Betänkande med förslag till livsmedelsstadga m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1941:22 SOCIALDEPARTEMENTET

BETANKANDE MED FÖRSLAG TILL

LIVSMEDELSSTADGA M. M AVGIVET AV LIVSMEDELSLAGSTIFTNINGSSAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1941 Kronologisk

förteckning

1. Sociala försvarsberedskapskommittén. Betänkande. Del 11. Betänkande med förslag om inrättande av en sta'.lig brandskola m. m. Beckman. 63 s. K . 3. Förslag till krigspensionsförordning m. m. Beckman. 120 s. F ö . 12. Betänkande med förslag till förstatligande av den allmänna väghållningen på landet m . m . Beckman. 276 s. K. 2. Betänkande med förslag rörande restaureringen av Uppsala domkyrka. Uppsala, Almqvist & Wiksell. 82 s. 13. Förslag till revision av den svenska evangelieboken. Norstedt, viij, 478 s. E. \6 pl. E . 3. Åtgärder för bekämpande av homosexualitetens sam- 14. Betänkande med utredning och förslag till åtgärder för främjande av hantverk och småindustri. Marcus. 127 s.H hällsfarliga yttringar. Norstedt. 58 s. J u . 4. Utredning angående byggnadskostnaderna. Beckman, 15. Betänkande rörande bekämpande av väggohyra. Idjn. (4), 120 s. S. viij, 386 s. S. 5. Betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande 16. Betänkande angående vattenförorening. 2. Tekniska och biologiska utredningar. Norstedt. 288 s. J u . av tidigare inbetalning av utskylder. Del 1. Marcus. 17. Betänkande angående revision av tjänsteförteckningen 522 s. F i . i vad avser aÄmänna civilförvaltningen. Del 1. Löne6. Betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande graderna A 1—A 29. Norstedt. 134 s. F i . av tidigare inbetalning av utskylder. Del 2. Marcus 18. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd 143 s. F i . av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 1. Tiden 7. Förslag till rättegångsbalk av Kungl. Maj:t den 14 februaugusti 1939—juni 1940. Idun. 436 s. F o . ari 1941 godkänt såsom grundval för processlagbered19. Betänkande angående fiskarenas ekonomiska organisaningens fortsatta verksamhet. Norstedt, iv, 530 s. J u . tion och reglering av fiskmarknaden. Marcus. 73 s. J o . 8. Lagberedningens förslag till lag om aktiebolag m. m. 20. Betänkande ined förslag till ändrad lydelse av § 16 rege1. Lagtext. Norstedt, vij, 141 s. J u . ringsformen. Haeggström. 128 s. J u . 9. Lagberedningens förslag till lag om aktiebolag m. m. 21. Statistisk utredning rörande fri rättegång. Norstedt. 2. Motiv. Norstedt. 720 s. J u . 38 s. J u . 10. 1938 års pensionssakkunniga. Betänkande med förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen.. 22. Betänkande med förslag till livsmedelsstadga m. m. Hoeggström. 572 a. S. Marcus. 435 s. Fi.

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS

OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1 9 4 1 : 22

SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FORSLAG TILL

LIVSMEDELSSTADGA M. M AVGIVET AV LIVSMEDELSLAGSTIFTNINGSSAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1 941 IVAR

H M G G S T R Ö M S

B O K T R Y C K E R I

fttwi

A.B

3 Till

Herr

Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Socialdepartementet.

Genom beslut av Kungl. Maj:t den 23 oktober 1936 bemyndigades Herr Statsrådet att tillkalla högst fem sakkunniga för att verkställa utredning rörande en ur enhetliga synpunkter planlagd, utvidgad livsmedelslagstiftning. Jämlikt detta bemyndigande tillkallades den 6 november 1936 såsom sakkunniga professorn och föreståndaren för statens institut för folkhälsan, dåvarande laboratorn vid karolinska mediko-kirurgiska institutet Ernst Abramson, tillika ordförande, vice verkställande direktören, dåvarande ombudsmannen i Sveriges köpmannaförbund Gustaf Borgström, ombudsmannen i Sveriges kemiska industrikontor ingenjören Otto Cyrén, statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet, dåvarande redaktören Axel Gjöres och chefsveterinären, dåvarande besiktningsveterinären Sigbert Jerlov. Gjöres erhöll den 15 november 1938 begärt entledigande från uppdraget och samma dag tillkallades i hans ställe såsom ledamot direktören i kooperativa förbundet Hjalmar Degerstedt. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 13 november 1936 hovrättsrådet Carl Davidsson. De sakkunniga, vilka antagit benämningen livsmedelslagstiftningssakkunniga, påbörjade sitt arbete i december 1936. Sedan riksdagen i skrivelse den 24 april 1937, nr 207, anhållit att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående omorganisation av kontroV len över tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister samt vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda, uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 13 maj 1937 åt de sakkunniga att i samband med den dem anbefallda utredningen upptaga de i nämnda riksdagsskrivelse omförmälda spörsmål till behandling. Med anledning av en framställning av prissakkunniga i skrivelse den 4 oktober 1939 uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 20 oktober 1939 åt

4 de sakkunniga att till omedelbar prövning upptaga frågan om försäljning av mjukt matbröd efter vikt. Med stöd av omförmälda bemyndigande har chefen för socialdepartementet genom särskilda beslut medgivit att de sakkunniga finge såsom experter vid utarbetande av bestämmelser i följande ämnen anlita doktor phil. Edith Klarin rörande vitaminiserade livsmedel, föreståndaren för statens mejeriförsök professorn J. B . Platon rörande mjölk och produkter därav, ingenjören vid svenska fruktföreningen i Urshult Henning Tarstad och innehavaren av kemiska kontrollbyrån i Stockholm, auktoriserade handelskemisten fil. d:r Bertil Groth rörande saft, sylt och dylika varor, fabrikschefen vid apotekarnas mineralvattensaktiebolag ingenjören Rolf Steenhoff rörande mineralvatten och läskedrycker, laboratorn vid hydrografisk-biologiska kommissionens havsfiskelaboratorium i Lysekil fil. mag. M . Lundborg angående konserveringsmedel och färgämnen för fiskkonserver, föreståndaren för Sveriges utsädesförenings förädlingsanstalt i Svalöv professorn E . Å. Åkerman rörande spannmål och produkter därav, föreståndaren för hantverksinstitutets i Stockholm kemiska laboratorium leg. apotekaren Hilmer Hylander rörande försäljning av bröd efter vikt, förste stads veterinären i Stockholm Richard Larsson rörande köttvaror m. m. och professorn vid karolinska mediko-kirurgiska institutet Göran Liljestrand angående konserveringsmedel m. m. Härutöver ha de sakkunniga under fortgången av sitt arbete samrått med ett flertal fackmän på olika områden, bland vilka här må nämnas verkställande direktören i svenska mejeriernas riksförening V. Aaröe och överkonsulenten i föreningen T . Bergman, t. f. byråinspektören för mejeriärenden i lantbruksstyrelsen N . E . Carlberg, ingenjören vid kooperativa förbundets livsmedelslaboratorium E . A. Ekelund, tullkontrollören fil. kand. A. R. Fahlander, direktören i kooperativa förbundet G. Fredlund, föreståndaren för hälsovårdsnämndens i Stockholm biologiska laboratorium fil. d:r H . Huss, professorn vid veterinärhögskolan G. B . Hiilphers, ordföranden i Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund direktören C. A. Johansson, direktören i Sveriges vattenfabrikanters riksförbund B . Linder, direktören i aktiebolaget Fruetus fabriker K. A. Mattsson, direktören vid aktiebolaget T h . Winborg & Co B . Meyerson, överingenjören vid aktiebolaget Saltsjökvarn G.Molin, verkställande direktören vid aktiebolaget Norrmalms livsmedel civilingenjören G. Olin, förste stadsläkaren i Stockholm E . Rietz, direktören i riksost, svenska mejeriernas riksförenings ostlagerförening, E . Sjöholm, byrådirektören i länt-

5 bruksstyrelsen N . M . Sonesson, vice ordföranden i Sveriges fruktindustriförbund överstelöjtnanten K. R. Stanler, sundhetsinspektören i Stockholm leg. läkaren R. Ströman, disponenten vid aktiebolaget chokladfabriken Marabou H . Throne-Holst, kemisten vid kvarnaktiebolaget Tre Kronor fil. lic. T . Widhe och laboratorn vid statens institut för folkhälsan med. d:r C. A. Yllner. Med vederbörligt tillstånd ha de sakkunniga företagit resor, dels den 10 mars 1939 i olika delar av Stockholms och Uppsala län för studier av standarden hos livsmedelsbutiker, huvudsakligen på landsbygden, och dels den 13 och 14 april 1939 till Göteborg för överläggningar med fiskkonservfabrikanter angående vissa lagstiftningsfrågor. D e sakkunniga, som enligt direktiven för utredningen haft att, i den mån det lämpligen läte sig göra, bedriva utredningsarbetet i etapper, ha tidigare avlämnat följande förslag: 1) den 16 december 1937 betänkande med förslag till lagstiftning om vitaminiserade livsmedel och om kringföringshandel med kött och charkuterivaror (SOU 1937:51); 2) den 25 november 1939 betänkande med förslag till kungörelse med vissa föreskrifter angående tillverkning av bröd efter vikt m. m. (SOU 1939: 37); 3) den 20 mars 1940 betänkande med förslag till kungörelse angående kontroll å handeln med ost samt viss lagstiftning angående korvvaror (SOU 1940:9); 4) den 22 november 1940 skrivelse med förslag till bestämmelser angående gräddes minimihalt av fett. Därjämte ha de sakkunniga i skrivelse den 16 mars 1940 till chefen för socialdepartementet på anförda skäl hemställt, att för vederbörande myndigheter måtte framhållas vikten av att i instruktioner och anvisningar rörande inköp av proviantartiklar föreskreves, att vid infordrande av anbud och i leveransavtal rörande charkuterivaror samt maträtter, konserverade på hermetiskt tillslutna kärl, uppställdes lämpliga villkor rörande varans näringsvärde. De sakkunniga hava efter remisser avgivit utlåtanden: 1) den 27 april 1937 till chefen för socialdepartementet över en framställning av F . L. Anderstedt i Stockholm om tillstånd att under 1937 vid rökning av fiskfiléer använda färgämnet orleana;

6 2) den 27 november 1937 till chefen för socialdepartementet över ett den 24 september 1937 avgivet betänkande med förslag angående inrättande av ett statens institut för folkhälsan; 3) den 2 december 1940 till Kungl. Maj:t över en inom statens institut för folkhälsan verkställd, med skrivelse den 8 april 1940 till Kungl. Maj:t överlämnad utredning med förslag rörande kontroll av dricks- och hushållsvatten, som tillhandahålles i vattenledning inom städer och stadsliknande samhällen; 4) den 4 juli 1941 till Kungl. Maj:t över en av Tempo aktiebolag i skrivelse den 31 mars 1937 gjord ansökning om dispens från kungl. kungörelsen den 24 juli 1934 (nr 459) angående märkning av kärl för fiskkonserver för avsalu, m. m. Till de sakkunniga hava för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag överlämnats ett stort antal framställningar till Kungl. Maj:t, departement eller departementschef. En förteckning över dessa framställningar ävensom över viktigare direkt till de sakkunniga inkomna framställningar från olika organisationer har bifogats föreliggande betänkande (se bilaga H. s. 563), därvid även angivits de ställen i de sakkunnigas betänkanden, där dessa framställningar behandlats. 1916 års livsmedelslagstiftningskommitté bedrev från och med år 1918 sin verksamhet i nära samarbete med delegerade från Danmark och Norge. Detta samarbete resulterade bland annat i en av de danska delegerade 1921 avgiven »Betamkning om faellesnordisk Levnedsmiddellovgivning», som legat till grund för en stor del av den därefter i Danmark tillkomna livsmedelslagstiftningen. Sedan det kommit till de sakkunnigas kännedom, att arbeten på livsmedelslagstiftningens område påginge såväl i Danmark och Norge som i Finland, samt att man i dessa länder vore intresserad av att återupptaga det tidigare samarbetet, utfärdades, på framställning av chefen för socialdepartementet, inbjudan till regeringarna i nämnda länder att låta representera sig vid en konferens i Stockholm för inledande av sådant samarbete. Vid denna konferens, som avhölls den 19—21 juni 1939, representerades Danmark av professorn L. S. Fridericia och kontorchefen i justitsministeriet J. Herfelt, Finland av riksdagens sekreterare vice häradshövdingen E. H. I. Tammio och förste stadsveterinären i Helsingfors veterinärmedicine doktorn Valter Ehrström samt Norge av byråchefen i socialdepartementet A. Faanes och sekreteraren i departementet Karl Hövde. Sverige representerades av de

7 sakkunnigas ledamöter utom ombudsmannen Cyrén, som genom utrikes resa var förhindrad deltaga. Det vid konferensen förda protokollet har bifogats föreliggande betänkande (se bilaga G s. 545). Samarbetet mellan länderna fortsatte därefter till april 1940 genom utväxling av uppgjorda författningsförslag. Genom framläggande av härvid fogade betänkande med förslag till livsmedelsstadga m. m. ha de sakkunniga slutfört sitt uppdrag. Betänkandet innehåller dels förslag till livsmedelsstadga med därav föranledda eller därtill anslutna förslag till ändringar i vissa författningar samt förslag till normalmatvarustadga, dels ock — i anledning av Kungl. Maj:ts ovannämnda uppdrag till de sakkunniga av den 13 maj 1937 — förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 30 juni 1932 (nr 355) angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister, m. m. Vid betänkandet finnas fogade särskilda yttranden, i fråga om livsmedelsstadgan dels av professorn Abramson och direktören Degerstedt, dels ock av direktören Borgström, samt i fråga om margarinkontrollen av chefsveterinären Jerlov. De sakkunniga anse sig böra ifrågasätta om ej genom lämplig myndighets försorg borde, därest förslaget till livsmedelsstadga genomföres, utgivas en enkel handledning angående stadgans föreskrifter, som skulle vara avsedd huvudsakligen för tillverkare av livsmedel och livsmedelshandlande men även kunna tjäna till ledning för de primära kontrollorganen, hälsovårdsnämnder, hälsovårdstillsyningsmän och polismän. Det torde icke kunna förväntas att dessa i allmänhet komma att genom författningstexten erhålla en önskvärd kännedom särskilt om nyheterna i stadgan, då härför eljest skulle fordras en noggrann jämförelse mellan denna och gällande författningar, som beröras av förslaget. Genom vederbörande organisationers försorg, vilka säkerligen skulle hälsa den här föreslagna åtgärden med tillfredsställelse, skulle en sådan handledning vinna avsedd spridning. ERNST ABRAMSON GUSTAF BORGSTRÖM

OTTO CYRÉN

HJ. DEGERSTEDT

SIGB. JERLOV /

Stockholm den 4 juli 1941.

Carl Davidsson.

F Ö R F A T T N I N G S F Ö R SLAG

!

11 Förslag till livsmedelsstadga. Härigenom förordnas som följer: 1 KAP.

Allmänna bestämmelser. 1 §. Vid framställning eller beredning av livsmedel till avsalu eller för servering åt allmänheten må ej användas sådana råvaror eller tillsatser eller så förfaras, att varan kan bliva skadlig för hälsan eller eljest otjänlig till människoföda. 2 §. Livsmedel må icke saluhållas, försäljas, utlämnas till annan eller införas till hälsovårdsområde: 1. då det kan antagas överföra smittsam sjukdom; 2. då det är försatt med ämne, som i den vid denna stadga fogade förteckning angivits såsom otillåtet för livsmedel av det slag varom fråga är, eller innehåller mer än 3 milligram bly per kilogram av varan; 3. då det är omedelbart förpackat i papper eller annat omslag, som är färgat, målat, glättat eller tryckt med giftig färg eller annat giftigt ämne, eller i folium av annan metall än aluminium eller tenn eller i tennfolium, vars blyhalt är större än en procent; dock att detta stadgande ej har avseende å te, inneslutet i originalförpackning; 4. då det bearbetats eller hanterats av person, som vid tiden för sysselsättningen var eller kan misstänkas då hava varit behäftad med sådan sjukdom eller smitta, att livsmedlet kan vara hälsovådligt; 5. då det på grund av förskämning, förorening, felaktig beredning eller annan orsak i andra fall än ovan sägs skäligen är att anse såsom skadligt för hälsan eller eljest otjänligt till människoföda. Livsmedel, varom ovan förmäles, må ej heller förvaras i lägenhet, där födoämnen eller dryckesvaror till avsalu tillverkas, beredas eller förvaras, eller å plats, där sådana försäljas, eller i lokal hörande till lägenhet, varest servering åt allmänheten äger rum.

12 3 §. Den i 2 § nämnda förteckningen skall minst vart tredje år av medicinalstyrelsen i samråd med kommerskollegium, lantbruksstyrelsen och statens institut för folkhälsan granskas, varefter den sålunda granskade förteckningen skall hos Kungl. Maj:t anmälas för fastställelse. 4 §. 1 mom. Den som ämnar inom område i stad eller å landet, där hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande stad gälla, inrätta lägenhet för livsmedels tillverkning eller beredning till avsalu, för servering åt allmänheten eller ock för försäljning eller förvaring för avsalu av kött, charkuterivaror, fisk, fiskvaror, skaldjur, mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror, vare pliktig göra skriftlig anmälan därom till hälsovårdsnämnden. Inom område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser rörande landet gälla, skall sådan anmälan göras beträffande lägenhet för slakteri, charkuteri, mejeri, tillverkning av margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister, bageri, konditori, bryggeri, läskedrycksfabrik och servering å t allmänheten samt beträffande lägenhet, där något av de i första stycket nämnda varuslagen försäljas i butik eller därmed likartad försäljningslokal eller förvaras för sådan försäljning. Lägenhet, som ovan sägs, må icke tagas i bruk, förrän hälsovårdsnämnden lämnat tillstånd därtill. D å tillstånd meddelas skall angivas, för vilket ändamål lägenheten är godkänd. Innan tillstånd meddelas a t t taga i bruk lägenhet för slakteri, charkuteri, mejeri samt tillverkning av margarin, margarinost, fettemulsion och konstister, åligger det nämnden a t t inhämta yttrande i ärendet av distriktsveterinären i det distrikt, inom vilket hälsovårdsområdet är beläget, eller, om stadsveterinär är tillsatt för området, av denne; dock att sådan skyldighet icke föreligger beträffande slakteri och charkuterifabrik, som av medicinalstyrelsen ställts under offentlig kontroll. Vad ovan stadgats skall ock gälla, då förändring i den i lägenheten bedrivna rörelsens art är avsedd a t t företagas. N ä r lägenheten tages i bruk, så ock innan där bedriven rörelse överlåtes till annan eller upphör, skall rörelsens innehavare därom göra skriftlig anmälan till hälsovårdsnämnden. 2 mom. Lägenhet, som i 1 mom. avses, skall vara tillräckligt rymlig och ljus samt försedd med erforderliga anordningar för kylning av varorna s a m t för luftväxling ävensom hava lätt tillgång till vatten av lämplig beskaffenhet. Golv, väggar och t a k ävensom bord, hyllor och annan inredning skola vara så beskaffade, a t t de med lätthet kunna rengöras. Lägenheten må icke stå i direkt förbindelse med bostad eller därtill hörande u t -

13 rymmen och ej heller i sådan förbindelse med annan lokal, att sanitära olägenheter därav kunna uppkomma. I slakteri, charkuteri, mejeri, bryggeri och läskedrycksfabrik samt annan lokal, där så kan anses erforderligt, skall golvet vara slätt och av fast material, såsom plattor, samt försett med avlopp för spillvatten. Lägenhet, som i 1 mom. avses, må ej ligga så nära utomhus beläget avträde, urinkur, stall eller annat hus för djur, gödselbehållare eller upplag för orenlighet, a t t därav kan uppstå sanitär olägenhet. 3 mom. Lägenhet, som i 1 mom. avses, ävensom där använda redskap, förvaringskärl och andra tillbehör skola hållas rena och i gott stånd. Lägenheten får användas endast till det ändamål, för vilket den är godkänd. Varor, som kunna meddela i lägenheten förvarade livsmedel främmande lukt eller smak eller på annat sätt göra dem otjänliga till förtäring, skola hållas på ändamålsenligt sätt avskilda från livsmedlen. Grönsaker och rotfrukter skola förvaras och hanteras så, att kött och charkuterivaror, fisk och fiskvaror icke bliva förorenade därav. 5 §. Vid saluhållande eller försäljning av ämne, som enligt den vid denna stadga fogade förteckningen icke får tjäna som tillsats till livsmedel, må ämnet icke angivas vara lämpligt för ändamål (konservering eller dylikt), som enligt nämnda förteckning är förbjudet. Ämne, som i första stycket sägs, må icke förvaras eller användas inom lokal, där kött eller andra delar av djur beredas för avsalu såsom livsmedel, ej heller i rum, som står i direkt förbindelse med sådan lokal. Utan hinder av vad sålunda stadgats må för köldalstring i kylmaskin avsett ämne ävensom mindre mängd av för laboratorieändamål eller för kärls eller redskaps underhåll, rengöring och desinfektion nödigt ämne för dylikt ändamål förvaras och användas i en med beredningslokalen sammanhängande men därifrån väl avskild lokal; dock skall ämnet förvaras under lås, vartill endast tillverkaren och (eller) av honom utsedd person innehar nyckel. Tillverkare av livsmedel är pliktig a t t efterkomma de särskilda föreskrifter angående förvaring eller användning av ämne som i första stycket sägs, vilka kunna komma att av medicinalstyrelsen i samråd med kommerskollegium meddelas för viss tillverkning. 6 §.

Kärl, maskin eller redskap för beredning, förvaring eller servering av livsmedel må icke tillverkas, saluhållas eller försäljas, såvida kärlet, maskinen eller redskapet är av sådan beskaffenhet, att vid dess användning varan kommer i omedelbar beröring med zink, kadmium, bly, blyhaltig

kautschuk eller färg, eller med emalj, glasyr eller annat överdrag, varur vid minst tre gånger upprepad kokning, varje gång under en halv timme, med fyra-procentig ättiksyra utlöses mer än sammanlagt 3 milligram bly per liter av kärlets rymd, eller med legering (förtenning), innehållande mer än en procent bly, där ej legeringen använts till lödning; dock att lödning skall vara anbragt på sådant sätt att vid kokning, som ovan sägs, bly i större myckenhet än nyss nämnts icke utlöses. Kärl, maskin och redskap, som i första stycket sägs, må icke användas till beredning eller förvaring av livsmedel för avsalu, vid försäljning av livsmedel eller servering åt allmänheten och må ej heller förvaras i lokal, där livsmedel beredas eller förvaras för avsalu eller försäljas eller servering åt allmänheten sker, eller i rum, som står i direkt förbindelse med sådan lokal. 7 §.

Vid förvaring, transport, uppläggning eller annan hantering av livsmedel, avsedda till försäljning, samt vid servering åt allmänheten skola sådana försiktighetsmått iakttagas, att livsmedlen icke förorenas eller eljest bliva otjänliga till människoföda. Livsmedel, som försäljas å öppen saluplats, skola vara upplagda å för varje varuslag lämpligt anordnat underlag. Kött, charkuterivaror, fisk, mejeriprodukter och andra ömtåliga livsmedel skola hållas skyddade mot direkt solljus och väta. 8 §. / mom. Var och en som sysslar med beredning av livsmedel för försäljning eller servering åt allmänheten eller hanterar kött, charkuterivaror, fisk, fiskvaror, skaldjur, mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror, som avses till försäljning, eller som arbetar vid filter- eller reningsanläggning vid vattenledningsverk, skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet. 2 mom. Förekommer beträffande person, vilken är sysselsatt i sådant arbete som i 1 mom. sägs, skälig anledning antaga, att han är behäftad med sjukdom eller smitta, varav menlig inverkan på den av honom bearbetade eller hanterade varans beskaffenhet kan uppstå, är han skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden på hälsovårdsområdets bekostnad undergå läkarundersökning. Finnes han vid läkarundersökningen vara behäftad med sjukdom eller smitta, som nu är sagd, må nämnden förbjuda att han deltager i eller användes till arbete, varom här är fråga. Då innehavare av eller föreståndare för rörelse, i vilken bedrives arbete som i 1 mom. sägs, fått kännedom om eller anledning misstänka att i dylikt arbete sysselsatt person är behäftad med sjukdom eller smitta, som ovan sägs, eller erhållit vetskap om att sådan person sammanbor

15 med någon som är eller misstankes vara behäftad med sådan sjukdom eller smitta, är han pliktig att därom genast underrätta hälsovårdsnämnden i orten, där arbetet bedrives. 9 §.

Livsmedel, vid vars tillverkning eller beredning använts sackarin eller annat konstgjort sötmedel, som har högre söthetsgrad än raffinerat socker men icke sockrets näringsvärde, må saluhållas endast i förpackning eller kärl, vara finnes anbragt dels uppgift om innehållets benämning samt tillverkarens namn eller firma och tillverkningsorten dels ock med bokstäver av minst tre millimeters höjd orden »Innehåller sackarin». Angående förbud mot tillsats av sackarin till vissa maltdrycker är särskilt stadgat. 10 §. Livsmedel må i minuthandeln icke saluhållas eller försäljas i hermetiskt tillsluten förpackning, med mindre denna är försedd med tydlig uppgift om innehållets benämning, inläggarens namn eller firma och inläggningsorten samt innehållets vikt eller förpackningens rymd. Om varan utom riket inlagts i förpackningen, skall tillverkningslandet vara angivet å denna; å sådan förpackning må i stället för inläggarens namn eller firma och inläggningsorten utsättas exportörens eller importörens namn eller firma och hemvist. Vad i första stycket sägs skall äga tillämpning jämväl vid saluhållande av läskedryck i tillslutet kärl. Dock må å sådant kärl utelämnas uppgift om kärlets rymd eller innehållets vikt. Angående märkning av vissa livsmedel eller förpackningar för sådana är särskilt stadgat. 11 §. Inom område i stad eller å landet, där hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande stad gälla, må, då så finnes erforderligt, bestämmas att livsmedel av de slag, som i bestämmelsen angivas, i butiker och därmed likartade försäljningslokaler samt å allmänna saluplatser icke må försäljas annorledes än efter vikt. Sådan bestämmelse skall meddelas i den ordning 30 § hälsovårdsstadgan föreskriver. 12 §. Livsmedel må ej saluhållas eller försäljas under någon av de varubenämningar, som avses i 3 kap. 4 §, 5 §, 6 § första stycket, 7, 8 och 9 §§, 4 kap. 2, 3 och 6 §§, 6 kap. 1—7 §§, 7 kap. 1 § 1 mom., 2 § 1 mom., 3 § 2 mom., 4 § 1 mom. och 8 §, 8 kap. 1 och 3 §§, 9 kap. 1 och 3 §§, 10 kap. 1 och 2 §§ samt 11 kap. 1 § och 2 § första stycket, eller under benäm-

16 ning, som är liktydig med någon av dessa varabenämningar, med mindre varan till sin sammansättning och övriga beskaffenhet motsvarar de fordringar, som i respektive lagrum angivas för livsmedel med den ifrågavarinde benämningen. Vad sålunda stadgas skall gälla vare sig benämningen brukas ensam eller i ordsammanställning, som antyder likhet i a n v ä i d ningen med den vara, vilken genom benämningen utmärkes, s a m t stall ock gälla om motsvarande benämningar på främmande språk. 13 §. I fall, där jämlikt 12 § användandet av viss benämning å vara är lör bjudet, må ej heller å varan eller å dess förvaringskärl, omslag eller dylikt eller å anslag eller skylt, som rör varan, eller i annons eller annan reklim rörande densamma finnas anbragt bild, teckning eller meddelande, varigenom åt varan kan givas sken av att utgöra vara, som genom sagda benämning utmärkes. 14 §. Vad i 12 § stadgas vare ej hinder för a t t vara, som är avsedd a t t utgöra ersättning för vara med någon i 12 § avsedd benämning, hålles till salu eller försäljes under beteckning, vari sagda benämning ingår, under förutsättning, a t t varans egenskap av ersättningsmedel uppenbart framgår av den använda beteckningen. 15 §. Bestämmelserna i denna stadga skola i tillämpliga delar gälla beträffande sådana näringspreparat, pastiller, tabletter och dylika varor, vilkas tillverkning och sammansättning icke äro föremål för kontroll jämlikt för läkemedel meddelade bestämmelser. Om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel är särskilt stadgat.

2 KAP. Om vatten och is. 1 §. 1 mom. Vatten, som användes vid beredning eller rengöring av livsmedel, avsedda till. försäljning eller servering å t allmänheten, eller för rengöring av kärl eller redskap, som användas vid beredning eller förvaring av sådana livsmedel, skall ur sanitär synpunkt vara av för ändamålet lämplig beskaffenhet.

17 2 mom. Is, som användes vid beredning eller förvaring av livsmedel, avsedda till försäljning eller servering åt allmänheten, och som därvid kan komma i beröring med livsmedlen, skall motsvara de fordringar, som i 1 mom. sägs beträffande vatten. 2 §.

Vatten i brunn, källa eller vattenledning, vare sig dessa äro avsedda för allmänt eller enskilt begagnande, må ej av någon förorenas. Lag samma vare i fråga om vatten vid allmänt vattenhämtningsställe vid sjö, vattendrag eller kanal. 3 §. 1 mom. Hälsovårdsnämnden skall hålla noggrann tillsyn över beskaffenheten av vattnet på de ställen, där sådant hämtas för att användas till dryck, matlagning och andra hushållsbehov. Nämnden skall tillse, att brunnar och källor, som äro belägna på allmänna platser eller inne på gårdar och tomter, äro ändamålsenligt överbyggda och i övrigt så inrättade, att ytvatten och orenlighet ej intränger i dem. Nämnden skall ock öva tillsyn över att is, som är avsedd för hushållsbehov eller för ändamål, som i 1 § 2 mom. sägs, ej upptages å plats, där isens beskaffenhet ur sanitär synpunkt kan anses olämplig. 2 mom. När omständigheterna därtill föranleda, må hälsovårdsnämnden förbjuda hämtning av vatten från visst vattenhämtningsställe ävensom upptagning å viss plats av is, som är avsedd för hushållsbehov eller för ändamål, som i 1 § 2 mom. sägs. Hälsovårdsnämnden må ock förbjuda att is, som upptagits å viss plats utom hälsovårdsområdet, införes till området eller försäljes därstädes. 8 mom. Om kontroll av vatten i vissa vattenledningar är särskilt stadgat. 4 §.

I vattenledningsverk må vid filter- eller reningsanläggning icke sysselsättas person, vilken är eller må antagas vara behäftad med sjukdom eller smitta, som genom vattnet kan överföras å människor. Den som vid vattenledningsverk anställes i arbete, som ovan sägs, skall genom intyg av läkare, vilket icke är äldre än trettio dagar, styrka, att han är fri från sjukdom eller smitta, som nyss sagts. Minst en gång vartannat år skall sådan personal på bekostnad av verket undergå läkarundersökning för utrönande av huruvida sådan sjukdom eller smitta förefinnes. Angående läkarundersökning, som ovan avses, skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse av lantbruksstyrelsen meddelade föreskrifter i fråga om läkarundersökning av mejeripersonal. , 2 —

18 3 KAP.

ö m mjölk, grädde och smör m. m. 1 §. Mjölk och grädde från andra djur än kor må icke saluhållas eller försäljas utan att därvid uppgives, från vilken djurart varan härrör. 2 §.

Mjölk och grädde må ej saluhållas, försäljas, utlämnas till annan eller införas till hälsovårdsområde: 1. då varan företer ett från det normala avvikande utseende; 2. då varan härrör från djur, som är eller skäligen kan misstänkas vara behäftat med sjukdom, som kan menligt inverka på mjölkens beskaffenhet, såvida icke varan jämlikt särskilda föreskrifter likväl må användas till människoföda; 3. då varan är bemängd med främmande ämne. Medicinalstyrelsen äger medgiva att mjölk och grädde, som saluhålles eller försäljes, må vara tillsatt med vissa ämnen, avsedda att avlägsna mjölkfel. Vad ovan sägs om mjölk och grädde gäller i tillämpliga delar även om smör. 3 §.

Mjölk må icke saluhållas eller försäljas under benämningen kontrollmjölk, barnmjölk eller annan benämning, som antyder att mjölken är av särskilt sund beskaffenhet, med mindre hälsovårdsnämnden i orten, där mjölken saluföres, lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd må allenast avse mjölk från viss nötkreatursbesättning och må icke lämnas med mindre, på sätt medicinalstyrelsen föreskriver, styrkts, att besättningens hälsotillstånd samt förhållandena vid mjölkens framställning, förvaring, transport, försäljning och övriga behandling äro tillfredsställande och underkastade lämplig, fortlöpande kontroll. Erhåller hälsovårdsnämnden kännedom om att förutsättningarna för lämnat tillstånd icke längre äro för handen, skall detta genast återkallas. 4 §.

Mjölk må icke vara utspädd med vatten och ej heller, utan att sådant särskilt angives, vara berövad något av sina naturliga beståndsdelar.

19 5 §. Grädde skall innehålla minst 12 procent fett. Fet grädde, tjock grädde och grädde med annan tilläggsbeteckning, som angiver eller antyder särskilt hög fetthalt, skall innehålla minst 35 procent fett. 6 §.

Steriliserad mjölk respektive steriliserad grädde skall hava undergått sådan värmebehandling, att varan är fri från levande mikroorganismer. Sådan vara må saluhållas och försäljas endast i ändamålsenlig, sluten förpackning, vara varans beteckning och tillverkarens namn eller firma samt, i fråga om grädde, varans fetthalt finnas angivna. I sådana särskilda föreskrifter, som i 12 kap. 1 § omförmälas, må icke föreskrivas högre fetthalt för steriliserad grädde än som i 5 § första stycket sägs. 7 §.

Kärnmjolk skall innehålla minst 7.7 procent torrsubstans. ^ Utan hinder av vad i 2 § första stycket 3. sägs må kärnmjolk innehålla sådana tillsatser, som äro betingade av smörframställningen. 8 §.

Grädd-glass skall innehålla minst 12 procent mjölkfett. Annat fettämne än mjölkfett må ej förekomma i varan. 9 §. Smör må ej innehålla andra främmande tillsatser än sådana, som äro brukliga vid smörberedning. Vattenhalten i smör må ej överstiga 16 procent. 10 §. Smör må icke saluhållas eller försäljas under benämning, som angiver eller antyder att varan är av särskilt god beskaffenhet, med mindre smöret är runmärkt i enlighet med gällande föreskrifter för runmärkets användning. Smör, som icke tillverkats vid sådant företag, som enligt mejeristadgan den 22 maj 1936 är att anse såsom mejeri, må icke saluhållas i minuthandeln, med mindre ordet lantsmör i tydliga bokstäver finnes utsatt å varans omslag eller å anslag, anbragt på eller omedelbart intill varan.

4 KAP. Om kött och köttvaror m. m. 1 §• Djur, som självdött eller varit behäftat med sådan sjukdom eller omkommit eller nedslaktats under sådana förhållanden, att djuret skäligen är att anse som skadligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda, må ej användas vid beredning till avsalu av livsmedel. Djur, som nyss sagts, eller någon del av detsamma eller därav beredda varor må ej i syfte att användas till livsmedel införas till hälsovårdsområde, saluhållas eller överlämnas till annan, samt må ej heller förvaras inom lokal eller å plats, där livsmedel försäljas eller till avsalu tillverkas eller förvaras, eller i lokal, hörande till lägenhet, varest servering åt allmänheten äger rum. Utan hinder av vad ovan och i 1 kap. 2 § stadgas må djur eller delar därav föras till och förvaras å ställe, där besiktning äger rum jämlikt gällande föreskrifter angående köttkontroll. 2 §.

Korv må ej innehålla andra bindemedel än mjöl och gryn av spannmål, potatis, potatismjöl, sojamjöl, torrmjölk och blodplasma. Den färdiga varan med undantag av blodkorv och annan korvsort, som enligt sedvana innehåller större tillsats av mjöl, gryn eller potatis, må ej innehålla mer än 5 procent andra bmdemedel än blodplasma. Vattenhalten må ej överstiga hos kött- och fläskkorv 65 procent och hos annan korvsort 60 procent. 3 §-. Köttfärs skall bestå av målet eller på annat sätt finfördelat kött med eller utan fett men utan tillsats av något annat ämne. Flott skall nava sådan sammansättning, som är att anse såsom normal för vara med denna benämning. 4 §. Styckat eller målet kött, fett, blod och inälvor, som härröra från annat däggdjur än nötkreatur, får eller svin, ävensom korv, andra charkuterivaror och köttkonserver, vilka helt eller delvis äro beredda av sådant kött, fett, blod och inälvor, må icke saluhållas i minuthandeln, med mindre den ifrågavarande djurartens namn antingen ensamt, t. ex. häst, älg, eller i förening med varans benämning, t. ex. hästkött, älgfärs, finnes angivet å etikett eller anslag, anbringat på eller omedelbart intill varan. Saluhålles varan i sluten förpackning, skall namnet eller benämningen vara anbragt omedelbart å förpackningen eller å en på denna fastsatt etikett. I fråga om korv och

21 andra charkuterivaror samt köttkonserver, som helt eller delvis äro beredda av hästkött, skall denna deklaration ske genom orden »Innehåller hästkött». I lokal, där kött av endast andra djur än nötkreatur, får eller svin saluhålles, äger vad i första stycket stadgas tillämpning allenast å konserver och andra varor, som saluhållas i tillslutna förpackningar. 5 §. Till saltning av köttvaror avsedd blandning av koksalt och natriumnitrit må icke saluhållas eller försäljas, med mindre blandningen är av sådan beskaffenhet, som angives i den vid denna stadga fogade förteckningen, samt utlämnandet sker i förseglad förpackning, som är försedd med tydlig och varaktig påskrift, innehållande varans benämning, tillverkarens namn eller firma och postadress, uppgift om procenthalten natriumnitrit i varan samt orden »Nitrithaltigt koksalt. Får användas endast till saltning av köttvaror. Farligt att förtära.» 6. §. Äggpulver skall bestå av torkad äggula med eller utan torkad äggvita samt må ej innehålla främmande tillsatser.

5 KAP.

Om kringföringshandel med kött och charkuterivaror. 1 §. Yrkesmässig försäljning av kött eller charkuterivaror från automobil eller annat fordon må bedrivas allenast därest utövaren av verksamheten förfogar över lägenhet, som av hälsovårdsnämnden i orten godkänts såsom förvaringslokal för sådana varor, samt allenast med fordon, som av nämnden godkänts för användande i sådan verksamhet. Vad i första stycket stadgas äger dock icke tillämpning å lantbrukares försäljning vid enstaka tillfällen av kött samt ej heller å lappbefolkningens försäljning av renkött. Godkännande av förvaringslokal och fordon må icke lämnas för längre tid än ett år i sänder och kan, när skäl därtill äro, av hälsovårdsnämnden återkallas. Rörande sådant godkännande samt om återkallelse därav skall hälsovårdsnämnden insända uppgift till länsstyrelsen. 2 §.

Förvaringslokal, som i 1 § sägs, må icke godkännas med mindre den är försedd med erforderliga kylanordningar.

3 §. Fordon, varom i 1 § omförmäles, skall vara försett med skåp av sådan beskaffenhet, att de medförda varorna skyddas mot förorening samt hållas i erforderlig grad avkylda. Fordonet skall jämväl vara försett med anordningar för handtvättning. Närmare föreskrifter rörande fordonets beskaffenhet och utrustning meddelas av medicinalstyrelsen. Fordon må icke godkännas med mindre sökanden dels förfogar över godkänd förvaringslokal, varom i 1 § stadgas, dels ock företer intyg, utfärdat av en av länsstyrelse för ändamålet förordnad veterinär och utvisande att fordonet vid besiktning, företagen den dag intyget dagtecknats, befunnits vara så anordnat och utrustat, som i första stycket och med stöd därav meddelade bestämmelser föreskrives, samt jämväl i övrigt lämpligt för avsett ändamål. Intyget skall vara dagtecknat inom de senaste tre månaderna före det att godkännande av fordonet sökes. Formulär till intyg fastställes av medicinalstyrelsen. 4 §.

Rörande fordonets godkännande har hälsovårdsnämnden att utfärda bevis enligt nedan angivet formulär. Vid fordonets användning i kringföringshandel, varom här är fråga, skall beviset vara åsätt fordonet å lämplig, lätt tillgänglig plats. Reg. nr (i fråga om bil): Godkänd den

19 ....

kringföringshandel Verksamheten

med kött och

för

charkuterivaror.

utövas av: (namn och adress)

Hälsovårdsnämnden

i (underskrift)

Godkännandet gäller t. o. m. den

19 . . . .

Blanketter till bevis tillhandahållas, efter rekvisition, av medicinalstyrelsen mot ersättning. 5 §. Å fordonet skall vid dess användning för här avsett ändamål medföras tvål och handduk. Under den tid då godkännande är gällande må i fordonets skåp icke förvaras ämne, som kan meddela varorna främmande lukt eller smak eller på

annat sätt göra dem otjänliga till förtäring. Skåpet samt vid försäljningen använda förvaringskärl, redskap och andra tillbehör skola hållas rena och i gott stånd. Styckning av kött må äga rum allenast i mindre omfattning och endast inuti skåpet eller på en från dess inre utdragen eller utfälld platta. Då försäljning pågår, skall försäljaren vara iförd överdragskläder eller ärmskydd av ljust, tvättbart material. Under färd eller då försäljning eljest icke äger rum skola överdragskläderna eller ärmskydden förvaras så att de icke förorenas.

6 KAP.

Om spannmålsprodukter m. m. och om socker. 1 §• Mjöl, gryn och flingor av spannmål, varmed här förstås de mogna frukterna av vete, råg, korn, havre, ris, majs och bovete, må icke vara behandlade med färgämne, fett, olja, glykos eller dylikt samt må innehålla högst 0.1 procent giftiga växtdelar och högst 0.5 procent andra växtdelar, vilka icke utgöras av eller härröra från spannmål. Andra främmande ämnen må ej finnas i varan, dock att mjöl må vara försatt med små mängder kaliumbromat, magnesiumkarbonat eller askorbinsyra. Medicinalstyrelsen äger medgiva att mjöl må vara försatt med andra ämnen än dem, som i första stycket andra punkten sägs; dock skall, där tillsatsen innebär vitaminisering av mjölet, gälla vad om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel finnes särskilt stadgat. 2 §.

Av spannmål beredda mjöl, gryn och flingor, i vars benämning ett eller flera växtnamn ingå, skola vara framställda av den eller de sålunda angivna växterna. Mjöl med benämning, som nu avses, må dock innehålla högst 5 procent mjöl av annat slag än benämningen angiver, varjämte benämningen rågmjöl må användas för mjöl av råg med tillsats av högst 40 procent vetemjöl. Griftgryn skola vara framställda av vete och mannagryn av mannagräsets frukter eller av vete. 3 §. Bröd och annat bakverk skall vara omsorgsfullt tillverkat och äga för sorten utmärkande smak och lukt. Vid tillverkningen använt mjöl skall vara av sådan beskaffenhet, som i 1 och 4 §§ sägs.

24 Bakverk, i vars benämning ordet ägg ingår, skall innehålla minst 150 gram ägg eller motsvarande mängd äggula per kilogram mjöl och må icke vara tillsatt med gult färgämne. Bakverk, i vars benämning ordet smör eller grädde ingår, må ej såsom tillsats innehålla annat fettämne än mjölkfett. Saffransbröd må icke vara tillsatt med annat färgämne än saffran. 4 §.

Stärkelsemjöl och av stärkelse beredda gryn, i vars benämning ett eller flera växtnamn ingå, skola vara framställda av den eller de sålunda angivna växterna. Tapioka skall utgöras av mjöl eller gryn av maniokrot. Arrowmjöl samt sagogryn och sagomjöl skola vara beredda av vissa tropiska eller halvtropiska växter, såsom Canna, Metroxylon. Benämningen sagogryn må dock användas även för gryn, beredda av potatisstärkelse. Majsena skall utgöras av stärkelse av majs. Mjöl och gryn av stärkelse, med undantag av sagogryn av potatisstärkelse, må icke vara behandlade med färgämne. 5 §. Makaroniprodukter, såsom makaroner, vermiceller, spagetti, soppstjärnor, må icke innehålla andra ämnen än mannagryn, vetemjöl, gluten, vatten, ägg och koksalt. Makaroniprodukt, vars benämning antyder tillsats av ägg, skall innehålla minst 150 gram ägg eller motsvarande mängd äggula per kilogram mjöl eller gryn. 6 §.

Kakmjöl, självjäsande mjöl, rostade flingor, puddingpulver och andra livsmedel med liknande benämningar skola vara beredda av mjöl, gryn eller flingor, som uppfylla fordringarna i 1 §, eller av stärkelse samt må innehålla tillsats av bakpulver, koksalt, socker, kryddor och andra oskadliga, för varan lämpliga ämnen. 7 §.

Socker skall hava sådan sammansättning, som är att anse såsom normal för vara med denna benämning.

25 7 KAP. Om saft och sylt m. m. samt om honung. 1 §. 1 mom. Saft, saftkoncentrat, sylt, marmelad (lös), mos och gelé skola vara beredda av bär, frukter eller andra växtdelar med tillsats endast av ämnen, som för varan i fråga angivas i 2—4 §§. Är visst växtnamn använt såsom tilläggsbeteckning, skall varan vara beredd av den sålunda angivna råvaran; dock må även annan bär- eller fruktsort i en myckenhet av högst 10 procent av råvarornas vikt, sötningsmedel oberäknat, vara tillsatt vid beredningen. Saft av rabarberstjälk må finnas endast i vara, som benämnes rabarbersaft. Ingår i varans benämning två eller flera växtnamn, skall tillsatsen av varje sålunda angivet slag utgöra minst 25 procent av råvarornas vikt, sötningsmedel oberäknat. 2 mom. Då vara, som i 1 mom. avses, hålles till salu, skall varans benämning på tydligt och i ögonen fallande sätt finnas angiven å förvaringskärlet eller därå anbragt etikett. 2 §. 1 mom. Saft må icke innehålla andra tillsatser än sötnings- och konserveringsmedel samt, i den mån nedan sägs, vatten, citronsyra, vinsyra och mjölksyra. Saft må vara tillsatt med vatten endast när detta påkallats av tekniska skäl; dock må vattenhalten i den färdigberedda varan, tillsatt sötningsmedel oberäknat, med högst 15 procent överstiga den genomsnittliga vattenhalten hos saften i fråga utan tillsats av vatten. Hos sötad citronsaft må vattentillsatsen dock uppgå till 50 viktprocent. Sötad saft må innehålla högst 2 gram vinsyra, mjölksyra eller citronsyra per liter. Icke sötad saft må ej innehålla tillsats av dessa syror. 2 mom. Då saft saluhålles, skall å förvaringskärlet eller därå anbragt etikett finnas angivet, huruvida saften är sur (osockrad) eller sötad. 3 §. 1 mom. Kärl, i vilket koncentrerad saft, saftextrakt, fruktextrakt eller vara med liktydig benämning saluhålles, skall vara försett med uppgift om varans koncentrationsgrad. 2 mom. Vara, som i 1 mom. avses, må ej innehålla andra främmande ämnen än dels sådana, som i 2 § angivas, i en myckenhet som motsvarar varans koncentrationsgrad, dels ock oskadliga och på varans smak ej inverkande ämnen, som äro tekniskt nödvändiga för framställningen av ifrågavarande produkt. Varans beskaffenhet skall motsvara den å förvaringskärlet anbragta uppgiften om koncentrationsgraden.

4 §. 1 mom. Sylt, marmelad och mos av citrusfrukter samt gelé må innehålla högst 70 kilogram socker till 30 kilogram frukt eller saft. Sylt, marmelad och mos av övriga frukter, bär eller andra växtdelar må innehålla högst 00 kilogram socker till 40 kilogram av råvaran. Sylt, marmelad, mos och gelé må därjämte såsom tillsats innehålla ättika, kryddor, oskadliga färgämnen, pektin och agar, de båda sistnämnda ämnena i ringa mängd, konserveringsmedel ävensom högst 0.5 procent vinsyra, citronsyra eller mjölksyra. Vattenhalten må ej överstiga den ursprungliga vattenhalten i råvaran; dock må sylt, marmelad och mos av citrusfrukter därutöver innehålla högst 10 procent vatten. 2 mom. Därest vid beredningen av vara, som i 1 mom. avses, använts torkade bär eller frukter, må varan försäljas endast i förpackning, som är försedd med påskriften »Tillverkad av torkade bär» respektive »torkad frukt». 5 §. Livsmedel, som är avsett att användas såsom saft, saftkoncentrat, sylt, marmelad (lös), mos eller gelé men icke uppfyller ovan angivna fordringar, må ej saluhållas eller försäljas med etikett eller i förpackning, vara förekommer avbildning av bär, frukter eller andra växtdelar eller något av orden bär eller frukt eller bär-, frukt- eller växtnamn annorledes än i ordsammanställning såsom »med fruktsmak», »med citronsmak», »citrontyp».

6 §.

Torkade bär eller frukter, som genom extraktion eller annat liknande förfarande berövats något av sina värdegivande beståndsdelar, må ej saluhållas eller försäljas såsom livsmedel. 7 §.

Hermetiskt tillslutet kärl, vari torkade frukter, torkade bär eller torkade grönsaker äro konserverade, skall vid saluförandet vara åsätt, förutom uppgifter som i 1 kap. 10 § sägs, i tydliga bokstäver med en höjd av minst en centimeter orden »Tillverkad av torkad frukt» respektive »torkade bär» eller »torkade grönsaker». 8 §.

Honung skall hava sådan sammansättning, som är att anse såsom normal för vara med denna benämning.

8 KAP. Om kaffe och te. 1 §. Kaffe skall utgöras av rena och friska frön (bönor) av kaffebusken samt må, med undantag som i 2 § sägs, icke vara berövat något av sina värdegivande beståndsdelar. Varan må innehålla högst 1 procent främmande föroreningar, såsom jord, stenar, sand och dylikt samt högst 7 procent omogna, svarta eller eljest mindervärdiga bönor, fruktskal, kvistar och andra dylika delar av kaffebusken. Kaffebönor må ej vara polerade, färgade eller underkastade förfarande, varigenom deras halt av vatten ökats, eller behandlade med sådana ämnen som socker, shellack, fett eller oljor. Användes för vara benämning, som enligt handelsbruk betecknar kaffe av visst slag, skall varan jämte egenskaper, som ovan angivas, äga det ursprung och den beskaffenhet i övrigt, som utmärker sådant kaffe. 2 §.

Kaffe, varifrån genom särskilt förfarande koffein avlägsnats, må försäljas allenast därest koffeinhalten nedbragts till högst 0.05 procent. Sådant kaffe må saluhållas endast i tillsluten förpackning, vara med tydliga bokstäver av minst 3 millimeters höjd anbragts dels ordet »koffeinsvagt» eller »koffeinfritt», dels ock tillverkarens namn eller firma. 3 §.

Te skall utgöras av på brukligt sätt beredda unga blad och bladknoppar av tebusken samt må ej vara berövat något av sina värdegivande beståndsdelar. Varan må innehålla högst 5 procent från tebusken härrörande föroreningar, såsom vedartade kvistar, fruktämnen, frön, fröskal och dylikt. Främmande tillsatser må ej förekomma i varan. Vad i 1 § tredje stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning å te. 4 §.

Kaffe eller te, som uppblandats med ersättningsmedel, må försäljas allenast i sluten förpackning, vara med tydliga bokstäver av minst 3 millimeters höjd angivits ersättningsmedlets art och den myckenhet, vari kaffe eller te ingår i blandningen, till exempel »Kaffe med råg. Innehåller 60 % kaffe.» Tillverkarens eller, om varan är -importerad, importörens namn eller firma och hemvist skall därjämte vara utsatt å förpackningen. 5 §. Bestämmelserna i detta kapitel äga ej tillämpning å kaffe eller te i betydelsen tillagad dryck.

9 KAP. Orn kakaoprodukter m. m. 1 §• Kakaomassa eller osockrad choklad skall vara beredd av friska och rena kakaobönor samt må innehålla högst 2.5 procent skal eller groddar av bönorna. Varan må ej innehålla kakaofett, som utvunnits annorledes än genom pressning, eller främmande ämnen, med undantag av oskadliga smakämnen i en myckenhet av högst 0.5 procent. Kakaomassa, avsedd till framställning av kakaopulver, må dock vara försatt med alkalier eller alkalikarbonater till en myckenhet, beräknad såsom kaliumkarbonat, av högst 2.5 procent. Kakao eller kakaopulver skall utgöras av finmalen kakaomassa, varur genom pressning en del av fettet avlägsnats, och skall innehålla minst 20 procent kakaofett. Choklad skall utgöras av kakaomassa eller en blandning av kakaomassa och socker eller konstgjort sötmedel med eller utan tillsats av oskadliga smakämnen och lecitin. Tillsatsen av socker må utgöra högst 65, tillsatsen av smakämnen högst 5 och tillsatsen av lecitin högst 0.5 procent. Mjölkchoklad skall innehålla minst 16 procent torrmjölk, beredd av sötmjölk, och minst 25 procent kakaomassa. Vid tillämpningen av föreskrifterna i tredje och fjärde stycket skola ej medräknas nötter, mandel, russin eller andra frön eller frukter, som tillsatts hela eller i bitar. Överdraget till fylld choklad skall motsvara föreskrifterna för choklad eller mjölkchoklad. Vad ovan sägs äger ej tillämpning å kakao eller choklad i betydelsen tillagad dryck. 2 §. Livsmedel, som beretts av malna kakaoskal eller vartill dylika tillsatts, må icke saluhållas eller försäljas. 3 §. Mandelmassa (marsipan, marsipanmassa) skall vara tillverkad av mandel och socker samt må innehålla högst 2 delar socker på en del mandel. Bestämmelserna i första stycke^ äga icke tillämpning å mandelmassa, som är innesluten i förpackning, vara finnes anbragt uppgift, att varan är avsedd för sockersjuka.

29 10 KAP.

Om ättika. 1 §• Ättika skall vara framställd antingen genom ättikjäsning av alkoholhaltiga vätskor eller genom utspädning av ättiksyra. Ättika skall innehålla minst 3 procent ättiksyra och skall vara klar samt fri från svampväxter och ättikål, som äro synliga för blotta ögat, ävensom från empyreumatiska ämnen och andra föroreningar. Av metylalkohol får blott finnas spår. Ättika må ej innehålla fria mineralsyror, konserveringsmedel, tunga metaller eller nämnvärda mängder av andra organiska syror än ättiksyra. Ättika må icke vara försatt med färgämne. 2 §.

Vinättika (vinaigre, vinäger), druvättika, fruktättika, maltättika, spritättika och annan ättika med dylik benämning ävensom ät tiksprit skola vara framställda genom ättikjäsning av den vara, som benämningen angiver. Ättiksprit skall innehålla minst 10.5 procent ättiksyra. Ättika, som i första stycket sägs, må ej vara tillsatt med smakämnen, som framställts på kemisk väg. 3 §.

För hushållsbruk avsedd ättika, som har högre ättiksyrehalt än 15 procent, må i minuthandeln saluhållas och försäljas endast i kärl, som är försett dels med tydlig och i ögonen fallande påskrift, innehållande ordet »Ättiksyra» samt orden »Farligt att förtära outspätt», dels ock med anvisning, huru innehållet skall spädas för erhållande av ättika, lämplig till hushållsbruk. Ättika, som helt eller delvis består av utspädd ättiksyra och som har lägre ättiksyrehalt än 15 procent, må saluhållas och försäljas endast i kärl, försett med påskriften »Framställd genom utspädning av ättiksyra», i bokstäver av minst en centimeters höjd.

11 KAP. Om kryddor. 1 §. Krydda må ej innehålla främmande tillsatser eller vara berövad något av sina värdegivande beståndsdelar. Den skall vara i möjligaste mån fri från andra delar av kryddväxten än dem, vilka utgöra kryddan i fråga; dock att krydda, som saluhålles eller försäljes under någon av följande benämningar, skall motsvara för varan nedan angivna fordringar: kryddnejlikor må innehålla högst 6 procent skaftdelar av moderväxtens blomställning; kryddpeppar må innehålla högst 2 procent fruktsaft och kvistdelar av moderväxten; svartpeppar må innehålla högst 5 procent tomma frukter och högst 3 procent stjälkar av moderväxten; vitpeppar må innehålla högst 6 procent oskalade frukter av svartpeppar; anis och fänkol må innehålla högst 5 procent samt kummin högst 1 procent fruktskaft och stjälkar av moderväxten; saffran må icke innehålla andra delar av moderväxten än pistillens märken ävensom små mängder vid märkena fastsittande stiftdelar. Utan hinder av vad ovan sägs må ingefära och muskotnöt, som behandlats med kalk, saluhållas eller försäljas. 2 §. Vaniljsocker skall bestå av vanilj och socker. Vara, som består av socker och på kemisk väg framställt ämne med vaniljsmak, må saluhållas endast i förpackning, vara ordet vanillinsocker finnes utsatt. 3 §.

Krydda må icke saluhållas eller försäljas i tillsluten förpackning, avsedd att i minuthandeln i befintligt skick överlämnas till köparen, med mindre förpackningen är försedd med uppgift om innehållets vikt.

31 12 KAP. Om livsmedelskontrollen. 1 §. Inom varje hälsovårdsområde har hälsovårdsnämnden att utöva närmaste tillsynen å efterlevnaden av denna stadga och de i enlighet med densamma givna föreskrifter. Om hälsovårdsområde och hälsovårdsnämnd i stad och på landet stadgas i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919. Hälsovårdsnämnd har att även i övrigt ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt, som kan inverka på beskaffenheten av livsmedel, som tillverkas eller saluhållas inom hälsovårdsområdet. För detta ändamål skall nämnden särskilt verka för att sådana föreskrifter i avseende å livsmedelshanteringen meddelas, som utöver vad denna stadga innehåller äro för hälsovårdsområdet behövliga. Om antagande av sådana särskilda föreskrifter gälla i stad och därmed i hälsovårdshänseende likställt samhälle bestämmelserna i 30 § och i annat hälsovårdsområde bestämmelserna i 54 § hälsovårdsstadgan. 2 §. 1 mom. Högsta tillsynen över livsmedelskontrollen i riket tillkommer medicinalstyrelsen, som har att i sådant avseende till ledning för hälsovårdsnämnderna meddela nödiga råd och anvisningar. 2 mom. Statens institut för folkhälsan utgör centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrollen i riket. 3 mora. Länsstyrelserna skola, var inom sitt län, vaka däröver, att kommuner, hälsovårdsnämnder samt vederbörande läkare och veterinärer fullgöra sina åligganden i avseende å livsmedelskontrollen. När genom vederbörande läkares, veterinärs eller nämnds anmälan eller på annat sätt till länsstyrelsens kunskap kommer, att missförhållanden i avseende å livsmedelshanteringen förefinnas, skall länsstyrelsen tillse att tjänliga åtgärder för deras avhjälpande vidtagas. Där så anses nödigt, äger länsstyrelsen förelägga lämpliga viten. 3 §. Polismyndigheter och kronobetjäning hava att, var inom sitt verksamhetsområde, biträda vid tillsynen av efterlevnaden av denna stadga och de i enlighet med densamma meddelade föreskrifter samt att, om något anmärkningsvärt därvid förekommer, skyndsamt anmäla detta för vederbörande hälsovårdsnämnd ävensom i övrigt lämna nämnden handräckning i mån av behov. Medicinalstyrelsen har att meddela erforderliga råd och anvisningar för polismäns och hälsovårdstillsyningsmäns befattning med livsmedelskontrollen.

4 |. Då livsmedel, som till riket införes, av tullmyndighet förmodas vara av sådan beskaffenhet, att hälsovårdsnämnds ingripande är påkallat, åligger det tullmyndigheten att genast underrätta nämnden därom. 5 §. Angående förste provinsialläkares, provinsialläkares, extra provinsialläkares, stadsläkares, köpings- och municipalläkares befattning med livsmedelskontrollen stadgas i för dem utfärdade instruktioner. Länsveterinärer, distriktsveterinärer och stadsveterinärer åligga att, var inom sitt tjänstgöringsområde, på sätt för dem utfärdade instruktioner närmare bestämma, utöva tillsyn över efterlevnaden av denna stadga, såvitt angår beskaffenheten av livsmedel, som härröra från djurriket, samt över lokaler och redskap, som användas vid beredning, förvaring, transport och försäljning av sådana livsmedel. 6 §.

Det åligger den, som tillverkar eller förvarar livsmedel för avsalu eller försäljer sådana eller driver servering åt allmänheten, att bereda hälsovårdsnämnd och övriga ovan nämnda myndigheter och personer eller av sådan myndighet utsedd kontrollant tillträde till tillverknings-, lager-, försäljnings- och serveringslokaler samt att lämna erforderligt bistånd vid provtagning. 7 §. 1 mom. Hälsovårdsnämnd äger rätt att undersöka sundhetsförhållandena vid slakteri, charkuteri, ladugård, mejeri, bageri, bryggeri, läskedrycksfabrik och annan inrättning för framställning eller beredning av livsmedel, vilken är belägen utom hälsovårdsområdet och från vilken varor dit levereras. Finner hälsovårdsnämnden att något förhållande å sådant ställe giver anledning till allvarlig anmärkning ur sanitär synpunkt, äger nämnden förbjuda införsel till hälsovårdsområdet och försäljning därstädes av produkter från stället, intill dess rättelse skett av det påtalade missförhållandet. 2 mom. Finnes grundad anledning till antagande, att livsmedel av visst slag och från viss plats kan orsaka utbredande av smittsam sjukdom inom hälsovårdsområdet, må hälsovårdsnämnden förbjuda dess införsel till området och försäljning därstädes. 3 mom. Då hälsovårdsnämnd meddelat förbud, som i 1 och 2 mom. sägs, skall nämnden ofördröjligen härom underrätta hälsovårdsnämnden i den ort, varifrån varan härrör.

8 §. 1 mom. Prov för undersökning av livsmedel, avsedda till försäljning, må, jämväl då anledning till anmärkning emot varan ej förekommit, tagas av hälsovårdsnämnd och av de övriga myndigheter och personer, vilka enligt vad ovan sägs hava att öva tillsyn över efterlevnaden av denna stadga, ävensom av kontrollant, som utsetts av sådan myndighet. Hälsovårdsnämnd äger taga prov av livsmedel, evad dessa förefinnas inom hälsovårdsområdet eller utom detsamma å ställe, varifrån de pläga till försäljning dit införas. 2 mom. Provtagning skall, så vitt ske kan, försiggå i närvaro av varans innehavare eller ställföreträdare för denne. Om varans innehavare eller dennes ställföreträdare så begär och det kan ske utan olägenhet, skola två prov av varan uttagas, av vilka det ena i förseglat skick skall överlämnas till varans innehavare eller ställföreträdaren. För prov, som provtagaren behåller, skall, då så begäres, gäldas ersättning enligt vanligt handelspris. Framgår av undersökning av prov, att förseelse mot livsmedelsstadgan blivit begången, är den för förseelsen ansvarige pliktig att ersätta undersökningskostnaderna samt vad som erlagts för provet. 3 mom. Då hälsovårdsnämnd tagit prov av livsmedel, har vederbörande tjänsteläkare eller tjänsteveterinär att, om nämnden gör framställning därom och undersökning av provet icke verkställes av läkaren eller veterinären, lämna anvisning å laboratorium eller person, varåt undersökningen lämpligen kan uppdragas. 4 mom. Undersökning av prov bör företagas med så stor skyndsamhet, som är förenlig med vinnande av tillförlitligt resultat. 9 §. I avvaktan på utgången av undersökning, som i 8 § sägs, äger hälsovårdsnämnden förbjuda försäljning av skäligen misstänkt livsmedel. 10 §. Hälsovårdsnämnd har att låta omhändertaga livsmedel, som enligt 1 kap. 2 § eller annan bestämmelse i denna stadga är att anse såsom skadligt för hälsan eller eljest otjänligt till människoföda eller som enligt nämndens jämlikt 7 § i detta kap. meddelade förbud ej får införas till och försäljas inom hälsovårdsområdet, då livsmedlet anträffas å allmän saluplats, i lägenhet, avsedd för dess försäljning eller yrkesmässiga beredning eller för servering åt allmänheten, eller i upplag eller förvaringsrum av vad beskaffenhet det vara må, där livsmedel förvaras för avsalu eller för servering åt allmänheten; så ock å allmän väg eller vid hamn, järnvägsstation eller annat dylikt ställe under förhållanden, som utvisa att varan är avsedd att försäljas såsom livsmedel. Hälsovårdsnämnd skall ock låta omhändertaga 3 —

ämne, kärl, maskin eller redskap, som tillverkas, saluhålles, försäljes, användes eller förvaras i strid mot bestämmelse i 1 kap. 5 och 6 §§. Finner hälsovårdsnämnd att livsmedel eller annan vara, som omhändertagits, genom särskild behandling kan göras duglig till det ändamål, för vilket densamma är avsedd, eller att sådan vara utan fara kan försäljas under uppgift om varans beskaffenhet, må detta under nämndens kontroll verkställas. Kostnaderna härför skola gäldas av varans innehavare. I annat fall skall vara, som omhändertagits, genom hälsovårdsnämndens försorg på bekostnad av varans innehavare oskadliggöras genom att förstöras eller, då så prövas lämpligt, genom att under nämndens kontroll användas till tekniskt bruk eller till föda åt djur. Så snart beslut om sådan åtgärd fattats, skall meddelande härom tillställas varans innehavare. 11 §. Envar som försäljer livsmedel eller förvarar eller forslar livsmedel, som är avsett att försäljas, eller bedriver servering åt allmänheten är pliktig att på anmodan av hälsovårdsnämnden uppgiva, vem som till honom levererat livsmedel eller däri ingående beståndsdelar. 12 §. Finner hälsovårdsnämnd att livsmedel saluhållits eller försålts under benämning, som jämlikt denna stadga icke må användas för varan i fråga, skall underrättelse härom, vare sig åtal anställes eller icke, ofördröjligen delgivas den, som saluhållit eller försålt varan. 13 §. I ärende angående livsmedelskontrollen äger hälsovårdsnämnd, där den anser nödigt, att till inställelse inför sig kalla envar, som bor eller uppehåller sig inom hälsovårdsområdet. Sådan kallelse skall innehålla uppgift om anledningen till densamma och bör, där så ske kan, delgivas senast dagen förut. I kallelsen må utsättas vite för uteblivande utan laga förfall; i sådant fall skall kallelsen delgivas skriftligen mot bevis. Kommer icke den kallade och kan nämnden ej på förhandenvarande skäl avgöra ärendet, må nya kallelser med förhöjda viten meddelas. 14 §. 1 mom. Hälsovårdsnämnd äger antingen omedelbart eller efter förutgångna råd eller uppmaningar i särskilt fall meddela föreläggande eller förbud, som finnes erforderligt för efterlevnaden av denna stadga och de ytterligare föreskrifter beträffande livsmedelshanteringen, som med stöd av 1 § kunna vara meddelade för hälsovårdsområdet. Nämnden må fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet eller förbudet till

35 efterrättelse, därest ej särskild påföljd härför finnes bestämd i denna stadga, annan allmän författning eller sådana föreskrifter, som ovan sägs. 2 mom. Underlåter någon att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd, som jämlikt denna stadga eller i enlighet därmed givna föreskrifter åligger honom, och fullgör han icke genast eller inom föreskriven tid efter därom från hälsovårdsnämnden erhållen tillsägelse vad han försummat, eller kan han icke med sådan tillsägelse anträffas, äger nämnden att, där så anses nödigt, låta på den försumliges bekostnad verkställa arbetet eller åtgärden mot lega. 15 §. Då förseelse emot denna stadga eller i enlighet med densamma meddelade föreskrifter yppas, bör hälsovårdsnämnden i allmänhet söka verka rättelse genom tjänliga föreställningar. Efterkommas ej dessa eller finner nämnden av annan anledning åtal böra ske, har nämnden att om förhållandet göra anmälan hos allmänna åklagaren. 16 §. Emot sådana av länsstyrelse fastställda särskilda bestämmelser som i 1 § sägs, samt emot de föreskrifter och åtgärder, som det enligt denna stadga eller nämnda särskilda bestämmelser tillkommer hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse att meddela eller vidtaga, äger den som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen inskränkt att anföra besvär, över hälsovårdsnämnds beslut hos länsstyrelsen inom trettio dagar efter delfåendet och över länsstyrelses beslut inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd. Där hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse prövar nödigt så förordna, länder utan hinder av besvär beslut till efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva i vederbörlig ordning beslutat. Avser ändringssökandet beslut om åtgärd, som i 10 § tredje stycket omförmäles, och har sökanden omedelbart efter erhållen del av beslutet hemställt, att med åtgärden måtte anstå, må likväl denna icke företagas, förrän 48 timmar förflutit efter varans undersökning, såvida ej åtgärdens uppskjutande medför sanitära olägenheter. 17 §. Vad i 47 § lagen om arbetarskydd är stadgat rörande förbud för den, som innehar eller innehaft befattning såsom yrkesinspektör, att röja yrkeshemlighet eller yppa driftanordning eller affärsförhållande samt om påföljderna för överträdelse av detta förbud gäller ock om den, som har eller haft att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av denna stadga och med stöd av 1 § utfärdade särskilda föreskrifter.

13 KAP. Ansvarsbestämmelser m. m. 1 §. Med dagsböter straffes: den, som bryter mot någon av bestämmelserna i 1 kap. 1 och 2 §§, 4 § 3 mom., 5 § första, andra och tredje stycket, 6 och 7 §§,8 § 1 mom. och 2 mom. andra stycket samt 10 §, 2 kap. 2 § och 4 § första stycket, 3 kap. 1—3 §§, 6 § andra stycket och 10 §, 4 kap. 1 och 5 §§, 5 kap. 5 §, 7 kap. 1 § 2 mom., 2 § 2 mom. och 3 § 1 mom., 10 kap. 3 § första stycket, 11 kap. 3 § samt 12 kap. 6 och 11 §§; den som eftersätter anmälningsskyldighet, som i 1 kap. 4 § 1 mom. sägs, eller, innan hälsovårdsnämnden lämnat sitt tillstånd därtill, tager i bruk lägenhet, som där avses, eller utan nämndens tillstånd vidtager förändring med avseende å arten av rörelse, som bedrives i sådan lägenhet; tillverkare av livsmedel, vilken underlåter att iakttaga jämlikt 1 kap. 5 § fjärde stycket meddelade föreskrifter. Lag samma vare i fråga om underlåtenhet att efterkomma förbud, föreskrift eller anvisning, som hälsovårdsnämnd meddelat med stöd av 2 kap. 3 § 2 mom. samt 12 kap. 7 § 1 mom. andra stycket och 2 mom. 2 §.

Den som saluhåller eller försäljer vara under benämning, vilken enligt vad i 1 kap. 12 § och där angivna lagrum stadgas ej må vid varans saluhållande eller försäljning användas, eller bryter emot någon av bestämmelserna i 1 kap. 9 och 13 §§,4 kap. 4 §, 7 kap. 4 § 2 mom. och 5—7 §§, 8 kap. 2 och 4 .§§, 9 kap. 2 §, 10 kap. 3 § andra stycket och 11 kap. 2 § andra stycket, straffes, där han haft eller bort hava vetskap om varans verkliga beskaffenhet, med dagsböter. , Lag samma vare, där någon vid saluhållande eller försäljning av vara, som i 1 kap. 14 § avses, uraktlåter att, på sätt i nämnda paragraf är stadgat, angiva varans egenskap av ersättningsmedel. 3 §.

Använder någon till ändamål, som i 2 kap. 1 § sägs, vatten eller is, som enligt vad han vet eller bort veta icke har en för ändamålet lämplig beskaffenhet ur sanitär synpunkt, straffes med dagsböter. 4 §.

Bedriver någon yrkesmässig försäljning av kött eller charkuterivaror från automobil eller annat fordon utan att förfoga över lägenhet, som av hälso-

vårdsnämnden i orten godkänts såsom förvaringslokal för sådana varor eller utan att fordonet av nämnden godkänts för användande i sådan verksamhet, straffes med dagsböter. Till enahanda ansvar vare den förfallen, som utövar verksamhet, som i första stycket sägs, utan att fordonet är åsätt bevis om godkännande enligt stadgandet i 5 kap. 4 § första stycket. 5 §. Ej må straff enligt denna stadga tillämpas, där förseelsen enligt allmänna strafflagen eller annan författning är belagd med strängare straff. 6 §.

Husbonde ansvarar för förseelse mot denna stadga, som begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förseelsen begången av honom själv, därest ej omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap eller vilja. Vad i första stycket stadgas beträffande husbonde skall äga motsvarande tillämpning å butiksföreståndare och annan förman i därmed jämförlig ställning. 7 §. Förseelse mot denna stadga åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol. Förseelse, som i första stycket sägs, åtalas av allmän åklagare. 8 §.

Böter och viten, som ådömas jämlikt denna stadga eller föreskrifter, som meddelats i enlighet med 1 kap. 11 § eller 12 kap. 1 § tredje stycket, tillfalla kronan. Denna stadga träder i kraft den . . . . , dock skola bestämmelserna i 1 kap. 9 § första stycket, 10 § första stycket samt 12 och 13 §§ — sistnämnda två lagrum såvitt angår livsmedel med varubenämningar som avses i 4 kap. 6 §, 6 kap. 1, 2, 4, 5 och 6 §§,7 kap. 1 § 1 mom., 2 § 1 mom., 3 § 2 mom., 4 § 1 mom., 9 kap. 1 och 3 §§ samt 10 kap. 2 § — ävensom bestämmelserna i 3 kap. 6 § andra stycket, 4 kap. 4 § såvitt angår köttkonserver, 7 kap. 1 § 2 mom., 2 § 2 mom., 3 § 1 mom., 4 § 2 mom. och 5 §, 8 kap. 4 § samt 11 kap. 2 § andra stycket och 3 § icke äga tilllämpning å livsmedel, som före nämnda dag inom riket tillverkats eller till riket införts, eller å förpackningar, vari livsmedel före sagda dag inom riket inlagts eller till riket införts.

38 Genom denna stadga upphävas: förordningen den 29 juni 1917 (nr 420) angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen, utom såvitt förordningen angår margarin, ävensom de särskilda kungörelser som innefatta tilläggsbestämmelser till nämnda förordning; förordningen den 10 juni 1932 (nr 195) angående märkning av kärl, innehållande söta läskedrycker; kungörelsen den 19 oktober 1934 (nr 507) angående märkning av kärl till konserverade torkade frukter, bär eller grönsaker; kungörelsen den 18 november 1938 (nr 658) med vissa bestämmelser angående kringföringshandel med kött och charkuterivaror; så ock vad som finnes i särskilda hälsovårdsordningar stridande mot denna stadgas bestämmelser. Vid vattenledningsverk anställd personal, som i 2 kap. 4 § avses, skall senast den . . . hava undergått där omförmäld läkarundersökning. Förteckning över ämnen, som avses i 1 kap. 2 § livsmedelsstadgan. a) Beträffande varje slag av livsmedel: Ämne, som jämlikt giftstadgan utgör giftigt ämne av första eller andra klassen. Alkaloider och andra häftigt verkande ämnen. Borsyra och dess salter (borax etc). Fosforsyra. Hexametylentetramin. Saponinsubstanser. Zinkoxid. Färgämne, naturligt eller konstgjort, som i sig självt är giftigt eller innehåller giftigt verkande förorening eller som medicinalstyrelsen förklarat skola med avseende å livsmedel anses som giftigt ämne. Beredningar av ovanstående ämnen. b) Beträffande köttvara, färsk eller konserverad: A luminiumsdlter. Bensoesyra och dess salter. Karbonater, fosfater, silikater, acetater och basiska salter av alkalier eller alkaliska jordarter samt oxider och hydrater av alkaliska jordarter. Klorbensoesyra och dess salter. Salicylsyra » » » Svavelsyrlighet » » » (= sulfiter) samt hyvosulfiter. Färgämnen, alla slag.

39 Beredningar av ovanstående ämnen. c) Beträffande fiskvara, färsk eller konserverad: De under b) upptagna ämnen med undantag av karbonater av alkalier. Und. 1. Till saltning av köttvara må användas en likformig blandning av koksalt och natriumnitrit, innehållande högst 0.6 viktprocent av det senare ämnet. Und. 2. Till lutning av fiskvara må användas kaustikt alkali. Und. 3. Hermetiskt inlagd, icke kokad fiskkonserv må äga en tillsats av högst 1 gram borsyra och högst Y? gram bensoesyra eller salicylsyra i 100 gram av varan. Und. If. Medicinalstyrelsen äger att i den omfattning och på de villkor styrelsen bestämmer medgiva dels att inom riket tillverkat livsmedel må försäljas utan hinder av att detsamma är försett med alkaloider och andra häftigt verkande ämnen, dels ock att inom riket tillverkad, till människoföda avsedd fiskkonserv eller sås till dylik må försäljas utan hinder av att densamma är försatt med visst färgämne.

Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).1 Härigenom förordnas, dels att 9—12 och 44—47 §§ hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 skola upphöra att gälla, dels att 1 §, 2 § 6 mom., 3 § 2 mom., 27 §, 35 §, 37 §, 38 § 1 mom. och 52 § samma stadga skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att till vardera av 3 och 38 §§ i stadgan skall fogas ett nytt moment, det till 3 § fogade betecknat 8 mom. och det till 38 § fogade betecknat 5 mom., av den lydelse som nedan sägs. 1 §• Varje stad i staden. För detta öppet vatten. Det åligger ordning meddelade. Stadsfullmäktige må annan myndighet. Om hälsovårdsnämnds befattning med livsmedelskontrollen samt med åtgärder för smittsamma sjukdomars bekämpande och i samband därmed stående sjukvård är särskilt stadgat. 2 §.

6 mom. Förste provinsialläkaren i länet och länsveterinären ävensom stads veterinär, där sådan är anställd, men eljest vederbörande distriktsveterinär äga, även om de icke äro ledamöter av nämnden, att vara tillstädes vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten, ävensom att, där någon av dem så begär, få sin mening till protokollet antecknad. Vad sålunda är stadgat i fråga om förste provinsialläkare gäller ej för stad, varest finnes stadsläkare, som är likställd med förste provinsialläkare. 1 Senaste lydelse se, beträffande 2 § 1932: 599, beträffande 3 och 38 §§ 1931: 188 samt beträffande 27 och 52 §§ 1936:322.

3 §. 2 mom. Hälsovårdsnämnden sammanträder andra ledamöter. Sammanträde med hälsovårdsnämnd skall ock skyndsamt äga rum på anmodan av länsstyrelse, magistrat, förste provinsialläkare eller länsveterinär. Har förste provinsialläkaren eller länsveterinären föreslagit tid för sammanträdet, skall detta hållas å berörda tid eller, om hinder därför möter, å närmast följande för sammanträde lämpliga, efter överenskommelse med förste provinsialläkaren respektive länsveterinären bestämda dag. 8 mom. Hälsovårdsnämnd i stad skall i god tid före sammanträde med nämnden underrätta stadsveterinären eller, om sådan ej är anställd, vederbörande distriktsveterinär om tid och ställe för sammanträdet samt föredragningslistan därvid. 27 §. Med böter för närboende; den som beträffande avträde nedsatt lik. Samma lag vare i fråga om underlåtenhet att efterkomma förbud, föreskrift eller anvisning, som hälsovårdsnämnd meddelat med stöd av 8 § 10 mom., 16 § 2 mom. första stycket, 20 § 1 mom. andra stycket, 21 § andra stycket, 23 a § samt 25 § 5 mom. andra stycket. 35 §. Varje kommun inom området. För detta — öppet vatten. Det åligger del därav. Kommunalfullmäktige eller annan myndighet. Om hälsovårdsnämnds befattning med livsmedelskontrollen och med åtgärder för smittsamma sjukdomars bekämpande är särskilt stadgat. 37 §. Förste provinsialläkaren i länet och länsveterinären äga, även om de icke äro ledamöter av hälsovårdsnämnden, att vara tillstädes vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten, ävensom att, där någon av dem så begär, få sin mening till protokollet antecknad. Samma befogenheter tillkomma provinsialläkaren eller extra provinsialläkaren ävensom distriktsveterinären i det distrikt, inom vilket hälsovårdsområdet är beläget. 38 §.

1 mom. Ordinarie sammanträden återkommande tider. Extra sammanträde nämndens ledamöter. Sammanträde med hälsovårdsnämnd skall ock skyndsamt äga rum på anmodan av länssty-

41 relse, förste provinsialläkare, länsveterinär och vederbörande provinsialeller extra provinsialläkare. Har förste provinsialläkaren eller länsveterinären föreslagit tid för sammanträdet, skall detta hållas å berörda tid eller, om hinder därför möter, å närmast följande för sammanträde lämpliga, efter överenskommelse med förste provinsialläkaren respektive länsveterinären bestämda dag. 5 mom. I god tid före sammanträde med nämnden skall denna underrätta vederbörande provinsialläkare eller extra provinsialläkare ävensom vederbörande distriktsveterinär om tid och ort för sammanträdet samt föredragningslistan därvid. Är särskild hälsovårdsnämnd ej tillsatt, skola sådana underrättelser lämnas beträffande sammanträde med kommunalnämnden, vid vilket förekommer ärende rörande allmänna hälsovården. 52 §. Med böter för närboende; den som bryter nedsatt lik. Samma lag vare i fråga om underlåtenhet att efterkomma förbud eller föreskrift, som hälsovårdsnämnd meddelat med stöd av 43 § 9 mom. eller 49 a §. Denna kungörelse träder i kraft den . . . . Förslag till kungörelse om upphävande av §§ 29—22, § 43 och § 44 mom. 2 andra stycket giftstadgan den 7 december 1906 (nr 114) ävensom de vid nämnda stadga fogade förteckningarna IV och V samt om ändring i § 40 samma stadga och förteckningen II vid stadgan.1 Härigenom förordnas att §§ 29—32, § 43 och § 44 mom. 2 andra stycket giftstadgan den 7 december 1906 samt de vid nämnda stadga fogade förteckningarna IV och V skola upphöra att gälla ävensom att § 40 samma stadga och förteckningen I I vid stadgan skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: § 40. 1. Överträdelse av vad i § 27 och § 28 mom. 1 är stadgat straffes med böter från och med 10 till och med 200 kronor; och vare i dessa fall godset förbrutet. 2. Den, som 500 kronor. 3. Överträdelse av 200 kronor. 1 Senaste lydelse se, beträffande § 40 mom. 1 och 2 1913: 56 och 1926:395, beträffande § 40 mom. 3 1923: 416 samt beträffande förteckning I I 1934: 547 och 1935: 137.

42 Förteckning II. Förteckning över giftiga ämnen, tillhörande andra klassen. a) Hår nedan uppräknade

ämnen.

Und. 1. Denna stadga äger icke tillämpning å ättiksyra av ovan angiven styrka, vilken är avsedd att användas till hushållsbruk och saluhålles under iakttagande av de i § 23 mom. 1 denna stadga och 10 kap. 3 § första stycket livsmedelsstadgan meddelade föreskrifter.

Denna kungörelse träder i kraft den Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ instruktionen den 27 maj 1938 (nr 327) för statens institut för folkhälsan. Härigenom förordnas att 1 och 4 §§ instruktionen den 27 maj 1938 för statens institut för folkhälsan skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 1 §. Statens institut för folkhälsan har till uppgift att på uppdrag av myndigheter, sammanslutningar och enskilda utföra praktiskt-vetenskapliga undersökningar ävensom eljest idka forskningsverksamhet inom den allmänna hygienens, yrkeshygienens och födoämneshygienens områden i syfte att förbereda och främja förebyggande åtgärder, ägnade att bevara eller befordra folkhälsan, samt att utgöra centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrollen i riket. Institutet utgör sagda institution. Genom institutets nedan angivas. 4 §. I fråga om födoämneshygienen och såsom centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrollen i riket tillkommer det institutet huvudsakligen: att utföra erforderliga undersökningar i syfte att förebygga tillverkning och försäljning av för hälsan skadliga eller mindervärdiga livsmedel samt sådana näringspreparat och andra varor, å vilka livsmedelsstadgan äger tillämpning. att för dylikt ändamål, bland annat, med bistånd av hälsovårdsnämnd eller polismyndighet införskaffa och undersöka prov av varor, som i nämnda stadga avses, samt att, då undersökning av prov giver anledning till anmärkning, härom underrätta den hälsovårdsnämnd, inom vars område provet tagits,

att följa i tidningar och tidskrifter införd reklam för sådana näringspreparat, pastiller, tabletter och dylika varor, som i 1 kap. 15 § nämnda stadga sägs, samt att till allmän åklagare, annonsör eller annan göra de framställningar, vartill denna granskning kan föranleda, att bestämma ur folknäringssynpunkt, att utföra erforderliga standardpreparat, att utarbeta och pröva erforderliga analysmetoder, att på omfattning förekommer, samt att i 2 §. Då institutet införskaffar prov av livsmedel, har institutet att meddela de föreskrifter rörande provtagningen, som kunna finnas erforderliga.

Denna kungörelse träder i kraft den . . . . Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 18 § allmänna veterinärinstruktionen den 17 november 1933 (nr 616). Härigenom förordnas att 18 § allmänna veterinärinstruktionen den 17 november 1933 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 18 §. Angående skyldighet hänseende stadgat. Distriktsveterinär är pliktig att på anmodan av hälsovårdsnämnd inom distriktet avgiva yttrande i ärende rörande tillstånd att taga i bruk lägenhet för slakteri, charkuteri, mejeri och tillverkning av margarin, margarinost, fettemulsion och konstister. Yttrandet skall avgivas efter besiktning av lägenheten. Anses tillstånd ej böra lämnas, skola skälen härför angivas i yttrandet. Denna kungörelse träder i kraft den . . . . Förslag till kungörelse om ändring i visst avseende av taxan den 8 december 1933 (nr 630) för arvode åt vissa i civil tjänst anställda veterinärer m. fl. (veterinärtaxa). Härigenom förordnas att i veterinärtaxan den 8 december 1933 skall efter 15 a i 1 införas en ny paragraf, betecknad såsom 15 b §, av den lydelse nedan sägs. 1

Se 1938: 659.

15 b §. 1. För besiktning, som i anledning av ansökan hos hälsovårdsnämnd om tillstånd att taga i bruk lägenhet för slakteri, charkuteri, mejeri eller tillverkning av margarin, margarinost, fettemulsion och konstister av veterinär verkställes å sådan lägenhet, skall arvodet utgöra lägst 8 och högst 20 kronor. 2. Vad i 14 § 4 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning å förrättning, varom i förevarande paragraf stadgas. 3. Ersättning för förrättningen skall gäldas av den, som gjort ansökan, varom i 1 mom sägs.

Denna kungörelse träder i kraft den . . . . Förslag till förordning om ändrad lydelse av 27 § förordningen den 15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker. Härigenom förordnas att 27 § förordningen den 15 december 1939 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: Maltdrycker må inregistrerade varumärke. Etikett må är hänförlig. Överstiger stamvörtstyrkan hos maltdryck av första klassen sex procent, skall etiketten innehålla uppgift därom. Vad i öppet kärl. Angående märkning av kärl, vari saluhålles livsmedel, som tillverkats eller beretts med användning av sackarin, är särskilt stadgat.

Denna förordning träder i kraft den . . . . Förslag till förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker.1 Härigenom förordnas att 12 § förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 1

Senaste lydelse se 1932:196.

45 Vid all sätt beredas. Annan maltdryck med sackarin. Med sackarin sockrets näringsvärde. På försäljningsställe hembrygd maltdryck. Angående märkning av tillslutet kärl, vari läskedryck saluhålles, ävensom av kärl, vari saluhålles livsmedel, som tillverkats eller beretts med användning av sackarin, är särskilt stadgat.

Denna förordning träder i kraft den . . . . Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 och 6 §§ förordningen den 21 juli 1937 (nr 737) med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. Härigenom förordnas att 2 och 6 §§ förordningen den 21 juli 1937 med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 2 §. Till människoföda avsedd mjölk och grädde må ej införas till område i stad eller å landet, där hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande stad gälla, eller utbjudas eller försäljas inom sådant område, med mindre varan, på sätt Konungen föreskriver, undergått värmebehandling (pastörisering) eller medgivande till varans försäljning enligt 3 § lämnats. Ej heller inom området. Vad i denna paragraf stadgas avser icke införsel till område, som ovan sägs, av mjölk eller grädde, som är avsedd att avlämnas till mejeri, eller försäljning till sådant, samt ej heller försäljning, utbjudande eller införsel av steriliserad mjölk eller grädde, kondenserad mjölk eller torrmjölk. 6 §. Är lokal till försäljningen. Vad i första stycket sägs avser ej lokal, där annan mjölk eller grädde än sådan, som i 2 § sista stycket omförmäles, icke saluhålles.

Denna förordning träder i kraft den . . . .

46 Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 4 § kungörelsen den 19 maj 1939 (nr 220) med föreskrifter rörande förfarandet vid pastörisering av till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. Härigenom förordnas att 4 § kungörelsen den 19 maj 1939 med föreskrifter rörande förfarandet vid pastörisering av till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 4 §. Har pastöriseringsapparat 2 § pastöriseringsförordningen. I annat fall än i första stycket sägs må ompastörisering av till människoföda avsedd mjölk eller grädde icke företagas.

Denna kungörelse träder i kraft den . . . .

47 Förslag till normalmatvarustadga. Allmänna bestämmelser. 1 §. Utöver föreskrifterna i livsmedelsstadgan skola inom . . . hälsovårdsområde följande bestämmelser lända till efterrättelse. 2 §. 1 mom. Den, som inom hälsovårdsområdet ämnar inrätta lägenhet för beredning av livsmedel till avsalu, för servering åt allmänheten eller för försäljning eller förvaring för avsalu av mjölk, mejeriprodukter, kött, fläsk, charkuterivaror, fisk, frukt, grönsaker, specerier, bröd, konditorivaror eller konfektyrer, skall göra skiftlig ansökan därom hos hälsovårdsnämnden. Ansökan skall innehålla uppgift om fastighetsägarens och näringsidkarens namn och adress, rörelsens art och platsen för dess bedrivande samt skall vara åtföljd av ritning i två exemplar, som skall tydligt åskådliggöra samtliga för rörelsen tillämnade lokaler. Ritningen skall utan dröjsmål granskas av hälsovårdsnämnden, varefter sökanden äger mot stadgad lösen återfå det ena exemplaret av ritningen, försett med påskrift om hälsovårdsnämndens beslut i anledning av granskningen. 2 mom. Sedan lägenheten därefter färdigställts och hälsovårdsnämnden besiktigat densamma, har nämnden, om lägenheten godkännes, att utfärda bevis därom, i vilket skall angivas, för vilket ändamål lägenheten må användas. 3 mom. Överlåtes rörelse, som i 1 mom. sägs, må den nye innehavaren icke taga lägenheten i bruk, förrän hälsovårdsnämndens tillstånd därtill inhämtats. Hälsovårdsnämndens tillstånd skall ock inhämtas, innan lägenheten eller där bedriven rörelse undergår förändring. 3 §. 1 mom. I lägenhet, som i 2 § 1 mom. sägs, bör takhöjden uppgå till 3 meter och må ej understiga 2.7 meter. Erforderliga lager- och andra biutrymmen skola finnas. Lägenheten skall vara försedd med vattenledning samt ändamålsenliga anordningar för diskning och annan rengöring ävensom, där

48 så anses erforderligt, för beredning av varmvatten. Diskbänkar skola vara öppna. Arbetsbord skola vara fristående. 2 mom. Inom lägenheten skall för personalen finnas lämpligt omklädningsrum, som ej får användas till bostad, samt matrum, där så anses erforderligt, ävensom tillräckligt antal ändamålsenliga tvättställ med handdukar, borstar och tvål eller annat tjänligt rengöringsmedel för händerna. Avträde, som begagnas av personal, skall där så ske kan vara försett med tvättställ med erforderliga tillbehör. I annat fall skall sådant tvättställ finnas så nära avträdet som möjligt. 3 mom. Golv och redskap i lägenheten med undantag av magasinslokaler skola på ändamålsenligt sätt rengöras minst en gång dagligen. Lägenheten skall härvid väl luftas. Magasinslokaler skola rengöras så ofta det kan anses erforderligt. Sopning av golv må ej äga rum på sådant sätt att damm röres upp. Tvättning av kläder må ske endast i därför särskilt inrättat rum. 4 mom. Lägenheten skall hava lämpliga anordningar till skydd mot direkt solljus och för utestängande av flugor. 5 mom. Försäljningslokal, som i 2 § avses, skall hava ingång direkt från gata, gård, öppen portgång eller allmän passage samt må ej ligga mer än en meter under markytan. 4 §. 1 mom. I lägenhet, som i 2 § 1 mom. sägs, skola varorna, där så anses erforderligt, genom lämpliga anordningar skyddas för beröring av kunderna. Skyltning med livsmedel må icke ske på sådant sätt, att dessa därav förorenas, bliva mindre hållbara eller eljest mindre tjänliga till människoföda. 2 mom. Oförpackade livsmedel må ej vidröras av kunderna. Spottning å golvet, tobaksrökning samt införande av hund eller katt i lokalen må ej förekomma. Då så finnes erforderligt, skall tydligt anslag om dessa förbud finnas uppsatt på för kunderna lätt synlig plats inom lokalen. 3 mom. Kött, rensad eller styckad fisk, bröd, ost och andra för förorening lätt utsatta varor må ej inslås i tidningspapper eller annat orent omhölje. 5 §. Den som är sysselsatt i rörelse, som i 2 § avses, skall under arbetet vara iförd lämpliga överdragskläder och iakttaga noggrann renlighet till person och klädsel samt må därvid ej använda tobak i någon form.

49 Särskilda bestämmelser. Utöver vad ovan stadgas skall följande gälla: Slakteri. 6 §. 1 mom. Slakteri må förläggas endast å öppen och rymlig t o m t i sådan del av hälsovårdsområdet, som ej är eller kan beräknas bliva tättbebyggd. 2 mom. All slakt skall verkställas i avskilt rum, som skall v a r a rymligt och ljust. 3 mom. Golv i slakteri skall vara v a t t e n t ä t t , motståndskraftigt m o t alkalier och fettsyror, lätt a t t rengöra och spolbart med fall m o t avlopp. Tjänlig golvbeklädnad är exempelvis sintrade plattor med fogar av cementbruk. Väggarna skola till minst 1,5 meters höjd från golvet v a r a beklädda med stålslipat cementbruk eller a n n a t lika tjänligt ämne. Väggar och t a k skola vara målade med ljus, ej röd, t v ä t t b a r färg. Lokalen skall v a r a försedd med lämpliga anordningar för vattenspolning. För ventilation skall finnas friskluftsintag och evakueringskanaler, så beskaffade a t t d a m m och flugor utestängas. 4 mom. Till uppsamling under arbetets fortgång av fast avfall skola finnas erforderligt antal t ä t a , lätt flyttbara kärl eller behållare av lämpligt material. 5 mom. Tömning eller rengöring av magsäckar och t a r m a r s a m t talgsmältning och dylikt må icke företagas i slaktrum eller i r u m , där k ö t t förvaras. I slaktrum må ej förvaras uppstyckat k ö t t och charkuterivaror samt ej heller andra kärl och redskap än sådana, som äro för arbetet därstädes oundgängligen nödvändiga. H u d a r må ej förvaras i rum, där k ö t t förvaras. 6 mom. Utanför slakteri skall renlighet och snygghet råda. Avfall och orenlighet skall uppsamlas i lätt flyttbara kärl, försedda med t ä t t slutande lock. Gödsel skall genast komposteras. Lokal för beredning av kött och charkuterivaror. 7 §. 1 mom. I lokal för beredning av kött, korv och andra charkuterivaror skall golvet vara av sådan beskaffenhet, som i 6 § 3 mom. sägs. Väggarna skola till minst 1.5 meters höjd vara beklädda med kakelplattor i cementbruk eller annat lika tjänligt ämne och i övrigt j ä m t e taket v a r a målade med ljus, ej röd, t v ä t t b a r färg. Om anordningar för vattenspolning och 4 —

50 ventilation gäller vad i 6 § 3 mom. sägs. Dörrhandtag, som personalen under arbetet berör, skola vara av material, som ej rostar eller ärgar. Berednings- och arbetsbord skola vara belagda med skivor av slipad sten, rostfri plåt eller annat lika tjänligt ämne. Styckningsbord och huggkubbar må dock vara av bokträ eller annat lika lämpligt ämne och skola hava jämn yta. Krokar för upphängning av kött skola vara av material, som ej rostar eller ärgar, samt vara löstagbara och anbragta på sådant avstånd från vägg, att varorna hänga fritt. 2 mom. Rum, i vilket kokpanna finnes, skall vara försett med tillfredsställande ventilationsanordningar. Golvet skall vara belagt med s. k. halkfria plattor. Framför dörr till rökanordning skall finnas ett särskilt rum, försett med goda ventilationsanordningar med luftintag och evakueringstrumma, vilken, därest hälsovårdsnämnden så bestämmer, skall vara utrustad med lämplig fläkt. Tak i rum för rökning och kokning skola vara kalkstrukna. 3 mom. Inom lokal, som i 1 mom. avses, må tömning eller rengöring av magsäckar och tarmar ej äga rum. 4 mom. I saltningslokal skola golv, väggar och tak vara av stålslipat cementbruk eller annat lika tjänligt ämne. Golvet skall hava lutning mot befintlig golvbrunn. Lokalen skall vara försedd med friskluftsintag och evakueringskanaler. Saltningskar skola vara av saltglaserat lergods eller annat lika tjänligt material samt skola, då så anses nödigt, vara försedda med bottenavlopp. 5 mom. Affärsinnehavaren eller föreståndaren är skyldig tillse att personalen under arbetet är iklädd rena och hela skyddskläder och huvudbonader av ljust, tvättbart tyg. 6 mom. Personalen skall städse iakttaga den största renlighet, framför allt i fråga om händer och armar, vilka alltid före arbetets början skola genom tvättning och borstning, även av naglar, noga rengöras. Klädespersedlar, som avses i 5 mom., må ej användas utom arbetet. Tarmrenseri. 8 §.

I fråga om lokal för tarmrenseri skola bestämmelserna i 6 § i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Handel med kött och fläsk. 9 §. 1 mom. I lokal, avsedd för försäljning huvudsakligen av kött, fläsk och charkuterivaror, skall golvet vara belagt med sintrade plattor med fogar

51 av cementbruk eller annat lika tjänligt ämne och hava lutning mot befintlig golvbrunn. Taket skall vara oljemålat i ljus färg. Väggar, vid vilka kött upphänges, skola till erforderlig höjd vara beklädda med kakelplattor i cementbruk eller annat lika tjänligt ämne. Övriga väggytor skola vara målade i ljus, ej röd, tvättbar färg. De ytor av saludiskar, hyllor och skyltbord, som användas för uppläggning av köttvaror, skola vara av sten eller annat lika tjänligt ämne. Saludisken skall vara försedd med glasskydd. För upphängning av kött skola finnas fasta ramar, försedda med sådana krokar, som i 7 § 1 mom. sägs, och anbragta på sådant avstånd från vägg, att varorna hänga fritt. Ramarna skola vara placerade innanför saludisk. Där så anses erforderligt, skall särskilt saltningsrum finnas, så beskaffat som i 7 § 4 mom. sägs. 2 mom. Utan särskilt tillstånd av hälsovårdsnämnden må i lokal, som i 1 mom. första stycket avses, förutom kött och charkuterivaror saluhållas endast fågel, villebråd, blod, rökt fisk, kokta skaldjur, smör, margarin, ister, smält fett, ägg, ost, bröd i originalförpackning eller vaxat papper, konserver på slutna kärl samt malt- och läskedrycker. Därjämte må saluhållas grönsaker och rotfrukter, dock icke potatis, därest de förvaras på sådant sätt, som i varje särskilt fall kan av hälsovårdsnämnden godkännas. 3 mom. I speceriaffär må kött och fläsk, icke rökta charkuterivaror samt lagad mat saluhållas allenast om för dessa varors förvaring finnes lämpligt kylskåp eller kyldisk. Kött och fläsk må i sådan butik saluhållas endast i styckat skick. Disk, hyllor och skyltbord för uppläggning av kött, fläsk, icke rökta charkuterivaror och lagad mat skola vara av sådan beskaffenhet, som i 1 mom. sägs. 4 mom. Lagad mat må försäljas i lokal, som i 1 och 3 mom. sägs, endast efter särskilt tillstånd av hälsovårdsnämnden, som därvid har att meddela nödiga föreskrifter rörande inredning och utrustning av rum, där maten tillredes, samt rörande matvarornas förvaring. Handel med färsk fisk. 10 §. I lokal, där färsk fisk försäljes, skola de ytor av saludisken, å vilka fisk varor uppläggas, vara av sten eller annat lika tjänligt ämne och så anordnade, att spillvatten lätt avrinner till golvbrunn eller för ändamålet lämpligt uppsamlingskärl. Hyllor och skyltbord, där fisk upplägges, skola motsvara fordringarna i 9 § 1 mom. Golvet skall vara belagt med sintrade plattor med fogar av cementbruk eller annat lika tjänligt ämne. I sådan lokal må förutom fisk ej saluhållas andra varor än oplockad fågel, oflått vilt, skaldjur, konserver, grönsaker och rotfrukter.

52 Handel med mjölk och grädde. 11 §. 1 mom. I lokal för handel med mjölk och grädde skall golvet vara belagt med sintrade plattor med fogar av cementbruk eller annat lika tjänligt ämne och hava lutning mot befintlig golvbrunn. Taket skall vara oljemålat i ljus färg. Väggarna skola vid platsen för mjölkens förvaring och utminutering till minst 1.5 meters höjd vara beklädda med kakelplattor i cementbruk, plattor av granit eller annat lika tjänligt ämne och i övrigt vara målade med ljus olje- eller lackfärg. Ovanför plats, avsedd för mjölkkärl, må ej anbringas hyllor eller dylikt. Saludisk skall hava skiva av slipad sten eller annat lämpligt, glatt och för väta ogenomträngligt ämne. Till lokalen skall höra särskilt diskrum av erforderlig storlek och försett med ändamålsenliga anordningar för kärlens rengöring. 2 mom. I lokal, som i 1 mom. avses, må ej saluhållas andra varor än mjölk, grädde, smör, margarin, flott, konserver i hermetiskt slutna förpackningar, dock ej sill- och fiskkonserver, bröd, konditorivaror, choklad, karameller och andra sötsaker, ägg, malt- och läskedrycker, saft samt ost, såvida den förvaras i särskilt skåp. 3 mom. Därest annan av hälsovårdsnämnden godkänd kylanordning icke finnes, skall i lokalen på lämpligt ställe vara anbragt ett tillräckligt stort kar för mjölkkärlens förvaring och kylning. Karet skall vara av stålslipat cementbruk eller annat lika tjänligt ämne och försett med bottenavlopp. 4 mom. Kärl, varifrån mjölk eller grädde utminuteras, skola vara ändamålsenliga, väl underhållna samt städse rena och snygga. Före ny påfyllning skola kärlen noga rengöras med sodalut, kalkvatten eller dylikt och därefter sköljas med rent, kokhett vatten samt slutligen väl luftas. 5 mom. Mjölk och grädde skola omedelbart före utminutering omröras med lämpligt redskap. Utminuteringen skall ske med redskap med lämpligt handtag, så att varje beröring av varan med händerna undvikes, och på sådant sätt att i butikens behållare befintlig vara ej förorenas, exempelvis genom att mjölk eller grädde från kundens kärl nedrinner i behållaren. Särskild utminuteringsapparat må användas, därest den blivit godkänd av hälsovårdsnämnden. 6 mom. Omhällning utomhus av mjölk eller grädde från öppna kärl må ej äga rum.

53 Beskaffenhet av saluhållen mjölk och grädde m. m. 12 §. 1 mom. Oskummad mjölk skall innehålla minst 3 procent, tjock (visp-) grädde minst 38 procent och tunn (kaffe-)grädde, som ej är steriliserad, minst 15 procent fett. 2 mom. Inträffar vid gård, varifrån mjölk eller grädde införes till staden (ev. samhället), sjukdomsfall, som giver anledning till antagande, att kolera, smittkoppor, nervfeber, paratyfus, scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnfeber, rödsot, sömnsjuka, undulantfeber eller annan svårartad smittsam sjukdom föreligger, åligger det gårdens brukare att ofördröjligen anmäla sjukdomsfallet hos hälsovårdsnämnden i staden (ev. samhället). Mjölkförsäljare, som fått kännedom om att sådant sjukdomsfall inträffat vid ladugård eller uppsamlingsställe, varifrån han erhåller mjölk, är skyldig att därom genast göra anmälan till hälsovårdsnämnden. Bageri och konditori. 13 §. 1 mom. I lägenhet för tillverkning av bageri- och konditorivaror skall finnas arbetsrum samt, i den mån hälsovårdsnämnden så finner nödigt, särskilt lagerrum ävensom avsvalningsrum och magasin. 1 arbetslokal i sådan lägenhet skall golvet vara av sintrade plattor med fogar av cementbruk eller annat lika tjänligt ämne. Taket skall vara målat med ljus olje- eller lackfärg. Väggarna skola vara beklädda med kakelplattor i cementbruk eller annat lika tjänligt ämne eller oljemålade i ljus färg. Finnes särskild bakugn, som uppvärmes med kol, koks, ved eller dylikt, skall särskilt eldningsrum vara anordnat. 2 mom. Arbetsbord och tråg skola vara lösa, ej väggfasta. Bakbord av trä skola vara av hårt träslag, väl hopfogade och täta. Bordens underreden och mjölbingarnas utsidor skola vara målade med ljus, tvättbar färg. 3 mom. Bedrives rörelsen i mindre omfattning, s. k. hembageri, må hälsovårdsnämnden) i lämplig utsträckning medgiva undantag från bestämmelserna i 3 § 1 mom. och 2 mom. första stycket samt förevar ande paragraf 1 och 2 mom. 4 mom. Mjöl och andra råvaror skola förvaras på sådant sätt, att de ej utsättas för förorening. Mjölsäckar skola uppställas på pallar av trä eller på löst spjälgolv eller slanor av trä. Bageriprodukter må ej för avsvalning utställas i trappa, portgång, å gård eller dylik plats.

54 5 mom. Affärsinnehavaren eller föreståndaren är skyldig tillse att personalen under arbetet är iklädd huvudbonad och arbetskläder av ljust, tvättbart tyg6 mom. Personalen skall städse iakttaga den största renlighet, framför allt i fråga om händer och armar, vilka alltid före arbetets början skola genom tvättning och borstning, även av naglar, noga rengöras. Klädespersedlar, som avses i 5 mom., må ej användas utom arbetet. Tillverkning av sötsaker. 14 §. I fråga om lägenhet för tillverkning av karameller, marmelad, chokladvaror och dylikt skall i tillämpliga delar gälla vad i 13 § stadgas. Handel med bröd och konditorivaror. 15 §. I lokal för försäljning av bröd, konditorivaror och konfektyrer skall golvet vara belagt med plattor eller linoleum med täcklist utmed väggarna, teakstav, gummimatta, plattor av gummi eller hårdpressad korkmassa eller annat lika tjänligt ämne. Tak och väggar skola vara målade med ljus olje- eller lackfärg. Diskskydd av glas skall finnas, om hälsovårdsnämnden så påfordrar. Handel med specerier. 16 §. 1 mom. Lägenhet för specerihandel skall hava särskilt lagerrum och, där så erfordras, källare. 1 försäljningslokalen skall golvet vara av sådan beskaffenhet, som i 15 § 1 mom. sägs. Väggarna skola vara målade med olje- eller lackfärg eller beklädda med kakel eller annat lika lämpligt ämne. Taket skall vara oljemålat. Bord och diskar samt annan inredning skola vara så beskaffade, att de äro lätta att rengöra. Om hälsovårdsnämnden så påfordrar, skall diskskydd av glas finnas. På sådant diskskydd må ej uppläggas andra varor än konserver och paketerade varor. Ost, smör och ister skola förvaras skilda från andra varor och på underlag av rostfri plåt, glas, sten eller annat lämpligt ämne. 2 mom. I lagerlokal skola säckar, som innehålla mjöl eller gryn, förvaras på sätt, som i 13 § 4 mom. sägs. 3 mom. Om försäljning av kött, fläsk, charkuterivaror och lagad mat i speceriaffär stadgas i 9 § 3 och 4 mom.

55 Livsmedelshall. 17 §. I fråga om lägenhet för mera omfattande livsmedelsförsäljning (livsmedelshall) må, om försäljningslokalens golvyta utgör minst 100 kvadratmeter, hälsovårdsnämnden på villkor, som angivas av nämnden, medgiva jämkningar i bestämmelserna i 9, 10, 15 och 16 §§. Matservering. 18 §. 1 mom. Med matservering avses här sådan rörelse för servering av mat till allmänheten, som ej är att anse som familjeinackordering. 2 mom. I rörelsen använt kök skall vara av lämplig storlek med hänsyn till rörelsens omfattning och må icke användas som sovrum eller stå i direkt förbindelse med bostad. Golvet i köket skall vara belagt med linoleum med täcklist utmed väggarna eller annat lika lämpligt material. Väggarna skola vara oljemålade i ljus färg. Rörelsen skall förfoga över erforderliga och lämpliga utrymmen för matvarornas förvaring. Om så anses nödigt skall kylskåp eller kylrum finnas. Köket med tillhörande utrymmen och matsalar samt inredningen i dessa lokaler skola vara så beskaffade, att de med lätthet kunna rengöras. Handel med födoämnen å allmän saluplats. 19 §. 1 mom. Kött må utomhus saluföras från fast försäljningsställe (stånd, bord, torgvagn eller dylikt) endast å allmän saluplats. Kött av kalv, svin och får må där ej försäljas i mindre parti än halv kropp samt kött av storboskap och älg icke i mindre parti än fjärdedels kropp. Styckning av kött må icke äga rum å saluplatsen. Köttvarorna skola förvaras upphängda på lämpligt sätt eller upplagda på bord, fordon eller annat underlag av minst 75 centimeters höjd över marken. Charkuterivaror, köttfärs och blod må icke saluföras å allmän saluplats. 2 m,om. Plockad fågel och flått villebråd skall förvaras och uppläggas som i 1 mom. sägs. 3 mom. Smör och margarin må saluhållas och försäljas endast i paketerat skick. Mjölk och grädde må ej försäljas å allmän saluplats. 4 mom. Av svamp skall varje art förvaras för sig i särskild kartong eller förpackning. S. k. blandad svamp må icke saluhållas. 5 mom. Fisk må försäljas endast å därför av hälsovårdsnämnden anvisad plats, som skall vara lätt att rengöra och hava lätt tillgång till vatten.

56 Fisken skall förvaras i lämpliga lådor eller kärl, som med lätthet kunna rengöras. Under den varma årstiden skall fisken förvaras på is. 6 mom. Karameller, choklad, marmelad och andra sötsaker må saluhållas och försäljas endast i originalförpackning eller tillslutna påsar eller dylikt. 7 mom. Andra fabriksmässigt tillverkade födoämnen än i 3 och 6 mom. sägs samt specerier, lagat mat och drycker må ej saluhållas. 8 mom. Hundar, vare sig lösa eller i band, må under salutid ej vistas å allmän saluplats. Kioskhandel. 20 §.

1 mom. Den som idkar kioskhandel med livsmedel skall iakttaga noggrann renlighet, så att livsmedlen icke förorenas, och må vid försäljningen ej använda tobak av någon form. 2 mom. Därest försäljning av drycker till förtäring på stället äger rum, skola av hälsovårdsnämnden godkända anordningar för diskning finnas.

Transport av livsmedel. 21 §. 1 mom. För transport av livsmedel inom hälsovårdsområdet må användas endast sådant fordon, som är för ändamålet lämpligt. Fordonet skall hållas rent och snyggt. Det må ej samtidigt brukas till transport av sådan vara, av vilken med fordonet forslade livsmedel kunna taga skada. Omhölje och underlag för ömtåliga livsmedel skola vara rena och snygga och må ej brukas för annat ändamål. 2 mom. Transport av köttvaror skall om möjligt äga rum i fordon, försett med särskilt skåp för köttvarorna, så anordnat, att dessa under transporten ej förorenas. Öppet fordon, vara köttvaror transporteras, skall vara försett med hel och tät botten, som invändigt är oljad, fernissad eller på annat lämpligt sätt behandlad eller ock beklädd med rostfri plåt. Köttvaror skola under transport å sådant fordon vara väl övertäckta med ren, ljus linne- eller bomullsvävnad, vaxduk eller lika lämpligt material. Bärare skall, då han transporterar köttvaror, vara iförd överdragsrock samt huvudbonad, försedd med överdrag. 3 mom. Bröd och konditorivaror må forslas endast i slutna vagnar eller täckta lådor eller dylikt.

57 Dispens från stadgans bestämmelser. 22 §.

Från föreskrifterna i denna stadga angående lokalers anordning och beskaffenhet må hälsovårdsnämnden under högst tre år från stadgans ikraftträdande medgiva undantag, då så kan anses påkallat av lokala förhållanden eller andra omständigheter, dock allenast när sådant icke strider emot livsmedelsstadgans bestämmelser eller eljest gällande författningar. Ansvarsbestämmelser. 23 §. 1 mom. Överträder någon bestämmelse, som meddelats i denna stadga, eller underlåter någon att ställa sig enligt densamma av hälsovårdsnämnden given föreskrift till efterrättelse, straffes med dagsböter, där ej straff enligt allmän lag bör följa å förseelsen. Böterna tillfalla kronan. 2 mom. Till ansvar må ej föranleda, att mjölk eller grädde har lägre fetthalt än den lägst föreskrivna, såvida ej minst tre hos samma mjölkförsäljare inom trettio dagar tagna prov visa för låg fetthalt, och ej heller i sådant fall, om missförhållandet visas vara beroende på förhållande, som försäljaren ej kunnat förebygga.

58 Förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 30 juni 1932 (nr 355) angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister, m. m. Härigenom förordnas att förordningen den 30 juni 1932 angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister, m. m. skall så ändras att förordningens rubrik och inledning ävensom 2, 5, 7 och 21 §§, 23—27 §§,31 § 1 och 2 mom. samt 34 § erhålla ändrad lydelse, allt på sätt nedan angives, samt att 28—30 §§, 31 § 5 mom. och 32 § upphöra att gälla. Förordning angående tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister, m. m. Härigenom förordnas, att för tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister, m. m., utöver tillämpliga föreskrifter i livsmedelsstadgan, följande bestämmelser skola lända till efterrättelse: 2 §. Vad i 24 § 5 mom. och 50 § 2 mom. hälsovårdsstadgan är med avseeende å där angiven rörelse stadgat rörande anmälan hos hälsovårdsnämnd och besked från denna skall äga motsvarande tillämpning beträffande tillverkning av margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister. Föreskrifterna i paragraf avses. 5 §. Den, som tillverkningen användas. Boken skall vid anfordran hållas tillgänglig för kontrollmyndighet och person, som i 12 kap. 1— 5 §§ livsmedelsstadgan omförmälas, eller av sådan myndighet utsedd kontrollant.

59 7 §. Margarin må ej tillverkas med annan sammansättning än sådan, som är att anse såsom normal för vara med denna benämning. Fetthalten må ej understiga 82 procent och vattenhalten må ej överstiga 16 procent. Vad i första stycket sägs skall ej gälla i avseende å margarin, som tillverkas för förbrukning uteslutande i eget hushåll. 21 §. Vid utbjudande eller försäljning av margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister må ej å varan eller dess förpackning, omslag eller dylikt, å anslag eller skylt eller i annons eller annan reklam, som hänsyftar på varan, finnas anbragt uppgift, att varan eller dess tillverkning eller försäljning står under statens eller någon myndighets kontroll, eller bild, teckning eller meddelande, som giver varan sken av att hava samband med eller som eljest häntyder på lanthushållning eller mejerihantering. Ej heller ur mjölk. Vad nu dylika ämnen. 23 §.

Då hälsovårdsnämnd lämnat tillstånd till inrättande av lägenhet för tillverkning av margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister, åligger det nämnden att genast till statens institut för folkhälsan översända underrättelse om tillverkarens namn eller firma, de varuslag, som enligt dennes uppgift skola framställas, samt plats och lokal för tillverkningen. 24 §.

Det åligger statens institut för folkhälsan beträffande varje fabrik inom landet, där margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister tillverkas, att minst fyra gånger årligen låta i allmänna handeln inköpa eller från fabrikens lager uttaga prov av tillverkningen samt att utföra för kontrollen av efterlevnaden av denna förordning erforderliga undersökningar av dessa prov. Då prov insänts i originalförpackning, skall institutet jämväl tillse att förpackningen är så märkt, som i denna förordning föreskrives för varan i fråga, samt att å varan eller dess förpackning, omslag eller dylikt icke förekommer benämning, uppgift, bild, teckning eller meddelande, som står i strid med förordningens bestämmelser. Därest undersökning eller tillsyn, som i första stycket sägs, giver anledning till antagande, att förseelse emot föreskrift i denna förordning blivit begången, har institutet att lämna meddelande därom till hälsovårdsnämnden i orten, där provet tagits.

60 Det åligger hälsovårdsnämnden att ofördröjligen underrätta institutet om åtgärd, som av nämnden vidtagits i anledning av meddelande, som i andra stycket sägs. 25 §. Prov, som i 24 § sägs, må utgöra av margarin eller konstister omkring 500 gram, av margarinost omkring 150 gram och av fettemulsion omkring 250 gram, samt skall, där så ske kan, uttagas i hel originalförpackning. Provtagare skall vid provtagningen tillse att föreskrifterna i denna förordning rörande förpackningar och omslag samt påskrifter med mera noga efterlevas. Då statens institut för folkhälsan föranstaltar om provtagning, har institutet att meddela därför erforderliga anvisningar. Tillverkare är pliktig att utan ersättning utlämna prov av vara, som innehaves av honom. 26 §.

Tillverkare är pliktig att inom 14 dagar efter anfordran till statens institut för folkhälsan gälda ersättning för provs sändning till institutet ävensom för undersökning, som verkställts enligt 24 §, dock att sådan skyldighet icke föreligger i fråga om flera undersökningar årligen än tio för varje av tillverkaren innehavd fabrik eller i fråga om undersökning, som lett till att annan än tillverkaren fällts till ansvar för förseelse emot denna förordning eller livsmedelsstadgan. I sistnämnda fall är den för förseelsen ansvarige pliktig att gälda ersättning, som ovan sägs. Uraktlåter tillverkaren att i behörig tid gälda ersättning, som i första stycket sägs, har statens institut för folkhälsan att härom underrätta länsstyrelsen i det län, där tillverkningen bedrives; och äger länsstyrelsen, om så prövas nödigt, förordna att tillverkningen skall inställas, intill dess inbetalningen ägt rum. 27 §.

Det åligger förste provinsialläkare och länsveterinär att vid inspektion, som jämlikt för dem gällande instruktioner företages av fabrik för tillverkning av margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister, ägna noggrann tillsyn såväl åt de sanitära förhållandena som även däråt, att föreskrifterna i denna förordning samt av lantbruksstyrelsen med stöd av förordningen meddelade bestämmelser noga efterlevas. 31 §. 1 mom. Den, som överträder föreskrifterna i 3, 6, 8 eller 16 §, 17 § första stycket, 18 § första stycket, 19 § första stycket, 20 eller 21 §; eller

61 saluhåller eller försäljer margarin, margarinost eller fettemulsion, som enligt vad han vet eller bort veta icke är tillsatt med potatisstärkelse eller sesamolja, på sätt stadgas i 6 §; eller i meddelande från riket; eller fortsätter tillverkningen av margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister, oaktat förbud enligt 26 § andra stycket däremot meddelats, straffes med värdet gäldas. 2 mom. Till dagsböter skall ock den dömas, som annorledes än till förbrukning i eget hushåll tillverkar margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister utan att hava iakttagit föreskrifterna i 2 §; eller saluhåller eller försäljer margarin, som enligt vad han vet eller bort veta till sin sammansättning icke överensstämmer med föreskrifterna i 7 §; eller bryter mot föreskrifterna i 5 §, 17 § andra stycket, 18 § andra stycket, 19 § andra stycket eller 22 §. 34 §. Åtal för beslag därå. Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Denna förordning träder i kraft den . . . . Genom denna förordning upphäves förordningen den 19 juni 1917 (nr 420) angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen, i vad sistnämnda förordning avser margarin. Det åligger länsstyrelse i län, där tillverkning av margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister äger rum, att före den till statens institut för folkhälsan insända uppgift om de företag, som inom länet bedriva sådan tillverkning, samt om plats och lokal för tillverkningen.

M O TIV

65 Allmän motivering. Om behovet av livsmedelslagstiftning och födoämneskontroll. Livsmedelslagstiftningens uppgift är dels att skydda människorna för giftiga, skadliga eller eljest ur hälsosynpunkt otjänliga livsmedel, dels att förhindra oredlighet i handeln med livsmedel. I äldre tider, då hushållen i stor utsträckning själva producerade sina livsmedel eller erhöllo dem i mer eller mindre naturligt tillstånd genom inköp eller byte och då omständigheterna vid deras framställning och beredning voro allmänt kända, fanns föga behov av lagstiftning på detta område. Först när handeln med födoämnen börjar taga större omfattning, uppkommer behovet av en särskild livsmedelslagstiftning, som till en början vanligen är av övervägande ekonomisk natur. I våra äldsta landskapslagar finnes föga av livsmedelslagstiftning i egentlig mening. I Björkörätten förekomma bestämmelser om vin och dryckers säljande samt om orätt vikt och mått. Även i köpmannabalken av konung Magnus Erikssons stadslag finnas antydningar till en livsmedelslagstiftning i begränsad omfattning. Ej ens vår gällande strafflag av år 1864 innehåller några mera ingående sådana lagföreskrifter, även om bestämmelserna om bl. a. förgiftning och bedrägeri givetvis också äro tillämpliga i fråga om födoämnen. De hygieniska författningar, som reglera handeln med livsmedel, äro nästan alla tillkomna under innevarande århundrade. De förändringar, som det moderna samhället undergått under det senaste seklet, icke minst genom den alltmer utbredda stadsbebyggelsen och industrialiseringen, hava på ett djuptgripande sätt påverkat livsmedelsförsörjningen. Den enskildes kontroll över beskaffenheten av de livsmedel, som av honom förbrukas, har numera i stor utsträckning omöjliggjorts. Födoämnen produceras i främmande länder, fraktas över stora delar av jorden, tillverkas industrimässigt och försäljas i slutna förpackningar, försättas med kemiska ämnen av olika slag för färgning, smak- och utseendesförbättring eller konservering. Konserveringsindustrin befinner sig i ständig utveckling och konsumtionen av dess produkter är under normala förhållanden i vårt land mycket betydande. I samma mån kontrollen över livsmedlen med avseende på deras ursprung och sammansättning alltmer undandrager sig den enskildes bedömningsförmåga, blir det nödvändigt att den övertages av samhällets organ, som i många fall ensamma ha möjlighet härtill. Numera äga också de flesta kulturländer en omfattande och detaljerad lagstiftning på detta viktiga område. 5

—

66 Avsaknaden av kontroll över livsmedlens beskaffenhet framträder av naturliga skäl särskilt påtagligt under tider då brist på födoämnen råder. Det var sålunda ingen tillfällighet att frågan om utarbetandet av en livsmedelslag i vårt land blev högaktuell under förra världskriget. Kristider ge upphov till en växande flora av surrogat och ersättningsmedel, ja till och med av surrogat för surrogaten. De allmänt gängse, viktiga födoämnena undergå då ofta betydande kvalitetsförsämringar, utspädas med vatten, tillsättas och uppblandas med mindre värdefulla beståndsdelar o. s. v. I några fall hålla sig dylika produkter kvar även sedan orsakerna till deras framträdande upphört. Men jämväl under normala förhållanden förekommer det i icke obetydlig utsträckning att mindre nogräknade tillverkare framställa livsmedel, vilkas sammansättning eller värde icke står i rimligt förhållande till pris eller utlovad eller antagen beskaffenhet, såvida icke i en livsmedelslagstiftning angivits grunder för vad som förstås med deras normala sammansättning och dessa föreskrifters efterlevnad noggrant kontrolleras. En väl genomförd kontroll över handel och hantering med livsmedel ligger därför även under normala förhållanden lika mycket i den enskilde konsumentens som i den lojale tillverkarens eller försäljarens intresse. I samma mån som en ingående lagstiftning på detta område genomföres i allt fler kulturländer, blir risken för ett land som saknar dylik lagstiftning större. Det är naturligt att varor, för vilkas försäljning det egna landets föreskrifter lägga hinder i vägen, skola söka sig ut över landets gränser. Därigenom riskera länder med mindre väl utvecklad livsmedelslagstiftning att bliva en avstjälpningsplats för i andra länder tillverkade varor, som äro av mindre god beskaffenhet eller rent av hälsovådliga. Det är numera ett allbekant förhållande, att hälsan på många sätt påverkas av kosten. Den moderna näringsvetenskapen sysslar huvudsakligen med forskningar rörande de olika i livsmedlen ingående näringsämnena och deras betydelse. Kosten kan vara felaktigt sammansatt såväl med avseende på kvantitet som kvalitet. Huru viktiga dessa näringsfysiologiska frågor än äro för folkhälsan, falla de likväl helt utom området för en livsmedelslagstiftning, även om samhället i stor omfattning och på olika sätt söker underlätta eller möjliggöra för innevånarna att anskaffa eller erhålla en kost, som i fråga om sammansättning och beskaffenhet skänker de största möjligheterna för uppehållande och utveckling av hälsa och krafter. Den hygieniska livsmedelslagstiftningen tager särskilt sikte på att förebygga sådana hälsorisker, som äro att hänföra till födoämnenas beskaffenhet. Detta gäller dock icke fall, där den primära orsaken utgöres av en egenartad konstitution hos vissa människor. Det rör sig då om personer, som i högre eller mindre grad påverkas skadligt av vissa beståndsdelar i vissa födoämnen, av vilka flertalet människor i allmänhet icke röna inflytande. Exempel härpå

äro personer, som äro känsliga för t. ex. ägg, mjölk, jordgubbar, kräftor m. m., som de flesta kunna förtära utan ringaste olägenhet. Dessa egenartade former av speciell överkänslighet benämnas allergier. Fysiologiskt sett bero allergierna primärt på egenskaper hos individerna själva och icke på bristande hälsosamhet hos födoämnena. Ohälsa uppkommen genom förtäring av livsmedel kan bero på att födoämnena i sig själva äro giftiga eller skadliga. Giftiga växter äro mycket vanliga. I allt torde i världen finnas flera tusen giftiga växtarter. Vissa av dem äro mycket sällsynta och spela därför ur här förevarande synpunkt ringa roll. Andra äro blott giftiga under vissa delar av året. Ibland äro endast vissa delar av en växt giftiga. I några fall uppkomma gift verkningar blott om växtextraktet införes direkt i blodet men icke vid förtäring. I vårt land är det emellertid blott ett fåtal växter, vilka på grund av sin giftighet äro av betydelse för människor. Frånser man tillfälliga förgiftningar med bolmört, stormhatt, digitalis m. fl., vilka ju icke kunna betraktas som livsmedel eller normalt ingå i sådana, förekommer i vårt land förgiftningar genom förtärande av flugsvamp och vissa murklor. Svampförgiftningar äro svåra att förebygga, därför att det icke finnes någon säker metod att skilja giftiga arter från ogiftiga. Det enda pålitliga sättet torde vara att lära sig säkert igenkänna några arter och sedan icke använda andra. I vissa fall kunna giftiga svampar förtäras efter det att de genom lämpliga tillagningsmetoder gjorts ofarliga. I några städer, t. ex. Stockholm, underkastas på torgen och i saluhallarna utbjudna svampar övervakning och kontroll av hälsovårdsnämndens tjänstemän. Å de flesta orter måste dock kontrollen anses obefintlig eller mycket otillfredsställande. Det torde emellertid stöta på oöverkomliga svårigheter att över hela landet åstadkomma en obligatorisk svampkontroll. Medan svampförgiftningar i allmänhet bero på i svampen förekommande alkaloider, kunna andra växter vara otjänliga till förtäring på den grund att de innehålla andra skadliga ämnen. Detta är t. ex. fallet med rabarberblad, som hava en hög halt av oxalsyra. Under livsmedelsknappheten i England 1917 rekommenderades att använda rabarberblad i stället för grönsaker, på vilka brist då rådde. Sedan det visat sig att ett antal dödsfall uppkommit efter förtäring av dessa blad måste rekommendationerna utbytas mot varningar. I vissa fall har man iakttagit förgiftningar efter förtäring av potatis. Man har satt dem i samband med förekomsten av ett giftigt ämne solanin, vilket i små mängder normalt förekommer i potatis, särskilt i groddarna. Om riktigheten av denna tolkning råder emellertid stor ovisshet. Såvitt känt är, ha här i landet icke förekommit förgiftningar av honung, som av bin uppsamlats från giftiga växter. Sådana fall ha dock iakttagits i Förenta staterna, Brasilien, Asien och Afrika. Till denna grupp av förgiftningar kunna emellertid även räknas vissa andra. Sålunda förekom 1911 i Hamburg och åtskilliga andra tyska städer en livs-

medelsförgiftning, som berodde på att ett giftigt vegetabiliskt fett använts för framställning av ett smörsurrogat. Fettet var marattiolja från en tropisk växt, hydnocarpus. Hälsoskador på grund av förtäring av giftigt kött från djur äro även kända. Sålunda anses levern av vissa arktiska djur, såsom isbjörn, vara giftig. Man känner även ett stort antal fiskar, vilkas kött är giftigt. Mest bekant är måhända den japanska fisken fugu, vars kött orsakat flera tusen dödsfall. Sjukdomar, som uppkommit efter förtäring av musslor, äro icke ovanliga. I vissa fall rör det sig här om allergier, i andra fall har det vatten, i vilket musslorna levat, varit förorenat med sjukdomsalstrande bakterier. Men i vissa fall synes det antagligt, att det är frågan om gifter, som förekomma i färska, icke sjuka musslor. Fall av dylika förgiftningar äro emellertid relativt sällsynta. Vanligen bero förgiftningar med musslor på att sjukdomsalstrande bakterier överförts. Matförgiftningar kunna uppkomma icke blott genom förtäring av giftiga födoämnen i egentlig mening. I sig själva oskadliga födoämnen kunna innehålla svampar eller bakterier, som där bilda giftiga ämnen, vilka med födoämnena införas i kroppen. De mest kända exemplen på matförgiftningar av denna typ är ergotism och botulism. Ergotismen eller med ett gammalt svenskt namn dragsjukan uppkommer efter förtäring av t. ex. råg, som angripits av en svamp, mjöldrygan, Claviceps purpurea. I forna tider var denna sjukdom under vissa år en verklig folksjukdom, som under namn av ignis sacer, den heliga elden eller ignis infernalis, helvetets eld, skördade tusentals offer. Moderna jordbruks- och rensningsmetoder för säden hava gjort sjukdomen till en sällsynthet i vårt land. Mjöldrygan innehåller ett gift, ergo toxin, som numera har en begränsad användning inom medicinen som värkframkallande medel. Även botulismen uppkommer genom i födoämnen utanför kroppen bildade giftämnen, vilka sedermera införas i densamma. Orsaken är en bakterie, Clostridium botulinum, som bland annat förekommer i jorden och som utvecklar ett utomordentligt kraftigt verkande gift, toxin. Detta angriper, infört i kroppen, särskilt nervsystemet, medan symtom från tarmkanalen fattas eller äro relativt obetydligt framträdande. Dödligheten är stor. I en sammanfattande statistik omfattande 248 fall var dödligheten 85 procent. Man har lyckats någorlunda väl isolera den giftiga beståndsdelen och även framställa motsvarande antitoxin, som även kommit till användning i den praktiska medicinen. Antalet sjukdomsfall har hittills icke varit stort i vårt land, men synes befinna sig i tilltagande. Färsk föda, rå eller kokt, innehåller icke botulismtoxin. Praktiskt taget alla fall härröra från föda, som undergått någon behandling, som konservering, inläggning eller dylikt. Varje icke alltför surt eller alkaliskt födoämne, som är avstängt från lufttillträde, kan bli bärare av detta toxin. Ibland kan det därför hända, att ytlagret av ett födo-

69 ämne är ofarligt, under det att de inre från lufttillträde avstängda delarna kunna vara giftiga. Ett säkert skydd mot denna förgiftning är svårt att åstadkomma. Då bakterien mångenstädes finnes i jorden, kan varje födoämne före konserveringen vara nedsmittat. Stor vikt ligger därför på att konserveringen utföres på ett sådant sätt att bakterierna eller deras sporer dö, så att toxinbildning icke kan komma till stånd. Metoder härför finnas utarbetade, ehuru fortsatta forskningar ännu äro erforderliga. Ett viktigt skydd för konsumenten är att aldrig använda konserver, som på ett eller annat sätt synas skämda, eller försöka genom uppfärskning eller tillsatser eller ofullständig upphettning göra dem ätbara. En tredje grupp av hälsoskador uppkomma därigenom, att födoämnen innehålla sjukdomsalstrande mikroorganismer eller maskar eller att från början rena födoämnen under hanteringen förorenas med sådana. Många fall av förgiftningar med födoämnen bero på förekomsten av sjukdomsalstrande bakterier. Bland sådana må i första hand nämnas tyfusbacillen. Då tyfusbacillen icke angriper våra vanliga husdjur som nötkreatur, svin, får etc, orsakas huvuddelen av all smitta genom födan med denna bakterie ytterst av människor. Härvid spela bacillbärare en icke oviktig roll. Bacillbärare, som arbeta inom livsmedelsbranschen — häri inbegripet näringsställen av olika slag — äro särskilt farliga. Nära till hands ligger den tanken att genom systematisk övervakning av alla med livsmedels beredning, transport, försäljning eller servering sysselsatta personer söka förhindra uppkomsten av dylika epidemier. De praktiska svårigheterna härvid hava i allmänhet hittills ansetts oöverkomliga. Övervakning av kända bacillbärare, så att dessa ej komma i tillfälle att nedsmitta födoämnen, har däremot genomförts i många länder och även hos oss. Tyfus kan överföras genom grönsaker, som ätas råa. Detta har i många fall visat sig sammanhänga med latringödsling. Man har funnit att tyfusbaciller kunna leva i trädgårdsjord under flere veckor och ; att vanlig ansning av rotfrukter eller grönsaker icke avlägsnar alla baciller. Även bröd och konditorivaror, som försäljas såväl med som utan omslag, kunna nedsmittas av flugor eller genom hantering av bacillbärare. Flugornas betydelse som smittospridare med födoämnen har vid flere tillfällen bevisligen kunnat ådagaläggas. Mjölk, som är ett så utomordentligt viktigt födoämne för människorna, utgör även ett gott substrat för bakterier. Tyfussmitta kan även spridas genom kärl, som tvättats eller sköljts med bakterieförande vatten. Det är ett känt förhållande, att den tvångsmässigt genomförda pastöriseringen i många länder medfört en stark minskning i tyfusfrekvensen. Ett animaliskt livsmedel, ostron, som i allmänhet förtäras råa, ha även visats kunna överföra tyfussmitta. Det säkraste sättet att förhindra utbredning av tyfussmitta genom födoämnen är att undersöka varje fall av nervfeber och så vitt möjligt spåra det till ursprunget. En annan sjukdom, som kan överföras genom födan, är dysenteri. Även

här spela bacillbärare, konvalescenter eller lindriga fall, som icke erhållit säker diagnos, roll som smittokällor. En fransk epidemi är här av stort intresse. Dysenteri förekom i en fransk stad och utvecklades till en början tämligen långsamt. Spridningen kunde återföras till smitta genom överföring från person till person. Bilden ändrades helt plötsligt, då stadens bagare angreps. Sjukdomen spreds nu hastigt genom hela samhället och angrep personer, som icke varit i beröring med tidigare fall. Epidemien upphörde nästan lika plötsligt som den uppstått, så snart elementära hygieniska åtgärder vidtagits i bageriet. Dysenteri kan även överföras genom mjölk. Också här är pastöriseringen ett säkert skydd. Även kolera kan överföras genom födoämnen. Kolerabacillen dör relativt snabbt utanför kroppen. Personer, som äro kroniska bacillbärare, förekomma icke. Fall av kolera ha spårats till smittoförande vatten, grönsaker, frukt, mjölk och kött, fisk och skaldjur. Av utomordentlig betydelse är risken för överföring av tuberkulos med födoämnen. Numera torde kunna anses bevisat, att såväl mjölk som kött från tuberkulösa nötkreatur kunna överföra tuberkulossmitta till människor. Övervakning av djuren, utslagning av tuberkulösa djur, köttkontroll och mjölkpastörisering utgöra viktiga led i den förebyggande tuberkulos vården och syfta till ett slutligt förhindrande av smitta på dessa vägar. Mjölkkontroll alltifrån produktionsorten till hemmen är även av största betydelse vid bekämpandet av vissa former av halssjukdomar, scharlakansfeber, difteri, kastsjukan (undulantfeber) m. m. En väl genomförd pastörisering av mjölken utgör därför ett mycket viktigt led i samhällets hälsovårdande verksamhet, även om det framstår som ett önskemål att mjölk för konsumtionsändamål tillhandahålles obehandlad. De mest karakteristiska exemplen på »matförgiftning» i vanlig mening äro de, där symtomen inträffa vanligen några få timmar efter det maten intagits och där mag-tarmsymtom överväga. Sjukdomen visar alla svårighetsgrader och för i vissa fall till döden, ehuru hälsans återvinnande är det vanligaste. Huvuddelen av sådana sjukdomar orsakas av bakterier tillhörande paratyfusgruppen. I regel uppträda de första symtomen inom 6 till 12 timmar efter måltiden, ibland kunna de komma efter kortare tid, i andra fall först efter ett till två dygn. Mag-tarmrubbningar med kräkningar och diarré förekomma nästan alltid, och därjämte buksmärtor. Även feber är ett vanligt symtom, ehuru den i regel är tämligen låg. Ibland äro patienterna återställda efter några dagar, ibland drar förloppet ut i veckor eller till och med månader. Egendomliga äro de betydande växlingarna i epidemiernas svårighetsgrad. Stundom uppträda epidemier med många hundra fall utan ett enda dödsfall, stundom är dödligheten 10 procent eller högre. I vilken utsträckning dessa växlingar bero på variationer hos bakterierna eller deras mängd eller i känsligheten hos olika människor kan ännu icke anses fullt utrett.

71 Vissa födoämnen orsaka oftare dylika förgiftningar än andra. Detta är fallet med kött, mjölk, fisk och andra äggviterika animaliska födoämnen. Nödslaktat kött och mjölk från tarmsjuka djur är särskilt riskabelt. Ursprungligen friska varor kunna under beredningen infekteras på ungefär motsvarande sätt som fallet är med tyfus. Flere epidemier av paratyfus ha uppstått genom användning av okokta eller ofullständigt kokta eller upphettade födoämnen. Nedsmittningen av födoämnena kan ske antingen genom människor eller djur, vanligen råttor. I vårt land har det visats att en paratyfusepidemi i stockholmstrakten haft sitt ursprung från gåsungar och kalkonkycklingar. Av utomordentlig vikt för att förhindra uppkomsten av dylika epidemier är en livsmedelskontroll, som från marknaden i möjligaste mån utesluter produkter från sjuka djur. Undersökning av de levande djuren är här det viktigaste, ty mjölk eller kött från sjuka djur behöver icke visa synliga tecken på förskämning. Vissa organ, som lever (gåslever) och njurar, äro farligare än muskelkött. Korv, pölsa och liknande produkter, som innehålla inälvor, kunna därför vara riskabla i detta hänseende. Naturligtvis kan icke den bästa kontroll av de levande djuren förhindra, att nedsmittat kött någon gång uppträder i marknaden. Därför är allmän aktsamhet och renlighet av största betydelse. Hälsoskador genom livsmedel kunna även uppkomma genom andra orsaker än bakteriesmitta. Vissa sjukdomar orsakas sålunda av parasiter tillhörande djurriket, vilka finnas i eller föras med vissa födoämnen. Här må endast nämnas den form av dysenteri, som överföres av en amöba (Endamoeba histolytica). Viktigare är för vårt lands vidkommande åtskilliga masksjukdomar, som överföras med födoämnen. En av de vanligaste är den från fisk härstammande binnikemasken (Diphyllobothrium latum L.). De vanligaste fiskar, som utgöra mellanvärdar för denna infektion, äro gädda, abborre, sik, lake m. fl. Kokning av fisk förhindrar spridningen. I trakter, där denna sjukdom förekommer, bör man förtära endast kokt fisk. Kött från nötkreatur kan ibland innehålla dyntblåsor, vilka utgöra förstadiet till den hos människa förekommande bandmasken (Tamia saginata). Även hos svin förekommer ett dynt, som, om det inkommer levande i människans tarmkanal, ger upphov till den beväpnade bandmasken (Tamia solium). Faran att erhålla med dynt bemängt kött eller fläsk är i våra dagar mycket begränsad på grund av köttkontrollens effektivitet och de allmänna hygieniska åtgärder, som vidtagits mot maskförekomsten. Genom förtäring av fläsk innehållande trikiner (Trichinella spiralis) kan hos människan den svåra, understundom dödligt förlöpande trikinsjukdomen uppkomma. Trikiner förekomma utom hos svin även hos råttor och vissa andra vilda djur som räv och björn. Trikiner påträffades förr i Sverige rätt ofta hos svin, men frekvensen är numera ringa sedan köttkontrollen

mera allmänt införts och rationella åtgärder vidtagits för sanering av infekterade svinbesättningar. Vid grundlig genomupphettning av fläsket dödas trikinerna. En allvarlig masksjukdom hos människan är echinococcusinf ektionen, som emellertid i Sverige är mycket sällsynt. Den förekommer endemisk i fårrika länder, där det råder nära kontakt mellan människa, får och hund. En fjärde grupp av hälsoskador uppkommer därigenom att till födoämnen avsiktligt eller oavsiktligt satts giftiga ämnen. Detta kan ha skett i syfte att konservera livsmedlen eller att åt dem giva ett mera tilltalande utseende. Varorna kunna också hava tillförts dylika ämnen från kärl, i vilka de förvarats eller beretts. Bland giftiga ämnen, som kunna komma i fråga, märkes i första hand arsenik. Mycket känd är den arsenikepidemi, som år 1900 inträffade i England och drabbade ej mindre än 600 personer, av vilka ett 70-tal avledo. Det förgiftade födoämnet var öl, innehållande glykos, vid vars framställning använts en svavelsyra med i vissa fall ända upp till 2.6 procent arsenik. Av praktisk betydelse är numera, att frukt i många länder besprutas med insektdödande medel, av vilka vissa innehålla arsenik. På många ställen utövas en ingående kontroll redan i exportländerna över att saluhållen frukt är fri från rester av besprutningsvätskan. Livsmedelskontrollen i varje land har dock här en viktig samhällstjänst att fylla. Bly är ett annat ämne, som förorsakat allvarliga förgiftningar. Särskilt är detta fallet inom de olika industrier, som arbeta med blyhaltigt material. Men det finns också många fall av blyförgiftning, vilka skett genom mat och dryck. En tillfälligt intagen mindre mängd bly är säkerligen tämligen ofarlig, men bly är ett s. k. kumulativt verkande gift. Små upprepade doser kunna därför leda till allvarliga förgiftningar. Användningen av blyrör för vattenledningsvatten kan sålunda medföra risk för blyförgiftning. Bly användes emellanåt i varmvattenledningar. Vatten från dessa bör därför inte användas till matlagning, tevatten och dylikt, vilket ej sällan torde förekomma. Blyförgiftningssymtom kunna uppträda, om man dagligen under flere. veckor intar en så liten blymängd som mindre än 1 mg. Bly förekommer icke sällan i glasyren i matkärl, porslin etc. Vid beröring med matvaror kunna stora mängder bly utlösas. Då blyhaltiga porslin och glasyrer förekomma även i vårt land, vilket bland annat konstaterats av hälsovårdsnämndens i Stockholm laboratorier under föregående år, är det nödvändigt att kontrollen häröver skarpes. Bly förekommer vidare i lödtenn. Halten där kan i vissa fall överstiga 50 procent. För att möta de faror, som kunna uppstå genom användning av sådant lödtenn, äro plåtburkar för konserver numera ofta lödda på utsidan, så att burkens innehåll icke kan komma i beröring med blyet. Födoämnen, vilka inläggas i tennfolier, som innehålla bly, såsom fallet kan vara med t. ex. choklad, mjukost o. s. v., kunna också bliva förorenade av bly.

73 Med hänsyn till att förtenta bleckburkar komma till allt större användning inom konservindustrin, har man under de sista decennierna ingående studerat tenns giftighet. De utförda experimenten synas giva vid handen, att en del tenn kan utlösas även av födoämnen, som hava blott svagt sur reaktion. Å andra sidan ha försök, av vilka en del utförts å människa, visat att konsumtion även av betydande mängder tenn icke ger upphov till skadeverkningar. Den största delen torde utsöndras med avföringen. Däremot ha i många fall förgiftningar med zink visat sig. Zink användes vid galvanisering av järn. Vår nuvarande giftstadga innehåller bland annat den viktiga bestämmelsen, att kärl eller redskap för beredning, förvaring eller servering av vara avsedd till förtäring ej får tillverkas, hållas till salu eller försäljas om kärlet eller redskapet är så beskaffat, att vid dess användning varan kommer i beröring med bland annat zink eller bly. Frågan om aluminiums förmenta giftighet har under de senaste decennierna livligt diskuterats. Detta beror icke blott på den utbredda användningen av aluminiumkärl utan också därpå att aluminiumsalter ingå i vissa bakpulver och dylikt. År 1914 publicerades utlåtande av en amerikansk sakkunnigutredning beträffande aluminiums giftighet. De sakkunniga anförde bland annat: »Aluminiumföreningar använda i form av bakpulver i livsmedel hava icke befunnits skadligt påverka näringsvärdet av sådana födoämnen. Aluminiumföreningar, som tillsatts födoämnen i form av bakpulver, hava i små mängder icke befunnits utöva någon giftig eller skadlig verkan, som skulle göra varan ohälsosam. Detsamma gäller aluminiummängder, vilka kunna införas i kroppen vid den vanliga konsumtionen av aluminiumbakpulver med upp till 150 mg aluminium dagligen. Större kvantiteter aluminiumföreningar i form av aluminiumbakpulver, upp till 200 mg eller mer per dag, kunna framkalla lätta tarmkatarrer.» Här bör tilläggas, att avsevärda mängder aluminium förekomma i vissa födoämnen i naturligt tillstånd. Ä andra sidan har man också funnit, att aluminiumfosfatbakpulver skadligt påverkar tillväxten och de reproduktiva funktionerna hos experimentdjur. I vissa europeiska länder är försäljning av bakmedel bestående av alun och soda förbjuden. Samma invändningar, som kunna göras mot användning av aluminiumhaltiga bakpulver, kunna i princip göras mot användningen av aluminiumkokkärl. Den mängd aluminium, som utlöses från dessa, är dock ytterligt liten, och man har aldrig bevisligen kunnat hänföra något fall av akut eller kronisk förgiftning till denna orsak. För närvarande finnes sålunda intet stöd för uppfattningen att aluminiumkärl skulle vara ur denna synpunkt olämpliga för beredning eller förvaring av födoämnen. Man har länge ansett, att kopparsalter äro utomordentligt giftiga. Om ett födoämne antages ha orsakat illamående och det visat sig att det tillagats i ett kopparkärl, är man i allmänhet så säker på att detta också varit orsaken,

att man icke ens bryr sig om att söka efter andra orsaker. Nyare undersökningar synas visa att kopparns giftighet är i hög grad överdriven. I små mängder förekommer koppar i många födoämnen. Koppar är också lika nödvändigt som järn för blodbildningen. I större mängder utöva lösliga kopparsalter en mer eller mindre retande inverkan på mag-tarmslemhinnan. Om kopparns giftighet tidigare överdrivits får man dock därför icke föranledas att underskatta dess skadlighet, om den i större mängder satts till födoämnen (för att t. ex. åt konserverade grönsaker giva grön färg) eller utlösts ur kokkärl eller dylikt. Att koppar har egenskapen att i hög grad påskynda nedbrytningen av C-vitaminet är säkert. Såsom framgår av det sagda är vår kunskap beträffande verkan av små mängder av metaller i födan mycket ofullständig utom vad beträffar den väl kända giftverkan av arsenik och bly. Då en sådan verkan av många andra ämnen likväl icke kan uteslutas, intaga de hygieniska myndigheterna i allmänhet den ståndpunkten, att födan vid sin beredning eller förvaring icke bör tillföras ämnen, som ej ingå i den normala ämnesomsättningen. Medan de tidigare omnämnda föroreningarna av födoämnen i allmänhet kunna betraktas som oavsiktliga, förekommer i många fall inom livsmedelshanteringen att födoämnen avsiktligt tillsättas med kemiska ämnen för att åt dem giva bättre utseende, större smaklighet, ökad hållbarhet eller dölja brister. I vissa fall kunna dylika tillsatser till och med användas för att bedraga allmänheten i fråga om varans art eller kvalitet. Till de avsiktliga tillsatserna räknas t. ex. ämnen för avfärgning eller färgning av födoämnen. För att åstadkomma en vitare färg och en mera likformig beskaffenhet blekes numera det fina vetemjölet i stor utsträckning. Å ena sidan är man allmänt av den uppfattningen, att det icke kan bevisas att vissa av de vanligen använda blekningsmedlen äro skadliga. Å andra sidan kunna några av dessa medel antagas sänka mjölets näringsvärde. Att ur näringshygienisk synpunkt beteckna dem som »mjölförbättringsmedel» synes således kunna karakteriseras som en överdrift. Även andra födoämnen underkastas emellanåt blekning. Vissa födoämnen givas genom tillsatser ökad färg. Så är t. ex. fallet med smör, margarin och grönsakskonserver. Färgning av smör och margarin med annatto (orleana) anses allmänt ofarlig. Användningen av kopparsulfat för färgning av konserverade grönsaker är däremot som redan nämnts mer diskutabel. Mångenstädes är sådan färgning antingen förbjuden, såsom i Sverige, eller har den tillåtna kopparmängden begränsats genom särskilda lagbestämmelser. Inom konfektyrindustrien har färgningen nått en betydande utbredning. Det är givetvis av största betydelse att alla färgämnen till sin art noggrant övervakas av myndigheterna. Tillsättning av färgämnen till särskilt ömtåliga födoämnen som mjölk, kött m. fl. är numera förbjuden i de flesta länder. Detta bör också vara förhållan-

75 det, där färgen avser att giva intryck av att varan är av högre kvalitet än som verkligen är fallet, t. ex. tillsats av gula färgämnen till makaroner för att giva dem sken av att innehålla ägg eller utbyte av saffran mot annan gul färg. Färgämnen giva icke tillskott till livsmedlens näringsvärde. De kunna vara skadliga. Det torde dock vara en fråga om upplysning, snarare än om tvång, att minska allmänhetens svaghet för onödigt färgade livsmedel. Konserveringsmedel äro i många fall nödvändiga. Det är nämligen icke möjligt att erhålla färsk föda under alla årstider och i alla länder. Sedan äldsta tider ha livsmedel konserverats genom torkning, rökning och saltning. Numera spela kylning och konservering i värme största rollen, liksom också tillsats med kemiska ämnen (konserveringsmedel) samt bestrålning med ultraviolett ljus. Det är icke lätt att draga gränsen för vad som bör få tillsättas födoämnen. Om en sak är giftig beror såväl på arten som på mängden. Vanligt koksalt, som i icke obetydliga mängder är nödvändigt för hälsan, kan i större mängder vara ett gift. Å andra sidan kunna uppenbart starkt giftiga ämnen i små mängder anses oskadliga. Endast ett fåtal konserveringsmedels oskadlighet står utom diskussion. Vissa dylika medel såsom formalin eller fluorider äro förbjudna i de flesta länder med ordnad livsmedelslagstiftning. Borsyra har använts i stor utsträckning. Den är i Sverige förbjuden för alla födoämnen utom vissa fiskkonserver och får där endast användas i begränsade mängder. Många länder förbjuda över huvud taget all användning av borsyra. Även salicylsyra får icke användas i ett stort antal länder. I andra är den tillåten för ett begränsat antal födoämnen och i bestämda mängder. Bensoesyra och svaveldioxid äro två av de mest använda konserveringsmedlen. I England tillätes svaveldioxid för ett stort antal födoämnen, däribland korv och vissa köttvaror. Men det fordras deklaration av mängden, som icke får överstiga en viss i författning angiven storlek. Mot användningen av dylika konserveringsmedel för kött kunna riktas allvarliga erinringar, då de minska genom förskämning uppkommen lukt och öka köttets röda färg. Användningen av små mängder bensoesyra betraktas allmänt som oskadlig. Bensoesyra finnes som bekant i flere frukter och bär och har där aldrig setts giva upphov till förgiftningar. Även vissa ämnen, som förekomma i födan, omvandlas i kroppen till bensoesyra. Så vitt är känt, är Frankrike det enda land, där användning av bensoesyra som konserveringsmedel är förbjuden. Många länder föreskriva dock allmän deklarationsplikt för kemiska konserveringsmedel. Då man bedömer frågan om användning av konserveringsmedel i födoämnen, får man icke glömma, att deras verkan beror på deras bakteriedödande eller tillväxthämmande förmåga. Man kan knappast antaga, att människans protoplasma skulle vara mindre känslig för deras verkan än bakteriernas. Största försiktighet vid användning av dylika medel är därför ofrånkomlig

och uppenbarligen bör ansvaret åvila den som tillsatt dem. Detta gäller även i hushållen som konserveringsmedel använda kemiska medel och kryddor samt förfaringssätt såsom rökning, som ger upphov till substanser, vilka i större mängd äro skadliga. Det kan starkt ifrågasättas, om icke kontinuerlig användning av starkt kryddad eller rökt mat är mindre hälsosam. Över huvud taget är vår kunskap om långvarig användning av sådana ämnen i små mängder mycket ofullständig. Tillsvidare har man därför anledning att iakttaga en viss försiktighet gentemot sådana födoämnen som innehålla mycket kryddor, äro rökta eller innehålla kemiska konserveringsmedel. Strävan bör vara att använda färska födoämnen i största möjliga utsträckning. Konservering bör helst ske genom torkning, frysning eller upphettning och efterföljande tillslutning. Andra kemiska konserveringsmedel än de som bevisligen äro ofarliga, såsom salt i rimliga mängder och socker, böra undvikas. Livsmedelslagarna motarbeta i allmänhet tillsättning av kemiska medel till födoämnen icke blott emedan de kunna vara ohälsosamma utan även därför att de som utseendesförbättrare kunna vilseleda ifråga om varornas kvalitet. Det vore ur hygienisk synpunkt önskvärt om all dylik behandling av födoämnen kunde inskränkas till ett minimum. Renlighet vid födoämnenas beredning, förvaring och transport samt kylbehandling och lämplig form av värmebehandling äro bättre metoder att förhindra livsmedelsförluster än användning av kemiska ämnen. Avsiktliga tillsatser av kemiska substanser till livsmedel kunna även förekomma i syfte att förbättra deras kvalitet. Detta är fallet t. ex. vid vitaminisering. I många länder kan det ur folkhälsans synpunkt vara av betydelse att öka vitamintillförseln. Numera sättes till det finmalda vetemjölet i England Bi-vitamin i syfte att ersätta de mängder sådant vitamin, som avskilts vid finmalningen. I andra länder förekommer vitaminisering av mjölk. I vårt land har sedan flere år margarin vitaminiserats med A- och D-vitamin. Här förekomma även i handeln sorter av med D-vitamin vitaminiserat hårt bröd. Det är av stor hygienisk betydelse, att dylika tillsatser underkastas vederbörlig kontroll. Detta är numera fallet även i Sverige. De vanligaste sätten för livsmedelsförfalskningar äro att beröva en vara värdefulla beståndsdelar, att sätta till densamma billigare ämnen, att genom olika medel söka dölja förskämning eller förbättra utseendet, att öka dess tyngd, i fall då den försäljes efter vikt, samt att försälja den i förpackningar, som genom sin form eller utseende giva intrycket att innehålla större volym av varan än som verkligen är fallet, ävensom att å förpackningar eller i reklam lämna vilseledande eller oriktiga uppgifter beträffande varans ursprung, art, beskaffenhet, sammansättning, egenskaper o. s. v. Även i fall, där genom de vidtagna manipulationerna fara för konsumentens hälsa icke inträder, innebära dylika förfalskningar ett brott mot den allmänna moral,

som kräver redlighet i handeln. För att förebygga, att köparen erhåller en annan vara än den han tänkt sig och som han betalar för, eller som strafflagen uttrycker det, att han köper ont för gott, upptaga de flesta livsmedelslagar tämligen ingående definitioner på vad som skall anses vara normal sammansättning på livsmedel. Orsaken till att 1917 års förordning om förbud i vissa fall att använda vilseledande varubeteckningar vid handeln med födoämnen endast ofullständigt fyllt sitt ändamål, beror på frånvaron av bestämmelser, vilka angiva vad som skall anses vara den normala sammansättningen hos den vara, som genom benämningen utmärkes. I vissa fall kan givetvis en ekonomisk livsmedelsförfalskning även hava hygienisk betydelse utan att det är fråga om hälsovådlighet. Ett sådant fall är det, när socker, utan att sådant angives, utbytes mot det omkring 500 gånger sötare sackarinet, som helt saknar sockrets näringsvärde. Liknande fall inträda då konstgjorda essenser utgivas för att vara fruktsafter. Det bör framhållas, att detsamma gäller även för fall, där utbytet icke medför vare sig hygienisk, ekonomisk eller näringsfysiologisk mindervärdighet hos varan utan där förlusten enbart är av psykologisk natur. Ett mycket upprörande exempel på förfalskning av livsmedel har, såsom framgår av en artikel den 6 mars 1941 i tidningen »The Capital» i Calcutta, nyligen uppdagats av de indiska hälsovårdsmyndigheterna, vilka observerat, hurusom från Brittiska Indien exporterad curry befunnits innehålla blykromat. Avsikten med tillsatsen är uppenbarligen tvåfaldig. Å ena sidan har har man velat förläna varan en mera tilltalande färg, å den andra öka varans vikt, allt i syfte att öka vinsten vid försäljningen. Den nya amerikanska livsmedelslagen, (The Federal Food, Drug, and Cosmetic Act), som utkom 1938, lämnar ingående upplysningar om vad som enligt densamma skall anses som förfalskade födoämnen. Till dylika hänföras först och främst alla sådana födoämnen, som av en eller annan anledning kunna anses hälsovådliga. För övrigt föras under samma rubrik (sec. 402. b) födoämnen, som berövats någon värdefull beståndsdel, födoämnen där någon beståndsdel utbytts mot annan, födoämnen som äro skadade eller mindervärdiga samt födoämnen som tillsatts ämnen för att de skola synas bättre än de äro. Den amerikanska livsmedelslagstiftningen innehåller dessutom mycket noggranna föreskrifter angående oriktig beteckning av livsmedel (»misbranded Food»). Hit räknas om etiketten i något avseende är falsk eller vilseledande, om födoämnet saluhålles under namn av ett annat livsmedel, om det utgör ett ersättningsmedel utan att detta angives, om förpackningen är så utförd, formad eller fylld att vilseledande härigenom kan uppkomma m. m. Den ekonomiska livsmedelslagstiftningens huvuduppgift är, som vid flere tillfällen redan framhållits, att bidraga till redlighet i handeln med livsmedel.

78 Erfarenheten visar, att om icke av normerande regler skyddade gränser här uppdragas, glider handeln med livsmedel lätt ut på ett område, där gränserna mellan rätt och orätt så småningom utsuddas. Det är uppenbart att sådan långsamt fortskridande sövning av rättsmedvetandet så småningom kan komma att föra till ett oefterrättligt tillstånd. I detta sammanhang förtjänar måhända ett exempel ur svensk rättspraxis att anföras. År 1935 hade i en affär i Stockholm inköpts gräddsemlor, vilka vid undersökning befunnos fyllda med fettemulsion i stället för med grädde. Affärsinnehavaren, som frikändes av rådhusrätten, fälldes av Svea hovrätt till ansvar för brott mot 1917 års förordning om vilseledande varubeteckningar vid handeln med födoämnen. I besvär över hovrättens utslag anfördes bland annat att benämningen »gräddsemla» vore att betrakta som en »varubenämning», såsom smörbakelse, vilken benämning icke skulle innebära någon som helst garanti för varans sammansättning. Handelskammaren i Stockholm, som medgav, att inom bageri- och livsmedelsbranschen förekommo varubeteckningar, vilka ursprungligen hänsyftat på varans sammansättning men numera endast uppfattades som beteckning på en viss typ av varor, framhöll emellertid, att från flere håll angivits som önskemål att användandet av viss varubeteckning borde innefatta garanti för att de med beteckningen åsyftade ingredienserna verkligen använts vid framställning av varan. Högsta domstolen fastställde hovrättens utslag. Ovanstående exempel avser att belysa, hurusom en varas beskaffenhet så småningom kan komma att förändras, utan att detta kommer till köparens kännedom. Efter en viss tid vinner den oriktiga benämningen burskap såsom »handelsbruk», varefter den äkta eller oförfalskade varan i sin tur genom särskilda benämningar måste skyddas. Detta är en utveckling, som det ligger i det allmännas intresse att så vitt möjligt förebygga. Liksom det är mycket svårt att i siffror eller på annat påtagligt sätt angiva livsmedelslagstiftningens och livsmedelskontrollens betydelse ur hygienisk synpunkt är det även svårt att värdesätta dess ekonomiska vikt. Livsmedelsförfalskningarna äro emellertid mycket vanligare än man i allmänhet är benägen att föreställa sig. Före livsmedelslagens ikraftträdande i Massachusetts i Förenta staterna år 1884 befunnos omkring 60 % av undersökta prov vara förfalskade. Redan år 1886 hade siffran minskats till 39.6 %. Minskningen fortsatte snabbt och siffran ligger numera mellan 10 och 20 %. I allmänhet finner man vid genomgång av rapporterna från undersökningslaboratorier i länder med utvecklad livsmedelslagstiftning att procenten förfalskade varor uppgår till omkring 10 % av undersökta prov. En översikt över förhållandena i Schweiz lämnas i omstående sammanställning.

79 Översikt över vid stads- och kantonala laboratorier i Schweiz undersökta kontrollpliktiga varor under år 1939. Mitteilungen aus dem Gebiete der Lebensmitteluntersuchung und Hygiene. Band XXXI Heft 3/4. Berlin 1940. Nr

V a r u s l a g

a) Livsmedel 1. Alkoholfri druv- och stenfruktsaft 2. Alkoholfria drycker 3. Bakpulver och pressjäst 4. Öl och alkoholfritt öl 5. Bröd och bakverk 6. Smör 7. Näringspreparat 8. Ägg 9. Äggkonserver 10. Is (bordsis) 11. Ättika och ättikliknande varor 12. Färg för livsmedel 13. Kött och köttvaror 14. Fruktsaft m. m 15. Grönsaker, färska 16. » torkade 17. Grönsakskonserver 18. Kryddor, utom koksalt 19. Honung och konsthonung 20. Ärter och bönor m. m 21. Kaffe 22. Kaffe-ersättning 23. Kakao, kakaofett, glasyrer 24. Ost 25. Källarbehandlingsmedel 26. Koksalt 27. Kolsyrat vatten 28. Konditori- och sockervaror 29. Konfityrer m. m 30. Konserveringsmedel 31. Spannmål 32. Konstgjorda, alkoholfria drycker 33. Limonader 34. Mjölprodukter och stärkelsemjöl 35. Mjölk 36. Mjölkprodukter, utom smör och ost 37. Mineralvatten 38. Frukt, färsk 39. » torkad 40. > -konserver 41. > -viner

Undersökta prov Antal

99 198 55 100 234 609 48 334 91 28 378 59 1257 217 35 — 76 476 407 — 184 92 149 687 14 96 6 117 36 14 270 9 39 705 94 987 465 35 79 14 92 509

Prov som föranlett anmärkning Antal %

7 74 14 12 51 135 11 29 18 3 51 6 154 53 10 — 22 80 64 — 15 7 10 93 5 12 — 29 2 2 14 1 4 77 7 379 71 5 28 2 29 130

7.1 37.4 25.5 12.0 21.8 22.2 22.9 8.7 19.8 10.6 13.5 10.2 12.3 24.4 28.6 — 29.0 17.o 15.7 — 8.2 7.6 6.7 13.5 35.7 12.5 — 24.8 5.6 14.0 5.2 11.i 10.3 10.9 7.77 15.3 14.3 35.4 14.3 31.5 25.5

80 Nr

Undersökta prov Antal

*»V a r u s 1 a g

42. Panermjöl 43. Pektin 44. Svamp, färsk 45. » torkad och -konserver 46. Puddingpulver, kakmjöl etc 47. Choklad 48. Sirap 49. Matfett, utom smör 50. Matolja och majonnäs 51. Spirituösa, starkviner 52. Buljongtärningar m. m 53. Tobak 54. Te och mate 55. Makaroni m. m. . . 56. Dricksvatten 57. Viner 58. Socker och sötningsmedel 59. Diverse andra livsmedel

Prov som föranlett anmärkning Antal %

1 2 48 5 41 176 72 535 328 1 610 134 100 22 633 7 990 8 370 70 179

— — — — 11 16 21 89 28 696 9 11 3 82 1 417 676 10 18

— — — — 26.8 9.1 29.2 16.6 8.5 43.2 6.7 ll.o 13.5 13.o 17.74 8.08 14.3 10.1

Summa: 123 616

11 796

47 40 100 229 33 7 32. 96 77 96 14 250

— 6 34 35 — — 3 35 7 4 4 71

— 14.9 34.0 15.3 — — 9.3 36.5 9.1 4.2 28.7 28.4

123 616 1 021

11 796 199

9.5 19.5

Summa: 124 637

b) Husgeråd, förbrukningsartiklar m. m. 1. Jordbehandlingsmedel 2. Tråd och vävnader 3. Husgeråd, kärl, redskap 4. Kosmetiska medel 5. Läderbehandlingspreparat 6. Målarfärger 7. Fotogen, bensin 8. Leksaker 9. Omslags- och packmaterial 10. Tvättmedel 11. Tenn för förtenning och lödning 12. Diverse Summa: Sammandrag. Livsmedel Husgeråd, förbrukningsartiklar m. m

Av översikten framgår a t t 9.5 % av de undersökta livsmedelsproven föranlett anmärkning. Drager m a n från den redovisade slutsumman för livsmedel, 123 616 stycken undersökta prov, de undersökningar, som hänföra sig till grupperna 4, öl, 35, mjölk, 4 1 , fruktviner, 51, spirituösa och stark-

81 viner, 53, tobak och 57, viner, vilka icke vid en genomförd statlig kontrollverksamhet i vårt land skulle hänföras till livsmedel, som komme att underkastas central undersökning, återstå 17 940 prov, av vilka 2 892 eller 16.1 % föranlett anmärkning. Naturligtvis är det alltid svårt att draga slutsatser av jämförelser mellan förhållanden i olika länder. Då emellertid procenten anmärkningsvärda prov håller sig tämligen lika inom ett flertal länder med genomförd livsmedelskontroll, torde dock dessa tal i någon mån kunna giva en vägledning vid bedömandet av problemets omfattning även för vårt lands vidkommande. Slutligen bör likväl framhållas, att siffrorna icke kunna anses utgöra ett uttryck för mängden av i den allmänna handeln förekommande mindervärdiga livsmedel. Det förhåller sig givetvis så, att för undersökning uttagna prov företrädesvis utgöras av varor, som i ett eller annat avseende kunna betraktas som misstänkta. Den ekonomiska förlust, som konsumenterna lida genom inköp av mindervärdiga varor, är mycket stor. Chefsmyndigheten för livsmedelskontrollen i Förenta staterna anför i sin berättelse, att man år 1937 beräknat, att blott genom vattentillsats till födoämnen undandragits konsumenterna värden, vilka flere gånger överstege kostnaderna för livsmedelskontrollen. Under innevarande års fyra första månader hava vid statens institut för folkhälsan utförts ett stort antal analyser över vattenhalten i till armén levererad korv, i syfte att undersöka, huruvida den uppfyllde av arméförvaltningens intendenturdepartement fastställda fordringar. Det visade sig härvid, att vattenhalten i ett så betydande antal fall översteg den tillåtna, att den överbetalning av varorna, som skulle ägt rum, därest denna kontroll icke förefunnits, vid nuvarande årsförbrukning kan beräknas överskrida statsverkets samtliga utgifter för personal och övriga omkostnader för hela institutet under ett år. Det är emellertid ej blott konsumenterna, som lida skada genom livsmedelsförfalskningar. Stora olägenheter och betydande ekonomiskt förfång åsamkas även de lojala tillverkarna och de redliga affärsmännen. Riklig tillgång till sunda livsmedel samt goda födoämnesvanor utgöra två viktiga förutsättningar för att höja folkhälsan. Den allmänna propagandan för en riktigt sammansatt kost samt för renlighet och snygghet vid tillverkning, försäljning, hantering och servering av livsmedel har här gjort betydelsefulla insatser. Häruti hava jordbrukarnas organisationer, övriga producenter, handelns och restaurangnäringens representanter, press och reklam tagit verksam del vid sidan av de hälsovårdande myndigheterna. Okunnighet och ovarsamhet utgöra i våra dagar vanligare orsaker till förekomsten av ohälsosamma eller oriktigt sammansatta livsmedel än medvetna förfalskningar. En god utbildning av de tjänstemän, som i olika ställningar ha att övervaka livsmedelslagstiftningens efterlevnad är av utomordentlig betydelse. Livsmedelskontrollens uppgift är nämligen icke blott att konstatera och sak6 —

82 föra överträdelser mot gällande bestämmelser. I förtroendefullt samarbete med alla dem som sysselsättas i livsmedelsproduktion samt handel och hantering av födoämnen bör dess verksamhet i första hand vara undervisande och uppfostrande. Först då kan den helt fylla sin samhällsnyttiga uppgift.

Huvuddragen av gällande svensk lagstiftning av betydelse i detta sammanhang. I den följande redogörelsen omnämnas huvudsakligen endast sådana författningsbestämmelser, vilka äro att hänföra till livsmedelslagstiftning i egentlig mening, d. v. s. som avse att skydda konsumenterna mot hälsovådliga eller eljest mindervärdiga livsmedel eller mot oredliga förfaranden i livsmedelshandeln. Åtskilliga författningar, vilka äga tillämpning å livsmedel, ha tillkommit med hänsyn till andra intressen. Så är exempelvis fallet med vår vidlyftiga lagstiftning angående rusdrycker och maltdrycker samt näringsfrihetsförordningen. Vidare skall ej heller här omnämnas annan livsmedelslagstiftning än den, som avser den inhemska konsumtionen. Bestämmelser som uteslutande hava tillämpning å varor, avsedda för export, beröras således ej. Livsmedelslagstiftningen har, som nyss nämnts, två syften, dels att såvitt möjligt skydda konsumenterna emot hälsovådliga livsmedel och dels att främja redligheten i livsmedelshandeln. Bestämmelser av det senare slaget, som äro att hänföra till egentlig livsmedelslagstiftning, hava för närvarande endast i ringa utsträckning meddelats i vårt land. För beivrande av oredlighet i livsmedelshandeln stå i stället till buds föreskrifter i allmänna strafflagens och andra författningar, som icke avse endast livsmedel. Även vid föryttring av hälsofarliga livsmedel kunna allmänna strafflagens bestämmelser bliva tillämpliga. Då även i speciallagstiftningen bestämmelser av hygienisk och ekonomisk natur förekomma i samma författning, exempelvis i hälsovårdsstadgan, skall i den följande redogörelsen den nu berörda indelningsgrunden icke tillämpas utan i stället först omnämnas de författningar, som kunna angå livsmedel i allmänhet eller flera olika varuslag och därefter de viktigaste av de författningar, som angå vissa särskilda livsmedel. I motiveringen till de särskilda kapitlen i livsmedelsstadgan omförmäles närmare den gällande lagstiftning, som i de olika sammanhangen är av betydelse. I fall, då sjukdom eller någons död orsakats av hälsovådligt livsmedel, kunna omständigheterna vara sådana att bestämmelserna i strafflagens 14 kap., om uppsåtlig misshandel av mer eller mindre grov art ända upp till mord, dråp och förgiftning, kunna träda i tillämpning. För vållande till kroppsskada genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse inträder enligt samma kapitel straff, såvida skadan icke är endast ringa. Är däremot det uppkomna menet obetydligt eller om sådant icke alls följt, kan ansvars-

påföljd enligt strafflagen ej förekomma, även om försummelse skulle ligga den till last, som utlämnat det hälsofarliga livsmedlet. För dylika fall kan i stället straffbud i hälsovårdsstadgan eller kommunal matvarustadga komma till användning. I strafflagens 22 kap. stadgas strängt frihetsstraff för försäljning av livsmedel eller läkemedel, vilka veterligen förfalskats med ämne, som är farligt för människors liv eller hälsa. I samma kapitel straffbeläggas ur ekonomisk synpunkt oredliga förfaranden, som kunna förekomma med bl. a. livsmedel. Åtminstone grova fall av ohederlighet i handel därmed kunna hänföras under kapitlets 1 § om bedrägeri. Då omständigheterna äro bagatellartade, tillämpas stundom 13 § i nämnda kapitel, vilken stadgar straff för den, som säljer »ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti man vet fel vara, utan att sådant uppenbara». Sistnämnda lagrum torde, som i en följande avdelning av den allmänna motiveringen, angående allmänna bestämmelser rörande oredlighet i livsmedelshandeln, anföres, vara avsett att kunna tillämpas även i sådana fall, då ekonomisk skada ej tillskyndats köparen. Lagen den 29 maj 1931 om illojal konkurrens innehåller i 1 § en bestämmelse mot illojal reklam, vilken bestraffar den, som i utövning av näringsverksamhet å förpackning, i annons o. s. v. i uppenbar strid mot god affärssed lämnar oriktig uppgift, ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt anbud. I fråga om den ekonomiska livsmedelslagstiftningen äro även av intresse lagen den 4 juni 1913 angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning och lagen den 9 oktober 1914 angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta varor. Enligt den förra lagens huvudbestämmelse må ej vara, å vilken finnes anbragt beteckning, som ger varan sken av att ha frambragts eller tillverkats i Sverige, från utrikes ort hit till riket införas för försäljning. Enligt den senare lagen är det förbjudet att här i riket å utländsk vara, avsedd för försäljning, eller å emballage, däri dylik vara skall saluhållas, i avsikt att vilseleda i fråga om varans ursprung anbringa beteckning, som ger varan sken av att ha frambragts eller tillverkats i Sverige. Likaledes är det förbjudet att i sådan avsikt här i riket saluhålla utländsk vara, åt vilken genom någon därå eller å dess emballage anbragt beteckning eller genom beteckning å anslag eller skylt, som hör till varan, gives sken av att ha frambragts eller tillverkats i Sverige. Hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 är givetvis av stor betydelse för livsmedelshantering och livsmedelshandel. Stadgan har skilda föreskrifter för stad och land. Skiljaktigheterna äro ej stora och bestå huvudsakligen i något mera skärpta hygieniska krav för städernas del, såsom helt naturligt är med hänsyn till deras tätare bebyggelse. Bestämmelserna för stad gälla allenast

för stads planlagda område, såvida ej stadsfullmäktige annorlunda besluta. Bestämmelserna kunna därjämte efter beslut av länsstyrelse, vilket skill underställas Kungl. Maj:ts prövning, bliva gällande även för köping, hamn, fiskeläge eller annat ställe med mera sammanträngd befolkning. Sådan; samhälle skall då utgöra särskilt hälsovårdsområde och ha särskild hälsovårdsnämnd. Såväl för stad som för land återfinnas stadgans bestämmelser rörande livsmedel under rubriken »Om födoämnen och dryckesvaror». Här limnas först föreskrifter angående vissa fall, då de särskilt ömtåliga födoämnera kött och mjölk äro att anse som skadliga att förtära eller eljest otjänliga til människoföda. I samband därmed givas för mjölk bestämmelser av rent »konomisk natur, i det att mjölk, som hålles till salu, ej får vara utspädd med vatten eller bemängd med främmande ämne och ej heller, utan att sådant särskilt angives, vara berövad något av sina naturliga beståndsdelar. Sådant angivande sker t. ex. då mjölk säljes såsom skummjölk. Den som säljer vattenblandad mjölk straffas enligt strafflagens förut omnämnda stadgaaden i 22 kap. 1 eller 13 §§. Men för tillämpning av dessa stadganden fordras bland annat att mjölken verkligen försålts. Enligt nu nämnda bestämmelse i hälsovårdsstadgan kan redan saluhållandet av sådan mjölk bestraffas, vare sig någon försäljning äger rum eller ej. Hälsovårdsstadgans föreskrifter angående mjölk skola enligt stadgan i tillämpliga delar gälla även om grädde cch smör. Efter föreskrifterna angående kött och mjölk följer i stadgan den viktiga bestämmelsen att, därest födoämne till följd av förskämning, orenli^het, felaktig beredning eller annan orsak är skadligt för hälsan eller eljest otjänligt till människoföda, eller därest det bearbetats eller hanterats av perscn, vilken är eller misstankes vara behäftad med sådan sjukdom eller smitta, att födoämnet skäligen är att anse såsom farligt att förtära, må det icke i syfte att användas till människoföda införas i stad eller, och detta gäller siväl stad som land, hållas till salu eller överlämnas till annan. Finnes grundid anledning till antagande att födoämne av visst slag eller från viss plats skill kunna förorsaka utbredande av smittsam sjukdom inom stad eller annat hälsovårdsområde, må hälsovårdsnämnden förbjuda dess införsel till området och dess försäljning därstädes. En annan bestämmelse i hälsovårdsstadgan föreskriver dels att var och en som sysslar med beredning av födoämne eller dryckesvara för försäljning, eller som hanterar kött, charkuterivaror, firsk fisk, mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror, skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet och dels att, om skälig anledning finnes att antaga att person, som är sysselsatt i sådant arbete, är behäftad med sjuklom eller smitta, som kan skada den av honom hanterade varan eller spridts genom denna, är han skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden >å hälsovårdsområdets bekostnad undergå läkarundersökning. Befinnes d(t då, att han är behäftad med sådan sjukdom eller smitta, äger nämnden förbjuda att han deltager i arbete, där han kommer i beröring med livsmedel.

85 Jämväl epidemilagen den 19 juni 1919 kan vara att tillämpa i sådana fall. Enligt denna äger hälsovårdsnämnd att låta underkasta person, som utan att vara sjuk likväl av läkare misstankes föra smitta av vissa svårare epidemiska sjukdomar, bland annat nervfeber, paratyfus, difteri, scharlakansfeber och akut barnförlamning, den observation och den isolering, som nämnden i det särskilda fallet kan finna erforderlig. Förer sådan person smitta under längre tid utan att sjukdomstecken yppa sig, d. v. s. befinnes han vara s. k. bacillbärare, och är det likväl icke nödigt att underkasta honom isolering, skall hälsovårdsnämnden i stället ålägga honom erforderliga inskränkningar i fråga om arbete, varmed han må taga befattning, samt i övrigt meddela honom föreskrift om vad han har att iakttaga till förekommande av smittans spridning. Enligt hälsovårdsstadgan är hälsovårdsnämnd vidare berättigad låta anhålla, d. v. s. beslagtaga, födoämne, som enligt stadgans bestämmelser ej får till människoföda försäljas, då det anträffas å vissa angivna platser (eller lokaler. Finner hälsovårdsnämnd att vara, som anhållits, genom särskild behandling kan göras duglig till människoföda eller att sådan vara utan fara kan försäljas under uppgift om varans beskaffenhet, ,må detta under nämndens kontroll verkställas. I annat fall skall vara, som anhållits, genom hälsovårdsnämndens försorg på ägarens bekostnad oskadliggöras genom att varan förstöres eller, då så prövas lämpligt, genom att varan under nämndens kontroll användes till tekniskt bruk eller till föda åt djur. För att underlätta genomförandet av den kontroll över livsmedelshanteringen, som åligger hälsovårdsnämnd, har denna berättigats att, då så anses nödigt, taga prov för undersökning av födoämne, avsett till försäljning, vare sig detta förefinnes å" ställe inom hälsovårdsområdet eller å sådant ställe utom detsamma, varifrån det brukar införas dit för försäljning. För sådant prov skall ersättning betalas enligt vanligt handelspris. Undersökningen skall verkställas med största skyndsamhet, och i avvaktan på utgången av densamma är nämnden berättigad att, för den händelse varan kan anses/såsom skäligen misstänkt, förbjuda försäljningen av det födoämne eller parti av sådant, varifrån provet tagits. En annan bestämmelse i stadgan, som syftar till kontrollens underlättande, är den som förpliktar försäljare av födoämne eller dryckesvara, varmed nämnden nödgats taga befattning, att på anmodan av nämnden meddela upplysning om vem som till honom levererat varan eller i densamma ingående beståndsdelar. , I fråga om butikslokaler för vissa ömtåligare livsmedel samt rum, där livsmedel beredas till försäljning, äro vissa minimifordringar på ändamålsenlig anordning och renlighet uppställda i hälsovårdsstadgan. Sålunda föreskrives beträffande stad att lägenhet, där födoämne och dryckesvara till försäljning beredes, samt lägenhet, där kött, charkuterivaror, färsk fisk, mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror försäljas eller till försäljning förvaras, ej

86 må läggas på mindre avstånd än sex meter från avträde eller stall m. m. Lägenheten skall vidare vara tillräckligt rymlig och ljus samt försedd med erforderliga anordningar för luftväxling och ha lätt tillgång till vatten. Golv, väggar och tak ävensom bord, hyllor och annan inredning skola vara så beskaffade att de med lätthet kunna rengöras. Lägenheten må icke stå i förbindelse med bostad och ej heller i övrigt vara så förbunden med annan lokal, att sanitära olägenheter därav kunna uppkomma. För slakteri, charkuteri och mejeri gäller härutöver, att golvet skall vara av sten, betong eller annat lika tjänligt ämne samt försett med avlopp för spill vatten. Lägenhet, som nu omförmälts, må icke tagas i bruk, förrän hälsovårdsnämnden lämnat sitt tillstånd därtill. På landet gälla i stort sett samma bestämmelser, dock med bland annat det undantaget att där icke kräves något särskilt tillstånd för lägenhetens tagande i bruk. Jämväl andra undantag ha gjorts för landsbygden för att bereda lättnader för den jordbrukande befolkningen, när denna tillfälligtvis bereder livsmedel till försäljning, t. ex. vid slakt eller hemkärning av smör. Sålunda gälla de nämnda kraven beträffande lokalers läge och beskaffenhet på landet endast för lägenhet, hörande till slakteri, charkuteri, mejeri, bageri, konditori, bryggeri eller läskedrycksfabrik, ävensom lägenhet, där kött, charkuterivaror, mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror yrkesmässigt försäljas eller för sådan försäljning förvaras. Såväl för stad som land gäller att/lägenhet av nu ifrågavarande slag ävensom där använda redskap, förvaringskärl och andra tillbehör skola hållas rena och i gott stånd, att lägenheten får användas endast till det ändamål, för vilket den är avsedd, samt att där ej må förvaras ämnen, som kunna meddela varorna främmande lukt eller smak eller på annat sätt göra dem otjänliga till förtäring. Slutligen föreskrives att vid förvaring, transport, uppläggning eller annan hantering av vara, som är avsedd attjförsäljas såsom födoämne, skola sådana försiktighetsmått iakttagas att varan icke förorenas. Vid utarbetandet av hälsovårdsstadgans nu omförmälda bestämmelser byggde man bland annat på särskilda hälsovårdsordningar och matvarustadgor, som till komplettering av den äldre hälsovårdsstadgans knapphändiga bestämmelser antagits av åtskilliga städer, och det anfördes att den nya hälsovårdsstadgans bestämmelser för beredande av skydd mot hälsovådliga livsmedel givits sådan fullständighet, att dessa särskilt utfärdade stadgor och föreskrifter på de flesta ställen torde bliva överflödiga. Denna förmodan har dock ej vunnit bekräftelse. Våra städer, med något enstaka undantag, och åtskilliga andra större samhällen ha ansett nödigt att antaga särskilda föreskrifter för livsmedelshanteringen, vanligen benämnda matvarustadgor. I sakens natur ligger, att det i främsta rummet är handeln med mera ömtåliga livsmedel, som i dessa lokala stadgor är föremål för särskild uppmärksamhet. I fråga om beredning av och handel med mjölk

och mejeriprodukter samt kött och charkuterivaror ävensom bageriprodukter m. m. innehålla därför matvarustadgorna över lag bestämmelser, som mer eller mindre avsevärt skärpa de fordringar hälsovårdsstadgan härutinnan uppställer. Jämväl för slakterirörelse hava i ett stort antal lokala stadgor skärpta föreskrifter meddelats. I giftstadgan den 7 december 1906 finnas bestämmelser till allmänhetens skyddande emot hälsovådliga livsmedel. Tämligen självfallen synes föreskriften, att vara, avsedd till förtäring, ej må saluhållas eller försäljas, om den är försatt med giftigt ämne av första eller andra klassen. Vilka dessa giftiga ämnen äro, uppräknas i två till stadgan hörande förteckningar, »Förteckning I» och »Förteckning II». För att dessa ej skola hinna bliva föråldrade är föreskrivet att de skola revideras minst vart tredje år. Vara, som är avsedd till förtäring, får ej heller saluhållas eller försäljas, om den är försatt med vissa andra ämnen, som finnas upptagna i en vid giftstadgan fogad »Förteckning IV». Enligt denna förteckning, som också skall revideras minst vart tredje år, får ingen vara, avsedd till förtäring, vara tillsatt med borsyra eller dess salter eller beredningar av dessa ämnen. Dessutom äro för kött- och fläskvaror samt fiskvaror förbjudna alla slags färgämnen samt en del uppräknade konserveringsmedel. Vissa undantag äro dock medgivna. Sålunda äger exempelvis medicinalstyrelsen att i den omfattning och på de villkor styrelsen bestämmer medgiva, att inom riket tillverkad, till försäljning avsedd fiskkonserv eller sås till dylik må hållas till salu eller försäljas utan hinder av att den är försatt med visst färgämne. Sistnämnda undantagsbestämmelse har tillkommit för att möjliggöra för fiskkonservindustrin att till sina inläggningar sätta något oskadligt, vanligen rött färgämne för att giva varan ett aptitligt utseende. Med detta enda undantag är det förbjudet att färga kött- eller fiskvaror. Ämne, som enligt ovan icke får tjäna som tillsats till vara, avsedd till förtäring, får icke under någon förevändning förvaras eller användas inom lokal, där kött-, fläsk- eller fiskvara beredes, eller i lokal som därmed står i samband. Enligt en annan bestämmelse i giftstadgan må vara, avsedd till förtäring, icke saluhållas eller försäljas, om den är omedelbart förpackad i papper eller annat omslag, som är färgat, målat, glättat eller tryckt med giftig färg eller annat giftigt ämne eller i folium av annan metall än aluminium eller tenn eller i tennfolium, vars blyhalt är större än 1 procent. Då te ofta i produktionslandet förpackas i folium med större blyhalt, som i detta särskilda fall ej anses medföra hälsofara, har från sistnämnda bestämmelse undantag gjorts för te, inneslutet i originalförpackning. Vidare är det förbjudet att tillverka, saluhålla eller försälja kärl eller redskap för beredning, förvaring eller servering av vara, avsedd till förtäring, såvida kärlet eller redskapet är så beskaffat, att vid dess användning varan kommer i omedelbar beröring med vissa giftiga metaller m. m.

88 Bestämmelser av såväl ekonomisk som hygienisk natur angående livsmedel över huvud samt specialbestämmelser angående ett stort antal särskilda livsmedel finnas i medicinalstyrelsens kungörelse den 26 juli 1940 angående kvalitetsfordringar å viktigare proviantartiklar vid upphandling för statens behov (proviantkungörelse). Som av namnet framgår äger denna författning tillämpning endast vid olika statsinstitutioners upphandling av livsmedel, men avsaknaden hos oss av en allmän ekonomisk livsmedelslagstiftning gör, att även t. ex. kommunala inrättningar tillämpa denna kungörelse vid sina inköp, varför densamma i praktiken torde ha större betydelse än dess namn utvisar. Följande författningar avse endast vissa särskilda livsmedel eller mera begränsade grupper av sådana. Förordningen den 29 juni 1917 angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen är ursprungligen en kristidsförordning. Den är visserligen tilllämplig allenast på ett begränsat antal livsmedel, men dessa utgöra dock en betydande del av vårt kosthåll. I förordningen stadgas, att vid varas saluhållande eller försäljning såsom födoämne må för densamma icke brukas någon av i förordningen angivna varubenämningar, där varan till sin sammansättning avviker från den normala sammansättningen hos den vara, vilken genom benämningen utmärkes. De avsedda benämningarna äro mjölk, smör, margarin, flott, mjöl, socker eller därmed liktydig benämning samt honung, vare sig benämningen brukas ensam eller i ordsammanställning, som antyder likhet i användningen med motsvarande vara, ägg i ordsammanställning såsom äggpulver och saft i ordsammanställning, som angiver saften såsom beredd av frukter eller bär. Vad om nu angivna varubenämningar på svenska språket stadgas, skall jämväl gälla om motsvarande benämningar på främmande språk. Genom förordning den 14 juni 1928 tillades till nämnda bestämmelser den föreskriften, att där för särskilt fall meddelats bestämmelser i fråga om vad som skall avses med normal sammansättning av ovan angiven vara, skall gälla vad sålunda stadgats. I samband härmed stadgades genom en särskild kungörelse den 14 juni 1928 angående den högst tillåtna vattenhalten i smör, att i fall, som i 1917 års förordning avses, vattenhalten i smör, för att varan skall i sådant hänseende anses äga normal sammansättning, ej må överskjuta 16 procent. Jämlikt en i enlighet med förslag av de sakkunniga den 16 maj 1941 utfärdad förordning (SFS 1941: 280) har till de i förordningen nämnda varubeteckningarna tillagts grädde och korv, varjämte genom särskild kungörelse den 28 juni 1941 (nr 650) föreskrivits, att fetthalten hos grädde, för att varan skall anses äga normal sammansättning, ej må understiga 12 procent, samt att korv varor, för att de skola anses äga sådan sammansättning, skola uppfylla vissa angivna villkor dels beträffande beskaffenheten och myckenheten av vid varans beredning använda främmande bindemedel, såsom t. ex. potatismjöl, och dels i fråga om vattenhalten.

89 I 1917 års förordning stadgas vidare att, då jämlikt förordningens bestämmelser användandet av viss benämning å vara är förbjudet, må ej heller å varan eller å dess förvaringskärl, omslag eller dylikt, eller å anslag eller skylt, som hör till varan, finnas anbragt bild eller teckning, varigenom åt varan kan givas sken av att utgöra vara, som genom sagda benämning utmärkes. Härefter följer en bestämmelse med tydlig hänsyftning på förhållandena under kristiden i samband med världskriget 1914—1918; den innehåller att vad förut i förordningen stadgats ej skall utgöra hinder för att vara, som är avsedd att utgöra ersättning för annan vara med någon av de av förordningen skyddade benämningarna,hålles till salu eller försäljes under beteckning,vari sådan benämning ingår, under förutsättning att varans egenskap av ersättningsmedel uppenbart framgår av den använda beteckningen. Anledningen till att förordningen begränsades att gälla de angivna varuslagen uppgavs i förarbetena vara nödvändigheten att hålla sig till varuslag, rörande vilka en viss normalsammansättning med praktiskt sett trånga gränser för de ingående beståndsdelarnas procentsiffror förelåge. De medtagna varuslagen uppfyllde detta villkor medan andra, exempelvis korv och ost, fordrade närmare specifikation och ingående undersökningar för att bestämmandet av deras normalsammansättning skulle vara möjligt. Förordningens ansvarsbestämmelser innehålla, bland annat, att den, som saluhåller eller försäljer vara under benämning, som enligt förordningens bestämmelser ej må användas för varan, straffas endast om han haft eller bort hava vetskap om den ifrågavarande varans verkliga beskaffenhet. På grundval av ett av de sakkunniga i betänkande den 16 december 1937 avgivet förslag har den 23 maj 1941 utfärdats en förordning om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel (SFS 1941: 268). Förordningen innehåller i huvudsak följande. Kommerskollegii tillstånd fordras för vitaminisering av livsmedel, som avses att försäljas inom landet, och för införsel i försäljningssyfte av vitaminiserade livsmedel. Varan i fråga skall undersökas vid statens institut för folkhälsan, som har att avge utlåtande om varans vitaminhalt och om andra omständigheter av betydelse för bedömande av vitaminiseringens värde, t. ex. om den ökade vitaminhalten har någon praktisk betydelse för folkhälsan. Detta utlåtande skall bifogas ansökningen till kommerskollegium. Vid ansökningen bör även företes prov på etikett till eller påskrift å förpackning för varan samt reklam, som är avsedd att användas vid försäljningen. Vid prövningen av ansökningen har kommerskollegium även att beakta, huruvida sökanden äger nödiga förutsättningar för att bedriva verksamheten i fråga. Tillstånd beviljas för viss tid, högst tre år. Verksamheten skall övervakas av kommerskollegium och av institutet. Detta skall undersöka visst antal prov per år av varan, och kommerskollegium skall övervaka reklamen. Tillståndet kan indragas bland annat om varans vitaminhalt väsentligen förändras eller om missvisande reklam användes.

90 Angående köttvaror finnas, förutom de bestämmelser i ovan nämnda författningar, vilka särskilt röra dessa livsmedel, åtskilliga föreskrifter, i främsta rummet i den omfattande lagstiftningen angående köttkontroll, vars viktigaste författningar äro lagen den 11 maj 1934 angående köttbesiktning och slakthus, förordningen av samma datum angående förbud mot viss stämpling eller märkning av kött- och köttvara samt kungörelserna den 30 november 1934 angående kontrollslakterier, angående under offentlig kontroll ställda charkuterifabriker, om besiktning och stämpling av kött m.m. enligt lagen angående köttbesiktning och slakthus samt angående kontroll vid införsel av köttvaror till område med köttbesiktningstvång. Angående utländska köttvaror finnas bestämmelser meddelade i förordningen den 30 september 1921 angående kontroll vid införsel till riket av köttvaror och djurfett, kungörelsen den 13 september 1928 angående införsel till riket av idisslande djur och svin samt kungörelsen samma dag med vissa bestämmelser rörande beredning och saluhållande av vissa köttvaror av utländskt ursprung. Angående det huvudsakliga innehållet i nu nämnda och några andra författningar angående köttvaror lämnas en närmare redogörelse i motiveringen till 4 kap. livsmedelsstadgan. På grundval av ett av de sakkunniga i betänkande den 16 december 1937 avgivet förslag i ämnet har utfärdats kungörelsen den 18 november 1938 med vissa bestämmelser angående kringföringshandel med kött och charkuterivaror. Medicinalstyrelsen har, i enlighet med föreskrift i kungörelsen, den 10 december 1938 utfärdat en kungörelse med föreskrifter angående beskaffenhet och utrustning av fordon, som användes för sådan handel. Kungörelserna innehålla väsentligen följande. Handel av nu ifrågavarande slag må ej utövas, med mindre hälsovårdsnämnd godkänt både förvaringslokal och fordon, som användes i rörelsen. Godkännande lämnas endast för ett år i sänder och förutsätter bland annat att erforderliga kylningsanordningar finnas. För fordonet meddelas en del ytterligare hygieniska föreskrifter, som till större delen utfärdats i medicinalstyrelsens kungörelse. Att fordonet fyller de uppställda kraven skall styrkas med intyg.av veterinär, som besiktigat fordonet. När vagnen användes, skall den vara försedd med bevis om hälsovårdsnämndens godkännande. I kungörelsen lämnas vidare en del hygieniska föreskrifter att iakttagas då rörelsen utövas. Till främjande av en sund beskaffenhet av mjölk och mejeriprodukter hava bestämmelser, förutom i hälsovårdsstadgan, meddelats i flera författningar. Enligt förordningen den 21 juli 1937 med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde må inom område i stad eller å landet, där hälsovårdsstadgans bestämmelser rörande stad gälla, till människoföda avsedd mjölk eller grädde ej utbjudas eller försäljas, med mindre varan undergått pastörisering på sätt Kungl. Maj:t särskilt föreskriver. Ej heller må inom sådant område försäljas glass eller s. k;, färskost, d. v. s. ost avsedd att förtäras utan föregående lagring, om vid varans beredning använts mjölk eller

91 grädde, som enligt vad ovan sagts icke må försäljas inom området. Från dessa bestämmelser, vilka icke skola tillämpas på försäljning till mejeri, äger hälsovårdsnämnd medgiva undantag såtillvida att nämnden må lämna medgivande till försäljning av opastöriserad mjölk eller grädde från viss nötkreatursbesättning, under förutsättning att i särskild ordning styrkts att de hygieniska förhållandena vid varans framställning äro tillfredsställande samt dessutom särskilda garantier föreligga för mjölkens frihet från tuberkulossmitta. Huvudsakliga anledningen till den nu omnämnda förordningens tillkomst har varit nötkreaturstuberkulosens stora utbredning inom vårt land. Stränga bestämmelser i fråga om hygienen och personalens hälsotillstånd äro meddelade i mejeristadgan den 22 maj 1936. Stadgan äger tillämpning å varje lägenhet med därtill hörande lokaler, där mjölk eller grädde från två eller flera producenter eller ock till en myckenhet, uppgående till i medeltal för tre månader minst 3 000 kilogram mjölk eller motsvarande mängd grädde i månaden, beredes till produkter för försäljning eller eljest undergå yrkesmässig maskinell behandling. Enligt tuberkulosförordningen den 31 mars 1939 må i mejerirörelse eller sådan mjölkförsäljningsrörelse, som bedrives från s. k. mjölkmagasin eller därmed jämförlig handelslokal, icke sysselsättas annan än den, som med läkarintyg, ej äldre än 30 dagar före påbörjandet av sådan sysselsättning, styrkt sig icke vara behäftad med smittsam tuberkulos. Förekommer sedan skälig anledning antaga, att sådan person blivit behäftad med sjukdomen, är han skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden på hälsovårdsområdets bekostnad undergå läkarundersökning, varjämte nämnden äger att i avbidan på undersökningens utgång avstänga honom från sysselsättningen. I detta sammanhang bör även omnämnas att rörande kampen mot nötkreaturstuberkulosen utfärdats ett stort antal författningar, som i huvudsak tillkommit efter beslut vid 1934 års riksdag och enligt vilka sjukdomen bekämpas väsentligen genom frivilliga åtgärder, som stödas av bestämmelser angående tillläggspris för mjölk från besättningar, som äro anslutna till bekämpandet. Beträffande vissa särskilt smittfarliga former av tuberkulos, i juvret och i könsorganen, hava dock bestämmelser av tvingande natur meddelats. På grund av de rådande krisförhållandena har genom kungörelsen den 1 november 1940 med särskilda bestämmelser angående handeln med grädde föreskrivits att sådan med en fetthalt överstigande 15 procent icke må saluhållas eller försäljas eller användas för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor för avsalu. Bestämmelsen avser icke försäljning till mejeri eller användning för beredande av smör, ost eller andra mejeriprodukter. I fråga om ost har kungörelsen den 23 oktober 1925 angående kontroll å handeln med sådan vara tillsvidare upphävts genom kungörelsen den 1 november 1940 med särskilda bestämmelser angående tillverkning av och han-

92 del med ost. Enligt denna kungörelse må, med vissa undantag, ej tillverkas eller försäljas ost med en fetthalt i torrsubstansen av 30 procent eller däröver. Den äldre kungörelsens fetthaltsmärkning med röd eller blå färg har förbjudits, likaså försäljning av ost med benämning, antydande ostens värde med hänsyn till fetthalten. Därjämte har föreskrivits, bland annat, att ost icke må saluhållas eller försäljas med mindre den är försedd med märke, angivande dess ursprung (ursprungsmärke). I anledning av kungörelsen har lantbruksstyrelsen den 2 november 1940 utfärdat en kungörelse angående märkning, provtagning och undersökning av ost. Angående smör, hava — förutom ovan omnämnda bestämmelser rörande denna vara i hälsovårdsstadgan och 1917 års förordning angående förbud i vissa fall mot vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen samt den därtill anknutna kungörelsen 1928 angående den högst tillåtna vattenhalten i smör — bestämmelser meddelats i kungörelsen den 1 juli 1927 angående bestämmelser att iakttagas vid införsel till riket av samt handel med utländskt smör samt i de föreskrifter, som gälla angående användning av svenska smörprovningarnas varumärke för smör, runmärket. Då margarin är en vara, som genom sitt utseende lätt kan förväxlas med smör, ha i de flesta länder lagbestämmelser utfärdats rörande margarin liksom beträffande en del andra dylika konstgjorda fettämnen. Även jordbruks- och handelspolitiska synpunkter ha ofta spelat in vid margarinlagstiftningens utformande. Hos oss gäller för närvarande förordningen den 30 juni 1932 angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister m. m. Enligt förordningen förstås med margarin varje smörliknande vara av vad ursprung, blandning eller sammansättning som helst, såvida däri ingår fett, som ej är framställt ur mjölk. I motiveringen till de sakkunnigas i föreliggande betänkande intagna förslag till ändringar i nämnda förordning lämnas en utförlig redogörelse för densammas innehåll. Det återstår nu endast att omnämna en del författningar, som ha tillämpning å vissa särskilda livsmedel. Enligt kungörelsen den 10 augusti 1926 angående bestämmelser att iakttagas vid införsel till riket av hönsägg må införsel av sådana, med vissa undantag som här kunna lämnas å sido, äga rum endast under villkor att äggen äro på tydligt och varaktigt sätt stämplade med ordet »Import» eller förkortningen »Imp.» samt med namnet på det land, där de producerats. En kungörelse den 18 oktober 1929 angående märkning av kylhusägg och konserveradie ägg ålägger en var, som för avsalu lagrar eller låter lagra ägg vid temperatur, som på artificiell väg nedbragts under den eljest rådande (kylhusbehandling), eller för avsalu behandlar ägg med konserveringsmedel av vad slag det vara må, att märka äggen med orden »Kylhusägg» respektive »Konservägg» eller ock med motsvarande märken, föreskrivna i kungörelsen den 5 april 1929 angående bestämmelser att iakttaga vid utförsel till Storbritannien av ägg.

93 Kungörelsen den 24 juli 1934 angående märkning av kärl till fiskkonserver för avsalu m. m. äger tillämpning å en inom detaljhandeln med livsmedel rikligt företrädd grupp av varor. I kungörelsen, som ej gäller salt sill i tunnor, stadgas att slutet kärl, vari fisk eller skaldjur eller produkt därav är genom saltning, kryddning, rökning eller på annat sätt konserverad, skall, därest varan saluhålles i minuthandeln, vara försett med uppgifter om beredarens namn och hemvist, kärlets innehåll samt antingen innehållets vikt eller kärlets rymd, därvid en avvikelse intill 8 procent är tillåten. Bestämmelserna torde liksom några nedan omnämnda liknande föreskrifter rörande andra livsmedel i främsta rummet ha tillkommit för att giva konsumenten viss garanti för varans goda beskaffenhet. I en kungörelse den 21 juli 1937 angående märkning av kärl, vari surströmming saluföres, m. m. föreskrives att kärl, vari strömming, som undergått beredning till surströmming, saluhålles, skall vara åsätt uppgift om beredarens namn och hemvist samt året, då beredningen skedde. Vidare föreskrives att surströmming icke får utlämnas från salteri eller beredningslokal före den 20 augusti det år beredningen ägt rum och att den i minuthandeln får hållas till salu eller försäljas först från och med den 25 augusti samma år. Innan dessa bestämmelser meddelades, tävlade fabrikanterna att så snart som möjligt föra årets produktion i marknaden, något som kvaliteten givetvis blev lidande på. I kungörelsen den 10 maj 1935 angående beredning och inläggning m. m. av salt strömming föreskrives att inom riket beredd salt strömming icke må saluhållas, försäljas eller utföras, med mindre varan såväl i fråga om beredning och inläggning som till beskaffenhet i övrigt uppfyller följande fordringar: råvaran skall vara fullt färsk och oskadad, färskgälad och i färdigberett skick ha fast kött med frisk, salt smak; strömmingen skall på ett omsorgsfullt sätt inläggas i förpackningskärlet och, därest detta är av bleck, radas i kärlet; detta skall vara väl fyllt med lake, vara vattentätt och i övrigt av fullgod beskaffenhet samt ha en rymd av, om det är av trä, 12.5, 25, 50 eller 100 liter, och, om det är av bleck, 1, 2, 3, 4, 5 eller 10 liter. Därjämte uppställas en del andra fordringar på kärlens beskaffenhet, t. ex. visst antal band på träkärl, alltefter kärlets storlek. Lantbruksstyrelsen förordnar kontrollör att övervaka förordningens efterlevnad. Förordningen den 30 juni 1937 om viss reglering av handeln med färsk strömming och sill har tillkommit för att bringa reda i partihandeln med strömming och såvitt möjligt tillförsäkra strömmingsfiskarna skäliga priser för fångsterna. I förordningen stadgas bland annat att vid handel med färsk strömming priset skall angivas per viktsenhet, samt att annan sill än sådan som fångats i Östersjön och Bottniska viken ej får försäljas under namn av strömming. Det har förekommit att torkade frukter m. m. användas i konservindustrin sålunda att de bringas att svälla och därpå läggas på burkar och saluföras såsom konserverade färska frukter. Mot dylikt förfarande riktar sig

94 kungörelsen den 19 oktober 1934 angående märkning av kärl till konserverade torkade frukter, bär eller grönsaker för avsalu. Där föreskrives att hermetiskt tillslutet kärl, vari torkade frukter, torkade bär eller torkade grönsaker äro konserverade, vid saluförande skola vara åsatta dels uppgift om varans benämning samt om tillverkarens firmanamn och hemvist, dels ock orden »Tillverkad av torkad frukt» respektive »torkade bär» eller »torkade grönsaker». Enligt kungörelsen den 28 juni 1935 angående märkning i vissa fall av kärl till fruktkonserver, skall kärl, vari fruktkonserver av utländskt ursprung i Sverige inlagts för avsalu, vid saluhållandet vara försett med etikett, som dels upptager orden »Innehåller i Sverige ompackade fruktkonserver av utländskt ursprung», dels ock angiver den inlagda fruktens vikt ävensom namnet å den person eller det företag, som verkställt inläggningen. Särskilt vid fabrikation av läskedrycker användas ofta sötningsmedel, som ha betydligt högre sötma än socker men som i motsats till detta helt eller så gott som helt sakna näringsvärde. Användning av dessa sötningsmedel har icke ansetts böra förbjudas men genom förordningen den 10 juni 1932 angående märkning av kärl, innehållande söta läskedrycker, är föreskrivet att därest sådan läskedryck veterligen är försatt med sackarin, må den icke förvaras å försäljningsställe annat än å kärl, märkt med etikett, vara angivits dryckens benämning, tillverkarens namn eller firma och tillverkningsorten samt uppgiften »Innehåller sackarin». I förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker är likaledes stadgat att svagdricka, som veterligen är tillsatt med sackarin, icke må förvaras å försäljningsstället annat än å kärl, som på tydligt framträdande sätt är försett med uppgiften »Innehåller sackarin». Därest svagdricka utlämnas till köparen i tillslutet kärl, skall detta vara försett med sådan påskrift. Annan maltdryck än svagdricka får ej vara försatt med sackarin. Med ordet sackarin förstås i de båda sistnämnda författningarna varje konstgjort sötningsmedel, som har högre söthetsgrad än raffinerat socker men icke sockrets näringsvärde. Den nu lämnade översikten av vår gällande livsmedelslagstiftning torde böra avslutas med en kort redogörelse för livsmedelskontrollens anordnande. Denna kontroll har bland annat att tillse att hygienens fordringar iakttagas vid livsmedlens beredning, förvaring, saluhållande och försäljning, alltså över huvud vid all hantering av livsmedel, att dessas beskaffenhet är tillfredsställande och därjämte att oredliga och bedrägliga förfaranden i livsmedelshandeln förhindras eller beivras. I första hand åligger denna kontroll hälsovårdsnämnderna och, särskilt vad angår efterlevnaden av andra bestämmelser än hälsovårdsstadgan och med stöd därav meddelade lokala föreskrifter, även polismyndigheterna. I de kommuner på landet, där hälsovårdsnämnd ej finnes, fyller kommunalnämnden dennas funktioner. I större samhällen utföres den hälsovårdsnämnden åliggande övervakningen av hos nämnden anställda

95 personer, , som i de största städerna kunna utgöras av läkare, veterinärer, sundhetsinspektörer och tillsyningsmän. I mindre städer är personalen ej så talrik. I hälsovårdsstadgan föreskrives blott att i varje stad skall finnas en eller flera tillsyningsmän för den allmänna hälsovården. Endast i Stockholm finnes ett kommunalt laboratorium, numera delvis överfört till statens institut för folkhälsan, för de flesta former av livsmedelsundersökningar, d. v. s. såväl kemiska som biologiska och bakteriologiska, I övriga större städer finnes väl i allmänhet ett mjölklaboratorium, i övrigt anlitas vid förefallande behov de befintliga kemiska stationerna eller andra laboratorier, av vilka några äro statsunderstödda och några åtnjuta understöd av landsting, hushållningssällskap eller kommuner. Jämväl enskilda personer kunna till dessa laboratorier inlämna livsmedelsprov för undersökning. Där köttbesiktning är anordnad, finnes köttbesiktningsbyrå under chefsskap av veterinär och med mikroskopister m. fl. anställda. Efterlevnaden av de olika bestämmelserna rörande köttkontrollen står under överinseende av statsinspektören över köttkontrollen i riket. Länsveterinärerna äro ålagda bland annat att utöva tillsyn över kontrollen över födoämnen. Jämväl förste provinsialläkarna ägna såväl denna sak som hälsovården i övrigt sin uppmärksamhet. Högsta överinseendet på området tillkommer medicinalstyrelsen. För övervakning av margarinfabrikationen finnas särskilda tillsyningsmän. Även tullverket har vissa uppgifter i fråga om kontrollen av livsmedel, som införas till riket. Statens institut för folkhälsan, som inrättats enligt beslut vid 1938 års riksdag, inrymmer bland annat en avdelning för födoämneshygien och livsmedelskontroll, uppdelad på en kemisk-biologisk sektion och en vitaminsektion, och avsedd att tjänstgöra bland annat såsom centralt kontrollaboratorium för livsmedel.

Historik. Frågan om införande av en , utvidgad livsmedelslagstiftning framfördes i en motion (II: 102) vid 1883 års riksdag. I motionen hemställdes om skrivelse till Kungl. Maj:t angående skärpta bestämmelser rörande kontrollen av handeln med födoämnen och dryckesvaror samt deras beredning till avsalu. Med anledning av motionen avlät riksdagen en skrivelse till Kungl. Maj:t, i vilken riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t måtte antingen medelst ändringar eller tillägg i gällande hälsovårdsstadga eller genom särskild författning meddela sådana bestämmelser rörande handeln med födoämnen och dryckesvaror samt deras beredning till avsalu, att en verksammare kontroll däröver, än som nu vore möjlig, skulle kunna i hälsovårdens intresse av vederbörande myndigheter utövas. Vid 1908 års riksdag väcktes en motion (II: 6), med hemställan, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville för

96 riksdagen framlägga förslag till näringsmedelslag. P å hemställan av kammarens tillfälliga utskott nr 2 blev motionen av kammaren avslagen. E t t nytt initiativ till frågans lösning togs år 1913 av medicinalstyrelsen, som i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 september nämnda år hemställde om tillsättande av en kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till ny och utvidgad livsmedelslagstiftning. Vid 1916 års riksdag upptogs frågan ånyo genom motioner i båda kamrarna (I: 3 och I I : 10). Under hänvisning till att frågan genom medicinalstyrelsens initiativ vore föremål för Kungl. Maj:ts handläggning, hemställde första kammarens andra tillfälliga utskott i utlåtande nr 9, att motionen I: 3 icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda. Andra kammarens andra tillfälliga utskott gjorde enahanda hemställan i sitt utlåtande nr 6 beträffande motionen I I : 10. Kamrarna fattade beslut i överensstämmelse med utskottens förslag. Genom beslut den 5 maj 1916 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att verkställa utredning och avgiva förslag angående enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning. Den 28 november 1921 avlät nämnda kommitté betänkande med förslag i ämnet. Betänkandet innehöll förslag till en livsmedelslag jämte åtskilliga därtill anknutna författningar. Efter avgivandet av betänkandet fortsatte kommittén arbetet på följdförfattningar till livsmedelslagen m. m. Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 24 november 1922 förordnat, att kommitténs arbete skulle vila från och med den 1 januari 1923 och därefter icke utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande återupptagas, avlämnade kommittén med skrivelse den 12 maj 1923 förslag till tre följdförfattningar m. m. E n redogörelse för huvuddragen av kommitténs förslag och de däröver avgivna yttrandena lämnas nedan. Kommitténs nu nämnda förslag ledde icke till någon lagstiftningsåtgärd. I skrivelser till Kungl. Maj:t den 17 november 1923 och den 18 november 1926 hemställde Sveriges kemiska industrikontor att arbetet på en enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning måtte återupptagas. Vid 1928 års riksdag hemställdes i t v å motioner (I: 70 och I I : 194), att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att det av 1916 års kommitté framlagda förslaget till enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning måtte efter slutförd granskning snarast möjligt föreläggas riksdagen. Andra lagutskottet anförde i utlåtande (nr 23) över motionerna: »Såsom den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen, föreligger sedan år 1921 ett av en år 1916 tillsatt kommitté utarbetat förslag till livsmedelslagstiftning. Kommittén synes, såsom helt naturligt varit, vid sitt arbete utgått från de förhållanden på förevarande område, som framkallades av den med världskriget sammanhängande kristiden. De bestämmelser, som kommittén föreslagit, äro synnerligen detaljerade och den av kommittén förordade livsmedelskontrollen skulle, om den genomfördes, medföra stora kostnader såväl för kommunerna som för statsverket.

97 Då efter kristidens upphörande en väsentlig förändring inträtt på det område, varom här är fråga, anser sig utskottet icke kunna biträda motionärernas yrkanden om en hemställan, att kommittéförslaget efter slutförd granskning måtte läggas till grund för förslag till ny lagstiftning i ämnet. Enligt utskottets mening föreligga för närvarande ej erforderliga förutsättningar för att riksdagen nu skulle taga ställning till frågan på vad sätt utredningsarbetet rörande omfattning och innehållet av ny livsmedelslagstiftning bör bedrivas.» Riksdagen biföll utskottets hemställan. Medicinalstyrelsen hemställde därefter i skrivelse den 28 januari 1929 om upptagande av 1921 års förslag till livsmedelslag m. m. till slutlig prövning och avgörande. Sveriges kemiska industrikontor anordnade den 7 mars 1929 och den 14 december 1934 diskussionsmöten i frågan, varvid närvoro representanter för socialdepartementet, hälsovårdsmyndigheter och av frågan berörda industrier. Med överlämnande av referat från mötena anhöll kontoret i skrivelser till statsrådet och chefen för socialdepartementet den 22 april 1929 och den 26 januari 1935 att lagstiftning i ämnet måtte genomföras. I den senare skrivelsen anfördes bland annat följande. E n lösning av ifrågavarande spörsmål kunde tänkas vara, att industrin själv fastställde vissa handelsbruk inom livsmedelsindustrin, i likhet med vad som förelåge i fråga om de vanligaste i handeln förekommande kemikalierna, och att man därefter genom propaganda och liknande åtgärder sökte åstadkomma ordning och reda på området. E t t dylikt förslag hade också dryftats inom kontorets styrelse. Men det vore uppenbart, att en dylik lösning av frågan icke skulle bliva lika effektiv som om lagliga bestämmelser rörande livsmedlens sammansättning och kvalitet bleve fastställda. I förevarande fall gällde det i främsta rummet att skydda allmänhetens intressen, en uppgift som uppenbarligen borde i första rummet åvila staten. I en till Kungl. Maj:t i november 1935 avlämnad redogörelse för verkställd utredning angående de svenska enhetsprisf öretag en (SOU 1935: 63) anförde inom handelsdepartementet tillkallade sakkunniga, bland annat: De sakkunniga hade icke funnit enhetsprisföretagens försäljning av livsmedel särskilt motivera en utvidgad livsmedelslagstiftning. Då sakkunnigas uppdrag vore begränsat rill nämnda företags verksamhet, hade de ansett sig icke böra närmare ingå på frågan om behovet inom näringslivet över huvud av en dylik lagstiftning eller än mindre på frågan om sättet för dennas utformande. Rent principiellt borde emellertid kunna hävdas, att gällande lagstiftning på området vore otillfredsställande, framför allt ur ekonomisk synpunkt. Det torde ofta vara för allmänheten omöjligt att vid en yttre granskning bedöma ett födoämnes kvalitet. Under sådana omständigheter vore det med hänsyn till de enskilda konsumenternas berättigade anspråk av vikt, att nödiga* garantier bereddes med avseende på kvaliteten hos de varor, som saluhölles. Så vore fallet även ur en annan, mera allmän synpunkt. De livsmedel, som i ett eller annat avseende vore förfalskade, tillverkades och försåldes naturligen därför, att de 7

—

98 kunde framställas till billigare pris än de oförfalskade. Genom förekomsten av mindervärdiga produkter utsattes den lojala industrin och handeln för risken av en betydande konkurrens. Enligt sakkunnigas mening tillhörde livsmedlen den kategori av varor, där en — i detta fall utvidgad — kvalitetsskyddande reglering läte sig genomföras. Vid 1936 års rilcsdag hemställdes i t v å likalydande motioner (I: 155 och I I : 346) a t t riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära, att Kungl. Maj:t ville för riksdagen framlägga förslag till en enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning. Motionärerna anförde, bland annat: »Den vikt och betydelse, ifrågavarande spörsmål har för varje enskild och för hela folkhushållningen, har synts oss utgöra ett det starkaste skäl för att detsamma nu åter bringas inför riksdagen. E t t ytterligare skäl härför utgör den omständigheten, att åtskilligt hänt på området, sedan spörsmålet senast förelåg till behandling. Först och främst är härvid att hänvisa till den ständigt fortskridande utvecklingen inom kemien, inom näringsfysiologien och även inom livsmedelsindustrin. Såsom ett bevis på den uppmärksamhet, som näringsfysiologien numera ägnas av de hälsovårdande myndigheterna, må i detta sammanhang framhållas inrättandet helt nyligen inom medicinalstyrelsen av ett medicinskt näringsråd. Jämväl kan hänvisas därtill, att de senaste åren vissa specialförfattningar tillkommit, en utvidgad margarinförordning och en ostkontrollförordning, samt att fråga flera gånger uppstått om liknande bestämmelser för även andra specialgebiet. Sålunda har bland annat nyligen av lantbruksstyrelsen förslag framförts om kontroll å tillverkningen av läskedrycker. Detta allt tyder på att behovet av en utvidgad laglig reglering av livsmedelsområdet och en enhetlig sammanhållande livsmedelslagstiftning för varje år bleve alltmera trängande. Kravet på en dylik lagstiftning framställes i första hand med hänsyn till konsumenterna för att skydda dessa mot i olika hänseenden mindervärdiga varor. Anmärkningsvärt är emellertid att kravet med särskild styrka framföres av livsmedelsindustrin själv. Att så är fallet visar med all tydlighet, att en reglering är av behovet påkallad, då industrins män sannerligen icke eljest pläga vara de, som framställa krav på nya lagar, som kringskära deras rörelsefrihet. Från industrins sida önskar man få i lag fastställt vad som är tillåtet och vad som icke är tillåtet inom livsmedelstillverkningen och livsmedelshandeln, vad som får kallas prima vara och vad som skall vara förbjudet som människoföda, vilka främmande tillsatser ett visst slag av livsmedel kan få innehålla utan att betraktas som förfalskat m. m. dylikt. Den omständigheten, att vårt grannland Norge nyligen fått till stånd en reglering av området, av fackmännen ansedd såsom en lämplig förebild för en svensk livsmedelslag, synes även böra i detta sammanhang uppmärksammas.» Yttrande över motionerna infordrades från medicinalstyrelsen, som hörde näringsrådet, vilket i yttrande den 4 mars 1936 anförde följande: »I motionärernas motivering framhävas de skäl, som från livsmedelsindustriernas och livsmedelshandelns sida tala för behovet av en enhetlig och utvidgad livsmedelslagstiftning. Näringsrådet kan helt giva sin anslutning till vad härom av motionärerna anföres. Härtill vill näringsrådet ur de synpunkter rådet har att företräda betona, att ärendet även har en betydande folkhygienisk räckvidd. En närmare utveckling av denna synpunkt återfinnes i medicinalstyrel-

99 sens skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 september 1913. Däri berörda hygieniska intressen äro numera icke mindre framträdande. Tvärtom hava de hygieniska önskemålen vuxit i styrka i samma mån som kunskapen ökats om vikten av en fullvärdig föda i allmänhet och vissa dess olika beståndsdelar i synnerhet. Gentemot kravet på en enhetlig och utvidgad livsmedelslagstiftning har vid olika tillfällen framförts, att en sådan förutsätter förhandenvaron av ett statligt laboratorium för kontrollen av livsmedel. I denna fråga vill rådet påpeka, att begäran om ett sådant ingår i den framställning, som av medicinalstyrelsen förra året gjorts till Kungl. Maj:t om en utredning angående grundandet av ett socialhygieniskt institut, innefattande olika tekniska laboratorier. Rådet vill i detta sammanhang uttala den meningen, att det icke bör möta alltför stora svårigheter att provisoriskt ordna ett livsmedelskontrollaboratorium, allenast medel därtill anslås. Under sädana förhållanden synes frånvaron av ett statligt livsmedelskontrollaboratorium icke behöva utgöra hinder för en ny livsmedelslagstiftning, i varje fall icke för upptagande av en utredning rörande densamma. Med hänvisning till vad sålunda anförts får näringsrådet tillstyrka bifall till motionärernas begäran.» Medicinalstyrelsen lämnade i yttrande den 9 mars 1936 utdrag av en del av styrelsen sedan 1931 avlåtna skrivelser i ärenden berörande ifrågavarande ämne samt anförde vidare bland annat: Styrelsen instämde i allo i näringsrådets yttrande. Sedan år 1913 hade behovet av en livsmedelslag stått klart för styrelsen, som också upprepade gånger i skrivelser framhållit nödvändigheten av en sådan. I och med livsmedelshanteringens alltjämt fortgående industrialisering bleve behovet av reglerande lagbestämmelser större och större. A t t undan för undan genom särbestämmelser skapa regler härutinnan vore icke lämpligt, utan borde nu befintliga särbestämmelser inarbetas i en allmän livsmedelslag. Styrelsen finge därför på det livligaste tillstyrka bifall till motionerna. Andra lagutskottet anförde i utlåtande (nr 43) över motionerna följande: »Av vad som anförts i de nu föreliggande motionerna samt i medicinalstyrelsens till utskottet avgivna yttrande finner utskottet framgå, att starka skäl tala för, att frågan om en utvidgad livsmedelslagstiftning i vårt land bringas till lösning. De förslag, som framlagts av 1916 års kommitté, synas emellertid enligt utskottets mening icke vara av den beskaffenhet, att de böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet. En ingående utredning av frågan bör därför komma till stånd. Den lagliga reglering av hithörande spörsmål, som utskottet förordar, bör icke göras vidlyftigare än omständigheterna oundgängligen påfordra. Av vikt är att planläggningen av densamma sker ur enhetliga synpunkter. Utredningsarbetet bör vidare enligt utskottets mening bedrivas på sådant sätt, a t t i den mån det lämpligen låter sig göra, ett eller flera av de till ifrågavarande rättsområde hörande spörsmålen utan tidsutdräkt upptagas till behandling för sig och, sedan utredning därutinnan slutförts, förslag beträffande desamma föreläggas riksdagen utan att slutförandet av den föreslagna utredningen i dess helhet först behöver avvaktas.

100 Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen, i anledning av motionerna 1:155 och II: 346 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en förutsättningslös utredning rörande en ur enhetliga synpunkter planlagd, utvidgad livsmedelslagstiftning samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.» Utlåtandet godkändes av riksdagen.

Direktiv för utredningen m. m. Vid ärendets föredragning i statsrådet den 23 oktober 1936 anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, efter att hava lämnat en redogörelse för det huvudsakliga innehållet av det 1921 avgivna förslaget i ämnet och däröver avgivna yttranden samt ovan återgivna utskottsutlåtanden vid riksdagarna 1928 och 1936: »Vid sidan av de sålunda sedan länge förefintliga önskemålen rörande åstadkommandet av en allmän och enhetlig livsmedelslagstiftning ha under senare år framställts krav på en skärpt lagstiftning rörande kontrollen av den alltmer vanligt förekommande ambulerande handeln med livsmedel. Sålunda kan nämnas, att medicinalstyrelsen med utlåtande den 3 februari 1934 över framställning från länsstyrelsen i Jönköpings län överlämnat förslag till kontrollbestämmelser för den ambulerande handeln med kött och köttvaror. Vidare har Sveriges Köpmannaförbund den 18 december 1934 ingivit en av över 31 000 personer undertecknad framställning, vari bland annat hemställts om sådan ändring i näringsfrihetsförordningen, att för bedrivande av varje form av ambulerande handel, alltså även den med livsmedel, skulle erfordras tillståndsbevis utfärdat av vederbörande myndigheter. I en den 10 januari 1935 ingiven skrivelse har ett antal riksorganisationer inom trädgårdsodlingen uttalat sin anslutning till sistnämnda framställning. Av vad i ärendet förekommit synes mig framgå, att det vilande arbetet för åstadkommande av en förbättrad livsmedelslagstiftning nu bör återupptagas. Den ytterligare utredning av frågan, som jag sålunda förordar, torde i enlighet med riksdagens anhållan böra bedrivas förutsättningslöst. Såsom riksdagen framhållit, lära visserligen de av 1916 års kommitté framlagda förslagen icke vara av beskaffenhet att böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Emellertid kunna dessa förslag och de däremot framställda erinringarna vid den fortsatta utredningen givetvis tjäna till ledning. Ävenledes böra under senare år i ämnet gjorda framställningar och förslag bliva föremål för vederbörligt beaktande. Utöver vad som framhållits rörande vikten av skärpt kontroll av den ambulerande handeln med livsmedel, vill jag ytterligare erinra om spörsmålet rörande kontroll av vitaminiserat margarin, en fråga för vilken innevarande års riksdag i skrivelse den 22 maj 1936 (nr 255)

101 påkallat uppmärksamhet. Jämväl synes mig angeläget, att vissa förhållanden beträffande mjölkhandeln tagas under särskild omprövning. Riksdagen har i sin skrivelse framhållit såsom önskvärt, att den ifrågasatta lagstiftningen icke gjordes vidlyftigare än omständigheterna oundgängligen påfordrade, att planläggningen av densamma måtte ske ur enhetliga synpunkter samt att utredningsarbetet, till undvikande av onödigt dröjsmål med lagstiftningsåtgärder i ämnet, måtte, i den mån det lämpligen läte sig göra, bedrivas i etapper. De av riksdagen sålunda uttalade önskemålen böra vid utredningsarbetet beaktas. En betydelsefull sida av det föreliggande spörsmålet utgör organisationen av kontrollen över livsmedelslagstiftningens efterlevnad. Frågan härom sammanhänger tydligen nära med den form lagstiftningen erhåller. Ju mer detaljerade bestämmelser meddelas, desto större anspråk måste ställas på de övervakande organen, om lagstiftningen skall bliva effektiv. Helt naturligt är det ett önskemål av synnerlig vikt, att ökade kostnader i största möjliga utsträckning undvikas. Under den tidigare behandlingen av denna fråga har beträffande kontrollen över livsmedelslagstiftningen särskilt framhållits, att ett hygieniskt statslaboratorium vore oumbärligt för den centrala kontrollens utövande. Sistberörda spörsmål är emellertid numera föremål för särskilt övervägande, i det jämlikt Kungl. Maj:ts den 5 juni 1936 givna bemyndigande sakkunniga tillkallats för att verkställa utredning rörande bland annat inrättandet av ett statens socialhygieniska institut.» Till åtlydnad av föreskriften i direktiven, att utredningsarbetet, i den mån det lämpligen läte sig göra, måtte bedrivas i etapper, hava de sakkunniga tidigare framlagt förslag till lagstiftning i följande ämnen: den 16 december 1937 betänkande med förslag till lagstiftning om vitaminiserade livsmedel och om kringföringshandel med kött och charkuterivaror, den 25 mars 1939 betänkande med förslag till vissa föreskrifter angående tillverkning av bröd efter vikt, den 20 mars 1940 betänkande med förslag till kungörelse angående kontroll å handeln med ost och viss lagstiftning angående korvvaror (SOU 1937: 51, 1939: 37 och 1940: 9) samt den 22 november 1940 skrivelse med förslag till viss lagstiftning angående grädde.

Huvuddragen av 1916 års kommittés förslag till livsmedelslagstiftning och däröver avgivna yttranden. I enlighet med de för de sakkunniga meddelade direktiven har det av 1916 års kommitté framlagda förslaget till livsmedelslagstiftning och de över förslaget avgivna yttrandena tjänat till ledning vid utarbetandet av föreliggande förslag. Den omständigheten, att det äldre förslaget legat till

102 grund för under senare år tillkommen livsmedelslagstiftning i Danmark och Norge, har även föranlett de sakkunniga att under utredningsarbetet fästa avseende vid det äldre förslaget. De sakkunniga hava därför ansett lämpligt att i en bilaga till sitt betänkande införa de av 1916 års kommitté framlagda författningsförslagen, se bilaga A. Kommitténs i 1921 års betänkande införda förslag upptager: a) Förslag till livsmedelslag, vilken innehåller uteslutande straffrättsliga bestämmelser. Lagen stadgar straff dels för den, som uppsåtligen eller av vårdslöshet saluhåller eller utlämnar till människoföda otjänligt livsmedel, dels för den, som uppsåtligen eller av vårdslöshet saluhåller eller till allmänheten mot vederlag utlämnar livsmedel under omständigheter, som äro ägnade att vilseleda köpare eller mottagare om varans beskaffenhet, myckenhet eller ursprung, dels för den, som i sviklig avsikt bedriver verksamhet, genom vilken livsmedel göres ägnat att vid kommande försäljning framkalla villfarelse hos köparen, dels i vissa fall för partihandlare, som till återförsäljare levererar livsmedel, vilket är ägnat att vid kommande försäljning framkalla villfarelse hos köparen, dels slutligen för den, som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelser, vilka kunna i administrativ ordning utfärdas angående livsmedelshandeln. De sålunda föreslagna straffbestämmelserna innebära i viss mån en utsträckning av straffansvaret för oredliga eller vårdslösa förfaranden i handeln med livsmedel. Därjämte meddelas några allmänna straffrättsliga eller straffprocessuella regler. b) Förslag till livsmedelsstadga, vilken innehåller dels definitioner å begreppen livsmedel och saluhållande, dels närmare bestämmelser rörande de omständigheter, under vilka livsmedel äro att anse såsom otjänliga till människoföda eller ägnade att vilseleda köparen angående desammas beskaffenhet, myckenhet och ursprung, dels slutligen vissa huvudsakligen hygieniska föreskrifter angående tillverkning och annan hantering av samt handel med livsmedel m. m., i huvudsak motsvarande hälsovårdsstadgans och giftstadgans bestämmelser härom. c) Förslag till livsmedelskontrollförordning, enligt vilken övervakandet av livsmedelslagstiftningens efterlevnad ankommer på hälsovårdsnämnderna under överinseende av medicinalstyrelsen och under subsidiär kontroll av länsstyrelserna, polis, kronobetjäning och tullmyndigheter. Förslaget innehåller därjämte närmare bestämmelser om de undersökningar och övriga åtgärder, som böra vidtagas i kontrollsyfte. Jämväl detta förslag innehåller i allt väsentligt bestämmelser, hämtade ur hälsovårdsstadgan. d) Förslag till två särskilda promulgationskungörelser, av vilka den ena (bilaga A s. 433) närmast kan betraktas såsom en allmän del — vid sidan av det under b) anmärkta förslaget — till specialförfattningarna, under det

103 att den andra (bilaga A s. 458) utgör en promulgationsförfattning i teknisk mening, avseende samtliga i förslaget upptagna författningsförslag. e) Tretton särskilda förslag till kungörelser med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å 1. mjölk och grädde, 2. smör och margarin, 3. matoljor samt annat matfett än smör och margarin, 4. ost och margarinost, 5. korv och andra köttvaror, 6. spannmål och därav beredda produkter ävensom stärkelsemjöl och av stärkelse beredda gryn, 7. pressjäst och bakpulver, 8. torkade ärter, bönor, lins och därav berett mjöl, 9. saft, sylt, marmelad och liknande produkter samt ersättningsmedel för dessa varor, 10. kaffe och te samt ersättningsmedel för dessa varor, 11. kakaomassa, kakao och choklad, 12. ättika, 13. honung och honungsersättning. f) Förslag till kungörelse med vissa bestämmelser rörande kontroll över vattenledningar (ej införd i bilaga A). g) Förslag till förordning med vissa bestämmelser att iakttagas vid utförsel från riket av margarin och margarinost (ej införd i bilaga A). Med skrivelse den 12 maj 1923 avlämnade kommittén slutligen förslag till tre kungörelser med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å läskedrycker, kryddor ävensom ägg, äggpulver och andra äggprodukter samt ersättningsmedel för dessa varor (bilaga A s. 460 ff). Med samma skrivelse överlämnade kommittén därjämte förslag till föreskrifter rörande undersökning av mjölk, korv och andra köttvaror, spannmål och därav beredda produkter, ärter m. m., kaffe, kaffesurrogat, te, kakaoprodukter, saft, sylt, marmelad och liknande produkter samt honung ävensom till allmänna föreskrifter rörande provtagning; dessa förslag hava icke bifogats föreliggande betänkande. De år 1923 avlämnade förslagen hava icke varit föremål för remiss. De i 1921 års betänkande införda förslagen blevo, vad dess materiella bestämmelser beträffar, i stort sett synnerligen gynnsamt mottagna av de myndigheter och institutioner, som yttrat sig över desamma. Av de medicinska myndigheterna tillstyrkte medicinalstyrelsen förslaget i princip varjämte förste provinsialläkarna, förste stadsläkarna i Stockholm och Göteborg och stadsläkarna i Malmö antingen uttryckligen tillstyrkte förslaget eller lämnade dess principer utan anmärkning. Såväl medicinalstyrelsen som ett flertal av de hörda läkarna betonade uttryckligen behovet

104 av en reformerad livsmedelslagstiftning. Endast förste stadsläkaren i Norrköping ställde sig tveksam till förslaget, i vad det icke avsåg att skapa skydd mot bedrägligt förfarande inom livsmedelsbranschen; han framhöll därvid särskilt svårigheten att utom i de allra största städerna kunna få någon effektiv kontroll på lagstiftningens efterlevnad samt risken för livsmedelsfördyring. Övriga hälsovårdsmyndigheter som hörts, nämligen länsveterinärer och hälsovårdsnämnder, tillstyrkte likaledes i stort sett förslaget eller lämnade dess huvudgrunder utan anmärkning. Jämväl veterinärhögskolans lärarkollegium och högskolans t. f. professor i födoämneshygien tillstyrkte förslaget. Några hälsovårdsnämnder ansågo dock förslagets bestämmelser alltför detaljerade för att kunna i praktiken upprätthållas. Två hälsovårdsnämnder befarade, att kostnaderna för kontrollen skulle bliva för stora eller t. o. m. oöverkomliga och att i följd därav kontrollen komme att bliva så bristfällig, att lagstiftningen bleve ineffektiv. En annan hälsovårdsnämnd ansåg det f. n. omöjligt för hälsovårdsnämnderna att utföra erforderlig kontroll. Tekniska högskolan tillstyrkte jämväl förslaget, som dock ansågs böra omfatta ej blott livsmedel i egentlig mening utan även njutningsmedel, varmed särskilt tobak avsågs. Länsstyrelserna lämnade i allmänhet de materiella bestämmelserna utan anmärkning. Flera länsstyrelser betonade dock, att bestämmelserna blivit väl detaljerade och stränga, att kontrollen ej finge bliva allt för betungande för mindre kommuner och att bestämmelserna ej heller borde få åstadkomma svårigheter för näringslivet med därav följande högre livsmedelspris. Lantbruksstyrelsen tillstyrkte förslaget i princip men anmärkte samtidigt, att värdet av så detaljerade bestämmelser som de föreslagna syntes kunna ifrågasättas, att många föreskrifter vore synbarligen onödiga och att den starka detaljeringen syntes bliva allt för betungande för livsmedelsproducenterna. Styrelsen erinrade om att förslaget utarbetats utan medverkan av någon lantbrukssakkunnig, samt gjorde därjämte vissa detaljanmärkningar mot de föreslagna kontrollanordningarna, som därjämte befarades bliva dyra. Sveriges allmänna lantbrukssällskap befarade likaledes, att bestämmelserna blivit allt för detaljerade. Principiella tillstyrkanden lämnades däremot från lantbruksinstitutet vid Ultuna och lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp, centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, statskonsulenten i mejerihushållning samt de kemiska stationerna för jordbruket och näringarna. Kommerskollegium tillstyrkte visserligen förslaget i princip samt vitsordade behovet av en reform på området. Kollegium ansåg emellertid att

105 följdförfattningarna beträffande de särskilda livsmedlen uppställde allt för höga standardfordringar. Särskilda bestämmelser angående pressjäst, bakpulver, saft m. m., och honung ansågos icke av behovet påkallade. Kollegium ville tillförsäkra handelskamrarna ett visst inflytande å beivrandet av livsmedelsbrott. I sådant avseende föreslogs bestämmelser om rätt för hälsovårdsnämnd och allmän åklagare att inhämta yttrande från auktoriserad handelskammare, då fråga uppstått om åtal för brott mot livsmedelslagens bestämmelser angående oredlighet samt om skyldighet för hälsovårdsnämnd att, när sådant åtal anställdes, lämna meddelande därom till vederbörande handelskammare. Av handelskamrarna tillstyrkte tre, nämligen Stockholms, Västergötlands och norra Hallands samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare, förslaget i dess helhet. De övriga handelskamrarna hade i stort sett den uppfattningen, att lagstiftning mot oredlighet i livsmedelshandeln vore behövlig, men att förslaget vore för detaljerat och därigenom komme att bliva allt för betungande för näringslivet och i följd därav medföra en fördyring av livsmedlen. Samma ståndpunkt som handelskamrarnas majoritet intog Sveriges köpmannaförbund, medan Sveriges kolonialvaruengrossisters riksförbund lämnade förslaget utan anmärkning. Sveriges kemiska industrikontor och kemistsamfundet anslöto sig mera förbehållslöst till förslaget. Generaltullstyrelsen lämnade förslaget utan anmärkning. Yttrandena rörande de föreslagna bestämmelserna i livsmedelslagen angående oredlighet i livsmedelshandeln refereras närmare nedan i den allmänna motiveringen. Detaljanmärkningarna emot de materiella bestämmelserna i de olika författningsförslagen omnämnas i de sakkunnigas motivering till de skilda kapitlen i livsmedelsstadgan. Beträffande förslagets lagtekniska utformning förekommo ett stort antal anmärkningar av principiell natur. Sålunda framhöllo överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Gotlands och Hallands län, lantbruksstyrelsen och styrelsen för veterinärhögskolan, att bestämmelserna i 1—3 §§ förslaget till livsmedelsstadga innefattade förklaringar till den föreslagna livsmedelslagen och därför ej finge utfärdas i administrativ ordning utan lämpligen borde överflyttas till livsmedelslagen. Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Hallands län framhöllo tillika, att enahanda anmärkning träffade kommitténs tillvägagångssätt att i de särskilda, till utfärdande i administrativ ordning avsedda författningsförslagen angiva, vad som vore straffbart enligt viss bestämmelse i livsmedelslagen. Länsstyrelsen i Gotlands län anmärkte, att straff för förseelse mot (administrativ) specialförfattning borde intagas i denna, och styrelsen för veterinärhögskolan påpe-

106 kade, att man ej såsom kommittén föreslagit, kunde i en administrativ författning meddela promulgationsbestämmelser till en lag. Flera länsstyrelser ansågo det olämpligt att i detta sammanhang införa nyheten att kumulera böter och urbota bestraffning. Från åtskilliga håll anmärktes, att de föreslagna straffsatserna vore för höga. Länsstyrelsen i Gotlands län ansåg det lämpligast, att den föreslagna livsmedelslagen inarbetades i strafflagen och livsmedelsstadgan i hälsovårdsstadgan. Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands och Hallands län, vissa länsveterinärer och hälsovårdsnämnder m. fl. förordade att de administrativa bestämmelserna sammanfördes till en författning, varigenom bland annat vunnes, att åtskilliga upprepningar kunde undvikas. Länsstyrelsen i Uppsala län påpekade, att i varje dom minst 4 särskilda författningar måste åberopas. Även länsstyrelserna i Jämtlands och Västernorrlands län önskade en mera överskådlig lagstiftning. Länsstyrelsen i Gävleborgs län ville minska de nya författningarnas antal. Samma synpunkt hade lantbruksstyrelsen, som anförde, att författningarna med hänsyn till lantbefolkningen borde göras mera kortfattade och lättillgängliga.

Huvudpunkterna av de sakkunnigas förslag m. m. Livsmedelslagstiftningen har, som i det föregående nämnts, två uppgifter, nämligen dels att såvitt möjligt säkra en sund beskaffenhet hos saluförda livsmedel och dels att främja redlighet inom livsmedelstillverkningen och livsmedelshandeln. Den hygieniska livsmedelslagstiftningen omfattar sanitära bestämmelser angående livsmedels beskaffenhet, angående lokaler, kärl och andra redskap m. m., som användes vid beredning, förvaring, transport och försäljning av livsmedel, samt angående personer, som hantera livsmedel, avsedda för försäljning. Den ekonomiska livsmedelslagstiftningen vill främja redlighet i livsmedelshandeln icke blott genom att bestraffa vilseledande förfaranden inom handeln i fråga utan även genom att uppställa vissa minimifordringar med avseende å sammansättningen av viktigare livsmedel. I hygieniskt hänseende torde vår gällande lagstiftning i ämnet i stort sett uppfylla rimliga fordringar. Detta framgår bland annat därav, att de efter genomförandet av 1919 års hälsovårdsstadga framkomna reformkraven i allmänhet icke gällt den sanitära livsmedelslagstiftningen utan i stället åsyftat införande av utvidgade bestämmelser av ekonomisk natur. De sakkunniga föreslå icke heller några mera avsevärda skärpningar av de gällande hygieniska bestämmelserna, Dessa återfinnas huvudsakligen i

107 livsmedelsstadgans första kapitel och äro av i stort sett samma innehåll som hälsovårdsstadgans och giftstadgans bestämmelser i ämnet. Därutöver meddelas särskilda hygieniska föreskrifter beträffande vatten i 2 kap. i stadgan, och sådana bestämmelser angående mjölk och köttvaror i stadgans 3 respektive 4 k a p . Även i stadgans övriga kapitel finnas en del bestämmelser av sanitär natur. Såsom anförts bland annat i de motioner, som föranlett den föreliggande utredningen, är det främst i ekonomiskt hänseende, som brister i vår nuvarande livsmedelslagstiftning framträtt. Nyheterna i förslaget utgöras också väsentligen av de i 3—11 kap. införda kvalitetsbestämmelserna angående en del viktigare livsmedel. Dessa bestämmelser äro anknutna till gemensamma stadganden i 1 k a p . 12—14 §§. Beträffande dessa stadganden få de sakkunniga hänvisa till vad nedan anföres rörande frågan om införande i livsmedelsstadgan av allmänna bestämmelser angående oredlighet i livsmedelshandeln. D ä r angivas även skälen, varför de sakkunniga, i motsats till 1916 års kommitté, icke undantagit grosshandeln från de föreslagna bestämmelsernas tillämpningsområde. Livsmedel försäljas numera i allt större utsträckning i s. k. originalförpackningar, d. v. s. av fabrikanten eller stundom av en större partihandlare iordningställda slutna förpackningar, avsedda a t t i befintligt skick i minuthandeln utlämnas till köparen. Frågan om märkning av sådana förpackningar utgör ett av de viktigare spörsmålen, som uppställa sig vid utarbetandet av en modern livsmedelslagstiftning. I ett följande avsnitt a v den allmänna motiveringen behandlas ingående denna fråga. I den här föreslagna livsmedelsstadgan hava de speciella föreskrifterna beträffande olika slag av livsmedel införts i 2—11 kapitlen. 2 kap. innehåller sålunda bestämmelser om vatten och is, 3 kap. om mjölk, grädde och smör, 4 k a p . om k ö t t och köttvaror m. m., 5 kap. om kringföringshandel med kött- och charkuterivaror, 6 kap. om spannmålsprodukter m. m. och om socker, 7 k a p . om saft och sylt m. m. samt om honung, 8 kap. om kaffe och te, 9 kap. om kakaoprodukter m. m., 10 kap. om ättika samt 11 kap. om kryddor. 1916 års kommitté föreslog i följdförfattningar till livsmedelslagen specialföreskrifter angående ytterligare följande varuslag, nämligen dels margarin (i kungörelsen angående smör och margarin), dels matoljor samt annat matfett än smör och margarin, dels ost och margarinost, dels pressjäst och bakpulver, dels torkade ärter, bönor, lins och därav berett mjöl, dels honung och honungsersättning, dels läskedrycker, dels ock ägg, äggpulver och andra äggprodukter samt ersättningsmedel för dessa varor. Bestämmelser angående margarin och margarinost m. m. dylikt böra enligt de sakkunnigas mening såsom för närvarande är fallet meddelas i särskild författning, då beträffande deUa varuslag för livsmedelslagstift-

108 ning i egentlig mening främmande jordbrukspolitiska synpunkter göra sig gällande. Därtill kommer att på grund av margarinets och margarinvarornas stora likhet med motsvarande jordbruksprodukter strängare kontrollföreskrifter erfordras än beträffande livsmedel i allmänhet. Åt de sakkunniga har uppdragits att utreda även frågan om en omorganisation av margarinkontrollen. De sakkunnigas förslag i ämnet är infört i föreliggande betänkande. Vad beträffar ost (av annat slag än margarinost) hava de sakkunniga i betänkande den 20 mars 1940 avgivit förslag till kungörelse angående kontroll å handeln med denna vara. Genom kungörelse den 1 november 1940 med särskilda bestämmelser angående tillverkning av och handel med ost har kungörelsen den 23 oktober 1925 angående kontroll å handeln med ost tillsvidare upphävts. Med hänsyn härtill och då frågan, huruvida bestämmelser om ost böra införas i livsmedelsstadgan, torde vara beroende på om särskilda kontrollföreskrifter anses erforderliga för detta varuslag, hava inga särskilda bestämmelser angående ost införts i livsmedelsstadgan. Övriga i det äldre förslaget behandlade varuslag, angående vilka specialbestämmelser icke upptagits i föreliggande förslag, synas i allmänhet ej vara av sådan beskaffenhet, att för dem kvalitetsreglerande föreskrifter erfordras. Kommerskollegium ansåg särskilda bestämmelser angående bland annat pressjäst, bakpulver och honung icke vara av behovet påkallade. De sakkunniga hava i sitt förslag infört dels en föreskrift angående äggpulver (i 4 kap.) samt dels de bestämmelser angående socker, flott och honung ( i respektive 6, 4 och 7 kap.), som för närvarande finnas upptagna i 1917 års förordning angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen. Angående livsmedelskontrollen meddelas föreskrifter i 12 kap. livsmedelsstadgan. Bestämmelserna överensstämma i stort sett med gällande föreskrifter. De sakkunniga föreslå dock på några väsentliga punkter ändringar i kontrollens nuvarande organisation. Då det ej kan förväntas att flertalet hälsovårdsnämnder skola ägna större intresse åt tillsynen av efterlevnaden av de föreslagna bestämmelserna angående sammansättningen av vissa livsmedel, torde denna kontroll i huvudsak böra utföras av lämpligt statligt organ. Ett sådant finnes numera i det nyinrättade statens institut för folkhälsan. Såsom i motiveringen till 12 kap. anföres, avse de sakkunniga, att den ekonomiska livsmedelskontrollen väsentligen skall verkställas av institutet, som för erforderlig provtagning föreslås skola anlita hälsovårdsnämnder samt statspolisen. De sakkunniga föreslå därjämte att statspolismän till lämpligt antal vid institutet få undergå erforderlig utbildning i livsmedelskontroll. Statspolisens tillsyn över livsmedelslagstiftningens efterlevnad är avsedd att äga rum på landsbygden, där den

109 hygieniska kontrollen för närvarande lämnar mycket övrigt att önska, beroende på att hälsovårdsnämnderna av ekonomiska skäl icke hava möjlighet anställa särskilda hälsovårdstillsyningsmän. De sakkunniga föreslå vidare, bland annat, vissa ändringar i hälsovårdsstadgan, avsedda att bereda tjänsteläkare och tjänsteveterinärer bättre möjlighet än vad nu är fallet att följa hälsovårdsnämndernas verksamhet. De sakkunniga ha i betänkandet infört ett av dem utarbetat förslag till normalmatvarustadga, avsett att tjäna till ledning för hälsovårdsnämnder vid uppgörande av förslag till lokala föreskrifter för livsmedelshanteringen. Vissa frågor beträffande den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde behandlas i närmast följande avsnitt av den allmänna motiveringen. I de tid efter annan gjorda framställningarna angående en utvidgad livsmedelslagstiftning har bland annat uttalats det önskemålet, att lagstiftningen måtte göras enhetlig. Härmed torde bland annat hava avsetts att inom författningens ram borde i möjligaste mån infogas redan befintlig livsmedelslagstiftning, varigenom större överskådlighet skulle vinnas. Under utredningsarbetets gång har det emellertid visat sig, att detta önskemål av olika anledningar icke kan förverkligas i större utsträckning. Gällande författningar angående exempelvis köttkontrollen, pastörisering av mjölk, mejerier, margarintillverkning samt beredning och märkning av vissa fiskkonserver innehålla bestämmelser angående tillverkning eller kontroll av mycket speciellt slag, varför de icke lämpligen låta sig sammanföras med den lagstiftning, som införts i föreliggande förslag till livsmedelsstadga. I en särskild bilaga till betänkandet (bilaga B, s. 464) hava de sakkunniga infört en del modern utländsk livsmedelslagstiftning angående de varuslag, för vilka de sakkunniga föreslagit särskilda bestämmelser, samt angående märkning av förpackningar för livsmedel m. m. Då i de motioner, som föranlett utredningsarbetet, anförts att den norska lagen den 19 maj 1933 om tillsyn över livsmedel av fackmän ansetts som en lämplig förebild för en svensk livsmedelslag, har även denna norska lag samt de till lagen anknutna allmänna bestämmelserna om tillverkning och omsättning av livsmedel m. m. införts i bilagan. Av bilagan framgår att den utländska lagstiftningen i de flesta fall är betydligt mera detaljerad än föreliggande förslag. Då det vad beträffar de i förslaget införda kvalitetsreglerande bestämmelserna för vissa varuslag till största delen är fråga om en för vårt land helt ny lagstiftning, hava de sakkunniga emellertid ansett lämpligt att denna till en början icke göres alltför omfattande. Det är möjligt, att vissa av dessa kvalitetsreglerande bestämmelser kunna medföra att varumärken, som registrerats enligt lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken, icke längre få användas för varor av den beskaffenhet, för vilka märkena hittills begagnats. De sakkunniga hava icke verk-

110 ställt någon utredning för utrönande av, huruvida detta kommer a t t inträffa. Såsom anföres i propositionen (1932 nr 114) med förslag till gällande margarinförordning, har man nämligen vid tidigare tillfällen — jämväl i administrativ ordning — funnit sig oförhindrad att, såsom även skett i nämnda förordning, meddela förbud mot a t t vid varas saluhållande använda varubeteckning av viss beskaffenhet. Undantag har härvid icke gjorts med hänsyn till sådana varubeteckningar, vilka, till skydd mot efterapning, blivit före förbudets utfärdande såsom varumärken registrerade. De sakkunniga hava ansett benämningen livsmedelsstadga lämplig för den föreslagna nya författningen. D e t synes önskvärt a t t dennas n a t u r medgiver snabb anpassning med hänsyn till vetenskapens och teknikens framsteg på ifrågavarande område. Det kan även vara t ä n k b a r t a t t dispens från någon bestämmelse i den föreslagna stadgan kan bliva erforderlig. Med hänsyn härtill torde, liksom fallet varit med hälsovårdsstadgan, livsmedelsstadgan böra utfärdas av Kungl. Maj:t efter inhämtande av riksdagens yttrande.

Vissa spörsmål beträffande stadgans tillämpningsområde. Begreppet livsmedel. Vid utarbetandet av förslag till en utvidgad livsmedelslagstiftning u p p ställer sig bland annat frågan, huruvida begreppet livsmedel bör definieras i författningen. I åtskillig utländsk livsmedelslagstiftning förekommer en sådan definition. Enligt en dansk kungörelse den 15 mars 1911 om undersökning av livsmedel m. m. skola såsom livsmedel betraktas alla ämnen, som äro avsedda a t t förtäras eller drickas av människor, jämväl dricksvatten. D e norska allmänna »föreskrifterna om tillverkning och omsättning av livsmedel av den 3 maj 1935 innehålla i 1 § följande bestämmelser: »Med livsmedel förstås i dessa föreskrifter varje m a t v a r a eller dryckesvara och varje annan vara, som är avsedd a t t förtäras av människor. Som livsmedel anses även konserveringsmedel, färgämne, kryddor och andra tillsatser, som användas vid tillverkning eller beredning av livsmedel. Läkemedel anses i föreliggande föreskrifter icke som livsmedel.» Den engelska lagen om livsmedel och läkemedel av den 29 juli 1938 lämnar följande definition: »Med livsmedel avses varje ämne, som av människor användes som m a t eller dryck, med undantag för läkemedel och vatten. Under livsmedel inbegripas såväl ämne, som är avsett a t t tillsättas vid tillverkning och tillredning av livsmedel, som ock smakämnen och kryddor samt färgämne, avsett för användning i livsmedel.» Canadas år 1920 utfärdade lag om livsmedel och läkemedel innehåller följande definition: »Livsmedel u t -

Ill gör varje ämne, som av människor användes till föda eller dryck ävensom ämne, avsett att för vad ändamål det vara må tillsättas födoämne eller dryckesvara.» Den tyska livsmedelslagen av den 5 juli 1927 stadgar i 1 § följande: »Med livsmedel förstås i denna lag alla ämnen, som äro avsedda att i oförändrat eller tillrett eller bearbetat skick ätas eller drickas av människor, såvida de ej övervägande äro avsedda att avlägsna, lindra eller förebygga sjukdomar. Med livsmedel likställas tobak samt tobakshaltiga och tobaksliknande produkter, vilka äro avsedda att rökas, tuggas eller snusas.» Jämlikt 1 § i finska livsmedelslagen den 3 juli 1941 skall vad i lagen stadgas äga motsvarande tillämpning å njutningsmedel. Enligt schweiziska livsmedelsförordningen den 26 maj 1936 skola såsom livsmedel anses: 1. Näringsmedel i allmänhet, d. v. s. fasta eller flytande, råa eller beredda ämnen och produkter ur djur-, växt- eller mineralriket, vilka utmärka sig för halt av för människokroppens uppbyggnad eller underhåll nödvändiga ämnen (vatten, äggvita, fett, kolhydrat, mineralämnen, i vissa fall även vitaminer). 2. Speciella näringsämnen: a, Dietetiska näringsämnen, d. v. s. produkter, som framställts för särskilda näringsändamål, såsom vissa slag av mjöl för barn, s. k. kraftnäringsmedel, rent, d. v. s. med läkemedel ej försatt maltextrakt och beredningar av sådant, gluten- eller andra specialbröd, torrjäst och jästextrakt, avsedda såsom tillsats till näringsmedel eller som tilläggskost. b. Med vitaminer försatta näringsmedel, d. v. s. näringsämnen eller näringsmedel, vilka genom tillsats av vitaminrika ämnen eller genom särskild behandling, såsom bestrålning, erhållit en betydlig halt av vitaminer. 3. Kryddor och njutningsmedel, d. v. s. ämnen och produkter, vilka, utan att i allmänhet äga något egentligt näringsvärde, antingen tillsättas näringsmedel för att förbättra dessas smak eller för att verka upplivande eller ock förtäras enbart eller på annat sätt tillföras organismen. 4. Färger, konserveringsmedel, källarbehandlingsmedel o. s. v., d. v. s. ämnen och produkter, som tjäna såsom tillsats till eller användas vid behandling av vissa näringsmedel för att förbättra dessas utseende eller åstadkomma större hållbarhet. I förordningens art. 3 stadgas att om tvivel uppstår, huruvida en vara är att hänföra till livsmedel eller läkemedel, skall vid prövningen av frågan principiellt vara avgörande varans normala användningssätt och sammansättning, men ej en möjlighet till viss användning eller en påstådd läkande verkan. 1921 års förslag till livsmedelsstadga innehöll i 1 § följande definition: »Med livsmedel förstås i denna stadga födoämnen och dryckesvaror, varunder inbegripes varje till förtäring av människor avsedd vara, även sådan som är ämnad att användas allenast i egenskap av krydda, konserveringsmedel eller färg. Dock må läkemedel icke hänföras till livsmedel.» I motiveringen till förslaget anfördes härom i huvudsak följande: Kommittén hade ansett, att lagstiftaren ej borde åt rättstillämpningen över-

112 låta spörsmål, som kunde finna sin lösning i författningstextens formulering, och detta vore anledningen till att kommittén sökt giva en förklaring angående innebörden av ordet »livsmedel», vilket i förslagen använts för att angiva föremålet för den nya lagstiftningen. Beträffande själva ordet »livsmedel» vore härvid blott att påpeka, att givetvis flera uttryck i vårt språk ägde samma eller närliggande betydelse. Kommittén hade dock av olika skäl avstått från att använda exempelvis uttrycket »närings- och njutningsmedel» eller det i gällande hälsovårdsstadga använda uttrycket »födoämnen och dryckesvaror». Ordet njutningsmedel i dess svenska betydelse lämnade en uttolkning öppen, där tobak ävensom sådana ämnen som opium inneslötes. Av denna anledning vore förstnämnda uttryckssätt mindre lämpligt. Emot uttrycket »födoämnen och dryckesvaror» kunde anmärkas, att det i sig inneslöte vissa läkemedel. Samma anmärkning kunde framställas även mot uttrycket »livsmedel», men det torde vara omöjligt att finna en benämning, som icke lede av denna svaghet, och, ställd i valet mellan sistnämnda två uttryckssätt, hade kommittén beslutat sig för det kortare. Under uttrycket livsmedel, sådant det i förevarande paragraf definierats, komme varor, vilka hade till uppgift dels att underhålla den mänskliga organismen vid dess utveckling och fortbestånd (födoämnen i egentlig mening), dels att tillföra organismen vissa »stimulantia» (njutningsmedel), dels slutligen att genom smakgivande beståndsdelar, såsom kryddor, befordra matsmältningen. Däremot uteslötes självfallet sådana njutningsmedel, vilka icke kunde anses vara föremål för förtäring i vanlig mening, såsom tobak. »Till förtäring av människor avsedd» vore varje vara, som under sedvanliga förhållanden av det allmänna betraktelsesättet tillades sådan bestämmelse, men därunder inginge även en vara, som, oaktat dess naturliga bestämmelse måste uppfattas vara en annan, dock i det konkreta fallet uppenbarligen tillagts ändamålet att förtäras. Medan vissa dryckesvaror alltid måste betecknas som livsmedel, bleve det däremot beträffande exempelvis vissa rotfrukter nödvändigt att i varje särskilt fall avgöra, huruvida förhållandena måste anses giva vid handen, att varan vore avsedd att förtäras av människor eller icke. Efter samma grunder finge ock bestämmas vad som skulle betraktas som läkemedel. Enligt gällande apoteksvarustadga förstodes med läkemedel »vara, avsedd att vid utvärtes eller invärtes bruk förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller djur». Vissa varor, såsom honung, socker och olivolja, förekomme emellertid i handeln både som livs- och läkemedel. Det finge då i varje särskilt fall avgöras, huruvida varan utlämnats under sådana förhållanden, att det måste antagas, att varan vore avsedd till läkemedel, och att de för läkemedel gällande särskilda kontrollföreskrifterna måste träda i tillämpning. Detta vore städse fallet, då varan försåldes under sådana omständigheter, att bestämmel-

113 serna i gällande farmakopé bleve tillämpliga å försäljningen. Att förslaget begränsats till att endast avse livsmedel för människor kunde måhända ej sägas ligga i sakens natur. Inom åtskilliga av de utländska lagstiftningarna i ämnet förekomme ej heller en sådan begränsning, utan författningarna omfattade även fodermedel. Kommittén hade dock ansett, att sambandet mellan livsmedel och fodermedel ej vore av den natur, att en gemensam kontroll vore nödvändig eller ens önskvärd. Under uttiycket livsmedel borde emellertid ej endast hänföras varor, som i sin föreliggande gestaltning vore avsedda att förtäras, utan jämväl varje ämne, varav sådan vara bereddes. Därmed vore under definitionen inbegripna råvaror, som krävde en särskild beredning för att tjäna till människoföda, vare sig denna beredning vore sådan, som exempelvis måste övergå omalen spannmål, innan den kunde användas som mjöl, eller sådan, som ytterligare krävdes för att mjölet skulle kunna förtäras. Angående den i 1921 års förslag intagna definitionen anfördes i de över förslaget avgivna yttrandena bland annat följande. Kommerskollegium anförde att kollegium, ehuru med en viss tvekan, funnit sig böra lämna definitionen utan erinran. Kollegium tillade att stadgeförslaget genom nämnda definition fått en synnerligen vidsträckt omfattning. Överståthållarämbetet yttrade: I allmänhet vore det vanskligt att vid lagstiftning inlåta sig på definitioner. Man löpte då fara att göra desamma antingen för vida eller för inskränkta. Det syntes vara försiktigare att åtnöja sig med att uppräkna, vad man ansåge sig böra i föreliggande fall hänföra till ett visst uttryck utöver vad som enligt vanligt språkbruk dit hörde, och å andra sidan anföra de undantag, som man ansåge böra göras. Det syntes därför hava varit lämpligare att åtnöja sig med att förklara, att med livsmedel avsåges jämväl varor, som vore avsedda att konservera eller färga livsmedel, men att däremot läkemedel icke vore att till livsmedel hänföra. Kemistsamfundet anförde att en del dryckesvaror utgjorde födoämnen samt att kryddor, konserveringsmedel och färger varken vore födoämnen eller dryckesvaror. Samfundet ansåge därför att ur definitionen på livsmedel borde utgå orden »födoämnen och dryckesvaror, varunder inbegripas». Definitionen skulle då erhålla följande lydelse: »Med livsmedel förstås i denna stadga varje till förtäring av människor avsedd vara, även sådan som är ämnad att användas allenast i egenskap av krydda, konserveringsmedel eller färg. Dock må läkemedel icke hänföras till livsmedel.» I ett av styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet såsom eget utlåtande åberopat, av föreståndaren för centralanstaltens lantbrukskemiska avdelning professorn H. G. Söderbaum och föreståndaren för centralanstaltens avdelning för husdjursskötsel och mejerihantering professorn Nils Hansson gemensamt avgivet yttrande anfördes följande. Det kunde ifrågasättas, huruvida det vore lämpligt att rubricera färg såsom livsmedel. 8

—

114 Frånsett att detta strede mot vanligt språkbruk, torde därav vissa praktiska oegentligheter uppstå. Genom denna förklaring bleve exempelvis föreskrifterna i 8 och 10 §§ i livsmedelsstadgan även tillämpliga på tillverkning av färger, som skulle användas till livsmedel. Vid beredning av sådana färger finge alltså ej användas kärl eller redskap av zink, bly eller legeringar av dessa metaller, ej heller finge färgen komma i beröring med zink- eller blyhaltig glasyr eller emalj o. s. v. Likaså måste det vatten, som användes till beredning av färger (även till skölj ning av därvid if rågakommande kärl), motsvara de fordringar, som ställdes på dricksvatten. Dessa föreskrifter torde beträffande färgtillverkning vara obehövligt stränga, varjämte det måste bliva svårt eller omöjligt att effektivt kontrollera deras efterlevnad. De torde också vara obehövliga från den synpunkten att 2 § livsmedelsstadgan föreskreve: »Livsmedel må icke saluhållas då det är tillsatt med giftigt ämne» etc. Tekniska högskolan anförde: Enligt stadgan ansåges som livsmedel varje till förtäring avsedd vara. Hit komme således även njutningsmedlen i allmänhet att räknas, så t. ex. sprithaltiga drycker. Det syntes då, att man med fog kunde fråga sig, om icke även tobak och tobaksvaror borde vara föremål för likartad kontroll. De kunde givetvis icke inrangeras i en livsmedelslag, men då övriga njutningsmedel fölle under lagen, syntes det som om det hade varit lämpligare att benämna lagen »lag om livsmedel och njutningsmedel» och således fullständiga lagen genom att häri upptaga även tobak. Länsstyrelsen i Uppsala län framhöll att begränsningen gentemot läkemedel saknade skärpa, något som måhända vore svårt att fullständigt avhjälpa. De sakkunniga hava ej ansett lämpligt eller erforderligt att i författningen införa en definition på begreppet livsmedel. Vad överståthållarämbetet anfört om vanskligheten att vid lagstiftning inlåta sig på definitioner, torde vara förtjänt av största beaktande. I allmänna strafflagen förekommer sedan länge uttrycket livsmedel, i 22 kap. 3 och 21 §§, utan att vara åtföljt av någon definition. Angående begreppets omfattning torde — utom vad beträffar avgränsningen gentemot läkemedel, till vilken fråga de sakkunniga i det följande återkomma — sällan uppstå någon tveksamhet. Begreppet livsmedel torde i stort sett böra äga den omfattning, som den äldre kommittén anfört. I fråga om njutningsmedel kan anmärkas att enligt förarbetena till den tyska livsmedelslagen och enligt engelsk rättspraxis är tuggummi icke hänförligt till livsmedel. Detta njutningsmedel är visserligen ej i sin helhet avsett till förtäring, men på grund av varans användningssätt bör detsamma dock hänföras under livsmedel. Denna mening har jämväl uttalats av medicinalstyrelsen i en skrivelse den 9 december 1940 till hälsovårdsnämnden i Stockholm, i anledning av en förfrågan av nämnden, huruvida tuggummi samt närings- och vitaminpreparat skulle

115 anses som födoämnen och vara underkastade den kontroll i fråga om de sanitära förhållandena vid tillverkningen, som i fråga om födoämnen föreskreves i hälsovårdsstadgan. Enligt de sakkunnigas åsikt bör hälsovårdsnämnd vara berättigad att öva hygienisk kontroll över alla njutningsmedel, som helt eller delvis tillföras människan på samma sätt som mat eller dryck. Hälsovårdstadgans bestämmelser angående hygienisk kontroll över tillverkningen och beskaffenheten av livsmedel torde nämligen, såsom statens institut för folkhälsan med instämmande av medicinalstyrelsen anfört i nämnda ärende, böra anses äga tillämpning på alla till förtäring av människor avsedda varor, för vilka ej i annan författning lika stränga eller strängare föreskrifter i detta hänseende gälla. Eljest skulle, som institutet anför, det uppenbart orimliga förhållandet kunna uppkomma, att tillverkning och saluhållande av vissa varor, som användas till förtäring av människor, över huvud ej skulle vara underkastade hygieniska föreskrifter. I en kommentar till den norska livsmedelslagen av 1933 anföres angående fodermedel, att hälsovådliga sådana indirekt kunna bli skadliga för människors hälsa och därför falla under lagens tillämpningsområde. En sådan tolkningsregel gäller ej för den här föreliggande lagstiftningens del. Det torde, såsom 1916 års kommitté anfört, varken kunna anses nödvändigt eller önskvärt att anordna en gemensam kontroll över fodermedel och livsmedel. Den äldre kommittén anförde i sin motivering, bland annat, att även till livsmedel ämnade råvaror, som krävde särskild beredning, vore att hänföra under de av kommittén föreslagna bestämmelserna. Detsamma gäller i fråga om hälsovårdsstadgans bestämmelser, enligt vad som anföres i det betänkande, som ligger till grund för stadgan. Vid utskottsbehandlingen 1919 av stadgeförslaget (andra lagutskottets utlåtande nr 37) anfördes, att enligt vad utskottet hade sig bekant, motsvarande bestämmelser i den då gällande hälsovårdsstadgan av vissa domstolar tolkats så, att under begreppen födoämne och dryckesvara icke skulle falla ämne, varav födoämne och dryckesvara bereddes, exempelvis obränt kaffe och spannmål. Inom utskottet hade därför ifrågasatts att förorda införande i stadgan av en förtydligande bestämmelse i detta hänseende. Då det emellertid enligt utskottets uppfattning borde vara uteslutet att tolka sagda uttryck annorlunda än såsom omfattande icke blott sådan vara, som utan vidare beredning användes till människoföda eller dryck, utan ock sådan, som först måste undergå dylik beredning för att kunna förtäras, hade utskottet stannat vid att föreslå, att förslaget på denna punkt lämnades utan erinran. Vad sålunda anförts gäller givetvis även beträffande nu föreliggande förslag.

116 Näringspreparat och liknande varor. Såsom ovan anförts, torde det endast vara i fråga om avgränsningen av begreppet livsmedel från läkemedel, som någon tveksamhet kan uppstå i tillämpningen. Ett vägande skäl för att i livsmedelsstadgan ej intaga någon definition på livsmedel är, att begreppet läkemedel för närvarande definieras i apoteksvarustadgan. Frågan om en revision av denna har länge stått på dagordningen, men det synes även framdeles böra ankomma på medicinalförfattningarna att avgränsa läkemedlen från livsmedel. Det är särskilt frågan om kontrollen av de s. k. näringspreparaten, som i detta sammanhang uppställer sig. Sådana saluföras för närvarande i stor omfattning och med användning av en reklam, som ofta begagnar sig av överdrivna eller rent av vilseledande uppgifter om preparatens egenskaper och verkningar. I de sakkunnigas betänkande med förslag till lagstiftning om vitaminiserade livsmedel m. m. har frågan om näringspreparatens hänförlighet till livsmedel eller läkemedel ingående behandlats. De sakkunniga hävdade härvid den meningen att — med hänsyn till apoteksvarustadgans definition på läkemedel, »vara, avsedd att vid utvärtes eller invärtes bruk förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller djur» — avgörande betydelse för frågan, huruvida ett näringspreparat vore att hänföra till läkemedel, finge tillmätas innehållet i reklamen för varan, texten å dess förpackningar o. s. v. De sakkunniga förmenade därför, att i den mån näringspreparaten, såsom ofta vore fallet, salubjödes såsom ägnade att förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom, preparaten jämlikt apoteks varustadgan måste hänföras till läkemedel. De sakkunniga framhöllo i detta sammanhang, att en kontroll uppenbarligen erfordrades rörande beskaffenheten av dessa livligt reklamerade preparat. På anförda skäl ansågo sig emellertid de sakkunniga böra begränsa den föreslagna vitaminlagstiftningen till att avse allenast vitaminiserade livsmedel, varför flertalet vitaminiserade näringspreparat komme att falla utanför lagstiftningens tillämpningsområde. De sakkunnigas sålunda uttalade mening angående de skäl, som vore avgörande för frågan om ett näringspreparat skulle anses som läkemedel, biträddes i propositionen (1941 nr 90) med förslag till den nyligen utfärdade förordningen om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel (SFS 1941 nr 268). I propositionen anförde nämligen chefen för socialdepartementet att flertalet näringspreparat torde falla utanför förordningen, enär flera av dessa såsom de sakkunniga framhållit torde få hänföras till läkemedel. I detta sammanhang tillade departementschefen följande: »Såväl i sakkunnigebetänkandet som i åtskilliga däröver avgivna yttranden understrykes vikten av en kontroll av de nu livligt omreklamerade näringspreparaten, vilka torde vara mycket uppmärksammade bland

117 allmänheten. Utan tvivel är detta problem förtjänt av beaktande, men en lagstiftning inriktad därpå synes kräva ytterligare överväganden, varvid särskilt bör tagas i betraktande, om icke, såsom i några yttranden ifrågasatts, frågan bör lösas i ett större sammanhang. Sålunda har, på sätt förut framhållits, frågan om näringspreparaten nära samband med läkemedelsproblemet, bestämningen av begreppet läkemedel och lagstiftningen härom. I detta sammanhang förtjänar även upptagas det betydelsefulla önskemålet om en lagstiftning angående all reklam för 'fria' läkemedel, sålunda icke endast vad angår vitaminer. Slutligen kan det icke anses uteslutet, att en kontroll kan bliva erforderlig även av reklamens utnyttjande av en varas naturliga vitaminhalt. Möjligen kan det bliva erforderligt att uppmärksamma även andra biokemiskt betydelsefulla ämnen än vitaminer. Dessa olika problem med beröringspunkter sinsemellan synas böra upptagas i ett sammanhang och kunna tänkas föranleda en gemensam författning eller ett komplex av korresponderande författningar, vilka i högre grad än den här föreslagna skulle lägga tyngdpunkten på reklamkontrollen.» Vederbörande utskott anförde, såvitt nu är i fråga (andra lagutskottets utlåtande nr 18): »För närvarande bedrives i vårt land en omfattande och i många hänseenden överdriven reklam för s. k. näringspreparat. Sådana preparat saluföras ofta under uppgift om vitaminhalt och under framhållande av att de till följd därav äro ägnade att förebygga eller lindra sjukdom eller sjukdomssymtom. Då det framlagda författningsförslaget gjorts tillämpligt allenast å vitaminiserade livsmedel, torde de flesta näringspreparat komma att falla utanför författningens tillämpningsområde, enär dessa preparat, såsom framgår av vad ovan anförts, ofta utbjudas under omständigheter, som medföra att de få anses vara att betrakta som läkemedel. Det är enligt utskottets mening icke tillfredsställande, att en mångfald näringspreparat även i fortsättningen komma att kunna saluföras under framhållande av preparatens vitaminhalt utan att vare sig vitaminiseringens styrka eller den för preparaten bedrivna reklamen är underkastad kontroll från myndigheternas sida. Ju mera kännedom om vitaminernas betydelse sprides bland allmänheten, desto större komma säkerligen olägenheterna att bliva av en överdriven och missledande reklam beträffande sådana varor. Dessa olägenheter kunna lätt bliva mera framträdande, om en skärpning skulle inträda i försörjningsläget beträffande livsmedel med därav följande svårigheter att genom födan erhålla en tillfredsställande vitamintillförsel. Utskottet förutsätter att frågan om åstadkommande av en lämplig kontroll av vitaminiserade näringspreparat och av reklamen för sådana varor kommer att ägnas fortsatt uppmärksamhet från statsmakternas sida.» Det övervägande flertalet näringspreparat torde, i enlighet med vad ovan anförts, vara att betrakta såsom »fria» läkemedel, varmed avses så-

118 dana läkemedel, som icke jämlikt apoteks varustadgan äro att hänföra till apoteksvaror och därför få försäljas annorstädes än å apotek. De näringspreparat, som utgöra apoteksvaror, torde så gott som utan undantag falla under kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 306) angående handel med farmacevtiska specialiteter. Dessa äro jämlikt kungörelsen underkastade noggrann kontroll, bland annat med avseende å sammansättning och reklam. Övriga näringspreparat äro för närvarande icke jämlikt medicinalf örf at tningarna underkastade kontroll beträffande tillverkning, sammansättning eller reklam. Frågan om kontroll av de fria läkemedlen och särskilt reklamen med dessa har under senare år upptagits till prövning i olika sammanhang. Apotekssakkunniga av år 1931 föreslogo i sitt den 20 september 1934 avgivna betänkande (SOU 1934: 35) vissa ändringar i apoteksvarustadgan, utförligt omnämnda i livsmedelslagstiftningssakkunnigas betänkande angående vitaminiserade livsmedel. Ändringarna inneburo bland annat kontroll över reklamen med näringspreparat, vilka ej äro att anse som apoteksvaror. Apotekssakkunniga diskuterade vidare, bland annat, olika möjligheter att råda bot på den oklarhet, som vidlåder apoteksvarustadgans definitioner å läkemedel och apoteksvara, men kommo till det resultatet, att en klarare bestämning av dessa båda begrepp näppeligen kunde ernås genom förändringar i dessa definitioner. Medicinalstyrelsen framlade i skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 december 1937 ett förslag till lag om otillåten läkemedelsreklam, vilket avsågs att äga tillämpning å oriktig reklam, ägnad att framkalla en felaktig uppfattning om en varas användbarhet såsom läkemedel. De nu nämnda båda lagförslagen hava ännu icke lett till någon lagstiftningsåtgärd. Med skrivelse den 25 november 1938 har föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium till medicinalstyrelsen avgivit ett förslag till vissa ändringar i apoteksvarustadgan, vilka innebära, jämte annat, ändrade bestämmelser rörande näringspreparat med vissa i förslaget angivna tillsatser. Enligt förslaget skulle medicinalstyrelsen äga förbjuda tillverkning, saluhållande och försäljning av sådant näringspreparat, om vid varans saluhållande eller försäljning lämnades uppenbart oriktig eller vilseledande uppgift om varans verkan. Förslaget ligger för närvarande under prövning hos medicinalstyrelsen. Såsom av det anförda framgår föreligger ett uppenbart behov av ökad kontroll över näringspreparaten och särskilt reklamen med dessa varor. Då desamma, även om de på grund av den i apoteksvarustadgan införda definitionen på läkemedel äro att anse såsom sådana, på grund av sin användning få betraktas som livsmedel i vidsträckt bemärkelse, torde frågan om en sådan ökad kontroll böra upptagas till prövning av de sakkunniga. I det föregående har omnämnts, att statens institut för folkhälsan och

119 medicinalstyrelsen, i anledning av en förfrågan av hälsovårdsnämnden i Stockholm angående kontrollen över bland annat näringspreparat, uttalat den meningen, att med hänsyn till de orimliga följderna av en annan tolkning hälsovårdsstadgans bestämmelser angående hygienisk kontroll över tillverkningen och beskaffenheten av födoämnen borde anses äga tillämpning på alla till förtäring av människor avsedda varor, för vilka ej i annan författning lika stränga eller strängare föreskrifter i detta hänseende gällde. Hälsovårdsstadgans ordalydelse torde dock ej medgiva en så vidsträckt tillämpning, då stadgans bestämmelser, såvitt nu är i fråga, begränsats till att avse »födoämnen och dryckesvaror». Den nämnda tolkningen av stadgan torde emellertid kunna stödas på grunderna för de ifrågavarande bestämmelserna. Den nu föreslagna livsmedelsstadgan bör uppenbarligen äga lika vidsträckt tillämpning. Då under begreppet livsmedel knappast kan hänföras sådana varor, vilka jämlikt apoteksvarustadgan äro att anse som läkemedel, torde emellertid ett uttryckligt stadgande härom erfordras i författningen. Detta synes böra avse ej blott näringspreparat utan även pastiller, tabletter och dylika varor, då sådana ofta saluhållas under liknande uppgifter, som användas i reklamen för näringspreparat. Den nu avsedda bestämmelsen föreslås av de sakkunniga få den lydelsen, att livsmedelsstadgans föreskrifter i tillämpliga delar skola gälla beträffande sådana näringspreparat, pastiller, tabletter och dylika varor, vilkas tillverkning och sammansättning icke äro föremål för kontroll jämlikt för läkemedel meddelade bestämmelser. Det ifrågavarande stadgandet har införts i 1 kap. 15 §. I den mån de avsedda varorna tillverkas å apotek, vilket endast i undantagsfall torde ske, äro tillverkningsförhållandena underkastade viss kontroll enligt apoteksförfattningarna, men någon kontroll av varornas sammansättning förekommer icke, såvida de ej äro att anse som farmacevtiska specialiteter. Med hänsyn till de för närvarande gällande medicinalförfattningarnas bestämmelser torde den föreslagna bestämmelsen därför komma att äga tillämpning å alla sådana näringspreparat o. s. v., vilka icke äro föremål för kontroll jämlikt kungörelsen angående handel med farmacevtiska specialiteter. Bestämmelsen har avfattats så att enligt de sakkunnigas förmenande någon lucka i kontrollen icke skall behöva uppstå genom tolkningssvårigheter. Avgörande för frågan, om ett näringspreparat icke skall hänföras under livsmedelsstadgan, blir nämligen det faktiska förhållandet, huruvida varan är ställd under kontroll enligt någon för läkemedel gällande författning. Genom det föreslagna stadgandet komma de ifrågavarande varorna att bliva underkastade samma tillsyn i sanitärt avseende som gäller för livsmedel. I enlighet härmed har den tillsyn över beskaffenheten av livsmedel, som enligt de sakkunnigas förslag till ändrad lydelse av instruktionen för statens institut för folkhälsan skall utövas av institutet, angivits skola omfatta jämväl sådana

120 näringspreparat och andra varor, å vilka livsmedelsstadgan äger tilllämpning. Beträffande kontrollen över reklamen med näringspreparaten torde redan med nuvarande lagstiftning mot illojal konkurrens möjlighet föreligga att åtkomma missförhållanden, åtminstone då de äro mera påfallande och stötande. Enligt 1 § i lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, vilken paragraf avser illojal reklam, kan nämligen ansvar och skadeståndsskyldighet ådömas den, som i utövning av näringsverksamhet genom meddelande å vara, anslag eller skylt, eller i annons, cirkulär, prospekt eller priskurant eller genom annat för ett större antal personer avsett meddelande i uppenbar strid mot god affärssed angående verksamheten eller däri utbjudna varor eller prestationer lämnar oriktig uppgift, ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt anbud. Berättigade att anställa talan om ansvar enligt detta stadgande äro näringsidkare eller sammanslutning av sådana inom samma eller likartad bransch som den, inom vilken brottet begåtts, ävensom allmän åklagare. Kommerskollegium avstyrkte såväl de sakkunnigas förslag till vitaminlagstiftning som medicinalstyrelsens förslag till lag om otillåten läkemedelsreklam under hänvisning till lagen om illojal konkurrens, därvid kollegium i yttrandet över medicinalstyrelsens förslag anförde, bland annat, att anledningarna till att bestämmelsen om illojal reklam ej vunnit nämnvärd tillämpning i fråga om läkemedelsreklam syntes vara, dels att enskilda näringsidkare ur nu förevarande synpunkter endast i undantagsfall torde hava tillräckligt starka skäl för anställande av talan, och dels att allmän åklagare knappast kunde tänkas ingripa av eget initiativ annat än i synnerligen klara och påtagliga fall. I yttrandet över förslaget till vitaminlagstiftning anförde kollegium, bland annat, att för den händelse inrättandet av ett statens institut för folkhälsan komme att beslutas, torde skapas ett organ för uppdagande av och närmare utredning om skadlig reklam med vitaminiserade livsmedel. Jämväl i åtskilliga andra yttranden över förslaget angående läkemedelsreklam uttalades liknande meningar. Den stränga reklamkontroll, baserad på licenser och möjlighet att meddela tillverknings- eller importförbud, som enligt förslag av de sakkunniga nu införts i fråga om vitaminiserade livsmedel, motiverades av de sakkunniga bland annat med att det här vore fråga om vanliga födoämnen av central betydelse för folknäringen, såsom bröd och margarin. I fråga om näringspreparat och liknande varor äro enligt de sakkunnigas mening lika stränga bestämmelser icke erforderliga. I varje fall synes dylika böra tillgripas först sedan det visat sig, att befintliga missförhållanden icke kunna beivras med hjälp av nuvarande lagstiftning på området. I enlighet med vad som anförts av bland annat kommerskollegium anse de sakkunniga därför ökad kontroll över reklamen med näringspreparat och där-

121 med närstående varor böra åvägabringas på det sätt, att åt lämpligt statligt organ uppdrages att i tidningar och tidskrifter följa reklamen med nu ifrågavarande varor, i den mån de ej äro underkastade kontroll enligt gällande medicinalförfattningar. Statens institut för folkhälsan skall enligt vad de sakkunniga ovan föreslå utföra undersökningar av beskaffenheten av ifrågavarande varor. Därvid kommer givetvis att granskas den reklam, som förekommer å varornas förpackningar. Även den övriga reklamen med dessa varor torde därför böra övervakas av institutet. Genom denna reklamkontroll i förening med undersökning av varornas sammansättning skapas den nödiga grundvalen för tillämpning av lagen mot illojal konkurrens eller, i särskilt grova fall, av strafflagens bedrägeribestämmelser. I sådana fall, då en uppgift i reklam väl ej kan anses oriktig men likväl olämplig, t. ex. genom överdrivna eller eljest okorrekta uppgifter, samt tillräckliga skäl för åtal för illojal reklam därför ej anses föreligga, torde mången gång rättelse kunna vinnas genom hänvändelse till annonsören eller, om denne lämnar framställningen obeaktad, till någon lämplig organisation, såsom svenska tidningsutgivareföreningen eller Sveriges industriförbund. I enlighet med vad sålunda anförts föreslå de sakkunniga införande i instruktionen för statens institut för folkhälsan av en föreskrift, att institutet har att följa i tidningar och tidskrifter införd reklam för sådana näringspreparat, pastiller, tabletter och dylika varor, som i 1 kap. 15 § livsmedelsstadgan sägs, samt att till allmän åklagare, annonsör eller annan göra de framställningar, vartill denna granskning kan föranleda. Det torde böra här omnämnas, att på initiativ av professorn Ernst Abramson vid en av svenska reklamförbundet i november 1938 i Stockholm hållen konferens, benämnd »Folkhälsa och Reklam», numera genom samverkan av medicinalstyrelsen och nedannämnda organisationer tillsatts en kontrollbyrå för tillsyn över reklamen med de »fria» läkemedlen. Byrån sorterar under en nämnd på 7 ledamöter, av vilka medicinalstyrelsen, Sveriges läkarförbund och svenska reklamförbundet utse var sin ledamot samt svenska tidningsutgivareföreningen och Sveriges industriförbund vardera två. Byrån och nämnden hava till uppgift att förebygga såväl felaktig som missvisande reklam för dessa läkemedel. Byrån skall följa annonseringen och i förekommande fall söka vinna rättelse genom samråd med annonsören. Vinnes ej sådan, kan nämnden underrätta landets tidningar och tidskrifter, att annonsen eller annonserna icke böra i fortsättningen införas. Genom denna frivilliga organisation vinnes, såsom nämndens sammansättning visar, icke någon statlig kontroll över den ifrågavarande reklamen. Därest det emellertid skulle visa sig att den frivilliga kontrollen vinner avsedd omfattning och blir i praktiken verksam, kan det enligt de sakkunnigas mening böra övervägas, huruvida icke samarbete i någon form bör etableras mellan institutet, byrån och nämnden.

122 Frågan om införande i livsmedelsstadgan av allmänna bestämmelser angående oredlighet i livsmedelshandeln. Stadganden i 1921 års förslag rörande oredliga förfaranden i handeln med livsmedel. Huvudbestämmelsen återfinnes i 2 § i förslaget till livsmedelslag (se bilaga A. s. 425), där det stadgas straff för den, som saluhåller eller till allmänheten försäljer eller eljest mot vederlag till allmänheten utlämnar livsmedel under omständigheter, som äro ägnade a t t vilseleda köpare eller mottagare angående varans beskaffenhet, myckenhet eller ursprung. Ansvar drabbar enligt paragrafen ej blott den, som äger vetskap om varans verkliga beskaffenhet u t a n även den, som icke äger dylik vetskap, ehuru han bort hava förskaffat sig sådan. Lagrummets allmänt hållna föreskrifter fullständigas och förtydligas i 3 § livsmedelsstadgan (bilaga A. s. 427). Enligt 3 § i förslaget till livsmedelslag straffas den som i sviklig avsikt bedriver verksamhet, genom vilken livsmedel göres ägnat a t t vid kommande försäljning framkalla villfarelse hos köparen. Vidare stadgas i 4 § ansvar, därest någon, som driver handel med livsmedel men icke försäljer dem till allmänheten u t a n till återförsäljare, till denne levererat livsmedel, vilket är ägnat a t t vid kommande försäljning framkalla villfarelse hos köparen, såvida leveransen skett under sådana omständigheter, a t t säljaren bort kunna inse a t t fara var för handen, att varan skulle under utnyttjande av dess vilseledande egenskaper utbjudas till allmänheten. Såsom motivering till de nu återgivna stadgandena anförde 1916 års kommitté i huvudsak följande. Efter en ingående historisk utredning rörande tolkningen av stadgandet i 22 kapitlet 13 § andra stycket strafflagen: »där m a n säljer eller annorledes mot vedergällning föryttrar ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti man vet fel vara, utan a t t sådant uppenbara», anföres a t t detta stadgande tagit sikte på den egentliga varuhandeln och a t t därvid beaktats dels den allmänfara, som oredlighet särskilt i livsmedelshandeln innebure, och dels önskvärdheten a t t på detta område med straff å t k o m m a förseelser, som framstode som ringare än bedrägeri i vanlig mening. Den förra synpunkten, a t t 22: 13 andra stycket riktade sig mot en allmänfara, medförde a t t lagrummet, i motsats till den allmänna bedrägeribestämmelsen i 22 kapitlet 1 § strafflagen, borde tillämpas oberoende av om obehörigt riktande av egen förmögenhet skett eller förlust vållats för annan, blott övriga i 22: 13 uppställda betingelser uppfyllts. Lagrummet erhölle därigenom en ganska stor räckvidd. Hade praxis godtagit denna tolkning, skulle bestämmelsen hava kommit att utgöra ett ingalunda värdelöst vapen i striden mot

123 oredlighet i livsmedelshandeln. Emellertid tillämpades den nämnda bestämmelsen i 22:13 i praxis endast undantagsvis och då under påverkan av bagatellsynpunkten. Därmed hade emellertid det för 22: 13 typiska fallet skjutits åt sidan, nämligen då straff borde följa på en gärning i anledning av den allmänfara den framkallade utan att behöva vålla konkret förmögenhetsskada. Skulle det ålderdomliga kasuistiska uttryckssättet utbytas mot en generaliserande beskrivning, kunde sägas, att vad som straffades vore föryttring under vilseledande omständigheter. Men det vore uppenbart att ett så allmänt hållet straffbud lämnade alltför fritt spelrum åt olika tolkningar. En ledning för bedömandet kunde erhållas blott genom en långt gående specialisering av straffbudet och dess fullständigande på annat sätt. Därtill komme, att för tillämpning av 22: 13 erfordrades att föryttraren ägt vetskap om den försålda varans underhaltiga beskaffenhet. Att bevisning härom endast i undantagsfall kunde fullgöras torde vara uppenbart. För att stadgandet skulle kunna erhålla en tillfredsställande räckvidd fordrades följaktligen att det gjordes tillämpligt ej blott då säljaren visats äga vetskap om den sålda varans underhaltiga beskaffenhet utan även då han enligt vanligt handelsbruk borde hava ägt sådan vetskap. Medan försäljning av veterligen felaktig vara måste betraktas som uppsåtligt vilseledande, torde försäljning under sist angivna förutsättning närmast böra betraktas som brott av oaktsamhet. Huvuduppgiften för den nya lagstiftningen avsåges vara att i görligaste mån motverka den allmänfara, som uppstode därigenom att mindervärdiga livsmedel komme i allmänt bruk. Allmänfaran vore i första rummet den hygieniska våda, som användandet av dylika livsmedel måste förmodas i många fall medföra. Härvid borde emellertid ej bortses ifrån att en omsättning av hygieniskt otillfredsställande livsmedel samtidigt betydde ett skadande av konsumenternas ekonomiska intressen. Det inginge givetvis i lagstiftningens uppgift att söka förebygga jämväl dylik skada. Det torde emellertid vara omöjligt att i praktiken hålla skarpt i sär de hygieniska och de ekonomiska synpunkterna. På det sättet kunde emellertid den hygieniska synpunkten lämnas företräde, att den oredliga omsättningen av livsmedel borde kunna medföra straffansvar, även utan att bevislig förmögenhetsskada inträtt. Realiserandet av den nya lagstiftningens ändamål, såvitt nu vore i fråga, torde lämpligen böra inriktas på följande tre uppgifter: 1. Allmänna straffbestämmelser meddelades och gåves sådan räckvidd att oredliga förfaranden med livsmedel kunde straffbeläggas i större omfattning än nu vore fallet. 2. Speciallagstiftningen reviderades och kompletterades ur den för livsmedelslagstiftningen utmärkande synpunkten, d. v. s. i syfte att skapa skydd mot allmänfaran. 3. Vid denna revision borde beaktas att specialbestämmelserna på ett naturligt sätt ställdes samman

124 med de allmänna straffbestämmelserna, så att de nu så vanliga och svårlösta lagkonkurrensfrågorna borteliminerades. Vad anginge utsträckningen av straffansvaret för oredliga förfaranden i handeln med livsmedel, så föresloge kommittén sådan utsträckning i tre hänseenden, nämligen dels utsträckning av det straffbelagda området med hänsyn till det subjektiva rekvisitet, dels sådan utsträckning med avseende å det objektiva rekvisitet och dels förhöjning av straffsatserna för redan straffbelagda förfaranden. Med avseende å de subjektiva och objektiva rekvisiten erinrades, att man vid straffbeläggande av en handling sökte skilja handlingens subjektiva sida från dess objektiva. Den senare omfattade den rent yttre effekten: skadan å en persons förmögenhet vid ett förmögenhetsbrott eller den kroppsliga skadan vid ett misshandelsbrott. Den subjektiva sidan hos handlingen omfattade åter de moment i den handlande personens själsliv, som komme denna person att framstå såsom den där ägde skuld till att effekten inträtt. Det objektiva rekvisitet innefattade alltså en fordran på en viss yttre effekt, som skadade eller satte i fara ett rättsligt intresse, det subjektiva rekvisitet innebure fordran på sådan sinnesbeskaffenhet hos den handlande, att effekten kunde läggas honom till last, såsom då han med uppsåt företagit handlingen eller genom oaktsamhet vållat effekten. En utsträckning av det kriminaliserade området med hänsyn till det objektiva rekvisitet betydde med andra ord att nya effekter stämplades som rättsstridiga, medan en utsträckning med hänsyn till det subjektiva rekvisitet innebure att exempelvis oaktsamhetsbrott gjordes straffbara vid sidan av uppsåtliga brott. I fråga om den utsträckta kriminaliseringens objektiva sida, såvitt nu vore i fråga, så skulle de åsyftade förfarandena äga karaktär av oredligt handlingssätt. Detta finge i lagtexten beskrivas genom angivande av vissa handlingstyper, exempelvis saluhållande och försäljning, med angivande av de moment, som i det enskilda fallet innebure, att saluhållandet eller försäljningen innefattade en oredlighet. Det borde emellertid framhållas, att om det allmänna straffbudet helt generellt gåves innebörden att saluhållande av livsmedel under vilseledande omständigheter straffades, denna allmänt hållna formulering icke kunde tänkas utgöra grundval för en effektiv tillämpning, med mindre den fullständigades därigenom att för ett antal fall, nämligen de viktigare livsmedlen, med exempel klarlades, huru stadgandet skulle uppfattas. Detta fullständigande hade kommittén tänkt sig lämpligast kunna ske i ett antal följdförfattningar. E t t betydelsefullt spörsmål vore, huruvida kriminaliseringen skulle inskränkas till saluhållande och försäljning blott till allmänheten, medan grosshandeln i bemärkelsen handeln återförsäljare inbördes lämnades fri. Redan den omständigheten att den nya lagstiftningen riktade sig emot allmänfaran, så att straff komme att drabba för vilseledande, även om

125 skada av hygienisk eller ekonomisk art icke visades hava uppkommit, manade till försiktighet vid bestämmandet av lagstiftningens tillämpningsområde, så att detta icke utsträcktes utöver vad som vore oundgängligen nödvändigt. För en grossist skulle lagstiftningen betyda ett skydd endast för ekonomiska intressen. Grossisten hade vidare helt andra möjligheter att trygga sina intressen än allmänheten, som gentemot säljaren stode praktiskt taget rättslös, hänvisad att lita uteslutande på hans redbarhet och goda vilja. Men även om det ej torde vara påkallat att genom en livsmedelslagstiftning skydda grosshandeln för dess egen skull, vore det ingalunda uteslutet, att denna handel kunde befinnas böra åläggas restriktioner i allmänhetens intresse. Emellertid hade det visat sig, att vissa i följdförfattningarna uppställda krav på en vara, exempelvis rörande den högst tillåtna halten av föroreningar i kaffe, icke kunde upprätthållas i grosshandeln. Och föreskriften att ättiksyra i minuthandeln skulle saluhållas i glas av viss beskaffenhet borde icke hindra att sådan vara importerades i annan förpackning. Detta ägde motsvarande tillämpning för andra varuslag. Kommittén hade därför principiellt avstått från att föreslå, att de villkor, som uppställdes för livsmedel som handelsvara i minuthandeln, även skulle iakttagas i grosshandeln. Kriminaliseringen hade därför i huvudsak begränsats till vissa förfaranden vid saluhållande eller försäljning till allmänheten. Kommittén hade emellertid föreslagit särskilda straffbestämmelser såväl för grossist som till återförsäljare levererat livsmedel under sådana omständigheter, att han bort kunna inse att fara för allmänhetens vilseledande förelåge, som för den, vilken genom särskild verksamhet gjorde livsmedel ägnat att vid kommande försäljning framkalla vilseledande hos den köpande allmänheten. Genom dessa allmänna undantag från huvudregeln torde kontroll i behövlig utsträckning kunna vinnas över grosshandeln. Kommittén erinrade därjämte om att i åtskilliga fall en grossist enligt strafflagens allmänna regler om ansvar för delaktighet i brott kunde straffas såsom medbrottslig i en detaljists förseelse. Kommittén framhöll vidare, att vad som sålunda anförts till motivering för en begränsning av det kriminaliserade området till vissa förfaranden vid saluhållande eller försäljning till allmänheten icke ägde tillämpning å bestämmelser, som direkt åsyftade att skapa skydd emot hygienisk skada. Den kriminalisering av vilseledande förfaranden, som kommittén föresla,git, byggde på allmänfaran, och denna å sin sida innefattade möjligheten att viss person utsattes för en verklig konkret fara. Brottet förutsatte alltså icke att en reell fara, efter en normal människas sätt att döma, verkligen uppstått för viss person, utan vilseledandet skulle straffas emedan det innebure sannolikhet för att en sådan fara kunde uppkomma. Denna sannolikhet vore givetvis betydligt större vid avsättning i minuthandeln än i grosshandeln. När det däremot gällde förbud att till annan överlämna

126 hälsovådligt livsmedel, såsom fallet vore i 10 § 3 mom. hälsovårdsstadgan, så grundades detta icke på en dylik sannolikhet utan i regel på en genom långvarig erfarenhet vunnen förvissning om att mottagaren utsattes för en verklig fara, Faran framstode vid det blotta vilseledandet som en möjlighet, vid mottagandet av ett skadligt eller otjänligt livsmedel som en realitet. En följd härav vore att kriminaliseringen i hälsovårdsstadgan sträckts ut över handlingar som, därest fråga vore om allenast vilseledande, skulle vara straffria. Yttranden över 1921 års förslag. I flertalet av de yttranden, som avgivits över kommittéförslaget, lämnades livsmedelslagens bestämmelser rörande vilseledande förfaranden i livsmedelshandeln utan erinran. Detta var fallet med de hörda hälsovårdsmyndigheterna, nämligen medicinalstyrelsen, förste provinsialläkarna och de med dem jämställda stadsläkarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, samt länsveterinärer och, med ett undantag, hälsovårdsnämnder. Anmärkningar framställdes däremot av kommerskollegium, vissa handelskammare, Sveriges köpmannaförbund samt några länsstyrelser, ävensom styrelsen för veterinärhögskolan och svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien. Av de handelskamrar, vilka yttrat sig rörande ifrågavarande bestämmelser, uttalade Östergötlands och Södermanlands handelskammare att därest gällande föreskrifter visat sig ineffektiva — en fråga varom handelskammaren emellertid ansåge sig icke kunna uttala en bestämd mening — torde en revision vara motiverad. Kammaren tillade, bland annat, att konkurrensen, kundkretsens upplysthet och den allmänna opinionens vaksamhet utförde ett kontrollarbete, som gjorde risken för oredlighet från säljarens sida minimal. Det syntes handelskammaren, som om detta allt för litet beaktats av kommittén vid behandlingen av föreliggande spörsmål. Handelskammaren i ICarlstad anförde att då de hittills gällande straffbestämmelserna av kommitténs utredning att döma icke visat sig fullt tillfredsställande, kunde nog en viss revision av de allmänna bestämmelserna vara behövlig. Handelskammaren i Gävle anförde, bland annat, att kammaren icke utan vidare kunde godkänna kommitténs uttalande rörande allmänfaran som grund för kriminaliseringen. Det vore icke någon given sak att samhället skulle ingripa med straffhot mot varje gärning, som kunde innefatta en ekonomisk allmänfara. Lagstiftningen i ett kultursamhälle måste lämna ett visst utrymme för medborgarens förmåga att själv hävda sin rätt. En närmare motivering på denna punkt hade varit påkallad. Kommerskollegium anförde följande: Kriminalisering i så vidsträckt omfattning, som i livsmedelslagens 2, 3 och 4 §§ skett, av åtgärder »ägnade att vilseleda», torde icke stå i överensstämmelse med allmänt rådande,

127 beprövad rättsuppfattning i vårt land. Det förefölle icke möjligt att åberopa allmänfara för att såsom brottsligt beteckna varje saluhållande av livsmedel, varvid köparen kunde vilseledas om varans beskaffenhet. Ekonomisk skada i objektiv bemärkelse, och således ej förlust i s. k. affektionsvärde, borde förutsättas hava vållats eller möjligen kunna inträda, för att handlingen skulle anses kriminell. Länsstyrelsen i Uppsala län sade sig förmoda att med uttrycket »vilseleda» avsåges endast att ingiva en alltför fördelaktig föreställning och således att till köparens eller mottagarens skada vilseleda honom. Länsstyrelsen tillade att varans ursprung för övrigt ofta vore både objektivt och subjektivt likgiltigt. Länsstyrelsen i Malmöhus län anförde att avfattningen av bestämmelserna i fråga vore sådan, att fara förelåge att även handlingar, som borde vara straffria, kunde anses straffbelagda. Uttrycket i 2 § livsmedelslagen »eller eljest mot vederlag till allmänheten utlämnas» avsåge enligt den speciella motiveringen till paragrafen närmast servering av livsmedel å utspisningsställen, som holies tillgängliga för allmänheten. Enligt lagens ordalydelse skulle således en värdshusvärd kunna göra sig skyldig till brott emot nämnda paragraf, om han serverade en vara under benämning, som gåve gästen en felaktig föreställning om varans beskaffenhet eller ursprung. Detta förefölle vara en icke önskvärd konsekvens av den föreslagna bestämmelsen. Om det över huvud taget skulle anses nödigt att i lagstiftningsväg skydda allmänheten mot vilseledande beträffande maträtter och dylikt, torde det vara lämpligt att för sådant skydd förutsattes, att säljaren på förfrågan av kunden lämnade direkt felaktiga uppgifter om varan i vilseledande syfte. Länsstyrelsen i Gotlands län anförde att det icke torde kunna bestridas, att de i 22 kap. strafflagen givna bestämmelserna angående straff för bedrägeri i fråga om livsmedelshandel vore ofullständiga. Denna brist syntes emellertid böra undanröjas snarare genom en revision av allmänna strafflagen i denna del än genom en särskild lag, vars straffbestämmelser skulle komma att konkurrera med den allmänna strafflagen och i följd därav kunna föranleda en viss osäkerhet vid lagtillämpningen. Hälsovårdsnämnden i Örnsköldsvik anförde att det ofta torde vara synnerligen vanskligt att avgöra, huruvida verksamhet, som avsåges i 3 § livsmedelslagen och som i och för sig icke vore av brottslig natur, skedde i sviklig avsikt och därför vore straffbar. Bestämmelsen syntes lätt kunna leda till godtycklighet och det syntes kunna ifrågasättas om den vore välbetänkt. Hälsovårdsnämnden i Malmö uttryckte sitt fulla instämmande i den föreslagna lagstiftningens syftemål, att förhindra oredlighet i livsmedelshandeln, men framhöll tillika att vad som främst behövdes vore bestämmelser om olika varors sammansättning och beteckning. Vad angår den föreslagna utsträckningen av kriminaliseringen i subj ek-

128 tivt hänseende anfördes från några håll att bestämmelserna härutinnan vore otydligt avfattade. Smålands och Blekinge handelskammare ansåg hänsyn till rättssäkerheten fordra att i lagtexten tydligare komme till uttryck, att köpmannen skulle vara skyldig att ägna varans beskaffenhet endast vanlig uppmärksamhet, varigenom han befriades från skyldigheten att, då han själv icke producerat varan, verkställa inre, t. ex. kemisk, undersökning av densamma. Även länsstyrelserna i Kalmar och Blekinge län funno uttrycken »ehuru han bort hava förskaffat sig vetskap» samt »där han bort kunna inse faran» alltför svävande och obestämda samt ägnade att vålla ganska stora svårigheter och en viss ojämnhet i tillämpningen. Svenges köpmannaförbund ansåg formuleringen vara sådan att även den som handlat i fullkomligt god tro komme att drabbas av straff. Kommerskollegium hemställde att ovetenhet om varans mindervärdiga beskaffenhet, undermål och dylikt skulle för att vara brottslig bero på uppenbar försummelse eller vårdslöshet. Emot förslaget att det ifrågasatta huvudstadgandet icke skulle äga tilllämpning i grosshandeln gjordes anmärkningar från några håll. Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien samt styrelsen för veterinärhögskolan ansågo motiveringen för denna åtskillnad ej vara bärande. Styrelsen ansåg lämpligare att undantag gjordes för grosshandeln endast för de fall, som kunde anses erforderliga. Räckvidden av hithörande bestämmelser i allmänna strafflagen m. m. Vid övervägande av frågan, huruvida utöver redan förefintliga bestämmelser i strafflagen, som kunna tillämpas till skydd mot oredlighet i livsmedelshandeln, ytterligare straffbestämmelser härutinnan kunna anses behövliga, torde till en början räckvidden av de redan befintliga lagbestämmelserna böra i korthet angivas. Enligt den allmänna bedrägeribestämmelsen i 22 kap. 1 § strafflagen straffas den, som genom svikligt förfarande bedrager sig till gods eller penningar eller tillskyndar annan förlust därav. Det anses att paragrafen trots uttryckssättet icke omfattar det fall att man förskaffar sig en vinst, som icke motsvaras av en förlust för annan person. För tillämpning av stadgandet skulle således alltid erfordras, att någon genom svek tillskyndats förmögenhetsförlust och att vinning uppstått för gärningsmannen. Sveket kan bestå i oriktiga uppgifter i tal eller skrift, dit emellertid icke hänföres ett helt allmänt lovprisande av en vara, utan endast bestämt oriktiga uppgifter om faktiska förhållanden. Vilseledandet kan ske även därigenom att beskaffenheten eller utstyrseln av en förpackning angiver större myckenhet eller högre kvalitet än den verkliga, eller genom andra manipulationer med varan, t. ex. döljande av

129 skadade varor under oskadade. Men bedrägeriansvar kan följa icke blott på oriktiga uppgifter eller åtgärder till döljande av en varas beskaffenhet utan även på ett rent förtigande, såsom då en handlande försäljer margarin som smör till det för smör gällande priset. I fråga om räckvidden av stadgandet i 22 kap. 13 § andra stycket strafflagen om den som »säljer eller annorledes emot vedergällning föryttrar ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti man vet fel vara, utan att sådant uppenbara» få de sakkunniga hänvisa till vad 1916 års kommitté härom anfört. Det bör särskilt framhållas att lagstadgandet med säkerhet avser fel i en varas beskaffenhet, alltså kvalitetsfel. Vilseledande i fråga om kvantitet blir att hänföra under 22 kap. 1 §, eventuellt 5 §, om övriga förutsättningar för dessa lagrums tillämpning föreligga. Vad angår den av 1916 års kommitté hävdade meningen, att 22: 13 i motsats till 22: 1 äger tillämpning även då vilseledandet icke lett till förmögenhetsskada, så hava senare i litteraturen olika meningar kommit till uttryck på denna punkt. 1 Den övervägande ståndpunkten inom teorien torde emellertid stå i överensstämmelse med kommitténs uppfattning. En undersökning, som de sakkunniga med ledning av rättsstatistiken verkställt rörande de fall, i vilka underrätterna åren 1927—1936 tillämpat ifrågavarande stadgande i 22: 13 andra stycket, visar likväl att, såsom 1916 års kommitté anfört, stadgandet tillämpas endast i sådana fall, då förmögenhetsskada inträtt, och då denna varit ringa, I många fall har det gällt försäljning av vattenblandad mjölk och i några fall andra varor, därvid den sakfällde stundom vidtagit särskilda åtgärder för att dölja felet. Stadgandet synes emellertid hava tillämpats i tämligen ringa utsträckning; antalet sakfällda var under nyssnämnda tidrymd 39, vartill kommer 8 fall, då ansvar yrkats enligt stadgandet i fråga, men den tilltalade icke blivit sakfälld. I några fall, då med åberopande av 22: 13 ansvar yrkats för försäljning av till människoföda otjänliga livsmedel, har i stället hälsovårdsstadgan tillämpats. E t t skäl till att 22: 13 så sällan tillämpas vid oredlighet i livsmedelshandeln torde i själva verket vara att vid de bagatellartade fall, då ansvar skulle kunna följa jämlikt detta lagrum, åklagaren föredrager att åberopa ett tydligt specialstadgande i hälsovårdsstadgan eller annan författning. Försök till bedrägeri är endast i vissa undantagsfall straffbelagt i vår gällande strafflag, nämligen enligt 22 kap. 2 och 5 §§. Bestämmelsen i 2 § kan här lämnas åsido. Enligt 5 § straffas den som med uppsåt gör orätt vid mätande, vägande eller räknande vid handel eller eljest, då varor emottagas eller avlämnas. Handlingen kan tydligen innebära såväl fullbordat bedrägeri som försök därtill. Vissa handlingar, som utgöra försök eller kanske snarare förberedelse till bedrägeri, kunna bliva straffbara enligt stadgandet 1 Ang. tolkningen av 22 kap. 13 § strafflagen se särskilt Sterzel: Bidrag till läran om bedrägeribrottet, Uppsala 1919, sid. 147—167.

—

130 om illojal reklam i lagen den 29 maj 1931 om illojal konkurrens. Detta stadgande har likväl tillkommit huvudsakligen för att skydda konkurrenter, något som kommit till uttryck däri att åtal, utom av allmän åklagare, får anställas endast av vissa sammanslutningar samt av näringsidkare inom samma eller likartad yrkesgren som den, inom vilken brottet begåtts. Det kan tilläggas att stadgandet i 10 § 2 mom. och 45 § 2 mom. hälsovårdsstadgan om förbud att saluhålla mjölk, som utspätts med vatten etc, enligt motiven tillkommit bland annat för att möjliggöra ingripande med åtal på ett tidigare stadium än som kan ske enligt 22: 13 strafflagen, som kräver att försäljning ägt rum. Saluhållande av sådan mjölk innebär försök eller kanske rättare förberedelse till brott emot 22: 13 eller 22: 1 strafflagen. Slutligen är att märka, att samtliga de nämnda stadgandena i strafflagen för sin tillämpning fordra uppsåt hos gärningsmannen, vilket bland annat innebär, att han skall hava ägt vetskap om felet eller bristen i varan. De sakkunniga. En utvidgning av kriminaliseringen av oredliga förfaranden i livsmedelshandeln avser främst att skydda den köpande allmänheten mot förmögenhetsförlust. Kriminaliseringen bör ur denna synpunkt avse oredliga förfaranden, som medföra förmögenhetsskada eller fara för sådan skadas inträffande. Emellertid kan det utan tvivel med ett visst fog sägas, att om en person vid upprepade tillfällen vilseledes angående näringsvärdet hos ett inköpt födoämne och därför förmås att erlägga ett alltför högt pris för detta, han ej blott lider ekonomisk förlust utan även utsattes för viss hälsofara. Denna är i dylika fall likväl så förtunnad, att de till skydd mot sådan fara givna bestämmelserna icke torde kunna bliva tilllämpliga. I det nu avsedda fallet framträder även den uppenbara svårigheten att påvisa en verklig förmögenhetsskada. Den av de sakkunniga verkställda utredningen rörande tillämpningen i praxis av 22 kap. 13 § strafflagen visar, att möjligheten att använda detta lagrum i nu avsedda fall, vid vilseledande utan påvisbar förmögenhetsskada, icke utnyttjas i praxis. Vad sålunda anförts utgör otvivelaktigt ett visst stöd för en lagstiftningsåtgärd, genom vilken för livsmedelshandeln införes en längre gående straffbestämmelse till skydd för oredlighet än vad som gäller för handeln med andra varor. En sådan straffbestämmelse torde böra erhålla ungefär samma innebörd som 2 § i 1921 års förslag till livsmedelslag. Nyligen har framlagts ett förslag till ändrad lagstiftning om förmögenhetsbrott, vilket bland annat upptager en straffbestämmelse, som beträffande handel med bland annat livsmedel i huvudsak torde innebära en sådan utsträckning av kriminaliseringen av oredliga förfaranden, som genom den föreslagna 2 § i livsmedelslagen skulle åvägabringas. Straffrätts-

131 kommitténs nyligen framlagda betänkande (SOU 1940: 20) innehåller nämligen i det av kommittén föreslagna 21 kap., som behandlar bedrägeri och närstående brott, en paragraf, 7 §, som under benämningen oredligt förfarande straffbelägger bland annat vilseledande i vissa fall, då intet skaderekvisit är uppfyllt. Paragrafen har i förslaget följande lydelse: »Var som i annat fall än förut i detta kapitel är sagt medelst vilseledande bestämmer någon till handling eller underlåtenhet och därigenom skadar den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för oredligt förfarande till böter eller fängelse eller, om brottet är grovt, till straffarbete i högst två år. Ändå att skada ej uppkommer, vare lag samma, där vilseledandet sker i utövning av yrke eller näring och avser beskaffenhet, myckenhet eller ursprung av vad mot vederlag tillhandahållits.» Paragrafens andra punkt ansluter sig sålunda till avfattningen av 2 § första stycket i 1921 års förslag till livsmedelslag därutinnan, a t t vilseledandet skall avse beskaffenhet, myckenhet eller ursprung av det som överlåtes, och a t t straff inträder icke blott då bevisning om förmögenhetsskada ej kan förebringas, u t a n även då sådan skada uppenbarligen ej inträffat. Kommitténs allmänna bedrägeribestämmelser, upptagna i 21 k a p . 1 och 2 §§, förutsätta, liksom enligt vad ovan anförts torde vara fallet med motsvarande nu gällande bestämmelse, såväl att vinning uppstått för bedragaren som att skada tillskyndats den vilseledde. I sin motivering till 21 kap. 7 § anför straffrättskommittén, bland annat, a t t svårigheten a t t påvisa förhandenvaron av skada visat sig vara ett hinder för a t t medelst bedrägeribestämmelserna på ett verksamt sätt beivra oredlighet i handel. Bestämmelsen i 22: 13 strafflagen om straff för föryttring av ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti man vet fel vara, hade föga använts till fyllande av denna brist, säkerligen till stor del på grund av bestämmelsens dunkla innebörd. Behovet av straff skydd i detta hänseende hade emellertid vid skilda tillfällen påpekats. Kommittén erinrar i detta sammanhang om 1921 års förslag till livsmedelslag. I 1 och 2 §§ av det av straffrättskommittén föreslagna 21 kap. upptages, som nämnts, den allmänna bedrägeribestämmelsen. I 2 § bestraffas bland annat, under benämningen bedrägligt förfarande, sådant bedrägeri, som med hänsyn till skadans omfattning och övriga omständigheter vid brottet är a t t anse såsom ringa. Kommittén föreslår vidare straff för försök till bedrägeri, men däremot icke straff för försök till det i 7 § upptagna brottet oredligt förfarande. Den ovan återgivna, i 21 k a p . 7 § andra punkten föreslagna bestämmelsen rörande vilseledande förfarande i utövning av yrke eller näring går i objektivt hänseende i visst avseende längre, i andra avseenden mindre långt än 2 § i 1921 års förslag till livsmedelslag. Sålunda avser den förra bestämmelsen all yrkesmässig försäljning, således både gross- och minut-

132 handel, medan 2 § livsmedelslagen endast avsåg minuthandeln. Vidare kräver bestämmelsen i 21 kap. 7 § andra punkten i straffrättskommitténs förslag dels att en medkontrahent blivit vilseledd, d. v. s. att försäljning eller annat avtal kommit till stånd, medan 2 § livsmedelslagen kriminaliserade även saluhållande under vilseledande omständigheter, och dels att gärningen skett i utövning av yrke eller näring, vilket icke uppställdes såsom rekvisit i 2 § livsmedelslagen. Därjämte fordras enligt 21 kap. 7 § för att oredligt förfarande skall föreligga att medkontrahenten handlat under inverkan av den honom bibragta oriktiga uppfattningen, medan 2 § i livsmedelslagen icke kräver att de vilseledande omständigheter, varunder en vara utbjudits, i det särskilda fallet inverkat bestämmande på medkontrahenten. I subjektivt hänseende fordras för oredligt förfarande enligt 21 kap. 7 §, liksom i allmänhet i strafflagen, när intet annat utsäges, uppsåt, vilket i detta fall bland annat innebär att gärningsmannen skall hava avvetat varans undermåliga beskaffenhet. I 2 § livsmedelslagen stadgades i andra stycket straff även för den, som bort hava förskaffat sig sådan vetskap, d. v. s. för brott av oaktsamhet. Den av straffrättskommittén föreslagna kriminaliseringen oredligt förfarande går således i några hänseenden mindre långt än vad fallet var med livsmedelslagens 2 § och innehåller icke någon motsvarighet till 3 och 4 §§ i samma lag. Å andra sidan innebära de av kommittén föreslagna, nya bestämmelserna ganska betydande utvidgningar av det för närvarande straffbara området. Införandet av straff för försök till bedrägeri möjliggör åtkommande av förfaranden, som innebära sådant vilseledande, varav förmögenhetsskada kunnat följa, således även sådana fall, där det brottsliga förfarandet icke fortskridit så långt att en avyttring skett och skada inträtt. Betydelsen härav i detta sammanhang bör ej underskattas, då de fall av oredlighet i livsmedelshandeln, som med hjälp av för närvarande gällande bestämmelser kunna åtkommas, helt övervägande äro sådana, där en påvisbar förmögenhetsskada inträffat. Även den av straffrättskommittén föreslagna nya kriminaliseringen oredligt förfarande utvidgar det straffbara området, eftersom såsom förut flera gånger framhållits, 22:13 andra stycket strafflagen i praktiken tillämpats endast i sådana fall, då i själva verket fullbordat bedrägeribrott förelegat men skadan varit obetydlig eller det vilseledande förfarandet mindre grovt. Oredligt förfarande enligt 21 kap. 7 § i förslaget föreligger exempelvis då en försäljare genom uppsåtligt oriktiga uppgifter beträffande en varas kvantitet eller kvalitet förmår någon till inköp, utan att det därvid behöver styrkas att priset överstiger varans värde. Även sådana uppgifter om en varas ursprung som rörande tillverkare eller produktionsland bliva att bedöma enligt sistnämnda paragraf. 2 § livsmedelslagen gick ju väsentligt längre, då även saluhållande under vilseledande omständigheter straffbelades. Då det här gäller rena

133 förmögenhetsbrott, torde det emellertid såsom ovan anförts knappast vara lämpligt att i fråga om livsmedel uppställa längre gående straffbestämmelser än som gälla för varuhandeln i övrigt. I de över förslaget till livsmedelslag avgivna, ovan återgivna yttrandena uttalades även betänkligheter emot ett allt för långt gående ingripande med straffbestämmelser i detta hänseende. Den för tillämpning av straffrättskommitténs 21 kap. T § uppställda fordringen, att gärningen skall hava skett i utövande av yrke eller näring, utgör i praktiken icke någon nämnvärd inskränkning i bestämmelsens tillämpningsområde vad gäller handeln med livsmedel, eftersom försäljning av sådana mestadels sker under utövande av yrke eller näring. Av särskild betydelse är att i 21 kap. 2 § i straffrättskommitténs förslag, som ovan nämnts, upptages en kriminalisering, benämnd bedrägligt förfarande, vilken innefattar mera bagatellartade fall av bedrägeri. Denna föreskrift kommer tydligen att kunna tillämpas bland annat i de fall, då 22: 13 andra stycket strafflagen nu kommer till användning. Då vid bedrägerifall inom varuhandeln den inträffade skadan ofta är ringa och de vilseledande åtgärderna mindre påfallande, kan det uppenbarligen ofta synas obilligt att rubricera en sådan förseelse såsom vanligt bedrägeri. Den föreslagna nya bestämmelsen torde icke minst vid småbedrägerier inom livsmedelshandeln göra bättre tjänst än 22: 13, som på grund av sin omstridda innebörd och otydliga avfattning alltför litet kommit till användning för nämnda ändamål. För varuhandelns del fylla således 2 och 7 §§ i det föreslagna 21 kap. strafflagen i det väsentliga de uppgifter, som torde hava avsetts för 22:13 andra stycket, eller att meddela straffskydd mot dels ringare förseelser, som dock uppfylla fordringarna för fullbordat bedrägeri, och dels vilseledande, som icke medfört påvisbar skada. Icke minst för livsmedelshandeln är det säkerligen av stor betydelse att dessa båda brottsrekvisit erhålla en klar och tydlig avfattning och avgränsas från den allmänna bedrägeribestämmelsen . Det framlagda förslaget till ändring av strafflagens bestämmelser rörande förmögenhetsbrott utgör således, såsom av det anförda framgår, ett mycket vägande skäl för de sakkunniga att icke föreslå några ytterligare allmänna bestämmelser emot oredlighet inom livsmedelshandeln. Men även om detta förslag icke hade förelegat torde det kunna sättas i fråga, om en utvidgad kriminalisering av oredliga förfaranden speciellt för livsmedelshandelns del lämpligen bör företagas genom dylika allmänna bestämmelser. Huvuduppgiften för 2 § i 1921 års förslag till livsmedelslag angavs av 1916 års kommitté vara att fylla den lucka i lagstiftningen, som uppstått genom att 22:13 strafflagen endast tillämpades i sådana fall, då obehörigt riktande av gärningsmannens egen förmögenhet skett eller för-

134 lust vållats annan. Det torde emellertid vara tydligt, att en bestämmelse om straff för vilseledande, som icke lett till bevislig förmögenhetsskada, endast i sällsynta undantagsfall kan komma till tillämpning. Den föreslagna 2 § i livsmedelslagen motiverades bland annat med den fara för allmänheten, som även ett sådant vilseledande innebure. I sådana fall, där det visserligen icke är uppenbart att förmögenhetsskada ej inträtt, men sådan dock ej kan påvisas, torde skadan ofta vara ytterst obetydlig, såsom då försålt kakaopulver haft väl hög halt av kakaobönans skal, eller kaffe eller kryddor något för stort innehåll av värdelösa växtdelar. Att det i själva verket är fall av sistnämnda slag, som voro avsedda att åtkommas med 2 § i 1921 års förslag till livsmedelslag, underströk 1916 års kommitté i motiveringen. Där anfördes, att en sådan bestämmelse, som helt generellt innebure att saluhållande av livsmedel under vilseledande omständigheter straffades, icke kunde tänkas utgöra grundval för en effektiv tillämpning, med mindre densamma kompletterades med specialstadganden, som för de viktigare livsmedlen klarlade, huru bestämmelsen skulle uppfattas. Dessa specialstadganden infördes i kommitténs förslag till följdförfattningar, där det för ett antal livsmedel angavs, när varan skulle anses vara saluhållen under vilseledande omständigheter. En jämförelse mellan 2 § i förslaget till livsmedelslag och de i följdförfattningarna givna stadgandena till fullständigande av nämnda paragraf visar emellertid, att dessa stadganden i några fall knappast kunna inpassas under paragrafens ordalydelse. Sålunda skulle, för att anföra endast ett exempel, vars motsvarighet emellertid återfinnes i flera av följdförfattningarna, jämlikt 9 § i förslaget till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å kaffe och te samt ersättningsmedel för kaffe och te såsom brott emot 2 § livsmedelslagen bestraffas försäljning av kaffe, som innehölle mer än 5 viktprocent av vissa från kaffebusken härrörande växtdelar. Det torde emellertid svårligen kunna sägas, att försäljning av kaffe med en halt av exempelvis 5.5 viktprocent sådana föroreningar är att hänföra till försäljning under vilseledande omständigheter. Kvalitetsreglerande föreskrifter av detta slag böra enligt de sakkunnigas mening icke anknytas till allmänna stadganden rörande vilseledande förfaranden i varuhandeln utan böra i stället införas i specialstadganden, avsedda att skydda vissa varubenämningar, av samma typ som 1917 års förordning om förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen. Sådana fall som det nyss anförda exemplet låta sig ej inpassas under vare sig 22:13 i gällande strafflag eller den av straffrättskommittén föreslagna 7 § i 21 kap. Det är emellertid, bland annat, ett fullständigande av vår livsmedelslagstiftning med sådana, till skydd för vissa allmännare varubeteckningar avsedda stadganden, som för närvarande framstår såsom mest påkallat. Från flera håll framfördes även i

135 yttrandena över 1921 års förslag denna synpunkt på den nya lagstiftningen. Sålunda anförde exempelvis, som nämnts, hälsovårdsnämnden i Malmö att behov särskilt förelåge av bestämmelser om olika varors sammansättning och beteckning, till förhindrande av inblandning av skadliga eller som näringsmedel otjänliga beståndsdelar. 1916 års kommitté framhöll även svårigheten att hålla de ekonomiska och hygieniska synpunkterna isär i följdförfattningarna. Ett sådant särskiljande var nödvändigt för kommittén, då de olika specialstadgandena i straffhänseende inpassats under de särskilda bestämmelserna i livsmedelolagen, där straffbestämmelserna för förseelser av hygienisk art införts i annan paragraf än bestämmelserna till skydd mot oredlighet. Härvid yppade sig helt naturligt åtskilliga svårigheter, vilka ledde till en viss godtycklighet vid inordnandet av ett specialstadgande under den ena eller andra paragrafen i livsmedelslagen. Som exempel kan nämnas att enligt 12 och 14 §§ i förslaget till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å ost och margarinost skulle osttillverkare, som använde i hygieniskt avseende undermåliga råvaror, straffas enligt 3 § livsmedelslagen för sviklig verksamhet, varigenom livsmedel göres ägnat att vid kommande försäljning framkalla villfarelse hos köparen, således för ett enligt paragrafens ordalydelse rent förmögenhetsbrott. Svårigheten att i specialstadgandena särskilja de ekonomiska och de hygieniska bestämmelserna kan enligt de sakkunnigas mening undvikas endast om dessa stadganden lagtekniskt utformas såsom föreskrifter till skydd för vissa varubenämningar. I sådant fall blir det nämligen ej nödvändigt att strängt hålla isär bestämmelser av de olika slagen, något som för övrigt ofta knappast låter sig göra. Det ovan anförda torde giva vid handen, att ytterligare stadganden av allmän räckvidd rörande vilseledande förfaranden i livsmedelshandeln icke kunna anses behövliga eller lämpliga. Kvalitetsreglerande bestämmelser böra i stället utfärdas för de livsmedel, för vilka sådana bestämmelser anses behövliga. Dessa bestämmelser kunna lämpligen anknytas till stadganden av samma innehåll som de lagregler i 1917 års förordning om förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen, vilka äro gemensamma för de i förordningen skyddade varubenämningarna. De sakkunniga hava avfattat sitt förslag i denna del i enlighet härmed. Nyssnämnda gemensamma bestämmelser i 1917 års förordning hava sålunda införts i livsmedelsstadgans 1 kap. 12—14 §§, och till dessa bestämmelser ha anknutits de specialstadganden angående sammansättningen av livsmedel med vissa benämningar, vilka införts i 3—11 kap. i stadgan. Det synes de sakkunniga vara en uppenbar fördel, att den nya lagstiftningen på detta sätt i lagtekniskt hänseende erhåller en utformning, som anknyter sig till nu gällande livsmedelslagstiftning.

136 I det föregående ha de sakkunniga diskuterat behovet av och formen för en utvidgning i objektivt hänseende av kriminaliseringen av oredlighet i livsmedelshandeln och därmed närstående förfaranden. I subjektivt hänseende gäller om bestämmelserna i strafflagen rörande oredlighet, liksom beträffande de av straffrättskommittén föreslagna bestämmelserna, att de äro tillämpliga endast då säljaren ägt vetskap om felet i varan. Enligt 2 § i 1921 års förslag till livsmedelslag bestraffades även brott av oaktsamhet. Enligt livsmedelslagstiftningskommitténs mening erhöll stadgandet nämligen icke en tillfredsställande räckvidd med mindre det gjordes tillämpligt icke blott då säljaren visats äga vetskap om den sålda varans underhaltiga beskaffenhet, utan även då han enligt vanligt handelsbruk borde hava ägt sådan vetskap. I det senare fallet finge enligt kommitténs mening brott av oaktsamhet anses föreligga. Denna utvidgning av straffbarheten i subjektivt hänseende blev, såsom i det föregående omnämnts, föremål för flera gensagor i de över förslaget avgivna yttrandena, därvid särskilt anfördes att rättssäkerheten härigenom sattes i fara, att förslaget i denna del vore alltför svävande och obestämt samt att för bestraffande av oaktsamhetsbrott borde fordras uppenbar försummelse eller vårdslöshet från gärningsmannens sida. Vid ett övervägande av behovet och lämpligheten av straffbestämmelser för oredlighetsbrott, begångna av oaktsamhet, bör till en början påpekas, att i 51 § i lagen den 20 juni 1905 om köp och byte av lös egendom stadgas skyldighet för köparen att vid handelsköp, sedan godset avlämnats eller kommit honom tillhanda, föranstalta om sådan undersökning av godset, som efter gott handelsskick kan ifrågakomma. Detta åläggande kompletteras av bestämmelsen i 52 § i lagen, enligt vilken vid handelsköp köparen, sedan fel eller brist i godset yppats, har att genast lämna säljaren meddelande, därest han vill göra något anspråk gällande med anledning av felet eller bristen, vid påföljd att köparen eljest är all talan förlustig. Man kan, bland annat med hänsyn till dessa stadganden, taga för givet att en köpman i de flesta fall har vetskap om grövre kvalitetsfel hos en av honom försåld vara. Föreligger sådant fel men varan likväl försäljes såsom felfri, torde således i allmänhet bevisning om uppsåt kunna förebringas. Vid dylika fall av mera påtaglig oredlighet torde för övrigt icke ställas allt för stränga krav på denna bevisning. I fråga om åtskilliga livsmedel gäller emellertid, att varans så att säga normala sammansättning kan växla inom tämligen vida gränser. Därinom rymmas ju vanligtvis såväl bättre som sämre kvaliteter. Då ett vilseledande förfarande avser att dölja mindre fel hos en vara, torde därför förfarandets straffbarhet ofta kunna sättas i fråga redan av den anledningen att tveksamhet kan råda, huruvida beskaffenheten hos varan i sådan grad avviker från den för enklare kvaliteter av varan vanliga — givetvis under förut-

137 sättning att icke särskilda egenskaper hos varan utfästs — att de objektiva förutsättningarna för ett oredlighetsbrott föreligga. Det kan uppenbarligen icke ifrågasättas att i subjektivt hänseende utvidga brottsrekvisitet, så att straff alltid skulle kunna följa, då på grund av säljarens uppgifter "köparen bibringats den uppfattningen, att den inköpta varan vore av något bättre kvalitet än som verkligen vore förhållandet. Den civilrättsliga skyldigheten för säljaren att finna sig i en prisreduktion eller återgång av köpet eller att utbyta varan mot sådan som kan anses avtalsenlig, synes i dessa fall icke rimligen böra kompletteras med någon ansvarspåföljd. Vad som sålunda anförts torde giva vid handen, att det icke kan anses föreligga tillräckliga skäl att tillskapa en allmän bestämmelse, innebärande kriminalisering för vilseledande förfaranden, begångna av oaktsamhet. För åtskilliga livsmedel äger emellertid detta resonemang icke giltighet. Detta är fallet med de livsmedel, för vilka genom särskilda författningsbestämmelser fastslagits vissa minimikrav i olika hänseenden för att varan skall få försäljas under viss varubenämning. Genom dessa specialstadganden få försäljare av livsmedel med de genom dessa föreskrifter skyddade varubenämningarna anses hava fått skyldighet att i viss utsträckning tillse, att de ifrågavarande livsmedlen fylla de i lagstiftningen uppställda kraven. Detta gäller även de genom förordningen den 29 juni 1917 skyddade varubeteckningar, som avse varuslag, vars sammansättning icke reglerats genom specialbestämmelser, men som likväl beretts fortsatt skydd genom olika bestämmelser i livsmedelsstadgan. För dessa livsmedel, socker, flott och honung, gäller nämligen att en viss normalsammansättning med praktiskt sett trånga gränser kan anses vedertagen. Huru långt den undersökningsskyldighet sträcker sig, som på grund av dessa specialbestämmelser skall anses åligga en säljare, kan ej helt allmänt angivas, utan får överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra. Helt naturligt kommer härvid hänsyn att tagas till handelsbruk inom den ifrågavarande branschen. Det är tydligt, att då det gäller livsmedel, som i minuthandeln saluhållas i på förhand slutna förpackningar, ansvar för avvikelse från fastslagen beskaffenhet i allmänhet icke bör drabba annan än den säljare, som inneslutit varan i förpackningen eller eljest skäligen kan anses vara ansvarig för varans överensstämmelse med meddelade föreskrifter. Stadgandena om märkning av livsmedel, som saluhållas i hermetiskt slutna förpackningar, komma att i viss mån bliva normerande för ansvarigheten för dylika varors sammansättning. Å sådan förpackning skall angivas antingen inläggaren av varan eller, beträffande utomlands inlagda varor, exportören eller importören. I fråga om sistnämnda varor torde ansvar för varans beskaffenhet alltid få anses åvila importören. Vad som sålunda torde få anses gälla för varor i hermetiskt slutna förpackningar synes böra äga motsvarande tillämpning beträffande andra fabriksför-

138 packade varor. Vad här anförts torde stå i överensstämmelse med jämförliga delar av vår nu gällande livsmedelslagstiftning. Enligt nyssnämnda förordning av år 1917 straffas sålunda även den säljare, som bort hava vetskap om varans verkliga beskaffenhet. Detsamma är förhållandet exempelvis enligt förordningen den 10 maj 1935 angående beredning och inläggning m. m. av salt strömming. I föreliggande förslag har i enlighet med det anförda samma ståndpunkt intagits. Vid utformandet av de utvidgade bestämmelserna till skydd emot oredlighet uppstodo särskilda svårigheter för 1916 års kommitté av det skälet att huvudstadgandet i 2 § livsmedelslagen icke ägde tillämpning inom grosshandeln. Kommitténs skäl för denna ståndpunkt hava ovan återgivits, liksom de erinringar, som framförts däremot. Ehuru de sakkunniga icke föreslå några nya allmänna föreskrifter rörande oredlighet i livsmedelshandeln, hava de sakkunniga givetvis likväl anledning att ingå på frågan om lämpligheten av den sålunda av kommittén gjorda gränsdragningen mellan gross- och minuthandeln. Enligt de sakkunnigas mening bör det föreliggande förslaget till livsmedelslagstiftning gälla i lika mån för partisom för minuthandeln. Den av 1916 års kommitté gjorda åtskillnaden mellen dessa båda former av handel framstår nämligen för närvarande som olämplig, särskilt med hänsyn till den skedda utvecklingen, som medför att livsmedelstillverkningen i allt större omfattning industrialiseras och att partihandeln allt mera koncentreras till mycket stora företag. En följd härav är att varorna i minuthandeln i mycket stor utsträckning utlämnas till köparen i fabrikantens eller en partihandlares förpackningar. Det är såsom ovan anförts tydligt, att fabrikanten eller grosshandlaren i första hand bör vara ansvarig för beskaffenheten av varor, som saluföras på detta sätt förpackade. I vår gällande livsmedelslagstiftning har någon åtskillnad mellan parti- och minuthandeln i allmänhet icke gjorts. Så är ej heller fallet i modern utländsk livsmedelslagstiftning. De sakkunniga hava av här anförda skäl i sitt förslag intagit samma ståndpunkt. Av det anförda följer att de sakkunniga icke hava anledning att närmare yttra sig rörande lämpligheten av det av 1916 års kommitté särskilt för grosshandeln avfattade stadgandet i 4 § livsmedelslagen. I 3 § livsmedelslagen föreslog 1916 års kommitté straff för i sviklig avsikt bedriven verksamhet, genom vilken livsmedel gjordes ägnat att vid kommande försäljning framkalla villfarelse hos köparen. Genom stadgandet skulle straffbeläggas vissa handlingar, som innebure förberedelse till bedrägeri eller annan oredlighet. De sakkunniga hava icke heller i detta avseende ansett en utsträckning speciellt för livsmedelshandeln av den gällande kriminaliseringen för bedrägliga eller eljest oredliga förfaranden motiverad. Något behov av en sådan utvidgning torde knappast kunna påvisas. Det torde vara ganska sällsynt, att i nu avsedda fall sviklig avsikt

139 kan påvisas. A t t exempelvis rosta råg eller att skumma mjölk äro i allmänhet fullt lovliga förehavanden, och de skulle blivit åtkomliga med straff enligt det av 1916 års kommitté föreslagna stadgandet endast om det kunde styrkas, a t t den som företagit handlingen haft för avsikt a t t under vilseledande uppgifter försälja den behandlade varan. Sammanfattning. Som sammanfattning av de sakkunnigas ovan utvecklade ståndpunkt till frågan om behovet av skärpta bestämmelser rörande oredliga förfaranden i livsmedelshandeln få de sakkunniga anföra följande. De sakkunniga hava icke funnit tillräckliga skäl föreligga till en sådan utsträckt kriminalisering, gällande för handeln med alla slag av livsmedel. Därvid hava de sakkunniga särskilt beaktat, a t t de ovan omförmälda bestämmelser rörande bedrägeri och likartade brott, som innefattas i straffrättskommitténs nyligen framlagda betänkande med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott, i stort sett tillgodose de önskemål, som kunna uppställas för en sådan utsträckt kriminalisering. Medan således för handeln med livsmedel över huvud skärpta bestämmelser till skydd emot oredlighet icke ansetts tillräckligt motiverade, torde för vissa livsmedel specialföreskrifter rörande deras sammansättning och beskaffenhet i övrigt vara erforderliga. I lagtekniskt hänseende torde dessa kvalitetsreglerande bestämmelser böra utformas på det sätt, att de föreskrifter i 1917 års förordning angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen, vilka äro gemensamma för i förordningen avsedda varubenämningar, överflyttas till livsmedelsstadgans inledande kapitel, samt att de för vissa livsmedel föreslagna specialstadgandena anknytas till dessa gemensamma föreskrifter. D e t skydd för benämningarna å viktigare livsmedel, som härigenom skapas, skall gälla såväl i parti- som i minuthandeln. I enlighet med vad sålunda anförts hava nämnda gemensamma stadganden i 1917 års förordning med av det anförda föranledda ändringar överförts till 12—14 §§ i 1 k a p . livsmedelsstadgan, därvid i 12 § uppräknats de lagrum, vari för vissa livsmedel angivits de fordringar, som varan skall uppfylla för a t t få försäljas under de i dessa lagrum angivna varm benämningarna. M ä r k n i n g a v f ö r p a c k n i n g a r för

livsmedel.

Gällande svensk lagstiftning. I förordningen den 1 juni 1923 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker föreskrives bland annat, a t t maltdryck må från bryggeri utlämnas endast på kärl, som äro stämplade med såväl bryggeriets, d. v. s.

140 tillverkarens, namn som beteckningen för den klass, vartill maltdrycken jämlikt förordningen är hänförlig. Dock må i stället för bryggeriets namn användas en såsom ursprungsbeteckning lämplig, av vederbörande överkontrollör godkänd förkortning av namnet eller ock bryggeriets inregistrerade varumärke. Beträffande butelj må dylik stämpling ske å korken eller proppen. Bestämmelserna äga ej tillämpning därest maltdryck av köpare avhämtas i öppet kärl. Förordningen den 10 juni 1932 angående märkning av kärl, innehållande söta läskedrycker — varmed enligt förordningen förstås alla drycker, som äro tillagade av annat än malt samt försatta med kolsyra och sötningsmedel och som antingen äro helt fria från alkohol eller icke innehålla mer än 2^4 volymprocent alkohol — stadgar bland annat att sådan dryck må från tillverkningsställe utlämnas endast på kärl, som är märkt med etikett, vara angivits dryckens benämning, tillverkarens namn eller firma och tillverkningsorten. Enligt föl-ordningen den 30 juni 1932 angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister m. m. skola förpackningar till margarin, fettemulsion och konstister vara märkta med varans nu angivna benämning samt tillverkarens namn. Å margarinost skall benämningen samt tillverkarens namn intryckas å ostens plana ytor. I kungörelsen den 19 oktober 1934 angående märkning av kärl till konserverade torkade frukter, bär eller grönsaker för avsalu stadgas att hermetiskt tillslutet kärl, vari torkade frukter, torkade bär eller torkade grönsaker äro konserverade, skall vid saluförandet vara åsätt dels uppgift om varans benämning samt om tillverkarens firmanamn och hemvist dels ock orden »Tillverkade av torkad frukt» respektive »torkade bär» eller »torkade grönsaker». Kungörelsen den 28 juni 1935 angående märkning i vissa fall av kärl till fruktkonserver föreskriver att kärl, vari fruktkonserver av utländskt ursprung här i riket inlagts för avsalu, vid saluhållandet skall vara åsätt etikett, som på fullt tydligt och i ögonen fallande sätt dels upptager orden »Innehåller i Sverige ompackade fruktkonserver av utländskt ursprung», dels ock angiver den inlagda fruktens vikt ävensom namnet å den person eller det företag, som verkställt inläggningen. Kungörelsen den 24 juli 1934 angående märkning av kärl till fiskkonserver för avsalu m. m. föreskriver att slutet kärl, vari fisk eller skaldjur eller produkt därav är genom saltning, kryddning, rökning eller på annat sätt konserverad, skall, därest varan saluhålles i minuthandeln, vara åsätt uppgifter om beredarens namn och hemvist, kärlets innehåll samt antingen innehållets vikt eller kärlets rymd, därvid en avvikelse intill 8 procent må vara tillåten. Kärl, innehållande importerade konserver, må åsättas exportörens i stället för beredarens namn och hemvist. Föreskrifterna gälla

141 icke salt sill i tunnor eller rökta fiskvaror i trälådor eller annat icke vattentätt emballage. Kungörelsen trädde i kraft den 1 maj 1937. Kungörelsen den 21 juli 1937 angående märkning av kärl, vari surströmming saluföres, m. m. föreskriver att kärl, vari strömming som undergått beredning till surströmming saluföres, skall vara åsätt uppgift om beredarens namn och hemvist samt året, då beredningen skedde. Har beredningen verkställts av ekonomisk förening, skall som beredarens namn gälla den i rörelsen använda firmabeteckningen. Enligt sistnämnda båda kungörelser gäller, att de angivna uppgifterna skola vara tydligt anbragta genom tryck antingen direkt på kärlet eller å vid detta fästad etikett. I förordningen den 21 juli 1937 med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. stadgas, att kärl, vari mjölk eller grädde av vissa i förordningen angivna slag transporteras eller utbjudes, skall vara tydligt märkt bland annat med namnet å den gård eller det mejeri, varifrån varan levererats. Enligt lagen den 4 juni 1913 angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning må vara, därå finnes anbragt beteckning, som giver varan sken av att hava frambragts eller tillverkats i Sverige, ej från utrikes ort hit till riket införas för försäljning. Enligt lagen den 9 oktober 1914 angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta varor är det belagt med ansvarspåföljd att här i landet å utländsk vara, avsedd till försäljning, eller å emballage, däri dylik vara skall saluhållas, i avsikt att vilseleda i fråga om varans ursprung anbringa beteckning, som giver varan sken av att hava frambringats eller tillverkats i Sverige. Ansvarspåföljd drabbar enligt samma lag även den, som med sådan avsikt här i riket håller till salu utländsk vara, åt vilken genom någon därå eller å dess emballage anbragt beteckning eller genom beteckning å anslag eller skylt, som hör till varan, gives sken av att hava frambragts eller tillverkats i Sverige. Märkningsfrågan i tidigare utredningar. I ett den 22 september 1933 dagtecknat, till chefen för jordbruksdepartementet avlämnat (icke tryckt) betänkande rörande standardisering och kvalitetsmärkning av lantmannaprodukter påpekas bland annat betydelsen av att använda original- eller detalj förpackningar av standardtyp, avsedda att följa varan från producenten via handeln till konsumenten. Erfarenheten hade visat att varuförsäljning i dylika detaljförpackningar erbjöde väsentliga fördelar för såväl säljare som köpare. Producenten föranleddes att åsätta förpackningen uppgift om varusort och kvalitet ävensom sitt eget namn och kunde på så sätt göra reklam för sin vara. Märk-

142 ningen möjliggjorde även för kunden att vid förnyade inköp erhålla samma kvalitet. Emballeringen kunde anses fördelaktig även ur hygienisk synpunkt och vore ofta ägnad att öka varans hållbarhet. Från handelns synpunkt kunde detaljförpackningar ävenledes anses önskvärda, då i synnerhet expedieringen genom desamma mycket förenklades samt ansvaret för varans beskaffenhet i viss mån överflyttades på den ursprungliga leverantören. I betänkande rörande de svenska enhetsprisföretagen (SOU 1935: 63) omnämndes bland annat, att nämnda företag beskyllts för att saluföra varor, som i kvantitativt avseende vore underlägsna den övriga detaljhandelns, och det anfördes i betänkandet, att det icke vore uteslutet att det kunde vara ändamålsenligt att genom särskild författning reglera dessa förhållanden, vilka sannolikt hade betydelse icke allenast för enhetsprisföretagens rörelse. Vad livsmedelsbranschen anginge, torde särskilt böra uppmärksammas behovet av en reglering av kvantitetsfrågan, såvitt rörde paketerade varor. Härvid torde man icke böra inskränka sig till att angiva myckenheten i allenast de fall, då denna icke överensstämde med den i handeln sedvanliga, utan det torde böra föreskrivas, att alltid, när i minuthandeln livsmedel försåldes paketerade, skulle å förpackningen angivas innehållets mängd eller vikt eller förpackningens rymd. Därest en ny, enhetlig livsmedelslagstiftning komme till stånd, torde de nu ifrågasatta kvantitetsbestämmelserna höra hemma där. Till de sakkunniga överlämnade framställningar i frågan. Fyra framställningar i nu förevarande fråga hava överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag. Aktiebolaget Reymersholms livsmedel anförde i skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 september 1936, att vissa affärer beställde och försålde varor i förpackningar, innehållande mindre nettokvantitet än den, som allmänheten vant sig vid att finna i de i handeln tidigare förekommande förpackningarna av motsvarande slag. Det lägre pris per förpackning, som härigenom kunde tillämpas, framstode för konsumenten som ett förbilligande av varan. Till förhindrande av att allmänheten på detta sätt vilseleddes borde bestämmelser utfärdas att alla livsmedel, som av tillverkaren förpackats i emballage, avsett för detaljhandeln, skulle vara försedda med uppgift om innehållets netto vikt och tillverkarens namn. Lantbruksstyrelsen, till vilken ärendet remitterades, inhämtade yttranden från fem representativa företag i livsmedelsbranschen och kooperativa förbundet. Företagen anslöto sig till framställningen eller till en utredning i frågan. Vissa svårigheter framhöllos emellertid, t. ex. att innehållets sammansättning icke kunde angivas. Sålunda kunde i en burk köttbullar med sås propor-

143 tionen mellan dessa båda ingredienser växla. Detta vore särskilt förhållandet, då en vara inlades i så billiga vätskor som vatten, sockerlag, saltlake och ättika. Ett företag ansåg, att uppgift om vikt å konserver borde kompletteras med föreskrift därom, att emballaget skulle innehålla så mycket av den deklarerade varan, som vore tekniskt möjligt. Med en sådan bestämmelse skulle förhindras, att livsmedel inlades i en obehövlig mängd av nämnda billiga och tyngande vätskor. Kooperativa förbundet framhöll bland annat, att någon osund konkurrens av påtalat slag icke i större utsträckning torde hava förekommit, samt att ur det allmännas synpunkter lika goda eller till och med i vissa fall betydligt bättre garantier för sunda förhållanden gåves om å förpackningarna godkändes även beställarens namn, i vilket fall förpackaren icke behövde angivas. Lantbruksstyrelsen anförde i sitt den 1 december 1936 dagtecknade yttrande i huvudsak följande. Styrelsen utginge ifrån att en sådan deklaration som här föreslagits borde ifrågakomma endast beträffande konserverade produkter och särskilt då konserver i hermetiskt slutna kärl. Bestämmelser om märkning av alla förpackade livsmedel skulle föra alltför långt, enär sådana bestämmelser automatiskt bleve tillämpliga även å nya slag av standardiserat hushållsemballage, vilka kunde komma att användas för detalj distributionen av livsmedel. Av såväl kommersiella som hygieniska skäl vore den allmänna tendensen numera att söka åstadkomma standardemballage av olika slag för detalj distributionen, t. ex. påsar för mjöl och potatis, kartonger för hårt bröd, socker, gryn, kaffe, choklad, russin och makaroner, plåtkärl för sirap, matolja och majonnäser. Oftast torde redan nu vikt eller kvantitet ävensom firmanamn angivas på dessa emballage. Emellertid vore att märka att nettokvantiteten av varor, som vore inneslutna i pappoch pappersemballage, lätt kunde av köparen kontrolleras, samt att flertalet av i sådant emballage förpackade varor allt efter ålder och lagringssätt vore underkastade viktvariationer på grund av avdunstning eller absorption av fuktighet. Helt annorlunda förhölle det sig med konserver i hermetiskt slutna kärl. Beträffande sådana vore det icke utan förstörande av emballaget och därmed produkten — såvida den ej snart förtärdes — möjligt att konstatera innehållets mängd och beskaffenhet. En bestämmelse om angivande av vikt å sådana konserver borde kompletteras på det sätt, som ett företag enligt ovan föreslagit. Beträffande frågan om inläggarens namn alltid skulle utsättas, erinrade styrelsen om de svårigheter, som yppat sig beträffande tillämpningen av bestämmelserna om märkning av fiskkonserver, varom närmare omförmäles nedan i redogörelsen för den till de sakkunniga remitterade framställningen av Tempo aktiebolag om dispens från sistnämnda bestämmelser. Lantbruksstyrelsen ansåg dock, att skäl kunde anses tala för att enhetliga betämmelser för märkning av på olika sätt konserverade livsmedel borde åstadkommas samt hemställde, att

144 ärendet måtte överlämnas åt livsmedelslagstiftningssakkunniga. Kommerskollegium, som även hördes i ärendet, yttrade den 4 januari 1937 att detsamma för det dåvarande icke påkallade annan åtgärd än att handlingarna överlämnades till de sakkunniga. Svenska köttkonservfabrikernas förening anhöll i skrivelse den 12 augusti 1938 till Kungl. Maj:t att rörande märkning av köttkonserver måtte utfärdas bestämmelser av samma slag som de för fiskkonserver gällande. I ärendet hördes kommerskollegium, som infordrade yttranden från svenska konservfabrikernas riksförening, Sveriges charkuteri- & slakteriidkares riksförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges kemiska industrikontor, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges slakteriförbund. Samtliga dessa organisationer tillstyrkte bifall till framställningen. Sveriges slakteriförbund ansåg dock att anbringande av viktuppgift å konservburkar skulle i praktiken visa sig förenat med svårigheter. I stället borde införas vissa exakta standardmått på alla kärl för köttkonserver, därvid hänsyn finge tagas till förhållandena å eventuella exportmarknader. Sveriges grossistförbund uttalade att de ifrågasatta bestämmelserna skulle kunna helt fylla sitt ändamål endast om de utan undantag tillämpades i minuthandeln, varför någon dispens från bestämmelserna icke borde lämnas enskilda detaljhandelsföretag eller någon grupp av sådana företag. Kemiska industrikontoret framhöll att endast tillverkaren hade möjlighet att garantera den konserverade varans kvalitet genom en noggrann kontroll av råvaror och tillverkningsprocedur. Köpmannaförbundet anförde bland annat att det tilltagande bruket att tillhandahålla livsmedel i fabriksförpackningar, avsedda för minuthandeln, borde befrämjas av hygieniska skäl. I fråga om dessa förpackade varor betoges emellertid köpmännen möjlighet att själva bilda sig en uppfattning om varans kvalitet. Köpmannen måste i detta hänseende helt lita till den garanti, fabriken lämnade. Inför allmänheten kunde han icke gå i god för varans beskaffenhet i vidare mån an genom att framhålla att den ifrågavarande fabrikens varor hade gott anseende. Det vore därför principiellt riktigt, att förpackade varor i allmänhet märktes med fabrikantens namn. Denne ville givetvis icke riskera sitt firmanamn genom att utbjuda en mindre tillfredsställande inläggning. Kommerskollegium anförde i yttrande den 15 oktober 1938 att motsvarande skäl, som anförts för införande av märkningstvång för fiskkonserver, kunde åberopas jämväl i vad avsåge konserver av kött. Kollegium erinrade om Tempo aktiebolags ovannämnda ansökan om dispens från bestämmelserna i kungörelsen om märkning av fiskkonserver samt tillade att kollegium i yttrande den 18 oktober 1937 tillstyrkt dispens. En annan tänkbar utväg vore givetvis också ändring av kungörelsens bestämmelser därhän, att alternativt tillverkarens (beredarens) eller försäljarens firma anbragtes på kärlet. I varje fall syntes i huvudsak samma allmänna be-

145 stämmelser böra vara gällande för såväl kött- som fiskkonserver. Slakteriförbundets uttalande om önskvärdheten av standardmått på alla kärl, som användes för köttkonserver, torde kunna anses förtjänt av beaktande. Kollegium hemställde att framställningen för vidare handläggning måtte överlämnas till livsmedelslagstiftningssakkunniga. Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Sveriges socialdemohratiska kvinnoförbund och svenska landsbygdens kvinnoförbund anförde i skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 april 1937, att husmödrarnas uppgift att handhava och ansvara för familjens konsumtion i hög grad försvårades av att livsmedel försåldes utan skyldighet till deklaration eller analys. Den högt uppdrivna reklamen försvårade ytterligare valet av de för familjens behov lämpligaste varorna, då det ofta vore de ur kvalitetssynpunkt enklaste varorna, som utbjödes med den största reklamapparaten. Varornas paketering gjorde det även omöjligt att avgöra kvaliteten. Föreningarna hemställde om en utredning av möjligheterna att påbjuda deklarationstvång för paketerade varor samt angivande av analys, viktinnehåll och tid för varans tillverkning för andra, sammansatta varor. Därjämte framhölls önskvärdheten av en statlig institution för varukontroll. Svenska annonsörers förening anförde i anledning av sistnämnda framställning i skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 juni 1937 i huvudsak följande. Föreningen vore en sammanslutning av landets mest kända tillverkare och distributörer av varumärkta, originalförpackade och annonserade produkter. Det vore beklagligt att kvinnoföreningarna icke gjort skillnad mellan sådana paketerade varor, vilka med pantförskrivning av goodwill i varumärke och firmanamn garanterade varans kvalitet och sådana varuförpackningar, å vilka på grund av en förutsedd risk för senare anmärkning varken varumärke eller fabrikantnamn utsatts. Drivkraften för övergången till originalförpackningar, försedda med tillverkarens namn, hade varit fabrikantens strävan att överföra varan till förbrukaren i bästa möjliga skick och på sådant sätt att han kunde övertaga ansvaret för varans kvalitet ända till användningsögonblicket. Genom utsättande av varumärke och tillverkarens namn å förpackningen erhölles säkerhet för att mindre nogräknade köpmän icke levererade kunden en annan vara än den begärda. Originalförpackningen utgjorde en bättre garanti för varans kvalitet än köparens egen flyktiga undersökning vid disken. Vad en fabrikant eftersträvade vore ej en tillfällig försäljning utan upparbetande av en varaktig marknad, och sådan kunde ernås endast genom god kvalitet och en sund och vederhäftig reklam. Införande av generellt deklarationstvång eller utsättande av analys å paketerade märkesvaror avstyrktes, då sådant tvång beträffande många varor skulle utgöra ett hot mot sekretessen rörande fabrikationshemligheter samt öka den illojala konkurrensen, utan att de flesta köparna genom deklarationen eller analysen skulle kunna bilda 10 —

146 sig en uppfattning om varans kvalitet. Kravet på angivande av vikt vore svårt att uppfylla för sådana varor som minskade i vikt vid lagring. Utsättande av datum för tillverkningen skulle bliva till stort förfång, då detta skulle medföra att allmänheten alltid och även då det gällde varor med nästan obegränsad lagringstid komme att begära nytillverkade varor. Föreningen anförde slutligen att den icke hade något att erinra emot kvinnoföreningarnas begäran om en utredning men framhöll att försäljningen av paketerade, med tillverkarens namn och varumärke märkta varor borde främjas och ej genom alltför snäva bestämmelser hindras. Tempo aktiebolags dispensansökan. Såsom redan nämnts har till de sakkunniga för yttrande överlämnats en av Tempo aktiebolag den 31 maj 1937 gjord ansökan om dispens från ovannämnda kungörelse den 24 juli 1934 angående märkning av kärl för fiskkonserver för avsalu, m. m. Denna kungörelse var ursprungligen avsedd att tillämpas från och med den 1 juli 1935, men ikraftträdandet uppsköts i olika etapper, senast den 18 december 1936 (sv. förf. saml. nr 602), därvid samtidigt några ändringar gjordes i kungörelsen. Uppskoven föranleddes av en framställning den 19 januari 1935 från lantbruksstyrelsen, som från flera håll fått mottaga skrivelser med begäran om förtydliganden eller ändringar i kungörelsen. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 oktober 1935 anhöll Tempo om tillåtelse att å fiskkonserver, som bolaget saluförde, i stället för beredarens namn och hemvist utsätta bolagets, alltså minutförsäljarens firma och hemvist. Alternativt anhölls om ändring i kungörelsen, så att sådan märkning bleve tillåten. Ansökningen motiverades med att köpmannaföreningarna kraftigt motarbetade Tempo, bland annat genom blockad av Tempos leverantörer. I och med att dessa tvingades utsätta namn och hemvist å konservdosorna kunde det med visshet förutses att de bleve föremål för köpmannaföreningarnas blockadhot, inför vilket de icke torde våga fortsätta sina förbindelser med Tempo. Följden härav skulle bliva att bolaget i fortsättningen icke kunde saluföra fiskkonserver av svensk inläggning. Kooperativa förbundet hemställde i skrivelse till jordbruksdepartementet den 20 mars 1936 om ändring av kungörelsen så att å förpackningen kunde angivas namnet antingen på inläggaren eller beställaren, d. v. s. exportören eller den svenske importören, grossisten eller detaljisten, för vilken varan vore inlagd. I yttrande över Tempos framställning den 8 oktober 1935 anförde fiskkonservfabrikernas förening, bland annat, att det under senare år i allt större utsträckning förekommit att försäljning av sekunda konserver skett i kärl utan inläggarens namn eller firma, Innehållet hade varit direkt underhal-

147 tigt eller berett av sådan råvara, som icke efter vedertagen handelspraxis motsvarade varans å emballaget anbragta benämning. Dessutom funnes en del små, mer eller mindre tillfälligt arbetande inläggare, som bedreve sin verksamhet under i hög grad olämpliga sanitära förhållanden. På grund av den inom industrin ifråga rådande mycket hårda konkurrensen behövde ingen firma, som ville betala ordinarie priser och hölle bestämda försäljningsvillkor på konserver, befara att bliva nekad leverans. Lantbruksstyrelsen anförde i yttrande den 31 mars 1936 att bifall till Tempos hemställan skulle leda till att bestämmelserna icke komme att medföra avsedd verkan. Skulle i fråga om någon minuthandlare Tempos farhågor besannas, kunde måhända dispensvägen medgivas att en minuthandelsfirma utsatte eget namn och hemvist i stället för fabrikantens. Kommerskollegium hörde i ärendet flera organisationer, vilka i allmänhet avstyrkte bifall till Tempos framställning. Sveriges köpmannaförbund gjorde bland annat gällande att den av Tempo uppgivna blockaden icke existerade. Sveriges kemiska industrikontor anförde att det med hänsyn till författningens ändamål vore av den största betydelse att tillverkarens namn utsattes, då han vore den ende, som hade möjlighet att garantera innehållets kvalitet. Kommerskollegium yttrade för egen del den 2 juni 1936 att syftet med kungörelsen komme att förfelas, om beredarens namn och hemvist skulle få ersättas med försäljarens. Följden skulle nämligen kunna bliva att samma vara hos olika försäljare bleve märkt på skilda sätt, och märkningen skulle därför icke lämna någon tillförlitlig anvisning om varans kvalitet. Därjämte kunde ifrågasättas, om en uppgift om försäljarens namn å en vara skulle bliva av något värde för en köpare, som funnit skäl till anmärkning emot varan. I regel torde nämligen köparen även utan en dylik uppgift å varan veta, varifrån han erhållit densamma. Tempos framställning av den 8 oktober 1935 lämnades av Kungl. Maj:t utan bifall. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 mars 1937 anhöll Tempo därefter om tillstånd att å fiskkonserver, som bolaget saluförde, i stället för beredarens namn och hemvist utsätta bolagets firma och säte på det sätt att varan angåves vara inlagd för Tempo aktiebolag, Stockholm. Bolaget uppgav och sökte styrka att bolaget förgäves sökt förmå konservfabrikerna att sälja till bolaget. Efter hörande av fiskkonservfabrikernas förening i Lysekil anförde lantbruksstyrelsen den 2 april 1937, att det begärda undantaget syntes böra lämnas endast när det tydligt visats, att Tempo med gällande bestämmelser icke kunnat få köpa varorna ifråga. Då detta dock knappast syntes vara klart ådagalagt, ansåg sig styrelsen för närvarande icke böra tillstyrka bifall till framställningen. I en den 14 april 1937 till Kungl. Maj:t ställd skrift anförde svenska västkustfiskarnas centralförbund, bland annat, att avsättningen av fiskets produkter bäst främjades

148 genom att en god kvalitet holies såväl på fisken som på därav framställda fabrikat. Konkurrensen hade på senaste tiden medfört att fiskkonservfabriker vid sidan av sina vanliga, märkta fabrikat salufört sämre varor, vilka ej försetts med tillverkarens namn. Kommerskollegium, som även hördes, yttrade den 21 april 1937 att tillräckliga skäl icke förelåge att före författningens ikraftträdande bevilja den sökta dispensen, varför bifall till framställningen avstyrktes. Kollegium tillade emellertid, att därest Tempos farhågor för blockad från köpmannaföreningarna gentemot bolagets leverantörer skulle besannas, vilka farhågor vunne visst stöd av den i ärendet förebragta utredningen, torde frågan om dispens från eller lämplig ändring av kungörelsen få på framställning från bolaget upptagas till förnyad prövning. Genom beslut den 23 april 1937 lämnade Kungl. Maj:t Tempos framställning utan vidare åtgärd. I skrift till Kungl. Maj:t den 31 maj 1937 anhöll Tempo ånyo om dispens från märkningsbestämmelserna i ifrågavarande kungörelse av den 24 juli 1934. Bolaget lämnade uppgifter och ingav korrespondens och andra handlingar, vilka skulle styrka att bolaget på grund av förut omförmälda blockadhot icke kunde få köpa svenska fiskkonserver. Det är denna dispensansökan som överlämnats till livsmedelslagstiftningssakkunniga för yttrande. Lantbruksstyrelsen yttrade den 11 juni 1937, att bolaget numera företett bevis för att bolaget på grund av åtgärder från vissa organisationers sida icke kunde få köpa fiskkonserver, om dessa skulle vara märkta på föreskrivet sätt. E t t strängt upprätthållande av sagda bestämmelser skulle därför verka hindrande på distributionen av fiskets produkter. Staten torde icke böra lämna sin medverkan härtill liksom ej heller till de åsyftade organisationernas strävan att söka utestänga vissa firmor från distributionen av fiskkonserver. Ehuru det ur vissa synpunkter kunde synas ganska motbjudande att dispens lämnades, ansåge sig lantbruksstyrelsen dock på grund av det nu anförda böra förorda bifall till Tempos föreliggande framställning. Denna remitterades även till kommerskollegium, som inhämtade yttranden från Sveriges kemiska industrikontor, handelskamrarna i Stockholm, Jönköping, Visby, Malmö, Göteborg och Karlstad, fiskkonservfabrikanternas förening, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund. Samtliga dessa sammanslutningar avstyrkte bifall till dispensansökningen. Flertalet av organisationerna gjorde gällande att det av Tempo uppgivna blockadhotet icke existerade. Det framhölls även, att det icke borde möta något hinder för en så stor försäljare som Tempo att undgå verkningarna av en eventuell blockad genom att övertaga en eller flera mindre fabrikanters hela tillverkning av fiskkonserver. Från flera håll anfördes att det skulle bliva ett prejudikat med betänkliga konsekvenser att i föreliggande fall meddela dispens. Lagstiftningens syfte att genom utsättande av beredarens namn skapa en viss garanti för va-

149 råns kvalitet skulle sålunda härigenom helt förfelas. Vidare anfördes att även om den begärda dispensen meddelades, det likväl icke skulle bliva möjligt för Tempo att hemlighålla namnen å bolagets leverantörer. Dessa hade redan tidigare varit kända av vederbörande organisationer, och någon förändring härutinnan kunde sålunda knappast sägas hava inträtt i och med kungörelsens ikraftträdande. För egen del anförde kommerskollegium i yttrande den 18 oktober 1937, att i ärendet visats sannolika skäl för att Tempo på grund av åtgärder från vissa organisationers sida blivit förhindrat att inköpa fiskkonserver av svensk tillverkning, ävensom att detta utestängande av Tempo från handel med angivna varor efter allt att döma möjliggjorts eller åtminstone avsevärt underlättats genom bestämmelsen i kungörelsen, att fiskkonserver skulle vara märkta med uppgifter om beredarens namn och hemvist. Den omständigheten att någon direkt öppen blockadförklaring från några större organisationers sida icke ägt rum, funne kollegium i förevarande fall icke böra tillmätas avgörande betydelse. Det torde vara uppenbart, att under förhandenvarande omständigheter en mer eller mindre hemlig blockad kunde vara lika effektiv som en öppet uttalad sådan. Man syntes i första hand hava att bedöma läget efter de verkningar, som påtagligen inträtt. Kollegium ansåge sig därför numera icke kunna underlåta att förorda bifall till Tempos ansökning om dispens. Svenska konservfabrikernas riksförening, som uppgav sig omfatta över 30 fiskkonservfabriker, däribland alla större sådana, förklarade sig i yttrande den 5 november 1937 icke känna till någon blockad samt avstyrkte ansökningen, då den genom märkningsbestämmelserna åsyftade kvalitetsgarantin därmed skulle vara helt åsidosatt. Den 2 maj 1938 infordrades därefter livsmedelslagstiftningssakkunnigas yttrande i ärendet. I en till de sakkunniga ställd skrift den 8 december 1938 anförde Tempo, bland annat, att bolaget, för att åtminstone i någon mån kunna förskaffa sig svenska fiskkonserver, nödgats att, med frångående av sin princip att uteslutande hålla sig inom handelns områden och icke engagera sig i industrin, finansiellt intressera sig i ett leverantörsföretag, som på grund av detta stöd ansett sig kunna betjäna bolaget. Behovet av dispens kvarstode emellertid, eftersom bolaget icke genom den träffade uppgörelsen erhölle den allsidiga sortering, som bolaget behövde. Bolaget ansåge därjämte principiellt oriktigt att bolaget för att erhålla varor skulle tvingas till åtgärder, fallande utanför bolagets verksamhetsfält. Veckotidningen Vi för den 11 september 1937 innehöll en artikel i frågan, signerad »A. G—s» (A. Gjöres), vari hävdades att från allmänhetens synpunkt något skäl ej funnes att avslå Tempos ansökning. Det vore en alldeles oriktig princip att söka avlasta detaljhandelns ansvar på någon för konsumenterna mer eller mindre oåtkomlig leverantör. Industrin önskade

150 skapa en konservkartell med effektivt inflytande över utbud och prissättning. Vissa åtgärder för åstadkommande av en allmän sammanslutning av fiskkonservindustrin omnämndes och det tillades, att även om den planerade sammanslutningen officiellt och i början endast komme att syssla med vissa standardiseringsproblem och alltså närmast skulle kunna betecknas som en konditionskartell, så visade dock erfarenheten att sådana till synes oskyldiga sammanslutningar mycket snart kunde ändra karaktär. Den 13 april 1939 sammanträdde livsmedelslagstiftningssakkunniga i Göteborg för att bereda fiskkonservfabrikanter tillfälle att inför de sakkunniga framlägga sina önskemål rörande bland annat märkning av slutna förpackningar. Vid sammanträdet, där 19 konservfabriker voro representerade, upptogs även frågan om den av Tempo uppgivna blockadens verklighet. Den helt övervägande meningen bland de närvarande var att någon sådan icke förekommit. Med något enstaka undantag intogo de närvarande även i övrigt samma mening i föreliggande fråga, som enligt ovan framförts av svenska konservfabrikernas riksförening. Av de sakkunniga verkställd utredning i frågan. I cirkulärskrivelse den 7 oktober 1938, som utsändes till rikets auktoriserade handelskamrar samt till ett fyrtiotal sammanslutningar och större enskilda företag inom livsmedelsindustrin och livsmedelshandeln, anhöllo livsmedelslagstiftningssakkunniga om yttrande rörande eventuell lagstiftning angående märkning av slutna förpackningar för livsmedel i minuthandeln. I skrivelsen anhölls om upplysning angående de uppgifter, som för närvarande förekommo å sådana förpackningar, till vilka borde hänföras ej blott dylika av mera hållbart slag, såsom konservburkar, flaskor och kartonger utan även annat på förhand iordningställt, tillslutet emballage, till exempel hopklistrade omslag av papper eller annat material, tillslutna påsar och dylikt. Vidare hemställdes om uttalande rörande önskemålen om de märkningsföreskrifter, som borde införas i en blivande livsmedelslagstiftning. Vad först angår nuvarande praxis i fråga om märkning av förpackade livsmedel, så gav den verkställda utredningen vid handen, att de för detaljhandeln avsedda förpackningarna merendels äro märkta med tillverkarens eller förpackarens firmanamn och hemvist. I fråga om importerade varor förekommer antingen nu nämnda uppgifter eller ock exportörens eller importörens firmanamn. Ibland förekommer jämte någon av dessa uppgifter även minuthandlarens namn. Stundom angives endast en par&handelsfirmas namn och adress. Detta gäller vissa engrosföretag, som äro att betrakta som den privata handelns inköpssammanslutningar, och vilka i rätt stor utsträckning lancera egna märkesvaror. Vidare förekommer,

151 särskilt ifråga om de s. k. enhetsprisföretagen, att endast minutförsäljaren eller hans varumärke angives. I en del fall förekommer icke något namn eller varumärke. En spisbrödsfabrikant uppgav att förpackningar innehållande utsorterat bröd endast märktes med varubeteckning, av vilken framginge att varan icke vore en prima kvalitet. Varans vikt eller rymd angives, där så är föreskrivet, och stundom även eljest, i synnerhet då varan i fråga är föremål för automatisk förpackning och vägning. Uppgift om tiden för varans tillverkning eller förpackning förekommer mera sällan och utgöres då oftast av för allmänheten icke avsedda uppgifter enligt något kodsystem. I det stora flertalet av de inkomna svaren uttalades den uppfattningen att en blivande livsmedelslagstiftning borde meddela bestämmelser angående märkning av förpackningar. Det framhölls att icke endast ur hygienisk utan även ur ekonomisk synpunkt den alltmera tillämpade metoden att tillhandahålla livsmedel i slutna förpackningar innebure givna fördelar. En handelskammare anförde att med hänsyn härtill det allmänna krav, som i främsta rummet borde ställas på hithörande bestämmelser, vore att dessa icke bleve alltför rigorösa, så att de motverkade denna tendens till ökning i användningen av slutna förpackningar i livsmedelshandeln. En annan handelskammare anförde, att bestämmelserna finge utformas med beaktande i möjligaste mån av varornas olika art och de skilda förhållanden, under vilka de tillverkades och distribuerades, samt framhöll vikten av att en skälig övergångstid för nya bestämmelsers ikraftträdande stadgades. Betydelsen härav underströks även från andra håll, därvid även påpekades att både livsmedelsfabrikanter och tillverkare av emballage låge inne med ofta avsevärda lager av redan färdigställt sådant. Kooperativa förbundet ansåg önskvärt att i lagen noggrant, i tveksamma fall eventuellt genom exemplifiering, definierades vad som avsåges med sluten förpackning. Förbundet föreslog följande definition: »Med sluten förpackning avses sådan förpackning, som måste brytas, d. v. s. på vilken viss åverkan måste ske, för att innehållet skall bliva åtkomligt.» Förpackningar, som slötes med skena, vilken utan att skadas kunde skjutas upp eller igen, eller med avtagbart lock eller skruvkork, vore sålunda att anse som öppna. Påsar, i vilka mjöl, socker och dylikt förpackats, och vilka därefter tillslutits med klisterremsa, torde med den nyssnämnda definitionen vara att anse som slutna förpackningar, då uppvägningen och igenklistringen skett före köpet. Det kunde ifrågasättas, om icke ett undantag måste stadgas för s. k. butiksuppvägda varor. Generellt undantag borde stadgas för sådana förpackningar, i vilka varan vore fullt synlig, exempelvis genomskinligt omslag och nätpåsar för fruktförpackning, vilka tillslutits med sigill. E t t villkor för detta undantag borde vidare vara att emballaget icke vägde mera än vad som vore sedvanligt vid varas em-

152 ballering i samband med försäljning i lös vikt. Även svenska reklamförbundet framhöll behovet av en definition på begreppet sluten förpackning. I flera yttranden framhölls att varubenämningen borde angivas, utom i de fall, då varan vore synlig. Kooperativa förbundet tillade att det borde föreskrivas, att med varubenämning avsåges att varans art skulle tydligt angivas. Sådan märkesvarubeteckning, som icke utsade något om varans art, borde sålunda icke tillåtas, försåvitt icke uppgift härom eljest funnes utsatt å förpackningen. Exempelvis finge en vara icke benämnas enbart »Y:s gaffelbitar», utan ordet »sill» måste även förekomma såsom varubeteckning. I de allra flesta av de inemot 100 yttranden i förevarande fråga, vilka inkommit såsom svar på de sakkunnigas cirkulärskrivelse eller överlämnats av handelskamrar, uttalas att i fråga om inhemska varor tillverkaren eller förpackaren eller eventuellt båda dessa alltid borde angivas å förpackningarna. Stockholms handelskammare anförde att tillverkarens namn alltid borde vara utsatt och att, om en vara förpackats av annat företag än tillverkaren, både tillverkarens och förpackarens namn borde angivas. Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare, som var av samma mening, anförde att frågan, huruvida tillverkarens, förpackarens eller distributörens namn obligatoriskt borde åsättas förpackningen, syntes böra avgöras i närmaste anslutning till besvarandet av frågan om ansvaret för beskaffenheten i olika avseenden av den i förpackningen inneslutna varan. Handelskammaren i Göteborg anförde att en märkning med enbart distributörens namn visserligen kunde i sådana fall, då distributören vore en välkänd firma, innebära tillfredsställande garanti, men då det icke vore möjligt att i en författning göra åtskillnad mellan välrenommerade distributörer och andra, borde enbart distributörens namn icke godtagas, särskilt som en distributör beträffande åtskilliga varor saknade möjlighet att själv bedöma, om varan uppfyllde de fordringar, som borde ställas på dess kvalitet. I ett av Östergötlands och Södermanlands handelskammare översänt yttrande anfördes, att någon garanti för varans kvalitet ej förelåge, om enbart minutförsäljarens namn funnes å omslaget, enär denne från tid till annan kunde byta leverantör och därmed också kvalitet. Kalmar Ångkvarns kommanditbolag anförde att för närvarande ett allt större antal grossistfirmor tillhandahölle detaljisterna förpackningar med inregistrerat, grossisten tillhörigt varumärke, där fabrikantens namn i regel icke vore utsatt. Genom detta förfaringssätt kunde en grossist arbeta in en förstklassig vara och sedan detta vore gjort spela ut olika fabrikanter mot varandra, något som, därest fabrikanten ej ville riskera att förlora grossisten som kund, måste innebära en sänkning av fabrikantens pris till grossisten med åtföljande sänkning av kvaliteten. Handelskammaren i Göteborg yttrade angående grossistföretagens

153 egna märkesförpackningar, att från grossisthåll anförts att de kostnader, som nedlagts i och för inarbetande på marknaden av dessa förpackningar, skulle, om obligatorisk märkning med tillverkarens namn infördes, bliva utan värde. Visserligen funnes möjlighet att å förpackningen jämte tillverkarens namn utsätta grossistföretagets, men den goodwill, som grossisten tillskapat för varan, komme då tillverkaren ensam tillgodo. Handelskammaren ansåg dessa farhågor överdrivna och att man i varje fall av hänsyn till konsumenternas intressen svårligen kunde eftergiva kravet om obligatoriskt utsättande av tillverkarens namn. Samma synpunkter framfördes från andra håll. Jönköpings läns köpmannaförbund framhöll, att genom skyldigheten för fabrikanterna att angiva namn och adress försvårades möjligheterna för mindre nogräknade tillverkare att utbjuda underhaltig vara i anonyma förpackningar. Förbundet tillade att från fabrikanthåll kunde möjligen den invändningen göras, att varan genom olämplig eller långvarig lagring hos grossist eller detaljist kunde undergå försämring, som fabrikanten kunde göras ansvarig för. För dylika konsekvenser kunde fabrikanterna emellertid gardera sig genom hemlig märkning av förpackningarna, vilket redan tillämpades av vissa livsmedelsindustrier. Arvid Nordquist handelsaktiebolag anförde att brister i varans kvalitet så gott som undantagslöst vore att hänföra till felaktig råvara eller felaktig behandling vid inläggningen, och att det borde vara ett allmänt intresse att ansvaret härför placerades på den skyldige. Medvetandet härom komme också att till ytterlighet skärpa kontrollen på tillverkningarna, så att fabrikanten finge fram en fullgod vara, som icke skadade hans renommé. Aktiebolaget skånska spisbrödsfabriken hemställde att undantag från skyldigheten att utsätta tillverkarens namn måtte göras för icke prima varor, i fråga om vilka endast skulle behöva angivas att varan vore en icke prima kvalitet. Stockholms handelskammare anförde att särskilda märkningsbestämmelser påkallades, då det gällde varor tillverkade inom koncern. Inom dylika sammanslutningar torde det nämligen av tekniska skäl ofta förekomma, att tillverkningen flyttades från det ena företaget till det andra, fastän ett av företagen — vars firmanamn vore det mest kända — utåt framträdde såsom varans tillverkare. I sådana fall borde såsom tillverkare få angivas antingen koncernen eller vilket som helst av de i koncernen ingående företagen. Detta önskemål framfördes även av kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening samt svenska kvarnföreningen. Däremot anförde Kalmar läns slakterier förening u. p. a. samt Oskar Johanssons slakteri aktiebolag att bestämmelsen om märkning med tillverkarens namn borde skärpas, så att ett fabriksföretag ej finge begagna annan fabriks namn eller märke utan den verklige inläggarens namn och märke skulle utsättas.

154 Märkning av inhemska varor med enbart en distributörs, antingen grossists eller minutförsäljares namn eller firma, borde få ske enligt en mening, som företräddes av kooperativa förbundet, Tempo aktiebolag, aktiebolaget Eol, aktiebolaget Hakon Swenson, svenska fruktföreningen u. p. a., svenska reklamförbundet samt ett fåtal andra enskilda företag. Tempo åberopade samma skäl som framförts av bolaget i ovan omförmälda dispensärende. Aktiebolaget Hakon Swenson anförde att rätt att märka enbart med eget namn borde tillkomma, förutom tillverkare eller inläggare, större och välkända inhemska företag, som i större utsträckning utgå ve och genom detaljhandeln tillhandahölle egna märkesvaror, vilka också mera regelbundet utbjödes genom annonser och annan offentlig reklam. Bolaget föresloge att åt rikets handelskamrar uppdroges att yttra sig om eller eventuellt bestämma, vilka företag som kunde hänföras till nämnda kategori. Bolaget tillade att vissa moderna konkurrensförhållanden nödvändiggjort för företag av den karaktär, som representerades av bolaget — vilket ägdes av ett stort antal detaljhandelsföretag — att i rätt stor utsträckning föra egna märkesvaror, på vilka en omfattande och målmedveten reklam vore inriktad. Bolaget ansåge uppenbart att det såväl för detaljhandeln som för konsumenterna vore en större trygghetsgaranti, att en paketerad vara vore märkt med t. ex. bolagets eller kooperativa förbundets märke än namnet på en helt okänd konservinläggare någonstans i landet. Svenska fruktföreningen anförde att förhållandena inom handeln numera vore sådana, att olika distributionsformer — Epa, Tempo, den kooperativa och den privata handeln — bekämpade varandra, varför risken för en tillverkare att oförskyllt bliva blockerad av den ena eller andra sidan vore mycket stor. Denna risk kunde icke bemästras, om man icke hade möjlighet att låta vissa distributörer begagna uteslutande egna firmanamn på varan. Kooperativa föreningen Solidar u. p. a. i Malmö förklarade det vara önskvärt att förpackningar utan tillverkarens namn tillätes. Ofta sände numera en tillverkare ut varor, som på grund av överenskommelser med karteller etc. icke kunde bära firmanamn, och som nu komme konsumtionen till godo och verkade prisreglerande. Förbjödes detta, skulle producenterna i stället minska sin produktion och höja priserna, varjämte nyetablerade firmor skulle få synnerligen svårt att slå sig igenom, även om kvalitet och pris vore fördelaktiga. En lagstiftning, som ovillkorligen påbjöde utsättande av tillverkarens namn och adress, skulle således vara till skada för folkhushållet genom att uppmuntra och underlätta monopolbildningar och försvåra nya initiativ. I fråga om utomlands tillverkade varor föreslogs i de flesta av de yttranden, som berörde spörsmålet om märkning av sådana varor, angivande av importören eller, om varan förpackats i Sverige, förpackaren med tilllägg av uppgift att varan vore importerad. Stockholms handelskammare

155 anförde härom, att om varan importerats i lös vikt, borde förpackarens namn utsättas med angivande tillika, att innehållet utgjordes av importerad, i Sverige förpackad vara. Hade varan införts i förpackat skick, borde i fråga om märkningen samma bestämmelser gälla som beträffande inhemska varor, dock att exportörens namn borde kunna angivas i stället för tillverkarens eller förpackarens. Det kunde t. o. m. sättas i fråga, huruvida det icke borde vara tillåtet att utsätta enbart importörens namn, som torde innebära lika god eller bättre garanti än ett i många fall fullständigt okänt utländskt firmanamn. På utländska förpackningar torde dessutom exportlandet böra angivas. Handelskammaren i Göteborg, som föreslog utsättande av endera tillverkarens, exportörens, importörens eller, för här förpackade varor, förpackarens namn, tillade att i många fall, när det gällde utrikes förpackade varor, importörens firmanamn innebure tillräcklig garanti för varan, vartill komme att man, om varan vore märkt med importörens namn, hade någon inom landet att hålla sig till, om varan vore felaktig eller mindervärdig. Frågan huruvida å förpackningarna borde utsättas varans vikt eller kärlets rymd besvarades i de allra flesta yttrandena jakande. I många fall anfördes dessutom att minimisiffra borde fordras, och således ingen sådan tolerans medgivas, som tillstaddes enligt gällande föreskrifter beträffande fiskkonserver. Denna uppfattning företräddes även av flera konservfabrikanter, av vilka några anförde, att en toleransbestämmelse alltid utnyttjades till det yttersta och att det icke vore någon svårighet för fabrikanten att utsätta så låg vikt att risken för undervikt bortfölle. Det påpekades därjämte att i utländsk lagstiftning angivande av minimi vikt alltid vore föreskriven. Från flera håll påpekades emellertid svårigheten att utfärda ensartade föreskrifter för de många olika varuslag, varom här vore fråga. Stockholms handelskammare anförde sålunda att förpackningen av exempelvis hårt bröd och kex kunde verkställas endast efter rymd, när den — såsom numera vid stordrift i allmänhet vore fallet — ägde rum på maskinell väg. Dessa varor hade nämligen på grund av sin vid olika tillfällen växlande fuktighetshalt icke någon konstant vikt. Det vore därför ägnat att bereda fabrikanterna inom dessa branscher stora olägenheter, om de vore skyldiga utsätta vikten å sina förpackningar. E t t angivande av rymden vore åter beträffande sådana artiklar utan egentligt värde för köparen. Vidare måste beaktas att vissa varor, såsom mjöl och gryn, kunde lätta i vikt under lagring. Man kunde därför, åtminstone för en del artiklar, icke fordra mera än angivande av originalvikten. I fråga om t. ex. konserver, inlagda i sockerlag, spad, lake eller dylikt, vore det givetvis önskligt att den angivna vikten icke finge inkludera dylik vätska, i varje fall icke då vätskan ej vore avsedd att eller brukade förtäras. Men detta önskemål läte sig av naturliga skäl svårligen omsättas i praktiken. Om

156 angivandet av fabrikantens eller inläggarens namn å kärlen bleve obligatoriskt, torde emellertid dessa företagares eget intresse innebära viss garanti för att de riktiga proportionerna mellan själva varan och vätskan iakttoges. Det skulle likväl kunna vara av viss betydelse, därest en blivande livsmedelsstadga angåve, att kärlen icke finge innehålla mer än den brukliga kvantiteten vätska eller dylikt. Beträffande toleransbestämmelser ansåge handelskammaren sådana erforderliga beträffande jämväl andra varuslag än fiskkonserver, medan beträffande varor som kaffe, te och kakao någon tolerans icke vore behövlig. Gotlands handelskammare samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare framförde liknande synpunkter. Kooperativa förbundet anförde att i lagen borde föreskrivas att rymden skulle angivas i de fall, då varan sedvanemässigt såldes i sådant mått. I fråga om viktangivelse borde som regel krävas angivande av nettovikten, varmed skulle förstås den nettovikt, förpackningens innehåll hade vid själva förpackningen eller inläggningen. Aktiebolaget Th. Winborg & C:o, som ansåg att uppgift om innehållets netto vikt eller -rymd borde vara obligatorisk, föreslog att å varor, som under lagringen lättade i vikt, borde få användas en formulering såsom »netto % kg. vid fyllningen». Då förpackningen innehölle stora enheter, exempelvis gurkor och vissa frukter, varvid det vore svårt att uppnå exakt samma vikt i alla förpackningar, borde genom utsättande av ordet »cirka» tillåtas 10 procent undervikt. Norrmalms livsmedels aktiebolag anförde att det ur allmänhetens synpunkt vore bäst att veta vikten å den för förbrukning avsedda delen av innehållet, vilket kunde angivas på exempelvis följande sätt, »ärter, inlagd vikt», »wienerkorv, inlagd vikt». Emellertid komme en dylik viktangivelse icke att stå i överensstämmelse med internationell praxis, och det torde vara lämpligast att ansluta sig till denna, möjligen med det tillägget i livsmedelsstadgan, att innehållet i förpackningen borde vara i överensstämmelse med god affärssed. Föreningen skånska andelsslakterier u. p. a. anförde att man icke kunde garantera för nettovikten, inlagd vikt, i en konserverad vara. Innehållet av köttkonserver vägdes visserligen före konserveringen, men under denna avgåve köttet såväl saft som fett, som kvarbleve i förpackningen. Uppgift om vikt finge därför avse innehållet i dess helhet. Några konservfabrikanter ansågo att uppgift om vikt eller rymd icke borde föreskrivas utan i stället vissa standardstorlekar för emballaget bestämmas. Därvid framhölls bland annat att viktuppgifter vållade enbart oreda, då skilda frukters och grönsakers egen vikt vore så olika. Svenska fruktföreningen u. p. a. anförde att föreskrift om utsättande av vikt eller rymd icke hade någon avgörande betydelse ur säkerhetssynpunkt, då emballage av olika slag för närvarande vore så standardiserat, att det vållade avsevärt ökade omkostnader att gå in för speciella burkstorlekar för att

157 vilseleda allmänheten. Denna vore dessutom numera van att tillhandla sig märkesvaror och kontrollera deras mängd. I de flesta yttrandena avstyrktes föreskrift om angivande av tiden för varans inläggande i förpackningen. Stockholms handelskammare anförde att det inom många till verkningsområden icke vore möjligt att bedöma en varas kvalitet enbart på grund av inläggningsdatum. Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anförde att en allmän sådan bestämmelse skulle hava till omedelbar följd att inköpen begränsades till småpartier, även då lagring utan olägenhet för varans kvalitet kunde ske. Den köpande allmänheten skulle med säkerhet komma att fordra förpackningar av sen datum och äldre förpackningar bleve svårsålda. Endast i de fall, då en vara efter viss tid från inpackningen med stöd av erfarenheten kunde anses hava undergått väsentlig försämring, syntes en sådan bestämmelse motiverad. Liknande synpunkter framfördes i flera andra av de inkomna yttrandena. Däremot uttalades från åtskilliga håll önskvärdheten av att fabrikanterna alltjämt tillämpade tidsmärkning genom kodsystem, så att varans ålder vid behov kunde konstateras. Frågan om märkning av slutna förpackningar för livsmedel behandlades, som ovan nämnts, vid det sammanträde, som de sakkunniga den 13 april 1939 avhöllo i Göteborg. De nuvarande märkningsbestämmelserna för fiskkonserver ansågos av det stora flertalet närvarande såsom lämpliga. Jämväl vid den konferens, som avhölls i Stockholm den 19—21 juni 1939 mellan de sakkunniga såsom representanter för Sverige samt delegerade från Danmark, Finland och Norge rörande nordiskt samarbete beträffande livsmedelslagstiftningen, behandlades märkningsfrågan och därmed sammanhängande spörsmål. Det vid konferensen förda protokollet har bifogats betänkandet såsom bilaga G, s. 545. De sakkunniga. Såsom av den föregående utredningen framgår, har man under senare år inom livsmedelshanteringen alltmera övergått till bruket att tillhandahålla konsumenterna livsmedel i originalförpackningar, d. v. s. förpackningar, med vilka — såsom anföres i förarbetena till den tyska märkningslagstiftningen — beredaren vill bjuda konsumenten säkerhet för att denne erhåller varan i det skick, vari den inneslutits i förpackningen. I den nyare svenska livsmedelslagstiftningen har, såsom framgår av den ovan införda redogörelsen för gällande märkningsbestämmelser, nämnda bruk vunnit visst stöd genom att för en del livsmedel, såväl födoämnen som dryckesvaror, föreskrivits att då de i förpackningar utlämnas från tillverkaren eller saluhållas i minuthandeln, förpackningarna skola vara försedda med uppgift om bland annat tillverkarens eller beredarens namn eller firmanamn och dennes hemvist eller tillverkningsorten.

158 Användningen av ursprungsmärkta förpackningar torde, såsom i flera av yttrandena i ärendet framhållits, utgöra en god garanti för att varan har bästa möjliga kvalitet i förhållande till det pris, vartill den saluföres. Då köparen i minuthandeln i fråga om flera av de här avsedda varorna icke har möjlighet att själv genom undersökning bilda sig en uppfattning om varans kvalitet, är han hänvisad att lita till den garanti, som ursprungsmärkningen innebär. Detta gäller i viss mån även mellanhänderna, även om dessa dock hava möjlighet att undersöka stickprov av ett varuparti. Även för livsmedelsindustrin innebär, som i en del yttranden framhållits, märkningen påtagliga fördelar. Då ursprungsmärkning av varuförpackningar sålunda utgör en mycket god garanti för allmänheten att erhålla en såväl i hygieniskt som ekonomiskt hänseende tillfredsställande vara, anse de sakkunniga, att det stöd, som i vår livsmedelslagstiftning redan givits åt användningen av originalförpackningar, bör i möjligaste mån utsträckas. Den största svårigheten vid övervägandet av den lämpliga anordningen av en utsträckt märkningsskyldighet utgör avgörandet av frågan, huruvida tillverkaren respektive den som inlagt varan i förpackningen alltid skall angivas å denna eller om enbart en mellanhands, en gross- eller minuthandlares, namn eller firma skall anses utgöra tillräcklig garanti för varans beskaffenhet. Det är otvivelaktigt att kvaliteten av exempelvis en fisk- eller köttkonserv är beroende väsentligen av råvarans beskaffenhet och den behandling, densamma undergått vid inläggningen. I båda dessa avseenden bäres ansvaret av den, som inneslutit varan i förpackningen. Det förefaller då rimligt och torde ovedersägligen utgöra den bästa garantin för den köpande allmänheten att tillverkaren eller, om tillverkaren är en annan än inläggaren, den senare utåt får bära ansvaret för varans beskaffenhet genom att hans namn eller firma finnes utsatt å emballaget. Det har dock, som av det föregående framgår, gjorts gällande att konsumenten skulle erhålla samma garanti med avseende på varan, därest denna vore märkt endast med en mellanhands namn eller firmamärke. Detta kan måhända i viss mån äga sin riktighet. Men för sålunda märkta varor kan den risken tänkas föreligga, förmodligen i högre grad än beträffande fabriksmärkta varor, att kvaliteten av en inarbetad märkesvara småningom undergår försämring. Det torde hava inträffat, såsom anförts i ett yttrande, att man vid försäljningen av ett enbart med säljarens märke försett varuslag först använt sig av en hög kvalitet för att sedan, när märket inarbetats, småningom övergå till en lägre kvalitet. Även om farhågan för att sådant förfaringssätt skall tillämpas måhända ej kan anses så stor med hänsyn till den under normala förhållanden rådande starka konkurrensen, så kvarstår dock det förhållandet att märkningsrätt icke gärna kan anförtros åt vilken mellanhand som helst utan finge förbehållas vissa välrenommerade grossister och måhända även detaljister. Emellertid skulle det helt visst

159 möta stora svårigheter att uppdraga gränsen mellan de mellanhänder, vilka skulle tillerkännas egen märkningsrätt, och dem, vilka endast ägde saluföra varor, märkta även eller endast med tillverkarens respektive förpackarens märke. En i ett yttrande föreslagen anordning att anförtro ett dylikt urval åt handelskamrarna synes knappast genomförbar och skulle i varje fall icke vara ägnad att främja ett enhetligt bedömande. En lagstiftning, som stadgar att på fabriksförpackade varor inläggarens namn skall utsättas, bör därför enligt de sakkunnigas mening gälla utan undantag. På skäl som anförts i yttranden över Tempo aktiebolags ovannämnda dispensansökningar, bör ej heller dispensvägen avsteg få göras från den genom den föreslagna märkningsbestämmelsen fastslagna principen. Om denna bestämmelse genomföres, hindras givetvis icke en återförsäljare att märka saluförda varor med sitt eget firmanamn. Enligt bestämmelsen uppställes endast det villkoret att därjämte inläggarens namn skall vara angivet på emballaget. De farhågor, vilka från några håll framkommit, att fabrikanterna skulle komma att begagna sig av den av de sakkunniga förordade lagstiftningen för att åstadkomma en prisbildning med monopolistiskt syfte, måste enligt de sakkunnigas förmenande anses ogrundade eller åtminstone överdrivna. Inom vissa branscher finnes redan, alldeles oberoende av någon lagstiftning om märkning av fabriksförpackade varor, sammanslutningar mellan fabrikanter, vilka sammanslutningar även torde träffa vissa överenskommelser angående priser. Dessa fabrikantsammanslutningar ha emellertid aldrig monopol på marknaden. Det finnes alltid fabriker, vilka stå utanför sammanslutningarna och de senare måste vid sin prissättning taga hänsyn till utomstående fabrikers prispolitik. Så länge vår näringsfrihet består, torde försök till monopolistisk prisbildning från en fabrikantgrupps sida komma att mötas med konkurrens från redan bestående eller nybildade utomstående fabriker. De sakkunniga kunna icke finna att detta förhållande kan undergå någon förändring genom införande av den lagstiftning angående märkning av fabriksförpackade varor, som de sakkunniga i nära anslutning till den redan bestående lagstiftningen förorda. Det har även gjorts gällande, att detaljhandelsorganisationerna inom livsmedelsbranschen skulle blockera fabriker, vilka försälja sina varor till enhetsprisaffärerna och att möjligheterna att göra en sådan blockad effektiv väsentligen skulle underlättas genom sådana märkningsbestämmelser, som de sakkunniga nu föreslagit. Enligt de sakkunnigas förmenande kan det emellertid icke anses ådagalagt att någon dylik blockad förekommit. Att vissa fabrikanter vägrat inleda affärsförbindelser med enhetsprisaffärerna torde icke ha berott på något hot om blockad från detaljhandelsorganisationernas sida utan haft andra orsaker. Härtill kommer att dessa organisationer i allmänhet äga kännedom om vilka fabriker, som leverera varor till enhetsprisaffärer-

160 na. Detaljhandelsorganisationerna ha alltså, helt oberoende av om de saluförda varorna äro märkta med tillverkarens namn eller icke, möjlighet att meddela sina medlemmar, vilka fabriker som leverera till enhetsprisaffärerna. Cirkulär upptagande ett stort antal leverantörer till enhetsprisföretag utsändes också av köpmannaorganisationerna i början av enhetsprisföretagens verksamhet. Dylika cirkulär ha emellertid icke utsänts sedan år 1933. Denna metod för mötande av konkurrens från enhetsprisaffärernas sida här sålunda sedan länge övergivits av köpmannaorganisationerna. De exempel på blockadåtgärder från detaljhandelsorganisationernas sida, vilka anföras i ovannämnda av Tempo aktiebolag den 8 december 1938 till de sakkunniga ingivna skrivelse, vari bland annat åberopas en artikel i tidningen Handelsvärlden, som var organ för det numera upplösta »livsmedelshandlarnas riksförbund», kan enligt de sakkunnigas förmenande icke tillmätas något större vitsord. De sakkunniga hava på ovan anförda skäl i 1 kap. 10 § livsmedelsstadgan föreslagit den bestämmelsen, att i paragrafen avsedda förpackningar för inhemska varor alltid skola vara märkta med inläggarens namn eller firma och tillverkningsorten. Med inläggaren avses den, som inneslutit varan i förpackningen. Särskilda föreskrifter, avseende varor tillverkade inom koncern, hava i ett inkommet yttrande ansetts erforderliga. Enligt de sakkunnigas mening torde emellertid dylika särbestämmelser icke kunna anses motiverade. I de fall, då ett företag äger flera fabriker på olika orter, skall företagets namn och tillverkningsorten angivas. Utgöras fabrikerna av i viss mån fristående företag, såsom då varje fabrik äges av ett särskilt bolag, får detta angivas såsom inläggare, även om de olika bolagen eller företagen i sin tur äro sammanslutna i en större enhet. Då det gäller varor, vilka utom riket inlagts i den förpackning, vari de saluföras i minuthandeln, kan man tänka sig märkning med inläggarens, exportörens eller importörens namn. Att även i detta fall föreskriva obligatorisk märkning med inläggarens namn låter sig av praktiska skäl ej göra. Sålunda exporteras exempelvis kanadensisk hummer icke av inläggarna, vilka ofta arbeta i mycket liten skala och icke märka sina inläggningar med sitt namn. Av denna anledning gjordes den 18 december 1936 (SFS nr 602) den ändring i ovannämnda kungörelse angående märkning av kärl till fiskkonserver för avsalu, m. m. att kärl, innehållande importerade konserver, finge åsättas exportörens i stället för beredarens namn och hemvist. Då beträffande importerade kärl varken inläggaren eller exportören äro åtkomliga, därest fråga skulle uppkomma om ansvar för varans bristande överensstämmelse med givna föreskrifter, vore det önskvärt att sådana kärl alltid märktes med importörens namn. Detta skulle emellertid ofta vara förenat med stora praktiska svårigheter och därför medföra en

161 stundom rätt avsevärd fördyring av varan. Av dessa skäl hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå att importerade kärl skola märkas med antingen inläggarens, exportörens eller importörens namn eller firma samt hemvist. Givetvis bör emellertid alltid importören vara ansvarig för att varan överensstämmer med meddelade föreskrifter. Även om importörens namn icke finnes utsatt, torde det icke erbjuda några svårigheter att i ett givet fall fastställa, vem denne är. För tydlighetens skull bör måhända påpekas, att utländska varor, vilka här i landet inneslutits i för detaljhandeln avsedda hermetiska förpackningar, i överensstämmelse med vad som föreskrivits för övriga här förpackade varor skola märkas med den inhemske inläggarens namn eller firma och hemvist. Vilka slag av förpackningar, som skola omfattas av den utvidgade märkningsskyldigheten, kan givetvis vara föremål för delade meningar. Vad den utländska lagstiftningen beträffar, går i detta hänseende den tyska längst, då den äger tillämpning icke blott på förpackningar, som äro tillslutna på sådant sätt att innehållet icke blir tillgängligt för närmare undersökning utan att förpackningen brytes eller skadas eller åter kan tillslutas endast med särskilt hjälpmedel, utan omfattar praktiskt taget alla på ett eller annat sätt med lock, försegling, snören o. d. någorlunda stadigt tillslutna kärl, kartonger, påsar, pappers-, cellofan- eller andra omslag. En så långt gående bestämmelse erbjuder likväl i tillämpningen åtskilliga svårigheter, då tveksamma gränsfall i många fall måste uppstå. Praktiskt taget synes den tyska lagstiftningen omfatta alla på någorlunda varaktigt sätt tillslutna förpackningar, som icke äro att hänföra till butiksuppvägda varor. Kooperativa förbundet framhåller med rätta i sitt svar på de sakkunnigas rundfråga, att om märkningsbestämmelserna skola gälla slutna förpackningar över huvud, en noggrann definition på detta begrepp erfordras, för tveksamma fall kompletterad med exemplifiering. Förbundet föreslår även undantag för sådana förpackningar, där varan är fullt synlig, såsom genomskinliga omslag och med sigill tillslutna nätpåsar. Att inbegripa alla slutna förpackningar skulle därför redan vid tolkningen av detta begrepp vålla åtskilliga svårigheter. Undantag finge göras bland annat för butiksuppvägda varor, då det torde förekomma att sådana slutes med någon enkel försegling. Även de av kooperativa förbundet nämnda och andra likartade förpackningar finge nog lämpligen uteslutas från stadgandets tillämpning. Jämväl med dessa undantag bleve det svårt att överblicka bestämmelsens räckvidd, då nya slag av slutna förpackningar efterhand framkomma i marknaden och redan de för närvarande använda äro av mycket skiftande beskaffenhet. Denna synpunkt har även framhållits av lantbruksstyrelsen i dess ovan återgivna yttrande över aktiebolaget Reymersholms livsmedels till de sakkunniga överlämnade 11

—

162 framställning i märkningsfrågan. Styrelsen föreslår därför i detta yttrande att märkningsskyldigheten inskränkes till konserver i hermetiskt slutna kärl. E t t ytterligare skäl att inskränka bestämmelsens räckvidd till livsmedel i hermetiskt slutna kärl är, att andra förpackningar i allmänhet medge en undersökning av varan utan att denna skadas eller dess hållbarhet förminskas i nämnvärd mån. På nu anförda skäl anse därför de sakkunniga att märkningsplikten för närvarande bör inskränkas till livsmedel i förpackningar, som äro hermetiskt tillslutna. Den föreslagna bestämmelsen gäller således ej blott konserver utan alla på nämnda sätt förpackade livsmedel, exempelvis sirap och kaffe i hermetiska glas eller burkar. Rörande betydelsen av begreppet hermetiskt tillslutet kärl få de sakkunniga hänvisa till gällande tulltaxeförordnings anvisningar till n:ris 314—321 med överskriften: »Konserver av djurs kött och andra djurdelar eller av frukter, bär, köksväxter, svampar och rötter». Enligt dessa anvisningar skola som hermetiskt slutna anses burkar, dosor, flaskor, krukor, krus och dylika kärl, vilka äro: a) hoplödda; b) försedda med falsade eller medelst metallband påpressade lock, skruvlock eller patenttillslutningar (d. v. s. lock, som medelst särskilda anordningar av metalltråd eller dylikt hållas fasttryckta mot kärlen), för så vitt luftens tillträde till varan förhindras genom mellanlägg av kautschuk eller annat elastiskt material; c) tillsmälta med eller försedda med lufttätt överdrag av harts, lack, paraffin, beck, cement, gips eller dylikt över korken eller locket; d) överdragna med oxblåsa, kautschuk, pergament eller andra dylika ämnen, som ej genomsläppa luften, för så vitt kanterna genom metallompressning, bindemedel eller annan anordning (ej enbart ombindning med garn) lufttätt fästas vid kärlet; e) tillslutna på det sätt, att locket genom lufttrycket pressas mot kärlet, som försetts med kautschukspackning. Såsom hermetiskt slutna anses däremot icke kärl med t. ex. gängade lock och en omklistrad remsa av papper, stanniol eller väv utan sådant elastiskt mellanlägg mellan locket och kärlet, som förhindrar luftens tillträde, ej heller kärl, vilkas tillslutning utgöres enbart av kork, med eller utan kapsyl, eller av ogängat lock, omklistrat med papper eller väv. Med tillämpning av dessa anvisningar äro läskedrycksflaskor, som tillslutits endast med kork, icke hänförliga till hermetiskt slutna förpackningar. Då emellertid alla sådana drycker och icke blott, såsom för närvarande gäller, söta läskedrycker synas böra vara underkastade märkningstvång, har i den föreslagna bestämmelsens andra stycke ett särskilt stadgande av nämnda innebörd tillagts. Paragrafens tredje stycke, som hänvisar till särskilda märkningsföreskrifter för vissa livsmedel, har avseende på maltdrycker, ost, margarin och övriga i margarinförordningen angivna varor, fiskkonserver, surströmming, mjölk, vissa fruktkonserver samt med sackarin försatta livsmedel,

163 för vilka varuslag, såsom ovan anförts, i särskilda författningar eller i livsmedelsstadgan avvikande märkningsföreskrifter eller ytterligare sådana äro meddelade. I så gott som samtliga till de sakkunniga inkomna yttranden anföres att varans vikt eller kärlets rymd bör utsättas å förpackningen. De sakkunniga dela denna uppfattning och anse därjämte, att minimivikten respektive -rymden alltid bör angivas. Någon tolerans medges därför icke enligt förslaget. Det har nämligen visat sig, bland annat enligt nyligen företagna undersökningar av i handeln befintliga fiskkonserver, att toleransbestämmelser icke blott till det yttersta utnyttjas utan även ofta överskridas. Därest märkningsskyldigheten såsom föreslagits inskränkes till hermetiska förpackningar, vilka icke lätta i vikt under lagring, föreligger helt visst inga nämnvärda svårigheter för en fabrikant att tillse, att den å sådana förpackningar utsatta vikten ej tilltages högre än att den icke i något fall behöver underskridas. Uppgiften skall alltid avse innehållet i dess helhet. Skyldigheten att utsätta förpackarens namn torde innebära tillräcklig garanti för att då det gäller livsmedel i sås eller lag, såsom köttbullar, korv och grönsaker, osedvanligt stora mängder av nyssnämnda billiga ingredienser icke skola förekomma. Särskilda föreskrifter till förhindrande av missförhållanden i detta hänseende torde därför icke vara erforderliga. Av skäl, som angivas i de till de sakkunniga inkomna yttrandena, föreslås icke någon bestämmelse om angivande av tiden för varans inneslutande i förpackningen. I eget intresse torde fabrikanterna alltjämt komma att genom för allmänheten icke avsedd märkning enligt något kodsystem utsätta tiden för tillverkningen, där så kan anses nödigt.

164 Speciell motivering. Livsmedelsstadgan. 1 KAP. Allmänna bestämmelser. I detta kapitel ha de sakkunniga upptagit allmänna hygieniska bestämmelser angående livsmedel, angående lokaler för beredning och försäljning m. m. av sådana samt angående personer, som sysselsättas i livsmedelshanteringen. Vidare innehåller kapitlet giftstadgans bestämmelser angående livsmedel, en bestämmelse angående deklaration av tillsats av sackarin till sådana varor, en föreskrift om märkning av hermetiskt tillslutna förpackningar för livsmedel samt vissa bestämmelser av ekonomisk natur. Angående kapitlets särskilda paragrafer få de sakkunniga anföra följande. 1 §• Bestämmelsen i denna paragraf har ingen motsvarighet i 1921 års förslag till livsmedelslag och livsmedelsstadga. 1 § livsmedelslagen och 2 § livsmedelsstadgan innehöllo straffbestämmelser för saluhållande, överlämnande till annan eller införande till hälsovårdsområde av livsmedel, som vore att anse såsom skadligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda. Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid redan framställning eller beredning av livsmedel för avsalu beläggas med ansvar, därest vid tillverkningen användes råvaror eller tillsatser av sådan beskaffenhet eller eljest så förfares, att varan kan anses otjänlig till förtäring. Det synes nämligen utgöra en brist i lagstiftningen, att beredare av sådan till livsmedel otjänlig vara skall kunna åtkommas med straff först då han saluhållit eller avhänt sig varan eller infört densamma till annat hälsovårdsområde än det, där den framställts. För att ansvar skall kunna ådömas, erfordras enligt den föreslagna bestämmelsen att det är utrett, att varan framställts i försäljningssyfte samt för att avyttras såsom livsmedel. Angående betydelsen av uttrycket »servering åt allmänheten» få de sakkunniga hänvisa till motiveringen till 2 § i förevarande kapitel. 2 §.

Denna paragraf motsvarar 2 § i 1921 års förslag till livsmedelsstadga (s. 426) och ersätter hälsovårdsstadgans 10 § 3 mom. första stycket och 45 § 3 mom. första stycket. Andra stycket i dessa moment återfinnes i föreliggande förslags bestämmelser angående livsmedelskontrollen.

165 Första stycket 2. i paragrafen och den där åberopade förteckningen ersätta förteckning IV vid giftstadgan (SFS 1926: 395 och 1934: 547) ävensom bestämmelsen i § 29 i stadgan, att vara, avsedd till förtäring, ej må saluhållas eller försäljas, om den är försatt med giftigt ämne av första eller andra klassen eller med ämne, som omförmäles i förteckning IV (se s. 366 rf). Till denna paragraf har även ansetts böra överföras bestämmelsen i § 31 giftstadgan, som föreskriver att vara, avsedd till förtäring, ej må saluhållas eller försäljas, om den är omedelbart förpackad i papper eller annat omslag, som är färgat, målat, glättat eller tryckt med giftig färg eller annat giftigt ämne eller i vissa i paragrafen angivna metallfolier. Även bestämmelserna i §§ 30 och 32 giftstadgan hava överförts till livsmedelsstadgan och återfinnas i 5 och 6 §§ i föreliggande kapitel. I yttrande över det till grund för giftstadgan liggande betänkandet angående vård och försäljning av arsenik samt andra giftiga ämnen och varor, avgivet den 20 februari 1906 av inom civildepartementet tillsatta kommitterade, anförde teknologföreningen, att §§ 29—32 strängt taget borde utgå ur giftstadgan och att deras rätta plats vore i en matvarustadga. Kommerskollegium anförde i sitt yttrande över betänkandet, att denna anmärkning visserligen vore befogad men att behovet av bestämmelserna vore så trängande, att deras meddelande icke borde uppskjutas. Liksom i 1921 års förslag har i förevarande lagrum förbudet i hälsovårdsstadgan emot införsel till stad av hälsoskadligt eller otjänligt livsmedel utsträckts att gälla transport från ett hälsovårdsområde till annat. Förbudet skall således enligt förslaget gälla även landsbygden. 1916 års kommitté anförde härom, att kommittén icke bortsett ifrån att kontrollen över stadgandets efterlevnad för landsbygdens del måste vara förenad med svårigheter men att kommittén ansett, att landskommunerna icke borde berövas den i en dylik föreskrift inneslutna möjligheten att skydda sig emot införsel av skadliga livsmedel. Beträffande den i paragrafen införda nya bestämmelsen rörande blyhalt i livsmedel hänvisas till motiveringen till 6 § i detta kapitel (s. 185 ff). I förevarande paragrafs sista stycke har hälsovårdsstadgans uttryck »allmän spisning eller utskänkning» utbytts emot »servering åt allmänheten». Sistnämnda uttryck förekommer i § 32 giftstadgan, vilket lagrum överförts till 6 § i förevarande kapitel. Då de båda uttrycken torde hava samma innebörd, bör endast ettdera användas i livsmedelsstadgan och det senare är då enligt de sakkunnigas mening att föredraga såväl i rent språkligt hänseende som då av detsamma tydligare framgår, att därmed avses servering, som är tillgänglig för allmänheten. Då det uppgivits för de sakkunniga att tolkningen av uttrycket »allmän spisning eller utskänkning» varit föremål för tvekan, torde här böra angivas, vad som enligt de sakkunnigas mening avses med såväl detta uttryck som uttrycket »servering åt allmän-

166 heten». Servering betyder här försäljning av mat eller dryck till förtäring på stället, i motsats till försäljning för förtäring på annan plats än försäljningsstället. Servering åt allmänheten får anses föreligga, då icke endast en sluten krets av personer äger tillträde till serveringslokalen. Vad som anförts angående tolkningen av uttrycket »slutet bord» i 12 § förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka synes kunna tjäna till ledning även då det gäller att avgöra, huruvida en serveringslokal är upplåten för allmänheten. I 1934 års maltdryckskommittés den 15 januari 1936 avgivna betänkande (SOU 1936: 5) anföres, att för att bespisning av gäster vid slutet bord skulle föreligga, måste en bestämt markerad kontinuitet i kundkretsens sammansättning förefinnas. Givetvis uteslöte icke detta krav att mindre förändringar förekomme däri, men i stort sett måste kretsen av gäster vara desamma från ena dagen till den andra. Kretsen skulle vara sluten i den meningen att tillfälliga gäster icke mottoges annat än i undantagsfall, t. ex. då de befunne sig i en annan gästs sällskap, eller av annan liknande anledning. Då uttrycket »servering åt allmänheten» återkommer bland annat i 4 § vid angivandet av vilka lokaler för livsmedelshantering, som icke få användas utan hälsovårdsnämnds tillstånd, är det av betydelse att uttryckets innebörd icke lämnar rum för någon större tvekan. Naturligtvis kan här som eljest svårigheter uppkomma vid tillämpningen, då det gäller vissa gränsfall. 3 §.

Denna bestämmelse återfinnes icke i 1921 års förslag. I yttranden över förslaget anfördes emellertid, att de till livsmedelsstadgan anknutna förteckningarna måste, liksom liknande förteckningar i giftstadgan, kunna revideras utan riksdagens hörande. Den här föreslagna föreskriften motsvarar vad som för närvarande gäller enligt § 29 giftstadgan, med det tillägg att medicinalstyrelsen vid prövning av frågan om revision av förteckningen skall samråda med kommerskollegium samt lantbruksstyrelsen och statens institut för folkhälsan. Lantbruksstyrelsen bör medverka, enär mejeri- och fiskerinäringarnas intressen kunna beröras av en sådan revision. 4 §.

Denna paragraf ersätter 11 och 46 §§ 1 och 2 mom. i hälsovårdsstadgan samt motsvarar 5 och 6 §§ i 1921 års förslag till livsmedelsstadga (s. 427). Förevarande paragrafs 1 mom. motsvarar 5 § medan 2 och 3 mom. motsvara 6 § i 1921 års förslag. 1 mom. Angående 5 § i 1921 års förslag anförde livsmedelslagstiftningskommittén i motiveringen, att den i paragrafens första stycke upptagna bestämmelsen motsvarade föreskrifterna i 11 § 1 mom. fjärde stycket hälsovårds-

167 stadgan och att det av kommittén föreslagna stadgandet, att lägenhetsinnehavare vore skyldig att göra anmälan till hälsovårdsnämnden, endast avsåge ett förtydligande av hälsovårdsstadgans bestämmelse. Den i 5 § tredje stycket föreslagna bestämmelsen innebure en skärpning i jämförelse med vad nu gällde för landets del. Det hade emellertid ansetts nödvändigt i livsmedelskontrollens intresse, att anmälningstvång ålades utövare av vissa grenar av livsmedelshantering även på landet. Ur yttrandena över 5 § i 1921 års förslag till livsmedelsstadga kan anföras, att hälsovårdsnämnden i Hälsingborg anmärkte rörande såväl denna paragraf som 6—8 §§, att däri borde intagas uttrycklig bestämmelse att stadgandena avsåge jämväl allmän spisning och kaférörelse samt lokal för dylik rörelse. Länsveterinären i Uppsala län ansåg att inskränkningen av anmälningsskyldigheten beträffande livsmedelstillverkning på landet till fabriksmässig rörelse kunde föranleda missförstånd och kringgående av bestämmelsen. Vid avfattningen av 1 mom. av förevarande paragraf hava de sakkunniga ganska nära anslutit sig till lydelsen 5 § i 1921 års förslag. Åtskilliga tämligen betydelsefulla skiljaktigheter förefinnas likväl mellan de båda förslagen. De sakkunniga upptaga i sitt förslag 'den anmälningsskyldighet beträffande här avsedda lokaler, som föreslogs av 1916 års kommitté. Redan i motiveringen till det år 1915 avgivna förslaget till gällande hälsovårdsstadga anföres, att det givetvis bör stå ägare fritt att före inredning av sådan lokal, varom nu är fråga, hos hälsovårdsnämnd rådfråga sig angående densamma. Emellertid föreskrives i hälsovårdsstadgan endast att lägenhet, som i 11 § 1 mom. avses, icke må tagas i bruk, förrän hälsovårdsnämnden lämnat sitt tillstånd därtill. Denna avfattning av stadgandet kan tydligen medföra, att en hälsovårdsnämnd kan få taga ställning till en i fråga om inredning och alla anordningar redan färdigställd lägenhet. I sådant fall kunna uppenbarligen kostnadshansyn föranleda, att nämnden avstår från att framställa krav, vars genomförande icke skulle föranlett några väsentligt ökade kostnader, därest de varit kända innan inredningsarbetet sattes i gång. I Stockholm har praxis på detta avsnitt av hälsovårdsnämndens arbete utvecklat sig så, att byggmästaren erhåller förhandsgodkämiande på företedd ritning. Då de sakkunniga nu föreslagit att anmälan skall göras, innan lägenheten inrättas, torde detta komma att medföra att hälsovårdsnämnden infordrar ritning till lägenheten, därest sådan ritning icke bifogats anmälningen. Anmälan skall enligt förslaget göras skriftligen, liksom för närvarande gäller enligt 24 § 5 mom. hälsovårdsstadgan. Härigenom skapas en bättre grundval för nämndens prövning än den som en mer eller mindre obestämt formulerad muntlig anmälan utgör. Enligt förslaget skall hälsovårdsnämnden vidare, då tillstånd till lägenhetens användning meddelas, angiva för vilket ändamål lägenheten är godkänd. Detta ändamål bör därför i nämndens protokoll med tillräcklig noggrannhet utsättas. Härigenom blir det möjligt såväl för nämnden som för rö-

168 relsens innehavare att, när framdeles rörelsen eventuellt utvidgas, avgöra huruvida detta innebär sådan förändring i rörelsens art, som enligt nästföljande stadgande i förevarande mom. förutsätter ny anmälan till nämnden och nytt godkännande av lägenheten. Icke heller detta stadgande utgör i realiteten någon nyhet, då för närvarande enligt 11 § 2 mom. och 46 § 2 mom. hälsovårdsstadgan gäller att lägenhet, som i dessa lagrum sägs, endast får användas till det ändamål, för vilket den är avsedd. Genom det nu föreslagna stadgandet möjliggöres en noggrannare tillämpning av sistnämnda föreskrift. Denna har i överensstämmelse härmed i föreliggande förslag erhållit den lydelsen att lägenheten får användas endast till det ändamål, för vilket den är godkänd. Föreskriften i sjätte stycket av 1 mom. i förevarande paragraf, att rörelsens innehavare skall göra skriftlig anmälan till hälsovårdsnämnden, när lägenheten tages i bruk och när rörelsen överlåtes till annan eller upphör, är avsedd att tjäna till ledning för den av nämnden utövade fortlöpande kontrollen över de i paragrafen avsedda lokalerna. Genom föreskriften att anmälan skall ske, då rörelse byter innehavare, får nämnden även lämpligt tillfälle att påyrka nödiga förbättringar i äldre lokalers inredning och utrustning. Vad angår frågan om vilka lokaler, som böra underkastas den föreslagna anmälningsskyldigheten, ansluta sig de sakkunniga i fråga om städer och därmed i hälsovårdshänseende likställda samhällen nära till hälsovårdsstadgans bestämmelser på denna punkt, vilka i tillämpningen torde hava visat sig vara i stort sett lämpligt avvägda. I motsats till hälsovårdsstadgan, som beträffande stad fordrar hälsovårdsnämndens tillstånd för användande av varje lägenhet, där livsmedel till försäljning beredes, erfordrades enligt 1921 års förslag i stad sådant tillstånd endast för dylik verksamhet, som bedreves yrkesmässigt. Yrkesmässighet uppställes i åtskilliga lagar och författningar såsom ett villkor för straffbarhet av ett visst förfarande. Detta villkor anses innebära, dels att det ej är fråga om en mera enstaka handling utan en mer eller mindre lång följd av sådana och dels att förfarandet skall hava ekonomisk vinst som syftemål. ^Eftersom just tillfällig verksamhet av här avsett slag ofta bedrives under hygieniskt olämpliga former, hava de sakkunniga i sitt förslag på denna punkt icke vidtagit någon ändring i hälsovårdsstadgans bestämmelse. Enligt 5 § första stycket i 1921 års förslag erfordrades anmälan icke blott, såsom i hälsovårdsstadgan föreskrives, för verksamhet, bedriven i lägenhet, utan även för verksamhet »å särskilt därtill anvisad plats». Detta tillägg till gällande bestämmelser torde särskilt hava betydelse för torghandeln. Denna har hittills, där så ansetts påkallat, reglerats genom lokala föreskrifter. Då de sakkunniga icke ansett lämpligt att i övrigt föreslå någon väsentlig ändring i dessa förhållanden, har det nämnda tillägget icke upptagits i föreliggande

169 förslag. Däremot har, i motsats till 1921 års förslag men i överensstämmelse med 11 § hälsovårdsstadgan, i de sakkunnigas förslag införts även lägenhet för förvaring till avsalu av de i paragrafen särskilt nämnda livsmedlen. I två avseenden hava de sakkunniga föreslagit en utvidgning av hälsovårdsstadgans tillämpningsområde. Det ena gäller lokaler för försäljning av fisk, fiskvaror och skaldjur. Dessa lokaler lära nämligen såväl i stad som på landet böra underkastas den här ifrågavarande särskilda kontrollen. För närvarande gäller denna enligt hälsovårdsstadgan icke för andra fiskförsäljningslokaler än sådana i stad belägna, där färsk fisk försäljes. Den föreslagna anmälningsskyldigheten har vidare i enlighet med vad därom anfördes i vissa yttranden över 1921 års förslag utsträckts till att gälla lokaler för servering åt allmänheten. Angående frågan vilka lokaler, som härmed avses, hänvisas till motiveringen till 2 §. Önskemål hava framförts att bestämmelsen måtte utvidgas att gälla varje lägenhet för servering av visst större antal gäster, oavsett huruvida serveringen kunde anses vara öppen för allmänheten eller ej. En sådan utvidgning torde emellertid icke vara lämplig, bland annat med hänsyn till att de hygieniska kraven av praktiska skäl icke kunna ställas lika höga exempelvis på ett inackorderingsställe som på en offentlig serveringslokal. Antingen finge olika fordringar tillämpas eller ock finge kraven överlag sänkas. Även med hänsyn till kontrollsvårigheterna torde en dylik utvidgning av bestämmelsens räckvidd icke vara att förorda. Vad landsbygden beträffar, finnes för närvarande i hälsovårdsstadgan icke någon fordran på tillstånd av hälsovårdsnämnd för användning av alla slag av lokaler för livsmedels beredning i och för försäljning eller för saluförande av livsmedel. I 46 § hälsovårdsstadgan uppställas krav, motsvarande de i 11 § för stad gällande, endast för lägenheter, där födoämnen av vissa slag och i relativt stor skala beredas. Detta har framhållits genom användande i 46 § av orden slakteri, charkuteri etc. Lägenheter för försäljning och förvaring av vissa i paragrafen angivna ömtåligare livsmedel äro underkastade paragrafens bestämmelser endast om rörelsen utövas yrkesmässigt. Angående betydelsen av detta uttryck hänvisas till vad ovan under förevarande paragraf härom anförts. Motiveringen till 1915 års förslag till hälsovårdsstadga innehöll i denna del att exempelvis en jordbrukare, som tillfälligtvis slaktade ett och annat kreatur för försäljning, ej vore skyldig ställa sig denna paragraf till efterrättelse, ej heller den som utan att hava något mejeri försålde mjölk från sin ladugård. Orsakerna till denna olikhet i bestämmelserna för land och stad angåvos vara de säregna förhållandena på landet och den obillighet eller snarare orimlighet det skulle vara, att i förevarande hänseende tillämpa samma stadgande som för stad. Den utveckling av hithörande förhållanden på landsbygden, som ägt rum sedan hälsovårdsstadgans tillkomst, lärer emellertid motivera, att de för stad föreslagna föreskrifterna om hälsovårdsnämnds godkännande såsom villkor för användning av vissa loka-

170 ler för livsmedelshantering åtminstone delvis göras tillämpliga även på landet. På orter, där särskild hälsovårdsnämnd icke blivit tillsatt, torde visserligen önskvärd sakkunskap ofta eller kanske i de allra flesta fall icke vara representerad inom kommunalnämnden, men man torde dock vara berättigad antaga, att den föreslagna utvidgade kontrollen kommer att medföra förbättrade förhållanden även på sådana orter. Vad angår de lokaler för livsmedels beredning, som på landet böra underkastas kravet på godkännande, hava de sakkunniga icke ansett lämpligt att följa 1921 års förslag, som stadgade anmälningsskyldighet för fabriksmässig tillverkning av livsmedel och för slakterirörelse. De sakkunniga hava i stället anslutit sig till hälsovårdsstadgan och upptagit de i 46 § 1 mom. i stadgan angivna rörelserna, nämligen slakteri, charkuteri, mejeri, bageri, konditori, bryggeri och läskedrycksfabrik. Därjämte har, liksom beträffande stad, tillagts lägenhet för servering åt allmänheten. I fråga om försäljningslokaler hava de sakkunniga uppställt de ifrågavarande kraven på lägenhet, där något av de i förevarande paragrafs första stycke nämnda livsmedlen försäljas i butik eller därmed likartad försäljningslokal eller förvaras för sådan försäljning. Denna bestämning av tillämpningsområdet torde, liksom det i 1921 års förslag valda uttrycket »försäljning i öppen bod» icke innebära någon ändring i vad nu gäller, då till lägenhet för yrkesmässig försäljning i den mening som enligt ovan avses i 46 § hälsovårdsstadgan alltid torde höra en butikslokal, d. v. s. en för försäljningsrörelse särskilt inrättad, för allmänheten tillgänglig lokal. Uttrycket »butik eller därmed likartad försäljningslokal» torde emellertid lämna rum för mindre tveksamhet vid tillämpningen än den nu använda bestämningen »lägenhet, där yrkesmässigt försäljas». Sålunda torde exempelvis s. k. kiosk utgöra en med butik likartad försäljningslokal, medan till sådan lokal icke torde böra räknas ett rum i eller invid en ladugård, i vilket mjölk i mindre omfattning försäljes till de närmast kringboende. I fjärde stycket av förevarande paragraf föreslå de sakkunniga en ny föreskrift, enligt vilken hälsovårdsnämnd är pliktig inhämta yttrande av vederbörande stads- eller distriktsveterinär, innan tillstånd lämnas att taga i bruk lägenhet för slakteri, charkuteri, mejeri och för tillverkning av margarin, margarinost, fettemulsion och konstister. Förslaget kompletteras av ett förslag till ändrad lydelse av 18 § allmänna veterinärinstruktionen, vilket innehåller, bland annat, att yttrande, varom här är fråga, skall avgivas efter besiktning av lägenheten (s. 43). De sakkunniga hava ansett denna skärpning av villkoren för drivande av nämnda företag nödvändig med hänsyn till den synnerligen ömtåliga beskaffenheten av de livsmedel, som där beredas och förvaras, och enär någon sakkunskap beträffande den animala livsmedelskontrollen i de flesta fall icke är representerad i eller omedelbart tillgänglig för hälsovårdsnämnderna. Endast hälsovårdsnämnderna i de städer, där stadsveterinär finns, hava tillgång till sådan sakkunskap. För dessa städers del torde

171 det föreslagna stadgandet knappast innebära någon förändring i gällande bestämmelser, enär det enligt allmänna veterinärinstruktionen tillkommer stadsveterinär, bland annat, att ägna sorgfällig uppmärksamhet åt den animala födoämneskontrollen inom staden och vad med sagda kontroll äger samband. Nu ifrågavarande företag äro visserligen underkastade inspektion av förste provinsialläkare och länsveterinär vid deras årliga inspektionsresor. Såsom de sakkunniga anföra i sin inledande motivering till de föreslagna bestämmelserna angående livsmedelskontrollen (s. 345), kan det emellertid antagas att åtskilliga brister, som påtalas vid dessa inspektioner, äro beroende på från början olämpliga anordningar, som kunnat undvikas, om lokalen underkastats sakkunnig besiktning, innan densamma tagits i bruk. I fråga om slakterier och charkuterier, som stå under offentlig kontroll jämlikt kungörelserna den 30 november 1934 angående kontrollslakterier och angående under offentlig kontroll ställda charkuterifabriker, torde undantag böra stadgas från den här föreslagna bestämmelsen, enär dessa slakterier och charkuterifabriker underkastats besiktning jämlikt föreskrifter i nämnda kungörelser. Beträffande mejerier kunde möjligen ifrågasättas att göra undantag för dem, å vilka mejeristadgan den 22 maj 1936 äger tillämpning. Någon sådan undantagsbestämmelse lär dock ej böra införas, enär mejeristadgan icke innehåller någon föreskrift om besiktning av mejeri, innan detsamma tages i bruk. Därtill kommer att 13 § i stadgan föreskriver, bland annat, att vad i paragrafen stadgats rörande lantbruksstyrelsens tillsyn över efterlevnaden av stadgan icke skall föranleda inskränkning i hälsovårdsnämnd eller annan myndighet åvilande skyldighet. Vad beträffar kostnaden för den veterinärinspektion, varom här är fråga, synes denna utgift böra gäldas av innehavaren av den lokal, inspektionen gäller. I enlighet härmed hava de sakkunniga avfattat ett förslag till ändring i gällande veterinärtaxa (s. 43). Det är givetvis ett hygieniskt intresse att den nu föreslagna bestämmelsen utsträckes att gälla även för en del andra lägenheter för livsmedels beredning eller försäljning, exempelvis fiskkonservfabriker och försäljningslokaler för köttvaror. Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid åt den föreslagna skärpta kontrollföreskriften till en början icke givas större tillämpningsområde än som kan anses i särskilt hög grad påkallat. Vad beträffar beredningen av fiskkonserver kunde det dock ur rent hygienisk synpunkt säkerligen anses önskvärt, att en sådan strängare tillsyn anordnades, som här föreslagits. Sådan rörelse bedrives mångenstädes under synnerligen primitiva förhållanden och ofta utan tillräcklig kontroll från hälsovårdsnämndens (kommunalnämndens) sida. I många fall är det emellertid här fråga om en i blygsamma former bedriven, men för vederbörandes utkomst oundgängligen nödvändig hemindustri. Ett ingripande med stränga kontrollföreskrifter komme därför

172 ofta att medföra ekonomiska följder, vilka icke skulle kunna bäras av rörelsen i fråga. De sakkunniga hava av nu nämnda skäl avstått från att i fråga om dessa företag föreslå någon skärpning av gällande kontrollföreskrifter. 2 och 3 mom. Föreskrifterna i dessa mom. motsvara, som ovan nämnts, 11 § 1 och 2 mom. samt 46 § 1 och 2 mom. hälsovårdsstadgan ävensom 6 § i 1921 års förslag till livsmedelsstadga. Särskilda bestämmelser angående slakterier och mejerier samt lokaler för försäljning av mjölk och grädde samt köttvaror funnos i 1921 års förslag till kungörelse med närmaire bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å mjölk och grädde, 15 §, och i motsvarande kungörelse angående korv och andra köttvaror, 6 § (s. 436 och 445). I yttrandena över 6 § i förslaget till livsmedelsstadga förekom ett tämligen stort antal anmärkningar. Kommerskollegium ansåg att paragrafen borde inskränkas till att omfatta i huvudsak endast vad hälsovårdsstadgan föreskreve. Denna hade ju då varit i kraft endast en relativt kort tid. Kollegium erinrade även om vissa uttalanden i de s. k. mellanhandssakkunnigas den 17 juni 1922 avgivna betänkande, vari framhållits det fördyrande av vissa livsmedel, som vållades genom alltför stränga hygieniska bestämmelser och ordningsföreskrifter på livsmedelshandelns område. Sveriges kemiska industrikontor anmärkte att paragrafens bestämmelser syntes vara avfattade närmast med tanke på tillverkning i mindre skala och försäljning av livsmedel samt att de icke passade för en hel del industriella tillverkningar, såsom brännerier, glykos-, stärkelse- och råsockerfabriker, bland annat av den anledningen att tillverkningen i dessa fabriker delvis ägde rum i slutna behållare. I tekniska högskolans yttrande framfördes samma synpunkter men det erinrades tillika att paragrafen hade sin motsvarighet i gällande hälsovårdsstadga, varför det kunde sägas att någon skärpning i bestämmelserna icke blivit gjord. Möjligen skulle det vara tillräckligt att för vissa fabriker, exempelvis de nyssnämnda samt bryggerier, sprit-, pressjäst- och sirapsfabriker fastställa samma lindring som i slutet av paragrafen ägt rum rörande lokaler för saltning eller ompackning av sill och annan fisk. Länsveterinären i Örebro län efterlyste bestämmelser för margarinfabriker samt ansåg att i paragrafen borde införas de stadganden, som i 5 § i förslaget till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å korv och andra köttvaror (s. 445) föreslagits rörande förvaring av hälsovådligt kött i nu ifrågavarande lokaler. Stadsläkaren och stadsveterinären i Gävle ansågo särskilda fordringar böra uppställas på beskaffenheten av hotelier, restauranger, ångkök, utspisningsställen och dylika lokaler. I detaljanmärkningarna emot den föreslagna 6 § anfördes i huvudsak följande. Första stycket: Kemiska industrikontoret ansåg fordringarna på vatten såväl i 6 § som i 10 § livsme-

173 delsstadgan vara alldeles för stränga. För t. ex. råsockerfabriker skulle de rent av omöjliggöra driften. Statskonsulenten i mejerihushållning anförde att beträffande mejeri vore bestämmelsen, att väggar och tak skulle vara täta, av underordnad betydelse. Hellre borde föreskrivas att de skulle vara väl underhållna och bestrukna med något mot fukt och röta isolerande ämne. Hälsovårdsnämnden i Uppsala framhöll att i bagerier, konditorier och charkuterier borde finnas lämplig lokal för utbyte av gångkläder mot arbetskläder. Länsveterinären i Örebro län anförde att väggar i slakterier och korvfabriker icke kunde hållas hygieniska, därest de ej vore målade med oljefärg. Bordskivor av trä borde förbjudas, enär de i längden icke kunde hållas rena. Andra stycket: I flera yttranden ansågos de i jämförelse med hälsovårdsstadgan skärpta föreskrifterna angående golvbetäckning och avlopp vara för stränga. Skånes handelskammare vände sig särskilt emot den här införda principiella nyheten att vissa maximikrav uppställts, varifrån undantag blott i särskilda fall kunde medgivas. Hälsovårdsstadgan vore i motsats härtill byggd på den fullt riktiga principen att vissa minimikrav uppställdes, vilka överallt måste följas, med överlåtande åt de lokala myndigheterna att efter eget beprövande skärpa dessa krav. Kammaren hemställde att hälsovårdsstadgans bestämmelser även i detta fall måtte bibehållas. Stads veterinären i Örebro framhöll att fordringarna på slakterier och korvfabriker borde avsevärt skärpas i förhållande till vad som gällde för övriga här nämnda lokaler. Medicinalstyrelsen anförde att föreskriften att golv skulle vara »av sten eller annat tjänligt ämne» borde utbytas mot hälsovårdsstadgans formulering »av sten, betong eller annat lika tjänligt ämne». Tredje stycket: I flera yttranden från hälsovårdsmyndigheter påpekades att bestämmelsen, att lägenhet för försäljning av i första stycket nämnda livsmedel ej finge stå i förbindelse med bostad, vore alltför sträng. Det anfördes bland annat att föreskriften komme att gälla praktiskt taget varje diversehandel, och att densamma innebure att det inomhus icke finge finnas någon slags passage, gång eller dylikt till bostad, varmed måste förstås vilket som helst rum i bostaden, således ej blott sovrum och kök. Bestämmelsen kunde vara motiverad i fråga om lägenhet, där livsmedel för försäljning bereddes, men knappast i fråga om lägenhet, där livsmedel försåldes, d. v. s. vanlig butik. Lantbruksstyrelsen anförde angående denna bestämmelse, att åt stadgandet torde kunna givas sådan tolkning, att därmed skulle avses förbud för mejeripersonal att vara boende i mejeribyggnad. Dylikt förbud torde icke böra stadgas. Däremot syntes förbud mot direkt förbindelse mellan mejeri och bostadslägenhet vara berättigat. Genom att bestämmelserna i 6 § i 1921 års förslag till livsmedelsstadga icke gjorts tillämpliga endast å de i 5 § i förslaget angivna lokalerna skulle de hava kommit att erhålla ett mycket vidsträckt tillämpningsområde. De flesta bestämmelserna i 6 § gällde, såsom i paragrafens första stycke sägs, »lägenhet, där livsmedel för försäljning beredas eller där kött eller andra

174 köttvaror, färsk fisk, mjölk eller mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror saluhållas, försäljas eller för försäljning förvaras». I fråga om stad innebar visserligen denna bestämning icke någon ändring i hälsovårdsstadgans motsvarande föreskrifter. För landsbygdens del innebar förslaget däremot en avsevärd skärpning, då 46 § hälsovårdsstadgan är tillämplig endast på lägenhet, hörande till slakteri, charkuteri, mejeri, bageri, konditori, bryggeri eller läskedrycksfabrik samt lägenhet, där kött, charkuterivaror, mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror yrkesmässigt försäljas eller för dylik försäljning förvaras. De ovan återgivna skäl, som motiveringen till hälsovårdsstadgan innehåller i fråga om anledningen till denna inskränkning för landsbygdens del, synas emellertid alltjämt äga full giltighet. De sakkunniga hava därför föreslagit, att de i förevarande paragrafs 2 och 3 mom. meddelade bestämmelserna skola äga tillämpning endast på de lokaler, som i 1 mom. avses, vilket således för landsbygdens del innebär i huvudsak samma tillämpningsområde som för närvarande gäller enligt hälsovårdsstadgan. I 2 mom. av förevarande paragraf meddelas vissa bestämmelser rörande anläggning och inredning av de lägenheter, som avses i 1 mom. Paragrafens 3 mom. innehåller föreskrifter att iakttagas vid rörelsens bedrivande. Bestämmelserna äro, liksom motsvarande föreskrifter i hälsovårdsstadgan, tämligen allmänt hållna, Vid de överläggningar, som de sakkunniga hållit med representanter för hälsovårdsmyndigheter, ha uttalats önskemål att i livsmedelsstadgan måtte rörande lokaler för livsmedelsförsäljning inflyta en del föreskrifter av samma typ, som de, vilka förekomma i lokala matvarustadgor. Särskilt har framhållits, att så kallade kemisk-tekniska preparat och bland dem främst toalett- och rengöringsmedel icke borde få saluhållas i lokal, där matvaror, i synnerhet färska sådana, försåldes. Vidare har hemställts om förbud mot saluhållande av rotfrukter och grönsaker i lokal, där färska kötteller fiskvaror försäljas. Sistnämnda önskemål har motiverats med att rotfrukter och grönsaker alltid äro bemängda med jord, och att denna kan vara förorenad av gödsel, som innehåller bakterier, vilka kunna överföras till köttvarorna och föranleda sjukdomar, såsom tyfus och paratyfus. Av representanter för detaljhandeln har å andra sidan anförts att med den utveckling denna handel numera tagit, dylika krav icke vore ekonomiskt genomförbara. En rikslagstiftning sådan som livsmedelsstadgan kunde icke göras alltför restriktiv utan finge taga hänsyn till förhållandena på mindre orter, där en uppdelning av livsmedelshandeln på olika lokaler skulle ställa sig alltför kostsam. Vad kemisk-tekniska varor anginge, kunde försäljning av sådana i matvarubutik inverka menligt på livsmedlen huvudsakligen därigenom att dessa bibringades främmande lukt eller smak. Detta kunde emellertid undvikas genom att de kemisk-tekniska varorna förvarades i särskilt skåp eller annat slutet förvaringsrum. Det vore vidare oftast ekonomiskt oöverkomligt att i en speceri- och mat varuhandel på en liten ort anordna olika lokaler

175 för försäljning av rotfrukter och grönsaker samt köttvaror. Man borde därför inskränka sig till att föreskriva att rotfrukter och grönsaker skulle hållas väl avskilda från ömtåligare matvaror. Beträffande tillämpningen av hälsovårdsstadgans nu gällande bestämmelser i ämnet kunna följande exempel anföras. Fryksdals nedre tingslags häradsrätt fällde genom utslag den 4 april 1938, på talan av allmän åklagare, föreståndaren för en konsumtionsförening i Sunne köping till ansvar jämlikt 27 § hälsovårdsstadgan för förseelse emot 11 § 2 mom. samma stadga för det han låtit i en för försäljning av kött och andra charkuterivaror avsedd handelslokal förvara och saluhålla jämväl rotfrukter och grönsaker. Åklagaren åberopade i målet ett utlåtande av länsveterinären i länet, som utmynnade i att det kunde bevisas att rotfrukter, som förvarades i samma lokal som kött, åt detta meddelade främmande lukt och smak och därtill infekterade detsamma med patogena bakterier. Rotfrukter finge därför icke förvaras eller försäljas i köttbutik, med mindre de vore lufttätt inneslutna i cellofan eller annat lika gott omslag. Häradsrätten motiverade sitt fällande utslag med att enligt det av sakkunnig person efter verkställd besiktning avgivna utlåtandet måste anses ostridigt, att förvaringssättet av nämnda olika varuslag i samma handelslokal ur hälsovårdssynpunkt varit olämpligt på den grund, att förekomsten av rotfrukter och grönsaker i lokalen inneburit risk för att bibringa därstädes förvarade charkuterivaror främmande lukt eller smak eller på annat sätt göra dem otjänliga till förtäring. Utslaget blev icke överklagat. I § 23 av en av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län den 10 april 1.923 fastställd matvarustadga för Göteborgs stad föreskrives att till befordrande av ordning och snygghet beträffande lägenheter m. m., som avses i stadgan, hälsovårdsnämnden äger att i överensstämmelse med hälsovårdsstadgan samt matvarustadgan meddela de föreskrifter, nämnden kan finna påkallade. På framställning av Göteborgs blomsterhandlareförening beslöt hälsovårdsnämnden den 2 juni 1937 under åberopande av 23 § matvarustadgan meddela föreskrift om förbud för innehavare av sådan affär, där beredning av fisk förekomme, att i densamma saluföra eller eljest till försäljning förvara blommor och därmed jämförliga alster. Innehavaren av en fiskaffär i staden anförde besvär över beslutet hos länsstyrelsen, men denna lämnade besvären utan bifall. Besvären fullföljdes emellertid till regeringsrätten och denna upphävde i utslag den 12 oktober 1939 hälsovårdsnämndens och länsstyrelsens beslut, enär tillräcklig anledning till utfärdande av allmänt förbud av det innehåll, varom i målet vore fråga, icke kunde anses vara för handen. Enligt de sakkunnigas förmenande lärer det av Fryksdals nedre tingslags häradsrätt meddelade utslaget stå i överensstämmelse med den tolkning av hälsovårdsstadgan, som kommit till uttryck i regeringsrättens utslag, endast för så vitt man — vilket dock knappast synes vara fallet — kan tolka häradsrättens motivering så, att i det föreliggande fallet rotfrukter och

176 grönsaker förvarats på olämpligt sätt med hänsyn till de i lokalen befintliga charkuteri varorna, För Sunne köping gällde nämligen vid tillfället inga andra hälsovårdsföreskrifter för livsmedelshandeln än hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad. De bestämmelser rörande inredning och användning av i 1 mom. av förevarande paragraf avsedda lägenheter för livsmedels beredning och försäljning, som de sakkunniga upptagit i paragrafens 2 och 3 mom., äro på ett par undantag när lika med dem, som nu finnas i 1 och 2 mom. i 11 och 46 §§ hälsovårdsstadgan. Då livsmedelsstadgan skall äga tillämpning i hela riket, är det de sakkunnigas uppfattning, att mera detaljerade krav på ifrågavarande lägenheter i stort sett icke kunna uppställas. Denna mening grunda de sakkunniga bland annat på iakttagelser under en resa, som de sakkunniga den 17 mars 1939 med vederbörligt tillstånd företagit i Stockholms och Uppsala län för att vinna kunskap om standarden hos butikslokaler, där livsmedel salufördes. De flesta av de besiktigade lokalerna befunnos vara i huvudsak tillfredsställande i hygieniskt hänseende. De sakkunniga hava vidare i föreliggande spörsmål haft överläggningar med representanter för kooperativa förbundets och Sveriges köpmannaförbunds arkitektkontor. De sakkunniga finna det vara uppenbart, att det i mindre samhällen och på rena landsbygden oftast icke finnes möjlighet att genomföra mera rigorösa fordringar utan en fördyring av omkostnaderna, vilken rörelsen i många fall icke skulle kunna bära. Den mycket tänjbara tillämpning, som de ifrågavarande föreskrifterna i hälsovårdsstadgan medgiva, tillåter hälsovårdsmyndigheterna att på ett lämpligt sätt anpassa de hygieniska kraven efter rörelsens möjligheter och ortens beskaffenhet. Den alltmera tilltagande användningen av kylanordningar, såsom kylrum, kylskåp och kyldiskar, möjliggör en hygienisk förvaring och försäljning av färska köttvaror i samma lokaler, där andra livsmedel förvaras och försäljas. Det synes emellertid önskvärt att i livsmedelsstadgan införes en bestämmelse om skyldighet att skydda särskilt de ömtåliga köttvarorna mot förorening från rotfrukter eller grönsaker. En sådan föreskrift föreslås av de sakkunniga i 3 mom. av förevarande paragraf. Däremot anse sig de sakkunniga icke böra föreslå något generellt förbud mot saluförande av s. k. kemisk-tekniska varor i livsmedelsbutiker. Därest dessa varor förvaras väl avskilda från sådana livsmedel, som kunna taga åt sig lukt eller smak från exempelvis tvål och kosmetiska medel, synes icke böra resas hinder emot att dylika varor i mindre utsträckning saluföras jämte livsmedel. Även manufaktur- och andra varor böra på sina håll alltjämt få försäljas i samma lokal som livsmedel. Av stor vikt är emellertid att det tillses, att lokalen inredes på så sätt, att ömtåligare varor hållas väl avskilda från andra. Något allmänt krav att sådana varor, exempelvis färskt kött, försäljes i särskilt rum, kan emellertid som nyss framhållits icke uppställas. På många håll, däribland i Stockholm, inrättas numera livsmedelsbutiker, där

177 alla slag av livsmedel, utom mjölk och möjligen även färsk fisk, försäljas i samma lokal under förhållanden, som torde få anses fylla mycket högt ställda hygieniska krav. I överensstämmelse med vad ovan anförts hava de sakkunniga icke ansett sig böra i livsmedelsstadgan införa särskilda bestämmelser för lokaler, där köttvaror saluföras. Sådana bestämmelser föreslogos, såsom ovan nämnts, i 1921 års förslag till närmare bestämmelser rörande livsmedelslagens tillämpning med avseende å korv och andra köttvaror. Även i fråga om lokaler för livsmedels beredning torde hälsovårdsstadgans bestämmelser vara väl avpassade för olika förhållanden. De sakkunniga föreslå icke några väsentliga ändringar i dessa bestämmelser. De anmärkningar, som framställts emot 6 § i 1921 års förslag till livsmedelsstadga, a t t detta lagrum icke vore anpassat för industriell tillverkning av livsmedel, synas därför icke kunna riktas emot föreliggande förslag. Hälsovårdsstadgan har nu under en avsevärd tidrymd ägt tillämpning även på dylik livsmedelstillverkning, och det torde hava visat sig, a t t stadgans tänjbara föreskrifter äro väl lämpade för de på detta område synnerligen skiftande förhållandena, De sakkunniga hava ansett sig böra beakta den ovan omnämnda anmärkningen emot 1921 års förslag, a t t i stadganden av ifrågavarande slag icke borde uppställas maximikrav, från vilka hälsovårdsnämnd skulle i särskilda fall äga medgiva undantag. Föreliggande förslag ansluter sig därför även i detta hänseende till hälsovårdsstadgan och upptager således huvudsakligen mycket allmänt hållna minimifordringar, vilka tillåta de lokala hälsovårdsmyndigheterna att såsom hittills anpassa sina krav efter rörelsernas olika beskaffenhet. Med anledning av den av hälsovårdsnämnden i Uppsala framställda anmärkningen, a t t i bagerier, konditorier och charkuterier borde finnas lämplig lokal för utbyte av gångkläder mot arbetskläder, bör måhända här erinras om a t t lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd i fråga om de rörelser, vara lagen äger tillämpning, innehåller en sådan föreskrift och jämväl andra bestämmelser till främjande av hygieniska förhållanden på arbetsplatsen. I fråga om de olika föreskrifterna i 2 och 3 mom. av förevarande paragraf få de sakkunniga härefter anföra följande. Angående bestämmelsen i 2 mom. första stycket a t t lägenheten skall vara tillräckligt ljus, anfördes i 1915 års betänkande med förslag till hälsovårdsstadga följande. Med flit hade detta uttryck använts för att utmärka, a t t här icke avsåges a t t framställa någon absolut fordran på att varje hithörande lägenhet skulle äga tillgång till så mycket dagsljus eller artificiell belysning, att lägenheten vore vad man i allmänhet kallade ljus, utan blott så pass ljus att den fyllde sitt ändamål, medan däremot en lägenhet, där ett födoämne bereddes eller försåldes, måste göra skäl för benämningen ljus. De sakkunniga vilja för sin del i fråga om lokaler, där födoämnen beredas, påpeka, att nyssnämnda lag om arbetarskydd inne12

—

178 håller en bestämmelse om att arbetet skall äga rum vid tillräcklig och tjänlig belysning. I 2 mom. första stycket har det i 1921 års förslag använda uttrycket »vatten av god beskaffenhet» utbytts emot »vatten av lämplig beskaffenhet». Den senare formuleringen ansluter sig till föreskriften i 2 kap. 1 § och torde bättre lämna utrymme för de mer eller mindre stränga fordringar, som allt efter den ifrågavarande verksamhetens beskaffenhet kunna böra uppställas av hälsovårdsnämnd. Det i 1921 års förslag införda kravet, att golv, väggar och tak skola vara täta, torde ej böra generellt uppställas och har därför ej införts i föreliggande förslag. På grund av vad som anförts i en del yttranden över 1921 års förslag, har fordringen att lägenheten icke må stå i förbindelse med bostad förtydligats till att den ej må stå i direkt förbindelse med bostad eller därtill hörande utrymmen. Den sålunda ändrade formuleringen överensstämmer med vad som gäller för mejeri enligt 2 § mejeristadgan den 22 maj 1936. Enligt betänkandet den 5 november 1935 med förslag till mejeristadga utgjorde den ändrade formuleringen endast en förtydligande omredigering för att angiva att jämväl till bostäder hörande utrymmen, exempelvis förstugor och trappuppgångar, icke finge stå i direkt förbindelse med mejerilokaler. I fråga om tillämpningen av bestämmelsen att lägenheten ej heller i övrigt må vara så förbunden med annan lokal, att sanitära olägenheter därav kunna uppkomma, äro följande båda rättsfall av sådant intresse, att de torde böra i korthet refereras. Enligt den år 1933 gällande matvarustadgan för Backa socken må lägenhet, avsedd för handel med födoämnen, med undantag av i hermetiskt tillslutna kärl förvarade konserver, icke användas till eller stå i direkt förbindelse med bostad och ej heller i övrigt,vara förbunden med annan lokal, så att sanitära olägenheter därav kunna uppkomma. Vid sammanträde den 28 november 1933 beslöt hälsovårdsnämnden, att enär den avdelning av en konsumtionsförenings affärslokaler i Tingstad, i vilken försäljning av kött och charkuterivaror ägde rum, hade direkt ingång från angränsande speceriaffär, förelägga föreningen att i enlighet med bestämmelserna i matvarustadgan för socknen anordna ingång till förstnämnda avdelning. Föreningen anförde besvär, och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län undanröjde i utslag den 27 februari 1935 hälsovårdsnämndens beslut, enär nämnden, med hänsyn till vad i målet blivit upplyst angående de sanitära förhållandena i föreningens affärslokaler i Tingsryd, måste anses hava saknat fog för ifrågavarande föreläggande. Efter besvär av hälsovårdsnämnden fastställde regeringsrätten i utslag den 19 februari 1936 länsstyrelsens beslut. Enligt den av länsstyrelsen i Jönköpings län fastställda ordningsstadgan för utövande såsom yrke av slakterirörelse eller beredning till avsalu av korv, sylta och andra charkuterivaror inom Barnarps socken må lokal, där kött eller charkuterivaror yrkesmässigt försäljas (charkuteributik) eller för dylik försäljning

179 förvaras, ej stå i förbindelse med bostad och ej heller i övrigt vara så förbunden med annan lokal, att sanitära olägenheter därav kunna uppkomma. Vid inspektion under år 1936 av de sanitära förhållandena i den till Barnarps socken hörande delen av Norrahammars stationssamhälle anmärkte förste provinsialläkaren i länet, i en till länsstyrelsen avgiven inspektionsberättelse, att en av Norrahammars handelsförening u. p. a. såsom charkuteributik använd lokal låge innanför föreningens speceri- och diverseaffär, där även skodon m. m. försåldes, från vilken affär den vore skild medelst en delvis av glas uppförd vägg, försedd med skjutbar expeditionslucka. Denna anordning vore enligt förste provinsialläkarens åsikt synnerligen ohygienisk, särskilt som expeditionsluckan ständigt stode öppen, så att charkuteributiken i verkligheten komme att utgöra en del av speceriavdelningen. Hälsovårdsnämnden i Barnarps socken, som av länsstyrelsen hördes över inspektionsberättelsen, förklarade sig i avgivna yttranden icke kunna dela förste provinsialläkarens uppfattning, att förbindelsen mellan lokalerna i fråga medförde sanitära olägenheter, samt ansåg sig på grund härav icke böra vidtaga någon åtgärd i saken. I resolution den 9 december 1939 förbjöd länsstyrelsen, med åberopande av 55 § 2 mom. hälsovårdsstadgan, jämfört med 46 § 1 och 2 mom. samma stadga, föreningen vid vite att efter den 1 april 1940 fortsätta med förvaring eller försäljning i charkuteributiken av kött eller charkuterivaror, med mindre med denna lokal vidtagits sådana för ändamålet avsedda åtgärder att lokalen kunde godkännas av förste provinsialläkaren. Föreningen anförde besvär och genom utslag den 20 april 1940 upphävde regeringsrätten länsstyrelsens resolution, enär vad i målet förekommit icke utvisade, att på grund av förbindelsen mellan charkuteributiken och den därinvid liggande handelslokalen fara för sanitär olägenhet vore för handen. I 2 mom. andra stycket av nu förevarande paragraf hava de särskilda fordringarna beträffande golvets beskaffenhet samt avlopp föreslagits skola obligatoriskt gälla för de i hälsovårdsstadgan för närvarande angivna tillverkningslokalerna, nämligen slakteri, charkuteri och mejeri, med tillägg för bryggeri och läskedrycksfabrik. Därjämte föreslås att bestämmelsen skall gälla även beträffande annan lokal, där så kan anses erforderligt. Denna formulering torde bättre än såväl hälsovårdsstadgan som 1921 års förslag lämna rum för en efter de skiftande förhållandena avpassad tillämpning. De i hälsovårdsstadgan och i 1921 års förslag anförda exemplen på lämplig golvbeklädnad för här avsedda lokaler, i hälsovårdsstadgan sten eller betong och i 1921 års förslag sten, torde vara mindre lämpligt valda, då stengolv sällan bli tillräckligt släta och betong tämligen snart angripes av fett, salt och hett vatten. I stället föreslås den bestämmelsen att golvet skall vara slätt och av fast material, såsom plattor. I 2 mom. tredje stycket har bestämmelsen om visst minimiavstånd från avträde, i enlighet med 1921 års förslag ändrat till »utom hus beläget av-

180 trade», samt Afrån urinkur etc. borttagits och ersatts med föreskriften att lägenheten ej får läggas så nära avträde etc. att därav kan uppstå sanitär olägenhet. Hälsovårdsstadgans i 11 § 1 mom. och 46 § 1 mom. för stad och land olika uppräkningar av de lokaler och upplag, vilka kunna medföra sanitär olägenhet, hava sammanförts och gjorts något mera omfattande. Det i 1921 års förslag gjorda tillägget »annan plats eller upplag, varifrån lukt sprides», har ej medtagits i föreliggande förslag, då det icke synes vara genomförbart. Exempelvis sprides ju från sulfatfabriker dålig lukt över stora områden i grannskapet. I 3 mom. av förevarande paragraf hava första, andra och tredje punkterna samma lydelse som 11 § 2 mom. och 46 § 2 mom. hälsovårdsstadgan. Fjärde punkten har tillagts av de sakkunniga, Skälen till införandet av denna bestämmelse om särskild försiktighet vid förvaring och hantering av grönsaker och rotfrukter hava ovan angivits. Då de i förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna i flera avseenden innebära en uppmjukning av 6 § i 1921 års förslag till livsmedelsstadga, hava de sakkunniga ansett den i femte stycket av nämnda paragraf intagna undantagsbestämmelsen i fråga om lokaler för saltning eller ompackning av sill och annan fisk kunna uteslutas. 5 §. Denna paragraf är, frånsett redaktionella förändringar i första, andra och fjärde stycket, likalydande med § 30 giftstadgan och motsvarar 7 § i 1921 års förslag till livsmedelsstadga (s. 428). Anmärkas må dock att varken sistnämnda lagrum eller annat stadgande i 1921 års förslag innehöll någon motsvarighet till § 30 mom. 1 giftstadgan, oaktat även detta mom. föreslogs upphävt genom 3 § i utkast till förordning angående införande av livsmedelslagen, livsmedelsstadgan, livsmedelskontrollförordningen och till dessa anknutna författningar (s. 458). §§29 och 30 giftstadgan hava för närvarande följande lydelse. § 29: »Vara, avsedd till förtäring, må ej till salu hållas eller försäljas, om den är försatt med giftigt ämne av första eller andra klassen eller med ämne, som omförmäles i förteckning IV vid denna stadga. Denna förteckning skall minst vart tredje år av medicinalstyrelsen hos Kungl. Maj:t anmälas till revision. Lämpliga färgämnen för vissa varor, avsedda till förtäring, äro angivna i förteckning V vid denna stadga.» § 30: »1. Ämne, som enligt § 29 icke får tjäna som tillsats till vara, avsedd till förtäring, må icke till salu hållas eller försäljas, om vid saluhållandet eller försäljningen ämnet genom anvisning angives vara lämpligt för ändamål (konservering eller dylikt), som enligt nyssnämnda paragraf är förbjudet. 2. Ämne, som avses i mom. 1, må icke under någon förevändning förvaras eller till något som helst ändamål användas inom lokal, där kött-, fläsk- eller fiskvara beredes, ej heller i lokal, som därmed står i sam-

181 band. Utan hinder av vad sålunda stadgats må för köldalstring i kylmaskin avsett ämne ävensom mindre mängd av för laboratorieändamål eller för kärls och redskaps underhåll, rengöring och desinfektion nödigt ämne för dylikt ändamål förvaras och användas i en med beredningslokalen sammanhängande men därifrån väl avskild lokal; dock skall ämnet förvaras under lås, vartill endast tillverkaren eller av honom utsedd person innehar nyckel. 3. Det åligger tillverkare av vara, avsedd till förtäring, att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter angående förvaring eller användning av i mom. 1 avsett ämne, vilka, utöver vad denna stadga innehåller, kunna komma att av medicinalstyrelsen efter samråd med kommerskollegium meddelas för viss tillverkning.» (§ 29 och § 30 mom. 2 och 3 enligt SFS 1926: 395, § 30 mom. 1 enligt SFS 1915: 603.) Av livsmedelshygieniker har vid de saidkunnigas överläggningar i frågan uttalats önskemål att föreskriften i § 30 mom. 2 giftstadgan måtte skärpas därhän att ämnen, som i § 30 mom. 1 avses, icke finge förvaras eller användas inom någon lokal, där livsmedel bereddes eller förvarades för avsalu eller försåldes. Dessa krav överensstämma med dem, som uppställdes i 7 § i 1921 års förslag till livsmedelsstadga. Denna paragraf anslöt sig ganska nära till det dåvarande innehållet av § 30 giftstadgan. Detta lagrum hade nämligen, då 1921 års förslag framlades, följande lydelse (SFS 1915: 603): 1. Ämne, som enligt § 29 icke får tjäna som tillsats till vara, avsedd till förtäring, må icke till salu hållas eller försäljas, om vid saluhållandet eller försäljningen ämnet genom anvisning angives vara lämpligt för ändamål (konservering eller dylikt), som enligt nyssnämnda paragraf är förbjudet. 2. Sådant ämne må icke under någon förevändning förvaras eller till något som helst ändamål användas inom lokal, där vara, avsedd till förtäring, beredes, ej heller i lokal, som därmed står i samband. 3. Utan hinder av vad i mom. 2 sägs må efter särskilt tillstånd sådant giftigt ämne av andra klassen, vilket finnes upptaget i förteckning VI vid denna stadga, användas inom näring eller industri, som angives i samma förteckning, för rengöring eller desinfektion av kärl eller redskap. Sådant tillstånd lämnas av Konungens befallningshavande, som har att meddela närmare föreskrifter rörande de för ändamålet erforderliga anordningar och försiktighetsmått. Förteckning VI skall minst vart tredje år av medicinalstyrelsen hos Kungl. Maj:t anmälas till revision i den ordning, som i § 1 är föreskriven beträffande där omförmälda förteckningar. I anledning av nyssnämnda hemställan anse sig de sakkunniga böra här omnämna de skäl, som föranlett den ovannämnda år 1926 genomförda ändringen av mom. 2 och 3 i § 30 giftstadgan. Såsom en jämförelse mellan den nuvarande och den tidigare lydelsen av paragrafen utvisar, innebar denna ändring bland annat en uppmjukning av det tidigare förbudet att i lokal, där vara, avsedd till förtäring, beredes eller i lokal, som därmed står i sam-

182 band, förvara ämne, som enligt § 29 giftstadgan icke får tjäna som tillsats till vara, avsedd till förtäring. Genom ändringen 1926 kom förbudet att avse endast lokal, där kött-, fläsk- eller fiskvara beredes eller lokal, som därmed står i samband. Redan i yttranden över 7 § i 1921 års förslag till livsmedelsstadga anmärktes av tekniska högskolan och Sveriges kemiska industrikontor, bland annat, att vissa av de enligt 7 § förbjudna ämnena användes vid beredning av en del livsmedel. Sålunda användes svavelsyra för glykostillverkning och inom jästindustrin, svavelsyrlighet inom råsockerfabrikationen och saltsyra för viss siraps till verkning. Då dessa ämnen användes vid själva tillverkningen, måste det i 7 § första stycket andra punkten medgivna undantaget utvidgas att omfatta även beredningen av vissa livsmedel eller ock kunde föreskrivas, att ansökan om tillstånd att för tillverkningen av livsmedel använda giftigt ämne av andra klassen skulle göras hos medicinalstyrelsen. Även emot den i 7 § omnämnda förteckning I I (se s. 430), vilken hade samma innehåll som den genom SFS 1915: 603 vid giftstadgan fogade förteckning VI, gjordes anmärkningar av högskolan och industrikontoret m. fl. Bland annat anfördes att förteckningen sannolikt ej vore tillräckligt omfattande, att det vore lämpligare att förteckningen innefattade blott en exemplifiering, att den i varje fall måste med regelbundna mellanrum, minst vart tredje år, revideras, vilket icke vore förutsett i förslaget, samt att den även vore felaktig, då svavelsyra inom glykosindustrin icke användes som rengöringsmedel utan vid själva tillverkningen. I samband med den författningsenliga granskningen av vissa förteckningar vid giftstadgan inhämtade medicinalstyrelsen under 1925 yttranden bland annat från tekniska högskolan, Sveriges kemiska industrikontor och kommerskollegium. Angående § 30 giftstadgan och den vid stadgan fogade förteckning VI åberopade därvid högskolan, i yttrande den 9 juni 1925, och industrikontoret, i yttrande den 26 november 1925, sina yttranden över 7 § i 1921 års förslag till livsmedelsstadga och förteckning II vid stadgan. Industrikontoret erinrade därjämte om att de då gällande bestämmelserna i § 30 mom. 3 giftstadgan tillkommit först år 1915. Genom en anmälan till Stockholms stads hälsovårdsnämnd hade framkommit, att ett giftigt ämne av andra klassen, formaldehyd, användes som desinfektionsmedel inom en läskedrycksfabrik, vilket enligt giftstadgan § 30 mom. 2 var förbjudet. Den följande utredningen hade därför inriktats endast på att skaffa upplysning, huruvida och i vilken utsträckning användningen av andra klassens gifter för desinfektionsändamål vore behövlig vid maltdrycks- och mineralvattentillverkning samt liknande industrier. Såsom resultat av utredningen hade § 30 giftstadgan kompletterats med mom. 3, varjämte förteckning VI bifogats stadgan. Industrikontoret erinrade vidare, bland annat, om att en av 1902 års giftstadgekommitterade, professorn Klas Sondén, i utlåtande den

183 29 augusti 1910 över nämnda anmälan till Stockholms stads hälsovårdsnämnd anfört, att det vid formuleringen av § 30 mom. 2 giftstadgan gällt att hindra användningen av giftiga eller olämpliga tillsatser till vissa födoämnen, såsom kött- och fiskvaror, konserver m. m., och att det för att göra detta förbud fullt effektivt varit nödvändigt att även söka förhindra förvaring av de förbjudna tillsatserna inom fabrikerna. Industrikontoret nämnde därjämte i sitt yttrande åtskilliga i giftstadgans förteckning VT icke upptagna andra klassens gifter, vilka användes inom olika livsmedelsindustrier. Det förslag till ändring av § 30 giftstadgan, som kontoret i anslutning till vad sålunda anförts framlade, var i huvudsakliga delar av samma lydelse som den år 1926 genomförda ändringen av lagrummet. Kommerskollegium anförde i yttrande den 22 december 1925, bland annat, att vad industrikontoret anfört vore värt beaktande, och att det redan länge torde hava varit uppenbart att här förelåge en oegentlighet i författningstexten. Anledningen till att någon ändring icke kommit till stånd i samband med senare revisioner av giftstadgans förteckningar torde varit, att man väntat en genomgripande författningsrevision på hithörande områden såsom resultat av arbetet inom 1916 års livsmedelslagstiftningskommitté. Kommerskollegium hade för sin del icke något att i huvudsak erinra emot industrikontorets förslag. I skrivelse den 11 februari 1926 anslöt sig medicinalstyrelsen till den mening, som uttalats av kommerskollegium. Med hänsyn till vad sålunda förekommit under förarbetena till 1926 års ändring i § 30 giftstadgan anse de sakkunniga det vara uteslutet att i fråga om lokaler för beredning av livsmedel skärpa de ifrågavarande bestämmelserna. Det framställda önskemålet om införande i livsmedelsstadgan av förbud att saluföra i § 29 giftstadgan avsedda ämnen inom lokal, där livsmedel förvaras för avsalu eller försäljas, torde icke heller kunna efterkommas. Livsmedelsstadgan är ju avsedd att gälla för hela riket, och på de många orter i vårt land, där förhållandena icke medgiva en specialisering av varuhandeln på skilda affärslokaler eller -rörelser, bör såsom för närvarande åtskilliga till andra klassens gifter eller i giftstadgans förteckning IV upptagna ämnen, t. ex. vissa tvätt- och rengöringsmedel samt konserveringsmedel, alltjämt få förvaras och försäljas i samma lokal, där livsmedel saluföras. Såsom i förevarande kapitels 4 § 3 mom. föreskrives, skola emellertid sådana ämnen alltid hållas väl avskilda från livsmedlen. De sakkunniga hava av ovan anförda skäl i förevarande paragraf upptagit § 30 giftstadgan med i sak oförändrat innehåll. Med »kött eller andra delar av djur» i paragrafens andra stycke avses sålunda detsamma som »kött-, fläsk- eller fiskvara» i § 30 mom. 2 giftstadgan, vilket sistnämnda uttryck även torde vara avsett att inbegripa skaldjur. Utbytet av orden i § 30 mom. 2 giftstadgan »lokal, som därmed står i samband» emot »rum som står i direkt förbindelse med sådan lokal» har skett endast i förtydligande

184 syfte och för att åvägabringa överensstämmelse med det uttryckssätt, som valts i 4 § 2 mom. angående förbud mot vissa lägenheters förbindelse med bostad. 6 §. Denna paragraf ersätter § 32 giftstadgan, som har följande lydelse (SFS 1918:71): »1. Ej må tillverkas, till salu hållas eller försäljas kärl eller redskap för beredning, förvaring eller servering av vara, avsedd till förtäring, såvida kärlet eller redskapet är så beskaffat, att vid dess användning varan kommer i omedelbar beröring med zink, blyhaltig kautschuk eller färg, eller med emalj (glasyr), varur vid en halv timmes kokning med fyra-procentig ättiksyra bly utlöses, eller med legering (förtenning), innehållande mer än 1 procent bly, där ej legeringen använts till lödning, i vilket fall den må innehålla 10 procent bly. 2. Kärl eller redskap, som enligt föregående moment ej får tillverkas, till salu hållas eller försäljas, må ej användas eller förvaras inom lokal, där servering åt allmänheten äger rum, ej heller inom lokal, som därmed står i samband.» Paragrafen motsvaras i 1921 års förslag av 8 § livsmedelsstadgan (s. 428), i vilken dock införts även föreskrifterna i § 31 giftstadgan. Angående de i 8 § i 1921 års förslag till livsmedelsstadga införda bestämmelserna anfördes i motiveringen endast följande. Kärl, redskap och förpackningsmaterial finge ej vara av den beskaffenhet att livsmedlen genom dem skadades. I ett restaurangkök finge sålunda ej användas kokkärl med trasig, sönderfallande emalj, oförtenta kärl eller dylikt. Skadliga egenskaper kunde också meddelas livsmedel genom blyhaltiga förvaringskärl. Föreskrifterna härom funnes nu i gällande giftstadga, §§31 och 32, vilkas bestämmelser i huvudsak hit överflyttats. I yttrandena över paragrafen anmärktes av tekniska högskolan, kemistsamfundet, Sveriges kemiska industrikontor och kommerskollegium, bland annat, att föreskriften om högst 10 procent bly i lödmetall avsevärt skilde sig från den i dylika lödningar brukliga blyhalten, något som även framginge av en i bihang II till 1921 års betänkande införd redogörelse för undersökningar med avseende på konservburkars lödning och förtenning. En liknande erinran kunde göras emot bestämmelsen att legering icke finge hålla mer än 0.5 procent bly. Medicinalstyrelsen anförde att kravet på högst 10 procent bly för lödmetall kunde anses skäligt då det gällde lödning, som kunde komma i beröring med livsmedel, men att bestämmelsen syntes onödigt sträng för sådana konservburkar, där lödningen till huvudsaklig del sutte på burkens utsida. Länsstyrelsen i Jämtlands län anmärkte emot bestämmelsen i paragrafens fjärde stycke att denna, som vore mycket allmänt avfattad, syntes i hög grad otydlig, samt att det vore svårförståeligt, varför förbudets förutsättning skulle vara att kärlet kunde medföra skada endast »då det användes på sedvanligt sätt».

185 Till de sakkunniga har, för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag, överlämnats en skrivelse den 9 mars 1936 av svenska hydrografisk-biologiska kommissionen till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet med hemställan, att till övervägande måtte upptagas frågan om utfärdande av förbud mot försäljning av sardiner med en blyhalt, som överstege en viss angiven gräns. Vid skrivelsen har fogats en promemoria angående resultatet av en serie vid kommissionens havsfiskelaboratoriums kemisk-tekniska avdelning utförda undersökningar rörande blyhalten i svenska och utländska sardiner. I promemorian anfördes inledningsvis att Sverige i motsats till många andra länder saknade bestämmelser angående tilllåten blyhalt i konserver och att därför en del sydeuropeiska firmor här erhållit marknad för billiga sardiner med ofta hög blyhalt. Anledningen till den höga blyhalten vore den, att de sydeuropeiska sardinerna inlagts i burkar med pålödd botten och pålött lock, och då man vid denna lödning ofta nog använde legering med ända upp till 80 procent bly, sålunda avsevärt mera än som stipulerats för lödtenn, kunde det lätt hända att en del av blyet från lödtennet upptoges av konservmassan. Bidragande till den höga blyhalten kunde även vara vissa andra vid tillverkningen använda hjälpmedel. Vid ett engelskt laboratorium utförda försök hade visat, att bly kunde överföras i fiskmassan från spett, på vilka fisken på vissa håll upphängdes till rökning, och från galler, på vilka fisken lades vid kokningen i olja. Spetten och gallren vore nämligen ofta förtenta med starkt blyhaltigt tenn. I motsats till den sydeuropeiska varan vore de svenska liksom för övrigt de norska »sardinerna» nedlagda i helpressade burkar, vilkas lock påfalsats, varför ingen lödning förekomme. Blyförgiftningar innebure ett stort riskmoment, enär de vore smygande och hade synnerligen varierande symtom, alltefter patientens ålder, kroppskonstitution och en del andra faktorer. Givetvis behövde icke, då det gällde mindre doser bly, de för en kronisk blyförgiftning karakteristiska symtomen komma till synes, såsom blyrand i tandköttet, blykolorit, försvagning av handens och fingrarnas sträckmuskler, blykolik eller blyförlamning. Blyets verkningar borde icke bagatelliseras, även om inga direkta symtom vore för handen. Man borde nämligen nogsamt hålla i minnet att blyets giftverkan vore ackumulerande, i det att bly, som upptagits i kroppen, till största delen stannade kvar, och kroppen icke hade något särskilt skyddsmedel emot blyförgiftningar. I synnerhet vore det levern, som bildade upplagsplats för de av kroppen absorberade blymängderna, men även njurarna och ledgångarna underginge förblivande anatomiska förändringar. Blyet syntes för övrigt särskilt avlagras i organ med mobiliserbara kalkdepåer. Dessa blymängder kunde också efter en tids vila åter aktiviseras, om kroppens allmänna motståndskraft av någon anledning försvagades. Den svävande diagnostiken hade också gjort, att många fall

186 av blyförgiftning felaktigt upptagits under andra rubriker, såsom ledgångs-, mag- och tarmåkommor eller gikt. I promemorian lämnades en redogörelse för vissa försök med djur och av några amerikanska forskare gjorda undersökningar rörande resorption och avsöndring av bly hos normala vuxna personer. Det anfördes, att det helt säkert icke torde vara orimligt att antaga att en person, som under längre tid per dygn upptoge 0.07 milligram bly, småningom skulle få känning av blyets gift verkningar. Denna blymängd kunde lätt nog införas i kroppen genom förtäring av starkt blyhaltiga sardiner. För att ej gå till extrema fall kunde man räkna med en blyhalt av 25 milligram per kilo av varan. Utginge man ifrån att blyet vore jämnt fördelat i varan och att en sardin vägde 10 gram, finge man 0.25 milligram per sardin, vilket vore närmare fyra gånger den för människan nämnda dagsdosen. Priset på de utländska sardinerna gjorde dem till vardagsvara, och under sådana förhållanden måste risken för blyförgiftning vara överhängande. Vid promemorian fogade redogörelser för undersökningar, som dels företagits vid havsfiskelaboratoriets kemisk-tekniska avdelning, dels publicerats i en i Norge utkommande Tidskrift for Hermetikindustri, häfte 4 år 1935, visade en blyhalt hos sydeuropeiska sardiner, växlande mellan 1.3 och 50 milligram per kilogram av varan. För svenska och norska sardiner hade blyhalten varierat mellan 0 och 7.6 milligram. Att blyhalt förekomme i dessa sardiner berodde dels på skarpsillens naturliga halt av bly och dels på de ytterst minimala blymängderna i burkarnas inre förtenning. I Norge och Amerikas förenta stater hade genom förordningar stipulerats siffran 2.71 milligram per kilogram vara såsom högsta tillåtna blyhalt i sardiner. Båda dessa länder hade mycket stor sardinindustri, och den däri vunna erfarenheten hade givit vid handen att dessa fordringar mycket väl kunde uppfyllas. I England hade man medgivit en blyhalt av mellan 5 och 6 milligram per kilogram vara. I promemorian anfördes till slut att i Sverige den maximala blyhalten lämpligen kunde bestämmas till 2.71 milligram per kilogram vara. Över kommissionens framställning inhämtades yttranden av lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen. Lantbruksstyrelsen uttalade i yttrande den 6 april 1936 sin anslutning till framställningen samt anförde i övrigt, bland annat, att det kunde möta vissa svårigheter att finna en icke blott ur hygienisk utan även ur fiskerinäringens synpunkt väl avvägd gräns för den tillåtna blyhalten. Som rättesnöre syntes böra gälla att gränsen icke sattes lägre än som vore nödvändigt ur hälsosynpunkt. Även medicinalstyrelsen fann, i yttrande den 27 maj 1936, erforderligt att lagstiftningsåtgärder vidtoges och hemställde om utfärdande av bestämmelser, som förbjöde saluförande av sardiner med en blyhalt överstigande 2.71 milligram per kilogram sardinkonserv. Styrelsen förklarade sig likväl ifrågasätta, huruvida

187 icke ifrågavarande spörsmål lämpligen borde avgöras i samband med utfärdande av väntade lagbestämmelser rörande beskaffenheten av saluförda livsmedel. I ett yttrande den 1 december 1938 av aktiebolaget Göteborgs konservfabrik till handelskammaren i Göteborg, avgivet i anledning av de sakkunnigas å s. 150 omnämnda cirkulärskrivelse rörande märkning av slutna förpackningar för livsmedel i minuthandeln, berördes även den nu avhandlade frågan. Bolaget anförde, bland annat, att i en blivande livsmedelslagstiftning måste föreskrivas, att konserverade varor icke finge importeras eller försäljas, om de innehölle mer än 5—6 milligram bly i ett kilogram vara. Stora partier sardiner från sydeuropeiska länder stoppades nämligen av livsmedelskontrollen i Amerika och England på grund av för hög blyhalt. Dessa varor ginge så i retur till exportlandet, och man måste räkna med att desamma därpå exporterades till sådana länder, vilka icke hade några lagbestämmelser i ämnet. Den ovannämnda, av hydrografisk-biologiska kommissionen gjorda framställningen och aktiebolaget Göteborgs konservfabriks hemställan lära enligt de sakkunnigas förmenande lämpligen kunna upptagas till behandling i nu förevarande sammanhang. § 32 giftstadgan innehåller, som ovan nämnts, bland annat, att kärl eller redskap, som där avses, icke får vara så beskaffat att vid dess användning vara, avsedd till förtäring, kommer i omedelbar beröring med emalj (glasyr), varur vid en halv timmes kokning med fyra-procentig ättiksyra bly utlöses, eller med legering (förtenning), innehållande mer än 1 procent bly, där ej legeringen använts till lödning, i vilket fall den må innehålla 10 procent bly. Dessa bestämmelser torde av nedannämnda skäl böra underkastas vissa jämkningar. Vad först beträffar bestämmelsen angående emalj eller glasyr, så lär densamma icke kunna upprätthållas med hänsyn till att numera för påvisande av blyhalt i varor kan användas en mycket känslig, s. k. spektrografisk undersökningsmetod. Emalj eller glasyr innehåller ofta mycket små, ur sanitär synpunkt betydelselösa mängder bly. Vid kokning av fyra-procentig ättiksyra i kärl med sådan emalj eller glasyr utlöses en så obetydlig myckenhet bly, att med tidigare använda undersökningsmetoder närvaron av bly i den kokade vätskan icke torde kunna påvisas. Detta låter sig emellertid göra med begagnande av den spektrografiska undersökningsmetoden. Nu anmärkta förhållande torde hava varit anledningen till en 1928 genomförd ändring i den för Österrike utfärdade lagstiftningen rörande beskaffenheten av kärl och redskap, som användas i livsmedelshantering m. m. Enligt en österrikisk förordning den 13 oktober 1897 gällde i fråga om emalj och glasyr för sådana kärl en bestämmelse av samma innehåll som den, som för närvarande gäller enligt giftstadgan. Genom en förordning den 10 november 1928 (se s. 477) ändrades denna bestämmelse

188 dithän att emaljen eller glasyren icke finge vara så beskaffad, att ur densamma vid minst tre gånger upprepad kokning, varje gång under en halvtimme, med fyra-procentig ättiksyra utlöstes mer än sammanlagt 2 milligram bly per liter av kärlets innehåll. Enligt de sakkunnigas mening torde med hänsyn till det anförda motsvarande föreskrift i § 32 giftstadgan böra underkastas en liknande jämkning. Vad därefter angår bestämmelsen i § 32 giftstadgan rörande legering (förtenning), så synes densamma böra ändras, såvitt angår lödmetall. Till lödning användes nämligen, enligt vad som uppgivits för de sakkunniga, alltjämt legeringar, som innehålla betydligt mera än 10 procent bly. Vanligen utgör blyhalten i lödmetallen omkring 50 procent. Denna höga blyhalt anses av tekniska skäl vara nödvändig. Någon sanitär olägenhet synes ej kunna följa härav, därest lödningen blott anbringas på sådant sätt att densamma icke kommer i beröring med den i det tillödda kärlet förvarade varan eller att i varje fall endast en så obetydlig del av lödningen kommer i beröring med kärlets innehåll, att nämnvärd myckenhet bly icke kan utlösas däri. Bestämmelsen om lödmetall synes därför böra ändras så, att någon viss gräns för blyhalten i metallen icke uppställes, utan i stället föreskrives att lödningen skall vara anbragt på sådant sätt, att vid kokning, som nyss nämnts, i kärlets innehåll icke utlöses mer än en viss angiven ringa myckenhet bly. Vid bestämmande av denna myckenhet torde hydrografisk-biologiska kommissionens framställning böra beaktas på så sätt, att den högst tillåtna mängden bly i innehållet fastställes till 3 milligram per liter av kärlets rymd. Samma siffra torde lämpligen böra gälla i fråga om emalj, glasyr eller annat överdrag. I enlighet med vad sålunda anförts föreslå de sakkunniga att bestämmelserna i § 32 giftstadgan angående emalj (glasyr) samt legering (förtenning) erhålla följande avfattning: » emalj, glasyr eller annat överdrag, varur vid minst tre gånger upprepad kokning, varje gång under en halv timme, med fyra-procentig ättiksyra utlöses mer än 3 milligram bly per liter av kärlets rymd, eller med legering (förtenning), innehållande mer än 1 procent bly, där ej legeringen använts till lödning; dock att lödning skall vara anbragt på sådant sätt att vid kokning, som ovan sägs, bly i större myckenhet än nyss nämnts icke utlöses.» Av den i hydrografisk-biologiska kommissionens framställning åberopade promemorian framgår, att blyhalten hos sardiner kan bero ej blott på beskaffenheten av asken, i vilken sardinerna inlagts, utan även på blyhalt hos vissa vid beredningen använda redskap. Blyhalt hos sardiner lär även kunna bero på att konserverad tomatpuré, som använts till inläggningen, innehållit bly. Det torde vidare ofta erbjuda praktiska svårigheter att, sedan en konservask uppbrutits, kontrollera huruvida densamma i alla avseenden uppfyller de nyss angivna fordringarna. Med hän-

189 syn till anförda omständigheter synas de nu föreslagna stadgandena böra kompletteras med en föreskrift a t t livsmedel icke må saluhållas, utlämnas till annan eller införas till hälsovårdsområde, om det innehåller mer än 3 milligram bly per kilogram av varan. E n föreskrift av detta innehåll har införts i 2 § i förevarande kapitel. Till de enligt § 32 giftstadgan förbjudna metallerna torde även böra hänföras kadmium. För de sakkunniga har nämligen uppgivits, a t t det förekommit a t t denna metall använts till överdrag på stekpannor, som härigenom få en vackert silverglänsande yta. K a d m i u m anses i giftighet överträffa zink men är möjligen ej fullt så giftigt som bly. De sakkunniga hava infört kadmium i uppräkningen av förbjudna metaller i första stycket av förevarande paragraf. Rörande de övriga bestämmelserna i paragrafen få de sakkunniga anföra följande. Enligt giftstadgan § 32 mom. 1 må här avsedda kärl eller redskap icke tillverkas, saluhållas eller försäljas och enligt § 32 mom. 2 ej heller användas inom lokal, där servering å t allmänheten äger rum, eller inom lokal, som därmed står i samband. Förbudet enligt mom. 2 har i föreliggande förslag utvidgats, så a t t enligt förevarande paragrafs andra stycke kärl, maskin eller redskap, som i paragrafens första stycke sägs, icke må användas till beredning eller förvaring av livsmedel för avsalu, vid försäljning av livsmedel eller servering åt allmänheten och ej heller förvaras i lokal, där livsmedel beredas eller förvaras för avsalu eller försäljas eller servering åt allmänheten sker, eller i rum som står i direkt förbindelse med sådan lokal. Någon särskild motivering för de sålunda föreslagna bestämmelserna torde icke vara erforderlig. 8 § första stycket i 1921 års förslag till livsmedelsstadga inleddes med en bestämmelse av mycket allmänt innehåll: kärl, redskap, maskiner och förpackningsmaterial, vilka användes i lokal, som omförmäldes i 7 § första stycket, eller eljest komme i beröring med livsmedel, avsedda till försäljning, skulle vara av sådant material och sådan beskaffenhet, a t t livsmedlen genom dem ej skadades. Enligt den ovan återgivna motiveringen till 8 § i 1921 års förslag hade med föreskriften främst åsyftats a t t förhindra användning av kokkärl med trasig eller sönderfallande emalj, oförtenta kärl och dylikt. D e t senare exemplet, varmed torde åsyftats oförtenta kopparkärl, synes vara mindre lyckligt valt, då något förbud mot användning av sådana kärl för tillredning av livsmedel, som ej taga skada av beröringen med kopparn, icke torde k u n n a utläsas ur stadgandet. För övrigt synes det syfte, m a n velat ernå med föreskriften i fråga, kunna tillgodoses genom bestämmelsen i 7 § första stycket i förevarande kapitel, enligt vilken bestämmelse vid beredning, förvaring, transport, uppläggning eller annan hantering av livsmedel, avsedda till försäljning, eller vid servering åt allmänheten sådana försiktighetsmått skola iakttagas, a t t livsmedlen icke för-

190 orenas eller eljest bliva otjänliga till människoföda. Någon motsvarighet till 8 § första stycket i 1921 års förslag till livsmedelsstadga har därför icke upptagits i de nu föreslagna bestämmelserna. Föreskrifterna i 8 § fjärde och femte stycket i det äldre förslaget hava icke heller ansetts böra införas i de sakkunnigas förslag. Emot fjärde stycket riktades i de ovan återgivna yttrandena över förslaget en vägande anmärkning, och den i femte stycket införda undantagsbestämmelsen synes icke erfordras i förevarande paragraf, då densamma nära ansluter sig till motsvarande föreskrifter i § 32 giftstadgan, och dessa icke föranlett någon dylik inskränkande föreskrift. Det kan anmärkas att såväl bly som zink äro olämpliga material för vattenledningsrör, då båda metallerna kunna utlösas i vattnet. Sålunda lär man hava konstaterat att talrika fall av blyförgiftning, som i augusti 1930 inträffat i nybyggda delar av en stad i Tyskland, orsakats av vattnet, som då det stått i ledningsrören över en natt, kunnat uppnå en blyhalt av 10 till 12 milligram per liter. Zink kan utlösas i vattnet, om detta, vilket ofta är fallet, innehåller s. k. aggressiv kolsyra, 7 §. Denna paragraf är avsedd att ersätta 11 § 3 mom. och 46 § 3 mom. hälsovårdsstadgan, vilka båda lagrum föreskriva att vid förvaring, transport, uppläggning eller annan hantering av vara, avsedd att försäljas såsom födoämne, sådana försiktighetsmått skola iakttagas, att varan icke förorenas. En motsvarande bestämmelse fanns införd i 9 § i 1921 års förslag till livsmedelsstadga (s. 429). I yttrandena över förslaget gjordes icke någon erinran emot denna bestämmelse. Densamma har med några smärre tillägg, vilka icke torde kräva någon särskild motivering, upptagits i första stycket av förevarande paragraf. Andra stycket av paragrafen har tillagts av de sakkunniga och har närmast avseende å torghandel. Av läkare och veterinärer ha vid flera tillfällen under senare år och jämväl vid de sakkunnigas överläggningar framställts önskemål om förbud, gällande för hela riket, mot handel å torg eller annan öppen plats med ömtåliga livsmedel, särskilt kött- och charkuterivaror. En intressant undersökning, huru denna handel för närvarande är ordnad i rikets städer, lämnas i en bilaga till stadsläkarens i Ronneby till medicinalstyrelsen ingivna årsrapport för 1937. I en cirkulärskrivelse till hälsovårdsnämnderna i rikets städer hade anhållits om upplysning, huruvida torghandel med kött vore tillåten och, om så vore förhållandet, vilka bestämmelser som gällde. Skrivelsen hade utgått till 115 städer, och svar hade inkommit från 96 av dessa. I 17 av de 96 städerna var all torghandel med kött förbjuden. Därtill kom en liten grupp, 4 städer, där denna handel helt upphört, oaktat förbud däremot icke utfärdats. I 10 städer var

191 kötthandel i inskränkt omfattning tillåten. Bestämmelserna voro ganska lika varandra. Styckning eller annan hantering fick ej förekomma och försäljning fick ske endast i större delar, vanligen minst fjärdedels fall. I 54 av städerna fanns ingen annan inskränkning i ifrågavarande handel än vissa föreskrifter beträffande beredning och försäljning av köttfärs och vissa charkuterivaror. Slutligen var i 11 av städerna torghandeln icke reglerad av några bestämmelser utöver hälsovårdsstadgans. I 19 av de inkomna svaren uppgavs att strängare bestämmelser planerades. Det förefaller med hänsyn till resultatet av denna undersökning vara uppenbart, att det icke låter sig göra att ens med en tämligen lång övergångstid förbjuda torghandel med kött och köttvaror i hela riket. Emellertid råder det icke något tvivel om att sådan handel är förenad med åtskilliga sanitära vådor, varför det är önskvärt, att densamma inskränkes så långt förhållandena medgiva. Initiativet till sådana inskränkningar torde emellertid böra tagas av de lokala hälsovårdsmyndigheterna, vilka bäst kunna bedöma huru långt man med hänsyn till ortens särskilda förhållanden härvid kan sträcka sig. För orter, där inga lokala stadganden finnas rörande handel med livsmedel å torg eller andra öppna platser, torde dock i livsmedelsstadgan böra införas några enkla hygieniska föreskrifter för denna handel. De sakkunniga hava därför i andra stycket av förevarande paragraf föreslagit en bestämmelse av innehåll att varor, som försäljas å öppen saluplats, skola vara upplagda å för varje varuslag lämpligt anordnat underlag, samt att kött, charkuterivaror, fisk, mejeriprodukter och andra ömtåliga livsmedel skola hållas skyddade mot direkt solljus och väta. I detta sammanhang få de sakkunniga omnämna en till dem för beaktande vid fullgörandet av deras uppdrag överlämnad skrivelse den 23 november 1934 från svenska pappersbruksföreningen till chefen för socialdepartementet. I skrivelsen hemställes om införande av förbud mot inpackning av födoämnen i gamla tidningar eller förut använt eller förorenat emballage, eller om föreskrift att vid inslagning av födoämnen skall användas rent och nytt pappers- eller annat emballage. Därjämte anhålles om ett stadgande att matvaror, särskilt bröd, icke må saluföras eller transporteras i oemballerat skick. Det hänvisas bland annat till att på flera håll i utlandet dylika bestämmelser utfärdats. Sålunda åberopas exempelvis att i Danmark i »Normal-Sundhedsvedtaegt for Landkommuner uden bymsessig Bebyggelse» föreskrivits att orent papper samt skriv- och tryckmakulatur icke må användas till omslag för bröd, kakor och andra bakverk. De sakkunniga anse ej tillräckliga skäl föreligga att i livsmedelsstadgan upptaga bestämmelser, sådana som de i skrivelsen förordade, då första stycket av förevarande paragraf innefattar ett tydligt förbud mot att använda orent eller eljest olämpligt förpackningsmaterial för livsmedel, som kunna skadas därav. Däremot kan det givetvis vara lämpligt att, såsom på flera orter

192 för närvarande förekommer, i lokala matvarustadgor införas föreskrifter om nu ifrågavarande slag, därest sådana visat sig behövliga. E n sådan föreskrift har införts i de sakkunnigas förslag till normalmatvarustadga. 8 §. 1 mom. och 2 mom. första stycket av denna paragraf är, frånsett ett mindre tillägg, likalydande med 12 och 47 §§ hälsovårdsstadgan samt 11 § i 1921 års förslag till livsmedelsstadga (s. 429). 1 mom. I överensstämmelse med vad som föreslagits i 4 § 1 mom. första stycket hava de sakkunniga i 1 mom. i förevarande paragraf ersatt orden »färsk fisk» med orden »fisk, fiskvaror, skaldjur». 2 mom. I anledning av 1921 års förslag anförde förste stadsläkaren i Göteborg och förste provinsialläkaren i Örebro län, med instämmande av medicinalstyrelsen, a t t initiativet till läkarundersökning borde läggas på hanteringen och icke på hälsovårdsnämnden, som naturligtvis icke kunde ha organ för ständig övervakning av hälsotillståndet hos de med matvarubehandling sysselsatta. Stads veterinären i Göteborg anförde i ett av hälsovårdsnämnden därstädes åberopat yttrande a t t om sådan person, varom här vore fråga, skäligen kunde misstänkas för sjukdom eller smitta, varigenom de matvaror, med vilka han handskades, kunde bliva hälsovådliga, borde han omedelbart avstängas från sådant arbete och finge icke återupptaga detsamma, förrän hälsovårdsnämnden lämnat sitt tillstånd därtill. Förste provinsialläkaren i Östergötlands län och hälsovårdsnämnden i Halmstad ansågo a t t arbetare som avsåges i paragrafen borde läkarundersökas före anställningens början. I det förra yttrandet tillades a t t undersökningen borde upprepas minst en gång årligen samt a t t det i synnerhet för korvfabriker, mejerier, bagerier, konditorier och chokladfabriker hade stor betydelse a t t personalen vore fullt frisk särskilt med avseende å respirationsorganen och huden. Förutom ovannämnda bestämmelser i hälsovårdsstadgan finnas för närvarande även andra föreskrifter, som innehålla eller möjliggöra utfärdande av förbud för personer, som äro eller misstänkas vara behäftade med smittsam sjukdom och vissa andra åkommor, a t t sysselsättas i livsmedelshantering. I mejeristadgan den 22 maj 1936 haVa flera av de k r a v på skärpta bestämmelser, som framförts i ovannämnda yttranden, vunnit beaktande. 11 § i stadgan innehåller sålunda följande föreskrifter: »I mejeri må icke sysselsättas person, vilken är eller må antagas vara behäftad med sjukdom eller smitta, som genom mjölk, grädde eller mejeriprodukter k a n överföras

193 å människor. Ej heller må mjölk, grädde eller mejeriprodukter vid mejeri hanteras av den, som har bölder, variga sår eller utslag. Den som anställes vid mejeri skall genom intyg av läkare, vilket icke är äldre än trettio dagar, omedelbart innan han tillträder anställningen styrka, att han är fri från sjukdom och smitta som nyss sagts. Minst en gång vartannat år skall personalen på mejeriets bekostnad undergå läkarundersökning till utrönande av huruvida sådan sjukdom eller smitta förefinnes. Föreståndare för mejeri skall, så snart han fått kännedom om eller anledning misstänka, att vid mejeriet anställd person är behäftad med sjukdom eller smitta, som förut sagts, eller erhållit vetskap om att vid mejeriet anställd person sammanbor med någon, som är eller misstankes vara behäftad med sådan sjukdom eller smitta, underrätta vederbörande hälsovårdsnämnd.» I 6 § tuberkulosförordningen den 31 mars 1939 stadgas, att i mejerirörelse eller sådan mjölkförsäljningsrörelse, som bedrives från s. k. mjölkmagasin eller därmed jämförlig handelslokal, icke må sysselsättas annan än den, som hos hälsovårdsnämnden med läkarintyg, ej äldre än trettio dagar före påbörjandet av sådan sysselsättning, styrkt sig icke vara behäftad med smittsam tuberkulos. Förekommer skälig anledning antaga, att i sådan rörelse sysselsatt person efter tidigare läkarundersökning blivit behäftad med smittsam tuberkulos, är han skyldig att efter anmodan av nämnden på hälsovårdsområdets bekostnad undergå läkarundersökning. I dylikt fall må nämnden omedelbart förbjuda att han innehar sysselsättning, som förut sagts, intill dess för nämnden företetts läkarintyg att fara för tuberkulossmitta från honom icke föreligger. I 3 § 3 mom. epidemilagen den 19 juni 1919 har hälsovårdsnämnd givits befogenhet att låta underkasta person, vilken utan att vara sjuk likväl av läkare misstankes föra smitta av sådan sjukdom, vara lagen äger tillämpning, den observation eller den isolering, som nämnden kan finna erforderlig. Förer sådan person smitta under längre tid och är det ej oundgängligen nödigt att underkasta honom isolering, skall nämnden i stället ålägga honom erforderliga inskränkningar ifråga om arbete, varmed han må taga befattning. Åtskilliga sjukdomar, såsom tuberkulos, tyfus, paratyfus, difteri, halsfluss, scharlakansfeber, kunna, såsom erfarenheten visat, överföras genom infekterade livsmedel. Det är särskilt de animaliska livsmedlen, som komma ifråga såsom smittospridare. I synnerhet utgör mjölken ett näringssubstrat, där bakterier av olika slag under för dem gynnsamma betingelser snabbt kunna föröka sig. Det är därför uppenbarligen av största betydelse, att personer, som lida av smittsamma sjukdomar, icke hantera sådana ömtåliga födoämnen som de nu nämnda. Såsom av nyss omförmälda bestämmelser i ämnet framgår har i fråga om vissa grenar av mjölkhanteringen säirskilt stränga föreskrifter meddelats till skydd mot varornas infektering från personer, sysselsatta i sådan hantering. I åtskilliga 13 — 412286

194 lokala matvarustadgor hava skärpta föreskrifter införts till skydd mot sådan smittospridning även med avseende å andra livsmedel än mjölk och mejerivaror. Sålunda innehåller en av länsstyrelsen i Malmöhus län den 5 november 1932 fastställd matvarustadga för Ystad följande bestämmelser. Person, som lider av akut eller kronisk smittsam sjukdom eller har bostad gemensamt med i akut smittsam sjukdom insjuknad, ävensom person, som lider av hudsjukdom eller av vätskande eller varigt sår, får icke biträda vid beredning, transport, försäljning eller offentlig servering av födoämnen. Efter erhållen kännedom om dylikt sjukdomsfall eller vid misstanke därom vare rörelsens innehavare eller föreståndare skyldig att ofördröjligen anmäla detsamma hos förste stadsläkaren och ställa sig till noggrann efterrättelse de föreskrifter, denne med anledning därav kan finna skäligt meddela, Har sjukdomsfallet inträffat vid ladugård, och har mjölk sedermera därifrån blivit sänd till försäljningsställe, får den icke därifrån utlämnas utan hälsovårdsnämndens tillstånd. Anmälan, som här ovan sägs, åligger även innehavare av mejeri och den, som i staden försäljer mjölk från eget kostall. Person, som varit behäftad med någon av de ovannämnda sjukdomarna, får ej efter tillfrisknande användas vid arbete i någon av ifrågavarande lokaler eller hava beröring med födoämnen, som skola hållas till salu, förrän förste stadsläkaren därtill lämnat skriftligt tillstånd. Under förarbetena till förevarande paragraf har satts i fråga, huruvida icke för alla mejerier, sålunda icke blott sådana, vara mejeristadgan äger tillämpning, samt för mjölkförsäljning, slakterier, charkuterier och försäljning av kött och charkuterivaror borde genomföras bestämmelser av samma innebörd som de, vilka mejeristadgan innehåller i detta hänseende, eller ock föreskrifter liknande dem, som införts i flera matvarustadgor och varpå exempel ovan lämnats. Ifråga om föreskrifter av sistnämnda slag kunna emellertid allvarliga erinringar göras. De sakkunniga vilja härom nämna att det 1915 framlagda förslaget till hälsovårdsstadga innehöll ett förbud för den, som vore behäftad eller misstänktes vara behäftad med sjukdom eller smitta, att deltaga i eller användas till arbete med beredning av födoämne eller dryckesvara för försäljning eller hantering av kött, charkuterivaror, färsk fisk, mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror, avsedda till försäljning, förrän utrönt blivit att menlig inverkan på varans beskaffenhet icke kunde uppstå av sjukdomen eller smittan. I proposition till 1919 års riksdag med förslag till hälsovårdsstadga anmärkte emellertid statsrådet och chefen för civildepartementet, att det icke syntes honom böra komma i fråga att på detta obestämda sätt ålägga de i en näringsgren sysselsatta personerna att styrka sig vara fria från sjukdom eller smitta. Med anledning därav hade han ersatt den av kommittén föreslagna bestämmelsen med ett stadgande, som berättigade hälsovårdsnämnd

195 att på given anledning anordna läkarundersökning av person, som vore sysselsatt i arbete av förevarande art, samt, därest denne vid undersökningen funnes behäftad med sjukdom eller smitta, varav menlig inverkan på den av honom bearbetade eller hanterade varans beskaffenhet kunde uppstå, förbjuda att han deltoge i eller användes till ifrågavarande arbete. Det hade icke ansetts lämpligt att stadga någon bötespåföljd för åsidosättande av hälsovårdsnämnds därutinnan meddelade förbud, utan det syntes böra överlämnas åt nämnden att genom föreläggande av vite göra sig hörsammad. Även i motiveringen till medicinalstyrelsens den 16 juni 1937 avgivna förslag till lag angående vissa åtgärder mot utbredning av tuberkulos (tuberkuloslag) framfördes betänkligheter mot en mera avsevärd skärpning av hithörande bestämmelser. Styrelsen anförde bland annat att en så radikal åtgärd som att för alla, som sysslade med mjölk och övriga mejeriprodukter, kräva läkarintyg, grundat på sakkunnig undersökning om frihet från tuberkulos, hade styrelsen, främst på grund av de därmed förenade kostnaderna, för närvarande ansett sig icke böra föreslå. I proposition till 1939 års riksdag med förslag till tuberkulosförordning m. m. anförde statsrådet och chefen för socialdepartementet, bland annat, att anledning icke syntes föreligga att upphäva skyldigheten enligt då gällande lungsotslag för personal i mejerirörelse eller sådan mjölkförsäljningsrörelse, som bedreves från s. k. mjölkmagasin eller därmed jämförlig handelslokal, att före anställningen förete friskbetyg, men att han icke funnit tillräckliga skäl föreligga att utsträcka denna skyldighet till annan i produktionen av eller handeln med mjölk sysselsatt personal. De betänkligheter, som sålunda vid olika tillfällen framförts emot nya bestämmelser av ifrågavarande slag för inom livsmedelsbranschen sysselsatta personer, delas av de sakkunniga. Beträffande de mest ömtåliga livsmedlen, mjölk och mejeriprodukter, äro, såsom ovan nämnts, i mejeristadgan och tuberkulosförordningen redan bestämmelser meddelade, vilka innebära en avsevärd skärpning av hälsovårdsstadgans föreskrifter. Att utsträcka dessa strängare bestämmelsers tillämplighet även till hantering av andra livsmedel synes icke möjligt. De sakkunniga vilja dock härvid göra undantag för personer, som inom vattenledningsverk sysselsättas med sådant arbete, som kan medföra att de komma i beröring med vattnet. Dessa böra upptagas bland de kategorier av arbetare, på vilka 12 § 1 mom. och 47 § 1 mom. hälsovårdsstadgan äga tillämpning. Därjämte torde, såsom anföres i motiveringen till 2 kap. 4 §, för sådana arbetare böra föreskrivas samma skärpta bestämmelser i ifrågavarande hänseende som de, vilka gälla för mejeripersonal. Sådana bestämmelser hava införts i sistnämnda lagrum. Det synes utgöra en brist i hälsovårdsstadgans ifrågavarande bestäm-

196 melser, att dessa icke stadga skyldighet för innehavare av rörelse, som här avses, att göra anmälan till hälsovårdsnämnd, när han får vetskap om eller anledning att hos någon av personalen misstänka sådan sjukdom eller smitta, som kan spridas genom de hanterade livsmedlen. E t t dylikt stadgande torde i själva verket vara ofrånkomligt för att säkerställa, att nämnda bestämmelser bliva tillämpade i avsedd omfattning. De sakkunniga föreslå därför att i 2 mom. av förevarande paragraf införes bestämmelserna i 2 mom. av 12 och 47 §§ hälsovårdsstadgan med tillägg av en föreskrift om sådan anmälningsskyldighet för rörelsens innehavare eller föreståndare, som nyss nämnts. 9 §. Användning av sackarin och liknande sötämnen är för Sveriges vidkommande för närvarande i lag förbjuden endast för maltdrycker av andra och tredje klassen. Förbudet framgår av 10 § i förordningen den 15 december 1939 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker. Förbudet gällde före 1930 även svagdricka. Det infördes genom förordningen den 17 juni 1903 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker. Däri förbjöds nämligen användning och förvaring av sackarin i skattepliktigt eller skattefritt bryggeri. I förordningar den 9 juni 1905 upptogos bestämmelser om förbud mot försäljning av vin och öl samt svagdricka som försatts med sackarin. I fråga om svagdricka upphävdes förbudet 1930 (SFS nr 224 och 225) och i fråga om rusdrycker, d. v. s. spritdrycker och vin, genom förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker, vilken förordning icke upptog det i 6 § i 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning stadgade förbudet mot saluhållande av rusdrycker, försatta med sackarin. Gällande bestämmelser angående deklaration av sackarintillsats i läskedrycker och svagdricka ha refererats å s. 94. Enligt en anmärkning till nr 207 i nu gällande tulltaxa (tullverkets författningssamling 1937:39), liksom enligt 1911 års tulltaxa, må sackarin och andra konstgjorda sötningsmedel införas till riket allenast av apoteksföreståndare eller, på medicinalstyrelsens eller vissa vetenskapliga institutioners tillstyrkan, av vetenskapsmän till begagnande för vetenskapliga ändamål, eller ock, efter kommerskollegii prövning, av näringsidkare, som styrker sig hava behov av dylika varor för åstadkommande av sina tillverkningar. Handeln inom landet med sackarin och andra konstgjorda sötningsmedel är däremot helt fri. Sackarin (ortobensoesyresulfinid) är ett vitt kristalliskt pulver, som anses vara upptill 550 gånger sötare än socker. Det framställes ur det i stenkolstjära förekommande kolvätet toluol. I handeln förekommer det under olika namn, såsom sackarin, sackarina, sackarinos o. s. v. E t t med sackarin likartat sötämne, dulcin (parafenetolkarbamid), som anses vara av sämre kvalitet än sackarin, lärer i vårt land mera sällan komma till användning.

197 Dulcin angives vara omkring 200 gånger sötare än socker. Alla konstgjorda ämnen, vilka kunna användas som sötmedel och hava högre söthetsgrad än raffinerat socker men icke dettas näringsvärde, hava inbegripits under det beträffande maltdrycker gällande sackarinförbudet. Rörande sackarinets hälsofarlighet hava meningarna varit deladp. I vissa främmande länder har användningen av sackarin ansetts menlig för hälsan. Sålunda uppgives sackarinets förmenta hälsofarlighet hava föranlett eller bidragit till införandet av sackarinlagstiftning i Danmark, Norge, Österrike och Amerikas förenta stater. En sedan år 1926 i Tyskland gällande lag angående konstgjorda sötämnen innehåller förbud mot användning av dylika ämnen inom livsmedelsfabrikationen med undantag för bland annat läskedrycker, svagare, överjästa maltdrycker samt för sockersjuka avsedda livsmedel, vilka uttryckligen betecknas som sådana. Å samtliga dessa varor skall, då de försäljas i för minuthandeln avsedda förpackningar, finnas påskriften »Tillverkad med konstgjort sötämne». Sötämnet dulcin får dock icke tillsättas i större myckenhet än 0.3 gram per liter, vilket motiverats med att användning av dulcin i större utsträckning kan vara menlig för hälsan. Frågan om en allmän reglering av handeln med och användningen av sackarin har vid flera tillfällen varit föremål för utredning. Sedan 1902 års riksdag i skrivelse, nr 143, i anledning av motioner hemställt om en utredning, avgav kommerskollegium den 29 december 1903 ett sedermera av kontrollstyrelsen överarbetat förslag till sackarinlag. På detta förslag grundade sig en i proposition, nr 172, till 1911 års riksdag föreslagen förordning angående införsel, tillverkning och försäljning av sackarin m. m., vilken innebar i stort sett förbud mot tillverkning och användning av sackarin för andra ändamål än medicinska och vetenskapliga. Propositionen bifölls av första men avslogs av andra kammaren, och frågan hade sålunda förfallit. Inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga avgåvo den 23 november 1915 ett betänkande med förslag till förordning angående sackarinhaltiga närings- och njutningsmedel samt förordade däri i huvudsak förbud mot att vid yrkesmässig tillverkning av närings- och njutningsmedel tillsätta sackarin samt att saluhålla sackarinhaltiga dylika medel. Förbrukningen av sackarin anfördes så gott som uteslutande äga rum inom den fabriksmässiga framställningen av svagdricka och läskedrycker. Det föreslagna förbudet motiverades med att användningen av sackarin finge anses innebära illojal konkurrens, varjämte, där varan icke angavs vara sackarinhaltig, allmänheten missleddes om dess verkliga beskaffenhet. Därjämte anfördes att ur sanitär synpunkt sackarintillsats måhända icke vore alldeles utan sina vådor. 1916 års livsmedelslagstiftningskommitté anslöt sig i yttrande den 24 november 1916 i princip till de sakkunnigas förslag. Bland

198 de över förslaget avgivna yttrandena torde här endast medicinalstyrelsens behöva refereras. Styrelsen erinrade om att kommittén anfört, att sockret med hänsyn till dess stora användning vid livsmedelsberedning måste betraktas som ett av våra viktigaste näringsmedel samt att det därför vore en angelägenhet av största vikt, att sockret som sötningsmedel icke undanträngdes av sackarinet, vilket helt och hållet saknade näringsvärde. Styrelsen hölle för sin del före, att socker i vissa fall användes enbart såsom sötningsmedel, d. v. s. snarast som krydda utan avseende fäst vid tillgodogörande av dess näringsvärde. Så vore fallet vid beredande av läskedrycker och i huvudsak med sylter, safter, marmelad m. m. dylikt, som väl knappast förtärdes för näringsvärdets skull. Det vore därför enligt styrelsens mening likgiltigt, om sötningsmedlet, särskilt i läskedryckerna, utgjordes av socker eller sackarin. Då vidare sackarin icke enligt styrelsens åsikt vore hälsomenligt, syntes intet annat skäl föreligga för förbud mot dess användning som sötningsmedel i sådana till förtäring avsedda blandningar som de ovannämnda än det av kommittén anförda, att den oredlighet i livsmedelshandeln borde förhindras, varigenom till näringsvärdet underhaltiga om ock icke hälsovådliga varor utbjödes under beteckning eller uppgifter, ägnade att vilseleda köparen om varans näringsvärde och beskaffenhet i övrigt. Dylik oredlighet syntes styrelsen dock böra kunna stävjas genom deklarationstvång för alla till förtäring avsedda varor, vilka innehölle sackarin, och stränga straffbestämmelser för åsidosättande av föreskriven deklarationsplikt. Styrelsen, som i varje fall fann den dåvarande tidpunkten olämplig för den föreslagna sackarinlagstiftningens ikraftträdande, ansåge sig förhindrad tillstyrka förbud mot yrkesmässig tillverkning och saluhållande av sackarinhaltiga njutningsmedel (läskedrycker). I sitt i 1921 års betänkande intagna författningsförslag förbjöd livsmedelslagstiftningskommittén användning av sackarin och dylikt i saft, sylt, marmelad och liknande produkter samt ersättningsmedel för dessa varor (s. 450 f.) samt choklad (s. 454). I 4 § i sitt förslag till kungörelse med vissa bestämmelser att iakttagas vid livsmedelslagens tillämpning (s. 434) införde kommittén därjämte ett stadgande, enligt vilket utan hinder av dessa förbud efter tillstånd av medicinalstyrelsen tillverkning och saluhållande av sackarinhaltiga livsmedel under vissa villkor finge äga rum för medicinskt bruk. Rörande anledningen till förbudet hänvisade kommittén till nyssnämnda betänkande av 1915. Tekniska högskolan anförde i sitt yttrande över kommitténs förslag rörande saft m. m. bland annat följande. Att sackarin icke vore hälsomenligt hade av medicinalstyrelsen förklarats; någon skada kunde sålunda närvaro av sackarin ej åstadkomma. Att sackarinet ej hade något näringsvärde hade i verkligheten ingen betydelse för eller emot detsamma, ty den kvantitet av detsamma som komme till användning i saft, sylt och dylikt

199 vore så ringa, att om också sackarinet hade samma näringsvärde som socker, så skulle den sötade produktens näringsvärde genom sackarintillsatsen praktiskt taget icke höjas. Vid sackarinets användning till saft, sylt och dylikt kunde detsamma praktiskt sett icke användas enbart utan tillsammans med glykos, varigenom varan komme att få ett avsevärt näringsvärde. Att saft, sylt och dylikt, vartill använts sackarin tillsammans med glykos, icke hade samma höga kvalitet som dylik vara framställd med socker, kunde icke vara tillräckligt skäl för sackarinets förbjudande under förutsättning, att konsumenterna på ett fullt tydligt sätt gjordes underkunniga om förekomsten av sackarin i varan. Att genom sackarins och glykos användning komme att i marknaden finnas olika kvaliteter av saft, sylt och dylikt, d. v. s. dels sådana, som tillverkats med socker, och dels sådana, som tillverkats med glykos och sackarin, samt att dessa olika kvaliteter kunde saluhållas till olika priser, torde icke vara något specifikt för detta område, ty liknande förhållande kunde man finna för nästan alla konsumtionsvaror; allt efter de olika kvaliteterna och deras priser finge de vanliga faktorerna här liksom vid andra produkter göra sig gällande samt bestämma gränserna för de båda kvaliteternas marknadsområden. På grund av vad sålunda framhållits, kunde tillräckliga skäl icke anses föreligga för sackarins och liknande sötmedels förbjudande vid tillverkning av de omnämnda livsmedlen, men deklarationstvång borde införas. Då förbudet mot tillsats av sackarin till svagdricka upphävdes, motiverades detta (bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1928 och sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande nr 3 år 1930) bland annat därmed, att förbudet tillkommit av bryggeritekniska skäl, vilka genom ändrad maltdryckslagstiftning icke längre ägde giltighet beträffande svagdricka. I samband med införande av deklarationsplikt för sackarinhalt i svagdricka ansågs en motsvarande bestämmelse böra införas beträffande läskedrycker och därmed jämförliga drycker. Det ansågs även önskvärt att frågan om sackarinets användning i safter gjordes till föremål för undersökning. Sistnämnda fråga berördes vid genomförandet av märkningsskyldigheten beträffande söta läskedrycker (bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1932), men bestämmelser i ämnet ansågos för det dåvarande icke erforderliga. Anledningen till borttagande av förbudet mot tillsats av sackarin i rusdrycker uppgives i rusdryckslagstiftningsrevisionens betänkande 1934 (SOU 1934: 39 s. 405) vara den nuvarande organisationen av partihandeln med spritdrycker och vin, som bland annat medfört säkra garantier för en noggrann kontroll över varornas äkthet och beskaffenhet. Livsmedelslagstiftningssakkunniga hava icke ansett frågan om användning av sackarin i livsmedel kräva någon ytterligare utredning utöver den ovan nämnda. I samband med ordnande av livsmedelshandeln genom en

allmän livsmedelslagstiftning bör emellertid frågan om sackarinets och därmed jämförliga sötningsmedels användning för livsmedel över huvud bringas till lösning. Av den vidlyftiga utredning i spörsmålet, vilken ovan i korthet refererats, framgår att någon bärande invändning icke kan riktas emot användning av sackarin för livsmedel, med undantag för vissa maltdrycker starkare än svagdricka. I överensstämmelse härmed hava de sakkunniga i de föreslagna specialbestämmelserna för olika livsmedel icke infört något förbud mot tillsats av konstgjorda sötningsmedel. Såsom villkor för medgivande av försäljning av sackarinhaltiga livsmedel måste emellertid alltid fordras att närvaron av det konstgjorda sötmedlet deklareras. I överensstämmelse härmed hava de sakkunniga avfattat förevarande stadgande. Genom den i 1 kap. 10 § föreslagna föreskriften om märkning av kärl, vari läskedrycker saluhållas, samt förevarande stadgande ersattes förordningen den 10 juni 1932 (nr 195) angående märkning av kärl, innehållande söta läskedrycker. De sakkunniga föreslå därför upphävande av denna förordning. Detsamma gäller de bestämmelser angående märkning av kärl, innehållande sackarinhaltig maltdryck av första klassen och svagdricka, som finnas i förordningen den 15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker och, enligt förordning 1930: 225, i 12 § i förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. De sakkunniga föreslå därför att i båda dessa lagrum i stället införes en erinran om de i livsmedelsstadgan införda motsvarande märkningsbestämmelserna (se s. 44). 10 §. Angående denna paragraf hänvisas till vad i den allmänna motiveringen anföres under rubriken »märkning av förpackningar för livsmedel». 11 §. Frågan om försäljning av livsmedel efter vikt underställdes 1916 års livsmedelslagstiftningskjommitté genom tre till kommittén överlämnade framställningar i ämnet. En av dessa gjordes av stadsfullmäktige i Stockholm, som den 15 november 1915 beslutat ingå till Kungl. Maj:t med framställning att Kungl. Maj:t ville taga i övervägande om och i vad mån det måtte anses påkallat, att i lag bestämmelser träffades om försäljning efter vikt av sådana livsförnödenheter, för vilka en dylik försäljningsnorm lämpade sig. En annan framställning gjordes av drätselkammaren i Örebro, som i skrivelse den 4 februari 1915 till chefen för finansdepartementet anhöll om utfärdande av bestämmelser rörande försäljning av bröd efter vikt. För dessa båda framställningar har en närmare redogörelse lämnats i de sakkunnigas den 25 november 1939 avgivna betänkande med förslag till vissa föreskrifter angående tillverkning av bröd efter vikt. Den utred-

201 ning, på vilken stadsfullmäktiges i Stockholm framställning grundade sig, angick uteslutande frågan om brödförsäljning efter vikt. I den tredje till kommittén överlämnade framställningen, av den 1 mars 1916, anhöll svenska fiskhandelsförbundet att Kungl. Maj:t ville utfärda bestämmelser, att vid detaljhandel med fisk och skaldjur försäljningen skulle ske efter vikt. 1916 års kommitté upptog i sina författningsförslag ingen annan bestämmelse om försäljning av livsmedel efter vikt, än att å förpackning till hårt bröd skulle utsättas uppgift om brödets vikt (9 § i förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å spannmål och därav beredda produkter m. m., se s. 448). Kommittén lämnade i sitt betänkande icke någon motivering till den ståndpunkt till ifrågavarande spörsmål, som kommittén sålunda intog. I en motion (II: 97) vid 1919 års lagtima riksdag anhölls om förordning att handel med ägg i öppen bod finge ske endast efter vikt. I en annan motion (II: 268) vid samma riksdag hemställdes om bestämmelser angående obligatorisk försäljning efter vikt av livsmedel såsom frukt, fisk, ägg, rotfrukter och matnyttiga trädgårdsalster. Motionerna lämnades utan bifall. I vederbörande utskotts utlåtande hemställdes om sådan utgång under hänvisning dels till att 1916 års livsmedelslagstiftningskommitté enligt till utskottet avgivet yttrande komme att behandla dessa frågor, och dels till att länsstyrelse ägde i viss utsträckning förordna om försäljning av livsmedel efter vikt, enligt bemyndigande i lagen den 30 april 1918 om fastställande av högsta pris å vissa varor under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden m. m. Utskottet omnämnde att överståthållarämbetet på framställning av Stockholms stads livsmedelsnämnd den 9 december 1918 med stöd av nämnda lag i kungörelse föreskrivit, att under tiden från och med den 1 januari 1919 tills vidare all försäljning i huvudstaden av rotfrukter, frukt, ägg samt strömming och annan färsk fisk skulle ske efter vikt. I ett till chefen för jordbruksdepartementet den 22 september 1933 överlämnat (icke tryckt) betänkande angående standardisering och kvalitetsmärkning av lantmannaprodukter anfördes i fråga om rotfrukter och köksväxter, bland annat, att en allmän övergång till försäljning efter vikt inom dessa varubranscher syntes önskvärd, enär ett framsteg i standardiseringsavseende och förbättrad ordning å marknaden härigenom skulle vinnas. Författningsbestämmelser om försäljning av livsmedel efter vikt äro för närvarande hos oss meddelade för bröd, genom kungörelsen den 17 maj 1940 (nr 379, ändrad genom kungörelse den 13 september 1940, nr 826) med vissa bestämmelser angående försäljning av mjukt bröd, och för färsk strömming, genom förordningen den 30 juni 1937 om viss reglering av handeln med färsk strömming och sill (se s. 93). Till de sakkunniga har, för att tagas i övervägande vid fullgörande av

deras uppdrag, den 27 november 1940 av chefen för socialdepartementet överlämnats en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse den 8 november 1940 från Stockholms stads slakthus- och saluhallsstyrelse, vari styrelsen hemställt att åt de sakkunniga måtte uppdragas att utreda frågan om lagstiftning för införandet av viktsystemet vid försäljning av trädgårdsprodukter och bär. Till stöd för framställningen åberopades av styrelsen under augusti och september 1940 inhämtade uttalanden i frågan från en del organisationer. I en till dessa avlåten cirkulärskrivelse hade styrelsen i samråd med sin noteringskommission för trädgårdsprodukter preliminärt uppdragit vissa riktlinjer. Enligt dessa skulle alla bär och fruktsorter lämpligen försäljas efter vikt. Även samtliga på en av noteringskommissionen uppgjord lista upptagna grönsaker utom sallad skulle försäljas efter vikt. Av de å noteringslistan uppförda rotfrukterna skulle rädisor, selleri, morötter, palsternackor och rödbetor i färskt tillstånd och i de fall, då blasten medföljde varan, säljas efter stycketal. I alla andra fall skulle rotfrukterna vägas. De hörda sammanslutningarna hade anfört i huvudsak följande. Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund ville på det livligaste understödja förslaget. Detta borde omfatta även skogsbär. Från trädgårdsodlarnas sida hade sedan länge propagerats för ett enhetligt prissättningssystem med försäljning efter vikt av alla produkter, som kunde vägas. Sveriges frukt- och trädgårdsodlares riksförbund anslöt sig även till förslaget och upplyste att förbundet redan genomgående tillämpade försäljning efter vikt i den utsträckning detta vore möjligt. Även Stockholms livsmedelshandlarförbund tillstyrkte de föreslagna åtgärderna. Sveriges köpmannaförbund ansåg en reform önskvärd och att densamma endast kunde förverkligas genom lagstiftning. Förbundet tillade bland annat att det föreslagna systemet vore till fördel ej blott för distributörerna utan även för allmänheten och att detsamma torde kunna tillämpas även för mera ömtåliga bär, såsom jordgubbar och hallon, vilka dock alltjämt borde försäljas i kartonger. Föreningen Stockholms grönsaksgrossister meddelade att föreningen på årsmöte beslutat att alla grönsaker, som förut sålts efter mått, hädanefter skulle försäljas efter vikt. Föreningen upplyste emellertid att betänkligheter uttalats rörande försäljning av hallon och jordgubbar efter vikt. Sveriges husmodersföreningars riksförbund uttalade sin anslutning till förslaget, dock med viss tveksamhet beträffande bär. Konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd anförde att föreningen under senare år övergått till viktförsäljning för praktiskt taget alla frukter, bär och rotsaker. I fråga om citroner och apelsiner i viss dussinförpackning hade dock undantag härifrån gjorts, liksom för jordgubbar och smultron, som sålts efter mått. Även för dessa bär borde emellertid viktförsäljning kunna tillämpas. En lagstiftning i ämnet borde omfatta även sallad, då salladshuvudenas vikt kunde variera mellan 10 och 700 gram. Undantag borde göras endast

för färska grönsaker och rotfrukter, så länge dessa varor vore så tidigt skördade att de knippades, samt vidare för rädisor. Slakthus- och saluhallsstyrelsen anförde för egen del bland annat följande. De olägenheter, som uppkomme av ett oenhetligt distributionssystem och som beträffande brödet nu föranlett ingripande från statsmakternas sida, gjorde sig gällande även beträffande åtskilliga andra varuslag men särskilt beträffande trädgårdsprodukter. Visserligen vägdes redan nu en stor del av trädgårdsprodukterna, men inom såväl parti- som minuthandeln användes fortfarande i betydande utsträckning mått eller styckeberäkning i sådana fall, då försäljning efter vikt måste vara att föredraga. Detta hade framkallat en bristande enhetlighet inom handeln, som icke vore tillfredsställande. Sålunda såldes inom partihandeln vissa varor efter vikt, där minuthandeln räknade efter liter eller per styck, vilket ofta i sin tur berodde på de köpvanor, allmänheten tillägnat sig. En sådan ordning måste uppenbarligen medföra svårigheter ur prissättningssynpunkt och även i andra avseenden. I stor utsträckning användes för närvarande systemet att mäta varor i litermått. Detta inbjöde lätt till ohederlighet, vilket visade sig vid de kontroller, som emellanåt verkställdes. Literkartongerna viktes ej ordentligt eller också fylldes de ej tillräckligt. Priset per liter användes också ofta i illojalt konkurrenssyfte genom att den uppfattningen gjorde sig gällande, att en liter innehölle samma kvantitet som ett kilo. I verkligheten bleve oftast ett kilo av våra vanliga trädgårdsalster närmare två liter. Även styckeförsäljningen vore till nackdel för köparen, som icke kunde få några hållpunkter för sitt bedömande av priset. För att få till stånd enhetlighet och reda i distributionssystemet torde det bliva ofrånkomligt, att frågan om ett allmänt tillämpande av viktsystemet vid försäljning av trädgårdsprodukter gjordes till föremål för lagstiftning. I en till de sakkunniga ställd skrift den 28 februari 1941 har Stockholms läns och stads trädgårdsråd tillstyrkt den av slakthus-* och saluhallsstyrelsen gjorda framställningen. Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund har i skrivelse den 5 mars 1941 till de sakkunniga i ärendet därjämte anfört, att det vore av vikt att snabba åtgärder vidtoges för att få till stånd enhetliga försäljningsnormer för trädgårdsprodukter. För att få viktsystemet allmänt genomfört erfordrades enligt förbundets mening att frågan ordnades lagstiftningsvägen på sådant sätt, att samma bestämmelser bleve gällande för hela riket. Särskilt för Stockholms vidkommande såsom största konsumtionsort och med leveranser från praktiskt taget hela landet framstode det såsom alldeles särskilt önskvärt, att enhetliga normer bleve gällande. De sakkunniga, som haft överläggningar i föreliggande fråga med representanter för slakthus- och saluhallsstyrelsen samt trädgårdsodlare och

minuthandlare i branschen, äro för sin del av den meningen, att frågan icke är av den beskaffenhet, att dess lösning bör drivas fram genom så rigorösa lagstiftningsåtgärder, som nu påyrkats. För all strafflagstiftning gäller, att kriminalisering av ett förfarande bör företagas endast av synnerligen tvingande skäl och allenast om det föreligger goda utsikter att genomdriva lagstiftarens uppfattning hos medborgarna i allmänhet. En rikslagstiftning av det slag, som här ifrågasattes, skulle säkerligen i större delen av landet framstå såsom ej tillräckligt motiverad och skulle på det stora flertalet orter, i vilka försäljning såväl av trädgårdsprodukter och bär som av andra livsmedel ännu i ganska stor utsträckning sker direkt från lantbefolkningen till konsumenterna, kunna leda till icke önskvärda trakasserier. För partihandelns del synes frågan i huvudsak böra lösas genom vederbörande organisationers ingripande. Av de till slakthus- och saluhallsstyrelsen avgivna yttrandena synes framgå, att så i stor utsträckning redan skett. Vad beträffar försäljningen till allmänheten, torde väsentliga olägenheter av att olika försäljningssystem tillämpas framträda endast i de större eller de allra största städerna. Det är också i huvudsak från dessa senare, som önskemål om lagstiftning angående försäljning av livsmedel efter vikt tid efter annan framförts. Det torde vara huvudsakligen inom torghandeln, som de av slakthus- och saluhallsstyrelsen påtalade missförhållandena förekommit. Direktförsäljningen från lantbefolkningen till konsumenterna lärer i de största städerna utgöra en ytterst ringa del av hela omsättningen, och hänsyn till denna försäljning synes därför icke böra hindra bestämmelser om viktförsäljning, såvida ett påtagligt behov av en sådan reglering verkligen visat sig föreligga. De sakkunniga anse därför att möjlighet bör öppnas för städer och med dem i hälsovårdshänseende likställda samhällen att, då så finnes erforderligt, antaga bestämmelser om försäljning efter vikt av livsmedel, som angivas i bestämmelserna. Dessa torde nämligen ej böra begränsas att gälla enbart trädgårdsprodukter och bär. Bestämmelserna synas böra antagas i den ordning som 30 § hälsovårdsstadgan föreskriver. De torde därjämte av ovan anförda skäl böra avse endast den försäljning, som äger rum i butiker och därmed jämförliga försäljningslokaler samt å allmänna saluplatser. I enlighet med vad sålunda anförts hava de sakkunniga avfattat det i förevarande paragraf införda förslaget till bestämmelse i ämnet. 12—14 §§. Angående dessa paragrafer få de sakkunniga hänvisa till vad som anföres i den allmänna motiveringen under rubriken »Frågan om införande i livsmedelsstadgan av allmänna bestämmelser angående oredlighet i livsmedelshandeln» (s. 122).

205 15 §. Angående paragrafens första stycke få de sakkunniga hänvisa till vad som i den allmänna motiveringen, s. 116 ff, anföres beträffande näringspreparat och liknande varor. I paragrafens andra stycke erinras om de särskilda kontrollföreskrifter beträffande vitaminiserade livsmedel, som meddelats i förordningen den 23 maj 1941 (nr 268) om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel.

2 KAP. Om vatten och is. 1 §. 1921 års förslag till livsmedelsstadga innehöll i 10 § (s. 429) förslag till bestämmelser angående vatten och is, som användes till beredning med mera av livsmedel, avsedda till försäljning. I motiveringen till bestämmelsen anfördes följande. Kommittén hade ansett, att de i 9 och 44 §§ hälsovårdsstadgan meddelade föreskrifterna om vatten och is för hushållsbehov borde fullständigas genom ett allmänt stadgande av den föreslagna paragrafens innehåll. Det torde icke lida något tvivel, att vatten, som innehölle sjukdomsalstrande mikroorganismer, kunde överföra dessa till sådana livsmedel, som komme i beröring med dylikt vatten. Exempelvis erinrades, hurusom sköljning av mjölkflaskor ansetts hava varit orsak till spridande av nervfebersmitta, i det att mjölken, som vore ett näringssubstrat för mikroorganismer, ur vattnet upptagit smittämnet, vilket sedermera ytterligare utvecklats i mjölken. De särskilda undantagsbestämmelser, som givits med avseende å fisk och. skaldjur, ägde sin grund i praktiska förhållanden, från vilka icke kunnat bortses. Då is ofta kunde komma i omedelbar beröring med livsmedel, måste enahanda bestämmelser gälla is som vatten. Kommerskollegium föreslog i sitt yttrande att orden »skall motsvara de fordringar, som ställas på dricksvatten» i paragrafens båda stycken utbyttes mot »skall vara av lämplig beskaffenhet ur sanitär synpunkt». Såväl Sveriges kemiska industrikontor som tekniska högskolan anförde att paragrafens bestämmelser, om de strängt tillämpades, skulle bliva till stort förfång för driften vid vissa industriella tillverkningar av livsmedel, där vatten i stora mängder användes. För råsockerfabriker skulle bestämmelserna rent av omöjliggöra driften. För exempelvis tvättning av betor torde det vara otänkbart att få vatten av den beskaffenhet, som paragrafen fordrade, och detta vore för övrigt meningslöst, då varan steriliserades många gånger, innan den lämnade fabriken. I ett yttrande anmärktes att

kommitténs förslag icke uppställde några fordringar på dricksvatten och att därför orden »de fordringar, som ställas på dricksvatten» borde ändras till »de fordringar, som böra ställas på dricksvatten». I flera yttranden anmärktes att de uppställda fordringarna, vad is beträffade, mångenstädes vore omöjliga att efterkomma. Medicinalstyrelsen yttrade att strängare fordringar än de, som uppställdes i hälsovårdsstadgan, borde ställas på vatten, som skulle hava i paragrafen omförmäld användning. Styrelsen vore dock tveksam, huruvida man kunde gå fullt så långt som att för dylika fall göra gällande samma fordringar, som i allmänhet ställdes på dricksvatten. Styrelsen ville föreslå den ändring i paragrafens första stycke, att orden »skall motsvara de fordringar, som ställas på dricksvatten» utbyttes mot orden »skall vara av sådan beskaffenhet, att det kan användas till dricksvatten» samt att paragrafens andra stycke i överensstämmelse med hälsovårdsstadgan erhölle följande lydelse: »Is, som användes vatten, må ej upptagas å plats, där isens beskaffenhet ur sanitär synpunkt kan anses olämplig». Två reservanter inom styrelsen ansågo att i första stycket orden »skall motsvara de fordringar, som ställas på dricksvatten» borde utbytas mot orden »skall motsvara de fordringar, som ställas på vatten för hushållsändamål». 1921 års betänkande med förslag till ny livsmedelslagstiftning innehöll vidare ett förslag till kungörelse med vissa bestämmelser rörande kontroll över vattenledningar. Bihang I till betänkandet innehöll därjämte ett av professorn Klas Sondén och filosofie doktorn H. Huss utarbetat förslag till föreskrifter rörande undersökning och bedömning av vatten. I utländsk livsmedelslagstiftning finnas bestämmelser rörande dricksvatten bland annat i Schweiz och Norge. I Schweiz gäller enligt Verordnung iiber den Verkehr mit Lebensmitteln und Gebrauchgegenständen av den 26 maj 1936 att (art. 260) dricksvatten skall i fråga om utseende, lukt och smak samt i kemiskt och bakteriologiskt hänseende uppfylla såväl allmänt hygieniska krav som ock de särskilda fordringarna i den schweiziska livsmedelsboken. I denna redogöres för olika undersökningsförfaranden och i samband därmed uppställas detaljerade krav på vattnets beskaffenhet i olika avseenden. I fråga om den schweiziska förordningens övriga hithörande bestämmelser hänvisas till bilaga B, s. 478 (art. 261 och 262). De norska bestämmelserna om vatten och is äro införda i almindelige forskrifter om til virkning og omsetning av naeringsmidler m. v. av den 3 maj 1935, § 14, se bilaga B, s. 468. De norska bestämmelserna ansluta sig mycket nära till 1921 års svenska förslag. Tilläggas må att i den norska livsmedelslagstiftningen icke synes förekomma någon föreskrift rörande beskaffenheten av dricksvatten. Vad den svenska lagstiftningen beträffar, så finnas i hälsovårdsstadgans 9 och 44 § § bestämmelser rörande hälsovårdsnämnds tillsyn över beskaffenheten av vatten och is, som användes för hushållsbehov, samt över brunnar

och källor. Därjämte förbjudes förorening av vattnet i brunn, källa eller vattenledning och vid allmänt vattenhämtningsställe vid sjö, vattendrag eller kanal. Någon föreskrift rörande beskaffenheten av vatten, som användes för nämnda ändamål, lämnas icke i hälsovårdsstadgan. I 6 § mejeristadgan den 22 maj 1936 föreskrives i fråga om beskaffenheten av vatten och is att vatten, som användes vid beredning av mejeriprodukter eller till sköljning av kärl, redskap, rörledningar eller maskiner, vilka kunna komma i direkt beröring med mjölk, grädde eller mejeriprodukter, skall vara av härför lämplig beskaffenhet. Is, som användes vid tillverkning av mejeriprodukter och därvid kan komma i beröring med dessa, skall hava erhållits av vatten av nämnda beskaffenhet. I lantbruksstyrelsens kungörelse den 16 november 1937 med närmare föreskrifter i fråga om tillämpningen av vissa bestämmelser i mejeristadgan angivas vissa fysikaliska egenskaper, som vattnet skall äga, och vissa fordringar, som detsamma vid kemisk och bakteriologisk undersökning skall uppfylla. Därjämte lämnas vissa föreskrifter rörande beskaffenheten av vattentäkten och dennas skydd mot förorenande. Den i förevarande paragraf föreslagna bestämmelsen har avfattats i nära anslutning till motsvarande bestämmelse i 1921 års förslag och det förslag till ändring av densamma, som framfördes i kommerskollegii yttrande. Det är enligt de sakkunnigas förmenande önskvärt, att för vatten i för allmänt bruk avsedda vattenledningar mera detaljerade hygieniska krav uppställas. Av styrelsen för statens institut för folkhälsan har med skrivelse den 8 april 1940 till Kungl. Maj:t överlämnats förslag till kungörelse med bestämmelser rörande hygienisk kontroll av vatten i vissa vattenledningar med mera jämte ett därtill sig anslutande förslag till ändringar i hälsovårdsstadgan. Enligt förslaget skall det åligga hälsovårdsnämnd bland annat att föranstalta om regelbundet återkommande fysikalisk-kemiska och bakteriologiska undersökningar av vatten, som inom område, där 1 kap. hälsovårdsstadgan är gällande, för allmänt bruk distribueras i vattenledning till dryck, matlagning och annan beredning av livsmedel samt till renhållning av kärl eller redskap, vilka användas vid tillredning och annan hantering av livsmedel. Förslaget har lagts till grund för ett inom socialdepartementet utarbetat förslag till förordning om kontroll av vattenledningsvatten, m. m., varöver Kungl. Maj:t i proposition nr 50 till 1941 års riksdag anhållit om riksdagens yttrande. Det kan möjligen ifrågasättas, huruvida icke sådana kontrollbestämmelser borde infogas i livsmedelsstadgan. Den hygieniska kontrollen av vattenledningsvatten kräver emellertid betydligt mera detaljerade föreskrifter än den allmänna livsmedelskontrollen, och dylika föreskrifter synas därför lämpligen böra inflyta i en särskild författning. Av liknande skäl hava de sakkunniga icke heller föreslagit, att gällande föreskrifter rörande köttkontrollen skola överföras till livsmedelsstadgan. Såsom i motiveringen till folkhälsoinstitutets förslag anföres torde, därest bestäm-

melser i anslutning till förslaget utfärdas, institutet komma att utarbeta normer för undersökning av vattenledningsvattnet, i vilka jämväl kraven på vattnets beskaffenhet fixeras. Dessa krav kunna av praktiska skäl näppeligen införas i en lagtext utan böra lämpligen inflyta i den samling av undersökningsmetoder, som institutet, därest de sakkunnigas förslag till livsmedelsstadga genomföres, torde komma att utarbeta för de livsmedel, vilkas sammansättning regleras i stadgan. Vad beträffar tillämpningen av de i förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna bör framhållas, att särskilt stränga krav måste ställas på vatten och is, som användes för malt- och läskedryckstillverkning, vid mjölkhantering och vid beredning av kött- och fiskvaror, då animaliska födoämnen äro särskilt mottagliga för påverkan av sådana sjukdomsalstrande mikroorganismer, som kunna förekomma i förorenat vatten. Föreskrifterna i lantbruksstyrelsens ovannämnda kungörelse torde härvid kunna tjäna till ledning. 2§. I denna paragraf har införts föreskrifterna i 9 § 2 mom. och 44 § 2 mom. hälsovårdsstadgan. 3 §.

I 1 och 2 mom. i denna paragraf hava upptagits bestämmelserna i 9 § 1, 3 och 4 mom. samt 44 § 1 och 3 mom. hälsovårdsstadgan. De bestämmelser i det förra lagrummet, vilka ej återfinnas i det senare och således för närvarande gälla blott där stadgans stadsbestämmelser äga tillämpning, få enligt livsmedelsstadgan tillämpning även på landsbygden. I 3 mom. har införts en hänvisning till den ovannämnda, av riksdagen 1941 antagna förordningen om kontroll av vattenledningsvatten. 4 §.

Det ovan under 1 § omnämnda, av styrelsen för statens institut för folkhälsan avgivna förslaget angående vattenledningskontroll innehåller bland annat utkast till ändrad lydelse av 9, 12 och 47 §§ hälsovårdsstadgan. I 9 § föreslogs införande av ett nytt moment med följande innehåll: »En var, som önskar anställning inom vattenledningsverk, med huvudsaklig verksamhet inom område, där vattnet renas eller beredes, skall före anställningens början förete intyg av läkare, att han icke lider av sådan sjukdom eller är bärare av sådan smitta, som kan spridas med dricksvatten.» I 12 § 1 mom. hälsovårdsstadgan föreskrives — beträffande stad och samhälle, som är i hälsovårdsavseende likställt med stad — att var och en, som sysslar med beredning av födoämne eller dryckesvara för försäljning, eller hanterar kött, charkuterivaror, färsk fisk, mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror, som avses till försäljning, skall under arbetet iakttaga noggrann renlig-

209 het. För landsbygden gälla samma bestämmelser enligt 47 § 1 mom. Enligt folkhälsoinstitutets förslag skulle i dessa paragrafer insättas orden »eller arbetar i vattenledningsverk, avsett till framställning av dricks- och hushållsvatten», varigenom sålunda även sådana arbetare skulle bliva ålagda skyldighet att under arbetet iakttaga noggrann renlighet. En konsekvens av förslaget är, att 12 § 2 mom. och 47 § 2 mom. jämväl bliva tillämpliga i fråga om den, som arbetar i vattenverk, avsett till framställning av dricks- eller hushållsvatten. I vartdera av dessa moment stadgas, att om beträffande person, som är sysselsatt i sådant arbete, varom i 1 mom. sägs, skälig anledning förekommer att antaga, att han är behäftad med sjukdom eller smitta, varav menlig inverkan på den av honom bearbetade eller hanterade varans beskaffenhet kan uppstå, han är skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden på hälsovårdsområdets bekostnad undergå läkarundersökning. Finnes han vid läkarundersökningen vara behäftad med sjukdom eller smitta, som nyss sagts, må nämnden förbjuda, att han deltager i eller användes till arbete, varom här är fråga, I motiveringen till sitt förslag anför folkhälsoinstitutet att det måste vara en bestämd fordran på sådan personal, som skall hava sitt arbete i vattenverk, att den icke skall kunna sprida smittsamma sjukdomar genom vattnet till samhällets invånare. Det vore exempelvis fullkomligt klart, att en kronisk bacillbärare för tyfus icke finge vara arbetare eller verkmästare i ett vattenverk. De av institutet föreslagna ändringarna i hälsovårdsstadgan blevo i flertalet av de över förslaget avgivna yttrandena lämnade utan erinran eller förordade. En av de sju länsstyrelserna, som hördes över förslaget, ifrågasatte dock lämpligheten av bestämmelserna. Två hälsovårdsnämnder och en förste stadsläkare framförde andra anmärkningar, i vilka särskilt framhölls behovet av närmare bestämmelser dels rörande innebörden av uttrycket »huvudsaklig verksamhet» i det föreslagna tillägget till 9 §, dels ock rörande läkarundersökningen och intyg däröver. I den under 1 § i förevarande kapitel nämnda propositionen nr 50 till 1941 års riksdag anfördes, bland annat, att de av institutet föreslagna ändringarna i hälsovårdsstadgan komme att behandlas av livsmedelslagstiftningssakkunniga, varför denna del av förslaget icke ansågs böra upptagas till prövning i propositionen. De sakkunniga hava redan tidigare, i yttrande över folkhälsoinstitutets förslag, uttalat sin anslutning till de där förordade bestämmelserna. Dessa torde dock endast böra gälla personal, som sysselsattes med sådant arbete, att de kunna komma i beröring med vattnet. Föreskrifterna i fråga synas i övrigt lämpligen böra avfattas i anslutning till vad som gäller för mejeripersonal, enligt 11 § mejeristadgan den 22 maj 1936. Efter nu nämnda riktlinjer hava de sakkunniga avfattat bestämmelserna i förevarande paragraf. Därjämte ha de sakkunniga bland de kategorier av personer, syssel14

—

4122S6

210 satta i livsmedelshantering, vilka nämnas i 1 kap. 8 § 1 mom. livsmedelsstadgan, upptagit även dem, som arbeta vid filter eller reningsanläggning vid vattenledningsverk. Föreskriften i 11 § tredje stycket mejeristadgan om skyldighet för mejeriföreståndare att underrätta hälsovårdsnämnd om inträffade sjukdomsfall m. m. har icke införts i förevarande paragraf, emedan en motsvarande bestämmelse av de sakkunniga upptagits i 1 kap. 8 § 2 mom. andra stycket livsmedelsstadgan. Hänvisningen i förevarande paragrafs tredje stycke åsyftar lantbruksstyrelsens kungörelse den 15 juli 1938 (nr 8) med närmare föreskrifter i fråga om läkarundersökning av mejeripersonal.

3 KAP. Om mjölk, grädde och smör ni. m. 1921 års förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å mjölk och grädde finnes infört i bilaga A, s. 434. Förslaget blev föremål för åtskilliga anmärkningar, av vilka en del, som äro av intresse i förevarande sammanhang, omnämnas nedan under de särskilda paragraferna. De för närvarande gällande hygieniska bestämmelserna rörande till människoföda avsedd mjölk, grädde och smör återfinnas i hälsovårdsstadgan och i förordningen den 21 juli 1937 (nr 737) med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. I 10 § 2 mom. och 45 § 2 mom. hälsovårdsstadgan meddelas förbud mot att mjölk, i syfte att användas till människoföda, saluhålles, överlämnas till annan eller införes i stad, då mjölken härrör från djur, vilket är eller skäligen kan misstänkas vara behäftat med sjukdom, som kan menligt inverka på mjölkens beskaffenhet, eller blivit behandlat med sådant läkemedel, som genom att övergå i mjölken eller på annat sätt kan göra densamma skadlig eller otjänlig till människoföda. I samma lagrum föreskrives vidare, att mjölk, som hålles till salu, ej får vara utspädd med vatten eller bemängd med främmande ämne och ej heller, utan att sådant särskilt angives, vara berövad något av sina naturliga beståndsdelar. Mjölk må ej heller utan hälsovårdsnämndens medgivande utbjudas eller försäljas under beteckning, som antyder, att mjölken är av särskilt sund beskaffenhet eller står under kontroll i detta hänseende. I de båda sistnämnda lagrummen stadgas slutligen att vad där sagts om mjölk i tillämpliga delar gäller även om grädde och smör. Med stöd av 55 § 1 mom. hälsovårdsstadgan har medicinalstyrelsen den 20 december 1930 utfärdat en kungörelse med råd och anvisningar rörande undersökning och bedömning av mjölk (medicinalstyrelsens förf.

211 saml. 1930 ser. A nr 158, ändr. 1934 ser. B nr 11). Kungörelsen behandlar förbesiktning och provtagning av mjölk, förvaring och undersökning av mjölkprov samt bedömning av mjölk, varjämte en del ytterligare anvisningar lämnas. I ovannämnda förordning den 21 juli 1937 stadgas, bland annat, att till människoföda avsedd mjölk och grädde ej må försäljas eller utbjudas inom område i stad eller å landet, där hälsovårdsstadgans föreskrifter för stad gälla, med mindre varan, på sätt Konungen föreskriver1 undergått värmebehandling (pastörisering) eller hälsovårdsnämnd lämnat medgivande till varans försäljning utan föregående värmebehandling. Sådant medgivande må allenast avse mjölk och grädde från viss nötkreatursbesättning och må icke lämnas med mindre, på sätt medicinalstyrelsen föreskriver,2 styrkts, att de hygieniska förhållandena vid varans framställning äro tillfredsställande, samt att besättningen fyller vissa i förordningen närmare angivna anspråk på frihet från tuberkulos. Efter framställning av stadsfullmäktige eller däremot svarande myndighet eller av medicinalstyrelsen äger Konungen förordna, att vad i förordningen är föreskrivet beträffande ovan nämnt område även skall äga tillämpning för visst område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser rörande landet gälla. Inom område, där förordningen äger tillämpning, må ej försäljas färskost, d. v. s. ost, avsedd att förtäras utan föregående lagring, eller glass, om vid varans beredning använts mjölk eller grädde, som jämlikt förordningens bestämmelser icke må försäljas inom området. Förutom i ovannämnda författningar finnas bestämmelser, som angå mjölk, i tuberkulosförordningen den 31 mars 1939 (nr 113) samt i åtskilliga författningar angående hämmande av smittsamma kreaturssjukdomar, särskilt tuberkulos. Dessutom ingår mjölk och smör samt, jämlikt rättspraxis (se Nytt juridiskt arkiv 1937 avd. I s. 131), även grädde bland de varubenämningar, som åtnjuta skydd enligt förordningen den 29 juni 1917 angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen. I anledning av en framställning av de sakkunniga har i en av 1941 års riksdag bifallen proposition (nr 119) föreslagits, att grädde skall upptagas bland de i förordningen angivna varubenämningarna och att genom särskild kungörelse skall föreskrivas att fetthalten i grädde, för att varan skall anses hava normal sammansättning, ej får understiga 12 procent. Förordning ang. bland annat nämnda ändring i 1 So kungl. kungörelsen den 19 maj 1939 (nr 220) med föreskrifter rörande förfarandet vid pastörisering av till människoföda avsedd mjölk och grädde samt medicinalstyrelsens och lantbruksstyrelsens kungörelse den 14 juni 1939 angående undersökning av pastöriseringsgraden hos tiil människoföda avsedd mjölk och grädde (medicinalstyrelsens förf. saml. 1939 ser. A nr 59). 2 Se medicinalstyrelsens kungörelse den 7 juni 1938 angående fordringar på hygieniska förhållanden vid framställning av mjölk och grädde, som försäljes i opastöriserat skick, samt styrelsens kungörelse den 26 augusti 1939 angående fordringar på tuberkuloskontroll över nötkreatursbesättning för medgivande att försälja till människoföda avsedd, opastöriserad mjölk och grädde m. m. (medicinalstyrelsens förf. saml. 1938 ser. A nr 117 och 1939 ser. B nr 42).

212 1917 års förordning har utfärdats den 16 maj 1941 (nr 280). De lokala matvarustadgorna innehålla oftast detaljerade föreskrifter angående fetthalt och annan beskaffenhet hos mjölk och grädde med olika tilläggsbeteckningar, vilka hänföra sig till varans fetthalt, hygieniska beskaffenhet m. m. Enligt de sakkunnigas mening bör i livsmedelsstadgans bestämmelser angående mjölk, grädde och smör, utöver hygieniska krav i huvudsaklig överensstämmelse med hälsovårdsstadgans föreskrifter för dessa varor, ingå endast ett fåtal andra stadganden av sådan betydelse att de kunna anses höra hemma i en rikslagstiftning rörande livsmedel. Vad särskilt angår frågan, huruvida pastöriseringsförordningen den 21 juni 1937 bör upptagas i livsmedelsstadgan, få de sakkunniga anföra följande. Vissa av föreskrifterna i denna förordning torde närmast vara att betrakta såsom mera provisoriska eller temporära åtgärder för att tillförsäkra allmänheten en ur hygieniska synpunkter möjligast tillfredsställande mjölk. Vid förordningens tillkomst synes ha förutsatts, att utvecklingen på ladugårdsskötselns och mjölkhanteringens områden inom en nära framtid skulle kunna tänkas medgiva en i och för sig önskvärd skärpning av kraven på försåld mjölks och gräddes hygieniska beskaffenhet. Detta förhållande synes ha funnit uttryck bland annat däri, att enligt förordningens 3 § 2 mom. Kungl. Maj:t äger förordna, att inom visst av författningens giltighetsområden medgivande till mjölks och gräddes försäljning utan föregående pastörisering finge, sedan minst två år förflutit från förordnandet, lämnas allenast beträffande besättning, som i sin helhet vore att anse såsom reaktionsfri med hänsyn till tuberkulos. Gentemot författningens huvudbestämmelse innebär ett sådant förordnande givetvis en skärpning. Att förordningen ansetts äga i viss mån provisorisk karaktär såsom en första åtgärd på det berörda området framgår även av 1933 års mjölk- och mejeriutrednings betänkande med förslag om vissa föreskrifter beträffande konsumtionsmjölk (SOU 1936:3). I detta betänkande, vilket utmynnar i förslag, som i princip överensstämma med förordningens bestämmelser, anföres bland annat följande. »Utredningen är fullt medveten om att den sålunda föreslagna åtgärden icke är tillräcklig att möta de krav, som böra uppställas på en konsumtionsmjölk, om denna skall kunna anses vara av fullt tillfredsställande hygienisk beskaffenhet. Den förordade bestämmelsen torde dock kunna anses vara ett betydelsefullt steg i riktning mot bättre tillstånd på konsumtionsmjölkmarknaden. De komplicerade och många gånger ömtåliga förhållandena på detta område kräva en viss försiktighet och synas icke medgiva vidtagandet på en gång av mera genomgripande eller vittgående åtgärder. Den tid torde emellertid icke vara avlägsen, då omständigheterna tillåta ytterligare skärpta fordringar på både den såsom rå och den såsom pastöriserad försålda konsumtionsmjölken. Betydande sådana skärpningar äro enligt ut-

213 redningens mening väl befogade både ur den enskilde konsumentens och det allmännas synpunkter.» Förordningen trädde i kraft först den 1 juli 1939. Tillräckliga erfarenheter om dess verkningar kunna därför icke ännu hava vunnits. Vidare medför den speciella beskaffenheten hos såväl de livsmedel, vara förordningen äger tillämpning, som deras produktionsförhållanden, att kontrollen av förordningens och dess följdförfattningars efterlevnad anordnats på ett sätt, som väsentligt skiljer sig från den övriga livsmedelskontrollen. Samtliga nu anförda omständigheter synas tala emot att man för närvarande inarbetar förordningen i livsmedelsstadgan. De föreskrifter angående mjölk och grädde, som förekomma i de lokala matvarustadgorna, äro i allmänhet avpassade för områden med mera sammanträngd bebyggelse och ansluta sig ofta till den ifrågavarande ortens särskilda förhållanden. Dessa lokala föreskrifter äro därför till största delen icke ägnade att införas i en för hela riket gällande livsmedelsstadga. Denna kan således icke ersätta de lokala stadgorna, och i dessa måste därför alltjämt i mån av behov lämnas föreskrifter, som innebära en skärpning av livsmedelsstadgans bestämmelser. De sakkunniga, som tagit del av samtliga matvarustadgor i riket, hava upprättat överskådliga tablåer över i dessa stadgor använda mjölk- och gräddbeteckningar ävensom förefintliga bestämmelser rörande de olika varornas lägsta tillåtna fetthalt m. m. Dessa tablåer hava emellertid ansetts alltför vidlyftiga för att bifogas föreliggande betänkande. Rörande de särskilda bestämmelserna må framhållas följande. 1 §• Inom landet försäljes annan mjölk än komjölk endast i mycket ringa omfattning, och bestämmelser torde därför vara erforderliga endast för sådan mjölk och därav erhållen grädde. Det har dock synts lämpligt före* skriva, att därest saluhållen eller försåld mjölk eller grädde härrör från annat djurslag än nötkreatur, detta vid försäljningen skall särskilt angivas. En bestämmelse av samma innebörd fanns i 12 § av 1921 års förslag angående mjölk och grädde. I kungörelsen den 1 november 1940 med särskilda bestämmelser angående handeln med grädde stadgas, i 1 §, bland annat, att med grädde i kungörelsen avses av komjölk erhållen grädde. 2 §.

Vissa bestämmelser av allmänt hygienisk natur i livsmedelsstadgans 1 kap. 1 och 2 §§ äro avsedda att gälla för alla livsmedel. För mjölk, grädde och smör erfordras dock mera detaljerade dylika föreskrifter, enär dessa varor äro särskilt ömtåliga och på grund av förhållandena vid mjölkens produktion lätt röna sådan påverkan, som kan menligt inverka på

214 deras lämplighet att användas till människoföda och stundom göra dem synnerligen hälsovådliga. I 1921 års förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å mjölk och grädde uppräknades i 14 § (se s. 436) ett stort antal nötkreaturssjukdomar, vilka ansågos giva mjölk och grädde sådana skadliga egenskaper, att redan skälig misstanke om någon av dessa sjukdomars förekomst hos ett djur borde medföra förbud mot att mjölk från djuret saluhölles eller utlämnades till annan. Motsvarande bestämmelser angående smör funnos införda i 2 § i förslaget till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å smör och margarin (se s. 439). I ett flertal av de över förslagen avgivna yttrandena ansågos de i dessa paragrafer stadgade förbud alltför omfattande och omöjliga att i sin helhet upprätthålla i praktiken. Vissa av de uppräknade sjukdomarnas menliga inverkan på mjölkens beskaffenhet ansågs icke alltid vara av så allvarlig natur, att ett förbud mot mjölkens försäljning vore under alla förhållanden berättigat. Dessutom framhölls i flera av yttrandena bland annat, att några av de i förslaget särskilt nämnda sjukdomarna vore så allmänt utbredda, att ett förbud med den generella giltighet, som förslagen innebure, skulle, därest detsamma effektivt upprätthölles, komma att medföra synnerligen kännbara och i vissa fall till och med katastrofala ekonomiska konsekvenser för mjölk- och smörproducenterna. De i förevarande paragraf föreslagna stadgandena äro avsedda att ersätta bestämmelserna i hälsovårdsstadgans 10 § 2 mom. första stycket och 45 § 2 mom. första stycket samt bestämmelsen i dessa båda moments andra stycke att saluhållen mjölk ej må vara bemängd med främmande ämne ävensom de båda momentens fjärde stycke. Nämnda lagrum innehålla bland annat förbud mot saluhållande och överlämnande till annan, således även avlämnande till mejeri, av mjölk från djur, vilket är eller skäligen kan misstänkas vara behäftat med sjukdom, som kan menligt inverka på mjölkens beskaffenhet. Hälsovårdsstadgan innehåller icke något undantag från förbudet. Detta är i själva verket lika omfattande som nyssnämnda stadgande i 1921 års förslag och kan liksom detta stadgande under nuvarande förhållanden icke i full utsträckning efterlevas i praktiken. Vissa nötkreaturssjukdomar såsom tuberkulos, smittsam kastning och juverinflammationer kunna innebära risker även för människor, som förtära mjölk från djur, behäftade med dessa sjukdomar, därest mjölken icke undergått särskild smittrenande behandling. Nämnda sjukdomar ha alltjämt en så allmän utbredning, att förbudet, om det tillämpades utan inskränkning, skulle drabba en väsentlig del av den inom landet producerade mjölken. En begränsning i förbudets giltighet har i verkligheten redan gjorts genom kungl. kungörelsen den 12 maj 1939 (nr 213) med bestämmelser att iakttagas vid

215 påvisande av tuberkelbaciller i samlingsmjölkprov. Det är denna kungörelse som åsyftas med de under 2. i förevarande paragraf omnämnda »särskilda föreskrifter». I kungörelsen stadgas bland annat följande. Har innehavare av nötkreatursbesättning mottagit meddelande, varom i kungörelsen föreskrives, att tuberkelbaciller påvisats i samlingsmjölkprov från besättningen, åligger det honom att beträffande annan mjölk från besättningen än sådan, som han levererar till mejeri, tillse, att mjölken icke användes vare sig till människo- eller djurföda utan föregående uppvärmning i enlighet med vissa särskilda föreskrifter, förrän å förnyat samlingsmjölkprov företagen bakteriologisk undersökning på förekomst av tuberkelbaciller givit negativt resultat. Det åligger vidare mejeri, som mottagit i kungörelsen föreskrivet meddelande om att tuberkelbaciller påvisats i samlingsmjölkprov, att omedelbart föranstalta om värmebehandling av mjölk från besättningen i enlighet med nyssnämnda särskilda föreskrifter. I denna kungörelse förutsattes sålunda, att mjölk från en kreatursbesättning levereras i syfte att användas till människoföda, fastän tuberkelbaciller påvisats i besättningens mjölk och producenten-försäljaren erhållit meddelande härom, varför denne sålunda har vetskap om att något av de djur, från vilka mjölken härrör, är behäftat med sjukdom, som menligt inverkar på mjölkens beskaffenhet. Bestämmelserna i kungörelsen synas därför näppeligen stå i överensstämmelse med det ovan nämnda förbudet i hälsovårdsstadgan. Att detta förbud i många fall icke tillämpats i praktiken visas även därav att medicinalstyrelsen i ett den 7 juni 1939 utfärdat cirkulär 1 ansett sig böra fästa hushållningssällskapens uppmärksamhet därå, att enligt styrelsens förmenande nämnda förbud syntes böra äga tillämpning beträffande mjölk från varje nötkreatur, som vid klinisk-bakteriologisk undersökning befunnits vara behäftat med tuberkulos i smittfarlig form, därest mjölken icke högpastöriserats, d. v. s. uppvärmts till lägst 80° Celsius. Att de rådande förhållandena på området i själva verket äro ur hygienisk synpunkt allt annat än tillfredsställande, framgår även därav att medicinalstyrelsen ansett nödigt att i samma cirkulär anmoda hushållningssällskapen att icke bevilja uppskov med nedslaktning av smittfarligt nötkreatur i de fall, då uppskovsansökan motiverades därmed att det utdömda djuret stode i hög mjölkproduktion. I förevarande paragraf har i första stycket 2. upptagits hälsovårdsstadgans ovan omnämnda förbud mot saluhållande etc. av mjölk från djur, vilket är eller skäligen kan misstänkas vara behäftat med sjukdom, som kan menligt inverka på mjölkens beskaffenhet. Genom att undantag gjorts för mjölk och grädde, som jämlikt särskilda föreskrifter likväl må använ1 Medicinalstyrelsens cirkulär den 7 juni 1939 till samtliga hushållningssällskap, som anordna bekämpande av tuberkulos i smittfarlig form hos nötkreatur, angående förbud mot försäljning av till människoföda avsedd mjölk från nötkreatur, som visats vara behäftat med tuberkulos i smittfarlig form m. m. (medicinalstyrelsens förf. saml. 1939 ser. B nr 24).

216 das till människoföda, har hänsyn tagits till den nyssnämnda kungörelsen av den 12 maj 1939. Alltjämt kvarstår emellertid den anmärkningen, att förbudet, särskilt med hänsyn till den stora utbredningen av de båda sjukdomarna smittsam kastning och juverinflammation, icke kan till fullo upprätthållas i tillämpningen. De sakkunniga hava därför övervägt att föreslå bestämmelser om särskild undersökning eller behandling av till människoföda avsedd mjölk från djur, som äro eller misstänkas vara behäftade med nämnda båda sjukdomar. Det har emellertid därvid framkommit a t t genomförandet av sådana bestämmelser för närvarande skulle stöta på alltför stora praktiska svårigheter, varför tanken på sådana föreskrifter måst övergivas. Det låter sig ej heller göra a t t på något sätt uppmjuka hälsovårdsstadgans nämnda förbud. Den möjligheten måste nämligen lämnas öppen a t t å orter, där kreatursskötseln och mjölkproduktionen står på ett högt plan, i full utsträckning tillämpa förbudet, och förekomsten av detsamma lämnar även annorstädes hälsovårdsmyndigheterna möjlighet a t t i tillämpningen anpassa sig efter de lokala förhållandena. Hälsovårdsstadgan erbjuder för övrigt, bland annat vad angår bostäder, flera exempel på stadganden, vilka med nödvändighet måst givas en så sträng avfattning att de icke överallt kunna helt uppehållas i praktiken, men vilka, om de uppmjukades, icke skulle lämna de lokala myndigheterna erforderliga möjligheter a t t i hälsovårdsangelägenheter anlägga så hög standard, som med hänsyn till ortens förhållanden m. m. rimligen låter sig genomföra. Det i första stycket 1. i förevarande paragraf stadgade förbudet mot saluhållande o. s. v. av mjölk med ett från det normala avvikande utseende torde emellertid böra gälla utan undantag, enär dylikt förhållande ofta, om än icke alltid, är förorsakat av sådan sjukdom, som gör mjölken hälsofarlig. I första stycket 3. i paragrafen har upptagits bestämmelsen i hälsovårdsstadgan 10 § 2 mom. andra stycket och 45 § 2 mom. andra stycket a t t mjölk, som hålles till salu, ej får vara bemängd med främmande ämne. Undantag från denna regel erfordras dock för kärnmjolk, varom bestämmelser lämnas i 7 §. D e t t a undantag bör uppenbarligen endast gälla sådana tillsatser, som äro betingade av smörframställningen. Till dylika tillsatser får i vissa fall räknas vatten, men för a t t förhindra onödig eller i illojalt syfte företagen utspädning torde medgivandet böra kompletteras med bestämmelse om viss lägsta tillåtna halt av torrsubstans. E n sådan föreskrift återfinnes i 1921 års förslag, som i 10 § stadgade, a t t kärnmjolk skulle innehålla minst 8,5 procent torrsubstans. I vissa yttranden över förslaget framhölls emellertid, a t t denna fordran icke överallt kunde upprätthållas, och a t t man därför borde sänka siffran till 8.0 procent. Vid en av statens mejeriförsök utförd undersökning av sammansättningen hos biandmjölk från viss dag vid ett sextiotal mejerier, belägna i vitt skilda delar av landet, var-

217 vid analyser vid varje mejeri företogos vid tre olika årstider, har den lägsta funna halten fettfri torrsubstans utgjort 7.9 procent. Beräknas kärnmjölkens fetthalt normalt icke understiga 0.2 procent, skulle man för outspädd kärnmjolk icke behöva räkna med lägre torrsubstans än 8.1 procent. Den största tillsats av is eller vatten, som kan betingas av smörframställningen, torde kunna uppskattas till 5 procent, varigenom torrsubstanshalten hos kärnmjölken sålunda skulle kunna nedgå till 7.7 procent. Detta värde pä torrsubstanshalten synes därför vara lämplig lägsta gräns. Vissa mjölkfel av bland annat enzymatisk natur kunna motverkas genom mycket små tillsatser till mjölk och grädde av ämnen med speciell inverkan på det fysikaliskt-kemiska tillståndet i mjölken. Ett exempel på sådana mjölkfel är den så kallade blecksmaken, som uppträder sporadiskt men tidvis kan få en mycket vidsträckt utbredning inom vissa områden i landet. Detta fel kan vara så starkt framträdande, att mjölken blir nära nog odrickbar, och det har uppträtt i sådan omfattning, att vissa samhällens förseende med en tillfredsställande konsumtionsmjölk tidvis varit synnerligen försvårat. De kemiska förändringar i mjölken, vilka förorsaka felet, äro kända, men däremot icke de förhållanden, som utgöra en förutsättning för inträdandet av dessa förändringar. Det har visat sig, att tillsats i ytterligt små mängder av i och för sig icke giftiga ämnen med viss kemisk verkan, t. ex. natriumhyposulfit, förhindra felets uppträdande. Sådana tillsatser, vilka redan för närvarande på sina håll torde förekomma, finna de sakkunniga böra vara tillåtna under villkor, som äro ägnade att förhindra missbruk. Medgivande att tillsätta sådana ämnen synes därför böra lämnas av medicinalstyrelsen, som därvid har att angiva de villkor, under vilka sådant medgivande är gällande. Ett stadgande härom har införts i förevarande paragrafs andra stycke. Mjölk kan uppenbarligen vara otjänlig till människoföda även av andra orsaker än sådana, som direkt bero på att de djur, som producera mjölken, äro behäftade med sjukdom. E t t sådant fall, som är särskilt omnämnt i hälsovårdsstadgan, föreligger om djur blivit behandlat med läkemedel, som genom att övergå i mjölken eller på annat sätt kan göra densamma skadlig eller otjänlig såsom livsmedel. Den föreslagna bestämmelsen i 1 kap. 2 § första stycket 5. förbjuder saluhållande etc. av såväl dylik mjölk som ock över huvud taget sådan mjölk, vilken är behäftad med fel, som utan att sammanhänga med sjukdom hos mjölkdjuret är av sådan beskaffenhet, att mjölken skäligen är att anse såsom otjänlig till människoföda. E t t sådant mjölkfel är smutspartiklar, då de förekomma i så stor myckenhet, att mjölken måste anses olämplig såsom livsmedel. Med hänsyn till att det i denna paragraf stadgade förbudet är avsett att inbegripa även mjölk, som levereras till mejeri, synes det i praktiken icke utan inskränkning kunna upprätthållas för all mjölk, som innehåller smutspar-

218 tiklar eller andra synliga föroreningar. De sakkunniga ha emellertid icke ansett lämpligt att i detta avseende göra undantag för mjölk, som levereras till mejeri, trots att denna som regel undergår sådan behandling, att den befrias från föroreningar. Vid stadgans tillämpning torde sådan åtskillnad komma att göras, att de större krav, som böra uppställas på mjölk, som försäljes till direkt konsumtion, bli tillgodosedda. Det synes nämligen självfallet, att sådan mjölk icke bör innehålla synliga föroreningar. I påtaglig grad förorenad mjölk bör givetvis icke heller få levereras till mejeri. Åtskilliga lokala matvarustadgor innehålla förbud mot avyttrande till människoföda av mjölk, som ur hygieniska synpunkter är bristfällig eller misstänkt även av andra orsaker än de i förevarande paragraf särskilt nämnda. Sålunda stadgas exempelvis förbud mot saluhållande av mjölk med från det normala avvikande lukt eller smak, eller som härrör från djur med vissa uppräknade sjukdomar, vilka ofta givas så svävande benämningar som juverlidande, livmoderlidande, smittsam sjukdom. Med hänsyn till vanskligheten av att giva sådana förbud ovillkorlig giltighet ha de sakkunniga icke ansett sig böra upptaga dem i livsmedelsstadgan. Det torde dock böra framhållas, att även efter den nu föreslagna livsmedelsstadgans genomförande lokalt gällande föreskrifter, som gå längre än de nu föreslagna stadgandena, torde komma att bliva behövliga. Den i hälsovårdsstadgan upprätthållna skillnaden mellan land och stad har icke iakttagits i förevarande paragraf. Införsel av mjölk, grädde och smör, som här avses, är således förbjuden till varje hälsovårdsområde. Ovan har anförts att varken gällande föreskrifter i ämnet eller de av de sakkunniga i förevarande paragraf föreslagna stadgandena till förhindrande av att hälsovådlig mjölk saluföres kunna i tillämpningen tillfullo efterlevas. En i görligaste mån säker garanti för att konsumtionsmjölken är av hygieniskt oklanderlig beskaffenhet torde i själva verket kunna vinnas, endast om all sådan mjölk underkastas betryggande kontroll. Detta framhålles även i en av chefen för jordbruksdepartementet den 8 november 1940 till de sakkunniga för övervägande vid fullgörande av deras uppdrag överlämnad framställning den 31 maj 1937 av svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien om utredning rörande införande av obligatorisk mjölkkontroll. Föreningen anför, bland annat, att en sådan kontroll måste anses vara lika viktig i hygieniskt hänseende som en ordnad köttkontroll. Medicinalstyrelsen förklarade sig i yttrande den 16 september 1939 på det livligaste tillstyrka bifall till den gjorda framställningen. Svenska mejeriernas riksförening anförde i yttrande den 14 augusti 1940, bland annat, att förhållandena på området visserligen icke kunde anses tillfredsställande men att föreningen ville ifrågasätta, huruvida icke resultatet av den nyligen genomförda lagstiftningen angående mjölkpastöriseringen borde ytterligare avvaktas, innan en ny utredning om skärpt mjölkkontroll vidtoges.

219 Frågan om införande av mjölkkontroll av allmänt hygienisk natur, d. v. s. kontroll av konsumtionsmjölken, behandlas även i ett av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen den 22 januari 1941 avlämnat (icke tryckt) betänkande angående det statsunderstödda bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur. I betänkandet framhålles bland annat, att i den mån tuberkulosbekämpandet enligt den klinisk-bakteriologiska metoden minskar, kunna hushållningssällskapens veterinärbakteriologiska laboratorier (angående dessa se s. 331) icke längre komma att för detta bekämpande erhålla arbetsuppgifter av någon större omfattning. Av denna anledning och då stora kostnader nedlagts i laboratorierna sokes en utvidgning av dessas verksamhetsområde. Bland nya arbetsuppgifter framhålles i första hand mjölkkontroll åt hälsovårdsnämnder och mejerier men även bakteriologisk kontroll av vatten och kött. I betänkandet tillägges bland annat, att ett frigörande av laboratorierna för nya uppgifter säkerligen komme att bliva till stort gagn för det veterinärmedicinska arbetet och hygienen över huvud taget i landet. De nämnda hygieniska uppgifterna anses av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen vara av den vikt att de redan nu, oberoende av minskningen i tuberkulosarbetet, böra upptagas vid provinslaboratorierna. Styrelserna anföra att de förutsätta att medicinalstyrelsen inom kort kommer att upptaga frågan om skärpta bestämmelser i avsikt att framtvinga en obligatorisk kontroll i skilda avseenden. De sakkunniga vilja för sin del tillstyrka, att en utredning om införande av obligatorisk mjölkkontroll företages. Med hänsyn till att en sådan kontroll kommer att ställa avsevärda ekonomiska krav på kommunerna och möjligen även på statsverket torde dock kunna ifrågasättas, huruvida icke med utredningens igångsättande bör anstå, till dess mera normala tidsförhållanden inträtt. De sakkunniga hava av förste stadsveterinären i Helsingfors erhållit ett av en finsk kommitté år 1939 framlagt betänkande med förslag till lag om mjölkkontroll, lag om övervakning av produktion och hantering av mjölk och grädde, som användes för industriella ändamål, samt förslag till förordningar angående verkställighet och tillämpning av dessa lagar. Då medicinalstyrelsen enligt vad som anföres i förutnämnda betänkande den 22 januari 1941 torde komma att inom kort upptaga frågan om en allmän mjölkkontroll, hava de sakkunniga med skrivelse den 4 juli 1941 till styrelsen överlämnat detta finska betänkande. 3 §. Hälsovårdsstadgan föreskriver i tredje stycket av 10 § 2 mom. och 45 § 2 mom. att mjölk ej utan hälsovårdsnämndens medgivande må utbjudas eller försäljas under beteckning, som antyder, att mjölken är av särskilt sund beskaffenhet eller står under kontroll i detta hänseende. Bestäm-

melser om mjölk av här avsett slag förekomma i ett flertal samhällens matvarustadgor, men fordringarna på sådan mjölk äro mycket varierande. Genom föreskrifterna i förordningen den 21 juli 1937 med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. samt medicinalstyrelsens jämlikt denna förordning utfärdade kungörelse den 7 juni 1938 angående fordringar på hygieniska förhållanden vid framställning av mjölk och grädde, som försäljes i opastöriserat skick, torde man inom de samhällen, som avses i förordningen (se ovan s. 90), kunna förvänta en gentemot tidigare förhållanden avsevärd förbättring i den såsom opastöriserad försålda konsumtionsmjölkens hygieniska beskaffenhet. I medicinalstyrelsens nu nämnda kungörelse uppställes vissa fordringar på ladugårdens beskaffenhet, den där sysselsatta personalens anställningsförhållanden och driften i ladugården. Beskaffenheten av mjölken, då denna kommer konsumenten tillhanda, är emellertid beroende på förhållandena icke blott vid mjölkens framställning, utan även vid dess senare behandling. Av betydelse är bland annat sättet för förvaringen och transporten, och särskilt att mjölken ända från mjölkningen och till dess att varan avlämnas till konsumenten förvaras i ändamålsenlig förpackning. Mjölk kan vidare erhålla ur näringsfysiologiska synpunkter särskilt värdefulla egenskaper genom speciell utfodring av djuren eller annan särskild omsorg vid deras behandling. Därjämte kunna i fråga om mjölkdjurens hälsotillstånd strängare krav uppställas, än som innehållas i pastöriseringsförordningen och medicinalstyrelsens här avsedda kungörelse. Med hänsyn till det nu anförda bör uppenbarligen möjlighet alltjämt lämnas öppen till försäljning under särskilda beteckningar av mjölk, som i hygieniskt och andra hänseenden är av särskilt hög kvalitet. Fordringarna på sådan högvärdig mjölk ävensom kontrollbestämmelserna rörande densamma synas böra vara enhetliga för hela landet, men äro icke lämpade att intagas i livsmedelsstadgan. Det torde istället böra ankomma på medicinalstyrelsen att lämna närmare föreskrifter härom. Även benämningar, varunder sådan mjölk må saluhållas, torde böra fastställas av styrelsen. De sakkunniga finna det särskilt angeläget, att kontrollen över produktionen och försäljningen av denna mjölk göres fortlöpande och möjligast effektiv. 4 §. Stadgandena i denna paragraf äro hämtade från hälsovårdsstadgan 10 § 2 mom. andra stycket och 45 § 2 mom. andra stycket. Stadgandet i dessa lagrum att mjölk ej får vara bemängd med främmande ämne, har ansetts böra sammanföras med föreskrifterna i 2 § här ovan. Detta förbud mot tillsats av främmande ämne innebär givetvis även förbud mot tillsats av vatten, men då sådant stundom inblandas i bedrägligt syfte har det ansetts böra särskilt nämnas, liksom för närvarande sker i hälsovårdsstadgan. Re-

221 dan saluhållande av vattenblandad mjölk är enligt hälsovårdsstadgan och förevarande paragraf belagt med straff. Försäljes sådan mjölk, torde i allmänhet straff böra u t m ä t a s för bedrägeri eller jämlikt 22 kap. 13 § andra stycket strafflagen. Enär fettet är mjölkens ekonomiskt sett värdefullaste beståndsdel, har mjölkens fetthalt i första hand tillmätts intresse vid lagstiftning rörande saluförd mjölks sammansättning. Med endast få undantag innehålla de lokala matvarustadgorna därför bestämmelser om viss lägsta tillåtna fetthalt hos helmjölk, d. v. s. oskummad mjölk. Den i dessa stadgor lägst tilllåtna fetthalten är i flertalet fall 3 procent men växlar från 2.5 till 3.5 procent. I många länder har i rikslagstiftning fastställts en lägsta gräns för fetthalten hos helmjölk. Denna fetthalt är emellertid underkastad stora växlingar beroende bland annat på rasegenheter, olika utfodring och individuella egenskaper hos mjölkdjuren och det synes möta stora svårigheter a t t finna en siffra, som är rimlig för alla delar av vårt land. E n sådan siffra bör nämligen å ena sidan vara så låg, a t t ingen lojal försäljare av mjölk riskerar a t t överträda gällande bestämmelser, även om han icke företager en analys av sin vara, något som icke rimligen kan påfordras av exempelvis jordbrukare, vilka bedriva direktförsäljning av konsumtionsmjölk från mindre besättningar med obetydlig mjölkproduktion. Å andra sidan skulle en så låg gräns, som n ä m n d a hänsyn kräva, verka onaturlig inom ett område, där den försålda mjölken på grund av produktionsförhållandena och genom a t t utgöra biandmjölk från stora eller ett flertal besättningar ständigt håller en väsentligt högre fetthalt. I vissa fall och i viss m å n skulle denna olägenhet likväl kunna undanröjas, om kommunerna använde sin befogenhet a t t fastställa en efter de lokala förhållandena avpassad högre gräns för fetthalten hos helmjölk. För större delen av landet skulle emellertid en för hela riket fastställd minimifetthalt av ovan nämnda skäl i stort sett sakna praktisk betydelse. De sakkunniga hava därför icke upptagit någon sådan bestämmelse i sitt förslag. P å grunder som delvis sammanföllo med de här nämnda, infördes icke heller i 1921 års förslag någon sådan bestämmelse. Frågan om r ä t t för försäljare av helmjölk a t t »standardisera» sin vara till viss föreskriven minimifetthalt u t a n a t t detta förfarande skulle behöva framgå av mjölkens benämning eller eljest angivas vid dess försäljning har sedan länge varit föremål för stort intresse inom mejerifackkretsar, och den meningen torde där vara allmänt företrädd, a t t sådan r ä t t borde medgivas. D e n ekonomiskt värdefullaste beståndsdelen i mjölken är, såsom ovan nämnts, fettet, och så gott som samtliga landets mejerier betala den till dem levererade mjölken med hänsyn till dennas fetthalt. Förutom a t t vara en rättvis norm för prissättningen på mjölken stimulerar tillämpandet av ett sådant betalningssystem jordbrukarna till a t t genom lämpliga avels-, ut-

fodrings- och andra åtgärder producera en fet mjölk. Detta är av betydelse ur allmän jordbruksekonomisk synpunkt, enär fettet produceras billigare per mängdenhet i fet än i mager mjölk. En fullt rättvis ersättning för fettet kan vid försäljning av mjölk till direkt konsumtion, om enhetspris tillämpas, icke erhållas, därest denna mjölks fetthalt icke får regleras. Sådan ersättning är däremot möjlig, om mjölken användes till produktberedning. Möjligheterna för ett mejeri, som bedriver försäljning av konsumtionsmjölk, att erhålla ett större ekonomiskt utbyte av den fetare än av den magrare mjölken äro beroende bland annat av den försålda konsumtionsmjölkskvantitetens andel i mejeriets totala mjölkmängd. Ju mindre kvantiteten konsumtionsmjölk är i förhållande till den totala mjölkmängden, desto lättare är det för mejeriet att genom urval bland de olika leveranserna från producenterna hålla en viss bestämd fetthalt hos konsumtionsmjölken. I den mån den särskilt feta mjölken kan reserveras till produktberedning ökas givetvis det ekonomiska utbytet av driften. E t t mejeri, som försäljer all eller större delen av sin mjölk till direkt konsumtion, har däremot inga eller endast begränsade möjligheter att disponera sin mjölk på ett sådant sätt, att det ekonomiska utbytet blir det bästa möjliga. Fastställes en viss minimifetthalt hos den såsom konsumtionsmjölk försålda helmjölken och tillätes en reglering av fetthalten genom tillsats av skummjölk eller genom partiell skumning, eventuellt tillsats av grädde, undgås de nu påtalade olägenheterna. Bestämmelser i denna riktning ha även den fördelen, att kontrollen över deras efterlevnad är relativt lätt att genomföra. Det är däremot svårt att leda i bevis, att ett borttagande av fett från helmjölk ägt rum, såvida det icke skett i sådan utsträckning, att fetthalten därigenom undergått en mera avsevärd sänkning. En del av de nu anförda skälen för medgivande till en standardisering av mjölken hava framförts i en till de sakkunniga ställd skrivelse den 26 januari 1940 från svenska mejeriernas riksförening u. p. a. Emellertid torde åtskilliga vägande betänkligheter kunna anföras emot en lagstiftning, som tilläte att såsom helmjölk försåldes mjölk, som berövats en del av sitt fettinnehåll. Dels skulle ett sådant medgivande innebära införandet av en hittills främmande princip på området, och vidare måste man, när det gäller ett så viktigt födoämne som mjölken, ställa sig ytterst tveksam mot varje behandling, som ingriper ändrande i sammansättningen hos varan, särskilt när den försäljes under benämning, som ger sken av att den är en oförändrad naturprodukt. Varje behandling av mjölken, som icke sker under fullt betryggande hygieniska förhållanden, ökar dessutom riskerna för infektion och kan medföra nya vådor för varans allmänna hygieniska beskaffenhet. En standardisering av helmjölk genom tillsats av skummjölk eller genom partiell skumning kan därför tänkas medgiven endast i mejerier, där de hygieniska förhållandena genom mejeri-

stadgan äro reglerade och underkastade kontroll, men däremot icke hos enskilda producenter. Genom en sådan begränsning av medgivandet till att gälla endast den mejeribehandlade mjölken, skulle emellertid denna, därigenom att den i varje fall tidvis berövades en del av sitt fett, kunna komma att i allmänhetens ögon framstå såsom en mindervärdigare vara än den från producenten direkt till konsumenten i sitt naturliga skick försålda mjölken. Denna uppfattning skulle kunna ges stöd genom en reklam, som utan att vara illojal gåve allmänheten upplysning om förhållandet. En lagstiftning med dessa konsekvenser synes de sakkunniga icke vara lämplig. Det bör emellertid ånyo framhållas, att vad som nu anförts rörande standardisering av helmjölk gäller sådan reglering av dennas fetthalt, som icke angives vid mjölkens saluförande. I förevarande paragraf föreskrives, i överensstämmelse med hälsovårdsstadgans lydelse, att saluhållen mjölk icke får vara berövad något av sina naturliga beståndsdelar, utan att sådant särskilt angives. Genom detta stadgande förbjudes således icke försäljning av standardiserad mjölk under benämning, som tydligt angiver den behandling, mjölken undergått. Sedan förestående avsnitt av betänkandet avfattats, har frågan om en av krisläget påkallad standardisering av konsumtionsmjölk varit föremål för riksdagens prövning. I proposition nr 44 vid urtima riksdagen 1940 föreslogs nämligen sådan ändring av 10 § 2 mom. och 45 § 2 mom. hälsovårdsstadgan, att efter Kungl. Maj:ts förordnande mjölk, som berövats något av sina naturliga beståndsdelar, skulle få försäljas utan att detta förhållande angåves. Förslaget vann icke riksdagens bifall. I vederbörande utskotts utlåtande över propositionen beröres bland annat frågan, huruvida den sålunda föreslagna författningsändringen kunde anses stå i överensstämmelse med allmänna strafflagens stadganden, bland annat i 22 kap. 13 § rörande försäljning av ont för gott, mängt för omängt och det, varuti man vet fel vara, utan att man sådant uppenbarar. I de lokala stadgorna förekomma flera olika benämningar på helmjölk och skummad mjölk samt mellanformer mellan dessa. De sakkunniga hava icke ansett lämpligt att, såsom skedde i 1921 års förslag, införa några av dessa benämningar i rikslagstiftningen. 5 §. Särskilda bestämmelser om fetthalten i grädde saknas i hälsovårdsstadgan men återfinnas i nära nog samtliga lokala matvarustadgor. Att utelämna denna allmänt försålda vara vid en för hela landet gällande lagstiftning ifråga om livsmedels beskaffenhet torde icke vara lämpligt, helst som allmänheten lätt kan vilseledas beträffande försåld gräddes verkliga värde med hänsyn till fetthalten.

1921 års förslag upptog den allmänna bestämmelsen, att en vara betecknad grädde skulle innehålla minst 12 procent naturligt mjölkfett. I de lokala matvarustadgorna stipuleras mycket olika fetthalter. Det lägsta förekommande värdet är 8 procent, som emellertid återfinnes endast i en stadga. Siffran 10 procent för magrare gräddsorter förekommer i flera fall, men i det största antalet stadgor är lägsta tillåtna fetthalten 12 procent eller ännu högre. Såsom ovan omnämnts har i en av 1941 års riksdag bifallen proposition, på framställning av de sakkunniga, föreslagits, att grädde skall upptagas bland de varubenämningar, som åtnjuta skydd i 1917 års förordning angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen, samt att i särskild kungörelse skall föreskrivas att fetthalten hos grädde, för att varan skall anses äga normal sammansättning, ej må understiga 12 procent. Denna siffra torde även under normala förhållanden kunna anses skälig såsom allmängiltig lägsta fetthalt hos saluhållen grädde. En högre siffra synes olämplig ur den synpunkten, att den skulle fordra en undantagsbestämmelse för steriliserad grädde, som av tekniska skäl i allmänhet icke med fördel kan tillverkas med högre fetthalt. Närmare bestämmelser om sådan grädde lämnas i 6 §. Det förhållandet att den sålunda föreslagna minimifetthalten ligger avsevärt lägre än nu stipulerad lägsta fetthalt på många platser synes icke vara av någon betydelse, eftersom det allt fortfarande blir medgivet att, utom vad beträffar steriliserad grädde, i lokala stadgor föreskriva högre fetthalt än 12 procent. För närvarande gäller, jämlikt kungörelsen den 1 november 1940 (nr 903) med särskilda bestämmelser angående handeln med grädde, att sådan med en fetthalt överstigande 15 procent icke må saluhållas eller försäljas eller användas för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor för avsalu, därvid dock ej avses försäljning till mejeri eller användning för beredande av smör, ost eller andra mejeriprodukter. Större delen av försåld grädde torde finna användning såsom tillsats till kaffe. Betydande kvantiteter grädde förbrukas emellertid under normala förhållanden även till efterrätter, bakverk och liknande, och för vissa sådana användningsformer kräves en fettrikare vara. I förevarande paragraf synes därför böra ingå en särskild bestämmelse om lägsta fetthalt för grädde, vilken saluhålles eller försäljes under beteckning, som angiver eller avser att angiva, att varan har särskilt hög fetthalt. 35 procent synes vara lämplig undre gräns för fetthalten hos sådan grädde. Större delen av den grädde, som försäljes till efterrätter och dylikt, torde nämligen redan nu hålla lägst nämnda fetthalt, enär eljest konsumenternas krav på gräddens vispbarhet i allmänhet icke bliva tillgodosedda. Skäl till sådan ytterligare uppdelning av grädde i fetthaltskvaliteter, som

225 förekom i 1921 års förslag, synes icke föreligga. En sådan uppdelning skulle ej vara till särskild fördel för konsumenterna och komme att inverka försvårande på kontrollen. 6 §.

Den i första stycket föreslagna bestämmelsen synes icke erfordra särskild motivering. Med hänsyn till att steriliserad vara är avsedd för längre tids förvaring och därunder bör vara tillförlitligt skyddad för bakteriologisk förorening, torde föreskrift vara erforderlig, att densamma endast får saluhållas eller försäljas i för ändamålet ägnad sluten förpackning. Bestämmelse om att sådan förpackning skall vara hermetisk synes icke vara påfordrad av hygieniska krav. Steriliserad grädde brukar alltid homogeniseras, d. v. s. utsättas för sådan behandling att gräddens fettkulor sönderdelas. Härigenom vinnes att fettet ej avsätter sig på ytan, varför den så behandlade grädden utan olägenhet kan förvaras längre tid. Då emellertid homogeniserad grädde verkar fetare än den i själva verket är, föreslås i paragrafens andra stycke en bestämmelse, att å förpackning till steriliserad grädde även varans fetthalt skall angivas. Sådan uppgift torde redan nu allmänt förekomma å förpackningar för dylik grädde. 7 §.

Angående bestämmelserna i denna paragraf hänvisas till vad som härom anförts under 2 §. 8 §.

I en framställning den 26 februari 1934 till Kungl. Maj:t hemställde ett antal glass-tillverkare i Göteborg om införande av sådana bestämmelser, att vara, som innehölle annat fettämne än mjölkfett eller vars fetthalt ej uppginge till 9 procent, ej skulle få försäljas under namn av glass eller därmed likställd beteckning, såsom icecream, ispaj och dylikt. Framställningen remitterades till lantbruksstyrelsen, som förordade att beteckningen glass skulle, bortsett från s. k. vattenglass, förbehållas sådana varor, som icke innehölle annat fett än mjölkfett, varjämte, för undvikande av illojal konkurrens, en minimifetthalt av 10 procent borde föreskrivas. Kommerskollegium, som även hördes, överlämnade yttranden från kemiska industrikontoret och Stockholms handelskammare. I likhet med dessa organisationer framhöll kollegium att ordet glass endast betecknade frusen vara och att varan enligt gängse uppfattning icke behövde innehålla något mjölkfett. Såväl kollegium som de båda organisationerna föreslogo i stället att benämningen gräddglass skulle förbehållas salubjuden vara, som innehölle viss minimihalt mjölkfett. Ärendet remitterades även till svenska mejeriernas 1 5 — 412286

riksförening, som överlämnade en skrivelse från mjölkcenträlen, lantmännens mjölkförsäljningsförening U. p. a., Som förordade bifall till framställningen. Genom beslut den 14 februari 1936 fann Kungl: Maj:t densamma icke föranleda någon vidare åtgärd. Tillverkningen av glass inom landet har under senare år avsevärt ökat. Sålunda uppgick tillverkningen enligt kommerskollegii industristatistik år 1933 till 457 441 kilogram med ett värde av 962 587 kronor och 1938 till 918 000 kilogram med ett värde av 1 642 649 kronor. Det kan tilläggas att •samtliga av mjölkcentralen i Stockholm tillverkade glasskvaliteter, med en fetthalt från cirka 10 till cirka 22 procent, saluföras såsom gräddglass. Förordningen den 21 juli 1937 med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. äger, som tidigare omnämnts, tillämpa ning även på glass, vid vars beredning använts mjölk eller grädde. I förevarande författning torde böra införas en bestämmelse, som skyddar kvalitetsbenämningen gräddglass och liktydiga varubeteckningar. I överensstämmelse med vad som föreskrivits beträffande grädde torde minimif etthalten hos gräddglass böra bestämmas till 12 procent, varjämte synes böra stadgas att annat fettämne än mjölkfett ej må förekomma i sådan vara, '„.-.,.

.

9 § . •••

Hygieniska föreskrifter rörande smör hava meddelats i 2 § i detta kapitel. Förevarande paragraf innehåller bestämmelser angående sammansättningen a,y smör. Härom finnas för närvarande stadganden i följande författningar. Enligt 1 § förordningen den 30 juni 1932 angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister, m. m. förstås med margarin varje smörliknande vara av vad ursprung, blandning eller sammansättning som helst, såvida däri ingår fett, som ej är framställt ur mjölk. I 20 § i förordningen stadgas bland annat, att sådan vara ej må utbjudas eller försäljas under benämning, vari ordet smör ingår. I kungörelsen den 14 juni 1928 angående den högst tillåtna vattenhalten i smör stadgas, att i fall, varom avSes i förordningen den 29 juni 1917 angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen, vattenhalten i smör, för att varan skall i sådant hänseende anses äga normal sammansättning, ej må överstiga 16 procent. Av 1 § i sistnämnda förordning följer att benämningen smör icke må användas vid saluhållande eller försäljning av vara, som till sin sammansättning avviker från den normala sammansättningen hos vara, som utmärkes genom benämningen smör. Sådana avvikelser föreligga exempelvis om varan innehåller annat fettämne än mjölkfett eller om andra än brukliga färgämnen använts. Enligt 10 § 2 mom. och 45 § 2 mom. hälsovårdsstadgan skall i fråga om smör och grädde i tillämpliga delar gälla bland annat bestämmelsen i dessa båda lagrum att mjölk, som hålles till salu, ej får vara

utspädd med vatten eller bemängd med främmande i ämne,! ej heller, utan att sådant angives, vara berövad något av sina naturliga beståndsdelar. Detta stadgande kan således tillämpas, då smör saluhålles, som i har frammande tillsatser. De särskilda bestämmelserna om runmärkning av smör omnämnas nedan under 10 § . , . . •".-..•,•:'•,•.. ? • .: .: De i förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna äro avsedda att »* sätta ovannämnda stadganden i 1917 års förordning och den därtill sig anslutande kungörelsen av år 1928 samt hälsovårdsstadgans förbud mot främmande tillsatser till smör. De sakkunniga hava tagit under övervägande, huruvida icke i förevarande paragraf även en viss minimifetthalt hos smör borde fastställas, liksom fallet är med margarin enligt förordningen den 30 juni 1932 angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin e t c , d ä r i 7 §.föreskrives, att margarin ej får tillverkas med lägre fetthalt än 82 procent eller med högre yattenhalt än 16 procent. I Norrland och i vissa andra delar av landet, där befolkningen vant sig vid smör med hög salthalt— hoslantsmör uppgår denna i många fall till 5—7 procent —- är för närvarande smörets fetthalt i motsvarande grad lägre, då även detta smör håller samma vattenhalt som i andra delar av Jandet, där smörets salthalt uppgår till endast 1 a M procent, .•:-.-.iiO-i.^.i>;: I Tyska riket i är genom en förordning den 1 mars 1902 fastställd en minimifetthalt hos smör av 80 procent och i Schweiz är, enligt livsmédelsförordningen den 26 maj 1936, motsvarande siffra 83 procent för »Vorzugsbutter» och 82 procent för »Kochbutter». I Danmark är däremot, liksom i Sverige, endast vattenhalten maximerad enligt lag den 12 april om handel med smör och främmande lantbruksprodukter m. m. Vattenhalten må enligt lagen ej överstiga 20 procent, dock skall smör; med högre vattenhalt än 16 procent betecknas vattensmör. I Norge får, enligt uppgift, smörets vattenhalt för närvarande uppgå till högst 18 procent. , Vid överläggningar i frågan, bland annat med representanter för svenska mejeriernas riksförening, har emellertid uppgivits, att med hänsyn till den mycket växlande salthalten hos smöret i: olika delar av landet, stora tillverkningstekniska svårigheter skulle uppstå, om en minimisiffra för fetthalten fastställdes. En sådan bestämmelse skulle nämligen medföra att vattenhalten hos smör med hög salthalt finge avsevärt sänkas. Om salthalten utgjorde 5 procent och fetthalten skulle utgöra 82 procent, komme vattenhalten teoretiskt att ligga under 12 procent. Då man dessutom på grund av tillverkningens karaktär måste räkna med en säkerhetsmarginal, torde vattenhalten komma att ligga vid cirka 10 procent. I de länder, där viss minimifetthalt lagfästs, säljes smöret enligt uppgift med i stort sett samma salthalt över hela landet. Med hänsyn till vad sålunda under överläggningarna framkommit, ha de sakkunniga icke ansett möjligt att för närvarande

228 föreslå någon bestämmelse om viss minimifetthalt hos smör. Härvid hava de sakkunniga bland annat beaktat, att under nu rådande tidsförhållanden bestämmelser ej böra meddelas, som kunna medföra svårigheter för produktionen. Sedan normala förhållanden inträtt, torde enligt de sakkunnigas förmenande det nu avhandlade spörsmålet böra upptagas till förnyad prövning. Då den värdefulla beståndsdelen hos smöret utgöres av mjölkfettet, kan det nämligen icke anses tillfredsställande, att halten av detta är så växlande, som för närvarande är fallet. 10 §. I vårt land bedrives genom svenska smörprovningarna en statsunderstödd verksamhet för åstadkommande av ett fullgott och likartat smör, varjämte nämnda institution, bland annat, har till uppgift att kontrollera, att endast smör av fullgod beskaffenhet exporteras. För den av svenska smörprovningarna bedrivna verksamheten gälla bestämmelserna i lantbruksstyrelsens reglemente den 29 juni 1931 för svenska smörprovningarna (nr 31) med vissa ändringar den 11 maj 1935 (lantbruksstyrelsens kungörelser m. m. berörande jordbruk och fiske, nr 2, 1935). Enligt dessa bestämmelser utöva smörprovningarna genom provningar på vissa platser i landet och genom inspektioner kontroll över de i smörprovningarna deltagande mejeriernas utrustning och smörkvalitet ävensom över användningen av det runmärkta emballaget. Mejeri, som vid av svenska smörprovningarna verkställd provning visar sig framställa smör av god beskaffenhet, erhåller rätt att på sin smörtillverkning använda ett på smörprovningarna inregistrerat varumärke, det s. k. runmärket. För runmärkets användning gälla bestämmelserna i lantbruksstyrelsens kungörelse den 15 juni 1937 med särskilda föreskrifter för begagnande av svenska smörprovningarnas varumärke för smör (runmärket) m. m. (lantbruksstyrelsens kungörelser m. m. berörande jordbruk och fiske, nr 4 1937). För att smör skall få saluhållas och försäljas såsom runmärkt fordras, utöver de krav som ställas på tillverkningsförhållanden och kvalitet, att det förpackats i av smörprovningarna godkänt emballage, vars runmärkta delar tillhandahållas av smörprovningarna. Genom särskilda beteckningar på detta emballage kan smörprovningarna, när helst runmärkt smör påträffas i allmänna handeln, konstatera, var smöret tillverkats. Det är givetvis av intresse för såväl producenter som konsumenter, att de genom svenska smörprovningarna vidtagna åtgärderna bliva så effektiva som möjligt. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 november 1939 har styrelsen för smörprovningarna framhållit, att vissa brister härutinnan förefunnes och jämväl föreslagit åtgärder till dessas undanröjande. I skrivelsen anföres i huvudsak följande. Det förekomme synnerligen ofta, att

229 smör utbjödes i bitförpackningar, vara text och figurer givits en förvillande likhet med smörprovningarnas inregistrerade runmärkestryck. Smörprovningarna hade i den mån det varit möjligt beivrat dylika missbruk. I mycket stor utsträckning förekomme även försäljning av bitförpackat smör under sådana beteckningar som »Prima Mejerismör», »Extra Prima Mejerismör», »l:sta Klass Exportsmör», »Bästa Mejerismör», »Extra Prima Herrgårdssmör», »Extra Prima Bordsmör», »Slotts-smör» o. s. v., med alla upptänkliga variationer av kvalitetsbeteckningar, varigenom smöret gåves sken av att vara av högsta klass, i många fall utan att smöret ens vore tillverkat i runmärkesberättigat mejeri och utan att dess kvalitet alls motsvarade etikettens kvalitetsbeteckning. Under sådana benämningar försålde många mejerier, både sådana som deltoge och sådana som icke deltoge i smörprovningarna, antingen sin vanliga smörproduktion eller ock smör, som helt eller delvis vore tillverkat av vasslegrädde, returgrädde eller grädde från returmjölk eller blandningar härav med vanlig grädde. På många lokala marknader, där icke runmärkt smör övervägde, erhölles samma pris för sådant smör som för runmärkt smör. Därjämte förekomme i vissa fall, att smör försåldes i icke runmärkt bitpapper med sådana deklarationer som »Utbitat av runmärkt smör» eller »Deltager i Svenska Smörprovningarna». Enligt nu gällande bestämmelser torde dylika deklarationer icke vara förbjudna. Då dylik bitförpackning icke stode under smörprovningarnas kontroll och sådan kontroll endast i enstaka fall kunde tänkas vara möjlig att utöva på effektivt sätt, syntes en dylik beslöjad hänvisning till den under smörprovningarnas kontroll stående smörproduktionen å dessa bitförpackningar icke böra få förekomma. Med hänsyn till den betydande kvalitetsskillnad, som i allmänhet förekomme mellan runmärkt smör, övrigt mejerismör och lantsmör, vore det önskvärt, att smör salufördes under sådana beteckningar, att köparen finge klart för sig kvaliteten av det smör, som salubjödes. För att nå detta mål vore det nödvändigt, att allt inom landet salufört smör hänfördes till särskilda kvalitetsklasser, varom uppgift skulle lämnas genom en motsvarande benämning å förpackningen, samt att garantier i görligaste mån skapades för att smör icke försåldes under beteckning, som gåve det sken av att vara av bättre kvalitet än den det i verkligheten hade. Styrelsen föresloge därför, att smör icke skulle få försäljas under annan än någon av följande kvalitetsbeteckningar: runmärkt mejerismör, mejerismör, hushållssmör och lantsmör. Som runmärkt mejerismör skulle få försäljas endast smör, som tillverkats vid runmärkesberättigat mejeri. Som mejerismör finge icke försäljas annat smör än sådant, som vid mejeri tillverkats av grädde av färsk helmjölk. Smör, som vore tillverkat i mejeri och icke försåldes under någon av de två nu nämnda beteckningarna, skulle få försäljas allenast som hushållssmör. Smör som tillverkats annorstädes än i mejeri, finge försäljas allenast under be-

teckningen • lantsmör; !,Smöi% som försåldes.; såsom runmärkt méjerismör skulle ej lå> vara förpackat i annat än av svenska smörprovnihgarria till-i handahållet runmärkt emballage med därå angiven uppgift om till verkar rens eller förpackarens namn eller nummer. Smör, som försåldes som mejerismör eller hushållssmör skulle vara förpackat i emballage, försett med respektive .varas beteckning samt dessutom förpackarens namn. Smör tilU verkat annorstädes än i mejeri skulle å emballaget icke få ha annan kvalif tetsbeteckning än lantsmör. M Lantbruksstyrelsen* som den 29 februari 1940 avgivit utlåtande Över framställningen och en av aktiebolaget Osthuset gjord hemställan om Tag? stiftning i bland annat förevarande ämne, anslöt sig till framställningen och förordade lagbestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med svenska smörprövningarrias förslag. Styrelsen hörde för sin del styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, som åberopade ett av institutets mejeriavdelningskollegium den 25 januari 1940 avgivet yttrande, i vilket anfördes i huvudsak följande. Kollegium ansåge i likhet med smörprovv ningamas styrelse, att vissa bestämmelser för smörhandelns reglering vore önskvärda, men funne uppdelningen av smöret i fyra kvalitetsklasser mindre lämplig. Det i mejeri tillverkade icke runmärkta smörets uppdelning i klasserna méjerismör och hushållssmör skulle enligt förslaget ske av tillverkarna själva enligt de givna bestämmelserna. Enligt dessa skulle mejeri* smör vara ett smör, som i mejeri tillverkats av grädde av färsk helmjölk). Allt annat i mejeri tillverkat smör med undantag givetvis av det rum märkta, skulle betecknas hushållssmör, vilken beteckning torde avse smör av sämre kvalitet, ej lämpligt som bordssmör. Smör av färsk men dålig mjölk, enligt förslaget hörande till kvalitetsklassen mejerismör, kunde emel* lertid vara sämre än smör av prima, välbehandlad returmjölk eller returgrädde eller'bra vasslésmör, vilka kvaliteter skulle förses med det lägre kvalitetsmärket hushållssmör. Den föreslagna klassindelningen utgjorde således ej en säker kvälitetsgradering och vore på grund härav ej lämplig som underlag för smörets värdesättning. Om den föreslagna klassindelningen genomfördes, komme prissättningen att huvudsakligen följa denna och medföra relativt bestämda och antagligen också ganska stora prisskillnader mellan de olika klasserna. Tillverkarna av hushållssmör kunde då icke få något särskilt intresse av att bibringa detta smör högsta möjliga kvalitet. Detta vore att beklaga, ty i vårt land borde av praktiskt taget allt smör<fett kunna tillverkas ett passabelt bordssmör, i varje fall förefunnes möjligheter härför. Det torde även vara omöjligt att kontrollera efterlevnaden av de föreslagna bestämmelserna rörande det ifrågavarande smörets uppdelning på två klasser. Dessutom syntes det icke vara lämpligt, att för ett smör, som verkligen vore tillverkat i mejeri, förbjuda benämningen mejerissmör, vilken rent språkligt seft endast angå ve, att varan vore framställd

231 i mejeri. Det viktigaste önskemålet i fråga' om smörhahdeln syntes: v"aira, att effektivt skydd åstadkommes för det runmärkta smöret mot illojal koni kurrens från annat smör. Detta syntes berättigat med hänsyn till den in* gående kontroll, som utövades över det runmärkta smörets kvalitet och som utgjorde en god garanti för konsumenterna, att de verkligen vid inköp av runmärkt sniör erhölle en vara av hög kvalitet. E t t sådant skydd syntes kunna åstadkommas genom en bestämmelse, som förbjöde försäljning av smör under beteckningar, som angåve att varan vore av särskilt god beskaffenhet, såvida smöret icke vore runmärkt i enlighet med av lantbruksstyrelsen utfärdade bestämmelser för runmärkets användande. Det syntes vidare berättigat, att smör, som icke vore tillverkat i mejeri, endast finge försäljas under sådan beteckning, exempelvis benämningen lantsmör, att det för köparen tydligt framginge, att det icke vore méjerismör. Stora krav ställdes nämligen på de hygieniska förhållanden, under vilka ett méjerismör tillverkades, vilka krav icke hade någon motsvarighet, då det gällde lantsmörets tillverkning. Ärendet har den 22 maj 1940 för utlåtande remitterats till kommers-i kollegium. . D e sakkunniga finna även för sin del det vara angeläget, att till den konsumerande allmänhetens upplysning en lämplig uppdelning av smöret i kvalitetsklasser sker. Därvid bör givetvis beaktas, att bästa möjliga garantier åstadkommas för att syftet med svenska smörprovningarnas kvalitetsbefrämjande verksamhet ernås. Emellertid synes detta, av skäl, som anföras i mejeriavdelningskollegiets yttrande, böra åstadkommas med mindre genomgripande åtgärder än de av svenska smörprovningarnäs styrelse föreslagna. I anslutning till sistnämnda yttrande föreslå de sakkunniga därför i förevarande paragraf dels en bestämmelse, att smör icke må salu-s bjudas eller försäljas under benämning, som angiver eller antyder att varan är av särskilt god beskaffenhet, med mindre smöret är runmärkt i enlighet med gällande föreskrifter för runmärkets användning, och dels en bestäm-j melse angående lantsmör. Bland av de sakkunniga avsedda benämningar, som icke synas böra få användas på icke runmärkt smör, må nämnas »prima mejerismör», »extra prima mejerismör», »exportsmör», »prima bordsmör» och liknande. Bestämmelsen angående lantsmör har av de sakkunniga givits den ävfattningen, att smör, som icke tillverkats vid förötag, vara mejeristadgan äger tillämpning, icke må saluhållas eller försäljas i minuthandeln med mindre ordet lantsmör finnes anbragt å varans omslag eller å anslag anbringat på eller omedelbart intill varan. Angående denna bestämmelse få de sakkunniga vidare hänvisa till vad som anföres i motiveringen till det i föreliggande betänkande intagna förslaget angående ändringar i förordningen den 21 juli 1937 med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde (s, 383 L). : ;

232 Med hänsyn till de speciella kontrollbestämmelser, som meddelats i kungörelsen den 1 juli 1927 angående bestämmelser att iakttagas vid införsel till riket av samt handel med utländskt smör hava de sakkunniga icke ansett lämpligt att överföra föreskrifterna i denna kungörelse till livsmedelsstadgan. 4 KAP.

Om kolt och köttvaror m. m. I fråga om de mest lättförstörbara födoämnena, de av animaliskt ursprung, finnes såsom i det föregående omnämnts, redan en tämligen omfattande lagstiftning. Vad angår kött- och charkuterivaror är denna lagstiftning till största delen av mycket färskt datum. I hälsovårdsstadgan finnas särskilda bestämmelser angående kött. Sålunda innehåller 10 § 1 mom. i stadgan i fråga om stad att kött av djur, som självdött eller varit behäftat med sådan sjukdom eller omkommit eller nedslaktats under sådana förhållanden, att köttet skäligen är att anse såsom skadligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda, ej får hållas till salu såsom människoföda eller i syfte att användas till sådan överlämnas till annan eller förvaras i lägenhet, där matvaror försäljas eller till avsalu tillverkas eller förvaras. Ej heller får det i syfte att användas till människoföda införas i stad eller annat område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad äro tillämpliga. Sådant kött får ej användas för tillverkning av korv eller andra matvaror. Skulle detta ändå ha skett, gäller om sådana varor detsamma som beträffande köttet enligt ovan är stadgat. Vad nu sagts om kött äger tillämpning även beträffande inälvor, blod och andra sådana delar av djur, som användas till människoföda. Härutöver gälla naturligtvis även för kött och köttvaror föreskrifterna i hälsovårdsstadgan rörande födoämnen i allmänhet. Samma bestämmelser för landsbygden äro införda i stadgans 45 § 1 mom., dock innehåller detta lagrum icke någon motsvarighet till det i 10 § stadgade förbudet mot införande i stad av ifrågavarande varor. I giftstadgans förteckning IV uppräknas åtskilliga ämnen, vilka icke få vara tillsatta livsmedel i allmänhet samt kött-, fläsk- och fiskvaror, vilka saluhållas eller försäljas. Viktiga bestämmelser angående handeln med köttvaror äro meddelade i lagen den 11 maj 1934 angående köttbesiktning och slakthus. Lagen innehåller i huvudsak följande. Inom område, där köttbesiktningstvång gäller, är det förbjudet att saluhålla eller utbjuda till människoföda avsett färskt kött av nötkreatur, får, get, svin eller häst, därest köttet icke godkänts vid sådan besiktning, som är föreskriven i lagen. Härvid är att

märka, att lagen till kött räknar icke endast kött i vanlig bemärkelse utan även blod och andra till människoföda brukliga delar av djur. Icke besiktigat färskt kött av nämnda djurslag får ej heller inom området användas vid beredning av vara, avsedd till människoföda, eller förvaras å allmän saluplats, i salubod med därmed i omedelbart sammanhang varande lagerrum eller i lokal för tillverkning till avsalu av matvaror. Därjämte är det förbjudet att inom området saluhålla, utbjuda, använda eller förvara, på sätt nyss sagts, till människoföda avsett salt, rökt eller torkat kött av nämnda djurslag eller annan till människoföda avsedd vara, beredd av kött av sådant djur, med mindre köttet blivit i färskt tillstånd godkänt vid besiktning, som företagits enligt lagens bestämmelser. Det sistnämnda förbudet är en nyhet, som infördes genom 1934 års lag. Den förut gällande lagen av år 1913 om köttbesiktning och slakthus tillät att inom område, där köttbesiktningstvång gällde, försåldes beredda köttvaror, som utom området tillverkats av icke besiktigat kött, ett förhållande, som ju icke kunde anses tillfredsställande. Även beträffande antalet av de orter, för vilka köttbesiktningstvång skall gälla, infördes genom 1934 års lag skärpta bestämmelser. Numera skall, såvida ej Kungl. Maj:t med hänsyn till särskilda omständigheter annorlunda förordnar, köttbesiktningstvång gälla för varje stad och annat samhälle, där hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande stad i tillämpliga delar gälla, under förutsättning att staden eller samhället har minst 4 000 invånare. I stad eller sådant samhälle, som nu är sagt, med mindre än 4 000 invånare och i kommun, där hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande landet gälla, eller för visst område av sådant samhälle eller sådan kommun kan länsstyrelsen stadga köttbesiktningstvång, därest framställning om sådant göres av stadsfullmäktige eller däremot svarande myndighet. Ungefär 700 landskommuner och municipalsamhällen med invånarantal understigande 4 000 hava redan begagnat sig av denna möjlighet att ordna sin kötthandel enligt nutida hygieniska krav. Detta underlättas därigenom att den nya lagen icke kräver som ett oeftergivligt villkor att nödiga anstalter för besiktningens utförande vidtagas av det samhälle, där besiktningstvånget införes. Kungl. Maj:t kan nämligen befria samhället från skyldigheten att uppfylla detta villkor, därest besiktningen finnes kunna utan olägenhet verkställas inom annat eller andra samhällen. I enlighet härmed kan en stad och en eller flera landskommuner, liksom flera landskommuner sinsemellan, hava gemensam köttbesiktningsbyrå, något som är ägnat att i hög grad nedbringa kostnaderna för besiktningens genomförande. Slakthustvång innefattar enligt lagen förbud att slakta djur av de slag, som förut nämnts, annat än i för ändamålet inrättat och till allmänt begagnande upplåtet offentligt slakthus. Vidare är det förbjudet att inom område, där slakthustvång gäller, på sätt förut sagts saluhålla, ut-

bjuda, använda eller förvara till människoföda avsett färskt kött av dö tidigare nämnda djurslägen, med mindre djuret slaktats i offentligt släkte hus eller i så kallat kontrollslakteri, varmed enligt kungl; kungörelsen den 30 november 1934 angående kontrollslakterier förstås enskild, på av Kungl. Maj:t fastställda villkor under offentlig kontroll ställd slakteri* inrättning.. ;.,; r Slakthustvång stadgas för stad eller visst område därav av länsstyrelsen på framställning av stadsfullmäktige och efter hörande av hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Staden skall hava uppfört slakthus, som éftér av medicinalstyrelsen föranstaltad avsyning godkänts, och skall vidare anställa besiktningsveterinärer och vidtaga de övriga åtgärder, som er-! fordras för slakthusets behöriga skötsel. Därest köttbesiktningstvång icke redan är gällande för det område, som slakthustvånget omfattar, skall i samband med slakthustvånget köttbesiktningstvång införas. Vid be* siktning i slakthus och kontrollslakterier undersökes djuret såväl före som efter slakten, vid annan besiktning enligt lagen om köttbesiktning och slakthus sker undersökning endast efter slakten. Slakthustvång är infört i åtta städer, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Eskilstuna, Linköping, Karlskrona, Hälsingborg och Norrköping. Kontrollslakterier finnas för närvarande till ett antal av 64. 1934 års lag om köttbesiktning och slakthus innehåller även én bestäm* melse att därest salt, rökt eller torkat kött eller annan charkuterivara tillverkats vid under offentlig kontroll ställd charkuterifabrik, belägen utanför område med köttbesiktningstvång, och i samband därmed godkänts vid besiktning, allt enligt föreskrift i kungl. kungörelsen den 30 november 1934 angående under offentlig köntroll ställda oharkuterifabri* ker, skall det så anses som om köttet godkänts vid besiktning enligt lagen öm köttbesiktning och slakthus. Detta innebär att sådan charkuterivara får försäljas inom område där köttbesiktningstvång gäller. Kött och köttvaror skola vid besiktning, såvida de godkänts, förses med stämplar av utseende, som fastställts dels i kungl. kungörelsen den 30 november 1934 om besiktning och stämpling av kött med mera enligt lagen angående köttbesiktning och slakthus och dels vad angår kontröllslakterier och kontrollcharkuterier i de båda nyssnämnda kungörelserna angående dessa inrättningar. För att säkerställa effektiviteten av de olika nu nämnda köttbesiktningsbestämmelserna har genomen särskild kungL förordning den 11 maj 1934 angående förbud mot viss stämpling eller märkning av kött och köttvara föreskrivits att kött av nötkreatur, får, get, svin eller häst eller av sådant kött beredd vara icke må, därest varan är avsedd för försäljning inom riket och densamma ej enligt lagen angående köttbesiktning och slakthus är av beskaffenhet att få saluhållas inom område med köttbe* siktningstvång, förses med stämpel eller märke, som genom färg eller ut-

235 seende i övrigt kan föranleda förväxling med de nyssnämnda stämplarna. Vidare har i en kungl. kungörelse den 30 november 1934 angående kontroll vid införsel äv köttvaror till område med köttbesiktningstvång föreskrivits att köttvara av de nämnda djiirslagén icke må för försäljning, utbjudande, användande eller förvarande, som avses i lagen angående köttbesiktning och slakthus, införas till område med köttbesiktningstvång, med mindre å varan eller dess emballage finnes anbragt antingen någon av de föreskrivna stämplarna, som utvisa att varan får saluhållas inom området, eller också ett i sistnämnda kungörelse beskrivet särskilt märke, som visar att varan vederbörligen kontrollerats. I anslutning till den första slakthuslagen, av år 1897, utfärdades en alltjämt gällande kungl. förordning den 31 december 1897 angående åtgärder mot missbruk i vissa fall vid bedrivande av slakterirörelse med mera, ändrad den 18 juni 1915. 1 § i denna förordning lyder: »Uppstår i samhälle, där köttbesiktningstvång är gällande, särskild fara i hälsoväg till följd av någon utanför samhället bedriven slakterirörelse eller yrkesmässig beredning av ^öttyaror, äger på framställning av samhällets hälsovårdsnämnd Kungl. Maj:ts befallningshavande föreskriva anordningar och vidtaga åtgärder, som prövas tjänliga och leda till farans undanröjande. Därvid må Kungl. Maj:ts befallningshavande ej mindre påbjuda rörelsens ställande under särskild tillsyn samt uppdraga åt tillsyningsmän att anhålla och låta dels undersöka misstänkt kött eller köttvara, dels ock oskadliggöra kött eller därav berett, till människoföda avsett ämne, som av veterinär förklaras vara därtill otjänligt, än även, då sådant efter av veterinär företagen undersökning finnes vara av nöden, förelägga lämpliga viten och, om rättelse på, nämnda sätt ej. synes stå ä t t vinna, meddela förbud mot rörelsens drivande intill dess rättelse följer.» Angående utländska köttvaror finrtas särskilda bestämmelser meddelade. Enligt kungl. förordningen den 30 september 1921 angående kontroll vid införsel till riket av köttvaror och djurfett får sådan vara, om den är an* vändbar till människöföda, införas till riket endast efter det den under* Sökts av veterinär och godkänts till införsel. Tullmyndigheterna skola vaka över förordningens efterlevnad. Godkänd vara förses med stämpel enligt mönster, som finnes angivet i förordningen, och som innehåller bland annat ordet »Utländskt». Jämlikt kungl. kungörelsen den 13 september 1928 an* gående införsel till riket av idisslande djur och svin skall å kött av sådana djur, även då de importerats i levande tillstånd, anbringas stämpel, som utvisar köttets utländska ursprung. Detsamma är förhållandet med kött* vara, som här i iriket beredes av utländskt kött, enligt vad som stadgas i kungl. kungörelsen den 13 september 1928 med vissa bestämmelser rörande beredning och saluhållande av vissa köttvaror av utländskt ursprung.

236 Högsta överinseendet över efterlevnaden av alla de författningar, som röra slakthus- och köttbesiktningsväsendet samt in- och utförseln av kött utövas å medicinalstyrelsens vägnar av statsinspektören över köttkontrollen, enligt av Kungl. Maj:t den 23 december 1914 utfärdad instruktion. I 1940 års proviantkungörelse finnas i 7 § utförliga bestämmelser angående kött och köttvaror. Av särskilt intresse är att här, i motsats till de ovan omnämnda författningarna, förekomma även bestämmelser av ekonomisk natur. I fråga om korv innehåller kungörelsen sålunda, bland annat, rörande tillsats av bindemedel bestämmelser av ungefär samma innebörd som de föreskrifter, vilka föreslagits i de sakkunnigas den 20 mars 1940 avgivna betänkande (SOU 1940: 9), och vilka nu utfärdats i kungl. kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 650) med vissa bestämmelser angående grädde och korv. De ovan omnämnda bestämmelserna angående köttkontrollen utgöra tillsammans ett vidlyftigt författningskomplex, som i sin helhet är hänförligt till livsmedelslagstiftning. Såväl lagen om köttbesiktning och slakthus som de till denna lag anknutna författningarna hava nämligen tillkommit för att såvitt möjligt säkerställa en god beskaffenhet hos kött och därav beredda varor, vilka äro avsedda att användas till människoföda. Det kunde därför sättas i fråga, huruvida icke i föreliggande förslag till livsmedelsstadga borde inarbetas dessa författningar angående köttkontrollen. En ofta framförd anmärkning emot vår nuvarande livsmedelslagstiftning är att den uppdelats på alltför många skilda författningar och därigenom blivit svåröverskådlig. Emellertid är det av flera anledningar olämpligt att inom en och samma ram sammanföra de för köttkontrollen gällande bestämmelserna och den nu föreslagna livsmedelslagstiftningen. Det främsta skälet är att köttkontrollen på grund av detta födoämnes särskilda natur kräver betydligt mera omfattande anstalter än kontrollen av övriga livsmedel, med undantag möjligen för mjölk. Bland annat kan man ej på kött och köttvaror tillämpa samma regler, som gälla för andra livsmedel i fråga om provtagning och undersökningsmetoder. Och dessutom är köttkontrollen en uteslutande veterinär angelägenhet, medan vid tillsynen av övriga livsmedel biträda även biologer och kemister. Köttkontrollen kräver för att fungera tillfredsställande en uppdelning av landet i tämligen små distrikt, vilka vart och ett måste vara försedda med sakkunnig personal och teknisk utrustning icke blott för provtagning utan även för provens undersökning. Den särskilda kontrollen av köttvarorna sätter vidare in på ett tidigare stadium av distributionen än kontrollen av de flesta andra livsmedel, vilkas beskaffenhet i allmänhet granskas först efter provtagning hos detaljhandlarna. Dessa och andra omständigheter hava medverkat till den för övriga livsmedel icke tillämpliga utformning, som övervakningen av beredning och annan hantering av samt handel med köttvaror erhållit. Åtskilliga prak-

tiska skäl tala därför emot ett sammanförande i en och samma författning av de särskilda bestämmelserna rörande köttkontrollen och de i föreliggande förslag innefattade föreskrifterna. Då det för närvarande torde vara uteslutet att för hela riket föreskriva köttbesiktningstvång enligt lagen om köttbesiktning och slakthus, måste emellertid för de områden, där sådan besiktning ej är införd, alltjämt finnas särskilda bestämmelser till främjande av hygienen vid kötthanteringen. De sakkunniga hava i detta hänseende bibehållit hälsovårdsstadgans föreskrifter i huvudsak oförändrade, och dessa synas hava sin plats i livsmedelsstadgan. Detsamma är förhållandet med övriga i förevarande kapitel upptagna bestämmelser. Dessa äro delvis av ekonomisk natur och tillsynen över deras efterlevnad kommer att handhavas av de enligt livsmedelsstadgan fungerande kontrollorganen, eftersom i allmänhet först vid varornas saluhållande i minuthandeln kan fastslås, huruvida överträdelse föreligger emot bestämmelser exempelvis rörande otillåtna tillsatser till köttvaror eller rörande försäljning av sådana under oriktiga varubeteckningar. En ytterligare skillnad mellan lagstiftningen angående köttkontrollen och bestämmelserna i förevarande kapitel är att de senare delvis hava ett icke blott i lokalt hänseende betydligt vidsträcktare tillämpningsområde. Lagen om köttbesiktning och slakthus är nämligen tillämplig endast å kött av nötkreatur, får, get, svin eller häst och förordningen angående kontroll vid införsel till riket av köttvaror och djurfett har avseende å sådana varor allenast från varmblodiga djur. 1, 2 och 4 §§ i förevarande kapitel äro däremot avsedda att äga tillämpning å kött och andra till människoföda avsedda delar av varje slags djur, som användas såsom livsmedel. Angående de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna torde härutöver böra anföras följande. 1§. Styrelsen för veterinärhögskolan anmärkte emot 2 § i 1921 års förslag till livsmedelsstadga (se s. 426), att detta lagrum icke täckte vad i 10 § hälsovårdsstadgan vore föreskrivet om animala livsmedel. Genom 1921 års utkast till förordning angående införande av livsmedelslagen med mera (se s. 458), upphävdes sistnämnda paragraf. Visserligen hade, anförde styrelsen vidare, i 5 § i förslaget till kungörelse om korv och andra köttvaror (se s. 445) inryckts bestämmelserna i hälsovårdsstadgans 10 § 1 mom. angående kött, men då till nämnda kungörelse ej gärna kunde hänföras kött av fisk, skaldjur med mera, under det sagda moment i hälsovårdsstadgan omfattade kött av alla djur som användes till människoföda, hade i 2 § livsmedelsstadgan bort införas en allmän bestämmelse angående kött, liknande den i hälsovårdsstadgan. Samma anmärkning framfördes av förste stadsläkaren i Stockholm, sundhetsinspektören därstädes, svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien samt medicinalstyrelsen.

238 Vad i dessa yttranden anfördes därom, att 1921 års förslag till kungörelse angående korv och andra köttvaror icke skulle få tillämpning å kött av alla slags djur, som användes till människoföda, är utan tvivel riktigt. Däremot lämnar enligt de sakkunnigas förmenande förarbetena till 1919 års hälsovårdsstadga rum för någon tvekan, huruvida stadgans 10 § avsetts att erhålla en så Utsträckt tillämpning, som i nu nämnda yttranden anföres. Hälsovårdsstadgans ordalydelse medger emellertid en så vidsträckt tolkning, och det torde utan vidare vara tydligt, att den tillämnade livsmedelsstadgan bör innehålla föreskrifter av hygienisk natur rörande kött av alla djur, som användas såsom livsmedel. Den formulering 1 § i förevarande kapitel erhållit torde tydligt giva vid handen att paragrafen äger detta vidsträckta tillämpningsområde. Hälsovårdsstadgans ord »kött» och »inälvor, blod samt andra sådana delar av djur, som användas till människoföda», hava i föreliggande förslag utbytts mot orden »djur — eller någon del av detsamma». En annan skillnad mellan bestämmelserna i förevarande kapitels 1 § första stycket och hälsovårdsstadgans 10 § 1 mom. och 45 § 1 mom. är att den i sistnämnda båda lagrum gjorda åtskillnaden mellan stad och land upphävts. De sakkunnigas förslag överensstämmer på denna punkt med 1921 års förslag, emot vilket i detta hänseende icke någon anmärkning riktades. Skillnaden mellan de båda lagrummen i hälsovårdsstadgan består som ovan nämnts däri, att medan det är förbjudet att till stad införa kött av beskaffenhet, som namnes i lagrummen, råder icke något förbud att införa sådant kött till hälsovårdsområde på landet. Enligt förarbetena till hälsovårdsstadgan föreskrevs detta införselförbud ur kontrollsynpiinkt. Med nu nämnda båda undantag har första stycket av förevarande paragraf, frånsett ett par redaktionella avvikelser, samma lydelse som 10 § 1 mom. och 45 § 1 mom. hälsovårdsstadgan och motsvarar således 5 § i 1921 års förslag rörande korv och andra köttvaror. I anledning av anmärkningar, som framfördes emot 2 § i 1921 års förslag till livsmedelsstadga och som även framkommit vid de sakkunnigas överläggningar med experter på området, har i andra stycket av förevarande paragraf stadgats att bestämmelserna i första stycket och i 1 kap. 2 § icke utgöra hinder för att djur eller delar av djur föras till och förvaras å ställe, där besiktning äger rum jämlikt gällande föreskrifter angående köttkontroll. Föreskrifterna i giftstadgans § 29 och den vid giftstadgan fogade förteckning IV angående otillåtna tillsatser till livsmedel hava överflyttats till den vid livsmedelsstadgan fogade förteckningen över ämnen, som avses i 1 kap. 2 § i stadgan. Då detta lagrum gäller alla livsmedel, är det onödigt att även i förevarande kapitel införa en hänvisning till förteckningen. Denna inne* håller emellertid vissa bestämmelser, som gälla endast kött av varmblodiga

djur och fisk, Med beteckningen kött avses i giftstadgäns förteckning IV endast kött av varmblodiga djur, och det har därför icke kunnat undvikas att, då denna, förteckning nu med i väsentliga delar samma lydelse överflyttats till livsmedelsstadgan, ordet kött i denna förteckning har en mera inskränkt betydelse än samma ord har i .förevarande kapitel. ; I förteckning I till 1921 års förslag till livsmedelsstadga infördes de bestämmelser angående otillåtna tillsatser till livsmedel i allmänhet och till figkvaror, som för närvarande finnäs. i giftstadgans förteckning IV. I fråga om kött av varmblodiga djur förfors i förslaget på annat sätt. I 1921 års förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående. livsmedelsr lagens tillämpning med avseende å korv och andra köttvaror uppräknades i 1 och 2 §§ alla ämnen, som skulle få tillsättas sådana varor. I föreliggande förslag ha de sakkunniga icke upptagit dessa bestämmelser utan, j,(överensstämmelse med vad som anföres i motiveringen (s. 367 f.) till den i ,1 kap. 2 § livsmedelsstadgan nämnda förteckningen, i denna med några tillägg infört de i förteckning IV vid giftstadgan upptagna ämnena.

.1

/ .'

•,•:." :

?•!••,.

.;! § i 1921 års förslag -till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med. avseende å korv och andra köttvaror innehöll detaljerade föreskrifter rörande de tillsatser, som finge förekomma vid beredning av korv av olika slag (s. 444 f.). I förevarande paragraf ha införts föreskrifterna om korv i kungörelsen den 28 juni 1941 med vissa bestämmelser angående grädde och korv. Utöver i de sakkunnigas betänkande den 20 mars 1940 föreslagna tillåtna bindemedel har i kungörelsen och förevarande paragraf på begäran av tillverkare i branschen upptagits även blodplasma. Då detta är ett animaliskt ämne, har tillsatsen därav icke ansetts behöva maximeras. Det i 1 § i 1921 års förslag införda förbudet emot färgning av korv och andra köttvaror finnes nu i den vid livsmedelsstadgan fogade förteckningen. 3§. 1921 års förslag innehöll i 2 § andra stycket en föreskrift rörande köttfärs, vilken icke blev föremål för någon anmärkning i de avgivna yttrandena. Enligt fackmännens åsikt är en sådan bestämmelse alltjämt av behovet påkallad. Jämlikt de för köttvaror i allmänhet gällande bestämmelserna är tillsats av salpeter och enligt föreliggande förslag även av nitrit tillåten. Köttfärs är emellertid en vara, i vilken allmänheten icke förväntar tillsats av något som helst konserveringsmedel, icke ens koksalt. Ej heller bör ens under sommartid tillsats av is vara tillåten. Sådan tillsats, i ringa mängd, är medgiven enligt den norska livsmedelslagstiftningen, men anses här i landet opåkallad och ledande till missbruk.

240 Genom den nu föreslagna formuleringen av förevarande paragrafs första stycke avses icke att göra någon ändring i 1921 års förslag. Påpekas bör, att kött i föreliggande kapitel ej har samma betydelse som enligt lagen om köttbesiktning och slakthus. I 4 § av föreliggande kapitel göres ju åtskillnad mellan kött, fett, blod och inälvor. Till köttfärs må således icke sättas malda inälvor, utan färsen skall bestå av finfördelad muskulatur och fett. I andra stycket av förevarande paragraf har införts den bestämmelse angående flott, som finnes i 1917 års förordning angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen. 4§. Förevarande paragraf motsvarar 4 § i 1921 års förslag, vilken innehöll en bestämmelse av ungefär samma innebörd. Såsom i motiveringen till förslaget anföres, betraktas enligt den allmänna uppfattningen kött av häst och get som i viss mån mindervärdigt i förhållande till kött av nötkreatur, får och svin och betingar därför ett lägre handelsvärde. Många lokala matvarustadgor innehålla bestämmelser om deklarationstvång beträffande hästkött. Även andra föreskrifter lämnas ofta för hindrande av förväxling eller medveten illojal konkurrens. Sålunda innehåller exempelvis den särskilda matvarustadgan för Göteborg en bestämmelse att i lägenhet, där hästkött försäljes eller för försäljning bearbetas eller förvaras, må av andra köttvaror endast fläsk försäljas, förvaras eller bearbetas. I ett av Stockholms handelskammare överlämnat yttrande över 1921 års förslag anföres att kommittén bort tillmötesgå de krav, som framförts av Stockholms charkuteriidkareförening i en skrivelse av den 6 april 1921, däri det yrkades att den, som saluhölle färskt eller saltat hästkött eller beredde sådan vara, ej finge i samma lokal bereda eller saluhålla varor av andra köttslag, att av hästkött beredd korv skulle vara försedd med stämpel, innehållande i tydliga bokstäver ordet »hästkorv», samt att å av hästkött beredd köttfärs skulle vara anbragt en skylt eller etikett, innehållande med tydliga bokstäver orden »köttfärs av häst». Hälsovårdsnämnden i Uddevalla och stadsveterinären därstädes hemställde om ett stadgande av samma innebörd som det ovan återgivna, för Göteborg gällande. I ett av handelskammaren i Gävle överlämnat yttrande anfördes däremot att bestämmelserna i 4 § gärna kunde strykas, då i de flesta fall hästkött av prima beskaffenhet vore smakligare och bättre än sekunda nötkött. Den föreslagna märkningen av korvvaror, innehållande kött av andra djur än nötkreatur, får eller svin vore knappast av praktisk betydelse, då vid försäljning av korv i mindre stycken märkningen lätt kunde förfuskas. Lämpligare vore, ansåge handelskammaren, att i butik där sådan vara försåldes, anslag därom funnes.

241 Till de sakkunniga har, för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag, överlämnats en framställning den 12 augusti 1938 från svenska köttkonservfabrikernas förening, att Kungl. Maj:t måtte utfärda bestämmelser angående skyldighet att förse konserv, vari hästkött ingår som ingrediens, med tydlig deklaration rörande denna inblandning. I framställningen anföres bland annat, att prisskillnaden mellan häst- och nötkött är avsevärd och att vissa konservfabriker inblandat ända till 75 procent hästkött i sina köttkonserver utan att detta angivits å förpackningarna. Mot hästkött i och för sig har föreningen intet att erinra, tvärtom synes det föreningen att allt bör göras för att utrota de gamla fördomarna mot hästkött som människoföda, men föreningen vänder sig mot den illojala konkurrens, som nämnda förfarande utgör. Vid framställningen funnos fogade tillstyrkande uttalande av fjorton stads veterinärer. Fyra av dessa ansågo att också procenthalten hästkött borde angivas. Över framställningen har Kungl. Maj :t infordrat yttrande av kommerskollegium, som i sin tur hört svenska konservfabrikanternas riksförening, Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges kemiska industrikontor, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges slakteriförbund. Samtliga dessa organisationer anslöto sig till framställningen, några dock med vissa reservationer. Grossistförbundet avstyrkte sålunda, att märkningsskyldigheten skulle omfatta jämväl angivande av procenttalet hästkött. Förbundet ifrågasatte, att den föreslagna deklarationsskyldigheten skulle utsträckas till att avse även vissa charkuterivaror såsom rökt medvurst, falukorv och pilsnerkorv. Köpmannaförbundet hemställde om närmare utredning, huruvida märkningsplikt borde föreskrivas även för det fall att allenast mindre kvantitet hästkött kommit till användning vid beredning av köttkonserver. Slakteriförbundet ansåge, att skyldighet att angiva procentsatsen av inblandat hästkött icke borde föreskrivas. För egen del anförde kommerskollegium följande. Bärande skäl kunde anses hava anförts till stöd för införandet av den begärda märkningsskyldigheten. Därest bestämmelser om dylik skulle införas, syntes desamma böra omfatta all inblandning av hästkött i konserver och sålunda även användandet av mindre kvantiteter dylikt kött. I händelse av bestämmelsernas överträdande torde i annat fall betydande bevisningssvårigheter kunna befaras uppkomma. Av samma anledning torde man även böra inskränka sig till att låta eventuell märkningsplikt allenast avse, huruvida hästkött förefunnes eller icke men däremot ej procenttalet sådant kött. I en skrivelse den 3 februari 1939 till de sakkunniga har Göteborgs charkuteriidkareförening anfört, att vad som i framställningen från köttkonservfabrikernas förening anfördes angående köttkonserver i lika hög grad gällde färdiglagade charkuterivaror. Visserligen kunde kanske fördomen mot hästkött komma att mer och mer försvinna, men ännu vore den en påtaglig realitet och som följd därav rådde stor prisskillnad mellan 16 — 412286

hästkött och nötkött, varför den som inblandade hästkött exempelvis i korv, kunde sälja sådan avsevärt billigare än den som icke gjorde sådan inblandning. Föreningen hemställde därför om en bestämmelse att inblandning av hästkött i charkuterivaror skulle deklareras genom etikett å eller anslag vid varan. Vad ovan anförts torde utgöra fullt tillräcklig motivering för införande av de av de sakkunniga nu föreslagna bestämmelserna. Strängt taget borde bestämmelserna i förevarande paragraf hava utsträckts att gälla även färdiglagade maträtter, vilka hållas till salu i minuthandeln, måhända även å restauranger och andra näringsställen. Bland annat med hänsyn till de kontrollsvårigheter denna utvidgning av bestämmelsens tillämpningsområde skulle erbjuda, anse emellertid de sakkunniga att man åtminstone för närvarande bör avstå från att giva föreskrifterna denna utsträckta räckvidd. De av de sakkunniga nu föreslagna bestämmelserna äro emellertid något utförligare än det äldre förslagets motsvarande stadgande. Emot detta synes särskilt kunna anmärkas att däri ej angavs, huru den påbjudna deklarationsskyldigheten skulle fullgöras. Någon ledning lämnades ej heller av 3 § i 1921 års förslag till kungörelse med vissa bestämmelser att iakttagas vid livsmedelslagens tillämpning (se s. 434), eftersom sistnämnda paragraf förutsätter att i följdförfattning bestämts, att deklaration skall ske å själva varan, något som ju ej föreskrevs i 4 § i förslaget till kungörelse angående korv och andra köttvaror. I föreliggande förslag har sättet för deklarationsskyldighetens fullgörande tydligt angivits. På åtskilliga håll får enligt särskilda matvarustadgor hästkött försäljas endast i lokaler, där intet annat slag av kött saluhålles, och i flera orter finnas därjämte särskilda butiker för vilt med mera, där kött av nötkreatur, får eller svin ej försäljes. För sådana lokaler har en undantagsbestämmelse upptagits i paragrafens andra stycke. Undantaget har ej ansetts böra gälla konserver samt andra varor i slutna förpackningar. Den som tillverkar dylika varor, vilka helt eller delvis bestå av hästkött, bör nämligen till undvikande av att deklarationsplikten kringgås utan undantag vara skyldig märka förpackningarna. 5 §. Rörande bestämmelserna i denna paragraf få de sakkunniga hänvisa till motiveringen till den vid stadgan fogade förteckningen över ämnen, som avses i 1 kap. 2 § (s. 375). 6 §.

Äggpulver upptages för närvarande bland de varubenämningar, som omnämnas i 1917 års förordning angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen.

243 Den här föreslagna bestämmelsen motsvarar enligt uppgift från sakkunnigt håll de fordringar, som böra uppställas på en vara, som försäljes under benämning, som antyder att densamma utgöres av torkat ägginnehåll. Bestämmelsen överensstämmer med föreskriften i 5 § i det av den äldre kommittén år 1923 framlagda förslaget till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å ägg, äggpulver och andra äggpreparat samt ersättningsmedel för dylika varor (s. 463). 5 KAP.

Om kringföringshandel med kött och charkuterivaror. I betänkande den 16 december 1937 (SOU 1937: 51) framlade de sakkunniga bland annat förslag till vissa bestämmelser angående kringföringshandel med kött och charkuterivaror. På grundval av detta förslag har sedermera utfärdats kungörelsen den 18 november 1938 (nr 658) med vissa bestämmelser angående kringföringshandel med kött och charkuterivaror. Jämlikt bestämmelser i denna kungörelse har medicinalstyrelsen den 10 december 1938 utfärdat en kungörelse med föreskrifter angående beskaffenhet och utrustning av fordon för sådan handel. För kringföringshandel med övriga livsmedel finnas för närvarande inga andra sanitära föreskrifter än bestämmelserna i 3 mom. i hälsovårdsstadgans 11 och 46 §§. I kommunala matvarustadgor torde bestämmelser angående sådan handel endast i något enstaka fall förekomma. I motiveringen till de sakkunnigas nämnda förslag lämna de sakkunniga en redogörelse för ett stort antal till Kungl. Maj:t eller departementschef ställda skrivelser från myndigheter, organisationer och enskilda personer med framställningar om skärpta lagbestämmelser för kringföringshandel med livsmedel. Dessa framställningar avsågo såväl vissa åtgärder berörande näringsfriheten som ock i synnerhet strängare hygieniska föreskrifter. Över vissa av dessa framställningar avgav bland annat kommerskollegium den 19 december 1934 ett yttrande, i vilket i huvudsak anfördes att skärpta hygieniska föreskrifter torde erfordras beträffande kringföringshandeln med kött och köttvaror men att några ytterligare föreskrifter ur hälsovårdssynpunkt rörande den ambulerande handeln ej syntes behövliga. Med hänsyn till den ståndpunkt, som riksdagen såväl 1932 som 1933 och 1934 intagit till frågan om en rättslig reglering även i andra avseenden av denna form av handel, avstyrktes framställningarna, i vad de avsåge kringskäring av näringsfriheten på området.

244 I betänkandet omnämnes vidare att de sakkunniga under hösten 1937 från samtliga statspolisavdelningar införskaffat uppgifter angående omfattningen av kringföringshandeln med livsmedel och de sanitära förhållandena vid denna form av handel. Av denna utredning framgick att hygieniska missförhållanden konstaterats huvudsakligen i fråga om handeln med kött- och charkuterivaror. De sakkunniga anförde för sin del att bestämmelser, som inskränkte näringsfriheten, icke syntes böra uppställas för kringföringshandeln med livsmedel samt att skärpta sanitära föreskrifter för denna handel syntes vara erforderliga beträffande kött och charkuterivaror. De sakkunniga tillade att hygieniska föreskrifter för kringföringshandeln med övriga livsmedel syntes böra övervägas i samband med de sakkunnigas utredning rörande en allmän livsmedelslagstiftning samt att de sakkunniga därför alltjämt komme att hava sin uppmärksamhet riktad på den ambulerande handeln med livsmedel över huvud. I Norge har, sedan de sakkunniga framlade sitt förslag i ämnet, utfärdats en författning angående kringföringshandel med kött och andra livsmedel, vilken går betydligt längre än den svenska kungörelsen, se bilaga B, s. 490. Enligt den norska författningen äger dock hälsovårdsnämnd meddela dispens från fordringarna på det använda fordonets utrustning och inredning. Sedan de gällande bestämmelserna angående kringföringshandeln med kött och charkuterivaror blivit meddelade, ha till de sakkunniga inkommit ytterligare två framställningar i ämnet. Sålunda har Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund i skrivelse till de sakkunniga den 16 juni 1939 hemställt, att de sakkunnigas utredning måtte innefatta även frågan om den ambulerande handeln med frukt och grönsaker. I skrivelsen påtalas dels bristande hygien i fråga om gatuhandeln, särskilt i Stockholm, dels den till förfång för traktens egna trädgårdsodlare och affärsmän från lastbilar bedrivna handeln i landsorten. Sveriges konditionerande trädgårdsmästares förbund har i en till de sakkunniga ställd skrivelse den 10 juli 1940 anslutit sig till nämnda framställning. I detta sammanhang synes även böra omnämnas att enligt svenska fiskhandelsförbundets årsbok 1940 i förbundets årsredogörelse anförts bland annat följande: »Av ärenden som Svenska Fiskhandelsförbundet haft att behandla under det gångna året märkes en utredning angående den ambulerande fiskhandeln, för vilken ifrågasatts viss lagstiftning. Förbundet har framhållit att den ambulerande handeln varit av stor betydelse för utökandet av färskfiskkonsumtionen i Sverige och att den varit alldeles särskilt betydelsefull beträffande sillen. De hygieniska förhållandena ha också efter hand blivit allt bättre. Allmänhetens krav på snygghet och aptitlighet har givetvis härvidlag spelat en stor roll. Genom bilarnas tillkomst ha också möjligheterna mångdubblats att snabbt och under goda hygieniska former få fisken distribuerad även till de mest aV-

245 lägsna bygder, och där fasta butiker saknas, torde en fortsatt ambulerande handel vara absolut nödvändig. På en del håll har en viss spänning uppstått genom konkurrens mellan fiskbutiker och ambulerande handel. En dylik konkurrens kan givetvis — särskilt i större städer med jämförelsevis höga butikshyror — vara rätt besvärande och i vissa fall osund. Där i dylika fall från myndigheternas sida ställas högre krav på butiken än på en på gatan utanför mer eller mindre tillfälligt stationerad fiskbil eller kärra, är det fullt förståeligt att butiksinnehavaren känner sig orättvist behandlad. Det synes därför rimligt att sådana missförhållanden i möjligaste mån undanröjas, men det bör under inga omständigheter ske genom lagstiftande åtgärder, som på något sätt verka hindrande på den ambulerande handel, som ersätter fasta butiker i samhällen eller med utgångspunkt från järnvägsstationerna i landet förser den omkringliggande bygden med fisk, sill eller strömming.» Vad angår kringföringshandeln med trädgårdsprodukter vilja de sakkunniga erinra om att frågan härom behandlas i frukt- och trädgårdsutredningens betänkande med utredning och förslag rörande produktions- och avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen (SOU 1938: 5). Utöver de riksdagsbeslut, som avses i kommerskollegii ovan omnämnda yttrande, erinras där om att motioner om inskränkningar i näringsfriheten med avseende å den ambulerande handeln med lantmanna- och trädgårdsprodukter avslagits av riksdagen såväl år 1935 som år 1936. I betänkandet anföres därjämte, bland annat, att då vid livsmedelslagstiftningssakkunnigas utredning frågan om den ambulerande handeln med trädgårdsprodukter torde bli föremål för övervägande ur allmänt hygieniska synpunkter, syntes anledning ej föreligga för frukt- och trädgårdsutredningen att ingå på denna sida av frågan. Beträffande den ambulerande fiskhandeln uttalade sakkunniga i sitt förutnämnda betänkande, på anförda skäl, att de sakkunniga icke funnit tillräcklig anledning att föreslå särskilda bestämmelser. Sedan de sakkunniga framlagt sitt förslag till bestämmelser rörande kringföringshandeln med kött och charkuterivaror, hava sådana omständigheter beträffande kringföringshandeln med andra slag av livsmedel ej framkommit, att de sakkunniga hava anledning frångå sin uppfattning, att ytterligare hygieniska föreskrifter beträffande denna handel icke äro erforderliga. Denna uppfattning synes vad fiskhandeln angår vinna stöd av ovan intagna utdrag av fiskhandelsförbundets årsberättelse. Kringföringshandeln med livsmedel kommer dessutom, därest de sakkunnigas förslag om särskild utbildning i livsmedelskontroll för statspolismän genomföres, att underkastas skärpt tillsyn i sanitärt hänseende. Det synes lämpligt att avvakta verkningarna av denna ökade kontroll, som är avsedd att utövas med stöd av en av medicinalstyrelsen utfärdad, detaljerad instruktion,

innan ytterligare hygieniska föreskrifter för den ifrågavarande handeln upptagas till övervägande. De sakkunniga hava därför i förevarande kapitel i oförändrat skick infört bestämmelserna i 1—5 §§ i ovannämnda kungörelse av den 18 november 1938. 6 KAP.

Om spannmålsprodukter m. m. och om socker. I konsumenternas intresse tillkomna bestämmelser angående beskaffenheten av spannmålsprodukter finnas för närvarande endast i förordningen den 29 juni 1917 angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen samt i medicinalstyrelsens proviantkungörelse den 26 juli 1940. I 1917 års förordning upptages mjöl och därmed liktydig benämning bland de varubenämningar, som tillförsäkrats det med förordningen avsedda skyddet. Proviantkungöielsen innehåller i § 12 under rubriken »Spannmål och produkter därav» åtskilliga bestämmelser, av vilka en del omnämnas i det följande. 1921 års förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å spannmål och därav beredda produkter ävensom stärkelsemjöl och av stärkelse beredda gryn finnes återgiven i bilaga A, s. 446. I motiveringen till förslaget anförde 1916 års kommitté inledningsvis bland annat, att den icke trott det vara behövligt att föreslå en alltför detaljrik reglering. Lantbruksstyrelsen anförde i yttrande över förslaget att styrelsen visserligen icke ansett sig böra upptaga detsamma till särskild granskning men dock ville ifrågasätta behovet av så detaljerade bestämmelser som de föreslagna beträffande mjöl, gryn och flingor. Någon annan principiell anmärkning rörande förslagets innehåll framfördes ej i de avgivna yttrandena. Med hänsyn till den viktiga plats, som de olika spannmålsprodukterna intaga i vårt kosthåll, är det helt naturligt att bestämmelser angående dessa näringsmedel upptagas i en livsmedelslagstiftning. Vissa bestämmelser angående dessa produkter ha därför införts i förevarande kapitel, i huvudsaklig överensstämmelse med 1921 års förslag. En del föreskrifter i detta ha dock synts onödiga och därför uteslutits. I överensstämmelse med det äldre förslaget upptagas i detta sammanhang bestämmelser angående mjöl och gryn även av sådan stärkelse, som ej härrör från spannmål. Därjämte föreslå de sakkunniga en mycket allmänt hållen bestämmelse angående kakmjöl, självjäsande mjöl, rostade flingor, puddingpulver och andra dylika varor, vilka vid tiden för utarbetandet av det tidigare förslaget icke

torde hava förekommit i marknaden men som numera knappast kunna förbigås. I betänkande den 25 november 1939 hava de sakkunniga framlagt förslag till bestämmelser angående tillverkning av mjukt bröd efter vikt. Föreskrifter härom hava sedan utfärdats genom kungörelsen den 17 maj 1940 (nr 379, ändrad den 13 september 1940, nr 826) med vissa bestämmelser angående försäljning av mjukt bröd. Det hårda matbrödet, spis-, knäcke- och delikatessbröd, som de olika kvaliteterna därav benämnas, försäljas sedan länge i med avseende å vikten eller, i fråga om de minsta förpackningarna, storleken standardiserade förpackningar, å vilka fabrikantens namn eller firma angivits. Med hänsyn bland annat härtill har i föreliggande förslag icke upptagits sådana bestämmelser rörande försäljning av bröd, som funnos införda i 9 § i det äldre förslaget. I 1921 års betänkande sammanfördes under en gemensam rubrik motiveringen till kungörelsen angående spannmål m. m. med motiveringen till ett förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å pressjäst och bakpulver. Kommerskollegium, som i fråga om följdförfattningarna i sitt yttrande inskränkte sig till några allmänna reflexioner, ifrågasatte, huruvida det över huvud taget vore lämpligt att utfärda särskilda bestämmelser rörande dessa båda varuslag. Pressjäst tillverkades, anförde kollegium, vid ett begränsat antal relativt stora fabriksanläggningar, vilkas produkter såldes över hela landet i ganska ensartade kvaliteter. Några anmärkningar emot varan, vilka kunde motivera lagstiftningens ingripande, hade icke försports. Bakpulver torde användas mindre vid egentlig brödbakning än vid framställning av lyxbröd, kakor och dylikt, och hälsovådliga bakpulver torde alltid kunna åtkommas med de allmänna bestämmelserna. Även de sakkunniga hålla före att särskilda föreskrifter angående pressjäst och bakpulver knappast kunna anses behövliga. Några sådana bestämmelser hava därför icke upptagits i det föreliggande förslaget. I fråga om de särskilda paragraferna få de sakkunniga anföra följande. 1 §. Denna paragraf motsvarar 1 § andra, tredje och fjärde styckena samt 3 § i 1921 års förslag. Den i 1 § andra stycket i det äldre förslaget införda definitionen å spannmål har oförändrad införts i föreliggande förslag. I motiveringen till det äldre förslaget anfördes att vissa i definitionen ej upptagna främmande växtslag, såsom hirs och durra, väl räknades till spannmål, men då desamma icke fördes i handeln inom riket, hade deras upptagande i detta sammanhang ej ansetts vara påkallat. De olika sädesslag, som vore såsom varieteter eller arter hänförliga under de uppräknade, skulle självfallet

även från författningens synpunkt anses innefattade under de sistnämnda. Så borde exempelvis den såsom spalt benämnda vetearten inbegripas under paragrafens vete. I sitt naturliga tillstånd användes spannmålen icke till människoföda annat än i undantagsfall, utan i regel genomgår den en mångfald rensnings- och skalningsprocedurer ävensom andra förfaranden, innan densamma övergått till en produkt, som omedelbart kan tillredas till förtäring. Bestämmelsen i 2 § i 1921 års förslag, vilken avsåg spannmål, ämnad att användas som livsmedel utan föregående förmalning, har därför ej upptagits i de sakkunnigas förslag. Kvalitetsfordringar för spannmål finnas införda i 1940 års proviantkungörelse, § 12. Beträffande vete och råg hänvisas där till de kvalitetsfordringar, som angivas i bestämmelser angående kvalitetsfordringar samt prisregleringsskalor för olika kvaliteter av vete och råg, meddelade av statens jordbruksnämnd att gälla vid svenska spannmålsaktiebolagets inköp och försäljning av vete och råg (SFS 1936: 494). Av de olika spannmålsprodukterna utgör det efter förmalning av spannmålen erhållna mjölet den ojämförligt viktigaste såsom utgörande huvudbeståndsdelen i bröd. För andra ändamål äro däremot gryn och flingor avsedda. Gryn utgöras av de skalade spannmålskornen i hel eller krossad form. Flingor äro till skillnad från grynen valsade. Att här närmare ingå på dessa olika produkters egenskaper eller framställningssätt torde ej vara erforderligt; anmärkas bör dock, att de här antydda olikheterna giva en gräns allenast mellan huvudtyperna, i det att mellanformer förekomma. Bestämmelsen i 1 § tredje stycket i 1921 års förslag, att mjöl, gryn och flingor ej finge vara förorenade genom insekter (larver), spindeldjur (kvalster), parasitsvampar eller sand, blev föremål för erinran från ett par håll. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anförde att exempelvis havregryn och mannagryn sommartiden icke kunde, vilka försiktighetsmått som än vidtoges, hållas helt fria från mjölmott, varför sådana gryn, om förslaget upphöjdes till lag, icke kunde saluhållas under sommaren. I ett annat yttrande anfördes att de uppräknade föroreningarna borde kompletteras med råttsmuts. I det föreliggande förslaget har nu nämnda bestämmelse utelämnats. Detta har emellertid icke skett därför att densamma ansetts för sträng utan enär redan de allmänna bestämmelserna angående livsmedels frihet från föroreningar, liksom även bestämmelsen i sista punkten av förevarande paragrafs första stycke, att andra främmande ämnen ej må finnas i varan, innebära att sådana föroreningar som de nyssnämnda icke få förekomma i spannmålsprodukter. I anledning av vad handelskammaren anfört bör nämnas, vilket även framhålles i motiveringen till det äldre förslaget, att ringa spår av mera oskyldiga föroreningar helt naturligt icke böra föranleda att en vara underkännes. Förevarande paragraf innefattar någon skärpning av det tidigare för-

249 slagets bestämmelser angående den tillåtna halten av giftiga växtdelar — särskilt mjöldryga kommer härvid i åtanke — och av andra främmande växtdelar. 1911 års proviantkungörelse innehöll en bestämmelse att spannmål skulle ha en renhetsgrad av minst 98 procent och vara praktiskt sett fri från giftiga växtdelar (mjöldryga, giftiga ogräsfrö). I vissa fall kan redan en lägre halt främmande växtdelar än som enligt förslaget må förekomma i varan böra föranleda kassering av denna. I »Livsmedelshandelns avigsidor» (Stockholm 1921), av filosofie doktorn Harald Huss, anföres sålunda ett fall, då en halt av endast 0.05 procent brandsporer gjort ett vetemjöl otjänligt till människoföda. I ett sådant fall kunna redan de allmänna bestämmelserna i 1 kap. 2 § träda i tillämpning. Emellertid är det uppenbarligen likväl av värde med en föreskrift om maximihalt såväl av mer eller mindre giftiga växtdelar som av andra främmande växtdelar, vilka kanske ofta ej kunna betecknas som föroreningar men vilkas närvaro i större mängd givetvis dock icke är önskvärd. Bestämmelsen i 1 § fjärde stycket i det äldre förslaget, att gryn och flingor skulle vara fria från skaldelar, så långt detta med tekniska hjälpmedel vore möjligt att ernå, har även uteslutits såsom alltför svävande. Också på denna punkt synes de allmänna bestämmelserna vara tillräckliga. Som ovan nämnts motsvarar förevarande paragraf även 3 § i 1921 års förslag. Enligt denna paragraf var det förbjudet att bleka och färga spannmål, mjöl och gryn och att behandla dessa varor med fett eller olja eller att underkasta dem annat liknande förfarande. Polering av gryn med oskadligt mineralämne var dock tillåten, såvida myckenheten av i varan kvarblivet poleringsmedel icke överstege 0.2 procent av varans vikt. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anförde att detta stadgande skulle omöjliggöra import av de högsta kvaliteterna risgryn, då dessa ofta vore behandlade med olja. För närvarande importeras ris huvudsakligen i oskalat skick, så kallat råris. Sedan det yttre, tjocka skalet avlägsnats, brukar man slipa grynen, varvid fröhinnan avlägsnas. Vid poleringen, som därpå oftast följer, användes här i landet endast undantagsvis talk eller andra främmande ämnen. De risgryn, som importeras hit i polerat skick, äro ofta även glaserade, d. v. s. försedda med ett skikt av paraffin, olja, glykos eller dylikt. Glaseringen tjänar intet annat ändamål än att höja grynens utseende och således giva dem sken att vara av en kvalitet, som de i själva verket ej besitta. Därtill kommer att gryn, som behandlats med olja, vid lagring lätt härskna. Användes sådana glaserade gryn till exempel för beredning av risvatten, ett vid vissa magsjukdomar använt närings- och läkemedel, bestående av vatten, vari risgryn erhållit ett kort uppkok, kommer vattnet att innehålla ej blott de önskade beståndsdelarna av själva grynen utan dessutom glasermedlet. De svenska riskvarnarna lära endast undan-

250 tags vis glasera grynen. Enligt föreliggande förslag må, liksom enligt det äldre förslaget, gryn icke vara behandlade med fett, olja eller glykos, eller underkastade annat liknande förfarande. Då inga andra främmande ämnen än de i paragrafen angivna få finnas i varan, få grynen ej heller innehålla rester av talk eller annat polermedel. I sistnämnda hänseende innefattar således förevarande paragraf en skärpning av det tidigare förslaget. Av stadgandena i paragrafens första stycke återstår härefter att nämna dem, som beröra de två frågor, vilka i detta sammanhang kanske hava den största praktiska betydelsen, nämligen spörsmålen om blekning av spannmålsprodukter och om tillsättande av ämnen för höjande av bakningsförmågan hos mjöl. Något förbud mot dessa förfaranden har ej meddelats i svensk lagstiftning. Den enda författningsbestämmelse, som synes vara av betydelse i detta sammanhang, är giftstadgans § 29, enligt vilken vara, avsedd till förtäring, ej må saluhållas eller försäljas, om den är försatt med giftigt ämne av första eller andra klassen (vilka dessa äro angives i förteckning I och II vid stadgan) eller med ämne, som omförmäles i förteckning IV vid stadgan. Blekning av spannmål, mjöl eller gryn förbjöds i 3 § 1921 års förslag. I motiveringen anföres härom endast att varan understundom genom vissa konstlade förfaranden kunde hava bibragts ett utseende, som vore ägnat att giva köparen anledning att hos densamma förvänta vissa egenskaper, vilka vid närmare undersökning icke förefunnes, och att det vore mot dylika förfaranden, som huvudregeln i 3 § vände sig. Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg anförde i sina yttranden över förslaget att i synnerhet amerikanskt hit importerat mjöl underkastats blekning medelst elektricitet samt att det vore omöjligt att påvisa sådan blekning. Skånes handelskammare uppgav att denna blekningsmetod kommit till användning även i vårt land och att utländska myndigheter efter noggranna undersökningar ej funnit skäl meddela förbud mot förfarandet, samt tillade att det uppgivits att elektrisk blekning rent av skulle förbättra mjölets kvalitet genom att höja dess bakningsförmåga. Ett förbud skulle, på grund av omöjligheten att kontrollera dess efterlevnad i fråga om importerat mjöl, uppenbarligen vara ägnat att gynna utländsk mjölimport. Skånes handelskammare hemställde därför att blekning, som skedde medelst elektricitet eller eljest på sådant sätt att hälsofara ej kunde uppkomma, icke måtte förbjudas, och handelskammaren i Göteborg förordade att blekning med elektricitet medgåves. Sveriges kemiska industrikontor anförde att en stor del av det till Sverige importerade mjölet torde vara blekt och att blekning, som under senare åren vunnit en allt större spridning, särskilt i England och Amerika, utfördes med tillhjälp av oxidationsmedel av såväl oorganisk som organisk

251 natur. Genom vissa blekningsmetoder förbättrades avsevärt mjölets bakningsförmåga och ökades dess hållbarhet. Då blekningen vanligen skedde med tillhjälp av ytterst minimala mängder blekningsmedel, vilka hastigt sönderdelades, torde det som regel vara omöjligt konstatera, om ett mjöl underkastats blekning eller ej. E t t förbud komme därför endast att medföra, att den inhemska fabrikationen bleve ogynnsamt ställd i förhållande till den utländska. Även i vårt land anses det att konsumenterna kräva ett rent vitt vetemjöl, och därför blekes som regel allt vetemjöl under målningen, på det sätt, att man i detsamma inblåser luft, som fått passera en elektrisk ljusbåge. Härvid bildas nitrösa gaser, vilka oxidera och avfärga mjölets gula färgämnen och eventuellt också i någon mån i detsamma förekommande skalpartiklar. I en del kvarnar användes såsom blekmedel kvävetriklorid eller bensoylsuperoxid. Någon nämnvärd inverkan på bakningsdugligheten anses blekningen ej ha. Professorn E. Widmark har tillsammans med en medarbetare i Sveriges Utsädesförenings tidskrift 1937, häfte 4, offentliggjort en sammanställning av utförda undersökningar rörande vetets karotinoider (gula färgämnen). Där anföres att det från näringsfysiologisk synpunkt får anses olämpligt med blekning. En förutsättning för detta resonemang är emellertid, påpekas det, att en avsevärd del av karotinoiderna verkligen utgöres av karotin eller liknande provitaminer (ämnen, som i kroppen omvandlas till vitaminer), något som man emellertid enligt på allra sista tiden utförda undersökningar synes hava anledning betvivla. Karotin är ett ämne, som i människokroppen överföres till A-vitamin; otillräcklig tillförsel av sådant medför bland annat nedsättning av kroppens motståndskraft emot infektioner av olika slag. Inom kvarnindustrin anses att de vid det elektriska blekningsförfarandet utvecklade nitrösa gaserna även verka desinfekterande och således öka mjölets hållbarhet. Av denna anledning förekommer det att även grova mjölsorter och klier blekas. I England och Amerika praktiseras för närvarande en metod för höjande av bakningsförmågan, som kallas agenebehandling och innebär att en blandning av kvävetriklorid och klor inblåses i mjölet. Härigenom åstadkommes både blekning och kraftig förbättring av bakningsförmågan. Det lär vara nästan omöjligt att efteråt påvisa denna behandling, då kloren försvinner så gott som helt och endast en ringa blekning kvarstår. Normalt sker nämligen genom inverkan av luftens syre en oxidation av mjölets gula färgämne, vilken åstadkommer någon blekning, dock blott till en viss gräns. E t t förbud mot blekning skulle således bliva tämligen verkningslöst redan genom svårigheten att kontrollera dess efterlevnad. De sålunda i frågan framförda olika synpunkterna synas för närvarande övervägande tala emot ett blekningsförbud. Något sådant har därför icke

252 upptagits i det föreliggande förslaget. Avfattningen av förevarande paragraf lägger dock hinder i vägen för användning av blekmedel, som helt eller delvis kvarstanna i den därmed behandlade varan. Därest det framdeles vid vetenskapliga undersökningar skulle visa sig att de gula färgämnen, som förstöras vid blekningen, verkligen utgöras av karotin eller andra provitaminer, bör emellertid frågan om förbud mot blekningen ånyo tagas under övervägande av hälsovårdsmyndigheterna. Vid en ensidig kost, då A-vitamintillförseln ligger i underkant, kan nämligen, såsom Widmark framhåller, den högre karotinhalten hos det oblekta mjölet vara av viss betydelse för hälsotillståndet. Vad härefter angår frågan om tillsättande av vissa ämnen för höjande av bakningsförmågan, så anförde Sveriges kemiska industrikontor i yttrande över 1921 års förslag till kungörelse angående spannmål m. m., bland annat. Genom bestämmelsen i 1 § tredje stycket vore förbud stadgat mot alla tillsatser, även sådana som verkade höjande på mjölets kvalitet. Tillsatser av sådant slag användes för närvarande (1922) i stor utsträckning såväl inom landet som utomlands. De mest använda tillsatsmedlen för höjande av mjöls bakningsförmåga vore maltpreparat, mjölksyra samt diverse närsalter för jästen. Mängden av dessa tillsatser vore vanligen så ringa, att det ofta ej ens vore möjligt att genom analys påvisa dem, särskilt som en del av dem normalt förekomme även i opreparerat mjöl och vanligen i mycket varierande mängd. Som regel torde sådana tillsatser icke användas i större mängd än cirka 0.2 procent, men kunde det oaktat hava mycket stor betydelse för mjölets bakningsförmåga. Ett förbud för vårt lands kvarnindustri att använda sig av sådana medel för höjande av fabrikatets kvalitet skulle givetvis medföra att konkurrensen från utländskt mjöl, som på grund av omöjligheten av en effektiv kontroll ej komme att drabbas av förbudet, bleve fullständigt övermäktig. Förbudet i fråga borde därför endast avse sådana ämnen, som kunde anses skadliga. På de sakkunnigas anmodan har professorn Å. Åkerman vid Sveriges utsädesförening i Svalöv avgivit ett utlåtande i frågan, vilket finnes bifogat betänkandet (se bilaga C, s. 537) och till vilket här hänvisas. Utlåtandet utmynnar i att det särskilt från bageriteknisk synpunkt får anses behövligt med tillsats av vissa ämnen till mjöl för höjande av dess bakningsduglighet, i synnerhet för närvarande, då kvarnarna använda huvudsakligen inhemskt vete. Enligt utlåtandet har särskilt kaliumbromat visat sig lämpligt för ändamålet. Från kvarnindustrin har anförts att kvarnarna i nu nämnda syfte i mjölet inblanda små mängder kemikalier, i främsta rummet kaliumbromat, vilket i allmänhet blandas med något litet magnesiumkarbonat, detta för undvikande av vissa olägenheter av rent kaliumbromat. Även användes, dock numera hos oss i mindre utsträckning, vissa

253 persulf äter, t. ex. ammonium- och natriumpersulfat, jämväl i kombination med varandra. I synnerhet bromat anses av kvarnarna oundgängligt, då med dess hjälp mjölet bibringas en jämn kvalitet, för vars uppnående eljest skulle erfordras lång tids lagring av spannmålen. De moderna industrialiserade bagerierna hava behov av en jämn kvalitet hos mjölet. Det skulle nämligen vara förenat med alltför stora olägenheter att före varje bakning genom provbakning utröna den för det vid tillfället använda mjölet lämpliga mängden jäst med mera. Emot persulfaterna ha emellertid vissa hygieniska anmärkningar riktats. Det anses fastslaget att dessa mjölförbättringsmedel relativt ofta givit anledning till sjukdom hos specifikt överkänsliga (allergiska) personer, som komma i nära beröring med dem i sitt arbete. Symtomerna utgöras oftast av eksem. Emot bromat i de små kvantiteter, som det här blir fråga om, föreligger däremot inga som helst anmärkningar av hygienisk natur. Detsamma är förhållandet med magnesiumkarbonat. Då därtill från kvarnhåll förklarats att för kvarnarnas del behov av andra mjölförbättringsmedel än de två sistnämnda för närvarande icke föreligger, hava dessa båda ämnen i förevarande paragraf upptagits såsom tillåtna tillsatser. Såsom i professorn Åkermans utlåtande anföres, torde maximering av tillsatsens storlek vara överflödig. Utöver de nämnda båda ämnena har, i överensstämmelse med vad i utlåtandet anföres, endast upptagits askorbinsyra (C-vitamin), som visserligen ännu torde ställa sig för dyr men snart kan bliva av praktisk betydelse, enär priset å varan är statt i sjunkande. Mjölksyra, som omnämndes i kemiska industrikontorets yttrande, användes alltjämt för förhindrande av s. k. tråddragning, särskilt sommartid, då temperaturen är gynnsam för utvecklingen av den bacill, som åstadkommer nämnda brödfel. Då denna tillsats emellertid göres först i bagerierna, föranleder den icke någon föreskrift i förevarande paragraf, som har avseende på beskaffenheten av såsom livsmedel salufört mjöl, gryn och flingor. Tillsats av maltmjöl, som även omnämnes av industrikontoret, behandlas i nästfoljande paragraf. I förevarande paragrafs andra stycke stadgas att medicinalstyrelsen äger medgiva, att mjöl må vara försatt med andra ämnen än dem, som i första stycket andra punkten sägs, d. v. s. kaliumbromat, magnesiumbromat och askorbinsyra. Angående detta stadgande få de sakkunniga anföra följande. Frågan om inblandning i mjöl av andra främmande ämnen än de nu nämnda har på senare tid aktualiserats genom den i många kulturländer förda diskussionen om tillsatser till det vita mjölet av vitaminer och mineralämnen. Det vita mjölet har nämligen genom kliets frånskiljande berövats en avsevärd mängd av de delar av spannmålen, som innehålla dessa för hälsan viktiga ämnen. I Danmark har diskuterats att genom lag förbjuda alltför långt gående finsiktning av mjölet. Då en sådan åtgärd anses

254 alltför starkt ingripa i allmänhetens kostvanor, har man i andra länder i stället ifrågasatt att tillföra det vita mjölet de nämnda hälsobefrämjande ämnena. En sådan komplettering av detta mjöl utföres redan i en del länder, däribland England och Amerikas förenta stater. De tillsatser, som användas, äro huvudsakligen aneurin (vitamin B ^ , lactoflavin (vitamin B 2 ), nikotinsyra (tillhör vitamin B-gruppen), kalcium- och järnsalter, men även andra ämnen. Genom det nu förevarande stadgandet möjliggöres att tillsatser sådana som de nämnda kunna göras av kvarnarna utan att en ändring i stadgan behöver vidtagas. Därest det gäller sådan tillsats av vitamin, som innebär en vitaminisering av mjölet, äger dock medicinalstyrelsen icke lämna medgivande till förfarandet, utan för sådant fall träda i stället bestämmelserna i förordningen om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel i tillämpning. Det bör här erinras om att det i paragrafens första stycke nämnda ämnet askorbinsyra, såsom i det föregående anförts, utgör ett vitamin, vitamin C. Den tillsats av detta ämne, som avses i första stycket, är emellertid så obetydlig att tillsatsen icke kan anses innebära en vitaminisering av mjölet. Askorbinsyran tillsättes nämligen, som i professorn Åkermans ovan omnämnda utlåtande anföres, för att höja mjölets bakningsförmåga, och tillsatsen sker i så små mängder, att syran genom oxidation snart sönderdelas. 2 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser huvudsakligen av ekonomisk natur, motsvarande 1 § femte—åttonde styckena i 1921 års förslag. I 1 § sjätte stycket i 1921 års förslag föreskrevs att mjöl, åsätt en förmalningsgraden angivande beteckning, skulle hava sådan kli- och askhalt, som var utmärkande för den mjölsort, vars beteckning mjölet bar. Denna föreskrift har här uteslutits. Det lär nämligen förhålla sig så, att klihalten bestämmes såsom askhalt och att några fasta regler beträffande askhalten hos olika kvaliteter av mjöl icke finnas. I 1 § femte stycket i 1921 års förslag gjordes beträffande inblandning av vetemjöl i rågmjöl ett undantag från den eljest stadgade deklarationsskyldigheten för blandningar av mjöl eller gryn av olika spannmålsslag. I motiveringen anfördes att anledningen till detta undantag vore, att i handeln fördes ett antal rågmjölssorter (blandsikt, samsikt), vilka innehölle inblandning av vetemjöl i syfte att höja rågmjölets bakningsduglighet, därvid mängden vetemjöl avvägdes uteslutande med hänsyn till detta ändamål. Det vore sålunda här fråga om i språkbruket redan inarbetade benämningar å rågmjöl med en tillsats av beskaffenhet att förbättra och ingalunda försämra varans kvalitet. Från kvarnindustrins sida hade framhållits att just för detta fall en undantagslös bestämmelse om deklarationstvång skulle

255 vålla svårigheter. I sitt yttrande över förslaget anförde stadskemisten i Göteborg att det funnes vetemjöl av så låg kvalitet, att det vore billigare än rågmjöl, och att därför det föreslagna undantaget från deklarationsskyldigheten icke borde göras. Av samma mening var föreståndaren för kemiska stationen i Jönköping, som ansåg att här om någonsin deklarering vore på sin plats, då inblandningen av vetemjöl gjordes för att göra till bakning odugligt rågmjöl, ofta av råg som grott i axen, användbart till bröd. Sveriges kemiska industrikontor föreslog däremot ett tillägg till det i förslaget redan medgivna undantaget och anförde härom följande. Det vore naturligtvis principiellt riktigt att större mängder inblandningar, som förändrade mjölets karaktär, deklarerades. Det förekomme emellertid i vårt land med dess ofta ogynnsamma väderlek under skördetiden, att spannmålen direkt förmald ej lämnade ett gott mjöl. Erfarenheten hade dock visat att man i viss mån kunde motverka denna olägenhet genom tillblandning av mindre mängder mjöl av annat spannmålsslag. Sålunda hade sedan lång tid tillbaka såväl i vårt land som annorstädes rågmjöl tillsatts med vetemjöl för att höja det förras kvalitet. Välbekant vore även att i vissa fall en inblandning av 2 å 3 procent råg-, ärt- eller bönmjöl kunde verka gynnsamt på bakningsförmågan hos vetemjöl, ävensom att en tillsats av några procent korn- eller potatismjöl stundom höjde rågmjöls bakningsförmåga. Det vore därför fördelaktigt, om det i 1 § femte stycket medgivna undantaget finge gälla även de fall, där myckenheten av det av annat spannmålsslag iblandade mjölet utgjorde högst 5 procent av varans vikt. För närvarande är, enligt uppgifter från kvarnindustrin, så gott som allt rågmjöl, som föres i handeln, mer eller mindre uppblandat med vetemjöl. Numera användes såsom uppluckringsmedel för degen vid bakning av rågbröd oftast ej surdeg, som tidigare uteslutande begagnades, utan i stället jäst, som anses lämna ett mera välsmakande bröd. Surdeg kunde med framgång användas även för råg av sämre kvalitet, men för bakning av rågbröd med jäst erfordras att rågen är mycket välbärgad, något som hos oss sällan är fallet. För höjande av bakningsförmågan inblandas därför vetemjöl. När vetet är billigt, tillsättes mycket vetemjöl, ända upp till 60 procent. Rågkaraktären brukar dock vara den dominerande även i bröd av sådan mjölblandning, åtminstone då rågmjölet ej är av alltför dålig kvalitet. Bagerierna pläga använda ännu mera vetemjöl, upp till 80 procent, i vissa typer av s. k. rågbröd. Vissa kvarnar lära till och med framställa en och annan billigare kvalitet rågmjöl på så sätt, att sedan vid målningen av rågen 30 a 40 procent av den bästa rågkärnan frånskilts, återstoden uppblandas med eftermjöl av korn eller havre. Det förekommer emellertid även rent rågmjöl i handeln, vilket försäljes under särskilda beteckningar, avsedda att angiva att det är oblandat, t. ex. »oblandad råg-

256 sikt», »kronrågmjöl», och vilket användes bland annat till de bättre kvaliteterna av hårt bröd. Men allt annat rågmjöl, såväl »rågsikt» av olika sorter som »samsikt», »sammalet», »toppat», »plattmalet» m. fl. sorter är som nämnts uppblandat, oftast med vetemjöl. Benämningen »biandsikt» lär numera icke användas. Inblandning av ärt- eller bönmjöl för höjande av bakningsförmågan hos vete och rågmjöl lär ej längre förekomma. Däremot inblandas i sådant syfte stundom något maltmjöl, 3 a 4 procent, likgiltigt av vilket sädesslag. Denna inblandning göres ibland redan av kvarnarna. Bestämmelser angående beskaffenheten av det i handeln saluförda mjölet måste helt naturligt i stort sett ansluta sig till de på området utbildade sedvänjorna. Såsom huvudregel synes likväl alltjämt böra stadgas att mjöl, gryn och flingor, benämnda efter ett eller flera växtslag, skola härröra från sålunda angivna växtslag. Härigenom förbjudes exempelvis inblandning av majs i mannagryn, en förfalskning som ibland lär förekomma. Från denna huvudregel göres i förevarande paragraf vissa undantag. Enligt det första må, utan att detta framgår av varans benämning, mjöl, i vars benämning namnet å visst spannmålsslag ingår, innehålla tillsats av högst 5 viktprocent annat mjöl. Härigenom möjliggöres att ovannämnda tillsats av maltmjöl kan ske utan deklaration; om maltmjöl inblandas i större myckenhet, torde det påverka smaken, och dess närvaro bör då deklareras. Vidare medgives att benämningen rågmjöl får användas, utom för mjöl av ren råg, för blandningar av råg- och vetemjöl, dock endast då högst 40 procent av blandningen utgöres av vetemjöl. Någon gräns synes nämligen böra dragas för rätten att utan deklaration inblanda vetemjöl, då varans karaktär av rågmjöl vid större inblandning efterhand försvagas eller försvinner. Det äldre förslagets föreskrift angående polenta eller polentagryn har ansetts onödig och därför uteslutits. Mannagryn är ursprungligen en benämning på frön av mannagräset men användes nu ofta som beteckning på gryn av ett särskilt, äggviterikt vete, s. k. durumvete. Gryn av vanligt vete kallas griftgryn, dessa äro vita och ofta något mjöliga. 3 §. Denna paragraf motsvarar 4 och 5 §§ i 1921 års förslag. 1940 års proviantkungörelse föreskriver angående bröd bland annat: »Det skall vara omsorgsfullt tillverkat och äga för brödsorten karakteristisk lukt och smak. Brödet skall sålunda vara väl genomgräddat, utan degeller stålrand, i brott eller snittyta jämnt och finporigt samt utan större håligheter. Det skall vara praktiskt taget fritt från brända partier och får icke vara bemängt med mjölklumpar, vare sig uti inkråmet eller på ytan. Vattenhalten får hos mjukt bröd icke överstiga 45 %.»

257 I motiveringen till 4 § i 1921 års förslag anfördes att med föreskriften, att bröd skulle vara omsorgsfullt tillverkat, avsåges att det skulle vara lagom jäst, omsorgsfullt gräddat, poröst samt såvitt möjligt fritt från mjölklumpar, större håligheter och degiga eller smetiga partier. Den enda anmärkning som förekom emot 4 och 5 § § i det äldre förslaget framfördes av kemistsamfundet, som beträffande 4 § föreslog att eftersom ägg kunde ingå i saffransbröd, borde tredje och fjärde styckena av paragrafen få följande lydelse: »I bröd eller annat bakverk, som på grund av använd beteckning, pris eller sedvana förväntas hava erhållit sin gulaktiga färg genom äggtillsats, få gula färgämnen icke förefinnas.» I föreliggande förslag har bestämmelsen om saffransbröd bibehållits, medan bestämmelsen om äggtillsats erhållit den ändrade lydelsen att bakverk, i vars benämning ordet ägg ingår, skall innehålla minst 150 gram ägg eller motsvarande mängd äggula per kilogram mjöl och ej får vara tillsatt med gult färgämne. Det synes nämligen ej tillfredsställande att benämning, antydande tillsats av ägg, skall få användas även när denna tillsats utgör en ren obetydlighet, något som enligt det äldre förslaget ej var förbjudet. Siffran 150 gram har valts efter utländskt mönster och motsvarar 3 ägg av normal storlek. Motsvarande mängd äggula är således 3 äggulor av normal storlek; av hönsäggets innehåll utgör gulan ungefär 30 viktprocent. Bestämmelsen i det äldre förslaget om förbud mot tillsats av sackarin och andra konstgjorda sötmedel har uteslutits. Enligt 1 kap. 9 § är användning av sådana sötmedel tillåten under förutsättning av deklaration. En bestämmelse har tillagts av innehåll att bröd och annat bakverk, vars benämning antyder tillsats av smör eller grädde, icke får såsom tillsats innehålla annat fettämne än mjölkfett. Detta tillägg synes ej behöva någon särskild motivering. Den inledande föreskriften, att bröd skall vara omsorgsfullt tillverkat o. s. v., har utsträckts att gälla även annat bakverk. Det äldre förslagets föreskrift rörande det vid tillverkningen använda mjölet har även ändrats. Särskilt i andra bakverk än bröd användes ofta stärkelsemjöl, t. ex. potatismjöl. Enligt det äldre förslaget fick endast mjöl av spannmål användas. »Doftmjöl», varmed avses mjöl som strös på bakbrädan för att degen ej skall fastna, namnes nu ej särskilt, då sådant mjöl inrymmes under det i föreliggande förslag använda uttrycket »vid tillverkningen använt mjöl». Att doftmjöl särskilt nämndes i det äldre förslaget torde ha berott på att för ett tjugotal år sedan trämjöl allmänt användes därtill. Numera, uppgives det, förekommer sådant icke vid goda bageriföretag. Att det emellertid alltjämt har en viss användning framgår av att »träströmjöl» år 1937 utbjöds till salu i en annons i en facktidning för konditorier. Då enligt förevarande paragraf vid tillverkningen använt mjöl skall vara av så1 7 — 412286

258 dant slag, som i 1 och 4 §§ sägs, får dylikt mjöl eller annat mjöl av liknande slag icke för något ändamål begagnas vid beredning av bröd eller annat bakverk, som hålles till salu. I 5 § i 1921 års förslag stadgades att bröd och annat bakverk skulle anses otjänligt till människoföda och därför icke finge saluhållas etc. som livsmedel, om vid framställningen använts främmande ämnen, såsom alun, mineralolja, tvål, såpa, saponinhaltiga ämnen, bark eller trämjöl. I motiveringen till paragrafen uppgavs icke anledningen till att de nämnda ämnena anfördes såsom exempel på förbjudna tillsatser. Bestämmelsen blev icke föremål för någon erinran i de över förslaget avgivna yttrandena. Angående de omnämnda ämnenas användning ha de sakkunniga inhämtat, att alun tidigare använts för att höja mjölets bakningsförmåga och förhindra s. k. stålrand i brödet, vilken uppkommer om mjöl av dålig och illa bärgad spannmål användes. Kalkvatten skall hava använts i samma syfte. Saponinhaltiga ämnen hava möjligen använts såsom enzymgift i mjöl av mycket grodd spannmål. Vid groningen bildas nämligen s. k. enzymer, som omvandla de olika ämnena i sädeskärnan. Mineraloljor äro på grund av sin lukt och smak icke användbara ens för att ersätta annat fett till smörj ning av plåtarna vid bakningen. För de sakkunniga har uppgivits att följande tillsatser numera användas vid degberedning. Mjölksyra begagnas, såsom ovan nämnts, framförallt sommartiden för att hindra s. k. tråddragning. Bakextrakt med socker tillsättes franskbröd för att göra skorpan på brödet hårdare. Sådant bakextrakt är enligt uppgift framställt av rent maltmjöl. Andra maltpreparater tillsättas för höjande av jästens arbetsförmåga och för erhållande av bättre stabilitet och porositet, då mjölet har låg diastashalt. Risbakmjöl tillsättes rågmjöl för erhållande av bättre degutbyte. S. k. skorpgéle användes för ernående av mörhet hos skorpor. I skorpgéle, sådant det framställes här i landet, ingår maltextrakt jämte för ändamålet lämpliga fettarter samt något lecitin. Det sistnämnda är ett i nervvävnad och även i växter förekommande fettliknande ämne, som innehåller något fosfor. Emot nu nämnda tillsatser finnes ur hygienisk synpunkt icke något att erinra. Stockholms hälsovårdsnämnd har med stöd av hälsovårdsstadgan förbjudit användning av sådana skorpgéleer. Tillsats av kaliumbromat sker i vissa bagerier, där man använder obehandlade mjöl sorter och själv utför kemikaliebehandlingen. Enligt de sakkunnigas mening torde det ifrågavarande stadgandet i 5 § i 1921 års förslag numera få anses i huvudsak föråldrat. Vad saponinsubstanser beträffar, så äro dessa enligt föreliggande förslag — jämlikt den vid livsmedelsstadgan fogade förteckningen över ämnen, som avses i stadgans 1 kap. 2 § — förbjudna såsom tillsats till varje slag av livsmedel. Begagnande av bark- eller trämjöl är, som i det föregående nämnts, förbju-

259 det genom stadgandet i förevarande paragraf, att vid tillverkningen använt mjöl skall vara av sådan beskaffenhet, som i 1 och 4 §§ sägs. Tvålhaltigt skorpgéle torde falla under det allmänna stadgandet i 1 kap. 1 § om förbud mot användning av sådana tillsatser vid beredning av livsmedel, att varan kan bliva skadlig för hälsan eller eljest otjänlig till människoföda. Jämlikt detta stadgande är enligt de sakkunnigas förmenande även tillsats av alun eller mineralolja förbjuden. Å andra sidan användas, såsom av det förut anförda framgår, vid brödberedning åtskilliga främmande tillsatser, emot vilka icke någon erinran kan göras ur hygieniska synpunkter. Även andra sådana tillsatser än som ovan nämnts kunna givetvis visa sig lämpliga. Med hänsyn härtill och då hälsovådliga eller otjänliga ämnen jämlikt nyssnämnda allmänna stadgande icke må användas, hava de sakkunniga icke ansett lämpligt att här upptaga det ifrågavarande stadgandet i det äldre förslaget. 4 §. Denna motsvarar 6 och 7 §§ i 1921 års förslag. Liksom beträffande spannmål och produkter därav har för mjöl och gryn av stärkelse uteslutits förbudet mot föroreningar genom larver, kvalster eller främmande ämnen i övrigt. Redan av de allmänna föreskrifterna följer nämligen att livsmedel ej få vara förorenade. I 6 § av 1921 års förslag förekom även den bestämmelsen att mjöl och gryn av stärkelse skulle vara torra. I motiveringen anfördes att här avsedda varor alltid hade en viss fuktighet, som stode i relation till den omgivande luftens fuktighetshalt och i regel understege 18 procent. Då sistnämnda bestämmelse synes alltför obestämd och behov av en föreskrift angående maximifuktighet hos stärkelse för övrigt knappast torde finnas, har bestämmelsen uteslutits utan att ersättas av någon annan. Övriga föreskrifter i det äldre förslagets 6 § hava bibehållits med ett par smärre förändringar, som ej torde behöva någon särskild motivering. Bland de sålunda bibehållna stadgandena märkes en, enligt vilken benämningen sagogryn må användas, förutom å naturprodukter, även för gryn, beredda av potatisstärkelse. Emot denna bestämmelse gjordes i yttrandena över 1921 års förslag anmärkningar av stadskemisten i Göteborg och kemistsamfundet. Den förre ansåg att medgivandet borde utgå, och samfundet föreslog benämningen potatissagogryn. Skånes handelskammare däremot ansåg förslaget på denna punkt vara välbetänkt och uppgav att äkta sagogryn vore en i handeln föga förekommande artikel. Före 1914 hade importen av sådana gryn uppgått till 5 a 10,000 kilogram, medan den årliga tillverkningen inom landet av de eftergjorda grynen normalt beräknades till 500,000 kilogram. De av handelskammaren uppgivna siffrorna torde alltjämt äga ungefärlig giltighet.

260 Det äldre förslagets förbud mot färgning av mjöl eller gryn av stärkelse har bibehållits, dock med den viktiga ändringen att färgning av sagogryn av potatisstärkelse tillåtits. På denna punkt gjordes nämligen från flera håll anmärkningar emot förslaget, vilka synas vara förtjänta av beaktande. Två tillverkare av sagogryn anförde i en av handelskammaren i Göteborg åberopad skrivelse att omsättningen av ofärgade eftergjorda gryn uppginge till 1 eller 1.5 procent av hela omsättningen av sådana gryn. Det uppgavs att de svenska sagogrynsfabrikerna vore till antalet sex, och det ansågs oundvikligt att ett färgningsförbud medförde driftsnedläggelse för samtliga fabrikerna. Samma synpunkter framfördes av de sex sagogrynsfabrikanterna i en skrivelse i september 1922 till chefen för socialdepartementet. I skrivelsen uppgavs att hela produktionen inom landet av sagogryn åren 1912—1921 uppgått till 4,876,389 kilogram, därav ofärgade gryn endast 153,300 kilogram. Det anfördes bland annat att av potatisstärkelse beredda sagogryn genom förklistring av stärkelsen erhölle en gråaktig och föga tilldragande färg, som verkade motbjudande på den köpande allmänheten. Det framhölls att det i Danmark då ifrågasatta färgningsförbudet för sådana sagogryn vore motiverat av de där rådande förhållandena. Den danska importen av äkta sagogryn hade nämligen 1913 uppgått till icke mindre än 3.55 miljoner kilogram, medan den svenska utgjort allenast 7 921 kilogram. Då de i Sverige saluhållna sagogrynen till alldeles övervägande del utgjordes av inhemsk tillverkning, funnes det icke någon anledning att genom färgning söka bibringa allmänheten någon oriktig uppfattning om varans ursprung, så mycket mera som de importerade grynen icke plägade färgas. Förbud mot färgning av eftergjorda sagogryn avstyrktes dessutom av fyra handelskamrar, Sveriges köpmannaförbund och hälsovårdsnämnden i Malmö. I överensstämmelse med vad som föreslagits i fråga om spannmålsprodukter har förbudet i det äldre förslagets 7 § emot blekning av mjöl och gryn av stärkelse icke upptagits i föreliggande förslag. 5§. Makaronivaror av olika slag framställas av mjöl eller gryn av hårt, d. v. s. glutenrikt vete, som röres med vatten till en deg, varav olika figurer sedan kunna formas. Även mindre hårt vete användes, men då tillsättes oftast gluten. Detta utgöres av olika, i vatten lösliga äggviteämnen som finnas i kärnan hos vete och råg, och erhålles som biprodukt vid utvinning av stärkelsen, vilket kolhydrat utgör huvudbeståndsdelen i kärnan. Det är gluteninnehållet som verkar att makaronerna vid kokning ej flyta ut till en gröt utan bibehålla sin form. Tillsats av ägg förekommer även. I en kommentar till en tysk förordning av 1934 angående »Teigwa-

261 ren» anföres att närvaron av koksalt i makaroner i allmänhet beror på tillsats av ägg, som konserverats med hjälp av koksalt. De sakkunnigas förslag till stadgande rörande makaroniprodukter överensstämmelser med 1921 års förslag med de undantag, att inblandning av grönsaker ej medgivits och att en viss minsta tillsats av ägg eller äggula kräves för vara, som säljes under benämning som antyder tillsats av ägg. Vad tillsats av grönsaker beträffar så anfördes redan i ett yttrande över 1921 års förslag att sådan ej borde tillåtas. Samma uppfattning är enligt uppgift alltjämt rådande hos svenska fabrikanter. I fråga om tillsats av ägg bör helt naturligt, därest varans benämning antyder en sådan tillsats, fordras ett visst minsta innehåll av ägg eller äggula. I fråga om denna bestämmelse hänvisas vidare till vad som anföres om motsvarande föreskrift i 3 §. I yttrandena över det äldre förslaget var förbudet emot färgning av makaroner föremål för delade meningar. Stockholms handelskammare överlämnade ett yttrande från en tillverkare i Stockholm, som ansåg att användande av färgämnen borde medgivas, då den obetydliga tillsatsen av sådana gjordes för att få varans utseende mera tilltalande — såsom sker t, e. med smör, margarin och ost — och även av hänsyn till konkurrensen med utländska makaroner, exempelvis franska, som icke vore underkastade färgningsförbud. En annan makaronifabrikant anförde i en skrivelse till kommerskollegium att färgning av makaroner visserligen skedde vid samtliga svenska makaronifabriker, men att intet vore att erinra mot det föreslagna förbudet, därest blott effektiv kontroll kunde utövas mot import av färgade makaroner. Frånvaron av färgämnen uteslöte nämligen möjligheten till förväxling mellan makaroner med och utan äggtillsats och underlättade därjämte i hög grad bedömandet av kvaliteten i övrigt. Angående sistnämnda uppgift har en tillverkare nu anfört följande. Makaroner av god kvalitet borde vara tillverkade av mannagryn, framställda av durumvete, som vore gult till färgen och hade hög gluten- och mineralhalt. Sådana makaroner blektes ej vid kokningen och hölle formen även om de kokades något för länge. Färgning av makaroner finge därför anses vara ett vilseledande förfarande. Den tillsatta färgen försvunne dessutom så gott som fullständigt vid kokningen. I förevarande paragraf har färgämne icke nämnts bland de tillåtna ingredienserna, varför således enligt förslaget färgning av makaronivaror är förbjuden. 6 §. Kakmjöl och självjäsande mjöl liksom övriga i förevarande paragraf nämnda livsmedel, i synnerhet flingor av olika slag, rostat ris och dylikt, hava på senare tid blivit tämligen stora artiklar inom livsmedelsbranschen.

262 D e utgöras av spannmål eller stärkelse, som blivit föremål för en längre gående tillredning än de i de tidigare paragraferna avsedda produkterna. Kakmjöl och själ vjäsande mjöl äro blandningar av mjöl med bakpulver, socker, kryddor och andra smakämnen. Puddingpulver bestå av stärkelse med socker och andra smaktillsatser. Rostade flingor utgöras av sädeskorn, som bragts a t t svälla och sedan valsats och rostats, vanligen under tillsats av socker, maltsocker eller salt. I vissa fall, t. ex. beträffande rostat ris, valsas ej kornen utan uppmjukas endast i vatten eller ånga och rostas, med eller u t a n tillsats av smakämnen. D e i paragrafen införda bestämmelserna angående dessa varor torde ej kräva någon särskild motivering. 7 §. Varubenämningen socker finnes upptagen i 1917 års förordning angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen. Bestämmelsen i förevarande paragraf, jämfört med stadgandena i 1 kap. 12—14 §§, lämnar nämnda varubeteckning samma skydd, som den för närvarande åtnjuter enligt nämnda förordning.

7 KAP.

Om saft och sylt m. m. samt om honung. Enligt § 1 i förordningen den 29 juni 1917 angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen får benämningen saft i ordsammanställning, som angiver saften såsom beredd av frukter eller bär, ej användas vid saluhållande eller försäljning av en vara, som till sin sammansättning avviker från den normala sammansättningen hos den vara, vilken utmärkes genom benämningen. I medicinalstyrelsens proviantkungörelse den 26 juli 1940 finnas följande föreskrifter angående saft, fruktmos och sylt (§ 22): »Saft, fruktmos och sylt skola vara beredda av färska bär eller färsk frukt och få icke visa tecken på jäsning eller annan kvalitetsförsämring. Uppgift skall lämnas om det eller de slags bär eller frukt, varav varan är beredd. Tillverkarens namn och adress skall uppgivas. När flera slag av bär eller frukt använts vid beredningen, skall uppgift lämnas om den ungefärliga mängden av de olika slagen. Med nedan nämnda undantag får icke användas annan tillsats än socker i en för de olika fallen lämpligt avvägd mängd. 1. Sötad saft må såsom tillsats innehålla högst 2 gram citronsyra, mjölksyra eller vinsyra per liter. 2. Sur (osötad) saft skall vara betecknad som sådan och får icke vara tillsatt med socker. Inblandning av vatten i bär- eller fruktsaft utan uppgift om den

263 tillsatta vattenmängden betraktas som en förfalskning av varan. Bärsaft skall hava en tillfredsställande klarhet. 3. Fruktmos och sylt skall innehålla minst 55 procent torrsubstans (55 gram på 100 gram av varan). Sockerhalten i fruktmos bör ej understiga 25 procent (25 gram på 100 gram fruktmos). Bären eller frukten få icke vara berövade någon del av sin saft. Om importerad frukt ingår i sådana slag av fruktmos eller sylt, som vanligen beredas av svenska produkter, skall detta angivas. Fruktmos och sylt må innehålla ättika, kryddor, oskadliga färgämnen ävensom högst 0.5 viktsprocent vinsyra, mjölksyra eller myrsyra. Så långt möjligt bör företräde givas åt varor, som äro beredda utan användning av konserveringsämnen. Under förutsättning att varan betecknas som »konserverad» och det använda konserveringsämnets art och mängd angivas, må tillsats av natriumbensoat eller myrsyra eller estrar godtagas, dock ej i större myckenhet än 1.5 gram natriumbensoat eller myrsyra eller 0.75 gram estrar per kilogram sötad saft och 3 gram natriumbensoat eller myrsyra eller 1.5 gram estrar per kilogram sur saft samt l.o gram natriumbensoat eller myrsyra eller 0.5 gram estrar per kilogram fruktmos eller sylt. Med estrar avses här etyl- eller propylester av paraoxibensoesyra, deras natriumföreningar eller blandningar av dessa ämnen.» 1 1921 års betänkande anföres a t t det skydd, som 1917 års förordning avsåg a t t skapa bl. a. för saft, visat sig föga effektivt, beroende på a t t m a n ej närmare angivit vad som menades med normal sammansättning hos varan. Dessutom hade man, tillägges det, redan få veckor efter författningens utfärdande t r o t t sig finna, a t t bestämmelserna däri icke lade hinder i vägen för a t t beteckna en konstgjord saft enbart »hallon», vilken benämning, u t s a t t å etiketten till en saftflaska, givetvis vore avsedd a t t bibringa en köpare uppfattningen, a t t varan utgjordes av hallonsaft. A t t tillståndet på saftmarknaden alltjämt icke k a n anses tillfredsställande visar bland annat undersökningar, som vid olika tidpunkter under senare år företagits av hälsovårdsnämndens i Stockholm kemiska laboratorium. Till de sakkunniga har, för att tagas under övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag, överlämnats en med skrivelse den 29 februari 1936 av medicinalstyrelsen till Kungl. Maj:t översänd redogörelse för en undersökning, som nämnda laboratorium under 1931 verkställt för a t t utröna, huruvida inom Stockholms stad salubjudna bär- och fruktsafter till sin sammansättning stode i överensstämmelse med nyssnämnda förordning av år 1917. Undersökningen hade omfattat 22 olika safter och av dessa hade blott 9, i vissa fall endast med tvekan, ansetts motsvara författningens fordran. Föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium anförde i y t t r a n d e i ärendet den 29 april 1932, a t t då 1917 års kungörelse icke innehölle något förtydligande av vad som borde inrymmas i kungörelsens begrepp »saft av normal sammansättning», syntes det erbjuda betydande svårigheter a t t från fall till fall avgöra, huruvida en lagöverträdelse ägt rum eller ej. Frånvaron av förtydligande bestämmelser utgjorde en lucka

i lagstiftningen, som kunde utnyttjas av mindre samvetsgranna tillverkare till förfång för såväl konsumenter som lojala tillverkare. Som exempel på svårigheterna att med nuvarande bestämmelser komma till rätta med missförhållandena anfördes, att en allmänt spridd kokbok för hemmen betecknade en beredning av citronsyra, vatten, socker, smakämnen från fruktskalet samt mindre mängd saft av fruktköttet av apelsin som apelsinsaft. Var gränsen skulle dragas för tillåten eller otillåten vattentillsats vore därför för närvarande svårt för att icke säga omöjligt att angiva. Medicinalstyrelsen anförde i sin nämnda skrivelse att styrelsen hade sig bekant, att de anmärkta missförhållandena alltjämt fortfore. Styrelsen hemställde att, när frågan om en livsmedelslag komme att behandlas, de i ärendet berörda spörsmålen måtte tagas i beaktande. I ett av föreståndaren för hälsovårdsnämndens i Stockholm nyssnämnda laboratorium docenten Thure Sundberg den 23 december 1936 dagtecknat tjänstememorial samt i laboratoriets årsberättelse för 1937 påtalas ånyo de ovan berörda missförhållandena inom handeln med saft. Enligt tjänstememorialet befanns vid en undersökning sommaren 1936 av 24 i Stockholm inköpta saftprov endast 2 fria från anmärkning. 7 eller 8 av proven kunde anses vara av den art att saftens försäljning strede mot bestämmelserna i 1917 års förordning; i de flesta av dessa fall hade tillverkare eller försäljare av olika härads- och rådhusrätter dömts till böter jämlikt nämnda förordning med sådana motiveringar som att varan tillförts ämnen, vilka icke varit erforderliga för saftens beredande såsom ren natursaft, att varan, som å etiketten betecknats som ren naturprodukt, enligt analysbevis varit försatt med färgämne, att varan innehållit färgämne och vatten i mer än sedvanlig myckenhet, eller att varans sammansättning avvikit från den normala sammansättningen hos med benämningen i fråga utmärkta varor. Ur årsberättelsen kan nämnas att en vara, benämnd »succo di limone concentrato 15 volte» (citronsaft koncentrerad 15 gånger) befanns hava lägre halt av mineralämnen än normal citronsaft, varjämte en titrering på askorbinsyra (C-vitamin) gav ett betydligt lägre värde än färsk, icke koncentrerad citronsaft. Produkten var dessutom starkt sur av citronsyra. Ett fall som även påtagligt visar bristen av tydliga föreskrifter på området har avgjorts av Svea hovrätt genom utslag den 30 april 1936. E t t företag hade saluhållit en vätska, kallad Obis saftextrakt, som angavs genom blandning med på visst sätt beredd sockerlag giva en god och läskande saft. På etiketterna funnos avbildningar av frukter och även olika namn på sådana: apelsin, citron, körsbär eller hallon. Tillverkaren-försäljaren ställdes under åtal för förseelse emot 1917 års förordning. Enligt åklagarens mening måste nämligen med ordet saftextrakt avses en ren naturprodukt och vätskan i fråga hade icke beretts av någon av nämnda fruktsorter utan bestode av en konstgjord lösning av organisk syra, essens och färgämne. Stockholms

265 rådhusrätt fann åtalet icke kunna bifallas och motiverade detta med att de benämningar, under vilka varorna försålts, och de avbildningar, som anbragts å förvaringskärlen, icke kunde anses angiva varorna såsom beredda av frukter och bär. Hovrätten upphävde emellertid, på besvär av åklagaren, rådhusrättens utslag samt dömde till böter enligt nyssnämnda förordning med motivering, att genom avbildningarna och fruktnamnen kunnat åt varorna givas sken av att utgöra saft, beredd av frukter eller bär. 1921 års förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å saft, sylt, marmelad och liknande produkter samt ersättningsmedel för dessa varor återfinnes i bilaga A, s. 450. Angående dessa bestämmelsers huvudsakliga innebörd anfördes i motiveringen till förslaget följande. De för saft stadgade villkoren skulle uppfyllas av varje vara, som saluhölles eller försåldes som saft, d. v. s. under sådana förhållanden, att varan givits sken — likgiltigt på vad sätt — av att utgöra saft (1 §). Den vara, som givits sken av att utgöra saft eller helt allmänt benämnts saft utan tillfogande av någon deklaration, skulle äga saftens normala egenskaper. Dessa vore enligt förslagets 2 § första, andra, fjärde och sjätte styckena: varan skulle vara pressad av bär eller andra frukter, utan vattentillsats (med undantag för rabarber-, svart vinbärs-, äppel- och fläderbärssaft), och den finge vara sötad allenast med rörsocker. Avvikelser i vissa avseenden från nämnda normalsammansättning vore tillåtna under villkor, att avvikelserna deklarerades. I förslaget upptoges härom följande bestämmelser. En vara, som framställts genom urkokning av rabarberstjälkar med vatten, finge hänföras till saft, allenast om den deklarerades som »rabarbersaft» (2 § tredje stycket). Saft finge innehålla viss begränsad mängd bensoesyra eller bensoat, tillsatt i konserveringsändamål, om saften deklarerades som »konserverad med bensoesyra» respektive »konserverad med bensoat» (2 § femte stycket). Saft finge innehålla någon eller några av kryddorna kanel, mandel, nejlikor, vanilj eller citron, såvida saften deklarerades som »kryddad saft» (3 §). Hade saft framställts genom så kallad efterpressning, finge den innehålla en viss högre vattenhalt än den normala ävensom citronsyra och nyssnämnda kryddor men skulle i följd härav deklareras som »efterpressad saft» (5 §). Det borde anmärkas, att beteckningarna »blandad saft» eller »hushållssaft» kunde ersätta särskild deklaration om att rabarbersaft inginge i bär- eller fruktsaft (4 § tredje stycket). Dessa beteckningar, använda utan närmare specifikation, betydde nämligen, att varan icke kunde förväntas härröra från viss bär- eller fruktsort, utan att den kunde innehålla såväl blandningar av olika slag av bär- och fruktsaft som inblandning av rabarbersaft. Men av vilket slag saften än vore, skulle den uppfylla de för äkta bär- eller fruktsaft, respektive rabarbersaft, stadgade villkoren. Ovan angivna avvikelser från normalsammansättningen vore de enda tillåtna för

en vara, som benämndes »saft» eller eljest gåves sken av att utgöra saft. Om sålunda vattenhalten ökades, eller annat konserveringsmedel än bensoesyra eller bensoat användes, eller »glykos», stärkelsesocker eller sirap tillsattes, eller andra smakämnen än de angivna förekomme i varan, finge denna icke, även om tillsatsen deklarerades, benämnas saft utan skulle benämnas »saftersättning eller saftsurrogat» (6 §). De föreslagna bestämmelserna om sylt, marmelad och liknande produkter vilade på samma tankegång som ovan utvecklats för saftens del, ehuru det låge i sakens natur, att nyss återgivna regler här måste i åtskilliga avseenden modifieras. Principiella anmärkningar emot de föreslagna bestämmelserna anfördes av kommerskollegium och handelskammaren i Karlstad samt Sveriges kemiska industrikontor, vilka alla ansågo tveksamt, huruvida det vore lämpligt med så detaljerade föreskrifter som de föreslagna. Kommerskollegium betvivlade, att man beträffande ifrågavarande varor kunde räkna med så bestämda varubegrepp och handelsbeteckningar, att en generell reglering kunde anses tillrådlig eller lämplig. Sveriges kemiska industrikontor förklarade sig anse det lyckligast, om förslaget bleve fullständigt omarbetat, delvis efter nya riktlinjer, därvid med saftberedning praktiskt erfarna personer borde lämnas tillfälle framföra sina synpunkter. Det förslag till bestämmelser i ämnet, som de sakkunniga nu framlägga, har utarbetats efter ingående överläggningar med fabrikanter och andra sakkunniga på området. Av skäl, som framgå av motiveringen till de särskilda paragraferna, hava de sakkunniga i flera viktiga avseenden intagit en annan ståndpunkt än 1916 års kommitté. 1 §• Emot 1921 års förslag anmärktes bland annat att därav icke framginge, huruvida förslagets bestämmelser angående marmelad vore tillämpliga ej blott å lös marmelad eller smörgåsmarmelad utan även å marmelad i bitar, s. k. rysk marmelad. Det anfördes att den senare varan, som krävde helt andra tillsatser än den förra, närmast vore att hänföra till konfektbranschen. I anledning härav har nu tydligt angivits, att bestämmelserna gälla endast s. k. lös marmelad. Enligt förevarande paragraf jämfört med 1 kap. 12 § äro de föreslagna bestämmelserna tillämpliga å alla produkter, vilka saluhållas under någon av de varubeteckningar, som avses i förevarande paragraf, under benämning, som är liktydig med någon av dessa varubeteckningar, eller under benämning, som utgöres av ordsammanställning, vilken antyder likhet i användningen med sådan vara, som utmärkes genom i förevarande paragraf avsedda varubenämningar. Enligt 1921 års förslag skulle saft, sylt, marmelad och liknande produkter vara beredda av bär, andra frukter eller rabarberstjälk. I yttran-

den över förslaget anmärktes att andra växtdelar kunde tänkas komma till användning vid beredningen av dessa livsmedel. Under förarbetena till det föreliggande förslaget har dessutom framhållits att det vore tänkbart, att framställning av råsaft av grönsaker eller rotfrukter, t. ex. spenat, och morot, komme till stånd. Den moderna näringsfysiologiens framsteg i förening med andra orsaker har under senare år åstadkommit en synnerligen stor ökning i konsumtionen av frukter, bär, grönsaker och rotfrukter. I ganska stor utsträckning försäljes numera en sådan vara som tomatsaft. Ehuru denna utgör en frukt- eller bärsaft och således är hänförlig under bestämmelserna i 1921 års förslag, hava dessa säkerligen ej varit avsedda att tillämpas på en sådan produkt. Såväl för denna vara som för saft av grönsaker eller rotfrukter synes föreskrifter erforderliga, exempelvis angående tillåten tillsats av vatten eller av saft av annat slag. Under nu rådande kristid har marmelad av morötter förts i marknaden. Sådan torde ej, såsom enligt 1921 års förslag skulle ske, böra benämnas marmeladersättning utan bör försäljas såsom morotsmarmelad, under villkor att den tillverkats under iakttagande av de för marmelad meddelade föreskrifterna. I förevarande paragraf har därför inledningsvis föreskrivits att nu ifrågavarande varor skola vara beredda av bär, frukter eller andra växtdelar. De föreslagna bestämmelserna äro, som ovan anförts, tillämpliga å livsmedel med de varubenämningar, som avses i 1 §, och därmed liktydiga varubeteckningar. Bestämmelserna gälla således icke exempelvis sådan starkt kryddad tomatsaft, som säljes under benämningen tomatsås eller dylikt, ej heller varor, vilka under benämningar som saftkräm, nyponsoppa och liknande under senare år börjat saluhållas på flaskor eller burkar, försedda med bruksanvisning för beredning av den maträtt, benämningen angiver. Bestämmelserna äro icke heller tillämpliga å sådana bär- och fruktkonserver som under namn av kompotter eller endast under ifrågavarande bärs eller frukts namn säljas på hermetiskt slutna kärl och bestå av bär och frukter i tunn sockerlag. Enligt förevarande paragraf skall, då i varans benämning ingår visst växtnamn, varan hava beretts av den sålunda angivna råvaran. Då varan benämnes efter mer än ett växtslag, skall tillsatsen av varje slag utgöra minst 25 procent av de använda råvarornas vikt, sötmedel' oberäknat. Den senare bestämmelsen, som tillkommit på önskan av tillverkare, är avsedd att förhindra exempelvis att en marmelad, som benämnes nypon- och äpplemarmelad, innehåller mindre än 25 procent nypon, som äro avsevärt dyrare än äpplen. Stundom göres till en av naturen svagt färgad saft, t. ex. hallonsaft, en liten tillsats av en starkare färgad bär- eller fruktsaft för att ernå ett mera tilltalande utseende på varan. 1921 års förslag medgav en sådan till-

268 sats intill 5 procent. I föreliggande förslag har siffran på önskan av fabrikanter höjts till 10 procent. Av vad ovan anförts rörande vara, i vilkens benämning ingå namn på mer än ett växtslag, framgår att namnet på den sålunda tillsatta bär- eller fruktsorten ej må ingå i varans benämning. Då denna tillsats skall utgöras av bär- eller fruktsaft, får den således icke bestå av rabarbersaft, vilken ej är framställd av bär eller frukt utan av andra växtdelar. Rabarbersaft får enligt förslaget ej inblandas utan att detta framgår av varans benämning. Anledningen till denna bestämmelse är att rabarbersaft, åtminstone den fabriksframställda varan, har svag färg och smak samt är så billig i förhållande till bär- och fruktsaft, att den är att betrakta såsom ett utdrygningsmedel. Enligt uppgift förekommer ej hos oss, åtminstone hos större tillverkare, tillsats av rabarbersaft till bär- eller fruktsaft. 2 §. En huvudanmärkning emot 1921 års förslag, vilken framfördes i ett stort antal yttranden, var att detsamma ensidigt gynnade ett visst förfaringssätt för saftframställning, nämligen pressning utan tillsats av vatten. I de flesta av yttrandena motiveras denna anmärkning med att den pressade saften ofta blir tunn och skarp, medan saft av bär eller frukter som kokas med något vatten och sedan silas (den i hemmen vanliga metoden) eller pressas, blir rik på arom- och pektinämnen och därför mera välsmakande och även hälsosammare. Frågan om lagstiftningens ställning till vattentillsats och tillverkningsmetoder i övrigt har besvarats olika av fabrikanter, med vilka de sakkunniga vid förslagets utarbetande rådfört sig. Från ett håll har anförts att ur alla bär- och fruktsorter liksom ur rabarber saften numera i tillfredsställande kvantitet kunde utvinnas utan vattentillsats. Svarta vinbär kunde bereda någon svårighet, men det vore dock tvivelaktigt, om det vore erforderligt att för detta bärslag göra ett speciellt undantag. Vattentillsats torde ur teknisk synpunkt vara obehövlig, och ur kontrollsynpunkt, vore ett förbud betydligt effektivare än en begränsning till viss kvantitet, som säkerligen komme att få karaktär av minimikvantitet. En annan tillverkare har anfört bland annat följande. Först på senaste tid hade det, med tillhjälp av så kallad filtrationsenzym och hydrauliska pressar lyckats att genom pressning utan vattentillsats få fram ett ekonomiskt lönande utbyte för de flesta av våra bär. På grund av enzymets och pressanläggningens kostsamhet vore det endast mycket stora företag som på detta sätt kunde framställa en prisbillig saft. I sin yttersta fulländning torde denna metod giva den bästa saften. Om koksaft gåves samma ställning som pressaft betydde detta dock icke att kvaliteten å saften sänktes

269 något nämnvärt. Möjlighet borde finnas att saluföra även hemtillverkad saft, som kunde vara av utmärkt beskaffenhet och som erhölles genom enbart avrinning, eventuellt även genom pressning av den kokta massan. I vissa fall kunde på så sätt tillverkad saft visa en färg- och extraktrikedom, som ställde råpressad saft i skuggan, åtminstone dylik saft tillverkad utan tillsats av filtrationsenzym. Kokt blåbärssaft vore exempelvis mycket begärligare än råpressad sådan. Det vore förenat med stora tekniska svårigheter, numera dock teoretiskt avhjälpbara med nyssnämnda enzym, att få fram en klar, vacker och filtrerbar saft utan vattentillsats. E t t norskt betänkande av den 12 maj 1934 med förslag bland annat till de föreskrifter om bär- och fruktsaft samt ersättningsmedel för saft m. m., vilka utfärdats i Norge den 27 mars 1936, omnämner att från fabrikshåll anförts, att de flesta saftsorter fordrade en tillsats av något litet vinsyra samt cirka 1 del vatten på 4—6 delar frukt för ernående av en jämn kvalitet och för att frukten skulle kunna utnyttjas helt genom en enda pressning. I betänkandet anfördes vidare, att vissa bär såsom svarta vinbär och fläderbär samt rabarberstjälk krävde en mindre tillsats av vatten för att över huvud kunna pressas, samt att vissa safter, särskilt när vinsyra användes, utan vattentillsats gärna stelnade i flaskan. 1916 års kommitté lämnade icke någon motivering till sin ståndpunkt att — frånsett rabarbersaft — blott tillåta pressningsförfarandet. Ovan anförda skäl emot upptagande i en lagstiftning av allenast sistnämnda tillverkningssätt synas de sakkunniga utgöra tillräcklig anledning att på denna viktiga punkt frångå 1921 års förslag. I det nu föreliggande förslaget föreskrives därför icke någon viss framställningsmetod för qaft. Vad tillsats av vatten beträffar hava de sakkunniga upptagit den norska bestämmelsen i ämnet, så att dylik tillsats medgivits allenast i sådana fall då den är påkallad av tekniska skäl. Ur ren kontrollsynpunkt hade det dock varit lämpligast att helt förbjuda vatteninblandning, då det är betydligt lättare att bevisa att en saftfabrikant gjort tillsats av vatten än att visa storleken av denna tillsats. Enligt den sålunda föreslagna bestämmelsen rörande vattentillsats avses sådan endast vara tillåten dels för tillverkare, vars tekniska utrustning allenast med hjälp av vattentillsats medger en tillfredsställande saftutvinning ur det bär- eller fruktslag, varom i varje särskilt fall är fråga, dels till sådant råmaterial, som utan vattentillsats skulle lämna en på grund av rikedom på pektinhaltiga ämnen med tiden stelnande saft. Det har uppgivits att saft av till exempel vinbär alltid kräver någon vattentillsats för att ej småningom övergå till gelé. Den under nämnda betingelser tillåtna vattentillsatsens storlek har av anlitade experter på området ansetts böra bestämmas till de i paragrafen upptagna siffrorna. För fastställande av »den genomsnittliga vattenhalten hos saften i fråga

utan tillsats av vatten» kräves att en saftstatistik uppgöres. Detta arbete torde ankomma på folkhälsoinstitutet såsom central undersökningsmyndighet. Därest föreliggande förslag genomföres, torde av olika skäl dess ikraftträdande böra bestämmas till en så pass framskjuten tidpunkt, att en dylik statistik dessförinnan kan färdigställas. I 1921 års förslag förekom, som nämnts, bestämmelser om så kallad efterpressad saft. Sådan fick i färdigt skick innehålla högst 25 procent tillsatt vatten. Om efterpressad saft inblandats i annan saft var den erhållna blandningen enligt förslaget att hänföra till efterpressad saft och skulle vid försäljning angivas såsom sådan, exempelvis genom uttrycket »saft, framställd genom efterpressning». Även på denna punkt hava de tillverkare, med vilka de sakkunniga förhört sig, hyst olika meningar. En tillverkare har härom anfört följande. Den gamla metoden att lägga resterna efter första pressningen i blöt för att sedan pressa dem, när detta under säsongbrådskan någon gång medhunnes, vilket ofta nog kunde dröja flera dagar, lämnade ej en saft som enligt nutida anspråk hade något värde. Metoden torde knappast någonstädes mera vara i bruk, då de pressar som levererats under åtminstone de senaste tio åren redan vid första pressningen gåve tillfredsställande utbyte. För övrigt torde en vara som betecknats »Saft framställd genom ef terpressning» vara fullkomligt osäljbar. Liksom i den norska lagen borde därför hänsyn ej tagas till »efterpressning». Saft borde vara den vätska, som kunde utvinnas ur materialet och borde ej uppblandas med vatten. En annan tillverkare har anfört att då råsaft tillverkades med hjälp av alla tekniska hjälpmedel vore det föga lönande att utvinna »eftersaft». Detsamma vore förhållandet med koksaft, då massan pressats i god press. Annorlunda vore det då saften pressats i enklare press eller endast underkastats självrinning. Då kunde en relativt god saft utvinnas ur resterna. Det vore därför icke riktigt att utdöma en dylik saft som mindervärdig. Med tillsats av viss mängd råsaft eller koksaft kunde av sådan eftersaft en utmärkt god sockrad saft erhållas. De sakkunniga hava i föreliggande förslag icke upptagit någon bestämmelse angående efterpressad saft. Då förslaget ej föreskriver något visst tillverkningssätt för saft samt under vissa angivna betingelser medgiver vattentillsats, får tydligen en eftersaft försäljas såsom saft, därest den uppfyller de på sådan vara uppställda fordringarna. I förslaget lämnas tillverkaren öppet att använda vilket sötmedel han anser lämpligt. Dock skall enligt 1 kap. 9 § närvaro av konstgjorda sötmedel, såsom sackarin, särskilt deklareras. På denna punkt avviker således förslaget avsevärt från 1921 års förslag, vilket för saft förbjöd användningen av glykos, stärkelsesocker, sirap samt sackarin och- andra konstgjorda sötmedel. I fråga om sistnämnda sötmedel uppmjukades för-

271 budet genom kommitténs förslag till kungörelse med vissa bestämmelser a t t iakttagas vid livsmedelslagens tillämpning, vilken kungörelse i 4 § innehöll a t t sackarin och dylikt under vissa förutsättningar finge användas i livsmedel, som tillverkades och saluhölls för medicinskt bruk. Beträffande glykos, med vilken benämning kommittén avsåg stärkelsesirap, anförde k o m m i t t é n som motivering a t t dess sötma vore väsentligt mindre än rörsockrets, a t t glykosen vore av växlande beskaffenhet och renhet och a t t någon fördel av glykostillsats icke kunde påvisas. D e t sålunda föreslagna förbudet blev föremål för livliga gensagor i de flesta av de yttranden, som avgåvos över denna del av förslaget. Sålunda ansåg kommerskollegium a t t kommittén underskattat glykosens berättigande som sötmedel och även i fråga om andra sötmedel, såsom sackarin, anlagt en väl hög standard. Av övriga yttranden i denna fråga skall här ytterligare återgivas endast följande, som anfördes i ett av tekniska högskolan åberopat utlåtande: »Vid tillverkning av saft med rörsocker kokas eller värmes bär-(frukt-)saften med sockret för att därigenom få bättre smak. Saft tillverkad genom upplösning av socker i kall pressad bärsaft har icke samma arom som värmd eller kokad saft. Vid denna kokning respektive värmning inverteras nämligen rörsockret till stor del av de förefintliga fruktsyrorna. Efter kokningen torde därför ganska litet av det ursprungliga sockret finnas kvar i bärsaften. I dess ställe har man erhållit invertsocker, som består av dextros och fruktos till lika delar. D å invertsocker icke har så söt smak som rörsocker, bör man i ifrågavarande avseende icke jämföra handelsvaran glykos med rörsocker utan med invertsocker. Kommittén har vidare framhållit, att glykosen skulle vara av växlande beskaffenhet och renhet. Det är visserligen riktigt, att det tillverkas glykos av flera olika slag, men detta är icke beroende på någon ojämnhet i tillverkningen utan är betingat av konsumenternas olika önskningar. Man skiljer på två olika slag av glykos, nämligen stärkelsesirap och stärkelsesocker, vilka dessutom var för sig kunna tillverkas med något olika sammansättningar. Handelsvaran glykos består huvudsakligen av dextros, dextriner och vatten. Vattenhalten brukar utgöra 15—20 procent. Det är förhållandet mellan mängderna av dextros och dextrin, som betinga glykosens olika kvalitet. Den väsentliga glykosen, stärkelsesirap, håller i regeln 40—55 procent dextrin, räknat på torrsubstansen. Stärkelsesocker innehåller väsentligt mindre mängd dextrin. I Sverige torde hittills endast mera tillfälligtvis stärkelsesocker hava tillverkats och då med cirka 10 procent dextrin, men det finnes intet tekniskt hinder att framställa stärkelsesocker, som är praktiskt fritt från dextrin. Dextrinerna i glykos, vilka icke äro identiska med handelsvaran dextrin, hava ungefär samma näringsvärde som rörsocker men ingen söt smak. Räknat på torrsubstans kommer alltså handelsvaran glykos att ha ungefär samma näringsvärde som rörsocker. Som ovan påpekats har kommittén framhållit att »glykosens växlande beskaffenhet» kan vara en anledning till att förbjuda dess användning. Glykosens växlande beskaffenhet ligger naturligtvis i förhållandet mellan dextros och dextriner, vilket visserligen kan variera inom rätt vida gränser, men som också av fabrikanten kan hållas inom ganska snäva gränser, om så anses önskvärt. Vi kunna emellertid icke finna, att en dylik variation kan utgöra motiv för

272 glykosens förbjudande och framhålla, att även i öl och andra maltdrycker liknande förhållande förekommer. Maltdrycker hålla nämligen socker (maltos) och dextriner i varierande mängder, såväl absolut som relativt. Vi anse därför att vad kommittén i berörda avseende anfört icke kan tillerkännas avgörande betydelse. Skulle slutligen glykosen vara av bristande renhet, torde denna brist avhjälpas i och med livsmedelslagens införande. Kommittén har vidare som motiv för förbjudande av glykos framhållit, att det icke kan påvisas någon verklig nytta av glykostillsatsen. Någon nytta av glykostillsats till saft i den meningen, att glykosen ej kan ersättas av socker, förefinnes uppenbart ej, men frågan synes oss icke böra ses från denna synpunkt utan i stället böra bedömas efter det förhållandet, huruvida glykos i och för sig med fördel kan användas. Svaret härpå är, i enlighet med vad vi anfört, jakande, och på denna grund anse vi, att icke tillräckliga skäl föreligga att förbjuda användning av glykos till saft eller begränsa dess användning i marmelad etc. till 10 procent. Härvid förutsätta vi dock att deklarationstvång fastställes. Vi hava i denna sak intagit den principiella ståndpunkten, att hinder ej bör läggas för fabrikation av ett livsmedel, även om den framställda varan t. ex. i smak skulle vara något underlägsen annan jämförlig vara, allt under förutsättning att varan icke är hälsofarlig och att fabrikanten är skyldig att deklarera varans beskaffenhet. Till sist vilja vi icke underlåta att framhålla, att glykos tillverkas av stärkelse och att statsmakterna vid flera tillfällen uttalat önskvärdheten av att skydda stärkelseindustrien, för att därigenom främja användningen av potatis för tekniska ändamål.» Såvitt de sakkunniga k u n n a finna äro såväl sirap som stärkelsesocker Och stärkelsesirap i fråga om oskadlighet för hälsan a t t jämställa med sackaros, d. v. s. vanligt bet- eller rörsocker. D å dessutom samtliga dessa olika sockerarters näringsvärde är i det närmaste detsamma, torde i lagstiftningen inga hinder böra uppställas för de olika produkternas användning vid livsmedelsberedning. De sakkunniga föreslå därför ej heller a t t användning av glykos belägges med deklarationstvång, såsom skedde i 7 § 1921 års förslag, vilken innehöll bestämmelser om sylt, marmelad etc. Vad beträffar de konstgjorda sötmedlen, sackarin och dylikt, så tillätes enligt förslaget deras användning under förutsättning av deklaration. D e sakkunniga hänvisa härutinnan till 1 k a p . 9 § och motiveringen till denna bestämmelse. Lika med 1916 års kommitté anse de sakkunniga a t t å varan bör angivas, huruvida den är sur eller sötad. E t t ytterligare skäl härför är sockrets prisbillighet, som gör att det k a n användas som utdrygningsmedel. Den norska lagstiftningen går på denna p u n k t så långt a t t den skiljer mellan tre olika kategorier sockrad saft, nämligen lätt sockrad, sockrad och s t a r k t sockrad med en sockerhalt per liter hos den färdiga varan av respektive mindre än 300, från 300 till 600 och från 600 till 750 gram. D e schweiziska och tyska bestämmelserna angående sockrade safter maximera däremot ej alls sockertillsatsen. Även medicinalstyrelsens nya proviantkungörelse saknar föreskrift om halten av socker i saft. I föreliggande förslag har ej hel-

ler en sådan maximering gjorts. En alltför starkt sötad saft torde nämligen bli både tjockflytande och mindre smaklig. Hänsyn till varans säljbarhet torde därför hindra alltför stor tillsats av socker. I förevarande paragraf medgives tillsats till sockrad saft av viss myckenhet vinsyra, mjölksyra eller citronsyra. Fabrikanter hava anfört att sådan tillsats bör medgivas, då den är behövlig för åstadkommande av smakutjämning. I Norge tillätes för all slags saft vinsyra eller citronsyra i samma mängd som här medgives. De angivna syrorna äro icke att betrakta som konserveringsmedel. Det har framhållits för de sakkunniga att till sockrad saft av citrusfrukter bör få sättas aromämne, som framställts genom extraktion med alkohol eller på annat liknande sätt av skal av samma frukt. De sakkunnigas förslag förbjuder ej sådan tillsats, eftersom skalet utgör en del av frukten och alla delar av denna få användas för saftberedning. Dock får aromämnet givetvis ej hava utvunnits på sådant sätt att genom detsamma otillåtna tillsatser tillföras saften. Konserveringsmedel anses oundgängligen nödvändiga för icke kokad saft. Sedan en flaska saft tagits i bruk, bör nämligen innehållet vara hållbart vid förvaring någon tid hos konsumenten även under relativt ogynnsamma förhållanden. Användningen av konserveringsmedel regleras i den vid stadgan fogade förteckningen, som omförmäles i 1 kap. 2 §. Någon deklarationsplikt för tillsats av konserveringsmedel har ej ansetts böra föreskrivas. I förslaget har ej upptagits någon motsvarighet till 3 § i 1921 års förslag, som innehöll vissa bestämmelser angående s. k. kryddad saft. Denna paragraf motiverades med att överensstämmelse skulle ernås i den skandinaviska livsmedelslagstiftningen. I Danmark hade bestämmelsen ansetts önskvärd, medan sådan saft ej förekomme hos oss. Då ett dylikt stadgande icke återfinnes i de nu gällande norska bestämmelserna rörande saft, har det nämnda skälet att i Sverige upptaga bestämmelsen bortfallit. 3 §. Från olika håll ha de sakkunniga inhämtat att importerade koncentrerade safter, vilka numera försäljas i ganska stor utsträckning, ofta lämna rum för berättigade anmärkningar. Det har framhållits, att den inledningsvis omnämnda koncentrerade citronsaft, vars beskaffenhet påtalats i hälsovårdsnämndens i Stockholm kemiska laboratoriums årsberättelse för 1937, ingalunda stode ensam i sitt slag. Vidare har anförts att tillverkning av saftkoncentrat troligen komme att upptagas på allt flera håll. De sakkunniga hava därför i förevarande paragraf upptagit vissa bestämmelser rörande sådana produkter. Med paragrafens uttryck »för hälsan uppenbart oskadliga och på varans smak ej inverkande ämnen, som äro tekniskt nödväni s — 412286

diga för framställningen av ifrågavarande produkt» har närmast åsyftats vissa syror, som användas vid indunstningen och som kunna lämna spår i produkten. I fråga om tillsats av essenser, som ofta begagnas, då aromen ofördelaktigt påverkas av koncentreringen, gäller vad under 2 § anföres om tillsats av skalarom till saft av citrusfrukter. Med koncentrationsgraden avses förhållandet mellan vikten av de fasta beståndsdelarna i koncentratet och vikten av dessa beståndsdelar i vanlig saft av samma växtslag. En 7 gånger koncentrerad saft skall alltså innehålla fasta beståndsdelar till 7 gånger så stor vikt som icke koncentrerad saft av samma sort. Det bör framhållas att förevarande paragraf är tillämplig även på produkter, avsedda för läskedrycksframställning, vilka benämnas saftkoncentrat eller fruktextrakt, till exempel koncentrerad hallonsaft, apelsinextrakt, citronkoncentrat. För konstprodukter får enligt 5 § i förevarande kapitel endast användas sådana benämningar som t. ex. lemonadextrakt med citronsmak, extrakt apelsintyp. 4 §. De experter, vilka de sakkunniga vid förslagets utarbetande anlitat, hava med hänsyn till sockrets stora prisbillighet ansett lämpligt att tillsats av sötmedel reglerades i fråga om de varor, som avses i förevarande paragraf. I vissa utländska lagar lämnas föreskrifter även rörande torrsubstanshalten i varan, detta för att utspädning med vatten ej skall kunna äga rum. I föreliggande förslag har i stället den bestämmelsen införts, att vattenhalten ej får överstiga den ursprungliga vattenhalten i råvaran, med undantag beträffande marmelad etc. av citrusfrukter, där en viss tillsats av vatten anses nödvändig. Det är tydligt att avvikelser från nu nämnda föreskrifter låta sig analytiskt med säkerhet påvisas först då de nått ganska avsevärda mått. Därest en analys ger anledning till misstanke att bestämmelserna överträtts, torde emellertid analysresultatet ofta kunna kompletteras genom inspektion och förhör. Detta gäller för övrigt även om åtskilliga andra föreskrifter i förevarande kapitel, t. ex. beträffande vattentillsats till saft. Vad angår tillåtna tillsatser till nu ifrågavarande varuslag, så medgivas, liksom i 1921 års förslag, förutom olika sockerarter, ättika, kryddor och agar. Sistnämnda vara utgöres av torkade havsalger eller också av ett av havsalger framställt, torkat slem. Det användes ungefär som gelatin. Jämte agar upptages i förslaget pektin, som numera begagnas i stället för agar. Pektin användes i form av pektinextrakt, som är en koncentrerad lösning av de naturliga gelatineringsämnena i frukter och bär. Det framställes främst av äpplen och citroner. Pektinextrakt förekommer i handeln dels i form av en förtjockad lösning, dels i form av en av denna lösning tillverkad pulvermassa, som är löslig i vatten. Pektinextrakt kan även tillverkas

275 direkt av sådana fabriker, som arbeta med fruktprodukter. Med detta ämne tillföres varan ej något främmande ämne, eftersom tillsatsen endast utgör en förstärkning av fruktens pektinämnen. Då pektinforskningen icke kan anses som avslutad, får det anses vanskligt att upptaga sådana normer, som man utomlands åsätt användningen av pektinextrakt vid sylttillverkning. I Tyskland angives en viss bestämd kalciumpektathalt, som i färdigvaran icke får överskridas. Vissa forskare och praktiker anse emellertid att denna halt endast har mindre eller skenbar betydelse för gelatineringen. Eftersom alltför stor tillsats såväl av agar som av pektin inverkar på varans kvalitet och smak, torde en maximering av dessa tillsatser ej vara behövlig, *§, I motsats till 1921 års förslag, som principiellt förbjöd tillsats av färgämnen till nu ifrågavarande varor, tillåter det nu föreliggande förslaget sådan tillsats. Det har nämligen anförts att bärmassan, som användes vid beredningen av sylt, marmelad o. s. v., innan denna beredning kan medhinnas ofta måste förvaras någon tid, och att därunder genom inverkan bland annat av tillsatta konserveringsmedel en viss blekning sker. Färgning är därför nödvändig för att giva den färdiga produkten ett aptitligt utseende. Valet av konserveringsmedel är föremål för viss reglering i den i 1 kap. 2 § omnämnda förteckningen. Vad angår den i förslaget medgivna tillsatsen av vinsyra, citronsyra eller mjölksyra hänvisas till vad ovan anförts i fråga om sådan tillsats till saft. Bestämmelsen i 2 mom. angående deklarationsplikt i fråga om användning av torkade bär eller torkad frukt motiveras av att sådan råvara icke lämnar lika god produkt som färska bär och frukter. 5 §. Denna paragraf är avsedd att ersätta de båda paragrafer i 1921 års förslag, vilka innehöllo bestämmelser angående saftersättning samt ersättningsmedel för sylt, marmelad och liknande produkter. Då paragrafen gäller endast livsmedel, vilka äro avsedda att användas såsom saft, saftkoncentrat e t c , blir den ej tillämplig exempelvis å tillredda läskedrycker, såsom lemonader, vilka ofta försäljas under något bär- eller fruktnamn. 6 §.

Under senare år har det förekommit, att som torkade blåbär försålts importerad vara, som utgjorts av extraherade och pressade bär, från vilka största delen av de värdegivande beståndsdelarna utdragits för vin- eller saftfabrikation. Dylika skal och pressrester böra naturligtvis ej få försäljas för att användas till människoföda. Förhållandet har påtalats i en skrivelse den 27 december 1940 av svenska medicinalväxtföreningen m. fl. till

chefen för jordbruksdepartementet. Skrivelsen har remitterats bland annat till lantbruksstyrelsen, som i yttrande den 30 januari 1941 anfört bland annat, att starka skäl talade för att import av den ifrågavarande varan, vilken i regel torde bestå av hårdbrända skal utan egentlig arom, helt förhindrades, i syfte att såväl stimulera tillvaratagandet av landets egna bärtillgångar som tillföra marknaden torkade blåbär av lämplig kvalitet. Medicinalstyrelsens proviantkungörelse upptager i § 18, angående torkade frukter och bär, en del bestämmelser, vilka dock ej innehålla något förbud mot försäljning av extraherade bär eller frukter. På grund av det anförda hava de sakkunniga i förevarande paragraf föreslagit en bestämmelse, enligt vilken torkade bär eller frukter, som genom extraktion eller annat liknande förfarande berövats något av sina värdegivande beståndsdelar, icke må saluhållas eller försäljas såsom livsmedel. Bestämmelsen utgör givetvis icke något hinder för försäljning av exempelvis torkade äpplen, från vilka skal och kärnhus avlägsnats. 7 §.

Denna paragraf ersätter kungörelsen den 19 oktober 1934 (nr 507) angående märkning av kärl till konserverade torkade frukter, bär eller grönsaker för avsalu. Denna kungörelse upphäves därför enligt promulgationsbestämmelserna till livsmedelsstadgan. Kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 447) angående märkning i vissa fall av kärl till fruktkonserver har tillkommit med hänsyn till vissa tullbestämmelser och torde därför icke böra införas i livsmedelsstadgan. Huvudbestämmelserna i nämnda båda kungörelser ha omnämnts å s. 94. 8 §.

Varubenämningen honung åtnjuter skydd enligt förordningen den 29 juni 1917 angående förbud i vissa fall mot vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen. Av förordningens bestämmelser följer bland annat att benämningen honung icke får användas vid saluhållande eller försäljning av vara, som till sin sammansättning avviker från den normala sammansättningen hos vara, som utmärkes genom denna benämning. Då ersättningsmedel för honung saluhålles eller försäljes, skall jämlikt 3 § i förordningen varans egenskap av ersättningsmedel uppenbart framgå av den använda varubeteckningen. Av 2 § i förordningen följer, att avbildningar av t. ex. bin eller bikupor ej få förekomma å förvaringskärl för sådant ersättningsmedel eller å anslag eller skylt, som hör till varan. Bestämmelser angående honung m. m. föreslogos av 1916 års livsmedelslagstiftningskommitté i dess förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å honung och honungsersättning (se s. 456). I yttranden över förslaget ifrågasatte såväl

lantbruksstyrelsen som kommerskollegium, huruvida behov förefunnes av så ytterligt detaljerade bestämmelser angående honung samt huruvida dessa vore genomförbara i praktiken. En del detaljanmärkningar framställdes även, bland annat av kemistsamfundet, som föreslog, att definitionen å honung i 2 § skulle erhålla följande ändrade lydelse: »Honung skall utgöras av den från växter härrörande, sockerrika produkt, som av bin insamlats och lagrats i celler av vax». Lantbruksstyrelsen anförde att det förekomme, att bin matades med socker redan under augusti, varför någon honung uppkomme i samband med sådan matning. I Danmark har genom en förordning den 2 december 1933 angående vad som må saluhållas som honung (se s. 505) upptagits en del av bestämmelserna i 1921 års förslag. I Tyskland har genom förordning angående honung den 21 mars 1930 meddelats synnerligen detaljerade bestämmelser angående varan i fråga. Även schweiziska livsmedelsförordningen av den 26 maj 1936 innehåller åtskilliga bestämmelser angående honung, bland vilka märkes en föreskrift att honung, som helt eller delvis erhållits genom att bina fodrats med socker, skall benämnas sockerfodringshonung. Vattenhalten hos honung fastställes i förordningen till högst 20 procent. Till de sakkunniga har för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag med skrivelse den 4 januari 1937 av chefen för jordbruksdepartementet överlämnats en framställning den 22 oktober 1936 av styrelseledamoten i Kristianstads läns biodlareförening G. A. Malmzén om utfärdande av lagbestämmelser till skyddande av naturhonung mot konstprodukter och vidtagande av skyddsåtgärder mot import av utländsk honung. Sveriges biodlares riksförbund anförde i yttrande den 20 november 1936 bland annat, att föreningen i anledning av remissen tagit stickprov av honung på ett trettiotal orter i landet, och att därvid inga produkter av sådan beskaffenhet anträffats, att deras saluhållande skulle kunna medföra ansvar vare sig enligt ovannämnda förordning av den 29 juni 1917 eller enligt lagen den 4 juni 1913 angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning. Genom dessa författningar vore såväl biodlarna som honungskonsumenterna tillförsäkrade skydd mot bedrägerier av ifrågavarande art, men det kunde ifrågasättas, om ej kompletterande bestämmelser vore av behovet påkallade, så att den svenska honungen finge ungefär samma skydd som det svenska smöret. För erhållande av en fast grundval för dylika bestämmelser torde emellertid vetenskapliga specialundersökningar vara nödvändiga, och då ett organ för studium av biodlingens olika sidor ännu saknades i vårt land, syntes för närvarande vissa svårigheter föreligga för utformning av sådana bestämmelser. Föreningen hemställde att bestämmelser utfärdades därom, att ordet honung ej finge ingå i namn på surrogat för honung. Sistnämnda önskemål har av förbundet framförts även i särskilda skrivelser till de sakkunniga den 2

och den 10 augusti 1940, den senare avlåten å Sveriges biodlares riksförbundsmötes vägnar. Lantbruksstyrelsen anförde i yttrande den 30 november 1936 över Malmzéns framställning, bland annat, att visst ytterligare skydd för naturhonungen gentemot den konstgjorda torde kunna anses påkallat men att vidtagandet av åtgärder i sådant syfte, såsom riksförbundet framhållit, torde böra föregås av en mera ingående utredning, omfattande jämväl vissa vetenskapliga specialundersökningar. De sakkunniga anse för sin del ytterligare författningsföreskrifter angående honung icke vara erforderliga. Bestämmelsen i förevarande paragraf, jämfört med stadgandena i 1 kap. 12—14 §§, upptager i fråga om honung samma föreskrifter, som för närvarande finnas i ovannämnda förordning av den 29 juni 1917.

Läskedrycker. I samband med bestämmelser angående saft och dylikt brukar i främmande livsmedelslagstiftning ofta upptagas föreskrifter angående läskedrycker. Dessa utgöras i huvudsak av kolsyrade alkoholfria drycker. De bruka indelas i mineralvatten och söta läskedrycker. Såsom mineralvatten anses dels naturligt vatten, som innehåller olika salter och även kolsyra, och dels konstgjort sådant vatten, såsom vichyvatten, sodavatten, apollinaris. I de söta läskedryckerna ingå vanligen socker, olika fruktsyror, frukt- och bärsafter, extrakter, essenser och andra smakämnen. Till läskedrycker äro att hänföra även drycker med en alkoholhalt, som ej överstiger 2% volymprocent. Är alkoholhalten större, blir drycken enligt gällande författningar alltid att hänföra till spritdryck eller vin, såvida den icke utgöres av maltdryck. Den sammanlagda årliga tillverkningen i Sverige av läskedrycker uppgick 1939 till över 80 miljoner liter, varav cirka 45 procent söta läskedrycker. Med skrivelse den 12 maj 1923 överlämnade 1916 års livsmedelslagstiftningskommitté till Kungl. Maj:t bland annat ett förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående den av kommittén föreslagna livsmedelslagens tillämpning med avseende å läskedrycker. Förslaget, som finnes infört i bilaga A, s. 460, har icke utremitterats för yttrande eller föranlett någon annan Kungl. Maj:ts åtgärd. För närvarande gälla följande författningsbestämmelser angående läskedrycker. Kungl. förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker äger tillämpning å dels alla drycker, som äro tillagade av annat än malt och som antingen äro helt fria från alkohol eller icke innehålla mer än 2^4 volymprocent sådan, dels malt-

279 drycker, som tillhöra eller angivas tillhöra första klassen, vilken får hålla högst 1.8 viktprocent alkoholhalt. Förordningen innehåller huvudsakligen bestämmelser, som åsyfta att främja allmän ordning vid utskänkning, d. v. s. försäljning till förtäring på stället, av de nämnda dryckerna, men innehåller därjämte vissa föreskrifter angående innehåll av sackarin i maltdrycker. Det föreskrives att svagdricka, som veterligen är tillsatt med sackarin, icke må förvaras å försäljningsstället annat än å kärl, som på tydligt framträdande sätt är försett med påskriften »Innehåller sackarin», samt att, därest svagdricka utlämnas till köparen i tillslutet kärl, detta skall vara försett med sådan påskrift. Annan maltdryck än svagdricka får ej vara försatt med sackarin. I kungl. förordningen den 10 juni 1932 angående märkning av kärl, innehållande söta läskedrycker, är i 2 § föreskrivet att sådan läskedryck må från tillverkningsställe utlämnas endast på kärl, som är märkt med etikett, vara angivits dryckens benämning, tillverkarens namn eller firma och tillverkningsorten samt, om vid tillverkningen använts sackarin, uppgiften »Innehåller sackarin». I förordningens 3 § stadgas att om söt läskedryck veterligen är försatt med sackarin, må den icke förvaras å försäljningsställe annat än å kärl, märkt med etikett av sådan beskaffenhet som i 2 § sägs, samt att vid utminutering och utskänkning kärlet städse skall vara försett med dylik etikett. Med söta läskedrycker förstås i förordningen alla drycker, som äro tillagade av annat än malt samt försatta med kolsyra och sötningsmedel och som antingen äro helt fria från alkohol eller icke innehålla mer än 21/4 volymprocent sådan. Med ordet sackarin förstås i båda sistnämnda författningarna varje konstgjort sötningsmedel, som har högre söthetsgrad än raffinerat socker men icke sockrets näringsvärde. Slutligen innehåller kungl. förordningen den 22 december 1939 om skatt å läskedrycker vissa föreskrifter av intresse för livsmedelslagstiftningen. I förordningen stadgas nämligen bland annat att den, som ämnar tillverka läskedrycker för försäljning, skall till kontrollstyrelsen göra anmälan (driftsanmälan), varvid skall fogas hälsovårdsmyndighets intyg därom, att för rörelsen avsedda lokaler uppfylla i hälsovårdsstadgan angivna fordringar, att kontrollstyrelsen, därest hinder för rörelsens utövande ej föreligger, meddelar bevis därom, samt att, innan sådant bevis meddelats, rörelsen ej må utövas. Med läskedrycker förstås i sistnämnda förordning mineralvatten samt kolsyrade och därmed jämförliga drycker, vilka icke äro hänförliga till rusdrycker eller maltdrycker. I fråga om alla i förordningen avsedda läskedrycker skall vad i 2 § i förutnämnda förordningen den 10 juni 1932 stadgas äga motsvarande tillämpning. Vidare föreskrives att läskedrycker icke må utlämnas från tillverkningsställe annorledes än på flaskor av den storlek, kontrollstyrelsen bestämmer, eller på andra slutna kärl eller behållare, vilka med avseende å rymden blivit märkta på sätt i 14 § lagen om mått och vikt sägs.

280 Till de sakkunniga har av Kungl. Maj:t överlämnats en av lantbruksstyrelsen verkställd, med skrivelse den 6 december 1935 till Kungl. Maj:t ingiven utredning rörande ett rationellt tillgodogörande av svenska frukter och bär. Utredningen har tillkommit i anledning av riksdagens skrivelse nr 75 år 1935, föranledd av en motion samma år, n : 14. Utredningen överlämnades till de sakkunniga för att, i vad den har avseende å införande av lagstadgad märkning av vissa läskedrycker, tagas i övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas uppdrag. Lantbruksstyrelsen föreslår i nämnda avsnitt av sin utredning, att kolsyrade läskedrycker med fruktsmak skola åsättas beteckningen »Ej naturdryck», för så vitt de icke uppfylla vissa av styrelsen uppställda tämligen stränga fordringar, som angivits med utgångspunkt från en ny, på steril tappning grundad metod för tillverkning av fruktdrycker. Därjämte förutsattes bland annat, att den använda frukt- eller bärsaften skall vara framställd på kall väg. Yttranden över förslaget hava avgivits av, bland andra, kommerskollegium, som vid sitt den 25 januari 1937 dagtecknade utlåtande fogade yttranden av medicinalstyrelsen, medicinska näringsrådet, Sveriges kemiska industrikontor och Sveriges vattenfabrikanters riksförbund. Yttrandena innehålla stark kritik av förslaget i nu förevarande del. Utredningen och de inkomna yttrandena överlämnades till frukt- och trädgårdsutredningen, vilken i sitt betänkande (SOU 1938: 5) i fråga om den föreslagna märkningen anförde, att utredningen icke funne lämpligt ingå på en prövning av detta förslag, då detsamma torde bliva föremål för behandling av livsmedelslagstiftningssakkunniga. I andra motioner till 1935 års riksdag, I: 26 och II: 64, hemställdes bland annat, att förordningen angående märkning av kärl, innehållande söta läskedrycker, måtte ändras så, att å respektive kärl skulle angivas vad detsamma innehölle. Vederbörande utskott ansåg sig ej kunna biträda denna hemställan och riksdagen beslöt i enlighet härmed. Vidare har till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag överlämnats en till chefen för jordbruksdepartementet ställd skrift den 2 augusti 1938 från riksförbundet svensk frukt, försäljningsförening u. p. a., med hemställan bland annat, att Kungl. Maj:t måtte utfärda förordning, innebärande att varje flaska läskedryck med frukt eller bärsmak skulle innehålla 2.5 kubikcentimeter svensk natursaft av äpplen. Utlåtanden över framställningen hava avgivits av, bland andra, lantbruksstyrelsen den 26 augusti 1938 och kommerskollegium den 24 april 1939. Kollegium överlämnade yttranden av Sveriges kemiska industrikontor, Sveriges fruktindustriförbund samt Sveriges vattenfabrikanters riksförbund. I sitt yttrande anförde kommerskollegium bland annat, att enligt upplysning under hand från riksförbundet svensk frukt en inblandning icke av 2.5 utan av 25 kubikcentimeter saft motsvarade riksförbundets önskemål. Av

281 de av kommerskollegium hörda organisationerna avstyrktes framställningen, såvitt nu är i fråga. Det hänvisades till kontrollsvårigheter och uppgavs därjämte att svenska folket icke visat sig uppskatta rena äppeldrycker. Lantbruksstyrelsen och kommerskollegium hemställde att ärendet måtte överlämnas till livsmedelslagstiftningssakkunniga. Från hälsovårdsnämnden i Stockholm har med skrivelse den 18 december 1937 till de sakkunniga för kännedom överlämnats en P. M. från nämndens kemiska laboratorium, vari under hänvisning till företagna undersökningar av läskedrycker, vilka utgivits för att vara naturdrycker, fruktdrycker och dylikt, framhålles att halten av fruktsaft i sådana drycker ofta visat sig vara mycket ringa samt att lämpliga föreskrifter vore behövliga. De nämnda framställningarna angående saftdrycker visa hän på den måhända viktigaste förändringen som inträffat inom läskedrycksindustrin sedan livsmedelslagstiftningskommittén år 1923 framlade sitt förslag angående läskedrycker. Under denna tid har nämligen tillkommit vissa slag av fruktdrycker, vilka — ehuru de kunna sägas ännu befinna sig på försöksstadiet — genom de experiment, som i många år föregått deras utsläppande i marknaden och som alltjämt fortgå, giva vissa anvisningar rörande de vägar, som kunna beträdas i och för våra naturliga frukt- och bärrikedomars utnyttjande. Under dessa experiment har läskedrycksindustrin så småningom trätt i allt närmare förbindelse med nya vetenskapsgrenar och tekniska branscher, då närmast biokemien och fruktsaftfabrikationen. Förväntningarna om vad som till folkhälsans främjande skulle kunna vinnas genom ett riktigt utnyttjande av vår frukt- och bärskörd — till vilka förväntningar jämväl knutit sig rent trädgårdsekonomiska synpunkter — ha föranlett de nyssnämnda framställningarna om specialbestämmelser för läskedrycksindustrin. Dessa hava uppburits av förhoppningen, att man lagstiftningsvägen skulle kunna åstadkomma en sådan premiering av de safthaltiga eller på ren saft beredda läskedryckerna, att vissa med hänsyn till fruktmarknadens reglering mindre önskvärda fruktsorter eller -kvaliteter skulle kunna tillvaratagas på ett sätt, som vore fördelaktigt för såväl läskedryckskonsumenterna som trädgårdsodlarna. Skälen, som anföras för och mot en dylik lagstiftning, torde i huvudsak vara följande. Läskedryckernas primära uppgift är att släcka törsten. Innehålla läskedryckerna kolsyra, ökas härigenom den törstsläckande förmågan, i det att kolsyran påskyndar upptagandet av vattnet genom slemhinnorna. Ur hygienisk synpunkt fordrar man därför främst av en läskedryck, att den icke innehåller några skadliga ämnen. Däremot torde det ur denna synpunkt kunna anses vara utan större betydelse, huruvida läskedrycken i fråga smaksatts till någon fantasi-, frukt- eller bärsmak genom tillsats av essenser, extrakter eller saft, eller om den färgats med sådana färgämnen, som finnas upptagna i giftstadgans förteckning över lämpliga färger för konditorivaror

m. m. Dessa ämnen tjäna här samma ändamål som kryddorna och sockerfärgerna vid matlagningen. Lägger man emellertid näringsfysiologiska synpunkter på läskedryckskonsumtionen, finner man, att läskedrycker beredda av eller med tillsats av safter skulle få väsentligt ökat näringsfysiologiskt värde, om genom safttillsatsen till dryckerna kunde överföras de vitaminkomplex och andra beståndsdelar, som göra vissa frukter och bär så värdefulla som födoämnen. Såvitt man hittills kunnat konstatera, överföras emellertid vid pressningen icke alltid de värdefullaste beståndsdelarna till råsaften. Vidare har man i många fall funnit, att vitaminerna utanför fruktkroppen undergå en hastig förstörelse. De värdefulla beståndsdelarna, främst då C-vitaminet, kunna på dessa grunder ännu icke göras tillgängliga på sådant enkelt sätt, som man förut trott vara möjligt. Detta faktum belyses av att man i Tyskland, där pressningen av råsaft nått sitt största omfång, förbjudit beteckningen »flytande frukt» för dylika råsafter (Normativbestimmungen fiir Obstsiissmoste, av den 3 juli 1935.) Något ökat värde för konsumenterna av läskedrycker, beredda av safter, synes sålunda ännu så länge icke med säkerhet kunna påvisas. Utan stöd av en vederhäftig propaganda komma därför dessa drycker med sitt högre pris knappast att kunna hävda sig i konkurrensen med läskedrycker av annan typ. Det är möjligt, att det skall lyckas tekniken att övervinna svårigheterna på detta område. Läskedrycksindustrin har redan nedlagt betydande kostnader i form av experiment, produktion och propaganda, och försöken att finna ökad avsättning för detta slag av kolsyrade drycker torde komma att fortgå. E t t gott resultat av dessa försök är, som förut framhållits, avhängigt dels av lösandet av vissa problem av biokemisk natur och dels av att producenterna lyckas i sitt uppfostrande propagandaarbete. Båda dessa förutsättningar äro emellertid av den art, att deras uppfyllande kräver en betydande rörelsefrihet för producenterna. Det torde därför knappast leda till avsett resultat, om detalj bestämmelser för marknadsförande eller sammansättning hos dessa nya produkter redan nu skulle lagfästas. E t t annat viktigt skäl emot en sådan lagstiftning är, att för närvarande förutsättningar saknas för en effektiv kontroll av sammansättningen hos utspädda fruktsaftdrycker. Bestämningen av den mängd saft, som ingår i en dryck, är ett både svårt och dyrbart arbete, vilket därtill i de flesta fall endast kan giva ett ungefärligt resultat, såvida icke laboratoriet förfogar över en noggrann statistik rörande egenskaperna hos fruktsafter från olika delar av landet under olika år samt kännedom om sammansättningen hos det vatten, som kommit till användning vid det undersökta provets tillverkning. Man måste även hålla i minnet, att läskedrycksfabrikanterna endast undantagsvis själva tillverka den saft, som de skola tillsätta läskedryckerna, varför det knappast kan anses billigt att på sätt, som i framställ-

ningarna föreslagits, pålägga dem ansvaret för den använda saftens och därmed de konsumtionsfärdiga dryckernas sammansättning. På grund av det anförda hava de sakkunniga funnit sig böra avstå från att framlägga förslag till sådana föreskrifter, som i de nämnda framställningarna ansetts önskvärda. De sakkunniga hava emellertid tagit i övervägande att i stället föreslå föreskrifter av liknande slag som de, vilka införts i 2 § första stycket i 1923 års förslag. Där stadgas att om läskedryck givits beteckning, som tyder på att den är framställd av bestämd bär- eller fruktsort, skall drycken vara beredd av huvudsakligen den angivna bär- eller fruktsorten, varjämte sådan vara icke får hava tillsats av främmande färgämne eller essenser, extrakt eller smakämnen, som icke härröra från bär eller frukt. Det torde visserligen förhålla sig så, att läskedrycksindustrin numera i ytterst ringa omfattning använder essens- eller smakämnen, som icke härröra från frukter eller bär. Dylika s. k. syntetiska essenser torde för närvarande huvudsakligen användas vid konfektyr- eller konditori varutillverkningen, där de på grund av större hållbarhet vid högre temperatur äro att föredraga framför de kvalitativt bättre naturliga smakämnena. Då emellertid främmande, varmed i detta sammanhang avses av frukter eller bär ej framställda essenser eller färgämnen, alltjämt i viss utsträckning kunna förekomma, synes det, särskilt med hänsyn till de tillverkare, vilka såsom ovan anförts nedlagt stora kostnader på framställningen av fruktdrycker, vara en rimlig fordran, att i den mån det är möjligt garanti skapas för att läskedrycker, som utgivas för att vara tillagade av bär eller frukt med eller utan tillsats av vatten och kolsyra, även motsvara vad som sålunda uppgives. Det innebär uppenbarligen en hög grad av illojalitet emot tillverkare av fruktdrycker att försälja en med uteslutande syntetiska smakämnen försatt dryck under uppgifter, som antyda att densamma är naturlig, och till ett pris, som med hänsyn till framställningskostnaden understiger fruktdryckens. I vissa fall kan möjligen sådant förfarande beivras medelst lagen mot illojal konkurrens, men i de fall, där uppgiften om dryckens innehåll av frukt- eller bärsaft är mera obestämd eller blott kan anses framgå av avbildningar på etiketten av frukter eller bär, torde en speciell föreskrift vara erforderlig, därest förfarandet skall kunna beivras. Därtill kommer att även om, såsom i det föregående anförts, för närvarande ej med säkerhet kan påvisas något ökat värde för konsumenterna hos läskedrycker, beredda av frukt- eller bärsafter eller därav beredda extrakt, det ingalunda kan anses uteslutet att dessa drycker äro ur näringsfysiologisk synpunkt värdefullare än drycker, försatta endast med på kemisk väg framställda aromämnen. Det kunde därför ifrågasättas att man införde ett stadgande av samma innehåll som 2 § första stycket i 1923 års förslag rörande läskedrycker med tillägg, att avbildningar av nyssnämnda slag finge förekomma på läskedrycksetikett, endast då

drycken beretts utan tillsats av färg- eller smakämnen, som icke härrörde från frukter eller bär. En föreskrift, avfattad i anslutning till vad nu anförts, skulle hava ungefärligen det innehåll, att läskedryck icke finge saluhållas eller försäljas under benämning, som angåve eller antydde att den vore framställd av bär eller frukter, och ej heller med etikett, vara funnes avbildning av bär eller frukter, med mindre drycken beretts huvudsakligen av den angivna råvaran och vore fri från tillsats av färgämne, essens, extrakt eller annat smakämne, som icke härrörde från bär eller frukt. En sådan bestämmelse skulle tydligen innebära att som smakämne finge användas antingen saft, eterisk olja, extrakt eller essens, blott smakämnet i fråga vore framställt ur frukt eller bär. Även emot en bestämmelse av nu antydda innehåll kan emellertid riktas vägande invändningar. Det är först och främst ytterligt vanskligt att avgöra, huruvida natursaft kommit till användning vid framställning av en läskedryck, särskilt i sådana fall, då åtgärder vidtagits för att vilseleda analytikern. Det torde därjämte vara uteslutet att kunna bestämma, huruvida natursaft huvudsakligen kommit till användning i sådan dryck, med andra ord huruvida de lukt- och smakämnen samt extrakter, som giva drycken dess karaktär, härröra huvudsakligen från natursaft eller produkter därav. Sammansättningen av en naturlig essens, d. v. s. en essens som härrör från bär eller frukt, lär nämligen i vissa fall kunna vara densamma som hos en syntetisk essens. En stor del av de i en »naturvara» förekommande smakämnena torde ofta vara framställda på syntetisk väg, varför deras härkomst icke kan analytiskt bestämmas. Införandet av de antydda bestämmelserna skulle sålunda komma att ställa utomordentligt svåra, stundom omöjliga krav på de kemiska kontrollaboratorierna. Vad ovan anförts om att läskedrycksfabrikanterna endast undantagsvis själva tillverka den saft, som de skola tillsätta läskedryckerna, gäller även om essenser och extrakt. Åtskilliga anmärkningar kunna riktas även emot den ifrågasatta föreskriften att läskedryck, som genom sin benämning eller på etiketten avbildade frukter eller bär angåves vara framställd av sådan råvara, icke skulle få innehålla färgämne, som ej härrörde från bär eller frukt. En saftdryck har givetvis alltid färg av den frukt- eller bärsort, av vilken den är tillverkad. I den utspädning saften får i en läskedryck blir emellertid färgen i allmänhet svag och för ögat föga tilltalande. En förstärkning av färgen anses därför erforderlig för att drycken skall få ett smakligt utseende. Färgningen sker genom tillsättande antingen av saft av särskilt färgrikt slag eller av vegetabiliskt eller syntetiskt färgämne. Färgrika safter finnas endast i begränsad omfattning, varför färgning med sådan saft har föga praktiskt intresse. I fråga om essenser gäller att en sådan, även om den är framställd av bär eller frukt, icke innehåller råvarans färgämnen, och en

285 essensdryck måste följaktligen alltid färgas. De vegetabiliska färgämnen, som användas, härröra sällan från frukter eller bär, men däremot från andra växtdelar, såsom blad, bark och blomdelar. De syntetiska färgämnen, som komma till användning, anses vara fullständigt oskadliga och begagnas även för andra livsmedel, exempelvis konditorivaror och sötsaker. De hava det företrädet att de äro betydligt mera hållbara emot ljusets inverkan. Det har även uppgivits att de numera inom läskedrycksindustrin använda färgämnena ofta äro av vegetabiliskt ursprung, vare sig den färdiga drycken är naturvara eller icke, varför färgämnets art icke bevisar något i fråga om dryckens sammansättning i övrigt. Med hänsyn till de vägande gensagor, som sålunda kunna riktas emot uppställande av föreskrifter rörande kvaliteten hos läskedrycker, som försäljas under uppgift att de tillverkats av bär eller frukter eller därav framställda smakämnen, hava de sakkunniga ansett sig icke böra upptaga några sådana föreskrifter i föreliggande förslag till livsmedelslagstiftning. Då av det ovan anförda framgår bland annat att riktigheten av en sådan uppgift, i synnerhet om den lämnats mera allmänt genom dryckens benämning eller avbildningar å etiketten, icke låter sig analytiskt påvisas, kunde det till och med ifrågasättas att förbjuda icke blott användningen av bär- eller fruktnamn i benämningar å läskedrycker utan även avbildningar av bär eller frukter å etiketter till sådana drycker. E t t sådant förbud måste emellertid anses synnerligen olämpligt då det uppenbarligen skulle vara ägnat att motverka användandet av bär och frukter vid läskedrycksberedning. Bestämmelsen i 2 § andra stycket av 1923 års förslag får anses föråldrad, då benämningen lemonad i huvudsak torde vara försvunnen ur namnförteckningen på läskedrycksindustrins produkter. För övrigt torde enligt allmänhetens uppfattning namnet lemonad icke antyda att drycken är framställd av frukt (citron, limon). Även bestämmelserna i 3 § i 1923 års förslag måste anses vara föråldrade. De läskedrycker, som nu saluföras under beteckningar, som kunna föra tanken till vissa bestämda källor eller källrika trakter, konsumeras icke längre i den föreställningen, att vattnet har exakt samma sammansättning som vattnet från någon av de i trakten i fråga belägna källorna, Vichy, Selters och Apollinaris, för att nämna några exempel, hava vunnit burskap såsom beteckningar för på visst sätt smakande läskedrycker. De under dessa namn saluförda vattnen intaga således ingen särställning i jämförelse med de läskedrycker, som saluföras under fantasinamn, såsom Soda, Engelsk Soda, Amaril etc, och som hava en sammansättning, som i stort sett är lika med de förra vattnens. Endast i vissa specialfall, nämligen då det gäller s. k. medicinska vatten, är vattnets kemiska sammansättning av utslagsgivande betydelse, men i så fall måste också till läkarens och konsumentens vägledning utsättas det fullständiga namnet på den källa, var-

ifrån vattnet kommer eller som stått såsom förebild för det artificiella mineralvattnet. Så sker även, i det att ett dylikt medicinskt mineralvatten betecknas exempelvis »Artificiellt Vichy vatten — Source de la Grande Grille — Tillverkat av destillerat vatten». Konsumtionen av dylika medicinska vatten är emellertid av så ringa omfattning, att någon speciallagstiftning härför icke kan anses av behovet påkallad. I de fall då vattnet utgöres av ett s. k. doserat medicinvatten, d. v. s. icke har naturlig förebild, skall detsamma registreras såsom farmacevtisk specialitet och faller sålunda under de särskilda bestämmelser, som gälla för detta slag av varor. En annan fråga, som emellanåt har berörts i de gångna årens diskussioner, och där en viss tveksamhet synes råda, är den, huruvida konservering av läskedrycker bör tillåtas, och i så fall genom vilka medel och i vilken utsträckning. De sakkunniga vilja ansluta sig till den i diskussionen framförda åsikten, att då konservering av sylt, saft, mos etc. är en i hushållen vanlig åtgärd, och då exempel finnas på att fruktsaft redan i sitt ursprungliga tillstånd innehåller betydande mängder av de ämnen, som av läskedrycksindustrin begagnas för konserveringsändamål, skäl icke föreligga att föreslå förbud mot konservering av läskedrycksindustrins produkter. Därtill kommer att det är av betydelse ur folkförsörjningssynpunkt, att konservering tillätes för saftdrycker, enär detta måste underlätta och förbilliga utnyttjandet av våra frukt- och bärrikedomar. Vad de använda konserveringsmedlen beträffar, så kunna desamma anses fysiologiskt ofarliga, enär samtliga av dessa ämnen sedan gammalt med fullt förtroende använts inom invärtesmedicinen och verkställda undersökningar icke givit belägg för att ens ett långvarigt förtärande av dylika ämnen i de små doser, varom här är fråga, givit upphov till störningar i organismens funktioner. Av smakskäl måste vid dessa ämnens användande för konservering av läskedrycker väsentligt mindre doser tillgripas, än de som komma i fråga vid medicinskt bruk. E t t flertal gånger har påpekats önskvärdheten av att samma hygieniska bestämmelser för stad och landsbygd infördes beträffande livsmedelstillverkningen. Sådan samstämmighet i fråga om sanitära föreskrifter är av speciell betydelse för läskedrycksindustrin, enär det övervägande flertalet tillverkare inom denna bransch bedriva sin näring utanför städernas råmärken, och på denna grund ägt igångsätta livsmedelstillverkning utan föregående inspektion av hälsovårdsnämnd. Härutinnan har emellertid ändring åvägabragts i samband med läskedrycksbeskattningen, i det att förordningen angående denna skatt som ovan nämnts föreskriver, att vid driftsanmälan skall fogas intyg av hälsovårdsnämnd att för rörelsen avsedda lokaler uppfylla i hälsovårdsstadgan angivna fordringar. De bestämmelser, som i övrigt synas erforderliga för läskedrycker, röra det som ingrediens i drycken och till sköljning av flaskorna använda vatt-

net samt möjligen de rengöringsmedel, som böra ifrågakomma för kärlen. Sådana föreskrifter meddelades i 4 och 5 §§ i 1923 års förslag. Emellertid äro dylika föreskrifter beträffande vatten erforderliga ej blott för läskedrycker utan för livsmedel över huvud, varför de införts i 2 kap. av föreliggande förslag. De behöva således icke upprepas vad angår läskedrycker. Bestämmelsen angående sötmedel i 4 § av 1923 års förslag ersattes nu av 9 § i 1 kap. angående deklaration av sackarin och föreskriften i 6 § om etiketter motsvaras av bestämmelsen i 1 kap. 10 § angående märkning av förpackningar. De i det föregående ej särskilt omnämnda bestämmelserna i 1923 års förslag synas utan olägenhet kunna utelämnas. Såsom ett för andra livsmedelsindustrier ef t erf oljans värt exempel kan omnämnas, att Sveriges vattenfabrikanters riksförbund låtit utarbeta och 1934 från trycket utgiva »Regler och råd rörande hygien och ordning inom läskedrycksindustrin», innehållande en sammanfattning av de föreskrifter i dessa hänseenden, vilka återfinnas i nu gällande lagstiftning i den mån den kan hava tillämpning på läskedryckstillverkning, varjämte tillfogats en del råd och anvisningar, grundade på samlade yrkeserfarenheter, vilka ansetts vara av särskild vikt.

8 KAP. Om kaffe och te. Kaffet är under normala förhållanden en av våra viktigaste importvaror. Den årliga införseln av orostat kaffe utgjorde sålunda år 1913 34 087 366 kilogram, 1937 47 294 087 kilogram och 1938 52 758 033 kilogram. Importen av te utgjorde 1937 437 000 kilogram och 1938 508 720 kilogram. Den äldre svenska lagstiftningen rörande såväl kaffe och te som choklad utgör, anföres i 1921 års betänkande, på sitt sätt en illustration till den betydelse dessa varor, särskilt kaffet, så småningom kommit att erhålla i den svenska konsumtionen. Statsmakterna hava gång efter annan givit till känna sin uppfattning, att nämnda varor vore »överflödsvaror» och att »lystnaden och bruket därav måtte förminskas och omsider avskaffas». För att främja detta ändamål utfärdades sålunda 1747 ett påbud, att en »Consumtions Accis» skulle läggas på bland annat te och kaffe. Nästföregående år hade ett förbud stadgats emot införsel i riket av »Chocolade, Arrachs och andre främmande Liqueurer», emedan de endast tjänade till en skadlig yppighets underhållande. Under de följande åren utkommo ett flertal författningar, som innehöllo förbud mot införsel av kaffe och mot bruk därav, omväxlande med kungörelser, varigenom de meddelade förbuden upphävdes.

288 I en 1794 utfärdad författning förbjöds ej blott all införsel av kaffe u t a n ock allt bruk därav, med straff u t s a t t såväl för den som låtit tillreda »den förbjudna kaffedrycken», som ock för var och en, »som därav njutit». E n författning 1817 var i jämförelse härmed betydligt mildare, den förbjöd endast all »försäljning, skänkning och förtäring av tillrett Caffe på Källare, Wärdshus, Spisqwarter, Caffehus och Krogar samt andra allmänna ställen, ävensom vid marknader och auktioner i städer och på landet». 1822 upphävdes definitivt de restriktioner man sökt lägga på försäljning och förtäring av kaffe, och statsmakterna resignerade sålunda inför det faktum, som i en kungörelse 1796 uttryckes med orden, »att smaken för kaffe h ä r i landet blivit nästan allmänt rådande, och a t t denna vara av alla de förbudne yppighets- och överflödsartiklar är den, vars nyttjande i synnerhet önskas». I en kungörelse 1799 med förbud mot införsel eller bruk av kaffe återfinnes ett uttryck, som angiver, a t t även surrogat då voro bekanta. D ä r stadgades nämligen a t t »till förekommande av de underslev, vartill bruket av så kallat Swenskt Caffé kunde giva anledning, alla sådana artificiella tillredningar, som till lukt och smak likna verkligt Caffé, även bliva under förbudet begrepne». 1921 års förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å kaffe och te samt ersättningsmedel för kaffe och te återfinnes i bilaga A, s. 452 ff. I fråga om kaffe och te innehöll kungörelsen huvudsakligen bestämmelser angående tillåten halt av föroreningar och förbud mot förfaranden, som innebära eller närma sig förfalskning av kaffet. E m o t behövligheten över huvud av dylika föreskrifter i fråga om kaffe och te riktades i de över förslaget avgivna yttrandena icke någon anmärkning. D ä r e m o t blevo några av förslagets detaljer föremål för gensagor, av vilka de viktigaste omnämnas i d e t följande under respektive paragrafer. Medicinalstyrelsens proviantkungörelse den 26 juli 1940 innehåller följande bestämmelser rörande kaffe, kaffeersättning och te: Kaffe, orostat, skall utgöras av väl utbildade, hela, rena och friska bönor av möjligast jämn färg och storlek. Det får icke vara berövat någon värdegivande beståndsdel och skall i den utsträckning teknikens hjälpmedel det möjliggöra vara fritt från skaldelar, omogna kaffefrukter, svarta frön, kvistar av kaffeträdet, sand och polermedel. Kaffe får icke vara med konst blekt eller färgat. Det får icke vara sjöskadat. Kaffe, rostat, skall hava jämn färg och i övrigt uppfylla de fordringar, vilka ovan angivits för orostat kaffe. Rostat kaffe skall med varmt vatten giva ett utdrag, som har tilltalande lukt och smak. Det må icke hava varit underkastat sådan behandling, att dess vattenhalt ökats; ej heller får det vara behandlat med sådana ämnen som socker, schellack, pottaska, fett, paraffin eller vaselin. Fuktighetshalten hos rostat kaffe får icke överstiga 5 %. Kaffeersättning skall vara tillverkad av rena vegetabiliska råämnen av sådan beskaffenhet, att därav beredd dryck har likhet med kaffe vad färg, lukt och smak angår. Kaffeersättning skall i möjligaste mån vara fri

289 från föroreningar; dock må en vara, som framställts av underjordiska växtdelar innehålla högst 2.5 % medelst vatten (eller kloroform) frånskiljbar sand, och en vara som framställts av andra växtdelar, högst 1 % sand. I kaffeersättning få icke heller i nämnvärd myckenhet ingå sådana delar av råämnet, vilka äro att anse såsom värdelösa för varan i dess egenskap av ersättningsmedel Varan får icke vara uppblandad med ovidkommande ämnen: kaffesump, sågspån sädesagnar, ekollonskal m. m. Om kaffeersättning innehåller kaffe såsom beståndsdel, bor halten angivas. Te skall utgöras av på brukligt sätt beredda blad och unga kvistar av tebusken Det skall hava tilltalande lukt och smak och får icke vara berövat nåo-on vardegivande beståndsdel. Te må icke innehålla från tebusken härrörande tororeningar, såsom vedartade kvistar, fruktämnen, frön eller fröskal till större myckenhet an 5 % av varans vikt. Främmande tillsatser få icke ingå uti te. Angående de nu föreslagna bestämmelserna få de sakkunniga härefter anföra följande. 1 §. D e n n a paragraf motsvarar 1 § första, andra och tredje stycket samt 3 och 4 §§ i 1921 års förslag till bestämmelser om kaffe och t e m. m. Föreskrifterna i 2 § första stycket i förslaget ersättas nu av 1 k a p . 12 och 14 §§ livsmedelsstadgan. Beträffande bestämmelsen i 1 § fjärde stycket i det äldre förslaget få de sakkunniga hänvisa till vad som nedan under 5 § anföres. Angående tillämpningen av 1 kap. 12 § vad angår kaffe bör gälla att med benämningen kaffe skola anses liktydiga sådana varubeteckningar som »mocka-blandning», »jäva» och liknande benämningar, som enligt handelsbruk beteckna kaffe, samt exempelvis sådana ordsammanställningar, vars första led utgöras av en särskilt uppfunnen beteckning, medan ordet kaffe utgör andra ledet, till exempel »solo-kaffe», »elvakaffe». I överensstämmelse med 1 § i 1921 års förslag föreskrives i förevarande paragraf till en början att kaffe skall utgöras av rena och friska frön från kaffebusken. Härigenom utmönstras bönor som äro mögliga eller hava unken eller eljest från det normala avvikande lukt eller smak. D e t t a är ofta fallet med sjöskadat kaffe, som enligt vissa främmande livsmedelslagar u t a n vidare skall anses otjänligt som livsmedel. 1921 års förslag förbjöd utan undantag saluhållande eller försäljning av kaffe som berövats någon vardegivande beståndsdel. Förbudet motiverades bland a n n a t med a t t koffeinfritt kaffe endast i obetydlig m å n förekom i den svenska handeln och finge anses vara en artikel av tvivelaktigt värde. Kemistsamfundet anförde i sitt yttrande över förslaget a t t försäljning av sådant kaffe ej borde förbjudas och hänvisade till kommitténs motivering, d ä r det nämndes a t t ett d å föreliggande tyskt förslag till livsmedelslagstiftning beredde visst skydd åt benämningarna koffeinsvagt och koffeinfritt kaffe. Enligt de sakkunnigas mening har numera försäljningen här i 19

290 landet av kaffe, som betecknas såsom koffeinfritt eller koffeinsvagt, n å t t en så stor omfattning a t t föreskrifter rörande sådant kaffe böra meddelas. Dessa föreskrifter hava införts i nästfoljande paragraf. Bestämmelsen a t t främmande föroreningar, såsom jord, stenar, sand och dylikt, få förekomma i en myckenhet av högst 1 procent av kaffets vikt, är h ä m t a d från 1921 års förslag. D e t har ansetts onödigt att, såsom i förslaget skedde, därjämte föreskriva a t t kaffe i den utsträckning teknikens hjälpmedel det möjliggöra skall vara fritt från sådana föroreningar. I 1921 års förslag föreskrevs efter mönster från utländsk lagstiftning a t t från kaffebusken härrörande föroreningar icke finge förekomma i större myckenhet än 5 procent av varans vikt. Kommittén anförde a t t denna bestämmelse icke torde för orostat kaffe medföra någon ändring i gällande handelsbruk. Däremot vore det, efter v a d kommittén i n h ä m t a t , icke ovanligt, a t t vid orostat kaffes rensning erhållet avfall, »triage», huvudsakligen bestående av svarta och trasiga bönor, såsom rostad vara inblandades i bränt kaffe, vars halt av dylika föroreningar följaktligen bleve högre. H ä r förelåge ett uppenbart oskick, som om möjligt borde hindras. E m o t kommitténs förslag på denna punkt anmärktes av flera handelskamrar, a t t siffran för den högst tillåtna procenthalten föroreningar från kaffebusken, såsom omogna frön, svarta bönor, kvistar och dylikt, satts alltför låg. T v å handelskamrar ville fixera denna siffra till 8 procent och handelskammaren i Gävle uppgav till och med a t t det förekomme verkliga standardkvaliteter, där orenhetsgraden uppginge till 14 procent. N å g o t över 64 procent av kaffeimporten till Sverige 1937 kom från Brasilien. Ungefär 80 procent av det brasilianska kaffet utgöres av santoskaffe, så benämnt efter utskeppningshamnen Santos. D e t t a är världens viktigaste kaffesort och är föremål för börshandel i stor skala. Enligt de av kaffebörserna i Santos och New York antagna bestämmelserna skiljes med hänsyn till halten av föroreningar på å t t a olika huvudkvaliteter santoskaffe, t y p 1—typ 8, och för varje t y p är fastställt ett maximital för förekomsten av defekta bönor och andra föroreningar. Experter inom kaffebranschen hava uppgivit för de sakkunniga, att därest maximihalten av föroreningar, härrörande från kaffebusken, bestämdes till 7 procent, skulle den lojala handeln hos oss icke tillfogas något avbräck. Den lägsta typen santoskaffe, som importeras hit, t y p 7 / 8 , lärer visserligen hålla 10 procent defekter och andra föroreningar från kaffebusken, men denna t y p torde ej säljas oblandad utan blandas, ungefär hälften av varje, med bättre typer, t. ex. t y p 5, som håller mindre än 5 procent föroreningar. Därest 1921 års maximisiffra fastställdes, skulle man nödgas tillgripa handrensning, för den händelse de lägsta nu brukliga kvaliteterna alltjämt skulle försliljas. D e t t a skulle uppenbarligen medföra en avsevärd fördyring av de billigaste kaffekvaliteterna. Det kan omnämnas a t t sådan handrensning

291 praktiseras i vissa europeiska länder, på grund av där gällande livsmedelslagstiftnings stränga fordringar på kaffets renhet. Hos oss användes maskinrensning, som frånskiljer så gott som alla föroreningar utom dem, som härröra från kaffebusken. Förevarande paragrafs andra stycke, som motsvarar 4 § första stycket i 1921 års förslag, förbjuder saluhållande av kaffe, som varit föremål för vissa åtgärder, vilka alla syfta till att vilseleda köparen rörande kaffets beskaffenhet genom att förbättra dess utseende och stundom även öka vikten. Ett sådant förfarande är polering, som medgavs enligt 1921 års förslag. Vid riden för utarbetandet av detta förslag voro emellertid avsättningsförhållandena inom kaffebranschen hos oss annorlunda än nu. En mycket stor del av kaffet såldes då rått till allmänheten, särskilt på landsbygden, och för att giva ett billigt råkaffe ett vackrare utseende tillämpades ett poleringsförfarande, som kunde verkställas på så sätt att kaffet jämte polermedel, bestående av sågspån, kaffeskal, talk eller dylikt, fick rotera i trummor. Polermedlet kan ej helt avlägsnas från kaffebönorna utan stannar kvar särskilt i springan på dessa. I motiveringen till 1921 års förslag anfördes att springan härigenom finge en vit färg, något som i vissa fall betraktades som tecken på god vara, Kvarvarande polermedel kunde även göra kaffet tyngre. Numera säljes här i landet kaffe mestadels rostat och oftast, åtminstone i städerna, även målet, och poleringen har därför förlorat i betydelse. För närvarande torde polerat kaffe, t. ex. »polerad rio», säljas endast i Norrland och även där i mycket ringa omfattning. Då förfarandet får anses innebära ett visst mått av vilseledande, har det i föreliggande förslag förbjudits. E t t annat sätt att »förbättra» kaffe, som stundom praktiseras, består i att utsätta bönorna för inverkan av vattenånga, varigenom de svälla. Storbönigt kaffe betingar nämligen i allmänhet ett högre pris. Tillkommer så en lätt röstning kan ett billigt riokaffe få utseende att vara ett betydligt dyrare javakaffe. En dylik lätt röstning får emellertid likställas med färgning av bönorna, som enligt förevarande paragraf är förbjuden. Färgning sker även med tillhjälp av olika färgämnen. Anmärkas må att såväl pole* ring som färgning av rått kaffe är tillåten exempelvis i Norge och Tyskland. I ett i tidskriften Nytt juridiskt arkiv avd. I år 1899 refererat rättsfall rörande betalning för levererat kaffe uppgives, att allt portoricokaffe, som då fördes i handeln, var färgat. Sedan sistnämnda tid hava emellertid förhållandena på kaffemarknaden undergått en avsevärd förbättring. Det torde böra särskilt framhållas, att föreskriften att kaffebönor ej må vara underkastade förfarande, varigenom deras halt av vatten ökats, icke är avsedd att utgöra hinder för sådan vattenbegjutning, som numera ofta sker vid röstningen för att snabbt avbryta denna. I fråga om detta förfa-

292 rande har från sakkunnigt håll lämnats följande upplysningar. I Amerikas förenta stater förekommer det ganska allmänt, att man vattenbegjuter kaffet vid röstningen. Detta sker på så sätt att kaffet omedelbart vid rostningsprocedurens avslutande och sedan värmekällan avstängts översprutas nied vatten från ett i rostningstrumman befintligt vattenledningsrör. Vattenbegjutningen tjänar två ändamål, dels att förhindra s. k. efterrostning och dels att neutralisera kaffets absorption av främmande lukt. De moderna rostningsmaskinerna ha stor kapacitet, och ju större kvantitet man rostar på en gång desto kraftigare blir efterrostningen. Sedan kaffet är färdigrostat och lämnat rostningsmaskinen, avkyles det i det s. k. kylskeppet. Denna avkylning är emellertid ej så kraftig att den kan effektivt hindra en åtminstone partiell efterrostning. Detta torde vara en av orsakerna till att man börjat använda sig av vattenbehandling. Vad beträffar rostat kaffes absorption av främmande lukt har av experter uppgivits följande. Färdigrostat kaffe börjar, omedelbart sedan det lämnat röstningsmaskinen, att absorbera fuktighet ur luften. Denna absorptionsprocess är givetvis kraftigare för kaffe, som icke blivit utsatt för vattenbegjutnmg, än för kaffe, som undergått denna procedur. Förespråkare i Amerika för vattenbegjutningsmetoden uppgiva, att kaffe, som icke behandlats med vatten, efter två dygn innehåller samma fuktighetshalt som vattenbegjutet kaffe. De amerikanska fackmännen anse dessutom, att vattenbegjutningen förbättrar kaffets arom. Det icke vattenbegjutna kaffet, som kraftigt&absorberar luftens fuktighet, upptar nämligen på samma gång den lukt, som finnes i luften. Om t. ex. kaffet, som ofta sker, omedelbart efter röstningen transporteras från rosterilokalen till ett bredvidliggande kolonialvarulager, blir det därför ovillkorligen mer eller mindre bemängt med främmande lukt. Självfallet får kaffet icke utsättas för en alltför kraftig vattenbegjutnmg. Det ligger emellertid i kafferostarens (ägarens, säljarens) intresse att så ej sker, ty om kaffet erhåller en även obetydlig »överdosis» försämras kvaliteten. Kaffet blir nämligen segt och dävet. I Sverige sker vattenbegjutning vid många större rosterier, och det uppgives att kaffe, som utsatts för sådan behandling, en tid efter röstningen visar sig innehålla, samma fuktighetshalt som kaffe, vid vars röstning man icke använt nämnda behandlingsmetod. Vid kooperativa förbundets livsmedelslaboratorium har i oktober 1936 verkställts vissa undersökningar angående fuktighetshalten i såväl vid röstningen vattenbehandlat kaffe som kaffe, vilket icke behandlats på detta sätt. Resultatet av undersökningarna återfinnes i bilaga D, se s. 539. Behandling av kaffebönor med socker, schellack, fett, oljor eller andra dylika ämnen, såsom gummi arabicum, harts, vax, paraffin, vaselin, benämnes vanligen glasering och uppgives stundom ske för att aromen hos rostade bönor bättre skall bevaras. Emellertid torde ändamålet med sådan be-

handling ofta vara att göra kaffet tyngre, något som betalar sig, eftersom glacermedlen äro billigare än kaffet. Bestämmelserna i 4 § andra stycket och 8 § i 1921 års förslag hava ansetts onödiga och därför uteslutits. Kaffetabletter och dylikt är en så obetydlig artikel här i landet att särskilda föreskrifter därom ej torde vara påkallade, och tillverkning av falska kaffebönor har säkerligen aldrig praktiserats hos oss. Försäljning av sådana bönor såsom kaffe blir att hänföra under strafflagens allmänna bedrägeriparagraf. I de gällande norska föreskrifterna rörande kaffe, av år 1933, finnas inga bestämmelser om nu nämnda artiklar. Tredje stycket i förevarande paragraf motsvarar 3 § i 1921 års förslag. Det torde ej erbjuda någon svårighet att i en rättegång få fastslaget, vilka fordringar som enligt handelsbruk uppställas på kaffe med särskild beteckning, som angiver visst ursprung eller viss beskaffenhet i övrigt. Med »mockablandning» avses sålunda för närvarande hos oss icke en blandning av olika slag av mockakaffe utan en blandning, som innehåller så stor tillsats av mockabönor att blandningens smak får sin prägel därav. I motiveringen till samma bestämmelse i 1921 års förslag anfördes att stadgandet innebure skydd för sådana vanligen inregistrerade benämningar som »nationalkaffe» och »solokaffe», i den mån dylika av större firmor inarbetade benämningar kunde sägas enligt gällande handelsbruk utmärka viss kaffesort. Enligt de sakkunnigas förmenande torde det emellertid vara felaktigt att giva förevarande stadgande en så vidsträckt innebörd. Såsom jämväl framgår av vad i övrigt anföres i motiveringen till 1921 års 3 §, avses med en sådan beteckning icke en viss kaffesort i betydelsen kaffe av visst ursprung och viss kvalitet, eller ens en blandning av olika sorter i vissa bestämda proportioner. De från samma produktionsort härrörande kaffesändningarna avvika ofta avsevärt från varandra till smak och beskaffenhet i övrigt. Vid blandning av en med sådan inregistrerad beteckning utmärkt vara måste man på grund härav för erhållande av den avsedda smaken den ena gången låta originalsorterna i blandningen ingå i annan proportion än den andra gången. Det torde därför vara riktigare att säga att en benämning som solokaffe utmärker kaffe av viss smak och från ett visst företag. Det kan icke heller anses att »gällande handelsbruk» normerar sammansättningen av ett kaffe med en sådan särskilt uppfunnen benämning som de nyss anförda. Frågar man sig i ett givet fall vad som är gällande handelsbruk, ser man till de bruk och sedvänjor som för dylika fall utbildats i enlighet med den allmänna uppfattningen i handel och vandel. Men vad som är avgörande för beskaffenheten av t. ex. »solokaffe» är ej handelsbruk i sagda bemärkelse utan den uppfattning angående detta kaffes rätta sammansättning och smak, som är rådande inom den firma, som är innehavare av varumärket. Firman är oförhindrad att vidtaga ändringar i

294 blandningsreceptet för detta kaffe, om så anses lämpligt, t. ex. på grund av förändrad smakriktning hos allmänheten. Skyddet för dylika benämningar på ett visst företags kaffe eller kaffeblandningar ernås genom benämningens inregistrering. 2 §. Såsom under 1 § anförts, torde särskilda bestämmelser böra meddelas angående försäljning av kaffe,varifrån koffeinet frånskilts.Då koffein på grund av dess stimulerande egenskaper är en av de viktigaste av kaffets beståndsdelar, bör uppenbarligen vid försäljning av kaffe, varifrån koffein avlägsnats, uppgift härom lämnas. Vidare synes sådant kaffe, som endast i ringa grad berövats sin koffeinhalt, icke böra få försäljas. Dylikt kaffe är närmast att betrakta såsom förfalskad vara. Den, som av en eller annan anledning önskar undvika koffeinet men likväl ej vill avstå från kaffedrycken, torde vara betjänt endast av ett kaffe, som i görligaste mån befriats från koffein utan att samtidigt hava berövats andra vardegivande beståndsdelar. Enligt vad som uppgivits från fabrikanthåll bör, för motsvarande av nu nämnda önskemål, den högsta tillåtna koffeinhalten bestämmas till 0.05 procent av varans vikt. Siffran 0.08 procent har valts i Norge. Det finns visserligen kaffesorter, som av naturen äro koffeinfria, men vanligen framställes koffeinsvagt kaffe genom att koffeinet före röstningen utdrages. Då det på så sätt behandlade kaffet likväl alltid torde innehålla en ringa mängd koffein vore det riktigast att kaffet vid försäljningen icke benämndes koffeinfritt utan koffeinsvagt. Ett kaffe med den ringa koffeinhalt, som här ifrågakommer, kan emellertid praktiskt taget betraktas som koffemfritt, och&det får, såvitt de sakkunniga hava sig bekant, i länder, där lagstiftning på området föreligger, utan undantag benämnas koffeinfritt. I forevarande paragraf har därför föreslagits att antingen denna benämning eller benämningen koffeinsvagt skall användas. Härmed överensstämmer även vad som anföres i patentlagstiftningskommitténs betänkande IV, 1915 (s. 129), rörande uttryck, som enligt handelsbruk erhållit en från ordalagen avvikande innebörd. . o Det kaffe, varom nu är fråga, torde för närvarande saluföras allenast i pa förhand iordningställda förpackningar, något som förefaller lämpligt även för förhindrande av förväxling eller sammanblandning med annat kaffe. I förslaget upptages därför bestämmelse om kaffets försäljning på detta sätt, varjämte föreskrivits, att tillverkarens namn eller firma skall angivas å förpackningen. Bestämmelsen utgör ej hinder för att jämte ordet »koffeinfritt» eller »koffeinsvagt» å förpackningen förekomma andra påskrifter, t. ex. en för varan särskilt uppfunnen benämning. Av 1 § i förevarande kapitel torde framgå, att kaffe, som saluhålles såsom

295 koffeinfritt eller koffeinsvagt, icke får vara berövat någon annan vardegivande beståndsdel. D e t t a innebär a t t dess halt av vattenlösligt extrakt skall vara i det närmaste densamma som hos kaffe, som ej berövats något koffein. 1932 års finska förslag till livsmedelslagstiftning stadgar a t t mängden av i vatten lösligt extrakt hos koffeinfritt eller koffeinsvagt kaffe skall vara minst 20 procent av varans vikt. Det koffeinsvaga kaffe, som för närvarande lär mest försäljas här i landet, har vid upprepade analyser befunnits hålla en extrakthalt mellan 23.1 och 23.6 procent. 3 §.

Frånsett den nedan under 5 § omnämnda bestämmelsen angående te i betydelsen tillagad dryck återfinnes i denna paragraf, med endast formella skiljaktigheter, föreskrifterna i 5 och 6 §§ i 1921 års förslag, emot vilka i dessa delar icke riktats någon anmärkning. I motiveringen till 5 § i 1921 års förslag anfördes följande: »Te är en vara, som erhålles av de spädare bladen (bladknoppar) av tebusken (teträdet). Med bladen likställas de yngre, i livet gröna kvistarna. Genom dessa växtdelars behandling på olika sätt erhållas olika tesorter, svarta (bruna) eller gröna. Inom de olika huvudgrupperna erhållas olika kvaliteter svarande emot tebuskens olika växtorter, bladens olika ålder, omsorgsfullheten vid deras sortering o. s. v. Men i olikhet med kaffe kommer i regel varan allmänheten till godo i det skick, varuti den importeras. Därför torde det ej kunna ifrågasättas att med avseende å teets beredning införa annan föreskrift än att varan skall vara på brukligt sätt beredd. Även om de med teproduktionen och teimporten sammanhängande förhållandena äro sådana, att detaljföreskrifter angående varans beredning skulle komma att sakna praktisk betydelse, kan detta självfallet icke få utgöra hinder för att genom författningsbestämmelser från den svenska marknaden utestänga uppenbart underhaltiga kvaliteter ävensom förfalskad vara. I sådant syfte föreskrives, att te icke får vara berövat någon vardegivande beståndsdel eller innehålla från tebusken härrörande föroreningar till större myckenhet än 5 procent av varans vikt. Med vardegivande beståndsdel åsyftas här i första rummet natuiiigen koffeinet (teinet). Inblandandet av urkokta blad faller även under denna bestämmelse, då tydligen dylika blad blivit befriade från snart sagt varje vardegivande beståndsdel. Vidkommande bestämmelsen i övrigt bör påpekas, att med »vedartade kvistar» icke avses de i te ofta befintliga bladskaften, som för lekmannen måhända kunna te sig såsom kvistar. Dessa bladskaft giva, i motsats till nämnda kvistar, med varmt vatten teutdrag i likhet med övriga bladdelar. Med hänsyn till det nu sagda torde mot den angivna gränsen för förekomst av berörda föroreningar, 5 procent, anmärkning ej kunna med fog framställas. Slutligen har bestämts, att främmande tillsatser icke få ingå i te. De vanligaste inblandningarna äro blad av främmande växter. Dylika inblandningar torde dock icke alltid kunna fullständigt undvikas, exempelvis när teet parfymerats genom behandling med aromatiska blommor; den föreslagna bestämmelsen måste följaktligen tolkas med behörig hänsyn härtill.»

296 4 §. Denna paragraf ersätter delvis 7 § i 1921 års förslag. Därest vid normal kaffeimport bestämmelser anses böra meddelas rörande blandning av kaffe och ersättningsmedel därför, synas tre möjligheter stå till buds: att helt förbjuda försäljning av dessa blandningar, att i likhet med 1921 års förslag föreskriva att dylika blandningar vid försäljningen alltid skola benämnas ersättningsmedel och slutligen att, såsom skett bland annat i Norge, stadga att varan vid försäljningen skall givas en benämning, som tydligt angiver den såsom en blandning, samt att den proportion, vari kaffe eller te ingår i blandningen, skall tydligt angivas å förpackningen. Sistnämnda alternativ synes mest tilltalande, då varan enligt detta vid försäljningen utgives för vad den är. Under nu rådande kristid hava genom kungörelse den 1 augusti 1940 (nr 759) meddelats särskilda bestämmelser angående försäljning av kaffesurrogat med tillsats av kaffe. Det har synts de sakkunniga onödigt att meddela särskilda bestämmelser rörande ersättningsmedel för kaffe eller te, vilka icke innehålla någon tillsats av äkta vara. Förevarande paragraf innehåller därför icke några bestämmelser, som motsvara dem som upptages i 7 § tredje stycket i 1921 års förslag. 5 §. Enligt 1 § sista stycket i 1921 års förslag skulle kaffe i betydelsen tillagad dryck vara tillrett av sådan vara, som uppfyllde i paragrafen uppställda villkor. Emot detta stadgande framfördes i de avgivna yttrandena åtskilliga anmärkningar. Smålands och Blekinges handelskammare och hälsovårdsnämnden i Eskilstuna ansågo bestämmelsen omöjlig att efterfölja eller övervaka samt ledande till trakasserier. Något vilseledande av allmänheten skedde dessutom ej vid begagnande i vissa fall av ersättningsmedel, då var man kände till att de med fördel användes för att dryga ut kaffet och göra drycken billigare. Skånes handelskammare påpekade att inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga i utlåtande den 30 oktober 1917 ur folkhygieniska och nationalekonomiska synpunkter förordat sådana åtgärder, varigenom kaffeförbrukningen inom landet kunde nedbringas, och därvid såsom synnerligen önskvärt framhållit att bruket av goda och oskadliga kaffesurrogat och tillsatsmedel måtte vinna ökad spridning. Handelskammaren framhöll att användningen av dylika ersättnings- och tillsatsmedel vore gängse bruk i utlandet, och att även bland inhemska koiisumentkretsar på många håll torde anses att användningen av dylika medel förhöjde

smaken på kaffet. Härtill komme att det torde få anses uteslutet att genom lagstiftning åstadkomma ändring i gängse språkbruk härutinnan. Handelskammaren i Göteborg fann bestämmelsen orimlig och kommerskollegium ifrågasatte dess lämplighet. Aktiebolaget förenade cikoriefabrikerna anförde i en skrivelse till kommerskollegium bland annat, att vid bolagets fabrik i Ystad sedan bortåt 100 år tillverkats kaffetillsättningsmedel, vars huvudbeståndsdel vore cikoria och som för en del av allmänheten utgjorde ett eftersökt och omtyckt medel att giva kaffedrycken önskad smak. Tillsättningen av cikoriefabrikat borde stanna vid 15 ä 20 procent och aldrig överstiga 25 procent, eljest bleve den speciella cikoriesmaken alltför övervägande. Cikoriefabrikaten vore således icke avsedda såsom ersättningsmedel för kaffe; dock hade de använts som sådana under tider, då det rått brist på kaffe. Fabrikaten måste, när de tillverkades av friska och i och för sig oskadliga ingredienser, anses mera till gagn än till skada för kroppskonstitutionen; huvudbeståndsdelen cikoria vore till och med för vissa sjukdomar ett verkligt läkemedel. Dåvarande chefen för finansdepartementet hade i proposition till 1920 års riksdag om tull å kaffe ansett önskvärt att bruket av goda och oskadliga kaffesurrogat vunne ökad spridning. Danmarks konsumtion av cikoria vore flerfaldigt större än Sveriges och cikoriekonsumtionen i Frankrike och Tyskland torde hava minst samma omfattning som i Danmark. Svenska resande torde i regel varit mycket förtjusta i den å Köpenhamns restauranger serverade kaffedrycken, vilken med all säkerhet alltid varit tillsatt med något cikoriefabrikat. För en dryck av kaffe med tillsats av exempelvis cikoria funnes icke något särskilt namn och det torde icke låta sig göra att införa något dylikt. Vad angår te i betydelsen tillagad dryck innehöll 5 § i 1921 års förslagen motsvarande bestämmelse. Emot denna framställde kommerskollegium, Smålands och Blekinges handelskammare samt hälsovårdsnämnden i Eskilstuna samma eller liknande anmärkningar som emot enahanda stadgande angående kaffe. Enligt de sakkunnigas mening äro de emot 1921 års förslag på denna punkt framförda anmärkningarna välgrundade. Det kan visserligen — under normala tidsförhållanden — förefalla något stötande att en dryck, vid vars tillredning huvudsakligen annan vara än kaffebönor kommit till användning, skall få serveras under benämningen kaffe. Emellertid lär det vara tekniskt uteslutet att av den färdiga dryckens beskaffenhet utröna, i vilken utsträckning kaffebönor använts för tillredningen. Bönorna eller en del av dem kunna vara förut urkokta; det lär ofta förekomma att vid kaffekokning åtminstone delvis användes sådan »sump». Även proportionen mellan bönor och vatten kan vara mycket växlande, och det torde ej vara möjligt att fastslå en viss lägsta gräns för tillsatsen av bönor till en viss kvan-

298 titet vatten. Av bland annat nu angivna skäl hava de sakkunniga ansett olämpligt a t t uppställa några fordringar på beskaffenheten av kaffe i betydelsen tillagad dryck. D e t sagda gäller även om te och choklad i n ä m n d a betydelse. I förevarande kapitel torde därför böra införas en bestämmelse, att föreskrifterna i kapitlet icke skola äga tillämpning å kaffe eller te i betydelsen tillagad dryck.

9 KAP.

Om kakaoprodukter m. m. De olika kakaoprodukterna beredas av kakaobönor, d. v. s. fröna av kakaoträdet, Theobroma cacao, L. Huvudbeståndsdelen i bönorna, omkring 50 procent, utgöres av kakaofett, som även brukar kallas kakaosmör. Därjämte innehålla bönorna 15 a 20 procent äggviteämnen, omkring 10 procent stärkelse och cirka 6 procent vatten. Choklad är således ett värdefullt näringsmedel. Skalen utgöra ungefär 12.5 procent av bönornas vikt. I produktionsländerna underkastas bönorna en jäsningsprocess, som bland annat utvecklar smakämnena och den typiska färgen. Den vidare behandlingen sker i allmänhet i konsumtionslandet. Bönorna rengöras, rostas eller torkas, skal och groddar frånskiljas och bönorna finmalas. Den sålunda erhållna varan kallas kakaomassa och försäljes under benämningen osockrad choklad, men utgör därjämte utgångsmaterialet för framställning av olika chokladsorter och kakaopulver eller kakao, som pulvret hos oss benämnes. Vid beredningen av kakaopulver avlägsnas en del av fettet ur kakaomassan och denna uppblandas med alkalier, t. ex. natriumbikarbonat, och finmales. Frånskiljandet av fett möjliggör finmalningen, och tillsatsen av alkalier förhindrar a t t pulvret vid blandning med vatten eller mjölk sjunker till botten. Fettet bör frånskiljas genom pressning. Det kan avlägsnas även genom extraktion, men på detta sätt erhållet fett saknar arom och anses värdelöst som tillsats vid chokladtillverkningen. D e t avpressade fettet användes som tillsats till finare choklad. Andra ingredienser vid chokladberedning äro, förutom socker eller annat sötmedel, smakämnen av olika slag. Torrmjölk, som tillsättes mjölkchoklad, är ej blott ett smakämne utan tillför även varan näringsämnen. Bönor från skilda produktionsorter hava olika smak, och blandningen av bönorna har därför stor betydelse för chokladens smak. Lecitin, ett fosforhaltigt fettliknande ämne, som finnes bland annat i nervvävnad och även i växter, brukar tillsättas i små mängder för a t t kakaomassan skall bliva smidigare. Tillverkningen inom landet av kakaoprodukter har under senare år kraftigt ökat, såsom följande siffror visa:

299 Kakaopulver

och

choklad. Införsel

Tillverkning inom landet

Utförsel

Är

1912 1922 1932 1936 1938

.... .... .... .... ....

kg

värde kr

kg

värde kr

kg

värde kr

2 759 193 6 230 765 10 639 543 14 095 097 17 739 901

5 579177 20 460 376 24 482 127 30 010 406 37 950 998

283 021 568 611 182 276 116 085 166 025

419 502 1165 616 307 849 200 254 256 103

574 4 380 13 478 18 747 12 423

1005 8 234 17 483 19 335 13 094

Av de nu återgivna siffrorna framgår även att den helt övervägande mängden inom landet tillverkade kakaoprodukter konsumeras här. Importen av färdiga produkter har därjämte under senare år kraftigt nedgått, vilket torde bero ej blott på förefintliga tullskydd utan även p å att de svenska produkterna i allmänhet numera i smaklighet fullt kunna m ä t a sig med de utländska, av vilka särskilt de schweiziska och holländska sedan gammalt hava gott anseende. E n del bestämmelser i fråga om de olika kakaoprodukterna torde böra upptagas i livsmedelsstadgan. Tidigare var det mycket vanligt a t t finmalna kakaoskal blandades i choklad, t. ex. i chokladcigarrer och andra dylika, oftast för barn avsedda varor. Kakaopulver är vidare ofta berövat alltför mycket av det värdefulla kakaofettet, vilket dessutom vid chokladtillverkning stundom ersattes med billigare fettämnen, t. ex. kokosfett, som i motsats till kakaofett lätt härsknar. Sockertillsatsen bör vidare ej få vara huru hög som helst. Även i en del andra hänseenden torde, såsom i det följande anföres, bestämmelser vara behövliga. 1921 års förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å kakaomassa, kakao och choklad (se s. 454) innehöll bestämmelser, som vände sig mot bland andra sådana missförhållanden som de nämnda. I de över förslaget avgivna yttrandena förekommo endast några detaljanmärkningar, av vilka en del omnämnas här nedan. I medicinalstyrelsens kungörelse den 26 juli 1940 angående fordringarna på viktigare proviantartiklar m. m. vid leverans för statens behov, finnas följande bestämmelser rörande kakaoprodukter: 1. Choklad, osockrad, skall levereras i form av kakor och vara beredd av friska, torkade eller rostade, skalade och från sand och dylika föroreningar befriade kakaobönor. Den får icke vara berövad någon i kakaobönan ingående, vardegivande beståndsdel och må icke innehålla mer än 2.5 procent kakaoskal. Osockrad choklad skall vara fri från främmande tillsatser såsom främmande fett, men får innehålla små mängder oskadliga smakämnen såsom vanilj, vanillin, kanel, vilka tillsatsers art skall vid anbud och å emballaget angivas. Till-

300 satt kakaofett skall vara vunnet genom pressning, icke genom extraktion med lösningsmedel. 2. Choklad, sockrad, skall levereras i form av kakor och vara beredd av osockrad choklad av ovan nämnd beskaffenhet. Sockrad choklad får icke innehålla mera än 65 procent socker. I övrigt gälla för varan samma bestämmelser som för osockrad choklad. 3. Kakao (kakaopulver) skall till beskaffenheten motsvara ovan beträffande osockrad choklad givna föreskrifter utan annan förändring än den som föranledes av att i utgångsmaterialet ingående fett delvis avlägsnats. Kakao skall innehålla minst 20 procent kakaofett. Varan får vara försatt med alkalikarbonater, därvid dessa, beräknade såsom kaliumkarbonat, må ingå i varan till en myckenhet av högst 2.5 procent. I övrigt gälla för kakao samma bestämmelser som för osockrad choklad. Till de sakkunniga har överlämnats en skrivelse den 29 februari 1936 från medicinalstyrelsen till Kungl. Maj:t, med vilken skrivelse överlämnades en genom Stockholms stads hälsovårdsnämnds försorg av föreståndarna för nämndens biologiska respektive kemiska laboratorium filosofie doktorn H . Huss och docenten T h . Sundberg under 1931 verkställd undersökning av den i allmänna handeln saluhållna kakaons kvalitet. Av utredningen framgår bland annat att ett av de 25 undersökta kakaoproven var uppblandat med stora mängder vanillinsocker, a t t halten av kakaoskal hos proven växlade mellan 0.5 och 6.5 procent och a t t fetthalten växlade mellan 23.5 och 9.2 procent. D e båda föreståndarna anförde bland annat a t t någon som helst överensstämmelse mellan å ena sidan kakaoprovens pris och å den andra deras skal- och fetthalt icke förefunnes. Vad särskilt fetthalten beträffade så hade kakao med hög fetthalt en fylligare, mera tilltalande smak än fettfattig kakao. Därtill komme a t t det konstaterats, a t t de kvävehaltiga ämnena (äggviteämnena) i kakaon av organismen utnyttjades bättre ju högre fetthalt kakaon hade. Vid leverans till Stockholms stads sjukhus godkändes i regel icke kakao, som hade lägre fetthalt än 18 procent. I 1921 års förslag förekom icke någon gräns nedåt för fetthalten i kakaopulver. I föreliggande förslag har däremot en sådan gräns stipulerats. Halten av skal fixeras i båda förslagen. Till de sakkunniga har vidare överlämnats en till socialdepartementet inkommen skrivelse av den 12 november 1934 från choklad- och kakaofabrikanternas internationella byrå, med säte i Bryssel. I skrivelsen anhålles om officiell stadfästelse å en av byråns styrelse utarbetad definition å frisk kakaoböna, vilken definition vore avsedd att läggas till grund för alla affärer med kakaobönor. Socialdepartementet hörde över framställningen medicinalstyrelsen och kommerskollegium, vilka i sin ordning inhämtade yttranden från hälsovårdsnämnden i Stockholm och svenska chokladfabrikantföreningen. I de avgivna yttrandena godkändes i stort sett den föreslagna definitionen. Kommerskollegium anförde emellertid att tillräckliga skäl icke syntes förefinnas att utan sammanhang med en mera vittgående livsmedelslagstiftning upptaga det framförda spörsmålet till behandling. Den föreslagna definitio-

301 nen var av följande lydelse: »En god kakaoböna bör ha följande egenskaper: Bönan skall inuti vara ljust rödbrun till brun, beroende på ursprungslandet, samt skall vara fullständigt torr och jämnt refflad. Då den pressas mellan fingrarna skall den giva ifrån sig ett krasande ljud. Den skall vidare vara hel och får icke vara grodd eller hava röksmak. — De viktigaste kvalitetsfelen äro följande: 1) inre mögel; 2) yttre mögel; 3) skifferaktig färg; 4) skador förorsakade av insekter. — Antalet felaktiga bönor får icke överstiga 10 procent, däri inräknat ett maximum av 5 procent bönor med inre eller yttre mögel eller spår av insekter, och ett maximum av 5 procent bönor med skifferaktig färg.» Denna definition har, med ett par mindre väsentliga ändringar, den 6 juli 1936 antagits av den ovannämnda byråns styrelse. Enligt de sakkunnigas förmenande ligger det utanför ramen av en livsmedelslagstiftning av förevarande slag att detaljerat reglera beskaffenheten av en sådan vara som kakaobönor, vilka först sedan de genomgått åtskilliga förädlingsprocesser såsom livsmedel tillhandahållas allmänheten. Dylika föreskrifter kunna knappast tänkas komma till tillämpning utom i tvister rörande leverans av kakaobönor. De sakkunniga hava därför ej upptagit sådana bestämmelser i vidare mån, än att i 1 § stadgats att kakaomassa skall vara beredd av friska och rena kakaobönor. Det är tydligt att den återgivna definitionens betydelse icke förringas av denna begränsning. Det föreliggande förslaget skiljer sig i sale ej mycket från 1921 års förslag. En del bestämmelser, som synts vara olämpliga eller av mindre vikt, hava emellertid uteslutits. De sakkunniga hava därjämte sökt att här som i övriga delar av förslaget genomföra en formell förenkling. För de flesta skiljaktigheterna mellan de båda förslagen lämnas i det följande närmare motivering. Rubriken. Beteckningen »kakaoprodukter» har ansetts utgöra en bättre sammanfattande benämning än »kakaomassa, kakao och choklad». 1 §• Då det gäller att avgöra, om kakaobönor kunna anses vara friska, kan den ovan nämnda definitionen tjäna till ledning. Tydligt är att bönor, som hava unken eller eljest från det normala mera avvikande lukt eller smak, icke skola betraktas som friska. Sveriges kemiska industrikontor anförde i sitt yttrande över 1921 års förslag att högsta tillåtna halten av skal och groddar i kakaomassa borde sättas till 3 i stället för 2 procent. Den nu föreslagna siffran, 2.5 procent, gäller i Norge och Schweiz samt överensstämmer i det närmaste med den å chokladoch kakaofabrikanternas internationella kongress i Antwerpen 1930 antagna

siffran, eller 5 procent av den fettfria kakaomassan. Som förut nämnts uppgår nämligen fetthalten i kakaobönor till omkring 50 procent. Det synes obehövligt att, såsom i 1921 års förslag skedde, först stadga att kakaobönorna skola vara skalade, när man strax därpå föreskriver att delar av skal och groddar få förekomma endast i viss ringa procent av vikten. Det äldre förslagets 1 § innehåller därjämte att bönorna skola vara rostade eller torkade. I sin motivering nämner kommittén endast röstning. Då framställningssättet emellertid torde vara växlande, är det måhända lämpligast att — i överensstämmelse med de norska föreskrifterna om kakao och kakaoprodukter — icke nämna vare sig röstning eller torkning i författningen. I anledning av en anmärkning av Sveriges kemiska industrikontor emot 2 § i 1921 års förslag har i förevarande paragraf föreskrivits att kakaomassa icke må vara tillsatt med kakaofett, som utvunnits annorledes än genom pressning. I motsats till vad fallet var enligt 1921 års förslag förbjudes således användningen av extraherat kakaofett. Det enda fettämne, som får vara tillsatt en vara, som saluhålles såsom kakaomassa eller osockrad choklad, är enligt förevarande stadgande kakaofett, som utvunnits genom pressning. Av paragrafens tredje moment framgår att sockrad choklad må innehålla fettämnen, som förekomma i tillåtna ingredienser, såsom torrmjölk, nötter och mandel. I överensstämmelse med medicinalstyrelsens proviantkungörelse torde till kakaomassa böra medgivas en mindre tillsats av oskadliga smakämnen. Exempel på sådana lämnas i proviantkungörelsen. Tillsatsen lärer böra begränsas till högst 0.5 procent. Andra främmande ämnen få enligt förslaget icke förekomma i kakaomassa. Å den nämnda internationella kongressen fastslogs att den för tillverkning av kakaopulver använda kakaomassan, som behandlats med alkalikarbonat eller alkaliska ämnen, borde genom sin naturliga surhet giva en något sur, men aldrig basisk reaktion, samt att mängden av karbonat eller alkalier, som användes vid denna behandling, ej finge överstiga 4 gram pottaska eller en motsvarande mängd av något annat alkalikarbonat till 100 gram torr och avfettad kakao. Denna siffra motsvarar tydligen en tillsats av ej fullt 2 procent till kakaomassan, innan fett och vatten avlägsnats. I föreliggande förslag har upptagits den bland annat i Norge fastslagna maximisiffran för tillsats av kaliumkarbonat, 2.5 procent. Såsom förut anförts föreslå de sakkunniga en bestämmelse om minsta tilllåtna halten av kakaofett i kakaopulver. Denna minimihalt har ansetts böra fixeras till 20 procent. I ett flertal utländska livsmedelslagar finnas sådana bestämmelser. Den norska har siffran 20 procent, men tillåter även lägre fetthalt under förutsättning att varan betecknas som »mager kakao»; någon undre gräns för fetthalten i dylik kakao är ej angiven. Vid den ovan

omnämnda internationella fabrikantkongressen fastslogs icke någon minimigräns för fetthalten i kakaopulver. Enligt förslaget få smakämnen icke förekomma i kakaopulver i större myckenhet än i kakaomassa. »Verein deutscher Nahrungsmittelchemiker» har uttalat att kakao med normal fetthalt innehölle tillräckligt av arom och kryddämnen, samt att tillsatsen av kryddor endast avsåge att dölja den fadda smak, som följde av att för mycket fett avlägsnats, och således gåve sken av en bättre kvalitet hos varan. Sveriges kemiska industrikontor anmärkte emot 1 § tredje stycket första punkten i 1921 års förslag att densamma borde förses med det förtydligande tillägget, att skalhalten i kakaopulver finge stiga i förhållande till dess tilllåtna mängd i den ursprungliga varan, innan fettet avlägsnats. I anledning härav hava de sakkunniga nu givit motsvarande stadgande en formulering, som ej synes giva anledning till missförstånd. Denna formulering innebär icke någon ändring i sak av 1921 års förslag. I fråga om choklad med eller utan tilläggsbeteckning samt kakao- och chokladvaror av olika slag innehöll 1921 års förslag ganska detaljerade föreskrifter, införda i 1 § fjärde och sjätte stycket samt 2 §. De sakkunniga hava upptagit vissa av dessa föreskrifter, dock med några ändringar, som delvis föranletts av anmärkningar, framförda i yttranden över förslaget eller av experter inom chokladindustrin, vilka biträtt de sakkunniga. Ur yttrandena kan anföras, att Skånes handelskammare ansåg att 2 § tredje stycket i 1921 års förslag, rörande tillsats av fasta mjölkbeståndsdelar i mjölkchoklad och nötter i nötchoklad, saklöst kunde utgå, då det för allmänheten vid köp av mjölk- eller nötchoklad i främsta rummet torde komma an på att tillfredsställa en viss smak och icke på att erhålla så och så många procent fasta mjölkbeståndsdelar eller nötter. Bestämmelserna i 1921 års förslag om kakao eller choklad i betydelsen tilllagad dryck, om förbud mot tillsats av sackarin eller andra konstgjorda sötmedel, glykos, stärkelsesirap eller liknande ämnen samt om kakao, som saluhålles eller försäljes med tilläggsbeteckningen havrekakao, hava i det föreliggande förslaget uteslutits. Beträffande kakaodryck få de sakkunniga hänvisa till vad som anförts angående kaffe och te i betydelsen tillagad dryck samt beträffande sackarin och dylikt, glykos, stärkelsesirap eller liknande ämnen till vad härom anförts i motiveringen till 1 kap. 9 § (s. 196 ff.) och 7 kap. 2 § (s. 270 ff.). Innehåller choklad sackarin, skall detta förhållande angivas å förpackningen i enlighet med föreskriften i 1 kap. 9 §. Vad angår »havrekakao» och liknande blandningar, bestående av kakaopulver och mjöl, maltextrakt eller andra tillåtna tillsatser, synas sådana produkter vara att hänföra till s. k. näringspreparat och böra ej behandlas i detta sammanhang. Av bestämmelserna i föreliggande kapitel följer att dylika blandningar icke få benämnas kakao eller kakaopulver. Någon bestämmel-

se, motsvarande stadgandena i 1921 års förslag angående nötchoklad samt bakverk och tillredda maträtter, hava de sakkunniga ej heller funnit nödigt upptaga. Stadgandet angående konfekt i stycken av mindre vikt än 20 gram ersattes av den i förevarande paragraf upptagna föreskriften angående överdraget till fylld choklad, varom vidare anföres i det följande. De bestämmelser angående choklad, som de sakkunniga ansett behövliga, hava sammanförts i förevarande paragrafs tredje—sjätte stycken. Vad till en början beträffar dessa bestämmelsers tillämpningsområde, så framgår av 1 kap. 12 § att de avse livsmedel, som saluhållas under benämningen choklad med eller utan sådana tilläggsbeteckningar, varpå i det följande exempel lämnas. Dylik tilläggsbeteckning kan angiva fabrikanten eller den avsedda användningen av varan eller endast utgöra ett namn på densamma, t. ex. sveachoklad, kokchoklad, blockchoklad, turistchoklad, dessertchoklad, eller ock angiva särskild kvalitet, smak eller tillsats, t. ex. bitterchoklad, moccachoklad, mjölkchoklad, nötchoklad, fylld choklad. Bestämmelserna äro däremot icke tillämpliga på varor, som ej betecknas som choklad utan i vilkas benämning ordet choklad ingår endast för att angiva att varan innehåller en tillsats därav, t. ex. chokladkola, chokladkonfekt, chokladbakelse. 1921 års förslag var däremot tillämpligt även å varor av sistnämnda slag, såsom framgår av förslagets 2 § första och fjärde stycket. Choklad — med vilken benämning i allmänhet avses sockrad choklad — skall enligt första punkten av förevarande paragrafs fjärde stycke utgöras av kakaomassa eller en blandning av kakaomassa och socker (sackaros eller andra sockerarter) eller konstgjort sötmedel med eller utan tillsats av oskadliga smakämnen och lecitin. Då i paragrafens första stycke angives att kakaomassa icke må innehålla tillsats av kakaofett, som ej utvunnits genom pressning, behöver denna föreskrift icke upprepas här. Liksom i 1921 års förslag begränsas tillsatsen av socker och smakämnen. Bliva tillsatserna för stora, förlorar nämligen varan slutligen sin karaktär av choklad, och då sockret är billigt, kan det användas som utdrygningsmedel. Å andra sidan kan tillsats av mjölkbeståndsdelar i mjölkchoklad anses vara en kvalitetsförbättring, och därför angiva flera livsmedelslagar en viss lägsta gräns för sådan tillsats till vara, som benämnes mjölkchoklad. Sockertillsatsen har nu begränsats till 65 procent av varans vikt, emot 70 procent i 1921 års förslag. Denna lägre siffra har valts bland annat med anledning av att enligt beslut vid den förut nämnda kongressen år 1930 choklad skall innehålla minst 35 procent kakaobeståndsdelar. Det kan anmärkas att i Norge gäller att choklad, som säljes utan upplysande tilläggsbeteckning, såsom kokchoklad, ätchoklad, dessertchoklad, skall innehålla minst 40 viktprocent kakaomassa och kakaosmör, samt att choklad, som säljes med sådan beteckning, t. ex. mjölkchoklad, mandelchoklad och nötchoklad, skall innehålla minst 30 viktprocent kakaobeståndsdelar. Den tillåtna tillsatsen av

305 pmakämnen har höjts från 1 till 5 procent. Skånes handelskammare anförde att emot förstnämnda siffra från fabrikanthåll anmärkts, att mandel och nötter såsom smakämnen borde få tillsättas i en myckenhet av upp till 5 procent. Mandel och nötter blandas i detta fall i finmalet skick med kakaomassan. Då mandel, nötter, russin eller andra frön eller frukter tillsättas hela eller i bitar är, såsom framgår av paragrafens femte stycke, tillsatsens storlek icke här föremål för begränsning. Vad siffran för tillåten tillsats av lecitin beträffar, kan såsom jämförelse nämnas att gällande tyska och schweiziska bestämmelser samt österrikiska livsmedelsboken hava siffrorna 0.3 respektive 0.3 och 0.5 procent. Med tillstyrkan av fabrikanter har minimisiffran för tillsatsen av torrmjölk till mjölkchoklad höjts till 16 procent och har föreskrivits att torrmjölken skall vara beredd av sötmjölk. Bestämmelsen står i överensstämmelse med det förut nämnda kongressbeslutet. Detsamma är förhållandet med föreskriften att mjölkchoklad skall innehålla minst 25 procent kakaomassa. Annan choklad än mjölkchoklad skall enligt vad som framgår av de föregående bestämmelserna innehålla minst 30 eller noga räknat 29.5 procent kakaomassa. Tillsatsen av socker, främmande smakämnen och lecitin får ju sammanlagt uppgå till högst 70.5 procent. Sveriges kemiska industrikontor anförde i sitt yttrande över 1921 års förslag att dessa tillsatser, med hänsyn till i marknaden redan förefintliga och väl inarbetade artiklar, borde få uppgå till sammanlagt 80 procent. De av de sakkunniga föreslagna siffrorna torde emellertid stå i överensstämmelse med en övervägande mening inom den svenska chokladindustrin och överensstämma även i det närmaste med vad som gäller i Nederländerna och Schweiz. Sjätte stycket i förevarande paragraf, som angår choklad med fyllning, har tillagts i enlighet med önskemål, som framförts såväl i kemiska industrikontorets yttrande över 1921 års förslag som av fabrikanter, vilka biträtt de sakkunniga vid utarbetandet av föreliggande förslag. 2 §.

1921 års förslag stadgade i 3 § förbud mot saluhållande eller försäljning av kakaoskal, malna till sådan finhetsgrad att pulvret kunde förväxlas med kakaopulver. I motiveringen anfördes att bestämmelsen tillkommit för att förebygga, att i oredligt syfte finmalda kakaoskal inblandades i kakaoprodukter. Det tillades att det vore önskvärt att livsmedel, vartill sådana skal använts, över huvud icke finge försäljas. Dessa billiga avfallsbitar bure utseende av vanliga chokladvaror; de utgjorde så att säga sin egen etikett. Kommittén hade övervägt att föreskriva att dylika livsmedel skulle få försäljas endast om innehållet deklarerades, men en sådan föreskrift ansågs möta stora praktiska svårigheter. Det anmärktes att enligt de bestämmelser av år 1913, som gällde för medlemmarna i »Verband deutscher Schokoladefabrikanten», 20

—

tillsats av kakaoavfall till kakaoprodukter icke vore tillåten ens om varorna hade en beteckning, vari orden kakao eller choklad saknades. I yttranden över förslaget anfördes av såväl kemistsamfundet som Sveriges kemiska industrikontor att dylikt avfall ej borde få användas som tillsats till livsmedel. Kemistsamfundet tillade att den enda användning kakaoavfall kunde hava som livsmedel torde vara i form av vattenextrakt, till exempel såsom teersättningsmedel. Industrikontoret anförde bland annat, att produkterna i fråga, »chokladcigarrer» och dylikt, konsumerades huvudsakligen av barn, som knappast såge på kvaliteten, varför varken deklaration om innehållet eller föreskrift om särskild benämning skulle förhindra eller inskränka konsumtionen. Kontoret tillade att i vad kontoret sålunda och förut anfört instämde såväl svenska chokladfabrikantföreningens som svenska chokladoch konfektyrfabrikantföreningens medlemmar. Kontoret upplyste därjämte att mellan den förra föreningens medlemmar funnes samma bestämmelse som den nyssnämnda, i motsvarande tyska förening gällande. Vad sålunda anförts torde utgöra tillräcklig motivering till den väsentliga skärpning av stadgandet i 1921 års 3 §, som bestämmelsen i förevarande paragraf utgör. 3 §. 1921 års förslag innehöll icke någon bestämmelse angående mandelmassa. Rörande denna vara anföres i årsberättelsen för 1932 från Stockholms hälsovårdsnämnds kemiska laboratorium bland annat följande. Såväl 1931 som 1932 hade mandelmassa vid laboratoriet analyserats under fastlagstiden. Under sistnämnda år, sedan ett yttrande inhämtats från Stockholms konditorförening, hade förste stadsläkaren låtit i tidningar tillkännagiva, att mandelmassa för att betecknas som prima icke finge innehålla mer än 2 delar socker på 1 del mandel. Massa, som innehölle intill 3 delar socker på 1 del mandel, kunde även benämnas mandelmassa, men ej av prima kvalitet. Tillsats av s. k. glykos (stärkelsesirap) borde icke förekomma. År 1931 hade genom hälsovårdsinspektionen inköpts prov av mandelmassa från 20 tillverkare. En av dessa hade då på 1 del mandel tillsatt ungefär 1 del socker (inberäknat en stor mängd stärkelsesirap), 3 hade tillsatt ungefär 2 delar socker, 10 cirka 2.5 delar, 2 cirka 3 delar, 2 cirka 3.5 delar och 2 cirka 5 delar socker på 1 del mandel. I socker inberäknades här även stärkelsesirap. I 11 fall hade sådan blivit tillsatt, och i 5 av dessa hade halten varit betydande, 6 procent och däröver, beräknad som vattenfri. I 9 fall hade mjöl i ringa mängd ingått i varan. År 1932 hade hälsovårdsinspektionen gjort inköp från 15 tillverkare, och en tid efter ovannämnda pressmeddelande hade inköpen från 12 av dessa förnyats. Av de första inköpen hade analyserna visat en sammansättning hos proven motsvarande i 4 fall ungefär 2 delar socker, i 3 fall cirka 2.5 delar, i 4 fall cirka 3 delar, i 2 fall cirka 3.5

307 delar, i 1 fall cirka 5 och i 1 fall cirka 6 delar socker på 1 del mandel. Stärkelsesirap hade tillsatts i 11 fall, därav i 6 fall över 5 procent, beräknad som vattenfri. I 7 fall hade mjöl påvisats, dock blott i 2 fall i större mängd. Någon större effekt av varningen hade ej kommit till synes vid det andra inköpet. De flesta tillverkarna hade bibehållit det gamla receptet, även den som använt cirka 6 delar socker på 1 del mandel och tillsatt den största mängden stärkelsesirap, nämligen cirka 10 procent, beräknad som vattenfri. 4 tillverkare, som förut tillsatt stärkelsesirap, hade nu utelämnat denna. ^ Även årsberättelsen för 1934 från Stockholms hälsovårdsnämnd innehåller åtskilliga anmärkningar emot mandelmassa. Sådan hade visat sig innehålla ända till 7.5 a 8 delar socker på 1 del mandel. I ett fall hade av biologiska laboratoriet konstaterats att mandelmassan innehöll aprikoskärnor. Det syntes, anföres det, icke vara möjligt att utan lagbestämmelser vinna någon allmän förbättring av handelns mandelmassa. Jämväl 1935 och 1937 gjordes anmärkningar emot varan. 1937 hade dock kvaliteten genomgående förbättrats. Av 9 omnämnda prov hade använts, i 4 fall 1.7 a 2.0 delar, i 1 fall 2.5 delar, i 3 fall cirka 3.0 delar och i 1 fall cirka 3.5 delar socker'på 1 del mandel. Till de sakkunniga har från hälsovårdsnämnden i Stockholm överlämnats ett tjänstememorial av den 5 april 1939 från nämndens kemiska laboratorium angående undersökning av två prov mandelmassa, inköpta den 10 mars 1939 i allmänna handeln i Stockholm. Det ena provet innehöll skalfragment av aprikos. Samtidigt hade inköpts två prov »fastlagsmassa». I memorialet anföres att även sådan massa borde vara tillverkad uteslutande av mandel och socker. En av de chokladfabrikanter, som biträtt de sakkunniga, har ansett bestämmelser önskvärda rörande såväl mandel- som nötmassa, vilken användes såsom fyllning i choklad eller för tillverkning av konfektyrer eller salufördes under benämningen mandelmassa (marsipanmassa) respektive nötmassa. Det kunde nämligen numera förekomma, att så kallad mandelmassa tillverkades enbart av socker och smaksatt olja samt att vid tillverkningen av nötmassa hasselnötter ersattes med andra billigare nötter. Svenska konditorföreningens medlemmar hava, enligt uppgift, antagit en bestämmelse, att mandelmassa skall bestå av lika delar mandel och socker, marsipan av högst 2 delar socker på 1 del mandel och så kallad konfektmassa av högst 3 delar socker på 1 del mandel. Sistnämnda vara är ej avsedd att i befintligt skick säljas till allmänheten utan användes vid konfektyrberedning. De sakkunniga föreslå i förevarande paragraf en bestämmelse angående vara, som saluhålles under någon av benämningarna mandelmassa, marsipan eller marsipanmassa. Bestämmelsen innebär att för sådan vara förutom socker, som må utgöras av sackaros eller andra sockerarter, får användas endast

308 mandel. Mandelolja, aprikoskärnor eller andra sådana tillsatser få således ej förekomma. Till 1 del mandel får användas högst 2 delar socker. Förslaget gör således icke någon skillnad mellan mandelmassa och marsipan. Endast dessa båda benämningar äro enligt förslaget skyddade. Inga särskilda fordringar på tillsats av mandel uppställas således i fråga om varor, som saluhållas och försäljas under benämningarna fastlagsmassa eller konfektmassa. Då förslaget icke upptager någon bestämmelse angående konfektyrer eller fyllningen i fylld choklad, har det ej ansetts lämpligt att meddela någon föreskrift angående blandning av mandel och socker, som ingår i sådana varor, eller angående nötmassa, vilken produkt uteslutande torde komma till användning i konfekt eller såsom fyllning i fylld choklad. Bestämmelsen bör emellertid tillämpas även på vara, som enligt dess benämning består huvudsakligen av marsipan, t. ex. marsipanlimpa, som brukar utgöras av mandelmassa med ett överdrag av choklad. Undantagsbestämmelsen i andra stycket har införts med hänsyn till de produkter av där avsett slag, som för närvarande saluföras. 10 KAP.

Om ättika. Vissa bestämmelser angående ättiksyra och ättika finnas i den vid giftstadgan fogade förteckning II. Enligt stadgans § 29 må vara, avsedd till förtäring, ej saluhållas eller försäljas om den är försatt med giftigt ämne av första eller andra klassen eller med vissa i stadgans förteckning IV angivna ämnen. I stadgans förteckning I I a), som uppräknar giftiga ämnen, tillhörande andra klassen, upptages bland annat ättiksyra, starkare än 15 procent. En till förteckningen fogad undantagsbestämmelse innehåller emellertid att giftstadgan icke äger tillämpning å för hushållsbruk avsedd ättiksyra (s. k. kemiskt ren koncentrerad ättika), även om ättiksyrehalten är högre än 15 procent, såvida utlämnandet sker i kärl, som motsvarar bestämmelsen i giftstadgans § 23 mom. 1, samt varje kärl är försett med tydlig och i ögonen fallande påskrift, innehållande dels ordet »Ättiksyra», dels ock orden »Farligt att förtära outspädd». I § 23 mom. 1 föreskrives att giftigt ämne ej må förvaras eller utlämnas i öl-, vin-, brännvins- eller mineralvattenflaska eller i annat kärl (dricksglas, kopp, tillbringare eller dylikt), som på grund av sin sedvanliga användning kan giva anledning till förväxling. Enligt förteckning I I b) vid giftstadgan räknas till giftigt ämne av andra klassen även beredning, innehållande i förteckningen nämnt giftigt ämne, där detta utgör en väsentlig beståndsdel av varan. I en undantagsbestämmelse stadgas dock att som giftigt ämne ej är att anse bland annat beredning av ättiksyra, innehållande högst 15 procent av fri syra.

309 Medicinalstyrelsens proviantkungörelse den 26 juli 1940 innehåller i 24 § följande bestämmelser angående ättika: Ättika skall äga ren karakteristisk lukt och smak och vara fri från för varan främmande tillsatser. I anbud och å de levererade kärlens etiketter skall angivas ättikans art och dess halt av ättiksyra. Fruktättika skall vara beredd på biologisk väg samt vara klar och till sin sammansättning motsvara den åsatta beteckningen. Spritättika, med cirka 5 gram ättiksyra i 100 om3, skall vara beredd av alkohol på biologisk väg, skall vara klar och fri från för blotta ögat synliga svampar (mycel) och ättikålar. Ättiksprit skall utgöras av spritättika med minst 10 gram ättiksyra i 100 cm3. Koncentrerad ättika, med cirka 60 eller cirka 47 gram ättiksyra i 100 cm3, skall vara beredd på kemisk väg, färglös, klar och fri från empyreumatiska ämnen och andra föroreningar. Den skall levereras i tillverkarens originalflaskor, vilka skola uppfylla giftstadgans fordringar och^ vara försedda med tydlig uppgift om den utspädning som erfordras för att erhålla en bords- och matättika med cirka 3 gram ättiksyra i 100 om3 respektive en inläggnings- och konserveringsättika med cirka 6 gram ättiksyra i 100 cm 3 . 1921 års förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å ättika gjorde åtskillnad mellan t v å slag av ättika, vilka kommittén benämnde jäsningsättika och destillationsättika. Kommittén anförde i sin motivering a t t ättika av ålder erhållits genom ättikjäsning av alkoholhaltiga vätskor av olika slag. Eftersom alkoholen vid jäsningen ej helt och hållet överginge till ättiksyra och även andra ämnen i råvaran meddelade slutprodukten vissa karakteristiska egenskaper i fråga om smak och lukt, skilde man, alltefter råmaterialets beskaffenhet, mellan vinättika (vinäger), maltättika, spritättika o. s. v. P å grund av vissa biologiska förhållanden vore det icke möjligt att vid ättikjäsning erhålla större ättiksyrehalt än 15 procent, i regel ägde produkten en vida lägre sådan halt. Den verksamma delen i ättika — ättiksyran — kunde emellertid framställas icke blott genom jäsning utan även ur de biprodukter, vilka erhölles vid kolning av trä. Den härvid först erhållna råa »träsyran» vore såsom sådan icke användbar till förtäring. Men ur densamma kunde framställas en produkt, som utgjordes av i det närmaste kemiskt ren ättiksyra. Emedan vid denna beredning alltid destillationsprocesser vore behövliga, hade den »ättika», som erhölles genom utspädning av sådan ättiksyra till lämplig styrka för hushållsändamål, i förslaget benämnts destillationsättika. I 1921 års betänkande anföres härom vidare: »Denna benämning har varit föremål för rätt mycken diskussion inom kommittén och bland de delegerade för det nordiska samarbetet på livsmedelslagstrftningens område. Full enighet har varit rådande därom, att en skarp gräns måste dragas mellan jäsningsättika, vilken, som ovan nämnts, tagit åt sig arom av de sprithaltiga råämnena, och den aromlösa, nära nog kemiskt rena vara, som beredes av trädestillationsprodukter. Och tydligen måste denna olikhet äga sin motsvarighet i benämningarna å den ena och andra varan. Nu har

310 å ena sidan framhållits, att jäsningsättikan hade en otvivelaktig prioritetsrätt i fråga om namnet ättika, varför sistnämnda benämning borde förbehållas jäsningsättika med uteslutande av den på kemisk väg beredda varan, som borde kallas ättikersättning eller något dylikt. Å andra sidan har häremot anförts, att den verksamma delen i sistnämnda vara vore ättiksyra, och att namnet ättika i fråga härom redan vunnit burskap i språkbruket. De aromatiska ämnena i jäsningsättika vore visserligen i mångas smak synnerligen värdefulla. Men a t t även den »kemiska» ättikan uppskattades av en stor allmänhet visades bland annat därigenom, att denna vara — försåld på ett sätt, som förebyggde varje förväxling med jäsningsättika — utgjorde föremål för verklig storindustri. Det vore därför obilligt mot denna industri att kräva en benämning sådan som ättik-ersättning, vilken skulle bibringa allmänheten en uppfattning om mindrevärdighet. Efter övervägande av de från såväl den ena som den andra sidan anförda skälen har kommittén, i likhet med de delegerade, stannat vid att som benämning på den »kemiska» ättikan föreslå beteckningen destillationsättika. Häruti kan även inbegripas en på syntetisk väg framställd vara, för den händelse genom den kemiska industriens utveckling en sådan skulle komma att tillverkas.» I enlighet med den ståndpunkt kommittén sålunda intog, föreslog densamma bestämmelser angående ättika av i huvudsak följande innehåll (s. 455): Om vid saluhållande eller försäljning av ättika användes en sådan benämning som ättika, matättika, bordsättika, dubbel ättika, skulle på varans etikett angivas om varan utgjorde jäsnings- eller destillationsättika. Benämningarna vinättika (vinäger), druvättika, maltättika och spritättika skulle utmärka jäsningsättika, vartill som råmaterial uteslutande eller huvudsakligen använts vin, druvsaft, vört eller utspädd sprit. Ättiksprit skulle utgöras av jäsningsättika med en ättiksyrehalt av minst 105 gram p å varje liter. Ättiksyra skulle användas som beteckning för ättiksyrelösningar med en halt av fri ättiksyra överstigande 150 gram per liter. I fabrik för tillverkning av jäsningsättika finge ej finnas destillationsättika eller ättiksyra. Över den p å detta sätt gjorda åtskillnaden mellan jäsnings- och destillationsättika gjordes i de över förslaget avgivna yttrandena anmärkning endast i en av Stockholms handelskammare ingiven skrift av aktiebolaget T h . Winborgh & Co, som anförde a t t lagstiftningen i de flesta länder skarpare markerat skillnaden mellan de båda nämnda slagen av ättika. Därtill komme a t t jäsningsättikindustrins konkurrensmöjligheter ingenstädes torde vara så kringskurna som i Sverige, beroende p å det genom statsmonopolet höga priset på råsprit, industrins huvudsakliga råvara. Vid de sakkunnigas överläggningar med ättikfabrikanter rörande här föreliggande lagstiftningsfrågor hava från olika tillverkare av jäsningsättika upprepade gånger framställts önskemål, a t t varubenämningen ättika måtte förbehållas jäsningsättikan samt a t t skärpta föreskrifter måtte meddelas till skydd mot denna ättikas förväxling med ättiksyra och »ättika» framställd genom utspädning av ättiksyra. I anledning härav anse de sakkunniga sig

311 böra lämna en tämligen utförlig redogörelse för dessa spörsmåls behandling efter framläggandet av 1921 års förslag i ämnet. I en motion vid 1931 års riksdag (II: 231) hemställdes att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utfärdande av förordning med bestämmelse om förbud mot användningen av beteckningen ättika å sådan vara, som framställts genom blandning av på kemisk väg framställd ättiksyra och vatten. Vederbörande utskott inhämtade yttrande över motionen från kommerskollegium, Sveriges kemiska industrikontor och medicinalstyrelsen, som i sin tur hörde t. f. föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium. Därjämte översändes till styrelsen en av Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag och skånska ättikfabrikens agentur i Stockholm upprättad promemoria i ämnet. Utskottet fann det vara ådagalagt att varubenämningen ättika i språkbruk liksom enligt av sakkunskapen givna definitioner omfattade såväl vara framställd genom ättikjäsning av alkohol- eller sockerhaltiga vätskor, som vara framställd genom utspädning av på kemisk väg tillverkad ättiksyra. En ändring i användningen av denna beteckning torde av denna anledning icke böra tagas i betraktande annat än i samband med en allmän livsmedelslagstiftning. De föreskrifter rörande förvaring och försäljning av koncentrerad ättiksyra, som funnes intagna i giftstadgan, syntes vara ägnade att, så långt görligt vore, trygga allmänheten mot misstag och förväxling. På grund av det sålunda anförda avstyrkte utskottet motionen och andra kammaren biföll utskottets hemställan. Före 1935 föreskrev den i det föregående nämnda undantagsbestämmelsen till förteckning II a) till giftstadgan att påskriften å kärlen, vari ättiksyran utlämnades, skulle vara: »Vätska, farlig att förtära outspädd»; ordet ättiksyra behövde således ej förekomma i påskriften. Vidare saknades föreskrift om att påskriften skulle vara tydlig och i ögonen fallande. I gemensam skrivelse till medicinalstyrelsen i mars 1933 anförde aktiebolaget druvans ättikfabrik i Göteborg och aktiebolaget P. Håkansson i Eslöv, bland annat, att fabrikanterna av för hushållsbruk avsedd ättiksyra visserligen åsatte emballaget den föreskrivna påskriften men att detta skedde på sådant sätt att påskriften ej observerades och långt mindre utgjorde någon varning. I skrivelsen hemställdes om föreskrift dels därom att ättiksyra av en styrka överstigande 15 procent skulle saluföras under beteckningen »kemisk koncentrerad ättiksyra», dels ock därom att den stadgade påskriften »Vätska, farlig att förtära outspädd», skulle åsättas emballaget på ett i ögonen fallande sätt, exempelvis genom en röd banderoll och med bokstäver av en viss minimistorlek. Medicinalstyrelsen inhämtade yttranden över framställningen från föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium, apotekarsocietetens direktion och kommerskollegium, som för sin del hörde Sveriges kemiska industrikontor och Sveriges färghandlares riksförbund. Föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium föreslog att i undan-

312 tagsbestämmelsen i förteckning I I a) vid giftstadgan skulle föreskrivas att påskriften skulle vara tydlig och i ögonen fallande samt innehålla orden »Ättiksyra. Farlig att förtära outspädd», och att kärlet icke finge vara åsätt annan benämning, vari sammansättningsledet »ättik-» eller ordet »ättika» för sig eller i sammansättning inginge. Apotekarsocietetens direktion uttalade bland annat, att den så kallade kemiska ättiksyran icke borde få utbjudas till hushållsbruk såsom ättika, då den icke vore likvärdig med jäsningsättika. Skulle åtgärd i sådant syfte anses utesluten, borde med hänsyn såväl till nämnda förhållande som till den konstaterade risken för livsfarliga förväxlingar i varje fall generellt förbud utfärdas mot att beteckna den kemiska ättiksyran som ättika eller ättiksprit. Kommerskollegium anförde i huvudsak följande. Frågan, huruvida benämningen »ättika» skulle förbehållas åt jäsningsättika, hade slutgiltigt avgjorts av 1931 års riksdag. Då inga nya moment tillkommit, som borde föranleda en ändrad ståndpunkt därutinnan, kunde kollegium icke biträda det av föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium avgivna förslaget. Även om anledning saknades att vidtaga ändring i giftstadgans bestämmelser i ämnet, vore likväl tillämpningen av dessa bestämmelser i vissa fall icke anmärkningsfri. Den föreskrivna påskriften »Vätska, farlig att förtära outspädd» förefölle nämligen icke vara tillräckligt tydlig å vissa handelns smärre förpackningar av koncentrerad ättika. Såsom korrektiv häremot hade de av kollegium hörda sammanslutningarna föreslagit, att i giftstadgan borde intagas ett bemyndigande för medicinalstyrelsen att i samråd med kommerskollegium meddela särskild föreskrift om storlek och utseende av sagda påskrift. Mot detta förslag hade kollegium för egen del icke något att erinra. På ifrågavarande område av industrin vore emellertid tillverkarnas antal ringa och de fall, där befogad anledning till anmärkning syntes föreligga, vore icke många. Behövlig rättelse kunde därför sannolikt åstadkommas genom hemställan därom från ämbetsverken till vederbörande fabrikant. Medicinalstyrelsen anförde därefter i skrivelse den 7 februari 1935 till Kungl. Maj:t bland annat: Det av föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium avgivna förslaget innebure till skillnad från det i 1931 års motion framlagda, att ättiksyra med en halt av mera än 15 procent syra icke skulle få åsättas annan benämning, vari sammansättningsledet »ättik-» eller ordet »ättika» för sig eller i sammansättning inginge, än ättiksyra. Något hinder för att beteckna svagare ättiksyrelösning, av vad ursprung den än vore, såsom ättika innebure föreståndarens förslag sålunda icke. Enligt styrelsens förmenande vore det olämpligt att vid försäljning av ättiksyra med en halt av mera än 15 procent syra giva den sådan beteckning, att allmänheten bibringades den uppfattningen, att varan utgjordes av vad som i regel förstodes med ättika, nämligen en svag lösning av ättiksyra. Ur denna synpunkt vore det föreslagna förbudet mot användning av benämningen

313 ättika befogat. Å de förpackningar, som innehölle för hushållsbruk avsedd ättiksyra, förekomme nu i regel ordet ättika i bruksanvisningen och denna kunde lätt givas ett utförande, som läte ordet ättika framstå som benämning på förpackningens innehåll, utan att ordet i fråga formellt sett användes som dylik benämning. Styrelsen vore därför tveksam, om det föreslagna förbudet skulle fylla det avsedda ändamålet. I fråga om den föreslagna påskriften vore styrelsen ense med föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium. Styrelsen för tekniska högskolan, vars yttrande därefter inhämtades, överlämnade ett av professorerna Bror Holmberg och Carl Kullgren gemensamt avgivet yttrande, vari högskolans kollegienämnd instämt. I yttrandet anfördes, bland annat, att då firmorna icke hade någon skyldighet att på etiketten upptaga ordet ättiksyra, kunde den av medicinalstyrelsen föreslagna påskriften lätt giva anledning till missförstånd i den riktningen, att varningen finge en motsatt verkan än den avsedda och mera komma att verka som reklam för preparatet i fråga, i all synnerhet om punkten mellan »Ättiksyra» och »Farlig» komme att försvinna på etiketten. Ansåges det behövligt, att innehållet deklarerades som ättiksyra, borde det ske i texten, såsom fallet vore med de flesta etiketterna. Genom en den 18 april 1935 utfärdad kungörelse (SFS 1935: 137) erhöll därpå ifrågavarande undantag till giftstadgans förteckning II a) sin ovan återgivna, nuvarande lydelse. Det kan här anmärkas att genom en förordning den 26 januari 1934 i Danmark införts bestämmelser angående ättika, vilka i allt väsentligt överensstämma med motsvarande föreskrifter i det av de danska delegerade 1921 avgivna betänkandet om gemensam nordisk livsmedelslagstiftning. Dessa föreskrifter hava samma innehåll som 1921 års svenska förslag. De sakkunniga få för sin del anföra följande. Såsom anförts av 1916 års livsmedelslagstiftningskommitté framställes till förtäring avsedd ättika genom ättikjäsning av alkoholhaltiga vätskor av olika slag eller genom utspädning av ättiksyra med vatten. Ättikjäsningen består i en av ättikbakterier åstadkommen oxidation av alkohol i svagt alkoholhaltiga vätskor. Syre från luften överföres till vätskan, varvid alkoholen förvandlas till ättiksyra, På detta sätt erhållen ättika kan sägas vara framställd på biologisk väg. Koncentrerad ättiksyra tillverkas dels på det av 1916 års kommitté antydda sättet, ur biprodukter, som erhållas vid kolning av trä, dels av exempelvis acetylen eller sulfitsprit, som överföres till aldehyd, varefter tillkommer ett oxidationsförfarande. Ättika, som erhålles genom utspädning av sådan ättiksyra, är alltså framställd på kemisk väg. Det av 1916 års kommitté föreslagna namnet destillationsättika synes i och för sig kunna vara användbart även på ättika av ättiksyra, som är framställd ur aldehyd, då en destillationsprocess alltid torde vara erforderlig för att rena produkten, ehuru benämningen

314 kemisk ättika i motsats till biologisk ättika numera bättre torde motsvara de olika framställningssätten. Emot de ovan återgivna skäl, som i 1921 års betänkande anföras för visst skydd åt jäsningsättikan, hava i de över förslaget avgivna yttrandena icke riktats någon gensaga. I omförmälda utskottsutlåtande av år 1931 intages icke någon häremot avvikande ståndpunkt, tvärtom förutsätter utskottet att i samband med en allmän livsmedelslagstiftning kan böra tagas i betraktande, huruvida benämningen ättika bör förbehållas jäsningsättikan. Även i ett yttrande med förslag till bestämmelser i ämnet, som under hösten 1938 på de sakkunnigas begäran avgivits av en av landets tre tillverkare av koncentrerad ättiksyra, föreslås att några av de i handeln för närvarande brukliga benämningarna å ättika, framställd på biologisk väg, skola få användas endast för sådan ättika. De sakkunniga dela den uppfattning i frågan, som sålunda vid skilda tider och på olika håll kommit till uttryck. Avgörande för de sakkunniga hava härvid varit nyssnämnda i 1921 års betänkande anförda skäl, vartill kommer att sistnämnda slag av ättika är betydligt dyrare i framställningen än den »kemiska» ättikan. De sakkunniga föreslå därför, i likhet med 1916 års kommitté, bestämmelser som avse att förhindra förväxling mellan »biologisk» ättika och »kemisk» ättika. I fråga om den närmare utformningen av dessa bestämmelser skiljer sig emellertid de sakkunnigas förslag, såsom av det följande framgår, på vissa punkter från det i 1921 års betänkande intagna förslaget. »Kemisk» ättika säljes för närvarande huvudsakligen i form av ättiksyra med en styrka av 40 a 50 procent. Enligt giftstadgans bestämmelser finnas å etiketter till sådan ättika dels ordet »ättiksyra» och dels orden »Farligt att förtära outspädd» i tydlig och i ögonen fallande skrift. Å samtliga etiketter förekomma emellertid även i framträdande utformning varubeteckningar såsom faluättika, koncentrerad kemiskt ren ättika, skogens ättika. Dessa varubeteckningar hava i allmänhet anbragts på sådan plats å etiketterna, att det får anses att varan försäljes under huvudbeteckningen ättika. I reklamen för varan användes så gott som uteslutande benämningen ättika. Den »biologiska» ättikan försäljes under många olika benämningar. En av de ledande fabrikanternas prislista för 1939 upptager följande varubeteckningar: vinaigre pur vin, vinaigre a 1'estragon, vinaigre extra vieux pur vin, vinaigre extra vieux å 1'estragon, vinättika, inläggningsättika, matättika, ättika, ättiksprit. Andra fabrikanter använda benämningar såsom bordsättika, hushållsättika. I det allmänna språkbruket användes, såsom framgår bland annat av de i det föregående återgivna stadgandena i 1940 års proviantkungörelse liksom den äldre proviantkungörelsen av år 1911, benämningen ättika sedan länge för både den »kemiska» och den »biologiska» ättikan. Enligt uppgift av en av våra ättiksyrefabrikanter utvisade en för några

315 år sedan av denne verkställd undersökning att omkring 70 procent av konsumtionen i landet av ättika, beräknad som 10-procentig, utgjordes av på kemisk väg framställd, utspädd ättiksyra. Med hänsyn till vad sålunda anförts angående förhållandena på ättikmarknaden synes det de sakkunniga vara varken lämpligt eller behövligt att söka skydda den »biologiska» ättikan mot förväxling med den »kemiska» genom införande av de i 1921 års betänkande föreslagna, inom handeln hittills okända benämningarna jäsningsättika och destillationsättika eller andra snarlika, särskilt för ändamålet uppfunna beteckningar. Av samma skäl kan det ej gärna komma i fråga att åt den »biologiska» ättikan förbehålla varubeteckningen ättika. Därtill kommer att ättiksyra är den viktigaste beståndsdelen hos såväl sistnämnda slag av ättika som hos den »kemiska» ättikan, vilken dessutom, som nämnts, i förbrukningen här i landet spelar en större roll än den »biologiska». I enlighet med de sålunda anförda synpunkterna beredes i 2 och 3 §§ i föreliggande förslag skydd för den på biologisk väg framställda ättikan mot förväxling med den »kemiska» ättikan. I 2 § förbehålles åt den »biologiska» ättikan benämningarna vinättika (vinaigre, vinäger), druvättika, fruktättika, maltättika, spritättika, ättiksprit och andra dylika benämningar, som angiva det råmaterial, varur ättikan framställts. Det är således enligt paragrafen förbjudet att saluhålla »kemisk» ättika under sådan benämning som »bordsättika, framställd av ren sprit». Den »biologiska» ättika, som nu försäljes enbart under benämningar såsom bordsättika, matättika, bör i enlighet härmed på etiketterna förses jämväl med beteckningen spritättika, om, som fallet torde vara, ättikan framställts av sprit. Beteckningen ättiksprit bör såsom hittills vara förbehållen en på biologisk väg ur sprit framställd ättika med viss högre ättiksyrehalt än den, som brukas för den för bordet avsedda ättikan. Ett ytterligare skydd mot förväxling utgöra de med nu gällande föreskrifter och handelsbruk överensstämmande bestämmelserna i förslagets 3 § första stycket angående försäljning av ättika med högre ättiksyrehalt än 15 procent. Sådan ättiksyra försäljes av fabrikanterna endast dels på origir nalfläskor i prislägen från cirka 35 öre till 1 krona och dels på damejeanner om cirka 10 liter. I viss utsträckning förekommer försäljning av »kemisk» ättika, utspädd till samma låga procenthalt som den »biologiska» av naturen håller. Sådan försäljning bedrives icke av tillverkarna av ättiksyra, av vilka det för närvarande, som ovan nämnts, endast finnas tre i landet. Det skulle uppenbarligen betydligt öka dessas fabrikations- och distributionskostnader, om ättiksyran av dem skulle försäljas i sådan utspädning, som är lämpad för omedelbar användning i hushållen. Försäljning av på så sätt utspädd ättiksyra sker i stället — enligt vad som uppgivits — från »ättikfabriker», vilkas tillverkning endast består i att utföra sådan utspädning, varefter produkten försäljes

316 under beteckningar såsom »prima ättiksprit» eller dylikt. En sådan beteckning som den nämnda skulle visserligen enligt bestämmelserna i förslagets 2 § bliva förbjuden för dylik vara, men dessa bestämmelser lägga ej hinder i vägen för att varan betecknas som »prima inläggningsättika», »extra prima matättika» eller liknande benämningar, vilka äro ägnade att föranleda förväxling med den dyrare »biologiska» ättikan. Därtill kommer att varan i fråga lär försäljas till samma pris, som sistnämnda slag av ättika i handeln betingar. Försäljning av den ifrågavarande blandningsprodukten synes därför böra medgivas endast under uppgift om varans verkliga beskaffenhet. I enlighet härmed föreslå de sakkunniga i 3 § andra stycket en bestämmelse att kärl, vari sådan utspädd ättika försäljes, skall vara försett med tydlig rjåskrift, som angiver innehållets art. 1 fråga om förslagets detaljer få de sakkunniga härutöver anföra följande. 1 §• Såsom ovan anförts skall en vara, som benämnes enbart ättika, kunna vara framställd antingen på biologisk eller på kemisk väg. Då således till livsmedel avsedd ättiksyra får benämnas ättika, har någon övre gräns för ättikas ättiksyrehalt icke upptagits i förslaget. I enlighet med till de sakkunniga inkomna förslag har den undre gränsen satts till 3 procent, i stället för 3.5 procent, vilken siffra föreskrevs i 1921 års förslag. De övriga föreskrifterna i paragrafen äro hämtade ur detta förslag. En ändring har dock gjorts i fråga om den tillåtna halten av metylalkohol. Den i 1921 års förslag medgivna halten av detta alkoholslag är nämligen avsevärt för hög med hänsyn till nuvarande förhållanden inom sprittillverkningen. 2 § innehåller, liksom 2 § i 1921 års förslag, förbud mot att tillsätta »biologisk» ättika smakämnen, som framställts på kemisk väg. I 1921 års förslag medgavs sådan tillsats till »kemisk» ättika. I det nu föreliggande förslaget har sådant medgivande ej uttryckligen upptagits i lagtexten, då det av dennas formulering synes tydligt framgå att nyssnämnda förbud ej gäller den »kemiska» ättikan. De sakkunniga ha ej ansett nödigt att stadga deklarationsskyldighet för tillsats av smakämne till sådan ättika. I sitt yttrande över 1921 års förslag, vilket tillät färgning av all ättika med sockerkulör, avstyrkte Göteborgs handelskammare dylikt medgivande, då färgningen icke hade något annat ändamål än att hos köparen framkalla förväxling med den dyrare vinättikan, alltså ett direkt vilseledande. I anledning härav har i tredje stycket av förevarande paragraf upptagits förbud mot färgning av ättika. Förbudet gäller således både den »biologiska» och den »kemiska» ättikan. Vad beträffar den förra ättikan kan förbudet anses stå i överensstämmelse med bestämmelsen i 2 § första stycket, som innebär att vinättika, fruktättika etc. skall vara framställd uteslutande av den råvara, som angives av ättikans benämning.

317 Av en fabrikant av »biologisk» ättika har föreslagits att till vin- och spritättika skulle få tillsättas kaliumpyrosulfit, ett konserveringsmedel som på sina håll utomlands användes för sådan ättika. Andra fabrikanter av dylik ättika hava avstyrkt detta förslag under framhållande att det ej kunde vara behövligt eller lämpligt att en vara, som vore avsedd att användas som konserveringsmedel, försåldes i så svag koncentration att den själv behövde försättas med sådant medel. 2 §.

Av paragrafens nu föreslagna avfattning följer att som råmaterial för de olika slagen av ättika uteslutande skall hava använts den vara, som ättikans namn angiver. Vinäger eller vinättika skall således vara framställd uteslutande av vin, fruktättika uteslutande av fruktsaft o. s. v. 1921 års förslag föreskrev på denna punkt i stället att för vinättika (vinäger), druvättika, maltättika och spritättika skulle som råmaterial uteslutande eller huvudsakligen hava använts vin, druvsaft, vört eller utspädd sprit. Anledningen till föreliggande förslags strängare avfattning på denna punkt är ett påpekande från en fabrikant av »biologisk» ättika, att vinättika stundom försåldes utspädd med billigare ättika och att därför en skärpt bestämmelse här vore behövlig. 3 §.

I första stycket av denna paragraf har med några redaktionella jämkningar införts giftstadgans inledningsvis omnämnda bestämmelser angående saluhållande och försäljning av ättiksyra, starkare än 15 procent, som är avsedd för hushållsbruk. Till dessa bestämmelser hava de sakkunniga ansett det tillägget böra göras, att påskriften å kärlet, i vilket varan utlämnas, även skall innehålla bruksanvisning, som angiver huru innehållet skall spädas för erhållande av ättika, lämplig för hushållsbruk. Sådan bruksanvisning förekommer för närvarande alltid. Det har ansetts onödigt att föreskriva, att uppgift om ättiksyrans styrka skall angivas å etiketten, då en sådan uppgift icke är ägnad att tjäna till någon som helst ledning för det stora flertalet av dem, som i hemmen handhava ättiksyra. Av samma skäl har ej heller för de i 2 § omförmälda slagen av ättika föreskrivits att dylik uppgift skall lämnas. Även beträffande sådan ättika torde fabrikanten alltid angiva, i vilken utspädning den skall användas för olika ändamål, för bordet eller för inläggningar av olika slag för så vitt ej sådan upplysning är onödig, såsom beträffande vinättika. De skäl, som föranlett de sakkunniga att föreslå den i förevarande paragrafs andra stycke införda bestämmelsen, hava i det föregående angivits.

318 1921 års förslag innehöll i 5 och 6 §§ bestämmelser angående kryddättika, estragonättika, dubbel och tredubbel ättika, matättika och bordsättika. I fråga om matättika och bordsättika stadgades i förslaget att på varans etikett skulle angivas, om varan utgjordes av jäsningsättika eller destillationsättika. Denna föreskrift har i föreliggande förslag sin motsvarighet i 3 § andra stycket, för så vitt angår »kemisk» ättika. Vad beträffar »biologisk» ättika, som benämnes bords- eller matättika, står det fabrikanten fritt att såsom antingen huvud- eller underbeteckning använda någon av de benämningar, som i förslagets 2 § äro förbehållna den »biologiska» ättikan. Särskilda föreskrifter för varubenämningarna kryddättika, estragonättika, dubbel ättika och tredubbel ättika hava ansetts onödiga. Även bestämmelsen i 8 § av 1921 års förslag, att i fabrik för tillverkning av jäsningsättika ej finge finnas destillationsättika eller ättiksyra, förefaller knappast behövlig, och har därför ej upptagits i förslaget. Förslagets bestämmelser angående ättika, starkare än 15 procent, synas böra medföra en ändring i giftstadgans förteckning II. Förslag till sådan ändring har intagits i betänkandet (s. 42).

11 KAP.

Om kryddor. 1921 års betänkande med förslag till livsmedelslag m. m. innehöll icke någon bestämmelse angående kryddor. Med skrivelse den 12 maj 1923 avlämnade emellertid 1916 års kommitté, bland annat, förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å kryddor (se s. 461). Förslaget var icke åtföljt av någon motivering. I skrivelsen anfördes att förslaget, frånsett några mindre betydande, av språkbruket i de respektive länderna föranledda avvikelser, vore lika lydande med de författningsförslag i ämnet, som avgivits av danska och norska ombud, med vilka de svenska delegerade samarbetat. Förslaget har icke varit utsänt på remiss. Utgifterna för inköp av kryddor utgöra visserligen en obetydlig post i hushållskostnaderna, men då kryddor äro förhållandevis dyra och därför ofta utsatta för förfalskningar, hava de sakkunniga ansett att vissa bestämmelser rörande dessa varor böra inflyta i livsmedelsstadgan. Behovet av kvalitetsreglerande föreskrifter angående kryddor framhålles av sundhetsinspektören i Stockholm i en av hälsovårdsnämnden därstädes med skrivelse den 14 juni 1938 till de sakkunniga överlämnad promemoria, som åtföljdes av ett av föreståndaren för nämndens biologiska laboratorium avgivet

319 tjänstememorial beträffande undersökningar av den allmänna handelns kryddnejlikor. Till grund för det föreliggande förslaget ligga de ovannämnda, av den äldre kommittén utarbetade bestämmelserna, vilka i huvudsak upptagits i den gällande norska lagstiftningen (se s. 523). De vanligaste förfalskningarna av kryddor ske genom främmande tillsatser eller inblandning av sådan vara, från vilken genom extraktion avlägsnats de vardegivande beståndsdelarna, d. v. s. de eteriska oljor, som giva kryddan dess karakteristiska smak. Särskilt malna kryddor, i synnerhet kryddnejlikor och peppar, äro ofta föremål för sådana förfalskningar. Försäljning av på dylikt sätt behandlade kryddor kan beivras med stöd av den inledande bestämmelsen i 1 §. För de vanligaste kryddorna har dessutom ansetts lämpligt att meddela närmare föreskrifter angående halten av sådana beståndsdelar av kryddväxten, vilka icke hava något värde som krydda. De angivna siffrorna hava godtagits av experter inom handeln, med vilka de sakkunniga samrått vid bestämmelsernas utarbetande. Föreståndaren för hälsovårdsnämndens i Stockholm biologiska laboratorium, filosofie doktorn Harald Huss, har på de sakkunnigas begäran avgivit ett yttrande över det 1923 framlagda förslaget till bestämmelser i ämnet. I yttrandet anfördes, bland annat, att kalkning och blekning av ingefära och muskotnöt icke borde tillåtas, då kalkningen kunde betraktas som en tyngningsprocess och varken kalkning eller blekning ökade kryddans hållbarhet, t. ex. mot angrepp av insekter. Blekningen vore ägnad att försämra kryddans arom. Häremot har av experter inom kryddhandeln genmälts, att kalkningen företoges för att förhindra insektsangrepp i kryddornas ursprungsländer samt att ingefära och muskot från vissa produktionsområden alltid levererades kalkad. Blekning av kardemumma förekomme inom alla länder, där kryddan användes, och det skulle innebära ett alltför starkt ingrepp i vanor och uppfattningar, om hos oss denna behandlingsmetod förbjödes. Med hänsyn till det sålunda anförda hava de sakkunniga icke ansett sig kunna uppställa förbud emot vare sig kalkning eller blekning av kryddorna i fråga. Vad beträffar saffran kan det kanske synas onödigt att särskilda föreskrifter lämnas för denna hos oss föga använda krydda. Den är emellertid mycket dyr och därför synnerligen ofta föremål för förfalskning. Kryddvärde har endast pistillens märken hos moderväxten, men ofta är varan uppblandad med avsevärda mängder stift- och ståndardelar av saffransväxten. Intressanta uppgifter om förekommande förfalskningar av såväl saffran som andra kryddor m. m. lämnas i ett av doktor Huss år 1921 utgivet arbete, Livsmedelshandelns avigsidor. Belägg för de föreslagna bestämmelsernas behövlighet lämnas även i hälsovårdsnämndens i Stockholm årsberättelser för senare år. Bestämmelsen i 2 § torde ej kräva någon särskild motivering.

320 Bestämmelsen i 3 § har icke någon motsvarighet i det äldre förslaget. Den synes emellertid erforderlig, enär det ganska ofta lärer förekomma att kryddor göras till föremål för dolda prishöjningar genom att innehållet i varans förpackning minskas, medan priset bibehålles. Bestämmelsen är, såsom av dess avfattning framgår, avsedd att äga tillämpning å saluhållande eller försäljning i såväl gross- som minuthandeln av kryddor i tillsluten förpackning, avsedd att i befintligt skick överlämnas till köparen i minuthandeln. Bestämmelsen äger tillämpning såväl å med försegling tillslutna förpackningar, t. ex. igenklistrade påsar, som å sådana förpackningar, vars innehåll kan undersökas utan att förpackningen skadas, t. ex. burkar med skruvlock eller annat lock. Befinnes det att dylik förpacknings innehåll icke håller den angivna vikten, kunna strafflagens bestämmelser om oredlighet träda i tillämpning. Bestämmelsen är icke tillämplig å försäljning av kryddor i lös vikt, även om efter uppvägningen till kunden varans förpackning skulle på mera varaktigt sätt tillslutas, t. ex. genom gummerat papperssigill.

12 KAP.

Om livsmedelskontrollen. Den nuvarande anordningen av livsmedelskontrollen. Livsmedelskontrollen omfattar tillsyn av beskaffenheten hos livsmedel, som saluföras, av lokaler och redskap, som användas för livsmedels beredning, förvaring, transport och försäljning, samt av hälsotillståndet hos personer, som äro sysselsatta i livsmedelshanteringen. Livsmedelskontrollen åvilar enligt hälsovårdsstadgan främst hälsovårdsnämnderna. Dessas befattning med kontrollen regleras i stadgan och med stöd av denna utfärdade lokala föreskrifter. Varje stad utgör ett hälsovårdsområde. För sådant område skall särskild hälsovårdsnämnd alltid finnas (1 §). På landet föreligger skyldighet att tillsätta särskild hälsovårdsnämnd endast då hälsovårdsområdet, som utgöres av kommunen, har mera än 3 000 invånare. I de kommuner på landet, där särskild hälsovårdsnämnd icke blivit tillsatt, utgöres hälsovårdsnämnden av kommunalnämnden (36 §). Hälsovårdsnämnderna skola övervaka efterlevnaden av hälsovårdsstadgan samt de i enlighet med densamma givna föreskrifter ävensom i övrigt ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt, som kan inverka på allmänna hälsotillståndet i området (1 och 35 §§). Hälsovårdsnämndernas verksamhet utgör en kommunal angelägenhet och bedrives därför på olika sätt inom de skilda kommunerna. På landsbygden torde så gott som alltid

321 kontrollen utövas av nämndens egna ledamöter, då någon skyldighet ätt anställa särskilt organ för detta ändamål icke föreligger. I 39 § hälsovårdsstadgan anföres nämligen att där hälsovårdsnämnd prövar sådant vara av behovet påkallat och medel därtill äro anslagna, äger nämnden antaga en eller flera tillsyningsmän för allmänna hälsovården ävensom andra biträden. I varje stad skall däremot finnas en eller flera tillsyningsmän. Tillsyningsmän, som ägna sig uteslutande åt livsmedelskontrollen, finnas endast i de största städerna. I mindre orter syssla de även med andra hälsovårdsangelägenheter. För av hälsovårdsnämnden antagna tjänstemän och biträden skall nämnden utfärda instruktion (4 och 39 §§). Hälsovårdsnämnd i stad skall årligen avgiva berättelse över sin verksamhet m. m. till förste provinsialläkaren eller, beträffande städer, där det finnes med förste provinsialläkaren jämställd stadsläkare, till medicinalstyrelsen (6 §). På landet skall berättelsen avgivas till provinsialläkaren eller, där extra provinsialläkare finnes, till denne (41 §). Såsom exempel på organisationen av hälsovårdsnämndens livsmedelskontroll i hälsovårdsområden av olika storleksordning kunna anföras förhållandena i Stockholm, Göteborg, Hälsingborg, Karlskoga, Hässleholm och Örnsköldsvik. Uppgifterna äro hämtade ur inkomna svar på en rundskrivelse i december 1938 till hälsovårdsnämnderna i rikets städer, köpingar och municipalsamhällen.1 Folkmängdssiffrorna hänföra sig till den 31 december 1939. I Stockholm (583 621 inv.) tjänstgöra under förste stadsläkaren närmast förste sundhetsinspektören och förste stads veterinären. Kontrollen är uppdelad på flera avdelningar. I. Förste stadsveterinären handhar kontrollen av animaliska födoämnen och fullgör dessutom länsveterinärs åligganden för Stockholms stad. Denna kontroll utövas i övrigt dels genom inspektionspersonal, dels genom personal vid anstalterna för födoämneskontroll. Personalen utgöres av en andre stadsveterinär, en inspektör, 2 förste tillsyningsmän samt 17 ordinarie och e. o. tillsyningsmän. Andre stadsveterinären har att biträda förste stadsveterinären i honom tillkommande göromål och skall vid förfall för honom eller för förste veterinären vid anstalterna för födoämneskontroll bestrida deras tjänsteåligganden. Inspektören utövar bland annat det närmaste förmanskapet över tillsyningsmännen. Av de 17 tillsyningsmännen tjänstgöra 16 i distrikt och 1 vid kontrollen i charkuterier och dylikt. Anstalterna för födoämneskontroll omfatta dels en besiktningsavdelning för inlämnade eller beslagtagna livsmedel, dels två laboratorier, varav ett för mjölkkontroll och ett för bakteriologiska undersök1

I rundskrivelsen infordrades även uppgifter rörande samhällenas vattenförsörjning, vilka uppf! • i r i o £ f \ - ! 1 I™ 11 '! ™ •" i n ° m , S t a t e n s i n s t i t u t f ö r f o l k h älsan verkställd, med skrivelse den 8 april 1940 till Kungl. Majrt överlämnad utredning med förslag rörande kontroll av dricks- och hushallsvatten som tillhandahålles inom städer och stadsliknande samhällen (se proposition nr 50 till 1941 ars riksdag). 21

ningar av livsmedel i övrigt. Mjölkkontrollen omfattar dels kontroll av till staden införd mjölk i stadens mejerier och butiker, dels kontroll å produktionsorten samt inhämtande och undersökning av mjölkprov från mejerier och enskilda djur i landsorten. Personalen vid dessa anstalter utgöres av: en förste veterinär, en veterinär, 2 förste tillsyningsmän, 5 tillsyningsmän och 10 mikroskopister jämte kontorspersonal, chaufförer och vaktmästare. Dessutom inkallas vid behov extra veterinärer, mikroskopister och stämplare. II. Förste och andre sundhetsinspektören handhava kontrollen av, bland annat, lokaler för tillverkning och försäljning av icke animaliska födoämnen, såsom bagerier, lägenheter för allmän mat- och kaffeservering, konfektfabriker, läskedrycksfabriker, bryggerier, lokaler för handel med bröd och konfektyrer, kiosker och handel utomhus. Denna kontroll utövas av dels förutnämnda personal, nämligen inspektör, 2 förste tillsyningsmän samt 17 tillsyningsmän, dels en tillsyningsmän för kontroll av handeln med svamp samt av handeln i kiosker och utomhus. III. Dessutom biträder en byråingenjör vid ärenden rörande vatten och avlopp. För rådfrågning och vakt tjänstgöra 2 tillsyningsmän och för resor 2 chaufförer. IV. Kemisk och biologisk kontroll av vatten och födoämnen samt bakteriologisk kontroll med hänsyn till smittförekomst utövas vid ifrågavarande avdelningar av hälsovårdsnämndens laboratorium, som har följande personal. Vid kemiska avdelningen: Föreståndare, 2 assistenter och ett analysbiträde. Vid biologiska avdelningen: Föreståndare och en assistent. Vid bakteriologiska avdelningen: En överläkare, 2 assistenter, en preparator och 4 laboratoriebiträden samt 2 vaktmästare. Vid samtliga avdelningar anställas dessutom tillfällig personal vid behov. Med få undantag tjänstgör ovannämnda personal enbart vid livsmedelskontrollen. Livsmedelskontrollen i Göteborg (280 602 inv.) handhaves av en särskild avdelning av hälsovårdsnämnden med stadsveterinären som föreståndare. Denne biträdes i kontrollarbetet av en förste tillsyningsmän och 9 tillsyningsmän. Av tillsyningsmännen äro 3 sysselsatta med övervakning av mejerierna samt med utförande av de dagliga undersökningarna av i mejerier och mjölkbutiker inhämtade mjölkprov. De återstående 6 tillsyningsmännen övervaka tillverkning, försäljning och transport av livsmedel. Förste tillsyningsmännen övervakar och fördelar tillsyningsmännens arbete, tjänstgör på expeditionen samt biträder stadsveterinären vid besiktningen av nytillkomna lokaler för försäljning och tillverkning av livsmedel. Mjölkundersökningarna verkställas i ett av hälsovårdsnämnden inrättat mjölklaboratorium. Kemiska undersökningar utföras av en i staden verksam stadskemist samt bakteriologiska' undersökningar vid Sahlgrenska sjukhusets bakteriologiska laboratorium. I Hälsingborg (62 099 inv.) utövas kontrollen, under ledning av förste stadsläkaren, av en hälsovårdsassistent och 7 inspektörer. Veterinärsak-

323 kunnigt biträde lämnas av föreståndaren för stadens offentliga slakthus. 3 av inspektörerna utöva daglig livsmedelskontroll jämte tillsyn över fastighetsrenhållningen. En inspektör är sysselsatt uteslutande med mjölkkontroll. För undersökningar anlitas slakthusets laboratorium samt ett av staden understött kemiskt laboratorium — kemiska kontrollaboratoriet — som förestås av en diplomerad handelskemist. I Karlskoga (24 120 inv.) handhaves livsmedelskontrollen av en veterinär, som innehar även annan tjänst. Såsom biträde tjänstgör en hälsovårdsinspektör. Undersökningar utföras vid kommunens köttbesiktningsbyrå. I Örnsköldsvik (5 678 inv.) är en hälsovårdstillsyningsman anställd. I staden finnes köttbesiktningsbyrå, Den vid byrån anställde veterinären ombesörjer endast köttkontrollen. I Hässleholm (3 710 inv.) finnes anställd en hälsovårdsinpektör, varjämte besiktningsveterinären vid stadens köttbesiktningsbyrå tjänstgör även såsom stadsveterinär. Hälsovårdstillsyningsmännen hava i många fall undergått särskild utbildning för sin verksamhet. Utbildningen har tidigare icke bedrivits genom statens försorg. Svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet har under årens lopp med bistånd av tjänstemän vid Stockholms hälsovårdsnämnd anordnat flera studiekurser i Stockholm. Numera försiggår utbildningen vid statens institut för folkhälsan, där kurser för hälsovårdstillsyningsman hållits och framdeles torde komma att hållas vartannat år. Hälsovårdsstadgan innehåller följande närmare bestämmelser angående hälsovårdsnämnds befogenheter med avseende å livsmedelskontrollen. Finnes grundad anledning för antagande att födoämne av visst slag och från viss plats skall kunna förorsaka utbredande av smittsam sjukdom inom hälsovårdsområdet, må nämnden förbjuda dess införsel till området och dess försäljning därstädes (10 § 3 mom. och 45 § 3 mom.). Hälsovårdsnämnd har att låta anhålla födoämne, söm enligt 10 och 45 §§ hälsovårdsstadgan eller nämndens jämlikt nyssnämnda bestämmelse meddelade förbud ej får till människoföda försäljas, då det anträffas å allmän saluplats, i lägenhet avsedd för dess försäljning eller yrkesmässiga beredning eller för allmän spisning eller utskänkning, ävensom i de till sådan lägenhet hörande upplag eller förvaringsrum, av vad beskaffenhet de vara må; så ock vid hamn, järnvägsstation eller annat dylikt ställe under förhållanden, som utvisa, att födoämnet är avsett att försäljas till människoföda. Finner hälsovårdsnämnd att vara, som anhållits, genom särskild behandling kan göras duglig till människoföda eller att sådan vara utan fara kan försäljas under uppgift om varans beskaffenhet, må detta under nämndens kontroll verkställas. Kostnaderna härför gäldas av ägaren. I annat fall skall vara, som anhållits, genom hälsovårdsnämndens försorg på ägarens bekostnad oskadliggöras genom att varan förstöres eller, då så prövas lämpligt, genom att

324 varan under nämndens kontroll användes till tekniskt bruk eller till föda åt djur. (10 § 4 mom. och 45 § 4 mom.) Hälsovårdsnämnd äger, då så anses nödigt, taga prov för undersökning av födoämne, avsett till försäljning, vare sig detta förefinnes å ställe inom hälsovårdsområdet eller å sådant ställe utom detsamma, varifrån det plägar till försäljning dit införas. För dylikt prov skall gäldas ersättning enligt vanligt handelspris. I avvaktan på utgången av denna undersökning, som bör verkställas med största skyndsamhet, må försäljning av skäligen misstänkt födoämne kunna av nämnden förbjudas (10 § 5 mom. och 45 § 5 mom.). Hälsovårdsnämnd äger anmoda person, som är sysselsatt i vissa angivna grenar av livsmedelshanteringen och som misstankes vara behäftad med sjukdom eller smitta, varav menlig inverkan på den hanterade varans beskaffenhet kan uppstå, att på hälsovårdsområdets bekostnad undergå läkarundersökning. Finnes han vid undersökningen vara behäftad med sådan sjukdom eller smitta, må nämnden förbjuda att han deltager i arbete, varom här är fråga. (12 § 2 mom. och 47 § 2 mom.) Hälsovårdsnämnd i stad äger att, där den anser nödigt, till inställelse inför sig kalla envar, som bor eller uppehåller sig i staden. Sådan kallelse skall innehålla uppgift om anledningen till densamma och bör, där så ske kan, delgivas senast dagen förut. I kallelsen ma utsattas vite för uteblivande utan laga förfall. Kommer icke den kallade och kan ej nämnden på förhandenvarande skäl avgöra ärendet, må nya kallelser med förhöjda viten meddelas (28 §). Någon motsvarande befogenhet ar icke meddelad för hälsovårdsnämnd på landet. Såväl i stad som på landet äger nämnden, då den antingen omedelbart eller efter förutgångna råd eller uppmaningar finner sig böra i särskilt fall meddela föreläggande eller forbud, fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet eller forbudet till efterrättelse, därest ej särskild påföljd härför finnes bestämd i hälsovårdsstadgan, annan allmän författning eller med stöd av stadgan tillkomna särskilda föreskrifter. (29 och 53 §§.) Underlåter någon att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd, som jämlikt hälsovårdsstadgan eller de i enlighet därmed givna föreskrifterna åligger honom, och fullgör han icke genast eller inom föreskriven tid efter därom från hälsovårdsnämnden erhållen tillsägelse vad han försummat eller kan han icke med sådan tillsägelse anträffas, äger nämnden att, där så anses nödigt, låta på den försumliges bekostnad verkställa arbetet eller åtgärden mot lega (57 §). Enligt giftstadgan av den 7 december 1906 åligger det hälsovårdsnämnder och kommunalnämnder att övervaka efterlevnaden av de föreskrifter i stadgan, som röra livsmedel. I den ifrågavarande bestämmelsen i stadgan, § 43, förutsattes att nämnden vid förefallande missbruk, innan anmälan till åtal sker, söker åstadkomma rättelse genom tjänliga föreställningar. Jämlikt § 7 förordningen den 29 juni 1917 angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födo-

325 ämnen har hälsovårdsnämnd eller, där sådan icke finnes, kommunalnämnd att ägna synnerlig uppmärksamhet åt att förseelser mot förordningen angivas till åtal. Betydelsefulla uppgifter inom den allmänna livsmedelskontrollen hava tilldelats tjänsteläkarna, Enligt 2 § hälsovårdsstadgan skall stadsläkaren eller, där flera sådana äro antagna, förste stadsläkaren och, där stadsläkare ej finnes, annan läkare, som utses av magistraten, vara ledamot av hälsovårdsnämnden. Möter hinder för magistraten att till ledamot av nämnden utse läkare, må dock annan lämplig person utses. I 3 § i stadgan föreskrives att provinsialläkare eller extra provinsialläkare som har sin station inom samhälle, där enligt sistnämnda lagrum hälsovårdsstadgans föreskrifter för stad äro gällande, skall vara ledamot av hälsovårdsnämnden på stället, där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar. För såväl städerna som landsbygden gäller, enligt 2 § 6 mom. och 37 § i stadgan, att förste provinsialläkaren i länet äger, även om han icke är ledamot av nämnden, att vara tillstädes vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten, ävensom att, där han så begär, få sin mening antecknad till protokollet. Vad sålunda är stadgat gäller dock ej för stad, där det finnes stadsläkare, som är likställd med förste provinsialläkare (f. n. Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping). På landet tillkommer enahanda befogenhet provinsialläkaren i det provinsialläkardistrikt, inom vilket hälsovårdsområdet är beläget, samt, om hälsovårdsområdet tillhör extra provinsialläkardistrikt, extra provinsialläkaren i detta distrikt. Enligt 3 och 38 §§ hälsovårdsstadgan äger bland annat förste provinsialläkaren, på landet även vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkare, påkalla sammanträde med hälsovårdsnämnd. Ovan har omnämnts, att nämndens årsberättelse skall avgivas, för stad till förste provinsialläkaren eller, i vissa fall, till medicinalstyrelsen, och på landet till provinsial- eller extra provinsialläkaren. Enligt allmän läkarinstruktion den 19 december 1930 skall provinsial-, extra provinsial-, stads-, köpings- och municipalläkare, jämte annat, giva noga akt på de förhållanden, vilka kunna inverka på befolkningens hälsa, och för sådant ändamål taga kännedom om bland annat beskaffenheten av vatten, som användes till dryck eller matlagning, samt födoämnen och njutningsmedel ävensom ägna tillsyn åt efterlevnaden av de för allmänna hälsovården meddelade föreskrifter. Där försumlighet i sådant avseende eller eljest sanitära missförhållanden iakttagas av honom, bör han efter sakens beskaffenhet söka bereda rättelse eller ock anmäla förhållandet hos förste provinsialläkaren. Jämväl denne har enligt läkarinstruktionen att vaka över iakttagandet av de för allmänna hälsovården meddelade bestämmelser och bör under sina tjänsteresor sammanträffa och samråda bland annat med ordförande i hälsovårdsnämnder. Finner han på grund av skedd anmälan eller eljest, t. ex. under inspektionsresa, att hälsovårdsnämnd un-

derlåter att fullgöra sina åligganden och kan han ej åstadkomma rättelse, äger han att anmäla förhållandet hos länsstyrelsen. Under sina tjänsteresor företaga förste provinsialläkarna i stor utsträckning inspektioner av bland annat lokaler för livsmedels beredning, förvaring och försäljning. Förste stadsläkarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping hava att för dessa städer fullgöra förste provinsialläkares tjänsteåligganden, i den mån ej annorlunda är föreskrivet. Även veterinärerna äro tilldelade viktiga uppgifter vid livsmedelskontrollen. Enligt allmänna veterinärinstruktionen den 17 november 1933 åligger det länsveterinär bland annat att på sätt instruktionen närmare bestämmer utöva tillsyn över den animala födoämneskontrollen inom länet samt att rörande denna tillhandagå länsstyrelsen och kommunala myndigheter med råd och anvisningar samt insamla och bearbeta statistiska uppgifter. Missförhållanden, varom han erhållit vetskap, skall han bringa till länsstyrelsens kännedom, ävensom föreslå åtgärder för deras avhjälpande. Han har att på anmodan av hälsovårdsnämnd eller polismyndighet verkställa undersökning av levande eller döda djur, kött och därav beredda födoämnen ävensom mjölk samt häröver avgiva begärt intyg. Anlitas länsveterinär av kommunal myndighet för undersökning eller för avgivande av utlåtande eller förslag rörande födoämneskontroll, äger han med vederbörande överenskomma om förrättningens utförande och ersättning härför. Göres framställning härom hos länsstyrelsen, äger denna att, om ärendets allmänna vikt så anses påfordra, anmoda länsveterinären att i sin resplan upptaga förrättningen. Vidare skall länsveterinär bland annat, enligt av länsstyrelsen godkänd resplan, omfattande hela eller del av länet, en gång årligen företaga inspektioner såväl av allmänna och enskilda slakternnrättningar samt för kontroll av animala födoämnen upprättade anstalter, vilka icke stå direkt under medicinalstyrelsens inspektion, som av korvfabriker, matvarubutiker och lagerlokaler, mejerier, margarinfabriker och andra med de nu nämnda jämförliga lokaler inom länet. Han har att till länsstyrelsen avgiva de rapporter och framställningar, vartill dessa inspektioner kunna föranleda. Angående distriktsveterinärs befattning med livsmedelskontrollen stadgas i instruktionen endast att han har att tillhandagå hälsovårdsnämnder och polismyndighet inom distriktet med undersökningar och intyg, såsom för länsveterinär är föreskrivet. Beträffande stadsveterinär stadgas däremot att han skall ägna sorgfällig uppmärksamhet åt den animala födoämneskontrollen inom staden och vad med sagda kontroll äger samband. Vad beträffar förste provinsialläkarnas och länsveterinärernas årliga inspektionsresor har medicinalstyrelsen i en cirkulärskrivelse den 24 januari 1934 till samtliga förste provinsialläkare och länsveterinärer i riket (med. styr:s förf. saml. ser. A 1934 nr 5) anmodat länsveterinärerna att vid upp-

327 görande av resplan för sådan resa i vad den rör livsmedelsinspektionen söka samverka med vederbörande förste provinsialläkare. Denna samverkan bör främst avse att förhindra att vissa lokaler bliva föremål för dubbelinspektion och att i övrigt fördela föremålen för förste provinsialläkarens och länsveterinärens inspektioner, där dessa sammanfalla. I cirkulärskrivelsen framhålles slutligen önskvärdheten av att förste provinsialläkarna och länsveterinärerna delgiva varandra sina inspektionsberättelser. I en skrivelse den 5 september 1934 till länsstyrelsen i Stockholms län har medicinalstyrelsen rörande tillämpningen av cirkulärskrivelsen anfört bland annat följande. Skrivelsen avsåge att understryka nödvändigheten av intim samverkan mellan förste provinsialläkare och länsveterinärer i de delar av deras tjänsteåligganden, som i viss mån sammanfölle. Dä det gällde fördelningen av föremålen för de olika funktionärernas inspektioner, syntes det böra hållas i minne, att jämlikt gällande instruktioner förste provinsialläkaren hade den mest omfattande inspektionsuppgiften, under det att länsveterinärens tillsyn av de lokaler, där animala födoämnen tillverkades, bereddes och förvarades, i främsta rummet avsåge varornas sundhet. Därest därför förste provinsialläkaren ansåge sig ha anledning att ur sina allmänhygieniska synpunkter besiktiga sådan lokal, syntes länsveterinärens inspektion av densamma böra och kunna anstå till ett senare år. Härigenom torde kunna undvikas såväl missförstånd mellan funktionärerna ifråga som ock den irritation av allmänheten, som kunde följa av en dubbelinspektion inom loppet av relativt kort tid. Skulle emellertid förhållandena så påkalla, torde det väl ej bereda alltför stor svårighet att i dessa enstaka fall ordna så, att inspektionen skedde av båda funktionärerna samtidigt. För veterinärernas utbildning i livsmedelskontroll är sörjt genom att vid veterinärhögskolan finnes inrättad en professur i bland annat födoämneshygien. För tjänsteläkare har tidigare genom medicinalstyrelsens försorg anordnats kurser i socialhygien och socialmedicin. Denna undervisning har numera övertagits av statens institut för folkhälsan. Tillämpningen av och övervakningen av efterlevnaden av de omfattande författningskomplex, som angå kontrollen av kött och mjölk samt kampen emot tuberkulos och andra sjukdomar hos nötkreatur åvilar i huvudsak veterinärerna. Statsinspektören över köttkontrollen i riket har överinseendet över efterlevnaden av de olika författningarna rörande köttkontrollen. Polismyndigheterna hava, på grund av sin allmänna skyldighet att efterspana och beivra begångna brott, att övervaka efterlevnaden även av den gällande livsmedelslagstiftningen. På grund av denna lagstiftnings speciella natur har emellertid övervakningen hittills i huvudsak åvilat de ovannämnda kontrollorganen, av vilka hälsovårdstillsyningsmännen samt läkare och veterinärer, som nämnts, i allmänhet erhållit särskild utbildning för denna uppgift. Enligt 56 § hälsovårdsstadgan hava polismyndigheter och krono-

betjäning att, var inom sitt verksamhetsområde, biträda vid tillsynen, vad allmänna hälsovården angår, samt att, då något finnes att erinra i avseende härpå, skyndsamt anmäla detta för vederbörande hälsovårdsnämnd, varjämte det åligger dem att lämna nämnden handräckning i mån av befogenhet. Länsstyrelserna skola, var inom sitt län, vaka över att kommuner, hälsovårdsnämnder samt vederbörande läkare fullgöra sina åligganden i avseende å allmänna hälsovården. För detta ändamål äger länsstyrelse att, där sådant finnes vara av nöden, förelägga lämpliga viten. När genom vederbörande läkares eller nämnds anmälan eller på annat sätt till länsstyrelses kunskap kommer, att i stad eller på landet förefinnas missförhållanden i avseende på allmänna hälsovården, skall länsstyrelsen tillse, att tjänliga åtgärder för deras avhjälpande vidtagas. (55 § 2 mom. hälsovårdsstadgan.) Högsta tillsynen över allmänna hälsovården i riket tillkommer medicinalstyrelsen, som har att i sådant avseende till ledning för vederbörande hälsovårdsnämnder meddela nödiga råd och anvisningar (55 § 1 mom. hälsovårdsstadgan.) I instruktion för medicinalstyrelsen den 19 december 1930 angivas åtskilliga ytterligare åligganden, som hava avseende bland annat å tillsynen över livsmedelshanteringen. Styrelsen har sålunda, jämte annat, att handlägga ärenden, som angå rikets medicinal- och veterinärväsende, att tillhandagå offentliga och kommunala myndigheter med de upplysningar och det biträde, som av dem äskas och som ligger inom området för styrelsens verksamhet ävensom att i övrigt, i den mån så lämpligen kan ske, lämna de meddelanden i därunder fallande spörsmål, som av myndigheter eller institutioner begäras. Med avseende å den allmänna hälsovården åligger det styrelsen, bland annat, att ägna uppmärksamhet åt allmänna hälsotillståndet i rikets skilda delar ävensom åt de förhållanden, som därpå utöva inflytande, att med anledning av föreskrivna eller för särskilda fall infordrade, från myndigheter eller läkare inkomna berättelser och rapporter eller eljest vunna upplysningar eller gällande stadganden direkt eller genom länsstyrelse meddela nödiga råd, anvisningar och föreskrifter, att, då styrelsen erhåller kännedom om uraktlåtenhet av hälsovårdsnämnd att ställa sig till efterrättelse vad enligt gällande författningar i avseende å hälsovård är föreskrivet, sådant hos vederbörande länsstyrelse till rättelse anmäla, att låta förrätta de inspektioner, som den allmänna hälsovårdens behöriga handhavande kan påkalla, att även eljest, där det befinnes angeläget, att upplysningar angående hälsovårdsförhållanden eller allmänna sanitära frågor på stället inhämtas, åt kompetent person uppdraga att för sådant ändamål verkställa undersökning på platsen och att därefter till medicinalstyrelsen avgiva berättelse om förhållandet, samt att i förekommande fall förordna om anställande av hygienisk, bakterio-

329 logisk, kemisk eller annan liknande undersökning, som kan finnas erforderlig. Tullmyndigheterna hava viss befattning med livsmedelskontrollen. Enligt tjänstgöringsreglementet för tullverket den 14 december 1910 åligger det verket, bland annat, att i första hand övervaka efterlevnaden av de författningar, som avse förekommande av smittsamma sjukdomars införande i riket eller förbud mot eller särskild kontroll vid införsel eller utförsel av vissa varor, såsom varor med oriktig ursprungsbeteckning, giftiga ämnen, kött, margarin m. fl. varor. I 1921 års betänkande med förslag till livsmedelslag m. m. omnämnes å s. 150 generaltullstyrelsens cirkulär den 29 mars 1897 till vederbörande tullförvaltningar, i vilket dessa förständigats att, då införsel till riket ägde rum av vara, hänförbar till tulltaxerubriken »kött, andra slag ej närmare specificerade», därom underrätta vederbörande hälsovårdsnämnd för den åtgärd, som enligt hälsovårdsstadgan på den ankomme. Detta cirkulär utfärdades i anledning av att import av sanitärt undermåligt hästkött förekommit och har förlorat sin betydelse efter tillkomsten av förordningen den 30 september 1921 angående kontroll vid införseln till riket av köttvaror och djurfett. De flesta importförfattningar, med vilkas tillämpning tullverket har att taga befattning, avse icke att förhindra införsel av förfalskade eller eljest undermåliga livsmedel, utan hava tillkommit huvudsakligen i syfte att förekomma smittsamma husdjurs- och växtsjukdomars införande i riket eller till skydd för den inhemska jordbruksnäringen. Lantbruksstyrelsen har tilldelats vissa uppgifter beträffande livsmedelskontrollen. Detta följer redan därav att styrelsen enligt instruktion för densamma den 15 augusti 1933 har att med uppmärksamhet följa lantbrukets och dess binäringars samt fiskerinäringens tillstånd och utveckling. Särskilda uppgifter hava tilldelats styrelsen bland annat i fråga om övervakningen av efterlevnaden av mejeristadgan den 22 maj 1936, beträffande svenska smörprovningarnas kvalitetskontroll av smör och ägg samt angående efterlevnaden av kungörelsen den 10 maj 1935 angående beredning och inläggning m. m. av salt strömming. De i särskilda författningar utfärdade bestämmelser, som röra sanitär kontroll av köttvaror, mjölk och produkter därav samt margarinkontrollen omnämnas i samband med de sakkunnigas förslag till föreskrifter för dessa livsmedel och skola därför icke närmare beröras här. Ett centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrollen i riket m. m. har numera tillskapats genom inrättandet av statens institut för folkhälsan. Enligt den för institutet den 27 maj 1938 utfärdade instruktionen har detta till uppgift bland annat att på uppdrag av myndigheter, sammanslutningar och enskilda utföra praktiskt-vetenskapliga undersökningar ävensom eljest idka forskningsverksamhet inom den allmänna hygienens,

yrkeshygienens och födoämneshygienens områden i syfte att förbereda och främja förebyggande åtgärder, ägnade att bevara eller befordra folkhälsan. I fråga om födoämneshygienen tillkommer det institutet huvudsakligen att utföra erforderliga undersökningar i syfte att förebygga tillverkning och försäljning av för hälsan skadliga livsmedel ävensom i övrigt utgöra centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrollen i riket, att bestämma olika födoämnens värde ur folknäringssynpunkt, att utföra undersökningar rörande vitaminer i livsmedel, läkemedel och fodermedel samt handhava för ändamålet erforderliga standardpreparat, att på begäran tillhandagå med råd och anvisningar rörande kostens lämpliga sammansättning vid anstalter och institutioner av skilda slag, där utspisning i större omfattning förekommer, samt att meddela undervisning i födoämneshygien, näringslära och livsmedelskontroll åt tjänsteläkare och hälsovårdstillsyningsman ävensom, i den mån så lämpligen kan ske, åt andra, som äro verksamma å det socialhygieniska arbetsfältet. Endast ett fåtal hälsovårdsnämnder hava tillgång till egna laboratorier för utförande av erforderliga undersökningar av livsmedel. Det fullständigaste laboratoriet äger hälsovårdsnämnden i Stockholm. Detta omfattar, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för organisationen av livsmedelskontrollen i Stockholm, en kemisk, en biologisk och en bakteriologisk avdelning, varjämte finnes ett laboratorium för mjölkkontroll. Enligt ett mellan statsverket och Stockholms stad träffat avtal skola emellertid de kemiska och biologiska laboratorierna från och med den 1 juli 1941 övertagas av statens institut för folkhälsan. Institutets avdelning för födoämneshygien och livsmedelskontroll kommer därefter att inrymma två laboratorier, ett kemiskt-biologiskt och ett vitaminlaboratorium. Det senare trädde i verksamhet under 1939. Institutet kommer således att efter den 1 juli 1941 utföra alla för Stockholms stads hälsovårdsnämnds livsmedelskontroll erforderliga undersökningar av kemisk och biologisk natur. I samband med de ovan lämnade uppgifterna om livsmedelskontrollen i Göteborg och Hälsingborg omnämndes de för ändamålet där tillgängliga laboratorierna, I Malmö har hälsovårdsnämnden till sitt förfogande ett laboratorium å hälsovårdsnämndens kontrollbyrå, för vilket stads veterinären är chef. Därjämte anlitas för vissa kemiska undersökningar det analytiska laboratoriet vid ett av stadens apotek. Hälsovårdsnämnden i Norrköping disponerar endast ett laboratorium för mjölkkontroll, samt anlitar dessutom Norrköpings kemiska undersökningsanstalt. I det fåtal övriga fall, där hälsovårdsnämnd har eget laboratorium, utgöres detta i allmänhet av ett mjölklaboratorium. För hälsovårdsnämndernas livsmedelskontroll kunna emellertid undersökningar utföras även vid andra laboratorier än de ovan nämnda. Vid de med statsmedel understödda kemiska stationerna utfördes tidigare undersökning-

331 ar bland annat av alla slag av livsmedel. Dessa stationer voro till antalet 8 och funnos i Jönköping, Kalmar, Visby, Halmstad, Skara, Örebro, Västerås och Härnösand. Vid sidan av dessa stationer verkade kemisk-växtbiologiska anstalten i Luleå på bland annat samma område. Sedan den 1938 beslutade omorganisationen av det lantbruks-kemiska kontroll väsendet nu genomförts, finnas sådana stationer endast i Jönköping, Visby, Kristianstad, Skara och Luleå. Dessa benämnas nu lokala lantbrukskemiska kontrollstationer och deras verksamhet har begränsats till sådana uppgifter som ha betydelse för jordbruket och dess binäringar. Därjämte beslöts inrättandet i Stockholm av en statens lantbrukskemiska kontrollanstalt. Enligt instruktioner för anstalten den 17 mars 1939 och för kontrollstationerna den 15 juni 1939 hava dessa till uppgift, bland annat, att på begäran och, där så erfordras, efter provtagning verkställa undersökning (analys) av handelsvaror och andra ämnen, vilka äro av betydelse för jordbruket och dess binäringar, varjämte kontrollanstalten har att utarbeta eller pröva för det lantbrukskemiska kontrollväsendet erforderliga analysmetoder samt, i den mån omständigheterna sådant medgiva, utöva inom anstaltens verksamhetsområde fallande vetenskaplig forskning. Statens veterinärbakteriologiska anstalt i Stockholm, med understation i Vindeln, har enligt instruktion den 29 juni 1926 bland annat att utföra bakteriologisk köttkontroll åt sådana mindre samhällen eller sådana veterinärer, vilka icke kunna själva anskaffa den för dylik kontroll erforderliga utrustningen eller sakkunniga hjälpen. Undersökningar av livsmedel utföras även vid de veterinärbakteriologiska laboratorier, som för att verkställa mikroskopiska och bakteriologiska undersökningar av prov, tagna i samband med bekämpandet av nötkreaturstuberkulosen, inrättats vid 13 av hushållningssällskapens tuberkulosavdelningar, nämligen vid experimentalfältet och i Uppsala, Nyköping, Linköping, Jönköping, Västervik, Kalmar, Kristianstad, Malmö, Falkenberg, Skara, Örebro och Västerås. Laboratorierna äro för nämnda ändamål godkända av medicinalstyrelsen. I ett den 22 januari 1941 av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen gemensamt avgivet (icke tryckt) betänkande angående det statsunderstödda bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur lämnas en redogörelse för laboratoriernas nuvarande uppgifter och organisation m. m. Det anföres bland annat att vid några av laboratorierna utföres även annan veterinärbakteriologisk verksamhet än som sammanhänger med tuberkulosbekämpandet. Sålunda utföres, i en del fall i stor omfattning, bakteriologiska undersökningar av mjölk för hälsovårdsnämnders räkning. I betänkandet uppdragas vissa riktlinjer för laboratoriernas verksamhet framdeles, då deras arbete med tuberkulosbekämpandet minskas efterhand som detta bekämpande enligt den klinisk-bakteriologiska metoden avtager i samband med nötkreaturstuberkulosens fortskridande

nedgång. Främst anföres att mjölkkontroll kan i Ökad utsträckning utövas dels åt hälsovårdsnämnderna i sådana samhällen, som icke själva anordna dylik kontroll, och dels åt mejerierna. Även bakteriologiska undersökningar av vatten och kött framhållas såsom lämpliga arbetsuppgifter. Av betydelse för livsmedelskontrollen är vidare statens bakteriologiska laboratorium, vilket har att utföra för medicinalstyrelsen behövliga bakteriologiska och epidemiologiska arbeten med praktiskt och vetenskapligt syfte. Vid tullverkets laboratorium i Stockholm utföras bland annat vissa undersökningar av livsmedel, som införas till riket. Enligt proviantkungörelsen den 26 juli 1940, 4 §, tillhandahåller medicinalstyrelsen förteckning över laboratorier eller personer, åt vilka undersökningar av i kungörelsen avsett slag få uppdragas. Sådan förteckning, omfattande 45 anstalter och personer i skilda delar av riket, bland anstalterna en del av de ovan nämnda, har utfärdats av styrelsen den 2 december 1940. De i förteckningen angivna anstalterna och personerna kunna givetvis vid behov anlitas även av hälsovårdsnämnd. I förteckningen anför medicinalstyrelsen, bland annat, att styrelsen förutsätter, att anstalt eller person, som förklarat sig villig utföra endast vissa undersökningar eller på grund av annan omständighet ej önskar utföra en begärd undersökningsökning, hänvisar uppdragsgivaren till för ändamålet lämpligt laboratorium eller lämplig person. 1921 års förslag. Det av 1916 års kommitté framlagda förslaget till livsmedelskontrollförordning återfinnes i bilaga A, s. 431. 1 § första stycket i förslaget motsvarar första stycket i 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan, men innehåller därjämte en bestämmelse, enligt vilken livsmedelskontrollen må uppdragas åt en därtill utsedd särskild avdelning av hälsovårdsnämnden. Denna bestämmelse har föranlett ett stadgande i 9 § i 1921 års utkast till förordning angående införande av livsmedelslagen m. fl. författningar (s. 459), enligt vilket stadgande bland annat i 3 § 4 mom. hälsovårdsstadgan införas två nya stycken angående inrättande av en »hälsovårdsnämndens livsmedelsavdelning» med samma befogenheter, som tillkomma hälsovårdsnämnd, varjämte i 2 § 1 mom. hälsovårdsstadgan göres ett tillägg, enligt vilket de av stadsfullmäktige valda ledamöterna få utökas med tre, där sådant finnes erforderligt för handhavandet av livsmedelskontrollen. Andra stycket i 1 § förslaget till livsmedelskontrollförordning motsvaras av 55 § 1 mom. hälsovårdsstadgan, dock med det tillägg att medicinalstyrelsen har att tillhandagå hälsovårdsnämnderna med utlåtanden i ärenden, som hänskjutas till styrelsen, samt att anvisningar rörande undersökning av mjölk

och mejeriprodukter skola utfärdas av medicinalstyrelsen i samråd med lantbruksstyrelsen. 2 § i förslaget till kontrollförordning upptager vissa av föreskrifterna i 55 § 2 mom. hälsovårdsstadgan rörande länsstyrelses befattning med den allmänna hälsovården. 3 § 1 mom. i förslaget motsvarar 56 § hälsovårdsstadgan. 3 § 2 mom. har sin förebild i generaltullstyrelsens ovannämnda cirkulär den 29 mars 1897. 4 § i förslaget återfinnes ej i hälsovårdsstadgan men en liknande bestämmelse fanns i 4 § 3 mom. förordningen den 13 oktober 1905 angående kontroll å tillverkningen av margarin, motsvarande 24 § i 1932 års margarinförordning. 1905 års margarinförordning upphävdes genom 4, 6 och 8 §§ i nyssnämnda utkast till förordning angående införande av livsmedelslagen m. m. 5 § 1 mom. i förslaget till kontrollförordning motsvarar 5 mom. första stycket första punkten i 10 och 45 §§ hälsovårdsstadgan; andra punkten har i något modifierad form överflyttats till 5 § 2 mom. i förslaget. Första punkten av detta mom. har sin förebild i 9 § 1 mom. tredje stycket i 1905 års margarinförordning, motsvarande 27 § 1 mom. tredje stycket i 1932 års förordning. 5 § 2 mom. andra punkten innehåller liksom 5 § 3 mom. förslag till helt nya föreskrifter. Paragrafens 4 mom. innehåller samma bestämmelser som 5 mom. andra stycket i 10 och 45 §§ hälsovårdsstadgan. 6 § i förslaget är hämtad från 3 mom. andra stycket i hälsovårdsstadgans sistnämnda båda paragrafer. Föreskriften om skyldighet för hälsovårdsnämnden att underrätta hälsovårdsnämnden i den ort, varifrån varan härrör, har tillagts av 1916 års kommitté. 7 § 1 mom. i förslaget har sin förebild i 4 mom. första stycket i 10 och 45 §§ hälsovårdsstadgan. 7 § 2 mom. motsvarar 4 mom. andra och tredje stycket i 10 och 45 §§ hälsovårdsstadgan. 7 § 3 mom. är hämtad från 7 mom. i stadgans nämnda båda paragrafer. 8 § i förslaget är ny, medan 9 § är hämtad från 28 § hälsovårdsstadgan. Nämnas bör att sistnämnda paragraf icke har någon motsvarighet i hälsovårdsstadgans bestämmelser för landsbygden. 10 l 1 mom. i förslaget motsvarar 29 och 53 §§ hälsovårdsstadgan. Dessa lagrums bestämmelser angående fastställande av vite ersattes i förslaget av en ansvarsbestämmelse i 14 §. 10 § 2 mom. är hämtad från 57 § hälsovårdsstadgan. Av 11—15 §§ i förslaget har endast 12 § sin motsvarighet i hälsovårdsstadgan, nämligen 60 §. De övriga paragraferna äro nya. Såsom av den nu lämnade översikten framgår, innebar 1921 års förslag till livsmedelskontrollförordning i allt väsentligt ett bibehållande av den i hälsovårdsstadgan utformade kontrollen med tillägg av ett fåtal från andra förfatmingar hämtade bestämmelser. I sin motivering anförde 1916 års kommitté bland annat följande. Genom att bibehålla den i hälsovårdsstadgan föreslagna ordningen för livsmedelskontrollen möjliggjordes, att den nya kontrol-

len på ett naturligt sätt övertoges av hittills bestående kontrollorgan, varvid såväl redan förvärvad erfarenhet kunde tillgodogöras som betydande utgifter inbesparas. Från visst häll hade uttalats, att den kommunala kontrollen borde ersättas med en alltigenom statlig kontroll. Åt denna mening hade kommittén icke kunnat giva sin anslutning. Genom att ett stort antal livsmedel i den nya lagstiftningen gjorts till föremål för särskilda detaljföreskrifter med avseende å sammansättning och egenskaper i övrigt, måste emellertid laboratoriekontrollen för framtiden tillmätas en större betydelse än som hittills varit fallet. Kommittén hade därför föreslagit, att de med statsmedel understödda kemiska stationerna skulle tillhandagå hälsovårdsnämnderna med erforderliga undersökningar. Härigenom skulle i någon mån den hittills mångenstädes iakttagna bristen på livsmedelskontroll på landsbygden kunna motverkas. För biträde vid undersökningar, liggande inom lakar- och veterinärvetenskapens områden, hade kommittén icke ansett särskilda bestämmelser erforderliga, då härvid stadsläkare och stadsveterinärer samt på landet förste provinsialläkare, provinsialläkare och länsveterinärer i regel torde lämna behövligt bistånd. Det kunde med säkerhet förutses, att med de ökade uppgifter, som genom den nya livsmedelslagstiftningen komme att åvila de kemiska stationerna, en ökning av stationernas antal och personal skulle befinnas erforderlig, sedan de föreslagna bestämmelserna någon tid varit i tillämpning. Dessa komme även att medföra, att medicinalstyrelsens övervakande och rådgivande verksamhet i avseende å livsmedelskontrollen bleve betydligt mera omfattande och krävande än vad som hittills varit förhållandet. För att styrelsen skulle kunna nöjaktigt fylla denna sin uppgift torde det vara oundgängligen nödvändigt att styrelsen erhölle biträde av ett hygieniskt statslaboratorium. Om inrättande av ett sådant hade styrelsen vid upprepade tillfällen gjort framställning. De av kommittén föreslagna specialstadgandena för olika livsmedel avsåge att skydda icke blott hygieniska utan även i stor omfattning ekonomiska intressen. De nya bestämmelserna rörde dessutom till stor del även andra livsmedel än animala sådana. En följd härav vore, att den del av livsmedelskontrollen, som fölle utanför den veterinära sakkunskapen, måste överlämnas åt särskilda livsmedelsanalytiker. Då vårt land ännu praktiskt taget saknade sådana, finge åtgärder för utbildning av dessa vidtagas. En plan över utbildningskurser för livsmedelsanalytiker hade utarbetats av kommitténs ledamot professorn Klas Sondén och såsom bilaga fogats vid kommitténs betänkande. Kommittén tillade emellertid att den omständigheten, att kommittén icke föreslagit en ny organisation för livsmedelskontrollen, icke finge tolkas så som vore det kommitténs önskan, att det beträffande kontrollens handhavande skulle för framtiden i allt väsentligt förbli vid det gamla. Kommittén hade sökt avfatta sitt förslag så, att det kunde vara till stöd för en utveckling av livsmedelskontrollen i rationell riktning. Kommitténs framtidsplaner i detta hänseende torde sannolikt återfinnas i

335 en av docenten Thure Sundberg och filosofie doktorn Harald Huss utarbetad, vid betänkandet såsom bilaga fogad promemoria angående den framtida organisationen av livsmedelskontrollen i Sverige. I promemorian anfördes i huvudsak följande. Kontrollen borde uppdelas mellan hälsovårdsnämnderna och ett antal officiella livsmedelslaboratorier under överinseende av medicinalstyrelsen. Härvid skulle hälsovårdsnämnderna genom läkare, veterinärer' och tillsyningsmän utöva den kontroll, som numera ålåge dem på grund av hälsovårdsstadgan, medan all övrig livsmedelskontroll skulle handhavas av de nya laboratorierna genom deras livsmedelsanalytiker och tillsyningsmän. Vid varje sådant laboratorium borde finnas anställda minst två livsmedelsanalytiker, en för huvudsakligen biologiska och en för huvudsakligen kemiska undersökningar. Dessa laboratorier skulle liksom det föreslagna statens hygieniska laboratorium i fackligt avseende sortera under en ny byrå för livsmedelskontroll, som skulle upprättas inom medicinalstyrelsen och vars chef skulle hava livsmedelsanalytikers kvalifikationer. De övriga kontrollgrenarna skulle bliva representerade i de redan befintliga byråerna inom styrelsen, nämligen hälsovårdsbyrån och veterinärbyrån. I de större städerna kunde det officiella laboratoriet administrativt sortera under hälsovårdsnämnden. Som officiella laboratorier borde medicinalstyrelsen kunna erkänna såväl kommunala laboratorier som statens kemiska stationer, därvid livsmedelslaboratoriet kunde utgöra en avdelning av ifrågavarande laboratorium. Medicinalstyrelsen skulle bestämma laboratoriets verksamhetsområde i geografiskt hänseende och verka för inrättande av nya laboratorier, i den mån sådana visade sig behövliga. Beträffande den del av kontrollen, som skulle åvila hälsovårdsnämnderna, kunde man tänka sig att flera kommuner sammanslöte sig om inrättande av ett veterinär-hygieniskt laboratorium. Det nya i förslaget låge huvudsakligen på det område, som skulle tillhöra livsmedelsanalytikerna. Veterinärens uppgift inom livsmedelskontrollen vore att bedöma handelsvarorna kött och mjölk samt, i vissa fall, av kött och mjölk framställda produkter från den synpunkt, som för veterinären vore naturlig på grund av dennes kunskap om djuren i normalt och sjukligt tillstånd. Härmed vore också livsmedelsanalytikerns uppgifter i fråga om undersökning och bedömande av livsmedel givna, ty det tillhörde icke läkaren som sådan att befatta sig med undersökning av livsmedel. Allmänt sanitära förhållanden inom livsmedelshandeln och -industrin ävensom alla sådana fall, då tvivel kunde råda om ett livsmedels skadlighet eller oskadlighet för människors hälsa, borde underställas medicinskt sakkunnigs bedömande. Yttranden, över 1921 års förslag. I flertalet av de över 1921 års betänkande avgivna yttrandena lämnades de föreslagna bestämmelserna angående livsmedelskontrollen utan erinran. De myndigheter och institutioner, som särskilt uttalat sig rörande kontroll-

föreskrifterna, framförde emellertid i allmänhet anmärkningar i olika hänseenden. Smålands och Blekinge samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare ansågo dock kontrollåtgärderna väl övervägda. Den senare handelskammaren tillade att kammaren icke delade kommitténs uppfattning att den nya lagstiftningen skulle öka arbetet på de kemiska stationerna, Även kommerskollegium ansåg kommitténs förslag rörande kontrollen vara väl avvägt, såväl med hänsyn till lämpligheten att i första hand bygga på redan befintliga inrättningar som ur allmän ekonomisk synpunkt. Kollegium ville emellertid tillförsäkra rikets auktoriserade handelskamrar ett visst inflytande å beivrandet av brott mot 2 och 4 §§ livsmedelslagen, d. v. s. de bestämmelser i lagen, som gällde företeelser inom handelns område, där den hygieniska synpunkten kunde vara av underordnad vikt eller helt och hållet främmande. Kollegium föresloge att om hälsovårdsnämnd vidtoge åtgärd beträffande förseelser emot nämnda stadganden, meddelande härom ofördröjligen skulle delgivas vederbörande handelskammare. Därjämte borde såväl nämnden som allmänne åklagaren berättigas att, då fråga vore om åtal enligt dessa lagrum, inhämta handelskammarens yttrande i ärendet. De farhågor, som från representanter för handelns intressen framförts till kollegium beträffande följderna av en sträng tillämpning av den nya lagstiftningen på livsmedelsindustrin och -handeln, syntes väl motivera en bestämmelse, som tillförsäkrade utövare av praktisk verksamhet inom nämnda näringsgrenar stödet av organ, vilka kunde med opartisk auktoritet yttra sig rörande handelsbruk och hävdvunna uppfattningar inom affärslivet. De övriga myndigheter och inrättningar, som i sina yttranden berörde de föreslagna kontrollföreskrifterna, framförde anmärkningar i olika hänseenden. Från flera håll framhölls särskilt svårigheten att på landsbygden och i de mindre städerna ernå någon effektiv kontroll av lagstiftningens efterlevnad. Sådana anmärkningar framfördes bland annat av lantbruksstyrelsen, några länsstyrelser och flera hälsovårdsnämnder. I yttrandena erinrades om kommunernas begränsade ekonomiska resurser och det framhölls även att hälsovårdsnämnden, som på landet oftast utgjordes av kommunalnämnden, i allmänhet saknade såväl tid som intresse för livsmedelskontrollen. Det ansågs även tvivelaktigt om hälsovårdsnämnderna på landet voro vuxna kontrolluppgiften, särskilt med hänsyn till att nämndens ledamöter ofta själva voro producenter av livsmedel. Medicinalstyrelsen och hälsovårdsnämnden i Halmstad m. fl. förmenade att den nödvändiga kontrollen komme att medföra ganska avsevärda kostnader såväl för kommunerna som för statsverket och nämnden framhöll därvid att en betydande förstärkning av de för kontrollen användbara krafterna erfordrades i såväl kvalitativt som kvantitativt hänseende. Några hälsovårdsnämnder avstyrkte hela förslaget på den grund att kontrollen ansåges ineffektiv, medan på andra håll hävdades, att kontrollen

skulle bliva för dyrbar. Olika förslag till förbättring av kontrollen framfördes. Längst gick i detta avseende länsveterinären i Uppsala län, som ansåg att den nya lagstiftningen krävde en alltigenom statlig kontroll. Länsveterinären i Södermanlands län förordade att kommunerna finge rätt att sammansluta sig till hälsovårdsdistrikt och att ändringar borde vidtagas i hälsovårdsstadgan i syfte att tillförsäkra hälsovårdsnämnderna veterinär-medicinsk sakkunskap. Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län framförde liknande synpunkter men ansåg att kommittén bort i modifierad form hava upptagit 1909 års hälsovårdsstadgekommittés förslag om att landsbygdens hälsovårdsdistrikt skulle sammanfalla med provinsial- och extra provinsialläkardistrikten, och att hälsovårdsnämnderna skulle bestå av provinsialläkaren och distriktsveterinären såsom självskrivna medlemmar jämte av de anslutna kommunerna valda ledamöter. Statskonsulenten i mejerihushållning förordade att ej blott hälsovårdstillsyningsmännen i städerna utan även polismän å landsbygden erhölle särskild utbildning såsom livsmedelskontrollanter. I samma yttrande gjordes anmärkning emot att livsmedelskontrollen i dess helhet underställts medicinalstyrelsen. Det framhölls att mejerihanteringen borde lyda under lantbruksstyrelsen. Denna styrelse ansåg att kontrollen i avseende å lantbruksprodukter, särskilt ladugårds- och mejeriprodukter, borde läggas till styrelsen och att statskonsulenternas kontroll ej borde upphöra. Länsstyrelsen i Gotlands län fann det betänkligt att i den omfattning, som föreslagits, utsträcka hälsovårdsnämndernas verksamhet till områden, som vore skäligen främmande för deras egentliga uppgift. Två länsveterinärer förmenade att man bort lägga större vikt vid kontrollen å själva produktionsorten än å laboratoriekontrollen. Hälsovårdsnämnden i Uppsala vände sig emot den föreslagna rättigheten för hälsovårdsnämnd att uppdela sig å olika avdelningar och befarade att en sådan uppdelning kunde medföra slitningar och även i övrigt bliva till men för nämndens arbete. Förste provinsialläkaren i Gävleborgs län ansåg att tjänsteläkarnas skyldigheter med avseende å livsmedelskontrollen borde framhävas mera än som skett. Vad angår behovet av undersökningsanstalter ansåg kommerskollegium att de befintliga resurserna på detta område försloge, medan medicinalstyrelsen, kemistförbundet och Sveriges kemiska industrikontor förklarade det vara ofrånkomligt att styrelsen till sitt förfogande finge ett hygieniskt-tekniskt laboratorium. Föreståndarna för de kemiska stationerna hade delade meningar angående behovet av laboratorier. Två av föreståndarna vid stationerna, i Jönköping och Härnösand, ansågo att de befintliga laboratorierna vore tillräckliga. Föreståndarna för stationerna i Skara, Västerås och Örebro uttalade att stationernas utrustning borde kompletteras och ett nytt, centralt laboratorium inrättas. Föreståndaren för den kemiska stationen i Kalmar anförde att en utökning av stationernas personal krävdes och föreståndaren för stationen i Halmstad förmenade att en ökning av både stationernas antal, 22

—

personal och utrustning vore erforderlig. Förste provinsialläkaren i Östergötlands län ansåg att man borde inrätta antingen ett större centrallaboratorium i Stockholm eller ock tre centrallaboratorier, som borde förläggas till Stockholm, Göteborg och Lund eller Malmö. Länsveterinären i Stockholms län föreslog att för den hygieniska kontrollen inrättades kommunala, statsunderstödda länslaboratorier med länsveterinären i spetsen,medan för den ekonomiska kontrollen befintliga laboratorier, handelskemister och dylika undersökningsorgan vore tillräckliga, enär under normala tider kvaliteten på livsmedel reglerades av tillgången och konkurrensen samt förfalskningar mera sällan förekomme. T. f. professorn i födoämneshygien m. m. vid veterinärhögskolan, förste stadsveterinären i Stockholm Sven Nystedt uttalade i ett av styrelsen för högskolan åberopat yttrande, att kommittén ägnat huvudintresset åt den ekonomisk-rättsliga livsmedelskontrollen, som hittills ansetts ej vara så mycket en direkt hälsovårdsangelägenhet, samt att kommitténs förslag borde kompletteras med en föreskrift att de hygieniska undersökningarna såsom hittills, alltefter det kompetensområde varunder de fölle, borde utföras av därtill behörig läkare eller veterinär och av dem ledda anstalter. I samma riktning uttalade sig direktören för Norrköpings stads slakthus Lorens Rasmusson i ett av Östergötlands och Södermanlands handelskammare överlämnat utförligt yttrande, vari dessutom uppdrogos grundlinjerna för ett kontrollsystem, som skulle onödiggöra medicinalstyrelsens nya laboratorium jämte den i ovannämnda promemoria förordade framtida utvidgningen av kontrollapparaten.

De sakkunniga. Den tillsyn över livsmedelshanteringen, som äger rum i enlighet med den ovan lämnade redogörelsen för den nuvarande anordningen av livsmedelskontrollen, avser huvudsakligen att säkerställa att livsmedel, som saluföras, icke äro skadliga för hälsan eller eljest otjänliga till människoföda. Vid sidan av denna rent hygieniska kontroll har den ekonomiska kontrollen hittills tillmätts mindre vikt. Detta sammanhänger med att den gällande livsmedelslagstiftningen, frånsett allmänna strafflagens bestämmelser rörande bedrägeri och annan oredlighet, endast i ringa omfattning avser att skydda rent ekonomiska intressen i livsmedelshandeln. Föreskrifter i sådant syfte, vilkas efterlevnad det tillkommer hälsovårdsnämnden att övervaka, finnas för närvarande, som i det föregående nämnts, i hälsovårdsstadgans 10 § 2 mom. och 45 § 2 mom., såvitt angår mjölk, grädde och smör, samt i förordningen den 29 juni 1917 angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handeln med födoämnen. Då den nu föreslagna livsmedelsstadgan icke innebär några mera avsevärda skärpningar i sanitärt hänseende av den gällande lagstiftningen, kommer, om förslaget genomföres, den hygieniska kontrollen i stort sett icke att bliva mera krävande än vad den för när-

339 varande är. De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna, vilka innehålla vissa krav med avseende å kvaliteten av en del viktigare livsmedel, innefatta däremot en väsentlig utvidgning av den ekonomiska livsmedelslagstiftningen och ställa följaktligen ökade krav på kontrollorganen. I direktiven för de sakkunniga har erinrats om att organisationen av kontrollen över livsmedelslagstiftningens efterlevnad utgjorde en betydelsefull sida av det föreliggande lagstiftningsspörsmålet och att frågan härom nära sammanhängde med den form, som lagstiftningen erhölle. Ju mer detaljerade bestämmelser meddelades, desto större anspråk måste nämligen ställas på de övervakande organen. Det framhölls att det helt naturligt vore ett önskemål av synnerlig vikt, att ökade kostnader i största möjliga utsträckning undvekes. De sakkunniga hava med beaktande av de sålunda framförda synpunkterna sökt utforma de föreslagna kontrollföreskrifterna i så nära anslutning till gällande bestämmelser som möjligt och hava byggt kontrollen helt och hållet på redan befintliga organ. De förändringar i kontrollverksamheten, som de sakkunniga förorda, utgöras, såsom av det följande framgår, av tämligen enkla och föga kostsamma åtgärder, vilka dock synas vara ägnade att åstadkomma en ganska avsevärd förbättring av kontrollens effektivitet. En sådan förbättring torde i synnerhet vara av nöden för landsbygdens del. Av flera skäl, anförda i de nyss återgivna yttrandena över 1921 års förslag beträffande livsmedelskontrollen, lämnar tillsynen över efterlevnaden på landet av hälsovårdsstadgan och annan livsmedelslagstiftning rum för åtskilliga anmärkningar. Den huvudsakliga anledningen till denna bristande effektivitet hos kontrollen är lantkommunemas i allmänhet svaga ekonomiska I ställning, som hindrar dem att anställa särskilt organ för tillsynen av den allmänna hälsovården. En tänkbar möjlighet att råda bot på dessa mindre tillfredsställande förhållanden är att sammanföra flera smärre kommuner till ett hälsovårdsområde. Denna utväg tillgreps av 1909 års hälsovårdsstadgekommitté, som i sitt 1915 framlagda betänkande föreslog att på landet varje provinsialläkar- eller extra provinsialläkardistrikt, med undantag av till distriktet hörande stad, köping och annat samhälle, där särskild hälsovårdsnämnd funnes, skulle utgöra ett hälsovårdsområde. I propositionen med förslag till gällande hälsovårdsstadga (1919:152) upptogs emellertid ej denna reform. Såsom skäl för bibehållande av varje kommun såsom ett hälsovårdsområde anförde dåvarande chefen för civildepartementet, bland annat, att läkardistrikten icke vore enheter av tillräckligt stabil natur för att lämpligen kunna göras till underlag för en kommunalt-administrativ indelning och att hälsovårdsnämnderna komme att sakna den direkta kontakt med förhållandena, som vore en nödvändig förutsättning för en praktiskt lagd sanitär verksamhet, samt finge svårt att ingripa med tillräcklig snabbhet vid de tillfällen, då sådan vore av behovet påkallad.

340 Ett liknande förslag framfördes i en motion (II: 121) till 1936 års riksdag, där det hemställdes om tilläggsbestämmelser i hälsovårdsstadgan, så att kommuner och municipalsamhällen, som så önskade, måtte kunna giva förvaltningen av hälsovårdsangelägenheterna en centraliserad och ekonomiskt fördelaktig form. Medicinalstyrelsen anförde i yttrande över motionen, bland annat, att styrelsen hade för avsikt att framdeles föreslå sådan ändrad reglering av provinsialläkardistrikten, att tjänsteläkare kunde utföra både sjukvårds- och hälsovårdsarbete i sitt distrikt i önskvärd utsträckning, varigenom hälsovårdsnämnderna tillfördes ökad sakkunskap. Vederbörande utskott (II kammarens andra tillfälliga, utlåtande nr 2) uttalade, bland annat, att förhållandena, såsom de i praktiken gestaltade sig inom här ifrågavarande område av samhällsorganisationen, visserligen i månget fall lämnade visst fog för anmärkningar, men att lagen om kommunalförbund inrymde möjlighet att sammansluta municipalsamhälle och borgerlig kommun till kommunalförbund för gemensamt handhavande av nämnda kommunala angelägenheter, varigenom ernåddes viss förenklad administration med därav föranledd ekonomisering och rationalisering av arbetet. Utskottet avstyrkte därför motionen. Andra kammaren biföll utskottets hemställan. De skäl, som i nu omförmälda båda ärenden anförts emot en allmän utökning av hälsovårdsområdena på landsbygden till större enheter torde enligt de sakkunnigas förmenande alltjämt äga giltighet. Därtill kommer att det knappast kan sättas i fråga att för den särskilda, om ock betydelsefulla del av allmänna hälsovården, som livsmedelskontrollen utgör, genomföra en annan distriktsindelning än den som gäller för den kommunala hälsovården i övrigt. Olika utvägar kunna tänkas, då man vill ernå en effektivisering av livsmedelskontrollen på basis av den nuvarande distriktsindelningen, enligt vilken varje kommun utgör ett hälsovårdsområde. Då för det stora antalet små och hårt skattetyngda kommuner varje stegring av de kommunala utgifterna såvitt möjligt måste undvikas, kunna endast sådana förslag komma under bedömande, som icke medföra någon nämnvärd kostnadsökning. Förste provinsialläkaren i Malmöhus län Axel Ekelund föreslog för en del år sedan (Övervakandet av hälsovårdsstadgans föreskrifter på landsbygden, särskilt med avseende på födoämnesberedning m. m., Göteborg, Centraltryckeriet, 1926), att för varje landstingsområde skulle anställas en väl utbildad hälsovårdstillsyningsman, som skulle sortera direkt under förste provinsialläkaren och arbeta under dennes ledning samt avlämna rapport över sin verksamhet till denne och meddelande till vederbörande hälsovårdsnämnd om gjorda iakttagelser och anmärkningar. Ärenden, som icke slutgiltigt löstes av hälsovårdsnämnd, skulle överlämnas till förste provinsialläkaren för att i vanlig ordning vidarebefordras. Detta förslag är otvivelaktigt värt det största beaktande, då därigenom utan någon större organisatorisk apparat en avsevärd

341 förbättring av tillsynen av hälsovårdsstadgans efterlevnad på landsbygden skulle ernås. Med hänsyn till det nuvarande krisläget anse de sakkunniga sig dock ej kunna förorda detsamma, då det särskilt på grund av de därmed förenade resekostnaderna troligen komme att ställa sig förhållandevis dyrbart, i synnerhet i landets nordligare delar, där avstånden äro stora, De sakkunniga vilja för sin del i stället förorda att ett lämpligt antal statspolismän få undergå utbildning i livsmedelskontroll, varigenom de bliva skickade att för landsbygdens del i fråga om denna kontroll fylla de uppgifter, som i städerna åligga hälsovårdstillsyningsmännen. Statspolisavdelningar äro för närvarande förlagda i Stockholm, Eskilstuna, Norrköping, Jönköping, Växjö, Kalmar, Visby, Karlskrona, Malmö, Göteborg, Skövde, Karlstad, Örebro, Västerås, Falun, Gävle, Sundsvall, Östersund, Umeå och Luleå (med patruller i Haparanda, Övertorneå, Pello och Pajala). Då statspolismännens övriga tjänsteåligganden, exempelvis tillsyn av efterlevnaden av gällande lagstiftning om motorfordon och om mått och vikt, medföra att de i stor utsträckning äro stadda på resande fot, torde ökade resekostnader knappast behöva uppkomma i följd av polismännens befattning med livsmedelskontrollen. Enligt vad som från statspolisens ledning uppgivits för de sakkunniga, skulle för de nya kontrolluppgifternas genomförande någon personalökning icke erfordras. Statspolismännens befattning med livsmedelskontrollen bör givetvis icke verka inskränkande i kommunernas skyldigheter och rättigheter att själva ombesörja denna kontroll. Polismännens ifrågavarande verksamhet bör därför begränsas till de hälsovårdsområden, där särskild hälsovårdstillsyningsman ej är tillsatt, vilket praktiskt taget motsvarar de områden, där 2 kap. hälsovårdsstadgan länder till efterrättelse. Polismännens utbildning för ändamålet torde böra ske vid statens institut för folkhälsan, som bör erhålla anslag för anordnande av kurser för ett lämpligt antal polismän. Då institutet för närvarande vartannat år anordnar kurser för hälsovårdstillsyningsman, lära kurserna för polismännen lämpligen till en början kunna hållas de år, då de förstnämnda kurserna ej äga rum. Sedan ett tillräckligt antal polismän undergått denna utbildning, synas längre uppehåll kunna göras mellan kurserna. Det torde böra ankomma på chefen för statspolisen att göra framställning om rese- och traktamentsersättning åt kursdeltagarna. Ett förslag till program för kurserna har på de sakkunnigas begäran uppgjorts inom folkhälsoinstitutet. Förslaget har bifogats betänkandet, se bilaga E, s. 541. Kursen beräknas taga i anspråk en tid av 14 dagar och institutets kostnader för kursen hava uppgivits till ungefär 1 000 kronor. Med hänsyn till förekommande demonstrationer av provtagning, laboratorier och andra lokaler lär antalet kursdeltagare böra begränsas till omkring 20. Den första kursen synes dock om möjligt böra omfatta något över 20 deltagare, nämligen en polisman från varje statspolisavdelning utom de större avdelningarna, som skulle sända 2 deltagare.

342 Det är önskvärt att deltagarna i kurserna erhålla kompendier och annat lämpligt undervisningsmaterial, så att de få möjlighet att delgiva övriga polismän vid avdelningarna det huvudsakligaste av vad som förekommit vid kursen. Åt medicinalstyrelsen torde böra uppdragas att utarbeta och offentliggöra erforderliga råd och anvisningar för den livsmedelskontroll, som skall utövas av polismän och hälsovårdstillsynmgsmän. Vid fullgörandet av detta uppdrag bör styrelsen givetvis samråda med representanter såväl för statspolisen som hälsovårdstillsyningsmännen. I nämnda anvisningar torde böra föreskrivas, bland annat, att polisens ifrågavarande tillsyn huvudsakligen skall avse sådana hälsovårdsområden, där tillsyningsmän för den allmänna hälsovården icke finnes, samt att polisman vid provtagning och annan tillsyn i tillverknings- och försäljningslokaler bör vara civilklädd. Den nu föreslagna förstärkningen av livsmedelskontrollen på landsbygden bör enligt de sakkunnigas mening verkställas snarast och eventuellt utan att genomförandet av den av de sakkunniga föreslagna lagstiftningen avvaktas. Särskilt med hänsyn till rådande kristid synes en bättre tillsyn på landsbygden av beredning, försäljning och annan hantering av livsmedel synnerligen erforderlig. Det är även av vikt att statens institut för folkhälsan för utövande av den ekonomiska livsmedelskontroll, som enligt vad i det följande anföres är avsedd att ankomma på institutet, får tillgång till personer, som på landsbygden kunna verkställa den provtagning, som erfordras för institutets ifrågavarande verksamhet. I städer och andra hälsovårdsområden, där hälsovårdstillsyningsman finnes, kan provtagning utföras av denne. Redan för budgetåret 1942/1943 synes därför folkhälsoinstitutet för anordnande av en sådan kurs, som nyss nämnts, böra begära ett anslag av 1,000 kr. De sakkunniga föreslå vidare vissa nedan närmare omnämnda bestämmelser i hälsovårdsstadgan och i livsmedelsstadgan, genom vilka tjänsteläkare och tjänsteveterinärer beredas tillfälle att mera verksamt följa och öva inflytande å hälsovårdsnämndernas arbete och varigenom hälsovårdsnämnd ålägges att innan vissa lokaler för beredning av ömtåligare livsmedel godkännas, inhämta yttrande i ärendet av tjänsteveterinär. I detta sammanhang torde böra omnämnas ett ärende, som har nära samband med ifrågavarande spörsmål. I skrivelse den 12 maj 1934 till Kungl. Maj:t hemställde svenska veterinärläkarföreningen, i anledning av en framställning till föreningen från svenska distriktsveterinärföreningen, om en sådan ändring i hälsovårdsstadgan att vederbörande tjänsteveterinär skulle vara självskriven ledamot av hälsovårdsnämnden å stationsorten samt äga rättighet att deltaga i samtliga hälsovårdsnämnders inom distriktet sammanträden. Såsom skäl för framställningen anfördes att livsmedelshygieniska spörsmål numera i stor utsträckning inginge i hälsovårdsnämndernas arbetsuppgifter. I yttrande över framställningen

anförde medicinalstyrelsen bland annat följande. Den läns- och stads veterinärer åliggande kontrollen av de animala födoämnena vore endast ett specialområde för hälsovårdsnämndens arbete. Med samma rätt som veterinärerna skulle andra grenchefer inom hälsovårdsnämnds verksamhetsfält, exempelvis bostadsinspektörer och epidemisjukhusläkare, kunna göra anspråk på självskrivet ledamotskap i nämnden. Det vore emellertid självklart att den särskilda sakkunskap, veterinärerna ägde, borde komma hälsovårdsnämnden till nytta. Så hade skett och kunde också ske redan genom nuvarande lagbestämmelser, dels genom vad som vore stadgat i allmänna veterinärinstruktionen angående läns- och distriktsveterinärs samarbete med kommunala myndigheter och dels genom att i instruktion för stadsveterinär intoges bestämmelser om dennes verksamhet i förhållande till hälsovårdsnämnden. I instruktionen borde intagas bestämmelse om åliggande för stadsveterinären att närvara vid nämndens sammanträden, vid vilka han skulle äga rätt att yttra sig samt få sin mening till protokollet antecknad men icke deltaga i besluten. Angående förslaget om tjänsteveterinärs rättighet att deltaga i samtliga hälsovårdsnämnders inom distriktet sammanträden finge styrelsen med hänvisning till allmänna veterinärinstruktionen meddela, att sådan generell rättighet visserligen icke funnes, men att hälsovårdsnämnd, i den mån den ansåge sig böra anlita läns- eller distriktsveterinär för undersökningar eller avgivande av utlåtande eller förslag angående bland annat födoämneskontroll, ägde med vederbörande veterinär överenskomma om förrättningens utförande och ersättning därför. Vid tillfälle, då länsveterinär ansåge sig böra närvara vid sammanträde med hälsovårdsnämnd inom distriktet, kunde han göra framställning därom hos länsstyrelsen, som ägde anmoda länsveterinären att i sin resplan upptaga förrättningen eller jämlikt 4 § 2 mom. veterinärinstruktionen utfärda förordnande för länsveterinären att närvara vid sammanträdet. Då i distriktsveterinärs åliggande icke inginge några uppgifter rörande den animala livsmedelskontrollen, syntes något särskilt stadgande om hans rätt att närvara vid hälsovårdsnämnds sammanträden icke vara av nöden. Medicinalstyrelsen avstyrkte därför framställningen. Statsinspektören över köttkontrollen anmälde emellertid avvikande mening och anförde bland annat att framställningen avsåge att få till stånd bättre förståelse för betydelsen av den animala födoämneskontrollen och en mera modern och tillfredsställande organisation av denna. Utan ändring av hälsovårdsstadgan torde dylik bättre ordning knappast kunna väntas inom överskådlig framtid. Det vore önskvärt att tjänsteveterinär ägde kännedom om tid och plats för hälsovårdsnämnds sammanträde samt om de ärenden, som därvid skulle handläggas. Lämpligaste sättet att göra det icke blott till en möjlighet utan även en skyldighet för hälsovårdsnämnd att i frågor rörande animal födoämneskontroll utnyttja veterinär sakkunskap torde för närvarande vara att ändra hälsovårdsstadgan på

så sätt att veterinär, i likhet med förste provinsialläkare, finge rätt närvara vid hälsovårdsnämnds sammanträden och deltaga i överläggningen men ej i besluten samt få sin mening antecknad till protokollet. Medicinalstyrelsen hade bort föreslå en sådan ändring, varvid bestämmelsen skulle hava avseende icke endast på stadsveterinär, där sådan funnes, utan eljest på tjänsteveterinär, d. v. s. läns- respektive distriktsveterinär. Genom beslut den 4 januari 1937 fann Kungl. Maj:t ifrågavarande ärende ej föranleda någon vidare åtgärd. De spörsmål, som i detta ärende förelågo till bedömande, torde böra upptagas till förnyad prövning i förevarande sammanhang. Härvid bör emellertid tagas under övervägande möjliga utvägar att ej blott för tjänste veterinärernas utan även för tjänsteläkarnas del få till stånd en mera effektiv tillsyn över hälsovårdsnämndernas befattning med livsmedelskontrollen. Beträffande nu gällande föreskrifter rörande tjänsteläkarnas och tjänsteveterinärernas tillsyn över livsmedelskontrollen få de sakkunniga hänvisa till den ovan lämnade redogörelsen för den nuvarande anordningen av denna kontroll. Vad städerna beträffar synes kontrollen från läkarhåll vara tillfredsställande, då läkare ju där skall vara ledamot av hälsovårdsnämnden. Vad den veterinära tillsynen beträffar, torde detsamma gälla i fråga om stad, där stadsveterinär är tillsatt. I övriga städer liksom på landsbygden finnes ingen annan veterinär tillsyn över den allmänna livsmedelskontrollen än den som utövas av länsveterinären. För läkarnas del utövas tillsynen på landsbygden av förste provinsialläkare, provinsialläkare och extra provinsialläkare. I fråga om provinsialläkares och extra provinsialläkares tillsyn enligt föreskrifterna i allmänna läkarinstruktionen torde det förhålla sig så att kontrollen på grund av bristfälliga tillämpningsföreskrifter mera inriktas på att undanröja inträffade missförhållanden än att förebygga uppkomsten av sådana. För närvarande äga visserligen enligt hälsovårdsstadgan provinsialläkare respektive extra provinsialläkare, liksom förste provinsialläkare, rätt att närvara vid sammanträde med hälsovårdsnämnd inom sitt distrikt och deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt, där han så begär, få sin mening till protokollet antecknad. Denna rättighet torde emellertid mera sällan begagnas, då någon föreskrift icke lämnats om skyldighet för hälsovårdsnämnd att på förhand underrätta tjänsteläkaren om nämndens sammanträden. Sådan underrättelseplikt synes därför böra införas. Åtskilliga fördelar i fråga om såväl livsmedelskontrollen som den allmänna hälsovården i övrigt torde kunna vinnas, om tjänsteläkarna få möjlighet att på detta sätt mera verksamt följa hälsovårdsnämndernas arbete. E t t villkor för ökad aktivitet från tjänsteläkarnas sida beträffande tillsynen av allmänna hälsovården är emellertid att läkarnas verksamhet i sjukvårdens tjänst icke tager all deras tid i anspråk. I det föregående här omnämnts att medicinalstyrelsen i ett yttrande över en motion vid 1936 års riksdag anfört, bland annat, att styrelsen hade

345 för avsikt att framdeles föreslå en nyreglering av provinsialläkardistrikten, som möjliggjorde att tjänsteläkare kunde utföra både sjukvårds- och hälsovårdsarbete i sitt distrikt i önskvärd omfattning. Denna avsikt fullföljdes av styrelsen genom en framställning 1938 om utökning av antalet provinsialläkardistrikt från det dåvarande antalet, omkring 330, till cirka 500. Framställningen bifölls i princip av 1939 års riksdag, men den mellankommande kristiden har fördröjt planens genomförande. Riksdagsbeslutet utgör dock en ytterligare anledning för åvägabringande av bättre kontakt mellan tjänsteläkarna och hälsovårdsnämnderna. Vad beträffar den veterinära tillsynen över hälsovårdsnämndernas arbete i hälsovårdsområden, där stadsveterinär ej är tillsatt, så utövas denna, som nyss nämnts, endast av länsveterinären. Distriktsveterinär utövar för närvarande icke någon sådan tillsyn i denna sin egenskap. En synnerligen viktig dels av länsveterinärernas kontrollerande verksamhet utgöres av de årliga inspektionsresorna för besiktning bland annat av lokaler för beredning av animala livsmedel. Främst kommer här ifråga slakterier, charkuterier, mejerier och margarinfabriker. Det torde kunna antagas att åtskilliga brister, som påtalas vid länsveterinärens eller förste provinsialläkarens inspektioner av dessa lokaler, äro beroende på från början olämpliga anordningar, som kunnat undvikas, om lokalen underkastats sakkunnig besiktning, innan densamma tagits i bruk. De sakkunniga föreslå därför en föreskrift i 1 kapitlet 4 § 1 mom. livsmedelsstadgan, varigenom det ålägges hälsovårdsnämnd att, innan tillstånd meddelas att taga i bruk lägenhet för slakteri, charkuteri, mejeri och tillverkning av margarin, margarinost, fettemulsion och konstister, inhämta yttrande i ärendet av distriktsveterinären i det distrikt, inom vilket hälsovårdsområdet är beläget, eller, om stadsveterinär (med eller utan tjänsteårsberäkning) är tillsatt för området, av denne. På skäl, som anföras i motiveringen till nämnda lagrum, göres undantag för kontrollslakteri och under offentlig kontroll ställd charkuterifabrik. I fråga om stadsveterinärerna torde den föreslagna föreskriften icke innebära någon saklig förändring, då det enligt allmänna veterinärinstruktionen tillkommer stadsveterinär bland annat, att ägna sorgfällig uppmärksamhet åt den animala födoämneskontrollen inom staden och vad med sagda kontroll äger samband. För distriktsveterinärerna innebär däremot bestämmelsen en nyhet. De uppgifter i fråga om livsmedelskontrollen, som enligt allmänna veterinärinstruktionen och den nyssnämnda föreslagna bestämmelsen tillkommer stads- och distriktsveterinärer, synes motivera att dessa berättigas att närvara vid sammanträde med hälsovårdsnämnd och deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att på begäran få sin mening antecknad till protokollet. Hälsovårdsnämnd torde därför böra förpliktas underrätta stads- respektive distriktsveterinären om sammanträde med nämnden och föredragningslistan därvid. Med hänsyn till de betydelsefulla uppgifter i

fråga om den animala livsmedelskontrollen, som tillkomma länsveterinär, lärer denne böra hava samma befogenheter med avseende å sammanträde med hälsovårdsnämnd, vilka enligt hälsovårdsstadgan tillkomma förste provinsialläkare. På grund av det anförda föreslå de sakkunniga följande ändringar i och tillägg till hälsovårdsstadgan (se s. 42). I 2 § 6 mom. göres den ändringen att icke blott förste provinsialläkaren i länet, utan även länsveterinären och i stad, där stadsveterinär (med eller utan tjänsteårsberäkning) är tillsatt, denne, men eljest vederbörande distriktsveterinär äger, även om han icke är ledamot av hälsovårdsnämnden, att. vara tillstädes vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten, ävensom att, där han så begär, få sin mening till protokollet antecknad. I 3 § 2 mom. införes den ändringen, att även länsveterinär äger rätt påkalla sammanträde med hälsovårdsnämnd. Till samma paragraf fogas ett nytt moment, vari stadgas att hälsovårdsnämnd skall i god tid före sammanträde med nämnden underrätta stadsveterinären respektive distriktsveterinären om tid och ställe för sammanträdet samt föredragningslistan därvid. Nu nämnda ändringar avse hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad. I 2 kap. i stadgan, som gäller för landsbygden, föreslås följande ändringar och tillägg. I 37 § införas i fråga om länsveterinär och distriktsveterinär motsvarande ändringar som för stad införts i 2 § 6 mom. 38 § 1 mom. ändras på samma sätt som ovan anförts beträffande 3 § 2 mom. I 38 § införes därjämte ett nytt moment, enligt vilket på landet underrättelse om tid och ort för sammanträde med hälsovårdsnämnd samt föredragningslistan därvid i god tid före sammanträdet skall lämnas vederbörande provinsialläkare eller extra provinsialläkare ävensom vederbörande distriktsveterinär. För tydlighetens skull har i detta mom. tillagts att, då särskild hälsovårdsnämnd ej är tillsatt, sådan underrättelse skall lämnas beträffande sammanträde med kommunalnämnden, vid vilket förekommer ärende rörande den allmänna hälsovården. En avsevärd del av den föreslagna livsmedelsstadgan upptages av bestämmelser om vissa minimikrav på sammansättningen av en del vanligare livsmedel. Kontrollen av dessa bestämmelsers efterlevnad kommer att ställa ökade krav på hälsovårdsnämnderna. I det föregående har anförts att redan för närvarande inom de delar av landet, där 2 kap. hälsovårdsstadgan länder till efterrättelse och där följaktligen så gott som över lag särskilt kommunalt organ för tillsynen saknas, hälsovårdsnämnderna äro mindre väl skickade att fylla sina uppgifter med avseende å livsmedelskontrollen. I fråga om tillsynen av efterlevnaden av de nu nämnda specialstadgandena för vissa livsmedel torde emellertid detsamma gälla beträffande städerna och med dessa i hälsovårdshänseende jämställda samhällen. För den ifrågavarande kontrollen kräves nämligen främst undersökningar i kemiskt och biologiskt hänseende av tagna prov, och sådana laboratorieresurser, som erfordras här-

för, äro de allra flesta av våra hälsovårdsnämnder icke utrustade med. Såsom förut anförts, finnes visserligen inom landet, utom de statliga laboratorierna, ett tämligen stort antal laboratorier och personer, åt vilka undersökningar av nämnda art kunna uppdragas. Då emellertid dessa undersökningar, som verkställas på uppdrag av kommunala organ, få bekostas av kommunerna, samt hälsovårdsnämnderna i allmänhet hava synnerligen begränsade anslag för sin verksamhet, kan man icke vänta, att det stora flertalet hälsovårdsnämnder skola hava intresse för eller äga möjlighet att i erforderlig utsträckning verkställa provtagning och låta utföra undersökning av prov. Man kan med bestämdhet utgå ifrån att denna gren av livsmedelskontrollen, därest den bleve en uteslutande kommunal angelägenhet, i huvudsak komme att stanna på papperet. Det torde därför vara ofrånkomligt att denna kontroll i lämplig utsträckning utövas även av ett eller flera därtill ägnade statliga organ. Den ifrågavarande uppgiften lärer böra anförtros åt statens institut för folkhälsan i dess egenskap av centralt organ för livsmedelskontrollen i riket. Åt institutet torde för detta ändamål böra uppdragas att låta i allmänna handeln inköpa prov av livsmedel samt att undersöka dessa. För denna kontroll bör inom institutet för varje år eller annan tidrymd, som befinnes lämplig, uppgöras en plan, i vilken angivas de livsmedel, som skola undersökas och i vilka delar av riket provtagningen skall ske. För denna har institutet att anlita de hälsovårdsnämnder, hos vilka hälsovårdstillsyningsman finnes anställd, samt statspolisen. Därest särskilda anvisningar för provtagningen samt provens emballering och dylikt anses nödiga, böra sådana meddelas av institutet i samband med att prov infordras. I de fall, där verkställd undersökning ger anledning till anmärkning emot varan, bör för vederbörlig åtgärd underrättelse härom lämnas hälsovårdsnämnden i orten, där provet tagits. Nämnden har därefter att i överensstämmelse med 15 § i förevarande kap. avgöra, huruvida åtal skall följa eller påföljden kan inskränka sig till tjänliga föreställningar. För bestridande av kostnaderna för denna kontrollverksamhet bör institutet erhålla ett årligt anslag, som emellertid till en början synes kunna begränsas till vad som beräknas åtgå för inköp av prov. Behovet av personal och utensilier vid ett laboratorium torde nämligen till en viss grad vara oberoende av arbetets omfattning, under förutsättning att undersökningarna planläggas på ett ändamålsenligt sätt. Först sedan dessa någon tid pågått, kan det visa sig, huruvida de föranleda någon nämnvärd ökning av omkostnaderna för laboratorieverksamheten vid institutet. I betänkande den 24 september 1937 med förslag angående inrättande av ett statens institut för folkhälsan (SOU 1937: 31) anföres angående denna fråga bland annat. Det vore uppenbart att då den födoämneshygieniska avdelningen vid institutet vore avsedd icke blott att övertaga Stockholms stads hittillsvarande verk-

samhet på området — vilken närmast omhänderhaves av två under hälsovårdsnämndens tillsyn arbetande laboratorier, det ena avsett för kemiska och det andra för biologiska undersökningar av livsmedel och vatten — utan även att i betydande utsträckning tillgodose rikets behov i övrigt, man för nu berörda undersökningar måste räkna med en förstärkt personal. Det kunde vidare förutses att om och i den mån en ny livsmedelslagstiftning komme till stånd, denna vore ägnad att medföra ökat arbete för institutets ifrågavarande avdelning och behov av ytterligare personal. På grund av rådande ovisshet om denna lagstiftnings närmare innebörd och ikraftträdande kunde emellertid för närvarande hänsyn till denna omständighet icke tagas i annan mån, än att densamma holies i åtanke vid institutets planläggning. Man torde ock böra räkna med en viss övergångstid, innan behovet av ökad personal för nuvarande uppgifter gåve sig till känna i full utsträckning. Det förtjänade härvid särskilt erinras, att Stockholms stads laboratorier redan utfört undersökningar beträffande åtskilliga näringsämnen och preparat, som 'förekomme i den allmänna handeln inom hela riket. De sakkunniga hade under sådana förhållanden funnit försiktigheten bjuda att från början endast i mycket begränsad omfattning utöka det för hithörande uppgifter redan befintliga personalbeståndet. I enlighet med förslag i betänkandet skall en mindre ökning av de båda laboratoriernas personal ske i samband med deras överflyttning till institutet. Samtidigt skola även de båda laboratorierna sammanslås till ett, en åtgärd, vilken såsom i betänkandet framhålles, medför en mera smidig organisation och möjliggör ett bättre utnyttjande av åtminstone den lägre personalen alltefter de vid varje tidpunkt föreliggande arbetsuppgifterna. De sakkunniga hava icke ansett lämpligt att i instruktionen för institutet någon plan fastställes för den provtagning, som i enlighet med det anförda är avsedd att verkställas på institutets initiativ. Att såsom skett i Tyskland (se s. 532) föreskriva att antalet prov per år inom ett visst administrativt område skall stå i viss relation till befolkningsantalet, synes ej vara lämpligt. Tillverkning och beredning av de livsmedel, som komma i fråga för den nu avsedda provtagningen, är till stor del numera koncentrerad till större företag, vilka saluföra sina produkter i originalförpackningar, avsedda att i obrutet skick komma konsumenten tillhanda. För kontroll av sådan varas beskaffenhet erfordras tydligtvis icke att prov tagas i stort antal och på vitt skilda orter i riket. En i författning fastställd plan för provtagningen kan lätt visa sig utgöra ett hinder för en lämplig anpassning efter växlande förhållanden och skulle dessutom troligen försvåra strävanden att såvitt möjligt nedbringa kostnaderna för den här ifrågasatta verksamheten. Det är önskvärt att institutet på lämpligt sätt offentliggör de viktigare rön, som göras vid institutets undersökningar av saluhållna livsmedel. En sådan publicitet komme att utgöra ett starkt återhållande moment för mindre nog-

349 räknade fabrikanter och skulle på så sätt begränsa behovet av den ifrågavarande kontrollverksamheten. P å institutet bör vidare ankomma att utarbeta och pröva erforderliga analysmetoder för livsmedel. Härvid får dock undantagas sådana analysmetoder, som äro av betydelse för det lantbrukskemiska kontrollväsendet. Dessa analysmetoder har statens lantbrukskemiska kontrollstation jämlikt för stationen utfärdad instruktion att utarbeta och pröva. De sakkunniga anse ej erforderligt att de analysmetoder, som av institutet befunnits lämpliga, i särskild ordning stadfästas för att lända till efterrättelse även vid undersökningar, som företagas av andra organ än institutet. Dessa metoder böra nämligen offentliggöras av institutet och torde härigenom vinna tillräcklig auktoritet. De sakkunniga hava utarbetat förslag till ändringar i instruktionen för statens institut för folkhälsan, varigenom de nya uppgifter angivas, som enligt vad nu anförts äro avsedda a t t åvila institutet (s. 42). I likhet med vad som ovan anförts i fråga om den av de sakkunniga föreslagna förstärkningen av livsmedelskontrollen på landsbygden genom statspolisens infogande såsom organ för denna kontroll, torde folkhälsoinstitutets nu föreslagna verksamhet böra taga sin början snarast möjligt och eventuellt utan att genomförandet av den föreslagna lagstiftningen i övrigt avvaktas. Denna verksamhet låter sig nämligen väl infogas i det nuvarande kontrollsystemet, vilket ju i allt väsentligt kommer att äga bestånd, även sedan de i livsmedelsstadgan föreslagna kontrollföreskrifterna genomförts. Det är i flera hänseenden av betydelse att institutet skyndsamt träder i funktion såsom aktivt verksamt kontrollorgan. Den av världshändelserna förorsakade knappheten på livsmedel kan väntas efter hand bringa åtskilliga ersättningsmedel i marknaden. Betydelsen av a t t dessas beskaffenhet är föremål för effektiv tillsyn från det allmännas sida behöver ej närmare utvecldas. E n verksam kontroll synes vidare av nöden beträffande de många näringspreparat, icke minst sådana med uppgiven vitaminhalt, som för närvarande saluföras. För dessa preparat tillämpas i stor utsträckning mindre lämpliga reklammetoder. Den nuvarande lagstiftningen mot illojal konkurrens lämnar möjligheter a t t beivra åtminstone grövre missförhållanden, men dessa möjligheter tillvaratagas för närvarande icke, emedan lämplig undersökningsanstalt hittills sakn a t s och något statligt organ icke haft skyldighet taga initiativ till kontroll a t t dessa varors beskaffenhet stå i rimligt förhållande till de uppgifter härom, under vilka de saluföras. I och med a t t folkhälsoinstitutet på sätt som nu föreslagits ålägges a t t aktivt ingripa såsom kontrollorgan, skapas den nödiga grundvalen för en verksam tillämpning av den n ä m n d a lagstiftningen. Redan vetskapen om a t t en sådan tillsyn utövas torde vara ägnad a t t åstadkomma en viss sanering inom ifrågavarande bransch. Angående

350 dessa förhållanden få de sakkunniga hänvisa till vad som anföres i den allmänna motiveringen, s. 116 ff. Med det nu anförda har redogjorts för de viktigaste ändringar, som enligt de sakkunnigas mening böra vidtagas i den nuvarande anordningen av livsmedelskontrollen. De sakkunnigas övriga förslag på detta område omnämnas i det följande under de särskilda lagrummen. 1 §. Enligt denna paragraf har inom varje hälsovårdsområde hälsovårdsnämnden att utöva närmaste tillsynen över efterlevnaden av livsmedelsstadgan och de särskilda föreskrifter, som i enlighet med paragrafens tredje stycke kunna vara meddelade i avseende å livsmedelshanteringen inom området. De sakkunniga hava ansett lämpligt att i detta sammanhang en hänvisning göres till hälsovårdsstadgans föreskrifter angående hälsovårdsområde och hälsovårdsnämnd i stad och på landet. Härav följer bland annat, att i hälsovårdsområde, där särskild hälsovårdsnämnd ej blivit tillsatt (36 § hälsovårdsstadgan), den närmaste tillsynen över livsmedelsstadgans efterlevnad utövas av kommunalnämnden. I paragrafens andra stycke föreskrives att hälsovårdsnämnd även i övrigt har att ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt, som kan inverka på beskaffenheten av livsmedel, som tillverkas för avsalu eller saluhållas inom hälsovårdsområdet. För detta ändamål skall nämnden, såsom i paragrafens tredje stycke sägs, särskilt verka för att sådana föreskrifter i avseende å livsmedelshanteringen meddelas, som utöver vad livsmedelsstadgan innehåller äro för hälsovårdsområdet behövliga. Om antagande av sådana särskilda föreskrifter torde alltjämt böra gälla de bestämmelser, som i 30 § respektive 54 § hälsovårdsstadgan meddelats beträffande antagande av särskilda hälsovårdsordningar i stad och på landet. Sådana särskilda föreskrifter synas, såsom för närvarande är fallet, lämpligen kunna benämnas matvarustadga, om de avse livsmedelshanteringen i allmänhet, men eljest erhålla en efter föreskrifternas innehåll avpassad benämning, t. ex. »Särskild ordningsstadga för bedrivande av slakterirörelse inom N. N. kommun». I 1921 års förslag till livsmedelskontrollförordning voro de allmänna föreskrifterna om hälsovårdsnämndernas kontrolluppgifter införda i 1 § första stycket. 2 §.

1 och 3 mom. i denna paragraf ha sin motsvarighet i 55 § hälsovårdsstadgan. I 1921 års förslag hade motsvarande bestämmelser uppdelats på 1 § andra stycket och 2 §. I 1 § andra stycket föreslogs att anvisningar rörande under-

351 sökning av mjölk och mejeriprodukter skulle utfärdas av medicinalstyrelsen i samråd med lantbruksstyrelsen. Denna föreskrift har ej upptagits i de sakkunnigas förslag, då det alltjämt synes böra tillkomma medicinalstyrelsen att ensam utfärda sådana anvisningar. De för närvarande i detta hänseende gällande bestämmelserna återfinnas i medicinalstyrelsens med stöd av 55 § hälsovårdsstadgan den 20 december 1930 utfärdade kungörelse med råd och anvisningar angående undersökning och bedömning av mjölk (med. styr:s förf.saml. ser. B nr 158 år 1930; ändr. ser. B nr 11 år 1934). I 2 mom. angives i korthet den befattning med livsmedelskontrollen, som tillkommer statens institut för folkhälsan. Institutets uppgifter som centralt kontrollorgan hava omnämnts i den inledande motiveringen och angivas i de sakkunnigas förslag till vissa ändringar i instruktionen för institutet. 3 §.

Paragrafen motsvarar 56 § hälsovårdsstadgan och 3 § 1 mom. i 1921 års förslag. I den inledande motiveringen till kontrollbestämmelserna hava de sakkunniga omnämnt den särskilda verksamhet med avseende å livsmedelskontrollen på landsbygden, som är avsedd att utövas av statspolisen. Någon föreskrift härom i livsmedelsstadgan torde, utöver vad förevarande paragraf innehåller, icke vara erforderlig. Angående föreskriften i paragrafens andra stycke få de sakkunniga hänvisa till vad som härom anföres i den allmänna motiveringen till förevarande kapitel. 4 §.

Denna paragraf, som stadgar skyldighet för tullmyndighet att underrätta hälsovårdsnämnd, då till riket införes livsmedel av sådan beskaffenhet att hälsovårdsnämnds ingripande är påkallat, har icke någon motsvarighet i hälsovårdsstadgan. I 3 § 2 mom. i 1921 års förslag infördes emellertid en föreskrift med detta innehåll, emot vilken någon erinran icke gjordes i de över förslaget avgivna yttrandena. Bestämmelsen synes fylla en viktig uppgift och har därför upptagits av de sakkunniga. 5 §. I denna paragraf har införts en erinran om de uppgifter i fråga om tillsyn över livsmedelskontrollen, vilka åligga tjänsteläkarna och tjänsteveterinärerna enligt för dem utfärdade instruktioner. Paragrafen har ingen motsvarighet i hälsovårdsstadgan eller i 1921 års förslag. I flera yttranden över detta förslag anmärktes, att de ifrågavarande befattningshavarnas uppgifter med avseende å livsmedelskontrollen bort angivas i författningstexten.

352 6 §.

I förevarande paragraf stadgas skyldighet för tillverkare och försäljare av livsmedel m. fl. att bereda kontrollmyndighet tillträde till de lokaler, där tillsyn bör äga rum, samt att lämna erforderligt bistånd vid provtagning. Någon motsvarande föreskrift finnes icke i hälsovårdsstadgan men infördes i 4 § i 1921 års förslag till livsmedelskontrollförordning. E n liknande bestämmelse finnes i 24 § förordningen den 30 juni 1932 angående kontroll av tillverkningen av samt handeln med margarin m. m. Även i kungörelsen den 17 maj 1940 angående försäljning av mjukt matbröd har en sådan bestämmelse ansetts erforderlig. 7 §.

mom.

Hälsovårdsnämnds befogenheter i avseende å livsmedelskontrollen äro enligt hälsovårdsstadgan principiellt begränsade till det egna hälsovårdsområdet. Endast för ett yisst fall har hälsovårdsnämnd i stadgan medgivits rätt a t t ingripa på annan hälsovårdsnämnds område. Enligt 10 § 5 mom. och 45 § 5 mom. äger nämligen hälsovårdsnämnd att, där så anses nödigt, taga prov för undersökning av födoämne, avsett till försäljning, vare sig detta förefinnes å ställe inom hälsovårdsområdet eller å sådant ställe utom detsamma, varifrån det plägar för försäljning dit införas. Förbud mot införsel till hälsovårdsområde av födoämne av visst slag eller från viss plats m å av hälsovårdsnämnd meddelas endast jämlikt 3 mom. i samma paragrafer, då grundad anledning till antagande finnes, att födoämnet skall kunna förorsaka utbredande av smittsam sjukdom inom hälsovårdsområdet. Enligt 6 mom. i samma paragrafer gäller det ovannämnda även beträffande dryckesvara. 1916 års kommitté föreslog icke någon utvidgning av de befogenheter, som sålunda tillkomma hälsovårdsnämnd utanför dess eget område. I flera yttranden påpekades emellertid betydelsen av att en effektiv kontroll sattes in redan på produktionsorten. I yttranden av Smålands och Blekinge handelskammare samt länsstyrelsen i Kalmar län erinrades sålunda om de olägenheter, som uppkomma därav att hälsovårdsnämnderna i närheten av städer och andra samhällen icke utövade erforderlig kontroll över livsmedelstillverkningen, samt om avsaknaden av erforderliga befogenheter för städernas kontrollorgan att ingripa redan på tillverkningsstadiet i fråga om livsmedel från sådana yttre områden. Det ansågs önskvärt a t t i förslaget till livsmedelskontrollförordning öppnades möjlighet till en dylik tidigare kontroll. Delvis i annan riktning gick en vid riksdagen 1936 väckt motion (II: 122), vari hemställdes dels om sådan ändring av hälsovårdsstadgan, att hälsovårdsnämndernas å landet befogenhet att utöva kontroll av livsmedelsproduktionen inom andra kommuners hälsovårdsområden m å t t e inskränkas till

353 områden, som saknade särskilda hälsovårdsnämnder, dels att bestämmelser måtte tilläggas hälsovårdsstadgan, varigenom hälsovårdsnämnd, som underrättades om missförhållanden rörande inom dess område producerad mjölk och andra matvaror, ålades inskrida till undanröjande av påvisade brister. I utlåtande nr 13 över motionen anförde andra kammarens andra tillfälliga utskott angående det förra spörsmålet bland annat, att då mjölk levererades från en producent endast till konsumtion utom produktionsorten, vore det mera sällan, som hälsovårdsnämnden i produktionsorten hade anledning att genom provtagning kontrollera denna mjölk, som ej vore avsedd till försäljning eller förtäring inom hemorten. Hälsovårdsnämnden i konsumtionsorten hade skyldighet att bevaka konsumenternas intressen och borde sålunda äga rätt till den provtagning, den ansåge nödig. Ett upphävande av denna rättighet skulle innebära stora risker i sanitärt avseende. Angående den senare av de i motionen väckta frågorna yttrade utskottet bland annat, att det redan nu förelåge ovillkorlig skyldighet för hälsovårdsnämnd att ingripa vid anmälan om förhållanden, som strede mot hälsovårdsstadgan eller inom vederbörande ort gällande speciella bestämmelser. Från denna synpunkt sett förelåge således ej skäl till ändrad lagstiftning. Utskottet ansåge sig i detta sammanhang böra erinra om föreskrifterna i 55 § 2 mom. hälsovårdsstadgan. Enligt dessa kunde hälsovårdsnämnd hos vederbörande länsstyrelse göra framställning om åläggande för hälsovårdsnämnd i annat hälsovårdsområde att vidtaga åtgärder för avhjälpande av missförhållanden i avseende å den allmänna hälsovården. Motionen avstyrktes därför. Kammaren följde utskottets hemställan. Behovet av utsträckt befogenhet för hälsovårdsnämnd att i sådana fall, som ovan nämnts, öva tillsyn även utanför hälsovårdsområdet synes hava gjort sig gällande på flera olika håll. Inom Malmöhus län har sålunda länsstyrelsen för några år sedan meddelat förordnande för hälsovårdsinspektörer i ett par av länets städer att verkställa inspektion av inom vissa socknar befintliga lägenheter, varifrån födoämnen för försäljning plägade införas till dessa städer. Enligt § 12 i en av länsstyrelsen i Norrbottens län den 27 juli 1933 fastställd matvarustadga för Luleå hälsovårdsområde äger hälsovårdsnämnden att, då anledning därtill förekommer, låta undersöka sundhetsförhållandena inom och omkring slakteri, charkuterifabrik, bageri, mejeri, uppsamlingsställe för mejerivaror, ladugård, bryggeri och andra dylika inrättningar, som äro belägna utom hälsovårdsområdet och varifrån varor dit levereras, varvid beträffande ladugård detta gäller även dess inredning och skötsel, djurens hälsotillstånd m. m., som kan inverka på mjölkens beskaffenhet. Enligt samma paragraf äger hälsovårdsnämnden, om den finner förhållandena å något av sagda ställen giva anledning till allvarlig anmärkning ur sanitär synpunkt, att förbjuda införsel till hälsovårdsområdet av produkter från sagda ställe, intill dess rättelse skett i påtalade missförhållandet. 23

—

354 De sålunda inom Malmöhus och Norrbottens län meddelade bestämmelserna lära emellertid icke stå i överensstämmelse med de ovan nämnda bestämmelserna i hälsovårdsstadgan. Genom resolution den 14 september 1937 vägrade nämligen länsstyrelsen i Södermanlands län fastställelse å ett förslag till matvarustadga för Strängnäs, vari intagits en bestämmelse av samma lydelse som den nu nämnda, för Luleå utfärdade föreskriften. Länsstyrelsen anförde i sin motivering till avslaget, att det icke kunde anses tillkomma hälsovårdsnämnd att i vidare mån, än i 10 § 5 och 6 mom. hälsovårdsstadgan sades, verkställa undersökning utom hälsovårdsområdet eller att av annat skäl än i 3 mom. andra stycket samma paragraf angåves stadga förbud mot införsel av födoämne. Efter besvär av stadsfullmäktige fastställde Kungl. Maj:t genom resolution den 6 maj 1938 länsstyrelsens beslut. I yttrande över besvären anförde länsstyrelsen bland annat, att när hälsovårdsstadgan för visst fall medgivit hälsovårdsnämnd rätt att ingripa på annan hälsovårdsnämnds område, innebure detta ett undantag från den allmänna regeln rörande hälsovårdsnämnds tillsyn, och en sådan bestämmelse måste därför tolkas restriktivt. Denna uppfattning vunne enligt länsstyrelsens förmenande stöd av motiveringen till 10 § 5 mom. i det 1915 avgivna förslaget till hälsovårdsstadga för riket. Medicinalstyrelsen anförde i yttrande över besvären bland annat följande. Det vore uppenbart, att ett medgivande för hälsovårdsnämnd att uteslutande taga prov icke vore tillfyllest, om säkerheten mot införande av otjänliga födoämnen skulle kunna bliva så effektiv, som man hade rätt att kräva. I vissa fall kunde de sanitära förhållandena vid beredande eller förvaring av födoämnen vara mycket otillfredsställande. Detta kunde gälla särskilt beskaffenheten av lägenheter, där födoämnet bereddes eller förvarades, skötseln av lägenheter, redskap m. m. eller renligheten vid hanterandet av födoämnet. Förefunnes skälig anledning för hälsovårdsnämnden i konsumtionsorten att antaga, att brister i bland annat ovan nämnt avseende funnes å viss plats utom konsumtionsorten, borde konsekvensen fordra, att nämnden ägde undersöka sundhetsförhållandena å ifrågavarande ställe. Redan provtagning vore i och för sig en sådan undersökning, vilken emellertid för att giva bättre resultat ofta måste kompletteras med en undersökning av övriga sundhetsförhållanden å platsen. Vid tagande av prov borde sålunda också undersökning av sundhetsförhållandena äga rum. Å andra sidan borde undersökning av sundhetsförhållandena kunna ske utan provtagning. Ur sanitär synpunkt måste det anses synnerligen angeläget, att hälsovårdsnämnd, då så ansåges nödigt, ägde låta undersöka sundhetsförhållandena å ställe utom hälsovårdsområdet, varifrån födoämne, avsett för försäljning inom detsamma, plägade dit införas. Medicinalstyrelsen förmenade, att den ifrågasatta bestämmelsen i matvarustadgan för Strängnäs kunde anses såsom ett förtydligande av hälsovårdsstadgans 10 § 5 mom. Skulle så icke kunna ske, syntes en ändring i hälsovårdsstadgan böra övervägas.

355 Det kan tilläggas att länsstyrelsen i Malmöhus län i skrivelser den 19 april 1939 till hälsovårdsnämnderna i Höganäs och Landskrona förklarat sig icke vidare komma att utfärda förordnande för hälsovårdsnämnds tjänstemän att verkställa inspektioner utanför hälsovårdsområdet. Som skäl för sitt beslut anförde även denna länsstyrelse, att de ifrågavarande bestämmelserna i hälsovårdsstadgan måste tolkas restriktivt, och länsstyrelsen tillade att detta givetvis innebure att nämnden icke heller ägde beordra tjänsteman hos nämnden att verkställa dylik undersökning. Länsstyrelsen anförde vidare att vad nu sagts väl icke uteslöte, att länsstyrelsen med hänsyn till sin allmänna befogenhet skulle kunna i särskilt fall förordna lämplig person att till kontroll av gällande bestämmelsers efterlevnad verkställa undersökning av födoämnen och dryckesvaror, oavsett de berörda bestämmelserna i hälsovårdsstadgan, men en nödvändig förutsättning borde härvid vara, att den förordnade i sin verksamhet helt ställdes i beroende av länsstyrelsen och tillförbundes iakttaga de föreskrifter länsstyrelsen lämnade. Med ett dylikt förordnande kunde det här avsedda icke likställas. Sådan inspektionsverksamhet, som i den kungl. resolutionen förklarats icke stå i överensstämmelse med hälsovårdsstadgans föreskrifter, torde förekomma på åtskilliga håll i landet utöver vad ovan nämnts. Hälsovårdsnämnden och beredningsutskottet i Strängnäs anförde sålunda i sina besvär bland annat, att den omstridda paragrafen innebure lagfästande av en praxis, som sedan många år vunnit hävd i större samhällen. Såsom exempel nämndes Stockholm, Eskilstuna och Luleå. Vad Stockholm beträffar, har denna uppgift bekräftats vid förfrågan av de sakkunniga hos hälsovårdsnämnden. I detta sammanhang kan även erinras om att i yttranden över 1921 års förslag till livsmedelskontrollförordning anfördes, att man borde lägga större vikt vid kontrollen å själva produktionsorten än å laboratoriekontrollen. De sakkunniga vilja för sin del instämma i vad medicinalstyrelsen anfört i frågan. Den praxis, som utvecklat sig, har uppenbarligen framvuxit såsom en nödvändig utväg för att råda bot på förhanden varande missförhållanden. Då tillämpningen icke ansetts stå i överensstämmelse med hälsovårdsstadgans bestämmelser, synas dessa böra bringas i överensstämmelse med denna praxis. De sakkunniga föreslå därför i 1 mom. av förevarande paragraf en bestämmelse av i allt väsentligt samma lydelse som den ovan omförmälda, i matvarustadgan för Luleå införda föreskriften. 2 mom. I detta mom. hava införts bestämmelserna i 10 § 3 mom. andra stycket och 45 § 3 mom. andra stycket hälsovårdsstadgan. 3 mom. Då hälsovårdsnämnd med stöd av bestämmelserna i 1 eller 2 mom. ingriper utanför sitt eget område, synes nämnden böra underrätta hälsovårds-

356 nämnden i det område, där det påtalade missförhållandet förekommer, så att denna hälsovårdsnämnd beredes tillfälle att företaga tjänliga åtgärder för dess avhjälpande. En sådan underrättelseplikt föreskrevs i 6 § i 1921 års förslag beträffande det i 2 mom. avsedda fallet och har nu av de sakkunniga föreslagits skola gälla såväl för nämnda fall som beträffande åtgärd, som avses i 1 mom. i förevarande paragraf. 8 §. Denna paragraf innehåller föreskrifter om provtagning och undersökning av prov. Bestämmelserna äro utförligare än hälsovårdsstadgans föreskrifter i ämnet, som återfinnas i 10 § 5 mom. första stycket och 45 § 5 mom. första stycket. I 1921 års förslag till livsmedelskontrollförordning finnas hithörande bestämmelser i 5 §. 1 mom. I detta mom. angives, vilka myndigheter och personer, som äga taga för livsmedelskontrollen erforderliga prov. Såväl i hälsovårdsstadgan som i 1921 års förslag omnämnes endast den provtagning, som verkställes av hälsovårdsnämnd, och nämndens rätt till provtagning är dessutom i viss mån begränsad genom att den medgives endast »då så anses nödigt». I förevarande mom. angivas såsom berättigade att taga prov av livsmedel, avsedda till försäljning, såväl hälsovårdsnämnd som de övriga myndigheter och personer, som enligt vad ovan sägs hava att öva tillsyn över livsmedelsstadgans efterlevnad. Den huvudsakligen ekonomiska kontroll, som enligt föreliggande förslag är avsedd att utövas av statens institut för folkhälsan, förutsätter såsom förut anförts en tämligen omfattande provtagning, vilken torde komma att verkställas av hälsovårdstillsyningsman och statspolismän. Med hänsyn särskilt till denna del av kontrollen har i paragrafen ansetts böra utsägas att prov må tagas, även då anledning till anmärkning emot varan i fråga ej förekommit. För den hygieniska kontrollen kan prov behöva tagas såväl av nyssnämnda kontrollorgan som av tjänsteläkare, tjänsteveterinär och representant för folkhälsoinstitutet eller annat överordnat kontrollorgan. Hälsovårdsnämnd har, liksom för närvarande är fallet, medgivits att taga prov även på sådant ställe utom hälsovårdsområdet, varifrån livsmedel pläga dit uiföras. Såsom under 7 § 1 mom. anförts, torde i samband med sådan provtagning ofta böra förekomma undersökning av sundhetsförhållandena på platsen. 2 mom. I detta mom. har upptagits en del av de närmare föreskrifter angående förfarandet vid provtagning, som införts i 5 § 2 mom. i 1921 års förslag, samt, med viss modifiering, föreskriften i 5 mom. första stycket av 10 och 45 §§ hälsovårdsstadgan om ersättning för prov.

357 Föreskriften i 1921 års förslag att prov skall tagas med erforderlig varsamhet, så att varken varan eller kärl, vari den förvaras, onödigtvis skadas, har av de sakkunniga ansetts obehövlig, då provtagning alltid torde verkställas av därtill skickad person. I likhet med vad som föreskrivits i 27 § 1 mom. i 1932 års förordning angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin m. m. stadgas i förevarande moment, att provtagning, såvitt ske kan, skall försiggå i närvaro av varans innehavare eller dennes ställföreträdare. I margarinförordningen användes i stället ordet »ombud». Härmed torde emellertid enligt språkbruket avses en person, som på grund av skriftlig fullmakt handlar å annans vägnar. Med uttrycket ställföreträdare avses här bland annat person, som på grund av sin anställnings art enligt gängse bruk äger i vissa hänseenden företräda den, hos vilken han är anställd. Såsom behörig ställföreträdare enligt nu förevarande bestämmelse lär böra godtagas ej blott exempelvis butiksföreståndare vid större företag med flera försäljningslokaler utan även annan anställd person, som i det särskilda fallet skäligen kan anses berättigad tillvarataga affärsinnehavarens intressen. Enligt 1921 års förslag skulle varuägaren eller dennes ombud om möjligt närvara vid provtagning. Då en vara icke alltid försäljes av dess ägare och då provtagning icke bör kunna hindras eller fördröjas av att varans innehavare uppger sig ej vara ägare till den ifrågavarande varan, föreslå de sakkunniga, att provtagning, såvitt ske kan, skall försiggå i närvaro av varans innehavare eller ställföreträdare för denne. I överensstämmelse med 1921 års förslag har i paragrafen upptagits en bestämmelse att om varans innehavare eller dennes ställföreträdare så begär och det kan ske utan olägenhet, två prov av varan skola uttagas, av vilka det ena i förseglat skick skall överlämnas till innehavaren eller ställföreträdaren. Föreskriften avser givetvis att lämna innehavaren möjlighet att låta av honom anlitad sakkunnig företaga undersökning av det ena av de båda proven. Såsom skäl för att ovillkorlig rätt att kräva dubbelprov icke tillerkändes varans innehavare anförde 1916 års kommitté, att ett sådant medgivande exempelvis vid tagande av mjölkprov i en ladugård, där det ofta rörde sig om hundratals prov, skulle innebära avsevärda olägenheter. I fråga om ersättning för prov har i överensstämmelse med 30 § margarinförordningen föreslagits att då undersökningen visar, att förseelse mot livsmedelsstadgan blivit begången, den för förseelsen ansvarige är pliktig att ersätta undersökningskostnaderna och vad som utgivits för provet. 3 mom. 1921 års förslag till livsmedelskontrollförordning innehöll i 5 § 3 mom. ett stadgande om skyldighet för de med understöd av statsmedel inrättade kemiska stationerna för jordbrukets och näringarnas behov att på anmodan av

358 hälsovårdsnämnd verkställa erforderlig undersökning av prov och däröver avgiva intyg. Kunde undersökningen icke verkställas vid stationen, skulle dess föreståndare såvitt möjligt lämna anvisning å lämplig undersökningsanstalt. Enligt paragrafen ägde medicinalstyrelsen auktorisera andra undersökningsanstalter, vilkas intyg därefter skulle tillerkännas samma vitsord som de kemiska stationernas, samt föreskriva analysmetoder och fastställa formulär för intyg. I flera av de förut återgivna yttrandena över 1921 års betänkande ansågos de då befintliga laboratorieresurserna otillräckliga för kontrollen över den föreslagna lagstiftningens efterlevnad. Särskilt framhölls behovet av ett centralt hygieniskt-tekniskt laboratorium. Ett sådant har numera tillkommit genom inrättandet av statens institut för folkhälsan. Däremot har, såsom i redogörelsen för den nuvarande anordningen av livsmedelskontrollen anförts, det lantbrukskemiska kontrollväsendet omorganiserats, därvid såväl kontrollstationernas som den centrala kontrollanstaltens verksamhet begränsats till att avse analyser av betydelse för jordbruket och dess binäringar. I det föregående har anförts, att den ekonomiska livsmedelskontrollen huvudsakligen torde komma att utövas genom undersökningar vid statens institut för folkhälsan av prov, som tagits på institutets initiativ. Det torde därför icke vara behövligt att i livsmedelsstadgan lämna hälsovårdsnämnderna anvisning på lämplig anstalt för sådana undersökningar. Detsamma synes gälla i fråga om undersökningar av i sanitärt hänseende misstänkta livsmedel, eftersom dessa undersökningar äro avsedda att alltjämt äga rum vid de anstalter och laboratorier, åt vilka de hittills uppdragits. De sakkunniga hava icke ansett lämpligt att, såsom möjligen avsetts enligt 5 § 3 mom. i 1921 års förslag, föreskriva, att intyg från vissa statliga eller av myndighet godkända laboratorier skola äga ovillkorligt vitsord. Domstolarna synas nämligen böra äga full frihet att i förekommande fall pröva det framlagda bevismaterialet. I ett tidigare sammanhang hava de sakkunniga vidare uttalat som sin uppfattning att de analysmetoder, som framdeles torde komma att utarbetas av folkhälsoinstitutet, icke torde erfordra särskild auktorisation av medicinalstyrelsen eller annan myndighet. Det torde ej heller vara behövligt att formulär för intyg fastställas för de många olika former av undersökningar, som kunna komma i fråga. Utan särskilt stadgande därom gäller givetvis, att utförda undersökningar skola ersättas enligt taxa, där sådan finnes, men eljest efter överenskommelse. Kostnaderna för den på folkhälsoinstitutets initiativ utförda kontrollen skall enligt de sakkunnigas förslag bestridas av statsmedel. På grund av det nu anförda hava de sakkunniga i sitt förslag icke upptagit någon av bestämmelserna i 5 § 3 mom. livsmedelskontrollförordningen utan hava ansett sig kunna inskränka sig till att i förevarande mom. införa en bestämmelse om skyldighet för vederbörande tjänsteläkare och tjänsteveteri-

359 när att på begäran lämna hälsovårdsnämnd anvisning å lämpligt laboratorium eller lämplig person för undersökning av prov, som tagits av nämnden, därest undersökningen icke verkställes av läkaren eller veterinären. 4 mom. I detta moment har med en mindre ändring införts bestämmelsen i 10 § 5 mom. andra stycket och 45 § 5 mom. andra stycket hälsovårdsstadgan att undersökning av prov skall verkställas med största skyndsamhet. 9 §. Denna paragraf innehåller stadgandet i sistnämnda båda lagrum om rätt för hälsovårdsnämnd att i avvaktan på utgången av undersökning av prov förbjuda försäljning av skäligen misstänkt livsmedel. 10 §. I fråga om hälsovådliga livsmedel lämnas i hälsovårdsstadgans 10 § 4 mom. och 45 § 4 mom. bestämmelser av i allt väsentligt samma innehåll som förevarande paragraf. Giftstadgan innehåller däremot, i §§ 40 och 42, i fråga om livsmedel samt vissa ämnen, kärl och redskap, som i § § 29—32 i stadgan avses, bestämmelser att allmän åklagare skall verkställa beslag å sådan vara och att den skall dömas förbruten, varjämte i stadgans § 44 lämnas vissa föreskrifter beträffande de åtgärder, som skola vidtagas med vara, som tagits i beslag eller förklarats förbruten. Bestämmelserna i §§ 29—32 giftstadgan hava nu överförts, i vad de angå livsmedel till 1 kap. 2 § första stycket 2. och 3. livsmedelsstadgan, samt \ övrigt, d. v. s. i fråga om nämnda ämnen, kärl och redskap, till 5 och 6 §§ i sistnämnda kapitel. Enligt de sakkunnigas mening böra enhetliga bestämmelser gälla i fråga om omhändertagande av livsmedel och andra i livsmedelsstadgan avsedda varor, vilka visat sig vara hälsofarliga. Ifrågavarande bestämmelser i hälsovårdsstadgan synas bättre än giftstadgans motsvarande föreskrifter lämna möjlighet att i varje särskilt fall vidtaga de åtgärder, som med hänsyn till omständigheterna befinnas mest ändamålsenliga. De sakkunniga föreslå därför i förevarande paragraf att hälsovårdsstadgans bestämmelser skola med ett par smärre jämkningar gälla för alla livsmedel och andra varor, som här avses. I 1921 års förslag funnos ifrågavarande bestämmelser, såvitt angår livsmedel, med vissa ändringar, som de sakkunniga icke funnit lämpligt upptaga i sitt förslag, införda i 7 § 1 och 2 mom. livsmedelskontrollförordningen. Däremot innehöll förslaget, såsom av en jämförelse mellan sistnämnda paragraf, den föreslagna livsmedelsstadgans 7, 8 och 12 §§ samt livsmedelslagens 5 och 8 §§ utvisar, icke någon motsvarighet till giftstadgans bestämmelser om beslag å hälsofarliga kärl etc. för livsmedels beredning och förvaring m. m.

360 I förevarande paragraf har hälsovårdsstadgans uttryck »anhålla» av språkliga skäl ansetts böra utbytas emot »omhändertaga». Det sist i förevarande paragraf gjorda tillägget att hälsovårdsnämnd, så snart beslut om varas oskadliggörande fattats, härom skall underrätta varans innehavare, har sin förebild i 14 § 1 mom. förordningen den 30 september 1921 angående kontroll vid införsel till riket av köttvaror och djurfett. 11 §. I hälsovårdsstadgans 10 § 7 mom. och 45 § 7 mom. föreskrives skyldighet för försäljare av födoämne eller dryckesvara, »varom ovan förmäles», att på anmodan av hälsovårdsnämnden meddela upplysning om vem, som till honom levererat varan eller i densamma ingående beståndsdelar. De båda paragrafernas 1—4 mom. angå födoämnen, som av olika anledningar äro att anse som otjänliga till människoföda. Paragrafernas 5 mom. stadgar bland annat rätt för hälsovårdsnämnd att, då så anses nödigt, taga prov för undersökning av födoämne, som är avsett till försäljning, och angår således icke endast sådana födoämnen, som äro otjänliga till förtäring, utan alla födoämnen, avsedda till försäljning. Enligt paragrafernas 6 mom. skall vad i 3—5 mom. stadgas om födoämne i tillämpliga delar gälla om dryckesvara. Med hänsyn till avfattningen av paragrafernas 7 mom. synes det oklart, om den där stadgade upplysningsplikten avser alla till försäljning avsedda födoämnen och dryckesvaror eller endast sådana, som äro att anse som otjänliga till människoföda. Av den i 1915 års betänkande med förslag till hälsovårdsstadga för riket och epidemistadga intagna motiveringen till bestämmelsen i fråga synes framgå, att det senare alternativet avses. Där anföres nämligen att, för att hälsovårdsnämnden skulle kunna på ett verksamt sätt förhindra försäljningen av skadliga födoämnen eller dryckesvaror, vore det nödvändigt att nämnden ägde kännedom om dessas produktionsort. Då t, ex. ett födoämne eller en dryckesvara gått genom flera händer, kunde det emellertid erbjuda vissa svårigheter att förskaffa sig denna kännedom, därest de olika försäljarna icke hade någon skyldighet att meddela upplysning om, varifrån de förskaffat sig varan. För att avlägsna dessa svårigheter hade stadgandet i detta moment införts. Att stadgandet har den här förmodade mera begränsade innebörden vinner ett visst stöd av det förhållandet, att i 7 § förordningen den 21 juli 1937 med vissa bestämmelser angående till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. införts en bestämmelse om skyldighet för den, som inom område som i 2 § i förordningen sägs — område i stad eller på landet, där hälsovårdsstadgans bestämmelser rörande stad gälla — försäljer färskost eller glass, att på anmodan av hälsovårdsnämnden meddela upplysning om vem som till honom levererat varan eller i densamma ingående beståndsdelar. Denna föreskrift

361 hade uppenbarligen varit onödig, därest den ifrågavarande bestämmelsen i hälsovårdsstadgan avsett alla saluhållna livsmedel. Den i förevarande paragraf stadgade upplysningsplikten avser, såsom av paragrafens avfattning framgår, alla för försäljning avsedda livsmedel, oavsett om de äro otjänliga till förtäring eller ej. Hälsovårdsnämnd bör uppenbarligen äga rätt att erhålla upplysning om vem som levererat under en viss benämning saluhållen vara, vilken, utan att vara hälsovådlig, icke uppfyller de krav, som i livsmedelsstadgan uppställas för vara med den ifrågavarande benämningen. 12 §. I denna paragraf ålägges hälsovårdsnämnd att, då nämnden finner att livsmedel saluhållits eller försålts under benämning, som jämlikt livsmedelsstadgan icke må användas för varan i fråga, härom ofördröjligen och vare sig åtal anställes eller icke underrätta den, som saluhållit eller försålt varan. En liknande föreskrift upptogs i 8 § i 1921 års förslag till livsmedelskontrollförordning. Paragrafen har avseende på de i stadgan meddelade bestämmelserna rörande beskaffenheten av vissa livsmedel och har följaktligen icke någon motsvarighet i hälsovårdsstadgan. Såsom framhölls i motiveringen till sistnämnda paragraf har sådant meddelande, som här avses, den betydelsen att vederbörande betages den goda tro, som kan utgöra hinder för ansvarspåföljds inträdande. Då en viss vara försäljes under benämning, som jämlikt livsmedelsstadgan med hänsyn till varans beskaffenhet icke får användas för varan, kan säljaren nämligen fällas till ansvar endast där han haft eller bort hava kännedom om varans verkliga beskaffenhet. Sedan meddelande, varom här är fråga, bevisligen kommit honom till hända, kan han icke längre till sitt fredande åberopa, att han icke ägt eller skäligen kunnat anses pliktig att skaffa sig sådan kunskap. Stadgandet har sin största betydelse för minuthandeln, då i denna handel säljaren vanligen icke kan anses skyldig att föranstalta om laboratorieundersökning av saluhållen vara, något som i många fall erfordras för att utröna om dennas sammansättning motsvarar livsmedelsstadgans föreskrifter. Underrättelse, varom här är fråga, bör delgivas på sådant sätt, att hälsovårdsnämnden om så erfordras kan styrka, att meddelandet kommit vederbörande tillhanda. Det synes dock i allmänhet ej vara lämpligt eller behövligt att, såsom föreslogs i motiveringen till 1921 års förslag, vederbörande för mottagande av meddelandet kallas till inställelse inför nämnden. Det torde vara tillräckligt att underrättelsen överbringas genom rekommenderat brev.

13 §. Denna paragraf är hämtad från 28 § hälsovårdsstadgan. Någon motsvarande bestämmelse finnes icke i 2 kap. hälsovårdsstadgan. Enligt de sakkunnigas förslag skall bestämmelsen i förevarande paragraf emellertid gälla såväl i stad och därmed i hälsovårdshänseende likställt samhälle som på landsbygden. 14 §. 1 mom. Detta moment motsvarar 29 och 53 §§ hälsovårdsstadgan samt 10 § 1 mom. i 1921 års förslag till livsmedelskontrollförordning. I sistnämnda paragraf upptogs icke hälsovårdsstadgans bestämmelse om rätt för hälsovårdsnämnd att i vissa fall fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse föreläggande eller förbud, som nämnden funnit sig föranledd att meddela. Anledningen till denna avvikelse var att kommittén i 14 § livsmedelskontrollförordningen infört en straffbestämmelse, tillämplig jämväl för det fall att någon uraktläte att efterkomma av nämnden i enlighet med 10 § 1 mom. givna föreskrifter. Enligt de sakkunnigas mening är en sådan generell straffbestämmelse icke lämplig för nu avsedda fall, och de sakkunniga hava därför i oförändrat skick bibehållit hälsovårdsstadgans föreskrifter om rätt till vitesföreläggande. 2 mom. Detta mom. har samma lydelse som 57 § hälsovårdsstadgan. 15 §. Bestämmelserna i denna paragraf hava sin förebild i § 43 giftstadgan. De torde icke kräva någon särskild motivering. 16 §. Paragrafen är, med en mindre jämkning, hämtad från 60 § hälsovårdsstadgan; dock med ett tillägg, som har sin förebild i 16 § tredje stycket förordningen den 30 september 1921 angående kontroll vid införsel till riket av köttvaror och djurfett. 17 §. Någon motsvarande bestämmelse finnes ej i hälsovårdsstadgan men upptogs i 13 § i förslaget till livsmedelskontrollförordning. De av de sakkunniga här föreslagna föreskrifterna äro avfattade efter mönster av 26 § i 1932 års förordning angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin m. m.

13 KAP. Ansvarsbestämmelser m. m. 27 och 52 §§ hälsovårdsstadgan innehålla samma straffsats för samtliga förseelser emot stadgan, nämligen böter fr. o. m. 5 t. o. m. 1 000 kronor. Jämlikt särskilda böteslagen den 24 september 1931 skola böterna enligt stadgan ådömas i dagsböter. Förordningen den 29 juni 1917 angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen stadgar även dagsböter för förseelser emot förordningens bestämmelser. För att inom specialstraffrätten lindrigare brott med övervägande karaktär av ordningsförseelser skola falla utanför dagsbotsområdet, har i särskilda böteslagen gjorts undantag från dagsbotssystemets tillämpning för sådana brott, som ej belagts med svårare straff än böter högst 300 kronor. I kungörelsen den 18 november 1938 med vissa bestämmelser angående kringföringshandel med kött och charkuterivaror, vilken liksom nyssnämnda förordning helt ersattes av motsvarande eller samma bestämmelser i livsmedelsstadgan, stadgas för vissa förseelser dagsböter, för andra böter fr. o. m. 10 t. o. m. 200 kronor. Kungörelserna den 10 juni 1932 angående märkning av kärl, innehållande söta läskedrycker, och den 19 oktober 1934 angående märkning av kärl till konserverade torkade frukter, bär eller grönsaker för avsalu, vilka båda äro avsedda att ersättas av olika bestämmelser i livsmedelsstadgan, innehålla skilda straffsatser. Den förra kungörelsen stadgar dels dagsböter och dels för en lindrigare förseelse böter fr. o. m. 5 t. o. m. 30 kronor, den senare kungörelsens straff skala är böter fr. o. m. 5 t. o. m. 200 kronor. Penningböter anses sålunda vara lindrigare än dagsböter och användas, med maximum högst 300 kronor, för obetydligare ordningsförseelser, t. ex. i nu förevarande fall underlåtenhet att efterkomma en märkningsföreskrift av ej alltför viktig innebörd. I själva verket komma emellertid dessa penningböter icke sällan att drabba hårdare än dagsböter, nämligen i sådana fall, då den sakfälldes dagsbotsbelopp skulle fastställas till minimibeloppet en krona eller föga däröver, något som synnerligen ofta inträffar. Äro dagsböter bestämda för förseelser av skilda slag i en författning, lämnas av strafflagen jämfört med särskilda böteslagen möjlighet att, där förseelsen är ringa, jämka dagsbotens belopp, om med hänsyn till den dömdes inkomst- eller förmögenhetsförhållanden beloppet eljest skulle anses komma att medföra en för hög bötessumma, De sakkunniga föreslå därför att för samtliga förseelser emot livsmedelsstadgan utsattes dagsböter. E t t ytterligare skäl härför är att en gradering av sådana förseelser, varom här är fråga, i olika svårighetsgrader med därav föranledda olika bötesmaxima ofta måste förefalla tämligen godtycklig.

364 I 2 och 3 § § hava sammanförts de förseelser, för vilka den särskilda subjektiva förutsättningen för straffbarhet uppställts, att vederbörande haft eller bort hava vetskap om att den vara, varom fråga är, icke uppfyller i stadgan angivna fordringar beträffande sammansättning eller annan beskaffenhet. Beträffande 5 § i förevarande kapitel torde böra nämnas att i § 4 förordningen den 29 juni 1917 angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen stadgas, bland annat, att straff jämlikt nämnda paragraf ej skall tillämpas, där förseelsen enligt allmän lag bör beläggas med strängare straff eller gärningen är straffbar enligt förordningen den 30 juni 1932 angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister m. m. Angående denna hänvisning till margarinförordningen anfördes i propositionen med förslag till förordningen (1932 nr 114) följande: »Det må slutligen framhållas, att om ej annat stadgades, en viss gärning kunde komma att innefatta förseelse såväl mot den nu tillämnade förordningen som mot förordningen den 29 juni 1917 angående vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen. Emellertid bör i dylikt fall gärningen blott vara hemfallen under nu förevarande förordning, vars straffsatser äro strängare. I samband med förordningens utfärdande torde med hänsyn härtill erforderligt tillägg böra ske till 1917 års förordning.» Denna förordning gjorde, såvitt nu är i fråga, innan nämnda hänvisning till margarinförordningen infördes, undantag endast för förseelse, som enligt allmän lag borde beläggas med strängare straff. Då nu förevarande paragraf innehåller att straff enligt livsmedelsstadgan ej skall tillämpas, då förseelsen enligt allmänna strafflagen eller annan författning är belagd med strängare straff, synes särskild hänvisning till margarinförordningen här ej vara erforderlig. 6 § innehåller en bestämmelse om husbondeansvarighet. Denna har här skärpts i jämförelse med motsvarande stadgande i 1917 års förordning angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen, där enligt § 5 för sådan ansvarighet kräves att förseelsen begåtts med husbondens vetskap. Den här föreslagna bestämmelsen har avfattats efter mönster av motsvarande stadgande i kungörelsen med vissa bestämmelser angående kringföringshandel med kött och charkuterivaror, där husbonden straffas, såframt omständigheterna ej göra sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja. Då i större företag med tillverknings- eller försäljningslokaler på flera olika ställen samma ansvarighet som för husbonde synes böra gälla beträffande butikseller filialföreståndare och annan anställd i motsvarande ställning, har i 6 § andra stycket en föreskrift av denna innebörd införts. Enahanda grund-

365 sats har tillämpats även utan stöd av särskilt stadgande, såsom ett rättsfall i nytt juridiskt arkiv, avd. I 1910: 270, utvisar. I 7 § har föreslagits, att förseelser emot stadgan skola åtalas vid polisdomstol eller poliskammare, där sådan finnes. Detsamma gäller enligt hälsovårdsstadgan och kungörelsen angående kringföringshandel med kött och charkuterivaror, medan förseelser emot giftstadgan och 1917 års nyssnämnda förordning om vilseledande varubeteckningar skola åtalas vid allmän domstol. Samtliga förseelser, varom i livsmedelsstadgan är fråga, torde emellertid få anses vara av sådan art, att den här föreslagna föreskriften kan anses lämplig. I 8 § föreslås, att böter och viten, som ådömas jämlikt livsmedelsstadgan eller föreskrifter, som meddelats i enlighet med 12 kap. 1 § tredje stycket, t. ex. kommunal matvarustadga, skola tillfalla kronan. För närvarande skola böter enligt hälsovårdsstadgan och med stöd av denna meddelade kommunala stadgor tillfalla kommunen. Enligt giftstadgan tillfalla böterna med en tredjedel kronan och med två tredjedelar åklagaren, enligt nyssnämnda förordning av år 1917 samt kungörelsen om kringföringshandel med kött och charkuterivaror tillfalla böterna kronan. Den nu nämnda bestämmelsen i hälsovårdsstadgan torde hava motiverats med att kostnaderna för övervakning av stadgans bestämmelser i huvudsak åvila kommunerna. Då enligt de sakkunnigas förslag kontrollen är avsedd att i ökad utsträckning åvila statliga organ, synas de enligt stadgan ådömda böterna böra tillfalla kronan. I förevarande kapitel har icke införts bestämmelsen i 59 § 2 mom. hälsovårdsstadgan, att hälsovårdsnämnd för särskilt fall äger förordna åklagare. Denna bestämmelse torde nämligen helt sakna praktisk betydelse.

Det torde vara lämpligt att förordningen träder i kraft omkring ett halvt år efter dess utfärdande. Men även om så pass lång tid förflyter mellan utfärdandet och ikraftträdandet, kommer vid den senare tidpunkten otvivelaktigt åtskilliga varor och förpackningsmaterial, som icke uppfylla av ekonomiska skäl motiverade bestämmelser i stadgan, att finnas kvar hos vederbörande tillverkare eller importör samt i parti- och minuthandeln. Detta torde särskilt gälla beträffande varor i hermetiska förpackningar men även om andra hållbara varor, t. ex. saft, sylt och dylikt. De sakkunniga föreslå därför i fråga om de bestämmelser av nu nämnda slag, för vilka så synts erforderligt, att desamma ej skola gälla livsmedel, som före stadgans ikraftträdande inom riket tillverkats eller till riket införts, eller å förpackningar, vari livsmedel före nämnda tidpunkt inom riket inlagts eller till riket införts.

366 Genom olika bestämmelser i den föreslagna livsmedelsstadgan ersattes dels 1917 års ovannämnda förordning om vilseledande varubeteckningar, utom såvitt förordningen angår margarin, dels ock den till förordningen ank n u t n a kungörelsen den 14 juni 1928 angående viss vattenhalt hos smör samt den kungörelse, som enligt av de sakkunniga avgivna förslag den 28 juni 1941 utfärdats angående viss beskaffenhet av grädde och korvvaror (SFS 1941: 650). I vad förordningen angår margarin ersattes den av ett stadgande i 7 § i de sakkunnigas i föreliggande betänkande införda förslag till ändring i vissa delar av margarinförordningen. De sakkunniga h a v a därför i promulgationsbestämmelserna till livsmedelsstadgan infört en bestämmelse om upphävande av 1917 års förordning, utom i vad densamma angår margarin, ävensom de särskilda kungörelser, som innefatta tilläggsbestämmelser till förordningen. I övergångsbestämmelsen till förslaget till ändring i vissa delar av margarinförordningen ha de sakkunniga i överensstämmelse härmed infört en bestämmelse om upphävande av 1917 års förordning, i vad den avser margarin. Förordningen den 10 juni 1932 angående märkning av kärl, innehållande söta läskedrycker, motsvaras av bestämmelserna i livsmedelsstadgans 1 k a p . 9 § första stycket och 10 § andra stycket. Kungörelsen den 19 oktober 1934 angående märkning av kärl till konserverade torkade frukter, bär eller grönsaker för avsalu ersattes av bestämmelserna i stadgans 1 k a p . 10 § och 7 k a p . 7 §. Dessa båda författningar föreslås därför bliva upphävda. Detsamma gäller kungörelsen den 18 november 1938 med vissa bestämmelser angående kringföringshandel med k ö t t och charkuterivaror, vars bestämmelser införts i stadgans 5 kap., frånsett kungörelsens ansvarsbestämmelser m. m., vilka återfinnas i stadgans 13 kap. Med hänsyn till de emot livsmedelsstadgan stridande bestämmelser, som kunna finnas införda i kommunala matvarustadgor, har i promulgationsbestämmelserna införts ett stadgande om upphävande av sådana bestämmelser. Föreskriften angående läkarundersökning av viss personal vid vattenledningsverk är föranledd av stadgandet i 2 k a p . 4 §. Förteckning över ämnen, som avses i 1 kap. 2 § livsmedelsstadgan. Den i 1 kap. 2 § första stycket 2. åberopade förteckningen motsvarar den i § 29 giftstadgan omnämnda förteckning IV. Denna förteckning har, enligt SFS 1926: 395, för närvarande följande lydelse: »Förteckning över ämnen, som — ehuru icke utgörande giftigt ämne av första eller andra klassen — avses i stadgans § 29. a) Beträffande varje vara, avsedd till förtäring:

367 Borsyra och dess salter (borax e t c ) . Hexametylentetramin. Zinkoxid. Beredningar av ovanstående ämnen. b) Beträffande kött- och fläskvara, färsk eller konserverad: Aluminiumsalter. Bensoesyra och dess salter. Karbonater, fosfater, silikater, acetater och basiska salter av alkalier eller alkaliska jordarter samt oxider och hydrater av alkaliska jordarter. Klorbensoesyra och dess salter. Salicylsyra » » » . Svavelsyrlighet » » » (— sulfiter) samt hyposulfiter. Färgämnen, alla slag. Beredningar av ovanstående ämnen. c) Beträffande fisk vara, färsk eller konserverad: De under b) upptagna ämnen med undantag av karbonater av alkalier. Anm. 1. Fiskvara, lutlagd med kaustikt alkali, avses ej i stadgans § 29. Anm. 2. Hermetiskt inlagd, icke kokad fiskkonserv må äga en tillsats av högst 1 gram borsyra och högst % gram bensoesyra eller salicylsyra i 100 gram av varan. Anm. 3. Medicinalstyrelsen äger att i den omfattning och på de villkor styrelsen bestämmer medgiva, att inom riket tillverkad, till förtäring avsedd fiskkonserv eller sås till dylik må hållas till salu eller försäljas utan hinder av att densamma är försatt med visst färgämne.» Den vid 1921 års förslag till livsmedelsstadga fogade förteckning I (s. 430) var av samma innehåll som den då enligt SFS 1914: 35 gällande förteckning IV vid giftstadgan, dock med det undantaget a t t förteckning I icke innehöll något förbud beträffande tillsatser till köttvaror. D e t t a berodde på a t t i 1921 års förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å korv och andra köttvaror i 1 och 2 §§ (s. 444 f.) uppräknades samtliga ämnen, vilka finge tillsättas köttvaror för avsalu. N å g o t förbud mot tillsats av vissa ämnen till köttvaror var således icke erforderligt. Förevarande förteckning avser a t t reglera huvudsakligen användningen av kemiska konserveringsmedel vid livsmedelsberedning. I det inledände avsnittet av den allmänna motiveringen anföres angående sådana konserveringsmedel, bland annat, (s. 75 f.) att deras verkan beror på deras förmåga att döda bakterier eller verka hämmande på deras tillväxt, och a t t man knappast kan antaga a t t människans protoplasma skulle vara mindre känslig än bakteriernas för dessa medels verkan, varför största försiktighet vid deras användning är ofrånkomlig. D å inom vissa grenar av livsmedelsindustrin användning av kemiska konserveringsmedel åtminstone på teknikens nuvarande stadium är oundgänglig, kunna de icke helt förbjudas, men endast sådana ämnen böra få användas, vilka utöva avsedd verkan på bakterierna utan att samtidigt skada den mänskliga organismen även om de regelbundet under längre tid

tillföras denna, Det till synes rationellaste sättet att i en livsmedelslagstiftning lösa frågan om användning av kemiska konserveringsmedel är att i författning angiva, dels vilka livsmedel, som få försättas med sådana och dels vilka konserveringsmedel och de mängder av dessa som få användas till varje slag av dessa livsmedel. På detta sätt har man på vissa håll utomlands gått till väga. En sådan lagstiftning måste uppenbarligen grundas på synnerligen ingående förarbeten, omfattande bland annat laboratoriearbeten och prövning av medlens verkningar på lämpliga försöksdjur. Den svenska lagstiftningen har, i § 29 giftstadgan och den därtill anslutna förteckning IV vid stadgan, gått fram på en annan väg, i det att man förbjudit användning av vissa ämnen, som erfarenheten visat vara skadliga, men lämnat övriga ämnen fria. De sakkunniga ha icke ansett sig böra igångsätta arbeten på en fullständig förteckning av nyss angivet slag över tillåtna konserveringsmedel, bland annat därför att för en sådan utredning lämpligt laboratorium hittills saknats. Genom inrättandet av statens institut för folkhälsan har emellertid ett lämpligt organ för detta arbete tillkommit. De bör därför enligt de sakkunnigas mening ankomma på institutet att utarbeta och framlägga förslag till erforderliga utvidgade bestämmelser angående användning av kemiska konserveringsmedel i födoämnen. Av nu nämnda skäl ha de sakkunniga i sitt förslag upptagit giftstadgans bestämmelser i förevarande hänseende med vissa kompletteringar och ändringar, som nedan omförmälas. Såsom förbjuden tillsats till varje slag av livsmedel har i förteckningen främst upptagits ämne, som jämlikt giftstadgan utgör giftigt ämne. Dessa ämnen, som i giftstadgan indelas i två klasser, första och andra, nämnas för närvarande icke i förteckning IV utan i § 29 giftstadgan. Då i undantag 1 och 2 i förteckningen göres undantag beträffande två ämnen, som båda utgöra giftiga ämnen av andra klassen, hava de sakkunniga ansett lämpligt att även huvudregeln införes i själva förteckningen. Fosforsyra har i förslaget upptagits som förbjuden tillsats till alla slag av livsmedel. Stockholms stads hälsovårdsnämnd har till medicinalstyrelsen överlämnat en promemoria den 22 januari 1940 från föreståndaren för hälsovårdsnämndens kemiska laboratorium till sundhetsinspektören i Stockholm, vari anfördes, bland annat. Vid undersökning av ett prov av s. k. bränd mandel hade det visat sig, att till invertering av sockret i varan använts fosforsyra. Det hade vidare förekommit att fosforsyra använts som ersättningsmedel för citronsyra i läskedrycker. Fosforsyra funnes icke upptagen i förteckning I, II eller IV till giftstadgan och vore därför för närvarande ej förbjuden som tillsats till livsmedel. Då det icke vore lämpligt att tillverkare utan större sakkunskap använde mineralsyror vid beredning av livsmedel, borde sådan tillsats ej tolereras. I yttrande i ärendet den 24 april 1940 anförde föreståndaren för hantverksinstitutets bagerilaborato-

369 rium bland annat, att man för närvarande arbetade på att få fosforsyrans användning inom läskedrycksfabrikationen förbjuden, och att som konsekvens härav följde att dess användning vid tillverkning även av andra livsmedel borde förbjudas. Statens institut för folkhälsan anförde i yttrande till medicinalstyrelsen den 16 maj 1940 att enär vid användandet av fosforsyra vid livsmedelstillverkning lätt kunde uppkomma starka surhetsgrader, som måste betecknas såsom skadliga för människan, ansåge institutet, under hänvisning i övrigt till vad som anförts i promemorian och nyssnämnda yttrande, att sådan användning borde förbjudas. Institutet föresloge därför, att i förteckning IV vid giftstadgan under a) efter »Borsyra och dess salter (borax etc.)» infördes ordet »Fosforsyra». I ett av föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium den 15 november 1940 till medicinalstyrelsen avgivet förslag till ny giftstadga har i förteckning IV, i förslaget benämnd bilaga IV, under a) upptagits fosforsyra. Såsom förbjudna för alla slag av livsmedel ha vidare upptagits saponinsubstanser. Detta förbud har föranletts av följande ärende, som av statsrådet och chefen för socialdepartementet med skrivelse den 8 oktober 1940 överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag. Hälsovårdsnämnden i Stockholm överlämnade med skrivelse den 20 februari 1940 till medicinalstyrelsen för kännedom en promemoria den 22 januari 1940 från hälsovårdsnämndens kemiska laboratorium, vari anföres att en vid tillverkning av sockerdricka använd s. k. skumkräm visat sig innehålla saponin av något slag, och att det vore önskvärt att dylika tillsatser till läskedrycker förhindrades. Exempelvis vore i Schweiz varje tillsats av skumbildande ämnen till läskedrycker förbjuden. Medicinalstyrelsen infordrade yttrande i ärendet från statens institut för folkhälsan, som hörde professorn G. Liljestrand, vilken i utlåtande den 14 september 1940 anförde följande. Användningen av ifrågavarande skumkräm torde ha sin grund i fabrikantens uppfattning att tillsats av saponinsubstanser till läskedrycker kunde förbättra deras kvalitet, i det att dels skumningen själv, dels saponinets egenskap att i viss mån motverka kolsyrans avgivande kunde eftersträvas. I intetdera hänseendet torde någon verklig förbättring av betydelse för konsumenten inträda. Å andra sidan förelåge möjligheten att saponinsubstansen kunde framkalla obehag hos konsumenten, särskilt om rubbningar i mag- och tarmverksamheten förelåge. Sannolikt vore ifrågavarande risk ringa. Den kunde emellertid icke närmare angivas, eftersom saponinernas giftighet vore synnerligen växlande. Somliga hade en mycket hög giftighetsgrad, andra vore jämförelsevis oskyldiga. De uppgifter, som i promemorian lämnats angående den undersökta saponinsubstansens egenskaper, nämligen att den framkallade skumning och kunde lösa röda blodkroppar, vore icke tillräckliga för ett omdöme om dess giftverkan. Kobert, den bäste kännaren av saponinsub24 —

stanserna, hade föreslagit att det relativt oskadliga guajakbarksaponinet skulle få användas som skumbildande ämne i närings- och njutningsmedel, medan de giftiga quillaja- och saponariapreparaten icke borde vara tilllåtna. För sin del ansåge Liljestrand att man antingen borde förbjuda användningen av saponinsubstanser i läskedrycker eller tillåta relativt ogiftiga dylika, vilka då borde deklareras. I yttrande den 16 september 1940 anslöt sig statens institut för folkhälsan till vad Liljestrand sålunda anfört. Institutet hemställde att ärendet måtte överlämnas till de sakkunniga. Under åberopande av vad institutet anfört översände medicinalstyrelsen med skrivelse den 23 september 1940 ärendet till socialdepartementet. De sakkunniga hava för sin del föreslagit förbud mot användning av saponinsubstanser av alla slag såsom tillsats till livsmedel. Då saponinsubstanserna besitta så pass skiftande giftighetsgrad, skulle deras användning i födoämnen kunna medgivas endast under förutsättning av mycket noggranna kontrollåtgärder till förebyggande av hygieniska olägenheter. Ett villkor för att dylika åtgärder över huvud skola ifrågasättas synes emellertid vara, att dessa substanser äro oundgängliga eller åtminstone av stor betydelse för viss livsmedelstillverkning. Då utredningen giver vid handen att detta villkor icke föreligger, torde det vara riktigast med ett generellt förbud. Under de sakkunnigas förarbeten till bestämmelser angående spannmål och spannmålsprodukter har det framkommit, att även för brödtillverkning ett förbud mot användning av saponinsubstanser torde vara behövligt. Då substanserna möjligen kunna komma i fråga såsom tillsat-, ser till även andra livsmedel än läskedrycker och bröd, torde förbudet böra gälla för alla slag av livsmedel. Det under a) i förteckningen upptagna förbudet mot tillsats av alkaloider och andra häftigt verkande ämnen har tillkommit i anledning av ett till de sakkunniga med skrivelse den 5 november 1940 från statsrådet och chefen för socialdepartementet överlämnat ärende att tagas i övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag. I en skrift till medicinalstyrelsen den 13 september 1940 anhöll aktiebolaget Centram att få erfara styrelsens ställningstagande till ett upptagande av tillverkning och försäljning av en kaffeersättning med en koffeinhalt av högst 1.2 procent eller så begränsad, som styrelsen kunde anse önskvärt. Bolaget uppgav att det utexperimenterat en kaffeersättning, som enligt en av bolaget patentsökt metod kunde tillföras upp till 1.2 procent koffein och vars samtliga beståndsdelar, med undantag av koffeinet, utgjordes av svenska produkter. Medicinalstyrelsen anhöll om yttrande av statens institut för folkhälsan. I utlåtande den 24 september 1940 anförde institutet inledningsvis att gällande svensk lagstiftning knappast syntes lägga hinder i vägen för saluförande av varan i fråga. Institutet yttrade vidare. Det finge emellertid framhållas, att tillsats

371 av ett så häftigt verkande ämne som koffein till födoämne med hänsyn till sina konsekvenser vore ägnat att inge allvarliga betänkligheter. Det skulle lätteligen kunna föra till ett oefterrättligt tillstånd, om varje person, som så önskade, fritt skulle kunna till allmänheten försälja livsmedel eller ersättningar för födoämnen, vilka tillsatts alkaloider eller andra medel med stark fysiologisk verkan, blott dessa icke vore intagna i giftstadgans förteckningar och varorna icke utbjödes på ett sådant sätt, att de vore att hänföra till läkemedel. Här åsyftades givetvis icke införandet av något generellt förbud för tillverkning eller försäljning av dylika varor. Däremot torde vederbörande tillverkare böra vara skyldig underkasta sig nödiga föreskrifter beträffande kontroll av det tillsatta medlets renhet och ofarlighet i den koncentration, vari det förekomme i den färdiga varan samt, där så kunde finnas påkallat, jämväl över tillverkningen. Vidare torde varan endast böra få försäljas i slutna förpackningar, å vilka deklaration av varans sammansättning funnes angiven. Vad anginge här ifrågavarande kaffeersättning sades koffein skola tillsättas till en mängd av 1.2 gram per 100 gram av varan, vilket motsvarade halten av koffein i naturligt kaffe, som vanligen låge mellan 0.9 och 2.0 procent. Mot den angivna myckenheten i och för sig funnes därför intet att erinra, även om möjligen något större del av koffeinet i ersättningsmedlet skulle utlösas vid beredning av dryck, än vad som vore fallet med naturligt kaffe. Under åberopande av vad sålunda anförts finge institutet avgiva det utlåtandet att, därest ifrågavarande kaffeersättningsmedel icke vore att betrakta som »näringspreparat» i apoteksvarustadgans mening och sålunda, såsom försatt med koffein, ej finge saluföras i allmänna handeln, försäljningen ur de synpunkter institutet hade att bevaka icke kunde anses tillrådlig, med mindre bolaget underkastade sig de kontrollföreskrifter beträffande tillverkning och saluförande, som medicinalstyrelsen kunde finna erforderliga. I skrivelse den 12 oktober 1940 till aktiebolaget Centram anhöll medicinalstyrelsen därefter, under hänvisning till 13 § kungörelsen den 15 juni 1934 angående handel med farmacevtiska specialiteter, om kompletterande uppgifter rörande dels varans sammansättning, beredningsform och förpackning, dels ock påskrift, etikett, anslag, skylt, annons, cirkulär, prospekt, priskurant eller annat för ett större antal personer ämnat meddelande, som kunde hava avsetts för ifrågavarande vara. Dessutom anhölls om uppgift, huruvida koffein eller råprodukt såsom kaffe eller te, innehållande koffein, skulle tillföras varan. I en skrift den 22 oktober 1940 anförde Centram att kaffeersättningsmedlet icke vore avsett som läkemedel och att något sådant icke komme att framhållas vare sig å förpackning, etikett eller annat för ett större antal personer avsett meddelande. Varan skulle fastmera utgöra ett surrogat för befolkningen för det kaffe, som numera icke i tillräcklig mängd vore tillgängligt i handeln. Koffein skulle tillsättas varan i form av rent koffein.

372 Centram tillade bland annat, att det i Tyskland vore tillåtet att tillföra kaffeersättningsmedel koffein i en koncentration av 0.2 procent och att i Amerikas förenta stater koffein användes till en stimulerande läskedryck, benämnd cola-cola, som försåldes fritt i handeln. I skrivelse den 29 oktober 1940 till statsrådet och chefen för socialdepartementet hemställde medicinalstyrelsen att ärendet måtte överlämnas till livsmedelslagstiftningssakkunniga. I Tyska riket gäller enligt en förordning den 10 maj 1930 rörande kaffeersättningsmedel och kaffetillsatser bland annat, att dylika varor icke må saluföras, därest de genom användning av koffeinhaltiga växtextrakt innehålla koffein i större mängd än 0.2 procent. I anledning av denna bestämmelse må anmärkas att koffein kan framställas även på syntetisk väg, ur urinsyra. Vad den svenska lagstiftningen beträffar, så möter enligt § 29 giftstadgan och förteckning IV vid stadgan icke hinder emot saluförande av livsmedel med tillsats av koffein, då detta ämne icke utgör giftigt ämne av första eller andra klassen och ej heller finnes upptaget i förteckning IV vid giftstadgan. Hälsovårdsstadgans förbud i 10 § 3 mom. och 45 § 3 mom. emot saluförande av födoämne, som är skadligt för hälsan eller eljest otjänligt till människoföda är ej heller tillämpligt i föreliggande fall, då den uppgivna koffeintillsatsen icke gör att ersättningsmedlet ur hälsosynpunkt kan anses annorlunda än kaffe. Enligt apoteksvarustadgan den 14 november 1913 utgör koffein apoteksvara, enär ämnet är infört i den vid stadgan fogade bilagan I, vilken uppräknar de ämnen (enkla kemikalier och droger), som utgöra apoteksvara. Beredning av koffein utgör jämlikt stadgans bestämmelser apoteksvara, allenast om beredningen endast eller i huvudsakligaste mån försäljes såsom läkemedel, varmed enligt 1 § i stadgan förstås vara, avsedd att vid utvärtes eller invärtes bruk förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller djur. I det av statens institut för folkhälsan avgivna yttrandet har ifrågasatts, att berörda ersättningsmedel vore att hänföra till näringspreparat, varom förmäles i § 2 apoteksvarustadgan och bilaga I I vid stadgan. Härför torde emellertid erfordras bland annat, att varan är att anse såsom läkemedel, d. v. s. att densamma utbjudes under uppgift om sådana verkningar, som nyss nämnts. Samma fordran gäller för att en vara skall kunna rubriceras såsom farmacevtisk specialitet enligt den av medicinalstyrelsen i ärendet åberopade kungörelsen den 15 juni 1934 angående handel med farmacevtiska specialiteter. Då ifrågavarande ersättningsmedel enligt uppgift icke kommer att utbjudas på sådant sätt, att det kan sägas vara avsett att förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom, är det icke hänförligt till läkemedel, och varken apoteksvarustadgan eller nämnda kungörelse torde följaktligen lägga hinder i vägen för varans försäljning i allmänna handeln.

373 Enligt de sakkunnigas mening är det icke lämpligt att livsmedel med tillsatser av det slag, varom här är fråga, få försäljas utan kontroll från det allmännas sida. De sakkunniga vilja för sin del ansluta sig till vad statens institut för folkhälsan uttalat rörande den allmänna anordningen av kontrollen av dylika produkter. Denna kontroll synes emellertid böra avse ej blott alkaloider utan även andra häftigt verkande ämnen, i likhet med vad som gäller enligt § 3 apoteksvarustadgan, där det i mom. 3 stadgas att därest vara, som i mom. 1 omförmäles — bland annat mineralvatten och sådana näringspreparat, som icke äro apoteksvara — på grund av tillsättning med häftigt verkande ämne eller av annan orsak befinnes vara av sådan beskaffenhet, att varans bruk för uppgivet ändamål medför hälsofara, Kungl. Maj:t må på framställning av medicinalstyrelsen antingen meddela förbud mot införsel och försäljning av sådan vara eller ock förordna, att den skall anses som apoteksvara. Den föreslagna bestämmelsen synes i formellt hänseende kunna anordnas på samma sätt som de f. n. i förteckning IV vid giftstadgan införda bestämmelserna rörande användning av färgämnen vid tillverkning av fiskkonserver. De sakkunniga föreslå därför, att i den vid livsmedelsstadgan fogade förteckningen införes förbud mot tillsats till varje slag av livsmedel av alkaloider och andra häftigt verkande ämnen, samt att i en undantagsbestämmelse medicinalstyrelsen bemyndigas att i den omfattning och på de villkor styrelsen bestämmer medgiva undantag från detta förbud. Medicinalstyrelsen får härigenom möjlighet att i de fall, där undantag meddelas, förordna om kontroll, därest sådan finnes vara behövlig, och anpassa kontrollbestämmelserna med hänsyn till vad som i varje särskilt fall kan anses erforderligt. Exempelvis torde den för närvarande inom läskedrycksindustrin bedrivna tillverkningen av s. k. tonicvatten, vilket innehåller alkaloiden kinin, kunna medgivas utan anordnande av särskild kontroll, medan det här ifrågavarande kaffeersättningsmedlet icke synes böra få saluföras utan att tillverkningen och försäljningen underkastas viss kontroll. Användningen av färgämnen vid beredning av livsmedel regleras för närvarande genom giftstadgans bestämmelser. Enligt stadgans § 29 och förteckning IV må kött- och fiskvaror icke saluhållas eller försäljas, om de äro försatta med färgämne av något som helst slag. Anledningen till detta förbud är, att färgning av nämnda varor kan tjäna till att dölja en begynnande förskämning eller en i annat avseende underhaltig beskaffenhet. I fråga om fiskvara må dock, enligt en år 1934 tillagd anmärkning 3 till förteckning IV, medicinalstyrelsen i viss angiven omfattning medgiva undantag från färgningsförbudet. Vissa råvaror för fiskkonservindustrin, särskilt torskrom, som användes till beredning av kaviar, äro nämligen av växlande färg, och en svag färgning har visat sig nödvändig för att få fram en till utseendet jämn kvalitet hos den färdiga varan. Med tillämpning av denna undantagsbe-

stämmelse har medicinalstyrelsen under 1935 och 1936 medgivit ett antal fiskkonservfabrikanter att i en del sådana konserver, bland annat kaviar, använda vissa färgämnen. Vid lämnandet av dessa medgivanden har medicinalstyrelsen såsom villkor uppställt bland annat, att desamma från och med 1938 finge äga fortsatt giltighet endast under förutsättning att å emballaget på av styrelsen föreskrivet sätt angåves, att varan vore färgad. I fråga om andra livsmedel än kött- och fiskvaror gäller icke något allmänt förbud mot färgning utan endast, jämlikt § 29 giftstadgan jämfört med stadgans förteckning över giftiga ämnen av andra klassen, förbud mot giftiga färger, vilka uppräknas i sistnämnda förteckning. Härutöver har vid giftstadgan, såsom i § 29 i stadgan omförmäles, fogats en förteckning över lämpliga färgämnen för vissa varor. I denna förteckning, som bär ordningsnumret V och rubriken »Förteckning över lämpliga färgämnen för konditorivaror m. m.», har sedan giftstadgans tillkomst 1906 icke gjorts någon ändring (förteckningen har oförändrad omtryckts i SFS 1922: 194). I en anmärkning till förteckningen anföres, att i densamma upptagna konstgjorda färgämnen äro för ändamålet lämpliga endast under den förutsättningen, att de vid undersökning befunnits icke vara arsenikhaltiga eller innehålla annan giftig förorening. Enligt 3 § i det i 1921 års betänkande intagna utkastet till förordning angående införande av livsmedelslagen och övriga i betänkandet föreslagna författningar (s. 458) upphävdes bland annat förteckning V vid giftstadgan. Någon motsvarighet till denna förteckning finnes ej i de 1921 föreslagna författningarna. I betänkandet lämnas icke någon motivering till att förteckningen ansetts obehövlig. I ett förslag till ny giftstadga, som på medicinalstyrelsens uppdrag utarbetats av föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium och för närvarande är under överarbetning inom styrelsen, har förteckning V jämväl uteslutits, enligt uppgift emedan förteckningen numera får anses föråldrad och sakna praktisk betydelse. För närvarande framställas nämligen vid ett stort antal fabriker en mängd ofarliga konstgjorda färgämnen för livsmedel, och nya sådana framkomma ständigt. Det låter sig därför icke göra att i en förteckning upptaga för livsmedel lämpliga färgämnen. I det nämnda förslaget till ny giftstadga har förteckning V därför ersatts med en föreskrift om förbud mot saluhållande eller försäljning av vara avsedd till förtäring, om den är försatt med färgämne, naturligt eller konstgjort, som i sig självt är giftigt eller innehåller giftigt verkande förorening eller som medicinalstyrelsen förklarat skola med avseende å livsmedel anses som giftigt ämne. De sakkunniga hava med anledning härav föreslagit att förteckning V vid giftstadgan skall upphävas samt att i den nu ifrågavarande, vid livsmedelsstadgan fogade förteckningen under a) såsom förbjuden tillsats för varje slag av livsmedel upptages sådant färgämne, som nyss sagts.

375 Under b) i förteckningen angives i föreliggande förslag köttvara, färsk eller konserverad. Härunder inbegripes även fläskvara, som särskilt namnes i förteckning IV under b). I den första undantagsbestämmelsen i förteckningen har av de sakkunniga föreslagits att till saltning av köttvara må användas en likformig blandning av koksalt och natriumnitrit, innehållande högst 0.6 viktprocent av det senare ämnet. Bestämmelsen kompletteras av föreskriften i 4 kap. 5 § livsmedelsstadgan, som innehåller att till saltning av köttvaror avsedd blandning av koksalt och natriumnitrit icke må saluhållas eller försäljas, med mindre blandningen är av sådan beskaffenhet, som angives i den vid stadgan fogade förteckningen, samt utlämnandet sker i förseglad förpackning, som är försedd med tydlig och varaktig påskrift, innehållande varans benämning, tillverkarens namn eller firma och postadress, mängden natriumnitrit, uttryckt i viktprocent, samt orden »Nitrithaltigt koksalt. Får användas endast till saltning av köttvaror. Farligt att förtära.» Angående dessa bestämmelser få de sakkunniga anföra följande. Enligt giftstadgans förteckning II hänföras till giftiga ämnen, tillhörande andra klassen, dels vissa uppräknade ämnen, dels beredning, innehållande sålunda angivet ämne, där detta utgör en väsentlig beståndsdel av varan. Då natriumnitrit finnes upptaget i förteckningen, får följaktligen jämlikt giftstadgans § 29 varken detta ämne eller sådan beredning därav, som nyss nämnts, användas som tillsats till livsmedel, som saluhållas eller försäljas. Emellertid har det visat sig att salpeter (natriumnitrat), som i små mängder tillsättes vid saltning av kött för att hindra att detta erhåller en oaptitlig färg, småningom i köttet övergår i natriumnitrit och att det i själva verket är detta ämne som åstadkommer den förvandling av blodfärgämnet, som gör att den röda färgen hos varan bibehålies. Det har därför legat nära till hands att förkorta saltningsproceduren genom att tillsätta nitrit i stället för salpeter. I Tyskland må enligt en lag den 19 juni 1934 vid saltning av köttvaror, med undantag av köttfärs, användas en likformig blandning av koksalt och natriumnitrit, innehållande högst 0.6 och minst 0.5 procent natriumnitrit. Lagen innehåller därjämte föreskrifter om vissa försiktighetsmått vid varans förvaring och saluförande. I Sverige har medicinalstyrelsen i en kungörelse den 18 december 1939 jämlikt bemyndigande medgivit, att under vissa angivna villkor å offentligt slakthus eller kontrollslakteri saltat kött av nötkreatur, får, get, svin eller häst, vilket vid saltningen försatts med natriumnitrit, må inom riket saluhållas eller försäljas utan hinder av bestämmelserna i § 29 giftstadgan. I ovannämnda förslag till ny giftstadga har natriumnitrit upptagits i förteckningen över giftiga ämnen av andra klassen, varjämte i en anmärkning till förteckningen stadgats bland annat, att såsom sådant ämne icke anses till saltning av köttvaror avsedd likformig blandning av koksalt och natriumnitrit, innehållande högst 0.6

procent av det senare ämnet, såvida utlämnandet sker i förseglad originalförpackning, som är försedd med tydlig och varaktig påskrift, innehållande varans benämning, tillverkarens firma, mängden natriumnitrit, uttryckt i viktprocent, samt orden: »Nitrithaltigt koksalt. Får endast användas till saltning av köttvaror. Farligt att förtära.» De sakkunniga hava i sitt förslag upptagit dessa bestämmelser, dock, såsom av det ovan nämnda framgår, med den ändringen att blandningen i fråga icke undantagits från att betraktas såsom ett andra klassens gift. Genom denna ändring hava de sakkunniga velat vinna den fördelen, att de särskilda föreskrifterna i giftstadgan rörande försäljning och förvaring m. m. av giftigt ämne av andra klassen alltjämt bliva att tillämpa på varan, något som synes vara önskvärt med hänsyn till varans hälsovådliga beskaffenhet och det förhållande att densamma, om den förvaras på olämpligt sätt, lätt kan förväxlas med vanligt koksalt. De sakkunniga hava ovan angivit skälen för de tillägg till och ändringar i giftstadgans förteckning IV, som upptagits i förslaget till den i 2 § livsmedelsstadgan åberopade förteckningen. För s. k. halvkonserver av fisk, d. v. s. icke kokade fiskkonserver, såsom våra vanliga sillinläggningar av olika slag, ansjovis och dylikt, har sedan länge såsom konserveringsmedel använts borsyra och dess salter. I förteckning IV vid giftstadgan och stadgans § 29 förbjudes tillsats av borsyra och dess salter till livsmedel för avsalu, utom vad angår nämnda halvkonserver. I anmärkning 2 i förteckningen medgives nämligen bland annat, att hermetiskt inlagd, icke kokad fiskkonserv må äga en tillsats av högst 1 gram borsyra i 100 gram av varan. Rörande lämpligheten av borsyra som konserveringsmedel för livsmedel råder emellertid mycket delade meningar. Detta framgår av en utredning jämte litteraturöversikt, som på de sakkunnigas uppdrag verkställts av laboratorn vid hydrografisk-biologiska kommissionens havsfiskelaboratorium i Lysekil, filosofie magistern M.Lundborg. I utredningen anföres dock, att man inom svensk konservindustri sedan gammalt håller på borsyran och att många fabrikanter icke torde vilja avstå från användningen därav, enär de anse borsyran vara ett för vissa inläggningar absolut nödvändigt och oersättligt konserveringsmedel. Liknande synpunkter framfördes vid det sammanträde med representanter för konservindustrin, som de sakkunniga den 13 april 1939 avhöllo i Göteborg. Den utländska livsmedelslagstiftningen intager växlande ståndpunkt till användningen av borsyra såsom konserveringsmedel. Exempelvis råder i England förbud mot ämnets användning, medan detsamma i Tyskland är medgivet för vissa slag av konserver. De sakkunniga hava överlämnat den av Lundborg gjorda utredningen till förutnämnde professorn Liljestrand med anhållan om utlåtande, huruvida medicinska skäl förelåge för ett återkallande av det i giftstadgans förteckning IV gjorda medgivandet att använda borsyra till vissa fisk-

konserver. I utlåtande den 13 september 1940, vilket bifogats betänkandet såsom bilaga F, s. 543, har Liljestrand såsom sin mening uttalat, att medicinska skäl icke förelåge för ett sådant återkallande. På grund av vad som sålunda förekommit hava de sakkunniga funnit sig böra föreslå bibehållande av de nuvarande bestämmelserna rörande användning av borsyra och dess salter såsom tillsats till livsmedel.

378 Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919. Hälsovårdsstadgans bestämmelser om vatten och is för hushållsbehov samt om födoämnen och dryckesvaror, vilka bestämmelser återfinnas i stadgans 9—12 och 44—47 §§, ersättas av den av de sakkunniga föreslagna livsmedelsstadgan och föreslås därför här bliva upphävda. I 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan torde böra införas en erinran om livsdelsstadgans bestämmelser i fråga om hälsovårdsnämnds befattning med livsmedelskontrollen. Angående de föreslagna ändringarna i hälsovårdsstadgans 2, 3, 37 och 38 §§ få de sakkunniga hänvisa till vad som anföres i motiveringen till 12 kap. livsmedelsstadgan, s. 346. I 27 och 52 §§ hälsovårdsstadgan ha gjorts de ändringar, som föranletts av upphävandet av 9—12 och 44—47 §§.

Förslag till kungörelse om upphävande av §§ 29—32, § 43 och § 44 mom. 2 andra stycket giftstadgan den 7 december 1906 ävensom de vid nämnda stadga fogade förteckningarna IV och V samt om ändring i § 40 samma stadga och förteckningen II vid stadgan. Bestämmelserna i §§ 29—32 och § 43 giftstadgan hava med vissa ändringar överförts till livsmedelsstadgans 1 kap. 2 § första stycket 2. och 3., samma kapitels 5 och 6 §§ samt 12 kap. 1 och 15 §§ och föreslås därför bliva upphävda liksom förteckning IV vid giftstadgan, som ersattes av den vid livsmedelsstadgan fogade förteckningen över ämnen, som avses i 1 kap. 2 § sistnämnda stadga, Av skäl, som anföras i motiveringen till denna förteckning (se s. 374) föreslås att förteckning V vid giftstadgan upphäves utan att ersättas av någon motsvarande förteckning vid livsmedelsstadgan. I § 40 har allenast gjorts den ändring, som föranletts av att §§ 29—32 upphöra att gälla. Upphävandet av dessa paragrafer medför även att § 44 mom. 2 andra stycket bör utgå ur stadgan. Ändringen av bestämmelserna i undantag 1 till giftstadgans förteckning I I sammanhänger med att vissa av dessa bestämmelser överförts till 10 kap. 3 § första stycket livsmedelsstadgan. I fråga om giftstadgans bestämmelser angående beslag och förverkande av varor, som avses i §§ 29—32 i stadgan, få de sakkunniga hänvisa till motiveringen till 12 kap. 10 §.

379 Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ instruktionen den 27 maj 1938 för statens institut för folkhälsan. Med hänsyn till de uppgifter beträffande livsmedelskontrollen, som enligt vad i motiveringen till 12 kap. livsmedelsstadgan (s. 347 ff) anföres skola ankomma på institutet, synes i 1 § i instruktionen böra utsägas att detta har till uppgift även att utgöra centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrollen i riket. Till 4 § i instruktionen har gjorts vissa tillägg, vilka följa av vad som anförts dels i nyssnämnda avsnitt av motiveringen till 12 kap. och dels i den allmänna motiveringen beträffande näringspreparat och vissa dem närstående varor (s. 120 f). Därjämte synes i instruktionen böra utsägas att institutet har att utarbeta och pröva erforderliga analysmetoder.

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 18 § allmänna veterinärinstruktionen den 17 november 1933 och förslag till kungörelse om ändring i visst avseende av taxan den 8 december 1933 för arvode åt vissa i civil tjänst anställda veterinärer m. fl. (veterinärtaxa). De tillägg, som här gjorts till veterinärinstruktionen och veterinärtaxan, följa av den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen i 1 kap. 4 § 1 mom. fjärde stycket livsmedelsstadgan om skyldighet för hälsovårdsnämnd att, innan tillstånd meddelas att taga i bruk vissa där angivna lokaler för livsmedelsberedning, inhämta yttrande i ärendet av distriktsveterinären i det distrikt, inom vilket hälsovårdsområdet är beläget, eller, om stadsveterinär (med eller utan tjänsteårsberäkning) är tillsatt för området, av denne. För stadsveterinär må, enligt 28 § allmänna veterinärinstruktionen, särskild instruktion upprättas av stadsfullmäktige. Sådan instruktion skall, efter hälsovårdsnämndens hörande, prövas och godkännas av medicinalstyrelsen. De ändringar i gällande instruktioner för dessa befattningshavare, som kunna anses erforderliga i anledning av livsmedelsstadgans bestämmelser, ankomma därför på nämnda myndigheter. De av de sakkunniga föreslagna ändringarna i 2 och 3 samt 37 och 38 §§ hälsovårdsstadgan synas icke behöva medföra något tillägg till veterinärinstruktionen eller till allmänna läkarinstruktionen.

380 Förslag till förordning om ändrad lydelse av 27 § förordningen den 15 december 1939 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker samt förslag till förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. I 27 § i den förstnämnda förordningen har — i stället för bestämmelsen i tredje stycket angående skyldighet att, om vid tillverkning av maltdryck av första klassen använts sackarin, lämna uppgift därom å etiketten — införts en hänvisning till livsmedelsstadgans bestämmelse om märkning av kärl, vari saluhålles livsmedel, som tillverkats eller beretts med användning av sackarin. I 12 § av 1925 års förordning har motsvarande ändring gjorts, varjämte hänvisningen i paragrafens sista stycke till förordningen den 10 juni 1932 angående märkning av kärl, innehållande söta läskedrycker — vilken förordning upphävts genom livsmedelsstadgan — ersatts av en hänvisning till stadgans bestämmelser angående märkning av tillslutet kärl, vari läskedryck saluhålles. Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 och 6 §§ förordningen den 21 juli 1937 med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. samt förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 4 § kungörelsen den 19 maj 1939 med föreskrifter rörande förfarandet vid pastörisering av till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. Med förordningen den 21 juli 1937 med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. har man åsyftat att ernå vissa garantier för en hygienisk beskaffenhet av konsumtionsmjölken i tätare bebyggda samhällen. Enligt förordningens huvudbestämmelse i 2 § må sålunda inom område i stad eller å landet, där hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande stad gälla, till människoföda avsedd mjölk och grädde ej försäljas eller utbjudas, med mindre varan antingen, på sätt Kungl. Maj:t föreskriver, undergått värmebehandling (pastörisering) eller ock medgivande till varans försäljning utan föregående pastörisering lämnats av hälsovårdsnämnd. Sådant medgivande må enligt 3 § endast avse mjölk från viss nötkreatursbesättning och icke lämnas, med mindre besättningen och ladugården m. m. uppfylla vissa hygieniska fordringar. Från förordningens

381 tillämpning har emellertid icke undantagits steriliserad mjölk och grädde. Sådan torde icke kunna inordnas under i förordningens mening pastöriserad vara, då enligt förordningen och kungl. kungörelsen den 19 maj 1939 med föreskrifter rörande förfarandet vid pastörisering av till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. pastörisering skall ske genom högpastörisering, lågpastörisering eller långtidspastörisering samt intet av dessa förfaranden innebär uppvärmning till så hög temperatur som erfordras för sterilisering. Då den steriliserade mjölken eller grädden således måste hänföras till enligt förordningens mening opastöriserad vara, skulle enligt förordningen för försäljning av steriliserad mjölk och grädde rätteligen fordras medgivande av hälsovårdsnämnden i varje ort, där sådan vara försäljes. Även övriga föreskrifter i förordningen, vilka äga tillämpning å opastöriserad mjölk eller grädde, hava sådant innehåll, att det är uppenbart att de icke äro avsedda att äga tillämpning å steriliserad vara. Detta förhållande har påpekats i en skrivelse till de sakkunniga den 24 februari 1940 av svenska mejeriernas riksförening u. p. a. Föreningen anförde vidare, att samma anmärkning gällde kondenserad mjölk och torrmjölk, och att då dessa varor tillverkades vid endast ett fåtal mejerier och försåldes genom mellanhänder praktiskt taget inom hela landet, kunde det tillverkande mejeriet ej äga kännedom om, varest varorna slutligen försåldes, utan måste, om förordningens bestämmelser skulle följas, vara skyldigt göra ansökan om försäljningstillstånd hos samtliga hälsovårdsnämnder. Det anförda bör tydligen föranleda sådan ändring i förordningens 2 § att nu nämnda varor icke skola avses i förordningen. Denna ändring synes böra medföra en ändring även i 6 § av förordningen, på sätt de sakkunnigas författningsförslag närmare utvisar. I riksföreningens skrivelse anfördes vidare att på flera håll förekommit, att mjölkproducenter utanför område, där förordningen ägde tillämpning, ansett sig kunna distribuera opastöriserad mjölk till konsumenter inom området utan att söka hälsovårdsnämndens tillstånd därtill. Då saken påtalats, hade nämligen uppgivits att försäljningsavtal träffats utanför området samt att mjölken därför utan hinder av förordningen finge avlevereras inom området. E t t sådant fall har varit föremål för åtal, därvid försäljaren av vederbörande hovrätt ansågs ej kunna fällas till ansvar jämlikt förordningen (svensk juristtidning 1941, rättsfallsavd. s. 3). E t t dylikt kringgående av förordningens bestämmelser bör enligt de sakkunnigas mening förhindras. Förordningens syfte är att bereda ökat skydd mot smitta genom mjölk inom de områden, mera tättbebyggda samhällen, där förordningen äger tillämpning. Det påtalade förfarandet medför uppenbarligen ökad smittorisk även för den del av samhällets befolkning, som ej är avnämare till den okontrollerade mjölken. De sakkunniga föreslå därför ändring i förordningen i syfte att förhindra, att försäljare på detta sätt

kunna undandraga sig tillämpningen av densamma. Ändringen synes lämpligen böra införas i 2 § i förordningen och få det innehållet, att även för införsel av opastöriserad mjölk till område, där pastöriseringstvång gäller, uppställes såsom villkor hälsovårdsnämndens jämlikt 3 § i förordningen meddelade tillstånd, där ej införseln gäller mjölk eller grädde, som är avsedd att avlämnas till mejeri. I riksföreningens skrivelse föreslås även att förordningens tillämpningsområde beträffande stad måtte utsträckas, så att området omfattade även stadens icke planlagda område. I 1933 års mjölk- och mejeriutrednings betänkande (SOU 1936: 3), som ligger till grund för förordningens bestämmelser, föreslogs att förordningen skulle gälla inom städer, köpingar och municipalsamhällen. Enligt förordningen har tillämpningsområdet i stället bestämts till område i stad eller å landet, där hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande stad gälla. Rörande denna avvikelse från förslaget anförde chefen för jordbruksdepartementet i propositionen (nr 55 år 1937) med förslag till förordningen bland annat följande. Det förefölle som om de synpunkter, som varit vägledande för utredningens ställningstagande härutinnan, bättre skulle tillgodoses, därest bestämmelserna gjordes tillämpliga inom varje område, där hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande stad gällde. Man torde i allmänhet vara berättigad antaga, att dylikt område i avseende å bebyggelse och befolkningstäthet vore av sådan beskaffenhet, att särskilda åtgärder till förekommande av smittsamma sjukdomar där vore av behovet påkallade. Om giltighetsområdet avgränsades på sätt nu sagts, inneslötes däri endast stadsplanelagt område samt sådant område utom det planlagda, vilket enligt beslut, fattat i den ordning 30 § hälsovårdsstadgan angåve, i avseende å den allmänna hälsovården skulle betraktas såsom planlagt. Vidare komme bestämmelserna automatiskt att bliva gällande i ort, beträffande vilken förordnande meddelades, att hälsovårdsstadgans stadsbestämmelser där skulle tillämpas. En sådan automatisk utsträckning av giltighetsområdet syntes vara att förorda. Med hänsyn till de skäl, som sålunda anförts för fastställandet av förordningens tillämpningsområde, synes för närvarande, då förordningen varit i kraft endast en relativt kort tid, något förslag om ändring härutinnan icke böra framföras utan en närmare utredning. Frågan har nyligen underställts Kungl. Maj:ts prövning, i det att medicinalstyrelsen i utlåtande till Kungl. Maj:t den 13 november 1940 angående en framställning av länsstyrelsen i Värmlands län om skärpta bestämmelser till förhindrande av överförande av bovin tuberkulos till människor hemställt bland annat om utsträckning av förordningens tillämpningsområde även till landsbygden. Med hänsyn till vad sålunda förekommit anse sig de sakkunniga icke böra framställa något förslag i ämnet. I riksföreningens ovannämnda skrivelse hemställes därjämte, att de sak-

kunniga måtte taga under övervägande lämpligheten och möjligheten av att pastöriseringsförordningen komme att i tillämpliga delar gälla jämväl mjölk, som användes till beredande av smör. Föreningen anförde att smör, tillverkat av mejerier, av tekniska skäl alltid vore framställt av pastöriserad mjölk eller grädde. Tillverkningen av s. k. lantsmör påginge dock i förhållandevis stor omfattning. Med hänsyn till den smittorisk, som kunde följa av mjölk från en juvertuberkulös ko, ville föreningen därför, dock utan att ingå på möjligheterna att införa bestämmelser, som vore praktiskt genomförbara och möjliggjorde kontroll, fästa uppmärksamheten å att även sådan mjölk och grädde, som åtginge för beredande av smör, borde vara underkastad bestämmelserna för konsumtionsmjölk och -grädde. Även Sveriges speceri- och livsmedelshandlareförening har, i skrivelse till de sakkunniga den 2 oktober 1940, hemställt att frågan om ökad kontroll över tillverkningen av lantsmör måtte upptagas till behandling av de sakkunniga. Skrivelsen hade föranletts av en motion i ämnet till föreningens årsmöte 1940 från Västergötlands specerihandlareförening. I motionen anfördes i huvudsak följande. Som bekant inköptes i en hel del lantaffärer avsevärda kvantiteter lantsmör. Kvaliteten å detta smör vore mycket olika och i många fall synnerligen underhaltig. För köpmännen innebure detta rätt stora förluster, då det vore svårt att rättvist klassificera smöret och att hålla olika inköpspriser, enär kunderna, som levererat smöret, ofta toge det som en personlig förolämpning, om det gjordes någon anmärkning mot deras produkt. En hel del av det inköpta smöret finge därför säljas till underpriser. Det vore minst lika viktigt att tillverkningen av detta smör underkastades kontroll, som att sådan kontroll rådde i fråga om försäljningen av detsamma. I proposition nr 276 till 1940 års riksdag namnes, att i Sverige förbrukningen av mejerismör år 1939 beräknades till 54 000 ton medan förbrukningen av lantsmör uppskattades till cirka 20 000 ton, sålunda i runt tal 2 / 7 av den totala smörkonsumtionen. Beredning av lantsmör förekommer sålunda alltjämt i mycket stor utsträckning. De hygieniska förhållandena vid hemkärning av smör äro otvivelaktigt på många håll långtifrån tillfredsställande. Därest mjölk från en ko med öppen tuberkulos använts till sådan smörberedning, är smöret att anse som i hög grad hälsovådligt. Nyare undersökningar ha nämligen visat 1 att tuberkelbakterier kunna hålla sig virulenta i smör under tre månaders tid. En kontroll av tillverkningen av lantsmör vore därför utan tvivel synnerligen önskvärd. Emellertid skulle, av skäl som ej behöva närmare utvecklas här, en verksam tillsyn av de förhållanden, under vilka sådant smör beredes, stöta på så stora organisatoriska svårigheter och därför ställa sig så dyrbar, att den enda möj1 »Ergebnisse der allgemeinen Pathologie und pathologischen Anatomie der Menschen und Tiere.» Band 25 (s. 614). Verlag J. T. Bergmann, Miinchen 1931.

ligheten att undvika de hygieniska vådor, som lantsmöret kan medföra, torde vara att helt förbjuda försäljningen av sådant smör. En så radikal åtgärd kan emellertid icke gärna ifrågasättas, och man synes därför hänvisad till att lita till det i detta fall bristfälliga skydd, som lämnas av de hygieniska bestämmelserna rörande livsmedel i allmänhet och rörande mjölk och mjölkprodukter. Emellertid bör lantsmöret uppenbarligen icke få försäljas under annan beteckning än sådan, som tydligt skiljer varan från smör, som tillverkats i mejeri. Med mejeri bör i detta fall endast avses sådant företag, vara mejeristadgan äger tillämpning. I livsmedelsstadgans 3 kap. 10 § föreslå de sakkunniga därför en bestämmelse, enligt vilken smör, som icke tillverkats vid sådant företag, må saluhållas och försäljas endast under beteckningen lantsmör. Pastörisering av mjölk och grädde, som redan förut undergått sådan behandling, är icke förbjuden vare sig i pastöriseringsförordningen eller i kungörelsen den 19 maj 1939 med föreskrifter rörande förfarandet vid pastörisering av till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. Ompastörisering av mjölk och grädde, avsedd för konsumtion, är emellertid, såvitt de sakkunniga hava sig bekant, förbjuden i andra länder, där pastörisering är föremål för lagbestämmelser. I mjölk- och mejeriutredningens ovannämnda betänkande anföres angående sådan ompastörisering, att vissa vetenskapliga undersökningsresultat tydde på, att en upprepad pastörisering av mjölk minskade dennas värde såsom spädbarnsföda och att ett dylikt förfaringssätt dessutom i vissa fall syntes kunna gynna utvecklingen av mindre önskvärda bakterier. En ompastörisering av redan förut värmebehandlad mjölk borde därför icke vara tillåten. Enligt vad de sakkunniga inhämtat gäller det sålunda anförda i fråga om mjölk och grädde för konsumtionsändamål, medan det däremot anses önskvärt att mjölk för smörberedning, då så anses behövligt, får underkastas förnyad pastörisering. För närvarande lär det stundom förekomma, att konsumtionsmjölk underkastas ompastörisering. Ett förbud mot sådant förfarande synes därför erforderligt, och de sakkunniga föreslå, att detta införes genom ett tillägg till 4 § i nyssnämnda kungörelse, på sätt de sakkunnigas författningsförslag närmare utvisar.

385 Förslag till normalmatvarustadga. Den av de sakkunniga föreslagna livsmedelsstadgan är avsedd att gälla i hela riket, således både inom städerna och på landsbygden. Stadgans bestämmelser angående exempelvis inredning och utrustning av lokaler för tillverkning och försäljning av livsmedel måste därför med nödvändighet anpassas efter förhållandena på mindre orter. De ifrågavarande bestämmelserna i stadgan äro emellertid, liksom motsvarande föreskrifter i hälsovårdsstadgan, i allmänhet avfattade på sådant sätt, att hälsovårdsnämnd har möjlighet att uppställa mer eller mindre långt gående krav, allt efter ortens förhållanden. Liksom för närvarande är fallet kommer även efter livsmedelsstadgans eventuella genomförande att för städer och andra större orter erfordras mera detaljerade hygieniska bestämmelser i olika hänseenden, s. k. matvarustadgor. Det är helt naturligt ett önskemål att dessa matvarustadgor såvitt möjligt innehålla likartade bestämmelser, särskilt angående beskaffenhet och inredning av lokaler för beredning och försäljning av livsmedel. Från Sveriges köpmannaförbund och kooperativa förbundet har till de sakkunniga framförts det önskemålet, att för ernående av sådan överensstämmelse förslag måtte framläggas till en s. k. normalmatvarustadga, avsedd att tjäna till mönster för hälsovårdsnämnderna vid utarbetande av dylika stadgor. Det har därvid bland annat framhållits att för de båda organisationernas arkitektkontor svåra olägenheter uppstått genom de synnerligen skiftande fordringar, som för närvarande uppställas i gällande matvarustadgor, särskilt i fråga om beskaffenhet och inredning av lokaler av nämnda slag. Även från andra håll har uttalats önskemål om dylika normerande föreskrifter. Föreståndaren för hälsovårdsnämndens i Stockholm anstalter för födoämneskontroll anhöll i skrivelse den 9 maj 1932 till statsinspektören över köttkontrollen, bland annat, att till ledning för hälsovårdsnämnderna snarast måtte utfärdas anvisningar angående fordringar på lokaler för animala livsmedels beredning och förvaring för avsalu samt försäljning samt för restauranger och andra lokaler för matservering. Medicinalstyrelsen inhämtade yttrande i ärendet från svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien, som därefter med skrivelse den 26 juni 1924 inkom med »förslag till råd och anvisningar rörande inredning och anordnande av lokaler, avsedda att användas vid beredning, förvaring och försäljning av animala livsmedel samt slakterier». Med skrivelse den 9 mars 1939 överlämnade 2 5 — 412286

386 medicinalstyrelsen handlingarna i ärendet till de sakkunniga för kännedom och vidtagande av de åtgärder, de sakkunniga kunde finna påkallade. Styrelsen för svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien anförde i skrivelse till de sakkunniga den 10 december 1937, att föreningens årsmöte 1937 — under framhållande av att nu gällande matvarustadgor för olika städer innehölle från varandra avsevärt avvikande bestämmelser — ansett önskvärt att ett standardförslag till matvarustadga för rikets städer utarbetades samt hemställt att de sakkunniga måtte utarbeta ett sådant förslag, vilket kunde i vissa icke väsentliga detaljer anpassas efter de lokala förhållandena, Sveriges speceri- och livsmedelshandlareförening anhöll i skrivelse till de sakkunniga den 2 oktober 1940 att dessa måtte upptaga frågan om lämpligheten av en för hela riket gällande normalmatvarustadga. I skrivelsen anfördes att till föreningens årsmöte 1940 ingivits en motion av Västergötlands specerihandlareförening angående utfärdande av en sådan stadga, i vilken motion framhållits bland annat de olägenheter, som bristen på enhetliga bestämmelser härutinnan medförde för detaljhandeln. Årsmötet hade bifallit motionen. De önskemål, som sålunda framförts om utarbetande av en normalmatvarustadga, synas de sakkunniga vara förtjänta av beaktande. Det är utan tvivel ägnat att medföra olägenheter i skilda hänseenden, att i olika samhällens matvarustadgor förekomma skiljaktigheter, vilka i många fall ej torde vara betingade av de lokala förhållandena. De sakkunniga ha därför med biträde av livsmedelshygieniker och representanter för kooperativa förbundets och Sveriges köpmannaförbunds arkitektkontor utarbetat föreliggande förslag till normalmatvarustadga. Detta är närmast avsett för medelstora städer och andra samhällen men torde med mindre jämkningar lämpa sig för både större och mindre orter. Då det icke synes böra ifrågasättas att på detta område inskränka den kommunala beslutanderätten, kan normalmatvarustadgan tillerkännas endast rådgivande karaktär. Dess betydelse bör emellertid ej därför underskattas. För närvarande torde vid utarbetande av nya matvarustadgor tillgå så, att vederbörande anskaffar en eller ett par nyligen antagna sådana stadgor, varefter genom jämförelse mellan dessa och därefter följande anpassning efter de lokala förhållandena framkommer ett för orten i fråga lämpat förslag. E t t sådant förfaringssätt är tydligtvis icke ägnat att åstadkomma största möjliga överensstämmelse mellan matvarustadgor på skilda orter. Därest normalmatvarustadgan på lämpligt sätt offentliggöres, torde densamma komma att fylla det med stadgan avsedda ändamålet. De sakkunniga vilja därför förorda, att normalmatvarustadgan, sedan densamma jämte övriga i betänkandet införda förslag varit föremål för remiss och därefter undergått av inkomna yttranden eventuellt föranledd

387 överarbetning, av Kungl. Maj:t överlämnas till medicinalstyrelsen för införande i dess författningssamling, därvid av styrelsen bör angivas, a t t förslaget är avsett a t t tjäna till ledning vid utarbetande av förslag till lokala matvarustadgor. Bestämmelserna i det här framlagda förslaget till normalmatvarustadga torde icke erfordra någon speciell motivering. Såsom lämpligt formulär för det preliminära godkännande av lägenhet, som jämlikt 2 § 1 mom. i förslaget skall meddelas av hälsovårdsnämnd på grund av företedd ritning, torde kunna tjäna följande: »Till . . . . Ett av

... Eder den 19. .. . inlämnat förslag till anordnande av lagenhet for . . . . mom fastigheten . . . . kommer att av hälsovårdsnämnden godkännas under villkor: att lägenheten anordnas i enlighet med inlämnad ritning, att ventilationen visar sig fungera tillfredsställande, att . . . . , att husägaren, därest sanitära olägenheter uppstå på grund av rök eller på grund av bristfällig ventilation, uppvärmning eller bristfällig isolering mot spridning av ljud, lukt eller skakning, omedelbart vidtager erforderliga åtgärder samt att lokalerna i övrigt inredas i enlighet med gällande föreskrifter och så, att sanitära olagenheter ej uppstå för närboende eller för rörelsen. Lokalerna skola anmälas till hälsovårdsnämnden för besiktning, då de äro färdiga, och godkännas, innan de tagas i bruk. Västerköping den 19... . Å hälsovårdsnämndens vägnar: N. N.» Vid förslagets utarbetande ha de sakkunniga haft under övervägande, bland annat, behovet av särskilda bestämmelser angående lägenhet för tillverkning av malt- och läskedrycker. Sådana bestämmelser ha emellertid icke införts i förslaget, då de sakkunniga inhämtat a t t medicinalstyrelsen avser att utfärda råd och anvisningar att lända till efterrättelse vid hälsovårdsnämndernas övervakning av tillverkningen av sådana drycker.

388 Förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 30 juni 1932 angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister, m. m. De nuvarande bestämmelserna angående margarinkontrollen. De gällande bestämmelserna i ämnet äro meddelade i förordningen den 30 juni 1932 (nr 355) angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister, m. m., med ändringar den 12 maj 1933 (nr 209), avseende 6 §, och den 21 augusti 1935 (nr 486), avseende 8 § i förordningen. I en inledande bestämmelse angives till en början vad som förstås med de i förordningen avsedda varubenämningarna. Med margarin förstås sålunda varje smörliknande vara av vad ursprung, blandning eller sammansättning som helst, såvida däri ingår fett, som ej är framställt ur mjölk. Med margarinost avses sådan ost eller ostmassa, vari ingår fett, som ej är framställt ur mjölk. Såsom fettemulsion anses varje grädd- eller mjölkliknande vara, i vilken ingår fett, som ej är framställt ur mjölk, och med konstister förstås varje med konst framställt, till människoföda avsett, till färg och konsistens isterliknande fett av vad ursprung, blandning eller sammansättning som helst, såvida däri ingår annat fett än svinfett, dock att vid tillämpning av förordningen ej skall såsom konstister anses från djur eller växter hämtat oblandat, ofärgat och icke till isterkonsistens bearbetat fett, vilket utbjudes till salu under benämning, som tydligt angiver dess ursprung (1 §). Om tillverkning av ifrågavarande varor stadgas i förordningen därefter i huvudsak följande. Den som vill annorledes än till förbrukning i eget hushåll tillverka margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister, skall därom skriftligen göra anmälan hos länsstyrelsen i det län, där tillverkningen skall ske, samt därvid tillika uppgiva plats och lokal för tillverkningen. Flyttas sedermera rörelsen till annan plats eller lokal, skall, innan tillverkningen där påbörjas, anmälan om flyttningen skriftligen ske hos länsstyrelsen i det län, där rörelsen dittills idkats, så ock, om rörelsen flyttas till annat län, hos länsstyrelsen i detta (2 §). Inom samma byggnad må ej tillverkas såväl margarin, margarinost eller fettemulsion som, till avsalu, smör eller ost (3 §). Såsom tillverkning av margarin eller fettemulsion skall jämväl anses förfarande, varigenom margarin blandas med smör eller

389 fettemulsion blandas med mjölk eller grädde (4 §). För att vid kemisk undersökning underlätta särskiljande av margarin, margarinost och fettemulsion från smör, ost och grädde har stadgats att vid tillverkningen skall tillsättas, i fråga om margarin så mycket potatisstärkelse att i den färdiga produkten återfinnes sådan stärkelse till minst en femtedels procent av varan, och beträffande margarinost och fettemulsion sesamolja till en mängd, som motsvarar minst 5 procent av det fett och de växtoljor, som vid tillverkningen användas, sesamoljan däri icke inbegripen (6 §). Lantbruksstyrelsen har att lämna närmare föreskrifter rörande tillsättandet av dessa ämnen (9 §). I anledning av att sesamolja under nu rådande förhållanden icke kan importeras, har Kungl. Maj:t genom beslut den 28 juni 1940 på anhållan av en fabrikant av fettemulsion medgivit, att vid tillverkning av denna vara i stället för sesamolja må tillsättas viss angiven mängd potatisstärkelse. Den som annorledes än till förbrukning i eget hushåll tillverkar margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister, åligger att enligt de närmare bestämmelser, som av lantbruksstyrelsen meddelas, över tillverkningen föra bok, upptagande de myckenheter av olika fettämnen samt av smör, grädde, mjölk, potatisstärkelse, sesamolja och andra varuslag, som vid tillverkningen användas. Boken skall vid anfordran hållas tillgänglig för den för fabriken av länsstyrelsen förordnade tillsyningsmännen (5 §). Margarin må, när det ej avses för förbrukning uteslutande i eget hushåll, ej tillverkas med lägre fetthalt än 82 procent eller med högre vattenhalt än 16 procent (7 §). Margarin eller konstister må, där varan icke är avsedd till förbrukning uteslutande i tillverkarens eget hushåll, utlämnas från fabriken allenast i förpackning, vara utvändigt å botten och lock samt, parallellt med botten, å fyra på samma avstånd därifrån och lika avstånd sinsemellan belägna ställen å höj dy torna med tydliga bokstäver finnes inbränt eller på annat varaktigt sätt anbragt ordet »Margarin» eller »Margarine», om varan utgöres av margarin, eller ordet »Konstister», om innehållet är sådant. Bokstäverna skola ha viss angiven höjd. Tillverkarens namn skall även angivas å förpackningen. Om margarin är förpackat i träkärl, skall dessutom bottnen på kärlet antingen vara fyrsidig eller ha sådan oval form, att dess längd är minst en och en halv gång dess bredd (8 § 1 mom.). På margarinost skall vid pressningen å varje osts plana ytor med bokstäver av minst 3 centimeters höjd intryckas ordet »Margarinost» jämte tillverkarens namn. Om osten icke är avsedd för export, skall den före utlämnandet från fabriken utvändigt vara färgad mörkröd medelst användande av orleana, kokad i asklut, eller annat därmed jämförligt, giftfritt färgningsmedel (8 § 2 mom.). Kärl eller flaska med fettemulsion, som utlämnas från fabriken, skall vara märkt med ordet fettemulsion i bokstäver av viss angiven höjd samt med tillverkarens namn (8 § 3 mom.).

390 Om införsel och utförsel innehåller förordningen utförliga föreskrifter, av vilka följande här må nämnas. Importerade varor må ej utlämnas från tullverket, med mindre de äro märkta och förpackade, som förut sagts, med undantag av att tillverkarens namn ej behöver vara utsatt. Beteckningen »Utländsk tillverkning» skall därjämte anbringas. I fråga om tillsats av potatisstärkelse och sesamolja gälla samma fordringar som förut nämnts, likaså beträffande margarinets fett- och vattenhalt. Tillsynen av dessa bestämmelsers efterlevnad åligger tullverket (10—15 §§). Om förvaring och försäljning av varorna i fråga lämnas följande föreskrifter. Margarin eller annat för margarintillverkning användbart fett än sådant, som är framställt ur mjölk, må icke förvaras i lokal, där tillverkning sker av smör eller ost till avsalu eller där smör samlas för export. Ej heller må fettemulsion förvaras i lokal, där tillverkning sker av smör eller ost till avsalu (16 §). Den som driver handel med margarin eller konstister, åligger att förvara varan i förpackning av sådan beskaffenhet och form samt så märkt, som ovan sagts. I minuthandeln må varan dock utställas till försäljning i klumpar eller mindre stycken, under förutsättning antingen att den är försedd med omslag, som nedan sägs, eller att å varan finnes anbragt en lätt i ögonen fallande skylt eller etikett med ordet »Margarin» eller »Margarine», om varan utgöres av margarin, eller ordet »Konstister» då sådant utställes. Är den saluhållna varan av utländsk tillverkning, skall detta angivas genom ordet »Utländsk» eller »Utländskt». Vid försäljning i minut av margarin eller konstister, skall varan antingen tillhandahållas köparen i förpackning av sådan beskaffenhet och form samt så märkt, som ovan sägs, eller ock utlämnas i omslag med tydlig påskrift i röd färg av ordet »Margarin» eller »Margarine» respektive »Konstister», om innehållet är sådant. Är varan av utländsk tillverkning, skall detta å omslaget angivas genom ordet »Utländsk» eller »Utländskt». Övrig påskrift å omslaget må ej anbringas i röd färg. Samtliga nämnda påskrifter skola anbringas med bokstäver av viss angiven storlek (17 §). Den, som driver handel med margarinost och fettemulsion, skall hava dessa varor så märkta, som förut sagts beträffande tillverkning och införsel av samma varor. Vid försäljning i minut av del utav hel margarinost skall varan utlämnas i omslag, därå finnes anbragt i tydliga bokstäver i röd färg och av viss angiven höjd ordet »Margarinost» och, där varan är av utländsk tillverkning, ordet »Utländsk». Övrig påskrift å omslaget må ej anbringas i röd färg (18 och 19 §§). Margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister må ej utbjudas eller försäljas under benämning, vari ingår något av orden smör, grädde, mjölk, mejeri, ko, ladugård och herrgård eller ord, som häntyder på varumärke, som den, vilken utbjuder eller försäljer varan, vet eller bort veta vara registrerat för lantbruksprodukter, eller, med undantag för orden margarinost och konstister, annat ord, som giver varan sken av att hava samband med

391 eller som eljest häntyder på lanthushållning eller mejerihantering. Ej heller må utbjudande eller försäljning ske under angivande av att varan härrör från en tillverkare, i vars firma ingår ord, som enligt vad nu sagts är förbjudet (20 §). Å varan eller dess förpackning, omslag eller dylikt eller å anslag eller skylt, som hänsyftar på varan, må ej finnas anbragt bild, teckning eller meddelande, som giver varan sken av att hava samband med eller som eljest häntyder på lanthushållning eller mejerihantering. Ej heller må margarin, margarinost eller fettemulsion eljest utbjudas eller försäljas under tillkännagivande att i varan ingår fett, framställt ur mjölk. Detta gäller dock icke beträffande sådant meddelande angående varans fetthalt, i vilket samtidigt angivas dels procenttalet fett, framställt ur mjölk, dels ock övriga i varan ingående fettämnen ävensom procenttalet dylika ämnen (21 §). I räkningar, fakturor, fraktsedlar, konossement, slutsedlar, leveranskontrakt och andra dylika skriftliga handlingar, som angå margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister, skall varans beskaffenhet av margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister uttryckligen angivas. Är varan av utländsk tillverkning, skall jämväl detta tydligt utmärkas å handlingen (22 §). Om tillsynen av förordningens efterlevnad lämnas följande föreskrifter. Tillverkning av margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister skall, där ej tillverkningen sker uteslutande till förbrukning i eget hushåll, stå under tillsyn av en av länsstyrelsen förordnad tillsyningsmän. Det åligger denne att noggrant vaka över att föreskrifterna i förordningen samt av lantbruksstyrelsen med stöd av förordningen meddelade bestämmelser noga efterlevas och att ofördröjligen anmäla förseelse till åtal. Därjämte skall tillsyningsmän, med iakttagande av de närmare föreskrifter, medicinalstyrelsen meddelar, tillse, att vid tillverkningen endast fullgoda och för hälsan oskadliga ämnen användas samt att tillverkningen jämväl i övrigt bedrives på sådant sätt, att fabrikatet icke blir menligt för hälsan. Finner tillsyningsmännen, att tillverkningen i dessa hänseenden icke sker på tillfredsställande sätt, åligger det honom att göra anmälan därom hos hälsovårdsnämnden och hos länsstyrelsen. Denna äger, om skäl därtill äro, att sedan tillverkaren lämnats tillfälle förklara sig, meddela förbud mot tillverkningens fortsatta bedrivande, intill dess rättelse sker (23 §). Tillsyningsmän äger när som helst mellan klockan sex förmiddagen och klockan sju eftermiddagen ävensom å annan tid, då tillverkning pågår, tillträde till de lokaler, som äro för tillverkningen avsedda, ävensom till alla vid tillverkningsstället befintliga magasin, källare och andra dylika förvaringsrum, över vilka tillverkaren förfogar (24 §). Tillsyningsmän åtnjuter vid varje fabrik, där tillverkningen står under hans uppsikt, arvode, vars belopp länsstyrelsen med hänsyn till tillverkningens omfattning och andra omständigheter bestämmer, men som likväl för hel månad ej får understiga, om tillverkningen av-

392 ser endast margarinost, femtio kronor men annars etthundra kronor eller överstiga trehundra kronor. Detta arvode skall tillverkaren i förskott för varje månad inbetala till länsstyrelsen, som vid månadens utgång tillhandahåller tillsyningsmännen detsamma. Uraktlåter tillverkaren att i behörig tid verkställa denna inbetalning, äger länsstyrelsen, om så prövas nödigt, förordna, att tillverkningen skall inställas, till dess inbetalning ägt rum. Utöver arvodet äger tillsyningsmän, som för uppdragets fullgörande måste företaga resa, att uppbära resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente (25 §). Lantbruksstyrelsen utfärdar instruktion för tillsyningsmän. För den som är eller varit tillsyningsmän gäller vad i 47 § lagen om arbetarskydd är stadgat rörande förbud för yrkesinspektör att röja yrkeshemlighet eller yppa driftanordning eller affärsförhållande samt om påföljderna för överträdelse av detta förbud (26 §). Utförliga bestämmelser hava i förordningen meddelats rörande provtagning och undersökning m. m. av prov. Berättigade att taga prov av vara, som uppgives eller misstankes utgöra margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister, äro allmän åklagare, hälsovårdsnämnd, statskonsulent i mejerihushållning, tillsyningsmän samt av länsstyrelse på förslag av lantbruksstyrelsen därtill särskilt förordnad person. Dessa äga för sådan provtagning när som helst mellan klockan sex förmiddagen och klockan sju eftermiddagen, jämte erforderliga medhjälpare, tillträde till varje lokal, där smör, ost, margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister tillverkas annorledes än till förbrukning i eget hushåll, ävensom till varje lokal och varje fartyg, där smör, ost, grädde, mjölk, ister, margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister finnes i lager, eller där handel med sådan vara bedrives. För prov skall lämnas ersättning enligt gängse pris. Provtagning skall verkställas med tillbörlig varsamhet, så att varken varan eller förpackningen onödigtvis skadas, samt, så vitt ske kan, försiggå i närvaro av varuhavaren eller dennes ombud. Är varan i tullverkets vård, må provtagning icke ske före varans tullbehandling (27 § 1 mom.). Prov må utgöra av margarin eller konstister omkring femhundra gram, av margarinost omkring etthundrafemtio gram och av fettemulsion omkring tvåhundrafemtio gram. Provet skall tagas i två vittnens närvaro samt av provtagaren inneslutas i lämplig förpackning. Denna skall förseglas med ettdera vittnets sigill och förses med påskrift om innehållet, uppgift om dagen för provtagningen samt namn och adress på den, hos vilken provet tagits. Påskriftens riktighet skall bestyrkas av vittnena. En av provtagaren till riktigheten bestyrkt avskrift av påskriften skall tillställas den, hos vilken provet tagits (27 § 2 mom.). Prov skall för undersökning omedelbart av provtagaren antingen ingivas eller med posten avsändas till anstalt eller person, som enligt vad nedan omförmäles är behörig verkställa undersökning av provet. Har prov tagits av annan än allmän åklagare skall provtagaren, om han finner förseelse hava ägt rum mot

393 föreskrifterna i förordningen eller mot av lantbruksstyrelsen enligt förordningen meddelade bestämmelser, ofördröjligen anmäla förseelsen till åtal. Vad ovan sagts om förbud för tillsyningsmän att röja yrkeshemlighet m. m. samt om påföljderna för överträdelse av detta förbud gäller ock om den som i egenskap av provtagare har eller haft rätt till tillträde till lokal, där smör, ost, margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister tillverkas (27 § 3 mom.). Behörighet att verkställa undersökning av prov tillkommer enligt 28 § centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet och de med understöd av statsmedel inrättade kemiska stationerna för jordbrukets och näringarnas behov ävensom den, som av lantbruksstyrelsen blivit förklarad behörig att utföra dylika undersökningar. Här torde böra erinras om att centralanstalten och de kemiska stationerna genom den 1939 verkställda omorganisationen av det lantbrukskemiska kontrollväsendet ersatts av statens lantbrukskemiska kontrollanstalt och de med statsmedel understödda lokala lantbrukskemiska kontrollstationerna, därvid dessas uppgifter begränsats till sådana, som ha betydelse för jordbruket och dess binäringar. I 28 § föreskrives vidare att intyg angående verkställd undersökning så snart ske kan skall tillställas den, som tagit provet, och att denne, då med hänsyn till innehållet i intyget förseelse finnes vara begången mot föreskrift i förordningen, har att, där han ej själv är allmän åklagare, överlämna intyget till denne. Lantbruksstyrelsen har att meddela de närmare bestämmelser, som finnas erforderliga för verkställande av provtagning och undersökning. Styrelsen skall därjämte öva tillsyn över att undersökning blir behörigen utförd (29 §). För undersökning jämte intyg och bokföring däröver utgår ersättning enligt av lantbruksstyrelsen för statsunderstödd kemisk station fastställd taxa med tillägg av belopp, som utgivits i postavgifter. Den, som förrättat provtagning, äger att, efter anmälan, hos länsstyrelsen erhålla gottgörelse av allmänna medel för vad han utgivit i ersättning för varuprov och undersökning, där ej länsstyrelsen finner honom uppenbarligen hava saknat anledning att taga provet. Framgår av undersökningen, att förseelse mot förordningen blivit begången, är den enligt förordningen för förseelsen ansvarige pliktig att ersätta statsverket undersökningskostnaderna samt återbetala för varuprovet erhållen ersättning. Av länsstyrelse förskjutna gottgörelser, vilka ej blivit sålunda ersatta, skola årligen före januari månads utgång hos Kungl. Maj:t i jordbruksdepartementet anmälas till ersättande (30 §). Med anledning av bestämmelsen i 23 § margarinförordningen har medicinalstyrelsen den 20 september 1932 utfärdat en kungörelse med föreskrifter för tillsyningsmän, som avses i nämnda paragraf (medicinalstyrelsens författningssamling 1932 ser. A nr 76). På grund av föreskrifterna i 5, 9, 26 och 29 §§ margarinförordningen har lantbruksstyrelsen den 13 september 1932 utfärdat dels kungörelse med närmare bestämmelser angående förandet

av bok över tillverkning av margarin, margarinost, fettemulsion och konstister, dels kungörelse med vissa föreskrifter rörande tillsättandet av potatisstärkelse till margarin samt av sesamolja till margarinost och fettemulsion m. m., dels instruktion för tillsyningsmän vid tillverkning av margarin, margarinost, fettemulsion och konstister, dels ock kungörelse med närmare bestämmelser angående provtagning av dessa varor. Lantbruksstyrelsen har därjämte samma den 13 september utfärdat dels kungörelse angående ändrad lydelse i vissa delar av lantbruksstyrelsens kungörelse den 27 november 1929 (nr 22) angående bestämmelser för undersökning vid de med statsmedel understödda kemiska stationerna, dels ock kungörelse angående viss ändring av lantbruksstyrelsens kungörelse den 13 april 1927 (nr 9) angående taxa för de med statsmedel understödda kemiska stationerna och kemiskväxtbiologiska anstalten i Luleå. (Lantbruksstyrelsens kungörelser m. m., berörande jordbruk och fiske, 1932 nr 6—11.) Slutligen har lantbruksstyrelsen den 5 november 1932 utfärdat ett (icke tryckt) cirkulär till tillsyningsmännen över margarintillverkningen, innehållande vissa upplysningar och föreskrifter utöver bestämmelserna i styrelsens ovannämnda instruktion. De sakkunnigas uppdrag. I två likalydande motioner vid 1937 års riksdag, I: 75 och II: 179, hemställdes om skyndsam utredning angående omorganisation av kontrollen över tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister m. m. samt att resultatet av denna utredning måtte föreläggas riksdagen. I motiveringen till dessa motioner anfördes i huvudsak följande. Den kontroll, som utövades av de av länsstyrelserna utsedda tillsyningsmännen, hade tillkommit huvudsakligen av hygieniska motiv. Sedan emellertid kommunernas kontroll över livsmedelstillverkningen och handeln med livsmedel numera utvecklats på sådant sätt, att den i stort sett vore tillfredsställande, och margarintillverkningen därför icke vore i större behov av fabrikshygienisk kontroll än som ägnades annan livsmedelstillverkning, syntes omläggning av denna tillsyn böra komma till stånd. Detta syntes jämväl motiverat med hänsyn till de viktigaste bestämmelserna i margarinförordningen, vilka numera icke kunde anses röra hygieniska förhållanden, utan avsåge varornas sammansättning, beteckningar, emballagets märkning etc. Den nuvarande kontrollens resultat, sådant detta kommit till synes i tillsyningsmännens månadsrapporter, hade även visat sig vara ringa och visade, att systemet överlevt sig självt. I stället för denna kontroll syntes en central kontrollorganisation böra komma till stånd för övervakning av förordningens föreskrifter om margarinfabrikernas beskaffenhet, emballagets märkning,

395 varubeteckningar, anslag och skyltar, räkningar, fakturor etc. En sådan kontroll, som handhades av speciella tjänstemän, syntes på ett betydligt effektivare sätt vara i stånd att övervaka efterlevnaden av margarinförordningens bestämmelser än nuvarande tillsyningsmän, vilka icke besutte härför nödig rutin. Den sålunda föreslagna kontrollorganisationen vore icke avsedd att inskränka hälsovårdsnämnds eller annan myndighets skyldighet både att övervaka förhållandena i de fabriker, som avsåges i margarinförordningen, och att kontrollera margarinets sammansättning. Vid 1936 års riksdag hade fattats beslut om kontroll över mejerierna enligt mejeristadgan. Stadgans efterlevnad kontrollerades bland annat av lantbruksstyrelsen genom mejeriinspektörer. Dessa personer syntes lämpligen böra erhålla uppdrag att kontrollera även margarinförordningens efterlevnad i ovan nämnda avseenden. Genom denna sammankoppling skulle margarinkontrollen bliva relativt billig, då den kunde fullgöras i samband med mejerikontroll i trakten. Genom kontrollens centrala ledning och mejeriinspektörernas speciella kvalifikationer syntes margarinkontrollen kunna bliva verkligt effektiv. Såvida det beslutade antalet mejeriinspektörer, två stycken, genom den nu föreslagna utvidgade verksamheten skulle bliva otillräckligt, syntes utökning av antalet inspektörer böra ske. Även byråinspektören för mejeriärenden i lantbruksstyrelsen torde direkt kunna medverka vid fabrikskontrollen i Stockholm eller i närheten av Stockholm. Vid en omläggning av margarinkontrollen på här föreslaget sätt syntes margarintillverkarna alltjämt böra betala kontrollkostnader genom inbetalning av avgifter till statsverket. Det torde kunna beräknas, att kostnaderna för den här föreslagna effektivare kontrollen bleve lägre än för den nuvarande kontrollen, även vid antagande att utökning av antalet mejeriinspektörer bleve erforderligt och att speciella arvoden för margarinkontrollen lämnades inspektörerna. Lantbruksstyrelsen anförde i yttrande över motionerna följande. Margarinförordningens bestämmelser om benämning å däri omnämnda produkter, om emballage, skyltar, fakturor etc, som användes vid varors försäljning, ävensom om margarinets sammansättning torde vara av största betydelse, då det gällde att åt lanthushållningen och mejerihanteringen bereda det skydd mot illojal konkurrens, som för närvarande syntes vara margarinförordningens förnämsta syfte. Med hänsyn härtill och då den nuvarande kontrollen, vilken utövades genom av länsstyrelserna utsedda tillsyningsmän, visat sig i vissa avseenden understundom vara mindre effektiv, syntes anledning förefinnas, att underkasta frågan angående omorganisation av margarinkontrollen utredning i av motionärerna föreslagen riktning. Detta syntes lantbruksstyrelsen så mycket mer motiverat, som styrelsen delade motionärernas uppfattning, att den hygieniska kontrollen över fabrikationen av ifrågavarande varuslag kunde tillfredsställande ombesörjas av kommunala organ utan egentlig extra kostnad. Dylik kontroll torde nämligen kunna

396 verkställas i samband med den hygieniska kontroll, som i övrigt ankomme på nämnda organ. Jordbruksutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 63) följande. Utskottet delade lantbruksstyrelsens uppfattning, att den största betydelsen av kontrollen å margarinproduktionen numera torde ligga i det skydd, den kunde bereda lanthushållningen och mejerihanteringen mot illojal konkurrens. Enligt vad utskottet inhämtat och lantbruksstyrelsen bekräftat, torde den nuvarande kontrollorganisationen icke kunna anses fungera på ett nöjaktigt sätt. Kontrollen genom tillsyningsmännen på skilda orter syntes icke äga nödig likformighet. Det ville även förefalla, som om de nuvarande kontrollanordningarna vore onödigt omständliga och dyrbara. Enär margarinfabrikerna i regel torde fylla rimliga krav i fråga om de hygieniska förhållandena vid varornas framställning, syntes bristfälligheterna med avseende på tillsynen å efterlevnaden av förordningen i främsta rummet föreligga beträffande handeln med margarin varorna, Själva tillverkningen och vad därmed sammanhörde torde kunna tillfredsställande kontrolleras av de kommunala hälsovårdsmyndigheterna, på vilka det jämväl borde ankomma att öva uppsikt över varorna även sedan de lämnat fabrikerna. Särskilda föreskrifter och anvisningar om vad dessa myndigheter i sådant hänseende hade att iakttaga torde böra meddelas. Vad åter beträffade kontrollen över förpackning, märkning etc. torde böra övervägas, huruvida icke denna borde effektiviseras. Härvid skulle det speciella kontrollantskapet, som nu utgjorde en bisyssla för tillsyningsmännen, kunna bliva ett verkligt tjänsteåliggande för särskilt utbildad personal med uppgift tillika att hava överinspektion jämlikt margarinförordningen i dess helhet. Huruvida den av motionärerna anvisade utvägen att sammankoppla margarinkontrollen med mejerikontrollen genom lantbruksstyrelsens mejeriinspektörer erbjöde en ändamålsenlig lösning, kunde utskottet icke bedöma utan föregående närmare undersökning. Andra lösningar kunde ock ifrågasättas. Kontrollkostnaderna borde jämväl i fortsättningen åvila margarinfabrikanterna. I likhet med motionärerna och lantbruksstyrelsen funne utskottet påkallat, att en dylik utredning komme till stånd genom livsmedelslagstiftningssakkunniga eller på annat sätt, som Kungl. Maj:t kunde finna lämpligt. Utskottet ville vidare i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av att ytterligare garantier skapades, eventuellt genom härför erforderlig särskild lagstiftning, mot den »förväxling» av smör och margarin, som påtalats i en vid 1937 års riksdag till chefen för justitiedepartementet framställd interpellation. Utskottet hemställde under åberopande av det anförda, att riksdagen måtte anhålla om verkställande av den begärda utredningen och om vidtagande av de åtgärder, vartill denna kunde föranleda. — Utlåtandet godkändes av riksdagen (riksdagens skrivelse den 24 april 1937, nr 207).

397 I skrivelse den 13 maj 1937 uppdrog Kungl. Maj:t åt livsmedelslagstiftningssakkunniga att i samband med den dem anbefallda utredningen upptaga i riksdagsskrivelsen omförmälda spörsmål till behandling. Till de sakkunniga hava därjämte, för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag, av Kungl. Maj:t överlämnats, bland annat, dels med skrivelse den 21 januari 1938 en framställning av Jens af Trampe i Mjölkeröd om införande av förbud att färga margarin gult och dels med skrivelse den 12 april 1940 en framställning den 17 februari 1936 från medicinalstyrelsen om utfärdande av erforderliga närmare föreskrifter rörande kompetensfordringar för tillsyningsmän vid margarinfabriker. Över den förra framställningen har lantbruksstyrelsen den 26 november 1937 avgivit utlåtande, vari hemställdes att ärendet måtte överlämnas till livsmedelslagstiftningssakkunniga. Medicinalstyrelsens framställning var föranledd av en hemställan från svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien om utfärdande av sådana bestämmelser, att som tillsyningsmän finge utses endast läkare eller veterinär. Medicinalstyrelsen uttalade för sin del på anförda skäl, att i första hand läkare och i andra hand veterinär borde utses. I den mån hinder mötte för förordnande av läkare eller veterinär, skulle kunna utses annan person, som erhållit av styrelsen godkänd kompetens för befattningen. I ärendet hava utlåtanden avgivits av överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro och Västmanlands län ävensom av lantbruksstyrelsen. Överståthållarämbetet och de flesta av de hörda länsstyrelserna hade icke något att erinra emot förslaget eller tillstyrkte detsamma i huvudsak. Två länsstyrelser ansåge emellertid att, med hänsyn bland annat till uppkommande resekostnader, särskilda behörighetskrav för tillsyningsmän icke borde uppställas. Lantbruksstyrelsen anförde i sitt utlåtande av den 29 februari 1940 i huvudsak följande. I samband med utövandet av den kontroll, som i anledning av nuvarande bestämmelser ägt rum sedan år 1932, hade tillsyningsmännen ålagts att månatligen till lantbruksstyrelsen insända rapporter över gjorda iakttagelser. Av dessa rapporter hade styrelsen kunnat bilda sig en tämligen fullständig kännedom om den nuvarande kontrollens effektivitet. Såsom totalintryck framstode, att kontrollen näppeligen motsvarat de förväntningar, som vid kontrollsystemets senaste utformning ställts på densamma. Anmärkas kunde, att systemet med tillsyningsmän vid margarinfabrikerna införts så tidigt som år 1889, då förhållandena varit helt andra än nu. Den moderna margarinfabrikationen bedreves i tidsenliga lokaler och med en utrustning, som motsvarade högt ställda fordringar. Den nutida konkurrensen på detta område hade medfört ett noggrant urval av råvaror. Man kunde därför våga påstå, att margarinfabrikationen numera icke innebure större hygieniska vådor än annan matvarufabrikation. Vid

398 sådana förhållandena syntes det nuvarande kontrollsystemet i viss mån hava överlevt sig självt. Delvis hade kontrollen emellertid tagit sikte på att för lantbruket innebära ett skydd mot den konkurrens, som margarinfabrikationen utgjorde, men då denna kontroll av margarinfabrikanterna allmänt utnyttjades i reklamsyfte för att giva margarinet sken av att vara en kontrollerad kvalitetsprodukt, syntes kontrollen i detta hänseende delvis motverka det avsedda syftet. Då den förevarande frågan avsåge en detalj i kontrollen, torde den böra lösas i samband med den åt livsmedelslagstiftningssakkunniga uppdragna utredningen angående omorganisation av margarinkontrollen i dess helhet. Samtidigt som styrelsen ville understryka behovet av att margarinkontrollen effektiviserades och förenklades, hemställde styrelsen därför att ärendet överlämnades till de sakkunniga. Till de sakkunniga avgivna yttranden m. m. I skrivelser den 23 augusti 1940 till Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk, kooperativa förbundet och margarinfabrikernas försäljningsaktiebolag anhöllo de sakkunniga om yttrande i det till följd av 1937 års ovannämnda riksdagsbeslut till de sakkunniga överlämnade ärendet. Sveriges lantbruksförbund överlämnade jämte eget utlåtande av den 11 december 1940 ett av förbundet begärt yttrande av den 9 oktober 1940 av svenska mejeriernas riksförening u. p. a. Föreningen anförde i huvudsak att behov förelåge av skärpta bestämmelser till skydd mot förväxling samt hemställde i sådant syfte om föreskrifter, att margarin och margarinost skulle hava annan färg än smör och ost, att papper till omslag för margarin skulle hava annan färg än smörpapper, att utförligare bestämmelser meddelades för anbringande av orden margarin, margarinost, fettemulsion och konstister på förpackningar för dessa varor, att uppgiften »Tillverkat under statskontroll» icke finge användas å förpackning eller i reklam för nämnda varor, samt att nyssnämnda varubeteckningar skulle tryckas med röd färg och övriga å förpackningarna förekommande ord med svart färg. Det önskvärda skyddet för mjölkprodukterna syntes föreningen enklast kunna ernås genom en bestämmelse därom, att å förpackningen eller omslaget finge anbringas, respektive att i massan finge intryckas förutom tillverkarens namn och varumärke allenast den benämning, under vilken varan salufördes, med skyldighet att härvid tillägga ordet margarin, margarmost, konstister respektive fettemulsion med bokstäver större och bredare än något annat å förpackningen eller omslaget förekommande ord och under alla förhållanden med minst den höjd, som angåves i den nuvarande förordningen och med en bredd av minst 3 millimeter. Därjämte borde envar, som yrkesmässigt försålde livsmedel, vid vilkas framställning margarin etc. använts, vara pliktig att härom lämna köparen upplysning genom antingen

399 skyltar i försäljningslokalen eller direkta å varans förpackning anbragta uppgifter. Vad kontrollen beträffade ansåge föreningen, att till kontrollant borde kunna utses allenast läkare, veterinär eller den, som avlagt mejerikonsulentexamen, samt att lantbruksstyrelsen borde utse kontrollant. — Sveriges lantbruksförbund anförde i sitt yttrande i huvudsak följande. Förbundet ansåge i likhet med svenska mejeriernas riksförening såsom synnerligen angeläget, att förordningens föreskrifter rörande tillverkning, förpackning, märkning och salubjudande av de ifrågavarande varorna skärptes. De vägar, som i detta hänseende föreslagits av riksföreningen, syntes böra undersökas. Vad anginge kontrollen, så syntes fabrikationen av margarin m. m. med hänsyn till råvarornas och fabrikslokalernas hygieniska beskaffenhet icke innebära större hygienisk fara än mången annan livsmedelsfabrikation utan snarare tvärtom. Grundad anledning saknades därför att upprätthålla en speciell hygienisk kontroll över denna fabrikation, detta så mycket mer som de nuvarande tillsyningsmännen med några få undantag i sina innehavda tjänstebefattningar torde hava skyldighet att övervaka hygienen även i de fabriker, som fölle under margarinförordningen. Vad kontrollen till förhindrande av illojal konkurrens beträffade, så syntes denna kontroll böra utövas av rutinerade tjänstemän, som genom att mera speciellt ägna sig åt kontrollverksamhet erhölle stor erfarenhet och insikt. Kontrollen kunde lämpligen anförtros lantbruksstyrelsens mejeriinspektion. Denna anordning torde ej behöva medföra någon nämnvärd ökning av inspektionens personal. Förbundet förutsatte att tillverkarna skulle till statsverket inbetala en avgift till täckande av kontrollkostnaderna. Riksförbundet landsbygdens folk uttalade i yttrande den 30 september 1940, att den hygieniska kontrollen borde åligga hälsovårdsmyndigheterna samt att den kontroll, som avsåge margarinprodukternas särskiljande från mejerivarorna borde kunna anordnas enligt i huvudsak de former, som i motionerna föreslagits. Förbud borde utfärdas mot att i reklamsyfte åberopa denna kontroll. Kooperativa förbundet anförde i yttrande den 19 september 1940. Läkarkontroll av den personliga hygienen bland de fabriksanställda vore nödvändig för att uppehålla en i allo förstklassig och hygienisk fabrikation inom en så ömtålig bransch som det här gällde. Personalen, som arbetade inom industrin, hade betydligt större respekt för en läkares kunskaper än för en ämbetsmans omdöme, då läkaren kunde stödja sig på sina kunskapers auktoritet, medan ämbetsmannen litade till innehållet i förordningar. Förbundet vore därför av den bestämda uppfattningen, att den lämpligaste kontrollen inom margarinindustrin utövades av legitimerad läkare med självständig praktik, som gjorde honom oberoende av såväl fabrikanter som myndigheter. Det vore möjligt, att det skulle vara ändamålsenligt att låta

de legitimerade läkare, som vore kontrollanter vid margarinindustrin, sammanträffa en gång om året för att under medicinalstyrelsens ledning överlägga om hygien och kontrollfrågor inom denna industri. Förbundet funne det givetvis olämpligt, att landsfiskaler vore kontrollanter, och ville därför föreslå, att i förordningen angåves, att för uppdraget skulle av länsstyrelsen utses en på orten bosatt legitimerad läkare, vilken visat sig lämplig utöva kontrollen. Ersättningen till kontrollanterna utginge nu till dem personligen. Skulle det däremot vara tjänstemän i statens tjänst, måste ersättning utgå från staten, även om medlen tillskötes av margarinfabrikanterna. I tider som de nu rådande, då margarinproduktionen låge nere, kunde staten knappast erhålla de för ändamålet erforderliga medlen från margarinfabrikanterna, utan kostnaderna för kontrollen komme att drabba statsverket direkt. Det förefölle som om en sådan utveckling icke vore önskvärd. Förbundet kunde icke finna, att det vare sig ur konsumentsynpunkt eller för margarinindustrin som sådan funnes bärande skäl för att statstjänstemän skulle anställas som kontrollanter vid denna industri. Margarinfabrikernas försäljningsaktiebolag anförde i yttrande den 30 september 1940 i huvudsak följande. Det funnes ej någon anledning att anordna annan kontroll över margarintillverkningen än den, som utövades beträffade annan livsmedelsindustri, snarare tvärtom. Margarin vore nämligen en sådan vara, där kvalitet och hållbarhet spelade en mycket stor roll, och det låge därför i fabrikernas eget intresse att utöva den mest noggranna kontroll över att tillverkningen skedde på ett hygieniskt sätt. Därtill komme den starka konkurrensen mellan margarinfabrikerna, som också bidroge till att fabrikernas egen kontroll vore mycket mera noggrann, än vad såväl hälsovårdsmyndigheter som speciella tillsyningsmän kunde åstadkomma. Margarinfabrikerna hade emellertid aldrig opponerat sig emot denna statskontroll, då man under den tid, som det tagit för margarinet att bliva allmänt erkänt som ett framstående livsmedel, hade ansett, att det ej varit utan betydelse, att man kunnat påpeka, att tillverkningen stode under statskontroll. Bolaget kunde icke instämma i vad i de ifrågavarande motionerna anfördes därom, att den nuvarande kontrollens resultat, sådant detta kommit till synes i tillsyningsmännens månadsrapporter, visat sig vara ringa och visade, att systemet överlevt sig självt. Att kontrollens resultat visat sig vara ringa, hade nämligen helt enkelt sin orsak däri, att det ej förekommit några försök från margarinfabrikernas sida att överträda bestämmelserna. I de enstaka fall, då det under de senaste 40 a 50 åren förekommit överträdelser av margarinförordningen, hade dessa varit fullkomligt betydelselösa och varit beroende antingen på något misstag eller på att förordningen varit så formulerad, att det ej stått i mänsklig makt att garantera, att förordningen kunde följas. Så hade fallet varit exempelvis med den förutvarande bestämmelsen angående potatisstärkelse

401 i margarinet. Kontrollen av margarinförordningens efterlevnad syntes därför kunna utföras av allmänna åklagaren eller av någon hälsovårdsmyndighet utan någon större apparat. Skulle någon ändring i nu gällande bestämmelser göras, borde, på grund av vad som anförts i motionerna och av jordbruksutskottet, saken kunna förenklas betydligt mera, än vad motionärerna ansett. Enligt till de sakkunniga från lantbruksstyrelsen, överståthållarämbetet och länsstyrelserna i september 1934 lämnade uppgifter förekom då tillverkning av margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister vid 31 företag i riket. Såsom tillsyningsmän voro i allmänhet förordnade läkare eller veterinärer. Endast i följande fall hade andra personer förordnats: vid en margarinfabrik i Göteborg sundhetsinspektören vid hälsovårdsnämnden, vid en margarinfabrik i Stockholm en sekreterare i kontrollstyrelsen, vid en margarinfabrik i Osby en landsfiskal, vid en margarinfabrik i Förslövsholm en landstingsman, vid en fabrik i Strövelstorp för tillverkning av margarinost en fjärdingsman och vid en sådan fabrik i Långås en jordbrukskonsulent. Det månatliga arvodet åt tillsyningsmännen utgjorde i 4 fall 300, i 4 fall 250, i 1 fall 200, i 1 fall 150, i 5 fall 125, i 11 fall 100, i 1 fall 75 och i 3 fall 50 kronor, eller per år sammanlagt 54 000 kronor. De under 1940 av statsmedel utbetalda kostnaderna för kontrollen (huvudsakligen analyskostnader) utgjorde 3 754 kronor 85 öre. Från lantbruksstyrelsen har inhämtats, att sedan år 1935 till styrelsens kännedom kommit följande fall, då ansvar vid domstol yrkats för förseelse emot margarinförordningens bestämmelser. I februari 1935 anmäldes en margarinfabrikant till åtal för det å omslag till margarin förekommit påskrift, som innehållit bland annat, att smör och andra livsmedel under den kallare årstiden vore vitaminfattiga och att margarinet i fråga innehölle samma höga halt av såväl A- som D-vitamin som bästa sommarsmör. Vederbörande underrätt ogillade åtalet. Enligt uppgift fullföljdes ej talan emot domen. Under 1936 anmäldes margarinfabrikanter till åtal för följande förseelser: försäljning av margarin, innehållande 0.01 procent stärkelse, under beteckningen »Ostaffären Växt»; försäljning av margarin, som vid analys av 11 olika prov visat sig innehålla lägst 16.3 och högst 17.8 procent vatten; tillverkning av margarin med 0.15 procent stärkelse; försäljning av margarin med påföljande påskrift å omslaget: »Vid stekning är det drygt och bryner som smör, luktar som smör under bryningen och ger goda steksåser». Uppgift om utgången av dessa mål föreligger ej hos lantbruksstyrelsen. 1936 dömdes en fabrikant till dagsböter för det han försålt konstister och margarin i förpackningar, vara tillverkarens namn ej vederbörligen angivits, och konstister i förpackning, vara ordet konstister stämplats i mindre bokstäver än som föreskrivits. Under åren 1937 1940 hava andra förseelser emot margarinförordningen enligt uppgift icke 26

—

kommit till lantbruksstyrelsens kännedom än ett fåtal mindre överträdelser av bestämmelserna rörande stärkelse- eller fetthalt i margarin. Vad beträffar den utländska margarinlagstiftningen synas särskilda för margarintillverkningen förordnade kontrollanter finnas endast i Danmark och Norge. I Danmark utövas kontrollen av en central organisation, bestående av ett antal inspektörer och assistenter under ledning av en överinspektör, som tillika fungerar som lantbruksministeriets konsulent (Lov om Tilvirkning og Forhandling af Margarine m. m. den 1 april 1925). I Norge finnas särskilda kontrollörer för de olika fabrikerna (Lov av 24 juni 1931 om margarin og margarinost m. v.). De sakkunniga. Omorganisation av kontrollen. I flera yttranden i ärendet, bland annat i jordbruksutskottets förutnämnda utlåtande 1937 och i lantbruksstyrelsens ovan återgivna yttranden, anföres att för tillverkningen av margarin, margarinost, fettemulsion och konstister någon kontroll i hygieniskt hänseende icke torde erfordras utöver den kontroll av detta slag, som gäller för livsmedelsframställning över huvud. De sakkunniga ansluta sig för sin del till denna mening. De flesta fabriker för tillverkning av ifrågavarande varor äro belägna i städerna, där hälsovårdsnämnderna genom hälsovårdstillsyningsman, i större städer även genom andra tjänstemän, utöva en tillfredsställande hygienisk kontroll. På landsbygden torde visserligen hälsovårdsnämndernas tillsyn för närvarande icke handhavas med önskvärd effektivitet, men härutinnan torde en avsevärd förbättring kunna väntas efter genomförandet av de sakkunnigas förslag rörande livsmedelskontrollen, särskilt genom statspolisens infogande i kontrollorganisationen. Redan enligt nu gällande bestämmelser skall emellertid den hygieniska beskaffenheten av margarinfabrikerna såväl i stad som på landet göras till föremål för återkommande inspektioner av såväl förste provinsialläkarna som länsveterinärerna, I allmänna veterinärinstruktionen (8 §) nämnas särskilt, bland annat, margarinfabriker såsom föremål för länsveterinärernas tillsyn vid deras årliga inspektionsresor. Därtill kommer att, såsom jämväl framhållits i ärendet, de fabriker, som här avses, i fråga om det sanitära tillståndet stå på en helt annan nivå än när den nuvarande kontrollen med särskilda tillsyningsmän genom 1889 års margarinförordning genomfördes. Icke minst på grund härav bör det icke kunna möta några betänkligheter att slopa denna med hänsyn till en äldre tids bristfälliga hygieniska förhållanden tillskapade speciella sanitära kontroll. I hygieniskt hänseende skola därför för tillverkning, förvaring och försäljning av margarin m. m. enligt de sakkunnigas föreliggande förslag gälla

samma bestämmelser som för livsmedel över huvud. Dessa bestämmelser återfinnas i den av de sakkunniga föreslagna livsmedelsstadgan, och deras efterlevnad skall kontrolleras enligt bestämmelserna i stadgans 12 kap. En erinran härom torde böra göras i förevarande förordning och synes lämpligen kunna införas på samma sätt som skett i kungörelsen den 18 november 1938, nr 658, med vissa bestämmelser angående kringföringshandel med kött och charkuterivaror. De sakkunniga föreslå därför, att inledningsorden till förordningen ändras på så sätt, att i dem utsäges att för tillverkning av samt handel med ifrågavarande varor, m. m., utöver tillämpliga föreskrifter i livsmedelsstadgan, förordningens bestämmelser skola lända till efterrättelse. Den helt övervägande delen av margarinförordningens bestämmelser har icke till syfte att säkerställa en ur hälsosynpunkt oklanderlig produktion utan i stället att förhindra förväxling mellan de förordningen underkastade varorna och motsvarande mejeri- eller lantbruksprodukter samt förebygga, att dessas sedan gammalt goda anseende i olika hänseenden utnyttjas vid försäljningen av margarinvarorna. De nu avsedda föreskrifterna reglera tillsättning till varorna av potatisstärkelse eller sesamolja, beskaffenheten av och påskrifter m. m. å förpackningar och omslag samt reklam med mera. Några nämnvärda förseelser emot dessa föreskrifter synas, såsom av det ovan anförda framgår, icke hava förekommit under senare år. Kontrollen av dessa bestämmelsers efterlevnad utövas för närvarande så gott som helt av de av länsstyrelserna utsedda tillsyningsmännen genom inspektion av fabrikerna och provtagning av där förvarade färdiga produkter. Någon kontroll av varorna, sedan de lämnat fabriken, torde icke utövas av tillsyningsmännen. Denna senare kontroll kan enligt förordningen (27 §) utövas även av allmän åklagare, hälsovårdsnämnd, statskonsulent i mejerihushållning samt av länsstyrelse på förslag av lantbruksstyrelsen därtill särskilt förordnad person. Dessa myndigheters och befattningshavares tillsyn sker emellertid enligt förordningen endast genom provtagning; de hava sålunda icke i förordningen ålagts att kontrollera beskaffenheten av förpackningar, påskrifter m. m. å dessa eller annan reklam. Det torde icke hava förekommit, att någon länsstyrelse begagnat sig av rätten enligt 27 § att förordna särskild provtagare. Den i allmänna handeln verkställda provtagningen synes hava inskränkt sig till sådan, som genom hälsovårdsnämnds försorg företagits i en del större städer för kontroll av margarinets vatten- eller fetthalt. De erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av 1932 års margarinförordning, synas icke leda till den slutsatsen, att en allmän effektivisering är erforderlig beträffande kontrollen av efterlevnaden av de nu omnämnda bestämmelserna till skydd för motsvarande mejeri- och lantbruksprodukter. Att denna kontroll icke lett till några mera anmärkningsvärda resultat,

404 torde bero på att några svårare överträdelser av förordningens bestämmelser icke förekommit. Tillverkarna synas hava bemödat sig att lojalt följa de givna föreskrifterna. Utredningen i ärendet lärer enligt de sakkunnigas mening i stället giva vid handen, att kontrollen för närvarande är betydligt överorganiserad och utan olägenhet kan avsevärt förenklas. Härvid torde en centralisering av kontrollen i lämplig utsträckning böra åvägabringas samt även tillses, att kontrollen, sedan varorna lämnat tillverkaren, icke inskränker sig till provtagning utan avser även efterlevnaden av bestämmelserna rörande varornas förpackning, märkning etc. Givetvis är det ur olika synpunkter fördelaktigt, om den ifrågavarande ekonomiska kontrollen av margarinvarorna kan, utan att effektiviteten därigenom eftersattes, anförtros åt samma organ, som handhava den allmänna livsmedelskontrollen. Efter övervägande av olika lösningar hava de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att den speciella kontrollen av margarinvarorna anordnas på följande sätt. Statens institut för folkhälsan föreslås skola beträffande varje fabrik inom landet, där margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister tillverkas, minst fyra gånger årligen låta i allmänna handeln inköpa eller från fabrikens lager uttaga prov av tillverkningen samt att utföra för kontrollen erforderliga undersökningar av dessa prov. Det synes så mycket lämpligare att uppdraga denna kontroll åt institutet, som enligt förordningen den 23 maj 1941 (nr 268) om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel institutet har att genom provtagning och undersökning av proven öva tillsyn över vitaminiserat margarin. För närvarande är praktiskt taget allt margarin, som inom landet saluhålles åt allmänheten, vitaminiserat. Då prov av margarin enligt därför gällande bestämmelser, i vilka de sakkunniga icke föreslå någon ändring, må utgöra omkring 500 gram, torde sådant prov oftast komma att bestå av hel originalförpackning om 4 kilogram. Institutet torde böra åläggas att, då prov insändes i originalförpackning, jämväl tillse att förpackningen är så märkt, som i förordningen föreskrives för varan i fråga, samt att å varan eller dess förpackning, omslag eller dylikt icke förekommer benämning, bild, teckning eller meddelande, som står i strid med förordningens bestämmelser. Även provtagare bör åläggas tillse att nämnda föreskrifter noga efterlevas. På detta sätt synes man ernå erforderlig kontroll av att sagda bestämmelser följas även sedan varorna lämnat tillverkaren. På samma sätt som avsetts att gälla i fråga om den allmänna livsmedelskontroll, som enligt av de sakkunniga föreslagna ändringar i folkhälsoinstitutets instruktion (s. 42) skall företagas på dettas initiativ, bör institutet för den här ifrågavarande provtagningen anlita antingen statspolisen eller sådana hälsovårdsnämnder, hos vilka hälsovårdstillsyningsman är anställd. Någon särskild föreskrift härom i förordningen synes icke erforderlig.

405 Det torde böra ankomma på vederbörande hälsovårdsnämnd? att tillse, att förseelser emot förordningen angivas till åtal. I förslaget upptages därför en föreskrift att, därest folkhälsoinstitutets undersökning av prov eller granskning av dessas förpackning ger anledning till antagande, att förseelse blivit begången emot förordningen, institutet har att härom underrätta hälsovårdsnämnden i orten, där provet tagits. Då institutet såsom centralt kontrollorgan bör få kännedom om åtgärd, som av hälsovårdsnämnd vidtages i anledning av sådan underrättelse, föreslå de sakkunniga även en bestämmelse om skyldighet för hälsovårdsnämnd att ofördröjligen lämna institutet meddelande om dylik åtgärd. De sakkunniga föreslå, som ovan nämnts, att i inledningsorden till förordningen utsäges, att för tillverkning av samt handel med de ifrågavarande varorna m. m., skola, utöver tillämpliga föreskrifter i livsmedelsstadgan, förordningens föreskrifter lända till efterrättelse. Härav följer, bland annat, att hälsovårdsnämnd vid avgörande av frågan, huruvida åtal bör anställas, har att beakta föreskriften i 12 kap. 15 § livsmedelsstadgan, att då förseelse emot stadgan yppas, hälsovårdsnämnden i allmänhet bör söka verka rättelse genom tjänliga föreställningar men, om dessa ej efterkommas eller nämnden av annan anledning finner åtal böra ske, har att om förhållandet göra anmälan hos allmänna åklagaren. Då kostnaderna för den speciella margarinkontrollen enligt förslaget skola gäldas av tillverkarna, föreslås att tillverkare förpliktas att utan ersättning utlämna prov av vara, som innehaves av honom. I övrigt skola, jämlikt nyssnämnda föreskrift i inledningsorden till förordningen, för provtagningen och vad därmed äger samband gälla de bestämmelser, som härom meddelats i livsmedelsstadgan. I enlighet med ett av de sakkunniga föreslaget tillägg till instruktionen för folkhälsoinstitutet, har detta att för provtagningen meddela de särskilda föreskrifter, som kunna finnas erforderliga. Dessa föreskrifter synas böra delgivas provtagarna genom cirkulärskrivelser till vederbörande hälsovårdsnämnder och statspolisavdelningar eller på annat sätt, som institutet kan finna lämpligt. Att fastställa sådana föreskrifter i särskild författning, såsom för närvarande sker (lantbruksstyrelsens förutnämnda kungörelse den 13 september 1932, nr 9), synes ej behövligt. För att institutet skall kunna fullgöra sina nämnda kontrolluppgifter böra länsstyrelserna åläggas att, innan de föreslagna ändringarna i förordningen träda i kraft, lämna institutet uppgift om befintliga företag för tillverkning av margarin, margarinost, fettemulsion och konstister. Beträffande senare tillkommande företag bör uppgifter lämpligen lämnas av vederbörande hälsovårdsnämnd, till vilken jämlikt 2 § i förordningen och 1 kap. 4 § livsmedelsstadgan anmälan skall ingivas om inrättande av lägenhet för bland annat sådan tillverkning, varom här är fråga.

406 Några särskilda föreskrifter beträffande kontroll av margarin m. m., som införes till eller utföres från riket, torde icke vara erforderliga, då med stöd av förordningens föreskrifter om införsel och utförsel dessa varor hittills kontrollerats genom tullmyndigheternas försorg. Då enligt förslaget länsstyrelsernas befattning med utseende av tillsyningsmän bortfaller, föreslå de sakkunniga upphörande av bestämmelsen i 2 § första stycket i förordningen om skyldighet för den, som vill bedriva tillverkning av ifrågavarande varor eller flytta sådan tillverkning, att därom göra anmälan till vederbörande länsstyrelse. Föreskriften i 5 § i förordningen om skyldighet för tillverkare att enligt av lantbruksstyrelsen meddelade närmare bestämmelser föra bok över tillverkningen torde alltjämt böra bibehållas, oaktat tillsyningsmännens regelbundna kontroll av denna bokföring bortfaller. I 5 § har endast införts den ändringen, att boken skall vid anfordran hållas tillgänglig för kontrollmyndighet, som i 12 kap. livsmedelsstadgan omförmäles, eller av sådan myndighet utsedd kontrollant. Boken torde böra granskas bland annat vid förste provinsialläkares eller länsveterinärs inspektion av fabriken. Bland annat med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett sig böra i en särskild paragraf, 27 §, föreskriva att det åligger nämnda befattningshavare att vid inspektion, som jämlikt för dem gällande instruktioner företages av fabrik för tillverkning av margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister, ägna noggrann tillsyn såväl åt de sanitära förhållandena som även däråt, att föreskrifterna i förordningen samt av lantbruksstyrelsen med stöd av densamma meddelade föreskrifter noga efterlevas. Av de föreslagna förenklingarna i kontrollsystemet synes böra följa, att förbud stadgas att vid utbjudande eller försäljning av varorna angiva att rlessa eller tillverkningen därav står under offentlig kontroll. E t t sådant stadgande har av de sakkunniga införts i 21 § i förordningen. Utgifterna för den nu föreslagna, av folkhälsoinstitutet utövade särskilda kontrollen torde liksom fallet är med huvudparten av de nuvarande kontrollkostnaderna böra ersättas av fabrikanterna. Då ersättningsskyldigheten måste på lämpligt sätt begränsas uppåt, hava de sakkunniga föreslagit, att sådan skyldighet icke skall åvila tillverkare i fråga om flera undersökningar årligen än tio för varje fabrik, som innehaves av honom. Skulle verkställd undersökning leda till att annan än tillverkare fälles till ansvar, bör naturligen den sålunda ansvarige gälda ersättningen. Bestämmelser härom hava införts i 26 § samt hava kompletterats med en föreskrift, enligt vilken, därest tillverkare efter anfordran underlåter att i behörig tid erlägga honom åvilande kostnader, vederbörande länsstyrelse äger, om så prövas nödigt, förordna att tillverkningen skall inställas, intill dess inbetalningen ägt rum. I enlighet med det nu anförda ha de sakkunniga utarbetat förslag till

ändrad lydelse av 2, 5, 21 och 23—27 §§ i förordningen samt föreslagit upphävande av 28—30 §§. Angående den föreslagna ändringen av 7 § få de sakkunniga anföra följande. Den av de sakkunniga föreslagna livsmedelsstadgan ersätter bland annat 1917 års förordning om vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen, utom såvitt denna förordning angår margarin. Med hänsyn härtill synes nämnda förordnings bestämmelse rörande margarin böra överföras till margarinförordningen. Bestämmelsen synes lämpligen kunna inflyta i förevarande paragraf, som för närvarande innehåller föreskrifter angående margarinets fett- och vattenhalt. Sammanställd med bland annat stadgandet i 1 § rörande vad som i förordningen förstås med margarin och förordningens bestämmelser i 17 § angående märkning av förpackningar m. m. samt föreskrifterna i 20 § angående för margarin förbjudna benämningar, torde den nu föreslagna ändrade lydelsen av förevarande paragraf giva benämningen margarin samma skydd som benämningen för närvarande åtnjuter enligt den nyssnämnda förordningen av år 1917. De sakkunniga föreslå därför i promulgationsbestämmelserna till förevarande förslag att 1917 års förordning upphäves, i vad den angår margarin. I förordningens ansvarsbestämmelser m. m. hava vidtagits de ändringar, som föranletts av de ovan nämnda nya kontrollföreskrifterna. Därjämte torde för åvägabringande av enhetlighet beträffande påföljderna för överträdelser av förordningen och förseelser emot livsmedelsstadgan den särskilda påföljden, att den ansvarige förbrutit varan jämte emballage och kärl böra bortfalla beträffande förseelse emot bestämmelserna i 7 §, om margarinets fett- och vattenhalt. Sådan påföljd gäller icke för överträdelse av motsvarande bestämmelse angående smör. Av liknande skäl synes föreskriften i 31 § 5 mom. om offentliggörande i tidning av förseelse, varför straff emot förordningen blivit ådömt, böra upphävas. I samband med dessa ändringar torde, på grund av stadganden i lagen den 3 juni 1938 om ändring i vissa delar av strafflagen samt med hänsyn till innehållet i lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff, bestämmelserna i förordningens 32 § och 34 § andra stycket andra punkten böra bortfalla. Då efter de av de sakkunniga föreslagna ändringarna i förordningen endast ett obetydligt antal av dennas bestämmelser röra själva kontrollen, föreslå de sakkunniga vidare, att förordningens rubrik ändras till »förordning angående tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister, m. m.». Vissa ifrågasatta skärpningar av

margarinlagstiftningen.

Ovan har omnämnts, att i svenska mejeriernas riksförenings och lantbruksförbundets till de sakkunniga avgivna yttranden hemställts om vissa skärpningar av gällande bestämmelser till skydd emot förväxling mellan

margarin etc. och motsvarande mejeriprodukter. Bland annat uttalades önskemål om föreskrifter, att margarin skulle hava annan färg än smör och att den som yrkesmässigt försålde livsmedel, vid vilkas framställning margarin etc. använts, skulle vara pliktig att angiva detta å skylt i försäljningslokalen eller genom uppgift å varans förpackning. Dessa spörsmål beröras även i det förut återgivna utlåtandet av jordbruksutskottet år 1937. Utskottet framhöll nämligen avslutningsvis önskvärdheten av att ytterligare garantier skapades, eventuellt genom härför erforderlig särskild lagstiftning, mot den förväxling av smör och margarin, som påtalats i en vid nämnda års riksdag till statsrådet och chefen för justitiedepartementet riktad interpellation (I kammarens protokoll den 13 januari 1937). I denna omnämndes ett vid en rådhusrätt väckt åtal mot en restauranginnehavare för det gästerna serverats en blandning av smör och margarin till brödet, fastän å matsedlarna som vanligt upptagits »smör och bröd eller smörgåsar». Åklagaren åberopade icke något visst lagrum till stöd för åtalet. Detta ogillades av rådhusrätten och talan emot utslaget fullföljdes icke, varför detta vann laga kraft. Interpellanten framställde bland annat frågan, huruvida det kunde anses att utgången av målet jämte vad i interpellationen i övrigt anförts tydde på, att den nuvarande margarinförordningen utgjorde tillräcklig garanti mot förväxling av smör och margarin. I svaret å interpellationen (I kammarens protokoll den 21 maj 1937) erinrades till en början om att jordbruksutskottet vid behandlingen vid 1932 års riksdag av förslaget till gällande margarinförordning förordat, att margarin icke skulle få hava mörkare gul färg än den smöret hade, då det vore som ljusast, och att utskottet med hänvisning härtill avstyrkt motionsvis framställda yrkanden om bestämmelser till förhindrande av att margarin etc. å näringsställen serverades under oriktiga varubeteckningar. Då utskottets förslag i fråga om färgningen icke vunnit riksdagens bifall, hade i den nya margarinförordningen influtit varken bestämmelser om färg på margarin eller om försäljning eller servering därav på näringsställen. Med avseende å den större fråga, som interpellationen avsåge att främja, erinrades om att 1936 års riksdag anhållit om en objektiv vetenskaplig utredning angående smörets och margarinets näringsfysiologiska betydelse och att vissa förarbeten för denna undersökning igångsatts. Slutligen anfördes bland annat, att först sedan de sakkunnigas förslag till en utvidgad livsmedelslagstiftning framlagts, kunde avgöras om ytterligare utredningar rörande lagstiftningsåtgärder bleve erforderliga för att tillgodose de i interpellationen framställda önskemålen. Nu ifrågavarande spörsmål behandlas i smör- och margarinkommitténs 1934 framlagda betänkande med förslag angående avsättningen av smör och andra fettämnen av inhemskt ursprung (SOU 1934:43). Kommit-

tén anförde bland annat, att bakom det särskilt från smörproducenternas håll framförda kravet på färgskillnad torde, medvetet eller omedvetet, ligga även en förhoppning att bestämmelserna härom komme att minska efterfrågan å margarin. Mejeriernas riksförening hade för kommittén framhållit att, med beaktande av önskemålet att menige man lätteligen skulle kunna särskilja smör och margarin, det skulle kunna tänkas att för margarinet allenast finge användas gul färg, som vore väsentligt mörkare än den hos smör förekommande mörkaste färgen. Kommittén hade låtit verkställa färgningsprov, och dessa hade visat att en obetydligt mörkare färg än smörets gåve varan ett osmakligt utseende, vartill komme en tydlig och ganska obehaglig färgsmak, åtminstone om färgningen skedde med s. k. smörfärg. Sattes färggränsen längre ned på färgskalan, så att för smöret förbehölles de allra ljusaste gula färgerna, erhölles icke någon tillräckligt tydlig gräns mellan smör och margarin. Kommittén hade stannat för den meningen, att något förslag i färgningsfrågan icke borde framläggas i samband med kommitténs utredning. I betänkandet anfördes vidare, att kommittén diskuterat frågan, huruvida, såsom fallet vore exempelvis i Tyskland, skyldighet borde stadgas för restauranger och andra näringsställen att, försåvitt margarin serverades eller användes vid matlagningen, genom i lokalerna tydligt synliga anslag angiva att så vore fallet. Kommittén hade emellertid, med hänsyn till anordningens tvivelaktiga positiva nytta samt svårigheten att kontrollera dylika föreskrifters efterlevnad, funnit sig icke böra framställa något förslag i detta hänseende. Senast berördes dessa frågor i två motioner vid 1939 års riksdag (I: 219 och II: 318) rörande jordbrukets stödproblem. Motionerna föranledde icke någon riksdagens åtgärd. Frågan om ytterligare skärpningar av margarinlagstiftningen synes de sakkunniga stå i visst samband med spörsmålet om smörets och margarinets näringsfysiologiska värde. Vissa av de enligt ovan föreslagna lagstiftningsåtgärderna, och då särskilt ett mer eller mindre långt gående färgningsförbud, skulle sannolikt medföra en minskning av margarinkonsumtionen. Dylika åtgärder skulle därför möjligen kunna anses i viss mån motiverade, om det visat sig att margarinet i näringsvärde vore smöret avsevärt underlägset eller om det utrönts, att margarinet utövade en ofördelaktig inverkan på omsättningen inom människokroppen av vissa för hälsan betydelsefulla ämnen. Resultatet av den i interpellationssvaret omnämnda undersökningen visar emellertid att, såvitt på vetenskapens nuvarande ståndpunkt kan bedömas, något dylikt stöd för drastiska lagstiftningsåtgärder icke finnes. I skrivelse den 20 juni 1939 till 1938 års jordbruksutredning anförde nämligen näringsrådet angående nämnda undersökning, vilken verkställts av professorerna Widmark i Lund och Westerlund i Uppsala, följande: »De undersökningar över smörets och

410 margarinets näringsfysiologiska värde, som genom förmedling av näringsrådet hittills ha utförts, ha huvudsakligen inriktats på problemet, huruvida det är möjligt att konstatera någon skillnad i näringsvärde hos de fettarter och därmed jämförliga substanser, som ingå i smör och margarin. Den betydelsefulla skillnaden mellan smörets och det icke vitaminiserade margarinets halt av vitaminer har ej upptagits till förnyad behandling, emedan denna fråga i sina huvuddrag kan anses vara utredd. Tidigare undersökningar ha givit anledning till den misstanken, att de i växtmargarinet ingående fettarterna skulle utöva en menlig inverkan på tillgodogörandet av födans kalcium. Dessa försök äro emellertid ej utförda med tillräcklig hänsyn tagen till den roll, som framför allt D-vitaminerna spela vid kalciumtillgodogörandet. Dessa tidigare försök äro nämligen utförda med en kost, där en otillräcklig D-vitamintillförsel kunnat influera på resultaten. I Widmarks och Westerlunds nu utförda undersökningar ha försöksdjuren erhållit en i vitaminhänseende och även i övrigt enligt vår nuvarande uppfattning fullvärdig kost. Resultaten kunna kort sammanfattas så, att djurförsöken ej giva några fasta hållpunkter för att margarinets fettarter i genomsnitt skulle kunna betraktas såsom mindre fördelaktiga för tillgodogörandet av födans kalcium än smörets. Även om i vissa serier och under viss årstid vissa differenser till smörets förmån framträtt, har någon avgjord skillnad, ägnad att ådagalägga ett bättre tillgodogörande av kostens kalcium vid tillförsel av smör jämfört med den vid tillförsel av margarin, sålunda icke kunnat konstateras. För fullvuxna djur kan detta anses till fullo säkerställt. Ifråga om växande djur äro resultaten något mera varierande men peka i stort sett i angiven riktning. Dessa Widmarks och Westerlunds resultat överensstämma i huvudsak med dem, som nyligen vunnits av v. Euler och medarbetare i Stockholm samt Nicolaysen i Oslo. Samtliga dessa försök måste så tillvida sägas vara av preliminär natur, som erfarenheter ännu icke finnas av försök utförda på människor. Westerlund har också framhållit att ett fylligare svar på ifrågavarande spörsmål skulle erhållas, därest försöksbetingelserna i olika avseenden kunde ytterligare varieras, såsom i fråga om antalet undersökta margarinsorter, grundkostens biologiska valör i fråga om äggvitan m. m. Sammanfattande vill näringsrådet framhålla, att även efter här framlagda undersökningar den vetenskapligt ådagalagda skillnaden i näringsvärdet mellan smör och icke vitaminiserat margarin ligger i den olika vitaminhalten. Härmed är ingenting utsagt om den ifrågasatta möjligheten av att även andra specifikt hälsobefordrande substanser skulle kunna förekomma i smöret annat än ett framhävande av att en sådan tänkbar möjlighet hittills icke ådagalagts.» Enligt de sakkunnigas förmenande är det däremot en ganska allvarlig brist att tillräckligt skydd emot förväxling å näringsställen mellan smör

411 och margarin samt mellan fettemulsion och naturlig grädde icke kan åstadkommas med hjälp av gällande författningsbestämmelser. I likhet med vad lantbruksstyrelsen anfört vid förarbetena till den gällande margarinförordningen hava de sakkunniga emellertid kommit till den uppfattningen, att ett tillräckligt sådant skydd icke kan åstadkommas utan en alltför långt gående kontroll över näringsställena. Den närmast till hands liggande åtgärden vore en föreskrift att användning av margarin eller fettemulsion skulle deklareras genom anslag inom serveringslokalen, men det torde kunna befaras att en sådan föreskrift, liksom det tidigare, numera upphävda stadgandet beträffande sådana anslag i minuthandeln, komme att utnyttjas i reklamsyfte och sålunda skulle motverka vissa av de intressen, som skulle skyddas genom åtgärden i fråga. De sakkunniga hava därför icke funnit sig kunna föreslå några föreskrifter i denna riktning. Det kan nämnas att i det förslag av 1931, som ligger till grund för den norska lagen av samma år om margarin och margarinost m. m., fanns en bestämmelse att på varje näringsställe, där margarin användes i sådan form att det såge ut som smör, skulle enligt vederbörande departements närmare föreskrifter genom meddelande på matsedeln eller på annat sätt tydligt angivas, att margarin användes. Denna bestämmelse inflöt emellertid icke i lagen.

412 Särskilda yttranden. Herrar Abramson och Degerstedt. Förslaget till livsmedelsstadga innehåller i 1 kap. 10 § bestämmelser angående märkning av vissa förpackningar för livsmedel. I paragrafen stadgas att å förpackningarna skall utsättas, bland annat, inläggarens namn eller firma, dock må utländska förpackningar i stället märkas med exportörens eller importörens namn eller firma. Enligt vår nedan närmare utvecklade mening bör detta stadgande kompletteras med en bestämmelse, som lämnar vissa försäljare möjlighet att märka av dem saluhållna förpackningar av ovannämnda slag med sitt namn eller sin firma i stället för med inläggarens. De nämnda bestämmelserna avse, såsom i den allmänna motiveringen till betänkandet anföres, att bereda den köpande allmänheten skydd såväl i sanitärt som i ekonomiskt hänseende beträffande förpackningarnas innehåll. Bestämmelserna synas emellertid vara ägnade att påverka konkurrensförhållandena inom produktionen och varuförmedlingen i livsmedelsbranschen i sådan riktning, att under vissa förhållanden ekonomiskt förfång för konsumenterna kan uppkomma. Sedan avsevärd tid tillbaka pågår inom produktionen och varudistributionen en kraftig ökning av försäljningen av varor, som paketerats och på annat sätt förpackats av tillverkare eller större distributörer. Denna utveckling medför möjlighet till förbättrad hygien och lägre butiksomkostnader. De högre kostnader, som en centraliserad förpackning i vissa fall kan kräva, motverkas av lägre kostnader tack vare massproduktion, varför det med skäl kan sägas, att denna utveckling gynnar en ändamålsenlig behovstäckning. På samma gång som det är av stor samhällsekonomisk betydelse, att inga hinder från lagstiftningens sida läggas i vägen för den härav betingade sunda utvecklingen inom produktionen och distributionen, är det påtagligt, att ej heller något bör, vare sig avsiktligt eller oavsiktligt, åtgöras på lagstiftningens väg, som är ägnat att påverka denna utveckling i en, samhällsekonomiskt sett, icke önskvärd riktning. Man har emellertid från denna utgångspunkt att observera, att systemet med »märkesvaror», å vilka producenten alltid skall angivas, enligt talrika iakttagelser från olika länder ofta är förenat med en prisbindning med otvivelaktigt monopolistiska syften. Två delvis sammanlöpande vägar leda till detta ur både folkhushållets och varuköparnas syn-

413 punkt mindre önskvärda mål, nämligen dels särskilda organisationer av märkesvarufabrikanter i syfte att stabilisera och normalisera mellanhandsersättningarna för märkesvaror i handeln och dels strävanden att fastslå den grundsatsen i lagstiftning och allmän opinion, att detaljister ovillkorligen måste följa de av märkesvarufabrikanterna åsatta detaljpriserna. De särskilda organisationer, som här nämnts, kunna dels vara sammanslutningar inom varje särskild bransch eller också s. k. märkesvaruinstitut, vilka avse att förena fabrikanter av märkesvaror inom vissa branscher. I bägge fallen bygga de på principen om exklusivavtal, d. v. s. ett åtagande att endast leverera till de återförsäljare, som hålla de överenskomna priserna eller rabatterna. Vid fall av överträdelse avskäres återförsäljaren från leverans av den vara, vid vars prissättning överträdelsen skett, eller när det gäller ett fullt utbildat och effektivt arbetande märkesvaruinstitut, även från leverans av alla andra märkesvaror, vilkas fabrikanter äro förenade i det ifrågavarande institutet. Återförsäljarnas intresse att ingå i sådana mer eller mindre drastiskt utformade överenskommelser är i sin tur betingat av det vederlag, som ges i form av en övernormal mellanhandsersättning. Det är en obestridlig erfarenhet även i vårt land, att de ersättningar, som betingas åt återförsäljarna av ett stort antal märkesvaror i detaljhandeln i samband med av fabrikanterna åsatta detaljpriser, äro sådana, att välorganiserade detaljaffärer mycket väl kunna distribuera de ifrågavarande märkesvarorna till lägre priser och detta oaktat göra rimliga vinster. Dessa förhållanden ha i många länder lett till allt mera utpräglade intressemotsättningar mellan å ena sidan den del av handeln, som i första hand är intresserad av de normaliserade mellanhandsersättningarna, och å andra sidan de återförsäljare, vilka bygga sin affärsverksamhet på principen om lågt pris och ökad omsättning. Den sistnämnda intressegruppen, vilken i vårt land representeras av konsumentkooperationen och av sådana samköpsföretag för partihandel, i vilka privata detaljister äro delägare, ävensom av vissa stordriftsföretagare inom den enskilda detaljhandeln, har i åtskilliga fall synts tillräckligt värdefull för märkesvarufabrikanterna för att dessa skulle avstå från principen om prisbindning i detaljhandeln eller medge avsteg från densamma i syfte att genom dessa stora organisationer och företag vinna ökad avsättning. Detta har i de mest extrema fallen i sin tur lett till att de enskilda köpmännens organisationer sökt blockera de leverantörfirmor, vilka på detta fullt legitima sätt velat öka sin avsättning. I andra fall åter, där leverantörerna ryggat tillbaka inför hot om blockad eller varit bundna av sina överenskommelser med märkesvaruinstitut eller liknande organisationer, ha de stora distributörerna måst taga sin tillflykt till import eller upprätta egna företag för produktion av de märkesvaror, från vilka de utestängts, eller ock göra avtal med sådana producenter om leverans, vilka stått utanför organisationerna, ofta smärre sådana. Dessa leveranser ha även saluförts under

414 återförsäljarens eget märke. På detta sätt ha trots de prisbindande organisationerna en hälsosam konkurrens vidmakthållits, ägnad att på längre sikt åstadkomma lägre priser även på de i märkesvaruinstituten eller branschorganisationerna monopolbundna märkesvarorna. I vissa länder har lagstiftningen ingripit för att underlätta återställandet av fri konkurrens och förklarat de institutioner olagliga, vilka avse att med tvångsmedel upprätthålla likformiga detaljpriser för märkesvaror, såsom t. ex. kartellagen i Canada av år 1923 (»Combines Investigation Act»). I vårt land ha även försök gjorts att upprätthålla dylika överenskommelser mellan märkesvarufabrikanter; främst inom den kemisk-tekniska branschen och inom tillverkningen av konserverade livsmedel, särskilt fiskkonserver. Inom åtskilliga av dessa områden existera alltjämt sådana avtal och upprätthållas med större eller mindre effekt. Ur den konsumentkooperativa varuförmedlingens erfarenhet kunna enstaka exempel anföras på hot om avskärande av leveranser till konsumtionsföreningar, vilka förbehållit sig frihet att sälja t. ex. fiskkonserver till lägre priser än de åsatta, liksom även liknande exempel beträffande vissa kosmetiska artiklar. Alldeles oavsett om sådana överenskommelser finnas eller ej, liksom även om de medföra önskad effekt vid prissättningen i detaljhandeln, ha köpmännens organisationer i flera fall vidtagit åtgärder, som i praktiken varit likställda med hot om blockad av leverantörerna för att förhindra, att dessa skulle inleda leveransförbindelser med parti- och detaljhandelns stordriftsföretag. I detta läge gavs otvivelaktigt från statsmakternas sida ett icke avsett stöd genom kungörelsen om märkning av fiskkonserver av den 1 juli 1934, vilken efter ett par uppskov trädde i kraft den 1 januari 1937 och vilken stadgar, att å inom riket tillverkade kärl eller förpackningar med dylika konserver tillverkarens namn måste utsättas. Det påpekades redan före utfärdandet av denna kungörelse från de återförsäljare, vilka representera stordriftsformen i detaljhandeln, att denna bestämmelse i praktiken måste leda till dels att de större, i branschorganisationerna bundna producenterna kunde befaras att av fruktan för repressalier från köpmännens sida upphöra med sina leveranser till denna grupp av återförsäljare och dels till att dessa sistnämnda, vid sina försök att ersätta dessa leveranser med produkter från smärre, utanför stående tillverkare, finge möta svårigheter att organisera en prisförbilligande, enhetlig produktion i större skala genom beställningar hos smärre producenter, då ju varje särskild tillverkare enligt kungörelsen måste stå ansvarig för sin produkt på förpackningen, och därmed hans namn och hemvist bleve offentligt kungjorda och kända. Dessa farhågor ha också gått i uppfyllelse, vilket bland annat bevisas av det förhållandet, att aktiebolaget Tempo måst ansöka om dispens från märkningsbestämmelserna för att undgå verkningarna av blockadliknande åtgärder och kunna placera sina beställningar hos svenska producenter i stället för att — som det till en början var nödsakat att göra

415 — täcka sina behov genom import. Denna ansökan tillstyrktes av lantbruksstyrelsen och kommerskollegium, vilka förklarade, att bolaget företett bevis eller sannolika skäl för att det på grund av åtgärder från vissa organisationers sida icke kunnat få köpa fiskkonserver, om dessa skolat vara märkta på föreskrivet sätt. Ett strängt upprätthållande av de ifrågavarande bestämmelserna skulle därför inverka hindrande på distributionen av fiskets produkter. Även de erfarenheter, som gjorts inom den konsumentkooperativa varuförmedlingen, ha som nämnts bekräftat tillvaron av dylika svårigheter inom fiskkonservbranschen. De föreslagna märkningsbestämmelserna i 1 kap. 10 § livsmedelsstadgan utvidga märkningstvånget i kungörelsen den 1 juli 1934 till att omfatta alla slag av konserver i hermetisk förpackning och skulle sålunda komma att högst avsevärt öka betydelsen av det icke avsedda stöd i lagstiftningen, som på detta sätt ges åt en ur ekonomisk synpunkt icke-rationell utveckling av systemet med förpackade livsmedel och märkesvaror över huvud taget. Vi dela till fullo majoritetens av de sakkunniga uppfattning, att sådana bestämmelser, som föreskriva ursprungsmärkning med laga ansvar för den förpackade varans beskaffenhet, äro till gagn och måhända även nödvändiga för att åstadkomma en tillfredsställande garanti för att en ur hälsosynpunkt tillfredsställande vara må tillhandahållas konsumenterna. Det är uppenbart att en märkning av dylika förpackningar med tillverkarens namn i många fall utgör den säkraste garantien för varans beskaffenhet. Å andra sidan kan det i vissa fall innebära större trygghet för allmänheten om en vederhäftig återförsäljare medgives påtaga sig ansvaret härför. En sådan möjlighet bör därför icke som fallet är i majoritetens förslag helt uteslutas. När det gäller fiskkonserver, har det tidigare vid flera tillfällen, såsom t. ex. i den å s. 146 i betänkandet omnämnda skrivelsen till jordbruksdepartementet den 20 mars 1936, framhållits av kooperativa förbundet, som besitter stor erfarenhet på detta område, hurusom sådana återförsäljare — grossister eller större detalj handelsfirmor med filialer — vilka av oss synas böra kunna komma i fråga som märkesfirmor för sådana konserver, ha ett påtagligt omedelbart intresse av att själva utöva noggrann kontroll över de tillverkare, som leverera till dem. Det är också ställt utom allt tvivel, att dessa återförsäljare ha helt andra resurser att verkställa en vetenskapligt noggrann prövning av tillverkningarna än deras leverantörer, där dessa utgöras av smärre tillverkare, vare sig detta sker i egna livsmedelslaboratorier eller genom anlitande av andra provningsmöjligheter. Det i livsmedelsstadgan föreskrivna ensidiga märkningstvånget för tillverkarna kommer emellertid att i praktiken innebära ett förbud för återförsäljare av den nämnda kategorien att på detta sätt under betryggande sanitär kontroll genom samarbete med småproducenterna skapa egna märkesvaror. Att därigenom småproducenternas berättigade intressen komma att lida avsevärt avbräck, är uppenbart. Dessa småproducen-

416 ter — fiskare, lokala frukt- och grönsaksodlare m. fl. — ha på sistone kommit i kontakt med de stora återförsäljarna, vilka kunnat garantera en säker marknad för deras produktion, i det de övertagit reklameringen för deras räkning och samtidigt sökt skapa en till kvaliteten möjligast jämn, gemensam produkt. De priser, vartill de vid marknadsförandet kunnat avsätta sin fångst eller skörd, ha därigenom kunnat avsevärt höjas, och de ha på det sättet erhållit bättre vederlag för sitt arbete utan att härigenom konsumenternas berättigade intressen trätts för nära, Det må i detta samband också påpekas de konsekvenser, som i vissa fall kunna uppstå för den svenska produktionen, enkannerligen småproducenterna, av sådana märkningsbestämmelser, vilka förbjuda en återförsäljare att ensam stå ansvarig för varan vid försäljning av svenska produkter men ålägga honom att göra detta vid import av motsvarande vara från utlandet. Detta måste direkt uppmuntra återförsäljare, närhelst han vill skapa en egen märkesvara med åsätt firmanamn men utan angivande av varje enskild tillverkares namn, att vända sig till utlandet. Det förfång för småproducenterna, som de föreslagna märkningsbestämmelserna oavsiktligt komma att medföra, ökas sålunda ytterligare. Det måste vidare tillerkännas den största betydelse i föreliggande lagstiftningsfråga, att av de länder, vilka redan äga en sådan märkningslagstiftning och vilkas förhållanden i detta samband undersökts av de sakkunniga, det övervägande antalet medge rätt för återförsäljare eller vissa sådana att övertaga ansvaret. Så är förhållandet i Tyskland, Schweiz och Canada (i sistnämnda land för grossister). I enlighet med det nu anförda bör därför enligt vår mening märkningsrätt tillerkännas även sådana parti- och minuthandelsföretag, åt vilka sådan rätt synes kunna anförtros utan att därigenom det skydd för konsumenterna minskas, som ifrågavarande bestämmelser äro avsedda att utgöra. Prövningen av frågan, om ett företag uppfyller dessa kvalifikationer, synes lämpligen kunna anförtros åt kommerskollegium. I 1 kap. 10 § livsmedelsstadgan bör i enlighet härmed införas en tilläggsbestämmelse av innebörd att, utan hinder av vad förut i paragrafen stadgas, kommerskollegium äger medgiva att förpackningar, som i paragrafen avses, i stället för med inläggarens namn eller firma och hemvist må vara märkta med en parti- eller minuthandlares namn eller firma och hemvist. Kommerskollegium torde därjämte böra tillerkännas rätt att återkalla sådant medgivande, när skäl därtill äro. Anledning till återkallelse föreligger exempelvis, om med avseende å en viss distributörs med dylikt tillstånd märkta livsmedel upprepade gånger yppats förseelser emot livsmedelsstadgan. Framställning till kommerskollegium om sådan återkallelse torde, då anledning därtill synes föreligga, böra göras av kontrollmyndighet, som i 13 kap. livsmedelsstadgan omförmäles. I kungörelsen den 24 juli 1934 (SFS 1934: 459 och 1936: 602) angående märkning av kärl till fiskkonserver för avsalu, m. m. torde böra införas en liknande bestämmelse

417 om rätt för kollegium att medgiva undantag från motsvarande märkningsföreskrift i denna kungörelse. De föreskrifter om märkning med tillverkarens namn eller firma av förpackningar för vissa andra livsmedel och varor, vilka meddelats i 1 kap. 9 §, 3 kap. 6 §, 4 kap. 5 § samt 8 kap. 2 och 4 §§ livsmedelsstadgan avse varor av sådan särskild beskaffenhet, att beträffande desamma tillverkaren alltid torde böra angivas. Detta utesluter givetvis icke att en distributör, om han så önskar, äger att å sådan förpackning anbringa exempelvis uppgiften: »Tillverkad för N. N:s räkning».

Herr Borgström. I den inledande motiveringen till sitt den 16 december 1937 framlagda förslag till vissa bestämmelser angående kringföringshandel med kött och charkuterivaror (SOU 1937:51) uttalade de sakkunniga bland annat: »Den ambulerande handeln med andra livsmedel synes stundom lämna rum för berättigade anmärkningar beträffande hygienen, dock ej av samma allvarliga natur som i fråga om kött och charkuterivaror. Sanitära bestämmelser för kringföringshandeln med övriga livsmedel synas därför böra övervägas i samband med den utredning rörande eri allmän livsmedelslagstiftning, som de sakkunniga enligt sitt uppdrag hava att verkställa. De sakkunniga komma därför att alltjämt hava sin uppmärksamhet riktad på den ambulerande handeln med livsmedel över huvud.» Den prövning de sakkunniga härefter ånyo ägnat frågan om lagstiftning angående kringföringshandel med livsmedel har emellertid lett till, att de sakkunnigas majoritet ansett sådana omständigheter beträffande kringföringshandeln med andra livsmedel än kött och charkuterivaror icke hava framkommit, att ytterligare hygieniska föreskrifter beträffande denna handel kunna anses erforderliga. På denna punkt är jag av annan mening, i det jag anser att såsom nedan närmare utvecklas sanitära föreskrifter böra utfärdas även för kringföringshandel med specerier, fisk och skaldjur samt bröd. Att behov av en sådan utvidgning av lagstiftningen föreligger ha de sakkunniga i viss mån vitsordat genom sitt ovan citerade uttalande, att den ambulerande handeln med andra livsmedel än kött och charkuterivaror stundom lämnar rum för berättigade anmärkningar. Även om de anmärkningar, vilka framförts mot ambulerande handel med kött och charkuterivaror, äro av allvarligare natur, synes mig de av de sakkunniga sålunda konstaterade missförhållandena vid ambulerande handel med vissa andra livsmedel ha bort motivera den av mig förordade utvidgningen av lagstiftningen. 27 —

418 Enligt mitt förmenande borde för såväl butikshandel med livsmedel som för kringföringshandel med sådana i princip gälla samma hygieniska föreskrifter. I den normalmatvarustadga, som de sakkunniga utarbetat, har det ansetts lämpligt föreskriva att lägenhet, där bland annat specerier, fisk eller bröd försäljas eller till försäljning förvaras, icke må tagas i bruk förrän vederbörande hälsovårdsnämnd lämnat sitt tillstånd därtill. I normalmatvarustadgan lämnas även detaljerade bestämmelser angående inredningen av sådana lägenheter. Då de sakkunniga sålunda ansett hygieniska föreskrifter erforderliga för fasta speceri-, fisk- eller brödbutiker, finner jag det riktigt att motsvarande föreskrifter utfärdas för ambulerande butiker, vari nämnda varor försäljas. Jag anser det till och med angelägnare att hygieniska föreskrifter utfärdas för rullande butiker än för fasta sådana. Det torde nämligen knappast kunna bestridas, att de hygieniska vådorna i allmänhet äro större vid ambulerande än vid bofast handel. Man kan visserligen göra gällande att den ambulerande handeln för närvarande är av mindre omfattning och att därför en utvidgning av lagstiftningen just nu icke skulle vara påkallad. Då importen av motorbränsle åter kommer i gång, torde emellertid den ambulerande handeln hastigt komma att öka och sannolikt överträffa den betydande sammanlagda omsättning, som denna handelsform uppnådde före krigsutbrottet i september 1939. Under åren närmast före detta kunde man på en del håll iakttaga, att den ambulerande handeln var på väg att övertaga en väsentlig del av varudistributionen, medan den bofasta handeln förlorade i betydelse. Om denna utveckling, såsom förefaller troligt, fortsätter när fredstillstånd åter inträtt, synes det icke riktigt att lämna den ambulerande handeln med så viktiga livsmedel som specerier, fisk och bröd utan andra sanitära föreskrifter än dem som återfinnas i livsmedelsstadgan. Det synes angeläget att en lagstiftning nu genomföres, då kringföringshandeln tillfälligtvis har mindre omfattning, så att de ambulerande försäljarna, då de nuvarande svårigheterna för denna varudistributionsform upphöra, veta vilka sanitära föreskrifter de ha att efterfölja. Som stöd för min uppfattning att den sanitära lagstiftningen beträffande kringföringshandeln bör utvidgas på sätt här föreslagits, vill jag ytterligare hänvisa till de föreskrifter angående kringföringshandel med kött m. m. från vagn, vilka infördes i Norge år 1937 (se bilaga B s. 490). Enligt dessa föreskrifter skall vagn för kringföringshandel med kött, fisk, bröd och andra matvaror, som kräva hygienisk behandling, innan den tages i bruk i försäljarens hemort eller den ort, varifrån försäljningen skall utgå, anmälas hos och godkännas av hälsovårdsnämndens ordförande eller av nämnden därtill bemyndigad person. Godkännandet lämnas för ett år i sänder. Som villkor för godkännandet må även uppställas det villkoret att försäljaren antingen i sin hemort eller i den ort, varifrån försäljningen skall utgå, har tillfredsställande

419 lokaler för förvaring av osålda varor. Enligt min mening borde de svenska föreskrifterna angående kringföringshandel med livsmedel utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller i Norge. De erfarenheter, som vunnits under den tid nu gällande sanitära föreskrifter för kringföringshandel med kött och charkuterivaror tillämpats, äro goda och tala för att lagstiftningen utan olägenhet skulle kunna utvidgas på sätt jag förordat. De nu gällande bestämmelserna ha ingalunda hämmat kringföringshandeln. Att en del primitiva fordon, vilka tidigare kommit till användning för kringföring av nyssnämnda livsmedel, måst moderniseras eller ersättas med nya har varit till gagn såväl för allmänheten som för de ambulerande försäljarna. Några klagomål över en alltför sträng lagstiftning eller lagtillämpning ha veterligen icke anförts av näringsidkare, vilka berörts av den lagstiftning, varom här är fråga. Jag anser alltså, att de sakkunniga bort föreslå sanitära bestämmelser för ambulerande handel med specerier. Särskilda föreskrifter böra gälla såväl för fordon som lagerlokaler, vilka komma till användning vid kringföringshandel med dessa varor. Dock torde de sanitära föreskrifterna i detta fall kunna göras enklare än de för kringföringshandel med kött och charkuterivaror utfärdade bestämmelserna. Beträffande kringföringshandeln med fisk och skaldjur synes mig sanitära bestämmelser böra gälla särskilt fordonens beskaffenhet. Vad angår den ambulerande handeln med bröd bör övervägas behovet av viss sanitär kontroll.

Herr Jerlov. Emot de sakkunnigas förslag i fråga om åtgärder till skydd emot förväxling av smör och margarin ser jag mig nödsakad anmäla reservation och får jag som skäl härför anföra följande. De sakkunniga ha som allmän princip för sitt arbete uppställt att genom lagstiftningen söka bereda den äkta varan skydd emot förväxling med den förvanskade eller efterapade. Denna princip har, för såvitt jag kunnat bedöma, troget upprätthållits ända tills de sakkunniga ställts inför margarinförordningens problem. De skäl som bestämt) de sakkunniga för att här frångå sin uppfattning om behovet av att så långt det är möjligt trygga skyddet för den äkta varan synes — efter vad jag kan bedöma av de förda diskussionerna — sammanhänga med den traditionella ovilja emot ingripanden å detta område, som inom vida folklager otvivelaktigt förefinnes. Däremot ha de sakkunniga ej förnekat att missförhållanden förelåge, för vilkas undanröjande

åtgärder kunde ifrågasättas. De sakkunniga medge sålunda att förväxlingar å restauranger och näringsställen lätt kan ske emellan äkta vara och surrogat samt att det otvivelaktigt förekommer att mången gång margarin serveras som smör och även att därvid priset beräknas som om den äkta varan serverats. Modern margarinindustri förfogar över sådana tekniska resurser, att dess produkt såväl till smak som utseende så överensstämmer med natursmöret, att lekmannen ej kan bedöma om surrogat eller äkta vara erbjudits honom, när förpackningen borttagits. Enda möjligheten till skydd för allmänheten härutinnan ligger i att — såsom svenska mejeriernas riksförbund i sitt yttrande till de sakkunniga framhållit — föreskriva olika färg för smör och margarin. Denna utväg ha emellertid de sakkunniga avvisat av som det synes två huvudskäl. Det första av dessa är att en sådan bestämmelse skulle tagas illa upp av allmänheten och leda till minskad konsumtion av margarin. I vilken omfattning surrogatindustrin skulle se sin avsättning minskad ange de sakkunniga ej. Med största sannolikhet skulle den endast bli av ringa betydelse. Margarinfabrikernas försäljningsaktiebolag framhåller i sitt yttrande till de sakkunniga att »margarinet har vunnit sin omsättning genom eget inneboende värde och ej på grund av förväxling», varför det ej finnes anledning tro, att någon större inverkan å förbrukningen av smör och margarin kan uppnås genom färgningsbestämmelser. Med ett sådant uttalande från detta håll torde man ej behöva befara någon katastrof för margarinindustrin, även om dess vara ej finge rätt att kläda sig i smörets färg. I övrigt torde det ur landets synpunkt enbart vara till nationalekonomisk fördel, om till en viss del det svenska smöret finge ersätta det av utländskt råmaterial tillverkade margarinet. Under tidsperioden 1931—38 exporterades årligen från Sverige i medeltal cirka 20 miljoner kg runmärkt förstklassigt smör till ett medelpris som understeg 2 kronor. För den mjölk, som sålunda utfördes till andra länder i form av smör, erhölls därvid mindre än 10 öre per liter, d. v. s. landet kunde ej ens få de rena produktionskostnaderna täckta. Både ur folkhälsans synpunkt och med hänsyn till vår handelsbalans skulle det därför vara en ren fördel, om lagstiftningen till skydd emot varuförväxlmg kunde få till effekt, att vårt exportsmör under normala förhållanden helt eller delvis bleve konsumerat hemma. Det andra huvudskälet emot ett ingripande från de sakkunnigas sida är att smörets överlägsenhet, näringsfysiologiskt sett, gentemot margarinet ej vetenskapligt ådagalagts. De sakkunniga antyda att de, därest så varit förhållandet, ej skulle varit ovilliga att hårdare ingripa emot margarinkonkurrensen. De sakkunniga anse emellertid, med åberopande av ett utlåtande av naringsrådet över resultat av vissa försök rörande smörets och margarinets näringsfysiologiska värde, utförda av professorerna Widmark och Westerlund, att någon bestämd överlägsenhet hos smöret ej hittills kan anses ådagalagd.

421 I näringsrådets utlåtande framhålles, att några fasta hållpunkter för att margarinets fettarter i genomsnitt skulle kunna betraktas som mindre fördelaktiga för tillgodogörandet av födans kalcium än smörets ej kunnat konstateras. Försöken ha gjorts å djur och icke utsträckts till människor. Näringsrådet betonar ock att de refererade försöken äro av preliminär natur och att de uppnådda resultaten ingalunda utesluta möjligheten av att andra specifikt hälsobefordrande substanser kunna förekomma i smöret. Forskningen inom detta område pågår alltjämt och vitt skilda meningar brytas, varvid än den ena än den andra uppfattningen dominerar och gör anspråk på att vara dagens sanning. Smörfettets överlägsenhet i förhållande till vanligt margarin erkännes från alla håll, men under det att från vissa håll anses, att denna helt är att hänföra till natursmörets vitaminhalt och att jämlikhet kan uppnås genom vitaminisering av margarinet, visa försök från andra forskare att de i smöret ingående fettarternas kemiska sammansättning gör detsamma vida värdefullare än margarinet. Smör- och margarinfettarterna äro ock till sitt ursprung väsentligen skilda. Det ligger därför intet oriktigt i att beteckna smöret som en originalvara av väsentlig betydelse för folkförsörjningen. I den allmänna marknaden betingar smöret i regel ett högre pris, liksom dess produktionskostnader alltid ställa sig avsevärt större än margarinets. Dessa förhållanden äro enligt mitt förmenande fullt tillräckliga för att motivera ett lagstadgat skydd åt smöret i sådan form, att ett särskiljande av originalvaran från surrogaten på alla etapper av distributionen lätt kan ske. Det framskymtar slutligen i de sakkunnigas betänkande, att en sårfärgning av de båda produkterna skulle vara förenat med stora praktiska svårigheter, vilka skulle vara ägnade att ytterligare skapa irritation bland köpare av både smör och margarin. Detta torde emellertid icke behöva bli fallet. En fullt tillfredsställande garanti emot förväxling av de båda produkterna skulle kunna ernås genom ett enkelt stadgande att margarin skall vid fabrikation och försäljning ha den färg, som det fått av de i varan ingående fettämnena. Tillsats av färgämne i avsikt att ge margarin traditionell smörfärg skulle sålunda förbjudas. För smöret åter skulle en sådan färgtillsats medges, som gör det möjligt att året runt bibehålla sommarsmörets färgstyrka i gult. Med genomförandet av ett stadgande av denna natur skulle mycket av den irritation, som nu existerar emellan smör och margarinproduktionen, försvinna. Det torde nämligen vara uppenbart, att densamma i ej ringa grad blivit så bitter genom att smörproducenten aldrig känt sig kunna påräkna samma skydd för sin vara, som det anses självklart att tillerkänna industrins originalartiklar. En ärlig konkurrens emellan smör och margarin har åtminstone försonande drag för jordbrukaren, en oärlig sådan, där staten mer eller mindre medvetet inträder som part å surrogatets sida, gör lätt bonden till tvivlare på lagstiftarens ojävighet.

422 De bestämmelser till skydd emot förväxling av smör och margarin, som jag ovan påyrkat, torde jämväl böra utsträckas till margarinost, så att förväxling med av naturprodukterna tillverkad vara även här uteslutes. Det torde, såsom svenska mejeriernas riksförening framhåller, vara i hög grad oriktigt att ge margarinosten samma mörkröda färg som i vissa fall användas som kvalitetsmärke å äkta ost.

•

BILAGOR

425 Bilaga A.

1916 års kommittés förslag till livsmedelslagstiftning. / 1921 års betänkande

införda

förslag:

Förslag till livsmedelslag. 1 §. Saluhåller eller utlämnar någon till annan livsmedel, vilket är att anse såsom skadligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda, skall han, där han ägde vetskap om varans beskaffenhet, straffas med böter från och med femtio till och med femtusen kronor eller med fängelse eller med båda dessa straff. Ägde han ej dylik vetskap, ehuru han bort hava förskaffat sig sådan, skall han straffas med böter från och med fem till och med femtusen kronor. 2 §. Den, som saluhåller eller till allmänheten försäljer eller eljest mot vederlag till allmänheten utlämnar livsmedel under omständigheter, som äro ägnade att vilseleda köpare eller mottagare om varans beskaffenhet, myckenhet eller ursprung, skall, där han ägde vetskap om varans verkliga egenskaper, straffas med böter från och med femtio till och med femtusen kronor eller med fängelse eller med båda dessa straff. Ägde han ej dylik vetskap, ehuru han bort hava förskaffat sig sådan, skall han straffas med böter från och med fem till och med femtusen kronor. 3 §. Bedriver någon i sviklig avsikt verksamhet, genom vilken livsmedel göres ägnat att vid kommande försäljning framkalla villfarelse hos köparen, skall han straffas med böter från och med femtio till och med tiotusen kronor eller med fängelse eller med båda dessa straff. 4 §. Kar någon, som driver handel med livsmedel men icke försäljer dem direkt till allmänheten utan till återförsäljare, till denne levererat livsmedel, vilket är ägnat att vid kommande försäljning framkalla villfarelse hos köparen, och skedde leveransen under sådana omständigheter, att fara var för handen, att varan skulle under utnyttjande av dess vilseledande egenskaper utbjudas till allmänheten, skall han, där han bort kunna inse faran, straffas med böter från och med femtio till och med tiotusen kronor. 5 §. Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot de föreskrifter, som i anslutning till denna lag utfärdas angående särskilda i samband med livsmedelshandeln stående förhållanden, och är förseelsen icke att hänföra till något av de ovan under 1 till och med 4 § upptagna brotten, skall han, såvida ej annat särskilt stadgas, straffas med böter från och med fem till och med tvåtusen kronor. 6 §. Befinnes gärning straffbar såväl enligt livsmedelslagen som enligt allmänna strafflagen, skall allenast den ena lagen tillämpas; innehålla tillämpliga lagrum i livsmedelslagen och allmänna strafflagen olika straffskalor, skall den av lagarna tillämpas, som innehåller den strängare straffskalan. Utan hinder av vad nu stadgats må dock bötesstraff enligt livsmedelslagen och påföljd, varom nedan i 8 § förmäles, ådömas jämte frihetsstraff enligt allmänna strafflagen. 7 §. Den, som under tid, då han är ställd under åtal för brott mot denna lag, fortsätter samma brott, skall, när han blir därtill lagligen förvunnen, för varje

426 gång nytt åtal anställes fällas till särskilt ansvar; dock må fängelsestraff icke ådömas för längre tid än sammanlagt två år. 8 §. Domes till straff enligt 1, 2, 3 eller 4 § denna lag, äger domstolen, där sådant kan anses påkallat av ett allmänt intresse, förordna, att dess utslag genom det allmännas försorg skall på den dömdes bekostnad offentliggöras i en eller flera tidningar. Domstolen må därjämte kunna på yrkande av hälsovårdsnämnd förklara den sakfällde hava förverkat det i målet ifrågakomna varupartiet eller dess värde, om det ej kan tillrättaskaffas. Då straff ådömes för upprepat brott, må på yrkande av hälsovårdsnämnd domstolen jämväl meddela förbud för den sakfällde att idka den verksamhet, vari brottet begåtts. 9 §. Brott, som omförmäles under någon av 1 till och med 4 §§, skall åtalas inför allmän domstol. Förseelser, som omnämnas under 5 §, skola åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare, eller, där dylik icke finnes, inför allmän domstol. Talan om ansvar må föras, förutom av allmän åklagare och enskild målsägande, av hälsovårdsnämnden i den ort, där brottet eller förseelsen begåtts. 10 §. Vittnesberättelser, som vid lagföring enligt denna lag inför domstol avgivas av befattningshavare hos hälsovårdsnämnd rörande vad dem i tjänsten hänt, skola äga samma vitsord, som enligt lag är tillerkänt vittnesmål avlagda av dem, vilka rättens eller Konungens befallningshavandes bud och ärende gå. 11 §. Böter, som ådömas enligt denna lag, så ock värdet av förbrutet gods skola tillfalla den kommun, inom vilken brottet eller förseelsen begåtts. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Förslag till livsmedelsstadga. 1 §. Med livsmedel förstås i denna stadga födoämnen och dryckesvaror, varunder inbegripes varje till förtäring av människor avsedd vara, även sådan som är ämnad att användas allenast i egenskap av krydda, konserveringsmedel eller färg. Dock må läkemedel icke hänföras till livsmedel. Ett livsmedel skall anses saluhållet, om det anträffas å plats eller i lokal, som äger samband med verksamhet avseende försäljning till allmänheten av sådan vara, såvida icke visas, att varan ej är ämnad att utbjudas till försäljning. 2 §. Livsmedel må icke saluhållas, till annan utlämnas eller till hälsovårdsområde införas, då det kan antagas överföra smittsam sjukdom eller är tillsatt med giftigt ämne, vilket enligt gällande giftstadga är hänförligt till sådant ämne av första eller andra klass, eller med ämne, som eljest kan antagas framkalla förgiftning, eller innehåller ämne, som i Förteckning I vid denna stadga angivits som otillåtet med avseende å livsmedlet i fråga, eller bearbetats eller hanterats av person, vilken vid tiden för sysselsättningen var eller med skäl kan misstänkas då hava varit behäftad med sådan sjukdom eller smitta, att livsmedlet på den grund kan vara skadligt att förtära, eller eljest på grund av sjuklig förändring, förskämning, förorening, felaktig beredning eller annan orsak skäligen är att anse såsom skadligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda.

427 3 §. Livsmedel får icke saluhållas eller till allmänheten försäljas eller eljest mot vederlag till allmänheten utlämnas under omständigheter, som äro ägnade att vilseleda köpare eller mottagare rörande varans beskaffenhet, myckenhet eller ursprung. Vid bedömandet av dessa omständigheter skall hänsyn särskilt tagas till den beteckning, som användes för varan, de uppgifter, som lämnas rörande densamma, de teckningar och bilder, som anbragts å varan, dess omslag eller förvaringskärl eller å anslag eller skylt, som har avseende å varan. Har en vara på nyssnämnt eller liknande sätt givits sken av att utgöra livsmedel av viss beskaffenhet, är köparen eller mottagaren att anse som vilseledd, icke blott då varan helt eller delvis saknar någon för sådant livsmedel utmärkande beståndsdel eller innehåller någon för livsmedlet främmande inblandning, utan även då i varan kvarblivit från råämnet härrörande delar eller vid varans beredning tillförd inblandning i större myckenhet än i sådant livsmedel bör förekomma, eller då varan eljest saknar för livsmedlet utmärkande egenskaper. Hava särskilda författningar utfärdats rörande vissa livsmedel, skola där givna föreskrifter läggas till grund för bedömandet. 4 §. Under benämning, som icke kan anses angiva varans beskaffenhet eller vunnit hävd såsom utmärkande visst varuslag, må livsmedel icke saluhållas eller försäljas, utan att anmälan därom gjorts till medicinalstyrelsen, åtföljd av uppgift om beståndsdelarna i varan. Denna bestämmelse har icke tillämpning å tilllagad maträtt eller konditorivara. 5 §. En var, som i stad vill idka yrkesmässig verksamhet, som har till föremål livsmedels beredning i och för försäljning, eller försäljning av kött eller andra köttvaror, färsk fisk, mjölk eller mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror i särskild lägenhet eller å särskild därtill anvisad plats, vare skyldig därom göra anmälan hos hälsovårdsnämnden i orten. Lägenhet, som här avses, må icke tagas i bruk, förr än hälsovårdsnämndens godkännande därå vunnits. Vad sålunda stadgats gälle likaledes, om den bedrivna rörelsen till sin art förändras. På landet skall anmälan, som ovan sagts, göras beträffande fabriksmässig tillverkning av livsmedel, slakterirörelse eller försäljning i öppen bod av de i första stycket uppräknade livsmedlen. Vad i denna paragraf är föreskrivet om stad skall i tillämpliga delar gälla även för sådan plats på landet, med avseende vara förordnats, att hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad skola tillämpas. 6 §. Lägenhet, där livsmedel för försäljning beredas eller där kött eller andra köttvaror, färsk fisk, mjölk eller mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror saluhållas, försäljas eller för försäljning förvaras, skall vara tillräckligt rymlig och ljus samt försedd med erforderliga anordningar för luftväxling ävensom hava lätt tillgång till vatten av god beskaffenhet. Golv, väggar och tak skola vara täta och jämte bord, hyllor och annan inredning så beskaffade, att de med lätthet kunna rengöras. I slakteri, charkuteri, mejeri, bageri, konditori, bryggeri eller läskedrycksfabrik så ock i lägenhet, där färskt kött, färsk fisk och mjölk yrkesmässigt försäljas eller för dylik försäljning förvaras, skall golvet vara av sten eller annat tjänligt ämne samt vara försett med avlopp för spillvatten. Undantag härifrån må dock beträffande bageri, konditori och mjölkaffär av mindre omfattning av

428 hälsovårdsnämnden medgivas, för den händelse andra betryggande, av nämnden godkända anordningar till förebyggande av sanitära olägenheter vidtagas. Lägenhet, som i första stycket sägs, får ej stå i förbindelse med bostad och ej heller i övrigt i sådan förbindelse med annan lokal, att sanitära olägenheter därav kunna uppkomma. Vid lägenhetens inrättande skall tillses, att dess avstånd till utom hus beläget avträde, urinkur, stall, fähus, svinhus, gödselstad eller annan plats eller upplag, varifrån lukt sprides, ej blir mindre än 6 meterLägenhet, som i första stycket sägs, skall hållas i rent och gott skick och får endast användas till det ändamål, för vilket den är inrättad. Ej må där förvaras ämnen, som kunna meddela livsmedlen främmande lukt eller smak eller påskynda deras förskämning eller på annat sätt göra dem otjänliga att förtära. Beträffande lokaler för saltning eller ompackning av sill och annan fisk äger hälsovårdsnämnd medgiva jämkningar i föreskrifterna i denna paragraf. 7 §. Inom lokal eller å plats, där livsmedel försäljes eller för försäljning förvaras eller beredes, må ej giftigt ämne eller så beskaffad vara som i 2 § sägs under någon förevändning förvaras eller till något ändamål användas. Dock må efter särskilt tillstånd giftigt ämne av andra klassen, vilket finnes upptaget i Förteckning I I vid denna stadga, användas inom näring eller industri, som angives i samma förteckning, för rengöring eller desinfektion av kärl eller redskap. Sådant tillstånd lämnas av länsstyrelsen, som har att meddela närmare föreskrifter rörande för ändamålet erforderliga anordningar och försiktighetsmått. Har användandet av färgämnen eller sackarin, dulcin eller liknande ämnen i visst livsmedel förbjudits, få dessa ämnen icke förvaras inom lokal där dylikt livsmedel för försäljning beredes. 8 §. Kärl, redskap, maskiner och förpackningsmaterial, vilka användas i lokal, som omförmäles i 7 § första stycket, eller eljest komma i beröring med livsmedel, avsedda till försäljning, skola vara av sådant material och av sådan beskaffenhet, att livsmedlen genom dem ej skadas. Till beredning, förvaring eller servering av livsmedel må följaktligen ej användas kärl eller redskap så beskaffat, att vid dess användning varan kommer i omedelbar beröring med: zink, bly, zink- eller blyhaltig metall eller legering, som innehåller mer än 0.5 procent bly, dock att lödmetall må innehålla intill 10 procent bly; zink- eller blyhaltig kautschuk; emalj, glasyr eller annat överdrag, som innehåller zink- eller blyförbindelse av sådan beskaffenhet, att någon av dessa metaller går i lösning vid en halv timmes kokning med fyra-procentig ättiksyra. Livsmedel må ej heller omedelbart förpackas i papper eller annat omslag, som är färgat, målat, glättat eller tryckt med giftig färg eller annat giftigt ämne, ej heller i folium av annan metall än tenn, som icke innehåller mer än 1 procent bly, eller aluminium. Stadgandet i detta stycke har ej avseende å te inneslutet i originalförpackning. Är kärl eller redskap för beredning, förvaring eller servering av livsmedel så beskaffat, att, då det användes på sedvanligt sätt, livsmedlet utsattes för fara att skadas, får kärlet eller redskapet icke förvaras i lokal, som i första stycket sägs, eller i lokal, som därmed äger samband. Vad i andra stycket stadgas äger icke tillämpning å ledningar, kärl eller redskap av zink eller med zink överdragen annan metall, såvida därmed avses förvaring eller distribution av vatten, ej heller å blyrör, som vid vattenledning tjänar att förbinda mätare med vattenledningen i övrigt.

429 K ä r l eller redskap, som enligt vad i denna § stadgas icke få användas till beredning, förvaring eller servering av livsmedel, må ej för sådant ändamål tillverkas, saluhållas eller försäljas. 19 §. Vid förvaring, transport och hanterande av livsmedel, avsedda till försäljning, skola sådana försiktighetsmått iakttagas, att varan icke förorenas eller på annat sätt skadas. 10 §. Vatten, som användes till beredning eller sköljning av livsmedel, avsedda tilll försäljning, eller till sköljning av kärl eller redskap, avsedda att användas vid beredning eller förvaring eller servering av sådana livsmedel, skall motsvara de fordringar, som ställas på dricksvatten. Ofiltrerat havs-, sjö- eller flodvatten må dock, såvida det är rent, användas för sköljning av fisk och skaldjur. Is, som användes vid tillverkning eller konservering av livsmedel, avsedda till försäljning, och därvid kan komma i beröring med dessa, omedelbart eller i form av vatten, skall motsvara de fordringar, som ställas på dricksvatten. 11 §. Var och en, som sysslar med beredning av livsmedel för försäljning eller hanterar kött eller andra köttvaror, färsk fisk, mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror, som avses till försäljning, skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet. Förekommer beträffande person, vilken är sysselsatt i sådant arbete, som i första stycket sägs, skälig anledning antaga, att han är behäftad med sjukdom eller smitta, varav menlig inverkan på den av honom bearbetade eller hanterade varans beskaffenhet kan uppstå, är han skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden på hälsovårdsområdets bekostnad undergå läkarundersökning. Finnes han vid läkarundersökningen vara behäftad med sjukdom eller smitta, som nu är sagd, må nämnden förbjuda, att han deltager i eller användes till arbete, varom här är fråga. 12 §. Saluhåller eller utlämnar någon till annan livsmedel, som i 2 § sägs, skall handlingen bedömas enligt 1 § livsmedelslagen. Saluhåller, försäljer eller utlämnar någon eljest mot vederlag till allmänheten livsmedel under vilseledande omständigheter, som i 3 § sägs, skall handlingen bedömas enligt 2 § livsmedelslagen. Inför någon till hälsovårdsområde livsmedel, som i 2 § omförmäles, eller saluhåller eller försäljer någon livsmedel under benämning, som i 4 § avses, utan att därförinnan hava gjort anmälan, som i samma paragraf sägs, eller eftersätter någon den anmälningsplikt, som enligt 5 § åligger honom, eller nyttjar lokal för ändamål, som där sägs, utan att avvakta vederbörligt godkännande, eller underlåter någon att iakttaga vad honom enligt 6—10 §§ och 11 § första stycket åligger, skall handlingen bedömas enligt 5 § livsmedelslagen. För handling, som enligt vad ovan sägs skall bedömas enligt viss § i livsmedelslagen, skall straff ådömas jämlikt åberopad §, där handlingen företagits med sådan vetskap, sådant uppsåt eller av sådan oaktsamhet, som enligt samma § förutsattes för straffbarhet. Vid lagföringen skola 6—10 §§ livsmedelslagen tillämpas. Om bötesfördelning och bötesförvandling gäller vad i 11 § samma lag finnes stadgat. 13 §. Yppas inom hälsovårdsområde eller del därav behov av särskilda ordningsföreskrifter rörande handeln med livsmedel till fullständigande av vad ovan i 5—9 §§ sägs, må sådana, såvitt de icke strida mot denna stadga eller annan

430 författning, kunna antagas och utfärdas på sätt i hälsovårdsstadgan finnes bestämt om tillkomst av nya och ytterligare hälsovårdsföreskrifter för visst område. Anses sådana föreskrifter böra förenas med straffbestämmelser, må däri stadgas böter från och med fem till och med ett tusen kronor. Vidkommande utdömande, fördelning och förvandling av sådana böter gäller vad i 7 §, 9 § andra och tredje stycket samt 11 § livsmedelslagen sägs. Förteckning

I.

a) Livsmedel må icke innehålla: Borsyra eller dess salter (borax etc). Hexametylentetramin. Zinkoxid. Beredningar av ovanstående. b) Beträffande fiskvara gäller, utöver vad under a) sägs, att den icke må innehålla: Aluminiumsalter. Benzoesyra eller dess salter. Fosfater, silikater, acetater eller basiska salter av alkalier eller alkaliska jordarter. Oxider, oxidhydrater eller karbonater av alkaliska jordarter. Salicylsyra eller dess salter. Svavelsyrlighet eller dess salter (sulfiter) eller hyposulfiter. Beredningar av ovanstående. Färgämnen. Anm. Grönsakskonserv må utan hinder av vad i 2 § livsmedelsstadgan föreskrives äga en kopparhalt av högst 10 milligram på 100 gram av varan, därvid vikten av konserven beräknas efter vätskans avrinnande. Därest kopparhalten överstiger 2 milligram på 100 gram av varan, skall emellertid å konservburkens etikett angivas, att varan är färgad med koppar. Hermetiskt inlagd, icke kokad fiskkonserv må äga en tillsats av högst 1 gram borsyra och högst % gram salicylsyra i 100 gram av varan. Förteckning II. Förteckning över sådana giftiga ämnen av andra klassen samt sådana näringar och industrier, vilka avses i 7 § livsmedelsstadgan. Inom bryggeri eller bränneri: Flusspatsyra. Kiself luorvätesyra. Natron, kaustikt. Inom mineral vattenfabrik eller bryggeri: Formaldehyd i gasform. Inom mineral vattenfabrik eller sockerfabrik: Saltsyra. Inom glykosfabrik: Svavelsyra.

431 Förslag till livsmedelskontrollförordning. 1 §. Närmaste tillsynen över att vid saluhållande, försäljning, utlämnande, beredning, förvaring, transport eller annat hanterande av livsmedel de föreskrifter iakttagas, som meddelas i livsmedelslagen, livsmedelsstadgan och de i anslutning till dessa författningar utfärdade kungörelserna, utövas av vederbörande hälsovårdsnämnd eller den avdelning därav, som enligt vad särskilt är stadgat därtill utsetts. Har tillsynen anförtrotts åt en avdelning av hälsovårdsnämnden, skall vad nedan stadgas beträffande hälsovårdsnämnd äga motsvarande tillämpning med avseende å sådan avdelning. Högsta tillsyn tillkommer medicinalstyrelsen, som har att i sådant hänseende till ledning för hälsovårdsnämnderna meddela nödiga råd och anvisningar ävensom tillhandagå dem med utlåtanden i ärenden, som till medicinalstyrelsen hänskjutas. Anvisningar rörande undersökning av mjölk och mejeriprodukter utfärdas av medicinalstyrelsen i samråd med lantbruksstyrelsen. 2 §. Länsstyrelserna skola, var inom sitt län, vaka däröver, att vederbörande hälsovårdsnämnder fullgöra sina åligganden enligt denna förordning och övriga föreskrifter rörande livsmedelskontroll, för vilket ändamål länsstyrelserna även äga att, där så finnes vara av nöden, förelägga lämpliga viten. 3 §. 1 mom. Allmänna polisen och kronobetjäningen hava att, var inom sitt verksamhetsområde, biträda vid tillsyn, varom ovan sägs, samt att, då något finnes att erinra i avseende härå, anmäla detta för vederbörande hälsovårdsnämnd ävensom i övrigt lämna nämnden handräckning i mån av befogenhet. 2 mom. Då livsmedel, som till riket införes, av tullmyndighet förmodas vara av sådan beskaffenhet, att hälsovårdsnämnds ingripande är påkallat, åligger det tullmyndigheten att lämna nämnden underrättelse härom. 4 §. Hälsovårdsnämnd skall äga tillträde till varje lokal eller plats, där livsmedel försäljas eller för försäljning beredas eller förvaras. 5 §. 1 mom. Där så anses nödigt, äger hälsovårdsnämnd taga prov för undersökning av livsmedel, avsedda till försäljning, evad de förefinnas å ställe inom hälsovårdsområdet eller å sådant ställe utom detsamma, varifrån de pläga till försäljning dit införas. 2 mom. Provtagning skall verkställas med tillbörlig varsamhet, så att varken varan eller kärl, vari den förvaras, onödigtvis skadas, samt, såvitt ske kan, försiggå i närvaro av varuägaren eller dennes ombud. Om ägaren eller ombudet för visst fall så begär, och sådant kan ske utan olägenhet, skola två prov av varan uttagas, av vilka det ena i förseglat tillstånd skall till ägaren eller ombudet överlämnas. För det prov nämnden behåller skall gäldas ersättning enligt vanligt handelspris. 3 mom. De med understöd av statsmedel inrättade kemiska stationerna för jordbrukets och näringarnas behov äro skyldiga att på anmodan av hälsovårdsnämnd verkställa erforderlig undersökning av prov, som i denna paragraf avses, och däröver avgiva intyg. Är den ifrågasatta undersökningen av så speciell natur, att behövliga anordningar för dess vidtagande saknas vid stationen och undersökningen fördenskull icke kan vid stationen verkställas, skall stationens föreståndare såvitt möjligt lämna hänvisning å undersökningsanstalt, där undersökningen kan äga rum. Enahanda vitsord, som tillkommer intyg, utfärdat av föreståndare för kemisk station, skall tillerkännas analysattest, utställd av föreståndare för kommunalt

432 eller enskilt laboratorium, där han av medicinalstyrelsen, efter hörande av lärarkollegiet vid tekniska högskolan, förklarats vara därtill behörig. 1 avseende å sättet för verkställande av undersökningar, varom ovan förmäles, samt formulär för intyg, som böra meddelas över undersökningarna, har undersökningsförrättaren att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som meddelas av medicinalstyrelsen. För verkställd undersökning skall gäldas ersättning enligt vad särskilt kan vara stadgat. 4 mom. Undersökning av prov bör verkställas med största skyndsamhet. I avvaktan på utgången av undersökningen må försäljning av skäligen misstänkt livsmedel kunna av nämnden förbjudas. 6 §. Finnes grundad anledning för det antagande, att livsmedel av visst slag och från viss plats kan orsaka utbredande av smittsam sjukdom inom hälsovårdsområdet, må nämnden förbjuda dess införsel till området och dess försäljning därstädes, varom nämnden har att underrätta hälsovårdsnämnden i den ort, varifrån varan härrör. 7 §. 1 mom. Finnes grundad anledning misstänka livsmedel vara av beskaffenhet, som i 2 § livsmedelsstadgan sägs, eller underkastat förbud, som ovan i 6 § omförmäles, må hälsovårdsnämnd låta för undersökning anhålla varan, då den till hälsovårdsområdet införes eller där anträffas å saluplats, i lokal avsedd för försäljning av livsmedel eller för livsmedels beredning till försäljning eller för allmän spisning eller utskänkning, eller i upplag eller förvaringsrum, av vad beskaffenhet det vara må, där livsmedel avsedda till försäljning förvaras; så ock å allmän plats, vid hamn, järnvägsstation eller annat dylikt ställe under förhållanden, som utvisa, att livsmedlet är avsett att försäljas. Undersökningen skall härpå med största möjliga skyndsamhet verkställas. 2 mom. Giver undersökning av anhållet livsmedel vid handen, att livsmedlet är av beskaffenhet, som i 2 § livsmedelsstadgan sägs, eller underkastat förbud, som ovan i 6 § omförmäles, må nämnden låta förstöra varan, där den ej kan under nämndens kontroll genom särskild behandling göras duglig till människoföda eller användas till tekniskt ändamål eller till föda åt djur. Är livsmedlet av beskaffenhet, att det endast genom vidtagande av vissa försiktighetsmått är tjänligt till människoföda, äger hälsovårdsnämnd för dess frigivande föreskriva vissa villkor att vid saluhållandet iakttagas. Kostnaden för förfarande, som avses i detta mom., skall gäldas av varans ägare. 3 mom. Försäljare av livsmedel vare pliktig att på anmodan av hälsovårdsnämnd uppgiva vem, som levererat varorna eller i desamma ingående beståndsdelar. 8 §. Har hälsovårdsnämnd funnit livsmedel vara saluhållet under i 3 § livsmedelsstadgan omförmälda omständigheter, skall meddelande om detta förhållande, vare sig åtal anställes eller icke, ofördröjligen delgivas den, för vars räkning varan saluhållits eller försålts. 9 §. Hälsovårdsnämnd må till inställelse inför nämnden låta inkalla envar inom dess område bosatt eller sig uppehållande person, där verkställd besiktning eller undersökning därtill givit grundad anledning. Om sådan inkallelse gälle vad i 28 § hälsovårdsstadgan är föreskrivet om inkallelse inför hälsovårdsnämnd.

433 10 §. 1 mom. Hälsovårdsnämnd må antingen omedelbart eller efter förutgångna råd eller uppmaningar i särskilda fall meddela förelägganden eller förbud, som finnas erforderliga för efterlevnaden av de i 1 § nämnda författningarna. 2 mom. Underlåter någon att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd, som åligger honom jämlikt denna förordning, de i 1 § nämnda författningarna eller därå grundade föreskrifter, och fullgör han icke genast eller inom föreskriven tid efter därom av hälsovårdsnämnd erhållen tillsägelse vad han försummat, eller kan han icke med sådan tillsägelse träffas, äger nämnden att, där så anses nödigt, låta på den försumliges bekostnad verkställa arbetet eller åtgärden mot lega. 11 §. Framkomma vid besiktning eller undersökning skäl till yrkande om ansvar för förseelse mot livsmedelslagen, eller efterkommas icke av hälsovårdsnämnd meddelade förelägganden eller förbud, skall hälsovårdsnämnden därom göra anmälan hos allmänna åklagaren, där nämnden ej själv väcker sådan talan. 12 §. Emot beslut eller åtgärd, som i och för tillämpning av denna förordning meddelats eller vidtagits av medicinalstyrelsen, länsstyrelse eller hälsovårdsnämnd, äger den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen inskränkt, att anföra besvär, över medicinalstyrelsens och länsstyrelses beslut hos Konungen inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är stadgat, samt över hälsovårdsnämnds beslut hos vederbörande länsstyrelse inom trettio dagar efter delfåendet, gällande dock, utan hinder av besvär, beslutet till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda förordnat. 13 g. Ledamot av hälsovårdsnämnd ävensom den, som innehaft eller innehar befattning hos hälsovårdsnämnd, vare förbjudet att, då det ej påkallas i tjänstens intresse, yppa, vad han vid undersökning, som i 5 eller 7 § sägs, eller vid besiktning för utövande av tillsyn enligt denna förordning försport rörande tillverkares eller handlandes yrkeshemlighet eller affärsförhållanden. 14 §. Hindrar någon hälsovårdsnämnd från att utöva tillsyn enligt denna förordning, eller vägrar någon lämna upplysning, som det enligt densamma åligger honom att lämna, eller underlåter någon att efterkomma av nämnden i enlighet med 10 § 1 mom. givna föreskrifter, skall handlingen bedömas enligt 5 § livsmedelslagen. Vid lagföringen skola 7 §, 9 § andra och tredje styckena samt 10 § livsmedelslagen äga tillämpning. Om bötesfördelning och bötesförvandling gäller vad i 11 § samma lag finnes stadgat. 15 §. Överträder ledamot av hälsovårdsnämnd eller befattningshavare hos nämnden det i 13 § givna stadgande, vare lag, som i föregående paragraf sägs; ersatte han ock all skada.

Förslag till kungörelse med vissa bestämmelser att iakttagas vid livsmedelslagens tillämpning. Kungl. Maj:t har, sedan denna dag särskilda författningar, nedan kallade följdförfattningar, utfärdats angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å mjölk med flera livsmedel, förordnat som följer: 1 §. Då i särskilda följdförfattningar vissa föreskrifter angivits som tillämpliga vid ett livsmedels försäljning, avses härmed, att dessa föreskrifter skola tillämpas, då livsmedlet försäljes till allmänheten. Föreskrifterna skola äga motsvarande tillämplighet, då livsmedlet eljest mot vederlag till allmänheten utlämnas. 28

—

434 Vad i 1 § livsmedelsstadgan förmäles rörande betydelsen av ordet saluhålla skall äga giltighet jämväl vid tillämpningen av följdförfattningarna. 2 §. Där enligt följdförfattningarna viss beteckning får användas allenast under vissa villkor, gälla samma villkor även med avseende å användandet av motsvarande beteckning på främmande språk. 3 §. Har i följdförfattning bestämts, att vid saluhållande eller försäljning av ett livsmedel viss egenskap skall genom särskild beteckning eller uppgift (deklaration) angivas å själva varan, kärl, förpackning, omslag eller till varan hörande etikett, och har icke samtidigt föreskrivits, att sådant angivande skall Ske annorledes än med bokstavsskrift, eller för motsatt fall bestämmelser lämnats angående sättet för deklarationens anbringande, skall denna utsättas med tydliga bokstäver av samma storlek, typer, utstyrsel och färg som bokstäverna i den benämning, vilken är att anse som varans huvudbenämning (t. ex. fantasinamn), dock i intet fall mindre än av 3 millimeters höjd. Deklaration skall vara anbragt på sådant sätt, att den vid varans försäljning är synlig för köparen, och skall vara avfattad på svenska, danska eller norska språket. Anbringas deklarationen pä annat sätt eller under användande av annat språk än nu sagts, skall så anses, som hade deklaration uraktlåtits. 4 §. Utan hinder av i följdförfattningarna meddelade förbud mot användande av sackarin, dulcin och liknande konstgjorda sötningsmedel må efter tillstånd av medicinalstyrelsen tillverkning och saluhållande av livsmedel, vari dylika sötningsmedel ingå, äga rum för medicinskt bruk under de villkor och den kontroll, som i varje särskilt fall föreskrivas. 5 §. Angives i följdförfattning, att handling skall bedömas enligt någon av 1_5 §§ livsmedelslagen, innebär detta, att gärningsmannen skall ådömas straff jämlikt åberopad paragraf, där han företagit handlingen med sådan vetskap, sådant uppsåt eller av sådan oaktsamhet, som i samma paragraf förutsattes för straffbarhet. Vid lagföringen skola föreskrifterna i 6—10 §§ livsmedelslagen tillämpas. Om bötesfördelning och bötesförvandling gäller vad i 11 § samma lag finnes stadgat.

Förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å mjölk och grädde. Om villkor för en varas saluhållande och försäljning som mjölk eller grädde. 1 §. En vara må icke saluhållas eller försäljas som mjölk eller grädde, med mindre de nedan i 2—12 §§ meddelade föreskrifterna iakttagas. De villkor, som uppställas för användandet av viss beteckning, skola gälla även för användandet av annan beteckning, som är därmed liktydig. Saluhålles eller försäljes en vara som mjölk utan angivande av sort, skall den anses saluhållen eller försåld under beteckningen »oskummad mjölk». 2 §. Mjölk eller grädde får icke i något fall vara tillsatt med vatten och ej heller, såvida icke i denna kungörelse undantag uttryckligen medgivits, tillsatt eller behandlad med annat ämne. 3 §. Allenast mjölk, som icke är berövad något som helst av sina naturliga beståndsdelar, får betecknas som oskummad mjölk (söt mjölk). Denna beteckning får sålunda icke användas för mjölk, som innehåller centrifugerad, skum-

435 mad eller delvis skummad mjölk. Oskummad mjölk får ej heller innehålla råmjölk (kolostrum). Har mjölk berövats en del av sitt ursprungliga fettinnehåll, skall den betecknas som skummad eller separerad mjölk. Dylik mjölk skall i övrigt motsvara, vad för oskummad mjölk föreskrivits. En vara betecknad grädde skall utgöras av den vid skumning erhållna fettrikare delen av mjölken och skall innehålla minst 12 procent naturligt mjölkfett Utgör gräddens fetthalt minst 20 procent, må grädden benämnas »fet grädde». Utgör fetthalten minst 30 procent, är benämningen »vispgrädde» tilllåten. 4 §. Har mjölk eller grädde, som i 3 § avses, surnat i sådan grad, att den tjocknat eller skär sig vid kokning, skall det angivas, att varan är sur (»sur oskummad mjölk» o. s. v.). Sur oskummad mjölk, som fullständigt koagulerat, kan benämnas enbart filmjölk eller filbunke. Har oskummad mjölk surgjorts förmedelst specifika youghurt- eller kefirkulturer, kan mjölken benämnas enbart youghurt eller kefir. Youghurt och kefir få försäljas endast i slutna glaskärl. På kärlet skall beredningsstället finnas angivet. 5 §. Beteckning, som angiver, att mjölk eller grädde, som i 3 § sägs, är av särskilt sund beskaffenhet eller eljest är av viss högre kvalitet, får användas allenast dar vederbörande hälsovårdsnämnd därtill i föreskriven ordning lämnat tillstånd. Rörande de villkor, som för visst fall skola förbindas med dylikt tillstånd, stadgas nedan i 19 §. 6 §. Mjölk eller grädde får betecknas som pastöriserad (högpastöriserad) blott under villkor, att mjölken eller grädden inom 24 timmar efter mjölkningen uppvärmts till minst 80° C och därefter avkylts till 8° C. Mjölk eller grädde får betecknas som lågpastöriserad blott under villkor, att mjölken eller grädden inom 24 timmar efter mjölkningen under en halv timmes tid varit uppvärmd till minst 63° C men icke till 80° C och därefter avkvlts till 8° C. * Pastörisering skall, om hälsovårdsnämnd det påfordrar, verkställas inom det hälsovårdsområde, där mjölken försäljes. Verksamhet avseende lågpastörisering må icke taga sin början, innan hälsovårdsnämnds tillstånd därtill inhämtats. Har mjölk eller grädde underkastats pastörisering eller lågpastörisering, skall den behandling varan undergått angivas (pastöriserad oskummad mjölk, pastöriserad skummad mjölk o. s. v.). Kärl, vari pastöriserad eller lågpastöriserad mjölk eller grädde för försäljning förvaras, skola vara försedda med märke innefattande uppgift om behandlingen samt om dagen och platsen därför. Kärl, som i föregående stycke sägs, skola vara kontrollslutna och åsatta uppgift om mjölkens ursprung. Har pastöriseringen ålagts vederbörande av offentlig myrdighet till förhindrande av spridning av smittsam sjukdom, är dock icke erforderligt, att föreskriften i näst föregående punkt iakttages. 7 §. Mjölk eller grädde får betecknas som steriliserad blott då den icke innehåller levande mikroorganismer. Karl, vari steriliserad mjölk eller grädde för försäljning förvaras, skola vara hermetiskt tillslutna samt åsatta uppgift, var steriliseringen ägt rum.

436 8 §. Mjölk eller grädde skall betecknas som homo geniserad, då varan underkastats sådan konstlad behandling, som innebär ett finfördelande av mjölkens fettkulor. 9 §. En vara betecknad råmjölk skall koagulera vid kokning, därvid någon större mängd vassla icke må bildas. Råmjölk får icke vara berövad något av sina naturliga beståndsdelar. 10 §. En vara betecknad kärnmjolk skall utgöras av den produkt, som vid gräddens eller mjölkens kärning kvarbliver i kärnan, efter det smöret borttagits. Den får icke vara berövad något av sina naturliga beståndsdelar och får icke vara tillsatt med främmande ämnen av något slag utöver vad som är en nödvändig följd av smörframställningen. Den skall innehålla minst 8,5 procent torrsubstans. 11 §. En som kondenserad eller koncentrerad mjölk betecknad vara skall vara framställd genom indunstning av mjölk med eller utan tillsats av rörsocker. Tillsats av annat ämne är icke tillåten. Betecknas en vara som mjölkpulver eller torrmjölk, skall den vara framställd genom indunstning av mjölk till pulverform utan tillsats av något som helst främmande ämne. Kondenserad mjölk och torrmjölk må försäljas allenast i tillslutet karl eller sluten förpackning. Kärlet eller förpackningen skall vara försett med tillverkarens namn. Kärl för kondenserad mjölk skall vara åsätt beteckningen »kondenserad mjölk» ävensom uppgift om huru istor procent mjölkfett och mjölk-torrsubstans, varan innehåller. Förpackning för torrmjölk skall på enahanda sätt vara åsätt uppgift om varans natur och procenthalten av naturligt mjölkfett. 12 §. Härrör mjölk eller grädde från andra djur än nötkreatur, skall det angivas, från vilket djur varan härleder sig. 13 §. Emulsioner av mjölk eller grädde med främmande fettämnen må icke saluhållas eller försäljas under beteckning, vari orden »mjölk» eller »grädde» ingå. Om hälsofarlig vara. 14 §. Mjölk eller grädde må icke saluhållas, till annan utlämnas eller till hälsovårdsområde införas: då varan härrör från djur, som är eller skäligen kan misstänkas vara behäftat med öppen eller eljest kliniskt påvisbar tuberkulos, mul- och klövsjuka, kokoppor, mjältbrand, vattuskräck, juverinflammation eller andra juversjukdomar, livmoderinflammation, kvarbliven efterhörd, tarminflammation med diarré, pyämi, septikämi, andra av feber ledsagade sjukdomar, större vätskeavsöndrande sår, gulsot eller förgiftningar eller annan sjukdom, som kan giva mjölken skadliga egenskaper, då varan härrör från djur, som behandlats med läkemedel, vilket genom att övergå i mjölken eller på annat sätt kan påverka denna i skadlig riktning, eller då varan har utpräglade mjölkfel eller eljest är otjänlig till människoföda. Om lägenhet, där mjölk eller grädde förvaras, transport, förvaring, omhällning och annat hanterande av mjölk. 15 §. 1 mom. Bestämmelser för landet. Lägenhet, där mjölk eller grädde försäljes, ävensom lägenhet, där mjölk eller grädde för försäljning behandlas eller förvaras, såsom mejeri och mjölkuppsam-

437 lingsställe, skall hava ingång från gata, väg, gård eller portgång. För mjölkens och gräddens förvaring skola finnas lämpliga kylanordningar. I lägenhet hörande till mejeri eller mjölkuppsamlingsställe få utom mjölk och grädde endast mejeriprodukter förvaras; dessa varor skola förvaras för sig och hållas väl avskilda från mjölk- och gräddkärlen. 1 lägenhet, där mjölk eller grädde användes till beredning av livsmedel eller till allmän utspisning, skall mjölken eller grädden förvaras på lämpligt sätt, avskild från andra varor. I lägenhet, där mjölk eller grädde eljest försäljes, må icke förvaras sådana ämnen, av vilka mjölken kan taga skada. 2 mom. Bestämmelser för stad. Vad i 1 mom. föreskrivits skall äga motsvarande tillämpning för stad. Härutöver skola för stad iakttagas följande föreskrifter. I lägenhet, där mjölk eller grädde försäljes, få ej förutom mjölk och grädde förvaras andra varor än smör, margarin, ägg, bröd, andra bakverk, konserver i hermetiskt slutna kärl, karameller i med lock tillslutna burkar samt butelj erade drycker. Annorstädes än i dylik lägenhet må omhällning av till försäljning avsedd mjölk eller grädde icke äga rum, och må fördenskull vid försäljning av mjölk eller grädde å torg, gata, väg, gård eller i portgång eller från fordon mjölken eller grädden utlämnas allenast i väl slutna kärl. Dock må vederbörande hälsovårdsnämnd härifrån medgiva undantag, såvitt genom ändamålsenliga anordningar kan förebyggas, att mjölken eller grädden vid försäljningen förorenas eller på annat sätt skadas. , ^Vad här sagts om stad skall äga motsvarande tillämpning med avseende å sådant samhälle å landet, för vilket hälsovårdsstadgans bestämmelser angående stad skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt 34 § i samma stadga. 16 §. Fordon eller järnvägsvagn, som användes för transport av mjölk eller grädde, avsedd till försäljning, får ej samtidigt brukas till forsling av sådana ämnen, som kunna meddela mjölken eller grädden främmande lukt eller smak. Vid transport skola mjölken och grädden såvitt möjligt vara skyddade för stark värme och köld. 17 §. Beträffande kärl, vari till försäljning avsedd mjölk eller grädde förvaras, skall iakttagas följande, såvida icke i det föregående avvikande föreskrifter med^ delats för vissa fall. Kärl skall vara av förtent järnbleck, glas, porslin, fajans eller med lämplig glasyr försett ler- eller stengods och skall vara försett med väl tillslutande lock. Kärl, medelst vilket för försäljning avsedd mjölk eller grädde upphämtas ur behållare eller mätes, skall vara försett med passande handtag, så att varje beröring av mjölken eller grädden med händerna undvikes. Kärl, vari mjölk eller grädde för försäljning förvaras, skall vara försett med tydligt och för köparen lätt synligt märke, angivande mjölkens eller gräddens benämning. 19 §. Mjölk eller grädde, som försäljes ur ståndkärl (förrådskärl), skall, om varan är frusen, upptinas samt under alla förhållanden före försäljningen omröras. Om

kontrollmjölk.

19 §. Tillstånd att försälja mjölk eller grädde under benämningen »kontrollmjölk» eller därmed liktydig benämning meddelas av hälsovårdsnämnden i försäljningsorten. Sådant tillstånd må icke givas, med mindre av hälsovårdsnämnden utsedd läkare och veterinär intygat,

438 att tillfredsställande anordningar finnas vidtagna för mjölkens och gräddens behandling, transport och försäljning, att hälsotillståndet hos den personal, som är anställd vid ladugård varifrån mjölken eller grädden levereras, ävensom de sanitära förhållanden, under vilka den lever, visat sig tillfredsställande, att vid ladugården befintliga nötkreatur äro reaktionsfria för tuberkulin och fria från sjukdomar, som kunna menligt inverka på mjölkens beskaffenhet, samt att ladugården och därtill hörande inrättningar äro i hygieniskt avseende tillfredsställande. Vid meddelande av tillstånd, som här sägs, skall föreskrivas, att i mjölken eller grädden icke får ingå mjölk från kor, som kalvat under loppet av senaste åtta dagar eller kommit att giva mindre än 3 kilogram mjölk om dagen, att mjölken eller grädden omedelbart efter mjölkningen skall avkylas till en värmegrad under 8 ° C men ej under 1° C, samt att mjölken eller grädden icke får göras till föremål för uppvärmning. Har tillstånd, som här avses, blivit meddelat, skall hälsovårdsnämnden utöva tillsyn däröver, att med tillståndet förenade villkor uppfyllas, och tillståndet skall av nämnden återkallas, när sagda villkor ej uppfyllas och rättelse däri ej kunnat genom nämnden åstadkommas. Så länge tillståndet är gällande, vare innehavare av den ladugård, varifrån mjölken eller grädden levereras, skyldig att hos hälsovårdsnämnden förete . intyg, dels en gång årligen, att kreaturen vid ladugården äro fria från tuberkulos, dels innan nytt djur insattes i ladugården, att detsamma är friskt och för tuberkulin reaktionsfritt. Kostnaden för tillsyn, som här sägs, skall gäldas av den, som sökt tillståndet. Kärl, vari mjölk eller grädde, som i denna paragraf avses, försäljes eller för försäljning försändes, skola vara kontrollslutna samt försedda med märke, angivande mjölkens ursprung. Särskilda

bestämmelser.

20 §. På framställning av vederbörande hälsovårdsnämnd må länsstyrelsen för hälsovårdsområdet eller del därav fastställa en efter kreatursstocken å den mjölklevererande orten avpassad minimifetthalt för oskummad mjölk, avsedd att inom hälsovårdsområde försäljas. Befinnes därefter saluförd mjölk innehålla lägre fetthalt, må innehavare av ladugård, varifrån mjölken levererats, kunna föreläggas att vid vite intill femhundra kronor avlägsna anledningen till att mjölkens fetthalt är för låg, därest vid ladugården företagen undersökning visar, att det anmärkta felet är beroende på sådana förhållanden därstädes, som bort kunna förebyggas utan större svårigheter. Särskilt ansvar enligt livsmedelslagen må ej ådömas annat än i det fall, då mjölken underkastats behandling, som enligt bestämmelserna i denna kungörelse är otillåten. 21 §. Råd och anvisningar, huru ladugårdsbyggnader å gård, från vilken mjölk eller grädde till försäljning utlämnas, lämpligen böra uppföras och inrättas, ävensom föreskrifter, vilka böra iakttagas för bevarande av mjölkens och gräddens renhet, meddelas av medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen har ock, om så erfordras, att utfärda ytterligare för hela riket gällande stadganden rörande tillämpningen av de i 19 § givna föreskrifterna. 22 §. Saluhåller eller försäljer någon en vara, som behandlats i strid med 2 §, såsom mjölk eller grädde, eller

439 saluhåller eller försäljer någon en vara som mjölk utan angivande av sort, och motsvarar ej mjölken vad i 3 § stadgas om oskummad mjölk, eller saluhåller eller försäljer någon en vara under benämning, som upptagits i 3 §, 4 § amdra eller tredje stycket, 5 §, 6 § första eller andra stycket, 7 § första stycket, 9 §, 10 § eller 11 § första eller andra stycket, eller därmed liktydig benämning, utan att med avseende å varan iakttagits vad i samma lagrum för varje särskilt fall stadgas, eller uraktlåter någon att vid saluhållande eller försäljning i de fall, som angivas i 3 § andra stycket, 4 § första stycket, 6 § femte stycket, 8 § och 12 §, lämna föreskriven uppgift om varans beskaffenhet, skall gärningen bedömas enligt 2 § livsmedelslagen. Saluhåller eller utlämnar någon till annan mjölk eller grädde, som i 14 § sägs, skall handlingen bedömas enligt 1 § livsmedelslagen. Inför någon till hälsovårdsområde mjölk eller grädde, som i 14 § omförmäles, att användas till livsmedel, eller saluhåller eller försäljer någon i 13 § omförmäld vara under beteckning, vari orden »mjölk» eller »grädde» ingå, eller eftersätter någon vad honom åligger jämlikt föreskrifterna i 4 § fjärde stycket, 6 § tredje, fjärde, sjätte eller sjunde stycket, 7 § andra stycket, 11 § tredje stycket, 15—17 §§ eller 19 § sista stycket, eller uraktlåter någon, som innehar sådant tillstånd, som i 19 § sägs, att ställa sig till efterrättelse de med tillståndet förenade särskilda villkoren, skall gärningen bedömas enligt 5 § livsmedelslagen.

Förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å smör och margarin. Om smör. 1 §. Då en vara saluhålles eller försäljes som smör, skall följande iakttagas. Smör skall vara berett av mjölk eller grädde och får ej innehålla andra fettämnen än mjölkfett. Det får icke vara tillsatt med andra ämnen än koksalt samt brukliga, ofarliga växtfärgämnen, till exempel orleana. Vattenhalten far ej Överstiga 16 procent. Är smör helt eller till någon del tillverkat av mjölk eller grädde, som härrör från annat djur än nötkreatur, eller är smör av utländskt ursprung, skall detta angivas. 2 §. Smör får icke saluhållas, till annan utlämnas eller till hälsovlårdsområde införas, om det är i högre grad härsket eller eljest äger en från det normala tydligt avvikande lukt eller smak, eller om det är tillverkat av mjölk eller grädde från djur, som är eller skäligen kan misstänkas vara behäftat med sjukdom av sådan art, att den enligt vad särskilt är stadgat föranleder, att från djuret härrörande mjölk eller grädde icke må saluhållas eller till annan överlämnas, eller från djur, som behandlats med sådant läkemedel, som genom att övergå i mjölken eller grädden eller på annat sätt kan göra det därav beredda smöret skadligt eller otjänligt till människoföda.

440 Om margarin. 3 §. Fettvara, vilken till färg och konsistens liknar smör men innehåller fett, som ej är framställt ur mjölk eller grädde, skall, då den saluhålles eller försäljes som livsmedel, betecknas som margarin. Margarin skall innehålla potatisstärkelse till minst en tiondedels och högst en femtedels procent av varan. 4 §. 1 mom. Kärl, vari margarin för försäljning förvaras, skall vara fyrkantigt eller äga sådan oval form, att kärlets längd är minst en och en halv gång dess bredd. Utvändigt å kärlets botten, lock och sidor skola med minst tre centimeter höga bokstäver finnas inbrända eller på annat varaktigt sätt anbragta ordet »Margarin» samt tillverkarens namn. Är varan införd från utrikes ort, skall jämte eller i stället för tillverkarens namn importörens namn finnas utsatt på sätt ovan sägs. Dessutom skall å kärl, som innehåller vara av utländsk tillverkning, utvändigt å lock, botten och sidor ordet »Import» finnas anbragt med minst tre centimeter höga, röda bokstäver. 2 mom. Då margarin saluhålles i klumpar eller mindre stycken, skall å varan finnas anbragt en lätt i ögonen fallande skylt eller etikett, innehållande ordet »Margarin» i tydliga bokstäver. Är varan av utländsk tillverkning, skall på liknande sätt detta förhållande angivas. 3 mom. Då margarin vid försäljning överlämnas till köparen, skall det, där ej överlämnandet sker i kärl som i 1 mom. sägs, utlämnas med ett omslag, innehållande med tydliga bokstäver ordet »Margarin». Då varan är av utländsk tillverkning, skall detta förhållande i rött tryck angivas på omslaget. 5 §. I beteckning, som jämte ordet »Margarin» kan vid saluhållande och försäljning användas för varan, få orden »Smör» eller »Grädde» icke ingå. Detta gäller även för det fall, då smör eller grädde verkligen inblandats i varan. 6 §. Där margarin hålles till salu, skall sådant tillkännagivas genom tydligt och lätt i ögonen fallande anslag. Är den saluhållna varan av utländsk tillverkning, skall anslaget innehålla uttryckligt tillkännagivande om detta förhållande. 7 §. 1 mom. Då tillverkare, importör eller annan, som driver handel med margarin utan att försälja det direkt till allmänheten, levererar margarin till återförsäljare, skall det vara packat i kärl av den form och så märkt, som i 4 § 1 mom. stadgas. 2 mom. Margarin, som införes till riket, skall vara tillsatt med stärkelse i den i 3 § andra stycket angivna myckenheten och skall förvaras i kärl av den form och så märkt, som i 4 § 1 mom. första stycket sägs. Tillsats av potatisstärkelse skall vid införseln styrkas medelst intyg, som av vederbörande tullförvaltning godkännes. Företes icke dylikt intyg, eller finner tullförvaltningen företett intyg icke kunna godkännas, må varan på begäran av ägaren av tullförvaltningen undersökas för utrönande av, huruvida den med avseende å tillsatt mängd potatisstärkelse är till införsel tillåten. Förvaras icke margarin vid införseln till riket i kärl, som ovan i 4 § 1 mom. första stycket angives, skall varan, innan den må från tullverket utlämnas, genom importörens försorg ompackas i dylikt kärl och märkas på sätt i nämnda lagrum stadgas. Ådagalägges icke i samband härmed, att varan är tillverkad i Sverige och tillförene blivit utförd ur riket, skall å kärlet anbringas ordet »Import» i enlighet med vad i 4 § 1 mom. andra stycket föreskrives. 8 §. I räkningar, fakturor, fraktsedlar, konossement, slutsedlar, leveranskon-

441 trakt och andra dylika skriftliga handlingar, som angå margarin, skall varan uttryckligen angivas såsom margarin. 9 §. Råvaror, som användas vid tillverkning av margarin, avsett att försäljas, skola, bedömda enligt de i 2 § livsmedelsstadgan angivna grunderna, vara av oklanderlig beskaffenhet. Den i 3 § omförmälda potatisstärkelsen skall tillsättas omedelbart före kärningens början. Allmänna bestämmelser. 10 §. Smör eller margarin får icke saluhållas, försäljas eller för försäljning förvaras å öppen plats, såvida varan icke genom ändamålsenliga anordningar skyddas mot förorening. 11 §. Den, som tillverkar smör till avsalu, må icke i mejerilokalen tillverka eller låta annan tillverka margarin eller annat fettämne, som kan i förfalskningssyfte inblandas i smör, och ej heller må eljest i mejeri sådant fettämne förvaras. 12 §. Saluhåller eller försäljer någon en vara som smör i strid mot vad i 1 § stadgas, skall handlingen bedömas enligt 2 § livsmedelslagen. Saluhåller eller utlämnar någon till annan smör, som i 2 § sägs, skall handlingen bedömas enligt 1 § livsmedelslagen. Bryter någon mot föreskriften i 9 § första stycket, skall handlingen bedömas enligt 9 § livsmedelslagen. Inför någon till hälsovårdsområde smör, som i 2 § sägs, eller bryter någon mot stadgandena i 3—6 §§, 7 § 1 mom., 8 §, 9 § andra stycket, 10 eller 11 §, eller inför någon till riket margarin, som ej motsvarar vad i 7 § 2 mom. första stycket stadgas, skall handlingen bedömas enligt 5 § livsmedelslagen.

Förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å matoljor samt annat matfett än smör och margarin. 1 §. Oljor eller fett må icke saluhållas eller försäljas till människoföda utan iakttagande av de nedan i 2—8 §§ meddelade föreskrifterna. ^ 2 §. Betecknas varan efter ett djur eller en växt, skall den uteslutande härleda sig från angivna djur eller växt. 3 §. Användes för en vara beteckningen »ister», men härrör varan från annat djur än svin, skall detta angivas. Vegetabiliskt fett får icke betecknas som »ister». Det är dock tillåtet att benämna sådan vara »isterersättning». 4 §. Användes beteckning, som angiver viss ursprungsort, skall varan leda sitt ursprung från denna ort. 5 §. Blandning av fett, härrörande från olika djur- eller växtslag, skall angivas som fettblandning genom uppgift å till varan hörande etikett eller omslag. Det är icke erforderligt att angiva varan som blandning, då den betecknas som »stekflott», eller då en blandning av vegetabiliska fettarter eller vegetabiliskt fett med djurfett betecknas som »isterersättning», eller då en blandning av olika vegetabiliska oljor betecknas som »matolja». 6 §. Har oljan eller fettet utvunnits genom annan metod än smältning eller pressning, eller har varan undergått så kallad härdning, skall detta angivas å till varan hörande etikett eller omslag. 7 §. Råvaror, som användas till framställning av oljor och fett, avsedda att försäljas till människoföda, skola, bedömda efter de i 2 § livsmedelsstadgan angivna grunderna, vara av oklanderlig beskaffenhet.

442 Önskar tillverkare av så kallat härdat fett att vid fabrikationen använda material av annan beskaffenhet än i föregående stycke omförmäles, har han att göra ansökan därom hos medicinalstyrelsen, som äger att med hänsyn till råvarans beskaffenhet och använda tillverkningsmetoder avgöra, huruvida ansökningen må bifallas eller icke. 8 §. Oljor och fett få icke innehålla vatten i större myckenhet än 0.5 gram på 100 gram av varan eller oförsåpbara ämnen i större mängd än 2 gram på 100 gram av varan. I oljor och fett få ej heller ingå tillsatser av främmande ämnen, såsom mineraloljor, paraffin, vax, färg eller konserveringsmedel med undantag av koksalt. Isterflott och gåsflott få innehålla kryddor. Detsamma gäller även med avseende å annat fett, om detsamma betecknas som »stekflott». 9 §. I fabrik, där oljor eller fett beredas för försäljning till människoföda, eller i därmed sammanhängande lokal får icke något ämne förvaras, som enligt 7 § icke får användas till framställning av sådan vara eller som eljest på grund av stadgandet i 8 § icke får tillsättas varan. Från detta förbud äro dock sådana ämnen undantagna, som äro nödvändiga för maskindrift eller belysning inom fabriken. 10 §. Har fettämne, som framställts av sådana råvaror eller på sådant sätt, att det icke uppfyller ovan stadgade villkor, genom rening eller annan behandling erhållit sådan likhet med ett till livsmedel användbart fett, att förväxling därmed kan befaras, skall fettet, där sådant finnes av förhållandena påkallat, denatureras med något medel, som omöjliggör sådan förväxling. Närmare föreskrifter härom lämnas av medicinalstyrelsen. 11 §. Saluhåller eller försäljer någon till människoföda olja eller fett, utan att de i 2—8 §§ givna föreskrifterna iakttagas, skall handlingen bedömas enligt 2 § livsmedelslagen. Tillverkar någon oljor eller fett, avsedda att försäljas till människoföda, i strid mot föreskriften i 7 §, skall handlingen bedömas enligt 3 § livsmedelslagen. Överträder någon de bestämmelser, som meddelas i 9 §, eller som medicinalstyrelsen med stöd av 10 § utfärdar, skall handlingen bedömas enligt 5 § livsmedelslagen.

Förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å ost och margarinost. Om ost. 1 §. De nedan i 2—4 §§ meddelade föreskrifterna skola lända till efterrättelse, då en vara saluhålles eller försäljes under beteckningen ost eller eljest under sken av att utgöra ost, såvida den ej uttryckligen angives vara mesost eller margarinost. 2 §. Ost skall vara framställd ur mjölk genom löpning (koagulering) av dess ostämne medelst löpe eller syra och efterföljande sedvanlig behandling. Ost får ej innehålla andra tillsatser än koksalt samt sådana ämnen, som äro för ostslaget karakteristiska och nödvändiga, exempelvis kryddor i kryddost, mögelkulturer i roquefortost; dock må, där sådant vid ostens beredning varit erforderligt, till mjölken hava satts kalisalpeter till en myckenhet av högst 50 gram på 100 kilogram mjölk. Ost får ej i massan vara färgad med annat än orleana, saffran eller gurkmeja.

443 3 §. Om ost, som i handeln benämnes efter ostsorter av bestämd och känd typ, såsom de i följande paragraf upptagna, ej är tillverkad i det land, varifrån benämningen härleder sig, skall tillverkningsorten angivas. Detta kan ske genom sådana uttryck som svensk stiltonost, dansk schweizerost o. s. v. Är ost helt eller delvis tillverkad av annan mjölk än mjölk från nötkreatur, skall detta angivas, såvida ej osten redan äger ett i handeln allmänt gängse och känt namn (exempelvis roquefortost) och detta användes. 4 §. 1 mom. Angives ost genom märkning, som i 5 § 2 mom. sägs, eller annorledes vara helfet, skall den innehålla minst 45 procent fett i torrsubstansen. Angives icke osten vara helfet, men användes för densamma någon av benämningarna sötmjölksost, Norrlands fetost, Smålands prästost, storpipig svensk herrgårdsost eller Västerbottens gräddost, brie-, camembert-, cheddar-, chester-, edamer-, emmenthaler-, gervais-, gorgonzola-, gouda-, gruyéres-, roquefort-, schweizer- eller stiltonost, skall, såvida osten icke innehåller en fetthalt av 45 procent i torrsubstansen, uttrycklig uppgift därom lämnas. 2 mom. Angives ost genom märkning, som i 5 § 2 mom. sägs, eller annorledes vara halvfet, skall den innehålla minst 28 procent fett i torrsubstansen. 3 mom. För ost med lägre fetthalt än i 2 mom. namnes får icke användas beteckning, vari ordet »fet» ingår. 5 §. 1 mom. Å varje till försäljning avsedd ost skall vara anbragt uppgift om tillverkarens namn och adress eller hans enligt särskilda föreskrifter inregistrerade märke. Anbringandet skall ha skett genom inpressning eller fastlimmande av etikett på sådant sätt, att i förra fallet den inpressade skriften eller märket icke kan utan skada å osten utplånas och i senare fallet etiketten icke kan utan att själv skadas från osten avlägsnas. Ovanberörda bokstäver och märken skola åsättas osten genom tillverkarens eller, då osten är av utländskt ursprung, importörens försorg. 2 mom. Till utmärkande av att ost är helfet eller halvfet må den förses med följande särskilda kännetecken. Är ost helfet, utmärkes detta genom åsättande av det fetthalten angivande procenttalet eller siffertalet 1/1. Vidare må å osten runt om dess vertikala sida anbringas en omkring 2 centimeter bred rand i röd färg. Är ost halvfet, utmärkes detta genom åsättande av det fetthalten angivande procenttalet eller siffertalet V 2 . Vidare må å osten runt om dess vertikala sida anbringas en omkring 2 centimeter bred rand i blå färg. Ost med lägre fetthalt får icke göras till föremål för märkning, liknande den, som i detta mom. omförmäles. 3 mom. Då fråga är om så kallad mjuk ost, innesluten i emballage, skola siffror, bokstäver och märken anbringas å emballaget. Om margarinost. 6 §. Ostliknande produkt, vari ingår fett, som ej framställts ur mjölk, skall, då den saluhålles eller försäljes som livsmedel, betecknas som margarinost. 7 §. Margarinost, som saluhålles eller försäljes, skall vara så färgad och märkt, som nedan i 9 § 1 mom. sägs. Försäljes margarinost i mindre stycken än hel ost, skall varan utlämnas med ett omslag, innehållande med tydliga bokstäver ordet >Margarinost». 6" §. Där margarinost hålles till salu, skall sådant tillkännagivas genom tydligt och lätt i ögonen fallande anslag. Är den saluhållna varan av utländsk tillverkning, skall anslaget innehålla uttryckligt tillkännagivande om detta förhållande.

444 9 §. 1 mom. Då margarinost tillverkas till avsalu, skall vid pressningen å varje osts plana ytor med bokstäver av minst tre centimeters höjd intryckas ordet »Margarinost» jämte namnet å det mejeri, där osten tillverkas. Därjämte skall osten, om den ej är avsedd för export, utvändigt färgas mörkröd med orleana, kokad i asklut, eller annat därmed jämförligt giftfritt färgningsmedel. Om ost pressas och lagras i samma tyg och tyget är så tunt, att färgen går igenom detsamma, må färgningen ske på tyget. 2 mom. Vid tillverkning av margarinost skall sesamolja av god beskaffenhet tillsättas till en mängd, som motsvarar minst fem procent av det vid tillverkningen använda fettet och växtoljorna, sesamoljan däri icke inbegripen. Tillsättandet av sesamoljan skall ske vid fettets och oljornas sammanblandande. 10 §. Margarinost må till riket införas, allenast om den är så färgad och märkt, som i 9 § föreskrives, samt tillsatt med sesamolja i den i samma lagrum angivna myckenheten. Tillsats av sesamolja skall vid införseln styrkas medelst intyg, som av vederbörande tullförvaltning godkännes. Företes icke dylikt intyg, eller finner tullförvaltningen företett intyg icke kunna godkännas, må varan på ägarens begäran av tullförvaltningen undersökas för utrönande av, huruvida den med avseende å tillsatt mängd sesamolja är till införsel tillåten. 11 §. I räkningar, fakturor, fraktsedlar, konossement, slutsedlar, leveranskontrakt och andra dylika skriftliga handlingar, som angå margarinost, skall varan uttryckligen angivas som margarinost. Allmänna

bestämmelser.

12 §. Råvaror, som användas till framställning av ost eller margarinost, avsedd att försäljas, skola, bedömda efter de i 2 § livsmedelsstadgan angivna grunderna, vara av oklanderlig beskaffenhet. 13 §. Den, som tillverkar ost till avsalu, må icke i mejerilokalen tillverka eller låta annan tillverka margarin, margarinost eller annat ämne, som kan användas att i förfalskningssyfte inblandas i ost, och ej heller må i sådan lokal förvaras dylikt ämne. 14 §. Saluhåller eller försäljer någon en vara som ost utan att iakttaga föreskrifterna i 2—4 §§, skall handlingen bedömas enligt 2 § livsmedelslagen. Bryter någon vid tillverkning av i denna kungörelse avsedd vara mot vad i 12 § stadgas, skall handlingen bedömas enligt 3 § livsmedelslagen. Överträder någon föreskrifterna i 5 § 1 mom. eller 2 mom. fjärde stycket eller 6—9 §§, 11 § eller 13 §, eller inför någon till riket margarinost, som icke motsvarar vad i 10 § första stycket föreskrives, utan att angiva varan till tullbehandling som margarin ost, skall handlingen bedömas enligt 5 § livsmedelslagen.

Förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å korv och andra köttvaror. 1 §. Vid framställning till avsalu av så kallade hållbara korvsorter få inga andra råämnen användas än kött, fett, koksalt, kryddor och sådana ämnen, som tillföras varan vid dess rökning. Vattentillsats är icke tillåten.

445 Vid framställning till avsalu av andra korvsorter få, förutom de i första stycket nämnda råvarorna, användas organ, vatten (mjölk, buljong, svagdricka), mjöl, gryn, potatis och potatismjöl, dock icke i större myckenhet än att den färdiga varan erhåller en god konsistens. I intet fall få mjöl, potatis och potatismjöl ingå i så stor mängd, att den från dessa tillsatser härrörande stärkelsehalten i den färdiga varan överstiger 3 procent av dess vikt. För försäljning avsedd korv får icke färgas; korvskinnet får varken färgas eller lackeras. Vad i de två första styckena av denna paragraf stadgas äger icke tillämpning å en vara, som vid saluhållande eller försäljning benämnes »blodkorv». 2 §. Andra för försäljning avsedda beredda köttvaror må icke innehålla färgämnen eller andra konserveringsmedel än koksalt, socker, salpeter och produkter härrörande från trärökning. Varans salpeterhalt, beräknad som kaliumnitrat, får icke överstiga 1 procent av varans vikt. Vad nu stadgas gäller ock oberett kött, fett och organ av djur, då varan är avsedd att försäljas som livsmedel. En vara, vilken saluhålles eller försäljes under beteckningen »köttfärs», skall utgöras av målet eller på annat sätt finfördelat kött. 3 §. Medicinalstyrelsen kan beträffande konserveringsmedel för visst fall medgiva undantag från vad i 1 och 2 §§ stadgas. 4 §. Härrör kött, fett eller organ från andra djurslag än nötkreatur, får eller svin, skall detta vid varans saluhållande eller försäljning angivas. Detsamma gäller beträffande korv och andra beredda köttvaror, som innehålla kött, fett eller organ, som nyss sagts. Sådan deklaration skall, då den avser korv, ske genom ett å denna anbragt tydligt märke med uppgift om djurslaget. 5 §. Kött, blod, fett, organ eller andra delar av djur, som självdött eller varit behäftat med sådan sjukdom eller omkommit eller nedslaktats under sådana förhållanden, att dess kött skäligen är att anse såsom skadligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda, få ej användas vid tillverkning till avsalu av korv eller andra livsmedel. Kött, blod, fett, organ eller andra delar av djur, som nyss sagts, eller därav beredda varor må ej såsom livsmedel saluhållas, till annan utlämnas eller till hälsovårdsområde införas, ej heller förvaras inom lokal eller å plats, där livsmedel försäljes eller för försäljning förvaras eller beredas, eller i lokal, hörande till lägenhet, varest allmän spisning eller utskänkning äger rum. 6 §. Till lokal, där färskt kött till salu hålles eller försäljes, skola höra nöjaktiga utrymmen för köttets förvaring. I lokal, där färskt kött för försäljning förvaras, må förutom färskt, salt, rökt eller torkart; kött eller korv ej förvaras eller saluhållas andra varor än hermetiskt slutna konserver, plockad fågel, flått villebråd eller mindre partier ost, ägg, ister- och stekflott, gåsflott, rökt fisk, kokta skaldjur, rotfrukter och grönsaker. Vad i föregående stycke föreskrives skall allenast i det fall gälla lokal belägen å landet, då lokalen förefinnes inom område, med avseende vara förordnats, att hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad skola tillämpas. Är lokalen belägen annorstädes på landet, skall den likväl, där den användes för ändamål, som ovan sägs, vara så inrättad, att köttet genom betryggande anordningar hålles avskilt från andra varor. I lokal, där fruset kött i större partier för försäljning förvaras, skola finnas lämpliga, av vederbörande hälsovårdsnämnd godkända kylanordningar.

446 Vad ovan i första, andra och tredje stycket stadgas om kött äger ock tillämpning med avseende å blod, fett, organ och andra delar av djur. Slakterilokal får endast användas för slakt eller förvaring av uppslaktat kött, blod och rengjorda organ utom tarmar och magar. Rengöring och skrapning av tarmar skola ske i avskilt rum. Lokal, där köttvara i och för försäljning beredes, skall hava ändamålsenliga utrymmen och anordningar för köttets förvaring och behandling. Fabriksrummet skall vara skilt från rum, i vilket ångpanna, kokpanna eller dylik inrättning finnes. För personalen skall i närheten av arbetslokalen finnas tvättrum med nödiga tillbehör. 7 §. Bryter någon mot vad i 1 § eller 5 § första stycket stadgas, eller gör någon till köttvaror, som avses i 2 § första stycket, tillsatser, som enligt vad där sägs äro förbjudna, skall gärningen bedömas enligt 3 § livsmedelslagen. Underlåter någon att vid saluhållande eller försäljning iakttaga vad i 2 § andra stycket eller 4 § stadgas, skall gärningen bedömas enligt 2 § livsmedelslagen. Om någon som livsmedel saluhåller eller till annan utlämnar kött eller annan vara av sådan beskaffenhet, som avses i 5 § andra stycket, skall gärningen bedömas enligt 1 § livsmedelslagen. Om någon i strid mot bestämmelsen i 5 § andra stycket till hälsovårdsområde som livsmedel inför kött eller annan vara av i samma lagrum angiven beskaffenhet eller förvarar dylik vara i lokal eller å plats, där sådant icke är tillåtet, eller eftersätter vad honom enligt 6 § åligger, skall handlingen bedömas enligt 5 § livsmedelslagen. 8 §. Angående besiktning och stämpling av kött, avsett att inom samhälle med köttbesiktningstvång användas till livsmedel, ävensom angående kontroll över slakt inom stad med slakthustvång är särskilt stadgat. Rörande vissa till matfett hänförliga köttvaror givas ytterligare föreskrifter i särskild kungörelse.

Förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å spannmål och därav beredda produkter ävensom stärkelsemjöl och av stärkelse beredda gryn. Om spannmål samt mjöl, gryn och flingor, beredda av spannmål. 1 §. I denna paragraf meddelade föreskrifter skola lända till efterrättelse, då nedan angivna, från spannmål härrörande livsmedel saluhållas eller försäljas. Med spannmål avses i denna kungörelse de mogna frukterna av vete, råg, korn, havre, ris, majs och bovete. Mjöl, gryn eller flingor få ej vara förorenade genom insekter (larver), spindeldjur (kvalster), parasitsvampar eller sand. Mjöldryga eller frön eller frukter av ogräs eller växtdelar, som härröra från spannmålens moderväxt utan att vara hänförliga till mogna frukter eller agnar, må icke ingå i varan till större myckenhet än tillhopa 1 procent av dess vikt. Mängden av mjöldryga och andra giftiga växtdelar må under inga omständigheter överstiga 0,2 procent av varans vikt. Främmande ämnen i övrigt få ej återfinnas i varan. Gryn och flingor skola vara fria från skaldelar, så långt detta med tekniska hjälpmedel är möjligt att ernå.

447 Blandningar av mjöl eller gryn av olika spannmålsslag få icke betecknas efter allenast något eller några av dessa utan skola angivas såsom blandningar, därvid de olika slagen av ingående beståndsdelar skola uppgivas. Dock behöver dylik deklaration ej bifogas benämningar, som utmärka rågmjöl, allenast på den grund, att i rågmjölet inblandats vetemjöl. Mjöl, åsätt en förmalningsgraden angivande beteckning, skall hava sådan klioch askhalt, som äro utmärkande för den mjölsort, vars beteckning mjölet bär. Gryn, som benämnas efter en växt, Skola härröra från denna växt; dock kan benämningen mannagryn användas för gryn, framställda av vete. Vara, benämnd polenta eller polentagryn, skall utgöras av gryn av majs. 2 §. Spannmål, som är avsedd att användas som livsmedel utan föregående förmalning, skall vid saluhållande eller försäljning motsvara i 1 § tredje stycket angivna fordringar. 3 §. Spannmål, mjöl eller gryn, avsedda för försäljning, få icke blekas, färgas, behandlas med fett eller olja eller underkastas annat liknande förfarande. Polering av gryn med oskadligt mineralämne är dock tillåten, såvida myckenheten av i varan kvarblivet poleringsmedel icke överstiger 0,2 procent av varans vikt. Om bröd och andra bakverk. 4 §. Då bröd eller annat bakverk saluhålles eller försäljes, skall följande iakttagas. Bröd skall vara omsorgsfullt tillverkat och äga för brödsorten karakteristisk smak och lukt. Mjöl, som ingår i bröd eller annat bakverk eller användes som så kallat doftmjöl, skall vara av sådan beskaffenhet, som i 1 § tredje stycket sägs. Sackarin, dulcin eller liknande sötningsmedel får ej ingå i varan. I bröd eller annat bakverk, som på grund av använd beteckning, pris eller sedvana förväntas vara berett med äggtillsats, få gula färgämnen icke förefinnas. Bröd, som betecknas som saffransbröd, får ej vara tillsatt med annat färgämne än saffran. 5 §. Hava vid framställning av bröd eller annat bakverk använts främmande ämnen, såsom alun, mineralolja, tvål, såpa, saponinhaltiga ämnen, bark eller trämjöl, är varan att anse som otjänlig till människoföda och må fördenskull icke som livsmedel saluhållas, till annan utlämnas eller till hälsovårdsområde införas. Om stärkelsemjöl och av stärkelse beredda gryn. 6 §. I denna paragraf meddelade föreskrifter skola tillämpas, då nedan angivna livsmedel saluhållas eller försäljas. Stärkelsemjöl och av stärkelse beredda gryn skola vara torra och få icke vara förorenade genom insekter (larver), spindeldjur (kvalster) eller främmande ämnen i övrigt. Stärkelsemjöl och av stärkelse beredda gryn skola benämnas efter det råmaterial, från vilket de härröra (majsstärkelsemjöl, »potatismjöl», potatisgryn). Vara benämnd tapioka skall utgöras av gryn beredda av maniokroten. Vara benämnd sago skall utgöras av mjöl och gryn av vissa tropiska och halvtropiska växter (Metroxylon m. fl.). Benämningen sagogryn må likväl användas, förutom å naturprodukten, även å en av potatismjöl beredd efterbildning av denna.

448 Vara, benämnd majsena eller mondamin, skall utgöras av majsstärkelsemjöl. 7 §. Stärkelsemjöl eller av stärkelse beredda gryn, avsedda för försäljning få icke blekas eller färgas. Om

makaroniprodukter.

8 §. En vara, som saluhålles eller försäljes såsom makaroner, vermiceller eller nudlar, får icke innehålla andra ämnen än vetemjöl av i 1 § tredje stycket angiven beskaffenhet, gluten, vatten, koksalt, ägg och grönsaker. Produkter, som här avses, skola hava normal smak och lukt samt få icke vara förorenade genom insekter (larver), spindeldjur (kvalster) eller andra främmande ämnen. Särskilda

bestämmelser.

9 §. Då livsmedel, som avses i denna kungörelse, saluhålles eller försäljes i sluten förpackning, skall denna vara försedd med tillverkarens eller säljarens namn och adress. Å förpackning innehållande hårt bröd skall härjämte utsättas uppgift om brödets vikt. 10 §. Bryter någon vid saluhållande eller försäljning mot vad i 1 §, 2 §, 4 § tredje eller fjärde stycket, 6 § eller 8 § stadgas, eller saluhåller eller försäljer någon i strid mot bestämmelsen i 4 § andra stycket bröd eller annat bakverk, vari mjöl av annan beskaffenhet än i 1 § sägs eller konstgjorda sötningsmedel ingå, skall handlingen bedömas enligt 2 § livsmedelslagen. Saluhåller eller utlämnar någon till annan bröd eller bakverk, som i 5 § sägs, att användas som livsmedel, skall handlingen bedömas enligt 1 § livsmedelslagen. Handling, som företages i strid mot vad i 3 och 7 §§ stadgas, skall bedömas enligt 3 § livsmedelslagen. Bryter någon i annat hänseende än i första stycket avses mot föreskrifterna i 4 § andra stycket, eller inför någon bröd eller bakverk, som i 5 § sägs, till hälsovårdsområde att användas som livsmedel, eller bryter någon mot vad i 9 § stadgas, skall handlingen bedömas enligt 5 § livsmedelslagen.

Förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å pressjäst och bakpulver. 1 §. En vara, som saluhålles eller försäljes som pressjäst, skall huvudsakligen bestå av en för detta ändamål odlad jästsvamp (Saccharomyces). Den skall vara frisk och hava normal färg, lukt och konsistens samt god jäskraft. Den får icke innehålla främmande inblandningar, såsom öljäst, konserveringsmedel eller gips. Stärkelse må ingå i pressjäst allenast till en myckenhet av 2 procent av varans vikt, såvida icke jästen betecknas som »uppblandad jäst» och stärkelsehalten uttryckt i procent av varans vikt samtidigt angives. 2 §. En vara, som saluhålles eller försäljes som bakpulver, skall vara så beskaffad, att den vid användningen utvecklar tillräcklig mängd kolsyra, och så sammansatt, att den icke meddelar bakverket dålig smak. I bakpulver få icke ingå andra ämnen än natriumbikarbonat, ammoniumkarbonat (hjorthornssalt), ammoniumkarbamat, vinsyra, citronsyra, bitartrater, sura fosfater, stärkelse och mjöl. Mängden stärkelse och mjöl får ej överstiga sammanlagt 20 procent av varans vikt.

449 _ Kemikalier, som användas vid framställning av bakpulver avsett för försäljning, skola vara rena. 3 §. Då en vara, som avses i denna kungörelse, saluhålles eller försäljes i sluten förpackning, skall denna vara försedd med tillverkarens eller säljarens namn och adress. 4 §. Saluhåller eller försäljer någon en vara som pressjäst eller bakpulver, utan att varan är så beskaffad som i 1 § eller 2 § första stycket sägs, skall handlingen bedömas enligt 2 § livsmedelslagen. Bryter någon mot vad i 2 § andra stycket föreskrives, skall handlingen bedömas enligt 3 § livsmedelslagen. Uraktlåter någon att vid saluhållande eller försäljning iakttaga vad i 3 § stadgas, skall handlingen bedömas enligt 5 § livsmedelslagen.

Förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å torkade ärter, bönor, lins och därav berett mjöl. 1 §. Med ärter förstås i denna kungörelse de torkade fröna av trädgårdsärten (Pisum sativum) och åkerärten (Pisum arvense). Med bönor förstås de torkade fröna av störbönan (Phaseolus vulgaris), bondbönan (Vicia faba) och sojabönan (Glycine hispida). Med lins förstås de torkade fröna av åkerlins (Ervum lens). 2 §. Ärter, bönor och lins skola, då de saluhållas eller försäljas som livsmedel, vara torra och få icke vara förorenade genom insekter (larver), spindeldjur (kvalster), grus, parasitsvampar eller främmande ämnen i övrigt. Andra från moderväxten härrörande växtdelar än frön samt ogräs och spannmål få ingå i varan till en myckenhet av högst 1 procent av dess vikt. »Maskätna» frön få ej förekomma till en myckenhet överstigande 2 procent av varans vikt. Vad nu sagts gäller ock salufört mjöl berett av ärter, bönor eller lins. Mjölet skall vara befriat från skaldelar i den utsträckning sådant med teknikens hjälpmedel låter sig göra. 3 §. Månbönor (frön av Phaseolus lunatus), även benämnda Kratok-, Java-, Rangoon-, Lima-, indiska eller brasilianska bönor, skola anses otjänliga till människoföda och må fördenskull icke som livsmedel saluhållas, till annan utlämnas eller till hälsovårdsområde införas. 4 §. Arter, bönor, lins eller därav berett mjöl få, då varan är avsedd att försäljas, icke blekas eller färgas. 5 §. Då livsmedel, som avses i denna kungörelse, saluhålles eller försäljes i sluten förpackning, skall denna vara försedd med tillverkarens eller säljarens namn och adress. 6 §: Bryter någon vid saluhållande eller försäljning mot vad i 2 § stadgas, skall handlingen bedömas enligt 2 § livsmedelslagen. Saluhåller eller utlämnar någon till annan sådan vara, som i 3 § omförmäles, att användas som livsmedel, skall handlingen bedömas enligt 1 § livsmedelslagen'. _ Handling, som företages i strid mot vad i 4 § stadgas, skall bedömas enligt 3 § livsmedelslagen. Inför någon sådan vara, som i 3 § namnes, till hälsovårdsområde att användas som livsmedel, eller bryter någon mot föreskriften i 5 §, skall handlingen bedömas enligt 5 § livsmedelslagen. 29

—

450 Förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å saft, sylt, marmelad och liknande produkter samt ersättningsmedel för dessa varor. Om saft. 1 §. En vara må icke saluhållas eller försäljas som saft utan iakttagande av de nedan i 2—5 §§ meddelade föreskrifterna. 2 §. Saft skall vara beredd av bär, andra frukter eller rabarberstjälk. Framgår icke av varans benämning, att den härrör från rabarber, skall den vara framställd genom pressning av bär eller andra frukter. Tillsats av vatten är tillåten vid tillverkning av svart vinbärssaft, äppelsaft och fläderbärssaft; dock må vid tillverkningen av svart vinbärssaft till 4 delar frukt sättas högst 1 del vatten och vid tillverkningen av äppelsaft och fläderbärssaft till 6 delar frukt sättas högst 1 del vatten. I intet annat fall må, såvida ej i det följande särskilt undantag medgivits, tillsats av vatten till bär- eller fruktsaft hava ägt rum. Benämningen »saft» får användas för en vara, som är framställd genom urkokning av rabarber stjälkar med vatten, allenast då det samtidigt angives, att saften härrör från rabarber, exempelvis genom beteckningen »rabarbersaft». Sådan saft är, bortsett från bestämmelsen om vattentillsats, underkastad samma regler som bär- och fruktsaft. Saft må icke vara sötad med »glykos», stärkelsesocker eller sirap, ej heller med sackarin, dulcin eller andra konstgjorda sötningsmedel. Vid saluhållande och försäljning skall angivas, om saften är sur eller sötad. Benzoesyra eller benzoater må finnas i saft endast till en myckenhet av 2 gram på varje liter sötad saft och 5 gram på varje liter sur saft. Har benzoesyra eller benzoat tillsatts saft, skall denna betecknas som »konserverad med benzoesyra», »konserverad med benzoat». Utöver vad som framgår av ovan meddelade föreskrifter få främmande ämnen icke ingå i saft, såvida icke i det följande särskilt undantag medgivits. 3 §. Saft må innehålla tillsats av kanel, mandel, nejlikor, vanilj eller citron, under villkor att saften betecknas som »kryddad saft». 4 §. Benämnes saft efter viss bär- eller fruktsort, må saft från annat bär eller annan frukt icke ingå däri till större myckenhet än högst 5 procent. Vad nu är sagt äger motsvarande tillämpning, om saft angives som blandning av på nyssnämnt sätt betecknade saftsorter. Vad ovan i 2 § tredje stycket föreskrivits skall icke utgöra hinder för att beteckna blandningar av .bär- och fruktsaft med rabarbersaft allenast som »blandad saft» eller som »hushållssaft». 5 §. Har saft framställts genom så kallad efterpressning, skall den angivas såsom »efterpressad saft», exempelvis genom uttrycket »saft framställd genom efterpressning». Har efterpressad saft inblandats i annan saft, är den erhållna blandningen att hänföra till efterpressad saft. Efterpressad saft får ej äga större vattenhalt, än att i densamma återfinnas från bären eller frukterna härrörande beståndsdelar till en myckenhet, motsvarande 75 procent av vad som ingår i samma slag av icke efterpressad saft. Efterpressad saft må förutom tillsatser, som omförmälas i 3 §, jämväl innehålla citronsyra; vad i samma lagrum föreskrives om användande av beteckningen »kryddad saft» skall emellertid icke här äga tillämpning. Föreskrifterna i 2 och

451 4 §§ skola, i vad de äro förenliga med bestämmelserna i denna paragraf, gälla jämväl efterpressad saft. I den beteckning, som användes för efterpressad saft, får icke ingå något uttryck, som angiver viss högre kvalitet, såsom »prima» eller »bästa». Om

saftersättning.

6 §. Är en vara avsedd att användas som saft, men är den icke framställd av bär, frukter eller rabarberstjälk, eller äro vid framställningen dessa råämnen använda i mindre omfattning än i 5 § förutsattes, eller har varan eljest blivit tillsatt med främmande färgämnen, essenser eller andra inblandningar, vilka enligt vad i 2, 3 och 5 §§ sagts icke få förekomma i saft, skall den vid saluhållande och försäljning angivas som »saftersättning» eller »saftsurrogat». Å etikett eller omslag hörande till varan får icke förekomma avbildning av bär eller annan frukt, ej heller bär- eller fruktnamn annat än i ordsammanställning av formen; »saftersättning med hallonsmak» (»saftersättning med körsbärssmak» o. s. v.). Saftersättning, som saluhålles eller försäljes, får icke innehålla tillsats av sackarin. dulcin eller liknande konstgjort sötningsmedel. Om sylt, marmelad och liknande produkter. 7 §. Saluhålles eller försäljes en vara såsom sylt, marmelad, fruktmos, fruktkompott, jam eller annan liknande fruktkonserv, skall den vara beredd av bär, andra frukter eller rabarberstjälk. Den får icke vara tillsatt med främmande färgämnen, såvida den icke betecknas som »blandad marmelad», i vilket fall den må vara färgad med karmin (koschenill). I övrigt må varan icke vara tillsatt med andra främmande ämnen än agar, benzoesyra, benzoater, kryddor, ättika, socker och sirap. Agar får dock ingå blott i ringa mängd, benzoesyra och benzoat icke i större myckenhet än 0,i gram på 100 gram och »glykos» eller stärkelsesocker icke till större myckenhet än 10 gram på 100 gram av varan. Sackarin, dulcin eller liknande konstgjorda sötningsmedel få icke hava använts till sötande av varan. För gelé gäller utöver vad nu stadgats, att den skall vara framställd endast av färska bär eller andra frukter eller därav beredd saft. Har agar, benzoesyra, benzoat, »glykos» eller stärkelsesocker tillsatts varan, skall detta vid saluhållande eller försäljning angivas. Kryddtillsats skall angivas i vad den är bestämmande för varans smak. 8 §. Benämnes livsmedel, som 7 § sägs, efter viss bär- eller fruktsort, får annan bär- eller fruktsort icke ingå till större myckenhet än som motsvarar en tillsats vid tillverkningen av 5 procent av de använda råvarornas vikt. Vad nu är sagt äger ock tillämpning, om varan angives såsom blandning av på nyssnämnt sätt betecknade varor. Vad i föregående stycke stadgas skall dock icke utgöra hinder för att beteckna gelé, som framställts av flere slags bär eller frukter, som »fruktgelé» under bifogande av namnet på visst bär eller viss annan frukt, exempelvis »Fruktgelé (hallon)», ändock denna frukt icke ingår i så stor myckenhet, som ovan angivits^ blott den verkligen giver gelén dess karakteristiska smak. Om ersättningsmedel för sylt, marmelad och liknande

produkter.

9 §. Är en vara avsedd att användas till samma ändamål som de i 7 § upptagna livsmedlen, men är den icke framställd av bär, frukter eller rabarberstjälk, eller hava vid framställningen jämväl andra råämnen kommit till användning' eller

452 eljest de i 7 § upptagna villkoren icke iakttagits, skall varan vid saluhållande eller försäljning angivas som »ersättningsmedel» eller »surrogat» (»geléersättning», »marmeladersättning» o. s. v.). Å etikett eller omslag hörande till varan får icke förekomma avbildning av bär eller annan frukt, ej heller bär- eller fruktnamn annat än i ordsammanställning av formen: »geléersättning med hallonsmak» (»marmeladersättning med hallonsmak», »marmeladersättning med körsbärssmak» o. s. v.). Vara, som ovan sägs, får ej innehålla tillsats av sackarin, dulcin eller liknande konstgjorda sötningsmedel. Särskilda

bestämmelser.

10 §. Tillverkarens eller försäljarens namn och adress skola finnas utsatta å kärl eller annan originalförpackning, som användes för i denna författning avsedd vara. 11 §. Där i denna författning stadgas, att vid saluhållande och försäljning särskild beteckning skall användas eller viss egenskap angivas, skall beteckningen eller uppgiften utsättas å den varan tillhörande etiketten. 12 §. Saluhåller eller försäljer någon en vara som saft utan iakttagande av vad i 2—4 §§ samt 5 § första, andra och tredje styckena föreskrives, eller bryter någon mot bestämmelserna i 7 eller 8 §, skall handlingen bedömas enligt 2 § livsmedelslagen. , Bryter någon mot vad i 5 § fjärde stycket eller i 6 eller 9 §, jämförda med 11 §, eller i 10 § stadgas, skall handlingen bedömas enligt 5 § livsmedelslagen.

Förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å kaffe och te samt ersättningsmedel för kaffe och te. Om kaffe. 1 §. I denna paragraf meddelade föreskrifter äga tillämplighet, då en vara saluhålles eller försäljes under beteckningen kaffe. Kaffe skall utgöras av rena och friska frön (bönor) av kaffebusken (Coffeaarter). Det får icke vara berövat någon vardegivande beståndsdel och skall i den utsträckning teknikens hjälpmedel det möjliggöra vara fritt från sand och polermedel, till exempel sågspån. Är kaffet målet, får dess halt av sand i intet fall överstiga 1 procent av varans vikt. Kaffe får icke innehålla sådana från kaffebusken härrörande växtdelar som omogna frön, fruktskal, svarta bönor eller kvistar i större myckenhet än 5 procent av varans vikt. Cikoria, råg eller främmande ämnen i övrigt få icke förekomma i kaffe. Kaffe i betydelsen tillagad dryck skall vara tillrett av sådan vara, som uppfyller i det föregående uppställda villkor. 2 §. Ett livsmedel skall anses saluhållet eller försålt under beteckningen kaffe jämväl i de fall, då vid saluhållandet eller försäljningen beteckning använts, som uppkommit genom ordsammanställning, vari ordet kaffe ingår, eller som utan att innehålla ordet kaffe enligt handelsbruk användes för att känneteckna kaffe eller visst slag av kaffe, såsom »Mocka», »Java». Vad nu sagts är dock ej tillämpligt å ordsammanställning, som angiver varan som ett ersättningsmedel, exempelvis »kaffesurrogat», »kaffetillsättningsmedel».

453 Angående beteckningarna »kaffetabletter», »flytande kaffe» och »flytande kaffeextrakt» meddelas särskilda bestämmelser nedan i 8 §. 3 §. Betecknas saluhållet kaffe på ett sätt, som enligt handelsbruk användes att beteckna kaffe av visst slag, iskall varan jämte i 1 § angivna egenskaper äga sådant ursprung och sådan beskaffenhet i övrigt, som utmärka detta varuslag. 4 §. Kaffebönor, avsedda för försäljning, må icke underkastas sådan behandling, att deras vattenhalt ökas. De få icke heller färgas eller behandlas med sådana ämnen som socker, schellack, pottaska, fett, paraffin eller vaselin. Tillverkning av produkt, som till form och utseende så efterliknar naturliga kaffebönor, att förväxling med dylika kan äga rum, är förbjuden. Om te. 5 §. I denna paragraf meddelade föreskrifter skola tillämpas, då en vara saluhålles eller försäljes under beteckningen te. Te skall utgöras av på brukligt sätt beredda unga blad eller bladknoppar av tebusken (Thea sinensis och dess varieteter). Det får icke vara berövat någon vardegivande beståndsdel och må ej innehålla från tebusken härrörande föroreningar, såsom vedartade kvistar, fruktämnen, frön eller fröskal, till större myckenhet än 5 procent av varans vikt. Främmande tillsatser få icke ingå i te. Te i betydelsen tillagad dryck skall vara tillrett av sådan vara, som uppfyller här ovan uppställda villkor. 6 §. Vad i 2 § första stycket och 3 § stadgas angående kaffe skall äga motsvarande tillämplighet med avseende å te. Om kaffe- och

teersättningsmedel.

7 §. En vara, som är avsedd att användas som kaffe eller te men icke uppfyller de ovan för kaffe eller te uppställda fordringarna, skall, oavsett om den innehåller verkligt kaffe eller te, vid saluhållande eller försäljning angivas som kaffe- eller teersättningsmedel. Dylik uppgift skall anbringas å varans förpackning under användande av något av uttrycken »kaffeersättningsmedel», »kaffesurrogat», »kaffetillsats», »teersättningsmedel», »tesurrogat» eller »tetillsats». Förpackningen skall vara särskilt tillsluten och försedd med tillverkarens eller, då varan är importerad, importörens namn och adress. Kaffe- och teersättningsmedel, isom saluhållas eller försäljas, skola vara tillverkade av friska vegetabiliska råämnen av sådan beskaffenhet, att därav beredd dryck utan skada för hälsan kan förtäras. De skola i möjligaste mån vara rensade från föroreningar; dock må en vara, som framställts av underjordiska växtdelar, innehålla högst 2.5 procent sand, och en vara, .som framställts av andra växtdelar, högst 1 procent sand. I varan få för övrigt icke i nämnvärd myckenhet ingå sådana tillsatser eller delar av råämnet, som äro att anse som värdelösa för varan i dess egenskap av livsmedel, till exempel kaffesump, sågspån, sädesagnar eller ekollonskal. Om kaffetabletter

och liknande

produkter.

8 §. Under beteckningen »kaffetabletter», »flytande kaffe» eller »flytande kaffeextrakt» få blott sådana varor saluhållas eller försäljas, som äro framställda uteslutande av bränt kaffe och vatten samt, i vad rör tabletter, bindemedel i den för tillverkningen erforderliga myckenheten.

454 Särskilda

bestämmelser.

9 §. Saluhåller eller försäljer någon en vara under beteckningen kaffe eller te, eller under beteckning, som enligt 2 eller 6 § är därmed liktydig, utan att varan är av den i 1 eller 5 § angivna beskaffenheten, eller under beteckning, som avses i 3 §, 8 § eller 6 § jämförd med 3 §, utan att varan uppfyller där angivna fordringar, skall handlingen bedömas enligt 2 § livsmedelslagen. Handling, som företages i strid mot stadgandet i 4 §, skall bedömas enligt 3 § livsmedelslagen. Förseelse mot föreskrifterna i 7 § skall bedömas enligt 5 § livsmedelslagen.

Förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å kakaomassa, kakao och choklad. 1 §. I denna paragraf meddelade föreskrifter skola iakttagas, då en vara saluhålles eller försäljes under någon av de i paragrafen angivna benämningarna. »Kakaomassa» och »osockrad choklad» skola vara beredda av friska, rostade eller torkade, skalade och från sand och dylika föroreningar fria frön (bönor) av kakaoträdet (Theobroma cacao). Dylik vara får icke vara berövad någon i kakaobönan ingående vardegivande beståndsdel och må icke innehålla partiklar av kakaobönans skal eller grodd i större mängd än 2 procent av varans vikt. »Kakao» eller »kakaopulver» skall till beskaffenheten motsvara i föregående stycke givna föreskrifter utan annan förändring än den, som föranledes därav, att i varan ursprungligen ingående fett må vara delvis avlägsnat. Dock äro tillsatser av alkalikarbonater och oskadliga smakämnen tillåtna, därvid de förstnämnda, beräknade som kaliumkarbonat, må ingå i varan till en myckenhet av högst 3 procent av varans vikt och de sistnämnda till en myckenhet ej överstigande 0.5 procent av dess vikt. »Choklad» skall, där den icke utgöres uteslutande av kakaomassa eller kakao, bestå av en blandning av kakaomassa och socker med eller utan tillsats av kakaofett och oskadliga smakämnen. Varan får icke innehålla mer än 70 procent socker och icke mer än 1 procent smakämnen. »Kakao» eller »choklad» i betydelsen tillagad dryck skall vara tillredd av sådan vara, som i det föregående omförmäles. 1 livsmedel, som här avses, må ej ingå sackarin eller andra konstgjorda sötningsmedel, »glykos», stärkelsesirap eller liknande ämnen. 2 §. Benämning, som i 1 § sägs, skall anses använd jämväl i det fall, då vid saluhållande eller försäljning av ett livsmedel för detta användes beteckning, uppkommen genom ordsammanställning, vari någon av förstnämnda beteckningar ingår. Vad i föregående stycke, jämfört med 1 §, sägs skall dock icke utgöra hinder för användande av sådana benämningar som »havrekakao», »mjölkchoklad», »nötchoklad» och liknande, då varan är framställd genom att kakaomassa eller kakao tillsatts med havremjöl, mjölk, hasselnötter eller annat i beteckningen angivet ämne jämte eller i stället för de i 1 § tredje och fjärde styckena nämnda tillsatserna. Mängden av tillsatser må dock ej överstiga sammanlagt 70 procent av varans vikt.

455 Beteckningen »mjölkchoklad» får likväl icke användas, med mindre tillsatsen av fasta mjölkbeståndsdelar utgör minst 10 procent av varans vikt, och beteckningen »nötchoklad» icke med mindre tillsatsen av nötter utgör minst 5 procent av varans vikt. I fråga om konfekt i stycken av mindre vikt än 20 gram samt i fråga om bakverk och tillredda maträtter gäller icke vad ovan i denna kungörelse stadgas. Användes för varan beteckning, vari orden choklad eller kakao ingå, exempelvis »chokladbakelse», skall dock en viss mängd kakaomassa eller kakao av i kungörelse angiven beskaffenhet finnas i anrättningen, men det erfordras icke, att den uppgår till i 1 § fjärde stycket förutsatt myckenhet. 3 §. Det är förbjudet att saluhålla eller försälja kakaoskal, malda till sådan finhetsgrad, att pulvret kan förväxlas med kakaopulver. 4 §. Bryter någon vid saluhållande eller försäljning mot vad i 1 eller 2 § stadgas, skall gärningen bedömas enligt 2 § livsmedelslagen. Bryter någon mot föreskriften i 3 §, skall handlingen bedömas enligt 5 § livsmedelslagen.

Förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å ättika. 1 §. En vara må icke saluhållas eller försäljas under någon av de nedan i — 7 §§ upptagna beteckningarna, med mindre de i samma paragrafer för beteckningens användande stadgade villkoren iakttagas. 2 §. Jäsningsättika skall vara framställd genom ättikjäsning av alkoholhaltiga eller sockerhaltiga vätskor. Råmaterialen skola vara oklanderliga i hygieniskt avseende. Sprit, som användes vid fabrikationen, får ej innehålla metylalkohol i större mängd än 20 gram på varje liter. Ättikan får ej vara tillsatt med på kemisk väg framställda smakämnen. Jäsningsättika skall innehålla minst 35 högst 150 gram fri ättiksyra på varje liter. Den skall vara klar samt fri från svampväxter och ättikål, som är synlig för blotta ögat. Den får ej innehålla fria mineralsyror, konserveringsmedel, tunga metaller eller nämnvärda mängder av andra organiska syror än ättiksyra och får ej vara tillsatt med annat färgämne än sockerkulör. 3 §. Destillationsättika skall vara framställd genom utspädning av på kemisk väg tillverkad ättiksyra. Den skall motsvara de ovan i 2 § andra stycket uppställda villkoren och dessutom vara fri från empyreumatiska ämnen och andra föroreningar. Destillationsättika kan innehålla tillsats av på kemisk väg framställda smakämnen. Sådan tillsats skall angivas å till varan hörande etikett. Blandningar av jäsningsättika och destillationsättika hänföras till destillationsättika. 4 §. Vinättika (vinaigre), druvättika, maltättika och spritättika iskola utgöras av jäsningsättika, vartill som råmaterial uteslutande eller huvudsakligen använts vin, druvsaft, vört eller utspädd sprit. Ättiksprit skall utgöras av jäsningsättika med en ättiksyrehalt av minst 105 gram på varje liter. 5 §. Kryddättika skall hava behandlats med en blandning av olika kryddor eller tillsatts med extrakt därav i sådan myckenhet, att den färdiga varan bär 2

456 tydlig prägel därav. Estragonättika eller ättika med liknande benämning skall vara på motsvarande sätt behandlad med det i beteckningen angivna ämnet. Dubbel ättika skall äga en styrka av från och med 70 intill 105 gram fri ättiksyra på varje liter och tredubbel ättika en styrka av från och med 105 till och med 150 gram fri ättiksyra på varje liter. 6 §. Brukas vid saluhållande eller försäljning av ättika icke någon av de i 2, 3 eller 4 §§ utsatta beteckningarna utan enbart benämningen ättika, dubbel eller tredubbel ättika eller ock sådan beteckning som matättika eller bordsättika, skall på varans etikett angivas, om varan utgöres av jäsningsättika eller destillationsättika. Består ättika, som betecknas på sätt i 5 § första stycket sägs, av destillationsättika, skall detta angivas på sätt i föregående stycke stadgas. 7 §. Ättiksyra skall användas som beteckning för ättiksyrelösningar med en halt av fri ättiksyra överstigande 150 gram på varje liter. En som ättiksyra betecknad vara får ej vara tillsatt med aromatiska växtdelar, andra smakämnen eller färger. Ättiksyra avsedd för framställning av destillationsättika skall, utom i vad rör styrkegraden, motsvara de i 3 § första stycket utsatta villkoren. Ättiksyra får säljas allenast i tillslutna, graderade originalflaskor, som icke hava formen av öl-, vin- eller mineralvattenflaskor. Flaskan skall på ett dominerande sätt bära påskriften »Ättiksyra. Farlig att förtära outspädd.» med uppgift om lösningens styrka och graden av den utspädning, som är behövlig, för att blandningen skall erhålla en styrka av från och med 35 till och med 70 gram ättiksyra på varje liter. Innehåller lösningen mer än 600 gram fri ättiksyra på varje liter, är den underkastad bestämmelserna i gällande giftstadga. 8 §. I fabrik för tillverkning av jäsningsättika får ej finnas destillationsättika eller ättiksyra. 9 §. Saluhåller eller försäljer någon en vara under beteckning, som i 2—6 §§ sägs, utan iakttagande av de för beteckningens användande i samma paragrafer stadgade villkoren, eller saluhåller eller försäljer någon en vara, som avses i 7 § första stycket, utan iakttagande av vad där föreskrives, skall handlingen bedömas enligt 2 § livsmedelslagen. Bryter någon mot bestämmelserna i 7 § andra stycket eller 8 §, skall handlingen bedömas enligt 5 § livsmedelslagen.

Förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å honung och honungsersättning. 1 §. En vara må icke saluhållas eller försäljas under benämningen »honung» eller under beteckning, som angiver visst slag av honung, exempelvis »bordshonung», eller eljest ger livsmedlet sken av att utgöra honung, med mindre de nedan i 2—5 §§ meddelade föreskrifterna iakttagas. 2 §. Honung skall härröra från växtsafter, som av bin upptagits och nedlagts i vaxkakor. Honung får icke vara tillsatt med färgämnen, konserveringsmedel eller vatten. Den skall vara fri från yngel, bidelar och liknande föroreningar och får icke vara stadd i jäsning eller fördärvad på annat sätt.

457 Betecknas honung enbart som »honung» eller »bihonung», skall den utgöras av honung, som är slungad eller självrunnen. 3 §. Betecknas honung som »klöverhonung», »lindhonung», »ljunghonung» eller liknande, skall den till väsentlig del härröra från den växt, efter vilken den är benämnd, och därav bära karakteristiska kännetecken. Honung får betecknas som »kakhonung», allenast då den ligger orörd i de av bina tillslutna cellerna. Som »mogen honung» får blott sådan honung betecknas, som är slungad eller självrunnen ur vaxkakor, vilkas celler bina fyllt och tillslutit. Vattenhalten i mogen honung får ej överstiga 22 procent av varans vikt. Betecknas honung efter visst land eller viss ort, skall den härröra från detta land eller denna ort. 4 §. Är honung ej slungad eller självrunnen, skall deklaration lämnas rörande framställningssättet. Sålunda skall honung, som erhållits genom krossning av vaxkakorna med därpå följande pressning och silning, betecknas som »pressad honung». Innehålla vaxkakorna bin eller yngel, skall den av sådana kakor pressade honungen betecknas som »slakthonung». Dylik honung må innehålla intill 10 milligram fri och bunden svavelsyrlighet på 100 gram honung. Har honung upphettats till 80° C eller däröver, skall den betecknas som »upphettad honung». Deklaration, som nu sagts, skall anbringas å varan tillhörande etikett. 5 §. Honung av utländskt ursprung skall i ett tillägg till beteckningen eller på särskild etikett angivas som importerad. 6 §. Utan hinder av de i 1 och 2 §§ meddelade föreskrifterna må en vara vid saluhållande eller försäljning betecknas som »sockerhonung», där den icke på annat sätt avviker från de i 2 § utsatta villkoren, än att honungen härrör från socker, varmed bina utfodrats. Vad i 3—5 §§ stadgas gäller i tillämpliga delar jämväl med avseende å sockerhonung. Har honung uppblandats med socker, sirap eller vatten eller färgats eller parfymerats eller underkastats liknande behandling, skall den vid saluhållande eller försäljning å till varan hörande etikett betecknas som »honungsersättning» eller »honungssurrogat». Detsamma gäller för varje honungsliknande vara, oavsett om den är framställd av socker genom invertering, tillsättning av aromatiska ämnen, färger och dylikt eller på annat sätt, såvida den saluhålles eller försäljes under omständigheter, som visa, att den är avsedd att användas som honungsersättning. Honungsersättning får icke innehålla vatten i större mängd än 22 procent av varans vikt. Den får ej heller innehålla konserveringsmedel, vara stadd i jäsning eller på annat sätt fördärvad. Å till varan hörande etikett får ej förekomma avbildning av bin eller bikupor. 7 §. Benämningar sådana som »honungskarameller» få vid saluhållande eller försäljning användas blott för varor, som verkligen innehålla honung i sådan mängd, att de bära prägel härav. 8 §. Saluhåller eller försäljer någon en vara under sken av att utgöra honung utan iakttagande av tillämpliga bestämmelser i 2—5 §§ och 6 § första stycket, skall gärningen bedömas enligt 2 § livsmedelslagen. Bryter någon mot föreskrifterna i 6 § andra, tredje eller fjärde stycket eller i 7 §, skall handlingen bedömas enligt 5 § livsmedelslagen.

458 Utkast till förordning angående införande av livsmedelslagen, livsmedelsstadgan, livsmedelskontrollförordningen, förordningen med vissa bestämmelser att iakttagas vid utförsel från riket av margarin och margarinost samt kungörelserna den med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å vissa livsmedel. 1 §. De denna dag utfärdade livsmedelsförfattningarna skola jämte vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från den 2 §. Genom livsmedelslagen upphäves kungl. förordningen den 29 juni 1917 angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen» 3 §. Genom livsmedelsstadgan upphävas: 10 § 3 mom. första stycket, 11 §, 12 §, 45 § 3 mom. första stycket, 46 § och 47 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919, 29, 30, 31, 32 och 43 §§ giftstadgan den 7 december 1906 jämte de vid giftstadgan fogade förteckningarna IV, V och VI. 4 §• Genom livsmedelskontrollförordningen upphävas: 10 § 3 mom. andra stycket, 10 § 4, 5, 6 och 7 mom., 45 § 3 mom. andra stycket samt 45 § 4, 5, 6 och 7 mom. hälsovårdsstadgan, 9, 10, 11 och 16 §§ kungl. förordningen den 13 oktober 1905 angående kontroll å tillverkningen av margarin och margarinost ävensom konstister och handeln därmed. 5 §. Genom kungörelsen med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å mjölk och grädde upphävas: 10 § 2 mom. och 45 § 2 mom. hälsovårdsstadgan. 6 §. Genom kungörelserna med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å smör och margarin, matoljor och annat matfett än smör och margarin, ost och margarinost upphävas: 1_4 §§, 5 § 1, 2, 4 och 5 mom., 6 §, 7 §, 8 § 1 och 2 mom. samt 12 § 1, 2, 4, 5 och 6 mom. kungl. förordningen den 13 oktober 1905 angående kontroll å tillverkningen av margarin och margarinost ävensom konstister och handeln därmed. 7 §. Genom kungörelsen med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å korv och andra köttvaror upphävas: 10 § 1 mom. och 45 § 1 mom. hälsovårdsstadgan. 8 §. Genom förordningen med vissa bestämmelser att iakttagas vid utförsel från riket av margarin och margarinost upphävas: 5 § 3 mom., 8 § 3 och 4 mom., 12 § 3 och 7 mom., 13 §, 14 § och 15 § kungl. förordningen den 13 oktober 1905 angående kontroll å tillverkningen av margarin och margarinost ävensom konstister samt å handeln därmed.

459 9 §. I hälsovårdsstadgan erhålla nedanstående lagrum följande ändrade lydelse: 1 §. Varje stad staden. För detta ändamål öppet vatten. Det åligger meddelade. Stadsfullmäktige myndighet. Om hälsovårdsnämnds — — — sjukvård ävensom livsmedelskontroll är särskilt stadgat. 2 § 1 mom. Hälsovårdsnämnden stadsfullmäktige. Stadsfullmäktige ledamöter. Finnes sådant för handhavandet av livsmedelskontrollen erforderligt, må stadsfullmäktige bestämma, att de av fullmäktige valda ledamöternas antal ökas med tre. Möter utses. 3 § 4 mom. I den ordning, som i 30 § sägs, må bestämmas, att den hälsovårdsnämnd åliggande livsmedelskontrollen skall handhavas av en avdelning inom nämnden, bestående av en eller flera av nämndens ledamöter (hälsovårdsnämndens livsmedelsavdelning). I fråga, som angår livsmedelskontroll, skall vad i denna stadga föreskrives beträffande hälsovårdsnämnd äga motsvarande tillämpning med avseende å hälsovårdsnämndens livsmedelsavdelning. I stadgande, tillkommet i den ordning, som i 30 § sägs, må vidare föreskrivas, att hälsovårdsnämnden — angivas. Sålunda sammanträde. Genom föreläggas. 27 §. (Fjärde, femte och sjätte styckena utgå. I sista stycket utgå orden »10 § 3 mom. andra stycket».) 35 §. Varje kommun hälsotillståndet inom området. För detta ändamål öppet vatten. Det åligger del därav. Kommunalfullmäktige myndighet. Om hälsovårdsnämnds befattning med åtgärder för smittsamma sjukdomars bekämpande ävensom livsmedelskontroll är särskilt stadgat. 52 §. (Fjärde, femte och sjätte styckena utgå. I sista stycket utgå orden »45 § 3 mom. andra stycket».) 10 §. I giftstadgan den 7 december 1906 erhåller nedanstående paragraf följande ändrade lydelse: 40 §. 1. Överträdelse av vad i 27 § eller 28 § mom. 1 är stadgat, straffes med böter från och med 10 till och med 200 kronor; och vare i dessa fall godset förbrutet. 2. Den, kronor. Den vid giftstadgan fogade förteckning II skall under rubriken »Ättiksyra» erhålla följande ändrade lydelse: Ättiksyra starkare än 15 procent, där den icke som livsmedel är underkastad särskilda föreskrifter i kungl. kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å ättika. 11 §. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts med bestämmelse i de nya författningarna, skall denna i stället tillämpas.

460 Av 1916 års kommitté med skrivelse den 12 maj avlämnade förslag:

1923 Förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å läskedrycker. § 1. Läskedrycker må icke saluhållas eller försäljas utan att de i §§ 2—8 meddelade föreskrifterna iakttagas. Med läskedrycker förstås i denna kungörelse alla under tillsättning av kolsyra tillverkade drycker, vilka icke äro hänförliga till malt- eller rusdrycker. § 2. Har läskedryck givits beteckning, som tyder på att den är framställd av bestämd bär- eller fruktsort, skall drycken vara beredd av huvudsakligen den angivna bär- eller fruktsorten. En sådan vara får icke vara tillsatt med främmande färgämnen eller med essenser, extrakt eller smakämnen, som icke härröra från bär eller frukt. Utan hinder av vad nu stadgats må en läskedryck benämnas limonad (lemonad), även om den icke är beredd av citron (limon). Användes beteckningen limonad i förening med namnet på en bestämd bär- eller fruktsort, skall drycken på sätt i första stycket sägs vara beredd av den angivna bär- eller fruktsorten. § 3. Läskedryck, som tillverkas som ersättningsmedel för naturligt mineralvatten, skall angivas som eftergjort mineralvatten. I beteckningen å dylik dryck må ingå namnet på visst naturligt mineralvatten allenast under villkor, att de i drycken ingående salterna med hänsyn till art och inbördes förhållande i huvudsak överensstämma med salterna i det naturliga mineralvattnet. Deklaration, som i första stycket sägs, må ske genom användande av beteckningen »läskevatten». § 4- Det vatten, som användes vid tillverkning av läskedrycker, skall uppfylla hygieniska fordringar på dricksvatten. Den kolsyra, som användes, skall vara ren och de kemikalier, som eljest komma till användning, skola vara av sådan renhetsgrad, som motsvarar vad i farmakopén stadgas för där upptagna varor. Som sötningsmedel får icke användas annat än socker. Andra syror än vin- och citronsyra få icke användas. Angives på varans etikett eller på annat sätt, att drycken är beredd av destillerat, steriliserat eller eljest enligt viss metod renat vatten, må annat vatten icke ha kommit till användning. § 5. Buteljer, sifoner eller andra behållare få icke användas för förvaring av läskedrycker utan att hava noggrant rengjorts med varm sodalut eller lika tjänligt ämne och före dryckens påfyllande sköljts med rent dricksvatten. I fall, som i § 4 andra stycket avses, skall jämväl till sköljningen användas allenast sådant vatten, som där sägs. Buteljhalsarna skola vara hela. Användas korkar för flaskornas tillslutande, skola de vara nya. Gummiringar till s. k. patentproppar skola städse borttagas vid sköljningen och noggrant rengöras, innan de vid dryckens påfyllande ånyo påsättas. § 6. Då läskedryck försäljes i butelj, sifon eller annat slutet kärl, skall kärlet vara försett med etikett angivande varans beteckning och upptagande deklaration, där dylik skall finnas utsatt, samt tillverkarens namn och adress.

461 § 7. Läskedryck får icke givas en benämning, vari ingår namnet på en känd alkoholhaltig dryck. Gives läskedryck eljest benämning som erinrar om namnet på känd alkoholhaltig dryck, skall å etiketten angivas, att drycken är alkoholfri. § 8. På etikett, hörande till läskedryck, som icke motsvarar de i § 2 första stycket uppställda fordringarna, må namn på bär eller frukter eller avbildningar av sådana icke vara anbragta. § 9. Saluhåller eller försäljer någon läskedrycker utan iakttagande av de i § 2, § 3 och § 4 andra stycket meddelade föreskrifterna, skall handlingen bedömas enligt 2 § livsmedelslagen. Handling, som med avseende å läskedrycker, avsedda till försäljning, företages i strid mot vad i § 4 första stycket stadgas, skall bedömas enligt 3 § livsmedelslagen. Uraktlåter någon att med avseende å läskedrycker, avsedda till försäljning, iakttaga vad i §§ 5—8 stadgas, skall handlingen bedömas enligt 5 § livsmedelslagen.

Förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å kryddor. § 1. En vara må icke vid saluhållande eller försäljning betecknas som viss här nedan angiven krydda, med mindre de för sådan krydda i §§ 2—5 meddelade föreskrifterna iakttagas. § 2. Nedan upptagna kryddor skola äga det ursprung, som framgår av följande förteckning: Ingefära: rotstocken av Zingiber officinale Roscoe. Kanel: grenbarken av Cinnamomun-arter. Kryddnejlikor: blomknopparna av Jambosa caryophyllus (Sprengel) Niedenzer. Sajfran: pistillens märken av Crocus sativus L. Anis: frukterna av Pimpinellu Anisum L. Fänkål: frukterna av Foeniculum vulgäre Mill. Koriander: frukterna av Coriandrum sativum L. Kummin: frukterna av Carum Carvi L. Sp>skummin (långkummin): frukterna av Cuminum Cyminum L. Kajennpeppar: frukterna av Capsicum frutescens L. Spansk peppar: frukterna av Capsicum annuum L. Kryddpeppar: frukterna av Pimenta officinalis Berg. Svartpeppar (starkpeppar): de omogna frukterna av Piper nigrum L. Vitpeppar: de från den yttre delen av fruktskalet befriade frukterna av Piper nigrum L. Kardemumma: frukter eller frön av Elettaria Cardamomum White et Maton. Muskotblomma: frömanteln av Myristica fragrans Houtt. Muskotnöt: frökärnan av Myristica fragrans Houtt. Pomeransskal: det yttre fruktskalet (epikarpiet) av Citrus Aurantium var. cmpra L. Senap: fröna av Brassica nigra L., Brassica juncea Hook. fil. et Thoms., Brassica Besseriana Andr. och Sinapis alba L. Vanilj: frukterna av Vanilla planifolia Andr. § 8. Mom. 1. Kryddor skola, oavsett om de äro i hel eller målen form, vara rena och friska samt äga normal beskaffenhet vad såväl färg, lukt och smak

462 som övriga egenskaper beträffar. De skola i den utsträckning teknikens hjälpmedel det möjliggöra vara fria från sand, jord och sådana delar av moderväxten, vilka icke äro hänförliga till livsmedlen i fråga. Kryddor få icke vara förorenade genom insekter, spindeldjur eller andra animaliska beståndsdelar. De må ej heller vara berövade någon vardegivande beståndsdel och må icke innehålla för varan främmande tillsatser. Mom. 2. Här nedan uppräknade kryddor skola, för att kunna anses motsvara i mom. 1 angivna fordringar på renhet, uppfylla följande villkor: Anis, fänkål och spiskummin få icke innehålla mera än 5 vikts-% fruktskaft och stjälkar från moderväxten. Kummin och koriander få icke innehålla mera än 3 vikts-% fruktskaft och stjälkar från moderväxten. Kryddnejlikor få icke innehålla mera än 7 vikts-% av blomställningens skaftdelar (»nejlikestjälk»). Kryddpeppar får icke innehålla mera än 2 vikts-% av fruktskaft och kvistdelar från moderväxten. Svartpeppar får icke innehålla mera än 15 vikts-% från moderväxten härrörande föroreningar, varav dock högst 10 vikts-% må utgöras av »tomma» frukter och högst 5 vikts-% av fruktskaft och kvistar. Vitpeppar får icke innehålla mera än 6 vikts-% oskalade frukter av Piper nigrum. Kardemumma skall, då den är målen, vara fri från delar av fruktskalet. Saffran får icke innehålla andra delar av moderväxten än pistillens märken. Mom. 3. Består vanilj av »Tahitivanilj» skall vid saluhållande eller försäljning denna benämning användas. § 4. Mom. 1. Beteckningen senap må användas, förutom å en av uteslutande rent senapspulver bestående vara, jämväl å en blandning av sådant pulver med ättika, vin eller vatten, därvid även tillsats av koksalt, socker, grönsaker och andra kryddor är tillåten (tillagad senap, senapspasta). Mom. 2. Har vara, som i mom. 1 avses, tillsatts med mjöl, stärkelse, färgämnen eller andra främmande ämnen må utan hinder av bestämmelsen i nämnda moment beteckningen »senap» användas för varan, så vida ifrågavarande tillsats angives å varans förpackning eller till varan hörande etikett. Vara, som i detta mom. avses, må icke försäljas annorlunda än i sluten förpackning. § 5. Kryddor må icke vara blekta eller färgade. Denna bestämmelse skall dock icke utgöra hinder för, att ingefära må vara kalkad eller blekt och muskotnöt kalkad. § 6. Ordsammanställning, i vilken utom något av orden »essens», »extrakt» eller »droppar» ingår namnet å en viss krydda (t. ex. »saffransessens», »vaniljdroppar»), får icke begagnas såsom benämning å en vara, om denna ej är framställd uteslutande av kryddan i fråga. Härmed förb judes dock icke användandet av sådana ordförbindelser som »essens med vaniljsmak». § 7. Då kryddor saluhållas eller försäljas i sluten förpackning, skall denna vara försedd med tillverkarens, importörens eller säljarens namn och adress. § 8. Saluhåller eller försäljer någon en vara under beteckning angivande viss krydda, utan att därvid de i §§ 2—5 för beteckningens användande föreskrivna villkoren iakttagas eller bryter någon vid saluhållande eller försäljning mot vad i § 6 stadgas, skall handlingen bedömas enligt 2 § livsmedelslagen. Bryter någon mot bestämmelsen i § 7, skall handlingen bedömas enligt 5 § livsmedelslagen.

463 Förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning med avseende å ägg, äggpulver och andra ägg-preparat ävensom ersättningsmedel for dylika varor. <§? 1. En vara må icke säljas eller saluhållas som ägg eller under beteckning, som angiver, att varan uteslutande härrör från ägg, med mindre de nedan i §§ 2—5 för varje särskilt fall meddelade bestämmelserna iakttagas. £ 2. Ägg skola utgöras av hönsägg eller andra fåglars ägg. Härröra ägg eller annan i § 1 avsedd vara från annan fågelart än höns, skall varan benämjnas »fågelägg» eller åsättas beteckning angivande, att den härrör från annan fågelart än höns. Betecknas varan efter viss angiven fågelart, skall den härröra från denna. £ 3. Hava ägg försetts med datumstämpel, skall denna datum angiva den dag, k vilken äggen insamlats. § 4- Oskalade ägg, vilka varit föremål för någon form av konservering, skola angivas som »konserverade» eller »inlagda» ägg. Har konserveringsprocessen bestått uteslutande i äggens avkylning, må i stället för nämnda deklaration användas beteckningen »kylhusägg». Konserveringsprocesser, vilka kunna medföra fara för att i ägget upptagas ämnen, vilkas oskadlighet för hälsan icke är utrönt, få icke användas. § 5. Äggpulver och andra torkade äggpreparat (torkade ägg, torkad äggvita, torkad äggula) få icke vara tillsatta med främmande ämnen. De äggpreparat, som i handeln pläga benämnas »flytande ägg», »flytande äggulor», »flytande äggvita», få icke vara tillsatta med andra ämnen än koksalt. Vara, som i denna § avses, må, utan att deklaration som i § 4 sägs erfordras, vara framställd av konserverade ägg. § 6. Innehåller en vara, vid vars framställning använts ägg av till livsmedel tjänlig beskaffenhet, och som är avsedd att användas på samma sätt som ägg, något annat främmande ämne än koksalt, må densamma försäljas eller saluhållas allenast i sluten förpackning eller tillslutet kärl, vara anbragts ordet »äggsurrogat» eller »äggersättning». Å förpackningen eller kärlet skall angivas, hur stor procent äggula eller äggr vita ingår i varan, liksom ock tillverkarens namn och adress. Å förpackningen eller kärlet eller till varan hörande etikett må ordet »ägg» ensamt eller i annan ordsammanställning än nu sagts icke förekomma och ej heller avbildning av ägg eller fåglar. § 7. En vara, som icke till någon del innehåller ägg av till livsmedel tjänlig beskaffenhet, må icke säljas eller saluhållas under benämning, vari ordet »ägg» ingår eller med angivande, att varan kan ersätta ägg. Denna bestämmelse utgör icke hinder för att med avseende å konditorivaror använda beteckningen »påskägg» eller därmed jämförlig benämning. § 8. Ägg, som användas till beredning av tillagade maträtter, avsedda att saluhållas, skola motsvara i denna kungörelse uppställda villkor. § 9. Bryter någon vid saluhållande eller försäljning mot vad i §§ 1—5 stadgas, skall gärningen bedömas enligt 2 § livsmedelslagen. Förseelse mot föreskrifterna i §§ 6—8 bedömes enligt 5 § livsmedelslagen.

464 Bilaga B.

Utländsk livsmedelslagstiftning. Allmänna bestämmelser. Norge. Lag om tillsyn över livsmedel av den 19 maj 1933.

§ 1. Omsättning, däri inbegripes in- och utförsel, ävensom tillverkning för omsättning av livsmedel och njutningsmedel skall i syfte att skydda och främja folkhälsan vara underkastad bestämmelser och tillsyn enligt närmare föreskrifter, som meddelas av Kungl. Maj:t. Sådana föreskrifter kunna avse: 1. att förebygga tillverkning och omsättning av hälsovådliga livsmedel och njutningsmedel; 2. att säkerställa renlighet och i hygieniskt hänseende tillfredsställande förhållanden; 3. att angiva huru varorna skola vara tillverkade, vad de må innehålla och vilka fordringar de skola uppfylla för att få hållas till salu; 4. att förebygga oriktiga uppfattningar om varornas ursprung, beskaffenhet, art, myckenhet, sammansättning och andra förhållanden, som hava betydelse för folkhälsan. I den mån det anses nödigt, äger Kungl. Maj:t ålägga den, som utövar yrkesmässig verksamhet med avseende å livsmedel eller njutningsmedel, att göra anmälan till hälsovårdsnämnd, därest verksamheten bedrives från fast tillverknings- eller försäljningsställe. Under sampia förutsättning äger Kungl. Maj:t ålägga rörelsen att föra de böcker, som anses nödvändiga för kontrollen. § 2. Bestämmelser, som i § 1 sägs, må av Kungl. Maj:t meddelas även för föremål och förbrukningsartiklar (»bruks- og forbrukningsgjenstander»), som kunna vara hälsovådliga. § 3. Kungl. Maj:t äger utfärda föreskrifter om de fordringar, som skola ställas på dricksvatten och vatten, som användes vid omsättning och tillverkning för omsättning av livsmedel och njutningsmedel samt om kontroll av vattenledningar och deras drift. § 4. Tillsynen över efterlevnaden av de föreskrifter, som meddelas jämlikt denna lag, utövas av hälsovårdsnämnderna och de personer, som å deras vägnar utöva kontroll, ävensom av polisen och tullverket. Närmare föreskrifter härom meddelas av Kungl. Maj:t, som jämväl äger uppdraga åt andra myndigheter att utöva kontrollen. Kungl. Maj:t äger medgiva hälsovårdsnämnd att öva tillsyn över rörelse, som bedrives utom hälsovårdsnämndens område, då i rörelsen tillverkas livsmedel eller njutningsmedel, som omsättas inom området. § 5. Kontrollmyndigheterna äga tillträde överallt, där i §§ 1 och 2 nämnda varor omsättas eller för omsättningsändamål tillverkas, förvaras eller transporteras, samt äger taga del av bokföring, som i § 1 sägs. Kontrollmyndighet äger uttaga prov, och dessa kunna krävas utlämnade utan ersättning, när anledning föreligger till antagande att varan är hälsovådlig. Kontrollmyndighet må ej yppa tillverkningssätt och affärsförhållade eller efterlikna inrättningar eller förfaringssätt, som myndigheten under sin verksamhet får kännedom om.

465 Myndigheten må ej själv eller genom företag, vars ledning helt eller delvis ar myndigheten anförtrodd, stå i konkurrensförhållande eller beroende ställning till det företag, som myndigheten skall kontrollera, samt må ej heller bedriva affärer med företaget. Kontrollant må ej heller vara styrelsemedlem i eller på annat sätt taga del i ledningen av sådant företag eller bekläda någon befattning, som ställer honom i beroende förhållande till någon, som tager del i företagets ledning. Kungl. Maj:t äger utfärda närmare bestämmelser för kontrollmyndigheterna samt rörande uttagning, undersökning och bedömande av prov. § 6. Hälsovårdsnämnden eller person, som erhållit nämndens bemyndigande, äger inom hälsovårdsområdet förbjuda omsättning av samt taga i beslag varor, som av nämnden anses hälsovådliga. Samma befogenheter äger Kungl. Maj:t meddela den, åt vilken jämlikt § 4 första stycket uppdragits att utöva särskild tillsyn. Beslut om förbud mot omsättning och om beslag skall jämte besvärshänvisning genast delgivas den, som innehar varorna. Har åtgärden icke beslutats av hälsovårdsnämnden, må besvär anföras hos denna snarast möjligt och senast inom 8 dagar. Besvär över beslut av nämnden kunna anföras i vederbörande departement inom tid, som detta bestämmer. Besvär enligt denna paragraf uppskjuter icke beslag eller omsättningsförbud. § 7. Underkastas ett företag jämlikt § 4 särskild kontroll, kan företaget enligt av Kungl. Maj:t meddelade närmare bestämmelser åläggas att gälda kostnaderna för kontrollen. Utgifter för hälsovårdsnämndernas kontroll skola ersättas av vederbörande kommunala kassa. Övriga utgifter för kontrollen gäldas av statsverket. Dock må kostnader för uttagande, sändning och undersökning av prov uttagas av vederbörande företagare, därest överträdelse av lagens bestämmelser skett. § 8. Kungl. Maj:t äger föreskriva, vem som skall utföra laboratorie- och andra undersökningar, som kontrollmyndigheten ej kan verkställa. Kungl. Maj:t utfärdar närmare bestämmelser om sådana undersökningar och fastställer taxa för dem. § 9. Överträdelse av stadgande i denna lag eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter straffas jämlikt § 339 allmänna borgerliga strafflagen (»Med böter straffes den, som underlåter att göra i lag påbjuden anmälan eller att lämna i lag anbefallda upplysningar till offentlig myndighet, eller som överträder någon av offentlig myndighet med stöd av lag och under straff hot meddelad föreskrift.»), såvida annan bestämmelse i strafflagen ej är att tillämpa. Dömes någon för uppsåtlig tillverkning eller omsättning av hälsovådliga eller mindervärdiga livsmedel eller njutningsmedel, må, där så anses påkallat av hänsyn till allmänheten, i domen bestämmas, att domslutet antingen ensamt eller i förening med utdrag av domskälen, på den sakfälldes bekostnad skall offentliggöras i en eller flera tidningar. Hälsovådliga eller förfalskade varor eller varor med oriktig beteckning kunna indragas till förmån för statskassan i enlighet med allmänna borgerliga strafflagens bestämmelser. § 10. Lagens bestämmelser gälla ej varor som framställts i utlandet och som endast föras genom riket som transitogods. Kungl. Maj:t äger meddela närmare bestämmelser om tillsyn över proviant, som föres till norskt fartyg från frilager eller transitoupplag. § 11. Jämlikt hälsolägen av den 16 maj 1860 meddelade bestämmelser om tillverkning och omsättning av livsmedel eller njutningsmedel och om föremål eller 3 0 — 412286

466 förbrukningsartiklar skola alltjämt vara gällande i den mån de ej äro stridande mot denna lag eller enligt densamma meddelade föreskrifter. § 12. Denna lag träder i kraft å tid, som Kungl. Maj:t bestämmer. (Jämlikt Kungl. resolution den 3 maj 1935 har lagen trätt i kraft från den 1 juli samma år.) Allmänna föreskrifter om tillverkning och omsättning av livsmedel m. m., av den 3 maj 1935.

§ 1. Med livsmedel förstås i dessa föreskrifter varje födoämne och dryckesvara samt varje annan vara, som är avsedd att förtäras av människor. Som livsmedel skall även anses konserveringsmedel, kryddor och andra ämnen, som användas såsom tillsats vid tillverkning eller tillredning av livsmedel. Läkemedel anses i dessa föreskrifter icke som livsmedel. § 2. Yrkesmässig tillverkning och omsättning av livsmedel är underkastad bestämmelserna i dessa föreskrifter och i sådana föreskrifter om särskilda varuslag, vilka meddelats med stöd av livsmedelslagen, försåvitt icke strängare eller längre gående bestämmelser meddelats i särskild lagstiftning. § 3. Livsmedel, som finnas å plats eller i lokal, hörande till rörelse, där livsmedel säljas, anses såsom saluhållna, om ej sådana omständigheter förebringas, att det är uppenbart att livsmedlet icke är avsett för försäljning eller ej skulle komma att omsättas. § 4. Livsmedel anses hälsovådligt, då detsamma antages kunna överföra sjukdom eller framkalla förgiftning samt då detsamma tillverkats eller hanterats av person, som under tillverkningen eller hanteringen led av eller med skäl kan misstänkas då hava lidit av smittsam sjukdom eller varit behäftad med sådan smitta, att det kan vara skadligt att förtära (»spise eller nyte») livsmedlet. § 5. Livsmedel må ej saluhållas eller omsättas, då det till följd av sjuklig förändring, förskämning, förorening, felaktig beredning eller annan anledning kan anses otjänligt till förtäring av människor. § 6. Livsmedel må ej saluhållas eller omsättas under omständigheter, som äro ägnade att vilseleda köparen eller mottagaren i avseende å livsmedlets ursprung, beskaffenhet, art, myckenhet, sammansättning eller andra omständigheter. Vid prövningen härav skall särskilt beaktas den beteckning, som använts för varan, uppgifter som i reklam lämnats rörande densamma, meddelanden eller avbildningar, som anbragts på varan, dess förpackning eller emballage, i annonser eller på annat sätt. En beteckning anses vilseledande dels då livsmedlet helt eller delvis saknar någon beståndsdel eller egenskap, som detsamma enligt beteckningens sedvanliga betydelse bör äga, eller innehåller beståndsdelar, som äro främmande för livsmedlet ifråga, dels ock då livsmedlet, i större myckenhet än detsamma enligt beteckningens sedvanliga betydelse bör äga, innehåller någon beståndsdel av råvaran eller av ämne, som tillsatts vid framställningen av livsmedlet. I fråga om livsmedel, för vilka särskilda bestämmelser utfärdats, skola dessa läggas till grund för prövningen, huruvida livsmedlet motsvarar fordringarna i denna paragraf. § 7. Annat konserveringsmedel än koksalt, salpeter, socker, alkohol och ättika må ej tillsättas livsmedel, avsedda för avsalu eller omsättning, med mindre konserveringsmedlet är tillåtet enligt föreskrifterna för de särskilda livsmedlen. Rökning av livsmedel med trärök är dock tillåten. Från bestämmelsen i första punkten äger socialdepartementet medgiva undantag beträffande livsmedel, för vilka särskilda bestämmelser icke utfärdats.

467 Giftig färg och färg som döljer att livsmedel är fördärvat eller hälsovådligt, eller som ger detsamma sken av att vara av bättre kvalitet än det har, må iej användas. Närmare bestämmelser om färgning av livsmedel meddelas i de särskilda föreskrifterna för vissa slag av livsmedel. Syntetiskt sötmedel må ej användas med mindre sådant är medgivet enligt sistnämnda föreskrifter. Användning av syntetiskt sötmedel är medgiven för livsmedel, avsett för sjuka eller för dietetiskt ändamål, under villkor att uppgift om tillsatsen och ändamålet finnes anbragt på varan eller dess förpackning. Är varan därjämte tillsatt med socker, skall även detta förhållande angivas. § 8. Då i föreskrifter rörande livsmedel stadgats, att en särskild beteckning bör eller en viss egenskap hos varan skall utsättas å emballage, förpackning, omslag eller etikett, skall detta, där annat ej stadgats, ske i tydliga bokstäver av samma storlek, typ, utstyrsel och färg som använts för varans huvudbeteckning. Bokstäverna skola vara så anbragta, att de vid varans försäljning äro lätt synliga för köparen. De skola vara minst 3 millimeter höga; dock äger socialdepartementet medgiva undantag från denna bestämmelse, då förpackningens storlek gör detta nödvändigt. Då annat ej medgivits, skall beteckningen vara avfattad på norska. Då en beteckning må användas endast under vissa villkor, gäller detta jämväl om beteckning på främmande språk. § 9. Den som ämnar yrkesmässigt bedriva slakteri, den som på fast tillverkningsställe ämnar yrkesmässigt tillverka livsmedel, och den, som från fast försäljningsställe ämnar avyttra kött, köttvaror, färsk fisk, av fisk beredda matvaror, mjölk, mejeriprodukter, bröd, konditorivaror, frukt eller grönsaker, är pliktig att göra anmälan därom hos hälsovårdsnämnden. Verksamheten må ej börjas, förrän hälsovårdsnämnden lämnat tillstånd därtill. Vad sålunda föreskrivits skall ock gälla, då verksamheten flyttas eller byter innehavare eller då dess art förändras. Från anmälningsskyldighet undantages sedvanlig lantbruksmässig tillverkning av lantbruks- och trädgårdsprodukter. Hälsovårdsnämnden äger att för tillfälligt bedriven rörelse medgiva undantag från anmälningsskyldigheten. § 10. Lokaler, i vilka bedrives verksamhet, som jämlikt § 9 är anmälningspliktig, skola vara rymliga och ljusa, försedda med ändamålsenliga anordningar för luftväxling, hava lätt tillgång till vatten av god beskaffenhet samt efter förhållandena avpassat, tillfredsställande avlopp till kloak eller dylikt. Golv, väggar och tak skola vara täta och liksom bord, hyllor och all annan inredning, med beaktande av verksamhetens art, av sådan beskaffenhet, att de lätt kunna rengöras. Lokalerna må ej stå i omedelbar förbindelse med boningsrum samt må ej inrättas så i förhållande till avträde, urinkur, stall, fähus, svinhus, gödselstad eller annat ställe eller upplag, varifrån dålig lukt kan spridas, att sanitär olägenhet kan uppstå. Lokalerna skola hållas rena och i gott stånd samt må ej användas till annat ändamål än det, för vilket de inrättats. De må ej användas för förvaring av varor, som enligt hälsovårdsnämndens prövning kunna påskynda livsmedlens förskämning eller som kunna medföra att livsmedlen på grund av lukt eller smak eller annan anledning bliva olämpliga till förtäring. I fråga om förvaringslokaler för sill och fisk samt sill- och fisksalterier äger hälsovårdsnämnd meddela undantag från bestämmelserna i denna paragraf.

468 § 11. I lokal och å plats, där livsmedel yrkesmässigt tillverkas, förvaras eller omsattes, må ej förvaras eller brukas giftiga ämnen eller vara, som omnämnes i §§ 4 och 5. Efter hälsovårdsnämndens medgivande må dock giftiga ämnen användas för rengöring och desinfektion. Nämnden har att för sådana fall lämna närmare föreskrifter om förvaring och användning av sådana ämnen. Färgämnen, konserveringsmedel och syntetiska sötmedel, som icke må användas vid tillverkning av livsmedel, må ej förvaras i lokal, där livsmedel yrkesmässigt tillverkas eller omsättas. § 12. Kärl, redskap, maskiner och förpackningar, som användas i lokaler, som i § 11 sägs, eller som kunna komma i beröring med livsmedel, avsedda a t t omsättas, skola vara av sådant material, och av sådan beskaffenhet, att livsmedlen ej skadas därav. I enlighet härmed må ej användas kärl eller redskap av sådan beskaffenhet att varan kommer i beröring med giftiga metaller eller metallföreningar eller andra giftiga ämnen, exempelvis kadmium, zink, bly, kadmium-, zink- eller blyhaltig metall, zink, eller blyhaltig kautschuk eller legering, som innehåller mer än 0.5 procent bly. Emalj, glasyr och annat överdrag må ej innehålla zinkeller blyföreningar av sådan beskaffenhet, att dessa metaller utdragas vid kokning under en halv timme med ättiksyra med en styrka av 40 gram per liter. Till invändig lödning må dock användas lödmetall med intill 10 procent bly. Livsmedel må ej förpackas omedelbart i papper eller annat omhölje som är färgat, målat, glättat eller tryckt med giftig färg eller annat giftigt ämne, t. ex. föreningar av arsenik, barium, bly, kadmium eller kvicksilver, med undantag för bariumsulfat (tungspat) och cinnober. Livsmedel, med undantag för te i originalförpackning, må ej heller förpackas i folium av annan metall än aluminium eller tenn. Bestämmelserna i denna paragraf äga ej tillämpning å ledningar, karl eller redskap av zink eller metall med överdrag av zink, som användas till förvaring eller ledning av vatten. Blyrör och blykärl må dock ej användas, även om de äro överdragna med zink, tenn eller annan icke giftig metall. § 13. Vid förvaring, transport och hantering av livsmedel, avsedda att omsättas, "skall iakttagas sådan renlighet och försiktighet, att varan ej förorenas eller på ämnat sätt skadas. § 14. Vatten, som användes vid yrkesmässig tillverkning och beredning av livsmedel, eller till rengöring av kärl eller redskap, som användas vid yrkesmässig tillverkning, förvaring, servering eller annan omsättning av livsmedel, skola uppfylla de fordringar, som ställas på dricksvatten. Havs- eller sjövatten, som användas för sådant ändamål, skall vara rent. Is, som användes för tillverkning, beredning eller konservering av livsmedel, som äro avsedda att omsättas, skall, då den kan komma i beröring med varan, direkt eller som smältvatten, uppfylla de hygieniska fordringarna på dricksvatten. § 15. Kosmetiska medel och andra ämnen, som användas till vården av tänderna, munhålan, huden, håret, naglarna eller dylikt, må ej innehålla ämne, som är giftigt eller skadligt för hud eller slemhinnor, såsom föreningar av arsenik, antimon, barium (med undantag för bariumsulfat och bariumsulfid), bly, krom, kvicksilver (med undantag för cinnober), uran eller giftigt, organiskt ämne (och färgämne) såsom martiusgult, parafenylendiamin och dylikt, koltetraklorid (bensinoform) och andra klorkolväten samt metylalkohol. Pyrogallol må ej finnas i något preparat i större myckenhet än 50 gram per liter av varan.

469 Bestämmelserna i föregående stycke äga ej tillämpning å ämne eller preparat, som av läkare förskrives från apotek för användning i hans praktik. Ämnena må ej förvaras i emballage av bly eller i legering, som innehåller mer än 1 procent bly. I tvivelaktiga fall avgör medicinaldirektören, huruvida ett ämne eller preparat är att anse såsom giftigt jämlikt denna paragraf. § 16. I fråga om varor, som tillverkas för export, äger socialdepartementet medgiva undantag från bestämmelserna i §§ 6, 7, 8 och 11 andra stycket samt från motsvarande bestämmelser för särskilda varuslag. Departementet fastställer samtidigt kontrollbestämmelser till förhindrande av missbruk. Bestämmelser angående särskilda livsmedel. Bestämmelser angående konserver.

Norge. Föreskrifter om hermetiska matvaror m. m., av den 3 maj 1935.

§ 1. Med hermetisk matvara avses varje livsmedel, som undergått upphettning och som omsattes i lufttät förpackning, t. ex. i falsade eller igenlödda bleckaskar, i glas, burkar eller flaskor med tättslutande lock, kork eller annan tillslutningsanordning. Öl, saft, sylt, marmelad och dylikt äro undantagna från bestämmelserna i dessa föreskrifter. § 2. Råvara, som användes vid tillverkning av i dessa föreskrifter avsedda varor, skall vara färsk och av god kvalitet samt i övrigt uppfylla fordringarna i de allmänna föreskrifterna om tillverkning och omsättning av livsmedel samt föreskrifterna för ifrågavarande varuslag, t. ex. om kött och köttvaror, om mjölk och om kryddor. § 3. Bleck till hermetiskt emballage skall vara väl förtent överallt. Förtenningen må ej innehålla mer än O.i procent bly (jfr § 12 i de allmänna föreskrifterna). Användes invändig lackering, skall den vara fri från bly. Packningsringar må ej innehålla bly, kvicksilver, zink eller andra tunga metaller än järn eller antimon ((jfr § 12 i de allmänna föreskrifterna). § 4. Hermetisk matvara skall vara steriliserad på så sätt att i varan icke finnas mikroorganismer eller sporer av sådana, vilka under kärlets förvaring i obrutet skick kunna utveckla sig och förändra innehållet, så a t t detta kan förringas i värde eller kan antagas kunna framkalla förgiftning eller sjukdom. Omsterilisering av förskämd hermetik må ej äga rum. § 5. Till hermetisk matvara må ej användas andra konserveringsmedel än koksalt, salpeter, socker, alkohol, ättika, mjölksyra, citronsyra, vinsyra samt rökning med trärök. Till kött i stycken samt korv må användas lakesalt i enlighet med § 6 i föreskrifterna för kött och köttvaror. Köttvaror såsom korv, köttbullar, biffar, pastejer (även av inälvor) må ej vara blandade med mjöl, gryn, potatis, potatismjöl eller annat stärkelsemjöl eller bröd i större myckenhet än att innehållet av stärkelse i den färdiga varan ej överstiger 3.5^ procent, sedan vätskan frånsilats. För av fisk beredda livsmedel (»fiskemat») må stärkelseinnehållet icke överstiga 5.o procent, med mindre detta angives på etiketten. Fruktkonserver må blekas med svaveisyrlighet under villkor att innehållet därav i den färdiga varan icke överstiger 10 milligram per 100 gram av varans fasta och flytande beståndsdelar.

470 Fruktkonserver, som färgats med syntetiskt färgämne, skola ha tilläggsbeteckningen »färgad med konst». Tilläggsbeteckningen skall angivas å kärlet i enlighet med § 8 i de allmänna föreskrifterna, dock är det tillräckligt att bokstäverna äro tydliga och 3 millimeter höga. Grönsakskonserver av alla slag må färgas med lämpligt vattenlösligt kopparsalt under villkor att i den färdiga varan icke finnes mer än 10 milligrain koppar per 100 gram av varans fasta beståndsdelar, d. v. s. sedan vätskan frånsilats. Grönsakskonserver må vara blekta med svaveisyrlighet under villkor att den färdiga varan icke innehåller mera än 10 milligram svaveisyrlighet per 100 gram av varans fasta och flytande beståndsdelar. Hermetiskt inkokta frukter eller grönsaker, som äro beredda av torkade frukter eller torkade grönsaker, må ej omsättas utan tilläggsbeteckningen »berett av torkad frukt» respektive »torkade grönsaker»; dock må varans namn i stället ingå i beteckningen, t. ex. »berett av torkade äpplen». § 6. Hermetisk matvara må innehålla högst 40 milligram tenn per 100 gram av varan, sedan vätskan frånsilats. § 7. Hermetisk matvara, som tillverkats inom riket, må ej saluhållas åt allmänheten, med mindre den är försedd med etikett, omslag eller annat märke, varav på varaktigt och tydligt sätt framgår, vilken fabrik som tillverkat varan eller bär ansvaret för att varan överensstämmer med givna föreskrifter. Har en fabrikant flera fabriker eller tillverkningsställen, må socialdepartementet meddela närmare föreskrifter angående angivande av tillverkningsplatsen. Hermetisk matvara, som införts till riket, skall, om den icke förut är försedd med tydlig uppgift om fabrikantens namn och hemvist, förses med etikett, vara importörens namn och adress finnes tryckt. Varan må ej omsättas utan sådan etikett. Om märkning av hermetiskt inlagda fiskvaror gäller reglemente av den 22 januari 1932. § 8. Till konservering av s. k. halvkonserver (t. ex. ansjovis, gaffelbitar, aptitsill, kaviar, sillfilé i olja eller dylikt) må förutom koksalt, salpeter, socker, ättika, ättiksyra, mjölksyra, citronsyra, vinsyra, alkohol och rökning med trärök, användas bensoesyra i en myckenhet av högst 0.5 procent av varan, eller para-oxybensoesyreetylester, para-oxybensoesyrepropylester eller blandningar därav eller natriumsalterna av dessa estrar i en myckenhet av högst O.os procent. Användning av röksyra, rökolja, röksalt och dylikt är förbjuden. Kaviar må konserveras med hexametylentetramin i en myckenhet av högst O.i procent. Till färgning av i denna paragraf avsedda varor må förutom naturliga organiska färgämnen (jfr de allmänna föreskrifterna § 7 andra stycket) användas Sudan I I (fettrött), kaviarrött (Ponceau 2 R) och kaviarfärg (anilin-azo 2 naftol-disulfonsyra 2 G). Färgerna må icke innehålla tunga metaller, arsenik eller giftiga organiska ämnen. Varor som färgats med i föregående stycke nämnda syntetiska färgämnen, skola hava tilläggsbeteckningen »färgad med konst». Varor, som äro konserverade med bensoesyra, de i första stycket nämnda estrarna eller natriumsalterna eller med hexametylentetramin, skola hava tilläggsbeteckningen »tillsatt med godkänt konserveringsmedel». Dessa tilläggsbeteckningar skola vara åsatta i enlighet med § 8 i de allmänna föreskrifterna; dock är det tillräckligt att bokstäverna äro tydliga och 3 millimeter höga. Till sötning av i denna paragraf avsedda varor må syntetiska sötmedel användas. Om märkning gäller bestämmelserna i § 7.

471 Märkning av förpackningar för livsmedel.

Canada. Förordning angående livsmedel och läkemedel, av år 1934.

Livsmedel skola betecknas med deras vanliga namn. Detta skall anbringas på framträdande plats på förpackningen eller en å denna anbragt etikett. På samma sätt skall angivas namn och adress på tillverkaren eller den person eller firma, för vilken varan är tillverkad. Om varan utgör en blandning, ett ersättningsmedel eller är konstgjord (»artificial») skall ett av dessa ord utsättas såsom ett tilläggsled till den vanliga benämningen och i samma storlek som denna. Beträffande blandningar av olika varuslag skall, när namnet på en beståndsdel användes som benämning för varan, denna beståndsdel utgöra minst 51 viktprocent av varan. Exempelvis skall en kaffeblandning innehålla minst 51 viktprocent kaffe. Användes för en vara en särskilt uppfunnen benämning, skall förteckning på beståndsdelarna finnas tydligt angiven. Genom sådan benämning får ej givas felaktig antydan om ursprung, beskaffenhet eller tillverkningsort. I »the Meat and Canned Foods Act», a v år 1927, föreskrives bland annat: Alla förpackningar skola vara märkta med namn eller firmanamn och adress på förpackaren eller den försäljare som erhåller varan direkt från förpackaren. Denne försäljare är pliktig att på anmodan av livsmedelsinspektör uppgiva förpackarens namn. Norge. Förordning angående märkning av hermetiskt inlagda fiskvaror.

På kärlet eller dettas etikett eller omslag skall tydligt angivas: 1. Ursprungslandet genom något av orden Norge, norsk eller översättning därav. 2. Tillverkarens fullständiga namn och hemort. Om därjämte försäljares, exportörs eller utländsk importörs namn utsattes, må detta icke ske med större bokstäver än som använts för tillverkarens namn utom i sådana fall då firmanamn eller en del av detta utsattes i förening med ordet Brand eller detta ord översatt till importlandets språk. I stället för tillverkarens namn och hemvist må utsättas den konservfabriks, som isäljer eller utför varan. Såsom konservfabrik skall enligt reglementet anses norsk firma, som har till uppgift att inlägga hermetiska fiskvaror och som bedriver sådan verksamhet. 3. Om varan är nedlagd i olja skall oljesorten eller -sorterna angivas. — I ovan införda norska föreskrifter om hermetiska matvaror m. m. finnas särskilda bestämmelser om märkning av sådana varor. Schweiz. Livsmedelsförordningen av den 26 maj 1936.

Livsmedel skola benämnas enligt sin art och de i varan ingående beståndsdelarna (varubenämning). Varubenämningen skall utsättas i annonser, anbud, reklam, följesedlar och räkningar, ävensom å för minuthandeln avsedda, färdiga förpackningar (omslag, kärl etc.) samt i minutförsäljningslokaler å behållare för livsmedlens förvaring (utdragslådor, tunnor, fat o. s. v.). Undantagna äro varor, vars natur utan vidare framgår för köparen, såsom mjölk, bröd, ägg, frukt, grönsaker. Användes på detaljhandelsförpackningar bredvid den ovan föreskrivna

472 benämningen ett fantasinamn, skola påskrifterna, i de fall då ej särskilda inskränkande bestämmelser meddelas i förordningen, utföras så, att jämte fantasinamnet varubenämningen samtidigt är tydligt synlig och läsbar. För ett antal livsmedel stadgas därjämte att förpackning skall vara försedd med, förutom varubenämning, tillverkarens eller försäljarens firmanamn eller för vederbörande myndighet anmälda märke. Sådant stadgande har meddelats beträffande: 1. Mjölkkonserver av alla slag; å dylika skall dessutom angivas den använda mjölkens art (helmjölk, skummjölk) samt övriga beståndsdelar i konserven. 2. För minuthandeln avsedda originalförpackningar för ost av alla slag; för smältost skall även utsättas innehållets nettovikt i gram, därvid en genom förvaring inträdd viktförlust intill 3 procent är medgiven. 3. Margarin. 4. Såsom tillsats till soppor och andra maträtter avsedda äggviteprodukter, sopptärningar och -extrakt samt kokfärdiga soppor. 5. Makaronivaror. 6. Dietetiska näringsmedel. 7. Förpackningar för frukt-, grönsaks- och svampkonserver. 8. Med socker inkokta frukter samt fruktgelé. 9. Mineralvatten, naturligt och konstgjort, kolsyrat vatten och alkoholfria drycker. 10. Rostat kaffe, kaffeersättning, te, kakao och choklad. 11. Kryddor och ersättningsmedel därför. 12. Öl på flaskor; i fråga om öl på fat skall bryggeriet utsättas. Tyska

riket.

Förordning angående märkning av livsmedel, av den 8 maj 1935.

Förordningens synnerligen utförliga bestämmelser återgivas här i sin helhet. Märkningsplikt åvilar följande livsmedel, därest de utlämnas till konsumenter i förpackningar eller förvaringskärl: 1. Konserver av kött eller med tillsats av kött i lufttätt slutna kärl ävensom köttpastor. 2. Konserver av fisk, fiskpastor och sardellsmör. 3. Konserver av skaldjur. 4. Konserver av mjölk och grädde. 5. Grönsakskonserver, däri inbegripet torkade grönsaker. 6. Fruktkonserver, däri inbegripet torkad frukt, fruktmos, fruktkonfektyrer, marmelad, fruktsaft, fruktgelé. 7. Honung, konsthonung, rov saft. 8. Dietetiska livsmedel. 9. Köttextrakt, jästextrakt och extrakt av andra äggvitehaltiga ämnen, produkter i fast eller lös form (tärningar, tabletter, pulver o. s. v.) av nämnda extrakter, koncentrerad köttsoppa samt ersättningsmedel för nu nämnda varor. 10. Kräftextrakt, krabbextrakt. 11. Äggpulver (av hela ägget eller av äggula) samt ersättningsmedel därför. 12. Puddingpulver och bakpulver. 13. Kryddor och deras ersättningsmedel ävensom kryddextrakt. 14. Choklad och chokladvaror, med undantag för förpackningar under 25 gram, choklad- och kakaopulver. 15. Marsipan och marsipanersättning. 16. Kaffe, kaffeersättning och kaffe tillsatser, te och ersättningsmedel därför, mate. 17. Makaronivaror. 18. Skorpor, käx, biskvier, rån, pepparkakor. 19. Havreflingor, havregryn, havremjöl. 20. Matolja. Utan föreskriven märkning må dessa livsmedel icke saluhållas, försäljas eller eljest göras till föremål för varuutbyte. Märkningen skall utföras av tillverkaren, importören eller annan, som vill föra varan i marknaden under sitt namn eller sin firma. I sistnänmda fall åvilar märkningsplikt icke tillverkaren eller importören. På förpackningarna eller kärlen skall på iögonenfallande plats på tyska språket och i tydligt synlig, lätt läsbar skrift angivas: 1. Tillverkarens namn eller firma och platsen för hans huvudnederlag. Befinner sig huvudnederlaget i utlandet medan varan är framställd inom landet skall dessutom tillverkningsorten

473 angivas. Förer en annan än tillverkaren varan, innesluten i förpackningen eller kärlet, under sitt namn eller firma i marknaden, skall i stället för tillverkaren denne andre angivas. 2. Innehållet, benämnt enligt handelsbruk. 3. Innehållets mått eller vikt (därvid tyskt mått eller tysk vikt skall angivas) vid tiden för varans inneslutande i förpackningen. Å nedannämnda varor skall dock i stället följande uppgifter utsättas. Konserver av kött eller med tillsats av kött i lufttätt slutna kärl: det benfria köttets (fett inbegripet) vikt vid inläggningen; för sylta må geléets samt för revbensspjäll, grisfötter och fågelkonserver benens vikt medräknas i den angivna vikten; beträffande stekta köttkonserver må vikten av köttet i rått tillstånd angivas. Fiskkonserver: vikten av den tillredda fisken eller fiskdelarna vid inläggningen samt månad och år, då inläggningen skedde; sistnämnda uppgift erfordras ej för vara, som gjorts hållbar genom upphettning, och ej heller för andra fiskvaror, om på förpackningen, skild från den övriga texten och på iögonenfallande ställe, tydligt anbringas påskriften »Förvaras kallt, avsett för omedelbar förtäring»; i fråga om sardiner, som upphettats i olja må i stället för vikten angivas antalet inlagda fiskar. Kondenserad mjölk och grädde: vikten av innehållet, då kärlet fylldes, och fetthalten samt, i fråga om mjölk, även halten av fettfri torrsubstans; beträffande torrmjölk och torr-grädde skall även angivas månad och år för tillverkningen. Grönsaks- och fruktkonserver: vikten av grönsakerna eller frukten vid inläggningen i förpackningen eller kärlet, utan tillsatt vätska, såvida icke normalkärl (se nedan) användes. Soppor, i torr form, färdiga att koka: antalet tallrikar soppa (en tallrik = 250 cm3) som kunna erhållas. Bakpulver: den viktsmängd mjöl, vartill innehållet räcker, även efter i handeln vanlig lagringstid. Puddingpulver: innehållets vikt vid inläggningen i förpackningen samt den myckenhet vätska, som erfordras för puddingens beredning. Äggpulver av hela ägg och av äggulor: vikten av innehållet vid inläggningen i förpackningen ävensom huru många ägg om vartdera 45 gram eller, beträffande pulver av äggulor, huru många sådana om vardera 16 gram förpackningens innehåll motsvarar. Choklad och kakao: vikten av innehållet vid inläggningen i förpackningen samt viktprocenten kakaobeståndsdelar. Kaffeersättningar och kaffetillsatser: vikten av innehållet vid den tid, då varan föres i marknaden. — För gratisprover, som betecknas som sådana, samt för kryddor och ersättningsmedel därför i förpackningar under 25 gram kräves ej angivande av vikten. Med 1/1 normalkärl förstås ett kärl, som i oförslutet skick rymmer beträffande grönsakskonserver 900 cm 3 och beträffande fruktkonserver 850 cm 3 . Såsom normalkärl gälla dessutom 1/8, 1/4, 1/2, 1 1/2, 2 / 1 , 2 1/2 och 5/1 normalkärl, beträffande gurkor 1/2 och 2/1 normalkärl samt 5 och 10 liters kärl. Kärl skall vara märkt med den av dessa beteckningar, som motsvarar kärlets storlek. Kärlen skola vara fyllda enligt handelsbruk och få ej innehålla mera vätska än som är tekniskt oundvikligt. Föreskrifterna i förordningen gälla även importerade livsmedel. I förarbetena till förordningen anföres bland annat följande rörande vad som skall förstås med beteckningarna förpackningar och kärl (»Packungen und Behältnisse»): I en tidigare förordning användes i stället för dessa ord ordet »Originalpackungen». Detta ord hade icke givit anledning till några tolkningssvårigheter. Såsom ett led i strävandena att ersätta främmande ord med tyska hade man sedan ersatt detta ord med de båda nu använda. Dessa vore således avsedda att hava samma innebörd som ordet originalförpackning. Med förordningens nu använda ordalag skulle därför ej förstås exempelvis tunnor för

474 salt sill eller lådor för bitsocker utan originalförpackningar, med vilka beredaren ville bjuda konsumenten säkerhet för att denne erhölle varan i samma skick, i vilket den inneslutits i förpackningen, så att densamma under dess väg till konsumenten icke vore tillgänglig för mellanhänder. För konsumenterna hade begreppet »Behältnisse» av ålder omfattat såväl flaskor som konservburkar, bleckaskar, glas- och andra burkar med skruv- eller intryckbart lock, vidhalsade glaskärl med kork eller förslutning av paraffinerat papper, tenntuber för ansjovispasta samt lerkärl. Förpackningarnas omhölje kunde bestå av exempelvis med lacksigill, papperssigill eller helt enkelt med klister tillslutna kartonger ' eller pappersomslag (t. ex. äggmakaroni, sopptärningar och chokladkakor), cellofan, med snöre ombundna och plomberade eller fast tillknutna påsar av väv eller stadigt papper. Det måste alltid fordras ett sådant inneslutande av varan, att köparen icke hade möjlighet att vid inköpet själv utan vidare granska varan. En förslutning, som vid öppnandet förstördes, kunde icke alltid erfordras. En »Behältnis» förelåge därför även i sådana fall, då ett kärl vore tillslutet med skruvlock (t. ex. honung eller fiskpastor) eller intryckbart lock (torrmjölk). Såsom förpackningar i förordningens mening kunde däremot icke anses vanliga, på ovan angivet sätt icke tillslutna omhöljen av papper (t. ex. strutar och påsar), som användes vid uppvägning från förråd för att omedelbart överlämnas till konsumenten. Bestämmelser angående kärl m. m. för tillredning och förvaring av livsmedel.

Canada. Förordning angående livsmedel och läkemedel, av år 1934-.

Kärl för förvaring av fuktiga livsmedel såsom sirap, honung, kondenserad mjölk, soppor, köttextrakt, kött, charkuterivaror, icke torkade frukter och grönsaker, ävensom omslag till livsmedel må på ytan som kommer i beröring med födoämnet icke innehålla bly, antimon, arsenik, zink eller koppar, ej heller någon legering av dessa metaller eller något annat giftigt eller skadligt ämne. Kärl av tenn skola vara lödda på utsidan eller, om lödningen finnes på insidan, lödda med enbart tenn. Plåten må ingenstädes innehålla mindre än 113 milligram tenn på 5 kvadratcentimeter eller 1.8 »grains» per 2 kvadrattum. Det inre överdraget skall vara fritt från hål, blåsor och sprickor. Om tennplåten är lackerad skall lackeringen fullständigt täcka kärlets insida och må ej till kärlets innehåll avgiva något bly, antimon, arsenik, zink eller koppar eller någon legering av dessa ämnen eller något annat giftigt eller skadligt ämne. Schweiz. Livsmedelsförordningen av den 26 maj 1936.

Kärl och redskap. Helt eller delvis av metall bestående kärl, redskap eller andra föremål för beredning, transport, förvaring, servering eller förtäring av livsmedel må icke vara tillverkade av bly eller zink eller av metallegering, innehållande mera än 10 procent bly samt skola vara fria från arsenik ävensom från kadmium och legeringar därav. I första stycket nämnda föremål, som äro framställda av zink eller bly eller av legering, innehållande mera än 10 procent bly, äro förbjudna, även om de äro försedda med överdrag av oskadlig metall.

475 Galvanisering, d. v. s. förzinkning, samt överdragning med kadmium och legeringar därav är förbjuden utom för kärl som användas till förvaring endast av torra, icke sura livsmedel. Med zinkbleck eller kadmiumhaltigt bleck invändigt beklädda isskåp må användas till förvaring av livsmedel endast om dessa icke komma i direkt beröring med de nämnda metallerna. Anordningar av metall (ledningar, sifoner, kranar, o. s. v.) för utskänkning av syrahaltiga drycker, såsom vin och öl, ävensom metalldelar till diflaskor må icke innehålla mer än 1 procent bly. Bleckförpackningar för senap skola vara emaljerade eller förtenta eller ock bestå av tenn eller aluminium. Till förtenning av ovan nämnda föremål må användas endast arsenikfritt tenn med en tennhalt av minst 99 procent. Behållare och ledningar för dricksvatten och för sprit eller råsprit, avsedd för framställning av livsmedel, må icke vara tillverkade av bly eller förblyat järn. Blyrör äro förbjudna även om de invändigt äro överdragna med tenn. Ovan nämnda föremål må icke på ställen, som komma i beröring med livsmedel, vara försedda med lödning, som innehåller mera än 10 procent bly. Till förtenta kärl, vilka endast under kort tidsrymd komma i beröring med livsmedel, såsom mjölkkannor, trattar och dylikt, må användas lödning av 75 procent tenn och 25 procent bly. Emaljerade, lackerade eller glaserade metall- eller lerkärl, som användas till tillredning, förvaring eller förtäring av livsmedel, skola vara fria från arsenik och må efter 24 timmars beröring med 4-procentig ättiksyra vid rumstemperatur icke avgiva något bly, zink eller kadmium till syran. Samma bestämmelser gälla färger, som äro inbrända i glasmassa, glasyr eller emalj. Till målning av kärl och redskap, som användes vid tillredning, förvaring eller förtäring av livsmedel må, förutom vissa enligt förordningens art. 441 till färgning av livsmedel tillåtna färgämnen jämväl användas: bariumsulfat och dylika barytfärglacker, som äro fria från bariumkarbonat och vattenlösliga bariumföreningar, kromoxid, cinnober, koppar och legeringar därav såsom metallfärger. För yttre färgning av kärl av trä, metall och andra ämnen äro endast (sådana färgämnen förbjudna, vilka innehålla arsenik eller bly. Metallspån (»Schrot») för rengöring av kärl, som användes till förvaring av livsmedel, få innehålla varken bly eller arsenik. Putssvampar av metallspån för rengöring av kärl och redskap, vilka komma i beröring med livsmedel, få icke bestå av koppar, zink eller legeringar därav eller av förkopprat, mässingsöverdraget, förzinkat eller förblyat järn. Saluhålles sådana putssvampar för rengöring av andra kärl och redskap än som ovan sägs, skall varje svamp vara försedd med tydlig påskrift: »Ej användbar till rengöring av kärl och redskap, som komma i beröring med livsmedel». Kvarnstenar för förmalning av livsmedel må på förmalningsytan icke vara ifyllda med bly eller blyhaltiga legeringar. Till munstycken för diflaskor, tröstnappar och gumminappar må bly- eller zinkhaltig kautschuk ej användas. Blyhaltig kautschuk må ej användas till dryckesbägare, tätningsringar för tillslutning av kärl för konserver och flaskor, slangar för tappning av vin, öl, ättika och kolsyrehaltiga drycker. Diflaskor med gummislang äro förbjudna.

476 Omslag och förpackningsmaterial. Papper ävensom pappaskar eller -kartonger, vari livsmedel omedelbart förpackas, skola vara såvitt möjligt fria från lukt och smak och i hygieniskt hänseende felfria samt må varken i material eller färg innehålla arsenik, barium, bly, kadmium eller kvicksilver eller föroreningar av något av dessa ämnen, med undantag för tungspat och cinnober. Tungspat må dock användas endast om därigenom någon väsentlig förtyngning av papperet icke åstadkommes. Till färgning må endast de i art. 441 tillåtna färgerna användas. För konserveringsmedel avsett pergamentpapper må ej innehålla andra konserveringsmedel än natriumbensoat eller bensoesyra. Halten av dessa konserveringsmedel skall, beräknad som bensoesyra, uppgå till minst 1 gram per kvadratmeter papper. För livsmedel, som ej få konserveras med bensoesyra eller natriumbensoat, må sådant papper ej användas. Makulatur och papper, som avgiver färg, må icke användas till omedelbar förpackning av bröd och annat bakverk, konditorivaror, kött, köttvaror, fisk, ost och matfett eller till underlag vid bakning. Pergamentpapper, avsett för smör, annat matfett och kött, må ej innehålla magnesiumklorid eller mer än 2 procent oskadliga klorider, beräknat som koksalt. Metallfolier och metalltuber för förpackning av närings- och njutningsmedel skola vara fria från arsenik och må innehålla sammanlagt högst 1 procent bly, antimon och zink. Användes för livsmedel metallfolium med högre blyhalt, skall ett vattentätt papper finnas anbragt mellan varan och metallen. Metallkapsyler till flaskor och glas skola, såvitt de komma i beröring med livsmedel, vara väl förtenta. En gång använda korkar må ej användas för tillslutning av kärl, som innehålla livsmedel. Tyska riket. Lag angående handel med bly- och zinkhaltiga föremål, av den 25 juni 1887.

Kärl och redskap, som användas vid förtäring, förvaring och beredning av livsmedel samt mått för vätskor må ej 1. helt eller delvis vara tillverkade av bly eller metallegering, som innehåller mer än 10 viktprocent bly; 2. på insidan vara förtenta med metallegering, innehållande mer än 1 viktprocent bly eller lödda med legering, innehållande mer än 10 viktprocent bly; 3. vara försedda med emalj eller glasyr, varur vid en halv timmes kokning med fyra-procentig ättiksyra bly utlöses. Föreskriften under 2. beträffande lödning äger icke tillämpning å kärl, redskap och mått av blyfri britanniametall. Till apparater för utskänkning av öl, sifoner för kolsyrehaltiga drycker och metalldelar till diflaskor må användas endast metallegeringar, som icke innehålla mer än 1 viktprocent bly. Till munstycken för diflaskor, sugringar och tröstnappar får icke användas blyeller zinkhaltig kautschuk. Blyhaltig kautschuk får ej användas till dryckesbägare och leksaker, med undantag för massiva bollar, eller till slangar för ledningar till öl, vin och ättika. Å kvarnstenar, som tillverkas för beredning av närings- eller njutningsmedel, må å förmalningsytan icke anbringas bly eller blyhaltigt ämne. Så beskaffade kvarnstenar må icke användas vid beredning av nämnda varor.

477 Österrike. Lagstiftning av den 13 oktober 1897, med ändringar den 10 november 1928.

Kärl och redskap, som användas vid förtäring, förvaring eller beredning av livsmedel, leksaker, som Ikunna komma till dylik användning, samt mått för vätskor må icke 1. helt eller delvis vara tillverkade av bly eller legering, som innehåller mer än 10 viktprocent bly; 2. på insidan vara förtenta med blyhaltigt tenn; 3. vara lödda med legering, som innehåller mer än 10 viktprocent bly; 4. vara försedda med glasyr eller emalj, varur vid en halv timmes kokning med fyraprocentig ättiksyra utlöses barium eller varur vid lika lång kokning med fyraprocentig vinsyra utlöses antimon eller varur vid minst tre gånger upprepad kokning, varje gång under en halv timme, med fyra-procentig ättiksyra utlöses mer än sammanlagt 2 milligram bly per liter av kärlets innehåll. Glasyr och emalj skall vara väl sammansmält med underlaget och må ej flagna av. Till metalldelar för diflaskor må ej användas metallegering, som innehåller mer än 1 viktprocent bly. Till omslag för livsmedel må ej användas metallfolium, som innehåller mer än 1 viktprocent bly. Till rengöring av kärl för förvaring av drycker må ej användas blyhaltiga metallspånor. Kvarnstenar, på vilkas förmalningsyta anbragts bly eller blyhaltiga ämnen, må ej användas vid tillverkning av närings- eller njutningsmedel. Blyhaltig kautschuk må ej användas för framställning av dryckesbägare och leksaker. Bly- eller zinkhaltig kautschuk må ej användas för framställning av sugringar, tröstnappar, munstycken till diflaskor, slangar för tappning av vin, öl och ättika eller tätningsringar till konservkärl. Hava dylika föremål tillverkats med tillsats av svavelantimon, få de användas endast om vid deras behandling med svag vinsyrelösning antimon icke utlöses. Kärl och redskap av koppar eller mässing få användas vid tillverkning av livsmedel endast om de på insidan äro förtenta med blyfritt tenn. Dock må oförtenta mortlar och vågar av mässing användas vid tillverkning av och handel med livsmedel; sådana mortlar och vågar skola hållas mycket väl rengjorda. Därjämte må oförtenta kopparkärl användas för karamellkokning, framställning av dragéer samt inkokning av fruktsafter och grönsakskonserver, därest följande villkor iakttagas: 1. Kärlen skola hållas blankskurade och torra samt skyddas för inverkan av sura ångor och sura eller salthaltiga vätskor. 2. Då kärlen användas, skola de vara väl rengjorda isamt på insidan blanka och metallglänsande. 3. De i kärlen beredda livsmedlen skola så snart tillredningen avslutats och medan de ännu äro heta tömmas i förtenta eller emaljerade metallkärl. 4. Oförtent sil av koppar må ej användas till att upptaga kokta grönsaker. 5. Varken före eller under kokning av grönsaker må tillsättas ens den obetydligaste myckenhet av någon kopparförening eller något ämne, som åstadkommer utlösning av koppar från kärlets vägg. Vid kokning av grönsaker skall varje åtgärd undvikas, som kan åstadkomma att koppar utlöses. Vinlöv eller andra blad, som besprutats med lösning av kopparvitriol eller på annat hälsovådligt sätt förorenats, må ej användas till omhölje för närings- eller njutningsmedel. Kokkärl av tekniskt ren nickel äro tillåtna. Däremot må kokkärl och redskap av zink icke användas för tillredning eller förvaring av livsmedel eller för annat ändamål, såvida de därvid komma i beröring med livsmedel.

478 Dricksvatten, is, mineralvatten m. m.

Schweiz. Livsmedelsförordningen av den 26 maj 1936.

Dricksvatten skall i fråga' om utseende, lukt och smak samt i kemiskt och bakteriologiskt hänseende motsvara såväl allmänna hygieniska anspråk som ock i synnerhet livsmedelsbokens fordringar på dricksvatten. (Art. 260.) Förslag till nyinrättande eller väsentlig förändring av offentlig anläggning för dricksvattenförsörjning skall underställas behörig offentlig anstalt för livsmedelsundersökning. Anläggningar för dricksvattenförsörjning, vilka icke alltid lämna vatten, som motsvarar ovannämnda fordringar på dricksvatten, må icke användas förrän förefintliga missförhållanden blivit avhjälpta. Kantonerna äga att rörande dylika anläggningar utfärda särskilda föreskrifter av hygienisk natur. Användning av sådana anläggningar må förbjudas även då vattnet vid undersökning befinnes felfritt. (Art. 261.) Is, som användes till omedelbar förtäring eller tillsättes födoämne eller dryckesvara eller som vid avkylning av livsmedel kommer i omedelbar beröring med detta, skall vara färglös och fri från synliga föroreningar. Då den smälter, skall den giva ett vatten, som i kemiskt och bakteriologiskt hänseende uppfyller alla fordringar på dricksvatten. Utan medgivande av behörig anstalt för undersökning av livsmedel må naturis icke saluföras för ändamål, som nu sagts. Sådant medgivande må lämnas endast då isen uppfyller nämnda fordringar samt därest förorening vid lagringen icke äger rum. (Art. 262.) En vara, som benämnes naturligt mineralvatten eller mineralvatten skall, vare sig den njutes på ort och ställe eller är buteljerad, utgöras av naturligt vatten, som härrör från den angivna ursprungsorten och icke undergått någon godtycklig förändring. Vattnet skall tydligt skilja sig från vanligt dricksvatten antingen i fråga om art och myckenhet av mineraliska beståndsdelar eller gaser, eller beträffande temperatur, radioaktivitet eller fysiologiska verkningar. (Art. 263.) Art. 264 innehåller närmare fordringar på sammansättningen av ett stort antal uppräknade mineralvatten, såsom alkaliskt vatten (natron-vatten), bittervatten, strontiumvatten, järnvatten. Mineralvatten, som försatts med kolsyra eller varifrån järnhalten avlägsnats må betecknas antingen som naturligt mineralvatten med angivande av behandlingen eller såsom »bordsvatten från mineralkällan X». Framhållande av kolsyrans naturliga ursprung må ske endast då kolsyran härrör från samma källa som vattnet i fråga. Såsom tillsats av kolsyra skall icke anses det avlägsnande av luft från tappningskärlen, som ernås med hjälp av kolsyregas. Den kolsyra, som begagnas, skall vara ren. (Art. 265.) Mineralvatten får vid tappningen icke hava varit föremål för transport och skall fyllas i genomskinliga kärl. Såsom transport anses ej vattnets omedelbara ledande i vattentät rörledning från källan till tappningsstället. (Art. 266.) Uppgift om radioaktivitet hos mineralvatten på flaskor får lämnas endast om aktiviteten icke åstadkommits genom radiumbestrålning. (Art. 267.) I fråga om uppgifter om hälsosamma verkningar hos mineralhalten gälla föreskrifterna i art. 19 fjärde stycket. (Art. 268). I art. 19 fjärde stycket stadgas följande. I fråga om naturligt mineralvatten och därav genom tillsats av kolsyra framställt bordsvatten må uppgift om hälsosamma verkningar förekomma, om dessa framgå av arten och mängden av de verksamma beståndsdelarna eller eventuellt av flerårig, av läkare bestyrkt erfarenhet. I tvivelaktiga fall må såsom

479 villkor för användning av dylika uppgifter vid försäljningen uppställas att den ifrågavarande källans innehavare eller säljaren av vattnet anskaffar ett tillfredsställande utlåtande av sakkunnig person, som utsetts av edsförbundets hälsovårdsmyndighet. Hava andra föreskrifter meddelats i kantonernas läkemedelslagstiftning, skola dessa lända till efterrättelse. I fråga om saluhållande av brom-, jod-, arsenik- och bittervatten äga kantonerna meddela ytterligare inskränkande föreskrifter, därvid i synnerhet må förbjudas försäljning annorledes än å apotek eller efter läkares ordination. (Art. 269.) Mineral- och bordsvatten skall motsvara de krav på renhet, som gälla för dricksvatten. Tappning av mineralvatten skall ske på så sätt att föroreningar från källans omgivningar äro helt uteslutna. Därest mineralkälla kan tappas endast inom bebyggt område (»Kulturland»), skall källans ägare ombesörja inköpande av ett tillräckligt skyddsområde. (Ärt. 270.) Som konstgjort mineralvatten är att anse varje produkt, som framställts av dricksvatten med tillsats av naturligt mineralvatten eller naturliga eller eftergjorda källsatser eller av salthaltiga vatten (»Sole»). Såsom konstgjort mineralvatten skall även anses naturligt mineralvatten, som försatts med mineralsalt. Beteckningen konstgjort iskall i tydligt läsbar skrift anbringas på etiketten i samma stilart och storlek som ordet mineralvatten och i omedelbart samband med detta ord. Konstgjort mineralvatten skall i fråga om renhet motsvara fordringarna på dricksvatten. De vid tillverkningen använda salterna skola uppfylla de krav, som uppställas i livsmedelsboken respektive Pharmacopcea Helvetica. För konstgjorda mineralvatten må ej användas beteckningar såsom »mineralvatten från mineralvattenfabriken i X», ej heller må angivas orten för en källa eller namnet på en sådan eller utsättas avbildningar eller beteckningar, som häntyda på ett naturligt mineralvatten, såsom avbildningar av badorter, stads- eller ortsvapen och orden sprudel, källa, brunn. Användes naturligt salt vid tillverkningen, må produkten betecknas som »konstgjort mineralvatten av natursalt från X»; halten klorjoner, beräknat som koksalt, iskall hos dylik produkt utgöra minst 1 gram per liter. Uppgift om radioaktivitet är tillåten endast om denna ej härrör blott från radiumbestrålning. Den vid tillverkningen använda kolsyran skall vara ren. Analysuppgifter och uppgifter om hälsosamma verkningar äro liksom beteckningen medicinskt vatten förbjudna för konstgjorda mineralvatten. (Art. 271.) Art. 272 innehåller bestämmelser angående koncentrat, salter och saltblandningar, avsedda till framställning av konstgjort mineralvatten. Såsom kolsyrat vatten skall anses drycker, som framställts antingen uteslutande av dricksvatten med tillsats av kolsyra eller av dricksvatten med tillsats av koksalt eller kolsyrat natron och kolsyra. Den förra varan skall betecknas kolsyrat dricksvatten, sifon eller seltersvatten, och den senare sodavatten. Namn på någon ort eller källa må ej utsättas på varan, ej heller andra beteckningar, uppgifter eller avbildningar, som kunna antyda att varan utgör ett naturligt eller konstgjort mineralvatten. Särskilt gäller detta om ordet mineralvatten ensamt eller i ordsammanställning, exempelvis i firmanamn. Uppgift om hälsosamma verkningar må ej förekomma. Produkterna i fråga skola i fråga om renhet motsvara fordringarna på dricksvatten och få ej vara grumliga, mögliga eller på annat sätt ofördelaktigt förändrade. I fråga om de vid tillverkningen använda salterna och kolsyran gäller vad i art. 271 sägs. (Art. 273.) Mineralvatten, konstgjort mineralvatten och kolsyrat vatten må saluföras endast i flaskor med etikett, på vilken varubeteckningen angivits. På flaskan eller dennas förslutning skall i outplånlig skrift finnas anbragt fabrikantens firmanamn

480 eller dens firmanamn, som närmast före fabrikanten innehaft rörelsen i fråga. I stället för firmanamnet må anbringas ett för vederbörande myndighet bekantgjort fabriksmärke. (Art. 274.) De metalldelar på sifonflaskorna, som komma i beröring med det kolsyrade vattnet, må icke innehålla mer än 1 procent bly. Gummiringar, som användas till förslutning av flaskorna, skola vara tillverkade av blyfri kautschuk. (Art. 275.) De delar av vid tillverkningen använda apparater, som bestå av koppar eller mässing, skola på alla ställen, där de komma i beröring med vatten eller kolsyra, vara väl förtenta eller försilvrade. Bly eller blyhaltig metall får ej förekomma på andra apparater än de kärl, där kolsyran utvecklas. Apparaterna skola vara försedda med nödiga skyddsanordningar. (Art. 276.) De lokaler, som användas vid tillverkning av kolsyrehaltigt mineralvatten, konstgjort mineralvatten och annat kolsyrat vatten av vad slag det vara må skola motsvara hygienens fordringar samt i synnerhet vara mycket ljusa och luftiga. De må ej användas som kök eller tvättstuga och skola vara försedda med tillopp och avlopp för vatten. Golvet skall vara av fast material, som ej genomsläpper vatten, t. ex. sten eller betong. Apparaterna skola betjänas av sakkunnig personal. Vattnet, som kommer till användning, skall motsvara fordringarna på dricksvatten. För rengöring av flaskorna skola finnas tillräckliga anordningar, som motsvara hygienens krav. (Art. 277.) Då lokaler för tillverkning eller utskänkning av kolsyrehaltigt vatten inrättats, eller då nya apparater för tillverkningen uppställts eller befintliga apparater undergått förändring, har innehavaren att inom 14 dagar härom underrätta den lokala hälsovårdsmyndigheten, som därpå äger vidtaga nödiga åtgärder. (Art. 278.) Bestämmelserna i art. 273—278 skola äga motsvarande tillämpning i fråga om kolsyrat vatten av alla slag, som beredes i värdshus, restauranger och pensionat, samt i fråga om de inrättningar, som användas vid sådan beredning. (Art. 279.) Art. 280—289 innehålla utförliga föreskrifter angående alkoholfria drycker, varmed enligt art. 280 förstås ojäst, ren saft av druvor och kärnfrukt, saft av andra växtdelar, genom utspädning av sådana safter framställda drycker, s. k. alkoholfria söta drycker, limonader, konstgjorda alkoholfria drycker och alkoholfritt öl. Art. 290 innehåller bestämmelser angående limonadpulver, limonadbonbons och liknande produkter. Mjölk och grädde.

Danmark. Förordning angående vad som må saluhållas som mjölk, grädde och dylikt, av den 22 oktober 1925.

§ 1. Mjölk och grädde må saluhållas endast under de varubeteckningar, som i §§ 3—14 sägs. Då en vara saluhålles som mjölk utan tilläggsbeteckning, skall den anses vara saluhållen under beteckningen sötmjölk. § 2. Mjölk och grädde må ej tillsättas med vatten. I den mån denna förordning icke uttryckligen medger undantag må mjölk eller grädde ej heller tillsättas eller behandlas med något annat ämne. § 3. Endast mjölk, som ej är berövad något som helst av sina naturliga beståndsdelar, må benämnas sötmjölk, och mjölk, som saluhålles som sötmjölk, må ej vara tillsatt med separerad, skummad, delvis skummad, homogeniserad, pastöriserad eller på annat sätt med konst uppvärmd mjölk. Sötmjölk skall innehålla minst 3 procent naturligt mjölkfett. Om söt mjölk härrör uteslutande från kor av jerseyras och innehåller minst 4.75 procent mjölkfett, må den benämnas jerseymjölk.

481 § 4. Då mjölk berövats en del av sin naturliga fetthalt skall den betecknas som skummad mjölk. Sådan mjölk skall i övrigt motsvara fordringarna på sötmjölk. Innehåller skummad mjölk minst O.75 procent naturligt mjölkfett, må den betecknas som halvskummad mjölk. § 5. Vara, som benämnes grädde, skall bestå av den frånskilda fettrika delen av mjölken och skall innehålla minst 9 procent naturligt mjölkfett. Innehåller grädde mindre än 13 procent naturligt mjölkfett, skall den benämnas grädde nr 3. Utgör fetthalten minst 13 procent, må varan benämnas grädde nr 2, uppgår fetthalten till minst 18 procent, må varan benämnas grädde nr 1 och utgör fetthalten minst 30 procent, må grädden benämnas vispgrädde. Då grädde försäljes på flaskor, skall fetthalten vara angiven på etiketten. § 6. Då mjölk eller grädde, som i §§ 3—5 sägs, surnat eller syrats, skall det angivas att varan är sur eller syrad, exempelvis genom benämningarna »surmjölk», »sur skummad mjölk», »syrad skummjölk». Sötmjölk som syrats må benämnas tjockmjölk eller »oplagt Maelk». Endast då särskilda youghurt- eller kefirkulturer använts, må mjölken benämnas respektive youghurt eller kefir. § 7. Vara, som benämnes barnmjölk, skall utgöras av färsk sötmjölk, som härrör från besättningar, som vid för högst ett år sedan undergånget tuberkulinprov visat sig fria från tuberkulos och stå under ständig veterinärkontroll. Mjölken skall i övrigt i fråga om produktion och saluförande uppfylla de särskilda fordringar, som angivas i vederbörande lokala matvarustadga. § 8. Mjölk må betecknas som steriliserad endast då varan undergått sådan behandling, att samtliga i varan befintliga mikroorganismer dödats, och må saluhållas endast i kärl med sådan förslutning, att innehållets hållbarhet är säkerställd. § 9. Mjölk eller grädde må betecknas pastöriserad endast då varan senast 24j;immar efter mjölkningen uppvärmts till lägst 80° C och därefter avkylts till 12° C. Sådan vara må ej giva reaktion med parafenylendiamin (Storchs reaktion). Pastöriserad mjölk eller grädde må saluhållas endast i eller från kärl, vara datum för pastöriseringen och den inrättning, där denna skett, finnes tydligt angiven. Mjölk eller grädde, som behandlats genom uppvärmning på annat sätt än genom pastörisering eller sterilisering, må ej hållas till salu med mindre behandlingsmetoden godkänts av justitieministeriet och må ej försäljas som pastöriserad eller under beteckning, vari ordet pastöriserad ingår. Denna föreskrift gäller ej torrmjölk och kondenserad mjölk. Varje blandning av pastöriserad eller på annat sätt behandlad mjölk med färsk mjölk är förbjuden. § 10. Mjölk eller grädde skall betecknas som homogeniserad, då varan undergått sådan behandling, att dess fettkulor blivit så starkt sönderdelade, att varan utgör en ensartad (homogen) emulsion, som vid förvaring icke utskiljer ett skikt av grädde eller smör. § 11. En vara som benämnes kärnmjolk skall bestå av den produkt från gräddens eller mjölkens kärning, som återstår i kärnan, sedan smöret borttagits från denna ; Kärnmjolk må ej vara berövad något av sina naturliga beståndsdelar och må ej vara tillsatt med något som helst främmande ämne av annat slag än som nödvändigt följer av smörtillverkningen. Kärnmjolk skall innehålla minst 6.5 procent torrsubstans. Innehåller kärnmjolk mindre än 8.5 procent torrsubstans, skall den benämnas kärnmjolk nr 2. Utgör kärnmjölkens torrsubstans minst 8.5 procent, må den benämnas kärnmjolk nr 1. 3 1 — 412286

482 Försäljning av kärnmjolk med mindre mängd torrsubstans än nu sagts är dock ej att anse såsom överträdelse av denna förordning, då mjölken icke saknar mer än 5 procent av den föreskrivna myckenheten torrsubstans. § 12. Vara, som betecknas som kondenserad eller koncentrerad mjölk, skall vara beredd genom avdunstning av sötmjölk eller skummad mjölk med eller utan tillsättning av socker (sackaros). Är socker tillsatt, skall detta tydligt angivas i varans beteckning. Andra ämnen må ej vara tillsatta. Såsom mjölkpulver och torrmjölk må endast betecknas avdunstad sötmjölk eller skummad mjölk med en vattenhalt av högst 8 procent. Varan må betecknas såsom framställd av sötmjölk endast då fetthalten uppgår till minst 23 procent. Torrmjölk må vara försatt med socker ävensom med dubbelkolsyrat natron eller rent natriumhydrat i en myckenhet, som motsvarar högst 0.4 promille natriumoxid (Na o 0). § 13. Då en vara består av steriliserad eller homogeniserad grädde, må till de i § 5 nämnda beteckningar fogas beteckningen exportgrädde, t. ex. grädde nr 3 (exportgrädde); ordet exportgrädde skall i sådant fall utsättas i bokstäver av samma storlek och typ som dem, med vilka gräddsorten angivas. § 14. Härrör mjölk eller grädde från andra djur än kor, skall det angivas, från vilket djur varan härrör. § 15. Livsmedel, som innehålla annat fettämne än mjölkfett, må endast med justitieministeriets tillstånd saluhållas under benämning, vari ordet mjölk eller grädde ingår. § 16. Därest en kommuns matvarustadga innehåller strängare bestämmelser än denna förordning, skola nämnda bestämmelser lända till efterrättelse. Norge. Föreskrifter om mjölk och grädde, av den 3 maj 1935.

§ 1. Med mjölk förstås i dessa föreskrifter komjölk. Då annat ej nedan sägs, skall all mjölk, som utbjudes till salu, vara av sådan beskaffenhet som erhålles vid fullständig utmjölkning av djuret. Mjölk från annat djur än ko må ej utbjudas till salu utan att det djurslag uppgives, varifrån mjölken härrör. § 2. a) Helmjölk (söt mjölk, nysilad mjölk) är mjölk som ej berövats någon av sina bestånddselar. Helmjölk må ej vara uppblandad med separerad eller på annat sätt helt eller delvis skummad mjölk. Hälsovårdsnämnd äger bestämma att helmjölk, som saluföres inom hälsovårdsområdet, skall hava viss angiven lägsta fetthalt, som i allmänhet ej bör understiga 3.5 procent. Vara, som saluhålles som mjölk utan någon tilläggsbeteckning, skall anses saluhållen som helmjölk. 0 b) Skummad mjölk är mjölk som berövats en del av fettet. Uppgår fetthalten till minst 1 procent, må den betecknas lättskummad mjölk. c) Barnmjölk är helmjölk som uppfyller fordringarna i § 11. Andra varubeteckningar med samma eller liknande betydelse (kontrollmjölk, veterinärkontrollerad mjölk) må användas endast såframt varan motsvarar kraven i § 11 samt hälsovårdsnämnden, där varan saluföres, godkänt benämningen. d) Råmjölk är mjölk från de första dygnen efter kalvningen. Den skall löpna vid upphettning, och därvid må större mängd vätska (mjölkserum) ej utskiljas. e) Grädde (»fl0te») är den genom skumning eller separering utvunna fettrika delen av mjölk. Betecknas varan »bakerkrem» skall den innehålla minst 35 procent, betecknas den »kremfl0te» minst 30 procent och betecknas den grädde utan någon upplysande tilläggsbeteckning minst 20 procent mjölkfett.

483 f) Grädde som betecknas halvfet grädde skall innehålla minst 10 procent mjölkfett. Den må försäljas endast i steriliserat skick, på kontrollslutna flaskor eller i tillödda blecklådor, försedda med uppgift om den behandling varan undergått; denpa tilläggsbeteckning skall utsättas i tydliga, minst 3 millimeter höga bokstäver (jfr § 4 sista punkten). g) Kärnmjolk är den vara som återstår sedan smöret genom kärning skilts från grädden. Varan skall, om den säljes såsom kärnmjolk, innehålla minst 8 procent torrsubstans av mjölk och må ej vara försatt med andra främmande ämnen än som erfordras för kärningen. De under a—f nämnda varorna må ej vara tillsatta med vatten, färg, konserveringsmedel, stärkelse, dragant eller andra ämnen. De under a—c och e—g nämnda varuslagen må ej innehålla mjölk från de första fem dagarna efter kalvmngen och ej heller sinmjölk, varmed menas mjölk från kor, som mjölka mindre än 1 liter om dagen, eller sådan mjölk från slutet av mjölkningsperioden, som har onormal smak eller sammansättning. e § 3 a) Sur mjölk eller sur grädde skall användas som benämning för vara, som på grund av syrabildning löpnar eller skär sig vid upphettning till kokning. Dessa varuslag skola hava samma fetthalt som i § 2 sägs och må ej vara försatta med färg, konserveringsmedel och andra ämnen, som där angivas. b) Kulturmjölk är sur mjölk som beretts med användning av kultur av mjölksyrebakterier. Den skall vara beredd av pastöriserad mjölk och må saluhållas endast i kontrollslutna glasflaskor, försedda med producentens namn och adress, samt, därest annan mjölk än helmjölk använts, uppgift härom. Hälsovårdsnämnden äger medgiva att kulturmjölk försäljes även i annat emballage och fastställer de närmare villkoren för sådant tillstånd. c) Kefirmjölk skall vara framställd av pastöriserad mjölk med användning av särskilda kefirkulturer. Den må ej saluhållas utan att uppfylla de under b) angivna fordringarna. § 4. Värmebehandlad mjölk och grädde (pastöriserad mjölk och grädde, steriliserad mjölk och grädde) är mjölk och grädde, som upphettats till över 46° C. Apparat, som användes vid sådan behandling, skall vara godkänd av hälsovårdsnämnden. Värmebehandlingen skall om möjligt äga rum inom 24 timmar efter mjölkningen och varan skall omedelbart efteråt avkylas till 8° C eller lägre temperatur. Varan må, såvida hälsovårdsnämnden ej lämnat andra föreskrifter, försäljas endast på kontrollslutna kärl med uppgift om plats och datum för värmebehandlingen samt varans art (jfr de i § 2 angivna varuslag). Därjämte skall värmebehandlingens art angivas sålunda, att högpastöriserad skall användas som tilläggsbeteckning för vara som upphettats till över 80° C, lågpastöriserad för vara som under 15 sekunder varit upphettad till 70—72° C och långtidspastöriserad för vara som under 30 minuter varit upphettad till 62—63° C. Vara, som en gång undergått värmebehandling, må ej underkastas förnyad sådan. Hälsovårdsnämnden äger, i den mån så anses påkallat av hygieniska skäl, förordna om värmebehandling av mjölk och grädde, som saluföres inom hälsovårdsområdet. Socialdepartementet äger, då så anses nödigt för att hindra spridning av smittsam sjukdom, påbjuda värmebehandling av all mjölk, som saluföres inom visst angivet område. Mjölk och grädde (jfr § 2) som betecknas som steriliserad, skall vara steriliserad på sådant sätt, att i varan ej finnes mikroorganismer eller sporer av sådana, vilka medan kärlet förvaras obrutet kunna utveckla sig och förändra

484 varan, så att denna förringas i värde eller kan antagas kunna framkalla förgiftning eller sjukdom (jfr § 4 i iföreskrifterna om hermetiska matvaror). § 5. Andra benämningar å mjölk och grädde samt benämningar å andra slag av mjölk och grädde än de, som i §§ 2—4 sägs, må användas endast efter tillstånd av hälsovårdsnämnden i orten, där varan konsumeras, och under de villkor, nämnden bestämmer. § 6. Kondenserad eller koncentrerad mjölk skall vara framställd genom indunstning av helmjölk eller skummad mjölk, med eller utan tillsats av socker (sackaros). Varan må saluhållas i minuthandeln endast i hermetiskt tillslutet kärl, försett med uppgift om tillverkarens namn och tillverkningsorten samt om det slag av mjölk, som varan beretts av. Bedriver samma tillverkare tillverkning på skilda platser, äger departementet meddela närmare bestämmelser rörande uppgiften om tillverkningsorten. Sockrad vara skall innehålla lägst 30 procent och osockrad vara minst 25 procent torrsubstans av mjölk. Har varan framställts av helmjölk, skall den innehålla minst 7.8 procent fett. Kärl för osockrad kondenserad mjölk skall innehålla, helt kärl 335 gram och halvt kärl 168 gram netto; helt kärl för sockrad kondenserad mjölk skall innehålla 390 gram netto. Mjölkpulver och torrmjölk skall vara framställd genom indunstning av helmjölk eller skummjölk till pulverform. Varan må härunder ej försättas med främmande ämne, med undantag av mindre myckenhet alkali (natron), dock ej under något förhållande större mängd än som motsvarar 0.2 gram per liter av den använda mjölken (beräknat som NaHC0 3 ). Torrmjölk må i minuthandeln saluföras endast i sluten förpackning, försedd med uppgift om tillverkarens namn och tillverkningsorten samt om det .slag av mjölk, som använts vid tillverkningen. § 7. Mjölk eller grädde må ej saluhållas eller försäljas: a) då varan härrör från djur, som skäligen kan misstänkas lida av mul- och klövsjuka, smittsam kastning, mjältbrand, juverinflammation eller annan juversjukdom, livmoderinflammation, kvarbliven efterbörd, diarré, pyämi, septikami (blodförgiftning), annan febersjukdom, .större vätskande sår, gulsot, förgiftning eller annan sjukdom, som hälsovårdsnämnden finner kunna göra mjölken skadlig att förtära. Mjölk av tuberkulösa djur må användas som livsmedel endast om den är kokt eller undergått annan tillfredsställande värmebehandling. Med tuberkulösa djur förstås här endast djur som vid klinisk undersökning befunnits lida av tuberkulos eller som reagerat för tuberkulinprov; b) då varan härrör från djur som behandlats med läkemedel, vilket genom att övergå i mjölken eller på annat sätt kan skadligt påverka denna; c) då varan har utpräglat mjölkfel, t. ex. är blodig, bitter eller slemmig, eller av annan anledning är otjänlig till människoföda. Hälsovårdsnämnd äger dock tillåta försäljning eller användning for något nyttigt ändamål av mjölk och grädde, som i föregående stycke sägs, därest den skadliga egenskapen avlägsnas. § 8. Visar sig på en gård, i ett mejeri eller en mjölkförsäljning tecken pa att någon lider av smittsam sjukdom, t. ex. tyfus, scharlakansfeber, smittsam hjärnhinneinflammation, barnförlamning, epidemisk magsjukdom, difteri eller annan svårartad halssjukdom, må mjölk ej levereras från stället, förrän hälsovårdsnämnden vidtagit de åtgärder, som anses nödiga för hindrande av smittas spridning. Vad nu sagts gäller likaledes, då det uppdagas att någon från stallet

485 är bacillbärare. Mjölkleveransen må ej återupptagas, förrän hälsovårdsnämnden lämnar tillstånd därtill. Person, som lider av kronisk smittsam sjukdom, diarré, vätskande sår i ansikte, på händer eller armar eller annan sjukdom, som medför fjällning, vätskeavsöndring eller utslag, må ej utföra mjölkning eller biträda vid behandling eller saluförande av mjölk. § 9. Mjölken skall genast efter mjölkningen föras ut ur ladugården och avkylas. Avkylningen bör ske på så sätt att mjölken snabbt antager en temperatur av 8° C eller mindre. Därvid må den ej blandas med vatten eller is. Från föreskriften om avkylning undantages mjölk, som efter mjölkningen föres direkt till mejeri för att avkylas där eller som levereras för beredning av mjölkprodukter eller som av konsument avhämtas i ladugården eller på gården. Hälsovårdsnämnden äger även, när den i visst fall finner det kunna ske utan olägenhet, tillåta att mjölk saluföres utan föregående avkylning. Kärl, vari mjölk förvaras, forslas eller saluföres, skall vara av förtent järnbleck, förtent koppar, aluminium, glas, porslin, fajans, annat stengods med god glasyr, cellulosa eller annat material, som motsvarar bestämmelserna i § 12 i de allmänna föreskrifterna (se ovan s. 468). Spannar och andra redskap som användas för hantering^ eller forsling av mjölk, skola hållas omsorgsfullt rena och tvättas efter varje gång de använts. All förvaring och forsling av mjölk och grädde skall ske på sådant sätt att varan ej förorenas eller bibringas främmande lukt eller smak. Mjölk och grädde nrå ej förvaras i boningsrum eller rum, som står i direkt förbindelse därmed. Åkcon och andra fordon, som användas till transport av mjölk, skola hållas väl rena och må ej användas för forsling av gödsel, avfall eller dylikt. Det är förbjuiet att sitta på mjölkkärlen. Mjclk och grädde skall under transport såvitt möjligt skyddas mot stark värme och köld. Omhällning av mjölk eller grädde må ej ske under transporten. § 10. I mjölkmagasin och dylik affärslokal skola alla behållare vara försedda med k ek och med en för köparen lätt synlig beteckning, som utvisar, vilket slag av nrplk eller grädde, som kärlet innehåller. Mått och andra redskap för utminutering av mjölk eller grädde skola vara försedda med lämpligt handtag, så att händerna ej komma i beröring med varan. Utminuteringen skall ske på sådant sätt att varan i behållaren ej förorenas, exempelvis genom att spillmjölk nedrinner i denna. Frusen mjölk och grädde skall före utminuteringen upptinas och väl omröras. Beträffande mjölk och grädde, som försäljes i kontrollslutna flaskor, kräves ej någm etikett, därest flaskorna äro försedda med kapsyler av för varje särskilt viruslag bestämd färg, nämligen för helmjölk ofärgad kapsyl, för barnmjölk enfärgit blå, för skummjölk enfärgat grön och för grädde enfärgat gul kapsyl. Hava dessa varuslag undergått värmebehandling, skall två-färgad kapsyl användas, vars ena hälft är röd och vars andra hälft bär den för varan i fråga föreskrivna färgen. Är varan sur, skall ena halvdelen vara violett, eller, om varan är värmebehandlad, till hälften violett och till hälften röd. Utöser dessa märkningsföreskrifter äger lokal hälsovårdsnämnd för sitt distrikt fastställa andra färger för kapsylerna eller annan märkning, då så påfordras för andra varuslag eller kvaliteter än de ovan nämnda. Sociildepartementet äger medgiva undantag från märkningsbestämmelserna i tredje och fjärde stycket, då så av tekniska eller andra särskilda grunder anses nödväidigt eller berättigat.

486 § 11. Mjölk må ej försäljas under beteckningen barnmjölk, med mindre läkare och veterinär, som hälsovårdsnämnden godkänt, förklarat a) att tillfredsställande anordningar vidtagits för mjölkens behandling, transport och försäljning, b) att hälsotillståndet på gården och i synnerhet hos personalen visat sig tillfredsställande, c) att besättningen undergått tuberkulinprov med negativt resultat och likaledes prov beträffande smittsam kastning, att den är fri från annan sjukdom, som kan inverka skadligt på mjölkens beskaffenhet (jfr § 8), samt att de hygieniska förhållandena i övrigt äro tillfredsställande, d) att ladugården är ljus och rymlig, lätt att ventilera, har lätt och riklig tillgång till rent vatten och är lätt att hålla ren, att avträde, stall, svinhus och utrymmen för andra husdjur icke stå i omedelbar och nära förbindelse med ladugården och ej ha gödselstad gemensam med detta. Då tillstånd till framställning och försäljning av barnmjölk meddelas, skall hälsovårdsnämnden föreskriva, e) att ladugården ständigt skall hållas väl ren och såvitt möjligt fri från flugor, att den skall kalkas minst varje vår och höst, att rikligt och gott strömedel skall begagnas, att foder som användes skall vara friskt och ofördärvat, att mäsk och drank samt blad av rotfrukter ej användas, samt att rotfrukter, pressat grönfoder, melass och kraftfoder användes endast efter hälsovårdsnämndens närmare anvisning, f) att mjölk från kor, som mjölka mindre än 4 liter per dag, icke får medtagas och ej heller mjölk från de första 10 dagarna efter kalvningen, g) att mjölken skall iföras ut ur ladugården för varje ko, som är färdigmjölkad, och omedelbart avkylas till 4° C men ej under 1° C, samt att den därefter ej må uppvärmas med konst, h) att besättningen på i förväg ej bestämda tider, men minst två gånger i månaden, skall besiktigas av en av hälsovårdsnämnden godkänd veterinär, samt att ladugårdens ägare eller föreståndare förpliktar sig att tillkalla veterinär, så snart tecken till sjukdom visar sig inom besättningen (jfr § 7), i) att läkare genast tillkallas, då tecken till sjukdom yppar sig bland gårdens folk eller arbetare (jfr § 8), och att nyanställda personer vid anställningens början undersökas av den godkände läkaren, samt att gården står under regelbunden tillsyn av läkare i enlighet med hälsovårdsnämndens närmare föreskrifter, j) att inga nya kor intagas i ladugården, utan att det föreligger intyg av den godkände veterinären, att djuren med negativt resultat undergått tuberkulinprov och prov beträffande smittsam kastning samt att de äro fria från annan sjukdom, som kan inverka skadligt på mjölkens beskaffenhet, k) att mjölken skall transporteras i plomberade eller på annat sätt kontrollslutna kärl, som godkänts av hälsovårdsnämnden och äro åsatta producentens namn, samt 1) att mjölken levereras till försäljningsställe eller direkt till konsumenten inom 8 timmar efter mjölkningen, och att den från försäljningsställe får försäljas som barnmjölk endast samma dag som den levererats dit. Hälsovårdsnämnden äger när som helst påfordra nytt intyg rörande djurens hälsotillstånd samt nytt tuberkulinprov och prov beträffande smittsam kastning. Nämnden äger även, där detta låter sig göra, kräva att all slakt från ladugården skall passera offentlig köttkontrollanstalt. Då hälsovårdsnämnden

487 meddelat tillstånd som ovan sägs, skall nämnden tillse, att ovan angivna villkor uppfyllas, samt, om detta ej sker, återkalla tillståndet. Kostnaderna för här ifrågavarande kontroll skola bestridas av den, som sökt tillståndet. § 12. (Tillagd genom kungl. resolution den 5 maj 1939.) Vara, som benämnes »iskrem, kremis», gräddglass (»flöteis»), »flöteiskrem, flötekremis» eller dylikt, skall vara framställd genom frysning av söt grädde, mjölk (även torrmjölk, mjölkpulver, skummad mjölk, kondenserad och koncentrerad mjölk) och vanligt socker (sackaros), med eller utan tillsats av ägg. Mjölken och grädden skall vara värmebehandlad enligt hälsovårdsnämndens närmare föreskrifter (jfr § 4). 100 gram av vara, som här avses, skall innehålla minst 12 procent mjölkfett.. Den må ej vara tillsatt med mjöl eller andra bindeämnen, syntetiska smakämnen, syntetiska sötmedel eller syntetisk färg. Vara som benämnes vaniljglass skall uppfylla de krav, som ovan sägs. Omfrysning av returvara må ej äga rum. Varor, som avses i denna paragraf, och ersättningar för dem, må i löst mått eller lös vikt säljas eller serveras endast från fasta försäljningsställen, där sådan försäljning eller servering av mjölk och grädde är tillåten. Eljest må varorna utlämnas till allmänheten endast i tillverkarens förpackning eller från försäljningsställe, som godkänts av hälsovårdsnämnden. Glass.

Danmark. Kungörelse angående tillverkning och försäljning av gräddglass (mjölkglass), av den 10 maj 1932.

§ 1. Bestämmelserna i denna kungörelse äga tillämpning å varje till försäljning (utlämnande) såsom människoföda i fruset eller delvis fruset tillstånd avsedd vara, vari grädde och (eller) mjölk ingår som en väsentlig beståndsdel, och som ej innehåller annat fettämne än mjölkfett. Om varan innehåller minst 9 procent mjölkfett, må den betecknas som gräddglass, medan den i motsatt fall skall betecknas som mjölkglass; jämför § § 4 och 6. Har till grädd- eller mjölkglass använts överdrag av choklad, socker eller dylikt, som är tydligt avgränsat från glassen, anses överdraget ej som beståndsdel av denna. Inblandning, som genom silning genom sil med en millimeters masköppning kan frånskiljas den smälta varan, anses ej heller som beståndsdel av glassen. § 2. Envar, som till försäljning eller avlämnande en gros ämnar tillverka eller införa grädd- eller mjölkglass, skall till statskontrollen för smör och ägg m. m., jämför § 9, skriftligen göra anmälan om platsen för verksamheten, liksom om senare flyttning. § 3. Vid beredning inom landet av grädd- eller mjölkglass må användas endast god, frisk och välbehandlad grädde och (eller) mjölk, som varit uppvärmd till minst 80° C och ej reagerar vid prov imed parafenylendiamin, eller som underkastats annan av lantbruksministeriet för varje särskilt fall godkänd värmebehandling. Konserverad mjölk (kondenserad, sockrad eller osockrad mjölk, torrmjölk och dylikt), som användes vid beredningen, skall vara sund och god vara och må ej reagera vid prov med parafenylendiamin. Blandningar, avsedda att frysas annan dag än den, då de tillretts, må ej förvaras vid högre temperatur än 5° C. Grädd- eller mjölkglass må omfrysas endast om det sker omedelbart efter det att produkten första gången frusits eller såframt produkten förvarats uteslutande i kylrum på tillverkningsplatsen vid temperatur, som håller varan

488 frusen. Smör, som användes vid glassberedning, skall vara lurmärkt. 1 Lantbruksministeriet äger förbjuda användning till beredning av grädd- och mjölkglass av ämnen, som enligt ministeriets bedömande anses hälsofarliga. § 4. Mjölkglass, som tillverkats inom landet, skall omedelbart efter frysningen anbringas i behållare eller förpackning, märkt med ordet mjölkglass. Vid varje slag av saluhållande, försäljning eller utlämnande av mjölkglass skall varan vara anbragt i behållare, som är märkt på nämnda sätt, dock skall i fråga om ätliga behållare gälla vad nedan sägs. Märkningen, som skall vara tydlig, hållbar och i ögonen fallande, skall i mörk färg på ljus botten vara anbragt på sidan av varje behållare eller, om sådan ej användes, på mjölkglassens förpackning eller, i fråga om behållare av bleck, vara inpressad på sidan eller i såväl lock som botten. Bokstäverna skola vara av »Bloktype» och skola, om behållaren eller förpackningen rymmer mer än en liter, vara minst 15 och i annat fall minst 10 millimeter höga. Märkningen må underlåtas i fråga om ätliga behållare, om varan i mottagarens åsyn uttages ur behållare, som är märkt med en för mottagaren tydlig och i ögonen fallande skylt, på vilken ordet »mjölkglass» anbragts i svart färg på ljus botten och i minst 40 millimeter höga bokstäver av »bloktype». § 5. Det är förbjudet att tillverka, införa, utföra, saluhålla, försälja eller utlämna gräddglass eller mjölkglass, som innehåller tjärfärgämnen eller konserveringsmedel, med undantag av koksalt. § 6. Denna paragraf innehåller bestämmelser angående märkning av utländsk glass. § 7. Mjölken och grädden samt den färdiga produkten må förvaras endast i slutna, hela och rena behållare av sådan beskaffenhet, att innehållet ej kan förorenas. Behållarna må ej användas iför annat ändamål än förvaring av mjölken, grädden eller glassen. Behållare av bly, zink, galvaniserat järn eller metallegering, som innehåller mer än en procent bly, må ej användas som omedelbart emballage för mjölk- eller gräddglass. Behållare av järn skola vara väl förtenta med förtenning, som ej må innehålla mer än en procent bly. Papper, kartonger, pappaskar och dylikt, som användes till omedelbart emballage för mjölk- eller gräddglass, må icke innehålla arsenik, barium, bly, kadmium, kvicksilver eller föreningar av dessa ämnen, med undantag av bariumsulfat och cinnober, samt må ej vara försedda med påskrift, som kan färga ifrån sig på varan. § 8. Var och en som för försäljning eller utlämnande en gros tillverkar mjölkeller gräddglass, skall föra bok över tillverkningen. Över införsel, utförsel, försäljning och utlämnande skall likaledes föras bok. Böckerna skola vara uppställda enligt anvisningar, som lämnas av statskontrollen för smör och ägg, samt skola vara auktoriserade av kontrollen. Dock må vederbörandes handelsböcker godtagas i stället för de särskilda böckerna angående utförsel, försäljning och utlämnande, såvida de innehålla de enligt anvisningarna fordrade uppgifterna samt äro tillgängliga för kontrollen. Böckerna skola tillhandahållas kontrollen i vederbörande företag under vanlig arbets- eller affärstid. § 9. Tillsynen över efterlevnaden av denna kungörelse utövas av statskontrollen för smör och ägg, vilken äger tillträde till varje lokal, där mjölk- eller gräddglass tillverkas, saluhålles, försäljes, utlämnas eller förvaras. Kontrollen äger att till gängse pris uttaga prov samt granska i § 8 nämnda böcker. Emballerade varor skola alltid anses vara färdiggjorda. Den hälsovårdsnämnderna åvilande tillsynsplikten beröres ej av bestämmelserna i denna kungörelse. 1

Motsvarar det svenska runmärket.

489 Bestämmelser angående hästkött.

England. Hästkött, avsett att användas till människoföda, må försäljas, utbjudas, saluhållas eller förvaras i och för försäljning allenast i försäljningslokal, å disk eller plats, över eller på vilken ett väl synligt anslag anbragts, vara med tydliga bokstäver angivits, att hästkött därstädes försäljes. Hästkött avsett till människoföda må icke utlämnas till kund, som ej begärt att erhålla sådant kött eller charkuterivara, som icke vanligen är beredd av hästkött. Med hästkött avses i det föregående varje köttvara, som utföres av hästkött eller vari sådant ingår. (Food and Drugs Act. 1938, section 38.) Norge. Utbjudes till salu kött, fett eller inälvor av andra djur än nötkreatur, får eller svin, skall vid försäljningen uppgivas, från vilket djurslag varan härrör. Detsamma gäller korv och andra charkuterivaror, som helt eller delvis beretts av kött, fett eller inälvor av andra djur än de nämnda. I fråga om korv skall djurslaget angivas å etikett eller annat tydligt märke på själva varan; detta gäller dock ej »spekepölse» och »stabburpölse». (Forskrifter om kj0tt og kj0ttvarer, 1935, § 1.) Schweiz. Slakt av djur av hästsläktet skall ske i enkom för detta ändamål avsedda lokaler. Kött av sådana djur skall förvaras, beredas och försäljas i särskilda lokaler, vilka skola vara försedda med skylt med tydlig påskrift: Hästslakteri. Korv och andra köttvaror, vilka innehålla hästkött, må ej försäljas i samma lokal som sådana varor av annat kött. Lokaler, vari varor av hästkött försäljas, skola vara försedda med skylt med tydlig påskrift: Försäljning av varor av hästkött. (Verordnung betreffend das Schlachten, die Fleischschau und den Verkehr mit Fleisch und Fleischwaren vom 29 januar 1909, art. 6, 28, 43.) Tyska

riket.

Omsättning och införsel av hästkött får ske endast under beteckning, som på tyska språket angiver köttet såsom hästkött. Omsättning och användning av hästkött är endast med polismyndighets tillstånd tillåten för kötthandlare, hotellvärdar, gästgivare, värdshusvärdar och restauratörer; tillstånd må när som helst återkallas. Hästkött må avlämnas till nämnda näringsidkare endast om de innehava tillstånd som nu sagts. I deras affärslokaler skall på i ögonen fallande plats genom tydligt anslag tillkännagivas att hästkött försäljes eller kommer till användning. Kötthandlare må icke saluhålla eller försälja hästkött i lokal, vari kött av andra djur saluhålles eller försäljes. Genom beslut av riksinrikesministern kan föreskrivas att förestående bestämmelser skola äga motsvarande tillämpning med avseende å åsnor, mulåsnor, hundar och andra djur, som sällan äro föremål för slakt. (Gesetz betreffend die Schlachtvieh- und Fleischbeschau, vom 3 Juni 1900 u. 13 Dezember 1935, § 18.) Hygieniska föreskrifter angående köttvaror.

Norge. Kött, blod, fett, inälvor och andra delar av självdöda djur må icke försäljas eller användas vid tillverkning för avsalu av korvvaror eller andra livsmedel. Vid

490 nödslakt på grund av sjukdom skall, såvida offentlig köttkontroll icke finnes anordnad på platsen, hälsovårdsnämnden eller av nämnden utsedd veterinär avgöra, huruvida djuret eller delar av detta skola anses vara skadliga att förtära eller eljest otjänliga till människoföda. I jakande fall må varan icke försäljas. Kött, blod, fett och inälvor, som enligt det föregående icke må försäljas, eller därav beredda varor må ej förvaras i lokal eller å plats, där livsmedel tillverkas, förvaras eller försäljas, ej heller i lokal, vilken hör till lägenhet, där allmän spisning eller utskänkning äger rum. Köttfärs skall bestå av målet, hackat eller på annat sätt finfördelat färskt och ofördärvat kött eller fläsk, utan någon tillsats av färger, konserveringsmedel, mjöl eller annat. Därest av tekniska skäl så kräves, må små mängder is (isvatten) och koksalt tillsättas vid finfördelningen; innehållet av vatten i den färdiga varan må likväl icke härigenom ökas med mera än 5 gram per 100 gram av varan. Till saltning av kött i stycken samt korv må, när salpeter icke användes, begagnas »lakesalt». Härmed förstås finmalt koksalt, som försatts med natriumnitrit till en myckenhet, som ej må överstiga 0.6 och ej understiga 0.5 procent. På annat sätt än nu är sagt må nitrit icke användas för saltning, färgning eller konservering av kött och köttvaror. »Pragersalt» och dylikt må således ej begagnas. Lakesalt må utlämnas till köparen endast i sluten förpackning, försedd med fabrikantens namn och adress och påskriften »Lakesalt med nitrit» (jfr § 8 i de allmänna föreskrifterna). I fråga om importerat lakesalt skall importörens namn och adress angivas. Förpackningen skall därjämte vara påtryckt eller på annat varaktigt sätt försedd med ett rött band av 5 centimeters höjd tvärs över och runt om förpackningen, varjämte denna skall vara försedd med påskrift att varan må användas endast till saltning av kött i stycken samt korv. Lakesalt skall vara blandat på mekanisk väg samt alltigenom likformigt. (Föreskrifter om kött och köttvaror, 1935, §§ 2, 4 och 6.) Kringföringshandel.

Norge. Föreskrifter angående kringföringshandel med kött m. m. från vagn, den 23 december 1937.

§ 1. Vagn, därunder inbegripet även motorfordon, för kringföringshandel med kött, fisk, bröd och andra matvaror, som kräva hygienisk behandling, skall, innan den tages i bruk, i försäljarens hemort eller den ort, varifrån försäljningen skall utgå, anmälas hos och godkännas av hälsovårdsnämndens ordförande eller av nämnden därtill bemyndigad person. Godkännande lämnas endast för ett år i sänder och för godkännande må uppställas det villkor, att försäljaren på en av de orter, som ovan nämnts, har tillfredsställande lokal för förvaring av osålda varor. Innan godkännande lämnas, har försäljaren att uppgiva, vilka varor försäljningen är avsedd att omfatta, samt att framlägga plan för bestämd, fast rut för vagnens färd. För godkänd vagn utställes bevis om godkännandet med uppgift om vagnens nummer, försäljarens namn och bostad, de varuslag som må försäljas från vagnen och dennas rut. Beviset skall förvaras i vagnen. Varje vagns nummer skall i 7 centimeter höga bokstäver utsättas på en fyrkantig plåt med 10 centimeters sida, vilken skall anbringas baktill på vagnen. Därest vagnen skall användas utanför försäljarens hälsovårdsområde, skall beviset om godkännande dessförinnan uppvisas för ordföranden i vederbörande

491 hälsovårdsnämnd eller av nämnden utsedd person och biträdas av denne, varjämte vagnens rut inom området skall godkännas genom påteckning härom å beviset. Hälsovårdsnämnderna skola föra förteckning över de vagnar och ruter, som de godkänt eller vars godkännande de biträtt. § 2. För att kunna godkännas skall vagnen vara av solid konstruktion, överbyggd, hel och tät samt ha tätt slutande dörrar. Öppen vagn må ej godkännas. Invändiga väggar, tak, golv och dörrar skola vara av solitt material och ha slät yta utan sprickor. Utrymmet för varorna skall vara skilt från förarsätet genom hel och tät vägg. Har vagnen hyllor eller flera rum, skola hyllorna och, i största möjliga utsträckning, skiljeväggarna, vara löstagbara så att de vid rengöring lätt kunna borttagas. Vagnen skall ha tillräcklig, dammfri ventilation. Vagn för bagerivaror skall invändigt vara beklädd med polerad aluminium samt skall i taket hava roterande sugventil, varigenom ånga väl avledes. Vagn för fisk skall invändigt vara oljemålad i ljus färg, varjämte golvet skall äga fall till hål eller öppning, som stänges, när vagnen användes. § 3. Hälsovårdsnämndens ordförande eller av nämnden bemyndigad person äger bestämma, huruvida olika slag av matvaror må försäljas från samma vagn, vilka varuslag försäljningen må avse samt huruvida varje varuslag skall anbringas i särskilt rum i vagnen. Beslut härom skall påföras beviset om vagnens godkännande. * § 4. I mindre stycken delat kött, såsom biff och dylikt, köttfärs, korvvaror, pålägg och dylikt, rensad fisk, fiskfiléer och tillagad fiskvara må ej försäljas genom kringföringshandel från vagn utan hälsovårdsnämndens särskilda tillstånd. Vid beviljande av sådant tillstånd uppställer nämnden de särskilda hygieniska fordringar, som anses nödiga i fråga om vagnens inredning, utrustning och renhållning samt varornas förvaring och utlämnande. Hälsovårdsnämnden äger föreskriva att mjölk och grädde genom kringföringshandel må försäljas endast i kontrollslutna kärl (flaskor med kapsyl eller plomberade kärl) samt att kött och köttvaror, som på sådant sätt avyttras, skola vara godkända vid offentlig köttkontroll. Kött, fisk eller andra varor, avsedda till foder åt pälsdjur, må ej forslas å vagnen. § 5. Vagnen skall alltid vara försedd med erforderlig myckenhet oanvända, rena påsar och tjänligt, rent omslagspapper. Tidningar och använt papper må ej begagnas till omslag. Brödvaror skola förvaras i tillslutna korgar eller lådor. Margarinlådor och dylikt begagnat emballage må ej användas. Hälsovårdsnämnden äger påfordra, att varje bröd skall vara inneslutet i särskilt omhölje, samt äger meddela närmare bestämmelser, huru kakor och andra bagerivaror skola behandlas under kringföringen och vid utlämnandet. Kött- och fiskvaror skola under den varma årstiden (juni—augusti) förvaras på is. § 6. Vagnen skall dagligen efter avslutad försäljning tvättas in- och utvändigt samt grundligt spolas, varjämte korgar och lådor skola tvättas. Vagnens underrede skall tvättas minst två gånger i veckan. § 7. Hälsovårdsnämnden äger, när så anses nödvändigt, föreskriva att vagnens förare icke må hantera eller utlämna varorna.

492 Den som hanterar matvarorna och betjänar kunderna skall vara iförd rena och hela kläder och skall iakttaga noggrann renlighet i avseende å sin person och varornas behandling. Händerna skola tvättas ofta och alltid då de varit i beröring med ämnen, varav de kunna nedsmutsas (bland annat efter begagnande av avträde). Vid försäljning av kött och fisk samt när hälsovårdsnämnden eljest så bestämmer skall försäljaren vara iförd vit rock eller vitt förkläde och vita ärmöverdrag samt vagnen vara försedd med behållare för vatten, samt med tvättfat, tvål och handduk. Den som lider av smittsam sjukdom eller är s. k. bacillbärare eller som har orent sår, bölder eller utslag på händer eller armar må ej deltaga i kringföringshandel med matvaror. I fråga om tuberkulösa personer gäller tuberkuloslagens bestämmelser. § 8. Hälsovårdsnämnden äger, när den finner så utan olägenhet kunna ske, medgiva lindring i fordringarna på vagnens utrustning och inredning. § 9. I övrigt gäller beträffande kringföringshandel, som avses i dessa föreskrifter, bestämmelserna i lagen om tillsyn över livsmedel m. m. av den 19 maj 1933 och de allmänna föreskrifterna om tillverkning och omsättning av livsmedel m. m. av den 3 maj 1935 i den utsträckning de äro tillämpliga och undantag icke medgivits. Därjämte gälla de särskilda stadganden som äro eller kunna bliva meddelade med stöd av hälsolägen den 16 maj 1860, i den mån de ej strida mot föreliggande föreskrifter med senare ändringar och tilläggsbestämmelser. § 10. Denna paragraf innehåller besvärshänvisningar. § 11. Hälsovårdsnämnden äger bestämma, att dessa föreskrifter i tillämpliga delar skola gälla forsling av livsmedel till och försäljning å torg. § 12. Ansvarsbestämmelse. Spannmål och produkter därav m. m.

Schweiz. Livsmedelsförordningen av den 26 maj 1936.

Spannmål och skidfrukter, mäldprodukter och stärkelsemjöl. Spannmål och skidfrukter, avsedda till konsumtion utan föregående beredning, skola vara normala beträffande utseende, lukt och smak och få ej innehålla mineraliska eller från växt- eller djurriket härrörande föroreningar (sand, jord, klorider från havsvatten efter sjöskada, mögelsvampar, ogräsfrön, tyngande medel, beläggningar, betningsmedel och rester av andra medel för bekämpande av skadedjur, kvalster och dylikt). Blåsyrehaltiga bönor skola betecknas såsom sädana. (Art. 129.) Behandling av spannmål med giftiga medel för bekämpande av skadedjur får ske endast efter tillstånd av behörig anstalt för undersökning av livsmedel. För meddelande av tillstånd skall som villkor uppställas, att i spannmålen eller mjölet inga rester av behandlingsmedlet skola kunna påvisas. I fråga om kvarnars befriande från mött gäller art. 21 st. 4 (där stadgas bland annat att sådan rensning får med användande av giftiga gaser företagas endast av särskild, fackutbildad personal och blott efter förut lämnad underrättelse till ovan nämnd, officiell anstalt och under dess uppsikt). (Art. 130.) Det är tillåtet att behandla spannmål (t. ex. ris och korn) med stärkelsesocker, med oskadliga mineraliska ämnen, exempelvis talk, och med oskadliga fett-

493 ämnen, under förutsättning att varans vikt därigenom icke ökas mera än 0.2 procent. (Art. 131.) Med mäldprodukter (gröpe, flingor, korngryn, mannagryn, andra gryn, mjöl, stärkelsemjöl) förstås de av spannmål, skid- eller rotfrukter genom mekanisk sönderdelning och möjligen liknande behandling vunna produkterna. (Art. 132.) Med »Weissmehl», »Semmelmehl» eller »Auszugsmehl» förstås den av vetekornets innersta, ljusaste delar vunna produkten, med »Bachmehl» eller »Brotmehl» den efter förstnämnda mjöls avlägsnande vunna, i det närmaste från skal fria produkten. »Vollmehl» är ett mjöl av sädeskornets hela kärna, därvid varken »Weissmehl» eller det mörka eftermjölet avlägsnats. »Vollkornmehl» är ett mjöl av hela sädeskornet, därvid de yttre skaldelarna antingen jämväl förmalts eller avlägsnats. »Schrotmehl» utgöres av grovmalet »Vollkornmehl». Rågmjöl benämnes den produkt, som erhålles då en del av eller hela rågkornen förmalas. Sojamjöl kallas det av sojabönan (Soja hispida) erhållna, från dess bittra beståndsdelar befriade mjölet. (Art. 133.) Stärkelsemjöl eller stärkelse (vete-, ris-, majsmjöl, maizena, potatisstärkelse, sago, tapioka o. s. v.) benämnas till förtäring avsedda produkter, bestående så gott som uteslutande av stärkelse av det ifrågavarande slaget. (Art. 134.) Oblandade mäldprodukter skola benämnas efter sin art. Blandningar av mäldprodukter av olika sorter spannmål, skid- eller rotfrukter skola betecknas som blandningar med angivande av blandningens beståndsdelar. Undantagna från denna föreskrift äro blandningar av vete-, korn- och rågmjöl ävensom obetydliga, till högst 5 procent av varans vikt uppgående tillsatser av majs-, ris-, bön- eller maltmjöl till mjöl av brödsäd i syfte att höja bakdugligheten. (Art. 135.) Mäldprodukter få icke innehålla från växt- eller djurriket härrörande föroreningar (mögelsvampar, ogräsfrön, kvalster, skalbaggar eller delar av dylika o. s. v.) ej heller mineraliska tillsatser. (Art. 136.) Det är förbjudet att bleka mjöl eller att behandla mäldprodukter med nitrösa gaser, syrehaltiga halogenföreningar, bromater och jodater, persulfater och andra syreavgivande ämnen, med klor eller kloravgivande ämnen eller med föreningar med liknande verkan, vare sig dessa behandlingsmetoder medföra blekning eller ej. (Art. 137.) Såsom fördärvat skall anses mjöl, som har ovanlig lukt eller syrlig smak eller som innehåller talrika från groddar härrörande stärkelsekorn eller dåligt beskaffad gluten. Vattenhalten i mäldprodukter får i regel ej överstiga 16 procent. Sojamjöl skall innehålla minst 16 procent sojaolja. Vid sojaoljeutvinning uppstående rester få ej användas till födoämnen. I fråga om askhalt och surhet hos mjöl länder den schweiziska livsmedelsboken till efterrättelse. (Art. 138.) Av potatisstärkelse tillverkade efterbildningar av sago och tapioka skola betecknas såsom potatissago respektive potatistapioka. Till förtäring avsett stärkelsemjöl skall vara rent. Dess halt av vatten får ej överstiga 15 procent, hos potatisstärkelse 18 procent. Askhalten i torrsubstansen får icke överstiga 1 procent. (Art. 139.) Skorpmjöl (»Paniermenl») skall vara framställt av bakverk. (Art. 140.) Bröd och andra bakverk. Till beredning av bröd får endast användas till bakning tjänligt mjöl, som uppfyller de i denna förordning uppställda fordringarna på sådant mjöl. Av mineraliska tillsatser få till mjöl och deg, avsett till beredning av bröd, endast användas koksalt, till vissa bakverk därjämte bakpulver. Bakpulver skall vara av

494 beskaffenhet, som angives i denna förordning. Av organiska tillsatser äro förutom vanligen använda fettämnen tillåtna allenast maltextrakt, maltmjöl och till förhindrande av trådighet ren mjölksyra eller mjölksyrehaltiga preparat eller ättiksyra respektive ättika. (Art. 141.) Med den allmänna beteckningen »bröd» avses bröd bakat av vetemjöl utan andra tillsatser än de, som omförmälas i art. 135 st. 3 och art. 141 st. 2. Av andra slags mjöl framställda brödsorter eller bröd, till vars framställning använts andra mjölsorter än de sedvanliga, skola betecknas med motsvarande benämningar (t. ex. rågbröd, majsbröd, potatisbröd, bröd med potatis). (Art. 142.) Art. 143 innehåller bestämmelse om sammansättningen av två brödsorter, benämnda »Milchbrot» och »Magermilchbrot». Med undantag av små bröd med en vikt av mindre än 0.5 kg samt särskilda brödsorter (»Spezialbrote») (»Semmelbrot, Milchbrot, Magermilchbrot», grahamsbröd, »Vollkornbrot, Fruchtebrot», dietetiskt bröd o. s. v.) skall allt bröd tillverkas i kakor, vägande 0.5, 0.75, 1, 1.5, 2 o. s. v. kg. (Art. 144.) Bröd skall vara väl gräddat och äga sin fulla vikt. Åt kantonerna överlämnas a t t utfärda bestämmelser rörande den tillåtna vattenhalten i färskt bröd. (Art. 145.) Bröd får ej hava fadd eller sur smak. Bröd och annat bakverk, som är felbakat, t. ex. tradigt eller mögligt, är att anse som fördärvat. (Art. 146.) Hos nybakat bröd får en förekommande undervikt ej överskrida 3 procent, hos gammalt bröd 5 procent. Detta gäller även bröd, som på begäran av kunder eller av annan anledning är särskilt hårt gräddat. Kantonerna äga fastställa vikten per kaka även för brödsorter, vägande mindre än 0.5 kg. Kantonerna äga ytterligare föreskriva, att i försäljningslokaler bröd utan särskild anmaning skall vägas och förekommande undervikt ersättas. (Art. 147.) De lokala hälsovårdsmyndigheterna kunna föreskriva att ambulerande brödförsäljare skola medföra av myndighet utfärdat legitimationsbevis, vilket på begäran skall uppvisas för kontrollerande myndighet. (Art. 148.) Vid framställning av bakverk, vilkas benämning antyder tillsats av ägg, måste på 1 kilogram mjöl hava använts åtminstone 150 gram ägginnehåll. Bakverk, vilkas benämning antyder en tillsats av smör, få icke innehålla andra fettämnen än rent smör. Dessa bestämmelser hava motsvarande tillämpning vid försäljning av bröd- och kakdeg. (Art. 149.) I fråga om bagerilokaler, mjölmagasin och lokaler, där försäljning av bröd äger rum, gälla föreskrifterna i art. 24 st. 2 och art. 25. (Där stadgas följande. Art. 24 st. 2: Lokalerna skola i fråga om storlek, inredning, belysning, luftväxling, ordning och renhållning samt deras avskiljande från andra lokaler motsvara erforderliga krav. Art. 25: Varor, som kunna meddela främmande lukt åt därför känsliga livsmedel, såsom mjölk, smör, mjöl, bröd, grönsaker, få icke förvaras i samma lokal som dessa eller, vad angår torghandel, i samma stånd, såvida de ej hållas avskilda på ett ändamålsenligt sätt.) I förstugor få mjöl och bröd placeras endast om ändamålsenliga anordningar finnas, varigenom de hållas avskilda från andra föremål. Detsamma gäller beträffande bröd i brödupplag. Degtråg få ej tillverkas av zink eller förzinkat järnbleck. (Art. 150.) Det är tillåtet att saluföra bröd genom kringföringshandel. (Art. 151.)

495 Pudding- och krämpulver, kakmjöl och kakmassa. Med pudding- och krämpulver förstås blandningar av mjöl och stärkelse med olika på lukten eller smaken inverkande tillsatser, såsom äggpulver, torrmjölk, kakao, mandelmjöl, aromämnen. Tillsats av socker och oskadliga ämnen, avsedda att åstadkomma stelning, såsom gelatin, agar-agar och pektin, är tillåten. (Art. 159.) Kakmjöl och kakmassa få förutom i art. 159 nämnda beståndsdelar innehålla torkade frukter eller delar därav, kryddor och bakpulver. (Art. 160.) Pudding- och krämpulver, kakmjöl och kakmassa skola vara sammansatta av friska och rena råämnen och skola vid tillredning enligt bruksanvisningen lämna den däri uppgivna produkten. (Art. 161.) Hos fabrikat, vars beteckning antyder tillsats av ägg, skall denna tillsats hos 1 kilogram av varan motsvara minst 150 gram färska ägg. Antyder beteckningen tillsats av mjölk, skall varan i fråga innehålla minst 10 procent torrmjölk av sötmjölk. Antydes tillsats av frukter eller delar av sådana, skall denna tillsats utgöra åtminstone 15 procent av varan. (Art. 162.) Fabrikat, som benämnes efter en frukt (t. ex. hallon) eller efter annat livsmedel (t. ex. choklad), skall innehålla de mot benämningen svarande beståndsdelarna samt får icke vara färgat eller smaksatt med konst. Blandningar, som icke äro benämnda efter frukter eller andra livsmedel (choklad, ägg o. s. v.) eller vilka betecknats med fruktarom få vara färgade. Avbildningar av frukter eller andra växtdelar få icke användas för dylika produkter. Tillsats av konstgjorda sötningsmedel skall tydligt angivas å förpackningen. (Art. 163.) Makaroni, nudlar etc. Med de allmänna benämningarna makaroni eller nudlar (»Teigwaren») avses produkter, tillverkade av rena mäldprodukter av vete utan varje tillblandning av ris, majs, potatisstärkelse och dylikt. Tillsats av växtlecitin är förbjuden, likaså behandling med lut och tillsats av koksalt. (Art. 164.) Under beteckningen äggmakaroni, äggnudlar, makaroni med ägg och liknande eller över huvud med begagnande av beteckning, uppgift, avbildning o. s. v. antydande en tillsats av ägg, få endast sådana makaroni etc. säljas, vid vilkas framställning minst 150 gram ägginnehåll eller motsvarande mängd äggkonserv använts på 1 kilogram gryn. Vid framställning av makaroni etc. med ägg skall städse äggets hela innehåll (vita och gula) användas. Därest konserverade ägg komma till användning, skall vita och gula tillsättas i samma förhållande, vari de förekomma i färska ägg, och minst i en myckenhet, motsvarande den i första stycket angivna. Äggmakaroni, äggnudlar etc. få icke innehålla mera än 2 procent koksalt. Främmande fettämnen få tillsättas äggmakaroni och äggnudlar endast under förutsättning att vid försäljningen tillsatsen tydligt angives. Äggmakaroni och äggnudlar få icke givas en beteckning, som angiver att de tillverkats med användande av färska ägg, då konserverade ägg eller äggkonserv (ex. torkade ägg) kommit till användning, utan få då benämnas endast äggmakaroni etc. Äggmakaroni e t c , som framställts med användning av ägg av andra djur än tamhöns, skola givas en beteckning, motsvarande den använda arten av ägg, samt skola i övrigt motsvara de för äggmakaroni etc. uppställda fordringarna. (Art. 165.) Art. 166 innehåller regler beträffande benämning å och sammansättning av makaroni, som angives vara tillverkad med tillsats av mjölk.

496 Makaroni, nudlar etc. med tillsats av grönsaker skola hava en motsvarande benämning. (Art. 167.) Makaroni, nudlar etc. med tillsats av sojamjöl skola på förpackningar och i all slags reklam betecknas såsom sådana samt få icke förvaras eller utlämnas i slutna paketer. (Art. 168.) Vattenhalten i makaroni, nudlar etc. av varje slag får icke överstiga 13 procent. Den titrerbara syran hos vattenlagd vara (»Wasserware») må ej uppgå till mer än 6 cm3 per 100 gram. (Art. 169.) Originalförpackningar till makaroni, nudlar etc. av alla slag skola vara försedda med tillverkarens eller försäljarens firmanamn eller med ett av tillverkaren eller försäljaren åsätt märke, rörande vars utseende meddelande skall hava lämnats vederbörande myndighet. (Art. 170.) Nederländerna. Kungörelse den 20 juni 1924 angående tillämpning å mjöl av artiklarna 14 och 15 i varulagen med senare ändringar.

Vi Wilhelmina etc. hava funnit gott förordna: Art. 1. Nedanstående varor må endast betecknas på följande sätt: 1. a. Mjöl, osiktat mjöl eller helmjöl: framställt genom målning av vete, råg, havre, korn, majs eller frö av baljväxter. b. Mannagryn: framställt genom grövre eller finare målning, med eller utan skal och grodd, av vete, råg, havre, korn, bovete, majs, ris eller frö av baljväxter. Mannagryn av bovete, havre och korn må även benämnas: gryn eller havregryn. c. Finsiktat mjöl: framställt genom finmalning av vete, råg, havre, korn, bovete, majs, ris eller frö av baljväxter, varvid skal och kli i möjligaste mån böra avskiljas. Finsiktat rismjöl må även benämnas rismjöl och finsiktat bovetemjöl benämnas bovetemjöl. d. Flingor: framställda genom bearbetning till flingor av vete, råg, havre, korn, bovete, majs, ris eller frö av baljväxter. Havreflingor må även benämnas havregryn, och kornflingor benämnas korngryn. e. Bovetegråmjöl: framställt genom målning och siktning av bovete. 2. Blandat mjöl, respektive blandat mannagryn, blandat finsiktat mjöl, blandade flingor: blandningar av olika sorters mjöl, respektive mannagryn, finsiktat mjöl och flingor. 3. Inhemskt mjöl och inhemskt finsiktat mjöl: mjöl och finsiktat mjöl, målet uteslutande av inhemskt vete eller råg, försåvitt dess vattenmängd överstiger 16.5 procent. Denna beteckning måste vara anbragt på eller fästad vid förpackningen. Art. 2. 1. De i artikel 1 under 1 åsyftade produkterna måste betecknas med namnet på det grundämne, av vilket de äro framställda, jämte ett av följande ord »mjöl, mannagryn, finsiktat mjöl eller flingor», t. ex. kornmjöl, majsgryn, bovetegryn, vetesikt, risflingor etc. 2. Beteckningarna å de i artikel 1 under 2 åsyftade blandningarna böra åtföljas av tydligt läsbara namn på de i blandningarna förefintliga grundämnena, på sätt i föregående avdelning är angivet, varvid förstås, att namnen skola

497 förekomma i sådan ordningsföljd, att namnet på det i större mängd förekommande grundämnet skall föregå namnet på det i mindre mängd förekommande grundämnet. Art. 3. 1. Med ordet »stärkelsemjöl» må uteslutande betecknas det i växtcellerna förefintliga kolhydrat, som utvinnes i form av mikroskopiskt små korn. 2. De olika sorterna stärkelsemjöl skola betecknas med namnet på det grundämne, varur de framställts jämte ordet »stärkelsemjöl». 3. Majsstärkelsemjöl må även betecknas: maizena. Potatisstärkelsemjöl må även betecknas: potatismjöl. Marantastärkelsemjöl må även betecknas: arrowrot. Manihotstärkelsemjöl må även betecknas med ett av följande namn: tapiokastärkelsemjöl eller tapiokamjöl, kassavastärkelsemjöl eller kassavamjöl. Art. 4. 1. Med ettdera ordet »sago eller palmsago» må uteslutande betecknas den genom upphettning delvis förhårdnade eller i form av gryn framställda stärkelsen av Metroxylon Rumphii Mart och Metroxylon laeve Mart. 2. Produkter, som till utseende likna sago, och som skulle kunna vara avsedda att ersätta detta, skola betecknas med namnet på det grundämne, varav de äro framställda, jämte ordet, sago, t. ex. tapiokasago, potatissago. Art. 5. 1. Med ettdera ordet »tapioka eller tapiokamannagryn» må uteslutande betecknas den mycket hårda, av oregelbundet formade stycken bestående produkt, som framställes genom upphettning av fuktigt tapiokastärkelsemjöl (Manihotstärkelsemjöl). 2. Produkter, som till utseendet likna tapioka, och som skulle kunna vara avsedda att ersätta denna vara, måste betecknas med namnet på det grundämne, varav de äro framställda jämte ordet tapioka t. ex. potatistapioka. Art. 6. 1. Nedanstående varor må endast betecknas på följande sätt: o a. Mältat mjöl, mältat finsiktat mjöl: mjöl respektive finsiktat mjöl av vete, råg, havre och korn, vari till följd av mältning stärkelsen till avsevärd del förekommer i en i vatten lösbar form. b. Dextrinerat mjöl, dextrinerat finsiktat mjöl: mjöl respektive finsiktat mjöl av vete, råg, havre och korn, vari till följd av upphettning, med eller utan tillsats av mindre mängder syra, stärkelsen till avsevärd del förekommer i en i vatten lösbar form. c. Preparerat finsiktat mjöl: en blandning av finsiktat mjöl — vare sig detta är mältat eller dextrinerat eller intetdera —mjölbeståndsdelar, och andra näringsämnen, lämpliga för sjuka eller klena personer samt barn. 2. a. De i avdelning 1 i denna artikel åsyftade mjöl- och finsiktade mjölsorterna skola betecknas med namnet på det grundämne, varav de framställts, t. ex. mältat havremjöl, dextrinerat rismjöl, preparerat vetesikt etc. b. De i avdelning 1 c i denna artikel åsyftade mjölsorterna må endast i originalförpackning försändas eller förvaras i dylik förpackning i butiker eller magasin hos detaljhandlare eller grossister. På förpackningen skall angivas grundämnenas namn tillika med deras kemiska sammansättningar uttryckt i procent. Art. 7. Nedanstående varor må endast betecknas på följande sätt: 1. Puddingpulver, såspulver, krämpulver eller konditorspulver: varor bestående av finsiktat mjöl, mannagryn, stärkelsemjöl eller en blandning av dessa, blandat med en eller flera av följande varor: socker (sackaros), en oskadlig syra, ett oskadligt färgämne, ett bindemedel, koksalt, ett aromatiskt ämne, kakao, kaffe eller frukter. Dessutom må tillfogas något oskadligt jäsmedel till högst 3 gram per 100 gram av varan. 32

—

498 2. Panermjöl: en grovkornig vara, som framställes genom målning av en produkt, vilken i sin tur erhålles genom bakning av vetesikt, med eller utan tillsats av mjölkbeståndsdelar, koksalt och jäst eller något annat oskadligt jäsmedel. 3. Bakmjöl eller självjäsande bakmjöl: en blandning av vetesikt med högst 10 gram stärkelsemjöl och högst 3 gram av något oskadligt jäsmedel per 100 gram finsiktat mjöl. 4. Makaroni, vermiceller, nudlar, spaghetti och andra liknande italienska allmänt vedertagna benämningar på produkter, framställda i en viss form av vetesikt eller vetemannagryn, utan jäsnings- eller bakningsprocess, men uteslutande genom torkning, med eller utan föregående tillsats av koksalt. Art. 8. De varor, som åsyftas i någon av de föregående artiklarna och i synnerhet de för barn bestämda näringspreparaten, må försändas samt i butiker eller magasin hos detaljhandlare eller grossister förvaras endast försåvitt de befinna sig i den förpackning, i vilken de levereras till konsumenten. Art. 9. Ordet »ägg» må tillfogas namnet på en i denna kungörelse åsyftad vara, endast försåvitt i denna vara ingår minst 150 gram äggsubstans eller minst 55 gram äggula per kilogram av ifrågavarande vara, varmed förstås, att även en härmed proportionell mängd torkat äggpulver eller äggulepulver må användas. Art. 10. Varor, som till sina egenskaper eller sitt utseende likna någon av de i föregående artiklar nämnda varorna, och som skulle kunna ersätta dessa, må icke annat än med Vårt tillstånd eller på av Oss ställda villkor betecknas med namn, varav arten och sammansättningen icke alls eller icke tillräckligt tydligt framgå. Art. 11. Saluföras varor, som nämnts i någon av föregående artiklar, i en förpackning, i vilken de kunna säljas till konsumenten, skall utsidan av förpackningen vara försedd med en påskrift angivande det namn, med vilket varan skall betecknas enligt en av föregående artiklar i denna kungörelse. Detta namn skall bestå av bokstäver, som vad beträffar typen ej må vara av mindre i ögonen fallande art och vad beträffar höjden och typen ej må vara av mindre storlek än någon av de övriga på förpackningen förefintliga orden eller namnen. Förutom ovan angivna benämningar må andra benämningar, vilka enligt denna kungörelse gälla som varubeteckningar, ej förekomma på eller vid varans förpackning. Art. 12. I butik eller på torg eller på någon annan för allmänheten tillgänglig försäljningsplats, med undantag för spannmålsbörser, skall vara, som är nämnd i någon av föregående artiklar, och som antingen icke alls är förpackad eller som icke är innesluten i en för försäljning till konsumenten lämplig förpackning, hava påskrift angivande det namn, med vilket varan skall betecknas enligt någon av föregående artiklar i denna kungörelse. Denna påskrift skall vara fullt läsbar, ej kunna suddas ut, bestå av stora bokstäver av minst 2 centimeters (O.02 m) höjd och minst 2 millimeters (O.002 m) tjocklek samt vara anbragt omedelbart ovanför varan. Förutom ovan angivna benämningar må andra benämningar, vilka enligt denna kungörelse gälla som varubeteckningar, ej förekomma på eller vid varan. Art. 12 bis. Inga färgämnen må tillfogas de i denna kungörelse åsyftade varorna med undantag för de i artikel 7 under 1 och artikel 18 avdelning 2 angivna. Art. 13. Avd. 1. De i artikel 1 omnämnda varorna skola förutom det i 12 bis angivna villkor även motsvara följande villkor: 1. Med undantag för mjöl av baljväxter, bovete och risflingor må askhalten

499 hos mjöl och flingor ej överstiga 2.2 procent av torrsubstansen och hos mannagryn, finsiktat mjöl och risflingor ej överstiga 1.5 procent av torrsubstansen. Askhalten hos bovetemjöl må ej överstiga 1.8 procent av torrsubstansen och hos bovetegråmjöl ej överstiga 2.2 procent av torrsubstansen. 2. Brutto-sandhalten må ej överstiga O.i procent av torrsubstansen och hos bovetegråmjöl ej överstiga 0.2 procent av torrsubstansen. 3. Vattenhalten må ej överstiga 16.5 procent. Mjöl och finsiktat mjöl, målet uteslutande av inhemskt vete och råg, behöva ej motsvara detta villkor. 4. Surhetsgraden må ej överstiga 4 cm 3 normal lut per 100 g av varan. 5. Av främmande beståndsdelar må endast finnas spår med undantag för vetesikt, där upp till 10 procent råg må förekomma. Hos vetesikt må följande ämnen ej betraktas som främmande beståndsdelar: a. en blandning, bestående av 1 del bensoylsuperoxid på 5 delar kalciumfosfat, uppgående till högst 20 gram per 100 kilogram vetesikt, b. en blandning, bestående av lika delar ammoniumpersulfat och kalciumfosfat, uppgående till högst 25 gram per 100 kilogram vetesikt, c. de ämnen, vilka kunna uppstå efter blandning med vetesikt av de under a. respektive b. nämnda ämnena i de under a. och b. angivna mängderna, förutsatt att de ämnen, som ingå i nämnda blandningar, äro fullt likformigt fördelade i vetesikten, rf. tillsatta lecitin-prepiarat, förutsatt att mängden av det tillsatta lecitinet ej överstiger 0.2 procent och att lecitinet är fullt likformigt fördelat i vetesikten. 6. Brandsporer, beståndsdelar av mjöldryga och ogräsfrö må endast förekomma i ytterst ringa mängd. 7. Efter mögelprov må varorna varken vara mögliga eller på annat sätt skämda eller förstörda. 8. Ägg, spinntrådar, larver, puppor eller fullväxta individer av insekter eller andra djur må ej förekomma. 9. Lukt och smak skola vara normala. 10. Varken konserveringsmedel eller syntetiskt tillredda sötningsmedel må förekomma. 11. Skadliga metaller eller metallföreningar eller alun må ej förekomma. 12. Varorna skola vara tillredda av tillräckligt moget, friskt och rensat vete, råg, havre, korn, bovete, majs eller frö av baljväxter. Avd. 2. De i föregående avdelning nämnda bestämmelserna gälla ej för mjöl, mannagryn, finsiktat mjöl eller flingor avsedda till kreatursfoder eller hönsfoder, under förutsättning att, då sådant foder förekommer i butiker, på torg eller andra för allmänheten tillgängliga försäljningsplatser (med undantag för spannmålsbörser), det skall vara försett med en för köparen fullt synbar och läsbar påskrift »kreatursfoder» eller »hönsfoder». Art. U. Stärkelsemjöl, sago eller tapioka skall förutom det i artikel 12 bis angivna villkoret även motsvara följande villkor: 1. Askhalten må ej överstiga 0.6 procent beräknat på torrsubstansen. 2. De i artikel 13, avdelning 1 under 3 till och med 11 angivna villkoren. Art. 15. Mältat mjöl, mältat finsiktat mjöl, dextrinerat mjöl och dextrinerat finsiktat mjöl skola förutom det i artikel 12 bis angivna villkoret även motsvara följande villkor: 1. Askhalten hos torrsubstansen må ej överstiga 1.5 procent för finsiktat mjöl och 2.2 procent för mjöl.

500 2. De i artikel 13, avdelning 1 under 3 till och med 11 angivna villkoren. 3. Halten av i vatten lösbart stärkelsemjöl skall uppgå till minst 20 procent. Art. 16. Puddingpulver skall motsvara de i artikel 13 avdelning 1 under 2, under 5 till och med 9 och under 11 angivna villkoren och må varken innehålla konserveringsmedel eller syntetiskt tillredda sötningsmedel. Art. 16 a. Bakmjöl skall förutom det i artikel 12 bis angivna villkoret även motsvara de i artikel 13 avdelning 1 under 5 till och med 11 angivna villkoren, varjämte askhalten hos torrsubstansen ej må överstiga 3 procent. Art. 17. Panermjöl skall förutom det i artikel 12 bis angivna villkoret även motsvara de i artikel 13 avdelning 1 under 2 och under 4 till och med 11 angivna villkoren. Den från koksalt fria askhalten hos torrsubstansen må ej överstiga 1.5 procent och hos sådant panermjöl, som tillretts med annat jäsmedel än jäst, ej överstiga 3 procent. Art. 18. 1. Makaroni skall förutom det i artikel 12 bis angivna villkoret även motsvara följande villkor: 1. I vatten skall produkten svälla utan a t t falla sönder. 2. De i artikel 13 avdelning 1 under 2 och under 4 till och med 11 uppställda villkoren. 3. Den från koksalt fria askhalten hos torrsubstansen må ej överstiga 1.5 procent. 2. Vermiceller skola motsvara de i avdelning 1 under 1, 2 och 3 angivna villkoren. Till vermiceller må i strid med bestämmelserna i artikel 12 bis fogas färgämnen, vilka äro anvisade eller skola anvisas av Vår minister, som har att utfärda denna kungörelse, dock endast i sådan mängd, som av nämnda minister angives. 1 Art. 18 a. Den vara, som genom påskrift på ett eller annat sätt uppenbart betecknas såsom en sådan vara, som angives i någon av artiklarna 1 till 7 i denna kungörelse, skall motsvara de villkor, som enligt kungörelsen gälla för sistnämnda vara. Art. 19. Denna kungörelse har ej tillämpning på varor, som uppenbart äro bestämda för export, försåvitt de ej förvaras i de i artikel 12 omnämnda lokalerna. Art. 20. För att bedöma huruvida de i denna kungörelse nämnda varorna motsvara de i kungörelsen angivna villkoren, skola de undersökningsmetoder användas, vilka angivas i den vid denna kungörelse fogade bilagan, i den mån dessa visa sig vara tillräckligt uttömmande härför. Där de i bilagan angivna undersökningsmetoderna ej visa sig vara tillräckligt uttömmande för bedömandet av en vara, hänvisas till de metoder, som angivas i Codex Alimentarms, utgiven på initiativ av kongressen för allmän hälsoreglering, i den mån sistnämnda metoder kunna vinna tillämpning. Saft m. m.

Danmark. Förordning angående vad som må saluhållas som saft och must, den 25 mars 1939.

Under benämningen saft må endast saluhållas en vara, som är beredd av bär, andra frukter eller rabarberstjälk. 1 Socialministern har i beslut av den 4 juni 1934. förordnat, att vermiceller uteslutande må färgas med äggula med eller utan naftolgult-S (Kalium-7-sulfosyra) och att naftolgult-S ej må förekomma i större mängder än 50 gram per 100 kilogram vermiceller. Detta beslut har tratt i kraft den 1 januari 1935.

501 Framgår ej av varans benämning, att den är beredd av rabarber, skall den vara framställd genom pressning eller kokning av bär eller andra frukter. Vid kokning av svarta och röda vinbär må till 4 delar bär sättas högst 1 del vatten och vid kokning av äpplen, blåbär och fläderbär till 6 delar frukt högst 1 del vatten. I andra fall är tillsats av vatten till saft förbjuden, utom beträffande rabarbersaft och s. k. eftersaft (se nedan). Benämningen saft må användas för vara, framställd av rabarberstjälk och vatten, dock endast när det samtidigt angives, att saften härrör från rabarber, t. ex. genom beteckningen rabarbersaft. Vid beredningen må vatten tillsättas i sådan myckenhet, att utbytet av saft blir högst lika med stjälkarnas vikt. Sådan saft är underkastad samma bestämmelser som fruktsaft i egentlig mening. Saft må ej innehålla andra främmande ämnen än sådana, som äro medgivna Cnligt demia förordning. (1 §.) Sötning av saft är tillåten. Saft må dock ej vara sötad med sackarin, dulcin eller andra konstgjorda sötningsmedel. Detta gäller dock ej sådana särskilda saftpreparat, som tillverkas för personer, som på grund av sjukdom ej kunna förtära naturligt socker. Användes glykos eller stärkelsesocker till sötning, skall detta ämne vara fritt från arsenik och må innehålla högst 40 milligram sulfit per 100 gram. Om saften är sur (ej sötad), skall detta angivas vid försäljningen. Natriumbensoat och bensoesyra må finnas i saft i en myckenhet av högst 2 gram per liter söt saft och 5 gram per liter sur saft. Av myrsyra må firmas 1.5 gram i varje liter söt saft och 2.5 gram i varje liter sur saft. Är saft försatt med natriumbensoat, bensoesyra eller myrsyra, skall den betecknas »konserverad med natriumbensoat» etc. Mer än ett av nu nämnda konserveringsmedel må ej vara tillsatt. Tillsats av oskadliga färgämnen är medgiven, därest på etiketten angives, att saften är försatt med färgämne. Söt fruktsaft må innehålla högst 2.5 procent alkohol. (2 §.) Saft må innehålla tillsats av kanel, mandel, kryddnejlikor, vanilj eller citron, därest den benämnes »kryddad saft». (3 §.) Benämnes saft efter en viss bär- eller fruktsort, må annan bär- eller fruktsaft användas vid beredningen i en myckenhet av högst 5 procent. Denna bestämmelse gäller även saft som betecknas som en blandning av vissa angivna frukt- eller bärsafter. Blandningar av olika saftsorter må betecknas som blandad fruktsaft eller hushållssaft, även om rabarbersaft ingår i blandningen. Det procentuella innehållet av rabarbersaft skall angivas på etiketten. (4 §.) Är saft framställd genom att bär eller frukter pressats för andra gången, skall den benämnas »efterpressad saft» eller »saft, framställd genom efterpressning». Detta gäller även sådan saft, soim är uppblandad med efterpressad saft. Vid framställning av efterpressad saft må ej användas efterpressad rabarbersaft. Tillsats av vatten till efterpressad saft är tillåten. Varan skall dock innehålla från bär eller frukter härrörande beståndsdelar i en myckenhet, som motsvarar 75 procent av mängden av dessa beståndsdelar i motsvarande slag av icke efterpressad saft. Förutom tillsatser som äro medgivna för saft, samt vatten må efterpressad saft försättas med citronsyra, vinsyra och mjölksyra. Har någon av dessa tillsatser använts, erfordras dock ej att saften betecknas som kryddad saft. Bestämmelserna för saft skola, för så vitt de icke äro oförenliga med bestämmelserna i denna paragraf, gälla även för efterpressad saft.

502 Dylik saft må icke saluhållas under sådan kvalitetsbeteckning som »prima» eller »bästa». (5 §.) Vara, som ej uppfyller fordringarna i 1—5 §§, men som är avsedd att användas som saft, må ej på etikett eller omslag bära avbildning av bär eller annan frukt eller bär- eller fruktnamn, med undantag för ordsammanställning, som angiver att varan utgör saftsurrogat eller saftersättning, t. ex. »saftsurrogat (eller saftersättning) med hallonsmak». Saftsurrogat, som hålles till salu, må ej — med mindre det är tillverkat för personer som nämnts i 2 § — innehålla tillsats av sackarin, dulcin eller annat konstgjort sötningsmedel. (6 §.) Då saft försäljes i flaska eller annan originalförpackning, skall denna vara försedd med etikett med uppgift om fabrikantens eller avtapparens namn och hemvist. (7 §.) I fall, då i denna förordning är föreskrivet, att en viss beteckning skall användas eller en bestämd egenskap uppgivas då en vara saluhålles, skall beteckningen eller uppgiften på klart och otvetydigt sätt finnas anbragt på den till varan hörande etiketten. Uppgiften skall anbringas i samma typ, utstyrsel och färg som bokstäverna i det ord, som är att anse som varans huvudbeteckning, t. ex. ett fantasinamn. Uppgiften skall anbringas med bokstäver, vilkas storlek utgör minst två tredjedelar av storleken hos huvudbeteckningens bokstäver, dock minst av 3 millimeters höjd. Uppgiften skall vara anbragt på sådant sätt, att den vid varans försäljning är synlig för köparen, och skall vara avfattad på danska, norska eller svenska. Är uppgiften anbragt på annat sätt eller språk skall den anses som obefintlig. (8 §.) Under beteckningen must eller sötmust eller under beteckning, vari något av dessa ord ingår, må saluhållas endast sådan vara, vilken uteslutande är beredd av pressad fruktsaft, som icke är jäst eller försatt med vatten, färgämne eller konserveringsmedel. Tillsats av kolsyra är tillåten. På etiketten skall tydligt angivas, vilken metod (filtrering eller pastörisering) som använts för att göra varan hållbar. (9 §.) Dryck, som är framställd genom upplösning av avdunstad must i vatten, eventuellt med tillsats av kolsyra, må sakihållas under uppgift att must ingår som beståndsdel i varan, under villkor att dryckens torrsubstans härrör uteslutande från frukt och utgör minst 10 procent av varans vikt. På etiketten skall tydligt angivas att varan framställts genom upplösning av torr must i vatten; den procentuella halten torrsubstans skall angivas och skall vara garanterad. (10 §•) Norge. Föreskrifter om bär- och fruktsaft samt ersättningsmedel (surrogat) för saft m. m., av den 27 mars 1936.

Med saft förstås i dessa föreskrifter de flytande beståndsdelarna av bär, frukt eller rabarber, som utvunnits av nämnda råvaror genom pressning eller på annat liknande sätt, med eller utan föregående kokning eller jäsning, respektive jäsning och kokning. En vara, som är framställd endast av bär- eller fruktmassa, varifrån en del av saften förut utdragits eller utpressats, är ej att anse som saft enligt dessa föreskrifter. Saft skall med nedan nämnda undantag benämnas efter de bär eller frukter, av vilka den beretts. Tillsats av vatten är tillåten endast då så av tekniska skäl är nödvändigt för att saften skall väl utvinnas ur råvaran. Vattenhalten i den färdiga varan,

503 frånräknat eventuellt tillsatt socker, må dock ej i något fall vara mer än 15 procent högre än som är normalt för saften i fråga i rått tillstånd utan tillsats av vatten. Vid beredning av saft må tillsättas bly- och arsenikfri vinsyra och citronsyra i en myckenhet, motsvarande 2 gram per liter av den färdiga varan. I övrigt må i den mån annat ej nedan sägs, en vara, i vars benämning ordet saft ingår, icke innehålla annan tillsats än vanligt socker (sackaros), således ej t. ex. färgämnen, syror och konserveringsmedel. (1 §.) Benämnes saft efter visst slag av bär eller frukter, må saft av andra bär eller frukter icke vara tillblandad i större mängd än 5 gram per 100 gram av saften innan socker tillsatts. En saft må benämnas efter två bär- eller fruktsorter när varje angiven sort ingår i blandningen i en myckenhet av minst 40 gram per 100 gram av saften, innan socker tillsatts. Sådan saft må dessutom vara försatt med högst 5 viktprocent av en tredje saftsort. Vid varans märkning må icke användas avbildningar av andra frukter, bär och blommor än sådana, som motsvara de använda frukt- eller bärnamnen. Andra saftblandningar må icke betecknas med bär- eller fruktnamn utan endast som »blandad saft» eller »hushållssaft». Sådana blandningar må innehålla högst 5 viktprocent rabarbersaft innan socker tillsatts. De må ej märkas med avbildningar av frukter, bär eller blommor av fruktträd eller bärväxter. Rabarbersaft skall alltid betecknas som sådan. Den må ej innehålla annan saft i större mängd än 5 viktprocent av saften innan socker tillsatts. Vid märkning av rabarbersaft må användas endast avbildningar av rabarberväxten. (2 §.) Saft, som ej försatts med socker, skall betecknas osockrad. Har saft försatts med socker skall den alltefter den tillsatta myckenheten socker betecknas på något av följande sätt: När tillsatsen utgör mindre än 300 gram per liter av den färdigberedda varan, skall den betecknas »lätt sötad» eller »lätt sockrad». Utgör sockertillsatsen 300—600 gram per liter, skall saften betecknas »sötad» eller »sockrad». Utgör tillsatsen 600—750 gram per liter, skall varan betecknas »starkt sockrad». (3 §.) Till konservering av saft må användas natriumbensoat, paraoxybensoesyreetylester, paraoxybensoesyrepropylester, blandningar av dessa estrar eller deras natriumföreningar, under villkor att å varan utsattes tilläggsbeteckningen »försatt med godkänt konserveringsmedel» och att i den färdigberedda varan icke finnes mer än l.r> gram bensoesyra per liter (den i varan av naturen förekommande bensoesyran medräknad) eller, om de nämnda estrarna använts, 0.9 gram av dessa per liter. Den nämnda tilläggsbeteckningen skall utsättas på etiketten i enlighet med bestämmelserna i 6 § andra stycket, dock är det tillräckligt att typerna äro 3 millimeter höga. (4 §.) Ersättningsmedel för saft. Vara, som är avsedd att användas som saft men som ej är beredd av bär eller frukt, eller som är beredd av bär eller frukt men på sådant sätt att varan icke uppfyller de i föregående paragrafen angivna fordringar på saft av olika slag, må saluföras, införas, utföras och i reklam omnämnas endast under namn, vari ordet saft på norska eller på främmande språk ej ingår. Därest »fruktdricka», »extrakter», »krämer» och dylika produkter likna saft och kunna användas som ersättningsmedel för saft, må i dessa varors namn och märkning icke förekomma ordet frukt eller bär eller frukt- eller bärnamn, ej heller avbildningar av bär, frukter eller blommor, med mindre varan är

504 beredd av frukt eller bär, som motsvara namnet och avbildningarna, samt, förutom vatten, ej innehåller andra beståndsdelar av sådana, som äro tillåtna i saft. I fråga om konserveringsmedel gälla föreskrifterna i 4 §. Är varan framställd av citronsyra, vinsyra, socker och vatten med tillsats av aromämnen från skalen av apelsin, citron eller andra citrusfrukter, skall den benämnas »apelsinlimonad», »citronlimonad» o. s. v. Konserveringsmedel må tillsättas enligt bestämmelserna i 4 §. För varans märknine må icke hep-asnas avbildningar av frukter eller blommor, vare sig av citrusarter eller av andra fruktträd eller bärväxter. Andra ersättningsmedel för saft, s. k. konstgjorda saftsurrogat, må, förutom bly- och arsenikfria fruktsyror och andra för ovan nämnda ersättningsmedel tillåtna ämnen, jämväl innehålla giftfria syntetiska smakämnen och färger, därest varan förses med tilläggsbeteckningen »artificiellt smaksatt» och »artificiellt färgad», i överensstämmelse med föreskrifterna i 6 § andra stycket; dock är det tillräckligt a t t bokstäverna äro 3 millimeter höga. Användning av konserveringsmedel må ske enligt 4 §. Vara, varom här är fråga, må ej saluhållas under benämning eller med användning av märke, vari ingår ordet frukt eller bär eller frukt- eller bärnamn på norska eller på främmande språk, ej heller under benämning, som utgör tydlig omskrivning av sådana ord eller namn. I märkningen må ej ingå avbildningar av frukter eller blommor av fruktträd och bärväxter. De i denna paragraf avsedda varorna må ej förses med tilläggsbeteckning, som antyder en särskilt god kvalitet, såsom t. ex. »äkta», »prima», :»naturlig». (5 §.) Tillverkarens namn och adress skall finnas angiven på etiketten till ovan nämnda varuslag. Bokstäverna i namn och adress må ej vara mer än hälften så stora som i varans huvudbeteckning (namn). Då i dessa föreskrifter är påbjudet att en bestämd beteckning skall användas eller en viss egenskap hos varan skall angivas, skall beteckningen eller uppgiften innan varan saluföres vara åsätt den etikett, som hör till varan och som fästes på det kärl, vari denna närmast är förvarad (flaska, ankare eller dylikt). Ord som ingår i huvudbeteckningen (namnet), t. ex. »hallon-saft», »svarta vinbärs-extrakt», skola alla hava bokstäver av samma storlek, typ, utstyrsel och färg, med en höjd av minst 6 millimeter. Andra ord i märkningen skola — såvitt annat ej följer av dessa föreskrifter — anbringas i bokstäver, som äro åtminstone hälften så stora men ej större än huvudbeteckningen. Beteckningar och uppgifter skola vara anbragta på sådant sätt att de vid försäljningen äro lätt synliga för köparen. Där annat ej är föreskrivet, skall beteckningen vara avfattad på norska. (6 §.) I dessa föreskrifter avsedda varor, som införts från utlandet, skola, förutom med ovan för varan i fråga angivna märkning, vara försedda med ordet »utländsk» i bokstäver av samma storlek som huvudbeteckningens, samt skola vara åsatta uppgift om importörens namn och adress. (7 §.) Jordbruksdepartementet äger utfärda närmare bestämmelser rörande genomförandet och kontrollen av dessa föreskrifter och äger även meddela dispens från dessa. Uppkommer fråga, huruvida en vara är att anse som ersättningsmedel för saft, skall frågan avgöras av jordbruksdepartementet. (8 §.)

505 Honung.

Danmark. Förordning angående vad som må saluhållas som honung, av den 2 december 1933.

Under beteckningen honung eller under beteckning, som angiver honung av visst slag, må endast försäljas livsmedel, som härrör från växtsafter, vilka bin upptagit och nedlagt i vaxkakor. Den på nämnda sätt betecknade varan må ej vara försatt med färgämne, konserveringsmedel, socker eller vatten samt skall vara ren och frisk (1 §). Betecknas honung som klöverhonung, lindhonung, ljunghonung eller dylikt, skall den härröra huvudsakligen från den växt, som angives i benämningen, och hava karakteristiska egenskaper, som utvisa detta ursprung. Som mogen honung må betecknas endast sådan honung, som slungats eller självrunnit från vaxkakor, vars celler bina själva fyllt och tillslutit. Vattenhalten i mogen honung må ej överstiga 22 viktprocent. Betecknas honung efter en geografisk plats, skall den härröra därifrån. Ligger den av bina av växtsafter framställda produkten orörd i de av bina tillslutna cellerna, må varan, om den är fri från yngel och ofördärvad, betecknas vaxkakhonung (2 §). Har honung upphettats till 80° C eller däröver, skall den betecknas upphettad honung (3 §). Honung av utländskt ursprung skall vid införsel, saluförande och eventuell utförsel vara märkt med ordet »Utländsk» enligt närmare föreskrifter i lantbruksministeriets kungörelse den 24 juli 1925 angående märkning av utländskt fjäderfä, utländska ägg och utländsk honung (4 §). Honungsliknande vara, som ej uppfyller fordringarna i 1 §, och som är avsedd eller ägnad a t t användas som ersättning för honung, må ej saluföras under beteckning, vari ordet honung ingår på sådant sätt, att varan gives sken av att utgöra honung (t. ex. bordshonung, taffelhonung). Sådan vara må ej, även om den är försatt med honung, å etikett eller omslag vara försedd med avbildningar av bin, bikupor eller blommor, ej heller må i reklam för varan uppgivas, a t t den är försatt med honung (5 §). Kaffe och te m. m. samt ersättningsmedel därför.

Norge. Föreskrifter om kaffe och te samt ersättningsmedel för dessa varor, av den 3 maj 1935.

Rått kaffe skall utgöras av frön (bönor) av kaffebusken (coffea-arter), från vilka fruktskal och fruktkött samt, i den mån tekniska hjälpmedel göra det möjligt, även fröskalet med den s. k. silverhinnan avlägsnats. Fröna må ej vara berövade någon vardegivande beståndsdel utan att detta förhållande deklareras. Kaffet skall vara såvitt möjligt fritt från sand, sågspån och andra polermedel. Myckenheten av föroreningar och värdelösa beståndsdelar, såsom torra frukter, stjälkar, skal, främmande fröer, stenar, jord och andra föroreningar må icke uppgå till mer än 5 viktprocent av varan. Rostat kaffe skall utgöras av sådan råvara som i första stycket sägs. Vid röstningen eller efter densamma må icke tillsättas vatten eller glacermedel (socker, schellack, fett, oljor, pottaska eller dylikt). Kaffet må ej heller vara färgat. Om någon vardegivande beståndsdel, t. ex. koffein, avlägsnats, skall detta deklareras. Betecknas rostat kaffe som koffeinfritt, må det ej innehålla mer än 0.08 viktprocent koffein.

506 Målet rostat kaffe skall vara berett av sådan vara, som i första och andra stycket sägs. Det må ej vara berövat någon av sina beståndsdelar och må ej vara blandat med kaffesump, rostad spannmål eller andra ämnen, utan att detta deklareras på sätt i 4 § sägs. Det må ej heller vara underkastat behandling, varigenom dess vikt ökats. Innehållet av sand (aska, som ej upplöses i saltsyra) må ej överstiga en viktprocent. Betecknas det koffeinfritt, må koffeinhalten ej överstiga 0.08 viktprocent. (1 §.) Kaffe med tilläggsbeteckning, som enligt handelsbruk användes för kaffe av visst slag, t. ex. jäva, mocca, rio, santos, Salvador, skall uppfylla fordringarna i 1 §, samt därjämte hava det ursprung och de egenskaper, som beteckningen angiver. (2 §.) Te skall utgöras av blad eller bladknoppar av tebusken (thea sinensis och dess varieteter), vilka behandlats på sedvanligt sätt. Det må ej vara berövat någon vardegivande beståndsdel eller innehålla främmande tillsatser. Innehållet av värdelösa beståndsdelar av tebusken eller andra föroreningar må ej överstiga 5 viktprocent. (3 §.} Kaffe eller te, till vilket annan vara tillsatts, skall hava beteckning, som tydligt angiver detta förhållande. Uppgift om det procentuella innehållet av kaffe eller te skall finnas anbragt på varans förpackning i bokstäver av minst 3 millimeters höjd. Varan må försäljas endast i originalförpackning, försedd med fabrikantens eller, om varan är importerad, importörens namn och adress. Det tillsatta ämnet skall vara tillverkat av friska vegetabiliska råämnen av sådan beskaffenhet, att en därav tillredd dryck kan njutas utan skada för hälsan. Ingår i varubeteckningen namn som angiver tillsats av visst slag, t. ex. maltkaffe, rågkaffe, lindte, skall varan hava det sålunda angivna ursprunget. (4 §.) Schweiz. Livsmedelsförordaingen av den 26 maj 1936.

Med kaffe (råkaffe, grönt kaffe) förstås de från fruktskalen fullständigt och från fröskalen i det närmaste fullständigt befriade fröna av kaffebusken. Råkaffe, som innehåller mera än 5 procent så kallad inlaga (»Einlage») (svarta eller eljest fördärvade eller sjöskadade bönor, skal och främmande föremål) skall, innan det föres vidare i handeln eller rostas, under offentlig tillsyn undergå nödig, rensning. Tillsats av »Einlage» till kaffe är förbjuden, även om kaffet efter tillsatsen icke skulle innehålla mer än 5 procent »Einlage». Under förbehåll att den ifrågavarande behandlingen uppgives må råkaffe blötläggas eller lätt rostas. Råkaffe må vidare glättas och poleras, såvida inga väsentliga rester av polermedlet kvarbliva i det sålunda behandlade kaffet. Färgning med konst är tillåten endast om förfarandet deklareras; dock är färgning i avsikt att giva omoget eller mindrevärdigt kaffe ett normalt utseende förbjuden. Det är förbjudet att behandla kaffe med alkalier, alkaliska jordmetaller eller deras karbonater, ammoniak, ammoniumiföreningar, svaveisyrlighet och dess salter. Det är jämväl »förbjudet att utdraga koffeinet ur kaffe, såvida icke dylikt kaffe motsvarar fordringarna på koffeinfritt kaffe samt betecknas såsom koffeinfritt.

507 Kaffe, som är sjöskadat eller på annat sätt undergått skadlig förändring eller som är omoget eller konstgjort må varken tillsättas kaffe eller såsom sådant bringas i handeln. Vattenhalten må ej överstiga 13 procent. (Art. 291.) Rostat kaffe skall vara framställt av råkaffe, som uppfyller de i denna förordning uppställda fordringar, samt får innehålla högst 5 procent förkolnade bönor. Vattenhalten må ej överstiga 8 procent. Det är förbjudet att glasera rostat kaffe, d. v. s. att överdraga det med socker eller sockerhaltiga ämnen, harts eller hartshaltiga ämnen, samt att behandla sådant kaffe med fett eller oljor, garvsyra, garvsyrehaltiga ämnen eller borax. Det är vidare förbjudet att urlaka rostat kaffe eller att utsätta det för behandling, som ökar dess vikt. (Art. 292.) Målet rostat kaffe får ej innehålla avfallsämnen av något slag, såsom extraherat kaffe (kaffesump), delar av skal eller ersättningsmedel för kaffe, ej heller tyngande ämnen. Vattenhalten må ej överstiga 10 procent, halten av mineralämnen må utgöra högst 5.5 procent. Halten av vattenlösligt extrakt skall uppgå till minst 22 procent. (Art. 293.) Såsom koffeinfritt eller koffeinfattigt må kaffe betecknas allenast då dess koffeinhalt genom särskild behandling nedbragts till O.io procent eller mindre. Beteckningar såsom giftfritt och dylikt äro förbjudna. Vattenhalten må ej överstiga 8 procent. Halten av vattenlösligt extrakt skall uppgå till minst 20 procent. Koffeinfritt kaffe må ej innehålla rester av extraktionsmedel, ej heller tunga metaller såsom zink, bly, koppar. Det är förbjudet att använda kol för att utdraga koffein ur kaffedryck. (Art. 294.) Då rostat kaffe saluhålles i förpackning, skall denna vara försedd med fabrikantens eller säljarens namn eller för vederbörande myndighet kungjorda märke. (Art. 295.) Kaffeersättningsmedel och kaffetillsatser skola utgöras av genom röstning framställda, såsom ersättningsmedel för eller tillsats till kaffe avsedda stärkelseeller sockerhaltiga växtdelar, socker, melass och dylikt. Likaledes skola såsom kaffeersättning eller kaffetillsats benämnas blandningar av kaffeersättningsmedel med kaffe, därvid jämväl det procentuella innehållet av kaffe skall angivas. Till framställning av ersättningsmedel för kaffe få endast ofördärvade och ändamålsenliga ämnen användas. Det är förbjudet att inblanda olämpliga eller värdelösa ämnen (sågspån, jästa rester av frukt eller druvor, kaffesump, mineralämnen och dylikt. (Art. 296.) Ersättningsmedel för kaffe skola benämnas efter det vid tillverkningen huvudsakligen använda råämnet (t. ex. cikoria, maltkaffe, fikonkaffe, ollonkaffe, fruktkaffe, kaffeersättning av melass, av spannmål, av cikoria och fikon). Benämningen »kaffeessens» eller »kaiffeessens av socker» för kaffeersättning av socker och melass är förbjuden. Benämningen kaffeextrakt må användas allenast för extrakt av rent kaffe. Benämningen skall anbringas fristående å förpackningen, alltså icke blott som ett led i texten, samt skall vara tydligt synlig och läslig. Därjämte skall å förpackningen anbringas tillverkarens eller försäljarens namn. För ersättningsmedel för kaffe må ej användas benämning eller uppgift, som antyder särskilt hälsosam verkan av produkten i fråga, såsom t. ex. »hälso»kaffesurrogat, »homeopatisk» kaffeersättning, »närsalt»-kaffetillsats, »kaffekrydda», ej heller benämning såsom koffeinfri eller koffeinfattig. (Art. 297.)

508 Vid försäljning i lös vikt skola de i art. 297 första stycket föreskrivna benämningarna på tydligt läsbart sätt i minst 2 cm höga bokstäver på ljus grund vara anbragta å det föremål, vari varan förvaras. (Art. 298.) Ersättningsmedel för kaffe, vilka äro mögliga, surnade, förkolnade eller på annat dylikt sätt iförändrade skola anses som i livsmedelslagens mening fördärvade. (Art. 299.) Med te (grönt och svart te) förstås de på övligt sätt behandlade bladknopparna och unga bladen av tebusken. Allt efter sitt ursprung kan te även innehålla stjälkdelar i större eller mindre mängd. Te får icke innehålla extraherade eller fördärvade teblad, främmande växtdelar eller tyngande ämnen samt får ej vara framställt av teavfall och klibbande ämnen (gummi, stärkelse, dextrin o. s. v.). Teavfall skall uttryckligen benämnas som sådant. Te i originalkistor, invändigt klädda med blyfolium, skall efter förpackningens öppnande ompackas och genom ett mellanlägg av vattentätt papper skyddas för beröring med blyet. Föreskriften i art. 295 beträffande kaffe äger motsvarande tillämpning å te. (Art. 300.) Som koffeinfritt eller koffeinfattigt får te betecknas allenast därest dess koffeinhalt nedbragts till O.io procent. (Art. 301.) Vattenhalten hos te må ej överstiga 10 procent. Halten av vattenlösligt extrakt skall utgöra hos grönt te minst 28 procent, hos svart te minst 25 procent. Samma fordringar gälla i fråga om koffeinfritt eller koffeinfattigt te. (Art. 302.) Mate, yerba och paraguayte skall utgöras av de koffeinhaltiga, svagt rostade och grovt sönderdelade bladen av vissa Ilex-arter, i synnerhet Ilex paraguayensis. Vattenhalten må ej överstiga 10 procent. Koffeinhalten skall uppgå till minst 0.6 procent och halten av vattenlösligt extrakt till minst 36 procent. Så kallat »aufgeschlossener» mate må vara lätt aromatiserat och färgat med konst, men skall i övrigt motsvara fordringarna å mate. (Art. 303.) Tyska

riket.

Utdrag av förordning rörande kaffe den 10 maj 1930.

§ 1. Begreppsbestämningar. 1. Kaffe (kaffebönor, bönkaffe) utgöres av de från frukt skalen fullständigt och från fröskalen (silverhinnan) såvitt möjligt befriade, råa eller rostade, hela eller sönderdelade fröna av växter, tillhörande släktet Coffea. 2. Orensat kaffe utgöres av i grosshandeln befintligt rått kaffe, som ännu icke rensats genom avlägsnande av mindrevärdiga och främmande beståndsdelar. 3. Följande kaffesorter särskiljas i allmänhet: efter växtplatsen: efter det botaniska ursprunget: kaffe av Coffea arabica L., kaffe av Coffea liberica Bull, (liberiakaffe); efter graden av tillredning: rått, rostat, målet kaffe. 4. Vattenhalten hos rostat kaffe växlar mellan 1.5 och 5 procent. 5. Pärlkaffe utgöres av kaffe från enfröigt utvecklade kaffefrukter. 6. »Bruchkaffee (Kaffeebruch)» utgöres av sönderbrutna kaffebönor. 7. Utskottskaffe utgöres av kaffe, som huvudsakligen består av de vid sortering av kaffe frånskilda bönorna och av sönderbrutna sådana bönor.

509 8. Kaffeblandningar och på liknande sätt benämnda produkter utgöras av blandningar av olika kaffesorter. 9. Kaffeextrakt och kaffeessens utgöres av mer eller mindre hopkokta produkter av rostade, sönderdelade kaffebönor och vatten. 10. Koffeinfattigt kallas kaffe, då dess koffeinhalt uppgår till högst 0.2 procent. 11. Koffeinfritt kallas kaffe, vars koffeinhalt utgör högst 0.08 procent. § 2. Förbud till skydd för hälsan. Det är i synnerhet förbjudet: att med hälsofarliga färger färga kaffe, kaffeblandningar, kaffeextrakt eller kaffeessens; a t t överdraga kaffe eller kaffeblandningar med arsenikhaltig schellack eller andra glasermedel, ägnade att skada hälsan; a t t behandla kaffe, kaffeblandningar, kaffeextrakt eller kaffeessens med borsyra, dess salter eller dess föreningar. Det är förbjudet att föra på nu nämnda sätt behandlade produkter i handeln. § 3. Grundsatser för bedömandet. Såsom fördärvat och förbjudet att föra i handeln även under tillkännagivande av dess beskaffenhet, skall anses: kaffe, som till följd av olämpligt tillvägagångssätt vid skörden eller den följande behandlingen, till följd av skada genom havs- eller flodvatten, olämplig lagring eller andra omständigheter i rått eller rostat skick eller såsom dryck är av så ovanlig beskaffenhet, i synnerhet har så främmande eller obehaglig lukt eller smak, att det är olämpligt till förtäring; kaffe, som är starkt angripet av mögel eller starkt förorenat; rostat kaffe, som helt och hållet eller till betydlig del är förkolnat; rostat kaffe, som är framställt av fördärvat rått kaffe; kaffextrakt eller kaffeessens, som är framställt av fördärvat kaffe. § 4. Konstgjorda kaffebönor få ej föras i handeln ens under tillkännagivande av deras beskaffenhet. § 5. I följande fall är kaffe att anse såsom förfalskat och får ej, utom i de under 3, 10, 15 och 18 anförda fall, föras i handeln ens under uppgift om dess beskaffenhet. 1. Rått kaffe, med undantag för utskottskaffe och osorterat kaffe, som innehåller mera än 5 procent främmande beståndsdelar; 2. rostat kaffe med undantag för utskottskaffe och osorterat kaffe, som innehåller mera än 3 procent främmande beståndsdelar; 3. genom inverkan av havs- eller flod vatten till sitt njutnings värde väsentligt nedsatt kaffe, även då det är blandat med annat kaffe, för så vitt icke den mindervärdiga beskaffenheten framgår av benämningen; 4. rostat kaffe, som innehåller mera än 5 procent vatten; 5. kaffe, som för höjande av dess vikt tyngts med vatten; 6. kaffe, som är bemängt med trämjöl eller andra vid dess rensning använda ämnen i större myckenhet, än som tekniskt kan undvikas; 7. kaffe, vars mindervärdiga beskaffenhet dolts medelst färg- eller överdragsämnen; 8. rostat kaffe, som är färgat med konst; 9. rostat kaffe, som är försett med andra överdragsämnen än bet- eller rörsocker, stärkelsesocker (kandermedel), arsenikfri schellack, annat för hälsan oskadligt harts eller vax eller blandningar därav (glasermedel); 10. rostat kaffe, som försetts med de under 9 tillåtna kandermedlen och icke betecknas som kanderat;

510 11. kanderat kaffe, för vilket på 100 delar rått kaffe använts mera än 8 delar socker och som innehåller mera än 4 procent avtvättbara ämnen; 12. kanderat kaffe, för vilket på 100 delar rått kaffe använts mera än 0.5 delar glasermedel; 13. glaserat kaffe, för vilket på 100 delar rått kaffe använts mera än 0.5 delar glasermedel; 14. kaffe, som behandlats med hydroxider eller karbonater av alkali eller alkaliska jord-metaller, kalciumsackarat, ammoniak, ammonium eller svaveisyrlighet; 15. kaffe, från vilket koffeinet utdragits, såvida det icke betecknas såsom koffeinfritt respektive koffeinfattigt; 16. kaffe, som berövats andra vattenlösliga beståndsdelar, med undantag för smärre tekniskt oundvikliga mängder vid framställning av koffeinfritt eller koffeinfattigt kaffe; 17. kaffe, vari blandats konstgjorda kaffebönor, lupiner, sojabönor och andra ersättningsmedel för kaffe eller kaffetillsatser, vilka i blandning med kaffebönor kunna förväxlas med dessa; 18. kaffe, till vilket blandats annat än de under 17 nämnda ersättningsmedlen för eller tillsatserna till kaffe, såvida ej blandningen betecknas såsom kaffeersättningsblandning och blandningens minsta innehåll av kaffe siffermässigt riktigt angives; 19. kaffe, till vilket blandats andra än de enligt 9 och 18 tillåtna ämnena. § 6. Vilseledande beteckning, uppgift eller utstyrsel iskall anses föreligga i synnerhet i följande fall: 1. därest i handeln med kaffe, ersättningsmedel för kaffe och kaffetillsatser en produkt, som icke motsvarar de i § 1 angivna begreppsbestämningarna, betecknas antingen såsom kaffe eller en viss kaffesort, eller ock, i andra fall än de som angivas i § 5 nr 5 i förordningen den 10 maj 1930 om ersättningsmedel för kaffe och kaffetillsatser (se nedan), med en ordsammanställning, som innehåller ordet kaffe; 2. om kaffe förses med ursprungbeteckning utan att härstamma från motsvarande produktionsområde; 3. om en kaffeblandning förses med ursprungsbeteckning utan att till övervägande del bestå av från motsvarande produktionsområde härrörande kaffe, vilket bestämmer blandningens egenart; 4. om kaffe, som innehåller mera än 0.2 procent koffein, betecknas såsom koffeinfattigt eller med en liknande benämning; 5. om kaffe, som innehåller mera än 0.08 procent koffein, betecknas såsom koffeinfritt eller med en liknande benämning; 6. om en produkt betecknas såsom kaffeextrakt eller kaffeessens utan att motsvara begreppsbestämningen i § 1 mom. 9; 7. om i handeln med kaffe i strid med verkliga förhållandet uppgifter lämnas, som antyda särskilt god beskaffenhet eller särskilt omsorgsfullt framställningssätt; 8. om kaffe i strid med verkliga förhållandet tillskrives särskilda dietetiska eller hälsosamma verkningar. Utdrag av förordning angående ersättningsmedel för kaffe och kaffetillsatser, av den 10 maj 1930.

§ 1. Begreppsbestämningar. 1. Ersättningsmedel för kaffe utgöras av produkter, som framställts genom röstning av växtdelar, stundom med tillsats av andra ämnen, och som genom extraktion med varmt vatten lämna en kaffeliknande

511 dryck samt äro avsedda till ersättningsmedel för kaffe eller att utgöra tillsats till sådant. 2. Tillsatser till kaffe (kaffekryddor) äro produkter, framställda genom röstning av växtdelar eller växtämnen eller sockerarter eller blandningar av sådana ämnen, även med tillsats av andra ämnen, samt avsedda att tjäna som tillsats till kaffe eller ersättningsmedel för sådant. 4. som råämnen för framställning av ersättningsmedel för kaffe eller kaffetillsatser användas i allmänhet: korn, råg och andra stärkelserika frukter; kornmalt, rågmalt och annan mältad spannmål; cikoria, sockerbetor och andra rotfrukter; fikon, johannisbröd och andra sockerrika frukter; jordnötter, sojabönor och andra olje- och fettrika frön, även sådana, som helt eller delvis berövats sitt innehåll av olja eller fett; ekollon och andra på garvämnen rika växtdelar; olika slag av socker. 5. Som tillsats- och överdragsmedel användas före, vid eller efter röstningen socker-, garvsyre- och koffeinhaltiga växtextrakt, kolanötter, matfett och matolja, koksalt (klornatrium), alkalikarbonater, bet- och rörsocker, sockersirap, invertsocker, stärkelsesocker, stärkelsesirap, arsenikfri schellack eller annat för hälsan oskadligt vax eller harts. 9. Cikoriekaffe (Cikoria) är en produkt, som framställts av rensade rötter av cikorian (Cicorium intybus), med eller utan tillsats av sockerbetor, små mängder matfett, matolja, koksalt (klornatrium), alkalikarbonater, och som beretts genom röstning och sönderdelning med eller utan efterföljande behandling med vatten eller vattenånga. Cikoriekaffe innehåller upp till 30 procent vatten och lämnar upp till 8 procent aska. § 4. Grundsatser för bedömandet. I följande fall föreligger förfalskning och varan får ej föras i handeln även om uppgift om dess beskaffenhet lämnas: ersättningsmedel för kaffe och kaffetillsatser, vilka genom användning av koffeinhaltiga växtextrakt innehålla över 0.2 procent koffein. (Paragrafen innehåller därjämte bland annat bestämmelser rörande högsta tillåtna halten av vatten, aska och sand i olika slag av kaffeersättningsmedel och -tillsatser.) § 5. Vilseledande beteckning, uppgift eller utstyrsel föreligger i synnerhet: 3. därest ersättningsmedel för kaffe eller kaffetillsats, även med tillblandning av kaffe, betecknas såsom kaffe eller med namnet på något slag av kaffe eller som kaffeblandning eller liknande; 4. därest för blandningar av kaffeersättningsmedel och kaffe benämningen kaffeersättningsblandning saknas och tillsatsen av kaffe i blandningen icke siffermässigt riktigt angives; 5. därest kaffeersättningsmedel eller kaffetillsatser benämnas med ordsammansättning, som innehåller ordet kaffe, med undantag dock för följande benämningar: maltkaffe, rågmaltkaffe och kornmaltkaffe, vetemaltkaffe, kornkaffe,

512 rågkaffe, sädeskaffe, vetekaffe, cikoriekaffe, fikonkaffe, ollonkaffe, kaffekrydda, kaffeersättningsextrakt eller kaffetillsatsextrakt, kaffeersättningsessens eller kaffetillsatsessens, kaffesurrogat, kaffeersättning, kaffetillsats, kaffeersättningsblandning och kaffetillsatsblandning; 6. därest i benämningen kaffeersättningsmedel eller kaffetillsats eller någon annan enligt 5. tillåten ordsammansättning ordet kaffe genom sättet för tryckningen eller på annat sätt särskilt framhävts i jämförelse med ordsammansättningens övriga beståndsdelar; 7. 8. därest kaffeersättningsmedel eller kaffetillsats försetts med annan benämning än som enligt 5. är tillåten, såframt den icke samtidigt på ett tydligt synbart sätt är försedd med beteckningen kaffeersättningsmedel eller kaffetillsats. 11. därest i handeln med kaffeersättningsmedel eller kaffetillsatser å emballage, etiketter eller i reklam i ord eller bild häntydning göres å kaffe, dess ursprung eller dess utvinning. Frankrike. Kungörelse den 7 oktober 1932 angående kaffe, cikoria och te.

Kaffe. Under benämningen kaffe, med eller utan tilläggsbeteckning, eller under benämning, som innehåller ordet kaffe eller en avledning av detta ord, eller under benämningen på någon särskild kaffesort (t. ex. mocka, santos) får icke i försäljningssyfte innehavas, saluhållas eller försäljas annat än frön av kaffebusken (koffeinhaltiga arter av släktet Coffea), som äro befriade från skalet och i välbehållet skick, och som icke, frånsett genom röstningen, berövats någon värdegivande beståndsdel. Sjoskadade och söndriga bönor samt främmande föremål skola vara avlägsnade från varan. Benämningen »triage» får användas endast för frånsorterat avfallskaffe, varifrån i sin tur frånskilts småsten och dylika föroreningar, så att innehållet därav utgör högst 5 procent av varans vikt. Följande förfaranden äro icke förbjudna: att blanda kaffe av olika slag eller ursprung; att under röstningen överdraga kaffe med socker eller annat oskadligt, icke vattenhaltigt ämne, under villkor att vid försäljningen tillkännagives, dels att kaffet behandlats på sådant sätt, dels ock den proportion, i vilken överdragsämnet ingår i kaffet. Dock är dylikt tillkännagivande icke nödvändigt om vid försäljningen överdragsämnets vikt icke uppgår till mera än 2 kilogram på 100 kilogram kaffe. Enligt artikel 3 i lagen den 1 augusti 1905 (denna artikel stadgar straff bland annat för förfalskning av livsmedel) är det förbjudet att färga grönt kaffe, att i kaffe av ovan först angiven beskaffenhet inblanda triage-kaffe eller sj oskadat kaffe, som är olämpligt till förtäring samt att fukta rostat kaffe. Det är förbjudet att saluhålla eller försälja rostat kaffe, som innehåller mera än 5 procent fuktighet. Denna bestämmelse äger dock icke tillämpning å kaffe, som för att saluhållas i detaljhandeln förvaras i på förhand iordningställda förpackningar under villkor att torrsubstansen i varje förpackning motsvarar 95 procent av den å förpackningen angivna nettovikten.

513 Under benämningen koffeinfritt kaffe må försäljas allenast kaffe som innehåller högst 0.5 gram koffein per kilogram kaffe. Vid avskiljandet av koffeinet må kaffet icke berövas någon annan vardegivande beståndsdel. Det är förbjudet att i och för försäljning innehava, saluhålla eller försälja ersättningsmedel för kaffe annorledes än i iförpackning, vara tydligt angivits, förutom varans benämning, uppgift om det eller de använda råämnena. Cikoria. Förordningen innehåller tämligen utförliga bestämmelser för ernående av en god beskaffenhet hos den saluhållna cikorian, varmed förstås allenast en produkt av cikorierot. Te. Härom stadgas i huvudsak följande. Te skall utgöras av bladen eller de yttersta delarna av unga kvistar av Thea sinensis. Te skall vara väl bibehållet samt ändamålsenligt preparerat, torkat och rullat. Det får ej vara berövat någon värdegivande beståndsdel. Grönt te må färgas med indigo eller gurkmeja samt poleras med talk eller gips. Nederländerna. Kungörelse den 13 januari 1925 om kaffe och te, ändrad senast den 23 januari 1931.

Kungörelsen innehåller i huvudsak följande. Orostat kaffe skall utgöras av friska, oskadade frön av arter av Coffea-släktet. Koffeinfritt får kaffe benämnas, endast då det innehåller mindre än O.i procent koffein. Blandning av målet kaffe med något kaffeersättningsmedel skall benämnas med orden »målet kaffe med», åtföljda av benämningen på det tillsatta ersättningsmedlet samt uppgift om myckenheten av detta, t. ex. målet kaffe med 30 procent ollonkaffe. Under eller efter röstningen må följande glasermedel tillsättas: olja, socker, sirap, lim, gummi arabicum eller oskadliga hartser. Är kaffe rostat med socker, skall detta angivas vid saluhållandet. Andra ämnen än de nu nämnda må ej tillsättas kaffe. Omalet rostat kaffe skall uppfylla följande fordringar: halten av föroreningar får utgöra högst 1 procent, vattenhalten högst 5 procent, askhalten högst 6 procent, halten av aska av klorider högst 1 procent, uttryckt som klor (Cl). Mängden av i vatten lösligt extrakt må ej understiga 20 procent av den torra varans vikt. Halten av med eter, alkohol eller vatten avtvättbara eller däri lösliga ämnen får ej överstiga 1 procent och hos med socker rostat kaffe 3 procent. Målet rostat kaffe må hålla en vattenhalt av högst 8 procent. Av föroreningar få endast finnas spår. I fråga om halten av aska, aska av klorider och i vatten lösligt extrakt gäller samma fordringar som för omalet rostat kaffe. Te skall utgöras av bladknopparna och de unga bladen av olika arter av släktet Thea, beredda på vanligt sätt genom torkning och rullning, med eller utan följande jäsning, samt genom röstning. Te skall uppfylla följande fordringar: Askhalten får ej överstiga 7 procent, varav åtminstone hälften skall vara lösligt i vatten. Mängden i vatten lösligt extrakt får ej understiga 33 procent. Av föroreningar få endast finnas spår. Inblandning av extraherat te är förbjuden. Samtliga ovannämnda varor skola vidare uppfylla följande fordringar. De få ej vara unkna eller mögliga eller på annat sätt märkbart förskämda eller 33 —

514 ruttna. De få ej innehålla bly eller andra skadliga metaller eller metallföreningar. Färgämnen få ej vara tillsatta. Lukt och smak skola vara normala. Varor, som äro avsedda för utförsel, behöva icke uppfylla förordningens fordringar, för så vitt de icke förvaras i butiker, på torg eller å andra för allmänheten tillgängliga försäljningsplatser. Österrikiska

livsmedelsboken.

Kaffe. Med råkaffe, »grönt» kaffe eller kaffe förstås de genom en särskild behandling från fruktskalen fullständigt och från fröskalen eller silverhinnan i det närmaste fullständigt befriade fröna av Coffea arabica L., Coffea liberica Bull, och Coffea robusta Chev. av familjen Rubiaceae. Normalt råkaffe innehåller ej mera än 14 procent vatten, 5 procent aska och 0.6 procent klor. Halten av sten, skalrester, träsplitter och liknande föroreningar överskrider aldrig 5 viktprocent. Även genom frost skadade (»svarta»), omogna och intorkade (»Niggerbohnen»), men i synnerhet stinkbönor förekomma icke i större mängd i en god vara. Myckenheten av med vatten, alkohol eller eter oavtvättbara ämnen uppgår ej till mer än 0.5 procent. Utskottskaffe består av sönderbrutna kaffebönor samt av icke fullt mognade eller icke fullt utvecklade och genom frost förändrade kaffebönor, som utrensats ur olika kaffesorter. Hos rostat kaffe överstiger vattenhalten icke 5 procent. Halten av stenar och andra främmande beståndsdelar understiger 1 procent och stiger endast hos utskottskaffe till högst 3 procent. Askhalten understiger 6.5 procent, varav minst hälften är lösligt i vatten. Mängden i vatten lösligt extrakt utgör hos normal vara ej under 25 procent. Tillsats av socker (»Karamelisieren») eller av harts, i synnerhet schellack, efter röstningen, eller tillsats av betsockersirap och dextrinlösningar efter röstningen äro att anse för tillåtliga, för så vitt dylikt förfaringssätt icke är avsett att giva intryck av en bättre kvalitet eller att i sviklig avsikt öka vikten eller volymen samt den sålunda behandlade varan föres i marknaden såsom karamellkaffe eller glaserat eller förskönat kaffe. Användning av äggvita, gelatin, fett, olja, mineralolja, soda, pottaska, alkalier, alkaliska jordmetaller, borax, tannin och andra garvämnehaltiga ämnen liksom besprutning av kaffet med vatten efter röstningen höra likväl under alla omständigheter till de ohederliga förfaringssätten. För koffeinfattigt kaffe, vars koffeinhalt uppgår till högst 0.08 procent, är beteckningen koffeinfritt tillåten. Koffeinhalten skall angivas å förpackningen. Halten av vattenlösligt extrakt får ej understiga 22 procent. Te. Njutningsmedlet te utgöres av de på särskilt sätt beredda bladen av teplantan, Thea sinensis L. och en av dess varieteter, Thea sinensis var. Assamica Sims. Vattenhalten hos te överstiger ej 12 procent, askhalten ej 8 procent. Ungefär hälften av askan är löslig i vatten. Halten av sand överstiger ej 2 procent. I normal vara finnes ej något bly. Hos goda tesorter är mängden av bladstänglar (»Stengel») ringa, når hos medelgoda sorter en höjd av ungefär 10 procent och kan hos enklare sorter stiga till 30 procent. Halten av i vatten lösligt extrakt utgör hos grönt te minst 28 procent, hos svart te 24 procent.

515 Följande otillåtna förfaringssätt hava iakttagits: färgning av grönt te med kopparsalter, med berlinerblått och gips, med kimrök och indigo, med blykromat o. s. v.; av svart te med kol, grafit, »kino» o. s. v.; tillsatser av extraherade teblad eller med sockerkulör färgade främmande blad, såsom av Epilobium och blåbär. Kakaoprodukter m. m.

Norge. Föreskrifter om kakao och kakaoprodukter av den 3 maj 1935.

Kakaomassa skall vara framställd genom finmalning av från skal och groddar befriade kakaobönor (fröna av Theobroma cacao). Vid beredning av kakaomassa må tillsättas små mängder alkali (hydroxid eller karbonat av kalium, natrium eller ammonium), men myckenheten härav må, beräknad som pottaska (K 2 C0 3 ),. icke överstiga 2.5 viktprocent av varan. Andra ämnen, t. ex. fett, må ej tillsättas. I den färdiga varan må finnas högst 2.5 viktprocent skal och groddar. Dess innehåll av kakaosmör skall uppgå till minst 50 viktprocent. Kakao eller kakaopulver skall utgöras av kakaomassa, varifrån genom pressning en del av fettet avlägsnats och som därefter finmalts. Därest en tillsats av kryddor och andra oskadliga smakämnen icke överstiger sammanlagt 1 viktprocent av varan, behöver sådan tillsats ej deklareras. Innehåller kakao mindre än 20 viktprocent fett, skall den betecknas som mager kakao. Kakaosmör är det fett, som utvunnits genom pressning av kakaomassa. En vara, som med användning av fettupplösande medel utvunnits ur kakaobönor, kakaomassa eller kakao, skall betecknas som kakaofett. Kakaofett må ej användas vid beredning av choklad eller chokladprodukter. Choklad, som försäljes utan någon upplysande tilläggsbeteckning (t. ex. kokchoklad, ätchoklad, dessertchoklad) skall utgöras av en blandning av kakaomassa och vanligt socker (sackaros) med eller utan tillsats av kakaosmör och oskadliga smakämnen. Den må ej vara försatt med andra fettämnen, mjöl eller dylikt. Det sammanlagda innehållet av kakaomassa och kakaosmör må ej understiga 40 viktprocent av varan. Om innehållet av kryddor utgör mer än 1 viktprocent och av andra ämnen, såsom mandel, nötter, mjölk, grädde, honung, tillsammans mer än 5 viktprocent, skall tillsatsen angivas på förpackningen genom en tilläggsbeteckning. Kuvertyr eller chokladöverdrag skall motsvara fordringarna på choklad. (1 §.) Choklad som försäljes med en upplysande tilläggsbeteckning, såsom mjölkchoklad, mandelchoklad, nötchoklad, skall vara framställd av kakaomassa, som uppfyller fordringarna i 1 §. Det sammanlagda innehållet av kakaomassa och kakaosmör skall uppgå till minst 30 viktprocent. Användes benämningen mjölkchoklad skall varan därjämte innehålla minst 12.r. viktprocent torrmjölk, beredd av oskummad mjölk. Begagnas beteckningen nötchoklad, mandelchoklad eller dylikt, skall varan dessutom innehålla minst 5 viktprocent mandel, nötter eller dylikt. (2 §.) För konfekt i stycken av lägre vikt än 15 gram samt för konditorivaror och tillredda matvaror gälla icke föreskrifterna i 1 och 2 §§. Användes för dessa varor benämning, vari ordet choklad eller kakao ingår, skall likväl vid varans beredning vara använd kakao eller choklad av sådan beskaffenhet, som i l och 2 §8 sägs, i sådan myckenhet a t t varans smak bär prägel av tillsatsen. (3 §.) Kakaoskal, som finmalts så att varan kan förväxlas med kakaopulver, må ei hållas till salu. (4 §.)

516 Schweiz. Livsmedelsförordningen av den 26 maj 1936.

Kakao, choklad, kakaofett och glasyrmassa. Med kakao förstås såväl de torkade, rostade eller orostade fröna av kakaoträdet som ock den produkt (kakaopulver), som erhålles vid förmalning av kakaomassa varifrån i detta fall fettet må vara delvis avlägsnat. (Art. 304.) > Kakaomassa skall utgöras av den produkt, som erhålles genom malnmg av rengjorda och från skal och groddar i görligaste mån befriade kakaobonor. Halten av skal och groddar må ej överstiga 5 procent av den fettfria torrsubstansen. Kakaomassa skall innehålla minst 50 procent kakaofett. (Art. 305.) Kakaopulver, såväl uppslutet (»aufgeschlossen») som icke uppslutet, skall innehålla minst 16 procent kakaofett. Kakao, som behandlats med alkali eller alkalikarbonat, skall betecknas såsom upplöslig eller uppsluten. Tillsatsen av alkali eller alkalikarbonat må, beräknad som kaliumkarbonat, uppgå till högst 6 procent av den fett- och vattenfria kakaomassan. Kakaopulver ma vara smaksatt med sådana smakgivande ämnen som vanilj, vanillin och kryddor. (Art. 306.) Såsom »sockrad kakao» skola betecknas beredningar av kakaopulver och socker (sackaros) som icke framställts enligt det för choklad brukliga förfarandet. Sockerhalten må ej överstiga 68 procent. Halten av kakaofett skall uppgå minst till 5 procent. (Art. 307.) Med choklad och chokladpulver förstås en enligt sedvanlig berednmgsmetod framställd blandning av kakao och socker (sackaros), med eller utan tillsats av kakaofett kryddor och smakämnen, såsom vanilj och vanillin. Sockerhalten må ej överstiga 68 procent. Halten av kakaofett skall utgöra minst 16 procent. Med mjölkchoklad förstås en blandning av kakaomassa, kakaofett, socker (sackaros) och torrmjölk, framställd av oskummad mjölk, jämte kryddor och smakämnen. Tillsats av skummjölk är medgiven, därest den färdiga varan uppfyller de härefter angivna fordringar för vara, som betecknas som mjolkchoklad. Mjölkchoklad skall innehålla minst 15 procent torrsubstans av oskummad mjölk. Torrmjölken skall innehålla minst 25 procent mjölkfett, motsvarande minst 3.75 procent mjölkfett i chokladen. Den sammanlagda halten av kakao och kakaofett skall uppgå minst till 25 procent. (Art. 309.) Såsom gräddchoklad må betecknas mjölkchoklad, som innehåller minst 6.75 procent mjölkfett, och såsom dubbclgräddchoklad sådan choklad med minst 9 75 procent mjölkfett. I båda fallen skall varan innehålla andra torrsubstanser av mjölk, i den myckenhet, som ingått i den använda grädden. Denna skall innehålla'minst 35 procent mjölkfett. (Art. 310.) Alla andra chokladsorter utom mjölkchoklad, vilka innehålla minst 6.75 procent mjölkfett jämte torrsubstans av mjölk i myckenhet, som motsvarar den använda grädden, skola benämnas grädd-smältchoklad, gradd-bitterchoklad s v eller om halten av mjölkfett utgör minst 9.75 procent, dubbelgraddsmältchoklad! dubbelgrädd-bitterchoklad o. s. v. Den använda grädden skall innehålla minst 35 procent mjölkfett. (Art. 311.) Kakao- och chokladvaror med tillsats av smorfett, mandel, valnötter, hasselnötter jordnötter, havre, honung o. s. v. skola hava benämning, varav tillsatsen framgår Förekommer tillsats av smorfett, skall denna utgöra mmst 10 procent av den färdiga produktens vikt. Kakao och choklad, som användes till framställning av nu nämnda varor, skall, frånsett tillåtna tillsatser, motsvara fore-

517 skrifterna för kakao respektive choklad. Varor med överdrag av choklad och med fyllning av ämne, som innehåller kokosfett, animaliskt fett eller annat dylikt fett, anses ej som choklad- utan som konditorivara. I dessa varor skola fyllning och överdrag vara tydligt skilda från varandra, och i varans benämning får icke antydas tillsats av choklad. Å dylika produkter skola föreskrifterna för konditorivaror äga motsvarande tillämpning. (Art. 312.) Såsom kuvertyr eller överdragsmassa må betecknas endast fettrik choklad, som motsvarar fordringarna på choklad. Tillsats av mandel, hasselnötter, mjölk, grädde, honung, kryddor och smakämnen är tillåten utan deklaration, därest halten av de angivna tillsatserna sammanlagt ej överstiger 5 procent. (Art. 313.) Alkoholhaltiga kakao- och chokladvaror skola hava beteckning, varav alkoholtillsatsen tydligt framgår. Tillsatsen får, beräknad som 100-procentig alkohol, ej överstiga 3 procent av varans hela vikt. Angives i beteckningen en bestämd spritsort (t. ex. kirsch, konjak), skall alkoholtillsatsen motsvara fordringarna på denna spritsort. Vad i denna artikels första punkt sägs gäller icke produkter, som smaksatts med alkoholhaltiga essenser, ej heller enstaka varor med en vikt av högst 12 gram (t. ex. praliner), vilka utgöra beståndsdelar av en hel sortering. (Art. 314.) Dietetiska kakao- och chokladvaror, som innehålla konstgjorda sötmedel eller annat ersättningsmedel för socker av olika slag, må betecknas som kakao eller choklad, därest det eller de använda sötmedlen tydligt finnas angivna å förpackningen. (Art. 315.) Vid tillverkning av choklad och kuvertyr må rent växtlecitin användas, i en myckenhet av högst 0.3 viktprocent. (Art. 316.) Mögliga, härskna eller på annat dylikt sätt förändrade kakao- och chokladvaror skola betraktas som fördärvade i livsmedelslagens mening. (Art. 317.) Med kakaofett förstås sådant fett, som utvunnits genom pressning av oförändrad eller uppsluten kakaomassa. Kakaofett må ej hålla mer än 5 surhetsgrader. (Art. 318.) Med glasyrmassa förstås vattenglasyr, fettglasyr och dylikt. Såsom vattenglasyr skall betecknas en blandning av kakao eller choklad med socker (sackaros) och vatten. Som fettglasyr skall betecknas en blandning av kakao eller choklad med socker (sackaros) och en främmande fettsort. Glasyrmassa får användas endast till bakverk, avsedda att förtäras i färskt tillstånd, såsom tårtor, bakelser, men icke för varor, avsedda för längre förvaring (»Dauerwaren»), såsom praliner och annan chokladkonfekt, rån, biskvier. Glasyrmassa må icke försäljas i sådan form, som brukas för kuvertyr, i synnerhet icke i kakor. Kärl för glasyrmassa skall hava påskriften »Vattenglasyr» respektive »Fettglasyr» i tydliga bokstäver. Användes för varan en särskilt uppfunnen benämning, skall omedelbart bredvid eller under denna finnas tydligt utsatt den för varan i fråga föreskrivna beteckningen. I varje förpackning skall biläggas en bruksanvisning, i vilken skall angivas att varan ej må användas för »Dauerwaren». I varans beteckning må ej förekomma något, som häntyder på choklad eller kuvertyr eller förkortning, vari något av dessa ord ingår. Föreskrifterna i denna artikel gälla även alla andra, för samma ändamål som kuvertyr avsedda produkter, som innehålla kakao eller likna choklad. (Art. 319.) Tillverkarens eller försäljarens namn skall utsättas å förpackning för kakao, choklad, kuvertyr och glasyrmassa, samt i fråga om icke förpackad choklad och kuvertyr å själva varan. (Art. 320.)

518 Konditorivaror och sötsaker. Med konditorivaror och sötsaker förstås sådana sött smakande produkter från finbagerier eller sötsaksindustrin, vilka innehålla socker såsom väsentlig beståndsdel. (Art. 239.) Konditorivaror och sötsaker, däri inbegripet kanderade frukter, må vara smaksatta med naturliga eller konstgjorda, d. v. s. syntetiska essenser^ samt må vara färgade med konst. Användning av oskadliga organiska syror, såsom vinsyra och citronsyra, är tillåten. Varorna i fråga må ej innehålla andra konserveringsmedel eller större myckenhet sådana än som tillföres genom stärkelsesocker, stärkelsesirap, fruktsafter, geléer och kanderade frukter, som använts vid tillverkningen. Tillsats av konstgjorda sötmedel, nitrobensol (mirbanolja) och blåsyrehaltig bittermandelolja är förbjuden. Sönderfallande eller surnande eller på annat liknande sätt förändrade varor skola anses som i livsmedelslagens mening fördärvade. Varor med kanderat eller utsöndrat socker äro ej att anse som fördärvade. (Art. 240.) Då konditorivaror saluhållas under benämning, som antyder tillsats av honung eller smör, t. ex. honungspepparkaka, smörbakelse, må ersättningsmedel för honung eller annat fett än smör icke vara använt vid tillverkningen. (Art. 241.) Mjölkbonbons skola innehålla minst 2.5 och gräddbonbons minst 4 viktprocent mjölkfett. Maltbonbons skola innehålla minst 5 procent maltextrakt eller 4 procent maltextraktpulver. Samma fordringar gälla för andra sötsaker, vars benämning antyder tillsats av mjölk, grädde eller maltextraktpulver. Samma fordringar gälla för andra sötsaker, vars benämning antyder tillsats av mjölk, grädde eller malt. (Art. 242.) Konditorivara, i vars benämning fruktnamn ingår, skall innehålla väsentliga mängder av den ifrågavarande frukten. Bonbons och andra sötsaker, som smaksatts med syntetiska essenser, få ej vara försedda med avbildningar av frukter eller andra delar av växter. Beskaffenheten av använd konstgjord, d. v. s. syntetisk essens må angivas genom att å omslag eller förpackning anbringas orden »med arom», t. ex. »med hallonarom». Vid tillverkning av bonbons anses ej som konstgjord sådan naturlig fruktessens, som för smakens förstärkande försatts med högst 5 procent oskadlig syntetisk essens. (Art. 243.) Alkoholhaltiga sötsaker (bonbons, praliner, socker- och chokladägg) skola hava benämning, varav alkoholtillsatsen tydligt framgår. Bestämmelserna i art. 314 (se ovan) äro tillämpliga å dessa varor. (Art. 244.) Sötsaker må ej innehålla hälsovådliga trä-, metall- eller glasdelar. (Art. 245.) Med råmarsipanmassa och marsipanvaror förstås produkter, framställda av mandel och socker. En del av sockret må vara ersatt av invertsocker. Varan må innehålla högst 10 procent stärkelsesirap. Tillsats av andra kärnor än mandel, av mjöl eller stärkelse, glycerin och dylikt är förbjuden. S. k. tryffel och tryffelmassa må icke såsom tillsats innehålla sträckningsmedel såsom stärkelsesirap, mjöl, stärkelse, främmande fettämne och färgämne. (Art. 246.) Frankrike. Ur förordning den 19 december 1910 angående sötsaker, konfekt och chokladvaror, med tillägg den 16 september 1925.

Benämningen kakaomassa är förbehållen sådan massa, som erhålles genom sönderkrossning av rostade, skalade och från groddarna befriade kakaobönor; massan får ej innehålla mera än 4.5 procent rester av skal och groddar; den må vara befriad från en del av sitt fett genom pressning under värme; kakaosmör må tillsättas. (Art. 16.)

519 Benämningen kakaopulver är förbehållen en produkt, erhållen genom pulvrisering av kakaomassa, som berövats en del av sitt fett. (Art. 17.) Det anses ej som förfalskning att till kakaobönor, avsedda för beredning av kakaopulver, sätta alkalikarbonater eller alkalier, under villkor dels att den tillsatta myckenheten ej överstiger 5.75 gram pottaska eller därmed jämförlig mängd av annat alkalikarbonat på 100 gram torr och från en del fett befriad kakao, och dels att det sålunda erhållna pulvret, utan tillsats av något ämne som kan göra det surt, har en obetydligt sur reaktion. Den benämning, som användes för att utmärka produkter, åsyftade i denna artikel, skall vara åtföljd av orden »försatt med lösningsmedel» (»solubilisé»). Bestämningsordet upplöslig (»soluble») får ej tilläggas vare sig i art. 17 eller i denna artikel åsyftat kakaopulver. Bestämningsordet ren får tilläggas allenast den i art. 17 angivna produkten liksom samma produkt, som gjorts upplöslig utan tillsats av kemiska ämnen. (Art. 18.) Benämningen kakaosmör får användas endast för fett av kakaobönor, även av sådana som undergått behandling i och för tillverkning av kakaopulver, som gjorts upplösligt (»solubilisé»). (Art. 19.) Benämningarna choklad eller sockrad kakao äro förbehållna produkter, erhållna genom blandning av socker och kakaomassa eller kakaopulver i sådan proportion, att 100 gram av varan innehåller åtminstone 32 gram kakaomassa eller kakaopulver. (Art. 20.) Beträffande produkter, åsyftade i förevarande förordning, anses följande förfaringssätt icke som förfalskning: l:o) Tillsättande av naturliga eller artificiella aromatiska ämnen, under villkor, angivna i ministeriell förordning. Emellertid skall, om varans benämning innehåller namnet på en naturlig vällukt men varans arom, om ock endast delvis, härröir sig från konstgjorda aromatiska ämnen, varans benämning vara åtföljd av orden »konstgjord arom» eller av ordet »vanilliné». 2:o) Tillsättande av andra söta ämnen än socker, av stärkelsehaltiga ämnen eller av vilka ätbara ämnen som helst under villkor att varans benämning åtföljes av uppgift om det tillsatta ämnets myckenhet och art. Dock må benämningarna »mjölkchoklad, choklad med mjölk, mjölkkakao, kakao med mjölk» användas endast för att beteckna produkter, som innehålla minst 15 procent fasta ämnen, erhållna genom avdunstning av skummad eller oskummad mjölk. 3:o) Användning av kakaomassa eller kakaopulver, som gjorts upplöslig, såsom i art. 18 angives, under villkor att varans benämning åtföljes av ordet »solubilisé». 4:o) Fernissning av chokladföremål med gummilacka eller bensoe. Såsom förfalskning skall anses tillsats till produkter, angivna i detta kapitel, av kakaoskal i större eller mindre myckenhet. (Art. 22.) För sötsaker, överdragna med choklad, må användas en benämning, innehållande orden »au chocolat», under villkor att överdraget uteslutande utgöres av choklad. Dock anses det ej som förfalskning att till överdragsohokladen sätta vilka ätbara ämnen som helst i en myckenhet ej överstigande 5 procent av överdragschokladens vikt. (Art. 23.)

520 Nederländerna. Ur förordning av den 23 oktober 1924. med tillägg den 4 juli 1925 och den 31 juli 1926.

Kakaomassa eller kakaopasta eller kakao i kakor utgöres av finmalda kakaobönor, som rensats så väl som möjligt; bönorna kunna vara eller icke vara rostade eller torkade. Till produkten må sättas något kakaosmör. Kakaopulver, pulverkakao eller kakao utgöres av pulvriserad kakaomassa, varifrån en del av kakaosmöret frånskilts. Hos kakaopulver, pulverkakao eller kakao, föregången av bestämningen mager eller »sterk antvette» (»varifrån mycket fett borttagits»), må halten av kakaosmör understiga 22 procent av torrsubstansen. Choklad eller kuvertyr är en blandning av kakaomassa eller kakaopulver med socker, därvid kakaosmör må tillsättas. Mjölkchoklad eller mjölkkuvertyr utgöres av choklad eller kuvertyr, som tillsatts med mjölk, vilken må vara kondenserad eller i pulverform. Chokladpulver, pulverchoklad eller choklad i pulver utgöres av pulvriserad choklad eller kuvertyr. Det är tillåtet att behandla kakaomassa och kakaopulver med alkalier eller alkalikarbonater för att göra varan upplösbar, under förutsättning dock att varan icke därigenom reagerar alkaliskt gentemot lackmus; likaledes är det tilllåtet att tillsätta en ringa mängd oskadliga smakämnen, allt utan att detta behöver tillkännagivas vid försäljningen. Därjämte må, utan att tillkännagivande därom behöver ske, till choklad sättas små mängder oskadliga aromatiska ämnen och/eller mjölkbeståndsdelar samt malna valnötter, hasselnötter, mandlar, persiko- och aprikoskärnor, jordnötter, »pineolen» och pistacier. Varor, som till egenskaper eller utseende likna någon av förut nämnda varor och som kunna vara avsedda att ersätta dessa, skola benämnas i enlighet med sin sammansättning och få icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd och på de villkor, Kungl. Maj:t uppställer, benämnas med namn, varav arten och sammansättningen icke eller endast ofullständigt framgår. Kakaomassa skall uppfylla följande villkor: Halten av kakaosmör skall utgöra minst 50 procent av torrsubstansen. Halten av kakaoskal får ej överstiga 4 procent av den fettfria torrsubstansen. Askhalten får ej uppgå till mer än 14 procent av den fettfria torrsubstansen. Askans alkalihalt får ej överstiga 120 cm 3 normal-alkali per 100 gram fettfri torrsubstans. Kakaopulver skall uppfylla följande villkor: Halten av kakaosmör skall utgöra minst 22 procent, hos magert kakaopulver dock minst 15 procent av torrsubstansen. Halten av kakaoskal får ej uppgå till mer än 4 procent av den fettfria torrsubstansen. Vattenhalten får ej överstiga 9 procent. Beträffande halten av aska och alkali hos askan gälla samma bestämmelser som för kakaomassa. I choklad skall halten av kakaobeståndsdelar, kakaosmöret inbegripet, uppgå till minst 32 procent. I kuvertyr skall halten av kakaosmör uppgå till minst 33 procent och halten av kakaobeståndsdelar, kakaosmöret inbegripet, till minst 42 procent. Hos mjölkchoklad skall halten av kakaobeståndsdelar, kakaosmöret inbegripet, utgöra minst 25 procent, samt halten av torra mjölkbeståndsdelair minst 12.5 procent och skola dessa mjölkbeståndsdelar härröra från sötmjölk. Sötsaker, såsom bonbons, fylld choklad och liknande, som endast till en del bestå av choklad, behöva endast beträffande nämnda del uppfylla de för choklad och mjölkchoklad förut angivna fordringarna.

521 Ättika.

Canada. Såsom ättika får försäljas endast en produkt, framställd genom ättikjäsning av vin, öl, cider eller annan alkoholhaltig vätska, vars alkoholhalt uppstått genom jäsning av olika slag av fruktsocker eller av vanligt socker. Färgning av ättika är förbjuden endast i fråga om spritättika och blandad ättika, som innehåller spritättika. Danmark. Förordning den 26 januari 1934 angående vad som må saluhållas såsom ättika.

Under beteckningen ättika eller under en beteckning, som anger ett särskilt slag av ättika får saluhållas endast jäsningsättika eller destillationsättika. Ättikliknande vara, som icke uppfyller de i det följande angivna fordringarna på jäsningsättika eller destillationsättika och som är avsedd till och ägnad att användas som surrogat för ättika, får icke försäljas under benämning, som innehåller ordet ättika i sådant sammanhang, att varan gives sken av att utgöra ättika (t. ex. bordsättika, taffelättika). — Jäsningsättika skall vara framställd genom ättikjäsning av alkohol- eller sockerhaltiga vätskor. Råmaterialet skall vara gott och friskt. Sprit, som användes vid tillverkningen, får icke innehålla metylalkohol. Kemiska smakämnen få ej tillsättas. Ättikan skall innehålla minst 40 och högst 150 gram fri ättiksyra per liter samt skall vara klar -och fri från mögelsvamp och ättikål, som bildar synlig bottensats. Den får ej innehålla fria mineralsyror, konserveringsämnen eller tunga metaller. Andra organiska syror än ättiksyra få förekomma endast i helt obetydliga mängder. Varan får ej tillsättas annat färgämne än sockerkulör. — Destillationsättika skall vara framställd genom utspädning av på kemisk väg framställd ättiksyra. Den må innehålla på kemisk väg framställda smakämnen under förutsättning att dylik tillsats angives på varans etikett. Ättikan skall vara fri från empyreumatiska ämnen och andra föroreningar. Vad ovan anföres i fråga om halten av fri ättiksyra per liter hos jäsningsättika skall jämte de därefter återgivna föreskrifterna beträffande sådan ättika gälla även för destillationsättika. — Ättika som saluhålles under någon av benämningarna vinättika, druvättika, maltättika och spritättika, skall utgöras av jäsningsättika, som är framställd uteslutande eller huvudsakligen av vin, druvsaft, vört eller utspädd sprit. — Ättika, som saluhålles under benämningen kryddättika, skall vara behandlad med en blandning av olika kryddor eller tillsatt med extrakt därav i sådan myckenhet att den färdiga varan bär tydlig prägel därav. Estragonättika och ättika med liknande benämning skall vara på motsvarande sätt behandlad med det i benämningen angivna ämnet. Dubbel ättika kan användas som beteckning för ättika med en styrka av 70—105 gram och tredubbel ättika, då styrkan är 105—150 gram fri ättiksyra per liter. — Då ättika saluhålles, skall på etiketten till den flaska eller det förvaringskärl, vari varan säljes, på tydligt framträdande sätt angivas huruvida varan utgöres av jäsningsättika eller destillationsättika. Blandningar av jäsningsättika och destillationsättika skola betraktas såsom destillationsättika. Frankrike. Genom en förordning 1908, med vissa ändringar 1924, är benämningen »vinaigre» förbehållen produkter, som framställts genom ättikjäsning av alkoholhaltiga vätskor eller utspädd alkohol och som innehålla minst 6 procent ättik-

522 syra. Uttryckligen förbjudes att vid tillverkning av vinaigre använda ättiksyra, träättika (»d'acide pyroligneux»), mineralsyror eller »de vinasses» ( = svagt vin, bottensats i vin). Färgning är tillåten men skall deklareras. Schweiz. Livsmedelsförordningen den 26 maj 1936.

Med benämningen ättika (matättika) betecknas en vara, vilken användes som krydda till mat och för konservering samt framställes antingen genom ättikjäsning av lämpligt utspädda, alkoholhaltiga vätskor (s. k. jäsningsättika) eller genom tillsats av vatten till ren, 80-procentig ättiksyra ( = ättikessens) (s. k. essensättika). I ändamål att bibringa ättikan särskild lukt eller smak får densamma försättas med extrakt av kryddörter, såsom dragon, lagerbär, eller med kryddor, såsom paprika, senap, peppar (s. k. aromatisk ättika »Kräuteressig», kryddättika). (Art. 412.) Till jäsningsättika hänföras: a) vinättika, varmed förstås en produkt, framställd av vin genom ättikjäsning och i motsvarande grad utspädd; b) fruktättika, varmed förstås en på samma sätt erhållen produkt av fruktvin eller must; c) maltättika, erhållen genom ättikjäsning av jäst maltvört; d) ölättika, framställd av ättiksurnat öl; e) honungsättika, framställd genom ättikjäsning av honung; f) ättiksprit, varmed förstås av sprit framställd ättika med en ättiksyrehalt av 10—12 procent. Till ättikframställning avsett druvvin eller fruktvin, som är extraktrikt men innehåller mindre än 8.5 volymprocent alkohol får genom tillsats av finsprit eller extrafinsprit bringas upp i nämnda alkoholhalt. Ättika som beretts endast genom att ättiksyra utspätts med vatten får ej benämnas jäsningsättika eller förses med någon av de ovan under a)—f) upptagna benämningarna. Såsom essensättika till förtäring skall betecknas ren 80-procentig ättiksyra (ättikessens) i minst 15-faldig utspädning med vatten. (Art. 413.) Ättikas smak och lukt skall vara ren och motsvara ättikans beteckning. Efter neutralisation får den smaka varken brännande eller skarp, såvida den icke deklarerats såsom kryddad. Ättika skall vara klar och ofördärvad; den må ej innehålla ättikål i större mängd eller med blotta ögat synliga svampanhopningar. Mindre mängder ättikål eller svamp må avlägsnas genom fil trering. All ättika skall innehålla minst 4 procent ättiksyra. Alkoholhalten får ej överstiga 1 volymprocent. Ättika skall vara fri från mineralsyror och från hälsofarliga organiska syror. All ättika må vara färgad med konst eller avfärgad med rent kol. För ättikframställning avsett rödvin må avfärgas med rent kol. Ättika får per liter innehålla högst 400 milligram svaveisyrlighet, varav högst 40 milligram får vara fri. Halten av svavelsyrligt salt, beräknat som kaliumsulfat, får ej överstiga 2 gram per liter. Därest ättika blandats med örtextrakt eller kryddor skall detta förhållande framgå av ättikans benämning. Vinättika och fruktättika skall per liter innehålla minst 10 gram sockerfritt extrakt och 1 gram mineralämnen. (Art. 414.) Blandningar av vinättika och fruktättika skola betecknas som jäsningsättika. (Art. 415.) Koncentrerad ättiksyra får försäljas endast till återförsäljare, ej omedelbart till konsument. Halsen på flaskor, som innehålla sådan ättiksyra, skall vara rafflad på tvären och flaskorna skola vara försedda med tydligt läsbar, väl fastsatt påskrift i röda bokstäver på vit botten, så lydande: »Försiktighet. Koncentrerad ättiksyra, 80 % (Ättikessens) livsfarlig om outspädd. Utspädes före utlämnande till förbrukare med minst 15 delar vatten.» — Flaskor och fat, som innehålla koncentrerad ättiksyra (ättikessens) skola för undvikande av för-

523 växling förvaras skilda från fat och andra förvaringskärl, som innehålla utspädd ättika och andra för omedelbar förtäring avsedda vätskor. Den produkt, som erhålles av koncentrerad ättiksyra (ättikessens) genom utspädning med vatten skall innehålla minst 4 procent ättiksyra. Flaskor och andra förvaringskärl för sålunda utspädd ättiksyra skola av försäljaren förses med påskriften »Essensättika till förtäring». (Art. 416.) I art. 417 lämnas föreskrifter angående ättikliknande vätskor, vilka i stället för eller jämte ättika eller ättiksyra innehålla citron-, vin- eller mjölksyra. Särskilt utförligt behandlas s. k. citronättika, som framställes av ättika och citronsaft. Ättika och ättikliknande vätskor få innehålla järn och koppar i en sammanlagd myckenhet av högst 30 milligram per liter. Av zink får blott finnas spår. Andra hälsovådliga metallföreningar få ej vara påvisbara. (Art. 418.) Till förtäring avsedd citron-, vin- och mjölksyra skall uppfylla de fordringar, som uppställas i livsmedelsboken. (Art. 419.) (Härmed avses »Schweizerisches Lebensmittelbuch. Methoden fur die Untersuchung und Beurteilung von Lebensmitteln und Gebrauchsgegenständen. Im Auftrage des Eidg. Departements des Innern bearbeitet vom Schweiz. Verein analytischer Chemiker. Vierte, revidierte Auflage. Bern 1937.») Enligt livsmedelsboken gälla för undersökning och bedömning av nämnda tre syror föreskrifterna i Pharmacopoea Helvetica. Kryddor m. m.

Norge. Föreskrifter angående kryddor av den 3 maj 1935.

Kryddor skola, antingen de äro hela eller malna, vara rena samt hava normal färg, lukt, smak och övriga egenskaper. De skola, i den utsträckning tekniska hjälpmedel tillåta, vara fria från sand, jord och sådana delar av moderväxten, vilka icke tillhöra kryddan. De få icke vara berövade någon vardegivande beståndsdel eller vara bemängda med insekter, kvalster eller liknande föroreningar. För de vanliga kryddorna gälla följande fordringar: Kryddpeppar skall utgöras av de torkade frukterna av Pimenta officinalis Berg. Varan må icke innehålla mer än 2 viktprocent stjälkar och andra föroreningar. Ingefära skall bestå av rotstocken av Zingiber officinale Roscoe. Innan ingefära males skall den genom borstning eller på annat sätt befrias från kalk, så att den malna varan icke innehåller mera än 8 viktprocent aska. Kardemumma skall vara frukt eller frö av Elettaria cardamomum White et Maton eller Elettaria cardamomum major Smith. Den må vara blekt. Vid målning av kardemumma må tomma skal ej medtagas. Kanel skall utgöras av den torkade barken av cinnamomum-arter, företrädesvis Cinnamomum ceylianicum och Cinnamomum cassia. Den må icke vara tillblandad med ytterbark, ved eller värdelösa barksorter, ej heller får något av kanelaldehyden vara avlägsnat (gränsvärde 1.3 viktprocent). Målen kanel må icke innehålla mer än 5 viktprocent aska och 2 viktprocent sand (som ej upplöses i saltsyra). Muskotblomma skall bestå av den torkade frömanteln (arillus) av Myristica fragrans Hout., banda-macis. Den må ej vara blandad med bombay-macis (Myristica malabarica Lam.). Muskotnöt skall utgöras av fröet av Myristica fragrans Hout. Målen muskotnöt må ej vara blandad med bombay-macis, mjöl eller dylikt.

524 Kryddnejlika skall vara de torkade blomknopparna av Jamboza caryophyllus Niedenzu. Den må ej innehålla mera än 7 viktprocent nejlikstjälk och andra främmande beståndsdelar. Den må ej vara extraherad (gränsvärdet för innehåll av nejlikolja 15 viktprocent). Svartpeppar skall bestå av de omogna frukterna av Piper nigrum L. Den må ej innehålla mera än 15 viktprocent föroreningar, därav högst 10 viktprocent torra frukter och 5 viktprocent stjälkar. Tomma skal få ej medtagas vid målningen. Vitpeppar må ej innehålla mer än 6 viktprocent oskalade frukter av svartpeppar. Senap skall utgöras av frön av Brassica nigra L., Brassica juncea Hook. fil. et Thoms, Brassica Besseriana And. och av Sinapis alba L. m. fl. För senapspulver, d. v. s. målen senap, skall tillsats av mjöl, stärkelse, färgämne eller andra främmande ämnen angivas på förpackningen eller till denna hörande etikett; varan må säljas endast i tillsluten förpackning. Vanilj skall bestå av de torkade frukterna av Vanilla planifolia Andr. Utgöres varan av s. k. tahitivanilj, skall denna beteckning användas. Vanilj må ej vara extraherad. (1 §.) Bittermandelolja skall, om den betecknas som äkta, vara utvunnen av bittermandel. Benzaldehyd må försäljas såsom ersättning för bittermandelolja. Varor, som försäljas under benämningen mandeldroppar eller mandelessens, må förses med beteckningen äkta endast om varan är framställd av naturprodukter. Vaniljsocker skall, om det betecknas som äkta, såsom smakgivande beståndsdel innehålla uteslutande fint riven vanilj. Innehåller varan syntetiskt framställt vanillin eller andra syntetiska ämnen med vanilj smak, må den likväl försäljas som vaniljsocker, men utan tilläggsbeteckningen äkta. För vara, som benämnes vanilj droppar, vaniljessens eller vaniljextrakt må ej heller tilläggsbeteckningen äkta användas, med mindre varan är framställd uteslutande av vanilj. (2 §.) Då kryddor försäljas i sluten förpackning, skall denna vara försedd med i Norge inregistrerat varumärke eller med fabrikantens, importörens eller säljarens namn och adress. (3 §.) Schweiz. Livsmedelsförordningen av den 26 maj 1936.

Med kryddor förstås starkt luktande eller smakande växtdelar, vilka tillsättas livsmedel för höjande av dessas smak eller smältbarhet. Hela och malna kryddor få innehålla obetydliga mängder, naturliga föroreningar men icke någon extraherad vara. (Art. 322.) Enhetliga kryddor skola benämnas efter sin art. Blandningar av olika kryddor må betecknas med fantasinamn eller gemensamt namn, såsom »Birnbratgewurz» o. s. v., under förutsättning att huvudbeståndsdelarna och användningssättet angivas på förpackningen. För kryddblandning, innehållande curcuma, är benämningen curry eller currypulver tillräcklig. Malna kryddor må ej vara försatta med mineralämnen, såsom koksalt o. s. v. (Art. 323.) Å förpackning till kryddor och kryddblandningar skall angivas, förutom den föreskrivna benämningen, tillverkarens eller säljarens firma eller för vederbörande myndighet uppgivna märke. (Art. 324.) Vaniljsocker skall utgöras av en blandning av socker och minst 10 procent torkad vaniljfrukt. Vanillinsocker skall utgöras av en blandning av vanillin och socker med minst 2 procent vanillinhalt. Hos äldre, lagrad vara må halten vara 0.2 procent lägre. Å varje förpackning med vanillinsocker skall anbringas tillverkarens eller försäljarens firma-

525 namn jämte uppgift, som för kontrollmyndigheten angiver tillverkningsdatum. Blandning av vaniljsocker med vanillinsocker eller vanillin skall benämnas vanillinsocker. För blandningar av ersättningsmedel för vanilj eller vanillin med socker gälla i fråga om halten av smakämne ovannämnda fordringar för vanillinsocker. Ersättningsmedel för vanilj och vanillin skola betecknas vanilj ersättning respektive vanillinersättning. På förpackningen skall tillverkarens eller försäljarens firma angivas. (Art 325.) Bordssenap skall utgöras av en blandning av målen senap och ättika, vin eller vatten. Rismjöl, i en myckenhet av högst 10 procent av blandningens torrsubstans, ävensom koksalt, socker och smakämnen må vara tillsatt. Varan får vara färgad. Bordssenap må innehålla högst 500 milligram svaveisyrlighet per kilogram. Andra senapsblandningar skola betecknas i enlighet med sin sammansättning. (Art. 326.) Ersättningsmedel för kryddor skola vara märkta på så sätt att därav framgår, vilka råvaror som använts för varans framställning. Därjämte skall tillverkarens eller säljarens firma angivas å förpackningen. Malna kryddor få icke vara tillsatta med ersättningsmedel. (Art. 327.) Livsmedelskontrollen. Danmark. Den allmänna livsmedelskontrollen är reglerad genom två författningar angående undersökning av livsmedel med mera, nämligen en lag av den 18 april 1910 och en kungörelse av den 15 mars 1911. Jämlikt bemyndigande i nämnda lag har justitieministern träffat avtal med ett privat laboratorium i Köpenhamn att mot visst per år beräknat vederlag verkställa undersökningar av prov, som insändas av domstolar, polismyndigheter och hälsovårdsnämnder. Allmänna polisen äger uttaga prov av livsmedel med mera, även då misstanke om olagligt förfarande icke föreligger. Betalning skall erläggas för prov, som tages av polisen. Denna kan även mottaga prov, som överlämnas av allmänheten med begäran om undersökning. När polisen själv inköper prov, skall säljaren omedelbart efter köpet underrättas om att detta skett för att erhålla prov för undersökning. Provet skall genast förseglas med polisens sigill; dock skall, om säljaren så önskar, hälften av provet överlämnas till honom, tillslutet med polisens sigill. Säljaren har rätt att förse provet eller del därav, som polisen behåller, med sitt sigill, och skall tillfrågas, om han önskar göra detta. På provets omslag eller en vidfäst blankett, ävensom, om säljaren så önskar, å kontrollprovet skall polisen å ort och ställe anteckna sitt namn samt datum, säljarens namn och den erlagda betalningen. Innan polisen uttager prov, skall vederbörande polismästare hos laboratoriet göra förfrågan, om detta vid angiven tid kan mottaga prov av det slag, varom är fråga. Lämnas avböjande svar, skall laboratoriet meddela, när proven kunna insändas. Lämnas jåkande svar, skall laboratoriet tillika giva alla nödiga upplysningar rörande provens uttagning, de för undersökningen nödvändiga myckenheterna samt sättet för provens översändande till laboratoriet. Erfordras särskilt emballage för provens insändande, tillhandahålles sådant av laboratoriet efter rekvisition. Vederbörande myndigheter äro pliktiga lämna laboratoriet de kompletterande uppgifter, som detta kan begära, och i övrigt företaga de åtgärder, som laboratoriet kan föreslå för erhållande av ytterligare jämförande undersökningsmaterial. Då misstanke föreligger om förfalskning eller annan oegentlighet, följas ovannämnda föreskrifter endast i den mån förhållandena det medgiva. Då prov insändes till laboratoriet, skall provet vara åtföljt av en skrivelse, vari skall noga

526 angivas, vad som önskas utrett genom undersökningen, ävensom meddelande lämnas om försäljningssätt, pris och andra omständigheter, vilka kunna vara av betydelse för att bedöma varans beskaffenhet i förhållande till dess pris eller kunna vara ägnade att belysa skillnaden mellan begreppen förfalskning och kvalitetsskillnad. Av denna skrivelse skall den som insänder provet, taga en kopia och behålla denna. Angående undersökning av mjölk och kött gälla särskilda föreskrifter. I hälsovårdsstadgor för de särskilda kommunerna, som antagas av kommunalfullmäktige och fastställas av inrikesministeriet, meddelas föreskrifter rörande de kommunala hälsovårdsnämndernas befogenhet med mera. Till ledning vid antagandet av dessa stadgor hava normalstadgor genom statens försorg utarbetats och offentliggjorts dels för kommuner med och dels för kommuner utan stadsmässig bebyggelse. Övervakningen av den offentliga hälsovården och "till— lämpningen av dithörande lagstiftning åvilar enligt dessa stadgar i första hand polismästaren och distriktsläkaren. Kommunernas hälsovårdsnämnder utöva den omedelbara tillsynen. Deras befogenheter äro i stort sett desamma som de svenska hälsovårdsnämndernas. Underrättelse om nämndens sammanträde och föredragningslistan därvid skall lämnas polismästaren och distriktsläkaren, varjämte skall meddelas huruvida nämnden anser deras närvaro vid sammanträdet önskvärd. Särskilda föreskrifter lämnas angående kontrollen och beskaffenheten av dricksvatten, vattenledningar och brunnar, bagerier, brödbutiker, glasskonditorier, mejerier och mjölkförsäljningslokaler. Rörande livsmedel i allmänhet stadgas att alla livsmedel, avsedda till försäljning, äro underkastade hälsovårdsnämndens kontroll med avseende å eventuell hälsovådlig beskaffenhet eller förelupen förfalskning, som förringar deras nytto- eller näringsvärde. Finner hälsovårdsnämnden att skäl föreligger för undersökning av offentligt saluhållna livsmedel eller föremål, vilkas begagnande kan medföra hälsofara, skall nämnden göra hemställan därom till polismästaren. Nämnden skall vidare tillse att alla lokaler för försäljning av livsmedel äro inrättade på ur sanitär synpunkt tillfredsställande sätt och hållas nöjaktigt rena. Norge. Bestämmelser rörande livsmedelskontrollen finnas dels i sundhetsloven av den 16 maj 1860 och dels i den nya livsmedelslagstiftning, som genomförts med loven om tilsyn med naeringsmidler m. v. av den 19 maj 1933 med följdförfattningar av den 3 maj 1935 rörande beskaffenheten av vissa livsmedel m. m. Sundhetsloven, som alltjämt gäller i den mån den icke strider emot de nya författningarna, påbjuder att i varje kommun skall finnas en hälsovårdsnämnd (helseråd), som skall vaka över bland annat livsmedelshanteringen samt utarbeta förslag till hälsovårdsföreskrifter, vilka kunna stadfästas av konungen. I enlighet härmed har för alla städer och de flesta härader utfärdats föreskrifter, vilka innehålla mer eller mindre utförliga bestämmelser om livsmedelskontroll, såsom om behörighet för hälsovårdsnämnden att öva tillsyn å ställen, där livsmedel tillverkas och säljas, uttaga prov, verkställa beslag med mera. Enligt livsmedelslagen den 19 maj 1933 åvilar tillsynen över lagens och följdförfattningarnas tillämpning hälsovårdsnämnderna eller de personer, som å deras vägnar utöva tillsyn, allmänna polisen samt tullmyndigheterna. De närmare föreskrifterna rörande kontrollen meddelas i instruktion den 3 maj 1935 för hälsovårdsnämnderna, polisen och tulltjänstemännen. Konungen kan på begäran av hälsovårdsnämnd berättiga denna att utöva kontroll över rörelser

527 utanför hälsovårdsområdet, vilka tillverka närings- eller njutningsmedel, som försäljas inom området. Kontrollmyndigheterna må ej yppa driftanordning eller affärsförhållande, som i utövningen av deras verksamhet kommer till deras kännedom, ej heller eftergöra sådana anordningar eller tillvägagångssätt. De må ej själva eller genom något av dem helt eller delvis lett företag stå i konkurrensförhållande till rörelse, som de övervaka, och må ej heller göra affärer med sådan rörelse. Den som övar tillsyn må ej heller vara styrelsemedlem i eller på annat sätt deltaga i ledningen av sådan rörelse eller innehava befattning, som gör honom beroende (»setter ham i avhaengighedsforhold») av någon som har befattning med ledningen. Hälsovårdsnämnden skall föra förteckning över rörelser, vilka äro anmälningspliktiga. Enligt allmänna föreskrifter om tillverkning och omsättning av livsmedel med mera av den 3 maj 1935 åvilar anmälningsskyldighet den som ämnar yrkesmässigt bedriva slakterirörelse, den som yrkesmässigt på »fast bedriftsted» ämnar tillverka livsmedel och den som på »fast udsalgsted» ämnar försälja kött, köttvaror, färsk fisk, »fiskemat», mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror, frukt eller grönsaker. På begäran av socialdepartementet eller medicinaldirektören är hälsovårdsnämnd pliktig att verkställa särskild inspektion av rörelse och uttaga prov för undersökning. Får hälsovårdsnämnd genom anmälan från tullmyndighet eller på annat sätt vetskap eller misstanke om att någon försöker införa vara i strid mot livsmedelslagens eller följdförfattningarnas bestämmelser, skall nämnden om möjligt utan tidsutdräkt undersöka varan eller taga prov av den för att avgöra, huruvida den må införas. Hälsovårdsnämnd eller den som utövar nämndens befogenheter skall äga tillträde överallt, där varor, som äro underkastade nämndens tillsyn, tillverkas för avsalu, omsättas, förvaras eller försändas samt må uttaga prov och kräva framläggande av de böcker, som rörelsen kan vara ålagd att föra. Varans ägare skall om möjligt underrättas om inspektionen. Vid provtagning skola de i det följande angivna särskilda föreskrifterna tillämpas. Prov, som nämnden ej själv kan undersöka, kunna insändas till laboratorium som är godkänt av socialdepartementet. Detta kan ålägga nämnden att föra förteckning över prov enligt fastställt formulär. Föreligger skäl till misstanke att vara är skadlig för hälsan, skall prov därav utlämnas utan vederlag. Finner hälsovårdsnämnden att en vara eller ett föremål tillverkas, saluhålles eller föres i handeln i strid mot livsmedelslagen eller följdförfattningarna, skall nämnden påfordra rättelse. Anses varan hälsovådlig, må nämnden förbjuda att varan saluhålles eller taga densamma i beslag. Anses åtal ej böra ske och varan ej beslagtages, må hälsovårdsnämnden frigiva densamma,' för så vitt ägaren styrker att den icke kommer att föras i handeln som livsmedel eller användas vid tillverkning av sådant eller att, innan så sker, densamma genom särskild behandling berövas sin hälsovådliga egenskap. Kostnaden för sådan behandling eller varans förstöring skall gäldas av ägaren. Dylik vara, som är i tullens besittning, må återsändas till avsändare. Ägarens eller innehavarens intresse bör under alla förhållanden såvitt möjligt tillgodoses. Beslut om förbud mot införande eller saluförande och om beslag skall genast delgivas varans innehavare jämte besvärshänvisning. Är varan i tullverkets besittning, skall detta ävensom varans ägare eller mottagare underrättas. Därest vad som förekommit må antagas vara av betydelse utanför hälsovårdsnämndens område, skall vederbörande hälsovårdsnämnd eller eventuellt socialdepartementet underrättas. Anser hälsovårdsnämnden skäl för åtal föreligga, skall åklagarmyndigheten underrättas. Kan det antagas, att en vara är skadlig för hälsan,

528 äger nämnden eller polismyndighet påfordra, att den som tillverkar eller saluför varan uppgiver vem som levererat densamma eller dess beståndsdelar. Angående polisens kontrollverksamhet lämnas följande särskilda föreskrifter. Kommer något förhållande till polisens kännedom, som ger anledning misstänka förseelse emot livsmedelslagen eller följdförfattningarna, skall polisen föranstalta om nödig utredning och eventuellt om åtal. Bestämmelserna rörande hälsovårdsnämnds rätt till inspektion av tillverkningslokaler med flera platser, till uttagning av prov och till att taga del av handelsböcker skola härvid äga motsvarande tillämpning. Uppstår fråga om en vara är av sådan beskaffenhet, att densamma ej må saluföras, må hälsovårdsnämndens yttrande inhämtas. Anses beslag böra ske eller försäljningsförbud böra meddelas, skall vederbörande hälsovårdsnämnd underrättas. När så kräves, skall polisen lämna hälsovårdsnämnder, tullväsendet eller andra kontrollmyndigheter nödigt biträde. Angående tulltjänstemännens kontrollverksamhet gälla följande föreskrifter. Finner tulltjänsteman vid tullbehandling av vara, som är underkastad tillsyn enligt livsmedelslagen, att varan är skadlig för hälsan eller på i ögonen fallande sätt fördärvad eller förekommer eljest anledning till misstanke, att varan eller dess beteckning ej överensstämmer med livsmedelslagens eller följdförfattningarnas bestämmelser, skall skriftligt meddelande om förhållandet genast tillställas ordföranden i ortens hälsovårdsnämnd. Sådant meddelande skall lämnas även då tullmyndighet av annan offentlig myndighet erhållit underrättelse, att varan befunnits icke överensstämma med nämnda författningar eller att den bör undersökas innan den utlämnas. Sedan meddelande, som nu sagts, blivit avsänt, skall tullen kvarhålla varan, intill dess hälsovårdsnämnden haft tillfälle undersöka densamma eller avgöra om den må införas. Tullväsendets tillsyn omfattar icke vara som tillverkats utom riket och föres genom riket såsom transitogods, ej heller vara som inlagts på frilager eller transitoupplag och därifrån utföres till utlandet. Angående förfarandet vid provtagning lämnas i instruktion angående provtagning den 3 maj 1935 mycket detaljerade föreskrifter, av vilka följande må här omnämnas. Prov må tagas såväl av den färdiga varan som av råmaterial och mellanprodukter. Innan provtagning sker, skall meddelande därom lämnas innehavaren av rörelsen, där provet skall uttagas, eller hans ställföreträdare eller den, som ansvarar för varan eller hos vilken den förvaras. Dessa personer äro pliktiga att tillstädeskomma och i den mån det påfordras lämna upplysningar och biträda vid provtagningen. Föreligger anledning till misstanke att en vara icke uppfyller fordringarna i livsmedelslagen eller följdförfattningarna, skall om möjligt två prov tagas, det ena för undersökning vid vederbörande laboratorium och det andra för att i förseglat skick förvaras av kontrollmyndigheten. Proven skola vara lika i fråga om storlek, förpackning, etikettering, försegling och dylikt. Finnes ej särskild anledning till misstanke om förhållande, som nyss nämnts, eller utgör beskaffenheten av varan hinder för att den förvaras någon längre tid utan att särskilda åtgärder vidtagas, såsom fallet är med exempelvis mjölk och icke konserverad köttvara, må endast ett prov, avsett för laboratoriet, uttagas. Därjämte skall dock såvitt möjligt uttagas ett kontrollprov, som rörelsens innehavare och övriga ovan jämte honom nämnda personer är berättigad att begära. Dessa personer skola vid provtagning underrättas att de äga påfordra att ett kontrollprov uttages. I fråga om detta gäller vad nyss sagts om det prov, som tages för att läggas i kontrollmyndighetens förvar. Kontrollprovet skall utlämnas till den som begärt detsamma med tillkännagivande,

529 att det förlorar sitt värde som kontrollprov, därest det icke överlämnas i obrutet och förseglat skick till undersökaren. Angående beskaffenheten av kärl för förvaring av prov lämnas detaljerade föreskrifter, likaså om åtgärder för säkerställande av att provet motsvarar varans genomsnittskvalitet. För ett stort antal varuslag angives den rymd eller vikt, som varje prov skall äga. I vissa fall kan upplysning om provets storlek och förfarandet vid provtagningen inhämtas av vederbörande undersökare. Omedelbart efter provtagningen skall, i närvaro av rörelsens innehavare eller annan av de ovan nämnda personerna, den som tagit proven försegla eller plombera dessa. På förpackningen eller på en med försegling eller på annat betryggande sätt vidhäftad blankett skall antecknas varans beteckning eller märke, dess försäljningspris eller värde, ägarens eller rörelsens innehavares namn eller, om varan är i tullens besittning, ägarens eller mottagarens namn och adress, tid och plats för provtagningen, provtagarens namn och slutligen provets nummer. Den, i vars närvaro provet uttagits, må även sätta sitt sigill på proven. Han skall anmodas att underteckna nyssnämnda uppgifter. Vägrar han detta, skall provtagaren göra anteckning härom på förpackningen eller blanketten. E t t av proven skall snarast sändas till vederbörande laboratorium eller undersökare med uppgift om anledningen till provtagningen, till exempel misstanke om hälsovådlighet, förskämdhet, förfalskning eller oriktig varubeteckning, inkomna klagomål, misstanke om användning av förbjudna konserveringsmedel eller färger. Är prov icke åtföljt av anmodan om viss undersökning eller upplysning om vad som bör utrönas, må undersökningen uppskjutas i avbidan på att sådan uppgift lämnas. Anser tillsyningsmyndighet lämpligt att inköpa prov, skola förestående bestämmelser tillämpas i den utsträckning som påfordras av kontrollens art. Förekommer vid undersökning anledning till antagande att den undersökta varan icke uppfyller föreskrifterna i livsmedelslagen eller följdförfattningarna och är varan av sådan beskaffenhet att densamma icke undergår väsentlig förändring, skall provet, eventuellt i konserverat skick, förvaras av laboratoriet eller undersökaren under minst tre månader efter undersökningens avslutning. Förvaringstiden må utsträckas, om vederbörande kontrollmyndighet i anledning av att rättsligt förfarande inletts anhåller om längre förvaringstid, och förkortas, om rättegångsförfarande ej ifrågakommer eller lagakraftägande dom föreligger. Undersökning av prov kan företagas i större städer av stadsveterinären, som har laboratorium till sitt förfogande, samt av statens institut för folkhälsan. Därjämte ifrågakomma såsom undersökningsorgan de lantbrukskemiska kontrollstationerna i Oslo, Bergen och Trondheim, fiskeriförsöksstationen i Bergen, statens tullaboratorium och materialprovningsanstalterna. Tyska

riket.

Livsmedelslagen av den 5 juli 1927, med ändringar senast den 17 januari 1936, samt särskilda tillämpningsförfattningar av den 21 juni 1934, den 30 mars 1935 och den 28 mars 1936 innehålla bland annat följande bestämmelser. Kontrollen utövas av särskilda polistjänstemän, åt vilka detta uppdrag anförtrotts, samt av vederbörande myndigheter härför utsedda kemister, veterinärer och läkare (för dessa användes i lagen den gemensamma benämningen vetenskapligt sakkunniga), ävensom, i brådskande fall, av den allmänna polisen. Till sakkunniga må utses även tekniska rådgivare, som anställts av yrkessammanslutningar inom lantbruk, industri, hantverk och handel. Dessa benämnas tekniskt sakkunniga 34 — 412286

530 och hava endast rådgivande befogenhet. Polistjänstemän och vetenskapligt sakkunniga äga under arbets- och affärstid tillträde till de lokaler, där livsmedel yrkesmässigt eller för medlemmar av föreningar eller liknande sammanslutningar utvinnas, framställas, tillredas, mätas, vägas, förpackas, förvaras, saluhållas eller försäljas eller där sådana husgeråd eller andra varor, vara livsmedelslagen äger tillämpning, förvaras för avsalu eller saluhållas. I dessa lokaler må besiktning företagas och prover uttagas. Såvida ägaren icke uttryckligen avstår därifrån, skall ett tillslutet och med den provtagande myndighetens sigill förseglat kontrollprov överlämnas åt ägaren samt ersättning för proven lämnas. Beträffande varor, som övervägande äro avsedda till andra ändamål än förtäring av människor, gälla nyssnämnda bestämmelser endast de lokaler, där sådana varor förvaras eller saluhållas såsom livsmedel. Besiktning må även ske av inrättningar och föremål, avsedda för transport av livsmedel. Prov må tagas även av livsmedel med mera, som förvaras för avsalu, saluhållas eller försäljas å offentliga platser, särskilt torg och gator, eller som kringföras för försäljning eller forslas till konsumenter. Polismyndigheterna må uppdraga åt de vetenskapligt sakkunniga såväl att i brådskande fall vidtaga åtgärder för att skydda livsmedel mot förorening eller överföring av sjukdomsalstrande ämnen som ock att provisoriskt beslagtaga misstänkta livsmedel. Om de vidtagna åtgärderna skall meddelande genast tillställas ägaren eller dennes ställföreträdare, varjämte polismyndigheten skall underrättas. Denna skall ofördröjligen antingen fastställa eller upphäva den vidtagna åtgärden. De, hos vilka besiktning eller provtagning skall ske, äro pliktiga att lämna polistjänstemän och sakkunniga bistånd vid förrättningen, särskilt att därvid visa lokaler, att öppna låsta förvaringsrum, biträda vid provtagning, utlämna begärda prov och mot ersättning tillhandahålla sådana kärl eller omslag för provens förvaring, som finnas tillgängliga. Kontrolltjänstemännen må icke i oträngt mål yppa vad de under sin tjänsteutövning iakttagit. Leder undersökning av prov till åtal och fällande dom, skall den dömde gälda kostnaderna för provtagningen och undersökningen. Böter, som utdömas jämlikt livsmedelslagen skola användas till underhållet av de offentliga livsmedelsundersökningsanstalterna, som äro av tre slag, kemiska, veterinära och medicinska. I ovannämnda författning av den 21 juni 1934, som utgör en rundskrivelse angående tillämpningen av livsmedelslagen, lämnas bland annat följande föreskrifter rörande kontrollorganens verksamhet. Såsom sakkunniga kemister fungera föreståndarna för och särskilt auktoriserade kemister vid de kemiska undersökningsanstalterna. Prov, som tagits av polistjänstemännen, skola undersökas vid sistnämnda anstalter, såvida annat ej framgår av följande föreskrifter. Statsanställda veterinärer samt, i undantagsfall, andra veterinärer åt vilka statliga uppdrag anförtrotts, fungera såsom sakkunniga för undersökning av färskt och tillrett kött av alla slags djur samt ägg, med undantag för vissa uppräknade beredningar, bland vilka må nämnas köttextrakt, sopptärningar, kaviar, konserverade ägg och andra äggkonserver. Därjämte äro de kemiskt sakkunniga berättigade att taga de prov, som ingå i den nedannämnda planenliga provtagningen, samt prov som föranledas av misstanke om förfalskning eller vilseledande varubeteckning. Anatomiska, histologiska, fysiologiska, patologiska, bakteriologiska och serologiska undersökningar av mera ingående slag, vilka föranledas av den veterinära övervakningen, skola utföras vid de veterinära undersökningsanstalterna. För övervakning av mjölkhandeln, som i allmänhet skall åligga de kemiskt sakkunniga, skall anlitas statsanställda veterinärer, då det

531 gäller undersökning av mjölkdjuren, och de veterinära undersökningsanstalterna, då fråga är om mjölken besitter hälsovådlig egenskap, som beror på mjölkdjurens hälsotillstånd. För den läkarvetenskapliga övervakningen fungera såsom sakkunniga statsanställda läkare, endast i undantagsfall andra läkare med statliga uppdrag. Erforderliga bakteriologiska och serologiska liksom eventuellt fysiologiska och biologiska undersökningar hänvisas till vederbörlig medicinsk undersökningsanstalt. Har beskaffenheten av ett livsmedel eller annan vara, vara livsmedelslagen äger tillämpning, medfört skada å någon persons hälsa eller föranlett någons död, eller föreligger misstanke om sådant förhållande, skall behörig ämbetsläkare genast underrättas. Så skall även ske, då fara föreligger att genom livsmedel eller vara, som nyss sagts, hälsoskada kan uppkomma, såvida icke andra lagbestämmelser möjliggöra ett ingripande. Ämbetsläkare äger att under utövning av sin verksamhet såsom hälsopolis i fall av trängande fara för människors hälsa provisoriskt vidtaga åtgärder, som ej kunna uppskjutas, samt taga prov av misstänkta livsmedel och andra varor, som ovan nämnts. Underrättelse om sådan åtgärd skall lämnas de eljest behöriga sakkunniga. Ämbetsläkare skall deltaga i besiktningar som livsmedelspolisen företager å anläggningar för dricksvattensförsörjning, såsom brunnar och vattenledningar. De ovan omnämnda tekniskt sakkunnigas uppgift är att medverka vid bedömning av frågor av teknisk eller industriell art. Innehavare av rörelse, som är föremål för kontrollmyndighets åtgärd, är berättigad påfordra tillkallande av sådan sakkunnig. Dessa sakkunniga äga icke polistjänstemäns befogenheter och må ej företaga självständig kontroll. De vetenskapligt sakkunniga, d. v. s. kemister, veterinärer och läkare kunna däremot tilldelas befogenhet att utan medverkan av polistjänstemän verkställa besiktningar och uttaga prov. Det erinras om vikten av friktionsfritt samarbete mellan de skilda kontrollorganen. Gör en sakkunnig iakttagelser, vilka äro av betydelse för andra sakkunniga, skola dessa ofördröjligen underrättas; finner den sakkunnige, att han icke är behörig att handlägga ärendet, skall detta överlämnas till behörig myndighet. Kemiska och kemisk-fysikaliska undersökningar av animaliska livsmedel äro förbehållna åt de kemiska undersökningsanstalterna. Dock må undersökningsanstalt i ärende, som tillhör anstaltens kompetensområde, företaga enklare undersökningar, som rätteligen skulle falla inom annan anstalts behörighetsområde. Såsom allmänna föreskrifter rörande övervakningen av rörelser och försäljningsställen gäller följande. Livsmedelspolisen skall planmässigt inspektera de rörelser, där livsmedel framställas, och sörja för en ändamålsenlig omväxling i ordningsföljden för inspektionerna. Vid behov skola vetenskapligt sakkunniga tillkallas. Som ovan nämnts kunna dessa berättigas a t t självständigt verkställa inspektioner och uttaga prov. Då misstanke om lagstridigt förfarande föreligger, skall hela rörelsen undersökas, därvid om så anses nödigt prov uttagas av råämnen, tillsatser samt för-, mellan- och slutprodukter. Vid sådan undersökning skola de kemiskt sakkunniga närvara, såvida det icke gäller rörelse, där kött av varm- eller kallblodiga djur beredes. I inspektion av sådan rörelse skall i regel veterinärt sakkunnig deltaga. Vid inspektionerna skall särskilt beaktas, huruvida bostads- eller sovrum eller eljest olämpliga lokaler användas i rörelsen. Livsmedelshanteringen i försäljningslokaler samt å torg, allmänna platser, gator och under kringföring skall ständigt övervakas. Inspektionerna skola i allmänhet företagas av polisens verkställande organ och endast då så anses erforderligt under medverkan av sakkunniga. Påfallande billiga utbud i tidningar och

532 andra misstänkta annonser eller offentliga utbud skola föranleda undersökning. Inspektioner och provtagningar skola företagas så att de icke väcka uppseende och om möjligt av civilklädda tjänstemän. Livsmedelshanteringen skall övervakas genom inspektion av tillverknings-, lager- och försäljningslokaler, föremål, som i dessa lokaler användas för livsmedels utvinning, tillverkning, beredning, förvaring, mätning, vägning och transport, genom besiktning av livsmedel, däri inbegripet råvaran samt för- och mellanprodukter, ävensom förpackningsmaterial för livsmedel. Undantagna från besiktning äro följande lokaler: spannmålsmagasin, lador, stukor och liknande inrättningar inom lantbruk och trädgårdsskötsel för lagring av tröskad och otröskad spannmål, potatis, grönsaker och frukt, innan dessa produkter föras ut i rörelsen; tillverknings- och lagerlokaler samt packrum i rörelser, som tillverka, lagra eller förpacka sådana ämnen, exempelvis färger, vinsyra, natriumkarbonat och natriumbikarbonat, vilka stundom begagnas vid beredning av livsmedel men huvudsakligen användas för andra ändamål. Från besiktning undantagas följande livsmedel: tröskad och otröskad spannmål, potatis, grönsaker och frukt, som förvaras i sådana inrättningar som ovan nämnts, ävensom ämnen av nyssnämnda slag, såvida de icke förvaras eller saluhållas såsom livsmedel. Livsmedelshanteringen skall vidare övervakas genom besiktning av livsmedel och deras förpackningsmaterial, då de befinna sig under transport eller saluhållas på torg, öppna platser, gator eller under kringföring, genom besiktning av redskap och andra inrättningar, i vilka livsmedel forslas eller förvaras under sakihållande, som nyss sagts, samt genom undersökning av prov, som uttagas vid besiktning eller på förekommen anledning. Handeln med bruksföremål, som äro underkastade livsmedelslagens bestämmelser, övervakas genom besiktning vid varornas försäljning inom- eller utomhus samt genom undersökning av prov. Besiktning och provtagning skall icke äga rum å järnvägståg eller andra offentliga transportmedel, såvida det icke påkallas av de för rättegången i brottmål gällande bestämmelser. Över besiktningar och provtagningar skola föras anteckningar. Om någon förseelse emot gällande bestämmelser ej yppat sig, må endast tiden för besiktningen antecknas. I annat fall skall dessutom anmärkas varans beteckning, leverantör ooh försäljningspris, om rörelsens innehavare eller ställföreträdare för denne varit närvarande samt förseelsens art ooh dess påföljder. Har prov tagits skall dessutom nedannämnda föreskrifter rörande provtagning tillämpas. För sådan provtagning, som ej sker på särskilt förekommen anledning, skall uppgöras en plan enligt följande riktlinjer. Å ena sidan skola prov av ett och samma livsmedel eller bruksföremål tagas i ett större antal skilda rörelser, å andra sidan skall i en och samma rörelse tagas prov av olika varuslag. Härvid skall tagas hänsyn till den större eller mindre vikt, som de enskilda livsmedlen hava för människors uppehälle och till den hälsofara, som möjligen kan vara a t t frukta. Antalet prov, som planmässigt skola tagas, skall i allmänhet beräknas så, att årligen tagas minst 5 prov av livsmedel per 1 000 invånare och minst ett prov av bruksföremål per 2 000 invånare. Av varor, som föras i handeln i originalförpackning, skall prov om möjligt tagas i sådan förpackning. Varje prov skall såvitt ske kan utmätas så, att det förslår till 3 parallella undersökningar. Erfordras undersökning vid olika anstalter, skall ett motsvarande större prov uttagas. Vid varje provtagning skall på en blankett enligt formulär införas anledningen till provtagningen, provets nummer, tid och plats för provtagningen, rörelsens benämning och orten, där den är belägen, innehavarens eller hans ställ-

533 företrädares namn och adress, ävensom varans beteckning, myckenhet och försäljningspris, leverantören av varan samt slutligen även den gottgörelse, som erlagts för provet. Vid provtagning skall vetenskapligt sakkunnig om möjligt biträda och dennes anvisningar skola följas. Å blanketten skall antecknas, huruvida ett kontrollprov kvarlämnats eller den därtill berättigade uttryckligen avstått från att erhålla ett sådant. För mjölk- och köttkontrollen gälla särskilda bestämmelser. Angående förfarandet med kontrollprov lämnas följande föreskrifter. Kvarlämnas kontrollprov, skall provtagaren samtidigt underrätta rörelsens innehavare eller dennes ställföreträdare dels att han är berättigad att snarast och innan provet kan undergå förstörelse samt i varje fall inom två veckor låta undersöka provet av en för sådant ändamål auktoriserad sakkunnig, dels att han har att härom underrätta vederbörande polismyndighet, därvid den sakkunniges namn skall uppgivas, dels ock att han gör sig skyldig till straffbar handling, om han företager någon förändring med avseende å kontrollprovet. Auktorisation av sådan sakkunnig, som nyss nämnts, meddelas av vederbörande myndighet särskilt för varje polisdistrikt. Samma person må auktoriseras i flera distrikt. Såsom kemiskt sakkunnig må endast den auktoriseras, som har intyg om godkänd prövning såsom livsmedelskemist. Veterinär undersökning av kontrollprov må endast ske av därtill auktoriserad veterinär. Denne skall äga tillräcklig specialutbildning i och erfarenhet av veterinär livsmedelskontroll men må ej vara sysselsatt i den offentliga livsmedelskontrollen. Auktorisation av sakkunnig, varom nu är fråga, må när som helst återkallas. Den sakkunnige skall erinras om att han har a t t konstatera, huruvida kontrollprovets förslutning och försegling är oskadad eller eljest tecken förekommer, som antyda att någon förändring företagits med avseende å provet; att han har att beskriva provet så noggrant att något tvivel om dess identitet icke kan uppstå, samt slutligen att han har att verkställa undersökningen av provet efter bästa förstånd och samvete och enligt vederbörligen fastställd metod samt beskriva undersökningens förlopp. Angående undersökningen av prov föreskrives följande. Rörande varje undersökning skall i en därför avsedd bok (laboratoriebok, dagbok) införas en redogörelse, som utvisar undersökningens förlopp, det använda förfarandet och undersökningsresultatet. Har viss undersökningsmetod fastställts, skall denna användas; sker avvikelse, skall denna motiveras. Visar undersökningen att anledning till anmärkning icke föreligger, skall underrättelse härom lämnas polismyndigheten, om provet avlämnats av polisen. Giver undersökningen vid handen att provet icke motsvarar meddelade författningsbestämmelser skall om möjligt ännu en undersökning verkställas. Föreligger därefter alltjämt anledning till anmärkning skall resultatet av undersökningen delgivas vederbörande polismyndighet för vidare åtgärder. På begäran av rörelsens innehavare skall undersökningsresultatet delgivas denne mot erläggande av en avgift, som för Preussen fastställts till 0.50 riksmark. Vid lindrigare förseelser (Ubertretungen) avgör polismyndigheten, med tillämpning av gällande lagbestämmelser, om någon åtgärd skall vidtagas och, om sådan anses böra följa, dennas art (varning, straffföreläggande av polismyndighet eller anmälan till allmän åklagare).

534 Schweiz. Den schweiziska livsmedelslagen den 8 december 1905 (Bundesgesetz betreffend den Verkehr mit Lebensmitteln und Gegrauchsgegenständen) skiljer mellan tillsyn inom landet och tillsyn vid landgränsen, importkontroll. Tillsynen inom landet handhaves av d,e lokala hälsovårdsmyndigheterna, kantonernas livsmedelsinspektörer och kemister samt de av kantonerna organiserade tillsyningsmyndigheterna. Dessutom har varje kommun att föranstalta om permanent köttkontroll. Till kontrollmyndigheternas förfogande stå ett antal undersökningsanstalter (laboratorier). Varje kanton har att anställa ett behövligt antal livsmedelsinspektörer. Avsikten med denna institution är att skapa möjlighet för en snabb och sakkunnig kontroll över de varor, som avses i lagen. Inspektörerna äro fast avlönade tjänstemän, vilka hava att helt och odelat ägna sig åt sin uppgift som livsmedelsinspektörer. Bland dem åvilande skyldigheter bör nämnas plikten att vägleda och bistå de lokala hälsovårdsmyndigheterna i deras kontrollverksamhet. Livsmedelsinspektörerna hava dessutom att själva kontrollera de varor, som föras i handeln, och besiktiga tillverknings- och försäljningslokaler. De hava vidare att uttaga prov och insända dessa för undersökning vid de lokala undersökningsanstalterna. Kompetens till livsmedelsinspektörsbefattning vinnes genom särskild teoretisk och praktisk utbildning. Inspektörernas verksamhet regleras i övrigt genom instruktioner, som fastställas av kantonerna och godkännas av förbundsrådet. Den lokala hälsovårdsmyndigheten kan uppdraga åt någon eller några av sina ledamöter eller åt särskilda tjänstemän (lokala experter) att företaga inspektioner eller förberedande undersökning av livsmedel. Förbundsrådet fastställer kompetensvillkor för livsmedelskemister, livsmedelsinspektörer och köttbesiktningsmän. Det åligger kantonerna att anordna instruktionskurser för livsmedelsinspektörerna, de lokala experterna och köttkontrollanterna. Genom lagen hava de kantonala tillsyningsorganen förlänats polismyndighet. De hava befogenhet att besiktiga rum, apparater, kärl och inrättningar, vilka användas vid livsmedels framställning, beredning, förvaring och försäljning. Sådan besiktning får dock företagas endast under sedvanlig affärstid, eller medan lokalerna äro öppna för handel. Lagen bemyndigar vidare nämnda tillsyningsmyndigheter att uttaga prov. Förenämnda befogenheter gälla också med avseende å varor, som säljas eller saluhållas på offentliga platser eller under transport. Närmare bestämmelser angående provs uttagning, inpackning, försegling, beteckning och försändning liksom ock regler för undersökningars företagande och provs bedömande utfärdas enligt bemyndigande i lagen av förbundsrådet. Emellertid är redan i lagen den bestämmelsen upptagen, att ägaren skall erhålla kvitto med de uttagna provens värde utsatt och, om han fordrar det, ett av proven förseglat under tjänstesigill. Om varan befinnes icke giva anledning till anmärkning, kan ägaren fordra ersättning för provens värde. I sådana fall, då livsmedelsinspektörerna och de lokala experterna icke äro kompetenta att undersöka proven, översändas dessa tillsammans med en skriftlig anmälan till vederbörande undersökningsanstalt, vilken snarast möjligt giver den myndighet, som inskickat proven, underrättelse om undersökningsresultatet.

535 Giver detta icke anledning till företagande av laga åtgärd, skall ägaren underrättas därom. I motsatt fall avsändes omedelbart till vederbörande myndighet en skriftlig anmälan tillsammans med intyg om undersökningsresultatet. Innan vederbörande myndighet vidtager någon vidare åtgärd i anledning av anmälan eller vidarebefordrar den till domstol, har myndigheten att underrätta ägaren om anmälan. Ägaren har då rätt att inom fem dagar begära en ny besiktning av varan (Oberexpertise). Jämte det, att därigenom den anmäldes intresse tillgodoses, har denna omprövning även till ändamål att underlätta domarens arbete. Är sakkunnigutlåtandet avgivet av en lokal expert eller livsmedelsinspektör, utföres den nya undersökningen av kantons- eller kommunalkemisten. Är åter det tidigare utlåtandet avgivet av kantons- eller kommunalkemist, utföres den nya undersökningen av en statens livsmedelskemist eller annan särskilt kompetentförklarad sakkunnig. Härvid har det lämnats den anmälde tillfälle att själv tillkalla en expert; använder han sig härav, utses 3 överexperter. Går den nya undersökningen den anmälde emot, har han att bära hela omkostnaden för undersökningen eller viss del därav. Möjlighet till upprepad ny undersökning är utesluten. Gör den anmälde ingen invändning mot resultatet av en undersökning, som häntyder på att den undersökta varan icke uppfyller lagens fordringar, eller bekräftas detta resultat av ny undersökning, företagas emot den anmälde vederbörliga laga åtgärder. En vara kan för övrigt läggas under beslag redan tidigare. Kantonerna äro emellertid ansvariga för den skada som kan vållas av att deras tillsyningsorgan utan tillräcklig anledning företaga beslag. Bland edsförbundets egna organ för livsmedelskontroll torde först böra nämnas schweiziska medicinalstyrelsen. Enligt bestämmelserna i livsmedelslagen skall inom denna myndighet upprättas en särskild avdelning med följande huvuduppgifter: att låta utföra de förarbeten av teknisk och experimentell art, vilka äro nödvändiga för lagens genomförande, att avgiva yttranden till förbundsmyndigheterna, att på anmodan av dessa myndigheter låta utföra ytterligare arbeten på livsmedelsundersökningens och -hygienens område samt att samla och pröva riktigheten av de vetenskapliga forskningarnas resultat på livsmedelsundersökningens område och fullständiga dem med egna rön. Tillsynen vid landgränsen, importkontrollen, handhaves av förbundets egna organ, nämligen tullmyndigheter och gränsveterinärer. Varor, som komma från utlandet och som falla under lagen, bliva, med undantag av transitogods, underkastade kontroll vid de schweiziska tullstationerna och nederlagsplatserna. Tullmyndigheterna hava skyldighet att uttaga prov av varor, som förefalla misstänkta eller vilkas undersökande fordras av edsförbundets hälsovårdsmyndighet. Att prov uttagits anmärkes på fraktsedel eller tillkännagives på annat sätt, om fraktsedel ej åtföljer godset. Provtagningen får icke medföra skada å varorna eller försena transporten. Lagen överlåter till en särskild förordning att närmare reglera tillvägagångssättet vid kontrollen av varorna och uttagandet av proven. Utan hinder av att proven ännu ej undersökts, transporteras varorna vidare in i landet. Proven översändas under tiden till vederbörande anstalt och undersökas där. Allt efter resultatet av undersökningen vidtagas på bestämmelseorten erforderliga åtgärder. Åsamkas varorna skada genom provtagning eller försenas deras transport i betydlig grad, ersattes skadan av förbundet. Kött och köttvaror undersökas vid import av gränsveterinärer. Tillvägagångssättet vid dessa undersökningar bestämmes genom särskild författning. Det

536 förutsattes i livsmedelslagen, att i nämnda författning medgivande kan lämnas, att fisk, vilt och andra livsmedel, vilka äro utsatta för snabb förskämning, undantagas från den vanliga importkontrollen. Varor, som synbarligen äro fördärvade, kunna omedelbart visas tillbaka vid gränsen. Envar kanton har att upprätta och underhålla en undersökningsanstalt (kantonalt laboratorium). Dock kunna flera kantoner slå sig tillsammans om en gemensam anstalt. Dessutom kunna större kommuner (Ortschaften) med tilllåtelse av vederbörande kantons regering upprätta och underhålla en egen anstalt. Varje anstalt förestås av en kemist (kantonskemist eller kommunal kemist). Med förbundsrådets godkännande hava kantonerna och nyssnämnda större kommuner rätt att upptaga avgifter för undersökningar, som göras vid deras anstalter. Undersökningar i tjänsten av prov, vilka översänts av offentliga tillsynsorgan, utföras utan avgift. Dock har en anmäld varuägare, som ovan nämnts, att helt eller delvis bära omkostnaderna för upprepad undersökning, som gått honom emot, liksom ock tilltalad har att gälda kostnaderna för teknisk undersökning över huvud, där han av domstol sakfälles. Lagen bestämmer vidare, att förbundet skall till kantonerna utgiva bidrag med 50 procent av omkostnaderna för undersökningsanstalters inrättande och underhåll ävensom för löner åt anstaltens personal och anställda livsmedelsinspektörer samt slutligen av omkostnaderna för de kantonala instruktionskurserna.

537 Bilaga C.

Utlåtande angående behövligheten av särskilda tillsatser till mjöl för höjande av dess bakningsförmåga. Till en början torde det vara lämpligt att något klargöra, vilka fordringar bagare och husmödrar i allmänhet ställa på ett mjöl eller, med andra ord, vad man menar med god bakningsförmåga hos ett sådant. Det är visserligen icke så enkelt göra detta, emedan fordringarna på ett mjöl kunna vara mycket olika, beroende dels på vilken brödtyp, man avser att framställa därav, dels på den använda bakningsmetoden. Rent allmänt torde man dock kunna säga, att ett mjöl har god bakningsförmåga, när det med gängse bakningsmetoder giver ett stort bröd av god form och med tilltalande skorpbildning. Inkromet skall hava likformig och fin porbildning samt vara fast men elastiskt. Brödet bör dessutom hålla sig färskt så länge som möjligt. Från bageriteknisk synpunkt erfordras därjämte, att degen skall uppnå optimal utveckling och »mognad» på relativt kort tid samt ej vekna och »flyta» utan bibehålla sin konsistens och smidighet. Den bör därjämte jäsa snabbt samt kunna fördraga kraftig jäsning och hava god gashållande förmåga. Då det gäller vetemjöl, beror bakningsdugligheten i hög grad på beskaffenheten hos dess äggvitebeståndsdelar (gluten). Även ifråga om rågmjöl är äggvitan av betydelse, men här tycks också enligt undersökningar, utförda bland annat av norrmannen Schulerud, stärkelsen vara av särskild betydelse. Den vid degberedningen erhållna degen utgöres av ett högst komplicerat kolloidalt system, i huvudsak bildat av en kolhydrat- och en äggvitegel. Den senare, den s. k. glutenäggvitan hos vetet, betraktas som en absorbtionsförening av de båda äggviteämnena gliadin och glutenin, och dess beskaffenhet är helt beroende av geléns kolloidala tillstånd, dess hydratations- och svällningsgrad, lösningstendens o. s. v. Vi veta från kemin, att det kolloidala tillståndet kan i hög grad påverkas av bestämda elektrolyter. Tillsats till deg av syror eller baser i bestämda koncentrationer påverkar äggviteämnenas hydratation eller vattenupptagniingsförmåga. Man kan t. o. m. genom att tillföra minimala mängder av syror utöva så starkt inflytande på svallningen av mjölets äggvitebeståndsdelar, att dylika, vilka i sig själva giva en kort och oelastisk gluten, vid glutenbildningen sammansluta sig till en sådan med bättre egenskaper. Jämte de svällningsbefordrande elektrolyterna, till vilka förutom syror och baser även höra sura salter och nitrater, känna vi också sådana med motsatt verkan, vilka alltså hämma svallningen, såsom fosfater, klorider, sulfater m. fl. En del icke-elektrolyter såsom socker, dextrin och gummi hava samma hämmande verkan. Vissa forskare äro av den uppfattningen, att ämnen tillhörande denna sistnämnda grupp på grund av sin ihämningsverkan hava stor betydelse vid degbildningen hos rågmjöl. För den kvarnman eller bagare, som har kännedom om dessa förhållanden, bör det sålunda vara möjligt att genom tillsats av olika änmen påverka mjölets bakningsduglighet, och häremot kan enligt vår uppfattning heller icke någon erinran göras, så snart det blott är fråga om ämnen, vilka normalt förekomma i vår kost, och de dessutom tillföras i lämpliga doser. E t t

538 generellt förbud mot tillsatser till mjöl kan följaktligen icke anses motiverat. Sedan urminnes tider har man under degberedningen också tillsatt olika ämnen (koksalt, fosfater, mjölksyra, socker m. fl.) i syfte att förbättra bakningsförmågan. Kvarnarnas tillsats av dylika ämnen har däremot, åtminstone på senare tiden, huvudsakligen inskränkt sig till kaliumbromat, vissa fosfater samt ammoniumpersulfat. Bromatet användes som regel i så små mängder som 2—4 gram på 100 kg mjöl. Detsamma har jämte vissa andra ämnen, bland vilka i första hand må nämnas ascorbinsyra (C-vitamin), den märkvärdiga inverkan i degen, att det motverkar den stimulans av äggvitesönderdelningen genom i jästen förekommande glutation, som man har att räkna med särskilt i mjöl av relativt nyskördat vete. Med hjälp av bromat kan man därför avsevärt förbättra bakningsförmågan i synnerhet hos mjöl av nytt vete. Bifogade fotografier (här uteslutna) avse att visa detta. Brödvolymen har i det här återgivna försöket för 3.0 gram bromat ökats med 42 procent och för 4.5 gram bromat med 67 procent. I den händelse användningen av bromat bleve förbjuden, skulle detta betyda ett mycket allvarligt ingrepp i vetemjölsförmalningen och sannolikt hava till följd, att inblandningen av utländskt vete måste avsevärt höjas. Några skadliga verkningar av bromatet, vilket under gräddningen övergår till bromid (bromkalium), hava, så vitt vi hava oss bekant, hittills icke påvisats. Skulle detta bliva fallet, bör naturligtvis bromattillsats förbjudas, och har man då i första hand att försöka ersätta detsamma med ascorbinsyra (C-vitamin). För närvarande ställer sig denna emellertid flera gånger dyrare än bromat, varför en övergång härtill måste medföra en rätt avsevärd höjning av mjölpriset. Det torde emellertid vara ganska stora utsikter till att ascorbinsyran snart blir billigare, sedan man lyckats utexperimentera kemiska metoder för framställning därav. Bland andra ämnen, som kunna ifrågakomma såsom tillsatser till mjöl, äro att nämna sådana, som kunna tjäna jästen till näring, såsom ammoniumföreningar, fosfater, socker m. fl. Av dessa torde kvarnarna i allmänhet endast använda vissa fosfater samt ammoniumpersulfat. Då detta senare emellertid i vissa fall hos särskilt känsliga individer anses kunna framkalla s. k. bagerieksem, har det i vissa länder blivit förbjudet. Så är t. ex. fallet i Danmark. I den händelse man från medicinskt håll anser persulfatet verkligen kunna vara orsak till bagerieksem, får ett dylikt förbud anses motiverat även i vårt land. Såsom av det anförda framgått, får det särskilt från bageriteknisk synpunkt anses behövligt med tillsats av vissa ämnen till mjöl för höjande av dess bakningsduglighet. Särskilt har kaliumbromat härvid visat sig vara av stor betydelse, då med hjälp därav en betydligt jämnare mjölkvalitet kan uppnås än som eljest varit möjligt, i synnerhet sedan kvarnarna på grund av tvångsinmalningen nödgas huvudsakligen använda inhemskt vete. Någon maximering av bromat och liknande tillsatser torde icke vara behövlig, emedan för stora doser verka förstörande på degen och därför alltid omsorgsfullt undvikas av kvarnarna. Även andra ämnen, som påverka degens kvalitet eller jäsningsförmåga kunna understundom vara behövliga, och finnes enligt vår uppfattning icke något erinra däremot, om blott det gäller ämnen, som icke kunna anses hälsovådliga. Svalöv den 8 februari 1938. Å.

Åkerman.

539 Bilaga D.

Undersökning av fuktighetshalten i kaffe. (Bruna Cirkeln) Kaffet erhölls direkt nyrostat från kafferosteriet, dels i slutna paket och dels i lös vikt, av såväl vattenbehandlad som icke vattenbehandlad vara. Viktsökningen i procent efter antalet dagar, som kaffet förvarats efter röstningen vid en temperatur av 18—20 C och en relativ fuktighet av 60—65 %.

2 dagar 3 » 4 » 6 » 7 » 8 » 9 » 10 » 11 » 13 » 14 » 15 » 16 » 17 » 18 » 20 » 22 » 24 » 36 »

Ö p p e n

s k å l

Icke vattenbehandlat

Vattenbehandlat

Icke vattenbehandlat

Vattenbehandlat

07 1.2 1.2 1.2 1.7 1.7 1.7 2.2 2.2 2.2 2.5 2.7 2.7 2.7 2.7 2.7 2.7 2.7 2.4 2.5

07 0.7 0.9 1.4 1.5 1.5 1.9 1.9 1.9 1.9 2.3 2.4 2.4 2.1 2.2 2.3 2.2 2.2 2.1 2.1

03 0.5 0.7 0.9 1.3 1.3 1.5 1.6 1.7 1.9 2.1 2.3 2.3 2.1 2.1 2.2 2.1 2.1 2.1 2.1

0.3 0.5 0.6 0.9 1.2 1.3 1.4 1.5 1.6 1.7 1.9 2.1 2.1 1.9 1.9 2.0 1.9 2.0 1.8 1.7

P

a

k e t

Som framgår av tabellen tilltager viktsökningen de första 14 dagarna efter röstningen, varefter maximum, vid de förhållanden som voro rådande vid dessa försök, var uppnått. Därpå förekom en obetydlig minskning i fuktigheten, vilken sedan i stort sett höll sig konstant. Några väsentliga skillnader i vattenbehandlat och icke vattenbehandlat kaffe förekom icke, men det vattenbehandlade visade en något mindre vattenupptagningsförmåga. Vattenhalten i det icke vattenbehandlade kaffet var vid erhållandet 1.94 procent enligt kemisk analys. Efter 36 dagars förvaring i öppen skål 3-92 procent. Vattenhalten i det vattenbehandlade kaffet var vid erhållandet 2.38 procent. Efter 36 dagars förvaring i öppen skål 4.oi procent. Som framgår härav synes det vattenbehandlade ooh det icke vattenbehandlade kaffet vid längre tids förvaring antaga samma vattenhalt.

540 Beträffande surhetsgraden visade sig det icke vattenbehandlade något mindre surt än det vattenbehandlade. 100 gr icke vattenbehandlat förbrukade 88.0 cc n / 1 0 NaOH. 100 gr vattenbehandlat förbrukade 94.o cc n / 1 0 NaOH. Smakprov på kaffe förvarat i stark kryddlukt respektive kemikalielukt. Öppen skål med kaffe, som stått i mycket stark kryddlukt i 24 och 48 timmar avsmakades av herrar Sven Wallin och Nilsson, Konsum, och befanns hava stark kryddsmak. Kaffe som stått i kartong under samma tid och i samma lokal visade ej någon kryddsmak. Likartat var förhållandet beträffande kaffe förvarat i kemikalielukt. Stockholm den 21/10 1936. Livsmedelslaboratoriet, Konsumhuset, Stockholm 4. Einar A.

Ekelund.

541 Bilaga E.

Förslag till program för vid statens institut för folkhälsan anordnad kurs för statspolismän i tillsyn av livsmedelslokaler och livsmedelsberedning jämte provtagning av livsmedel m. m. Som villkor för deltagande i kursen stadgas att sökande vunnit anställning som ordinarie eller extra ordinarie befattningshavare vid statspolisen. Kursen omfattar följande ämnesgrupper: Författningar m. m. De för tillsynen viktigaste lagarna ooh författningarna Delar av giftstadga och apoteksvarustadga Grundprinciperna för anordnande av livsmedelslokaler

2 tim. 1 » 1 »

Mjölk. Mjölkkontrollen ••• • •; 2 » Hälsovårdsstadgans bestämmelser om mjölk, mejeristadgan, medicinalstyrelsens mjölkbedömningsföreskrifter 1 » Inredning av mejerier och mjölkförsäljningslokaler 1 » Demonstrationer: Mjölklaborationer Mejeri- och mjölkbutik, mjölkprovtagning

1 dem. 1 »

Kött. Hälsovårdsstadgans bestämmelser om kött och kötthantering samt lagen om köttbesiktning och slakthus; (provtagning av kött och lagade 2 matvaror, blod m. m.) tim. Inredning av kött-, fisk- och matvarubutiker 2 » Inredning av slakterier, charkuterier, korv-, pastej- och fiskfärsfabriker 2 » Demonstrationer: Matvaruaffär, provtagning Slaktbod, mindre fabrik och butik på landsbygden Annan livsmedelshantering. Hälsovårdsstadgans bestämmelser om bagerier, specialförf. om smör och margarin Inredning av bagerier, konditorier och karamellfabriker Inredning av bryggerier, vatten- och läskedrycksfabriker Ambulerande livsmedelshandel Frukt- och konfektbutiker, kioskhandel

1 dem. 1 »

1 tim. 2 » 1 » I * 2 »

542 Demonstrationer: Bagerier (minst 2) Svagdrycksfabrik och läskedrycksfabrik Karamellfabrik, frukt- och konfektaffär

1 dem. 1 » 1 »

Kursdeltagarna böra vid kursens början anskaffa dels de författningar, som vederbörande lärare kommer att angiva, dels de inom hans tjänstgöringsområde gällande särskilda stadgar, som beröra livsmedelshantering (matvarustadgar, slakteristadgar, stadgar angående torghandel m. m.). Stockholm den 15 november 1940. C. A. Yllner.

543 Bilaga F.

Till livsmedelslagstiftningssakkunniga. Med anledning av Eder anhållan om ett utlåtande av undertecknad, huruvida medicinska skäl föreligga för ett återkallande av i gällande giftstadga gjort medgivande, att hermetiskt inlagd, icke kokad fiskkonserv må äga en tillsats av bland annat högst 1 gram borsyra i 100 gram av varan, får jag anföra följande. Att borsyra under särskilda förhållanden kan utöva svåra giftverkningar å människa, är otvivelaktigt. Detta belyses bland annat av några fall, där genom förväxling med fysiologisk koksaltlösning borsyrelösning insprutats under huden. I ett dylikt fall (Cushing, Samml. v. Verg.-fällen 1930, 1, A 40, s. 91) insprutades sålunda i anslutning till ett operativt ingrepp 1 000 ml 4 procentig borsyrelösning (alltså 40 gram borsyra) å en 72-årig man. Denne avled efter 7 dygn. I ett andra fall (Vartiainen och Oravainen, Samml. v. Verg.-fällen 1933, 4, A 373, s. 211) insprutades å en 62-årig kvinna 1 timme efter en stor operation 12 gram borsyra; döden inträdde efter 24 timmar. I ett tredje fall (Vartiainen och Oravainen, 1. c.) fick en 38-årig kvinna postoperativt 7 gram borsyra subkutant. Inga allvarligare symtom utvecklade sig. Även om dessa iakttagelser i överensstämmelse med tidigare visa, att borsyra i stora doser har en viss giftverkan, peka de samtidigt hän på att denna icke är synnerligen stor. Naturligtvis kunna de anförda observationerna icke upplysa oss om följderna av mindre mängder borsyra tillförda med födan. Häröver finnas talrika iakttagelser meddelade. De mest kända av dessa äro de omfattande undersökningar, som på sin tid utfördes genom Kaiserliches Gesundheitsamt i Berlin under ledning av E. Rost och publicerades i en serie avhandlingar (Arb. aus d. Kaiserl. Gesundheitsamt 1903, 19, 1—168). Det är utan tvivel dessa arbeten, som föranlett de restriktioner, som f. n. gälla i ett stort antal kulturländer i fråga om borsyras användning som konserveringsmedel. Av undersökningarna framgick, att lokala retningsymtom (rodnad, inflammation, etsning) blott uppstå vid mycket stora doser och starka koncentrationer och företrädesvis hos försöksdjur, som icke genom kräkning kunna skydda sig mot retningseffekten. Den av människa intagna borsyran utsöndrades jämförelsevis långsamt — efter en dos om 3 gram dröjde det till 5—9 dygn, innan utsöndringen avslutats —, varför en viss risk för dess anhopning eller kumulation i kroppen förefinnes. Rost anser sig ha funnit vissa verkningar på tillgodogörandet av födan och på ämnesomsättningen. I förstnämnda hänseende skall en nedsättning inträda Ihos människa efter 1—3 gram borsyra om dagen. Vad ämnesomsättningen beträffar, iakttog Rost efter tillförsel av 3 gram borsyra dagligen i 12 dagar (7 försök på 5 personer) en viktsförlust, som enligt hans mening icke kan till fullo förklaras genom den av borsyran framkallade diuresen. Rost drager i stället av sina försök slutsatsen, att borsyran framkallat en stegrad fettförbrukning. Därmed synes stämma, att Rubner hos två av försökspersonerna iakttog en ökning i vatten- och kolsyreavgivandet i relativ vila under borsyreperioden i jämförelse med normalperioden. Rosts och Rubners undersökningar ha ingående kritiserats av Hansen och Gloppe (Norsk Magasin f. Lsegevidensk. 1932. 93. 1—29). I fråga om den observerade nedsättningen i tillgodogörandet av födan framhålla de, att effekten

544 är oregelbunden — den saknas i en del äldre försök, liksom ock för vissa av Rosts egna försökspersoner; om den beror på en svagt avförande verkan av borsyran eller någon specifik effekt, är obekant. Någon praktisk betydelse har detta icke för personer, som stå på vanlig riklig, ej begränsad kost. Däremot kan nedsattningen i tillgodogörandet medverka till avmagringen vid knapp kost; sådan synes ha förelegat i Rosts försök. Därjämte spela den ökade diuresen och ökat vattenavgivande på andra vägar en roll. Den av Rubner iakttagna stegringen i omsättningen är icke i och för sig tillräcklig för att förklara viktsminskningen. Eftersom Rubners bestämningar icke äro utförda under standardbetingelser, lämna de icke något säkert bevis för en ökad omsättning som direkt följd av borsyrans verkan. Det förefaller mig alldeles klart, att den av Hansen och Gloppe framförda kritiken i det väsentliga är befogad. Det är naturligtvis mycket möjligt, att Rost i sak har rätt och att borsyran besitter en specifik stegrande effekt på fettomsättningen i kroppen, men ett strikt vetenskapligt bevis härför har icke lämnats. Ej heller ha skadliga verkningar i övrigt med någon säkerhet påvisats efter så stor daglig tillförsel som 3 gram borsyra. Att detta icke i och för sig motiverar ett borttagande av nu gällande restriktioner beträffande borsyrans användning som konserveringsmedel, är uppenbart. Lika litet som man kan påstå, att skadlig effekt av de nämnda mängderna borsyra blivit bevisad, kan man f. n. utesluta förekomsten av dylik. Annorlunda ställer sig spörsmålet om borttagandet av nu gällande medgivande, att hermetiskt inlagd, icke kokad fiskkonserv må äga en tillsats av bland annat högst 1 gram borsyra i 100 gram av varan. De mängder borsyra, som på denna väg komma att tillföras organismen, kunna uppenbarligen icke bliva tillnärmelsevis så stora som de, vilka kommit till användning i Rosts försök. Säkerligen kan man räkna med att högst något eller några tiondels gram borsyra per dag därigenom skulle komma att förtäras. Det finnes (ingen anledning att misstänka, att dylika mängder borsyra skola medföra ogynnsamma verkningar. Varken föreliggande experimentella undersökningar eller praktiska erfarenheter lämna något stöd för en annan slutsats. Jag får därför som min mening uttala, att medicinska skäl icke föreligga för ett återkallande av nu stadgat medgivande angående tillsats av borsyra till vissa fiskkonserver. Stockholm den 13 september 1940. G.

Liljestrand.

545 Bilaga G.

Protokoll, fört vid nordisk livsmedelslagstiftningskonferens i Stockholm den 1 9 — 2 1 juni 1939 med representanter för Danmark, Finland, Norge och Sverige. I konferensen deltogo följande delegerade för de olika länderna: Danmark: kontorchefen i justitsministeriet J. Herfelt och professorn L. S. Fridericia. Finland: riksdagens sekreterare, vice häradshövdingen förste stadsveterinären i Helsingfors, veterinärmedicine ström. Norge: byråchefen i socialdepartementet departementet Karl Hövde.

E. H. I. Tammio och doktorn Valter Ehr-

A. Faanes och sekreteraren i social-

Sverige: föreståndaren för statens institut för folkhälsan professorn m. m. Ernst Abramson, vice verkställande direktören i Sveriges köpmannaförbund Gustaf Borgström, direktören i kooperativa förbundet Hj. Degerstedt och t. f. byråchefen i medicinalstyrelsen, chefsveterinären Sigb. Jerlov. Såsom konferensens sekreterare tjänstgjorde hovrättsrådet Carl Davidsson. Den 19 juni 1939. 1. Konferensen öppnades kl. 10 f. m. av chefen för socialdepartementet, statsrådet J. A. Forslund, i närvaro av statssekreteraren i departementet T. Erlander samt chefen för departementets rättsavdelning hovrättsrådet S. Björkholm. 2. Till ordförande under konferensen valdes enhälligt professorn Abramson. 3. Ett av de svenska delegerade framlagt förslag till förhandlingsordning godkändes. 4. Redogörelse för livsmedelslagstiftningsfrågans läge i de nordiska länderna lämnades för Danmark av kontorchefen Herfelt, för Finland av vice häradshövdingen Tammio, för Norge av byråchefen Faanes och för Sverige av konferensens sekreterare. Vice häradshövdingen Tammio redogjorde för de i Finland gällande lagbestämmelserna samt upplyste därvid att i anslutning till ett av en finsk kommitté (Tammio, ordförande, Ehrström och direktören Toivo Salmio) utarbetat förslag till lag om livsförnödenheter, varigenom regeringen skulle givas fullmakt att utfärda förordningar, innehållande specialbestämmelser för olika slag av livsmedel, komme sannolikt förslag till dylika förordningar att framläggas angående uppgifter å förpackningar om ursprung, vikt m. m., angående konserveringsmedel, angående saft, angående kött- och fiskkonserver, angående vitaminhaltiga livsmedel, angående kosmetiska medel samt angående vissa i livsmedelshanteringen använda redskap. Kontorchefen Herfelt: Gällande danska livsmedelslag är av den 18 april 1910. På grundval av 1921 års betänkande om fällesnordisk levnedsmiddellovgivning har utarbetats förslag till ny livsmedelslag, men detta förslag har hittills icke blivit genomfört. 1921 års betänkande har därför ej varit utan betydelse i Dan3 5 — 412286

546 mark. 1910 års livsmedelslag giver nämligen justitsministeriet bemyndigande att i viss omfattning utfärda förordningar angående enskilda livsmedel, och detta bemyndigande har utnyttjats till utfärdande av en rad förordningar, för vilka i regel de utkast, som finnas i 1921 års betänkande, utgjort grundval. Det senaste resultatet av detta lagstiftningsarbete föreligger i en förordning den 25 mars 1939 om vad som må saluhållas som saft och must. Därjämte har inom justitsdepartementet utarbetats ett förslag till lag om livsmedel m. m. Detta förslag är i väsentliga delar byggt på de i nyssnämnda betänkande av år 1921 intagna förslagen till livsmedelslag, livsmedelsstadga, livsmedelskontrollförordning samt kungörelse med vissa gemensamma bestämmelser angående livsmedelslagens tilllämpning. Beträffande tillämpningen a V 1913 års danska förordning angående förbud mot tillsättning av färgämnen och konserveringsmedel till livsmedel avsedda för försäljning, så är att märka att denna förordning av domstolarna tolkas på så sätt att för att straff för användning av en färg eller ett konserveringsmedel skall ådömas erfordras ej blott att tillsats av ämnet i fråga är förbjuden enligt förordningen utan även att det kan antagas att genom tillsatsen livsmedlet kan komma att vid upprepad användning medföra skada för hälsan. Denna tolkning grundas på lydelsen av § 7 i lagen den 18 april 1910 om undersökning av livsmedel m. m. Byråchefen Faanes lämnade en ingående redogörelse för de i Norge gällande lagbestämmelser, vilka utgjorde resultatet av de senare årens arbete på en modern livsmedelslagstiftning, samt tillade: Såväl 1933 års lov om tilsyn med nseringsmidler m. v. som de med stöd av denna lag under 1935 och senare utfärdade administrativa föreskrifter angående kontroll, provtagning, allmänna föreskrifter angående tillverkning och omsättning av livsmedel samt särskilda föreskrifter angående sammansättningen av vissa livsmedel hava redan visat sig vara i behov av omarbetning. Detta uppdrag är överlämnat till en kommitté på 5 personer, som tillsatts den 25 mars 1939, och i vilken professorn Schmidt-Nielsen och byråchefen Faanes äro medlemmar. Förutom ändringar i de gällande bestämmelserna — av vilka en del särskilt framhållas i kommitténs direktiv — har kommittén i uppdrag att utarbeta nya föreskrifter i anslutning till 1933 års livsmedelslag. I direktiven nämnas bestämmelser angående mineralvatten och läskedrycker m. m., vattenledningar, försäljning av kött å torg, försäljning av konserveringsmedel och färgämnen, benämningar på vin, vitaminisering av livsmedel samt instruktioner iför laboratorier. I direktiven omnämnes även att planer äro å bane att inrätta ett »nseringsmiddelråd». Kommittén har därjämte befogenhet att upptaga även andra till livsmedelslagstiftningen hörande fragor; om kommittén finner skäl därtill. Möjligen kommer en särskild mjöikkomniitte att tillsättas för revision av bestämmelserna i § 6 i mjölkföreskrifterna, angående avkylning av mjölk. Sekreteraren lämnade en redogörelse för befintlig svensk livsmedelslagstiftning samt tillade: År 1916 tillsattes i Sverige en livsmedelslagstiftnmgskommitte, vilken var i verksamhet till i maj 1923. E t t ingående samarbete med Danmark och Norge ägde rum under flertalet av dessa år. Resultatet därav foreligger i betänkning om fällesnordisk levnedsmiddellovgivning, utgivet 1921 av de danska delegerade. Samma år avlämnade den svenska kommittén ett tryckt betankande med förslag till 19 författningar, av vilka 4 innehöllo bestämmelser av allman natur och de övriga angingo mjölk och grädde, smör, margarin, matoljor och annat matfett, ost, korv och andra köttvaror, spannmål och därav beredda produkter samt stärkelsemjöl och av stärkelse beredda gryn, pressjäst och bakpulver,

547 torkade ärter, bönor, lins och därav berett mjöl, saft, sylt, marmelad och liknande produkter, kaffe och te, kakaopulver, ättika och honung samt vattenledningar. I maj 1923 överlämnade kommittén förslag (otryckta) till bestämmelser angående läskedrycker, kryddor samt ägg, äggpulver och andra äggprodukter. Kommitténs förslag blev föremål för åtskilliga anmärkningar, det ansågs bland annat alltför detaljerat, och det befarades att det kunde verka fördyrande på livsmedlen. Förslaget har icke till någon del blivit upphöjt till lag. Efter framställning av riksdagen tillkallades i slutet av 1936 de nu sittande livsmedelslagstiftningssakkunniga, vilka utgöras av de svenska delegerade samt ombudsmannen i Sveriges kemisk-tekniska industriförbund ingenjören O. Cyrén, vilken genom resa till avlägsen utrikes ort förhindrats deltaga i konferensen. De sakkunniga framlade i december 1937 ett förslag till förordning angående vitaminiserade livsmedel samt ett förslag till kungörelse med vissa bestämmelser angående kringföringshandel med kött och charkuterivaror. På grundval av sistnämnda förslag har utfärdats en kungörelse, som trätt i kraft den 1 mars 1939. Det förstnämnda förslaget har icke förelagts innevarande års riksdag. De sakkunnigas arbete på livsmedelslagstiftningen i övrigt har nu fortskridit så långt att förslag till specialbestämmelser föreligga för följande enskilda livsmedel, nämligen spannmål och produkter därav m. m., kaffe och te, kakaoprodukter, ättika samt saft och sylt och dylikt. Mer eller mindre genomarbetade utkast föreligga rörande mjölk och grädde, ost, kryddor och köttvaror. Därutöver återstår väsentligen att utarbeta nödvändiga allmänna bestämmelser, i huvudsak av hygienisk natur, rörande livsmedels tillverkning, saluförande och hantering i övrigt. Av dessa allmänna bestämmelser kunna särskilt nämnas föreskrifter, som angå konserver och konserveringsmedel samt märkning av slutna förpackningar, vari livsmedel saluhållas. Sistnämnda fråga har här i landet redan väckt åtskillig strid. Av särskild vikt blir vidare bestämmelserna angående livsmedelskontrollen. De sakkunnigas arbete på denna punkt underlättas väsentligt av tillkomsten av statens institut för folkhälsan, som bland annat har till uppgift att utgöra centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrollen i riket. Vissa delar av den äldre kommitténs förslag torde de sakkunniga ej komma att upptaga till behandling, då desamma åtminstone för närvarande få anses obehövliga. Så är fallet med förslagen angående matoljor och annat matfett än smör och margarin, pressjäst och bakpulver, torkade ärter, bönor, lins och därav berett mjöl, honung samt ägg, äggpulver och andra äggprodukter. Särskilda föreskrifter rörande ingredienser i läskedrycker torde ej heller komma att föreslås. Utanför den tilltänkta livsmedelsförfattningen kommer, liksom i allmänhet i modern livsmedelslagstiftning, att lämnas bestämmelser angående slakthus och köttkontroll och därmed sammanhängande ämnen. Dithörande författningar hava för övrigt i Sverige nyligen varit föremål iför omarbetning och få nog anses vara fullt tillfredsställande för landets nuvarande behov. Även de nyligen ikraftträdda bestämmelserna angående pastörisering av till människoföda avsedd mjölk samt margarinlagstiftningen lämnas utanför den gemensamma ramen. Det är möjligt att de sakkunniga, sedan de framlagt sitt huvudförslag, komma att uppgöra förslag till matvarustadgor, lämpade för samhällen av olika storleksordning. Dylika kommunala stadgor bliva nämligen även i fortsättningen behövliga, särskilt till komplettering av den för giltighet i hela landet avsedda livsmedelslagstiftningens med nödvändighet tämligen knapphändiga bestämmelser angående lokaler för tillverkning, förvaring och försäljning av livsmedel, angående torghandel med sådana, med mera dylikt.

548 5. Frågan om och i vilken utsträckning likartade bestämmelse? i de olika länderna äro önskvärda. Professorn Fridericia: Under det tidigare nordiska samarbetet i fråga om livsmedelslagstiftningen eftersträvade man lika lydande föreskrifter i de skilda länderna. Utvecklingen har visat att dylika strävanden äro fruktlösa. Näringslivet är alltför olikartat i de olika länderna för att sådan fullständig överensstämmelse skall vara möjlig. Exempelvis är i Danmark mjölkproduktionen av så utomordentlig betydelse att det ej är tänkbart att de danska myndigheterna kunna vara villiga att genomföra föreskrifter för denna näringsgren, vilka tillgodose andra intressen än den inhemska näringens. På samma sätt är i Norge fisket den dominerande näringen. Däremot bör man på åtskilliga andra punkter eftersträva om icke formellt så dock i sak likartade föreskrifter. E t t sådant område är konserveringsmedel och färgämnen för livsmedel, ett annat är normerna för undersökning av livsmedel. Att ernå gemensamma sådana normer är uppenbarligen av största vikt, då endast på så sätt det blir möjligt att jämföra undersökningsresultat i de olika länderna. Vid det tidigare lagstiftningsarbetet blevo kanhända hälsovårdsmyndigheternas intressen väl ensidigt tillgodosedda. En livsmedelslagstiftning bör komma till stånd genom samverkan mellan producenter, hälsovårdsintresset och konsumenter. Emellertid har det i Danmark visat sig att god livsmedelslagstiftning kan åstadkommas även av endast ämbetsmän i samarbete med hygienici. Doktorn Ehrström: Professor Fridericias förslag rörande omfattningen av samarbetet mellan länderna synes förtjänt av största beaktande. För Finlands del kommer utarbetandet av gemensamma normer i fråga om livsmedelsundersökningar att underlättas genom det snara upprättandet av ett institut med uppgifter, motsvarande det i Sverige nyligen inrättade institutet för folkhälsan. Vad angår mjölken är det nog så att denna vara icke lämpar sig för internationella bestämmelser. Byråchefen Faanes: Då de norska delegerade utsagos erinrades av socialdepartementet om det tidigare nordiska samarbetet på livsmedelslagstiftningens område. Det anfördes bland annat att samarbetet visserligen icke lett till någon slutlig, gemensam eller likalydande livsmedelslagstiftning, men att det utbyte av erfarenheter och åsikter, som samarbetet givit anledning till, varit av stort värde för lagstiftningsarbetet i de enskilda länderna. Det ansågs därför att ett» samarbete även nu kunde vara till nytta för den norska kommitténs verksamhet. Naturligtvis är det svårt att redan nu uttala sig om i vilken mån till innehållet överensstämmande föreskrifter kunna vara lämpliga eller möjliga att ernå. Sådana livsmedel, som särskilt äro föremål för handel länderna emellan, falla helt naturligt först i tankarna såsom lämpliga objekt för i sak likartad laglig reglering. Man tänker härvid för Norges del särskilt på fisk- och skaldjurskonserver av olika slag. Även Sverige och Danmark hava ju tämligen omfattande fiskkonservindustri. Direktören Borgström: En på export inriktad industri får naturligtvis anpassa sig efter bestämmelserna i destinationslandet. Men det är otvivelaktigt likväl av stor betydelse, icke minst för varornas förbilligande, att samma vara kan försäljas i de olika länderna. — I anledning av vad professorn Fridericia anfört må framhållas att den nu sittande svenska livsmedelslagstiftningskommitténs sammansättning visar att svenska regeringen anser samverkan i detta lagstiftningsärende böra äga rum mellan producenter, hälsovårdsintresset ooh konsumenter.

549 Byråchefen Jerlov: De olika länderna böra skapa likartade undersökningsmetoder samt exakta definitioner. Överensstämmelse i dessa båda avseenden är nödvändig för att en verklig jämförelse skall kunna ske mellan livsmedelskontrollens resultat i de skilda länderna. Professorn Abramson: Frågan om det tekniska samarbetet faller måhända utanför konferensens kompetensområde, eftersom professorn Fridericia är den ende närvarande teknikern. Skulle konferensen komma att leda till ett fortsatt samarbete, få väl de tekniska experterna etablera sådant sinsemellan. 6. Etikettering, varubenämning och därmed sammanhängande frågor. Sekreteraren lämnade en kort redogörelse för den utredning — upptagen i de handlingar, som tillställts deltagarna i konferensen — som den svenska kommittén sammanfört. Kontorchefen Herfelt: Bestämmelser angående märkning finnas i Danmark spridda på skilda författningar. Man har i vissa fall i Danmark, t. ex. i fråga om så kallad see-lachs, gått in för märkning genom code, som i nämnda fall utgöres av ett antal siffror, av vilka den första utgör producentens nummer och de följande angiva bland annat tid för inläggningen. I den nya förordningen om fruktsaft finnes även en bestämmelse att fabrikanten skall angivas på flaskan. Det väsentliga synes vara att det alltid är möjligt att utan svårighet utröna vem producenten är. Om denne sedan angives med sitt namn eller endast genom en siffra förefaller likgiltigt. Doktorn Ehrström: Några allmänna bestämmelser om märkning av slutna förpackningar till livsmedel finnas ej i Finland. I fråga om kött- och fiskkonserver har knappast något behov gjort sig gällande av sådana bestämmelser, detta beroende på den stränga kontroll av särskilt köttvarufabrikerna men även av fiskkonservfabriker, som är anordnad i Finland. För varje charkuterifabrik finns sålunda en särskild kontrollant förordnad, vilken skall vistas i fabriken under arbetstid. Beträffande fiskkonserver finnes ej sådan bestämmelse, men även för dessa är kontrollen god. Genom att livsmedelsövervakningen i Finland är kommunal, har en god samverkan ernåtts mellan fabrikanterna och tillsyningsmyndigheterna. Häradshövdingen Tammio fäste uppmärksamheten vid den bestämmelse angående märkning av korv och vissa andra köttprodukter, som funnes i 5 § i finska förordningen den 29 april 1932 om kontroll över tillverkning av korv och andra köttprodukter. Sekreteraren Hövde: Den kommitté, som skall revidera livsmedelslagstiftningen i Norge, har haft anledning att fästa uppmärksamheten bland annat vid livsmedel av ny beskaffenhet, som säljas under fantasinamn. På senare år har av sej beredd laxersättning i detta hänseende vållat svårigheter i Norge. De för närvarande gällande allmindelige forskrifter om til virkning og omsetning av nseringsmidler m. v. innehålla bland annat, att en beteckning skall anses vilseledande när livsmedlet i fråga helt eller delvis saknar någon beståndsdel eller egenskap, som det enligt benämningens sedvanliga betydelse skall äga, eller innehåller någon beståndsdel, som är främmande för livsmedlet. Denna föreskrift förutsätter tydligen att sammansättningen av ett livsmedel är genom sedvana fastslagen, åtminstone till en viss grad, men tager uppenbarligen icke hänsyn till nya livsmedel med nya namn och ny sammansättning. Bestämmelsen behöver därför kompletteras. — I de gällande norska föreskrifterna om hermetiskt inlagda livsmedel, av 1935, och i det alltjämt gällande reglementet angående märkning av

550 hermetiskt inlagda fiskvaror, av 1932, har frågan om angivande av ursprungsbeteckning lösts på så sätt att principiellt producentens namn skall angivas, alternativt får angivas annan fabrikant, som säljer varan och har ansvaret för att den motsvarar gällande föreskrifter. Professorn Fridericia: Frågan vem som bör vara ansvarig för en varas beskaffenhet, producenten eller säljaren, torde tarva ingående överväganden. Detsamma är förhållandet med spörsmålet om ansvarets fördelning mellan olika kategorier inom distributionen, d. v. s. mellan gross- och detaljhandeln. — Ett av huvudspörsmålen i livsmedelslagstiftningen är frågan om benämningarna. Det måste anses som en kardinalpunkt att ett livsmedel benämnes för vad det är. Denna fråga har ännu icke varit uppe i Danmark. Kontorchefen Herfelt tillade att i Danmark icke funnes någon bestämmelse angående deklarationsplikt för sammansatta livsmedel utan hävdvunnen benämning. Häradshövdingen Tammio anförde att de enda specialföreskrifter av sistnämnda slag som funnes i Finland vore de som innefattades i lagen den 8 februari 1924 angående förbud mot oriktiga beteckningar i fråga om varas ursprung eller art. Byråchefen Faanes: Sekreteraren Hövde har redan omnämnt, att någon bestämmelse av nu avsett slag icke funnes i Norge. Som en riktlinje för lagstiftningsarbetet på denna punkt torde kunna fastslås att en producent icke kan anses hava ett berättigat anspråk på att få sälja ett livsmedel under ett fantasinamn utan att därjämte uppgiva vad varan består av. Professorn Fridericia: Frågan om viktangivelse å förpackningar har upptagits i Danmark men strandat på att man ej kunnat enas om, huruvida den angivna vikten skulle avse varans vikt före eller efter inläggningen, eller varans vikt med eller utan sås. Kontorchefen Herfelt: När det gäller att avgöra frågan vem som skall vara ansvarig för innehållet i en förpackning får man skilja mellan ersättningsskyldigheten och straffansvaret. Ersättningsskyldigheten bestämmes enligt ciyilrättsliga regler och kräver icke någon ytterligare reglering i livsmedelslagstiftningen. Det i sistnämnda lagstiftning fastslagna straffansvaret kan man väl knappast lägga på någon annan än producenten. Så har man, som förut nämnts, gjort genom siffermärkningen i Danmark. Beträffande importerade varor kan straffansvaret ej föras längre tillbaka än till importören. Häradshövdingen Tammio: Enligt den nyssnämnda finska lagen av 1924 kan antingen tillverkaren, importören eller säljaren göras ansvarig för oriktig uppgift å en förpackning i fråga om innehållets art eller ursprung. Professorn Fridericia: Det nu diskuterade spörsmålet blir ännu mera svårlöst, när man hänför detsamma till livsmedel, som icke säljas i slutna förpackningar. I fråga om förpackade varor bereder det i allmänhet icke någon svårighet att finna producenten, och endast denne kan vara ansvarig t. ex. för en sådan sak som olovlig tillsats till varan. Däremot kan det erbjuda stor svårighet och kanske rent av vara omöjligt att finna den, som är ansvarig för sådan tillsats till icke förpackat livsmedel. Som exempel kan nämnas köttfärs, som ibland av detaljhandlaren köpes färdig från slaktaren. Befinnes nu färsen vara tillsatt med svaveisyrlighet, en tillsats som i Danmark får göras till fruktkonserver men icke till köttvaror, kan det vara svårt eller omöjligt att påvisa om tillsatsen gjorts av slaktaren eller av detaljhandlaren.

551 Direktören Degerstedt: Sett från konsumenternas synpunkt är det en svår nackdel, därest producenten ensam skall äga rätt att sätta sitt namn och andra beteckningar och märken på varan. Producenten får därigenom möjlighet att genom reklam arbeta in en vara, som med hänsyn till tillverkningskostnaderna betingar ett alltför högt utförsäljningspris. Såsom exempel kan nämnas en tandpasta, som säljes för 1 krona per tub, och vars tillverkningskostnad uppgår till 20 öre medan reklamen kanske kostar 30 öre. På samma sätt kan ett livsmedel reklameras in, t. ex. av flera samarbetande fiskkonservfabrikanter. En lagstiftning bör undvika att giva en näring möjlighet att nå monopolställning, vilket säkerligen bleve följden av en märkning med enbart producentens namn. En säljare bör därför äga rätt att märka sina varor med endast sitt namn eller märke. Direktören Borgström: Sveriges köpmannaförbund intager ej samma ståndpunkt till föreliggande fråga som den av direktören Degerstedt angivna. Förbundet önskar endast att fabrikantens namn eller märke alltid skall finnas å sluten förpackning för livsmedel. Därutöver Skall säljaren vara oförhindrad att anbringa även sitt namn eller märke. Förbundet vill således icke sätta i fråga att fabrikanten ensam skulle hava rätt att märka förpackningarna. Det är uteslutet att fabrikanterna skulle använda märkningen såsom medel att genom någon kartell behärska marknaden. Om sådana tendenser skulle skönjas, komme säkerligen exempelvis kooperativa förbundet eller köpmännens grosshandelsföretag att bryta kartellen genom att starta ny fabrik för varan i fråga. Vad köpmannaförbundet önskar är att skydda allmänheten mot uppskörtning, som kan ske om en underhaltig vara får säljas under anonymt märke. På detta område ha köpmännen dåliga erfarenheter. Är fabrikanten pliktig att alltid utsätta sitt namn eller märke, måste han hålla uppe sin produktion. Därest endast säljarens namn finge förekomma, bleve följden den att tillverkarna utsattes för ständig press från bland annat enhetsprisaffärerna, som önska låga priser, något som måste försämra varorna, även om dessa kanske icke kunna giva anledning till anmärkning ur hygienisk synpunkt. Då livsmedelslagstiftningens uppgift är att Skydda allmänheten, måste man kräva ett obligatoriskt angivande av fabrikantens namn eller märke. Det går ej att vid sidan av en sådan bestämmelse genom dispens giva vissa säljare rätt att märka med endast sina namn. Man kan nämligen svårligen uppdraga någon bestämd gräns mellan dem som böra få dispens och dem som ej böra erhålla sådan. Direktören Degerstedt: Ett exempel på hur en märkesvara kan inarbetas genom reklam är ett visst fruktsalt. Innehållet i en flaska sådant salt kostar vid framställningen en obetydlighet. Man kommer ej ifrån att fabrikanterna bliva allenarådande, därest deras namn eller märke obligatoriskt skall finnas å förpackningarna. Det är ej av någon betydelse att säljaren därjämte angives. Det nu diskuterade spörsmålet har betydelse ej blott inom livsmedelsbranschen utan även exempelvis inom konfektionen samt är för närvarande en stridsfråga även i Norge och i flera andra länder. Byråchefen Faanes: Det förefaller, som det rationellaste vore att genomföra märkning med fabrikantens namn, eventuellt i förening med deklaration av innehållet. Det är dock fabrikanten, som man i de flesta fall bör kunna komma tillbaka till, då det är anledning till anmärkning emot varan. Professorn Fridericia: Från sanitär ståndpunkt är det likgiltigt om tillverkaren eller säljaren är ansvarig för en förpackad varas beskaffenhet. E t t svårare spörsmål är frågan om vem som skall vara ansvarig för att deklarationen av

552 innehållets art är riktig. Det finnes många i sluten förpackning saluhållna livsmedel av synnerligen tvivelaktig beskaffenhet, t. ex. puddingpulver, som består av stärkelse, färg ooh någon essens, s. k. vitonal, som utgöres av jäst och koksalt, äggpulver, som består av gulfärgad stärkelse, med mera dylikt. En livsmedelslag måste kräva deklaration av sådana varors sammansättning. Byråchefen Jerlov: För att få en god sanitär kontroll är det nödvändigt att börja redan hos producenten. Det synes lämpligt att även i Sverige införa ständig och effektiv kontroll av livsmedelsfabriker, så som sker med tillverkningen av animaliska livsmedel i Finland. Att förlägga kontrollen först hos de många detaljhandlarna blir alldeles för vidlyftigt och därför verkningslöst. Professorn Fridericia upplyste att för korv- och köttkonservfabriker funnes även i Danmark särskilda kontrollanter förordnade. Den 20 juni 1939. 1. Bestämmelser angående spannmålsprodukter (i anslutning till den svenska kommitténs förslag av maj 1939), särskilt frågan om mjölförbättringsmedel och blekning av mjöl. Förhandlingarna rörande denna punkt bevistades av generaldirektören och chefen för kungl. lantbruksstyrelsen Hakon Sylvan. 2 § i svenska förslaget: Kontorchefen Herfelt: Den danska förordningen av 1913 om tillsättning av färger och konserveringsmedel har icke någon praktisk betydelse i fråga om användning av nu vanliga blekningsmedel, eftersom dessa icke medföra någon påvisbar skada för hälsan. Den danska förordningen av 1936, som föreskriver, att en vara, som saluhålles som mjöl, icke får vara tillsatt med persulfat, innebär i realiteten icke förbud mot denna tillsats men väl förbud att saluhålla mjöl med sådan tillsats utan att denna deklareras. Professorn Fridericia: En viktig principfråga i detta sammanhang är huruvida man bör tillåta tillsats till mjöl av kristalliskt B 1 -vitamin. Sådant har nu sålts till relativt billigt pris. — Vad blekningen beträffar så anses det ju att befolkningen kräver ett vitt vetemjöl, men blekningen måste anses mindre lämplig, även om man för närvarande icke har säkert bevis för att den är skadlig. Bakförbättringsmedel kunna icke undvaras, särskilt till följd av den moderna arbetstidslagstiftningen. När arbetstiden i bagerierna alltmer förkortas, måste nämligen medel tillgripas som möjliggöra en snabbare jäsning. Sedan användning av persulfat, som visat sig medföra eksem hos en del arbetare, i Danmark förbjudits, om det ej deklareras, har man blivit hänvisad till att begagna bromat. Emellertid finns det även bagare, som hava idiosynkrasi emot bromat. Detta är likväl mera sällsynt och man behöver icke taga hänsyn härtill i lagstiftningen. För övrigt har en och annan bagare idiosynkrasi emot själva mjölet. Det idealiska medlet för höjande av bakningsförmågan hos mjöl är askorbinsyra, men denna är ännu för dyr för att kunna användas till detta ändamål. Byråchefen Faanes: Persulfat är förbjudet i Norge men andra medel, t. ex. kaliumbromat och kalium jodat, användas för att förbättra jäsningen. Häradshövdingen Tammio: Frågorna om blekning och medel för höjande av bakningsförmågan äro för närvarande föremål för undersökning även i Finland (spannmålsundersökningsanstalten), men äro icke såsom lagstiftningsfrågor aktu-

553 ella där. Som förut nämnts ingår spannmål och spamunlålsprodukter icke bland de varor, som närmast äro påtänkta för särskild reglering genom följdförordningar till livsmedelslagen. Cirka 90 procent av det mjöl, som konsumeras i Finland, är framställt av inom landet producerad spannmål. 3 § i svenska förslaget: Professorn Fridericia: Bestämmelsen att biandmjöl av råg och vete skall få säljas som rågmjöl är ur dansk synpunkt anmärkningsvärd. Befolkningen i Danmark önskar rent rågbröd och får även sådant. Bröd av blandat råg- och vetemjöl kallas siktebröd. Ett sådant biandmjöl som det nämnda komme nog a t t i Danmark benämnas siktemjöl. Sådant mjöl säljes emellertid ej. Skall en husmoder eller bagare baka siktebröd, köper han mjölsorterna var för sig och verkställer själv blandningen. Generaldirektören Sylvan: Det har uppgivits att man inom kvarnindustrin är av den uppfattningen att konsumenterna önska ett veteblandat rågmjöl. Detta gäller emellertid icke för Skånes del. Där användes liksom i Danmark ett rent rågbröd. Kommitténs förslag kan ej anses lyckligt avfattat på denna punkt. Som 3 § nu lyder kommer benämningen rågmjöl i de flesta fall att utgöra en felaktig beteckning för den saluhållna varan. Rent rågmjöl är för närvarande svårt att få köpa, huvudsakligen kan det fås från småkvarnarna. Det tillverkas visserligen även av storkvarnarna för spisbrödsfabrikanternas (spisbröd eller knäckebröd = hårt bröd) räkning men föres av dessa kvarnar knappast eller åtminstone i mycket ringa utsträckning i öppna handeln. Den bästa delen av rågkärnan går till spisbrödet, den sämre återstoden blandas med vete, ibland även med korn eller havre. Ofta har nog veteinblandningen sin egentliga orsak i att man på detta sätt får en god avstjälpningsplats för dåligt vetemjöl. Genom att sådana mjölblandningar få säljas såsom rågmjöl utan någon tilläggsbeteckning, som antyder tillsats av annat mjöl, neddrages rågmjölets och därmed rågbrödets, d. v. s. det mjuka rågbrödets anseende. Ur ren hälsosynpunkt anses nog av inånga rågbrödet vara att föredraga framför vetebrödet, och en annan anledning att föredraga bröd av sammalen råg är att sådant bröd behåller färskheten betydligt bättre än vetebröd, det till och med vinner i smaklighet efter någon tids förvaring. Professorn Fridericia: Jag är helt ense med generaldirektören Sylvan i fråga om att blandningar av mjöl av olika sädesslag böra betecknas såsom blandningar. Direktören Degerstedt: På den nu omtvistade punkten synes 3 § innebära ett fastslående av för närvarande rådande praxis i Sverige. Det torde nog vara riktigt att en del sämre vetemjöl inblandas i rågmjöl. Emellertid är befolkningens i norra Sverige inställning till denna sak den att mörkt mjöl ej duger till mjukt bröd. Direktören Borgström: Vad som under diskussionen framkommit synes giva den svenska kommittén anledning att överväga huruvida man icke i fråga om inblandningarna alltid bör kräva deklaration. Professorn Fridericia: E t t särskilt utskott under danska medicinalstyrelsen sysslar för närvarande med näringsproblem. Detta utskott har utarbetat ett förslag till lag om förmalning av spannmål och om definition på olika utmalningsgrader. Enligt förslaget skulle fint vetemjöl, som för närvarande utmales

554 till blott 55 procent, vara utmalt lägst till 68 procent. Med denna utmalningsgrad ernås 30 procent mera B l -vitamin i mjölet än vid 55 procents utmalning. Och skillnaden i smak i bröd av dessa båda mjöl är omöjlig att märka, såvida man icke har de båda bröden bredvid varandra. Denna fråga om utmalningen är ur näringssynpunkt en mycket viktig sak, det s. k. fina mjölet är som bekant berövat flera värdefulla ämnen, såsom bland annat vitaminer och mineralämnen. En livsmedelslagstiftning om spannmålsprodukter bör därför ej sakna bestämmelser, som reglera utmalningsgrader och benämningar på mjöl av olika sådana grader. Dessa bestämmelser få anses vara de allra viktigaste i en sådan lagstiftning. Byråchefen Faanes: I Norge finnes statsmonopol på mjölförsäljning och monopolet bestämmer såväl utmalningsgraderna som även blandningsformerna för olika mjölsorter. Särskilda förhållanden göra sig gällande i Norge i fråga om dessa varuslag, då Norge i motsats till de övriga nordiska länderna icke är självförsörjande beträffande spannmål och mjöl. 4- § i svenska förslaget: Professor Fredericia: E t t i den svenska motiveringen ej anfört skäl att förbjuda användning av mineralolja vid bakning är att oren sådan olja kan förorsaka förgiftning. Alun förekommer nog i en del bakpulver, men bör förbjudas. E t t särskilt problem i detta sammanhang erbjuda bakelser. De äro numera ej alltid gjorda av de bästa ingredienser. Smör och grädde ersattes av margarin och fettemulsioner, äggen utgöras ofta av konserverade kinesiska sådana, när de ej helt enkelt ersättas blott med gul färg, o. s. v. 5 § i svenska förslaget: Professorn Fridericia: I fråga om sagogryn har man i Danmark nu ställt sig på den svenSka ståndpunkten, nämligen att tillåta benämningen sagogryn för gryn av potatisstärkelse. Denna omsvängning är orsakad av de nuvarande handelspolitiska förhållandena, vilka omöjliggöra import av de äkta grynen. 7 § i svenska förslaget: Professorn Fridericia: De här behandlade produkterna erbjuda ur lagstiftningssynpunkt åtskilliga svårigheter. Vid det tidigare nordiska samarbetet nöjde man sig därför med att föreslå vissa bestämmelser för bakpulver. 2. Vitaminlagstiftningsfrågan. Professorn Fridericia: I Danmark visade sig behovet av en vitaminlagstiftning genom att inkorrekt reklam med vitaminiserade livsmedel förekom i rätt stor utsträckning. Då några andra missförhållanden icke yppats har den danska vitaminlagstiftningen begränsats till att avse reklamen. Doktorn Ehrström: Vitaminlagstiftningsfrågan är för närvarande mycket aktuell i Finland och det har uttalats önskemål om en förordning i ämnet, som då skulle utfärdas med stöd av den livsmedelslag, som man hoppas skall bliva genomförd i överensstämmelse med det förut nämnda föreliggande förslaget till sådan lag. Byråchefen Faanes: I Norge förefaller råda ett ganska stort behov av en vitaminlagstiftning. Vad särskilt margarinet beträffar, så kan man säga att detta

555 på visst sätt är föremål för vitaminisering, eftersom det över lag uppblandas med cirka 20 procent smör. Som redan nämnts, ingår i den sittande norska kommitténs uppdrag att utarbeta förslag till vitaminlagstiftning. Professorn Fridericia: Den danska vitaminlagstiftningen icke blott medgiver vitaminisering utan t. o. m. påbjuder sådan i fråga om ett särskilt livsmedel, nämligen margarin. Avgörande för detta påbud voro hygieniska skäl. Befolkningens behov av A-vitamin bleve utan denna vitaminisering icke tillräckligt tillgodosett. De danska lantbrukarna hade inför denna starka motivering icke något att invända mot en obligatorisk vitaminisering av margarinet men krävde att det så behandlade margarinet icke under några omständigheter finge utgivas för att vara bättre än smör. Vitaminhalten i det danska margarinet har bestämts på grundval av undersökningar rörande samma halt i smör såväl sommar som vinter. — Självfallet bör vitaminhalten i margarinet vara föremål för omsorgsfull kontroll. Minimiantalet undersökningar för varje fabrik synes böra vara en per månad, således betydligt tätare undersökningar än det svenska förslaget till vitamin-förordning räknar med såsom normalt. I Danmark få vilka laboratorier som helst undersöka vitaminhalten i livsmedel, med den begränsning som ligger däri att man beträffande D-vitamin än så länge är hänvisad till försök med djur. I fråga om fodermedel, vilka äro svårare att undersöka, äro däremot endast vissa laboratorier berättigade att göra undersökningar. Doktorn Ehrström: Hela vitaminfrågan befinner sig alltjämt i så stark utveckling att man bör iakttaga en stark återhållsamhet vid lagstiftningen. Av största vikt även på detta område synes vara att likartade undersökningsmetoder genomföras i de olika länderna, så att det blir möjligt att ernå resultat, vilka äro fullt jämförbara med varandra. Professorn Fridericia: Vad angår frågan, vilka livsmedel som böra få göras till föremål för vitaminisering, synes grundprincipen böra vara att endast rena naturprodukter få ifrågakomma. Mjölk och smör kunna vitaminiseras bland annat genom bestrålning av mjölken eller genom utfodring av korna med jäst. Bestrålning av mjölk synes ej vara att rekommendera, då man ännu ej vet vad detta förfarande i övrigt har för inverkan på mjölken. I Danmark är man ej böjd för att tillåta en allmän vitaminisering av vilka födoämnen som helst. Bestrålning av bröd, som ju förekommer i Sverige, har icke varit ifrågasatt i Danmark. Doktorn Ehrström: I fråga om vitaminisering av mjölk har man i Helsingfors intagit samma ståndpunkt som i Danmark. Man har sökt förmå lantbrukarna att genom lämplig utfodring av djuren åstadkomma en hög halt av karotin i mjölken. Professorn Abramson: Vid den tid då det svenska förslaget till vitaminförordning utarbetades, ansågs i Sverige a t t man måste göra åtskillnad^ mellan fabrikanternas och allmänhetens intresse av vitaminisering. Det förhåller sig nämligen så att en stor del av allmänheten äro vitaminpsykopater. Och säkerligen har vitaminisering av åtskilliga födoämnen icke något hygieniskt intresse. I Sverige anses en viss brist på A- och C-vitamin vara tillfinnandes och man har därför övervägt att vitaminisera margarin eller bröd, två födoämnen som båda nå de breda befolkningslagren. Vad margarinet beträffar så hava de svenska margarinfabrikanterna sedan ett år tillbaka genomfört vitaminisering av allt margarin som säljes för direkt konsumtion. Undantaget är alltså endast bagerimargarin. Någon fördyring av margarinet har detta ej medfört. Hårt bröd

556 har även på sina håll sedan längre tid tillbaka vitaminiserats genom bestrålning av degen. Icke heller i detta fall har vitaminiseringen begagnats som anledning till höjning av varans pris. Byråchefen Faanes: En vitaminiseringslagstiftning bör fastställa vilka metoder for vitaminiseringen som få användas. Fackmännen synas nämligen vara ense om att för varje födoämne, som lämpar sig för vitaminisering, kan en viss metod för vitamintillförseln ganska bestämt fastslås såsom varande den lämpligaste. Professorn Fridericia: Det hade säkerligen varit av största värde om samarbete mellan flera länder än de vid konferensen representerade kunde åstadkommas för utarbetande av ensartade metoder för vitaminisering. Under nuvarande förhållanden är det nog dock ej möjligt att gå utanför Norden. Professorn Abramson: Det vore synnerligen värdefullt om de nordiska länderna kunde enas om att en analys, företagen och godkänd i ett av länderna, godkändes även i övriga land. 3. Bestämmelser av april 1939).

angående kaffe och te (i anslutning till svenska förslaeet &

2 § i förslaget: Professorn Fridericia: Det är svårt a t t taga ståndpunkt till den i paragrafen angivna maximisiffran för halten av mindervärdiga bönor, fruktskal och andra dylika delar av kaffebusken. Vissa dåliga kaffesorter hava ju en ganska hög grad av föroreningar. I paragrafen saknas bestämmelse om kaffe i betydelsen tillagad dryck. Det kan naturligtvis ej komma i fråga a t t förbjuda tillsatser till kaffedryck, men man bör kräva att sådan dryck, då den benämnes oblandad, även är tillredd uteslutande av kaffebönor. Direktören Degerstedt: Det förtjänar påpekas att det svenska förslaget icke förbjuder vattenbesprutning av kaffet efter avslutad röstning under förutsättning dock att bönornas vattenhalt icke ökas härigenom. I våra större rosterier fuktas vid röstningen kaffe, avsett för vissa landsdelar, där man önskar något blankt kaffe. Bönorna bli nämligen genom vattenbehandlingen en aning blankare. Den tillsatta fuktigheten avdunstar genast och bönornas vattenhalt påverkas ej av behandlingen. Det kaffe, som är avsett för Stockholm, behandlas icke med vatten. Det går mycket väl för sig att avbryta rostningsproceduren utan hjälp av vattentillsats. Byråchefen Faanes: Den gällande norska livsmedelslagstiftningen förbjuder vattentillsats till kaffe, enär sådan kan användas för att obehörigen tynga kaffet. De norska kafferosterierna hava emellertid sökt få detta förbud upphävt, då de förmena att i de moderna rostningsmaskinerna vattenbegjutnmg är nödvändig för röstningens avbrytande. Det uppgives att bönorna eljest lätt kunna taga eld och att detta även inträffat vid några tillfällen. 4 § i förslaget: Professorn Fridericia: Det har uppgivits från något håll att te stundom förutom teblad även skulle innehålla tebuskens blommor. Är detta riktigt, bör man måhända taga hänsyn härtill i lagstiftningen. Direktören Degerstedt uppgav att teblommor aldrig förekomma i te.

557 5 § i förslaget. Kontorchefen Herfelt: Användning av tillsatser till kaffe förekommer alltjämt i stor utsträckning i Danmark. I praktiken säljes dock aldrig blandningar av kaffe och tillsatsmedel utan husmödrarna köpa varje vara för sig och verkställa själva blandningen. Direktören Degerstedt: I Sverige användes för närvarande tillsatser till kaffe i synnerligen ringa omfattning. Möjligen förekommer här och där i Småland att man tillsätter cikoria. 4. Bestämmelser angående kakaoprodukter (i anslutning till svenska förslaget av mars 1939). 2 § i förslaget: Professorn Fridericia: Frågan om vilken halt av skal som skall tillåtas är ej så lätt att avgöra. Mellan Danmark ooh Nederländerna hava vidlyftiga förhandlingar förts härom. Genom bestämmelsen att främmande ämnen icke få förekomma i kakaomassa förhindras bland annat tillsats av kokosfett. Åtskillig billig choklad innehåller sådant fett, och kommer därför att drabbas av detta förbud. Någon hygienisk anmärkning kan dock ej riktas mot denna billiga choklad. 3 § i förslaget: Professorn Fridericia: Det enda intresse kakaoskal för närvarande hava är såsom fodermedel. De innehålla nämligen ganska mycket D-vitamin. 4 § i förslaget: Professorn Fridericia: För Danmarks del kan de här föreslagna bestämmelserna om marsipan ooh mandelmassa icke genomföras. Till följd av den danska penningpolitiken importeras knappast någon mandel utan mandelmassa tillverkas av aprikoskärnor eller andra lämpliga ämnen. Även s. k. lima-bönor ha använts, men torde ej mera begagnas. De äro ej heller lämpliga för ändamålet, då de innehålla något blåsyra. Då marsipan användes i hemmen i Danmark, inköpes den färdig men uppblandas sedan alltid med socker. Den enda bestämmelse rörande denna vara som kunde tagas i övervägande för Danmarks del vore en begränsning av blåsyrehalten. 5. Bestämmelser angående ättika (i anslutning till svenska förslaget av mars 1939). 2 § i förslaget: Professorn Fridericia: I anledning av vad i motiveringen till det svenska förslaget, s. 10—11, uppgives angående den danska förordningen av 1934 angående vad som må saluhållas som ättika må framhållas att denna förordning i sin 1 § tillåter användningen av namnet ättika för såväl jäsnings- som destillationsättika. — En skillnad mellan förordningen och det svenska förslaget är att förordningen fordrar att ättika skall innehålla minst 40 gram fri ättiksyra per liter, d. v. s. 4 procent, medan det svenska förslaget nöjer sig med 3 procent. Den danska ättikan är således något starkare än den svenska. Emot förbudet i svenska förslaget att färga ättika — det är närmast sockerkulör som kommer i fråga som färgämne — är intet att erinra, och önskvärt vore att sådant förbud kunde upptagas i den danska förordningen. För närvarande tillåter denna att jäsningsättika färgas med sockerkulör.

558 4 § i förslaget: Doktorn Ehrström: Den i Finland försålda ättikan utgöres till största delen av koncentrerad ättiksyra, framställd av trä. Det vore kanske lämpligt om på flaskorna till sådan ättiksyra angavs varans koncentrationsgrad.

1. Bestämmelser

Den 21 juni 1939. angående konserveringsmedel.

Professorn Abramson lämnade en översikt över de i svenska giftstadgan intagna bestämmelserna rörande konserveringsmedel samt anförde vidare: I fråga om dessa ämnen är det i särskilt hög grad önskvärt att ernå samstämmighet mellan de nordiska länderna. Man vinner då bland annat att i ett land framställda önskemål om tillstånd att använda något nytt, ej tillräckligt prövat medel avvisas med hänvisning till att frågan får hänskjutas till prövning även i de övriga länderna. Byråchefen Faanes erinrade om att i den norska kommitténs direktiver ingick även översyn av de gällande föreskrifterna angående konserveringsmedel. Professorn Fridericia: De svenska bestämmelserna angående konserveringsmedel kunna icke anses till alla delar lämpliga. Särskilt borsyran bör utmönstras. Den påverkar nämligen matsmältningen ogynnsamt; borsyra ingår som en väsentlig ingrediens i åtskilliga avmagringsmedel. Av bensoesyran däremot känner man ej någon skadlig verkan, men de vanliga bensoesyrepreparaten ha den olägenheten att de ha någon smak eller lukt. Möjligen kan en viss förbättring härutinnan efter hand ernås. Även bensoesyreestrarna böra kunna tillåtas i kom server. Salicylsyra är däremot icke helt fritt från anmärkningar, och därtill kommer att detta medel ofta användes i livsmedel som konsumeras isärskilt av barn, såsom saft och sylt. Hexametylentetramin alstrar formalin och får kanske därför icke anses så bra. Myrsyra såsom tillsats till fruktkonserver är tillåten i den nya danska förordningen angående vad som må saluhållas som saft och must. Doktorn Ehrström: Erfarenheterna i Finland rörande behovet av olika konserveringsmedel äro delvis desamma som man haft i Sverige. Även i Finland användes borsyra i fiskkonserver. Det har i Finland framställts önskemål att medicinalstyrelsen skulle uppgöra en förteckning över tillåtna konserveringsmedel. Kontorchefen Herfelt: Den danska förordningen av 1913 om färgämnen och konserveringsmedel torde snart bli föremål för revision. Såsom konferensens ordförande yttrat äro likartade bestämmelser önskvärda icke minst för att ge myndigheterna en starkare ställning gentemot fabrikanterna, då dessa kräva rätt att använda nya men otillräckligt utprovade medel. Professorn Fridericia: Fiskkonservindustrin är tämligen ny i Danmark och har kanske ännu ej prövat sig fram till de lämpligaste konserveringsmedlen. Att borsyra icke användes i Norge torde bero på hänsyn till exporten på England, som icke tillåter borsyra som tillsats till livsmedel. 2. Bestämmelser

angående färgämnen.

Professorn Abramson lämnade redogörelse för den svenska giftstadgans bestämmelser angående färgämnen för livsmedel. Professorn Fridericia: Svenska giftstadgans förteckning V, över lämpliga färgämnen för konditorivaror m. m., torde nog behöva revideras på vissa punkter.

559 Såväl benämningarna tropäolin och metylviolett som en del av de övriga benämningarna kunna beteckna flera olika färgämnen och behöva således närmare specifiseras. Emellertid synes förteckningen i huvudsak upptaga naturliga färgämnen. Frågan om lämpliga färgämnen för livsmedel är ett mycket svårt avsnitt av livsmedelslagstiftningen och torde särskilt väl lämpa sig för gemensamma bestämmelser i de olika länderna. Doktorn Ehrström: I Finland råder förbud mot användning av färgämnen till kött- och fiskvaror. Byråchefen Faanes: I Norge finnas mycket få föreskrifter som beröra färgämnen för livsmedel. E t t kommittéförslag av 1917 upptager ett utkast till bestämmelser rörande såväl färgämnen som konserveringsmedel, och där finnes en uppräkning på lämpliga färgämnen. Detta utkast har icke upphöjts till lag och frågan är för Norges vidkommande alltjämt öppen. Även frågan om bestämmelser angående färgämnen ingår emellertid i den nuvarande norska kommitténs uppdrag. Professorn Abramson: Då det gäller att lämna föreskrifter om användning av färgämnen i livsmedel uppstår bland annat den svårigheten att man icke kan förbjuda färgning av maträtter, naturligtvis frånsett användning av direkt hälsovådliga färger. Och frågan om var gränsen skall dragas mellan färdiglagad mat och andra mer eller mindre tillredda födoämnen är synnerligen svårlöst, om det över huvud går att uppdraga en bestämd sådan gräns. — E t t allmänt intresse vid avgörandet av nu avhandlade fråga torde vara att användningen av färgämnen i livsmedel så mycket som möjligt begränsas. 3. Bestämmelser angående saft, sylt och dylikt. Professorn Fridericia: I Danmark har, såsom tidigare nämnts, helt nyligen utfärdats en förordning angående vad som må saluhållas såsom saft och must. Största delen av saften, som saluhålles i Danmark, är kokad, något som den nya förordningen även tar hänsyn till. Konstgjorda sötmedel äro förbjudna, utom för saft för personer som på grund av sjukdom ej tåla socker. I Danmark ar man nämligen stark motståndare till sackarin. Den danska förordningen innehåller en bestämmelse att glykos eller stärkelsesocker, som användes till sötning, skall vara fritt från arsenik och får innehålla högst 40 milligram sulfit per 100 gram. Anledningen till denna bestämmelse är att stärkelsesocker av dålig kvalitet kan innehålla arsenik, som härrör från dålig svavelsyra, som använts vid tillverkningen. För hög sulfithalt är menlig för hälsan. Bestämmelser angående marmelad hava vållat svårigheter i Danmark, då man ju här kommer in på konditorivaror av olika slag. Professorn Abramson omnämnde att i Sverige tillsats av .sackarin eller andra konstgjorda sötmedel till livsmedel icke är förbjuden i lag, med undantag för starkare maltdrycker, samt att deklarationstvång för sackarintillsats är föreskrivet endast i fråga om söta läskedrycker samt s. k. svagdricka, en maltdryck med mycket låg alkoholhalt och vörtstyrka. Byråchefen Faanes: De norska föreskrifterna angående nu ifrågavarande livsmedel lyda under lantbruksdepartementet och en av detta tillsatt kommitté sysslar för närvarande med iförslag till bestämmelser angående sylt m. m. och grönsaker. I fråga om saft synes det svårt att få överensstämmande regler, då de

560 gällande norska bestämmelserna äro betydligt strängare än det svenska förslaget. Professorn Fridericia: Det vill synas som om det av den svenska kommittén utarbetade förslaget till bestämmelser om saft etc. (av februari 1939) borde innehålla en föreskrift att saft skall vara beredd av bär, frukter eller rabarberstjälk. Som förslaget nu är avfattat synes det ej lägga hinder i vägen för att en produkt, bestående av vatten, socker och vinsyra, säljes exempelvis under benämningen hushållssaft. 4. Standardisering av mjölk. Professorn Abramson: Det är av stort intresse för den svenska kommittén att få del av de erfarenheter i denna fråga, som man kan ha förvärvat i de övriga nordiska länderna. Den svenska kommittén är för närvarande sysselsatt bland annat med bestämmelser angående mjölk och mjölkprodukter, och av representanter för mejerihanteringen har under förarbetenas gång framförts bestämda önskemål att lagstiftningen måtte ge tillstånd till standardisering av mjölk. Detta önskemål har särskilt motiverats med att mejerier, som huvudsakligen tillverka smör, kunna sälja den mindre feta mjölken som konsumtionsmjölk, medan exempelvis det stora mejeriföretaget i Stockholm, som huvudsakligen distribuerar konsumtionsmjölk, saknar möjlighet att ekonomiskt tillgodogöra sig eller sina leverantörer det ofta betydliga överskott av fett, som mjölken innehåller utöver den för orten fastställda minimifetthalten. Professorn Fridericia: I Danmark tilläts standardisering av mjölk någon tid under krisåren i samband med världskriget 1914—1918, men erfarenheterna av denna standardisering voro så dåliga att man icke har någon tanke på att taga upp den igen. Bland annat förklarade hälsovårdstillsyningsmyndigheterna att det, när standardisering fick ske, var omöjligt att konstatera fall av verklig mjölkförfalskning. Doktorn Ehrström: I Finland har standardiseringen av konsumtionsmjölk sedan rätt länge praktiserats i Helsingfors. Mjölken standardiseras dels efter sin hygieniska och bakteriologiska beskaffenhet, dels efter fetthalten. Vad sistnämnda standardisering beträffar, har man ej haft några dåliga erfarenheter av densamma. Standardisering av mjölken efter fetthalt förutsätter emellertid en regelbundet utförd officiell undersökning av mjölken då den anländer till konsumtionsorten samt en efterkontroll av densamma i butiker och näringsställen. Enligt ett i Finland föreliggande lagförslag — mjölklag — är standardisering av mjölken efter fetthalt tillåten å ort med lagstadgad mjölkkontroll. Mjölkförfalskningar söker man förebygga genom rätt höga fordringar på mjölkens minimifetthalt och halt av torrsubstans (respektive 3.2 procent och 12 procent). Till den officiella kontrollen är anknuten en betalning av mjölken enligt kvalitet, d. v. s. bland annat fetthalten. Erfarenheten utvisar att mjölkleverantörerna eftersträva produktion och försäljning av möjligast fettrik mjölk. Sålunda har ock den försålda mjölkens medelfetthalt i Helsingfors under de senaste åren stadigt stigit, sedan standardiseringen genomfördes. Rent principiellt synes ej heller några invändningar kunna göras mot standardisering av mjölken enligt fetthalt. Man standardiserar ju grädden till viss fetthalt, vårföre ej göra det med mjölken. Standardisering i en eller annan form utövas dessutom av varje mejeri, då mejerierna sammanblanda mjölk av olika fetthalt, och genom att samman-

561 föra respektive den fettrika eller den magra mjölken från vissa gårdar söka de erhålla en blandning av viss fetthalt. Byråchefen Faanes: Någon standardisering av mjölk har icke förekommit i Norge och frågan om sådan är icke aktuell för Norges vidkommande. Direktören Borgström: I Sverige har man både bland konsumenter och hälsovårdsmyndigheter den bestämda uppfattningen att standardisering av mjölk ej är önskvärd. Avgörande för denna inställning är nog icke blott den omständigheten att standardisering lätt kan uppmuntra till bedrägeri, i synnerhet om den får omhänderhavas av andra än särskilda företag med ansvarskännande ledning, utan även den inställningen att ett så ömtåligt födoämne som mjölk bör utsättas för så litet hantering som möjligt innan den når konsumenterna.

Sedan förhandlingsprogrammet härmed genomgåtts beslöto samtliga delegerade att göra följande uttalande: De delegerade äro ense om önskvärdheten av att överensstämmelse i vidast möjliga omfattning åstadkommes beträffande det sakliga innehållet i de nordiska ländernas livsmedelslagstiftning, i synnerhet vad angår sådana varor, som äro föremål för utbyte mellan de olika länderna. I fråga om vitaminiserade och eljest som vitaminhaltiga angivna livsmedel äro likartade bestämmelser särskilt önskvärda. Härvid är det av vikt att beakta att överensstämmelse åvägabringas såväl beträffande tillvägagångssättet vid vitaminisering som undersökningsmetoder. Jämväl rörande föreskrifter för undersökning av livsmedel i övrigt och för provtagning är största möjliga överensstämmelse önskvärd. Bestämmelser böra genomföras av innebörd att intyg rörande livsmedelsundersökningar, utförda vid statligt eller av staten för detta ändamål godkänt laboratorium i ett av de fyra länderna, i de övriga länderna tillerkännes samma vitsord som intyget äger i det land, där detsamma utfärdats. De delegerade önska vidare framhålla vikten av att åstadkomma en för de olika länderna gemensam förteckning över färgämnen och konserveringsmedel, som äro tillåtna i livsmedelshanteringen. En annan lagstiftningsfråga, som bör erhålla en såvitt möjligt likartad lösning och som synes böra särskilt nämnas, är spörsmålet om vilka uppgifter som skola finnas anbragta å slutna förpackningar, vari livsmedel saluhållas till allmänheten. De delegerade äro ense om att för förverkligande av dessa önskemål kräves fortsatt kontakt beträffande lagstiftningsarbetet i de olika länderna. Denna kontakt torde åtminstone till en början kunna åstadkommas genom att livsmedelslagstiftningskommittéerna eller andra vederbörande i de skilda länderna genom direkt korrespondens med varandra utbyta sina utkast och förslag med motiver ävensom expertutlåtanden samt avgiva yttranden över dem tillsänt material, när så begäres. I den mån det visar sig önskvärt torde därjämte ytterligare gemensamma överläggningar, eventuellt med biträde av experter, böra komma till stånd.

36 — 412286

562 Professorn Abramson förklarade härefter å chefens för socialdepartementet vägnar konferensen avslutad samt framförde statsrådets tack till delegaterna för deras intresserade och värdefulla medverkan vid konferensen. Professorn Fridericia anhöll å danska, finska och norska delegerades vägnar att till svenska regeringen måtte framföras deras tacksamhet för anordnandet av konferensen, samt tillade att denna säkerligen komme att medföra fördelar för livsmedelslagstiftningen i de nordiska länderna.

Förestående protokoll är av samtliga delegerade granskat och godkänt. Som ovan Carl Davidsson.

563 Bilaga H.

Förteckning över dels till de sakkunniga av Kungl. Maj:t eller departementschef överlämnade framställningar att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget, dels ock vissa till de sakkunniga direkt inkomna framställningar. Av Kungl. Maj:t eller departementschef överlämnade framställningar:

Dep:t, som översänt skrivelsen:

Den sida i betänkandena 1 , där skrivelsen behandlas:

Social

IV: 96

1) Sveriges kemiska industrikontor, av den 17/11 1923,'ang. en enhetlig livsmedelslagstiftning . . . . 2) Sveriges kemiska industrikontor, av den 18/11 1926, ang. enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning 3) medicinalstyrelsen, av den 28/1 1929,'ang. genomförandet av en enhetlig livsmedelslagstiftning . . . . 4) Sveriges kemiska industrikontor, av den 22/4 1929, ang. genomförandet av en tidsenlig livsmedelslagstiftning 5—6) länsstyrelsen i Jönköpings län, av den 16/11 1931 och 14/1 1933, ang. behov av bestämmelser för reglering av den ambulatoriska kötthandeln . . 7) länsstyrelsen i Södermanlands län, av den 30/12 1933, med framställning från handelsidkare å länets landsbygd om åtgärder till förhindrande av handel med livsmedel genom kringföring 8) Enskede köpmannaförening, av den 30/1 1934, ang. bestämmelser för den s. k. ambulerande 1 handeln 9) länsstyrelsen i Hallands län, av den 10/3 1934, med framställning från Hallands köpmannaförbund ang. åtgärder mot den ambulerande handeln 10) länsstyrelsen i Södermanlands län, av den 22/5 1934, med framställning från Södermanlands köpmannaförbund ang. åtgärder för inskränkning i eller förbud mot ambulerande handel I = de sakkunnigas betänkande den 16/12 1937 (SOU 1937: 51). 11= » » » » 29/11 1939 ( » 1939:37). III = » » » » 20/3 1940 ( » 1940:9). IV 53 » » föreliggande betänkande.

IV: 96 IV: 97

IV: 97

1:85

1:88

1:88

1:88

1:88

564 Av Kungl. Maj:t eller departementschef överlämnade framställningar:

11) Office international des fabricants de chocolat et de cacao, av den 12/11 1934, ang. definition å r e n kakaoböna

Dep:t, som översänt skrivelsen:

Den sida i betänkandena, där skrivelsen behandlas:

Social

IV: 300

12) svenska pappersbruksföreningen, av den 23/11 1934, ang. bestämmelser rörande inpackning av födoämnen .....'.

IV: 191

13) Sveriges < kemiska industrikontor, av den 26/1 1935, ang. statlig reglering av frågan om en enhetlig livsmedelslagstiftning

IV: 97

14) länsstyrelsen i Västerbottens län, av den 21/3 1935, med framställningar från i Västerbottens norra köpmannaförbund och Västerbottens södra köpmannaförbund, ang. utfärdande av föreskrifter rörande ambulerande handel med livsmedel . .

1:91

15) E. Lindahl i Bygdeträsk m. fl., av den 29/4 1935, ang. kringföringshandeln

1:92

16) medicinalstyrelsen, av den 29/2 1936, ang. en av Stockriolms stads hälsovårdsnämnd verkställd utredning beträffande kvaliteten å kakao

IV: 300

17) medicinalstyrelsen, av den 29/2 1936, ang. en av Stockholms stads hälsovårdsnämnd verkställd undersökning av bär- och fruktsafter .

IV: 263

18) överståthållarämbetet, av den 27/8 1936, med framställning från Stockholms stads folkskoledirektion, ang. förbud mot kringföringshandel i närheten av skolor

1:93

19) svenska konditorföreningen, av den 10/10 1936, ang. åtgärder till förhindrande av den ambulerande handeln

1:93

20) svenska hydrografisk-biologiska kommissionen, av den 9/3 1936, ang. förbud mot försäljning av sardiner med viss halt av bly '. Jordbruks

IV: 185

21) styrelseledamoten i Kristianstads läns biodlareförening G. A. Malmzén, Koboda gård, av den 22/10 1936, ang. utfärdande av lagbestämmelser till skyddande av naturhonung mot konstprodukter och om skyddsåtgärder mot import av utländsk honung

IV: 277

565 Av Kungl. Maj:t eller departementschef överlämnade framställningar:

Dep:t, som översänt skrivelsen:

Den sida i betänkandena, där skrivelsen behandlas:

22) ambulerande livsmedelshandlare i norra Ångermanland genom J. Byström, av den 14/12 1936, ang. avslag å en av Sveriges köpmannaförbund gjord framställning om införande av tillståndsbevis för den ambulerande handeln

Social

1:92

23) aktiebolaget Reymersholms livsmedel, av den 14/9 1936, ang. utfärdande av bestämmelser angående märkning av förpackningar till livsmedel, avsedda för detaljhandeln Jordbruks 24) dåvarande förste provinsialläkaren i Kronobergs län C. A. Yllner, av den 9/1 1936, med förslag till »stadga för minuthandel med födoämnen, som kringföras i för sådan handel använt fordon» . . . .

Social

IV: 142

1:93

25) Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och svenska landsbygdens kvinnoförbund, av den 14/4 1937, ang. deklarationstvång för paketerade varor m. m

IV: 145

26) svenska annonsörers förening, av den 2/6 1937, med framställningar i anledning av skrivelsen från Sveriges husmodersföreningars riksförbund m. fl.

IV: 145

27) lantbrukaren Emil Bodelsson i Vinslöv, av den 8/2 1937, ang. försäljning av bröd efter vikt . . . .

11:25

28) Jens af Trampe i Mjölkeröd, Sannäs, av den 19/11 Jordbruks 1937, ang. förbud att färga margarin gult

IV: 397

29) lantbruksstyrelsen, av den 6/12 1935, ang. införande av lagstadgad märkning av vissa läskedrycker .

IV: 280

30) svenska köttkonservfabrikernas förening, av den 12/8 1938, ang. märkning av köttkonserver

IV: 144

31) svenska köttkonservfabrikernas förening, av den 12/8 1938, ang. skyldighet att deklarera tillsats av hästkött till köttkonserver

IV: 241

32) riksförbundet svensk frukt, försäljningsförening u. p. a., av den 2/8 1938, ang. inblandning av äpplesaft i kolsyrehaltiga läskedrycker

IV: 280

566 Av Kungl. Maj:t eller departementschef överlämnade framställningar:

Dep:t, som översänt skrivelsen:

Den sida i betänkandena, där skrivelsen behandlas:

33) medicinalstyrelsen, av den 17/2 1936, ang. utfärdande av erforderliga närmare föreskrifter rörande kompetensfordringar hos tillsyningsmän vid margarinfabriker Jordbruks

IV: 397

34) medicinalstyrelsen, av den 23/9 1940, ang. före komst av saponinhaltigt ämne i sockerdricka . . . .

IV: 369

Social

35) medicinalstyrelsen, av den 29/10 1940, ang. tillsats av koffein till kaffeersättningsmedel

IV: 370

36) svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien, av den 31/5 1937, ang. utredning rörande införande av obligatorisk mjölkkontroll Jordbruks

IV: 218

37) Stockholms stads slakthus- och saluhallsstyrelse, av den 8/11 1940, ang. införande av viktsystemet vid försäljning av trädgårdsprodukter och bär . . . .

IV: 202

Direkt till de sakkunniga inkomna

Social

framställningar:

1) svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien, av den 10/12 1937, ang. utarbetande av en normalmatvarustadga

IV: 386

2) hälsovårdsnämnden i Stockholm, av den 18/12 1937, ang. behovet av lagbestämmelser ang. »fruktdrycker» o. d

IV: 281

3) hälsovårdsnämnden i Stockholm av den 14/1 1938, ang. gjord undersökning av allmänna handelns kryddnejlikor

IV: 318

4) Göteborgs charkuteriidkareförening, av den 3/2 1939, ang. deklaration av inblandning av hästkött i charkuterivaror . .

IV: 241

5) medicinalstyrelsen, av den 9/3 1939, med överlämnande av en framställning den 9/5 1932 från föreståndaren för Stockholms stads hälsovårdsnämnds anstalter för födoämneskontroll till statsinspektören över köttkontrollen med förslag till råd och anvisningar rörande inredning och anordnande av lokaler för beredning, förvaring och försäljning av animala livsmedel

IV: 385

6) Sveriges husmodersföreningars riksförbund, av den 14/4 1939, ang. bestämmelser rörande sammansättning av korvvaror m. m

III: 61

567 Direkt till de sakkunniga inkomna framställningar:

Den sida i betänkandena, där skrivelsen behandlas:

7) Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund, av den 16/6 1939, ang. ambulerande handel med frukt och grönsaker

IV: 244

8) svenska mejeriernas riksförening, av den 26/1 1940, ang. konsumtionsmjölkens standardisering

IV: 222

9) sistnämnda förening, av den 24/2 1940, ang. vissa ändringar av förordningen den 21/7 1937 (nr 737) med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m

IV: 381

10) Sveriges konditionerande trädgårdsmästares förbund, av den 10/7 1940, med instämmande i ovannämnda skrivelse från Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund

IV: 244

11) Sveriges biodlares riksförbunds försäljningscentral, förening u. p. a., av den 2/8 1940, ang. effektivt skydd åt varubenämningen honung

IV: 277

12) Sveriges biodlares riksförbundsmöte, av den 10/8 1940, ang. ökat skydd åt benämningen honung m. m

IV:278

13) Sveriges speceri- och livsmedelshandlareförening, av den 2/10 1940, ang. utarbetande av en normalmatvarustadga

IV: 386

14) sistnämnda förening, av den 2/10 1940, ang. ökad kontroll av tillverkningen av lantsmör; samt

IV: 383

15) Stockholms läns och stads trädgårdsråd, av den 28/2 1941 ang. försäljning av vissa trädgårdsprodukter efter vikt

IV: 203

16) Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund, av den 5 mars 1941, ang. försäljning av trädgårdsprodukter efter vikt

IV: 203

17) hälsovårdsnämnden i Stockholm, av den 21 april 1939, ang undersökning av mandelmassa

IV: 307

568 INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid.

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet

3 Författningsförslag

9 Förslag till livsmedelsstadga 1 Kap. Allmänna bestämmelser 2 Kap. Om vatten och is 3 Kap. Om mjölk, grädde och smör m. m 4 Kap. Om kött och köttvaror m. m 5 Kap. Om kringföringshandel med kött och charkuterivaror 6 Kap. Om spannmålsprodukter m. m. och om socker 7 Kap. Om saft och sylt m. m. samt om honung 8 Kap. Om kaffe och te 9 Kap. Om kakaoprodukter m. m 10 Kap. Om ättika 11 Kap. Om kryddor 12 Kap. Om livsmedelskontrollen 13 Kap. Ansvarsbestämmelser m. m Förteckning över ämnen, som avses i 1 kap. 2 § livsmedelsstadgan Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566) Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av giftstadgan den 7 december 1906 (nr 114) Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ instruktionen den 27 maj 1938 (nr 327) för statens institut för folkhälsan Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 18 § allmänna veterinärinstruktionen den 17 november 1933 (nr 616) Förslag till kungörelse om ändring i visst avseende av taxan den 8 december 1933 (nr 630) för arvode åt vissa i civil tjänst anställda veterinärer m. fl. (veterinärtaxa) Förslag till förordning om ändrad lydelse av 27 § förordningen den 15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker Förslag till förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 och 6 §§ förordningen den 21 juli 1937 (nr 737) med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 4 § kungörelsen den 19 maj 1939 (nr 220) med föreskrifter rörande förfarandet vid pastörisering av till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m

11 11 16 18 20 21 23 25 27 28 29 30 31 36 38 39 41 42 43 43 44 44

569 Sid.

Förslag till normalmatvarustadga 47 Förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 30 juni 1932 (nr 355) angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister, m. m 58 Motiv

63 Allmän motivering 65 Om behovet av livsmedelslagstiftning och födoämneskontroll 65 Huvuddragen av gällande svensk lagstiftning av betydelse i detta sammanhang . . . . 82 Historik 95 Direktiv för utredningen m. m 100 Huvuddragen av 1916 års kommittés förslag till livsmedelslagstiftning och däröver avgivna yttranden 101 Huvudpunkterna av de sakkunnigas förslag m. m 106 Vissa spörsmål beträffande stadgans tillämpningsområde 110 Begreppet livsmedel 110 Näringspreparat och liknande varor 116 Frågan om införande i livsmedelsstadgan av allmänna bestämmelser angående oredlighet i livsmedelshandeln 122 1921 års förslag 122 Yttranden över 1921 års förslag 126 Räckvidden av hithörande bestämmelser i allmänna strafflagen m. m 128 De sakkunniga 130 Sammanfattning 139 Märkning av förpackningar för livsmedel 139 Gällande svensk lagstiftning 139 Märkningsfrågan i tidigare utredningar 141 Till de sakkunniga överlämnade framställningar i frågan 142 Tempo aktiebolags dispensansökan 146 Av de sakkunniga verkställd utredning i frågan 150 De sakkunniga 157 Speciell

motivering

Livsmedelsstadgan 1 Kap. Allmänna bestämmelser 2 Kap. Om vatten och is 3 Kap. Om mjölk, grädde och smör m. m 4 Kap. Om kött och köttvaror m. m 5 Kap. Om kringföringshandel med kött och charkuterivaror 6 Kap. Om spannmålsprodukter m. m. och om socker 7 Kap. Om saft och sylt m. m. samt om honung Läskedrycker 8 Kap. Om kaffe och te

164 164 164 205 210 232 243 246 262 278 287

570 Sid.

9 Kap. Om kakaoprodukter m. m 10 Kap. Om ättika 11 Kap. Om kryddor 12 Kap. Om livsmedelskontrollen Den nuvarande anordningen av livsmedelskontrollen 1921 års förslag Yttranden över 1921 års förslag De sakkunniga

298 308 318 320 320 332 335 338

13 Kap. Ansvarsbestämmelser m. m 363 Förteckning över ämnen, som avses i 1 kap 2 § livsmedelsstadgan 366 Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 378 Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av giftstadgan den 7 december 1906 378 Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ instruktionen den 27 maj 1938 för statens institut för folkhälsan 379 Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 18 § allmänna veterinärinstruktionen den 17 november 1933 och förslag till kungörelse om ändring i visst avseende av taxan den 8 december 1933 för arvoden åt vissa i civil tjänst anställda veterinärer m. fl. (veterinärtaxa) 379 Förslag till förordning om ändrad lydelse av 27 § förordningen den 15 december 1939 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker samt förslag till förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker 380 Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 och 6 §§ förordningen den 21 juli 1937 med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. samt förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 4 § kungörelsen den 19 maj 1939 med föreskrifter rörande förfarandet vid pastörisering av till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m 380 Förslag till normalmatvarustadga

385 Förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 30 juni 1932 angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister, m. m 388 De nuvarande bestämmelserna angående margarinkontrollen 388 De sakkunnigas uppdrag 394 Till de sakkunniga avgivna yttranden m. m 398 De sakkunniga 402 Omorganisation av kontrollen 402 \ Vissa ifrågasatta skärpningar av margarinlagstiftningen Särskilda yttranden Herrar Abramson och Degerstedt Herr Borgström Herr Jerlov

407 412 412 417 419

&

571 Sid.

Bilagor

423 Bilaga A. 1916 års kommittés förslag till livsmedelslagstiftning

/ 1921 års betänkande

införda

förslag:

Förslag till livsmedelslag 425 Förslag till livsmedelsstadga 426 Förslag till livsmedelskontrollförordning 431 Förslag till kungörelse med vissa bestämmelser att iakttagas vid livsmedelslagens tillämpning 433 Förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tilllämpning med avseende å mjölk och grädde 434 Förslag till kungörelse etc. smör och margarin 439 Förslag till kungörelse etc. — matoljor samt annat matfett än smör och margarin 441 Förslag till kungörelse etc. ost och margarinost 442 Förslag till kungörelse etc. korv och andra köttvaror 444 Förslag till kungörelse etc. spannmål och därav beredda produkter ävensom stärkelsemjöl och av stärkelse beredda gryn 446 Förslag till kungörelse etc. pressjäst och bakpulver 448 Förslag till kungörelse etc. — torkade ärter, bönor, lins och därav berett mjöl 449 Förslag till kungörelse etc. saft, sylt, marmelad och liknande produkter samt ersättningsmedel för dessa varor 450 Förslag till kungörelse etc. kaffe och te samt ersättningsmedel för kaffe och te 452 Förslag till kungörelse etc. kakaomassa, kakao och choklad 454 Förslag till kungörelse etc. ättika 455 Förslag till kungörelse etc. honung och honungsersättning 456 Utkast till förordning angående införande av livsmedelslagen och övriga av 1916 års kommitté föreslagna författningar 458 Av 1916 års kommitté

med skrivelse

den 12 maj 1923 avlämnade

förslag:

Förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tilllämpning med avseende å läskedrycker 460 Förslag till kungörelse etc. kryddor 461 Förslag till kungörelse etc. ägg, äggpulver och andra äggpreparat ävensom ersättningsmedel för dylika varor 463 Bilaga B. Utländsk livsmedelslagstiftning Allmänna bestämmelser Norge Bestämmelser angående särskilda livsmedel Hermetiska matvaror Märkning av förpackningar för livsmedel

464 464 464 469 469 471

572 Sid.

Kärl m. m. för tillredning och förvaring av livsmedel Dricksvatten, is, mineralvatten m. m Mjölk och grädde Glass Hästkött Hygieniska föreskrifter angående köttvaror Kringföringshandel Spannmål och produkter därav m. m Saft m. m Honung Kaffe och te m. m. samt ersättningsmedel därför Kakaoprodukter m. m Ättika Kryddor m. m Livsmedelskontrollen

474 478 480 487 489 489 490 492 500 505 505 515 521 523 525

Bilaga C. Utlåtande av professorn Å. Åkerman ang. behövligheten av särskilda tillsatser till mjöl för höjande av dess bakningsförmåga 537 Bilaga D. Undersökning av fuktighetshalten i kaffe, av ingenjören Einar A. Ekelund 539 Bilaga E. Förslag till program för vid statens institut för folkhälsan anordnad kurs för statspolismän i tillsyn av livsmedelslokaler och livsmedelsberedning jämte provtagning av livsmedel m. m 541 Bilaga F. Utlåtande ang. tillsats av borsyra till vissa fiskkonserver, av professorn G. Liljestrand 543 Bilaga G. Protokoll, fört vid nordisk livsmedelslagstiftningskonferens i Stockholm den 19—21 juni 1939 med representanter för Danmark, Finland, Norge och Sverige 545 Bilaga H. Förteckning över dels till de sakkunniga av Kungl. Maj:t eller departementschef överlämnade framställningar att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget, dels ock vissa till de sakkunniga direkt inkomna framställningar 563

Statens offentliga utredningar 1941 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) V a t t e n v ä s e n . Skogsbruk. Bergsbruk. Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Åtgärder för bekämpande av homosexualitetens samhälls- Betänkande ang. vattenförorening. 2. Tekniska och biologiska utredningar. [16] farliga yttringar. [3] Förslag till rättegångsbalk. [7] Lagberedningens förslag till lag om aktiebolag m. m. 1. Lagtext. [8] 2. Motiv. [9] Statistisk utredning rörande fri rättegång. 121J Industri. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande med utredning och förslag till åtgärder för främjande av hantverk oeh småindustri. [14] 1938 års pensionssakkunniga. Betänkande med förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen. 110] Setänkande ang. revision av tjänsteförteckningen i vad avser allmänna civilförvaltningen. Del 1. Lönegraderna A l - A 29. [17] Betänkande med förslag till ändrad lydelse av § 16 regeringsHandel och sjöfart. formen. [20] Kommunalförvaltning.

Statens o c h kommunernas finansväsen. Betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning av utskylder. Del 1. [5] Del 2. [6]

Kommunikationsväsen. Betänkande med förslag till förstatligande av den allmänna väghållningen på landet m. m. [12]

Bank-, kredit- och penningväsen. Pollti. Betänkande med förslag om inrättande av en statlig brandskola m. m. [11] Försäkringsväsen. Nationalekonomi o c h socialpolitik. Utredning ang. byggnadskostnaderna. [4] Statsmakterna oeh folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 1. Tiden augusti 1939—juni 1940. [18] H ä l s o - o c h sjukvård. Betänkande rörande bekämpande av väggohyra. [15]

Kyrkoväsen.

Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag rörande restaureringen av Uppsala domkyrka. [2] Förslag till revision av den svenska evangelieboken. [13]

Försvarsväsen. Sociala försvarsberedskapskommittén. Betänkande. Del 3. Förslag till krigspensionsförordning m. m. [1]

Allmänt n ä r i n g s v ä s e n . Betänkande med förslag till livsmedelsstadga m. m. [22]

U t r i k e s ärenden. Fast e g e n d o m . Jordbruk med binäringar. Betänkande ang. fiskarenas ekonomiska organisation och reglering av fiskmarknaden. [19]

Stockholm 1941. Ivar Hjeggströms Boktryckeri A. B. 412286

Internationell tätt.