Betänkande med förslag till lagstiftning om vitaminiserade livsmedel och om kringföringshandel med kött och charkuterivaror

= tdC7s; National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 3 7: 5 1 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

LAGSTIFTNING OM VITAMINISERADE LIVSMEDEL OCH OM KRINGFÖRINGSHANDEL MED KÖTT OCH CHARKUTERIVAROR A V G I V E T AV

LIVSMEDELSLAGSTIFTNINGSSAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 19 3 7

Statens offentliga utredningar 1937 Kronologisk

förteckning

1. S o c i a l i s e r i n g s p r o b l e m e t . 2. H u s h å l l s r ä k n i n g c n s p r o 2G. B e t ä n k a n d e med u t r e d n i n g och förslag r ö r a n d e beredb l e m och faktorer. T i d e n , viij, 173 B. F i . s k a p s a r b e t e n . B e c k m a n . 221 s. ,S. 2. S o c i a l i s e r i n g s i d é e r och social i s e r i n g s p r a x i s i Sovjet27. B e t ä n k a n d e med förslag t i l ! l ö n e r e g l e r i n g för l ä r a r p e r u n i o n e n . 2. T i d e n . \ i j , 110 8. F i . s o n a l e n vid k o m m u n a l a m e l l a n s k o l o r , k o m m u n a l a flicka 3. B e t a n k a n d e m e d förslag till revision av förvaringss k o l o r och h ö g r e folkskolor. N o r s t e d t . 122 s. F l . och i n t e r n e r i n g s l a g a r n a in. m . M a r c u s . 96 s. J u . 28. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om s k y d d s k o p p y m p i. S t a t s l o t t e r i u t r e d i i i n g e n . B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö n i n g in. m . B e c k m a n . (2), 482 s. 1 k a r t a . S. r a n d e s v e n s k t p e n n i n g l o t t e r i . HaDggström. 177 s. II. 29. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om a l l m ä n n ingsskogar 5. B e t ä n k a n d e m e d förslag till l a g s t i f t n i n g a n g å e n d e säri N o r r l a n d och D a l a r n a m . m . M a r c u s . 246 s. 2 skilda h u s b e h o v s s k o g a r i V ä s t e r b o t t e n s och N o r r b o t t e n s kartor. J o . l ä n s l a p p m a r k e r m . n i . M a r c u s . 08 s. 1 k a r t a . J o . | 30.. R e d o g ö r e l s e för i n v e n t e r i n g av o d l i n g s j o r d ä k r o n o G. Y t t r a n d e i a b o r t f r å g a n . M a r c u s . 66 B. S. p a r k e r n a n e d a n f ö r o d l i n g s g r ä n s e n i de två n o r d l i g a s t e 7. 19S» ' i s i n n i r ] f r , st l ä o n g s u t r c r l n i i i g I:tmkar:le N o r r l a n d s l ä n e n ä v e n s o m f ö r v i s s a a n d r a u p p d r a g . Kihlm e d speciella b e r ä k n i n g a r och förslag r ö r a n d e e r s ä t t Btröm. 82 s. J o . n i n g a r n a för s t ä d n i n g s a r b e t e i n o m vissa statliga äm31. B e t ä n k a n d e med förslag a n g å e n d e i n r ä t t a n d e av ett b e t s l o k a l e r i S t o c k h o l m m . m . M a r o u s . 54 s. F i . s t a t e n s i n s t i t u t för f o l k h ä l s a n . B e c k m a n . 78 s. 3 b i l . S. 8. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e den s t a t s u n d e r s t ö d d a 32. 1930 å r s l ö n e k o m m i t t é . B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och v a t t e n a v l e d n i n g s - och a v d i k n i n g s v e r k s a m h e t e n s a m t förslag a n g å e n d e d y r o r t s g r u p p e r i n g e n . M a r c u s . 178 s. F i . d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e s p ö r s m å l . Hneggströin. 275 s. 33. B e t ä n k a n d e m e d förslå;; a n g å e n d e den fasta l a n t b r u k s :; b i l . J o . u n d e r v i s n i n g e n s o r d n a n d e . M a r c u s . 270 s. J o . 9. U t r e d n i n g r ö r a n d e j o r d b r u k e t s läge i N o r r l a n d m e d 34. B e t ä n k a n d e m e d förslag till å t g ä r d e r för f ö r b ä t t r a n d e vissa förslag till å t g ä r d e r t i l l f ö r b ä t t r a n d e av d e n n o r r av de b l i n d a s och de d ö v s t u m m a s a r b e t s f ö r h å l l a n d e n ländska jordbrukarbefolkningens ekonomiska ställning. och f ö r v ä r v s m ö j l i g h e t e r . B e c k m a n . 122 s. S. M a r c u s . 115 s. J o . 35. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lagstiftning o m g r u n d 10. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e r ä t t till fiske i Väv a t t e n m . m . N o r s t e d t . 145. s. J u . n e r n , Vättern, M ä l a r e n , H j ä l m a r e n och Storsjön i J ä m t 36. U n i v e r s i t e t s b e r e d n i n g e n . U t r e d n i n g i fråga om u n i l a n d . 1. Lagförslag och m o t i v . H a r e n s . 530 s. J o . v e r s i t e t e n s v e r k s a m h e t och o r g a n i s a t i o n . Hieggström. vj, 210 s. K. 11. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e r ä t t till fiske i Vän e r n , V ä t t e r n , Mälaren, H j ä l m a r e n och Storsjön i J ä m t 37. E f t e r l ä m n a d e a n t e c k n i n g a r till f ö r b e r e d a n d e u t k a s t till land. 2. K a r t b i l a g o r . V ä n e r n och H j ä l m a r e n . M a r c u s . strafflag. Av J . C. W. T h y r é n . L u n d , Berling. 202 s. J u . 4 s. 17 k a r t o r . J o . 38. B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g till lag om v i l l k o r l i g d o m ni. ra. M a r c u s . 147 s. J u . 12. A r b e t s l ö s h e t s u n d e r s ö k n i n g e n den 31 j u l i 193G. Beckm a n . 19(1 s. 1 k a r t a . S. 39. B e t ä n k a n d e m e d förslag till kungörelse om k o m m i s s i o 13. L a g b e r e d n i n g e n s förslag till lag om a k t i e b o l a g s penn ä r e r h o s ö v e r r ä t t e r och s t a d s d o m s t o l a r . N o r s t e d t . sions- och a n d r a p e r s o n a l s t i f t e l s e r n i . m . N o r s t e d t . 32 s. J u . 17.". s. J u . 10. S ä r s k i l d a i n o m e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t tillkallade 14. B e t ä n k a n d e m e d förslag till vissa l a g s t i f t n i n g s å t g ä r d e r s a k k u n n i g a s y t t r a n d e m e d a n l e d n i n g av det å t d e m till m o t v e r k a n d e av ö v e r d r i v e n s k u l d s ä t t n i n g i n o m l ä m n a d e u p p d r a g e t att b i t r ä d a vid u t r e d i g e r i n g e n av j o r d b r u k e t . M a r c u s . 303 s. J o . det u t a v 1930 å r s k y r k o m ö t e a n t a g n a p s a l m b o k s f ö r s l a g e t . U p p s a l a , Almqvist & Wiksell. 8 s. E . 16. U t r e d n i n g m e d förslag till vissa å t g ä r d e r för trafiks ä k e r h e t e n s h ö j a n d e v i d k o r s n i n g a r i s a m m a plan mel41. B e t ä n k a n d e r ö r a n d e fiskerinäringens avsättningsförhällan j ä r n v ä g och väg s a m t j ä r n v ä g a r n a s b e r e d a n d e av l a n d e n m . m . I d u n . 115 s. J o . b i d r a g av a u t o m o b i l s k a t t c m e d e l till s ä k e r h e t s a n o r d 42. iy:JG a r s s k a t t e k o m m i t t é . B e t ä n k a n d e m e d förslag till n i n g a r n a vid dylika k o r s n i n g a r . Hieggström. 107 s. K. o m l ä g g n i n g av den d i r e k t a s t a t s b e s k a t t n i n g é n m . m . M a r c u s . 397 s. 1 f o r m u l ä r . F i . 10. H e m b i t r ä d e s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e . 1. B e t ä n k a n d e och förslag i fråga om u t b i l d n i n g av h e m b i t r ä d e n . 43. B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e lån och b i d r a g av B e c k m a n . 202 s. S. s t a t s m e d e l till f r ä m j a n d e av b o s t a d s f ö r s ö r j n i n g för 17. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e vissa m e d frivillig mskaffninj m i n d r e b e m e d l a d e b a r n r i k a familjer i e g n a h e m m . m. luft\ iirnsmateriel sam nian hän gande fråg ir. Beckn j ä m t e därtill h ö r a n d e u t r e d n i n g a r . B e c k m a n . I l s * , 48 s. F ö . 119 s. S. 44'. B e t ä n k a n d e med u t r e d n i n g ..cli Eörslag a n g å e n d e un15. P r o m e m o r i a a n g å e n d e g r u n d e r n a för en reform a\ d e r s t ö d i form av fria b o s t ä d e r och fri kost åt studelagstiftningen om r ä t t till l i t t e r ä r a oi :h m u s i k a l i s k : r a n d e vid u n i v e r s i t e t e n i Uppsala och L u n d s a m t k a r o verk. N o r s t e d t ; (17 s. J u . l i n s k a m e d i k o - k i r u r g i s k a i n s t i t u t e t . Ha-ggströrn. ( 4 \ 19. B e t ä n k a n d e m e d förslag till å t g ä r d e r mot •mull s a m 1C3 s. F . k a s t n i n g "nos n ö t k r e a t u r . I d u n . 81 s. J o . 20. U t r e d n i n g a n g å e n d e de r ä t t s b i l d a d e d o m s »biträde 45. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e stun a s a n s t ä l l n i n g s - och a v l ö n i n g s f ö r h å l l a n d e n X. d e n t e x a m e n . Hroggetröm. ix, 269 s. F. 3dt. 54 B. J u . 46. B e t ä n k a n d e och förslag r ö r a n d e vården av själsligt abnorma manliga skyddshemselever 21. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om m i n i ] il.--. 11 för av v a n a r t a d c s i n n e s s l ö a gossar m . m . Norstedt l a n t a r b e t a r e . B e c k m a n . 214 s. J o , 18 S. 22. E t t e r s k r i f t till »Kyrkogodset i S k å r e , H a l l a n d och F o l k t a n d v å r d . N o r s t e d t . 123 s. S. Blekinge u n d e r d a n s k tid». Av E. Schalling. M a r c u s . 1936 å r s l ö n e k o m m i t t é . B e t ä n k a n d e med i.i-e ! till (T. s. E . civilt a v l ö n i n g s r e g l e m e n t e . M a r c u s . 014 s. F i B e t ä n k a n d e med f ö r s l a g till lag o: i s e m e s t e r . Nor2;;. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e p e n s i o n s s t y r e l s e n s i n v a l i d i t e t s s t e d t . 220 s. K. f ö r e b y g g a n d e v e r k s a m h e t . B e c k m a n . 140 s. S. S u p p l e m e n t n r 5 till Sveriges familj< Kinin 1920, Stat, 24. F ö r e l a g till ä n d r a d l a g s t i f t n i n g om s a m m a n t r ä f f a n d e r e p r . - a n s t . 70 s. J n . av b r o t t j ä m t e m o t i v . N o r s t e d t . 132 s. J u . B e t ä n k a n d e m e d förslag till lagstiftning om v i t a m i n i25. U t r e d n i n g r ö r a n d e flottans f a r t y g s t y p e r ni. m. Nors e r a d e livsmedel och o m k r i n g f ö r i n g s h a n d e l m e d k ö t t s t e d t . 232 s. F ö . och c h a r k u t e r i v a r o r . B e c k m a n . (2), 105 s. J$.

A n m . Om särskild t r y c k o r t ej augives, är t r y c k o r t e n S t o c k h o l m . B o k s t ä v e r n a m e d fetstil utgöra b e g y n n e l s e b o k s t ä v e r n a till d e t d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket u t r e d n i n g e n a v g i v i t s , t. ex. F . = e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t . J o . = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . E n l i g t k u n g ö r e l s e n den 3 febr. 1922 a n g . s t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e a n o r d n i n g (nr 98) u t g i v a s u t r e d n i n g a r n a i o m s l a g m e d e n h e t l i g färg för varje d e p a r t e m e n t .

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 3 7: 5 1 SOCIALDEPABTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

LAGSTIFTNING OM VITAMINISERADE LIVSMEDEL OCH OM KRINGFÖRINGSHANDEL MED KÖTT OCH C HAR K UTE R IVAR OR A V G I V E T AV

LIVSMEDELSLAGSTIFTNINGSSAKKUNNIGA

cist* ^ r ^ " D u ^ , tZo^x^4

STOCKHOLM 1937 K L. BECKMANS BOKTRYCKEKI [2647 37]

, [,

Till Herr Statsrådet och Chefen for Kungl. Socialdepartementet.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 oktober 1936 har Herr Statsrådet den 6 november 1936 tillkallat undertecknade laboratorn vid karolinska mediko-kirurgiska institutet Ernst Abramson, ombudsmannen Gustaf Borgström, ingenjören Otto Cyrén, redaktören Axel Gjöres och veterinären Sigbert Jerlov att såsom sakkunniga verkställa utredning rörande en ur enhetliga synpunkter planlagd, utvidgad livsmedelslagstiftning, varvid åt Abramson uppdragits att vara de sakkunnigas ordförande. Till de sakkunnigas sekreterare förordnades den 13 november 1936 hovrättsrådet Carl Davidsson. De sakkunniga få härmed till Herr Statsrådet överlämna betänkande med utredning och förslag dels till förordning angående vitaminiserade livsmedel dels till kungörelse med vissa bestämmelser angående kringföringshandel med kött och charkuterivaror. Till sistnämnda förslag ansluter sig ett förslag till ändring i gällande veterinärtaxa. Enligt direktiven för de sakkunnigas verksamhet bör deras utredningsarbete, till undvikande av onödigt dröjsmål med lagstiftningsåtgärder i ämnet, i den mån det lämpligen låter sig göra bedrivas i etapper. De nu föreslagna bestämmelserna synas de sakkunniga vara särskilt trängande och en fristående lagstiftning på ifrågavarande områden torde ej innebära någon olägenhet med hänsyn till den tilltänkta allmänna livsmedelslagstiftningen. 2 6 4 7 37

2 Till utarbetande av den i betänkandet såsom bilaga intagna översikten över hypervitaminoser hava de sakkunniga med vederbörligt tillstånd anlitat doktor phil. Edith Klarin. Stockholm den 16 december 1937. E E N S T ABBAMSON. GUSTAF BORGSTRÖM.

OTTO CYRÉN.

AXEL GJÖRES.

SIGB. JERLOV. /

Carl Davidsson.

FÖRSLAG TILL

KUNGL. FÖRORDNING ANGÅENDE VITAMINISERADE LIVSMEDEL JÄMTE MOTIV

5 Förslag till Kungl. förordning angående vitaminiserade livsmedel. Kungl. Maj:t har, efter riksdagens hörande, funnit gott förordna som följer: 1 §• Vill någon genom ultraviolett bestrålning eller på annat sätt med konst tillföra livsmedel vitaminer eller till riket införa sålunda behandlat livsmedel, vare han pliktig att, därest varan är avsedd att försäljas inom riket, söka medicinalstyrelsens tillstånd för tillverkningen eller införseln. 2§Tillstånd, varom ovan sägs, lämnas för viss tid, högst 3 år. Då tillstånd meddelas, föreskriver medicinalstyrelsen under vilka villkor det må utövas. 3§För att biträda medicinalstyrelsen vid handläggning av ärenden enligt denna förordning skall finnas en nämnd, bestående av fem ledamöter, vilka utses av Konungen efter hörande av styrelsen och kommerskollegium. 4§. Vid ansökningen skola fogas: 1. ett av statens institut för folkhälsan efter undersökning av varan utfärdat utlåtande, vari angives dels varans halt av det eller de vitaminer, som tillförts varan, dels huruvida varan särskilt med hänsyn till vitaminbehandlingen kan anses äga någon för hälsan menlig egenskap, dels ock huruvida tillstånd, varom i 1 § förmäles, synes böra meddelas beträffande varan; 2. prov å påskrift eller etikett å varan och text till anslag, skylt, annons, cirkulär, prospekt, priskurant eller annan reklam, som är avsedd att användas för varan; 3. ett belopp av 100 kronor i ansökningsavgift. Det åligger den, som gör framställning om undersökning och utlåtande, varom ovan sägs, att efter anfordran till statens institut för folkhälsan förskottsvis gälda kostnaderna för undersökningen. 5§Medicinalstyrelsen skall föra förteckning över meddelade tillstånd. I förteckningen skall upptagas sökandens namn eller firma och postadress. 2 6 4 7 37

6§Överlåter tillståndets innehavare rätten till tillverkning eller införsel å nnan, skall anmälan därom genast göras hos medicinalstyrelsen. Angående sådan anmälan skall anteckning verkställas i den i 5 § nämnda örteckning. Under den tid meddelat tillstånd gäller skall medicinalstyrelsen, när styrelsen finner anledning därtill föreligga, dock minst två gånger varje år, räknat från dagen för tillståndets meddelande, anmoda statens institut för folkhälsan att i allmänna handeln låta inköpa prov av varan, att utföra kontrollundersökning av dessa prov samt att till styrelsen insända uppgift om undersökningens resultat. Styrelsen skall även i övrigt, särskilt genom granskning av den reklam, som offentliggöres i tidningar och tidskrifter, vaka över efterlevnaden av denna förordning.

8§; Det åligger tillståndets innehavare att på anfordran av statens institut för folkhälsan förskottsvis gälda kostnaderna för provtagningar och undersökningar, varom i 7 § förmäles. 9§Tillstånd enligt denna förordning återkallas efter därom av tillståndets innehavare till medicinalstyrelsen gjord framställning. Tillstånd kan vidare återkallas: 1. därest avgift för provtagning och undersökning enligt 7 § icke erlägges inom föreskriven tid; 2. därest vid kontrollundersökning enligt 7 § befinnes, att varans vitaminhart undergått nämnvärd förändring eller att varan har någon för hälsan menlig egenskap; 3. därest olämplig reklam använts för varan; 4. därest eljest något för varans tillverkning eller införsel föreskrivet villkor åsidosattes. 10 §. Innan tillstånd återkallas jämlikt 9 § andra stycket skall medicinalstyrelsen, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, uppmana tillståndets innehavare att vidtaga rättelse samt lämna honom skälig tid därtill. Anteckning om återkallelsen skall genast göras i den i 5 § omförmälda förteckning. 11 §• Bryter någon emot 1 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader. 12 §. Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse mot denna förordning, fortsätter samma förseelse, skall för varje gång åtal därför anhängiggöres fällas till särskilt ansvar.

7 13 §. Åtal för förseelse mot denna förordning anhängiggöres vid allmän domstol och utföres av allmän åklagare. 14 §. Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän lag. Denna förordning träder i kraft den Den, som vid förordningens ikraftträdande för försäljning inom riket tillverkar eller inför vitaminiserat livsmedel, må utan hinder av vad i 1 § stadgas alltjämt bedriva denna verksamhet under tiden till och med den

8 Allmän motivering. Inledning. Under de senaste decennierna har man inom näringsvetenskapen alltmer kommit till klarhet därom att människornas näringsbehov icke behöver vara tillfredsställt, även om de kvantitativt sett ha nog att äta. Kostens tillräcklighet beror nämligen på förefintligheten av ett stort antal olika näringsfaktorer. En rent kvantitativt tillräcklig kaloritillförsel kan sålunda förekomma samtidigt med en serie kvalitativa brister, av vilka var och en kan medföra allvarliga vådor med hänsyn till hälsan eller rent av till livet. På sista åren har uppmärksamheten särskilt riktats på de kvalitativa brister, som kunna föreligga i kosten, då den icke innehåller tillräckligt med vitaminer. Vitaminerna äro emellertid av flera olika slag, vilka vart och ett äro nödvändiga. En brist på ett vitamin kan sålunda icke avhjälpas genom ökad tillförsel av ett annat. Rakitis eller engelska sjukan med dess skelettdeformiteter av olika slag beror sålunda i allmänhet på att kosten ej innehåller tillräckligt med D-vitamin. Skörbjuggen i dess öppna eller latenta former beror på bristande C-vitamintillförsel. Brist på Bi-vitamin ger upphov till beri-beri och A-vitaminbrist framkallar i grava fall en svårartad, till blindhet ledande ögonsjukdom, xeroftalmi, i lindrigare fall nattblindhet. Sedan man närmare lärt känna vitaminernas egenskaper och lärt sig utvinna dem i koncentrerad form ur de växter eller djur, där de förekomma i naturen, samt i vissa fall till och med kunnat renframställa eller rent av på kemisk väg sammansätta (syntetisera) dem, uppkom snart tanken på att tillföra vanliga födoämnen vitaminer i ren form eller som vitaminkoncentrat för att därigenom förstärka födoämnenas normala halt av vitaminer eller giva åt födoämnen, som i naturligt tillstånd sakna dem, ett ökat näringsvärde. Sedan allmänhetens uppmärksamhet alltmer blivit fäst på betydelsen av att kosten innehåller tillräckligt med vitaminer, har en stor vitaminhalt hos ett födoämne blivit ett icke obetydligt reklam.värde. Åtskilliga vitaminanrikade födoämnen finnas redan i marknaden. Tillsättandet av vitaminer till födoämnen är i många fall en ytterst subtil process. Genom i födoämnet befintliga ämnen, genom beredningsprocessen, lagring o. s. v. kan den på ett visst stadium tillsatta vitaminmängden senare förändras så att födoämnet, då det kommer allmänheten tillhanda, icke innehåller sådana mängder, som tillverkaren avsett. Ej heller är det säkert att tillverkaren äger nödig kunskap för att veta om vitaminerna tillförts i praktiskt betydelsefulla mängder eller rent av i alltför stora mängder. De sistnämnda kunna, som närmare framgår av bilagan B (s. 59 ff), i vissa fall medföra hälsofara. Det är ej heller uteslutet, att vitaminkoncentrat, som tillsatts

9 födoämne, eller den behandling, varigenom vitaminhalten ökats, kan giva åt födoämnet giftiga egenskaper. Då man dessutom här rör sig på ett område, som vetenskapligt sett ännu är så outforskat, att man icke ens tillnärmelsevis kan överblicka de praktiska konsekvenserna ur hygienisk synpunkt av en utbredd vitaminisering av födoämnen, är det uppenbart, att den vidare utvecklingen på detta område icke kan lämnas utan nödig kontroll från det allmännas sida. En sådan kontroll måste avse i första hand såväl arten som myckenheten av de tillförda vitaminerna och kan endast verkställas genom utförandet av särskilda laboratorieförsök. Svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt bestämma ett födoämnes vitaminhalt äro dock stora, särskilt med hänsyn till den härför erforderliga, relativt omständliga metodiken samt på grund av den betydande erfarenhet, som kräves för att rätt kunna bedöma vunna undersökningsresultat. Erforderlig trygghet kan därför icke vinnas om anordnandet av sådan laboratoriekontroll över ett vitaminiserat födoämne uteslutande överlämnades till den enskilde tillverkaren eller verkställdes blott av privata laboratorier. Tillhandahållandet av vitaminiserade födoämnen till allmänheten måste även underkastas den vidare kontroll från det allmännas sida, vilken kan krävas i hälsovårdens intresse. Med hänsyn härtill och till andra förhållanden, vilka i det följande närmare skola beröras, har man i ett växande antal länder sett sig nödsakad att med hänsyn till allmänhetens bästa åvägabringa erforderlig kontroll över tillverkning och försäljning av vitaminiserade födoämnen genom statens försorg. Sedan särskilda sakkunniga den 24 september 1937 avgivit förslag om inrättandet av ett statens institut för folkhälsan, i vilket skulle ingå bland annat ett väl utrustat födoämneslaboratorium med ett vitamininstitut, avsett att träda i verksamhet redan under nästkommande budgetår, hava livsmedelslagstiftningssakkunniga icke ansett sig kunna dröja med framläggandet av förslag till bestämmelser beträffande vitaminiserade födoämnen, avsedda att träda i kraft så snart statens institut för folkhälsan kan övertaga de på detsamma i förevarande avseende vilande uppgifter. Nuvarande svensk lagstiftning. För närvarande torde hos oss endast svårare missförhållanden, som kunna förekomma i handeln med vitaminiserade varor, vara åtkomliga för beivran med lagstiftningens hjälp. För att börja med de fall, där genom vitaminiseringen en vara bibringats en högre eller lägre grad av hälsovådlighet, så kunna i dylika fall hithörande bestämmelser i 14 kapitlet strafflagen träda i tillämpning. I de fall, som väl få antagas utgöra det stora flertalet, där uppsåt att skada ej kan visas samt det åstadkomna menet är ringa eller intet, kan ansvarspåföljd enligt strafflagens 14 kapitel ej inträda även om vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse skulle föreligga. För dylika fall kunna hälsovårdsstadgans straffbud för försäljning eller utlämnande av för hälsan skadliga eller till

10 människoföda otjänliga födoämnen tänkas stundom komma till användning. Strafflagens 22 kapitel 3 och 4 §§, som stadga straff för den, som säljer eller eljest till annans begagnande utlämnar livsmedel respektive läkemedel, vilka veterligen förfalskats med tillhjälp av ämne, som är farligt för liv eller hälsa, kunna knappast tänkas få någon tillämpning i nu avsedda fall. Åtskilliga varor, som försäljas under uppgift om vitaminhalt, torde vara att hänföra till s. k. näringspreparat. Om dessa lämnas föreskrifter i apoteksvarustadgan den 14 november 1913. Till apoteksvara är enligt stadgans § 1 att hänföra ämnen (enkla kemikalier och droger) och beredningar, som endast eller i huvudsakligaste mån användas såsom läkemedel eller vid tillredning av läkemedel. De avsedda ämnena (enkla kemikalier och droger) finnas uppräknade i bilagan I vid stadgan och beredningarna finnas närmare angivna i bilagan I I . Med läkemedel förstås enligt samma paragraf i stadgan vara, avsedd att vid utvärtes eller invärtes bruk förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller djur. Någon definition å begreppet näringspreparat lämnas ej i stadgan. Enligt § 2 mom. 1 i denna äro näringspreparat, som icke äro försatta med annat läkemedel än lecitin eller glycerofosfat av natrium eller av kalcium, undantagna från att anses såsom apoteksvaror, därest de icke äro upptagna i den vid stadgan fogade bilagan I och ej heller äro försatta med ämne, vars försäljning på grund av föreskrift i förordningen den 8 december 1876 angående handel med eter samt eter- eller sprithaltiga läkemedel — nu kungl. förordningen den 1 juli 1918 angående handel med alkoholhaltiga apoteksvaror m. m. — giftstadgan eller annan särskild författning är förbehållen apoteksföreståndare. Enligt § 2 mom. 3 apoteksvarustadgan gäller att därest vara, som i mom. 1 omförmäles, således bland annat näringspreparat, på grund av tillsättning med häftigt verkande ämne eller av annan orsak befinnes vara av sådan beskaffenhet, att varans bruk för uppgivet ändamål medför hälsofara, kan Kungl. Maj:t på framställning av medicinalstyrelsen antingen meddela förbud mot införsel och försäljning av sådan vara eller ock förordna att den skall anses som apoteksvara. Rörande den närmare innebörden av dessa stadganden hänvisas till den i det följande lämnade redogörelsen för hithörande delar av apotekssakkunnigas betänkande år 1934. Här skall endast framhållas att de anförda stadgandena reglera apoteksmonopolets omfattning och alltså även den övriga näringsverksamhetens rättighet att sälja läkemedel. I 4—7 §§ apoteksvarustadgan utskiftas nämligen rätten att importera, försälja och saluhålla läkemedel och apoteksvaror mellan de olika näringsutövarna, nämligen tillverkare, grosshandlare, apoteksföreståndare och övriga näringsidkare; härvid har försäljningen i detalj av apoteksvaror med ett par obetydliga undantag förbehållits apoteksföreståndare. Enligt medicinalstyrelsens kungörelse den 8 december 1925 angående förordnande och utlämnande av läkemedel enligt recept samt angående giftiga läkemedels utlämnande från apoteksinrättning få utan recept utlämnas alla andra läkemedel än sådana, som utgöras av eller vari ingå giftiga ämnen av första klassen. Medicinalstyrelsen har i kungörelse den 6 december 1934

11 förklarat att såsom giftiga ämnen av första klassen skola betraktas, bland annat, D-vitamin, t. ex. vigantol, och beredningar därav, såsom vigantololja, stérogyl, ultranol, vilka antingen på varje gram innehålla minst så mycket sådant vitamin, som motsvarar 10 000 internationella råttenheter, eller, därest beredning föreligger i avdelade doser, i varje dos innehålla minst så mycket vitamin av angivet slag, som motsvarar 10 000 sådana enheter. Beträffande fodermedel är att observera stadgandena i 19 kapitlet strafflagen om skadegörelse å annans egendom och då särskilt 18 och 19 §§, som straffa förgiftning av foder eller annat i uppsåt att skada annans kreatur, så att allmän fara därav kommer. Stadgandena hava uppenbarligen föga betydelse i detta sammanhang. Uppsåtlig skadegörelse av annans egendom, fast eller lös, straffas i 20 §. Ouppsåtlig skadegörelse av sådan egendom straffas endast i vissa svårare fall, såsom t. ex. utspridande av smittsam och farlig kreaturssjuka. Vad härefter angår sådana fall av försäljning av vitaminiserade varor, där ej någon omedelbar hygienisk våda utan i stället oredligt förfarande föreligger — en försäljare tillskriver t. ex. en oskadlig vara en vitaminverkan, som den ej besitter — så kan av strafflagens stadganden näppeligen komma i fråga andra än 22 kapitlets 1 §, d. v. s. den allmänna bedrägeriparagrafen och samma kapitels 13 § andra stycket, som bland annat straffar den som säljer eller annorledes emot vedergällning föryttrar ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti han vet fel vara, utan att sådant uppenbara. Att endast ett eller annat ovanligt grovt fall av oredlighet kan bliva beivrat med hjälp av något av dessa båda lagrum är utan vidare tydligt. Av specialstraffrätten är här särskilt att uppmärksamma stadgandet om illojal reklam i 1 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, i vilket lagrum stadgas straff för den, som i utövning av näringsverksamhet genom meddelande å vara, anslag eller skylt eller i annons, cirkulär, prospekt eller priskurant eller genom annat för ett större antal personer avsett meddelande i uppenbar strid mot god affärssed angående verksamheten eller däri utbjudna varor eller prestationer lämnar oriktig uppgift, ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt anbud. Med hjälp av detta stadgande torde dock endast synnerligen påtagliga överdrifter vid reklam kunna stävjas. Det kan anmärkas att chefen för justitiedepartementet vid remissen till lagrådet av förslaget till sistnämnda lag rörande nu citerade stadgande anförde att genom uttrycket »i uppenbar strid mot god affärssed» avskiljdes bland annat från lagrummets tillämplighetsområde desto tydligare ej blott sådana inom affärsvärlden ofta förekommande överdrifter som uttrycken »oöverträfflig», »extra fin», »non plus ultra», »billigaste pris» eller andra ännu mera uppenbara, ofta drastiska överdrifter, utan väl även en del fall, då en meddelad oriktig uppgift endast i mindre mån vore ägnad att vilseleda och verka lockande. När det gäller reklam med vitaminhalt hos vitaminiserade livsmedel, är det särskilt önskvärt att andra egenskaper ej tillskrivas varan än de däri innehållna vitaminerna och övriga ämnen enligt vetenskapens rön verkligen besitta. En uppgift i reklamen för en dylik vara kan, även

12 om den ej är behäftad med uppenbara oriktigheter, föranleda inköp och användning av varan i fall, då dess av köparen avsedda verkan helt uteblir. E n felaktig uppfattning om varans egenskaper kan bibringas allmänheten genom alltför knapphändiga eller allmänt hållna uppgifter rörande varans verkningar, uppgifter, vilka i och för sig icke behöva vara oriktiga, och vilka det därför är helt uteslutet att beivra med tillhjälp av nyss återgivna lagstadgande rörande illojal reklam. För övrigt är att märka att talan om ansvar för illojal reklam får, förutom av allmän åklagare, anställas av näringsidkare eller av sammanslutning av sådana inom samma eller likartad yrkesgren som den, inom vilken brottet begåtts; skydd för den lojala handeln har således, såsom även framhålles i förarbetena till lagen, varit huvudsynpunkten vid lagens tillkomst. Utländsk vitaminlagstiftning. De sakkunniga hava inhämtat upplysningar rörande vitaminlagstiftningen i följande länder. Schweiz. Den schweiziska livsmedelsförordningen av den 26 maj 1936 innehåller i två artiklar, 11 och 20, föreskrifter rörande vitaminiserade eller eljest vitaminhaltiga livsmedel. Med ultraviolett bestrålning behandlade livsmedel få endast efter tillstånd av »das Eidgenössische Gesundheitsamt» (närmast motsvarande medicinalstyrelsen hos oss) föras i handeln, även om detta sker utan hänvisning på vitaminhalt. Tillståndet skall lämnas på det villkoret att bestrålningen icke förorsakar någon för hälsan skadlig eller någon annan enligt livsmedelsförordningen otillåten förändring hos den bestrålade varan, t. ex. blekning av mjöl. Frånvaron av ämnen med giftig eller eljest icke önskvärd verkan liksom graden av bestrålning skall, innan dylika livsmedel få föras i handeln, på tillverkarens eller försäljarens bekostnad fastställas genom stadigvarande biologiska försök vid ett schweiziskt statligt institut. — I fråga om reklamen gäller följande: Såväl vitaminiserade som av naturen vitaminhaltiga livsmedel och produkter av livsmedel av sistnämnda slag få endast efter tillstånd av nyssnämnda myndighet föras i handeln under hänvisning på vitaminhalt. Beträffande vitaminiserade livsmedel, varmed förordningen förstår sådana, hos vilka genom särskilda tillsatser eller särskilda behandlingsmetoder åstadkommits en halt av vitaminer eller en ökning i en redan befintlig halt av dylika, meddelas sådant tillstånd endast om tillverkaren eller försäljaren företer intyg, utfärdat på hans bekostnad av ett schweiziskt statligt, för utförande av sådana undersökningar inrättat institut, vilket intyg utvisar såväl den påstådda vitaminhalten som ock i synnerhet oskadligheten av tillsatserna eller av det sätt, varpå det ifrågavarande livsmedlet behandlats. Tillståndet beviljas endast under förbehåll att den tillståndet beviljande myndigheten är berättigad att å regelbundet återkommande tider påfordra en likaledas på tillverkarens eller försäljarens bekostnad utförd efterprövning av den angivna vitaminhalten. Livsmedel, som

13 av naturen hava en obestridd, fastställd halt av vissa vitaminer, såsom färsk mjölk, vissa färska frukter o. s. v., skola i regel icke kräva någon undersök, ning beträffande vitaminhalten. Vad beträffar produkter av sådana livsmedel, så föreligger skyldighet att låta föranstalta undersökning, så snart anledning förefinnes till antagande att vid tillverkning av produkter av sådana livsmedel utgångsmaterialets vitaminhaltiga delar icke alls eller endast delvis kommit till användning eller de ursprungligen förhandenvarande vitaminerna genom tillverkningssättet skadas eller förstöras. Det tillkommer förutnämnda myndighet att från fall till fall avgöra huruvida undersökningsplikt föreligger och om arten av den undersökning, som skall företagas. De till reklam för vitaminhaltiga livsmedel bestämda texter för annonser, prospekt, påskrifter å förpackningar o. s. v. skola godkännas av samma myndighet. Myndigheten uppställer förebilder för dylika texter, vilka förebilder skola inflyta i varje meddelat godkännande. Reklamen för livsmedel med en naturlig halt av vitaminer och för produkter av sådana livsmedel erfordrar ej godkännande men skall hålla sig inom ramen för de nyss omnämnda förebilderna. Österrike. De i Österrike gällande bestämmelserna rörande vitaminiserade eller eljest vitaminhaltiga varor återfinnas i Das Österreichische Lebensmittelbuch, Codex alimentarius austriacus, 2. upplagan, 4 häftet, angående bröd och bakverk. Till en början må nämnas att österrikiska livsmedelsboken utgives genom statens försorg och beträffande samtliga livsmedel innehåller regler för deras beskaffenhet, för undersökningsmetoder och för bedömningsgrunder samt att livsmedelsbokens innehåll i dessa delar är av förpliktande natur för kontrollorgan och undersökningsanstalter. För domstolarna, vilka hava att döma efter fri bevisprövning, har livsmedelsboken samma betydelse som ett sakkunnigutlåtande. I nyssnämnda avdelning av livsmedelsboken anföres att beteckningar såsom t. ex. vitaminhaltigt eller vitaminbröd äro tilllåtna endast då på förpackning eller genom inpressning å brödets yta det här ifrågavarande vitaminet, vitamin B, är noga angivet och dessutom bevisning förebringas rörande vitaminhalten i det använda preparatet. Vad bevisningen beträffar, så är det ej tillräckligt att hänvisa på vitaminhalten hos en produkt under åberopande av en av olika forskare och laboratorier fastställd dylik halt hos näringsmedel från växt- och djurriket, utan tillverkaren måste med intyg från ett vetenskapligt institut, som från fall till fall anvisas av Bundesministerium fur soziale Verwaltung, Volksgesundheitsamt, styrka att i den för handeln bestämda produkten vitaminhalten är högre än hos vanliga livsmedel av samma slag. Det anföres slutligen att denna fordran naturligtvis ej gäller allenast för bröd utan för alla näringsoch njutningsmedel. — Tilläggas må att dessa bestämmelser synas medföra att reklam med vitamininnehåll ej är tillåten beträffande andra livsmedel än sådana som bibringats en högre vitaminhalt än de av naturen besitta.

14 Frankrike. Livsmedel, innehållande D-vitamin, äro underkastade föreskrifterna i ett av hälsovårdsministeriet utfärdat cirkulär av den 9 februari 1937. Enligt cirkuläret får försäljning av livsmedel, som underkastats behandling i syfte att förläna dem läkemedels egenskaper, ske endast genom apotekare. I cirkuläret åberopas ett uttalande den 28 december 1936 av medicinska akademien (1'académie de médecine) vid behandlingen av frågan om artificiell vitaminisering av vissa födoämnen (mjölk i alla former, mjöl, deg, socker, choklad etc). I uttalandet fastslår akademien, att även om dessa produkter i vissa fall kunde hava en nyttig verkan, så kunde de å andra sidan åstadkomma allvarliga skador, som till och med kunde medföra döden. Livsmedel, innehållande andra vitaminer än D-vitamin, få enligt gällande franska bestämmelser ej utbjudas till försäljning såsom produkter med läkande eller sjukdomsförebyggande egenskaper. Dessutom har upplysts att en förordning inom den närmaste tiden kommer att utfärdas, enligt vilken D-vitamin uppföres å bilagan C till förordningen den 14 september 1916 (torde motsvara svenska giftstadgan). Tyskland, Belgien, Nederländerna och England. Några särskilda lagbestämmelser rörande handeln med vitaminhaltiga livsmedel finnas icke i Tyskland och det är enligt de sakkunniga tillhandakomna upplysningar osäkert, huruvida dylika bestämmelser framdeles komma att där utfärdas. Ej heller i Belgien hava sådana lagstadganden meddelats eller föreslagits. Detsamma är förhållandet med Nederländerna och England. I sistnämnda land har, i fall då en affärsman falskeligen uppgivit viss vara innehålla visst slags vitamin, straffbestämmelserna i »Food and Drugs (adulteration) Act 1928» ansetts tillämpliga. Enligt denna lag bestraffas bland annat den, som vid försäljning avlämnar annat födoämne än det av köparen begärda, under förutsättning tillika att köparen därigenom lider förfång. Danmark. Den 31 mars 1936 utfärdades i Danmark en lag angående vitaminreklam. I lagen stadgas att till försäljning avsedda varor, preparat eller ämnen icke få på förpackningar, å omslag, i reklam eller andra meddelanden till allmänheten angivas såsom innehållande vitaminer eller benämnas på sätt, som är ägnat att väcka föreställning därom, med mindre än att vitaminernas art samtidigt angives. Vederbörande minister äger föreskriva, att ifrågavarande vitaminers myckenhet per enhet av ämnet skall angivas och att riktigheten av uppgifterna om såväl art som mängd skall underkastas kontroll enligt bestämmelser, som närmare fastställas av ministern, vilken jämväl äger träffa avgörande, huruvida och i vilken form förelupna undersökningars resultat kan eller skall offentliggöras. Utgifterna för undersökning och kontroll m. m. skola bestridas av vederbörande producent eller försäljare. Därest undersökning och kontroll verkställas av statens vitaminlaboratorium, fast-

15 ställes taxan härför av inrikesministern. Vederbörande minister äger vidare enligt lagen förbjuda såväl reklam med vitamininnehåll i varor, ämnen eller preparat, för vilkas vidkommande det ej är möjligt' att kontrollera, huruvida vitamininnehållet är ensartat i större partier, som ock att dylika varor, ämnen eller preparat i meddelanden, avsedda för allmänheten, benämnas på sätt, som är ägnat att väcka föreställning om att de innehålla vitaminer. Någon ytterligare föreskrift av vederbörande minister i enlighet med i lagen givet bemyndigande har ej utfärdats. I lagen föreskrives till slut att därest särskilda bestämmelser meddelats om reklam och dylikt med vitamininnehåll i vissa varor, ämnen eller preparat, skall lagen äga tillämpning å dessa varor etc. allenast i den omfattning, som är förenlig med dessa särskilda bestämmelser. — Detta sistnämnda stadgande torde hava föranletts av de särskilda föreskrifter, som vid lagens utfärdande gällde för reklam angående vitamininnehåll i margarin. Härom gäller nu lagen den 7 maj 1937 med tillägg till lagen den 1 april 1925 om tillverkning och försäljning av margarin. Enligt detta lagtillägg berättigas ministern för lantbruk och fiske förordna att allt margarin, som försäljes i landet, vare sig det är tillverkat inom landet eller ej, skall uppfylla av honom uppställda fordringar med avseende å vitaminverkan, samt att för uppnående av denna vitaminverkan må användas allenast av ministern godkända preparat, ämnen och blandningar i av honom fastställda myckenheter. Ministern äger vidare fastställa bestämmelser för kontroll av efterlevnaden av de av honom med stöd av detta bemyndigande utfärdade stadganden samt förbjuda införseln av margarin, därest det visar sig att nödig kontroll av detta icke kan genomföras på betryggande sätt. Utgifterna för kontrollen av margarinets vitaminverkan skola bestridas av margarinfabrikanterna och -importörerna samt utgifterna för kontroll av ovannämnda preparat, ämnen och blandningar av dessas fabrikanter och importörer. Enligt lagen förbjudes varje reklam med eller uppgift om margarinets vitaminverkan, dock kan ministern föreskriva att denna får angivas å emballaget. Vidare berättigas ministern att beträffande i 1925 års lag nämnda fettemulsioner m. m., för så vitt de äro avsedda och ägnade till människoföda, fastställa motsvarande bestämmelser rörande vitaminverkan m. m. som de, vilka fastställts för margarin. — Med stöd av detta lagtillägg har ministern i en kungörelse den 28 juli 1937 angående vitaminverkan i margarin föreskrivit bland annat följande: Allt margarin, som försäljes eller eljest distribueras i landet, skall utvisa en vitaminverkan, som motsvarar minst 14 och högst 18 internationella A-vitaminenheter samt minst Oi och högst 1 internationell D-vitaminenhet per gram margarin. Vad angår A-vitaminverkningen skall minst 7 och högst 9 internationella enheter härröra sig från ett innehåll av A-vitamin, medan minst 7 och högst 9 internationella enheter skola härröra sig från ett innehåll av karotin. Margarinet skall vara försett med viss märkning, varav datum för tillverkningen framgår. På margarinets emballage får uppgift, att margarinet är vitaminiserat, lämnas allenast genom anbringande av ordet »vitaminiserat» inom en fyrkantig ram i storleken 50 X 7 mm. I kungörelsens promulgationsbestämmelse — kun-

görelsen trädde i kraft den 16 augusti 1937 — medgives att den föreskrivna A-vitaminverkningen tills vidare uteslutande må härröra sig från ett innehåll av A-vitamin. Norge. I Norge är det endast medicintran, som är underkastad kontroll i fråga om vitaminhalt. Bestämmelserna, som ej skola närmare refereras här, gå ut på bland annat att medicintran, som exporteras under benämningen norsk medicintran, skall ha visst på kemisk väg kontrollerat minsta innehåll av A-vitamin. Därjämte må tillverkare av sådant medicintran, som exporteras på flaskor eller annat emballage, bestämt direkt för förbrukarna, frivilligt underkasta sig en fullständig, biologisk vitaminkontroll.

Lagförslag m. ni. som beröra den föreliggande utredningen. Förarbetena till 1932 års margarinförordning. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 juli 1928 med förslag till ny margarinförordning upptog lantbruksstyrelsen — utöver spörsmål, direkt sammanhängande med de bestämmelser i ämnet, styrelsen förordade till genomförande — till behandling jämväl en del andra dithörande frågor och anförde därvid bland annat: Styrelsen hade övervägt frågan, huruvida bestämmelser borde utfärdas med anledning därav att margarin förts i marknaden under uppgift att det vore vitaminrikt. E t t av natursmörets stora företräden vore dess rikedom på det särskilt för det uppväxande släktet betydelsefulla Avitaminet. Det torde kunna förutsättas att tillverkandet av vitaminrikt margarin skedde i konkurrenssyfte med natursmöret. Enligt vad styrelsen inhämtat torde emellertid icke, eller i varje fall icke alltid, de vitaminrika ämnen, vilka tillsattes margarin, och vilka skulle berättiga dettas angivande såsom vitaminrikt, innehålla samma för människoorganismen värdefulla slag av vitaminer som natursmöret. För att hindra en i viss mån illojal konkurrens hade därför ifrågasatts, att beträffande margarin, som salubjödes såsom vitaminrikt, uppgiftsskyldighet skulle stadgas angående det slag av vitaminer, som inginge i varan. Med hänsyn bland annat till det förhållande, att undersökningar rörande halten av olika slag av vitaminer, enligt vad styrelsen inhämtat, vore synnerligen svåra att få utförda, hade styrelsen emellertid icke ansett sig böra för närvarande föreslå bestämmelser uti ifrågavarande hänseende. 1932 års margarinförordning kom ej heller att innehålla någon bestämmelse rörande vitaminiserat margarin. Margarinfabrikernas försäljningsaktiebolags framställning 1931. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 juni 1931 erinrade bolaget bland annat därom att intresset för olika näringsmedels vitaminhalt ständigt ökats såväl hos oss som i andra länder, med påföljd att livsmedelsprodu-

17 center vid försäljning av sina varor framhölle deras eventuella halt av vitaminer och att det i vissa länder uppstått en helt ny industri med uppgift att tillverka vitaminpreparat. Bolaget framhöll önskvärdheten av att få till stånd en auktoritativ kontroll av vitaminhalten hos de näringsmedel, som utgåves för vitaminrika, och erinrade om att vårt land ännu saknade en offentlig institution för de undersökningar, som erfordrades för en sådan kontroll, samt anhöll att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt någon lämplig vetenskaplig institution eller enskild vetenskapsman att för dem, som så önskade, verkställa undersökningar av livsmedels vitaminhalt och å statens vägnar utfärda intyg däröver. Lantbruksstyrelsen tillstj^rkte i yttrande den 3 september 1931 åtgärder till främjande av framställningens syfte samt anförde därvid bland annat att behovet av undersökning rörande vitaminhalten hos såväl livsmedel som fodermedel i avsevärd omfattning gjort sig gällande och givetvis komme att framträda i allt större omfattning samt att det syntes styrelsen klart att, därest någon åtgärd i anledning av framställningen vicltoges, denna borde utsträckas att avse även fodermedel. Sveriges kemiska industrikontor förklarade sig i yttrande över framställningen den 14 oktober 1931 anse den av bolaget föreslagna åtgärden vara lämplig i avvaktan på genomförandet av en enhetlig livsmedelslagstiftning. Vidare påpekade kontoret att vitaminerna dragits in i den moderna reklamen för olika livsmedel, något som knappast vore förvånande med hänsyn till det allt större intresse som ägnats födoämnenas vitaminhalt, sedan kännedomen om vitaminernas betydelse för människor och djur under senaste tiden blivit alltmera spridd. Kontoret anförde vidare bland annat: Vitaminhalten hos ett livsmedel vore sällan eller aldrig fullt konstant. De ursprungligen förefintliga vitaminerna vore nämligen bundna vid den levande organismen, och så snart denna — det finge gälla animaliska eller vegetabiliska livsmedel — underkastades konservering eller annan beredning, minskades vitaminhalten, för att vid kraftigare ingrepp helt försvinna. Den sedan gammalt såsom läkemedel använda torsklevertranen kunde ha mycket växlande vitaminhalt, allt efter den bättre eller sämre utvinningsmetoden, men denna torde numera ha rationaliserats på ett tillfredsställande sätt. Mjölken respektive smöret från en ko, som ginge ute på grönbete, finge en långt högre vitaminhalt än mjölken och smöret från en ko, som erhölle den mera konstlade stallutfodringen med vitaminfattigt hö och kraftfoder. Å andra sidan kunde en ursprungligen vitaminfri produkt, såsom margarin, numera på artificiell väg bibringas en hög vitaminhalt; förfarandet vore tekniskt löst och i stort sett endast en kostnadsfråga. Av det anförda framginge, att ett näringsmedels vitaminhalt aldrig kunde med absolut säkerhet förutsägas, utan måste genom försök fastställas. Den största svårigheten för en allmännare vitaminkontroll låge i undersökningens omständlighet. Vitaminerna hade ännu icke isolerats och kunde icke bestämmas medelst kemisk analys, halten angåves därför efter vissa internationellt föreslagna normer och kunde endast bestämmas genom försök på levande djur, vilka försök toge flera 2647 37

18 veckor i anspråk. För att ett flertal undersökningsresultat skulle bliva fullt jämförbara, måste de vara vunna enligt samma undersökningsmetoder och i mera kritiska fall helst vara utförda vid samma institution. Det vore därför en stor fördel, om alla vitaminundersökningar i landet, åtminstone på undersökningsteknikens nuvarande ståndpunkt, underställdes samma institution eller person. Medicinalstyrelsen förklarade sig i yttrande den 23 januari 1932 vara ense med lantbruksstyrelsen rörande behovet av åtgärder i enlighet med den gjorda framställningen samt hänvisade till ett av styrelsen avgivet utlåtande över en hemställan den 4 januari 1931 av dåvarande löjtnanten E. von Heland om åtgärder för ökad mjölkkonsumtion m. m. I detta utlåtande anförde styrelsen bland annat: Vitaminernas betydelse för människans och även för djurens näringsproblem hade kommit att intaga en framskjuten plats i allmänhetens intresse. Reklamen hade utnyttjat detta på ett sätt, som mycket ofta präglats av stor ovederhäftighet och profithunger och som bidroge till att allmänheten finge en oriktig uppfattning i dessa frågor samt dessutom vållade helt onödiga utgifter. Då såvitt vår kunskap räckte samtliga vitaminer ledde sitt ursprung från växtriket, vore vitaminfrågan icke endast en näringsfysiologisk angelägenhet för människans vidkommande utan även för djuruppfödningen. Även om huvudvikten måste ligga på den förra delen av problemet finge därför den andra icke åsidosättas. Kommerskollegium förklarade sig i yttrande den 11 februari 1932 ense med de myndigheter och sakkunniga, som yttrat sig över bolagets framställning om behovet av en ordning, som möjliggjorde utfärdande av intygav officiell natur över olika näringsmedels vitaminhalt, samt tillstyrkte viss åtgärd i sådant syfte. Genom beslut den 29 september 1933 fann Kungl. Maj:t den av margarinfabrikernas försäljningsaktiebolag gjorda ansökningen icke föranleda någon sin vidare åtgärd. Utredning om smörets och margarinets näringsfysiologiska betydelse m. m. I skrivelse till medicinalstyrelsen den 19 maj 1934 hemställde smör- och margarinkommittén — då det för kommitténs arbete vore av stort intresse att få spörsmålet om smörets och margarinets näringsfysiologiska betydelse allsidigt betyst — att styrelsen måtte, efter hörande av skilda fackmän på området, till kommittén avgiva utlåtande i ämnet. Medicinalstyrelsen infordrade yttrande från bland andra medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, vilken i skrivelse till styrelsen den 29 juni 1934 anförde bland annat: Ingen bestrede att ett på tidsenligt sätt framställt margarin hade lika högt förbränningsvärde som natursmöret. Men å andra sidan måste betonas att ett uteslutande av växtfett framställt margarin, vilket ju utgjorde den alldeles övervägande kvantiteten av den i vårt land tillverkade och saluförda produkten med detta namn, saknade eller endast innehölle betydelselösa spår av två för människans näringsprocesser viktiga vita-

19 miner — de fettlösliga vitaminerna A och D — vilka båda förefunnes i natursmör. Denna brist medförde att ett så beskaffat margarin trots likheten i förbränningsvärde icke hade samma näringsvärde som natursmöret, allra minst på sommaren, då detta vore som vitaminrikast. Den uteblivna tillförseln av fettlösliga vitaminer med rent växtmargarin vore vid den sammansättning, som den svenska husmanskosten hade, icke alltid betydelselös. Den kunde visserligen bliva det, om individen i stället fyllde sitt behov av dessa vitaminer genom riklig konsumtion av ägg, oskummad mjölk, fet ost, sill. I motsatt fall kunde emellertid hans vigör bli lidande. Det vore med hänsyn härtill som man i vårt land liksom i andra kulturländer upptagit tillverkning av vitaminiserat margarin, d. v. s. margarin som vid fabrikationen erhållit en tillsats av de vitaminer som funnes i natursmör. Vitaminiseringen av margarin vore emellertid en så pass subtil procedur, att den krävde vetenskapliga metoder och vetenskaplig kontroll både av de använda fiskoljornas och den färdiga margarinproduktens halt av respektive vitaminer. Fakulteten ansåge det vara ett förbiseende, som icke borde förlängas, att de vitaminiserade margarinerna icke stode under statskontroll beträffande sin vitaminhalt. En av margarinfabrik enskilt anställd kontrollant ägde ju icke befogenhet att genomdriva rättelse, om vitaminhalten skulle hava blivit i den ena eller andra riktningen felaktig. Skada kunde uppkomma, om vitaminhalten gjordes för stor. Gagnet kunde utebli, om den gjordes för liten. Av nu anförda skäl borde enligt fakultetens mening statskontroll på framställningen av vitaminiserat margarin införas. För egen del anförde medicinalstyrelsen i skrivelse den 13 augusti 1934 bland annat att styrelsen vore beredd att i samråd med på det näringsfysiologiska området särskilt sakkunniga vetenskapsmän och läkare söka planlägga en undersökning för att få det av kommittén uppställda spörsmålet allsidigt belyst. I två likalydande motioner till 1936 års riksdag — I : 297 och I I : 617 — hemställdes att riksdagen måtte anhålla att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en objektiv vetenskaplig utredning om smörets och margarinets näringsfysiologiska betydelse och om behovet av kontroll över vitaminiserat margarin. Motionärerna hänvisade bland annat till medicinska fakultetens vid Uppsala universitet ovannämnda skrivelse. Första kammarens första tillfälliga utskott infordrade yttrande av medicinalstyrelsen, som i sin tur hörde näringsrådet. Båda dessa myndigheter ansågo det vara synnerligen viktigt att frågan om smörets och margarinets inflytande på ämnesomsättningen klarlades. Vad beträffade skillnaden mellan smörets och margarinets inflytande på ämnesomsättningen, t. ex. i fråga om kalkens tillgodogörande, det biologiska värdet av de i smöret förekommande omättade fettsyrorna m. m., förelåge icke tillräckliga erfarenheter från människa. Näringsrådet funne sådana undersökningar ligga inom ramen för sitt program och vore villigt att utreda, huru de borde utföras, samt, om medel ställdes till förfogande, även medverka till anordnande av desamma. Näringsrådet yttrade vidare, med instämmande av medicinalstyrelsen, att vad anginge behovet av kontroll

20 över vitaminiserade margariner, så vore behovet av sådan kontroll så uppenbart att det knappast behövde utredas; det syntes däremot angeläget att utreda huru en sådan statlig kontroll lämpligen skulle anordnas. Medicinalstyrelsen tillade att den i motionen föreslagna utredningen borde komma till stånd och uppdraget att verkställa densamma anförtros åt näringsrådet, varvid detta även borde avgiva förslag till anordnande av kontrollen över vitaminiserat margarin. Andra kammarens andra tillfälliga utskott hörde kommerskollegium, som anförde bland annat att ur livsmedelsindustriens synpunkt torde den ifrågasatta utredningen kunna bliva av betydelse särskilt såsom ett medel att få till stånd en lämplig organisationsform för officiell kontroll över vitaminiserat margarin. Lantbruksstyrelsen, som även yttrade sig i ärendet, erinrade därom, att» näringsrådet den 13 mars 1936 beviljats anslag för utförande av undersökningar angående kostens sammansättning i olika delar av landet. Lantbruksstyrelsen anförde vidare bland annat att med åtgärder för kontroll över vitaminiserat margarin borde anstå, till dess att den grundläggande undersökningen av kostens sammansättning m. m. blivit slutförd. Båda kamrarna beslöto i enlighet med utskottens hemställan skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan att Kungl. Maj: t ville låta verkställa utredning om smörets och margarinets näringsfysiologiska betydelse och om behovet av kontroll över vitaminiserat margarin, samt att de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda, måtte föreläggas riksdagen. Sedan Kungl. Maj:t i anledning härav den 5 juni 1936 uppdragit åt näringsrådet att utarbeta och till Kungl. Maj:t inkomma med plan och kostnadsberäkning för den begärda utredningen, har näringsrådet i skrivelse den 12 april 1937 dels framlagt plan och kostnadsberäkning för vissa undersökningar rörande smörets och margarinets näringsfysiologiska betydelse och dels i fråga om behovet av kontroll av vitaminiserat margarin anfört i huvudsak följande: Näringsrådet finge, under åberopande av sitt ovannämnda, i anledning av motionerna till medicinalstyrelsen avgivna yttrande framhålla att näringsrådet fortfarande ansåge en sådan kontroll av behovet påkallad. Kungl. Maj:t hade den 5 juni 1936 tillkallat sakkunniga för utredning rörande inrättandet av ett statens socialhygieniska institut, vilket enligt vad näringsrådet erfarit avsåges inrymma ett särskilt livsmedels]aboratorium jämte ett vitamininstitut. De sakkunniga torde komma att avgiva sitt förslag i så god tid, att propositionen därom skulle kunna föreläggas 1938 års riksdag. Näringsrådet ansåge att frågan om kontroll å vitaminiserat margarin omedelbart borde upptagas till behandling, sedan det socialhygieniska institutet kommit till stånd. Den 2 juli 1937 uppdrog Kungl. Maj:t åt näringsrådet att i huvudsaklig överensstämmelse med den av näringsrådet i ovannämnda skrivelse den 12 april 1937 angivna planen verkställa den av riksdagen begärda utredningen om smörets och margarinets näringsfysiologiska betydelse samt att därmed jämte förslag i ämnet inkomma till Kungl. Maj:t. I direktiven för livsmedelslagstiftningssakkunnigas verksamhet — proto-

21 kollet över socialärenden, hållet i statsrådet den 23 oktober 1936 — erinras om att riksdagen genom nyss omförmälda beslut påkallat uppmärksamhet för spörsmålet rörande kontroll av vitaminiserat margarin. Apotekssakkunnigas av år 1931 betänkande 1934. Den 20 september 1934 avgåvo apotekssakkunniga av år 1931 betänkande med utredning och förslag angående sänkning av läkemedelspriserna, revision av apoteksvarustadgan m. m. Vid sin behandling av spörsmålet om en revision av apoteksvarustadgan hava apotekssakkunniga till en början bland annat övervägt möjligheten att genom förändringar i definitionerna på begreppen läkemedel och apoteksvara söka åstadkomma en mer exakt avgränsning av begreppet apoteksvara än som med hjälp av de nuvarande definitionerna är möjlig. Definitionen på begreppet apoteksvara grundar sig på begreppet läkemedel. Med läkemedel förstår stadgan, som förut nämnts, vara, avsedd att vid utvärtes eller invärtes bruk förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller djur. Det är således avsikten med varans användning som är avgörande för frågan om den är att hänföra till läkemedel. Givetvis kan det icke, anföra apotekssakkunniga, vara köparens avsikt med läkemedlets användning, som normerar begreppets omfattning. Den år 1913 tillsatta kommissionen, som framlade slutliga förslaget till apoteksvarustadgan, anförde att under stadgan borde hänföras de medel, som med hänsyn till det sätt varpå och den form vari de utbjödes kunde sägas vara avsedda att förebygga, lindra eller bota sjukdom och sjukdomssymtom. Huruvida varan verkligen ägde dylik egenskap saknade betydelse för avgörande av frågan om den fölle under stadgan. Enligt den allmänna uppfattningen torde, anför kommissionen vidare, det utmärkande för läkemedel vara att de vore verksamma mot sjukdomar. Att emellertid låta avgörandet, huruvida en viss vara vore läkemedel eller icke, bero på om varan verkligen vore verksam mot någon sjukdom eller något sjukdomsfall, läte sig icke göra. I många fall skulle det icke kunna bestämt avgöras, om varan överhuvud vore verksam mot sjukdom och i alla händelser kunde det icke vara riktigt att låta en så oviss och omtviatbar sak som medlets verkan vara avgörande. På begreppet läkemedel, sålunda uttolkat, grundar apoteksvarustadgan begreppet apoteksvara: såsom sådana skola anses ämnen och beredningar, som endast eller i huvudsakligaste mån användas såsom läkemedel eller vid tillredning av läkemedel. På grund av svårigheterna att klart ur dessa definitioner utläsa om en vara skall anses som läkemedel eller apoteksvara, hava definitionerna kompletterats med de förut nämnda bilagorna I och II, av vilka den förra uppräknar de ämnen (enkla kemikalier och droger), som utgöra apoteksvara, och den senare under olika rubriker anför exempel på beredningar, som utgöra sådan vara.

22 Apotekssakkunniga diskutera olika möjligheter att råda bot på den oklarhet, som onekligen vidlåder de båda definitionerna å läkemedel och apoteksvara, men komma till det resultatet att en klarare bestämning av de båda begreppen näppeligen kan ernås genom förändringar i dessa definitioner. I fråga om definitionen å läkemedel föreslå apotekssakkunniga det tillägg, att såsom läkemedel även skall anses vara, avsedd att påvisa sjukdom eller sjukdomssymtom. Med denna definition avse de sakkunniga endast varor för invärtes eller utvärtes bruk, således ej vanliga laboratoriereagenser och ej heller diagnostiska instrument. En del av de avsedda varorna finna, anföra de sakkunniga bland annat, väl oftast användning såsom kontrastmedel vid röntgenundersökningar och införas ej sällan i blodbanorna, i njurbäckenet, i matsmältningsapparaten eller i andra delar av människokroppen. Angående näringspreparat finnes, som förut nämnts, en bestämmelse i § 2 mom. 1 i apoteksvarustadgan. Detta lagrum innehåller att vissa varor, däribland — under g) i momentet — näringspreparat, som icke äro försatta med annat läkemedel än lecitin eller glycerofosfat av natrium eller av kalcium, undantagas från att anses såsom apoteksvaror, därest de icke äro upptagna i bilagan I vid stadgan och ej heller äro försatta med ämne, vars försäljning på grund av föreskrift i förordningen den 8 december 1876 angående handel med eter samt eter- eller sprithaltiga läkemedel — nu ersatt av förordningen den 1 juli 1918 angående handel med alkoholhaltiga apoteksvaror m. m. — giftstadgan den 7 december 1906 eller annan särskild författning är förbehållen apoteksföreståndare. Undantaget förtydligas genom bilaga I I vid apoteksvarustadgan, enligt vilken till beredningar, utgörande apoteksvara, hänföras bland annat näringspreparat, då de äro försatta med läkemedel, annat än de i § 2 mom. 1 g) angivna (lecitin, glycerofosfat av natrium eller av kalcium), t. ex. albuminmaltos med järn, Viltons blodkraftpreparat, fercao (kakao med järn), maltextrakt med frangula, maltextrakt med kinin. Någon definition på begreppet näringspreparat lämnas, såsom tidigare nämnts, icke i apoteksvarustadgan. Beträffande tillkomsten av nyssnämnda stadgande i § 2 mom. 1 g) må anföras, att medicinalstyrelsens förslag till apoteksvarustadga år 1909 icke upptog något sådant undantag beträffande näringspreparat. 1913 års kommission anförde härom att näringspreparat, som icke vore försatta med apoteksvara eller annat läkemedel, naturligen icke vore att hänföra till apoteksvaror, ehuru de ofta, särskilt genom det sätt, på vilket de utbjödes, stode ganska nära läkemedel. Om de åter vore försatta med apoteksvara eller annat läkemedel, vore de enligt bilaga I I vid medicinalstyrelsens stadgeförslag att betrakta såsom apoteksvara. Någon ändring i denna huvudregel hade kommissionen icke ansett sig böra föreslå, men med hänsyn särskilt till ett av Kungl. Maj:t i regeringsrätten den 10 januari 1913 meddelat utslag beträffande tullbehandling av sanatogen — i vilket utslag uttalades den uppfattningen, att sanatogen icke kunde anses hänförligt till varor, som allenast å apotek finge hållas till salu — hade kommissionen icke kunnat undgå att föreslå vissa undantag. Då det ej kunde vara lämpligt att genom

23 frigivande av allenast sanatogen premiera ett utländskt fabrikat, hade intagits föreskrift, att näringspreparat, som ej innehölle annat läkemedel än glycerofosfat av natrium eller kalcium, skulle vara fritt. Med glycerofosfat hade ansetts böra likställas lecitin, ett ur äggula eller hjärnsubstans extraherat ämne, som på senare tid vunnit jämförelsevis stor användning i ungefär samma syfte som glycerofosfat. Som exempel på varor av ifrågavarande slag anföres energonkraftnäring, energonkakao, energonmaltos, energonchokladkakor, nervogen, roborogen, sanatogen. Rörande tolkningen av hithörande bestämmelser anföra apotekssakkunniga ett par exempel. I underdånig skrivelse den 11 juli 1929 anförde medicinalstyrelsen sålunda att styrelsen funnit en som läkemedel använd vara, benämd Vigantol, icke vara apoteksvara. Såväl denna som andra dylika i allmänna handeln utbjudna läkemedel, vilka innehölle s. k. D-vitamin i koncentrerad form, vore avsedda att användas huvudsakligen vid behandling av vissa sjukdomar hos barn. De intoges då i små doser av från 2 till 10 droppar och hade visat sig kunna medföra skadliga verkningar, därest de icke gåves i för varje fall lämplig dosering. Styrelsen hade utfärdat cirkulär till apoteksföreståndarna med föreskrift, att sådana läkemedel vid utlämnande från apoteksinrättning skulle förses med viss påskrift, avsedd att varna allmänheten för att begagna dem i stora doser. Styrelsen hade emellertid ej befogenhet att utfärda föreskrifter rörande varornas tillhandahållande i allmänna handeln och alltså förelåge risk för att preparaten kunde komma att medföra hälsofara. Under hänvisning till föreskrifterna i 2 § mom. 3 apoteksvarustadgan hemställde därför styrelsen om sådan ändring i bilaga I I vid stadgan att som apoteksvaror skulle anses jämväl näringspreparat, utgörande genom bestrålning aktiverade steriner (t. ex. kolesterin, ergosterin) eller beredningar av sådana (t. ex. vigantol, stérogyl) ävensom andra beredningar, som innehölle eller av tillverkaren uppgåves innehålla D-vitamin i väsentligt högre koncentration än vad som motsvarade naturlig förekomst därav i beredningens beståndsdelar. — Framställningen avstyrktes av Sveriges kemiska industrikontor, Sveriges färghandlares riksförbund, tekniska högskolan och kommerskollegium, vilka anförde, bland annat: den av styrelsen föreslagna utvidgningen av begreppet apoteksvara skulle medföra att fabriksmässigt framställda närings- och njutningsmedel med förstärkt vitaminhalt skulle behöva betecknas som apoteksvaror; den nutida vitaminforskningen hade öppnat praktiskt framkomliga vägar att anrika närings- och njutningsmedel med vitaminer och man borde undvika att lägga hinder i vägen för tillgodogörandet av denna tekniska nyhet. — Apotekssakkunniga anförde, att de för sin del utan tvekan funnit att Vigantol och därmed besläktade och jämförbara preparat borde hänföras till giftiga ämnen av första klassen och beläggas med recepttvång. — Medicinalstyrelsen har därpå med stöd av bemyndigande i avdelning A. d) i förteckning I vid giftstadgan, vilken avdelning infördes genom en kungl. kungörelse den 23 november 1934, i förut nämnda kungörelse den 6 december 1934 angående förklarande av vissa

24 varor såsom giftiga ämnen av första klassen förklarat att såsom sådana ämnen skola betraktas bland annat D-vitamin, t. ex. Vigantol, och vissa närmare angivna starkare beredningar därav. Genom utslag den 1 november 1923 förklarade Stockholms rådhusrätt att ett preparat, som vid analys befunnits bestå av hästfett, kalciumfosfat, äggviteämne (kasein) och vatten, med hänsyn till dess sammansättning och den omständigheten att det utbjudits såsom läkemedel måste anses vara att hänföra till apoteksvara. Svea hovrätt förklarade i utslag den 27 juli 1924, att varan måste anses hänförlig till sådana näringspreparat, som avsåges i 2 § mom. 1 g) apoteksvarustadgan, och alltså icke kunde anses såsom apoteksvara. Kungl. Maj:t i högsta domstolen fann genom utslag 31 december 1925 lika med hovrätten att varan icke kunde betraktas som apoteksvara. Belysande för svårigheten att tolka apoteksvarustadgans bestämmelser om näringspreparat är vidare ett av föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium den 15 april 1926 avgivet utlåtande, varur apotekssakkunniga citera följande: »Framför allt är det tolkningen av bestämmelserna i punkt g) av nämnda moment, som föranleder särskilda svårigheter. I fråga om denna punkt, som avser s. k. näringspreparat, lägger man först märke till, att definition av detta begrepp saknas i apoteksvarustadgan. Redan detta förhållande gör, att ingen med bestämdhet kan avgöra, i vilka fall bestämmelsen skall tillämpas. Ännu mera komplicerade bliva förhållandena, då man tager hänsyn till innehållet av ifrågavarande föreskrift, i sig själv utgörande en undantagsbestämmelse, som i sin tur innesluter undantagsfall. Om en blandning av två eller flera ämnen eller beredningar, vilka var för sig icke med nödvändighet behöva anses såsom läkemedel, genom annonsering eller annan reklam utbjudes såsom ett näringspreparat, som har egenskap att förebygga, lindra eller bota en del angivna sjukdomar eller sjukdomssymtom, så har man vid bedömandet av frågan, huruvida apoteksvara föreligger eller icke, först att taga hänsyn till om beteckningen näringspreparat kan i det föreliggande fallet anses berättigad, därnäst till spörsmålet, huruvida någon av de ingående beståndsdelarna utgör läkemedel. Det förhållandet att varan utbjudes såsom läkemedel bör icke utgöra hinder för att den skall kunna anses såsom näringspreparat, ty dels kunna vanliga födoämnen i vissa fall spela rollen av läkemedel, dels vore i annat fall punkten g) i mom. 1 av apoteksvarustadgan obehövlig. Härav följer emellertid det paradoxala förhållandet, att en beredning, som skäligen kan betecknas såsom näringspreparat, må utbjudas såsom läkemedel utan att därför bliva apoteksvara, såframt icke, med anförda undantag, någon av beståndsdelarna utgör läkemedel. På vad sätt en beredning skall kunna utgöra ett läkemedel, utan att läkemedelsverkningarna äro hänförda till några av beståndsdelarna, är svårt att inse, och det är icke ägnat att förvåna, att här berörda förhållanden understundom giva anledning till meningsskiljaktigheter. Att apoteksvarustadgan i denna punkt är särdeles oklar, lär av ingen bestridas, men detta förhållande kan icke skäligen motivera en revision av stadgan i dess helhet eller av de för densamma grundläggande principerna, utan för missförhållandenas avhjälpande torde det vara tillräckligt att fastslå omfattningen av begreppet näringspreparat och utförligare exemplifiera sådana beståndsdelar, som må ingå i dylikt, utan att varan må bliva hänförlig till apoteksvara. På samma sätt som tidigare skett lära förtydliganden, som äro ägnade att möj-

25 liggöra en likformig tillämpning av bestämmelserna i § 2 mom. 1, i den mån sådana må anses erforderliga, kunna åvägabringas genom lämplig utformning av stadgans bilagor.» I sitt förslag till apoteksvarustadga föreslå apotekssakkunniga den ändrade lydelsen av 2 § 1 mom. g) att med näringspreparat, som ej skall anses som apoteksvara, förstås vara, som är avsedd att användas såsom ersättning för födoämne och icke är försatt med läkemedel annorlunda än som i bilaga IV vid stadgan angives, allt under förutsättning — i likhet med vad nu gäller — att varan icke är upptagen i bilaga I vid stadgan och ej heller är försatt med ämne, vars försäljning enligt giftstadgan, förordningen den 1 juli 1918 angående handel med alkoholhaltiga apoteksvaror m. m. eller annan författning är förbehållen apoteksföreståndare. Enligt apotekssakkunnigas förslag till bilaga IV skall denna angiva vilka näringspreparat, som enligt 2 § 1 mom. g) icke skola anses såsom apoteksvaror. Bilagan har enligt förslaget följande innehåll: »I. Naturliga och ur naturprodukter framställda äggviteämnen, kolhydrat och fettämnen, var för sig eller i blandning med varandra och endast tilisatta med smakförbättrande eller konserverande medel. Exempel : albuminmaltos, maltextrakt, » med honung, ovomaltin. II. Under I avsedda preparat, försatta med vitaminer, dock med undantag för sådana, som äro försatta med vitaminer i väsentligt högre koncentration än vad som förekommer i vanliga födoämnen. Exempel: maltextrakt med fiskolja, s. k. standardiserad fiskolja. III. Under I avsedda preparat, som innehålla andra verksamma ämnen än i I och II sägs, såframt medicinalstyrelsen efter hörande av den nämnd, som i 3 § sägs, förklarat att de ej skola anses såsom aj>oteksvaror.» Då vara, som avses i 1 mom., på grund av tillsättning med häftigt verkande ämne eller av annan orsak befinnes vara av sådan beskaffenhet att varans bruk för uppgivet ändamål medför hälsofara, eller då vid saluhållande eller försäljning av sådan vara lämnas uppenbart oriktig eller vilseledande uppgift om varans verkan, må medicinalstyrelsen, enligt 2 § 3 mom. i förslaget, efter hörande av den i 3 § omförmälda nämnd förbjuda tillverkning, saluhållande eller försäljning av varan. Enligt 3 § i förslaget skall medicinalstyrelsen på begäran och efter hörande av den nämnd, som omförmäles i 2 § i kungörelsen den 15 juni 1934 angående handel med farmacevtiska specialiteter, avgöra och meddela upplysning, huruvida vara enligt apoteksvarustadgan skall anses såsom apoteksvara.

26 Apotekssakkunniga föreslå vidare, i 10 § av sitt stadgeförslag, att vid försäljning av såväl apoteksvaror som i bilaga IV avsedda varor skall i varje fall varans art eller sammansättning genom påskrift eller bifogad deklaration tydligt och riktigt angivas. Till motivering av de sålunda föreslagna bestämmelserna i fråga om näringspreparat anföra apotekssakkunniga i huvudsak följande. De s. k. näringspreparaten, sådant detta begrepp fattades vid apoteksvarustadgans tillkomst och åren närmast därefter, hade numera i väsentlig grad förlorat i betydelse. En av de främsta orsakerna härtill hade väl varit att den uppfattningen alltmera vunnit burskap, att näringspreparaten medicinskt sett hade en ganska liten uppgift att fylla och att det ändamål, vartill de avsetts, väl så effektivt och kanske effektivare kunde uppnås genom att vederbörande förtärde vanliga och för hans hälsotillstånd lämpade födoämnen. På grund härav hade utvecklingen reducerat den föreliggande frågans proportioner och förminskat vikten av ändringar i apoteksvarustadgans bestämmelser rörande näringspreparat. Emellertid hade ett annat slag av sådana preparat, nämligen de vitaminrika, i stället kommersiellt sett vunnit i betydelse. Industrien hade tillgodogjort sig de upptäckter på vitaminforskningens område, som helt nyligen gjorts, och det torde vara att förvänta att dessa näringsfysiologiska fynd komme att tillgodogöras i ökad utsträckning inom exempelvis margarin- och chokladbranscherna. Näringspreparatens benämning och deras utbjudande såsom för kroppens välbefinnande särskilt tjänliga medel vållade risker för en överdriven konsumtion av dessa i sig själva oftast umbärliga preparat. Allmänheten finge lätt den uppfattningen att ett preparat, som utbjödes såsom näringspreparat, kunde förtäras utan varsamhet. Vad som anförts rörande Vigantol och därmed besläktade och jämförbara preparat hade givit aktuell belysning åt denna sida av saken. Enbart en varning i bruksanvisningen eller dylikt kunde i dessa fall ej erbjuda tillräckliga garantier mot missbruk. Apotekssakkunniga omnämna två av medicinalstyrelsen och Sveriges färghandlares riksförbund avgivna förslag till ändrade bestämmelser rörande näringspreparat, enligt vilka båda förslag med sådana preparat förstodes vara, avsedd såsom ersättning för ett eller flera av de vanliga näringsämnena eller såsom tilläggskost till dessa. Apotekssakkunniga tillägga att det för näringspreparaten konstitutiva torde vara, att de äro avsedda att användas såsom ersättning för födoämnen och att såsom en annan begreppsbestämning måste gälla att varan icke vore så försatt med läkemedel att dess användning som läkemedel bleve det väsentliga framför dess användning såsom näringspreparat. Då av det anförda torde hava framgått, fortsätta apotekssakkunniga, att det mötte stora svårigheter att klart angiva, vilka näringspreparat som borde få försäljas i den allmänna handeln, hade de sakkunniga ansett sig bäst vinna de syftemål, de velat tillgodose, genom att under en bilaga IV upptaga vissa, grupper av näringspreparat, vilka i likhet med vad som skett under bilaga I I i regel borde förtydligas genom vissa exempel.

27 Rörande den andra gruppen i bilaga IV, vissa vitaminpreparat, anföra apotekssakkunniga att dessa syntes kunna skiljas i två kategorier, den ena utgörande sådana beredningar, vilkas huvudbeståndsdelar utgjordes av näringspreparat, som tillhörde första gruppen i bilagan och som försatts med vitamin, den andra utgörande preparat, där vitaminet utgjorde det enda eller det väsentligen verksamma ämnet. Enligt vad apotekssakkunniga inhämtat medförde enligt nuvarande uppfattning icke C-vitamin någon hälsofara även i mycket stark koncentration. Angående B-vitaminet eller — vilket måhända vore ett exaktare uttryck — B-vitaminerna förelåge icke några erfarenheter att de i detta avseende skulle skilja sig från C-vitamin. Erfarenheterna vore emellertid kortvariga och begränsade. Annorlunda vore, såsom av det föregående framginge, förhållandet med D-vitamin. Vissa skäl talade för att även A-vitamin under särskilda förhållanden i stark koncentration kunde förorsaka ogynnsamma verkningar, och anledning torde också föreligga att hänföra E-vitaminpreparat i starkare koncentration till den grupp, som med hänsyn till distributionen borde kringgärdas med restriktiva föreskrifter. Med anledning av vad de sakkunniga inhämtat förelåge sålunda ej bärande skäl att i försäljuingshänseende skilja D-vitaminpreparat från A- och E-vitaminpreparat. — Enligt den föreslagna avfattningen av bilaga IV skulle dock de vitaminpreparat, i vilka vitamin inginge såsom det huvudsakligen verksamma ämnet, utgöra apoteksvara. Med hänsyn till vad ovan anförts angående B- och C-vitamin kunde det måhända anses opåkallat att hänföra sådana vitaminpreparat till apoteksvara. Då emellertid erfarenheten om koncentrerade B- och C-vitaminers inverkan på den mänskliga organismen vore ganska begränsad, torde bärande skäl finnas för att göra samtliga vitaminpreparat i stark koncentration till apoteksvaror. De sakkunnigas förslag innebure, såvitt de sakkunniga kunde överblicka, under nuvarande förhållanden icke något intrång i den fria handeln. Nödvändigheten av att Dvitaminpreparat i starkare koncentration belades med recepttvång hade de sakkunniga redan understrukit. Rörande de ovannämnda stadgandena i 2 § 3 mom. i förslaget till apoteksvarustadga anföra apotekssakkunniga att bestämmelser visat sig erforderliga för begränsning och motarbetande av olämpliga avarter av de genom stadgans 2 § 1 mom. till fri tillverkning och handel överlämnade varuslagen. Den nuvarande bestämmelsen i 2 § 3 mom. apoteksvarustadgan, att på framställning av medicinalstyrelsen Kungl. Maj:t kunde utfärda förbud mot införsel och försäljning av fria läkemedel som visat sig hälsovådliga, eller eventuellt förordna att sådant medel skulle anses som apoteksvara, hade icke vunnit avsedd tillämpning utan visat sig icke kunna i praxis tillämpas, varför mom. 3 förblivit en död bokstav. Erfarenheten visade dock att lagrummets syfte varit fullt berättigat och att frånvaron av en utväg att på administrativ väg snabbt och verksamt komma till rätta med humbugspreparat bland de fria läkemedlen vore en betänklig brist i lagstiftningen. Tillverkare hade ockrat på människors bristande omdöme och lättrogenhet i en utsträckning, som trotsat ansträngningarna från ansvarigt håll att genom

upplysning och varning stäcka humbugens framfart. Det vore möjligt att den stigande folkupplysningen gjorde sitt till att begränsa marknaden för sådana preparat, men ännu uppträdde företeelser, som visade behovet av kraftigt ingripande till allmänhetens skydd. — Självklart vore att medicinalstyrelsen, innan förbud mot tillverkning, saluhållande och försäljning av en vara med stöd av den föreslagna bestämmelsen i 2 § 3 mom. meddelades, borde träda i förbindelse med vederbörande tillverkare. Därvid kunde säkerligen i de allra flesta fall utrönas om varan med fabrikantens eller engrossistens goda minne utgivits äga den i reklamen påstådda verkan. Vore så fallet och skedde ej rättelse, borde preparatet förbjudas. Hade reklamen skett genom återförsäljare och fabrikanten eller engrossisten ej vore villig åstadkomma rättelse, borde givetvis preparatet likaledes förbjudas. De sakkunniga ansåge sig böra påpeka att reklam av denna art undantagslöst skedde genom fabrikanten eller engrossisten eller dessas ombud. Den föreslagna omorganisationen av den med statsmedel understödda kemiska analys- och kontrollverksamheten. Den 18 september 1936 avgåvo särskilda inom jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga betänkande med förslag till omorganisation av den med statsmedel understödda kemiska analys- och kontrollverksamheten. I detta betänkande föreslås, att nämnda verksamhet, som hittills omfattat såväl jordbruksanalyser som livsmedels-, handels- och industrianalyser, framdeles skulle begränsas till att endast avse analyser för jordbruket och dess binäringar, d. v. s. främst jordarter, gödselmedel, fodermedel samt mjölk och mejeriprodukter. Jordbruksanalyserna beräknades få en betydande omfattning, särskilt därest en fodermedelslagstiftning bleve genomförd. Analyserna av mjölk och mejeriprodukter antoges dock komma att minska, enär ett flertal mejerier och föreningar stode i begrepp att själva övertaga de enklare analyserna samt svenska mejeriernas riksförening inom kort skulle öppna ett eget laboratorium, där erforderliga renskumnings- och renkärningsprov komme att verkställas för de anslutna mejeriernas räkning. Livsmedelsanalyserna förutsattes bliva i huvudsak övertagna av det planerade socialhygieniska institutet, medan handels- och industrianahyserna borde i allt väsentligt omhänderhavas av statens provningsanstalt. I anslutning härtill och för att möjliggöra en önskvärd specialisering föreslogs vidare, att flertalet av de nuvarande lokala kemiska stationerna skulle nedläggas och i stället upprättas en central statlig lantbrukskemisk kontrollanstalt, förlagd till Stockholm och stående under lantbruksstyrelsens överinseende. Denna anstalt skulle bland annat ha till uppgift att på begäran eller självmant verkställa undersökning av handelsvaror och andra ämnen, vilka vore av betydelse för jordbruket och dess binäringar, att utarbeta eller pröva för det lantbrukskemiska kontrollväsendet erforderliga analysmetoder samt utöva inom anstaltens verksamhetsområde fallande vetenskaplig forskning, att verkställa jämförande undersökning å från de lokala lantbrukskemiska kontroll-

29 stationerna insända eller infordrade analysobjekt och s. k. normallösningar samt att i övrigt vägleda kontrollstationerna med råd och upplysningar. Anstalten, som förutsatts till en början erhålla en mera blygsam omfattning, skulle utan svårighet i en framtid kunna utbyggas till att omfatta även livsmedels- och vitaminkontroll, därest så skulle befinnas önskvärt. Förslag till foder medelslag. I anledning av motioner (I: 63 och I I : 91) vid 1931 års riksdag begärde denna i skrivelse den 9 maj 1931 (nr 192) utredning, på vilket sätt kontroll å handeln med fodermedel lämpligast borde ordnas. I skrivelsen anfördes, bland annat, att förhållandena inom fodermedelshandeln visserligen nu torde vara bättre än de förut varit men att ännu kontroll å försåld vara långtifrån alltid syntes vara så ordnad, att köparen kunde erhålla önskvärd säkerhet för att den levererade varan överensstämde med vad som utlovades om dess sammansättning och näringsvärde. Särskilt torde detta gälla om foderblandningar och foderpreparat. Sedan Kungl. Maj:t uppdragit åt kommerskollegium och lantbruksstyrelsen att gemensamt verkställa den begärda utredningen och inkomma med förslag i ämnet, avgåvo ämbetsverken den 26 juli 1935 utlåtande jämte förslag till lag angående handel med vissa fodermedel m. m. Efter det yttranden över förslaget inkommit och Kungl. Maj:t i anledning av dessa äskat nytt utlåtande och förslag hava de båda ämbetsverken med skrivelse den 18 september 1937 till Kungl. Maj:t inkommit med förslag till lag angående handel med vissa fodermedel (fodermedelslag) ävensom förslag till kungörelse med föreskrifter rörande tillämpningen av och tillsynen å efterlevnaden av sagda lag. Lagen avses få tillämpning å alla fodermedel, därunder inbegripet jämväl s. k. fodermedelsblandning, vilka äro framställda på kemisk eller mekanisk väg och utbjudas till försäljning såsom kreatursfoder eller s. k. foderpreparat. Det grundläggande stadgandet i lagförslaget förpliktar säljaren av sådan vara, oavsett huruvida köparen så påfordrar, att senast då varan avlämnas, i skriftlig deklaration för köparen uppgiva säljarens namn och adress, varans benämning samt mängden av i varan ingående ämnen, som bestämma dess värde vid användningen (bruksvärde). Beträffande fodermedelsblandningar skola tillika angivas de blandningsbeståndsdelar, som ingå i desamma, samt det procenttal, varmed varje beståndsdel ingår i blandningen. Ohörsamhet mot dessa föreskrifter eller oriktig uppgift i angivna hänseenden medför dagsböter. I tillämpningskungörelsen lämnas föreskrifter bland annat om provtagning och undersökning av prov. Behörighet att verkställa undersökning avses tillkomma statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, med statsmedel understödd kemisk station ävensom den, som blivit av lantbruksstyrelsen förklarad kompetent att utföra dylik undersökning. Förslag till ett statens institut för folkhälsan. Den 24 september 1937 avgåvo särskilda av chefen för socialdepartementet tillkallade sakkunniga betänkande med förslag angående inrättande av ett statens institut för folkhälsan.

30 I betänkandet redogöres till en början bland annat för den nuvarande organisationen av de fyra olika laboratorier, som för närvarande stå till medicinalstyrelsens förfogande, nämligen statens bakteriologiska laboratorium, statens rättskemiska laboratorium, statens farmacevtiska laboratorium och statens veterinär-bakteriologiska anstalt; de tre förstnämnda laboratorierna sammanfattades före 1935 under benämningen statsmedicinska anstalten. Vidare erinras om huru medicinalstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 december 1935 påkallat utredning rörande inrättandet av ett statens socialhygieniska institut, som lämpligen borde uppdelas på avdelningar, av vilka en borde omfatta fysikaliska, kemiska, biologiska och bakteriologiska undersökningar av livsmedel och vatten m. m. samt innesluta jämväl ett statens vitaminlaboratorium. Likaså omnämnes hurusom professorerna H. von Euler, Carl A. Kling och Göran Liljestrand, vilka förordnats att som ombud för Sverige deltaga i en av nationernas förbund år 1935 i Geneve anordnad konferens rörande biologisk standardisering av vissa läkemedel, i skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 februari 1936 avlämnat berättelse angående resultatet av konferensens arbete. I denna skrivelse anföres bland annat, att nationernas förbunds hygienkommitté alltsedan år 1924 låtit genom en permanent kommission pröva ett stort antal etalongpreparat (likare) för biologisk standardisering av viktigare sera, hormoner, vitaminer och vissa andra läkemedel ävensom fastställa de enheter, i vilka respektive preparats verkningskraft uttryckes. Genom skilda resolutioner hade konferensen dels framställt det önskemålet att användandet av de av den permanenta kommissionen antagna etalongerna måtte i varje land på administrativ väg påbjudas som obligatoriskt, dels ock rekommenderat att vederbörande myndighet i varje land måtte uppdraga åt en eller flera för ändamålet utrustade och väl skickade vetenskapliga institutioner att såsom centraler handhava de internationella etalongerna liksom även deras nationella (d. v. s. vid centralerna framställda) motsvarigheter. E t t efterkommande av ifrågavarande resolutioner ställde emellertid, framhöllo ombuden, särskilda krav på organen för läkemedelskontrollen, varjämte för vårt lands vidkommande erfordrades ett offentligt organ för handhavandet av vitaminundersökningar. I berättelsen uppdragas tillika preliminära riktlinjer för lösandet av nu berörda organisationsproblem, i samband varmed framläggas vissa synpunkter på den statsmedicinska anstaltens fortsatta utveckling. Berättelsen utmynnar i en hemställan om allsidig utredning av samtliga dessa spörsmål i ett sammanhang. Vad angår frågan om inrättandet av ett svenskt vitaminlaboratorium anföra ombuden bland annat att det vore i hög grad önskvärt, att snarast möjligt kvantitativ bestämning av vitaminhalten i olika födoämnen, näringspreparat och läkemedel kunde liksom på åtskilliga håll utomlands utföras även i Sverige på ett laboratorium med uppgift att handhava sådana undersökningar på uppdrag av officiella myndigheter. Sverige saknade tyvärr ännu en livsmedelslagstiftning, som tillfredsställde tidens krav, och Kungl. Maj:t torde därför knappast kunna påbjuda en officiell kontroll av vitamin-

31 haltiga födoämnen och fodermedel utan att först hava inhämtat riksdagens mening. Föredragande departementschefen uttalade till statsrådsprotokollet i samband med igångsättandet av utredningen rörande ett socialhygieniskt institut, bland annat, att behovet av ett sådant särskilt aktualiserats dels genom den senaste tidens livliga socialhygieniska verksamhet och dels genom den av 1936 års riksdag gjorda hemställan om utredning rörande en ur enhetliga synpunkter planlagd, utvidgad livsmedelslagstiftning. Bland allmänna synpunkter rörande behovet av ett socialhygieniskt institut framhålles i betänkandet att redan tidigare tillgodoseendet av livsmedelskontrollen skjutits i förgrunden såsom en betydelsefull del av det tilltänkta institutets uppgifter. Ehuru frågan om en tidsenlig livsmedelslagstiftning alltjämt vore olöst och man följaktligen nu saknade hållpunkter för ett mera slutgiltigt bedömande av denna sida av det föreliggande spörsmålet, kunde man icke undgå att uppmärksamma, att inom näringshygienen vitaminerna under senare tid erhållit en stor och som det syntes alltjämt växande betydelse. Snara åtgärder hade ock påkallats för en effektiv kontroll av vitaminer icke blott i födoämnen och läkemedel utan även i fodermedel. Uppenbarligen borde hithörande frågor lösas i ett sammanhang, och de sakkunniga komme i det följande att närmare motivera den uppfattningen, att vitaminkontrollen icke borde, såsom preliminärt ifrågasatts, hänvisas till en för denna verksamhet avsedd särskild institution, utan i stället lämpligen inordnas bland det föreslagna institutets arbetsuppgifter. Genom ett fastställande av verksamhetsområdet på detta sätt torde det bliva ofrånkomligt, att det nya institutet erhölle bestämd anknytning även till jordbruket. I fråga om det blivande institutets arbetsuppgifter anföres inledningsvis att det främst borde erhålla karaktär av ett institut för folkhälsan, d. v. s. företrädesvis inriktas på förebyggande åtgärder, som medelbart eller omedelbart vore ägnade att bevara eller höja folkhälsan. Ur denna synpunkt trädde särskilt tre huvudområden i förgrunden såsom verksamhetsfält för ett dylikt institut, nämligen dels allmänhygien, dels yrkeshygien och dels födoämneshygien jämte livsmedelskontroll. Ä sistnämnda huvudområde mötte ej blott uppgifter att genom förebyggande åtgärder söka förhindra sådana skador å livsmedel, vilka i ogynnsam riktning påverkade hälsan, utan även betydande positiva uppgifter, åsyftande ett mera direkt främjande av hälsan. I detta avseende hade institutet närmast att söka bestämma olika födoämnens värde i folknäringen och födoämnenas inverkan på organismen. Osökt komme man därifrån in på frågor beträffande kostens lämpliga sammansättning såväl i allmänhet som vid offentliga anstalter av skilda slag, allt spörsmål som för närvarande och för överskådlig framtid måste anses vara av den största betydelse. De sakkunniga ville i detta sammanhang särskilt rikta uppmärksamheten på vitaminforskningens framsteg under senare år samt på det allmänt erkända faktum, att hos oss ett starkt behov förelåge av att snarast erhålla noggranna uppgifter om födoämnenas halt av vitaminer och vilka faktorer, som därvidlag vore av särskild vikt. De sakkunniga omnämna

32 vidare bland annat riksdagsskrivelsen den 22 maj 1936 med begäran om undersökning av smörets och margarinets näringsfysiologiska betydelse och om behovet av kontroll över vitaminiserat margarin samt den av margarinfabrikernas försäljningsaktiebolag år 1931 gjorda framställningen. I detta sammanhang behandlas i betänkandet det tilltänkta institutets förhållande till lantbruksvetenskaperna. Det framhålles att för de jordbrukskemiska undersökningarna i stor utsträckning anlitades samma metoder som för livsmedelsundersökningar. Det vore likaledes ett faktum, att man sökt fastställa djurfödans värde som näringsmefejl genom regelbundet utförda och kontrollerade försök, redan innan motsvarande undersökningar kommit till utförande beträffande människans föda. Många iakttagelser från försök på djur kunde även direkt tillämpas på människan. Särskilt gällde detta i fråga om vitaminundersökningar, där djur i mycket stor omfattning komme till användning vid forskning och prövning och där de å dem vunna resultaten ännu utgjorde den huvudsakliga experimentella grunden för vårt vetande på området. Då människans föda till avsevärd del härstammade antingen direkt eller indirekt från växterna, vore det tydligt, att spörsmålen om växternas rätta gödsling och djurens uppfödning innefattade problem, som teoretiskt sett skulle kunna tänkas bli föremål för forskning på institutet. De sakkunniga omnämna vidare de ovan återgivna förslag, som framställts i det den 18 september 1936 avgivna betänkandet med förslag till omorganisation av den med statsmedel understödda kemiska analys- och kontrollverksamheten. I betänkandet angående institutet för folkhälsan anföres rörande detta spörsmål att i princip analyser av gödsel- och fodermedel icke borde tillkomma detta institut, dock med ett av vägande praktiska skäl föranlett undantag, nämligen beträffande undersökning och kontroll av vitaminer. Såsom framginge av vad som anförts i anledning av margarinfabrikernas försäljningsaktiebolags framställning av år 1931 hade frågan om vitaminkontrollen avseende å såväl läkemedel som livsmedel och fodermedel. Med hänsyn härtill kunde denna fråga tänkas löst sålunda, att vitaminkontrollen uppdelades å två eller flera av de institutioner, som handhade eller avsåges handhava kontrollen av respektive läkemedel, livsmedel och fodermedel. En dylik lösning funne de sakkunniga emellertid föga välbetänkt redan ur ekonomisk synpunkt, i betraktande av den särskilda och relativt omfattande utrustning (djuruppsättning), som vitaminkontrollen krävde. Även ur arbetssynpunkt vore en dylik uppdelning ägnad att väcka starka betänkligheter, enär arbetsmetoderna och forskningsmålen i samtliga fall vore gemensamma samt ett säkert bedömande av föreliggande spörsmål förutsatte omfattande undersökningar och stor erfarenhet. Vid en uppdelning av hithörande arbetsuppgifter inställde sig därför farhågor för bristande enhetlighet och konsekvens i de olika sidoordnade instansernas bedömande. De sakkunniga ville härutinnan hänvisa till vad Sveriges kemiska industrikontor i nyssnämnda ärende anfört. Uppenbart vore ock, att om vitaminkontrollen koncentrerades

33 till en anstalt, dennas utrustning kunde i olika hänseenden göras fullständigare och därmed större garanti vinnas för ett gott undersökningsresultat. De sakkunniga måste därför med styrka hävda angelägenheten av en centralisering av den offentliga vitaminkontrollen till en anstalt, vare sig det gällde läkemedel, livsmedel eller fodermedel. I denna anstalts uppgifter borde ock ingå att verkställa sådana praktiskt-vetenskapliga vitaminundersökningar, som påkallades av statliga myndigheter. Omfattningen av hithörande arbetsuppgifter läte sig för närvarande icke slutgiltigt bedömas. Försiktigheten syntes de sakkunniga därför bjuda att icke nu ifrågasätta inrättandet av en självständig'anstalt för ändamålet. Lämpligast och naturligast torde vid sådant förhållande vara att infoga vitaminkontrollen som ett led i institutets för folkhälsan allmänna verksamhet, i vad denna avsåge födoämneshygien och livsmedelkontroll. Med den organisation, som de sakkunniga avsett för detta institut, torde för övrigt såväl jordbrukets som läkemedelskontrollens intressen i förevarande hänseende kunna på ett tillfredsställande sätt bevakas och tillgodoses. Vad beträffar det tilltänkta institutets organisation, så skulle institutet arbeta å tre avdelningar, en för varje av de tre huvudområden, som på sätt framhållits trädde i förgrunden såsom verksamhetsfält för institutet, eller således en avdelning för allmän hygien, en för yrkeshygien och en för födoämneshygien med livsmedelskontroll, sistnämnda avdelning uppdelad å en kemisk-biologisk sektion och en vitaminsektion. Då uppgiften att verkställa undersökningar och utöva offentlig kontroll beträffande vitaminer i livsmedel, fodermedel och läkemedel förutsatte andra arbetsmetoder än födoämneshygieniska avdelningen i övrigt och ävenledes kunde förväntas redan från starten få en relativt stor omfattning, syntes det lämpligast, att för ändamålet inrättades ett särskilt laboratorium med egen föreståndare. Det hade av de sakkunniga övervägts, huruvida detta laboratorium borde helt frigöras från den födoämneshygieniska avdelningen och förlänas samma ställning som institutets övriga avdelningar. Med hänsyn till den ringa erfarenhet, som för vårt lands vidkommande förelåge på området, hade de sakkunniga emellertid stannat vid att förorda, att vitaminlaboratoriet tills vidare infogades som en med det kemiskt-biologiska laboratoriet jämställd underavdelning av den födoämneshygieniska avdelningen. Var och en av de tre avdelningarna för allmän hygien, för yrkeshygien och för födoämneshygien med livsmedelskontroll skulle förestås av en professor som chef. En av dessa skulle tillika fungera som institutets föreståndare. Gemensamt för institutet i dess helhet skulle handhavas bland annat den ekonomiska förvaltningen. Ledningen av institutet skulle tillkomma en särskild styrelse. Det framhålles nämligen att med de arbetsuppgifter, institutet föreslagits böra erhålla, läte det sig näppeligen inordna uteslutande som en del av den medicinska förvaltningsorganisationen. Sålunda hade institutets samtliga tre huvudavdelningar anförtrotts uppgifter av sådan art att även andra myndigheter än medicinalstyrelsen skäligen borde tillerkännas inflytande i fråga om verksamhetens ledning. Bland 2647 37

34 annat vore det med hänsyn till vitaminkontrollen av livsmedel och fodermedel önskvärt, att vid institutets ledning sakkunskap även å jordbruksområdet bleve företrädd. Liksom fallet vore med ett stort antal andra institutioner med vetenskapliga eller vetenskapligt praktiska uppgifter borde därför för administrationen tagas i anspråk en särskild styrelse, där de intressen, som berördes av verksamheten, kunde erhålla tillbörligt inflytande.

Behovet av särskild lagstiftning hos oss angående vitaminiserade livsmedel. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, tillverkas och försäljes för närvarande hos oss vitaminiserat bröd och vitaminiserat margarin. Detta margarin lär hava sin huvudsakliga marknad i Norrland, medan det vitaminiserade brödet i stor omfattning torde försäljas över hela landet. Margarinet torde vitaminiseras med hjälp av starkt vitaminhaltiga ämnen, t. ex. fiskoljor, ocb brödet huvudsakligen genom bestrålning av jästen. I båda fallen tillföres D-vitamin, till margarin därjämte A-vitamin. För några år sedan fördes även vitaminiserad choklad i handeln, men tillverkningen därav synes numera vara nedlagd. Vitaminisering av andra livsmedel torde hittills ej hava förekommit hos oss. Emellertid får det anses antagligt, att efter hand som kännedomen om vitaminerna och deras verkningar ökas, vitaminisering av livsmedel i större utsträckning kan komma ifråga. Rakitis har visat störst spridning bland barn, som icke haft tillfälle till direkt solbestrålning eller vars mödrar lidit brist på solljus eller D-vitaminrik kost. Sjukdomen har därför varit vanlig i nordliga länder, där den ultravioletta solbestrålningen under vintern är avsevärt försvagad. Med hänsyn härtill och även med hänsyn till att D-vitaminet påverkar tändernas utveckling och hälsa anses det att en jämnare tillförsel av D-vitamin kan medföra vissa fördelar. Det anses även antagligt att ett D-vitaminrikt födoämne, som regelbundet ställes till förfogande under den mörka årstiden, innebär vissa fördelar framför medicinska D-vitaminpreparat. Risken för överdosering anses mindre med födoämnen som vitaminiserats under sträng kontroll än med koncentrerade D-vitaminpreparat. Födoämnena kunna även göras mera allmänt tillgängliga än de koncentrerade preparaten. Det kan nämnas att i Amerikas förenta stater The Council on Foods inom The American Medical Association tagit följande allmänna ståndpunkt till problemet om D-vitaminisering av födoämnen: »Ett visst tillskott av D-vitamin utöver det som normalt tillföres genom vanlig kost måste anses som en säkerhetsfaktor för ett gott näringstillstånd och en god hälsa åtminstone under tillväxtperioder. Om D-vitamintillskottet under barndomen och längre fram är måttligt, d. v. s. omkring 400—500 enheter om dagen, har man anledning att tro att detta kan medföra en viss nytta och säkerligen ingen skada». E t t ytterligare belägg för riktigheten av det ovan uttalade antagandet att vitaminisering av livsmedel kan komma i fråga i större utsträckning utgör den omständigheten, att vitaminisering av mjölk, såsom i den speciella motiveringen under 4 §

35 närmare omförmäles, numera i stor utsträckning praktiseras i Amerikas förenta stater. Rörande det efter vad det vill synas betydelsefulla spörsmålet om vitaminisering av mjölk hänvisas i övrigt till den vid betänkandet fogade bilagan A. I Frankrike försäljes för närvarande socker, som uppgives vara tillsatt med B2-vitamin. Hos oss liksom annorstädes föres i handeln ett antal näringspreparat, vilka i en oftast braskande reklam (se härom vidare nedan) utgivas innehålla vitaminer och andra för organismen viktiga ämnen. Det har redan framhållits vid redogörelsen för de hos oss gällande lagar och författningar, som kunna tänkas komma till användning för beivrande av missförhållanden vid handeln med vitaminiserade eller eljest vitaminhaltiga varor, att dessa lagstadganden icke kunna anses garantera en tillfredsställande ordning i fråga om denna handel. Av den vid betänkandet fogade bilagan B framgår att risken för giftverkningar genom tillförseln av för mycket vitaminer visserligen ej är stor vid förtäring av vitaminbehandlade livsmedel men att faran för dylika verkningar dock ej kan anses helt utesluten. Därtill kommer faran av att i födoämne genom bestrålning bildas giftiga produkter. Av redogörelsen för den utländska lagstiftningen framgår att särskilt i Frankrike risken för sådana skadliga verkningar ansetts ganska betydande. Emellertid kan även i andra hänseenden bristen på tidsenlig lagstiftning på området innebära risker för folkhälsan, särskilt inom de bredare folklagren och i vissa av naturen mindre gynnade landsdelar. Av vad som i inledningen anförts framgår att sjukdomstillstånd av mer eller mindre allvarlig natur kunna uppstå vid alltför ringa tillförsel av livsviktiga vitaminer. E n otillräcklig tillförsel av sådana kan orsakas bland annat därav att man i förlitande på riktigheten av de uppgifter, som i reklam lämnas om vitaminiserade livsmedels verkningar, underlåter att i tillräcklig utsträckning förtära av naturen vitaminhaltiga födoämnen. Skadliga verkningar kunna sålunda uppkomma av en reklam, i vilken ett födoämne kort och gott angives vara vitaminiserat eller vitaminbehandlat och således ger sken av att innehålla alla nödiga vitaminer i tillräckliga mängder, medan i själva verket den tillförda vitaminkvantiteten antingen är så ringa, att den praktiskt taget saknar all betydelse för organismen, eller ock hänför sig endast till ett eller annat vitaminslag. Det är måhända på nu angivna sätt de allvarligaste vådorna uppkomma av en ovederhäftig eller ej tillräckligt upplysande reklam med vitaminiserade liksom av naturen vitaminhaltiga livsmedel. Man torde nämligen kunna antaga att insikt om nödvändigheten att tillföra kroppen vitaminer numera är tämligen allmänt gängse hos befolkningen. Ännu allvarligare bliva dessa vådor, då man tar i betraktande att det uppväxande släktet lättast drabbas av vitaminbristens skadliga påföljder. E t t gemensamt drag hos de ovan refererade lagbestämmelser hos oss, som kunna komma till användning på hithörande område, är att de träda i tillämpning först sedan skada av hygienisk eller ekonomisk natur eller allvarlig fara för sådan skada redan uppkommit. En modern livsmedelslagstiftnings uppgift bör emellertid vara att garantera en beskaffenhet hos livsmedel, som i görligaste mån utesluter fara för hälsan, och en sådan

ordning för deras saluförande, att förlustrisker för konsumenterna såvitt möjligt undvikas. Av det anförda torde framgå att för säkerställande av en god ordning i fråga om försäljningen av vitaminiserade livsmedel vår lagstiftning på området bör kompletteras med föreskrifter, som stadga en tillfredsställande kontroll såväl av dessa varors beskaffenhet som av den vid varornas försäljning använda reklamen. Vad näringspreparaten beträffar, hava redan apotekssakkunniga i sitt betänkande av år 1934 framhållit behovet av ökad kontroll, särskilt vad angår reklamen. Vad där anförts gäller i viss mån även om vitaminiserade livsmedel, som få anses stå näringspreparaten nära. Belägg för riktigheten av de sakkunnigas åsikt om behovet av särskilda lagbestämmelser rörande vitaminiserade livsmedel utgöra även de övriga framställningar och lagförslag i detta ämne eller i närliggande frågor, för vilka i det föregående redogjorts. Åtskilligt av vad i det följande anföres torde vara ägnat att ytterligare understryka behovet av de föreslagna stadgandena.

Förordningens tillämpningsområde. I betänkandet angående inrättandet av ett statens institut för folkhälsan framhålles vikten av att all offentlig vitaminkontroll koncentreras till det tillämnade institutets vitaminlaboratorium. Detta skulle, om så blir fallet, komma att verkställa alla i lag eller eljest av myndighet påbjudna undersökningar av vitaminhalt hos både livsmedel, läkemedel och fodermedel. Det synes då ligga nära till hands att i en och samma författning reglera kontrollen av samtliga dessa varor med avseende å vitamininnehåll. De sakkunniga hava emellertid av flera skäl funnit en sådan anordning mindre lämplig. Beträffande fodermedel föreligger sålunda ovan refererade, av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen framlagda förslag till fodermedelslag. Därest detta förslag upphöjes till lag, torde med stöd därav fodermedel, som utgivas för att vara vitaminiserade, kunna underkastas kontroll och eventuella missförhållanden beivras. Vad läkemedel beträffar, äro de flesta sådana enligt medicinalförfattningarna redan underkastade viss kontroll. För läkemedel bör vidare med hänsyn till ändamålet med deras användninggälla särskilt stränga bestämmelser i fråga om deras sammansättning och renhetsgrad, varför det även ur denna synpunkt är olämpligt att i en förordning sådan som den nu föreslagna sammankoppla dem med livsmedel. Det är huvudsakligen av nu anförda skäl som de sakkunniga ansett den föreslagna författningen böra bliva tillämplig endast å livsmedel. Härtill kommer att de sakkunniga finge anses överskrida gränserna för sitt uppdrag genom framläggande av förslag till en författning, vilken ägde tillämpning även å läkemedel och fodermedel och vilken näppeligen läte inordna sig i en blivande allmän livsmedelslagstiftning. Då de sakkunnigas arbete på en enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning ännu ej fortskridit så långt, att de sakkunniga tagit ställning till spörsmålet,

37 huruvida eller på vad sätt begreppet livsmedel i förslaget till denna större lagstiftning bör definieras, kan det tydligtvis ej komma i fråga att i nu förevarande författning lämna någon sådan definition. De sakkunniga vilja emellertid erinra om att 1916 års livsmedelslagstiftningskommitté i 1 § i sitt förslag till livsmedelsstadga lämnat följande definition: »Med livsmedel förstås i denna stadga födoämnen och dryckesvaror, varunder inbegripes varje till förtäring av människor avsedd vara, även sådan som är ämnad att användas allenast i egenskap av krydda, konserveringsmedel eller färg. Dock må läkemedel icke hänföras till livsmedel». I sin motivering anför kommittén bland annat: Beträffande själva ordet livsmedel vore att påpeka att flera uttryck i vårt språk ägde samma eller närliggande betydelse. Kommittén hade dock av olika skäl avstått från att använda exempelvis uttrycket »närings- och njutningsmedel» eller det i gällande hälsovårdsstadga använda uttrycket »födoämnen och dryckesvaror». Ordet njutningsmedel i dess svenska betydelse lämnade en uttolkning öppen, där tobak ävensom sådana ämnen som opium inneslötes. Emot uttrycket »födoämnen och dryckesvaror» kunde anmärkas att det i sig inneslöte vissa läkemedel. Samma anmärkning kunde framställas även mot det uttryck, vid vilket kommittén stannat, »livsmedel», men det torde vara omöjligt finna en benämning, som icke lede av denna svaghet, och ställd inför valet mellan sistnämnda två uttryckssätt hade kommittén beslutat sig för det kortare. Detta hade synts kommittén så mycket lämpligare, som uttrycket livsmedel sedan gammalt förekomme såväl i allmänna strafflagen som i vissa specialförfattningar i en bemärkelse, som torde nära motsvara vad kommittén åsyftat. Under uttrycket livsmedel, sådant det av kommittén definierats, komme varor, vilka hade till uppgift dels att underhålla den mänskliga organismen vid dess utveckling och fortbestånd (födoämnen i egentlig mening), dels att tillföra organismen vissa stimulantia (njutningsmedel) dels slutligen att genom smakgivande beståndsdelar, såsom kryddor, befordra matsmältningen. Däremot uteslötes självfallet sådana njutningsmedel, vilka icke kunde anses vara föremål för förtäring i vanlig mening, såsom tobak. — »Till förtäring av människor avsedd» vore varje vara, som under sedvanliga förhållanden av det allmänna betraktelsesättet tillades sådan bestämmelse, men därunder inginge även vara, som, oaktat dess naturliga bestämmelse måste uppfattas vara en annan (exempelvis trämjöl), dock i det konkreta fallet uppenbarligen tillagts ändamålet att förtäras. Medan vissa dryckesvaror alltid måste betecknas som livsmedel bleve det däremot beträffande exempelvis vissa rotfrukter nödvändigt att i varje särskilt fall avgöra, huruvida förhållandena måste anses giva vid handen, att varan vore avsedd att förtäras av människor eller icke. Efter samma grunder finge ock bestämmas vad som skulle betraktas som läkemedel. Enligt gällande apoteksvarustadga förstodes med läkemedel »vara, avsedd att vid utvärtes eller invärtes bruk förebygga» lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller djur». Vissa varor, såsom honung, socker och olivolja, förekomme emellertid i handeln både som livs- och läkemedel. Det finge då i varje

särskilt fall avgöras, huruvida varan utlämnats under sådana förhållanden, att det måste antagas att varan vore avsedd till läkemedel och att de för läkemedel gällande särskilda kontrollföreskrifterna måste träda i tillämpning. Detta vore städse fallet, då varan försåldes under sådana omständigheter att bestämmelserna i gällande farmakopé bleve tillämpliga å försäljningen. — Under uttrycket livsmedel borde ej endast hänföras varor, som i sin föreliggande gestaltning vore avsedda att förtäras, utan jämväl varje ämne, varav sådan vara bereddes. Därmed vore under definitionen inbegripna råvaror, som krävde en särskild beredning för att tjäna till människoföda, vare sig denna beredning vore sådan, som exempelvis måste övergå omalen spannmål, innan den kunde användas som mjöl, eller sådan, som ytterligare krävdes för att mjölet skulle kunna förtäras. Den tolkning, som 1916 års livsmedelslagstiftningskommitté sålunda givit uttrycket livsmedel, synes de sakkunniga ägnad att tjäna till ledning för bedömandet av omfånget av tillämpningsområdet för den nu föreslagna författningen. När det gäller gränsdragningen emot läkemedel, bör sådan ledning även kunna hämtas av apoteksvarustadgans definitioner å läkemedel och apoteksvaror ävensom av de i sina huvudpunkter tidigare återgivna uttalanden rörande dessa definitioner, som förekomma i förarbetena till 1913 års apoteksvarustadga och i apotekssakkunnigas betänkande av år 1934. Liknande synpunkter, som där anläggas, torde kunna utgöra stöd för gränsdragningen mellan livsmedel och fodermedel. Då det gäller att avgöra huruvida förevarande förordning är tillämplig å en vara torde emellertid texten till påskrift eller etikett å varan och till den övriga reklam, som är avsedd att användas för varan, ej kunna tillmätas samma betydelse som då det gäller att avgöra huruvida en vara enligt apoteksvarustadgan utgör läkemedel eller icke. Förevarande förordning torde få sin huvudsakliga tillämpning å sådana varor, som kunna benämnas födoämnen i egentlig mening, t. ex. bröd, margarin. Det är tydligt att den omständigheten, att i reklamen för ett sådant, vitaminiserat födoämne stor plats beredes varans sjukdomsförebyggande egenskaper, ej får medföra att varan förklaras såsom läkemedel falla utanför förordningens tillämpningsområde. Även sådana varor som socker och honung, vilka båda anses vara att hänföra till födoämnen i egentlig mening, torde under enahanda förhållanden böra hänföras under förevarande förordning. Den avgörande synpunkten bör i dessa fall vara huvudändamålet med sådana vitaminiserade livsmedels förtäring, vilket får anses vara att tillföra organismen näring i sedvanlig form. Annorlunda förhåller det sig med de s. k. näringspreparaten. För lösande av spörsmålet om den föreslagna förordningen är tillämplig å ett sådant eller ej torde avgörande betydelse böra tillmätas de uppgifter, under vilka varan är avsedd att saluföras. Näringspreparaten kunna nämligen icke hänföras till födoämnen i egentlig mening. Däremot få de anses ingå under det vidare begreppet livsmedel, även om de, av skäl som nedan anföres, i vissa fall böra anses som läkemedel. Rörande vad som avses med benäm-

39 ningen näringspreparat hänvisas till vad härom anföres i det tidigare omnämnda, av apotekssakkunniga år 1934 avgivna betänkandet. Det framgår, att apotekssakkunniga ej hänföra näringspreparaten till födoämnen och — principiellt — ej heller till läkemedel. Apotekssakkunniga anföra att det för näringspreparaten konstitutiva torde vara att de äro avsedda att användas såsom ersättning för födoämnen och att såsom en annan begreppsbestämning måste gälla att varan icke vore så försatt med läkemedel, att dess användning som läkemedel bleve det väsentliga framför dess användning såsom näringspreparat. Den i det föregående återgivna, av apotekssakkunniga föreslagna definitionen å näringspreparat innehöll att därmed — under i övrigt i ifrågavarande lagrum angivna förutsättningar — förstodes vara, som vore avsedd att användas såsom ersättning för födoämne och icke vore försatt med läkemedel annorlunda än som i bilaga IV vid stadgan angåves. Denna definition torde i sak ej skilja sig från den av medicinalstyrelsen och Sveriges färghandlares riksförbund föreslagna definitionen, enligt vilken med näringspreparat förstodes vara, avsedd såsom ersättning för ett eller flera av de vanliga näringsämnena eller såsom tilläggskost till dessa. Båda de nämnda definitionerna synas de sakkunniga ganska väl täcka begreppet näringspreparat, sådant detta torde böra fattas. Något för begreppet näringspreparat grundläggande är således icke att preparatet utbjudes såsom besittande läkemedels egenskaper. I själva verket förhåller det sig dock så att näringspreparaten överlag saluföras såsom ägnade att förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom, ja stundom tillläggas de alla dessa egenskaper samtidigt. Ett exempel på text till annons rörande ett mycket omreklamerat näringspreparat: »Till alla sömnlösa, trötta, nervösa! — — den berömda drogfria näringsdrycken ger hjälp åt alla som sova dåligt och känna sig allmänt nere. Uet verkar lugnande på alla slitna nerver, det reglerar ämnesomsättningen, det ger koncentrerad vitaminrik näring och befordrar sålunda på indirekt väg en sund, naturlig sömn. Vetenskapen förklarar dess verkningar på följande sätt: 1) dess speciella kalkhalt bygger upp organismen, 2) dess diastasverkan underlättar matsmältningen, 3) dess rikedom på lecitiner lugnar och stärker, 4) dess vitaminrika näring ger kraft och energi. — — rekommenderas av läkare, användes i stor omfattning på svenska sjukhus. Drick det varje morgon och kväll. — — ger mera livskraft.» En annan annonstext angående samma preparat: »Om barnen förlorat matlusten eller växa för fort eller inte som förr orka med skolarbete och lek, försök då — —. Det är ett välsmakande och lättsmält näringskoncentrat, framställt på vetenskaplig väg. Dess verkan kan i korthet förklaras sålunda: 1) dess speciella kalkhalt bygger upp organismen, 2) dess diastasverkan underlättar matsmältningen, 3) dess rikedom på lecitiner lugnar och stärker, 4) dess lättsmälta vitaminrika näring ger kraft och energi. I otaliga fall har — — visat sig kunna stimulera aptiten, ge balans åt nerverna och ökad motståndskraft. Det rekommenderas av läkare och användes i stor utsträckning på svenska sjukhus. Giv barnen — — morgon och kväll! Som dryck för vuxna har — — gjort sig känt för sin allmänt stärkande och energigivande verkan. Taget vid sängdags befordrar det en sund och vederkvickande sömn.»

40 E t t annat preparat annonseras med en text, som bland annat innehåller följande: »Nu börja sommarvitaminerna tryta i vår vanliga föda. Men kroppens behov av A-, D- och C-vitaminer är höst och vinter större än under sommaren. Nu behöver Ni rikligt med A-, D- och C-vitaminer för att bevara Er goda sommarhälsa, för att öka Er motståndskraft mot infektioner och sjukdomar, för att stärka Er benstomme och Edra tänder. Köp redan i dag — — säljes över allt i behändig fickförpackning. En enda ask — — innehåller lika mycket A-, D- och C-vitaminer som 100 gr. smör, 6 sommarägg och 5 augustimognade tomater.» Gällande apoteksvarustadgas bestämmelser rörande näringspreparat medföra att sådana preparat som de i exemplen omannonserade icke bliva hänförliga till apoteksvaror och således få fritt försäljas jämväl annorstädes än å apotek utan att vara underkastade de kontrollföreskrifter, som gälla för apoteksvaror. Därest undantagsbestämmelsen i 2 § 1 mom. g) apoteksvarustadgan icke funnits, hade de varit att hänföra till apoteksvaror. Som framgår av de i det föregående återgivna delarna av apotekssakkunnigas betänkande 1934 hava dessa till avhjälpande av de missförhållanden, som vidlåda försäljningen av näringspreparat och jämväl andra enligt 2 § 1 mom. apoteksvarustadgan »frigivna» varor föreslagit att medicinalstyrelsen skall berättigas förbjuda tillverkning, saluhållande och försäljning av dylik vara ej blott då den befinnes vara av sådan beskaffenhet att dess bruk för uppgivet ändamål medför hälsofara utan även därest vid varans saluhållande eller försäljning lämnas uppenbart oriktig eller vilseledande uppgift om varans verkan. Det är ännu ovisst, när apotekssakkunnigas förslag till apoteksvarustadga kan komma att giva anledning till någon lagstiftningsåtgärd. Det torde emellertid vara uppenbart att kontroll erfordras rörande beskaffenheten av de nu i hög grad omreklamerade näringspreparaten. De sakkunniga vilja härutinnan hänvisa till vad apotekssakkunniga anfört i sin ovan återgivna motivering till de föreslagna bestämmelserna rörande näringspreparaten. Att jämväl den reklam, som användes för dessa preparat, alltjämt är i behov av tillsyn torde framgå av de nyss anförda exemplen^ vilka lätt skulle kunna mångfaldigas. De sakkunniga hava av nu anförda skäl tagit i övervägande att genom ett uttryckligt stadgande därom utsträcka den föreslagna förordningens tillämpningsområde till alla näringspreparat, som saluföras under uppgift om vitaminhalt. Då emellertid författningsförslaget gjorts tillämpligt endast å vitaminiserade livsmedel, torde de flesta näringspreparat i saknad av ett dylikt stadgande komma att falla utanför författningens tillämpningsområde av det skälet att de, som nämnts, utbjudas under sådana omständigheter att de få anses vara att betrakta såsom läkemedel. Endast å de vitaminiserade näringspreparat, som ej saluföras under sådana uppgifter, att de få anses huvudsakligen avsedda att förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom, kommer den föreslagna förordningen att äga tillämpning. Då de sakkunniga sålunda avstått från att göra de föreslagna bestäm-

41 melserna tillämpliga å alla näringspreparat, som försäljas under uppgift om vitaminhalt, så har detta skett bland annat av skäl, att lagstiftning rörande läkemedel torde falla utanför de sakkunnigas uppdrag, och att det får anses mindre lämpligt att i en och samma författning sammanföra föreskrifter rörande kontroll m. m. av både livsmedel och läkemedel, rörande vilka sistnämnda varor särskilt stränga krav på renhet och på jämnhet i sammansättningen måste uppställas. Härtill kommer att, såsom framgår av vad i det föregående anförts rörande Vigantol, redan med hjälp av nu gällande lagbestämmelser möjlighet finnes att ingripa emot direkt hälsofarliga näringspreparat. Då det emellertid måste anses synnerligen angeläget att utan dröjsmål lagregler uppställas, som påbjuda offentlig kontroll av den florerande reklamen beträffande näringspreparat, i synnerhet vitaminhaltiga sådana, och som innehålla straffbestämmelser för oriktig eller missvisande reklam, så skulle måhända de sakkunniga likväl ansett sig förpliktade att i sitt förslag upptaga bestämmelser i sådant syfte, om det ej kommit till de sakkunnigas kännedom att medicinalstyrelsen förbereder förslag till en författning, enligt vilken tillsyn över läkemedelsreklamen anordnas och oriktiga uppgifter rörande varors användbarhet såsom läkemedel beläggas med ansvar. En dylik författning blir tillämplig bland annat å de vitaminhaltiga näringspreparat, vilka äro att betrakta som läkemedel, och torde kunna förväntas komma att beträffande sagda näringspreparat fylla motsvarande uppgift, som de sakkunnigas förslag avser att fylla i fråga om de vitaminiserade näringspreparat, vilka icke äro att betrakta som läkemedel och ej heller äro avsedda allenast till djurföda.

De föreslagna åtgärderna. Förevarande författning är avsedd att i folkhälsans intresse säkerställa en tillfredsställande beskaffenhet av vitaminiserade livsmedel och såvitt möjligt förhindra en ovederhäftig reklam för dessa. Den mest rationella kontrollen av dylika varor är utan tvivel fabrikskontroll, då kontrollanten kan följa tillverkningen i dess olika faser och förskaffa sig noggrann kännedom om de olika tillsatserna och behandlingsmetoderna. De sakkunniga hava emellertid ej ansett lämpligt eller behövligt att anordna en så ingripande kontroll utan hava i stället inskränkt sig till att föreslå att för tillverkning och införsel av vitaminiserade livsmedel skall erfordras tillstånd av medicinalstyrelsen samt att prov av varan skall undersökas dels före meddelandet av tillstånd till tillverkningen eller, där det är fråga om vara som framställts utom riket, införseln och dels minst två gånger årligen, så länge tillstånd till tillverkning eller införsel är gällande. P å liknande sätt är kontrollen anordnad i Schweiz, som äger en synnerligen god livsmedelslagstiftning. De sakkunniga hava övervägt huruvida ej för genomförandet av det sålunda föreslagna tillståndstvånget erfordras ett tilllägg till 8 § i 1864 års näringsfrihetsförordning, i vilket lagrum uppräknas de näringsfång, för vilka den i förordningens 1 § stadgade näringsfriheten ej äger tillämpning. Då emellertid den nu föreslagna förordningen före-

42 stavats i all huvudsak av folkhygieniska skäl, synes ett sådant tillägg ej nödigt. Genom hälsovårdsstadgan 1919 m. fl. författningar hava av sanitära skäl inskränkningar gjorts i näringsfriheten, vilka ej ansetts beröra 1864 års förordning. För att nödig försöksverksamhet på området ej skall förhindras har från förordningens tillämpning undantagits de fall, då vitaminbehandling av livsmedel eller införsel av så behandlade livsmedel ej sker i avsikt av försälja varan. Härigenom komma visserligen även vitaminiserade livsmedel, som enskilda personer kunna införa för egen förbrukning, att undandragas kontroll. Denna olägenhet torde dock sakna praktisk betydelse. Den föreslagna förordningens måhända viktigaste uppgift är att skapa garantier för att allmänheten icke vilseledes genom en ovederhäftig eller icke tillräckligt upplysande reklam beträffande vitaminiserade livsmedel. De sakkunniga hava jämväl till prövning upptagit frågan om åtgärder beträffande reklamen med vitaminhalt hos ej vitaminbehandlade livsmedel. Redogörelsen för den utländska lagstiftningen visar att i vissa länder föreskrifter ansetts böra meddelas även beträffande sådan reklam, därvid man på ett håll, i Österrike, till och med gått så långt att man förbjudit dylik reklam. Emellertid hava de sakkunniga, som under någon tid följt ej blott den i tidningar och tidskrifter offentliggjorda reklamen med vitaminiserade varor utan även reklamen med naturlig vitaminhalt i födoämnen, funnit att sistnämnda reklam, sådan den för närvarande ter sig, knappast kan anses giva anledning till någon mera väsentlig anmärkning. Härtill torde i hög grad hava bidragit att näringsrådet under hand vidtagit åtgärder för förhindrande av olämplig reklam med livsmedel. De sakkunniga hava därför för närvarande ej funnit tillräckliga skäl att föreslå någon åtgärd i fråga om denna reklam, vilken likväl torde böra följas med uppmärksamhet. Beträffande reklamen med vitaminiserade livsmedel får däremot, av skäl som i det föregående anförts, anses nödvändigt med en noggrann kontroll. E n sådan hava de sakkunniga ansett lämpligast kunna anordnas genom föreskrifter liknande dem som meddelats i kungl. kungörelsen den 15 juni 1934 angående handel med farmacevtiska specialiteter. De sakkunniga föreslå därför bestämmelser, innebärande att vid ansökningen om tillstånd till tillverkning eller införsel av här avsedda varor skall fogas texten till den reklam, som är avsedd att användas för varorna, och att medicinalstyrelsen skall öva uppsikt över den reklam, som användes för dessa, sedan tillstånd till tillverkning eller införsel givits. Påföljden av en olämplig reklam blir enligt förslaget ytterst att tillstånd till tillverkning eller införsel vägras eller att meddelat tillstånd indrages. Då reklam befinnes olämplig, bör medicinalstyrelsen dock först under hand söka åvägabringa rättelse. Erinran härom har, då det gäller återkallelse av redan meddelat tillstånd, intagits i den föreslagna förordningen. Detsamma bör gälla då reklam, som åtföljer en ansökan om tillstånd, befinnes olämplig. I betänkandet angående statens institut för folkhälsan framhålles betydelsen av institutets rådgivande verksamhet, bland annat för livsmedelsindustrien. Då det gäller uppläggandet

43 av en plan för reklamen med något livsmedel bör betydelsen av ett förtroendefullt samarbete mellan producenten och importören, å ena, och institutet, å andra sidan, icke underskattas. Även bör medicinalstyrelsen, vid tveksamhet om lämpligheten av en reklamtext, kunna taga i anspråk den särskilda sakkunskap på området, som bör vara representerad vid institutet. Såsom av förslaget framgår skall, därest olämplig reklam användes för något vitaminiserat livsmedel, tillståndet till införsel eller tillverkning av detta kunna indragas, oavsett, vem som är ansvarig för den olämpliga reklamen. E n dylik bestämmelse kan måhända synas obillig. Emellertid torde reklamen med vitaminiserade livsmedel — i likhet med vad förhållandet är med näringspreparat och dylikt, såsom apotekssakkunniga uppgiva i sitt betänkande 1934 — utan undantag skötas av tillverkaren eller importören antingen omedelbart eller genom en annonsbyrå, som underställer uppdragsgivaren sina förslag. F ö r övrigt skulle, om en tillverkare gjordes ansvarig endast för den reklam, som han själv bedreve, han med lätthet kunna undandraga sig sådant ansvar genom att låta en återförsäljare mer eller mindre självständigt sköta reklamen. E n lika effektiv och mera rakt på sak gående åtgärd i fråga om reklamen för ifrågavarande varor hade varit att stadga ansvar för offentliggörande av reklam, som ej granskats och godkänts av en angiven myndighet; vad angår i pressen publicerad reklam skulle ansvaret drabba annonsören, medan tidningsutgivaren skulle bliva medansvarig endast i den mån han enligt strafflagens bestämmelser vore delaktig i förseelsen. Härvid uppstår emellertid frågan, huruvida ett dylikt stadgande står i överensstämmelse med tryckfrihetsförordningens bestämmelser. Det torde visserligen förhålla sig så att publicering av reklam — ett led i en serie åtgärder, syftande till en varas försäljning — ej innebär en utövning av den yttrandefrihet i tryck, som tryckfrihetsförordningen är avsedd att skydda, varför denna förordning ej torde böra anses utgöra hinder för en sådan bestämmelse som den nyss angivna. Med hänsyn till den tveksamhet, som torde vara rådande i fråga om rätta tolkningen av tryckfrihetsförordningens i detta hänseende gällande ålderdomliga stadganden synes det dock ej lämpligt att i en författning med den nu föreslagnas begränsade tillämpningsområde föreslå en dylik bestämmelse, i synnerhet då syftet med densamma kan ernås på en väg, som tidigare beträtts av lagstiftningen, och för vilken nämnda grundlag således icke ansetts utgöra något hinder. De sakkunniga hava tagit i övervägande, huruvida ej den föreslagna förordningen borde innehålla ett stadgande om ansvar för den, som saluhölle eller försålde enligt uppgift vitaminiserat livsmedel med vetskap om att tillstånd till dess tillverkning eller införsel ej meddelats. Tydligt är att fabrikation och införsel av ett vitaminiserat livsmedel, beträffande vilket sådant tillstånd ej föreligger, kan synas så lönande att tillverkning och import med åtföljande försäljning likväl igångsattes. I den främmande vitaminlagstift ningen, för vilken i det föregående redogjorts, har över lag bestämmelser meddelats rörande saluhållande eller försäljning av vitaminiserade livsmedel.

44 E t t viktigt önskemål synes emellertid de sakkunniga vara att när det gäller ett för lagstiftningen så nytt område som det förevarande framgå, med försiktighet och ej ingripa med lagbestämmelser i större utsträckning än som synes oundgängligen nödvändigt. För att förläna önskvärd effektivitet åt föreskriften om skyldighet för tillverkare eller importör av vitaminiserade livsmedel att hava tillstånd till tillverkningen eller importen hava de sakkunniga föreslagit att straffskalan för överträdelse av denna föreskrift skall inrymma jämväl frihetsstraff. Detta har synts de sakkunniga nödvändigt, då det kan tänkas att en fabrikation blir så lönande, att rörelsen väl kan bära betalning av böter, även med hänsyn till att i förevarande fall dagsbotsystemet föreslås skola tillämpas. Det allvarliga straffhot, som sålunda uppställes, synes de sakkunniga tillräckligt för att avskräcka från tillverkning eller import i fall, då tillstånd ej sökts eller ansökan därom avslagits, samt från fortsatt tillverkning eller införsel i fall då ett meddelat tillstånd indragits. Förbud mot saluhållande eller försäljning av vitaminiserat livsmedel synes därför kunna ifrågasättas huvudsakligen med hänsyn till ett sådant fall, då vid indragningen av meddelat tillstånd till införsel eller tillverkning av en vara större eller mindre partier av varan ligga i lager hos tillverkaren eller hos grossister och detaljhandlare. Emellertid vill det synas, som om jämväl för sistnämnda fall tillräckliga skäl för ett sådant förbud saknas. Därest tillståndet indragits på grund av hälsovådlighet hos varan, äro hälsovårdsstadgans bestämmelser om förbud mot saluhållande eller överlämnande till annan av födoämne, som är otjänligt till människoföda, tilllämpliga. Skulle anledningen till att tillståndet återkallats vara den att en i reklamen utfäst vitaminhalt avsevärt understiger den angivna eller saknas, torde såväl tillverkaren som den återförsäljare, som med vetskap om detta förhållande alltjämt sålde varan under uppgift om den utfästa vitaminhalten, göra sig skyldig till ansvar för illojal reklam. Då emellertid bevisning om dylik vetskap oftast måste förebringas, kommer väl sådant ansvar sällan att kunna utkrävas av en återförsäljare. Det synes dock ej innebära en allvarlig olägenhet att under en kortare tid ett i marknaden befintligt parti av en ej hälsovådlig vara av nu ifrågavarande beskaffenhet försäljes. Beträffande tillverkarens innehav av redan färdigställda varor får man antaga att han begagnar sig av utvägen att försälja dessa utan uppgift om vitaminisering, vartill han tydligtvis är oförhindrad, då det är fråga om varor, som ej äro hälsovådliga. Det nu anförda torde giva vid handen att syftet med den tilltänkta lagstiftningen blir tillräckligt tillgodosett genom de föreslagna bestämmelserna. Rätt tillämpade böra dessa medföra att alla livsmedel, som föras i marknaden under uppgift om förstärkt vitaminhalt, underkastas kontroll. I detta sammanhang bör måhända påpekas att därest medicinalstyrelsen vid sin granskning av reklamen med vitaminiserade livsmedel eller eljest finner att ett livsmedel, beträffande vilket tillstånd enligt den föreslagna förordningen ej meddelats, försäljes under uppgift om vitaminisering, styrelsen har att anmäla detta förhållande för vederbörande åklagare. Enahanda

45 skyldighet åligger givetvis annan hälsovårdsmyndighet. Åklagaren får därefter, sedan undersökning av varan i fråga i avseende å dess vitaminhalt skett vid statens institut för folkhälsan, avgöra frågan om åtals anställande. Befinnes varan vid undersökningen vitaminiserad, bör tydligen ansvar yrkas å tillverkare eller importör enligt förevarande förordning. Är varan däremot icke vitaminiserad, bör ansvar kunna ådömas den som gjort sig skyldig till reklamen, väl oftast tillverkaren eller huvudförsäljaren, jämlikt 1 § lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Även 22 kapitlet 13 § strafflagen (»ont för gott») och i svårare fall, då uppgiften om vitaminhalt tagits till intäkt för oskäligt pris å varan, 1 § i samma kapitel, synas kunna komma till tillämpning. Fall kunna även tänkas förekomma, då straffbestämmelsen i förevarande förordning kan bliva att tillämpa vid sidan av något av de övriga nu nämnda lagrummen.

Speciell motivering. 1§. Tillstånd, varom här är fråga, föreslås skola meddelas av medicinalstyrelsen. De sakkunniga hava även övervägt att föreslå att ansökan om tillstånd skulle ingivas till och avgöras av Kungl. Maj:t. Jämväl kommerskollegium kunde tänkas såsom prövningsmyndighet. Då emellertid de medicinska synpunkterna synas hava övervägande betydelse i ärenden rörande den föreslagna förordningens tillämpning, torde ärendenas avgörande i första hand böra ankomma på medicinalstyrelsen. För att styrelsen vid prövningen skall hava tillgång till nödig sakkunskap, föreslås inrättandet av en nämnd att biträda styrelsen vid ärendenas handläggning, såsom här nedan under 3 § närmare utvecklas. Det står uppenbarligen en sökande öppet att med iakttagande av bestämmelserna i 46 § i instruktionen för medicinalstyrelsen av den 19 december 1930 hos Kungl. Maj:t överklaga styrelsens beslut i dessa ärenden. En uteslutande på export inriktad tillverkning torde böra undantagas från den föreslagna förordningens tillämpning. Förevarande paragraf har erhållit en avfattning, som tillgodoser detta önskemål.

2§. Då utvecklingen på ifrågavarande område befinner sig i raskt framåtskridande synes det ej lämpligt att ett meddelat tillstånd är gällande alltför lång tid. Olämpligheten av att tillstånd, som efter någon tid kanske ej begagnas, fortfara att vara i kraft, bör även leda till att giltighetstiden begränsas. Av hänsyn till livsmedelsindustrien kan å andra sidan giltighetstiden ej alltför mycket inskränkas. De sakkunniga hava ansett 3 år vara en lämplig maximisiffra. I förevarande paragraf föreslås vidare att medicinalstyrelsen, då tillstånd meddelas, skall föreskriva, under vilka villkor det må utövas. I första hand

46 kommer härvid i åtanke de skäl för återkallelse av tillstånd, vilka anföras i 9 § andra stycket 1., 2. och 3. Men även andra villkor böra kunna uppställas. Sålunda är det möjligt att det kan befinnas önskvärt att försäljningen av ett vitaminiserat livsmedel begränsas till vissa landsdelar, vilkas befolkning kan vara i särskilt behov av ökad tillförsel av ett eller flera vitaminer. Tänkbart är även att såsom villkor bör föreskrivas att endast viss metod för vitaminiseringen användes eller att kontrollundersökningar skola ske oftare än två gånger om året, vilket i 7 § uppställes såsom en minimifordran. Enligt till de sakkunniga lämnad uppgift sker i Amerikas förenta stater kontroll av vitaminiserad mjölk i avseende å dess vitaminhalt sex gånger per år. Med hänsyn till den snabba utveckling, i vilken vitaminforskningen alltjämt är stadd, måste möjlighet lämnas öppen att även i andra hänseenden, än som för närvarande kunna förutses, övervaka vitaminiseringen av livsmedel. Genom förevarande stadgande, supplerat med 9 § andra stycket 4., tillgodoses detta önskemål. 3§Som redan under 1 § nämnts har den i förevarande paragraf föreslagna nämnden ansetts böra inrättas för att i ärenden rörande tillämpning av förordningen tillföra medicinalstyrelsen den erforderliga sakkunskap, som ej är företrädd inom styrelsen. I nämnden bör sålunda finnas representanter för industri, handel, tidningspress och reklam. Då medicinsk sakkunskap finnes inom styrelsen, synes plats i nämnden ej särskilt behöva beredas läkare. Med hänsyn härtill synes antalet ledamöter i nämnden böra bestämmas till fem, varav en ordförande, som bör intaga en opartisk ställning till de fyra intressen, som enligt vad nyss anförts böra vara företrädda inom nämnden. Medicinalstyrelsen torde i sitt i det föregående (s. 41) omnämnda förslag till bestämmelser rörande läkemedelsreklam komma att föreslå inrättande av en nämnd till biträde åt styrelsen vid handläggning av ärenden angående sådan reklam. Det förefaller de sakkunniga, som om den nämnd som föreslås i förevarande paragraf, skulle kunna göra tjänst även i frågor angående läkemedelsreklamen. De sakkunniga hava ej ansett nödigt lämna särskild föreskrift rörande de fall, då styrelsen har att inhämta nämndens åsikt. Tydligt är att nämnden bör yttra sig då fråga är om tillstånds beviljande eller om återkallelse av tillstånd enligt 9 § andra stycket 3. Lika tydligt torde vara att nämnden ej behöver höras, då fråga är om återkallelse av tillstånd med tillämpning av 9 § första stycket eller andra stycket 1. I övrigt förutsätta de sakkunniga att nämndens mening inhämtas i alla fall, då det ej är uppenbart att anledning därtill ej föreligger. För nämnden och dess verksamhet synas närmare föreskrifter böra meddelas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som enligt kungl. brev den 22 juni 1934 gäller för den i 2 § av kungörelsen angående handel med farmacevtiska specialiteter omförmälda nämnden.

I

4§. Enligt denna paragrafs första styckes första punkt skall statens institut för folkhälsan hava att på grundval av den undersökning av livsmedlet i fråga, som företagits vid institutets vitaminlaboratorium, utfärda ett utlåtande rörande varan, i vilket i första hand skall angivas varans halt av det eller de vitaminer, som tillförts varan. Vidare skall intyget innehålla uttalande, huruvida varan kan anses menlig för hälsan eller ej; härvid skall särskilt uppmärksammas hälsofara, som kan uppkomma genom vitaminbehandlingen av varan. Härmed avses icke blott den eventuella förekomsten av giftiga produkter, som uppkommit vid vitaminbehandlingen, utan även annan skadlig verkan, som kan följa av densamma om födoämnet fortares i större mängder. Hänsyn skall även tagas till andra hälsovådliga egenskaper, som vid undersökningen kunna upptäckas. Slutligen skall i utlåtandet angivas, huruvida tillstånd till varans tillverkning eller införsel i försäljningsändamål synes böra meddelas. En omständighet, som härvid särskilt synes böra beaktas är vitaminiseringens styrka. Då här avsedda varor utan undantag torde komma att saluföras under uppgift om förstärkt vitaminhalt, bör tillstånd till tillverkning eller införsel meddelas blott beträffande vara, som tillförts vitaminer eller vars halt av vitaminer ökats i sådan grad att ökningen kan hava någon praktisk betydelse för hälsan. Även andra omständigheter kunna vara att taga hänsyn till. Sålunda anses allenast vissa födoämnen lämpa sig för vitaminisering. Av alla vanliga födoämnen anses för närvarande mjölk vara det som bäst lämpar sig som bärare av extra D-vitamin. Detta medverkar till en normal förkalkning av skelettet. Härtill fordras förutom D-vitamin kalk och fosfor, och mjölk är en utmärkt källa för dessa mineralämnen. Det behöver knappast erinras om att utvecklingen på området kan giva anledning till att vid den prövning, som här avses, även andra spörsmål än de nu berörda kunna kräva beaktande. Då i institutets intyg angives, huruvida ett sökt tillstånd bör beviljas, bör motiveringen för detta utlåtande ej vara helt negativ utan även de goda verkningarna av en vitaminisering böra framhållas och eventuellt vägas emot tänkbara nackdelar. Den föreslagna ansökningsavgiften är avsedd att ungefärligen täcka kostnaderna för den i 3 § föreskrivna nämndens sammanträde i samband med prövningen av ansökningen. I förevarande paragraf stadgas till slut att kostnaderna för undersökningen av varan förskottsvis skola inbetalas till statens institut för folkhälsan. Helt naturligt låta sig dessa kostnader ej på förhand exakt beräknas. De sakkunniga förutsätta emellertid att — i likhet med vad som gäller t. ex. i Schweiz och i viss mån enligt 4 § i kungörelsen angående handel med farmacevtiska specialiteter, sådan denna paragraf lyder efter ändring den 28 maj 1937 — en viss taxa kommer att fastställas för de undersökningar, institutet jämlikt förevarande förordning kan komma att företaga, och förskottsbetalningen kommer således att gälla det för undersökningen i fråga enligt taxan bestämda beloppet. Närmare föreskrift rörande infordrandet

48 av här och i 8 § föreskrivna förskottsbetalning torde böra utfärdas i instruktionen för institutets befattningshavare. 5 - 8 §§. Dessa paragrafer innehålla föreskrifter rörande kontrollen av varor, för vilka tillstånd enligt 1 § meddelats. Till ledning vid kontrollen avses medicinalstyrelsen skola föra förteckning över meddelade tillstånd och dessas innehavare. Växling av tillståndsinnehavare skall därjämte anmälas till styrelsen och antecknas i förteckningen. Föreskrifter härom lämnas i 5 och 6 §§. Styrelsen har att tillse, huruvida kontrollundersökningarna visa en vitaminhalt hos den undersökta varan, som i huvudsak överensstämmer med den, som konstaterats vid den i 4 § 1. omförmälda undersökningen, vilken legat till grund för ansökningens beviljande. Till ledning vid den prövning, styrelsen sålunda har att företaga, bör, därest vid kontrollundersökning konstateras en avvikelse i fråga om varans sammansättning, i institutets för folkhälsan uppgift till styrelsen rörande undersökningens resultat angivas, huruvida avvikelsen anses så betydande att åtgärder enligt 9 § andra stycket i förordningen kunna vara påkallade. Föreskrift härom torde böra intagas i instruktionen för institutets befattningshavare. Medicinalstyrelsen har vidare särskilt att granska den reklam med vitaminiserade livsmedel, som offentliggöres i tidningar och tidskrifter. Denna gren av kontrollen torde ej bereda större svårigheter, då den kan utövas med bistånd av något företag, som tillhandahåller pressurklipp. De föreslagna bestämmelserna lägga ej hinder i vägen för en tillståndsinnehavare att använda även annan reklam för sin vara än den som granskats och godkänts i samband med ansökningens prövning. Därest den nya reklamen befinnes olämplig, kan emellertid påföljd enligt 9 § andra stycket 3. tillämpas, därest rättelse ej sker efter anmodan därom. Det är helt naturligt mycket tveksamt, huru ofta kontrollundersökningar av vitaminiserade varors vitaminhalt och beskaffenhet i övrigt böra företagas. De sakkunniga hava ej ansett sig böra gå längre än att föreslå sådana undersökningar minst två gånger varje år, räknat från dagen för tillståndets meddelande. Under 2 § har erinrats om att det kan befinnas nödigt att beträffande viss vara föreskriva tätare kontrollundersökningar. Rörande den provtagning, som skall föregå kontrollundersökningarna, böra måhända särskilda föreskrifter utfärdas. Som under 4 § anförts, få i instruktionen för befattningshavarna vid statens institut för folkhälsan utfärdas närmare föreskrifter för infordrandet av förskottsbetalning enligt 4 och 8 §§. Då underlåtenhet att efterkomma anmaning att i förskott gälda kostnad för provtagning och kontrollundersökning kan medföra återkallelse av meddelat tillstånd, får i instruktionen jämväl föreskrivas, att anmälan om sådan underlåtenhet skall göras till medicinalstyrelsen .

49 9 och 10 §§. Dessa paragrafer innehålla bestämmelser rörande återkallelse av meddelat tillstånd. Enligt 9 § första stycket skall återkallelse alltid ske efter därom av tillståndets innehavare gjord framställning. Någon föreskrift om skyldighet för tillståndets innehavare att, då tillverkningen eller införseln av varan upphört, göra anmälan härom, har med hänsyn till den för kontrollen föreslagna ordningen ej ansetts behöva stadgas. I 9 § andra stycket angives, i vilka fall återkallelse av meddelat tillstånd kan ske utan framställning därom av tillståndets innehavare. Enligt 10 § andra stycket bör medicinalstyrelsen, då anledning till återkallelse av tillstånd anses föreligga, i allmänhet först söka under hand åvägabringa rättelse. Sådan lär väl också i de flesta fall kunna vinnas på detta sätt. En motsvarande bestämmelse finnes i 13 § i kungörelsen den 15 j u n i 1934 angående handel med farmacevtiska specialiteter. 11 §• Rörande anledningen till att straffskalan ansetts böra innefatta även frihetsstraff hänvisas till vad härom anförts i den allmänna motiveringen. 1 2 - 1 4 §§. Dessa paragrafer torde ej kräva någon särskild motivering. Övergångsbestämmelsen. Denna avser att bereda dem, som vid förordningens ikraftträdande tillverka eller införa vitaminiserade livsmedel, skälig tid att söka tillstånd till verksamhetens fortsatta bedrivande. %

2647 37

50 Bilaga

A.

Bestrålad komjölk i kampen mot rakitis. Av Erik M. P. Widmarh och Marit Neymark.1 Det är ej något tvivel om, att den medicinska forskningen teoretiskt sett funnit fullt effektiva medel att förekomma och bota rakitis (engelska sjukan). Orsaken till denna sjukdom är dels att finna i en otillfredsställande halt av kalcium och fosfor i kosten — framför allt brist på det förstnämnda ämnet -— dels brist på D-vitamin. Mineralämnesbristen kan avhjälpas, och D-vitaminer kunna tillföras på olika sätt. Den praktiska tillämpningen synes emellertid ännu lämna mycket övrigt att önska. Rakitis hos spädbarn är alltjämt en från folkhygienisk synpunkt betydelsefull sjukdom, även om vi kunna konstatera, att densamma under de följande barnaåren blivit alltmera sällsynt. Rakitis hos spädbarn, som särskilt iakttages under vårmånaderna, torde till väsentlig del sammanhänga med artificiell uppfödning med komjölk eller därmed, att modern under havandeskapet och digivningen ej förfogar över den tillräckliga kvantiteten D-vitamin för fostrets och spädbarnets behov. Denna brist kan uppkomma därigenom att kosten är alltför D-vitaminfattig samt genom brist på solljus. Nu förhåller det sig så, att våra vanliga födoämnen med undantag av havsfisk äro ganska D-vitaminfattiga; deras halt av denna vitamin är tidigare överskattad. I själva verket torde det viktigaste sättet för ökning avkroppens D-vitaminförråd vara den direkta solbestrålningen av huden, varvid D-vitamin bildas därstädes. Detta skydd, som solljuset utöVar, är emellertid minimalt under den solfattiga delen av året. Solljuset kan visserligen i någon utsträckning ersättas med den ultravioletta strålningen från kvartslampa, men detta är en behandlingsmetod, som endast med stora svårigheter kan genomföras för den stora massan av barn. Vi äro då i stor utsträckning hänvisade till användandet av något D-vitaminrikt preparat såsom fiskolja eller något medicinskt D-vitaminkoncentrat, därest ej något D-vitaminrikt födoämne allmänt ställes till vårt förfogande såsom regelbundet ingående i barnens kost under vinter- och de tidigare vårmånaderna. Mjölken, detta viktiga födoämne för barn, är ej någon rik D-vitaminkälla. Särskilt gäller detta mjölk från stallfodrade djur — således under den tid av året, då den behöver vara som vitaminrikast. Mjölk från djur på grönbete är bättre, dock kunna avsevärda mängder D-vitamin ej påvisas. Det är därför ej förvånansvärt, att man redan sedan åtskilliga år tillbaka för1 Uppsatsen, vilken med författarnas tillstånd här publiceras, bar varit införd i Svenska mejeritidningen n:ris 28 och 29, 1937.

51 sökt på flera olika sätt anrika mjölken på D-vitamin. Metoderna kunna indelas i två huvudgrupper: direkt tillsättning av D-vitamin till mjölken och anrikning via kons organism. Inom den förra gruppen har man huvudsakligen använt sig av tillsättning av fiskolja eller bestrålad ergosterol. Båda sätten ha sina nackdelar; det förra på grund av den tranbismak, mjölken erhåller, det senare av anledning, som vi i det följande skola framhålla i samband med frågan om D-vitaminernas natur. Anrikning av mjölkens D-vitamin via organismen sker genom fodret. E n viss ökning kan erhållas genom tillräckligt intensiv utfodring med under intensivt solljus eller artificiellt torkat gräs. Det har särskilt framhållits, att första höskörden är D-vitaminrikare än den senare. Man har även utfodrat korna med trän, bestrålad ergosterol eller bestrålad jäst. Det senare tillägget till fodret synes vara det mest använda. Slutligen må nämnas, att en direkt bestrålning av boskapen med ultraviolett ljus höjer mjölkens D-vitaminhalt. Emellertid synes det, som om en bestrålning av mjölken själv är en metod, som tycks innebära vissa fördelar framför de förut nämnda tillvägagångssätten både från hygienisk och ekonomisk synpukt.

De tvä viktigaste D-vitaminerna. För att få en rätt förståelse av de olika metoderna är det emellertid av vikt att först lämna några upplysningar beträffande D-vitaminernas natur. Ursprungligen räknade man med att det endast fanns en form av D-vitamin. Numera anses det finnas icke mindre än sju olika. Sannolikt är, att denna siffra kommer att förändras dels därigenom, att nya former upptäckas, men kanske dels också därigenom, att vissa få stryka på foten på grund av en alltför förhastad uppdelning. Två former äro emellertid väl studerade och ha beteckningarna Di och D3. Deras kemiska formler äro säkerställda. Mekanismen vid dessa ämnens bildning i organismen är den, att solljusets ultravioletta strålar medföra, att ett visst förstadium, en provitamin, omvandlas genom en kemisk process i vitaminen. Man trodde sig först ha visat, att modersubstansen utgjordes av en tillsammans med kolesterol i fettet förekommande sterol av förut känd sammansättning, ergosterolen. Belysning av ergosterol ger ett ytterst intensivt verkande D-vitaminpreparat (kalciferol, vigantol, viosterol m. fl. namn) innehållande rikliga mängder vitamin D2. Emellertid har det under de senare åren visat sig, att även andra provitaminer finnas. Den viktigaste av dessa benämnes 7-dehydrokolesterol och bildar vid belysning vitamin D3. Skillnaden mellan de båda vitaminerna är i kemiskt hänseende klarlagd. De äro varandra mycket närstående. Formlernas detaljer skola vi ej här ingå på. Det är emellertid ett intressant förhållande, som belyses, om man under söker de båda pro vitaminernas härkomst och utbredning i olika organismer.

02 Ergosterol är en typisk växtbeståndsdel. Den upptäcktes först i mjöldryga och påvisades sedermera i jäst. Den förekommer så rikligt i jäst, att sådan visat sig vara bästa utgångsmaterialet för framställning av provitaminen. Däremot synes det vara tvivel underkastat, om ergosterol vid naturlig kost någonsin förekommer i vår organism. Man anser sig till och med ha påvisat, att densamma ej kan upptagas av vår tarmkanal, under det att detta är fallet med vitamin D2. 7-dehydrokolesterol är däremot en utpräglat animalisk provitamin. Det är denna, som förekommer tillsammans med kolesterol i fettet, ej ergosterolen. Kolesterol kan också genom tämligen enkla kemiska reaktioner överföras i 7-dehydrokolesterol. Man har helt nyligen ur tonfiskolja i kemisk ren form framställt kristalliserande D-vitamin, som visade sig vara D3. Sannolikt är också huvudparten av D-vitaminen i andra fiskleveroljor D3. Denna redogörelse skulle nu vara ganska omotiverad, om man utan vidare kunde förutsätta, att de båda vitaminerna hade samma biologiska verkan och samma betydelse för organismen i fråga om förhindrandet av uppkomsten av rakitis eller densammas botande. Så synes emellertid, åtminstone vad vissa djur beträffar, ej vara fallet. Redan den omständigheten, att ergosterol är en vegetabilisk produkt, under det att 7-dehydrokolesterol är en typisk animalisk produkt, tyder på att den senares vitamin är naturligare, mera lämpad för djurkroppens behov, än den förra. Man har också med säkerhet kunnat skilja på de båda vitaminerna ifråga om deras biologiska verkan. Detta har skett genom att jämföra den olika verkan D-vitaminerna ha på råttor och på kycklingar. Man brukar uttrycka vitamininnehållet i »råttenheter», emedan vi för närvarande ej ha någon annan metod att bestämma halten av D-vitaminer än uppfödningsförsök. Vi kunna här med en råttenhet förstå den minsta mängd D-vitamin, som skyddar en uppväxande råtta för rakitis. Hade nu D2 och D3 haft samma verkan på kycklingar som på råttor, så skulle vi få skyddande effekt av samma antal råttenheter av de båda slagen (dock måste flera enheter ges, eftersom kycklingarna äro större än råttungarna). Detta får man emellertid ej. Man måste ge 10—100 gånger flera råttenheter D2 än av D3, således många gånger fler råttenheter av vigantol än av fiskleverolja. Huruvida de båda vitaminerna ha olika verkan på barn kan ännu ej anses fullt klarlagt. De kliniska iakttagelser, som hittills föreligga, äro ännu alltför varierande och motsägande, för att någon slutsats skall kunna dragas. Frågans klarläggande från klinisk synpunkt måste betraktas som utomordentlig svårt. Man frågar sig då, vilka slag av vitaminer, som förekomma i på olika sätt anrikad mjölk. De olika försöken ge härvid i stort sett samstämmande resultat vid prövning på ovan angivet sätt. Det är till en början givet, att direkt tillsättning av bestrålad ergosterol ger mjölken D2, tillsättning av trän D3. Likaledes ger utfodring med förstnämnda ämne eller med bestrålad jäst D2.

53 Vilken D-vitamin uppkommer då vid bestrålningen av mjölken. Härpå få vi ett säkert svar av BETHKE och medarbetare (1936). Bestrålad mjölk och mjölk från kor, som fått bestrålad jäst, bestämdes först på råttor. 11 enheter av bestrålad mjölk eller trän förhindrade uppkomsten av rakitis hos kycklingar. Däremot fordrades 110 råttenheter av »jästmjölken». Till liknande resultat kommo BETHKE och medarbetare (1935). Detta visar tydligt, att den bestrålade mjölkens D-vitamin är av D3-typen och sannolikt uppkommer genom omvandling av 7-dehydrokolesterol.

Tekniken vid bestrålningen. E n mängd metoder ha, särskilt i Amerika, utarbetats för bestrålning av mjölk, så att maximal antirakitisk effekt erhålles med minsta möjliga inverkan på mjölkens övriga egenskaper. SUPPLEE och medarbetare (1931, 1932 och 1934) ha i ett flertal artiklar behandlat tekniken för mjölkens bestrålning. Vid prövning av olika energikällor funno de, att kolbågslampor voro att föredraga framför kvicksilverkvartslampor, emedan de voro mera konstanta och effektivare. Mjölken bestrålades i tunna skikt på 0"4 mm. på 61 cm. avstånd från ljuskällan. Den uppkomna antirakitiska effekten var proportionell mot den tillförda energimängden upp till en viss gräns, varefter ytterligare bestrålning ej medförde någon ökning. Maximal effekt erhölls efter några sekunders bestrålning under de givna betingelserna. Efter en energitillförsel av 2 500 000 erg. per cm3, varvid maximal effekt erhållits, var den bestrålade mjölkens D-vitaminhalt 2*5 y per liter, beräknat ur biologiska testningsförsök på råttor, varvid 0 03 y D-vitamin enligt WINDATJS räknats för en råttenhet. Den bestrålade mjölkens antirakitiska effekt var 12 gånger den obestrålades. Värdet på den maximala D-vitaminhalten förefaller lågt vid jämförelse med av andra forskare angivna värden. Detta beror antagligen på att mjölkens fetthalt endast var 1*2 procent. Den antirakitiska effekt, som uppkommer i mjölken vid bestrålningen, är nämligen beroende av mjölkens fetthalt. ESSIG (1931) anger sålunda, att någon ökning av D-vitaminhalten av praktiskt värde ej kunde erhållas vid bestrålning av separerad mjölk, medan under samma betingelser bestrålad helmjölk besatt en ansenlig antirakitisk effekt. Detta sammanhänger därmed, att provitaminen ej är löslig i vatten. Den ingår därför uteslutande i mjölkfettet. Det är därför antagligt, att ju större mjölkens fetthalt är, desto större blir den antirakitiska effekten vid bestrålningen. Bestrålningens inflytande pä mjölkens övriga beståndsdelar. E t t mycket viktigt problem är, om den ultravioletta bestrålningen av mjölk kan utföras så, att dess kemiska sammansättning ej förändras eller dess värdefulla beståndsdelar, t. ex. vitaminer, ej förstöras. Vid de första försöken att bestråla mjölk fann man, att den så behandlade mjölken fick en obehaglig lukt och smak. Med den förbättrade tek-

54 niken, varvid bestrålningen endast behöver taga några sekunder i anspråk, kan emellertid denna olägenhet undvikas. AUERBACHER (1932) anger, att då en väl utarbetad teknik, såsom SUPPLEES och medarbetares, användes, ej någon förändring av mjölkens lukt eller smak kan förmärkas. Till samma resultat kom HESS (1932) vid bestrålning av mjölk under 16 sekunder med kolbågslampa. Någon förändring av mjölkens grövre kemiska sammansättning efter bestrålningen kan ej förmärkas (ANDERSSON och TREIBOLD, 1932). E n viktig fråga är emellertid den, om mjölkens övriga vitaminer taga skada. Huruvida mjölkens A-vitamin förstöres, synes vara beroende av exponeringstidens längd och tekniken i övrigt. Någon märkbar förlust av A-vitamin kunde ej förmärkas vid bestrålning av mjölk med flera olika typer av kolbågslampor under 4—48 sekunder enligt BENDER och SUPPLEE (1933). H E S S och LEWIS (1932) funno också endast en obetydlig förlust av A-vitamin efter bestrålningen. Till samma resultat kommo BATJMANN och STEENBOCK (1933) vid undersökning av A-vitaminhalten i smör framställt ur bestrålad

mjölk. Däremot synes den i mjölken befintliga C-vitaminen vara mera känslig för den ultravioletta bestrålningen. Sålunda funno SUPPLEE och Dow ODESSA (1931), att bestrålningen av mjölk i vätskeform i tunna lager under ett par sekunder under villkor, som framkalla en betydlig antirakitisk effekt i mjölken, förorsakade en liten men bestämd förlust av mjölkens C-vitamin. Författarna anse emellertid denna förlust ej vara av större betydelse, emedan halten av C-vitamin redan i obehandlad mjölk är mycket varierande. Även REICHTTBER (1931) anger, att mjölk bestrålad i närvaro eller i frånvaro av luft visar en viss förlust av C-vitamin. Bestämningarna av C-vitaminhalten äro utförda genom testningsförsök på marsvin. BOOTH och KON (1934) funno, att om mjölken bestrålades under kort tid, kunde C-vitamin ej längre påvisas vid titrering med indophenol. Vid behandling av den bestrålade mjölken med svavelväte, som sedan avlägsnades, återreducerades emellertid 90 procent av den ursprungliga C-vitaminen. Vid längre exponeringstid blev oxidationen mera irreversibel. Efter 6 timmars bestrålning kunde behandling med svavelväte endast återföra 50 procent av den ursprungliga C-vitaminen. Ascorbinsyra i första oxidationsstadiet, då den kan återreduceras med svavelväte, är troligtvis biologiskt verksam som C-vitamin, medan ämnet efter en längre gående oxidation, som ej är reversibel, torde vara overksamt. Dessa resultat överensstämma väl med de av HOLMBERG (1937) utförda undersökningarna över ascorbinsyrans ljuskänslighet. Han visar, att redan vanligt dagsljus på få minuter överför ascorbinsyran i dess första reversibla oxidationsform, vilken sedermera lätt förstöres vid uppvärmning även utan lufttillträde. Mjölken är således i detta hänseende en mycket ljuskänslig vätska, och sannolikt går vid vår nuvarande behandling av mjölken en stor del av C-vitaminen förlorad. Ultraviolett ljusbehandling av mjölken medför sålunda liksom över huvud

mjölkens utsättande för ljus en betydelsefull minskning av densammas Cvitaminhalt. Man kan då fråga sig, om denna nackdel uppväges av den ökade D-vitaminhalten. I betraktande av D-vitaminernas ringa förekomst i andra födoämnen i jämförelse med C-vitaminens tro vi, att denna fråga bör besvaras i positiv riktning, varvid man dock bör uppmärksamma, att barn, som erhålla bestrålad mjölk, genom andra kostbeståndsdelar (t. ex. citronsaft) böra tillförsäkras sitt C-vitaminbehov.

Djurförsök och kliniska iakttagelser. Den bestrålade mjölkens antirakitiska effekt har prövats av ett flertal forskare. FALKENHEIM och KIRSCH (1931) funno vid försök på råttor, att mjölk från stallfodrade kor saknade antirakitisk effekt. 6 cc. mjölk från kor på grönbete visade sig vara tillräckligt som daglig dos åt råttor. Sedan mjölken bestrålats var 2—3 cc. per dag fullt tillräckligt och någon effekt erhölls med 1 cc. MITCHELL och medarbetare (1932) ange, att mjölk, som före bestrålningen höll 5—6 råttenheter D-vitamin per »quart» (ungefär 1 liter), efter bestrålningen höll 65 enheter. Förmågan hos den bestrålade mjölken att bota och förebygga rakitis hos små barn har varit föremål för ett stort antal kliniska undersökningar. DRAKE och medarbetare (1936) ha jämfört förekomsten och graden av rakitis hos grupper av småbarn, som under vintermånaderna fingo bestrålad mjölk med kontrollgrupper, som fingo vanlig mjölk, och funno därvid i kontrollgrupperna betydligt flera fall av rakitis och sämre tillfrisknande hos dem, som redan hade sjukdomen. Liknande undersökningar äro utförda av HARDISTRY (1932 och 1933), ABRI och FIRKY (1932), RAPOPORT och STOKES (1936) samt STRONG och medarbetare (1935). Samtliga ange den bestrålade mjölken som ett tillförlitligt medel och en del som det bästa medlet att bekämpa rakitis. Bland dess fördelar framhålles, att den på grund av sin angenäma lukt och smak är lättare att förtära än exempelvis fiskolja. Någon fara för överdosering eller digestionsrubbningar torde ej heller föreligga, vilket kan vara fallet med t. ex. vigantol. Den kan dessutom framställas billigt med tillfredsställande halt av D-vitamin. SCHEER (1931) fann Vi pint ( = 0 . 3 liter) per dag av bestrålad mjölk vara ett fullständigt skydd mot rakitis för barn. RAPOPORT och medarbetare (1935) ange emellertid, att den bestrålade mjölken är tillförlitlig som förebyggande medel mot rakitis, men ej fullt pålitlig som kurerande medel, utan att i svårare fall mera koncentrerade D-vitaminkällor böra användas. RAU och GRTJBER (1931) funno vid prövning av den bestrålade mjölkens kurativa effekt i fall av rakitis hos barn, att den besatt en ansenlig terapeutisk verkan, ehuru tillfrisknandet gick något långsamt i de svårare fallen. Praktiska frågor: organisation, distribution och kontroll. Även om den direkta solbestrålningen må anses som det mest fysiologiska och bästa sättet att tillförsäkra barnet dess D-vitaminbehov, så kan

56 dock ej förnekas, att den bestrålade mjölken synes ha en stor uppgift att fylla på våra solfattiga breddgrader (i tropikerna saknas rakitis så gott som fullständigt) och i storstädernas fabrikscentra, där rök- och dammfylld luft höggradigt absorbera de ultravioletta strålarna. Den kliniska erfarenheten synes övervägande visa, att denna mjölk har en utpräglad profylaktisk verkan, även om den kurativa är relativt svag i jämförelse med tranpreparatens. Det bör också ånyo framhållas, att denna mjölk ger mjölkens naturliga vitamin (D3), medan »jästmjölken» och den med bestrålad ergosterol försatta mjölken ger den vegetabiliska vitaminen (D2). Det synes oss därför väl värt en ingående prövning på vad sätt dylik bestrålad mjölk skall kunna tillhandahållas. Härvid uppställa sig flera olika frågor till besvarande. Redan nu finnas i marknaden apparater, vilka synas vara driftsäkra och av tillfredsställande konstruktion. Man kan emellertid tydligen ingalunda begära, att ljusbehandlingen skall bliva generell för all mejerimjölk. Häremot ställa sig såväl ekonomiska som tekniska svårigheter i vägen. Viktigast synes oss vara, att dylik mjölk i första hand blir tillgänglig för storstädernas barn, och i enlighet härmed bör framställningen åtminstone till en början förläggas till de större mejerierna i de större städernas grannskap. E n särskild svårighet möter oss vid kontrollen av den bestrålade mjölkens vitaminhalt, kontrollen av behandlingens effektivitet. En dylik kontroll kan nämligen ej göras på annat sätt än genom djurförsök, vilka fordra stor erfarenhet och dessutom äro kostsamma. En annan svårighet är, att dessa kontrolleringar av enstaka mjölkprov ej ge ögonblickligt svar, utan taga lång tid i anspråk, innan resultatet visar sig. Möjligen skulle dock en sådan kontroll kunna genomföras på det sättet, att djur kontinuerligt uppföddes med varje dag nylevererad mjölk. Enstaka fel kunna dock ej härvid upptäckas. Detta torde emellertid i praktiken ej spela någon större roll. Kontrollen bör enligt denna plan syfta på fastställandet dels av att mjölken håller tillräckligt med antirakitisk vitamin, dels av att den ej är överdoserad, emedan en alltför stor vitamintillförsel ej är utan risk. Lämpligen kan detta göras genom två parallellserier. Den ena serien skulle erhålla förslagsvis 4 cc. mjölk om dagen, den andra 0"5 cc. Den förra seriens djur skulle för mjölkens godkännande ej visa tecken på rakitis (röntgenfotografering), visande att D-vitaminhalten ej är lägre än stipulerad. Den andra seriens djur skulle visa rakitis, en garanti för att mjölken ej håller för stora mängder av vitaminen. Vi närsluta en i det möjligaste fullständig förteckning över litteraturen i denna fråga till och med 1936.

57 Litteraturförteckning. Andersson, A. K. och Treibold, H. O.: A biochemical study of irradiated milk. J o u r n . Dairy Sci. 1932. 15. s. 469. Auerbacher, L. J.: The prevention and cure of rickets through irradiated milk. Med. Journ. a n d Res. 1932. 136. s. 383 o. 428. Baumann, C. A. och Steenbock, H.: Fatsoluble vitamins. 36. The carotene and vitamin A content of butter. Journ. Biol. Chem. 1938. 101. s. 547. Bender, R. C. och Supplee, G. C.: Vitamin A content of milk irradiated by various carbon arcs. Amer. Journ. Dis. Child. 1933. 45. s. 995. Bethke, R, M., Krauss, W. E., Record, P. R, och Wilder, O. H. M.: The comparative antirachitic efficiency of irradiated milk, yeast milk and cod liver oil. Proc. Amer. Inst. Nutr. Journ. Nutr. 1935. 9. 6. Suppl. s. 7. D e s a m m a : The comparative antirachitic efficiency of vitamin D in irradiated milk, metabolized (yeast) milk and cod liver oil. Journ. Nutr. 1936. 11. s. 21. Booth, R. G. och Kon, S. K.: Effect of light on the reducing substance (vitamin C) in milk. Nature 1934. 134. s. 536. Bunker, J. W. M. och Harris, R. 8.: The clinical status of vitamin D milks. New Engl. Med. Journ. 1934. 211. s. 1140. Drake, F. G. H., Tisdall, F. F. och Brown, A.: A study of the relative antirachitic values of cod liver oil, viosterol and irradiated milk. Canad. Med. Assoc. Journ. 1934. 31. s. 368. Desamma: Further observation on the antirachitic effect of irradiated milk. S. st. 1936. 34. s. 279 samt i Journ. Pediatr. 1936. 8. s. 161. Essig, B.: Rachitisprophylaxe durch bestrahlte Milch. Munch, med. Wochenschr. 1931. 78. s. 273. Falkenheim, C. och Kirsch, W.: Wird die Milch Höhensonnenbestrahlter Kiihe antirachitisch wirksaru. Ztschr. Tierzucht u. Ziichtungsbiol. 1931. 21. s. 514. Gerstenberger, H. J., Horesh, A. J., Van Horn, A. L., Krauss, W. E. och Bethke, R. M.: Antirachitic cow's milk. Comparative study of antirachitic value of irradiated cow's milk and of milk produced by cows fed irradiated yeast. Journ. Amer. Med. Assoc. 1935. 104. s. 816. Hainan, R. W. och Steenbock, H.: The antirachitic efficiency of irradiated milk, yeast milk, cod liver oil and irradiated cholesterol. Journ. Nutr. 1935. 9. 6. Suppl. s. 7. Hardistry, E. B.: Irradiated milk in the treatment of rickets. A resumé. Med. Journ. and Rec. 1932. 135. s. 292. Densamme: Sunshine and irradiated milk therapy to reduce high incidence of rickets. Arch. Pediatr. 1933. 50. s. 549. Hess, A. F.: The role of activated milk in the antirickets campaign. Amer. Journ. Pub. Health and Nation's Health. 1932. 22. s. 1215. Densamme och Lewis, J. M.: Milk irradiated by carbon arcs lamps. A clinical and laboratory study of rickets. Journ. Amer. Med. Assoc. 1932. 99. s. 647. Desamma: An appraisal of antirachitics in ferms of rot and clinical units. S. st. 1933. 101. s. 181. Holmberg, C. G.: Några iakttagelser rörande C-vitaminhalten i vintermjölk och pasteuriseringens inverkan på densamma. Kungl. Fysiogr. Sällsk. i Lund. Förhandl. 1937. Bd. 7. Nr. 8. Jeans, P. C : Vitamin D milk: The relative value of different varieties of vitamin D milk for infants: A critical interpretative review. Journ. Amer. Med Assoc. 1936. 106. s. 2066 o. 2150. Mitchell, J. M. K., Eiman, J., Whipple, D. V. och Stokes, J.: Protective value

58 for infants of various types of vitamin D fortified milk. Amer. Journ. Pub. Health and the Nation's Health. 1932. 22. s. 1220. Rapoport, M. och Stokes, J.: The antirachitic value of irradiated evaporated milk and irradiated whole fluid milk in infants. Journ. Pediatr. 1936. 8. s. 154. Desamma och Whipple, D. V.: The antirachitic value of irradiated evaporated milk in infants. S. st. 1935. 6. s. 799. Ran, H. och Gruber, A.: Erfahrungen mit bestrahlter Frischmilch und Vigantol. Miinch. med. Wochenschr. 1931. 78. s. 274. Reichhuber, K.: Uber Rachitisprophylaxe mit bestrahlter Milch. Vien. klin. Wochenschr. 1931. 44. s. 765. Sabri, I. A. och Firky, M. M.: Experimental study of the antirachitic factors in h u m a n and animal milk. Arch. Dis. Child. 1932. 7. s. 239. Scheer, K.: The prophylaxes of rickets bv means of irradiated milk. Journ. State Med. 1931. 39. s / 6 0 7 . Shrewsbury, C. L. och Kraybill, H. R.: A note on the effect of ultraviolet light on the vitamin A of butter. Science 1932. 75. s. 86. Steenbock, H. och Wirwick, A. M.: Fat soluble vitamins. 33. The determination of vitamin A and its stability in butter fat to ultraviolet radiations. Dairy Sci. 1931. 14. s. 229. Strong, R. A., Naef, E. F. och Harper, I. M.: The antirachitic properties of irradiated evaporated milk fed to normal babies under home conditions. Journ. Pediatr. 1935. 7. s. 21. Supplee, G. C , Dorcas, M. J. och Hess, A. F.: Irradiated milk; the energy requirement for antirachitic activation. Journ. Biol. Chem. 1931. 94. s. 749. Supplee, G. C. och Dow Odessa, D.: The effect of ultra violet irradiation on antiscorbut vitamin of liquid and dry milk. Amer. Journ. Dis. Child. 1931. 41. s. 1353. Supplee, G. C , Hanford, Z. M , Dorcas, M. J. och Beck, H. H.: Irradiated milk; the amount of vitamin D and its rate of formation. Journ. Biol. Chem. 1932. 95. s. 687. Supplee, G. C , Bender, R. C. och Dorcas, M. J.: Irradiated milk; the amount of energy required to prevent rickets in chickens. S. st. 1932. 97. s. 63. Supplee, G. C , Beck, H. H. och Dorcas, M. J.: Irradiated milk; the influence of the intencity and character of radiation on the antirachitic potency. S. st. 1932. 98. s. 769. Supplee, G. C. och Dorcas, M. J.: L'activation antirachitique du lait an point de vue physique et biologique. Le Lait. 1934. 14. s. 1. Desamma: Irradiated milk; the transmission and antirachitic activation of milk films by ultraviolet radiations. Journ. Dairy Sci. 1934. 17. s. 433. Desamma, Flanigan, G. E. och Bender, R. C.: Irradiated milk. 1, 2 och 3. S. st. 1934. 17. s. 483, 527 och 607. Wyman, E. T., Ely, R. C , Bunker, J. W. M. och Harris, R, S.: A comparation of »yeastmilk» and irradiated milk in the t r e a t m e n t of infantile rickets. New Engl. Med. Journ. 1934. 212. s. 257.

*

59 Bilaga

B.

Hypervitaminoser. Av Edith Klar in. Under vitaminforskningens första skede, innan man ännu kunde framställa vitaminer i ren eller starkt koncentrerad form, synes man icke ha hyst några farhågor för att en onödigt stor tillförsel av vitaminrika substanser kunde ha en skadlig inverkan. Efter hand som undersökningsmetoderna blevo mera exakta och vitaminpreparat av växlande styrka funnos i marknaden, började man misstänka att vissa symtom, som man observerade hos försöksdjur, kunde bero på en överdosering av ett eller flera vitaminslag. I litteraturen finnas endast sparsamma antydningar om att ett överskott på vitaminer, andra än D-vitaminer, kan orsaka en hypervitaminos. Försöksdjur, som fått stora doser A-vitamin, vanligen i form av karotin i olja, ha i vissa fall visat viktförlust och ibland även ögoninflammationer, håravfall samt fettavlagring i lever och andra organ (1, 2, 3, 4). Vissa försök tyda dock på att det varit oljan, vari A-vitaminet (karotinet) lösts, som haft de ogynnsamma verkningarna (2). I litteraturen saknas uppgifter om A-hypervitaminos hos människor. Däremot ha på senare år flera fall av s. k. karotinaämie beskrivits (5, 6, 7,8). Karotinamaie uppträder stundom hos personer, som leva på en ensidig vegetabilisk kost med stora mängder morötter och apelsiner och yttrar sig i en karakteristisk gulfärgning av huden men medför vanligen inga andra obehag. Den gula färgen, som vanligen är lokaliserad till sådana hudområden, som äro jämförelsevis fattiga på underhudsfett (handflator och fotsulor t. ex.), försvinner ganska snart om de karotinrika födoämnena utelämnas. Även bland personer, som förtära en karotinrik kost, är dock karotinsemien sällsynt och den teorien har framlagts, att sjukdomen endast skulle uppträda hos personer, som sakna förmåga att i levern omvandla karotin till A-vitamin (6). Överdosering med B-vitaminer uppges av en författare (9) orsaka obetydlig viktminskning, men inga andra förändringar hos försöksdjur. Försök ha gjorts att framkalla C-hypervitaminos (10) hos marsvin och kaniner genom att under en längre tid tillföra relativt stora mängder C-vitamin. H o s kaninerna inträffade kärlbristningar i en av ögats hinnor (subconjunctival eccymoses) men för övrigt inga förändringar. Den vanligast förekommande hypervitaminosen är den, som orsakas av överdosering av D-vitamin.

60 D-hypervitaminos.

Historik. En sjukdom, som yttrade sig i ett dåligt utvecklat och deformerat skelett, var förr vanligt förekommande bland barn och växande djur. Sjukdomen kallades rakitis, men fick även namnet engelska sjukan sedan en engelsk professor, Glisson, i en avhandling beskrivit sjukdomens symtom och förekomst. Rakitis var vanlig i England, särskilt i industridistrikten, samt i andra länder i Norra Europa, men förekom däremot mera sällan i södra Europa eller i tropiska länder. Sedan man numera lyckats utforska engelska sjukans natur och orsaker har man möjligheter att förebygga och bota densamma. Sedan urminnes tider har solljuset ansetts ha en hälsobringande verkan, men det var icke förrän mot slutet av 1800-talet som uppmärksamheten fästes på att engelska sjukans utbredning var störst i solfattiga trakter. De första experimentella undersökningarna över rakitens natur utfördes sannolikt år 1912, då Raczynski visade, att det var möjligt att genom solbestrålning av valpar öka benstommens halt av de ämnen, kalciumfosfat och kalciumkarbonat, som ge skelettet dess stadga och hårdhet. Den schweiziske läkaren Rollier rekommenderade år 1916 solbestrålning såsom behandlingsmetod vid engelska sjukan. Levertran har sedan gammalt använts av befolkningen längs Nordsjöns och Östersjöns kuster som ett skyddsmedel och botemedel mot sjukdomar. Levertranens eller fiskoljans specifika betydelse för botandet av engelska sjukan har dock icke varit känd förrän på senare år. Den engelske forskaren Mellanby lyckades år 1919 genom experiment framkalla rakitis hos hundar. Torsklevertran visade sig ha en antirakitisk verkan och under någon tid trodde man, att detta antirakitiska ämne var identiskt med det i levertran förekommande fettlösliga ämnet, som fått namnet A-vitamin. McCollum och hans medarbetare påvisade emellertid år 1922, att det ämne i levertranet, som kunde förebygga och bota rakitis, icke var besläktat med A-vitaminet. En tysk läkare, Huldschinsky, lyckades under efterkrigsåren bota rakitiska barn genom solbestrålning eller bestrålning från någon annan ljuskälla med ultraviolett ljus (kvicksilverkvartslampa). Den vetenskapliga forskningen arbetade som synes efter två olika linjer på att klarlägga engelska sjukans natur; dels studerade man förekomsten av ett antirakitiskt ämne i olika födoämnen, dels förhållandet mellan antirakitisk effekt och solbestrålning. Efter år 1924 kunde man gå fram på en mera enhetlig front. Då upptäckte Hess (New York) och Steenbock (Wisconsin) ungefär samtidigt, men var för sig, att vissa födoämnen genom ultraviolett bestrålning kunde göras antirakitiska, d. v. s. bibringas egenskapen att bota rakitis hos försöksdjur. Det framgick av dessa undersökningar, att de ursprungligen icke-rakitisskyddande födoämnena innehöllo en substans, som på något sätt omvandlades, aktiverades, genom bestrålning.

61 D-vitaminets kemi. Genom samarbete mellan europeiska och amerikanska forskare (särskilt Windaus och Hess) klarlades år 1927, att den genom bestrålning aktiverade substansen var ett sterin, ergosterin (ergosterol). 1 Steriner äro komplexa aromatiska alkoholer, som vid extraktion av födoämnena med fettlösande ämnen följa fettet. Vid fettets saponifiering (förtvålning) bli sterinerna kvar i den icke saponifierbara delen. Man skiljer mellan steriner av vegetabiliskt ursprung (fytosterin) och av animaliskt (kolesterin). Med undantag av ergosterin, som spårvis förekommer tillsammans med såväl fytosterin som kolesterin, ha steriner av vegetabiliskt ursprung icke påträffats i djurceller, ej heller steriner av animaliskt ursprung i växtceller. Rent ergosterin visar ingen antirakitisk verkan. Vid bestrålning av ergosterin med ultraviolett ljus (se skiss sid. 62) bildas åtskilliga produkter antingen samtidigt eller i följd. Mest verksamma vid det antirakitiska ämnets bildande äro strålar med en våglängd mellan 2 600—2 800 Ängström enheter (10 - 7 millimeter). Ergosterin (ingen antirakitisk verkan) I Lumisterin (troligen ingen antirakitisk verkan) I -v Tachysterin (troligen ingen antirakitisk verkan, möjligen en svag gift! verkan) Vitamin D (D2, kalciferol) (antirakitiskt) I Toxisterin (substans 248) (viss antirakitisk verkan, giftverkan) Suprasterin I

Suprasterin II

(ingen antirakitisk verkan, obetydlig giftverkan).

Rent ergosterin visar följande absorptionsband i den ultravioletta zonen: 2 600, 2 700, 2 820 och 2 935 Ångström Enheter (Å. E.). Lumisterin har ett absorptionsband vid 2 650 och ett vid 2 800 Å. E. medan Tachysterin har ett starkt absorptionsband vid 2 800 Å. E. Rent vitamin D, D2, visar maximal absorption vid 2 650 Å. E. Vid bestrålning av ergosterin försvinna så småningom de tre banden vid 2 935, 2 820 och 2 700 Å. E., medan ett nytt band med stark intensitet framträder vid 2 480 A. E. Tidigare trodde man, att detta ämne, som kallades »248» och som hade stark giftverkan, var själva D-vitaminet. Flera forskare visade emellertid, att uppträdandet av bandet vid 2 480 A. E. inträffade samtidigt med försvinnandet och icke med uppträdande av antirakitisk verkan. Undersökte man bestrålningsprodukter, som undantagits i det ögonblick, när ämnet »248» hade störst koncentration, fann man att produkten fortfarande hade en viss antirakitisk verkan. Vid fortsatt bestrålning förstördes det antirakitiska ämnet, medan däremot endast en del av det giftiga ämnet, »248», förstördes. Namnet Toxisterin föreslogs för denna giftiga bestrålningsprodukt. 1 I den engelska litteraturen använder man termen steroler i stället för steriner för att beteckna dessa ämnens alkoholnatur. I enlighet därmed kallas vitamin D för kalciferol.

62 Under några år räknade man med, att det endast fanns en form av Dvitamin, det genom bestrålning av ergosterin aktiverade ämne, som fått namnet D2 eller Kalciferol. Man har emellertid haft anledning att antaga, att även andra former av D-vitamin, troligen härrörande från andra modersubstanser (provitaminer) än ergosterin, finnas. Det visade sig nämligen, att D-vitamin från olika källor icke hade samma verkan på olika djurslag. En särskild form av det i djurriket vanligen förekommande kolesterinet, 7-dehydrokolesterol, har visat sig vara ett provitamin och den form av Dvitamin, som bildas vid ultraviolett bestrålning av detta ämne, kallas vanligen i litteraturen för Da. Skillnaden mellan D2 och Ds är i kemiskt hänseende klarlagd. Man kan säga, att D2 huvudsakligen är av vegetabiliskt ursprung alldenstund dess modersubstans ergosterin är en typisk växtbeståndsdel. Denna påvisades först i mjöldryga och sedan i jäst. Modersubstansen för D3, 7-dehydrokolesterol, är en animalisk produkt. Troligen utgöres huvudparten av D-vitaminerna i fiskolja av D3. De båda slagen av D-vitaminer, D2 och D3, ha mycket olika effekt på olika djurslag; huruvida de ha olika verkan på barn har ännu ej blivit fullt klarlagt.

t-

(-

tu

LU _l

O

z 40 O o cc

< a -J D

_l Z

H hO cr. < en

(0

z

>

fmSOMMAR Fig. 1.

H

O

> < CC h_l D

O or < a: u. z

O _i Z

>

i/)

srrr-r\

VINTER

Procentisk fördelning av solljuset under olika årstider.

200-4000

4000-7800 V I G G0

ULTRAVIOLETT

R

SYNLIGT

Fig. 2.

2200 2300

MEST

7800-120000 ANGSTROM ENHETER

INFRARÖTT

Ljusspektrum.

2500 2600 2700 2800

EFFEKTIVA ULTRAVIOLETTA ZONEN —

3000 ÅNGSTRÖM ENHETER

Fig. 3. Den mest effektiva ultravioletta zonen.

Flera laboratorieprodukter ha visat sig ha D-vitaminverkan och en del forskare anse, att det existerar icke mindre än 8 former av D-vitamin. De vanligast förekommande samt mest kända och undersökta äro dock D2 och D3

63 D-vit aminkällor. Förekomsten av D-vitamin i vanliga födoämnen är mycket begränsad. Av naturligt förekommande produkter är fisklevertran rikast på D-vitamin. Vitamininnehållet i olika fiskleveroljor växlar. Leverolja från torsk är den vanligast använda och kan innehålla upp till 200 internationella enheter (I. E.) per gram, medan leverolja från hälleflundra innehåller betydligt mer. Enligt amerikanska läkarsällskapets föreskrifter skall leverolja från hälleflundra hålla minst 615 I. E. per gram. I leverolja från tonfisk är D-vitaminhalten mångdubbelt större. Så kallad medicinsk fiskleverolja innehåller \ omkring 100 internationella enheter av D-vitamin per gram. Fett från nötkreatur har visat sig sakna D-vitamin. Vanliga växtoljor 1. äro även inaktiva. Fettet hos vissa fiskar är däremot rikt på D-vitamin. Blix och hans medarbetare funno, att olja från sill och strömming innehöll omkring 200 I. E. per gram. Sillens fetthalt är omkring 8 %. De beräknade, att D-vitamininnehållet av två medelstora strömmingar motsvarade en tesked prima fiskolja. I äggula finns D-vitamin men mängden växlar, beroende på djurens utfodring och bestrålning. Några författare uppge halten av D-vitamin i ägggula till mellan 1-5— 5'i I. E. per gram (en äggula väger omkring 16 gram). Komjölk är i allmänhet ganska fattig på D-vitamin. Under sommarens betesgång är D-vitaminhalten i kornas mjölk fierdubbelt högre än under vinterns stallfodring. Vanligen uppgives vintermjölkens D-vitaminhalt vara 2—5 I. E. per liter och sommarmjölkens 10 I. E. per liter. Högre värden ha erhållits, när djuren gått på bete. Smörets D-vitaminhalt växlar på motsvarande sätt som mjölkens. Fisklevertran har i allmänhet 100—200 gånger högre D-vitaminhalt än smör. Födoämnen från växtriket innehålla som regel icke uppskattbara mängder av D-vitamin. Soltorkade eller på annat sätt bestrålade växtdelar kunna emellertid erhålla D-vitaminverkan. Alldenstund D-vitamin bildas genom bestrålning med ultraviolett ljus av det i huden förekommande provitaminet och då dessutom D-vitamin till en viss grad kan upplagras i kroppen, är det svårt att beräkna tillgång till eller behov av D-vitamin under olika förhållanden. Rent D-vitamin, D2 eller kalciferol, har en styrka av omkring 40 000 I. E. per milligram. D3 har nu ävenledes framställts i ren form och visat sig ha samma styrka, 40 000 I. E./mg, som D2. Ett stort antal D-vitaminpreparat av växlande styrka finnas numera i handeln. D-vitaminets verkningssätt. D-vitamin påverkar skelettets förkalkning och således omsättningen av benbildande mineralämnen. Det exakta verkningssättet känner man icke med bestämdhet och flera teorier ha framkastats. Starka stöd ha framlagts för den meningen, att D-vitaminet påverkar kalciumresorptionen (se bl. a. Nicolaysen). Behovet av D-vitamin är störst under den tid, då skelettet utvecklas, så-

64 ledes under fostertiden och andra perioder av snabb tillväxt. Kostens halt av kalcium och fosfor och de inbördes proportioner, i vilka dessa mineralämnen förekomma, äro faktorer, som inverka på vitaminbehovet. Omvänt har D-vitaminet förmåga att avhjälpa följderna av olämpliga proportioner av kalcium och fosfor i kosten. D-vitaminet är ett specifikt botemedel mot rakitis och detta anses sammanhänga med vitaminets förmåga att reglera kalk- och fosforomsättningen. På samma sätt förklaras D-vitaminets effekt vid spasmofili (tetani) och osteomalaci (benskörhet). D-vitaminet är av betydelse så väl för botandet som förebyggandet av dessa sjukdomar. Av omfattande försök, utförda av engelska och norska forskare, har det framgått, att D-vitaminet även är av betydelse för tandbildningen och tändernas förkalkning. Rakitis kan på experimentell väg framkallas hos försöksdjur, som givas en D-vitaminfattig och med avseende på benbildande mineralämnen obalanserad kost. Det för rakitis mest karaktäristiska symtomet är, att det i benens tillväxtzoner (benens ändstycken) bildas abnorm benvävnad och att denna icke förkalkas normalt. De mjuka benen kunna icke motstå tryck så som friska. När rakitiska barn börja gå, kröka sig benen ofta på ett onormalt sätt. Barnen bli kobenta eller hjulbenta. Även andra delar av skelettet t. ex. huvudet, ryggraden, bröstkorgen eller bäckenet kunna deformeras. Hastig tillväxt ökar risken för rakitis. Trots att man numera känner till, hur sjukdomen kan förebyggas, är den dock icke sällsynt bland små barn och förekommer även i viss utsträckning bland barn i pubertetsåldern, under vilken ålder tillväxten ju är relativt snabb. D-vitaminbehov. Stora svårigheter yppa sig, när man vill bestämma behovet av D-vitamin. E n del av dessa ha redan antytts: svårigheten att bedöma hur mycket Dvitamin, som bildas direkt i kroppen genom bestrålning med ultraviolett ljus eller hur mycket, som upplagras, när tillförseln överskrider det omedelbara behovet, olika D-vitaminkällors effektivitet o. s. v. D-vitaminbehovet är störst under spädbarnsåldern. Behovet för äldre barn och vuxna är icke känt under några förhållanden. Det förefaller dock som om behovet skulle vara större än vanligt under havandeskap och digivningsperioden. Den amerikanske forskaren Jeans (11) framhåller, att man icke anser en D-vitamintillförsel tillfyllest, som visserligen förebygger rakitis, men icke medger en optimal kalkresorption eller optimal tillväxt hos barn. Han fann, att vitaminiserad mjölk, som innehöll 135 I. E. D-vitamin per liter, kunde förebygga rakitis, men att kalkupptagandet var avsevärt större hos barn, som fingo en tesked fiskolja eller D-vitaminiserad mjölk, innehållande 400 I. E. per liter. Drake (12), som på 1228 små barn undersökte olika D-vitaminpreparats förmåga att förebygga rakitis, fann, att 95 I. E. per dag kunde förhindra utpräglade symtom av rakitis. Med 3 0 0 - 5 0 0 I. E. av D-vitamin var det möjligt att

I

65 på jämförelsevis kort tid bota såväl milda som mera uttalade former av rakitis. E n del forskare ha uttalat sig för avsevärt större doser. Harris (13) rekommenderar en daglig tillförsel av 5 000 I. E. av D-vitamin (från bestrålad ergosterin) som en allmän profylaktisk dos för barn. I ett senare arbete (14) har han uppställt följande tabell över D-vitamindosering: Profylaktisk dos 1 500 internationella enheter per barn och dag Terapeutisk dos 3 000 » » » » » » Toxisk dos 10 000 » » » » » » Många jämförande undersökningar ha gjorts av olika D-vitaminpreparats värde som antirakitiska medel för barn, men resultaten av dessa undersökningar äro icke samstämmiga. Eliot och hennes medarbetare (15) kommo genom profylaktiska studier av spädbarn till den slutsatsen, att fiskolja och bestrålat ergosterin hade samma verkan och att den minsta skyddande dosen av vardera var något större än 675 I. E. av D-vitamin per dag. Samma forskare gjorde senare en jämförelse mellan olika slag av vitaminiserad mjölk: bestrålad mjölk, mjölk till vilken satts viasterol (bestrålat ergosterin) eller ett koncentrat av fiskolja samt mjölk från kor, som erhållit bestrålad jäst. Undersökningarna visade, att mjölk, tillsatt med fiskolja, icke var överlägsen mjölk, som berikats med D-vitamin från bestrålat ergosterin samt att D-vitaminet var verksamt i något lägre dos, när det tillfördes genom mjölk än när det gavs i form av fiskolja eller bestrålat ergosterin. Drake (16, även cit. av 43) och hans medarbetare kommo genom omsorgsfulla undersökningar till resultatet, att bestrålat kolesterin och fiskolja äro av ungefär samma värde för barn. Genom dessa preparat kunde rakitis förebyggas genom en daglig tillförsel av 150 I. E. vitamin D. The Council on Foods, The American Medical Association, (17) fastställde 1936 följande regler för annonsering och försäljning av fiskolja och andra D-vitaminprodukter: »Den föreskrivna dagliga dosen måste innehålla åtminstone 6 250 enheter A-vitamin och 625 enheter D-vitamin. Detta antal D-vitaminenheter motsvarar 2 teskedar fiskolja av N. N. R. standard (New and Nonofficial Remedies). D-vitaminpreparat, vilka icke innehålla terapeutiskt verksamma mängder av A-vitamin och icke säljas som A-vitaminpreparat få annonseras och tillhandahållas endast på det villkor, att den föreskrivna dagliga dosen icke tillför mer än 1000 enheter av D-vitamin.» Giftverkan av D-vitaminpreparat. Med de kunskaper man nu har om D-vitaminets egenskaper och förekomst torde de giftverkningar, som observerats med olika D-vitaminpreparat lämpligen kunna beskrivas under någon av nedanstående rubriker: I. Giftverkan av fiskolja. I I . Giftverkan av bestrålningsprodukter av ergosterin andra än D-vitaminet. III. Gift verkan av D-vitamin. 2 6 4 7 37

r

66 I. Giftverkan av fiskolja. Mouriquand och Michel, 1922, (18), samt Bezssonof, 1923, (19), beskrevo försök utförda på marsvin, vid vilka stora doser torsklevertran utövade en hämmande inverkan på tillväxten, varjämte hos djuren uppstodo vissa skelettförändringar, vilka påminde om skörbjugg. Ungefär samtidigt meddelade Hopkins, 1923, (20), att torsklevertran var skadligt för råttor, som utfodrades med en »obalanserad» grundkost, men att denna skadliga verkan försvann, när till grundkosten sattes marmit (ett B-vitaminhaltigt jästpreparat). Japanska forskare (21) lyckades av fiskolja framställa ett i små doser verksamt vitaminpreparat men detta visade sig ha tydliga giftverkningar. Problemet om fiskoljans toxiska egenskaper har ägnats stor uppmärksamhet av den svenske forskaren Agduhr och hans medarbetare (22). Vid försök med möss, planlagda i annat syfte än att undersöka fiskoljans verkningar, observerade Agduhr, att djur till vilkas grundkost satts fiskolja, visade tecken på förgiftning. Särskilt hjärtmuskulaturen men även andra organ hade skadats. Agduhr utvidgade därefter sina undersökningar till att omfatta även andra försöksdjur än möss, men han fann, att mössen voro mest känsliga för överdosering med fiskolja. De anatomiska förändringarna kunde uppträda med så små doser som 0,1 kubikcentimeter fiskolja per kilo kroppsvikt och kunde vanligen påvisas efter 14 dagars till 2 månaders förlopp. Agduhrs undersökningar av fiskoljans toxicitet ledde till att andra skandinaviska forskare intresserade sig för detta problem. Endast till en del har det lyckats dem att att uppnå samma resultat som Agduhr och dennes försöksteknik har utsatts för skarp kritik (23). De allvarligaste invändningarna äro, att Agduhrs grundkost icke haft en lämplig sammansättning, att nödiga kontroller saknats, att doseringen av fiskoljan icke skett med tillräcklig noggrannhet o. s. v. Av svenska vetenskapsmän, som underkastat Agduhrs arbeten en kritisk granskning och själva utfört försök för att bedöma fiskoljans giftverkningar, kunna nämnas Höjer (24), Herlitz, Jundell och Wahlgren (25). De senare gåvo åt möss såväl fiskolja som bestrålat ergosterin, i doser, motsvarande de i pediatrisk praktik vanligen använda. Djuren visade hjärtskador, liknande dem, som beskrivits av Agduhr. Förändringarna i hj ärtmuskulaturen kunde emellertid även åstadkommas genom att utbyta fiskoljan mot äggula i grundkosten och dessa forskare drogo därav den slutsatsen, att det var ergosterinet eller kolesterinet i äggulan, som orsakade de skadliga verkningarna. Senare undersökte de- effekten av tillförsel av kemiskt rent kolesterin och ergosterin, men kunde icke ånyo uppnå tidigare erhållna resultat. Den skandinaviska litteraturen, som på området är synnerligen omfattande ehuru ofta motsägande, ger tydliga bevis för att fiskolja i stora doser är ett gift och att denna giftverkan är särskilt framträdande, när kosten är otillräcklig med hänsyn till sitt innehåll av vitaminer och salter, samt att vissa djurslag äro mer känsliga för överdosering än andra. En svensk barnläkare, Malmberg (26), har hos två för tidigt födda barn,

67 som behandlats med stora doser fiskolja, påvisat samma anatomiska förändringar som hos försöksdjur. Härav kan man dock icke våga draga någon slutsats om fiskoljans inverkan på friska och fullgångna barn. Thatcher (27) relaterar ett fall av överdosering med fiskolja. Ett 111/» månader gammalt barn, som under sommarmånaderna fått en stor daglig dos av ovanligt vitaminrik fiskolja samt därtill riklig solbestrålning, dog på hösten efter en sjukdom med typiska symtom av D-hypervitaminos. Flera utländska forskare, Bell, Gregory och Drummond (28) samt Cox och Ross (29), ha vid försök på råttor icke kunnat verifiera Agduhrs försöksresultat. Agduhr har själv observerat, att råttor voro mycket motståndskraftiga mot giftämnet i fiskolja. Agduhr fortsatte sina undersökningar för att utröna vilken eller vilka beståndsdelar i fiskoljan som hade giftverkan. Han kunde ganska snart fastslå, att det icke var fettet som sådant, ej heller vitaminerna, som hade den starka toxiska effekten, utan att det skadliga ämnet var att söka bland fiskoljans övriga beståndsdelar. Fiskolja, som berövats omkring 4 / 5 av sin vitaminverkan genom extraktion, visade sig ha minst samma giftverkan på hjärtmuskulaturen som vanlig fiskolja. En av de invändningar, som riktats mot Agduhrs experiment, var, att vissa försöksdjur t. ex. kaniner icke tåla någon större mängd fett och att skadorna åtminstone delvis kunde bero på en alltför riklig tillförsel av fett. I sitt senaste arbete på området, 1934, redogör Agduhr (30) för försök, där även andra fetter än fiskolja visat sig vara skadliga. Undersökningar, vilkas resultat till väsentlig del överensstämma med Agduhrs ha utförts av McCay och hans medarbetare vid Cornell (31). De sökte utarbeta en tillfredsställande syntetisk kost för gräsätare. Fettlösliga vitaminer tillfördes med hjälp av fiskolja, men det visade sig snart, att denna hos såväl marsvin som kaniner,^ getter och får orsakade svåra och omfattande skador, vilka voro mer allvarliga, när kosten i något avseende var bristfällig. Även när kosten, såvitt man kunde bedöma, var fullständig och bestod av naturliga födoämnen uppträdde de skadliga effekterna av fiskoljan. Dessa voro avsevärt mindre, när fiskoljan utbyttes mot en motsvarande dos av ett D-vitaminkoncentrat. Upptäckten, att den saponifierbara (förtvålbara) delen var mera giftig än den icke saponifierbara, antyder ävenledes, att skadorna icke bero på vitaminerna som sådana. McCays undersökningar utfördes endast på gräsätare och resultaten ge således ingen upplysning om fiskoljans skadlighet för andra djurslag eller för människor, men författarna anse, att man bör avråda från en kontinuerlig tillförsel av stora mängder fiskolja. Risken minskas vid användandet av fiskoljekoncentrat, där den saponifierbara delen borttagits. Fortsatta undersökningar vid Cornell lära ha visat, att den toxiska verkan hos fiskolja försvinner vid härdning av fettet. Detta har tolkats så, att fiskoljans giftverkan beror på i tranen förekommande starkt omättade fettsyror. Andra beståndsdelar i fiskoljan, särskilt kvävehaltiga baser, ha enligt Norris och Church (32) visat sig ha giftiga egenskaper.

68 Även om man således vid förgiftningssymtom, som uppträda efter långvarig dosering av fiskolja eller med stora doser därav, icke har att göra med en hypervitaminos eller vitamingiftverkan, har man dock erfarenheter av att koncentrerade vitaminpreparat kunna vara skadliga. II. Giftverkan av bestrålningsprodukter andra än vitamin D. Pfannenstiel (33) är den förste, som omnämner (1927) att ett bestrålat ergosterinpreparat, Vigantol, har giftverkan, när det tillföres försöksdjur i stora doser. Andra forskare gjorde efterhand, särskilt före och under år 1929, liknande erfarenheter, medan andra åter icke kunde framkalla den toxiska effekten med antirakitiskt verkande produkter av bestrålat ergosterin. Många exempel på »vigantolförgiftning» finnas beskrivna i litteraturen. De flesta härröra från år 1929. Enligt Bills (34) kan denna förklaras på så sätt, att en felaktig framställningsmetod kommit till användning för detta preparat. Metoden var skyddad genom ett patent av I. G. Farbenindustri Aktiengesellschaft. Patentanspråken voro sådana, att den efter dessa riktlinjer framställda produkten innehöll toxisterin i maximal koncentration. Numera framställes Vigantol efter ny metod. I de flesta fall är det omöjligt att avgöra, i vad mån en observerad giftverkan av D-vitaminpreparat beror på vitaminet som sådant eller på toxiska biprodukter. Sedan man numera lyckats renframställa D 2 och även D 3 har man möjlighet att undersöka vitaminets specifika giftverkan. Undersökningar av Laquer och Linsert, 1933, (35) ge vid handen, att toxisterin är, beräknat efter vikt, tre gånger så giftigt som det isolerade D-vitaminet, men har endast Vso av dess antirakitiska styrka. Toxisterin bildas, som redan framhållits, genom fortsatt bestrålning av ergostesin. III. Giftverkan av D-vitamiu. I nedanstående sammanfattning redogöres för undersökningar, som avsett att bedöma D-vitaminets giftighet — i vad mån de toxiska symtomen berott på vitaminet som sådant eller på andra bestrålningsprodukter har varit svårt att avgöra. Man har använt följande arbetsmetoder: 1) Jämförande undersökningar av de kvantitativa förhållandena mellan terapeutiska och toxiska doser. 2) Jämförande undersökningar över de anatomiska och fysiologiska forändringarna vid rakit och efter överdosering. 3) Isolering och undersökning av toxiditeten hos olika bestrålningsprodukter av ergosterin. Alla D-vitaminforskare synas numera vara ense om, att av ergosterinets bestrålningsprodukter har det rena D-vitaminet den största antirakitiska och den minsta toxiska verkan. De vanligast observerade symtomen hos människor av en överdosering med D-vitaminpreparat äro: aptitförlust, kräkningar, diarré, viktsförlust, ömma tänder, värk i muskler och leder samt njurskador. Stora doser medföra hos försöksdjur kachexi (allmän nedsättning) samt kalkavlagringar särskilt i hjärta, njurar och lever samt i tarmkanalens och artärernas väggar. Bevis för det rena D-vitaminets toxiditet framlägges av Guldager 1937

69 (36). Han gjorde en kvantitativ jämförelse mellan giftigheten hos två D-vitaminpreparat och rent D-vitamin (Windaus) och fann för ett av D-vitaminpreparaten och det renframställda vitaminet ungefär samma toxiska gränsvärde. Guldager använde vid sina experiment möss, vilka andra forskare tidigare hade funnit särskilt känsliga för överdosering. Mössens vikt överstiger sällan 30 gram. Med 600 LE. per djur och dag av rent D-vitamin erhölls ingen giftverkan vid 12 dagars försök; med något större doser märktes kalkavlagringar hos en del av djuren och med avsevärt större doser patologiska förändringar hos alla försöksdjur. Möss, som tillfördes 280—300 L E . D-vitamin dagligen under 6 månader genom ett D-vitaminpreparat, visade inga som helst hypervitaminotoriska förändringar, medan djur, som fingo 600 L E . D-vitamin per dag visade en typisk hypervitaminos. E n del av dessa djur tilllfrisknade emellertid spontant. Även Guldager fann, att grundkostens sammansättning är av betydelse för preparatens toxiska verkan. Särskilt befanns brist på A-vitamin öka djurens känslighet för D-vitamin. Författaren har icke gjort några undersökningar på människor och gör heller inga försök att överflytta sina resultat på människor. E n del forskare ha omräknat sina resultat med utgångspunkt från försöksdjurens kroppsvikt. Det är dock uppenbart oriktigt att antaga att för ett barn, som väger 200 gånger så mycket som en mus, den toxiska dosen av D-vitamin skulle vara 200 gånger större än för musen. Barnets kaloribehov t. ex. är avsevärt mindre per viktsenhet än musens. Icke heller kan man utan vidare jämföra en dag i barnets liv med en dag i försöksdjurets. Det bästa sättet att jämföra tidsintervall för olika djurslag torde vara att uttrycka det i delar av den för varje djurslag genomsnittliga normala livslängden. Man brukar säga, att en dag i den vita råttans liv motsvarar omkring 1 månad i människans. För råttor och andra försöksdjur har man ganska noggrant kunnat bestämma gränsvärdena mellan den toxiska och terapeutiska dosen av D-vitamin.

Den terapeutiska index, ; .. , .,— är ett uttryck för D-vitamir terapeutisk dos, nets giftighet. Denna index har av förklarliga skäl icke kunnat bestämmas på människor. För försöksdjur är detta tal mycket högt, beträffande vissa D-vitaminpreparat ända upp till 55 000 (37). Här föreligger således en mycket stor säkerhetsmarginal; en författare nämner för jämförelse att motsvarande terapeutiska index för morfin endast är 50. Man har emellertid anledning att tro, att människans tolerans är avsevärt mindre än de vanligast använda försöksdjurens. En del forskare (cit. 34) har sålunda observerat en svag giftverkan hos barn, som fått 300 gånger den dagliga »normala dosen» under flera veckor. Den normala terapeutiska dosen har då vanligen antagits vara omkring 3 000 I. E. D-vitamin per dag i form av bestrålat ergosterin. Av Crimms och Reeds arbeten (cit. 34) synes framgå, att den toxiska effekten hos vuxna människor visar sig först, när omkring 600 000 I. E. D-vitamin i form av bestrålat ergosterin (200 gånger den »normala dosen») tillföres dagligen under flera veckor. Hess och hans

70 medarbetare (38) gåvo 40 gånger den normala dosen till spädbarn under 6 månader och observerade inga andra förändringar än förstoppning och kolik. Den dödande dosen av D-vitamin för människan är icke känd. Vissa amerikanska forskare (39, 40 och 41), som med framgång säga sig använt D-vitaminpreparat för behandling av astma, hösnuva och kronisk ledgångsreumatism ha givit sina patienter mycket stora doser, i allmänhet 300 000— 500 000 enheter per dag under flera veckor. I vissa fall ha betydligt större doser kommit till användning och som regel ha även dessa fördragits väl. Symtom på överdosering äro enligt dessa forskare lätta att känna igen och försvinna snabbt, då man upphör med D-vitamintillförseln. I litteraturen finnas många andra exempel på avsiktlig eller oavsiktlig tillförsel av stora mängder D-vitamin, som icke lett till skadliga biverkningar. Sammanfattning. Av denna redogörelse för D-vitaminets verkan och förekomst torde framgå, att a) D-vitaminet påverkar omsättningen av benbildande mineralämnen. Det bidrager till att förebygga och bota rakitis och liknande sjukdomar, som bero på en störd mineralämnesjämvikt. b) vanliga födoämnen äro relativt D-vitaminfattiga. Större delen av människans D-vitaminbehov tillgodoses i allmänhet genom bestrålning med ultraviolett ljus från solen. Ultraviolett bestrålning från någon annan ljuskälla, fiskolja eller andra D-vitaminpreparat, användas även för att tillfredsställa D-vitaminbehovet. c) bevis numera finnas för att spädbarn och andra små barn behöva mera D-vitamin än vad som vanligen förekommer i deras naturliga kost. d) äldre barns och vuxna personers behov av D-vitamin icke är känt. För havande och ammande kvinnor är behovet större än för andra vuxna. e) rent D-vitamin, när det tillföres i mycket stora mängder, har en toxisk verkan, f) vissa D-vitaminpreparat kunna innehålla andra giftiga substanser än D-vitamin. Litteraturförteckning. 1. Rossi, G. Ztschr. f. Vitaminforsch. 2, 1933. 2. Domagk, G. & Dobeneck, P. v. Virchows Arch. 290, 385, 1933. 3. Collozo, J. A. & Rodriquez, J. S., Klin. Wochenschr., 12, 1732, 1933. 4. Simola, P. E. & Kauppinen, T. K., Skand. Arch. f. Physiol., 71, 31, 1934. 5. Levin, Oscar L. & Silvers, Seymor, H., J. Amer. Med. Ass., 96, 2190, 1931. 6. Vogt-Möller, P., Ugeskr. f. Laeger, 96, 223, 1934. 7. Moro, E., Acta Paediatr., 13, 364, 1932. 8. Ocana, T. C. R., Soc. BioL, 120, 267, 1935. 9. Butturini, L. & Vailati, R., Boll. Soc. ital. Biol. spec. 11, 36, 1936. 10. Villard, H. Viallefont, H. and Diacono, E., Arch. Soc. Sci. med. biol. Montpellier, 16, 428, 1935. 11. Jeans, P. C. & Stearns, Gen.: Am. J. of Dis. of. Child, 52, 1013, 1936. 12. Drake, T. G. H., Am. J. of Dis. of Child, 52, 1010, 1936.

71 13. Harris, L. J., Lancet, 222, 1031, 1932. 14. Harris, L. J., Vitamins, Cambridge University Press, 1935. 15. Eliot, M. M., Nelson, E. M., Barnes, D. J., Browne, F. A. & Jeans, R. M., J. Pediat., 9, 355, 1936. 16. Drake, T. G. H., Tisdall, F. F. & Brown, A., J. Pediat., 9, 421, 1936. 17. Council on Foods, J. Am. Med. Assoc, 106, 1732, 1936. 18. Mouriquand, G. & Michel, P., Compt. rend. soc. biol. Torne I, 1170, 1922 (cit. av Guldager m. fl.). 19. Bezssonoff, N., Bull, Soc. Hyg. Aliment, 11, 14, 1923 (cit. av Agduhr m. fl.). 20. Hopkins, F. G , British Med. Journ., 964, 1923, II. 21. Takahashi, K., Nakamiya, Z., Kawakami, K. & Kitassato, T., Scient. Pap. Inst. Physic. Chem. Research. Tokio 1925. (cit. av Agduhr). 22. Agduhr, E., Acta psediatrica, V, 319, 1926. » » » » VI, 165, 1926. » » » » VII, 289, 1928. » » » » VIII, 489, 1929. » » Hygiea, 90, 950, 1928. 23. Henriksen, P., Acta psediatrica, IX, 154. 1930. 24. Höjer, J. A., Acta psediatrica, 6, suppl. 1—2, 180, 1927. 25. Herlitz, C. W., Jundell, J. & Wahlgren, F., Svenska Läkarsällskapets Förhandlingar, 162, 1929. 26. Malmberg, N., Acta psediatrica, VIII, 364, 1929. 27. Thatcher, L., Lancet, 230, 20, 1936. 28. Bell, M. E., Gregory, E. & Drummond, J. C , Ztschr. Vitaminforsch., 2, 161, 1933. 29. Cox, W. M., Jr., & Rose, A. J., Johns Hopkins Hospital, Bui. 54, 430, 1934. 30. Agduhr, E., Upsala Läkarefören. förhandl., Ny följd 39, 307, 1934. 31. Madsen, L. L., McCay, C. M. & Maynard, L. A., Memoir 178, Cornell University Agr. Exp. St. J u n e 1935. 32. Norris, E. R. & Church, A. E., Journ. Biol. Chem., 89, 437, 1930. 33. Pfannenstiel, W., Klin. Wochenschr., 2310, 1937, II. 34. Bills, C. E., Phys. Rev., 15, 1, 1935. 35. Laquer, Fr. & Linsert, O., Klin. Wochenschr., 753, 1933, I. 36. Guldager, A., Hypervitaminosis D, Avhandling, 1936. 37. Göttche, O. & Kellner, B., Arch. Kinderheilk., 94, 129, 1931. 38. Hess, J. H., Poncher, H. G , Dale, M. L. & Klein, R. S., J. Am. Med. Assoc, 95, 316, 1930. 39. Rappaport, B. Z. & Reed, C. I., J. Am. Med. Assoc, 101, 105, 1933. 40. » » » » » , Hathaway. M. L. & Struck, H. C , J. Allergy, 5, 541, 1934. 41. Dreyer, I. & Reed, C. I., Arch. Phys. Therapy. X-Ray, Radium, XVI, 537, 1935. 42. Council on Foods, J. Am. Med. Assoc, 108, 206, 1937. 43. Widmark, E. M. P. & Neymark, M., Svenska Mejeritidningen, nris 28 och 29, 1937.

FÖRSLAG TILL

KUNGL. MAJ:TS KUNGÖRELSE MED VISSA BESTÄMMELSER ANGÅENDE KRINGFÖRINGSHANDEL MED KÖTT OCH GHARKUTERIVAROR M. M. JÄMTE MOTIV

75 Förslag till

Kungl. Majrts kungörelse med vissa bestämmelser angående kringföringshandel med kött och charkuterivaror. Kungl. Maj: t har funnit gott förordna, att för kringföringshandel med kött och charkuterivaror skola, utöver tillämpliga föreskrifter i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919, följande bestämmelser lända till efterrättelse:

1§. Yrkesmässig försäljning av kött eller charkuterivaror från automobil eller annat fordon må bedrivas allenast därest utövaren av verksamheten förfogar över lägenhet, som av hälsovårdsnämnden i orten godkänts såsom förvaringslokal för sådana varor, samt allenast med fordon, som av nämnden godkänts för användande i sådan verksamhet. 2 §. Förvaringslokal, som i 1 § föreskrives, skall vara försedd med anordningar, som möjliggöra att i densamma förvarade varor även under den varmare årstiden kunna hållas i erforderlig grad avkylda. _ 3 §• Fordon, varom ovan förmäles, skall vara försett med skåp av lämpligt material, så anordnat att de medförda varorna äro skyddade för damm och annan förorening samt hållas i erforderlig grad avkylda. I den mån det låter sig göra, skall fordonet vara försett med anordningar för tvättning av försäljarens händer. Godkännande av fordonet må icke lämnas med mindre sökanden erhållit hälsovårdsnämndens godkännande av förvaringslokal, varom i 1 och 2 §§ stadgas, samt av länsstyrelse för ändamålet förordnad veterinär efter företagen besiktning av fordonet skriftligen intygat, att detsamma till sin beskaffenhet överensstämmer med de i första stycket meddelade bestämmelser och i övrigt är lämpligt för användande vid kringföringshandel med kött och charkuterivaror. Godkännande av förvaringslokal och fordon må icke lämnas för längre tid än ett år i sänder och kan, när skäl därtill äro, av hälsovårdsnämnden återkallas. 4 §. Erforderliga anvisningar rörande beskaffenheten av fordon, som avses i denna kungörelse, meddelas av medicinalstyrelsen.

5§. Rörande fordonets godkännande har hälsovårdsnämnden att utfärda bevis enligt nedan angivet formulär; och skall vid fordonets användande för kringföringshandel, varom här stadgas, beviset vara åsätt fordonet å lämplig, lätt tillgänglig plats. Reg. n:r (i fråga om bil): Godkänd den 19 för kringföringshandel med kött och charkuterivaror. Hälsovårdsnämnden i (underskrift)

Godkännandet gäller t. o. m

19 Formulär tillhandahållas av medicinalstyrelsen mot ersättning efter rekvisition.

6§Å fordonet skall vid dess användande för sitt ändamål medföras tvål och handduk. Fordonets skåp ävensom vid försäljningen använda redskap, förvaringskärl och andra tillbehör skola hållas rena och i gott stånd. Skåpet får endast användas till det ändamål, för vilket det är avsett. Ej må där förvaras ämne, som kan meddela varorna främmande lukt eller smak eller på annat sätt göra dem otjänliga till förtäring. Styckning av kött må äga rum allenast i mindre omfattning och endast inuti skåpet eller å en från dettas inre utdragen platta.

7§Bedriver någon yrkesmässig försäljning av kött eller charkuterivaror från automobil eller annat fordon utan att förfoga över lägenhet, som av hälsovårdsnämnden i orten godkänts såsom förvaringslokal för sådana varor, eller utan att fordonet av hälsovårdsnämnden godkänts för användande i sådan verksamhet, straffes med dagsböter. Till enahanda ansvar vare den förfallen, som bryter mot föreskrifterna i 6 § andra stycket, där ej förseelsen enligt allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff. Utövar någon verksamhet, varom i 1 § sägs, och är ej fordonet åsätt bevis om godkännande enligt stadgandet i 5 § första stycket, eller åsidosätter någon föreskriften i 6 § första stycket, bote från och med tio till och med tvåhundra kronor.

8 8Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse enligt denna förordning, samma förseelse, skall han, när han varder därtill förvunnen, för varje gång åtal mot honom ägt rum och han därav erhållit del, fällas till det straff, som är bestämt för sådan förseelse. 9§Förseelse mot denna förordning åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol. Förseelse, som i första stycket sägs, åtalas av allmän åklagare. Hälsovårdsnämnd äger ock att för särskilt fall förordna åklagare. 10 §. Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen. Denna kungörelse träder i kraft den Lägenhet och fordon, som vid kungörelsens ikraftträdande användas för kringföringshandel, varom i kungörelsen stadgas, må utan hinder av vad i 1—5 §§ föreskrives alltjämt nyttjas i samma rörelse under tiden till och med den

Förslag till

Kungl. Maj:ts kungörelse angående tillägg till och ändring i taxan den 8 december 1933 (nr 630) lör arvode åt vissa i civil tjänst anställda veterinärer m. fl. (veterinärtaxa). Kungl. Maj:t, som denna dag utfärdat kungörelse med vissa bestämmelser angående kringföringshandel med kött och charkuterivaror, har funnit gott förordna dels att i veterinärtaxan den 8 december 1933 skall införas en ny paragraf, betecknad 15 a, av nedan angivna lydelse, dels ock att 17 § i taxan skall erhålla följande ändrade lydelse: 15 a §. 1. För besiktning, som på grund av gällande föreskrifter angående kringföringshandel med kött och charkuterivaror av veterinär verkställes å automobil eller annat för sådan handel avsett fordon, äger han i arvode för varje fordon åtnjuta antingen 8 kronor eller — då godkännande, som hälsovårds-

78 nämnd jämlikt sagda föreskrifter meddelat för fordonet, vid förrättningen alltjämt är gällande — 4 kronor. För samtidig besiktning av flera fordon, tillhöriga samme ägare, utgår dock arvodet för varje fordon utöver det första med hälften av ovannämnda belopp. 2. Vad i 14 § 4 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning å förrättning, varom i förevarande paragraf stadgas. 3. Ersättning för förrättning, som omförmäles i 1 mom., skall gäldas av fordonets ägare. Innehar någon fordon på grund av avbetalningsköp, åligger dock betalningsskyldigheten honom, ändå att äganderätten ännu icke å honom övergått. 17 §. Kan icke förrättning, varom i 14—15 a §§ sägs, påbörjas inom femton minuter efter den tid, till vilken förrättningsmannen på kallelse infunnit sig, äger han av den, som har att gälda ersättning för förrättningen, såsom väntpenningar uppbära 1 krona för varje fjärdedels timme eller del därav, han ytterligare måst vänta för att kunna utföra förrättningen, dock att väntpenningar icke må åtnjutas till sammanlagt högre belopp än 4 kronor. Denna kungörelse träder i kraft den

Motivering. Förslag- till Kungl. Maj:ts kungörelse med vissa bestämmelser angående kringföringshandel med kött och charkuterivaror. Inledning. Den mycket kraftiga utveckling, som motortrafiken på senare tid undergått, har medfört en omgestaltning av förhållandena på olika områden inom samhället. Sålunda har särskilt bilismens och vägväsendets utveckling med därav följande förenkling och förbilligande av transporterna bland annat möjliggjort ett starkt uppsving för kringföringshandeln. Helt naturligt är det i sjmnerhet för livsmedelshandeln och då särskilt för handeln med de minst hållbara livsmedlen, såsom färskt kött och vissa charkuterivaror, som de sålunda öppnade möjligheterna för en snabb varudistribution i främsta hand utnyttjats. Några siffror, som belysa utvecklingen på området, hava ej stått de sakkunniga till buds. För att erhålla en uppfattning om förhållandena, sådana de för närvarande te sig, hava de sakkunniga under hösten 1937 hos statspolisintendenten anhållit om ungefärlig uppgift om kringföringshandelns med livsmedel omfattning och om de sanitära förhållandena vid denna form av handel. I yttranden, som i anledning härav avgivits av föreståndarna för

79 statspolisavdelningarna i orterna, framhålles att den ambulerande livsmedelshandeln särskilt med kött och charkuterivaror kan betecknas såsom mycket livlig och alltjämt är i tilltagande samt att de hygieniska förhållanden, under vilka kringföringshandeln med nämnda varor bedrives, visserligen på senare år förbättrats men dock ofta giva anledning till anmärkning. Allmänt påkallas i yttrandena lagstiftningsåtgärder för dessa missförhållandens avhjälpande. Inför riksdagen och i framställningar till Kungl. Maj:t hava, såsom av det följande framgår, under senare år åtskilliga förslag och önskemål framkommit rörande en mer eller mindre omfattande reglering av kringföringshandeln med livsmedel såväl ur hygienisk synpunkt som i andra hänseenden. I direktiven för de sakkunnigas verksamhet anföres att de sålunda framställda kraven på en skärpt kontroll av den ambulerande handeln med livsmedel böra bliva föremål för vederbörligt beaktande. Det är de sakkunnigas uppfattning att den utveckling, som kringföringshandeln med livsmedel under den senaste tiden undergått, ofta varit till båtnad för allmänheten, särskilt i glest befolkade trakter. Det har satts i fråga att i viss mån begränsa denna handel i tättbebyggda orter, där något allmänt behov därav ej torde föreligga. De sakkunniga anse sig visserligen ej böra taga under prövning bestämmelser, som påkallas av rena konkurrensintressen, men vilja dock framhålla att vid övervägande av dylika inskränkningar allehanda spörsmål uppstå, vilka visa svårigheterna att genomföra sådana begränsningar. Så uppställer sig först och främst frågan, var gränsen skall dragas mellan ett tättbebyggt och ett icke tättbebyggt samhälle. Vidare är det t. ex. tydligt att i sådana tättbebyggda samhällen som vissa badorter under sommartid finnes ett behov av ambulerande handel med allehanda livsmedel, främst lättförstörbara sådana, såsom mjölk, köttvaror och fisk. Medan de sakkunniga å ena sidan äro av den uppfattningen att bestämmelser, som kunna kringskära näringsfriheten, ej böra uppställas för kringföringshandeln med livsmedel, så hava de sakkunniga å andra sidan av vad ovan anförts rörande de sanitära brister, som vidlåda i synnerhet den ambulerande handeln med köttvaror, samt av de i det följande omnämnda framställningarna i ämnet och den av dessa föranledda utredningen bibragts den övertygelsen, att ett omedelbart behov föreligger av lagbestämmelser, med vars hjälp en tillfredsställande ordning ur hygienisk synpunkt kan åvägabringas i fråga om kringföringshandeln med kött och charkuterivaror. De sakkunniga, som enligt sina direktiv hava att i den mån det lämpligen låter sig göra bedriva sitt utredningsarbete i etapper, hava med hänsyn till det anförda redan nu velat framlägga förestående förslag till kungörelse med vissa bestämmelser rörande denna kringföringshandel. Den ambulerande handeln med andra livsmedel synes stundom lämna rum för berättigade anmärkningar beträffande hygienen, dock ej av samma allvarliga natur som i fråga om kött och charkuterivaror. Sanitära bestämmelser för kringföringshandeln med övriga livsmedel synas därför böra övervägas i

80 samband med den utredning rörande en allmän livsmedelslagstiftning, som de sakkunniga enligt sitt uppdrag hava att verkställa. De sakkunniga komma därför att alltjämt hava sin uppmärksamhet riktad på den ambulerande handeln med livsmedel över huvud.

Gällande lagbestämmelser. De grundläggande bestämmelserna om idkande av handel finnas i kungl. förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet. I fråga om handel i allmänhet gäller som huvudregel, att varje svensk man som råder över sig själv och sin egendom äger ovillkorlig rätt att utöva sådan. För rätt att idka grosshandel eller försälja varor i bod eller från annat upplagsställe erfordras sålunda allenast anmälan hos myndighet, därvid skall företes bevis, att vederbörande icke är omyndig eller försatt i konkurs. Ursprungligen fordrades ej heller annat än anmälan av den, som ville själv eller genom annan utom den ort, där han är bosatt, kringföra varor till salu annorledes än å marknad. Genom en år 1887 vidtagen ändring i förordningen stadgades emellertid att för dylik s. k. gårdfarihandel skall sökas tillstånd av länsstyrelsen i det län, där försäljningen skall bedrivas; därjämte uppställdes vissa villkor för erhållande av sådant tillstånd. Enligt en år 1908 vidtagen jämkning i dessa bestämmelser äger den, som anmält sig till handels idkande, rätt att utan tillstånd driva gårdfarihandel å ort, där på grund av dylik anmälan kontor av stadigvarande beskaffenhet inrättats. För handel genom kringförande av varor inom den ort, där den som driver handeln är bosatt, finnes icke någon särskild bestämmelse i näringsfrihetsförordningen. Från ovannämnda stadganden göres i förordningens 11 § 3 stycket det viktiga undantaget att envar är berättigad att utan vare sig anmälan eller tillstånd till salu kringföra livsförnödenheter, jordbruks- och ladugårdsprodukter samt alster av inhemsk husslöjd. Då kött- och charkuterivaror äro att hänföra till livsförnödenheter, erfordras således enligt näringsfrihetsförordningen för kringföringshandel med dessa varor varken särskild anmälan eller något tillstånd. I § 2 i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 föreskrives, att å gator eller å andra allmänna platser än torg och dylika ställen, som upplåtits till allmänna försäljningsplatser, icke utan magistratens tillstånd får bedrivas försäljning från stånd, bord eller dylikt eller så, att den på stället framgående rörelsen därigenom hindras eller uppehälles. Denna bestämmelse reglerar såtillvida kringföringshandeln inom stad, att för dylik handel erfordras tillstånd, om densamma hindrar eller uppehåller den på stället framgående rörelsen. Därest så icke sker, är den ambulerande handeln icke i ordningsstadgan underkastad någon begränsning. I fråga om handel med och hantering av kött och köttvaror hava av hänsyn till den allmänna hälsovården åtskilliga bestämmelser meddelats. Då kött och köttvaror utgöra livsmedel, äro å dem därjämte tillämpliga de olika stadganden, som gälla livsmedel i allmänhet. Av särskild betydelse i detta sammanhang

81 är hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919. Enligt 11 § 3 mom. och 46 § 3 mom. skola vid förvaring, transport, uppläggning eller annan hantering av vara, som är avsedd att försäljas såsom födoämne, sådana försiktighetsmått iakttagas, att varan icke förorenas. Enligt 12 § 1 mom. och 47 § 1 mom. i stadgan åligger det envar, som sysslar med beredning av födoämne eller dryckesvara för försäljning, eller hanterar bland annat kött eller charkuterivaror, som avses till försäljning, att under arbetet iakttaga noggrann renlighet. Förekommer beträffande person, som är sysselsatt i sådant arbete, skälig anledning antaga, att han är behäftad med sjukdom eller smitta, varav menlig inverkan på den av honom bearbetade eller hanterade varans beskaffenhet kan uppstå, är han enligt mom. 2 i sistnämnda båda paragrafer skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden på hälsovårdsområdets bekostnad undergå läkarundersökning. Finnes han därvid vara behäftad med sådan sjukdom eller smitta, som nu sagts, må nämnden förbjuda att han deltager i eller användes till arbete, varom här är fråga, I 11 § 1 mom. stadgas beträffande stad att lägenhet, där födoämne eller dryckesvara till försäljning beredes, samt lägenhet, där bland annat kött eller charkuterivaror försäljas eller till försäljning förvaras, ej må läggas på mindre avstånd än sex meter från avträde och urinkur eller från stall, fähus och svinhus eller därtill hörande gödselbehållare. Lägenheten skall vidare vara tillräckligt rymlig och ljus samt försedd med erforderliga anordningar för luftväxling och hava lätt tillgång till vatten. Golv, väggar och tak ävensom bord, hyllor och annan inredning skola vara så beskaffade, att de med lätthet kunna rengöras. Lägenheten må icke stå i förbindelse med bostad och ej heller i övrigt vara så förbunden med annan lokal, att sanitära olägenheter därav kunna uppkomma. För bland annat slakteri och charkuteri gäller enligt samma moment härutöver att golvet skall vara av sten, betong eller annat lika tjänligt ämne samt försett med avlopp för spillvatten. Lägenhet, som i detta moment avses, må icke tagas i bruk, förrän hälsovårdsnämnden lämnat sitt tillstånd därtill. På landet gälla enligt stadgans 46 § 1 mom. beträffande bland annat lägenhet, hörande till slakteri och charkuteri, samt lägenhet, där kött och charkuterivaror yrkesmässigt försäljas eller för dylik försäljning förvaras, samma bestämmelser som de enligt 11 § 1 mom. för stad fastställda, dock kräves på landet icke hälsovårdsnämndens tillstånd för här avsedd lägenhets tagande i bruk. Enligt 11 § 2 mom. och 46 § 2 mom. gäller såväl för stad som land att lägenhet av nu ifrågavarande slag ävensom där använda redskap, förvaringskärl och andra tillbehör skola hållas rena och i gott stånd, att lägenheten får användas endast till det ändamål, för vilket den är avsedd, samt att där ej må förvaras ämnen, som kan meddela varorna främmande lukt eller smak eller på annat sätt göra dem otjänliga till förtäring. Förutom i hälsovårdsstadgan äro av hygieniska skäl föreskrifter rörande kött och köttvaror meddelade i åtskilliga författningar. Den för kötthandeln inom landet viktigaste av dessa är lagen den 11 maj 1934 om köttbesiktning och slakthus. Köttbesiktningstvång skall, såvida Kungl. Maj:t ej med hänsyn 2647 37

82 till särskilda omständigheter annorlunda förordnar, gälla för varje stad och annat samhälle, där hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande stad i tillämpliga delar gälla, med ett invånarantal av 4 000 eller däröver. För alla andra städer, samhällen eller kommuner eller för visst område därav kan på framställning av stadsfullmäktige eller däremot svarande myndighet köttbesiktningstvång stadgas av länsstyrelsen. För kringföringshandeln med kött och charkuterivaror är lagen av betydelse, enär det inom område, för vilket köttbesiktningstvång gäller, bland annat är förbjudet att saluhålla eller utbjuda till människoföda avsett färskt, salt, rökt eller torkat kött av nötkreatur, får, get, svin eller häst eller någon till människoföda avsedd vara, beredd av sådant kött, med mindre köttet blivit i färskt tillstånd besiktigat och godkänt, på sätt i lagen närmare föreskrives. Inom område, där slakthustvång gäller, må efter ingången av år 1939 färskt kött av nämnda djurslag icke saluhållas eller utbjudas, med mindre djuret slaktats i offentligt slakthus eller i s. k. kontrollslakteri, varom stadgas i kungl. kungörelsen den 30 november 1934 angående kontrollslakterier. Genom en annan kungörelse av samma datum lämnas vissa föreskrifter angående kontroll vid införsel av köttvaror till område med köttbesiktningstvång.

Frågans behandling inom riksdagen. Under de senaste årtiondena hava främst från köpmanna- och hantverkarehåll men även av olika myndigheter upprepade framställningar gjorts om en revision av gällande näringsfrihetslagstiftning. En del av de framställda önskemålen upptogos i en till 1932 års riksdag framlagd proposition med förslag till lag om kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning m. m. I fråga om den för närvarande medgivna fria kringföringshandeln föreslogs icke någon väsentlig avvikelse från gällande bestämmelser. Propositionen innehöll i denna del att bland annat jordbruks-, ladugårds-, mejeri- och liknande produkter samt kött och köttvaror finge kringföras till salu utan hinder av bestämmelserna i lagförslaget, under förutsättning likväl att varorna vore av inhemskt ursprung eller av övervägande inhemsk tillverkning. Tillika föreslogs att om dylik fri kringföringshandel gåve anledning till anmärkning, densamma finge förbjudas av myndighet, som, därest tillstånd erfordrats, haft att pröva ansökningen. I propositionen framhölls att även denna kringföringshandel helt naturligt vore underkastad förekommande hälsovårds- och ordningsföreskrifter. Första lagutskottet avstyrkte propositionen i dess helhet; detsamma gjordes i en vid utskottsutlåtandet fogad reservation. I en annan reservation tillstyrktes propositionen med några mindre jämkningar. Första kammaren biföll den förra reservationen medan andra kammaren biträdde den senare. I följd härav hade frågan förfallit. I en motion, I I : 82, vid riksdagen 1933 yrkades att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om nytt förslag till lag angående kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning. I motionen fästes uppmärksamheten särskilt på vissa olägenheter av den försäljningsverksamhet, som bedreves genom att

83 kringresande agenter upptoge order å varor. Första lagutskottet avstyrkte motionen och utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna. Vid riksdagen 1934 väcktes en motion, I I : 335, däri hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära skyndsamt uppgörande av förslag till ändrade bestämmelser angående gårdfarihandel. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är första lagutskottets utlåtande (nr 45). Utskottet hemställde visserligen att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda — vilket även blev riksdagens beslut — men i sitt utlåtande anförde ! utskottet att det måhända kunde sättas i fråga huruvida icke kringföringshandeln inom livsmedelsbranschen vore i behov av viss reglering ur hygienisk synpunkt. Utskottet tillade emellertid, att då medicinalstyrelsen inkommit med en framställning (återgiven å s. 86 ff.) till Kungl. Maj:t om bestämmelser angående den ambulerande handeln med kött och köttvaror, vilken framställning vore föremål för kommerskollegii prövning, så syntes anledning icke föreligga för riksdagen att påkalla åtgärder i ämnet. Vid riksdagen 1935 väcktes flera motioner rörande kringföringshandeln. Främst förtjänar i detta sammanhang nämnas två likalydande motioner, I: 13 ^ och I I : 28, i vilka hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utfärdande av kontrollbestämmelser angående ambulerande handel med kött och köttvaror i huvudsaklig överensstämmelse med medicinalstyrelsens nyssnämnda förslag med nödiga kompletteringar. I motionerna I: 23 och I I : 27 påyrkades skyndsamt återupptagande av utredningen om lagstiftningen angående kringföringshandeln och framläggande snarast möjligt inför riksdagen av förslag till bestämmelser i ämnet. I de båda motionerna anfördes bland annat att den större, till städerna förlagda fasta handeln i allt vidare utsträckning börjat betjäna sig av bilar och motorbåtar för att söka en utvidgad kundkrets bland landsbygdens befolkning. Vidare erinrades om Sveriges köpmannaförbunds m. fl:s i det följande omnämnda masspetition angående förnyad utredning i ämnet. Motionärerna anförde slutligen bland annat att vid en eventuell utredning borde även upptagas frågan om regleringav den ambulerande handeln med livsmedel, med särskilt avseende därvid fästat å behovet av föreskrifter för sagda handel av sanitär och hygienisk innebörd. I en femte motion, 11:335, till samma riksdag hemställdes om införande av tillståndstvång för ambulerande handel med av säljaren inköpta lantmanna- och trädgårdsprodukter till skydd för ortens bofasta odlare och affärsmän. I sitt utlåtande, nr 28, över dessa motioner omnämnde första lagutskottet bland annat att kommerskollegium den 19 december 1934 avgivit utlåtande över medicinalstyrelsens framställning om bestämmelser angående ambulerande handel med kött och köttvaror. Utskottet anförde vidare i huvudsak följande: Beträffande först den i motionerna I: 23 och I I : 27 upptagna frågan om ny lagstiftning rörande kringföringshandeln i allmänhet ville utskottet liksom föregående år, då frågan behandlats inom riksdagen, framhålla att vederbörande myndigheter torde tillämpa gällande bestämmelser synnerligen restriktivt beträffande den egentliga gårdfarihandeln och att

84 dessa bestämmelser måste anses tillämpliga även på den moderna kringföringshandeln. I fråga om det i motionen I I : 335 framförda yrkandet att den för närvarande även utom hemorten fria kringföringshandeln med livsmedel m. m. måtte underkastas viss begränsning vad anginge lantmanna- och trädgårdsprodukter, syntes det utskottet praktiskt taget uteslutet att såsom i motionen föresloges skilja mellan inköpta eller i kommission lämnade produkter, å ena, samt försäljarens egna produkter, å andra sidan. Och att underkasta kringföringshandeln med ifrågavarande produkter i dess helhet tillståndstvång, när den ägde rum utom hemorten, torde icke kunna komma i fråga. Vad slutligen anginge det i motionerna I: 13 och I I : 28 främst ur sanitär synpunkt framförda önskemålet om kontroll å den ambulerande kötthandeln framginge av utskottets redogörelse, att denna fråga blivit föremål för nyligen avslutad utredning. Den torde ock kunna antagas inom kort bli föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Vid sådant förhållande torde någon framställning från riksdagens sida ej vara erforderlig. På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet att de fem motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Detta blev jämväl riksdagens beslut.

I direktiven för de sakkunniga omnämnda framställningar. I anförande till statsrådsprotokollet den 23 oktober 1936 i ärendet rörande de sakkunnigas tillkallande erinrade chefen för socialdepartementet om de krav på en skärpt lagstiftning rörande den ambulerande handeln med livsmedel, som under senare år framställts vid sidan av önskemålen om en allmän och enhetlig livsmedelslagstiftning. Departementschefen omnämnde i detta sammanhang dels medicinalstyrelsens förslag till kontrollbestämmelser för den ambulerande handeln med kött och köttvaror och dels en av Sveriges köpmannaförbund den 18 december 1934 till Kungl. Maj:t ingiven, av över 31 000 personer undertecknad framställning jämte en av ett antal riksorganisationer inom trädgårdsodlingen den 10 januari 1935 till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse, vari dessa uttala sin anslutning till sistnämnda framställning. I den av Sveriges köpmannaförbund ingivna masspetitionen framhölls till en början, att det syntes vara icke blott i detaljhandelns utan jämväl i konsumenternas intresse att den ambulerande handeln i möjligasie mån underkastades de lagar och förordningar, vilka gällde beträffande den fasta handeln. Det erinrades vidare om att för den ambulerande handeln ined livsmedel erfordrades varken tillstånd eller ens anmälan, och det ifrågasattes huruvida, med hänsyn till det numera väl utbildade bofasta detaljhandelssystemet, den ohämmade utvecklingen av den ambulerande handeln varit i konsumenternas intresse. Vad speciellt den ambulerande handeln med livsmedel anginge framhölls, att det icke vore rimligt att, medan den fasta detaljhanieln med livsmedel med all rätt vore underkastad stränga bestämmelser båle beträffande försäljningslokalernas beskaffenhet och de saluhållna varornas kvalitet, den ambulerande livsmedelshandeln finge bedrivas utan varje kontroll. Det anfördes vidare att nämnda handel vore svår att kontrollera ur skattesynpunkt.

85 I skrivelsen hemställdes slutligen om skyndsam ändring i 1864 års näringsfrihetsförordning, så att för bedrivande av varje form av ambulerande handel, alltså även den med livsmedel, skulle erfordras tillståndsbevis, utfärdat av vederbörande myndigheter; vid prövning av ansökan om sådant tillstånd borde främst beaktas, huruvida kringföringshandeln ur konsumenternas synpunkt verkligen vore av behovet påkallad.

Till de sakkunniga överlämnade framställningar i ämnet. Till de sakkunniga ha, för övervägande vid uppdragets fullgörande, från socialdepartementet överlämnats tio till Kungl. Maj:t eller departementschef ställda skrivelser från myndigheter, organisationer eller enskilda personer med framställningar om ytterligare lagbestämmelser för kringföringshandel i olika former. Därjämte har överlämnats två skrivelser med genmäle på dylika framställningar. F ö r dessa skrivelsers huvudsakliga innehåll ävensom för därav föranledda yttranden och i samband därmed avgivna förslag till författningsföreskrifter i ämnet skall en redogörelse nu lämnas. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 november 1931 framhöll l ä n s s t y r e l s e n i J ö n k ö p i n g s l ä n att handeln med kött- och charkuterivaror från vagn, vanligen lastbil, under senare år i betydande grad tilltagit på landsbygden och att hälsovårdsstadgans ganska generellt avfattade bestämmelser ej syntes vara tillfyllest för undanröjande av de sanitära olägenheter, vilka i ett stort antal fall torde vara förbundna med detta slags handel. Länsstyrelsen hade ansett sig böra anmäla förhållandet för den åtgärd, vartill skäl kunde befinnas föreligga. Med skrivelse den 14 januari 1933 överlämnade samma länsstyrelse till Kungl. Maj:t en den 30 november 1932 till länsstyrelsen inkommen framställning från J ö n k ö p i n g s o c h J ö n k ö p i n g s l ä n s slakterio c h c h a r k u t e r i i d k a r e f ö r e n i n g a r med begäran om utsträckt kontroll av den alltmer överhandtagande gårdfarihandeln med livsmedel. Föreningarna ifrågasatte, huruvida ej de för denna handel använda bilarna borde godkännas av hälsovårdsmyndigheterna och tillstånd till dylik »livsniedelslinjetrafik» lämnas av länsstyrelserna, i likhet med vad som gällde för annan yrkesmässig trafik. Länsstyrelsen hörde förste provinsialläkaren i länet, vilken i yttrande den 7 januari 1933 anförde att den tack vare bilarnas tillkomst under de senaste åren i oroväckande grad. stegrade ambulatoriska kött- och charkuterihandeln, oavsett den illojala konkurrens som därigenom på många orter bedreves, kunde medföra stora hygieniska vådor, vilka ej kunde förebyggas eller begränsas med hjälp av hälsovårdsstadgan, då vederbörande hälsovårdsnämnder svårligen kunde utöva nödig, effektiv kontroll. Länsstyrelsens båda skrivelser remitterades till medicinalstyrelsen, som i anledning av den förstnämnda hemställde om yttrande och förslag från Svenska veterinärföreningen för köttoch mjölkh yg i e n. I ett i november 1933 avgivet utlåtande föreslog föreningen att för

SG

den ambulerande handeln med kött och köttvaror utfärdades bestämmelser av följande innehåll: En var, som ville från fordon eller annat transportmedel yrkesmässigt försälja kött eller köttvaror skulle vara skyldig göra anmälan därom hos hälsovårdsnämnden i hemorten i och för godkännande. För handeln avsedda köttvaror skulle förvaras i förvaringsrum, som godkänts av hälsovårdsnämnden. Fordon, som användes i handeln, skulle vara helt slutet och väl ventilerat samt så anordnat, att varorna vore väl skyddade mot regn, solhetta och förorening samt i övrigt icke rönte menlig påverkan. Själv avgav m e d i c i n a l s t y r e l s e n den 3 februari 1934 utlåtande i ärendet och anförde därvid i huvudsak följande: Det vore först med bilismens starka utveckling under de senaste åren som ambulerande handel med kött och köttvaror förekommit i mera betydande omfattning. Förr hade det endast varit en eller annan slaktare eller lantbrukare, som med hästskjuts kört omkring i den närmaste hemorten och försålt t. ex. en styckad kalv- eller svinkropp. Vederbörande försäljare hade varit känd på orten och hade riskerat att förlora sin kundkrets, om den saluförda varan icke varit till belåtenhet. Dylik risk förelåge självfallet även för försäljare, som vid varudistributionen använde sig av bil, men torde icke behöva tillmätas alltför stor vikt, alldenstund det för en sådan försäljare torde vara en lätt sak att esomoftast byta avsättningsområde. De förhållanden, varunder distribueringen av köttvarorna vid den ambulerande handeln försigginge, torde mycket ofta lämna åtskilligt övrigt att önska i sanitärt avseende. Så vore en stor del av de använda fordonen olämpliga: lastbilar med varorna liggande i öppna lådor på flaket, vanliga personbilar med varorna placerade i baksätet, skåpbilar, som vore otäta och bristfälligt eller olämpligt målade. Försäljaren torde sällan eller aldrig vara iklädd skyddsrock eller förkläde, då han hanterade köttvarorna. Utstyckningen av köttet samt försäljningen och utlämnandet av köttvarorna försigginge ofta från det öppna fordonet med detta stående på landsvägen, där varorna utsattes för förorening med damm m. m. I stora delar av vårt land torde också råda allmänt missnöje med de sanitära förhållanden, varunder den ambulerande handeln med köttvaror numera ägde rum. Särskilt torde detta vara förhållandet i fråga om mera tättbebyggda samhällen såsom köpingar och municipalsamhällen eller större stationssamhällen med egna, i fråga om inredning och drift hälsovårdsstadgans bestämmelser underkastade livsmedelsbutiker, vilka utsattes för illojal konkurrens med den ambulerande kött varuhandeln, för vilken så gott som inga bestämmelser vore gällande beträffande det använda fordonets, d. v. s. butikens, beskaffenhet i sanitärt avseende. Skulle man få någon rätsida på de sanitära missförhållandena vid den ambulerande handeln med köttvaror, torde det bliva nödvändigt ändra 11 § 3 st. näringsfrihetsförordningen dithän att den yrkesmässigt bedrivna kringföringshandeln med köttvaror bleve underkastad reglerande sanitära föreskrifter någorlunda likvärdiga med dem, som gällde för butikshandeln. Dessa föreskrifter borde icke omöjliggöra eller otillbörligt försvåra den yrkesmässiga ambulerande köttvaruhandeln. De torde i första hand böra taga sikte på

87 lösandet av frågan om en tillfredsställande beskaffenhet av de för denna handel använda fordonen. Styrelsen hemställde att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för utfärdande av föreskrifter i ämnet i enlighet med följande vid utlåtandet fogade förslag till k u n g ö r e l s e med b e s t ä m m e l s e r angående a m b u l e r a n d e h a n d e l med kött och k ö t t v a r o r : §1Utöver vad som stadgas i gällande hälsovårdsstadga rörande födoämnen och dryckesvaror skola i fråga om ambulerande handel med kött och köttvaror följande bestämmelser äga tillämpning. §2. . Envar, som vill idka yrkesmässig verksamhet, vilken avser försäljning av kött eller köttvaror från automobil eller annat vägfordon, vare skyldig därom göra anmälan hos hälsovårdsnämnden i hemorten i och för automobilens (fordonets) godkännande. § 3. Godkännande, som avses i § 2, må icke lämnas av hälsovårdsnämnd, med mindre av nämnden förordnad veterinär efter företagen besiktning av automobilen (fordonet) skriftligen intygat dess lämplighet för användande vid distribuering av kött och köttvaror. över lämnat godkännande har hälsovårdsnämnden att utfärda bevis enligt nedan angivet mönster; skolande detta bevis finnas uppsatt å automobilen (fordonet) å väl skyddad, lätt synlig plats. (Bevis.) Godkännande, som ovan avses, må icke lämnas för längre tid än ett år och kan, när skäl därtill äro, av hälsovårdsnämnden återkallas. §4. Automobil (fordon), som avses i denna kungörelse, skall för förvaring av köttvarorna vara försedd med helt slutet, väl ventilerat skåp, så anordnat att däri förvarade köttvaror äro väl skyddade för regn, solhetta, damm eller annan förorening samt därjämte försett med anordning, som möjliggör att varorna kunna hållas väl kylda. Å fordon, som användes för ambulerande handel med köttvaror, skall medföras tvål och handduk samt, i den mån detta lämpligen låter sig göra, även tvättvatten. Automobilens (fordonets) skåp får användas endast för det ändamål, för ådiket det är avsett. I detsamma må sålunda icke förvaras ämne, som kan meddela köttvarorna främmande lukt eller smak eller på annat sätt göra dem otjänliga till förtäring.

§5. Person eller firma, som bedriver sådan kringföringshandel med köttvaror, som avses i denna kungörelse, skall i hemorten till sitt förfogande hava av hälsovårdsnämnden godkänd lokal för förvaring av kött och köttvaror. §6. Försäljare av köttvaror, som avses i denna kungörelse, skall vid distribueringen av köttvarorna vara iklädd rena överdragskläder (skyddsrock eller1 förkläde) av härför lämpligt, tvättbart tyg samt iakttaga noggrann renlighet.

Det tillkommer medicinalstyrelsen att meddela erforderliga råd och anvisningar rörande beskaffenheten av de för distribueringen av köttvarorna använda fordonen. Straffbestämmelser. Med skrivelse den 30 december 1933 överlämnade länsstyrelsen i Södermanlands län till Kungl. Maj:t en den 6 december 1933 till länsstyrelsen inkommen skrift, vari e t t t r e t t i o t a l h a n d e 1 s i d k a r e å S ö d e r manlands läns l a n d s b y g d anhöllo att länsstyrelsen måtte om möjligt vidtaga åtgärder för stävjande av den ambulatoriska handeln med livsmedel i dess helhet eller, om detta icke läte sig göra, åtminstone beträffande sådana varor och specerier, som icke vore att hänföra till färska varor av kött, fläsk, fisk samt jordbruks- och trädgårdsprodukter. E n s k e d e k ö p m a n n a f ö r e n i n g påkallade i skrivelse den 30 januari 1934 till chefen för socialdepartementet lagbestämmelser, varigenom den ambulerande handeln med livsmedel inordnades under le lagar och förordningar, vilka vore gällande för övrig handel med livsmedel. I skrivelsen anläggas såväl konkurrenssynpunkter som hygieniska sådana. Medicinalstyrelsen anförde den 17 februari 1934 i infordrat yttrande över denna framställning att de anförda sanitära olägenheterna torde vara av mera avsevärd betydelse endast i fråga om den ambulerande handeln med kitt och köttvaror samt hänvisade i övrigt till sitt nyss återgivna yttrande över länsstyrelsens i Jönköpings län framställningar. Länsstyrelsen i Hallands län insände med skrivelse den 10 mars 1934 till chefen för handelsdepartementet en den 26 februari 1934 cagteclknad skrift från H a l l a n d s k ö p m a n n a f ö r b u n d till länsstyrelsen. I skriften påkallas snabba åtgärder för inskränkning av eller förbud not ambulerande handel eller i allt fall särskild sanitär kontroll över densamna samt åtgärder för dess beskattning. Länsstyrelsen i Södermanlands län överlämnade med skrivelse (den 22 maj 1934 till Kungl. Maj:t för den åtgärd, vartill Kungl. Maj.-t kund<e finna anledning, en den 23 februari 1934 till länsstyrelsen inkommen framställning från S ö d e r m a n l a n d s k ö p m a n n a f ö r b u n d av i ruvudlsak samma

89 innehåll som den nyssnämnda skriften från Hallands köpmannaförbund. Samtidigt överlämnade länsstyrelsen infordrade yttranden över framställningen av förste provinsialläkaren i Södermanlands län och av länsveterinären i länet ävensom påminnelser, som Södermanlands köpmannaförbund lämnats tillfälle inkomma med. Förste provinsialläkaren anför bland annat att han i anledning av remissen inspekterat ett par i Nyköping stationerade bilar, avsedda för transport av livsmedel (kött, ost etc), och därvid funnit bilarna mycket ändamålsenligt inredda, så att försäljningen från dem svårligen kunde tänkas vara förenad med sanitära vådor. Länsveterinären anförde bland annat: Han hade under sina inspektionsresor haft sin uppmärksamhet riktad på hithörande förhållanden. Som allmänt omdöme kunde sägas att den näringsidkare, som hölle sitt slakteri och sin affär i gott skick, hölle även sitt fordon bra och tvärtom. Det tillkomme visserligen hälsovårdsnämnderna att tillse att även beträffande den ambulerande handeln hälsovårdsstadgans bestämmelser efterlevdes. Tyvärr visade dock erfarenheten att bristande tid, skolning och förtrogenhet med hälsovårdsstadgan och hygieniska förhållanden i allmänhet alltför ofta avhölle hälsovårdsnämnderna på landet att utöva dem tillkommande myndighet. Särskilt i fråga om handel från bil, som berörde flera hälsovårdsområden samtidigt, kunde befaras att myndigheterna ställde sig avvaktande. Önskvärt vore att ej vem som helst finge resa omkring med matvaror på landsbygden, där erforderlig lokal kontroll ej kunde förväntas. En viss trygghet i hygieniskt avseende skulle ligga däri att försäljningen handhades av känd person eller firma, hos vilken yrkesskicklighet och viss skolning på matvaruhygienens område förefunnes. En rimlig fordran beträf fande försäljningen vore bland annat, att den icke finge ske efter mörkrets inbrott, därest ej fullgod artificiell belysning funnes, detta för att möjliggöra för en köpare att kontrollera varans beskaffenhet. Över de ovan refererade skrivelserna med tillhörande yttranden infordrades utlåtande av kommerskollegium, som i sin tur hörde — dock ej över Hallands och Södermanlands köpmannaförbunds skrivelser — h a n d e l s k a m r a r n a i r i k e t samt S v e r i g e s k ö p m a n n a f ö r b u n d . I flertalet av de till kollegium avgivna yttrandena underströks att ur sanitär synpunkt kontroll över den ambulerande handeln med kött och köttvaror vore av behovet påkallad, och samtliga de hörda organisationerna tillstyrkte jämväl meddelande av bestämmelser i överensstämmelse med medicinalstyrelsens förslag, varvid emellertid i några fall uttalades önskemål om vissa tillägg m. m. Sålunda framhöll Sveriges köpmannaförbund önskvärdheten av att kontrollen ut sträcktes att omfatta även de motorbåtar, som i skärgårdsområdena tjäna samma uppgift som bilarna på landsbygden. Förbundet hemställde därjämte om sådan ändring i 11 § näringsfrihetsförordningen, att ambulerande handel av vad slag det vara månde finge bedrivas blott efter tillstånd, som borde beviljas endast därest handeln i fråga ur konsumenternas synpunkt verkligen vore av behovet påkallad. Stockholms handelskammare hemställde, att § 4 i medicinalstyrelsens förslag till kungörelse i ämnet måtte kompletteras med

90 bestämmelse om att skåpet å fordonet skulle vara väl isolerat, så att det exempelvis icke utfördes av enbart plåt, i vilket fall köttvarorna vid hög temperatur snart nog kunde förfaras. Därjämte ansåg handelskammaren föreskrift böra meddelas att på fordonet tydligt angåves, från vilken eller vilka företagare de saluförda varorna härrörde. Enligt kammarens mening skulle en dylik föreskrift vara ägnad att underlätta kontrollen av varor, som infördes från områden, där besiktningstvång enligt lagen den 11 maj 1934 om köttbesiktning och slakthus icke gällde, till ort, där dylikt tvång vore rådande. Skånes handelskammare ansåg sig kunna biträda medicinalstyrelsens förslag endast under förutsättning att begreppet yrkesmässig handel i förevarande sammanhang gåves en vidsträckt tolkning, så att därunder inbegrepes även handel, bedriven av personer, vilka endast från tid till annan utövade denna verksamhet. Kammaren anhöll att en sådan uppfattning måtte komma till uttryck i motiveringen till förslaget. Vad anginge Enskede köpmannaförenings framställning ville handelskammaren, särskilt i betraktande av det oklara läge, vari frågan om en revision av näringsfrihetsförordningen för närvarande befunne sig, biträda vad medicinalstyrelsen yttrat i anledning av denna framställning. Kammaren vore emellertid angelägen betona att kammaren med detta ställningstagande icke delade styrelsens mening att det av föreningen framlagda spörsmålet vore av underordnad betydelse. Av de upplysningar, som kammaren inhämtat, hade tvärtom framgått att kringföringshandeln med livsmedel under senare tid tagit avsevärd omfattning, i det att numera snart sagt alla livsmedel från bröd, kött och mejeriprodukter till specerier, konserver och charkuterivaror i bilar kringfördes för försäljning ej blott å landsbygden utan även i köpingar samt städernas förorter. Gärna skulle erkännas att denna nya handelsform fått en betydelsefull uppgift att fylla, men man. kunde icke bortse ifrån att kringföringshandeln erbjöde ett tacksamt arbetsfält för mindre nogräknade individer och mången gång endast vore en skylt för mer eller mindre bedräglig affärsverksamhet. Det stode därför för handelskammaren klart att utvecklingen på detta område såväl av hygieniska skäl som av rimlig hänsyn till handelns lojala utövare icke i längden torde böra lämnas helt åt sig själv. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare ansåg liksom Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare bestämmelser behövliga även för den ambulerande handeln med andra livsmedel än kött och köttvaror, ehuru sistnämnda handelskammare ansåg dylika bestämmelser icke för närvarande kunna komma i fråga. K o m m e r s k o l l e g i u m anförde i sitt den 19 december 1934 dagtecknade yttrande i huvudsak följande: Kollegium ville för sin del tillstyrka, att föreskrifter utfärdades i syfte att undanröja missförhållanden, som kunde uppkomma genom bristande kontroll ur hälsovårdssynpunkt över den ambulerande handeln med så ömtåliga livsmedel som kött och köttvaror. I motsats till bland andra medicinalstyrelsen ansåge kollegium ej att en sådan reglering förutsatte en ändring av 11 § 3 stycket näringsfrihetsförordningen, eftersom denna icke berörde de inskränkningar i näringsfriheten, som föranleddes av

91 sanitära skäl; de föreskrifter, som i sådant hänseende meddelats, återfunnes i särskilda författningar, hälsovårdsstadgan m. fl. Det av medicinalstyrelsen framlagda förslaget till kontrollbestämmelser syntes kollegium efter viss formell överarbetning vara ägnat att läggas till grund för en författning i ämnet. Kollegium ville emellertid, i anledning av vad Sveriges köpmannaförbund härutinnan uttalat, förorda att författningsbestämmelserna gåves tillämplighet jämväl å yrkesmässig försäljning av kött och köttvaror, som skedde från motorbåt eller annan farkost. Sådan försäljning bedreves, enligt vad kollegium inhämtat, i stor utsträckning särskilt inom Stockholms och Göteborgs skärgårdar. Stockholms handelskammares önskemål om föreskrift, att det vid försäljningen använda fordonets skåp, avsett för förvaring av kött och köttvaror, skulle vara väl isolerat, syntes kollegium tillgodosett genom den i § 4 i medicinalstyrelsens förslag till kungörelse intagna bestämmelsen att skåpet skulle vara så anordnat, att däri förvarade köttvaror vore väl skyddade för regn, solhetta m. m. Då Kungl. Maj:t i en den 30 november 1934 utfärdad kungörelse meddelat bestämmelser angående kontroll vid införsel av köttvaror till område med köttbesiktningstvång, funne sig kollegium ej kunna biträda samma handelskammares förslag att till underlättande av kontrollen av varor, som infördes till område med köttbesiktningstvång, meddela föreskrift att å fordonet skulle angivas, från vilken eller vilka företagare de saluförda varorna härrörde. I fråga om tolkningen av begreppet »yrkesmässig» försäljning anslöte sig kollegium till de synpunkter, som anförts av Skånes handelskammare. Vad härefter anginge de risker ur hälsovårdssynpunkt, som den ambulerande handeln med andra livsmedel än kött och köttvaror kunde medföra, så syntes med hänsyn till vad medicinalstyrelsen anfört i sitt utlåtande över Enskede köpmannaförenings framställning några andra föreskrifter ur hälsovårdssynpunkt rörande den ambulerande handeln för närvarande icke böra meddelas än de av kollegium ovan förordade. Flertalet av de till kollegium remitterade framställningarna avsåge icke blott kontroll ur hälsovårdssynpunkt över den ambulerande handeln utan en rättslig reglering av denna form av handel även i andra avseenden. Med hänsyn till den ståndpunkt riksdagen såväl 1932 som 1933 och 1934 intagit till frågan om ändrade bestämmelser för kringföringshandel funne sig kollegium emellertid böra hemställa, att de remitterade framställningarna icke för närvarande måtte föranleda annan Kungl. Maj:ts åtgärd än meddelande av bestämmelser för kontroll ur sanitär synpunkt av den ambulerande handeln med kött och köttvaror i överensstämmelse med det av medicinalstyrelsen framlagda förslaget med det av kollegium ovan förordade tillägget. övriga till de sakkunniga avlämnade skrivelser angående kringföringshandeln äro av senare datum än kommerskollegii nu omförmälda utlåtande. Sålunda överlämnade med skrivelse den 21 mars 1935 länsstyrelsen i Västerbottens län till Kungl. Maj:t två den 13 respektive 19 februari 1934 till länsstyrelsen inkomna framställningar från V ä s t e r b o t t e n s norra k ö p m a n n a f ö r b u n d och V ä s t e r b o t t e n s s ö d r a k ö p m a n n a -

92 f ö r b u n d jämte av länsstyrelsen i ärendet infordrade yttranden från Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare samt länsveterinären och förste provinsialläkaren i Västerbottens län. De båda framställningarna, som äro likalydancle, äro av i huvudsak samma innehåll som Hallands köpmannaförbunds i det föregående omnämnda skrivelse. Förste provinsialläkaren och länsveterinären anförde i sina yttranden bland annat att kringföringshandel med livsmedel borde få bedrivas endast av person, som därtill erhållit tillstånd av vederbörande myndighet, och allenast på rena landsbygden, då något behov av sådan handel ej förefunnes å platser med mera sammanträngd befolkning, såsom städer, köpingar och större municipalsamhällen. Därjämte erfordrades bestämmelser till skydd för hygienen. Länsveterinären tillägger bland annat följande. Den enskilde lantbrukaren inom länet hade numera alltmera upphört med utstyckning av kött, vare sig i torghandel eller genom kringföringshandel. Vintern 1933—1934 hade dock lantbrukarnas egen kringföringshandel med kött tagit ökad omfattning, då den svåra foderbristen nödvändiggjort en mycket betydande nedslaktning av besättningarna inom länet. Bestämmelser till skydd för hygienen vore särskilt trängande beträffande handeln med kött och charkuterivaror samt fisk men även för handeln med smör vore sådana föreskrifter av nöden. — Handelskammaren intog i sitt yttrande samma ståndpunkt som i sitt ovan omförmälda yttrande över medicinalstyrelsens förslag. — Länsstyrelsen hemställde i sin skrivelse att Kungl. Maj:t måtte utfärda bestämmelser i de båda framställningarnas syfte. I en skrivelse till Kungl. Maj:t, dagtecknad i Bygdeträsk den 29 april 1935 och undertecknad » E r i k L i n d a h l m. fl.» anföres att lantbefolkningen genom den nutida kringföringshandeln med livsmedel tillförsäkras en snabb tillförsel av ömtåliga varor i färskt tillstånd och hemställes om avslag å de båda nyssnämnda av länsstyrelsen i Västerbottens län överlämnade framställningarna. J. B y s t r ö m i D o m s j ö v e r k e n f ö r a m b u l e r a n d e l i v s m e d e l s h a n d l a r e i N o r r a Å n g e r m a n l a n d framför i en den 14 december 1936 dagtecknad skrivelse till chefen för socialdepartementet de ambulerande livsmedelshandlarnas synpunkter på föreliggande frågor. Skrivelsen anföres vara föranledd av den förut omförmälda, av Sveriges köpmannaförbund den 18 december 1934 till Kungl. Maj:t ingivna masspetitionen. I Byströms skrivelse anföres bland annat att det ligger i de ambulerande livsmedelshandlarnas eget intresse att i sin rörelse tillgodose hygienens krav, att de ej vilja motsätta sig en viss kontroll men att de protestera mot ett införande av tillståndsbevis, då detta med visshet skulle medföra en beskärning av deras rörelse. Tillstånd komme nämligen ej att lämnas förrän i varje ärende yttranden infordrats från myndigheter, organisationer och enskilda, vars intressen kunde beröras av det sökta tillståndet. Med hänsyn härtill kunde man med visshet räkna med att det snart skulle gå därhän att det å området icke längre funnes någon näringsfrihet. I övrigt framhålles i skrivelsen bland annat de fördelar med den ambulerande livsmedelshandeln, som understrukits av »Erik Lindahl m. fl.».

93 I skrivelse den 20 januari 1937 till statsrådet och chefen för socialdepartementet överlämnade medicinalstyrelsen ett av f ö r s t e provinsiall ä k a r e n i K r o n o b e r g s l ä n C. A. Y l l n e r med skrivelse till styrelsen den 9 januari 1936 avgivet »förslag till stadga för minuthandel med födoämnen, som kringföras i för sådan handel använt fordon». I skrivelsen framhålles att då den ambulerande livsmedelshandeln numera är en rörelse av mycket stora mått kan i allmänhetens intresse en reglering och övervakning från hygienisk synpunkt svårligen längre undvaras. I betraktande av hälsovårdsstadgans fordringar på den fasta livsmedelshandeln framstode den nuvarande bristen på bestämmelser för och övervakning av den ambulerande handeln som synnerligen inkonsekvent. Hälsovårdsnämnderna vore föga intresserade för en sådan övervakning och hade med nuvarande lagstiftning ringa möjligheter att på detta område genomföra tillfredsställande förhållanden. Det översända stadgeförslaget hade uppsatts med ledning av de fel och brister, som förslagsställaren själv varit i tillfälle att iakttaga. I stadgeförslaget meddelas, såsom dess benämning anger, bestämmelser för kringföringshandel ej blott med kött och köttvaror utan med livsmedel över huvud, dock föreslås att under stadgan ej skall falla försäljning enbart av frukt, bår, grönsaker och rotfrukter, konserver, specerier, mjöl, socker och andra födoämnen, som icke äro hänförliga till kött och charkuterivaror, fisk, bröd, konditorivaror, mjölk, mejeriprodukter, ägg och konstsmör. De föreslagna bestämmelserna äro strängare och mera detaljerade än medicinalstyrelsens ovan återgivna förslag, dock saknas föreskrift om skyldighet för rörelsens utövare att hava godkänd lokal för förvaring av de för kringföringshandeln avsedda varorna. Medicinalstyrelsen yttrade sig ej över förslaget och den åtföljande skrivelsen i vidare mån än att styrelsen med erinran om sitt nyssnämnda för slag hemställde att handlingarna måtte överlämnas till livsmedelslagstiftnings sakkunniga. Det återstår nu endast att omnämna två till de sakkunniga för övervägande överlämnade skrivelser, i vilka påtalas andra former av kringföringshandel än de i övriga skrivelser berörda. Svenska Konditorföreningen hemställde i skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 oktober 1936 om åtgärder för stävjande eller förbjudande av den inom sötsaksbranschen alltmera tilltagande handeln på gator och allmänna platser. Det uppgives bland annat att olika sjukdomar kunna härledas från på så sätt utbjudna alster. Överståthållarämbetet har den 27 augusti 1936 till Kungl. Maj:t överlämnat en skrivelse den 26 maj 1936 från S t o c k h o l m s folkskoledirekt i o n till ämbetet. I skrivelsen anhålles om åtgärder för åstadkommande av förbud mot utbjudande genom kringvandrande försäljare av sötsaker och dylikt inom visst område kring skolor i Stockholm. Det påtalas att barnen redan omedelbart utanför skolans portar lockas att kasta bort sina slantar på sötsaker och till och med frestas att på orätt sätt skaffa sig pengar för att liksom kamraterna kunna köpa sådana. I avgivet yttrande över framställ-

94 ningen förklarar sig polismästaren i Stockholm vara fullt övertygad om nödvändigheten av det begärda förbudet men finner sådant icke kunna meddelas med stöd av gällande bestämmelser på området, vilka återfunnes i 2 § ordningsstadgan för rikets städer och avsåge den ambulerande handelns reglering ur trafiksynpunkt. Jämväl överståthållarämbetet ansåg ett dylikt förbud synnerligen önskvärt men fann sig sakna laglig befogenhet att på i framställningen angivna grunder utfärda sådant förbud.

De sakkunniga. De föreslagna bestämmelserna tillämpliga endast å kött och charkuterivaror. I de olika framställningar, för vilka en redogörelse nu lämnats, krävas i allmänhet betydligt mera ingripande åtgärder än som innefattas i de sakkunnigas nu framlagda förslag till kungörelse i ämnet. Som redan i inledningen anförts, anse sig emellertid de sakkunniga icke böra ifrågasätta andra åtgärder beträffande kringföringshandeln med livsmedel än som påkallas av hänsyn till hygienens krav. De sakkunniga hava likaledes redan i det inledningsvis anförda" i huvudsak motiverat sin ståndpunkt att begränsa de föreslagna bestämmelsernas tillämplighet till kött och charkuterivaror. Vad angår kringföringshandeln med fisk så har 1935 års fiskeriutredning i sitt'den 21 oktober 1937 avgivna betänkande rörande fiskerinäringens avsättningsförhållanden m. m. föreslagit vissa åtgärder till främjande av denna handel ävensom hygieniska föreskrifter för försäljningen av torskfiléer. I detta sammanhang vilja de sakkunniga tillägga följande. Då fisk i allmänhet försäljes ostyckad, är denna vara ej så utsatt för att förorenas under transport och genom beröring av försäljare eller kunder som styckat kött, genom vars ytor allehanda bakterier lättare kunna intränga. Det synes vidare synnerligen vanskligt att uppställa särskilda krav på fordon eller förvaringsrum för fisk, som kringföres till försäljning, då ambulerande fiskhandel sedan gammalt under synnerligen enkla former utan större påvisbara hygieniska ölägenheter bedrivits i närheten av fiskelägen och fiskehamnar ej blott av fiskarnas familjemedlemmar utan även av mer eller mindre tillfälliga återförsäljare. De sakkunniga hava med hänsyn till det anförda ej funnit tillräckliga skäl att å detta stadium av utredningen föreslå särskilda bestämmelser rörande den ambulerande fiskhandeln. Att däremot ett omedelbart behov föreligger av bestämmelser till skydd för hygienen vid kringföringshandeln med kött och charkuterivaror torde vara visat redan genom den utredning, för vilken i det föregående redogjorts. Därjämte kan erinras om vad jordbruksutredningen i sitt den 16 december 1932 avgivna betänkande angående produktions- och avsättningsförhållandena för slaktdjur samt kött och fläsk i förevarande fråga anför. Utredningen framhåller, att kringföringshandeln med kött och fläsk nått en stor omfattning och utövar ett betydande inflytande på prisläget för dessa varor på landsbygden, samt tillägger, bland annat, att även om denna handel på grund av

95 sin stora rörlighet samt sin ännu ofta rent tillfälliga karaktär vore ägnad att i hög grad försvåra en jämn avsättning av slakteriprodukter, vilket vore en huvudförutsättning för en ändamålsenlig distribution av samma varor, så fyllde dock ifrågavarande handelsform otvivelaktigt ett visst behov i stora delar av landet. Det torde ej heller kunna bestridas, att efter densammas införande förbrukningen av kött och köttvaror å landsbygden stigit. Ehuru därför hinder mot kringföringshandeln såsom sådan ej borde läggas, vore det dock enligt jordbruksutredningens uppfattning önskvärt att föreskrifter meddelades, varigenom ökade garantier för hygienisk behandling av varan .vid denna form av handel ernåddes. Ytterligare belägg för behovet av sådana föreskrifter kan hämtas ur förste provinsialläkarnas och länsveterinärernas årsberättelser under senare år. I dessa berättelser hava ofta framkommit anmärkningar emot de sanitära förhållandena beträffande kringföringshandeln med livsmedel, och särskilt då kött och charkuterivaror. Sålunda anför länsveterinären i Skaraborgs län i sin årsberättelse för år 1936 att charkuteristernas vagnskåp äro av de mest skiftande typer och former, från specialbyggda vagnar med skåpinredning av rostfri plåt till påhängda lådor utan vare sig hyll- eller väggbeklädnad. Länsveterinären i Örebro län anför i sin berättelse för samma år att hälsovårdsnämnderna på landet ingripa i allt för liten utsträckning och att bristen på kontroll över den ambulerande livsmedelshandeln är påfallande. Det förekomme att samma bil användes om söndagarna till personbefordran och om vardagarna till forsling av färska matvaror. I förste provinsialläkarnas årsberättelser för 1936 förekomma från flertalet län anmärkningar emot kringföringshandeln med livsmedel. En synnerligen god överblick över de för närvarande rådande förhållandena på området lämna de redan i inledningen omnämnda, av föreståndarna för statspolisens avdelningskontor avgivna yttrandena. Det anföres i dessa att statspolisen i samband med sin kontroll av efterlevnaden av bestämmelserna angående motorfordon samt mått och vikt haft sin uppmärksamhet riktad även på de hygieniska förhållandena vid kringföringshandeln med livsmedel. Endast från Skåne anföres, att denna handel icke lämnat rum för någon anmärkning i detta hänseende. Från övriga delar av landet rapporteras mer eller mindre betydande sanitära missförhållanden, i huvudsak beträffande handeln med kött och charkuterivaror. Statspolisen har lämnat råd och anvisningar, då så synts lämpligt, och i svårare fall angivit vederbörande till åtal för förseelse emot hälsovårdsstadgan eller gällande matvarustadga, där sådan funnits utfärdad. En god genomsnittsbild av förhållandena och av de i yttrandena framställda önskemålen om särskild lagstiftning på området lämnas i det från avdelningskontoret i Skövde inkomna yttrandet, vilket därför i sina huvuddelar här återgives: »Den ambulerande försäljningen av livsmedel utövas i mycket stor omfattning inom Skaraborgs län och har under senare tiden visat tendens att ännu mera utökas. Försäljningen sker i de allra flesta fall från för detta ändamål särskilt

96 inrättade automobiler (skåpbilar); i viss utsträckning då det gäller fiskförsäljning även från cykel samt i mycket ringa omfattning från vanlig hästvagn. Vad de hygieniska förhållandena beträffa så kan m a n i vad det avser försäljningen av slakterivaror utan överdrift påstå, att i de flesta fall de för detta ändamål inredda fordonen icke fylla de krav på hygien, som m a n har rätt att ställa på dylika transportredskap. Fordonens ventilation är i många fall otillfredsställande, i det att ventiler anbringats å vagnskåpens sidor, varigenom landsvägsdamm insuges på varorna, I många fall saknas ordentligt golv eller botten i skåpen, i vilka fall varorna placerats direkt på bilens flak. Ofta påträffas fordon, som invändigt äro omålade och visa tydliga tecken på a t t sedan avsevärd tid tillbaka icke ens blivit ordentligt rengjorda, De fordon, som minst fylla hygieniska krav äro sådana, som under en eller ett par veckodagar användes för kringforsling. av slakterivaror och vid dessa tillfällen åsatts ett tillfälligt förvaringsskåp, vilka skåp i inånga fall endast hopspikats av några plywoodskivor och icke ha något annat golv än bilflaket. Dessa fordon användas sedan under veckans övriga dagar för transporter av varjehanda slag, djurtransporter och dylikt. Även förekommer det att samma fordon omväxlande användas vid försäljning av slakterivaror och fisk. Undantag finnas dock i det att några slakterifirmor använda sig av specialbyggda fordon för försäljning av slakterivaror m. m. Dessa fordon fylla i de flesta avseenden alla de krav på hygien, som man rimligen kan ställa på fordon för detta slag av försäljning. Försäljning av fisk genom kringföring sker i mycket stor omfattning. Mot de former, under vilka denna försäljning försiggår, kan i stort sett någon anmärkning icke göras. Fisken försäljes i regel direkt från den förpackning — låda eller back — i vilken den anlänt från vederbörande fiskhamn eller fiskare. Under sommarmånaderna är den dessutom isad. Några större fiskportioner medföras i regel ej heller. Beträffande försäljning av andra varor — i regel kaffe — så kan ingen anmärkning i hygieniskt avseende göras mot de former, under vilka denna försäljning försiggår. Varorna säljas alltid i paketerat skick. Statspolispersonalens övervakning och kontroll av ovannämnda livsmedelsförsäljning sker i samband med ordinarie trafikkontroller. Har för dylik försäljning inrättat fordon anträffats, har kontrollen förutom fordonets författningsenliga utrustning även omfattat ventilationen och dess placering, ordningen och renligheten inuti förvaringsskåpen, redskap för vägning m. m. I de fall då anmärkning mot de hygieniska förhållandena gjorts, har denna anmärkning hitintills endast haft formen av muntlig tillsägelse, i övriga avseenden i form av rapport till vederbörande åklagare. Att endast muntliga anmärkningar gjorts mot dålig hygien har sin grund i svårigheten att mot vederbörande erhålla fällande dom. Som allmän synpunkt på problemet får jag som min åsikt framhålla, att en rätt skött ambulerande livsmedelsförsäljning otvivelaktigt har en uppgift att fylla i vad det gäller försäljning till befolkningen å landsbygden. De oftast mycket långa, tidskrävande och även kostsamma resorna till närmaste butik motiverar tillvaron av dylik ambulerande handel. Som önskemål beträffande den ambulerande livsmedelsförsäljningen skulle jag i vad det rör slakterivaror vilja framhålla, att endast för detta ändamål inrättade fordon användes; att fordonet innan det tages i bruk uppvisas och för sitt avsedda ändamål godkännes av hälsovårdsnämnd, som om detta godkännande bör utfärda bevis, samt att detta bevis av föraren medföres och på anfordran uppvisas för polisman.»

97 Kringföringshandel från farkoster. Såväl Sveriges köpmannaförbund som kommerskollegium förordade i sina yttranden över medicinalstyrelsens förslag till bestämmelser i ämnet, att dessa gjordes tillämpliga även å den yrkesmässiga försäljning, som skedde från motorbåtar och andra farkoster. Kollegium anför att enligt vad kollegium inhämtat sådan försäljning av kött och köttvaror i stor utsträckning bedreves särskilt inom Stockholms och Göteborgs skärgårdar. Säkerligen kunna lika allvarliga hygieniska brister förekomma vid kringföringshandel från farkoster som vid sådan handel, som bedrives från fordon. Då de sakkunniga likväl underlåtit att göra de föreslagna bestämmelserna tillämpliga även å kringföringshandel från farkoster så har detta skett huvudsakligen av det skälet att denna handel, enligt vad som uppgivits för de sakkunniga, numera är stadd i tillbakagång. I och med den bofasta handelns förbättrade utrustning synes handeln från farkoster få mindre betydelse. I Stockholms skärgård uppgives handeln från farkoster befinna sig i markerad tillbakagång, speciellt beroende därpå, att den ambulerande handeln från bilar går raskt framåt, vilket möjliggöres av att vägväsendet i skärgårdsområdet alltmera utvecklas. De föreslagna bestämmelserna och näringsfrihetsförordningen. De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna skilja sig i sak föga från medicinalstyrelsens i det föregående återgivna förslag till kungörelse i ämnet. De sakkunniga anse, i överensstämmelse med vad kommerskollegium anfört i sitt yttrande över detta förslag, att de föreslagna stadgandena icke för sitt genomförande kräva någon ändring i 1864 års näringsfrihetsförordning. I detta hänseende kan dessutom hänvisas till att under de senaste åren en ganska omfattande reglering av handeln med fisk genom olika författningar företagits, utan att därför någon ändring av näringsfrihetsförordningen ansetts påkallad. Begreppet yrkesmässig kringföringshandel. Kringföringshandel föreligger allenast i de fall, då försäljningen av varan sker medan densamma befinner sig under transport. Sådan handel föreligger alltså ej, då en handlande till sina kunder kringsänder varor, som kunderna dessförinnan i affärslokalen eller per telefon beställt och som således äro inköpta — på kredit eller mot kontant betalning — redan innan de avsändas från försäljarens butiks- eller lagerlokal. Såsom framhölls av interpellanten vid besvarandet vid 1936 års riksdag av en interpellation rörande den ambulerande handeln (II kam:s prot. 1936 nr 31) kan det ej sagas att de hygieniska olägenheterna vid försäljning av beställda livsmedel äro lika allvarliga som de, som äro förenade med kringföringshandel med livsmedel. I det förra fallet torde nämligen så gott som alltid uppstyckning och paketering ske redan före avsändandet. 2 6 4 7 37

98 Under den föreslagna kungörelsens tillämpning faller endast sådan kringföringshandel, som är att betrakta såsom yrkesmässig. Yrkesmässighet uppställes i åtskilliga lagar och författningar såsom ett villkor för straffbarhet av ett visst förfarande. Detta villkor anses innebära dels att det ej är fråga om en rent enstaka handling utan en mer eller mindre lång följd av sådana och dels att förfarandet skall hava ekonomisk vinst som syftemål. Till ledning vid tolkningen av betingelsen yrkesmässighet i den föreslagna kungörelsen vilja de sakkunniga härutöver anföra följande. Betingelsen har uppställts främst för att utanför kungörelsens tillämpningsområde ställa den försäljning av kött av egen produktion, som lantmän vid enstaka tillfällen kunna verkställa genom kringföring i den närmaste orten. Undantagen skall även vara lappbefolkningens försäljning av renkött, även om dylik försäljning vid vissa tider kanske bedrives med en viss varaktighet. Det kan naturligtvis sägas att både lantmännens och lappbefolkningens försäljning på visst sätt är yrkesmässig, även om den företages vid ett enda enstaka tillfälle, eftersom den sammanhänger med vederbörandes näringsverksamhet. E n eller annan dylik enstaka försäljning uppfyller emellertid icke det nyss uppställda kravet på en viss varaktighet hos verksamheten. Skånes handelskammare framförde i sitt yttrande över medicinalstyrelsens kungörelseförslag det av kommerskollegium biträdda önskemålet att begreppet yrkesmässig handel i förevarande sammanhang måtte givas en så vidsträckt tolkning, att därunder inbegrepes även handel, bedriven av personer, vilka endast från tid till annan utövade denna verksamhet. De sakkunniga finna visserligen detta önskemål beaktansvärt, men hava ej ansett detsamma kunna komma till uttryck vid utformningen av ifrågavarande bestämmelser, då det synts ogörligt att i detta hänseende uppställa några fastare regler. De föreslagna bestämmelserna. Ingressen. Vid sitt övervägande av lämpliga föreskrifter för ernående av en tillfredsställande hygienisk ordning vid kringföringshandeln med kött och charkuterivaror hava de sakkunniga funnit medicinalstyrelsens i det föregående återgivna förslag till kungörelse vara ägnat att läggas till grund för författningsföreskrifter i ämnet. Jordbruksutredningen ansåg i sitt förut omnämnda betänkande, att dylika föreskrifter borde införas i hälsovårdsstadgan. Med hänsyn särskilt till de svårigheter av lagteknisk natur, som ett inarbetande i hälsovårdsstadgan av nu ifrågavarande, för stad och land gemensamma bestämmelser komme att erbjuda, finna de sakkunniga lämpligast att dessa bestämmelser, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, meddelas genom en fristående författning, i vilken dock erinras om att densamma utgör en komplettering av hälsovårdsstadgans hithörande föreskrifter. Medicinalstyrelsen har i 1 § i sitt förslag intagit ett dylikt påpekande, i vilket styrelsen hänvisar till hälsovårdsstadgans bestämmelser om födoämnen och dryckesvaror. Då emellertid ej blott bestämmelserna under denna rubrik utan även åtskilliga

99 andra föreskrifter i stadgan, t. ex. om hälsovårdsområde och hälsovårdsnämnd samt de allmänna bestämmelserna i stadgans tredje kapitel, äro tillämpliga på kringföringshandeln med kött och charkuterivaror, så hava de sakkunniga i sin motsvarande hänvisning, vilken införts i kungörelsens ingress, i stället erinrat om tillämpliga föreskrifter i hälsovårdsstadgan.

1§. Angående vad som avses med uttrycket yrkesmässig kringföringshandel hänvisas till vad härom i det föregående anförts. De sakkunniga hava med hänsyn bland annat till vad som förekommit vid riksdagsbehandlingen av frågan om utvidgad lagstiftning för kringföringshandeln icke ansett lämpligt föreslå något tillståndstvång för handel av nu förevarande slag. De sakkunniga hava i stället, i likhet med medicinalstyrelsen, föreslagit att godkännande av hälsovårdsnämnd skall erfordras beträffande såväl i rörelsen använt fordon som förvaringslokalen för de varor, som äro avsedda att användas för kringföringshandeln. I 2 och 5 §§ i medicinalstyrelsens förslag har utövarens hemort, varmed torde böra förstås mantalsskrivningsorten, gjorts till säte för verksamheten; hälsovårdsnämnden i hemorten skulle godkänna fordonet och förvaringslokalen, som i 5 § förutsattes vara belägen i hemorten. Denna anordning synes emellertid av flera skäl mindre lämplig. Sålunda hava bolag och andra juridiska personer icke någon hemort i nämnda mening. Vidare torde möjlighet böra lämnas öppen för en person att driva kringföringshandel med förvaringslokal för varorna och utgångspunkt för rörelsen jämväl å annan ort än hans hemort. De sakkunniga hava avfattat förevarande paragraf med hänsyn till det nu anförda. Det är således enligt de sakkunnigas förslag hälsovårdsnämnden i orten, där förvaringslokalen för varorna finnes, som skall godkänna såväl lokalen som i rörelsen använda fordon. Då i paragrafen föreskrives, att utövaren av verksamheten skall förfoga över godkänd förvaringslokal innebär detta tydligen ej att han skall ensam disponera över densamma, utan endast att han inom godkänd lokal skall förfoga över lämpliga utrymmen för sina varor. Det i medicinalstyrelsens förslag använda ordet vägfordon har av de sakkunniga i denna paragraf och i 7 § utbytts mot ordet fordon. Denna ändring, som motiverats av språkliga skäl, torde ej medföra någon utsträckning av kungörelsens tillämpningsområde. 2§. I denna paragraf stadgas att förvaringslokal, som i 1 § föreskrives, skall vara försedd med anordningar för varornas avkylning särskilt under den varmare årstiden. Sanitära olägenheter kunna nämligen i minst lika hög grad uppkomma genom en olämplig förvaringslokal för de för försäljningen avsedda varorna som genom brister hos det använda fordonet. Särskilt under nyssnämnda årstid är det tydligen av vikt att här avsedda, synnerligen ömtåliga

100 varors förvaring och hantering sker på sådant sätt, att de bliva ägnade att motstå de särskilda påfrestningarna av en långvarig transport. Framför allt i fråga om färska varor är det önskvärt, att de under nämnda årstid före inlastningen i det för transporten avsedda fordonet äro väl avkylda. Mekaniska kylanordningar torde numera i stor utsträckning finnas hos slaktare och charkuterister även på landsbygden. Där sådana saknas torde i allmänhet andra anordningar för varornas avkylning vara vidtagna. Utöver föreskriften i förevarande paragraf äro, i enlighet med vad i den föreslagna kungörelsens ingress påpekas, de i hälsovårdsstadgan meddelade bestämmelserna rörande lägenhet, där kött eller charkuterivaror för yrkesmässig försäljning förvaras, tillämpliga. Dessa bestämmelser, vilka i det föregående återgivits, äro upptagna i 11 § 1 och 2 mom. samt 46 § 1 och 2 mom. hälsovårdsstadgan. Då det i paragrafen utsäges att varorna skola kunna hållas i erforderlig grad avkylda, så avses härmed att mindre krav böra ställas på avkylningen för det fall att i en rörelse försäljes endast mera hållbara charkuterivaror. Beträffande stad gäller redan enligt hälsovårdsstadgan att lägenhet, där kött och charkuterivaror till försäljning förvaras, ej må tagas i bruk förrän hälsovårdsnämnden lämnat sitt tillstånd därtill. Det ytterligare godkännande, som enligt den nu föreslagna kungörelsen härutöver erfordras för i kungörelsen avsedd förvaringslokal, motiveras av det särskilda krav, som i förevarande paragraf uppställes för dylik lokal. 3 - 5 §§. Rörande beskaffenheten av de fordon, som användas för kringföringshandel med kött och charkuterivaror, föreslår jordbruksutredningen bestämmelser, liknande dem, som förekomma i 4 § första stycket av medicinalstyrelsens förslag. Enligt båda förslagen bör sålunda fordonets for varorna avsedda skåp vara väl ventilerat och i övrigt så anordnat att varorna skyddas bland annat för solhetta och damm eller annan förorening. Medicinalstyrelsen föreslår därjämte anordning, som möjliggör att varorna kunna hållas väl kylda. De sakkunnigas förslag är avfattat i enlighet med vad sålunda föreslagits, dock hava de sakkunniga ej ansett lämpligt uppställa krav tfct ventilation skall finnas, detta för att ej lägga hinder i vägen för utvecklingen på området. Utomlands förekommer nämligen bilar för transport särskilt av kött och frukt, där förvaringsrummet för varorna är anordnat ungefär som de nu vanliga kylskåpen, således helt isolerat från ytterluften, och där den erforderliga luftcirkulationen inom förvaringsrummet säkerställes medelst elektriskt driven fläktanordning. Angående den av de sakkunniga uppställda fordringen att varorna skola kunna hållas i erforderlig grad avkylda hänvisas till vad som härom anförts under 2 §. De föreslagna bestämmelserna utgöra ej hinder för godkännande av fordon, som jämte skåp för kött och charkuterivaror är försett mad förvaringsanordningar för andra livsmedel eller för varor av annat slag.

101 De sakkunniga hava ej velat uppställa som ett oeftergivligt villkor för godkännande, att fordonet skall vara försett med vattencistern med kran och tvättfat eller annan fast anbragt anordning, som möjliggör att försäljaren kan tvätta sina händer. De sakkunniga hava nämligen ej ansett lämpligt att förhindra godkännande av de fordon, som nu användas för kringföringshandel med köttvaror och som för övrigt motsvara kungörelsens fordringar samt eljest anses lämpliga för sitt ändamål. De sakkunniga förutsätta emellertid att, då fordon efter kungörelsens utfärdande iordningsställas för kringföringshandel med köttvaror, de alltid förses med dylika anordningar. Då, såsom av det anförda framgår, endast tämligen allmänna riktlinjer för fordonets beskaffenhet kunnat uppdragas i kungörelsen, kommer tydligen vid avgörandet, huruvida ett fordon är lämpligt för här avsett ändamål, stort utrymme att lämnas det fria beprövandet hos den, som har att träffa detta avgörande. Med hänsyn härtill och även av det skälet att de för kringföringshandeln avsedda fordonen, väl så gott som alltid automobiler, under rörelsens bedrivande genomfara olika hälsovårdsområden, är det av särskild vikt att nämnda avgörande träffas efter så enhetliga linjer som möjligt. De sakkunniga hava på grund härav föreslagit att hälsovårdsnämndens godkännande av fordonet skall lämnas först sedan detta vid besiktning, som verkställts utav en av länsstyrelse för ändamålet förordnad veterinär, befunnits uppfylla kungörelsens fordringar och i övrigt vara lämpligt för användning vid handeln ifråga. De sakkunniga förutsätta att länsstyrelserna, för ernående i största möjliga utsträckning av den åsyftade enhetligheten vid prövningen, till utförande av dessa besiktningar icke förordna flera veterinärer än som med hänsyn till förhållandena inom länet anses oundgängligen behövligt. Som av 3 § andra stycket framgår, kan besiktningen verkställas av veterinär i annat län än det, där fordonet är avsett att användas. För erhållande av vederbörande hälsovårdsnämnds godkännande av fordon, varom har är fråga, erfordras enligt 3 § att veterinärens intyg innehåller ej blott att fordonet till sin beskaffenhet överensstämmer med de i 3 § första stycket meddelade bestämmelser utan även att fordonet i övrigt är lämpligt för användande vid kringföringshandel med kött och charkuterivaror. I sistnämnda hänseende bör särskilt tillses att fordonets skåp är så konstruerat, t. ex. med uppfalsningar i hörn och vinklar, att det lätt kan rengöras, att anordningar för ventilation eller inre luftcirkulation finnas, att ventiler och andra öppningar, såsom för isvatten, äro försedda med nät till skydd mot flugor samt att lämplig anordning finnes för placering av varorna och erforderliga verktyg, då försäljning sker. Då rörande fordonets beskaffenhet ytterligare anvisningar utöver vad i 3 § föreskrives kunna visa sig behövliga, har i enlighet med medicinalstyrelsens förslag i 4 § stadgats att erforderliga sådana anvisningar meddelas av styrelsen. För underlättande av kontrollen över kungörelsens efterlevnad, vilken kontroll synes komma att utövas i främsta rummet av statspolisen särskilt i samband med dennas allmänna tillsyn över efterlevnaden av motorfordons-

102 förordningen, vägtrafikstadgan och gällande föreskrifter rörande mätningsoch vägningsredskap, har i 5 § föreskrivits att i rörelsen använt fordon skall vara försett med bevis om godkännande av hälsovårdsnämnd. Då enligt 3 § sådant godkännande icke må lämnas av nämnden, med mindre denna godkänt erforderlig förvaringslokal och därtill behörig veterinär utfärdat intyg om fordonets lämplighet för rörelsen, så kommer tydligen det fordonet åsatta beviset att tjäna till intyg om att rörelsen såväl beträffande lokal som fordon uppfyller kungörelsens föreskrifter. I anslutning till medicinalstyrelsens förslag föreskrives i förevarande paragraf slutligen att godkännande av förvaringslokal och fordon ej må lämnas för längre tid än ett år i sänder och att lämnat godkännande kan återkallas, när skäl därtill äro.

6§Denna paragraf innehåller förhållningsregler för rörelsens utövande. De tre första punkterna i paragrafens andra stycke överensstämma med 11 § 2 mom. och 46 § 2 mom. hälsovårdsstadgan. Sista punkten i stycket har tillkommit på framställning av medicinalstyrelsen, enär det kommit till styrelsens kännedom att en del utövare av kringföringshandel å fordonet medföra en huggkubb, som vid försäljningen uppställes å landsvägen för att där användas för styckning av det saluförda köttet. I 6 § i medicinalstyrelsens förslag upptagas vissa bestämmelser rörande renlighet att iakttagas av försäljaren vid kringföringen av varorna. Då någon motsvarighet till den av styrelsen föreslagna bestämmelsen om överdragskläder för försäljaren ej finnes i hälsovårdsstadgan samt stadgans 12 § 1 mom. och 47 § 1 mom. innehålla en föreskrift om renlighet, som även gäller kringföringshandel, hava de sakkunniga ej ansett de nämnda, av medicinalstyrelsen föreslagna bestämmelserna böra införas i kungörelsen.

Därest någon, som i vederbörlig ordning fått godkännande av förvaringslokal och fordon, därefter mister förfogandet över förvaringslokalen, får han jämlikt 1 § ej utöva kringföringshandel, förrän han förskaffat sig annan godkänd lägenhet. Med hänsyn härtill har i förevarande paragrafs första stycke särskilt ansvar utsatts för den, som yrkesmässigt bedriver kringföringshandel med kött och charkuterivaror utan att förfoga över vederbörligen godkänd förvaringslokal. Särskilt ansvar är i första stycket även stadgat för den, som väl har godkänd förvaringslokal men i rörelsen använder icke godkänt fordon. Enligt vad förut anförts hava de tre första punkterna av 6 § andra stycket i kungörelsen sin motsvarighet i 11 § 2 mom. och 46 § 2 mom. hälsovårdsstadgan. Förseelse emot dessa båda lagrum bestraffas jämligt 27 och 52 §§ i stadgan samt 1 § lagen den 24 september 1931 angående dagsböter utom strafflagens område med dagsböter. Med hänsyn härtill har förseelse emot 6 § andra stycket i kungörelsen i förevarande paragrafs andra stycke jämväl belagts med dagsböter.

103 Däremot har i paragrafens tredje stycke föreslagits en straffskala om 10— 200 kronors böter, då där omnämnda förseelser nära motsvara t. ex. den förseelse, som består i underlåtenhet att enligt vägtrafikstadgans 19 § 1 mom. b å automobil anbringa skylt med ägarens namn m. fl. uppgifter och som i likhet med några andra dylika förseelser enligt stadgans 40 § 2 mom. belagts med böter upp till 200 kronor. 8 - 1 0 §§. Då förevarande kungörelse nära ansluter sig till hälsovårdsstadgan, har i ; 9 § andra stycket ansetts böra upptagas föreskriften i 59 § 2 mom. i stadgan, att hälsovårdsnämnd för särskilt fall äger att förordna åklagare. Som ovan under 3—5 §§ anförts, torde den huvudsakliga tillsynen över kungörelsens efterlevnad komma att åvila statspolisen. Emellertid är det tydligt att det åligger jämväl ortens polismyndighet samt hälsovårdsnämnd eller, där sådan ej finnes, kommunalnämnd att öva noggrann sådan tillsyn. Övergångsbestämmelsen. Denna är avsedd att lämna dem, som vid kungörelsens ikraftträdande bedriva handel, varom i kungörelsen stadgas, skälig tid — förslagsvis ett halvt år — att förskaffa sig godkännande av lokal och fordon, som användas i rörelsen. De i 6 § meddelade föreskrifterna att iakttagas vid rörelsens utövande äro däremot avsedda att tillämpas redan från och med kungörelsens ikraftträdande.

Förslag* till Kungl. Maj:ts kungörelse angående tillägg till och ändring i taxan den 8 december 1933 (nr 630) för arvode åt vissa i civil tjänst anställda veterinärer m. fl. (veterinärtaxa). Enligt 3 § i förslaget till kungörelse med vissa bestämmelser angående kringföringshandel med kött och charkuterivaror äger hälsovårdsnämnd ej godkänna fordon för användande i sådan verksamhet med mindre av länsstyrelse för ändamålet förordnad veterinär företagit besiktning av fordonet och rörande dess beskaffenhet lämnat intyg av innehåll, som närmare angives i nämnda paragraf. Denna föreskrift har föranlett nu föreliggande förslag angående tillägg till och ändring i gällande veterinärtaxa. De föreslagna beloppen synas de sakkunniga utgöra skälig ersättning för de ifrågavarande förrättningarna. Förslaget torde ej kräva någon ytterligare motivering.

105 INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Socialdepartementet

1 Förslag till Kungl. förordning angående vitaminiserade livsmedel

5 Allmän motivering Inledning Nuvarande svensk lagstiftning Utländsk vitaminlagstiftning Lagförslag m. m. som beröra den föreliggande utredningen Behovet av särskild lagstiftning hos oss angående vitaminiserade livsmedel Förordningens tillämpningsområde » De föreslagna åtgärderna Speciell motivering Bilaga A. Bestrålad komjölk i kampen mot rakitis. Av Erik M. P. Widmark och Marit Neymark Bilaga B. Hypervitaminoser. Av Edith Klarin Förslag till Kungl. Majtts kungörelse med vissa bestämmelser angående kringföringshandel med kött och charkuterivaror

8 8 9 12 16 34 36 41 45 50 59 75

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse angående tillägg till och ändring i veterinärtaxan den 8 december 1933 77 Motivering 78 Inledning 78 Gällande lagbestämmelser 80 Frågans behandling inom riksdagen 82 I direktiven för de sakkunniga omnämnda framställningar 84 Till de sakkunniga överlämnade framställningar i ämnet 85 De sakkunniga 94 De föreslagna bestämmelserna tillämpliga endast å kött och charkuterivaror 94 Kringföringshandel från farkoster 97 De föreslagna bestämmelserna och näringsfrihetsförordningen 97 Begreppet yrkesmässig kringföringshandel 97 De föreslagna bestämmelserna 98 Förslaget till kungörelse angående tillägg till och ändring i veterinärtaxan 104

2647 37

Statens offentliga utredningar 1937 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna Utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmänt näringsväsen. Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Betänkande! med förslag till revision av förvaringa- och Fast egendom. .Jordbruk med binäringar. interneringslagarna m. m. [3] Lagberedningens förslag till lag om aktiebolags pensions- : Betänkande med förslag ang. den statsunderstödda vatten och andra personalstiftelser m. m. [13] avlednings- och avdikningsverksamlieten samt därmed Promemoria ang. grunderna för en reform av lagstiftsammanhängande spörsmål. 8] ningen om rätt till litterära och musikaliska verk:. [18] Utredning rörande jordbrukets läge i Norrland med vissa Förslag till ändrad lagstiftning om sammanträffande av I förslag till åtgärder till förbättrande av den norrländska brott jämte motiv. [24] jordbrukarbefolkningens ekonomiska ställning. [9 Förberedande utkast till strafflag. Efterlämnade auiteck- : Betänkande med förslag ang. rätt, till Coke i Vänern, Väfcj ningar av J. C W. Thyréh. 87] tern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. 1 Lagförslag och motiv. [10] 2. Kartbilagor. Vänern och Betänkande med förslag till lag om villkorlig dom m. m. Hjälmaren. [111 38] Betänkande med förslag till vissa lagstiftningsåtgärder till motverkande av överdriven skuldsättning inom jordbrul Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. ket. [141 Betänkande med förslag till åtgärder mot smittsam kast1034 ars nämnd för städningsutredning. Betänkande med ning hos nötkreatur. [19 speciella beräkningar och förslag rörande ersättningarna Betänkande med förslag till lag om minimilöner för lantför städningsarbete inom vissa statliga Umbetslokaler i arbetare. [211 Stockholm m. ni. [7] Kedogörelse för inventering av odlingsjord å kronoparkernj Utredning ang. de rättsbildade domsagobiträdenas anställnedanför odlingsgränsen i de två nordligaste Norrlands nings- och avlöningsförhållanden, [20] länen ävensom för vissa andra uppdrag. [30' 1936 års lönekommitté. Betänkande med' utredning och förBetänkande med förslag ang. den fasta lantbrnksunder slag ang. dyrortsgrupperingen. [32 visningens ordnande. Betänkande med förslag till kungörelse om kommissionärer Batmk inde i :i'inde iiriLcriniiingcns a> oittn ngsfcrii illan hos överrätter och stadsdomstolar. [39] den m. ni. ••il 1936 års lönekommitté. Betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente. [48] Vattenväsen. Skogsbruk. B e r g s b r u k / Kommunalförvaltning. Betänkande med förslag till lagstiftning ang. särskilda hus behovsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns lapp marker ni. in. [8 Statens ocli kommunernas finans väsen. Betänkande med förslag till lap om aUmfcnningSSkogar Norrland och Balania ni. m. [29 Betänkande med förslag till lönereglering för lärarpersoBetänkande med förslag till lagstiftning om gritndvattci nalen vid kommunala mellanskolor, kommunala flickskolor och högre folkskolor. [271 ni. m. [35] 1936 års skattekommitté. Betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. [42] Industri. Politi.

Handel och sjöfart.

Nationalekonomi och socialpolitik. Socialiseringsproblcmet. 2. Hushållsräkningens problem och faktorer. [1] Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunionen. 2. [2] Statslotteriutredningen. Betänkande med forslag rörande svenskt penninglotteri. [4] Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 193C. [12] Hembiträdesutredningens betänkande. 1. Betänkande och förslag i fråga om utbildning av hembiträden. [16] Betänkande med utredning och förslag rörande beredskapsarbeten. [26] Betänkande med förslag till åtgärder för förbättrande av de blindas och de dövstummas arbetsförhållanden och förvärvsmöjligheter. [34] Betänkande med fCrslag rörande lån och bidrag av statsmedel till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer i egnahem m. m. jäi.ite därtill hörande utredningar. [43] Betänkande och förslag rörande vården av själsligt abnorma manliga skyddshemselever samt av vanartadc sinnesslöa gossar m. m. [46] Betänkande med förslag till lag om semester. [49J

Kommun ikatio is väsen. Ut redning med förslag till viss» åtgärder för traiiksäkei betens höjande vid korsningar : samma plan mellan järn väg och väg samt järnvägarnas beredande av bidrag a antomobilskattemedel till säterbetsanordningarna vit dylika korsningar. [15]

Hälso- ocli sjukvård. Yttrande i abortfrågan. [61 Betänkande ang. pensionsstyrelsena invaliditetsförebyggande verksamhet. [23] Betänkande med förslag till lag om skyddskoppympning m. m. [28] Betänkande med förslag ang. inrättande av ett statens institut för folkhälsan. [81] Folktandvård. [47] Betänkande med förslag till lagstiftning om vitaminlserade livsmedel och om kringföringshandel med kött och charkuterivaror. 51]

Bank-, kredit- och jenningräsen. Försiikringsuisen, Kyrkoväsen. Fndervisningsväsei. Andlig odling i övrig

F.fterskrift till »Kyrkogodset i Skåne, Halland .-Ii Blekin under dansk tid». [22] TJniversitetsberedningen. Utrednng i fr&ga om tens verksamhet och organisation. S6 Särskilda inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sal kunnigas yttrande med anledning av dot åt dem län: nade uppdraget att biträda vid utredigeringen av det ni av 1935"års kyrkomöte antagm psalmboksförslaget. ;4C Betänkande med utredning och förslag ang. understöd form av fria bostäder och fri kost åt studerande vi, universiteten i Uppsala och liind samt karolinska ml diko-kirurgiska institut. 44 Betänkande med utredning och förslag ang. studentexs men. [45 . . Supplement nr 5 till Sveriges faniljeiiamn 1920. loOJ Försvarsvisen. Betänkande angåande vissa mel frivillig anskaffning a luftvämsmateriel aammanh&igande frågor. U Utredning rörande flottans fartygstyper m. m. [25J Utrikes ärenden.

Stockholm 193 7. K. L. Beckmans Boktryckeri. 2647 37

Internationell rätt.