligt trädslag eller trädbestånd av uppenbart olämplig härstamning, t. ex. undermålig tysktall och dylikt. Totala arealen å enskild mark av dessa skogar h a r beräknats till omkring 80 000 hektar, lika fördelade p å Norrland respektive Svealand och Götaland. Avsevärda arealer sumpskogar och myrmarker äro i behov av dikning. Förekomsten av försumpade marker har inventerats vid senaste riksskogstaxeringen. Med ledning härav har en beräkning gjorts av de arealer i Norrland, som ansetts dikningsbara. Beträffande de delar av landet, som icke ännu berörts av senaste riksskogstaxeringen, har företagits en bedömning av arealen dikningsbara marker. I enlighet härmed har totala arealen dikningsbara marker å enskilda skogar uppskattats till omkring 1,1 millioner hektar, därav omkring 0,5 millioner hektar inom Norrland. I Norrland förekomma vissa andra fall, där skogstillståndet är synnerligen otillfredsställande, nämligen stavaskogar och tätväxande ungskogar med dålig skiktningsförmåga. Med stavaskogar avses starkt överslutna, merendels svagt skiktade bestånd, i regel av gran, med förhållandevis hög ålder och ytterst tillbakasatt utveckling. De tätväxande ungskogarna med dålig skiktningsförmåga, som äro närbesläktade med stavaskogarna, behöva utglesnas för att överhuvud taget kunna utveckla sig någorlunda normalt. Stavaskogarna redovisas av senaste riksskogstaxeringen till omkring 100 000 hektar å enskilda marker i Norrland. De tätväxande ungskogarna å samma marker hava uppskattats till sammanlagt omkring 460 000 hektar, allt i de fyra nordligaste länen. Den första riksskogstaxeringen redovisade landets totala virkesförråd med 1 417 millioner m 3 exklusive bark. Därav kommo 573 millioner m 8 eller 41 procent på tall, 596 millioner m 3 eller 42 procent på gran och 248 millioner m 3 eller 17 procent på björk och övriga trädslag. Per hektar produktiv skogsmark utgjorde för riket kubikmassan i genomsnitt för tall 25 m 3 , för gran 26 m 3 och för björk 8,1 m 3 eller tillhopa för dessa trädslag 59 m 3 . De högsta virkesmassorna per hektar uppvisade Gävleborgs län med 85 m s , mälarlänen med 67—82 m 3 samt norra och sydligaste Götaland (Östergötlands, Skaraborgs och Malmöhus län med respektive 76, 75 och 75 m 3 ). I övre Norrland samt i sydvästra Sverige var däremot hektarförrådet mycket lågt. I Norrbottens och Hallands län uppgick det till 43 m \

44 Vid första riksskogstaxeringen gjordes ej någon uppdelning på skogsägarekategorier. Virkesförrådet å enskilda skogar kan därför blott angivas för de områden, som övergåtts vid senaste riksskogstaxeringen. Från denna föreligga, som förut nämnts, fullt färdiga resultat endast för Norrland. Inom samtliga kategorier av skogar uppgår totala kubikmassan inom bark 10— 4 5 + cm vid brösthöjd till 629 millioner m 3 eller 45,7 m 3 per hektar produktiv mark. Enligt första riksskogstaxeringen utgjorde motsvarande hektarförråd 47,8 m 3 . Å enskilda skogar i Norrland utgjorde förrådet enligt senaste riksskogstaxeringen 424 millioner m 3 eller 47 m 3 per hektar produktiv mark. Av detta virkesförråd utgjordes 174 millioner m 3 eller 41 procent av tall, 194 millioner m 3 eller 46 procent av gran samt 56 millioner m 3 eller 13 procent av lövträd. Virkesförrådet per hektar inom olika skogsägaregrupper i Norrland uppgick enligt senaste riksskogstaxeringen till följande kvantiteter. Kubikmassa inom bark i diameterklasserna 10—45 + m" per hektar

Ägarekategorier

Kronoskogar Övriga allmänna skogar Övriga enskilda skogar

tall

gran

löv

summa

21-39 18-26 20-07 18-79

16-01 21-48 20-58 22-33

553 613 6-57 6-05

42-93 45-87 47-22 47-17

Relativa skogstillgängen ( = förhållandet mellan den förhanden va rande virkestillgången samt den virkes tillgång, som normalt bör finnas) inom enskilda skogar enligt 1938 års fastighetstaxering uppgick i Norrland till 0,70, i Svealand till 0,82 och i Götaland till 0,60. Medeltalet för hela riket utgjorde 0,70. Några mera vittgående slutsatser torde ej böra dragas av sistnämnda siffror. Den relativa skogs tillgången är svårbestämbar i synnerhet för bondeskogarna, beträffande vilka taxatoriska uppgifter angående kubikmassor, åldersklassfördelning m. in. i allmänhet saknas. Betecknande för dessa skogar är, som framgår av följande sammanställning, att relativa skogstillgången inom samtliga landsdelar utvisar stegring från de minsta till de största storleksgrupperna. Övriga enskilda skogar Relativ skogstillgång inom storleksgrupp i hektar

Landsdel —25

25-50

50-100

100-200

200-400

400 + i

Norrland Svealand Riket

0-61 0-72 0-46 0-56

0-63 0-76 0-54 0-61

0-66 0-80 0-59 0-66

0-69 0-82 0-64 0-70

0-71 0-84 0-69 0-73

0-68 0-89 0-77 0-79

45 Förut h a r framhållits att, med undantag för de ecklesiastika skogarna, de högsta boniteterna särskilt i Norrland men även i Svealand återfinnas inom gruppen enskilda skogar. Nedanstående tablå utvisar, att en motsvarande tendens k a n skönjas vid en jämförelse mellan medelrotvärdena för olika skogar; siffrorna härröra från 1938 års fastighetstaxering. Medelrotvärde inom olika skogsägarekategorier Landsdel

kronoskogar

Götaland

1-59 2-61 4-57

Riket

1-90

Norrland

ecklesiasövriga tika allmänna skogar skogar 2-70 3-49 4-77 3-64

1-40 2-94 4-57 2-23

aktiebolagsskogar

övriga enskilda skogar

2-43 3-02 4-38 2-70

2-37 3-42 4-56 3-32

Medeltal för alla skogar

2-14 3-20 4-56 2-85

Liksom i fråga om medelboniteten är för Götalands vidkommande spridningen kring rotvärdenas medeltal obetydlig, vilket visar, att skogar av olika kategorier här kännetecknas av sinsemellan ganska likartade produktionsförhållanden. Beträffande rotvärdena finnes ännu ej något bearbetat material från 1945 års taxering. Med hänsyn till den nedan påvisade ökningen av värdet på den växande skogen torde man kunna sluta sig till att rotvärdena undergått en betydande stegring sedan år 1938. Värdet av den växande skogen för olika ägarekategorier framgår av följande tablå från 1938 års fastighetstaxering. Värde i kronor per hektar av växande skog Landsdel

Norrland Svealand Götaland Riket

Medeltal för alla skogar

kronoskogar

ecklesiastika skogar

övriga allmänna skogar

aktiebolagsskogar

övriga enskilda skogar

26-20 84-80 221-80 45-30

87-50 162-80 219-70 154-50

19-40 102-10 173-60

49-80 96-90 148-60

4350 105-10 114-10

40-00 101-50 127-00

62-30

68-30

80-70

71-20

Enligt 1945 års taxering utgjorde medeltalen för Norrland 54 kronor, för Svealand 177 kronor, för Götaland 196 kronor samt för hela riket 110 kronor eller 55 procent mera än 1938. Störst är ökningen i Svealand med 75 procent, medan Götaland och Norrland uppvisa höjningar med 54 respektive 35 procent. Av betydelse skulle givetvis vara att kunna konstatera, vilka förändringar virkesförrådet å enskilda skogar undergått under tiden mellan de båda riksskogstaxeringarna. Detta k a n överhuvud taget endast ske för skogarna i Norrland och Kopparbergs län, då resultat från senaste riksskogstaxeringen därutinnan blott föreligger för dessa områden. Som någon uppdelning å skogsägarekategorier ej verkställdes vid första riksskogstaxeringen, är en jämfö-

46 c

A

cS

, ^

C

»•«

C <u

CJ

s fa

tiflrt

•ogsi nar agm ark ilda sko tot ila

A

cs

CJ

a c s E •et.

S * ^

a • es

-o c CS

b Cl ** CJ > A

cS >H t B CS

-c*

T

co

T—1

.*k 0)

3 CJ

CO CO

43 CJ

e

C

IM

u :cs CJ te 8

+ |

CM

t»

t -

CN

o

co

i d

o

?)

Id

1 o

•8C

CS 2

i C

CJ

-*

£

cS ttt Q •a X

|

cs

>CS

CM H

t»

o

•

^

r H

m CO

1 CS

o co

-.s- CJX

CS CS Ä V)

h

tr,

"0 c CJ

CJ

£ •S

>> CbS s fl :© 0 .4-1

CS

t ^

CO

+

CO

OS

O y-i

id CO

oo

OS

lO

CM

r-< y—*

1>

CM

en

00 CM

O

CO

<x>

CM

-*

o

•C5

CM

t »

GO

r H T-l

^

r-l

|

t ^

O

+

1 M CM

OS

O

i H

"*

+

O

os

CM

CM

(O

CO

t ~

eo

O

CO

+

co

os t»

•*

co r H

oo >o

+

+

y-t

CO

o

- H

T-H

+

+

irs CM

T U

oo

r H

iCS

OS

•*

1 CJ

cs

o

CO

o*

<X>

<—* 1 1

r H

I C-J

»Cl

r H

_

r H

CO

M<

+ -* )>•

+

00 CM

oo

CM r H

OS

l>

r-i r H

et*

*-

co

-H

t/i

fa •o

(M

GO

in

C :cs

"#

co

OS

1 Q

c C CJ

00 r H

co

i-t

CM

CA

E

-H

*-* 1

o

*•

XX CS

TJ

CO

an

1 CJ

0 JS

os

ty»

IO

k iM j a fi

CN

co xO

CO

CJ

"C

+

OS

—1

oo

O

->*<

^

en

_

rH

t i

s<e fl

c «b« CS •

o

o

CS

•8 cCS K

xCA

>CS

•tfi

T,

•et C u

co

>fi

4-

CJ

V

rH

3 a£ .w ^ ocS

C

o

+

Q

H

CM

1 os 00

i O CM

cS

1-t^

»o 05

g

,—1

>n co

t)

co

:0

CC

cS

cs •0 •et cs

CS GO

•g b

H-

ft ft

CS

1 C :cS

:cö

1 CJ

fl fl CJ CJ

fa C <

tCS

-c

c S o 00 c 'C 3 X CS

H

C :cS

C

CO ^H

c BB •k>

O I i CJ •+-> CO

:cS

>

C OJ

CS

T3 C

ki ki O

co 3 A

+J

c kl

co •Ö C cS

>

co CO ki O

.C

CJ

CJ

CO :CS

:CS

B

> :cS

:CS

O

>-8

co 0B ki CJ

A ki CS

ft ft

XO

17 relse enbart mellan de enskilda skogarna icke möjlig. Om man undantager lappmarksskogama och Norrbottens läns kustland, förekomma emellertid inom norrlandslänen de allmänna skogarna i förhållandevis så ringa omfattning, att en jämförelse mellan virkesförråden för samtliga ägarekategorier lämnar möjligheter att draga vissa slutsatser rörande utvecklingstendenserna för de enskilda skogarna. För beräkning av kubikmassorna hava vid riksskogs taxeringarna icke tillämpats samma kuberingstal, vilket gör att det för jämförelse mellan virkesförråden är mest ändamålsenligt att använda grundytan med bark. I tab. 3 ingår en sammanställning över den procentuella förändringen hos sagda grundyta för skilda trädslag, diameterklasser och diameterklassgrupper. Tabellen visar bl. a., att grundytan för diameterklassgrupp 10—45 + , med undantag för Kopparbergs län, minskat inom samtliga redovisade områden, dock obetydligt inom Jämtlands och Gävleborgs län. Beträffande de grövre dimensionerna, diameterklassgrupp 25—45 + , är minskningen ännu mera markerad och relativt stor även inom Jämtlands län. Tab. 4. Jämförelse mellan vid första riksskogstaxeringen och vid vedskogsinventeringen erhållna virkesförråd. Samtliga ägoslag. Samtliga kategorier av skogar.

Län

Taxeringsår tall

gran

löv

summa

Produktiv skogsmark å enskilda skogar i % av hela arealen prod, mark

1942 = a 1927 = b a—b

23 555 19 637

26 035 19 209

5 363 4 056

54 953 42 902

+ 20

+ 36

+ 32

+ 28

1941 = a 1929 = b a—b

20 933 16 417

29 62S 19109

7 069 6 306

57,630 41832

%

+ 28

+ 55

+ 12

+ 38

1941 = a 1927 = b a—b "b" *

27 995 26 050

16 781 14 564

7 679 7 685

52 455 48 299

+

+ 15

± o

+

1941 = a 1923 = b a—b

16 581 13 608

7 300 5 272

4 618 5 596

28 499 24 476

%

+ 22

+ 38

-17

+ 16

1941 = a 1923 = b a—b

8 730 6 843

7 528 4 476

4 539 4 966

20 797 16 285

+ 28

+ 68

-

+ 28

97 794 82 555

87 272 62 630

29268 28609

214334 173 794

+ 18

+ 39

+ 2

+ 23

Virkesförråd på bark över 10 cm vid brösthöjd

1 | ,

"1 —

Samtlisa

1 1 1 1 — I 1 — 1

a b a—b b

*

%

i 1000-tal m s

48 Det kan även vara av intresse att studera resultaten från första riksskogstaxeringen samt vedskogsinventeringarna åren 1941 och 1943. En sammanställning över därvid redovisade virkesförråd m. m. har gjorts i tab. 4. Då förrådsuppgifterna grunda sig på samma kuberingstal, kunna virkesförråden i detta fall direkt jämföras. De hava inom samtliga inventerade län stigit rätt avsevärt sedan första riksskogstaxeringen. Ökningen är mest framträdande i Älvsborgs län. Det framgår jämväl, att granen visar den största stegringen. Lövskogen har ökat inom Örebro och Älvsborgs län, är oförändrad inom Östergötlands län samt har minskat inom Kalmar län. I tabellen angivna virkesförråd avse samtliga kategorier av skogar. De enskilda skogarna inom ifrågavarande län upptaga emellertid huvudparten av skogsmarksarealen. Vad beträffar förrådsökningens fördelning å diameterklasser utvisa undersökningar för Älvsborgs, Östergötlands och Kalmar län, att den hos tall är att söka i diameterklasserna från och med 20 cm vid brösthöjd och hos gran inom alla diameterklasser. För samtliga tiädslag visar dock diameterklass 45 + en stark minskning. I Örebro län föreligger ökning inom alla diameterklasser för varje trädslag. Beträffande skogarnas fördelning på åldersklasser har vid senaste riksskogstaxeringen insamlats särskilda uppgifter härom för olika ägarekategorier i Norrland. För Svealand och Götaland finnas, med undantag för de vedskogsinventerade länen, inga senare uppgifter än resultaten från första riksskogstaxeringen, vilka avse samtliga kategorier av skogar. Skogsproduktiva markens fördelning å åldersklasser (20-åriga) redovisas nedan. Skogsmarkens fördelning på åldersklasser Ägarekategorier m. m.

Kalmark

IV

I

II

III

%

fo

%

Övriga enskilda skogar . . . .

6 6 6

10 10 9

14 15 15

15 18 17

18 19 20

Första riksskogstaxeringen. Samtliga skogar

28 V

VI

VII-VIII IX +

of

%

%

12 12 13

8 8 8

7 7 7

10 5 5

1 Norrland. Senaste

riksskogstaxeringen.

Samtliga skogar

Svealand. Samtliga skogar Götaland. Samtliga skogar

Den gamla skogen har uppenbarligen minskat avsevärt i Norrland. Skog över 160 år förekommer numera främst i lappmarkerna, där bestånd av nämnda ålder inom Norrbottens läns lappmark omfatta drygt en fjärdedel av hela den skogsproduktiva marken och inom Västerbottens läns lappmark ungefär en tiondedel. Ju längre söderut man kommer, desto mindre roll spelar i stort sett den äldsta och övermogna skogen. Det bör påpekas, att

49 • c

-

«

CS

<*

ö co

cb

OS CM CO

i^

av

CM

r» o as co co

co

•ot

_ 8

av CM

CJ t?

rH

> .C C A

S g rH

2S ä ^«^

CM

c

I

•: a

**t

"cS

CM OS

« Ö

CO

c O

ii

o

rH

CN

^

CO

>*

r H

• b

-*

r-i

CO «*

"

O

ev

CO

-*

(M CO

CM

O

r-

o r-{

ij

.—

n O r~ O Co

CM -c*

g

1 B.

55 r H

^f o

CS +J 1

HM

O

rH

rH

O

co o

A ™ "O i? eo e

—< «©

CO

as co as co

CO CO

t^

1—1

>A

>*

r H

ar c tten lär

a

»O rH

_JZ_ __^_ ee

I O

co

to

• *

CN

TJI

cb

åi

r-(

r-i

l O

o o o

b

«

"*•

s

B a

O

-

.cs

C

«-)

:©

« ö

4-1

—

•**

O

CO

CM Tji

-H co

tr H-

CM

(B

»—

rH

CO

CO CO

t~iC

as a i i n co co

r H

I r3 « e s v b

O

c.

S3

+ I

U

CO

ce

^?

CO

1^

t^

as

åi

Q

Ttl

CM

1 i

oj

co

^

en

as co co

co

5 S •g «

OJ

en

M a

Ö

i-

•O GO

Hg

rH

r H

»1 irr

o

ö

1 I

ej M

•H "TJ

wV rH

CM I t -

«e

^

co eo

CO

C5 »i

_

CS

CO

CO

£•

ib

cb

l O

co

o o 1-^

•^ fl O)

TM

•

CS

'ii

CM •w

i

lO

•<JI

t^

en co

l>» if5

o

«* co

o o- H

1-t

^

rH

co

ov

os

CO

CO

iC

CO rH

iH CM

cb

Ö

-r

I

BA

CS

OJ

co

SS

i « CO

Ö

CO CS

kl .CS to ÖB

"co

C

-o

:cS k,

H

CO CO

—(

rH

o

CM —i OS

rH CO rH

t -

"C v

**

aa

CS

o

H

CM

CM

>

-T,

^

k, ^

Ol

C3 ki

^

fe o

ao

CO

-

C c A

B to to CS

O)

S :cS —

O

cS « C C

—•

to

o

rH

to

CS

k. —* res <:

k. O

I>-

rH

co co

C

rH

*# as to co co »O CM

c

^ j

co cN

'—" ' '

oi

xfa

•>J!

CM

co r H CO

CO

c

Tfl

c .c

marker bottens 5+ mei h vrak

CS

H

fA CJ o • £± -

«5

t^

V SM «

k,

**-•

O <2

ee

o rH

CM

cr> CM CM OS rH

w^ O

ottens läns lappmark ppmairk a vse uppgii andet mell an massan nledes sket t med led

•a

Ttt

-*-

c Jo

o

°

H

.

xerin gsvärda Bet räffande höja massan serna 1, 2, 21

"es

"•

na år 1937. Mass; -45 f och 1 -45 g av procen iffror

c«

C

—

• .

to

•2

2» g

«

„ 5 =* A ° 5 A -3 ^ «

CO

CJ

"fi ki O

H o

Z

S «,

0)

CS

•ö C et

s

Exkl Anmär ogenhet mogenh

.

ÖC

C .5! "fi"cS ki

4—467510.

A

"f j«

rH

«J

to

— C A •es :es a>

cS

f

kl

S g» g-

ö o

ä X C a ~zt O

C CJ

cs $P

50 inom de vedskogsinventerade länen konstaterats, att de äldre åldersklasserna icke minskat i arealomfattning. I tab. o förekommer en jämförelse mellan virkesförrådets fördelning å mogenhetsklasser inom samtliga kategorier av skogar i Norrland enligt de båda riksskogstaxeringarna. Särskilt anmärkningsvärd är den väsentliga minskning av förrådet övermogen skog, både tall och gran, som inträffat under mellantiden. För övriga delar av landet finnas ej uppgifter om virkesförrådets fördelning å mogenhetsklasser. Vid första riksskogstaxeringen har den årliga tillväxten, oberäknat barken, uppskattats till 47,7 millioner m°, d. v. s. i genomsnitt 2,0 m 3 per hektar skogsproduktiv mark. Härav föllo 21,7 millioner eller 46 procent å Norrland, 13,9 millioner eller 29 procent å Svealand samt 12,1 millioner eller 25 procent å Götaland. Av totaltillväxten belöpte 18:2 millioner eller 38 procent å tall, 19,8 millioner eller 42 procent å gran samt 9,7 millioner eller 20 procent å björk och övriga trädslag. Till följd av skogsmarkens och den växande skogens olika beskaffenhet kommer även tillväxten att växla avsevärt inom skilda landsdelar. De högsta siffrorna per hektar visa Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Malmöhus, Värmlands, Södermanlands, Östergötlands och Uppsala län, där tillväxten uppgår till över 3 m 3 per år och hektar skogsproduktiv mark. Inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker utgjorde motsvarande tal 0,7 respektive 1,2 m 3 . Enligt senaste riksskogstaxeringen uppgår inom samtliga kategorier av skogar i Norrland med undantag för Norrbottens läns lappmark den årliga tillväxten inom bark för tall och gran, diameterklasserna 10—45 + , till 11999 000 m 3 (15-årig tillväxtperiod). Vid förra riksskogstaxeringen beräknades tillväxten inom samma område till 11923 000 m 3 . Vid sådana jämförelser bör ihågkommas, att siffrorna gälla olika tidsperioder, att de i vissa avseenden härletts på olika sätt ävensom alt tillväxlen påverkas av klimatiska förhållanden. Tillståndet å de enskilda skogarna har efter hand förbättrats i många avseenden. Härtill torde åtskilliga omständigheter hava medverkat. Främst torde böra nämnas skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, vilken här nedan skall antydas med några uppgifter, avseende de viktigaste grenarna av verksamheten. Styrelsernas undervisnings- och upplysningsverksamhet har från en ringa början fått en alltmer vidgad omfattning. Denna gren, som bedrivits dels i anslutning till den allmänna lantbruksundervisningen och dels genom egna kurser m. m., har nått ett allt större antal skogsägare och deras söner samt blivit mera effektiv och fruktbringande. Tillhandahållandet genom skogsvårdsstyrelserna av förrättningsmän vid gallringar och stämplingar har varit av stor betydelse för en rationell skötsel av skogarna. Biträdesverksamheten har undergått en ständig stegring och nått sin hittills största omfattning under kristiden i samband med de stora vedavverkningarna. Som belysande för dess omfattning kan nämnas, att genom skogsvårdsstyrelsernas försorg stämplad areal för åren 1926—1944 omfattat sammanlagt omkring 7,3 millioner hektar.

51 Då skogsvårdsstyrelserna började sitt arbete år 1905, funnos stora arealer sedan gammalt kala och vanvårdade marker. Skogsodling blev därför från början en huvuduppgift för styrelserna. Denna verksamhet har emellertid avtagit under de båda senaste decennierna, sammanhängande med att i stor utsträckning tillämpats avverkningsmetoder, vilka avsetts medföra naturlig föryngring. Under åren 1905—1944 skogsodlade.% å enskilda skogar omkring 570 000 hektar under skogsvårdsstyrelses ledning samt cirka 550 000 hektar under jordägarnas egen ledning. Såsom förut framhållits finnas alltjämt i landet ansenliga arealer kalmarker, glesa plantskogar och skräp.skogar, som äro i behov av förbättringsåtgärder. Behovet härav är så omfattande, att det av praktiska skäl ej kan genomföras under loppet av några få år. Först efter en relativt lång tidsperiod kan eftersläpningen vara avarbetad, så att endast den årliga normala skogsodlingen kvarstår. En av länsjägmästareföreningen tillsatt kommitté har år 1945 beräknat, att behovet av skogsodlingar å samtliga kategorier skogar i Norrland, Dalarna och Värmland under en 20-årsperiod uppgår till i medeltal omkring 42 000 hektar per år. I övriga delar av landet har den årliga skogsodlingsarealen under en 15-årsperiod uppskattats till omkring 4 500 hektar. Genom skogsvårdsstyrelsernas dikningsverksainhet hava icke obetydliga arealer försumpad skogsmark samt kärr och myrmarker invunnits för skogsbörd. Under styrelsernas ledning har under tiden 1905—1944 upptagits omkring 8 000 mil skogsdiken. Den därigenom vunna arealen torde röra sig omkring 1[2 million hektar. Skogsvårdsarbetet försvåras mångenstädes på grund av att betesfrågan ej ä r ordnad. Många produktionsbefrämjande åtgärder kunna lämpligen icke komma till utförande, förrän betesdjuren tagits bort från skogen. Skogsvårdsstyrelserna hava själva eller i samarbete med hushållningssällskapen verkat för anläggandet av kulturbeten. Denna verksamhetsgren har på skilda håll bedrivits i mycket olika omfattning. Sammanlagt har genom skogsvårdsstyrelsernas försorg under åren 1926—1944 planlagts omkring 18 000 kulturbetesanläggningar.

4. Tidigare förslag om ändringar i nu gällande lagstiftning a) I no m r i k sdag

en

v ä ek t a ä nd

ringsförslag

I motion vid 1927 års riksdag (nr 162 första kammaren) yrkade herr Carl Lindhagen, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära övervägande av skyldighet att å bolagsskogar och enskilda skogar av större omfattning införa rationell (uthållig) skogshushållning eller, om detta ej bifölles, att riksdagen ville anhålla om dylikt övervägande åtminstone lör de rikets norra trakter, där skogar av ifrågavarande beskaffenhet tidigare genom avvittring eller storskifte blivit av Kronan donerade till jordbruket. Riksdagen avslog motionen. I en annan motion vid samma riksdag (nr 163 första kammaren) yrkade herr

52 Lindhagen, att riksdagen ville hos Kungl. Maj.t begära ny utredning och förslag till rationell hushållning å kommunskogar, sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers och sällskaps skogar, .lämväl denna motion blev av riksdagen avslagen. Vid 1929 års riksdag hemställde herr Lindhagen i en motion (nr 189 första kammaren), att riksdagen för bevarande av landets skogskapital till gagn för samtliga samhällsintressen ville hos Kungl. Maj:t begära förslag till: 1) revision av 1923 års skogsvårdslag i syfte att förekomma olämplig totalavverkning å större vidder av skog, som ej kunde anses såsom yngre, 2) lagstadgad skyldighet för ägare av större skogar alt å dem införa uthållighetsbruk, och 3) lagstiftning som tryggade tillkomsten av sockenallmänningar och andra dylika samfällda skogar. Riksdagen avslog motionen. Sistnämnda motion förnyades vid 1930 års riksdag (nr 209 första kammaren). I en annan motion vid 1930 års riksdag (nr 38 andra kammaren) hemställde herr Elof Lindberg, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning av frågan om intensivare skogsvård å Kronans och enskildas skogar i Norrland såsom ett medel att planmässigt fylla befolkningens behov av ökade arbetsmöjligheter och att Kungl. Maj:t därefter för riksdagen måtte framlägga plan för skogsvårdens bedrivande i angivna syfte jämte för dess genomförande erforderliga ersättningskrav. Med anledning av dessa motioner anhöll riksdagen i skrivelse nr 328, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande frågan om åvägabringande av en intensivare skogsvård å Kronans och enskildas skogar i Norrland, åsyftande såväl ökad avkastning som ock beredandet av större arbetsmöjligheter för befolkningen därstädes, ävensom om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill en sådan utredning kunde giva anledning. Den 28 oktober 1931 tillkallade chefen för Kungl. jordbruksdepartementet efter bemyndigande av Kungl. Maj:t fem utredningsmän att i anledning av riksdagens nyssnämnda skrivelse verkställa utredning och avgiva förslag rörande åtgärder för vinnande av ökad avsättning av inhemska skogsprodukter, förbättrat ekonomiskt utbyte av skogsbruket samt intensivare skogsvård. I det betänkande med förslag angående åtgärder för ett bättre utnyttjande av landets skogstillgångar, som sedermera i januari 1933 avgavs av utredningsmännen, 1 föreslogos emellertid icke några ändringar i gällande skogsvårdslagstiftning. Vid 1932 års riksdag avslogs en av herr Carl Lindhagen väckt motion (nr 271 första kammaren), vari föreslagits, att riksdagen ville antaga en skälig lag med stöd ytterst av tvångsföreskrifter om skyldighet att å större enskilda skogar, liksom skett för allmänna skogar, införa rationellt eller s. k. uthålligt skogsbruk. Herr Lindhagen upprepade sistnämnda motion vid 1933 års riksdag (nr 196 första kammaren), men även denna gång avslogs motionen. I en motion vid 1940 års riksdag (nr 68 andra kammaren) hemställde herr a r Arvid Karlsson i Granebo, Ernst V. Staxäng samt Erik Magnusson i Tum1

SOU 1933:2.

53 hult, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om verkställande av en allsidig utredning rörande åtgärder för främjande av en mera tillfredsställande vård av enskildas skogar, därvid särskilt borde beaktas möjligheten av en vidgad upplysnings- och konsulentverksamhet, samt rörande åtgärder i syfte att genom ökat ekonomiskt bistånd till markägare främja skogsplantering på kalmarker och därför lämpliga hedmarker. Motionen avslogs av riksdagen. Vid 1943 års riksdag yrkade herrar Gust. Larsson i Julita samt Allan Andersson och Erik Lundbom i en motion (nr 129 andra kammaren), att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning av frågan, huruvida och i vilken omfattning förbättring av byggnadsbeståndet borde uppställas som villkor för erhållande av rätt till skogsavverkning å ny förvärvad fastighet under en tid av fem år från den dag, då lagfart sökts å fånget, samt om framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Riksdagen avslog motionen. b) Ändringsförslag, ordinarie stämmor styrelsernas

som f ramko m m it vi d med skogsvård sförbund

Med anledning av inkomna förslag till ändringar och förtydliganden i 1923 års skogsvårdslag och efter hemställan av Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund beslöts vid 1928 års ordinarie stämma med förbundet, att Centralrådet skulle utse en kommitté med uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag rörande behövliga ändringar i 1923 års skogsvårdslag och därmed sammanhängande författningar. Den kommitté, som på grund av stämmans beslut tillsattes, avgav emellertid aldrig något förslag. Vid 1934 års ordinarie stämma behandlades en motion av skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län, vari hemställdes, att stämman måtte uppdraga åt Centralrådet att efter erforderlig utredning göra framställning hos Kungl. Maj:t om eventuell lagstiftning till skydd mot utbredning av insektshärjningar å växande skog. Stämman ansåg, att något behov av lagstiftning mot insektshärjningar ej förelåge. Frågan befanns dock vara av sådan vikt, att en utredning angående lämpliga skyddsåtgärder och deras verkställande syntes motiverad. Åt Centralrådet uppdrogs därför att efter behöriga utredningar vidtaga de åtgärder och avlåta de framställningar, vartill utredningarna i ärendet kunde föranleda. — Den 25 april 1938 uppdrog Centralrådet åt en kommitté, bestående av läns jägmästarna E. Hedemann-Gade och Sten Eckerbom, dåvarande jägmästaren Erik Lundh och professorn Ivar Trägårdh med dåvarande jägmästaren Folke Johansson såsom sekreterare, att utreda frågan om ökat samarbete mellan skogsmännen och skogsförsöksanstaltens entomologiska avdelning till bättre skydd av skogen mot skadeinsekter. I utlåtande den 28 april 1939 framlade kommittén bl. a. ett förslag till förordning om bekämpande av skadliga skogsinsekter. Detta författningsförslag innehöll följande bestämmelser: Därest i skog under skogsvårdssly-

54 relses tillsyn skulle uppkomma insektshärjning av större omfattning eller föreligga överhängande fara därför på grund av skogseld, stormfällning, snöbrott eller annat, som kunde giva upphov till massförökning av skadliga skogsinsekter, ålåge det vederbörande skogsvårdsstyrelse att, efter samråd med statens skogsförsöksanstalts entomologiska avdelning, i mån av behov planlägga, leda och övervaka åtgärder till bekämpande av insekternas skadegörelse å skogen. Skogsägaren skulle vara skyldig ställa sig till efterrättelse de föreskrifter om bekämpningsåtgärder, skogsvårdsstyrelsen meddelade. Om skogsägare uraktlåtit att inom bestämd tid efterkomma skogs vårdsstyrelsens föreskrifter, ägde styrelsen att på den försumliges bekostnad omedelbart låta verkställa föreskrivna men icke vidtagna åtgärder. För åtgärder till skydd mot insektshärjningar skulle efter skogsvårdsstyrelsens prövning kunna utgå statsbidrag utan återbetalningsskyldighet med högst hälften av de godkända kostnaderna för åtgärderna. Klagan över skogsvårdsstyrelses beslut enligt författningsutkastet skulle föras hos Kungl. Maj:t. Vid ordinarie stämman år 1937 behandlades en motion av skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde, vari anfördes följande: I skogsvårdslagen borde intagas en bestänmielse om att avvikelse från av skogsvårdsstyrelsen utförd stämpling ej finge ske, förrän vederbörande skogsägare bevisligen underrättat styrelsen om sin avsikt eller önskan att på anförda skäl frångå denna stämpling. Överträdelse härav skulle medföra rätt för skogsvårdsstyrelsen att meddela avverkningsförbud. Markägaren skulle dock godkänna stämplingen för att vara bunden av densamma. I motionen hemställdes, att stämman, om nya lagbestämmelser i det i motionen berörda syftet befunnes behövliga, måtte uppdraga åt Centralrådet att efter erforderlig utredning göra framställning därom hos Kungl. Maj:t. Stämman beslöt, att motionen icke skulle föranleda någon åtgärd. Vid 1940 års ordinarie stämma behandlades flera framställningar angående ändringar i 1923 års skogsvårdslag. Länsjägmästaren Per Ödman yrkade i en motion, alt stämman måtte vidtaga åtgärder för sådan ändring av 8 § skogsvårdslagen, att skogsvårdsstyrelse finge utsträcka avverkningsförbud att gälla icke blott den fastighet, där lagstridig avverkning ägt rum eller planlagts, utan även annan fastighet, som låge i sambruk med denna. Stämman beslöt med anledning av motionen uppdraga åt Centralrådet att dels utse en kommitté med uppgift att undersöka och utreda, huruvida spörsmålet påfordrade en lagändring och, om så visade sig vara fallet, till Centralrådet inkomma med förslag därtill, dels ock vidtaga de åtgärder och avlåta de framställningar, vartill kommitténs utredning i ärendet kunde föranleda. — I en annan, av skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län avgiven motion framhölls, att bestämmelserna i skogsvårdslagen mot spekulation med skogsegendom vore otillräckliga, i det att desamma ej förhindrade spekulation i skogsavverkning för omläggning av skogsmark enligt 23 § skogsvårdslagen. De åtgärder, som vidtoges för omläggning, vore oftast alldeles otillräckliga för markens överförande till kulturbete. Det vore därför angeläget, att 23 § eller eventuellt 5 § skogsvårdslagen erhölle den

55 ändrade lydelse, att syftemålet med spekulationsbestämmelserna ej förfelades, särskilt i vad det gällde svårföryngrade skogar. Skogsvårdsstyreisen hemställde fördenskull, att stämman måtte uppdraga åt Centralrådet att efter erforderlig utredning göra framställning hos Kungl. Maj:t om ändring av skogsvårdslagen i berörda hänseende. I anledning av motionen uppdrog stämman åt Centralrådet att vidtaga de åtgärder beträffande betesfrågan i hela dess omfattning, Centralrådet kunde finna påkallade. — I en motion anförde länsjägmästaren Carl Stenborg: Det vore mindre tillfredsställande, att markägarna skulle vara ansvariga för om hänsynslösa huggare avverkade os l ampla de träd inom stämplingstraklerna. Det borde vara befogat fordra, alt om en utstämpling ulförts genom skogsvårdsstyrelsens försorg, densamma skulle följas och avverkning av ostämplade träd inom stämplingstrakten föranleda straff. Om straff stipulerades för avverkare, som utan markägarens medgivande frånginge stämplingen, skulle detta bliva ett värdefullt skydd för markägaren och tillika medföra, att skogsvårdsstyrelsens stämplingar respekterades. På grund av vad sålunda anförts hemställdes om sådan ändring av 25 § skogsvårdslagen, att straff drabbade den, som utan markägarens tillstånd vid avverkning av genom skogsvårdsstyrelses försorg utstämplad skog jämväl avverkade icke utstämplade träd. Stämman beslöt, att motionen icke skulle föranleda någon stämmans åtgärd I anledning av motionerna av länsjägmästaren Ödman och skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län företogs viss utredning, varefter Centralrådet i skrivelse den 13 juni 1941, som redovisas under c) här nedan, gjorde framställning till Kungl. Maj:t beträffande den fråga, som upptagits i sistnämnda motion. c)

F r a m s t ä 11 ni n g a r f r å n C en t T a l råd et s k o g s v å r d s sty r e l s c rn as f ö r b un d

för

Med anledning av en framställning från skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län anförde Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 november 1937: Ett avverkningsförbud enligt 1923 års skogsvårdslag torde icke kunna göras gällande mot annan än den, som delgivits förbudet eller eljest bevisligen erhållit kännedom därom. En avverkare kunde således icke fällas till ansvar för överträdelse av ett avverkningsförbud, med mindre det visades, att han ägt kännedom om detsamma. Detta måste medföra allvarliga vådor i fråga om upprätthållandet av respekten för meddelade avverkningsförbud. Särskilt de stora möjligheter att kringgå dylika förbud, som den gällande lagstiftningen erbjöde, vore ägnade att undergräva denna respekt. Att åtgärder för kringgående av avverkningsförbud hittills icke förekommit i större utsträckning, torde närmast bero därpå, att allmänheten hyst den uppfattningen, att ett förbud vore gällande oberoende av om bevisning kunnat lämnas i fråga om vederbörande avverkares kännedom om detsamma. Av de åtgärder, som kunde vidtagas i syfte att förhindra att avvcrkningsförbuden förlorade sin verkan, syntes den enklaste och mest effektiva vara, att ett stadgande infördes i skogsvårdslagen om att ett av skogsvårdsstyrelse utfärdat avverkningsförbud skulle gälla mot envar. Centralrådet yrkade, att i andra stycket av 8 § 1 mom. skogsvårdslagen infördes en bestämmelse om att avverkningsförbud, som en gäng vederbörligen delgivits, skulle vara gällande mot envar. Någon föreskrift om förbu-

56 dets publicerande i länskungörelserna, ortstidning eller annorledes borde icke införas, enär ett offentliggörande av förbudet ofta skulle förbittra den därav drabbade och försvåra eller omöjliggöra allt vidare samarbete med honom från skogsvårdsstyrelsens sida. Om fastigheten överginge till ny ägare eller avverkningsrätt förvärvades av ny innehavare, borde det tillkomma skogsvårdsstyrelsen att, så snart den erhölle kännedom därom, underrätta den nye ägaren eller avverkningsrättsinnehavaren om förbudets innehåll. Fullgörandet av siistnämnda delgivningsskyldighet borde dock ej vara villkor för förbudets giltighet. Vad sålunda sagts om förbud enligt 8 § 1 mom. borde även gälla förbud enligt 2 mom. I fråga om avverkningsförbud kunde avsevärda olägenheter möta beträffande delgivningen, därest ägaren eller avverkaren icke vore känd eller hölle sig undan. Föreskrifter om sättet för delgivning syntes på grund därav erforderliga. Centralrådet ville föreslå, att ii 8 § skogsvårdslagen infördes bestämmelser om att i nyssnämnda fall förbudet finge med laga verkan delgivas på sätt i 11 kap. 10 § rättegångsbalken angåves eller, om avverkning påginge, genom förbudets anslående på avverkningsplatsen och uppläsande för avverkningsmanskapet. — Bestämmelsen i 8 § 2 mom. skogsvårdslagen angående giltighetstiden för av länsjägmästare eller annan tjänsteman meddelat provisoriskt avverkningsförbud kunde för skogsvärdsstyrelserna medföra avsevärda olägenheter. Ett dylikt avverkningsförbud vore förfallet, i den mån det icke blivit fastställt av fulltalig skogsvärdsstyrelse vid sammanträde inom tio dagar. Att inom så kort tidrymd sammankalla styrelsen till sammanträde läte sig emellertid ofta icke göra, åtminstone icke utan oskäliga kostnader. Kunde så ej ske, måste det provisoriska förbudet förnyas, vilket å sin sida droge onödiga delgivningskostnader. En lagändring borde därför komma till stånd antingen på det sätt, att giltighetstiden för provisoriskt avverkningsförbud förlängdes, eller i så måtto, att formen för det definitiva förbudets meddelande förenklades. Centralrådet ansåge det vara av vikt, att det definitiva avgörandet rörande tillkomsten av ett avverkningsförbud förbehölles skogsvårdsstyrelsen och ej överlämnades ät ordföranden eller annan. Lagändringen borde därför genomföras på så sätt, att giltighetstiden för provisoriskt avverkmingsförbud utsträcktes från tio till tjugo dagar. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 j u n i 1941 u p p r e p a d e C e n t r a l r å d e t förslaget o m förlängd giltighetstid för p r o v i s o r i s k t a v v e r k n i n g s f ö r b u d . D ä r j ä m t e y r k a d e s , att Kungl. Maj:t m å t t e dels f ö r a n s t a l t a o m s å d a n ä n d r i n g av skogsv å r d s l a g e n , att 5 § 2 m o m . skulle gälla j ä m v ä l m e d a v s e e n d e å o m l ä g g n i n g a v s k o g s m a r k , dels ock vidtaga å t g ä r d e r i syfte att en u n d e r s ö k n i n g av betesf r å g a n i hela dess vidd k o m m e till u t f ö r a n d e . d)

F r a m s t ä Ilning

f r ån en sk ild p er so n

I en f r a m s t ä l l n i n g av d e n 20 s e p t e m b e r 1938 till Kungl. Maj:t av f. d. b o r g m ä s t a r e n Carl L i n d h a g e n , vilken f r a m s t ä l l n i n g ö v e r l ä m n a t s till 1936 å r s s k o g s u t r e d n i n g för att tagas i ö v e r v ä g a n d e vid u t r e d n i n g s u p p d r a g e t s fullgör a n d e , y r k a d e s , att det a l l m ä n n a s uthålliga s k o g s v å r d för s k o g s k a p i t a l e t s bev a r a n d e m å t t e överföras å t m i n s t o n e p å större e n s k i l d a skogar, att b i l d a n d e t av s o c k e n a l l m ä n n i n g a r för varje s o c k e n i N o r r l a n d , D a l a r n a och V ä r m l a n d m å t t e t r y g g a s g e n o m l a g b e s t ä m m e l s e r s a m t att s k o g s v å r d e n m å t t e f r ä m j a s g e n o m s t a t s f ö r v ä r v av enskild s k o g s m a r k .

5.

Till s k o g s s t y r e l s e n a v g i v n a y t t r a n d e n i principfrågor

S k o g s s t y r e l s e n h a r r ö r a n d e b e h o v e t a v och f o r m e r n a för en revision av 1923 å r s s k o g s v å r d s l a g b e g ä r t y t t r a n d e enligt ett f r å g e f o r m u l ä r från s a m t l i g a s k o g s v å r d s s t y r e l s e r , skogssällskapet, styrelsen för s k o g s h ö g s k o l a n och s t a t e n s s k o g s f o r s k n i n g s i n s t i t u t , Sveriges S k o g s ä g a r e f ö r b u n d . S v e n s k a T r ä v a r u e x port-, Cellulosa- och T r ä m a s s e f ö r e n i n g a r n a , Sveriges S k o g s ä g a r e f ö r e n i n g a r s r i k s f ö r b u n d o c h Sveriges L ä n s s k o g v a k t a r e f ö r b u n d . H ä r n e d a n s k a l l s a m m a n f a t t n i n g s v i s r e d o g ö r a s för de p r i n c i p u t t a l a n d e n , s o m gjorts i d e a v g i v n a y t t r a n d e n a . F r a m f ö r d a s y n p u n k t e r i detaljfrågor k o m m a att b e h a n d l a s i avd e l n i n g 7. o m g r u n d e r n a för förslaget till a l l m ä n s k o g s v å r d s l a g . Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län anför: Den nuvarande skogsvårdslagen karakteriserades av att lagtexten vore vagt formulerad, varför lagens tillämpning, som huvudsakligen vore anförtrodd skogsvårdsstyrelserna, vore det väsentliga. Erfarenheten hade visat, att en dylik lag i allt väsentligt varit lyckad. En i detalj fixerad skogsvårdslag skulle svårligen kunna tillämpas i ett land som Sverige med så olikartade skogliga förhållanden i skilda landsdelar. Det vore icke önskvärt, att en ny skogsvårdslagstiftning finge sådan utformning, att skogsvårdsstyrelserna komme att övergå från att vara levande samfundsorgan med stor rörelsefrihet till mera fiskaliskt betonade dylika. — Skogsbrukets för varje år alltmer stegrade betydelse för folkhushållet torde utgöra ett bärande skäl för att statsmakterna genom lämpligt avpassad lagstiftning sökte säkerställa den framtida virkesproduktionen. Detta borde emellertid ske under sådana former, att ej blott skogsägare med egen skoglig förvaltning utan även skogsägare med sådan ägofördelning, att skogsbruket för dem hade påtaglig betydelse, lämnades största möjliga frihet att själva avgöra skogsbrukssätt, årsuttag och dylikt. I de delar av landet, där skogsbruket för varje enskild skogsägare hade jämförelsevis underordnad betydelse och intresset för en rationell skogsskötsel därför i allmänhet måste antagas vara mindre, borde från det allmännas sida resas strängare krav på kontroll. Med hänsyn härtill kunde det Ifrågasättas om det vid en eventuell skärpning av skogsvärdslagstiftningen vore lämpligt eller möjligt med en enda skogsvårdslag gällande för hela landet. De önskemål om ökade virkesförråd och därmed följande ökade skogsavkastningar, som med fullt fog framförts under de senaste åren, kunde aldrig realiseras, därest skattelagstiftningen direkt motverkade dessa strävanden. En tillfredsställande lösning av skattefrågan vore av större reell betydelse än en revidering av skogsvärdslagstiftningen. Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län yttrar: Genom den nuvarande skogsvårdslagen hade det allmänna i princip förskaffat sig kontroll över att enskildas skogsmark befunne sig i produktivt skick samt att utvecklingsbar skog ej bleve föremål för alltför tidig avverkning. Det allmänna hade genom lagen, kompletterad med skogsvårdsstyrelsernas upplysningsverksamhet, i stort sett uppnått det mål på skogsproduktionens område, som genom lagstiftning kunde åstadkommas. Några principiella förändringar av skogsvårdslagen borde därför ej komma till stånd. Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län uppger: 1923 års skogsvårdslag vore i stort sett tillfredsställande. En fördel med lagen vore, att bestämmelserna erhållit en allmän formulering, som lämnade rum för behandling av frågorna efter de skiftande förhållanden, vilka vore rådande i landets olika delar. Genom samarbete mellan skogsvårdsstyrelserna samt genom Centralrådets för skogvårdsstyrelsernas förbund och skogsstyrelsens anvisningar vore lagtillämpningen numera ganska enhetlig inom

58 olika delar av landet. Lagens allmänna formulering borde bibehållas jämväl ii en ny lag. Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings lån anför: Resultatet av skogsvårdsstyrclsens sedan 1923 bedrivna skogsupplysnings- och lagtillämpningsarbete hade blivit över förväntan gott. Anledningen till det hittills uppnådda goda resultatet kunde sammanfattas i följande fyra punkter: 1) skogsvårdslagen vore lyckligt utformad, ty den hade kunnat möta alla skogsbrukets skilda betingelser; 2) skogsvårdsstyrelsema hade smidigt anpassat lagtillämpningen efter kravet på ekonomiskt skogsbruk: 3i skogsupplysning hade i arbetet gått före lagliga åtgärder; och 4) skogsvårdsstyrelserna hade fått arbeta under de friaste förhållanden, varigenom en smidig anpassning efter olika läns behov varit möjlig. — En revision av skogsvårdslagen kunde tänkas framgå efter två olika linjer, antingen uppmjukning eller skärpning. Ett uppmjukande av lagen vore icke tillrådligt, enär lagen endast innehölle minimikrav. En skärpning av skogsvårdslagen kunde tänkas ske efter tre linjer: 1) strängare återväxtbestämmelscr, eventuellt kompletterade med en skoglig vanhävdslag; 2) tvångsvisa beståndsåtgärder, där ej upplysning och propaganda hjälpte; och 3) mera restriktiva avverkningsbestämmelser i syfte att framtvinga jämn avkastning och högre virkesförräd. Vad skärpta älerväxtbestämmelser anginge torde nuvarande regler vara i huvudsak tillfyllest. Skogsodlingstvång å gamla kalmarker, tvångsvis genomförda skogsdikningar och dylikt vore inom länet tills vidare obehövliga, dä den frivilliga efterfrågan på skogsvårdsstyrelsens biträde med dylika skogsvårdsåtgärder för överskådlig tid framåt vore större än vad styrelsen kunde tillmötesgå. Pengar, personal och propaganda vore bättre än skärpta lagbestämmelser i denna fråga. Underlåtna beståndsvårdshuggningar berodde på dålig virkesavsättning, brist pä arbetskraft eller på att ägarna vore efterblivna. Sistnämnda grupp vore för fåtalig för att motivera särskilda tvångslagar. Negativa tagbestämmelser, som i större utsträckning än nu vore fallet skulle hindra avverkningar, kunde tänkas hava till syfte att öka virkesförråden å hemmanen genom tillväxtbesparing, kvarhålla äldre skog i större kvantiteter för att få en jämnare virkesavkastning o. s. v. Beträffande den yngre skogen vore en skärpning av lagstiftningen alldeles orimlig. Höjandet av virkesförrådet i Jönköpings län borde främst ske genom intensifierat arbete på att likvidera de sedan gammalt utglesnade bestånden, och detta skedde bättre genom tillämpning av 4 § 2 mom. skogsvårdslagen än genom restriktiva avverkningsbestämmelser. Äldre skog i lagens mening förekomme i länet i tämligen ringa omfattning utöver bestånd, som skyddades genom 5 § 1 och 2 mom. skogsvårdslagen. En skärpning av sistnämnda paragraf vore för länets del ej motiverad, enär skogsvården inom länet ginge ut på att hålla skogen i sådant skick, att den förbleve yngre ända till slutavverkningen. Risk förefunnes att skärpningar i lagen, som alltför mycket avlägsnade den officiella skogsvården från vad som vore förenligt med den lojale markägarens privatekonomi, kunde medföra allvarliga bakslag för skogsvårdsarbelct. Bondeskogsbruket inom Jönköpings län kunde aldrig tänkas komma att arbeta med lika stora virkesförråd av äldre skog som kronoskogarna, prästskogarna och allmänningarna. I gengäld bleve tillväxtprocenten och de ärliga uttagen större. — Skogsvårdsstyrelsen yrkade, att huvudprinciperna i den nuvarande skogsvårdslagen måtte bibehållas oförändrade. Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län yttrar: Den nuvarande skogsvårdslagen vore i stort sett väl avpassad för sitt ändamål såsom medel för skogsvårdsstyrelserna att ernå en förbättrad skogsvård. Under lagens giltighetstid hade intresset för en förbättrad skogsskötsel vunnit allt större utbredning hos skogsägarna. Om förbättringen av skogsskötseln ej enbart kunde tillskrivas skogsvårdslagen, hade dock lagens bestämmelser till skydd för den yngre skogen och husbehovsskogen varit ett mycket verksamt medel att bringa skogsbruket inom mera ändamålsenliga former

59 än förut. Ehuru den äldre skogen ätnjöte ringa skydd å lagen, hade skogsbruket likväl inriktats pä att överhålla denna skog. Avverkningen av den äldre skogen skedde numera successivt dels genom beståndsvårdshuggning och dels genom föryngringshuggning. Detta förfarande hade ganska allmänt vunnit tillämpning även ä bondeskogarna. Genom beståndsvårdande huggningar hade gränsen mellan yngre och äldre skog förskjutits uppåt. Skogsbrukets utveckling i denna riktning vore till stor del att tillskriva skogsvårdsstyrelsernas verksamhet genom skogsupplysning och biträde vid avverkningar. Ett fortsatt och utvidgat arbete i denna riktning kunde åstadkomma mera än strängare lagbestämmelser. Mycket återstode dock för att skötseln av de enskilda skogarna skulle kunna betecknas som nöjaktig. Särskilt gällde detta skogsmarker, som ej fullt utnyttjades för skogsproduktion. Bestånd med otillfredsställande slutenhet funnes ännu i stor utsträckning. Hagmarker, som efter upphörande av rationellt betesbruk förvildats och gäve otillfredsställande skogsproduktion, upptoge ej ringa arealer. Gamla ljungmarker, antingen helt kala eller bevuxna med gles skog av mycket dålig beskaffenhet, funnes å avsevärd areal inom länet, särskilt inom västra delen. Skogsproduktionen skulle i avsevärd grad höjas, om dessa marker bleve fullt utnyttjade. I skogsvårdslagen borde bestämmelser finnas, enligt vilka åtgärder kunde föreskrivas, varigenom otillfredsställande bevuxna marker och äldre kalmarker inom rimlig tid kunde försättas i fullt skogsproduktivt skick. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde uppger: 1923 års skogsvårdslag vore ett i stort sett väl avvägt instrument i händerna pä det organ, som haft att med lagen såsom stöd verka för en förbättrad skogsvård. De fall, där lagen behövt tillgripas till skydd för den yngre skogen och husbehovsskogen samt för framtvingande av återväxtåtgärder, hade successivt avtagit i antal, allteftersom insikten om skogens värde och kunskapen om dess rätta vård stigit bland skogsägarna. Utvecklingen ginge mot ett fullt frivilligt kvarhällande av äldre skog, vilken fått växa ut till ekonomisk mognad och därunder behandlats med skogsvårdande genomhuggningar. I den mån detta skett hade åldersgränsen mellan yngre och äldre skog sä småningom i det allmänna medvetandet förskjutits uppåt. Denna utveckling vore i stort sett en frukt av skogsvårdsstyrelsernas upplysnings- och biträdesverksamhet. En fortsatt och helst utvidgad sådan verksamhet vore bättre än en skärpt lagstiftning ägnad att ytterligare befordra denna utveckling. Skogsmarkernas produktionsförmåga vore dock fortfarande långtifrån nöjaktigt utnyttjad. Ännu funnes stora arealer söndertrasade bestånd av för låg slutenhet, skräpskogar efter äldre härda dimensionsavverkningar samt gamla hagmarker, vilka efter tidigare extensivt betesbruk ännu icke omförts till nöjaktig skogsproduktion. Även marker, som av ålder legat kala eller bevuxna med ett mycket glest skogsbestånd, intoge ganska betydande arealer. Åtminstone inom södra delarna av landet skulle de mest påtagliga vinsterna för skogsproduktionen vara att ernå, om nu nämnda marker fullt utnyttjades. Särskilt gällde delta de gamla hagmarkerna, vilka i genomsnitt vore av avsevärt högre bonitet än skogsmarkerna i allmänhet. Den relativa längsamhet, varmed omföringen av dessa marker fortskridit trots all skogsupplysning talade för att lagbestämmelser borde införas i syfte att påskynda densamma. En annan kategori skogsmarker, som i stort sett vore illa utnyttjade, utgjordes av de särskilt i södra Sverige rikligt förekommande småhemmanen med obetydlig skogsbestockning. Bete förekomme oftast å dessa fastigheters hela skogsareal. Skogen skördades successivt för att täcka ägarens kontanta utgifter, sä snart den blivit avsättningsbar. Laastridisa avverkningar pä dylika fastigheter möjliggjordes tack vare svårigheten att" effektivt övervaka avverkningarna. Den främsta anledningen till de otillfredsställande skogsförhållandena å fastigheter av denna typ vore, att fastigheterna överhuvud taget icke vore ekonomiskt bärkraftiga. Detta förhållande kunde man dock ej komma till rätta med genom skogsvärdslagstiftningen.

60 Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län anför: 1923 års skogsvårdslag hade utgjort och utgjorde alltjämt en utomordentlig grund för skogsvårdsarbetet, som med lagens hjälp kunnat drivas med ständigt stegrad intensitet. Något behov av en mera omfattande revision av lagen förelåge icke. Däremot vore vissa kompletteringar angelägna, i första hand ernående av betesfred i skogarna och ökat skydd åt de ädla lövträden. Ett av de allvarligaste hindren för ett rätt utnyttjande av skogsmarkens produktionsförmåga ginge emellertid ej att övervinna genom en kompletterad skogsvårdslag. Därvid åsyftades de olyckliga jorddelningsbestämmelser, som tilläte att den odlade jorden och skogsmarken uppdelades i alltför små enheter, vilkas ägare genom sin svaga ekonomi saknade möjlighet att hålla mer än ett obetydligt kapital bundet i form av skog. Å de sydsvenska småfastigheterna vore också ett rationellt skogsbruk nästan otänkbart av den orsak, att betesfrågan av brist på lämplig mark lör permanenta betesvallar ej ginge att lösa på ett för skogens, särskilt lövträdens, vård lämpligt sätt. Skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län framhåller önskvärdheten av lagbestämmelser rörande skyddsåtgärder för ädla lövträd samt i fråga om kalmarkers försättande i skogbärande skick. Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län yttrar: Det vore ett riksintresse, att skogsmarken lämnade högsta möjliga avkastning. En aldrig så väl avfattad lag hjälpte dock foga, om den icke bottnade i ett utbrett erkännande av dess berättigande. Den nuvarande skogsvårdslagen hade utformats efter denna princip, vilket visat sig vara lyckligt. Trots det alltmer stegrade skogsintresset torde det vara välbetänkt att icke forcera fram en lag, som tillfredsställde det högsta kravet på skogsmarkens alstringsförmåga, utan avvakta ännu en tid, under vilken skogsvårdsstyrelsernas upplysningsarbete finge verka. Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förmäler: Vidtagande av åtgärder till förhindrande av betesskador i uppväxande skog vore för länets vidkommande den viktigaste frågan, då det gällde att söka ernå bättre skogliga förhållanden. En lagstiftning till förhindrande av skogsbetning torde inom vissa områden vara ägnad att hastigare skapa förutsättningar för skogsmarkernas rationella utnyttjande än mänga andra åtgärder. Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län uppger: Den mest påtagliga bristen i skogsvårdslagen vore, att ingen verklig straffpåföljd stadgades, därest lagens föreskrifter ej efterlevdes. Lagens bestämmelser hindrade icke ägaren att opåtalt skövla såväl den yngre som den äldre skogen, om ej skogsvårdsstyrelsen dessförinnan belagt skogen med avverkningsförbud. På grund av denna brist i lagen funnes möjlighet för skogsjobbare och andra mindre lojala skogsägare att vansköta skogen samt alstra nya söndertrasade skogar och skräpbestånd i strid mot andemeningen i skogsvårdslagen. Det vore för rättskänslan kränkande, att dylika uppenbara överträdelser av skogsvårdslagen kunde fortgå utan annan påföljd än att avverkningsförbud kunde meddelas beträffande den skog, som eventuellt funnes kvar. Skogsvårdslagen byggde på den grundtanken, att en tillfredsställande skogsskötsel skulle kunna åstadkommas på upplysningens väg. Erfarenheten hade emellertid visat, att skogsupplysningen icke vore tillräcklig, ty eljest skulle de enskilda skogarna i landet nu hava varit i ett allmänt tillfredsställande skick och avsevärt bättre bestockade än som vore fallet. Därest ansvarsbestämmelser för överträdelse av skogsvårdslagen infördes, skulle detta medföra, att skogsägare i allmänhet, som vore osäkra huruvida en planerad avverkning vore laglig, skulle förfråga sig hos skogsvårdsstyrelsen, innan avverkningen påbörjades. Man skulle således i stort sett nå samma resultat, som om anmälningsskyldighet för planerade avverkningar skulle införas, vilken åtgärd vid vissa tidigare tillfällen diskuterats.

61 Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands lån anför: Den nuvarande skogsvårdslagen hade visat sig synnerligen väl genomtänkt. Lagen hade också inneburit ett särdeles starkt stöd för det allmännas strävan att åstadkomma en välbehövlig omläggning till det bättre av skogsvärden å landets bondeskogar. Att lagen i sin nuvarande form genom tidsutvecklingen skulle hava blivit föråldrad, hade icke från något håll med skäl gjorts gällande. Den nuvarande skogsvårdslagen — med vissa mindre ändringar och kompletteringar — kunde ännu under en läng tid framåt väl fylla sin uppgift som underlag för ett fortsatt landsgagnande skogsvårdsarbete. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs lån yttrar: Skogsvården inom länet hade under senare tid genomgått en lovande utveckling med påtagligt ökat intresse hos skogsägarna för en god och ändamålsenlig skogsvård. På grund härav och då skogsvårdslagen fortfarande vore i mycket stora delar tidsenlig, torde någon genomgripande omarbetning av skogsvårdslagen icke vara av behovet påkallad. I vissa hänseenden vore dock en revidering önskvärd, och denna borde därvid främst taga sikte på att de outnyttjade markerna, kalmarker och områden med skog av mycket låg slutenhet, försattes i fullt produktivt skick. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län uppger: Den nu gällande skogsvårdslagen vore ej i behov av några ändringar av principiell innebörd men behövde dock i vissa avseenden förtydligas och måhända i viss mån skärpas för att dess syfte skulle kunna nås. På skogslagstiftningens väg kunde man endast förebygga uppenbar misshushållning med skogen men däremot icke åvägabringa fullt rationell skogshushållning, vilket krävde skogsägarnas intresse och förståelse för skogsmarkens och skogens betydelse såsom produktionsmedel. Sistnämnda mål torde endast kunna vinnas på upplysningens väg, även om denna väg icke ledde till målet så hastigt, som vore önskvärt ur nationalekonomisk synpunkt. En alltför sträng lagstiftning kunde tänkas komma att verka i motsatt riktning och sålunda riva ner en del av skogsvårdsintresset. Skogsvårdsstyrelseinstitutionen borde i princip bibehållas ograverad, då styrelsen med sin lokala förankring visat sig väl lämpad att bedriva skogsvårdsarbetet med särskild anpassning till de lokala förhållandena. Skulle skogsvårdsstyrelserna bliva förstatligade, torde man kunna förvänta en långt gående likriktning av verksamheten, som med stor sannolikhet skulle verka förlamande på skogsvårdsarbetet och fördröja arbetet på en förbättrad virkesproduktion. Skogssällskapet förmäler: Vid tillkomsten av den nuvarande skogsvårdslagen hade det ansetts innebära ett alltför högt anspråk på den enskilde skogsägaren att genom lagföreskrifter ålägga honom skogsodla sådan mark, som varit kal redan vid tillk o m s t e n av 1903 års skogsvårdslag. Då det emellertid rörde sig om områden av betydande omfattning och dessa genom sin belägenhet, framförallt i landets södra del, ur skogsbrukssynpunkt erbjöde gynnsamma förutsättningar, framträdde med växande styrka önskvärdheten av att påskynda deras återbördande till skogsproduktion på frivillighetens väg. Statsmakterna hade för att understödja skogsodlingen å kalmarkerna anvisat vissa anslag, vilka åstadkommit högst betydande resultat. Pa senare tid hade yrkanden framkommit om att genom lagbestämmelser framtvinga dessa markers rationella utnyttjande. Skogssällskapet vore dock ej övertygat om att man borde slå in på den vägen. Åtgärder av denna art borde bäras av intressets skapande makt. Den väg, varpå man nu vore inne, syntes bäst vara ägnad att fora till målet. Det fordrades dock en mera intensiv propaganda än hittills samt statsbidrag, vilka utginge efter en norm, som lockade skogsägarna att avarbeta återodlingsprogrammet i snabbt tempo. — Skogsvårdslagen borde emellertid skärpas i sa måtto, att man kunde åstadkomma avveckling av otillfredsställande, för foryngrmgen hinderliga skogsbestånd, som hade sin grund i avverkning efter 1905 och som borde ersättas genom skogsodlingsåtgärder. — För uppnående av ökad skogsavkastning

02 fordrades också att skogarna ej lämnades ogallrade på ett sådant sätt, som uppenbarligen lade hinder i vägen för en nöjaktig produktion. Detta borde dock ej framtvingas på lagstiftningens väg utan anförtros åt det enskilda initiativet, vilket dock borde stimuleras genom undervisning och propaganda. — Den blivande skogsvårdslagen borde givetvis lämna skydd för skog i uppväxtåldern. Enligt nu gällande lag vore föryngringshuggning av gles och dålig yngre skog ej tillåten utan skogsvårdsstyrelsens medgivande. Sådant medgivande hade emellertid sällan eller aldrig inhämtats, enär en dylik huggning synts vara så självklart riktig och önskvärd. Lagen borde lämpligen icke innehålla föreskrifter, som den lojale skogsvårdaren ofrivilligt överträdde i sina strävanden att förbättra skogstillståndet. Skogssällskapet ville därför föreslå, att i 3 § skogsvårdslagen efter uttrycket yngre skog tillades orden »av nöjaktig slutenhet och beskaffenhet» och att 4 § 1 mom. punkt 2 upphävdes. Lagstiftningen borde överhuvud taget eftersträva, att den skogsägare, som vid hanteringen av sin skog gåve bevis på ansvarsmedvetenhet och allvarlig strävan alt förkovra skogen, bereddes största möjliga frihet att sköta skogen pä sätt, som i skogligt och ekonomiskt avseende bäst vore förenligt med hans intressen. Framåtskridandet på skogsbrukets område liksom den växande insikten hos skogsägarna om skogarnas hantering komme uppenbart alt göra tillsynsmyndighetens uppgift allt känsligare och ständigt öka fordringarna pä dess omdömesgillhet. Stora krav måste därför ställas på tillsynsmyndigheten, och det vore kanske lyckligt, om ordförandeskapet i skogsvårdsstyrelserna lades i landshövdingarnas hand. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke för behandling av klagomål över den lokala tillsynsmyndighetens åtgöranden och beslut borde tillskapas en instans, som hade förutsättningar att på ett snabbt, betryggande och sakkunnigt sätt döma i de flågor, som fölle under dess verksamhet. — Riktpunkten för utvecklingen måste vara att allt flera skogsägare bereddes möjlighet att själva, eller med åtminstone stegvis minskad hjälp från det allmännas sida, sköta sin skog pä ett godtagbart sätt. De utgifter, staten iklädde sig för att öka skogsägarnas insikter och förmåga att själva omhänderhava sina skogar, måste efter hand leda till att kostnaderna för hjälp med skötseln av de enskilda skogarna genom statliga organ minskades. Skogsägarens intresse för att skaffa sig erforderliga kunskaper att själv sköta sin skog förslappades, därest han visste sig icke behöva stå på egna fötter, då det gällde vården av skogen, utan ständigt kände sig äga rätt att övervältra sina bekymmer i detta avseende på det allmänna. Det vore nödvändigt, att en behovsprövning åvägabringades, sä att endast de skogsägare, som hade verkligt behov av det allmännas hjälp vid skogsskötseln, finge taga den i anspråk mot viss billig ersättning, medan i andra fall en ersättning uttoges, som gåve det allmänna full täckning för dess kostnader. Styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut har åberopat yttranden av skogshögskolans lärarråd och chefen för skogsforskningsinstitutet. S k o g s h ö g s k o l a n s l ä r a r r å d uppger: Om man ansåge sig hava skäl överväga en bättre anpassning av skogslagstiftningen till de ändrade förhållandena och den ökade kunskapen på skogsvårdens område, torde detta få tillskrivas det förhållandet, att förbättringarna ej tillvaratagits i den omfattning, som från det allmännas sida framstode som önskvärt eller som minimikrav. En viss marginal måste dock tolereras mellan omfattningen av de skogsvårdsåtgärder, som vore företagsekonomiskt lönande, och de åtgärder, som faktiskt komme till stånd. Det vore logiskt att vänta sig, att denna marginal ökades vid en gynnsam utveckling av skogsvårdens förutsättningar, därest skogslagstiftningen som uttryck för samhällets minimikrav förblivit stillastående. Det funnes nämligen alltid en viss kategori skogsägare, som ej höjde sig över lagens minimikrav med avseende å skogsbrukets bedrivande. Därav skulle följa, att skäl funnes för en skärpning av skogslagstiftningen. Därigenom kunde visserligen framtvingas en bättre skogsvård på de sämst skötta markerna, men en god skogsvård på bred front kunde dock i sista hand blott bäras.

63 upp av skogsägarnas eget intresse och initiativ. — Att brister — och betydande sådana — funnes i vår skogsvård torde vara allom bekant. Det vore en av riksskogstaxeringens viktigaste uppgifter att lämna konkreta uppgifter därom. Bristerna hänförde sig både till produktionens kvantitet och kvalitet samt i viss mån även till dess lönsamhet. — Den viktigaste skogsvårdsfrågan gällde produktionens säkerställande och ökande genom uppdragande av en mera tillfredsställande föryngring. Någon skärpning av gällande bestämmelser angående föryngringen syntes dock icke påkallad, enär sagda bestämmelser väl täckte även den nuvarande situationen. Anledningen till bristerna på föryngringens område vore att söka i lagens tillämpning. Medan förutsättningarna för vidtagande av lönsamma föryngringsåtgärder successivt förbättrats, hade lagens tillämpning ej i motsvarande grad skärpts. Förutsättningarna för en i princip enhetlig tillämpning av skogsvårdslagstiftningen borde uppenbarligen hava ökats genom skogsstyrelsens tillkomst. Därutöver syntes det emellertid vara nödvändigt, att en skärpt tillämpning av föryngringsbestämmelserna komme till uttryck genom en konkretare formulering av lagtexten, varigenom lagstiftarna finge tillfälle att för skogsägarna tillkännage, att en skärpning avsäges. — Det skulle icke vara lyckligt med en lagskärpning i den riktning, att röjning eller gallring kunde framtvingas. Någon påtaglig nedsättning av virkesproduktionens storlek torde i allmänhet icke äga rum genom eftersättande av dessa åtgärder men väl beträffande dess värde, varjämte skogsbrukets lönsamhet nedsattes genom bindande av ett större virkesförräd än behövligt. Under alla förhåltanden bleve det så stora svårigheter vid den praktiska tillämpningen, att man måste avråda från en sådan skärpning. — Vid den äldre skogens avverkning vore av vikt, att denna skedde på ett sätt, som främjade föryngringen, oavsett om denna skedde pä naturlig väg eller genom kulturåtgärder. Detta förutsatte i allmänhet, att beståndens slutenhet nedsattes för beredande av rum för föryngringen. Denna åtgärd innebure samtidigt ett nedsättande av den löpande produktionen per hektar. Ett dylikt nedsättande borde icke ske, därest ej syftet i vad avsäge föryngringen verkligen kunde förväntas bliva uppnått. Ofta ginge emellertid genomhuggningarna av beståndet ut på att tillgodogöra så stor del av virkesförrådets värde, som kunde ske utan att föryngringsskyldighet inträdde. Skogsvårdslagens föryngringsbestämmelser hade allmänt kommit att givas en sådan tolkning, att ett nedsättande av produktionsförmågan med ända till 50 procent eller därutöver utan utsikt till föryngring inom skälig tid i praktiken skedde utan skogsvårdsmyndigheternas ingripande. Detta för produktionen nedsättande skogsbehandlingssätt vore i princip lika förkastligt från samhällets synpunkt som ett eftersättande av föryngringen. Framför allt genom erfarenheterna frän studiet av olika skogstyper i detta avseende borde vissa förutsättningar finnas att undanröja åtminstone uppenbara missförhållanden i nämnda hänseende, även genom nödiga förtydliganden i skogsvårdslagen. — 1932 års lappmarkslag hade lett till en kraftig nedgång i urskogsförrådet i övre Norrland. Detta hade varit en i princip riktig skogspolitik, när den såges i samband med de kraftiga positiva åtgärder för skogsproduktionens befrämjande, som samtidigt företagits av det allmänna i de berörda landsdelarna. Man måste i princip ställa sig avvisande till en reglering av hushållningen med det avverkningsmogna virkesförrådet för övriga delar av landet, där de gynnsamma förutsättningarna för såväl skogsbruket som det ekonomiska livet i övrigt skulle göra en sådan reglering än mindre motiverad. — Vad slutligen beträffade åtgärder av grundförbättrande natur hade det allmännas politik hittills inneburit, att skogsägarna själva ej haft skyldighet att vidtaga sådana. Den stora omfattningen av dessa åtgärder hade, speciellt beträffande de mindre skogsägarna, väsentligen uppburits genom statliga bidrag i förening med upplysningspropaganda. Mot dessa principiella riktlinjer vore intet att erinra. Chefen för statens s k o g s f o r s k n i n g s i n s t i t u t yttrar: Skogslagstiflningen borde svfta till en sådan skötsel av skog, att markens virkesalstrande förmåga utnyttjades på ekonomiskt lämpligt sätt. Med hänsyn till olika sociala intres-

64 sen borde därvid såvitt möjligt jämn avkastning eftersträvas. Hur skogsskötseln skulle utformas för att förverkliga detta syfte, kunde icke fastställas i skogsvårdslagen, utan tillämpningen måste vid varje tidpunkt anpassas till då rådande uppfattning om skogens lämpliga behandling. Härvid borde utan tvivel skogsforskningens resultat tillmätas avgörande betydelse. För att den sålunda erforderliga anpassningen icke skulle medföra en allmän osäkerhet rörande skogsvårdslagens tillämpning, torde det vara nödvändigt, att lagen kompletterades med anvisningar, som tid efter annan fastställdes av Kungl. Maj:t. Anvisningarna kunde ej få karaktären av skötseldirektiv för varje särskilt fall utan borde endast tjäna till vägledning. I anvisningarna borde fastställas, vilken räntefot och vilka värden å standardsortimenten, som under en viss period skulle läggas till grund för kalkyler rörande lagtillämpningen. Vidare borde anvisningarna hänvisa till av skogsforskningsinstitutet utarbetade typfall, vilka kunde tjäna som exempel vid lagtillämpningen. För dessa exempel borde även angivas den marginal, inom vilken skogsskötseln kunde fritt varieras utan att skogsvårdslagens allmänna bestämmelser överträddes. — Skogsvårdslagens anknytning till skogens ålder hade i södra Sverige varit tämligen naturlig. Bestämmelsen angående skyddet för den yngre skogen hade i stor utsträckning tolkats efter ekonomiska synpunkter. Den äldre skogens begränsning till måttliga arealer, relativt gynnsamma produktionsbetingelser och erfarenhet i skogskultur hade samverkat till att den lagstadgade återväxtskyldigheten i allmänhet kunnat utkrävas. Beträffande Norrland hade förhållandena legat sämre till. Gammal skog hade där förekommit på mycket stora arealer, varför gränsdragningen mellan yngre och äldre skog fått mera avgörande betydelse än i södra Sverige. Samtidigt hade denna gränsdragning blivit betydligt osäkrare. Då de norrländska skogarna först under de senaste decennierna kunnat underkastas gallringar, hade åldern givit ringa vägledning för bedömande av beståndens utvecklingsstadium. Det skydd för den utvecklingsbara skogen, som lagen avsett att lämna, torde på grund därav hava blivit otillräckligt. I varje fall hade det hänsynstagande till avkastningens jämnhet, som vore angeläget vid riklig förekomst av gammal skog, saknat stöd i lagen. I fråga om återväxten vore resultatet av den norrländska skogsvården icke tillfredsställande. Detta hade väl övervägande berott därpå, att man överskattat de norrländska råhumusmarkernas förmåga att självföryngra sig efter avverkning. Lokal erfarenhet därutinnan hade saknats, särskilt under skogsvårdsstyrelsernas första verksamhetstid. Då det senare visade sig, att ytterligare åtgärder erfordrades för erhållande av återväxt, hade emellertid dessa blivit alltför dyra i förhållande till den produktion, som därigenom vore att förvänta. Om denna uppfattning vore riktig, torde förklaringen till det otillfredsställande resultatet företrädesvis få sökas i lagen. Denna hade beträffande återväxten krävt mer än skäligt, och därför hade den i stor utsträckning givit mindre än skäligt. Botemedlet vore tydligen en mindre schablonmässig och mer differentierad behandling av återväxtfrågorna. Grunden härför borde vara de ekonomiska synpunkterna. Om det vid tillämpning av dessa visade sig att markägaren ej skäligen kunde avkrävas hela den nödvändiga återväxtkostnaden, borde i stor utsträckning de erforderliga åtgärderna likväl kunna komma till stånd genom bidrag från staten. Sveriges Skogsägareförbund samt Svenska Trävaruexport-, Cellulosa- och Trämasseföreningarna anföra i ett gemensamt yttrande: Målet för såväl skogslagstiftningen som skogsvårdssträvandena vore ett fullständigare utnyttjande av den för skogsbörd ägnade markens produktionskraft genom ökad intensitet i skogsvårdsarbetet. Många för skogsbörd lämpade marker låge outnyttjade eller vore utnyttjade för annat mindre lämpligt ändamål, eller också vore skogsbeståndet å markerna av otillfredsställande beskaffenhet. Den senaste riksskogstaxeringen visade, att virkesförrådet i de omtaxerade norra landsdelarna icke vore tillfredsställande — något som väl vore ofrånkomligt under nuvarande övergångsskede från exploaterande till

65 produktiv hushållning i dessa landsdelar — men att det skogliga tillståndet likväl vore förbättrat. För de södra landsdelarna visade riksskogstaxeringsnämndens snabbtaxering i vissa län, att det skogliga tillståndet förbättrats, vilket gåve anledning hoppas, att man efterhand inom hela landet skulle arbeta sig fram till en mera högproducerande skogsskötsel med stigande virkesförråd samt såväl kvalitativt som kvantitativt förbättrad avkastning. Det resultat som redan nåtts vore, ehuru långt ifrån tillräckligt, i mycket en frukt av den hittillsvarande skogslagstiftningen. Utvecklingen ginge nu i rätt riktning, men den borde påskyndas och föras vidare genom ett intensifierat skogsvårdsarbete. De nuvarande principerna i skogsvårdslagstiftningen borde bibehållas. Det primära i lagstiftningen vore skogsägarens frihet att själv planlägga och utforma sin skogsvård. Tvångsbestämmelserna hade varit inriktade mot uppenbart missbruk av denna frihet. Därest man skulle beträda en motsatt väg, där myndigheten dekreterade vad som vore god skogsvård, bleve följden den, att skogsägarnas intresse slappnade samt förbyttes i liknöjdhet eller motsträvighet. För myndigheterna skulle i sådant fall arbetsbördan kvantitativt bliva så stor, att den ej kunde medhinnas. Skogsvårdslagstiftningen borde icke givas en sådan utformning, att den ålade skogsägaren en viss typ eller form av skogsvärd. Till en felaktig inriktning av skogsvårdslagen vore exempelvis att räkna föreskrifter om hushållningen med den avverkningsmogna skogen samt om tvång till jämn avkastning m. m. Skogsvårdslagen borde icke vara ett medel för myndigheterna att reglera fastighetshandeln, ulan detta borde ske genom särskild lagstiftning. Sveriges Skogsägareföreningars riksförbund yttrar: Det kunde ifrågasättas, huruvida det icke vore lyckligt att i tvister, som rörde skogsägarens handhavande av sin skog och skogsvårdslagens bestämmelser, skogsägarna kunde representeras av s. k. »skogsnämndemän», liknande skiftesgodemän, vattenrättsnämndemän m. fl. Skogsägarna gjorde nämligen ofta gällande, att de skogliga spörsmålen, för vilka dock den enskilde skogsägaren ej vore helt främmande, i alltför stor utsträckning ensidigt handhades av de rena skogsvårdstjänstemännen. Skogsnämndemännen borde tillsammans med fackmannen utgöra den dömande och avgörande instansen i tvister mellan skogsvårdsstyrelsen och den enskilde skogsägaren. — Skogsvårdslagen hade i sin nuvarande utformning, riktigt och energiskt tillämpad, givit de skogliga myndigheterna fullt tillräckliga möjligheter att dirigera de enskilda skogsbruken i önskvärd riktning. Varje skärpning av lagen, som kunde rubriceras såsom tvångslagstiftning och som på något sätt kunde verka nedsättande på skogsägarnas intresse för skogen och det goda samarbetet med skogsvårdsstyrelserna, borde sorgfälligt undvikas. De senaste årtiondena visade en starkt påtaglig, oavbruten stegring i intresset för de skogsvårdande arbetena å bondeskogarna. Ett fortsatt gott samarbete mellan skogsägarna och skogsvårdsstyrelserna vore en mera lättframkomlig väg till det ideala skogsbruk, som eftersträvades, än att i mer eller mindre hårda lagparagrafer tvinga fram sådana åtgärder. Varje fiskalisk föreskrift åstadkomme ovillkorligen hos skogsägarna en känsla av ofrihet och bundenhet, som icke stimulerade till fortsatt förtroendefullt samarbete. Ett dylikt samarbete och ett betydligt utvidgat undervisnings- och propagandaarbete, inriktat på skogsägarnas allt större självverksamhet, tillsammans med bidrag av allmänna medel, där så kunde anses befogat, komme att giva bättre och säkrare resultat än varje pålagt tvång. -— Det vore ett för hela det enskilda skogsbruket gagneligt önskemål, att ett mera förtroendefullt samarbete måtte komma till stånd mellan skogsvårdsstyrelserna och de försäljningsorganisationer, som skogsägarna framskapat i sina skogsägareföreningar. Sveriges Länsskogvaktareförbund uppger: Det viktigaste kravet på förändring i skogsvårdslagens bestämmelser vore fordran på täckande ansvarsbestämmelser i de fall, då lagens föreskrifter ej efterlevdes. 1923 års skogsvårdslag hade gällt i 20 år, och under denna tid hade skogsvårdsstyrelsernas propaganda- och upplysningsverksamhet varit så intensiv, att ingen skogsägare, arbetsledare eller skogsarbetare kun5—467510.

nat undgå att få kännedom om gällande avverkningsbestämmelser. Så länge skogsvårdsstyrelsen ej meddelat avverkningsförbud, kunde en skogsjobbare eller annan person igångsätta den mest uppenbara skogsskövling på en fastighet. Det vore absolut nödvändigt, att ansvar drabbade den, som uppenbarligen överträdde skogsvårdslagens föreskrifter, även om avverkningsförbud ej förelåge. Härigenom skulle åtskilliga spekulationsavverkningar förhindras. Om direkta ansvarsbestämmelser infördes, skulle dessutom lojala skogsägare stimuleras att oftare än nu inhämta yttrande från skogsvårdsstyrelsen eller dess tjänstemän, innan större avverkningar påbörjades, något som vore till mycket stort gagn i styrelsernas arbete för en bättre skogsvård.

6. Allmänna synpunkter rörande behovet av en lagrevision Skogsstyrelsen. Skogsnäringen har i Sverige av ålder varit en av de viktigaste försörjningskällorna. Det är av denna anledning helt naturligt, att det allmänna här haft viktiga intressen att bevaka. Sedan gammalt hava dessa utlöst en skogspolitisk verksamhet, främst lagstiftning, som under skilda historiska skeden utformats väsentligt olika. Om sålunda skogens avkastning länge lämnat förnödenheter av vikt för den materiella och kulturella standarden, intaga skogsbruket och dess förädlingsindustrier numera ställningen som en av landets värdefullaste tillgångar, ekonomiskt och socialt. Detta förhållande har belysts i skilda sammanhang; bland annat kan hänvisas till de av 1936 års skogsutredning framlagda undersökningarna (SOU 1938: 53). Med hänsyn härtill synes icke nu erforderligt att närmare utveckla detta ämne. Det torde dock vara på sin plats att erinra om skogsbrukets stora arbetsskapande förmåga. Den tager sig uttryck i att mycket väsentliga kategorier av befolkningen äro för sitt uppehälle mer eller mindre beroende av skogen. Särskilt beaktande förtjänar jämväl, att skogsbruket genom växelverkan främst i fråga om den mänskliga arbetskraftens och dragarnas utnyttjande utgör ett lämpligt komplement till jordbruket i stora delar av riket. Huvudparten av skogsbrukets säsongmässiga behov av arbetskraft kominer från de till jordbruket knutna befolkningsgrupperna. Betydelsefullt är vidare att exporten av produkter, som härleda sig från skogarna, intager en framträdande plats i handelsutbytet med utlandet. Skogsbrukets och de träförädlande industriernas tjänster åt försörjningen under krigsåren torde vara i gott minne. Många för samhällslivets behöriga fortgång nödvändiga nyttigheter, som normalt hämtats från utlandet, kunde då ersättas med inhemska träprodukter. Bilden av skogsnäringens allmänbetydelse bör även innehålla en framtidsprognos. Givetvis finnas inga säkra hållpunkter för en sådan, men vissa tendenslinjer kunna skönjas. De sammanhänga väsentligen med i vad mån det skall lyckas att i fortsättningen utveckla och intensifiera den industriella bearbetningen av virket. Under senaste decennierna har utvecklingen på detta område karakteriserats av en kvantitativ stagnation inom sågverksin-

67 dustrien. Nya mekaniska förädlingsmetoder, som möjliggjort framställning av träprodukter med förbättrade egenskaper och mångsidigare användning, hava dock införts. Vidare märkes dels en kraftig expansion av pappers- och massaindustrien, varvid massaproduktionens tyngdpunkt alltmer förts över mot de högförädlade kvaliteterna, dels en allmän förskjutning till förmån för de processer, som utnyttja veden på kemisk väg. Slutligen har eftersträvats ett effektivare tillgodogörande av biprodukter och avfall främst inom sågverks-, massa- och kolningsindustrierna. Över hela linjen har genomförts ett ralionaliseringsarbete, som resulterat i besparing av arbetskraft och produktionskostnader, bättre produkter och fullständigare utnyttjande av vedråvaran. Man måste dock konstatera, att våra skogsindustrier alltjämt väsentligen äro inställda på halvfabrikat samt att en stor del av det använda vedråmaterialet vid förädlingen blir rent avfall. Förutsättningarna för en fortsatt kvalitativ utveckling av träförädlingsprocesserna anses i ljuset av de senaste årens vetenskapliga rön, uppfinningar och genomgripande tekniska framsteg kunna bedömas som lovande. Såväl den tekniskt-industriella som den vetenskapliga sakkunskapen synes enig om att trä som industriell råvara erbjuder mångsidiga, ännu outnyttjade användningsmöjligheter. Frågan om skogsnäringens framtid, på längre sikt, måste väsentligen bliva beroende av, förutom träprodukternas behövlighet i kommande hushållning, den konkurrens, som är att vänta från andra material. Av åtskilligt att döma har träet stora möjligheter att framdeles tjäna människans behovstäckning även i nya former. Marknadsfrågorna äro givetvis mycket svåra att bedöma. Hittillsvarande utredningar om världens skogstillgångar hava emellertid icke givit anledning till någon pessimism för det svenska skogsbrukets avsättningsbetingelser under överskådlig tid. Stora möjligheter torde föreligga till en väsentlig höjning av skogarnas virkesavkastning. Man torde därför hava skäl för antagande, att skogsnäringen skall behålla och befästa sin ställning. Detta förutsätter, bland annat, en ytterligare stegring av det enskilda intresset för och lönsamheten hos skogsbruket. Skogsbrukets hittillsvarande utveckling har i det väsentliga visat sig tillfredsställande. Å andra sidan kunna otvivelaktigt viktiga nutids- och framtidsvärden äventyras vid en felaktig inställning av skogsbruket. Denna omständighet har i och för sig ansetts utgöra bärande motiv för det allmänna att utforma en skogspolitik riktad i första hand mot krafter, vilka för tillfällig vinning tillgodogöra sig det kapital, skogen representerar, i stället för att nöja sig med dess avkastning. Vid sidan av restriktiva ingripanden för skogens skyddande mot allvarligt missbruk har det allmänna emellertid också tagit sikte på att genom direkt produktionsbefrämjande åtgärder — upplysning, propaganda, sakkunnigt biträde, ekonomiskt understöd — bringa de av skogsvetenskapen anvisade möjligheterna för skogsavkastningens höjande i tillämpning på bred front. Att statsmakterna icke funnit sig i större utsträckning än som skett böra tillgripa tvång för säkerställande av skogsvårdens krav torde bero på att man ansett tvångsförfaranden utöver det allra

68 nödvändigaste innebära fara för ett hämmande av en av de främsta drivkrafterna till en förbättrad virkesproduktion, nämligen den enskildes skogsvårdsintresse. Därför har man utgått från att fritt handlande under ansvar, påverkat av upplysning och propaganda samt med bistånd av det allmännas organ, skogsvårdsstyrelserna, och tillgång å särskilda ekonomiska hjälpanordningar för grundförbättrande åtgärder, skulle vara en lämpligare politik. Givetvis kan även annan lagstiftning än den på skogsvårdens område kännbart inverka på virkesproduktionen. I förevarande sammanhang behandlas ju endast skogsvårdslagstiftningen. Dess uppgift är att ingripa, då den enskilde skogsföretagaren handlar i uppenbar strid mot samhällets intresse. Lagstiftningen uppställer dessutom minimifordringar för skogsvårdens bedrivande. Det bör understrykas, att när lagen på detta sätt ingriper reglerande, föreligger städse fara för att dess bestämmelser ej alltid lämpa sig för det praktiska livets skiftande krav. Ju högre man ställer minimifordringarna, desto större blir också detta riskmoment. Härav framgår angelägenheten av att lagen tillämpas smidigt och anpassas efter rådande omständigheter. Tillsynsmyndigheterna hava här en mycket viktig uppgift. För att kunna bedöma, hur långt skogsvårdslagstiftningen bör sträcka sig och h u r den bör gestaltas, är det nödvändigt att klargöra målet — yttersta syftet — med ett ur samhällets synpunkt ändamålsenligt bedrivet skogsbruk. I anslutning härtill bör följa ett övervägande av de nu gällande lagbestämmelsernas lämplighet och tillräcklighet samt deras behov av revidering. Vid uppgörandet av ett dylikt skogsvårdsprogram torde först uppmärksammas vissa ekonomiska förhållanden. Vår skogsnäring är i betydande utsträckning hänvisad till utlandsmarknaden för produkternas avsättning. Sveriges köpkraft gentemot utlandet bestämmes också till stor del av utförseln av skogs- och skogsindustriprodukter samt de betingelser, varunder denna export äger rum. Såväl för skogsnäringen i och för sig som för hela folkhushållet ligger det vikt uppå, att vårt land med bibehållen levnadsstandard kan hävda sin plats i konkurrensen med andra trä- och träproduktexporterande länder. Ett av villkoren härför är, att virkesproduktionen bedrives så effektivt som möjligt, vilket synes förutsätta, att huvudprincipen för densamma får en rent ekonomisk karaktär. Med denna utgångspunkt blir det således ett allmänt intresse, att skogsbruket beredes möjligheter drivas som ett ekonomiskt företag i syfte att lämna företagarvinst, allt sett på längre sikt och oberoende av tillfälliga kastningar. Det kan emellertid vara nödvändigt att i vissa fall göra avvikelser från den strängt företagsekonomiska linjen. Ett lämpligt utnyttjande av landets totala fond av produktionsmedel — arbetskraft och andra tillgångar — kan med hänsyn till det gemensammas bästa påkalla åtgärder, vilka i och för sig icke äro att beteckna som renodlat ekonomiska. Priset, som betalas för dylika avsteg från grundprincipen, skall motvägas av deras nytta i andra hänseenden. I främsta rummet tillstädjas avvikelserna av sociala hänsynstagan-

69 den. Det torde dock ofta vara svårt att avgöra, i vilken omfattning de medföra oförmånliga ekonomiska konsekvenser för skogsproduktionen. Någon invändning mot ett rimligt beaktande av senast omförmälda syften torde icke vara berättigad, om dessa ej kunna bättre ernås på annat sätt. Det bör dock hållas i minnet att, därest en varaktig belastning härigenom skulle uppkomma och denna drives för långt, detta innebär en fara för skogsbrukets bärkraft och utveckling. Varje mera avsevärd belastning på skogsbruket för nu ifrågavarande ändamål måste av det allmänna på ett eller annat sätt kompenseras. Vid behandlingen av hithörande spörsmål är därför angeläget, att en rationell avvägning av de olika berörda intressena kommer till stånd för undvikande av att skogsbruket lider obehörigt och onödigt intrång. Vid övervägande av skogsvårdslagstiftningens omfattning och beskaffenhet bör man jämväl göra klart för sig, i vilken utsträckning samhällets fordringar på skogsbruket sammanfalla med eller avvika från de skötselprinciper, vilka lämpligen tillämpas ur den enskilde företagarens synpunkt. Härutinnan må framhållas, att de rent företagsekonomiska kraven på skogsbruket — bästa ekonomiska resultat av de i näringsgrenen använda produktionsfaktorerna — synas i huvudsak enahanda för det allmänna och den enskilde, förutsatt att den senare bedriver sin rörelse med framsynthet och icke realiserar skogskapitalet så länge det lämnar skälig avkastning. Det producerande, ekonomiska och uthålliga skogsbruket är den gemensamma grund, på vilken respektive intressen i så fall komma att bygga. Ett större mått av ekonomiskt förutseende måste emellertid kunna begäras av staten än av den stora massan skogsägare. Det kan som följd härav tänkas inträffa, att lagstiftningens fordringar på åtgärder för virkesproduktionens ändamålsenliga bedrivande stundom för en enskild företagare skenbart te sig som ett tvång till icke lönande eller tvivelaktiga åtgärder. I regel torde dock dessa vara räntabla i längden. Det sagda utesluter givetvis icke en viss smidighet i skogsbrukets inriktning, medförande möjligheter för en varierande produktion alltefter ägarnas eller ägarekategoriernas speciella intressen. De sociala hänsynen vid skogsskötselns bedrivande torde vara av mera kollektiv beskaffenhet. Det ligger då nära till hands, att samhällets och skogsbrukets intressen i detta avseende kunna gå isär. Vid närmare övervägande torde emellertid divergensen många gånger befinnas mera skenbar än reell; det är icke uteslutet att ett fullt fritt förfogande medför sämre ekonomiskt resultat än ett av allmänna motiv påverkat handlande. Med tilltagande storlek på företaget möter ock skogsägaren inom sin egen rörelse i allt större utsträckning socialt betonade frågor, som måste lösas i intimt samband med driften i övrigt. Skillnaden mellan de överväganden, samhället och den enskilde företagaren var för sig måste företaga i hithörande spörsmål, synas mera hänföra sig till graden än till arten. Som en sammanfattning av de nu framförda synpunkterna må anföras, \ att såväl det allmänna som den enskilde böra sträva efter att de befintliga \

70 produktionsmedlen användas på mest lönande sätt. Därvid måste samtidigt tillgodoses vissa önskemål för gemensamt bästa, exempelvis erhållande av ett optimalt resultat av skogsnäringen i sin helhet eller av olika delar av folkhushållet sammantagna. Skogsbrukets ekonomi beror av förhållanden, vilka sammanhänga både med virkets produktion och dess avsättning. Med produktionen förknippade frågor falla inom ramen för skogsvärdslagstiftningen, avsättningsspörsmålen tillhöra andra områden. Givetvis finnas många beröringspunkter mellan produktion och avsättning. Det företagsekonomiska kravets närmare innebörd kan i korthet uttryckas som bästa möjliga användande av de i skogsbruket engagerade produktionsfaktorerna. En första angelägenhet blir då att effektivt utnyttja markfaktorn. Här möta de huvuduppgifter, som äro karakteristiska för en rationell skogsskötsel överhuvud taget: ändamålsenlig behandling av utvecklingsduglig skog, avverkning av den i ekonomiskt hänseende mogna skogen under samtidigt beaktande av att föryngringsmöjligheterna på lämpligt sätt tillvaratagas, besörjande av tillfredsställande återväxt efter avverkning samt utförande av grundförbättringar på marker, som kännetecknas av ett otillfredsställande skogstillstånd och lämpa sig för skogsbörd. Vad därefter beträffar arbetsfaktorn och dess förhållande till ett ur företagsekonomisk synpunkt optimalt skogsbruk, torde här föreliggande problem väsentligen ligga vid sidan av lagstiftningsspörsmålen. Allenast må framhållas att, ehuru skogsbruket utgör en förhållandevis arbetsextensiv näring, det självfallet är nödvändigt eftersträva i olika hänseenden förbättrad arbetseffekt. Skogsbrukets rationaliseringsbehov kommer främst till uttryck vid avverkningarna och virkestransporterna men framträder även på skogsvårdens område. Vidkommande kapitalfaktorn bör uppmärksammas frågan om att finna den ekonomiskt mest givande uppläggningen av skogsbruket. En överkapitalisering får i princip anses lika litet försvarlig som en underkapitalisering. Det förra innebär, att skogen binder kapital — i form av mogna bestånd — i tyngande utsträckning. Det senare — som ur allmän synpunkt utgör den vida större faran — är ett uttryck för motsatsen; försummelse av återväxten samt avverkning eller för stark uttunning av växtliga bestånd är givetvis en mycket allvarligare misshushållning än överhållandet av alltför stora virkesförråd. Riktlinjen bör vara, att det i skogsbruket investerade kapitalet skall lämna en efter rådande förhållanden normal avkastning. Till de nu framförda synpunkterna på vissa produktionsfaktorer och skogsbrukets ekonomiska målsättning bör jämväl fogas ett påpekande, att det är av betydelse för produktionsresultatet, om företagaren har förmåga och vilja att planera för sin verksamhet och att på lämpligt sätt kombinera de olika faktorerna. Här komma forskning, undervisning och upplysning m. m. dylikt in i resonemanget. Skogsbruket erbjuder, som känt, särskilda svårigheter vid uppställande och

71 tillämpning av ett ekonomiskt program. Detta sammanhänger intimt med vissa särdrag hos denna näringsgren. Dessa, som äga betydelse även för skogsvårdslagstiftningen — genom att skapa riskmoment för en ändamålsenlig skogsproduktion — skola i korthet beröras. Den för skogsbruket fundamentala egenskapen är ytterst av biologisk art och består däri, att trädslagen i vårt land för sin fulla utveckling kräva en mycket utsträckt växttid. Varje företagare måste naturligtvis söka förutberäkna det resultat, han kan uppnå, och med ledning därav bedöma de kostnader, som kunna nedläggas i företaget. Den långa omloppstiden i skogsbruket försvårar sädana beräkningar och gör dem osäkra. Den medför även stor känslighet för den tillämpade räntefoten, eftersom räntorna med åren växa till proportionsvis höga belopp. De kapitalbelopp, som utgivas för skogsbeståndets grundläggande och vård, bindas för avsevärd tid. Härtill kommer skogens dubbla karaktär av att samtidigt vara produktionskapital och färdig produkt. Det förra utgöres sålunda ej enbart av marken utan av denna tillhopa med det därå befintliga skogsbeståndet, och själva produktionen består i en anhopning av de årliga tillväxtmassorna. Detta producerande virkeskapital kan — bortsett från de yngsta stadierna — när som helst tekniskt tillgodogöras, ehuru det ekonomiska resultatet av produktionen vid skilda utvecklingsskeden blir olika. Häri ligger ofta en frestelse att i förtid realisera virkesförrådet. Den omständigheten att skogskapitalet till avsevärd del har karaktären av ett avsättningsbart produktlager kan för övrigt medföra en tendens överhuvud taget att driva skogsbruket med kortare omloppstid än önskligt. Erfarenheten torde hava givit vid handen, att i skogsskötseln en sund måttlighet, som syftar till att hålla skogsbruket fritt från överdrifter i den ena eller andra riktningen och bevara dess stabilitet, i regel är på sin plats. Det bör framhållas, att skogen lika litet, som det möter tekniska hinder alt avverka den på ett tidigt stadium, tager allvarlig skada av att en avverkning uppskjutes ett eller annat år. Denna förmåga av smidighet i driften har, såsom redan påpekats, sina risker men kan även utnyttjas för en lämplig konjunkturanpassning. Man må i sammanhanget icke förbise, att stundom ett pionjärarbete måste verkställas för att få i gång skogsproduktionen. Först därefter blir en planläggning eller kalkylering enligt vanliga ekonomiska normer möjlig. Sådana pionjärarbeten kunna efter hand bliva till betydande gagn för landet. Det sociala kravet synes i praktisk skogsskötsel väsentligen syfta till en i tiden någorlunda jämnt fördelad avverkning. Avsikten härmed är att skogsområden ej för längre tid skola berövas möjligheterna att lämna virkesavkastning och arbetsförtjänst ävensom att i görligaste mån bereda jordbruket och de träförädlande industrierna tillgång å virke för varaktiga behov. Förvisso är det angeläget att skaffa de befolkningskategorier, som erhålla sin bärgning i skogsarbete, tryggare existensvillkor genom jämnare arbete. Total avverkning eller plötsligt inställande av avverkningarna i en ort kan medföra vittgående sociala vådor. I fråga om jordbruket må erinras om att stadigvarande tillgång på skogligt fyllnadsarbete ävensom inkomst från skogen

72 är för denna näring ett utomordentligt stöd och ett medel för befrämjande av den självägande jordbrukarklassens bestånd. För skogsindustrierna är det, med tanke på de mångtaliga grupperna arbetare, förvaltningspersonal m. fl! och de stora, fasta anläggningarna, ett vitalt intresse att hålla driftvariationerna inom behöriga gränser och i möjligaste mån få råvarutillgången tryggad. Detsamma gäller kommunikationsmedlen, handeln och åtskilligt annat, som har mer eller mindre direkt samband med skogsnäringen. Slutligen må påpekas kommunernas behov av jämnhet i de från skogsbruket härflytande skatteinkomsterna. Svårigheterna att tillgodose dessa fordringar sammanhänga i främsta rummet med konjunkturernas växlingar och deras avspegling i skogsavverkningarnas omfattning. Att genom restriktiv lagstiftning söka hämma denna vågrörelse låter sig knappast göra, så fast som densamma är grundad i hela näringslivets struktur. Det är i och för sig endast en naturlig företeelse, att produktionen anpassar sig efter konsumtionens växlande intensitet. En viss utjämning torde dock ligga inom möjligheternas gräns och bör eftersträvas. Vad nu anförts synes antyda, hur svenskt skogsbruk bör vara organiserat. Det bör inriktas på uthållig produktion med effektivt utnyttjande av produktionsbetingelserna samt på den jämnhet i avkastningen förhållandena medgiva. I vad mån motsvaras då de i det föregående skisserade önskemålen av verkligheten? Alltsedan senaste sekelskifte har skogsvården i Sverige undergått en stark utveckling. De medel, varigenom denna utveckling befrämjats, hava varit flera: intensivare skogsvetenskaplig forskning och förbättrad skoglig utbildning av olika fackmannakategorier, tillskapandet av organisationer för sporrande av intresset för skogsvården och för spridande av kunskaper om och förståelse för dennas ändamålsenliga handhavande ävensom vidsträcktare, yäl avpassad statlig kontroll över skötseln av enskilda skogar i förening med ökade anslag av allmänna medel till den enskilda skogsvårdens stöd. Ehuru dessa åtgärder väsentligen äro inriktade på framtiden, hava dock verkningarna därav redan i olika hänseenden givit sig till känna. I stora delar av landet har skogsvården gjort betydande framsteg, och skogstillståndet måste anses vara i hög grad förbättrat. Vidsträckta arealer kalmarker och glest bestockade områden hava återförts till skogsbörd, de beståndsvårdande åtgärderna hava ständigt tilltagit i omfattning, föryngringsarbetet har vunnit i intensitet, och skogsdikningsverksamheten har bedrivits i stor skala. Ett kriterium härpå torde föreligga i riksskogstaxeringarnas uppgifter för vissa län och de vid vedskogsinventeringarna erhållna resultaten. Trots detta torde man icke kunna göra gällande, att de enskilda skogarna mera genomgående utmärkas av ett nöjaktigt tillstånd. En målmedvetet genomförd, i alla avseenden god skogsskötsel synes mera undantagsvis förekomma; skogsbruket lämnar alltjämt åtskilligt övrigt att önska i fråga om tillvaratagandet av markens virkesproducerande förmåga. Beträffande möj-

78 ligheten att ytterligare höja skogarnas avkastning behöver ovisshet ej råda. Genom riksskogstaxeringarna och olika därpå grundade utredningar har ådagalagts, att en mycket vid marginal för produktionsförbättringar alltjämt förefinnes genom fortsatt invinning av skogsmark, höjning av virkesförråden per hektar räknat, intensivare beståndsvård m. m. Den nuvarande skogsproduktionen är ingalunda fullt tillfredsställande utan är behäftad med åtskilliga brister. Som av förut lämnade uppgifter framgår förekomma hundratusentals hektar gamla kalmarker, träs- och restskogar ävensom förvildade hagmarker, vara det kan anses befogat att utföra skogsvårdsåtgärder av grundförbättrande natur. På många håll i landet — särskilt i de nordligare delarna — är bestockningen i de växande skogsbestånden både kvantitativt och kvalitativt otillfredsställande, medförande en nedsatt avkastning. Virkesförrådets anmärkningsvärda minskning i vissa län eller länsdelar mellan de båda riksskogstaxeringarna bör även uppmärksammas. Efter hand har det vidare blivit uppenbart, att man ofta litat alltför mycket på möjligheten att erhålla naturlig föryngring å avverkade marker. Återväxtfrågan, som har mycket stora dimensioner, kräver därför kraftåtgärder. De för skogsbörd tjänliga, dikningsbara sumpmarkerna överstiga en million hektar. Ytterligare må tillfogas, att betning av hemdjur och alltför riklig förekomst av vilt mångenstädes är till kännbart men för virkesproduktionen. Detta gäller särskilt lövskogsbruket och framför allt i fråga om de ädla lövträden. Vid sidan av de redan befintliga, fullt påtagliga bristerna förefinnas i vårt skogsbruk jämväl flera osäkerhetsmoment. De innebära, att i sådana fall, där virkeskapitalet uppvisat markerade förbättringar av ett eller annat slag, någon skälig garanti mot deras spolierande icke alltid föreligger. För att på nu åsyftade punkter kunna inom rimlig tid åstadkomma en bättre ordning och därigenom stärka virkesproduktionens förutsättningar, måste givetvis åtgärder av de mest olikartade slag vidtagas, främst sådana av beskaffenhet att direkt kunna bota bristerna. Ehuru skogslagstiftningen framdeles som hittills i huvudsak torde böra hava till uppgift att förhindra missbruk, saknar densamma dock ingalunda betydelse för nämnda ändamål. Lagen skall utgöra den fasta grund, på vilken hela skogsvårdsarbetet i övrigt vilar. Givet är att den bör vara så utformad, att här ifrågavarande förbättringsarbete på lämpligt sätt befrämjas och osäkerhetsmomenten i görligaste mån undanröjas. Nödvändigheten härav framgår av vad i det föregående anförts. Om sålunda behovet av fortsatta framsteg på skogsvårdsområdet kan betecknas som trängande, föreligga även i avseende å själva hushållningen med skogstillgångarna en del framträdande önskemål. Med utvecklingen har nämligen i allt högre grad gjort sig gällande en fordran på viss jämnhet — eller i varje fall undvikande av alltför stora kastningar — i avverkningen av det ekonomiskt mogna skogskapitalet. Så är i första hand förhållandet med de skogsinnehav, som äro ämnade att bereda kontinuerligt stöd åt det med dem förenade jordbruket. Genom exploateringsartade avverkningar å

74 dylika skogar har ofta stödet på ett för hela driften skadligt sätt helt spolierats för lång tid framåt, vilket icke kan stå i överensstämmelse med dessa skogars jordpolitiska syften. Vad övriga skogsinnehav beträffar, särskilt då de större, har inträffat att mera omfattande, på kort tid genomförda totalavverkningar medfört vittgående sociala olägenheter för ortens befolkning och för de i industrierna sysselsatta. Överhuvud taget torde skogsindustrierna vid nuvarande utbyggnadsstadium vara ganska intimt beroende av en relativ jämnhet i skogsuttaget Knapphet å vissa virkesslag har redan konstaterats. I ett sådant läge lära tvära förändringar i virkesutbuden vara särskilt oförmånliga. Är då en lagrevision erforderlig för att utan onödigt dröjsmål komma till rätta med de svagheter i skogsbruket, vilka lämpligen påverkas genom lagstiftningsåtgärder? — Även om i hägnet av nu gällande lagbestämmelser skogstillståndet flerstädes kraftigt förskjutits från det sämre till det bättre och alltjämt torde kunna i avsevärd utsträckning förkovras, synes lagens nuvarande utformning icke i tillräcklig grad understödja ett avhjälpande av samtliga dessa brister. Medelst överarbetade eller nya bestämmelser bör kunna åvägabringas såväl ett ökat skydd åt det växande, utvecklingsdugliga virkeskapital, vilket från skogsekonomisk synpunkt bör kvarstå och vårdas, som ock ett effektivare tryggande av återväxten efter avverkning. Föreskrifter, som verka i riktning mot en ökad jämnhet i virkesavkastningen, torde ej kunna undvaras. Större målmedvetenhet och stabilitet skulle kunna vinnas i fråga om åtgärder för iståndsättande av outnyttjade eller påtagligt illa utnyttjade produktionsmöjligheter (kalmarker, vattensjuka marker, olika slag av skräpskogar). Därigenom skulle samtidigt erhållas garantier för ett vidmakthållande av de vinningar i skogsvårdshänseende, som redan ernåtts men ej kunna anses säkrade i gällande rätt. Genom en väl avvägd lagrevision skulle alltså i överensstämmelse härmed kunna påskyndas utvecklingen fram mot ett, efter rådande betingelser, mera tillfredsställande skogstillstånd och rationellare skogsbruk. Som tidigare anförts kommer det dock städse att bliva svårt att, med bibehållande av anspråken på såvitt möjligt klara och koncisa bestämmelser, utforma dessa efter de starkt skiftande förhållandena i det praktiska livet. Det är också av största vikt att ej genom alltför rigorösa ingripanden eller regleringar avtrubba den enskilde företagarens intresse för sin skog och dess skötsel. Av dessa skäl måste varje uppkommen fråga om lagskärpning noga prövas med hänsyn till sina verkningar i olika riktningar. Varje åtgärd, som skärper fordringarna på skogsägarna, ökar ock anspråken på att de, som närmast handhava tillsynen över lagens efterlevnad, driva denna verksamhet på ett förnuftigt sätt samt med erforderlig smidighet anpassa sina bedömanden och åtgöranden efter de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna.

7. Grunderna för förslaget till ny allmän skogsvårdslag Den följande framställningen ansluter sig till det av skogsstyrelsen utarbetade förslaget till ny skogsvårdslag. Sålunda behandlas i tur och ordning de frågor, som avhandlas i de särskilda kapitlen i lagförslaget. Inom de olika kapitlen förekommer motivering till varje särskild paragraf, för såvitt icke paragrafen överensstämmer med motsvarande stadgande i 1923 års skogsvårdslag. 1 kap. Allmänna bestämmelser 1 kapitlet av skogsstyrelsens lagförslag innehåller tre paragrafer. I 1 § förekommer en bestämmelse om att skogsmark skall användas till skogsbörd. Paragrafens andra stycke innehåller en definition å begreppet skogsmark. 2 § innefattar ett allmänt program för all skogsskötsel å mark, lydande under allmänna skogsvårdslagen. Till 3 § har överförts stadgandet i den nu gällande skogsvårdslagens 2 a § om att åbo å kronohemman eller krononybygge under stadgad åborätt skall vara likställd med ägare i avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt lagen äro förenade med äganderätt till fast egendom. 1 §. U t n y t t j a n d e t

av

skogsmark

Historik. I de förslag och utredningar, som föregingo 1903 års lag angående vård av enskildes skogar, hade ingående behandlats frågan, huruvida i en skogslag borde uttryckligen angivas, å vilken mark den skulle hava tillämpning. Det hade framhållits, bland annat, att betydelsen av denna fråga främst låge i att få till stånd ett rätt avvägande och klargörande av förhållandet mellan skogsmark och betesmark till undvikande av kollision mellan återväxtskydd och betesanvändning. Från gamla tider, då skogen och skogsmarken betraktades såsom något, där man blott hade att taga vad som erbjöd sig, hade den åskådningen varit djupt inrotad i folkmedvetandet, att det vore riktigt att använda skogsmarken till bete. I 1 § av 1903 års lag angavs, att lagen avsåg »skogsmark tillhörig enskilde», men i en senare paragraf föreskrevs såsom undantag, att vad i lagen stadgades ej skulle utgöra hinder vare sig för skogsmarks utläggande till nödig beteshage eller i övrigt för brukande av nödig betesmark till betning av hemdjur. Genom det sista undantaget — som insattes av riksdagen under motivering, att lagen ej åsyftade någon väsentlig inskränkning i betesrätten och att detta borde ytterligare framhävas utöver vad som låge i bestämmelsen om nödig beteshage — kom betesrätten att tillerkännas företräde framför skogsproduktionen. Nuvarande förhållanden. I 1923 års skogsvårdslag har i 1 § första stycket fastslagits, att skogsmark enligt vad i lagen stadgas skall användas till skogsbörd. Bestämmelsen i 1903 års lag om att hinder ej mötte för brukande av

76 nödig betesmark till belning av kreatur har icke upptagits i gällande skogsvårdslag. Enligt 23 § i 1923 års lag må skogsmark väl omläggas till betesmark, men förutsättningen härför är, att marken är därtill lämplig och ej av större ytvidd än som kan anses skäligt samt att åtgärder vidtagas för åstadkommande av varaktigt betesbruk å området. Lagen åsyftar ett bestämt åtskiljande av skogsmark och betesmark. För att betesmark skall falla utanför skogsvårdslagen måste marken vidare hållas i sådant skick, att den kan utnyttjas till bete. Om betesmarken får förfalla eller växa igen, så att den ej kan lämna något nämnvärt bete, betraktas marken såsom skogsmark. Den i 1923 års lag stadgade skyldigheten att använda skogsmark till skogsbörd är beroende av, om skog finnes å marken eller om avverkning av skog därå skett å sådan tid, att skyldighet att svara för återväxten föreligger. Å av ålder kala och därmed likvärdiga marker, där visserligen tidigare funnits skog men avverkningen ligger så långt tillbaka i tiden, att reproduktionsplikt ej är för handen, kan icke med stöd av 1923 års lag framtvingas någon skogsproduktion. Framställda önskemål. Särskilda önskemål i här ifrågavarande hänseende hava av vissa skogsvårdsstyrelser framförts i samband med besvarande av förenämnda frågeformulär. Sålunda hava skogsvärdsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län framhållit önskvärdheten av att begreppet skogsmark närmare definieras. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har förordat införandet i skogsvårdslagen av en dylik definition av det innehåll, att all för skogsproduktion lämplig mark med en medeltillväxt av lägst en kubikmeter per hektar och år skall användas för skogsbörd, därest marken ej för närvarande nyttjas eller för framtiden är avsedd att utnyttjas för högre växtodling. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat, att det mött vissa svårigheter att avgöra, när till betesmark utlagd skogsmark åter skall vara att hänföra till skogsmark, samt att det därför vore önskvärt, att i skogsvårdslagen intoges reglerande bestämmelser i detta avseende. Skogsstyrelsen. I skogsstyrelsens lagförslag är 1 § första stycket likalydande med motsvarande lagrum i 1923 års lag. Denna bestämmelse, som föreskriver att skogsmark skall användas till skogsbörd, får dock mera vittgående betydelse i förslaget än enligt gällande lag. Genom bestämmelserna i 5 kap. av förslaget föreligger nämligen under vissa förutsättningar skyldighet att vidtaga åtgärder för åstadkommande av skogsproduktion å skogsmark, även om reglerna angående åtgärder för betryggande av återväxt efter avverkning icke äro tillämpliga. Skogsstyrelsen har funnit det önskvärt, att i lagen klart angives vad som menas med skogsmark, dels för att ytterligare må befrämjas en lämplig uppdelning av marken i olika användningsområden och möjliggöras ett rationellt utnyttjande av densamma, särskilt vad angår särhållandet av skogs- och betesproduktion, dels med hänsyn till tolkningssvårigheter och dels med anledning av de nya bestämmelserna i förslagets 5 kap. I andra stycket av förevarande paragraf har därför upptagits en definition å begreppet skogsmark. Till skogsmark skall sålunda räknas för skogsproduktion lämplig mark, som

77 ej i väsentlig utsträckning utnyttjas för annat ändamål. Till utveckling härav må anföras följande. Bestämningen »/ö*r skogsproduktion lämplig mark» är avsedd att ansluta sig till vad som i praktiken brukar räknas såsom produktiv skogsmark till skillnad mot improduktiv mark (impediment). Ett härmed nära överensstämmande begrepp tillämpas vid riksskogstaxeringen. Enligt gällande instruktioner för taxeringsarbetet skall nämligen till skogsmark hänföras mark, som vare sig den vid tillfället är skogbärande eller icke är lämplig att använda för skogsproduktion. Huruvida mark skall anses lämplig för skogsproduktion torde få fastställas genom bedömning. Några säkra grunder lör en sådan bedömning finnas för närvarande icke, utan denna fråga torde få avgöras rent erfarenhetsmässigt. Genom de vid statens skogsforskningsinstitut bedrivna undersökningarna lärer efter hand viss vägledning kunna vinnas för avgörande av frågan, om i ett visst fall mark är att anse såsom skogsmark eller impediment. Sagda undersökningar böra framför allt bliva av värde vid prövning av fall, som befinna sig i närheten av gränslinjen mellan de båda kategorierna mark. Om marken är bevuxen med ett skogsbestånd av nöjaktig täthet och beskaffenhet, lärer marken under alla förhållanden vara att anse såsom skogsmark. Även om dess virkesalstrande förmåga är ringa, torde det merendels låta sig göra att genom försiktig avverkning förr eller senare erhålla föryngring utan alltför stora kostnader. Då skogstillgången å marken är obetydlig eller denna ligger kal, måste en uppskattning göras av möjligheterna till skogsproduktion å marken för bedömande av om densamma är att hänföra till skogsmark eller icke. För att dylik mark skall kunna räknas såsom skogsmark fordras nämligen, att marken k a n producera virke i så stor utsträckning, att det är lönande att vidtaga åtgärder för åstadkommande av tillfredsställande skogsproduktion å marken. Om produktionsförmågan är för låg, betraktas marken såsom impediment. Av det anförda följer, att berg och andra slag av marker med ingen eller mycket låg produktionsförmåga icke i lagförslagets mening äro hänförliga till skogsmark. Enligt 1923 års skogsvårdslag är försumpad skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen ej kunna utan oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder, undantagen från lagens tillämpning. Något sådant undantag har icke upptagits i skogsstyrelsens förslag, enär dylik mark enligt definitionen i 1 § andra stycket uppenbarligen ej är att betrakta såsom skogsmark. Såsom förut framhållits är mark, vara för närvarande icke växer någon egentlig skog men där lönande skogsproduktion k a n förväntas komma till stånd, enligt skogsstyrelsens lagförslag att räkna såsom skogsmark, därest den ej i väsentlig utsträckning utnyttjas för annat ändamål. Det bör i anslutning härtill framhållas, att bestämmelserna i 5 kap. av lagförslaget få den verkan, att åtgärder för erhållande av nöjaktig skogsbörd kunna framtvingas å sådan mark. Detta gäller även marker närmast hänförliga till impediment, vilka genom ett ingripande — dikningsåtgärder torde kunna

78 komma i fråga — som är påtagligt ekonomiskt försvarligt, kunna vinnas för skogsbörd. På många av ålder kala eller uppenbarligen otillfredsställande bevuxna marker, t. ex. ljungmarker samt s. k. fäladsmarker och skräpskogar, ävensom vissa försumpade marker av godartade typer, torde det utan vidare anses lönande att föranstalta om markernas produktivgörande och försättande i skogbärande skick. Beträffande andra marker av dessa kategorier beräknas kanske dylika åtgärder bära sig sämre. Bestämmelserna i 5 kap. förutsätta emellertid, såsom sedermera skall närmare utvecklas, att statsbidrag för åtgärdernas genomförande skall kunna utgå, och därigenom bör markägaren vara skyddad mot förlust. Äro förhållandena sådana, att det för ägaren trots statsbidrag ej skulle vara ekonomiskt motiverat att vidtaga åtgärder för åstadkommande av skogsproduktion å marken, torde man få utgå ifrån, att statsbidrag till förbättringsåtgärder icke beviljas och att sålunda bestämmelserna i 5 kap. ej komma i tillämpning. Om skogsmark är bevuxen med skog, medför enligt föreliggande lagförslag, i likhet med gällande lag, avverkning av skogen bland annat skyldighet att svara för återväxten. Därest skog i obetydlig omfattning finnes å mark av impedimentkaraktär, är marken det oaktat icke alt anse som skogsmark och faller alltså utanför lagförslagets räckvidd, förutsatt att lämpliga förbättringsåtgärder i överensstämmelse med vad nyss sagts icke kunna genomföras. Den skog, som kan uppkomma å ett sådant område, får ägaren tillgodogöra sig utan att behöva svara för återväxten. I sådana s. k. svårföryngrade trakter, som äro belägna i fjällens omedelbara närhet, i andra klimatiskt-biologiskt ogynnsamma lägen, å flygsandsfält eller andra exponerade platser, torde i vissa fall anspråken på vad som skall räknas till skogsmark få sättas lägre än annorstädes. Detta gäller sådana trädbevuxna, ytterst lågproducerande områden, där vid avverkning hänsyn bör tagas till skyddet för intilliggande markområden. Markens lämplighet för skogsproduktion påverkas härvidlag av de därå förekommande trädens betydelse för angränsande områden. I dylika fall är sålunda lagförslaget tillämpligt, och avverkning av skogen får därför ej företagas i annan ordning än enligt bestämmelserna i förslagets 6 kap. Det allmänna måste här uppställa sådana krav på skogsägaren, vilka syfta till ett förhindrande av ovarsam avverkning å området. Några särskilda åtgärder för erhållande av återväxt torde i de speciella fall, som nu närmast avses, icke kunna påkallas. Då inägojord och mark, som är lämplig för skogsbörd, ligga blandade om varandra, kan man tänka sig antingen, att varje område oberoende av storleken skall hänföras till skogsmark eller annan mark, eller också att marken indelas i större enheter, vilkas huvudsakliga beskaffenhet blir avgörande för frågan, om de äro att anse såsom skogsmark eller icke. Enligt skogsstyrelsens förmenande får ej den betydelsen inläggas i ordet skogsmark, att alltför små trädbevuxna områden, insprängda bland den egentliga inägojorden, äro att hänföra till skogsmark. Om det t. ex. växer träd mellan två

79 åkrar eller en obetydlig träddunge förekommer isolerad bland åkerjorden, lärer detta ej kunna räknas såsom skogsmark. På samma sätt torde man få bedöma smärre skogspartier inom ett såsom betesmark utnyttjat område. Beträffande en fastighets utmark ligger saken annorlunda till. Om utmarken är lämplig för skogsproduktion, är den i sin helhet att hänföra till skogsmark, oavsett om mindre områden av för skogsbörd otjänlig beskaffenhet förekomma inom densamma. Av praktiska skäl är det ofta ej möjligt att inom en fastighets utmark från lagens tillämpning utbryta sådana mindre områden av impedimentkaraktär, när den intilliggande marken är att betrakta såsom skogsmark. För att mark, som är lämplig för skogsproduktion, skall vara undantagen från lagförslagets tillämpning fordras, att marken för närvarande utnyttjas för annat ändamål i en omfattning, som kan anses väsentlig. Givetvis kunna många olika användningssätt ifrågakomma. I allmänhet torde det vara så, att då skogsmark användes för annat än skogsbörd, ägaren räknar med att få större nytta av marken härigenom än genom skogsproduktion, så t. ex. då marken användes såsom trädgård, åker, äng, betesmark för varaktigt betesbruk, byggnadstomt, väg och dylikt. I andra fall kan det däremot vara uppenbart, att markägaren ur ekonomisk synpunkt har mindre nytta av det sätt, på vilket marken nu användes, än om den utnyttjades för produktion av skog. Detta är förhållandet, när marken tages i anspråk huvudsakligen för tillgodoseende av vissa sociala eller ideella intressen. På senare år har exempelvis förekommit, att skogsägande kommuner avsatt vissa marker till fritidsområden. Mark kan naturligtvis också i för en markägare icke oväsentlig utsträckning begagnas för åtskilliga mindre nära till hands liggande ändamål, exempelvis såsom travbana, golfbana, djurpark och liknande. Lagförslaget är ett uttryck för uppfattningen att ägaren i princip har rätt att själv bestämma för vilket ändamål han vill betjäna sig av sin mark. Han måste dock verkligen utnyttja marken och får ej låta densamma ligga oanvänd. En annan fordran är, att marken användes för ett rimligt ändamål. Markägaren kan t. ex. ej vara berättigad att låta ett större område ligga skoglöst enbart av det skälet, att han önskar erhålla fri utsikt från sin bostad. Det bör understrykas, att vad nu sagts om markägarens frihet att utnyttja mark till annat än skogsproduktion allenast äger avseende å markens nuvarande användning. I vad gäller omläggning av skogsmark till annat ändamål, träda bestämmelserna i lagförslagets 7 kap. i tillämpning. Av definitionen å skogsmark framgår, att för skogsproduktion lämplig mark, som icke skall betraktas som skogsmark, måste i väsentlig utsträckning användas för annat ändamål. Om mark, som tidigare nyttjats till annat än skogsproduktion, ej längre väsentligt användes för sagda ändamål, kommer marken åtminstone efter viss övergångstid att betraktas såsom skogsmark. Det händer exempelvis ej sällan, att områden, som tidigare varit åker eller slåtteräng, få ligga obrukade. Under första tiden användes marken då måhända till bete. När området ej heller i väsentlig utsträckning utnyttjas till bete — vare sig detta beror på att området faktiskt upphör att tagas i anspråk

80 såsom betesmark eller på att detsamma till följd av underlåtenhet från ägarens sida att vidtaga åtgärder för betets vidmakthållande förvildas — blir området att betrakta såsom skogsmark, därest de myndigheter, som hava uppsikt över att jordbruk ej vanhävdas, icke ingripa. Samma förhållande gäller, då ett område, som från början varit betesmark, ej längre i väsentlig utsträckning begagnas för sådant ändamål. Till vägledning vid tolkningen överhuvud taget av uttrycket »i väsentlig utsträckning» torde man kunna jämföra områdets reella användning med ett normalt tillgodogörande av detsamma för ifrågavarande ändamål. Då utnyttjandet sker i en omfattning, som icke obetydligt understiger vad som kan anses normalt, är området att hänföra till skogsmark. Däremot bör någon jämförelse ej göras mellan områdets avkastning såsom skogsmark och markens avkastning i dess nuvarande användningsform. En sådan jämförelse är utesluten redan av det skälet, att marken på elt fullt godtagbart sätt kan utnyttjas för ett icke ekonomiskt ändamål, t. ex. såsom park eller fritidsområde. Då en fastighet har god tillgång på betesmark, finnas skäl för en strängare tolkning av uttrycket »i väsentlig utsträckning» än vid motsatt förhållande. I sistnämnda fallet kan det vara av stor betydelse för jordbruksdriften på fastigheten, att möjlighet till bete för djuren finnes på ett område, där gräsväxten är relativt obetydlig. När en fastighet lider brist på mark, som är lämplig för bete, bör därför försiktighet iakttagas, då det gäller att fastslå, att gammal betesmark skall anses såsom skogsmark. 2 §. A l l m ä n n a

riktlinjer

för

skogsskötseln

Skogsstyrelsen. I 2 § av lagförslaget förekommer ett stadgande angående skötseln av skog. Skog bör enligt nämnda paragraf skötas så, att markens virkesalstrande förmåga på lämpligt sätt utnyttjas, under beaktande av att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes och såvitt möjligt jämn avkastning erhålles. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i gällande skogsvårdslag, är avsedd att utgöra ett allmänt program för en ur samhällets synpunkt ändamålsenlig skogsskötsel å de marker lagen omfattar. Programmet torde, såsom av det föregående framgår, i stort sett överensstämma med vad som är lämpligt jämväl ur den enskilde skogsägarens synpunkt, om man bortser från mera tillfälliga förhållanden, överträdelse av stadgandet i 2 § är icke förenad med ansvar eller annan påföljd, i den mån ej andra bestämmelser i lagförslaget därtill föranleda. I och för sig får paragrafen därför betraktas allenast såsom en vägledande anvisning rörande den önskvärda behandlingen av skogsmark och växande skog. De minimifordringar av tvingande natur, som realiter ställas på den enskilde företagaren beträffande skogsskötselns bedrivande, återfinnas i andra delar av lagförslaget. Även om bestämmelsen i 2 § icke är av tvingande natur, saknar den dock ej betydelse vid tolkningen av åtskilliga andra stadganden i lagförslaget. I det följande skall innebörden av det allmänna skogsskötselprogram, som 2 § uppställer, närmare belysas.

81 Såsom i annat sammanhang utvecklats, bör det enskilda skogsbruket i regel bedrivas som ett ekonomiskt företag, inriktat på att lämna ekonomisk vinst. Det häri liggande kravet på lönsamhet i driften lärer utgöra den grund, vara det ekonomiska skogsbruket ytterst vilar. Något avgörande hinder för en allmän tillämpning av denna norm torde knappast föreligga. Det sålunda uppställda lönsamhetskravet synes kunna underlätta, att vissa kalkylmässiga hållpunkter för skogsskötseln erhållas, såsom att pröva den ekonomiskt berättigade föryngringskostnaden, att bedöma hur gallringen bör verkställas och att beräkna när slutavverkningen bör sättas in. Förr eller senare uppnår exempelvis det enskilda trädet och beståndet ett realisationsvärde. Men det är ur lönsamhetssynpunkt lika oriktigt att lösgöra detta värde för tidigt som för sent. Ett övervägande på grundval av den nu hävdade ekonomiska principen bör i dylika liksom även i andra fall kunna lämna vägledning. Av vad tidigare anförts framgår, att den svenska skogsnäringen i väsentlig mån är inriktad på utlandsmarknaderna. För att med bibehållande av levnadsstandarden kunna hävda vårt lands plats i konkurrensen med andra länder, som hava billigare arbetskraft och lägre produktionskostnader, framstår som angeläget att effektiviteten i skogsbruket är så stor som möjligt. Detta kunde kanske anses motivera en rätt skarp målsättning i och snäv begränsning av det skötselprogram, som med hänsyn till det allmännas intressen införts i lagförslaget. Men åtskilliga vägande omständigheter tala emot ett sådant förfarande. Hit höra de starka skiftningarna i skogarnas ståndortsförhållanden och de stora växlingarna i det praktiska livet beträffande det, som inverkar på priserna å skogsprodukter, den alltjämt bristfälliga kännedomen om de biologiska lagarna och skogsskötselmetodernas verkningar samt angelägenheten överhuvud taget att med undvikande av schabloner lämna nödigt spelrum åt den enskilde företagarens initiativ och uppfattning. Av omförmälda anledningar ligger det vikt uppå, att skötselprogrammet avväges med tillfredsställande marginaler i förevarande hänseende. Oavsett svårigheten, för att icke säga omöjligheten av att i varje särskilt fall ställa en säker ekonomisk framtidsprognos och avgöra, vilken skötselmetod som lämnar det avgjort bästa resultatet, är det vidare av stor betydelse att icke genom alltför ingripande regleringar motverka företagarens skogsvårdsintresse och vilja till självverksamhet på området. Den goda skogsskötsel på bred front, som eftersträvas, torde i sista hand blott kunna bäras upp av sistnämnda faktorer. Nu berörda omständigheter hava präglat formuleringen av bestämmelsen i 2 §. Den sätter icke någon skötselmetod framför alla andra utan uppställer endast det allmänna kravet, att den av företagaren i första hand själv valda arbetslinjen skall i nöjaktig grad tillgodose de skogspolitiska syften, som skogsvårdslagen är avsedd att tjäna. Utvecklingen under de senaste femtio åren visar, hur starkt värdeförhållandena inom skogsbruket kunna växla. Pappersmasseindustriens tillkomst och utveckling samt transportmöjligheternas förbättrande hava väsentligt ökat förutsättningarna för ett lönande utnyttjande av de klenare virkesdi6—467510.

82 mensionerna. Detta har självfallet påverkat skogsproduktionens allmänna inriktning. Det är förvisso angeläget, att skogsbruket kan fortlöpande anpassa sig efter tidsutvecklingen. Skogsskötselprogrammet i 2 § torde ej lägga hinder i vägen härför. Understundom synas dock vissa avsteg från den ekonomiska huvudregeln böra göras, förestavade av nödiga hänsynstaganden till angelägenheter av främst social karaktär. Detta gäller såväl skogsbruket i sin helhet som de individuella brukningsdelarna, både större och mindre. Sett från företagsekonomisk synpunkt bör skogen avverkas, när den nått sin ekonomiska mognad, oavsett vilka virkeskvantiteter som utfalla vid de olika tillfällena. Den sociala fördelen av att genom en viss, åtminstone periodisk jämnhet i avverkningarna kunna bereda mera stadigvarande arbetstillgång och säkrare bärgning åt de i skogsarbete och träförädlingsindustrier sysselsatta — icke minst för den befolkning som genom sitt jordbruk är bunden till jorden men samtidigt är beroende av skogen för arbetsförtjänster — och möjliggöra en ej alltför växlande tillgång å skogsprodukter för mötande av industriernas och jordbrukets varaktiga behov, synes skogsstyrelsen icke rimligen kunna förbises. Ett skäligt hänsynstagande härtill i skogsvårdslagstiftningen torde stå i samklang med skogsbrukets gemensamma intressen. Att genom avverkningsrestriktioner söka motverka konjunkturernas växlingar kan emellertid knappast vara riktigt, eftersom produktionen måste anpassa sig efter konsumtionens skiftande intensitet. F)e svåraste sociala olägenheterna av mycket stora rubbningar i skogsavkastningens jämnhet böra dock kunna lindras. I detta sammanhang må framhållas, att även den enskilde skogsägaren i längden lärer hava fördel av att skogen lämnar en någorlunda jämn och säker inkomst. Härefter skall utan några anspråk på fullständighet skisseras hur en rationell skogsskötsel i de stora dragen kan tänkas under nuvarande förhållanden komma att gestalta sig vid tillämpning av här åsyftade riktlinjer. Del bör understrykas, att vidtagandet i större eller mindre utsträckning av de i det följande angivna skogsskötselåtgärderna betingas av skogens beskaffenhet och ortsförhållandena i övrigt, särskilt då de ekonomiska förutsättningarna. Rent schematiskt sett kan skogsskötseln i ett producerande skogsbruk sägas beslå av tre huvudbeståndsdelar, nämligen anläggningen av skogsbeståndet, vården av detsamma samt slutskörden. I den mera utpräglade, stam- eller gruppvis olikåldriga blädningsskogen flyta nämnda åtgärder mer eller mindre utan gräns över i varandra. I trakthyggesskogen äro de däremot särpräglade och hänförliga till särskilda skeden av skogsbeståndets utveckling, ehuru slutskörden dock ofta i större eller mindre utsträckning sammanfaller med det nya beståndets anläggande. Med avseende ä beståndets anläggande innebär en rationell skogsskötsel, att en efter förhållandena god grund lägges för beståndets fortsatta utveckling. Ofta torde detta böra ske genom naturlig föryngring. För erhållande av nöjaktig sådan föryngring kan erfordras mer eller mindre omfattande markberedning. Skogsodling genom sådd eller plantering blir dock ofrånkomlig, där tjänliga fröträd av tillfredsställande typ eller av lämpligt trädslag ej förekomma i nödigt antal eller där markvegetation och humustillständ förhindra återväxt genom självsådd inom skälig tid. Den plantskog. som uppkommit på det ena eller andra sättet, bör i möjligaste mån

83 skyddas mot skadegörelse. Därest skador uppstå till följd av betning, åverkan, naturhändelser eller dylikt, eller påräknad återväxt av andra orsaker helt eller delvis slår fel, bör erforderlig ny skogsodling, hjälpkultur eller annan av omständigheterna påkallad åtgärd vidtagas. — Redan i plantbeståndet kan det visa sig lämpligt med reglerande ingrepp i form av röjningar. Vad därefter beträffar skötseln av det uppväxande skogsbeståndet, som lämnat plantskogsstadiet, bedrives denna medelst beståndsvårdande huggningar, ofta gemensamt benämnda gallringar. Gallringarna, därest de fattas i vidaste bemärkelse, kunna omfatta olika stadier, såsom röjning, som ej ger direkt ekonomiskt utbyte, och gallring i egentlig mening, som innefattar skötseln av det slutna beståndet under den längsta perioden av dess liv. De sista gallringarna bruka ofta benämnas ljushuggning. Gemensamt för skilda gallringsformer är, att de, förutom att skapa inkomst direkt genom avverkning — detta gäller dock icke röjningarna — hava till uppgift att värda själva den växande skogen som produktionsmedel. Beståndet betraktas som ett producerande kapital, vilket i princip skall bevaras under lång tid och genom lämplig skötsel förmås att giva tillfredsställande värdetillväxt. Gallringarna inläggas med längre eller kortare intervaller alltefter trädslag, trädens utveckling, markens beskaffenhet och virkets avsättningsmöjligheter. Utglesningsgraden vid huggningarna anpassas efter trädslag och produktionens allmänna inriktning samt utvecklingen av beståndet under den mellanliggande tiden. Vid övergången till slutskörden, slutavverkningsstadiet, som mycket väl kan omspänna en avsevärd tidrymd, markeras gränsen genom en förändrad inställning gent emot beståndets virkesmassa, som nu skall avverkas i snabbare eller långsammare takt för att ersättas med en ny skogsgeneration. Före ingången i slutavverkningsstadiet äro beståndets utvecklingsmöjligheter sådana, att det kan anses som ekonomiskt berättigat att låta beståndet kvarstå och vårda det med rationella gallringar. Efter passerandet av nyssberörda gräns blir den beräknade värdetillväxten otillräcklig, varför skogen i lagens mening får anses ekonomiskt mogen för slutavverkning. När slutavverkningen skall ske, kan en omedelbar totalavverkning i vissa fall vara lämplig. Denna bör dock icke ske på sådant sätt, att återväxten därigenom försväras. Men det kan också ligga i skogsägarens intresse att fortfarande tillgodogöra sig den värdetillväxt, det gamla förrådet eventuellt förmår prestera under realisationstiden, varvid sålunda en successiv avveckling av beståndet skall väljas. En dylik förlängning av omloppstiden medför understundom påtagliga fördelar. Bland dessa kunna nämnas en höjning av det producerade virkets kvalitet, skapandet av lätt avsättningsbara reserver samt vidgade möjligheter för en varierande produktion — inneslutande även värdefulla specialsortiment — och ett effektivare utnyttjande av naturföryngringen. Avverkningarnas form och styrkegrad väljas under hänsynstagande till nu berörda förhållanden. Gemensamt för de huggningar, som förekomma i detta sammanhang, är, att de inriktas på att den gamla skogen skall lämna plats för en ny generation, genom självföryngring eller kultur. Därför användes även benämningen föryngringshuggning. I det föregående har antytts, att i den rationellt vårdade, olikåldriga blädningsskogen de ovan angivna, skogsvårdande huggningarna av olika slag komma att i stort sett sammanfalla. Huggningsformen här, blädning, ingriper reglerande i skogens alla grovleksklasser och avser dels ett befrämjande av de utvecklingsbara trädens tillväxt i kvalitet och massa, dels ett tillgodogörande av utvuxna träd, ävensom träd, som på grund av skador och dylikt böra uttagas, och dels gynnande av återväxten. I princip utföres sålunda huggningen på likartat sätt vare sig beståndet är äldre eller yngre. Bildas vid blädningen en större eller mindre lucka i skogen, övertages produktionen i denna av föryngring. Det tidigare b e r ö r d a sociala k r a v e t på en så j ä m n a v v e r k n i n g , s o m förh å l l a n d e n a tillåta, äger i f r ä m s t a r u m m e t s a m b a n d m e d s l u t a v v e r k n i n g e n

84 av den ekonomiskt mogna skogen och kan innebära en uttänjning av realisationstiden i de fall, där sådan skog förekommer i relativt stor omfattning. En dylik hushållning, som är ägnad att med tiden åstadkomma en jämnare fördelning av skogen på olika ålders- och grovleksklasser och därigenom skapar ökade förutsättningar för en kontinuerlig drift, kan komma i kollision med strävandena efter bästa möjliga skogsavkastning. Denna olägenhet kan emellertid genom en lämplig planläggning och andra åtgärder i större eller mindre grad motverkas. Härvid gäller det bland annat att ej på en gång slutavverka sådana äldre bestånd, vilka efter genomhuggning kunna förmås att reagera med någorlunda god tillväxt, ulan att i första hand koncentrera uttaget till den minst växtliga delen av virkesförrådet. Självfallet kunna sådana förhållanden vara rådande, som avsevärt försvåra eller rent av omöjliggöra en någorlunda jämn avkastning. Med en ändamålsenlig skogsvård sammanhänga emellertid icke enbart åtgärder, som vidtagas i den skog, vilken redan är indragen i en fortlöpande produktion, utan även åtgöranden av grundförbättrande natur. Det kan sålunda icke anses förenligt med god skogsskötsel att underlåta förbättringsåtgärder på marker med i hög grad otillfredsställande skogstillstånd, såsom gamla kalmarker, trasskogar, sämre restskogar och stavaskogar, vilkas iståndsättande ej kan framtvingas enligt nu gällande, rätt, förutsatt givetvis att markerna överhuvud taget låta sig infoga i ett lönsamt skogsbruk. Vad nu sagts äger jämväl tillämpning med avseende å sådana torrläggningsåtgärder på försumpad skogsmark, vilka äro mera påtagligt lönande. Åtgärder för skyddande av skogen — plantskogen har redan nämnts i det föregående — mot skadegörelser av olika slag höra också till en god skogsskötsel. Rörande formuleringen av 2 § i lagförslaget må anföras följande. Såsom första norm för skogsskötseln angives i paragrafen, att markens virkesalstrande förmåga bör på lämpligt sätt utnyttjas. Detta innebär icke något avsteg från lönsamhetsregeln, ty om ett skogsbruk skall bliva räntabert, måste i första hand markens virkesalstrande förmåga utnyttjas, så att skogsproduktion kommer till slånd. Nämnda regel, som uttryckes i orden »tillfredsställande ekonomiskt utbyte», är sammankopplad med fordran på utnyttjandet av markens virkesalstrande förmåga, då enligt paragrafen vid detta utnyttjande skall beaktas, att ett tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes. Ordet »lämpligt» betonar markägarens frihet att välja mellan olika skötselmetoder för sitt skogsbruk, om han blott ej använder marken på ett mindre tillfredsställande sätt. Något önskemål om en absolut jämnhet i avkastningen uppställes icke i 2 §, och något sådant vore, som tidigare framhållits, för övrigt ej möjligt att genomföra i praktiken. Av förut anförda skäl anser skogsstyrelsen dock, att skogsbruket i möjligaste mån bör inrikta sig på att söka erhålla en någorlunda jämn avkastning från skogen. Hänsyn måste därvid givetvis tagas till konjunkturernas växlingar. Det kan slutligen anmärkas, att ordet »avkastning» avser virkesavkastning och ej värdeavkastning.

85 3§. Denna paragraf är likalydande med 2 a § i 1923 års skogsvårdslag. 2 kap. Om tillsynsmyndigheter 1 förevarande kapitel har upptagits dels en bestämmelse om skogsvårds styrelsernas uppsikt över den enskilda skogsskötseln (4 §) och dels ett stadgande om skogsstyrelsens övervakning av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet enligt skogsvårdslagen (5 §). Den förra bestämmelsen är i huvudsak överensstämmande med 1 § andra och tredje styckena i 1923 års skogsvårdslag. Den senare bestämmelsen, som är ny, har föranletts av tillkomsten utav skogsstyrelsen såsom central myndighet för skogsvården. 4 §.

Skogsvårdsstyrelsernas över skogsskötseln

uppsikt

Nuvarande förhållanden. Redan i 1903 års skogsvårdslag förekom en bestämmelse om att skogsvårdsstyrelse skulle hava uppsikt över att vad i lagen stadgades angående skyddet för återväxten bleve iakttaget. I 1923 års skogsvårdslag har i 1 §, efter föreskriften om att skogsmark skall användas till skogsbörd, intagits en bestämmelse, enligt vilken uppsikt över att detta varder iakttaget skall utövas av vederbörande skogsvårdsstyrelse. I förordningarna angående skogsvårdsstyrelser såväl av den 15 juni 1923 som den 30 maj 1941 har föreskrivits, att skogsvårdsstyrelse skall utöva den uppsikt och vidtaga de åtgärder, som jämlikt gällande skogsvårds- och andra författningar ankomma på skogsvårdsstyrelse. Här torde tillika böra nämnas, att gällande skogsvårdslag lämnar viss möjlighet att under särskilda förutsättningar dispensera från lagens stadganden. Enligt 2 § 3 mom. skogsvårdslagen må nämligen beträffande skog, som äges av förening eller sällskap, bildat för befordrande av skogsvård i allmänt intresse, eller vars vård och förvaltning utövas under medverkan och tillsyn av sådant skogsvårdssällskap, Kungl. Maj:t, där sällskapets stadgar blivit av Konungen fastställda, på ansökan medgiva befrielse tillsvidare från tillämpningen av lagen. Över skogar, rörande vilka sådant medgivande är lämnat, äger skogsstyrelsen utöva tillsyn. Framställda önskemål. Skogssällskapet har i yttrande till skogsstyrelsen gjort gällande, att skäl numera saknas för bibehållande av bestämmelsen i skogsvårdslagens 2 § 3 mom. Även flera skogsvårdsstyrelser hava hemställt, att bestämmelsen måtte upphävas. Skogsstyrelsen. I 4 § första stycket lagförslaget stadgas, att för varje landstingsområde skall finnas en skogsvårdsstyrelse, vilken skall öva uppsikt över att skog, som lyder under skogsvårdslagen, skötes i enlighet med vad i lag eller författning finnes stadgat.

86 Enligt skogsstyrelsens förmenande bör i skogsvårdslagen uttryckligen angivas, att skogsvårdsstyrelsernas tillsyn över den enskilda skogsskötseln omfattar alla de sidor av denna, som äro föremål för reglering i lag eller författning. Så är väl även nu fallet, ehuru gällande skogsvårdslag endast föreskriver, att skogsvårdsstyrelserna skola hava uppsikt över skogsmarkens utnyttjande till skogsbörd enligt lagens bestämmelser. Skogsvårdsstyrelsernas uppsikt över skogsskötseln kommer enligt lagförslaget att i vissa hänseenden bliva mera maktpåliggande och omfattande än vad nu är förhållandet. I vad mån härigenom uppställas skärpta fordringar på styrelserna själva samt på deras personal och ekonomiska resurser kommer skogsstyrelsen att sedermera behandla på särskild plats. De ökade kraven på skogsvårdsstyrelsernas uppsikt böra ingalunda föranleda någon inskränkning i styrelsernas upplysnings- och biträdesverksamhet. Förslaget torde snarare nödvändiggöra en ökning av deras arbete jämväl inom sistnämnda verksamhetsgrenar. I synnerhet anser skogsstyrelsen angeläget, att upplysning och undervisning i olika former bedrives med största möjliga intensitet. 4 § andra stycket i lagförslaget ger Kungl. Maj:t möjlighet förordna, att skogsvårdsstyrelses verksamhet må omfatta annat område än landstingsområde. Genom en sådan bestämmelse möjliggöres såväl en uppdelning av ett landstingsområde på olika skogsvårdsstyrelser som en sammanslagning av landstingsområden under en skogsvårdsstyrelse. Man kan jämväl tänka sig mindre jämkningar i områdena för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Den administrativa indelningen av landet är ju gjord oberoende av åtskilliga praktiska och ekonomiska förhållanden, som hava betydelse för skogsvårdsstyrelserna och deras arbete, varför det icke är osannolikt att, åtminstone i viss utsträckning, andra verksamhetsområden än de nuvarande vore lämpligare. Oaktat denna fråga för närvarande knappast torde vara aktuell, anser skogsstyrelsen, att skogsvårdslagen i princip ej bör lägga hinder i vägen för välmotiverade justeringar eller andra förändringar av skogsvårdsstyrelseområdena. Befogenhet att besluta härom bör tillerkännas Kungl. Maj:t. Skogsstyrelsen förutsätter givetvis, att varje sammanslagnings- eller uppdelningsåtgärd föregås av ett allsidigt och grundligt övervägande med hänsyn till dess olika konsekvenser. Det ligger i sakens natur, att man bör gå synnerligen varsamt fram i fråga om förändringar av nu bestående förhållanden. Det kan vara förenat med ganska stora olägenheter, exempelvis beträffande redovisning av skogsvårdsavgifter, om skogsvårdsstyrelseområdena icke överensstämma med landstingsområdena. Ä.ven om det formellt lägges i Kungl. Maj:ts hand att besluta om förändringar i områdena för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, kommer dock i realiteten riksdagen vid varje ändring, som icke gäller en ren obetydlighet, att höras, enär det tillkommer riksdagen att besluta om anslag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. 4 § tredje stycket i skogsstyrelsens förslag motsvarar 1 § tredje stycket i den nuvarande skogsvårdslagen. Vad beträffar det här tidigare omförmälda stadgandet i 1923 års skogsvårdslag, att under särskilda förutsättningar befrielse tills vidare kan med-

87 givas från tillämpningen av lagens föreskrifter, torde denna bestämmelse närmast var tillkommen med tanke på skogssällskapet, en sammanslutning, vars verksamhet huvudsakligen avser bildandet av kommun- och andra allmännningsskogar ävensom förvaltningen av dylika skogar och vissa andra skogar av allmän natur. Sällskapet verkar inom södra och mellersta Sverige. Bestämmelsen har emellertid icke någon gång under lagens giltighetstid vunnit tillämpning. I likhet med skogssällskapet och flera skogsvårdsstyrelser anser skogsstyrelsen, att ifrågavarande undantagsbestämmelse ej längre är behövlig. På grund härav har densamma icke upptagits i lagförslaget. 5

§. S k o g s s t y r e l s e n s ö v e r v a k n i n g a v skogsvårdsstyrelsernas verksamhet enligt skogsvårdslagen

Nuvarande förhållanden. Från och med den 1 juli 1941 har skogsstyrelsen fungerat såsom en över skogsvårdsstyrelserna stående central statlig myndighet för det enskilda skogsbruket. I Kungl. Maj.ts proposition nr 9A till 1941 års riksdag, vari inrättandet av skogsstyrelsen föreslogs, anförde chefen för jordbruksdepartementet bland annat: Den tilltänkta myndigheten borde i förhållande till skogsvårdsstyrelserna ha framför allt en vägledande verksamhet. Den torde böra meddela skogsvårdsstyrelserna råd och anvisningar i ämnen, som berörde deras verksamhet. Skogsvårdsstyrelserna hade vid handhavandet av sina uppgifter åtnjutit stor handlingsfrihet och fritt utrymme för det egna initiativet. Detta torde även i framtiden böra bliva förhållandet. Att inpressa skogsvårdsstyrelserna i byråkratiska former eller försätta dem i någon beroende tjänstemannaställning i förhållande till staten borde icke ifrågakomma. Styrelserna borde vara ett uttryck för det samlade skogsvårdsintresset i orten och borde därför, så långt det vore möjligt och lämpligt, verka fritt och självständigt.1 I Kungl. Maj:ts instruktion för skogsstyrelsen den 3 januari 1942 är bland annat föreskrivet, att styrelsen skall stå i oavbruten förbindelse med rikets skogsvårdsstyrelser, samt att skogsstyrelsen bör meddela skogsvårdsstyrelserna råd och anvisningar i ämnen, som beröra deras verksamhet. Genom Kungl. Maj.-ts proposition nr 126 till 1946 års riksdag har bl. a. föreslagits, att 4 § sista stycket i 1941 års skogsvårdsstyrelseförordning skall erhålla följande ändrade lydelse: »Vid fullgörande av sin uppgift har skogsvårdsstyrelsen att ställa sig till efterrättelse vad i övrigt finnes föreskrivet i författningar och av Kungl. Maj:t eller skogsstyrelsen meddelade bestämmelser. » Departementschefen har i propositionen bland annat anfört följande: 2 Såsom skogsvårdsstyrelserna vore organiserade, förelåge vissa svårigheter att få en för hela landet klart genomförd och på bestämda mål inriktad skogsvårdspolitik till stånd. Det syntes påkallat, att större möjligheter öppnades för det allmänna att 1 2

Jfr jordbruksutskottets utlåtande 1941 nr 31. Propositionen s. 21 ff.

88 inrikta skogsvårdsstyrelsernas verksamhet efter de linjer, som framstode såsom mest lämpliga och ändamålsenliga för landet i dess helhet. A andra sidan vore det av stor betydelse, att skogsvårdsstyrelserna icke i allt för hög grad bleve bundna av allmängiltiga regler och bestämmelser utan erhölle tillräcklig frihet och självständighet vid handhavandet av sin verksamhet. Ett alltför starkt centralt reglerande av skogsvärdsstyrelsernas verksamhet vore uppenbarligen varken lämpligt eller önskvärt. Styrelserna borde äga frihet att inom av statsmakterna uppdragen ram och efter av dessa fastställda riktlinjer bedriva sin verksamhet under hänsynstagande till de lokala förhållandena och behoven. Ett riktigt avvägande av nu framhållna synpunkter måste eftersträvas, om styrelserna skulle kunna fullfölja sitt betydelsefulla arbete på ett framgångsrikt sätt. — Det allmänna hade ett starkt intresse av att de av statsmakterna godtagna principerna för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet bleve med de jämkningar, som kunde betingas av olikartade lokala förutsättningar, enhetligt tillämpade inom alla skogsvårdsstyrelseområden. För att detta intresse skulle behörigen tillgodoses, erfordrades att skogsstyrelsen med uppmärksamhet följde de olika skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och vid behov biträdde dem med råd och anvisningar i ämnen, som berörde denna, samt att styrelserna i sin verksamhet beaktade sålunda lämnade anvisningar.

Skogsstyrelsen. I 5 § av lagförslaget har stadgats, att skogsstyrelsen skall övervaka skogsvårdsstyrelsernas verksamhet enligt skogsvårdslagen samt meddela de råd och anvisningar, som kunna anses påkallade. Det torde vara lämpligt, att i skogsvårdslagen intages en bestämmelse, varigenom skogsstyrelsens ställning i förhållande till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet enligt skogsvårdslagen regleras. För realiserande, i vad angår skogsvårdslagstiftningen, av statsmakternas önskemål om en mera målmedveten och samlande ledning av skogsvården, synes i lagen uttryckligen böra angivas, att skogsstyrelsen skall hava uppsikt över ifrågavarande verksamhet. Härigenom bör kunna ernås att skogsvården i landet bedrives med den enhetlighet, som anses önskvärd under hänsynstagande till de skiftande lokala förhållandena. Det kan ju icke vara lyckligt, om skogsvårdslagen på ömse sidor om en länsgräns skulle tillämpas olika. Med skogsstyrelsens ställning som central statlig myndighet för skogsbrukets angelägenheter bör det givetvis tillkomma styrelsen att, därest densamma erhåller kännedom om att skogsvårdslagen tillämpas på ett sätt, som ej står i överensstämmelse med lagens mening och innebörd, genom utfärdande av anvisningar eller annorledes söka åstadkomma rättelse. Givet är att skogsvården på olika håll kan — och i förekommande fall också bör — bedrivas efter skilda metoder. Men den nuvarande skogsvårdslagen uppdrager dock vissa gränser, som måste iakttagas. Av de till skogsstyrelsen inkomna yttrandena från skogsvårdsstyrelserna framgår, att en del grundläggande bestämmelser i 1923 års skogsvårdslag, t. ex. begreppet yngre skog, tolkas ganska växlande. Ett dylikt förhållande, som ju ej kan anses vara tillfredsställande, bör kunna avhjälpas genom tillsyn från skogsstyrelsens sida. Denna övervakande verksamhet synes böra bedrivas sålunda, att skogsstyrelsen uppmärksamt följer skogsvårdsstyrelsernas tillämpning av skogsvårdslagen. Kännedom om lagtillämpningen kan erhållas på olika sätt, t. ex. genom

89 personlig kontakt med skogsvårdsstyrelsernas ledamöter och tjänstemän, vid inspektionsresor och skogsexkursioner, genom skogsvårdsstyrelsebeslut, som överklagas hos skogsstyrelsen, och genom hänvändelser av enskilda skogsägare. När skogsstyrelsen meddelar råd och anvisningar av mera allmänt intresse, böra samtliga skogsvårdsstyrelser få del därav. En skogsvårdsstyrelse, som ä r tveksam angående tolkningen av någon bestämmelse i lagen, bör kunna erhålla uttalande i frågan av skogsstyrelsen. Det kan måhända invändas att, därest en skogsvårdsstyrelse gör sig skyldig till felaktig lagtillämpning, saken kan vinna prövning antingen i administrativ väg genom klagan över ett avverkningsförbud eller i en rättegång, som föranledes av att skogsägaren underlåter följa skogsvårdsstyrelsens föreskrifter. Detta är visserligen sant, men i de flesta fall torde skogsägaren rätta sig efter sådana föreskrifter — även om han anser dessa vara felaktiga — hellre än att utsätta sig för risken av ett avverkningsförbud eller en rättegång. En viss omedelbar tillsyn över lagtillämpningen synes av denna anledning väl motiverad. För att ytterligare belysa behovet av en övervakning av skogsvårdslagens tillämpning kan nämnas, att enligt 25 § nu gällande skogsvårdslag straff för olovlig avverkning ej kan ådömas — härvid bortses från skyddsskogar och i lagens mening svårföryngrade skogar — med mindre skogsvårdsstyrelsen tidigare meddelat avverkningsförbud eller utfärdat föreskrift enligt lagen. Föreskrifter kunna endast utfärdas i särskilda, i skogsvårdslagen angivna fall. Av de från skogsvårdsstyrelserna inkomna yttrandena framgår emellertid, att vissa styrelser utfärda föreskrifter jämväl i andra fall, därvid det enligt uppgift också inträffat, att underdomstol dömt till ansvar för överträdelse av sådan föreskrift. Därest skogsstyrelsens förslag skulle upphöjas till lag, uppstår säkerligen större behov av vägledande anvisningar åt skogsvårdsstyrelserna än enligt 1923 års skogsvårdslag. Det är av stor vikt, att åtskilliga begrepp, såsom »utvecklingsbar skog», »stödskog» och »uppenbarligen otillfredsställande skogstillstånd», bliva enhetligt tillämpade. Särskilt under den första tiden, då en ny lag av förevarande beskaffenhet skall tillämpas, torde framkomma åtskilliga tolkiiingsspörsmål. Skogsstyrelsen, som själv haft uppdraget att utarbeta förslag till den nya lagstiftningen, får då en betydelsefull uppgift att tillhandagå med råd och upplysningar angående lagen samt att genom på eget initiativ utfärdade anvisningar söka underlätta bestämmelsernas omsättning i det praktiska livet. Det är ingalunda skogsstyrelsens mening, att genom stadgandet i lagförslagets 5 § skogsvårdsstyrelsernas fria handlande skall i obehörig grad beskäras. Skogsstyrelsens övervakning torde främst komma att innebära, att styrelsen i form av råd och anvisningar framlägger vissa allmänna riktlinjer för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet enligt skogsvårdslagen, huvudsakligen beträffande dess tillämpning. Med iakttagande av dessa riktlinjer äga skogsvårdsstyrelserna handla självständigt. Men denna självständighet får givetvis ej vara alldeles obegränsad, ty hänsyn måste naturligen tagas till den enskilde skogsägarens berättigade intressen.

90 För skogsvårdsstyrelserna torde det i många fall vara till stor fördel att kunna stödja sig på skogsstyrelsens uttalanden, icke minst rörande lagtolkningsfrågor och andra spörsmål av juridisk natur, eftersom juridisk sakkunskap ej kan förutsättas vara i allmänhet representerad inom skogsvårdsstyrelserna. Därest skogsstyrelsens anvisningar icke skulle bringa klarhet beträffande avgörandet av en viss fråga, bör naturligen en skogsvårdsstyrelse genom att framlägga saken för skogsstyrelsen kunna erhålla ytterligare informationer. 3 kap. Om avverkning I 3 kap. förekomma först bestämmelser om vissa inskränkningar i rätten att avverka skog dels med hänsyn till skogsvårdens krav (6 och 7 §§) och dels med hänsyn till fordringarna på en god hushållning med skogen (8— 11 §§). Bestämmelserna i 6 och 7 §§ skola iakttagas vid all avverkning, och därutöver skola lända till efterrättelse den eller de av föreskrifterna i 8— 11 §§, som äro tillämpliga å den kategori skog, där avverkning skall äga rum. Sålunda må avverkning till avsalu icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd äga rum å fastighet, där skog ej förekommer i större myckenhet än som erfordras för fastighetens och därmed sambrukad fastighets husbehov (8 §). Å fastigheter med skog utöver husbehovet är det alltid tillåtet alt företaga avverkning, som inskränker sig till gallring i utvecklingsbar skog (11 §). Gäller avverkningen å sistnämnda fastigheter därjämte skog, som icke är utvecklingsbar, eller avser densamma enbart sådan skog, träda stadgandena i 9 och 10 §§ i tillämpning. 12 § innehåller ett stadgande om sammanslagning av flera fastigheter till en brukningsenhet i avverkningshänseende. En särskild regel om avverkning av skog å fastighet, som besväras av servitut, har intagits i 13 §. 1 1 4 och 15 §§ behandlas dels avverkares rätt att påkalla skogsvårdsstyrelsens yttrande rörande en avverknings laglighet och dels skogsvårdsstyrelsens undersökning å marken och beslut i samband med prövning av vissa avverkningsfrågor. 16 och 17 §§ innehålla föreskrifter om korrektionsmedel mot olaga avverkning. Inskränkningar med hänsyn

i rätten att avverka till skogsvårdens

6§. A v v e r k n i n g av u t v e c k l i n g s b a r

skog krav skog

Historik. I syfte att förhindra olämplig avverkning medan skogen ännu står i sin bästa tillväxt föreslog skogslagstiftningskommittén i sitt betänkande av år 1918, att växtlig ungskog i bestånd, som vore eller kunde förväntas genom tillväxt bliva slutet, ej skulle få avverkas annat än genom gallring och icke heller vid sådan så hårt utglesnas, att beståndets förmåga att sluta sig äventyrades. Detta skydd skulle bestå, till dess träden nått den ålder, vid

91 vilken användbarhet som fröträd efter de i orten i allmänhet rådande förhållandena kunde anses vara för handen. 1 I yttrande över kommitténs förslag uttalade domänstyrelsen,2 att det icke syntes möjligt att i lagtexten intaga bestämmelser angående vad som menades med ungskog. I stort sett räknade m a n med att ungskogens övre gräns låge mellan 40 och 80 år. Det läte sig emellertid icke göra att med särskilda siffror för skilda delar av landet fixera den övre åldersgränsen för ungskogen, varför man torde få låta den allmänna meningen på varje ort, understödd och ledd av den skogsvårdande myndighetens fackkunskap, utbilda en uppfattning om vad som borde avses med ungskog. Domänstyrelsen hyste den uppfattningen, att i samma mån, som allmänheten erhölle bättre insikt om vikten av att rätt sköta sin skog, den övre åldersgränsen för ungskog komme att flyttas högre och högre. För övrigt hade domänstyrelsen velat gå ett steg längre än skogslagstiftningskommittén och därför föreslagit en bestämmelse om hur avverkning i annan skog än ungskog borde bedrivas för att återväxten därav skulle gagnas. Delegerade från skogsvårdsstyrelserna3 anförde, bland annat, att någon definition å ungskog knappast vore nödvändig, enär det i praktiken ej torde vara svårt att avgöra, vad som vore att hänföra till ungskog. Avverkning av annan skog än ungskog borde enligt delegerades mening ej få äga rum, ifall avverkningen strede mot grunderna för en god skogsvård. Sveriges Skogsägare förbund4 kritiserade skarpt nyssnämnda förslag om att all avverkning i annan skog än ungskog skulle ske enligt grunderna för god skogsvård. Sistnämnda uttryck toge sikte enbart på forstligt biologiska förhållanden men bortsåge helt från de ekonomiska synpunkterna vid en skogs behandling. Enligt förbundets uppfattning bleve förslagets verkliga om ock ej bokstavliga betydelse, att landets enskilda skogar lades under utsyningstvång av skogsvårdsstyrelserna. Detta skulle åtminstone gälla skogar, vilkas ägare icke hade vederhäftig, fackutbildad personal anställd. I Kungl. Maj:ts proposition nr 104 till 1923 års riksdag förekommo följande bestämmelser angående avverkning av skog: »Skog, som icke nått den ålder och utveckling, vid vilken självföryngring kan enligt ortens förhållanden i allmänhet erhållas (yngre skog), må icke utan särskilt tillstånd av skogsvårdsstyrelsen avverkas annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring. — Avverkning av skog, vilken icke är att anse såsom yngre, må ej så bedrivas, att skogens återväxt äventyras.» 5 Departementschefen anförde i huvudsak: 6 1

Betänkandet s. 145, 236. Proposition nr 104/1923 s. 292. 3 > » 104/1923 s. 167, 152. * > > 104/1923 s. 29. 6 I det till lagrådet remitterade förslaget hade den sistameningen följande lydelse: »Avverkning . . . bedrivas, och ej heller må efter avverkningen med marken så förfaras, att skogens återväxt äventyras. > 6 Propositionen s. 37, 54. 2

92 Frågan huruvida den yngre skog, vilken man i lagen ville bereda ett särskilt skydd, borde där närmare definieras eller icke, sammanhängde på det närmaste med spörsmålet om straffpåföljder för överträdelser av de givna skyddsbestämmelserna. För att en straffpåföljd skulle kunna ådömas, måste skyddsbestämmelserna vara tillräckligt fast avfattade. Ehuru departementschefen vore av den uppfattningen, att skogsvårdsstyrelserna skulle med urskillning begagna sin makt att åstadkomma erforderliga rättelser, syntes det dock icke vara tillräckligt att i lagen använda en viss beteckning å den skog, som man ville skydda, utan att giva närmare bestämmelser till ledning vid avgörandet av vad som därmed avsåges. Vid den närmare utformningen av en sådan definition mötte man då den anmärkningen mot kommitléförslaget, att dettas bestämmelse om den övre ungskogsgränsen byggts pä biologiska och icke på ekonomiska förhållanden. För sin del trodde emellertid departementschefen, att de ekonomiska synpunkterna aldrig kunde bliva nog objektiva för att utgöra grundval för en lag. I ekonomiska förhållanden spelade faktorer in, som icke läte sig pä förhand bedöma med samma säkerhet eller sannolikhetsgrad som skogens biologiska utveckling. Departementschefen ansåge en på biologiska förhållanden baserad definition av den skog, man ville omgärda med särskilt skydd, vara den lämpligaste. Men han ville ej godtaga skogslagstiftningskommitténs definition, som ej vore tillräckligt tydlig. I stähet för ungskog hade införts termen yngre skog. Skälet härtill hade varit, att den officiella skogliga terminologien rörde sig med begreppen ung, medelålders och gammal skog och att således därstädes och i praktiken ungskog hade en avsevärt lägre ovangräns än den, som avsåges i den ifrågasatta lagstiftningen. I denna tänkte man blott på en uppdelning i två ålderskategorier, den yngre, som man ville särskilt skydda, samt den äldre, och det kunde då ej vara lämpligt att för angivande av den förra begagna en beteckning, som fackmässigt hade en annan innebörd eller begränsning. Det särskilda utskott vid 1923 å r s r i k s d a g , s o m b e h a n d l a d e förslaget till skogsvårdslag, y t t r a d e i sitt u t l å t a n d e : 1 Beteckningen yngre skog vore att föredraga framför ungskog. Genom att skyddet utsträckts till yngre skog torde skogstillgången inom landet säkrare kunna skyddas. Såväl för landet som för de enskilda skogsägarna vore det givetvis till fördel, om utvecklingsbara bestånd, som genom en rätt vård och behandling skulle nå avsevärt värdefullare dimensioner, icke i förtid finge huggas ned för att lämna ett jämförelsevis lågt realisationsvärde. Med införandet av beteckningen yngre skog skulle de ekonomiska synpunkterna, vilka dock borde vara grundläggande för all skogsskötsel, bättre komma till sin rätt än med bibehållandet av det mera på rent biologiska förhållanden byggda begreppet ungskog. Att under lagskyddet inlägga både ung och medelålders skog vore likväl att gä för långt. Beträffande frågan huruvida benämningen yngre skog borde i lagtexten närmare definieras eller icke, vore det givetvis ett berättigat krav från allmänhetens sida, att i lagen förekommande begrepp och regler bleve så fixa och koncisa som möjligt. I förevarande fall hade det emellertid visat sig vara förenat med utomordentliga svårigheter att få till stånd en tillfredsställande definition, och även den i propositionen använda hade befunnits, ehuru måhända bättre än de föregående förslagen, icke fylla måttet. Vare sig det i lagen icke infördes någon definition eller där funnes en sådan, men den icke vore i allo fix och bestämd, torde det för tolkningen och tillämpningen erfordras en praxis, som vore baserad på utanför en definitions avfattning liggande förhållanden. Att en sådan av tillfredsställande stadga komme att av de särskilda skogsvårdsstyrelserna utformas även i fråga om yngre skog lika väl som förhållandet visat sig rörande ungskog under den provisoriska lagens tillämpning, därom kände sig utskottet övertygat. Utskottet föreslog d e n lydelse av 3 § och 5 § 1 m o m . första stycket skogsv å r d s l a g e n , som s e d e r m e r a slutgiltigt blev g ä l l a n d e . 1 Utlåtandet nr 1 s. 23.

93 Nuvarande förhållanden. 1923 års skogsvårdslag innehåller i 3 § en bestämmelse om att yngre skog icke må, utom i vissa i 4 § angivna fall, avverkas annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring. Av de i 4 § upptagna undantagen från gallringsregeln torde i förevarande s a m m a n h a n g böra omnämnas, att, därest avverkningen är avsedd att ingå såsom led i en rationell skogshushållning eller eljest överensstämmer med en god skogsvård, avverkning i yngre skog må ske utan hinder av vad i 3 § är stadgat. Avverkning av sist angivet slag må dock endast företagas efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, som därvid äger i särskilt fall lämna de föreskrifter eller göra de inskränkningar, som av förhållandena påkallas. 1 Framställda önskemål. Av de till skogsstyrelsen från skogsvårdsstyrelserna avgivna yttrandena framgår, att tillämpningen av begreppet yngre skog är ganska skiftande i olika län. Beträffande reglerna om avverkning av yngre skog förekommer följande: Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län anför: Vissa svårigheter hade förefunnits vid tillämpning av begreppet yngre skog, vilket tvingat skogsvårdsstyrelsen att i tvivelaktiga fall avstå från att meddela avverkningsförbud. Skyddet för yngre skog borde utökas genom att gränsen för yngre skog sattes till 3A av omloppstiden i stället för, såsom nu i regel torde vara fallet, vid z/a av omloppstiden. I motiven till ny skogsvårdslag borde tydligt utsägas, att man vid beräkning av ett bestånds ålder skulle räkna med trädens hushållsålder och icke med totala åldern. Därest en omläggning av beräkningssättet för yngre-skogsgränsen i förhållande till omloppstiden ej ansåges lämplig, torde möjligen samma mål kunna nås, om i lagens motiv fixerades vissa omloppstider för olika boniteter i respektive län. Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har jämväl framhållit, att gränsen mellan yngre och äldre skog med hänsyn till den allmänna strävan mot större virkesförråd, som alltmer gjort sig gällande, borde förskjutas mot ungefär 3U av omloppstiden. Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län yttrar: Yngre-skogsgränsen borde höjas något. Det finge ifrågasättas, om ej ett bestånd borde skyddas, tills det lämnat högsta massaavkasfning. För olik-åldriga skogar borde bestämmelser utfärdas, varigenom enskilda träd, som beräknades nå högt värde i framtiden, fortfarande skyddades. Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län uppger: Därest begreppet yngre skog fortfarande skulle användas, syntes gränsen antingen böra bestämmas vid en viss hushållsålder, olika för skilda boniter, eller ock sammanfalla med ungefärliga skärningspunkten mellan verklig tillväxt i beståndet och beräknad avkastning efter markens idealbonitet. I varje fall vore det önskvärt med en höjning av gränsen, så att vackra bestånd, vilka företedde god tillväxt eller genom gallringar kunde förväntas avsevärt öka tillväxten, ej i förtid avverkades. 1 / justilicrådet P. von Seths och häradshövdingen Yngve. Wiséns kommentar till 1923 års skogsvårdslag (s. 29) har gjorts gällande, att till yngre skog bör hänföras sådan, som besitter en så stark tillväxtenergi, att dess värde som bestående produktionsmedel är avsevärt större än den avkastning, som vid en omedelbar avverkning skulle kunna uttagas, och som, om den skulle inordnas under terminologien ung — medelålders — gammal skog, i regel faller inom den lägre hälften av medelåldersklassen.

94 Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län förmäler: Det kunde tänkas, att virkesförrådet under vissa förhållanden, exempelvis vid ojämn åldersfördelning å den enskilda fastigheten, kunde nedbringas så lågt, att god skogsvård icke förelåge. Med tanke härpå vore det måhända önskvärt, att mellan yngre och äldre skog skapades ett nytt begrepp, som gåve möjlighet att ingripa i de fall, då en sådan uttunning av förrådet skedde. Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län anför: Gränsen för skyddet av yngre skog borde höjas, men icke ens detta vore tillräckligt, utan själva skyddsbegreppet borde givas en mera ändamålsenlig utformning. Begreppet god skogsvård borde därför införas i lagstiftningen såsom norm för skötsel av all skog, både yngre och äldre. Härigenom skulle man erhålla skydd mot såväl för tidig som olämplig avverkning av äldre skog. Vid ett sådant ingrepp i dispositionsrätten till skog bleve det emellertid nödvändigt, att skogsvårdsstyrelsen finge befogenhet att i särskilda fall tillåta längre gående avverkningar. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar: En viss höjning av yngre-skogsgränsen vore önskvärd. Därjämte vore det angeläget, att ett skyddsbegrepp skapades för den medelålders skogen. Å en del hårt skuldbelastade fastigheter hade virkeskapitalet nedbringats alltför mycket genom att avverkningarna drivits intill lagens yttersta gräns. Här gällde det i allmänhet icke enskilda bestånd utan en fastighets hela skogsinnehav. Det förelåge ett påtagligt behov att i dylikt fall ingripa reglerande, så att avverkningen komme att stå i överensstämmelse med principerna för en god skogshushållning. Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att skyddsgränsen ur såväl nationalekonomisk som privatekonomisk synpunkt borde höjas, enär nuvarande bestämmelser icke erbjöde skydd för skogen under den utvecklingsperiod, då den väsentliga värdetillväxten skedde. Skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings och Kronobergs län, Kalmar läns norra och södra landstingsområden, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Jämtlands och Norrbottens län samt Sveriges Skogsägareföreningars riksförbund hava gjort gällande, att någon höjning av gränsen för yngre skog icke vore erforderlig. R ö r a n d e frågan om lämpligheten av att slopa gränsen mellan yngre och äldre skog samt i stället föreskriva en gemensam regleringsnorm beträffande avverkning av all skog i n n e h å l l a de avgivna y t t r a n d e n a f ö l j a n d e : Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län anför: Tiden borde nu vara mogen för en bestämmelse om att även äldre skog skulle skötas enligt grunderna för god skogsvård. Då emellertid god skogsvård vore ett begrepp, som i sig innefattade både biologiska och ekonomiska faktorer och sålunda kunde bliva föremål för olika tillämpning, borde dock gränsen mellan yngre och äldre skog bibehållas och nuvarande bestämmelser för yngre skog vara kvar ehuru kanske i något förändrad form. Genom att bestämmelserna i 3 § skogsvårdslagen uteslutande toge hänsyn till biologiska faktorer, vore det en trygghet, att dessa bestämmelser bibehölles för skyddet av den uppväxande skogen. Införandet i lagen av begreppet god skogsvård och dess praktiska tillämpning innebure så stora fördelar för skogarna i landet, att dessa fördelar betydligt övervägde de nackdelar, som kunde uppstå därigenom, att myndigheter och skogsägare någon gång hade olika uppfattning om vad som vore god skogsvård. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde har gjort gällande, att det vore bäst om gränsen mellan yngre och äldre skog kunde slopas, även om tolkningssvårigheter kunde uppstå beträffande vad som vore i överensstämmelse med god skogsvård.

95 Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar: Gränsen mellan yngre och äldre skog borde slopas och ersättas med en bestämmelse om att skog utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd icke finge avverkas på ett sätt, som stode i uppenbar strid mot grunderna för god skogsvård. Härigenom skulle skogsvårdslagen bliva enklare och mera ändamålsenlig. Enbart genom skogsupplysning ginge det ej att med nuvarande lagstiftning komma idealet tillräckligt nära. Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län förmäler: Gränsen mellan yngre och äldre skog borde slopas och skogsskyddet bestämmas enligt en gemensam norm för brukning av skog. Därest all skog skulle behandlas enligt grunderna för god skogsvård, bleve därmed också avverkningssättet fastslaget. En sådan bestämmelse syntes icke vara svårare att tillämpa än nu gällande skyddsföreskrifter. Begreppet god skogsvård förekomme redan på flera ställen i 1923 års skogsvårdslag. Genom den nu föreslagna bestämmelsen skulle skogsvårdsstyrelserna få en fast grund att stå på i de fall, då enligt gällande rätt skogvårdsstyrelsens tillstånd för viss åtgärd erfordrades. Från undervisningssynpunkt syntes det icke vara utan betydelse, att skogsägarna finge göra sig förtrogna med vad begreppet god skogsvård innebure under olika förhållanden. Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings och Kronobergs län, Kalmar läns norra landstingsområde, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ävensom Sveriges Skogsägareförbund, Svenska Trävaruexport-, Cellulosa- och Trämasseföreningarna samt Sveriges Skogsägareföreningars riksförbund anse, att gränsen mellan yngre och äldre skog bör bibehållas och hava som skäl härför bland annat uppgivit: Att använda begreppet god skogsvård såsom norm för all skogsskötsel vore olämpligt, enär begreppet vore alltför svävande och olika meningar rådde angående vad som vore god skogsvård. Ur psykologisk synpunkt vore det värdefullt med särskilt skydd för den yngre skogen. Den allmänna känslan av att yngre skog skulle behandlas försiktigt hade varit till största nytta för skogsvårdsstyrelsernas arbete. Att finna en ur lagtillämpningssynpunkt säkrare definition vid införande av en gemensam regleringsnorm torde icke vara lätt. Att slopa gränsen mellan yngre och äldre skog skulle också innebära ett alltför stort ingripande i den enskilde ägarens dispositionsrätt. S k o g s s t y r e l s e n . Det l ä r e r n u m e r a u t a n v i d a r e v a r a u p p e n b a r t , att m a n i en a l l m ä n s k o g s v å r d s l a g icke l ä m p l i g e n k a n u n d v a r a särskilda föreskrifter — gällande en l ä n g r e eller k o r t a r e p e r i o d av skogens utvecklingstid — o m ett s k o g s v å r d s m ä s s i g t u t f ö r a n d e a v de a v v e r k n i n g a r , som d å verkställas. N å g o n a r g u m e n t e r i n g h ä r u t i n n a n t o r d e ej e r f o r d r a s i föreliggande s a m m a n h a n g . Vissa p r i n c i p i e l l a s y n p u n k t e r i ä m n e t h a v a r e d a n i det föregående f r a m f ö r t s av skogsstyrelsen. F r å g a n synes n u n ä r m a s t gälla detta a v v e r k n i n g s s k y d d s o m f a t t n i n g och u t f o r m n i n g s a m t en del d ä r m e d f ö r k n i p p a d e o m s t ä n d i g h e t e r . I första h a n d b ö r ö v e r v ä g a s , i vilken u t s t r ä c k n i n g skog i a l l m ä n h e t skall v a r a u n d e r k a s t a d l a g e n s i f r å g a v a r a n d e föreskrifter. I n ä r a s a m b a n d h ä r m e d s t å r spörsmålet, h u r u v i d a dessa föreskrifter b ö r a gestaltas m e r a o b e s t ä m t eller avfattas i en f a s t a r e form. Det h a r f r å n flera håll, b l a n d a n n a t a v vissa skogsvårdsstyrelser, ifrågasatts, h u r u v i d a icke s k i l l n a d e n i 1923 å r s s k o g s v å r d s l a g m e l l a n y n g r e och ä l d r e skog s k u l l e k u n n a slopas s a m t en föreskrift m e d d e l a s b e t r ä f f a n d e all a v v e r k n i n g , att d e n ej finge s k e a n n o r l e d e s ä n i enlighet m e d god s k o g s v å r d .

96 En förenklad lagstiftning anses härigenom kunna uppnås liksom möjligheter till en större smidighet i tillämpningen efter det praktiska livets växlande förhållanden, olika skogsbrukssätt m. m. Å andra sidan skulle en sådan bestämmelse otvivelaktigt medföra åtskilliga svårigheter. Själva uttrycket god skogsvård är svävande och kan näppeligen definieras någorlunda koncist. Uppfattningen om vad som i det särskilda fallet är att betrakta såsom god skogsvård torde kunna skifta avsevärt även bland sakkunniga. Många frågor inom skogsskötseln äro fortfarande otillfredsställande utredda. Ett stadgande med så obestämd formulering kan otvivelaktigt lätt skapa en allmän osäkerhetskänsla bland skogsägarna —• dessa kunna ju ej veta vilken ståndpunkt skogsvårdsmyndigheterna intaga — och medföra en utveckling, som kommer i konflikt med skogsstyrelsens i det föregående uttalade mening, att erforderligt spelrum måste lämnas åt den enskilde företagarens handlingsfrihet och uppfattning. Därest, såsom skogsstyrelsen förmenar, principen frihet under ansvar bör vara vägledande för skogsvårdslagstiftningen, föreligger ett behov av att i skogsvårdslagen i möjligaste mån precisera de olika krav, lagen ställer på skogsägarna. Större klarhet och mindre tvekan komma i så fall att råda beträffande vad lagen fordrar eller icke fordrar. Såväl för de enskilda företagarna som för de övervakande myndigheterna torde detta vara till gagn. I överensstämmelse härmed synes det lämpligt, att i skogsvårdslagen alltjämt utsäges, att avverkning av skog, som är mäktig en tillfredsställande tillväxt, ej får ske annat än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring. Till förmån för ett sådant förfarande talar jämväl den omständigheten, att ett fixerat skyddsbegrepp redan vunnit burskap genom bestämmelserna i 1923 års skogsvårdslag om yngre skog. Oavsett hur avverkningsreglerna utformas i en skogsvårdslag, måste ju under alla förhållanden den uppväxande skogen hållas skyddad från annan avverkning än rationell gallring. Om detta icke direkt skulle utsägas i lagen, måste det i allt fall angivas i motiven. Den nuvarande indelningen i yngre och äldre skog bör dock ej bibehållas helt oförändrad utan torde lämpligen böra göras till föremål för en jämkning. En förskjutning uppåt av skyddsgränsen, medförande en ökad garanti för en rationell skötsel av den växtkraftigaste och för framtiden värdefullaste skogen, torde ligga i nivå med utvecklingens krav. Från flera håll, där en viss försiktighet vid tolkningen av begreppet yngre skog gjort sig gällande, har understrukits behovet av en dylik justering för att kunna förebygga alltför tidig exploatering av det växtliga virkeskapitalet. I andra fall synes förhållandet vara, att en i och för sig önskvärd, vidare tillämpning av sagda skyddsbegrepp redan kunnat genomföras. I sistnämnda fall skulle en lagändring av angivet slag närmast innebära ett stadfästande av en praxis, som måhända gått något längre än vad som avsetts med de gällande bestämmelserna. Av förarbetena till 1923 års skogsvårdslag, särskilt riksdagsbehandlingen, framgår, att beteckningen yngre skog visserligen avser att beakta de ekonomiska synpunkterna vid skogsskötselns bedrivande, men att skillnaden mellan yngre och äldre skog även i viss mån är ämnad som en åldersgräns. Detta framgår

97 bland annat därav, att särskilda utskottet vid 1923 års riksdag ansåg det vara att gå för långt, om också den medelålders skogen skulle inläggas under lagskyddet. Skogsstyrelsen h a r för sin del velat föreslå, att lagen bör påbjuda, att avverkning skall hava formen av rationella gallringar, så länge det måste antagas vara mera lönande att låta skogen kvarstå och vårda den med dylika gallringar än att omedelbart slutavverka densamma. Från skogens ålder bortses sålunda, och hänsyn tages uteslutande till skogens ekonomiska utvecklingsförmåga. För att markera den föreslagna jämkningen av skyddsgränsen har benämningen yngre skog utbytts mot uttrycket utvecklingsbar skog. Det kan måhända invändas, att den här förordade ekonomiska normen torde vara svår att genomföra och att lagregler för avverkning av skog icke borde anknytas till något så obestämt som ekonomiska förhållanden. Man skulle därför kunna ifrågasätta, huruvida icke gränsen för skyddet av den växande skogen borde bestämmas enligt mera biologiska grunder. Med de ekonomiskt betingade grundvalar, på vilka skogsstyrelsens lagförslag bygger, har styrelsen emellertid icke kunnat finna annat än följdriktigt, att även förevarande skyddsgräns anslutes till denna utgångspunkt, d. v. s. att kravet på avverkningarnas utförande såsom gallringar uppehälles, så länge detta kan antagas vara klart lönande. Vid tillämpningen av den nuvarande yngre-skogsklausulen har väsentligt avseende fästs vid skogens utvecklingsmöjligheter i ekonomiskt hänseende, varför förslaget ingalunda kan betecknas som någon principiellt ny linje för hithörande överväganden. Till medlen för underlättande av dessa överväganden återkommer styrelsen i det följande. Bestämmelsen om avverkning i utvecklingsbar skog återfinnes i 6 § av lagförslaget, där skogen betecknas såsom utvecklingsbar, så länge densamma med lämplig skötsel kan förväntas lämna sådan avkastning, att det måste antagas bliva mera lönande att låta skogen kvarstå än att omedelbart avverka densamma. Bestämmelsen har givetvis fundamental innebörd vad angår avverkningarnas skogs vårdsmässiga utförande under beståndets uppväxttid. Grundtanken i stadgandet är, att den enskilde företagaren får, utan inblandning från tillsynsmyndighetens sida, efter eget initiativ och bedömande bedriva sina huggningar, förutsatt att dessa i den utvecklingsbara skogen kunna anses hava formen av rationella gallringar. I särskilda fall kan tillstånd meddelas av skogsvårdsstyrelsen att använda andra huggningsmetoder; härtill återkommer skogsstyrelsen senare. När det gäller att bestämma övre gränsen för den enligt lagförslaget mot olämpliga avverkningar skyddade utvecklingsbara skogen, må det erinras om den ekonomiska princip, vara skogsvårdslagen enligt skogsstyrelsens mening bör bygga, nämligen lönsamhetskravet. Beståndet betraktas i överensstämmelse härmed ej längre som utvecklingsbart efter ingående i det skede, då gallringar icke längre kunna stimulera en värdetillväxt av nöjaktig storlek. Stadiet utvecklingsbar torde i stort sett sammanfalla med vad som brukar benämnas skogsbeståndets utvecklingstid och som karakteriseras bland annat därav, att det beräknade nutidsvärdet av de framtida avkastningarna (förvänt7—467510.

98 nings värdet) är större än skogens aktuella realisations värde. Vid tillämpning av denna tankegång har man följaktligen att beakta, att det i och för sig varken är åldern hos en skog, som spelar en avgörande roll i föreliggande hänseende, eller den uppnådda dimensionen. Utslagsgivande är i stället den tillväxtenergi — och därmed sammanhängande möjligheter till värdeökning — skogen vid tillfället besitter eller genom ändamålsenlig gallring kan förmås att framdeles prestera. Om man underkänner dimensionen och även åldern som avgörande faktorer, inställer sig spörsmålet vad som då kan tjäna till ledning för uppdragande av övre gränsen för den utvecklingsbara skogen. Såvitt skogsstyrelsen kan finna, måste denna fråga avgöras genom direkt bedömning, grundad på lokala förhållanden och erfarenheter. I den mån ökade kunskaper vinnas rörande skogsproduktionens utvecklingsförlopp under olika förutsättningar, erhålles ett vidgat underlag för hithörande överväganden. Uppfattningen rörande lämpliga produktionstider i skogen och olika skötselmetoders ändamålsenlighet bör så långt möjligt grundas på kännedom om eller uppskattning av den normala beståndsutveckling, som under givna naturliga betingelser är att vänta vid tillämpning av ett visst skötselprogram. Ökad stadga i bedömningarna uppnås, om genom beräkningar för olika biologiska och ekonomiska förutsättningar kan erhållas ett antal typfall, lämpliga såsom allmän vägledning med avseende å nyssberörda övre gräns. En bearbetning av dylika typfall lärer möjligen även lämna anvisningar rörande mera lättobserverade faktorer, som anses indikera, när avverkning av ett skogsbestånd är att anse såsom otillåten, respektive tillåten. Sådana utvecklingsprognoser, varom här är fråga, kunna för olika ändamål utarbetas med växlande fordringar på tillförlitlighet. I det nu föreliggande fallet, då det gäller jämförelse mellan resultaten av olika behandlingsmetoder, bör emellertid största möjliga grad av säkerhet krävas; risken för att jämförelsen skall bli missvisande är eljest stor. Särskilt den inom statens skogsforskningsinstitut bedrivna, mycket omfattande produktionsforskningen torde efter hand underlätta ett vederhäftigt besvarande av dessa spörsmål. Skogsforskningsinstitutets produktionsundersökningar hava nu pågått under så lång tid, att vissa resultat därav torde kunna förväntas inom en ej alltför avlägsen framtid. Så snart skogsstyrelsen erhåller möjlighet att med typfall, som publicerats av skogsforskningsinstitutet, belysa gränsdragningen mellan utvecklingsbar och annan skog, skall skogsstyrelsen för skogsvårdsstyrelser och andra framlägga de uppgifter härutinnan, som kunna vara av betydelse för tolkningen av skogsvårdslagen. Ehuru dylikt material, kompletterat med lokala erfarenheter, måste bliva till stor nytta för ifrågavarande överväganden, ligger det i sakens natur, att typfallen icke okritiskt kunna användas såsom absolut måttstock i det enskilda fallet, som alltid erfordrar ett individuellt bedömande. Lika väl som viss vägledning påkallas för klarläggande av begreppet utvecklingsbar skog, så kräves jämväl ett förtydligande av vad som menas

99 med uttrycket i 6 § första stycket »för skogens utveckling ändamålsenlig gallring». Avsikten med denna huggningsform har redan tidigare uppgivits vara att vårda själva beståndet som produktionsmedel. Gallringsingreppens utförande sammanhänger med åtskilliga förhållanden, ekonomiska och biologiska, och åsyftar att fortlöpande reglera beståndets sammansättning så, att tillväxten lägges på ett tjänligt trädurval och marken bringas eller vidmakthålles i ett lämpligt skick. Jämväl denna fråga torde i de stora dragen få lösas genom bedömning. Vad beträffar mera detaljerade anvisningar rörande gallringarnas rationella utförande torde allenast behöva påpekas, att ovan oiunämnda typfall tillika i detta hänseende komma att lämna upplysning. Typfallen omsluta, för varje bonitet och avsättningsläge, olika skötselprogram, varav ledning erhålles med avseende å tiden och sättet för gallringarnas utförande. Här torde ånyo böra framhållas, att behandlingen av utvecklingsbar skog med rationella gallringar bör vara ett intresse lika mycket för den enskilde företagare, vilken eftersträvar ett tillfredsställande ekonomiskt utbyte från skogen, som för samhället. Endast genom en sådan skötselmetod kunna produktionskrafterna i skogen effektivt tillgodogöras. Här löpa företagarens och samhällets intressen jämsides. Beträffande därefter vissa för tolkningen av 6 § i lagförslaget relevanta frågor må ytterligare anföras följande. Till yngre skog enligt 1923 års skogsvårdslag torde böra räknas skog, som dels har sådan förmåga att tillväxa, att dess värde såsom bestående produktionsmedel är avsevärt större än den avkastning, som vid omedelbar avverkning skulle kunna utttagas (realisationsvärdet), och dels, om den skulle inordnas under terminologien ung — medelålders — gammal skog, i regel faller inom den lägre hälften av medelåldersklassen. Fordringen att den yngre skogens värde som bestående produktionsmedel skall vara avsevärt större än realisationsvärdet, torde i princip innebära samma räntabilitetskrav, vars tillgodoseende uppställts som kriterium på den utvecklingsbara skogen. Olikheten mellan begreppen »yngre skog» och »utvecklingsbar skog» kominer att huvudsakligen bestå dels däri, att skillnaden mellan förväntningsvärdet och realisationsvärdet beträffande utvecklingsbar skog ej behöver vara avsevärd, och dels att den för yngre skog gällande normen, att dylik skog i regel skall falla inom den lägre hälften av medelåldersklassen, icke är tillämplig å utvecklingsbar skog. I den praktiska tillämpningen har dock yngre-skogsbegreppet, såsom redan antytts, i viss utsträckning numera blivit tämligen identiskt med utvecklingsbar skog. Att uttryckligt krav ej uppställes på att skillnaden mellan förväntningsvärdet och realisationsvärdet i fråga om utvecklingsbar skog skall vara väsentlig, innebär givetvis icke, att man skall göra en hårfin avvägning vid bestämmande av skyddsgränsen enligt 6 §. Uttrycket »det måste antagas» förutsätter, att det framstår såsom klart, att ett bibehållande av skogen blir mera lönande än en omedelbar avverkning av densamma. Så snart tvek-

100 samhet råder därom, bör skogen falla utanför skyddsområdet för utvecklingsbar skog. Med hänsyn till de olika faktorer, som kunna spela in, måste det finnas en viss marginal vid prövningen, huruvida skogens kvarhållande kan antagas medföra ett bättre ekonomiskt resultat än en omedelbar avverkning. Det är uppenbart, att för att den av skogsstyrelsen åsyftade höjningen av skyddsgränsen för den växande skogen verkligen skall komma till stånd, denna marginal icke får göras alltför vid. Vid bestämmande av skyddsgränsen bör i allmänhet ej kunna påfordras, att skogen skall hållas kvar ända till dess densamma nått sådan grovlek, att d e n är användbar till särskilt högvärdiga specialsortiment, låt vara att detta för en skogsägare kan vara lönande. I regel torde vara tillfyllest, att vid tilllämpning av lagförslaget räkna med de vanligaste gagnvirkesdimensionerna. I skogsvårdslagstiftningen lärer icke kunna förutsättas, att all skogsskötsel å marker, som lämpa sig för sådan produktion, skall inriktas på att erhålla mycket grova virkesslag, för vilka marknaden, i varje fall relativt, ä r begränsad. Därest skäliga priser betalas för specialsortimenten, kommer säkerligen behovet därav att fyllas utan lagstiftning i sådan riktning. Det bör h ä r framhållas, att i skogsbruk, baserade på lönsamhetsregeln, behöver det strängt taget icke uppstå diskussion om, huruvida virkesproduktionen skall inriktas på grövre eller klenare sortiment. Den frågan avgöres av produktions- och avsättningsförhållandena samt räntabilitetskravet i näringen. Givet är att skogsbruket i och för sig icke kan grundas på mera tillfälliga och osäkra avsättningsmöjligheter. Begreppet »utvecklingsbar skog» innebär, att skogen skall hava förmåga att i ekonomiskt hänseende nöjaktigt utveckla sig med eller utan gallringsingrepp. Uttrycket »med lämplig skötsel» avser, att lämpliga åtgärder för skogens utveckling skola vidtagas, då sådana äro erforderliga. Sedan en viss åtgärd ägt rum, dröjer det emellertid ett antal år, innan de slutliga verkningarna av densamma framträda. Under mellanperioden lämnas skogen åt sig själv. Den är då i allt fall att betrakta såsom utvecklingsbar, om den har förmåga att utveckla sig ekonomiskt på nöjaktigt sätt. Om skogen är av så otillfredsställande beskaffenhet, att den ej äger dylik förmåga, är en gallring icke ekonomiskt motiverad. Bestämmelsen i 6 § utgör ej hinder för en omedelbar avverkning av sådan skog. Enligt den nu gällande skogsvårdslagen kan även skog av förevarande slag falla under begreppet yngre skog, varav följer, att skogsvårdsstyrelsens tillstånd kräves för avverkning av densamma. Att skog, som på grund av sin beskaffenhet saknar utvecklingsmöjligheter, kan falla under yngre-skogsskyddet har motiverats med tvenne skäl. Dels har ansetts att, därest den mindervärdiga skogen lämnades fri från skyddsbestämmelsen, det vid tvist angående skogens beskaffenhet, sedan avverkning skett, skulle bliva så gott som omöjligt för en skogsvårdsstyrelse att bevisa, att skogen varit utvecklingsduglig. Dels h a r åberopats att, även om en skog kunde synas mindervärdig, det ofta genom lämplig behandling ginge att förbättra skogen och bringa den i nöjaktig produktion. Skogs-

101 styrelsen h a r för konsekvensens skull velat fasthålla vid att skog, som av särskilda orsaker saknar förmåga att utveckla sig tillfredsställande, skall utan vidare falla utanför lagens skydd för utvecklingsbar skog. Möjligheterna för en skogsägare, som olovligen avverkat utvecklingsbar skog, att undandraga sig ansvaret därför genom påstående att skogen varit av mindervärdig beskaffenhet torde icke vara så stora. En närmare undersökning bör merendels kunna bringa ljus över saken. För undvikande av en sådan i efterhand företagen undersökning och med hänsyn jämväl till den ökade straffrisk vid olaga avverkning, varom stadgas i 9 kap. av förslaget, torde en skogsägare före avverkningen av mindervärdig skog av klenare dimensioner i regel komma att inhämta skogsvårdsstyrelsens uppfattning i saken. I olikåldriga beståndsformer kunna givetvis svårigheter möta vid gränsdragningen mellan utvecklingsbar och annan skog. För praktiska ståndpunktstaganden lärer emellertid ofta ett bedömande av beståndets huvudkaraktär vara tillräckligt. Vad beträffar den utpräglade, av starkt skiftande åldrar sammansatta blädningsskogen, synes densamma böra hänföras till utvecklingsbar skog, ehuru vid den rationella blädningshuggningen k u n n a uppstå större eller mindre, för föryngringen avsedda luckor i skogsbeståndet. Sådan huggning torde det oaktat få betraktas såsom ändamålsenlig gallring enligt lagförslaget. I de skogsekonomiska kalkyler och beräkningar, som kunna bliva erforderliga såsom stöd för bedömningar i samband med frågor avseende den utvecklingsbara skogen, kan räntesatsen komma att spela en betydelsefull roll. Så blir förhållandet, när det gäller längre tidsperioder, varvid räntorna växa till relativt stora belopp. Samtidigt bör beaktas att skogens tillväxtförmåga är biologiskt begränsad. För en ändamålsenlig inriktning av vårt lands skogsbruk ligger vikt uppå att det ränteläge, som accepteras vid dylika kalkyler, avväges varken för högt eller för lågt. Kapitalräntan sammanhänger väsentligen med placeringens säkerhet, så att kravet på ränta blir lägre ju säkrare placeringen anses vara. Med hänsyn till att kapitalplacering i skog erbjuder förhållandevis stor säkerhet och en utjämning av konjunkturinflylelserna inträder vid kapitaldispositioner, som sträcka sig över mycket långa tidrymder, torde man vara berättigad att för ett skogsbruks vidkommande räkna med tämligen låg räntefot. Ehuru anledning kan vara för handen att i andra sammanhang användas olika räntesatser för skilda skogsägarekategorier, lärer i förevarande samband en sådan differentiering näppeligen kunna genomföras. För att en i lämplig omfattning enhetlig praxis må bliva rådande, synes önskvärt, att Kungl. Maj:t, efter hörande av skogsstyrelsen och den speciella expertis, som kan anses nödvändig, och under hänsynstagande till dem i skogsbruket i övrigt tillämpade räntefoten samt ränteläget i allmänhet, meddelar erforderliga anvisningar i ämnet. Detta gäller jämväl de värderingsnormer, som krävas för en rationell beräkning av de olika skogsvärdena vid jämförelser rörande skogens ekonomiska utvecklingsbe-

102 tingelser. Då möjligheterna att bedöma virkesprisen vid en tidpunkt, som ligger långt fram i tiden, äro små, torde man vid dylika beräkningar få utgå från någorlunda statiska värdelägen. Vid kalkyler för aktuella förhållanden synas alltför starka konjunkturinflytelser böra i lämplig utsträckning elimineras. Begreppet utvecklingsbar skog bör givetvis icke vara växlande under olika konjunkturer. 1 Enligt 6 § första stycket i lagförslaget skall skogsvårdsstyrelsen kunna lämna tillstånd till avverkning av utvecklingsbar skog annorledes än genom rationell gallring. Sådant tillstånd bör i första hand lämnas, då skogliga skäl tala härför. Ett välmotiverat ombyte av trädslag å den skogbevuxna marken kan vara ett skäl att tillåta avverkning av den befintliga skogen, givetvis dock på villkor att återväxt av det andra trädslaget ombesörjes efter avverkningen. För en rationell omläggning av skogsbruket å en fastighet kan det stundom vara behövligt, att den utvecklingsbara skogen å en mindre del av fastigheten avverkas i förtid. I händelse tillstånd enligt 6 § begäres för tillgodoseende av den enskilde skogsägarens särskilda ekonomiska förhållanden, bör frågan mycket noggrant men likväl med all möjlig skyndsamhet prövas av skogsvårdsstyrelsen. Vid större avvikelser från avverkningsregeln i 6 § bör dispens lämnas endast då alldeles särskilda skäl tala därför. Avverkning i uppenbar strid mot bestämmelsen i 6 § medför ansvar enligt 47 §. 7 §.

Avverkning

av

icke

utvecklingsbar

skog

Nuvarande förhållanden. I fråga om avverkning av skog, som icke är att anse såsom yngre, stadgas i 5 § 1 mom. första stycket 1923 års skogsvårdslag, att dylik avverkning ej må så bedrivas och ej heller efter avverkning med marken så förfaras, att skogens återväxt äventyras. Framställda önskemål. Beträffande generella bestämmelser om avverkning av äldre skog förekommer följande i de till skogsstyrelsen avgivna yttrandena. Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att bestämmelserna i 5 § skogsvårdslagen icke vore tillfredsställande, enär alltför stor frihet lämnades skogsägarna att, hur det passade dem, handskas med skogens värdefullaste tillgångar. Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län anför: I skogsvårdslagen borde införas en bestämmelse, som gåve skogsvårdsstyrelsen möjlighet att å fastighet med hårt anlitad äldre skog eller överhuvud begränsad skogstillgång genom meddelande av föreskrift, att avverkning icke finge företagas utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd (stämpling), hålla avverkningen inom sådana gränser, att skogstillgången ej för hårt anli1

Med konjunkturer avses här de kortare konjunkturväxlingarna men icke den konjunkturutveckling, som äger rum på längre sikt.

103 tades. En sådan föreskrift behövde icke bliva alltför betungande för markägaren, men den skulle i hög grad bidraga till underlättande av skogsvårdsstyrelsens kontroll över avverkningen å vissa fastigheter. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar låns södra landstingsområde yttrar: Å en del fastigheter funnes alltjämt överårig skog, som icke bleve avverkad trots påpekanden därom. I skogsvårdslagen borde införas bestämmelser, varigenom skogsvårdsstyrelsen erhölle befogenhet att framtvinga en avverkning, som ur såväl privatekonomisk som nationalekonomisk synpunkt vore högst nödvändig. Liknande bestämmelser vore också behövliga för annan än äldre skog t. ex. vid uppenbar eftersättning av nödvändiga gallringar, varigenom skogen löpte fara att bliva förkrympt eller för gänglig med alltför svaga kronor. Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län uppger: För Kopparbergs län torde visserligen i stort sett behov av reviderade bestämmelser beträffande avverkning av äldre skog icke föreligga. Skogsvårdsstyrelsen ville likväl beträffande all skog förorda, att vid avverkning grunderna för god skogsvård ej uppenbarligen finge överskridas utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Möjligen borde dock undantag göras för tillgodoseende av fastighets eller därmed sambrukad fastighets husbehov. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län förmäler: Det kunde ifrågasättas, om icke i skogsvårdslagen borde införas en bestämmelse om att äldre skog ej utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd finge avverkas annorledes än enligt grunderna för god skogsvård. En dylik bestämmelse skulle icke betyda någon kvantitativ inskränkning i skogsägarens dispositionsrätt över den äldre skogen utan endast medföra en viss säkerhet för att äldre skog avverkades på ett rationellt sätt, varigenom uppkomsten av sådana beståndstyper, som angåves i 9 § skogsvårdslagen, i möjligaste mån förhindrades. Den friare tolkning av begreppet god skogsvård, som vore möjlig, skulle beträffande äldre skog icke medföra samma vådor som ifråga om yngre skog. Vid införande av en sådan bestämmelse kunde också reservationsstadgandet om husbehovsskog i 5 § slopas. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län anför: Stadgandet i 5 § 1 mom. första stycket skogsvårdslagen syntes icke under alla omständigheter fullt täcka de förhållanden, som kunde uppstå. En avverkning kunde sålunda t. ex. på mera lättföryngrade tallmarker bedrivas utan några inskränkningar med hänsyn till de två i lagen angivna faromomenten för skogens återväxt. En sådan avverkning komme emellertid att åtföljas av återväxtåtgärder, som för markägaren bleve alltför ekonomiskt betungande för att överensstämma med lagens anda och syfte. En lagbestämmelse avseende skydd för nödiga fröträdsställningar och markens självföryngring syntes därför erforderlig, även om en sådan bestämmelse finge sägas innebära ett skydd för skogsägaren mot honom själv. Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Jönköpings län, Kalmar läns norra landstingsområde, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, 'Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län ävensom Sveriges Skogsägareförbund, Svenska Trävaruexport-, Cellulosa- och Trämasseföreningarna samt Sveriges Skogsägareföreningars riksförbund anse, att de generella bestämmelserna angående avverkning av äldre skog i stort sett äro tillfredsställande. S k o g s s t y r e l s e n . I 7 § av lagförslaget h a r f ö r e s k r i v i t s , a t t a v v e r k n i n g av icke u t v e c k l i n g s b a r s k o g ej m å så b e d r i v a s , att skogens å t e r v ä x t avsevärt f ö r s v å r a s . D e n n a föreskrift ö v e r e n s s t ä m m e r m e d första ledet i 5 § 1 m o m .

104 första stycket i 1923 års skogsvårdslag utom därutinnan, att ordet »äventyras» ersatts med orden »avsevärt försvåras». Andra ledet i 5 § 1 mom. första stycket »ej heller må efter avverkning med marken så förfaras» har ej medtagits i skogsstyrelsens förslag. Sistnämnda led förekom ursprungligen i 1903 års skogsvårdslag men ströks i propositionen till 1923 års riksdag i enlighet med en hemställan från lagrådet, som ansåg, att föreskriften beträffande förfarandet med marken efter avverkning ej kunde hava annan innebörd, än att avverkaren vore skyldig att företaga erforderliga reproduktionsåtgärder, varom bestämmelser förekomme i en annan del av lagförslaget.1 Riksdagen återinsatte emellertid det andra ledet i 5 § 1 mom. första stycket på förslag av det särskilda utskottet, som motiverade denna åtgärd med att bestämmelsen vuxit in i det allmänna medvetandet under tillämpningen av 1903 års lag och att genom bestämmelsen ett ingripande i önsklig tid i åtskilliga fall torde bliva lättare för skogsvårdsstyrelserna. 2 Skogsstyrelsen anser, att ett stadgande, som berör förfarandet med marken efter avverkning, närmast hör hemma i det kapitel, som behandlar återväxten. Bestämmelsen i 5 § 1 mom. första stycket i 1923 års lag om förbud att efter avverkning så förfara med marken, att återväxten äventyras, är icke förenad med ansvarspåföljd. Då ett avverkningsförbud ej kan ifrågakomma, när skogen redan är avverkad, torde bestämmelsen hava saknat all betydelse i tillämpningen. Bestämmelsen har ej heller av skogsstyrelsen upptagits i 4 kap. av lagförslaget, enär där förekommande stadganden synas vara tillräckliga för att säkerställa återväxten och förhindra ett förfarande med marken, som kan äventyra återväxten. 7 § i lagförslaget gäller avverkning av icke utvecklingsbar skog å sådana marker, som väl ej äro svårföryngrade i skogsvårdslagens mening — denna fråga behandlas i kap. 6 — men där dock vissa svårigheter beträffande återväxtens erhållande föreligga. Härmed avses, såsom på vissa marker av olika orsaker kan vara förhållandet, icke blott att det är svårt att erhålla naturlig föryngring, därest icke avverkningen utföres på ett speciellt sätt, utan även att det är besvärligt och mycket kostsamt att åstadkomma återväxt genom kultur. Dylika föryngringssvårigheter kunna förekomma exempelvis å vissa vattensjuka marker och å stenbundna marker med tunt jordlager. I sådana fall bör avverkning även av den mogna skogen ske med iakttagande av vederbörliga försiktighetsmått, så att föryngring kan erhållas inom skälig tid efter avverkningen och till rimliga kostnader. Under 7 § äro hänförliga åtskilliga smärre områden, som omgivas av mera lättföryngrade marker. Av praktiska skäl kan man endast förklara sammanhängande områden av ej allt för ringa storlek för svårföryngrad mark i lagens mening. Det synes lämpligt, att skogsvårdsstyrelserna, envar inom sitt verksamhetsområde, i mån av möjlighet meddela ägarna av ifrågakommande fastigheter, att sagda bestämmelse är tillämplig å fastigheten eller del 1 s

Proposition nr 104/1923 s. 137, 342. Utlåtandet s. 27.

105 därav och att fördenskull avverkning av icke utvecklingsbar skog endast falske i enlighet med förevarande bestämmelse. Avsikten med utbytet av ordet »äventyras» mot orden »avsevärt försvåras» är att få till stånd en viss skärpning. Uttrycket »skogens återväxt äventyras» synes nämligen hava tolkats så, att fara skall föreligga, att återväxten omöjliggöres. Skogsstyrelsen vill emellertid ej hava stadgandet i 7 § begränsat till dylika fall utan avser, att stadgandet skall vara tillämpligt jämväl då återväxten kan bliva betydligt försenad eller av dålig beskaffenhet eller då återväxt ej kan komma till stånd utan särskilda åtgärder av större omfattning. Beträffande den äldre skogen hava enligt vad som framgår av vad ovan anförts vissa skogsvårdsstyrelser yrkat, att i skogsvårdslagen måtte intagas en bestämmelse om att äldre skog ej skulle få avverkas annorledes än enligt grunderna för god skogsvård. Skogsstyrelsen anser emellertid, att, därest skyddet för den uppväxande skogen utformas på sätt i det föregående föreslagits, det ej med hänsyn till skogsvårdens krav finnes anledning reglera avverkningen av den äldre skogen i annan mån än till förhindrande av att återväxten avsevärt försvåras. Avverkning i uppenbar strid mot bestämmelsen i 7 § medför ansvar enligt 47 §. Inskränkningar med hänsyn god

i

i rätten att avverka till fordringarna på skogshushållning

skog en

8 §. T r y g g a n d e t a v e n f a s t i g h e t s husbehovsskog

Nuvarande förhållanden. I 1923 års skogsvårdslag stadgas i 4 § 1 mom. 1 :o), att avverkning i yngre skog utan hinder av vad i 3 § är föreskrivet må ske, där för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov eller av sådan rätt till husbehovsfång, som tillkommer innehavare av avverkningsrätt, vilken uppkommit före den 1 januari 1923, icke finnes tillgång till annan skog å fastigheterna eller behovet icke lämpligen kan tillgodoses från sådan. Skogsvårdsstyrelsen äger dock beträffande sådan avverkning i särskilt fall lämna de föreskrifter eller göra de inskränkningar, som av förhållandena påkallas. Enligt 4 § 2 mom. skogsvårdslagen m å virke, som jämlikt 1 mom. 1 :o) avverkats för husbehov, ej användas för annat ändamål utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. I 5 § 1 mom. andra stycket samma lag föreskrives, att utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkning för annat ändamål än i 4 § 1 mom. 1 :o) sägs icke må äga rum i sådan omfattning, att fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden, dock att utan hinder därav avverkningsrätt, som upplåtits före den 1 januari 1923, må tillgodogöras i enlighet med vad förut gällande lag medgivit.

106 B e s t ä m m e l s e n i 4 § 1 m o m . 1 :o) i n n e b ä r ett u n d a n t a g f r å n regeln a n g å e n d e s k y d d för den y n g r e skogen till f ö r m å n för d e n s e d a n g a m m a l t r å d a n d e p r i n cipen o m en skogsägares r ä t t att fritt i sin skog u t t a g a v a d s o m e r f o r d r a s till h u s b e h o v e t . R ä t t e n att a v v e r k a y n g r e skog till h u s b e h o v a n n o r l e d e s ä n g e n o m gallring h a r dock b e g r ä n s a t s till de fall, d å tillgång till a n n a n skog ej finnes eller b e h o v e t icke l ä m p l i g e n k a n tillgodoses f r å n s å d a n . Framställda önskemål. I d e till s k o g s s t y r e l s e n a v g i v n a y t t r a n d e n a k o m m e r följande r ö r a n d e h u s b e h o v s s k o g .

före-

Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län anför: Utan tvivel förelåge risk, att skogsbeståndet å fastigheter med ringa skogstillgång kunde bliva så hastigt avverkat, att lagens skydd bleve ineffektivt och skogsvårdsstyrelsens ingripande komme för sent. Det vore därför önskvärt, att lagen kunde giva stöd åt en förklaring från skogsvårdsstyrelsen, att skogstillgången eller viss del därav skulle reserveras för husbehovsändamål, överträdelse av sådan förklaring skulle vara straffbar. Skogsvårdsstyrelserna i Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens i huvudsak med skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län.

län instämma

Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län yttrar: Som husbehovet särskilt å mindre fastigheter kunde verka ödeläggande på skogstillgångarna och förhindra en ökning av virkeskapitalet, torde ett slopande av bestämmelsen i 4 § 1 mom. första punkten skogsvårdslagen böra övervägas. Därest god skogsvård genomfördes såsom norm för skötsel av all skog, torde bestämmelsen om kvarhållande av husbehovsskog kunna borttagas. I regel vore husbehovsskogarna virkesfattiga och skogarnas tillstånd mindre tillfredsställande på grund av husbehovets storlek i förhållande till avkastningen, svag ekonomi hos ägarna och obegränsat skogsbete. Några särskilda regler för skötseln av husbehovsskogarna kunde skogvårdsstyrelsen av praktiska skäl icke förorda, även om detta ur produktionssynpunkt vore önskvärt. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län uppger: På de mindre skogsfastigheterna vore skogsvårdsproblemet svårast att lösa särskilt med hänsyn till svårigheterna att skapa betesfred. På många av länets mindre skogsfastigheter hade skogsbeståndet vid skogsvårdslagens ikraftträdande varit så reducerat, att tillväxten blott täckte husbehovet. Tillväxten hade sedan dess oftast uttagits år från år dels för att trygga det egna behovet och dels för alt gynna betestillgången, varför virkeskapitalet och tillväxten förblivit vid i stort sett samma låga nivå som för 20 år sedan, ehuru marken kunnat bära en betydligt högre bestockning och lämna en flerdubbel avkastning. Det intensiva skogsbetet hade haft en särskilt menlig inverkan i Blekinge, varest lövträden utgjorde nära hälften av skogarnas hela kubikmassa. Skogsbetet medförde även i den rena barrskogen en olycklig utglesning av bestånden. Merendels hade dock denna utglesning till orsak jämväl svag ekonomi hos skogsägaren med därav föranledda behov av alltför kraftiga uttag. Uttagen på småfastigheterna skedde allmänt genom en plockhuggning, som knappast kunde bevisas innebära en lagöverträdelse, i varje fall icke då huggningen skedde för husbehovsändamål. Skärpta regler för skötseln av de mindre fastigheternas skogar vore därför av behovet påkallade. Betesfred erfordrades i första hand och speciellt inom bokskogsregionen, men även ett upphävande av betämmelsen i 4 § 1 mom. l:o) skogsvårdslagen syntes vara ofrånkomligt. Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län förmäler: Med hänsyn till den ringa skogsmarksarealen inom länet vore det önskvärt, att denna areal bevarades åt produktionen. Fastigheterna i Skåne hade ofta ej större skogsareal än att husbehovet nätt och

107 jämt täcktes. Genom en omformulering av 6 § skogsvårdslagen borde möjlighet beredas skogsvårdsstyrelsen att avfordra ägaren till mindre skogsarealer en förbindelse beträffande skogsvårdsstyrelsens medverkan vid skötseln av skogarna, varigenom ett uthålligt grepp om skogarna skulle ernås. Under denna förutsättning borde bestämmelsen i 4 § 1 mom. l:o) skogsvårdslagen samt hänvisningen dit i 5 § utgå. Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län anför: Genom ett tillägg till 5 § skogsvårdslagen borde sådan äldre skog, som avsatts för fastighets husbehov, beredas samma skydd, som genom bestämmelserna i 4 § 2 mom. tillkomme liknande yngre skog. Här förelåge en lucka i lagen. Även om kvarvarande husbehovsskog skyddades genom avverkningsförbud, hade markägaren rätt att begära utstämpling av virke för planerade byggnader. Om den tillämnade byggnadsverksamheten ej komme till stånd, funnes ej någon bestämmelse om att den äldre skogen ej utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd finge användas för annat ändamål. Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar: Husbehovsskogarna, som vore mest känsliga för en oreglerad avverkning, vore också svårast att övervaka, enär en lagstridig avverkning hastigt kunde utföras utan att skogsvårdsstyrelsen hunne ingripa. Bestämmelser borde därför finnas antingen om skyldighet för ägaren att anmäla en planerad saluavverkning eller om rättighet för skogsvårdsstyrelsen att i förväg utfärda bindande föreskrift om att dylik avverkning icke finge utföras utan tillstånd. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län förmäler: Även de minsta fastigheterna disponerade numera sitt avverkade virke på samma sätt som de större fastigheterna. De försålde sålunda gagnvirket och övrigt värdefullare virke samt inköpte vid behov virkesbesparande byggnadsmaterial och i vissa fall även bränsle. Med hänsyn härtill syntes en markägare på grund av tidigare gjorda oförnuftiga avverkningar icke böra äga rätt tilltvinga sig uttag av husbehovsvirke även genom uppenbart olämpliga huggningsmetoder i yngre skog. Bestämmelsen i 4 § 1 mom. l:o) skogsvårdslagen borde sålunda helt utgå. Därest så skedde, torde någon annan skärpning av bestämmelserna angående skötseln av husbehovsskogar icke erfordras. Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län uppger: Å fastighet med skog ej överstigande husbehovet borde avverkning till avsalu ej tillåtas vid äventyr av straff. Vid anhopning av äldre avverkningsbar skog på sådan fastighet borde dock skogsvårdsstyrelsen kunna medgiva dispens. Skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Hallands, Värmlands, Örebro och Norrbottens län samt Sveriges Skogsägareföreningars riksförbund hava ej funnit skärpta bestämmelser rörande husbehovskogar vara erforderliga. Sveriges Länsskogvaktareförbund har ansett, att sådan äldre skog, som vore avsedd för fastighets husbehov, borde beredas liknande skydd, som tillkomme yngre skog genom stadgandet i 4 § 2 mom. skogsvårdslagen. S k o g s s t y r e l s e n . F a s t i g h e t e r n a s eget b e h o v a v s k o g s p r o d u k t e r h a r u n d e r å r e n s l o p p ej oväsentligt f ö r ä n d r a t s . S å l u n d a t o r d e en m i n s k a d v i r k e s å t g å n g ö v e r h u v u d taget h a v a gjort sig g ä l l a n d e p å d e t t a o m r å d e . D ä r j ä m t e h a r den d i r e k t a n a t u r a h u s h å l l n i n g e n för vissa h u s b e h o v s s y f t e n efter h a n d m i n s k a t s p å m å n g a håll. H ä r a v h a v a följt ö k a d e m ö j l i g h e t e r för de m i n d r e s k o g a r n a a t t l ä m n a ett virkestillskott till d e n a l l m ä n n a m a r k n a d e n . D e n skogstillgång, som k a n anses m o t s v a r a en j o r d b r u k s f a s t i g h e t s i n t e r n a b e h o v , t o r d e dock fort-

108 farande böra skyddas i skogsvårdslagen mot obehörigt utnyttjande. Detta skydd synes för övrigt böra något utvidgas i jämförelse med bestämmelserna härutinnan i den nu gällande skogsvårdslagen. I 8 § av skogsstyrelsens lagförslag har föreskrivits, att å fastighet, vara ej förekommer större myckenhet skog än som erfordras för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov efter ortens förhållanden (husbehovsskog), avverkning för annat ändamål icke får äga rum, med mindre skogsvårdsstyrelsen därtill lämnat medgivande. Detta stadgande har liksom den nu gällande bestämmelsen i 5 § 1 mom. andra stycket skogsvårdslagen till syfte att förhindra, att skogen avverkas i sådan utsträckning att husbehovet äventyras. Å en fastighet, där tillgången på skog ej är större än som beräknas åtgå för tillgodoseende av husbehovet, bör principiellt icke någon avverkning till avsalu äga rum. Det är emellertid enligt skogsstyrelsens förslag icke meningen, att å en dylik fastighet all avverkning till avsalu skall vara förbjuden. Skogsstyrelsen har dock ansett det lämpligt, att skogsvårdsstyrelsen skall få avgöra, i vilka fall en husbehovsskog får utnyttjas till saluavverkning. Om en husbehovsskog skötes rationellt, bör den också kunna producera värdefullt gagnvirke. Därest fastighetens ägare ej inom överskådlig tid har behov av sådant virke till byggnads- och reparationsarbeten eller dylikt, bör han självfallet av skogsvårdsstyrelsen kunna erhålla tillstånd att sälja virket. Om så erfordras, får fastighetsägaren i stället inköpa billigare virke till bränsle m. m. I den mån en husbehovsskog under vissa perioder lämnar större virkesavkastning än som åtgår för husbehovsändamål, samt virket ej behöver besparas för framtida behov, bör medgivande till saluavverkning jämväl kunna lämnas. Skogen bör naturligen ej kvarhållas, då risk föreligger, att densamma därigenom skall komma att försämras. Den föreslagna bestämmelsen i 8 § synes bättre än stadgandet i 5 § 1 mom. andra stycket 1923 års skogsvårdslag kunna skydda husbehovsskogen. Det torde för närvarande ofta vara mycket svårt för en skogsvårdsstyrelse att i tid kunna hindra en för långt gående avverkning på en mindre skogsfastighet. Uttrycket »för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden» kan ju tolkas på olika sätt av olika skogsägare. I och med att avverkning utan tillstånd är förbjuden för annat ändamål än husbehovets tillgodoseende, är förfoganderätten över husbehovsskogen så begränsad, att det framtida husbehovet bör vara säkrat, därest skogens storlek är tillräcklig. I lagförslaget har någon bestämmelse motsvarande 4 § 1 mom. l:o) i nu gällande skogsvårdslag icke upptagits. Anledningen härtill är följande. Det ligger givetvis i jordbrukets och skogsbrukets gemensamma intresse, att produktionen av husbehovsvirke sker på ett effektivt sätt och under hänsynstagande till de framtida möjligheterna att erhålla för husbehovet nödigt virke. Vid sådant förhållande föreligger icke —annat än i särskilda fall — vägande skäl att för husbehovsändamål medgiva undantag från föreskriften i lagförslagets 6 § om att avverkning i utvecklingsbar skog skall utföras såsom rationell gallring. Visserligen skulle härigenom kunna inträffa, att en fastig-

109 hetsägare måste från annat håll anskaffa någon del av sitt oundgängliga behov av virke, intill dess skogen vid skogsvårdsmässiga huggningar lämnar vad som erfordras. Men en olämplig avverkning av virke till husbehov k a n å andra sidan för framtiden förorsaka en skada, som vida överstiger den tillfälliga fördel, rätten att avverka husbehovsvirke utan hänsyn till skogsvårdens krav eventuellt medför. För övrigt bör framhållas, att det egna behovet av bränsle och andra klenare sortiment oftast torde kunna uttagas å en fastighet med ringa skogstillgång utan att stadgandet i 6 § av lagförslaget behöver överträdas. I förevarande samband må även uppmärksamheten riktas därpå, att å många fastigheter med ringa skogstillgång virkeskapitalet för närvarande är så hårt åtgånget genom olämpliga husbehovshuggningar, att produktionen icke kan bliva tillfredsställande med mindre en ur skogsvårdssynpunkt mera godtagbar ordning vinner tillämpning. Skogsstyrelsens förslag härutinnan synes ägnat att efter hand åvägabringa ett förbättrat skogstillstånd i dylika fall till båtnad för såväl produktionen av olika husbehovssortiment som skogsavkastningen överhuvud taget. Å fastigheter med skog allenast till husbehov kan jämväl enligt skogsstyrelsens lagförslag under särskilda förutsättningar avverkning av utvecklingsbar skog annorledes än genom gallring få företagas för husbehovsändamål, men därtill fordras enligt 6 § i lagförslaget skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Sådant tillstånd bör kunna lämnas exempelvis, då en nybyggnad å fastigheten skall verkställas och erforderligt virke ej kan erhållas vare sig från den icke utvecklingsbara skogen eller genom gallring i utvecklingsbar skog. Det kan i dylikt fall stundom vara avsevärt förmånligare för ägaren att taga virket till nybyggnaden ur egen skog än att köpa det från annat håll, även om fastigheten under någon tid därefter kommer att i viss utsträckning lida brist på husbehovsvirke. Fastigheten såsom sådan torde därvid icke sjunka i värde. Skogsvårdsstyrelsens tillstånd bör emellertid — liksom i övriga fall enligt 6 § — lämnas allenast då starka skäl tala för att en sådan avverkning må företagas. Vad därefter angår husbehovsvirkets omfattning, så bör i första hand dit hänföras virke till bränsle, hägnader, hässjor, broar, täckdikning och slöjd. Beträffande byggnadsvirke torde olika utgångspunkter få väljas. Å vissa orter lärer i husbehovet endast böra inbegripas virke till det årliga, löpande behovet av byggnads- och reparationsvirke till det normala byggnadsbeståndet. I andra trakter torde husbehovet jämväl böra omfatta virke till erforderliga ny- eller ombyggnader. Vad som därvidlag blir avgörande är vilket byggnadsmaterial, som är vanligt å den ifrågavarande orten. Inom stora delar av landet användes numera tegel, betong eller plattor av lättbetong, träfiber och dylikt helt eller delvis såsom byggnadsmaterial i stället för trä. För större delen av rikets landsbygd torde alltjämt trä begagnas till åtminstone vissa slag av byggnader. Den omständigheten, att en fastighetsägare, som skall verkställa nybyggnad, därvid ej använder sitt eget virke utan säljer rundvirke och i stället erhåller sågat virke, torde icke böra föranleda därtill, att virket till nybyggnader ej skall inräknas i husbehovsvirket. Under

110 inga f ö r h å l l a n d e n t o r d e d o c k h u s b e h o v e t b e t r ä f f a n d e b y g g n a d s m a t e r i a l b ö r a s t r ä c k a sig så långt, att det skall o m f a t t a en v i r k e s r e s e r v till n y b y g g n a d e r i h ä n d e l s e av att fastighetens å b y g g n a d e r skulle k o m m a att förstöras g e n o m eld. Vid u p p s k a t t n i n g e n av h u s b e h o v e t t o r d e h ä n s y n också b ö r a tagas till b r u k e t p å en ort av t r å d s t ä n g s e l eller s t e n g ä r d e s g å r d a r s å s o m h ä g n a d e r och av tegelrör till t ä c k d i k e n . E n r e d u c e r i n g a v det b e r ä k n a d e v i r k e s b e h o v e t till b r ä n s l e t o r d e b ö r a ske, d ä r b r ä n s l e b e h o v e t l ä m p l i g e n k a n helt eller delvis fyllas m e d torv, kol eller a n n o r l e d e s . Vid b e r ä k n i n g av den årliga v i r k e s k v a n t i t e t , som e r f o r d r a s för att tillgodose en b r u k n i n g s d e l s b e h o v av h u s b e h o v s v i r k e , ä r enligt gängse a n v i s n i n g a r i första h a n d a t t t a g a h ä n s y n till dels de k l i m a t i s k a f ö r h å l l a n d e n a och dels storleken av b r u k n i n g s d e l e n s i n ä g o j o r d . Kungl. lantmäteristyrelsen har i sina år 1930 utgivna anvisningar rörande tilllämpningen av 19 kap. 3 § jorddelningslagen (cirkulärserien nr 18) angivit en del siffror i detta hänseende. Enligt lantmäteristyrelsens uppfattning borde, därest med husbehovsvirket skulle kunna tillgodoses uppvärmning av någorlunda tillfredsställande bostadsutrymmen, räknas med en årlig minimikvantitet av 12 a 15 fm 3 (m 3 fast mått) för Götalands kustlandskap samt för Gotland och Öland. För de inre delarna av Götaland samt för Svealand med undantag av dels övre Värmland, dels ock västra och norra delarna av Dalarna borde räknas med en årskvantitet av 20 å 25 fm3. För nu nämnda delar av Värmland och Dalarna, för södra Norrland och norrländska kustlandet kunde det årliga behovet i allmänhet skattas till 25 a 35 fm 3 . För övriga delar av Norrland måste räknas med en något högre genomsnittssiffra med en maximigräns vid 40 a 45 fm 3 . Nu anförda siffror hade avseende på brukningsdelar med en areal åker eller däremot svarande inägojord upp till 5 hektar. Vid större brukningsdelar finge räknas med högre siffror. En någorlunda god utgångspunkt för beräkningen av årskvantiteten husbehovsvirke torde enligt lantmäteristyrelsen erhållas, om den för en brukningsdel om 5 hektar beräknade kvantiteten ökades med ungefär 5 procent för varje hektar åker eller däremot svarande inägojord över 5 hektar. Kungl. domänstyrelsen, som på hemställan av lantmäteristyrelsen verkställt utredning rörande virkesbehovet för jordbruksfastigheter, har för sin del kommit till något lägre siffror i fråga om de erforderliga kvantiteterna husbehovsvirke samt ansett, att dessa borde beräknas på följande sätt:

För jordbruk med intill 5 ha åker > » > » 10 » » > » > » 20 > » > » » » 50 » >

Södra delarna av landet fm3

Dalarna och Gävleborgs län fm3

övriga delar av Norrland fm3

10—15 15—25 20—30 30—50

15—20 20—30 25—35 35—50

20—40 40—60

De av l a n t m ä t e r i s t y r e l s e n och d o m ä n s t y r e l s e n a n g i v n a siffrorna för b e r ä k n i n g av en fastighets årliga b e h o v av v i r k e för h u s b e h o v s ä n d a m å l ä r o u p p s k a t t n i n g a r , vilkas g r u n d m a t e r i a l ä r m y c k e t b e g r ä n s a t och relativt g a m m a l t . Av s ä r s k i l d a s a k k u n n i g a f r a m l a d e s å r 1924 en i n g å e n d e u n d e r s ö k n i n g r ö r a n d e f ö r b r u k n i n g e n av virke till h u s b e h o v p å V ä r m l a n d s l ä n s l a n d s b y g d (SOU 1924: 42). V i d a r e h a v a vid s k i l d a tillfällen n å g r a s k o g s v å r d s s t y r e l s e r för sina r e s p e k t i v e v e r k s a m h e t s o m r å d e n g e n o m f ö r t m e r a o m f a t t a n d e u t r e d n i n g a r över

Ill ifrågavarande virkesförbrukning. Inom Norrlandskommittén hava verkställts vissa undersökningar rörande förbrukningen av husbehovsvirke inom de fyra nordligaste länen. Resultaten av undersökningarna hava dock ännu icke publicerats. Det är emellertid icke osannolikt att, såsom tidigare antytts, den fortskridande utvecklingen fört med sig förskjutningar beträffande husbehovsvirkets sammansättning och kvantitet. I olika sammanhang har därför framställts önskemål om nya och fullständigare undersökningar med avseende å virkeskonsumtionen till husbehov å de skogbärande fastigheterna. Samtidigt med framläggande av förslag till en förbättrad skoglig statistik uttalade sig exempelvis 1936 års skogsutredning härför. Skogsstyrelsen vill för sin del vitsorda behovet av att genom särskilda undersökningar vinna närmare kännedom om husbehovsvirket och i föreliggande samband framhålla värdet härav för skogsvårdslagens tillämpning. Givet är att vilka siffror, man än kan komma till, kunna dessa dock endast tjäna till vägledning vid uppskattningen av husbehovet i det särskilda fallet. Det bör framhållas, att det är viktigt att husbehovet ej uppskattas till för lågt belopp. Husbehovet skall enligt skogsstyrelsens förslag beräknas för fastighetens eller därmed sambrukad fastighets behov. Det torde vara mest ändamålsenligt att vid beräkning av husbehovet utgå från den brukningsenhet, som för tillfället består, och ej uppskatta husbehovet för varje särskild, för sig bestående fastighet. Det kan visserligen invändas, att om två eller flera för närvarande i sambruk varande fastigheter sedermera komma att brukas var för sig, brist på husbehovsskog kan visa sig föreligga å någon av fastigheterna, som måhända under den tid dessa legat i sambruk fått släppa till huvudparten av husbehovsvirket. Dylika fall torde emellertid vara så relativt sällsynta, att det ej kan anses skäligt att beträffande alla i sambruk varande fastigheter göra en beräkning av husbehovet för varje enskild fastighet. För övrigt kan ju även en för sig bestående fastighet bliva uppdelad i två eller flera särskilda fastigheter. Under 8 § i skogsstyrelsens lagförslag lyda alla fastigheter, som ej hava större skogstillgångar än som motsvarar husbehovet. En stor del av dessa fastigheter hava ej så mycket skog, att den under några förhållanden räcker för tillgodoseende av husbehovet. Om skogstillgångarna å en fastighet med skog utöver husbehovet genom en omfattande avverkning nedbringas så, att skogen ej längre förslår till mera än husbehovet, blir 8 § tillämplig å fastigheten. I lagförslaget har med avseende å avverkningen av husbehovsskog ej, såsom i den nuvarande lagen, gjorts något undantag till förmån för innehavare av avverkningsrätter upplåtna före den 1 januari 1923. Av de avverkningsrätter, som uppkommit före nämnda dag, torde ej andra finnas kvar än dels skogsfångsservitut och dels sådana nyttjanderättsavtal, som avse rätt att avverka skog allenast till husbehov. Alltsedan den 1 januari 1905 har nämligen avverkningsrätt annorledes än till husbehov ej kunnat upplåtas för längre tid än fem år och för tiden dessförinnan till den 1 januari 1890 ej för längre tid än tjugo år. Före den 1 januari 1890 kunde avverkningsrätt upp-

112 låtas på högst femtio år. Beträffande skogsfångsservitut torde skogsstyrelsens förslag till avverkningsregler icke innebära någon försämring för servitutshavaren, i allt fall icke på längre sikt, särskilt med hänsyn till stadgandet i 13 § av förslaget. I fråga om avverkningsrätter till husbehov uppkomna före den 1 januari 1923 kan måhända i något enstaka fall förslaget medföra ett visst intrång för avverkningsrättsinnehavaren, men denne torde då få begära ersättning enligt vanliga civilrättsliga regler. Avverkning i uppenbar strid mot bestämmelsen i 8 § medför ansvar enligt 47 §. Avverkning

å nyförvärvade

fastigheter

Innan skogsstyrelsen övergår till behandling av bestämmelserna i 9 och 10 §§ av lagförslaget, skall beröras frågan om behovet av särskilda bestämmelser angående avverkning å nyförvärvade fastigheter. Nuvarande förhållanden. Genom lag den 17 juni 1938 infördes i 5 § 2 mom. 1923 års skogsvårdslag en speciell restriktiv bestämmelse beträffande avverkning å fastighet, som genom köp, byte eller gåva övergår till ny ägare, vilken icke med den föregående ägaren är gift eller i den skyldskap, att efter lag kan följa rätt till arv efter denne. Enligt denna bestämmelse må intill dess fem år förflutit från det lagfart sökts å fånget avverkning av äldre skog icke utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen ske i andra fall än då avverkningen avser husbehovsändamål eller ock avverkningen föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en god skogsvårds fordringar. Denna bestämmelse skall icke utgöra hinder för avverkning på grund av rätt, som upplåtits av föregående ägare och jämlikt 1 kap. 3 och 7 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom är gällande emot nye ägaren. / Kungl. Maj:ts proposition nr 262 till 1938 års riksdag, vilken proposition låg till grund för stadgandet i 5 § 2 mom. skogsvårdslagen, anförde departementschefen: 1 Under de senaste åren hade en omfattande spekulation med jordbruksegendomar med växande skog förekommit i synnerhet inom vissa delar av landet. Det vanliga vore, att spekulanter inköpte jordbruksegendomar samt å dessa företoge mer eller mindre långtgående avverkningar, varefter de åter avyttrade egendomarna till jordbrukare. Egendomar, som varit i spekulanternas händer, saknade ofta tillräcklig skog för ett bärkraftigt jordbruk. Ifrågavarande spekulation, som ur såväl sociala som ekonomiska synpunkter torde innebära allvarliga vådor, borde lämpligast bekämpas genom en lagstiftning, som begränsade nytillträdande fastighetsägares rätt att avverka skog. Samtidigt som en dylik lagstiftning i första hand skulle åsyfta att förhindra en skövling av skogen, komme den därmed också att överhuvud taget minska lockelsen till spekulationsaffärer med skogsegendomar. Gällande skogsvårdslag torde i vad anginge yngre skog innefatta tillräckliga garantier mot skövling av skogen. I fråga om skog, som icke vore att betrakta såsom yngre, innehölle skogsvårdslagen — bortsett från husbehovsskog — endast föreskrift om att avverkning ej finge så bedrivas och ej heller efter avverkning med marken så förfaras, att skogens återväxt äventyrades. Denna föreskrift innebure tydligen föga trygghet mot ur 1

Propositionen s. 30 ff.

113 skogshushållningens synpunkt alltför långt gående avverkningar. Om avverkning av skog å nyförvärvade fastigheter icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd finge ske i större utsträckning än som föranlätes av skogens beskaffenhet eller eljest en god skogsvårds fordringar, uteslöte detta under de år, begränsningen vore gällande, varje exploatering av skogen, som medförde försämring i förutsättningarna för skogsproduktionen. Däremot stode det fastighetsägaren fritt att företaga ur iskogsvårdssynpunkt behövlig avverkning av skadad eller överårig skog eller av äldre skog, som hindrade den yngre skogens utveckling. För att en skogsägare skulle kunna erhålla tillstånd till längre gående avverkning borde det åligga honom att hos skogsvårdsstyrelsen förete de skäl, som han kunde åberopa till stöd för erhållande av tillstånd. Skogsvårdsstyrelsen hade att på grundval härav bedöma behovet av den avverkning, som önskades, och att anpassa den tillåtna avverkningens omfattning efter behovets art. Härvid syntes det självfallet, att en sådan avverkning som icke kunde motiveras ur annan synpunkt än fastighetsägarens vinstintresse, icke borde medgivas. Även om ett uppenbart legitimt behov förelåge och en begränsning av avverkningsrätten sålunda icke längre betingades av det ursprungliga syftet med nu ifrågavarande lagstiftning — att motverka spekulationen med jordbruksegendom — borde emellertid icke under alla förhållanden tillstånd lämnas till huru långtgående avverkningar som helst. Här borde särskilt uppmärksammas de fall, då en fastighetsägare önskade avverka skog för att anskaffa medel till betalning av köpeskillingen för inköpt fastighet. När sådant fall vore för handen, kunde detta visserligen utgöra skäl att medgiva en ganska långtgående avverkning. Emellertid syntes icke ens omständigheter av dylik art böra motivera en obegränsad rätt att, inom skogsvårdslagens gränser, avverka skog. Det kunde ju icke vara lyckligt, att en jordbrukare för att anskaffa medel till köpeskillingens erläggande avverkade så mycket skog å fastigheten, att hans möjligheter att under de kommande åren utnyttja skogen som stöd för jordbruket starkt minskades. Skogsvårdsstyrelserna borde vid prövningen av ansökningar av förevarande slag även taga hänsyn till önskvärdheten av en rationell hushållning med skogen. Åtminstone i en del fall, där ett trängande kapitalbehov förelåge, borde detta, i stället för genom avverkning, kunna tillgodoses genom upptagande av lån. Att närmare än som skett angiva de grunder, vilka skogsvårdsstyrelserna borde följa vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser, syntes icke behövligt eller lämpligt, så mycket mindre som förhållandena i olika delar av landet kunde motivera i någon mån skiftande principer. G e n o m en provisorisk lag d e n 21 d e c e m b e r 1945 o m inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen), som trätt i kraft den 1 j a n u a r i 1946 och gäller till och m e d d e n 31 d e c e m b e r 1948, h a v a b e s t ä m m e l ser m e d d e l a t s i syfte att f ö r h i n d r a o l ä m p l i g a f ö r v ä r v a v j o r d b r u k s - och skogsfastigheter, d. v. s. s p e k u l a t i o n s - och k a p i t a l p l a c e r i n g s k ö p ä v e n s o m vissa andra med dessa köp likartade förvärv. Enligt 1 § nämnda lag må som regel ingen utan Kungl. Maj:ts tillstånd genom köp eller byte förvärva jordbruksfastighet, vars värde överstiger 5 000 kronor. I 3 § första stycket jordförvärvslagen stadgas, att tillstånd icke må meddelas, om anledning föreligger till antagande att fastigheten skulle bliva vanskött i sökandens ägo eller att sökanden med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten, del av densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur, inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande. Föreligger ej sådant fall, som nu sagts, men kan det antagas, att sökanden vill förvärva fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår fastighet med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta, eller äger sökanden redan jordbruksfastighet eller 8—467510.

114 avser ansökningen förvärv från olika fångesmän av fastigheter, som förut icke utgjort en brukningsenhet, må jämlikt föreskrift i 3 § andra stycket ansökningen icke bifallas med mindre sökandens innehav av egendomen kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten eller egendomen för sökanden har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt skäl därtill föreligger. Tillstånd enligt jordförvärvslagen är icke erforderligt, såframt förvärvaren på sätt Kungl. Maj:t bestämmer visar: 1) att anledning till antagande, som sägs i 3 § första stycket, ej föreligger samt 2) alt han, där förvärvet avser fastighet med jordbruk, har för avsikt att själv ägna sig åt detta och icke är ägare av annan dylik fastighet eller att förvärvet kommer att medföra lämplig utvidgning av honom tillhörig fastighet, vars jordbruk antingen utgör hans enda eller huvudsakliga förvärvskälla men icke har tillräcklig bärkraft för alt giva honom och hans familj full bärgning eller bereder honom och hans familj sysselsättning och tillskott till försörjningen vid sidan av annat förvärvsarbete. Framställda ö n s k e m å l . Åtskilliga s k o g s v å r d s s t y r e l s e r h a v a i y t t r a n d e n a till skogsstyrelsen framhållit, att b e s t ä m m e l s e n i 5 § 2 m o m . s k o g s v å r d s l a g e n k u n d e k r i n g g å s g e n o m att a v v e r k n i n g s r ä t t å en fastighet först u p p l ä t e s och fastigheten därefter såldes till s a m m a p e r s o n m e n g e n o m olika avtal. Flertalet s k o g s v å r d s s t y r e l s e r h a v a gjort gällande, att de n u v a r a n d e b e s t ä m m e l s e r n a m o t o s u n d spekulation i stort sett haft g o d a v e r k n i n g a r . F r å n olika h å l l h a v a uttalats ö n s k e m å l om att u n d a n t a g s b e s t ä m m e l s e r n a i f r å g a o m a v v e r k n i n g av skog å n y f ö r v ä r v a d e fastigheter b o r d e gälla u n d e r tio å r i stället för fem. Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms och Gävleborgs län anse, att skogar å nyförvärvade fastigheter borde underkastas utsyningstvång. Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län uppger: I flera fall hade lagbestämmelserna mot osund spekulation kunnat kringgås på så sätt, att avverkning företagits med stor arbetsstyrka. Innan detta kommit till skogsvårdsstyrelsens kännedom och förbud kunnat delgivas, hade den bästa skogen fällts. Därest ej dylika handlingar bleve straffbara, måste anmälningstvång beträffande avverkning till avsalu införas. Anmälan borde ingivas fjorton dagar innan dylik avverkning påbörjades, och under denna tid kunde skogsvårdsstyrelsen hinna meddela föreskrift rörande avverkningen, överträdelse av dylik föreskrift borde vara straffbar. Skogsvårdsstyrclsema i Östergötlands och Hallands län anse också, att anmälningsskyldighet i fråga om saluavverkning å nyinköpta fastigheter borde föreskrivas. Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län yttrar: Fastställandet av en generell bottengräns för uttag enligt 5 § 2 mom. skogsvårdslagen skulle giva en viss trygghet i svåra fall. Denna gräns borde dock vara fakultativ, så att skogsvårdsstyrelsen kunde fastställa större eller mindre uttag än till bottengränsen. Ett dylikt ensidigt stöd för handhavaren av lagstiftningen vore dock icke tilltalande för skogsägarna. F a r a funnes även för att gårdspriserna i viss mån skulle ansluta sig till bottengränsen och att därutöver pä grund av skogens beskaffenhet nödvändiga uttag skulle tillfalla köparen såsom en extra spekulationsvinst. Såsom bottengräns för fem års uttag kunde man exempelvis tänka sig virkesavkastningen under fem år, beräknad efter siffrorna från senaste fastighetstaxeringen. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde förmäler: Orden i 5 § 2 mom. skogsvårdslagen »eller ock avverkningen föranlåtes av skogens beskaffen-

115 het eller eljest en god skogsvårds fordringar» förtoge hela momentet all kraft, ty angående skogens beskaffenhet och en god skogsvårds fordringar hade olika skogsmän ej alltid samma uppfattning. De ovan citerade orden borde därför ovillkorligen utgå i en reviderad lag. Skogvårdsstyrelsen i Gotlands län anför: Ett vanligt förhållande vore, att säljaren av en skogsfastighet hos skogsvårdsstyrelsen sökte tillstånd till stämpling eller avverkning. Detta bulvansystem kunde stävjas, om skogsvårdsstyrelsens tillståndsbevis avfattades så, att desamma icke utan styrelsens medgivande kunde tranporteras på ny ägare. Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län anför: Skogsvårdsstyrelsens hittillsvarande erfarenheter av stadgandet i 5 § 2 mom. skogsvårdslagen vore visserligen i stort sett goda, men på grund av svårigheterna att förhindra ett kringgående av bestämmelsen liksom av dess avsteg från begreppet god skogsvård borde stadgandet icke bibehållas. Därest skogsvårdsstyrelsens förslag om att all avverkning i regel skulle ske enligt grunderna för god skogsvård vunne beaktande, syntes osund spekulation med skogsfastigheterna bliva i tillräcklig grad motverkad. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län uppger: Nuvarande bestämmelser i skogsvårdslagen mot osund spekulation vore icke tillfyllest. Spekulationen hade snarare tilltagit än minskat sedan bestämmelsernas tillkomst. Spekulationsköpen avsåge till stor del hemman under lappmarkslagen och i övrigt hemman, bevuxna med övervägande äldre skog. Köpeskillingen utvunnes också många gånger redan genom en första stämpling. Då omständigheterna vid ett köp visade, att osund spekulation förelåge, borde fastigheten tillförsäkras uthålligt skogsbruk genom utsyningstvång och genom att uttagen reglerades genom fastställda avverkningsberäkningar. Skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergöllands och Kopparbergs län, Kalmar läns norra landstingsområde, Skaraborgs, Västmanlands och Västernorrlands län äro av den uppfattningen, att därest skogsvårdslagen komme att giva ett generellt skydd mot alltför snabb realisering av avverkningsbara virkestillgängar, detta skulle göra särskilda bestämmelser mot spekulationsaffärer onödiga. Skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings län, Kalmar läns södra landstingsområde, Älvsborgs och Gävleborgs län anse däremot, att trots ett generellt skydd mot alltför snabb realisering av avverkningsbar skog särskilda bestämmelser mot spekulation vore nödvändiga. Sveriges Skogsägareföreningars riksförbund förmäler: Bestämmelsen i 5 § 2 mom. skogsvårdslagen torde inom vissa delar av landet vara effektiv, medan ett motsatt förhållande vore rådande inom andra landsdelar. Olikheterna torde vara att hänföra till olika skogsvårdsstyrelsers och deras tjänstemäns mer eller mindre stränga tolkning av uttrycket »skogens beskaffenhet eller eljest en god skogsvårds fordringar». 5 § 2 mom. .skogsvårdslagen torde väl avse att bromsa upp spekulationsköpen, och meningen syntes då vara att i största möjliga mån tillbakahålla avverkningarna å dessa skogar under de fem åren. Bestämmelsen skulle bliva mera verksam om tolkningen av uttrycket »god skogsvårds fordringar» kunde göras enhetlig och i överensstämmelse med den verkliga avsikten med lagbestämmelsen. Eljest syntes det vara nödvändigt med skärpta bestämmelser mot spekulation. Direkt exploatering av en spekulationsfastighet borde stävjas genom utsyningstvång. Det vore icke ovanligt, att ett bolags tjänstemän uppträdde som bulvaner vid fastighetsköp.

116 Sveriges Lånsskogvaktare för bund uppger: För förhindrande av de mest svårartade skadeverkningarna av osund skogsspekulation vore det nödvändigt med direkta ansvarsbestämmelser vid avverkning i strid mot skogsvårdslagens bestämmelser. Därjämte borde stämplingstvång föreskrivas under den skyddstid, som gällde för nyförvärvade fastigheter. (Det må anmärkas, att yttrandena avgivits före tillkomsten av 1945 års jordförvärvslag.) Skogsstyrelsen. I den nu gällande skogsvårdslagen förekomma — frånsett bestämmelsen i 5 § 1 mom. andra stycket angående husbehovsskog — icke några andra föreskrifter beträffande hushållningen med äldre skog än det tidigare berörda stadgandet i 5 § 2 mom., som gäller avverkning å nyförvärvad fastighet. Genom den i lagförslaget vidtagna höjningen av skyddsgränsen för den utvecklingsdugliga skogen blir den skog, som enligt 6 § i förslaget icke är att anse såsom utvecklingsbar, av mindre omfattning än den äldre skogen enligt 1923 års lag. Det från 5 § 1 mom. första stycket i 1923 års lag till 7 § i förslaget överförda stadgandet minskar jämväl i någon mån — ehuru mera i specialfall — det fria förfogandet över den icke utvecklingsbara skogen. I vissa fall torde dock trots höjningen av skyddsgränsen vara av behovet påkallat, att en reglering av avverkningen av den icke utvecklingsbara skogen genomföres. Sålunda bör det kunna förhindras, att så omfattande avverkningar äga rum, att möjligheterna att utnyttja skogen å en fastighet som stöd för jordbruket under en längre tid alltför starkt minskas. Dylika avverkningar torde i de flesta fall företagas i samband med nyförvärv av jordbruksfastigheter. Det synes också vara av vikt, att avverkning av skog, som icke är erforderlig som stöd åt jordbruket, ej företages på en gång i så stor skala i en trakt, att mera kännbara sociala olägenheter kunna uppstå i form av arbetslöshet för dem, som regelmässigt äro sysselsatta med skogsarbete, eller virkesbrist för industrierna. Jämväl avverkningar av sistnämnda beskaffenhet torde i viss utsträckning förekomma i samband med nyförvärv, varvid det givetvis är fråga om större fastigheter eller fastighetskomplex. Skogsstyrelsen anser det vara av största vikt, att osund spekulation med skogsfastigheter i möjligaste mån förhindras. Bestämmelsen i 5 § 2 mom. 1923 års lag har förvisso varit till nytta men torde dock ej hava kunnat tillfullo förhindra ett olämpligt exploaterande av skogstillgångarna å nyförvärvade fastigheter. Stadgandet har kunnat kringgås genom att avverkningsrätt upplåtits före försäljningen. Därjämte har detsamma lämnat rätt stora möjligheter öppna för en ojämn lagtillämpning. Bestämmelserna i 1945 års jordförvärvslag torde komma att bidraga till att osund spekulation med skogsfastigheter motverkas. Då emellertid denna lag, som närmast tillkommit med anledning av de av kristiden föranledda onormala förhållandena på fastighetsmarknaden, allenast äger giltighet till utgången av 1948 och det icke nu kan med säkerhet förutses, huruvida lagen kommer att erhålla fortsatt giltighet, har skogsstyrelsen ansett sig böra utforma förslaget till skogsvårdslag så, att detsamma skall vara tillfyllest, även om jordförvärvslagen upphör att gälla.

117 En skärpning av bestämmelsen i 5 § 2 mom. 1923 års lag skulle måhända kunna medföra vissa fördelar. En sådan skärpning kunde avse exempelvis utsträckande av bestämmelsens giltighetstid till tio år från förvärvet, skyldighet att vid saluavverkning göra anmälan hos skogsvårdsstyrelsen eller utsyningstvång i fråga om all avverkning å nyförvärvade fastigheter. Att effektivt förhindra att stadgandet kringgås genom upplåtande av avverkningsrätt före försäljningen torde vara ytterligt svårt. Därest exempelvis ett stadgande infördes, enligt vilket utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkning ej finge ske av sådan skog, som upplåtits till en person, vilken inom viss kortare tid efter upplåtelsen blivit ägare till fastigheten, kunde därigenom ej hindras avverkning enligt avverkningskontrakt, upplåtet till en bulvan för fastighetsköparen, eller enligt ett antedaterat avverkningskontrakt. Ett verksamt skydd mot kringgående av avverkningsrestriktioner å nyförvärvade fastigheter skulle visserligen kunna åstadkommas genom införande av generella regler angående skogsvårdsstyrelses kontroll över all avverkning på grund av avverkningskontrakt. Då dylik kontroll emellertid skulle ställa sig besvärlig i tilllämpningen och huvudsakligen komma att drabba den stora massan av fullt lojala avverkningsrättsinnehavare, synes en sådan lösning icke vara att förorda. Avsikten med de nuvarande avverkningsrestriktionerna å nyförvärvade fastigheter är ju att söka hindra skadliga verkningar av spekulation med skogsegendomar. Dessa verkningar, som äro en följd av en alltför snabb exploatering av skogen å spekulationsobjekten, består såsom tidigare antytts i allmänhet däri, att jordbruket å fastigheterna för lång tid framåt berövas erforderligt stöd av skogen eller att sociala olägenheter uppstå för ortsbefolkningen eller i skogsindustrierna sysselsatta. Då emellertid samma olägenheter i viss utsträckning kunna uppkomma även utan samband med nyförvärv av skogsfastigheter, synes det skogsstyrelsen mest ändamålsenligt att genom generella avverkningsbestämmelser överhuvud taget söka motverka uppkomsten av dylika missförhållanden. De av skogsstyrelsen i det följande framlagda förslagen rörande skydd för s. k. stödskog och hushållning med skog, som icke utgör husbehovsskog eller stödskog, synas ägnade att i nödig utsträckning eliminera skadeverkningarna av ett osunt exploateringsintresse. Härigenom skulle särskilda spekulationsbestämmelser i avverkningshänseende bliva onödiga. 9 §. S k y d d f ö r

stödskogen

Nuvarande förhållanden. Det synes lämpligt att här lämna en kortfattad redogörelse för bestämmelserna angående stödskog samt förfarandet vid beräkning av stödskog. Gällande bestämmelser angående stödskog. Redan under senare hälften av 1800-talet och början av innevarande århundrade förekommo lagbestämmelser angående stödskog, avseende Norrland, Dalarna och Värmland. Nu gällande stödskogsbestämmelser återfinnas dels i lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egen-

118 dom (nedan kallad bolagsförbudslagen) och dels i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet (i det följande benämnd jorddelningslagen). Enligt 4 § bolagsförbudslagen, sådant lagrummet lyder enligt lag den 18 juni 1937, äger Konungen giva bolag, förening eller stiftelse tillstånd att förvärva fast egendom i fall, att egendomen utgör sådan del av en fastighets avrösningsjord med impedimenter, vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt föreliggande omständigheter prövas icke vara erforderlig för att återstående del av fastigheten skall äga skogstillgång, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd för drivande av självständigt jordbruk (stödskog). Vid beräkning av stödskog skall hänsyn tagas dels till möjligheten att genom delning av förefintligt jordbruk bilda nya självständiga jordbruk och dels till möjligheten att av odlingsområde (till odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägenheter) bilda självständigt jordbruk eller sammanslå sådant område med annan brukningsdel. Beträffande vissa delar av Kopparbergs län må tillstånd icke, utan att särskild anledning därtill föreligger, givas till förvärv av mark, som vid skogsåbodelning eller, där sådan ej förekommit, allmänt storskifte avsetts till hemskog och fäbodskog. / proposition nr 233 till 1937 års riksdag, vilken proposition låg till grund för nyssnämnda lag av den 18 juni 1937, anförde departementschefen: 1 Jordbrukets behov av stödskog vore betydligt större inom Norrland, Dalarna och Värmland än inom övriga delar av landet. Jordbrukarna inom skogsbygderna, särskilt i Norrland, vore för sin bärgning ofta beroende av betydande inkomsttillskott av skogskörslor eller skogsprodukter. Sedan inkomsten av skogskörslor på grund av kommunikationsväsendets utveckling avsevärt nedgått, hade det egna skogsbrukets betydelse såsom inkomstkälla blivit än mera framträdande. Det låge vikt uppå, att stödskogsbegreppet i praktiken ej gåves en alltför snäv tolkning. Kravet på att fastighet, varifrån förvärv gjordes, efter försäljningen skulle kunna bereda innehavaren och hans familj full sysselsättning och bärgning finge ej eftersättas. Detta krav kunde ofta ej anses uppfyllt, med mindre återstående fastigheten ägde tillgång till så mycket skog av olika åldrar, att en jämn årlig kontantinkomst därav kunde erhållas. I jorddelningslagen förekomma bestämmelser angående stödskog i 19 kap. 3 §, som erhållit sin nuvarande lydelse genom lag den 30 april 1937. Beträffande tilldelning av skogsmark vid avstyckning är i detta lagrum andra stycket 3. föreskrivet: a) att i ort med riklig skogstillgång, där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden, för så vitt dessa äro grundade på förutsättningar av varaktig natur, för drivande av självständigt jordbruk i allmänhet är erforderligt att inom fastighetens gränser finnes skog utöver husbehovet, avstyckning må ske allenast så, att en var i förrättningen ingående jordbruksfastighet i mån av tillgång erhåller sådan skog, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd för jordbruket; dock att avvikelse från vad nu stadgats må göras beträffande viss fastighet, såframt det är uppenbart, att den kan bestå såsom självstän1

Propositionen s. 23.

119 dig f a s t i g h e t u t a n tillgång a v skog u t ö v e r h u s b e h o v e t , s a m t j o r d b r u k e t s fördel a v s t ö d s k o g icke d ä r i g e n o m m i n s k a s ; b) att i o r t m e d r i n g a skogstillgång a v s t y c k n i n g m å så verkställas, att skogsm a r k e n i sin h e l h e t tillfaller e n i f ö r r ä t t n i n g e n i n g å e n d e j o r d b r u k s f a s t i g h e t , s å f r a m t d e t för skogens b e s t å n d p r ö v a s a n g e l ä g e t ; c) a t t i ort, d ä r det m e d h ä n s y n till o r t e n s n ä r i n g s f ö r h å l l a n d e n , s å vitt d e s s a ä r o g r u n d a d e p å f ö r u t s ä t t n i n g a r a v v a r a k t i g n a t u r , ä r u p p e n b a r t , att för d r i v a n d e a v självständigt j o r d b r u k icke ä r erforderligt att till j o r d b r u k s fastighet h ö r s k o g s m a r k , ägolott m å avskiljas u t a n eljest föreskriven tilldelning d ä r a v . I e n till 1937 års riksdag avlåten proposition (nr 232), s o m s e d e r m e r a ledde till d e n t i d i g a r e b e r ö r d a lagen d e n 30 a p r i l 1937, a n f ö r d e d e p a r t e m e n t s c h e fen: 1 Det vore icke gärna tänkbart att i lagen meddela utförliga föreskrifter om fastigheternas storlek och ägoinnehåll eller överhuvud att insnöra avstyckningsverksamheten i en mångfald av detaljbestämmelser. Därtill vore förhållandena alltför växlande i olika delar av riket, ej sällan inom samma landsända. Fastmera borde lagen — samtidigt som vissa nödvändiga allmängiltiga inskränkningar i rätten till styckning av fastigheter vidmakthölles — i möjligaste mån lämna rum för en prövning från fall till fall av fordringarna på jordbrukets bärighet, därvid behörig hänsyn kunde tagas till de för orten utmärkande natur- och näringsförhållandena. Uppenbarligen ställde en dylik allmänt hållen avfattning av lagbuden stora krav på de myndigheter, i vilkas händer deras tillämpning vore lagd. Det måste emellertid framhållas att, därest för prövning av viss fråga praktisk sakkunskap skulle erfordras utöver den, som företräddes av förrättningsmännen eller ägodelningsrätten, möjlighet stode öppen till samarbete med vederbörande ortsmyndighet, arbetarsmåbruksnämnd, egnahemsnämnd, skogsvårdsstyrelse eller annat lokalt organ, varfnom sådan särskild sakkunskap kunde finnas att tillgå. I ort där det för drivande av självständigt jordbruk i allmänhet vore erforderligt med stödskog, skulle avstyckning få ske endast på sådant sätt, att jordbrukets fördel av stödskog icke minskades. Syftet med detta stadgande vore att förhindra att den stödskog, som i ifrågavarande delar av landet funnes kvar för jordbruket, avskildes därifrån. Det skulle således icke vara tillåtet att genom avstyckning uppdela en jordbruksfastighet med stödskog så, att huvuddelen av skogsmarken utlades i en eller flera styckningslotter för sig — oavsett om dessa lotter betecknades såsom avstyckat område eller stamfastighet — medan allenast husbehovsskogen bibehölles vid inägorna. Regelmässigt borde varje i förrättningen ingående ägolott, avsedd till jordbruk, i mån av tillgång erhålla åtminstone så stor myckenhet stödskog, som i orten ansåges erforderlig. Näringsförhållanden, som föranlett bestämmelsen under a), vore tillfinnandes ej allenast i de egentliga norrländska skogsbygderna utan även på sina ställen i de skogrika delarna av södra och mellersta Sverige. Att helt undgå begrepp av mindre skarpt begränsat innehåll — såsom husbehovsskog, stödskog, ort med riklig skogstillgång och liknande — torde vara uteslutet, såvida ej bestämmelserna skulle förlora önskvärd smidighet. För bedömandet av stödskogsbehovet skulle enahanda grunder tillämpas vid avstyckning som då fråga vore om rätt till bolagsförvärv. Kravet på bärighet kunde ofta ej anses uppfyllt, med mindre till fastigheten hörde så mycket skog av olika åldrar, att en jämn årlig kontantinkomst därav kunde erhållas. Undantaget under c) vore nytt och gällde för ort, där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden, för så vitt dessa vore grundade på förutsättningar av varaktig natur, vore uppenbart, att för drivande av självständigt jordbruk icke vore 1

Propositionen s. 31 ff.

120 erforderligt, att till jordbruksfastighet hörde skogsmark. Bestämmelsens införande vore motiverat av att man ville undvika att genom alltför stränga bestämmelser om skogstilldelning omöjliggöra måhända högst önskvärda upplåtelser av jordbruk. Det syntes också föga rationellt att upprätthålla skogstilldelningstvånget för sådana orter med gynnsamma avsättningsförhållanden, där huvudvikten lades vid speciella grenar av jordbruksnäringen, såsom mjölkproduktion, spannmålsodling, djuruppfödning eller trädgårdsskötsel, och jordbrukets bärighet vore oberoende av tillgång å skog på egen mark. Den lättnad i förhållande till förut gällande rätt, som stadgandet avsåge att medföra, hade på de flesta håll lämnats utan erinran. Å andra sidan saknades ej röster, som betecknade den ifrågasatta eftergiften såsom vansklig och gåve uttryck för farhågor, att försök till missbruk därav komme att bliva vanliga. Lantmäteristyrelsen hade förklarat sig biträda förslaget från den utgångspunkten, att stadgandet avsåge ett undantagsförhållande och skulle tillämpas allenast då särskilda skäl därtill förelåge. Den uppfattning, styrelsen sålunda uttalat, gåve departementschefen sin anslutning. Andra lagutskottet vid 1937 å r s r i k s d a g y t t r a d e m e d a n l e d n i n g av sistn ä m n d a p r o p o s i t i o n i u t l å t a n d e n r 32: x Spörsmålet, huruvida den ifrågavarande bestämmelsen vore tillämplig i en viss ort, finge avgöras efter de särskilda näringsförhållandena därstädes. Om det med hänsyn till dessa förhållanden i allmänhet vore erforderligt för drivande av självständigt jordbruk, att inom fastighetens gränser funnes skog utöver husbehovet, och om tillika skogstillgången i orten vore riklig, då skulle bestämmelsen tillämpas, eljest icke. Jämväl den myckenhet stödskog, som i det särskilda fallet krävdes, måste lämpas efter ortens förhållanden. Otvivelaktigt förefunnes i detta hänseende en ej ringa skillnad mellan landets nordligare och sydligare delar. Då departementschefen uttalat, att kravet på bärighet ofta ej kunde anses uppfyllt med mindre till fastigheten hörde så mycket skog av olika åldrar, att en jämn årlig kontantinkomst därav kunde erhållas, innebure detta ett önskemål, som naturligen skulle beaktas där skogsbeståndets art och sammansättning så medgåve. Eftersträvas borde i allt fall städse, att tillgång funnes på skog av olika åldrar, och av särskild betydelse vore tillgång å skog under tillväxt. Överhuvud taget låge det stor vikt uppå att stödskogsbestämmelsen erhölle en riktig tillämpning, så att egnahemsbildningen ej därigenom onödigtvis försvårades. Näringsförhållanden, som åsyftades under c), torde vara att finna huvudsakligen i södra och mellersta Sveriges jordbruksbygder men endast undantagsvis kunna beräknas förekomma i Norrland. Förfarandet vid beräkning av stödskog. 1936 års skogsutredning avgav d e n 14 j a n u a r i 1938 p å u p p d r a g av chefen för Kungl. j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t u t l å t a n d e r ö r a n d e de n ä r m a r e g r u n d e r n a för och f ö r f a r a n d e t vid b e r ä k n i n g a v stödskog i s a m b a n d m e d j o r d d e l n i n g s f ö r r ä t t n i n g a r och fastighetsförvärv a v bolag m . fl. N ä m n d a u t l å t a n d e finnes intaget i av Kungl. l a n t m ä t e r i s t y relsen u t f ä r d a d e »särskilda a n v i s n i n g a r r ö r a n d e skogstilldelning vid avstyckn i n g m . m.». (Bilaga till Kungl. L a n t m ä t e r i s t y r e l s e n s m e d d e l a n d e n 1938: 1, c i r k u l ä r s e r i e n n r 23.) E n k o r t orientering r ö r a n d e d e h u v u d p r i n c i p e r , u t r e d n i n g e n a n s e t t b ö r a t j ä n a till v ä g l e d n i n g vid h i t h ö r a n d e frågas ö v e r v ä g a n d e , torde h ä r böra lämnas. Ett bärkraftigt jordbruk borde enligt utredningen omfatta så mycket odlad eller för uppodling under överskådlig tid framåt lämpad mark, att jordbrukets arbetskraft kunde sysselsättas därå under den del av året, som fältarbete inom jordbruket läte sig utföra. Sistnämnda tid beräknades ungefärligen sammanfalla med vege1 Utlåtandet s. 19.

121 tationstiden å respektive orter. Även utanför tiden för fältarbetet funnes tillgäng pä jordbruksarbete, s. k. hemarbete, bestående av arbete i ladugård, husliga goromål reparationer, stängsel- och vägarbeten m. m. Den tid, som behövdes for dylikt hemarbete, växlade avsevärt i olika trakter. För den del av aret, som aterstode, sedan fältarbetet och hemarbetet frändragits, skulle erfordras arbetstillfällen i skogen för jordbrukets manliga arbetskraft. Denna arbetstillgång skulle vara proportionell mot den tid, under vilken sistberörda arbetskraft i genomsnitt årligen saknade sysselsättning med fältarbete och hemarbete. En beräkning skulle sålunda ske av de produktiva och lönande skogsarbeten, som erfordrades för att stadigvarande bereda nämnda arbetstillgång. Lantmäteristyrelsen

h a r i sina a n v i s n i n g a r r ö r a n d e skogstilldelning vid

avstyckning m. m. anfört:1 Stödskog i bolagsförbudslagens mening torde innefatta både husbehovsskog och den skog därutöver — stundom betecknad såsom skog till avsalu — vilken i vissa orter erfordrades för att jordbruk skulle kunna självständigt bedrivas. Jorddelningslagen innehölle ingen formlig definition å stödskogsbegreppet, men av departementschefens uttalande framginge, att för bedömande av stödskogsbehovet enahanda grunder skulle tillämpas vid avstyckning, som då fråga vore om ratt till bolagsförvärv. Även om ordalagen i 19 kap. 3 § jorddelningslagen måhända i och för sig kunde anses lämna utrymme för den tolkningen, att med stödskog där endast avsåges den s. k. saluskogen, torde man likväl få utgå ifrån att jorddelningslagens stödskogsbegrepp vore identiskt med bolagsförbudslagens och alltså omfattade även husbehovsskogen. Lantmäteristyrelsen ville särskilt framhålla, att 1937 års lagändringar beträffande skogstilldelning liksom även de allmänna reglerna om sammansättning av skilda ägoslag hos fastigheter, avsedda för jordbruk, främst skulle ses som ett led i strävandet, att jordbruk, som genom avstyckning antingen nybildades eller förstärktes med tillskottsjord, skulle göras ekonomiskt bärkraftiga. Detta gällde alldeles särskilt jordbruk av den storleksordning som blivit kallade familjejordbruk och vore avsedda att lämna innehavaren och hans familj sysselsättning och försörjning. Det vore den alltmer framträdande bristen på arbetstillfällen vid sidan av jordbruket, som aktualiserat nödvändigheten av fordran på bärkraft vid nybildning av mindre jordbruk samt ställt frågan om förstärkning av landets många ofullständiga jordbruk i förgrunden för jordpolitiken. Givetvis växlade förutsättningarna för att ett jordbruk skulle vara bärkraftigt liksom även fordringarna på omfattningen av skilda ägoslag, inom ett sådant jordbruk från ort till ort med hänsyn till för orten utmärkande natur och näringsförhållanden. Detta hade i fråga om skogstilldelningen i lagen fått sitt uttryck på det sätt, att enligt huvudregeln jordbruksfastighet skulle erhålla skog för tillgodoseende av nödigt husbehov, under det att i vissa fall sådan skogstilldelning kunde underlåtas och i andra åter krävdes skog, som lämnade en avkastning utöver husbehovet (stödskog). Syftet med stödskogstilldelningen vore framför allt att i sådana fall, där enbart jordbruket med husbehovsskog ej kunde lämna tillräcklig sysselsättning och bärgning för innehavaren och hans familj, utöka fastigheten till en efter ortens förhållanden lämplig, kombinerad jordbruks- och skogsfastighet med tillräcklig bärkraft. Hänsyn borde därvid jämväl tagas till att för jordbruket erforderliga dragare i görligaste mån kunde utnyttjas även vintertid. Tilldelning av stödskog skulle i ort med riklig skogstillgång alltid ske, då jordbruket, med beaktande av föreliggande utvecklingsmöjligheter, på grund av jordmånens naturliga beskaffenhet, klimat, avsättningsmöjligheter för produkter, otillräcklig areal jordbruksjord och andra dylika omständigheter icke kunde, enligt vad ovan sagts, nå bärighet utan tilldelning av skog utöver husbehovet. Några 1

Anvisningarna s. 4 ff.

122 detaljerade regler för avgörande i det speciella fallet av frågan, när stödskog måste fordras, eller för avgränsning av de delar av landet, där jordbruken behövde sådan skog, torde^ ej kunna uppställas. Fråga om tilldelning av stödskog torde kunna uppkomma i så gott som alla län, även om i ett eller annat av dem detta endast kunde ske mera undantagsvis. I fråga om de principer för och det förfarande vid beräkning av stödskog, som enligt grunderna för ifrågavarande lagstiftning borde tillämpas, funne lantmäteristyrelsen vad 1936 års skogsutredning anfört och utrett innebära en synnerligen värdefull bearbetning av de problem, som avsåge beräkning av skogstilldelning till jordbruksfastighet, samt vara ägnat att tjäna till god ledning vid avgörandet av hithörande fråga. Skogsutredningen hade uppgjort tabeller, avsedda att giva uttryck för den erforderliga normala stödskogstilldelningen i fastkubikmeter åt ett familjejordbruk vid olika breddgrader och höjdlägen. Tabellerna, som vore byggda på vissa antagna förutsättningar och genomsnittstal, finge ej schablonmässigt följas. Därtill komme att de förutsättningar, som måste beaktas vid fastighetsbildning, vore av så skiftande art, att de aldrig kunde behandlas tabellariskt. Tabellerna utgjorde däremot en god ledning för bedömande och kontroll av de resultat, till vilka en förrättningsman i varje särskilt fall efter ingående undersökning och på grund av kannedom om orten kunde komma. Utöver vad skogsutredningen anfört ville lantmäteristyrelsen framhålla, att en utredning rörande skogstilldelning till fastighet icke fmge begränsas till att avse den årliga virkesavkastningens storlek utan att det jämväl borde uppmärksammas, att densammas nettovärde bleve tillräckligt för att utgöra det stöd för jordbruket, som avsåges. Ett av skogsutredningen gjort uttalande rörande hänsynstagande till förefintlig tillgång till arbete å annans skog finge givetvis icke tagas till intäkt för minskning av den i varje särskilt fall enligt lagens mening erforderliga stödskogen. Lantmätarna torde var och en inom sitt tjänsteområde och i dess skilda delar i samråd med den sakkunskap, som kunde stå till buds, söka erhålla uppgifter om tillgången på jordbruksjord och skogsmark för redan befintliga till familjejordbruk hänförliga brukningsdelar samt möjligheterna tor dessas innehavare att, oberoende av tillfälliga arbetsinkomster, av desamma erhålla sysselsättning och bärgning. Primäruppgifter rörande de skilda ägoslagens arealer samt skogsmarkens virkesproducerande förmåga för skilda brukningsdelar kunde därvid lämpligen hämtas från fastighetstaxeringslängderna. Genom en dylik inventering syntes en god grund för stödskogsfrågans bedömande i orten kunna erilclllcIS.

Vid avstyckning av jordbruksfastighet, som motsvarade mera än ett efter ortsförhållandena vanligt familjejordbruk, borde stödskogstilldelningen ökas med tanke pa sysselsättningsmöjligheterna året om för den ordinarie arbetsstyrkan och dragarna. Vidare borde — oavsett om stödskog eller endast husbehovsskog befunnes erforderlig — vid dylik avstyckning, därest fastigheten kunde tänkas vara avsedd att senare uppdelas, övervägas lämpligheten av att fastigheten erhölle så mycket skog, att vid en blivande delning var och en av de då utlagda lotterna kunde erhålla erforderlig skogstilldelning. Hade i dylikt fall vid den primära avstyckningen sådan hansyn icke tagits, torde hinder komma att föreligga för en ur andra synpunkter måhända önskvärd och lämplig ytterligare uppdelning. Vid skogstilldelning måste hansyn tagas till befintliga förråd av växande skog och, där skogsbeståndets art och sammansättning så medgåve, skulle eftersträvas en sådan tilldelning av skog av olika åldrar, att en jämn årlig avkastning därav kunde erhållas. Av särskild betydelse vore tillgång på skog under tillväxt. F r a m s t ä l l d a ö n s k e m å l . I d e till s k o g s s t y r e l s e n a v g i v n a y t t r a n d e n a förek o m m a f ö l j a n d e u t t a l a n d e n b e t r ä f f a n d e f r å g a n o m reglering av s k o g s h u s h å l l n i n g e n av sociala skäl t. ex. för tillgodoseende a v s t ö d s k o g s b e h o v e t .

123 Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms och Skaraborgs län göra gällande, att därest genom medverkan av det allmänna stödskog tilldelats en fastighet, det av sociala skäl syntes önskvärt, att skogshushållningen å fastigheten reglerades genom lagbestämmelser. Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att en reglering av avverkningarna på grund av sociala skäl vore behövlig. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län anför: För bondeskogsbruket i allmänhet avstyrktes införande av särskild planhushållning för tryggande av jämnhet i driften. Därest vid fastighetsbildning med stöd av det allmänna i form av lån förutsatts förekomsten av stödskog, kunde däremot skäl anses föreligga för planhushållning. Det kunde dock ifrågasättas, om icke bestämmelserna härom borde anknytas till lånevillkoren och ej införas i skogsvårdslagen. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län är i huvudsak av samma uppfattning som skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar: Beträffande de fastigheter, som vid avstyckning tilldelats stödskog, vore det naturligt med reglerande bestämmelser för åvägabringande av en viss jämnhet i driften. Det vore dock tveksamt, om dylika bestämmelser borde införas. Detta skulle nämligen innebära, att ifrågavarande skogar skulle ställas under helt annan kontroll än andra skogar och att ägarna skulle vara skyldiga avverka skog efter andra riktlinjer än å övriga skogar av samma storlek och sammansättning. Sistnämnda skogar omfattade det största flertalet skogsfastigheter inom länet. Till de nybildade fastigheterna med stödskog funnes för övrigt sällan skog i sådan omfattning, att skogen kunde bereda ägaren och hans folk arbete i avsedd utsträckning. I regel uttoges nämligen före försäljningen all mogen skog, för att köpeskillingen därigenom skulle kunna nedbringas. Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län förmäler: Med hänsyn till det ömsesidiga beroende, vari skogsbruk och jordbruk stode till varandra på bondefastjgheterna i Norrland, borde syftet med stödskogsbegreppet principiellt upprätthållas, dock med vittgående befogenhet för skogsvårdsstyrelsen att meddela undantag från regeln. Skogstillgången borde bedömas skönsmässigt från fall till fall såsom nu skedde i fråga om husbehovsvirket. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län uppger: De med stödskog avsedda syftena torde i viss mån redan vara garanterade, åtminstone för Norrbottens vidkommande, genom de vid avvittringen avsatta sockenallmänningarna. Det funnes givetvis fastigheter, där en onormalt stor procent gammal skog kunde locka till avverkningar av sådant omfång, att stödskogssyftet verkligen äventyrades. Dessa fastigheter vore dock ej så allmänt förekommande, att de borde göras till utgångspunkt för generella bestämmelser. Sveriges Skogsägareförbund samt Svenska Trävaruexport-, Cellulosa- och Trämasseföreningarna anföra: Värdet av stödskog för de mindre jordbrukarna hade väsentligt överskattats. Förvärvet av stödskog innebure ett kapitalutlägg, som kunde visa sig vara mer betungande än förmånen att äga skogen. Vid nybildning av stödskogar i samband med egnahemsverksamheten ginge det i regel till så, att virkesförråden realiserades för gäldande av köpeskillingen. Därmed vore det sociala syftet uppenbarligen för lång tid framåt förlorat. Det vore då följdriktigt, att m a n krävde uthålligt skogsbruk vid stödskogarna. Detta uthålliga skogsbruk måste grundas på skogens taxering av skogsvårdsstyrelsen i förening med upprättande av

124 avverkningsplan. Likheten inför lagen krävde, att alla redan befintliga bondehemman med samma skogsareal som nybildade stödskogsfastigheter behandlades på samma sätt som de sistnämnda. Detta innebure, att en lagstiftning av den nuvarande lappmarkslagens natur skulle införas för kanske flertalet bondehemman i landet. Ett sådant förslag kunde ej tillstyrkas. Skulle ett uthålligt skogsbruk kunna effektivt genomföras, måste det grundas ej blott på av myndighet upprättade avverkningsplaner utan även på utsyningstvång. Detta skulle innebära, att skogsvårdsstyrelserna i alla län finge växa ut och erhålla en arbetsbörda liknande den, som nu åvilade de två nordligaste länens skogsvårdsstyrelser. Till en sådan ansvällning av den skogliga administrationen saknades helt rekryteringsmöjligheter av kompetent personal. Jämväl i övrigt vore en sådan utveckling av skogslagstiftningen olämplig. Även beträffande de mindre skogsfastigheterna borde ett visst mått av eget ansvar och självbestämmanderätt medgivas ägarna. Skogsstyrelsen. Enligt 9 § i skogsstyrelsens lagförslag må å fastighet med skog utöver husbehovet, där med hänsyn till ortens förhållanden självständigt jordbruk i allmänhet ej kan drivas utan stöd av skogen (stödskog), avverkning icke utan medgivande av skogsvårdsstyrelsen äga rum i sådan omfattning, att fastigheten därefter uppenbarligen skulle lida brist på stödskog. Detta stadgande innebär en inskränkning i rätten att avverka icke utvecklingsbar skog å de fastigheter, som beröras av bestämmelsen. Såsom framgår av 11 § i lagförslaget, får ändamålsenlig gallring av utvecklingsbar skog alltid företagas. Bestämmelsen i 9 §, som saknar motsvarighet i nu gällande skogsvårdslag, har till syfte att förhindra att en jordbruksfastighet med stödskog genom olämplig avverkning bringas därhän, att den under längre tid ej blir bärkraftig. Stadgandet utgör en nödig komplettering till jorddelningslagens stödskogsbestämmelser. Det må emellertid framhållas, att bestämmelsen är tilllämplig å alla fastigheter, vara självständigt jordbruk ej kan bedrivas utan stöd av skogen, oavsett om de vid avstyckning tilldelats stödskog eller fastigheterna äro av äldre datum. Såsom tidigare påpekats, torde stadgandet i praktiken få sin huvudsakliga tillämpning i fråga om avverkning å nyförvärvade fastigheter. Det torde icke vara sällsynt, att en köpare till en avstyckad fastighet, som tilldelats stödskog, bestående av huvudsakligen äldre skog, efter avstyckningen låter avverka praktiskt taget all skog utöver husbehovet för att därigenom få medel till betalning av köpeskillingen för fastigheten. Härigenom motverkas det med stödskogen avsedda syftet, vilket går ut på att bereda brukaren möjlighet att erhålla sin bärgning från fastigheten genom att vid sidan av jordbruket kunna skaffa sig varaktig inkomst från skogen. Visserligen kan genom en större avverkning skuldbördan å fastigheten och därmed sammanhängande årliga utgifter för ränta och amortering avsevärt nedbringas. Men detta uppväger i allmänhet icke den trygghet i fråga om försörjningsmöjligheterna brukaren kunnat åtnjuta genom arbete i egen skog och genom sysselsättning därstädes av för jordbruket erforderliga dragare, därest avverkningen skett så, att fastigheten icke under längre tid behövt lida brist på stödskog. Om den huvudsakliga delen av stödskogen avverkats, blir fastighetsägaren i viss utsträckning för sin försörjning beroende

125 av tillfälligt arbete utom den egna fastigheten å de tider, egendomens skötsel ej bereder honom full sysselsättning. Sådant tillskottsarbete kan många gånger vara svårt att anskaffa. Särskilt betänklig kan situationen bliva, om fastigheten efter avverkningen byter ägare. Den nye ägaren har ej tillgodogjort sig någon vinst genom avverkningen av skogen, och han har måhända likväl fått erlägga relativt hög köpeskilling för den ofullständiga jordbruksfastighet han förvärvat. Med hänsyn till att den jordbrukande befolkningen är en relativt kapitalsvag yrkesgrupp, innebär under längre tid väsentligt minskade — eller helt uteblivna — inkomster från skogen stora olägenheter för sådana fastighetsägare, varom här är fråga. Vad nu anförts såsom motiv för bevarandet av stödskogen å en fastighet, som vid avstyckning tilldelats sådan skog, gäller också andra fastigheter, vilkas skog är behövlig såsom stöd för jordbruket. Givet är att avverkningarna å en fastighet med stödskog kunna vara ganska varierande till sin storlek under olika år. Jämväl å de mindre skogsfastigheterna äro avverkningarna i stor utsträckning beroende av konjunkturerna. Under perioder med dåliga avsättningsmöjligheter för skogsprodukter och låga virkespriser underlåter helt naturligt varje fastighetsägare, i den mån så är möjligt, att avverka skog till avsalu å sin fastighet. 9 § i lagförslaget avser icke att förhindra ett utnyttjande av konjunkturerna, men bestämmelsen syftar till att å de berörda fastigheterna bevara ett visst virkeskapital, tillräckligt att utgöra stöd åt jordbruket. Begreppet stödskog enligt 9 § i lagförslaget är avsett att vara identiskt med bolagsförbudslagens och jorddelningslagens stödskogsbegrepp. Den i nämnda paragraf förekommande definitionen å stödskog har också utformats i nära överensstämmelse med de båda nyssberörda lagarnas motsvarande bestämning. Motiven till de båda lagarna torde giva god ledning vid tolkningen av begreppet stödskog i lagförslaget. Frågan om vilka fastigheter, som äro hänförliga under 9 § i lagförslaget, bör avgöras i överensstämmelse med de av lantmäteristyrelsen utfärdade anvisningarna rörande skogstilldelning vid avstyckning m. m. I anslutning härtill vill skogsstyrelsen framhålla följande. De fastigheter, vilkas skog bör betraktas som stödskog, äro enligt ordalydelsen i 9 § sådana, vara med hänsyn till ortens förhållanden självständigt jordbruk i allmänhet ej k a n bedrivas utan varaktigt stöd av skogen. Jordbruket å dessa fastigheter lämnar icke så stor avkastning, att brukaren kan få sin bärgning av enbart jordbruksdriften. När det gäller att avgöra, huruvida till en jordbruksfastighet hörande skog är att anse såsom stödskog, erhålles vägledning av ordalydelsen i 9 § i lagförslaget. Uttrycket »med hänsyn till ortens förhållanden självständigt jordbruk i allmänhet ej kan drivas å fastigheten utan varaktigt stöd av skogen» hänvisar till att en undersökning av förhållandena beträffande fastigheterna i allmänhet å en viss ort bör företagas. Skogsstyrelsen utgår från, att skogsvårdsstyrelserna genom hänvändelse till vederbörande lantmäteriorgan (distriktslantmätare, överlantmätare), i vilkas händer den praktiska

126 tillämpningen av jorddelningslagens stödskogsbestämmelser väsentligen är lagd, skola erhålla upplysningar för en tillfredsställande bedömning av dels när behov av stödskog skall anses föreligga, dels ock stödskogens lämpliga storlek vid någorlunda jämn bestockning. Ävenledes förutsattes att det skall ankomma på lantmäteristyrelsen att meddela sina lokala ämbels- och tjänstemän de råd och anvisningar, som påkallas av förevarande förslag och äro ägnade att åvägabringa önskvärd enhetlighet vid handläggningen av här åsyftade ärenden. Det torde emellertid böra framhållas, att de fastigheter, vara 9 § i lagförslaget äger tillämpning, i mycket stor utsträckning äro av sådan beskaffenhet, att det utan någon mera ingående prövning lärer vara uppenbart för skogsvårdsstyrelserna, att den till fastigheterna hörande skogen är att anse såsom stödskog. I fråga om avverkning av skog torde icke, såsom lantmäteristyrelsen hävdat beträffande avstyckmngar, stödskogsbegreppet böra röna inflytande av frågan, huruvida fastigheten senare kan komma att uppdelas i flera särskilda fastigheter. Vid avverkning av skog kan man ej gärna taga hänsyn till annat än vid tillfället bestående fastighetsbildning. Vad angår frågan om hur stödskogen skall beräknas må för skogsvårdisstyrelsemas vägledning hänvisas till de principer rörande möjligheten av en jämn tillgång å skogsarbete i erforderlig omfattning, vilka framförts i 1936 års skogsutrednings ovanberörda utlåtande och jämväl i huvudsak godtagits av lantmäteristyrelsen. Skogsstyrelsen vill i likhet med skogsutredningen understryka behovet av att efter hand vinna ökad kännedom om de i dylika överväganden ingående faktorerna. Till frågans belysning torde utöver det föregående böra anföras, att bestämmelsen i 9 § i lagförslaget gäller såväl i de fall, där skogens areal icke överstiger vad som vid jämn fördelning av virkesförrådet på skilda åldersklasser motsvarar stödskogsbehovet, som ock under vissa förutsättningar i sådana fall, där en större skogsareal än den nu nämnda förefinnes. I det förra fallet äger avverkningsbegränsningen enligt 9 § städse tillämpning. Härav följer att 9 § också är tillämplig å sådan stödskog, som omfattar otillräcklig areal — och som därför endast kan vara ett ofullständigt stöd för jordbruket å fastigheten — försåvitt icke skogstillgången är så ringa, alt stadgandet i lagförslagets 8 § träder i funktion. I det senare fallet h a r m a n att taga hänsyn till det virkesförråd, som finnes i skogen, samt dess beskaffenhet. Även om skogen till sin omfattning är större än den areal, som i betraktande av markens produktionsförmåga närmast svarar mot stödskogsbehovet, kan virkesförrådet vara så litet eller ojämnt sammansatt, att den aktuella arbetstillgången ej överskrider den såsom fortlöpande stöd åt jordbruket behövliga. Så länge ett dylikt förhållande är bestående, måste avverkningsrestriktionerna i 9 § i lagförslaget iakttagas. I de frågor, som avse skogstillgångens storlek och beskaffenhet i övrigt å jordbruksfastigheter av förevarande slag samt möjligheterna till lönande skogsarbete — i främsta rummet skilda sorters avverkningsarbeten torde skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän i allmänhet hava erforderlig sakkunskap att träffa avgörande, som tager hänsyn till de skiftande förhållanden,

127 vilka kunna förekomma inom olika delar av områdena för styrelsernas verksamhet. I tveksamma fall böra skogsvårdsstyrelserna samråda med den särskilda sakkunskap, som k a n finnas erforderlig. Stödskog enligt 9 § i lagförslaget innefattar även husbehovsskog. Beträffande tillämpningen av avverkningsregeln i 9 § må anföras följande. För att stadgandet överhuvud taget skall kunna träda i tillämpning fordras, att å fastigheten förekommer icke utvecklingsbar skog i relativt stor utsträckning. Av stödskogsfastigheterna i landet — bortsett från vissa delar av övre Norrland — torde förhållandevis få vara försedda med skog av sådan beskaffenhet. Det m å emellertid framhållas, att sistnämnda fastigheter torde utgöra de vanligaste objekten för osund spekulation. Bestämmelsen i 9 § lägger givetvis ej något hinder i vägen för ett normalt utnyttjande av stödskogen genom, så långt avsättningsförhållandena medgiva, någorlunda regelbundna avverkningar. Avsikten är endast att förhindra en så långt gående avverkning, att möjligheten till stöd från den egna skogen för längre tid därefter uppenbarligen äventyras. Om innehavaren av en stödskogsfastighet under några år på grund av goda arbetstillfällen å andra fastigheter eller av annan anledning ej utnyttjat skogen i normal utsträckning, så att tillgången på stödskog är riklig, äger han utan tillstånd på en gång företaga avverkning av en större kvantitet virke än normalt, om han blott ej går så långt, att större brist på stödskog därefter skulle föreligga. Detsamma gäller förskottsuttag, som icke äro större än att skogen efter några år åter kan lämna ett stadigvarande stöd av samma storleksordning som före uttaget. Ordet »uppenbarligen» ger vid handen, att det skall framstå såsom alldeles klart, att fastigheten efter avverkningen kommer att lida långvarig brist på stödmöjligheter i skogen. Å en fastighet med tillräcklig stödskogsareal k a n avverkningen ske mera fritt än å en fastighet, där skogsarealen ä r mindre än vad som erfordras såsom fullt stöd åt jordbruket. Därest stödskogsarealen är otillräcklig, får fastighetsägaren dock utan tillstånd fortlöpande taga ut en avkastning från skogen, som i och för sig icke minskar stödmöjligheterna, förutsatt att skogens beskaffenhet eller andra avverkningsbestämmelser ej lägga hinder i vägen härför. Å fastigheter med för knapp stödskogsareal förslår skogen ofta ej till saluavverkning varje år. Dylik avverkning måste därför företagas med vissa intervaller, varvid givetvis fastighetsägaren bör vara berättigad att utnyttja goda konjunkturer. H a r virkeskapitalet å en stödskogsfastighet genom långtgående avverkningrar nedbringats så mycket, att fastigheten för tillfället uppenbarligen lider birist på stödskog, får utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd annan avverkning till avsalu icke äga rum än sådan, som ä r att betrakta såsom ändamålsenlig gallring i utvecklingsbar skog. Om avverkningen å fastigheten drivits så långt, att endast husbehovsskog kvarstår, gäller givetvis regeln i 8 §. Skogsvårdsstyrelsen kan lämna medgivande till avvikelse jämväl från avverkningsregeln i 9 §. Sådant medgivande bör kunna erhållas i främsta rummet, då skogliga skäl tala därför, t. ex. då skogen skulle taga skada

128 av att kvarstå längre. Tillstånd bör också kunna lämnas enligt 9 §, då en stödskog h a r så ogynnsamt läge, att endast en på en gång företagen, mera omfattande avverkning, eventuellt i samband med avverkningar å angränsande fastigheter, är ekonomiskt försvarlig. Den omständigheten, att fastighetsägaren befinner sig i en prekär ekonomisk situation, kan någon enstaka gång motivera, att skogsvårdsstyrelsen lämnar medgivande enligt 9 § till avverkning av stödskog. Det bör emellertid betonas, att synnerligen starka skäl måste föreligga, om ett medgivande i sistnämnda fall skall lämnas. Finnes skälig anledning antaga, att uteslutande ett rent vinst- (spekulations-) intresse ä r förbundet med en avverkningsansökan, bör en sådan avverkning uppenbarligen ej medgivas. För att ett bondehemman efter ett dödsfaU skall kunna övertagas av en av arvingarna och ej gå ur släkten kan det stundom vara nödvändigt, att en del av stödskogen avverkas, så att kontanta medel erhållas för utlösning av övriga arvingar. Skogsvårdsstyrelsen bör dock även i detta fall iakttaga försiktighet vid meddelande av dispens från regeln i 9 §, så att stödskogen ej blir alltför hårt åtgången. I samtliga fall av dispens från regeln i 9 § bör skogsvårdsstyrelsen meddela sådana föreskrifter, att stödskogen i största möjliga utsträckning blir bevarad. I de fall, då avverkning av den icke utvecklingsbara skogen på grund av bestämmelsen i 9 § lagförslaget helt eller delvis måste anstå, torde emellertid icke ett alltför långt uppskov med avverkningen böra äga rum. I allmänhet torde avverkningen kunna fördelas på en relativt kort tidsperiod, vilken i regel ej bör överstiga ett tjugotal år. Därest förekomsten av icke utvecklingsbar skog å en fastighet är särskilt stor eller föryngringsmöjligheterna äro ogynnsamma, kan dock avverkningen behöva ytterligare utsträckas, dock icke längre än 30—40 år. Därvid bör emellertid under alla förhållanden tillses, att avverkningen ej uppskjutes så länge, att skogen därigenom tager skada. I vissa till skogsstyrelsen avgivna yttranden h a r det uttalats farhågor för att ett upptagande av stödskogsfrågan i skogsvårdslagstiftningen skulle innebära, att å stödskogsfastigheterna i hela landet infördes en tvångshushållning med ledning av avverkningsplaner och under utsyningstvång. De av skogsstyrelsen i det föregående framlagda förslagen i ämnet torde näppeligen vara ägnade att giva något reellt underlag för en dylik uppfattning. Bestämmelserna i 9 § i lagförslaget, vilka avse att motverka såväl osund spekulation som ett äventyrande av stödskogsjordbrukens bärkraft, hava inriktats på att förhindra ett alltför långtgående utnyttjande av det avverkningsbara virkesförrådet på fastigheter av ifrågavarande slag med stor förekomst av mogen skog. Allenast tämligen grova bedömningar torde därför som regel komma att erfordras från tillsynsmyndigheternas sida. I praktiken synes knappast någon större rubbning i den nu på detta område bestående ordningen i allmänhet vara att emotse, eftersom den stora massan av skogsavverkningar och det övervägande flertalet brukare på hithörande fastigheter icke lära komma att beröras av avverkningsrestriktionerna i 9 §. Skogsvårdsstyrelsernas direkta ingripanden kunna därför förväntas bliva be-

129 g r ä n s a d e till ett icke alltför stort a n t a l fall. Givetvis k a n det dock i tvistigare s å d a n a fall visa sig n ö d v ä n d i g t att v e r k s t ä l l a n o g g r a n n a r e u p p s k a t t n i n g a r a v v i r k e s f ö r r å d och a v v e r k n i n g s m ö j l i g h e t e r . A v v e r k n i n g i u p p e n b a r strid m o t b e s t ä m m e l s e n i 9 § m e d f ö r a n s v a r enligt 47 §. 1 0 §. H u s h å l l n i n g e n m e d s k o g , s o m utgör husbehovs sko g eller

icke

stödskog Framställda önskemål. I d e till s k o g s s t y r e l s e n i n k o m n a y t t r a n d e n a h a r u p p t a g i t s spörsmålet, huruvida behov föreligger att genom lagbestämmelser reglera skogshushållningen ur allmän produktionsregleringssynpunkt med hänsyn till förhållandena inom industrierna och näringslivet i övrigt. I y t t r a n d e n a f ö r e k o m m e r h ä r u t i n n a n följande. Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län förmäler: Av sociala skäl vore det av viss betydelse, om å en större trakt all realiserbar skog avverkades på en gång. Därest så skedde, bleve det för traktens befolkning ej några tillfällen till skogsarbeten under ett 10-tal år, skogsvägarna växte igen m. m. Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län anför: Därest reglering av skogshushållningen skulle införas, måste hushållningsplaner upprättas, vilka bleve kostsamma att uppgöra och svåra att kontrollera. Då en viss hushållning med den äldre skogen automatiskt skulle inträda, om den av skogsvårdsstyrelsen föreslagna bestämmelsen om avverkning enligt god skogsvård infördes, ansåge sig styrelsen icke kunna förorda några lagstadganden om skogshushållning för enskilda skogar. Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län yttrar: Utöver nuvarande lagbestämmelser kunde i viss mån behov anses föreligga att reglera skogshushållningen sålunda, att ett visst skogskapital å fastigheten tryggades för åvägabringande av viss jämnhet i driften. Skogstillgången vore nu begränsad å flertalet fastigheter, och virkesförrådet utgjorde å de flesta hemman i länet endast omkring 50 m 3 per hektar. Åldersklassfördelningen vore ej sällan sådan, att hinder för avverkning i större omfattning än som motsvarade årliga tillväxten ej förefunnes. Det förekomme också fall, där genom god skogsvård under en period skogstillgången blivit tillfredsställande men där senare inträffade omständigheter eller goda konjunkturer föranledde en hård avverkning, varigenom skogstillgången nedbringades avsevärt. Från synpunkten av ökad planmässighet i skogshushållningen, bland annat för erhållande av ett högre virkesförråd inom rimlig tid och därav följande bättre produktion, vore det önskvärt med utförligare bestämmelser för reglering av skogshushållningen till viss del å enskildas skogar. Detta skulle ej endast gälla vissa kategorier av skogar. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län uppger: Ur alla synpunkter torde föreligga ett behov att trygga ett visst skogskapital å samtliga kategorier av enskilda skogar och därmed åvägabringa viss jämnhet i driften. Den undre gränsen för realisering av skog låge enligt nuvarande bestämmelser, om marken vore bevuxen med enbart äldre skog, vid tryggat husbehov. Denna gräns vore givetvis ur såväl nationalekonomisk som fastighetens egen synpunkt alldeles för låg. Lagbestämmelserna borde skärpas därhän, att de i alla situationer tryggade en högre, ur skogshushållnings9—467510.

130 synpunkt lämplig bestockning av skogsmarken. I det rationella skogsbruket skulle, teoretiskt sett, alla åldersklasser vara likformigt representerade. Ett visst förråd av yngre skog skulle sålunda alltid finnas. Det minimiförråd av skog, lagen fordrade, funnes i ett skogsbruk, som dreves med en omloppstid, sammanfallande med den genomsnittliga åldersgränsen för yngre och äldre skog med tillägg för husbehovet. Detta minimiförråd kunde tagas som utgångspunkt, när man ville ungefärligt bestämma det skogskapital, som i alla lägen och i det uthålliga skogsbrukets intresse borde bibehållas å en fastighet. Lagen borde trygga en minimibestockning genom en bestämmelse av innehåll, att kubikmassan å en skogsfastighet ej utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd och då särskilda skäl förelåge finge nedbringas under vad som motsvarade kubikmassan hos bestånd med god slutenhet och jämn åldersklassfördelning intill 2/3 (—3/i) av den mot genomsnittsboniteten svarande omloppstiden. Med hjälp av riksskogstaxeringens resultat och skogsforskningsinstitutets produktionsundersökningar finge man möjlighet att tillräckligt noggrant bestämma denna kubikmassa. Om det i den yngre skogen skulle brista i fråga om slutenhet eller dylikt, finge motsvarande kvantitet äldre skog tills vidare överhällas. Vore en fastighet bevuxen med enbart äldre skog, finge en icke obetydlig del av denna föryngras successivt under en tid motsvarande 2 / 3 av omloppstiden, med iakttagande av att husbehovsskogstillgängen hela tiden holies tryggad. En betydande fördel med ett stadgande av ovan angivet innehåll vore, att bestämmelser beträffande husbehovsskog, avverkning ä nyförvärvade fastigheter till motverkande av spekulationsaffärer etc. bleve överflödiga. Den minimibestockning, som skulle skyddas, kunde lätt omräknas och uttryckas i relativ skogstillgång. Under alla förhållanden komme minimibestockningens gräns att ligga över det nuvarande virkesförrådet på en betydande del av landets skogsfastigheter. Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län förmäler: Det vore önskvärt, om avverkningarna kunde regleras så, att för varje fastighet visst skogskapital kunde tryggas för ernående av viss jämnhet i driften. Skogshushållningsbegreppet finge dock ej tolkas så, att viss hushållning måste genomföras med skogstillgångarna på en fastighet, hurudana skogsbestånden än vore beskaffade. Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län anför: Virkesförrådet i länets skogar vore otillräckligt både med hänsyn till dess massa och mogenhetsklassernas fördelning. Med nuvarande lagstiftning kunde icke förväntas, att virkesförrådet i de enskilda skogarna skulle uppnå den sammansättning, som vore behövlig för ändamålsenligt skogsbruk. Med hänsyn till skogsägarnas i allmänhet svaga ekonomi fölle skogen i regel för yxan, sä snart den nått skogsvårdslagens övre skyddsgräns. Ett sådant tillstånd kunde icke få fortfara med hänsyn till vare sig den enskilde skogsägarens intressen eller förhållandena inom industrierna och näringslivet i övrigt. Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Jönköpings län Kalmar lans norra och södra landstingsområden, Gotlands, Kristianstads. Malmöhus Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Västerbottens och Norrbottens lån hava ansett, att några skärpta lagbestämmelser härutinnan icke vore erforderliga, varvid bl. a. anförts: För åstadkommande av jämnhet i driften eller tryggandet av visst skogskapital krävdes ett omfattande skogsindelningsarbete och kontrollarbete. De flesta skogsägarna vore numera angelägna att bevara skogstillgångarna. Ett energiskt tillämpande av 3 § skogsvårdslagen i förening med intensiv upplysnings- och biträdesverksamhet torde medföra, att redan med gällande lag tillräckligt virkeskapital och nödig jämnhet i driften kunde åstadkommas Markäga" rens dispositionsrätt över skogen skulle alltför starkt beskäras, om skärpta föreskrifter mfordes i lagen beträffande skogshushållningen.

131 Sveriges Skogsägareförbund samt Svenska Trävaruexport-, Cellulosa- och Trämasseföreningarna, vilkas tidigare refererade uttalanden i skogsvårdslagstiflningens principfrågor beröra detta spörsmål, anföra: De nuvarande principerna i skogsvårdslagstiftningen borde bibehållas. Det primära i lagstiftningen vore skogsägarens frihet att själv planlägga och utforma sin skogsvärd. Skogsvårdslagstiftningen borde icke givas en sådan utformning, att den ålade skogsägaren en viss typ eller form av skogsvärd. Till en felaktig inriktning av skogsvårdslagen vore att räkna föreskrifter om hushållningen med den avverkningsmogna skogen samt om tvång till jämn avkastning. Skogsvårdslagen borde icke vara ett medel för myndigheterna att reglera fastighetshandeln, utan detta borde ske genom särskild lagstiftning. Sveriges Skogsägare föreningars riksförbund yttrar: Utöver husbehovets säkerställande funnes ej beträffande jordbrukets skogar behov av någon reglering av skogshushållningen. Varje laglig reglering av hushållningen komme att tvinga in denna på linjer, som icke överensstämde med den elasticitet och anpassning i fråga om arbetskraftens utnyttjande m. m., som nu kännetecknade de sedan gammalt hopkopplade jordbruken och skogsbruken. Med hänsyn till de smärre skogsbruken och deras årligen ringa tillväxtkvantum vore en viss periodicitet i avverkningarna ofrånkomlig. En framtvingad, konstlad jämnhet vore helt enkelt omöjlig. Skogsbruket måste anpassas efter gällande konjunkturer och priser. Det vore normalt, att en ökning av avverkningarna och råvarutillförseln skedde, då goda priser gällde. En med lagens hjälp framtvingad jämnhet i avkastningen skulle därför gripa in i råvaruproduktionen på ett sätt som vore okänt inom all annan produktion. Den jämnhet, som kunde vara eftersträvansvärd, torde nås därigenom, att skogsägarnas olika behov av kontanta medel vid olika tidpunkter bleve den utjämnande faktorn för råvarutillförseln. Det borde sålunda ligga i skogsägarnas skön att avgöra, när och hur de skulle verkställa uttagen frän sin skog. Rörande behovet av reglering av skogshushållningen beträffande skogar av viss storlek eller vissa ägares skogar i n n e h å l l a de avgivna y t t r a n d e n a följande. Skogsvårdsstyrelserna i Uppsala och Hallands län ifrågasätta, om icke fideikommisskogar borde vara underkastade reglerad skogshushållning. Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län framhåller, att de fall av större avverkningar, som inträffat, alltid varit förknippade med ombyte av ägare, antingen genom arv eller köp. Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län yttrar: Något behov av ökad planmässighet i hushållningen för vissa skogar förefunnes ej. Om en person ägde flera gårdar, borde dessa dock behandlas såsom sambrukade endast om de genom lantmäteriförrättning verkligen sammanlagts till en fastighet, enär eljest vid hemmanens försäljning vissa enheter till och med kunde bliva utan husbehovsskog. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde förmäler: Det vore önskvärt, att för större skogar (500 hektar skogsmark eller därutöver) upprättades hushållningsplaner. Å andra sidan vore det emellertid betungande för skogsägarna att bekosta planernas upprättande samt dessutom, vilket vore ofrånkomligt, årligen verkställa »skogsbokföring». Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län uppger: De samhälleliga minimikrav, som måste uppställas på den skogliga produktionsapparaten, innan denna genom avverkning bleve sönderbruten, torde genom skogsvårdslagens yngre-skogsskydd (till äventyrs utvidgat genom lagfästande av principen om god skogsvård vid all av-

132 verkning) väl tillgodoses, om man enbart såge till den kvalitativa sidan av produktionen. Den kvantitativa avkastningen syntes däremot icke hava blivit nöjaktigt säkerställd i gällande skogsvårdslag. De bestämmelser, som avsåge att bevara en ur samhällelig intressesynpunkt tillfredsställande bestockning å en fastighet, inskränkte sig till kravet på husbehovsskog. Skogen i dess egenskap av stödskog och som råvarukälla för industri och export åtnjöte emellertid icke enligt skogsvårdslagen det skydd, som syntes oundgängligen erforderligt för ett rationellt utnyttjande av markens produktionsförmåga. Tiden torde vara mogen att skärpa minimikraven på hushållningen med virkeskapitalet å den enskildes skogar för att förhindra sådan misshushållning, som samhället ur social och nationalekonomisk synpunkt icke borde tolerera. Inom länets för att icke säga större delen av landets skogar vore bestockningen långt ifrån tillfredsställande. Lagstiftningen syntes fördenskull icke böra stanna vid att reglera husbehovsskogen, utan skyddsbestämmelserna borde omfatta skog för alla ändamål. För att reglerande ingripa i hushållningen vore det nödvändigt att kunna fixera jämviktsläget i skogens sammansättning för varje enskild fastighet. I det siffermässiga uttrycket för den relativa skogstillgången hade man ett index, som i sig inneslöte alla de faktorer, som borde beaktas vid skogshushållningen på en fastighet. Indextalet 1,0 behövde icke innebära en ideal bestockning, men det gåve likväl uttryck för uppfattningen, att virkesförrådet i skogen vore av fullt tillfredsställande storleksordning. Det förefölle högst sannolikt, att man efter den åsatta siffran för relativa skogstillgången skulle äga möjlighet att utsovra de fastigheter, vilkas skogshushållning borde ställas under särskild kontroll. Det borde därför tagas under övervägande, huruvida icke all avverkning till avsalu borde förbjudas å fastighet med låg relativ skogstillgång (till äventyrs 0,5 och därunder för Västernorrlands län), med mindre skogsvårdsstyrelsen därtill lämnat tillstånd, eventuellt efter föregående utstämpling. Ett sådant stadgande, som i lagen kunde givas ett smidigt uttryck, skulle träffa likformigt å alla fastigheter, oberoende av deras storlek och innehavare. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län anför: Planmässighet i hushållningen med syfte till ett uthålligt skogsbruk vore ur alla synpunkter önskvärd. Beträffande storskogsbruken befordrades detta i allmänhet utan särskilda åtgöranden från det allmänna såsom ett naturligt led i förvaltningen. För den kapitalsvage enskilde skogsägaren åter vore bristen på planmässighet i hushållningen alltför ofta påfallande. Därest det enskilda och det allmänna intresset beträffande dessa skogar skulle kunna samordnas, vore det önskvärt, att jämväl i detta avseende statsbidragsverksamheten tillämpades i form av bidrag under vissa villkor till upprättande av avverkningsplaner utan att dessa vore bindande för den framtida avverkningen. Skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Gävleborgs län anse icke behov av särbestämmelser för skogar av viss storlek eller vissa ägares skogar föreligga. Skogsstyrelsen. De i 8 och 9 § § i lagförslaget f ö r e k o m m a n d e a v v e r k n i n g s r e s t r i k t i o n e r n a ä r o f ö r a n l e d d a a v h ä n s y n till driften å den fastighet, v a r a a v v e r k n i n g e n företages. B e s t ä m m e l s e n i 10 § ä r d ä r e m o t t i l l k o m m e n för att s k y d d a intressen, s o m i a l l m ä n h e t ej h a v a d i r e k t s a m b a n d m e d den fastighet, å vilken a v v e r k n i n g skall äga r u m . I 10 §, s o m s a k n a r m o t s v a r i g h e t i g ä l l a n d e skogsvårdslag, stadgas, att avv e r k n i n g av skog, som icke ä r a t t h ä n f ö r a till v a r e sig h u s b e h o v s s k o g eller stödskog, ej å n å g o n fastighet u t a n s k o g s v å r d s s t y r e l s e n s tillstånd m å företagas p å s å d a n t sätt, att större r u b b n i n g a r i a v k a s t n i n g e n s j ä m n h e t u p p k o m m a .

133 Bestämmelsen är i första hand tillämplig å sådana skogsfastigheter, vara skogsbruk drives utan samband med jordbruk. Det övervägande flertalet dylika fastigheter äges av bolag. Av stadgandet beröras därjämte jordbruksfastigheter med större skogstillgångar än som erfordras såsom husbehovsskog eller stödskog. Bestämmelsen torde i främsta rummet komina att få betydelse för de stora skogsfastigheterna med efter förhållandena riklig tillgång å mogen skog. Såsom framgår av 11 §, utgör föreskriften i 10 § ej något hinder för sådan avverkning av utvecklingsbar skog, som är att betrakta såsom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring. Beträffande motiven till bestämmelsen i 10 § må anföras följande. Såsom redan tidigare berörts, måste med hänsyn till skogsbrukets stora betydelse för vårt folkhushåll vissa avsteg göras från den rent ekonomiska principen för skogsskötseln. Dessa avsteg, som äro förestavade av i huvudsak sociala skäl, syfta till att motverka alltför stora kastningar i fråga om den varje år avverkade virkeskvantiteten, ehuru konjunkturskiftningama givetvis kräva växlingar i avverkningarnas belägenhet, storlek och beskaffenhet i övrigt. Att skogsavverkningen i en viss trakt eller landsdel kan hållas någorlunda jämn är av vikt med avseende å såväl sysselsättningsmöjligheterna för arbetare i skogsbruk och skogsindustrier som tillgodoseende av industriernas virkesbehov. Det påverkar jämväl de av skogsbruk och skogsindustrier beroende kommunernas skatteintäkter. Om avverkning av mogen skog under ett eller några få år äger rum i mycket stor utsträckning inom en kommun eller, där det är fråga om en vidsträckt kommun, inom ett större område av densamma, kan detta i vissa fall medföra hel eller partiell arbetslöshet för flera år framåt för de personer i orten, som för sin utkomst äro beroende av arbete i skogen. Liknande verkningar kunna för övrigt uppstå vid överdrivet sparande av skogen. Indirekt kommer detta att återverka på antalet skattekronor i kommunen. En långt driven ojämnhet i avverkningarna kan också försvåra råvarufångsten och sysselsättningen för träförädlingsindustrierna inom det ifrågavarande anskaffningsområdet. Även om virke kan erhållas från annat håll, skapas osäkerhet i råvarulaget, varjämte virket kanske blir fördyrat till följd av ökade transportkostnader. Ur samhällets synpunkt är det — bortsett från vad konjunkturanpassningen oundgängligen kräver — av största betydelse att avverkningarna inom större områden icke onödigtvis koncentreras under vissa år, så att under långa mellantider arbetet i skogen sjunker till ett minimum. Det bör ånyo framhållas, att 10 § jämväl har till syfte att motverka osund spekulation med skogsfastigheter, som äro hänförliga under denna paragraf. Härvid skall givetvis hänsyn endast tagas till förhållandena å den fastighet, som är föremål för spekulation. Såsom förut påpekats, är den svenska skogsnäringen i hög grad beroende av förhållandena på världsmarknaden. Det inhemska behovet av skogsprodukter motsvarar nämligen icke mer än en mindre del av den normala gagnvirkesavkastningen i landet. Avverkningarnas storlek m. m. måste därför vid varje tidpunkt anpassas efter avsättningsmöjligheterna för skogsprodukter

134 på exportmarknaden. Berörda förhållande leder naturligen med nödvändighet till en viss ojämnhet i avverkningarna under olika år. Bestämmelsen i 10 § lagförslaget syftar icke till någon olämplig utjämning av avverkningarna helt oberoende av konjunkturförhållandena utan är avsedd att vid sidan härav söka förhindra uppkomsten av så stora rubbningar i virkesavkastningens jämnhet, att mera allvarliga olägenheter därav föranledas. Mot bestämmelsen i 10 § kan måhända invändas, att det måste anses oriktigt ur räntabilitetssynpunkt att kvarhålla skogen, när den uppnått sin ekonomiska mognad. Såsom redan tidigare påpekats, torde dock mera sällan den mogna skogen vara av sådan beskaffenhet, att densamma skulle taga skada av att avverkningen fördelas på ett antal år. För att det skall kunna anses försvarligt att genom lagbestämmelser hindra en avverkning, som för ägaren är ekonomiskt fördelaktig, måste dock de olägenheter av social natur, som genom avverkningen skulle kunna uppstå, vara betydande. Sådana ölägenheter kunna — frånsett vid fall av osund spekulation — ej gärna föreligga, därest icke fråga är om avverkning i avsevärd skala. Av denna anledning kunde det förefalla, som om endast stora fastigheter eller fastighetskomplex skulle behöva inordnas under 10 §. Det må emellertid framhållas, att samma olägenheter kunna uppstå vid avverkning samtidigt å ett flertal smärre fastigheter med olika ägare som då omfattande avverkning företages å en större fastighet eller ett fastighetskomplex med gemensam ägare. Här må tillika betonas, att många ägare till smärre eller medelstora skogsfastigheter numera äro organiserade för tillvaratagande av sina intressen vid skogsavkastningens kommersiella tillgodogörande. I händelse en enhetlig avverkningspolitik skulle tillämpas kan det då tänkas inträffa, att en samtidig avverkning i stor skala företages i en viss trakt å en mängd smärre skogsfastigheter. Det kan möjligen ifrågasättas, huruvida icke den enskilde skogsägaren skall vara berättigad till gottgörelse av allmänna medel, om han av sociala skäl blir förbjuden att företaga en avverkning, som ur ekonomisk synpunkt är befogad. I de flesta fall torde dock, såsom redan tidigare antytts, de sociala och ekonomiska synpunkterna löpa samman, om man ser saken på något längre sikt. I åtskilliga fall lärer tillgodogörandet av den mogna skogen å en fastighet med riklig tillgång å sådan utan större olägenhet kunna fördelas över en viss tidrymd. Rationella genomhuggningar i äldre skogsbestånd medföra ej sällan en avsevärd värdetillväxt, samtidigt som möjligheterna till självföryngring stundom underlättas. Man bör också utgå från att skogsvårdsstyrelserna skola tillämpa sin rätt att meddela dispens enligt 10 § på sådant sätt, att olägenheterna för den enskilde skogsägaren av avverkningsrestriktionerna i samma paragraf i största möjliga mån undanröjas. Därvid måste emellertid beaktas, att ett av syftena med bestämmelsen är att hindra osund spekulation. Tillämpningen av 10 § i lagförslaget förutsätter, att skog, som icke är utvecklingsbar, i relativt stor omfattning förekommer å en fastighet. Förekomsten av fastigheter med sådant skogstillstånd, att 10 § kommer att få någon mera allmän tillämpning, torde emellertid vara begränsad; i samma mån som skogarnas sammansättning av olika ålders- och mogenhetsklasser blir järn-

135 nare, minskas betingelserna för denna bestämmelse liksom för 9 §. Exempel saknas dock icke på att en omfattande avverkning av äldre skog å större fastigheter lett till mycket kännbar minskning av sysselsättningsmöjligheterna för ortsbefolkningen. En annan omständighet, som i detta sammanhang bör beaktas, är att i vissa delar av Norrland de på skogsbruket grundade industrierna blivit så långt utbyggda, att genom råvarubrist produktionsinskränkningar redan vidtagits och risk föreligger för ytterligare driftsbegränsningar. Vid sådant förhållande ligger nära till hands att till det yttersta utnyttja befintliga råvarutillgångar. Genom ett alltför hårt anlitande av skogen kan skadan för framtiden bliva större än som varit nödigt. I fråga om tolkningen av stadgandet i 10 § må följande anföras. Avgörande för spörsmålet om en avverkning av skog, hänförlig under 10 §, må företagas utan tillstånd är, huruvida genom avverkningen en större rubbning i avkastningens ( = virkesavkastningens) jämnhet skulle uppkomma. Det är givetvis — såsom redan betonats — ej meningen att söka framtvinga en likformig avverkning varje år å de fastigheter, som beröras av bestämmelsen. Uttrycket »större rubbningar» innebär, att det skall vara fråga om betydande avvikelser från vad som motsvarar en någorlunda jämn, uthållig avverkning å fastigheten. I åtskilliga fall kan det vara lämpligt att endast företaga avverkning med vissa års mellanrum t. ex. vart femte eller tionde år eller, om skogen är avlägset eller i övrigt ogynnsamt belägen, ännu mera sällan. Om i dylika fall uttaget ej omfattar större kvantitet skog än som motsvarar den sedan föregående avverkning ackumulerade avkastningen eller däromkring, erfordras icke något tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Stadgandet i 10 § utgör självfallet ej heller hinder för en skogsägare att under en högkonjunktur eller eljest företaga större avverkningar än som kan anses normalt. Men så snart det rör sig om betydande avvikelser från den uthålliga avverkningen, måste skogsvårdsstyrelsens tillstånd inhämtas. Såsom tidigare framhållits, utgör bestämmelsen i 10 § icke något hinder mot avverkning, som är att hänföra till rationell gallring i utvecklingsbar skog. Då det gäller att bedöma, huruvida en avverkning i mogen skog överskrider vad som enligt 10 § är tillåtet, torde dock viss hänsyn böra tagas till all avverkning å fastigheten. Avverkningsregeln i 10 § hänför sig till en bestämd fastighet. Då två eller flera fastigheter ligga i sambruk, kan emellertid enligt 12 § i lagförslaget skogsvårdsstyrelsen förordna, att fastigheterna i avverkningshänseende må betraktas såsom en brukningsenhet. Därest sådant förordnande meddelats, kan avverkningen ett visst år koncentreras å en bestämd fastighet utan att tillstånd enligt 10 § behöver inhämtas, dock under förutsättning att den sammanlagda avverkningen å brukningsenheten ej alltför mycket avviker från vad som svarar mot en någorlunda jämn avkastning. Vad härefter angår förutsättningarna för erhållande av skogsvårdsstyrelsens tillstånd enligt 10 § i lagförslaget, må erinras om att — frånsett motverkande av osund spekulation — syftet med bestämmelsen i sagda paragraf är att förhindra avverkningar i så betydande omfattning, att de för framtiden

136 medföra kännbara ölägenheter för ortens befolkning eller de industriföretag, som äro beroende av skogen för sin råvaruanskaffning. Härav följer, att därest ej särskilda omständigheter föreligga, t. ex. osund spekulation med skogsfastighet, tillstånd till avverkning å enstaka, ej alltför stora fastigheter utan vidare bör beviljas. Överhuvud taget bör dispens meddelas så snart det är tydligt, att avverkningen ej kan medföra några uppenbara sociala olägenheter. I övriga fall ankommer det på skogsvårdsstyrelsen att, innan dispens meddelas, noga pröva, huruvida avverkningarna kunna förväntas medföra sådana verkningar, som nyss angivits. Skogsvårdsstyrelserna torde genom sina tjänstemän kunna erhålla kännedom angående omfattningen av avverkningarna i orterna och övriga relevanta förhållanden och med ledning därav bedöma hithörande frågor. Ett visst beaktande av avverkningarna å allmänna skogar i trakten bör därvid även ske, varför samråd med förvaltningsorganen för statsskogarna, de ecklesiastika skogarna, allmänningsskogarna m. fl. bör äga rum. Skogsstyrelsen utgår från att sagda organ skola i mån av möjlighet ställa erforderliga uppgifter till skogsvårdsstyrelsernas förfogande. Givet är att, därest en skog skulle taga skada av att kvarstå längre, tillstånd till omedelbar avverkning skall lämnas. Likaså bör skogsvårdsstyrelsen bevilja avverkningstillstånd, då en skog är så olämpligt belägen, att en avverkning ej kan bliva lönande, med mindre den företages i mycket stor skala. Skogsvårdsstyrelsen kan stundom komma att ställas inför svåra avgöranden t. ex. då det gäller att avväga, om eller i vad mån en industris virkesbehov skall få tillgodoses på bekostnad av ortsbefolkningens möjligheter till arbete i skogen. Ett ställningstagande i dylika angelägenheter lärer underlättas genom samråd med andra myndigheter. Genom att skogsvårdsstyrelsens tillstånd erfordras beträffande varje fastighet, vara avverkning skall företagas i större utsträckning än som är medgivet enligt 10 §, har skogsvårdsstyrelsen möjlighet att förhindra mera omfattande avverkningar å spekulationsfastigheter. Då ansökan om avverkningstillstånd enligt 10 § inkommer till skogsvårdsstyrelsen från ägaren av en nyförvärvad fastighet, bör skogsvårdsstyrelsen noga undersöka, huruvida fastigheten kan antagas hava förvärvats i spekulationssyfte. O m ' s å är förhållandet, bör tillstånd till avverkning icke lämnas, med mindre skogen skulle taga skada genom ett uppskov med avverkningen. Beträffande den tid, under vilken uppskov med avverkning, som är beroende av skogsvårdsstyrelsens tillstånd enligt 10 §, bör äga rum, hänvisas till vad för motsvarande fall anförts under 9 §. Det har invänts, att skogsvårdsstyrelsens kontroll över att stadgandet i 10 § efterleves torde stöta på stora svårigheter. Beträffande fastigheter av mera begränsad areal, hänförliga under ifrågavarande bestämmelse, lärer övervakningen knappast vara särskilt besvärlig. Svårigheterna bliva emellertid större, då en fastighet eller brukningsenhet är av den storleksordning, att skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän ej genom okulär besiktning kunna erhålla en uppfattning om skogstillgången för att därigenom bedöma avkastningsmöjligheterna. Då det är fråga om stora skogsområden, som enligt 12 § skola

137 behandlas såsom en enhet, torde skogsvårdsstyrelsen i samband med förordnande enligt sistnämnda paragraf kunna påfordra, att ägaren företer åtminstone en enkel uppskattning av virkeskapitalets storlek och beskaffenhet. Med ledning därav lärer skogsvårdsstyrelsen kunna bedöma, om en avverkning planlagts i strid mot 10 §. Något långtgående krav synes detta ingalunda innebära, då man torde kunna förutsätta, att ingen välskött skogsförvaltning av förevarande storleksordning är i avsaknad av närmare uppgifter rörande skogens kubikmassa, tillväxt m. m. Stadgandet i 10 g gäller för varje enstaka fastighet, därest icke förordnande enligt 12 § meddelats. Endast mera sällan torde en särskild fastighet vara så stor, att skogsvårdsstyrelsens kontroll enligt 10 § skulle möta större svårigheter. Jämväl här må för övrigt framhållas, att skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän torde kunna skaffa sig ganska god överblick beträffande de väntade avverkningarna i en viss trakt. På ett relativt tidigt stadium borde det därför komma att visa sig, om avverkningarna i orten tendera att bliva av sådan betydande omfattning, att verkliga olägenheter av social natur därav skulle uppstå. Invändningar hava också framställts om att skogsvårdsstyrelserna ej alltid skulle besitta nödig sakkunskap för bedömande av hushållningen med landets stora skogsinnehav. Gentemot detta må framhållas, att i den mån sådan sakkännedom ej finnes representerad inom styrelserna, dessa äro oförhindrade att inhämta utlåtande från kompetenta personer eller institutioner. De frågor beträffande dessa skogar, som enligt 10 § i lagförslaget kunna komma under skogsvårdsstyrelsens bedömande, torde för övrigt i allmänhet bliva av den natur, att praktiskt förstånd och gott omdöme betyder mera än särskild fackkunskap. I detta sammanhang vill skogsstyrelsen framhålla och understryka ett uttalande av 1936 års skogsutredning angående skogsvårdsstyrelsernas sammansättning. Sålunda ansåg utredningen angeläget, att skogsvårdsstyrelserna bleve representativa för skilda former av enskilt skogsbruk i så måtto, att inom styrelserna företräddes de i orten förekommande större kategorierna enskilda skogsägare. 1 Liknande synpunkter hava även framförts av 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning. 2 En dylik lämplig sammansättning hava skogsvårdsstyrelserna nu icke alltid. I betraktande av de skogsvårdsstyrelserna nytillkommande uppgifter, som här föreslås, torde angelägenheten av en allsidig representation inom styrelserna ytterligare framträda. Möjlighet att i sista hand tillgodose ett skäligt avvägande av skogsägareintressena i skogsvårdsstyrelserna tillkommer Kungl. Maj:t. 3 Avverkning i uppenbar strid mot bestämmelsen i 10 § medför ansvar enligt 47 §. 1

1936 års skogsutrednings betänkande nr 2 s. 260. 1944 års skogsvårdsst.yrelseutrednings betänkande s. 33. 3 Jfr proposition nr 126 till 1946 års riksdag s. 22.

138 11 §. I n s k r ä n k n i n g i av b e s t ä m m e l s e r n a b e t r ä f f a n d e viss

tillämpligheten i 9 o c h 10 § § avverkning

Skogsstyrelsen. Såsom redan förut omnämnts är enligt 11 § i lagförslaget sådan avverkning i utvecklingsbar skog, som är att anse såsom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring, tillåten utan hinder av bestämmelserna i 9 och 10 §§. Ur skogsvårdssynpunkt ligger det vikt uppå, att den utvecklingsbara skogen i rätt tid behandlas med rationella gallringar. Underlåtenhet att med väl avvägda intervaller gallra skogen hindrar beståndets ändamålsenliga utveckling och försämrar det ekonomiska resultatet av virkesproduktionen. Även om virkeskapitalet i ett skogsbestånd tillfälligt nedbringas genom en gallring, åstadkommer åtgärden en ökad värdetillväxt å det kvarvarande beståndet och förbättrar i övrigt betingelserna för den fortsatta virkesproduktionen, så att den av huggningen förorsakade minskningen i virkesförrådet mer än väl relativt snabbt kompenseras. Varje gallring är närmast att betrakta som en ganska hastigt verkande förbättringsåtgärd. Det synes därför vara oriktigt, att de avverkningsrestriktioner, som syfta till att reglera hushållningen med skogen, skola föranleda någon begränsning av rätten att utföra rationella gallringar. Det kan givetvis tänkas inträffa, att en i ett sammanhang företagen genomgallring av hela stödskogen å en fastighet, där skogen i många år fått stå orörd, kan få till följd, att fastigheten för någon kortare tid framåt kommer att sakna erforderlig tillgång å arbetsmöjligheter i form av skogsavverkning. Då emellertid dylika fall torde vara sällsynta samt gallringen snart medför ökad arbetstillgång i skogen, synes det vara till fördel för fastigheten att kravet på stödskogens skyddande härvidlag får vika för skogsvårdsintresset. Vad nu sagts äger jämväl i tillämpliga delar avseende å skogar, som äro att hänföra under 10 § i lagförslaget. 12 §. S a m m a n f ö r a n d e a v f l e r a fastigheter till en e n h e t i a v v e r k n i n g s hänseende Skogsstyrelsen. I förevarande paragraf har föreskrivits, att skogsvårdsstyrelsen efter ansökan äger förordna att, i den utsträckning så prövas lämpligt, två eller flera fastigheter må vid avverknings företagande behandlas såsom en enhet. Sådan brukningsgemenskap må dock av skogsvårdsstyrelsen hävas, då någon av fastigheterna, utan att de samlas å en hand, övergår till ny ägare, som ej förut deltager i gemenskapen. Ifrågavarande bestämmelse, som i huvudsak överensstämmer med stadgandet i 7 § 4 mom. i 1932 års lappmarkslag, har tillkommit för att öka möjligheterna för skogsägarna att bedriva sina avverkningar på ett rationellt, ekonomiskt sätt. Genom att lagförslagets bestämmelser om inskränkningar i avverknings-

139 rätten med hänsyn till skogshushållningens krav äro knutna till fastigheten kunna olägenheter lätt uppkomma, då flera fastigheter ligga i sambruk. Ägaren av flera närbelägna fastigheter skulle bliva tvingad att fördela årsavverkningarna på varje fastighet. Genom stadgandet i 12 § vinnes större rörlighet i avverkningarna, så att dessa vid behov kunna koncentreras till viss trakt eller viss flottled eller bilväg, varigenom en kostnadsbesparing kan ernås. Någon begränsning i fråga om dylik gemensam avverkning har icke gjorts med hänsyn vare sig till fastigheternas belägenhet eller till ägaren. Förordnande enligt 12 § kan sålunda meddelas beträffande fastigheter, som ägas av ett bolag och dettas dotterbolag. Det bör ej heller vara uteslutet att genom något slags samordnande genomföra en rationalisering av avverkningarna å bondeskogarna inom ett visst område. Enligt 10 kap. 5 § jorddelningslagen må för skifteslag gemensam skogsmark vid laga skifte avsättas till gemensamhetsskog för att förvaltas till delägarnas gemensamma nytta. Jämlikt samma lagrum kunna delägare i skifteslag även träffa förening om att den å deras ägolotter belöpande skogsmarken eller viss del därav skall avsättas till gemensamhetsskog. Skogsmark, som avsatts till gemensamhetsskog, torde utan särskilt förordnande böra betraktas såsom en brukningsenhet. Bildandet av brukningsenheter enligt 12 § bör givetvis icke få drivas så långt, att därigenom allvarliga rubbningar kunna uppstå i tillgången å arbetstillfällen för befolkningen i orten. Brukningsenheternas omfattning bör sålunda avvägas med tanke härå. Uttrycket »i den utsträckning så prövas lämpligt» syftar på att den sammanförda arealen ej bör bliva av den storleksordning, att olägenheter av nyss angivet slag lätt kunna uppstå. Såsom framgår av 15 § 2 mom. i lagförslaget skall förordnande enligt 12 § gälla för viss tid, högst tio år. Skogsvårdsstyrelsen äger också i samband med förordnandet meddela de föreskrifter, som kunna anses påkallade. Såsom förut påpekats torde det vara lämpligt att skogsvårdsstyrelsen, innan sådant förordnande meddelas beträffande större brukningsenheter, påfordrar, att ägaren tillhandahåller närmare uppgifter rörande skogstillgångarna på de fastigheter, som beröras av åtgärden. Stadgandet i 12 § kominer att bliva tillämpligt å skogar, som äro hänförliga under 9 och 10 §§. Sambrukade fastigheter, vara tillgången på skog ej överstiger fastigheternas husbehov, betraktas enligt 8 § i förslaget såsom en enhet i avverkningsavseende, utan att ansökan därom behöver göras enligt 12 §. Särskilt för bolagen torde det vara angeläget att få sina skogar i en trakt sammanslagna till en brukningsenhet. Även jordbruksfastigheterna i vårt land bestå emellertid i stor utsträckning av två eller flera jordregisterenheter. Ofta möter det svårigheter att få till stånd en sammanläggning av dessa enheter till en fastighet, även om de under lång tid legat i sambruk. Om flera särskilda jordbruksfastigheter brukas tillsammans, torde det mången gång vara önskvärt, att fastigheterna jämväl i avverkningshänseende betraktas såsom en brukningsenhet. Det kan eljest inträffa, att olika avverkningsregler bliva gällande för skilda delar av en och samma brukningsenhet. Förordnande enligt 12 § bör icke meddelas, med mindre det kan antagas,

140 att brukningsgemenskapen skall bliva bestående för framtiden. Avverkningen å en enskild, i brukningsenheten ingående fastighet kan ju, om en sammanslagning kommit till stånd, drivas längre än som vore lämpligt, därest fastigheten skulle brukas för sig. Har förordnande enligt 12 § meddelats, måste, med hänsyn till att oförutsedda händelser kunna inträffa, möjlighet finnas att få brukningsgemenskapen hävd, där någon av fastigheterna, utan att de samlas å en hand, övergår till ny ägare, som ej förut deltager i gemenskapen. Det skulle kunna invändas, att försök möjligen komme att göras att använda anordningen med brukningsgemenskap som en utväg att exploatera skogskapitalet på en fastighet för att därefter realisera densamma. Gentemot detta kan framhållas, att det endast är den icke utvecklingsbara skogen, som beröres av ett förordnande enligt 12 §. Vidare meddelas sådant förordnande ej för längre tid än tio år varje gång, varjämte skogsvårdsstyrelsen, om anledning därtill skulle föreligga, innan förordnande om brukningsgemenskap utfärdas, kan avfordra fastighetsägaren en förklaring om att denne har för avsikt låta gemenskapen bliva bestående. Därest förändringar i äganderätten till någon av de sammanförda fastigheterna inträda, kan för övrigt skogsvårdsstyrelsen när som helst häva gemenskapen. 13 §. R e g l e r i n g a v a v v e r k n i n g e n f a s t i g h e t e r , s o m b e s v ä r a s nv skogsfångsservitut

å

Nuvarande förhållanden. Genom lag den 26 juni 1936 (nr 380) infördes i 4 och 5 §§ av 1923 års skogsvårdslag bestämmelser om avverkning å fastighet, som besväras av servitut, innefattande rätt till skogsfång. I 4 § 3 mom. stadgas beträffande avverkning av yngre skog följande: »Besväras fastighet av servitut, som innefattar rätt till skogsfång, och kan planlagd eller påbörjad avverkning, som icke avser tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov eller från fastigheten upplåten rätt till husbehovsfång, befaras medföra ,att servitutet icke kan i avsedd utsträckning begagnas eller — där fråga är om servitut, som uppkommit före den 1 januari 1923 — att servitutets begagnande i avsedd utsträckning nödvändiggör, att yngre skog tages i anspråk utöver vad som erfordras för ändamålsenlig gallring eller eljest överensstämmer med en god skogsvård, äger skogsvårdsstyrelsen, där servitutshavarens rätt finnes klar, beträffande avverkningen meddela de föreskrifter eller göra de inskränkningar, som av förhållandena påkallas.» I 5 § 1 mom. tredje stycket föreskrives, att därest i äldre skog företagen avverkning, som i 4 § 3 mom. sägs, kan befaras medföra, att skogsfångsservitut ej kan i avsedd utsträckning begagnas eller att servitutets begagnande i avsedd utsträckning nödvändiggör, att äldre skog tages i anspråk i sådan omfattning, att fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden, vad i 4 § 3 mom. är stadgat skall äga motsvarande tillämpning.

141 I p r o p o s i t i o n n r 131 till 1936 å r s riksdag, vilken p r o p o s i t i o n låg till g r a n d för n y s s n ä m n d a b e s t ä m m e l s e r i skogsvårdslagen, a n f ö r d e departementschefen:1 Det stora flertalet servitut avseende skogsfång och mulbete torde hava till ändamål att komplettera mindre jordbrukslägenheter, vilka icke inom det egna området hade tillräcklig tillgång på skog och bete. Ägarna av dessa lägenheter vore sålunda merendels för sin utkomst i hög grad beroende av servituten. Det torde vara ett socialt intresse av icke ringa vikt, att en dylik servitutshavare kunde på ett tillfredsställande sätt skydda sig mot intrång från ägarens av den tjänande fastigheten sida. Vad särskilt skogsfångsservituten beträffade torde det vara uppenbart, att med den intensitet, varmed skogsbruket numera i allmänhet bedreves, avverkningar i stor utsträckning företoges, vilka äventyrade eller i allt fall försvårade eller minskade möjligheterna för servitutens tillgodogörande. I detta sammanhang hänvisade departementschefen till följande uttalande av sociala jordutredningen i betänkande den 15 december 1943 med förslag till lagstiftning angående skogsfångs- och mulbetesservitut: Vid handhavande av sina befogenheter enligt 4 och 8 §§ skogsvårdslagen kunde skogsvårdsstyrelse i allmänhet icke taga hänsyn till den rätt till skogsfång, som tillkomme innehavare av servitut, då befintligheten av sådana i allmänhet vore för skogsvårdsstyrelsen obekant. Fall kunde därför uppenbarligen förekomma, då, utan att ingripande från skogsvårdsstyrelsens sida vore möjligt, avverkning företoges i sådan omfattning, att servitutshavares rätt till husbehovsvirke därefter icke kunde tillgodoses, eller i varje fall i sådan omfattning, att sedan servitutshavare tillgodogjort sig sin rätt till skogen, något husbehovsvirke icke längre kunde utfås för den tjänande fastigheten eller därmed sambrukad fastighet. Det vore önskvärt, att en bestämmelse infördes, enligt vilken servitutshavare kunde genom hänvändelse till myndighet i tid få avverkningen å den tjänande fastigheten så reglerad, att servitutet icke komme att äventyras. Ur skogsvårdssynpunkt vore det lämpligt, ifall avverkningen kunde regleras vid sådan tidpunkt, att för skogsservitutets tillgodoseende icke behövde användas vare sig yngre skog i större utsträckning än som vore erforderligt för dess ändamålsenliga gallring eller äldre skog i så stor utsträckning, att den tjänande fastigheten därigenom komme att lida brist på erforderlig husbehovsskog. Departementschefen a n f ö r d e för egen del v i d a r e : Såsom sociala jordutredningen funnit, vore bestämmelserna i skogsvårdslagen icke ägnade att i erforderlig utsträckning tillgodose servitutshavarnas intressen. En ökad möjlighet för skogsvårdsstyrelse att ingripa mot för servitutshavaren ofördelaktiga avverkningar syntes betingad av ett viktigt allmänt intresse. Det syntes dock skäligt, att skogsvårdsstyrelsens berörda befogenhet att ingripa icke finge riktas mot annan avverkning än sådan, som skedde till avsalu. Någon begränsning utöver vad för närvarande gällde beträffande avverkning för tillgodoseende av den tjänande fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov eller från den tjänande fastigheten upplåten rätt till husbehovsfång borde alltså icke stadgas. Skogsvårdsstyrelsen borde tillerkännas rätt att ingripa även utan ansökan från servitutshavarens sida, enär de föreslagna bestämmelserna avsåge ej blott att skydda vederbörande servitutshavares rätt utan även att tillgodose i skogsvårdslagen berörda allmänna intressen. Skogsvårdsstyrelserna torde genom sin allmänna verksamhet och organisation, särskilt genom hos dem anställda länsskogvaktare och andra lokala tjänstemän samt de i 5 § skogsvårdsstyrelseförordningen omförmälda skogsvårdskommittéerna, hava möjlighet att utan större svårighet få kännedom om förefintliga skogsfångsservitut. I anslutning till förenämnda syfte med förslaget torde därjämte nyssberörda befogenhet böra bestämmas att avse meddelande av de föreskrif1

Propositionen s. 13 ff.

142 ter eller vidtagande av de inskränkningar i fråga om avverkningen, som av omständigheterna påkallades. Ett i ett flertal yttranden framställt önskemål om sådan lagändring, att den tjänande fastighetens ägare finge möjlighet att påkalla utsyning genom skogsvårdsstyrelsens försorg vid avverkning på grund av servitut, hade departementschefen icke ansett vara av beskaffenhet att kunna i detta sammanhang tillgodoses. F r a m s t ä l l d a önskemål. Länsjägmästaren y t t r a n d e till skogsstyrelsen a n f ö r t :

i Västernorrlands

län h a r i ett

Skogsfångs- och mulbetesservitut förekomme inom Västernorrlands län till mycket stort antal. En för några år sedan verkställd undersökning inom vissa delar av länet hade givit vid handen, att, därest de undersökta delarna vore representativa för hela länet, servitutsrätterna i länet skulle uppgå till närmare 10 000 stycken med ett sammanlagt värde av flera millioner kronor. Servituten vore fördelade på sådant sätt, att de utgjorde en allvarlig fara för skogsbruket å de fastigheter, som berördes därav. Ju mindre skogsmarksarealen och virkesförrådet vore på den tjänande fastigheten, desto större vore faran för skogens ödeläggelse vid servitutets utnyttjande. Då den tjänande fastigheten vore av ringa storlek, tävlade ofta fastighetens ägare med servitutshavaren om att taga ut skogen, allt eftersom träden nådde användbara dimensioner, utan att trädens ekonomiska mognad avvaktades. Skogsvårdslagen skyddade icke under alla förhållanden mot en sådan underminering av en fastighet, ehuru fastigheten vid förnuftig behandling av skogsförrådet borde kunna tillgodose både ägarens och servitutshavarens behov. •— Skogsfångsservituten vore ofta inskränkta till rätt att hämta ved till bränsle. Den befogenhet, som tidigare ansetts tillkomma den härskande fastighetens ägare, nämligen att efter eget skön och oberoende av sortiment uttaga sitt vedbehov från skogen på den tjänande fastigheten, syntes icke lagligen grundad. Förr i tiden, då allt virke haft lågt rotvärde, hade uttag av det ena eller andra sortimentet för bränsleändamål icke haft någon större betydelse för den tjänande fastigheten. Nu vore emellertid förhållandet ett helt annat. Det angivna ändamålet måste tillerkännas avgörande betydelse för rättighetens innehåll, så länge lämpligt vedämne funnes att tillgå på den upplåtna skogsmarken. Den härskande fastighetens ägare vederfares icke något förfång genom en sådan rättsutveckling. — För avhjälpande av de olägenheter, som vore förenade med rådande förhållanden, hade man företrädesvis använt sig av utbrytning av servituten. Utbrytning av ett skogsfångsservitut kunde emellertid knappast någonsin verkställas på sådant sätt, att full rättvisa åstadkommes mellan ägarna till den tjänande och den betjänta fastigheten. — Därest överenskommelse mellan intressenterna ej kunde träffas rörande servitutets fortbestånd och begagnande samt utbrytning icke lämpligen kunde ske, borde servitutets utnyttjande på endera partens begäran göras beroende av utsyning genom skogsvårdsstyrelsen för att bl. a. förhindra förstörelse av vidtagna beståndsvårdsåtgärder. Därigenom skulle visserligen den av skogsvårdsstyrelsen anlitade förrättningsmannen mången gång nödgas taga ställning till frågan rörande servitutets innebörd. En sådan uppgift vore emellertid icke vanskligare än bedömandet av andra avtal om rätt till skog, som så gott som dagligen tillkomme skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare. Om parterna vore av olika mening, finge de hänvisas att ordna sitt mellanhavande på annat sätt, eventuellt genom rättegång. Härigenom vunnes i allt fall önskvärd klarhet, så att skogen ej i onödan behövde sitta emellan. Skogsstyrelsen. B e t r ä f f a n d e fastighet, v i l k e n b e s v ä r a s a v servitut, s o m i n n e f a t t a r r ä t t till skogsfång, s t a d g a s i 13 § a v s k o g s s t y r e l s e n s lagförslag, att skogsvårdstyrelsen, då s k ä l därtill ä r o , efter f r a m s t ä l l n i n g av fastig-

143 hetens ägare eller ägaren av den egendom, till vars förmån servitutet gäller, äger föreskriva, att avverkning av skog å förstnämnda fastighet eller viss del därav ej må ske annorledes än efter anvisning av skogsvårdsstyrelsen. Då det kan befaras, att en påbörjad eller planlagd avverkning kan medföra, att servitutet ej kan i avsedd utsträckning begagnas, äger skogsvårdsstyrelsen, ändå att framställning därom ej skett, meddela föreskrift, varom nyss sagts. De allmänna avverkningsreglerna i skogsstyrelsens lagförslag hava ju till syfte att åstadkomma en förbättring av skogstillståndet och skogsskötseln å de fastigheter, som beröras av lagförslaget. Härigenom torde jämväl efter hand ökade möjligheter uppkomma för en servitutshavare att å den tjänande fastigheten utbekomma den skog, vartill han på grund av servitutsrätten är befogad. Å andra sidan innebära avverkningsreglerna i förslaget större inskränkningar i rätten att avverka skog än enligt nu gällande skogsvårdslag. Det torde därför alltjämt föreligga behov av särskilda regler angående avverkning av skog å fastigheter, som besväras av servitut, så att skogsvårdsstyrelsen får möjlighet att ingripa mot avverkningar, som kunna äventyra servitutets begagnande i avsedd utsträckning. Skogsvårdsstyrelsen bör, i likhet med vad för närvarande är förhållandet, hava rätt att ingripa även utan framställning från servitutshavarens sida, då en planlagd eller påbörjad avverkning å den tjänande fastigheten kan befaras medföra, att servitutet ej kan i avsedd utsträckning begagnas. Det synes nämligen vara ett allmänt intresse, att servitutshavarens rätt icke äventyras genom olämplig avverkning. I allmänhet torde visserligen skogsvårdsstyrelsen få kännedom om planerande eller påbörjande av en dylik avverkning genom en anmälan från servitutshavaren. Men det är ingalunda säkert, att denne alltid förstår att bedöma, när en avverkning tenderar att bliva av den omfattning, att den kan komma att göra intrång i hans rätt. Sålunda kan det ofta vara svårt för en utomstående att avgöra vad som utgör den tjänande fastighetens husbehovsskog eller stödskog. Skogsvårdsstyrelsens rätt att ingripa ex officio bör dock vara begränsad till sådana fall, då genom en planerad eller påbörjad avverkning fara för intrång i servitutsrättens utövande kan anses föreligga. Ett ingripande i andra fall synes böra vara beroende av anmälan från servitutshavarens sida. Skogsvårdsstyrelsens ingripande enligt 13 § andra punkten i lagförslaget får, i motsats till vad härutinnan gäller i 4 § 3 mom. skogsvårdslagen, ske även vid avverkning till husbehov. Den främsta anledningen härtill är, att husbehovsavverkningen i förslaget är underkastad samma awerkningsregler med hänsyn till skogsvårdens krav som saluavverkning. Om avverkning av husbehovsvirke sker på ett förståndigt sätt, kan ofta jämväl servitutshavarens virkesbehov bliva tillgodosett, medan en olämplig husbehovsavverkning onödigtvis kan få till påföljd, att servitutet ej kan i avsedd utsträckning begagnas. Enligt 13 § första punkten i skogsstyrelsens lagförslag kan efter framställning av servitutshavaren skogsvårdsstyrelsen ingripa och meddela före-

144 skrifter beträffande avverkningen av skog å den tjänande fastigheten, även om någon avverkning icke påbörjats eller planlagts. Såsom villkor har angivits, att det skall finnas skäl därtill. Skogsvårdsstyrelsens ingripande på servitutshavarens begäran bör icke äga rum, med mindre dennes intresse av att få till stånd en reglering av avverkningen å den tjänande fastigheten får anses väga tyngre än ägarens av sistnämnda fastighet anspråk på att själv få sköta sin skog. Uttrycket »då skäl därtill äro» förutsätter, att en märkbar olägenhet skulle uppstå för servitutshavaren, därest ej ett ingripande skedde från skogsvårdsstyrelsens sida. Denna olägenhet torde i allmänhet bestå antingen däri, att servitutshavaren ej kan få ut den skog, vartill han är berättigad, eller i att utövandet av servitutsrätten stöter på onödiga svårigheter. Ofta kan virkestillgången å den tjänande fastigheten vara så ringa, att avverkning av skog måste ske med stor försiktighet, därest såväl den tjänande fastighetens som servitutshavarens husbehov skall kunna tillgodoses. Om den tjänande fastighetens avverkningsmogna virkesförråd överstiger det egna husbehovet, är fastighetens ägare oförhindrad att enligt lagförslagets allmänna avverkningsregler företaga saluavverkning av överskottsvirket, även om därigenom servitutshavarens rätt skulle äventyras. Då en avverkning kan ske så hastigt, att ett ingripande enligt 13 § andra punkten kan komma för sent, synes det angeläget, att skogsvårdsstyrelsen efter framställning från servitutshavaren h a r möjlighet ingripa på ett så tidigt stadium, att en skada genom olämplig avverkning förebygges. Även om tillgångarna på skog å den tjänande fastigheten äro fullt tillräckliga för tillgodoseende av servitutshavarens rätt, kan det inträffa, att den tjänande fastighetens ägare onödigtvis försvårar servitutshavarens virkesuttag t. ex. genom att fälla all enligt de allmänna avverkningsreglerna uttagbar skog å den del av fastigheten, som ligger lämpligast till för servitutshavaren. Om varken skogliga skäl påkalla en så långt gående avverkning å denna del av fastigheten eller den tjänande fastighetens ägare har någon särskild fördel av att avverkning sker på detta sätt, bör servitutshavaren kunna påfordra, att skog för hans behov får kvarstå å sådan plats på den tjänande fastigheten, som icke ligger alltför ogynnsamt till för servitutshavaren. Enligt 13 § första punkten i förslaget kan skogsvårdsstyrelsen även efter framställning av den tjänande fastighetens ägare utfärda föreskrifter beträffande avverkningen å fastigheten, då skäl därtill föreligga. Visserligen stadgas i 4 § första stycket lagen om servitut, att vid begagnande av servitut skall så förfaras, att icke därigenom den fastighet, som av servitutet besväras, mer än nödigt betungas. Men det torde säkerligen förekomma fall, då servitutshavaren medvetet eller omedvetet bryter mot denna regel. En servitutshavare har ju ej samma intresse som den tjänande fastighetens ägare att vid avverkningen iakttaga, att skogsvårdskraven bliva fullt tillgodosedda. Servitutshavaren strävar nog i allmänhet efter att kunna uttaga sitt husbehovsvirke på ett sätt, som blir mest bekvämt och billigt för honom själv, varvid många gånger onödig skadegörelse vållas å skogen. Skogsvårdsintresset hos den tjänande fastighetens ägare kan också lätt komma att slappna, om servituts-

145 havaren ej kan förmås att följa de av ägaren uppdragna riktlinjerna för skogsskötseln. Icke så sällan torde förlust tillskyndas den tjänande fastighetens ägare genom att servitutshavaren uttager dyrbarare gagnvirke till bränsle eller underlåter att därtill använda skadade eller eljest mindervärdiga träd. I nu nämnda fall skulle väl rättelse kunna vinnas genom rättegång mot servitutshavaren, men i allmänhet torde den tjänande fastighetens ägare draga sig för att låta saken gå till rättegång, därest ej servitutshavaren gjort sig skyldig till en mera grov kränkning. Ägaren till den tjänande fastigheten har jämlikt 4 § andra stycket lagen om servitut möjlighet att erhålla domstols förordnande om begränsning för viss tid eller tillsvidare av skogsfångsservituts utövning till en del av fastigheten, då fördel därav kan beredas utan förfång för den härskande fastigheten. Denna bestämmelse torde emellertid hava en ganska begränsad tilllämpning och medför i varje fall betydligt större omgång och kostnad för den tjänande fastighetens ägare än en hänvändelse till skogsvårdsstyrelsen enligt 13 § lagförslaget. I de delar av Norrland, särskilt Västernorrlands län, där skogsfångsservitut äro mest allmänt förekommande, är ofta tillgången på skog å de tjänande fastigheterna så ringa, att avverkningen måste ske på ett mycket ändamålsenligt sätt för att de tjänande fastigheterna ej skola behöva lida brist på husbehovsvirke eller stödskog, om servitutshavarnas rätt skall kunna tillgodoses. Att de tjänande fastigheterna icke genom en olämplig avverkning berövas tillgången på husbehovsskog och stödskog eller eljest lida onödigt intrång genom servitutet, torde vara ett lika stort allmänt intresse som att ej servitutshavarnas rätt äventyras. När ägaren av en tjänande fastighet begär skogsvårdsstyrelsens ingripande enligt 13 § första punkten, drabbas han ju också själv av skogsvårdsstyrelsens föreskrifter. Häri torde ligga en garanti för att fastighetsägaren ej i onödan hänvänder sig till skogsvårdsstyrelsen. Fastighetsägaren måste dock förebringa godtagbara skäl för sin framställning, därest denna skall bifallas. Då ett ingripande av skogsvårdsstyrelsen enligt 13 § i förslaget äger rum, skall skogsvårdsstyrelsen föreskriva, att avverkning å den tjänande fastigheten eller viss del därav ej får ske annorledes än efter anvisning av skogsvårdsstyrelsen. Anvisningarna kunna vara av olika beskaffenhet, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Under vissa förhållanden kan det vara lämpligt att föreskrift lämnas om att ingen avverkning å den tjänande fastigheten får ske annorledes än efter utsyning av skogsvårdsstyrelsen. I allmänhet torde det emellertid kunna räcka med mindre långtgående föreskrifter. Ofta kan det vara tillfyllest med en föreskrift om att servitutshavaren eller den tjänande fastighetens ägare ej får avverka skog å ett visst område av fastigheten, att vissa träd skola vara skyddade för avverkning, att till bränsle endast får uttagas skadad eller eljest mindervärdig skog eller att servitutshavaren ej får tillgodogöra sig träd över en viss dimension. För tryggande av servitutshavarens rätt lärer det i många fall vara tillräckligt, att en viss skogstrakt eller vissa träd därstädes förbehållas servitutshavaren under 10—467510.

146 en längre eller kortare tid. Såsom en allmän regel torde böra gälla, att föreskrifterna ej göras mera omfattande än som är nödigt. Skogsstyrelsen har med hänsyn till formuleringen av 13 § i lagförslaget icke ansett nödigt bibehålla det i 4 § 3 mom. 1923 års skogsvårdslag förekommande uttrycket »där servitutshavarens rätt finnes klar». Detta uttryck avser att markera, att servitutshavarens rätt icke skall skyddas mot avverkning, som företages av avverkningsrättsinnehavare, vilkens rätt enligt vanliga civilrättsliga regler äger företräde framför servitutsrätten. Det torde vara uppenbart, att föreskrifterna i en skogsvårdslag icke äro avsedda att hava någon inverkan på den inbördes företrädesrätten mellan olika innehavare av rättigheter att avverka skog. Uttrycket »då skäl därtill äro» i 13 § lagförslaget ger ju skogsstyrelsen möjlighet att pröva alla omständigheter, som kunna inverka på servitutshavarens behov av skydd, således även frågan om servitutshavarens rätt är klar. 1 4 §. A v v e r k a r e s r ä t t a t t p å k a l l a y t t r a n d e av s k o g v å r d s s t y r e l s e n r ö r a n d e en p l a n lagd eller påbörjad avverknings laglighet Skogsstyrelsen. I förevarande paragraf, som i stort sett är likalydande med 6 § i 1923 års skogsvårdslag, stadgas, att om någon med hänsyn till av honom planlagd eller påbörjad avverkning vill påkalla yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida viss skog är att anse såsom utvecklingsbar eller huru avverkning bör företagas utan att stadgandena i 6—10 §§ bliva överträdda, han därom äger göra skriftlig ansökan hos skogsvårdsstyrelsen. Avverkning, som företages i överensstämmelse med sådant yttrande, är att anse såsom laglig. Ett yttrande enligt 14 § är bindande för skogsvårdsstyrelsen såtillvida, som en avverkning, företagen inom de i yttrandet angivna gränserna, är att anse såsom laglig. Däremot är skogsvårdsstyrelsens yttrande ej bindande för skogsägaren, ty denne får anses vara oförhindrad att företaga avverkning efter eget gottfinnande, om han blott håller sig inom ramen för vad som är tillåtet enligt lagförslagets avverkningsbestämmelser. Att ett yttrande enligt 14 § i förslaget ej kan vara bindande för skogsägaren framgår jämväl därav, att yttrandet ofta har formen av en stämpling eller annan anvisning. En stämpling kan ju företagas på många olika sätt, av vilka det ena ej behöver hava nämnvärt företräde framför det andra. En annan sak är emellertid, att därest skogsvårdsstyrelsens yttrande enligt 14 § ej följes vid en avverkning, skogsvårdsstyrelsen måhända anser sig böra ingripa enligt 16 eller 17 §. Har en stämpling ägt rum, uppstår ofta rötskada i de stämplade träden, om de ej avverkas inom viss tid. Det kan därför finnas anledning för skogsvårdsstyrelsen att noga kontrollera de avverkningar, som företagas i strid mot ett yttrande enligt 14 §.

147 Som skogsvårdsstyrelsens yttrande icke är bindande för skogsägaren, får yttrandet ej överklagas. Detta kan visserligen synas vara till nackdel för en skogsägare, som anser yttrandet vara felaktigt. Men å andra sidan medför avsaknaden av klagorätt den fördel, att skogsägaren icke, såsom eljest skulle varit förhållandet, är tvungen överklaga yttrandet för att icke vara bunden av detsamma vid utövandet av sin förfoganderätt över skogen. Om yttrandet finge överklagas, skulle det möta utomordentliga svårigheter för besvärsmyndigheten att avgöra, huruvida yttrandet skulle fastställas eller ändras. Under alla förhållanden skulle erfordras ett syneförfarande i samband med varje överklagande. Att skogsvårdsstyrelsens yttrande icke är bindande för skogsägaren får också till följd, att brott mot föreskrift enligt 14 § icke i och för sig kan föranleda ansvar eller avverkningsförbud. 1 Ett yttrande enligt 14 § skall jämlikt 15 § 2 mom. i förslaget gälla viss tid, högst tio år. Yttrandet bör dock i allmänhet ej omfatta för lång tid, enär i annat fall förutsättningarna för, huruvida skogen är att anse såsom utvecklingsbar, under giltighetstiden kunna ändras. Ett yttrande enligt 14 § kan påkallas ej blott av ägaren till skogsmarken utan även av nyttjanderättshavare och innehavare av avverkningsrätt. Den, som begär dylikt yttrande, bör givetvis kunna visa sig berättigad att verkställa den ifrågasatta avverkningen. En person, som endast uppger sig spekulera på marken eller avverkningsrätten, torde icke äga påkalla yttrande av skogsvårdsstyrelsen angående vilken skog som lagligen får avverkas. Om avverkaren anser, att skogsvårdsstyrelsens yttrande är felaktigt i någon fråga av principiell betydelse, t. ex. beträffande tolkningen av begreppen utvecklingsbar skog, husbehovsskog eller stödskog, kan han givetvis hänvända sig till skogsstyrelsen för att få besked i saken. F r å n vissa håll har gjorts gällande, att en ansökan om råd vid avverkning eller utsyning rätteligen bör behandlas enligt 6 § i gällande skogsvårdslag och icke enligt 4 § förordningen angående skogsvårdsstyrelser. Enligt skogsstyrelsens uppfattning bör emellertid en ansökan om stämplingsbiträde behandlas enligt 14 § i lagförslaget allenast, då detta uttryckligen framgår av ansökningen, medan i övriga fall ärendet torde böra handläggas enligt 4 § i nyssnämnda förordning. I detta sammanhang må beröras frågan, huruvida skogsvårdsstyrelse tillerkännas befogenhet att oberoende av framställning meddela föreskrift gående huru avverkning bör företagas å en fastighet.

bör an-

Framställda önskemål. Ett flertal skogsvårdsstyrelser hava i sina yttranden till skogsstyrelsen hemställt, att dylik befogenhet måtte tillerkännas skogsvårdsstyrelserna. Därvid har bl. a. anförts följande: 1 Av de från skogsvårdsstyrelserna inkomna utlåtandena framgår, att vissa styrelser brukat giva yttranden enligt 6 § 1923 års lag formen av föreskrifter enligt skogsvårdslagen, därvid det också inträffat, a t t underdomstol dömt till ansvar för överträdelse av sådana föreskrifter. Enär enligt motiven till 1923 års lag ett yttrande enligt 6 § icke är bindande för skogsägaren, hade ansvar för överträdelse av föreskrifter jämlikt sagda paragraf icke bort ådömas.

148 En av de mera framträdande bristerna i 1923 års skogsvårdslag vore, att skogsvårdsstyrelsen ej hade möjlighet att på ett tidigt stadium ingripa för att genom ett smidigare medel än avverkningsförbud förhindra olämpliga avverkningar. Denna olägenhet skulle kunna avhjälpas genom att skogsvårdsstyrelsen erhölle rätt att, då så vore påkallat, utfärda föreskrifter med bindande verkan beträffande avverkningen å en fastighet under viss tid. Såsom exempel på dylika föreskrifter kunde nämnas, att en ägare av fastighet, vara endast yngre skog förekomme, skulle kunna förständigas att under vissa år framåt allenast företaga sådan avverkning, som hade karaktär av ändamålsenlig gallring. Överträdelse av en sådan föreskrift borde vara direkt straffbar. Skogsstyrelsen. Det synes visserligen angeläget, att möjligheter stå till buds för skogsvårdsstyrelserna att förebygga en olämplig avverkning. Enligt 47 § av skogsstyrelsens lagförslag kan emellertid straff ådömas den, som företager avverkning i uppenbar strid mot bestämmelserna i 6—10 §§, även om föreskrifter rörande avverkningen icke tidigare utfärdats eller avverkningsförbud meddelats. Med hänsyn härtill synes behov ej föreligga att i lagförslaget uttryckligen tillerkänna skogsvårdsstyrelse befogenhet att meddela avverkningsföreskrifter för en fastighet, ehuru framställning enligt 14 § ej gjorts. Skogsvårdsstyrelsen torde nämligen under alla förhållanden vara oförhindrad att lämna skogsägaren meddelande av mera allmän innebörd om styrelsens uppfattning angående skogen å dennes fastighet, exempelvis att skogen är att anse som utvecklingsbar, att skogen är att betrakta såsom husbehovsskog eller stödskog eller att avverkningen bör bedrivas på visst sätt för att ej återväxten skall avsevärt försvåras. För den händelse skogsägaren efter att hava erhållit ett sådant meddelande avverkar skog i strid mot bestämmelserna i 6—10 §§, torde han ej kunna undgå ansvar enligt 47 §. Att medgiva skogsvårdsstyrelsen rätt att utan framställning utfärda detaljerade föreskrifter rörande avverkningen av skog å en fastighet, synes däremot vara ett alltför långtgående ingrepp i skogsägarens frihet och självbestämmanderätt. Det bör därjämte framhållas, att om skogsvårdsstyrelsen finner, att en olaglig avverkning planerats eller påbörjats, skogsvårdsstyrelsen har möjlighet att ingripa enligt 16 eller 17 § i lagförslaget. 1 5 §. U n d e r s ö k n i n g å m a r k e n i s a m b a n d m e d s k o g s v å r d s s t y r e l s e n s p r ö v n i n g av a v v e r k ningsfrågor. Skogsvårdsstyrelsens beslut i dylika frågor Skogsstyrelsen. I 1 mom. av förevarande paragraf stadgas, att därest skogsvårdsstyrelsen finner undersökning å marken vara behövlig för prövning av fråga, som avses i 6, 8, 9, 10, 12, 13 eller 14 §, sådan undersökning verkställes av länsjägmästaren eller på annat sätt, varom styrelsen förordnar. Styrelsen äger jämväl, där frågans bedömande kräver särskild fackkunskap, inhämta utlåtande från sakkunnig person. Kostnad för dylik undersökning eller utredning skall utgå av medel, som av skogsvårdsstyrelsen för-

149 vältas; dock skall sökanden utgöra nödig hantlangning samt bekosta erforderlig uppskattning av skogstillgångarna å fastigheten ävensom, därest på hans begäran verkställes utsyning eller utstämpling, utgiva ersättning" härför efter grunder, som fastställas av skogsvårdsstyrelsen. I 2 mom. av paragrafen har föreskrivits, att skogsvårdsstyrelses slutliga beslut i ärende, varom i 6, 8, 9, 10, 12, 13 eller 14 § sägs, skall innehålla de föreskrifter, som kunna anses påkallade, samt angiva den tid, högst tio år, för vilken beslutet är avsett att gälla. Beslutet skall så fort ske kan bevisligen tillställas sökanden. 1 mom. är, frånsett hänvisningen till tidigare paragrafer, överensstämmande med 7 § 1 mom. i 1923 års skogsvårdslag utom därutinnan, att dels skogsvårdsstyrelsen berättigats att vid behov inhämta utlåtande från ej allenast i lanthushållning sakkunnig person utan jämväl annan sakkunnig och dels bland de skogsvårdsstyrelsens åtgärder vid undersökningsförrättningen, vilka sökanden är pliktig bekosta, även medtagits uppskattning av skogstillgångarna å fastigheten. Att skogsvårdsstyrelsen enligt lagförslaget erhållit möjlighet anlita jämväl annan sakkunskap än lanthushållningsexpertis, har sin grund däri, att enligt de nya avverkningsreglerna skogsvårdsslyrelsen kan komma att ställas inför åtskilliga nya frågor, för vilkas avgörande särskild fackkunskap kan vara behövlig, t. ex. vid ekonomiska bedömanden i samband med ansökningar om tillstånd till avverkning enligt 6, 9 och 10 §§. De olika åtgärder, som ingå såsom ett nödvändigt moment i en undersökningsförrättning enligt 15 § 1 mom., skola i den mån ej annat är uttryckligen föreskrivet, bekostas av skogsvårdsstyrelsens medel. Uppskattning av skogstillgångarna å en fastighet kan i vissa fall bliva nödvändig vid prövning av ansökningar om avverkningstillstånd enligt lagförslaget. Skogsvårdsstyrelsen bör i första hand lämna sökanden tillfälle att själv låta ombesörja uppskattningen. Om uppskattningen icke verkställes genom sökandens försorg — vilket åtminstone beträffande större fastigheter bör vara det normala — utan måste utföras av skogsvårdsstyrelsen, torde sökanden, som ju närmast får nytta av uppskattningen, böra svara för kostnaderna för densamma, även om uppskattningen ej sker på hans begäran. Avser uppskattningen ett större skogsområde, skulle det nämligen bliva alltför betungande för skogsvårdsstyrelsen att verkställa uppskattningen utan ersättning. Gäller det en mindre skogsfastighet, blir uppskattningen visserligen varken dyrbar eller arbetskrävande — i synnerhet om densamma kan utföras genom en okulär besiktning av fastigheten — men det torde dock icke vara lämpligt att göra skillnad mellan olika fastigheter. 2 mom. av 15 § i lagförslaget skiljer sig såtillvida från 7 § 2 mom. i gällande skogsvårdslag — bortsett från hänvisningen till tidigare paragraf — som dels bestämmelsen om att skogsvårdsstyrelsens beslut skall innehålla de föreskrifter, som kunna anses påkallade, icke förekommer i 1923 års lag och dels längsta tiden för beslutets giltighet enligt sistnämnda lag utgör fem år. Det berörda tillägget rörande beslutets innehåll innebär närmast ett förtyd-

150 ligande. Det torde vara ganska klart, att skogsvårdsstyrelsen i många fall lärer hava behov av att kunna knyta vissa föreskrifter till sina beslut. Skogsstyrelsen har ansett, att detta uttryckligen bör angivas i lagtexten. Att tiden för beslutets giltighet utsträckts till tio år beror därpå, att det särskilt i frågor, som röra hushållningen med skogen, kan vara behövligt att draga upp riktlinjer för avverkningen under längre tid än fem år. Bestämmelsen om tio års giltighet är emellertid en maximigräns, och ett beslut kan få hur kort giltighetstid som helst. Giltighetstiden bör anpassas efter beslutets karaktär. Om ändrade förhållanden inträda, kan skogsvårdsstyrelsen bliva nödsakad meddela nya föreskrifter före utgången av den i beslutet angivna tiden. En erinran härom bör intagas i beslutet. 16 o c h

17 § §. Å t g ä r d e r m e d a n l e d n i n g påbörjad eller planerad olaga avverkning

av

en

Nuvarande förhållanden. I 8 § 1 mom. av gällande skogsvårdslag stadgas, att om avverkning sker i strid mot bestämmelsenia i avverkningskapitlet eller mot föreskrifter, som enligt detsamma meddelats, eller skogsvårdsstyrelsen på grund av företagen utstämpling eller eljest finner skälig anledning antaga, att avverkning planlagts, vilken skulle komma i strid mot nämnda bestämmelser eller föreskrifter, skogsvårdsstyrelsen äger att, därest sådant finnes vara av nöden, meddela förbud att å den fastighet, där avverkning sålunda ägt rum eller planlagts utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa avverkning med rätt för skogsvårdsstyrelsen att begränsa förbudet att gälla allenast viss del av fastigheten eller eljest på visst sätt inskränka förbudet, såsom genom tillåtelse att avverka vissa träd eller bestånd, eller att avverka till den av förbudet berörda fastighetens eller med denna sambrukad fastighets husbehov. Innan förbud meddelas, skall fastighetens ägare samt. där avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne beredas tillfälle att yttra sig i ärendet; dock kan skogsvårdsstyrelsen, om den finner saken sådan, att den ej kan tåla uppskov, meddela förbud tillsvidare och intill dess annorlunda förordnas. Avverkningsförbud skall utan hinder av besvär genast träda i kraft. 2 mom. av samma paragraf föreskriver, att skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga länsjägmästaren eller annan hos styrelsen anställd tjänsteman, som fullgjort vad som erfordras för vinnande av anställning såsom jägmästare, att där i fall, som i 1 mom. avses, är av synnerlig vikt att avverkningsförbud kommer till stånd, innan styrelsen hinner sammanträda, meddela sådant förbud å styrelsens vägnar. Om sålunda meddelat förbud skall tjänstemannen utan dröjsmål göra anmälan hos styrelsens ordförande, och det ankommer därefter på styrelsen att förordna i ärendet. I den mån förbudet ej inom tio dagar från den, då det delgavs, den dagen oräknad, blivit av styrelsen fastställt, är förbudet förfallet.

151 I 3 m o m . av 8 § h a r s t a d g a t s , a t t d ä r e s t s k o g s v å r d s s t y r e l s e n efter a n s ö k a n m e d d e l a r tillstånd, s o m i 1 m o m . sägs, o c h styrelsen d ä r v i d finner erforderligt a t t v e r k s t ä l l a u t s y n i n g eller u t s t ä m p l i n g , skälig e r s ä t t n i n g för s å d a n f ö r r ä t t n i n g skall g ä l d a s a v s ö k a n d e n . Vid dylik f ö r r ä t t n i n g ä v e n s o m vid a n n a n u n d e r s ö k n i n g å m a r k e n , s o m s k o g s v å r d s s t y r e l s e n finner behövlig för p r ö v n i n g a v a n s ö k n i n g o m tillstånd, v a r o m nyss n ä m n t s , skall s ö k a n d e n utgöra nödig hantlangning. F r a m s t ä l l d a ö n s k e m å l . I d e till s k o g s s t y r e l s e n i n k o m n a y t t r a n d e n a h a v a gjorts följande u t t a l a n d e n b e t r ä f f a n d e a v v e r k n i n g s f ö r b u d . Skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län yttrar: Vid olaga avverkning hade i vissa fall, då avverkningen kunde antagas hava skett i god tro, i stället för utfärdande av avverkningsförbud träffats överenskommelse med markägaren, enligt vilken denne under viss tid icke utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen finge företaga någon avverkning. En sådan form av överenskommelse vore i många fall mera verksam för befrämjande av skogsvårdsarbetet än ett avverkningsförbud. Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms län, Kalmar läns södra landstingsområde, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Örebro och Västmanlands län hava framhållit lämpligheten av att i lindrigare fall meddela varning i stället för avverkningsförbud. Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förmäler: Då avverkningsförbud knappast vore ägnade att uppmuntra skogsvårdsintresset, hade skogsvårdsstyrelsen i ökad utsträckning i samband med stämplingar lämnat skriftliga anvisningar för avverkning, fastställda såsom styrelsens beslut enligt skogvårdslagen. Denna form för begränsning av avverkning hade ofta visat sig lämpligare än avverkningsförbud. Villkorliga bestämmelser, innebärande risk för avverkningsförbud, ansåges stundom vara av värde. Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län uppger: Vid varje stämplingsförrättning, som utfördes genom en skogsvårdsstyrelses personal, borde skriftlig anvisning över hur förrättningen utförts upprättas av förrättningsmannen. Så skedde också inom Älvs» borgs län, där anvisningen godkändes av skogsvårdsstyrelsen att gälla såsom föreskrift enligt skogsvårdslagen. I lagen borde införas straff för överträdelse av sådan anvisning eller föreskrift. Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län förmäler, att styrelsen såsom en mildare form av ingripande mot olämpliga avverkningar använt sig av för fem år gällande föreskrifter, vilket visat sig vara en praktisk och effektiv åtgärd. Skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands, Kopparbergs och Jämtlands lån anse, att avverkningsförbud borde kunna utfärdas å samtliga en och samma ägare tillhöriga fastigheter, även om olaga avverkning ägt rum enbart å en fastighet. Skogsvårdsstyrelserna i Blekinge och Gävleborgs län framhålla, att tiden för ett avverkningsförbuds giltighet borde begränsas till exempelvis fem eller tio år. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands lån yttrar: Avverkningsförbud innebure ofta ett onödigt kraftigt ingripande mot en skogsägare. Skogsvårdsstyrelsen hade därför i ett flertal fall i stället för avverkningsförbud med den skyldige träffat skriftligt avtal, vari denne, samtidigt som han erkände, att lagstridig avverkning av honom

152 påbörjats, förpliktade sig att under viss tid icke å fastigheten företaga avverkning annorledes än efter av styrelsen verkställd utstämpling. Likaså finge han förbinda sig att enligt styrelsens anvisningar verkställa erforderliga positiva skogsvårdsåtgärder. Därest vederbörande icke till alla delar skulle fullgöra detta åtagande, medgåve han, att styrelsen finge utfärda avverkningsförbud samt befullmäktigade därjämte styrelsen att på hans vägnar och bekostnad verkställa eftersatta arbeten, till vilka han förbunde sig förskottera medel. Denna smidiga form hade visat sig synnerligen fördelaktig och hade uppskattats av skogsägarna. En brist i den nuvarande lagen vore, att däri icke angåves, hur ett avverkningsförbud skulle avvecklas. Skogsvärdsstyrelserna i Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län göra gällande, att avverkningsförbud borde äga giltighet mot framtida ägare av skogen. Sveriges Skogsägareföreningars riksförbund anför: Man kunde möjligen tänka sig en viss mildare form än avverkningsförbud, kallat t. ex. skogsvårdskontroll eller avverkningskontroll, innan definitivt avverkningsförbud meddelades. Genom en sådan kontroll kunde man i många fall komina till rätta med de missförhållanden, som motiverade ett avverkningsförbud. Granskning och eventuellt revision av ett gällande avverkningsförbud borde av skogsvårdsstyrelsen göras med vissa bestämda tidsintervaller t. ex. vart femte eller tionde år. Sveriges Länsskogvaktareförbund yttrar: Avverkningsförbud borde kunna utfärdas jämväl för sådan fastighet, där någon avverkning ännu ej påbörjats men där skogsvårdsstyrelsen ansåge risk för lagstridig huggning föreligga. Dylika omständigheter föreläge framför allt när en skogsjobbare, som tidigare erhållit avverkningsförbud på förut innehavda skogsegendomar, sedermera köpte nya skogsfastigheter i tydlig avsikt att exploatera skogstillgångarna. S k o g s s t y r e l s e n . 1 16 § av skogsstyrelsens lagförslag stadgas, att d ä r e s t avv e r k n i n g sker i strid m o t b e s t ä m m e l s e r n a i 3 k a p . eller m o t föreskrifter, s o m m e d d e l a t s m e d stöd av 6, 8, 9, 10, 12 eller 13 §, eller s k o g s v å r d s styrelsen p å g r u n d a v företagen u t s t ä m p l i n g eller eljest finner skälig a n l e d n i n g a n t a g a , att a v v e r k n i n g p l a n l a g t s , vilken skulle k o m m a i strid m o t n ä m n d a b e s t ä m m e l s e r eller föreskrifter, s k o g s v å r d s s t y r e l s e n skall s ö k a träffa ö v e r e n s k o m m e l s e m e d ä g a r e n till d e n fastighet, v a r a a v v e r k n i n g sål u n d a ägt r u m eller p l a n l a g t s , r ö r a n d e a v v e r k n i n g e n å fastigheten och, d a r så anses p å k a l l a t , j ä m v ä l d ä r m e d s a m b r u k a d fastighet för en tid a v h ö g s t fem år. S å d a n ö v e r e n s k o m m e l s e skall avfattas skriftligen. Då a v v e r k n i n g verkställts eller p l a n l a g t s av a n n a n ä n ä g a r e n , skall s k o g s v å r d s s t y r e l s e n s ö k a få till s t å n d ö v e r e n s k o m m e l s e ä v e n m e d d e n n e . 17 § 1 m o m . av lagförslaget föreskriver, a t t o m ej ö v e r e n s k o m m e l s e enligt 16 § t r ä f f a s eller a v v e r k n i n g s k e r i strid m o t s å d a n ö v e r e n s k o m m e l s e , s k o g s v å r d s s t y r e l s e n äger m e d d e l a f ö r b u d att å fastighet, s o m angives i 16 §, u t a n s k o g s v å r d s s t y r e l s e n s tillstånd v e r k s t ä l l a a v v e r k n i n g , m e d r ä t t för skogsv å r d s s t y r e l s e n a t t b e g r ä n s a f ö r b u d e t i enlighet m e d v a d d ä r u t i n n a n gäller j ä m l i k t 8 § 1 m o m . i 1923 å r s lag. D å det k a n b e f a r a s , att ö v e r e n s k o m m e l s e enligt 16 § icke skall k u n n a träffas, eller d å s k y n d s a m h e t ä r a v n ö den, m å s å d a n t f ö r b u d m e d d e l a s u t a n att försök göres alt få ö v e r e n s k o m -

153 melse till stånd. Innan förbud meddelas, skall fastighetsägaren samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. Finner skogsvårdsstyrelsen saken sådan, att den ej kan tåla uppskov, må styrelsen dock meddela förbud tillsvidare och intill dess annorlunda varder förordnat. Förbud skall utan hinder av besvär genast träda i kraft samt, där det ej är fråga om förbud, som meddelats tillsvidare, gälla för en tid av högst fem år. Förbud skall vara gällande mot framtida ägare av skogsmarken. Om förbudets innehåll skall ofördröjligeii genom skogsvårdsstyrelsens försorg fastighetsägaren samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne bevisligen underrättas. 17 § 2 mom. i lagförslaget innehåller följande. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga läns jägmästaren eller annan hos styrelsen anställd tjänsteman med högre skoglig utbildning, att då det är av synnerlig vikt, att avverkningsförbud kommer till stånd, innan styrelsen hinner sammanträda, meddela sådant förbud å styrelsens vägnar. Dylikt förbud skall delgivas den, som verkställt eller planlagt avverkningen. Går det ej att anträffa denne, kan delgivningen ske genom att meddelande om förbudet anslås å avverkningsplatsen och uppläses för avverkningsmanskapet. Om sålunda meddelat förbud skall tjänstemannen utan dröjsmål göra anmälan hos styrelsens ordförande, varefter det ankommer på styrelsen att i ärendet forordna. I den mån förbudet ej inom tjugo dagar efter delgivningsdagen blivit av styrelsen fastställt, är förbudet förfallet. 17 § 3 mom. i förslaget är likalydande med 8 § 3 mom. i nu gällande skogsvårdslag. Avverkningsförbud enligt 1923 års skogsvårdslag har ett dubbelt syfte, nämligen dels att utgöra grundval för straffbestämmelser och dels att vara ett medel för skogsvårdsstyrelserna att leda in en påbörjad eller planlagd felaktig avverkning på rätt väg. Som skogsstyrelsens lagförslag stadgar direkt straff för avverkning i strid mot bestämmelserna i 6—10 §§ i förslaget, kommer avverkningsförbud närmast att få betydelse som medel för skogsvårdsstyrelse att dirigera avverkningen. Avverkningsförbudet kommer emellertid alltjämt att hava viss betydelse såsom underlag för straffbestämmelserna, alldenstund direkt straffpåföljd endast inträder vid avverkning i uppenbar strid mot lagförslagets avverkningsbestämmelser, medan straff kan följa vid varje avverkning i strid mot ett meddelat avverkningsförbud. Straffminimum är också högre vid avverkning i strid mot avverkningsförbud. En skogsägare betraktar nog i de flesta fall avverkningsförbud såsom ett slags bestraffning, även om ett avverkningsförbud ingalunda alltid innebär, att all avverkning å området skall upphöra, utan endast att avverkningen lägges under skogsvårdsstyrelsens kontroll. Med hänsyn till skogsägarnas berörda uppfattning torde skogsvårdsstyrelserna vara obenägna att meddela avverkningsförbud i andra fall än sådana, då en påbörjad eller planerad avverkning på ett mera påtagligt sätt skulle komma i strid mot skogsvårdslagens avverkningsbestämmelser. På grund av det tvångsmoment, som ligger i ett

154 avverkningsförbud, leder förbudet i många fall till att ägarens skogsvårdsintresse försvinner eller minskas. Enligt skogsstyrelsens förslag skall, då en påbörjad eller planerad olaga avverkning konstateras å en fastighet, skogsvårdsstyrelsen i regel icke i första hand meddela avverkningsförbud utan söka få till stånd skriftlig överenskommelse med fastighetsägaren och avverkningsrättsinnehavaren rörande avverkningen å fastigheten och, där så anses påkallat, jämväl därmed sambrukad fastighet. En sådan överenskommelse får icke på samma sätt som ett avverkningsförbud karaktär av bestraffning, enär dess tillkomst förutsätter ett godkännande av handlingens innehåll från fastighetsägarens och avverkarens sida. Det finnes anledning antaga, att antalet överenskommelser enligt 16 § kommer att bliva större än antalet avverkningsförbud enligt 8 § 1923 års skogsvårdslag. Skogsvårdsstyrelserna böra nämligen jämväl vid olaga avverkningar, som äro av mindre omfattning eller som skett i god tro, söka träffa överenskommelse enligt 16 §. En skogsägare, vilkens fastighet belagts med avverkningsförbud, får lätt den uppfattningen, att han förlorat dispositionsrätten till skogen å fastigheten. En överenskommelse enligt 16 § måste alltid föregås av förhandlingar mellan skogsvårdsstyrelsen och fastighetsägaren, och skogsvårdsstyrelsen torde därvid hava möjlighet att övertyga fastighetsägaren om lämpligheten av att dennes skog kommer under en rationell behandling. Härigenom kan styrelsen få tillfälle att väcka fastighetsägarens intresse för en god skogsvård. Förutsättningen för att försök till överenskommelse enligt 16 § skall göras är, att avverkning sker i strid mot bestämmelserna i lagförslagets 3 kap., eller mot föreskrifter, som meddelats enligt 6, 8, 9, 10, 12 eller 13 §, eller att avverkning planlagts, som skulle komma i strid mot dessa bestämmelser eller föreskrifter. Om avverkning sker i strid mot föreskrifter, som meddelats i samband med yttrande enligt 14 §, föranleder detta icke i och för sig, att skogsvårdsstyrelsen skall söka få till stånd överenskommelse enligt 16 §. Då ett yttrande enligt 14 § icke är bindande för fastighetsägaren, fordras i sådant fall därutöver, att avverkningen skett i strid mot bestämmelserna i 3 kap., för att skogsvårdsstyrelsen skall ingripa enligt 16 §. Överenskommelse enligt 16 § skall träffas med ägaren till den fastighet, vara avverkningen ägt rum eller planlagts, samt gälla avverkningen å denna fastighet. Då så anses påkallat, kan emellertid överenskommelsen utsträckas att omfatta jämväl sambrukad fastighet. Så synes böra ske, när den företagna eller planlagda avverkningen visar, att fastighetsägaren medvetet bryter mot lagens avverkningsregler. Det torde då finnas anledning att söka förebygga en olaglig avverkning å samtliga denne tillhöriga fastigheter, som ligga i sambruk. Stundom äro sambrukade fastigheter så belägna, att skogen å desamma måste betraktas såsom en enhet, då det gäller att vidtaga åtgärder för främjande av skogsvård och skogshushållning. Jämväl i ett sådant fall torde överenskommelse enligt 16 § böra omfatta även de fastigheter, som ligga i sambruk med den, vara den olagliga avverkningen företagits eller planerats. Därest det ej utan vidlyftiga undersökningar kan utredas, å vilken av flera

155 sambrukade fastigheter den olovliga avverkningen skett, torde det också vara lämpligt, att överenskommelsen blir gällande för alla fastigheterna. Då annan än ägaren verkställt eller planlagt den olaga avverkningen, skall skogsvårdsstyrelsen jämväl söka träffa överenskommelse med denne. Om emellertid i dylikt fall avverkningen slutförts, innan skogsvårdsstyrelsen hunnit ingripa, och den person, som verkställt avverkningen, ej är berättigad att uttaga mera virke, saknas givetvis anledning att ingå överenskommelse med denne. En överenskommelse enligt 16 § skall innehålla föreskrifter rörande avverkningen. Dessa föreskrifter kunna vara av olika karaktär och omfattning, beroende på fastighetens beskaffenhet, den olagliga avverkningens omfattning, det skogliga tillståndet å fastigheten m. m. Sålunda kan överenskommelsen innebära, t. ex. att ingen avverkning får företagas annorledes än efter utsyning av skogsvårdsstyrelsen, att avverkning endast får ske till husbehov, att annan avverkning än ändamålsenlig gallring ej får äga rum eller att avverkning icke får företagas, med mindre skogsodling därefter utföres till säkerställande av återväxten. Överenskommelsen kan också begränsas till viss del av en fastighet. I överenskommelsen bör fastighetsägaren åtaga sig att vid överlåtelse av fastighet, som omfattas av överenskommelsen, inkomma med anmälan därom till skogsvårdsstyrelsen. Ett avverkningsförbud kan dock ej alltid ersättas av en överenskommelse enligt 16 §. I de fall då någon överenskommelse icke kan uppnås eller då en ingången överenskommelse icke respekteras, är det nödvändigt, att skogsvårdsstyrelsen bibehålles vid befogenheten att meddela avverkningsförbud. Avverkningsförbud bör också kunna meddelas direkt, därest det kan befaras, att överenskommelse ej skall kunna träffas, eller då skyndsamhet är av nöden. Avverkningsförbud enligt 17 § kan i motsats till vad som gäller enligt 1923 års skogsvårdslag omfatta jämväl fastighet, som ligger i sambruk med den fastighet, vara den olagliga avverkningen förekommit eller planerats. Uttrycket »fastighet, s,om i 16 § angives» syftar nämligen även på »sambrukad fastighet». Angående de förutsättningar, som skola vara för handen, då jämväl sambrukad fastighet skall beläggas med avverkningsförbud, må hänvisas till vad som anförts såsom skäl för att dylik fastighet må omfattas av överenskommelse enligt 16 §. Då på grund av sakens brådskande beskaffenhet skogsvårdsstyrelsen ej hinner inhämta fastighetsägarens eller avverkarens yttrande, innan avverkningsförbud meddelas, kan styrelsen enligt såväl 1923 års lag som skogsstyrelsens lagförslag meddela förbud tills vidare och intill dess annorlunda förordnas. I de fall dylikt interimistiskt förbud utfärdats, skall saken, så snart ägaren eller avverkaren beretts tillfälle yttra sig i ärendet, av skogsvårdsstyrelsen upptagas till definitiv omprövning. 1 Det beslut, som därvid fattas, skall delgivas ägaren respektive avverkaren. 1

Jfr Nytt juridiskt arkiv 1943, avd. I, s. 605.

156 Enligt 1923 års skogsvårdslag är ett avverkningsförbud ej tidsbegränsat, utan förbudet är gällande, intill dess skogsvårdsstyrelsen upphäver detsamma. Det lärer hava förekommit, att avverkningsförbud varit bestående i ett tjugotal år. Med hänsyn till det allvarliga intrång, som förorsakas av ett avverkningsförbud, har skogsstyrelsen ansett, att förbudets giltighet bör begränsas till fem år. Härigenom tvingas skogsvårdsstyrelsen att innan fem år förflutit från förbudets meddelande, upptaga frågan om förbudets behövlighet till ny omprövning. Finner skogsvårdsstyrelsen därvid, att behov av avverkningsförbud alltjämt föreligger, har skogsvårdsstyrelsen alt utfärda nytt förbud för en tid av ytterligare högst fem år. I 17 § 1 mom. andra stycket av förslaget har föreskrivits, att avverkningsförbud skall gälla även mot framtida ägare av fastigheten. 1923 års skogsvårdslag innehåller icke något motsvarande stadgande. Ett enligt sistnämnda lag meddelat avverkningsförbud torde enligt allmänna rättsgrundsatser icke kunna göras gällande mot annan än den, som delgivits förbudet eller eljest bevisligen erhållit kännedom därom. Ansvar för överträdelse av ett avverkningsförbud enligt gällande skogsvårdslag lärer således ej kunna ådömas en avverkare, med mindre denne visas hava ägt kännedom om förbudet. Att avverkningsförbud ej utan vidare gäller mot ny ägare till fastigheten torde medföra vissa ölägenheter. Skogsvårdsstyreiserna kunna ju blott i sällsynta fall omedelbart efter det en med avverkningsförbud belagd fastighet överlåtits på ny ägare erhålla kännedom därom. Ofta kan det möta svårigheter att leda i bevis, att den nye ägaren till fastigheten blivit underrättad om avverkningsförbudet. De skogliga förhållandena å en fastighet, vara avverkningsförbud meddelats, torde mången gång vara sådana, att avverkningsförbudet behöver bliva bestående, även om den nye fastighetsägaren kan väntas hava större förutsättningar att sköta sin skog på ett lämpligt sätt än den, som ägde fastigheten vid tiden för avverkningsförbudets meddelande. Det torde i allmänhet vara önskvärt, att skogsvårdsstyrelsen får fullfölja det arbete med skogens iståndsättande, som påbörjats efter avverkningsförbudets tillkomst. Emellertid må framhållas, att skogsvårdsstyrelsen givetvis kan häva avverkningsförbudet, om den nye ägaren är villig att ingå överenskommelse enligt 16 § i lagförslaget. I en med skogsvårdslagen närbesläktad författning, nämligen lagen den 6 juni 1930 om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet, har i 2 § stadgats, att av skogsvårdsstyrelse jämlikt 1 § samma lag i avseende å avverkningen fastställda bestämmelser skola gälla mot envar, alltså även mot ny ägare. Några särskilda åtgärder för bestämmelsernas publicerande hava icke ansetts erforderliga, utan den i saken intresserade har att hänvända sig till skogsvårdsstyrelsen för vinnande av upplysning härutinnan. Då en dylik ordning kunnat antagas i en skogsvårdslagen så närstående författning, synes dess införande i själva skogsvårdslagen icke möta betänkligheter. Någon föreskrift om förbudets publicerande i länskungörelserna, ortstidning eller annorledes anser skogsstyrelsen icke böra införas, enär ett

157 offentliggörande av förbudet säkerligen ofta skulle irritera den därav drabbade och försvåra eller omöjliggöra vidare samarbete med honom från skogsvårdsstyrelsens sida. Om avverkningsförbud blir gällande mot ny ägare, torde kunna antagas att det blir regel vid köp av skogsfastigheter, att köparen, innan köpeavtal kommer till stånd — i likhet med vad nu är vanligt med avseende å skyldighet att vidtaga åtgärder för betryggande av återväxt — förhör sig hos skogsvårdsstyrelsen, huruvida något avverkningsförbud åvilar fastigheten. Av allmänna rättsregler torde följa, att ett avverkningsförbud för att kunna vinna tillämpning skall vara delgivet den som vid tiden för förbudets meddelande är ägare till, respektive avverkningsrättsinnehavare å den berörda fastigheten. Att i 17 § 1 mom. andra stycket av lagförslaget införts ett stadgande om delgivning av förbudet med ägaren och avverkaren innebär därför närmast ett förtydligande. Den krets av hos skogsvårdsstyrelsen anställda tjänstemän, åt vilken bemyndigande att meddela provisoriskt avverkningsförbud för tiden intill dess styrelsen hinner sammanträda kan lämnas, har i 17 § 2 mom. av förslaget utvidgats att omfatta alla tjänstemän med högre skoglig utbildning, således ej allenast personer med jägmästarekompetens utan även forstmästare. Anledningen till denna utvidgning är, att det på något håll förekommer, att distriktsjägmästarebefattning hos skogsvårdsstyrelse innehaves av person, som avlagt forstmästareexamen. Jämväl sistnämnda examen räknas såsom högre skoglig utbildning. I detta sammanhang vill skogsstyrelsen uttala, att styrelsen förutsätter att intet avverkningsförbud erhåller mera definitiv form utan att besiktning å platsen verkställts av länsjägmästaren eller annan hos skogsvårdsstyrelsen anställd person med högre skoglig utbildning. Vid meddelande av avverkningsförbud enligt 17 § 2 mom. är oftast största skyndsamhet av nöden. Det är i regel av behovet påkallat att med omedelbar verkan kunna stoppa en pågående olaga avverkning. Avverkaren befinner sig kanske långt från avverkningsplatsen, och en delgivning av förbudet kan därför taga avsevärd tid. Svårigheter med delgivningen kunna också uppstå, därest avverkaren icke är känd eller håller sig undan. För att det i sådana fall skall bliva möjligt, att avverkningsförbudet omedelbart träder i kraft, har i 17 § 2 mom. stadgats, att då avverkaren ej kan anträffas för delgivning av förbudet, delgivning må ske genom att meddelande därom anslås å avverkningsplatsen och uppläses för avverkningsmanskapet. Av åtskilliga skogsvårdsstyrelser har framhållits, att den i nu gällande skogsvårdslag stadgade giltighetstiden för av skogsvårdsstyrelsens tjänsteman meddelat provisoriskt avverkningsförbud, tio dagar, är så knappt tillmätt, att det ofta möter stora svårigheter att inom denna lid få till stånd ett sammanträde med skogsvårdsstyrelsen. Ehuru skogsstyrelsen finner avverkningsförbud vara ett så allvarligt ingrepp i skogsägarens förfoganderätt över skogen, att skogsvårdsstyrelsen snarast möjligt, bör taga ställning till frågan, huruvida ett av dess tjänsteman meddelat provisoriskt förbud bör bliva be-

158 stående eller ej, anser skogsstyrelsen likväl skäl föreligga för förlängning av giltighetstiden för sådant förbud till tjugo dagar. Sistnämnda tidrymd kan icke anses vara så lång, att förbudet förlorar sin provisoriska karaktär. 4 kap. Om åtgärder för betryggande av återväxt I 4 kap. förekommer först en allmän beslä-ramelse i 18 § angående skyldighet att efter avverkning av skog sörja för återväxten. 19 § innehåller ett stadgande om återväxtåtgärder, då skada uppkommit i skog. Frågan om vem skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder skall åvila, regleras i 20 §. I 21—26 §§ äro upptagna bestämmelser rörande skogsvårdsstyrelsens tillsyn över att återväxtåtgärder efter avverkning komma till stånd och det förfarande, som i samband därmed skall iakttagas. 18 §. O m

skyldighet att efter avverkning vidtaga återväxtåtgärder

Historik. I 1 § av 1903 års skogsvårdslag stadgades, att avverkning å skogsmark ej fick så bedrivas eller efter avverkningen med marken så förfaras, att skogens återväxt uppenbarligen äventyrades. Därest sådan vanskötsel av skogsmark ägt rum, skulle åtgärder vidtagas, som vore erforderliga för återväxtens betryggande. Nuvarande förhållanden. 9 § i 1923 års skogsvårdslag, som motsvarar 18 § i lagförslaget, är av följande lydelse: »Där vid avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, samt en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller kan inom skälig tid påräknas, skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade området. Därå uppkommen skog skall vidmakthållas, till dess densamma nått den utveckling, att den ej längre är att räkna som plantskog.» Framställda önskemål. I de till skogsstyrelsen avgivna yttrandena förekomma följande uttalanden beträffande den nu gällande skogsvårdslagens bestämmelser rörande åtgärder för betryggande av återväxten. Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län anför: Nuvarande stadganden angående återväxtens säkerställande vore i det stora hela tillfredsställande. Skogsvårdslagen borde dock kompletteras i så måtto, att skogskulturer effektivt kunde skyddas mot skadegörelse av betesdjur. Skogsvårdsstyrelsen kunde visserligen i en överenskommelse enligt 12 § skogsvårdslagen intaga föreskrift om att ett avverkat område skulle fredas mot betning, så länge överenskommelsen gällde. Erfarenheten hade dock visat, att en sådan föreskrift vore ganska ineffektiv. Det vore därför önskvärt med skärpta bestämmelser, eventuellt i form av vitesåläggande. Det vore alldeles ofrånkomligt, att ett medel skapades för effektivt skydd av de nu vanligen förekommande ömtåliga föryngringar, som uppkommit i småluckor eller vid skärm-

159 ställningar och som icke var för sig kunde inhägnas. I vissa trakter förekomme vidare en sä betydande skadegörelse å återväxten av älg, att bestämmelser erfordrades, varigenom skogsvårdsstyrelsen kunde ålägga en skogsägare med hyggen eller föryngringshuggna bestånd eller grannar till denne att genom avskjutning reducera sin älgstam. Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län förmäler: Reglerna angående återväxten vore ändamålsenligt utformade, och svårigheter vid tillämpningen förekomme sällan. Brister i föryngringsätgärdernas utförande berodde i regel på för svag tillämpning av lagen och icke på svaghet hos lagen själv. Skogsvårdsstyrelscma i Östergötlands, Blekinge och Skaraborgs län anse, att skogsvårdslagens stadganden rörande återväxten i stort sett äro ändamålsenliga utom såvitt angår skador av betande husdjur. Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län gör gällande, att det ej finnes annan anledning till erinran mot skogsvårdslagens bestämmelser om återväxten, än att orden »skälig tid» i 9 § borde utbytas mot »sä snabbt som förhållandena medgiva», enär en för skogsvård föga intresserad person med den nuvarande formuleringen kunde fördröja markens försättande i skogbärande skick till skada för produktionen. Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar: Bestämmelserna i 9 § skogsvårdslagen utgjorde icke tillräckligt skydd mot plockhuggning i redan förut glesa bestånd. Genom successivt upprepade svaga huggningar sökte skogsägaren stundom undandraga sig skyldigheten att genom skogsodlingsåtgärder förse marken med återväxt. Skogsvårdsstyrelserna mötte här, särskilt i gränsfallen, stora svårigheter att framtvinga skogsodlingsåtgärder. Mången gång torde i dylika fall ingripanden icke komma till stånd, enär skogsvårdsstyrelsen icke ville taga risken av att tillkallade synemän skulle förklara skogsodlingsåtgärder icke vara erforderliga. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län anför: De nuvarande stadgandena rörande åtgärder för betryggande av återväxt hade befunnits ändamålsenliga. Å fastigheter, där tillgången på skog allenast försloge till husbehovet och vilkas ägare saknade tillgångar, förelåge dock ofta svårigheter för återväxtåtgärdernas utförande. Av skogsvårdsstyrelsen förskotterade skogsodlingskostnader kunde av humanitetsskäl näppeligen uttagas utmätningsvägen, varför skogsvårdsstyrelsen i många fall själv finge stä för kostnaderna. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat, att någon överarbetning av skogsvårdslagens återväxtbestämmelser för länets vidkommande icke vore erforderlig men att det dock vore önskvärt, att ett ingripande av skogsvårdsstyrelsen kunde ske redan då en avverkning planerades. Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar: Nu gällande bestämmelser angående återväxten vore i stort sett lämpliga. Det kunde emellertid ifrågasättas huruvida formuleringen av 9 § skogsvårdslagen medgåve skogsvårdsstyrelsen befogenhet att påkalla utglesning i återväxt, som uppkommit för tät och som för sin ändamålsenliga utveckling förutsatte röjning i plantbestånd. Utglesning kunde erfordras icke blott på grund av överslutenhet utan också till följd av att sjuka och skadade plantor förhindrade utvecklingen av andra mera lovande men tillbakasatta plantor. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län förmäler: Skogsvårdslagens stadganden rörande, återväxten finge väl betecknas såsom ändamålsenliga, men de olika förfaranden, vara de vore uppbyggda, vore alltför omständliga och tidsödande för att kunna

160 anses fungera tillfredsställande. Skyldigheten att sörja för tillfredsställande återväxt borde kunna utkrävas snabbare än vad nu vore fallet. 1 åtskilliga fall hade inom Norrbotten kostnaderna för återväxtåtgärderna betydligt överstigit rotvärdet å den skog, vars avverkning föranlett åtgärderna. Med hänsyn till att skogens föryngring i första hand måste betraktas som ett allmänt intresse, syntes i dylika fall rättvisligen icke hela tungan av återväxtåtgärderna böra läggas på den enskilde skogsägaren. Skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands och Kronobergs lån Kalmar läns norra och södra landstingsområden, Kristianstads, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Jämtlands län anse nu gällande bestämmelser rörande åtgärder för betryggande av återväxten vara i stort sett tillfredsställande. Sveriges Skogsägareförbund samt Svenska 'Trävaruexport-, Cellulosa- och Trämasseföreningarna anföra: Gällande bestämmelser om reproduktionsplikt borde göras mera effektiva. Bestämmelsen i 9 § skogsvårdslagen om att uppkommen återväxt skulle vidmakthållas, till dess den ej vore att räkna såsom plantskog, tillämpades i mänga orter antingen icke alls eller också blott ofullständigt. Främsta anledningen till kulturernas misslyckande vore betning. Skogsvårdsstyrelserna syntes ofta icke vilja påfordra kulturåtgärder, där dessa syntes vara dömda att misslyckas pä grund av betning. Då återväxten äventyrades genom bete av skogsägarens egna djur, borde kravet på fullgod och vidmakthållen återväxt under alla förhållanden genomdrivas. Det finge då bliva skogsägarens angelägenhet att se till, att skogen vid behov fredades för betning. Om marken låge under gemensamt mulbete, vore frågan betydligt mera svårlöst. I de flesta fall hade skogskulturer då små utsikter att lyckas. Ett förnyande av nedbetade kulturer vore oftast en gagnlös åtgärd, så länge betningen fortsatte. Avskaffande av gemensamhetsbetet å ohägnad mark vore det i närvarande stund måhända betydelsefullaste skogsvårdsproblemet för norra Sveriges vidkommande. Innan effektivare möjligheter till betesfred åvägabringades, kunde det angelägna spörsmålet om uppdragande av fullgod återväxt ä de vidsträckta föryngringsytorna i Norrland och Dalarna ej lösas genom några stadganden i en skogsvårdslag. Detta spörsmål måste dock ovillkorligen lösas, ehuru det finge ske i annat sammanhang. R ö r a n d e f r å g a n huruvida det bör eftersträvas att tydligare definiera i 9 § skogsvårdslagen förekommande begreppen »skog av sådan täthet beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden anses nöjaktig», »tillfredsställande naturlig återväxt», »skälig tid» h a r i d e a v g i v n a y t t r a n d e n a a n f ö r t s följande.

de och kan etc.

Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uppger: Det vore av värde, om av lagtexten kunde framgå, när vid avverkning icke kvarlämnats skog av tillräcklig täthet för att återväxtmöjligbeterna skulle kunna bedömas såsom åtminstone någorlunda gynnsamma. Om slutenhetsgraden å den kvarlämnade skogen icke ansåges uppgå till 0,4 enligt gängse beteckningsschema, borde återväxtåtgärder åtminstone i vissa fall kunna framtvingas. Likaså vore det önskvärt att få fastslaget, att uttrycket »tillfredsställande naturlig återväxt» icke borde avse längre tidsperiod än fem år. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län yttrar: Det vore visserligen i hög grad önskvärt med tydligare definitioner i 9 §, men skogsvårdsstyrelsen tvivlade på att sådana definitioner kunde utformas, som toge hänsyn till de skiftande natur- och markförhållandena inom skogsvårdslagens giltighetsområde.

161 Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län förmäler: Det vore önskvärt, att bestämmelserna i 9 § skogsvårdslagen kunde förtydligas, t. ex. begreppet »skog av sådan täthet» etc. Måhända kunde i detta hänseende införas ett stadgande om minsta slutenhet, t. ex. 0,7. Vidare ifrågasattes, om icke orden »inom skälig tid» borde strykas och i stället direkt överlämnas till skogsvårdsstyrelsen att pröva denna fråga. Uttrycket »skälig tid» inbjöde otvivelaktigt till meningsskiljaktigheter. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län uppger: De vaga uttrycken i 9 § skogsvårdslagen torde vara den främsta orsaken till att skogsvårdsstyrelserna i många fall icke ansett sig kunna effektivt tillämpa lagens bestämmelser om återväxtskyldigheten. Det vore i hög grad önskvärt, att mera klart utformade bestämmelser angående återväxtens beskaffenhet och föryngringstidens längd intoges i lagen. Jämväl skogsvårdsstyrelserna i Älvsborgs, Örebro och Gävleborgs önskvärt, att de vaga uttrycken i 9 § skogsvårdslagen förtydligas.

län anse det

Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings och Kronobergs län, Kalmar läns norra och södra landstingsområden, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens lån göra gällande, att det med hänsyn till de varierande skogsförhållandena inom skilda delar av landet icke finnes behov av en tydligare definition å de i 9 § skogsvårdslagen förekommande uttrycken. Sveriges Skogsägare föreningars riksförbund anför: För att större effektivitet skulle kunna uppnås, erfordrades en tydligare definiering å de olika begreppen i 9 § skogsvårdslagen. Tolkningen av dessa begrepp vore alltför subjektiv hos skogsmännen. Det kunde måhända förmodas, att den praktiska erfarenhet, som hittills nåtts, skulle kunna möjliggöra en mera distinkt utformning av begreppen, så att en enhetligare lagtillämpning i det praktiska arbetet kunde komma till stånd. Beträffande frågan i vad mån särskilda skyddsåtgärder i lagstiftningen anses önskvärda för bevarande och förkovran av de ädla lövträden i södra Sverige h a v a följande u t t a l a n d e n gjorts. Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings lån anför: I landsdelar, där klimat och markförhållanden gjorde skogsbruk, baserat på ädla lövträd, ekonomiskt försvarligt, och detta även kunde påvisas genom skogliga resultat, torde upplysning och propaganda samt eventuell uppmuntran i form av billiga plantor, fria stämplingsbiträden eller dylikt vara tillräckligt för att stimulera lövskogsskötseln. För övriga trakter däremot hörde frågan mera hemma under naturskyddslagstiftningen. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde yttrar: Eken vore inom länsdelen ett träd på avskrivning på grund av att dess växtplats vore belägen på sådana marker, som i huvudsak lämpade sig för uppodling till åker eller omläggning till betesmark och äng. Sålunda finge eken giva plats åt en högre form av kultur. Att med lagbestämmelser hindra denna utveckling vore knappast möjligt. Inom exponerade (svårföryngrade) områden kunde visserligen avverkning av ek i viss mån regleras, men denna åtgärd vore väl det längst gående krav, som i detta fall kunde uppställas. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län förmäler: Det vore hög tid att genom lagstadganden trygga ekens och bokens fortbestånd samt skapa ökade förutsättningar för andra värdefulla lövträd t. ex. olika snabbväxande arter av poppelsläktet. Rena naturskyddssynpunkter talade även starkt för ett gynnande av de ädla lövträden. 11—467510.

162 Skogsbetet, som vore det mest brännande problemet i länet, ginge särskilt ut över de ädla lövträden. Skogsvårdslagen gåve i sin nuvarande form visserligen visst skydd åt plantskog mot betesdjur, men skyddet bleve oftast illusoriskt och gynnade i varje fall barrträden på lövträdens bekostnad. Svårigheterna att skydda lövträden bleve speciellt stora på de mindre fastigheter, som av ålder utnyttjat skogsbetet och saknade lämplig mark för permanenta betesvallar. Rådjurets och framför allt älgens skadegörelse på lövskogen borde föranleda en längre jakttid på dessa djur inom sydligaste Sverige. Premiering av lövskogsskötseln syntes vara en väg att förnya intresset för de ädla lövträden. Skyddsåtgärder i lagstiftningen vore emellertid jämväl erforderliga. De nödvändiga lagstadgandena borde innebära följande: 1) Förbud för skogsbete inom Skåne, Halland och Blekinge å fastigheter, som ägde möjlighet att genom anläggande av betesvallar trygga en normalbesättnings behov av bete. 2) Under övergångstiden och på fastigheter, som saknade möjlighet att anlägga erforderliga betesvallar, borde skogsvårdsstyrelsen äga rätt att påbjuda betesfred å områden, som till övervägande del vore bevuxna med eller lämpade för ädla lövträd. För ifrågavarande fastigheter borde även möjligheterna till gemensamhetsbeten prövas. 3) Å områden bevuxna med övervägande ädla lövträd skulle icke, om marken vore för dessa trädslag lämplig, utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd vid skogens föryngring andra trädslag få införas. Skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län instämmer i huvudsak med skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län beträffande de under 1) och 2) framförda yrkandena. Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län anför: De ädla lövträden vore inom Malmöhus län, som i detta avseende vore det förnämsta i landet, stadda på retur. Framför allt hade granen inkräktat på marker, som förr dominerades av de ädla lövträden. Orsakerna härtill vore följande: 1) Omläggningen av skogsmark till åker och bete. 2) Skogsbetet. 3) Viltskador, i första hand av älg, rådjur och kanin. 4) Granens företräden i fråga om snabb tillväxt, billig kulturkostnad och tidigt ekonomiskt utbyte. 5) Svårigheter att erhålla plantor från ädla lövträd. Skogsvårdslagen borde innehålla bestämmelser, varigenom orsakerna till de ädla lövträdens tillbakagäng kunde begränsas. Å områden i södra Sverige där skogsbeståndet till övervägande del utgjordes av ädla lövträd, skulle vid föryngring genom kultur skogsvårdsstyrelsen äga befogenhet att, om marken därför vore lämplig, föreskriva kultur med ädla lövträd; likaså vid kultivering av gamla kalmarker. Den extra kostnad, som drabbade markägaren i jämförelse med en motsvarande grankultur, borde täckas genom statsbidrag. Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län yttrar: Bland de ädla lövskogsträden intoge boken det framstå rummet. Denna hade emellertid undanträngts av kulturgran som pa dessa marker vore synnerligen högproducerande, främst beroende på att bokvirket, särskilt gallrings virket, varit svårare att avsätta än granvirket. Förhållandet hade emellertid på senare år ändrats, beroende dels på bättre priser på boken och dels pa styrelsens upplysningsverksamhet. Åtgärder för bokens naturliga föryngring hade blivit mera vanliga. Hur önskvärt det än vore, att alla bokskogar med god kvalitet sjalvforyngrades, ansåge styrelsen likväl, att tvångsåtgärder icke skulle leda till målet utan att upplysning vore en riktigare metod. För befrämjande av lövträdens utbredning och tillväxt vore det av största betydelse, att markerna fredades för betning Betningen i skogen hade inom länet avtagit betydligt, men frågan vore ännu icke

163 slutligen löst. En god lösning vore, att betesfredslagen ändrades därhän, att den, som icke betade sina marker, skulle vara helt befriad från stängselskyldighet i rågång. Därigenom skulle allt flera släppa på skogsbetet och i stället anlägga betesvallar till fromma för all skogsväxt och i synnerhet de ädla lövträden. Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län förmäler: Alla åtgärder, som kunde vidtagas för inskränkning av skogsbetet, vore önskvärda för bevarande och förkovran av lövskogsåterväxten. I främsta rummet borde därför all skogsbetning å s. k. gemensam mulbetesmark avlysas. Det vore möjligt, att man sedermera på upplysningens väg kunde nå tillfredsställande resultat, så att betningen åtminstone i avsevärd mån inskränktes på de inhägnade skogsmarkerna. Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller såsom önskvärd och lämplig åtgärd för att gynna de ädla lövträden genomförandet av betesfred i skogsmarkerna. Sveriges Skogsägareföreningars riksförbund anför: Allt borde göras för att bevara och även förbättra tillgången på ädla lövträd i södra delarna av landet. Betesskador torde i stor utsträckning hindra uppkomsten särskilt av ädla lövträd. För erhållande av återväxt av dessa lövträd borde lagen, eftersom de berörda fastigheternas betesfråga utan alltför stora svårigheter torde kunna ordnas, medgiva skogsvårdsstyrelsen rätt att ålägga betesförbud å sådan fastighets skogsmark eller del därav. Lagen borde dock icke stadga generellt förbud mot omläggning av förut nämnda lövskogsmarker till exempelvis barrträdsproduktion. Tendensen till sådan omläggning borde motarbetas dels genom propaganda och dels genom framarbetande av sådana priser i jämförelse med det importerade lövvirket, att produktionen av lövskog kunde i prishänseende konkurrera med barrskogsproduktionen. Skogsstyrelsen. Rätt tillämpad synes 9 § i 1923 års skogsvårdslag i allt väsentligt ändamålsenlig. 18 § i skogsstyrelsens lagförslag överensstämmer därför i stort sett med 9 § i 1923 års lag. Formellt föreligga dock vissa skiljaktigheter. Sålunda äro de i 9 § första punkten förekommande orden »samt en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller kan inom skälig tid påräknas» uteslutna i förslaget. Därjämte har andra punkten i 18 § av förslaget erhållit ändrad lydelse. Den föreslagna lydelsen å 18 § innebär icke någon saklig förändring, utan avsikten med den nya formuleringen är närmast att vinna ett förtydligande på ett par punkter. Av den nuvarande lydelsen å 9 § första punkten skogsvårdslagen kan möjligen den slutsatsen dragas, att om det omedelbart efter avverkningen synes kunna påräknas, att naturlig föryngring inom skälig tid skall uppkomma å det avverkade området, men denna beräkning senare visar sig vara felaktig, markägaren då ej skulle kunna åläggas vidtaga några föryngringsåtgärder. Så kan dock ingalunda hava varit lagstiftarens mening. Lagen torde åsyfta, att de avverkade markerna ånyo skola bringas i produktivt skick. En annan anledning till den förändrade lydelsen av samma punkt är, att jämväl i de fall, då naturlig föryngring kan påräknas, vissa åtgärder likväl kunna vara erforderliga, såsom röjning och markberedning å avverkningsområdet samt fredande av detsamma mot betesdjur. Dylika åtgärder må givetvis kunna i mån av behov utkrävas med stöd av lagen. Även om en självsådd kommer till stånd, utan att några särskilda åtgärder behöva vidtagas, kan dock ett visst omhänder-

164 tagande av föryngringen vara påkallat, intill dess densamma får anses på nöjaktigt sätt säkerställd. Detta är framför allt fallet i det mera intensivt bedrivna skogsbruket. Sålunda kan, alltefter de lokala förhållandena, exempelvis ifrågakomma hjälpkultur å glesa eller kala partier, utglesning av så tätväxande plantbestånd, att dessa eljest löpa risk att stagnera, samt bortröjning av uppenbart mindervärdiga eller föryngringen hindrande individer. Andra punkten av 9 § i 1923 års lag föreskriver, att den efter avverkningen uppkomna skogen skall vidmakthållas, till dess den ej längre är att räkna som plantskog. I förslaget har denna punkt omformulerats såtillvida, som andra punkten i 18 § stadgar, att skyldigheten att vidtaga åtgärder, varom i första punkten sagts, ej må upphöra, förrän återväxten passerat plantskogsstadiet. Ändringen av andra punkten i 9 § skogsvårdslagen har föranletts av att från visst håll uttalats, att med den nuvarande lydelsen tveksamhet kunde råda, huruvida jämväl återväxt av skadade och sjuka plantor skulle vidmakthållas, tills densamma ej längre vore att anse såsom plantskog. E n dylik tveksamhet borde ju vara utesluten med hänsyn till uttrycket »nöjaktig återväxt» i första punkten av paragrafen. Den nya lydelsen av andra punkten i 18 § av lagförslaget synes på ett mera tydligt sätt än den nuvarande formuleringen uttrycka vad som avses med stadgandet. Såsom av det föregående framgår har från åtskilliga håll påyrkats, att de många vaga uttrycken i 9 § skogsvårdslagen borde ersättas med mera exakta begrepp. Med hänsyn till de växlande betingelserna för skogsproduktion inom skilda delar av landet och på marker av olika beskaffenhet finner skogsstyrelsen det varken vara möjligt eller lämpligt att i lagförslaget närmare precisera de krav, som skola uppställas för tryggande av virkesproduktionen efter det avverkning ägt rum. Ehuru kraven på det kvarvarande beståndet eller föryngringen således ej i detalj utformats i lagförslaget, är avsikten i allt fall, att fordringarna skola hållas vid en fullt tillfredsställande nivå. I viss utsträckning torde detta innebära en skärpning av ifrågavarande krav utöver vad hittills ansetts kunna godtagas. Lagen måste jämväl vara så formulerad, att den ej låser fast utvecklingen. Skogsstyrelsen vill erinra därom, att de resultat, som efter hand framkomma av den vid statens skogsforskningsinstitut bedrivna produktionsforskningen, böra bliva till stort gagn vid bedömandet av hithörande spörsmål, vad gäller såväl det efter avverkningen kvarstående beståndets nöjaktighet i förhållande till markens produktionsförmåga som återväxtens beskaffenhet. De av styrelsen i det föregående omnämnda s. k. typfallen böra vara ägnade att även i dessa hänseenden bliva till god allmän vägledning under olika biologiska och ekonomiska förutsättningar. Givet är att jämväl de vid skogsforskningsinstitutet utförda föryngringsundersökningarna böra lämna material av synnerligt värde för klarläggande av fordringarna på en tillfredsställande föryngring och sätten att nå dithän. Vad särskilt föryngringsområdet beträffar, hava där genom vetenskaplig forskning och praktiska erfarenheter undan för undan nya rön gjorts, och i den mån ytterligare sådana av erkänd betydelse vinnas, kunna givetvis ändrade anspråk på föryngringen uppkomma. I det följande skall något be-

165 r ö r a s d e n u t v e c k l i n g , s o m i det p r a k t i s k a s k o g s b r u k e t ägt r u m p å i f r å g a v a rande område. I södra Sverige bedrevs tidigare i stor omfattning utpräglat trakthyggesskogsbruk. Blädning i en eller annan form, grundad på självföryngring, förekom mest å mindre hemmansskogar och i hagmarker. Vid avverkningen i trakthyggesbruket antingen kalavverkades hygget, som därefter noga röjdes och skogsodlades, eller kvarlämnades fröträd att beså marken. I den mån återväxt inställde sig, avverkades fröträden, varefter nödig hjälpkultur företogs. Ofta verkställdes kultur genom sådd ett par år efter avverkningen, även om fröträd kvarlämnats. Skogsodlingen spelade sålunda en framträdande roll vid anskaffande av återväxt. Man ställde också relativt stora fordringar på plantbestånden. De efter hand tilltagande kraven på lönsamhet inom skogsbruket medförde en tendens att göra kulturerna billigare, genom användande av arbetsbesparande metoder och redskap, yngre och billigare plantmaterial m. m. Samtidigt uppmärksammades mer och mer utvägarna att erhålla återväxt på naturlig väg. Även om trakthyggesbruket alltfort hade betydande utbredning å större skogar, vidtogos dock efter hand åtskilliga modifikationer i detsamma. Möjligheterna att erhålla självsådd å hyggena tillvaratogos på olika sätt allt bättre: genom mindre hyggen, markberedning m. m. Vid fröträdsställning ökades antalet fröträd per ytenhet, så att en skärmställning erhölls, under vilken markberedning i anslutning till fröår ägde rum. Så småningom har ett mindre stelt och schablonmässigt, blädningspåverkat skogsbrukssätt utformats. Vid sidan härav hava de rationella blädningsmetoderna utbrett sig, i synnerhet å de mindre skogskategorierna, en utveckling, som gynnats av granens allt mera framträdande roll inom vårt skogsbruk. I fråga om denna del av landet torde kunna sägas, att riktlinjerna för föryngringsverksamhetens bedrivande numera klarnat högst avsevärt. De präglas av strävandena efter en ekonomisk inriktning av skogsbruket och ett rationellt utnyttjande av produktionsmöjligheterna. En fullgod naturlig föryngring betraktas som önskvärd, så snart god tillgång på i avelshänseende lämpliga fröträd finnes och marken befinner sig — eller snabbt kan bringas — i för fröets groning och plantans utveckling gynnsamt skick. Skogsodling genom sådd eller plantering blir dock nödvändig, om nöjaktig självföryngring ej kan påräknas inom skälig tid, om moderbeståndet är av dålig ras eller olämplig proveniens och då ombyte av trädslag är önskvärt. Såväl naturlig föryngring som skogsodling hava således sin givna plats i skogsbruket i denna landsdel. Anspråken på föryngringarna böra ställas relativt höga. Åtskilligt tyder på att man länge i stor utsträckning litat väl mycket på möjligheten av att under skilda förhållanden erhålla naturlig föryngring, men börjar inse, att skogsodling måste anlitas i ökad omfattning. Förskjutningen till skogsodlingens fördel torde bliva ännu mera påtaglig, allteftersom betydelsen av att använda med hänsyn till arvsanlagen utvalt frö, hämtat från våra bästa bestånd och lokalraser, tränger igenom. På grund av den snabba avvecklingen av tillgångarna å gammal, oväxtlig skog i norra Sverige har skogsbruket där ställts inför ett svårartat återväxtspörsmål av mycket stora dimensioner. Flera omständigheter samverka där till att försvåra och försena föryngringarna. Klimatet lägger icke sällan under åratal hinder i vägen för alstrandet av grobart frö. Uppfrysningsfaran är betydligt större än längre söderut. Försommaren är i regel torr. På många platser förekomma svårartade råhumusbildningar. Hyggets mognad till mottaglighet för föryngring tager avsevärd tid i anspråk. Ämnesomsättningen går sakta, och den uppkomna plantskogens tillväxt blir ej lika kraftig som på marker med bättre humusförhållanden. Sjukdomar uppträda ofta i plantskogen. Skogsodlingsmaterialets känslighet för proveniensen är stor. De merendels svaga markerna bära icke nedläggandet av mera avsevärda kostnader på kulturer.

166 Uppfattningen om sättet för skogarnas reproduktion har i den norra delen av landet — liksom i den södra — under tidernas lopp i hög grad växlat. Till att börja med var självföryngringen den enda reprduktionsmetoden, sedan ett intresse att sörja för återväxten överhuvud taget uppkommit. Den tidigare i Norrland allmänt tillämpade, mer eller mindre utpräglade dimensionsblädningen visade sig med hänsyn till återväxten synnerligen otillfredsställande. Man övergick därför på många håll till andra blädningsformer med upptagande av något större föryngringsytor, stundom till trakthyggen, för att underlätta markens villighet till föryngring. Direkta skogsodlingsåtgärder tillgrepos även, ehuru i tämligen ringa omfattning, men kulturerna misslyckades av skilda orsaker ofta, vilket framkallade en viss misstro mot möjligheterna att på denna väg få fram återväxt. Det torde med fog kunna påstås, att de norrländska skogarna i stor utsträckning befinna sig i ett skick, som lämnar mycket övrigt att önska i fråga om föryngringen. Återväxtfrågans nuvarande läge torde framgå av en vid statens skogsforskningsinstitut utförd överslagskalkyl, som visar, att den årliga föryngringsytan under de närmaste 20 åren för Norrland kan uppskattas till omkring 155 800 hektar, varav 38 400 hektar beräknats böra kultiveras genom sådd och plantering. Beträffande såväl vissa med självföryngringen sammanhängande åtgärder som lämpligaste utförandet av kulturerna särskilt i övre och inre Norrland äro de nuvarande kunskaperna bristfälliga. Anskaffandet av skogsodlingsmaterial med goda arvsanlag och i övrigt av tillfredsställande kvalitet i erforderlig mängd är samtidigt ett viktigt problem. Många omständigheter tala för att — i överensstämmelse med nyss anförda siffror — den naturliga föryngringen genom självsådd bör vara huvudmetoden för det normala norrländska skogsbruket, om nöjaktiga förutsättningar att erhålla tillfredsställande sådan föryngring äro för handen. Av företagna undersökningar framgår emellertid, att vittgående åtgärder i reproduktionssyfte äro påkallade. Betydande arealer av mera svårföryngrad och råhumusbesvärad mark kräva vidtagande av särskilda kulturåtgärder. Intresset för frågan bland skogsmän och skogsägare har vuxit sig allt starkare, och många uttryck härför hava under de senaste åren kommit till synes. Sålunda hava bland annat undersökningar planlagts och igångsatts för utrönande av de bästa och billigaste kulturmetoderna för norrlandsskogarna. Dessa undersökningar hava redan avkastat vissa resultat. Här må slutligen erinras om betydelsen för ett effektivt återväxtarbete i hela landet, att de under föryngring liggande markerna i erforderlig grad bevaras mot åverkan av betande djur. På många håll äro tamdjurens och även viltets skadegörelse så påfallande, att man funnit det utsiktslöst att verkställa skogsodlingar utan att kulturerna beredas verksamt skydd. Även de naturliga föryngringarna lida ofta svårt av skogsbetet. F ö r a t t s t a d g a n d e t i 18 § lagförslaget skall v a r a tillämpligt f o r d r a s dels a t t a v v e r k n i n g skett o c h dels a t t d ä r v i d i c k e k v a r l ä m n a t s skog a v s å d a n t ä t h e t o c h beskaffenhet, a t t d e n m e d h ä n s y n till r å d a n d e n a t u r f ö r h å l l a n d e n k a n anses nöjaktig. Skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder är strängt taget ej b e r o e n d e p å a v v e r k n i n g e n s o m f a t t n i n g . Även o m det e n d a s t företagits s. k. p l o c k h u g g n i n g eller l i k n a n d e å ett o m r å d e , m e d f ö r detta l i k v ä l skyld i g h e t a t t sörja för å t e r v ä x t e n , d ä r e s t d e n k v a r v a r a n d e skogen ej k a n a n s e s n ö j a k t i g . Det s t a d g a d e r e p r o d u k t i o n s a n s v a r e t i n t r ä d e r , o b e r o e n d e a v o m de a v v e r k a d e t r ä d e n v a r i t a v n ö j a k t i g b e s k a f f e n h e t , s a m t o m f a t t a r j ä m v ä l skyldighet a t t b o r t h u g g a för å t e r v ä x t e n h i n d e r l i g a , k v a r s t å e n d e t r ä d o c h b u s k a r . Skogsstyrelsens lagförslag i n n e b ä r , a t t en s k o g s ä g a r e , s o m e n d a s t l å t e r sin s k o g stå orörd, i c k e k a n t v i n g a s att v i d t a g a ä n d a m å l s e n l i g gallring eller a n d -

167 ra skogsvårdande åtgärder, förutsatt att förslagets 5 kap. ej är tillämpligt. Först i händelse avverkning sker i skogen, inträder skyldighet till ytterligare avverkning eller andra för återväxtens tryggande erforderliga åtgärder. Har däremot skada uppstått genom betning av hemdjur eller eljest på sätt som angives i 19 §, medför detta reproduktionsskyldighet enligt sistnämnda paragraf. Skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder efter avverkning är ej begränsad till den kostnad, som motsvarar värdet av vad som avverkats. Detta följer bland annat därav, att även en relativt obetydlig avverkning kan medföra en ganska omfattande reproduktionsskyldighet, då den efter avverkningen kvarstående skogen ej anses vara av nöjaktig täthet och beskaffenhet. Vid tolkningen av uttrycket »nöjaktig återväxt» kunna dock fordringarna icke under alla förhållanden ställas lika högt. På bättre marker skall givetvis kravet på i alla avseenden fullgod återväxt upprätthållas. Men på marker, där med hänsyn till ståndortsförhållandena markens produktionsförmåga är låg eller där skogen, även om densamma är föremål för den bästa skötsel, på grund av dåligt avsättningsläge har mycket lågt rotvärde, kan det ofta ej rimligen påfordras, att alltför kostbara återväxtåtgärder skola vidtagas. Vid tolkningen av begreppen »nöjaktig återväxt» och »skälig tid» i 18 § lagförslaget måste i fråga om nu berörda marker kraven på föryngringen anpassas efter förutsättningarna för skogsproduktionen. Även om kulturåtgärder skulle leda tiU säkrare och snabbare resultat än naturlig föryngring, kan det i vissa dylika fall ej rimligen begäras, att markägaren skall bekosta en kultur. För underlättande av den naturliga föryngringen är det då av stor vikt, att avverkningen sker på lämpligt sätt. Bestämmelser härutinnan förekomma dels i 7 § och dels i 6 kap. av förslaget. Om skogsägaren ej följer dessa föreskrifter eller eljest företager avverkningen på olämpligt sätt, och möjligheterna att erhålla naturlig föryngring därigenom försvåras, blir h a n givetvis skyldig att vidtaga dyrbarare återväxtåtgärder än som eljest skolat påfordras. Det må emellertid betonas, att kraven på återväxten icke böra ställas lägre än som är oundgängligen nödvändigt. Varje fall bör därför prövas omsorgsfullt av skogsvårdsstyrelsen, och endast då det klart framgår, att kostnaden för en i och för sig önskvärd återväxtåtgärd uppenbarligen är oskäligt hög med hänsyn till de rådande förhållandena, bör en mindre kostsam utväg sökas. Om skogsåterväxten skall bliva tillfredsställande, är det av största betydelse, att föryngringsytorna fredas mot bete. Frågan om rätt till bete å skogsmark regleras i lagen den 2 juni 1933 om ägofred. Enligt 10 § i sagda lag skall, där skogs- eller utmark möter å ömse sidor om ägogräns och det ej funnits stängsel i gränsen den 1 januari 1933, skogs- eller utmarken, i den mån den ej hålles inhägnad, anses upplåten till gemensamt bete för större hemdjur. För vissa trakter omfattar rätten till gemensamt bete även mindre hemdjur. Om för skogsåterväxtens skyddande inom visst län eller del av län är erforderligt, att rätt till bete å ohägnad mark, som i 10 § sägs, helt eller

168 delvis förbjudes, kan enligt 11 § ägofredslagen Kungl. Maj:t på framställning av vederbörande landsting och hushållningssällskap därom meddela föreskrift. I 12 § samma lag stadgas, att Kungl. Maj:t på framställning av nyssnämnda korporationer kan förordna om betesreglering å till gemensamt bete upplåten skogs- eUer utmark inom visst län eller del av län. Förordnande om betesreglering enligt 12 § har meddelats beträffande Uppsala län genom kungörelse den 2 mars 1934 och beträffande Östergötlands län genom kungörelse den 16 januari 1935. Något förordnande enligt 11 § ägofredslagen har däremot icke utfärdats. Gemensamhetsbetet kan utgöra ett betydande hinder för åstadkommande av skydd för återväxten mot betesskador. Genomförandet av betesfred är i många trakter en oundgänglig förutsättning för uppdragande av nöjaktiga föryngringar; i synnerhet lövskogen blir lidande vid betning. Visserligen hava på frivillighetens väg rationellt ordnade kulturbeten kommit till stånd i ganska stor utsträckning, varigenom kreaturen kunna tagas från skogen, men gemensamhetsbete i skogsmark förekommer likväl alltjämt inom stora delar av landet. Å områden, där skogsmarken är upplåten till sådant bete, hjälper det föga, om markägaren håller sina egna hemdjur borta från föryngringsytorna, ty dessa kunna i allt fall skadas genom hemdjur, tillhöriga ägare av angränsande marker. Särskilt i Norrland låter det sig av praktiska skäl icke göra att ernå betesfred i skogsmark genom att taga det i ägofredslagen medgivna stängselvitsordet i anspråk. För att skydda återväxt å gemensamhetsbetade områden måste därför antingen en överenskommelse om betesreglering träffas mellan samtliga ägare, vilka äro berättigade att låta sina hemdjur beta å skogsmarken, eller också — om detta överhuvud taget rimligtvis är möjligt — avstängning av själva föryngringsytorna ske genom effektiv hägnad. Såsom av vad tidigare anförts framgår har ägofredslagen i och för sig varit föga ägnad att freda skogsmarken från bete. Den särskilt inom vissa delar av landet rikliga förekomsten av betesservitut h a r också varit till hinder för avlysande av skogsbetet. Bete å skogen förekommer i icke ringa utsträckning jämväl å marker, som ej äro upplåtna till gemensamhetsbete. Genom de skador, som vållas på skogen genom bete av hemdjur, kunna skogsvårdslagens återväxtbestämmelser göras mer eller mindre verkningslösa. En rationell beteskultur är i första hand av värde för jordbruket. Mycket vore förvisso att vinna för såväl jordbruk som skogsbruk, om mera allmänt kulturbeten anlades å de fastigheter, där så lämpligen k a n ske. Ett kraftigt understödjande från statsmakternas sida av särskilt ordnade betesanläggningar är därför en angelägenhet av synnerlig vikt för lösningen av det ömtåliga problem, betesfrågan utgör. I den mån kreaturen därigenom kunna beredas förbättrade betesmöjligheter, skapas reella förutsättningar för skogsbetningens fortsatta avveckling. Skogsstyrelsen anser vidare, i likhet med vad som uttalats från åtskilliga håll och för övrigt framkommit i flera andra sammanhang, att en revision av ägofredslagens bestämmelser borde företagas. Bestämmelsen i 18 § lagförslaget om att åtgärder skola vidtagas, som er-

169 fordras för att nöjaktig återväxt inom skälig tid kommer att finnas å det avverkade området, syfta ej enbart på mera direkta ingripanden, såsom röjning, markberedning, skogsodling och dylikt, utan ock på andra åtgärder, vilka äro erforderliga och lämpligen kunna genomföras för nämnda ändamål. Hit kan räknas fredning av det avverkade området mot betande djur, där en sådan skyddsåtgärd överhuvud taget är praktiskt genomförbar och icke medför kostnader, som kunna anses verka i oskälig grad betungande. Av åtskilliga till skogsstyrelsen inkomna yttranden att döma vill det synas, som om kravet på betesfredning av områden, vilka ligga under föryngring och äro i behov av skydd mot betning, i stor omfattning icke kunnat tillgodoses jämväl i fall, där gemensamhetsbete ej förekommit och förutsättningarna för åvägabringande av betesfred också i övrigt varit gynnsamma. I överensstämmelse med vad nyss sagts erbjuder emellertid lagförslaget — i likhet med 1923 års lag — möjlighet att säkerställa föryngringar, vilka kunna befaras lida allvarlig skadegörelse genom betning. Sålunda må pekas på utvägen för skogsvårdsstyrelse att i samband med avverkningen söka träffa överenskommelse med markägaren enligt 21 § i lagförslaget om fredning under bestämd tid av de avverkade områdena. Skogsstyrelsen vill understryka vikten av att fordran på betesfredning å avverkningsytor ej eftergives. Å skogsmark, där gemensamhetsbete icke förekommer, bör i stor utsträckning skydd för föryngringen mot bete kunna genomföras. I fråga om skogsmark, som enligt 10 § ägo fredslagen anses upplåten till gemensamt bete, torde saken ligga något annorlunda till. Även i sådana fall bör emellertid kravet på betesfredning i möjligaste mån upprätthållas. Härvid måste emellertid uppmärksammas att för ändamålet icke påkallas andra åtgärder än sådana, vilka i ekonomiskt hänseende äro att beteckna som rimliga. Enligt 18 § sista punkten i förslaget må skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder ej upphöra förrän återväxten nått den utveckling, att densamma icke längre är att räkna som plantskog. Om skada uppkommer å föryngringen, innan denna passerat plantskogsstadiet, är ägaren därför skyldig reparera skadan, oberoende av på vad sätt skadan uppkommit. Även om sådana omständigheter föreligga, att ägaren icke kunnat åläggas vidtaga särskilda åtgärder till förebyggande av betesskador, föreligger, därest dylika likväl uppkomma, skyldighet för ägaren att utföra hjälpkultur eller andra åtgärder för avhjälpande av skadorna. Liksom 1923 års lag ansluter sig nämligen förslaget till den principen, att skogsvårdskravet i så måtto skall äga företräde framför skogsbetningen, att om betningen, vilken icke ansetts kunna förbjudas, förorsakar skada å skogen, denna skall botas. Det kan måhända förefalla, som om detta icke stode i överensstämmelse med den grundprincip, på vilken lagförslaget bygger, nämligen att lagens fordringar icke skola sträcka sig längre än till vad som är ekonomiskt rimligt. Beträffande betesskadorna är emellertid att beakta, att dessa icke torde böra inräknas i föryngringskostnaden. Om det för skogsägaren synes ekonomiskt fördelaktigt att utnyttja skogsmarken ej allenast till skogsbörd utan jämväl till bete och genom betesanvändningen skogsproduktionen lider skada, torde det nämligen vara naturligt, att kostnaden för avhjälpande av skadan anses såsom en utgift, som

170 hänföres till skogsbetet och således faller utanför omkostnaderna för skogsproduktionen. I förevarande sammanhang vill skogsstyrelsen rikta uppmärksamheten på den skadegörelse på plantskog, som sker genom åverkan av vilda djur, framför allt älg och rådjur. I synnerhet d ä r viltstammen fått växa ut till en mera talrik numerär, kan denna skadegörelse bliva högst betydande, såsom förhållandet otvivelaktigt numera är i åtskilliga delar av vårt land. Ur skogsbrukets synpunkt är det i sådana trakter angeläget, att en reglering av viltstammen kan åvägabringas. Då ett realiserande av detta önskemål torde ligga närmare jaktvårdslagstiftningen än skogsvårdslagstiftningen, h a r skogsstyrelsen h ä r ansett sig allenast kunna bringa detta betydelsefulla spörsmål i erinran. Det ligger vikt uppå, att vid ställningstagande till jaktoch jaktvårdsfrågor, exempelvis vid bestämmande av jakttider och lämnande av licenser för jakt å älg, de skogsvårdande myndigheterna beredas tillfälle att framföra sina synpunkter och få dessa beaktade. Det må i detta sammanhang framhållas, att för närvarande hos domänstyrelsen och skogsstyrelsen, gemensamt, pågår utredning angående åtgärder till förebyggande och minskande av älgskador på skog. Det synes skogsstyrelsen angeläget att här även beröres ett spörsmål, som framförts i en del yttranden, nämligen befrämjande av de ädla lövträden vid skogens föryngring. Tillgången på ädel lövskog (d. v. s. av ek, bok, ask m. fl.), varav huvuddelen är belägen i de sydligaste länen, har efter hand blivit av allt större värde för landet. Under krisårens importsvårigheter h a r i alldeles särskild grad framhävts angelägenheten av att behovet av råvara för de industrier och hantverk, som äro grundade å det ädla lövvirket, kan tillgodoses från inhemska källor. Framtidsutsikterna för utnyttjandet av dylikt virke och produkter därav anses vidare vara goda. Det måste därför vara ett samhällsintresse, att den ädla lövskogen beredes tillbörligt utrymme inom vårt skogsbruk. För den enskilde skogsägaren har man anledning räkna med att en ändamålsenlig produktion av ädelt lövvirke ekonomiskt sett är motiverad. Detta förutsätter ett omsorgsfullt val av mark och trädslag, uppdragande av fullgoda bestånd och en rationell skötsel av dessa. Särskilt i vissa delar av södra Sverige råda goda naturliga betingelser för skogsbruk med hithörande trädslag, även om arealerna av de lämpliga markerna i och för sig givetvis äro rätt begränsade. I dylika fall, då fråga alltså är om marker av hög bonitet och särskilt lämpade för ädel lövskogsproduktion, böra med stöd av förevarande paragraf kraven på föryngringen kunna ställas så högt, att annan återväxt än ädla lövträd icke kan anses nöjaktig. Härtill torde jämväl kunna bidraga, bland annat, den ofta föreliggande risken för omfattande rötskador å barrskog, som uppdrages å sådana lokaler. Flera omständigheter kunna avsevärt försvåra anläggandet av nya bestånd av ädla lövträd. Sålunda må framhållas att dessa träd lida mycket hårt av betesgång och viltskador. Vad beträffar förebyggande av dylik skadegörelse vill skogsstyrelsen hänvisa till vad som i det föregående anförts om främjande från statsmakternas sida av kulturbetesanläggningar samt åtgärder för

171 översyn av ägofredslagstiftningen och för skogsvårdsintressenas ökade beaktande i samband med jakt och jaktvård. Å här ifrågavarande marker böra ofta gynnsamma förutsättningar föreligga för att genom överenskommelse enligt 21 § lagförslaget erhålla skydd mot bete å föryngringsytorna. E n annan omständighet att beakta är de förhållandevis höga kostnader, som kulturer av ädla lövträd draga i jämförelse med motsvarande kostnader för andra trädslag. De högre kostnaderna skola motvägas av ökad värdeproduktion, vilken motiverar återväxtskyldighetens utkrävande i form av ädla lövträd. I sådana fall, där bestämmelserna i lagförslagets 5 kap. äro tillämpliga samt uppdragande av ädel lövskog kan betraktas som lämpligt, torde de i samma kapitel omförmälda åtgärderna mot otillfredsställande skogstillstånd i samband med särskilda stödmöjligheter och åtgärder för åstadkommande av betesfred vara ägnade att verka till den ädla lövskogens fromma. Här m å tillika bringas i erinran den verksamhet med särskilda statsbidrag till vissa, icke lagligen åvilande åtgärder för befrämjande av återväxt av ek, bok, ask m. fl. trädslag, vilken sedan någon tid försöksvis bedrives. Det synes slutligen böra påpekas, att å sådana marker i landets olika delar, där vid uppdragandet av ett nytt skogsbestånd skäl föreligger för antagande, att barrträden i stor omfattning skola taga skada av röta eller av annan därmed jämförlig anledning ej lämpligen böra ifrågakomma, men där tillräckliga betingelser för de ädla lövträden icke förefinnas, annan återväxt än av björk, asp eller dylikt ej bör anses nöjaktig. De efter hand ökade användningsmöjligheterna för lövträdsvirke av sistberört slag torde överhuvud taget böra vederbörligen uppmärksammas vid avvägandet av fordringarna på skogsåterväxterna. 19 §. O m

skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder, då skogen s k a d a t s

Nuvarande förhållanden. I 10 § 1 mom. första stycket av 1923 års skogsvårdslag är stadgat, att då skada uppkommer i skog genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller genom åverkan, skall vad i 9 § föreskrivits om vidtagande av återväxtåtgärder efter avverkning äga motsvarande tillämpning, ändå att skyldighet därtill enligt sistnämnda paragraf ej föreligger. Andra stycket i 10 § 1 mom. föreskriver, att då markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom åsidosättande av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen och denna ej heller uppkommit genom betning av hemdjur, återväxtåtgärder icke må fordras för större kostnad än som motsvarar värdet av de vid skadegörelsen fällda träden ävensom av de kvarstående träd, vilka blivit så skadade, att de ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för återväxten borttagas, jämte den ersättning markägaren i anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära. Enligt 10 § 2 mom. i 1923 års lag må skogsvårdsstyrelsen, där den i l mom. andra stycket angivna skyldighet skulle bliva synnerligen betungande, kunna medgiva skälig begränsning därav.

172 Skogsstyrelsen. 19 § första stycket i skogsstyrelsens förslag är likalydande med 10 § 1 mom. första stycket i nu gällande skogsvårdslag. 19 § andra stycket i lagförslaget överensstämmer med 10 § 1 mom. andra stycket i 1923 års lag utom därutinnan, att bestämmelsen i sistnämnda stycke om oinskränkt reproduktionsplikt vid varje slags skadegörelse, som uppkommit genom betning av hemdjur, icke medtagits i förslaget. 10 § 2 mom. i 1923 års lag saknar motsvarighet i förslaget. Däremot innehåller 19 § i lagförslaget i tredje stycket ett nytt stadgande av innehåll, att såvitt markägaren har möjlighet att av allmänna medel erhålla bidrag eller lån till kostnaderna för återväxtåtgärderna, den i andra stycket medgivna inskränkningen i markägarens skyldighet att sörja för återväxten icke skall äga tillämpning. Beträffande första och andra styckena av 19 § i förslaget må i huvudsak hänvisas till motiven till 1923 års skogsvårdslag. Endast vissa påpekanden skola här göras. För att 19 § skall träda i funktion fordras, dels att skogen drabbats av en viss skada och dels att 18 § i förslaget ej är tillämplig. Om den efter en avverkning uppkomna föryngringen drabbas av skadegörelse, innan den passerat plantskogsstadiet, föreligger enligt 18 § i lagförslaget skyldighet att reparera skadorna, därest föryngringen på grund av skadegörelsen icke skulle anses nöjaktig. All föryngring omfattas dock ej av bestämmelserna i 18 §. Uppkommer föryngring å område, som ej varit föremål för avverkning, t. ex. gammal kalmark, blir 19 § tillämplig, då skada uppstår, även om återväxten ej nått den utveckling, att den icke är att räkna såsom plantskog. Vid skada å skog, som passerat plantskogsstadiet, äger alltid 19 § tillämpning. De skadefaktorer, som angivas i 19 § av förslaget, kunna uppdelas i tre grupper, nämligen naturhändelser, betning av hemdjur och åverkan. Såsom naturhändelser, vilka icke äro uppräknade i 10 § 1923 års lag, angivas i motiven till lagen inträffande av is, hagel, frost och vattenflöden samt förekomst av svampar och vilda djur. Enligt 19 § andra stycket i förslaget är markägarens reproduktionsskyldighet begränsad till värdet av de skadade träden ävensom de träd, som måste borttagas för att tillfredsställande återväxt skall komma till stånd, jämte den ersättning markägaren i anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära. Denna begränsning gäller dock icke, då skadan uppkommit genom markägarens uppsåt eller vållande. Enligt 1923 års skogsvårdslag föreligger fuU reproduktionsplikt vid skadegörelse genom betning av hemdjur, även om skadan icke uppstått genom markägarens uppsåt eller vållande. Anledningen till att i förslaget beteskador jämstäUts med annan skadegörelse är följande. Den skada, som vållas å skog genom bete av hemdjur, hänför sig så gott som uteslutande till plantskogen. 19 § i förslaget är emellertid, såsom förut anmärkts, ej tillämplig å annan plantskog än sådan, som uppkommit å område, vilket icke varit föremål för avverkning, huvudsakligen gammal kalmark. I samband med föryngringsåtgärder å dylik mark torde det vara regel, att överenskommelse träffas med markägaren angående effektivt skydd av föryngringen mot bete av hemdjur. Då således den gällande regeln om full reproduktionsplikt vid betesskador i skog, varom nu är fråga, torde sakna

173 praktisk betydelse, har skogsstyrelsen icke ansett nödigt att i förslaget bibehålla denna regel. Enligt bestämmelsen i 19 § tredje stycket av lagförslaget är någon begränsning av reproduktionsplikten icke medgiven, då markägaren har möjlighet att av allmänna medel erhålla bidrag eller lån till kostnaderna för återväxtåtgärderna. Detta stadgande är föranlett av bestämmelserna i förslagets 5 kap., vilket handlar om åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd. Sistnämnda bestämmelser förutsätta, att i vissa fall bidrag och lån skola kunna utgå till en markägare, som innehar skogsmark, vara skogstillståndet är uppenbarligen otillfredsställande. Därest en ägare av dylik skogsmark erhåller bidrag eller lån av allmänna medel, kunna enligt 27 § i förslaget fullständiga reproduktionsåtgärder utkrävas, oaktat bestämmelserna i lagförslagets 4 kap. icke äga tillämpning. Om nu i fall, då enligt 19 § andra stycket lagförslaget allenast begränsad reproduktionsplikt föreligger, de åtgärder, som därvid kunna framtvingas, icke äro tillräckliga för skogsmarkens försättande i tillfredsställande skick, kan det allmänna hava intresse att genom bidrag eller lån hjälpa markägaren att erhålla en tillfredsställande skogsproduktion å marken. Har ägaren till en skadad skog tillfälle att erhålla dylikt bidrag eller lån, bör hans reproduktionsskyldighet, då sådana förhållanden föreligga, som angivas i 19 § andra stycket, icke vara underkastad någon inskränkning. Angående de belopp, varmed bidrag och lån skola utgå, samt övriga omständigheter, som äro av intresse i detta sammanhang, må hänvisas till vad nedan anföres under 5 kap. Den i 10 § 2 mom. nu gällande skogsvårdslag förekommande bestämmelsen, vilken icke upptagits i lagförslaget, tillkom på riksdagens initiativ. 1 Såsom exempel på fall, då fullgörandet av den i 10 § 1 mom. andra stycket 1923 års lag stadgade reproduktionsskyldigheten skulle bliva synnerligen betungande, anfördes, att ett skogsområde till mindre del utgjordes av gammal sparad och värdefull skog, hemmanets kanske enda tillgång på sådan, och att hela detta område bleve härjat av skogseld samt marken därvid så hårt skadad, att för dess återförsättande i skogbärande skick erfordrades särskilt dyrbara kulturåtgärder, såsom plantering i fyllda gropar, till vilka fylljorden måste hämtas på långt avstånd. Även om markägaren från det avbrända området genom försäljning av den därifrån avverkade skogen eller eljest skulle erhålla tillräckligt belopp för att bekosta dessa dyrbara kulturer, vore det då hårt, om h a n skulle tvingas omedelbart till skogen återbörda de värden, vilka utan hans åtgörande lösgjorts från skogen och vilka värden förut för honom representerat en förhållandevis avsevärd och lättåtkomlig kapitaltillgång. Såsom framgår av 2 § i lagförslaget gäller såsom en grundprincip för förslaget, att skogsbruket skall drivas på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt. Det torde fördenskull enligt förslaget vara uteslutet att påfordra föryngringsåtgärder, som skulle draga kostnader, vilka ej stå i rimlig proportion till skogsbrukets ekonomiska möjligheter. Skogsstyrelsen anser det därför icke vara behövligt att i förslaget upptaga bestämmelsen i 10 § 2 mom. 1923 års skogsvårdslag. 1

Särskilda utskottets vid 1923 års riksdag utlåtande nr 1, s. 32—33.

174 2 0 §. V e m s k y l d i g h e t e n a t t v i d t a g a å t e r v ä x t å t g ä r d e r och a n s v a r e t för återväxtkostnaderna skall åvila Denna paragraf överensstämmer med 11 § i 1923 års skogsvårdslag, frånsett redaktionella jämkningar. Skogsvårdsstyrelsens åtgärder

komma

tillsyn över att återväxttill stånd (§§ 21 — 2 6)

2 1 §. ö v e r e n s k o m m e l s e angående återväxtåtgärder Nuvarande förhållanden. I 12 § 1923 års skogsvårdslag stadgas, att då skogsvårdsstyrelsen finner åtgärder för betryggande av återväxt påkallade, styrelsen skall söka med den eller dem, som lagenligt äro ansvariga för återväxtens betryggande, träffa skriftlig överenskommelse om samtliga erforderliga återväxtåtgärder och om den tid, inom vilken envar av dem skall vara fullgjord. Om sådan överenskommelse ej träffas, må skogsvårdsstyrelsen, där den ej finner saken omedelbart böra stämmas till domstol, hos skogsstyrelsen påkalla undersökning av avverkningsområdet. Skogsstyrelsen skall i anledning därav förordna sakkunnig person att med biträde av två ojäviga gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som äro ägodelningsnämndemän, gode m ä n vid lantmäteriförrättningar eller ledamöter av häradsnämnd, å stället undersöka förhållandena. Förrättningsmannen skall om tiden för förrättningen bevisligen underrätta skogsvårdsstyrelsen, fastighetsägaren och annan, som ansvarar för kostnaderna för återväxtåtgärderna. Synemännen skola till skogsvårdsstyrelsen avgiva redogörelse med förslag till nödiga återväxtåtgärder. Stanna synemännen i olika meningar, skola dessa meddelas skogsvårdsstyrelsen. Sedan undersökning hållits, skall styrelsen ånyo söka få till stånd en överenskommelse. Framställda önskemål. I de yttranden, som avgivits till skogsstyrelsen, förekomma följande uttalanden rörande 12 § i 1923 års lag. Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms lån framhåller, att 12 § borde kompletteras med en bestämmelse om att skogsvårdsstyrelsen i de fall, då det vore svårt att på förhand beräkna samtliga erforderliga reproduktionsåtgärder, ägde föreskriva vissa eventuella åtgärder. Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län anför: En skogsvårdsstyrelse borde under alla förhållanden äga rätt att avfordra markägaren överenskommelse enligt 12 § 1923 års lag. Härigenom skulle skapas en mera betryggande grund för återväxten. En dylik bestämmelse skulle tillämpas även i de fall där icke omedelbart kunde avgöras, om återväxtåtgärder framdeles måste vidtagas, överenskommelsen skulle emellertid i dylika fall icke utnyttjas förrän efter utgången av den i 9 § skogsvårdslagen angivna »skäliga tid».

175 Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar: Skogsvårdslagens bestämmelser rörande återväxten vore icke tillfredsställande, om man utginge ifrån att bestämmelserna skulle kunna träffa sådana skogsspekulanter, som köpte hela fastigheter för att snabbt avverka skogen och omedelbart därefter ånyo sälja fastigheterna. När skriftlig överenskommelse enligt 12 § skogsvårdslagen skulle träffas, vilket i allmänhet ej skedde förrän omkring tre år efter avverkningen, hade skogsjobbaren i regel hunnit överlåta fastigheten på en ny och mindre välsituerad ägare. Avverkaren komme härigenom ifrån risken för eventuella kostnader på grund av överenskommelse enligt 12 §. Skogsvårdsstyrelsen ansåge lämpligt, att skogsvårdsstyrelserna genom en i lag intagen bestämmelse erhölle befogenhet att såsom villkor för sådan planerad avverkning, som kunde medföra reproduktionsåtgärder i en eller annan form, av dåvarande markägaren, d. v. s. avverkaren, fordra överenskommelse enligt 12 §. Det bleve i så fall avverkaren, som finge söka gottgörelse för skogsodlingskostnader hos den nye ägaren. Skogsodlingskostnaderna bleve mången gång avsevärt större än vad den senare markägaren haft vetskap om eller förespeglats, då han förvärvade egendomen. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län förmäler: Redan under förarbetena till 1923 års skogsvårdslag hade skogsvårdsstyrelsen föreslagit utseende av auktoriserade syneförrättare för handhavande av bland annat förrättningar enligt 12 § nämnda lag. Synemännen skulle förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av tre år och till ett antal av omkring tolv stycken. Till synemän borde utses högt kvalificerade skogsmän med högre skoglig utbildning, anställda i allmän eller enskild tjänst. Fördelarna med en sådan anordning vore främst, att ifrågavarande betydelsefulla förrättningar komme att handhavas på ensartat sätt inom skogsbiologiskt likartade områden. De gångna årens erfarenhet föranledde skogsvårdsstyrelsen att ånyo framföra sitt tidigare förslag. Sveriges Lånsskogvaktareförbund Älvsborgs län.

är i huvudsak ense med skogsvårdsstyrelsen i

Skogsstyrelsen. I 21 § av skogsstyrelsens förslag har föreskrivits, att om skogsvårdsstyrelsen finner, att återväxtåtgärder äro eller kunna förväntas bliva påkallade, skogsvårdsstyrelsen äger med markägaren söka träffa skriftlig överenskommelse om samtliga åtgärder, som böra vidtagas, och om den tid, inom vilken varje åtgärd skall vara fullgjord. Därest överenskommelse ej kommer till stånd, tillämpas samma förfarande som enligt 12 § i 1923 års lag frånsett att saken med hänsyn till bestämmelsen i 22 § lagförslaget icke kan omedelbart gå till domstol. Enligt skogsstyrelsens förslag äger skogsvårdsstyrelsen söka få till stånd överenskommelse med markägaren angående återväxtåtgärder ej allenast då sådana äro omedelbart påkallade utan även då åtgärder kunna förväntas bliva påkallade. Av förarbetena till 1923 års skogsvårdslag torde framgå, att tidpunkten för skogsvårdsstyrelsens ingripande enligt 12 § inträffar först, när återväxtåtgärder äro påkallade men markägaren icke frivilligt sörjer därför.1 Skogsstyrelsen har i förslaget velat bereda skogsvårdsstyrelse möjlighet att redan på ett tidigt stadium planlägga återväxtåtgärderna efter avverkning eller skadegörelse. Det synes nämligen i många fall vara viktigt, att skogsvårdsstyrelsen från början kan ingripa och leda in återväxtåtgärderna på rätt 1 Särskilda utskottets vid 1923 års riksdag utlåtande nr 1, s. 33; von Seth och'Wisén:'Det huvudsakliga av lagstiftningen om enskildas skogar, s. 69.

176 spår. I ganska stor utsträckning torde det numera omedelbart efter en avverkning stå klart, när föryngring genom kultur bör förekomma och när naturlig föryngring är att påräkna. Då kulturåtgärder skola vidtagas, är det angeläget, att överenskommelse angående återväxtåtgärderna kommer till stånd så snart som möjligt. Härigenom k a n onödigt dröjsmål förhindras. Även om naturlig föryngring är att förvänta, är det av betydelse, särskilt såvitt angår betesfredning å föryngringsytorna, att avtal rörande återväxtåtgärderna träffas så snart som möjligt efter avverkningen. I de fall då tveksamhet kan råda rörande de återväxtåtgärder, som kunna vara mest lämpliga, synes överenskommelsen böra avfattas sålunda, att i första hand åtgärder för befrämjande av självföryngring skola vidtagas men att, för den händelse tillfredsställande naturlig föryngring icke kommer till stånd inom viss tid, kulturåtgärder skola utföras. Enligt skogsstyrelsens uppfattning bör emellertid överenskommelse icke träffas varje gång, då avverkning eller skadegörelse i skog förekommit. Föryngringsytorna torde i allmänhet böra vara av en viss ej alltför ringa storleksordning för att ur praktisk synpunkt en överenskommelse skall anses motiverad. Om markägaren är känd för att sköta sin skog väl eller om markägaren vid skötseln av sin skog frivilligt följer en av skogsvårdsstyrelsen upprättad skogsvårdsplan, saknas också skäl för skogsvårdsstyrelsen att omedelbart vidtaga anstalter för att få en överenskommelse till stånd, även om det rör sig om en större föryngringsareal. Övergår i sistnämnda fall fastigheten till ny ägare, torde emellertid en överenskommelse om återväxtåtgärder anses påkallad. Av formuleringen å 21 § i förslaget framgår, att prövningen, huruvida försök till träffande av överenskommelse skall göras, skall ligga hos skogsvårdsstyrelsen. I 21 § lagförslaget har uttryckligen angivits, att överenskommelsen skall ingås med markägaren. Orden »den eller dem, som lagenligt äro ansvariga för återväxtens betryggande» i 12 § 1923 års lag torde ej syfta på annan person än markens ägare, men denna formulering kan ju giva anledning till viss tvekan och de citerade orden hava därför ersatts med »markägaren». Föreskriften att överenskommelse enligt 21 § i förslaget skall avfattas skriftligen torde icke utesluta, att även ett muntligt åtagande är bindande för den, som gjort det. Skogsvårdsstyrelsen bör dock icke nöja sig med ett muntlig åtagande, om ej alldeles särskilda skäl därtill föreligga, alldenstund den skriftliga formen utgör förutsättning för att Överenskommelsen skall vara giltig mot ny ägare av skogsmarken. I likhet med 1923 års lag saknas i lagförslaget föreskrift rörande vem som skall vidkännas kostnaderna för undersökning enligt 21 § i förslaget. Enligt den praxis, som varit rådande under 1923 års skogsvårdslags giltighetstid och även dessförinnan, bruka berörda kostnader förskjutas av skogsvårdsstyrelsen. Då överenskommelse angående återväxtåtgärderna träffas efter det syn ägt rum, h a r överenskommelsen brukat omfatta jämväl frågan om vem som slutligen skall svara för undersökningskostnaderna. I de fall, då saken gått till domstol, har denna efter allmänna rättsgrundsatser prövat anspråk på er-

177 sättning för kostnaderna för undersökningen, varvid sagda kostnader bedömts på enahanda sätt som rättegångskostnader. Kostnadsfrågan bör enligt skogsstyrelsens förslag bedömas på samma sätt som enligt 1923 års lag. Markägaren bör dock ej under alla förhållanden svara för undersökningskostnaderna vare sig då överenskommelse angående återväxtåtgärderna träffas, sedan undersökning ägt rum, eller då skogsstyrelsen, som enligt 22 § förslaget ersätter domstol, beslutar om återväxtåtgärderna. Undersökningskostnaderna skola drabba markägaren endast under den förutsättning, att denne efter undersökningen åtager sig eller av skogsstyrelsen förpliktas ansvara för återväxtåtgärder i större omfattning än han före undersökningen respektive behandlingen hos skogsstyrelsen velat godkänna. Skogsstyrelsen finner ej anledning biträda förslaget från skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län om ändrade grunder för utseende av förrättningsmän enligt 12 § 1923 års lag. Syneförrättningarna enligt sistnämnda lagrum äro så få till antalet (sammanlagt 26 stycken under tiden den 1 juli 1941—den 1 januari 1946), att de icke motivera en sådan ordning som den föreslagna. Man torde kunna utgå ifrån att skogsstyrelsen kommer att utse fullt kompetenta personer till förrättningsmän. Redan enligt gällande bestämmelser har ju skogsstyrelsen möjlighet att förordna samme person till förrättningsman inom skogligt likartade områden och har även förfarit p å dylikt sätt. 2 2 §. Å t e r v ä x t f r å g a n s h ä n s k j u t a n d e s k o g s s t y r e l s e n , då ö v e r e n s k o m m e l s e kan träffas

till ej

Skogsstyrelsen. I 22 § av förslaget stadgas, att om överenskommelse icke kan träffas, skogsvårdsstyrelsen skall hänskjuta saken till skogsstyrelsen. Denna äger föreskriva de återväxtåtgärder, som av förhållandena påkallas, samt förelägga viss tid, inom vilken åtgärderna skola vara fullgjorda. Bestämmelsen skiljer sig såtillvida från 13 § i 1923 års lag, som den slutliga prövningen av återväxtåtgärderna anförtrotts skogsstyrelsen i stället för domstol. Ett domstolsförfarande medför i regel större tidsutdräkt och kräver högre kostnader än behandlingen av ett ärende inför administrativ myndighet. Efter ikraftträdandet av den nya rättegångsbalken lärer visserligen kunna förväntas, att rättegångsförfarandet blir snabbare än för närvarande, men kostnaderna torde sannolikt icke komma att minskas. En domstol har väl större möjligheter än en administrativ myndighet att få till stånd en fullständig utredning i ett mål. Vad föryngringsfrågorna beträffar äro dessa emellertid av så speciell natur, att det torde vara av större vikt än något annat, att den prövande myndigheten besitter sakkunskap för bedömande av dylika ting. Det synes därför innebära vissa fördelar, att den slutliga prövningen av återväxtfrågorna överlämnas till en myndighet med skoglig kompetens. 12—467510.

178 Närmast till hands torde därvid ligga att denna uppgift anförtros åt skogsstyrelsen, som är den centrala myndigheten i skogsvårdsfrågor. Större möjligheter att ernå ett enhetligt bedömande av återväxtfrågorna synas därigenom kunna vinnas än om prövningen skall ankomma på domstol. Skogsstyrelsen har ju tillfälle att själv bilda sig en uppfattning om föryngringsfrågorna, då skogsstyrelsen årligen företager resor för att studera de skogliga förhållandena inom olika skogsvårdsstyrelsers verksamhetsområden. En omständighet, som också talar för att skogsstyrelsen bör övertaga den för närvarande domstol åvilande prövningen av föryngringsfrågorna, är att domstolarna i tveksamma fall torde komma att inhämta yttrande från skogsstyrelsen. En undersökning enligt 21 § i förslaget kommer väl i allmänhet att få stor betydelse för skogsstyrelsens bedömning av återväxtfrågan, men skogsstyrelsen är ingalunda bunden av förrättningsmännens utlåtande. Undersökningen utgör endast ett utredningsmaterial, varför densamma kan uppvägas av annan utredning. Sedan undersökningen ägt rum, kunna också ändrade förhållanden hava inträtt, till vilka skogsstyrelsen måste taga hänsyn vid sitt avgörande. 2 3 §. ö v e r e n s k o m m e l s e s o c h s k o g s s t y r e l s e b e s l u t s giltighet mot ny ä g a r e av s k o g s m a r k e n Denna paragraf är likalydande med 14 § i 1923 års skogsvårdslag utom därutinnan, att orden »domstols utslag» utbytts mot »skogsstyrelsens beslut». 2 4 §. F ö r f a r a n d e t d å ö v e r e n s k o m n a e l l e r föreskrivna å t e r v ä x t å t g ä r d e r icke fullgjorts Skogsstyrelsen. Ifrågavarande paragraf är i stort sett likalydande med 15 § i 1923 års skogsvårdslag frånsett att orden »domstols utslag» utbytts mot »skogsstyrelsens beslut». Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde h a r ansett det vara onödigt att vid syn enligt 15 § i 1923 års lag tillkalla gode män. Skogsstyrelsen kan dock ej dela denna uppfattning. Gode männen torde nämligen innebära en viss garanti för en strängt objektiv prövning.

179 25

§. U t t a g a n d e a v k o s t n a d e r för återväxtåtgärder, s o m m å s t v i d t a g a s av s k o g s v å r d s s t y r e l s e n , ävensom besiktningskostnader

Denna paragraf är, frånsett redaktionella ändringar, likalydande med 16 § i 1923 års lag utom därutinnan, att tiden för anställande av klander eller återvinningstalan mot av överexekutor meddelat beslut i enlighet med förslag av processlagberedningen minskats till en månad. 1 2 6 §. S t ä l l a n d e a v s ä k e r h e t återväxtkost nåder

för

Nuvarande förhållanden. I 17 § 1923 års lag stadgas, att då avverkning företages på sådant sätt, att för erhållande av återväxt kommer att i mera betydande omfattning erfordras jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, skogsvårdsstyrelsen äger av vederbörande fordra, att betryggande säkerhet ställes för kostnaderna för åtgärderna. Säkerhet som nu sagts kräves dock ej, därest skogsvårdsstyrelsen i den i 6 § angivna ordning förklarat sådan säkerhet icke vara erforderlig. Om säkerhet ej på anfordran blir ställd, äger skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud enligt 8 §. Sådant förbud upphör dock, om yrkad säkerhet ställes eller erforderliga återväxtåtgärder vidtagits av den därtill skyldige eller betalning för åtgärd, som på hans bekostnad utförts, blivit gottgjord skogsvårdsstyrelsen. Framställda önskemål. Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län hava hemställt, att bestämmelsen i 17 § 1923 års lag måtte ändras på det sätt, att säkerhet för återväxtkostnaderna skulle kunna krävas redan då avverkning av skog planerades. Därvid har bland annat anförts, att stora intressen kunde stå på spel vid en avverkning och att det vore nästan omöjligt för en skogsvårdsstyrelse att vakta på alla åtgärder, som företoges av en opålitlig avverkare. Skogsstyrelsen. I 26 § lagförslaget har i enlighet med de framställda önskemålen vidtagits den ändring av 17 § i 1923 års lag, att säkerhet för kostsamma kulturåtgärder kan fordras jämväl då skogsvårdsstyrelsen på grund av företagen utstämpling eller eljest finner anledning antaga, att avverkning planlagts, vilken skulle komma att kräva dylika åtgärder. Skogsstyrelsen finner det lämpligt, att skogsvårdsstyrelserna erhålla befogenhet att, redan innan själva avverkningen börjat, kräva ställande av säkerhet, då omständigheterna giva vid handen att en snart förestående avverkning kommer att medföra kostsamma kulturåtgärder. Om skogsvårdsstyrelsen ej äger ingripa, förrän avverkning påbörjats, kan det lätt inträffa, att skogsvårds1

Se processlagberedningens förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken m. m. del 1 (SOU 1944: 9) s. 59 ävensom proposition nr 33 till 1946 års riksdag.

180 styrelsen kommer för sent. I de fall — t. ex. vid spekulationsköp — då markägaren har för aVsikt att kort tid efter avverkningen överlåta fastigheten på ny ägare, torde det vara angeläget att säkerheten ställes redan före avverkningen, enär den nye ägaren kan sakna möjlighet att prestera någon säkerhet. En förutsättning för att skogsvårdsstyrelsen skall kunna inskrida, innan avverkning påbörjats, är dock, att planeringen av avverkningen tagit sådan form, att med relativt stor sannolikhet kan beräknas, vilken kostnad blivande kulturåtgärder komina att kräva. 5 kap. Om åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd Bestämmelserna i detta kapitel, vilka sakna motsvarighet i 1923 års skogsvårdslag, hava till syftemål att framtvinga förbättringsåtgärder å skogsmark, där skogstillståndet är uppenbarligen otillfredsställande och bestämmelserna i 4 kap. icke äro tillämpliga. Huvudstadgandet utgöres av 27 §, som reglerar markägarens skyldighet att vidtaga åtgärder för åstadkommande av nöjaktig skog å marker av nyss angiven beskaffenhet. I 28—30 §§ förekomma regler angående skogsvårdsstyrelsens tillsyn över att den i 27 § stadgade skyldigheten blir iakttagen och det förfarande, som därvid skall tillämpas. 27 §. S k y l d i g h e t a t t v i d t a g a å t g ä r d e r f ö r e r h å l l a n d e av n ö j a k t i g skog å o t i l l f r e d s ställande bevuxen skogsmark Framställda önskemål. I de till skogsstyrelsen avgivna yttrandena förekomma följande uttalanden rörande frågan huruvida lagstiftningsåtgärder böra vidtagas i syfte att åstadkomma skogsproduktion å marker, som ej nöjaktigt utnyttjas. Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län anför: All utmark borde behandlas så, att den i värde producerade minst lika mycket, som om marken vore i skogbärande skick. Så snart annan produktion försummades å för skogsproduktion lämplig mark, borde marken åter falla under skogsvårdslagen och skyldighet föreligga för markägaren att vidtaga reproduktionsåtgärder. Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län yttrar: Kalmarker och för glest bevuxna marker måste bättre än vad nu vore fallet tillgodogöras. Då markägaren av ekonomiska eller andra skäl ej företoge behövliga åtgärder, borde det finnas möjlighet för myndigheterna alt dels på ägarens bekostnad utföra nödiga röjningar och skogsodlingar och dels föreskriva betesförbud. Kostnaderna härför borde kunna förskjutas ur en statens skogsodlingsfond. Markägaren borde emellertid efter samma grunder, som vore gällande för avdikningslån, vara skyldig amortera lånebeloppet. Skogsvårdsstyrelserna i Kalmar läns norra landstingsområde samt Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Kopparbergs län äro i huvudsak ense med skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län.

181 Skogvårdsstyrelsen i Kronobergs lån anför: I skogsvårdslagen borde finnas tvångsbestämmelser, varigenom man kunde fä fram åtgärder för skogsproduktion å marker med otillfredsställande skogsbestånd. Innan ett ingripande företoges, skulle dock försök göras att åstadkomma frivillig överenskommelse. Bidrag till förbättringsåtgärder å nyssnämnda marker borde utgå. Skogvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde ifrågasätter, om icke en reviderad skogsvårdslag borde innehålla bestämmelser angående med oväxtlig skog bevuxna områden av det innehåll, att skogsvårdsstyrelsen kunde framtvinga avverkning på sådana områden för att sedermera kunna få marken kultiverad med lämpligt trädslag. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län förmäler: Som den nuvarande skogsvårdslagen ej hindrade skogsmarkens utnyttjande till bete, finge stora delar av skogsmarkerna ren hagmarksprägel. Skogsbetet, som förhindrade ett nöjaktigt utnyttjande av åtskillig för virkesalstring lämplig mark, borde avskaffas inom sydligaste Sverige. Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län anför: I höjdlägen, där marken, utan att vara svårföryngrad i lagens mening, likväl erbjöde vissa svårigheter för skogsodling, låge ofta hyggen av större omfattning utan nöjaktig återväxt. De ansträngningar, som gjorts för att återförsätta marken i skogbärande skick enligt metoder, som för vanliga fall ansetts godtagbara, hade icke haft åsyftad verkan. På dessa byggen liksom på äldre kalmarker borde återväxtåtgärder kunna framtvingas, eventuellt med statligt understöd. På samma sätt borde äldre hagmarker, som icke nöjaktigt producerade vare sig skog eller gräs, kunna tvångsvis sättas i tillfredsställande skick för det förra eller senare syftet. Skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Hallands, Värmlands, Örebro, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt Sveriges Skogsågareföreningars riksförbund hava ej funnit särskilda lagstiftningsåtgärder påkallade för åstadkommande av skogsproduktion å marker, som ej utnyttjas på tillfredsställande sätt. Beträffande följande.

frågan

om åtgärder

mot skoglig

vanvård

innehålla yttrandena

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län anför: Att bemyndiga skogsvårdsstyrelsen att i uppenbara fall av skoglig vanvård ålägga vederbörande att vidtaga förbättringsåtgärder vore omöjligt, därest icke samtidigt en statlig lånefond anordnades för ifrågavarande ändamål. Ägarna av trasskogar vore ofta i elt sådant ekonomiskt läge, att föga utsikt funnes att framtvinga åtgärder, som krävde kapitalutlägg. Det vore emellertid i hög grad önskvärt, att trasskogarna genom lämpliga åtgärder kunde omföras till växtliga skogsbestånd. Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län förmäler: För att all skogsmark snabbt skulle kunna bringas att lämna högre produktion, måste skogsvårdsstyrelsen erhålla möjlighet att ingripa mot den värsta vanvården. Först borde dock försök göras att uppnå överenskommelse om vissa åtgärder. Sådana borde kunna framtvingas a mark, vara skogsproduktionen eljest ej beräknades komma att uppgå till hälften av vad som kunde utvinnas med god skogsvård. Då statsbidragen torde vara otillräckliga i förhållande till kostnaderna härför, borde lån kunna erhållas. Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län uppger: Utan tvekan förelåge behov att kunna ingripa vid fall av uppenbar vanhävd av skogsmarker, vilka endast avkastade en bråkdel av vad de kunde göra. Gentemot sådan vanvård, som bestode i eftersatta

182 huggningar, erfordrades inga särskilda bestämmelser, ty dels vore denna företeelse mera sällsynt och dels verkställdes ofta avverkningar, då gården bytte ägare eller då konjunkturerna förändrades. Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län framför i huvudsak samma synpunkter som skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län. Skogvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde anför: Lagen borde medgiva skogsvårdsstyrelse rätt att framtvinga avverkning av överårig skog, vars kvarstående vore till skada, samt gallring i sådana ungskogar, där eljest uppkomme fara för försämring av skogen. Ett ingripande borde dock ej ske, förrän det visat sig omöjligt att pä frivillighetens väg fä till stånd erforderliga åtgärder. Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län yttrar: Det syntes vanskligt att giva skogsvårdslagen formen av en vanhävdslag. Dock borde lagen kunna förhindra, att en skogsägare motsatte sig förbättringsåtgärder, till vilka allmänna bidrag i skälig omfattning utginge. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län uppger: Uppenbara fall av van vård kunde i allmänhet beivras med stöd av den nuvarande lagen. Tvång borde dock stadgas att plantera av ålder kala marker samt att föryngra marker med undermåliga bestånd. Staten borde därvid träda hjälpande emellan. Skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län förmäler: Ingripande vid uraktlåtenhet att verkställa erforderliga gallringar eller andra huggningar vore icke lämpligt. En skogsägare skulle då kunna tvingas att under en lågkonjunktur avverka skog, som blott ett par år senare skulle stått i avsevärt högre pris. Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län anför: Därest icke skilsmässa mellan skog och bete samt återplantering å de betesfredade markerna komme till stånd, skulle det skånska skogsbruket ej inom rimlig tid bringas i nivå med sina egna förutsättningar. Skogsvårdsmyndigheterna borde därför bemyndigas ålägga markägare såväl betesfredning som, där så erfordrades, skogsodling av betesfredade kalmarker eller uppenbarligen vanhävdade marker. Därvid förutsattes att åläggandena finansierades dels genom de nuvarande skogsodlingsbidragen och dels genom län. Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län gör gällande, att i fråga om s. k. restbestånd (maskerade kalmarker) samt ofullständigt utnyttjade hag- och betesmarker erfordrades bestämmelser, som bemyndigade skogsvårdsstyrelserna att direkt ingripa och ålägga vederbörande skäliga förbättringsåtgärder. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län uppger: Det vore icke lämpligt att ålägga förbättringsåtgärder utan att något skogsägarens åtgörande förut skett. I allt fall borde en dylik lagskärpning icke komma till stånd med mindre skogsägaren tillförsäkrades så högt statsbidrag, att detta i det närmaste täckte kostnaden för det ålagda arbetet. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län anför: En lag, som bemyndigade skogsvårdsstyrelsen att i uppenbara fall av skoglig vanvård direkt ingripa och ålägga vederbörande skäliga förbättringsåtgärder, kunde länkas i sådana fall, där dessa åtgärder för skogsägaren icke bleve till ekonomiskt förfång och det samtidigt ur det allmännas synpunkt vore av vikt, att åtgärderna verkligen komme till utförande. Ett sådant rigoröst förfarande vore dock med hänsyn till skogsvärdslagstiftningens

183 allmänna inriktning icke ändamålsenligt. För andra mindre extrema fall av skoglig vanvård, såsom underlåten hyggesvård å marker utan reproduktionsplikt, avverkning av mindervärdiga restbeständ m. m., där skogsvårdsåtgärden icke medförde omedelbar ekonomisk nytta för skogsägaren, syntes åtgärdsföreläggande mindre väl befogat, och den hittills använda vägen, statsbidragsverksamheten, vore i dessa fall att föredraga. Ett åtgärdstvång skulle i sådana fall ofta orättvist drabba en nuvarande skogsägare, som ej vore saker till vanhävden. Skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Hallands, Värmlands och Gävleborgs län hava ej funnit lagstiftningsåtgärder mot skoglig vanvård påkallade. Sveriges Skogsägareförbund samt Svenska Trävaruexport-, Cellulosa- och Tråmasseföreningarna yttra: Det vore ett allmänt intresse, att gamla kalmarker och utglesnade skräpskogar ånyo bringades i produktion. Tvingande stadganden om åtgärder i sådant syfte borde införas i lagen. Av skogsägaren borde därvid dock ej kunna påfordras större ekonomiskt bidrag än som svarade mot värdet av den skog, som avverkades för åtgärdens genomförande. Återstoden av kostnaden borde utgå som statsbidrag. Sveriges Skogsägareföreningars riksförbund uppger: Att i fall, där skoglig vanvård kunde konstateras, giva skogsvårdsmyndigheterna möjlighet att ålägga vederbörande direkta positiva åtgärder vore givetvis önskvärt. Ett sådant åläggande kunde dock bliva ytterst betungande för mindre välsituerade skogsägare. Skillnad borde göras mellan vanvård av äldre datum och sådan, som vore direkt beroende av underlåtenhet från nuvarande ägarens sida. I det första fallet borde åläggandena kombineras med bidrag av högre storleksordning än i det senare fallet. Lagliga älägganden, som verkade ekonomiskt tyngande för skogsägaren, borde endast förekomma efter noggrann prövning och alltid föregås av en viss respittid, varunder skogsägaren finge tillfälle att på eget initiativ företaga erforderliga åtgärder. Skogsägaren måste erhålla möjlighet att lånevägen finansiera eventuellt ålagda åtgärder. Sveriges Länsskogvaktare förbund förmäler: Därest överträdelser av skogsvårdslagens bestämmelser direkt bleve belagda med ansvarspåföljd, torde uppkomsten av nya skräpskogar förhindras. Redan befintliga skräpskogsområden torde därefter kunna efter hand omföras till högre produktion, bland annat med tillhjälp av de statsanslag, som för ändamålet vore tillgängliga. Skogsstyrelsen. Därest skogstillståndet å skogsmark är uppenbarligen otillfredsställande, s k a l l enligt 27 § i lagförslaget ä g a r e n v a r a pliktig v i d t a g a s å d a n a å t g ä r d e r , att i n o m s k ä l i g t i d n ö j a k t i g s k o g k o m m e r a t t f i n n a s å m a r k e n , e h u r u s k y l d i g h e t d ä r t i l l i c k e föreligger enligt b e s t ä m m e l s e r n a i förslagets 4 k a p . Å t g ä r d e r för m a r k e n s f ö r s ä t t a n d e i n ö j a k t i g t skogligt skick m å dock icke f o r d r a s för k o s t n a d u t ö v e r v ä r d e t av d e t r ä d , s o m b ö r a fällas i s a m b a n d m e d å t g ä r d e r n a s v i d t a g a n d e , m e d m i n d r e m a r k ä g a r e n h a r möjlighet a t t h ä r t i l l e r h å l l a b i d r a g eller l å n a v a l l m ä n n a m e d e l . Det t o r d e v a r a ett stort a l l m ä n t intresse, a t t s å d a n s k o g s m a r k , v a r a s k o g s p r o d u k t i o n e n ä r u p p e n b a r l i g e n otillfredsställande, b l i r försatt i n ö j a k t i g t skick. B e s t ä m m e l s e r n a i 4 k a p . av förslaget ä r o tillämpliga e n d a s t d å a v v e r k n i n g eller s k a d e g ö r e l s e f ö r e k o m m i t . I a n d r a fall finnes för n ä r v a r a n d e ej möjlighet a t t f r a m t v i n g a f ö r b ä t t r i n g s å t g ä r d e r . S t a t s m a k t e r n a h a v a visserligen g e n o m b e v i l j a n d e a v a n s l a g s ö k t b e f r ä m j a s k o g s b ö r d e n å h i t h ö r a n d e

184 marker, där återväxtreglerna icke äro tillämpliga. Såsom av det följande framgår finnas emellertid i landet alltjämt mycket stora arealer skogsmark, vara skogstillgången eller skogens beskaffenhet är synnerligen otillfredsställande. För att dessa områden inom rimlig tid skola kunna bringas i ett skogligt tillstånd, som bättre motsvarar markens produktionsförmåga, torde det vara nödvändigt, att i skogsvårdslagen införas bestämmelser, varigenom markägarna kunna tvingas att vidtaga för ändamålet nödiga åtgärder. Det lärer emellertid icke utan vidare kunna åläggas en markägare att utföra reproduktions- eller andra erforderliga åtgärder å marker av ifrågavarande beskaffenhet. I allmänhet dröjer det åtskilliga år, innan någon inkomst kan erhållas från den skog, som till följd av de vidtagna åtgärderna kommer att finnas å marken. Det torde dock icke få anses oskäligt, att markägaren förpliktas utföra åtgärder till en kostnad, som motsvarar värdet av de träd, vilka i samband med åtgärdernas vidtagande böra fällas. Därest åtgärder för större kostnad än nu sagts skola kunna påfordras, måste det allmänna träda emellan med bidrag eller lån. 27 § i lagförslaget har utformats i enlighet med nu angivna principer. Värdet av träden, som böra fällas, torde få beräknas efter det nettobelopp, markägaren kan förväntas utfå vid en försäljning av träden, således rotvärdet. Avdrag för skatter eller kostnader för skogsmarkens förvaltning synes icke böra medgivas. De marker, vara 27 § i förslaget är tillämplig, utgöras i huvudsak av gamla kalmarker, s. k. skräpskogar, stavaskogar och vissa tätväxande ungskogar samt försumpade marker. Det är således uteslutande fråga om marker, som äro otvetydigt underhaltigt utnyttjade. Vad först angår kalmarkerna, äro, såsom tidigare påpekats, dit hänförliga sådana marker, vara skogen avverkats för så länge sedan, att de vanliga återväxtreglerna icke äro tillämpliga. Dessa marker äro ofta ej helt kala utan stundom bevuxna med enbuskar eller slyskog och stundom försedda med en mycket gles eller fläckvis uppkommande föryngring. En del kalmarker utgöras av äldre brännor. Gärdesbackar och kala hagmarker, som nyttjas för extensiv betesdrift, äro också att hänföra till kalmark. För de sydligare delarna av landet karakteristiska kalmarker äro ljunghedarna och fäladsmarkerna. Det bör framhållas, att en del av kalmarkerna för framtiden torde böra disponeras för betesdrift. De främsta orsakerna till att nöjaktig föryngring ej uppkommit å kalmarkerna äro — förutom olämpliga avverkningar — eftersättandet av erforderliga återväxtåtgärder, såsom hyggesröjning, markberedning och skogsodling, bristen på frö samt skadegörelse av olika slag. I tätare bebyggda orter hava ofta betesskadorna varit den viktigaste orsaken till den dåliga föryngringen. Å den kala skogsmark, varom nu är fråga, lärer skogsodling bliva den nödvändiga förbättringsåtgärden, i vissa fall kombinerad med röjning och rensningsgallring. De s. k. skräpskogarna bestå, som förut framhållits, av marker, som äro bevuxna med i skogligt avseende synnerligen bristfälliga bestånd. Skräpskogarna äro av olika typer men hava det gemensamt, att de påtagligen icke

185 tillfredsställande motsvara markens produktionsförmåga samt sakna utvecklingsmöjligheter. Dessa skogar behöva därför bliva föremål för förbättringsåtgärder, som gå ut på att draga upp en ny, bättre generation skog. Bland skräpskogarna märkas trasskogar och restskogar av sämre beskaffenhet samt starkt förvildade hagmarker, undermåliga tysktallbestånd ävensom andra i genetiskt avseende uppenbarligen mindervärdiga bestånd och dylikt. De trasskogar och sämre typer av restskogar, som här avses, hava uppkommit efter olämpliga huggningar, varvid kvarlämnats kvantitativt och ofta även kvalitativt undermåliga bestånd eller beståndsrester. Marktillståndet är efter dylika huggningar ej sällan så dåligt, att det utesluter varje förhoppning att erhålla naturlig föryngring, även om erforderligt antal lämpliga fröträd skulle kvarstå. De förvildade h a g m a r k e m a hava en gång varit röjda till beten — i vissa fall även till slåtterängar — men sedan genom vanskötsel förvildats och delvis vuxit igen med glesa bestånd eller buskvegetation, varför de numera äro ett mellanting mellan skog och betesmark med synnerligen otillfredsställande avkastning av såväl skog som bete. Dylika hagmarker torde i någon utsträckning framdeles böra överföras till rationella beten. Beträffande skräpskogarna äro de åtgärder, som påkallas för vinnande av tillfredsställande produktion, i vissa mera gynnsamma fall rensningsgallring och röjning, stundom kombinerade med markberedning. Efter utförandet av dessa åtgärder erhålles ofta nöjaktig återväxt genom naturlig föryngring. I andra fall erfordras förutom rensningsgallring och röjning jämväl skogsodling. Såsom skogsstyrelsen i det föregående uttalat avses med stavaskog starkt överslutna, merendels svagt skiktade bestånd, i regel av gran, med förhållandevis hög ålder och ytterst tillbakasatt utveckling, i vilka röjningar oundgängligen erfordras för att gagnvirkesproduktion skall möjliggöras. Närbesläktade med stavaskogarna äro vissa tätväxande ungskogar med så nedsatt skiktningsförmåga, att en utglesning kräves för att skogen överhuvud taget skall kunna utveckla sig någorlunda normalt. För bägge dessa skogstyper gäller, att de, om lämpliga åtgärder icke vidtagas, nämligen röjningsgallringar, i fråga om sin produktivitet väsentligen äro att likställa med kal skogsmark. 27 § avser slutligen också försumpade marker, vilkas skogsproduktivgörande genom torrläggningsingrepp (utan direkt samband med föryngringshuggning eller återväxtåtgärd) kan anses vara ekonomiskt försvarligt, i första hand sumpskog men i viss utsträckning även myrmarker. Kravet på dikningsingreppets lönsamhet nödvändiggör självfallet, att allenast godartade sumpskogs- och myrområden komma i fråga. Beträffande omfattningen av de marker, som äro hänförliga under 27 § i förslaget, hänvisas till den ovan under 3. därutinnan lämnade redogörelsen. Här nedan lämnas en sammanställning beträffande de arealer dylika marker, som förekomma inom enskilda skogar.

186 Norrland ha

I. Kalmarker, för vilka reproduktionsplikt ej är stadgad i annan ordning 220 000 II. Skogbevuxna marker med synnerligen otillfredsställande bestånd s. k. skräpskogar: a) Träs- och restskogar 100 000 b) Förvildade hagmarker 30 000 c) Övriga skräpskogar 40 000 III. Stavaskogar 100 000 IV. Tätväxande ungskogar av stavaskogskaraktär 460 000 V. Dikningsbara försumpade marker .. 500 000 Summa areal 1 450 000

Svealand och Götaland ha

Summa ha

110 000

330 000

100 000 200 000 40 000

200 000 230 000 80 000 100 000

600 000

460 000 1 100 000

1 050 000

2 500 000

Tabellen giver vid handen, att en sammanlagd areal av icke mindre än omkring 2,5 millioner hektar skogsmark skulle förete ett i uppenbar grad otillfredsställande skogstillstånd. Därest lagförslaget blir upphöjt till lag, torde skogsvårdsstyrelserna få verkställa en preliminär inventering av de marker inom deras verksamhetsområden, som äro hänförliga under 27 § i förslaget. Med hänsyn till att en stor del av dessa marker ej kunna beräknas bliva behandlade förrän efter förloppet av åtskilliga år, torde en sådan undersökning icke böra göras alltför omfattande. Vid inventeringen böra särskilt sådana marker uppmärksammas, där värdet av den skog, som i samband med vidtagande av åtgärder enligt 27 § bör fällas, täcker kostnaderna för åtgärderna. Å dylika marker, som i huvudsak torde vara att finna bland skräpskogar, föreligger enligt 27 § ovillkorlig skyldighet för ägaren att vidtaga åtgärder för erhållande av nöjaktig skog å marken. Skogsvårdsstyrelsen bör tillse, att denna skyldighet fullgöres så snart som möjligt. En viss försiktighet bör dock därvid iakttagas, så att omföringen av marken icke medför, att fastigheten kommer att lida brist på husbehovsvirke. Hänsyn bör också tagas till markägarens möjligheter att utföra förbättringsarbetena. Åtgärder enligt 27 § i förslaget för en kostnad utöver värdet av de träd, som böra fällas, kunna ej påfordras, därest icke markägaren har möjlighet att härför erhålla bidrag eller lån. Skyldigheten att vidtaga åtgärderna är således i dessa fall beroende av, i vilken utsträckning anslag till bidrag och lån stå till skogsvårdsstyrelsernas förfogande. Med hänsyn till den betydande omfattningen av de marker, varom här är fråga, är det uteslutet, att erforderliga anslag kunna beviljas på en gång, utan anslagen torde få utgå under loppet av en icke alltför kort tidrymd. För ändamålet tillgängliga medel böra fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna i främsta rummet efter omfattningen av marker med otillfredsställande skogstillstånd inom respektive skogsvårdsstyrelseområden. Skogsvårdsstyrelserna böra se till, att anslagen i första hand komma att användas för iståndsättande av de marker, vara detta framstår såsom mest angeläget.

187 Markägarens skyldighet att vidtaga åtgärder enligt 27 § till en kostnad motsvarande värdet av de träd, som i samband med åtgärdernas vidtagande böra fällas, kan utkrävas, även om sagda värde endast räcker till en del av kostnaden för iståndsättande av den mark, som befinner sig i otillfredsställande skick. Det kan nämligen i vissa fall vara lämpligt, att åtgärder vidtagas beträffande viss del av marken i avbidan på att bidrag och lån skola kunna stå till förfogande för iordningställande av den kvarvarande obehandlade delen av området. I den mån värdet av det avverkade virket ej förslår till kostnaderna för åtgärder enligt 27 §, bör sålunda markägaren vara berättigad att för mellanskillnaden erhålla bidrag och lån av allmänna medel. Då det icke finnes någon avverkningsbar skog å det område, där åtgärderna skola vidtagas, skall alltså bidrag eller lån kunna erhållas för hela kostnaden. Det skulle visserligen kunna ifrågasättas, huruvida icke en fastighetsägare borde kunna åläggas skyldighet att utföra åtgärder enligt 27 §, om han blott erhåller ett skäligt bidrag till kostnaderna. En markägare kan emellertid befinna sig i en sådan ekonomisk situation, att han icke förmår utföra samtliga erforderliga åtgärder, med mindre h a n h a r möjlighet att erhålla lån för den del av kostnaden, som icke täckes av vare sig värdet å avverkade träd eller bidrag. Det torde därför icke vara möjligt att framtvinga åtgärder enligt 27 §, såframt icke markägaren kan få kostnaderna härför fullt täckta genom värdet av avverkade träd, bidrag eller lån. Möjligheterna till lån torde dock sannolikt ej komma att utnyttjas i alltför stor utsträckning, utan de flesta markägarna lära nöja sig med bidrag. Särskilt i de fall då dessa kostnader ej uppgå till större belopp, kan det antagas bliva relativt sällsynt, att markägaren begagnar sig av lånemöjligheterna. Även om markägaren saknar kapitaltillgångar, k a n han, därest han erhåller bidrag, i många fall utföra de erforderliga åtgärderna genom att ställa sin egen arbetskraft till förfogande. Skogsstyrelsen anser, att statsbidrag till kostnaden för åtgärder enligt 27 § — sedan avdrag gjorts för värdet av skog, som bör avverkas — generellt bör utgå med femtio procent. Bidrag böra lämnas till såväl enskilda personer som aktiebolag och andra juridiska personer. Statsbidragen torde böra på lämpligt sätt fördelas mellan olika kategorier fastighetsägare. I vissa fall där särskilda skäl föreligga, t. ex. då markägaren har svag ekonomi eller då det för motverkande av arbetslöshet är angeläget, att åtgärderna komma till stånd, bör bidraget kunna höjas till sextio procent. Under senare år har statsbidrag utgått till olika skogsvårdsåtgärder enligt Kungl. kungörelserna den 27 juni 1927 angående villkoren för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag, den 27 juni 1930 angående villkoren för statsbidrag från statens skogsodlingsanslag samt den 30 juni 1933 angående statsbidrag till understödjande av vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar. Under åren 1928— 1944 hava sammanlagt kontrakterats 23 531 dikningsföretag med en båtnadsareal av 183 146 hektar och till en kostnad av ca 17 404 800 kronor, vartill statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag beviljats med ca 7 013 900 kronor, eller i genomsnitt omkring 412 600 kronor per år. Kostnaden för de avsynade företagen uppgår per hektar i medeltal till 92 kronor och statsbidraget till 37 kronor. — Sammanlagt hava under åren 1930—1944 kontrakterats 19 767 skogsodlingsföretag med en areal

188 av 140 491 hektar och till en kostnad av ca 6 487 000 kronor, vartill från statens skogsodlingsanslag beviljats statsbidrag å tillhopa ca 3 244 250 kronor eller i genomsnitt omkring 216 300 kronor per år. — Under åren 1932—1944 har därjämte, domänstyrelsens verksamhet inbegripen, frän anslaget till understödjande av vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder beviljats statsbidrag å sammanlagt ca 9 449 400 kronor, eller i genomsnitt ca 727 000 kronor om året. Av sistnämnda statsbidrag belöper ca 5 381700 kronor pä 11289 kontrakterade skogsdikningsföretag med en bätnadsareal av 162 241 hektar och för en sammanlagd kostnad av ca 13 149 300 kronor samt återstående ca 4 067 700 kronor på 13 471 kontrakterade skogsodlingsföretag med en areal av 337 392 hektar och för en sammanlagd kostnad av omkring 8 138 000 kronor. Därest 5 kap. i skogsstyrelsens förslag upphöjes till lag, torde förenämnda kungörelser kunna upphävas och samtliga nu utgående statsanslag sammanslås till ett gemensamt, förslagsvis benämnt statens skogsförbättringsanslag. Anslagets storlek lärer få ökas, om en önskvärd förbättring av skogstillståndet å nu ifrågavarande marker skall kunna komina till stånd med erforderlig snabbhet. Storleken å anslaget kan givetvis växla under olika år. Sålunda bör under arbetslöshetsperioder statsanslag lämpligen utgå med högre belopp än eljest. De statslån, som enligt 5 kap. i förslaget skola utgå till förbättring av skogstillståndet å en fastighet, kunna givetvis icke utlämnas utan att Kronan erhåller säkerhet för lånens återbetalning. Sådan säkerhet torde böra utgöras av inteckningar i fastigheten eller annan säkerhet, som Kungl. Maj :t bestämmer. J ;• -. | •/.; K. : Lånen torde i allmänhet icke kunna slutbetalas förrän ganska lång tid efter beviljandet. Löptiden bör dock ej överstiga 50 år. Därest lånetiden bestämmes till 50 år, bör t. ex. under de första 10 åren för varje år upplupen ränta läggas till kapitalet. Å upplupen ränta för ett tidigare år beräknas ränta under följande år. Å sammanlagda beloppet av kapital- och ränteskulden vid utgången av nämnda 10 år gäldas därefter årligen ränta under ytterligare 10 år. Under återstående 30 år av lånetiden förräntas och amorteras nyssnämnda kapital- och ränteskuld medelst lika årliga annuiteter. I allmänhet lärer skogen å det område, som iståndsatts genom bidrag och lån, under en 50-års period hava lämnat tillräcklig avkastning för gäldande av kapital och ränta å lånet. Alltefter förhåUandena i det särskilda fallet böra naturligen variationsmöjligheter finnas i fråga om lånens löptid och övriga lånevillkor. Fastighetsägaren bör givetvis vara berättigad att återbetala ett lån före den avtalade tidens utgång. Såsom förut påpekats, bör i regel lånebeloppet utgöra högst 50 procent av kostnaden för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd å det område, varom är fråga. En fastighetsägare, som är villig att utan bidrag sätta sin fastighet i nöjaktigt skogligt skick, bör dock hava möjlighet att erhålla lån för hela den kostnad, som överstiger värdet av avverkade träd. Såväl bidrag som lån torde böra beviljas av skogsstyrelsen på förslag av vederbörande skogsvårdsstyrelse. Beträffande den utredning, som bör föregå

189 beslut om bidrag och lån, samt de villkor en bidrags- eller låntagare skall vara underkastad, böra bestämmelser meddelas i särskilda kungörelser angående statsbidrag och statslån till förbättring av fastigheter med otillfredsställande skogstiUstånd, varom förslag sedermera kommer att avgivas av skogsstyrelsen. Bidrag och lån torde böra utbetalas genom vederbörande skogsvårdsstyrelse, som har den närmaste tillsynen över att åtgärder, till vilkas bekostande bidragen och lånen skola användas, bliva utförda. Inbetalning av amorterings- och räntebeiopp å lånen synes böra ske direkt till skogsstyrelsen. 1 anslutning till 27 § lagförslaget må framhållas, att inom Norrland utanför lappmarkerna torde finnas relativt omfattande arealer, vara någon föryngring icke kommit till stånd, oaktat reproduktionsskyldighet föreligger enligt 1923 års skogsvårdslag och avverkning ägt rum för 10—20 år sedan. Att nödiga återväxtåtgärder icke tidigare utförts torde i allmänhet bero därpå, att skogsvårdsstyrelsen felaktigt räknat med att föryngring skulle erhållas genom självsådd. Kostnaden för utförande av kulturåtgärder bliva numera avsevärt högre än om åtgärderna vidtagits i normal tid efter avverkningen, eftersom marken under mellantiden hunnit förvildas. Då marken ifråga tillhör ett bolag eller en enskild person med sådan ekonomi, att han utan större svårighet kan bära kostnaden lör en erforderlig kultur, torde skogsvårdsstyrelsen böra tillse, att behövliga reproduktionsåtgärder snarast möjligt komma till utförande. I en del fall, i synnerhet n ä r fastigheten efter avverkningen bytt ägare och den nye ägarens ekonomiska ställning är svag, kan det emellertid bliva så gott som omöjligt att retroaktivt utkräva reproduktionsplikten. Med hänsyn till att ansvaret för underlåtenheten att i tid vidtaga erforderliga återväxtåtgärder till stor del måste anses åvila den övervakande skogsvårdsmyndigheten, synes det kunna ifrågasättas, att i sistnämnda fall markägaren skall hava möjlighet erhålla bidrag och lån till reproduktionskostnaderna i likhet med ägare av marker, vara 27 § lagförslaget äger tillämpning. Det må emellertid betonas, att ett eftergivande av den fulla reproduktionsplikten icke bör ifrågakomma, därest det icke vid en noggrann behovsprövning konstateras, att kostnaderna för återväxtåtgärderna skulle bliva ytterst betungande för markägaren. 2 8 §. S k o g s v å r d s s t y r e l s e n s t i l l s y n ö v e r a t t åtgärder enligt 5 kap. k o m m a till stånd Skogsstyrelsen. Enligt förevarande paragraf åligger det skogsvårdsstyrelsen, att då anledning förekommer till antagande att skogsmark befinner sig i uppenbarligen otillfredsställande skick, å stället låta undersöka förhållandet. Sådan undersökning skall verkställas antingen av styrelsen själv, eller, efter styrelsens förordnande, av länsjägmästaren eller annan hos styrelsen anställd tjänsteman med högre skoglig utbildning. Undersökning är icke erforderlig, därest vederbörande markägare lämnar skriftligt erkännande, att marken befinner sig i uppenbart otillfredsställande skogligt skick. Om vid undersökning-

190 en åtgärder enligt 27 § befinnas påkallade, skall skogsvårdsstyrelsen på samma sätt, som då återväxtåtgärder enligt 4 kap. äro behövliga, söka träffa skriftlig överenskommelse med markägaren angående de åtgärder, som skola vidtagas, och tiden härför. Kan överenskommelse ej träffas, tillämpas enahanda förfarande som då 4 kap. är tillämpligt. I de fall då bidrag eller lån till åtgärderna skola utgå, bör såsom villkor härför uppställas, att markägaren håller det område, varom är fråga, fredat från betesdjur. Givetvis måste ett ingripande enligt 5 kap. föregås av en noggrann undersökning av det skogliga tillståndet å marken, enär bestämmelserna i detta kapitel innebära ett ganska starkt tvång gentemot markägaren. Det må också framhållas, att de marker, som äro hänförliga under 27 § lagförslaget, måste betraktas såsom åtminstone i viss mån vanhävdade. Det är av vikt, att en enhetlig tillämpning av bestämmelsen i 27 § kommer till stånd. Av sistnämnda skäl är det betydelsefullt, att undersökningen av marken företages av myndighet eller person med erforderlig kompetens. 2 9 §. G i l t i g h e t m o t n y ä g a r e t i l l s k o g s m a r k e n av b e s l u t e n l i g t 28 § I 29 § av lagförslaget föreskrives, att vad enligt 28 § blivit bestämt om åtgärder för marks försättande i nöjaktigt skogligt skick samt om tiden för åtgärdernas fullgörande skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken. 29 § motsvarar 23 § i 4 kap. av förslaget. 3 0 §. S k o g s v å r d s s t y r e l s e n s f ö r f a r a n d e , då å t g ä r d e r enligt 5 kap. icke fullgjorts inom u t s a t t tid I förevarande paragraf stadgas, att då den för vidtagande av åtgärd enligt 28 § bestämda tid gått till ända och anledning förekommer till antagande, att åtgärden ej fullgjorts, skall vad i 24 och 25 §§ föreskrivits beträffande återväxtåtgärder äga motsvarande tillämpning. 6 kap. Särskilda bestämmelser angående svårföryngrade skogar och skyddsskogar Bestämmelserna i detta kapitel motsvaras i huvudsak av stadgandena i 4 kap. av 1923 års skogsvårdslag enligt den lydelse sagda kapitel erhållit genom lag den 2 april 1937 (nr 151). I 31 § förekomma regler dels angående förutsättningarna för att skogar skola anses såsom svårföryngrade eller skyddsskogar, dels ock beträffande tillvägagångssättet vid meddelande av förordnande därutinnan och vid återkallande av sådant förordnande. 32—36 §§ innehålla föreskrifter angående avverkning och återväxtens betryggande å ifrågavarande skogar.

191 3 1 §. S k o g a r , v a r a b e s t ä m m e l s e r n a i v a r a n d e kap. äga t i l l ä m p n i n g

före-

Historik. I 1903 års skogsvårdslag förekommo icke några särskilda bestämmelser angående svårföryngrade skogar eller skyddsskogar. Samtidigt med 1903 års skogsvårdslag tillkom emellertid en särskild lag av den 24 juli samma år angående skyddsskogar. Enligt sistnämnda lag ägde Konungen för bibehållande av skogar, vilkas bestånd erfordrades till skydd mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående, efter föregången syn och undersökning, förordna, att annan avverkning än till hushebov finge äga rum endast efter utsyning, som skulle verkställas av skogsstatens tjänstemän på statens bekostnad. Skogsägaren skulle dock vara berättigad att på en gång erhålla utsyning i så stor utsträckning, som med skogens återväxt och framtida bestånd vore förenlig. Då större inskränkning i ägarens rätt att bruka skogen än nyss sagts befanns vara av nöden, ägde Konungen efter föregången undersökning i varje särskilt fall förordna om den inskränkning i förfoganderätten, som av omständigheterna påkallades. Därest ägaren hellre än att tåla föreskriven inskränkning ville avstå marken, skulle den av staten lösas. Skogarna på Gotland hava sedan gammalt ansetts vara i behov av särskilt skydd. Den 10 september 1869 utfärdades en förordning angående åtgärder till förekommande av skogsförödelse på Gotland. Denna förordning efterföljdes av en ny lag i ämnet av den 30 mars 1894. Sistnämnda lag ersattes av en lag den 13 juni 1908 angående vård av enskilda skogar inom Gotlands län. Enligt sistnämnda lag fick avverkning av skog för annat ändamål än gårdens behov eller skogsmarkens omläggning till annat än skogsbörd äga rum allenast med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Då tillstånd till avverkning meddelades, ägde skogsvårdsstyrelsen föreskriva de åtgärder, som för återväxtens betryggande prövades erforderliga. Skogsägaren skulle vara berättigad att erhålla tillstånd till avverkning på en gång i så stor utsträckning, som, med hänsyn tagen jämväl till gårdens framtida behov, vore med skogens återväxt förenlig, dock skulle avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder erfordrades för återväxtens betryggande, allenast medgivas, om sådana åtgärder kunde utan oskälig kostnad företagas. Nuvarande förhållanden. Enligt 18 § 1 mom. i 1923 års skogsvårdslag må på framställning av skogsvårdsstyrelsen och efter förutgången syn och undersökning Konungen förordna, att skog i viss trakt såsom svårföryngrad skall vara underkastad särskilda i tre efterföljande paragrafer meddelade bestämmelser. Till svårföryngrad är att räkna skog i sådan trakt, där på grund av skogsmarkens belägenhet i havsbandet eller på höjder eller eljest i särskilt exponerat läge det i allmänhet måste befaras, att i händelse av ovarsam avverkning av befintlig skog återväxt skulle omöjliggöras eller ock återväxt, som kunde förväntas uppkomma, skulle bliva oskäligt sen eller underhaltig. Vidare stadgas i 18 § 1 mom., att Konungen efter förutgången syn och undersökning äger förordna, att skogar, vilkas bestånd prövas erforder-

192 ligt till s k y d d m o t flygsandsfält eller fjällgränsens n e d g å e n d e , skola s å s o m s k y d d s s k o g a r l y d a u n d e r en särskild efterföljande b e s t ä m m e l s e . I n t e r i m i s tiskt f ö r o r d n a n d e b e t r ä f f a n d e s v å r f ö r y n g r a d skog och s k y d d s s k o g k a n m e d d e l a s a v l ä n s s t y r e l s e n . O m m e d d e l a t f ö r o r d n a n d e icke l ä n g r e är behövligt, k a n d e t s a m m a av K o n u n g e n å t e r k a l l a s . I 18 § 2 m o m . stadgas, a t t s k o g a r i n o m G o t l a n d s l ä n och p å Ö l a n d u t a n s ä r s k i l t f ö r o r d n a n d e s k o l a v a r a u n d e r k a s t a d e d e b e s t ä m m e l s e r , s o m gälla för s v å r f ö r y n g r a d e s k o g a r . 18 § 1 m o m . i 1923 års lag gällde u r s p r u n g l i g e n e n d a s t b e t r ä f f a n d e svårf ö r y n g r a d e s k o g a r och 2 m o m . allenast m e d a v s e e n d e p å s k o g a r å Ö l a n d . G e n o m l a g d e n 17 april 1925 blev 18 § 2 m o m . tillämpligt j ä m v ä l å s k o g a r i n o m G o t l a n d s l ä n o c h g e n o m lag d e n 2 a p r i l 1937 överfördes s k y d d s s k o g a r n a till 18 § 1 m o m . O m f a t t n i n g e n av de skogar, v a r a f ö r o r d n a n d e enligt 18 § i g ä l l a n d e skogsv å r d s l a g m e d d e l a t s , f r a m g å r av n e d a n s t å e n d e u p p s t ä l l n i n g . Svårför<,.,v T, . , a Landstingsområde yngrad skog ° ha ha Stockholms län 53 300 Uppsala » 6 400 Södermanlands » 9 000 Östergötlands » 3 600 Kalmar läns norra 20 000 Kalmar läns södra 2 500 Blekinge » 9 500 Kristianstads » 3 600 Malmöhus » 1 100 Hallands » 2 200 Kopparbergs » 2 000 21 800 Västernorrlands » 4 400 Jämtlands » 218 000 385 100 Västerbottens » (kustlandet) 6100 Norrbottens » » 93 300 Summa 432 800 409 100 S k o g a r n a p å Ö l a n d och i n o m Gotlands län, vilka u t a n s ä r s k i l t förordn a n d e s k o l a b e h a n d l a s s å s o m s v å r f ö r y n g r a d e , o m f a t t a en a r e a l a v 7 700 h e k t a r r e s p e k t i v e 122 600 h e k t a r . F r a m s t ä l l d a önskemål. Beträffande svårföryngrade skogar och skyddss k o g a r i n n e h å l l a de till skogsstyrelsen a v g i v n a y t t r a n d e n a följande. Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län anför: Bestämmelserna angående svårföryngrade skogar hade varit till utomordentligt gagn under den tid de varit gällande. Även andra kustskogar i länet än de, som genom Kungl. Maj:ts beslut avsatts såsom svårföryngrade, vore emellertid i behov av skyddsbestämmelser. Skogsvärdsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands län, Kalmar läns norra landstingsområde samt I{ristianstads, Hallands och Norrbottens län anse, att nu gällande bestämmelser äro tillfredsställande.

193 Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län yttrar: Därest i skogsvårdslagens avverkningskapitel intoges föreskrifter om att å exponerade och svårföryngrade platser avverkning endast finge företagas med stor försiktighet och straff stadgades för överträdelse härav, torde särskilda områden icke behöva fixeras såsom svårföryngrade skogar eller skyddsskogar. Skogsvårdsstyrelsen borde däremot hava rätt att utfärda föreskrift för de skogar eller skogsområden, som ansåges kräva speciellt skydd. Därigenom skulle skogsägarnas fria disposition av skogen ökas men samtidigt skogsvårdsstyrelsen erhålla möjlighet att genast ingripa genom en föreskrift, som borde kunna göras så kraftig, att utsyningstvång påbjödes. Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län förmäler: Med bibehållande av utsyningstvång för saluavverkning syntes normen för skötseln av jämväl ifrågavarande skogar böra vara god skogsvård, dock med särskilt beaktande av de förhållanden, som föranlett, att skogsområdet avskilts såsom skyddsskog eller svårföryngrad skog. Nu gällande bestämmelser angående möjlighet att ingripa reglerande jämväl i fråga om avverkning till husbehov torde böra bibehållas. I lagtexten borde begreppet skyddsskog utgå och dylik skog överföras till svårföryngrad skog. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län anför: Bibehållandet av begreppet skyddsskog nödvändiggjorde ej blott skyddsskogsområdenas särskiljande på marken, vilket vore förenat med betydande kostnader och stora svårigheter, utan även särskild redovisning av skyddsskogen i bokföring och statistik. Då det vidare uppenbarligen vore svårt att draga gränsen mellan svårföryngrad skog och skyddsskog, vore det lämpligt, att sistnämnda begrepp helt finge utgå ur lagen och skyddsskogarna överföras till svårföryngrad skog. Sveriges Skogsägareförbund samt Svenska Trävaruexport-, Cellulosa- och Trämasseföreningarna göra gällande, att de nuvarande bestämmelserna om svårföryngrade skogar, som icke vore tillfredsställande, borde helt omarbetas. Någon motivering för detta uttalande har dock icke lämnats. Statens skogsforskningsinstitut har i ett yttrande till skogsstyrelsen — rörande frågan i vilken omfattning föryngringsbetingelserna i lappmarkerna samt Särna och Idre socknar vore av den beskaffenhet, att genom de skogliga myndigheternas försorg alltjämt borde, genom obligatorisk utsyning, tillses, att avverkningarna bedreves på ett sätt, som tryggade tillvaratagandet i görligaste mån av föryngringsmöjligheterna — även kommit in på lagstiftningen rörande svårföryngrade skogar. Skogsforskningsinstitutet har bland annat anfört: Norr- och Västerbottens lappmarker samt Särna och Idre socknar uppvisade i stor utsträckning föryngringsförhållanden, som icke utpräglat skilde sig från de i övriga Norrland rådande. Något skäl för särlagstiftning torde beträffande dessa marker icke förefinnas, om enbart föryngringen toges i betraktande. Å andra sidan innefattade nämnda landsdelar mycket stora arealer, ssärskilt i de högre belägna områdena, där återväxt på grund av klimatiska, utvecklingshistoriska och andra skäl vore svär att erhålla. Svårigheten bestode i väsentlig grad däri, att effektiva föryngringsåtgärder krävde kostnader, som icke stode i rimlig proportion till dessa markers produktionsförmåga. Nämnda olika markkategorier vore icke fördelade i större sammanhängande regioner utan låge i stor utsträckning blandade inbördes. Ett avskiljande på marken och på karta skulle därför erbjuda stora svårigheter. Skogslagstiftningens vanliga föryngringsbestämmelser, som icke stadgade utsyningstvång, syntes vara tillfyllest även för lappmarksområdena, om blott föryngringsskyldigheten kunde utkrävas. Det torde emellertid knappast vara möjligt att tvinga en markägare att vidtaga en oräntabel föryngringsåtgärd, med mindre förlusten täcktes genom bidrag av statsmedel. Likviditetssvårigheter borde kunna minskas genom lån. Därest möjlighet förelegat att ästad13—467510.

194 komma räntabel naturlig föryngring, men denna möjlighet gått till spillo genom ovarsamhet vid avverkningen, syntes skäl dock ej föreligga att befria markägaren från skyldigheten att ulföra därav föranledd skogsodling, även om denna bleve oräntabel. Enligt institutets mening vore det tillfyllest, om i en skogsvårdslag, som medgåve begränsning av föryngringsskyldigheten, följande bestämmelse infördes bland reglerna om avverkning: »Avverkning av skog, vilken icke är att anse såsom utvecklingsbar, må ej utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd så bedrivas, att åtgärder för erhållande av nöjaktig återväxt inom skälig tid bliva synnerligen betungande.» Därest skogsvårdsstyrelsen erhölle en sådan kontrollmöjlighet, vore utsyningstvång icke påkallat av hänsyn till föryngringen. Gällande bestämmelser rörande svårföryngrade skogar kunde med hänsyn till det skogliga syftet ej anses mera betryggande än de ovan föreslagna. Skillnaden läge huvudsakligen däri, att skogsvårdsstyrelsens tillstånd till avverkning i förra fallet vore obligatoriskt, medan det i senare fallet erfordrades endast under vissa bedömda förutsättningar. Skogsforskningsinstitutet hade sökt göra sitt förslag effektivt genom att utesluta möjlighet till befrielse frän föryngringsskyldighet samt till bidrag eller lån i de fall, då tillstånd ej sökts. Denna påföljd torde vara tillräcklig för uppnående av det avsedda syftet, såvida föryngring av det utan tillstånd avverkade området överhuvud kunde åstadkommas med någon känd metod. I de relativt sällsynta fall, då så ej vore förhållandet, borde skogsvårdsstyrelsen äga rätt att på förhand meddela markägaren, att avverkning icke finge företagas ulan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Om skogsvårdsstyrelsen erhölle sådan befogenhet, torde upprätthållandet av en särlagstiftning för svårföryngrade skogar ej vara motiverat. I fråga om skyddsskogar trädde de ekonomiska synpunkterna tillbaka för huvudintresset att säkra skogens bestånd. Man finge förutsätta, att inom ramen för detta intresse de ekonomiska kraven beaktades i tillämpliga delar. För dessa skogar föresloges ingen ändring i gällande bestämmelser. Skogsstyrelsen. I 31 § av skogsstyrelsens förslag stadgas, att — där i någon trakt på grund av skogsmarks belägenhet i havsbandet, på höjder eller eljest i särskilt exponerat eller i klimatiskt hänseende ogynnsamt läge det i allmänhet måste befaras, att i händelse av olämplig avverkning av befintlig skog återväxt skulle omöjliggöras eller avsevärt försvåras — Konungen efter förutgången syn och undersökning må förordna, att skog inom sådan trakt skall såsom svårföryngrad vara underkastad bestämmelserna i 32—34 §§. Vidare föreskrives, att Konungen likaledes efter förutgången syn och undersökning äger förordna, att skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till skydd mot sand- eller jordflykt, skola såsom skyddsskogar lyda under bestämmelserna i 35 §. Om förordnande, som förut angivits, i sin helhet eller till någon del icke vidare finnes vara behövligt, kan förordnandet av Konungen återkallas. Mellan 31 § i förslaget och 18 § i 1923 års lag föreligga följande skiljaktigheter. Till svårföryngrade skogar äro enligt förslaget hänförliga jämväl skogar med i klimatiskt hänseende ogynnsamt läge. Enligt förslaget hava till svårföryngrade skogar även överförts de skyddsskogar, vilkas bestånd erfordras till skydd mot fjällgränsens nedgående. Detta framgår dock ej av lagtexten i annan mån, än att sistnämnda skogar uteslutits i definitionen å skyddsskog. Skogarna till skydd mot fjällgränsens nedgående torde nämligen utan vidare kunna inordnas under svårföryngrade skogar, som äro belägna

195 på höjder eller eljest i särskilt exponerat eller i klimatiskt hänseende ogynnsamt läge. Uttrycket »ovarsam avverkning» i 1923 års lag har i förslaget utbytts mot »olämplig avverkning». För erhållande av överensstämmelse mellan 7 och 31 §§ i lagförslaget har i sistnämnda lagrum införts uttrycket »omöjliggöras eller avsevärt försvåras» i stället för »omöjliggöras eller ock återväxt, som kunde förväntas uppkomma, skulle bliva oskäligt sen eller underhaltig». Det i 18 § 1 mom. angivna villkoret, att framställning skall ske av skogsvårdsstyrelsen för att förordnande angående svårföryngrad skog skall kunna utfärdas, har slopats. Initiativet till dylikt förordnande ligger nu helt hos Kungl. Maj:t. Definitionen å skyddsskog har, utöver vad tidigare angivits, ändrats så till vida, som ordet »flygsandsfält» utbytts mot »sand- eller jordflykt». Bestämmelsen i 18 § 1 mom. om interimistiskt förordnande beträffande svårföryngrad skog har icke medtagits i förslaget. Slutligen saknar 31 § i förslaget någon motsvarighet till 18 § 2 mom. i 1923 års lag, vilket mom. upptager en särskild bestämmelse angående skogarna inom Gotlands län och på Öland. Såsom framgår av vad ovan upptagits, hava i de till skogsstyrelsen avgivna yttrandena framkommit förslag om att borttaga de särskilda bestämmelserna för svårföryngrad skog och skyddsskog eller endast svårföryngrad skog. Vad först beträffar de nuvarande skyddsskogarna är enligt skogsstyrelsens mening dessas bibehållande av så stort allmänt intresse, att det icke kan anses tillrådligt att upphäva de gällande inskränkningarna i den enskilde fastighetsägarens rätt att förfoga över dylik skog. I fråga om de skogar, som för närvarande enligt Kungl. Maj:ts förordnande äro att räkna såsom svårföryngrade, må till en början påpekas, att delegerade från skogsvårdsstyrelserna i yttrande över 1918 års förslag till skogsvårdslag hemställde, att i skogsvårdslagen måtte intagas en allmän bestämmelse, enligt vilken avverkning å skogar i exponerat läge ej utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd finge företagas, om det kunde befaras, att genom en ovarsam avverkning återväxten skulle omöjliggöras eller äventyras eller ock bliva oskäligt sen eller underhaltig. Markägaren skulle enligt de delegerade själv bedöma huruvida hans skog och den därå tillämnade avverkningen vore av beskaffenhet, att han borde inhämta skogsvårdsstyrelsens tillstånd eller icke, med risk vid felbedömning av kriminell påföljd. De delegerade ansågo, att därigenom och med den skogsvårdsstyrelsen tillerkända befogenheten att inskrida med avverkningsförbud hela den vidlyftiga apparat, som eljest måste igångsättas rörande ifrågavarande skogar, bleve överflödig. 1 Departementschefen biträdde emellertid icke de delegerades förslag. 2 Statens skogsforskningsinstitut har i sitt ovannämnda yttrande gjort gällande, att några särbestämmelser icke skulle vara erforderliga för svårföryngrade skogar, därest en allmän regel infördes, enligt vilken icke utvecklingsbar skog ej utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd finge så avverkas, att föryng1 2

Proposition n r 104 till 1923 års riksdag s. 101, 167 »

>

> 1923

»

»

i

106.

196 ringsåtgärderna bleve synnerligen betungande. Att skogsforskningsinstitutet ej vill bibehålla särskilda bestämmelser för svårföryngrade skogar torde främst bero på de svårigheter institutet finner föreligga att på marken avskilja de områden, som äro att anse såsom svårföryngrade. Enligt skogsstyrelsens förmenande torde det dock förefinnas betydligt större svårigheter för en enskild skogsägare att bedöma denna fråga. Det synes vara obilligt att kräva av en skogsägare, att denne utan bidrag skall utföra föryngringsåtgärder å svårföryngrad mark till kostnader, som icke äro ekonomiskt försvarliga, därest han icke före avverkningen underrättats om risken av en olämplig avverkning på marken i fråga. Den olämpliga avverkningen kan ju hava företagits på grund av markägarens bristande förmåga att bedöma markens beskaffenhet. Om skogsforskningsinstitutets förslag i praktiken skulle kunna genomföras, torde det bliva nödvändigt för varje skogsvårdsstyrelse att göra en inventering av alla svårföryngrade marker inom sitt verksamhetsområde och därefter underrätta samtliga ägare av svårföryngrad skog om risken av olämplig avverkning. I realiteten torde en sådan ordning antagligen medföra, att skogsägare, som erhållit dylik underrättelse, ej vågade avverka någon skog utan att först söka tillstånd hos skogsvårdsstyrelsen. Härigenom skulle den av skogsforskningsinstitutet föreslagna bestämmelsen således få samma verkan, som om det nuvarande stadgandet om utsyningstvång vid avverkning å svårföryngrad skog bibehölles. Därest bedömandet av frågan, huruvida en skog vore svårföryngrad eller icke, skulle ankomma på markägaren, skulle detta föranleda stor osäkerhet jämväl bland ägare av icke svårföryngrad skog, då avverkning skulle företagas. I åtskilliga fall skulle säkerligen också olämpliga avverkningar äga rum utan att skogsvårdsstyrelsen i tid kunde hinna ingripa. En enhetlig prövning av vissa skogars egenskap av svårföryngrade torde jämväl befrämjas av den nu gällande ordningen med av Kungl. Maj:t bestämda svårföryngrade områden. De områden, som för närvarande enligt vederbörligt förordnande skola anses såsom svårföryngrade, utgöras dels av marker i havsbandet vid rikets kuster och dels av skogsmark, belägen i fjälltrakterna inom Jämtlands län och i mindre utsträckning jämväl inom Kopparbergs län nedanför skyddsskogsgränsen. Dessa marker bestå i stort sett av större sammanhängande områden. Så är även förhållandet med de nuvarande skyddsskogarna i fjälltrakterna, vilka enligt förslaget skola överföras till svårföryngrad skog. Även om en viss översyn av de svårföryngrade områdena torde vara påkallad, särskilt beträffande de i havsbandet belägna områdena och vissa skogar i Norrland samt beträffande de nu under särskild lagstiftning hänförliga marker, som kunna komma att läggas under en ny skogsvårdslag, synes det likväl sannolikt, att jämväl i framtiden de svårföryngrade markerna skola utgöras av större sammanhängande områden. Smärre områden av svårföryngrad natur, som ligga insprängda bland lättföryngrad mark, torde komma att skyddas i erforderlig grad genom stadgandet i 7 § av skogsstyrelsens förslag. Om större sammanhängande områden förklaras för svårföryngrade, komma givetvis ofta jämväl smärre lättföryngrade par-

197 tier att innefattas däri, men detta torde icke komma att medföra några större olägenheter, enär i sådana fall skogsvårdsstyrelsen enligt 33 § i förslaget, som därutinnan överensstämmer med 20 § i 1923 års skogsvårdslag, kan medgiva markägaren tillstånd till avverkning utan att vare sig utsyning eller anvisning av viss avverkningstrakt äger rum. Såvitt skogsstyrelsen kunnat finna, torde ägarna av svårföryngrade skogar i stort sett vara tillfredsställda med de bestämmelser, som nu gälla för dylika skogar. Missnöje h a r visserligen försports från vissa håll, men detta har ej gällt lagens utformning, utan anmärkningarna hava riktats mot den omfattning, i vilken Kungl. Maj :t fastställt, att skogar skola anses såsom svårföryngrade. Sålunda har ansetts, att en del områden, som förklarats för svårföryngrade, rätteligen icke skulle vara av dylik beskaffenhet. Med hänsyn till vad sålunda anförts finner skogsstyrelsen att den i gällande skogsvårdslag tillämpade ordningen med särskilda bestämmelser, gällande för vissa på förhand såsom svårföryngrade dekreterade områden, av praktiska och andra skäl bör bibehållas. Det har från vissa håll ifrågasatts, huruvida icke skyddsskogarna skulle kunna sammanslås med svårföryngrade skogar. Därvid har framhållits, att bibehållandet av begreppet skyddsskog nödvändiggjorde dels skyddsskogsområdenas särskiljande på marken från angränsande svårföryngrade marker och dels särskild redovisning i bokföring och statistik av skyddsskog och svårföryngrad skog. De nu gällande särskilda bestämmelserna för skyddsskogar överensstämma med de speciella reglerna för svårföryngrade skogar utom därutinnan, att beträffande skyddsskogar, som avsatts till skydd mot flygsands fält, viss inskränkning i rätten till bete å skogen kan ske. Därest bestämmelserna i 4 kap. av 1923 års lag bibehållits oförändrade, torde något hinder icke hava förelegat för en sammanslagning av skyddsskog och svårföryngrad skog till en kategori med gemensamt namn. Med hänsyn till att 6 kap. i lagförslaget jämväl omfattar skogar, vilkas bestånd erfordras till skydd mot sandeller jordflykt, h a r måst införas en särskild avverkningsregel, som enbart är tillämplig å dessa skogar. På grund härav synes det skogsstyrelsen vara mindre lämpligt att sammanslå alla skogar under 6 kap. i lagförslaget till en kategori. En uppdelning måste nämligen i allt fall ske, enär i visst hänseende olika avverkningsregler gälla för olika skogskategorier. Den ojämförligt största delen av de nuvarande skyddsskogarna äro sådana, vilka avsatts till skydd mot fjällgränsens nedgående. Berörda skogar äro i regel svårföryngrade och ofta mera svårföryngrade än några andra skogar. Vissa lättföryngrade partier torde visserligen förekomma inom skyddsskogarna i fjälltrakterna, men enahanda förhållande ä r rådande inom de skogar, vilka jämlikt Kungl. Maj:ts förordnande räknas såsom svårföryngrade. Begreppet skyddsskog innebär, att skogens oavbrutna befintlighet är av vikt för beredandet av skydd mot olägenheter och faror, som hota annat än skogen själv. I fråga om skyddsskogarna i fjälltrakterna åstadkommes skyddet för de angränsande markerna därigenom, att återväxten å

198 skyddsskogsområdena säkerställes. Fjällgränsens nedgående motverkas därför på enahanda sätt, om skogarna hänföras till svårföryngrad skog, som då desamma betraktas såsom skyddsskogar. På grund härav och då stora olägenheter och onödig kostnad vållas av en gränsdragning mellan skyddsskogar och svårföryngrade skogar i fjälltrakterna, har skogsstyrelsen funnit lämpligt att i förslaget överföra skyddsskogarna i fjällområdena till svårföryngrad skog. En dylik överföring skulle komma att få stor praktisk betydelse, därest lappmarksskogarna skulle inordnas under den allmänna skogsvårdslagen. Att uppdraga en gräns mellan skyddsskogar och svårföryngrade skogar inom fjälltrakterna i lappmarkerna skulle bliva ett synnerligen dyrbart och krävande företag. Sedan skyddsskogarna i fjälltrakterna överförts till svårföryngrade skogar, återstå av skyddsskogar enligt 1923 års skogsvårdslag endast skogar till skydd mot flygsandsfält. I lagförslaget h a r den förändringen vidtagits, att till skyddsskogar hänförts skogar, vilkas bestånd är erforderligt till skydd mot sand- eller jordflykt. Skyddet mot sand- eller jordflykt innefattar ej allenast skydd mot flygsandsfält utan även mot annan sand- och jordflykt. Inom södra Sverige förekomma nämligen på vissa håll områden, vara jorden är av sådan beskaffenhet, att densamma, därest den ej skyddas mot vindarnas påverkan, kan bortföras av blåsten, varigenom stor skadegörelse kan uppstå för jordbruksdriften å ifrågavarande områden. Jämväl för trädgårdsskötseln och vägväsendet kan jordflykten bliva till besvär och kostnader. Ett effektivt skydd för dessa jordar kan erhållas genom en skärm av skog. Å de platser, där det förekommer skog, som utgör skydd för ifrågavarande jordar, kan en olämplig avverkning förorsaka skada å angränsande marker. Då dylika skogar ofta ej äro av den beskaffenhet, att de kunna anses såsom svårföryngrade, kan en kalavverkning av desamma ej hindras, därest i övrigt förutsättningar härför föreligga, med mindre skogarna förklaras utgöra skyddsskog. En ändring av begreppet skyddsskog, så att detsamma omfattar jämväl berörda skogar, torde vara påkallad. 1 Enligt 1923 års lag räknas till svårföryngrade sådana skogar i exponerat läge, vilka för sitt eget fortbestånd kräva, att försiktighet iakttages vid behandlingen av det befintliga beståndet och beredandet av återväxt. Uttrycket »i havsbandet eller på höjder eller eljest i särskilt exponerat läge» tyder närmast på att skogen skall vara belägen på platser, som äro utsatta för vindens påverkan. Därjämte skall marken vara av sådan beskaffenhet, att återväxten i händelse av olämplig avverkning kan' befaras bliva omöjliggjord eller ock oskäligt sen eller underhaltig. I skogsstyrelsens förslag har — förutom 1 I en av lantbruksstyrelsen verkställd, den 8 januari 1946 till Kungl. Maj:t avgiven utredning angående åtgärder mot sandstormarnas skadeverkningar inom södra Sveriges sandjordsområden m. m. har framhållits, att endast plantering av häckar och skog kunde giva ett mera verksamt skvdd mot dylik skadegörelse. Lantbruksstyrelsen har därför bl. a. föreslagit, att anläggning av dylika skyddsplanteringar borde befrämjas och underlättas genom bidrag av staten, att i! händelse av tredska erforderlig mark skulle kunna exproprieras och skogsodlas genom domänverkets försorg samt att de med bidrag planterade markerna av ifrågavarande karaktär skulle hänföras till skyddsskogar.

199 den tidigare omnämnda överföringen till svårföryngrad skog av skyddsskogar i fjälltrakterna — till svårföryngrad skog hänförts jämväl skog med i klimatiskt hänseende ogynnsamt läge och med föryngringsförhållanden av förut angiven beskaffenhet. Det torde nämligen, särskilt i vissa delar av Norrland, finnas skogar, vilka utan att befinna sig i exponerat läge likväl på grund av ogynnsamma klimatiska förhållanden — t. ex. nordlig belägenhet, visst höjdläge, dock utan exposition, stark vinterkyla eller brist på nederbörd — i förening med markens beskaffenhet äro att anse såsom svårföryngrade i lika hög grad som skogarna i exponerat läge. Anledningen till att ordet »ovarsam», som förekommer i 18 § 1 mom. första stycket 1923 års lag, i förslaget utbytts mot »olämplig» är den, att det å vissa svårföryngrade områden ej alltid går att säkerställa föryngringen genom en successiv uttunning av beståndet utan att det ibland kanske blir nödvändigt företaga en ganska radikal huggning med efterföljande markberedning och skogsodling för att en tillfredsställande återväxt skall erhållas. En försiktig avverkning — i den m å n därmed avses att vid varje huggning ej alltför mycket av ett bestånd får uttagas — kan således, ehuru den näppeligen k a n betecknas såsom ovarsam, likväl vara olämplig med hänsyn till möjligheterna att erhålla föryngring. Genom insättande av ordet »olämplig» i 31 § av förslaget har skogsvårdsstyrelsen erhållit möjlighet att dirigera avverkningen på det sätt, som bäst gagnar återväxten. Utbytet av uttrycket »omöjliggöras eller ock återväxt, som kunde förväntas uppkomma, skulle bliva oskäligt sen eller underhaltig» i 18 § 1 mom. första stycket 1923 års lag mot »omöjliggöras eller avsevärt försvåras» medför — förutom att 7 och 31 §§ bringas i närmare överensstämmelse med varandra — att formuleringen av 31 § bättre anpassas efter den princip om skogsbrukets bedrivande efter ekonomiska linjer, som ligger till grund för lagförslaget. Å de flesta svårföryngrade marker torde det vara möjligt att få fram en tillfredsställande återväxt, oberoende av hur avverkningen sker, förutsatt att fullt effektiva föryngringsåtgärder komma till stånd. Dylika åtgärder skulle emellertid efter en olämplig avverkning i allmänhet bliva så dyrbara, att de icke skulle vara ekonomiskt försvarliga, särskilt å marker där skogen har låg produktion och lågt rotvärde. Då det i 31 § av förslaget heter, att återväxten i händelse av olämplig avverkning skulle omöjliggöras eller avsevärt försvåras, är därvid underförstått, att dylikt resultat skulle ernås med ekonomiskt försvarbara föryngringsåtgärder. Inom områden, där på grund av höga transportkostnader möjlighet till avsättning av småvirke ej förefinnes, kan ofta varje kulturåtgärd ställa sig oekonomisk. Såsom tidigare framhållits anser skogsstyrelsen, att svårföryngrade skogar alltjämt böra omfatta någorlunda sammanhängande områden med i stort sett likartade naturförhållanden, även om däri ingå smärre lättföryngrade partier. I lagförslaget hava därför i 31 § bibehållits uttrycken »där i någon trakt» och »det i allmänhet måste befaras», vilka uttryck torde utmärka detta förhållande. Beträffande enstaka smärre skogsområden av svårföryngrad natur

200 bör icke något förordnande enligt 31 § lagförslaget meddelas. Erforderligt skydd för sådana marker lärer i allmänhet kunna vinnas genom att 7 § i förslaget blir tillämplig å desamma. För att Kungl. Maj:t skall kunna förordna, att skogsmark skall betraktas såsom svårföryngrad, kräves enligt 1923 års lag, att framställning därom sker från skogsvårdsstyrelsen. I skogsstyrelsens förslag har detta villkor borttagits. Anledningen härtill är, dels att huvudparten av skyddsskogarna överförts till svårföryngrad skog — beträffande dessa skogar äger Kungl. Maj:t att utan framställning av skogsvårdsstyrelsen meddela förordnande enligt 18 § 1 mom. andra stycket skogsvårdslagen — och dels att skogsstyrelsen önskar få fram större enhetlighet i olika delar av landet i fråga om den skogsmark, som avsattes såsom svårföryngrad. Olika skogsvårdsstyrelser kunna hava skilda uppfattningar angående den grad av föryngringssvårigheter, som kräves för att marken skall behöva skyddas genom bestämmelserna angående svårföryngrad skog. Att skogarna i havsbandet i vissa län icke anses såsom svårföryngrade men i andra län med ganska likartade förhållanden äro underkastade bestämmelserna angående svårföryngrad skog, torde bero därpå, att skogsvårdsstyrelserna i de förra länen underlåtit göra någon framställning enligt 18 § 1 mom. första stycket i 1923 års lag. Gränserna för skyddsskogarna i fjälltrakterna hava fastställts så nyligen, att dessa skogar utan förnyad undersökning torde kunna överföras till svårföryngrad skog. Skogsstyrelsen finner däremot en omprövning böra ske beträffande övriga områden, som skola anses vara svårföryngrade. En sådan omprövning lärer för övrigt bliva påkallad, därest skogar, som lyda under särskild lagstiftning, skola inordnas under den allmänna skogsvårdslagen. Hänsyn synes också böra tagas till de erfarenheter, som numera gjorts beträffande beskaffenheten av de marker, som skola anses för svårföryngrade. Den omprövning, varom nyss nämnts, måste föregås av syn och undersökning. För vinnande av en enhetlig tillämpning av begreppet svårföryngrad skog synes lämpligt, att skogsstyrelsen erhåller i uppdrag att, med anlitande av särskilda experter, verkställa en dylik undersökning. Denna bör givetvis ske i intimt samarbete med vederbörande skogsvårdsstyrelse. Innan Kungl. Maj:t meddelar förordnande, att en skog skall anses såsom svårföryngrad, bör naturligen skogsvårdsstyrelsen hava erhållit tillfälle att avgiva yttrande i saken. En särskild undersökning blir också erforderlig för fastställande av de skogar, vilkas bestånd kräves till skydd mot sand- eller jordflykt. Vid sistnämnda undersökning bör jämväl lantbruksexpertis anlitas. Beträffande skogarna inom Gotlands län och på Öland synes det — med hänsyn till den ovan förordade omprövningen beträffande frågan om vilka skogar som skola anses såsom svårföryngrade — olämpligt att genom en lagbestämmelse fastlåsa, att vissa områden under alla förhållanden skola vara svårföryngrade. Därest vid sagda omprövning skulle befinnas, att en del av skogarna inom Gotlands län och på Öland icke böra räknas såsom svårföryngrade, måste nämligen en lagändring ske, om ett stadgande motsvarande

201 18 § 2 mom. i 1923 års skogsvårdslag bibehölles. Det synes också inkonsekvent, att undantag från rätten att förklara skogar för svårföryngrade stadgas i fråga om så begränsade områden som Gotlands län och Öland, då Kungl. Maj:t har dylik rätt beträffande hela landet i övrigt. Skogsstyrelsen utgår ifrån, att intill dess den omprövning, varom nyss nämnts, ägt rum, Kungl. Maj:t förklarar samtliga skogar inom Gotlands län och på Öland för svårföryngrade. Därest Kungl. Maj:t föreskriver, att intill dess nya beslut meddelats, nu gällande förordnanden i fråga om svårföryngrad skog och skyddsskog skola bestå, torde behov av interimistiska förordnanden ej föreligga. I de fall, då så påkallas, torde Kungl. Maj:t med erforderlig snabbhet kunna förklara ett område utgöra svårföryngrad skog eller skyddsskog. Med hänsyn härtill har i lagförslaget icke bibehållits rätten för länsstyrelsen att meddela förordnande för tiden intill dess Kungl. Maj:t beslutat i ärendet. 3 2 §. R e g l e r f ö r a v v e r k n i n g föryngrad skog

av

svår-

Nuvarande förhållanden. I 19 § av 1923 års lag föreskrives, att vad i 2 kap. är stadgat också skall gälla vid avverkning av svårföryngrad skog. Därutöver skall i fråga om svårföryngrad skog gälla följande. 1) Skogsvårdsstyrelsen äger, då den så finner nödigt, meddela föreskrift, att vissa träd skola överhållas såsom fröträd eller att till skydd för återväxten avverkning till husbehov inom visst område tills vidare ej må äga rum. I sådant fall skola dock fröträden förses med tydliga märken och område, varom nyss sagts, å marken tydligt utmärkas, varefter avverkning av fröträden eller inom området ej får ske, förrän skogsvårdsstyrelsen lämnat tillstånd därtill. 2) Avverkning för annat ändamål än husbehov må ske allenast med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Ägaren skall därvid vara berättigad att erhålla tillstånd till avverkning på en gång i så stor utsträckning, som är med skogens återväxt förenlig. Dock skall iakttagas dels att avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande, allenast må medgivas, om sådana åtgärder kunna företagas utan oskälig kostnad, och dels att, därest icke avverkningen föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en god skogsvårds fordringar, fastigheten icke genom avverkningen må komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden. Framställda önskemål. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde har i yttrande till skogsstyrelsen anfört: Bestämmelsen i 19 § 1923 års lag att ägaren skulle vara berättigad att erhålla tillstånd till avverkning på en gång i så stor utsträckning, som vore med skogens återväxt förenlig, borde utgå, enär stadgandet kunde giva upphov till krav på längre gående avverkning än som överensstämde med lagens ändamål. Uttrycket »med skogens återväxt förenlig» måste giva upphov till tvistigheter.

202 Skogsstyrelsen. 32 § i lagförslaget överensstämmer med 19 § i nu gällande skogsvårdslag utom därutinnan, att dels bestämmelsen i sistnämnda paragraf 2) om avverkning för annat ändamål än husbehov i förslaget begränsats att gälla fastigheter med skog utöver husbehovet och dels föreskriften i samma lagrum att skogsvårdsstyrelsen vid meddelande av tillstånd till dylik avverkning skall tillse, att fastigheten icke genom avverkningen kommer att för framtiden lida brist på husbehovsskog, icke medtagits i förslaget. Dessa ändringar hava föranletts av den nya bestämmelsen i lagförslagets 8 §. Avverkningsreglerna i lagförslagets 3 kap. torde, även om de innebära en skärpning av gällande lag, icke vara tillfyllest för att effektivt skydda den svårföryngrade skogen mot olämplig avverkning. I lagförslaget hava därför reglerna i 19 § 1923 års lag med ovan angivna undantag bibehållits. Enligt 32 § i skogsstyrelsens förslag är all avverkning till avsalu även å fastigheter med skog utöver husbehovet beroende av skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Å fastigheter, vara skogstillgången ej överstiger husbehovet, kräves redan enligt 8 § i förslaget skogsvårdsstyrelsens tillstånd för saluavverkning. Även husbehovsavverkningen å svårföryngrad skog kan jämlikt 32 § i förslaget underkastas begränsning, då skogsvårdsstyrelsen meddelar föreskrift därom. De av skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde uttalade farhågorna för att stadgandet om att vid saluavverkning ägaren skall vara berättigad erhålla tillstånd till avverkning på en gång i så stor utsträckning, som är med skogens återväxt förenlig, skulle kunna giva upphov till krav på för långt gående avverkningar, finner skogsstyrelsen icke vara befogade. Rätten till avverkning i större omfattning begränsas ju också av föreskriften om att avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande, allenast må medgivas, om sådana åtgärder kunna företagas utan oskälig kostnad. Enligt motiven till 1923 års lag avses med oskälig kostnad sådant som är oskäligt ur skogsekonomisk synpunkt. Att naturlig återväxt någon gång i framtiden kan påräknas eller att återväxt på artificiell väg kan framkallas, är således icke tillräckligt, utan skogsvårdsstyrelsen skall se till, att trots avverkningen återväxt på ena eller andra vägen kan förväntas inom rimlig tid och utan oskäliga kostnader. 1 3 3 §. F ö r f a r a n d e t d å s k o g s v å r d s s t y r e l s e n meddelar avverknings tills tand e n l i g t 32 § Nuvarande förhållanden. I 20 § av gällande skogsvårdslag stadgas följande. Då tillstånd till avverkning meddelas enligt 19 §, skall i allmänhet ske utsyning, som verkställes av länsjägmästaren eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad person. De utsynade träden skola genom förrättningsmannens försorg förses med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke vid roten och å stammen vid brösthöjd. Märket å roten skall vid avverkningen kvar1

Proposition 1923 nr 104 s. 111.

203 lämnas å stubben, varom föreskrift skall lämnas vid meddelande av avverkningstillstånd. I stället för utsyning må, då så anses tillräckligt, allenast anvisning av viss avverkningstrakt äga rum, varvid gränserna för trakten skola tydligt utmärkas. Om skogsvårdsstyrelsen finner uppenbart, att skogens återväxt icke äventyras genom den avverkning, vartill tillstånd sökes, erfordras icke utsyning eller anvisning. I avverkningstillståndet må jämväl innefattas föreskrifter beträffande sättet för avverkning, om så anses behövligt. Skogsstyrelsen. 33 § i lagförslaget avviker därutinnan från 20 § i 1923 års lag, att enligt förslaget dels utsyning, som verkställes av annan än länsjägmästaren, skall utföras av sakkunnig person och dels till föreskriften om åsättande av skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke å utsynade träd fogats orden »såvitt möjligt». Skogsstyrelsen har velat inskärpa betydelsen av att särskild sakkunskap anlitas vid utsyning av skog å ifrågavarande marker. Såsom sakkunnig person betraktas emellertid ej blott den, som har högre skoglig utbildning jämte nödig erfarenhet, utan jämväl skogsvårdsstyrelsens tjänstemän med lägre skoglig utbildning, d. v. s. länsskogvaktarna, under förutsättning att dessa vunnit tillräcklig erfarenhet rörande behandling av svårföryngrad skog. Jämväl annan än skogsvårdsstyrelsens tjänstemän kan komma i fråga, därest vederbörande besitter erforderlig sakkunskap. Utsyning kan också i förekommande fall ske på det sätt, att länsjägmästaren eller den av skogsvårdsstyrelsen förordnade sakkunnige efter besiktning godkänner en genom markägarens försorg utförd preliminär utsyning. För att sistnämnda förfaringssätt skall få begagnas, fordras dock, att skogsvårdsstyrelsen på grund av tidigare erfarenhet har anledning antaga, att markägaren själv äger tillgång till erforderlig sakkunskap. Ur kontrollsynpunkt är det givetvis av största betydelse, att föreskriften om anbringande av skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke vid utsyning ej eftersattes. I vissa fall kan det emellertid av praktiska skäl ställa sig omöjligt eller synnerligen olägligt att iakttaga denna föreskrift. Så torde exempelvis vara förhållandet vid huggning i skog av klenare dimensioner. I dylika fall torde utmärkandet av de träd, som skola avverkas, kunna få ske t. ex. genom bläckning eller påmålning, eller också enbart utmärkning av de träd, som skola stå kvar, böra vara tillfyllest. Ett sådant förfarande torde möjliggöras genom de i 33 § lagförslaget tillagda orden »såvitt möjligt». Utsyningsförfarandet har till syfte att säkerställa föryngringen genom att avverkningen måste företagas på ett härför lämpligt sätt. Skogsvårdsstyrelsen bör emellertid vid utsyningen även tillse, att skogsvårdens krav i övrigt tillgodoses, så att skadad eller överårig eller för den yngre skogens utveckling hindrande äldre skog snarast skall kunna avverkas. I första h a n d skall sålunda å en fastighet utsynas den skog, som enligt fordringarna på god skogsvård bör borttagas, och först sedan denna skog avverkats, bör tillstånd till ytterligare avverkning meddelas.

204 34

§. Å t g ä r d e r f ö r å t e r v ä x t e n s betryggande å svårföryngrad mark

Förevarande paragraf i förslaget är, frånsett hänvisningarna till tidigare lagrum och vissa redaktionella ändringar, lika lydande med 21 § i 1923 års skogsvårdslag. 3 5 §. R e g l e r a n g å e n d e a v v e r k n i n g o c h å t e r växtens tryggande å skyddsskogar Nuvarande förhållanden. 21 a § i 1923 års skogsvårdslag föreskriver, att bestämmelserna i 19—21 §§ beträffande svårföryngrad skog även skola gälla skyddsskog. Därjämte stadgas, att om det för återväxtens främjande å skog, som avsatts till skydd mot flygsandsfält, erfordras, att rätt till bete å skogen helt eller i viss mån, såsom beträffande vissa slag av hemdjur eller viss tid av året, förbjudes, Kungl. Maj:t äger därom meddela föreskrift. Skogsstyrelsen. 35 § i lagförslaget upptager dels en föreskrift att de särskilda reglerna för svårföryngrad skog jämväl skola gälla skyddsskog, dels ett med 21 a § i 1923 års lag överensstämmande stadgande angående bete å skog, som avsatts till skydd mot flygsand, och dels en bestämmelse av innehåll, att vid meddelande av föreskrift och beviljande av tillstånd enligt 32 § skall i fråga om avverkning i skyddsskog jämväl beaktas, att skyddet för angränsande marker icke må äventyras. Genom att till skyddsskogar enligt lagförslaget hänförts jämväl skogsmarker i södra Sverige, som kunna tjäna till skydd mot jordflykt å vissa sandjordar, har det blivit nödvändigt med en särskild bestämmelse, vilken förhindrar avverkning av skogen på ett sätt, som kan äventyra skyddet för sandjordarna. Även om föryngringsmöjligheterna på skyddsskogarna kunna vara mycket goda, kan en mera omfattande avverkning likväl åstadkomma stor skada å de närbelägna markerna, som då bliva utsatta för vindens påverkan. 3 6 §. A n s v a r e t

för k o s t n a d e r n a n i n g e n l i g t 33 §

för

förrätt-

Skogsstyrelsen. 1 36 § lagförslaget är föreskrivet, att kostnad för förrättning enligt 33 § skall utgå av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas. Sökanden skall dock utgöra nödig hantlangning. Denna bestämmelse saknar motsvarighet i 1923 års skogsvårdslag. Då på vissa håll tvekan uppkommit rörande ansvaret för ifrågavarande förrättningskostnader, har skogsstyrelsen ansett lämpligt att i lagförslaget upptaga ett uttryckligt stadgande härutinnan. Bestämmelsen innebär ett stadfästande av gällande praxis.

205 7 kap. Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark 37 §, som inleder förevarande kapitel, innehåller regler angående rätten till och villkoren för omläggning av skogsmark till annat ändamål. I 38 § behandlas det förfarande, som skall tillämpas, då för omläggningen kräves skogsvårdsstyrelsens tillstånd men de åtgärder, som erfordras för omläggningen, icke utföras inom fastställd tidrymd. Bestämmelser angående de åtgärder, skogsvårdsstyrelsen skall vidtaga, då markägaren vill verkställa sådan omläggning, som får ske utan tillstånd, återfinnas i 39 §.40 § upptager en bestämmelse, enligt vilken skogsmark, som en gång vederbörligen omlagts till annat ändamål, skall återföras till skogsproduktion, om underhållet av marken försummas, så att marken ej i väsentlig utsträckning kan utnyttjas för sitt ändamål. I 41 § förekommer ett stadgande om giltigheten mot framtida ägare av vissa domstolsbeslut m. m. 37 §. F ö r u t s ä t t n i n g a r n a o c h v i l l k o r e n f ö r o m l ä g g n i n g av s k o g s m a r k till a n n a t ändamål Historik. Enligt 12 § i 1903 års skogsvårdslag skulle vad i lagen stadgades icke utgöra hinder för skogsmarks uppodling till trädgård, åker eller äng eller användande till byggnadstomt eller annat likartat ändamål ej heller för sådan marks utläggande till nödig beteshage eller i övrigt för brukande av nödig betesmark till betning av hemdjur. Nuvarande förhållanden. I 23 § 1923 års skogsvårdslag föreskrives, att vad i lagen stadgas ej skall utgöra hinder för skogsmarks omläggning vare sig till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller till annat liknande ändamål och ej heller, så framt marken är därtill lämplig och icke av större ytvidd än som kan anses skäligt, för anordnande medelst röjning eller andra särskilda åtgärder av betesmark för varaktigt betesbruk eller äng. För sådan omläggning erfordras dock tillstånd av skogs vårds styrelsen: 1) om marken ingår i område, som enligt Kungl. Maj:ts förordnande utgör svårföryngrad skog eller skyddsskog, eller marken är belägen inom Gotlands län eller på Öland, i vilken händelse avverkning och omläggning får ske allenast om marken prövas icke böra fortfarande användas för skogsbörd till skydd mot ödeläggelse av angränsande marker; samt 2) därest det ifrågasattes att omlägga annan skogsmark än i 1) sägs till betesmark eUer äng och å området finnes yngre skog. I de fall då skogsvårdsstyrelsens tillstånd till omläggning lämnas, skall styrelsen även bestämma tid för fullgörandet av åtgärder, som erfordras för det avsedda ändamålet. Slutligen stadgas i 23 §, att vad som föreskrives i 7 § (om undersökning å marken och om giltighetstiden för skogsvårdsstyrelsens beslut) skall äga motsvarande tillämpning beträffande ärenden enligt 23 §.

206 Framställda önskemål. I d e till s k o g s s t y r e l s e n a v g i v n a y t t r a n d e n a förek o m m a f ö l j a n d e u t t a l a n d e n r ö r a n d e f ö r u t s ä t t n i n g a r n a och v i l l k o r e n för o m l ä g g n i n g av s k o g s m a r k . Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län anför: Bestämmelserna angående omläggning av skogsmark torde framför andra bestämmelser i skogsvårdslagen vara i behov av omarbetning. Skogsvårdsstyrelsens tillstånd borde krävas vid varje slags omläggning. Styrelsen borde jämväl få bestämma tid för fullgörande av omläggningen samt äga föreskriva, att därest omläggningen icke komme till stånd, området inom viss tid skulle återförsättas i skogbärande skick. Det vore lämpligt att utbyta begreppet byggnadstomt mot byggnadsplats, enär erfarenheten visat, att markexploatörer, sä snart tomtkarta upprättats, ansåge sig kunna skövla skogen efter eget gottfinnande. Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt, huruvida icke skogsvårdsstyrelsen i tveksamma fall skulle äga rätt att kräva ställande av säkerhet i någon lämplig form vid avverkning av skog i större omfattning för omläggning till betesmark. Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län yttrar: Principen i fråga om omläggning av skogsmark borde vara, att skogsmark skulle bevaras för skogsbörd, därest icke skogsvårdsstyrelsen medgåve undantag härifrån. Omläggning till åker borde därför likställas med omläggning till betesmark. Därigenom skulle jordbruks- och beteskonsulenter tvingas till samarbete med skogsvårdsstyrelsen, och man skulle måhända i framtiden slippa se marker, vartill statsbidrag för ordnande av betesbruk tidigare utgått, igenvuxna med mindervärdig skog. Omläggning till trädgård eller väg syntes dock kunna ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. I fråga om byggnadstomt borde undantag ske för plats, där byggnad skulle uppföras, medan återstoden av tomten, i den mån den ej iordningställdes till trädgård, fortfarande borde betraktas såsom skogsmark. Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län förmäler: Det vore önskvärt, att omläggning till åker och byggnadstomt bleve beroende av skogsvårdsstyrelsens tillstånd i samma omfattning, som nu gällde beträffande betesmark. Det hade, särskilt i närheten av städer och sjöar, vid flera tillfällen inträffat, att spekulanter låtit uppdela stora områden och avverka skogen därstädes under förebärande, att marken skulle säljas till tomter. Ofta hade sedermera tomtförsäljning endast kunnat ske i begränsad omfattning, varför skogen skövlats utan att lagen kunnat hindra detta. — I skogsvårdslagen borde direkt utsägas, att därest till betesmark omlagd skogsmark ej nöjaktigt underhölles för sitt ändamål, marken åter skulle vara underkastad skogsodlingsskyldighet. Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län uppger: Enligt 1923 års skogsvårdslag syntes skogsvårdsstyrelsen sakna möjlighet att förhindra skogsmarks omläggning till åker m. m., även om marken vore uppenbart olämplig och oberoende av om skogen vore äldre eller yngre. Det vore därför önskvärt, att all omläggning av skogsmark till s. k. högre kulturändamäl gjordes beroende av skogsvårdsstyrelsens tillstånd, oavsett om området vore bevuxet med äldre eller yngre skog eller utgjorde kalmark. Generellt tillstånd borde dock lämnas för avverkningar med en maximiareal av t. ex. 0,5 hektar, därest ej området vore bevuxet med yngre skog. Möjlighet borde därjämte finnas för skogsvårdsstyrelsen att i tvivelaktiga fall kräva säkerhet för att omläggningen bleve utförd. Därest ej omläggningen verkställdes, borde säkerheten i första hand användas för skogsodling å området. Av vad som ej åtginge till skogsodling borde hälften tillfalla skogsvårdskassan, om icke markägaren för sin ändrade uppfattning kunde framlägga särskilda skäl. Härigenom skulle risken för okynnesansökningar minskas.

207 Skogsvårdsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads och Kopparbergs län anse, att de nu gällande bestämmelserna i 23 § skogsvårdslagen icke äro i behov av ändring. SkogsvårdsstyrelSiCn i Kalmar läns norra landstingsområde yttrar: Reglerna angående omläggning av skogsmark till åker, trädgård, byggnadstomt, väg och dylikt vore icke i behov av ändring. Däremot vore bestämmelserna angående omläggning till betesmark eller äng mindre tillfredsställande. De nutida erfarenheterna av betesvallanläggning motiverade, att högre krav än som för närvarande tillämpades borde ställas på de åtgärder, som vid omläggning till betesmark skulle vidtagas. Bestämmelsen angående ytvidden av skogsmark, som skulle omläggas till bete, hade visat sig kunna missbrukas av markägaren och möjliggöra för denne att få till stånd en eljest icke tillåten avverkning. Större ytvidd för omläggning borde dock icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd medgivas än som motsvarade fastighetens betesbehov för egna kreatur. Skogsvårdsstyrelserna i Kalmar läns södra landstingsområde och Hallands län, framhålla behovet av skärpta bestämmelser till förebyggande av missbruk vid omläggning av skogsmark till byggnadstomt. Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands lån förmäler: Bestämmelserna angående omläggning av skogsmark vore icke tillfredsställande. Skogsvårdsstyrelsen hänvisade till sin motion i denna fråga vid 1940 års stämma med skogsvårdsstyrelsernas förbund (se ovan under 4 b). Stadgandena rörande omläggning till betesmark borde vidare på grund av de klimatiska och geologiska förhållandena på Gotland omformuleras på så sätt, att en avverkare icke skulle kunna söka stöd i lagen för att verkställa en kalhuggning, som eljest icke skulle kunna medgivas och som gjorde marken improduktiv för framtiden. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län uppger: Det kunde ifrågasättas, om icke skogsvårdsstyrelsens tillstånd borde krävas för omläggning till trädgård, åker, byggnadstomt och väg, därest marken vore bevuxen med yngre skog. Omläggning för anordnande av betesmark borde icke få ske utan skogsvårdsstyrelsens medgivande, även om marken vore bevuxen med äldre skog. Det förefölle vara ytterst angeläget, att sakkunnig person vore med om avgörandet av frågor av så stor betydelse för en skogs- och jordbruksfastighets ändamålsenliga drift. Dessutom borde fordras betryggande förbindelse rörande omläggningen samt stadgas bötesstraff för missbruk av erhållet omläggningstillstånd. Ur sydsvensk synpunkt vore det under alla förhållanden ofrånkomligt, att skogsvårdsstyrelsens tillstånd erfordrades vid omläggning av mark, som vore bevuxen med ädla lövträd. Det vore dylika marker, som i första hand omlades till betesmark, enär de för ögat syntes mest inbjudande för omläggning, även om andra marker funnes tillgängliga. Den framtida kontrollen av betesmarkerna borde överföras å hushållningssällskapen. Igenlagda åkrar användes ofta så länge som möjligt för bete. Å dylika åkrar uppväxte möjligen ett glest, av kreaturen underminerat skogsbestånd, som för all framtid bleve av undermålig beskaffenhet. Detta vore en allvarlig form av vanvård av mark. Grundläggandet av fullgoda skogsbestånd på igenlagda marker borde tryggas genom bestämmelser i lagen. Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län yttrar: Inom länet funnes marker, vilka lämpade^ sig såväl för åkerbruk som för skogsbörd men dock bäst för sistnämnda ändamål. Genom fortgående uppodling av dylika marker kunde ett skogsbruks bärkraft spolieras eller det kvarvarande beståndet genom ökad exponering förstöras. Å andra sidan måste all hänsyn tagas till skäl, som talade för en ifrågasatt uppodling. Med tanke på de ädla lövträdens bevarande vore det ett grundvillkor, att dy-

208 lika bestånd i möjligaste mån bibehölles till areal och sammansättning. Skogsvårdsstyrelsens tillstånd borde därför inhämtas vid all omläggning av skogsmark, därest å området funnes yngre skog. Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uppger: De nu gällande bestämmelserna angående omläggning av skogsmark till annat ändamål än betesmark vore tillfredsställande. Då emellertid en markägare ofta förklarade sig ämna vidtaga omläggningsåtgärder endast för att få bedriva avverkning av skogen, borde skogsägaren vara skyldig att på tillfredsställande sätt styrka riktigheten av de planerade åtgärderna. Beträffande omläggning till betesmark kunde genom bestämmelserna i skogsvårdslagen ej förhindras, att en skogsägare avverkade den äldre skogen allenast under förevändning, att betesmark skulle anläggas å området. Lagen borde därför ändras såtillvida, att skogsägaren i vissa fall skulle vara skyldig inhämta skogsvårdsstyrelsens yttrande angående lämpligheten av alt å marken anlägga bete. Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län anför: Omläggning av skogsmark anfördes ofta såsom svepskäl för att få tillstånd till avverkning av ungskogen. Sedan avverkningen ägt rum, utebleve mången gång omläggningsarbetena. Genom en omständlig procedur kunde sedermera domstol ådöma vederbörande ett mindre bötesbelopp samt därjämte antingen förlänga tiden för omläggningens utförande eller också föreskriva, att marken ånyo skulle skogsodlas. Påföljden att skogsodla marken betraktades ingalunda såsom ett straff i södra Sverige. Avverkaren utförde gärna skogsodlingen, om han blott finge tillfälle att realisera ungskogen, som i södra Sverige hade ganska stort rotvärde. Därest avsikten vore att verkligen omlägga skogsmarken till bete, borde vederbörande på förhand lämna skogsvårdsstyrelsen betryggande förbindelse, att erforderliga omläggningsåtgärder komme att vidtagas å marken efter avverkningen. En sådan förbindelse borde stipulera visst vitesbelopp till skogsvårdskassan, därest omläggningsarbetena utebleve och den föregivna omläggningsplanen endast tillkommit för att skaffa tillstånd till ungskogsavverkning. Ett dylikt förfarande — förbindelse med vitesbelopp — hade skogsvårdsstyrelsen alltid hittills tillämpat i stället far det i lagen angivna förfarandet. Därest det funnes yngre skog å ett till omläggning avsett område, borde skogsvårdsstyrelsens tillstånd krävas för varje slag av omläggning. Sveriges Länsskogvaktareförbund framför i huvudsak enahanda synpunkter som skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län. Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar: I ett aktuellt fall inom länet hade en markägare förklarat sig skola avverka ett mycket betydande område, omfattande fastighetens hela skogsareal, under förebärande att han avsåge att uppodla marken till åker, trots att alla omständigheter talade för att åtgärden icke komme att utföras och ej heller i verkligheten varit avsedd att komma till stånd. Med hänsyn härtill funne skogsvårdsstyrelsen nödvändigt, att samma bestämmelser, som nu gällde för omläggning till betesmark, bleve tillämpliga jämväl vid omläggning till åker. — Att skogsvårdsstyrelsen enligt 23 § tredje stycket 1923 års skogsvårdslag endast hade att bestämma tid för åtgärder, som erfordrades för omläggning till betesmark, och ej vilka åtgärder, som vore oundgängligen nödvändiga för ändamålets vinnande, vore också en svaghet hos lagen. Detta förhållande hade medfört, att många områden, som avverkats till betesmark, aldrig kommit i det skick, som berättigade dem till denna benämning. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län förmäler: Omläggning av skogsmark till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål borde liksom enligt gällande lag få ske utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Överträdelse av föreskriften i 23 § andra stycket 2) borde vara straffbelagd. Vidare vore det synner-

209 ligen påkallat, att effektiva åtgärder vidtoges för att en gång anlagda betesmarker verkligen bibehölles såsom rationellt skötta sådana eller också omedelbart återförsattes i skogbärande skick. Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län anser, att nu gällande bestämmelser angående omläggning av skogsmark skulle vara ändamålsenliga, därest skogsvårdsstyrelsen erhölle bemyndigande att direkt ingripa och ålägga vederbörande skäliga förbättringsåtgärder i fråga om ofullständigt utnyttjade hag- och betesmarker. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län uppger: Med hänsyn till missbruk, som förekommit inom länet, ville skogsvårdsstyrelsen förorda, att all omläggning av skogsmark gjordes beroende av skogsvårdsstyrelsens tillstånd, därest å området funnes yngre skog. Beträffande innehållet i s. k. betesmarksförbindelse hade Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund lämnat den anvisningen, att förbindelsen endast skulle angiva tidpunkten, då skogsmarken skulle vara omförd till sitt nya ändamål, och icke de åtgärder, som skulle vidtagas. Detta vore emellertid alltför vagt och resulterade i regel däri, att otillräckliga åtgärder vidtoges. Skogsvårdsstyrelsen ville därför förorda, att ordet »angivna» insattes framför ordet »åtgärder» i 23 § näst sista stycket skogsvårdslagen. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län anför: Skogsvårdslagen borde ändras i så måtto, att exempelvis mark, som uppdelats i byggnadstomter, räknades såsom skogsmark, intill dess densamma toges i bruk för avsett ändamål. I annat fall kunde utläggning av byggnadstomter utnyttjas såsom förevändning för en olaga avverkning. Även vid omläggning till grustag och dylikt borde skogsvårdslagen äga tilllämpning, till dess skogen måste borttagas för att marken skulle kunna utnyttjas för sitt nya ändamål. Bestämmelserna angående omläggning till betesmark hade icke vållat någon olägenhet. Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar: Några väsentliga förändringar i gällande bestämmelser rörande omläggning av skogsmark syntes icke vara behövliga. Det vore emellertid önskvärt, att i lagen intoges en föreskrift, som gåve skogsvårdsstyrelsen befogenhet att påkalla besiktning av synemän för utredning, huruvida viss mark lagligen vore att hänföra till skogsmark eller för betesändamål undandragen skogsvårdslagens bestämmelser. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län förmäler: Vid omläggning av skogsmark till åker borde skogsvårdsstyrelsens tillstånd krävas, därest marken vore bevuxen med yngre skog. Det kunde vidare ifrågasättas, huruvida icke plan för betesanläggning alltid borde upprättas genom hushållningssällskapet, innan frågan om tillstånd jämlikt 23 § skogsvårdslagen prövades. Det hände ofta, att betesanläggningar å skogsmark vanvårdades, ulan att skogsvårdsstyrelsen hade möjlighet att ingripa, förrän marken återtagit otvetydig karaktär av skogsmark. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län uppger: I skogsvårdslagens bestämmelser om omläggning till åker funnes en lucka, som kunde göra bestämmelserna illusoriska. Sålunda kunde en skogsägare kalavverka elt större område under förebärande, att dylik omläggning skulle ske. Skogsvårdsstyrelsen kunde endast avfordra skogsägaren förbindelse att vidtaga vissa för omläggningen nödiga åtgärder. Nekade skogsägaren att underskriva förbindelsen, kunde visserligen domstol ålägga honom att fullgöra för markens omläggning erforderliga åtgärder eller förordna om markområdets återförsättande i skogbärande skick. Men det kunde inträffa, att skogsagaren då saknade medel för verkställande av återväxtåtgärderna eller att egendomen försålts efter avverkningen. Markägaren hade dä nått sitt mål att exploatera skogen, och marken kunde få ligga utan produktion under avsevärd tid. Det syntes 14—467510.

210 därför önskvärt, att även vid omläggning till åker skogsvårdsstyrelsens tillstånd först skulle inhämtas, dä området vore bevuxet med icke mogen skog. Såsom villkor för omläggningen borde kunna föreskrivas, att markägaren ställde borgen för odlingens fullgörande inom viss tid efter avverkningen. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens lån anför: Skogsvårdslagens bestämmelser angående skogsmarks omläggning till åker vore icke tillfredsställande. Såsom villkor för omläggningen borde gälla, att marken skulle vara lämplig för odling, att arealen vore skälig samt att, därest marken vore bevuxen med yngre skog, skogsvårdsstyrelsen skulle lämna tillstånd till omläggningen. Beträffande sistnämnda fall och vid de tillfällen, då på grund av markens art reproduktionsplikt kunde ifrågasättas, skulle skogsvårdsstyrelsen äga höra jordbrukssakkunnig person. Vidare borde innebörden av uttrycket »anordnande av betesmark för varaktigt betesbruk» i 23 § skogsvårdslagen preciseras. De åtgärder, som inginge i »anordnandet» vore beroende av vad som inlades i begreppet »betesmark för varaktigt betesbruk». Skogsvårdsstyrelsen borde erhålla befogenhet att föreskriva tid och sätt för omläggningen, och straffansvar borde följa direkt på skogsvårdsstyrelsens beslut. Nu gällande omgång med stämning till domstol borde icke bibehållas. Åtskilliga skogsvårdsstyrelser hava hemställt, att uttrycket »medelst röjning eller andra särskilda åtgärder» måtte ändras till »medelst röjning och andra särskilda åtgärder». Till motivering härför har anförts: Den nu gällande formuleringen torde i viss mån hava bidragit till att skogsvårdsstyrelse i alltför stor utsträckning beviljat omläggning till betesmark mot förbindelse från ägarens sida att endast verkställa erforderlig röjning av marken. Erfarenheten hade dock visat, att på dylikt sätt iordningställda betesmarker lämnade ett ekonomiskt sett synnerligen dåligt utbyte. Bestämmelsen borde därför givas en sådan formulering, att det tydligt framginge, att skogsvårdsstyrelse ägde rätt föreskriva åtgärder av det slag och i den omfattning, som erfordrades för att verkligen en varaktig betesmark med tillfredsställande avkastning kunde erhållas. Sveriges Skogsägareförbund samt Svenska Trävaruexport-, Cellulosa- och Trämasseföreningarna hava påyrkat skärpta bestämmelser i syfte att förhindra, att omläggning av skogsmark falskeligen förebäres som motiv för utförande av lagstridig avverkning. Sveriges Skogsägareföreningars riksförbund anför: Gällande bestämmelser rörande omläggning av skogsmark till åker torde kunna anses fylla sin uppgift. Då emellertid på vissa håll tendenser förekommit att kalhugga skogen för dylik omläggning utan att åtgärden sedan fullföljts, borde skogsvårdsstyrelsen erhålla befogenhet att stävja en sådan utveckling. Den, som ville avverka skog utan att följa skogsvårdslagens föreskrifter, hade för närvarande endast att uppgiva, att han tänkte omlägga skogsmarken till åker, varvid skogsvårdslagens bestämmelser sattes ur funktion. Markens beskaffenhet kunde vara hur olämplig som helst och tiden, inom vilken odlingsåtgärderna skulle vara vidtagna, hur avlägsen som helst; skogsvårdsstyrelsen kunde likväl icke hindra en uppenbar skövling av t. ex. lovande yngre skogsbestånd, därest markägaren uppgåve sig hava för avsikt att omföra marken till trädgård^ åker m. m. Ordnandet av permanenta beten, varigenom den fria betningen i skogen kunde stoppas, vore ett alltmera trängande behov. Önskvärt vore givetvis om skogsvårdslagen på ett mera positivt sätt kunde framtvinga en lösning av denna fråga, men det kunde å andra sidan ifrågasättas, huruvida icke det åsyftade målet lättare kunde nås genom en effektivare propaganda för god betesvård. Det hade visat sig, att utvecklingen på detta område under de sista åren före världskrigets utbrott gått i rätt riktning och att jordbrukarna alltmera kommit till insikt om de

211 ekonomiska fördelarna av det permanenta betet. Enligt riksförbundets bestämda uppfattning vore främjandet av kulturbetesanläggningar det bästa medlet mot skogsbetet. Skogsstyrelsen. Enligt 37 § av lagförslaget skall vad i lagen stadgas ej utgöra hinder för skogsmarks omläggning vare sig till trädgård, åker, betesmark för varaktigt betesbruk, äng, byggnadstomt, väg eller till annat liknande ändamål, såframt marken är därtill lämplig och icke av större ytvidd än som kan anses skäligt. Tillstånd av skogsvårdsstyrelsen erfordras dock för omläggning: 1) då det gäller område, som enligt meddelat förordnande är att anse såsom svårföryngrad skog eller skyddsskog — medgivande till avverkning och omläggning kan då erhållas endast, om marken anses icke böra fortfarande användas för skogsbörd till skydd mot ödeläggelse av angränsande marker — samt 2) då omläggning ifrågasattes av annan skogsmark än under 1) till betesmark eller äng. Då skogsvårdsstyrelsen meddelar tillstånd till omläggning, skall styrelsen lämna anvisning å de åtgärder, som för det avsedda ändamålet böra vidtagas, samt bestämma tid för fullgörandet av dessa. Vad i 15 § är stadgat, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ärenden enligt 37 §. Regeln i 1 § av lagförslaget att skogsmark skall användas till skogsbörd kan uppenbarligen icke gälla undantagslöst. Lagen bör icke lägga hinder i vägen för en omläggning av skogsmark till ny användning, som kan giva högre eller med skogsproduktion likvärdig avkastning eller eljest fylla något rimligt behov för ägaren av icke rent tillfällig natur. Omläggningen bör dock ej få ske utan viss kontroll, varigenom missbruk kan förebyggas. Det är nämligen av stor vikt, att enbart ett påstående om att omläggning skall verkställas icke får göra det möjligt för en markägare att företaga en eljest olovlig avverkning utan att sedan fullfölja omläggningsarbetet. Även om markägaren kan tvingas att åter försätta marken i skogbärande skick, kan dock skada uppkomma genom att avverkning av ett bestånd företages vid en ur skogsekonomisk synpunkt olämplig tid. Lagen bör också kunna förhindra, dels att skogsmark, som är olämplig för det ändamål, till vilket omläggning skall ske, undandrages från skogsproduktion och dels att skogsmark av större ytvidd än som k a n anses skäligt omlägges till annat ändamål. I de fall då enligt 37 § i förslaget omläggning må företagas, bliva de eljest tillämpliga reglerna angående skogsvården, i främsta rummet avverkningsoch återväxtbestämmelserna, satta ur funktion. Således må ägaren, då omläggning skall ske, företaga en eljest icke tillåten avverkning av skogen å området, och vidare upphör reproduktionsplikten efter avverkning. Fråa åtskilliga håll har gjorts gällande, att skogsvårdsstyrelsens tillstånd borde krävas vid varje slags omläggning av skogsmark till annat ändamål. Ur kontrollsynpunkt skulle det visserligen vara värdefullt, om all omläggning gjordes beroende av skogsvårdsstyrelsens medgivande. Vissa omläggningar äro emellertid så önskvärda från det allmännas sida, att lagen bör uppställa minsta möjliga hinder för dessas genomförande. Härvid syftas närmast på omläggning till åker. Inom vissa delar av landet, framför allt i

212 övre Norrland, anses det vara av vikt, att nyodlingsverksamheten icke motverkas. Ett mycket stort antal jordbruksfastigheter hava nämligen mindre areal åkerjord än som erfordras för att ett efter förhållandena tillfredsställande jordbruk skall kunna drivas å fastigheterna. Det skulle otvivelaktigt verka föga tilltalande, om en ägare av jordbruksfastighet skulle behöva begära tillstånd av skogsvårdsstyrelsen varje gång ett stycke skogsmark skulle uppodlas till åker. Överhuvud taget skulle alltför stort intrång ske i en jordbrukares förfoganderätt över sin fastighet, därest en omläggning av skogsmark till annan användning under alla förhållanden skulle vara beroende av medgivande från skogsvårdsstyrelsen. Det torde vara mindre vanligt, att ett på stående om att uppodling till åker skall ske begagnas såsom svepskäl för att ägaren skall kunna tillgodogöra sig skogen i förtid än ett påslående att omläggning till betesmark skall äga rum. Skogsstyrelsen anser fördelarna av att fordra tillstånd av skogsvårdsstyrelsen vid omläggning av skogsmark till åker vara så små i förhållande till de olägenheter, som därav skulle uppkomma, att i lagförslaget i princip bibehållits rätten för jordägare att utan tillstånd företaga dylik omläggning. Beträffande omläggning till trädgård, väg eller liknande ändamål rör det sig i allmänhet om så begränsade arealer, att det torde vara onödigt att underställa saken skogsvårdsstyrelsens prövning. I fråga om omläggning till betesmark eller äng fordras enligt 1923 års skogsvårdslag skogsvårdsstyrelsens tillstånd, då marken är bevuxen med yngre skog. Anledningen härtill är, att det i dylika fall ofta förekommit missbruk från markägarens sida. Denne har mången gång främst haft till syfte att komma åt skogen på området och därför nedlagt minsta möjliga arbete för att omföra marken till betesmark, med påföljd att området någon tid därefter varken utnyttjats till bete eller skogsproduktion. P å senare tid hava kraven på de åtgärder, som erfordras för skogsmarks omföring till betesmark, i icke oväsentlig grad skärpts. Det synes angeläget, att då omläggning till betesmark skall äga rum, marken verkligen kan lämna ett tillfredsställande bete. P å grund härav och då vid omläggning till betesmark missbruk alltjämt förekommer, finnes all anledning att i förslaget bibehålla fordran på medgivande av skogsvårdsstyrelsen, innan sådan omläggning får företagas. Enligt 1923 års lag fordras dylikt medgivande allenast, då det förekommer yngre skog å området. I förslaget har den ändringen vidtagits, att tillstånd för omläggning till betesmark och äng är erforderligt under alla förhållanden. Genom de nya reglerna om avverkning i 3 kap. hava nämligen vissa restriktioner införts jämväl med avseende å avverkningen av den icke utvecklingsbara skogen. Det synes därför vara lämpligt, att skogsvårdsstyrelsen får pröva omläggningsfrågan även då marken är bevuxen med äldre skog. Missbruk av omläggningsrätten hava ofta förekommit vid omläggning till tomtmark. Därvid har i regel tillgått så. att sedan avstyckningsplan upprättats och godkänts för ett större område, skogen därå exploaterats, oaktat de särskilda tomterna icke sålts för bebyggelse förrän åtskilliga år senare. Marken har därigenom utan godtagbar anledning i större eller mindre utsträckning

213 i förtid undandragits från skogsproduktion. Att så kunnat ske torde i främsta rummet vara en följd av brister i lagstiftningen angående avstyckning av tomtmark. Det är emellertid att förvänta, att dessa brister skola bliva avhjälpta inom den allra närmaste framtiden. Stadsplaneutredningen 1942 har nämligen i maj 1945 avgivit betänkande med förslag till byggnadslag m. m . \ enligt vilket avstyckningsplanerna skola avskaffas och ersättas med s. k. byggnadsplaner. Byggnadsplan får enligt detta förslag under inga förhållanden utläggas över större område än som är eller kan väntas inom nära förestående tid bliva bebyggt. Vid uppgörande av byggnadsplan skall tillses, att bedrivande av jordbruk, skogsskötsel eller annan jämförlig näring icke genom planen i onödan hindras eller försvåras. Därest en byggnadslagstiftning i enlighet med stadsplaneutredningens förslag kommer till stånd, synas riskerna för en olämplig exploatering av skog i samband med omläggning till tomtmark bliva undanröjda. Skogsstyrelsen har därför icke ansett sig böra i förslaget till skogsvårdslag införa föreskrift om tillstånd av skogsvårdsstyrelsen vid omläggning av skogsmark till byggnadstomt. En dylik föreskrift torde emellertid vara behövlig, om den av stadsplaneutredningen förordade lagstiftningen i nyss angivna hänseenden icke skulle vinna bifall hos de lagstiftande myndigheterna. Vad angår omläggning av svårföryngrad skog och skyddsskog är det, såsom av det föregående framgår, av så stor betydelse, att avverkningen å dessa områden företages på lämpligt sätt, att den nu gällande föreskriften om skogsvårdsstyrelsens tillstånd vid all omläggning å dylika marker bör bibehållas. Såsom förut framhållits, torde omläggning böra medgivas för varje ändamål, som för ägaren fyller ett rimligt behov av icke rent tillfällig natur. Det i 37 § första stycket lagförslaget förekommande uttrycket »annat liknande ändamål», som återfinnes jämväl i 1923 års skogsvårdslag, torde därför icke böra tolkas efter bokstaven. Såsom exempel på dylika »liknande ändamål» må anföras plats för industriell anläggning, skolhusplan, idrottsplats, parkanläggning, fiskdamm. I lagförslaget har såsom villkor för all omläggning uppställts, att marken skall vara lämplig för det nya ändamålet samt icke av större ytvidd än som kan anses skäligt. Detta villkor förekommer i 1923 års lag endast, när fråga är om omläggning till betesmark eller äng. I det förslag till skogsvårdslag, som den 27 oktober 1922 remitterades till lagrådet, stadgades, att förbudet mot avverkning av yngre skog annorledes än genom gallring icke skulle utgöra hinder för avverkning i syfte att uppodla marken till trädgård eller åker eller att använda den till byggnadstomt eller annat liknande ändamål, dock under förutsättning att marken vore för ändamålet lämplig och icke av större ytvidd än som kunde anses skäligt. 2 Lagrådet hemställde emellertid, att de angivna förutsättningarna angående markens lämplighet och ytvidd måtte utgå. 1 2

SOU 1915:15. Proposition nr 104 till 1923 års riksdag s. 136.

214 Lagrådet anförde därvid: Det kunde icke rimligen ligga i det allmännas intresse att, om en jordägare önskade uppodla skogsmark till trädgård eller åker eller använda den till byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål, söka förhindra detta därför att andra personer, och detta kanske med rätta, ansåge marken icke därigenom bliva tillgodogjord på ändamålsenligaste sätt, d. v. s. så, att den lämnade bästa ekonomiska utbytet. Om jordägaren ville, emedan han trodde eller måhända ehuru han icke trodde sig därigenom handla ekonomiskt klokt, med stora uppoffringar förvandla skogsmarken till trädgård eller åker eller använda den som byggnadstomt, väg eller dylikt, syntes detta icke böra vara honom förbjudet. Det allmännas fordran i förevarande hänseende kunde icke gärna sträcka sig längre än att, därest jordägaren ej lyckades i sitt uppsåt eller han icke fullföljde sin omläggningsplan, marken ånyo skulle göras skogbärande genom hans försorg.1 Vid omläggning av skogsmark till trädgård, åker, byggnadstomt, väg och dylikt kräves enligt föreliggande lagförslag, såsom ovan angivits, ej tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Markägaren äger således verkställa dylik omläggning efter eget gottfinnande. Skogsstyrelsen har dock ansett, att den begränsningen i rätten att företaga omläggningen bör genomföras, att marken skall vara lämplig för ändamålet och icke av större ytvidd än som kan anses skäligt. Det har nämligen förekommit fall, särskilt vid omläggning till åker, då markägaren begagnat sin omläggningsrätt såsom förevändning för en otillåten avverkning. Visserligen har därvid omläggningen i regel ej blivit fullföljd, varför åtminstone efter en tid skyldighet inträtt för markägaren att vidtaga återväxtåtgärder. Skogsproduktionen på fastigheten har dock lidit avbräck genom åtgärden. Det torde vara ytterligt sällsynt, att en markägare, som verkligen har för avsikt att genomföra en omläggning av skogsmark, använder olämplig mark eller ett större område än som är skäligt. Den lojale markägaren torde därför icke hava något men av den i förslaget upptagna inskränkningen. Däremot synes det för skogsvårdsstyrelserna bliva lättare än för närvarande att medelst avverkningsförbud stoppa en olaglig avverkning i de fall, då markägaren söker skydda sig genom påstående, att han har för avsikt omlägga marken till åker eller dylikt. För att vid omläggning av skogsmark till trädgård, åker, byggnadstomt, väg och dylikt ett ingripande från skogsvårdsstyrelsen på grund av att marken är olämplig eller av för stor ytvidd skall vara motiverat, måste sådana omständigheter föreligga, att marken uppenbart är olämplig eller av större ytvidd än som kan anses skäligt. Skogsvårdsstyrelsen bör i dylika fall samråda med hushållningssällskapets tjänstemän eller annan sakkunskap. Den i 23 § 1923 års lag upptagna föreskriften, att anordnande av betesmark för varaktigt betesbruk eller äng skall ske »medelst röjning eller andra särskilda åtgärder», har visat sig mindre tillfredsställande, enär av denna formulering den slutsatsen lätt kan dragas, att enbart röjning skulle kunna anses vara tillfyllest för åstadkommande av ett varaktigt bete. För en modern betesanläggning torde emellertid krävas jämväl andra åtgärder än röjning. De citerade orden hava därför utgått i lagförslaget. Att erforderliga åtgärder skola vidtagas vid omläggning av skogsmark till bete torde framgå med önsk1

Proposition nr 104 till 1923 års riksdag s. 340—341.

215 värd tydlighet redan av uttrycket »betesmark för varaktigt betesbruk». För att ett område, som tidigare utgjort skogsmark, skall kunna anses hava övergått till betesmark för varaktigt betesbruk fordras, att området försatts i sådant skick, att det, med erforderligt underhåll, fortlöpande kan lämna ett efter ortens förhållanden tillfredsställande bete. Skogsvårdsstyrelsen h a r att fortsätta med sin tillsyn å marken, till dess området sålunda erhållit definitiv karaktär av tillfredsställande betesmark. Förrän så skett är omläggningen icke att anse såsom fullbordad. Underhållsåtgärderna falla i och för sig icke under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn; jämför dock 40 §. Då det gäller omläggning till betesmark eller äng eller ock omläggning av mark, vara skogen betraktas såsom svårföryngrad eller utgöres av skyddsskog, har skogsvårdsstyrelsen vid prövning av frågan om tillstånd till omläggningen att bedöma, huruvida marken är lämplig och av en ytvidd, som icke är oskälig. I fråga om svårföryngrad skog av skyddsskogs karaktär samt skyddsskog är det i främsta rummet skyddet mot ödeläggelse av angränsande marker, som måste beaktas vid avgörandet av frågan, om tillstånd till omläggningen skall lämnas. Då hinder mot omläggningen ur sistnämnda synpunkt ej föreligger, skall dock prövning ske beträffande områdets lämplighet och storlek. Vid omläggning till betesmark bör skogsvårdsstyrelsen tillse, att området verkligen är lämpligt för varaktigt betesbruk. För att ett område på ett varaktigt sätt skall kunna producera bete, måste marken vara av en för detta ändamål passande beskaffenhet. Då det till omläggning för bete ifrågasatta området är bevuxet med ädla lövträd eller annan skog av särskilt värdefull beskaffenhet, bör skogsvårdsstyrelsen, innan tillstånd beviljas, undersöka, huruvida icke å fastigheten finnes annan för det avsedda ändamålet lämplig mark, vars undandragande från skogsproduktion kan vara mera motiverat ur skoglig synpunkt. Vid prövning av skäligheten av ytvidden å ett område, vars omläggning till betesmark ifrågasattes, bör skogsvårdsstyrelsen ej intaga en alltför restriktiv hållning. Om markägaren vill utnyttja sin fastighet för kreatursskötsel i större utsträckning än som kan anses vara normalt, bör icke förhindras den omläggning av skogsmark till betesmark, som för detta ändamål kan vara erforderlig. Därest genom omläggningen betesfred kan komma till stånd å den övriga skogsmarken, bör skogsvårdsstyrelsen taga skälig hänsyn härtill vid prövningen av områdets ytvidd. Styrelsen bör dock i görligaste mån söka förhindra, att fastigheten genom omläggningen kommer att lida brist på husbehovsskog eller stödskog. Omläggning av skogsmark till betesmark har, såsom tidigare påpekats, i stor utsträckning begagnats såsom förevändning för en avverkning av skogen, som eljest icke skulle varit tillåten. Då tillstånd till omläggning sökes enligt 37 § andra stycket i lagförslaget, blir skogsvårdsstyrelsens uppgift i främsta rummet att undersöka, huruvida markägaren verkligen kan anses hava för avsikt att genomföra den begärda omläggningen. En sådan under-

216 sökning blir desto mera nödvändig, som förslaget innehåller mera restriktiva bestämmelser i fråga om avverkningen än 1923 års skogsvårdslag. Enligt 23 § 1923 års lag skall skogsvårdsstyrelsen vid meddelande av tillstånd till omläggning även bestämma tid för fullgörandet av åtgärder, som erfordras för det avsedda ändamålet. Önskemål hava framställts om att skogsvårdsstyrelsen måtte erhålla befogenhet att i samband därmed jämväl fastställa vilka åtgärder, som skola vidtagas. I förarbetena till 1923 års lag har uttalats, att ett dylikt fastställande icke vore nödigt, enär det i varje särskilt fall torde vara tämligen självfallet vad som borde göras. 1 Det skulle visserligen kunna ifrågasättas, huruvida det icke vore lämpligt att i skogsvårdslagen införa en föreskrift om att skogsvårdsstyrelsen i samband med meddelande av omläggningstillstånd borde föreskriva vissa åtgärder såsom erforderliga för ändamålet. Uttalandet att det i regel vore tämligen självfallet vilka åtgärder, som behövde vidtagas, synes näppeligen äga allmän giltighet, då det gäller skogsmarks omläggning till betesmark för varaktigt betesbruk. Att tillerkänna skogsvårdsstyrelsen rätt att fastställa nödiga åtgärder för omläggningen torde emellertid vara mindre lämpligt framför allt av den anledningen, att dessa åtgärder ej sammanhänga med skogsvård eller skogsskötsel och således falla utanför skogsvårdsstyrelsernas egentliga arbetsområde. Därtill kommer, att det ofta kan vara till olägenhet såväl för markägaren som för skogsvårdsstyrelsen, om på förhand är fastlåst vad som bör göras. Omläggningsarbetet kan i regel utföras på flera olika sätt, och det torde vara svårt att giva den ena eller andra metoden ett bestämt företräde. Skogsstyrelsen har därför ej i förslaget velat giva skogsvårdsstyrelsen befogenhet att fastställa omläggningsåtgärderna men har dock ansett, att skogsvårdsstyrelsen vid meddelande av omläggningstillstånd — lämpligen efter att hava inhämtat yttrande i saken från befattningshavare vid hushållningssällskapet eller eventuellt annan sakkunnig — bör lämna markägaren anvisning å de åtgärder, som äro erforderliga. En sådan anvisning h a r icke bindande verkan gentemot markägaren, utan denne kan utföra omläggningen genom andra åtgärder än de anvisade, om detta skulle visa sig möjligt och lämpligt. Anvisningarna torde emellertid kunna bliva till vägledning för markägaren. Om denne visar Iredska vid omläggningsåtgärdernas utförande, torde anvisningarna kunna bliva av betydelse vid ett förfarande enligt 38 § i lagförslaget samt beträffande talan om ansvar enligt 49 §. Önskemål hava uttalats att i skogsvårdslagen borde införas ett stadgande om möjlighet för skogsvårdsstyrelsen att kräva ställande av säkerhet för omläggningsåtgärdernas vidtagande. I de fall då styrelsens tillstånd till omläggningen fordras, kan markägaren ådömas straff enligt 49 §, därest omläggningsåtgärderna icke vidtagits inom den fastställda tiden. Denna straffrisk torde i de flesta fall hava den verkan, att omläggningsarbetet fullföljes, därest markägaren har möjlighet därtill. Fullgöras likväl icke omläggningsåtgärderna, blir markägaren i allt fall pliktig vidtaga åtgärder för områdets återförsättande i skogbärande skick, varför området icke under någon längre 1

Skogslagstiftningskommitténs betänkande den 9 december 1918 del I s. 312.

217 tid behöver ligga outnyttjat. Vid omläggning, som icke kräver tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, kan underlåtenhet att fullfölja omläggningsåtgärderna icke medföra straffansvar i annat fall än då omständigheterna klart giva vid handen, att markägaren aldrig haft för avsikt att vidtaga någon omläggning utan endast använt omläggningen såsom täckmantel för en uppenbart otillåten avverkning. Även vid omläggning, som må företagas utan tillstånd, åligger det emellertid markägaren att, för den händelse omläggningen icke kommer till stånd, återförsätta marken i skogbärande skick. Om säkerhet för omläggningsåtgärdemas vidtagande skulle kunna utkrävas, bleve det svårt för skogsvårdsstyrelsen att göra skillnad mellan olika markägare, varför ställande av säkerhet sannolikt mången gång skulle fordras även av lojala markägare. Risken att behöva ställa säkerhet skulle troligen komma att avhålla mången markägare från att vidtaga eljest önskvärda omläggningar av skogsmark till annat ändamål. Av nu anförda skäl finner skogsstyrelsen det icke vara lämpligt att i lagförslaget införa en bestämmelse angående skyldighet att ställa säkerhet för vidtagande av erforderliga åtgärder vid omläggning av skogsmark. I detta sammanhang må framhållas, att skyldighet alt ställa säkerhet skulle föra med sig, att därest omläggningen icke fullbordades genom markägarens försorg, säkerheten användes såsom tvångsmedel för genomförande av omläggningsarbetet. Angående de skäl, som tala mot att en omläggning genomföres med tvång, m å hänvisas till vad nedan anföres under 38 §. Hänvisningen i 37 § sista stycket lagförslaget till 15 § i förslaget innebär, att skogsvårdsstyrelsen för prövning av fråga om tillstånd till omläggning av skogsmark äger verkställa undersökning på marken samt inhämta utlåtande av sakkunnig. Vidare följer av hänvisningen till 15 §, att styrelsens beslut i tillståndsfrågan skall innehålla de föreskrifter, som kunna anses påkallade, samt angiva den tid, högst tio år, för vilken beslutet skall gälla. Såsom tidigare framhållits bör skogsvårdsstyrelsen vid prövning av frågor angående omläggning av skogsmark till betesmark regelmässigt samråda med befattningshavare vid hushållningssällskapet. Särskilt gäller detta vid utfärdande av anvisningar å de åtgärder, som erfordras för en omläggnings genomförande, ävensom vid avgörandet av spörsmålet, när en omläggning kan anses fullbordad. Vid lämnande av tillstånd till betesomläggningar bör givetvis hänsyn tagas till möjligheterna att i vissa fall bedöma tillståndsfrågan i samband med planläggning och andra åtgärder för statsunderstödda betesförbättringar. Då beslut om tillstånd enligt 37 § i förslaget meddelas, bör tiden för beslutets giltighet icke utsträckas längre än nödigt. Omläggningsåtgärderna böra utföras så snabbt som möjligt. Det torde vara ganska sällan beslutet behöver gälla så lång tid som tio år.

218 3 8 §. F ö r f a r a n d e t d å o m l ä g g n i n g , v a r t i l l s k o g s vårdsstyrelsen meddelat tillstånd, icke utföres inom förelagd tid Nuvarande förhållanden. I 1923 års skogsvårdslag förekommer icke någon bestämmelse, som reglerar förfarandet, då omläggningsåtgärderna icke utförts inom den tid, som skogsvårdsstyrelsen fastställt jämlikt 23 § tredje stycket i lagen. Härav följer, att det lämnade omläggningstillståndet vid sådant förhållande måste anses förfallet och att, därest avverkning av skogen ägt rum, skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder inträder. I fråga om framtvingande av denna skyldighet gälla de vanliga reglerna i 3 kap. av 1923 års lag. Skogsstyrelsen. I 38 § av skogsstyrelsens lagförslag stadgas, att om den tid, som i beslut om tillstånd till omläggning blivit bestämd för vidtagande av därför erforderliga åtgärder, gått till ända och det finnes anledning antaga, att ehuru avverkning skett, åtgärderna ej fullgjorts, skall vad i 24 § första och andra styckena stadgats om besiktning äga motsvarande tilllämpning. Detta innebär, att en undersökning skall verkställas å marken, därest icke markägaren lämnar skriftligt erkännande, att åtgärderna ej fullgjorts. Vidare föreskrives i 38 §, att om åtgärderna befunnits eftersatta, skogsvårdsstyrelsen skall hänskjuta saken till skogsstyrelsen. Denna äger antingen förelägga ny tid för fullgörande av åtgärder, som för omläggningen äro erforderliga, eller förordna om markens återförsättande i skogbärande skick och föreskriva vad därför skall iakttagas. Har skogsstyrelsen förordnat om markens återförsättande i skogbärande skick och anledning finnes till antagande, att de i samband därmed föreskrivna åtgärderna icke fullgjorts å förelagd tid, skall i tillämpliga delar gälla vad i 24 och 25 §§ finnes stadgat. Hänvisningen till sistnämnda två paragrafer innebär, att återväxtåtgärderna kunna utföras genom skogsvårdsstyrelsens försorg på markägarens bekostnad. Det synes vara ett alltför omständligt förfarande, som enligt nu gällande lag skall tillämpas, då omläggningsåtgärderna icke fullgjorts inom den tid, som fastställts av skogsvårdsstyrelsen. Enär omläggningstillståndet därvid skall anses vara förfallet, skola de vanliga bestämmelserna om återväxt efter avverkning träda i tillämpning. Detta innebär, att skogsvårdsstyrelsen i första hand skall söka träffa överenskommelse med markägaren om de återväxtåtgärder, som skola vidtagas, och om tiden för desammas fullgörande. Även om markägaren är villig ingå en dylik överenskommelse, föreligger med hänsyn till hans tidigare ådagalagda försummelse att i tid vidtaga erforderliga omläggningsåtgärder åtminstone viss anledning misstänka, att markägaren jämväl kan komma att brista uti fullgörandet av återväxtåtgärderna. Kommer ej överenskommelse till stånd, må skogsvårdsstyrelsen, där den ej finner saken omedelbart böra stämmas till domstol, hos skogsstyrelsen påkalla undersökning av avverkningsområdet. Sedan undersökning

219 hållits, skall skogsvårdsstyrelsen ånyo söka få till stånd överenskommelse, som nyss sagts. Kan ej överenskommelse träffas, skall skogsvårdsstyrelsen stämma in saken till domstol, vilken äger föreskriva erforderliga återväxtåtgärder samt förelägga viss tid, inom vilken vad sålunda föreskrivits skall vara fullgjort. Lagförslaget torde innebära en avsevärd förenkling av förfarandet. Sedan genom besiktning å marken konstaterats, att omläggningsåtgärderna ej fullgjorts, går saken direkt till skogsstyrelsen. Då markägaren tidigare gjort sig skyldig till ett eftersättande av skogsvårdsstyrelsens beslut i omläggningsfrågan, synes det vara mera ändamålsenligt att hänskjuta saken till skogsstyrelsens prövning än att först söka få till stånd en överenskommelse angående erforderliga återväxtåtgärder. Att skogsstyrelsen enligt förslaget kan förelägga ny tid för omläggningsåtgärdernas utförande innebär en avvikelse från vad som gäller enligt 1923 års skogsvårdslag. Denna möjlighet, som synes kunna medföra vissa fördelar, torde dock endast böra anlitas i de fall, då omläggningsåtgärderna fortskridit relativt långt samt markägaren därjämte kan göra sannolikt, att han kommer att fullborda omläggningsarbetet. Den nya tid, som förelägges av skogsstyrelsen, torde ej böra utmätas längre än som kan anses oundgängligen nödigt. I de flesta fall av försummelse vid omläggningsåtgärdernas utförande synes skogsstyrelsen direkt böra förordna om markens återförsättande i skogbärande skick. Om skogsstyrelsen förelagt ny tid för omläggningsåtgärdernas fullgörande, men markägaren underlåter att jämväl inom denna tid fullborda omläggningen, blir följden den, att saken ånyo får gå till skogsstyrelsen. Vill skogsstyrelsen icke ännu en gång utsätta ny tid för fullgörande av omläggningsåtgärderna — vilket dock ytterligt sällan lärer komma i fråga — måste styrelsen förordna om markens återförsättande i skogbärande skick. Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke skogsstyrelsen borde tillerkännas befogenhet att framtvinga själva omläggningsåtgärderna i de fall, då markens användning för det tilltänkta ändamålet framstår såsom särskilt lämpligt eller önskvärt. Åtgärderna borde då lämpligen kunna vidtagas på markägarens bekostnad. 38 § i förslaget är ju tillämplig å sådan omläggning, som ej får företagas utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd, d. v. s. — förutom omläggning av mark, som är hänförlig under 6 kap. i förslaget — omläggning till betesmark eller äng. Om markägaren försummar att i tid omlägga skogsmark till betesmark eller äng, synes det kunna befaras, att därest omläggningen genomföres med tvång, marken likväl ofta ej kommer att användas för det nya ändamålet. Att markägaren ej fullbordat omläggningen kan ju bero på att han ändrat uppfattning angående omläggningens behövlighet eller lämplighet, att fastigheten övergått till ny ägare, att omläggningskostnaderna visat sig bliva alltför dyrbara o. s. v. Därest marken i allt fall icke kommer att användas som betesmark eller äng, synes det vara tämligen meningslöst att på ägarens bekostnad framtvinga omläggningen. Området kommer ju ändå att sedermera återgå till skogsmark. Det kan visser-

ligen invändas, att risken för att omläggningen tvångsvis kan fullbordas på markägarens bekostnad skulle verka avskräckande på den, som söker tillstånd till omläggning enbart för att kunna komma åt skogen å området. Emellertid må framhållas, att markägarens underlåtenhet att i tid vidtaga de åtgärder, som erfordras för omläggningen, i föreliggande fall enligt lagförslaget medför straffansvar för denne. Att använda det tvångsmässiga genomförandet av en omläggning såsom en form av bestraffning synes icke tilltalande. På grund av vad sålunda anförts finner skogsstyrelsen ej skäl att i förslaget upptaga något stadgande om rätt för skogsstyrelsen att framtvinga en omläggning, då markägaren försummat att inom fastställd tid vidtaga härför erforderliga åtgärder. Det förfarande, som beskrives i 38 § av förslaget, skall tillämpas, då avverkning av skogen å det till omläggning avsedda området ägt rum. Hava omläggningsåtgärderna ej ens hunnit så långt, att avverkning skett inom den för arbetets fullbordan utsatta tiden, skall tillståndet till omläggning anses förfallet. Vid sådant förhållande föreligger samma situation, som om tillstånd överhuvud taget icke blivit sökt. 3 9 §. S k o g s v å r d s s t y r e l s e n s t i l l s y n ö v e r g e n o m f ö r a n d e t av s å d a n o m l ä g g n i n g , som må ske utan styrelsens tillstånd Nuvarande förhållanden. I 24 § 1923 års skogsvårdslag föreskrives, att om markägare, mot vilken framställes påstående om vidtagande av åtgärder för återväxtens betryggande, vill omlägga skogsmark till annan i 23 § angiven användning, skogsvårdsstyrelsen äger avfordra honom skriftlig förbindelse att inom viss, av styrelsen godkänd tid vidtaga för omläggningen erforderliga åtgärder. Lämnas ej sådan förbindelse har skogsvårdsstyrelsen att instämma saken till domstol, vilken äger meddela de föreskrifter, som föranledas av omständigheterna. Förbindelse och av domstol meddelad föreskrift skall vara gällande mot framtida ägare av fastigheten. Om markägaren icke inom bestämd tid fullgör vad han förbundit sig eller fått sig förelagt vidtaga, må på talan av skogsvårdsstyrelsen domstolen efter omständigheterna förelägga ny tid för fullgörande av erforderliga omläggningsåtgärder eller förordna om markområdets återförsättande i skogbärande skick och föreskriva vad därför skall vidtagas. Framställda önskemål. I de till skogsstyrelsen avgivna yttrandena förekomma följande uttalanden rörande 24 § i 1923 års skogsvårdslag. Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län anför: Bestämmelsen i 24 § skogsvårdslagen att skogsvårdsstyrelsen, därest överenskommen omläggning icke komme till stånd, måste instämma vederbörande till domstol, vore olämplig. Skogsvårdsstyrelsen hade hittills aldrig velat begagna sig av detta förfaringssätt. Det vore enklare och dessutom mera effektivt att tillämpa det förfarande, som föreskrivits i 15 § skogsvårdslagen.

221 Skogsvårdsstyrelserna i Kronobergs län, Kalmar läns norra landstingsområde och Västmanlands län instämma i huvudsak med skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län. Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län yttrar: Om en avverkning skett för omläggning av skogsmark till betesmark och å området funnits äldre skog, kunde enligt 24 § skogsvårdslagen skogsvårdsstyrelsen — även om styrelsen önskade godtaga omläggningen — icke tillförbinda ägaren att vidtaga för omläggningen erforderliga åtgärder, med mindre styrelsen först framställt påstående om vidtagande av återväxtåtgärder. Lagen borde ändras så, att skogsvårdsstyrelsen bleve berättigad att kräva skriftlig förbindelse beträffande omläggningsåtgärderna utan att först behöva påyrka återväxtåtgärder. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde instämmer med skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län samt tillägger: Om en markägare ville omföra skogsmark till bete, borde åtgärder härför vidtagas inom bestämd tid, vid äventyr att arbetena eljest kunde utföras genom skogsvårdsstyrelsens försorg på markägarens bekostnad. Det nuvarande domstolsförfarandet vore opraktiskt och möjliggjorde för en illojal markägare att komma åt den ungskog, som funnes på området. Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län anför: Vid omläggning till betesmark borde vederbörande på förhand lämna skogsvårdsstyrelsen betryggande förbindelse, att erforderliga omläggningsarbeten komme att vidtagas med marken efter avverkningen. En sådan förbindelse borde stipulera visst vitesbelopp till skogsvårdskassan, därest omläggningsarbetena utebleve och den föregivna omläggningsplanen endast tillkommit för att skaffa tillstånd till ungskogsavverkning. Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs lån påyrkar ändring av de bestämmelser i 24 § skogsvårdslagen, som möjliggjorde det ena uppskovet efter det andra med utförandet av omläggningsätgärderna. Skogsstyrelsen. 1 39 § av lagförslaget stadgas, att därest markägare vill verkställa sådan omläggning av marken, som enligt 37 § må ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, styrelsen äger avfordra honom skriftlig förbindelse att inom viss, av styrelsen godkänd tid vidtaga för omläggningen erforderliga åtgärder. Lämnas ej sådan förbindelse, h a r skogsvårdsstyrelsen att hänskjuta saken till skogsstyrelsen. Denna äger meddela de föreskrifter, till vilka omständigheterna föranleda. Om markägaren icke inom bestämd tid fullgör, vad han enligt förevarande paragraf beträffande markens omläggning förbundit sig eller fått sig förelagt att vidtaga, tillämpas samma förfarande som enligt 38 §. Att i 39 § lagförslaget uttryckligen angivits, att paragrafen äger tillämpning å sådan omläggning, som må ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, torde icke innebära någon ändring i sak, enär jämväl 24 § i 1923 års lag har sitt tillämpningsområde begränsat till omläggningar av sistnämnda beskaffenhet. Det viktigaste medlet till motverkande av missbruk beträffande rätten till omläggning av skogsmark synes vara ett fixerande av tidpunkten för omläggningsåtgärdernas vidtagande. I de fall då det fordras tillstånd av skogsvårdsstyrelsen till omläggningen, fastställes berörda tidpunkt i sam-

222 band med tillståndets meddelande. Omläggning, som må företagas utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, kommer ofta icke till styrelsens kännedom förrän i samband med att fråga uppstår om reproduktionsåtgärder å området i fråga. Om markägaren, när skogsvårdsstyrelsen påyrkar vidtagande av återväxtåtgärder, förklarar, att han har för avsikt omlägga området till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål, bör han med styrelsen träffa överenskommelse om den tid, inom vilken omläggningsåtgärderna skola vara vidtagna, och härom lämna skriftlig förbindelse till styrelsen. Därest skogsvårdsstyrelsen erhåller kännedom om markägarens avsikt att omlägga marken till annat ändamål, innan frågan om vidtagande av återväxtåtgärder blivit aktuell, bör styrelsen snarast möjligt avfordra markägaren sådan förbindelse. Med hänsyn härtill har i förslaget icke medtagits den i 24 § 1923 års lag förekommande satsen, att skogsvårdsstyrelsen framställer påstående mot markägaren om återväxtåtgärder, innan förbindelse kräves. Förbindelsen behöver icke angiva de åtgärder, som för omläggningens genomförande äro erforderliga. Angående de skäl, som tala emot ett fixerande av omläggningsåtgärderna på förhand, må hänvisas till vad därutinnan anförts under 37 §. Något hinder föreligger emellertid ej för skogsvårdsstyrelsen att meddela markägaren anvisning å de för omläggningen erforderliga åtgärderna. Sådana anvisningar äro dock icke för markägaren bindande utan kunna allenast tjäna till vägledning. Om förbindelse ej lämnas — vilket i regel torde bero på att markägaren icke vill gå med på den tidpunkt för omläggningsåtgärdernas utförande, som skogsvårdsstyrelsen finner lämplig — har styrelsen att hänskjuta saken till skogsstyrelsen. Denna skall i sådant fall icke allenast fastslå en viss tid för omläggningsarbetenas utförande utan äger jämväl meddela de föreskrifter, till vilka omständigheterna föranleda. Skogsstyrelsen äger således fastställa de åtgärder, som äro erforderliga för omläggningen. Anledningen härtill är, att markägarens vägran att ingå en frivillig förbindelse vållat misstankar beträffande hans ärliga uppsåt. För undvikande av framtida tvistigheter har det därför ansetts lämpligt att bestämt fastslå, vilka åtgärder som skola vidtagas. Såsom av lagtexten framgår, är det dock icke obligatoriskt, att skogsstyrelsen meddelar dylika föreskrifter, utan så behöver endast ske i fall, då detta finnes påkallat. Därest markägaren icke inom bestämd tid fullgör vad han förbundit sig eller fått sig ålagt utföra, tillämpas samma förfarande som i fall enligt 38 §. Vid omläggning enligt 39 § i förslaget synes lika litet som vid omläggning, vartill skogsvårdsstyrelsens tillstånd kräves, omläggningsåtgärderna böra tvångsvis verkställas genom myndighets försorg, därest markägaren ej utför åtgärderna inom fastställd tid, utan marken får då i stället återgå till skogsproduktion. Skogsstyrelsen vill hänvisa till vad beträffande denna fråga anförts under 38 §. I stort sett torde liknande synpunkter, som därstädes framförts, kunna åberopas jämväl vid omläggning enligt 39 §. Beträffande kravet på ställande av säkerhet för omläggningens genomförande må åberopas vad därom framhållits under 37 §.

223 4 0 §. S k y l d i g h e t a t t , d å m a r k e n s u n d e r h å l l f ö r summas, vidtaga å t e r v ä x t å t g ä r d e r å skogsmark som v e d e r b ö r l i g e n omlagts till annat ändamål Skogsstyrelsen. I förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i 1923 års skogsvårdslag, stadgas, att då erforderliga åtgärder för omläggning av skogsmark till annat ändamål vidtagits men underhållet av marken därefter försummas, så att den ej längre i väsentlig utsträckning kan utnyttjas för sitt ändamål, skogsvårdsstyrelsen äger förordna, att återväxtåtgärder å området skola vidtagas enligt bestämmelserna i 4 kap. av lagförslaget angående återväxt efter avverkning. Innan sådant förordnande meddelas, skall besiktning å marken verkställas på sätt angives i 24 § första stycket. Därest den situation, som beskrives i 40 §, föreligger, torde det vara synnerligen tvivelaktigt, om skogsvårdsstyrelsen enligt nu gällande lag kan ålägga markägaren reproduktionsskyldighet. Området har ju i vederbörlig ordning överförts från skogsmark till annan användning. Uppkommer skog å ett område, som omlagts till annat ändamål, blir givetvis skogsvårdslagen tillämplig, och reproduktionsskyldighet kan därefter ifrågakomma, i den mån avverkning av den uppkomna skogen äger rum. Skogsstyrelsen har ansett det böra uttryckligen fastslås i lagen, att reproduktionsplikt föreligger så snart mark, som i vederbörlig ordning blivit omlagd, ej i väsentlig utsträckning användes för sitt ändamål och således enligt 1 § i förslaget åter är att anse såsom skogsmark. Innan skogsvårdsstyrelsen ingriper, bör styrelsen dock, då fråga är om till åker omlagd skogsmark, hos vederbörande jordbrukskommission förvissa sig om, att kommissionen icke har för avsikt att företaga åtgärder mot vanhävd å området. Angående (tolkningen av uttrycket »i väsentlig utsträckning kan utnyttjas för sitt ändamål» må hänvisas till vad som anförts vid 1 § i lagförslaget. Beträffande det formella förfarandet h a r skogsstyrelsen ansett lämpligt att, sedan genom besiktning konstaterats, att området åter är att hänföra till skogsmark, de vanliga reglerna i 4 kap. om skyldighet att sörja för återväxt efter avverkning skola träda i tillämpning. 4 1 §. G i l t i g h e t m o t f r a m t i d a ä g a r e a v f ö r b i n d e l s e och s k o g s s t y r e l s e n s beslut enligt 7 kap. i l a g f ö r s l a g e t Skogsstyrelsen. I förevarande paragraf stadgas, att vad genom förbindelse eller av skogsstyrelsen meddelat beslut, som angives i förevarande kapitel, blivit bestämt om åtgärder för skogsmarks omläggning till annat ändamål eller markens återförsättande i skogbärande skick samt om tiden därför skall vara gällande mot framtida ägare av skogsmarken. I 24 § 1923 års lag finnes ett motsvarande stadgande, vilket gäller för för-

224 bindelse enligt samma paragraf och sådant domstolsbeslut, som tillkommit, då förbindelse ej lämnas. Skogsstyrelsen har ansett lämpligt, att alla skogsstyrelsebeslut enligt förevarande kapitel erhålla giltighet mot framtida ägare av skogsmarken. I samtliga fall, då skogsstyrelsen beslutar om omläggningsåtgärder eller markens återförsättande i skogbärande skick, synes det nämligen vara opraktiskt, att saken på nytt skall behöva gå till styrelsen när marken byter ägare. 8 kap. Om åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter. Förevarande kapitel, som icke har någon motsvarighet i 1923 års skogsvårdslag, innehåller regler angående åtgärder, som skola vidtagas, då insektshärjning av större omfattning uppkommer i skog eller överhängande fara därför föreligger. I 42 § stadgas, att skogsstyrelsen i dylikt fall äger föreskriva åtgärder för bekämpande av insekternas skadegörelse. Enligt 43 § föreligger skyldighet för markägare att ställa sig skogsstyrelsens föreskrifter till efterrättelse. 44 § stadgar, att om fastighetsägaren underlåter fullgöra de åtgärder, som förelagts honom, dessa på hans bekostnad kunna verkställas genom skogsvårdsstyrelsens försorg. 45 § handlar om bidrag av allmänna medel till bekostande av bekämpningsåtgärderna. 4 2 §. B e f o g e n h e t f ö r s k o g s s t y r e l s e n a t t f ö r e s k r i v a å t g ä r d e r , då i n s e k t s h ä r j n i n g i större omfattning eller fara därför uppkommer Historik. Skogslagstiftningskommitténs betänkande av den 9 december 1918 innehöll jämväl förslag till lag angående åtgärder till förekommande och hämmande av insektshärjningar å skogar. 1 I lagförslaget förekommo bl. a. följande bestämmelser. Skogsägaren skulle utan dröjsmål underrätta skogsvårdsstyrelsen, då förödelse genom insekter förmärktes i skogen eller fara därför yppade sig. Då skogsvårdsstyrelsen erhållit kännedom härom, skulle styrelsen föranstalta om undersökning på platsen. Om skogsvårdsstyrelsen därvid fann, att till förekommande eller hämmande av förödelsen icke erfordrades andra åtgärder än som kunde och borde av vederbörande skogsägare utgöras, ägde styrelsen föreskriva, att åtgärderna skulle vidtagas ävensom bestämma tiden härför. Skogsvårdsstyrelsen kunde förordna någon av sina skogligt bildade tjänstemän eller annan lämplig person att leda eller övervaka åtgärdernas fullgörande. Om den uppkomna förödelsen eller faran därför vore av den omfattning, att för dess bekämpande krävdes större arbeten och kostnader än förut sagts, skulle skogsvårdsstyrelsen antingen själv föranstalta om erforderliga åtgärder eller om förhållandet göra anmälan hos Kungl. Maj:t, som skulle förordna lämplig person att anordna och leda så1

Betänkandet del I s. 39 ff.

dana åtgärder, anvisa nödiga medel och i övrigt meddela föreskrifter i saken. Skogsägaren skulle vara skyldig tåla, att åtgärder av sist angivna beskaffenhet verkställdes å hans mark. För åtgärder, som vidtagits av det allmänna, skulle skogsägaren vara pliktig utgiva ersättning med belopp, som bestämdes av länsstyrelsen. Vid beloppets bestämmande skulle hänsyn tagas dels till det skogsvärde, som kunde anses hava genom åtgärdernas vidtagande blivit räddat åt ägaren, dels till om ägaren undandragit sig att i skälig mån deltaga i skyddsåtgärderna. Nuvarande förhållanden. Det av skogslagstiftningskommittén framlagda lagförslaget ledde icke till någon åtgärd. Departementschefen ansåg nämligen lagstadganden i ämnet ej vara erforderliga. 1 1923 års skogsvårdslag innehåller därför icke några bestämmelser angående åtgärder mot insektsskadegörelse i skog. Det må emellertid framhållas, att stadgandet i 10 § sagda lag om återväxtåtgärder med anledning av skadegörelse å skogen jämväl är tillämpligt å sådan skadegörelse, som uppkommer genom insektshärjning. Framställda önskemål. Till en början må erinras om det förslag, som avgivits den 28 april 1939 av en av Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund tillsatt kommitté (se ovan s. 53). I de till skogsstyrelsen avgivna yttrandena har anförts följande beträffande frågan om behov av lagbestämmelser till förhindrande och begränsning av skadegörelse å skog genom insekter. Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län och chefen för statens skogsforskningsinstitut ansluta sig till nyssnämnda förslag av den av Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund tillsatta kommittén. Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län anför: Något behov att kräva åtgärder för förhindrande av skadegörelse genom insekter torde knappast finnas. I samband med den stora stormfällningen aren 1931—1932 hade insektsskador förekommit i ganska stor omfattning, och det hade då varit önskvärt att kunna kraftigare ingripa genom uppröjning av skadad skog till skydd för grannarnas skogar. Saken kunde dock i stort sett med stöd av gällande lagbestämmelser ordnas under hand, varför skogsvårdsstyrelsen ej ville föreslå några skärpta lagbestämmelser härutinnan. Skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Gävleborgs och Jämtlands län anse icke några lagbestämmelser för förhindrande av skadegörelse å skog genom insekter vara behövliga. Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings lån förmäler: Inom länet hade icke yppats något behov av lagbestämmelser mot insektsskadegörelse. Skogsvårdsstyrelsen ville dock icke motsätta sig bestämmelser om skyldighet för skogsägaren att vid katastrofer pä anfordram utföra vissa skyddsåtgärder. Det syntes vara statsmakternas skyldighet att bidraga till de kostnader, som härigenom uppstode. Dylika bestämmelser hörde emellertid knappast till den allmänna skogsvårdslagen. Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs lån uppger: Bestämmelser borde finnas, som gäve skogsvårdsstyrelsen möjlighet att vid större insektshärjningar efter statens skogsforskningsinstituts hörande meddela föreskrifter till förhindrande eller begränsning av skadegörelsen. Dylika åtgärder borde bekostas av statsmedel. 1

Proposition 1923 nr 104 s. 79.

15—467510.

226 Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde förordar enahanda lagbestämmelser, som föreslagits av skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län, samt tillägger: En skogsvårdsstyrelse borde jämväl kunna själv vidtaga åtgärder mot skadegörelsen ulan ägarens medgivande. Genom lagbestämmelser borde regleras vem som skulle vidkännas kostnaderna för åtgärderna. Statsbidrag borde i vissa fall kunna utgå. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde anför: I skogsvårdslagen borde inrymmas bestämmelser angående åtgärder till förekommande och hämmande av insektshärjning i skog. Bestämmelserna borde dock göras betydligt enklare än vad därutinnan föreslagits i skogslagstiftningskommitténs betänkande år 1918. Då insektshärjning uppträdde ä en fastighet, borde skogsägaren vara skyldig att därom omedelbart göra anmälan till skogsvårdsstyrelsen. Vidare borde stadgas skyldighet för skogsägaren att till farans bekämpande vidtaga föreskrivna åtgärder samt tillhandahålla erforderliga redskap. Underlåtenhet att ställa sig givna föreskrifter till efterrättelse eller försummelse att i tid anmäla, att insektshärjning iakttagits, borde medföra straffpåföljd. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län anser, att till förhindrande av insektsskador skogsvårdsstyrelsen borde kunna ålägga markägaren att frän skogen och dess närhet före viss tidpunkt bortforsla allt avverkat eller slormfällt virke, som ej nedbarkats, samt även i övrigt vid behov utfärda föreskrifter. Skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads och Göteborgs och Bohus län yttra: I vissa fall, t. ex. vid omfattande stormhärjningar, vore det önskvärt, att åtgärder kunde vidtagas mot skadegörelse genom insekter. En bestämmelse i lagen borde stadga skyldighet för skogsägare att i förekommande fall vidtaga av skogsvårdsstyrelsen föreskrivna åtgärder. Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län förmäler: Det kunde tänkas vara önskvärt, att skogsvårdsstyrelserna i en ny skogsvårdslag erhölle befogenhet att föreskriva åtgärder mot skadegörelse å skog genom insekter. Å andra sidan ifrågasatte skogsvårdsstyrelsen, huruvida det icke vore lämpligast, att dylik befogenhet tilldelades från fall till fall. Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län uppger: På senare år hade märgborren fått en omfattande utbredning, främst beroende på de stora vedupplagen i skogar och vid vägar. Då det mötte oöverstigliga hinder att bortföra dessa vedkvantiteter i tid, kunde från det allmännas sida icke uppställas krav på åtgärder från den enskilde. I övrigt torde skadegörelse i större omfattning genom insekter uppstå genom naturkatastrofer. Därvid borde dock det allmänna träda emellan, sä att kostnaden för botandet av skadorna icke pålades den enskilde. Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar: Med hänsyn till den betydande skadegörelse, som kunde bliva följden av en massförökning av skogsinsekter, vore bestämmelser rörande åtgärder häremot behövliga, men det vore av vikt, alt dylika åtgärder ålades endast efter omsorgsfull prövning samt under hänsynstagande till skogsägarens ekonomiska möjligheter. En förutsättning för åläggande av åtgärder borde även vara, att bidrag till kostnaderna utginge av allmänna medel. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län förmäler: Det syntes vara lämpligt, att i skogsvårdslagen inrymdes bestämmelser, som gåve skogsvårdsstyrelsen rätt att i trängande fall tvångsvis genomföra vissa förebyggande åtgärder — barkning, upphuggning och dylikt — mot insektsskadegörelse på tredskande markägares bekost-

227 nad. Möjlighet till statsbidrag, avpassat med hänsyn till åtgärdernas omfattning och nyttan för angränsande fastigheter, torde jämväl böra övervägas. Man kunde draga viss parallell med skogseldsläckningslagens bestämmelser. Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs sen i Västmanlands län.

län är i huvudsak ense med skogsvårdsstyrel-

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län uppger: Skogsvårdsstyrelsens erfarenheter av barkborrehärjningar gåve vid handen, att dessa återkomme med vissa intervaller och med starkt varierande intensitet. Vissa år kunde skogarna vara utsatta för en allvarlig grantorka, förorsakad framför allt av granbarkborren, medan dylika insekter därefter under mänga år i följd endast åstadkomme en skadegörelse av tämligen obetydlig omfattning. En bestämmelse om obligatorisk barkning av vrak, lump och toppar skulle därför för det allmänna medvetandet framstå såsom oberättigad. Med hänsyn till det låga rotvärdet pä skogen inom Norrbotten vore en sådan bestämmelse otänkbar. Däremot syntes ett lagstadgande mot hållande av upplag a v obarkat virke i omedelbar närhet av växande skog under viss årstid, anpassad efter tiden för barkborrarnas svärmning i olika landsdelar, vara väl motiverad. Den skadegörelse, som åstadkommes exempelvis å stora områden runt omkring en cirkelsåg i skog, vore iögonfallande och kunde icke betecknas som ofrånkomlig. Skogssällskapet anför: De vanligaste, så att säga dagligen förekommande insektsskadorna, vilka härledde sig från upplagring av virke i skogen och vid vägar eller sågplatser, torde näppeligen kunna förhindras eller begränsas på lagstiftningens väg. Lagfästa restriktioner i nämnda hänseende skulle komma att innebära alltför störande ingrepp i skogs- och virkeshanteringen. Däremot förefölle det icke alldeles otänkbart att lagfästa skogsägarens elementära skyldigheter till förebyggande av katastrofer i samband med stormhärjning eller skogsbrand. Sveriges Skogsägareförbund samt Svenska Trävaraexport-, Cellulosa- och Trämasseföreningarna yttra: Enligt föreningarnas mening förefunnes vägande motiv tor att i skogsvårdslagen införa stadganden i syfte att kunna motverka insektshärjningar, speciellt efter skogsbrand och omfattande stormskador, men även sådana insektsharjningar, som då och då framträdde efter större avverkningar eller eljest utan samband med naturkatastrofer. Melodiska åtgärder krävdes då för att förhindra ödesdiger massförökning av insekter. Samtliga berörda skogsägare borde kunna åläggas att deltaga i dylika åtgärder. Sveriges Skogsägareföreningars riksförbund förmäler: Inom vissa delar av landet kunde tidvis ganska omfattande skadegörelse genom insekter konstaleras. Riksförbundet hade kännedom om sådan skadegörelse, som skett i direkt anslutning till kvarlamnat obarkat virke under sommarmånaderna, varigenom skogsägarna åsamkats betydande förluster genom uraktlåtenhet från rågrannens sida att efter avverkning upparbeta toppar, lump m. m. I dylika fall hade det givetvis varit av oerhört varde om bestämmelser förelegat, som tvingat skogsägarna att på något sätt genom barkning etc. upphäva förutsättningarna för insekternas spridning Detta innebure, att förbud skulle utfärdas mot att låta obarkat virke kvarligga i' skogen etter visst datum och inom område, där risk för insektsskadegörelse förefunnes. Skogsstyrelsen. I 42 § a v s k o g s s t y r e l s e n s f ö r s l a g s t a d g a s , a t t d ä r e s t i skog, s o m s t å r u n d e r s k o g s v å r d s s t y r e l s e s u p p s i k t , u p p k o m m e r i n s e k t s h ä r j n i n g av s t ö r r e o m f a t t n i n g eller ö v e r h ä n g a n d e f a r a d ä r f ö r föreligger p å g r u n d a v skogseld, s t o r m f ä l l n i n g , s n ö b r o t t eller a n n a t , s o m k a n giva u p p h o v till

228 massförökning av för skogen skadliga insekter, skogsstyrelsen efter hörande av statens skogsforskningsinstitut må föreskriva, att åtgärder för bekämpande av insekternas skadegörelse å skogen skola vidtagas. Skogsstyrelsen äger också bestämma tid, inom vilken åtgärderna skola vara fullgjorda. Då skogsvårdsstyrelsen erhållit kännedom om sådan händelse, som förut nämnts, skall skogsvårdsstyrelsen ofördröj ligen underrätta skogsstyrelsen därom. Stora skador vållas å skogen genom insekter. Ofta är förekomsten av skadorna mera lokalt begränsad, men i vissa fall kunna de erhålla en spridning, som sträcker sig över stora områden och en mängd olika fastigheter. Skadornas omfattning är i allmänhet beroende på antalet skadeinsekter, som förekomma per ytenhet. Olika omständigheter kunna inverka på skadeinsekternas förökningsförmåga. Klimat och andra naturförhållanden hava stor betydelse härvidlag. Förekomsten av skadade och torkade träd, upplag av obarkat virke, kvarlämnande å hyggen av toppar, vrak, lump m. m. under den tid, då insekterna föröka sig, åstadkomma gärna en avsevärd ökning av antalet insekter, särskilt när det rör sig om större områden. Härav framgår att skogsinsekternas förekomst och uppträdande kunna påverkas i ena eller andra riktningen genom olika skogliga åtgärder. I fråga om vissa skadeinsekter hava emellertid dylika åtgärder icke någon nämnvärd inverkan på förökningen. En massförökning av sistnämnda insekter är framför allt beroende på klimatiska faktorer. I de fall då insektsskadegörelsen är av mindre omfattning, har skogsstyrelsen icke ansett nödigt föreslå några lagstiftningsåtgärder. Väl kan sådan skadegörelse även drabba annan fastighet än den, varifrån insektsförökningen härrör sig, men ofta är skadan begränsad till en enstaka fastighet. Erfarenheten visar visserligen, att insektsangrepp vanligen förekomma i närheten av sågar och andra upplagsplatser för obarkat virke, invid större hyggen m. m. Då emellertid orsakerna till förökningen av insekterna alltjämt äro föga utforskade, samt skadegörelsen i dylika fall i regel är lokalt begränsad, synes tiden ännu icke vara mogen för lagbestämmelser, innefattande t. ex. förbud att anlägga sågverk invid skog eller att i skog använda flyttbara sågverk, skyldighet att vidtaga avbarkning av virke, som upplägges i skogen, eller av stubbar å ett hygge och dylikt. Det lärer vara lämpligare att genom ökad propaganda- och upplysningsverksamhet söka förmå skogsägarna att med medel och åtgärder, som enligt hittills vunnen erfarenhet visat sig vara tjänliga, frivilligt motarbeta uppkomsten av insektshärjningar. För övrigt torde, innan lagbestämmelser rörande åtgärder till bekämpande av insektsskadegörelse av mindre omfattning införas, särskild utredning erfordras beträffande frågan om storleken å de kostnader för utförande av dylika åtgärder, som äro ekonomiskt motiverade. Vid vissa tillfällen kunna emellertid insektshärjningarna antaga sådana proportioner, att därest icke bekämpningsåtgärder snabbt vidtagas, verkliga katastrofskador kunna drabba skogen. Till följd av svårartade naturkatastrofer, t. ex. omfattande skogseld, stormfällning, snöbrott eller dylikt, kunna möjligheterna till en massförökning av skogsinsekter bliva så gynnsamma,

229 att en betydande skadegörelse å skogen med säkerhet kan förväntas, om icke skyddsåtgärder vidtagas. Såsom exempel på större skadegörelser må anföras följande. Under åren 1898—1902 förekom en större nunnehärjning i Södermanland och Östergötland, varvid sammanlagt över 3 000 hektar granskog förstördes. Värdet av den till följd av härjningen ödelagda eller i förtid avverkade skogen uppgick till omkring en million kronor. För insektshärjningens bekämpande anslogos av statsmedel över 320 000 kronor. Ar 1898 uppträdde lövskogsnunnan i stort antal och härjade på ett område av omkring 700 hektar i Blekinge och södra Småland. Under åren 1910—1912 förekom en märgborrhärjning inom Särna socken i Dalarna, dar ett område å cirka 760 hektar med huvudbestånd av ursprungligen vacker, riklig återväxt av tall med mer eller mindre spridda gamla överståndare angreps, med påföljd att nästan all den gamla tallskogen och även många vackra vnsre och medelålders bestånd förstördes. I december 1931 stormhärjades stora arealer inom Stockholms och Uppsala län varvid av stormen fälldes en virkesmassa å omkring två millioner kubikmeter fast matt. I statsbidrag till understödjande av skyndsamma åtgärder för återväxtens beS S ,6 ° C t l U ™ o t v e r k f l nde av befarade insektshärjningar utbetalades omkring . ? ° ? „ ™ ? r - E l l u r u s a l e d e s statsbidrag för bekämpande av insektsskadegörelse varit tillgängliga, vägrade dock en del markägare att vidtaga bekämpningsåtgärder I de trakter, dar intet gjordes för att bekämpa djuren, ökades antalet granbarkborrar f • onnnn~~ ^ ^ u n d e r s ö k n i n g a r , som utförts av professorn Ivar Trägårdh 1931 m d r k a 16000 t^JSt I f 'f ° S t y c k e n å r 1 9 3 2 o c h c i r k a 2 400 000 nå n n d e r i t r i f ? n ° m r a d e n uPPkommo svåra skador på skogen, ofta beroende pa underlåtenhet frän grannens sida att vidtaga skyddsåtgärder Under sommaren 1944 förekom pä flera ställen i landet angrepp på skogen av tallmataren Den allvarligaste skadan inträffade pä Hökensås i Västergötland där ett område a cirka 3 000 hektar härjades, därav omkring 1000 hektar svårt' Sedan statsanslag beviljats, bekämpades insekterna genom bepudring med giftpulver l Gt V a r f Ö F S l a g å n g 6 n d g tTdet ooch cK L m- f l y S P torde r , Dnhava — -etod°tillämpa landet, behandlingen medfört tillfredsställande resultat. des"

om

Då en omfattande insektshärjning uppträder eller fara därför föreligger torde i regel underlåtenhet av en fastighetsägare att vidtaga bekämpningsåtgärder a sin fastighet eller vägran att tillåta utförandet av dylika åtgärder därstädes genom annans försorg kunna medföra, att avsevärd skadegörelse vallas a skogen pa angränsande fastigheter. Det lärer därför vara ett allmänt intresse, att en fastighetsägare genom bestämmelser i lag kan tvingas att antingen själv vidtaga insektsbekämpande åtgärder å sin skog eller tåla att åtgärderna utföras genom skogsvårdsstyrelsen eller annan. Såsom av' det föregående framgår, har det visat sig, att vissa markägare, trots att möjlighet att erhålla statsbidrag förelegat, vägrat att vidtaga åtgärder mot insekter, oaktat fara för omfattande skadegörelse varit för handen. Utan lagbestämmelser ar det icke möjligt att komma till rätta med dessa förhållanden Da naturkatastrofer inträffa, vilka särskilt gynna förökningsmöjligheterna for de skadliga skogsinsekterna, ä r ofta stor skyndsamhet av nöden om läran for insektshärjning skall kunna undanröjas. Det torde då vara av stor betydelse, att erforderliga föreskrifter omedelbart kunna meddelas med stöd av bestämmelser i lag. Även om frivillig överenskommelse med de berörda

230 markägarna skulle kunna träffas, kräver detta avsevärd tid, varigenom åtgärderna lätt kunna bliva försenade. 42 § i lagförslaget är tillämplig, då insektshärjning av större omfattning uppkommer eller då överhängande fara därför föreligger på grund av vissa naturhändelser, vilka kunna giva upphov till massförökning av skadliga skogsinsekter. Uttrycket »större omfattning» innebär, att insektshärjningen skall hava utbrett sig över ett betydande område, varigenom risk för insektsangreppets spridning till mycket stora arealer föreligger. De naturkatastrofer i form av skogseld, stormfällning, snöbrott och annat, som kunna medföra fara för omfattande insektshärjningar, skola hava drabbat områden av liknande storlek för att 42 § skall träda i funktion. Vid insektshärjningar eller naturkatastrofer av nu angiven omfattning torde i allmänhet kunna presumeras, att fara för insektsangrepp föreligger för andra fastigheter än dem, vara insektshärjningen eller naturkatastrofen uppkommit. Om emellertid insektsangreppet eller naturhändelsen inträffar inom ett större skogskomplex på så långt avstånd från andra ägares marker, att risk för insektshärjningens spridning till sistnämnda marker icke förefinnes, synes det i allt fall vara ett allmänt intresse att förhindra uppkomsten av en omfattande skadegörelse å ett dylikt skogskomplex. Eljest kunna olägenheter av social natur uppstå. När det gäller att välja myndighet, på vilken det skall ankomma att meddela föreskrift, att åtgärder till bekämpande av insektshärjning skola vidtagas, synas övervägande skäl tala för att skogsstyrelsen såsom central skoglig myndighet får hand om denna uppgift. De bekämpningsåtgärder, som äro erforderliga, kunna vara av mycket skiftande beskaffenhet, beroende på angreppets eller naturhändelsens karaktär m. m., varför ett intimt samarbete med skogsforskningsinstitutet måste äga rum. Bestämmandet av de åtgärder, som skola vidtagas, torde ofta bliva beroende av storleken å det statsbidrag, som kan komma att utgå. Den myndighet, som har att fastställa åtgärderna, måste därför stå i kontakt med representanter för Kungl. Maj:t. Det skulle fördenskull sannolikt medföra större omgång, om de lokala skogsvårdsmyndigheterna anförtroddes uppgiften i fråga. Genom att saken överlämnas till skogsstyrelsen, torde också större enhetlighet i tillämpningen kunna uppnås. Då en insektshärjning av större omfattning inträffar eller överhängande fara därför uppstår, har skogsvårdsstyrelsen att omedelbart göra anmälan därom till skogsstyrelsen. Yttrande skall därpå infordras av statens skogsforskningsinstitut, varefter skogsstyrelsen föreskriver de åtgärder, som skola vidtagas, samt bestämmer den tid, inom vilken åtgärderna skola vara fullgjorda. Skogsstyrelsen kan givetvis upptaga fråga om vidtagande av åtgärder av nu förevarande slag, även om anmälan ej inkommit från skogsvårdsstyrelsen. Denna synes dock i så fall böra höras i ärendet. Då åtgärder enligt 42 § skola vidtagas torde, med hänsyn till omfattningen av dessa, planläggandet och genomförandet av åtgärderna böra ske under

231 skogsvårdsstyrelsens ledning och kontroll. I vissa fall, t. ex. då det gäller bepudring av skogen med gift från flygplan, lärer jämväl det huvudsakliga arbetet med åtgärdernas genomförande få verkställas genom skogsvårdsstyrelsens försorg. 4 3 §. S k y l d i g h e t f ö r f a s t i g h e t s ä g a r e ai;tt s t ä l l a sig t i l l e f t e r r ä t t e l s e av s k o g s s t y relsen meddelade föreskrifter Skogsstyrelsen. Enligt 43 § lagförslaget åligger det ägare av fastighet, som beröres av åtgärder enligt 42 §, att ställa sig skogsstyrelsens föreskrifter därutinnan till efterrättelse. För ett effektivt genomförande av de bekämpningsåtgärder mot insektsskadegörelse, som kunna vara påkallade, är det nödvändigt, att markägaren lagligen kan åläggas att efterkomma skogsstyrelsens föreskrifter. Dessa kunna innefatta skyldighet för markägaren antingen att inom fastställd tid vidtaga vissa åtgärder eller att tåla, att åtgärder å hans mark utföras genom skogsvårdsmyndighets försorg, eller ock att såväl fullgöra vissa åtgärder som tåla att myndigheten verkställer andra åtgärder å hans mark. 4 4 §. F ö r f a r a n d e t d å m a r k ä g a r e u n d e r l å t e r i tid vidtaga å t g ä r d e r för b e k ä m p a n d e av s k a d e i n s e k t e r

att

Skogsstyrelsen. Då den för vidtagande av åtgärd, som ankommer på markägaren, enligt 42 § bestämda tid gått till ända, och det finnes anledning antaga, att åtgärden ej fullgjorts, skall enligt 44 § i förslaget vad i 24 och 25 §§ stadgats äga motsvarande tillämpning. Detta innebär, att sedan besiktning verkställts, åtgärden skall vidtagas genom skogsvårdsstyrelsens försorg och på markägarens bekostnad. 4 5 §. O m b i d r a g a v a l l m ä n n a m e d e l t i l l k o s t n a d e n för å t g ä r d e r mot i n s e k t s s k a d e g ö r e l s e Skogsstyrelsen. I 45 § lagförslaget stadgas, att därest föreskrift meddelats om vidtagande av åtgärder enligt 42 §, bidrag till kostnaden för åtgärderna skall utgå av allmänna medel. Härom äger Kungl. Maj:t förordna. Såsom förut framhållits äro de fall av insektsskadegörelse eller av fara därför, som medföra ingripanden av skogsstyrelsen enligt 42 §, av sådan beskaffenhet, att åtgärder, som vidtagas å en fastighet, i allmänhet måste antagas jämväl komma att motverka insektshärjningens spridning till andra fastigheter. Det kan därför icke anses skäligt, att ägaren av den fastighet, vara bekämpningsåtgärder utföras, ensam skall ansvara för kostnaderna här-

232 för. Då det torde vara omöjligt att bevisa, vilken skada angränsande eller närbelägna fastigheter skulle komma att lida, därest icke åtgärder för bekämpande av insektsskadegörelse utfördes å den av insektshärjningen drabbade eller för fara därför utsatta fastigheten, synas ägarna av de förra fastigheterna näppeligen kunna åläggas att deltaga i kostnaderna för åtgärder, som utföras å den senare fastigheten. Bidrag till berörda kostnader torde därför böra utgå av allmänna medel. I de sällsynta fall då ett insektsangrepp av större omfattning inträffar inom ett större skogskomplex så långt från andra ägares marker, att risken för insektshärjningens spridning till sistnämnda marker förefaller så gott som obefintlig, bör jämväl statsbidrag utgå dels med hänsyn till att det icke torde kunna anses alldeles uteslutet, att härjningen kan komma att drabba även främmande fastigheter, och dels med anledning av att, såsom av det föregående framgår, olägenheter av social natur kunna uppstå, om icke bekämpningsåtgärder komma till stånd. I fråga om bidragets storlek lärer skillnad få göras mellan olika fall. Under inga förhållanden synes dock bidraget böra understiga 50 procent av kostnaderna för åtgärderna. Om skadan huvudsakligen är koncentrerad till vissa fastigheter och genom åtgärdernas vidtagande stora skogsvärden kunna räddas å dessa fastigheter, böra fastigheternas ägare svara för hälften av kostnaderna för åtgärderna. Har däremot skogen å en fastighet redan blivit så svårt skadad, att åtgärderna å fastigheten närmast hava till syfte att rädda skogen å andra fastigheter, böra åtgärderna helt eller till största delen bekostas av allmänna medel. En markägare synes principiellt icke böra svara för högre kostnad än som kan antagas motsvara den fördel, han själv kan hava av åtgärderna. Att med någon större säkerhet göra en uppskattning av fastighetsägarens nytta av åtgärderna torde dock vara en ganska vansklig sak. Viss ledning torde dock kunna erhållas av erfarenheter, som gjorts vid liknande insektshärjningar. Vid bestämmande av bidragets storlek lärer hänsyn också böra tagas till markägarens ekonomiska förhållanden. Storleken å den av åtgärdenia berörda fastigheten synes jämväl kunna vara av betydelse för bestämmande av bidragsprocenten. Om de huvudsakliga bekämpningsåtgärderna vidtagas genom det allmännas försorg, bör fastighetsägaren i regel helt bekosta de ytterligare åtgärder, som å fastigheten äro behövliga, eftersom kostnaden för sistnämnda åtgärder i allmänhet icke lärer övers liga den nytta, fastighetsägaren kan förväntas erhålla av samtliga åtgärder. Bidrag skall nämligen utgå till den sammanlagda kostnaden för bekämpningsåtgärderna och ej enbart till bekostande av de på markägaren ankommande åtgärderna. Stundom kan det måhända vara lämpligt, att åtgärder, som beröra ett antal fastigheter, helt utföras genom skogsvårdsmyndigheternas försorg och icke av de särskilda fastighetsägarna. Dessa böra dock, där så anses skäligt, lämna bidrag till kostnaderna, varom överenskommelse torde böra träffas, innan åtgärderna igångsättas. Att få till stånd en sådan överenskommelse lärer i allmänhet icke möta svårigheter, enär en tredskande markägare riskerar att själv få fullgöra åtgärderna.

233 Insektshärjningar av större omfattning och naturhändelser, som kunna medföra fara därför, torde vara relativt sällsynta. Vid de tillfällen, då härjningarna eller naturhändelserna inträffa, äro i regel snabba åtgärder av nöden. De åtgärder, som böra vidtagas till bekämpande av insektsangreppen, kunna vara av mycket olika beskaffenhet, beroende av angreppets art och de insekter, som vållat eller kunna förväntas vålla angreppet. Det har därför synts vara mest ändamålsenligt, att Kungl. Maj:t vid varje särskilt tillfälle får besluta angående det statsbidrag, som skall utgå, och dettas fördelning mellan olika ägare. Det bör ankomma på skogsstyrelsen att uppgöra förslag härutinnan. För att statsbidrag vid behov skall finnas tillgängligt torde medel i form av förslagsanslag böra anvisas för ändamålet. 9 kap. Ansvarsbestämmelser. 46—50 §§ i förevarande kapitel innehålla stadganden om ansvar för överträdelser av vissa bestämmelser i lagförslagets tidigare kapitel m. m. I 51 § förekomma regler om beslag av olovligen avverkat virke m. m. 52 § behandlar det fall, då förseelse mot skogsvårdslagen jämväl innefattar förbrytelse mot allmänna strafflagen. Föreskrifter angående behörighet att väcka åtal och att belägga virke med beslag äro upptagna i 53 §. I 54 § hava intagits bestämmelser angående försäljning av beslagtaget virke. 55 § innehåller stadganden rörande skogsvårdskassas rätt till böter och beslagtaget virke m. m. ävensom angående förfarandet med försäljningssumman för sådant virke, innan frågan om virket skall dömas förbrutet blivit slutligen avgjord. 46 — 47

§§. Om

a n s va r f ö r

olaga

avverkning

Historik. Om avverkning skedde i strid mot meddelat avverkningsförbud, skulle enligt 7 § i 1903 års skogsvårdslag den, som överträtt förbudet, straffas med böter från och med 25 till och med 500 kronor, varjämte det avverkade virket skulle tagas i beslag och dömas förbrutet. Undginge virket beslag, skulle ersättning för virkets värde utgivas. Nuvarande förhållanden. I 25 § 1 mom. första stycket 1923 års skogsvårdslag stadgas, att om någon företager avverkning i uppenbar strid mot bestämmelserna i 19 § (särskilda avverkningsregler beträffande svårföryngrad skog), 21 a § första stycket (särskilda avverkningsregler beträffande skyddsskog) eller 23 § 1) (omläggning av skogsmark, som är att räkna till svårföryngrad skog eller skyddsskog) eller i strid mot föreskrift eller avverkningsförbud, som meddelats enligt skogsvårdslagen, eller om någon mot bestämmelsen i 4 § 2 mom. förfogar över virke, som avverkats till husbehov, vederbörande skall straffas med dagsböter. I Kungl. Maj:ts proposition n r 104 till 1923 års riksdag hade föreslagits, att straff skulle drabba den, som företoge avverkning i uppenbar strid mot bestämmelserna i skogsvårdslagen. Vid granskningen av lagförslaget anför-

234 de lagrådet i fråga o m m ö j l i g h e t e r n a a t t b e r e d a effektivitet å t förslagets regler o m i n s k r ä n k n i n g i d e n enskildes r ä t t att g e n o m a v v e r k n i n g förfoga över sin skog följande: 1 Lagens föreskrifter måste i mångt och mycket få så svävande innehåll och så vag formulering, att en fullt riktig tillämpning av desamma bleve mycket vansklig. Sålunda kunde onekligen i många fall delade meningar uppstå därom, huruvida viss mark vore att hänföra till skogsmark, om viss skog skulle räknas till yngre skog, om den gallring, som vid en avverkning genomfördes, vore ändamålsenlig, om svårighet att genom kulturåtgärder erhålla återväxt borde föranleda kvarlämnande av fröträd, om genom viss avverkning fastighetens framtida husbehov äventyrades o. s. v. Den, som i dylikt fall i god tro handlat på sätt han ansett vara förenligt med en riktig tolkning av lagen, borde icke för sitt förfarande bliva utsatt för straff på den grund, att domstolen funne lagens föreskrifter böra fattas på annat sätt. I förslaget hade man ej heller ansett sig kunna kriminalisera annat än överträdelser i verkligt flagranta fall, nämligen då de åtalade åtgärderna stode i uppenbar strid mot lagens bestämmelser. Vid tillämpning av denna bestraffningsregel torde, i stort sett, straff bliva uteslutet, dä omständigheterna i subjektivt avseende vore sådana, som nyss nämnts. För de fall, då straff sålunda icke kunde ådömas, måste man till förhindrande av en påbörjad eller tillämnad avverkning tillgripa förbudsförfarandet. R i k s d a g e n g o d k ä n d e emellertid i c k e b e s t ä m m e l s e n i förslaget o m d i r e k t straffpåföljd vid a v v e r k n i n g i u p p e n b a r strid m o t r e g l e r n a i s k o g s v å r d s l a gen. Det s ä r s k i l d a u t s k o t t e t vid 1923 å r s r i k s d a g a n f ö r d e d ä r u t i n n a n : 2 Utskottet insåge väl de skäl, som legat till grund för stadgandet om omedelbar straffpåföljd för förseelser mot lagens bestämmelser, liksom ock att det i många avseenden vaga och obestämda i dessa, som icke kunde frånkommas i en lagstiftning sådan som denna, hade gjort, att endast vad som företagits i uppenbar strid mot lagens bestämmelser ansetts kunna direkt straffbeläggas. Men såge man till de verkningar, en sådan bestämmelse skulle hava, uppstode starka betänkligheter mot densamma. Följden torde nämligen bliva, att endast ett fåtal och måhända i rent oförständ begångna överträdelser bleve straffade, men det stora flertalet förseelser skulle bliva straffria och det, ehuru dessa i själva verket begåtts av sådana, som måhända varit mest förtjänta av straff. Intrycket härav skulle verka ofördelaktigt på allmänheten och ingalunda bidraga till att öka respekten för lag och myndigheter. Utskottet kunde sålunda icke tillstyrka stadgandet om direkt straffpåföljd för överträdelse av i lagen given föreskrift, där denna innebure ett bedömande av skogliga faktorer och förhållanden, utan hemställde, att överträdelse av sådana föreskrifter skulle beläggas med straff först, sedan de i det särskilda fallet stadfästats genom ett av skogsvårdsstyrelsen meddelat förbud. Till föreskrifter av omförmälda art hörde emellertid icke, vad för vissa fall beträffande svårföryngrade skogar stadgats om inhämtande av tillstånd från skogsvårdsstyrelsen. Ett åsidosättande av vad som föreskrivits i 19 § samt 23 § 1) borde givetvis omedelbart leda till straffpåföljd. Framställda önskemål. I d e till s k o g s s t y r e l s e n a v g i v n a y t t r a n d e n a b e t r ä f f a n d e i f r å g a v a r a n d e a n s v a r s b e s t ä m m e l s e r a n f ö r t s följande.

har

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län uppger: Det kunde ifrågasättas, huruvida det numera funnes någon, som saknade kännedom om skogsvårdslagen. Avverk1 2

Proposition nr 104 till 1923 års riksdag s. 332 ff. Utskottets utlåtande nr 1 s. 40.

235 ning i god tro i strid mot lagens bestämmelser torde därför knappast kunna förekomma. Tiden vore kanske mogen att stadga straff för varje avverkning i strid mot bestämmelserna i skogsvårdslagen. — Det hade ofta inträffat, att skogsägare inom svårföryngrade trakter avverkat skog utan avverkningstillstånd eller i strid mot dylikt tillstånd. En anmälan härom till allmän åklagare kunde ofta icke ske förrän 12—18 månader efter avverkningarnas avslutande, beroende på att skogsvårdsstyrelsen icke hade tillräcklig personal för utövande av en fortlöpande effektiv kontroll över avverkningarna. Dä åklagarens utredning ofta toge lång tid i anspråk, kunde det lätt inträffa, att stämning icke medhunnes, förrän efter det preskriptionstiden, två år, utgått. Flera dylika ärenden hade på grund härav måst avskrivas. I sådana fall hade skogsvårdsstyrelsen måst vidkännas icke obetydliga kostnader för stubbmätning och dylikt, vilka kostnader icke blivit ersatta. Därest preskriptionstiden varit längre, hade skogsvårdskassan kunnat tillföras icke obetydliga belopp, uppgående till för år 1943 ca 15 000 kronor. Nu angivna förhållande kunde visserligen icke anses utgöra skäl för ändring av skogsvårdslagens straffsatser med därav följande ändring av preskriptionstiden, men allmänhetens respekt för lagen bleve allvarligt rubbad, när åklagarna måste nedlägga det ena målet efter dej andra, sedan det visat sig, att de påtalade avverkningarna verkställts mer än två år före stämningsdagen. Skogsvårdsstyrel&erna i Uppsala och Västmanlands län anföra: Det skulle vara önskvärt, att lagen gåve stöd åt en förklaring från skogsvårdsstyrelsen, att skogstillgången å en fastighet eller viss del av skogstillgången skulle reserveras för husbehovsändamål, överträdelse av en sådan förklaring skulle medföra straff, varigenom ett önskvärt skydd för skogar å fastigheter med ringa tillgång på skog skulle åstadkommas. Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län förmäler: För erhållande av respekt för skogsvårdslagens bestämmelser borde uppenbara överträdelser av dessa vara direkt straffbara. Skogsvårdsstyrelsen borde dock ej utan vidare instämma en skogsägare för brott mot skogsvårdslagen, därest icke förseelsen vore alldeles uppenbar. När en olaglig avverkning påbörjats eller misstanke förelåge, att dylik avverkning skulle företagas, borde skogsvårdsstyrelsen hava rätt att meddela föreskrifter beträffande avverkningen. Brott mot sådan föreskrift borde straffas på samma sätt som avverkning i strid mot avverkningsförbud. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde yttrar: Enligt skogsvårdsstyrelsens mening skulle större garantier mot olämplig avverkning än med nu gällande bestämmelser kunna ernås, om skogsvårdsstyrelse ägde rätt att ingripa med någon form av straffkonstituerande föreskrift, redan innan avverkning planlagts eller påbörjats i fall, då skogsförhållandena vore sådana, att eventuell avverkning av visst slag skulle komma att bliva olaglig. Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län anför: Skogsvårdsstyrelsen borde kunna utfärda avverkningsföreskrifter, så snart styrelsen funne skälig anledning reglera avverkningen ä en fastighet, överträdelse av en sådan föreskrift borde medföra straffpåföljd. Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs lån uppger: Den mest påtagliga brist, som vid* l a . , s k o g s vårdslagen, vore, att ingen verklig straffpåföljd stadgades, därest lagens föreskrifter ej efterlevdes. Lagens bestämmelser hindrade icke ägaren att opåtalt skövla saval den yngre som den äldre skogen, om ej skogsvårdsstyrelsen dessförinnan belagt skogen med avverkningsförbud. På grund av denna brist i lagen funnes möjlighet for skogsjobbare och andre mindre lojala skogsägare att vansköta skogen

236 samt alstra nya söndertrasade skogar och skräpbestånd i strid mot andemeningen i skogsvårdslagen. Även om en skogsjobbare finge avverkningsförbud pä en fastighet, mötte det intet hinder för honom att inköpa en ny fastighet och där utan straffpåföljd bedriva olaga avverkning. Det vore för rättskänslan kränkande, att dylika uppenbara överträdelser av skogsvårdslagen kunde få fortgå utan annan påföljd, än att avverkningsförbud kunde meddelas beträffande den skog, som eventuellt funnes kvar. Skogsvårdslagen byggde på den grundtanken, att en tillfredsställande skogsskötsel skulle kunna åstadkommas på upplysningens väg. Erfarenheten hade emellertid visat, alt skogsupplysningen icke vore tillräcklig, ty eljest skulle de enskilda skogarna i landet nu hava varit i ett allmänt tillfredsställande skick och avsevärt bättre bestockade än som vore fallet. Att ansvar för överträdelse av avverkningsbestämmelserna ej kunde föreskrivas i 1923 års skogsvårdslag berodde på att dessa bestämmelser dä varit nya, varför det måste taga någon tid, innan de bleve kända för allmänheten. Nu hade emellertid skogsvårdslagen gällt så lång tid och så mycket propaganda och undervisning lämnats, att lagens huvudbestämmelser måste vara bekanta för skogsägarna. Av skogsvårdsstyrelsen föreslagna ansvarsbestämmelser skulle också medföra, att skogsägare i allmänhet, som vore osäkra, huruvida en planerad avverkning vore laglig, skulle förfråga sig hos skogsvårdsstyrelsen härutinnan, innan avverkningen påbörjades. Man skulle således i stort sett nå samma resultat, som om anmälningsskyldighet för planerade avverkningar skulle införas, vilken åtgärd vid vissa tidigare tillfällen diskuterats. — Straff borde också följa, då markägaren överträdde anvisning eller föreskrift, som skogsvårdsstyrelsen meddelat beträffande avverkningen. Större trygghet borde skapas för att den för husbehov avsedda skogen icke utnyttjades för annat ändamål. Preskriptionstiden för brott mot skogsvårdslagen vore två år, och brottet räknades såsom begånget, då avverkning skedde. Markägaren kunde icke hindras att verkställa avverkning av sådan skog, som avsatts till husbehovsskog och som enligt hans uppgift skulle användas för ett tillämnat husbygge. Om husets uppförande uppskötes, funnes intet hinder för markägaren alt, sedan tvä år förgått efter avverkningen, försälja det för husbyggnaden avsedda virket, utan att detta medförde någon påföljd för honom. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län förmäler: Det torde böra övervägas, huruvida icke skogsvårdsstyrelsen borde hava möjlighet att med samma verkan som ett formellt avverkningsförbud kunna delgiva en skogsägare ett visst förhandsmeddelande. Då å en fastighet t. ex. endast funnes yngre skog, vilken redan vore i sin helhet så långt genomgallrad, som lagen medgåve, borde skogsvårdsstyrelsen med bindande verkan kunna meddela fastighetsägaren, att varje ytterligare avverkning tills vidare vore uppenbart olaglig och därför komme att medföra straffpåföljd. Även för tryggande av husbehovsvirket å en fastighet torde den föreslagna anordningen kunna vara till stort gagn. För skogen å en hel del mindre fastigheter skulle denna anordning säkerligen kunna medföra ett betydelsefullt och välbehövligt skydd. •— Skogsvårdsstyrelsen funne påkallat, att överträdelse av föreskriften i 23 § 2 mom. skogsvårdslagen om skyldighet att inhämta skogsvårdsstyrelsens medgivande, innan avverkning av yngre skog finge ske för omläggning till betesmark, borde straffbeläggas. Denna betydelsefulla bestämmelse svävade nu helt i luften och respekterades därför icke på tillbörligt sätt. Sveriges Länsskogvaktare förbund anför: Det viktigaste kravet på förändring i skogsvårdslagen vore fordran på täckande ansvarsbestämmelser i de fall, dä lagens föreskrifter ej efterlevdes. 1923 års lag hade gällt i 20 år, och under denna tid hade skogsvårdsstyrelsernas propaganda- och upplysningsverksamhet varit så intensiv, att ingen skogsägare, arbetsledare eller skogsarbetare kunnat undgå att få kännedom om gällande avverkningsbestämmelser. Så länge skogsvårdsstyrelsen ej meddelat avverkningsförbud, kunde en skogsjobbare eller annan person igångsätta den mest uppenbara skogsskövling på en fastighet och kanske tillfoga fastigheten sådan

237 skada, att det under en mansålder bleve praktiskt taget omöjligt för en kommande ägare att — i avsaknad av säljbar skog — förskaffa sig ett nödtorftigt livsuppehälle på egendomen. När skogsvårdsstyrelsens avverkningsförbud eventuellt nådde en sådan ägare, kunde han inköpa en annan fastighet och där genomföra en liknande skövling. Dä dessa skogarnas marodörer redan hunnit tillfoga jordbruksfastigheternas skogar alltför stor skada, vore det endast en enkel självbevarelseåtgärd, om samhället genom lämpliga medel sökte skydda sig mot dem. Det vore absolut nödvändigt, att ansvar drabbade den, som uppenbarligen överträdde skogsvårdslagens föreskrifter, även om avverkningsförbud ej förelåge. Härigenom skulle spekulationsavverkningar förhindras. Om direkta ansvarsbestämmelser infördes, skulle dessutom lojala skogsägare stimuleras alt oftare än nu inhämta yttrande frän skogsvårdsstyrelsen eller dess tjänstemän, innan större avverkningar påbörjades, något som vore till mycket stort gagn för skogsvårdsstyrelsernas arbete för en bättre skogsvård. — Det vore synnerligen önskvärt, att överträdelse av en jämlikt 6 § skogsvårdslagen utförd stämpling eller skriftligen upprättad anvisning medförde samma ansvarspåföljd, som då brott mot ett avverkningsförbud förelåge. Det hände alltför ofta, att stämplingen frånginges och huggningen utfördes på ett mot god skogsvård stridande sätt, oaktat klar och tydlig anvisning av skogsvårdsstyrelsen meddelats. Skogsstyrelsen. Enligt 46 § i förslaget skall den som för egen räkning företager eller låter företaga avverkning i strid mot föreskrift, som av skogsvårdsstyrelse meddelats med stöd av 6, 8, 9, 10, 12, 13, 32, 35 eller 37 §, eller ock i strid mot överenskommelse enligt 16 § eller avverkningsförbud enligt 17 § eller 26 § andra stycket straffas med dagsböter, lägst tjugo. Den som för egen räkning företager eller låter företaga avverkning i uppenbar strid mot bestämmelserna i 6, 7, 8, 9, 10 eller 32 §, 35 § första stycket eller 37 § första eller andra stycket, skall enligt 47 § i förslaget straffas med dagsböter, ändå att föreskrift, som omnämnes i 46 §, icke meddelats. Då avverkningen kan antagas hava skett av oförstånd, skall dock ej straff enligt 47 § ådömas. Det torde vara uppenbart, att avsaknaden av bestämmelser om direkt straffpåföljd vid överträdelse av de stadganden i en skogsvårdslag, som syfta till att hindra olämplig avverkning av skogen, medför stora olägenheter. Sistnämnda stadganden hava i såväl 1923 års skogsvårdslag som lagförslaget formen av förbud mot visst slags avverkning eller mot att avverkning företages på visst sätt. Dylika förbud bliva svåra att upprätthålla, därest straffpåföljd ej inträder vid överträdelse av desamma. Visserligen kan risken för att avverkningsförbud skall komma att meddelas i viss mån verka återhållande på skogsägarna. Skogsvårdsstyrelsens tjänstemän hava emellertid icke möjlighet att kontrollera alla avverkningar. För en illojal skogsägare möter det därför oftast ej alltför stora svårigheter, att genom en snabb avverkning tillgodogöra sig även sådan skog, som enligt lagen ej må avverkas, utan att detta i tid kan förhindras. Sedan avverkning väl ägt rum, gagnar det föga med ett avverkningsförbud. Även om virket finnes kvar å skogen, kan ägaren icke förbjudas att förfoga över detsamma. Det synes föga tillfredsställande, att ett medvetet åsidosättande av skogsvårdslagens avverkningsregler icke skall föranleda straffansvar.

238 Det ligger i sakens natur, att de lagbestämmelser, som reglera skogsavverkningen, måste röra sig med mindre exakta begrepp. Detta förhållande torde — såsom av det förut anförda framgår — främst varit anledningen till att 1923 års riksdag motsatte sig införandet av direkta straffbestämmelser vid överträdelse av sådana avverkningsföreskrifter i lagen, vilka saknade motsvarighet i äldre lagstiftning. I sitt yttrande över propositionen med förslag till skogsvårdslag uttalade visserligen lagrådet, såsom tidigare omnämnts, att den i förslaget förekommande direkta kriminaliseringen av avverkning i uppenbar strid mot lagens föreskrifter, i stort sett skulle utesluta ådömande av straff i de fall, då avverkaren i god tro handlat på sätt han ansett vara förenligt med en riktig tolkning av lagen, även om domstolen funne lagens föreskrifter böra tolkas på annat sätt. Det särskilda utskottet vid 1923 års riksdag kunde emellertid icke tillstyrka förslagets stadgande om direkt straffpåföljd vid överträdelse av avverkningsreglerna, där dessa innebure ett bedömande av skogliga faktorer och förhållanden. Utskottet gjorde därvid gällande, att endast ett fåtal och måhända i rent oförstånd begångna överträdelser skulle bliva straffade. Skogsstyrelsen anser i likhet med utskottet, att den, som av oförstånd företager avverkning i strid mot lagens bestämmelser, icke bör drabbas av straffpåföljd. Däremot synes det icke möta betänkligheter att straff skall kunna ådömas i de fall, då någon i ond tro företager avverkning på ett sätt, som klart strider mot lagens avverkningsregler, även om skogsvårdsstyrelsen icke tidigare meddelat föreskrifter beträffande avverkningen. I enlighet med dessa principer har stadgandet i 47 § av skogsstyrelsens lagförslag utformats. Sålunda har i paragrafens andra stycke uttryckligen fastslagits, att straff ej må ådömas, då avverkningen kan antagas hava skett av oförstånd. De avverkningsprinciper, som infördes genom 1923 års skogsvårdslag, hava numera, då lagen varit gällande i mer än tjugo år, blivit så allmänt kända, att det torde stå klart för så gott som varje skogsägare, när en avverkning enligt gällande lag är att betrakta såsom uppenbart olaglig. Härtill har skogsvårdsstyrelsernas upplysnings- och propagandaverksamhet bland skogsägarna i hög grad bidragit. Skogsägarna hava därjämte i stor utsträckning vant sig vid att erhålla biträde av skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän vid planläggning av skogens skötsel. En icke ringa procent av den skog, som avverkas, utstämplas genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Därest skogsstyrelsens lagförslag upphöjes till lag, torde det komma att dröja någon tid, innan skogsägarna erhålla nödig kunskap rörande tolkningen av de bestämmelser i förslaget, som sakna motsvarighet i gällande skogsvårdslag. Skogsstyrelsen förutsätter emellertid, att erforderliga anvisningar härutinnan så snart som möjligt skola lämnas skogsägarna av skogsvårdsstyrelserna. Det torde bliva en uppgift för skogsstyrelsen att tillse, att enhetliga anvisningar utfärdas inom olika skogsvårdsstyrelseområden. Om en skogsägare, som erhållit anvisningar rörande tolkningen av avverkningsbestämmelserna, företager avverkning i strid mot dessa anvisningar,

239 lärer det icke kunna anses, att han handlat av oförstånd. Huruvida straff skall ådömas enligt 47 § i förslaget, blir då beroende av, om avverkningen samtidigt får anses stå i uppenbar strid mot avverkningsreglema i förslaget. Det måste givetvis förutsättas, att som regel överensstämmelse föreligger mellan anvisningarna och lagbestämmelserna. Frågan om en skogsägare kan dömas till straff enligt 47 §, oaktat han icke erhållit några anvisningar från skogsvårdsstyrelsen, blir beroende av omständigheterna i varje särskilt fall. För att straffbarhet skall föreligga enligt 47 § lagförslaget fordras, som nämnts, att avverkningen skall hava företagits i uppenbar strid mot någon av de angivna avverkningsbestämmelserna. Detta innebär, att en klar avvikelse från avverkningsreglerna skall hava ägt rum, d. v. s. en avvikelse, som vid ett objektivt bedömande framstår såsom otvetydig. Därest skogsstyrelsens förslag upphöjes till lag, torde en lojal skogsägare — liksom även nu ofta sker — komina att förhöra sig hos skogsvårdsstyrelsens tjänstemän, innan en avverkning företages, beträffande vilkens laglighet han hyser tvekan. Härigenom skulle också skogsvårdsstyrelsens kontroll över avverkningarna i avsevärd mån underlättas. Den föreslagna straffbestämmelsen torde framför allt komma att drabba de skogsägare, som medvetet företaga olaga avverkning för att tillgodogöra sig det mesta möjliga av skogen å en fastighet utan tanke på framtiden. Förekomsten av en sådan straffbestämmelse lärer jämväl komma att bidraga till motverkande av osund spekulation med skogsfastigheter. Även vid uppsåtlig avverkning i strid mot avverkningsbestämmelserna måste dock överträdelsen objektivt sett framstå såsom uppenbar. Skogsstyrelsen vill i det följande något beröra olikheterna i förslagets avverkningsbestämmelser i jämförelse med gällande lag och verkan av de förslagna nya straffbestämmelserna. I 1923 års lag förekommer huvudbestämmelsen beträffande avverkning i 3 §, som stadgar skydd för den yngre skogen mot annan avverkning än ändamålsenlig gallring. Vad som avses med yngre skog och ändamålsenlig gallring torde numera vara allmänt känt bland skogsägarna. I 6 § lagförslaget har begreppet yngre skog ersatts med begreppet utvecklingsbar skog. Syftet härmed är, som förut nämnts, att få till stånd en höjning av skyddsgränsen. Skillnaden mellan yngre skog och utvecklingsbar skog är dock icke större, än att sådan avverkning av äldre skog enligt 1923 års lag, som icke sker i form av gallring, i allmänhet icke kan anses hava skett i uppenbar strid mot 6 § i lagförslaget. 7 § i lagförslaget, som frånsett utbytet av yngre skog mot utvecklingsbar skog överensstämmer med 5 § 1 mom. första stycket första ledet i gällande skogsvårdslag, är tillämplig å sådana marker, där föryngringssvårigheter bruka uppstå vid olämplig avverkning av skogen, ehuru markerna icke blivit förklarade för svårföryngrade. Såsom tidigare framhållits, torde skogsvårdsstyrelserna böra underrätta ägare av dylika marker om att 7 § äger tilllämpning. Innan sådan underrättelse lämnats, lärer mera sällan ansvar för överträdelse av bestämmelsen i 7 § kunna ådömas.

240 8—10 §§ i lagförslaget innehålla särskilda restriktioner i fråga om avverkningen å husbehovsskog, stödskog och s. k. överloppsskog. Av det föregående framgår, att skogsstyrelsen förutsätter, att skogsvårdsstyrelserna skola göra en inventering av skogsfastigheterna inom sina verksamhetsområden och därefter lämna skogsägarna besked, huruvida deras skog är att hänföra under 8, 9 eller 10 §. Begreppet husbehovsskog utgör ingen nyhet, då bestämmelser angående skog till husbehov förekomma i 1923 års lag. Om skogen å en fastighet ej avkastar mera virke än som normalt åtgår för husbehovsändamål, torde detta i regel vara uppenbart för fastighetens ägare. Då 8 § förbjuder saluavverkning å husbehovsskog utan skogsvårdsstyrelsens medgivande, torde en ägare av sådan skog göra sig skyldig till straffbart förfarande, därest han, sedan han erhållit underrättelse om att skogen är att anse såsom husbehovsskog, avverkar skog till avsalu utan tillstånd. Innebörden av 8 § lärer vara fullkomligt klar. Införandet av begreppet stödskog i skogsvårdslagen innebär en nyhet. Föreskriften i 9 § att avverkning av stödskog ej får ske i sådan omfattning, att fastigheten därefter uppenbarligen skulle lida brist på stödskog, lämnar dock så stort utrymme för fastighetsägarens fria förfogande, att avverkning i uppenbar strid mot denna bestämmelse näppeligen kan företagas i god tro, därest fastighetsägaren fått besked om att hans fastighet är att betrakta såsom en stödskogsfastighet. Liknande synpunkter som i fråga om 9 § torde kunna åberopas beträffande avverkning i strid mot 10 § i lagförslaget. Såsom förut framhållits, torde en fastighetsägare, oaktat skogsvårdsstyrelsen icke lämnat anvisning rörande frågan, huruvida en fastighet är att hänföra under 8, 9 eller 10 §, för avverkning i uppenbar strid mot bestämmelserna i någon av dessa paragrafer kunna dömas till ansvar enligt 47 §, då med hänsyn till omständigheterna anledning i allt fall saknas till antagande, att avverkningen företagits i god tro. Avverkning i uppenbar strid mot de särskilda avverkningsreglerna för svårföryngrad skog och skyddsskog är direkt straffbelagd redan i 1923 års skogsvårdslag, varför förslaget i denna del icke innebär någon förändring i gällande rätt. Avverkning, som företages i uppenbar strid mot stadgandena angående omläggning i 37 §, är också direkt straffbelagd enligt förslaget. Då det gäller omläggning, som ej må ske utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd, torde intet kunna däremot invändas. Beträffande annan omläggning innebär ansvarsbestämmelsen, att straff drabbar den, som avverkar skog i och för omläggning av mark, vilken uppenbarligen är olämplig för det nya ändamålet eller uppenbart av större ytvidd än som kan anses skäligt. Att en markägare på grund av oförstånd gör sig skyldig till en sådan avverkning lärer mycket sällan kunna komma i fråga. Dispens från avverkningsreglerna i 6, 8, 9 och 10 §§ kan meddelas av skogsvårdsstyrelsen. Det är av stor vikt, att varje fråga om avvikelse från

241 sagda regler underställes skogsvårdsstyrelsens prövning. Att åsidosättande av stadgandena i nyssnämnda lagrum kan medföra direkt straffpåföljd, torde komma att verksamt bidraga till att skogsägarna icke försumma att söka tillstånd hos skogsvårdsstyrelsen, då de planera en avverkning av skogen, som jämlikt dessa stadganden icke må ske utan medgivande av skogsvårdsstyrelsen. Avverkning i strid mot av skogsvårdsstyrelsen meddelade föreskrifter eller mot avverkningsförbud medför enligt 46 § förslaget liksom i 1923 års lag ansvarspåföljd. I förslaget har i förtydligande syfte angivits de lagrum, enligt vilka föreskrift eller avverkningsförbud skall hava utfärdats, då straff kan följa. Såsom av det föregående framgår, hava i vissa fall även andra skogsvårdsstyrelsebeslut, än som avsetts i 1923 års lag, betecknats såsom föreskrifter enligt skogsvårdslagen och överträdelse av dessa lett till utdömande av straff. För övrigt må framhållas, att föreskrifter, som meddelats enligt 14 § i förslaget, icke äro bindande för skogsägaren, varför överträdelse av dylika föreskrifter icke i och för sig medför ansvar. Med avverkningsförbud har i 46 § förslaget jämställts överenskommelse enligt 16 §, som delvis skall ersätta ett avverkningsförbud enligt nu gällande skogsvårdslag. Ett åsidosättande enligt 47 § lagförslaget av avverkningsbestämmelserna bör enligt skogsstyrelsens uppfattning icke bedömas lika strängt som en avverkning i strid mot avverkningsförbud eller föreskrift, som meddelats av skogsvårdsstyrelsen, eller mot överenskommelse enligt 16 §. I skogsstyrelsens förslag har därför 46 § erhållit högre straff minimum än 47 §. Uttrycket »företager någon avverkning» i 25 § 1 mom. 1923 års lag torde giva vid handen, att såsom brottssubjekt bör betraktas markägaren eller annan, som på grund av servitut, avverkningskontrakt eller eljest äger tillgodogöra sig skogen å en fastighet. 1 Däremot torde icke de personer, som anlitas för avverkningens utförande, böra ådömas straff enligt 25 § 1 mom. En skogsarbetare, som av skogsägaren anlitas för verkställande av en avverkning, saknar ju oftast möjlighet att bedöma, huruvida avverkningen är lagenlig eller icke. Om en olaglig avverkning företages mot markägarens vilja, framstår det såsom orimligt, att det olovligen avverkade virket skall dömas förbrutet. Detta kunde dock bliva följden, därest den, som anlitats vid avverkningens utförande, dömdes till ansvar enligt 25 § 1 mom. skogsvårdslagen. I praxis har det emellertid inträffat, att skogsarbetare ådömts ansvar för olaga avverkning. 2 1

Jämför skogslagstiftningskommitténs betänkande 1918 del I s. 377—378. I ett mål, som under år 1944 avgjorts av Svea hovrätt, voro tre skogsarbetare åtalade för olaga avverkning av svårföryngrad skog. Skogen i fråga tillhörde ett dödsbo, vars delägare bodde å annan ort. Skogsvårdsstyrelsen hade givit tillstånd till avverkning av vissa utstämplade träd. Ehuru skogsarbetarna av ett ombud för ägaren blivit tillsagda, att de allenast finge avverka de utstämplade träden, fällde de jämväl andra träd. Hovrätten dömde dem till dagsböter men utdömde icke någon ersättning för olovligen avverkat virke — detta fanns ej längre kvar å fastigheten — enär tillförlitlig utredning icke förebragts om värdet av det virke, envar av arbetarna olovligen avverkat. (Svensk Juristtidning 1944 rättsfall s. 75). Om målet fått samma utgång, därest det olovligen avverkade virket funnits kvar å avverkningsplatsen, torde få anses tvivelaktigt. 2

16—467510.

242 Med hänsyn härtill h a r skogsstyrelsen ansett nödigt, att i lagtexten uttryckligen angives, att straff enligt 46 och 47 §§ skall drabba den, som för egen räkning företager eller låter företaga avverkningen. Det må framhållas, att skogsstyrelsen härigenom dock icke velat taga ställning till frågan, huruvida ansvaret för en av ett bolag eller annan juridisk person företagen olovlig avverkning skall drabba styrelseledamot eller annan person, som äger självständigt besluta angående avverkning av skog. Sistnämnda fråga torde få avgöras enligt allmänna rättsgrundsatser. Den omständigheten, att talan om ansvar för olaga avverkning stundom ej hinner instämmas förrän lång tid efter det avverkningen ägt rum, lärer icke böra föranleda, att särskilda preskriptionsbestämmelser införas vid överträdelse av skogsvårdslagens ansvarsbestämmelser. 4 8 §. A n s v a r f ö r ö v e r t r ä d e l s e a v b e t e s f ö r b u d skog, som a v s a t t s till s k y d d mot f l y g s a n d

å

Ifrågavarande paragraf överensstämmer med 25 § 2 mom. i 1923 års skogsvårdslag. 4 9 §. A n s v a r f ö r e f t e r s ä t t a n d e a v o m l ä g g n i n g s åtgärd, för vars v i d t a g a n d e tid b l i v i t b e s t ä m d Förevarande paragraf är, frånsett hänvisningen till ett tidigare paragrafnummer, i stort sett likalydande med 25 § 3 mom. i gällande skogsvårdslag. 5 0 §. O m a n s v a r

för s k o g s h u g g a r e från utstämpling

vid

avvikelse

Framställda önskemål. I de till skogsstyrelsen avgivna yttrandena har beträffande förevarande fråga anförts följande. Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län yttrar: Inom Stockholms län sysselsattes varje vinter ett betydande antal icke-skogsarbetare i skogarna. Dessa arbetare negligerade ofta verkställda stämplingar. I de fall, då markägarna icke hade tid eller förmåga att kontrollera arbetena, hade därför ofta bestånden alldeles ramponerats, varigenom den framtida produktionen äventyrats. Dylika vårdslösa huggningar hade medfört i en del fall, att skogsvårdsstyrelsen nödgats meddela avverkningsförbud, och i andra fall, där fråga varit om svårföryngrad skog, att åtal mot vederbörande skogsägare måst anhängiggöras. Sistnämnda förfaringssätt vore givetvis motbjudande, särskilt när skogsägaren icke vore bosatt å sin fastighet eller av ålders- eller andra skäl ej förmådde utöva kontroll över pågående skogsarbeten. Det kunde därför ifrågasättas, om icke bestämmelser kunde utfärdas, enligt vilka ej blott markägaren, utan även de egentliga skyldiga kunde åtalas. Visserligen saknade väl ofta skogsarbetarna medel att ersätta värdet av det avverkade, men ett bötesstraff skulle antagligen visa sig vara ett tillräckligt medel för att för framtiden få dem att bättre följa stämplingarna. Då avverkningar av nu angivet slag årligen kunde räknas i hundratal, vore denna fråga ingalunda betydelselös.

243 Sveriges Länsskogvaktareförbund förmäler: Det kunde förekomma, att en jämlikt 6 § skogsvårdslagen utförd stämpling frånginges på huggarnas eget initiativ och mot skogsägarens vilja. Det borde därför övervägas, om icke jämväl lejda huggare borde kunna göras ansvariga i de fall de uppenbart åsidosatte av skogsvårdsstyrelsen verkställd utstämpling. Skogsstyrelsen. I 50 § lagförslaget, som saknar motsvarighet i gällande skogsvårdslag, stadgas, att om avverkning skall ske av träd, som utstämplats genom skogsvårdsstyrelsens försorg eller vilkas utstämpling godkänts av skogsvårdsstyrelsen, och den, som av skogsägaren eller annan avverkningsberättigad anlitats att utföra avverkningen, fäller andra träd än de utstämplade, denne skall straffas med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor, där ej avvikelsen från stämpligen må antagas hava skett med skogsägarens eller den avverkningsberättigades vilja eller avvikelsen är av allenast ringa omfattning. För en fastighetsägare bör det vara av stort intresse, att en verkställd utstämpling följes vid avverkningen. I många fall, då skogsägaren måste anlita särskild arbetskraft för avverkningens utförande, inträffar det emellertid, att stämpligen frångås. Särskilt när det är fråga om större avverkningar eller avverkningar i avlägset belägna trakter, ställer det sig synnerligen svårt för fastighetsägaren att effektivt kontrollera avverkningens utförande. Den omständigheten att gottgörelsen för arbetet i allmänhet utgår efter den avverkade virkeskvantiteten kan, därest kontrollen är dålig, innebära en viss lockelse att frångå stämplingen. Om avverkningen koncentreras till sådana träd, vilkas upparbetande kräver minst arbete i förhållande till den utvunna kubikmassan, erhålles ju högre ersättning, än om stämplingen följes. När det avverkade virket skall uppläggas i travar eller vältor, blir det till fördel för den, som skall utföra arbetet med avverkningen, om den för varje trave eller välta behövliga avverkningen kan företagas inom en så begränsad areal som möjligt. För skogsägaren kan avvikelse från stämplingen medföra stor skada, särskilt vid gallring av skogen. Det är av största vikt, att de sämre träden utmönstras vid gallringen, så att tillväxten kan koncentreras till utvecklingsdugliga träd med högt framtidsvärde. Genom åsidosättande av stämplingarna kunna beståndens utvecklingsmöjligheter hämmas, varigenom den framtida produktionen äventyras. För att r å d a bot på detta missförhållande synes det vara nödvändigt att införa en särskild straffbestämmelse för den, som vid avverkning för annans räkning underlåter att följa stämplingen. En stämpling, vars frångående skall kunna medföra straffpåföljd, bör dock vara av en mera officiell prägel. I skogsstyrelsens förslag har därför ansvarsbestämmelsen i 50 § begränsats till sådan stämpling, som utförts genom skogsvårdsstyrelsens försorg eller godkänts av skogsvårdsstyrelsen. Sistnämnda stadgande omfattar såväl frivillig utstämpling som utsyning, vilken påbjudits i lagen. Avvikelse från dylik stämpling medför ansvar enligt 50 §, även om avvikelsen icke innebär överträdelse av reglerna angående avverkning. Straff skall dock icke ådömas, då frångåendet av stämpligen kan antagas hava skett med skogsägarens eller annan avverkningsberättigads vilja

244 och ej heller då avvikelsen från stämpligen är av allenast ringa omfattning. Det lärer stundom förekomma, att den, för vars räkning avverkningen sker, har intresse av att avverkningen skall omfatta ett större antal träd än de utstämplade och därför direkt instruerar sina arbetare att frångå stämplingen. I dylikt fall bör ansvaret för avvikelsen från stämplingen icke ligga på arbetarna utan på den, för vars räkning avverkningen sker. Den sistnämnde kan dock ej straffas, med mindre överträdelse jämlikt 46 eller 47 § föreligger. Att straffrihet stadgats, då avvikelsen är av allenast ringa omfattning, beror på att det ansetts olämpligt att straffbelägga en avvikelse, som på grund av sin obetydlighet näppeligen kunnat medföra någon skada för fastighetsägaren. 5 1 §. B e s l a g o c h f ö r v e r k a n d e a v s a m t e r s ä t t ning för olovligen a v v e r k a t v i r k e Nuvarande förhållanden. I 25 § 1 mom. andra stycket i 1923 års skogsvårdslag föreskrives, att då det domes till straff för olaga avverkning, skall tillika det avverkade virket, om det ligger kvar i skogen eller, därest det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår sådant virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig utgiva ersättning med belopp, motsvarande virkets värde. Om förbudet efter avverkningen återkallats eller förfallit eller upphävts genom lagakraftägande beslut av den anledning, att förbudet icke bort meddelas, skall virket icke dömas förbrutet eller ersättning för virkets värde utdömas. Framställda önskemål. Skogsvårdsstyrelsen i Äivsborgs län har anfört: Reglerna om beslag av olovligen avverkat virke borde ändras. Det hade nämligen visat sig, att beslag icke kunnat göras av virke, som försålts och låge upplagt å mark, tillhörande skogsägarenavverkaren, om blott upplagsplatsen vore uthyrd till virkesköparen. En icke solid skogsägare, som det i dylika fall ofta gällde, torde sällan hava möjlighet att utgiva ersättning för det virke, som på sådant sätt undgått beslag. En köpare kunde mången gång på grund av lägre pris frestas alt köpa sådant virke, då han icke behövde riskera, att det köpta virket kunde beslagtagas. Skogsstyrelsen. Skogsstyrelsen har ej funnit skäl göra ändring i de nu gällande reglerna om beslag och förverkande av samt ersättning för olovligen avverkat virke. 51 § i lagförslaget överensstämmer därför med 25 § 1 mom. andra stycket i 1923 års lag. Att, såsom skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasatt, i en skogsvårdslag införa regler om inskränkning i den besittningsrätt, en köpare av virke må anses hava vunnit genom att virket upplagts å upplagsplats, som köparen förhyrt av säljaren, synes icke kunna komma i fråga. Det må i detta sammanhang erinras, att genom lag den 9 juni 1944 om köpares rätt till märkt virke virkesköparen erhållit ökat skydd mot virkets

245 ianspråktagande för betalning av säljarens gäld. Denna lag åsyftar icke några rättsverkningar utöver köparens skyddande mot anspråk från säljarens borgenärer. 1 Virkets märkning för köparens räkning innebär ej i och för sig ett överflyttande av besittningen och förhindrar sålunda icke, att virket, därest detsamma olagligen avverkats, kan komma att tagas i beslag enligt 51 §. Köparens intresse av skydd får här vika för det allmännas intresse att kunna förhindra olaga avverkningar. Vad angår frågan om beräkning av värdet av olovligen avverkat virke har i ett rättsfall (N.J.A. 1929 s. 418) fastslagits, att ersättningen skall grundas å virkets värde i förädlat skick och icke å virkets rotvärde. 5 2 §. S a m m a n t r ä f f a n d e a v f ö r s e e l s e m o t s k o g s vårdslagen med förbrytelse mot allmänna strafflagen Förevarande paragraf upptager en bestämmelse, som motsvarar 25 § 4 mom. 1923 års skogsvårdslag. 5 3 §. B e h ö r i g h e t a t t a n h ä n g i g g ö r a å t a l f ö r f ö r s e e l s e r m o t 46 — 50 §§ s a m t l ä g g a b e s l a g å virke, som olovligen a v v e r k a t s Denna paragraf är, frånsett hänvisningen till tidigare paragrafer samt smärre redaktionella ändringar, likalydande med 26 § i 1923 års skogsvårdslag. 5 4 §. F ö r s ä l j n i n g

av b e s l a g t a g e t

virke

Ifrågavarande paragraf är av samma lydelse som 27 § i nu gällande skogsvårdslag, bortsett från ändringar av redaktionell natur. 5 5 §. S k o g s v å r d s k a s s a n s r ä t t t i l l o c h f ö r b r u t e t v i r k e m. m

böter

Denna paragraf är likalydande med 28 § i 1923 års skogsvårdslag. 10 kap. Om fullföljd av talan Förevarande kapitel omfattar två paragrafer. I 56 § behandlas talan mot skogsvårdsstyrelses och skogsstyrelsens beslut. 57 § innehåller föreskrift om att klagan ej må föras över överexekutors åtgärd i anledning av framställning enligt 25 §. 1

Jfr Svensk Juristtidning 1944 s. 901.

246 5 6 §. T a l a n m o t s k o g s v å r d s s t y r e l s e s skogsstyrelsens beslut

och

Nuvarande förhållanden. Enligt 30 § 1 mom. i 1923 års skogsvårdslag äger den, som icke åtnöjes med skogsvårdsstyrelsens slutliga beslut i ärende, varom i 4, 5, 8, 17, 19, 21, 21 a eller 23 § sägs, att däröver anföra besvär hos skogsstyrelsen. I fall, som avses i 8 eller 17 §, är rätten till klagan ej inskränkt till viss tid, men i andra fall skola besvären, vid talans förlust, vara ingivna senast innan klockan tolv å trettionde dagen efter det klaganden erhållit del av beslutet. Underrättelse därom skall meddelas i beslutet. I 30 § 2 mom. stadgas, att klagan över skogsstyrelsens beslut må föras hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen från den dag klaganden erhöll del av beslutet. Då skogsstyrelsen ändrat eller upphävt skogsvårdssfyrelses beslut, äger jämväl skogsvårdsstyrelsen föra sådan klagan. Skogsstyrelsen. Enligt 56 § 1 mom. i lagförslaget äger den, vilken är missnöjd med beslut, som enligt skogsvårdslagen meddelats av skogsvårdsstyrelse, däröver anföra besvär hos skogsstyrelsen. Klagan får dock icke föras mot skogsvårdsstyrelsens beslut enligt 14 §. I fall, som avses i 17 eller 26 §, är rätten till klagan ej inskränkt till viss tid. I övriga fall skola besvären hava inkommit sist en månad från delfåendet, varom underrättelse skall meddelas i beslutet. 56 § 2 mom. i förslaget är överensstämmande med 30 § 2 mom. i gällande skogsvårdslag, bortsett från att klagotidenbestämts till en månad och fatalietidens utgång icke anknutits till visst klockslag den sista besvärsdagen. 1 Skogsstyrelsen anser, att varje av skogsvårdsstyrelsen enligt skogsvårdslagen meddelat beslut, som kan påverka den enskildes rätt, bör kunna överklagas. Klagan bör därför få föras mot alla beslut enligt lagförslaget med undantag av beslut enligt 14 §. Såsom förut påpekats, är ett beslut, som meddelas jämlikt sistnämnda paragraf, icke bindande för den, som påkallat detsamma. Denne har således ingen anledning att överklaga beslutet. Klagorätten har i lagförslaget icke såsom i 1923 års skogsvårdslag begränsats till skogsvårdsstyrelsens slutliga belut. Något annat icke slutgiltigt beslut än meddelande av interimistiskt avverkningsförbud enligt 17 § 1 mom. första stycket sista punkten, torde dock icke kunna förekomma enligt lagförslaget. Klagorätt mot dylikt interimistiskt avverkningsförbud bör icke vara utesluten, enär sådant förbud kan komma att bliva gällande under lång tid. Såsom framgår av vad ovan anförts, utfärdas interimistiskt avverkningsförbud i avbidan på att fastighetsägaren eller avverkaren skall beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. Om fastighetsägaren t. ex. befinner sig å okänd ort eller utrikes, kan ju annan avverkningsberättigad hava starkt intresse av att, innan skogsvårdsstyrelsen kan komma i kontakt med fastighetsägaren, få frågan om det interimistiska förbudets laglighet prövad av högre myndighet. 1

Jfr proposition nr 16 till 1946 års riksdag.

247 5 7 §. O m f ö r b u d

mot klagan

i visst

fall

Förevarande paragraf är likalydande med 31 § andra stycket i 1923 års skogsvårdslag, frånsett hänvisningen till en tidigare paragraf i lagförslaget. I lagförslaget har med hänsyn till processlagberedningens förslag till lag om ändrad lydelse av bl. a. 31 § skogsvårdslagen icke medtagits något stadgande motsvarande första stycket i sistnämnda paragraf. 1 11 kap. Om undantag från lagens tillämpning Förevarande kapitel omfattar endast en paragraf (58 §), vilken innehåller en förteckning å de skogar, som icke äro hänförliga under lagförslaget. Detta äger således tillämpning å alla skogar, som icke uttryckligen äro undantagna i 58 §. 58 §. S k o g v å r d s l a g e n s

tillämpningsområde

Nuvarande förhållanden. Enligt 2 § 1923 års skogsvårdslag äro följande skogar undantagna från lagens tillämpning: 1) skogar under 1932 års lappmarkslag; 2) skogar under lagen om häradsallmänningar eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; 3) städernas skogar; 4) statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar; 5) skogar å statens utarrenderade jordbruks domäner och å ecklesiastika boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt) enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord; samt 6) övriga förut ej nämnda skogar, vara Kungl. förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger tillämpning eller som avses i 4 § samma förordning. Om skog under 5) eller 6) ligger i samfällighet med skog, som lyder under skogsvårdslagen, skall denna lag äga tilllämpning å det samfällda skogsområdet i dess helhet. Skogsstyrelsen. I 58 § lagförslaget stadgas, att från lagens tillämpning undantagas: 1) skogar lydande under lagen om häradsallmänningar eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; 2) skogar å ecklesiastika boställen och andra fastigheter av ecklesiastik natur; samt 3) skogar å Kronan tillhöriga fastigheter, som icke innehavas med stadgad åborätt. Ligger skog, som angives under 2) eller 3), i samfällighet med skog, som lyder under skogsvårdslagen, skall denna vara tillämplig å det samfällda området i dess helhet. I fråga om motiven till 58 § hänvisas till den efterföljande framställningen, i , -I 1 Processlagberedningens förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken m. m. del I s. 59. Jfr proposition nr 33 till 1946 års riksdag.

248 AVD. III

SKOGAR, VARA LAGEN DEN 10 J U N I 1932 OM VÅRD AV VISSA SKOGAR INOM VÄSTERBOTTENS OCH NORRBOTTENS LÄNS LAPPMARKER MED FLERA OMRÅDEN ÄGER TILLÄMPNING Vid undersökning rörande möjligheten att inordna lappmarksskogarna under en allmän skogsvårdslag torde en jämförelse mellan de skogliga förhållandena i lappmarkerna samt angränsande områden, vara den allmänna skogsvårdslagen äger tillämpning, vara av intresse. I det följande skall därför lämnas en redogörelse för skogstillståndet m. m. inom ej allenast Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker utan även samma läns kustland samt Jämtlands och Västernorrlands län. Med hänsyn till de särpräglade skogliga och andra förhållanden, som äro rådande i lappmarkerna, har denna redogörelse gjorts ganska omfattande. Särna och Idre socknar i Kopparbergs län omfatta förhållandevis så små arealer, att det icke ansetts nödigt att i undersökningen medtaga alltför detaljerade uppgifter angående dessa socknar. Vissa data rörande skogarna därstädes lämnas emellertid under 6. här nedan. 1.

Kortfattad h i s t o r i s k å t e r b l i c k

De första föreskrifterna angående dispositionsrätten till skogen å enskilda fastigheter inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar i Kopparbergs län återfunnos i stadgandena rörande avvittring eller skatteomföring av nybyggen och hemman inom dessa delar av landet. I stadgan om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker den 30 maj 1873, vilken blev grundläggande för jordfördelningen inom lappmarkerna, förekom följande bestämmelse i 8 §: »Hemman och nybyggen skola, såvitt tillgång finnes, erhålla skog ej blott till husbehov utan ock till avsalu: dock att ägare av frälse- och skattehemman och lägenheter ej må över den vid avvittring tilldelade skogen äga vidsträcktare dispositionsrätt, än enligt § 1 av nådiga förordningen den 29 juni 1866 angående dispositionsrätten över skogen å vissa skattehemman är ägare av däri omförmälda hemman förunnad.» Enligt 1 § i 1866 års förordning ägde skattemannen å skattehemman, som uppkommit av nybygge, ej annan rätt över hemmanets skog, än

249 att han därifrån fick dels utan utsyning till husbehov hämta nödigt virke och bränsle och dels efter utsyning och stämpling av vederbörande skogstjänstemän fritt taga och försälja vad därutöver kunde, med bevarande för framtiden av skogens bestånd, årligen avverkas. I fråga om denna utsyning skulle enligt 4 § i 1866 års förordning gälla vad om utsyning å kronohemman vore stadgat i förordningen den 21 december 1865 angående utsyning och försäljning från Kronans skogar i Stora Kopparbergs län och de norrländska länen. Enligt 9 § i sistnämnda förordning borde vid utsyning skogstrakt ej hårdare anlitas, än med skogens bestånd i framtiden vore förenligt, och utsyningen borde helst så inskränkas, att varje skogstrakt för framtiden måtte lämna enahanda årliga tillgång på sådana träd, som vore användbara för timmer eller bräder; dock att fullmogen skog ej finge sparas så länge, att den toge skada av ålder. I skrivelse till länsstyrelsen i Kopparbergs län den 27 juni 1879 fastställde Kungl. Maj:t grunderna för avvittring och storskifte i Särna socken med Idre kapellag, varvid bestämdes, att därstädes skulle gälla samma inskränkningar som i lappmarkerna beträffande jordägarnas dispositionsrätt över sin skog. Den 18 juni 1915 utfärdades en förordning angående utsyning av viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden. Denna förordning gällde bland annat fastigheter inom avvittrade delar av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt i Särna socken med Idre kapellag av Kopparbergs län. I förordningen stadgades, att avverkning av barrträd och av lövträd ovan odlingsgränsen för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov finge bedrivas allenast efter utsyning och stämpling av vederbörande skogstjänsteman. Utsyning av skog skulle verkställas enligt upprättad avverkningsplan. Dylik plan skulle gälla för viss tid och upprättas på sådant sätt, att skogsägarnas ekonomiska intresse tillgodosåges genom uthålligt skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens krav särskilt i fråga om borttagande av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmåga. Område, där i följd av markens försumpning, brist på fröträd eller andra omständigheter naturlig återväxt vore väsentligen försvårad, skulle i avverkningsplanen behandlas för sig. Avverkningsplan skulle upprättas av vederbörande skogstjänsteman på begäran av fastighetsägaren eller åbon eller också genom fastighetsägarens eller åbons egen försorg av annan sakkunnig person. I sistnämnda fall skulle planen dock efter granskning av överjägmästaren godkännas av domänstyrelsen. 1915 års förordning innehöll också vissa bestämmelser för tryggande av återväxten efter avverkning. Sålunda föreskrevs, att i protokoll över utsyningsförrättning skulle angivas de åtgärder för skogsvårdens befrämjande å utsyningsområdet, som i avverkningsplanen eller eljest föreskrivits såsom villkor eller angivits såsom behövliga, samt den tid, inom vilken föreskrivna åtgärder av dylikt slag skulle vara vidtagna. Därest vid utsyningsförrättning förrättningsmannen ansåg nödigt, att vissa träd tills vidare överhöllos såsom fröträd, skulle föreskrift därom

250 lämnas vid förrättningen. Fröträden skulle förses med tydligt märke och fingo sedermera icke avverkas utan tillstånd av vederbörande skogstjänsteman. I förordningen saknades däremot bestämmelser, varigenom föreskrivna återväxtåtgärder kunde framtvingas. Den enda påföljd, som kunde förekomma vid underlåtenhet från en avverkares sida att fullgöra meddelade föreskrifter med avseende å återväxt och skogsvård, var en nedsättning av utsyningsbeloppet vid kommande utsyningar. Handhavandet av utsyningsarbetet och övervakningen av förordningens efterlevnad skulle åvila domänstyrelsen och dess organ.

2.

Gällande rätt

Skogsmark, som är belägen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt Särna och Idre socknar av Kopparbergs län, är numera underkastad bestämmelserna i lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden (lappmarkslagen). Denna lag erhöll från början giltighet för tiden den 1 januari 1934—den 31 december 1943. Genom lag den 2 april 1943 har giltighetstiden utsträckts till och med den 31 december 1948. Från lappmarkslagens tillämpning äro undantagna: 1) skogar lydande under lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; 2) städernas skogar; 3) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt) enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord; samt 4) övriga förut ej nämnda skogar, vara förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger tillämpning eller som avses i 4 § av nämnda förordning. Ligger skog, som angives under 3) eller 4) i samfällighet med skog, som lyder under lappmarkslagen, skall lagen äga tillämpning å det samfällda skogsområdet i dess helhet. Uppsikt över lappmarkslagens efterlevnad utövas av skogsvårdsstyrelsen. I avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt lagen äro förenade med äganderätt till fast egendom, är åbo å kronohemman eller krononybygge under stadgad åborätt likställd med ägare. Lagen medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt är stadgat tillkommer lapparna. Avverkning av barrträd samt av lövträd ovan odlingsgränsen må för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov bedrivas allenast efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Sådant tillstånd erfordras dock icke för verkställande av gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig, i sådana bestånd av yngre skog, vilka vid avverkningsplans upprättande blivit å karta tydligt utmärkta och särskilt angivits vara under planens giltighetstid i behov av gallring. Yngre skog må ej avverkas annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring, med mindre skogsvårdsstyrelsen i särskilt fall med hänsyn till skogens beskaf-

251 fenhet finner skäl medgiva en mera omfattande avverkning. Till skydd för återväxten å särskild eller samfälld husbehovsskog äger skogsvårdsstyrelsen, då sådant finnes vara av nöden, meddela förbud mot avverkning till husbehov inom visst område av skogen. Sådant område skall tydligt utmärkas på marken, varefter avverkning inom området ej får ske, förrän skogsvårdsstyrelsen därtill lämnat tillstånd. Tillstånd till avverkning av barrträd skall meddelas enligt avverkningsplan. Där med hänsyn till fastighetens belägenhet eller tillgång av barrskog avkastningen ej lämpligen kan tillgodogöras genom regelbundet återkommande avverkningar, kan dock avverkningstillstånd meddelas utan hinder av att avverkningsplan ej upprättats. Avverkningsplan skall uppgöras särskilt för varje fastighet samt angiva den myckenhet virke, som under viss tid får avverkas. Vid upprättande av avverkningsplan skall tillses, dels att skadad eller överårig skog, som kan befaras avtaga i användbarhet, ävensom äldre skog, som i högre grad hindrar den yngre skogens utveckling, skall kunna snarast avverkas och dels att i övrigt, utan åsidosättande av fordran på en såvitt möjligt jämn virkesavkastning, äldre skog uttages i den omfattning, som erfordras för att skogen skall inom skälig tid komma i sådant skick, att skogsmarkens alstringsförmåga blir på ändamålsenligt sätt tillgodogjord. Avverkningsplan upprättas på fastighetsägarens begäran genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Fastighetsägaren äger emellertid själv genom sakkunnig person ombesörja planens upprättande. Avverkningsplan skall för att bliva gällande granskas och fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Skogsvårdsstyrelsen äger efter ansökan förordna, att två eller flera fastigheter, för vilka avverkningsplaner blivit fastställda, under viss tid vid avverknings företagande må behandlas såsom en brukningsenhet. Sålunda tillkommen brukningsgemenskap skall av skogsvårdsstyrelsen på ansökan hävas, då någon av fastigheterna, utan att de samlas å en hand, övergår till ny ägare, som ej förut deltager i gemenskapen. Tillstånd till avverkning skall sökas hos skogsvårdsstyrelsen före den 1 april, och slutligt beslut i anledning av ansökningen skall meddelas före den 1 påföljande oktober eller i särskilt fall den 1 november. Tillstånd, som meddelas enligt avverkningsplan, skall, där ej avverkning i mindre omfattning begäres, avse den avverkning, som belöper på en tid av fem år. När särskilda skäl föreligga, kan dock skogsvårdsstyrelsen medgiva, att tillståndet må avse avverkning för ytterligare högst fem år. Frågan om dylikt tillstånd för längre tid framåt prövas av Kungl. Maj:t. Om tillstånd till avverkning ej grundas på avverkningsplan, må, då det icke är fråga om yngre skog, avverkning medgivas på en gång i så stor utsträckning, som med skogens återväxt är förenlig, dock med iakttagande att, därest icke avverkningen föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en god skogsvårds fordringar, fastigheten ej genom avverkningen kommer att för framtiden lida brist på husbehovsskog enligt ortens förhållanden. I avverkningstillstånd skall angivas den tid, högst fem år, inom vilken avverkningen skall vara verkställd.

252 Då tillstånd till avverkning meddelas enligt avverkningsplan, skall i allmänhet utsyning verkställas av länsjägmästaren, biträdande länsjägmästare eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad sakkunnig person. De utsynade träden skola därvid stämplas genom förrättningsmannens försorg. Meddelas tillstånd till avverkning annorledes än enligt avverkningsplan, må, där så befinnes vara tillräckligt, allenast anvisning äga rum av viss trakt, där avverkningen får företagas. Därvid skola gränserna tydligt utmärkas och närmare föreskrifter lämnas angående sättet för avverkningen. Anvisning av avverkningstrakt kan också ske, då tillstånd enligt avverkningsplan meddelas till avverkning av yngre skog eller av i yngre skog förekommande spridda grupper eller enstaka träd av äldre skog. Virke av barrskog, som enligt anvisning avverkats annorledes än genom gallring i bestånd av yngre skog, får, om avverkningsplan fastställts för fastigheten, icke bortföras från skogen, innan det stämplats genom förrättningsmannens försorg. Vid förrättning för utsyning eller anvisning av avverknings trakt böra av fastighetsägaren gjorda framställningar rörande avverkningstrakt och sättet för uttagande av avverkningsbelopp beaktas, i den mån sådant överensstämmer med god skogsvård. Finner skogsvårdsstyrelsen vid meddelande av tillstånd till avverkning nödigt, att vissa träd överhållas såsom fröträd, äger styrelsen meddela föreskrift därom. Verkställes avverkning, som ej får ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, är avverkaren pliktig ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som av styrelsen meddelas för utövande av kontroll över avverkningen. Om avverkning sker eller planlägges i strid mot visst stadgande i lappmarkslagen eller mot viss anvisning eller föreskrift, som meddelats av skogsvårdsstyrelsen, äger styrelsen meddela avverkningsförbud. Provisoriskt avverkningsförbud kan meddelas av länsjägmästare eller annan hos skogsvårdsstyrelsen anställd tjänsteman med jägmästareutbildning. Dylikt provisoriskt förbud är giltigt under tjugo dagar. Då genom skogsvårdsstyrelsens försorg avverkningsplan upprättas eller i anledning av lagens bestämmelser utsyning eller stämpling verkställes eller anvisning av avverkningstrakt äger rum, skall sökanden utgöra nödig hantlangning. Övriga kostnader för sådan förrättning skola, om ej på sökandens begäran förrättningen verkställes av annan än hos skogsvårdsstyrelsen anställd tjänsteman, utgå av medel, som av styrelsen förvaltas. Bestämmelserna i lappmarkslagen om åtgärder för betryggande av återväxt överensstämma i stort sett med motsvarande bestämmelser i 1923 års skogsvårdslag. I följande avseenden förekomma dock avvikelser i lappmarkslagen: 1) Skyldigheten att efter avverkning sörja för återväxten är ej ovillkorlig, utan skogsvårdsstyrelsen kan på ansökan medgiva skälig begränsning därav, därest skyldigheten skulle bliva synnerligen betungande. 2) Då skada å skogen uppkommit genom betning av hemdjur, föreligger icke skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder. 3) Vad i lappmarkslagen stadgas skall ej utgöra hinder för skogsvårdsstyrelsen att medgiva den avverkning, som påkallas av skadegörelse å skogen. Om avverkning av barrträd sker på grund

253 av dylikt medgivande, skall hänsyn därtill tagas, då sedermera tillstånd till avverkning meddelas. 4) Något stadgande om skyldighet att ställa säkerhet för kostsamma kulturåtgärder efter avverkning förekommer icke i lappmarkslagen. Beträffande omläggning av skogsmark skall vad i lappmarkslagen stadgas ej utgöra hinder för omläggning till trädgård, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål eller till åker, ej heller för omläggning, som betingas därav, att jämlikt lagen den 22 juni 1921 om ströängars indragande till Kronan bestämts, att vederlag för ströäng, som indrages till Kronan, skall utgå medelst bekostande av odling av visst område. Om fastighetsägare medelst röjning eller andra särskilda åtgärder vill anordna betesmark för varaktigt betesbruk eller äng, skall han söka skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Därest skogsvårdsstyrelsen meddelar dylikt tillstånd, skall styrelsen också bestämma tid för fullgörandet av de åtgärder, som erfordras för det avsedda ändamålet. Fullgöres ej inom bestämd tid vad sålunda blivit förelagt, må på talan av skogsvårdsstyrelsen domstol efter omständigheterna förelägga ny tid för fullgörande av för omläggningen erforderliga åtgärder eller förordna om markens återförsättande i skogbärande skick och föreskriva vad därför skall vidtagas. Därest i samband med omläggning av skogsmark å fastighet, för vilken avverkningsplan finnes upprättad, barrträd avverkats för annat ändamål än fastighetens och därmed sambrukad fastighets husbehov, skola träden, innan de bortföras, stämplas genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Då tillstånd till avverkning å fastigheten sedermera meddelas, skall hänsyn tagas till vad sålunda stämplats. Ansvarsbestämmelserna i lappmarkslagen äro i stort sett av liknande beskaffenhet som motsvarande bestämmelser i den allmänna skogsvårdslagen. Reglerna om fullföljd av talan i lappmarkslagen avvika allenast såtillvida från skogsvårdslagens bestämmelser därutinnan, som talan får fullföljas mot samtliga beslut av skogsvårdsstyrelse enligt lappmarkslagen. Till ledning vid tillämpningen av lappmarkslagen har Kungl. Maj:t den 21 april 1933 utfärdat dels en kungörelse (nr 174) med bestämmelser angående förrättning enligt 7 § 2 mom. lappmarkslagen (d. v. s. förrättning för upprättande av avverkningsplan) och dels ett cirkulär (nr 175) till skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, innefattande tillämpningsföreskrifter att iakttagas vid handhavandet av lappmarkslagen. 3.

V i s s a uppgifter a n g å e n d e l a p p m a r k s s k o g a r n a

Till en början skall här lämnas förklaring till vissa facktermer, som förekomma i följande utredning. Mogenhetsklass 1 omfattar enligt riksskogstaxeringens instruktion utvecklingsbara unga och medelålders träd. Mogenhetsklass 2 avser äldre avverkningsmogna, i huvudsak friska träd. Inom mogenhetsklass 2 äro sådana träd, som ännu anses hava nöjaktiga utvecklingsmöjligheter, särskilda under beteckningen 21. Mogenhetsklass 3 omfattar starkt övermogna eller väsentligt skadade träd, som vid kvarstående beräknas avtaga i användbarhet.

254 Bestånden indelas i huggningsklasser med hänsyn till utvecklingsgrad och speciellt efter arten av de huggningsåtgärder, som erfordras. Vid senaste riksskogstaxeringen har tillämpats nedannämnda indelning i huggningsklasser. A. Skogsmark under föryngring, varvid skiljes mellan kal och trädbevuxen mark. B. Plantskog samt yngre (utvecklingsbar) skog i tidigare utvecklingsstadium, där eventuella avverkningar under de närmaste tio åren, för lappmarken tjugo år, anses få karaktär av röjningsgallring. Slavaskog hänföres till denna grupp. C. Yngre (utvecklingsbar) skog i senare utvecklingsstadium. D. Skog, som på grund av ålder och allmän utveckling anses böra hänföras till äldre skog. D: 1. Skog, som tillsvidare bör behandlas med beståndsvårdande huggning. D: 2. Skog, om vilken tveksamhet kan råda, huruvida den tillsvidare bör behandlas enligt D: 1, eller om den bör avvecklas. D: 3. Skog, som bör avvecklas. E. Skog av onormal sammansättning och i övrigt av beskaffenhet, att den snarast bör avverkas. Hit hänföres dels skog, som på grund av olämplig avverkning eller av andra orsaker starkt utglesnats (trasbestånd), dels även slyskog av olämpligt trädslag eller trädbestånd av uppenbart olämplig härstamning (proveniens). A) Det nuvarande skogstillståndet 1)

Arealuppgifter

I tabell 6 l ä m n a s en redogörelse för d e fyra n o r d l i g a s t e l ä n e n s u t m a r k s a r e a l , fördelad p å ägoslag och s k o g s ä g a r e g r u p p e r . U p p g i f t e r n a ä r o g r u n d a d e Tab. 6. Utmarksareal för de fyra nordligaste länen fördelad på ägoslag och skogsägaregrupper.

Län

däravprod. total- skogsmark inkl. areal hagmark

däravprod. däravprod. däravprod. total- skogsmark total- skogsmark total- skogsmark areal inkl. inkl. areal inkl. areal hagmark hagmark hagmark

2 Norrbottens....

62 006 100 43 551 100

3 1

36 529 100

20 763 57

9 679 26 10 521 33 17 399 91

9 801 16

1750 9 3 042 11 37 219 33

81176 87 79 570 49

%

35 865 100

26 777 100

4 689 13

Summa 163 777 100 %

114 724 100

60141 37

Jämtlands

11664 36

22 355 100

Västernorrlands

15 662 36 2 030 9

%

%

14 445 23 13 624 31 20 325 91

37 760 61

32 269 100 19149 100

Västerbottens . .

Enskilda skogar under 1932 års lappmarkslag km 2

Allmänna skogar km 2

%

Enskilda skogar under allmänna skogsvårdslagen km 2

Hela området (landareal exkl. fjäll och inägor) km 2

9 8

6 087 17

14 265 33

10 084 31

23 735 89

— — — —

— — — —

61334 53

24 066 14

16171 14

Exklusive 3 999 km 2 ej taxeri agsvärda kronomar •cer, som vid den 1 idigare riksskogstaxeringen redov isats som skogsmark . — 2 Fe rdelning av totalarealen på äg£iregrupper i Norrbottens läns lap] jmark är approxim ativ. — 8 För Norr Dottens läns lappm ark ingår ej hagmarken i arealen 1

255 å resultatet av den senaste riksskogstaxeringen utom beträffande Norrbottens läns lappmark, där någon ny riksskogstaxering icke förekommit. För sistnämnda länsdel hava uppgifterna erhållits genom sammanställande av förefintliga skogsindelningshandlingar. Till allmänna skogar hava hänförts ej blott domänfondens skogar utan även andra skogar av allmän natur såsom renbetesfjällens skogar, ecklesiastika skogar, härads- och sockenallmänningar m. fl. De fastigheter, som lyda under lappmarkslagen, äro belägna inom två särskilda, geografiskt avgränsade områden, nämligen dels Västerbottens och Norrbottens lappmarker och dels Särna och Idre socknar i Kopparbergs län. Vissa husbehovsskogar samt skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt, vilka från början varit undantagna från tillämpningen av lappmarkslagen, hava överförts till denna lag från och med den 1 januari 1939 respektive den 1 januari 1940. Tabell 7 innehåller uppgifter beträffande lappmarkerna samt Särna-Idreområdet om utmarksarealens storlek samt fördelning på ägoslag och ägaregrupper. Uppgifterna beträffande Västerbottens läns lappmark samt Särna T a b . 7.

Utmarksareal för skogar inom Norrbottens och Västerbottens läns l a p p m a r k e r s a m t S ä r n a o c h Idre s o c k n a r f ö r d e l a d p å ä g o s l a g och skogsägaregrupper.

L ä n s d el

l

Hela området (landareal exklusive fjäll och inägor) km 2 därav prod, skogstotal- mark areal inkl. hagmark 2

3 Kronoskogar km 2 därav prod, skogstotal- mark areal inkl. hagmark 4 5

Norrbottens läns l a p p m a r k . . . . 37 070 il9 095 24 274 Ml 147 65 100 59 % 100 Västerbottens läns lappmark 27 362 19 765 11538 8 550 42 100 43 % 100 Summa 64432 38860 35S12 19697 56 100 51 % 100 Särna och Idre 3 592 2 278 2 273 1374 100 63 61 % 100 Summa 68 024 41138 100 % 100 1

38 085 21071 56 51

Övriga allmänna skogar km 2 därav prod, skogstotal- mark areal inkl. hagmark

Aktiebolags skogar km 2 därav prod, total- skogsareal mark inkl. hagmark

2 995 8

1861 10

2 917 8

1559 6

1131 6

5 413 20

4554 7

2 992 8

8 330 13

485 14

321 14

449. 12

5039 7

3 313 8

8 779 13

övriga enskilda skogar km 2 därav prod, total- skogsmark areal inkl. hagmark

1812 9

6 884 19

4 275 22

3 982 8852 6102 20 32 31 5 794 15 736 10 377 15 24 26 303 13

385 11

280 12 6 097 16121 10 657 15 24 26

Exklusive 3 999 km 2 ej taxeringsvärda krone marker som vic . den förra rikss vogstaxeringen redovisats som skogsmark. — 2 I arealen ing; »r ej ha gmark. Fördelningen E v totalarealen inom Norrbottens läns lappmark är approxima tiv.

256 och Idre socknar äro hämtade från senaste riksskogstaxeringen och i övrigt grundade på skogsvårdsstyrelsernas statistik. Samtliga skogar under grupperna aktiebolags skogar och övriga enskilda skogar lyda under lappmarkslagen. Kronoskogar och övriga allmänna skogar upptaga inom Norrbottens läns lappmark 73 procent av totalarealen och inom Västerbottens läns lappmark 48 procent av totala arealen exklusive fjäll och inägor. I Norrbottens läns kustland är proportionen mellan allmänna och enskilda skogar ungefär densamma som inom Västerbottens läns lappmark. I Västerbottens läns kustland upptaga de allmänna skogarna blott cirka 16 procent av totalarealen. Inom Västernorrlands och Jämtlands län är förekomsten av allmänna skogar begränsad till cirka 9 respektive 13 procent av totala arealen. I Särna och Idre socknar utgör de allmänna skogarnas andel av totalarealen ej mindre än 77 procent. Av de enskilda skogarna i lappmarkerna är större delen i bondehand, inom Norrbottens läns lappmark cirka tre fjärdedelar och i Västerbottens läns lappm a r k cirka tre femtedelar av arealen. I Särna och Idre socknar upptaga aktiebolagsskogarna mer än hälften av arealen enskilda skogar. I tabell 8, som grundar sig å uppgifter från senaste riksskogstaxeringen, redovisas först landarealens (exklusive fjäll och inägor) fördelning å ägoslag för enskilda skogar inom de fyra nordligaste länen. Av tabell 8 kan jämväl utläsas skogsmarkens (inklusive hagmarkens) å enskilda skogar fördelning å höjdområden samt medelhöjden över havet för aktiebolags och övriga enskilda skogar. Lappmarksskogarna befinna sig på en betydligt högre medelnivå än skogarna i angränsande kustland, där terrängen till stor del är mycket flack. Även skogarna inom Västernorrlands län ligga på lägre medelhöjd över havet än lappmarksskogarna, medan däremot skogarnas medelnivå i Jämtland är högre än i lappmarkerna. Av intresse är att se hur stor del av skogsmarken, som befinner sig på minst 400 meters höjd över havet. Enligt allmän uppfattning äro nämligen föryngringsförhållandena, åtminstone för vissa slag av marker, mera svårartade i dessa höjdlägen. I Norrbottens och Västerbottens läns kustland finnas praktiskt taget icke några så högt belägna marker. Inom lappmarkerna är i Norrbotten cirka en fjärdedel och i Västerbotten omkring hälften av skogsmarken belägen å 400 meters höjd över havet och däröver. I Jämtlands län ligger mer än halva skogsmarksarealen minst 400 meter över havet. Avsevärda föryngringssvårigheter kunna emellertid förekomma redan omkring 300 meter över havet. Detta torde framför allt gälla Norrbottens läns lappmark, där mer än 40 procent av skogsmarken befinner sig på en höjd av mellan 300 och 400 meter över havet.

257 T a b . 8. L a n d a r e a l e n s ( e x k l u s i v e fjäll o c h i n ä g o r ) f ö r d e l n i n g å ä g o s l a g s a m t s k o g s markens (inklusive hagmarkens) fördelning å höjdområden och bonitetsklasser på enskilda skogar inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län. Storhet

Norrbottens län Västerbottens län VästernorrKustLappKustLapplands landet marken landet marken län

Jämtlands län

Landarealens (exklusive fjäll och inägor) fördelning å ägoslag: Skogsmark (inklusive hagmark) km 2

%2

Fjällbarrskog ,

km /o km 2 /o km 2

Myr

» Berg » Diverse mark

%

km 2 /o

Summa Skogsmarkens (inklusive hagmarkens) fördelning å höjdområden: —200 m. ö. h. 1 200—300 » » » 300—400 » » » 400—500 » » » 500—600 » » » 600+ » »> »

km 2 o/ /o

0/ /o /o o/ /o /o o/ /o

9 679 67-0

»6 087

10521 77-2

4 523 31-3 132 0-9 111 0-8

2 621 19-3 396 2-9 86 0-6

10 084 70-7 245 1-7 3 825 26-8 30 0-2 81 0-6

14445 100-0

13 624 100-0

14 265 100-0

80-8 17-0 2-2

3-4 27-1 43i 23-5 2-9

52-6 37-2 9-8 0-4

/o

17 399 85-6

2144 10-5 701 3-5 81 0-4

23 735 76-1 1125 3-6 6 094 19-5 111 0-4 111 0-4

20 325 100-0

31176 100-0

11-5 39-8 31-7 15-6 1-4

65-o

35-o

0-4 6-8 36-1 29-1 16-0 11-6

Höjd över havet i medeltal: Aktiebolags skogar . . . . övriga enskilda skogar

145 114

224 159

388 417

453 424

Skogsmarkens (inklusive hagmarkens) fördelning å bonitetsklasser Bon. I I . . . III.. IV . . V ... VI . . VII . VIII Genomsnittlig

% % o/ /o /o /o

% %

2-7 30-1 45-1 18-1 4-0

0-1 0-2 5-9 57-9 290 6-9

6-4 50-0 32-0 9-0 2-6

2-68 2-64

2-44 2-20

2-88 3-03

31-0 47-5 15-3 3-2

O-i 4-8 26-3 46-4 16-3 4-8 1-3

0-4 5-7 36-8 38-0 15-6 3-5

2-78 2-63

3-48 3-66

2-77 2-84

3o

idealbonitet:

Aktiebolags skogar . . . . övriga enskilda skogar

1 Avser endast skogsmark, — 2 Siffrorna hämtade från första riksskogstaxeringen txering Jen och avse samtliga kategorier av skogar inom länet.

17—467510.

258 2) Skogsmarkens

och den beskaffenhet

växande

skogens

I tabell 8 förekommer jämväl en fördelning av skogsmarken å bonitetsklasser samt uppgifter om den genomsnittliga idealboniteten. Boniteterna äro lägst inom Norrbottens läns lappmark. Därnäst kommer en grupp i bonitetsavseende relativt likartade områden, nämligen Norrbottens läns kustland, Västerbottens läns lappmark och Jämtlands län. I Västerbottens läns kustland äro boniteterna märkbart bättre än inom sistnämnda områden. De utan jämförelse bästa boniteterna uppvisar Västernorrlands län. Vid senaste riksskogstaxeringen hava trädbestånden uppdelats i tallskogar, granskogar, barrblandskogar, blandade barr- och lövskogar samt lövskogar. Tabell 9 redovisar skogsmarkens jämte fjällbarrskogsmarkens uppdelning i trädbestånd. Tab. 9. Skogsmark (inklusive hagmark) å enskilda skogar fördelad på trädbestånd. Kalmark ingår ej. Län och länsdel 1 Norrbottens läns kustland

Stor- Tallhet skogar

Västerbottens läns kustland. . .

Summa

Barr- Blandade Lövbland- barr- och skogar skogar lövskogar

Summa

km 2 /o2 km /o km 2 /o km 2 /o km 2 /o

2 721 29-1 1605 17-0 2128 21-9 1655 10-3 4 387 19-3

633 6-7 2 996 31-6 1607 16-6 6 366 39-7 8 014 35-2

1412 15-1 847 8-9 1771 18-2 1901 11-8 1920 8-4

4 267 45-7 3 567 37-7 4 063 41-8 5 654 35-2 7 917 34-7

314 3-4 452 4-8 149 1-5 474 3-0 558 2-4

9 347 100 9 467 100 9 718 100 16 050 100 22 796 100

km 2

19 616

7 851

67 378

/o

18-5

11-7

37-8

2-9

0/

Västerbottens läns lappmark. .

Granskogar

Skogsmarkens fördelning på åldersklasser i de fyra nordligaste länen framgår av tabell 10. Tabellen utvisar bl. a., att kalmarksytan inom Norrbottens läns lappmark, där den omfattar 16,5 procent av skogsmarksarealen, är förhållandevis nära fem gånger så stor som i samma läns kustland. För Västerbottens läns lappmark redovisas allenast 6,1 procent av skogsmarken såsom kalmark, och kalmarkssiffror av ungefär samma storlek förekomma i kustlandet av samma län och i Västernorrlands län. De stora skiljaktigheterna mellan Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker i detta hänseende torde kunna förklaras därav, att uppgifterna för Norrbottens läns lappmark, såsom förut nämnts, grunda sig på material från skogsvårdsstyrelsens taxeringar medan siffrorna för övriga områden härstamma från senaste riksskogstaxeringen. Skogsvårdsstyrelsens taxeringar i Västerbottens läns lappmark

259 T a b . 10. S k o g s m a r k e n s ( i n k l u s i v e h a g m a r k e n s ) f ö r d e l n i n g å å l d e r s - o c h h u g g n i n g s klasser å enskilda skogar inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands samt Jämtlands län.

Storhet

Norrbottens län Västerbottens län VästernorrKust- LappLappKustlands landet marken landet marken län

Jämtlands län

7-6 14-1 17-3 16-9 18-0 11-0 7-1 5-0 3-0

6-1 8-0 13-0 13-6 20-2 12-5 8-0 8-8 9-8

7-7 8-8 14-8 21-5 21-5 12-6 6-8 4-9 1-4

4-0 7-7 13-3 15-9 18-3 14-1 10-7 11-1 4-9

9-5 34-1 41-4 7-9 2-8 4-2 0-1

7-7 23-0 36-6 12-9 6-6 12-9 0-3

7-5 24-9 44-6 14-2 3-5 4-7 0-6

6-0 28-2 42-2 11-2 6-4 5-5 0-5

Skogsmarkens (inklusive hagmarkens) fördelning å åldersklasser (20-åriga): Kalmark I II III IV V VI VII—VIII IX+

% % o/ /o /o /o /o /o /o /o

3-4 13-5 18-3 13-8 20-3 15-5 7-1 4-8 3-3

16-5 9-5

11-2 6-2

Skogsmarkens (inklusive hagmarkens) fördelning å huggningsklasser:

A B C D: 1 D: 2 D: 3 1

/o o/ /o /o /o /o /o o/ /o

3-9 31-0 47-0 8-7 2-3 7-0 0-1

*21-2 20-2 18-5 9-1 31-0

Omfattar även huggningsklass E.

utvisa nämligen, att kalmarker där förekomma i ungefär samma omfattning som i Norrbottens läns lappmark. Av övriga uppgifter i tabell 10 bör särskilt uppmärksammas omfattningen av skog tillhörande åldersklasserna VII—IX och däröver. Dylik skog, som är att räkna såsom äldre, gammal eller övermogen, förekommer mest i lappmarkerna. Inom Norrbottens läns lappmark upptaga dessa åldersklasser ej mindre än 35 procent och i Västerbottens läns lappmark 19 procent av skogsmarksarealen, under det att motsvarande siffra för kustlandet inom båda länen utgör cirka 8 procent. Tabell 10 utvisar även skogsmarkens fördelning å huggningsklasser. Huggningsklassredovisningen torde vara i hög grad subjektiv. Enligt tabellen är förekomsten av huggningsklass A, d. v. s. skogsmark under föryngring, ojämförligt störst i Norrbottens läns lappmark. Procenttalet för denna huggningsklass är däremot inom Västerbottens län större i kustlandet än i lappmarken. Den särställning, som Norrbottens läns lappmark intager i fråga om hugg-

260 ningsklass A, torde, liksom beträffande fördelningen på åldersklasser, bero på olika bedömning vid riksskogstaxeringen och skogsvårdsstyrelsens taxeringar. Enligt skogsvårdsstyrelsens taxeringar förekommer nämligen sagda huggningsklass i Västerbottens läns lappmark i ungefär samma utsträckning som inom Norrbottens läns lappmark. Huggningsklass D : 3 , vilken såsom förut nämnts omfattar den skog, som bör avvecklas, upptager inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker 31 respektive 13 procent av skogsmarksarealen, under det att motsvarande siffra för angränsande län och länsdelar varierar mellan 4,2 och 7 procent. I tabell 11 förekomma uppgifter från sisla riksskogstaxeringen angående huggningar, som under närmast föregående tioårsperiod verkställts å enskilda skogar. Beträffande huggningarnas omfattning föreligga inom huggningsklasserna A och C vissa skiljaktigheter mellan lappmarksskogarna och angränsande skogar. I Västerbottens läns lappmark har sålunda föryngringshuggning skett å 90 respektive 88 procent av arealen inom förstnämnda huggningsklass för aktiebolags och övriga enskilda skogar, medan motsvarande procenttal för Västernorrlands och Jämtlands län utgöra 40 och 44 respektive 60 och 63. Detta innebär, att endast cirka 10 procent av de nuvarande hyggena inom Västerbottens läns lappmarker äro äldre än 10 år samt att i Västernorrlands län cirka 60 procent och i Jämtlands län omkring 40 procent av hyggena överskridit sagda ålder. Inom huggningsklass G å övriga enskilda skogar i Västerbottens läns lappmark hava gallringar bedrivits i förhållandevis mindre omfattning än inom angränsande län och länsdelar. Det bör emellertid observeras, att huggningsintervallen i regel är väsentligt längre i lappmarken än inom angränsande områden. I Västerbottens läns lappmark har gallring skett i samma utsträckning å aktiebolags skogar som å övriga enskilda skogar, varemot inom övriga redovisade områden gallringar vidtagits i avsevärt större utsträckning å övriga enskilda skogar än å bolagsskogarna. De förstag till åtgärder, som redovisas i tabell 12, avse för lappmarken de nästkommande 20 åren men för övriga områden endast de närmaste 10 åren. Enligt tabellen är behovet av kompletteringshuggning inom huggningsklass A avsevärt mindre å övriga enskilda skogar i Västerbottens läns lappmark än inom angränsande län och länsdelar. Detta synes tyda på att avverkningarna och hyggesrensningarna bedrivits mera rationellt inom lappmarken än annorstädes. Med hänsyn till att åtgärdsförslaget för lappmarken omfattar 20 år, är behovet av röjning inom huggningsklass B och gallring inom huggningsklass G lägre i Västerbottens läns lappmark än inom övriga redovisade områden. I övrigt kan av tabellerna 11 och 12 konstateras, att behovet av gallringar och andra beståndsvårdande åtgärder inom samtliga redovisade områden är avsevärt större än vad i sådant hänseende blivit utfört under 10årsperioden närmast före senaste riksskogstaxeringen. De planträkningar, som utförts vid sista riksskogstaxeringen, belysa tillståndet å kalmarkerna. Den förslå tablån å s. 263 visar resultatet av planträkningen å kalmark (alla kategorier skogar).

261 T a b . t i . O m f a t t n i n g e n av u n d e r t i o å r n ä r m a s t f ö r e s e n a s t e r i k s s k o g s t a x e r i n g e n v e r k s t ä l l d a h u g g n i n g a r u t t r y c k t a i p r o c e n t a v a r e a l e n för r e s p e k t i v e h u g g n i n g s klass, å enskilda skogar inom Norrbottens läns kustland, Västerbottens, Västernorrlands samt Jämtlands län.

Huggningsklass

Åtgärdens art

Föryngringshuggning Aktiebolags skogar övriga enskilda skogar Röjning (o. gallring) Aktiebolags skogar övriga enskilda skogar Föryngringshuggning Aktiebolags skogar övriga enskilda skogar Röjning Aktiebolags skogar övriga enskilda skogar Gallring Aktiebolags skogar övriga enskilda skogar

D (D:l) (D:2) (D:3)

Föryngringshuggning Aktiebolags skogar ö v r i g a enskilda skogar Gallring (o. röjning) Aktiebolags skogar övriga enskilda skogar Föryngringshuggning Aktiebolags skogar övriga enskilda skogar

Norrbottens län, % Kustlandet

90 82

63 83

90 88

40 44

7 12

12 10

8 6

10 9

14 18

14 22

31 23

22 20

6 5

20 9

15 6

11 3

16 30

22 35

18 18

16 25

3 3

2 3

5 7

6 4

2 1

3 3

2 2

3 2

28 28

Gallring (o. röjning) Aktiebolags skogar övriga enskilda skogar

A—E

Föryngringshuggning Aktiebolags skogar övriga enskilda skogar Röjning Aktiebolags skogar . . . övriga enskilda skogar Gallring Aktiebolags skogar . . . övriga enskilda skogar Föryngr ingsh uggn ing Aktiebolags skogar övriga enskilda skogar

Västerbottens län, Västernorr/o lands KustLapplän, landet marken /o

33 50 100

45 39

4-7 4-9

11-7 5-4

7-1 2-9

6-9 2-6

11-9 21-7

13-4 23-3

11-5 12-1

14-0 21-5

9-2 10-4

12-7 16-3

16-9 14-8

12-6 10-1

262 Tab. 12. Åtgärdsförslag enligt senaste riksskogstaxeringen för nästkommande tio år (för Västerbottens läns lappmark nästkommande tjugo år) uttryckt i procent av arealen för resp. huggningsklass, å enskilda skogar inom Norrbottens läns kustland, Västerbottens, Västernorrlands samt Jämtlands län. Huggningsklass

Åtgärdens a r t

2 A

B

C

D

Hyggesröjning Aktiebolags skogar övriga enskilda skogar Kompletteringshuggning Aktiebolags skogar Hyggesröjning Aktiebolags skogar övriga enskilda skogar Röjning Aktiebolags skogar

Jämtlands län /o

33 41

30 33

45 33

38 46

49 56

6 30

13 18

11 12

17 29

21 29

9 5

10 9

7 11

18 42

28 31

32 28

37 52

47 50

45 74

55 67

70 67

53 69

72 67

18 38

33 36

37 33

42 45

33 40

13 7

6 14

13 21

13 16

24 21

31 36

29 24

39 32

23 19

22 17

100 100

100 100

100 100

100 100

100 100

6-0 12-6

11-0 9-7

7-2 6-4

10-2 11-8

14-1 13-0

23-2 41-9

24-7 35-0

37-0 35-4

31-7 43-0

35-8 39-7

2-4 1-3

0-8 2-1

4-3 6-5

2-8 3-6

5-9 4-4

5-9 6-6

4-2 3-9

13-3 12-0

5-6 5-0

6o

9 11

Gallring (D: 1)

Föryngringshuggning

A—E

Västerbottens län, Väster0/ norr/o lands län, KustLapplandet marken /o

Gallring

Gallring eller föryngringshuggning (D: 2) Aktiebolags skogar övriga enskilda skogar

E

Norrbottens län, % Kustlandet

(D: 3)

Föryngringshuggning Aktiebolags skogar övriga enskilda skogar Röjning Aktiebolags skogar övriga enskilda skogar Gallring Aktiebolags skogar övriga enskilda skogar Gallring eller föryngringshuggning Aktiebolags skogar övriga enskilda skogar Föryngringshuggning Aktiebolags skogar övriga enskilda skogar

4-1

263 L ä n s de 1

Antal ytor

263 269 161

Västerbottens lappmark

Antal småträd av Summa Antal plantor per tall, gran o. björk tall, gran och hektar per hektar björk, plantor och småträd 5—10 0-5 tall o. tall, gran per hektar cm cm o. björk gran 262 313 256

1818 1405 1754

1267 683 1309

2144 1822 2 087

64 104 77

Det bör observeras, att i tablån medräknats plantor, som nått tre års ålder, oavsett om dessas utveckling ansetts betryggande eller ej. Någon större skillnad mellan plantantalet å kalmarker inom Västerbottens läns lappmark och inom övriga redovisade områden föreligger ej. Följande sammanställning över I åldersklassen, fördelad på slutenhetsgrader, vid senaste riksskogstaxeringen kan också vara av intresse i förevarande sammanhang. (Avser alla kategorier skogar.) Länsdel

Antal ytor

0-3

0-4

0-6

0-8

l-o

1+

Medelslutenhet

Västerbottens kustland . . Västerbottens lappmark.. Norrbottens kustland

350 115 430

5-1 1-7 14

10-6 7-0 5-8

16-0 11-7 13-5

17-4 24-8 214

12-6 18-3 233

18-3 109 14-2

8-6 8-7 7-0

8-8 14-3 7-4

2-6 2-6 6-0

0-67 0-71 0-70

Procentuell fördelning på slutenhetsgrader

Ej heller i fråga om slutenheten hos plantskogen föreligger någon markerad skillnad mellan Västerbottens läns lappmark och kustlanden inom Norrbottens och Västerbottens län. Statens skogsforskningsinstitut har till Norrlandskommittén i skrivelse den 21 november 1944 lämnat uppgifter angående det beräknade behovet av åtgärder med föryngringsbefrämjande syfte m. m. i Norrland samt verkställt uppskattning av den därstädes tillgängliga skörden av barrträdsfrö. Resultaten av dessa beräkningar hava såvitt avser föryngringsbefrämjande åtgärder å enskilda skogar inom de fyra nordligaste länen sammanställts i tabell 13. I tabellen redovisas de arealer, vilka beräknas böra bliva föremål för föryngringsåtgärder under en tjugoårsperiod, räknat från året för senaste riksskogstaxeringen. Samtliga arealuppgifter hava med avseende på höjden över havet särhållits i två skilda zoner. På marker ovan den övre zonens högre gräns hava utsikterna till framgångsrik skogsodling ansetts vara så ovissa, att ifrågavarande marker helt uteslutits ur kalkylen. De båda zonerna, som här nedan benämnas den undre zonen respektive den övre zonen, omfatta skogsmark, belägen mellan följande gränser för höjden över havet i meter. Undre~zonen övre zonen Inom Norrbottens län 0—249 250—400 » Västerbottens län 0—299 300—500 » övriga län 0—349 350—550 Vid beräkningen av åtgärdsbehovet har hänsyn tagits till den undre zonens belägenhet i klimatiskt mera gynnat läge med därav följande större förutsättningar

264 T a b . 13. D e a r e a l e r e n s k i l d a s k o g a r i n o m N o r r b o t t e n s , V ä s t e r b o t t e n s , V ä s t e r n o r r lands och Jämtlands län, vilka beräknas böra övergås med föryngringsåtgärder under en tjugoårsperiod. Norrbottens län Åtgärd

Lapp- Kustmarken landet km 2 km 2

Kalmark Sådd (inkl. bränning + sådd) Plantering

Västerbottens län Lappmarken km 2

Kustlandet km 2

Västernorrlands län

Jämtlands län

km a

km 2

359 157 52

328 74 13

649 306 111

906 178 41

1195 663 90

656 312 132

444 Sådd Plantering

42 9

75 18

294 30

357 80

50 Summa kultur

626] 126' 29]

634 40 6

1070 221 56

568 42 2

1091 88 59

1350 201 156

875 Bränning: a) i samband med naturlig föryngring b) i samband med sådd Markberedning och naturlig föryngring Hyggesrensning

84 128 70 56

116 34 62 594

143 235 127 1010

102 31 55 851

178 70 105 1723

173 193 153 1487

Totalsumma kultur

940 Summa kultur Gles plantskog

Nytillkommande föryngringsyta Sådd (inkl. bränning + sådd) Plantering Summa kultur Naturlig föryngring Övriga åtgärder å ovanstående arealer

för n a t u r l i g f ö r y n g r i n g . I f r å g a o m r e d a n förefintliga k a l m a r k e r o c h glesa p l a n t s k o g a r h a r j ä m v ä l h ä n s y n tagits till a t t dessa m a r k e r i n o m den u n d r e z o n e n i regel ä r o m e r a l ö n a n d e s k o g s o d l i n g s o b j e k t ä n m o t s v a r a n d e m a r k e r i n o m ö v r e zonen. Särskilda beräkningar hava gjorts av skogsodlingsbehovet i huggningsklasserna A och B ( k a l m a r k r e s p e k t i v e p l a n t s k o g ) s a m t å u n d e r t j u g o å r s p e r i o d e n n y t i l l k o m m a n d e f ö r y n g r i n g s y t a . I n o m N o r r b o t t e n s l ä n s l a p p m a r k skulle enligt t a b e l l e n u n d e r en t j u g o å r s p e r i o d e r f o r d r a s s k o g s k u l t u r å s a m m a n l a g t 41 500 h e k t a r i n o m enskilda s k o g a r , v a r a v 20 900 h e k t a r å k a l m a r k , 5 100 h e k t a r i n o m gles p l a n t s k o g s a m t 15 500 h e k t a r å n y t i l l k o m m a n d e f ö r y n g r i n g s y t a . M o t s v a r a n d e a r e a l e r i n o m V ä s t e r b o t t e n s l ä n s l a p p m a r k u t g ö r a r e s p e k t i v e 78 700, 41 700, 9 300 s a m t 27 700 hektar. E n u p p s k a t t n i n g a v kulturytan i restskog h a r ä v e n v e r k s t ä l l t s . P r o p o r t i o n e n m e l l a n s å d d o c h p l a n t e r i n g h a r h ä r b e r ä k n a t s v a r a d e n s a m m a s o m i h u g g n i n g s k l a s s A. De a r e a l e r r e s t s k o g , v a r a s k o g s k u l t u x e r f o r d r a s , r e d o v i s a s i e f t e r f ö l j a n d e s a m m a n ställning.

265 Norrbottens län Åtgärd

Västerbottens län

Lappmarken

Kustlandet

Lappmarken

Kustlandet

21 Väster- Jämtlands norrlands län län 60

243 Under rubriken »Föryngringsförhållandena i lappmarksskogarna» skall nedan redogöras för den av skogsforskningsinstitutet verkställda beräkningen av fröproduktionen och fröåtgången m. m. En ingående kännedom om behovet av åtgärder inom lappmarksskogarna erhålles vid de inventeringar, som utföras i samband med verksamheten i anledning av norrländska skogsproduktionsanslaget. Det kan därför vara av intresse att taga del av resultaten av dylika inventeringar inom Västerbottens läns lappmark. Undersökningsmaterialet omfattar 47 skogsvårdsområden med en totalareal av 126 012 hektar, varav 93 382 hektar produktiv skogsmark. Antalet inventerade fastigheter utgör 890. Skogsvårdsområdena ligga spridda, men de största arealerna finnas inom Lycksele och Åsele socknar. Resultaten av inventeringarna framgå av följande sammanställning. Återväxtåtgärder Hygges- Hygges- Markberensning bränning redning

Sådd

Areal, Föreslagna åtgärder under 10årsperioden % av total areal prod, skogs-

Plantering

BeståndsSkogsvård. Röjnings- utdikning gallring

hektar

19 858

2 032

10 043

2 400

21-2

1-8

2-2

12-2

0-4

10-7

2-6

I verkligheten torde plantering komma att ske i större utsträckning än som föreslagits i skogsvårdsplanerna, under det att såddarealen kominer att undergå motsvarande minskning. Detta beror bland annat därpå, att skogsfrö av lämplig proveniens ej torde kunna anskaffas i tillräcklig mängd för de stora vidder, varom här är fråga. Då förekomsten och behandlingen av s. k. restskog utgör en viktig fråga för norrländsk skogsskötsel, h a r vid senaste riksskogstaxeringen gjorts särskilda observationer angående denna beståndstyp. I tabell 14, vari restskogen redovisas, h a r skilts på sådan skog, som snabbt bör avvecklas — denna h a r hänförts till huggningsklass A — och sådan skog, som anses hava utvecklingmöjligheter — den sistnämnda har redovisats inom huggningsklasserna B och G. Tabell 14 utvisar även omfattningen av stavaskog och skräpskog. Ingen av n u nämnda tre skogstyper förekommer i särskilt stor utsträckning inom ifrågavarande områden. Risskogstaxeringsnämnden har emellertid i sina rapporter meddelat, att de uppgifter, som röra restskogar och skräpskogar, u r enbart klassificeringssynpunkt få betraktas som mini-

266 T a b . 14. F ö r e k o m s t e n a v r e s t s k o g , s t a v a s k o g o c h s k r ä p s k o g å e n s k i l d a s k o g a r inom Norrbottens läns kustland, Västerbottens läns kustland och lappmark samt Västernorrlands och Jämtlands län.

Storhet

Norr- Västerbottens läns Västernorrbottens lands kustlappläns län land kustland mark

Jämtlands län

Restskog: km 2 /o km 2 /o km 2

Huggningsklass A »

B

»

C

40 40

90 48 38 21 58 31

56 26 109 51 50 23

80 11 320 44 333 45

479 37 269 21 551 42

km 2

/o

l-o

1-8

2-1

4-2

5-5

%

18 18 100

5 5 100

79 44 55

484 299 62

350 139 40

%

0-2

0-0

0-8

2-8

1-5

0-1

0-1

0-4

0-6

0-5

o/ /o

Summa Förekomsten av restskog i % av totala skogsmarksarealen

Stavaskog: km 2 Inalles 2 km Därav med slutenhet 1.0 och däröver

»

»

»

»

»

»

Förekomsten av stavaskog i % av totala skogsmarksarealen

Skräpskog (Huggningsklass E): Inalles km 2 Förekomsten av skräpskogar i % av totala skogsmarksarealen /o

52 52

miarealer. Förekomsten av restskog är dock förhållandevis stor inom Västernorrlands och Jämtlands län. Vid senaste riksskogstaxeringen hava jämväl sumpskogarna och myrmarkerna inventerats. I nedanstående tablå har gjorts en beräkning av omfattningen av dikningsbara sumpskogar och myrar å enskilda skogar inom de fyra nordligaste länen. Vid senaste riksskogstaxeringen redovisad areal, hektar

Län eller länsdel

Sumpskogar i behov av dikning

Norrbottens läns lappmark . . . . Norrbottens läns kustland Västerbottens läns lappmark . . Västerbottens läns kustland Västernorrlands län Jämtlands län

79 700 67 700 105 600 73 300 187 400

Summa

513 700

Myr (odikad)

431000 357 000 213 000 201 000 581000 1783000

Beräknad areal dikningsbar mark, hektar Sumpskog

Myr

Summa

10 000 15 000 22 000 32 000 43 000 65 000 187 000

15 000 86 000 33 000 40 000 34 000 30 000

25 000 101 000 55 000 72 000 77 000 95 000 425 000

238 000

267 Iakttagelserna vid riksskogstaxeringen angående betesskador grunda sig på beskaffenheten av förefintligt plantmaterial. Följande uppställning, omfattande alla kategorier skogar, visar hur stor procent av arealen plant- och ungskog, som redovisats såsom betesskadad. Betesskadad areal, %

Län eller länsdel

6 5 15 12 6

Det må betonas, att betesskadorna äro starkt lokalt koncentrerade och därför inom vissa områden spela en större roll än som framgår av ovanstående sifferuppgifter. Dessutom bör framhållas, att ett visst slags betesskador ej kunnat iakttagas under taxeringens gång. Genom betning sker nämligen ofta en utglesning i plantskogen, som kan få relativt stor omfattning utan att visa sig vare sig i skador å kvarlevande plantor eller i markbetäckningens sammansättning eller utseende. Framför allt förtära kreaturen björkplantor å utdikade marker och andra områden.

B) Förändringarna i skogstillståndet efter av 1932 års lappmarkslag 1) Förändringar

i

ikraftträdandet

arealhånseende

Vid tiden för ikraftträdandet av 1932 års lappmarkslag voro husbehovsskogarna inom lappmarkerna undantagna från lagens tillämpning. Genom lag den 17 juni 1938, som trädde i kraft den 1 januari 1939, överfördes jämväl husbehovsskogarna under lappmarkslagen. De kronohemman under stadgad åborätt, vilka icke tidigare varit lydande under den särskilda lagstiftningen om husbehovsskogar, inordnades under 1932 års lappmarkslag genom lag den 12 maj 1939, som trädde i kraft den 1 januari 1940. Genom skatteköp överfördes vidare under åren 1934—1939 ett fåtal kronohemman till 1932 års lappmarkslag. Genom att husbehovs skogarna överförts till lappmarkslagen h a r giltighetsområdet för denna utökats med följande arealer: Norrbottens läns lappmark

Västerbottens läns lappmark

totalareal 1 000 hektar

skogsmark 1000 hektar

totalareal 1 000 hektar

skogsmark 1 000 hektar

268 Många husbehovsskogar hava ännu ej varit föremål för skogsindelning, varför uppgifterna om skogsmarksarealen få anses såsom mycket approximativa. Enligt domänstyrelsens årsberättelse för år 1935 omfattade kronohemmanen under stadgad åborätt vid 1936 års början följande arealer: Norrbottens läns lappmark

Västerbottens läns lappmark

utmarksareal 1 000 hektar

skogsmark 1 000 hektar

utmarksareal 1000 hektar

skogsmark 1 000 hektar

13 I ovanstående arealer ingå ej kronohemman, som utgöra husbehovsskog. 2) Förändringar a) U p p g i f t e r

från

i förråds

hänseende

riksskogstaxeringarna

Riksskogstaxeringarna hava vidgat vår kunskap om virkesförrådet i skogarna. I detta sammanhang är givetvis förrådets storlek och sammansättning å de enskilda skogarna av största intresse. Uppgifter i detta avseende förekomma i tabell 15. Förrådet, som är fördelat på trädslag och diameterklasser, avser kubikmassa inom bark, räknat från 10 cm vid brösthöjd. Virkesförrådets storlek per hektar, fördelat på diameterklasser och trädslag, redovisas i tabell 16. Virkesförråden per hektar äro över lag anmärkningsvärt låga och variera som synes relativt litet mellan olika län och länsdelar. Norrbottens läns lappmark, där kubikmassan från 10 cm vid brösthöjd å aktiebolags och övriga enskilda skogar endast utgör cirka 31 respektive 32 m 3 inklusive lövskog, och Västernorrlands län, där de högsta kubikmassorna förekomma, nämligen cirka 48 respektive 54 m 3 , utgöra undantag. I fråga om virkesförråden från och med 30 cm vid brösthöjd föreligga dock, enligt vad resultaten från senaste riksskogstaxeringen utvisar, väsentliga skillnader. Å övriga enskilda skogar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker utgör sålunda förrådet från och med 30 cm vid brösthöjd 4,79 respektive 5,17 m 3 per hektar, under det att motsvarande siffror för samma läns kustland utgör 1,57 respektive 2,66 m 3 . Förrådet grövre skog är högst å aktiebolags skogar inom Västerbottens läns lappmark, där kubikmassan från och med 30 cm uppgår till 6,66 m 3 per hektar. Särskilt anmärkningsvärt är, att totala virkesförrådet från 10 cm vid brösthöjd per hektar inom de sex redovisade områdena är lägre å aktiebolags skogar än å övriga enskilda skogar med undantag för Västerbottens läns lappmark. I vissa fall är virkesförrådet å aktiebolags skogar avsevärt lägre än å övriga enskilda skogar, såsom inom Västerbottens läns kustland, där virkesförrådet per hektar är 38,9 respektive 44,1 m 3 och Västernorrlands län, där virkeskvantiteterna utgöra 47,2 respektive 53,6 m 3 . Det bör uppmärksammas, att virkesförrådet från och med 30 cm vid brösthöjd detta oaktat, med undantag för Norrbottens läns lappmark, är högre å

269 __ . _ -

% av samtlig trädsla

a to

o

© O

rf

O

O O

o O

O O O

CM i d CO l O CO T H

O t ^ CO

TH

s«.

-!-

CM co

i-l

i—1

r H

I—1

o *"•

goM

+

in

03 IH

lO

TJI

i-l

iH

CN

eo

rH

1 1 1 1

1 T-1

CN»

CM

s^

1 1

in o in CO i n rH

o o rl

as co in o <M

lO

rH

o

CO

CM

CM

O

eo in TH o

1 o Oo OO OO OO o o o o o o o p o o o 1 O rH rH rH -H o o o o o o o o o o o l©

1 eo

T -

IM

OS CS

1T5 »O

31 C S t»

rH

TH

rH

1 — ' O —.

Q O

1 s

CM i n CM r H

» 1 » O

in *# Ttt

H

r H

i—1

T H

00 CM T j i

Tji

Tji

O

CO

©1

o o

Tt» i n CM T - I

i n co co ©i o ©» as ©i O CO TJI ©1 T j i T j i CO lO in o co cs i n rH co eo in as co co CO ©1 CM o CM T j i r H 0 0 co i n rH r H CM Tji o TH

1 1

1 1

• - o —.

i

i

1 1

I 1 1 1

"* «g, oo ej-

1 1 1 1 1 1 1 1

rH

rH

1 T-l

©1

CM

I

T *

N 1 1 1 1 CO i—i rH

1 05 eo

| H

eo ©i .—i e o

I

00 CM CD i n CM as o j—i

CM

I

CO • " *

1 i— CM o eo i CM eo

•—i

1 — — ' O

T * o

in

**

t/1

T.*

—*

CO

cS

M u

1 11 1

CN* CM

(C

•äS

Tji

_

1 T*i

g o re

>Ä

, —

• r t o o O

CO

iH

rH

Il-H

Os O

|

(M

CM

rH

Tji

<M

td

1-

rH

S

CO

CM

in co i eo

v

<N t>i i—1

, fi Q re «—Oo cd„ CS

go -

Q

C

i-i ( M

eo

* O * ' i H

®

O

I O

cS

e55 SA

•"* O

IN

1 M

CO r H T j i CO i*l t -

T *

(M

CO

oo

CN

r~

H

I O

—

g o -

1 »

1—1

CO

r»

g o -

v*

\

• * H CO rH

H f i n

O

CO CO

T P oo T j i CO T j i CM r H C i .

O

l©

Tji

Tji

rH

CO CM rH ©J

O CO TJI CM

p T*

T «

-H cs r CO

t-

t- n

H

cc

OS

Of)

00 o CO CO rH en

1 1

• * OO

co <M

> * !•-

H

«©

t^.o

CM

©I

»©

—1

co i n rH eo T H ^—i eo

©

co » H i n © tM CM »©

^H

CM CM

1 ©

- *

QO T-l

CM

rH

TH

rH

rH

TH

TJI

co co ©i

CM CM — l

©1

rH rH

CO 1 © 0 0 >©

^

T *

CO co

o

OS

I T *

O

O

Tji

»©

co as co eo CO

Tji

O

1 ©1

as -H co o CM co co eo

r H !~- r H k © CM CM CO © 1

1 S3 rH CO rH o Os co rH r iH

T *

lO

iO

N

(O

I * »H

CO

os

O i n co as eo r H CO O co i*i rH eo co i n CM TH

Tji

O

CM as TH i n r - TJI r-.

N

CM CM

TH

CO

O rH T—i

TH ©1

rH CO

CO i n CN r -

CO T j i O T H CM i n

1 1

rH

ifs co i>» t ^ O O ) » 1 080 as co co «o as ao io eo

rH

CO T j i

©|

T *

©I

TJI

as o CM ©i CM TH i n CM ©i i—i i n co o O

CO i O

o

iH

TH

.

CS

•

•

•s •: s3

fl B

3 C/2

. t/2

•

CS

•

•

CO r H « © O CM 0 0 H TH

l O rH O CS CM CO CO © 1

Tji

t^ O

TH

O

CS

co r^ w »© o as CD »© CD CO o o M O t e Tt » CM r H O *t co

i n rH

X rH

( S CO C S CO CO © 1

TH

T j i <M 1-H < N

©i TH

TH ©1

•Hl H CO OQ CM r H

as as o ao as co CM T * o

T-l

->>

rH rH

O

lO lO

r-i rH

CO ? © CD eo r H Tji

i—1 O

• T *

CM —

l>i rH

rH

c o oo

TH

co oo CM eo rH co i n cs o os i n »© CO CM t ^ l>-

TH

O

OS

O

CD

CO O l O •«* CM CM r H © 1

03 CM

Tji

TH T«

cs co t— cs co co oo T**

» »

H

(M Td l O 05

Tji

eo

OO CM

— • *

H

rH

i n CS CM CO

r-

t -

• *

OJ CM ©1

r»

CO

»o as co CM c s

H

CM

t>-

CO

ta t— CM »o co ic:

CM CM

i

CD

CS

1 ©1

Tji

»© ©1

h - i O CO i S l O l M i O » T j i 0 0 CM l ©

TJI

n

rH

.

CS

o »©

©1

.

as in co cs i—i

©i

CM O Tji CM CO T j i

cs ©1

r-^ rH

o TH

S

S

. C/2

yj

C/J

fi 3

Tji CO

oo i n i n co rH

• cS

:a •. fi3

i n -H

.

©1

.

.

CS

b

fi 3

fi 3 cS u CJ

:CS

E H

C

N

H O J "o

— m

co C CJ

a

rH

i—i

X 85 CO P ©1 OJ

TH

CM CM

eo

C :cS

rH

as i - o h M O H 1 ©1 O rCM > - T j i T * ; c - CO r H CM t » r» as o •>• 1 © co co o T j i T j i r H T Ho i n co eo CO r H

.

9 "ä3

rH

rH

co o co eo CM T f i CO l © as o co ©i

•o

•>flS* s« CS co

rH

T-l

, ""O _

O

I

oo co

lO

-6-

rH

TH

-H

1—1 © 1

rH

CM

rH

rH

co co co eo CM CM

|

"*

1 H

fl

CS

i1 To- l »>• CO r H

GC T-l

O CM

CO C S

»•

1 1

H T-l

CO CO

«

T* —

T H

T-t

i

»©

rH

O J N r j a i o CO rH l©

1 1»

CO

I n

CM CM

r H

Vi.

T»

co

co

Tji rH

i-H

CM r H

CM r H

1 „

CM

i -*

£2"

CJ

T-l

1 11 1 i g 1 1 1 1os co 1 oo as ico 1

C

- .2 O

™

'

C

CS

t-

H C J

cS

>

CS

t-i

:0

H O J

C M t-i CS

Q, fl a,

«

CU

»O

% O B cs

•? tH CJ

CO H

:cS

^

r>

cs > M

iO

S

cS

>

S

H

:0

cS

X cs

H O J

C

-ö

c

ÖO

M tH

cS

a fi a CS

J

H O J

>

H O J CJ

CO

CS i-l

z

>

o

CS

Ti tH o c tH CJ

*->

en :CS

>

'a?

"0 c cS

— fi :cd

"-s

CO

> J :0

+ m TH

CS

M

-fi

TH O

tH CJ

+

P.

fi

s o

CO

O

O)

N

m

OCD CM

18 Tfi

TH

B

«

N

N

O

TN 00

CO T"

rH C»

iH CN

O Hi

eo oo

frio

»O

TN

~ eo m ws eo oo

m t-

CM

CM CO CM

TH

IO

TH

Tji

t » Tji

co CM i>

eo

co oo i n

©

TH

CO t » CM

Tji

CO

1©

TH

Tji

TH

i n Tji CM

Tfi TJI

U5 CS

co eo t eo o co as o

cs eo Tti

CO CO

UD M

O Ol

rH CS

co CO

uo rH

lO

CO T H

ej©

00 CM I > CM

00 Tji

TH

CO

• •

3 bo

CO O

«i CO

00 CO

eo CO

frCN

CO CO

00 U0

O

CO CO

©J

CO l O CS

o oo >o CN a io N 0 0 O

eo t»

TJI

TJI

TH

CM T H

1©

TH

o • •

bD CS

CS bD

•

•

bo

• — .: fi 3

: fi

CO

IM

TJ :CS

TH

• •

3 bo

•

H->

T»

eo

•

•

bo

CN

CO

TH

TH

• — .• fi 3 co

:. fi3

eo o

TU

1©

• •

•. fl3

3 bD

: E

co

H

H

S

3 >

3 3

3 ä2

: B B3 3

B • 3 >• J-L :o

"

• >

5 &s

rH

>

H

CD

^

tH CS

c

•3

C g

2 33

bD CS

a

CS

J

<s

p,

S

CO

"

CO

bO

i*

"SH

:Q

fco — «<

CJ 3

"o

bp "C

.P

+

m Tf

ti

1 o o

CJ

"I

co oo oo

TH

fr-

fr.

O T*

o

co

i

iH

CO

|

m

©

oo os i >

© Tji

O CM

C-

CN

CJ

.BP O>

c

;>>

c- t>

CO

•il 14

o

1?

> cs

CJ

t-.

o>

S &« M

2 3 fi

bo 3

B

"a cs

.5?

^

3 bD O KA

CO

,3 § . —1 CS 3

o M

tH

CO

o

CJ

IC3

tH

bo

o

ä

bo 3

CO

' — - —

tH 3

r *

o

1 B • S 3 > 3 fcj. : 0 H bo a

bo

bD

TJ

rH

>

5 &2

tH 3 CD

"3

CJ

£3 3

eo

c

oo

|

o

I

C»

r-

I» ©I

O OJ

as

I

i

ec

fr-

CM

TH

o

t-

fr-

0 TH

©

T t l as CM T H

c-

©1 1©

iH

rH

CS

CO

CS ©1

<o CM m

oo

CM T H

C?0

fr-

eo

o TH

TH tH CJ

+

p<

00 CO

eo

t-

TH

rH

T«

iH

OS OS O CM TH

C3

CO

OS Tji

CO CM CM T H

TH TH

©

m 3 Tji

fi

y

en

CN

I 1 1 1 11

i

1 1 I

1 CN

00 CM m CM

o

oo

TH

T *

O 3

bB

to es CO

•3

fi <M

3 00

to

•

CS

fi

fi

s

3 co

co

CS

bD

—

3 co

3 co

bo

bo

F

fi 3 co

3 CO

:CS tH

H

' 33 CG —

3 • cs >• ti. :0 ta -3

-

>

T» fci tC =, 30

a

B • cs >

B • 3 > tH . £

— to S

tH

-O

— 5b 5

B £2 3 —

3 > ti. :0 bo ä

3 bo 3 bC

a

t-

O

C AC

3 T3

M

a

bo

:CS

M

r *

CO

bo

3 CJ

-

"cj

CJ

rfi

o

3 :cS

•• "O A C B v

J

•Si si —

t<3 l«^ £

tH

O

tH 3 bO

a3

IH

T * CO

CS

bo

2 CO

B <u 3

1% g .2 5 —

to t-,

>

O

)

S"< j

B -

rfi

T3

o

CJ

C. 3

.BP 'C > O

3 bo O rS(J CO

O CO

B

"

3 > tH . g

— bo S

*

IH

tH

a

;S Q » © ,2 — t, CO -A <s eu — 3 AJ <i "£ V!

is»

>d

M CO

3 CJ 3

.BP

o'C

271 aktiebolags skogar än övriga enskilda skogar. Med hänsyn till den osäkerhet, som vidlåder taxeringen av en så begränsad del av virkesförrådet som den sistnämnda, kunna emellertid ej dragas några bestämda slutsatser härav. Virkesförrådet per hektar av barrskogen är inom Norrbottens läns lappm a r k avsevärt lägre än inom Västerbottens läns lappmark. För förstnämnda område redovisas år 1941 en kubikmassa av 27.9 m 3 per hektar för aktiebolags skogar och 29.2 m 3 för övriga enskilda skogar inom diameterklasserna 10 —45 + . Motsvarande uppgift för Västerbottens läns lappmark är enligt 1939 och 1941 års taxeringar 45.5 respektive 41.2 m 3 . E n väsentlig skillnad mellan de båda länsdelarna förefinnes även beträffande virkesförrådets fördelning å tall och gran. Kubikmassan av tall för övriga enskilda skogar uppgår till 20.1 m 3 per hektar och av gran till 9.1 m 3 inom Norrbottens läns lappmark mot 12.4 respektive 22.2 m 3 inom Västerbottens läns lappmark. Förändringarna i virkesförrådet under tiden mellan de båda riksskogstaxeringarna tilldraga sig givetvis stort intresse. Vid jämförelse mellan de virkesförråd, som framkommit vid de båda riksskogstaxeringarna, måste hänsyn tagas till att vissa osäkerhetsmoment vidlåda taxeringsmetoderna. Även bortsett härifrån visar det sig emellertid, att rätt avsevärda förändringar inträtt beträffande virkesförrådets storlek per hektar. Då någon uppdelning på olika ägaregrupper icke skett vid första riksskogstaxeringen, kan en jämförelse, som enbart avser de enskilda skogarna, ej erhållas, utan densamma måste utsträckas till alla kategorier av skogar. Nedanstående sammanställning utvisar för de fyra nordligaste länen virkesförrådet per hektar från och med 10 cm vid brösthöjd å samtliga kategorier av skogar vid de båda riksskogstaxeringarna. Län eller länsdel

Taxeringsår

Kubikmassa barr-och lövskog per hektar m3 inom bark

Norrbottens läns lappmark

1926 1941 1926 1939 o. 1941 1925 1939 o. 1941 1925 1941 1924 1938 1924—1925 1939—1940

32-71 avser endast 29-3/barrskog 43-2 42-7 51-4 45-3 49-4 44-8 52-0 53.2 46-1 43-5

Västerbottens läns lappmark Västerbottens läns kustland

Att virkesförrådet sjunkit avsevärt inom lappmarkerna är helt naturligt med hänsyn till den snabba exploatering av den övermogna skogen, som 1932 års lappmarkslag medgivit. Mera anmärkningsvärt är att virkesförrådet nedgått även inom angränsande områden, med undantag för Västernorrlands län. I övrigt k a n antecknas, att de grövre diameterklassernas andel i den

272 oo

<J>

TH

Hi

cb i b

ib

TJ,

O

<M

rH

CO

•3 3

1C

in

,

CS

O :cs

u

Hi

^

B

OS CO

CJ fi •—' | H

CO :C3

cS

S

c

o

t>

•01

^

ICS

O

CM

o CO

oo rH

oo

in

O

<J>

eo

CN

Ol

g

H CO

I>-

Tji

in

j—i

i—i

t> ö

o ©

o

T-l

Tji CO Tji rH

TH

rH

TH

Ö

CM rH

l>»© ©1

co os

eo

r H

—i

rH

CS Tji

m

-H Tji

i-H

in r-

00 lO

TJI CS

as co

t^ CO TJI

© o

© © ©

es

TC

C

"M

Vi

:3

•

O)

fr-

CO

»

OS

Tji rH

rH CM

CO

O

o

O

oo

oo

eo

©

CM

m

Tji rH

i—1 CM

T-l

2 ^ g

i©

co

H

O

TH

co

B CS

fi •")

eo

:CS

T-!

°

£8

CD CO^

^

CM CM

t » ' CO CM

O

O

in

in

o in

O rH

CM CM TH

rH

© ©I

rH CM

©

00 T *

co

CD O CO

CO CM

OS CO

as

o

O rH

CO rH

r-

o ib

© t 1©

Tji CO t^.

eo r-

TH

co

B 1£

oo

:3

O

CO

cb Ö

es

Ä?

CD

co rrt

rH

Oi

o

Ö

CM

1 P

' g

CM

Oi

fr,

H<

CM

t -

Tji rH

1 1 °

s

TH

TH

fi B •S 3 — O

4J co

rt3

-o s

+

CJ 4-> CO

eo

" *

b

« I»

H CS

co "3 cS —

B KS

Tji

Tji

CD

T *

Tji

»© ©1

Tj>

CM

in

o in oo

o o o

rH

CM

TH

00 I

©1

«*

a

eo

CN

00 Ö ©»

cs

g

OS

CO

Tji

cb

TJI

r-l

o

CD

CN

ö cb

CM

©

©

i H

TH

TH

cs

2o fip ,

"K CJ

CJ

S>

eo os Tji

PH

t.

fio

CO

:3

CM ©

tin

CM O

CM

CM

CO

l-~

©

g

TH

O in in

in CO rH

CM

©

~H

T*

in

TH

i—1

eo cb

eo cb H

cb

o

Tji CO

rH

1—1

TJI

©1

CO

o

o co

Tti

t» HB ©1

Tji

TH

C :cS

1 ifi fi

to

<R

co <ri

Tji

CN OS

O Tji rH

<?

9 CM

g

eo £>

TH

3 «

o

-

§

TH

— 3 -O Q

•3D

1 *** dr

CO OS

r~ CM o rH

T*

ÖrS

<<«

in

B a CJ

rP

e cS E

CM

TH

cc

Vt

c

T <

in rH CO

r H

co J *

(O

-o B

Tji CO CD

CO

—

S g1

co o

i—1

S>

F £

c^

fig

:cs

(S

O

O

co 3

in

""O —

£ •* o

co O

o -

g

£

iO

o

CM OS rH

CM CD

CD 00

Tji H

co

in

in

CM

B V;

-T

CO TJI

as 30 CD

t~t -

TH

!>•

t>-

CO

© v© ©1

l^

r H

US

•o

o

•es

iCS

O

CM in

J>1 Tji

g

CM

CM t—

g

co :CS

ts ©

co t ; B 3

cn

00 ©

TH

T H

5s

Hå

*3

•tS- r f i

co

O

fig

O

SS

CO

TH

i—i

CM

eo Tji

CD

1 »©t i

rH

ee

i

e©

CS TH

•—I

OS CM

CD rH CO TJI i—1

co in

i

©

©1

3 1

2 cos

-B

a «

(M

bo

fi fi3

s

CO

CO

B p

M

TU

o

S

TH

^

CM

CM

CO

,

CC

C. ti>

r H

,

3 M

CM

t-

ro

CM

"

CO

-Ö

:3 tH

H

l©

1 TT jt ii

fi

3 t->

>

273 totala kubikmassan minskat för samtliga trädslag. Inom Västerbottens läns lappmark är nedgången i virkesförrådet avgjort starkast framträdande hos tallen. Lövträdens andel av virkesförrådet har föga förändrats i Västerbottens läns lappmark. Närmare uppgifter om skogens beskaffenhet förekomma i tabell 17, som i fråga om barrträd utvisar kubikmassans fördelning å mogenhetsklasser vid senaste riksskogstaxeringen. Uppgifterna för Norrbottens läns lappmark samt Jämtlands och Västernorrlands län avse samtliga skogar, under det att uppgifterna för övriga län och länsdelar endast gälla enskilda skogar. Inom Jämtlands och Västernorrlands län förekomma emellertid kronoskogar i förhållandevis så ringa omfattning, att en bild av mogenhetsklassfördelningen för enskilda skogar ändock erhålles. I uppgifterna för Norrbottens läns kustland samt Västerbottens län ingå ej vrak. I tabell 18 återfinnes en jämförelse mellan mogenhetsklassfördelningen vid de båda riksskogstaxeringarna dels beträffande samtliga skogar inom Norrbottens läns lappmark och dels beträffande de enskilda skogarna inom Västerbottens läns lappmark. Av tabellen framgår beträffande Norrbottens läns lappmark, att inom mogenhetsklass 1 virkesförrådet av tall och gran ökats från cirka 10 millioner m 3 till cirka 19 millioner m 3 , motsvarande 25,7 T a b . 18. J ä m f ö r e l s e m e l l a n m o g e n h e t s k l a s s f ö r d e l n i n g e n vid f ö r s t a o c h a n d r a r i k s s k o g s t a x e r i n g e n i n o m N o r r b o t t e n s l ä n s l a p p m a r k . K u b i k m a s s a i n o m b a r k av t a l l o c h g r a n i d i a m e t e r k l a s s e r n a 10—40 + . Samtliga skogar. Mogenhetsklass

Första riksskogstaxeringen Andra riksskogstaxeringen m 3 i 1000-tal

/o

10 481 11204 19126 40 811

25-7 27-4 46-9 100-0

1 2 3 Summa

|

m 3 i 1000-tal

0/

19 431

52-5

17 612

47-5

37 043

100-0

/o

J ä m f ö r e l s e m e l l a n m o g e n h e t s k l a s s f ö r d e l n i n g e n f ö r e n s k i l d a s k o g a r i n o m Västerbottens läns lappmark vid första och andra riksskogstaxeringen. Första riksskogstaxeringen. Barrskog inom Mogenhets- bark från 10 cm vid bröstklass höjd. Enskilda skogar nedan odlingsgränsen, % 1 21 \ 2 3 Summa 18—467510.

37-3 31-2 31-5 100-0

Andra riksskogstaxeringen. Barrskog inom bark från 0 cm. Samtliga enskilda skogar, %

49-7 14-8 20-2 15-3 1000

274 respektive 52,5 procent av sammanlagda virkesförrådet, samt att inom mogenhetsklasserna 2 och 3 tillsammans virkesförrådet av samma träd minskat från cirka 30 millioner m 3 till cirka 18 millioner m 3 , motsvarande 74,3 respektive 47,5 procent av totala virkesförrådet. Inom enskilda skogar i Västerbottens läns lappmark har förrådet i mogenhetsklass 1 ökats från 37,3 procent till 49,7 procent och i mogenhetsklass 2 från 31,2 procent till 35 procent, under det att förrådet i mogenhetsklass 3 minskats från 31,5 till 15,3 procent. Med ledning av materialet från senaste riksskogstaxeringen har i tabell 19 uträknats massatillväxtprocenten. Från Norrbottens läns lappmark finnes intet material för en sådan beräkning att tillgå. Tillväxtprocenten är inom Västerbottens läns lappmark för såväl tall som gran lägre än inom angränsande områden. Västernorrlands län uppvisar de bästa tillväxtsiffrorna. Särskilt för gran är massatillväxtprocenten här förhållandevis hög. Tab. 19. Massatillväxtprocent för tall och gran i olika diameterklasser (avser samtliga kategorier av skogar) inom Norrbottens kustland samt inom Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län. Diameterklass cm 1 10— 15— 20— 25— 3035— 4045—

Massatillväxtprocent Norrbottens läns kustland

Västerbottens läns l a p p m a r k

Västerbottens läns kustland

år

tall

gran

år

tall

gran

år

tall

gran

år

tall

gran

år

tall

gran

1 9 3 6 - 3-64 1940 2-97 2-35 1-86 1-38 1-22 0-94 0-54

3-35

1 9 3 6 - 3-69 1940 2-89 2-17 1-62 1-34 1-12 1-14 0-74

3-78

1934- 3 3 8 1938

2-72 2-23 1-81 1-45 1-24 1-15 0'75

308 2-62 2-27 2-02 1-89 1-67 1-20

b)

2-48 1-87 1-44 1-26 097 1-21 1-24

1 9 3 6 - 3-44 3 6 7 1940 2-64 2-82 2-13 2-04 1-64 1-56 1-26 1-30 0-97 1-11 0-75 0-99 0-44 0-71

Uppgifter

2-98 2-56 2-06 1-70 1-50 0-97

Västernorrlands län

1 9 3 3 - 3-38 3-98 1937 2-89 3 2 9 2-35 2-85 1-98 2-52 1-65 2-40 1-30 2-14 1-15 1-85 0-90 2-05

J ä m t l a n d s län

från skogsvårdsstyrelsernas taxeringar

Även från skogsvårdsstyrelsemas taxeringar i lappmarkerna kunna erhållas uppgifter om virkesförrådets storlek och sammansättning. Vid dessa taxeringar har den äldre skogen uppdelats i realisationsförråd och ransoneringsförråd. Taxeringarna hava visserligen ej omfattat samtliga fastigheter, men med stöd av verkställda stickprovsundersökningar kan likväl en beräkning av virkesförrådet göras. I enlighet härmed skulle barrskogs förrådet från och med 10 cm vid brösthöjd å de enskilda skogarna i lappmarken den 1 januari 1934 hava haft följande storlek och sammansättning:

275 Västerbottens läns lappmark

Norrbottens läns lappmark Förråd

Virkesförråd m 3 per m 3 på bark hektar

%

Bealisationsförråd . Ransoneringsförråd

7 518 000 5 017 000 7 899 000

14 9 15

37 24 39

Summa

100 Virkesförråd m 3 per m 3 på bark hektar 17 687 000 10 884 000 16 779 000 45 350000

20 12 18 50

S u m m a 3

m per % % Virkesförråd m 3 på bark hektar 39 24 37 100

25 205 000 15 901 000 24 678 000 65 784 000

17 11 17 45

38 24 38 100

Arealen produktiv skogsmark har för ifrågavarande skogar antagits vara 540 000 hektar i Norrbottens läns lappmark och 907 000 hektar i Västerbottens läns lappmark. Vid avverkningsberäkningarnas uppgörande skall enligt anvisningarna till 1932 års lappmarkslag bestämmas det avverkningsbelopp, som får uttagas under den tjugoårsperiod, avverkningsplanen avser. Detta belopp fördelas därefter å femårsperioder. Enligt anvisningarna skall vidare tillses, att realisationsförrådet omedelbart avverkas, så framt ej skogsvårdens krav lägga hinder i vägen härför. Även för ransoneringsförrådets uttagande i bestånd, som skola föryngringshuggas, äro närmare föreskrifter lämnade. Ransoneringstiden är angiven till 20 å 30 år vid en gynnsam till ordinär sammansättning av virkesförrådet. Tiden bör utsträckas över 30 år endast, om det skogliga tillståndet är mera ogynnsamt, och får i intet fall överstiga 40 år. Med stöd av verkställda stickprovsundersökningar har i tabell 20 gjorts en beräkning av tillåtna avverkningsbelopp för åren 1934—1953 för de skogar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som sedan den 1 januari 1934 varit lydande under 1932 års lappmarkslag. Av tabellen framgår, att avverkningsbeloppen successivt sjunka mycket snabbt. Första femårsperiodens avverkningsbelopp äro sålunda i medeltal mer än tre gånger så stora som andra periodens, drygt fyra gånger så stora som tredje periodens och sex gånger så stora som fjärde femårsperiodens. Till belysande av utvecklingen inom lappmarksskogarna har gjorts en beräkning angående virkesförrådets storlek och sammansättning i diameterklasser vid 20-årsperiodens slut (Vi 1954), varvid förutsatts, att skogsägarna skola bedriva avverkningarna i den takt planerna medgiva. Genom stickprovsundersökningar har utrönts fördelningen i diameterklasser beträffande de olika trädslagen för såväl totala virkesförrådet per den 1 januari 1934 som för utsynade kubikmassor. 1934 års förråd h a r ökats på grund av tillväxt och inväxning i grövre dimensionsklasser samt minskats med hänsyn till tillåtna avverkningar. Resultatet av beräkningen, som framgår av tabell 21, måste emellertid betraktas såsom mycket approximativt. Virkesförrådet skulle under de angivna förutsättningarna komma att undergå en mycket snabb minskning. Förrådet från och med 10 cm vid brösthöjd komme att i Norrbottens läns lappmark sjunka från 38 till 30 m 3 per hektar och i Västerbottens läns lappmark från 50 till 36 m 3 . Förrådet från 25 cm vid

& av otala irkesörrådet rligen

276 0

z •E

"-• > •*->

B

c H

OS OS T*

3 u •an v 0 t) X1/1 C 3 °B v co 13 IfS

e

(H

s i3

cs

fi

fi 3

— IN

•H

Ti

m 3 per hektar

<

• Hi

°B M OS •8 I H :© • H -S 9

3 3

O ja <D

a 0 ei 49 B 6 g =3 ft © Jg a

v

5- ~ E: «B ed

* S t & 3 a ej

ft "" ft « * B % 12 a 9 c « •H

3B

os co

v/O

ö

cb cb

CJ

o

eo

m

..

•<#

CO

1 O O O

1 1

r^> o <M CM

N T *

CO

o?

cM

o

1 1

o o co

°o 1 o

1 1

°O 11

1 O

o O O

co

,

t»

O

Tji

Th

_

rH

CÄ j ^ i

CO kO co cM <M

CC ia CM

O

O

O

1 O

co CM

rH CO

1 1

^> 1 O 1 O

1 CM CO

Tji

os

rH

r H

rH

T-l

O }

o»

O

o o O O CM { > •

TJI rH rH

rH

_

oo

CM j—< CO

1 1

t-

r H

TH

cb ö

eo cN rH cb

r-,

l>»

o

©

CN

CN

rH

T-{

rH

Ö

rH

ö

cb Ö

CO

rH

os

iO

CN

CM

Ö

t^ cM

OS

rH

o

4-> p. <H

7*

m 3 per hektar

B

(B

B,

-H

I

O

.Q u O

SS

CM

t^

Tji

Tf

CO

rH

Ö

di

ö ö Ö

ö ö Ö

cb

ö ö

O O »O

O O o

o

o o OS

O

o

o o

o p o Tji

o \a •Hl Tji co TJI

oo

CO

i .'

°o 1 1 os

K «1 i 3 .3

I

O O

81 co

o

en CJ tH

BO

Ti g)

TH

C

B

T H

w

O

!>•

s 3 00

1 O O CM

« u

OO

B

rH Tji Tji

3 ca - j *H

"° H ••< o

>>

- 3

"9 H r— Cd ••< O

cs

r H

O O rH

1 1

os rH

ål O i—i

1 O O rH OS CM

o O

tO

I 1

I

1 I

t^ 3

X

2t

>> —'

T% ep 3 CJ • £ >H "3 a "8 <-H

cM

Tji OS

rH

BO O

B

••<

r-

r H O

Tji O

CD O

u ec

tu O

o O o os T?

°O 11

OS lO CM

CJ

1 CO O CD

1 1

o o

IO Tji

0 0

°O 1 1

fi fi en 3

CO Tji OS

ö ö rH

»ö

fi fi en 3 00

Hi

O r H

1 1

os m ^oi "* „ OS Tn BP rH

(M rH

co

H»

DD

T-{

OS OS

csD O

>>

CM CM CM CO CD CM CO rH

\o CO

CO

CD

co Tji os rH

rH

§

Tji

o 1

B

O

CO OS <M CO

cx co • *

o Hi

O

OS CO

rH

co CO os

O

US

rH

ifS

!>•

<M rH r-i

CM

o co

o o

CD

g

CD

Q o co co CD os ta

rH

»-» os r» co co T!>• *

r-co

BO

• 8

>o

US

CM

g

t» tu

°

o o CD rH

PH

a ~

o O o o CM CO o rH t ^ CS CM TJI o

o o co - * t-» co o CM *=* ta es

Tji

V

2 °

\° 1 1C5 ö ' ö o o o o O o I C -o H «S

Tji

T*

H

co

0)

S

rH

Ö rH

O o o

1—1

eo rH TH Ö

rH

8 8 §O

»53

os <N

O

H

o

to eo CM Ö

CD

rH

Ö O

°O 11

CO CO CO

Ö

rH

1 CO

CM

t^

1 Tji

Hi

Ö

1 1

CO

rH

rH

o

«o T *

rH 00 t>50 CO

CN

rH

CO

8 Tji

CD

O

CN

eo rH

rH

cf» ö (N

cs T *

Ö

•£ 43

OJ

Ö

CO

Tji

rH

BO o —"

S»

-H

O o O O i 3 OS

«0

O

o

>z

CN

H

00 SI

rH

T *

rH

11 tu

eo Ö

T?

f - CD lO

cb cb co

CM

Hanson ingsföi råd m3

se

co

o O o o

CD

CO (S*

S I

o

Realis tionsfc råd m3

»

o » 1

o o* o CO

>

5i

CD CD

O O O O CM <M t~- - H CO (M rH CO

O

*o t ^ CO

OS

!

~

O

o o OS m

o

CM CO rH <M

°O o o

Rans rings B

-

O O o lO »

OS

1 S3 IM

>cs

CM

IO

T H

«8 S H

rH

CO

rH

rH

% av otala irkesörrådet

a

Ö

Ö Ö

T*i

;eali onsf råd m3

S -§ »* s £ *

rH

rH

—l

CD

H

£ -o

CD

O

•H

Hi

O

TJI

*-"

Ö rH

Ö

o o OS

C0 rH

3 CN

I^

O o o o o io m o CM os » 1 co r— 1—1

os co fM co co i »

W

-8 . 0 « IM •H g « •8 - "3

>o

CO

A

ö <b Ö

os

ö ö Ö

OO

fi:© O «S rr-f«

g 8

o

8 8 o <M - # o

"k tL

en :3

.H

CN

fi« fi fi 3

4H

ii

cs rH

CM ö CO

* +O "O H >.b * :S -.

CJ BO

C 3 4J H

•> 3 en I £ - 3 cu ' 3 4-> ro cg M tn o

råi

• * CS

Ö

CO

•8 r->

CN

iO

»3

es 3 i

t^

H

CN

ms å ligei per hekt

0 °B CN

t^

cb cb ö

3 O

0 0

en

co

CJ

lO OS

uD B 3

J-l

os

BO O

fi s 3

00 CO

>>

fi B

o

0 0

tH BO

\a os r H

B

>S

tio _.

BO o ""

o "*

TJI

S

-

rH

£ £

S ^ 'Cg»

B^

2 3 :< O

en

w

t->

_

r H

C3

:<C O

277 T a b . 21. V i r k e s f ö r r å d e t s ( b a r r s k o g ) f ö r d e l n i n g å d i a m e t e r k l a s s e r å s k o g a r i n o m N o r r - o c h V ä s t e r b o t t e n s l ä n s l a p p m a r k e r , v i l k a s e d a n d e n Vi 1934 v a r i t l y d a n d e u n d e r 1932 å r s l a p p m a r k s l a g . T a b e l l e n a n g i v e r ä v e n v i r k e s f ö r r å d e t s f ö r ä n d r i n g u n d e r t i d e n 1934—1953 g e n o m b e r ä k n a d t i l l v ä x t , i n v ä x n i n g o c h a v v e r k n i n g , u n d e r f ö r u t s ä t t n i n g a t t a v v e r k n i n g a r n a b e d r i v a s i d e n omfattning, s o m i p l a n e r n a beräknade avverkningsbelopp medgiva. (Virkesförrådet »/» 1934 = 100.) Norrbottens läns lappmark

Västerbottens läns lappmark

Diameterklass

0 5— 10— 15— 20— 25— 30— 35— 40+ Summa Virkesförråd från 0 cm vid brösthöjd m 8 på bark 3 m per hektar från 0 cm Virkesförråd från 10 cm vid brösthöjd m 3 p å bark m 3 per hektar från 10 cm Virkesförrådet över 25 cm vid brösthöjd den Vi 1954 i % av samma förråd den Vi 1 9 3 4 . .

Vi 1934

Vi 1954

Vi 1934

Vi 1954

1-5 5-8 14-9 21-4 23-6 17-6 9-5 3-6 2-1

2-2 7-2 18-3 19-7 16-9 10-2 4-0 0-9 0-8

2-0 6-7 14-2 18-9 22-7 17-0 10-7 4-8 3-0

2-2 7-7 14-9 16-2 16-9 10-3 5-2 1-4 0-8

100-0

80-2

100-0

75-6

22 043 000 41

17 678 000 33

49 670 000 55

37 550 500 41

20 434 000 38

16 388 000 30

45 350 000 50

33 080 200 36

%

50%

brösthöjd komme att decimeras ännu kraftigare, och det kunde beräknas utgöra den 1 januari 1954 48 respektive 50 procent av motsvarande förråd år 1934. I verkligheten hava emellertid avverkningarna icke bedrivits i den utsträckning, som planerna medgivit. Mycket stora kvantiteter av de under första femårsperioden, 1934—1938, tillåtna avverkningsbeloppen hava sålunda ej uttagits. I tabell 22 h a r gjorts en jämförelse mellan storleken av under åren 1934—1943 lagligen tillåtna avverkningsbelopp och under samma tidsperiod verkställda utsyningar. Den totala virkesmängd, som utsynats för nämnda tidsperiod, utgör för Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker 61 respektive 74 procent av det tillåtna avverkningsbeloppet. Skillnaden i uttagen inom de båda lappmarkerna kan möjligen förklaras av att avsättningsförhållandena äro mindre gynnsamma inom Norrbottens läns lappmark samt att tillgången på arbetskraft under krigsåren därstädes varit sämre än inom Västerbottens läns lappmark. I detta samband må erinras om en undersökning, som skogsvårdsstyrelsen i sistnämnda län låtit verkställa angående de under perioden 1934—1938 utsynade kvantiteternas för-

278 tn 3

IH

•0

4-

#-

U

CU

co

_ *•

fi fi 3

5 A

x| fl *09 > cy

•* e •£ 0

fi

fi fi t: fi

«s P

r.

T*

5 :cS

u C0

»

O o

o O o OO

H

CO

CM

00 OS

TH

Ö

rH

Ö Ö rH Ö

CM ( M CO OS

Tji

ta co

O

ex»

»o

r - co

CM

o o OS

o o co

co

co

<N

0 O CM

T H

«M 0 0

TU i «

CM

o o <N

O

o CO

O

co CM

TH OS CM

t>

CO

o CM

l O

Tji

CM

0 0

CO

rH

TH

TH

Tji

Tji

T -

O^- o ^

os eo o eo o rr^ (M o» r H O r H

O

T-l

oo r >

rH

l O

T-l

o CO

os o

eo os eo

T H

T H

l O Tji

lO

0 os

CM

r H

© 5

Cta

TJI CD OS

rH

Tji

o CM

eo \a

OS

o os co i >

T H

T H

O O

rH

r H oo ta OS l>- J ^ c o ©a

lO

co os eo eo o ^J< l O r H eo TJI (M eo a

T H

CO

rH

O

eq

O o o o O o o o o os co tn T H ta o co T j i c o c » r H OS o [ > H i T j i TJH

T H

o

CM

ö

O

o o eo

^

o

CM rH O

cs

e

rH

l O »o CM O i co c CM r H

CO

C

r H CO

o o

c^

OS

CS? Tji

eo es

vP

eo i>

C^ CO

<5~^

80 Tji

TH

fi

CH PH

«5-fl. H

fi fi

3 pH 0)

y

PH

x. JA t» u u fi 0 CU fi .• •0

Q

o

"fi

en ' *— 3 en 3 cu O rQ

-a e

en :3 +J

i>

, 3 t- .g

CS

«s A

v 5ft •fi 4) 0 b u 0 Ä 4 -

«

«B

_, fi fi -s

|

-T-J

0 09 :eS + j -9 fi

f

CM

0 CM

--H tal

•3 ft

O o

CM

CM

(M

cö esq

TH

Ö CJ

o

CO I > eo os co eo

0 0 CO

o s eo e i co co

CM O Tji l O

(M

CO T-l

Tji

«!•

T-l

»> ^ rH

C5S

T-i ta o CO CM CO rH 00

© 9 « 5

oo

O

o o TH o

!>•

I-l

O

o o

o o

CM CO

CM rH 00 CM

i H

!>• eo 00 os co

rH

CM

CM

CO

TH Ö

r H

Ö

TH

oo oo eo l O o Ir >H 0r H0 T j i O

OS

l O OS

CO CO

oo ta Tji

T—1

o o o

T H

o o o

oo « e T H os

r H r H CO

O

O

rH r H

o o oeo oo o o CO T H t-

co

0 OS

o o o Tti

r H CO

irs •*

tn

0 0 Tji

O

os

O

OS

L^ lO

c?0 O

o

QO

T H

T H

<N

r-

o CO

TH TH

OS Tfl l O

»o 00

T *

CO

CU 3 °3 PH+->

tH 3

fi

fi fi 3

U3

Hi

fi

:CS

:£ o rQ IH

tH O

Z

ö ft-ö c .5 H fl a

CM

t -

TM

©

0 )

ö <ö ö

In

,fc

,

CO

H

rH

IQ

rH

eo

Ö

TH

OO O

CM

co 0 0 r H

CO Tji r H

CO

l O

c~ oo

o oo

< N 0 0

r H 0 0 0 0

r H CO Tji

o o CJTJ

o o CO

o o O J

co oo CM

Tji •Hi

co

CM 0 0

eo

CM

lO

en 00

a p

>>

en H->

r3

O O

I «

co ta r H

l > 00

CO Tt<

0 0 OS

C3S CM

1^-

CM

CM T H

OS CO

r» r» co co eo co eo

cjffl

CO CO

CO «o CO 1» rH OO

< N

«o

rH

CO

Tji Tji

c o eo Tji

CM

T H

US 00 CM

co eo

o

00 rH ©0

CM l> CO t> CO i C rH H i

" 00 . o

cu en

</i

• •

«Ss

•S 5 cu

CU tH

oo å~

co:-<0

2 <3S rH

—<

£

| r *

Tji

fi . 3 B

tH r n

•• en

• cu •

CO Tji

OS T-l

OS

. 00 • B 0 0 ^

B

O K*

3 OO

- H

« oo B1

cu -r <H i s TD r 3 I-"

fi

fi oo

r H CO

ta

O? OO D »

l>» CM rH

CO

<5»

os

Tji

a a 3

eo B . r5H o B

p 00

cu

bo 3

00 3

co

CO en 0 0

Tji

os CU • a -.

os

1 "O r 3

co : <! O Ös O S co r H

s

M

t ,rH

T H

cu

en

OJ

00 S

00 B

fi fi én 3

r

t..

Ö?

co

eo 3

oo o

•5 £

CO

os r H

C3^

eo

• a CO

tH

O ^ T-l OS

<M

CM

ft ft

« ess . M 3 11 H B

• 00 • B 0 0 ^

OS Tn tiO B a CO 0 r i o r 1 h i-

ö C

• 00 • o

fi fi 3

9S

^p ^p

TH

cjq rH

ta

eo

d

l>-

TH

1 TH

O

WS

ö ö b Ö TH

o

J ^ J ^ Tji

rH

co

TH

O

os

ft CU

r>

TH

rH

o o co

1—I

ft

CS rH TH Ö

O

t > OS 00 oo CM T H

i O

'C

^5 co

co

1—1

1 Tj

O

S5 CM

Q 0

oco

o o o O o O o o iCS OS CO TH

o OS

*a* 3

c-

TH

o

o o o eo —H T * l co 0 0 -Hl e» CO r» O O O O iO lO O lO

N

en 3

en 3 cu

tfS

(M

B r3 o

00 T H

l>

eo

T H

l> l>

CO

TH rfl TH

CM CM Tji

-Hi

c>- o x

TS TU

tn

,T^r3 a d o

- H

I > O» CM t -

T H

tH

•

"3 £ .5? fi 12 e

o

•"

PH

e2 CS

O

CM

a o « E CJ - H

fi 5 av -3 fa 09

c

Realis ;tions förrå m3

0 M

o o o o o o o cs o CM eo

o o o os o

t~

IX g"""

b

~

rH Ö

O

c S h ö

:

fi .5 >> ft ft 3 I M

O TH

u

* J

3 fi

© m eo cb © eö

T H

co

:3

fi fa & S

fi s•a«

CTJ

-

• S5 s> .

O

C Ä

ft —S O > ft Så ft »e *_. 3 5

tH

I H

o a-a TH

4->

JS

cb Ö o

•rH

e -* . a x c ev fa fi we

.

CO

tt

T H

O

- H

Vi

0 0

B <U-3 h t-. T3 - 3

I r-J C3

OS

co ••<o

os T-l

3 00

vO •

S

eu

O ^

B 00

•

•

•

-

mma gallr Summa s: v^erkningsb 34—1943 i

C3S

0)

o

©

CM

tn

Tji

fi

CM

J T

3 ft « ft 1a

• H

s

CS tn . g

2 fa 0 es

oCS

rH

•3. S rH 3 CU — , : 0 fl O M C

^

(M

CM

i L _ Ö {Pn'O en B f - 3 „

3 • rr< » u : —H Zi = 3 m

M b _ «J

ft

-s>

fi 3 J*

•fi.

rH

3 -3 O

00 M rT~

HJ

«

i

§I a 8

- * -3

H

e 3

cS — in

« 3

a

•

tn » 3

E

"

T )

-3 °3

t- : o •g "rH > O S • en 00 31-1 3 3 3

fl fl

tH

eu i j

cu tn * 3 rt 2 B ' O - a r H en O . 3

» te

ft'J 3 3 ,73: o a a i2rfi 3 PHPHCS 3

fi m

279 delning å ägarekategorier. Undersökningen utvisade, att från bolagsskogar hade uttagits cirka 53 procent av tillåtna belopp och från bondskogarna cirka 68 procent. En dylik återhållsamhet från bolagens sida har även kännetecknat uttagen under femårsperioden 1939—1943. Jämväl en del hemmansägare hava emellertid under sistnämnda period sparat sina skogar. Beträffande skogstillståndet inom lappmarkerna har förut påvisats att vissa gynnsamma förändringar inträffat under tiden mellan de båda riksskogstaxeringarna bl. a. i fråga om virkesförrådets fördelning å mogenhetsklasser. I detta sammanhang är emellertid av ännu större intresse att konstatera vilka förändringar i skogstillståndet, som kommit till stånd sedan 1932 års lappmarkslag började gälla. I tabell 23 har häröver gjorts en kalkyl, grundad dels på virkesförrådets storlek och sammansättning vid början av lagens giltighetstid enligt skogsvårdsstyrelsens taxeringar och dels på uppgifter om utsyningarnas storlek under tiden 1934—1943. Vid beräkning Tab. 23. Virkesförrådets (barrskog) förändringar under åren 1934—1944 å skogar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som sedan den 1/i 1934 varit lydande under lappmarkslagen. Vi 1944

Vi 1934 Förråd

Virkesförråd barrskog fr. o. m. 10 cm vid brösthöjd C:am 3 påbark

%

m3 per Virkesförråd hektar fr. barrskog m. 10 cm prod. vido.brösthöjd mark C:am 3 påbark 4

/o

m3 per hektar prod. mark

0/

Norrbottens låns lappmark.

Yngre skog Summa

7 518 000 5 017 000 7 899 000

37 24 39

14 9 15

4 590 000 4 428 000 10 139 000

24 23 53

9 8 19

19157 000

17 687 000 10 884 000 16 779 000

39 24 37

20 12 18

8 448 000 9 816 000 21 281 000

21 25 54

9 11 24

45 350 000

39545 000

25 205 000 15 901 000 24 678 000

38 24 38

17 11 17

13 038 000 14 244000 31420 000

22 24 54

9 10 22

65 784 000

58 702 000

41 Västerbottens låns lappmark. Realisationsförråd Yngre skog Summa Summa för Norr- och Västerbottens läns lappmarker. Realisationsförråd Ransoneringsförråd Yngre skog Summa

Arealer: Norrbottens län Västerbottens län

540 000 hektar 907 000 » Summa 1 447 000 hektar

280 av förrådet den 1 januari 1944 har tillväxten inberäknats men hänsyn icke tagits till inväxning i grövre diameterklasser. Kalkylen avser endast sådana skogar, som från och med den 1 januari 1934 varit lydande under 1932 års lappmarkslag. Såsom framgår av tabell 23 har virkesförrådet undergått avsevärda förändringar under 10-årsperioden såväl i fråga om storleken som beträffande sammansättningen. Detta gäller särskilt inom Västerbottens läns lappmark, där avverkningarna haft den förhållandevis största omfattningen. Realisationsförrådet har här sjunkit med mer än halva beloppet. Förrådet yngre skog har ökat avsevärt inom båda länsdelarna och utgjorde den 1 januari 1944 ej mindre än 54 procent av totala förrådet. Att tillgången på yngre skog ändock är otillfredsställande framgår därav, att förrådet sådan skog per hektar vid samma tidpunkt endast uppgick till 22 m 3 . C) Skogsvårdsverksamheten inom lappmarkerna under 1932 års lappmarkslags giltighetstid I och med att skogsvårdsstyrelserna fingo sitt arbetsfält utsträckt till lappmarkerna, började styrelserna en intensiv upplysningsverksamhet, som gick ut på att väcka intresse och öka förståelsen för en god skogsvård. Sålunda har ett stort antal föredrag hållits på olika platser, varjämte anordnats exkursioner samt kortare kurser för skogsägarna. Skogsvårdsarbeten hava utförts i ganska stor utsträckning, särskilt under de år, då möjlighet funnits till bidrag från det s. k. tillfälliga skogsvårdsanslaget. Från nämnda anslag har även utgått bidrag till aktiebolags skogar, vilket medverkat till att skogsvårdsarbetena fått så stor omfattning. Möjligheten för skogsägarna att erhålla bidrag från statens skogsutdiknings- och skogsodlingsanslag h a r givetvis också stimulerat intresset för torrläggnings- och föryngringsåtgärder. Under de senare åren hava dock skogsvårdsarbetena praktiskt taget måst inställas på grund av krisförhållandena och därav föranledd brist på arbetskraft. Under tioårsperioden 1934—1943 hava med bidrag från statens skogsodlingsanslag och det tillfälliga anslaget återväxtåtgärder utförts i följande omfattning: Sådd, plante- Hyggesring, mark- rensning, beredning, hektar hektar

Län sde1

Norrbottens läns lappmark . . . . Västerbottens läns lappmark . . . Summa

506 1946 2 452

11191 32 854 44 045

hektar

Utbetalade statsbidrag, kronor

3192 29 070 32 262

137 496 492 919 630 415

Röjning,

I nästfoljande uppställning redovisas de dikningar, som under samma 10årsperiod verkställts med bidrag från statens skogsutdikningsanslag och det tillfälliga anslaget:

281 Länsd e1

Norrbottens läns lappmark Västerbottens läns lappmark . . . Summa

Nydikning och bäckrensning, m

Utbetalade statsbidrag, kronor

105 629 724 670 830299

25 209 154 393 179 602

Efter den 1 juli 1940 hava inom lappmarkerna statsbidrag för utförande av skogsvårdsåtgärder m. m. utgått från norrländska skogsproduktionsanslaget. Vid 1943 års utgång hade i anledning av nämnda anslag inom Västerbottens läns lappmark åtgärdsinventering utförts inom mer än 50 skogsvårdsområden, omfattande omkring 950 fastigheter och en totalareal av cirka 160 000 hektar. Antalet utstakade kulturbeten inom dessa områden utgjorde 632. Endast ett fåtal av dessa beten hava emellertid hunnit färdigställas, men arbetena hava påbörjats i mycket stor utsträckning. På grund av bristen på arbetskraft under kristiden hava av anslaget föranledda skogsvårdsarbeten ej kunnat utföras i avsedd omfattning. Bristen på arbetskraft h a r under kristiden varit särskilt kännbar inom Norrbottens län, varför den på produktionsanslaget grundade verksamheten därstädes icke fått samma omfattning som inom Västerbottens län. Ett stort antal kulturbeten hava även anlagts med bidrag från anslaget till förstärkning av ofullständiga jordbruk. Inom Västerbottens läns lappmark hava sålunda från och med 1934 utstakats 1 568 kulturbeten, till vilka bidrag sökts från sistnämnda anslag. Av de skogsvårdsåtgärder, som utförts utan bidrag, dominera de hyggesrensningar, som ålagts markägarna jämlikt bestämmelsen i 15 § lappmarkslagen om skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder efter avverkning. Bland övriga åtgärder, som verkställts utan bidrag, märkas främst röjningar och dikningar. D) Föryngringsförhållandena i lappmarksskogarna Angående förutsättningarna för naturlig föryngring i lappmarksskogarna hava 1927 års skogssakkunniga för lappmarken i sitt betänkande lämnat ingående redogörelser. Vid utarbetandet av dessa har beaktats vissa utredningar i föryngringsfrågan, som verkställts av statens skogsforskningsinstitut samt den litteratur, som berört föryngringsförhållandena. Behandlingen av föryngringsfrågan torde därför här kunna inskränkas till en kortfattad resumé över de viktigaste av de rön, som gjorts sedan 1927 års skogssakkunniga utarbetade sina redogörelser. Frågan om möjligheten att erhålla ny skog å de starkt råhumusbesvärade granmarkerna inom lappmarken är ett stort och svårlöst problem. Professorn Henrik Hesselman h a r redan år 1926 i en avhandling redogjort för undersökningar över humustäcket i barrskogen. I en senare avhandling

282 år 1937 »Om humustäckets beroende av beståndets ålder och sammansättning i den nordiska granskogen av blåbärsrik vacciniumtyp och dess inverkan på skogens föryngring och tillväxt» har Hesselman framlagt resultaten av fortsatta undersökningar på detta område. Undersökningarna utvisa, att humustillståndet utgör en huvudanledning till föryngringssvårigheterna i de gamla överåriga granskogarna, och att förändringar i detta är en viktig betingelse för uppdragande av nya bestånd. För erhållande av riklig föryngring, som till fullo utnyttjar marken, måste därför humustäcket bringas i ett nytt aktivt stadium. I bestånd av vacciniumtyp å höjdlägen 400—500 meter över havet i Norrbotten och Västerbotten torde ristäcket icke kunna bringas i omsättning utan hyggesbränning. Hesselman framhåller, att i de gamla granskogarna på högre höjder troligen alltid måste räknas med långa föryngringsperioder, så vitt ej hyggena råkade bliva utlagda under rikliga fröår eller föryngringen på annat sätt gynnades. I detta sammanhang framhåller Hesselman, att vid utläggning av hyggen i de gamla granskogarna begåtts det felet, att granfrönas och även tallfrönas spridningsmöjligheter överskattats. Denna fråga har tidigare ganska litet studerats. Hesselman började hösten 1931 en serie undersökningar avseende fröspridning av gran inom ö r å revir i Västerbottens läns lappmark. Denna undersökning kompletterades sedan med en del observationer över fröspridningen inom fröträdsställningar av tall på Kulbäckslidens försöksfält. Mera brett lagda undersökningar anordnades därefter å samma försöksfält vintern 1934—35 över fröspridningen av gran samt vintern 1936—37 över tallens fröspridning. Redogörelser för dessa undersökningar hava lämnats av Hesselman i »Några studier över fröspridningen hos gran och tall och kalhyggets besåning» (1932 —34) samt i »Fortsatta studier över tallens och granens fröspridning samt kalhyggets besåning» (1938—39). I den förra avhandlingen framhålles såsom sammanfattning av resultatet för observationerna över granens fröspridning, att besåningen hastigt och på ett lagbundet sätt avtager med avståndet från beståndskanten, att hyggen på 100 meters bredd icke blivit tillfredsställande besådda och att ett 300 meter brett hygge praktiskt laget fullständigt saknade besåning. Hesselman gör gällande, att så sällsynta som verkligt goda fröår hos barrträden äro i nedre Lappland på en höjd av 500 meter över havet, det torde dröja 50—100 år, innan ett hygge å sådan höjd blir föryngrat genom naturlig besåning. Vad som närmast kan förväntas är en björkskog, i vilken granen så småningom vandrar in. Resultatet i fråga om observationerna av tallens fröspridning överensstämmer med iakttagelserna av granfröets spridning. De senare företagna undersökningarna å Kulbäckslidens försöksfält bekräfta den nära överensstämmelsen i fråga om spridningsförmågan hos gran- och tallfrö. Sistnämnda undersökningar utvisa, att för tallen med dess sena fröspridning vindspridningen ä r av avgörande betydelse, under det att för granen frönas glidande på en glatt snöeller isyta stundom kan spela en viss roll. Hesselman uttalar rörande undersökningarna å Kulbäckslidens försöksfält, att på ett avstånd av 100—200 meter från hyggeskanten en tillfredsställande föryngring knappast inom rim-

283 lig tid torde kunna förväntas. Med tilltagande avstånd från frökällan minskas nämligen ej blott frönas antal per ytenhet utan också frönas kvalitet. Professorn 0. Eneroth h a r i en uppsats »Om skogstyper och föryngringsförhållanden inom lappmarken», som intagits i Norrlands skogsvårdsförbunds tidskrift 1931 och 1934, redogjort för en del observationer under en längre resa i lappmarkerna under eftersommaren och hösten 1930 samt för en systematisk iakttagelse över den självsådda föryngringens förekomst å icke brända kalhyggen inom det s. k. Stöttingfjället i södra lappmarken. De yngsta av de undersökta hyggena voro 8 år gamla, och det äldsta hade en ålder av 27 år. Av hyggena tillhörde omkring 75 procent skogstypen normal och fuktig ristyp, cirka 9 procent den torra ristypen, likaledes omkring 9 procent den sammanslagna dryopteristypen och cirka 5 procent sumpskogstyperna, medan den örtrika skogstypen endast förekom i obetydlig omfattning. Eneroth håller för sannolikt, att å de hyggen, som komma att uppstå inom Stöttingfjället under de närmaste decennierna, de olika skogstyperna torde bliva representerade i ungefär samma proportion som å de undersökta hyggena. Vid undersökningen å Stöttingfjället önskade Eneroth bl. a. få utrönt, i vad mån föryngringen därstädes beror på skogslyp, höjdläge och hyggesålder å ett visst slag av hyggen. Eneroth anser, att undersökningen givit svar å alla tre frågorna. Det förut kända förhållandet, att föryngringen starkt påverkas av höjdläget, har bekräftats och fått en illustration i siffror. Angående föryngringens beroende av skogstypen har vid undersökningen ådagalagts, att en väsentlig skillnad i föryngringskvot föreligger mellan olika skogstyper. Sålunda påvisas, att den fuktiga ristypen för de tre höjdzoner, som beröras av undersökningen, nämligen 350—420 meter, 430—500 meter och 510—580 meter, genomgående har ungefär dubbelt så stor föryngringskvot som den normala ristypen. Något tydligt samband mellan hyggesålder och föryngringskvot har däremot icke kunnat påvisas inom någon av de undersökta skogstyperna. Eneroth har sökt komma till större klarhet rörande detta spörsmål genom att undersöka ännu äldre hyggen. Det kunde ju tänkas, att tiden — den äldsta hyggesgrupp, som tidigare undersökts, var 24—27 år gammal — varit för kort som väntetid eller att hyggena ej varit tillräckligt hårt röjda från början. De nya undersökningarna förlades till norra Ångermanland, där terräng, höjdlägen och skogstyper icke påtagligen avvika från förhållandena i sydöstra lappmarken. De äldsta här undersökta kalhyggena voro 32 år gamla. Redogörelse för denna undersökning har lämnats i uppsatsen »Om gransjälvsådden på några gamla kalhyggen» i Norrlands skogsvårdsförbunds tidskrift 1937. Undersökningen avsåg att fastställa den vid undersökningstillfället befintliga självsåddens beskaffenhet, riklighet och uppkomsttid. Av en sammanställning över undersökningsresultaten framgår bl. a., att den normala ristypen, där liksom å Stöttingfjället, var de övriga skogstyperna underlägsen i föryngringsvillighet. I uppsatsen uttalas vidare, att på de undersökta hyggena å den normala ristypen, som omfattar större delen av hyggesytorna, även en 30-årig kalperiod icke medfört nöjaktig självsådd, ej ens i måttliga höjdlägen, och att

284 det syntes finnas mycket små utsikter till förbättring vid ytterligare väntan. Eneroth framhåller slutligen, att undersökningen endast hade lokal betydelse men att de där funna föryngringsresultaten vid samma skogstyp och höjdläge samt behandling i övrigt icke kunde utbrytas ur det samband mellan föryngring och de nämnda på föryngringen inverkande faktorerna, som framkommit å Stöttingfjället. De norrländska skogarnas föryngringsproblem har fått ytterligare belysning i ett vid Svenska skogsvårdsföreningens årsmöte 1945 1 av numera professorn Lars Tirén hållet föredrag, i vilket framlades vissa erfarenheter av naturlig föryngring. Tirén påpekar, hurusom de norrländska granskogsmarkerna, speciellt de högre belägna, i mycket stor utsträckning äro dåligt föryngrade och att de till stor del med hittillsvarande huggningsmetoder ej kunna inom rimlig tid bibringas en god naturlig föryngring. För detta kända förhållande har Tirén sökt få ett siffermässigt belägg genom att jämföra plantfrekvensen å obrända självföryngrade hyggen med plantantalet inom regelbunda planteringar. Undersökningen utfördes av statens skogsforskningsinstituts skogsavdelning åren 1939—42 och omfattade en objektiv taxering av ett stort antal obrända hyggen inom Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län. Materialet har bearbetats med s. k. regressionsanalytiska metoder, varigenom ett samspel mellan vissa faktorer och deras inverkan på plantfrekvensen har kunnat framläggas i siffror. Dessa faktorer äro de biologiska förutsättningar och övriga omständigheter, som visat sig vara av särskild betydelse för erhållande av en god naturlig föryngring. Tirén skiljer på »nyföryngring», d. v. s. föryngring, som uppkommit efter hyggets upptagande, och »beståndsföryngring», sådan föryngring, som uppkommit i det oawerkade beståndet. Vad gäller ny föryngring en visar den sig främst vara beroende av 1) höjden över havet, 2) hyggesåldern, 3) antal fröträd per hektar, 4) vegetationstypen. Höjden över havet utövar ett starkt inflytande på barrskogsföryngringens möjligheter. Nämnda faktor sammanhänger direkt med klimatförhållandena, vilka återverka såväl på fröutbytet per hektoliter kött och fröets grobarhet som på groningsbetingelserna och plantornas tillväxt. Antalet nytillkomna plantor ökar med stigande hyggesålder, beroende av förbättrade groningsbetingelser, allteftersom markomvandlingen fortskrider. En försämring härutinnan inträder emellertid så småningom, då mossa och ris åter invandra. Plantfrekvensen visar ej något utpräglat samband med antalet fröträd per hektar. Hänsyn har emellertid icke tagits till fröträdens olika storlek och beskaffenhet utan endast till antalet. En bättre belysning av detta sambands natur väntas därför framdeles kunna åstadkommas. Ett antal av omkring 75 per hektar synes dock hava den gynnsammaste effekten. Tirén framhåller, att antalet fröträd är den enda av de fyra faktorerna, som vi mer eller mindre hava i vår makt att bestämma efter eget skön. Undersökningen visar, att fröträd böra ställas på hyggena, och då givetvis rikt fröproducerande träd av god typ. Vegetationstypen inverkar på nyföryngringen såtillvida, att 1

Svenska skogsvårdsföreningens tidskrift, h. 2, 1945, s. 117—135.

285 en fuktigare mark är mer lättföryngrad än en frisk. Detta sammanhänger med fuktighetens betydelse för groningsförhållandena. Bestånds föryngringen av barrträdsplantor står i ett tydligt samband med höjden över havet och vegetationstypen. Undersökningsresultatet är framlagt i tabeller, i vilka är angivet förväntat antal barrträdsplantor per hektar för friska marker vid viss hyggesålder, höjd över havet och visst antal fröträd per hektar. Nyföryngring. Beräknat antal barrträdsplantor per hektar. 150 m. ö. h.

250 m. ö. h.

Ålder år

350 m. ö. h.

450 m. ö. h.

A n t a l fröträd per h e k t a r

25 10 20 30

300 m. ö. h.

6 639 8 396 8 822 2 806 3 385 3 526 1689 1989 2 061 965 1109 1144 269 296 303 11 135 14 082 14 797 4 709 5 680 5 916 2 833 3 335 3 457 1620 1861 1920 451 497 508 14 540 18 388 19 321 6147 7 415 7 723 3 703 4 358 4 518 2117 2 433 2 509 588 647 662

Beståndsföryngring. Antal barrträdsplantor per hektar. 150 m. ö. h. 250 m. ö. h. 300 m. ö. h. 350 m. ö. h. 450 m. ö. h. 2 530

1821 Naturföryngringarna äro emellertid ej normalt fördelade utan starkt ojämna och gruppställda. Ovan angivna plantantal måste därför reduceras för att kunna jämföras med dylika för regelbundna planteringar. Denna reduktion gäller icke blott gruppställdheten utan även plantskadorna och planttypen samt höjdspridningen, vilken senare medför, att förväxande individ måste huggas bort. Tirén framlägger i en ytterligare tabell beräknat plantantal med hänsyn till ovannämnda faktorer. Tabell över det beräknade antalet normalt fördelade och felfria barrträdsplantor per hektar. Summa barrträdsföryngring på frisk ristyp och frisk örttyp. 150 m. ö. h.

250 m. ö h.

Ålder år

A n t a l fröträd per

25 10 20 30

300 m. ö. h.

350 m. ö h.

450 m. ö. h.

hektar

5 740 6880 7 160 2 850 3 220 3 310 1910 2100 2150 1240 1340 1360 470 490 500 7 780 9 470 9 880 3 700 4 260 4 390 2 420 2 710 2 780 1530 1670 1700 550 580 580 8 850 10 830 11310 4140 4 790 4 950 2 680 3 020 3100 1670 1840 1880 590 620 620

286 Om man godkänner en plantering i nedanstående förband, skola siffrorna i tabellen jämföras med de nedan för de olika förbanden angivna siffrorna. Även dessa plantantal äro beräknade med hänsyn till plantfördelning, höjdspridning, plantskador m. m. 1*5 meters förband = 4 996 plantor per hektar 1*7 » » = 3 890 » » » 1-9 2-1 23 2'5

» i

» »

> » » »

= = = =

3114 2 540 2 117 1 792

Fordrar man nu t. ex., att de naturliga föryngringarna skola kunna jämföras med planteringar i 1,5 meters förband, så måste deras reducerade plantantal per hektar uppgå till 4 996. Sänker man fordringarna till 1,7 meters förband, erfordras 3 890 plantor, och sänker man dem ytterligare till 1,9 meters förband, fordras ett reducerat antal av 3 114 barrträdsplantor per hektar o. s. v. Efter att hava uttalat sin pessimistiska syn på de högre belägna granskogsmarkernas naturliga föryngringsmöjligheter, anför Tirén slutligen: »Det är ingalunda min avsikt, att breda någon dimma över detta faktum. Men likväl vill jag bringa ett par viktiga saker i åtanke, som något litet förmildra de uttalade ordens skärpa. Omdömena gälla endast obrända, friska granskogsmarker och således icke all skogsmark, framförallt icke tallhedarna och de många brännorna i granskogen. Och vidare böra vi minnas, att goda fröträd och en god hyggesskötsel i allmänhet k a n ha ett mycket gynnsamt inflytande på föryngringsmöjligheterna. Beklagligtvis — eller lyckligtvis, om vi se mot framtiden — finns på denna punkt åtskilligt att förbättra i Norrland — lika mycket i dess gynnsamma som i dess ogynnsamma delar. Även om vi sålunda i framtiden kunna nå bättre resultat, än vi hittills gjort, så kvarstår dock det faktum, att stora arealer i Norrland icke äro och icke heller kunna bringas i god produktion utan hjälpåtgärder. Sådd och plantering äro oumbärliga sådana, som noga måste studeras och prövas under olika förhållanden. Men dylikt handarbete blir ofta dyrt, särskilt då vi betänka, att det företrädesvis gäller de mindre produktionskraftiga höjdlägena. De stora framgångarna vinna vi måhända icke så. Kanske finnas därjämte andra utvägar att nå det eftersträvade målet, d. v. s. en god föryngring till billigt pris. En utväg är bränning under ett tillräckligt rikt fröträdsbestånd, en annan är bränning och bredsådd. Båda äro sedan länge prövade och befunna användbara, om också med vissa begränsningar. En tredje, men oprövad utväg, är sådd efter den grundliga upprivning av marken, som endast en stark bandtraktor kan åstadkomma. Det ä r min övertygelse — liksom det varit andras före mig — att det norrländska föryngringsarbetet i hög grad måste inriktas mot bränning och maskindrift. Allt som står hindrande i vägen för ett arbete efter dessa linjer bör undanröjas.» Av stort praktiskt intresse är den, i annat sammanhang omnämnda, beräkning av fröproduktion vid avverkningar under en tjugoårsperiod och

287 av fröåtgång m. m., som, p å b e g ä r a n a v N o r r l a n d s k o m m i t t é n , utförts av statens skogs forskningsinstitut. B e r ä k n i n g e n a v b a r r s k o g e n s p r o d u k t i o n a v frö i N o r r l a n d h a r s ä r h å l l i t s i h ö j d z o n e r p å nedanstående sätt: Undre zonen övre zonen Höjd över havet i meter Inom Norrbottens län 0—249 250—400 » Västerbottens » 0—299 300—500 » övriga » 0—349 350—550 Fröproduktionen inom den under tjugo år nytillkommande föryngringsytan har uppskattats med ledning av dels riksskogstaxeringens uppgifter om stamantal per hektar i olika huggningsklasser och dels uppgifter om köttproduktion och fröutbyte per träd, vilka samlats av skogsforskningsinstitutet under en följd av år. Vid beräkningen har antagits, att 75 träd per hektar temporärt kvarlämnats vid föryngringshuggningarna, varför fröproduktionen beräknats endast på överskjutande antal träd. På gallrade och genomhuggna arealer har en viss frömängd ansetts kunna tillgodogöras. Vid beräkningen därav har huggningsklass C och till föryngringshuggning ej anslagna delar av huggningsklasserna D och E förutsatts bliva genomgångna med en enda gallring av 30 procents styrka under tjugoårsperioden. Till de vid gallring utfallande trädens lägre fröproduktion har hänsyn tagits genom sänkning av fröproduktionsvärdena. Vid beräkningen av granfröproduktionen har granfröår beräknats inträffa i undre zonen vart femte år och i övre zonen vart sjätte år, varjämte från produktionsvärdena, som i huvudsak grunda sig på 1942/43 års goda granfröår, 25 procent avdragits för insektsskador på kotten. M e d stöd a v dessa k a l k y l e r h a r f r ö p r o d u k t i o n e n vid a v v e r k n i n g a r u n d e r en 2 0 - å r s p e r i o d b e r ä k n a t s h a v a följande s t o r l e k : Fröproduktion Höjdzon

Summa

på nytillkom- på gallrade och mande förgenomhuggna yngringsyta arealer 813 200 906 000 1 719 200

771800 414 200 1186000

i kg Summa

därav tall %

1 585 000 1 320 200 2905 200

30 20 25

F ö r d e l n i n g p å olika l ä n eller l ä n s d e l a r h a r icke ansetts k u n n a g e n o m f ö r a s . B e r ä k n i n g e n o m f a t t a r alla kategorier av skogar. Fröåtgången vid s å d d och p l a n t e r i n g h a r m e d l e d n i n g a v skogsforskningsinstitutets f ö r s ö k u p p s k a t t a t s till följande b e l o p p : Undre zonen 0vre »

Sådd (Vso kg/hektar l-io »

Plantering O'oso kg/hektar 0-075 »

Vid p l a n t e r i n g h a r d ä r v i d b e r ä k n a t s , att e n d a s t d e n b ä t t r e hälften p l a n t o r n a k o m m e r till a n v ä n d n i n g .

av

288 På grundval av dessa siffror h a r fröåtgången på den för behandling under 20 år anslagna kulturytan å samtliga kategorier av skogar i Norrland beräknats i enlighet med vad nedan angives. Höjdzon

Summa

Sådd, kg

Plantering, kg

S:a kg

% av tillgången

162 400 431 600 594 000

1700 10 000 11700

1164 100 441 600 605 700

10 b3 21

I en uppsats i Svenska skogsvårdsföreningens tidskrift (häfte 1, 1945, s. 67—78) med titeln »Om möjligheterna att skogsodla med gran- och tallfrö av ortsfrämmande proveniens» h a r docenten Olof Langlet framlagt vissa synpunkter i fråga om barrträdsfröets proveniens. De medgivanden i fråga om förflyttningen av gran- och tallfrö, som här framlagts, äro grundade på en bedömning av såväl resultat av skogsforskningsinstitutets proveniensförsök som publicerade rön från grannländerna och annat material, som stått till förfogande. Langlet framhåller, att inom norra Sverige icke bör användas granfrö från ort belägen mer än 25 mil sydligare än skogsodlingsplatsen. I fråga om användning av granfrö från norr om skogsodlingsplatsen belägen ort, synes en gräns böra sättas vid 20 mil. Langlet anser i fråga om möjligheterna att använda frö från olika höjdlägen, att granfrö från ort på högst 200 meter lägre nivå bör kunna få begaguas. Användning av granfrö från högre nivå synes även böra begränsas, i det att kottinsamlingsplatsen icke bör vara belägen mer än högst 200 meter högre än skogsodlingsplatsen. I fråga om tallen anför Langlet, att det visat sig föreligga påtagliga risker vid användning av tallfrö norr om kottinsamlingsorten. Detta gäller i desto högre grad ju längre tallfröet flyttas mot norr. Inom norra Sverige bör tallfrö därför icke få användas mer än högst 15 mil norr om kottinsamlingsorten, oberoende av var denna är belägen. I fråga om förflyttning av tallfrö mot söder anses, liksom beträffande granen, försiktigtvis böra sättas en gräns vid 20 mil. Förflyttning till större höjd uppges icke böra överskrida 100 meter i norra Sverige, under det att användningen av tallfrö å lägre nivå än insamlingsortens medelhöjd, i likhet med vad som gäller för granfrö, synes böra begränsas till en sänkning av högst 200 meter. Langlet vill särskilt understryka, att ett fullt utnyttjande av förflyttningarna endast k a n vara berättigat i sådana fall, där konstant brist föreligger å lämpligare frömaterial. Slutligen anser Langlet det vara möjligt, att den kvantitet frö — och i så fall snarast tallfrö — som enligt h ä r framlagda riktlinjer kan ställas till förfogande för skogskulturer i det inre Norrlands skogsland för högre nivå än 300 meter över havet, icke kommer att täcka behovet. Den sammanlagda areal härstädes, som erfordrar kulturåtgärder, anser Langlet emellertid vara av den omfattning, att under de närmaste åren ej ens torde medhinnas alla de lokaler, till vilka lämpligt frö av tall eller gran kan anskaffas.

289 Statens skogsforskningsinstitut har under de senaste åren ägnat skogsodlingsfrågan i Norrland stor uppmärksamhet. Professorn M. Näslund har i Svenska skogsvårdsföreningens tidskrift 1 lämnat en redogörelse för vid skogsavdelningen pågående arbeten i skogsodlingsfrågan. Undersökningar hava verkställts för att inom vissa marker och lägen finna biologiskt nöjaktiga skogsodlingsmetoder och utveckla dessa till största möjliga effektivitet för minsta möjliga kostnad. Problemet har angripits efter två linjer: studium av äldre kulturer och anläggandet av nya skogsodlingsförsök. Sommaren 1943 påbörjades en undersökning av i praktiken utförda skogsodlingar i Norrland. Ett stort antal härför lämpliga undersökningsobjekt hava erhållits genom Norrlands skogsvårdsförbunds förmedling. Näslund anser, att anledning finnes att tro, att resultaten av dessa undersökningar i många avseenden skola bliva upplysande. För att på längre sikt kunna föra skogsodlingsfrågan framåt har skogsavdelningen dessutom våren 1943 anlagt nya skogsodlingsförsök i betydande omfattning. Med hänsyn till de rent vetenskapliga framsteg, som gjorts, och till utvecklingen i fråga om de statistiska analysmetoderna och fältförsökstekniken anser sig skogsforskningsinstitutet bättre rustat nu än tidigare att med framgång angripa detta problem. Resultaten av den vid skogsavdelningen bedrivna produktionsforskningen komma även att i hög grad påverka viktiga ståndpunktstaganden i skogsodlingsfrågan, exempelvis i fråga om valet mellan självsådd och kultur, mellan sådd och plantering etc.

E) Sammanfattande omdöme rörande nuvarande skogtillståndet i lappmarksskogarna och utvecklingstendenserna för framtiden Det nuvarande skogliga tillståndet inom lappmarkerna torde lättare kunna förklaras, om en kortfattad redogörelse lämnas för huvuddragen av den stora exploatering av skogarna, som här skett. I mitten av 1800-talet kunde skogarna i lappmarkerna betraktas såsom urskogar. Skogsdriften inskränkte sig till husbehovstäkt. Skogseldar, förorsakade av bl. a. rågsvedjning och åsknedslag, förödde skogarna. Å dylika brännor, som huvudsakligen voro belägna i närheten av bebyggda orter i älvdalarna, uppkommo snabbt nya bestånd, vilka nu utgöra de vackraste ungskogarna. I och med sågverksindustriens uppblomstring kunde avsättning erhållas för det grövre virket, i första hand tall- och torrskog. Den plockhuggning av de grövre träden, som blev en följd härav, var föga anpassad efter skogsvårdens krav. Genom den storartade förbättring i fråga om avsättningsförhållandena för småvirke, som massaindustriernas genombrott vid tiden omkring sekelskiftet medförde, kunde undan för undan allt smärre dimensioner tillgodogöras. Några tillfredsställande föryngringsytor blevo emellertid i regel ej upptagna, då 1

H. 2 1944, s. 114—116.

19—467510.

290 skogsmännen mycket länge levde kvar i den föreställningen, att naturlig återväxt kunde påräknas, även om icke några åtgärder vidtogos efter avverkningarna. Skogsodlingar, vilka å en del trakter äro nödvändiga för att fullgod återväxt skall erhållas, företogos endast av vissa bolag och i starkt begränsad omfattning. Först på 1920-talet började föryngringshuggningarna å de enskilda skogarna mera allmänt ske i form av trakthuggningar. Enligt 1915 års lappmarkslag kunde, såsom förut nämnts, vederbörande skogsägare ej åläggas att vidtaga några som helst återväxtåtgärder efter verkställd avverkning. Följden blev, att åtgärder för återväxtens främjande endast utfördes av vissa bolag och enstaka för skogsvård särskilt intresserade hemmansägare. Till främjande av skogsvårdsåtgärder beviljades genom domänstyrelsen statsbidrag till vissa enskilda skogar, dock endast i ringa omfattning. Sedan ikraftträdandet av 1932 års lappmarkslag har uppsikten över de enskilda skogarna i lappmarken utövats av skogsvårdsstyrelserna inom respektive län. Genom lappmarkslagens bestämmelser om reproduktionsplikt skapades förutsättningar för bedrivande av skogsvårdsarbeten å alla fastigheter. De statliga anslagen till dylika arbeten — särskilt det s. k. tillfälliga anslaget — hava stimulerat skogsägarna att vidtaga åtgärder även å icke reproduktionspliktiga marker. Ägarnas rätt att disponera skogen inom lappmarkerna har redan från början varit begränsad. Enligt bestämmelserna i 1873 års avvittringsstadga fick, som tidigare nämnts, skog icke försäljas utan föregående utsyning och stämpling av skogsstatstjänsteman. Denne hade bland annat att tillse, att skogstrakt ej hårdare anlitades, än med skogens bestånd i framtiden vore förenligt. Enligt 1915 års lappmarkslag skulle utsyning verkställas enligt avverkningsplan, som skulle upprättas på sådant sätt, att skogsägarnas ekonomiska intresse tillgodosåges genom uthålligt skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens krav, särskilt i fråga om borttagande av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmåga. Dessa bestämmelser jämte de förbättrade avsättningsförhållandena bidrogo till att avverkningarna blevo av större omfattning än tidigare. Det visade sig emellertid, att avverkningsföreskrifterna i 1915 års lappmarkslag voro för restriktiva, för att den övermogna och skadade skogen skulle tillgodogöras tillräckligt snabbt. Regleringen av avverkningarna enligt 1932 års lappmarkslag inriktades därför först och främst på att den övermogna och skadade skogen snarast möjligt skulle bliva avlägsnad för att kunna lämna rum för mer livskraftiga individer. Denna princip har varit vägledande vid fastställandet av avverkningsplanerna, i vilka dessutom lämnats särskilda anvisningar för, huru realisationsförrådet snarast skulle kunna uttagas. Genom upplysningsverksamhet från skogsvårdsstyrelsernas sida hava skogsägarna också förmåtts att i första hand uttaga de sämsta bestånden. De förbättrade avsättningsförhållandena och högre priserna å sortiment av lägre kvalitet hava givetvis jämväl bidragit härtill. Starkt genomhuggna och söndertrasade be-

291 stånd hava i stor utsträckning avverkats, bl. a. i samband med kristidens vedutsyningar. Genom att avsättning vunnits för gallringsvirket, har möjliggjorts, att den till gallring under åren 1934—1943 föreslagna arealen i huvudsak övergåtts med stämpling. En avsevärd förbättring i skogstillståndet har sålunda inträtt under de senaste tio åren. Skogstillståndet karakteriseras dock fortfarande av stor tillgång på avverkningsmogen, delvis övermogen skog. Av tabell 10 framgår sålunda, att cirka en tredjedel av arealen enskilda skogar i Norrbottens läns lappmark upptages av bestånd tillhörande huggningsklass D: 3. Enligt skogsvårdsstyrelsens taxeringar torde inom Västerbottens läns lappmark nämnda huggningsklass förekomma i förhållandevis samma omfattning. Sammansättningen av den äldre skogen är dock numera avsevärt mera gynnsam än tidigare. Detta framgår av en jämförelse mellan mogenhetsklassfördelningen vid de båda riksskogstaxeringarna (se tab. 17). Diameterklassfördelningen har ändrats såtillvida, att de grövre diameterklassernas andel i virkesförrådet minskat. Den yngre skogen har ökats och utgör nu mer än hälften av totala virkesförrådet. Den stora förekomsten av kalmark och annan under föryngring liggande mark, vara återväxten ännu icke kan anses nöjaktig, är en omständighet, som måste ägnas den allra största uppmärksamhet, särskilt som föryngringsförhållandena flerstädes äro svårartade och kännedomen om lämpliga kulturmetoder ej tillräcklig. Tillståndet å kalytorna är ofta otillfredsställande. Utsikterna att erhålla naturlig föryngring hava ända till de senaste åren bedömts alltför gynnsamt, varför skogsägarna i regel endast ålagts att utföra hyggesrensning efter avverkningarna. I den beräkning av utvecklingstendenserna beträffande virkesförrådets storlek och sammansättning, som verkställts i tabell 20, har förutsatts, att 1932 års lappmarkslag skulle erhålla förlängd giltighetstid till och med 1953 och att avverkningarna skulle bedrivas i samma takt, som avverkningsplanerna medgåve. Tidpunkten år 1953 har valts av den orsaken, att avverkningsberäkningarna i planerna för lappmarksskogarna i regel avse tjugoårsperioden 1934—1953. Avverkningarna hava emellertid, såsom förut påpekats, i verkligheten varit mindre än vad planerna tillåtit, varför utvecklingen hittills ej överensstämmer med beräkningarna i tabellen. Fastställda avverkningsbelopp för tiden 1944—1953 jämte inbesparade avverkningsbelopp för åren 1934—1943 äro tillsammans inom Norrbottens läns lappmark av ungefär samma storleksordning som utsynade belopp under åren 1934— 1943. Inom Västerbottens läns lappmark äro motsvarande sammanlagda avverkningsbelopp avsevärt lägre än den utsynade kubikmassan under 10årsperioden 1934—1943.

292 4.

A v s ä t t n i n g s f ö r h å l l a n d e n a för s k o g i n o m l a p p m a r k e r n a A) Tidigare kommunikationer och avsättningsförhållanden

Flottningen började i samband med sågverksindustriens utveckling i mitten på 1800-talet upptagas i större omfattning i flertalet norrländska vattendrag. Den utomordentligt snabba utveckling av flottningsväsendet, som blev en följd av sågverksindustriens uppblomstring, utgjorde i sin tur en av de viktigaste förutsättningarna för den norrländska massaindustriens uppkomst och tillväxt. Flottningskostnaderna blevo nämligen så småningom så låga, att avsättning möjliggjordes för den klenare och eljest mera lågvärdiga massaveden. Härigenom blev det möjligt att bedriva en rationell skogsvård, utan vilken virkesproduktionens vidmakthållande är otänkbar. Trävaruindustriens utveckling medförde också ökad sjöfart, som underlättades av övergången från segelfartyg till ångfartyg. En relativt god tillgång på hamnar, av vilka de mest betydande äro Luleå och Gävle, har gynnat sjöfarten på Norrland. En nackdel med den norrländska sjöfarten är dock, att denna tidvis blir försvårad eller omöjliggjord genom ishinder. Sålunda ä r sjöfarten på hamnarna i Norrbotten stoppad under i medeltal omkring 180 dagar av året, i Västerbotten under 140—170 dagar samt i mellersta och södra Norrland under 80—140 dagar. I samband med trävaruindustriens livliga utveckling ökades kravet på att genom havsisbrytning kunna förlänga skeppningssäsongen. Först vid 1924 års riksdag fattades emellertid beslut om anskaffande av en statens havsisbrytare. Då trähanteringens transportproblem kunde lösas i huvudsak genom flottning och sjöfart, utvecklades emellertid icke det övriga kommunikationsväsendet i Norrland i samma takt. Såsom transportmedel för råvaran hade vägar och järnvägar ej heller någon möjlighet att konkurrera med flottlederna. Den fåtaliga befolkningen hade dessutom ej råd att bekosta utbyggandet av ett vägnät av större omfattning. Statsbidrag av nämnvärd omfattning utgick nämligen först på 1890-talet och fastställdes då till V20 av den uppskattade kostnaden för underhållet av samtliga indelade vägar. Det är först under de senaste 25 åren, då rikligare statsbidrag utgått, som en mera omfattande utbyggnad av vägnätet ägt rum. Under sistnämnda tidsperiod h a r vägnätets storlek i det närmaste fördubblats. Norra stambanan fullbordades till Boden år 1894. Under förra århundradets sista decennium tillkom även malmbanan Luleå—Malmberget, och Riksgränsbanan blev färdig under de första åren av 1900-talet. Inlandsbanan fullbordades först år 1937, då även samtliga tvärbanor voro i bruk. 1927 års skogssakkunniga för lappmarken hava i sitt betänkande under rubriken avsättningsförhållanden 1 närmare redogjort för sågverks- samt trämasse- och cellulosaindustriernas uppkomst och utveckling i Norrland. Anledning saknas därför att här närmare ingå på dessa förhållanden. 1

Betänkandet, s. 59 ff.

293 B) Nuvarande kommunikations- och avsättningsförhållanden samt dessas återverkningar i skogsvårdshänseende Såsom förut framhållits, h a r under de senaste 25 åren i Norrland skett en omfattande utbyggnad av vägnätet. Längden av de allmänna vägarna i de fyra nordligaste länen framgår av följande tablå, som även åskådliggör vägnätets relativa täthet.

Län

Norrbottens Västerbottens Västernorrlands Jämtlands Hela Sverige

Allmänna vägars längd d. Vi 1943, km 6 962 7 947 4 992 4 544 89320

Landyta exkl. fjäll kvkm

kvkm per km väg

64 014 45 618 24128 36112 353 554

9-2 5-7 4-8 7-7

4-o

Även i lappmarkerna h a r utbyggnaden av de allmänna vägarna forcerats under de senaste årtiondena. Sedan det sista världskrigets början hava dock vägarbetena i huvudsak måst inställas på grund av brist på arbetsfolk. F r å n och med år 1934 har en utökning av de allmänna vägarna skett i följande omfattning:

Länsdel

Norrbottens läns lappmark Västerbottens läns lappmark Summa

Allmänna vägars längd, km år

Landareal, exkl. fjäll

1934 Vi 1944

kvkm

kvkm per km väg Vi 1944

2 002 2 549 4551

2 764 4 021 6 785

37 233 27 784 65017

13-5 6-9 96

Statliga och i vissa fall kommunala bidrag hava stimulerat anläggandet av enskilda utfarts vägar. Sedan 1934 har inom Västerbottens läns lappmark färdigbyggts ej mindre än omkring 505 k m enskilda utfartsvägar och 752 km s. k. enkronasvägar. Inom Norrbottens läns lappmark har under samma tid färdigbyggts 290 km enskilda utfartsvägar. Dessutom hava i lappmarkerna anlagts odlingsvägar och skogsvägar, de sistnämnda huvudsakligen endast farbara med bil vintertid. Någon nämnvärd utbyggnad av de flottleder, som beröra lappmarksskogarna, har sedan 1934 icke ägt rum. Däremot har givetvis skett en ständig förbättring av flottlederna, varjämte mera moderna och rationella metoder för flottning och flottledsbyggnader införts.

294 I nedanstående uppställning förekomma uppgifter å flottningskostnaderna åren 1933 och 1939 från vissa platser i lappmarkerna.

Flottled

Lule älv Pite älv Skellefte älv . . , Ume älv , ö r e älv Lögde älv Ångermanälven

Plats

Vaikijaur (sjön) Vuolvejaure » Sto ra van » Storuman > från Granån Lögdasjön Volgsjön

Avstånd utmed Flottnings- inklusive skiljflottleden till ningskostnader, öre pr kbft havet och till skiljeställe, år 1933 år 1939 km 185 202 207 254 181 96 260

4-144(1932) 7-583 (1934) 5-4 3-32 3-74 3-17 2-79

4-457 9-029 535 3-4 8 3-09 3-64 3-21

Som synes voro flottningskostnaderna i regel något högre år 1939 än år 1933. Detta torde huvudsakligen bero på stegrade arbetslöner. Avsättningsmöjligheterna för virket från norrlandsskogarna hava undergått en ständig förbättring. Sågverksindustrien, som från början hade den största betydelsen för avsättningen och som nådde sin kulmen vid sekelskiftet, h a r därefter gått tillbaka, till en början sakta men hastigare efter år 1930. Trämasse- och cellulosaindustrierna hava utgjort ett lyckligt komplement till sågverksindustrien, enär inom de förra industrierna även det klenare virket kunnat tillgodogöras. Sågverksindustrien kan ur teknisk synpunkt ej gärn a använda klenare virke än ca 5 tum i topp, medan massaindustrien utan olägenhet kan använda såväl klenare som grövre virke. Kvalitetsfordringarna på råvaran äro även mindre inom massaindustrien än inom sågverksindustrien. Förbrukningen av råvara inom sågverks- och massaindustrien i Norrland och Dalarna år 1938 har beräknats utgöra omkring 14,4 millioner m 3 , varav 5,7 millioner m 3 eller 39 procent utgjorde sågtimmer och 8,7 millioner m 3 eller 61 procent utgjorde massaved. Härmed har massaindustrien definitivt passerat sågverksindustrien som förbrukare av råvara. Ej mindre än 78 procent av granavverkningen gick till massaindustrien men endast 39 procent av tallvirket. Liksom sulfatindustrien kan även wallboardindustrien utnyttja icke endast de klena virkesdimensionerna utan även sågverksavfallet. Wallboardindustrien är av ungt datum. Sålunda anlades år 1929 masonilfabriken i Rundviksverken i södra Västerbotten, Europas första fabrik för tillverkning av träfiberplattor. Denna industri synes, liksom massaindustrien, hava framtiden för sig. Den första fabriken har sålunda följts av ett flertal andra, ehuru av olika typer, vilka till största delen äro förlagda till Norrland. Framställningen av plywood är likaledes av jämförelsevis ungt datum. Av de fabriker, som tillverka plywood, äro endast några få belägna i Norrland, där bristen på det för denna industri nödvändiga grova och kvistfria timret börjar bliva mycket kännbar.

295 Under den av kriget föranledda avspärrningen har industriell framställning av träkol, med tillvaratagande av biprodukter, fått stor omfattning och även lett till uppförande av storindustriella anläggningar. Bland dessa må nämnas Kooperativa Förbundets kol- och acetonfabrik i lappmarken — Lycksele Industri Aktiebolag — vilken blev färdig år 1943. Råvaran utgöres av björkved, och det årliga virkesbehovet uppgår till 75 000 m 3 löst mått. En annan liknande anläggning, som delvis hämtar sitt virke från lappmarken, är Statens Skogsindustriers trädestillationsverk i Piteå. Tillverkningen inom dessa fabriker torde komma att upprätthållas även efter återgången till normala förhållanden. Under kristiden hava även uppförts åtskilliga tjärfabriker, varav flera mindre äro belägna inom lappmarkerna. I samband härmed må omnämnas Mo och Domsjö Aktiebolags kemiska industrier i Alfredshem, där huvudsakligen lösningsmedel och konsthartser tillverkas. Sågverksindustrien, som enligt tillgängliga statistiska uppgifter haft ungefär samma omfattning under åren 1909—1913 och åren 1925—1929, har under perioden 1934—1939 gått starkt tillbaka. Exporten under sistnämnda period var i medeltal 20 procent lägre än medeltalet för tiden 1925—4929. Största minskningen av exporten kommer på distrikten söder om Örnsköldsvik. Exporten av spärrar och gruvstolpar var enligt statistiken inom samtliga norrlandsdistrikt lägre under perioden 1934—1939 än under åren 1925—1929. Minskningen utgjorde i medeltal för spärrar 61 procent och för gruvstolpar 79 procent. Den tillbakagång, som skett i exporten av sågade varor samt av spärrar och gruvstolpar, uppväges mer än väl av den expansion, massaindustrien uppvisar. Utvecklingen inom nämnda industri framgår av följande uppställning, som redovisar cellulosa- och trämassefabrikernas i de sex norra länen tillverkning åren 1915, 1929 och 1938. Tillverkning år 1915

Tillverkning år 1929

Sulfit torr-ton

Sulfat torr-ton

Slipmassa våt-ton

Sulfit torr-ton

Sulfat torr-ton

Slipmassa våt-ton

93 700

226 600

333 100 607 500 940 600

460 100

599 500

Tillverkning år 1938 Sulfit torr-ton

Sulfat Slipmassa torr-ton våt-ton

1 660 303

762 820

Mindre dimensioner och även sämre kvaliteter än som äro användbara för massa- och wallboardindustrierna hava kunnat nyttiggöras vid avverkningarna av bränn- och kolved, vilka sortiment under kristiden blivit avsättningsbara även inom stora delar av lappmarkerna. För att belysa omfattningen av avverkningarna av bränn- och kolved skall här nedan lämnas några uppgifter angående bränslekommissionens avverkningsålägganden inom lappmarkerna för dessa sortiment. Inom Västerbottens läns lappmark uppgingo åläggandena å enskilda skogar med undantag av bolagsskogar för bränn- och kolved till 365 000 m 3 löst mått för bränsleåret 1941—42 och

296 till 352 700 m 3 samma mått under bränsleåret 1942—43. Under sistnämnda bränsleår beräknades avverkningen av s. k. flottningsbrännved komma att omfatta 182 600 m 3 löst mått. Inom Norrbottens läns lappmark utgjorde produktionsplikten för annan ved än massa ved under bränsleåren 1941—42 och 1942—43 94 000 respektive 128 000 m 3 löst mått. I den produktionspliktiga kvantiteten för bränsleåret 1941—42 fick ingå 25 procent massaved. Några exakta siffror å de verkligen avverkade kvantiteterna hava ej kunnat erhållas, men enligt uppgift lära dessa hava avsevärt överstigit åläggandena. Produktionsplikten för bolagsskogar har omfattat respektive bolags hela skogsinnehav inom de olika länen, varför några säruppgifter för lappmarkerna icke kunnat åstadkommas. Avverkning av bränn- och kolved har emellertid relativt sett skett i minst samma omfattning å bolagens skogar som å övriga enskilda skogar. Det förhållandet, att från början endast de grövre dimensionerna kunde vinna avsättning från lappmarksskogarna, föranledde, som förut nämnts, en plockhuggning av de grövre träden. Ju lägre dimensioner som kunde avsättas, desto sämre restskog lämnades kvar. Resultatet blev, att stora delar av skogsmarkerna blevo täckta av starkt utglesnade, låg värdiga bestånd. Denna planlösa blädning var föga anpassad efter skogsvårdens krav. Den storartade förbättring av avsättningsförhållandena, som massa- och i viss mån även wallboardindustrien medfört, har möjliggjort utförandet av beståndsvårdande avverkningar och rationella föryngringshuggningar, efter vilka sistnämnda endast obetydliga kompletteringshuggningar behöva vidtagas, för att tillfredsställande föryngringsytor skola kunna skapas. De kvarstående glesa restbestånden hava även kunnat avverkas med ekonomisk vinst. Möjligheterna att med förtjänst avverka bränn- och kolved hava också i sin m å n ökat förutsättningarna för bedrivande av rationella beståndsvårds- och föryngringshuggningar. C) Utvecklingstendenser för framtiden Det allmänna vägnätet inom lappmarkerna är fortfarande alltför glest. Så är jämväl förhållandet med skogs vägnätet. Sedan planläggningen av nybyggnader av allmänna vägar övertagits av den statliga vägorganisationen, finnes anledning förvänta, att kravet på snabbare utbyggnad blir tillgodosett. Förbättrade kommunikationer äro nämligen ett livsvillkor för näringslivet i dessa trakter. De förhållandevis gynnsamma villkoren i fråga om statsbidrag till skogsvägar torde jämväl stimulera till utbyggnad av dylika för virkestransporter så viktiga vägförbindelser. Även till enskilda utfartsvägar lämnas ett sådant stöd från det allmännas sida, att nya transportleder härigenom också torde komma att tillskapas. Därest olika slag av vägbyggen samordnas på ett ändamålsenligt sätt, för vilket garantier i viss mån skapats genom de vidtagna ändringarna i vägväsendets organisation, finnes anledning räkna med ökade möjligheter att inom lappmarkerna tillvarataga klen- och lövskogsvirke.

297 Flottlederna torde ej komma att ytterligare utbyggas i nämnvärd omfattning. Det kan i stället förväntas att vissa dyrbara biflottleder komma att ersättas av bilvägar. Genom förbättrad flottningsteknik och ändrade grunder för kostnadsfördelningen kunna möjligen flottningskostnaderna för de smärre sortimenten förbilligas. Det vittomfattande elektrifieringsnät, som håller på att utbyggas inom lappmarkerna, torde möjliggöra uppförandet av snickerifabriker och andra anläggningar, som kunna få stor betydelse för avsättningen av virket. Med hänsyn till att avverkningarna i Norrland under de närmaste årtiondena torde komma att nedgå, blir den fortsatta utvecklingen i hög grad beroende av möjligheterna alt mera intensivt utnyttja den tillgängliga råvaran. Utredningar rörande i vilken utsträckning avfallet i barrskogen i Norrland och Dalarna i framtiden skulle kunna tillgodogöras såsom gagnvirke hava utförts bl. a. av jägmästaren E. Hagberg. Enligt dennes utredningar skulle den aktuella avfallskvantiteten kunna uppskattas till cirka 1,5 millioner m 3 om 2,5 tum och däröver eller cirka 50 millioner kubikfot per år. Denna råvarukvantitet motsvarar ungefär 250 000 ton massa. Enligt utredningar, som verkställts av Industriens Utredningsinstitut, utgör den normala konsumtionen av björk för husbehov i Norrland och Dalarna per år omkring 1,9 millioner m 3 inom bark. Då den årliga tillväxten av nuvarande björkförråd inom samma trakter beräknats till 3,9 millioner m 3 inom bark, skulle en skillnad av cirka 2 millioner m 3 föreligga mellan avverkningarna och tillväxten. Den kvantitet massa, som skulle kunna tillverkas härav, torde röra sig om 300 000—350 000 ton. Frågan om björkens användning som råmaterial för cellulosa ä r måhända icke omedelbart aktuell i vårt land. De möjligheter härtill, som finnas, särskilt för framställning av massa för konstfiber, böra emellertid stimulera intresset för björkens användning vid massatillverkning. I samband härmed framstår vikten av att problemet rörande flottningstransport av björk upptages till behandling. De försök, som hittills utförts, torde dock hava utvisat, att endast en kortare flottning av björk är tillrådlig och att björktransporterna i övrigt måste — i den mån kostnaderna härför ej bliva för höga — ske land vägen. De hinder, som för närvarande möta för ett utsträckt tillvaratagande av skogsavfallet, sammanhänga framför allt med de höga kostnaderna för avverkning av de klenaste dimensionerna samt med svårigheterna för framflottning av såväl dessa smådimensioner som lövskogsvirket. De höga kostnaderna för avverkning av de klenaste dimensionerna kunna i väsentlig grad undgås genom att helbarkningen ej utföres i skogen. Transportfrågan torde många gånger kunna lösas genom landtransport, varvid sjunkningsrisken och vissa andra praktiska olägenheter, som äro förenade med skogsavfallets utflottning, helt elimineras. Vid biltransport torde emellertid i regel bliva nödvändigt att avfallet förädlas inne i landet, antingen vid permanenta anläggningar eller vid transportabla sådana. I stort sett kan således under den närmaste framtiden ej väntas någon kvantitativ expansion av trävaruindustrien i övre Norrland. Utvecklingen

298 torde snarare komma att gå mot ett intensivare industriellt utnyttjande av den råvara, som står till buds. Förutom ett bättre utnyttjande av avfallet skulle detta bl. a. innebära en längre driven förädling av skogsindustriemas halvfabrikat samt tillvaratagande och förädling, av biprodukter. Sålunda synes tillverkning av färdiga trähus bliva en stor industri under återuppbyggnadsarbetet efter kriget. Utnyttjandet av trä som kemiskt råmaterial kan också bliva av stor betydelse för avsättningen av virket. Inom de delar av Norrland — framför allt Norrbottens län — från vilka för närvarande betydande kvantiteter rundvirke exporteras eller föras till sydligare delar av landet, kan möjligen en utvidgning av trävaruindustrien komma att ske.

5.

Frågan om avverkningarnas reglerande i lappmarkerna m e d h ä n s y n till sociala o c h i n d u s t r i e l l a f ö r h å l l a n d e n

A) Jordbrukets i lappmarkerna allmänna karaktär och beskaffenhet i förhållande till samma näring inom angränsande områden a)

Befolkningen

och dess sysselsättningsmöjligheter

För ett allsidigt bedömande av de problem, som möta i fråga om försörjningsmöjligheterna inom lappmarkerna, är det nödvändigt att äga kännedom om denna landsdels befolkningsförhållanden. I fortsättningen kommer därför att härutinnan lämnas redogörelser för utvecklingen under de senaste årtiondena, för de nuvarande förhållandena samt för utsikterna beträffande den närmaste framtiden. Förändringarna i folkmängden inom de fyra nordligaste länen under åren 1910—1940, dels totalt och dels å den egentliga landsbygden, framgå av nedanstående tablå. Innevånareantal Område

Därav: Egentlig landsbygd . . Västerbottens län Därav: Egentlig landsbygd . . Västernorrlands län Därav: Egentlig landsbygd . . Därav: Egentlig landsbygd . .

År 1910

År 1920

År 1930

År 1935

År 1940

161 132 112 901 161 366 136 784 250 512 166 623 118115 100 475

182 949 122 418 182 234 144 617 265 136 167 744 133 533 107 781

199 826 135 282 204 031 151 032 278 562 164 637 134 514 107 422

207 694 142 085 215 011 151 405 282 103 163 933 136 407 108 607

216 005 139 950 219 939 147 367 275 474 146 559 138 722 103 731

Inom samtliga fyra län har folkmängden starkt ökat under det senaste århundradet, ökningen h a r där varit procentuellt större än inom riket i dess helhet. Västernorrlands län utvisar emellertid en markerad tillbakagång un-

299 der åren 1935—1940. De båda nordligaste länen förete den kraftigaste folkökningen, främst beroende på särställningen i fråga om födelsefrekvens samt p å den omständigheten, att befolkningen där visat sig vara mera bofast än längre söderut. Största procentuella folkmängdsstegringen har ägt rum inom de båda nordligaste länens lappmarker. Den egentliga landsbygden visar ökning i folkmängden till en viss tid, varefter en stagnation inträder, som börjar senare, ju längre mot norr länen ligga. Den starka nedgången i siffrorna för den egentliga landsbygden under perioden 1935—1940 beror i huvudsak på att tätortsredovisningen vid 1940 års folkräkning var betydligt utförligare än vid 1935 års folkräkning. Följande uppställning utvisar den totala folkmängden och folkmängden i åldern 15—65 år fördelade å kön, samt jordbruksbefolkningen inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker enligt 1940 års folkräkning.

män

kvinnor

summa

män

kvinnor

Jordbruksbefolkning

32 869 30 969

30 327 27 095

63196 58 064

21521 20 045

19 346 16 727

28 401 43 827

Total folkmängd L änsde1

Norrbottens läns l a p p m a r k . . . . Västerbottens > » ....

Folkmängd i åldern 15—65 år

Vid 1940 års folkräkning har även gjorts utredning om storleken av den yrkesverksamma befolkningen inom olika näringsgrenar. En person anses yrkesverksam, när verksamheten är inkomstgivande på sådant sätt, att den medför en direkt eller indirekt ersättning i kontanter eller in natura. Den yrkesverksamma befolkningen kommer under sådana förhållanden att bestå av två olika befolkningsgrupper, nämligen dels yrkesutövare i egentlig mening och dels s. k. medhjälpande familjemedlemmar. Folkmängden inom lappmarkerna av dessa båda grupper, tillhörande näringsgrenen jordbruk med binäringar, framgår av följande tablå. Yrkesverksam befolkning Länsdel

Norrbottens läns lappmark Västerbottens > > Summa

Jordbruk och boskapsskötsel

Skogsbruk

Fiske

Summa jordbruk med binäringar

6 542 12 410 18 952

3 651 4 885 8 536

235 7 242

10 428 17 302 27 730

Till ej yrkesverksam befolkning hava bl. a. hänförts barn under 15 år samt husmödrar. I sin utredning angående Norrlands näringsliv 1 har 1940 års Norrlandsutredning gjort omfattande undersökningar angående den framtida befolkningsutvecklingen inom olika regioner av Norrland. Tabell 24, som är häm1

SOU nr 39/1943, s. 65 ff.

300 Tab. 24. Den beräknade befolkningsutvecklingen åren 1935—1960 för män och kvinnor i åldersgrupperna 15—30 år och 15—60 år för egentliga landsbygden inom regionerna 1 Nb (= Norrbottens lappmarker samt Pajala och Korpilombolo tingslag) och 1 Vb (= Västerbottens läns lappmark). De övre kurvorna i varje diagram ange utvecklingen om alla flyttningar från egentliga landsbygden upphöra, de undre kurvorna ange utvecklingen om flyttningarna fortsätta enligt de gjorda antagandena.

1M>

1WB

/S~éO <*r

/?~CO

/s-jaår-

/f-JOa*

JZooo

ur

Sooo

iooo

Voot looa

/o»o\ _

/fJT

Vö

Ws

Tö

ss

Tö man

/?J? —

vö vs 75 — Ä^inrtQr

ss

7o

301 tad från nämnda utredning, anger den beräknade folkmängdsutvecklingen inom den egentliga landsbygden i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt Pajala och Korpilombolo tingslag för män och kvinnor i åldersgrupperna 15—30 år och 15—60 år. För den händelse flyttningarna från den egentliga landsbygden skulle fortsätta enligt gjorda antaganden, kommer under tiden till och med 1960 befolkningens storlek inom åldersgruppen 15—30 år ej att undergå större förändringar inom Norrbottens läns lappmark, under det att en betydande minskning, särskilt beträffande den kvinnliga ungdomen, kommer att äga rum inom Västerbottens läns lappmark. Ännu större nedgång inom sistnämnda befolkningsgrupp beräknas inträffa i övriga delar av Norrland. Inom vissa regioner väntas år 1960 antalet kvinnor i åldern 15—30 år utgöra endast hälften av antalet män. Minskningen av landsbygdens ungdom i Norrland är ett mycket allvarligt problem, som måste ägnas all uppmärksamhet. Nedgången bör kunna motverkas, om goda utkomstmöjligheter beredas dem, som arbeta inom jordbruket och skogsbruket. Tabell 24 återger även den beräknade utvecklingen för åldersgrupperna 15—60 år, d. v. s. den del av befolkningen, som befinner sig i sin fulla arbetskraft. Om man räknar med de gjorda antagandena beträffande utflyttningen, kommer befolkningen inom dessa åldersgrupper att stiga inom Norrbottens läns lappmark men sjunka, dock relativt obetydligt i fråga om männen, i Västerbottens läns lappmark. Även inom övriga delar av Norrland komma talen att sjunka, och nedgången blir kraftigare ju längre söderut man kommer. Inom åldersgruppen 30—45 år beräknas enligt 1940 års Norrlandsutredning inträda en stegring under åren 1935— 1960 inom Norrbottens läns lappmark. Västerbottens läns lappmark väntas däremot uppvisa en tillbakagång i folkmängden inom sistnämnda åldersgrupp, särskilt för kvinnornas del. För åldersgruppen 45—60 år beräknas folkmängden stiga kraftigt ej enbart inom lappmarkerna utan även inom övriga delar av Norrland. Norrlandsutredningen framhåller, att arbetslöshetssvårigheter torde komma att inträda för sistnämnda åldersgrupp, särskilt som denna del av befolkningen kommit förbi flyttningsåldrarna och även den för omskolning lämpliga åldern. Utredningen anser, att »denna äldre befolkning borde kunna användas för skogsvårdande åtgärder och så att säga pensionera sig själv genom att lämna efter sig välskötta skogar åt den relativt fåtaliga kommande generationen». Beträffande försörjningsmöjligheterna för befolkningen i Norrland må framhållas, att näringslivet i vissa delar av Norrland karakteriseras av ensidighet. Huvuddelen av Norrlands befolkning, mellan 50 och 75 procent, olika i olika län, bor på den egentliga landsbygden. Av landsbygdsbefolkningen finner huvudparten sin utkomst inom jordbruk med binäringar. Såsom framgår av tabell 25, hämtad från utredningen angående Norrlands näringsliv, är detta ännu mindre differentierat i lappmarkerna än inom angränsande områden. Vid studium av landsbygdsbefolkningens fördelning å yrkesgrupper inom övriga regioner i Norrland framgår, att endast i Här-

302 T a b . 25. E g e n t l i g a l a n d s b y g d s b e f o l k n i n g e n s f ö r d e l n i n g å r 1930 p å h u v u d g r u p p e r a v y r k e n i n o m r e g i o n e r n a I Nb ( = N o r r b o t t e n s l ä n s l a p p m a r k s a m t P a j a l a o c h K o r p i l o m b o l o tingslag) II Nb ( = N o r r b o t t e n s l ä n s k u s t l a n d m e d u n d a n t a g av P a j a l a o c h K o r p i l o m b o l o tingslag) I Vb ( = V ä s t e r b o t t e n s l ä n s l a p p m a r k ) Il Vb ( = V ä s t e r bottens läns kustland).

im

"A fo

?o

do

?o

7o

éo

So

So

Yo

yo

Jo

Jo

10 Ao\

fo o

/o

rmt

o

irm

'/r

Y

% ?o

11 m ii 11

eo

7o

7o

Lo

éo

So

So

Vo

^o

3o

3c

Jo

Zo

„

nv6

?a

8o

lo

/o o

rvt

%

/

T*

TTTJTTTh

= jordbruk med binäringar = industri och hantverk = handel och samfärdsel

c

/

~Z

11111111 r

~3 ^W

S~~~

4 = allmän tjänst och fria yrken 5 = husligt arbete 6 = f. d. yrkesutövare och övriga

303 T a b . 26. P r o c e n t u e l l f ö r d e l n i n g av d e l s a n t a l e t b r u k n i n g s d e l a r o c h d e l s å k e r a r e a l e n å storleksklasser i n o m Norrbottens och Västerbottens län (uppdelade å lappmark och kustland), Västernorrlands samt Jämtlands län. Brukningsdelarnas och åkerarealens fördelning å storleksklasser % Län och länsdelar

0-26-1 1-2

2-5

5-10 10-20 20-30 30-50 50-100 100 h e k t a r

I T 1

10 Antal brukningsdelar eller sammanlagd åkerareal, hektar 11

Norrbotten: Lappmarken: Brukningsdelarnas fördelning Åkerns fördelning Kustlandet: Brukningsdelarnas fördelning Åkerns fördelning

5159 12 801

29 9

28 19

36 50

6 18

15 3

18 7

38 31

24 40

21 6

30 20

42 55

7 17

12 4

40 28

35 48

17 934 96 004

15 3

23 9

35 30

22 39

5 14

24 317 99 972

17 3

18 7

36 30

21 35

7 20

15 203 66 926

o 16

13158 57 309

Västerbotten: Lappmarken: Brukningsdelarnas fördelning Åkerns fördelning Kustlandet: Brukningsdelarnas fördelning Åkerns fördelning

7 404 18 747

Västernorrland Brukningsdelarnas fördelning Åkerns fördelning Jämtland Brukningsdelarnas fördelning Åkerns fördelning

jedalen befolkningen i ungefär lika hög grad är beroende av jordbruket med binäringar som i lappmarkerna. 1940 års Norrlandsutredning har även gjort en jämförelse angående inkomsten inom olika yrken. Denna jämförelse utvisar, att inkomsten per person genomgående ligger högst i gruppen allmän tjänst och fria yrken. Därnäst följer gruppen handel och samfärdsel samt därefter gruppen industri och hantverk. Inkomsterna per person inom övriga grupper äro av lägre storleksordning. Särskilt låga äro jordbruksbefolkningens inkomster. Det bör dock observeras, att härtill bl. a. bidragit att barnen, som ej hava några inkomster, äro flera inom jordbruksgruppen än inom övriga grupper.

304 I detta sammanhang kommer uppmärksamheten att ägnas åt huvudgruppen, nämligen den del av befolkningen, som är sysselsatt inom jordbruk med binäringar. Brukningsdelarna i lappmarkerna utgöras dels och i huvudsak av fastigheter, vara en kombination av åkerbruk, boskapsskötsel och skogsbruk bedrives, och dels av fastigheter, som enbart lämpa sig för åkerbruk med boskapsskötsel. De sistnämnda utgöras i regel av smålägenheter. I tabellerna 26 och 27 hava sammanställts vissa uppgifter från jordbruksräkningen år 1937 för lappmarkerna och angränsande områden anTab. 27. Brukningsdelarnas medelareal åker och äng inom Norrbottens och Västerbottens län (uppdelade i kustland och lappmark), Västernorrlands samt Jämtlands län. Norrbottens län Ä g o s1 a g

Kustlandet

Lappmarken

Västerbottens län Kustlandet

Lappmarken

Västernorrlands län

Jämtlands län

4-1 0-2 4-3

4-4 0-2 4-6

h e k t a r

Summa jordbruksareal

4-4 0-2 4-6

2-5 0-7 3-2

5-4 o-i 5-5

2-5 0-3 2-8

gående bl. a. brukningsdelarnas och åkerarealens fördelning å storleksklasser samt brukningsdelarnas medelareal av åker och äng. Då tillgången på sistnämnda ägoslag stundom, särskilt inom lappmarkerna, kan spela en viktig roll för jordbruket, har även medtagits ängsarealen, vilken därvid reducerats efter dess värde i förhållande till åkerns. En granskning av de olika tabellerna giver vid handen, att åkerarealen inom lappmarkerna är uppdelad på ett för jordbruksdriften synnerligen ogynnsamt sätt. Icke mindre än 93 procent av antalet brukningsdelar hava nämligen en åkerareal av 5 hektar och därunder. Cirka 80 procent av sammanlagda åkerarealen äro sönderstyekade i brukningsdelar av mindre än 5 hektars storlek. Medelarealen åker per brukningsdel utgör 2.5 hektar i lappmarkerna mot 4.1 —5.4 hektar inom angränsande län och länsdelar. Tab. 28. Antal nötkreatur och övriga husdjur per hektar åker inom Norrbottens och Västerbottens län (uppdelade å kustland och lappmark) samt inom Västernorrlands och Jämtlands län.

Husdjur

F å r och getter

Norrbottens län

Västerbottens län

Kustlandet

Lappmarken

Kustlandet

Lappmarken

Västernorrlands län

Jämtlands län

02 1-0 0-2 01

0-3 1-6 0-9

o-i 0'8 0-2 0-2

0-3 1-7 09 0-2

0-2 1-1 0-3 0-2

0-2 1-2 0-5 0-2

o-i

305 Med ledning av uppgifter från 1937 års jordbruksräkning har i tabell 28 redovisats antalet nötkreatur och andra husdjur per hektar åker. Husdjursbeståndet har, som synes av tabellen, ensartad sammansättning inom hela Norrland. Särskilt anmärkningsvärd är den ringa förekomsten av svin, såväl absolut som relativt sett. b) F ö r u t s ä t t n i n g a r

för

jordbruk

Från kusten till fjälltrakterna kan Norrland indelas i följande naturgeografiska zoner eller regioner, nämligen kustbården, inlandet, Jämtlands silurlandskap, förfjällen och högfjällen. Kustbården består av den småkuperade landremsa, som från mellansvenska låglandet sträcker sig norröver utmed Bottniska viken uppemot trakten av Sundsvall. Den begränsas i väster av den storkuperade norrlandsterrängens östligaste bergbranter, vilken terräng i norra Medelpad och Ångermanland n å r ända fram till havet. Någon kustbård förekommer alltså ej här, men i Västerbottens och Norrbottens län dyker den på nytt upp som en småkuperad kust- och skärgårdsbygd. Sin största bredd, omkring 50 km, når kustbården i Gästrikland. Norröver rymmer kustbården jämte dess utlöpare in i inlandet de flesta av Norrlands övriga mera utpräglade jordbruksbygder. Här finnes huvuddelen av Norrlands odlingsbara jordarter, nämligen de i havet avsatta lerorna. Inom detta område råder också det för odling gynnsammaste klimatet. Inlandet upptager större delen av Norrland mellan fjällen och kustbården. Östligaste delen ä r ett övergångsområde mellan kustlandet och det egentliga inlandet. I de djupt nedskurna dalgångarna, som delvis ligga på obetydligt högre nivå än kustbårdens småslätter, finnas också odlingsbara sand- och lerjordarter, men ju längre inåt landet man kommer, desto mindre bliva dessa jordarters mäktighet och utbredning, och de försvinna slutligen alldeles vid den s. k. sedimentgränsen. Denna löper strax nedanför den strandslinga, havet en gång nött, d. v. s. 200—284 meter över havet. Ovanför sedimentgränsen vidtaga de s. k. moränjordarterna, vilka mestadels ej lämpa sig för odling. Jämtlands silurlandskap har sig största utbredning kring den 292 meter över havet belägna Storsjön. Den siluriska berggrundens vittringsprodukter erbjuda en stundom bördig odlingsjord, avsevärt bättre än urbergsmoränen. På silurområdets moränlider ligga några av Sveriges största jordbruksbyar. Fjällregionerna ligga till största delen ovanför odlingsgränsen. I södra lappmarken och norra Jämtland, där siluriska bergarter förekomma i dalbottnarna, är bördigheten påfallande. Odlingsmöjligheterna äro emellertid mycket begränsade. Även de klimatiska förhållandena i lappmarkerna äro i olika avseenden ogynnsamma för drivande av jordbruk. Den största olägenheten torde vara den korta brukningstiden, eller den tid, då arbete med jorden över huvud taget är möjligt. Som exempel på skillnader i klimathänseende kan nämnas, 20—467510.

att temperaturen understiger 0° i Norrbotten under 6 V2 månader av året men i.Skåne endast under 2 V2 månader. Den korta vegetationsperioden i lappmarkerna omöjliggör bl. a. odling av vissa högvärdiga kulturväxter, vilket medför, att produktionen här ej kan hållas på samma nivå som i sydligare delar av landet. Såsom framgår av tabellerna 26 och 27 äro brukningsdelarna inom lappmarken i regel så små, att jordbruket icke kan bedrivas efter moderna metoder. Förutsättningarna för erforderlig utvidgning av åkerarealen genom nyodlingar äro i vissa delar av lappmarkerna goda men inom andra delar starkt begränsade, då de naturgeografiska förhållandena mångenstädes hindra en sådan utveckling. På grund av det låga antalet kreatur per brukningsdel blir även djurskötseln i lappmarkerna mycket arbetskrävande. Boskapsskötseln försvåras ytterligare därigenom, att det i regel är mycket svårt att få folk till ladugårdsarbete. Jordbruksdriften är dock i stor utsträckning inriktad på animalisk produktion. c) J o r d b r u k e t s l ö n s a m h e t De mindre jordbruken intaga i fråga om lönsamheten en ogynnsam ställning, enär arbetsförbrukningen per arealenhet blir avsevärt större å dem än å de medelstora och större jordbruken. Som förut framhållits blir även djurskötseln relativt sett mera arbetskrävande för de mindre jordbruken än för de större. Möjligheterna att rationalisera driften genom insättande av maskinell kraft äro också begränsade för de små brukningsdelarna. Dessa förhållanden äro generella och gälla för hela landet. Inom Norrland och särskilt inom lappmarkerna tillkomma olägenheterna av den korta brukningstiden, den synnerligen glesa bebyggelsen och den odlade jordens ofta olämpliga arrondering. Under sådana förhållanden måste jordbruksproduktionen inom lappmarkerna bliva låg. Jordbruket därstädes lämnar ringa avkastning i förhållande till den arbetskraft, som är bunden vid detsamma. Någon närmare utredning om lönsamheten har ej blivit utförd. Räkenskaper hava visserligen förts för vissa brukningsdelar inom lappmarkerna, som deltagit i den av lantbruksstyrelsen genomförda representativa jordbruksekonomiska undersökningen, men antalet deltagande lappmarksjordbruk är för litet för att några generella slutsatser skola kunna dragas. Med hänsyn till de ogynnsamma klimatiska förhållandena och brukningsdelarnas ringa storlek torde dock kunna fastslås, att lönsamheten för jordbruket i lappmarkerna är ännu sämre än för Norrland i övrigt. d) B e h o v e t

av s y s s e l s ä t t n i n g u t o m j o r d b r u k e t och dess t i l l g o d o s e e n d e

Enligt 1940 års Norrlandsutredning utgjorde år 1935 inom Västerbottens läns lappmark antalet individer av jordbruksbefolkningen per brukningsdel 5,6. Motsvarande siffra för Norrbottens läns lappmark (inklusive Pajala och Korpilombolo tingslag) uppgick till 7,0. Med hänsyn till brukningsdelarnas

307 ringa storlek och den relativt låga produktionen är det uppenbart, att befolkningen i lappmarken ej kan livnära sig uteslutande av jordbruket. Jordbruk av sådan storlek, att ägaren därå kan erhålla full försörjning (familjejordbruk), förekomma knappast. Enligt beräkningar av professorn L. Nanneson, intagna i 1936 års Egnahemsutrednings betänkande, 1 skulle en normalfamilj i Norrland hinna sköta ett jordbruk å cirka 15 hektar. Brukningsdelarna innehålla emellerttid, såsom förut framhållits, i medeltal allenast 2,5 hektar åker inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker. Under antagande att en normal familj i lappmarken består av 1 V2 fullgod manlig och 1 fullgod kvinnlig arbetskraft (lågt räknat) eller sammanlagt 2,3 reducerade mansarbetskrafter, och att arbetsförbrukningen i genomsnitt utgör 630 manstimmar per hektar, skulle en normal familj, därest arbetstiden beräknades till 8 timmar om dagen, i medeltal vara sysselsatt i jordbruket under 86 dagar. Härtill kommer det arbete, som kräves för slåtterängarnas skötsel, eller enligt verkställda beräkningar i medeltal per brukningsenhet 25 respektive 15 dagsverken inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmark. I vissa delar av lappmarkerna finnas betydande arealer för odling lämplig fastmark och torvmark. Brukningsdelarna kunna därför i framtiden inom vissa trakter rätt väsentligt utökas, särskilt som nyodlingsarbetet torde kunna rationaliseras med hjälp av maskiner. Under senare åren har i de båda nordligaste länen pågått en nyodlingsverksamhet, som varit av avsevärt större omfattning än inom andra norrlandslän. Mångenstädes inom lappmarken kan emellertid, på grund av brist på för odling lämpliga områden, någon ytterligare utvidgning av brukningsdelarna ej ske. Även om sålunda en viss utveckling i framtiden av jordbruket i lappmarkerna är möjlig genom nyodlingar, genom framsteg på växtförädlingens område och genom rationalisering av jordbruksdriften, kommer jordbruksbefolkningen ändock att i hög grad bliva beroende av sysselsättning utom jordbruket. Endast genom effektiv samverkan mellan jordbruk och skogsbruk kan lappmarksbefolkningen beredas jämn sysselsättning under större delen av året. Detta belyses i en utredning, som Kungl. Socialstyrelsen låtit verkställa. 2 I denna har för olika norrlandslän gjorts en analys av sysselsättningen under året. I tabell 29, som är hämtad från nämnda utredning, redovisas arbetsårets fördelning å olika slag av arbeten för skogsarbetare — hemmansägare inom Norrbottens och Västerbottens län. Det bör observeras, att under en period av våren före vårbrukets början 70—80 procent av arbetet i tabellen angivits såsom jordbruksarbete. Det finnes emellertid anledning antaga, att en betydande arbetslöshet förekommit under denna period liksom även under en period på senhösten. 1 2

SOU 1938: 34 s. 573 ff. Skogsbygdens arbets- och levnadsvillkor del I (1938) s. 228 ff. (Sveriges officiella statistik).

308 T a b . 29. A r b e t s å r e t för h e m m a n s ä g a r e - s k o g s a r b e t a r e i n o m N o r r b o t t e n s o-h Västerbottens län. JSZorrlsdttjSXl-S

7-01

'/, Vt '/3 % '/s '/t '/? '/a '/t & '/u tt Vt

JbizjCbxniZsczTh&Le.

'/• 'k '/} Vr /s

T/EusZ&xboTJLejtxs

l/ian.

'/, '/i '/z '/* '/s 'A '/? '/g '/9 '/"> « V't'/'

309 e)

Del egna

skogsbrukets betydelse stödnäring

som

Den egna skogen är av utomordentligt stor betydelse för lappmarksbefolkningen dels på grund av skogens avkastning och dels genom de arbetstillfällen, som skogen bereder ägaren och dennes familj. Medelarealen skogsmark per brukningsdel utgör enligt tabell 30 för enskilda ägare 152 respektive 113 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker. Enligt uppgifter från senaste riksskogstaxeringen utgör medelboniteten för enskilda skogar med undantag av aktiebolags skogar för Norrbottens och Västerbottens läns lappmark 2,20 respektive 2,63 m 3 eller omräknat till skattebonitet 1,34 och 1,64 m 3 . Avkastningen på lång sikt per brukningsdel kan sålunda beräknas uppgå till 203 respektive 185 m 3 fast mått. Om arbetsåtgången för avverkning, utdrivning, skogsvårdsarbeten m. m. i runt tal beräknas utgöra 0,8 mansdagsverken per rotkubikmeter, kommer sysselsättning i skogen per brukningsdel med skogsmark i medeltal att finnas för en man under 162 respektive 148 dagar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker. Som jämförelse må nämnas, att arbetstillgång i skogen per brukningsdel inom Norrbottens och Västerbottens läns kustland, Västernorrlands och Jämtlands län beräknats föreligga under respektive 77, 68, 117 och 148 dagar. Under den närmaste framtiden komma emellertid avverkningarna i lappmarkerna på grund av virkesförrådets ringa storlek att avsevärt understiga den avkastning, som motsvarar ovannämnda skatteboniteter. Det kan antagas, att avverkningarna å enskilda skogar med undantag av aktiebolags skogar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker icke komma att överstiga 0,5 respektive 0,7 m 3 per hektar. Under sådana förhållanden skulle i medeltal per brukningsdel arbetstillgång i den egna skogen endast finnas under 61 respektive 63 dagar. I syfte att erhålla en uppfattning om huru avverkningsbeloppen enligt gällande lappmarkslag skulle ställa sig i förhållande till det beräknade behovet av stödskog, har för fastigheter i enskilda ägares hand verkställts undersökning angående storleken av de föreslagna avverkningsbeloppen för åren 1949—1953, d. v. s. den femårsperiod, som kommer närmast efter utgången av giltighetstiden för lappmarkslagen. Undersökningen omfattar i vartdera av lappmarkslänen ett femtiotal fastigheter inom en var av storleksgrupperna 200—299, 300—399 samt minst 400 hektar produktiv skogsmark. Fastigheterna äro objektivt utvalda från olika socknar och böra nöjaktigt kunna representera skogstillståndet inom respektive storleksgrupp. Det årliga behovet av stödskog har uträknats med ledning av lantmäteristyrelsens anvisningar rörande skogstilldelning vid avstyckning m. m. (bilaga till lantmäteristyrelsens meddelanden 1938:1). Vid beräkningen av stödskogen har tillämpats Bil. D, Tab. II i anvisningarna.

310 1 "? o c

in tfl

t. «

m 3

« r

s

H n ^4 3 3 ^

vi 00 O

,3

tn

£s S ft „ Q. »i es

1/1

J-T

H i,

en ^ j 3 o

* » **

Vi

t 13 2 o<

CJ 0 )

o gte «2

•|i

o

3 Vi

g

IM

es

fi -fi * a S a•

5 e

Ål? - o o

SJ A fi $ i, a

fi 5 * es Z KS

4->

tn pfi

00 o 3 "3 •—• 3 :t-l 0

lO

cu Ä

cr.

t -

(M

ki

—

PQ

CU • 3 ta

ee

-m

CM c o

CM

CM CM

T-l

CC

— O0 CM

co

[ ^ T-l

r~ CM

O! CM

O co

v~

co co

TH

CO

O O ]

<* co

00 O'

CM CM

Ol

T-l

CO

-f CM

[>• T-l

00 0 0

cr. CO

00 TJ»

CC

c-

CM

(M

1-1

lO

CO CM

CM

0 CO

T-l

•i « 3-3

"3

B 3

tÄ

M g 3

CU

O CM

CM

1-1 CM

T-i CM

t > co

l> TH

CM

cr. c o

lO T-l

T—1

T—1

O C75 CM

co

O

O

T-l

O

H

rt

L-

1-

S cu c

+J

EO

X

00 0 £4 00 60 co 3 O •GX

c; 0 co 0 c~

CU

Ii

*3

pH

+J

-

O

H

5 "^ 3

t-t

T*

.—i

co

CM

r^

35 CO

^*

ta

co

C^-

T-i

i3

00 c^

CM 00

-*3-*

rco

,

b

iO

co c^ T—1 T-H

c^

"*

ta 1*-

CJ5 CM

CM

c~ co

ta

-*

kO

CO

1 —1

CM O

«

^

t-l

T-l

< vi G 00 3

•*f O

lO

T-l

ta

00 TH

ra

co

«*

•* r~

lO

;

x*

T-l

CM ta

0:

tn 00

t- - 3 cu B

.

eo

t>

00 ^H lO

01 CO

SM

CO

0 TH

CM

CC

l>ta

-* "

co O

cr. cr.

CO

CM

en

CC'

CM

T-H

T—1

cu

02-3

ÖD

ec B

C C cu

te

1 1

"4!

"O

i?

C 3

3 :3

cu

|

^:

t-,

<£;

'

4)

<fH

ti

eo S.H :3

••0 tj-*

3 3 g

C

3 "3 s

tn

t/1

•a 3 - 3

B

3 3

3 ra l—

:0

-3

G cu

O

fi •bd

:0 V H

4)

"3

C3

fi cc •a

.2 —s

t:0

O

•S 2

CM

g a

. 3

cn

T—.

CM

tn

o 2

l^t

T—t

<N 3 5

CC

eS

^^ ,^

CM i 3

CO

»0

:C3

ga

cc c^-

co co

t.

fi fi 1 « «

o «

CO

t—1

T—1

O

T-1

uknin lar ut skogsmark antal

fl?

S 5

• *

^1 CO

co

es ^ ^

A

CC

r^ cr.

0 CO

i3 O ta

^

0 0 O N

§12 s

00 3

3 «8 *S

eS

-tf

C^Ttl ta

CM

10 M

3 ej

" c c

•at, tfi

0 0

G .-,

w

•o "* u

T - I

(M C^

,3,2 Vi t&

3 3

o

T*

oa

Is

t n CU

es »eS

O B

co 0

OJ

•^

ni) 3

-

O

c -+

C5

O O

CO

lO

-t

CO ep

+

fi "C v 3

in

co os

,_,

•M C/5

- a 3 60

»%

«s

Z -

*-"

00 CO

i3

S t

.S3

3j

VD —

•8

M —1

Cl

te es b

"8

« 7 <

cu ^

rr 00 2

v>

,. a

£

00 C

tn

fi

™ G

t. C3

u

cu

3 0) cu X) ^4 00 3

»

3.

•—

^sä

•— ra

-P

*i

"

-

^ y:

3. 3

i-

^4

raC/3

e^-

««—1

cn

tn

tn

tn

CU •3 GA

•—

C

00 3

"C t.

'5 ä

C

i-

*~

ra

:

Z

3 Vi

s-i

2^

tn

-B

^

«-a

eo 0 Jd co

° T! cu

« 3 u

«M

t-.

«-

— ' ccu 3 3 g

g

B g "g a 1 a. c g 'fi 0VI0 Sb s a I B O O ^3K !^3 c B 3 O S3

CJ

5 <: M0

»-I

fi G

«rH

t. O

•

fi •

B 00 -§ .a •

ÖC

—G :'S 'B — CJ

fi

'CC

1=0

er

*« c

w ~ l~;

H t / 1

^ ÖD 3 0 h a ra cC'

311 Resultatet av undersökningen redovisas i nedanstående sammanställning.

Storleksgrupp (hektar produktiv skogsmark) L ä n s d e1

Föreslagna föreFöreslagen Summa avverkslagen årlig Årligt behov gallring ningsbelopp avverkning äldre skog m/ 3 år under under perio- av stödskog m3 perioden m 3 /år under den 1949—53 3 1944—53 perioden m 1949—53 medeltal

Slorleksgrupp

85 122

11 31

96 153

224 204

142 209

13 35

155 244

222 205

179 337

27 46

206 383

229 215

300—399

Västerbottens läns lappmark Slorleksgrupp

fastighet

200—299

Västerbottens läns lappmark Storleksgrupp

per

400-f

Norrbottens läns lappmark Västerbottens läns lappmark

Det bör observeras, att, åtminstone inom Norrbottens läns lappmark, rätt avsevärda kubikmassor torde finnas inbesparade av de för tiden 1934—48 fastställda avverkningsbeloppen. Virkesförrådet å de enskilda skogarna inom lappmarkerna är emellertid så hårt skattat, att uttagen under den närmaste tiden efter år 1953 synas bliva ännu lägre än de för åren 1949—53 föreslagna avverkningsbeloppen. Det kan därför antagas, att virkesavkastningen från fastigheter med en produktiv skogsmarksareal understigande 300 hektar inom Västerbottens läns lappmark och 400 hektar inom Norrbottens läns lappmark under den närmaste framtiden i regel ej kommer att överstiga stödskogsbehovet. f)

De a l l m ä n n a s k o g a r n a s och skogarnas betydelse

bolags-

Stora delar av lappmarksskogarna ägas av Kronan eller skogsbolagen. Av uppgifter från senaste riksskogstaxeringen framgår, att arealen skogsmark å kronoskogar och övriga allmänna skogar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker utgör 74 respektive 49 procent av totala skogsmarksarealen. Motsvarande siffror för Västernorrlands och Jämtlands län äro allenast 9 respektive 11 procent. Tabell 31 utvisar bl. a. storleken av fastställda årliga avverkningsbelopp å domänfondens skogar i de fyra nordligaste länen. Å de vidsträckta kronoskogarna i lappmarkerna finnas rikliga arbetstillfällen vid avverkningar och skogsvårdsarbeten. Den omständigheten, att ett uthålligt skogsbruk bedrives å Kronans skogar, kan förväntas bliva av utom-

312 Tab. 31. Fastställda avverkningsbelopp m. m. för domänfondens skogar inom de fyra nordligaste länen.

Län eller länsdel

l

Norrbottens läns lappmark

Norrbottens läns kustland

Västerbottens läns lappmark . . . .

Västerbottens läns kustland

Västernorrlands län

Jämtlands län

Fastställd total årlig avverkning å domänfondens skogar m3

Virkesförråd m. m. å de av domänfondens skogar, som skogsindelats

Trädslag

Kubikmassa m. bark vid uppskattningstillfället 1000 m 3

m3 per hektar

•j

901 000

Barrskog 10—40 0— 9 Lövskog Barrskog 10—40 0— 9 Lövskog Barrskog 10—40 0— 9 Lövskog Barrskog 10—40 0— 9 Lövskog Barrskog 10—40 0— 9 Lövskog Barr- o. lövskog 10—40 0— 9

40 500 2 956 3 272

36 3 3

27 646 2 873 6 018

41 4 9

35 740 2 899 4 216

46 4 5

10 257 997 1376

51 5 7

5 100 447 651

46 4 6

5 128 793

58 9

612 000

944 000

258 000

180 460

185 765

ordentligt stor betydelse i fråga om arbetstillgången för jordbruksbefolkningen i lappmarkerna, då avverkningarna å den egna skogen och bolagsskogarna snabbt komma att sjunka. Med hänsyn till att de sparade förråden av övermogen skog i stor utsträckning hunnit avverkas å domänfondens skogar, måste man dock räkna med att avverkningsbeloppen komma att nedgå även å sistnämnda skogar. Sammanställningen överst å sid. 313 utvisar skogsmarkens å enskilda skogar fördelning på ägaregrupper. Som synes omfatta även bolagsskogarna vidsträckta arealer i lappmarkerna. I motsats till vad som gäller för kronoparkerna hava emellertid åtskilliga bolag hittills bedrivit så kraftiga avverkningar, att deras skogar näppeligen torde vara skötta enligt principerna för ett uthålligt skogsbruk. Inom lappmarkerna hava dock bolagen bedrivit en försiktigare avverkningspolitik än de övriga enskilda skogsägarna.

313 Aktiebolags skogar Län eller länsdel

Norrbottens läns lappmark Norrbottens läns kustland Västerbottens läns lappmark . . . . Västerbottens läns kustland . . . . Västernorrlands län 1

övriga enskilda skogar

Skogsmark inklusive hagmark km 2

0/

»1812 2 300 3 982 3 529 8 812 12142

29-7 27-0 39-5 33-5 50-6 51-2

/o

km 2

0/

^4 275 7 379 6102 6 992 8 587 11593

70-3 73-0 60-5 66-5 49-4 48-8

/o

Avser endast skogsmark.

I nästföljande tablå har gjorts en beräkning av de arbetstillfällen vid avverkningar, flottningar, skogsvårdsarbeten m. m., som erbjudas inom allmänna skogar och aktiebolags skogar. Till gruppen allmänna skogar hava även räknats ecklesiastika skogar och allmänningsskogar. Med ledning av upprättade avverkningsplaner och uppgifter om inbesparade avverkningsbelopp k a n det antagas, att avverkningarna å bolagsskogarna inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker under de närmaste 10 åren komma att uppgå till omkring 0,6 respektive 0,8 m 3 per hektar skogsmark och år. Avverkningsbeloppen för domänfondens skogar äro hämtade från domänverkets årsberättelse år 1942. Beräknade Antal dagsverken arbets- per år och yrkestillfällen, verksam befolkning tillhörande dagsjordbruket med verken Summa binäringar per år

Beräknad årlig avverkning under de närmaste 10 åren, m 3 Länsdel Allmänna Aktiebolags skogar skogar Norrbottens läns lappmark. 1 025 000 Västerbottens läns lappmark 1 025 000 Summa 2 050 000

109 000 319 000 428 000

1 134 000 907 000 1 344 000 1 075 000 2 478 000 1 982 000

87 62 71

Förutom ovan angivna, årligen återkommande arbetstillfällen tillkommer ett omfattande arbetsprogram för att å såväl de allmänna skogarna som aktiebolagsskogarna få fullgod återväxt på de marker, vilka tidigare burit skog men för närvarande av skilda anledningar äro utan skog eller bevuxna med mindervärdig sådan. Verkställda inventeringar å kronoparker och bolagsskogar utvisa, att dylika marker förekomma i stor utsträckning.

314 B) Frågor som sammanhänga med behovet av särskilda regleringsföreskrifter ur industriell synpunkt Exploateringen av urskogarna i Norrland har skett senare än inom övriga delar av landet, där den dessutom haft ett långsammare förlopp, varigenom skogarnas förnyelse kunnat ske successivt. Virkesbalansen i Norrland är bl. a. av denna orsak påtagligt sämre än inom landet i övrigt. I samband härmed k a n vara av intresse att göra en jämförelse mellan avverkningarna och tillväxten inom olika delar av landet. För år 1937 har statistiska centralbyrån angående avverkningarnas storlek och sammansättning gjort en undersökning, grundad på deklarationerna för skogsaccis. Med stöd av denna har i den av Industriernas utredningsinstitut utgivna boken Norrland (s. 481) verkställts följande jämförelse mellan tillväxt och avverkning. Hela riket

Norrland och Dalarna

Övriga Sverige

Millioner fm3 (inkl. bark) Avverkning Massaved Sliprar, stolpar, props, div. industrivirke . .

Bränsle till industri och kommunikationer samt till hushåll i städer och t ä t o r t e r . . . Husbehov (egentliga landsbygden):

Summa avverkning Tillväxt Skillnad

}

18-0 21-7

10-6 15-9

7-4 5-8

«

0-4

0-7

1-0

0-5

3-2

0-7

2-5

6-5 1-5

3l 0-4

53-6 56-6 + 3-0

32-2 30-5

3-4 1-1 21 4 26-1 + 4-7

—1-7

I fråga om uppgifterna i tablån bör beaktas, att avverkningarna år 1937 torde hava varit de största, som under ett år företagits i våra skogar. Vidare må framhållas, att hänsyn ej tagits till avgången genom självgallring och dylikt, varför det verkliga underskottet för Norrland är större än som framgår av tablån. Visserligen torde en fortgående höjning av tillväxten inom norrlandsskogarna vara att påräkna, men det lärer ändock dröja en avsevärd tidrymd, innan ersättning erhålles för det timmer, som tidigare kunnat uttagas i urskogsförråden. Då förrådet av timmerskog, som under långliga tider lagrats i norrlandsskogarna, nu börjar taga slut, komma givetvis trävaruindustrierna — särskilt sågverksindustrien — i ett bekymmersamt läge. Knappheten på sågtimmer har redan gjort sig gällande, vilket varit en av orsakerna till den förskjutning från sågverksindustri till massaindustri, som ägt r u m från 1930-talets början. Denna utvecklingstendens h a r iyck-

315 ligtvis sammanfallit med den ökade efterfrågan på olika skogsprodukter, som icke tillverkas inom sågverksindustrien, varför tillbakagången av denna i stort sett ej haft så svåra konsekvenser. Som läget nu är i fråga om råvaruförsörjningen, måste industrien söka anpassa sig efter skogarnas leveransförmåga, samtidigt som alla krafter måste inriktas på en intensifiering av skogsvårdsarbetet för att öka skogarnas avkastning. Icke enbart industrierna i Norrbottens och Västerbottens län hämta sitt virke från lappmarksskogarna, utan även industrierna i övriga delar av Norrland och delvis även i mellersta och södra Sverige inköpa stora virkespartier därifrån. Medlemmar av Svenska trävaruexportföreningen, Svenska trämasseföreningen, Svenska cellulosaföreningen och Svenska pappersbruksföreningen hava lämnat uppgifter angående virkesförflyttningen åren 1927—1943 mellan följande flodområden: 1) Torne älv t. o. m. Byske älv; 2) Kåge älv t. o. m. Nätraån; 3) Angermanälven t. o. m. Gådeån; 4) Indalsälven t. o. m. Ljungan; 5) Gnarps- och Harmångeråarna t. o. m. Ljusnan; 6) Skärj- och Hamrångeåama t. o. m. Dalälven; 7) Området söder om Dalälven. Sammanställningarna i tabell 32 över virkesförflyttningarnas storlek i medeltal per år under perioderna 1927—43 och 1930—39 samt i tabellerna 33 och 34 över årliga virkestransporter under tioårsperioden 1930—39 grunda sig på nämnda uppgifter. Från områdena 1 och 2, vilka i stort sett sammanfalla med Norrbottens och Västerbottens län, hava genom havsflottning förflyttats stora kvantiteter såväl timmer som massaved till områdena 3—7, nämligen 15,2 respektive 23,3 millioner flottningskubikfot per år under perioden 1930—39. Under samma period har område 1 ej mottagit något virke från annat håll, så när som på en obetydlig men dock kontinuerlig kvantitet timmer från område 2. Till område 2 däremot har förflyttats en relativt stor mängd virke, nämligen från område 1 9,4 millioner flottningskubikfot årligen, från område 3 1,1 millioner flottningskubikfot om året samt från områdena 4 och 7 mera tillfälligtvis obetydliga kvantiteter massaved. Områdena 3 och 4, inom vilka de stora skogsindustrierna i Västernorrlands läns kustland äro belägna, äro utpräglade underskottsområden, med undantag för område 3 beträffande sulfitved, vara föreligger ett överskott på 4,9 millioner flottningskubikfot årligen under perioden 1930—39. Dessa områden hava mottagit det mesta virket från de två nordligaste områdena, nämligen 13,6 respektive 19,1 millioner flottningskubikfot per år. Till område 4 transporterades från område 3 5,7 millioner kubikfot och från område 7 — vilket kan vara av intresse att påpeka — 0,4 millioner kubikfot. En tillfällig landtransport från område 3 till område 4 har jämväl förekommit. F r å n områdena 3 och 4 har till sydligare områden överförts 2,6 respektive 2,1 millioner flottningskubikfot.

es

g

CO

s •(->

ö

co co w co • *

eo

i«

CN

CN

O

CN

©

co

>*

i n

oo T-H,

es

T - H C D » O ( M

CM

3 C/3

o M

"5 "^ c2 fi *~* iS

i* eo

cs - o

•Ö

3 CN

<='

r^,

CN

CO

iO

T-H

- 5 ' e s

" ^

JN,

eo ^ eo —i •*•« CS CO eo CO CO eo rH e D c O i O C O - a ^ T - H

in t j N

hr» W

^ tD N

éo" - i fl

C O T - H ^ H I O

I

CO

N

H

CO

i « o <n

N

éo © co

eo

r^ 00

cn

» r>» (N

°0

H

^

"01

CO

+

""

f-^" CO CO

i©" ^ i 18

5 .'i ^

e5 » i t »

>

G G, H->

i

O

is "O

Vi

3 C/3

>

s

n in

CN

I-H

T-H

J

u

co N - H

o co eo

^

J^,

TJI

io •**

^

<N

CO

+

o

ID

^

> O

o • *

^ ^ ^

* to •es

C 5

to ^ i n TU t^. H S CO W O O! O W Ä j i > - O t ^ e O T - ^ ( N g ^ o c o r ^ - * rH ,—l T>

O

co S

c o f r to O - i o T-i ^n T-H

£--" T—i

1 co * '

cs~ >o CO ta

£ * CO ^^

eo so 61 i-i

+

'•Ti O

oo

«

3 CO

>

•IH

S

£3

SS

O CD (M

N CN H

CD "•* 19 »O

C S O O T H C O C O I O . O *~( JL >o

...

^

c£

1 D

?£ CO —i co

£^

S3

"

3 CO

>

t^

00 CO —i CO

co eo eo i-H

f--. CO CS

t~>. © CO

—i

cs

»-i « t-~

CS © rH co

T—t

300 13849

•4J _ CS T J

r perioden

3 co

:£

~ O (C _C CC CD j cp o ; g C M T - H

370 10 739

7—1943 i .

"*-

g g

6 650 2 776 943

es

CA

8 251 3 857 1441

i

^

S e j s c o r - i o - H © ^ • o i i n c o o i n » o g (M r(i CO O) N O

»«. a ••-

io co 00

«o oo O

t» to CO

»n co .-H

^ j T - i i O e O T - H •§ -H

2i "g

'~l _

"^

*>

<*»

JO <N

^ cs t>* ~ ©l

s

'C Q.

CC g •cs c co Ö

i. « • K •^ !

te

2 ! S c» O

2 2 T J co

S « iQ

JS 2 N

S 2 H

E! S a »

SS

es

5 ,M

g g

uO C *>

e ft

CM co »o co -oi csi S i n - H e o o s i r a o o S s C M f M i n c O r H O H t O

~S

•** m

CO

-H

CO

©

rH

H IN H T » M T - H T - H T J T C O C O O O © CO © T-H »O T^

TH

CN

CO ©

CO CO

-H CO

CO

CO ©

H

O

CC

N

N

9 )

H

91 tO

T-I

O T » lO ^ H - H C N

"éft

rH KO

CO

"C

„

•3 u

CS "Ö «-i et) 3 > CO

•#

•Ol

N

O

T-H

- H TJI T-H

i n

H co co

CN

1C0

CS lO lO (M

lO (O lfl CS

N 3> IN

19 i t t » l>T-H

M

O CO lO

CO OJ CO

CO W CO

N ff) CO

C» O CN

CO 19 •**

Hl CO

CO

CO

O

CN

• * eo no

O » i cs

e

o O i n co © -rH o*

e

o

r

-

'

*

N a CO lO

• * * -# IN

CO CD ^*l o T-l

CO IM CN

ce M © cs TA

H H CN

N CO CS

IM lO CN

O O) CN

© H 00

CO

CO

CO

H

M

- H co es ta T-4 as T - H C O C O T - H ' J H

©

••o

fl

é-fi 3 CO

->

i

u

•es CO

,-. 5

O) -Ö •C3 bi

s o

C» co

H IN IM

T-H

I O

T-i

Is" 1H

00 t-1

CS

-

CS

g T - H C M C O - r H i O g

co

g T

c

C

O

^

>

C

g

co

317 Tab. 33. Från flodområde 1 och 2 utförda virkeskvantiteter i millioner flottningskubikfot. Årligen i medeltal för perioden 1930—1939.

1 2 3 , 4 5 6 7 . Summa

Sulfitved

Sulfatved

Summa

9 Sulfitved

Sulfatved

0-1

(-)

(-)

0-1

3-1 4-7 2-8 0-3

4-9 1-0 3-8 0-1

1-4 1-8 4-6 0-1

9-4 7-5 11-2 0-5

3-3 3-0

1-4 2-6

1-4 2-4

6-1 8-0

(-)

(-)

2-2

0-3

2-8

0-8

1-6

31-4

7-2

5-6

3-8

166 Till område nr Timmer 1

1 F r å n område nr

11-2

12o

8-2

Summa Timmer

2-4

(- —) anger obetydlij*a, tillfäl [iga virkeskvantiteter. Tab. 34. Till flodområde 3 och 4 införda virkeskvantiteter i millioner flottningskubikfot. Årligen i medeltal för perioden 1930—1939.

Sulfitved

Sulfatved

4-7 3-3

1-0 1-4

1-8 1-4

7-5 6-1

0-9

(-)

(-)

(—)

(-)

(-)

F r å n område nr Timmer 1

1 . 2 3 . 4 5 6 7

3 Till område nr

Sulfitved

Sulfatved

Summa

2-8 3-0 0-4

3-8 2-5 3-9

4-6 2-4 1-4

11-2 7-9 5-7

(-)

(-)

0-1 8-5

25-2

Summa Timmer

0-9 0-1

0-1

14c 2-4 9-0 Summa (- —) anger obetydlig;a, tillfäll iga virkes>kvantite1.er. 32

01 6-3

0-2 10-4

0-4

Område 5 synes vara i det närmaste självförsörjande i fråga om virke. Införda och utförda virkeskvantiteter, 0,17 respektive 0,12 millioner flottningskubikfot äro obetydliga och svara ungefär jämnt mot varandra. De enskilda skogarnas i lappmarken betydelse för råvaruförsörjningen framgår av en undersökning som gjorts beträffande storleken av dessa skogars andel i virkesförrådet för samtliga kategorier skogar inom de fyra nordligaste länen. Det har härvid visat sig, att förrådet barrskog från 10 cm vid brösthöjd (kubikmassa inom bark) inom de enskilda lappmarksskogarna uppgår till 13 procent av totala barrskogsförrådet inom nämnda fyra län. Motsvarande siffra för förrådet från och med 25 cm vid brösthöjd utgör 15 procent. De enskilda lappmarksskogarnas andel i totala virkesförrådet barrskog inom Norrbottens och Västerbottens län utgör 23 procent av dimensionerna såväl från och med 10 cm som från och med 25 cm vid brösthöjd.

6.

Kortfattad r e d o g ö r e l s e för s k o g s t i l l s t å n d e t m. m. i n o m S ä r n a o c h Idre s o c k n a r Arealuppgifter

Utmarksarealens storlek samt fördelning på ägoslag och ägaregrupper framgår av tab. 7. Samtliga skogar under grupperna aktiebolags och övriga enskilda skogar inom ifrågavarande båda socknar lyda under lappmarkslagen. Av de enskilda skogarna tillhöra drygt hälften aktiebolag. Kronoskogar och övriga allmänna skogar upptaga ej mindre än 77 procent av totalarealen. Arealuppgifterna, som äro hämtade från senaste riksskogstaxeringen (1943—44), äro — särskilt beträffande ägaregrupper — mycket osäkra på grund av taxeringsmaterialets ringa omfattning. Skogsmarkens

och den beskaffenhet

växande

skogens

Norra och västra delarna av Särna—Idreområdet äro starkt kuperade och kunna i topografiskt avseende räknas till den s. k. fjällregionen. Södra delarna av nämnda område domineras av »Västerdalarnas sandstensslätt», där berggrunden huvudsakligen utgöres av en av kvartskorn sammansatt sandsten. Skogsmarkens fördelning å höjdområden samt medelhöjden över havet enligt undersökningar vid senaste riksskogstaxeringen redovisas i nedanstående sammanställning.

400—500 m. ö. h 500—600 » > » 600—700 > » » 700+ » > » medelhöjd

Aktiebolags- Övriga enskogar skilda skogar % % 25'1 40-2 38-7 33-0 ,. 19-6 22-5 16-6 4-3 574 540

På grund av geografiska och andra samverkande förhållanden är skogsmarkens bonitet i regel mindre god. Enligt senaste riksskogstaxeringen var fördelningen å bonitetsklasser följande: Aktiebolags- Övriga enskogar skilda skogar % % Bon. IV _ i-o V 7-2 8-9 VI 42-9 61-6 VII 37-4 22-7 VIII 12-5 5-8 Genomsnittlig idealbonitet 2*14 2*3 7

319 I fråga om markens godhetsgrad torde Särna och Idre socknar närmast kunna jämställas med Norrbottens läns lappmark. Skogsmarkens fördelning på åldersklasser vid tidpunkten för senaste riksskogstaxeringen framgår av följande tablå: . Aldersklasser (20-ariga)

Aktiebolags- Övriga enskogar skilda skogar

Kalmark I II III IV V VI VII—VIII IX+

%

%

1*3 8-7 9"6 141 14.9 9"5 10o 14-1 17'8

Oo 9-9 7'2 12-3 12o 15*8 16-3 12-3 14'2

Det bör särskilt uppmärksammas, att kalmarker praktiskt taget saknas, samt att skogen i åldersklasserna VII—VIII samt IX + är av särskilt stor omfattning. Endast inom Norrbottens läns lappmark förekommer gammal skog i lika stor utsträckning. Vid senaste riksskogstaxeringen har redovisning skett beträffande skogsmarkens fördelning å huggningsklasser, på sätt framgår av nedanstående sammanställning: Huggningsklass

A

B: 1

B: 2

C

D: 1

D:2

D:3

Aktiebolags skogar % Övriga enskilda skogar %..

09 l*o

3'6 6'2

20'o 14*3

27"4 39'4

20'i 16*6

16'3 16'7

11*7 5"8

Förekomsten av huggningsklasserna D: 2 och D: 3 är inom Särna och Idre socknar förhållandevis större än inom Västerbottens läns lappmark och i det närmaste lika stor som i Norrbottens läns lappmark. Vid mitten av 1800-talet voro skogarna i Särna—Idreområdet i stort sett av urskogskaraktär. Trots att en del genom Kungl. brev medgivna s. k. sockenstämplingar av grövre träd utfördes å oavvittrade skogsmarker under tiden 1861—1888, bibehölls denna karaktär till dess storskifte ägt rum, varefter avverkning å enskildas skogar påbörjades. Oaktat betydande engångsuttag av skadad skog verkställts och planhushållning förekommit i cirka 40 års tid, funnos avsevärda kvantiteter övermogen och skadad skog, då skogsvårdsstyrelsen år 1934 övertog uppsikten över skogarna i Särna och Idre socknar. Under tiden härefter h a r skog av dylik beskaffenhet kraftigt minskats genom forcerad avverkning av den s. k. realisationsskogen. Avverkningarna hava i stor utsträckning gått ut på att sanera skogstillståndet genom uttag av den övermogna och skadade skogen, varvid avverkning av växtliga träd i möjligaste mån undvikits. Detta har ofta lett till rensningshuggningar och blädningar. Under de senaste åren hava de enskilda skogarna i Särna och Idre övergåtts med vedgallringar i en omfattning utan tidigare motstycke.

320 Uppgifter om virkesförrådets storlek och sammansättning skogarna hava erhållits vid senaste riksskogstaxeringen.

å de enskilda

Kubikmassa inom bark i m 3 per hektar skogsmark inklusive hagmark Diameterklass

0-45 + 10—45 + 15-45+

Aktiebolags skogar

Övriga enskilda skogar

tall

gran

löv

Summa

tall

gran

löv

30-24 28-59 23-74

8-92 7-89 6-26

2-38 1-46 0-73

41-54 37-94 30-73

31-71 2959 26-08

12-99 11-46 8-51

2-74 1-85 0-82

Summa 47-44 42-90 35-41

Förändringarna i virkesförrådets storlek och sammansättning under tiden mellan de båda riksskogstaxeringarna skulle givetvis vara av intresse i detta sammanhang. Då uppdelning på olika ägaregrupper icke skett vid första riksskogstaxeringen kan någon jämförelse, som enbart avser de enskilda skogarna, icke ske. I det följande skall emellertid lämnas en del siffror å virkesförrådets storlek och sammansättning vid tidigare tidpunkter. 1927 års skogssakkunniga för lappmarken hade låtit sammanställa uppgifter från avverkningsplaner, vilka upprättats under åren 1920—27. Med ledning av dessa hade beräknats att virkesförrådet barrskog med bark från 10 cm vid brösthöjd å skogar inom Särna och Idre socknar, lydande under 1915 års lappmarkslag, utgjorde cirka 3,1 millioner kubikmeter, motsvarande 47,1 kubikmeter per hektar. Utsyningarna å de enskilda skogarna i Särna och Idre socknar hava enligt en utredning, som verkställts av skogsvårdsstyrelsen, haft följande omfattning: Ar

Utsyning per år m 3 på bark

1911—15 1916—20 1921—25 1926—29 1931—33 1934—44

56 000 54 850 64 356 66 863 62 068 90 655

Utsyningen under sistnämnda period motsvarar 1,25 m 3 per hektar produktiv skogsmark. Som jämförelse må nämnas, att de årliga utsyningarna under tidsperioden 1934—43 inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker utgjorde 1,0 respektive 1,6 m 3 . Förändringarna i skogstillståndet å de enskilda skogarna belysas kanske bäst genom jämförelser mellan virkesförrådets fördelning å mogenhetsklasser vid skilda tidpunkter. En jämförelse kan göras mellan mogenhetsklassfördelningen enligt å ena sidan de taxeringar, som verkställts av domänverket enligt bestämmelserna i 1915 års lappmarkslag, och å andra sidan de

321 taxeringar, som utförts genom skogsvårdsstyrelsens försorg efter den 1 januari 1934. H ä r nedan har gjorts en sammanställning, som utvisar mogenhetsklassfördelningen vid de olika taxeringarna. Mogenhetsklassfördelning för barrskog fr. o. m. 10 cm vid brösthöjd, %, enligt taxeringar verkställda åren

1920-27 1931—41 33 56 43 28 24 16

Mogenhetsklass 1 » 2 » 3

Det bör emellertid observeras, att definitionerna å mogenhetsklasserna ej voro exakt lika vid de olika taxeringarna. Största skillnaden föreligger i fråga om mogenhetsklass 1, till vilken efter år 1933 även hänförts äldre skog med nöjaktiga utvecklingsmöjligheter. Det kan emellertid i allt fall konstateras, att sammansättningen av virkesförrådet undergått en gynnsam förändring sedan åren 1920—27. Kommunikations-

och

avsättnings

förhållanden

Avsättningsförhållandena inom Särna—Idreområdet kunna sägas vara i stort sett goda. Flottledsnätet är ganska väl förgrenat, och de allmänna flottledernas sammanlagda längd inom de båda socknarna uppgår till 588 km. Dessutom sker flottning å cirka 30 km på enskilda leder. Även om en avsevärd del av dessa flottleder faller inom de allmänna skogarna, ligger dock huvudparten av de enskilda skogarna inom 2 och 3 vändors väg till flottled. För biltrafik avsedda vägar förekomma i betydande omfattning. De allmänna vägarnas längd inom området uppgår till 273 km. Dessutom finnas en hel del enskilda vägar, som kunna trafikeras med bil. Fläckvis är terrängen så lättframkomlig, att virkestransporter med bil kunna företagas på icke planerade vägar. År 1928 öppnades järnvägen Limedsforsen—Särna. Huvudsakligen efter denna tidpunkt tillkommo nya avnämare av virke i och med införandet av de transportabla klingsågarna, vilka framför allt specialiserade sig på sliperstillverkning. Vid järnvägen hava de senaste åren även levererats stora kvantiteter ved av olika slag. I Särna finnas jämväl ett par mindre, stationära sågverk samt en tjärfabrik. Den sistnämnda torde konsumera något 10 000-tal kubikmeter löst mått stubbar per år. Virket från bondskogarna försäljes vanligen på rot. Efter år 1941, då allmänna flottleden till havet började tagas i bruk, har konkurrensen om virket ökat avsevärt. 21—467510.

322 Befolkningens

sysselsättningsmöjligheter

Förutsättningarna för drivande av jordbruk inom Särna och Idre socknar äro av klimatiska och andra skäl mindre goda. Den totala åkerarealen är förhållandevis obetydlig och dessutom uppdelad på ett ur driftssynpunkt ogynnsamt sätt. Medelarealen åker per brukningsdel är ännu lägre inom Särna och Idre socknar än i lappmarkerna. Odlingen av foderväxter intager en framträdande plats. Ängsbruket spelar här, liksom i lappmarkerna, en förhållandevis stor roll. Antalet kreatur är på grund härav stort i förhållande till åkerarealen. Ytterligare tvenne omständigheter, nämligen fäbodsväsendet och utfodringen av kreatur med renlav, torde i viss mån hava bidragit till den stora kreatursstocken. Kreaturen drivas nämligen allmänt till fäbodar under sommaren och få där livnära sig huvudsakligen av bete i skog och på myrar. Under vintern utgör renlav, som insamlats på hösten och hemtransporterats på vinterföret, en väsentlig del av fodret. Jordbruket ensamt kan ej lämna bärgning åt befolkningen. Även om jordbruksdriften i framtiden intensifieras, torde den endast i undantagsfall kunna lämna sin utövare med familj full försörjning. Jordbruket måste därför få stöd från andra näringsgrenar, främst från skogsbruket, vilket vid sidan av jordbruket är den enda näring av betydenhet, som utövas i dessa trakter. Skogsbruket lämnar stöd dels genom virkesförsäljning från hemmanens skog och dels genom arbetstillfällen å såväl den egna skogen som statens, bolagens och en del andra enskildas skogar. Enligt 1927 års skogssakkunniga för lappmarken utgjorde medelstorleken produktiv skogsmark å enskildas fastigheter inom Särna och Idre socknar 64 hektar. En så ringa skogsareal kan icke bereda full sysselsättning åt gårdens folk under den tid jordbruksarbetet ej pågår. Då emellertid sammanlagda arealen produktiv skogsmark för allmänna skogar och bolagsskogar är omkring sex gånger så stor som bondeskogarnas areal, torde arbetstillfällen å de förra skogarna finnas i tillräcklig utsträckning för att jordbruksbefolkningen skall kunna försörja sig.

7.

T i d i g a r e förslag till ä n d r i n g i 1932 å r s l a p p m a r k s l a g

Med anledning av Kungl. Maj:ts proposition till 1943 års riksdag med förslag till lag angående fortsatt giltighet av 1932 års lappmarkslag yrkade herrar Evald Ericsson i Sörsjön, Jones Erik Andersson i Ovanmyra och Arvid Hallberg i motion nr 298 i andra kammaren, att riksdagen måtte besluta, att allmänna skogsvårdslagen skulle äga tillämpning i fråga om enskildas skogar i Särna och Idre socknar från och med den 1 januari 1944 och att sålunda 1932 års lappmarkslag från och med samma dag skulle upphöra att gälla för dessa socknar. Riksdagen ansåg med hänsyn till att skogsstyrelsen fått i uppdrag att verkställa^ utredning angående ny skogsvårdslagstiftning det icke vara lämpligt att då vidtaga den i motionen föreslagna åtgärden samt avslog motionen.

323 8.

Till skogsstyrelsen avgivna yttranden i principfrågor

Skogsstyrelsen h a r r ö r a n d e frågan huruvida n u m e r a s å d a n a förhåll a n d e n föreligga, att s k o g a r l y d a n d e u n d e r 1932 å r s l a p p m a r k s l a g k u n n a ino r d n a s u n d e r en a l l m ä n s k o g s v å r d s l a g , b e g ä r t y t t r a n d e av s k o g s v å r d s s t y r e l s e r n a i K o p p a r b e r g s , V ä s t e r b o t t e n s och N o r r b o t t e n s län, V ä s t e r b o t t e n s o c h N o r r b o t t e n s läns h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p , Sveriges S k o g s ä g a r e f ö r b u n d , Sveriges S k o g s ä g a r e f ö r e n i n g a r s r i k s f ö r b u n d , N o r r l a n d s s k o g s v å r d s f ö r b u n d och Skogsindustriernas samarbetsutskott. Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar: De skogar i Särna och Idre socknar, som vore lydande under 1932 års lappmarkslag, torde numera kunna inordnas under en allmän skogsvårdslag. 1923 års skogsvårdslag borde dock skärpas i så måtto, att ingen skog utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd finge avverkas på ett sätt, som stode i uppenbar strid mot grunderna för god skogsvård. Härigenom skulle nämligen även det virkesförråd, som vore hänförligt till huggningsklass IV mogenhetsklass 1, komma att erhålla lagligt skydd mot för tidig exploatering. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län anför: Virkesförrådet inom lappmarkerna hade under tiden den 1 januari 1934—den 1 januari 1944 undergått väsentliga förändringar ej blott i fråga om sammansättningen utan även beträffande storleken. Detta gällde särskilt realisationsförrådet, som under 1 O-årsperioden sjunkit med nära 50 procent, överåriga skogar förekomme dock alltjämt i stor utsträckning. Inom Västerbottens läns lappmark kunde beräknas, att ungefär 1 / 6 av den produktiva skogsmarken upptoges av skog tillhörande huggningsklass V, d. v. s. i regel överårig skog, som borde bliva föremål för föryngringshuggning. Dylika bestånd torde inom Norrbottens läns lappmark förekomma i förhållandevis samma omfattning. — Av uppgifter från den senaste riksskogstaxeringen torde den slutsatsen kunna dragas, att inom Västernorrlands och Jämtlands län samt Västerbottens läns kustland den skog, som borde föryngringshuggas, uppginge till högst 8 procent av den produktiva skogsmarken. I Norrbottens läns kustland vore förekomsten av överårig skog förhållandevis något större, men dock avsevärt mindre än inom samma läns lappmark. — Vid den snabba realisation av den övermogna skogen, som under senare år ägt rum i lappmarkerna, hade omfattande kalytor upptagits. Enligt skogsvårdsstyrelsernas taxeringar upptoge inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker kalmarkerna cirka 20 procent av skogsmarksarealen, under det att motsvarande siffror för Jämtlands och Västernorrlands län enligt senaste riksskogstaxeringen utgjorde cirka 6 respektive något mer än 7 procent. Föryngringsförhållandena inom lappmarkerna vore i stort sett avsevärt svårare än inom angränsande trakter. Detta berodde bland annat på markens höjdläge över havet. Höjdläget hade avgörande betydelse för skogsträdens frösättning. Även under goda kottar hade det visat sig svårt att anskaffa några avsevärda partier grobart frö å höjdlägena i lappmarken. Markbetäckningens beskaffenhet inom lappmarkernas granskogar vore icke sällan sådan, att svårföryngrighet uppstode. Även om svårföryngrigheten till stor del vore betingad av klimatet, vore den också ofta beroende på gångna tiders olämpliga avverkningar. Avverkningarna torde allt framgent i stor omfattning få ske genom kalläggning av marken, om överhuvud taget återväxt skulle kunna åstadkommas genom självsådd eller kulturer. Föryngringsfrågan måste därför såväl vid den nya skogsvårdslagens utformande som under skogsvårdsstyrelsens framtida arbete ägnas den allra största uppmärksamhet. — Även om fortfarande rätt väsentliga skiljaktigheter beträffande skogslillståndet förelåge i lappmarkerna i jämförelse med övriga delar

324 av landet, funnes dock enligt skogsvårdsstyrelsens förmenande förutsättningar för att inordna lappmarksskogarna under en allmän skogsvårdslag. Härtill bidroge givetvis i hög grad den omständigheten, att särbestämmelser funnes intagna i den allmänna skogsvårdslagen beträffande svårföryngrade skogar och skyddsskogar. Den nu gällande skogsvårdslagen kunde dock icke anses böra i oförändrat skick vinna tillämpning å lappmarksskogarna. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län förmäler: En är 1941 företagen överslagsberäkning beträffande de enskilda skogarna i Norrbottens läns lappmark gäve vid handen, att de skogliga förhållandena vid denna tidpunkt karakteriserades av en icke oväsentlig tillgång på äldre, delvis överårig skog. Sålunda beräknades av den sammanlagda kubikmassan cirka 37 procent tillhöra huggningsklass V och cirka 13 procent huggningsklass IV. Sammanlagt omkring 50 procent av kubikmassan utgjordes således av äldre skog, varav cirka hälften vore att anse såsom s. k. 3-skog. I fråga om arealen upptoge de äldre beständen — huggningsklasserna IV och V — cirka 40 procent av den produktiva skogsmarken. De avverkningar, som från och med år 1942 övergått lappmarken, hade emellertid i skogarnas sammansättning redan medfört förändringar, vilka torde komma att bliva än mer framträdande vid utgången av år 1948, då den utsträckta tiden för lappmarkslagens giltighet vore till ända. Det torde följaktligen vara berättigat påstå, att de huvudsakliga motiven för en särlagstiftning för skogarna i lappmarken — skogarnas sammansättning och det allmänna skogliga tillståndet — numera icke kunde anses äga giltighet. Dä dessutom flertalet avverkningsberäkningar vore uppgjorda pä grundval av en 20-årig ransoneringstid, skulle en ytterligare ransonering av den äldre skogen komma att stöta pä så stora praktiska svårigheter, att den förefölle ogenomförbar. De skogliga förhållandena i lappmarken, främst i den mån de vore biologiskt betingade, syntes dock vara av så säregen karaktär, att skogarna därstädes icke utan vidare kunde inordnas under en allmän skogsvårdslag. Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott instämmer i stort sett i skogsvårdsstyrelsens i samma län yttrande samt tillägger: Utskottet ville särskilt understryka betydelsen av en i möjligaste mån jämn avkastning frän skogsbruket i framtiden. Det framstode såsom mest angeläget, att skogsmarken och den växande skogen erhölle sådan vård, att jordbruket och skogsbruket i förening kunde bereda befolkningen, enkannerligen bondebefolkningen, en jämn och tryggad existens. Jordbruket i denna del av landet måste snabbt anpassa sig efter det försörjningsläge, som uppstått, sedan realisationsförrådet i skogarna avverkats. Det vore därför värdefullt, om periodiciteten i skogsåterväxten kunde utjämnas, så att avkastningen från skogen i framtiden kunde bliva ett visserligen mindre men i möjligaste mån jämnt tillskott till jordbrukets avkastning. Reglering av avverkningsrätten genom särskilda bestämmelser för lappmarken syntes dock om möjligt böra undvikas. (Hushållningssällskapets ordförande, landshövdingen Elof Lindberg, var av skiljaktig mening och ansåg en särlagstiftning för lappmarksskogarna fortfarande vara motiverad med hänsyn till i lappmarken rådande speciella såväl skogliga som sociala förhållanden.) Norrbottens läns hushållningssällskap yttrar: Lappmarksskogarna intoge en särställning i skogligt avseende i föhållande till skogarna i kustlandet, vilket även återspeglades i föryngringsförhållandena. De sällsynta fröåren försvårade i hög grad kulturåtgärder, vilka jämväl ofta äventyrades av svampsjukdomar, främst snöskytte. Virkesuttagen måste därför företrädesvis ske på sådant sätt, att självsådd kunde erhållas. På grund härav måste den största varsamhet iakttagas vid utsyningsförfarandet. Inom Norrbottens län torde lappmarksgränsen i stort sett utgöra en väl funnen gräns även i skogligt avseende. Till följd av de ofantliga skogsarealer, som funnes inom lappmarken, spelade skogsbruket därstädes en oerhörd roll för befolk-

325 ningens utkomst. Det syntes därför vara av allra största vikt, att skogskapitalet i lappmarken vidmakthölles och utökades genom ändamålsenlig skötsel, i all synnerhet som skogsbruket för stora delar av lappmarkerna måste betecknas såsom huvudnäringen, medan jordbruket ofta endast bedreves såsom »stödjejordbruk». Lappmarken syntes i skogligt judicielit avseende allt fortfarande böra bibehållas såsom en enhet. Tillämpningen av den allmänna skogsvårdslagen på lappmarksskogarna skulle kunna befaras medföra ökad spekulation i skogsfastigheter, vilket vore synnerligen betänkligt med hänsyn till den där bosatta befolkningens utkomstmöjligheter. Sveriges Skogsägareförbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott hava i ett gemensamt yttrande anfört: Såväl ur allmän rättvisesynpunkt som av administrativa skäl, med hänsyn till önskvärdheten av enhetlighet och reda i lagstiftningen, vore det förvisso lyckligt, om samtliga enskilda skogar kunde inordnas under en och samma lag. önskemålet om en enhetlig lagstiftning finge dock ej leda till krav på en lappmarkslag för hela landet. 1 stället borde problemställningen vara den, huruvida det vore möjligt att inom lappmarkerna och därmed jämförbara orter införa den friare skogslagstiftning, som vore tillfyllest för övriga delar av landet. Därest en fullständig jämställdhet mellan lappmarkerna och andra landsdelar av särskilda skäl ej kunde åvägabringas, bleve nästa angelägenhet att överväga, pä vad sätt de för vissa orter behövliga strängare bestämmelserna borde kunna inarbetas såsom en speciell avdelning i den för hela landet gemensamma lagen. •— Den utveckling, som ägt rum beträffande skogarna inom lappmarkerna under hägnet av 1932 års lappmarkslag, hade icke infriat de förhoppningar och syften, lagstiftarna förbundit med denna lag. Visserligen hade genom ransoneringstvånget exploateringstiden för det gamla virkesförrådet tänjts ut. Det ginge emellertid icke att hushålla med dessa gamla virkesförråd hur länge som helst. Avverkningarna i lappmarkerna kunde utgå med nuvarande belopp under ytterligare högst tio år. Därefter väntade en betydande minskning. Lappmarkslagen hade därför icke förmått avvärja den befarade nedgångsperioden, vågdalen i lappmarkernas skogsproduktion. Den föryngring, som man litat på såsom resultat av ransonering och utsyningstvång, hade visserligen kommit i gång efter vissa avverkningar, nämligen där stämplingen utförts väl i de skogstyper, som i sig själva vore lättföryngrade, och likaså där nöjaktigt plantbestånd (efter skogseld) funnits redan före avverkningen. Detta gynnsamma föryngringsförlopp stode dock icke i något beroende av ransoneringsprincipen. Den naturliga föryngringen hade däremot praktiskt taget uteblivit just å de marker i höglägen, som hittills alltid åberopats såsom svårföryngrade, när det gällde att motivera lappmarkslagens nödvändighet, nämligen marker av s. k. tjockmosstyp. Här hade såväl ransonering som utsyningstvång visat sig ineffektiva. Förklaringen härtill vore, att dessa marker krävde positiva åtgärder för åstadkommande av nöjaktig föryngring. Lagstiftaren hade hittills endast anlitat ransonering och utsyningstvång för ernående av god skogsvård i lappmarkerna. Det allmänna hade däremot i ej ringa män försummat vad som vore viktigare, nämligen uppmuntran och ekonomiskt stöd åt forskning och försök i konsten att stämpla och att skaffa återväxt liksom åt ett i stor skala bedrivet praktiskt föryngringsarbete. Först under de allra senaste åren hade tecken på ett uppvaknande från det allmännas sida i detta avseende blivit synliga. Därvid åsyftades bildandet av skogsvårdsområden i lappmarkerna med åtgärdsbidrag. I ett avseende hade emellertid lappmarkslagen motsvarat förväntningarna. Lagen hade otvivelaktigt förhindrat en förhastad realisation av lappmarkens gamla virkesförråd och verkat utjämnande på exploateringen. Även en från begynnelsen aldrig så väl avvägd ransonering i förening med tidigare insatt effektivt föryngringsarbete skulle emellertid likväl icke hava förmått trygga en jämn avkastning för all framtid i lappmarksskogarna. Därtill hade det, när exploateringen av lappmarksskogarna började i slutet av 1800-talet, funnits

326 för mycket gammal skog och för litet ung och yngre skog. En framtida minskning i avverkningarna skulle således under alla förhållanden hava blivit oundviklig. Norrlands skogsvårdsförbund förmäler: De grundprinciper, vara 1923 års skogsvårdslag vilade, hade varit ägnade att föra den enskilda skogsvärden framåt. Sedan det hinder för genomförande av en enhetlig lagstiftning för enskilda skogar, som beträffande lappmarksskogarna tidigare förelegat på grund av anhopningen av gammal skog, numera undanröjts, torde sådana specialbestämmelser, som i fråga om dessa skogar kunde anses vara av behovet påkallade, inrymmas i den allmänna skogsvårdslagen. Lappmarksskogarna borde därför lämpligen inordnas under den allmänna skogsvårdslagen, vilket även kunde anses motiverat därav, att dessa skogar alltjämt torde komma att sortera under ett och samma centralorgan. En given förutsättning för en för hela landet gemensam skogsvårdslagstiftning vore dock, att en komplettering av 1923 års skogsvårdslag skedde, särskilt i fråga om begreppet svårföryngrad skog. Uppmärksamheten borde särskilt riktas pä det behov av reproduktionsåtgärder, som förelage i lappmarken, och det vore angeläget, att dessa förhållanden fullt beaktades vid den regionala avgränsningen av svårföryngrad skog i lagens mening. — Skogen inom lappmarkerna torde för den lokala folkförsörjningen spela en vida mer betydelsefull roll än annorstädes. Skogskapitalet hade under 1932 års lappmarkslags giltighetstid starkt reducerats, och den skogsägande befolkningen hade under samma tid vant sig vid avsevärt högre inkomster från skogen än tidigare. Dä avverkningen och därmed inkomsterna frän lappmarksskogarna under den närmaste framtiden komme att sjunka avsevärt, låge det nära till hands att antaga, att därest fri förfoganderätt till skogen infördes, skogen åtminstone i många fall skulle komma att utnyttjas på ett för kontinuiteten i avkastningen mindre välbetänkt sätt. Då förbundet delta oaktat förordade ransoneringens upphävande — för att lappmarkernas skogsägare skulle bliva jämställda med övriga skogsägare och därigenom ett levande och initiativkraftigt skogsvårdsintresse skulle framkallas och stärkas — skedde detta under förutsättning, att de i verklig mening svårföryngrade skogarna underkastades den sakkunniga behandling och det statliga stöd för reproduktionens tillgodoseende, som följde av dessa områdens ställande under de för de svårföryngrade skogarna gällande bestämmelserna om utsyningstvång. Även om sålunda ransoneringen upphävdes, komme likväl en viss kvalitativ ransonering till stånd vid utnyttjande av de svårföryngrade skogarna, vilket säkerligen torde vara av ej ringa betydelse.

9. Möjligheterna att inordna lappmarksskogarna och skogarna i Särna och Idre socknar under den allmänna skogsvårdslagen A) Allmänna synpunkter Motiven för den nuvarande särlagstiftningeu. I propositionen nr 217 till 1932 års riksdag anförde departementschefen bl. a.:1 Det vore överensstämmande med billighetens krav, om landets samtliga enskilda jordägare underkastades samma bestämmelser med avseende å handhavandet av sin skog. En enhetlig skogslagstiftning vore därför det mål, mot vilket borde siktas. Då departementschefen likväl icke ansåge sig kunna förorda ett omedelbart övergående till den allmänna skogsvårdslagens principer, berodde detta främst på den 1

Propositionen s. 28 ff.

327 ojämna fördelning i mogenhets- och åldersklasser, som virkesförrådet i förevarande skogar utvisade. Inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar torde skadad och övermogen samt avverkningsmogen skog finnas i förhållandevis så stor myckenhet, att avverkningarna icke kunde, på sätt skedde i de under skogsvårdslagen lydande skogarna, lämnas kvantitativt oreglerade. Innan införande av skogsvårdslagen i lappmarkerna samt Särna—Idreområdet kunde ifrågakomma, måste skogarna därstädes hava erhållit en mera jämn sammansättning. Det syntes sålunda nödvändigt med en övergångsperiod, varunder en efter de särskilda förhållandena anpassad lagstiftning tillämpades. Den provisoriska lag, som således bleve erforderlig, torde lämpligen kunna givas en giltighetslid av tio år. Under sagda tid borde det skogliga tillståndet kunna icke obetydligt förbättras. Vidare hunne skogsvårdsstyrelserna komma väl in i arbetet med ifrågavarande skogar och skogsägarna vänja sig att lita till styrelsernas sakkunskap för skogarnas ändamålsenliga skötsel. Vid inordnande av berörda skogar under skogsvårdslagen torde erfordras, att sådana skogar, där på grund av naturförhållanden föryngringssvårigheterna vore mera avsevärda, underkastades vissa från skogsvårdslagens allmänna principer avvikande bestämmelser, avseende att trygga ett med hänsyn till föryngringen ändamålsenligt avverkningssätt. Det avskiljande av i berörda mening svårföryngrade skogar, som sålunda måste ske, förutsatte ingående kunskaper om de föryngringsförhållanden, som rådde i lappmarkerna samt Särna och Idre socknar. Vid statens skogsforskningsinstitut hade under de senaste femton åren pågått vissa undersökningar rörande norrlandsskogarnas föryngring. Undersökningarna hade i stort sett åsyftat att giva en vidgad kännedom om dels grundbetingelserna för barrskogens självföryngring dels ock de lämpligaste arbetsmetoderna och ungefärliga kostnaderna vid föryngring genom skogskultur i de vanligaste beständstyperna. Resultatet av utredningen torde komma att framläggas inom en nära framtid. Emellertid torde den synnerligen invecklade norrländska föryngringsfrägan därmed ingalunda vara slutgiltigt löst. Av vikt torde särskilt vara, att de vunna resultaten i praktiken omsattes och ytterligare prövades. Under den provisoriska lagens giltighetstid möjliggjordes att erhålla vidgad kunskap om hithörande spörsmål. S k o g s s t y r e l s e n . Det t o r d e v a r a i h ö g g r a d ö n s k v ä r t , a t t s a m t l i g a e n s k i l d a s k o g a r i l a n d e t i n o r d n a s u n d e r en och s a m m a s k o g s v å r d s l a g . Skogstillståndet i n o m l a p p m a r k e r n a s a m t S ä r n a o c h I d r e s o c k n a r , vilket vid tiden för tillkomsten a v 1932 å r s l a p p m a r k s l a g u t g j o r d e det f r ä m s t a h i n d r e t för d e d ä r s t ä d e s b e l ä g n a s k o g a r n a s ö v e r f ö r a n d e till d e n a l l m ä n n a s k o g s v å r d s l a g e n , h a r n u m e r a undergått avsevärda förändringar, även om förrådet övermogen och ä l d r e s k o g a l l t j ä m t ä r f ö r h å l l a n d e v i s stort. I det följande skall n ä r m a r e u n d e r s ö k a s , h u r u v i d a b e h o v av en k v a n t i t a t i v reglering av a v v e r k n i n g a r n a i lappmarksskogarna och skogarna inom Särna och Idre socknar fortfarande föreligger. Det b ö r i d e t t a s a m m a n h a n g u p p m ä r k s a m m a s , att i skogsstyrelsens förslag till s k o g s v å r d s l a g u p p t a g i t s b e s t ä m m e l s e r , s o m i viss u t s t r ä c k n i n g reglera a v v e r k n i n g a r n a i k v a n t i t a t i v t h ä n s e e n d e . Vad beträffar föryngringsförhållandena i skogarna inom förevarande omr å d e n t o r d e v a r a u p p e n b a r t , att b e t y d a n d e a r e a l e r ä r o att a n s e s å s o m svårf ö r y n g r a d e enligt skogsstyrelsens lagförslag. N å g r a m e r a fullständiga r e s u l t a t a v de u n d e r s ö k n i n g a r r ö r a n d e n o r r l a n d s s k o g a r n a s f ö r y n g r i n g , s o m r e d a n före t i l l k o m s t e n a v 1932 å r s l a p p m a r k s l a g v e r k s t ä l l t s a v s t a t e n s skogsforskningsinstitut, h a v a ä n n u icke p u b l i c e r a t s . S å s o m av det f ö r e g å e n d e f r a m g å r , h a v a dock p å det s k o g s v e t e n s k a p l i g a o m r å d e t i n o m s k o g s f o r s k n i n g s i n s t i t u t e t

328 o c h a n n o r s t ä d e s vissa r ö n gjorts b e t r ä f f a n d e f ö r y n g r i n g s f r å g a n i n o m l a p p m a r k s s k o g a r n a , v a r j ä m t e en del p r a k t i s k a r e s u l t a t u p p n å t t s u n d e r den tid, s k o g s v å r d s s t y r e l s e r n a haft tillsynen över skötseln av de e n s k i l d a s k o g a r n a i n o m l a p p m a r k e r n a och S ä r n a — I d r e o m r å d e t . Vid b e d ö m a n d e av spörsmålet, huruvida ifrågavarande skogar ur föryngringssynpunkt k u n n a inordnas under d e n a l l m ä n n a skogsvårdslagstiftningen, t o r d e bliva av a v g ö r a n d e betydelse, o m d e s ä r s k i l d a b e s t ä m m e l s e r n a b e t r ä f f a n d e s v å r f ö r y n g r a d skog ä r o tillr ä c k l i g a för s ä k e r s t ä l l a n d e av f ö r y n g r i n g e n i dessa o m r å d e n . D ä r e s t så skulle a n s e s v a r a f ö r h å l l a n d e t , t o r d e d e n o m s t ä n d i g h e t e n , att svårigheter k u n n a föreligga a t t a v s k i l j a d e s v å r f ö r y n g r a d e m a r k e r n a f r å n m e r a l ä t t f ö r y n g r a d e t r a k t e r , icke u t g ö r a h i n d e r för ett ö v e r f ö r a n d e av s k o g a r n a i l a p p m a r k e r n a s a m t S ä r n a och I d r e s o c k n a r till d e n a l l m ä n n a s k o g s v å r d s l a g e n , e n ä r d e n m ö j l i g h e t e n alltid s t å r till b u d s , att s a m t l i g a e n s k i l d a s k o g a r i n o m dessa o m r å d e n r ä k n a s s å s o m s v å r f ö r y n g r a d e i lagens m e n i n g .

B) F r å g a n o m behov föreligger av fortsatt kvantitativ reglering av avverkningarna i lappmarkerna samt Särna och Idre soeknar Motiven för den nuvarande lagstiftningen. I p r o p o s i t i o n e n n r 217 till 1932 års riksdag anförde departementschefen:1 Sammanlagda förrådet av sådan skog, som, med hänsyn till att densamma vid kvarstående kunde beräknas avtaga i användbarhet, snarast borde avverkas, samt skog, som nätt sådan utveckling, att den enligt skogsvårdslagen omedelbart skulle kunna uttagas, vore inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar abnormt stort. Ett omedelbart uttagande av allt det virke, som dels borde och dels såsom avverkningsmoget kunde uttagas, skulle i dessa trakter hava ödesdigra följder, då sedermera under många år framåt avverkningsmoget virke icke skulle finnas att tillgå annat än i ringa utsträckning. Skogsbrukets största betydelse för befolkningen torde ligga i dess förmåga att bereda arbetstillfällen. Markens fördelning å olika slag av innehavare bleve härvidlag av intresse. Inom Norrbottens läns lappmark omfattade allmänna skogar — med undantag av skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt — jämte allmännings- och husbehovsskogar sammanlagt 70 procent samt under lappmarkslagen lydande bolagsskogar 8 procent och skogar, som innehades av enskilda personer, 22 procent av hela den produktiva skogsarealen. Motsvarande siffror utgjorde för Västerbottens läns lappmark 53, 21 och 26 samt för Särna—Idreområdet 75, 15 och 10. Vad bolagsskogarna beträffade borde visserligen kunna förväntas att, om än avverkmingsbeloppens storlek lämnades oreglerade av lagbestämmelser, bolagen mestadels komme att så hushålla med sina skogar, att avkastningen bleve någorlunda jämn. Uteslutet syntes dock icke, att därest konjunkturerna visade sig härför förmånliga, avverkningar understundom komme att verkställas i sådan skala, att vissa trakter sedermera i saknad av avverkningsmogen skog under längre tider icke kunde bliva föremål för vidare avverkning. — Om också antoges, att till följd av de allmänna och därmed ur hushållningssynpunkt jämställda skogarnas storlek tillgängen till skogsarbete i sedvanlig omfattning icke skulle äventyras genom avverkningarnas frigivande i kvantitativt hänseende, kvarstode, att ett dylikt frigivande skulle innebära en fara för överdriven avverkning å vissa skogar. Denna fara torde icke böra till sin betydelse un1

Propositionen s. 56 ff.

329 derskattas. Även om många skogar icke torde i större utsträckning lämna arbetsmöjligheter åt andra än vederbörande fastighetsägares eget arbetsfolk, hade de likväl dels genom den sysselsättning, de sålunda beredde, och dels genom det stöd, fastighetens skogsbruk i ekonomiskt hänseende utgjorde för jordägaren, en viktig uppgift att fylla. Det vore ur dessa synpunkter olyckligt, om vissa skogsägare genom att på en gång uttaga all avverkningsmogen skog försatte sina fastigheter i ett praktiskt taget skoglöst tillstånd för kanske lång tid framåt. — Möjligheten att ett alltför hastigt realiserande av de betydande förråden avverkningsmogen skog skulle inverka oförmånligt på virkespriserna syntes vidare icke böra förbises. Ej heller torde få lämnas obeaktad risken för att skogarna, därest avverkningarna icke vidare kvantitativt reglerades, komme i händerna på skogsspekulanter, vilkas enda intresse vore att, utan hänsyn till en god skogshushållnings krav, hastigt utvinna största möjliga virkesmassa. — På grund av vad sålunda anförts syntes försiktigheten bjuda, att en reglering av avverkningarna i kvantitativt hänseende under ytterligare någon tid framåt skedde genom den överinseende myndighetens försorg. Endast sålunda torde trygghet vinnas för att avverkningarna bedreves på ett ur social synpunkt önskvärt sätt. Avgivna yttranden. R ö r a n d e b e h o v e t av en f o r t s a t t k v a n t i t a t i v r e g l e r i n g av a v v e r k n i n g a r n a i s k o g a r n a i n o m l a p p m a r k e r n a s a m t S ä r n a o c h I d r e sockn a r h a r i d e till s k o g s s t y r e l s e n a v g i v n a y t t r a n d e n a a n f ö r t s följande. Skogshögskolans lärarråd yttrar: Ur produktionsökningens synpunkt vore det önskvärt, att icke nöjaktigt producerande bestånd snarast avverkades och ersattes med nöjaktigt beskaffade ungskogar. Det vore icke givet, att det tempo, i vilket avverkning av sådan skog för närvarande skedde inom lappmarkerna, skulle påskyndas av ett upphävande av den nu gällande ransoneringen med åtföljande^ utsyningstvång. Totalavverkningens storlek inom lappmarkerna under den hittills gångna ransoneringsperioden hade icke begränsats uppåt av ransoneringsbestämmelserna, utan den hade i genomsnitt varit mindre än vad dessa tillätit. Den syntes hava bestämts väsentligen av andra förhållanden, nämligen möjligheterna att avverka och sälja virke till priser, som skogsägaren ansett lämpliga, och dessa faktorer komme att göra sig gällande även utan ransonering och utsyningstvång. Det torde dock icke behöva befaras, att totalavverkningen i lappmarkerna av sådan äldre skog skulle minska efter och till följd av ett upphävande av plantvånget, ransoneringen och utsyningstvånget som sådant. Däremot komme troligen ett utkrävande av återväxtskyldigheten, vilket hittills icke skett, att verka tillbakahållande på avverkningen av gammal skog. Det tvång till avverkning av i första hand de sämre beständen, som legat i hushållningsplanernas föreskrifter, komme icke att bestå efter upphävande av nu gällande bestämmelser. Vissa skogsägare komme dä att i första hand avverka de relativt virkesrika och bättre gamla bestånden, de som för närvarande delvis hänfördes till IV :e huggningsklassen. Vilken betydelse här berörda förhållanden komme att få för produktionen komme att bero på hur blivande bestämmelser om yngre skog komme att utformas — och även tillämpas. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län anför: I lappmarken finge hemmansägarna endast i enstaka undantagsfall full försörjning från sina jordbruk. Genom näringslivets ensidighet vore det också mycket ont om andra utkomstmöjligheter för befolkningen. Hemmansägarna vore därför i behov av en såvitt möjligt jämn avkastning från skogsbruket och inkomster av det därmed förenade arbetet. Särskilt betydelsefullt vore detta stöd under år, då skörden blivit mindre god och då det vore ont om kontantförtjänster eller dä större byggnadsarbeten behövde utföras. — För att trygga industriernas råvaruförsörjning vore det också önskvärt, att avkastningen från skogen bleve så jämn som möjligt. Framför allt borde därvid

330 uppmärksammas den alltmer framträdande bristen på grovt virke. — Nu angivna skäl för en försiktig avverkningspolitik kunde sägas gälla även för andra landsändar ehuru mest påtagligt för lappmarkerna med hänsyn till jordbrukets ringa utveckling därstädes. Inordnandet av lappmarkerna under en allmän skogsvårdslag ansåge skogsvårdsstyrelsen därför endast kunna ske under förutsättning, att vissa avverkningsreglerande bestämmelser fastställdes utöver dem, som för närvarande funnes intagna i den allmänna skogsvårdslagen. Någon reglering av avverkningarna på sätt, som för närvarande skedde i lappmarkerna genom plantväng och vissa fixerade avverkningsbelopp, ansåge sig skogsvårdsstyrelsen emellertid icke kunna förorda. Virkesförrådet hade nämligen undergått sådana förändringar sedan 1934, att tillräckliga skäl nu ej kunde åberopas för tillämpande av en sä dyrbar och i många avseenden opraktisk metod för åstadkommande av en begränsning av avverkningarna. En metod för åvägabringande av restriktivare avverkningsregler vore, att begreppet yngre skog utformades så, att skogen kunde skyddas, tills den ur ekonomisk och biologisk synpunkt bleve avverkningsmogen. Härigenom skulle önskvärt skydd kunna beredas den skog i lappmarken, som hänförts till huggningsklass IV och som omfattade skog med nöjaktiga utvecklingsmöjligheter. — Den noggranna kännedom om och överblick över skogstillgängen och tillståndet å så gott som varje fastighet, som funnes genom de upprättade avverkningsplanerna, möjliggjorde även andra metoder för reglering av avverkningarna. Skogsvårdsstyrelsen funne angeläget, att, utöver ändringen av definitionen pä yngre skog, sädana avverkningsregler infördes i den nya lagen, som bidroge till att såvitt möjligt bibehålla och skapa sådan skogstillgång, att hemmansägarna finge nöjaktig sysselsättning i skogarna under den del av året, då jordbruket ej krävde någon arbetskraft. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län förmäler: De huvudsakliga motiven för en särlagstiftning för skogarna i lappmarken — skogarnas sammansättning och det allmänna skogliga tillståndet — kunde numera icke anses äga giltighet. Frågan om en ytterligare förlängning av lappmarkslagens giltighetstid eller ett fortsatt bibehållande av dess ransoneringsbestämmelser syntes därför redan på denna grund icke behöva upptagas till diskussion. Då det stora flertalet avverkningsberäkningar dessutom vore uppgjorda på grundval av en 20-årig ransoneringstid, komme ytterligare ransonering av den äldre skogen att stöta på så stora praktiska svårigheter, att den förefölle ogenomförbar. En bestämmelse om fortsatt ransonering av de vid ett visst tillfälle befintliga skogstillgångarna komme bland annat, att få en retroaktiv verkan, som måste sägas sakna rättslig grundval. Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför: Jordbruket i lappmarken måste snabbt anpassa sig efter det försörjningsläge, som uppstode, sedan realisationsförrådet i skogarna avverkats. Det vore därför värdefullt, om periodiciteten i skogsåterväxten kunde utjämnas, så att avkastningen från skogen i framtiden kunde bliva ett visserligen mindre men i möjligaste mån jämnt tillskott till jordbrukets avkastning. Reglering av avverkningsrätten genom särskilda bestämmelser för lappmarken syntes dock om möjligt böra undvikas. Huruvida lösningen av denna fråga erhölles genom att begreppet yngre skog utformades så, att skogen kunde skyddas för avverkning, till dess den ur ekonomisk och biologisk synpunkt vore avverkningsmogen, undandroge sig i viss mån förvaltningsutskottets bedömande. Avsikten syntes vara att under vissa förutsättningar undantaga huggningsklass IV från avverkning. Med hänsyn till svårigheten att i lagtext definiera ett sådant begrepp som det anförda förefölle icke denna utväg särskilt framkomlig. Möjligen kunde i stället lagen utformas så, att skogsvårdsstyrelserna finge en viss frihet att taga hänsyn till andra omständigheter än dem, som framginge av huggningsklassindelningen.

331 Norrbottens läns hushållningssällskap yttrar: Det syntes vara obestridligt, att såväl klimatiska som biologiska skäl talade för att lappmarksskogarna fortfarande borde vara underkastade en mera restriktiv lagstiftning än övriga skogar ävensom att den nu gällande lappmarkslagen i stort sett verkat i gynnsam riktning. Hushållningssällskapet hade dock icke något att erinra emot en uppmjukning av bestämmelserna om ransoneringsförrådets uttagande. Tillämpning av den allmänna skogsvårdslagen inom lappmarkerna måste sällskapet avstyrka. Sveriges Skogsägareförbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott uppgiva: Det skogliga läget i lappmarkerna vore nu ett helt annat än vid tiden för lappmarkslagens tillkomst. De övermogna skogstillgångarna hade till avsevärd del försvunnit. Den väntade föryngringen vore emellertid försenad och dessutom alltför ringa. Den med ransoneringstvånget avsedda jämna avkastningen i virkesproduktionen hade icke ernåtts, utan man stode nu inför dess bottenläge. Frågan vore, om ett fortsatt ransoneringstvång i denna nya situation hade någon uppgift att fylla eller om det gagn, ett sådant tvång till äventyrs i något hänseende skulle kunna medföra, kunde uppväga de olägenheter, det myckna arbete och de stora kostnader, ransoneringens upprätthållande under alla förhållanden måste föranleda. Organisationerna ville besvara denna fråga nekande. — Även om förhållandet mellan mogenhetsklasserna i lappmarksskogarna allt fortfarande vore ojämnt, vore dock förrådet inom mogenhetsklasserna 2 och 3 numera icke på långt när så dominerande som tidigare och knappast av den storleksordning, att det behövde föranleda en laglig ransonering. Tillgången på mogen skog i lappmarkerna vore, ehuru alltjämt betydande i förhållande till övriga delar av Norrland, numera begränsad och stadd i ständigt och starkt avtagande. Den forcering i avverkningarna, som lett därtill, hade emellertid varit nödvändig och riktig. — Skogsägarna själva hade efter hand kommit till klar insikt om denna utveckling, vilket hos dem frammanat en känsla av nödvändigheten att i eget ekonomiskt intresse bedriva en mera försiktig och återhållsam hushållning än det lagliga ransoneringstvänget krävt. Ett bevis härpå vore den omständigheten, att under tioårsperioden 1934—1943 såväl å böndernas som å bolagens skogar avverkats avsevärt mindre, än vad som fått uttagas enligt gällande avverkningsplaner, trots att konjunkturerna för skogsprodukter under denna tid kunde sägas hava varit goda med höga virkespriser och tämligen obegränsade avsättningsmöjligheter. I det nya skogsekonomiska läget hade sålunda genom de ekonomiska krafternas eget tryck framdrivits en försiktigare hushållning med skogstillgångarna än vad lagstiftningen krävt. Det kvarstode då knappast något behov av laglig reglering av avverkningen. En sådan innebure under alla förhållanden ett starkt ingrepp i den enskildes fria förfoganderätt över sin egendom, en art av statsförmynderskap, som icke borde tillämpas, när tvingande skäl ej längre föreläge. Den i 1932 års lappmarkslag föreskrivna ransoneringen av avverkningen borde därför vid provisorietidens utgång kunna upphävas. Därmed skulle det svåraste hindret mot lappmarkslagens inarbetande i den allmänna skogsvårdslagen försvinna. Norrlands skogsvårdsförbund anför: Någon reglering av avverkningsbeloppet för de enskilda lappmarksskogarna i enlighet med bestämmelserna i 1932 års lappmarkslag kunde icke anses vara av behovet påkallad. Den begränsning av det medgivna uttaget från skogarna, som ur andra synpunkter kunde erfordras, torde böra företagas efter andra linjer. — Det syntes vidare önskvärt, att omfattningen av begreppet yngre skog gjordes till föremål för närmare överväganden. Det torde nämligen kunna starkt ifrågasättas, om icke gällande skyddsbestämmelser borde utsträckas att omfatta ej blott sådan skog, som enligt nu gällande lag och praxis vore att betrakta som yngre, utan även sådana äldre bestånd, som i beståndsutvecklingens intresse alltjämt borde genomhuggas. I lappmarken vore dessa av »äldre

332 träd med nöjaktiga utvecklingsmöjligheter» sammansatta bestånd enligt tillämpningsföreskrifterna till 1932 års lappmarkslag hänförliga till den s. k. IV.de huggningsklassen. Skogsstyrelsen. Såsom av det föregående framgår, tillkommo lappmarkslagens bestämmelser om en kvantitativ reglering av avverkningarna enligt avverkningsplaner närmast av den anledningen, att ett alltför snabbt uttagande av det stora förråd av skadad och övermogen samt avverkningsmogen skog inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar ansågs kunna få ödesdigra följder för arbetstillgången därstädes och för industriens råvaruförsörjning. Det förutsattes emellertid, att lappmarkslagen endast skulle gälla under en övergångstid av tio år och att det skogliga tillståndet därefter icke obetydligt skulle hava förbättrats. Virkesförrådet i lappmarkerna har, såsom framgår av tab. 23 här ovan, sedan den 1 januari 1934 undergått avsevärda förändringar. Intill den 1 januari 1944 hade sammanlagda virkesförrådet av barrskog sjunkit från 65,8 till 58,7 millioner m 3 . Realisationsförrådet hade minskats från 25,2 till 13,0 millioner m 3 och ransoneringsförrådet från 15,9 till 14,2 millioner m 3 , medan förrådet yngre skog stigit från 24,7 lill 31,4 millioner m 3 . Den yngre skogens andel i virkesförrådet hade från den 1 januari 1934 till den 1 januari 1944 ökats från 38 till 54 procent. Det torde kunna förutsättas, att sedan sistnämnda dag en ytterligare minskning av realisationsförrådet ägt rum. Härtill lära de fortsatta, av kristiden föranledda vedavverkningarna också i viss mån hava bidragit. Förrådet övermogen och avverkningsmogen skog är emellertid alltjämt förhållandevis större inom lappmarkerna än i angränsande delar av Norrland. Visserligen framgår av en jämförelse mellan storleken å de under åren 1934—1943 utsynade avverkningsbeloppen och omfattningen av för samma tid enligt avverkningsplanerna tillåtna belopp, att endast omkring 70 procent av sistnämnda belopp uttagits. Besparingen torde dock huvudsakligen hava uppkommit å bolagsskogar och andra större skogsfastigheter. Å ett stort antal fastigheter, framför allt de smärre, har avverkats allt, som varit tilllåtet enligt avverkningsplanerna, och det torde därför få anses sannolikt, att därest ransoneringen helt slopades, all avverkningsmogen skog snabbt skulle uttagas å åtskilliga fastigheter. En viss reglering av avverkningarna i kvantitativt hänseende torde med anledning härav alltjämt erfordras till skydd mot överdriven avverkning å vissa skogar. Skogsstyrelsens lagförslag innehåller emellertid även bestämmelser, som reglera hushållningen med skogen. I det följande skall undersökas, huruvida dessa bestämmelser äro tillfyllest jämväl för skogarna i lappmarkerna samt Särna och Idre socknar. I 8 § av lagförslaget stadgas, att å fastighet, som endast har skog till husbehov, avverkning för annat ändamål icke må ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Å jordbruksfastighet med stödskog — d. v. s. fastighet, där skog finnes utöver husbehovet men där självständigt jordbruk ej k a n drivas utan stöd av skogen — må enligt 9 § i förslaget avverkning icke u t a n skogsvårdsstyrelsens medgivande ske i sådan omfattning, att fastigheten därefter

333 uppenbarligen skulle lida brist på stödskog. I 10 § lagförslaget föreskrives slutligen, att avverkning av skog, som ej är att hänföra till vare sig husbehovsskog eller stödskog, icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd må så företagas, att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma. Å de fastigheter i lappmarkerna och Särna—Idreområdet, där skogstillgångarna ej förslå till mer än husbehovet, torde ett fullt effektivt skydd mot överdriven avverkning erhållas genom stadgandet i 8 § av lagförslaget. All avverkning, som sker för annat ändamål än husbehovets tillgodoseende, är ju lagd under skogsvårdsstyrelsens kontroll. Genom bestämmelsen i 6 § förslaget skyddas därjämte den utvecklingsbara husbehovsskogen mot annan avverkning än ändamålsenlig gallring. Ett icke ringa antal av lappmarksfastigheterna torde hava så små skogstillgångar, att dessa ej förslå till mer än husbehovet. Enligt tidigare tillämpade metoder för beräkning av husbehovsvirket i lappmarkerna skulle för en normal lappmarksfastighet i genomsnitt erfordras cirka 35 m 3 virke fast mått årligen. Detta skulle innebära, att för husbehovets tillgodoseende skulle behövas en skogsmarksareal av cirka 20—25 hektar i Västerbottens läns lappmark och cirka 25—30 hektar i Norrbottens läns lappmark. Dessa siffror äro givetvis ytterst approximativa och förutsätta, att skogsmarken är av genomsnittlig bonitet och någorlunda jämn bestockning. Av tabell 30 här ovan framgår, att av antalet brukningsdelar 14 procent i Norrbottens läns lappmark och 23 procent i Västerbottens läns lappmark hava en skogsmarksareal understigande 25 hektar. Cirka 15—20 procent av antalet brukningsdelar i lappmarkerna torde därför hava skog allenast till husbehov. Denna siffra är grundad på det antagandet, att virkesförrådet å brukningsdelarna är av normal beskaffenhet. På grund av att virkeskapitalet för närvarande är starkt nedsatt å lappmarksfastigheterna lärer siffran under de närmaste årtiondena bliva väsentligt högre. Skogsbrukets största betydelse för befolkningen i lappmarkerna samt Särna och Idre socknar torde ligga däri, att detsamma har förmåga att skapa arbetstillfällen. Även om de allmänna skogarna i dessa trakter äro av förhållandevis större omfattning än i övriga delar av landet, är det dock av allra största vikt att i de fall, där så kan ske, möjligheterna till arbete i den egna skogen tillgodoses. Det innebär givetvis större trygghet för en jordbrukare att åtminstone under en del av vinterperioden kunna lita till arbete i egen skog än att behöva räkna med arbete utom den egna fastigheten. Åkerarealerna å brukningsdelarna i lappmarkerna och Särna—Idreområdet äro i regel små, i lappmarkerna är medelarealen åkerjord per brukningsenhet allenast 2,5 hektar. Med hänsyn härtill och till den korta vegetationstiden kan så gott som aldrig självständigt jordbruk drivas i dessa områden utan stöd av skogen. I många fall är skogsbruket av större betydelse än jordbruket för lappmarksbonden. De nu gällande avverkningsbestämmelserna i lappmarkslagen åsyfta bland annat att hindra en ägare av fastighet med stödskog att företaga avverkning i sådan omfattning, att stödet av skogen försvinner för längre tid framåt. Lag-

334 förslagets 9 § har samma syfte. Genom att enligt lappmarkslagen avverkning endast får ske efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen enligt avverkningsplan lärer måhända en mera effektiv kontroll över avverkningarna av stödskog kunna åstadkommas än genom sagda paragraf. Det torde emellertid kunna antagas, att sistnämnda bestämmelse skall vara tillfyllest till skydd för stödskogen. Avverkningen får ju icke drivas så långt, att fastigheten uppenbarligen kommer att lida brist på stödskog. Förrådet av avverkningsmogen skog har för övrigt under lappmarkslagens giltighetstid enligt uppgift undergått större minskning å de mindre fastigheterna än å de större. Härigenom skulle avverkningsplaner under den närmaste framtiden få mindre betydelse för stödskogsfastigheterna än de större fastigheterna. 9 § i förslaget torde bliva tillämplig å det övervägande flertalet av de jordbruksfastigheter inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar, vilkas skogstillgångar överstiga vad som åtgår till husbehovsändamål. Med hänsyn till det genomsnittligen låga virkesförrådet i skogarna och de svaga boniteterna inom lappmarkerna torde för närvarande till stödskog i allmänhet böra räknas skogsmarksarealer upp till cirka 400 hektar i Norrbottens län och omkring 300 hektar i Västerbottens län. Sedan virkeskapitalet å lappmarksfastigheterna ökat till normal omfattning, lära dessa siffror komma att sjunka avsevärt. Såsom tabell 30 här ovan utvisar, finnas i lappmarkerna mycket få brukningsdelar, vilkas skogstillgångar överstiga stödskogsbehovet. Det förhåller sig i stället så, att de flesta fastigheterna för närvarande sakna tillräcklig stödskog. I fråga om de skogar i lappmarkerna, vilka icke äro att hänföra till vare sig husbehovsskog eller stödskog, har såsom förut framhållits en avsevärd besparing å de enligt avverkningsplanerna tillåtna beloppen uppkommit. Detta synes närmast giva vid handen, att ägarna av de större skogsfastigheterna även utan tvångsbestämmelser skulle hava underkastat sig erforderlig begränsning beträffande avverkningarna. En jämförelse med förhållandena i Västerbottens läns kustland samt Västernorrlands och Jämtlands län visar emellertid, att virkesförrådet å bolagsskogarna därstädes är lägre än å motsvarande skogar i Västerbottens läns lappmark. En viss reglering i kvantitativt hänseende av avverkningarna jämväl å de större skogsfastigheterna synes därför vara behövlig även i lappmarkerna. Med hänsyn till den förhållandevis försiktiga avverkning, som förekommit å denna kategori fastigheter i lappmarkerna, torde emellertid skäl icke föreligga att bibehålla strängare bestämmelser för lappmarksskogarna än övriga skogar i landet. Enligt 10 § i skogsstyrelsens lagförslag kräves skogsvårdsstyrelsens tillstånd till avverkning, som medför större rubbningar i avkastningens jämnhet å de fastigheter, vilka falla under denna paragraf. Härigenom torde i tillräcklig utsträckning kunna förhindras, att en alltför snabb avverkning av skogen å de större fastigheterna äger rum, varigenom tillgången till skogsarbete och till virke för industrien skulle kunna äventyras för längre tid framåt. De skogar i lappmarkerna samt Särna och Idre socknar, som beröras av 10 § i lagförslaget, utgöras till största delen av fastigheter, vara skogsbruk

335 bedrives utan samband med jordbruk. Dessa fastigheter ägas nästan uteslutande av aktiebolag. Paragrafen torde därjämte vara tillämplig å ett fåtal jordbruksfastigheter, till vilka hör större skogstillgång än som erfordras såsom stöd för jordbruket. Att avverkning endast skall få ske enligt avverkningsplan medför visserligen fördel därutinnan, att fastighetsägaren får klart besked rörande den avverkning, som är tillåten, men det innebär å andra sidan ett så stort ingrepp i den enskildes förfoganderätt, att ytterst starka skäl måste föreligga, därest ett sådant tvång skall bibehållas. Avverkningsplanernas upprättande och tillämpningen av desamma föranleda därjämte betydande kostnader för det allmänna. Det synes därför i och för sig vara önskvärt, att avverkningsplanerna avskaffas. För övrigt äro virkesförråden å större delen av fastigheterna i lappmarken för närvarande så små — enligt tab. 23 i genomsnitt 41 m 3 per hektar — att det måste anses vara en alltför stor apparat att bibehålla avverkningsplanerna. En ransonering av det avverkningsmogna virkesförrådet är i regel icke föranledd av något skogsvårdsintresse. Det är i stället sociala hänsyn, som kräva, att avsteg göras från den rent ekonomiska principen för skogsskötseln. Det torde vara angeläget, att dessa avsteg bliva så föga kännbara som möjligt för skogsägarna. Den ransonering, som föranledes av reglerna i 8—10 §§ i lagförslaget, lärer kännetecknas av betydligt större smidighet än en reglering av avverkningen genom avverkningsplaner. De inskränkningar i avverkningsrätten, som kunna anses påkallade av skogsvårdens krav, synas lämpligare kunna tillgodoses medelst utsyningstvång eller liknande anordning än genom avverkningsplaner. I 7 § 2 mom. andra stycket lappmarkslagen är visserligen föreskrivet, att vid avverkningsplans upprättande hänsyn skall tagas till skogsvårdens krav, så att skadad eller överårig eller för den yngre skogens utveckling hindrande äldre skog snarast skall kunna avverkas. Samm a resultat kan emellertid uppnås även genom utsyningstvång. Såsom tidigare påpekats, skall nämligen skogsvårdsstyrelsen i första hand utsyna den skog, som enligt fordringarna på god skogsvård bör borttagas, och först sedan denna skog avverkats, bör tillstånd till ytterligare avverkning meddelas. För övrigt är det ingalunda säkert, att den i avverkningsplanen upptagna skog, som ur skogsvårdssynpunkt behöver tagas bort, verkligen blir avverkad inom avsedd tid. För att skogsvårdsstyrelsen skall kunna kontrollera, att stadgandet i 10 § av lagförslaget efterleves, förutsattes, att å de större skogsfastigheterna eller fastighetskomplexen skall finnas en viss plan över skogen å fastigheten, innefattande uppgift å kubikmassa, tillväxt m. m. En sådan handling torde emellertid kunna vara av betydligt enklare beskaffenhet än en avverkningsplan enligt 1932 års lappmarkslag. De nuvarande planerna inom lappmarkerna kunna i viss utsträckning användas för åtskilliga år framåt. Det må slutligen framhållas, alt begreppet yngre skog i lagförslaget ersatts med utvecklingsbar skog och att därigenom omfattningen av den skog, som behöver ransoneras, i icke obetydlig utsträckning minskats. En stor del

336 av den till h u g g n i n g s k l a s s IV enligt l a p p m a r k s l a g e n s tillämpningsföreskrifter h ä n f ö r l i g a s k o g e n t o r d e n ä m l i g e n h a v a så g o d a utvecklingsmöjligheter, att den är att r ä k n a s å s o m u t v e c k l i n g s b a r enligt lagförslaget. D e n n a skog får således i c k e a v v e r k a s a n n o r l e d e s ä n g e n o m ä n d a m å l s e n l i g gallring.

C) Frågan o m utsyningstvångets bibehållande i s k o g a r n a i n o m lappmarkerna s a m t Särna o c h Idre socknar Motiven för den nuvarande lagstiftningen. I p r o p o s i t i o n e n n r 217 till 1932 års riksdag anförde departementschefen:1 Skogens föryngring inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar vore beroende av åtskilliga andra omständigheter än dem, vilka beaktats vid de svårföryngrade skogarnas definiering i skogsvårdslagen. Förutom höjden över havet och ett i övrigt exponerat läge torde sålunda, särskilt för lappmarksskogarna, föryngringssvårigheter möta i markens beskaffenhet, i den korta vegetationstiden och låga medeltemperaturen samt i den förhållandevis dåliga frölillgången och fröets ringa grobarhet. Enighet torde i stort sett råda om nödvändigheten därav, att inom de delar av lappmarkerna samt Särna och Idre socknar, där dylika föryngringssvårigheter vore mera avsevärda, genom myndighets försorg tillsåges, att avverkningarna bedreves på ett sådant sätt, alt föryngringsmöjligheterna i görligaste mån tillvaratoges. Tillika torde man vara ense om alt berörda tillsyn måste utövas antingen genom utsyningsförrättningar eller i annan sådan form, att därigenom myndigheterna bereddes tillfälle att lämna föreskrifter rörande avverkningarnas företagande och garanti vunnes, att sagda föreskrifter lände till efterföljd. Departementschefen ville ej hava uttalat, att ett avsättande av svårföryngrade marker över huvud icke skulle låta sig göra inom ifrågavarande landsdelar, ulan förutsatte, att vid en framdeles skeende övergång till skogsvårdslagens principer viss mark måste såsom svårföryngrad fortfarande vara underkastad särskilda strängare bestämmelser. Den uppdelning av skogsmarken, som därvid komme att ske, syntes emellertid närmast böra få karaktären av en regionsindelning i stort, icke ett avskiljande från fall till fall av varje fastighets svårföryngrade mark. Förfaringssättet därvid torde kunna bliva likartat med det, vilket nu användes vid avsättande av svårföryngrade skogar enligt skogsvårdslagen. Det torde också kunna förväntas, att med de ökade insikter rörande föryngringsproblemet, vilka från år till år förvärvades, större möjligheter än man för närvarande besulte skulle något längre fram förefinnas för en tillfredsställande sådan regionsindelning, som nyss nämnts. — Ur anförda synpunkter syntes nödvändigt, att tills vidare såsom huvudregel obligatorisk utsyning bibehölles beträffande samtliga här förevarande skogar eller i varje fall möjlighet annorledes bereddes skogsmyndigheten att meddela föreskrifter rörande sättet för avverkningarnas bedrivande. Utsyning torde därjämte innebära den effektivaste och enklaste formen för den kontroll, som för genomförande av avverkningarnas kvantitativa reglering finge anses erforderlig. Avgivna yttranden. R ö r a n d e b e h o v e t a v f o r t s a t t u t s y n i n g s t v å n g i n o m h ä r i f r å g a v a r a n d e s k o g a r h a r i d e till skogsstyrelsen a v g i v n a y t t r a n d e n a a n f ö r t s följande. Statens skogsforskningsinstitut yttrar: Norr- och Västerbottens lappmarker samt Sarna och Idre socknar uppvisade i stor utsträckning föryngringsförhållanden, som icke utpräglat skilde sig från de i övriga Norrland rådande. Något skäl för särlag1 Propositionen s. 98—99.

337 stiftning torde beträffande dessa marker icke förefinnas, om enbart föryngringen toges i betraktande. Ä andra sidan innefattade nämnda landsdelar mycket stora arealer, särskilt i de högre belägna områdena, där återväxt på grund av klimatiska, utvecklingshistoriska och andra skäl vore svår att erhålla. Svårigheten bestode i väsentlig grad däri, att effektiva föryngringsåtgärder krävde kostnader, som icke stode i rimlig proportion till dessa markers produktionsförmåga. Nämnda olika markkategorier vore icke fördelade i större sammanhängande regioner utan låge i stor utsträckning blandade inbördes. Ett avskiljande på marken och på karta skulle därför erbjuda stora svårigheter. Därest utsyningstvång skulle stadgas för de i föryngringshänseende sämre markerna men icke för de övriga, torde emellertid ett sådant avskiljande bliva nödvändigt. Det vore ur denna synpunkt ett önskemål, att ett partiellt utsyningstvång om möjligt kunde undvikas. Skogslagstiftningens vanliga föryngringsbestämmelser, som icke stadgade utsyningstvång, syntes vara tillfyllest även för lappmarksområdena, om blott föryngringsskyldigheten kunde utkrävas. Det torde emellertid knappast vara möjligt att tvinga en markägare att vidtaga en oräntabel föryngringsåtgärd, med mindre förlusten täcktes genom bidrag av statsmedel. Likviditetssvårigheler borde kunna minskas genom lån. Därest möjlighet förelegat att åstadkomma räntabel naturlig föryngring, men denna möjlighet gått till spillo genom ovarsamhet vid avverkningen, syntes skäl dock ej föreligga att befria markägaren från skyldigheten att utföra därav föranledd skogsodling, även om denna bleve oräntabel. De skogliga förutsättningarna för möjligheten av att erforderliga föryngringsåtgärder bleve oräntabla vore rikt förekommande i lappmarkerna och för övrigt i stora delar av Norrland. Föryngringsåtgärder, som bleve oräntabla, kunde i regel undvikas även under svåra naturliga betingelser, därest dugliga fröträd funnes i tillräcklig mängd, dock under förutsättning att dessa fröträd kvarställdes vid slulavverkningen och att under beståndets tidigare behandling nödig omtanke ägnades åt den blivande föryngringen. Å de sämsta boniteterna bleve det angeläget, att vid avverkningen föreliggande möjligheter att erhålla naturlig föryngring tillvaratoges. Efter en avverkning vore det ofta svårt att förebringa bevisning om förut befinlliga föryngringsmöjligheter. Ur synpunkten av det allmännas intresse kunde då förlust uppstå genom att en räntabel åtgärd icke komme till stånd och en oräntabel ersättningsåtgärd icke kunde utkrävas. På grund härav syntes det nödvändigt, att skogsvårdsstyrelsen finge tillfälle att ingripa före avverkningen. Detta behov kunde tillgodoses genom utsyningstvång. På grund av därmed förenade olägenheter torde emellertid i första hand böra undersökas, om icke tillräcklig förhandskontroll kunde komma till stånd genom allmänna bestämmelser i skogsvårdslagen. Enligt skogsforskningsinstitutets mening vore det tillfyllest, om i en skogsvårdslag, som medgåve begränsning av föryngringsskyldigheten, följande bestämmelse infördes bland reglerna om avverkning: »Avverkning av skog, vilken icke är att anse såsom utvecklingsbar, må ej utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd så bedrivas, att åtgärder för erhållande av nöjaktig återväxt inom skälig tid bliva synnerligen betungande.» Därest skogsvårdsstyrelsen erhölle en sådan kontrollmöjlighet, kunde skogsforskningsinstitutet ej finna, att utsyningstvång vore påkallat av hänsyn till föryngringen. Skälet skulle då vara, att vid möjlighet till räntabel naturlig föryngring själva detaljutformningen av föryngringshuggningen skulle bliva bättre, om utsyningen verkställdes av myndighet. På de sämre markerna bleve föryngringshuggningen vanligen så enkel, att den kunde överlämnas åt markägaren, sedan föreskrift om utförandet meddelats. Skulle i särskilt fall skogsvårdsstyrelsen finna utsyning vara nödvändig, borde styrelsen äga rätt att föreskriva sådan i sammanhang med avverkningstillståndet. Utsyningstvånget erbjöde icke blott fördelar utan även olägenheter. Ett partiellt utsyningstvång för de sämre markerna i lappmarken stolte på svårigheter vid dessas avskiljande. Varje utsyningstvång hade dessutom en tendens att medföra för skogsvårdsintresset ogynn22—467510.

338 samma verkningar. Gällande bestämmelser rörande svårföryngrade skogar kunde med hänsyn till det skogliga syftet ej anses mera betryggande än de ovan föreslagna. Skillnaden låge huvudsakligen däri, att skogsvårdsstyrelsens tillstånd till avverkning i förra fallet vore obligatoriskt, medan det i senare fallet erfordrades endast under vissa bedömda förutsättningar. Skogsforskningsinstitutet hade sökt göra sitt förslag effektivt genom att utesluta möjlighet till befrielse från föryngringsskyldighet samt till bidrag eller lån i de fall, då tillstånd ej sökts. Denna påföljd torde vara tillräcklig för uppnående av det avsedda syftet, såvida föryngring av det utan tillstånd avverkade området överhuvud kunde åstadkommas med någon känd metod. I de relativt sällsynta fall, då så ej vore förhållandet, borde skogsvårdsstyrelsen äga rätt att på förhand meddela markägaren, att avverkning icke finge företagas utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Om skogsvårdsstyrelsen erhölle sådan befogenhet, torde upprätthållandet av en särlagstiftning för svårföryngrade skogar ej vara motiverat. I fråga om skyddsskogar trädde de ekonomiska synpunkterna tillbaka för huvudintresset att säkra skogens bestånd. Man finge förutsätta, att inom ramen för detta intresse de ekonomiska kraven beaktades i tillämpliga delar. För dessa skogar föresloges ingen ändring i gällande bestämmelser. Skogshögskolans lärarråd anför: I likhet med skogsforskningsinstitutet ansåge lärarrådet, att utsyningstvång — eller skogsvårdsstyrelsens tillstånd i annan form till avverkningen — kunde vara erforderligt endast å de marker, där åtgärderna för åstadkommande av nöjaktig återväxt inom skälig tid kunde bliva synnerligen betungande till följd av olämpligt avverkningssätt. Sådana marker förekomme rikligt inom lappmarkerna. Dylika marker förekomme i betydlig omfattning även inom andra delar av det norrländska inlandet och jämväl utanför skyddsskogarna och de s. k. svårföryngrade skogarna. En förhandskontroll av avverkningarna vore inom dessa områden lika påkallad som inom lappmarkerna, även om de självföryngringsmöjligheter, som en gäng funnits, redan hade spolierats i relativt större omfattning utom lappmarkerna än inom dessa. Skogsvårdsstyrelsernas möjligheter att genomföra en förhandskontroll av dylika avverkningar borde avsevärt ökas, om obligatorisk anmälningsskyldighet av tillärnad avverkning infördes i en blivande skogslag för ifrågavarande område. Det kunde nämligen befaras, att skogsvårdsstyrelsen eljest stundom ej hunne observera fallet, innan olyckan redan vore skedd. Då emellertid marker av ifrågavarande slag förekomme blandade med marker, där sådana föryngringssvårigheter icke förefunnes, torde av praktiska skäl dylik anmälningsskyldighet böra omfatta samtliga tillämnade avverkningar inom lappmarkerna. Ett ytterligare motiv härför vore, att skogsägarna inom lappmarkerna i många fall torde vara mindre bekanta med begreppen »yngre skog» och »ändamålsenlig gallring», varför en tvär övergång från lappmarkslagens stränga bestämmelser till den allmänna skogsvårdslagens relativt stora frihet åtminstone till en början kunde befaras medföra en del olagliga avverkningar av yngre skog. — Av det ovan sagda torde framgå, att om obligatorisk anmälningsskyldighet av tillärnad avverkning infördes, något särskilt avskiljande i förväg av s. k. svårföryngrade skogar inom lappmarkerna icke vore erforderligt. De skogar av egentlig skyddsskogsnatur, som i betydlig omfattning funnes inom berörda landsdelar, vore till större delen i allmän ägo. Någon särskild skyddsskogslag för de enskilda markerna hade hittills varit obehövlig. Om utsyningstvänget upphävdes, syntes man i fråga om skyddsskogarna kunna välja mellan följande trenne alternativ: 1) likställighet med övriga skogar i lappmarken, d. v. s. bland annat obligatoriskt anmälningstvång, vilket i dessa lägen i tillämpningen torde bliva liktydigt med obligatorisk utsyning genom skogsvårdsstyrelsen; 2) avsättning på marken av särskilda skyddsskogsområden, inom vilka de för skyddsskogar i det övriga riket gällande bestämmelser skulle tillämpas; 3) expropriation av de enskildas områden av dylik natur,

339 vilka kunde tilläggas angränsande allmän skog och i fortsättningen skolas som denna. Alternativ 2) syntes vara det minst lämpliga ur praktisk och administrativ synpunkt. Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län gör gällande, alt av praktiska skäl hela Särna-Idreområdet torde böra hänföras under 4 kap. skogsvårdslagen, varvid på skogsvårdsstyrelsen finge ankomma alt medgiva de lättnader i utsyningstvånget, som kunde befinnas motiverade och genomförbara enligt 20 § andra och tredje styckena samma lag. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län förmäler: Definitionen å svårföryngrad skog i skogsvårdslagen vore icke nöjaktigt utformad, eftersom åtskilliga svårföryngrade marker såväl inom som utom lappmarksgränsen icke täcktes av definitionens formulering. En ny definition finge därför utarbetas. Även om stora arealer av lappmarkernas skogar vore att anse såsom svårföryngrade i den bemärkelse, att kraftigare åtgärder behövde tillgripas än enbart hyggesrensning, funnes dock jämväl områden, där föryngringsförhållandena ingalunda skilde sig från dem, som vore rådande utanför lappmarksgränsen. Skogsvårdsstyrelsen hade därför övervägt möjligheten att föreslå uppdragandet av en geografisk gräns mellan den trakt av lappmarken, som i stort sett skulle anses såsom svårföryngrad, och det område, där föryngringsförhållandena kunde anses normala eller mindre svåra. Detta övervägande hade emellertid lett till att styrelsen icke ansett sig kunna eller böra framlägga ett dylikt förslag. Orsakerna härtill vore i första hand den ännu existerande ovissheten om vilka marker, som — utöver de i extrema höjdlägen belägna — borde hänföras till svårföryngrade. De orsaker, som betingade svårföryngrigheten, vore ännu ej fullt utredda. Ett annat skäl till att skogsvårdsstyrelsen ansett sig böra avstå från att skissera en dylik gräns vore, att styrelsen av erfarenhet visste, att lättföryngrade och svårföryngrade marker inom lappmarken ofta vore mosaiklikt förekommande till och med inom ett och samma hemman. I stort sett förekomme visserligen de lättföryngrade markerna i själva ådalarna långt in i lappmarkerna, under det att markerna längre in från ådalarna vore mera svårföryngrade, men trots detta förhållande ansåge sig styrelsen icke kunna anvisa någon gräns. Frågan om gränsdragningen borde bliva föremål för utredning och undersökning på marken. Därest denna undersökning lämnade till resultat, att vissa delar av lappmarken kunde avskiljas' såsom varande fullt jämförbara med områdena utanför lappmarksgränsen, borde givetvis inom dessa delar samma lagbestämmelser gälla som inom landet i övrigt. En annan förutsättning för avskiljandet borde vara, att områdena finge sådan avgränsning, att en praktisk tillämpning av skogsvårdslagen vore möjlig. Därest styrelsens förslag vunne beaktande, komme även i framtiden utsyningstvång att gälla för saluavverkningar å svårföryngrade områden i lappmarkerna. Därigenom skulle vissa garantier skapas för att de för framtiden synnerligen betydelsefulla föryngringshuggningarna utfördes på lämpligaste sätt. De skogsägare, som ägde större skogar i lappmarkerna, hade alla tillgång till skogsuthildad personal. Vid sådant förhållande borde utsyningen å dessa skogar ske genom denna personal under skogsvårdsstyrelsens kontroll. Skogsvårdsstyrelsen borde sålunda icke hava skyldighet att genom sina tjänstemän handlägga utsyningsförrättningarna å sistnämnda skogar. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län yttrar: I jämförelse med kustlandsskogarna företedde lappmarksskogarna en allmän svårföryngrighet, betingad dels av det nordliga läget och skogslandets relativa höjd över havet, i väster och norr gränsande mot kalfjäll och tundra, och dels av skogarnas föregående behandling. Vissa restriktiva avverkningsbestämmelser syntes redan av sådana förhållanden befo-

340 gade. Med hänsyn till att under 1932 års lappmarkslags giltighetstid skog tillhörande huggningsklass IV behandlats i huvudsak medelst beståndsvårdande ljushuggningar med sikte på en uthållig värdetillväxt, måste det anses följdriktigt, att dessa bestånd även i fortsättningen bleve skyddade mot omedelbar avverkning. De restriktioner i avverkningsrätten, som skogsvårdsstyrelsen funne nödvändiga för lappmarkerna, vore dels allmänt utsyningstvång för avsaluavverkningar och dels förbud mot avverkning för avsalu i bestånd av äldre skog, vari nöjaktig produktion ännu kunde påräknas. Utsyningen borde för skogsägarna vara kostnadsfri utom beträffande utgörande av nödig hantlangning. Som lappmarken i skogligt judiciellt avseende alltid varit en enhet, vore det ur psykologisk synpunkt riktigast, att lappmarken i den blivande lagstiftningen bibehölles såsom ett helt, oavsett om vissa områden med hänsyn till de skogliga förhållandena eljest skulle kunna inordnas under allmänna skogsvårdslagen. — Därest skogsvårdsstyrelsens nu framlagda synpunkter skulle frångås och i stället förutsättas, att inom vissa områden av lapp marken skog skulle såsom svårföryngrad vara underkastad bestämmelserna i 4 kap. skogsvårdslagen, ägde vad skogsvårdsstyrelsen tidigare anfört dock i väsentliga delar tillämpning vid bedömandet av frågan, huruvida ytterligare föreskrifter utöver vad i sagda kapitel stadgades kunde anses behövliga. Beträffande vilka delar av Norrbottens läns lappmark, som under sådana förhållanden vore att anse såsom svårföryngrade, hänvisade skogsvårdsstyrelsen till en karta, vara styrelsen uppdragit gränsen för det område, som i huvudsak vore att anse såsom svårföryngrat. Sveriges Skogsägareförbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott anföra: Därest ransoneringstvånget bortfölle, torde ur lagteknisk synpunkt svårigheter knappast möta att i allmänna skogsvårdslagen inrymma de särbestämmelser, som kunde krävas för lappmarksskogarna. Dylika bestämmelser erfordrades endast för säkerställande av föryngringen inom svårföryngrade områden. I den mån föryngringen, den naturliga såväl som den efter föryngringsåtgärder uppkommande, vore beroende av avverkningssättet, skulle dessa särbestämmelser avse utsyningstvång. Om de egentliga fjällskogarna i landet söder om lappmarken ur föryngringssynpunkt krävde utsj^ningstvång, vore sannolikt detta även förhållandet i lappmarken. På senare tid hade dock på grund av erfarenheter från områden utanför lappmarken starka tvivel framkommit på skogsvårdsmyndighetens möjlighet att bemästra föryngringssvårigheter medelst den myndigheten förbehållna rätten alt stämpla. Inom lappmarkerna, huvudsakligen i Norrbotten, funnes vissa svårföryngrade tallhedar, vara visserligen plantuppslaget periodvis kunde vara mycket rikligt men där plantorna förstördes av vissa regelbundet härjande plantsjukdomar. Huruvida och i vad mån denna föryngringssvårighet påverkades av sättet att avverka, av en viss försiktighet vid avverkningen med undvikande av kalhyggen vore alltjämt en öppen fråga. En annan skogstyp. nämligen den s. k. tjockmosstypen, hade av gammalt utan tvekan hänförts till svårföryngrad mark, företrädesvis när den uppträdde i höglägen. Uppmärksamheten hade därvid särskilt riktats på de gamla överåriga granbestånden, mer eller mindre utglesnade av naturen genom fortgående torkningsprocesser eller av människan genom äldre och yngre plockhuggningar eller av bådadera. Alla torde nu vara ense om att första handgreppet att effektivt föryngra denna skogstyp vore kalhuggning. Därefter måste följa positiva och i många fall kostsamma åtgärder såsom bränningar, markberedningar och kulturer. Svårföryngrigheten hos denna skogstyp låge i det ytterligt försvårade groningsförloppet och plantans första utveckling, d. v. s. i skogstypens humustäcke. I fråga om sättet att avverka återstode ej mycket av det logiska sammanhanget mellan den svårföryngrighet, som betydde, att positiva föryngringsåtgärder här måste vidtagas, och svårföryngrighet i lagens mening. Det vore svårt att förstå, på vilket sätt en skogsägare genom ovarsamhet vid avverkningen skulle kunna även-

341 tyra föryngringen. Den enda skada, han kunde vålla föryngringsmöjligheterna, vore att gå för varsamt fram, d. v. s. taga för litet. Så snart emellertid slutenheten nedsatts till den grad, att den kvarlämnade skogen icke vore av nöjaktig täthet och beskaffenhet, kunde skogsvårdsstyrelsen ingripa och kräva, att restskogen borttoges. På så vis komme kalhuggningen till stånd. Det brukade invändas, att därest utsyningstvånget slopades, skogsägarna kunde tillskapa så stora sammanhängande hyggen, att olägenheter uppstode genom exposition för sol och vind. Bevis förelåge emellertid ännu icke för att exponerade hyggen å tjockmosstypen i den lappländska skogsregionens höjdlägen medförde ödesdigra följder för föryngringen. Intill dess så skett, torde det obevisade påståendet om faran med de stora hyggena kunna tillbakavisas. De holmar i stora myrar och sjöar, som i fråga om exposition väl kunde jämföras med stora hyggen i ifrågavarande områden, visade, att expositionens ödesdigra betydelse vore överdriven eller obefintlig. Av den nordliga breddgraden i förening med höjdläge följde ej sällan längre intervaller mellan rika kottar för barrträden, liksom det hände, att fröets grobarhet, om mognadssommaren vore kall, bleve påtagligt försämrade. Dessa förhållanden måste naturligtvis medföra en knapphet i produktionen av för orten lämpligt barrträdsfrö, jämfört med sydligare landsdelar. I särskilt utpräglad grad gällde detta fjällskogsområdet. Den väsentliga anledningen till bristen på barrträdsfrö vore nog icke den svaga fröproduktionen i trädens kottar utan fastmer den bristande organisationen och energien i kottinsamlingen och även fröklängningen. Bättre resultat kunde emotses, om skogsvårdsstyrelserna och bolagen effektivt organiserade kottinsamlingen. — Av det ovan sagda framginge, att inom vissa delar av lappmarken särskilda och omfattande anstalter måste vidtagas för att återväxt skulle kunna påräknas. Stundom torde löpbränning av marken vara en tillräckligt effektiv åtgärd, men i många fall och över vidsträckta arealer krävdes fullständig skogsodling. Avverkningarna måste inom nu ifrågavarande områden stå i viss proportion till skogsägarens möjligheter att utföra ett tillfredsställande reproduktionsarbete. Den ransonering, som eventuellt av detta skäl kunde bliva nödvändig, vilade otvivelaktigt på en rationell grund. — Ett eventuellt upphävande av lappmarkslagen förutsatte alltså en sådan omarbetning av bestämmelserna om svårföryngrade skogar, att de inrymde även i lappmarken förekommande svårföryngrade marker. En grundlig utredning, avseende hela riket, måste först göras beträffande begreppet svårföryngrad mark i lagens mening, om icke beskrivningen och lokaliseringen av svårföryngrade skogar skulle bliva ett famlande i luften. Utöver de för alla skogar gällande stadganden borde för svårföryngrade områden i lappmarken allenast föreskrivas, alt utsyningstvång skulle föreligga å de marker, där föryngringsmöjligheterna betingades av iakttagandet av särskild omsorg och ändamålsenlighet i sättet att avverka. Vid sidan härav kunde dock möjligen krävas en särskild återhållsamhet vid avverkningarna med hänsyn till bristande tillgång på för orten lämpligt föryngringsmaterial (frö och plantor), nämligen å de marker, där föryngringen regelmässigt måste tänkas ske genom bränning, kultur etc. Norrlands skogsvårdsförbund yttrar: Behov av reproduktionsåtgärder förelåge i lappmarken, och det vore angeläget, att detta förhållande fullt ut beaktades vid den regionala avgränsningen av svårföryngrad skog i lagens mening. Då expositionen ej ensam vore avgörande för markens mottaglighet för föryngring, utan denna ofta vore betingad dels av klimatiska förhållanden, utan att läget vore exponerat, och dels av föregående behandling av bestånden, intoge för närvarande de i realiteten svårföryngrade områdena en betydligt större omfattning än de, som enligt lagens mening vore att anse såsom svårföryngrade. Begreppet svårföryngrad skog måste därför i den blivande lagen givas en definition, som svarade mot verkliga förhållandet. Därest efter företagen rationell avverkning och eventuellt erforderlig

342 hyggesrensning naturlig återväxt kunde förväntas inom skälig tid, vore skogen icke att räkna såsom svårföryngrad. Med skälig tid avsåge förbundet inom lappmarken en tidsperiod av 10—15 år. Till av naturen lättföryngrade marker vore att hänföra marker av Vacciniumtyp och av godartad, ej starkt råhumusbesvärad Myrtillustyp samt huvudparten av lavhedarna ävensom marker av Geranium- och Dryopteristyp, som icke råkat i vanhävd genom irrationell beståndsbehandling, samt fuktig ristyp. Övrig skog vore att anse såsom svårföryngrad. Dit hörde i främsta rummet svagare och av ett resistent råhumustäcke besvärade marker av Myrtillustyp. Vidare kunde den friska eller normala ristypen vara i viss mån svårföryngrad, särskilt i vissa höjdlägen eller å platser, där marken blivit tillfälligt försämrad som följd av irrationella huggningsåtgärder. Till temporärt svårföryngrad mark vore att hänföra sådana Geraniummarker, där beståndet genom tidigare huggningar blivit onormalt utglesnat. Vidare borde dit räknas skogar, särskilt i fjällens närhet, där den naturliga tillgången på grobart frö normalt vore mycket knapp. Slutligen hörde till denna kategori extremt torra lavhedar. Utsyningstvång borde alltjämt bibehållas för sådana skogsområden inom lappmarken, som enligt förbundets mening vore att anse såsom svårförjmgrade. Endast i de fall, då större sammanhängande områden med övervägande icke svårföryngrade skogar förefunnes, syntes dessa böra avskiljas å marken för att skogen i sådant fall skulle undantagas från utsyningstvånget. Skogsstyrelsen. Det i 1932 års lappmarkslag föreskrivna utsyningstvånget är föranlett dels av de föryngringssvårigheter, som äro rådande inom stora delar av lappmarkerna samt Särna och Idre socknar, och dels av önskan att erhålla kontroll över den kvantitativa regleringen av avverkningarna. Definitionen å svårföryngrad skog enligt 1923 års skogsvårdslag torde icke täcka samtliga skogar inom lappmarkerna och Särna—Idreområdet, där föryngringssvårigheter föreligga. Föryngringssvårigheterna därstädes äro i stor utsträckning beroende av andra orsaker än ett exponerat läge, nämligen markens beskaffenhet, den korta vegetationstiden, den låga medeltemperaturen samt den förhållandevis dåliga frötillgången och fröets ringa grobarhet. I skogsstyrelsens lagförlag har emellertid en utvidgning av begreppet svårföryngrad skog skett genom att till denna kategori hänförts jämväl sådana skogar, som befinna sig i ett »i klimatiskt hänseende ogynnsamt läge». Sistnämnda uttryck torde kunna innefatta även de skogar i lappmarkerna, som äro svårföryngrade av annan orsak än exposition. Av skäl, som anförts under 31 § i motiven till skogsstyrelsens lagförslag, anser skogsstyrelsen sig icke kunna biträda statens skogsforskningsinstituts förslag att avskaffa särbestämmelserna för svårföryngrad skog och att ersätta dessa med en allmän regel av innehåll att sådan avverkning av icke utvecklingsbar skog, varigenom föryngringsåtgärderna skulle bliva synnerligen betungande, icke skulle få företagas utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Inom de svårföryngrade delarna av lappmarkerna samt Särna och Idre socknar torde det vara ännu mera vanskligt att låta skogsägaren avgöra, huruvida en avverkning skulle komma att medföra synnerligen betungande föryngringsåtgärder, än inom övriga svårföryngrade områden. Markboniteterna äro synnerligen svaga inom större delen av lappmarkerna, varför dyrbarare återväxtåtgärder i regel icke bliva ekonomiskt försvarbara. Det lärer därför vara ytterst angeläget, att avverkningen sker p å ett sätt,

343 som i möjligaste mån underlättar föryngringsmöjligheterna. Kvarställandet av lämpliga fröträd vid slutavverkningen spelar härvidlag stor roll. Föryngringshuggningen å de sämre markerna inom ifrågavarande områden kommer i framtiden, sedan ett nytt och mera tillfredsställande skogsbestånd uppkommit, ingalunda att bliva så enkel, att den kan överlämnas åt markägaren själv, även om föreskrift om utförandet lämnats. Den jordbrukande befolkningen inom lappmarkerna och Särna—Idreområdet har i regel så svag ekonomi, att därest på grund av en olämplig avverkning dyrbarare återväxtåtgärder skulle bliva nödvädiga, det ofta skulle visa sig omöjligt att av markägarna uttaga kostnaden för genomförandet av dylika åtgärder. På grund av det nuvarande skogstillståndet och den virkesbrist, som sannolikt kommer att föreligga inom ifrågavarande områden under de närmaste årtiondena, synes, särskilt med hänsyn till ransoneringens slopande, fara för olämplig avverkning kunna uppstå, därest skogsägarna själva skulle få träffa avgörande rörande avverkningarna å svårföryngrad mark. Skogshögskolans lärarråd har ansett, att ett avskiljande av svårföryngrad skog i lappmarkerna icke vore erforderligt, därest föreskrift om obligatorisk anmälningsskyldighet av tillämnad avverkning infördes i lagen. Införande av sådan anmälningsskyldighet torde i praktiken komma att leda till att före varje avverkning besiktning av avverkningsområdet finge äga rum genom någon tjänsteman hos skogsvårdsstyrelsen. Denne komme därvid att lämna anvisning beträffande avverkningen, vilket ofta torde innebära, att utstämpling komme att ske av de träd, som skulle avverkas. Efter avverkningen finge också verkställas besiktning för kontroll beträffande avverkningens utförande. För skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän skulle anmälningsförfarandet snarast komma att medföra ökad arbetsbörda och omgång, enär dels anmälningsskyldigheten måste omfatta även lättföryngrade marker och dels kontrollåtgärderna torde bliva mera betungande än då utsyningstvång föreligger. Det oaktat bliva möjligheterna till kontroll sämre än då utsyning är obligatorisk. Ett utbyte av utsyningstvånget mot anmälningsskyldighet före avverkning lärer av skogsägarna i allmänhet icke komma att betraktas som någon fördel, i all synnerhet som detta skulle medföra, att kostnaderna för utstämpling helt måste gäldas av ägarna. Det torde nämligen kunna antagas, att fastighetsägarna i stor utsträckning komme att anlita skogsvårdsstyrelsens personal för utstämpling av skogen, även om utsyningstvånget bleve ersatt av anmälningsskyldighet före avverkning. Ett avskaffande av utsyningstvånget torde vidare komma att i åtskilliga fall medföra, att avverkningarna skulle företagas på ett mindre lämpligt sätt än om obligatorisk utsyning bibehölles. Anmälningsskyldighet före avverkning synes ur praktisk synpunkt innebära betydande nackdelar jämfört med utsyningstvång. P å grund av vad sålunda anförts finner skogsstyrelsen icke skäl föreligga att utbyta utsyningstvånget mot anmälningsskyldighet före avverkning. Om de svårföryngrade skogarna i lappmarkerna samt Särna och Idre socknar skola överföras till den allmänna skogsvårdslagen, kommer 10 § i

344 1932 års lappmarkslag att ersättas av 33 § i skogsstyrelsens lagförslag. I sistnämnda stadgande föreskrives, att då tillstånd sokes till avverkning för annat ändamål än husbehov, i allmänhet skall ske utsyning genom skogsvårdsstyrelsens försorg. I stället för utsyning må, då så finnes vara tillräckligt, allenast anvisning av viss avverkningstrakt äga rum. Då skogsvårdsstyrelsen finner uppenbart, att genom avverkning, vartill tillstånd sökes, skogens återväxt icke äventyras, kan avverkning få ske utan vare sig utsyning eller anvisning. Ett medgivande av sistnämnda innehåll återfinnes icke i 10 § lappmarkslagen, som i övrigt i stort sett överensstämmer med 33 § i skogsstyrelsens förslag. Enär även inom de svårföryngrade områdena i lappmarkerna torde komma att finnas smärre skogsområden av mera lättföryngrad natur, lärer det enbart vara till fördel, om skogsvårdsstyrelsen har möjlighet att i förekommande fall medgiva skogsägaren befrielse från såväl utsyning som anvisning. De särskilda bestämmelserna om svårföryngrad skog i skogsstyrelsens lagförslag torde således dels erbjuda tillräckligt skydd mot olämplig avverkning jämväl för lappmarksskogarnas vidkommande och dels kunna medföra större smidighet i tillämpningen än lappmarkslagens föreskrifter. I skogsstyrelsens förslag har, såsom tidigare anförts, de skyddsskogar, som enligt 1923 års skogsvårdslag avsatts till skydd mot fjällgränsens nedgående, överförts till svårföryngrad skog. Inom lappmarkerna torde förekomma betydande skogsmarksarealer, som utgöra skydd mot fjällgränsens nedgående. Största delen av dessa arealer torde dock vara i allmän ägo. Uppdragandet av en gräns mellan dylik skyddsskog och svårföryngrad skog skulle inom lappmarkerna stöta på ganska stora svårigheter och medföra betydande kostnader. Genom den i förslaget verkställda sammanslagningen av skyddsskogar av berörda beskaffenhet med svårföryngrade skogar, har möjligheten att inordna lappmarksskogarna under den allmänna skogsvårdslagstiftningen betydligt underlättats. Enligt 31 § i skogsstyrelsens lagförslag karakteriseras den svårföryngrade skogen därav, att återväxten i händelse av olämplig avverkning av befintlig skog skulle omöjliggöras eller avsevärt försvåras. Häri ligger underförstått, att dylikt resultat skulle erhållas med föryngringsåtgärder, som äro ekonomiskt försvarbara. Å så gott som all skogsmark kan nämligen, hur ogynnsamma förhållandena än må vara, tillfredsställande föryngring erhållas, därest tillräckligt dyrbara föryngringsåtgärder vidtagas. Med hänsyn till de svaga boniteterna och låga rotvärdena inom större delen av lappmarkerna och Särna-Idreområdet, måste i stor utsträckning självföryngring vara en förutsättning för drivande av ett ekonomiskt skogsbruk därstädes. Ofta lärer tvekan råda, huruvida det lönar sig att vidtaga kulturåtgärder i dessa trakter. Med anledning härav torde skogen i regel böra anses vara svårföryngrad, så snart en olämplig avverkning kan befaras äventyra möjligheterna att erhålla självföryngring. Detta torde leda till att skogarna i ifrågavarande områden i förhållandevis större omfattning än annorstädes böra hänföras till svårföryngrade.

345 Det har invänts, att inom vissa granskogsområden med tjockt råhumustäcke i höjdlägen inom lappmarkerna naturlig föryngring icke skulle kunna erhållas, oavsett på vad sätt avverkningen av skogen äger rum. Därvid har bland annat framhållits, att eftersom kalavverkning å dessa marker vore den bästa avverkningsmetoden med hänsyn till föryngringen, definitionen å svårföryngrad skog ej passade på dylika marker och utsyningstvånget ej här hade någon uppgift att fylla. Även om avverkning företoges annorledes än genom kalläggning av skogsmarken, kunde enligt denna uppfattning detta likväl icke medföra någon skada, enär en alltför långt driven uttunning av skogen enligt de allmänna bestämmelserna om skyldighet att sörja för återväxt efter avverkning kunde föranleda åläggande för markägaren att borttaga den kvarvarande skogen. Enligt skogsstyrelsens förmenande torde i allt fall nyssnämnda granskogsområden böra hänföras till svårföryngrade marker. Dessa områden måste nämligen under normala förhållanden anses såsom svårföryngrade. Att marken för närvarande befinner sig i sådant skick, att självföryngring icke kan erhållas, oavsett på vilket sätt huggningen av befintliga träd företages, beror på särskilda omständigheter. Sedan markerna efter avverkning genom erforderliga åtgärder bringats därhän, att föryngring börjat uppkomma, torde genom rationell skötsel ett mera normalt skogstillstånd kunna ernås. Härvidlag lärer huggningarnas utförande bliva av största betydelse, och det är därför av stor vikt, att skogsvårdsstyrelsen genom utsyningstvång får kontinuerlig kontroll över avverkningarna. Det nuvarande ogynnsamma tillståndet å ifrågavarande marker torde kunna ytterligare förvärras eller förlängas, om avverkningarna utföras på olämpligt sätt. En fortsatt plockhuggning bör i regel förhindras. Emellertid torde å andra sidan olägenheter kunna uppkomma genom upptagande av alltför stora kalytor. En vissa kontroll över avverkningarna synes därför också för närvarande vara behövlig. Det nuvarande ogynnsamma skogs tillståndet lärer i ganska stor utsträckning hava föranletts av att avverkningar tidigare företagits på ett mindre lämpligt sätt. Det har förut endast lönat sig att avverka de värdefullaste träden. De kvarstående träden äro därför oftast av sämre kvalitet och lämpa sig föga till fröträd. Då dessutom torkade och skadade träd blivit kvarlämnade, har skogsmarken så småningom på åtskilliga ställen antagit skräpskogskaraktär. För undvikande av att något dylikt upprepas i framtiden torde utsyningstvånget hava en viktig uppgift att fylla. För övrigt må framhållas, att berörda granskogsområden i höjdlägena ofta äro blandade med skogsmarker av bättre karaktär. Enighet torde råda om att å sistnämnda marker sättet för avverkningarnas företagande har betydelse för möjligheterna att erhålla självföryngring. Den största delen av skogarna inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar torde vara att anse såsom svårföryngrad. I samband med tillkomsten av 1932 års lappmarkslag yttrade departementschefen, att den uppdelning av skogsmarken inom ifrågavarande område i svårföryngrad mark och annan mark, som vid en framdeles skeende övergång till skogsvårds-

346 lagens principer finge ske, närmast syntes böra få karaktären av en regionsindelning i stort och icke ett avskiljande från fall till fall av varje fastighets svårföryngrade mark. Därvid framhölls jämväl, att vid tiden för övergången på grund av ökade insikter rörande föryngringsproblemet större möjligheter än vid dåvarande tid skulle förefinnas för en tillfredsställande sådan regionsindelning. Vid statens skogsforskningsinstitut var under åren 1916— 1931 inrättad en särskild norrlandsavdelning, som bland annat sysslade med undersökningar rörande föryngringsförhållandena i lappmarkerna. Några mera fullständiga resultat av dessa undersökningar hava ännu icke framlagts. Skogsforskningsinstitutet har gjort gällande, att ett avskiljande på marken av de svårföryngrade områdena i lappmarkerna skulle stöta på stora svårigheter, enär de olika markkategorierna i stor utsträckning låge blandade inbördes. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har å en karta låtit utrita förslag till gränslinje för svårföryngrad skog inom länet. Denna gränslinje följer i norr lappmarksgränsen och går sedan i en buktad linje längre västerut till gränsen för Västerbottens län. All mark väster om linjen skulle räknas såsom svårföryngrad. En tjänsteman vid skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har å en karta förslagsvis sökt uppdraga gränsen för de svårföryngrade skogarna i samma läns lappmark. Enligt detta förslag kan ej någon sammanhängande gräns uppdragas, utan vissa svårföryngrade områden äro blandade med marker av mera lättföryngrad beskaffenhet. I stort sett skulle den nordöstra delen av Västerbottens läns lappmark vara lättföryngrad, medan sydöstra lappmarken på grund av den höga nivån över havet till stor del skulle vara av svårföryngrad natur. Mellan sistnämnda område och fjälltrakterna skulle föryngringsförhållandena delvis vara relativt gynnsamma. Utefter floddalarna skulle goda föryngringsmöjligheter förefinnas ganska långt västerut. Skogsstyrelsens lagförslag bygger på den principiella uppfattningen, att skogen skall skötas efter ekonomiska principer. Härav följer bland annat, att en skogsägare icke kan åläggas vidtaga dyrbarare föryngringsåtgärder än som äro ekonomiskt motiverade. 'Eftersom relativt begränsade arealer i lappmarkerna samt Särna och Idre socknar äro av den beskaffenhet, att föryngring genom kultur kan anses lönande, är det synnerligen angeläget, att huggningarna företagas på sådant sätt, att möjligheterna till naturlig föryngring i görligaste mån tillvaratagas. Utsyningstvångets bibehållande synes vara det bästa medlet för erhållande av garanti härför. Enär stora svårigheter torde möta att frånskilja de mera lättföryngrade områdena samt dessa, såsom nyss framhållits, omfatta relativt måttliga arealer, torde det vara lämpligast att all skogsmark i lappmarkerna samt Särna—Idreområdet hänföres till svårföryngrad skog. Skogsvårdsstyrelsen har ju enligt 33 § lagförslaget möjlighet att beträffande marker, där så lämpligen kan ske, antingen meddela anvisning å viss avverkningstrakt, vara avverkning må företagas utan utsyning, eller också helt frigiva avverkningen å visst område, varigenom olägenheterna av att all skogsmark i lappmarkerna samt Särna

347 och Idre socknar räknas såsom svårföryngrad kunna elimineras. Skogsstyrelsen utgår ifrån att skogsvårdsstyrelsen begagnar sig av dessa möjligheter, så att avsedd smidighet i tillämpningen uppnås. Skogsstyrelsen föreslår därför, att Kungl. Maj:t meddelar förordnande enligt 31 § första stycket i lagförslaget beträffande hela lappmarkerna och Särna—Idreområdet. En sådan anordning torde jämväl innebära en fördel ur den synpunkten, att det med ledning av skogsvårdsstyrelsens erfarenheter samt av vetenskapliga rön rörande utsyningstvångets behövlighet inom olika delar av lappmarkerna samt Särna och Idre socknar i framtiden skulle gå lättare att avskilja de områden därstädes, där utsyningstvånget icke skulle behöva bibehållas. Utsyningstvånget är för den skogsägande befolkningen fördelaktigt jämväl såtillvida, som skogsvårdsstyrelsen utan avgift tillhandagår med utstämpling av skogen. Det har i olika sammanhang framhållits, att lappmarksgränsen icke är någon skoglig gräns utan att likartade skogliga förhållanden som i lappmarkerna äro rådande inom stora delar av övriga Norrland. Det lärer emellertid icke vara uteslutet, att vid den omprövning av gränserna för svårföryngrad skog, som enligt skogsstyrelsens förslag bör äga rum, kan visa sig, att nya områden i Norrland utanför lappmarksskogarna böra anses såsom svårföryngrade. En omständighet, som i viss mån talar härför, är det förhållandet, att inom ganska stora områden i Norrland, där avverkningar ägt rum efter ikraftträdandet av 1905 års skogsvårdslag, alltjämt saknas nöjaktig föryngring. Skogsvårdsstyrelserna hava å dessa områden huvudsakligen av ekonomiska skäl icke ansett sig kunna utkräva dyrbarare återväxtåtgärder, sedan det visat sig, att självföryngring icke kommit till stånd. Därest avverkningarna från början utförts på ett mera ändamålsenligt sätt, är det sannolikt, att bättre föryngringsresultat skulle hava uppnåtts. Utsyningstvångets bibehållande i lappmarkerna samt Särna och Idre socknar kommer givetvis att medföra avsevärda kostnader för det allmänna. Skogsstyrelsen utgår emellertid från att i de skogar, som ägas av aktiebolag eller enskilda personer, vilka för skogarnas förvaltning hava egen fackutbildad personal, utsyning genom skogsvårdsstyrelsens försorg icke skall behöva äga rum utan att i regel skogsvårdsstyrelsen i dylika fall begagnar sig av möjligheten att antingen förordna någon av markägarens personal att verkställa utsyning eller ock meddela anvisning å viss trakt, där avverkning må äga rum. Skogsvårdsstyrelsen bör dock lämna anvisningar angående avverkningarnas utförande samt utöva erforderlig kontroll å att anvisningarna efterföljas. Genom att utsyningen å de större bolagsskogarna anförtros bolagens egen skogspersonal kunna betydande kostnadsbesparingar för skogsvårdsstyrelserna ernås.

348 D) Åtgärder för återväxtens betryggande Motiven för den n u v a r a n d e lagstiftningen. I p r o p o s i t i o n e n n r 217 till 1932 å r s r i k s d a g a n f ö r d e d e p a r t e m e n t s c h e f e n : 1 Visserligen torde i första rummet både böra eftersträvas och i många, ja kanske i de flesta fall, kunna ernås föryngring genom självsådd, men skogsvårdsstyrelserma borde dock icke uteslutas från varje befogenhet att i förekommande fall föreskriva även kulturåtgärder. En inskränkning av reproduktionsskyldigheten till åtgärder för främjande av naturlig återväxt skulle verka därhän, att på i övrigt lältföryngrad mark, där bristen på fröträd omöjliggjorde naturlig föryngring, markägaren kunde undandraga sig de ej särskilt betungande kostnaderna för hyggets besåning. Vidare finge erinras om den möjlighet, som förelåge till begränsning av reproduktionsskyldigheten i fall, där den skulle bliva synnerligen betungande, ävensom till den garanti mot alltför kostsamma återväxtåtgärder, som torde ligga däri, att avverkning som regel finge företagas allenast efter tillstånd av skogsvårdsmyndigheten och enligt av sakkunnig person givna direktiv. Återväxtåtgärder och framför allt dyrbara sådana borde dock icke utkrävas, när de på den mark, varom fråga vore, vore till sin verkan otillräckligt kända. Avgivna yttranden. B e t r ä f f a n d e f ö r e v a r a n d e s t y r e l s e n a v g i v n a y t t r a n d e n a a n f ö r t s följande.

f r å g a h a r i de till s k o g s -

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län yttrar: I 19 § 2 mom. 1923 års skogsvårdslag stadgades bland annat, att avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder erfordrades för återväxtens betryggande allenast finge medgivas, om sådana åtgärder kunde företagas utan oskälig kostnad. Ett strikt tillämpande av denna bestämmelse i lappmarkerna skulle kunna medföra, att ingen avverkning finge ske inom stora områden av de övcrmogna och skadade skogarna i höjdlägena. Reproduktionsåtgärderna inom dessa trakter bleve nämligen i regel så dyrbara, att de måste betecknas såsom oskäliga mfrd hänsyn till det obetydliga netto, som erhölles vid avverkningarna. Den omständigheten, att skogen av olika orsaker överhållits så länge, att den på grund av skador gåve låga rotvärden, finge givetvis ej utgöra hinder för avverkning inom områden, där det kunde anses ekonomiskt lönande att bedriva skogsbruk. Formuleringen av ifrågavarande paragraf borde därför ändras och anpassas efter de i lappmarkerna rådande förhållandena. — Enligt 21 § 1 mom. i 1923 års skogsvårdslag gällde samma skyldigheter i fråga om reproduktionsplikten för svårföryngrade marker som för annan produktiv skogsmark. Skäligheten av att under alla förhållanden kräva full reproduktionsplikt efter avverkning inom lappmarksskogarna kunde ifrågasättas. Såsom skäl för en inskränkning i reproduktionsplikten kunde i viss mån alltjämt åberopas, att föryngringsförhållandena i de inre delarna av Norrland och särskilt i lappmarkerna vore för litet studerade och kända och att det därför vore obilligt att framtvinga reproduktionsåtgärder, om vilkas effektivitet osäkerhet rådde. Härtill komme, att skogen i många fall på grund av restriktiv lagstiftning överhållits så länge, att den minskat i värde. Skogsmarken hade dessutom degenererats, varigenom föryngringssvårigheterna ytterligare ökats. På grund av skogsägarnas i regel svaga ekonomiska ställning samt det omfattande restaureringsarbete, som förestode i lappmarksskogarna, vore det ej skäligt och ej heller möjligt att under alla förhållanden kräva full reproduktionsplikt. Den i 15 § andra stycket 1932 års lappmarkslag förekommande bestämmelsen om rätt för skogsvårdsstyrelsen att medgiva skälig begränsning av reproduktionsplik1

Propositionen, s. 109.

349 ten, där denna i särskilt fall skulle bliva synnerligen betungande, borde jämväl i fortsättningen tillämpas för lappmarkens skogar. Det föryngringsprogram, som skulle genomföras i lappmarkerna, torde icke kunna fullföljas inom rimlig tid, därest ej av allmänna medel bidrag eller eventuellt län under vissa villkor beviljades markägarna. Då sådana förmåner erbjödes en markägare, borde någon inskränkning icke göras i reproduktionsplikten, vare sig markägaren begagnade sig av förmånerna eller icke. — I fråga om tillämpningen av stadgandet i 15 § andra stycket lappmarkslagen ville skogsvårdsstyrelsen framhålla följande. Vid utsyningarna i lappmarken hade i första hand de naturliga föryngringsbetingelserna beaktats och tillvaratagits. Å reproduktionspliktiga marker hade skogsvårdsstyrelsen föreskrivit, att hygges rensning skulle utföras inom tre år efter avverkningen. Under de senaste åren hade man kommit till klarhet om att föryngring ofta ej kunde^ påräkas efter enbart hyggesrensning, varför skogsodlingsåtgärder måste utföras i långt större utsträckning än tidigare beräknats. De marker, som vore i behov av dylika åtgärder, vore emellertid mångenstädes täckta av ett tjockt och svåromsatt humuslager, som även efter kalhuggning behövde lång tid för att mogna. Skogsvårdsstyrelsen hade därför ännu icke funnit lämpligt föreskriva skogsodlingsåtgärder. När frågan om vidtagande av ytterligare återväxtåtgärder bleve aktuell, torde det komma att visa sig, att erforderliga återväxtåtgärder mången gång bleve så arbetskrävande och dyrbara, att de måste betraktas såsom synnerligen betungande för markägaren. För övrigt torde skogsägarnas ekonomi i regel vara sådan, att det icke vore möjligt för dem att 10—15 år efter avverkningen finansiera dyrbara åtgärder. Under sådana förhållanden torde man vara nödsakad finna sig i att återväxten bleve avsevärt försenad eller mindre tillfredsställande på grund av att föga mer än hyggesrensning skäligen kunde utkrävas, för så vitt icke tillräckligt höga statsbidrag kunde utanordnas till radikalare åtgärder, såsom bränning och kulturer. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län anför: Skogsvårdsstyrelsen hemställde, att för lappmarkens skogar skulle stadgas, att därest skyldighet, som avsåge betryggande av återväxt, skulle i särskilt fall bliva synnerligen betungande, skogsvårdsstyrelsen skulle äga på ansökan medgiva skälig begränsning av denna skyldighet. Såväl de biologiska förhållandena, vilka betingade en relativ svårighet att betrygga återväxt av barrskog, som framför allt de i jämförelse med landet i övrigt mycket laga rotvärdena syntes med nödvändighetens rätt göra en undantagsbestämmelse påkallad. — Skogsvårdsstyrelsens åtgöranden under 1932 års lappmarkslags giltighetstid för betryggande av återväxten hade i görligaste mån utformats med hänsyn till de biologiska förhållandena men främst med hänsyn till skogsbrukets relativa lönsamhet samt den skogsägande befolkningens gemenligen synnerligen svaga ekonomiska kapacitet. De biologiska förhållandena medgåve väl till övervägande del ett föryngringsarbete inriktat på naturlig föryngring från fröträd eller fröträdsgrupper, men i vissa trakter av Norrbottens läns lappmak vore föryngringsmöjligheterna även å friska marker av sådan art, att nöjaktig återväxt icke kunde förväntas inom skälig tid, med mindre relativt kostsamma åtgärder, såsom hyggesbränning, markberedning eller kultur, tillgrepes. En rigorös tillämpning av 15 § första stycket i lappmarkslagen för sådana hyggesmarker hade skogsvårdsstyrelsen av flera hänsyn icke velat ifrågasätta. Föryngringssvårigheterna sammanfölle sålunda i de flesta fall med förhållandevis stora avsättningssvårigheter, varför ett åtgärdsåläggande för markägaren måste anses bliva oskäligt betungande, i synnerhet om därtill hans ekonomiska möjligheter i övrigt beaktades. Vidare hade tillgången till för ifrågavarande trakter lämpligt grobart frö varit så ringa, att enbart denna omständighet omöjliggjort ett konkret ställningstagande till förevarande bestämmelse i lappmarkslagen under de gångna giltighetsåren. I allmänhet ålades skogsägaren att genom hyggesrensning försätta marken i sådant skick, att den bleve mottaglig

350 tör självsådd. Understundom kunde dock även denna rensningsplikt med hänsyn till förhållandena bliva oskäligt betungande. Främst gällde detta efter förvngringshuggning av sådana genom sin gleshet eller på grund av kvalitativa egenskaper mindervärdiga bestånd, vilkas tillgodogörande lämnade endast ringa ekonomiskt utbyte. Formella ansökningar om begränsning av rensningsskyldigheten å sådana marker hade val icke förekommit, men skogsvårdsstyrelsen hade i dylika fall funnit ändamålsenligt och skäligt att på eget initiativ begränsa skyldigheten. Som ifrågavarande bestånd kunnat betraktas som vanhävdad skogsmark, hade rensningarna sålunda till viss med hänsyn till förhållandena avvägd del utförts med bidrag frän av staten för sådana ändamål anslagna medel. Ett sådant förfaringssätt hade dock endast undantagsvis kommit till användning. Skogsvårdsstyrelsen hade ej heller i fråga om de forsumpade hyggestrakterna velat göra lagens bokstav gällande utan kravet såväl på dikning som i någon mån även på hyggesrensning hade ansetts bora skahgen eftersättas. Styrelsen hade för avdikning av sådana hyggestrakler hänvisat till förefintliga bidragsmöjligheter och sedan låtit vid skogsägarens eget avgörande bero. Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län har uppgivit, att någon ansökan enligt io § andra stycket lappmarkslagen hittills icke inkommit till skogsvårdsstyrelsen. Skogsstyrelsen. 15 § första stycket i 1932 års lappmarkslag, som reglerar skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder efter avverkning, är likalydande med 9 § 1923 års skogsvårdslag. Enligt 15 § andra stycket förstnämnda lag äger emellertid skogsvårdsstyrelsen på ansökan medgiva skälig begränsning av reproduktionsskyldigheten, därest denna i särskilt fall skulle bliva synnerligen betungande. 18 § i skogsstyrelsens lagförslag överensstämmer i sak med 9 § i 1923 års skogsvårdslag, även om vissa formella skiljaktigheter föreligga. Såsom tidigare framhållits, utgår skogsstyrelsens förslag ifrån att skogen skall skotas efter ekonomiska principer. Detta innebär, att kraven på föryngringen måste anpassas efter förutsättningarna för skogsproduktionen. Markagaren kan därför endast åläggas utföra sådana föryngringsåtgärder, som aro ekonomiskt försvarliga. I den mån fordringarna på föryngringen skola utsträckas utöver denna gräns, lärer bidrag av allmänna medel böra utgå till markägaren. Då således markägaren icke enligt förslaget torde kunna förpliktas vidtaga reproduktionsåtgärder, som ur skogsekonomisk synpunkt äro oskäligt betungande, synes ett bibehållande av stadgandet i 15 § andra stycket lappmarkslagen icke vara erforderligt. I 32 § skogsstyrelsens lagförslag förekommer en från 19 § i 1923 års skogsvårdslag överförd bestämmelse, enligt vilken markägaren skall vara berättigad erhålla skogsvårdsstyrelsens tillstånd till avverkning för annat ändamål än husbehov på en gång i så stor utsträckning, som är med skogens återväxt förenlig, varvid dock skall iakttagas, att avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande, allenast må medgivas, om sådana åtgärder kunna företagas utan oskälig kostnad. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har gjort gällande, att ett strikt tillämpande av denna bestämmelse i lappmarkerna skulle kunna medföra, att ingen avverkning finge ske inom stora områden av de övermogna och skadade skogarna

351 i höjdlägena, eftersom reproduktionskostnaderna i dessa trakter i regel bleve oskäligt dyrbara. Ifrågavarande bestämmelse torde emellertid icke böra erhålla en sådan tolkning. Bestämmelsen torde hava tillkommit för att förhindra, att avverkningen företages på ett sätt, som på grund av avverkningens stora omfattning medför oskäliga kostnader i jämförelse med om avverkningen sker etappvis. Däremot lärer bestämmelsen icke avse att lägga hinder i vägen för en ur skogsvårdssynpunkt välmotiverad, omfattande avverkning av övermogen och skadad skog i höjdlägena, även om föryngringskostnaderna i och för sig bliva mycket dyrbara. Sammanlagda föryngringskostnaderna å dylika marker torde nämligen, om avverkningen äger rum i olika repriser, ofta bliva ännu högre än då avverkningen sker på en gång. Vid avverkning av nu åsyftad skog torde i regel reproduktionskostnaderna bliva så höga i förhållande till skogens rotvärde, att de åtgärder, som ur skogsekonomisk synpunkt kunna utkrävas av markägaren, äro otillräckliga för att områdena skola komma i nöjaktigt skick. För ernående av tillfredsställande föryngring synes statsbidrag böra utgå. De radikala åtgärder, som därvid aro av behovet påkallade, böra lämpligen utföras i ett sammanhang å ett större område. På grund av vad sålunda anförts synes med avseende å atervaxtreglerna hinder icke möta att låta skogsstyrelsens lagförslag omfatta jämväl skogarna inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar. Givetvis måste inom ifrågavarande trakter eftersträvas, att föryngring erhålles genom självsådd. Utsyningstvånget skall ju vara ett medel att nå detta mål. På grund av den långsamma tillväxten torde inom stora delar av dessa områden kulturkostnader icke vara ekonomiskt försvarliga. På senare tid har dock rotvärdet å skogen i lappmarkerna avsevärt stigit bland annat genom att avsättningsmöjligheter för klenare dimensioner uppstått och genom att transportförhållandena förbättrats till följd av utbyggnad av flottlederna och utökning av vägnätet. Genom de vid statens skogsforskningsinstitut pågående produktionsundersökningarna lärer så småningom ökad klarhet kunna vinnas rörande de föryngringskostnader, som äro ekonomiskt tillåtna inom olika delar av nu ifrågavarande områden. Att, såsom för närvarande tillämpas inom lappmarkerna, utan gradering efter markens läge och beskaffenhet eller värdet å den avverkade skogen generellt inskränka kravet på reproduktionsåtgärder till hyggesrensning synes icke vara tillfredsställande. Inom de stora områden, som lappmarkerna omfatta, äro förutsättningarna för skogsproduktion ganska skiftande. Krayen på återväxten böra icke ställas lägre än som är nödvändigt. Varje särskilt fall bör noga prövas, och endast då det framstår såsom sannolikt, att en i och för sig önskvärd återväxtåtgärd icke är ekonomiskt försvarlig, bör en mindre dyrbar utväg sökas. De områden inom lappmarkerna, där det lönar sig att vidtaga åtgärder för föryngring genom kultur, äro visserligen ganska begränsade, men den naturliga föryngringen torde mångenstädes kunna underlättas genom att mera långtgående reproduktionsåtgärder än hyggesrensning företagas, t. ex. markberedning eller bränning.

352 Å ganska stora arealer i lappmarkerna, särskilt inom granskogsområdena i höjdlägen, äro förhållandena sådana, att nöjaktig föryngring icke kan komma till stånd, med mindre det vidtages åtgärder, som måste anses vara ur ekonomisk synpunkt alltför kostsamma. I dessa fall torde, såsom nyss framhållits, markägaren icke kunna åläggas utföra de erforderliga åtgärderna, med mindre bidrag utgå av allmänna medel. Föryngringssvårigheterna inom dessa områden äro till stor del beroende på att skogen tidigare på grund av förhållanden, varöver markägaren ej kunnat råda, icke blivit behandlad på lämpligt sätt, varigenom utsikterna till självföryngring inom rimlig tid i det närmaste omöjliggjorts. Enligt Kungl. kungörelsen den 14 juni 1940 angående villkor för statsbidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. kan bidrag för främjande av skogsåterväxten utgå till enskild person med intill 80 procent och till aktiebolag med 60 procent av kostnaden för åtgärden. Enskild person kan jämlikt Kungl. kungörelsen den 27 juni 1930 angående villkoren för statsbidrag från statens skogsodlingsanslag erhålla statsbidrag med högst 50 procent av kostnaden för åtgärd för vinnande av ändamålsenlig skogsproduktion å bland annat vanhävdad skogsmark, där skogsbeståndet är av synnerligen otillfredsställande slutenhet och tillika i väsentlig mån saknar utvecklingsmöjligheter. Det må här erinras om att skogsstyrelsen tidigare föreslagit, att åtskilliga nu till skogsvårdsåtgärder utgående statsanslag skola sammanslås till ett gemensamt anslag, förslagsvis benämnt statens skogsförbättringsanslag. En förutsättning för att statsbidrag till förbättringsåtgärder skall utgå synes böra vara, att det efter iståndsättandet av marken kan förväntas, att för framtiden med lämplig skötsel skall kunna drivas ett ekonomiskt skogsbruk å området. Det må i detta sammanhang jämväl framhållas, att genom anslag till förbättring av flottleder och vägar ökade möjligheter kumia skapas för ett lönande skogsbruk inom lappmarkerna. Därest lappmarksskogarna och skogarna inom Särna—Idreområdet komma att inordnas under skogsstyrelsens lagförslag, bliva jämväl bestämmelserna i 5 kap. av lagförslaget tillämpliga å ifrågavarande skogar. Detta innebär, att markägaren kan tvingas iståndsätta uppenbarligen otillfredsställande skogsmark intill värdet av de träd, som böra avverkas, och jämväl därutöver i den mån bidrag eller lån av allmänna medel stå till förfogande. Det kan måhända synas hårt, att en fastighetsägare i dessa trakter skall behöva nedlägga hela värdet av den otillfredsställande skogen på föryngringsåtgärder. I praktiken torde emellertid markägaren genom insättande av sin egen arbetskraft kunna skaffa sig viss inkomst av avverkning och återväxtåtgärder. Dessutom må framhållas, att värdet av den skog, som skall avverkas, i allmänhet är lågt och att statsbidrag därför i de flesta fall komma att erfordras för att återväxtkostnaderna helt skola bliva täckta. I samband med frågan om åtgärder för föryngringen må till behandling upptagas spörsmålet angående skogsbetet i ifrågavarande trakter. Avgivna yttranden. I de till skogsstyrelsen avgivna yttrandena förekomma följande uttalanden i denna fråga.

353 Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län anför: Avlysning av gemensamhetsbetet i skogarna vore en av de viktigaste förutsättningarna för iståndsättandet av de stora föryngringsytorna inom lappmarkerna. Reproduktionsälgärderna komme nämligen i stor utsträckning att ske i form av kulturer. Att inhägna dessa skulle ställa sig alltför dyrbart, varför enda vägen syntes vara att få skogsbetningen att upphöra. Omläggning av betesdriften vore emellertid en ytterst komplicerad fråga, särskilt som förhållandena i lappmarkerna vore ganska skiftande. Inom fjälltrakterna och angränsande områden förekomme ett utmärkt bete, men betesgången där vållade ej så stor skada, eftersom några kalytor i regel ej upptoges vid föryngringshuggningarna. Inom det egentliga skogsområdet vore tillgången på bete i skogarna sämre. Dessutom vållade kreaturen här större skador för skogsbruket. Skogsvårdsstyrelsen kunde ej finna någon annan framkomlig väg, än att det gemensamma betet bringades att upphöra i samma män som särskilda kulturbeten anlades. Den verksamhet med understödjande av betesanläggningar, som bedrivits med stöd av norrländska skogsproduktionsanslaget, borde därför fortsättas och utvidgas. En stor fördel med denna verksamhet vore, att betesregleringar kunde genomföras, varigenom gemensamhetsbetet i skogarna upphörde. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län yttrar: Huruvida särskilda regler behövdes för skogsbetet i lappmarkerna, vore en fråga av ganska stor vidd. Om det förutsattes, att framtidens föryngringsarbete i större omfattning än hittills komme att få formen av kulturer, skulle de härvid nedlagda kostnaderna kunna vara tillräcklig orsak för en inskränkning i rätten till allmänt mulbete. Som emellertid i många avlägsna skogstrakter boskapsskötseln till stor del vore baserad just på skogsbetet, och en intensivare form av jordbruk och boskapsskötsel där icke vore tänkbar eller ens ekonomiskt välbetänkt, vore saken ingalunda klar. Lapparnas rätt till renbete vore ett ytterligare problem, som ej heller kunde anses klarlagt. En rimlig fordran vore emellertid, att fårbetet helt avlystes. Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott förmäler: Frågan om skogsbetet vore visserligen svårlöst, men alla framkomliga vägar borde beträdas för att bringa denna betesform att upphöra utom för fjällområdet. Detta låge lika mycket i jordbrukets som i skogsbrukets intresse, enär ingen framgångsrik kreatursskötsel kunde bedrivas, så länge skogsbetet förekomme. .lordbrukarna borde därför pä allt sätt stimuleras till betesregieringar och anläggande av kulturbeten. För närvarande utginge bidrag med avsevärt högre belopp per arealenhet från norrländska skogsproduktionsanslaget för betesregleringar än från hushållningssällskapen till betesanläggningar å ofullständiga jordbruk. Anledningen härtill vore, att förstnämnda bidragsform förutsatte anslutning från ett flertal fastighetsägare samt att med densamma följde förbud mot skogsbete under viss tid. Det syntes icke vara omöjligt att ställa sistnämnda krav även vid bidrag till utvidgning av ofullständigt jordbruk genom betesanläggning, under förutsättning alt planen omfattade tillräcklig areal för beredande av bete till fastighetens hela kreatursbesättning och bidraget vore tillräckligt att stimulera till anläggningens utförande. Pä den vägen torde det vara möjligt att betydligt snabbare än vad hittills varit fallet avveckla skogsbetet. Norrbottens läns hushållningssällskap anför: Därest föryngring av skogen för framtiden i större utsträckning än hittills måste ske genom kulturer, torde en inskränkning i rätten till allmänt mulbete bliva aktuell. Å andra sidan vore boskapsskötseln i många av de avlägsna skogstrakter, varom här vore fråga, till huvudsaklig del baserad på skogsbete. Ett förbud mot utnyttjande av skogsbetet kunde därför fa synnerligen allvarliga konsekvenser för befolkningen inom dessa områden. Med hansyn härtill ansåge hushållningssällskapet, att restriktivare bestämmelser angående 23—467510.

354 skogsbete i lappmarkerna icke borde ifrågakomma, förrän anläggningar av kulturbete blivit mera allmänna och djurägarna därigenom finge förbättrade möjligheter för sin djurhållning. Sveriges Skogsägare förbund samt Skogsindustriernas samarbetsutskott yttra: Föryngringsarbetena vore starkt eftersatta i lappmarken, varför ett omfattande reproduktionsarbete förestode, vilket finge fortgå en lång följd av år. Till föryngringens farligaste fiender finge utan tvivel räknas det av ålder bedrivna skogsbetet, vars skadlighet visat sig vara mest framträdande just i den skogstyp, tjockmosstypen, där kulturer i stor utsträckning bleve ofrånkomliga. Organisationerna vore ej beredda att uttala sig om på vad sätt en effektivare betesfred än hittills skulle kunna åvägabringas i lappmarken. Det vore möjligt, att betesfrågan efter hand skulle kunna bringas till en lösning i samband med det bildande av skogsvårdsområden enligt norrländska skogsproduktionsutredningens förslag, som kunde förväntas taga ytterligare fart efter kristidens slut. Huruvida det vore möjligt eller lämpligt att söka åvägabringa någon ändring av ägofredslagen, ville organisationerna ej uttala sig om. Norrlands skogsvårdsförbund uppger: Förbundet kunde knappast förorda några särbestämmelser om skogsbete inom de svårföryngrade delarna av lappmarkerna och Särna—Idreområdet. Enda framkomliga vägen att mildra vådan och olägenheten av det fria skogsbetet lorde vara åtgärder för främjande av kulturbetesverksamheten och särskilt den form av denna verksamhet, som bedreves med stöd av norrländska skogsproduktionsanslaget. Skogsstyrelsen. Förekomsten av gemensamhetsbete är till förfång för skogsproduktionen. Frågan om mark skall anses upplåten till gemensamhetsbete regleras i ägofredslagen och icke i skogsvårdslagstiftningen. Skogsstyrelsen har tidigare förordat, att med hänsyn till den skada, som genom bete vållas å skogen, en revision av ägofredslagstiftningen borde tagas under omprövning. Någon anledning att för lappmarkerna och Särna-Idreområdet i skogsvårdslagen införa särbestämmelser i fråga om gemensamhetsbete i skogen synes ej föreligga. Såväl i 1932 års lappmarkslag som i skogsstyrelsens lagförslag föreskrives, att efter avverkning åtgärder skola vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade området. Detta innebär bland annat, såsom tidigare framhållits, att det avverkade området skall fredas mot betande djur, där en sådan skyddsåtgärd överhuvud taget är praktiskt genomförbar och icke medför kostnader, som kunna anses verka i oskälig grad betungande. Genom lagförslaget torde således i den utsträckning, som är förenligt med gällande ägofredslagstiftning, vara sörjt för att skadegörelse å skogen genom betning motverkas. Det må framhållas, att enligt kungörelsen angående villkor för statsbidrag från norrländska skogsproduktionsanslaget markägaren, då anslag utgår till skogsåterväxtåtgärder, skall förbinda sig, att betesdjur icke utsläppas å mark, som varit föremål för sådana åtgärder. Enligt 19 § i skogsstyrelsens lagförslag föreligger reproduktionsplikt jämväl då skada uppkommer i skog genom betning av hemdjur. Något motsvarande stadgande återfinnes däremot icke i 1932 års lappmarkslag. Som 19 § i förslaget ej gäller i andra fall än då den allmänna bestämmelsen om skyl-

355 dighet att sörja för återväxt efter avverkning icke är tillämplig, torde 19 §, såvitt angår betesskador, få en mycket begränsad tillämpning. Den skada, som vållas genom bete av hemdjur, torde nämligen inom ifrågavarande trakter så gott som uteslutande hänföra sig till plantskogen. Någon olägenhet av att 19 § i lagförslaget beträffande betesskador blir tillämplig å skogarna i lappmarkerna samt Särna och Idre socknar synes därför icke vara att befara, i all synnerhet som markägarens skyldighet enligt denna paragraf är begränsad till värdet av de träd, som fällts vid skadegörelsen eller som böra borttagas.

E) Frågan om i övrigt behov föreligger av särbestämmelser för lappmarksskogarna och skogarna i Särna och Idre socknar Skogsstyrelsen. I det följande skall undersökas, huruvida de förut icke behandlade skiljaktigheter, som föreligga mellan 1932 års lappmarkslag och 1923 års skogsvårdslag, äro av den beskaffenhet, att särbestämmelser måste bibehållas för skogarna under lappmarkslagen. I 4 § andra stycket lappmarkslagen stadgas, att lagen ej medför rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt är stadgat, tillkommer lapparna. Det synes emellertid vara uppenbart, att en skogsvårdslag icke kan upphäva eller förringa den rätt att taga skog på annans mark, som enligt särskild lagstiftning tillkommer lapparna. Skogsstyrelsen anser därför, att bestämmelsen i 4 § andra stycket lappmarkslagen icke behöver upptagas i skogsstyrelsens lagförslag. Lapparnas rätt till skog är för övrigt icke inskränkt till de områden, där lappmarkslagen äger tillämpning. Det oaktat förekommer icke i 1923 års skogsvårdslag någon bestämmelse, som motsvarar 4 § andra stycket lappmarkslagen. Det i 17 § 1923 års skogsvårdslag förekommande stadgandet om rätt för skogsvårdsstyrelsen att kräva ställande av säkerhet för återväxtkostnaderna, då avverkning företages eller planlägges på sådant sätt, att i mera betydande omfattning kommer att krävas jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, saknar motsvarighet i 1932 års lappmarkslag. Detta stadgande har upptagits i 26 § av skogsstyrelsens lagförslag. Då bestämmelsen är tillämplig å de skogar, vilka enligt 1923 års lag äro att anse såsom svårföryngrade eller skyddsskogar samt skogarna under lappmarkslagen torde böra jämställas med dessa, saknas anledning att utesluta skogarna under lappmarkslagen från stadgandets tillämpning. Att bestämmelsen blir gällande å lappmarksskogarna torde kunna vara till gagn vid större avverkningar av mera värdefull skog, enär skogsvårdsstyrelsen därigenom erhåller möjlighet att tvinga markägaren att reservera viss del av köpeskillingen för skogen till kostnaden för kommande föryngringsåtgärder. Dessutom lärer stadgandet få betydelse i sådana fall, då nya avverkningar företagas å en fastighet, vara erforderliga återväxtåtgärder å äldre avverkningsområden ännu icke vidtagits. Genom att säkerhet kan krävas för återväxtkostnaderna med anledning av de senare

356 avverkningarna, kan en ytterligare ökning av kalmarksytan å fastigheten förhindras. I 22 § 1 mom. lappmarkslagen finnes särskilt angivet, att hinder ej föreligger för den omläggning av skogsmark, som betingas därav, att jämlikt lagen den 22 juni 1921 om ströängars indragande till Kronan bestämts, att vederlag för ströäng, som indrages till Kronan, skall utgå medelst bekostande av odling å visst område. Skogsstyrelsen finner det självklart, att i ett dylikt fall omläggning skall medgivas, varför det synes onödigt bibehålla en särskild föreskrift därom i lagen. Odlingsområde utses vid särskild förrättning enligt 1921 års lag, och det torde därför stå utom all diskussion, att sålunda utsett område är lämpligt för ändamålet och av skälig ytvidd.

F) Sammanfattning Skogsstyrelsen. Den nu gjorda undersökningen giver vid handen, att lappmarksskogarna samt skogarna i Särna och Idre socknar torde kunna inordnas under skogsstyrelsens lagförslag, under förutsättning att berörda skogar åtminstone tills vidare i sin helhet räknas såsom svårföryngrade. Några särbestämmelser för skogarna i lappmarkerna samt Särna-Idreområdet synas icke vara erforderliga.

357 AVD. IV

STÄDERNAS

SKOGAR

1. Skogarnas tillkomst och natur I den jord, som innehaves av städer i riket, ingå dels städernas gamla odaljord, dels mark, som genom gåva eller förläning i främsta rummet av Kronan donerats till städernas uppkomst och de i dem bedrivna näringarnas uppmuntran, dels även fastigheter, som genom inköp förvärvats med oinskränkt äganderätt. Sålunda har ofta i samband med städers grundläggning anvisats jord till deras nytta och förkovran genom vederbörande privilegiebrev, liksom ock senare åt en hel del städer genom särskilda Kungl. brev eller resolutioner anslagits mark till utrymme, mulbete, skogsfång m. m. Dispositionsrätten över sådan donationsjord är i allmänhet mera eller mindre begränsad genom gåvourkundens bestämmelser. I donationsjord ingående skogsmark blev i tidigare skeden i rätt stor omfattning styckad och uppdelad på stadens tomter, men genom olika åtgärder har den sedermera i vissa fall återförts till respektive städers direkta innehav. Vad beträffar den del av de nuvarande stadsskogarna, som ej består av donationsjord, har såsom ovan antytts detta markinnehav uppkommit genom förvärv under senare tider av jordegendomar för tillgodoseende av ett eller annat städernas ändamål. Genom sådana fastighetsköp hava rätt avsevärda skogsmarksarealer tillförts åtskilliga städer. Någon mera ingående utredning rörande omfattningen av städernas skogar på dels donerad jord och dels inköpt mark har här icke verkställts. Ej heller har undersökts i vilken utsträckning städernas skogsmark är belägen inom samhällenas planlagda områden eller eljest är ägnad att tjäna något städernas särskilda ändamål, såsom tillgodoseende av rekreations- och friluftsbehov, och av denna anledning icke kan eller bör skötas enligt reglerna för ordnat skogsbruk. Ett närmare klarläggande av nu åsyftade förhållanden har nämligen u r reell och praktisk synpunkt ansetts mindre behövlig för behandling av frågan om reviderade skogsvårdsbestämmelser för hithörande skogar. Det torde för övrigt i vissa fall vara förenat med stora svårigheter att fastställa donationsjords belägenhet och omfattning.

2.

Gällande b e s t ä m m e l s e r

Rörande vården av städernas skogar hava bestämmelser meddelats i Kungl. förordningen den 24 juli 1903 (nr 79, s. 20) angående förvaltningen av städernas skogar (stadsskogsförordningen). Förordningen trädde i kraft den 1 januari 1905. Enligt 1 § i förordningen skola dessa skogar, under domänstyrelsens överinseende, underkastas ordnad hushållning samt, där så med avseende på skogens omfattning prövas lämpligt, behandlas enligt sådana på vetenskapliga regler grundade, för olika ortsförhållanden lämpade hushållningsplaner, som avse skogens framtida bestånd och högsta avkastning. Bestämmelserna äro alltså byggda på principer om plantvång, där skogens omfattning gör sådant lämpligt. Hushållningsplan uppgöres (2 §) av skogstjänsteman efter domänstyrelsens förordnande och fastställes av domänstyrelsen (3 §), som därjämte äger att meddela de särskilda föreskrifter, vilka i avseende på skogarna kunna finnas nödiga. Revision av hushållningsplan skall verkställas på det sätt och i den ordning, som för allmänna skogar finnes eller varder stadgad (4 §). Om förvaltningen av stadsskog ej förut av vederbörande drätselkammare uppdragits åt en från skogsinstitutet utexaminerad person eller om skogens skötsel ej varder nöjaktigt utförd, förordnar Kungl. Maj:t, på framställning av domänstyrelsen, huruvida skogen må ställas under vård och förvaltning av skogsstaten (5 §). I dylikt fall skall revirförvaltaren redovisa för skogens förvaltning, och ett exemplar av redogörelsen tillhandahållas drätselkammaren. Om skog ej blivit ställd under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, åligger det dock vederbörande skogstjänsteman att hålla tillsyn och kontroll över skogsskötseln. Därest överträdelse av hushållningsplan eller vanvård av skogen förekommer, äger han anmäla detta hos överjägmästaren. Denne gör efter undersökning den framställning till domänstyrelsen, som omständigheterna föranleda, varefter domänstyrelsen antingen fäster vederbörande drätselkammares uppmärksamhet på förhållandet eller ock gör framställning hos Kungl. Maj:t om skogens ställande under skogsstatens vård och förvaltning (6 §). Kostnaderna för stadsskogs vård och förvaltning bestridas med stadens medel. I dessa kostnader inbegripas utgifterna för upprättande av hushållningsplan och revision därav samt för avlöning av skogvaktare ävensom, där skog är ställd under skogsstatens vård och förvaltning, staten tillkommande ersättning enligt gällande resereglemente för skogstjänstemans förvaltningsåtgärder (7 §). Vidare har i förordningen meddelats bestämmelser om skyldighet för vederbörande stads drätselkammare att inom sex månader från det förordningen trätt i kraft till domänstyrelsen ingiva uppgift om stadens skogars ytvidd, beskaffenhet och skötsel (2 §). Sedermera har genom kungörelse den 20 juni 1924 (nr 272) meddelats vissa bestämmelser angående lämnande av uppgif-

359 ter till d o m ä n s t y r e l s e n b e t r ä f f a n d e skogar, f ö r v ä r v a d e efter i k r a f t t r ä d a n d e t av s l a d s s k o g s f ö r o r d n i n g e n . I s a m b a n d h ä r m e d skall l ä m n a s e n k o r t f a t t a d redogörelse för tillkomsten av s t a d s s k o g s f ö r o r d n i n g e n . Före ikraftträdandet av stadsskogsförordningen funnos inga bestämmelser beträffande städernas skogar i annan mån än som innefattades i gällande kommunallagstiftning samt — där skogsmark donerats till stad — i donationsurkundernaStadsskogsförordningen är byggd på förslag avgivet av 1896 års skogskommitté. Denna anförde i sin allmänna motivering bland annat följande: »1 likhet med slaten hava kommunerna och offentliga korporationer en tillvaro, som sträcker sig över många generationers livslängd. Därmed är ock den viktigaste förutsättningen given för att skogen i deras hand skall bliva föremål för en på uthållighet beräknad hushållning. Men erfarenheten giver vid handen, att man hos dessa smärre samfund ej alltid kan påträffa samma villighet att lata stundens fördel stå tillbaka för framtidens krav, som under normala förhållanden förefinnes hos statsmakternas målsmän. Från skilda länder är ock det omdömet enstämmigt, att det tillstånd, vari kommuners och korporationers skogar befinna sig, är fullt tillfredsställande endast där, varest de stå under vård och förvaltning av statens skogstjänstemän, samt därefter nöjaktigt, i den män dessa tjänstemäns befogenhet att kontrollera och ingripa i de kommunala styrelseorganens förvaltning av skogen är verksam. En betecknande jämförelse i detta avseende erbjuder i vårt land, å ena sidan, den i allmänhet goda hushållningen å häradsallmänningarna och, å andra sidan, det dåliga skick, vari de flesta av städernas skogar befinna sig.» Vidare yttrade kommittén: Med skogshushållningen å dessa områden hade lagstiftningen icke tagit någon befattning. Enligt kommittén tillhandakomna meddelanden skulle de flesta av dessa skogar vara synnerligen illa skötta. Samma skäl, som i allmänhet talade för statens ingripande i fråga om vården av menigheters skogar, gällde emellertid även stadsskogarna. Minoritetens rätt gent emot ett tillfälligt flertal, framtida generationers rätt gent emot det släkte, som då levde, hade i staten sin naturliga försvarare. Föga följdriktigt vore det ock, att på samma gång en stads representanter enligt gällande kommunallag icke kunde utan bemyndigande av Kungl. Maj:t upptaga lån ställt på längre återbetalningstid än två år, de vore oförhindrade att genom skövlande av en staden tillhörig skog göra densamma värdelös för mansåldrar. Kommittén hade därför ansett städernas rätt att fritt ordna sin skogshushållning böra inskränkas. Med hänsyn till dessa skogars mycket växlande storlek och beskaffenhet hade kommittén ansett, att det beträffande dem liksom i fråga om de allmänna inrättningarnas skogar borde göras beroende på Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall, huruvida de skulle ställas under skogsstatens vård och förvaltning eller skötas och bevakas av en av staden tillsatt forstligt bildad skogsförvaltare under vederbörande revirförvaltares uppsikt. Förslag till lag angående vård av städernas skogar framlades av Kungl. Maj:t för riksdagen i proposition nr 47 den 16 februari 1903. Förslaget anslöt sig i det stora hela till det av kommittén framlagda.

360 3.

S t a d s s k o g a r n a s n u v a r a n d e omfattning, beskaffenhet och skötsel

Officiell statistik rörande städers skogar återfinnes i domänstyrelsens förvaltningsberättelser. Med ledning av denna statistik har upprättats en tabell, åskådliggörande städers innehav av utmark och skogsmark. I en annan tabell hava ifrågavarande städer uppdelats i fem olika kategorier alltefter skogsmarksinnehavets storlek, nämligen i grupperna högst 99 hektar, 100—299 hektar, 300—499 hektar, 500—999 hektar samt 1,000 hektar och däröver. Uppgifterna avse förhållandena under år 1945. De sålunda sammanförda uppgifterna visa, förutom annat, följande. Av landets städer hava tillhopa 90, uppdelade på samtliga län, redovisats såsom innehavare av skogsmark med en totalareal av 55,656 hektar. På de skilda riksdelarna fördela sig nämnda städer och areal på detta sätt: antal städer med skogsmark st

Svealand Götaland Norrland

31 46 13 Summa 90

skogsmarksareal, ha

23 954 15 464 16 238 55 656

I allmänhet äro städernas skogar av förhållandevis ringa omfattning. Av de städer, vilka nu avses, är det endast för 11, som skogsmarksarealen uppgår till 1 000 hektar och däröver. Dessa städers sammantagna skogsinnehav motsvarar dock näsfan tre femtedelar av den uppgivna totalarealen stadsskogar. I denna grupp ligger Stockholms stad främst med 12 880 hektar skogsmark; det bör framhållas, att denna areal är uppdelad på ett rätt stort antal skogar av mycket växlande storlek. Det är ett ganska stort steg till härnäst följande stad, Sala, vars skogsinnehav utgör 3 804 hektar. Sist i gruppen kommer Lidköping med 1 027 hektar. Mellan 500 och 999 hektar skogsmark hava 18 städer, med en sammanlagd skogsmarksareal av 12 728 hektar, motsvarande mer än en femtedel av totalarealen för samtliga grupper. Arealerna fördela sig tämligen jämnt inom gruppen. Detsamma torde kunna sägas om de två närmast följande storlekskategorierna, 300—499 hektar och 100—299 hektar. Inom dessa falla respektive 10 och 28 städer med inalles 4 177 samt 5 026 hektar skogsmark, vilket i sin tur motsvarar i vartdera fallet cirka 8—9 procent av totalarealen. Vad slutligen beträffar gruppen högst 99 hektar skogsmark, finnes inom densamma 23 städer med tillhopa 1 142 hektar sådan mark, motsvarande blott cirka 2 procent av totalarealen. Av dessa städer hava 13 ett skogsinnehav, som understiger 50 hektar. En jämförelse i arealhänseende med andra ägarekategorier tillhöriga skogar, för vilka särlagstiftning väl närmast med hänsyn till skogens innehavare föreligger, nämligen häradsallmänningarna och allmänningsskogarna i

361 S t ä d e r s s k o g a r u n d e r å r 1945. Stad

Ut- Därav marks- skogsareal mark ha

Stockholms stad och lån Stockholm Norrtälje Sigtuna Öregrund Östhammar Södertälje

15 804

55 278 216 37 515

ha

12 880

län

92 130

Uppsala Enköping Södermanlands

172 961 186 737 83 223 940

116 749 160 389 81 133 608

852 150 147 616

län

Ängelholm Kristianstad

Malmöhus

Utmarksareal ha

134 Ronneby Sölvesborg

82 121 Kristianstads 203

län

Trosa Eskilstuna Katrineholm Nyköping Torshälla Mariefred Strängnäs

Gotlands län Visby

44 257 161 Blekinge län 22 Karlshamn 388 Karlskrona 13 752

Uppsala

Stad

82 314

län

Hälsingborg Skanör Ystad Malmö

181 837 422 1156

999 52 146 118

716 Hallands län 49 Falkenberg 136 Halmstad 96 Kungsbacka 997 Varberg

60 769 32 52

796 333 70 42 389 225 170

621 284 Göteborgs o. Bohus län 58 Göteborg 42 Kungälv 370 Strömstad 178 Uddevalla 170

2 236 Östergötlands län Norrköping Skänninge Linköping Söderköping Jönköpings

län

Eksjö Vetlanda Gränna Huskvarna Jönköping Nässjö Tranås

2 368 275 15 425

1723 Kronobergs län Växjö Kalmar

Älvsborgs län

562 786 252 368

län

Vimmerby Västervik Oskarshamn Kalmar

353 435

1968 Alingsås Borås Vänersborg Åmål Ulricehamn Trollhättan (vissa fastigheter inköpta; arealen ej känd)

35 1273 865 197 101

362 Stad

Skaraborgs

Utmarks areal ha

Därav skogsmark ha

1071 30 26 21 750 69

1027 24 26 21 735 69 1902

Kopparbergs

lån

Lidköping . . . Skara Falköping . . . Hjo Skövde Tidaholm

94 907 198 623

83 *787 180 495 1545

Örebro lån Lindesberg Askersund . Nora Örebro

401 25 201 679

385 25 174 616 1 200

län 4 893 261 143 487

3 804 236 139 450 4 629

Kopparbergs

43 146 264

40 134 198 389

Gävle

Västernorrlands

3 346 2 876 2 522

3 071 2 403 1 748 7 222

831 936 123 425

735 678 116 291

lån

Sundsvall Härnösand Sollefteå Örnsköldsvik

1820 Jämtlands

län

Östersund

272 1606

243 1300 1543

3 643 1775 1172

2 715 1518 931 5164

S:a s:m 69 510

55 656

Västerbottens län

Norrbottens lån Piteå Haparanda Luleå

län

Avesta 1

Därav skogsmark ha

Gävleborgs län

Skellefteå

Sala Arboga Köping Västerås

Utmarksareal ha

län

Hedemora

Hudiksvall

Värmlands lån Filipstad Kristinehamn Arvika Karlstad . . . .

Västmanlands

Stad

17 Vissa områden torde vara upplåtna för militära ändamål.

Städernas skogar fördelade på storleksgrupper. Areal skogsmark, ha. Stad Strömstad Avesta Hjo Östhammar Skara Askersund Falköping Alingsås

Högst 99 7 17 21 22 24 25 26 32 35

Stad Åmål Karlskrona Trosa Sollefteå Ronneby Enköping Visby Hälsingborg Mariefred

100-299 104 115 116 116 116 121 124 127 133

40 42 44 49 52 58 60 69 80 81 82 83 96 97

Varberg Gränna Tidaholm Torshälla

100-299

Stad

Högst 99

Stad

Katrineholm Öregrund Nora Nässjö Arvika

Arboga

Sigtuna

23 st

300-499

Stad Ystad

365 368 370 385 388 389 450 478 489 495

Nyköping

28 st

1142 Stad Vänersborg Vimmerby Sölvesborg Strängnäs Örebro Fksjö Halmstad Karlshamn Härnösand Skövde Sundsvall Eskilstuna Västervik

•

Skanör Luleå Göteborg 10 st

134 136 139 160 161 170 174 178 180 198 221 236 243 252 252 257 284 288 291 5 026

500—993 517 562 562 608 616 621 659 669 678 716 735 735 749 786 787 837 931 960 18 st 12 728

forts, nästa sida

Norrland och Dalarna, utvisar följande. Häradsallmänningarna, som äro belägna i Svea- och Götaland och hava en totalareal av omkring 89 000 hektar produktiv skogsmark, torde i övervägande flertalet fall överstiga 500 hektar. Vissa sådana allmänningar uppnå en areal av 4 000 å 5 000 hektar. All-

364 Stad

1000 o. däröver

Lidköping

1027 1053 1064 1300 1518 1748

Skellefteå Haparanda Hudiksvall

1 000 o. däröver

Stad Söderhamn Piteå . . . . Gävle Sala Stockholm . . .

Storleksgrupp

högst 99 ha skogsmark 100—299 » » 300—499 » » 500—999 » » 1 000 ha skogsmark och däröver Summa

2 403 2 715 3 071 3 804 12 880 11 st 32 583

Antal städer st

Total skogsmarksareal ha

23 28 10 18 11 90

1 142 5 026 4 177 12 728 32 583 55 656

männingsskogarna i Norrland och Dalarna upptaga en areal produktiv skogsmark av omkring 517 000 hektar och växla i de enskilda fallen mellan 3 000 och 55 000 hektar; tvenne mindre allmänningar i Norrbottens län hava en areal av blott 533 och 772 hektar. Det framgår härav, att stadsskogama i regel äro mindre än häradsallmänningarna och blott i ett fåtal fall kunna till arealen jämföras med allmänningsskogarna i Norrland och Dalarna. Beträffande de stadsskogar, för vilka hushållningsplan finnes fastställd, skall med stöd av de i planerna lämnade uppgifterna lämnas följande mera ingående redogörelse rörande skogsförhållandena. Städernas skogars areal och dennas fördelning å olika ägoslag. Enligt den officiella statistiken omfatta som förut nämnts städernas skogar en sammanlagd utmarksareal av cirka 70 000 hektar, varav 55 656 hektar skogsmark. De stadsskogar, för vilka hushållningsplaner upprättats, omfatta sammanlagt 56 553,72 hektar, därav skogsmark 39 052,40 hektar, impediment 10 996,91 hektar och annan produktiv mark 6 504,41 hektar. De indelade stadsskogarna äro belägna inom samtliga rikets län med undantag av Hallands. Det största skogsinnehavet återfinnes inom Gävleborgs län, som uppvisar en total areal av 8 569,19 hektar, närmast följt av Norrbottens län med 7 321,41 hektar samt Stockholms stad och län med 7 226,03 hektar. I detta sammanhang bör anmärkas, att en väsentlig del av Stock-

365 holms stads skogar eller 11160 hektar utmark, varav 9 216 hektar skogsmark, belägen inom Stockholms stad och län, icke varit föremål för indelning. Hushållningsplanernas begrepp »skogsmark». Med hänsyn till stadsskogarnas natur och belägenhet ofta i omedelbar anslutning till eller delvis inom städernas planlagda områden uppstår frågan, huruvida och i vilken utsträckning den i planerna redovisade skogsmarken är tagen i anspråk som parker eller för friluftsändamål och på grund härav betingar en behandling efter delvis andra principer än sådana, som äro mera allmänt vedertagna för ett rationellt skogsbruk i vanlig bemärkelse. I vissa fall hava sådana synpunkter blivit beaktade vid hushållningsplanernas upprättande. Sålunda hava i åtskilliga hushållningsplaner antecknats, att en viss del av skogen utgör park eller tjänar andra liknande ändamål och på grund härav undandrages ett rationellt bedrivet skogsbruk. Särskilt är detta fallet med Göteborgs stads skogar. I avsikt att inom ramen för de fastställda avverkningskvantiteterna möjliggöra en smidig anpassning av huggningarna med hänsyn till ovan berörda förhållanden har i domänstyrelsens resolutioner rörande fastställande av hushållningsplaner för städernas skogar på senare år intagits en bestämmelse av följande lydelse: »Därest med hänsyn till skogens användning såsom park eller för annat ändamål skulle befinnas lämpligt att uttaga mindre virkesavkastning, må detta vara staden obetaget, under villkor att för skogens vård eller med hänsyn till skogens användning såsom park erforderliga huggningar icke eftersättas.» Skogsmarkens fördelning å olika boniteter. En undersökning av skogsmarkens fördelning på boniteter utvisar en förskjutning mot högre boniteter alltefter skogarnas geografiska belägenhet från norr till söder. Inom Norrbottens län är sålunda bonitet VI mest representerad, medan inom de mellansvenska länen den övervägande delen av arealen är hänförd till bonitetsklasserna III—V. Skogsmarken inom de sydligaste länen uppvisar en mycket stor spridning i bonitetshänseende med tyngdpunkten förlagd till bonitet III. Bonitet I förekommer endast sparsamt å städernas skogar. Virkesförrådets omfattning och beskaffenhet, den årliga tillväxten samt fastställd avverkning. Enligt en verkställd undersökning varierar virkesförrådet per hektar skogsmark inom mycket vida gränser, vilket är naturligt med hänsyn till bland annat skogarnas belägenhet inom vitt skilda delar av landet. Virkesförrådet per hektar ligger å flertalet av städernas skogar inom de olika länen högre än riksskogstaxeringens medeltal för motsvarande län. Som exempel på större skogar med anmärkningsvärt höga virkesförråd må nämnas: Lindesbergs stads 144 m 3 per hektar, av Stockholms stads: Vällinge 142, Strängnäs stads 138, Vimmerby stads 142, Lidköpings stads 130 och

366 Sölvesborgs stads 151—174 m 3 . Enligt riksskogstaxeringen utgöra medeltalen för de län, som representeras av ovannämnda skogar, lägst 57 och högst 91 m 3 per hektar skogsmark. Beträffande virkesförrådets fördelning å åldersklasser visar undersökningen, att skogarna i Norrland ofta karakteriseras av överskott på gammal skog. Inom Piteå stads skogar ligga sålunda 50,3 procent av virkesförrådet i åldersklasserna VII + , och motsvarande siffra utgör för Umeå stads 37,6, Örnsköldsviks stads 52,2, Sundsvalls stads 36,9 och av Gävle stads Bönablocket 46,6. Den enligt hushållningsplanerna fastställda årliga avverkningen å skogsmark uppgår till sammanlagt 101 037 kubikmeter, motsvarande 2,59 kubikmeter per hektar. Häremot svarar en årlig tillväxt av 2,88 kubikmeter per hektar. Skogsskötseln. Beträffande skötseln av städernas skogar må framhållas följande. Genom skrivelse den 17 mars 1939 har för skogslagkommissionens räkning inhämtats samtliga överjägmästares yttranden rörande vården och förvaltningen av ifrågavarande skogar inom de olika överjägmästardistrikten. De i anledning härav avgivna utlåtandena torde i huvudsak kunna sammanfattas sålunda: Stadsskogarna vore i rätt stor utsträckning så belägna och beskaffade i övrigt, att de kunde betecknas som parker, rekreationsområden och dylikt. De toges jämväl i viss omfattning successivt i anspråk för bebyggelse. Vid skötseln hade man därför i nu avsedda fall fått allt mer laga hänsyn till skönhets- och affektionsvärden, trevnads- och bebyggelsesynpunkter m. m. Skogsvården hade mångenstädes övergått till park- och reservatvård. Regelrätt skogsskötsel kunde utövas allenast på de egentliga skogsmarkerna. Varje stad med skog av någon betydenhet hade en eller flera egna skogvaktare. För de mindre skogarna anlitades mera tillfälligt sådana fackmän med skogsskoleutbildning. Vården och förvaltningen av de större stadsskogarna vore i regel anförtrodd skogssällskapet eller tjänsteman med skogshögskoleutbildning hos skogsvårdsstyrelse eller i domänverket. För några större stadsskogar vore egen förvaltare heltidsanställd, och i en del fall sköttes förvaltareuppdraget som bisyssla vid sidan av annan tjänst än hos skogsvårdsstyrelse eller domänverket. Tre städer tillhöriga skogar stode enligt överenskommelse mellan respektive städer och domänstyrelsen under styrelsens vård och förvaltning. Enligt överjägmästarnas samstämmiga uppfattning funnes i stort sett ingen anledning till erinran mot det sätt, varpå skogsskötseln bedreves å städernas skogar.

4. Tidigare framställningar om ändrad lagstiftning för städernas skogar Vid 1923 års riksdag förevar fråga om ändring av bestämmelserna rörande städernas skogar. I skogslagstiftningskommitténs betänkande den 9 december 1918 framlades förslag till, bland annat, lag angående vård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar. Enligt detta förslag avsågs med kommunskogar skogar tillhöriga kommuner eller andra samfälligheter för vårdande av gemensamma angelägenheter, vilkas uppgift och verksamhet bestämts genom författningar av kommunallags natur eller genom fattigvårds- eller folkskolelagstiftningen, alltså jämväl städernas skogar. Skogarna skulle stå under överinseende av vederbörande skogsvårdsstyrelse. Skog av den omfattning och i övrigt av sådan beskaffenhet, att hushållningsplan därför kunde med fördel tillämpas, skulle skötas efter sådan plan. I fråga om skog utan plantvång skulle skogsvårdsstyrelsen meddela de bestämmelser, som funnes nödiga och lämpliga för ernående av så tillfredsställande skogsvård, som omständigheterna medgåve. Dessa bestämmelser skulle särskilt innefatta erforderliga föreskrifter om skyldighet att sörja för återväxt samt om skydd för växtlig ungskog och skog i ömtåligt läge. Fråga om plantvång skulle gälla eller ej, skulle ankomma på skogsvårdsstyrelsens avgörande. Hushållningsplan skulle vara lämpad efter skogens beskaffenhet och rådande ortsförhållanden samt upprättad enligt sådana på vetenskapen och erfarenheten grundade regler, som vore ägnade att försätta och bibehålla skogen i tillfredsställande skick samt bereda största och möjligast jämna avkastning därifrån. Beträffande mark, som berövats sitt skogsbestånd innan den föreslagna lagen bleve tillämplig och rörande vilken enligt förut gällande bestämmelser icke förelegat skyldighet att vidtaga åtgärder för beredande av återväxt, skulle ej utan ägarens medgivande dylika åtgärder intagas i hushållningsplan. Skogsvårdsstyrelsen skulle fastställa hushållningsplan. Planen skulle omfatta en tid av minst tio högst tjugo kalenderår. Lagförslaget upptog vidare bestämmelser rörande påföljd för försummelse beträffande skogsvården m. m. I den allmänna motiveringen till lagförslaget erinrade kommittén om 1896 års skogskommittés uttalande, att en alldeles särskild förutsättning förelåg för att skog i kommuners och offentliga korporationers hand borde bliva föremål för en på uthållighet beräknad hushållning. Vidkommande förslagets omfattning att avse jämväl städernas skogar, anförde kommittén att, då en lagstiftning rörande skogshushållningen ansåges erforderlig för primära landskommuner och landstingskommuner, det syntes kunna erbjuda sig som en enkel utväg att inordna dessa skogar under samma bestämmelser, som sedan år 1903 gällde för städernas skogar. Dä emellertid dessa sistnämnda vore lagda under skogsstatens tillsyn eller förvaltning, men enligt kommitténs åsikt skogsstaten icke borde hava befattning med andra skogar än sådana, vilkas avkastning komme staten eller något dess ändamål till godo, utan alla andra skogar, även kommunernas, borde stä under andra särskilda skogsvårdsmyndigheter, hade berörda utväg icke kunnat anlitas. I stället hade, vid nyssberörda förhållande och då i övrigt någon anledning att tillämpa olika regler för städers och för andra kommuners skogar icke torde förefinnas, kommittén funnit sig böra föreslå upphävandet av förordningen angående förvaltningen av städernas skogar och dessa skogars inrymmande under samma nya bestämmelser som övriga, kommuner tillhöriga skogar. I de över betänkandet avgivna yttrandena gjordes inga erinringar mot den föreslagna lagens omfattning i vad avsåg kommunskogar. Från domänstyrelsens sida anmärktes mot skogarnas ställande under skogsvärdsstyrelserna. Vidare framställdes i yttrandena erinringar mot förslaget i vissa delar.

368 Härefter framlade Kungl. Maj:t för riksdagen i proposition nr 157 den 10 mars 1923 ett överarbetat förslag till lag angående vård av kommunskogar, sockenallmänningar samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar. I det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet anförde departementschefen, att skogslagstiftningskommitténs förslag att vissa skogar, som med hänsyn till sina ägare vore lämpade för en pä uthållighet beräknad hushållning, skulle ställas under särskilda, därtill syftande bestämmelser, vunnit allmän anslutning. Beträffande skogar tillhöriga skogssällskap eller förvaltade under medverkan och tillsyn av sådant sällskap föreslogos bestämmelser, varigenom Kungl. Maj:t kunde meddela dispens för sådana skogar från lagens tillämpning. Det särskilda utskott, som vid 1923 års riksdag hade att behandla propositionen, förklarade sig finna skogar tillhörande stiftelser och sockenallmänningar icke böra alls behöva komma under den föreslagna lagens bestämmelser. Det skulle dä återstå kommunskogarna och skogar tillhöriga hushållningssällskap och skogssällskap. Men härvid vore att märka, att dessa jämlikt förslaget skulle kunna och med all säkerhet jämväl i stor utsträckning komma alt ställas utanför lagens tillämpning pä grund av anslutning till skogssällskapet. Komme härtill slutligen, att det kunde sättas i fråga, om icke med hänsyn till bestämmelserna i lappmarksförordningen de därunder hörande skogarna borde undantagas från kommunskogslagen, om de eljest skulle falla under denna, syntes det utskottet, alt denna lag skulle i tillämpningen fä en skäligen ringa omfattning. Det borde icke heller lämnas ur sikte, att intresset för inköp och bildande av kommunskogar kunde befaras bliva pä mer än ett håll väsentligen minskat, om sålunda åstadkomna skogar lades under denna lag. Med hänsyn härtill och i betraktande av den skärpning utav förutvarande bestämmelser, som innehölles i den föreslagna skogsvårdslagen, ansåg utskottet, att förslaget till lag om vård av kommunskogar m. fl. icke borde bifallas utan jämväl de däri upptagna skogarna föras under skogsvårdslagen, med undantag av städernas skogar, som redan hade sin särskilda förordning. Utskottet hemställde om avslag å förslaget till lag om kommunskogar m. fl. Riksdagens beslut fattades i enlighet med utskottets hemställan. I skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet den 23 mars 1935 hemställde domänstyrelsen, bland annat, att frågan om ändrad lagstiftning rörande förvaltningen av städernas skogar måtte upptagas till övervägande. Domänstyrelsens berörda skrivelse ävensom vissa andra framställningar angående ändringar i gällande skogslagstiftning anmäldes av chefen för jordbruksdepartementet för Kungl. Maj:t den 20 juni 1935. Kungl. Maj:t beslöt därvid bemyndiga departementschefen att tillkalla dels en utredningsman för att i enlighet med av departementschefen i anförande till statsrådsprotokollet samma dag angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag beträffande vissa skogslagstiftningsfrågor, däribland frågan om ändrad lagstiftning rörande städernas skogar, dels ock, i m å n av behov, sakkunniga personer att, på kallelse av utredningsmannen, med honom deltaga i överläggningar i ämnet. Den sålunda påbörjade utredningsverksamheten på skogslagstiftningsområdet handhades av den s. k. skogslagkommissionen, på vars förslag under åren 1936—1938 genomfördes en revision angående vården av skyddsskogarna, skogarna å flygsandsfälten i Hallands län, husbehovsskogarna och allmänningsskogarna i Norrland och Dalarna.

369 Detta l a g s t i f t n i n g s a r b e t e , s o m avsåg att v a r a en inledning till en o m a r b e t n i n g och n y d a n i n g a v skogslagstiftningen för l a n d e t i dess helhet, a v b r ö t s e m e l lertid i s a m b a n d m e d k r i g s u t b r o t t e t p å h ö s t e n 1939. I b e r ö r d a a n f ö r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t e r i n r a d e d e p a r t e m e n t s c h e f e n o m det förslag till lag a n g å e n d e v å r d a v k o m m u n s k o g a r , s o c k e n a l l m ä n n i n g a r s a m t vissa stiftelsers, f ö r e n i n g a r s och s ä l l s k a p s skogar, s o m f r a m l a g t s för 1923 å r s r i k s d a g och v a r i t a v s e t t att e r s ä t t a f ö r o r d n i n g e n d e n 24 juli 1903 a n g å e n d e f ö r v a l t n i n g e n av s t ä d e r n a s skogar. D e p a r t e m e n t s c h e f e n y t t r a d e v i d a r e , b l a n d a n n a t , följande. För såväl städernas som vissa andra skogar — skyddsskogar och husbehovsskogar — vilka stode under domänverkets tillsyn, vore gemensamt, att avkastningen av desamma icke inginge till statsverket utan tillkomme enskilda personer eller sammanslutningar, respektive vederbörande stad. Vid sådant förhållande syntes det kunna ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl funnes för att låta domänstyrelsens befattning med nämnda skogar kvarstå. I vissa liknande fall, såsom i fråga om häradsallmänningarna, hade tillsynen över skogarna överflyttats från domänstyrelsen till skogsvårdsstyrelsen. Det syntes departementschefen böra utredas om ej dylik överflyttning borde äga rum även här. Därest så funnes böra ske, erfordrades redan av denna grund en genomgripande omarbetning av vederbörande författning. Samtidigt torde emellertid författningsbestämmelserna böra underkastas granskning även ur andra synpunkter. Departementschefen anmälde, att domänstyrelsen i nämnda skrivelse den 23 mars 1935 beträffande skyddsskogarna och husbehovsskogarna anfört, att vederbörande skogsägare syntes kunna hävda vissa krav på att lagstiftningen, i den mån så kunde ske med hänsyn till dessa skogars speciella art, bragtes i överensstämmelse med de modernare principer i fråga om skogshushållning och skogsvård, som kommit till uttryck i senare tids lagstiftning på det skogliga området. Efter att hava förmält sig kunna ansluta sig till domänslyrelsens uttalande, därvid emellertid underströks vikten av att en lämplig avvägning skedde mellan å ena sidan skogsvårdsintresset och å andra sidan de särskilda intressen av annat slag, som vore förbundna med dessa skogar, anförde departementschefen, att samma synpunkter torde gälla beträffande städernas skogar. Betydelsefullt syntes departementschefen vara, att reproduktionsspörsmålet vunne en tillfredsställande lösning. I den mån återväxten ej tryggades genom inskränkningar i avverkningsrätten torde sålunda böra övervägas införande av stadganden om reproduktionsskyldighet å ifrågavarande skogar i lämplig utsträckning. Pä anförda grunder förordades en allmän revision av gällande bestämmelser rörande städernas skogar. S e d a n skogsstyrelsen i u n d e r d å n i g skrivelse d e n 15 j a n u a r i 1942 f r a m h å l l i t b e h o v e t av att f ö r e t a g a en revision a v vissa s k o g s v å r d s l a g a r , d ä r i b l a n d ä v e n s t a d s s k o g s f ö r o r d n i n g e n , beslöt s å s o m förut n ä m n t s Kungl. Maj:t d e n 5 j u n i 1942 a t t u p p d r a g a åt styrelsen a t t v e r k s t ä l l a en u t r e d n i n g i ä m n e t . I d i r e k tiven för u t r e d n i n g e n u t t a l a d e s , b l a n d a n n a t , att u t r e d n i n g skulle v e r k s t ä l l a s i v a d m å n ä l d r e f ö r f a t t n i n g a r r ö r a n d e vissa s k o g a r a v a l l m ä n n a t u r , d ä r i b l a n d s t ä d e r n a s s k o g a r , k u n d e införas u n d e r de a l l m ä n n a s k o g s v å r d s b e s t ä m melserna.

24—467510

5.

Avgivna yttranden

Skogsstyrelsen h a r r ö r a n d e l ä m p l i g h e t e n att i n f ö r a s t ä d e r n a s s k o g a r u n der den allmänna skogsvårdslagen inhämtat yttranden från domänstyrelsen, d e städer, s o m i n n e h a v a s k o g s m a r k , s k o g s v å r d s s t y r e l s e r n a s a m t skogssällskapet. Domänstyrelsen anför: I viss anslutning till vad som gällde i fråga om häradsallmänningarna borde jämväl städernas skogar ställas under uppsikt av skogsvårdsstyrelserna. Allt framgent borde dock gälla föreskrifter angående skötsel av stadsskogarna efter därför lämpad hushållningsplan, i den mån skogen ej hade så ringa omfattning, att behov av plan skäligen ej kunde anses föreligga. För skogsområde, avsett för bebyggelse eller annan särskild användning inom en nära liggande framtid, syntes ej heller hushållningsplan vara erforderlig. Städerna Öregrund, Strängnäs, Trosa, Torshälla, Katrineholm, Jönköping, Tranås, Huskvarna, Kalmar, Visby, Karlskrona, Ronneby, Sölvesborg, Karlshamn, Kristianstad, Malmö, Hälsingborg, Halmstad, Falkenberg. Kungälv, Vänersborg, Ulricehamn, Filipstad, Arvika, Kristinehamn, Örebro, Arboga, Falun, Hedemora, Gävle, Söderhamn, Sollefteå, Östersund och Piteå anse, att städemas skogar kunna inordnas under den allmänna skogsvårdslagen. Därvid har bland annat framhållits följande: Därest särskilda skogsvårdsföreskrifter skulle utfärdas, vore det önskvärt, att vid dessas utformning största hänsyn toges till sladsskogarnas stora betydelse som friluftsreservat. Vissa skogar kunde vid framtida stadsplaneläggning och exploatering av angränsande områden behöva utläggas såsom parkområden eller planteringar m. m. Föreskrifter borde meddelas, så att det tydligt framginge, att skogsvårdslagens allmänna bestämmelser icke vore tillämpliga å dylika områden. De nu gällande bestämmelserna hade ofta visat sig vara till stor olägenhet för städerna och till hinder för förvaltningen, som krävde större rörelsefrihet än tidigare. Städernas förvärv av skogsmark torde numera ske i första hand för att tillgodose samhällsinvånarnas särskilda intressen och mindre för att försäkra sig om tillgäng till viss virkeskvalitet eller -kvantitet. Förvaltningen av städernas skogar borde förenklas. Städerna själva måste i högre grad än den enskilde hava vilja att vårda den tillgång, som skogsmarken utgjorde. Örebro stad tillägger: Det kunde diskuteras, om föreskrift borde meddelas, att förvaltningen av stadsskogarna skulle uppdragas åt person med högre skoglig utbildning. Då emellertid tillsynen över skogarna i allt fall komme att ske av person med dylik utbildning samt städerna bleve mindre bundna, om dylik föreskrift icke funnes, och då därtill ofta nog i vissa hänseenden större kompetens kunde finnas hos den icke helt skogligt utbildade, t. ex. en stadsträdgårdsmästare, än hos den speciellt skogssakkunnige, ansåge staden, att förvaltningen av städernas skogar icke författningsenligt skulle läggas hos en enbart skogsutbildad person. Städerna Eskilstuna, Mariefred, Söderköping, Nässjö, Västervik, Oskarshamn, Skövde, Tidaholm, Karlstad, Västerås och Sundsvall anse, att stadsskogarna kunna inordnas under den allmänna skogsvårdslagen men att särskilda bestämmelser böra bibehållas för säkerställande av ett uthålligt skogsbruk å dessa skogar. Städerna Söderköping, Västervik. Tidaholm, Karlstad, Västerås och Sundsvall la före, att hushållningsplaner böra följas vid skogarnas skötsel.

hål-