Betänkande med förslag till livsmedelsstadga m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1949: 43 INRIKESDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

TILL

LIVSMEDELSSTADGA M. M. AVGIVET AV

1948 ÅRS LIVSMEDELSSAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 19 4 9

Statens offentliga utredningar 1949 Kronologisk 1. Norrlaudskommitténs principbetänkande. Första delen. Norrländska utvecklingslinjer. Idun. 303 s. Jo. 2. Norrlandskommitténs principbetänkande. Andra delen. Särskilda utredningar. Idun. 194 s. Jo. 8. Norrlandskommitténs principbetänkande. Tredje delen. Utlåtanden och förslag i vissa frågor. Idun. 163 s. J o . 4. Utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande m. m. Marcus. 213 s., bil. 1 73 s., bil. 2 106 s. I. 5. Principer och metoder för kostnadsberäkningar vid statens järnvägar. Beckman. 122 s. K. 6. Kriminalvård i frihet. Fångvårdsstyrelsens utredning angående skyddsarbetets organisation m. m. Marcus. 140 s. J u . 7. Betänkande med förslag till indexreglering av folkpensionerna. Beckman. 80 s. S. 8. Betänkande angående förbättrad insyn i enskilda företags ekonomiska förhållanden. Norstedt. 10,r> s. Ju. 9. 1944 års allmänna skattekommitté. 3. Betänkande angående beskattning av realisationsvinster, m. m. samt ackumulerade inkomster. Marcus. 168 s. F i . 10. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:17. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Värmlands län. Beckman. 45 s. K. 11. Betänkande om sinnesslövården. Katalog och Tidskriftstryck. 248 s., 1 karta. I. 12. Utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden och bostadskostnader. Idun. 94 s. S. 13. 1945 års bankkommitté. Betänkande med förslag om inrättande av en statlig affärsbank. Beckman. 83 s. Fi. 14. Bilagor till 1942 års järnvägskostnadsutrednings betänkande. Produktions- och kostnadsstrukturen vid statens järnvägar. Promemorior. Av A. Sjöberg. Beckman. 269 s. K. 15. P. M. med synpunkter på det svenska långtidsprogrammet. I anslutning till OEEC:s interimsrapport. Beckman. 23 s. H. 16. Promemoria över preliminär utredning rörande befälsrekryteringen inom försvaret. Beckman. 75 s. Fö. 17. Betänkande med förslag till lag om registrerade föreningar m. m. Idun. 277 s. J u . IS. Kvalitetsforskning och konsumentupplysning. Kihlström. 265 s., 16 pl. II. 19. 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. 2. Utredning med förslag till lagstiftning rörande tillfälliga bostäder vid skogs- och flottnings- m. fl. arbeten. Idun. 188 s., 26 pl. S. 20. Dissenterlagskommittén. Betänkande med förslag till religionsfrihetslag m. m. Marcus. XLVIII. 390 s. J u . 21. Svensk hamnbyggnadspolitik. Marcus. 318 s. K. 22. Betänkande rörande gallring av handlingar hos vissa av försvarets myndigheter. Hasggström. 232 s. Fö. 2S. Lagberedningens utlåtande angående lagstiftning om gräns mot allmänt vattenområde. Norstedt. 28 s. Ju.

förteckning 24. Kommunallagskommitténs betänkande 2 med förslag till ändrade bestämmelser om ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag. Idun. 84 s. I. 25 1945 års försäkringsutredning. 1. Principbetänkande rörande försäkringsväsendet. Norstedt. 220 s. H. 26. 1945 års försäkringsutredning. 2. Betänkande med förslag till lag om trafikförsäkring. Norstedt. 160 s. H. 27 Betänkande med förslag till lag om sjömansskatt m.m Katalog och Tidskriftstryck. 237 s. Fi. 28 Folk- och skolbibliotek. Betänkande och förslag avgivet av folkbibliotekssakkunniga. Gummesson. 173 s. E. 29. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 3—4. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Uppsala län och Södermanlands län. Beckman. 57 s. K. 30. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 9. Tiden juli 1947—juni 1948. Av K. Amark. Idun. 382 s.Fo. 31. Social upplysning. Idun. XVI, 175 s., 89* s. S. 32. Yrkesutbildning för varubud m. fl. Norstedt. 66 s. L . 33. En generalplan för rikets farleder och hamnar. Bilaga 2 till SOU 1949:21 om svensk hamnbyggnadspolitik. Marcus 242 s. K. 34. Betänkande med förslag angående ändrade grunder för fördelning och uttagande av kostnad för byggande och underhåll av skogsvägar. Gernandt. 66 s. Jo. 35. Skolöverstyrelsens utlåtande över vissa av 1940 års skolutrednings betänkanden och 1946 års skolkommissions principbetänkande jämte sammanfattning av avgivna yttranden. Hseggström. 404 s. E. 36. Utredningar i anslutning till 1949 års nationalbudget. Marcus. 67 s. Fo. 37. Klientelet på arbetshemmen. En socialpsykologisk utredning om försumliga försörjare och störande understödstagare. Beckman. 206 s. S. 38. Betänkande rörande avbetalnings- och förskottsköp m. m. Gummesson. 67 s. Ju. 39. Betänkande angående statens konstsamlingars organisation och lokalbehov. Marcus. 231 s. E. 40. Betänkande med förslag angående förenklat rekvisitions- och granskningsförfarande beträffande vissa statsbidrag till folkskoleväsendet. Katalog och Tidskriftstryck. 98 s. E. 41 Betänkande och förslag angående studiehjälpverksamheten vid de allmänna läroverken m. fl. statliga och statsunderstödda läroanstalter. Beckman. 103 s. E. 42. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 1—2. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Stockholms stad och Stockholms län. Beckman. 38 s. K. 43. Betänkande med förslag till livsmedelsstadga m. m. Beckman. 365 s. I .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är trvckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsen stäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbiu

STATENS OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1949: 43

INRIKESDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED F Ö R S L A G

TILL

LIVSMEDELSSTADGA M. M. A V G I V E T AV

1948 ÅRS LIVSMEDELSSAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1949 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [138 49]

INNEHÅLLSFÖRTECKNING: Sid.

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. I n r i k e s d e p a r t e m e n t e t . . U t k a s t till livsmedelsstadga 1 kap. Inledande bestämmelser (1—3 §§) 2 kap. Stadgans tillämpningsområde. Lokala föreskrifter (4—12 §§) 3 kap. Allmänna bestämmelser om livsmedels beskaffenhet (13—17 §§) .. 4 kap. Livsmedelslokaler m. m. (18—21 §§) 5 kap. Livsmedels hantering, förvaring, transport. Torghandel (22—26 §§) G kap. Kringföringshandel med vissa livsmedel (27—32 §§) 7 kap. Personalens hygien (33—35 §§) 8 kap. Märkning av livsmedel (36—44 §§) 9 kap. Livsmedels försäljning efter vikt (45—46 §§) 10 kap. Särskilda bestämmelser om vissa livsmedel A. Inledande bestämmelser (47 §) B. Mjölk, grädde, smör (48—59 §§) c . Glass (60 §) '. !!!!!!•!"•!!!!'.!!! D. Mjölkpulver och koncentrerad (kondenserad) mjölk (61—62 SS) E . o s t ( 6 3 - 6 9 §§) .... _.;;;; F. Margarin och margarin varor (70—82 §§) G. Kött och köttvaror (83 —89 §§) H. Fisk och fiskvaror (90—92 §§) I. Ägg och äggpulver (93—95 §§) J. Spannmålsprodukter m. in. (96—103 §§) K. Socker, honung, mandelmassa (104—106 §§) L. Saft och sylt (107 — 112 §§) M. Bär, frukt, grönsaker, svamp (113—117 §§) N. Kaffe och te (118 - 122 §§) ........ O. Kakaoprodukter (123—127 §§) P. Ättika (128—130 §§) ][[[[[ Q. Kryddor m. m. (131—133 §§) 11 kap. Ersättningsmedel för vissa livsmedel (134—136 §§) 12 kap. Livsmedelskontrollen (137—152 §§) ' 13 kap. Ansvarsbestämmelser m. m. (153—160 §§) 14 kap. Övergångsbestämmelser (161—171 §§) Normalmatvarnstadga Utkast till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566) Utkast till kungörelse om ändring i giftstadgan den 26 november 1943 (nr 877) Utkast till förordning om införsel och utförsel av margarin och margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen av dessa varor Utkast till förordning om ändrad lydelse av 2, 6 och 7 § § förordningen den 21 juli 1937 (nr 737) med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m Utkast till kungörelse om ändring i visst avseende av taxan den 8 december 1933 (nr 630) för arvode åt vissa i civil tjänst anställda veterinärer m. fl. (veterinärtaxa)

5 7 7 7 9 H 13 15 \Q 17 19 20 20 20 22 22 23 25 29 30 30' 31 32 33 35 36 36 37 38 39 39 44 46 49 58

59 61 65 66

4 Utkast till förordning om ändrad lydelse av 27 § förordningen den 15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker •• • • . Utkast till förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker •• Utkast till kungörelse angående ändrad lydelse av 1 och 4 § § instruktionen den 27 maj 1938 (nr 327) för statens institut för folkhälsan Allmän motivering I. Inledning ; II. Några synpunkter på livsmedelslagstiftningens utveckling III. Allmänna riktlinjer för en ny lagstiftning IV. Livsmedelskontrollen Specialmotivering till livsmedelsstadgan 1 kap. Inledande bestämmelser 2 kap. Stadgans tillämpningområde. Lokala föreskrifter 3 kap. Allmänna bestämmelser om livsmedels beskaffenhet 4 kap. Livsmedelslokaler m. m 5 kap. Livsmedels hantering, förvaring, transport. Torghandel 6 kap. Kringföringshandel med vissa livsmedel 7 kap. Personalens hygien 8 kap. Märkning av livsmedel 9 kap. Livsmedels försäljning efter vikt 10 kap. Särskilda bestämmelser om vissa livsmedel A. Inledande bestämmelser B. Mjölk, grädde, smör C. Glass D. Mjölkpulver och koncentrerad (kondenserad) mjölk E. Ost F. Margarin och margarinvaror G. Kött och köttvaror H. Fisk och fiskvaror I. Ägg och äggpulver J. Spannmålsprodukter m. m K. Socker, honung, mandelmassa L. Saft och sylt M. Bär, frukt, grönsaker, svamp N. Kaffe och te O. Kakaoprodukter P. Ättika Q. Kryddor m. m 11 kap. Ersättningsmedel för vissa livsmedel 12 kan. Livsmedelskontrollen 13 kap. Ansvarsbestämmelser m. m 14 kap. Övergångsbestämmelser Normalmatvarustadga Specialmotivering till övriga författningsförslag Särskilt yttrande av herrar Borgström, Fitger och Jerlov Särskilt yttrande av herr Jerlov

Sid.

68 J*~ °? 83 89 9< * 119 119

126 131 14b

168 I76 iy 3 1°° "lo 216 216 ^18 238 ^ 240 242

246 261 2

' ° ^ ^' y 2 9 ° 29 ^ 306 2

313 316

319 321 3 4 ^ 0i0

fiD 347 3o8 362 365

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Inrikesdepartementet.

1948 års livsmedelssakkunniga få härmed överlämna betänkande med förslag till livsmedelsstadga m. m. Be sakkunnigas uppdrag är härigenom slutfört. Stockholm den 26 september 1949. E K N S T ABEAMSON ROSA ANDERSSON

GUSTAF BORGSTRÖM

HJ. DEGERSTEDT

PETER FITGER

SIGB. JERLOV

GUNNAR LUND / Erik

Göransson

7 Utkast till

livsmedelsstadga. Härigenom förordnas som följer. 1 kap. Inledande bestämmelser. 1§Livsmedel äro enligt denna stadga varor och ämnen i fast eller flytande form, naturliga eller konstgjorda, bearbetade eller obearbetade, vilka äro avsedda att förtäras av människor för att tillföra kroppen i dess normala omsättning ingående näringsämnen samt icke äro att hänföra till läkemedel. Vad i denna stadga föreskrives om livsmedel skall, ändå att varan icke jämlikt första stycket är att anse såsom livsmedel, i tillämpliga delar gälla jämväl a) varor och ämnen, vilka äro avsedda att sättas till livsmedel i syfte att påverka deras näringsvärde, smak, hållbarhet, färg eller beskaffenhet i övrigt; b) för förtäring avsedda njutningsmedel; c) ersättnings- eller utdrygningsmedel för livsmedel; d) sådana fria läkemedel såsom näringspreparat, pastiller, tabletter och dylikt, vilka äro avsedda för förtäring av människor och vilkas sammansättning och tillverkning icke äro underkastade offentlig kontroll. 2§Föreskrifter, vilka enligt denna stadga skola gälla livsmedel som saluhållas, skola äga tillämpning även vid försäljning utan föregående saluhållande. 3§Med lokal för viss verksamhet avses i denna stadga icke blott sådant rum eller utrymme, vari verksamheten bedrives, utan även till densamma hörande biutrymmen, såsom lagerlokaler, omklädningsrum, tvätt- eller diskrum eller dylikt. Såsom lokal anses jämväl kiosk. 2 kap. Stadgans tillämpningsområde. Lokala föreskrifter.

4 fr Bestämmelserna i denna stadga skola, där annat ej särskilt angives, gälla hela riket. 5§. Utöver bestämmelserna i denna stadga kunna i den ordning under 6—12 §§ sägs särskilda föreskrifter fastställas för viss kommun eller del därav. Sådana

8 föreskrifter få dock allenast angå följande frågor, nämligen dels beskaffenhet, inredning och utrustning av lokal eller plats för framställning, förvaring eller saluhållande av livsmedel eller för servering till allmänheten, dels i dylik verksamhet anställd personal, dels ock begränsning av de varuslag, som sådan verksamhet får avse, med de undantag, som framgå av 21 §. 1 föreskrift som nu sagts får ock stadgas, att även annan lokal för saluhållande eller förvaring av livsmedel än som avses i 18 § skall anmälas till eller godkännas av hälsovårdsnämnden.

6§Föreskrift, som i 5 § sägs, antages på förslag av hälsovårdsnämnden eller efter dess hörande i stad av stadsfullmäktige samt i landskommun av kommunalfullmäktige eller, där sådana ej finnas, kommunalstämman.

?§• Innebär förslag till föreskrift, som i 5 § sägs, väsentlig avvikelse från motsvarande föreskrift i den normalmatvarustadga, vilken innefattas i den till denna stadga fogade bilagan, eller innehåller förslaget bestämmelse, som icke finnes i normalmatvarustadgan, skall hälsovårdsnämnden, innan förslaget antages, hava inhämtat yttrande över förslaget av ett till statens institut för folkhälsan anslutet samarbetsråd för livsmedelshygien. Samarbetsrådet består av föreståndaren för statens instituts för folkhälsan födoämneshygieniska avdelning samt ytterligare sju ledamöter. Av de sistnämnda utses en av medicinalstyrelsen och en av veterinärstyrelsen. Återstående ledamöter, av vilka två skola representera detaljhandeln med livsmedel, förordnas av Kungl. Maj:t för fyra år i sänder. Närmare bestämmelser om samarbetsrådet meddelas av Kungl. Maj:t.

8§. Föreskrift, som i 5 § sägs, skall för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen. Vägras fastställelse, skall skäl därtill givas. 9§Finner länsstyrelsen föreskrift, som i 5 § avses, av behovet påkallad inom viss kommun eller del därav, äger länsstyrelsen upprätta förslag till dylik föreskrift. Över dylikt förslag skall i fall som i 7 § sägs samarbetsrådets yttrande inhämtas. Förslaget underställas därefter stadsfullmäktige (kommunalfullmäktige, kommunalstämman). Gillas därvid förslaget, sedan hälsovårdsnämndens yttrande inhämtats, har länsstyrelsen att utfärda föreskriften. Godkännes däremot icke förslaget, äger länsstyrelsen ändock förordna i ämnet men skall i så fall underställa sitt beslut Kungl. Maj:ts prövning. 10 §. Föreskrift, som fastställts eller utfärdats av länsstyrelsen, skall av länsstyrelsen på kommunens bekostnad införas i länskungörelserna och insändas,

9 i fem exemplar till inrikesdepartementet samt i tre exemplar till envar av medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan och veterinärstyrelsen. Det åligger i Stockholm överståthållarämbetet, i stad med magistrat magistraten, i annan stad kommunalborgmästaren samt i landskommun kommunalnämnden att skyndsamt låta införa kungörelse om föreskriften i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för kommunen intagas, samt att tillse att exemplar av föreskriften finnas att tillgå inom kommunen för köpare. 11 §• Bestämmelserna i 6—10 §§ skola äga tillämpning även i fråga om upphävande eller ändring av föreskrift, som i 5 § avses. 12 §. Vad ovan i detta kapitel stadgas om kommun skall även gälla municipalsamhälle, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad äro tillämpliga. Därvid skall vad som stadgas om kommunalfullmäktige och kommunalnämnd i stället gälla municipalfullmäktige och municipalnämnd.

3 kap. Allmänna bestämmelser om livsmedels beskaffenhet. 13 §. Varor och ämnen —- däri inbegripet vatten och is — som användas vid framställning eller beredning av livsmedel för avsalu eller för servering åt allmänheten, få icke vara av sådan beskaffenhet eller tillföras livsmedlet under sådana, förhållanden eller i sådan mängd, att livsmedlet med skäl kan antagas bliva skadligt att förtära eller på annat sätt otjänligt till människoföda. Vid framställningen eller beredningen får icke heller eljest så förfaras, att dylik verkan uppstår. 14 §. Vid framställning eller beredning av livsmedel för avsalu eller servering åt allmänheten skall följande särskilt iakttagas: 1. Oorganiska ämnen, så ock andra ämnen eller varor av organisk natulan sådana som utvunnits ur djur eller växter genom torkning, värmebehandling eller behandling av rent mekanisk natur få med nedan angivna undantag ej användas såsom tillsats — d. v. s. i ringa mängd tillföras livsmedlet för att påverka dess färg, smak, konsistens, hållbarhet eller dylikt — utan att ämnet eller varan i den ordning 15 § stadgar godkänts för livsmedlet i fråga. Vad sålunda föreskrivits skall gälla även sådant färgämne, som utvunnits ur djur eller växter genom behandling som nyss sagts. Utan tillstånd som ovan sägs få dock oskadliga essenser tillsättas för smakändamål samt följande ämnen användas, nämligen koksalt, socker och andra sockerarter, ättika (även koncentrerad) och alkohol ävensom — såvitt angår andra livsmedel än kött- och fiskvaror — svavelsyrlighet, myrsyra, bensoesyra

10 och natriumbensoat. Vid konservering av kött och köttvaror få dessutom utan särskilt tillstånd användas salpeter ävensom en likformig blandning av koksalt och natriumnitrit, innehållande högst 0,6 gram av det senare ämnet per 100 gram. Beträffande vitaminering av livsmedel skall gälla vad därom är särskilt stadgat. 2. Självdött djur eller djur, som varit behäftat med sådan sjukdom eller omkommit eller nedslaktats under sådana förhållanden, att det med skäl kan anses skadligt att förtära eller på annat sätt otjänligt till människoföda, får icke användas. 15 §. Godkännande, som i 14 § under 1 sägs, meddelas av statens institut för folkhälsan efter samråd med representanter för medicinalstyrelsen, kommerskollegium, veterinärstyrelsen, tekniska högskolans lärarkollegium och statens jordbruksnämnd. Det åligger statens institut för folkhälsan att årligen upprätta samt låta i svensk författningssamling intaga förteckning å de varor och ämnen, som vid prövning jämlikt första stycket godkänts såsom tillsats till olika slag av livsmedel. 16 §. Vara får icke saluhållas under angivande att densamma är lämplig att använda vid framställning eller beredning av livsmedel över huvud eller visst eller vissa livsmedel i vidare mån än varan jämlikt denna stadga eller jämlikt beslut, som meddelats med stöd av stadgan, får användas vid framställning eller beredning till avsalu av livsmedel över huvud eller av det livsmedel, varom fråga är. 17 §. Vara får icke saluhållas såsom livsmedel eller utlämnas till annan för att användas såsom livsmedel, om varan på grund av förskämning, förorening eller av annan orsak med skäl är att anse såsom skadlig att förtära eller på annat sätt otjänlig till människoföda. Detta skall särskilt anses vara fallet, 1. om vid varans framställning eller beredning förfarits i strid mot bestämmelserna i 13 eller 14 § eller fråga är om djur, som avses i 14 § under 2; 2. om varan innehåller mera än 3 milligram bly per kilogram, såvida icke tillstånd därtill meddelats i den ordning 15 § stadgar; 3. om varan är omedelbart förpackad i papper eller annat omslag, som är färgat, målat, glättat, tryckt eller eljest behandlat med giftigt ämne, eller i folium av annan metall än aluminium eller tenn eller i tennfolium, vars blyhalt är större än en procent; dock att detta stadgande ej har avseende å te, inneslutet i originalförpackning; 4. om varan bearbetats eller hanterats av person, som därvid var eller med skäl kan misstänkas därvid hava varit behäftad med sådan sjukdom eller

11 smitta eller sådant sår eller annan yttre skada, att varan kan anses därigenom hava blivit olämplig som livsmedel; 5. om varan eljest med skäl kan antagas överföra sjukdom.

4 kap. Livsmedelslokaler m. m. 18 §. 1 mom. Vill någon inrätta lokal a) för framställning eller beredning av livsmedel, avsedda för försäljning eller servering åt allmänheten, b) för sådan servering eller c) för saluhållande eller förvaring för avsalu av köttvaror, fiskvaror, skaldjur, ägg, mjölk eller mjölkprodukter, margarin eller margarinvaror, glass, bröd, konditorivaror eller färdiglagad mat, skall han, innan lokalen inrättas, göra skriftlig anmälan därom till hälsovårdsnämnden. Anmälan, som i första stycket sägs, skall innehålla uppgift om fastighetsägarens och, där så är möjligt, näringsidkarens namn och adress ävensom om rörelsens art och lokalens belägenhet samt skall vara åtföljd av ritningar i två exemplar över lokalen. Det åligger hälsovårdsnämnden att så fort ske kan granska ritningarna samt avgiva yttrande i anledning av granskningen. 2 mom. Lokal får icke, därest nedan ej annorlunda stadgas, tagas i anspråk för ändamål, som i 1 mom. sägs, förrän hälsovårdsnämnden, efter det lokalen färdigställts, utfärdat bevis att lokalen godkänts. Sådant bevis skall upptaga fastighetsägarens samt, där rörelsen skall drivas av annan, dennes namn eller firma, I beviset skall noga angivas det ändamål, för vilket lokalen godkänts. Godkännande kan av hälsovårdsnämnden återkallas, om lokalen på grund av väsentligt eftersatt underhåll icke längre fyller de krav, som i de inom kommunen gällande bestämmelserna uppställts för lokal med samma syfte, eller eljest synnerliga skäl föreligga. Ombygges lokal, som i 1 mom. sägs eller vidtages eljest med densamma väsentlig förändring eller drives däri verksamhet av annat slag än den, för vilken lokalen godkänts, är godkännandet icke längre gällande. I sådant fall skall vad i 1 mom. samt ovan i detta moment stadgats äga motsvarande tilllämpning. Vad i nästföregående båda stycken stadgats skall angivas i beviset om lokalens godkännande. 3 mom. Innan bevis meddelas om godkännande av lokal för slakteri eller för framställning av köttvaror, fiskkonserver, margarin, margarinvaror eller glass, skall hälsovårdsnämnden inhämta yttrande i ärendet, beträffande lokal i stad med stads veterinär av denne samt eljest av länsveterinären eller, efter dennes bemyndigande, vederbörande distriktsveterinär. Innan bevis som nu

12 sagts meddelas beträffande mejeri, skall hälsovårdsnämnden inhämta lantbruksstyrelsens yttrande. å mom. När lokal, som i 1 mom. sägs, skall tagas i bruk, så ock när däri bedriven rörelse överlåtes eller upphör, skall rörelsens innehavare göra skriftlig anmälan om förhållandet till hälsovårdsnämnden. 5 mom. Vad ovan i 1—3 mom. stadgas skall icke gälla sådant slakteri eller sådan charkuterifabrik, som ställts under offentlig kontroll av veterinärstyrelsen, ej heller lokal för servering åt allmänheten, där serveringen omfattar allenast läskedrycker, saft och bakverk. 19 §. Lokal, som avses i 18 §, skall vara tillräckligt rymlig och ljus samt försedd med lämpliga anordningar för luftväxling och, där så med hänsyn till varornas beskaffenhet erfordras, för kylning av varorna. Lokalen skall hava lätt tillgång till vatten av lämplig beskaffenhet samt vara utrustad med ett med hänsyn till personalens storlek tillräckligt antal tvättställ med tillbehör för personalens hygien ävensom särskilt avträde för personalen. Golv, väggar och tak ävensom bord, hyllor och annan inredning skola vara så beskaffade att de med lätthet kunna rengöras. Lokalen får icke stå i förbindelse med bostad eller därtill hörande utrymme annat än genom förstuga, vindfång, hall eller annat dylikt icke till bostad använt väl ventilerat utrymme. Lokalen får ej heller eljest med annan lokal stå i sådan förbindelse, att sanitära olägenheter med skäl kunna antagas uppkomma därav. Beträffande försäljnings- eller förvaringslokal, som är belägen inom område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för landet gälla, äger hälsovårdsnämnden, såvida den i lokalen bedrivna rörelsen är av mindre omfattning samt i lokalen stadigvarande sysselsättas högst två personer, medgiva jämkning av de i första stycket givna bestämmelserna, då så kan ske utan att viktiga sanitära krav eftersättas. Sådan jämkning kan jämväl, såväl i stad som på landet, medgivas i fråga om kiosk. I slakteri eller annan lokal för framställning av köttvaror, fiskkonservfabrik, mejeri, bryggeri och läskedrycksfabrik, så ock annan lokal för framställning av livsmedel, där så kan anses erforderligt, skall golvet i tillverkningslokalerna vara slätt och ogenomträngligt för vätska samt luta ned mot spillvattensavlopp, försett med vattenlås. Lokal, som avses i 18 §, får ej ligga så nära utomhus beläget avträde, urinkur, stall eller annat hus för djur, gödselstad eller upplag för orenlighet, att därav kan uppstå sanitär olägenhet. 20 §. Lokal, som avses i 18 §, får användas endast till det ändamål, för vilket den godkänts. I lokalen får icke förvaras vara eller ämne, som med skäl kan antagas bibringa i lokalen förvarade livsmedel främmande lukt eller smak eller göra dem otjänliga till människoföda.

13 Lokalen ävensom sådana redskap, förvaringskärl och andra tillbehör, vilka användas därstädes, skola hållas rena och i gott stånd. I lokal, där oförpackade kött- eller fiskvaror saluhållas, få grönsaker och rotfrukter i oförpackat skick saluhållas eller förvaras endast under förutsättning, att skäliga åtgärder vidtagas för att förekomma, att de animaia livsmedlen därigenom förorenas. 21 §. Föreskrift, som med stöd av 5 § meddelas rörande begränsning av de varuslag, som få saluhållas i olika slag av livsmedelsbutiker, får icke innebära hinder att i livsmedelsbutik saluhålla mjölk eller grädde, som från mejeri eller annan producent, som fyller mejeristadgans fordringar i avseende å mejerilokalernas beskaffenhet, levereras i tillslutna flaskor, under förutsättning att flaskorna förvaras i lätt rengörbart utrymme, försett med erforderliga anordningar för avkylning av varan. Vad sålunda stadgas gäller ock djupfrysta varor, under förutsättning att för varornas förvaring användas anordningar för att bibehålla varorna vid en för djupfrysta varor erforderlig köldgrad.

5 kap. Livsmedels hantering, förvaring, transport. Torghandel. 22 §. Vid saluhållande, förvaring, transport, uppläggning eller annan hanteringav livsmedel, avsedda till försäljning, samt vid servering åt allmänheten skola sådana försiktighetsmått vidtagas, att livsmedlen icke förorenas eller på annat sätt bliva otjänliga till människoföda. 23 §. 1 mom. Livsmedel, som jämlikt 17 § ej får saluhållas, får ej förvaras i lokal eller å plats, där livsmedel framställas, beredas eller förvaras till avsalu, där livsmedel saluhållas eller där servering till allmänheten äger rum. 2 mom. Gift av första eller andra klassen, färgämne eller annat konserveringsmedel än sådant som jämlikt 14 § eller med stöd därav meddelat beslut får användas till kött- eller fiskvaror, får icke utan särskilt tillstånd, som meddelas i den ordning 15 § stadgar, förvaras eller till något som helst'ändamål användas inom lokal, där kött- eller fiskvara beredes för avsalu, och ej heller i rum, som står i direkt förbindelse med sådan lokal. Utan hinder av vad sålunda stadgas må för köldalstring i kylmaskin avsedd vara ävensom mindre mängd av för laboratorieändamål nödig eller för kärls eller redskaps underhåll, rengöring eller desinfektion ur teknisk synpunkt lämplig och ur hälsosynpunkt vid sådan användning ofarlig vara för dylikt ändamål förvaras eller användas i lokal, som står i samband med beredningslokalen men dock är väl avskild därifrån. Varan skall därvid förvaras under

14 lås, vartill endast rörelsens innehavare eller av honom utsedd person innehar nyckel. 3 mom. Det åligger innehavare av rörelse för framställning av livsmedel, avsett till försäljning eller servering till allmänheten, att beträffande förvaring och användning, som i 2 mom. andra stycket sägs, ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, vilka, utöver vad denna stadga innehåller, kunna komma att av medicinalstyrelsen eller, i fråga om animala livsmedel, veterinärstyrelsen i samråd med kommerskollegium meddelas för viss rörelse. 24 §. Vatten, som användes vid rengöring eller kylning av livsmedel, avsedda till försäljning eller servering åt allmänheten, eller vid rengöring av kärl eller redskap, som användes vid beredning eller förvaring av sådana livsmedel, får icke vara av sådan beskaffenhet, att det med skäl kan antagas göra livsmedlet skadligt att förtära eller på annat sätt mindre tjänligt till människoföda. Vad sålunda stadgats om vatten gäller ock is, som vid förvaring eller kylning av livsmedel, som i första stycket avses, kan komma i beröring med livsmedlet. 25 §. 1 mom. Kärl, maskin eller redskap för beredning, förvaring eller servering av livsmedel får icke tillverkas, saluhållas eller överlåtas, därest kärlet, maskinen eller redskapet är av sådan beskaffenhet, att vid dess användning livsmedlet kommer i omedelbar beröring med zink, kadmium, bly, blyhaltig kautschuk eller färg eller med emalj, glasyr eller annat överdrag, varur vid minst tre gånger upprepad kokning, varje gång under en halv timme, med en vattenlösning innehållande 4 gram ättiksyra per 100 gram utlöses mer än sammanlagt 3 mg bly per liter av kärlets rymd, eller med legering (förtenning), som innehåller mer än 0,5 gram bly per 100 gram, där ej legeringen använts till lödning. Lödning skall vara anbragt på sådant sätt, att vid kokning, som ovan sägs, bly i större myckenhet än nyss nämnts icke utlöses. 2 mom. Kärl, maskin eller redskap, som enligt vad i 1 mom. stadgas ej får tillverkas, saluhållas, försäljas eller eljest överlåtas, får icke användas till beredning eller förvaring av livsmedel för avsalu, vid försäljning av livsmedel eller vid servering åt allmänheten och får ej heller förvaras i lokal, där livsmedel beredas eller förvaras för avsalu eller försäljas eller serveras åt allmänheten, eller i rum, som står i direkt förbindelse med sådan lokal. 3 mom. Undantag från bestämmelse i 1 eller 2 mom. får, där så utan olägenhet prövas kunna ske, medgivas i den ordning 15 § stadgar. 26 §. Livsmedel, som saluhållas på öppen saluplats, skola vara upplagda på underlag, som är lämpligt för varuslaget. Livsmedlen skola i möjligaste mån

15 vara skyddade mot flugor och damm samt, där så är erforderligt, mot solljus och väta. Å öppen saluplats får styckat kött, styckad eller flådd fisk, flått vilt, plockad fågel, mjölk, smör, ost, margarin eller fettemulsion icke saluhållas! Rensning av fisk får förekomma på saluplatsen endast omedelbart efter försäljning och under förutsättning att avfallet genast nedlägges i kärl eller låda med tätt slutande lock. 6 kap. Kringföringshandel med vissa livsmedel. 27 §. Yrkesmässig handel med kött, charkuterivaror, smör, ost, margarin eller bröd från fordon ävensom dylik handel med fisk eller skaldjur från motorfordon får bedrivas allenast därest utövaren av verksamheten förfogar över lokal, som av hälsovårdsnämnden i orten godkänts såsom förvaringslokal för sådana varor, samt allenast med fordon, som av nämnden godkänts för att användas i sådan verksamhet. Vad i första stycket stadgas äger dock icke tillämpning å lantbrukares försäljning vicl enstaka tillfällen av egna produkter samt ej heller å försäljning av renkött, som bedrives av lappbefolkningen. Fordon får icke godkännas för längre tid än ett år i sänder. Godkännandet kan, när skäl därtill äro, återkallas av hälsovårdsnämnden. Uppgift om godkännande samt återkallelse därav skall av nämnden insändas till länsstyrelsen. 28 §. Yrkesmässig handel med kött, charkuterivaror, smör, ost, margarin eller bröd från motorbåt får bedrivas allenast därest utövaren av verksamheten förfogar över lokal, som av hälsovårdsnämnden i orten godkänts såsom förvaringslokal för sådana varor. Vid handel, som i första stycket avses, skall medföras av hälsovårdsnämnd utfärdat bevis, som icke får vara mera än ett år gammalt, att utövaren av verksamheten förfogar över lokal som i första stycket sägs. 29 §. Beträffande lokal, som i 27 eller 28 § avses, skall gälla vad i 19 och 20 §§ stadgas. 30 §. Fordon, varom förmäles i 27 §, skall vara försett med skåp eller lådor av sådan beskaffenhet, att de medförda varorna skyddas mot förorening samt, där fråga är om fordon för försäljning av kött, charkuterivaror, mejeriprodukter, margarin, fisk eller skaldjur, hållas i erforderlig grad avkylda. Fordonet skall jämväl vara försett med anordningar för handtvättning. Närmare föreskrifter rörande fordonets beskaffenhet och utrustning meddelas av medicinalstyrelsen.

16 Fordonet får icke godkännas med mindre sökanden styrker, att han under det år godkännandet avser dels förfogar över godkänd förvaringslokal, som i 27 § avses, dels ock företer intyg, utfärdat av en av länsstyrelse för ändamålet förordnad veterinär och utvisande att fordonet vid besiktning, företagen den dag intyget dagtecknats, befunnits vara så anordnat och utrustat, som i första stycket och med stöd därav utfärdade bestämmelser föreskrives, samt jämväl i övrigt lämpligt för ändamålet. Intyget skall vara dagtecknat inom de senaste tre månaderna före det godkännande av fordonet sökes. Formulär till intyg fastställes av veterinärstyrelsen. 31 §. Rörande fordonets godkännande har hälsovårdsnämnden att utfärda bevis enligt formulär, som fastställes av veterinärstyrelsen. När fordonet användes i kringföringshandel, varom här är fråga, skall beviset vara anbragt på lämplig, lätt tillgänglig plats på fordonet. Blanketter till bevis tillhandahållas, efter rekvisition, av veterinärstyrelsen mot ersättning. 32 §. När fordon användes för kringföringshandel, som i 27 § sägs, skall å detr samma medföras tvål och handduk ävensom vatten av lämplig beskaffenhet för tvättning av händer. Under den tid då godkännande gäller får icke i fordonets för livsmedel avsedda utrymmen förvaras ämne, som kan meddela varorna främmande lukt eller smak eller på annat sätt göra dem mindre tjänliga till människoföda. Skåpet eller lådorna samt vid försäljningen använda förvaringskärl, redskap och andra, tillbehör skola hållas rena och i gott stånd. Styckning av kött får äga rum allenast i mindre omfattning och endast inuti skåp eller på en från dess inre utdragen eller utfälld platta. Vad förut i denna paragraf stadgas skall i tillämpliga delar gälla jämväl motorbåt, som användes för handel som i 28 § sägs. 7 kap. Personalens hygien. 33 §. 1 mom. Vid framställning och annan hantering av livsmedel, avsedda för försäljning eller servering åt allmänheten, skall personalen iakttaga erforderlig renlighet. Särskild uppmärksamhet skall ägnas händernas skötsel. Särskilt noggrann renlighet skall under arbetet iakttagas av den som sysslar med framställning eller tillredning av livsmedel till försäljning eller servering åt allmänheten eller eljest hanterar icke förpackade livsmedel, så ock av arbetare vid filter- eller reningsanläggning vid vattenverk. 2 mom. Finnes skäl att antaga, att någon, som är sysselsatt med arbete, varom i 1 mom. andra stycket förmäles, är behäftad med sjukdom, smitta, eller sådant sår eller annan yttre skada, varav livsmedlet med

17 s.käl kan antagas bliva mindre tjänligt till människoföda, är han skyldig a t t efter anmodan av hälsovårdsnämnden undergå läkarundersökning på kommunens bekostnad. Finnes han därvid behäftad med sjukdom, smitta eller yttre skada, som nyss sagts, kan nämnden förbjuda, att han deltager i eller användes till arbete av ifrågavarande slag. Då innehavare av eller föreståndare för rörelse, i vilken bedrives arbete, som i 1 mom. andra stycket sägs, fått kännedom om eller anledning att misstänka att i dylikt arbete sysselsatt person är behäftad med sjukdom, smitta eller yttre skada, som förut sagts, eller erhållit vetskap om att sådan person sammanbor eller nyligen sammanbott med någon, som är eller misstankes vara behäftad med sådan sjukdom eller smitta, är han pliktig att därom genast underrätta hälsovårdsnämnden i den ort, elär arbetet bedrives. 34 §. I vattenledningsverk får vid filter- eller reningsanläggning icke sysselsättas någon, som är eller kan antagas vara behäftad med sjukdom eller smitta, som genom vattnet kan överföras till människor. Den som vid vattenledningsverk anställes i arbete, som ovan sägs, skall genom intyg av läkare, vilket icke är äldre än trettio dagar, styrka, att han är fri från sjukdom eller smitta, som nyss sagts. Minst en gång vartannat år skall sådan personal på bekostnad av verket undergå läkarundersökning för utrönande av huruvida sådan sjukdom eller smitta förefinnes. Angående utförande av läkarundersökning, som ovan avses, skall medicinalstyrelsen utfärda närmare anvisningar. 35 §. Under sådan kringföringshandel med livsmedel, som i 27 eller 28 § avses, skall försäljaren vara iförd överdragskläder eller ärmskydd av ljust, tvättbart material. Under färd eller då försäljning eljest icke äger rum skola överdragskläderna eller ärmskydden förvaras så att de icke förorenas. 8 kap. Märkning av livsmedel. 36 §. Där i denna stadga föreskrives, att viss vara eller ock kärl, flaska, burk, kartong eller annan förpackning, vari varan saluhålles, skall vara märkt med viss uppgift eller påskrift, skall uppgiften eller påskriften på ett tydligt och i ögonen fallande sätt vara anbragt på livsmedlet eller förpackningen eller på därå åsätt etikett. 37 §. Saluhålles i detaljhandeln livsmedel i förpackat skick, skall, om livsmedlet förpackats annorstädes än å försäljningsstället samt nedan i denna stadga icke annorledes föreskrives, förpackningen vara märkt med följande uppgifter, nämligen 2—188 49

18 1) innehållets benämning; 2) tillverkarens, förpackarens eller säljarens namn eller firma och hemvist, varvid, om namnet eller firman avser annan än tillverkaren eller förpackaren, namnet eller firman skall föregås av orden »tillverkad för», »förpackad för», »distribuerad av» eller liknande; 3) innehållets totala vikt vid förpackningstillfället. Å förpackningen får icke angivas innehållets vikt brutto för netto. 38 §. Är livsmedel, som saluhålles på sätt i 37 § avses, förpackat utom riket, skall i stället för uppgift, som i 37 § under 2) sägs, å förpackningen finnas angivna exportörens eller importörens namn eller firma och hemvist ävensom uppgift om det land, vari livsmedlet tillverkats eller förpackats. 39 §. 1 mom. Bestämmelserna i 37 och 38 §§ gälla icke spritdrycker, vin och maltdrycker. 2 mom. Märkning jämlikt 37 eller 38 § erfordras icke beträffande förpackning, vars innehåll har lägre vikt än 50 gram eller högre vikt än 10 kilogram, ej heller beträffande färdiglagad färsk mat, smörgåsar samt bakelser och andra bakverk, som äro att hänföra till konditorivaror, om varan saluhålles i genomskinlig förpackning. 3 mom. Är innehållet i förpackning, som i 37 § avses, uteslutande eller till huvudsaklig del av flytande beskaffenhet, får i stället för innehållets vikt innehållets volym angivas. I fråga om kärl innehållande läskedryck behöver dock innehållets vikt eller volym icke angivas i vidare mån än som följer av förordningen den 22 december 1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker. Är förpackning, vari livsmedel saluhålles, märkt med uppgift om innehållets volym vid inläggningstillfället, får innehållets verkliga volym vid detta tillfälle hava understigit den angivna volymen endast i den mån detta med skäl kan antagas bero på att den mätningsmetod, som enligt god handelssed får användas vid inläggningen, av tekniska skäl icke givit ett exakt resultat. Genomsnittsvolymen i ett visst antal — minst 10 — godtyckligt utvalda förpackningar av samma slag och innehåll får dock icke understiga den angivna volymen. 40 §. Saluhålles livsmedel, vid vars framställning eller beredning använts sackarin eller annat konstgjort sötmedel, som har högre söthetsgrad än socker men icke sockrets näringsvärde, i förpackat skick, skall förpackningen vara märkt med orden »Innehåller konstgjort sötmedel» eller »Innehåller sackann». Angående förbud mot tillsats av sackarin till vissa maltdrycker är särskilt stadgat.

'19 41 §. Saluhålles livsmedel i förpackat skick under angivande av att varan är särskilt lämpad för barn, skall förpackningen vara märkt med uppgift om samtliga i varan ingående råvaror och tillsatser, varvid råvara eller tillsats, som med högre viktsandel ingår i varan, skall sättas före råvara eller tillsats med lägre sådan andel. 42 §. Är jämlikt bestämmelse i 10 kap. viss varubenämning förbehållen vara av sammansättning eller beskaffenhet som där angives, får ej å annan vara, å förpackning, vari dylik annan vara saluhålles, å omslag, vari den utlämnas^ å anslag eller skylt som rör varan eller i annons eller annan reklam rörande densamma finnas anbragt bild, teckning eller meddelande, varigenom åt varan kan givas sken av att utgöra den vara, för vilken benämningen förbehållits. 43 §. Beträffande livsmedel, som icke på grund av särskilt avtal står under strängare kontroll av offentlig myndighet än som i allmänhet gäller för livsmedel av detta slag, får ej å förpackning, vari varan saluhålles, eller i annons eller reklam rörande varan angivas, att densamma står under kontroll av offentlig myndighet. 44 §. Å förpackning, vari livsmedel saluhålles, eller i annons eller annan reklam rörande varan får uttryck, söm antyder att varan innehåller vitaminer, mineralämnen eller andra näringsämnen, vilka icke nämnvärt bidraga till kaloritil.förseln, användas, endast om arten och halten av dylika ämnen närmare angivas, dock att uppgift om halten icke behöver lämnas beträffande mjölkprodukter, ägg, oberedda köttvaror och fiskvaror samt frukt, bär och grönsaker i cberett tillstånd.

9 kap. Livsmedels försäljning efter vikt. 45 §. ^förpackade eller butiksförpackade livsmedel skola i detaljhandeln säljas efter vikt, där ej nedan i 46 § annorlunda stadgas. 46 §. Livsmedel i flytande form få försäljas efter volym. Vad i 45 § stadgas skall icke gälla smörgåsar, bakelser och andra bakverk, son äro att hänföra till konditorivaror, rotgrönsaker med blast samt dill, persilja och andra dylika kryddväxter, som vanligen säljas i knippor, ej heller vid försäljning av ett livsmedel i mängd, understigande 50 gram. Ytterligare undantag från bestämmelsen i 45 § kan medgivas av myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer.

20 10 kap. Särskilda bestämmelser om vissa livsmedel. A. Inledande bestämmelser. 47 §. Är nedan i detta kapitel angivet, att livsmedel med viss varubenämning skall hava särskild sammansättning eller beskaffenhet, får varan icke saluhållas eller serveras till allmänheten under sådan benämning eller under beteckning, som är liktydig med sådan benämning, om varan icke har sålunda föreskriven sammansättning eller beskaffenhet. Vad sålunda stadgas skall gälla vare sig benämningen brukas ensam eller i ordsammanställning, som antyder likhet i användningen med den vara, vilken genom benämningen utmärkes, samt skall ock gälla motsvarande 'benämningar på främmande språk. Utan hinder av vad i första stycket stadgas får vara, som är avsedd att utgöra ersättning för vara, för vilken sålunda viss benämning förbehållits, me&d iakttagande av vad i 82 och 134 §§ stadgas, saluhållas under beteckning, vari sagda benämning ingår, under förutsättning att varans egenskap av ersättningsmedel uppenbart framgår av den använda beteckningen. B. Mjölk, grädde, smör. 48 §. Mjölk eller grädde från annat djur än ko får icke saluhållas eller serveras till allmänheten utan att därvid uppgives, från vilken djurart varan härrör. 49 §. Mjölk eller grädde får icke saluhållas eller utlämnas till annan för att användas såsom livsmedel, 1) då varan företer ett från det normala avvikande utseende, lukt eller smak; 2) då varan härrör från djur, som med skäl kan misstänkas vara behäftat med sjukdom, som kan menligt inverka på varans beskaffenhet, såvida icke varan jämlikt särskilda föreskrifter likväl får användas till människoföda; 3) då varan härrör från djur som blivit behandlat med läkemedel, vilket genom att övergå i varan eller på annat sätt kan göra densamma skadlig att förtära eller på annat sätt otjänlig till människoföela. 50 §. Mjölk eller grädde, som saluhålles eller serveras till allmänheten, får icke vara tillsatt med färgämne samt ej heller innehålla eller vara tillsatt med annat främmande ämne, för så vitt detsamma icke i den ordning 15 § stadgar godkänts såsom tillsats till mjölk eller grädde. 51 §. Mjölk, som saluhålles eller serveras till allmänheten, får icke vara utspädd med vatten. . I den mån annat icke följer av särskilda föreskrifter, vilka av Kungl. Maj:t må vara meddelade angående reglering av fetthalten i mjölk, skall beträf-

21 fande mjölk, som saluhålles utan särskild tilläggsbeteckning eller såsom helin jölk eller liknande gälla, att mjölken icke utan att det särskilt angives får vara berövad något av sina naturliga beståndsdelar, samt att mjölken skall hava en fetthalt av minst 3,5 gram per 100 gram. Vad här stadgas om minimifetthalten i mjölk, skall dock icke gälla mjölk, som säljes till mejeri, ej heller mjölk, som säljes direkt till förbrukare av ägare eller innehavare av den kreatursbesättning, varifrån mjölken härrör. 52 §. Mjölk får icke saluhållas under benämningen kontrollmjölk, barnmjölk eller annan benämning, som antyder att mjölken är av särskilt sund beskaffenhet. 53 §. Steriliserad mjölk eller grädde skall hava undergått sådan värmebehandling, att varan är fri från levande mikroorganismer, samt får saluhållas endast i sluten förpackning. Å denna skall, i fråga om grädde, varans fetthalt vara angiven. 54 §. Grädde skall per 100 gram innehålla, minst 15 gram fett. Fet grädde, tjock grädde eller grädde med annan tilläggsbeteckning, som antyder särskilt hög fetthalt, skall per 100 gram innehålla minst 35 gram fett. 55 §. Kärnmjölk skall innehålla minst 7,7 gram fettfri torrsubstans per 100 gram. Skummjölk skall innehålla minst 8 gram fettfri torrsubstans per 100 gram. Surmjölk, filmjölk och tätmjölk skall vara beredd av mjölk eller grädde, som fyller här ovan angivna fordringar. Vad i 49 och 50 §§ samt 51 § första stycket stadgas skall äga tillämpning jämväl beträffande kärnmjölk, skummjölk, surmjölk, filmjölk och tätmjölk. 56 §. Beträffande förbud att inom vissa områden saluhålla opastöriserad mjölk och grädde stadgas i pastöriseringsförordningen. 57 §. Smör, som saluhålles eller serveras till allmänheten, skall innehålla minst 82 gram fett per 100 gram. Vattenhalten i dylikt smör får ej överstiga 16 gram per 100 gram. 58 §. Smör, som i 57 § sägs, får icke vara tillverkat av mjölk eller grädde, som jämlikt 49 § icke får saluhållas eller utlämnas till annan, samt får utöver kok-

22 salt ej innehålla annat främmande ämne än sådant, som i elen ordning 15 § stadgar godkänts såsom tillsats till smör. 59 §. 1 mom. När smör saluhålles, skall någon av följande kvalitetsbeteckningar användas, nämligen a) runmärkt mejerismör, varmed förstås smör, som vid mejeri med runmärkesrätt tillverkats i enlighet med de föreskrifter, som lantbruksstyrelsen meddelar för begagnande av dylik rätt; b) mejerismör, varmed förstås annat vid mejeri tillverkat smör än under a) sägs; samt c) lantsmör, varmed förstås smör, som tillverkats annorstädes än vid mejeri. Kvalitetsbeteckning, som nu sagts, skall — såvitt ej är fråga om lantsmör, som saluhålles å orten för tillverkningen — vara angiven på varans omslag eller på anslag, anbragt på eller omedelbart intill varan. Saluhålles smöret i förpackat skick, skall förpackarens namn vara angivet å förpackningen. Med mejeri avses här ovan sådant företag, som enligt mejeristadgan är att anse som mejeri. 2 mom. Smör får saluhållas under benämning, som angiver eller antyder, att varan är av särskilt gocl beskaffenhet, endast om smöret är runmärkt mejerismör. C. Glass. 60 §. 1 mom. Glass får icke saluhållas eller serveras till allmänheten, med mindre den färdiga glassblandningen (glassmassan) före frysningen underkastats värmebehandling (pastörisering) enligt de anvisningar, veterinärstyrelsen meeldelar, samt glassmassan, där frysningen icke skett inom två timmar efter pastöriseringen, efter densamma fram till frysningen förvarats vid en temperatur av högst + 4° Celsius. 2 mom. Saluhålles i förpackat skick glass, vari ingår annat fett än mjölkfett såsom råvara, skall förpackningen vara märkt med orden »Tillverkad av fettemulsion». 3 mom. Gräddglass skall innehålla minst 12 gram mjölkfett per 100 gram. Annat fettämne än mjölkfett får ej förekomma i varan. D. Mjölkpulver och koncentrerad (kondenserad) mjölk. 61 §. 1 mom. Mjölkpulver (torrmjölk) skall vara framställt ur komjölk av hygieniskt tillfredsställande beskaffenhet genom avlägsnande av däri ingående vatten.

23 Mjölkpulver får ej innehålla annat främmande ämne än sådant, som i den ordning 15 § stadgar godkänts för mjölkpulver. 2 mom. Mjölkpulver får ej saluhållas under benämningen helmjölkspulver eller liknande benämning, som angiver, att varan har särskilt hög fetthalt. 3 mom. Mjölkpulver med högre fetthalt än 1,5 gram per 100 gram torrsubstans får saluhållas endast i sluten förpackning, vara fetthalten finnes angiven, samt får vid förpackningstillfället innehålla högst 5 gram vatten per 100 gram. Förpackningen skall vidare vara märkt med uppgift om den metod, som använts vid varans framställande. Annat mjölkpulver än i nästföregående stycket avses får saluhållas endast under benämningen skummjölkspulver. 62 §. 1 mom. Koncentrerad (kondenserad) mjölk skall vara framställd av mjölk av hygieniskt tillfredsställande beskaffenhet och får ej, utöver socker och andra sockerarter, innehålla annat främmande ämne än sådant, som godkänts i den ordning 15 § stadgar. 2 mom. Koncentrerad mjölk får ej saluhållas under benämningen koncentrerad helmjölk eller annan benämning, som angiver, att varan har särskilt hög fetthalt. 3 mom. Koncentrerad mjölk med högre fetthalt än 1 gram per 100 gram av den färdiga varan får saluhållas endast i sluten förpackning, vara fetthalten angivits. Förpackningen skall vidare vara märkt med uppgift, om varan är sötad eller ej. Annan koncentrerad mjölk än i nästföregående stycke avses får saluhållas endast under benämningen koncentrerad skummjölk. E. Ost. 63 §. Bestämmelserna i 64—67 §§ gälla ost, framställd av komjölk, ävensom smältost framställd av dylik ost. Från bestämmelsernas tillämpning undantages mesost samt ost avsedd att förtäras utan föregående lagring (färskost). Beträffande förbud i vissa fall att saluhålla färskost stadgas i pastöriseringsförordningen. 64 §. 1 mom. Ost, som saluhålles, skall vara försedd med följande märken, nämligen ursprungsmärke, fetthaltsmärke och datummärke. Märke skall vara anbragt å osten eller, därest osten i detaljhandeln saluhålles i förpackning, å denna. Ursprungsmärke skall utgöras av ett nummer, som av lantbruksstyrelsen tilldelas tillverkare eller importör av ost. I märkning för importerad ost skall ingå ordet »Import».

24 Fetthaltsmärke skall för ost som innehåller mindre fett än 10 gram per 100 gram torrsubstans utgöras av beteckningen SK samt för ost med högre fetthalt någon av beteckningarna 10 + , 20 + , 30 -f, 40 + , 45 + eller 55 + , angivande att osten i torrsubstansen har lägst den halt, som sålunda angivits. Datummärke skall innehålla uppgift om dagen för ystningen. 2 mom. I fråga om ost, framställd av den, som bedriver tillverkning enbart med mjölk från eget jordbruk och under sådana förhållanden att tillverkningen ej är att hänföra till mejeridrift, skall vad i 1 mom. stadgas äga tillämpning endast om osten saluhålles utom tillverkningsorten. 3 mom. Närmare föreskrifter om märkning enligt denna paragraf meddelas av lantbruksstyrelsen, som jämväl äger medgiva undantag från märkningsskyldigheten. 65 §. Ost får icke saluhållas under någon av nedan angivna beteckningar utan att innehålla minst följande fetthalt i torrsubstansen, nämligen mager ost kvartsfet ost halvfet ost trekvartsfet ost helfet ost gräddost, smörost eller annan beteckning, som antyder, att osten är mer än helfet

10 gram per 100 gram 20 » » 100 » 30 » » 100 » 40 » » 100 » 45 » » 100 » 55

»

» 100

»

66 §. Ost, vars yta helt eller delvis är färgad, får icke saluhållas utan tillstånd av lantbruksstyrelsen. 67 §. Saluhålles smältost i förpackat skick, skall förpackningen vara märkt med ordet »smältost». 68 §. Ost, som helt eller delvis framställts av annan mjölk än komjölk, så ock smältost, som är framställd av sådan ost, får saluhållas endast om förhållandet uttryckligen angives. Beträffande ost, vari ingår annat fett än mjölkfett, stadgas i 73—75 §§. 69 §. 1 mom. Mesvara (mesost, messmör), som saluhålles, skall vara tillverkad av vassle (mesmassa), framställd genom indunstning av ko- eller getmjök. Mesvara, som saluhålles under benämning, antydande att getvassle eller getmjölk ingår i varan, skall per 100 gram innehålla minst 12 gram indunstsd getvassle eller getmjölk.

25 2 mom. Mes vara, som saluhålles under benämningen gräddmesost eller gräddmessmör eller annan benämning, vilken antyder att varan har särskilt hög fetthalt, skall innehålla minst 15 gram fett per 100 gram torrsubstans. 3 mom. Mesvara får ej saluhållas, om den innehåller annan främmande tillsats än som i den ordning 15 § stadgar godkänts för varan. 4 mom. Saluhålles mesvara i förpackning, skall denna vara märkt med uppgift om lägsta fetthalten i varan.

F. Margarin och margarinvaror. Margarin. 70 §. Margarin är varje till människoföda avsedd, smörliknande vara, i vilken ingår annat fett än mjölkfett. 71 §. Margarin, som saluhålles eller serveras till allmänheten, skall innehålla minst 82 gram fett per 100 gram samt vara försatt med potatisstärkelse i sådan mängd, att den färdiga varan innehåller minst 0,2 gram sådan stärkelse per 100 gram. Närmare föreskrifter om tillsättande av potatisstärkelse till margarin meddelas av statens institut för folkhälsan. Vattenhalten i margarin, som i första stycket sägs, får ej överstiga 16 gram per 100 gram. 72 §. 1 mom. Margarin får — med undantag som nedan i 2 mom. sägs — saluhållas allenast i förpackning, vara utvändigt å botten och lock samt, parallellt med botten, å fyra på samma avstånd därifrån och lika avstånd sinsemellan belägna ställen å höj dy torna finnes inbränt, tryckt eller på annat varaktigt sätt anbragt ordet »Margarin». Bokstäverna skola vara minst tre centimeter höga, om förpackningen rymmer fem kilogram eller däröver, minst en centimeter höga, om förpackningen rymmer ett men ej fem kilogram, och minst en halv centimeter höga, därest förpackningen rymmer mindre än ett kilogram. Å förpackningen skall därjämte tillverkarens namn vara på varaktigt sätt angivet. Botten å margarinförpackningen skall, därest den utgöres av trä, antingen vara fyrsidig eller hava sådan oval form, att dess längd är minst en och en halv gång dess bredd. 2 mom. I detaljhandeln må — utan hinder av vad i 1 mom. stadgas — margarin saluhållas i klumpar eller mindre stycken, under förutsättning att å varan finnes anbragt en skylt eller etikett med påskrift i minst två centimeter höga bokstäver i röd färg av ordet »Margarin». Varan må dock — förutom i förpackning som i 1 mom. sägs — utlämnas allenast i omslag

26 med påskrift i röd färg av ordet »Margarin», skrivet, där varan väger minda-e än ett kilogram, i minst en halv centimeter höga bokstäver och eljest i minst en centimeter höga bokstäver. 3 mom. Är varan av utländsk tillverkning, skall å förpackning, skylt, etikett eller omslag, som i 1 eller 2 mom. sägs, vara angivet ordet »Utländsk» i bokstäver av samma storlek och färg, som där för varje särskilt fall är stadgat, I sådant fall skall i stället för tillverkarens namn vara angivet namnet å den, för vars räkning varan införts till riket. Margarinost. 73 §. Margarinost är sådan ost eller ostmassa, vari ingår annat fett än mjölkfett. 74 §. Margarinost, som saluhålles, skall vara försatt med sesamolja till en mängd, som motsvarar minst 5 gram per 100 gram av det fett och de växtoljor, som vid tillverkningen användas, sesamoljan däri icke inbegripen. Närmare föreskrifter rörande tillsättande av sesamolja meddelas av statens institut för folkhälsan. 75 §. Margarinost får icke saluhållas, om icke å ostens samtliga ytor vid pressningen intryckts ordet »Margarinost» jämte tillverkarens namn, allt i bokstäver av minst 3 centimeters höjd, ävensom fetthaltsmärke och datummärke enligt de regler, som jämlikt 64 § gälla för ost. Margarinost, vars yta är helt eller delvis färgad, får ej saluhållas utan tillstånd av lantbruksstyrelsen. Är margarinost av utländsk tillverkning, skola vid ostens saluhållande å osten finnas angivna dels, i stället för tillverkarens namn, namnet å den för vars räkning osten införts till riket, dels ock ordet »Utländsk». F ettemulsion. 76 §. Fettemulsion är varje till människoföda avsedd grädd- eller mjölkliknande vara, vari ingår annat fett än mjölkfett. 77 §. Fettemulsion, som saluhålles eller serveras till allmänheten, skall innehålla minst 15 gram fett per 100 gram och skall vara försatt med sesamolja till en mängd, som motsvarar minst 5 gram per 100 gram av det fett och de växtoljor, som vid tillverkningen användas, sesamoljan däri icke inbegripen. Närmare föreskrifter angående tillsättning av sesamolja meddelas av statens institut för folkhälsan.

27 Saluhålles fettemulsion under tilläggsbeteckning, som angiver eller antyder att varan har särskilt hög fetthalt, skall varan innehålla minst 35 gram fett per 100 gram. 78 §. 1 mom. Fettemulsion får saluhållas endast på något av följande sätt, nämligen antingen i ett med tätt slutande lock försett kärl av förtent järnbleck, vara inpressats dels ordet »Fettemulsion» i bokstäver med en höjd av minst tre centimeter, därest kärlet rymmer ett men ej fem kilogram, och minst en halv centimeter, därest kärlet rymmer mindre än ett kilogram, dels tillverkarens namn, eller i en av glas eller liknande material tillverkad, tätt tillsluten flaska, försedd med etikett, vara anbragts i svart tryck på vit botten dels ordet »Fettemulsion» med minst en centimeter höga bokstäver, dels tillverkarens namn, eller i av pergamentpapper, specialbehandlad papp, träfanér eller liknande material tillverkad förpackning, under villkor att förpackningen märkts med dels ordet »Fettemulsion» i bokstäver med en höjd av minst tre centimeter, därest förpackningen rymmer fem kilogram eller däröver, och minst en centimeter, därest förpackningen rymmer mindre än fem kilogram, dels tillverkarens namn. 2 mom. Är varan av utländsk tillverkning skall förpackningen vara märkt med ordet »Utländsk» i bokstäver av samma storlek och färg, som i 1 mom. för varje särskilt fall är stadgat. I sådant fall skall i stället för tillverkarens namn vara angivet namnet å den, för vars räkning varan införts till riket. Konstister. 79 §. Konstister är varje med konst framställt, till människoföda avsett samt till färg och konsistens isterliknande fett av vad ursprung, blandning eller sammansättning som helst, såvida däri ingår annat fett än svinfett. Konstister, som saluhålles, får innehålla högst 1 gram fria fettsyror, beräknade som oljesyra, samt högst 0,2 gram vatten och främmande beståndsdelar per 100 gram. Peroxidhalten får uppgå till högst 0,i milligram aktivt syre per gram. Beträffande konstister skall gälla vad i 72 § stadgas om margarin, dock att förpackning eller omslag, vari varan saluhålles eller utlämnas skall vara märkt med ordet »Konstister» i stället för »Margarin». Gemensamma

bestämmelser.

80 §. Margarin eller margarinvara, som saluhålles eller, vad angår margarin, serveras till allmänheten, får ej innehålla annan särskild tillsats än sådan, som i den ordning 15 § stadgar medgivits för varan.

28 Till margarinvara hänföres i denna stadga margarinost, fettemulsion och konstister. 81 §. Inom byggnad, elär tillverkning av margarin eller margarinvara äger rum, får ej för avsalu framställas smör, ost, grädde eller sådana gräddliknande produkter, som uteslutande innehålla mjölkfett. Margarin eller annat för margarintillverkning användbart fett än mjölkfett får icke förvaras i lokal, där tillverkning sker av smör eller ost till avsalu eller där smör samlas för export. Ej heller får fettemulsion förvaras i lokal, där tillverkning sker av smör eller ost till avsalu. 82 §. 1 mom. Margarin eller margarinvara får ej utbjudas eller saluhållas under benämning, vari ingår något av orden smör, grädde, mjölk, mejeri, ko, ladugård och herrgård eller ord, som häntyder på varumärke, som den, vilken utbjuder eller försäljer varan, vet eller bort veta vara registrerat för lantbruksprodukter, eller, med undantag för orden margarinost och konstister, annat ord, som giver varan sken av att hava samband med eller eljest häntyder på lanthushållning eller mejerihantering. Ej heller får utbjudande eller försäljning ske under angivande av att varan härrör från en tillverkare, i vars firma ingår ord, som enligt vad ovan sagts är förbjudet. Vad i första stycket stadgas skall dock icke utgöra hinder för att vid utbjudande eller försäljning av margarin eller margarinvara använda varumärke, som registrerats för varan, innan varumärke, som i första stycket avses, registrerats för lantbruksprodukt. 2 mom. Vid utbjudande eller försäljning av margarin eller margarinvara får ej å varan eller dess förpackning, anslag eller dylikt eller å anslag eller skylt, som hänsyftar på varan, finnas anbragt bild, teckning eller meddelande, som giver varan sken av att hava samband med eller som eljest häntyder på lanthushållning eller mejerihantering. Ej heller får margarin, margarinost eller fettemulsion utbjudas eller försäljas under tillkännagivande att i varan ingår fett, framställt ur mjölk. Vad i nästföregående stycke sägs gäller icke beträffande sådant meddelande angående fetthalt, i vilket samtidigt angives dels halten av ur mjölk framställt fett, dels ock övriga i varan ingående fettämnen ävensom halten dylika ämnen. 3 mom. I räkningar, fakturor, fraktsedlar, konossement, slutsedlar, leveranskontrakt och andra dylika skriftliga handlingar, som angå margarin eller margarinvara, skall varans beskaffenhet uttryckligen angivas. Är varan av utländsk tillverkning, skall jämväl detta tydligt utmärkas å handlingen.

29 G. Kött och köttvaror. 83 §. Kött är skelettmuskulatur av däggdjur. Till köttvaror hänföras — förutom kött eller av kött helt eller delvis beredda produkter — ätliga delar av varmblodiga djur samt därav helt eller delvis beredda, till livsmedel avsedda varor. Köttvara, som saluhålles, får icke vara tillsatt med färgämne. 84 §. Korv är en i naturligt eller konstgjort tarmskinn innesluten massa av kött eller köttvaror. Vattenhalten i korv får icke överstiga, hos blodkorv, rökt medvurst, salamikorv, milanokorv och spickekorv 50 gram, hos kokt medvurst, hushållsmeclvurst, falukorv, frukostkorv, wienerkorv, prinskorv, bräckkorv, rökt leverkorv och isterband 60 gram samt hos annan korv 65 gram per 100 gram. Förutom smakämnen, vilka äro tillåtna eller godkänts enligt vad som stadgats i 14 §, få följande korvsorter, nämligen rökt medvurst, salamikorv, milanokorv, spickekorv, hästkorv och rökt leverkorv, icke innehålla någon tillsats. Följande korvsorter, nämligen wienerkorv, prinskorv, falukorv, kokt medvurst, frukostkorv, bräckkorv, knackvurst, hackkorv, varmkorv, leverkorv, fläskkorv och köttkorv få, förutom smakämnen som nyss sagts, innehålla endast tillsatserna potatismjöl, mjölk, mjölkpulver och blodplasma. Tillsatserna få tillhopa ej överstiga 4 gram per 100 gram av korvens vikt, beräknad vid högsta tillåtna vattenhalt för korven i fråga. Korv av annat slag än i nästföregående stycke sägs får, om den innehåller annan tillsats än i samma stycke angives eller högre halt av tillsatser än där stadgas, saluhållas endast under förutsättning att tillsatsens art och halten av tillsatserna angivas å korven eller å anslag, anbragt å eller invid den saluhållna varan. Vad sålunda stadgas skall dock ej gälla korvsort, som enligt sedvana innehåller större tillsats av mjöl, gryn eller potatis än 4 gram per 100 gram av korvens vikt, beräknad på angivet sätt. 85 §. Vad i 84 § andra stycket stadgas om vattenhalten i blodkorv gäller jämväl blodpudding. Fläsksylta och leverpastej få innehålla högst 50 gram samt kalvsylta högst 80 gram vatten per 100 gram. Leverpastej skall innehålla lever till en mängd som är att anse som normal för vara med denna benämning. 86 §. Köttfärs, som saluhålles rå, skall bestå av målet eller på annat sätt finfördelat kött med eller utan fett men utan tillsats av något annat ämne.

30 87 §. Sådant styckat eller målet kött samt sådana köttvaror, som helt eller delvis härröra från annat djur än nötkreatur, häst, får eller svin, få saluhållas endast under benämning, varav klart framgår, från vilken djurart varan härrör. 88 §. Isterflott är utsmält fett av svin. Isterflott får innehålla högst 1 gram fria fettsyror, beräknade som oljesyra, samt högst 0,2 gram vatten och främmande beståndsdelar per 100 gram. Peroxidhalten får uppgå till högst 0,i milligram aktivt syre per gram. Vad i första stycket sägs gäller ock smält talg, varmed förstås utsmält fett av nötkreatur. Peroxidhalten får dock ej överstiga 0,0 5 milligram aktivt syre per gram. 89 §. Vid saltning, torkning, frysning eller konservering på annat sätt av till avsalu avsedel köttvara får endast fullt frisk och i övrigt oskadad råvara användas. H. Fisk och fiskvaror. 90 §. Vad i 89 § stadgas skall jämväl gälla fisk och skaldjur och därav beredda varor. 91 §. Förpackning med en rymd av en liter eller därutöver, vari salt eller kryddad sill eller strömming saluhålles, skall vara märkt med uppgift om innehållets vikt vid inläggningstillfället utan lake ävensom med uppgift, huruvida huvudena å sillen eller strömmingen avlägsnats. Träkärl, vari salt sill eller strömming inlägges för avsalu annorledes än i detaljhandeln, skall därutöver vara märkt med uppgift om år och månad, då nedsaltningen skedde. 92 §. Angående beredning och inläggning av salt strömming samt märkning at kärl, vari surströmming beredes för avsalu, är särskilt stadgat. I. Ägg och äggpulver. 93 §. Ägg av annan fågelart än tamhöns få saluhållas såsom livsmedel endast under benämningen fågelägg eller eljest under benämning, som angiver att varan härrör från annan fågelart än tamhöns. Ägg får icke saluhållas eller överlämnas till annan för att användas som livsmedel, om det härrör från djur, som med skäl kan misstänkas vara behäftat med sjukdom av beskaffenhet att kunna menligt inverka på varan.

31 94 §. Angående märkning av kylhuslagrade och konserverade ägg är särskilt stadgat. 95 §. Äggpulver skall bestå av torkad äggula med eller utan torkad äggvita och får ej innehålla annan främmande tillsats än som i den ordning 15 § stadgar, medgivits för äggpulver. Härrör äggpulver från annan fågelart än tamhöns, får varan saluhållas endast under benämning, som angiver detta förhållande. Vad ovan i denna paragraf stadgas om äggpulver skall ock gälla torkad äggvita, torkad och flytande äggula samt frusen äggmassa. J. Spannmålsprodukter m. m. 96 §. Mjöl av spannmål, vilket saluhålles, får icke vara behandlat med färgämne, fett, olja, glykos eller liknande ämne och får per 100 gram innehålla högst 0,i gram giftiga växtdelar och högst 0,5 gram andra växtdelar än sådana, som utgöras av eller härröra från spannmål. Mjölet får ej innehålla annan främmande tillsats än sådan som i den ordning 15 § stadgar medgivits för varan i fråga. Med spannmål förstås i denna stadga de mogna frukterna av vete, råg, korn, havre, ris, majs och bovete. 97 §. Saluhålles mjöl av spannmål under benämning, vari ingår ett eller flera växtnamn, skall det vara framställt av de sålunda angivna växterna men får per 100 gram innehålla högst 5 gram mjöl av annat slag än benämningen angiver. Benämningarna rågsikt och toppat rågmjöl få dock användas för en blandning av mjöl av råg och mjöl av vete, blott vetemjölshalten understiger 50 gram per 100 gram. 98 §. Vad i 96 och 97 §§ stadgas skall i tillämpliga delar gälla jämväl gryn och flingor av spannmål. Mannagryn skola vara framställda av mannagräsets frukter eller av vete. 99 §. Bröd och bakverk, som saluhållas eller serveras till allmänheten, skola vara omsorgsfullt tillverkade. Däri ingående mjöl, gryn och flingor skola vara av beskaffenhet som i 96, 98 och 101 §§ sägs. Mjukt bröd får i stycken över 50 gram saluhållas endast i vissa viktklasser, vilka bestämmas av statens jordbruksnämnd.

32 100 §. Bakverk, i vars benämning ordet ägg ingår, skall innehålla minst 150 gram ägg eller motsvarande mängd äggula per kilogram mjöl och får icke vara tillsatt med gult färgämne. Bröd eller bakverk, i vars benämning ordet smör ingår, får ej såsom ingrediens eller tillsats innehålla annat fettämne än mjölkfett. Bröd eller bakverk, i vars benämning ordet grädde ingår, får ej såsom ingrediens eller tillsats innehålla fettemulsion. 101 §. Stärkelsemjöl och av stärkelse beredda gryn, i vilkas benämning ett eller flera växtnamn ingå, skola vara framställda av den eller de sålunda angivna växterna. Majsena skall utgöras av stärkelse av majs. Mjöl och gryn av stärkelse, med undantag av sagogryn av potatisstärkelse, få icke vara tillsatta med färgämne. 102 §. Makaroniprodukter, såsom makaroner, vermiceller, spagetti, soppstjärnor, få icke innehålla andra ämnen än mannagryn, vetemjöl, gluten, vatten, ägg och koksalt samt färgämne, som godkänts i den ordning 15 § stadgar. Makaroniprodukt, vars benämning antyder tillsats av ägg, skall innehålla minst 150 gram ägg eller motsvarande mängd äggula per kilogram mjöl eller gryn. Makaroniprodukt, som tillsatts med färgämne, får saluhållas endast om förhållandet angivits å förpackning, vari varan saluhålles, eller å anslag eller skylt, som anbragts på eller invid varan. 103 §. Kakmjöl, självjäsande mjöl, rostade flingor, puddingpulver och andra livsmedel med liknande benämningar skola vara beredda av mjöl, gryn eller flingor, som uppfylla fordringarna i 96 och 98 §§, eller av stärkelse. K. Socker, honung, mandelmassa, 104 §. Vara, som saluhålles under benämningen socker utan annan tilläggsbestämning än sådan som anger varans yttre beskaffenhet (bitsocker, strösocker etc.) skall utgöras av rörsocker (sackaros) och får innehålla endast obetydliga spår av andra ämnen. 105 §. Honung skall utgöras av ren bihonung och får innehålla högst 20 gram vatten per 100 gram.

33 Förpackning, vari utländsk honung saluhålles, skall vara märkt med ordet »Utländsk». 106 §. Mandelmassa, marsipan och marsipanmassa skall vara tillverkad av uteslutande mandel och socker, druvsocker, stärkelsesocker eller stärkelsesirap samt per 100 gram innehålla lägst 30 gram mandel, räknad som oskalad obehandlad handelsvara, Vad sålunda stadgas gäller dock icke vara, som är innesluten i förpackning, vara angivits att varan är avsedd för sockersjuka. L. Saft och sylt. 107 §. 1 mom. Saft, saftkoncentrat, must, sylt, marmelad (lös), mos och gelé skola vara beredda av bär, frukt eller andra växtdelar. 2 mom. Ingår visst växtnamn i benämning på vara, som i 1 mom. sägs, skall varan vara beredd av den sålunda angivna råvaran. Annan bär- eller fruktsort får dock utan att detta angives, användas såsom råvara till en myckenhet, motsvarande högst 15 gram per 100 gram av råvarornas sammanlagda vikt, sötmedel oberäknat. Ingår i varans benämning två eller flera växtnamn, skall varje sålunda angivet slag av råvara utgöra minst 25 gram per 100 gram av råvarornas sammanlagda vikt, sötmedel oberäknat, för så vitt icke kärl eller förpackning, vari varan saluhålles, är märkt med uppgift, att visst slag av råvara med viss mindre andel ingår i råvarornas sammanlagda vikt. 3 mom. Ingår växtnamn icke i benämning på vara, som i 1 mom. sägs, skall förpackning, vari varan saluhålles, vara märkt med uppgift om den eller de frukt-, bär- eller andra växtsorter, som använts såsom råvara. I uppgiften skall frukt-, bär- eller växtsort, som med högre andel ingår i råvarornas sammanlagda vikt, sättas före frukt-, bär- eller växtsort med lägre sådan andel. Understiger andelen för viss bär- eller fruktsort 10 gram per 100 gram av råvarornas sammanlagda vikt, sötmedel oberäknat, får sorten dock icke angivas. 108 §. 1 mom. Saft av citrusfrukter, avsedd att förtäras utan tillsats av socker, skall innehålla minst 25 gram råsaft och minst 45 gram socker per 100 gram av den färdiga varan. Annan saft av citrusfrukter skall innehålla minst 85 gram råsaft per 100 gram av den färdiga varan. Med råsaft förstås i denna paragraf den saft, som kan utvinnas ur råvaran genom pressning utan vattentillsats. Har vid tillredningen av råsaft vatten tillsatts, skall mängden härav frånräknas vid beräkningen av hur mycket råsaft den färdiga varan innehåller. 2 mom. Saft av annan råvara än i 1 mom. sägs skall, om den är avsedd att förtäras utan tillsats av socker, innehålla minst 35 gram råsaft och minst 35 gram socker samt eljest minst 95 gram råsaft per 100 gram av den färdigt varan. 3 — 138 49

34 3 mom. Saft får — förutom vatten och socker — icke innehålla annan främmande tillsats än sådant konserveringsmedel, som jämlikt 14 § är tillåtet eller blivit godkänt för varan, ävensom vinsyra, mjölksyra och citronsyra till en sammanlagd myckenhet av högst 5 gram per liter. 4 mom. Förpackning, vari saft saluhålles, skall vara märkt med uppgift huruvida saften är avsedd att förtäras utan tillsats av socker eller ej. 5 mom. Vad ovan i denna paragraf stadgas äger icke tillämpning å saft i betydelsen tillagad dryck. 109 §. 1 mom. Saftkoncentrat, saftextrakt, fruktextrakt eller vara med liktydig benämning får ej innehålla andra främmande tillsatser än dels sådana, som angivas i 108 § 3 mom., i en myckenhet motsvarande varans koncentrationsgrad, dels ock oskadliga och på varans smak ej inverkande ämnen, som äro tekniskt nödvändiga för att framställa produkten. 2 mom. Förpackning, vari vara som i 1 mom. avses saluhålles, skall vara märkt med uppgift om varans koncentrationsgrad. 110 §. 1 mom. Sylt, marmelad och mos av citrusfrukter ävensom gelé skall innehålla råvara av frukt eller bär till en myckenhet motsvarande minst 25 gram per 100 gram av den färdiga varan. Annan sylt, marmelad och mos än i första stycket sägs skall innehålla råvara av frukt, bär eller andra växtdelar till en myckenhet av minst 30 gram per 100 gram av den färdiga varan. Om före 'beredningen från råvaran avlägsnats vatten, fiber eller annan beståndsdel, vilken saknar betydelse såsom ingrediens i den färdiga varan, får vikten av vad sålunda avlägsnats medräknas vid fastställandet av den mängd råvara, som ingår i den färdiga varan. 2 mom. Sylt, marmelad, mos och gelé får — förutom vatten — icke innehålla andra främmande tillsatser än följande, nämligen dels vinsyra, citronsyra och mjölksyra i en sammanlagd mängd av högst 0,5 gram per 100 gram av den färdiga varan, dels ock sådan tillsats, som jämlikt 14 § eller med stöd därav meddelat beslut, får användas för varor, om vilka nu är fråga. 3 mom. Har vid beredning av sylt, marmelad, mos eller gelé använts torkade bär eller torkad frukt, får varan saluhållas endast i kärl eller förpackning, märkt med orden »Tillverkad av torkade bär», respektive »Tillverkad av torkad frukt». H l §• Vara, som avses i detta avsnitt, får icke saluhållas under uppgift att den tillverkats av färsk frukt eller färska bär, om frukten eller bären före varans

35 tillverkning annat sätt.

konserverats

medelst

svavelsyrlighet,

djupfrysning

eller

på

112 §. Livsmedel, som är avsett att användas såsom saft, saftkoncentrat, must, sylt, marmelad (lös), mos eller gelé men icke uppfyller ovan angivna fordringar, må ej saluhållas i förpackning, vara förekommer avbildning av bär, frukter eller andra växtdelar eller något av orden bär eller frukt eller bär-, frukt- eller växtnamn annorledes än i ordsammanställning såsom »med fruktsmak», »med citronsmak», »citrontyp». M. Bär, frukt, grönsaker, svamp. 113 §. Saluhållas bär, frukt eller grönsaker jämte sås eller lag i hermetiskt sluten förpackning, skall å förpackningen i stället för innehållets totala vikt angivas vikten av bären, frukten eller grönsakerna i för inläggningen färdigberett tillstånd. Hermetiskt sluten förpackning, vari torkad frukt, torkade bär eller torkade grönsaker äro konserverade, skall vid saluförande vara märkt med orden »Tillverkad av torkad frukt» respektive »torkade bär» eller »torkade grönsaker». 114 §. Bär eller frukt, som genom extraktion eller annat liknande förfarande berövats värdegivande beståndsdel, få ej saluhållas såsom livsmedel eller ingå såsom ingrediens i dylik vara. 115 §. Förpackning, vari fruktkonserver av utländskt ursprung här i riket inläggas för avsalu, skall vara märkt med orden: »Innehåller i Sverige ompackade fruktkonserver av utländskt ursprung». 116 §. Grönsaker, avsedda att förtäras råa, ävensom jordgubbar få icke saluhållas, om de odlats på mark, som under året gödslats med människolatrin på sådant sätt, att fara uppstår för överföring av smittämnen till människor. 117 §. Svamp i oberett eller torkat tillstånd får i detaljhandeln saluhållas allenast med varje art för sig, varvid artens namn skall finnas angivet å förpackningen eller å anslag eller skylt, som anbragts på eller invid varan. Förpackning med konserverad svamp skall vid saluförande vara märkt med uppgift om den eller de svamparter förpackningen innehåller, därvid svampart, som med större viktsandel ingår i varan, skall sättas före svampart med lägre sådan andel.

36 N. Kaffe och te. 118 §. Kaffe skall utgöras av rena och friska frön (bönor) av kaffebusken samt får icke vara berövat något av sina värdegivande beståndsdelar. Varan får per 100 gram innehålla högst 1 gram främmande föroreningar, såsom jord, stenar, sand och dylikt, samt högst 7 gram från kaffebusken härstammande föroreningar, såsom omogna, svarta eller eljest för smaken olämpliga bönor, fruktskal, kvistar och dylikt. Kaffebönorna få ej vara polerade eller färgade eller behandlade med socker, shellack, fett, oljor eller liknande ämnen samt få ej heller hava underkastats behandling, varigenom deras vikt ökats. Kaffe med benämning, som enligt handelsbruk betecknar kaffe av visst slag, skall därjämte äga det ursprung och den särskilda beskaffenhet, som utmärker sådant kaffe. 119 §. Kaffe, varifrån koffein avlägsnats, får i detaljhandeln saluhållas endast i sluten förpackning, märkt med ordet »koffeinsvagt» eller »koffeinfritt». Sådant kaffe får innehålla högst 50 milligram koffein per 100 gram. 120 §. Te skall utgöras av unga blad och bladknoppar av tebusken, beredda på brukligt sätt, samt får ej vara berövat något av sina värdegivande beståndsdelar. Varan får per 100 gram innehålla högst 5 gram från tebusken härrörande föroreningar, såsom vedartade kvistar, fruktämnen, frön, fröskal och dylikt. Främmande tillsatser få ej förekomma i varan. Vad i 118 § andra stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning å te. 121 §. Kaffe eller te, som uppblandats med ersättningsmedel, får icke saluhållas i detaljhandeln. 122 §. Bestämmelserna i 118—121 §§ äga ej tillämpning å kaffe eller te i betydelsen lagad dryck. O. Kakaoprodukter. 123 §. Kakaomassa skall vara beredd av friska och rena kakaobönor samt får per 100 gram innehålla högst 2,5 gram skal eller groddar av bönorna. I varan få ej ingå andra främmande ämnen än smakämnen med högst 0,5 gram per 100 gram samt alkalier eller alkalikarbonater i högst sådan myckenhet, att varans surhetsgrad icke överstiger ett pH-värde av 7,5.

37 124 §. Kakaopulver (kakao) skall utgöras av kakaomassa, varur fettet delvis avlägsnats, samt får ej innehålla främmande tillsatser utöver vad som enligt 123 § medgivits för kakaomassa. Kakaopulver, som innehåller mindre än 20 gram fett per 100 gram, får saluhållas endast under benämningen »Magert kakaopulver». 125 §. Choklad (ofylld) skall utgöras av kakaomassa, som blandats med socker eller annat sötmedel med eller utan tillsats av kakaofett eller annat fett, mjölkprodukter, lecitin eller andra godkända emulgeringsmedel. Kakaomassa och kakaofett skall tillhopa utgöra minst 30 gram per 100 gram av varan. Har till vara som i första stycket sägs satts andra ämnen än sådana, som omförmälas i samma stycke, till en myckenhet, som sammanlagt överstiger 10 gram per 100 gram, får varan saluhållas såsom choklad endast i samband med tilläggsbeteckning, som angiver arten av den huvudsakliga tillsatsen (t. ex. nötchoklad). Mjölkchoklad skall per 100 gram innehålla sammanlagt minst 25 gram kakaomassa och kakaofett samt minst 15 gram torrsubstans av mjölk med en fetthalt av minst 24 gram per 100 gram. Vad förut i denna paragraf stadgats skall gälla jämväl överdrag till fylld choklad. 126 §. Vad i 123—125 §§ stadgats skall ej äga tillämpning å kakao eller choklad i betydelsen tillagad dryck. 127 §. Vara, som beretts av malda kakaoskal eller vari dylika ingå med mer än 2,5 gram per 100 gram, får ej saluhållas såsom livsmedel, såvitt varan icke godkänts såsom ersättningsmedel i den ordning 134 § stadgar. P. Ättika. 128 §. Ättika skall vara framställd antingen genom ättikjäsning av alkoholhaltig vätska eller genom utspädning av ättiksyra. Ättika skall innehålla minst 3 gram ättiksyra per 100 gram. Den skall vara klar samt fri från svampväxter och ättikål, som är synlig för blotta ögat, ävensom från empyreumatiska ämnen och andra föroreningar. Av metylalkohol får blott finnas spår. Ättika får ej innehålla fria mineralsyror, konserveringsmedel, tunga metaller eller nämnvärda mängder av andra organiska syror än ättiksyra. Ättika får icke vara försatt med färgämne.

38 § 129. Vinättika (vinaigre, vinäger), fruktättika, maltättika, spritättika och annan ättika med benämning, som anknyter till viss vara, så ock ättiksprit skola vara framställda genom ättikjäsning av den vara, som benämningen angiver. Ättiksprit (spritättika) skall innehålla minst 10 gram ättiksyra, vinättika, fruktättika och maltättika minst 6 gram ättiksyra per 100 gram. Ättika, som i första stycket sägs, får ej vara tillsatt smakämne som framställts på kemisk väg. 130 §. För hushållsbruk avsedd ättika med högre ättiksyrahalt än 15 gram per 100 gram, får saluhållas endast under benämningen koncentrerad ättika o>ch endast i förpackning av sådan beskaffenhet och märkt på sådant sätt, som giftstadgan föreskriver. Ättika, som helt eller delvis tillverkats genom utspädning av koncentrerad ättika och som har lägre ättiksyrahalt än 15 gram per 100 gram, får saluhållas endast i förpackning, märkt med orden: »Framställd genom utspädning av koncentrerad ättika». Q. Kryddor m. m. 131 §. 1 mom. Krydda, varmed förstås vara av växtdel med kraftig lukt eller smak, avsedd att förbättra livsmedels smak eller hållbarhet, får ej saluhållas, om den innehåller främmande tillsats eller är berövad något av sina värdegivande beståndsdelar. Kryddan skall vara i möjligaste mån fri från andra delar av kryddväxten än den, varifrån själva kryddan härrör. Beträffande nedan angivna kryddor skall gälla, att de vid saluhållande få per 100 gram innehålla, kryddnejlikor högst 6 gram skaftdelar av moderväxtens blomställning; kryddpeppar högst 2 gram fruktskaft och kvistdelar av moderväxten; svartpeppar högst 5 gram tomma, frukter och högst 3 gram stjälkar av moderväxten; vitpeppar högst 6 gram oskalade frukter av svartpeppar; anis och fänkål högst 5 gram fruktskaft och stjälkar av moderväxten; samt kummin högst 1 gram fruktskaft och stjälkar av moderväxten. Saffran, som saluhålles, får icke innehålla andra delar av moderväxten än pistillens märken ävensom små mängder vid märkena fastsittande stiftdelar. Ingefära och muskotrot få vara behandlade med kalk. 2 mom. Sluten förpackning, vari krydda saluhålles i detaljhandeln för att i befintligt skick överlämnas till köparen, skall, även om varan uppvägts på försäljningsstället och även om innehållets vikt vid förpackningstillfället understiger 50 gram, vara märkt med uppgift om innehållets vikt vid förpackningstillfället.

39 132 §. Vaniljsocker är en blandning av socker och torkad vanilj frukt och skall per 100 gram innehålla minst 10 gram dylik frukt. Vanillinsocker är en blandning av socker och vanillin eller etylvanillin och skall per 100 gram innehålla minst 2 gram vanillin eller däremot svarande mängd etylvanillin. Vaniljsocker och vanillinsocker få saluhållas endast i förpackning märkt som i 37 § sägs. Innehållets vikt vid inläggningstillfället skall dock vara angiven å förpackningen, även om innehållets vikt skulle understiga 50 gram. 133 §. Majonnäs skall innehålla minst 75 gram fett per 100 gram av varan. 11 kap. Ersättningsmedel för vissa livsmedel. 134 §. Vara, som är avsedd att ersätta eller utdryga mjöl eller annan produkt av spannmål eller av potatis, eller ock socker, matfett, honung, sirap, ägg, krydda, kaffe, te, kakaopulver eller choklad, får yrkesmässigt saluhållas, endast om varan godkänts av statens institut för folkhälsan. Institutet äger meddela bindande förklaring, huruvida bestämmelserna i detta kapitel äga tillämpning å viss vara eller icke. Godkännande får återkallas, där särskilda skäl därtill äro. 135 §. Vara, som sägs i 134 §, får yrkesmässigt saluhållas allenast i förpackning, vars utseende och beskaffenhet godkänts av statens institut för folkhälsan. Institutet äger — i den mån förhållandena därtill föranleda och så kan ske utan att tillverkarens berättigade krav på bevarande av fabrikationshemlighet åsidosattes — föreskriva, att förpackningen skall vara märkt med uppgift om varans sammansättning eller de huvudsakliga beståndsdelarna i varan. 136 §. Närmare bestämmelser rörande ansökan om prövning, som i 134 § sägs, meddelas av statens institut för folkhälsan. 12 kap. Livsmedelskontrollen. 137 §. 1 mom. Centralmyndighet för tillsynen över efterlevnaden av denna stadga och de föreskrifter, som meddelats med stöd av densamma (livsmedelskontrollen) är, i vad angår framställning och beskaffenhet av animala livsmedel, veterinärstyrelsen samt i övrigt medicinalstyrelsen. Myndigheterna i fråga hava, var inom sitt område, att i sådant avseende meddela nödiga råd och anvisningar till ledning för hälsovårdsnämnderna. 2 mom. Statens institut för folkhälsan utgör centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrollen enligt denna stadga samt har i sådan egenskap bland

40 annat att utföra systematiska undersökningar av olika, i handeln förekommande livsmedels sammansättning och därvid utöva tillsyn över tillämpningen av de i denna stadga meddelade föreskrifterna om livsmedels sammansättning och märkning. 138 §. Länsstyrelserna skola, var inom sitt län, med biträde av förste provinsialläkaren och länsveterinären vaka över att kommuner, hälsovårdsnämnder samt i 139 § omförmälda befattningshavare fullgöra sina åligganden i avseende å livsmedelskontrollen. För detta ändamål äger länsstyrelsen att, där så anses nödigt, förelägga lämpliga viten. När genom anmälan eller på annat sätt kommer till länsstyrelsens kännedom, att missförhållanden förefinnas i avseende å livsmedelshanteringen, skall länsstyrelsen tillse, att tjänliga åtgärder vidtagas för deras avhjälpande. 139 §. Inom varje kommun utövas livsmedelskontrollen av hälsovårdsnämnden, som även i övrigt har att ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt, som kan inverka på beskaffenheten av livsmedel, som "saluhållas inom kommunen. Därjämte åligger det provinsialläkare, extra provinsialläkare, stadsläkare, köpings- och municipalläkare, stadsveterinär och distriktsveterinär att medverka vid livsmedelskontrollen enligt denna stadga i enlighet med vad som närmare föreskrives i för dem utfärdade instruktioner. Beträffande gränsdragningen mellan läkares och veterinärers befattning med livsmedelskontrollen skola i huvudsak samma grunder gälla, som i 137 § 1 mom. äro stadgade beträffande gränsdragningen mellan medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens uppgifter i motsvarande hänseende; dock att beträffande den lokala livsmedelskontrollen länsstyrelsen äger vidtaga den jämkning härutinnan som kan vara betingad av förhållandena i orten. 140 §. Det åligger polismyndighet att biträda vid livsmedelskontrollen enligt denna stadga samt att, då anledning till anmärkning förekommer, därom skyndsamt göra anmälan till vederbörande hälsovårdsnämnd ävensom att lämna nämnden erforderlig handräckning. 141 §• Finner tullmyndighet, när livsmedel införes till riket, anledning antaga, att varan är av sådan beskaffenhet, att hälsovårdsnämnds ingripande är påkallat, skall tullmyndigheten genast underrätta hälsovårdsnämnden därom. Finner tullmyndigheten i sådant fall uppenbart, att varan bör omhändertagas av nämnden, skall tullmyndigheten kvarhålla varan i avvaktan på nämndens beslut i frågan. 142 §. Envar som framställer eller förvarar livsmedel för avsalu eller yrkesmässigt saluhåller livsmedel eller driver servering åt allmänheten är skyldig att bereda

41 hälsovårdsnämnd och övriga myndigheter och befattningshavare, som ovan nämnts, ävensom av sådan myndighet utsedd kontrollant tillträde till tillverknings-, lager-, försäljnings- och serveringslokaler samt att lämna erforderligt biträde vid provtagning. 143 §. 1 mom. Hälsovårdsnämnd äger rätt att undersöka sundhetsförhållandena vid slakteri, charkuterifabrik, ladugård, mejeri, bageri, bryggeri, läskedrycksfabrik eller annan lokal för framställning eller beredning av livsmedel, vilken är belägen utom kommunen och från vilken varor dit levereras. Om sådan undersökning skall innan undersökningen verkställes, underrättelse lämnas hälsovårdsnämnden i den kommun, där verksamheten bedrives. Finner hälsovårdsnämnd förhållandena vid sådan lokal giva anledning till allvarlig anmärkning ur sanitär synpunkt, äger nämnden förbjuda att produkter från lokalen, intill dess rättelse skett, saluhållas som livsmedel inom kommunen. 2 mom. Finnes grundad anledning till antagande, att livsmedel av visst slag och från viss plats kan orsaka utbredande av smittsam sjukdom inom kommunen, äger hälsovårdsnämnden meddela förbud mot att livsmedlet saluhålles inom kommunen. 3 mom. Då hälsovårdsnämnd meddelat förbud som i 1 eller 2 mom. sägs skall nämnden ofördröjligen härom underrätta hälsovårdsnämnden i den kommun, varifrån varan härrör, samt i fråga om kontrollslakteri eller kontrollcharkuteri veterinärstyrelsen. 144 §. 1 mom. Hälsovårdsnämnd, så ock annan myndighet eller befattningshavare, som Har att öva tillsyn över efterlevnaden av denna stadga, äger var inom sitt verksamhetsområde taga prov för undersökning av livsmedel, avsett till försäljning, vare sig anledning till anmärkning mot varan förekommit eller ej. Hälsovårdsnämnd äger jämväl taga prov av livsmedel å sådant ställe utom kommunen, varifrån livsmedel bruka införas till kommunen för försäljning. Hälsovårdsnämnd är skyldig att på begäran av tjänsteman vid statens institut för folkhälsan ombesörja provtagning av livsmedel inom kommunen för institutets räkning. 2 mom. Provtagning skall om möjligt försiggå i närvaro av varans innehavare eller ställföreträdare för denne. Om innehavaren eller hans ställföreträdare så begär och det kan ske utan olägenhet, skola två prov uttagas av varan, av vilka det ena skall i förseglat skick överlämnas till innehavaren eller ställföreträdaren. För prov, som provtagaren behåller, skall, då så begäres, gäldas ersättning enligt vanligt handelspris. Framgår vid undersökning av prov, att förseelse mot denna stadga blivit begången, är den för förseelsen ansvarige pliktig att ersätta samtliga kostnader för provtagning och undersökning. 3 mom. Undersökning av prov bör företagas med så stor skyndsamhet, som är förenlig med vinnande av tillförlitligt resultat.

42 4 mom. Närmare föreskrifter om provtagning och undersökning av prov meddelas av statens institut för folkhälsan. Det åligger institutet att upprätta och tillhandahålla förteckning å personer och anstalter i olika delar av landet, åt vilka undersökning av prov av olika slag av livsmedel lämpligen kan uppdragas. 145 §. I avvaktan på utgången av undersökning, som i 144 § sägs, äger hälsovårdsnämnden förbjuda saluhållande av visst livsmedel, som med skäl kan misstänkas vara skadligt att förtära eller på annat sätt otjänligt till människoföda. 146 §. 1 mom. Anträffas å allmän saluplats, i lokal avsedd för saluhållande eller yrkesmässig framställning eller beredning av livsmedel eller för servering åt allmänheten eller i upplag eller förvaringsrum, där livsmedel förvaras för avsalu eller servering åt allmänheten, livsmedel, som jämlikt 17, 49 eller 93 § ej får saluhållas eller utlämnas till annan, skall hälsovårdsnämnden omhändertaga varan. Vad sålunda stadgats skall gälla även när livsmedel, som nyss sagts, anträffas å allmän väg eller vid hamn, järnvägsstation eller annat dylikt ställe under förhållanden, som utvisa att varan är avsedd att försäljas såsom livsmedel. Har jämlikt 143 § förbud meddelats att i viss kommun saluhålla livsmedel av visst slag eller från viss plats och anträffas dylikt livsmedel inom kommunen å plats, som i första stycket första punkten sägs, eller ock å plats, som i första stycket andra punkten sägs, under förhållanden, som utvisa, att varan är avsedd att saluhållas såsom livsmedel inom kommunen, skall vad i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning. 2 mom. Hälsovårdsnämnd skall, där så prövas erforderligt, omhändertaga ämne, kärl, maskin eller redskap, som inom kommunen tillverkas, saluhålles, användes eller förvaras i strid mot bestämmelserna i 23 eller 25 §. 3 mom. Finner hälsovårdsnämnd, att vara, som jämlikt 1 eller 2 mom. omhändertagits, genom särskild behandling kan göras duglig till det ändamål, för vilket den är avsedd, eller att sådan vara utan fara kan försäljas under uppgift om varans beskaffenhet, får så ske under nämndens kontroll. Skäliga kostnader härför skola gäldas av varans innehavare. I annat fall skall vara, som omhändertagits, genom hälsovårdsnämndens försorg på bekostnad av varans innehavare göras oskadlig genom att förstöras eller, där så prövas lämpligt, genom att under nämndens kontroll användas till tekniskt bruk eller till föda åt djur. Så snart beslut om sådan åtgärd fattats, skall meddelande härom tillställas varans innehavare. 147 §. Beslut om förbud, som i 143 eller 145 § sägs, så ock om omhändertagande jämlikt 146 §, får meddelas av hälsovårdsnämndens ordförande men skall anmälas för nämnden vid dess nästinfallande sammanträde.

43 148 §. Envar, som saluhåller livsmedel eller förvarar eller forslar livsmedel, som är avsett att försäljas, eller bedriver servering åt allmänheten, är pliktig att på anmodan av hälsovårdsnämnden uppgiva, från vem han mottagit livsmedlet eller däri ingående beståndsdelar. 149 §. Finner hälsovårdsnämnel, att livsmedel saluhållits under benämning, som jämlikt 47 § icke får användas för varan i fråga, eller i förpackning, som icke är märkt på sätt, som i denna stadga är föreskrivet för varan, skall underrättelse härom, vare sig åtal anställes eller icke, ofördröjligen delgivas den, som saluhållit varan. 150 §. I ärende angående livsmedelskontrollen äger inom område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad äro gällande, hälsovårdsnämnden, där den anser nödigt, till inställelse inför nämnden kalla envar, som bor eller uppehåller sig inom kommunen. Sådan kallelse skall innehålla uppgift om anledningen till densamma och skall delgivas i så god tid, att vederbörande utan svårighet hinner inställa sig vid sammanträdet, samt där så ske kan senast dagen förut. I kallelsen må utsättas vite för uteblivande utan laga förfall; i sådant fall skall kallelsen delgivas skriftligen mot bevis. Kommer icke den kallade och kan nämnden ej på förhandenvarande skäl avgöra ärendet, må nya kallelser med förhöjda viten meddelas. 151 §. 1 mom. Hälsovårdsnämnd äger antingen omedelbart eller efter föregångna råd eller uppmaningar i särskilt fall meddela föreläggande eller förbud, som finnes erforderligt för efterlevande av denna stadga eller med stöd av densamma utfärdade föreskrifter. Är ej för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet eller förbudet till efterrättelse särskild påföljd bestämd i denna stadga eller annan allmän författning eller i föreskrift, som utfärdats med stöd av denna stadga, äger nämnden i föreläggandet eller förbudet föreskriva vite för sådan underlåtenhet. 2 mom. Underlåter någon att vidtaga åtgärd, som jämlikt denna stadga eller med stöd av densamma meddelad föreskrift åligger honom, och fullgör han icke genast eller inom föreskriven tid efter därom från hälsovårdsnämnden erhållen tillsägelse vad han försummat eller kan han icke med sådan tillsägelse anträffas, äger nämnden att, där så anses nödigt, låta verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad. 152 §. Beträdes någon med förseelse mot denna stadga eller med stöd av densamma meddelad föreskrift, skall anmälan därom göras till hälsovårdsnämnden, som bör genom tjänliga föreställningar söka åstadkomma rättelse. Efter-

44 kommas ej dessa eller finner nämnden av annan anledning åtal böra ske, har nämnden att angiva förseelsen till åtal. Vad i första stycket stadgas om anmälan till hälsovårdsnämnd skall ej gälla statens institut för folkhälsan eller länsstyrelse. 13 kap. Ansvarsbestämmelser m. m. 153 §. 1 mom. Med dagsböter straffes 1) den som tillverkar, framställer eller bereder livsmedel för avsalu eller servering till allmänheten i strid mot bestämmelserna i 13, 14, 89 eller 90 §; 2) den som saluhåller eller till annan utlämnar livsmedel i strid mot bestämmelserna i 17, 49 eller 93 §; 3) den som eljest saluhåller visst slag av livsmedel i strid mot eller utan att iakttaga föreskrift, som i denna stadga gives för livsmedel av ifrågavarande slag, som saluhålles; 4) den som eljest till allmänheten serverar livsmedel i strid mot eller utan att iakttaga föreskrift, som i denna stadga gives för livsmedel av ifrågavarande slag, som serveras till allmänheten; 5) den som saluhåller eller till allmänheten serverar livsmedel under benämning, som avses i 47 § första stycket, utan att angivna förutsättningar för benämningens användande föreligga; 6) den som saluhåller livsmedel i förpackning utan att förpackningen är av sådan beskaffenhet eller märkt på sådant sätt, som i denna stadga kan finnas för varje särskilt fall föreskrivet. Förutsättning för ansvar jämlikt någon av punkterna 2)—5) här ovan är, att vederbörande ägt eller bort äga kännedom om livsmedlets verkliga beskaffenhet. 2 mom. Fälles någon till ansvar jämlikt 1 mom., äger domstolen tillika förklara, att det varuparti, som överträdelsen gäller, ävensom gods eller penningar, som den tilltalade i samband med överträdelsen mottagit, skola helt eller delvis vara förverkade. Där egendom, som eljest skolat förklaras förverkad, ej kan tillrättaskaffas, skall domstolen förplikta den tilltalade att utgiva dess värde. Förklaras vara förverkad, skall även emballage eller kärl, vari varan förvaras, vara förverkat. 154 §. Med dagsböter straffes ock 1) den som bryter mot bestämmelserna i 16 §; 2) den som eftersätter honom jämlikt 18 § 1 eller 4 mom. åliggande anmälningsskyldighet eller i anmälan, som där avses, lämnar medvetet oriktig uppgift eller som, där jämlikt 18 § 2 mom. erfordras bevis av hälsovårdsnämnd om godkännande av lokal, använder lokalen för ändamål, varom fråga är, utan att gällande bevis om lokalens godkännande föreligger;

45 3) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 20 och 22 §§ samt 23 § 1 och 2 mom.; 4) innehavare av rörelse för framställning av livsmedel, som i 23 § 3 mom. avses, om han åsidosätter föreskrift, som meddelats med stöd av samma moment; 5) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 24—26 §§; 6) den som driver yrkesmässig handel med kött, charkuterivaror, smör, ost, margarin eller bröd från fordon eller med fisk eller skaldjur från motorfordon utan att förfoga över lokal, som av hälsovårdsnämnden godkänts såsom förvaringslokal för livsmedel, varom fråga är, eller utan att fordonet av hälsovårdsnämnden godkänts för sådan verksamhet; 7) den som driver handel, som under 6) sägs, utan att fordonet på sätt 31 § stadgar är åsätt bevis om godkännandet; 8) den som driver yrkesmässig handel med kött, charkuterivaror, smör, ost, margarin eller bröd från motorbåt utan att förfoga över lokal, som av hälsovårdsnämnden godkänts såsom förvaringslokal för livsmedel, varom fråga är, eller utan att å motorbåten medföra bevis om sådant godkännande; 9) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 32 §, 33 § 1 mom. och 2 mom. andra stycket, 34 § första stycket och 35 §; 10) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 39 § 3 mom. andra stycket, samt 42—44, 81 och 82 §§; 11) den som i ansökan om godkännande, som i 134 § sägs, lämnar medvetet oriktig uppgift; ävensom 12) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 142 och 148 §§ eller mot förbud, som meddelats med stöd av 143 eller 145 §. 155 §. I föreskrift, som avses i 5 §, får stadgas påföljd av dagsböter för överträdelse av föreskriften. 156 §. Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna stadga eller av föreskrifter, som avses i 5 §, eller anlitats såsom biträde vid tillsynsverksamhetens utövande får ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om läkare eller veterinär, som har eller haft att verkställa besiktning eller undersökning enligt denna stadga. Bryter någon mot vad ovan i denna paragraf är stadgat, straffes med dagsböter eller fängelse. 157 §. Husbonde ansvarar för i 153, 154 eller 155 § omförmäld förseelse, som begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore för-

46 seelsen begången av honom själv, därest ej omständigheterna göra det sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja. Vad i första stycket stadgas beträffande husbonde skall äga motsvarande tillämpning å butiksföreståndare eller annan förman i jämförlig ställning. 158 §. Förseelse, som avses i 153, 154 eller 155 §, får av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse eller, där fråga är om förseelse mot bestämmelse i 3, 8, 10 eller 11 kap., efter angivelse av statens institut för folkhälsan. Förseelse, som i 156 § sägs, får av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden. 159 §. Böter eller viten, som ådömas jämlikt denna stadga eller föreskrift, som avses i 5 §, så ock förverkad egendom och belopp, som jämlikt 153 § 2 mom. utgives i stället för sådan egendom, tillfalla kronan. 160 §. Över hälsovårdsnämnds beslut enligt denna stadga eller enligt föreskrift, som i 5 § avses, få besvär anföras hos länsstyrelsen inom en månad från det klaganden erhållit del av beslutet. Länsstyrelses beslut i anledning av besvär, som i första stycket sägs, eller eljest jämlikt denna stadga, så ock statens instituts för folkhälsan beslut jämlikt 15 §, 17 § under 2, 25 § 3 mom., 50 §, 58 §, 61 § 1 mom. andra stycket, 62 § 1 mom., 69 § 3 mom., 80 §, 95 §, 96 §, 134 § eller 135 § få överklagas hos Kungl. Maj:t inom tid, som i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse äger förordna, att beslut, som av nämnden eller länsstyrelsen meddelats, skall lända till efterrättelse utan hinder av besvär. Är fråga om beslut om åtgärd, som avses i 146 § 3 mom. andra stycket, och har varans innehavare omedelbart efter erhållen del av beslutet hemställt, att med åtgärden måtte anstå, får åtgärden dock icke företagas, förrän 48 timmar förflutit efter det undersökningen av varan avslutats, såvida ej åtgärdens uppskjutande medför avsevärda sanitära olägenheter. 14 kap. Övergångsbestämmelser. 161 §. Denna stadga skall, i den mån annat icke framgår av vad nedan i detta kapitel stadgas, träda i kraft den 1 januari 1951. 162 §. Såsom godkännande av lokal jämlikt 18 § skall gälla av hälsovårdsnämnd enligt hittills gällande bestämmelser meddelat tillstånd, att taga livsmedels-

47 lokal i bruk, för så vitt hälsovårdsnämnden icke förordnar, att prövning av lokalens lämplighet skall äga rum. H a r enligt hittills gällande bestämmelser hälsovårdsnämnds tillstånd icke erfordrats för att taga i bruk livsmedelslokal, får utan prövning jämlikt 18 § livsmedelslokal, som är i bruk den 1 januari 1951, användas för samma ändamål, så länge den i lokalen bedrivna rörelsen innehaves av samma person som vid angivna tidpunkt, dock att hälsovårdsnämnden äger förordna, att sådan prövning ändock skall äga rum. Överlåtes rörelsen, skall anmälan och godkännande av lokalen ske på samma sätt som i 18 § stadgas beträffande ny lokal. 163 §. Bestämmelserna om livsmedels sammansättning eller beskaffenhet i 14 § och 10 kap., så ock bestämmelserna i 61 § 3 mom., 62 § 3 mom., 110 § 3 mom., 119 §, 130 § andra stycket samt 132 § tredje stycket skola äga tillämpning allenast å livsmedel, som tillverkas inom riket eller införas till riket efter den 1 januari 1951. I fråga om tidigare tillverkade eller införda livsmedel skola nu gällande bestämmelser alltjämt tillämpas. 164 §. Bestämmelserna om märkning av kärl eller annan förpackning, vari livsmedel saluhålles, i 36—41, 43, 44 och 53 §§, 59 § 1 mom., 60 § 2 mom., 67 §, 69 § 4 mom., 91 §, 102 § tredje stycket, 105 § andra stycket, 107 § 3 mom., 108 § 4 mom., 109 § 2 mom., 113, 115 och 117 §§ samt 131 § 2 mom. skola äga tillämpning allenast å förpackningar, i vilka livsmedel efter den 1 januari 1951 inläggas inom riket eller införas till riket. I fråga om andra förpackningar skola hittills gällande bestämmelser alltjämt tillämpas. 165 §. Bestämmelserna i 84 och 85 §§ skola icke träda i kraft, förrän kungörelsen den 29 januari 1943 (nr 61) med vissa bestämmelser angående tillverkning och försäljning av charkuterivaror, m. m., upphört att gälla. 166 §. Bestämmelsen i 99 § andra stycket skall icke träda i kraft, förrän kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 609) med vissa bestämmelser angående tillverkning och försäljning av bröd upphört att gälla. 167 §. Frågor om godkännande jämlikt 14 §, 50 §, 58 §, 61 § 1 mom. andra stycket, 62 § 1 mom., 69 § 3 mom., 80 §, 95 § eller 96 § av tillsatser till livsmedel skola av statens institut för folkhälsan upptagas från och med den 1 juli 1950. Förteckning, som i 15 § sägs, skall vara i svensk författningssamling införd senast den 1 december 1950.

48 168 §. Vad i denna stadga föreskrives om statens jordbruksnämnd skall intill dess denna myndighet trätt i verksamhet gälla statens livsmedelskommission. 169 §. Genom denna stadga upphävas förordningen den 29 juni 1917 (nr 420) angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen och fodermedel; kungörelsen den 23 oktober 1925 (nr 469) angående kontroll å handeln med ost; kungörelsen den 14 juni 1928 (nr 195) angående den högst tillåtna vattenhalten i smör; förordningen den 10 juni 1932 (nr 195) angående märkning av kärl, innehållande söta läskedrycker; förordningen den 30 juni 1932 (nr 355) angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister, m. m.; kungörelsen den 24 juli 1934 (nr 459) angående märkning av kärl till fiskkonserver för avsalu, m. m.; kungörelsen den 19 oktober 1934 (nr 507) angående märkning av kärl till konserverade torkade frukter, bär eller grönsaker för avsalu; kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 447) angående märkning i vissa fall av kärl till fruktkonserver; kungörelsen den 18 november 1938 (nr 658) med vissa bestämmelser angående kringföringshandel med kött och charkuterivaror; kungörelsen den 1 november 1940 (nr 904) med särskilda bestämmelser angående tillverkning av och handel med ost; kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 650) med vissa bestämmelser angående grädde och korv. 170 §. Är föreskrift, som utfärdats med stöd av 30 eller 54 § hälsovårdsstadgan, stridande mot livsmedelsstadgan, skall föreskriften upphöra att gälla med åtgången av år 1950. Envar kommun, inom vilken gäller föreskrifter, som utfärdats med st 3d av 30 eller 54 § hälsovårdsstadgan och som tillhöra livsmedelsstadgans ämnesområde, skall snarast möjligt efter det livsmedelsstadgan utfärdats undersöka, i vad mån bestämmelserna i livsmedelsstadgan böra föranleda ändring i dessa föreskrifter, samt vidtaga härav betingade åtgärder. Samråd bör härvid sökas med samarbetsrådet för livsmedelshygien. 171 §. Vid vattenledningsverk anställd personal, som i 34 § avses, skall sensst den 1 april 1951 hava undergått där omförmäld läkarundersökning.

49 Bilaga. Normalvarustadga. Allmänna bestämmelser. 1 §• Utöver föreskrifterna i livsmedelsstadgan skola inom mun) följande bestämmelser lända till efterrättelse.

stad (kom-

2 §. Vad i 18—20 §§ i livsmedelsstadgan föreskrives skall i tillämpliga delar gälla — förutom i samma paragrafer omförmälda lokaler — jämväl lokaler för saluhållande eller förvaring till avsalu av frukt, bär, grönsaker, specerier och konfektyrer. 3§1 mom. Lokal, som avses i 18 § livsmedelsstadgan eller 2 § denna stadga, skall äga tillräcklig och ändamålsenligt disponerad golvyta. Dess takhöjd får icke, vad huvudutrymmena angår, understiga 2,7 meter, för såvitt hälsovårdsnämnden icke med hänsyn till särskilda omständigheter finner undantag kunna medgivas. Lager- och andra biutrymmen skola finnas i den utsträckning, som erfordras för det ändamål, vartill lokalen är avsedd. Lokalen skall vara utrustad med vattenledning samt ändamålsenliga anordningar för diskning och rengöring ävensom, där så anses erforderligt, för beredning av varmvatten. Diskbänkarna i lokalen skola vara öppna och arbetsborden så anordnade, att bordens och lokalens rengöring icke försvåras. Lokalen skall hava lämpliga anordningar till skydd mot direkt solljus och för utestängande av flugor och råttor. Lokalen skall utvändigt vara försedd med skylt, angivande rörelsens beskaffenhet och innehavarens namn eller firma. 2 mom. Inom eller i nära anslutning till lokalen skall för personalens omkläclning finnas lämpligt, väl ventilerat utrymme, som ej får användas till bostad, med skåp eller liknande för klädernas förvaring. Dessutom skall, där omständigheterna det påkalla, särskilt utrymme av lämplig beskaffenhet finnas för personalens måltider samt möjlighet att värma medförd mat. Till varje lokal skall höra minst ett eller, där fråga är om lokal, där större antal personer av båda könen äro anställda, minst två avträden (vattenklosetter) med tvättställ jämte tillbehör i eller intill avträdet. Torrklosett får icke finnas inom lokalen. Avträde med ingång från sådan del av lokal, där livsmedel tillverkas eller saluhållas, skall vara försett med förrum. 3 mom. Golv och redskap i lokal av ifrågavarande slag skola såvitt angår utrymmen, där arbete dagligen bedrives eller dit allmänheten äger tillträde — dock icke magasinsutrymmen — rengöras minst en gång dagligen efter slutat arbete med användande av erforderliga rengöringsmedel. Sågspån får icke brukas som golvströ i annat fall än där vederbörande yrkesinspektör 4—138 49

50 meddelat föreskrift därom. Golvspolning får ej äga rum, om därigenom ömtåliga matvaror kunna skadas. Sopning av golv får ej äga rum på sådant sätt att damm röres upp. Magasinsutrymmen samt i övrigt andra utrymmen än sådana, som avses i första stycket, skola rengöras så ofta det anses erforderligt. Kläder få tvättas endast i därför särskilt inrättat rum. 4 mom. Försäljningslokal, som här avses, får icke vara belägen över bostadslägenhet. 4§1 mom, I försäljningslokal, som i 18 § livsmedelsstadgan eller 2 § denna stadga avses, få andra oförpackade livsmedel än ägg, färsk frukt, rotfrukter och grönsaker icke utställas på disken eller utanför densamma utan att särskilda anordningar vidtagits för att skydda varorna mot beröring av kunderna. Utanför lokalen eller dess ytterdörr får icke annan skyltning med livsmedel förekomma än med rotfrukter och grönsaker, som förvaras under tätt slutande genomskinligt skydd och lägst 75 centimeter över markytan. Skyltning med livsmedel får icke ske på sådant sätt, att dessa därigenom förorenas, bliva mindre hållbara eller eljest mindre tjänliga till människoföda. 2 mom. I lokal, som i 18 § livsmedelsstadgan eller 2 § denna stadga avses, får skyltning med affischer och plakat icke ske på sådant sätt, att lokalens rengöring försvåras eller risk för förorening eller förstöring av livsmedel uppkommer. I lokaler framlagda, oförpackade livsmedel få ej vidröras av kunderna. Spottning på golvet får ej förekomma i lokalen. Hundar, katter och fåglar få ej finnas därstädes. Tobaksrökning är förbjuden utom i lokal, där servering till allmänheten äger rum. Tydliga anslag om förbud, som i nästföregående båda stycken sägs, skola finnas uppsatta i lokalen. 3 mom. Kött eller köttvaror utom konserver, rensad eller styckad fisk, bröd, smör, margarin, ost och andra för förorening lätt utsatta varor få ej direkt inslås i tidningspapper eller annat orent omhölje.

5§Den, som är sysselsatt i rörelse, som avses i 18 § livsmedelsstadgan eller 2 § denna stadga, skall under arbetet vara iförd lämplig arbetsdräkt och iakttaga noggrann renlighet till person och klädsel. Omedelbart före arbetets början och efter varje besök på avträde samt i övrigt så ofta det erfordras skola händerna tvättas. Tobak får ej i någon form användas under arbetet. Oförpackade livsmedel få ej beröras i vidare mån än som oundgängligen erfordras för hanteringen eller försäljningen av livsmedlen. Verktyg böra användas där så kan ske. Personalen bör i största möjliga utsträckning undvika att beröra färdigframställda livsmedel med bara händer.

51 Särskilda bestämmelser. Handel med mjölk m. m. 6§1 mom. Utöver vad i 19 § livsmedelsstadgan föreskrives skall beträffande lokal för handel med mjölk och grädde i annan form än i slutna förpackningar gälla, att golvet skall vara av beskaffenhet, som i 19 § tredje stycket livsmedelsstadgan sägs, att tak, väggar och inredning skola vara lätt tvättbara och av ljus färg, att väggarna vid platsen för mjölkens förvaring skola till erforderlig höjd vara belagda med kalkplattor i cementbruk eller plattor av annat lika tjänligt material, att hyllor, hängare, anslag och dylikt icke få anbringas ovanför plats, som är avsedd för mjölkkärl, att saludisk skall hava skiva av slipad sten eller annat lämpligt glatt och för väta ogenomträngligt material, samt att i lokalen skola finnas ändamålsenliga anordningar för diskning av mjölkkärlen, vilka anordningar i de fall, där hälsovårdsnämnden med hänsyn till rörelsens storlek så finner nödigt, skola vara förlagda till särskilt diskrum. 2 mom. I lokal, där mjölk försäljes annat än i sluten förpackning, få ej utan särskilt tillstånd av hälsovårdsnämnden saluhållas andra varor än mjölk, grädde, smör, margarin, fettemulsion, isterflott, talg, konstister, bröd, konditorivaror, konfektyrer, ägg, malt- och läskedrycker, saft ävensom andra livsmedel i tillslutna förpackningar, som bereda livsmedlen erforderligt skydd, — med undantag av s. k. halvkonserver av fisk — så ock, under förutsättningar som i 21 § andra stycket livsmedelsstadgan sägs, djupfrysta varor. 3 mom. Kärl, varifrån mjölk eller grädde utminuteras, skall vara ändamålsenligt, väl underhållet samt städse rent och snyggt. Varje gång kärlet tömts samt minst en gång dagligen, under tid då det användes, skall kärlet noga rengöras med lämpliga rengöringsmedel, sköljas med rent kokhett vatten samt slutligen väl luftas. De fyllda kärlen skola förvaras i lämplig anordning för kylning av varorna. Såsom sådan anordning godtages ett tillräckligt stort kar av lämpligt material, i erforderlig grad fyllt med kallt vatten. 4 mom. Utminutering av mjölk eller grädde skall ske med redskap försett med lämpligt handtag och i övrigt så beskaffat, att händer eller armar icke komma i beröring med varan. Omedelbart före utminuteringen skall mjölken eller grädden omröras. Vid utminuteringen skall noggrant iakttagas, att den i butikens kärl befintliga varan icke förorenas, exempelvis genom att mjölk eller grädde rinner ned från kundens kärl. Särskild utminuteringsapparat får användas, om den blivit godkänd av statens institut för folkhälsan.

52 5 mom. Mjölk eller grädde får icke utomhus eller i portgång, förstuga eller trappa utminuteras från öppna kärl eller eljest hällas över från ett öppet kärl till ett annat, ? §• Inträffar vid gård eller uppsamlingsställe, varifrån mjölk eller grädde införes till staden (samhället) fall, som i 33 § 2 mom. andra stycket livsmedelsstadgan sägs, skall mjölkförsäljare, som fått kännedom om sjukdomsfallet, ofordröjligen anmäla detsamma till hälsovårdsnämnden i staden (samhället). Slakteri.

8§1 mom. Slakteri får förläggas endast å öppen eller rymlig tomt i sådan del av staden (samhället), som ej är eller kan beräknas bliva tättbebyggd. 2 mom. All slakt skall verkställas i därför avsett särskilt rum. 3 mom. Utöver vad i 19 § livsmedelsstadgan föreskrives skall beträffande slaktrum gälla, att väggar och tak ävensom inredning och maskiner skola vara lätt tvätt bara och av ljus, ej röd färg, att lokalen skall vara försedd med lämpliga anordningar för vattenspolning samt att för ventilation skola finnas sådana anordningar, att effektiv luftväxling erhålles samt damm och flugor utestängas. 4 mom. Till uppsamling under arbetets fortgång av fast avfall skola mom slakteri finnas erforderligt antal täta, lätt flyttbara kärl eller behållare av lämpligt material. 5 mom. Tömning och rengöring av magsäckar och tarmar samt talgsmaltning och dylikt får ej företagas i slaktrum eller i rum, där köttvaror förvaras. I slaktrum får ej förvaras uppstyckat kött eller charkuterivaror, ej heller andra kärl och redskap än sådana, som erfordras för arbetet därstädes. Hudar få ej förvaras i slaktrum eller i rum, elär köttvaror förvaras. 6 mom, Utanför slakteri skall renlighet och snygghet råda. Avfall och orenlighet skola uppsamlas i täta, lätt flyttbara kärl, försedda med tätt slutande lock. Kärlen skola tömmas så ofta det erfordras och alltid omedelbart efter slutad slakt. Gödsel skall genast bortföras ur lokalen och, om den skall behållas inom slakteriets område, komposteras på betryggande avstånd från slakterilokalen. Lokal för beredning av kött eller köttvaror. 1 mom. Utöver vad i 19 § livsmedelsstadgan föreskrives skall beträffande lokal för beredning eller konservering av kött, korv eller andra köttvaror att väggar och tak ävensom inredning och maskiner skola vara lätt tvättbara och av ljus, ej röd, färg,

53 att golv i rum, där kokpanna finnes, skall vara så anordnat, att halkning förebygges, att anordningar för vattenspolning skola, finnas, att för ventilation skola finnas såelana anordningar, att effektiv luftväxling erhålles samt damm och flugor utestängas, att dörrhandtag, som personalen under arbetet berör, skola vara av material, som ej rostar eller ärgar, att berednings- och arbetsbord skola vara belagda med skivor av slipad sten, rostfri plåt eller annat lika tjänligt material, varvid dock styckningsbord och huggkubbar få vara av bokträ eller annat lika tjänligt träslag, att saltningskar skola vara av salt-glaserat lergods, lämpligt träslag eller annat lika tjänligt material, samt att krokar för upphängning av kött skola vara av material, som ej rostar eller ärgar, ävensom vara löstagbara och så anbragta, att varorna hänga fritt. Inom lokal, som i nästföregående stycke sägs, får tömning eller rengöring av tarmar icke äga rum. 2 mom, I samband meel rökanordning skola särskilda åtgärder hava vidtagits för att effektivt utdriva röken samt hindra dess spridning till angränsande delar av lokalen. Taket i rökrum skall vara belagt med tegel eller annat lika tjänligt material. 3 mom. Personalen skall iakttaga ytterst noggrann renlighet, framför allt i fråga om händer och armar, vilka alltid skola före arbetets början, och eljest så ofta som erfordras, tvättas och borstas. Under arbetet skall personalen, utöver skyddskläder, som i 5 § sägs, vara iförd huvudbonader av ljust, tvättbart tyg. Innehavare av eller föreståndare för rörelse, som bedrives i lokal, varom i 1 mom. förmäles, är skyldig tillse att personalen under arbetet iakttager vad i 5 § och nästföregående stycke stadgas. Tarmreuseri. 10 §. Vad i 9 § stadgas skall i tillämpliga delar gälla jämväl tarmrenseri. Handel med köttvaror. 11 §• 1 mom. Utöver vad i 19 § livsmedelsstadgan föreskrives skall beträffande lokal, avsedd för försäljning huvudsakligen av oförpackade köttvaror, gälla att golvet skall vara av beskaffenhet, som i 19 § tredje stycket livsmedelsstadgan sägs, att tak, väggar och inredning skola vara lätt tvättbara och av ljus, ej röd färg, att väggar, vid vilka kött är avsett att upphängas, skola till erforderlig

54 höjd vara beklädda med glaserade plattor, kakelplattor i cementbruk eller annat lika tjänligt material, att de ytor av saludiskar, hyllor och skyltbord, som användas för uppläggning av köttvaror, skola vara av sten eller annat lika tjänligt material, att saludisk skall i erforderlig utsträckning vara försedd med varuskydd av glas eller annat lika tjänligt genomskinligt material; samt att för upphängning av kött skola finnas fasta ramar, försedda med krokar, som sägs i 9 § 1 mom., samt så anbragta, att varorna hänga fritt. Ramarna skola vara så placerade, att på dem upphängda varor bliva oåtkomliga för kunderna. Där så anses erforderligt, skall särskilt saltningsrum finnas, inrättat i enlighet med bestämmelserna i 9 § 1 mom. 2 mom. I lokal, som i 1 mom. avses, få, förutom köttvaror, utan särskilt tillstånd av hälsovårdsnämnden icke saluhållas andra varor än dels, under förutsättningar, som angivas i 21 § livsmedelsstadgan, där omförmälda varor, dels ock plockad fågel, fågel i tillsluten förpackning, flått villebråd, rökt fisk, kokta skaldjur, smör, margarin, konstister, isterflott, talg, ägg, ost, bröd i förpackning, konserver, malt- och läskedrycker samt frukt och bär. Därjämte få grönsaker och rotfrukter saluhållas med iakttagande av vad som stadgas i 20 § tredje stycket livsmedelsstadgan; ägande hälsovårdsnämnden härutinnan meddela närmare föreskrifter. Angående lagad mat skall gälla vad i 13 § stadgas. 3 mom. Beträffande handel med oförpackade köttvaror i speceriaffär skall gälla vad i 17 § 3 mom. stadgas. Handel med färsk fisk. 12 §. 1 mom. Utöver vad i 19 § livsmedelsstadgan föreskrives skall beträffande lokal, där färsk fisk försälj es, gälla att golvet skall vara av beskaffenhet, som i 19 § tredje stycket livsmedelsstadgan sägs, att tak, väggar och inredning skola vara lätt tvättbara och av ljus, ej röd färg, att de ytor av saludiskar, hyllor och skyltbord, som användas för uppläggning av fisk, skola vara av sten eller annat lika tjänligt material samt så anordnade, att spillvatten lätt avrinner till golvbrunn eller för ändamålet lämpligt uppsamlingskärl. 2 mom. I lokal, som i denna paragraf avses, få, förutom fisk och fiskvaror, icke utan särskilt tillstånd av hälsovårdsnämnden saluhållas andra varor än dels, under förutsättningar som angivas i 21 § livsmedelsstadgan, där omförmälda varor, dels ock oplockad fågel, oflått vilt, skaldjur, konserver, bär och frukt. Därjämte få grönsaker och rotfrukter saluhållas med iakttagande av vad som stadgas i 20 § tredje stycket livsmedelsstadgan; ägande hälsovårdsnämnden härutinnan meddela närmare föreskrifter. Angående lagad mat skall gälla vad i 13 § stadgas.

55 Handel med lagad mat. 13 §. Lagad mat får saluhållas i butik endast under förutsättning att maten tillretts i kök eller annan lokal, som av hälsovårdsnämnden, på sätt 18 § livsmedelsstadgan föreskriver, blivit för ändamålet godkänd. Lagad mat får saluhållas allenast i lokal, som i bevis, varom i 18 § 2 mom. livsmeclelsstadgan förmäles, uttryckligen angivits såsom godkänd för sådant ändamål. Utöver vad i 19 § livsmedelsstadgan föreskrives skall beträffande sådan lokal gälla att lämplig kylanordning för varornas förvaring skall finnas, att saludisk skall i erforderlig utsträckning vara försedd med varuskydd av glas eller annat lika tjänligt genomskinligt material, samt att de ytor av saludiskar, hyllor och skyltbord, som användas för uppläggning av lagad mat, skola vara av sten eller annat lika tjänligt material. Hinder skall icke föreligga att godkänna en och samma lokal för saluhållande av såväl lagad mat som kött- eller fiskvaror eller specerier. Bageri och konditori. 14 §• 1 mom. Utöver vad i 19 § livsmedelsstadgan samt 3 § i denna stadga föreskrives skall beträffande lokal för tillverkning av bröd, bakverk eller konditorivaror gälla att till lokalen skall, i den mån hälsovårdsnämnden finner det nödigt, höra särskilt rum för varornas avsvalning, att väggar, tak och inredning skola vara lätt tvättbara och av ljus färg, att bakugn, som uppvärmes med kol eller koks, skall hava särskilt eldningsrum, samt att jämväl i annat fall bakugn skall vara anordnad på sådant sätt, att risk för varornas förorening genom ugnens uppeldning icke finnes. 2 mom. Mjöl och andra råvaror skola förvaras i särskilda för ändamålet avsedda lokaler på sådant sätt, att de ej utsättas för förorening. Mjölsäckar skola på lämpligt sätt uppallas på erforderlig höjd över golvet. Större mängder råvaror än som är nödvändigt få icke förvaras i arbetslokalen. Bageriprodukter få ej utställas för avsvalning i trappa eller portgång, ej heller å gård utan att de äro tillfredsställande skyddade. 3 mom. Personalen skall iakttaga ytterst noggrann renlighet, framför allt i fråga om händer och armar, vilka alltid skola före arbetets början och eljest så ofta som erfordras tvättas och borstas. Under arbetet skall personalen, utöver skyddskläder som i 5 § sägs, vara iförd huvudbonad av ljust, tvättbart tyg. Innehavare av eller föreståndare för rörelse, som bedrives i lokal, varom här är fråga, är skyldig tillse, att personalen under arbetet iakttager vad i 5 § och nästföregående stycke stadgas.

56 Tillverkning av sötsaker. 15 §. I fråga om lokal för tillverkning av choklad och konfektyrer skall i tilllämpliga delar gälla vad i 14 § stadgas. Handel med bröd och konditorivaror. 16 §. Utöver vad i 3 § stadgas skall beträffande lokal för handel med bröd och konditorivaror gälla, att tak, väggar och inredning skola vara lätt tvättbara och av ljus färg samt att varuskydd av glas eller annat lika tjänligt material skola finnas, därest ej hälsovårdsnämnden medgiver undantag. Handel med specerier. 17 §. 1 mom. Utöver vad i 3 § stadgas skall beträffande lokal för specerihandel gälla, att till lokalen skall höra särskilt lagerrum samt att lokalens saludisk, i den mån så kan anses erforderligt skall vara försedd med varuskydd av glas eller annat lika tjänligt material. Ost, smör, isterflott och liknande varor skola hållas skilda från andra varor och, där de saluhållas i oförpackat skick, vara upplagda på underlag av rostfri plåt, sten eller annat lämpligt material. 2 mom. I lagerlokalen skola säckar, som innehålla mjöl eller gryn, förvaras uppallade på erforderlig höjd över golvet. 3 mom. I lokal där specerier saluhållas får kött och orökta charkuterivaror saluhållas endast om för varornas förvaring finnes lämpligt kylskåp eller kyldisk. Kött får saluhållas endast i styckat skick. De ytor av saludiskar, hyllor och skyltbord, som användes för uppläggning av kött och charkuterivaror, skola vara av sten eller annat lika lämpligt material. Angående handel med lagad mat i lokal, där specerier saluhållas, skall gälla vad i 13 § stadgas. Livsmedelshall. 18 §. I lokal, som av hälsovårdsnämnden godkänts såsom livsmedelshall, får, utan hinder av vad ovan i denna stadga föreskrivits, livsmedel av olika slag saluhållas, dock icke mjölk eller grädde annorledes än å slutna flaskor. Försäljningslokalen i livsmedelshall skall ha en golvyta av minst 70 kvadratmeter. Hälsovårdsnämnden äger föreskriva, särskilda villkor för lokalens godkännande. Servering åt allmänheten. 19 §. Beträffande lokal, som är avsedd för servering åt allmänheten, skall utöver vad i 19 § livsmedelsstadgan och 3 § denna stadga föreskrives gälla,

57 att till lokalen skola höra lämpliga utrymmen för förvaring av livsmedel — i fråga om rörelser av större omfattning jämväl kylrum och kylskåp — ävensom, där lagad mat tillhandahålles, kök av lämplig storlek, att i lokalen skola finnas lämpliga anordningar för diskning, förlagda, där sä med hänsyn till rörelsens omfattning prövas erforderligt, till särskilt diskrum, samt att tak och väggar i kök, beredningslokaler och diskrum skola vara lätt tvättbara och av ljus färg. Utomhushandel med livsmedel. 20 §. 1 mom. Å allmän saluplats få allenast följande livsmedel saluhållas, nämligen oflått vilt, oplockad fågel, ostyckad och oflådd fisk, levande skaldjur, ägg, frukt, bär, grönsaker, rotfrukter och svamp. Fisk får saluhållas endast å därför av hälsovårdsnämnden anvisad plats, som skall vara lätt att rengöra och hava lätt tillgång till vatten. 2 mom. Yrkesmässig utomhushandel med korv eller glass får äga rum endast efter särskilt tillstånd av hälsovårdsnämnden, som för tillståndet äger föreskriva villkor. Korven eller glassen skall ha tillverkats i lokal, som godkänts av vederbörande hälsovårdsnämnd. Korvförsäljare, som i detta mom. avses, skall under det korven saluhålles vara iklädd förkläde och ärmskydd av tvättbart vitt tyg. Transport av livsmedel. 21 §. 1 mom. Vid transport av livsmedel med fordon skall iakttagas att fordonet skall vara lämpligt för ändamålet samt rent och snyggt hållet, att fordonet samtidigt icke får brukas till transport av vara, som kan göra livsmedlen mindre tjänliga till människoföda, samt att för ömtåliga livsmedel skall användas rent och snyggt omhölje eller underlag. 2 mom. Vid transport med fordon av kött och charkuterivaror skall fordonet om möjligt vara försett med särskilt skåp för varorna, så anordnat, att varorna icke förorenas under transporten. Är fordonet öppet, skall dess botten vara hel och tät samt oljad, fernissad eller på annat lämpligt sätt behandlad eller ock beklädd med rostfri plåt. Vid transport å fordon, som sist sagts, skola varorna vara väl övertäckta med rent skynke av ljust linne eller bomull eller annat lämpligt material. När varorna utbäras från fordon, som i nästföregående stycke avses, skall bäraren vara iförd ren och tvättbar överdragsrock samt huvudbonad, försedd med överdrag.

58 3 mom. Oförpackade bröd- och konditorivaror få transporteras endast i sluten vagn eller i låda eller korg, som är täckt med lock. Sluten vagn skall vara försedd med fasta väggar, golv och tak och ha lastutrymmet skilt från förarplatsen. Dispens från stadgans bestämmelser. 22 §. Från de särskilda bestämmelser angående lokalens anordning och beskaffenhet, som äro givna i denna stadga, äger hälsovårdsnämnden medgiva undantag, då så kan anses synnerligen påkallat av lokala förhållanden eller andra omständigheter samt det kan ske utan väsentliga olägenheter ur hygienisk synpunkt. Ansvarsbestämmelse. 23 §. Den som åsidosätter bestämmelse i 3 § 3 mom., 4 §, 5 §, 6 § 2—5 mom., 7 §, 8 § 5—6 mom, 9 § 3 mom, 11 § 2 mom, 12 § 2 mom, 13 §, 14 § 2—3 mom, 17 § 1 mom. andra stycket, 2—3 mom, 20 § och 21 § straffas med dagsböter.

Utkast till

Kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566). Härigenom förordnas, dels att 10—12 och 45—47 §§ hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 skola upphöra att gälla, dels ock att 1, 27 och 52 §§ samma stadga 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 1 §• Varje stad i staden. För detta öppet vatten. Det åligger — ordning meddelade. Stadsfullmäktige må annan myndighet, Om hälsovårdsnämnds befattning med livsmedelskontrollen, med åtgärder för smittsamma sjukdomars bekämpande och i samband därmed stående sjukvård samt med tillsyn å djurs vård och behandling är särskilt stadgat. 27 §. Med dagsböter å förseelsen, lägenhetsinnehavare, som eller kanal; 1 Senaste lydelse, se beträffande 1 § SFS 1944: 221 samt beträffande 27 och 52 § SFS 1941: 655.

59 den som beträffande avträde nedsatt lik. Samma lag vare i fråga om underlåtenhet att efterkomma förbud, föreskrift eller anvisning, som hälsovårdsnämnd meddelat med stöd av 8 § 10 mom, 9 § 4 mom, 16 § 2 mom. första stycket, 20 § 1 mom. andra stycket, 21 § andra stycket, 23 a § samt 25 § 5 mom. andra stycket. 52 §. Med dagsböter å förseelsen, lägenhetsinnehavare, som — — — eller kanal; den som bryter mot stadganelet — nedsatt lik. Samma lag vare i fråga om underlåtenhet att efterkomma förbud eller föreskrift, som hälsovårdsnämnd meddelat med stöd av 43 § 9 mom, 44 § 3 mom. eller 49 a §.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1951.

Utkast till

Kungörelse om ändring i giftstadgan den 26 november 1943 (nr 877). Härigenom förordnas, dels att 27—30 och 32 §§ giftstadgan den 26 november 1943 ävensom den vid samma stadga fogade bilagan 4 skola upphöra att gälla, dels ock att 25 § och 41 § 1 mom. ifrågavarande stadga ävensom undantaget närmast efter ättiksyra i grupp I av den vid stadgan fogade bilagan 2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 25 §. 1 mom. Ej må tillverkas, saluhållas, försäljas eller eljest överlåtas a) kosmetiskt medel eller annat toalettmedel, som innehåller blyförening eller giftig färg, metylalkohol, parafenylendiamin eller paratoluylendiamin eller som är avsett att brukas efter tillsats av eller i samband med användning av sådan vara, b) barnleksak, målad eller tryckt med giftig färg eller eljest innehållande gift. Rörande den myckenhet arsenik, som skall anses medföra förbud mot tillverkning, saluhållande, försäljning eller annan överlåtelse av barnleksak, är stadgat i 26 §.

60 2 mom. Barnleksak, avsedd för beredning, förvaring eller servering av livsmedel (fat, knivar, gafflar, skedar, mortlar m. m.), må icke tillverkas, saluhållas, försäljas eller eljest överlåtas, därest leksaken är av sådan beskaffenhet, att vid dess användning livsmedlet kommer i omedelbar beröring med zink, kadmium, bly, blyhaltig kautschuk eller färg eller med emalj, glasyr eller annat överdrag, varur vid minst tre gånger upprepad kokning, varje gång under en halv timme, med fyra-procentig ättiksyra utlöses mer än sammanlagt 3 mg bly per liter av kärlets rymd, eller med legering (förtenning), som innehåller mer än 0,5 g bly per 100 g, där ej legeringen använts till lödning. Lödning skall vara anbragt på sådant sätt, att vid kokning, som ovan sägs, bly i större myckenhet än nyss nämnts icke utlöses. 3 mom. Dinappar, framställda genom kallvulkanisering med klorsvavel, må ej tillverkas, saluhållas, försäljas eller eljest överlåtas. 41 §• 1 mom. Överträdelse av vad i 25 § eller 26 § 1 mom. är stadgat straffes med böter från och med 10 till och med 200 kronor och vare i dessa fall godset förbrutet.

Bilaga 2.

Grupp

I.

Und. Å för hushållsbruk avsedal ättika äger denna stadga, även om ättiksyrahalten är högre än 15 procent, icke tillämpning, under förutsättning att utlämnandet sker i kärl, som motsvarar i 21 § 2 mom. givna bestämmelser, samt att varje särskilt kärl är försett med tydlig, i ögonen fallande påskrift, innehållande dels orden »Koncentrerad ättika», dels orden »Farligt att förtära outspädd», dels ock anvisning, hur innehållet skall spädas, för att till hushållsbruk lämplig ättika skall erhållas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1951, dock att i fråga om ättika, som levererats från vederbörande fabrik eller införts till riket före sistnämnda dag, de i undantaget närmast efter ättiksyra i grupp I av bilaga 2 vid stadgan hittills upptagna märkningsbestämmelserna må tillämpas intill utgången av år 1951.

61 Utkast till

Förordning om införsel och utförsel av margarin och margarin varor samt om kontroll över tillverkningen av dessa varor. Härigenom förordnas som följer. Inledande bestämmelse. 1 §• I denna förordning förstås med margarin varje till människoföda avsedd smörliknande vara, i vilken ingår annat fett än mjölkfett; mecl margarinost sådan ost eller ostmassa, vari ingår annat fett än mjölkfett; med fettemulsion varje till människoföda avsedd, grädd- eller mjölkliknande vara, i vilken ingår annat fett än mjölkfett; med konstister varje med konst framställt, till människoföda avsett samt till färg och konsistens isterliknande fett av vad ursprung, blandning eller sammansättning som helst, såvida däri ingår annat fett än svinfett; med margarinvara margarinost, fettemulsion eller konstister. Införsel och utförsel. 1 mom. Margarin, fettemulsion eller konstister, som införes till riket, får icke från tullverket utlämnas, med mindre varan antingen är, då den hit inkommer, innesluten i förpackning av sådan beskaffenhet och form samt så märkt, som i livsmedelsstadgan föreskrives, eller ock inom trettio dagar från den dag, då varan enligt tullstadgan skall anses hava mottagits av tullanstalten, varder genom varuhavarens försorg under tillsyn av tullpersonal innesluten i förpackning, som nyss nämnts. Med varuhavaren förstås i denna förordning mottagaren av varan eller, om mottagaren är ombud för annan här i riket, vilken äger förfoga över varan, denne. Från utrikes ort inkommande margarinost må ej från tullverket utlämnas, med mindre varan, då den hit inkommer, är så märkt som i livsmedelsstadgan föreskrives. 2 mom. Som ytterligare villkor för utlämnande från tullverket av vara, som i 1 mom. avses, skall gälla, att varan skall fylla de föreskrifter beträffande varans sammansättning och beskaffenhet, som äro givna i livsmedelsstadgan. Varans beskaffenhet i nu angivna hänseenden skall styrkas med intyg, som av vederbörande tullanstalt godkännes. Företes ej sådant intyg, må varan på varuhavarens bekostnad genom tullanstaltens försorg undersökas för utrönande, huruvida varan med hänsyn till nyss berörda bestämmelser kan från tullverket utlämnas.

62 3 mom. Bestämmelserna i denna paragraf skola ej gälla beträffande konstister, som införes under sådana förhållanden, att tull därför icke skall utgå. 3§Har i anmälan till tullklarering vara upptagits under oriktig uppgift om dess beskaffenhet, får ompackning och märkning, som i 2 § avses, ej äga rum, med mindre av omständigheterna framgår, att den oriktiga uppgiften icke lämnats i syfte att undandraga varan tillämpning av bestämmelserna i nämnda paragraf. 4§Ersättning för tillsyn av tullpersonal vid ompackning och märkning enligt 2 § skall av varuhavaren gäldas på sätt i gällande taxa för extra tullförrättningar är stadgat beträffande ersättning- för annan tullkontrollförrättning än visitation och bevakning, med iakttagande att ersättning utgår, även där tillsynen utövats å tullkontrolltid.

5§Vara, som enligt 2 § ej får från tullverket utlämnas, må av varuhavaren inom tid och i ordning, som i tullstadgan är föreskriven beträffande returförtullning, under behörig tullkontroll återutföras till det land, varifrån varan kommit, under förutsättning dels att varan icke i syfte att undandragas tillämpning av bestämmelserna i nämnda paragraf anmälts till tullklarering under oriktig uppgift om beskaffenheten, dels ock att, där varan i fråga om sammansättning eller beskaffenhet avviker från bestämmelserna i livsmedelsstadgan, av omständigheterna framgår, att varuhavarens avsikt icke varit att undandraga varan tillämpning av samma föreskrifter. Där ej varan inom föreskriven tid blivit ompackad och märkt, på sätt i 2 § sägs, eller ock återutförd, vare den, jämte emballage och kärl, hemfallen till kronan.

6§. I annat fall än i 5 § sägs, må utförsel från riket icke ske av margarin, fettemulsion eller konstister, med mindre varan är innesluten i förpackning av sådan beskaffenhet och form samt så märkt, som för varje fall stadgas i livsmedelsstadgan, eller av margarinost, med mindre varan är märkt som i samma stadga föreskrives. För utförsel i annat fall än i 5 § sägs av margarin eller margarinvara skall därjämte gälla, att varan skall fylla de föreskrifter beträffande varans sammansättning och beskaffenhet, som äro givna i livsmedelsstadgan. Nämnda förhållanden skola styrkas medelst intyg, som av vederbörande tullanstalt godkännes. Företes ej sådant intyg, skall vad i 2 § 2 mom. sista punkten sägs äga motsvarande tillämpning. 7 §. Finnes från utrikes ort inkommande margarin eller margarinvara ej i fråga om sammansättning eller beskaffenhet överensstämma med föreskrifterna i

63 livsmedelsstadgan eller har dylik vara i anmälan till tullklarering upptagits under oriktig uppgift om beskaffenheten, skall vederbörande tullanstalt, där anledning finnes att misstänka, att syfte att undandraga varan tillämpning av bestämmelserna i 2 § förelegat, anmäla förhållandet för allmänne åklagaren. Motsvarande skall gälla, om tullanstalt finner föreskrifterna i 6 § vara åsidosatta i fråga om vara, som hos anstalten anmälts till utförsel.

Tillverkningskontroll.

8§Tillverkningen inom riket av margarin och margarinvaror står under särskild kontroll av statens institut för folkhälsan. Vad sålunda stadgats gäller dock ej tillverkning allenast till förbrukning i eget hushåll. 9§Då hälsovårdsnämnd godkänt lokal för tillverkning av margarin eller margarinvara, åligger det nämnden att genast till statens institut för folkhälsan översända underrättelse om tillverkarens namn eller firma, de varuslag, som enligt tillverkarens uppgift skola framställas, samt plats och lokal för tillverkningen. 10 §. Det åligger statens institut för folkhälsan beträffande varje fabrik i landet, där margarin eller margarinvara tillverkas, att minst fyra gånger årligen låta i allmänna handeln inköpa eller från fabrikens lager uttaga prov av tillverkningen samt att utföra sådana undersökningar av dessa prov, som äro erforderliga för kontrollen av efterlevnaden av livsmedelsstadgans bestämmelser. Då prov insänts i originalförpackning, skall institutet jämväl tillse, att förpackningen är så märkt, som livsmedelsstadgan föreskriver, samt att å varan eller dess förpackning, omslag eller dylikt icke förekommer benämning, uppgift, bild, teckning eller meddelande, som står i strid mot 82 § livsmedelsstadgan. 11 §• Angående provtagning och undersökning av prov samt skyldighet att ersätta kostnader därför skola bestämmelserna i 144 § livsmedelsstadgan gälla. 12 §. Den som annorledes än till förbrukning i eget hushåll tillverkar margarin eller margarinvara. är skyldig att enligt de närmare bestämmelser som meddelas av statens institut för folkhälsan, över tillverkningen föra bok, upptagande de myckenheter av olika fettämnen samt av smör, grädde, mjölk, potatisstärkelse, sesamolja och andra varuslag, som användas vid tillverkningen.

64 Bok, som i första stycket sägs, skall vid anfordran hållas tillgänglig för den, som jämlikt förordnande av statens institut för folkhälsan för institutets räkning verkställer inspektion av tillverkningen. Ansvarsbestämmelser m. m. 13 §. Med dagsböter straffes den som till riket inför eller söker införa margarin eller margarinvara, som till utseende eller beskaffenhet strider mot föreskrifterna i 2 § 2 mom, och ej förmår visa, att hans avsikt icke varit att undandraga varan tillämpning av sagda bestämmelser, den som i avgiven anmälan till tullklarering upptager margarin eller margarinvara under oriktig uppgift om varans beskaffenhet och ej förmår visa, att den oriktiga uppgiften ej lämnats i syfte att undandraga varan tillämpning av bestämmelserna i 2 §, den som från riket utför eller söker utföra margarin eller margarinvara, som enligt 6 § ej får utföras från riket. Sker varuinförsel, varom i denna paragraf sägs, under omständigheter, som innebära olovlig införsel enligt gällande bestämmelser för olovlig varuinförsel, skola de i sådant avseende meddelade föreskrifterna lända till efterrättelse. Fälles någon till ansvar jämlikt första stycket, äger domstolen tillika förklara, att det varuparti, som överträdelsen gäller, skall helt eller delvis vara förverkat. Där egendom, som eljest skolat förklaras förverkad, ej kan tillrättaskaffas, skall domstolen förplikta den tilltalade att utgiva dess värde. Förklaras vara förverkad, skall även emballage eller kärl, vari varan förvaras, vara förverkat. 14 §• Med dagsböter straffes jämväl den, som åsidosätter honom jämlikt 12 § åliggande skyldighet. 15 §. Den som medverkar i den statens institut för folkhälsan enligt denna förordning åliggande särskilda tillsynen över margarintillverkningen får ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt, Bryter någon mot vad ovan i denna paragraf är stadgat, straffes med dagsböter eller fängelse. 16 §. Husbonde ansvarar för i 13 eller 14 § omförmäld förseelse, som begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förseelsen begången av honom själv därest ej omständigheterna göra det sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja.

65 Vad i första stycket stadgas beträffande husbonde skall äga motsvarande tillämpning å butiksföreståndare eller annan förman i jämförlig ställning. 17 §. Förseelse, som avses i 14 §, får åtalas allenast efter angivelse av statens institut för folkhälsan. Förseelse, som i 15 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden. 18 §. Böter, så ock förverkad egendom och belopp, som jämlikt 13 § sista stycket utgives i stället för sådan egendom, tillfalla kronan. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.

Utkast till

Förordning om ändrad lydelse av 2, 6 och 7 §§ förordningen den 21 juli 1937 (nr 737) med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. Härigenom förordnas, att 2, 6 och 7 §§ förordningen den 21 juli 1937 med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 2§Inom område 3 § lämnats. Ej heller må inom sådant område försäljas ost, avsedd att förtäras utan föregående lagring (färskost), om vid varans beredning använts mjölk eller grädde, som enligt vad ovan sagts icke må försäljas inom området. Mjölk eller grädde, som efter att en gång ha undergått pastörisering ånyo pastöriserats, må ej inom område, som i första stycket sägs, försäljas såsom till människoföda avsedd mjölk eller grädde. Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, veterinärstyrelsen må dock medgiva, att i särskilda fall ompastörisering utan hinder härav må äga rum. Vad i denna paragraf stadgas avser icke försäljning till mejeri, ej heller utbjudande eller försäljning av steriliserad mjölk eller grädde, mjölkpulver (torrmjölk) eller koncentrerad (kondenserad) mjölk. 5—138 49

6§. Är lokal till försäljningen. Vad i första stycket stadgas avser ej lokal, där mjölk och grädde icke försäljes i annan form än såsom steriliserad eller koncentrerad (kondenserad) eller såsom mjölkpulver. Den som inom område, som i 2 § sägs, försäljer färskost är skyldig att på anmodan av hälsovårdsnämnden meddela upplysning om vem som till honom levererat varan eller i densamma ingående beståndsdelar.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.

Utkast till

Kungörelse om ändring i visst avseende av taxan den 8 december 1933 (nr 630) för arvode åt vissa i civil tjänst anställda veterinärer m: fl. (veterinärtaxa). Härigenom förordnas att i veterinärtaxan den 8 december 1933 skall efter 15 a § införas en ny paragraf, betecknad såsom 15 b §, av den lydelse nedan sägs. 15 b §. 1. För besiktning, som i anledning av ansökan hos hälsovårdsnämnd om tillstånd att taga i bruk lokal för slakteri eller för framställning av köttvaror, fiskkonserver, margarin, margarinvaror eller glass av veterinär verkställes å sådan lägenhet, skall arvodet utgöra lägst 8 och högst 20 kronor. 2. Vad i 14 § 4 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning å förrättning, varom i förevarande paragraf stadgas. 3. Ersättning för förrättningen skall gäldas av den, som gjort ansökan, varom i 1 mom. sägs. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1951.

67 Utkast till

Förordning om ändrad lydelse av 27 § förordningen den 15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker. Härigenom förordnas att 27 § förordningen den 15 december 1939 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 27 §. Maltdrycker må inregistrerade varumärke. Etikett må är hänförlig. Överstiger stamvörtstyrkan hos maltdryck av första klassen sex procent, skall etiketten innehålla uppgift därom. Vad i öppet kärl. Angående märkning av kärl, vari saluhålles livsmedel, som tillverkats eller beretts med användning av sackarin, är särskilt stadgat. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.

Utkast till

Förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. 12 §. Härigenom förordnas att 12 § förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: Vid all sätt beredas. Annan maltdryck med sackarin. Med sackarin sockrets näringsvärde. P å försäljningsställe hembryggd maltdryck. Angående märkning av livsmedelsförpackning är särskilt stadgat. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.

68 U t k> s t till

Kungörelse angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ instruktionen den 27 maj 1938 (nr 327) för statens institut för folkhälsan. Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ instruktionen den 27 maj 1938 för statens institut för folkhälsan skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1.8Statens institut för folkhälsan har till uppgift att på uppdrag av myndigheter, sammanslutningar och enskilda utföra praktiskt-vetenskapliga undersökningar ävensom eljest idka forskningsverksamhet inom den allmänna hygienens, yrkeshygienens och födoämneshygienens områden i syfte att förbereda och främja förebyggande åtgärder, ägnade att bevara eller befordra folkhälsan, samt att utgöra centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrollen enligt livsmedelsstadgan. Institutet utgör sagda institution. Genom institutets nedan angives. 4§I fråga om födoämneshygienen och såsom centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrollen enligt livsmedelsstadgan tillkommer det institutet huvudsakligen: att utföra erforderliga undersökningar i syfte att förebygga framställning och försäljning av livsmedel, som äro skadliga att förtära eller på annat sätt otjänliga till människoföda, ävensom att kontrollera, att vid framställning, beredning och saluhållande av livsmedel livsmedelsstadgans bestämmelser iakttagas, att för dylikt ändamål, bland annat, med bistånd av hälsovårdsnämnd eller polismyndighet, verkställa systematiska undersökningar av livsmedel, som förekomma i marknaden, samt att då dessa undersökningar giva anledning till anmärkning, vidtaga sådana åtgärder för förseelsers beivrande, som finnas påkallade, att bestämma ur folknäringssynpunkt, att utföra erforderliga standardpreparat, att utarbeta och pröva erforderliga analysmetoder samt meddela föreskrifter rörande vad som skall iakttagas vid provtagning och analys av livsmedel, att tillhandahålla förteckning över personer och anstalter i olika delar av landet, åt vilka undersökning av prov av olika slag av livsmedel lämpligen kan uppdragas, att på omfattning förekommer, samt att i 2 §. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1951.

69 Allmän motivering. I. Inledning. Sedan lång tid har i vårt land frågan om införande av en sammanfattande, förbättrad livsmedelslagstiftning varit under diskussion. De grundläggande bestämmelserna härom i hälsovårdsstadgan ha sedan länge ansetts föråldrade och otillräckliga. De ha därför kompletterats dels med en serie bestämmelser i olika allmänna författningar, dels med lokala bestämmelser i matvarustadgor och hälsovårdsordningar i de särskilda kommunerna. Behov föreligger att sammanfatta så många som möjligt av dessa olika bestämmelser till en gemensam tidsenlig författning för att därigenom bidraga till uppkomsten av bättre förhållanden på ifrågavarande område. Jämväl behov av en i administrativt hänseende förbättrad livsmedelskontroll föreligger. Redan år 1916 tillkallades en kommitté för ändamålet. Denna avgav den 28 november 1921 ett betänkande med förslag till en enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning, omfattande följande författningar, nämligen a) livsmedelslag, innehållande uteslutande straffrättsliga bestämmelser, som voro avsedda att komplettera strafflagens bestämmelser om straff för oredliga och vårdslösa förfaranden; b) livsmedelsstadga, innehållande dels definitioner på begreppen livsmedel och saluhållande, dels närmare bestämmelser rörande de omständigheter, under vilka livsmedel äro att anse såsom otjänliga till människoföda eller ägnade att vilseleda köpare angående deras beskaffenhet, myckenhet eller ursprung, dels slutligen vissa hygieniska föreskrifter angående tillverkning och annan hantering av samt handel med livsmedel, i huvudsak motsvarande hälsovårdsstadgans och giftstadgans bestämmelser härom; c) livsmedelskontrollförordning, enligt vilken övervakandet av livsmedelslagstiftningens efterlevnad skulle ankomma på hälsovårdsnämnderna under överinseende av medicinalstyrelsen och under subsidiär kontroll av länsstyrelser, kronobetjäning, polis- och tullmyndigheter; d) kungörelse med vissa bestämmelser att iakttaga vid livsmedelslagens tilllämpning, innehållande gemensamma bestämmelser för vissa med stöd av livsmedelslagen utfärdade kungörelser om lagens tillämpning beträffande vissa livsmedel; e) tretton särskilda kungörelser med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tillämpning beträffande följande livsmedel, nämligen mjölk och grädde, smör och margarin, matoljor samt annat matfett än smör och margarin, ost och margarinost, korv och andra köttvaror, spannmål och därav beredda produkter ävensom stärkelsemjöl och av stärkelse beredda gryn, pressjäst och bakpulver, torkade ärter, bönor, lins och därav berett mjöl, saft, sylt, marmelad och liknande produkter samt ersättningsmedel för dessa varor, kaffe och te samt ersättningsmedel för dessa varor, kakaomassa, kakao

70 och choklad, ättika samt honung och honungsersättning-, f) förordning med vissa bestämmelser att iakttagas vid utförsel från riket av margarin och margarinost; g) förordning angående införande av de uneler a)—f) omförmälda författningarna; samt h) förslag till kungörelse med vissa bestämmelser rörande kontroll över vattenledningar. Med skrivelse den 12 maj 1923 avlämnade kommittén vidare förslag till tre kungörelser med närmare bestämmelser angående livsmedelslagens tilllämpning med avseende å läskedrycker, kryddor ävensom ägg, äggpulver och andra äggprodukter samt ersättningsmedel för dessa varor. Över 1921 års betänkande avgåvos yttranden av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. Även om förslaget i allmänhet i princip tillstyrktes, uttalades dock på många håll betänkligheter mot detsamma, främst därför att bestämmelserna blivit alltför detaljerade och därigenom komme att verka tyngande. Förslaget ledde heller icke till någon lagstiftningsåtgärd. Under de följande åren gjordes från olika håll, bland annat från medicinalstyrelsen och Sveriges kemiska industrikontor, framställningar om slutförande av arbetet på en enhetlig livsmedelslagstiftning. Frågan bragtes år 1928 och år 1936 motionsvägen under riksdagens prövning. 1936 års riksdag hemställde också i skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en förutsättningslös utredning rörande en ur enhetliga synpunkter planlagd utvidgad livsmedelslagstiftning samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Genom beslut den 23 oktober 1936 bemyndigade Kungl. Maj:t statsrådet och chefen för socialdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att verkställa utredning rörande en ur enhetliga synpunkter planlagd, utvidgad livsmedelslagstiftning. Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 6 november 1936 såsom sakkunniga dåvarande laboratorn vid karolinska medikokirurgiska institutet, numera professorn och föreståndaren för statens institut för folkhälsan Ernst Abramson, dåvarande ombudsmannen, numera verkställande direktören i Sveriges köpmannaförbund Gustaf Borgström, dåvarande ombudsmannen i Sveriges kemiska industrikontor ingenjören Otto Cyrén, dåvarande redaktören, numera generaldirektören Axel Gjöres och dåvarande besiktningsveterinären, numera chefveterinären Sigbert Jerlov. Gjöres entledigades den 15 november 1938 från uppdraget och ersattes med direktören i kooperativa förbundet Hjalmar Degerstedt. De sakkunniga, som antogo namnet livsmedelslagstiftningssakkunniga, avgåvo följande betänkanden, nämligen den 16 december 1937 betänkande med förslag till lagstiftning om vitaminiserade livsmedel och om kringföringshandel med kött- och charkuterivaror (SOU 1937: 51); på grundval av betänkandet ha utfärdats förordningen den 23 maj 1941 (nr 268) om framställning och införsel av vitaminiserade livs-

71 medel och kungörelsen elen 18 november 1938 (nr 658) med vissa bestämmelser angående kringföringshandel med kött och charkuterivaror; ilen 25 november 1939 betänkande med förslag till vissa föreskrifter angående tillverkning av bröd efter vikt (SOU 1939:37); vilket delvis torde ha legat till grund för de bestämmelser angående standardiseringen av tillverkningen av mjukt bröd, som nu återfinnas i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 609) med vissa bestämmelser angående tillverkning och försäljning av bröd; den 20 mars 1940 betänkande med förslag till kungörelse angående kontroll å handeln med ost och viss lagstiftning angående korvvaror (SOU 1940:9), vilket torde ha föranlett kungörelserna den 1 november 1940 (nr 904) med särskilda bestämmelser angående tillverkning av och handel med ost samt kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 650) med vissa bestämmelser angående grädde och korv; samt den 4 juli 1941 betänkande med förslag till livsmedelsstadga m. m. (SOU 1941:22). 1941 års förslag omfattar främst en livsmedelsstadga. Särskild livsmedelslag ingår icke i förslaget, vilket motiveras med att erforderliga straffbestämmelser upptagits i då föreliggande förslag till ändring av strafflagens bestämmelser om förmögenhetsbrott (sedermera genomfört genom lag den 12 juni 1942). Stadgan innehåller 13 k a p , av vilka 1 kap. omfattar allmänna bestämmelser om livsmedels sammansättning och beskaffenhet, livsmedelslokaler, redskap för livsmedelstillverkning, personalhygien, märkningsbestämmelser m. m , 2 kap. innehåller bestämmelser om vatten och is, 3—11 kap. bestämmelser om följande särskilda livsmedel, nämligen mjölk, grädde, smör, kött och köttvaror (varvid såsom särskilt kapitel, 5 k a p , insatts bestämmelserna om kringföringshandel med kött och charkuterivaror), spannmålsprodukter och socker, saft och sylt m. m. samt honung, kaffe och te, kakaoprodukter och mandelmassa, ättika och kryddor, 12 kap. bestämmelser om livsmedelskontrollen samt 13 kap. ansvarsbestämmelser. Varje kapitel har paragraferats för sig. Vidare innehåller betänkandet ett förslag till normalmatvarustadga, avsett att tjäna till ledning vid utarbetande av lokala matvarustadgor. Det föreslås därvid att denna stadga, efter remiss och därav föranledd eventuell överarbetning, av Kungl. Maj:t överlämnas till medicinalstyrelsen för införande i dess författningssamling. 1941 års betänkande innehöll därutöver följande författningsförslag, nämligen förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566); förslag till kungörelse om upphävande av §§ 29—32, § 43 och § 44 mom. 2 andra stycket giftstadgan den 7 december 1906 (nr 114) ävensom de vid nämnda stadga fogade förteckningarna IV och V samt om ändring i § 40 samma stadga och förteckning I I vid stadgan; förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ instruktionen den 27 maj 1938 (nr 327) för statens institut för folkhälsan;

72 förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 18 § allmänna veterinärinstruktionen den 17 november 1933 (nr 616); förslag till kungörelse om ändring i visst avseende av taxan den 8 december 1933 (nr 630) för arvode åt vissa i civil tjänst anställda veterinärer m. fl. (veterinärtaxa); förslag till förordning om ändrad lydelse av 27 § förordningen den 15 elecember 1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker; förslag till förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga elrycker; förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 och 6 §§ förordningen den 21 juli 1937 (nr 737) med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedel mjölk och grädde m. m.; förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 4 § kungörelsen den 19 maj 1939 (nr 220) med föreskrifter rörande förfarandet vid pastörisering av till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m.; samt förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 30 juni 1932 (nr 355) angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister m. m. Beträffande förslagens närmare innebörd och motiven för desamma hänvisas — i den mån nedan icke närmare redogörelse lämnas för desamma — till betänkandet. Detta förutsattes alltså här såsom känt. Över 1941 års förslag ha yttranden inhämtats av följande myndigheter och sammanslutningar, nämligen medicinalstyrelsen — som i sin tur inhämtat yttranden av svenska provinsialläkareföreningen, samtliga förste provinsialläkare i riket, förste stadsläkarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, statsinspektören över köttkontrollen, svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien, statens veterinärbakteriologiska anstalt, svenska distriktsveterinärföreningen, samtliga länsveterinärer (med undantag av länsveterinären i Hallands län), förste stadsveterinären i Stockholm, stadsveterinärerna i Västervik, Landskrona, Lund, Trälleborg, Malmö, Ystad, Göteborg, Uddevalla, Borås, Karlstad, Örebro och Gävle, varjämte medicinalstyrelsen överlämnat dels en till styrelsen från hälsovårdsnämnden i Norrköping översänd skrivelse av föreståndaren för nämndens mjölkhygieniska laboratorium rörande konstaterade svårigheter vid tillämpningen av gällande pastöriseringslagstiftning, dels ock framställning från provinsialläkaren Bertil Frykberg i Mörtfors rörande hälsovårdsnämnderna i vissa landskommuner och pastöriseringstvång för alla mejerier —, statens institut för folkhälsan, lantbruksstyrelsen — som i sin tur inhämtat yttranden från styrelsen för veterinärhögskolan, styrelsen för statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, Svenska smörprovningarna, styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut och styrelsen för lantbrukshögskolan —, kommerskollegium — som i sin tur inhämtat yttranden från samtliga handelskamrar i riket ävensom från margarinfabrikernas försäljningsaktiebolag —, statspolisintendenten,

generaltullstyrelsen, statens industrikommission, överståthållarämbetet — som i sin tur inhämtat yttranden från polismästaren i Stockholm, Stockholms stads hälsovårdsnämnd och Stockholms stads slakthus- och saluhallsstyrelse — samtliga länsstyrelser — vilka i sin tur inhämtat yttranden från hälsovårdsnämnderna i städer, köpingar, municipalsamhällen och vissa landskommuner inom vederbörande län samt i vissa fall även från förste provinsialläkaren och länsveterinären och vissa andra myndigheter eller befattningshavare i länet — Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund — som i sin tur inhämtat yttranden från Sveriges charkuteri- & slakteriidkares riksförbund och Sveriges speceri- & livsmedelshandlareförening — kooperativa förbundet, Sveriges lantbruksförbund — som i sin tur inhämtat yttranden från Svenska mejeriernas riksförening u. p. a, Sveriges slakteriförbund förening u. p. a. och Svenska ägghandelsförbundet förening u. p. a. —, riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges industriförbund, Sveriges kemiska industrikontor — som i sin tur inhämtat yttranden från Sveriges vattenfabrikanters riksförbund, Svenska bryggareföreningen, Svenska margarinfabrikanters förening, Kärnbolaget aktiebolag och aktiebolaget Th. Winborg & C:o — Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska veterinärläkareföreningen, Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien, Förste provinsialläkarnes förening, Svenska stadsläkareföreningen, Svenska tidningsutgivareföreningen, Auktoriserade annonsbyråers förening, Svenska annonsörers förening, Svenska reklamförbundet, Sveriges husmoderföreningars riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Svenska medicinalväxtföreningen, Sveriges bageriidkareförening och Sveriges konditorförening. Därjämte ha yttranden inkommit från Svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet, Göteborgs mjölkhandlareförening, aktiebolaget Lantbrukarnas mjölkcentral, Olof Asklunds ångbageri aktiebolag och aktiebolaget mjölkförsäljning Direkt, samtliga i Göteborg, Göteborgs fiskhandlareförening med instämmande av svenska fiskhandlareförbundet samt Göteborgs kexfabriks aktiebolag. I de avgivna yttrandena har förslaget i allmänhet i princip tillstyrkts. Man har vitsordat behovet av en förbättrad livsmedelslagstiftning efter enhetliga grunder och framhållit angelägenheten av att samtliga hithörande föreskrifter i så stor utsträckning som möjligt bleve sammanförda i en författning. Kritiska röster ha emellertid icke saknats. Länsstyrelsen i Jönköpings län anför sålunda, att man i stort sett icke kunde göra gällande annat än att bestående författningar i ämnet i vad gällde kravet på sundhet och hygien i livsmedelshanteringen vore sådana, att de, strängt tillämpade, skulle kunna redan nu bereda erforderligt skydd i berört hänseende. Därför kunde knappast med fog göras gällande, att något mera trängande behov av en livsmedelslagstiftning, sådan som den föreslagna, förelåge. Länsstyrelsen, som ansåge sig kunna i sitt yttrande inskränka sig till att beröra spörsmålet om hygienen, kunde icke förneka, att — även om förslaget i vissa hänseenden innebure en skärpning av gällande lagstiftning — det skulle ha varit önskvärt, om för-

7-1 slaget givit något mera positivt än vad nu vore fallet, och framför allt, att förslaget helt allmänt fått uppbäras av en större målmedvetenhet härutinnan och en mera genomgående enhetlighet i allmänhet. Alltför stor hänsyn hade vid utformandet tagits till vissa företagarintressen, vilket haft till följd att bestämmelserna i vissa hänseenden icke fått den prägel av fasthet, kraft och styrka, som i samband med en nydaning, om en sådan skulle genomföras, varit angeläget och önskvärt. Länsstyrelsen kunde därför icke förorda, att förslaget i sitt nuvarande skick lades till grund för lagstiftning i ämnet. Östergötlands och Södermanlands handelskammare konstaterar, att utvecklingen inom livsmedelshandeln trots bristen på tvångsföreskrifter i stort sett snabbt gått mot ett allt större hänsynstagande till sanitära krav, och säger sig därför känna viss tvekan angående behövligheten av den ingående reglering, som i betänkandet föreslås skola ske genom lagstiftning. Handelskammaren framhåller emellertid, att det i ordningens och enhetlighetens intresse kunde vara angeläget att i en författning samla huvudparten av de föreskrifter, vilkas iakttagande av den ansvarskännande yrkesmannen numera ansåges som självfallet, eller som plägade utfärdas av hälsovårdsmyndigheter. Dessa i lag givna bestämmelser borde emellertid icke erhålla en vidare ram än vad som obetingat kunde anses nödvändigt för tillgodoseende av sanitära krav eller till konsumentens skydd i andra avseenden. — Vissa föreskrifter stode icke i överensstämmelse med krisbestämmelserna, och det kunde ifrågasättas, om det vore riktigt att lagfästa föreskrifter, som endast kunde upprätthållas under god tillgång på livsmedel men som, när tillgången bleve knappare, genom statliga åtgöranden bleve satta ur tillämpning. — Det vore svårt att tro, att de stora sanitära kraven kunde uppfyllas utan en kännbar fördyring av livsmedlen, särskilt på landsbygden. Ej minst med hänsyn härtill torde anledning vara för handen att taga under omprövning, huruvida även i belysning av nu rådande förhållanden, då den största sparsamhet på alla områden vore av nöden, de föreslagna bestämmelserna icke i viss mån ginge utanför de krav, som måste anses ofrånkomliga. Frågan om kristidens förhållande till de föreslagna bestämmelserna har berörts även i vissa andra yttranden. Sålunda föreslår kommerskollegium — med hänsyn till krisförhållandena — att man för det dåvarande skulle ställa sig avvaktande beträffande de föreslagna bestämmelsernas framläggande. Svenska stadsförbundet finner uteslutet, att under rådande förhållanden i lagstiftningen fastslå exempelvis vissa kvalitetsbestämningar för en mängd varor eller fordringar på förpackningar av det ena eller det andra materialet. Detsamma gällde i viss mån också fordringarna på lokaler för livsmedelshandeln. Krisen krävde sannolikt starkare beaktande av ekonomiska synpunkter vid sidan av de hygieniska. Att betrakta en lagstiftning i förevarande ämne som en ren beredskapslagstiftning i avvaktan på alltings återgång till normala förhållanden vore ett alltför optimistiskt betraktelsesätt. Säkerligen komme förhållandena efter livsmedelskrisens övervinnande att kräva högst betydande korrigeringar av de föreliggande författningsförslagen.

75 Frågan om livsmedelslagstiftningens inverkan på priserna har upptagits av Riksförbundet Landsbygdens folk, som framhåller, att den föreslagna utökade lagstiftningen komme att medföra ökade kostnader utan att de sakkunniga försökt närmare analysera denna kostnadsökning. En avvägning måste ske mellan dessa kostnader, å ena, samt önskvärdheten av en långt gående kontroll av livsmedlens kvalitet och de hygieniska förhållandena vid deras beredning och saluförande, å andra sidan. Det kunde ifrågasättas, om det icke vore möjligt att utan att kontrolleffekten minskades undvika en del kostnader. Förbundet åsyftade härvid framför allt det förhållandet, att de sakkunniga nu upplagt normerna till en livsmedelsstadga med allmän giltighet för hela landet. P å grund av de skiljaktigheter i förhållanden, som vore rådande mellan tättbebyggda trakter och landsbygden, kunde det inte undvikas, att en del av de bestämmelser, som kunde vara önskvärda och lämpliga i ett tättbebyggt samhälle, vore onödiga eller i varje fall kunde undergå väsentliga förenklingar i sin tillämpning på landsbygden. Förbundet ansåge av denna anledning, att det hade varit högeligen motiverat, om de sakkunniga prövat uppläggande av två livsmedelsstadgor, en avsedd för de tättbebyggda samhällena och en för landsbygden. P å läkare- och veterinärhåll har man i flera yttranden gjort gällande, att förslaget icke tillräckligt tillgodosett de hygieniska synpunkterna. Svenska provinsialläkareföreningen framhåller sålunda i sitt yttrande, att ett allvarligt fel med förslaget vore, att förslaget till sin innebörd i flera viktiga hänseenden vore sämre och mindre omfattande än gällande lokala stadganden. Det kunde enligt föreningen även ifrågasättas, om det numera, med hänsyn bland annat till förändringarna i kommunikationer och bebyggelse, vore behövligt eller ens lämpligt att utfärda särskilda bestämmelser för livsmedelshandeln etc. i stad och på landet. — Liknande synpunkter gå igen i flera förste provinsialläkares och länsveterinärers yttranden. Förste provinsialläkarnes förening, som jämväl anser, att nu icke förelåge behov och ännu mindre lämplighet av särskilda bestämmelser om livsmedelshandeln etc. i stad och på landet, framhåller, att konsumenter till producenter, som hade sin näring på landsbygden, ofta bodde i städerna eller annan tätbebyggelse och vice versa. Bestämmelserna borde innebära, att nytillkommande näringar, med dessas anordning och drift, från början ordnades på ett fullgott och tidsenligt sätt. Det önskvärda nytillkommande borde icke bindas av hänsyn till nu förefintliga brister och otidsenlighet. De lokala stadgorna vore på många sätt uttryck för berömvärda lokala sanitära strävanden, där framgång ibland vunnits först efter svårigheter och tvister. Förslagen till livsmedelsstadga och normalmatvarustadga vore till sin innebörd i flera viktiga hänseenden sämre och mindre omfattande än nu gällande lokala stadgor, vilket vore ett allvarligt fel i förslagen. Svenska stadsläkareföreningen finner flera av bestämmelserna i normalmatvarustadgan vara av så väsentlig betydelse ur sanitär synpunkt, att det varit önskvärt att de fått plats redan i livsmedelsstadgan. Livsmedelsstadgan för hela riket hade erhållit en mycket allmän formulering

76 och överlämnade åt hälsovårdsnämnderna att skaffa sig den hygien i livsmedelsbutikerna, som kunde åstadkommas, trots det lokala motstånd som säkert komme att finnas mot ytterligare bestämmelser. Kooperativa förbundet däremot framhåller — med utförlig motivering — att förbundet till fullo delade den allmänna uppfattning hos de sakkunniga, vilken lades till grund för deras ställningstagande till den hygieniska lagstiftningen, och betonar vikten av att ej hysa övertro på skärpt lagstiftning beträffande förhållandena inom livsmedelsproduktionen. En ökad upplysning om livsmedelshygienens värde, som toge sikte både på produktionens och handelns utövare och på konsumenterna, torde, i förening med en effektivisering av kontrollen inom den bestående lagstiftningens ram, vara vida värdefullare för avskaffande av ännu bestående missförhållanden än en skärpning av nu gällande bestämmelser. Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter, om det icke vore ändamålsenligas att i själva livsmedelsstadgan intaga samtliga de föreskrifter, som normalt kunde anses erforderliga för åstadkommande av en effektiv reglering av livsmedelshanteringen. I varje fall måste ett sådant sätt i än högre grad än fastställande av en normalmatvarustadga vara ägnat att befordra den eftersträvade enhetligheten. Visserligen syntes för städer och större samhällen erfordras mera detaljerade hygieniska bestämmelser i olika hänseenden än för andra orter. Den sålunda erforderliga differentieringen syntes emellertid icke nödvändigtvis förutsätta, att de för städer och andra större samhällen behövliga särbestämmelserna skulle meddelas i form av lokala matvarustadgor. Hälsovårdsnämnden i Eskilstuna anför, att gemensamma bestämmelser för hela riket måste, om de över huvud taget skulle kunna tillämpas, göras betydligt mildare än de bestämmelser om livsmedelshanteringen, som nu gällde åtminstone inom de större städerna. Därför måste lokala matvarustadgor upprättas. Fråga vore emellertid, om man under sådana förhållanden för de större samhällenas del vunne något genom den nya lagstiftningen, bortsett från kvalitetsbestämmelserna. Det torde fördenskull kunna ifrågasättas, om det icke vore lämpligare att liksom i hälsovårdsstadgan uppdela riket i staelsoch landsbygdsområden, eller kanske ännu bättre i tätare och glesare bebyggda områden med olika bestämmelser för de olika områdena. E t t önskemål hade varit, att de föreslagna bestämmelserna blivit så effektiva, att man i större utsträckning kunnat undvika särskilda matvarustadgor för de enskilda samhällena. Liknande synpunkter framföras av hälsovårdsnämnden i Flen. Hälsovårdsnämnden i Hälsingborg är inne på liknande tankegångar och föreslår, att livsmedelsstadgans bestämmelser skola uppdelas på följande tre avdelningar: 1. Särskilda föreskrifter för stad och därmed likställt samhälle. (Denna avdelning skulle innehålla bestämmelser rörande näringsidkares anmälningsplikt, inredning av livsmedelslokaler och ordningen därstädes, otillåten sammanblandning av olika varuslag samt livsmedelshandel å öppen plats m. m.)

77 2. Särskilda föreskrifter för landet. (Denna avdelning skulle innehålla för landsbygden lämpade föreskrifter i ovannämnda avseenden.) 3. Gemensamma föreskrifter för stad och land. (Under denna avdelning skulle livsmedelsstadgans övriga bestämmelser införas.) Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att många av de föreskrifter, som nu intagits i normalmatvarustadgan och sålunda förutsatts skola göras till förmån för den kommunala självbestämmanderätten, utan olägenhet kunnat inflyta i livsmedelsstadgan, samt fortsätter: I betänkandet framhållas de olägenheter som uppstått på grund av de lokala, stadgornas skiftande innehåll. Det bör därför vara angeläget att överlämna till de lokala stadgorna endast sådana föreskrifter, som på grund av olikartade lokala förhållanden icke kunna göras generella för hela riket, Bland de föreskrifter som enligt länsstyrelsens mening lämpligare borde haft sin plats i den allmänna stadgan vill länsstyrelsen nämna bestämmelserna angående livsmedelstransporter. Behov av sådana föreskrifter har gjort sig starkt kännbart inom detta län och länsstyrelsen anser det icke lämpligt att tillkomst av stadganden härom blir beroende av kommunala myndigheters beslut. Även flertalet av övriga ämnen, som behandlas i denna normalstadga, torde utan olägenhet kunna regleras i en för hela riket gällande författning. Även hälsovårdsnämnden i Stockholm finner flera av bestämmelserna i normalmatvarustadgan av sådant rent hygieniskt innehåll, att det varit önskvärt, att de fått plats redan i livsmedelsstadgan. Sveriges lantbruks förbund framhåller behovet av en livsmedelsstadga, som innehölle samtliga de grundläggande bestämmelserna om beskaffenheten hos livsmedel. Mot det hittillsvarande systemet att låta bestämmelser för olika varor, olika näringsgrenar eller olika tillverkningsföretag inflyta i skilda författningar, ehuru dessa sakligt sett reglerade samma frågor och hade gemensam utgångspunkt, hade vid upprepade tillfällen riktats den erinran, att svårigheter uppstode icke enbart för menige man att lätt kunna förskaffa sig kännedom om förefintligheten av bestämmelserna, Att avhjälpa denna brist skulle vara värdefullt. De sakkunniga hade emellertid i flera viktiga hänseenden frångått denna linje. Pastöriseringsförordningen borde ha intagits eller åtminstone omnämnts, likaså bestämmelserna om tillverkningen av och handeln med ost samt margarinlagstiftningen och förefintliga bestämmelser om märkningstvång. Vid införandet av nya bestämmelser rörande livsmedels beskaffenhet och rörande inredning av tillverkningsföretag och försäljningsställen borde bestämmelserna antingen intagas i livsmedelsstadgan eller ock, då det gällde helt nya författningar, omnämnas däri med en hänvisning till den gällande författningen. På detta sätt skulle med livsmedelsstadgan det önskemålet bli realiserat, att i en författning, om vars förefintlighet ovisshet inte kunde råda, samtliga de bestämmelser funnes intagna eller omnämnda, som berörde livsmedels beskaffenhet. Även Sveriges kemiska industrikontor anser, att det hade varit lyckligt, om enhetligheten i lagstiftningen utsträckts därhän, att man i den föreslagna livsmedelsstadgan eller i s. k. följdförfattningar till densamma funnit praktiskt taget samtliga bestämmelser, som berörde livsmedelslagstiftningen, eller åt-

78 minstone en hänvisning till andra gällande bestämmelser. Sålunda kunde knappast tillräckliga skäl anses föreligga för att bestämmelserna om maigarin, margarinost, fettemulsion och konstister alltjämt skulle förefinnas i en särskild författning. — Förste stadsläkaren i Göteborg ifrågasätter likaledes, om de sakkunniga försökt i livsmedelsstadgan inarbeta så många tidigare förordningar som lämpligen kunnat få plats i densamma. Det finge anses utgöra en stor olägenhet att tvingas söka reda på gällande livsmedelsbestämmelser inom olika författningar. Lantbruks styr elsen däremot finner uppdelningen mellan vad som borde innefattas i livsmedelsstadgan och vad som borde upptagas i specialförfattningar i stort sett väl avvägd. Livsmedelsstadgans innehåll borde begränsas till mera allmänna sanitära bestämmelser samt ekonomiska bestämmelser, i huvudsak innefattande vissa minimikrav i fråga om livsmedels sammansättning. För hygieniska bestämmelser av speciell karaktär eller då en mera speciell kontroll avsåges torde särförfattningar vara mera lämpliga. Likaså torde det vara ändamålsenligt, att bestämmelser rörande livsmedlens kvalitetskvalificering (även smör) utfärdades i specialförfattningar, enär dylika bestämmelser kunde behöva ändras tid efter annan och deras efterlevnad krävde speciell tillsyn. Lantbrukshögskolan förordar, att föreskrifter rörande fisk och fiskkonserver beredes något utrymme i stadgan vid sidan av bestämmelserna angående kött och köttvaror, samt uttalar liknande önskemål beträffande varor under rubriken grönsakskonserver, vilka icke upptagits till behandling i förslaget men på grund av sin allt mer ökade betydelse inom hushållningen ej gärna borde förbigås i detta sammanhang. Svenska mejeriernas riksförening, som tillstyrker livsmedelsstadgans införande, förutsätter därvid, att bestämmelserna i stadgan och i anslutning därtill utfärdade författningar helt begränsades till hygieniska föreskrifter och införandet av normer, innebärande upplysningsplikt mot den köpande allmänheten. I livsmedelsstadgan och dess följdförfattningar borde däremot icke förekomma föreskrifter, ägnade att stärka viss grupps konkurrenskraft i förhållande till andra näringsutövare, exempelvis genom att förbehålla den förstnämnda försäljningen av vissa varor. Hälsovårdsnämnden i Eksjö, som finner förslaget i allmänhet välbetänkt, påyrkar dock uppställandet av avsevärt strängare hygieniska fordringar beträffande handeln med ömtåliga matvaror. I detta hänseende åberopar hälsovårdsnämnden en promemoria av stadsveterinären i Eksjö, däri denne framhåller, att handeln med ömtåliga livsmedel — särskilt kött och charkuterivaror — syntes böra framför annan handel erhålla en privilegierad ställning i samhället. Först om detta skett, kunde samhället framställa berättigade krav på näringens utövare och på en affärskultur, som stode i samklang meel nutidens uppfattning om hygieniskt godtagbara förhållanden. Begreppet ömtåliga livsmedel borde noggrant specificeras samt försäljningen och hanteringen av

79 dem principiellt avskiljas till särskilda därför avsedda affärslokaler. Kött och charkuterivaror samt mjölk och grädde och färsk fisk måste i första hand inrangeras bland ömtåliga livsmedel. Torghandel med dylika livsmedel borde principiellt förbjudas. Vad beträffar förslaget ur mera formell synpunkt må till en början nämnas, att medicinalstyrelsen i sitt yttrande ifrågasatt, om icke på grund av förslagets ekonomiska räckvidd och straffrättsliga innehåll de grundläggande bestämmelserna borde meddelas i en livsmedelslag och övriga bestämmelser i en livsmedelsstadga, på samma sätt som i 1916 års kommittés förslag. Liknande synpunkter synas föresväva Gävle handelskammare, som framför vissa synpunkter på straffrättskommitténs då föreliggande förslag och framhåller det betänkliga i att inom livsmedelshandeln bestraffa handlingar, som ej medförde skada men innebure risk för ekonomisk allmänfara. Särskilda bestämmelser av mindre räckvidd borde införas för livsmedelshandeln. Hälsovårdsnämnden i Vetlanda anför: Livsmedelsstadgan synes innehålla en del administrativa bestämmelser, som synas dubblera motsvarande bestämmelser i hälsovårdsstadgan. Då detta synes mindre lämpligt, bör 12 kap. omarbetas. Livsmedelsstadgan synes nämnden närmast böra utgöra ett hygieniskt komplement till hälsovårdsstadgan. I sistnämnda stadga befintliga bestämmelser torde kunna utnyttjas även med avseende å livsmedelskontrollen, eventuellt genom erforderliga tillägg, i den mån sådant tilllägg icke kan anses överflödigt redan på grund av de allmänna ordalagen i hälsovårdsstadgan. Användbar lagtext torde icke i onödan böra rubbas. Hälsovårdsnämnden i Växjö framhåller, att ehuru de föreslagna bestämmelserna i många avseenden, särskilt i fråga om kvalitetsbestämmelserna, fyllde skäliga krav på anpassning efter de rådande förhållandena, man vid en detaljgranskning av förslagen ej kunde undgå att bibringas den uppfattningen, att förslagen i vissa delar vore verklighetsfrämmande samt avfattade på ett alltför vagt och otydligt sätt. Hälsovårdsnämnden i Nybro anför, att förslagen vore av den genomgripande natur, att det kunde ifrågasättas, om icke en överarbetning vore erforderlig, särskilt avseende en förenkling av bestämmelserna. Därest den nu föreslagna stadgan vunne fastställelse, torde en effektiv kontroll av stadgans efterlevnad överstiga möjligheterna för hälsovårdsnämnderna, i varje fall i de mindre städerna, med den organisation, som för närvarande funnes. Kommerskollegium framhåller såsom en viktig synpunkt, att ifrågavarande, livsmedelshandeln reglerande bestämmelser vore av sådant innehåll, att de verkligen läte sig övervaka, då i annat fall den lojale näringsidkaren komme att stå i ogynnsamt förhållande till den mindre nogräknade. Vidare betonas angelägenheten av att övervakningen ges en sakkunnig karaktär med möjlighet att ge praktisk vägledning — Liknande synpunkter anföras av Östergötlands och Södermanlands handelskammare. Sveriges kemiska industrikontor förordar, att specialföreskrifterna rörande olika varuslag helt utbrötes ur stadgan och infördes i följdförfattningar. Om

80 detta ej ansåges lämpligt, borde de speciella varubestämmelserna sammanföras i ett enda kapitel, i vilket även i möjligaste mån borde intagas hänvisningar till andra för speciella livsmedel gällande bestämmelser. Svenska provinsialläkareföreningen påyrkar bestämdare uttryckssätt i stadgan och anför, att det flitiga nyttjandet av verbet må under inga omständigheter borde stadfästas, helst som erfarenheten visade, att stora olägenheter härigenom uppkomme för de lokala hälsovårdande organen. Verbet borde därför överallt, där det förekomme, ersättas med verbet få eller skola. — Liknande synpunkter anföras i åtskilliga andra yttranden, framför allt från läkarhåll. I åtskilliga yttranden förordas, att paragrafindelningen göres fortlöpande i hela stadgan, icke såsom enligt förslaget kapitelvis. Medicinalstyrelsen däremot anser, att den av de sakkunniga i förslaget tillämpade paragraferingen kapitelvis borde bibehållas, då därigenom eventuella kompletteringar kunde verkställas utan alltför stora ändringar i paragrafföljden. Härigenom vunnes den fördelen, att vid hänvisningar vederbörande kapitel i varje fall måste angivas, varigenom omedelbart kunde utläsas om fråga vore exempelvis om allmänna bestämmelser eller om livsmedelskontrollen. Hälsovårdsnämnden i Trollhättan finner författningsförslagen anmärkningsvärt bristfälliga i formellt hänseende. Sålunda påtalas, att terminologien icke är enhetlig. Synbarligen utan skillnad i betydelse förekomme vid sidan av varandra uttrycken »lokal» och »lägenhet», »öppen saluplats» och »allmän saluplats», »förseglad förpackning», »sluten förpackning» och »tillsluten förpackning», »förpackning» och »förpackning eller kärl». Vidare framhålles, att betydelsen av »och» samt av »eller» flerstädes förväxlats. Vissa lagrum syntes ha erhållit annat innehåll än det, som varit åsyftat, t, ex. 1 kap. 6 § och 6 kap. 1 §. Klart framginge heller icke i stadganden om procenttal, hur dessa procenttal skulle beräknas. Livsmedelslagstiftningssakkunnigas förslag ledde icke till någon proposition till riksdagen. Emellertid gjorde Sveriges kemiska industrikontor, Sveriges köpmannaförbund och Kooperativa förbundet den 25 april 1945 en gemensam framställning, där man hemställde om en överarbetning av förslaget i syfte att få detsamma framlagt för riksdagen. Bland annat med anledning härav förordnade Kungl. Maj:t genom beslut den 23 november 1945 dåvarande assessorn i Svea Hovrätt, numera hovrättsrådet Erik Göransson att inom socialdepartementet biträda med överarbetning av förslaget. Utvecklingen blev emellertid icke den man då väntade. Kristiden fortgick och de statliga regleringarnas avskaffande, som ur flera synpunkter kunde betraktas som ett villkor för genomförande av livsmedelslagstiftningen, bestodo. Under tiden hade utvecklingen fortskridit, så att nya problem i samband med livsmedelslagstiftningen trädde i förgrunden. Med anledning härav beslöt Kungl. Maj:t den 6 februari 1948 att tillsätta en kommitté för överarbetning av det tidigare förslaget. Med stöd av Kungl. Maj:ts samma dag givna bemyndigande till-

81 kallade statsrådet och chefen för inrikesdepartementet sex sakkunniga för fullgörande av detta uppdrag, nämligen av ledamöterna i livsmedelslagstiftningssakkunniga herrar Abramson, Borgström, Degerstedt och Jerlov samt vidare dåvarande ombudsmannen numera verkställande direktören i Sveriges kemiska industrikontor fil d:r Peter Fitger samt dåvarande avdelningschefen i statens livsmedelskommission, numera direktörsassistenten i Sveriges slakteriförbund agronomen Gunnar Lund. Abramson skulle vara de sakkunnigas ordförande. Sedermera, med stöd av ett särskilt av Kungl. Maj:t genom beslut den 12 mars 1948 meddelat bemyndigande, tillkallades såsom ytterligare sakkunnig fru Rosa Andersson. Till sekreterare förordnades hovrättsrådet Göransson. I direktiven för den sålunda tillsatta kommittén, vilken sedermera antog namnet 1948 års livsmedelssakkunniga, anförde statsrådet och chefen för inrikesdepartementet bland annat följande. 1941 års förslag framlades vid en tidpunkt, då stor brist rådde på olika livs medel och då handeln i följd därav blivit föremål för krisregleringar av olika slag. Framförallt med hänsyn härtill har hittills icke ansetts lämpligt att genomföra de sakkunnigas förslag. Efter krigsslutet har varutillgången visserligen ökat i åtskilliga hänseenden, men många kristidsregleringar på detta område kvarstå alltjämt, Från åtskilliga håll inom näringslivet ha emellertid framhållits betydelsen av att vårt land inom en nära framtid erhåller en tidsenlig livsmedelslagstiftning. Jag delar denna uppfattning och anser att ett förslag härom så snart som möjligt bör föreläggas riksdagen. Vissa av de i livsmedelslagstiftningssakkunnigas förslag upptagna bestämmelserna äro emellertid redan föråldrade. Nya frågor ha tillkommit, som böra övervägas i detta sammanhang. Förslaget i sin helhet bör därför göras till föremål för en översyn, som lämpligen bör verkställas av särskilda sakkunniga. Dessa böra bedriva sitt utredningsarbete i samråd med representanter på inom förevarande område verksamma myndigheter och organisationer. Särskild hänsyn bör tagas till de erfarenheter, som under kristiden vunnits av de regleringar, som handhafts av statens livsmedelskommission. I förslaget bör även angivas i vad mån bestämmelserna kunna tillämpas även under rådande krisförhållanden eller om med deras ikraftträdande bör anstå, tills normalare förhållanden återinträda. Det är av vikt att reglerna göras så enkla och entydiga som möjligt. De sakkunniga böra bedriva sitt arbete så skyndsamt, att förslag i ämnet kan föreläggas 1949 års riksdag. Till de sakkunniga ha överlämnats följande till social-, jordbruks- handelseller inrikesdepartementet inkomna framställningar rörande här förevarande spörsmål. 1. Framställning den 31 maj 1937 av Tempo aktiebolag, Stockholm, om viss dispens från bestämmelserna i kungörelsen den 24 juli 1934 (nr 459) angående märkning av kärl till fiskkonserver för avsalu m. m , varöver utlåtanden avgivits av lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, som överlämnat yttranden av Sveriges kemiska industrikontor, åtskilliga handelskamrar, Fiskkonservfabrikanternas förening, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund samt en skrift från bolaget, livsmedelslagstiftningssakkunniga, som överlämnat skrifter från bolaget, samt Svenska konservfabrikernas riksförening. 6—188 49

82 2. Framställningar av Aktiebolaget Osthuset, Vara, angående vidtagande av åtgärder till skydd för runmärkt smör och om bestämmelser rörande försäljning av ägg efter vikt samt av styrelsen för Svenska smörprovningarna, Malmö, angående skydd för runmärket samt reglering av smörhandeln m. n i , i vilket ärende utlåtanden avgivits av lantbruksstyrelsen, som överlämnat yttranden från Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, Svenska mejeriernas riksförening u. p. a , Sveriges äggintressenters förening u. p. a. samt Sveriges Fjäderfäavelsförening, ävensom av kommerskollegium, som bifogat yttranden av Kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund och samtliga handelskamrar med undantag för Gotlands. 3. Framställning den 14 april 1942 av Sveriges lantbruksförbund med hemställan dels att de i 1941 års förslag till livsmedelsstadga intagna särskilda bestämmelserna angående hästkött måtte utgå, dels att åtgärder måtte vidtagas för att de i matvarustadgor förefintliga bestämmelserna om lagring och beredning av hästkött i särskilda lokaler samt om skyldighet att genom anslag i butik meddela om försäljning av hästkött avskaffas. 4. Framställning den 9 mars 1944 av medicinalstyrelsen med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte meddela förordnande om att sådana bestämmelser uti av överståthållarämbetet eller länsstyrelserna utöver hälsovårdsstadgan för vissa orter fastställda hälsovårdsföreskrifter, vilka i högre grad än i fråga om annat kött inskränkte möjligheterna att bearbeta och försälja hästkött eller därav beredda varor skulle upphöra att gälla, jämte i ärendet avgivna yttranden av samtliga länsstyrelser och statens livsmedelskommission. 5. Framställning den 2 oktober 1945 av Östergötlands fabrikant- och grossistförbund angående den föreslagna normalmatvarustadgans bestämmelser om vilka varor som få försäljas i kött- och fläskbutiker. 6. Framställning den 14 januari 1946 av medicinalstyrelsen angående sanitär kontroll av svamp. 7. Framställning den 13 maj 1946 av Sveriges biodlares riksförbund angående vidtagande av åtgärder till skydd för avsättning av svensk honung, över vilken framställning utlåtanden avgivits av lantbruksstyrelsen ävensom av kommerskollegium, som överlämnat yttrande av Sveriges kemiska industrikontor. 8. Framställning den 8 juli 1946 av Svenska bryggareföreningen, Sveriges vatttenfabrikanters riksförbund och Skattefria bryggeriers riksförbund rörande införande av förbud att i allmänna handeln använda gängse malt- och läskedrycksflaskor som förvaringskärl för andra matvaror än malt- och läskedrycker. 9. Promemoria den 4 september 1946 av kommittén för mjölkhandelns ordnande i Stockholm med omnejd angående mjölkbutikernas varusortiment. 10. Framställning den 18 september 1946 av Svenska mejeriernas riksförening u. p. a, rörande behovet av bestämmelser till förhindrande av förorening av mjölkglasflaskor.

83 11. Framställning den 14 oktober 1946 av statens institut för folkhälsan arngåenele ändring av bestämmelserna om de ämnen, som få användas vid färgning av livsmedel, över vilken framställning utlåtande avgivits av kommerskollegium, som överlämnat yttrande från Sveriges kemiska industrikontor. 12. Framställning den 4 november 1946 av statens institut för folkhälsan angående införande i livsmedelsstadgan av föreskrifter rörande djupfrusna varor. 13. Framställning den 23 november 1946 av Aktiebolaget Bröderne Ameln rörande hygieniska normer och föreskrifter för svensk fiskkonservindustri. 14. Framställning den 17 februari 1947 av Västkustfiskarnas centralförbund rörande sorteringen i fiskkiosker samt försäljning och förvaring av djupfrusen fisk. 15. Framställning den 6 mars 1947 av Aktiebolaget Bofors rörande försäljning av vissa färgnings- och konserveringsmedel. De sakkunniga ha under sitt utredningsarbete haft ingående överläggningar med representanter för de intressen — allmänna och enskilda — som beröras av livsmedelslagstiftningen. I viss utsträckning ha de sakkunniga fått mottaga framställningar eller inlagor rörande särskilda delar av livsmedelslagstiftningen, vilka i den mån så kunnat ske beaktats vid livsmedelslagstiftningens utformning. Slutligen bör nämnas, att de sakkunniga i september 1948 haft överläggningar med representanter för myndigheter i Norge, Danmark och Finland, vilka syssla med livsmedelslagstiftningsfrågor.

II. Några synpunkter pä livsmedelslagstiftningens utveckling. Innan de sakkunniga utveckla sin principiella inställning rörande utformningen av en blivande livsmedelslagstiftning, vilja de sakkunniga anföra vissa synpunkter på livsmedelslagstiftningens utveckling, vilka icke kommo till uttryck i 1941 års betänkande. Livsmedelslagstiftningens ursprung ligger långt tillbaka i mänsklighetens historia, och dess utbyggande sammanhänger nära med handelns utveckling. Då handeln förr var så gott som helt knuten till stadssamhällena, är det också där livsmedelslagstiftningen har utvecklats. Från gamla Kina finnas bevarade bestämmelser av livsmedelslagstiftnings natur från tiden före Kristi födelse. Sålunda fanns redan 200 år f. Kr. tjänstemän, som hade till uppgift att tillse, att förfalskade livsmedel och andra förfalskade varor icke salufördes på torgen. I en från Tang-dynastien härstammande lag (omkring år 650 e. Kr.) föreskrives bland annat, att om torkat eller färskt kött kommer människor att bliva sjuka, skall allt som blivit över omedelbart brännas. Brottslingen skall pryglas med 90 rapp. De tidigast kända källorna för indisk livsmedelslagstiftning äro från omkring år 300

84 f. Kr. Förfalskning av spannmål, olja, alkali, salt, parfymer och medicinska artiklar med liknande ämnen utan värde straffades med 12 panas böter. Att det i bibeln förekommer åtskilliga bestämmelser av livsmedelslagstiftningsnatur är allmänt känt. Här må blott erinras om förbudet att äta kött av självelött eller ihjälrivet djur, en bestämmelse som i huvudsak återkommer i all modern lagstiftning på området. Även på det ekonomiska området innehåller gamla testamentet föreskrifter, vilka i detta sammanhang äro av intresse, t. ex. det på upprepade ställen förekommande fördömandet av den som icke har full och riktig vikt eller fullmåligt eller riktigt mått. I det gamla Grekland och särskilt i det romerska riket förekommo lagbestämmelser av livsmedelslagstiftningsnatur. I Kom fanns till och med särskilda ämbetsmän, edilema, vilka bland annat hade till uppgift att övervaka livsmedelshandeln på torgen. Bestämmelser av ekonomisk natur uppträdde under medeltiden tidigt i gilles- och skråordningarna. Enligt en uppgift av G. Hazelius skall den tidigaste hantverkarsammanslutning, som man känner till, kunna härledas från ett av ärkebiskopen i Mainz 1099 utfärdat brev för vävarna i staden. I Augsburgs äldsta stadsrätt, vilken skall vara från 1104, omnämnas bagare, slaktare, korvmakare och bryggare. Bagarna skulle en gång i månaden baka och förevisa normalbröd för att borggreven skulle kunna övervaka brödets rätta vikt. I allmänhet ökade och minskade man brödets vikt eftersom sädespriset sjönk eller steg. Om brödet hade oriktig vikt straffades bagaren och kunde också förlora sin näringsrätt. Liknande straffbestämmelser funnos för bryggarna varjämte stadgades att det dåliga ölet skulle givas till de fattiga. Ludvig V I I av Frankrike utfärdade något av åren 1162 eller 1163 ett brev, som gav bagarna i Pontoise åtskilliga rättigheter. Ingen som ej i vederbörlig ordning antagits till bagare och som verkligen behärskade sitt yrke tilläts att baka bröd till försäljning. Bestämmelsen torde ha riktats särskilt mot mjölnare och valkare. I den äldsta stadsrätten i Hagenau i Elsass 1164 medgavs scultetus rätt att insätta en magister över bagarna, Denne skulle pröva brödets vikt och godhet enligt hävdvunnen rätt. Där finnas även straffbestämmelser för slaktare som sålde skadat kött. Av stort intresse äro skråbestämmelser rörande bagare i Basel från 1200 talet. Här finnas åtskilliga föreskrifter rörande brödkontroll. En brödmästare skulle tre gånger i veckan besöka brödtorget och där avhämta bröd, som han misstänkte icke uppfylla fordringarna. Det bestämdes också hur stor vinst bagaren fick tillräkna sig på det bröd, som han bakade av ett visst mått mjöl. Bagare som blandade i brödet otillbörliga ämnen som örter eller gräs fick bota och utstöttes ur ämbetet för alltid. I Paris funnos ingående bestämmelser om slaktarämbetet redan från 1100talet. Sedermera utvecklades skråväsendet där så att mycket noggranna föreskrifter funnos beträffande t. ex. bagare, fiskare och vinutropare. Även detaljerade föreskrifter för arbetet funnos utarbetade. Sedan orienthandeln kommit igång blevo kryddor mångenstädes föremål för

85 ganska stränga bestämmelser. År 1316 förbjöd Londons mär kryddhandlarskrået att packa bålarna så att de yttre delarna innehöllo bättre saker än de inre. Ävenledes var det förbjudet att fukta bålarna så att eleras vikt ökades. Slaktare fick icke sälja kött vid ljussken. En författning bestämde, att ingen vilthandlare eller annan vem det vara månde fick saluhålla något slags vilt som var skadligt eller otjänligt för människa vid straff att ställas vid skampålen och få varan bränd under sig. Över huvud taget voro straffen på denna tid mycket stränga, I Nurnberg brändes 1444 en person i lågorna från sin egen förfalskade saffran. Några år senare blevo tre personer begravda levande med sin förfalskade saffran. Att straffen då det gällde kryddor voro särskilt höga sammanhänger dels med att kryddorna voro dyrbara varor dels med att det inte var lätt för den vanlige köparen att kontrollera deras beskaffenhet. I många fall gjorde samma synpunkter sig gällande beträffande läkemedel. Det är väl känt att förhållandena på dessa båda områden voro högst otillfredsställande. Man påminner sig i detta sammanhang ett uttalande av Pierre Pomet i hans 1694 utgivna stora arbete »Histoire Générale des Drogues» »On sera peutétre encore bien plus surpris d'apprendre que ce mal si terrible est la chose du monde la plus ordinaire, et que rien n'est plus commun dans les Boutiques des Droguistes et des Apoticaires que ces Drogues falsifiées, qui ne meritent point du tout les noms pompeux dont on en rehausse le prix». I den kommande utvecklingen har av olika skäl läkemedelskontrollen i allmänhet tidigare blivit mera fulländad än livsmedelskontrollen. Detta torde framför allt sammanhänga med dels att tillverkningen av läkemedel varit mera centraliserad, dels att bedrägliga läkemedel ur olika synpunkter väckte särskilt stark ovilja hos allmänheten. I stort sett dröjde det ända fram till mitten av 1800-talet, innan livsmedelslagstiftning i 'modern 'mening blev allmän. En betydelsefull impuls gavs av grundaren av den ansedda engelska medicinska tidskriften The Lancet, Thomas "Wakley (1795—1862). I tidningen publicerades på 1850-talet rapporter från en av Wakley tillsatt livsmedelsanalytisk kommitté. Det visade sig där, att en stor del av de på den engelska marknaden förekommande allmänna livsmedlen voro förfalskade. Visserligen gällde detta framför allt kryddor och vissa andra importvaror, men även i övrigt iakttogos mycket anmärkningsvärda förhållanden. Av 26 mjölkprov befunnos sålunda 11 vara spädda med vatten från 10—50 % och 2 voro skummade. Ister var ofta förfalskat med vatten och potatismjöl eller salter av olika slag i syfte att öka vattenhalten eller förbättra färgen eller konsistensen. Vattenhalten i smör varierade från 8,5 till 28,6 % och salthalten från 4,2 till 15,4 %. I ett fall uppgick summan av vatten och salt till 35 %. Inläggningar av kött eller fisk befunnos i många fall vara färgade. I fråga om kryddor iakttogos, förutom tillsatser av sågspån, tegelsten och mera ofarliga saker, även tillsatser av t. ex. blysalter. Rapporten, som väckte berättigat uppseende, utgjorde en kraftig stöt för att driva fram engelsk livsmedelslagstiftning. En dylik Act utkom 1860 och en mera utförlig Sale of Food and Drugs Act 1875.

86 På kontinenten ägde en motsvarande utveckling rum. Den sedermera i många avseenden tongivande tyska livsmedelslagen från denna tid bar årtalet 1879. Under 1800-talets sista och 1900-talets första år tillkommo särskilda livsmedelslagar i åtskilliga av Europas länder. Äv stor betydelse för hela världen blev Förenta staternas Food and Drugs Act av år 1906. Livsmedelslagstiftningen i de olika länderna har sedermera underkastats en fortlöpande anpassning efter den under tjugonde århundradet allt hastigare skeende utvecklingen på livsmedelsframställningens, hygienens och varutransportens områden. Här må särskilt nämnas den tyska livsmedelslagen av 1927, den schweiziska 1936, den engelska och amerikanska 1938 samt den kanadensiska 1942. De författningsmässiga huvudbestämmelserna rörande livsmedel i våra grannländer bära i Danmark årtalet 1910, i Finland 1942 och i Norge 1935. Vid sidan härav finnas i de flesta länder åtskilliga föreskrifter rörande speciella livsmedel m. m. Vad utvecklingen i Sverige angår finnas spår av livsmedelslagstiftning, ehuru sparsamma, redan i landskapslagarna, Köpmålabalken i exempelvis Upplands- och Västmannalagarna vänder sig mot falskhet av köpman och vid torgköp. Bland exempel härpå namnes, om någon köper smör av annan, och det är smör utantill och falsk vara innantill. Vidare namnes i detta sammanhang vax, salt, rökelse, flott eller talg. I bjärköarätten finnas åtskilliga bestämmelser av ekonomisk natur rörande bland annat vinhanteringen. Sålunda har den som tappar vin och försäljer det dyrare än det är prissatt förverkat fatet och därtill tre marker. Även den som har mindre stop än rätt bestraffas, liksom om han använder falskt mått vid försäljning av öl. Om någon köper in med större spann och mäter ut med mindre spann skall han bota 40 marker. Med böter bestraffas även användning av orätt våg, orätt spann och orätt besman. Föreskrifterna i medeltidens landslagar skilja sig icke nämnvärt från landskapslagarnas. I Magnus Erikssons stadslag förekomma däremot mera utförliga bestämmelser. Sålunda innehåller köpmålabalken i denna lag förutom mera allmänna bestämmelser rörande handeln speciella föreskrifter i fråga om livsmedel. Till en början återkomma de redan från landskapslagarna kända föreskrifterna om vax, salt, rökelse etc. I en avdelning bestämmes, hur köttmånglare skola göra sina köp, i en annan bestämmes straff för slaktare, som säljer fördärvat kött eller säljer visst slag av kött för något annat än det är. Det finnes vidare ganska utförliga bestämmelser rörande mätning av vin, mjöd, öl och andra drycker. Bestämmelserna vända sig i huvudsak dels mot användning av falska kärl, dels mot försäljning till för höga priser. Stadslagen innehåller vidare åtskilliga regler rörande främlingars handel och hur de få köpa varor m. m. Även i de svenska skråordningarna förekomma bestämmelser av livsmedelslagstiftnings karaktär. En skråordning för köttmånglare från 1477 innehåller åtskilliga föreskrifter av ekonomisk natur, som i viss 'mån reglera handeln med kött, men som knappast innehålla några hygieniska bestämmelser av intresse, om icke dit kan räknas förbud för köttmånglare att slakta på öppen

87 gata, — En skråordning för bagarna från början av 1500-talet har detaljerade föreskrifter rörande sambandet mellan priset på spannmål och brödets vikt. När en läst råg och vete kostade 24 mark, skulle ett spisbröd väga 20 lod. Brödets vikt skulle ökas eller minskas efter spannmålspriserna. Alla bagare skulle vid samma tidpunkt baka samma vikt eller också »högre och intet mindre, om honom täckes eller om han förmår». Det ålåg två gode män av rådet att var månad kontrollera brödet. Det är naturligt att behovet av en detaljerad livsmedelslagstiftning var mindre framträdande i ett land som vårt med dess föga utvecklade stadsbebyggelse. Ännu år 1800 utgjorde stadsbefolkningen icke 10 % av rikets hela innevånarantal. År 1900 är siffran något över 21 % och 1947 drygt 44 %, varvid hänsyn dock icke tagits till övriga, stadsliknande, samhällen. Egendomlig för Sverige är också den särskilt på landet segt fasthållna naturahushållningen, som bland annat yttrade sig i att byte man och man emellan långt in på 1800talet till stor det skedde vara mot vara. Den yrkesmässiga livsmedelshandeln hade sålunda långt in på nyare tid endast ett mycket begränsat spelrum. Dessa förhållanden präglade även lagstiftningen på livsmedelsområdet. I 1734 års lag har den tidigare lagstiftningens mera exemplifierade framställning utbytts mot allmänna bestämmelser. I handelsbalkens 1 kap. heter det sålunda: »Förfalskar man något gods, gånge därom som annan tjuvnad. Gör det hantverkare, miste ock frihet att sitt hantverk idka, Säljer någon det han vet förfalskat vara, eller där flärd i är, såsom ont för gott, mängt för omängt, vare lag samma. Om falskt mått och vikt stadgas i 8 kap. och om falskt mynt i missgärningsbalken.» Med »flärd» förstods av gammalt (se t. ex. Kristoffers landslag) att sälja »ont för gott och mängt för omängt», med »fals» att dölji ont under gott, som koppar under guld. Här omnämnda föreskrift i 1734 års lag återfinnes tämligen oförändrad även i 1864 års och försvann först vid den 1942 gjorda omarbetningen av strafflagens kapitel om bedrägeri och dylik oredlighet. För innebörden av de nya bestämmelserna har en redogörelse lämnats i 1941 års betänkande. Ännu på 1700-talet var den egentliga livsmedelshygienen icke föremål för lagstiftning i vårt land. Medicinalförfattningarna — i den mån sådana förekommo — riktade sig framför allt mot bekämpandet av farsoter. Vår första hälsovårdsstadga utkom 1874. Beträffande livsmedel innehåller den endast följande kortfattade bestämmelser (§ 15): 1. Födoämnen eller dryckesvaror, som till följd af förskämning, felaktig beredning eller annan dylik orsak äro skadliga för helsan, må i stad icke hållas till salu. 2. Der farsot härjar eller annan giltig anledning förefinnes, eger Helsowårdsnämnden äfwen förbjuda att, så länge anledningen fortfar, till salu i stad hålla omogen frukt eller frukt af wisst slag eller annat födoämne, hwars förtärande wederhörande läkare intygar wara menligt för helsotillståndet. I ett avseende kan man säga att utvecklingen medförde ett minskat skydd för allmänheten i fråga om livsmedels beskaffenhet, framställning och hantering, nämligen genom upphävandet av de gamla skråna samt införandet av

88 den allmänna näringsfriheten 1864. Så småningom blev det därför nödvändigt att komplettera de ofullständiga allmänna föreskrifterna i strafflag och hälsovårdsstadga dels med författningsbestämmelser rörande livsmedel i allmänhet eller vissa enskilda viktiga livsmedel dels med kommunala matvarustadgor. Bland specialförfattningar må här blott nämnas 1906 års giftstadga, vilken, om än i flera avseenden ändrad, först 1943 efterträddes av den nu gällande. Hälsovårdsstadgan, vars brister med tiden blevo allt mer påfallande, underkastades ävenledes omarbetning. Såsom i olika sammanhang understrukits motsvarar numera ej heller 1919 års hälsovårdsstadga tidens krav såsom en livsmedelsförfattning. Behovet av en förbättrad livsmedelslagstiftning, som för fackmännen varit uppenbart sedan länge, började även klart inses av den stora allmänheten, då landets försörjning under de båda världskrigen utsattes för allvarliga påkänningar. Genom en efter de rådande förhållandena anpassad krislagstiftning, vilken visserligen huvudsakligen avsåg att tillgodose ekonomiska synpunkter men även i viss utsträckning var av hygienisk natur, blevo den normala lagstiftningens brister på detta område icke så i ögonen fallande, som eljest skulle blivit förhållandet. Utvecklingen på livsmedelslagstiftningens område är med nödvändighet nära knuten till de vid varje tidpunkt till buds stående möjligheterna att utöva erforderlig kontroll. Dessa bestämmas väsentligen av naturvetenskapernas utveckling. Den oorganiska och organiska kemiens framsteg, särskilt under nittonde och tjugonde århundradena, ha givit oss medel att i skilda avseenden ingående undersöka livsmedels sammansättning och bedöma deras värde. Ett helt nytt fält för livsmedelshygienen öppnades av bakteriologien under förra århundradets senare hälft. Slutligen må här nämnas de för ifrågavarande ändamål ännu nyare undersökningsmetoder, vid vilka levande organismer från däggdjur till encelliga organismer eller organ och vävnader användas för att studera de undersökta ämnenas verkningar och övriga egenskaper. Ända fram mot slutet av förra århundradet behövde man i stort sett endast räkna med s. k. naturliga livsmedel. Vid denna tidpunkt började man emellertid genom den kemisk-tekniska forskningens framsteg på konstlad väg kunna framställa livsmedel. Medan allmänheten beträffande de urgamla födoämnena hade en icke obetydlig möjlighet till på erfarenhet grundad självkontroll över deras beskaffenhet i hygieniskt avseende och prisvärde, ställdes den nu inför nya svårigheter i dessa avseenden. Härtill kommo konsekvenserna av en rad betydande upptäckter på det näringsfysiologiska området från slutet av förra och början av innevarande århundrade. Innebörden av dessa kan i korthet sägas vara, att livsmedels betydelse ur näringssynpunkt på ett avgörande sätt sammanhänger med deras innehåll av för ämnesomsättningen oundgängliga beståndsdelar, de s. k. näringsämnena, bland vilka aminosyror, fettsyror, sockerarter samt en rad olika vitaminer och mineralämnen äro de allmännast kända. Vissa av dem äro relativt instabila. De äro känsliga för ljus, syre, temperatur och andra yttre eller inre omständigheter. För fastställande av

89 livsmedels näringsvärde i modern mening kräves därför ofta undersökningar av helt annan art och av mera ingående beskaffenhet än tidigare ansetts erforderligt. Även i ett annat avseende har emellertid utvecklingen påverkat behovet av en offentlig livsmedelskontroll. Tack vare den kemiska forskningens framsteg har man numera stora möjligheter att påverka varornas hållbarhet, smak, utseende och beskaffenhet i övrigt genom obetydliga tillsatser av specifika ämnen. I detta sammanhang kan ytterligare nämnas tillsatser av vitaminer och mineralämnen. I vissa fall är skillnaden mellan den myckenhet av en tillsats, som förbättrar varans näringsvärde, och en skadlig dos mycket ringa. Exempel härpå äro jod och fluor. Tidigare var man med hänsyn till att det här rörde sig om ofta mycket obetydliga mängder benägen att underskatta tillsatsernas eventuella inverkan på ömtåliga beståndsdelar i livsmedlen eller på en efter livsmedlens förtäring uppträdande verkan på cellprocesserna i människokroppen. En genomgripande förändring undergick denna åskådning sedan det i början av detta århundrade visats, att införlivandet av vissa färger i kroppen kunde framkalla kancer efter kortare eller längre tid. Vissa sådana färgämnen användes även vid behandling av livsmedel. Det är numera väl känt, att ett betydande antal kemiska ämnen ha liknande egenskaper. Andra tillsatser kunna på annat sätt ingripa i ämnesomsättningsprocesserna i kroppen och framkalla mer eller mindre allvarliga sjukliga förändringar. Här anförda omständigheter och andra, som här måst förbigås, hava såsom redan anförts i ett flertal länder medfört, att en utvidgad samhällelig övervakning och kontroll av framställningen och hanteringen av livsmedel ansetts nödvändig. De sakkunniga hava i möjligaste mån vid sitt arbete sökt beakta dessa förhållanden.

III. Allmänna riktlinjer för en ny lagstiftning. Av den i föregående avsnitt lämnade redogörelsen framgår, att behovet av en livsmedelslagstiftning intimt sammanhänger med landets ekonomiska struktur och det stadium, till vilket dess tekniska och samhälleliga utveckling nått. I vårt land är numera övergången från naturahushållning och byteshushållning till penninghushållning nästan helt genomförd. Denna utveckling har också alltmer utsuddat de tidigare inom landet förekommande stora skiljaktigheterna på detta område mellan stad och landsbygd, varför behovet av en differentiering mellan dessa olika delar av landet i stort sett upphört. Det nutida samhället karakteriseras på ifrågavarande område vidare därav, att framställning och beredning av livsmedel i långt större utsträckning än förr handhaves, icke av de enskilda hushållen, utan yrkesmässigt; livsmedelsindustrien har nått en kraftig utveckling. Härigenom har kontrollen av varornas kvalitet i ett mycket stort antal fall undandragits de enskilda konsumenterna. För att konsumenterna skola kunna hysa förtroende för varorna, blir det nödvändigt, att samhället påtager sig ganska långt gående kontrollförpliktelser

90 och ålägger livsmedelsindustrien och livsmedelshandeln att underkasta sig denna kontroll. Tidigare var behovet av en sådan kontroll icke på samma sätt utpräglat; husmodern hade betydligt lättare att själv bedöma varornas kvalitet, då hon själv i ett lanthushåll tillredde livsmedlen av gårdens produkter eller då hon anskaffat varorna hos en handelsman, med vilken hon uppehöll personlig kontakt och som själv hade ingående kännedom om kvaliteten hos de varor han sålde. Ofta har detaljhandlaren numera icke möjlighet att närmare undersöka kvaliteten hos de varor, han saluhåller, speciellt då fråga är om s. k. märkesvaror, som tillhandahållas i originalförpackningar. En annan omständighet, som bidrager till behovet av en förbättrad livsmedelslagstiftning, är handelns internationalisering. Livsmedelshandeln utgör en mycket avsevärd del av hela världshandeln. De länder som genom särskilda föreskrifter uppställa, bestämda kvalitetskrav på importerade livsmedel kunna därigenom garantera sina medborgare, att mindervärdiga produkter icke utifrån tillföras dem. E t t land, som icke på detta sätt skyddar sig genom egna bestämmelser, riskerar, att mindervärdiga produkter, vilka icke få införas i andra, länder med strängare bestämmelser, översvämma landet, För att underlätta livsmedelshandeln är det också önskvärt, att de olika ländernas föreskrifter på detta område bringas i möjligaste överensstämmelse med varandra. Detta är sannolikt ett område på vilket internationellt samarbete i ökad omfattning kommer att behöva upptagas. Den internationella utvecklingen på ifrågavarande område sammanhänger i hög grad med den kemiska industriens utveckling. Denna har som nämnts bland annat medfört framställningen av en rad ämnen, som kunna användas för att påverka livsmedels färg eller utseende i övrigt, deras smak och lukt, konsistens och hållbarhet m. m. Härigenom har ett nytt osäkerhetsmoment införts. Det är icke lätt att fastslå, att ett främmande ämne, som tillföres kroppen i form av livsmedel, är helt oskadligt. Då det gäller tillförsel av ofta mycket små kvantiteter av ett ämne under längre tid, kan det vara ytterligt svårt att experimentellt avgöra, huruvida några risker föreligga eller icke. 1 vår snabba tid vill tillverkaren i regel icke vänta så länge som behövs för att vinna klarhet i detta hänseende. På grund av att misstanke om skadlighet saknas beträffande viss tillsats, som vid närmare undersökning befinnes skadlig, uppkomma många hygieniska risker. Även nu angivna förhållande motiverar en effektivisering av livsmedelslagstiftningen. Nu omnämnda nya behov av reglerande bestämmelser på ifrågavarande område ha även i vårt land medfört tillkomsten av författningsföreskrifter i olika hänseenden, vilka komplettera de allmänna bestämmelserna i hälsovårdsstadgan. Dessa föreskrifter återfinnas emellertid i ett flertal olika författningar vilket gör att den nu gällande livsmedelslagstiftningen blivit oöverskådlig. Behov av ett sammanförande av dessa olika föreskrifter till ett sammanfattande systematiskt helt föreligger därför. Sammanfattande kan man säga, att en livsmedelslagstiftnings uppgift är att förhindra, att mindervärdiga livsmedel framställas och saluhållas samt

91 att livsmedel förändras på sådant sätt, att deras värde nedsättes. Livsmedelslagstiftningens utformning påverkas, förutom av landets allmänna utveckling och tidsförhållandena, jämväl av de allmänna principer, som vägleda tidens ekonomiska tänkande. Dessa bli i hög grad beroende på om den förda politiken väsentligen ledes av hänsyn till konsument-, producent- eller handelsintressen. De växlingar mellan försörjnings-, skydds- och stapelpolitik, som historien visar, sätta sin prägel icke minst på det livsmedelspolitiska området och återspeglas där även i livsmedelslagstiftningen. Det bör i detta sammanhang understrykas, att livsmedel är en av de mycket få varugrupper, inom vilka man kan finna i viss mån objektiva uttryck för behovet. Visserligen är det sant, att näringsbehovet i egentlig mening måste angivas i kalorier och andra näringsfysiologiska faktorer och icke i mängder av olika livsmedel. Men det genom dessa bestämda näringsbehovet utgör dock en ram även för behovet av olika livsmedel, som möjliggör att detta utan större svårighet kan uppskattas för enskilda personer, befolkningsgrupper och länder. Givetvis finnes det dock inom den så angivna ramen icke obetydliga utrymmen för möjligheter att avväga den önskade förbrukningen av enskilda livsmedel såväl med avseende på art som mängd med hänsyn till andra intressen än att tillgodose näringsbehovet. Här göra sig framför allt ekonomiska och sociala synpunkter gällande. Man ser sålunda, att även i ett samhälle, som målmedvetet strävar att bereda medborgarna möjlighet att förskaffa sig en tillräcklig och fullvärdig kost, finnes betydande rum för sådana variationer i det ekonomiska och politiska handlandet, som kan komma att beröra arten och beskaffenheten hos de olika livsmedlen. Den speciella del av den allmänna livsmedelspolitiken, som livsmedelslagstiftningen i inskränkt mening utgör, vilken ju närmast är ett uttryck för den rådande uppfattningen om de anspråk, som böra ställas på livsmedlens kvalitet, kan sålunda icke undgå att röna inflytande av samhällets allmänna inställning till dessa problem. Livsmedelslagstiftningen påverkas av och måste anpassas därefter. Kedan 1936 års livsmedelslagstiftningssakkunniga framhöllo med skärpa, att den egentliga livsmedelslagstiftningen vägledes av två olika huvudsynpunkter, nämligen ekonomiska och hygieniska. Å ena sidan har man att beakta allmänhetens intresse att omkostnaderna för livsmedlens framställning och distribution i möjligaste mån hållas nere. Ett sådant förbilligande får emellertid icke drivas så långt, att varornas kvalitet sänkes under vad som kan anses skäligt. En viktig del av kvaliteten hos varorna är deras näringshygieniska beskaffenhet. En hög varukvalitet i hygieniskt avseende kommer i de flesta fall att medföra stegrade omkostnader. Det låter sig alltid säga, att livsmedlens hygieniska beskaffenhet skall vara oklanderlig. Man får emellertid icke glömma, att de praktiska åtgärder, vilka krävas för att genomföra detta önskemål, samtidigt ha en återverkan på det ekonomiska området och kunna inverka på såväl produktion, som distribution och konsumtion. Uppställde man t. ex. kravet på att mjölk skulle saluföras

92 färsk och helt eller nästan bakteriefri, bleve i stort sett försäljningen omöjliggjord. På liknande sätt komma hygieniska föreskrifter i allmänhet att i växlande utsträckning påverka framställning, transport, förvaring, distribution och handel med livsmedel och därigenom även priser och efterfrågan å desamma o. s. v. Den aktuella livsmedelslagstiftningen är ett uttryck för det rådande samspelet eller växelverkan mellan vitt skilda synpunkter och intressen. Åtgärder, vidtagna i ett syfte, kunna här komina att sträcka sina verkningar långt över det område, som från början närmast avsågs. Det är därför nödvändigt att vid utarbetandet av en livsmedelslagstiftning söka åstadkomma en ändamålsenlig avvägning mellan många olika, i och för sig välmotiverade intresseståndpunkter. En rationell distribution ligger i allas intresse. Men samtidigt måste kraven på varornas hygieniska behandling bibehållas i erforderlig utsträckning. Det har tidigare sagts att kvalitetskraven äro tidsbundna. Befolkningens allmänna levnadsstandard är en av de viktigaste faktorerna i detta hänseende. Tillgången på enskilda livsmedel eller livsmedel i allmänhet spelar också en stor roll. Allt detta visar att man här rör sig på ett område, där fasta normer icke kunna upprätthållas. Lagstiftningen måste därför besitta en ganska hög grad av rörlighet, så att den å ena sidan undertrycker skadliga och bedrägliga livsmedel men å andra sidan icke lägger hinder i vägen för en sund utveckling. Även i fall då hygienikern, vilken med nödvändighet är i viss mån återhållsam i förhållande till nyheter, måste ställa sig tveksam till någon ny vara eller något nytt förfaringssätt, får han inte glömma att det kan vara ambition hos teknikern, som däri tagit sig uttryck. I det speciella fallet blir det sålunda nästan alltid fråga om en konkurrens mellan olika intressen, vilka dock ur större sammanhang sett borde ha mycket gemensamt. Det är avvägningen mellan dem ur vidare synpunkter som återspeglas i livsmedelslagstiftningen. Det ligger alltid en fara i att på detta område taga ställning till problemen på kort sikt, I själva verket rör det sig nämligen om åtgärder, vilkas räckvidd kan sträcka sig över generationer. Det är därför av väsentlig vikt att större möjligheter skapas för företrädare för de olika intressen, som här beröras, att få stå i kontinuerlig kontakt med varandra och utbyta synpunkter. De sakkunniga föreslå i det följande vissa åtgärder i denna riktning. I likhet med 1941 års betänkande anse de sakkunniga, att en verklig livsmedelshygien icke bör uteslutande byggas på författningsbestämmelser utan i första hand bör lita till upplysning och förtroendefullt samarbete. Livsmedelslagstiftningen är självfallet i första hand ett konsumentintresse. Konsumenten önskar en lätt tillgång på en ur hygienisk och övriga kvalitativa synpunkter fullgod vara. Men livsmeclelslagstiftningen är även ett producent- och handelsintresse, nämligen i den meningen, att det är till gagn för lojala producenter och affärsmän att få till stånd bestämmelser, som syfta till att förhindra uppkomsten av illojala företeelser på ifrågavarande

93 område. Såsom framgår av det föregående har även inom näringslivet starka krav framställts på att få till stånd en förbättrad livsmeelelslagstiftning. Inom de sakkunniga ha olika särintressen beträffande livsmedelslagstiftningen varit representerade. Under de sakkunnigas överläggningar ha olika synpunkter brutit sig mot varandra, och det nu föreliggande förslaget utgör resultatet av den avvägning mellan olika intressen, som härigenom kommit till stånd. Dessutom ha de sakkunniga, såsom förut nämnts, i stor utsträckning tagit elirekt kontakt med personer, som i sin dagliga gärning på det ena eller andra sättet kommit i intim kontakt med här föreliggande problem. I remissyttrandena över 1941 års betänkande har framkommit dels synpunkter av mera allmän natur dels sådana av speciell. De senare ämna de nuvarande sakkunniga beröra i samband med de olika kapitlen, meelan däremot här skall nämnas något om vissa av de allmänna synpunkterna beträffande lagstiftningens utformning. 1941 års betänkande var indelat i kapitel och paragraf erades kapitel vis. Från något håll har ifrågasatts lämpligheten av en genomgående paragrafering. Erfarenheterna från remissen synas visa, att man då en viss paragraf åberopaeles emellanåt glömt att angiva kapitlet, vilket kunnat försvåra läsningen av remissyttrandet. Enligt de sakkunnigas mening är det sannolikt att detaljbestämmelserna i en livsmedelsstadga ganska ofta behöva ändras. Det är också troligt att sedan väl en stadga kommit till stånd, nya tillägg till densamma måste göras tämligen ofta. Detta torde icke kunna beräknas ske utan att paragraferingen behöver ändras. Det är ett starkt motiv för att göra paragraferingen kapitelvis och icke genomgående. Det vållar nämligen uppenbara olägenheter om man ofta skall behöva byta nummer på ett flertal paragrafer. Emellertid ha de sakkunniga i efterföljande förslag använt en genomgående paragrafering, därför att detta torde ha sina praktiska fördelar på ärendets nuvarande stadium. En utan tvivel mycket viktig fråga, som här berörts i åtskilliga yttranden, är vilka författningar, som böra ingå i en livsmedelslagstiftning. Man har framhållit att 1941 års förslag utelämnat åtskilliga bestämmelser, som i och för sig lämpligen borde höra till en livsmedelslagstiftning. Bland sådana bestämmelser ha nämnts de, som röra margarinlagstiftningen och pastöriseringsförordningen. Uppenbarligen är den gränsdragning, som de nuvarande sakkunniga givit livsmedelsstadgan, vidare än den tidigare kommitténs. 1 huvudsak ha emellertid endast intagits författningsbestämmelser, vilka beröra varor, som saluhållas. Det är dessas sammansättning och beskaffenhet som i första hand är av intresse. Endast mera undantagsvis ha de sakkunniga däremot ansett sig böra göra detaljbestämmelser rörande tillverkning och produktion. I allmänhet ha också tekniska anvisningar rörande olika förfaringssätt uteslutits. Utgående från dessa synpunkter ha bestämmelser rörande margarin ansetts böra inflyta i livsmedelsstadgan medan däremot pastöriseringsförordningen fått stanna utanför. Å andra sidan kan det av praktiska

94 skäl förekomma, att i något fall bestämmelser, som enligt dessa huvudsynpunkter icke borde höra hemma i livsmedelsstadgan, dock ha inrymts där. Här ifrågavarande bestämmelser ha sammanförts till en livsmedelsstadga, vilken förutsattes skola vara av administrativ karaktär, utfärdad med stöd av § 89 regeringsformen. Då emellertid bestämmelserna delvis äro ganska djupt ingripande i det dagliga livet och ha en icke obetydlig ekonomisk räckvidd, anse de sakkunniga, att riksdagens yttrande i anledning av stadgan bör inhämtas. Åtskilliga av stadgans bestämmelser äro hämtade från 1919 års hälsovårdsstadga, som tillkommit i denna ordning. Samma förfarande torde böra tillämpas vid ändringar i stadgan, så vitt fråga icke är om rena detaljspörsmål av föga räckvidd. Även specialbestämmelserna i stadgan ha dock mången gång en sådan allmän betydelse, att riksdagens yttrande bör inhämtas över en ifrågasatt ändring av desamma. Hänsyn synes härvid i någon mån kunna tagas till det större eller mindre behovet av skyndsamhet vid författningsändringens genomförande. Det torde emellertid komma att höra till undantagen, att en förändring i stadgan behöver genomföras så snabbt, att riksdagens godkännande icke hinner inhämtas. Ytterligare må här påpekas att även om en anpassning efter utvecklingen i detta fall oundgängligen är nödvändig, är det dock icke önskvärt med alltför snabba förändringar på detta område, vilka äro ägnade att undergräva känslan för författningens helgd. Även underordnade myndigheters ställning blir mycket svårare, då de icke veta vad de egentligen ha att rätta sig efter. Mot användningen av procent-beteckningen i det gamla betänkandet, som där användes för att beteckna viktsprocent, gjordes den invändningen, att man alltid borde utsätta om man avsåg vikts- eller volymsprocent. Även om detta är en förbättring hindrar det dock inte att missförstånd kunna uppkomma. Sålunda kan det förekomma att man önskar angiva vikten av en beståndsdel i procent av varans volym eller vice versa. För att undvika alla slag av missförstånd i detta avseende ha de sakkunniga därför alltid angivit vad som avses i det speciella fallet t. ex. gram per 100 gram o. s. v. Detta framställningssätt synes måhända till en början något främmande, men dess förtjänster med hänsyn till entydigheten äro uppenbara. Bedan 1941 års betänkande framhöll vikten av att de författningar, som ligga till grund för livsmedelsstadgan, bli kända för de personer, som arbeta på området. Det är av stor betydelse att dessa icke blott få lära sig stadgans ordalydelse utan också verkligen förstå dess innebörd. Därför föreslogs i 1941 års betänkande, att det skulle utgivas en särskild bok över livsmedelsstadgan i populär form. De sakkunniga ansluta sig till detta förslag.

IV. Livsmedelskontrollen. Nuvarande organisation. Den lokala kontrollen av beskaffenheten hos livsmedel, som saluföras, av lokaler och redskap som användas vid livs-

95 medels framställning och beredning, förvaring, transport och försäljning samt av hälsotillståndet hos personer, som äro sysselsatta i livsmedelshantering, handhas dels av hälsovårdsnämnderna enligt de närmare bestämmelser, som givas främst i hälsovårdsstadgan, dels enligt allmänna läkarinstruktionen av förste provinsialläkare samt provinsial-, extra provinsial-, stads-, köpings- och municipalläkare, dels ock enligt allmänna veterinärinstruktionen, såvitt angår den animala födoämneskontrollen, av läns- och stadsveterinärer. Distriktsveterinärerna ha däremot icke någon generell skyldighet på detta område. Beträffande samordningen mellan hälsovårdsnämnderna och tjänsteläkarna ges vissa bestämmelser i hälsovårdsstadgan. Sålunda skall enligt 2 § 1 mom. samma stadga stadsläkare eller, där flera sådana finnas, förste stadsläkaren vara ledamot av hälsovårdsnämnden i staden. Finnes ej stadsläkare, skall annan läkare vara ledamot av nämnden, dock att om hinder möter att till ledamot utse läkare, annan lämplig ledamot skall utses. Beträffande köping eller annat samhälle på landet, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad gälla, stadgas i 34 §, att om provinsialläkare eller extra provinsialläkare har sin station inom sådant samhälle, han skall vara ledamot av hälsovårdsnämnden på stället, där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar. Enligt 2 § 6 mom. och 37 § äger förste provinsialläkaren i länet, även om han icke är ledamot av nämnden, att vara tillstädes vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten ävensom att, där han så begär, få sin mening till protokollet antecknad. Denna bestämmelse gäller dock ej för stad, varest finnes stadsläkare, som är likställd med förste provinsialläkare. Enligt 37 § tillkommer enahanda befogenhet inom hälsovårdsområde på landet provinsialläkaren i det provinsialläkardistrikt, inom vilket hälsovårdsområdet är beläget, samt, om hälsovårdsområdet tillhör extra provinsialläkardistrikt, extra provinsialläkaren i detta distrikt. Enligt 3 § 2 mom. skall sammanträde med hälsovårdsnämnd i stad skyndsamt äga rum på anmodan bl. a. av förste provinsialläkaren, varvid, om förste provinsialläkaren föreslagit tiel för sammanträdet, detta skall hållas å berörda tid eller, om hinder därför möter, å närmast följande for sammanträde lämpliga, efter överenskommelse med förste provinsialläkaren bestämda dag. Motsvarande bestämmelse finnes för landet i 38 § 1 mom, där det jämväl stadgas, att sammanträde med hälsovårdsnämnd skall äga rum på anmodan av vederbörande provinsialläkare eller extra provinsialläkare. Polismyndigheterna ha, på grund av sin allmänna skyldighet att efterspana och beivra brott, att övervaka efterlevnaden även av livsmedelslagstiftningen. Enligt 56 § hälsovårdsstadgan åligger det polismyndighet att biträda vid tillsynen över ordningen med avseende å allmänna hälsovården samt att, då anledning till anmärkning förekommer, därom skyndsamt göra anmälan till vederbörande hälsovårdsnämnd ävensom att lämna nämnden erforderlig handräckning. Länsstyrelserna skola, enligt 55 § 2 mom. hälsovårdsstadgan var inom sitt län vaka över att kommuner, hälsovårdsnämnder och vederbörande läkare fullgöra

96 sina åligganden i avseende å allmänna hälsovården, för vilket ändamål länsstyrelse äger att, där sådant finnes vara av nöden, förelägga lämpliga vi ten. När genom vederbörande läkares eller nämnds anmälan eller på annat sätt till länsstyrelses kunskap kommer, att i stad eller på landet forefinnas missförhållanden i avseende på allmänna hälsovården, skall länsstyrelsen tillse, att tjänliga åtgärder för deras avhjälpande vidtagas. Jämlikt 3 § 2 mom. och 38 § 1 mom. skall sammanträde av hälsovårdsnämnd skyndsamt äga rum på anmodan av länsstyrelse. Högsta tillsynen över allmänna hälsovården i riket tillkommer medicinalstyrelsen, som jämlikt 55 § 1 mom. hälsovårdsstadgan har att i sådant avseende till ledning för vederbörande hälsovårdsnämnd meddela nödiga råd och anvisningar. Sedan numera veterinärärendena överflyttats från medicinalstyrelsen till ett särskilt ämbetsverk, veterinärstyrelsen, åvilar jämlikt instruktionen för sistnämnda styrelse högsta tillsynen över kontrollen av tillverkningen av och beskaffenheten hos animala livsmedel denna. Speciella uppgifter inom livsmedelskontrollen åvilar vidare tullmyndigheterna (i fråga om importvaror), lantbruksstyrelsen (mejerikontroll, kvalitetskontroll av smör och ägg) och fiskeristyrelsen (fisk och fiskprodukter). Centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrollen är enligt uttrycklig bestämmelse i instruktionen statens institut för folkhälsan. Undersökningar av livsmedel bedrivas emellertid därutöver vid åtskilliga institutioner, såsom statens bakteriologiska laboratorium, statens veterinärmedicinska anstalt, hushållningssällskapens veterinärbakteriologiska laboratorier, statens lantbrukskemiska kontrollanstalt och de lokala lantbrukskemiska kontrollstationerna samt tullverkets laboratorium. Enligt den av medicinalstyrelsen den 26 juli 1940 utfärdade proviantkungörelsen tillhandahåller medicinalstyrelsen förteckning över laboratorier eller personer, åt vilka i kungörelsen avsedda undersökningar av livsmedel få uppdragas. Den senaste förteckningen är dagtecknad den 20 augusti 1945 och upptager 32 laboratorier och personer i skilda delar av riket. Under kristiden har livsmedelskommissionen utövat en omfattande kontrollverksamhet beträffande livsmedel. För ändamålet finnes hos kommissionen ett antal kontrollanter. Kontrollen avser dels kvarnarna med avseende å efterlevnaden av förmalningsbestämmelserna, dels mejerierna med avseende å villkoren för erhållande av mjölkpristillägg, producentbidrag m. m , dels ock slakterier m. fl. beträffande sortimentsbegränsning m. m. Dessutom övervakas prisregleringen av fisk och tillverkningen och försäljningen av charkuterivaror. Till livsmedelskommissionen är vidare, såsom förut nämnts, knuten övervakningen av ersättningsmedel för vissa livsmedel. Även priskontrollnänmden utövar viss verksamhet på livsmedelskontrollens område i samband med fullgörande av sina prisreglerande uppgifter. En utförligare redogörelse för livsmeelelskontrollens organisation lämnas å s. 320—332 i 1941 års betänkande.

97 1941 års förslag. Allmän redogörelse för innebörden av de sakkunnigas förslag beträffande livsmedelskontrollen är intagen å s. 338—350 i 1941 års betänkande. I betänkandet anföres till en början, att de sakkunniga i enlighet med vissa i direktiven framförda synpunkter sökt utforma föreskrifterna om livsmedelskontrollen i så nära anslutning till gällande bestämmelser som möjligt och byggt kontrollen helt och hållet på redan befintliga organ. De sakkunniga ha konstaterat, att en förbättring av livsmedelskontrollen på landsbygden är starkt av behovet påkallad. Härvid ha de sakkunniga bl. a. haft under övervägande ett av dåvarande förste provinsialläkaren i Malmöhus län Axel Ekelund framlagt förslag, enligt vilket för varje landstingsområde skulle anställas en väl utbildad hälsovårdstillsyningsman, som skulle sortera direkt under förste provinsialläkaren och arbeta under dennes ledning samt avlämna rapport över sin verksamhet till denne och meddelande till vederbörande hälsovårdsnämnd om gjorda iakttagelser och anmärkningar. Ehuru genom ett sådant förslag en avsevärd förbättring av tillsynen över hälsovårdsstadgans efterlevnad på landsbygden skulle komma till stånd, ha de sakkunniga dock icke ansett sig kunna förorda förslaget med hänsyn till krisläget, då det särskilt på grund av resekostnaderna troligen skulle komma att ställa sig förhållandevis dyrbart, i synnerhet i landets nordligare delar. De sakkunniga förorda i stället, att ett lämpligt antal statspolismän skola få undergå en kortare tids — 14 dagar — utbildning i livsmedelskontroll, varigenom de skulle bliva skickade att för landsbygdens del i fråga om kontrollen fylla de uppgifter som i städerna ålåge hälsovårdstillsyningsmännen. De sakkunniga föreslå vidare vissa bestämmelser, varigenom tjänsteläkare och tjänsteveterinärer skulle beredas tillfälle att mera verksamt följa och utöva inflytande på hälsovårdsnämndernas arbete. För område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad gälla, föreslås sålunda följande. Genom ändring av 2 § 6 mom. hälsovårdsstadgan, skulle elär omförmälda rätt för förste provinsialläkare att närvara vid hälsovårdsnämnds sammanträde och deltaga i dess överläggningar utsträckas till att gälla även länsveterinär ävensom stadsveterinär, där sådan är anställd, men eljest vederbörande distriktsveterinär. I 3 § 2 mom. skulle göras ändring av innebörd, att jämväl länsveterinär skulle äga påkalla sammanträde av hälsovårdsnämnd. Slutligen föreslås, att i 3 § skall såsom 8 mom. införas en ny bestämmelse av innehåll, att hälsovårdsnämnden skall i god tid före sammanträde med nämnden underrätta stadsveterinären eller, om sådan ej är anställd, vederbörande distriktsveterinär om tid och ställe för sammanträdet samt föredragningslistan därvid. För område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för landsbygden gälla, föreslås sådan ändring av 37 §, att rätt att närvara vid hälsovårdsnämnds sammanträde skall tillkomma även länsveterinären i länet samt distriktsveterinären i det distrikt, inom vilket hälsovårdsområdet är beläget. 38 § 1 mom. föreslås skola ändras på sådant sätt, att jämväl länsveterinär skall kunna påkalla sammanträde av hälsovårdsnämnden. Slutligen föreslås att i 38 § såsom 5 mom. intages en 7—138 49

98 ny bestämmelse av innehåll, att hälsovårdsnämnd skall i god tid före sammanträde underrätta vederbörande provinsialläkare eller extra provinsialläkare ävensom vederbörande distriktsveterinär om tid och ort för sammanträdet samt föredragningslistan därvid. Är särskild hälsovårdsnämnd ej tillsatt, skall enligt förslaget sådana underrättelser lämnas beträffande sammanträde med kommunalnämnden, vid vilket förekommer ärende rörande allmänna hälsovården. Livsmedelslagstiftningssakkunnigas förslag innebära över huvud att veterinärerna få vidsträcktare uppgifter inom livsmedelskontrollen än vad hittills varit fallet. I 1 kap. 4 § 1 mom. behandlas visst förslag i sålan riktning, nämligen skyldighet för hälsovårdsnämnd att inhämta besiktningsutlåtande från veterinär före godkännande av vissa lokaler för tillverkning av livsmedel. I 12 kap. 5 § i förslaget till livsmedelsstadga ha veterinärernas åligganden i fråga om livsmedelskontrollen ytterligare preciserats. Det angives här, att länsveterinärer, distriktsveterinärer och stadsveterinärer åligger att, var inom sitt tjänstgöringsområde, på sätt för dem utfärdade instruktioner närmare bestämma, utöva tillsyn över efterlevnaden av livsmedelsstadgan, såvitt angår beskaffenheten av livsmedel, som härröra från djurriket, samt över lokaler och redskap, som användas vid beredning, förvaring, transport och försäljning av sådana livsmedel. De sakkunniga framhålla vidare, att kontrollen över livsmedelsstadgans bestämmelser om minimikrav på sammansättningen av vissa vanligare livsmedel skulle, därest den blev en uteslutande kommunal angelägenhet, i huvudsak stanna på papperet, varför det vore ofrånkomligt att denna kontroll i lämplig utsträckning utövades av ett eller flera därtill ägnade statliga organ. Uppgiften i fråga borde anförtros statens institut för folkhälsan i dess egenskap av centralt organ för livsmedelskontrollen i riket. De sakkunniga anföra härom: Åt institutet torde för detta ändamål böra uppdragas att låta i allmänna handeln inköpa prov av livsmedel samt att undersöka dessa. För denna kontroll bör inom institutet för varje år eller annan tidrymd som befinnes lämplig uppgöras en plan, i vilken angivas de livsmedel, som skola undersökas och i vilka delar av riket provtagningen skall ske. För denna har institutet att anlita de hälsovårdsnämnder, hos vilka hälsovårdstillsyningsman finnes anställd, samt statspolisen. Därest särskilda anvisningar för provtagningen samt provens emballermg och dylikt anses nödiga, böra sådana meddelas av institutet i samband med att prov infordras. I de fall, där verkställd undersökning ger anledning till anmärkning emot varan, bör för vederbörlig åtgärd underrättelse härom lämnas hälsovårdsnämnden i orten, där provet tagits. Nämnden har därefter att i överensstämmelse med 15 § i förevarande kap. avgöra, huruvida åtal skall följa eller påföljden kan inskränka sig till tjänliga föreställningar. För bestridande av kostnaderna för denna kontrollverksamhet bör institutet erhålla ett årligt anslag, som emellertid till en början synes kunna begränsas till vad som beräknas åtgå för inköp av prov. Behovet av personal och utensilier vid ett laboratorium torde nämligen till en viss grad vara oberoende av arbetets omfattning, under förutsättning att undersökningarna planläggas på ett ändamålsenligt sätt, Först sedan dessa någon tid pågått kan det visa sig, huruvida de föranleda någon nämnvärd ökning av omkostnaderna för laboratorieverksamheten vid institutet.

99 Det är önskvärt, att institutet på lämpligt sätt offentliggör de viktigare rön, som göras vid institutets undersökningar av saluhållna livsmedel. En sådan publicitet komme att utgöra ett starkt återhållande moment för mindre nogräknade fabrikanter och skulle på så sätt begränsa behovet av den ifrågavarande kontrollverksamheten. Pä institutet bör vidare ankomma att utarbeta och pröva erforderliga analysmetoder för livsmedel. Härvid får dock undantagas sådana analysmetoder, som äro av betydelse för det lantbrukskemiska kontrollväsendet. Dessa analysmetoder har statens lantbrukskemiska kontrollstation jämlikt för stationen utfärdad instruktion att utarbeta och pröva, De sakkunniga anse ej erforderligt, att de analysmetoder, som av institutet befunnits lämpliga, i särskild ordning stadfästas för att lända till efterrättelse även vid undersökningar, som företagas av andra organ än institutet. Dessa metoder böra nämligen offentliggöras av institutet och torde härigenom vinna tillräcklig auktoritet. P å grund av desa överväganden föreslå de sakkunniga att i 12 kap. 2 § livsmedelsstadgan som 2 mom. införes bestämmelse om att statens institut för tolkhälsan utgör centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrollen i riket. Vidare föreslås vissa ändringar i instruktionen för statens institut för folkhälsan av innebörd bl. a, att institutet skulle utarbeta och pröva erforderliga analysmetoder samt, då institutet införskaffar prov av livsmedel, meddela de föreskrifter rörande provtagningen, som kunna befinnas erforderliga, Yttrandena över 1941 års förslag. Det av livsmedelslagstiftningssakkunniga framlagda förslaget att statspolisen skulle efter särskild kortare utbildning användas i livsmedelskontrollens tjänst har tillstyrkts i vissa yttranden, åtminstone såsom provisorium, men har väckt opposition i ett stort antal yttranden. Man framhåller, att anordningen i varje fall icke bör tilllämpas, där särskild hälsovårdstillsyningsman finnes, och att i övrigt statspolisen icke skall ha någon självständig kontrollerande befogenhet utan endast handla som biträde till hälsovårdsnämnden eller vederbörande läkare eller veterinär. På vissa håll göres gällande, att den föreslagna utbildningstiden av 14 dagar är alldeles för kort. I många yttranden förordas, att förslaget om särskilda hälsovårdstillsyningsman för landsbygden skall genomföras. Från veterinärhåll anföres, att veterinärerna i större utsträckning än som nu skedde borde kunna tagas i anspråk. Av de avgivna yttrandena må följande här refereras. Medicinalstyrelsen, som intet har att erinra mot förslaget om statspolisen under en övergångstid, framhåller, att det borde uttryckligen angivas att statspolisen endast vore medhjälpare till hälsovårdsnämnden i fråga om provtagning, kringföringshandel och allmän kontroll av livsmedel samt hade till uppgift att till hälsovårdsnämnderna inrapportera sina iakttagelser ävensom att beslutanderätten med avseende på åtgärder, som därvid kunde anses erforderliga, tillkomme hälsovårdsnämnderna. Statens institut för folkhälsan understryker behovet av skärpt livsmedelskontroll på landsbygden samt finner de åtgärder, som i sådant syfte föreslås i betankandet i allt väsentligt godtagbara.

100 Smålands och Blekinge handelskammare föra bl. a. följande:

samt Skånes handelskammare

an-

Tanken, att livsmedelskontrollen å landsbygden i vissa avseenden skall anförtros statspolisen, finna handelskamrarna icke obetingat lycklig. Realiserandet av denna tanke skulle innebära, att den karaktär av polisövervakning, som tidigare vidlådit livsmedelskontrollen i städerna, men som man där sökt avlägsna, skulle komma att sätta sin prägel på kontrollen å landsbygden. I flertalet större städer ha hälsovårdsnämnderna å senare tid sett sin viktigaste uppgift inom livsmedelskontrollen ligga på det rådgivande området; tillsynen utövas i överensstämmelse härmed genom för denna uppgift anställda och särskilt utbildade funktionärer, hälsovårdstillsyningsman. Denna form av övervakning har varit ägnad att tillvinna sig de enskilda näringsidkarnas förtroende och givit goda erfarenheter. Därigenom ha bl. a. de lokala hälsovårdsnämnderna lättare kunnat vinna gehör hos dessa för hygieniska önskemål. För en dylik framför allt rådgivande verksamhet torde statspolisen, vars egentliga arbetsuppgifter utgöras av rena polisgöromål, sakna erforderliga förutsättningar. För flertalet näringsidkare torde ock en livsmedelskontroll, som närmast har karaktär av polisuppsikt, te sig mindre tilltalande. Det kan även befaras, att en på sådant sätt anordnad tillsyn av livsmedelsbutiker skulle vara ägnad framkalla icke önskvärd uppmärksamhet bland allmänheten, och därigenom kunna leda till friktioner mellan denna och vederbörande affärsidkare. Under alla förhållanden måste förutsättas, att denna tillsyn icke utövas genom funktionärer i uniform. Ifrågasättas må i detta sammanhang huruvida de polismän, åt vilka handhavandet av ifrågavarande uppgift skulle uppdragas, skulle komma att besitta de erforderliga teoretiska och praktiska kvalifikationerna för uppgiften. Att dylika kvalifikationer skulle kunna bibringas dem enbart genom genomgång av en av de planerade korta kurserna vid institutet för folkhälsan, tillåter sig handelskammaren betvivla. Det av de sakkunniga diskuterade, men av dessa av kostnadsskäl avvisade förslaget, att särskilda hälsovårdstillsyningsman skulle anställas för varje län i och för livsmedelskontrollens handhavande på landsbygden, synes handelskamrarna vara förtjänt att övervägas i varje fall för de större länen, även om de ökade kostnader, som en dylik organisation skulle medföra, otvivelaktigt måste ingiva betänkligheter. Såvitt handelskamrarna kunna bedöma, skulle dock merkostnaderna för en dylik organisation kunna hålla sig inom en ganska snäv ram. Trots nu anförda betänkligheter vilja handelskamrarna med hänsyn till omständigheterna dock icke motsätta sig att den föreslagna kontrollen genom statspolisen å landsbygden införes som ett provisorium. Handelskammaren i Karlstad, som finner förslaget om statspolisen vara ett beaktansvärt uppslag, ifrågasätter, om icke utbildningen av statspoliserna för ändamålet i fråga kunde omhändertagas på närmare håll än hos institutet i Stockholm. Olikheterna inom de många länen i fråga om de hygieniska förhållandena och kontrollen vore fortfarande stora, och ingen torde bättre känna förhållandena än förste provinsialläkarna, som således skulle kunna sätta in statspolisens verksamhet på de lämpligaste punkterna. Förmodligen skulle kostnaden härigenom i viss mån minskas för utbildningen. Vid förfall för förste provinsialläkaren borde denne kunna överlämna utbildningen till annan lämplig tjänsteläkare. Statspolisintendenten finner den föreslagna verksamheten utan särskilda olägenheter kunna fullgöras av ordningsstatspolisen jämsides med dess nuvarande tjänsteuppgifter samt fortsätter:

101 Ett förslag till program för utbildningen, vilken skulle ske vid statens institut för folkhälsan, h a r uppgjorts och finnes intaget i betänkandet. För att den relativt korta utbildningstiden rationellt skall kunna utnyttjas är det nödvändigt, a t t lärobok eller kompendium utarbetas och överlämnas till de blivande kursdeltagarna i så god tid, a t t de före kursens början bliva förtrogna med ämnet, så att kursen i stort sett kan begränsas till repetitioner, förhör och praktiska övningar. Det är önskvärt, att första året omkring 40 statspolismän erhålla utbildning. Sveriges köpmannaförbund förordar E k e l u n d s förslag men vill dock icke m o t s ä t t a sig förslaget om statspolisen, varvid f ö r b u n d e t förutsätter, a t t polisman vid p r o v t a g n i n g och a n n a n tillsyn i tillverknings- och försäljningslokaler skall vara civilklädd. F ö r b u n d e t u n d e r s t r y k e r vidare, att vid u t b i l d n i n g s k u r s e n b o r d e i n s k ä r p a s , a t t s t a t s p o l i s m a n n e n , då h a n fyllde en hälsovårdstillsyningsmans uppgift, icke e n d a s t vore k o n t r o l l a n t u t a n även rådgivare åt den affärsinnehavare, v a r s b u t i k h a n i n s p e k t e r a d e . P o l i s m a n n e n s uppgift vore i d e t t a fall icke e n d a s t k o n t r o l l e r a n d e utan även konsultativ. Svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet ifrågasätter l ä m p l i g h e t e n att förena e t t t j ä n s t e m a n n a u p p d r a g av så y t t e r s t g r a n n l a g a och r e a l i t e r civilbetonad n a t u r som livsmedelskontrollen med s t a t s p o l i s t j ä n s t e n , vartill komme, att r e s u l t a t e t av den tillämnade u t b i l d n i n g e n ovillkorligen m å s t e bliva ringa. F ö r b u n d e t fortsätter: Förbundet har under sin över 20-åriga verksamhet städse strävat efter att för landets hälsovårdsinspektörer och tillsyningsmän erhålla en så god och fullödig utbildning för yrket, som det varit möjligt. Förbundet har därför under årens lopp genom återkommande utbildnings- och fortbildningskurser i möjligaste mån sökt förverkliga detta mål. När utbildningen sedermera blev förlagd till statens institut for folkhälsan, var detta en åtgärd som vårt förbund hälsade med stor tillfredsställelse, enär man häri såg en effektivisering av utbildningen. För sistnämnda ändamål har också förbundsstyrelsen hos institutet framhållit den absoluta nödvändigheten av att schemat för de hittills vid institutet anordnade 6-veckorskurserna för hälsovårdsinspektörer och tillsyningsmän utökades så, att en gedignare undervisning kunde meddelas. Vi ha nämligen på grund av mångårig utbildningsoch yrkeserfarenhet den bestämda uppfattningen, att verkligt goda kunskaper i de delar av hälsovårdsarbetet som äro anförtrodda nämnda befattningshavare icke tillnärmelsevis kunna bibringas eleverna under en så snävt tilltagen utbildningstid. För övrigt anse vi utbildningen kräva en grundlig praktik inom yrket såsom komplettering. När därför statens institut för folkhälsan enligt föreliggande betänkande föreslår 14 dagars utbildning för statspolismännens tillämnade tjänstgöring på livsmedelskontrollens område, måste man få den bestämda uppfattningen, att en förbättring av kontrollen på landsbygden icke synes vara så av nöden, som de sakkunniga i sitt betänkande framhålla, Ty med den nu föreslagna åtgärden torde någon sådan verklig förbättring icke kunna åstadkommas. Livsmedelskontrollen som sådan ställer nämligen stora fordringar på planmässighet i arbetet, vilken omöjligen kan erhållas genom den nu föreslagna organisationen. Densamma synes för övrigt innebära en tillbakagång till de primitiva förhållanden, som voro rådande i slutet av 1800-talet, då övervakandet av hälsovårdsföreskrifternas efterlevnad ålåg allmänna polisen. Ej heller är det troligt, att statspolismännen själva komma att känna sig kompetenta a t t åtaga sig ansvaret för den viktiga del av livsmedelskontrollen, varom här är fråga, enbart efter genomgång av den föreslagna 14-dagarskursen.

102 Förbundet förordar i stället Ekelunds förslag under framhållande av, att ett villkor för en effektiv och ur folkförsörjningssynpunkt nödvändig livsmedelskontroll vore, att de befattningshavare, åt vilka sådant uppdrag lämnades, dels vore väl utbildade härför, dels också kunde ägna sitt odelade intresse häråt. De kostnader, som nedlades för skapandet av ett på sådant sätt organiserat kontrollorgan, torde ur samhällssynpunkt få betecknas som väl använda medel. Landsfogden i Kronobergs län, med vilken länsstyrelsen i länet instämmer, anför bl. a.: Statspolisens sysslande med livsmedelskontrollen har avsetts skola utövas samtidigt med tillsynen av efterlevnaden av lagstiftningen om motorfordon, om mått och vikt m. m , alltså under de ordinarie patrulleringarna, detta för att undvika ökade resekostnader. Personalen är under dessa patrulleringar iförd uniform. De sakkunniga ha emellertid föreslagit den föreskriften, att polisman vid provtagning och annan tillsyn i tillverknings- och försäljningslokaler bör vara civilklädd. En sådan föreskrift skulle medföra, att statspolisen icke kunde kombinera livsmedelskontrollen med övriga tjänsteresor utan finge för sådan kontroll låta utgå särskilda patruller med civilklädd personal, vilket måste föranleda ökade resekostnader. Visserligen bör en kontroll av ifrågavarande slag givetvis handhas så, att minsta möjliga obehag drabbar den, som skall kontrolleras, men det eventuella uppseende, som närvaron av en uniformerad polisman i en lokal kan väcka, torde icke kunna inverka så menligt på vederbörandes rörelse, att för den skull ökade kostnader för det allmänna kunna anses motiverade. Jag får därför avstyrka en föreskrift om att kontrollen bör utföras av civilklädd personal. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att det visserligen icke vore uteslutet, att åt statspolisen kunde överlämnas att medverka vid kontroll beträffande den allmänna hälsovården, exempelvis tillsyn å ordningen i lokaler för tillverkning eller försäljning av livsmedel ävensom i fråga om transporterande av livsmedel. Men de sakkunnigas förslag innebure, såvitt länsstyrelsen kunde finna, något helt annat, nämligen att statspolisen skulle göras till hälsovårdstillsyningsman rörande livsmedelskontrollen; och förslaget skulle, om det genomfördes, komma att förrycka statspolisens tjänstverksamhet. På grund härav måste länsstyrelsen avstyrka de sakkunnigas förslag. Den erforderliga förstärkningen borde därför enligt länsstyrelsens mening lösas på annat sätt, varvid det i betänkandet omförmälda förslaget av Ekelund vore värt beaktande. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför bl. a.: I och för sig har länsstyrelsen intet att invända mot att statspolisen användes i hälsovårdens tjänst. Men så som de sakkunniga utformat sitt förslag — att livsmedelskontrollen blott skulle bli en av statspolisens många olika uppgifter och att blott ett mindre antal statspolismän skulle erhålla en mycket knapphändig utbildning på området — torde man inte få vänta någon större effekt av statspolisens arbete på ifrågavarande område. Det synes länsstyrelsen kunna starkt ifrågasättas, om statspolismännen, även om utförliga råd och anvisningar utarbetas av medicinalstyrelsen, få nödiga kvalifikationer för ifrågavarande arbete. I varje fall synes det länsstyrelsen vara önskvärt, att deras arbete kommer under mera sakkunnig ledning än vad som kan vinnas med tryckta råd och anvisningar, även

103 om dessa äro synnerligen förtjänstfulla. Sålunda kunde tänkas, att åt förste provinsialläkaren och länsveterinären kunde givas vissa befogenheter att i samråd med landsfogden eller föreståndaren för vederbörande statspolisavdelning leda och hava tillsyn över statspolisens ifrågavarande verksamhet. I några yttranden har tveksamhet framförts, om hälsovårdsnämnderna på landet för närvarande äro tillräckligt effektiva. Länsstyrelsen i Skaraborgs län påtalar detta förhållande beträffande de mindre kommunerna och framhåller, att enligt länsstyrelsens mening en ändring till det bättre skulle åstadkommas, om större hälsovårdsområden tillskapades och om ett dylikt samgående i trängande fall skulle kunna åvägabringas genom myndighets förordnande därom och ej endast på grund av vederbörande kommuners frivilliga samgående i förbund. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att det i samband med livsmedelsstadgans införande borde tagas under övervägande, om icke den lokala organisationen borde stärkas genom föreskrifter om att skyldigheten att tillsätta särskilda hälsovårdsnämnder skulle utsträckas till områden med lägre invånarantal än det nu i 36 § hälsovårdsstadgan föreskrivna. I samband därmed borde jämväl övervägas frågan om anordnande av gemensamma hälsovårdsnämnder för flera kommuner. Hälsovårdsnämnden i Skidtuna förordar även ändring av bestämmelserna om skyldighet att tillsätta särskild hälsovårdsnämnd, förslagsvis så att dylik skyldighet skulle föreligga för kommun med minst 1 000 eller åtminstone minst 1 500 invånare. Länsveterinären i Jämtlands län anser frågan om livsmedelskontrollen på landsbygden ej tillfredsställande löst genom de sakkunnigas förslag. Hälsovårdsnämnd på landet vore ofta ej lämplig. Eventuellt borde för ett flertal närliggande hälsovårdsområden inrättas en särskild livsmedelskontrollnämnd, vars ledamöter skulle utses av vederbörande länsstyrelse. En sådan nämnd borde lättare kunna tillförsäkras erforderlig sakkunskap därigenom, att då så ansåges möjligt och lämpligt såväl provinsialläkare som distriktsveterinär kunde utses till ledamot av nämnden. Medicinalstyrelsen säger sig icke kunna förorda sistnämnda förslag men finner lämpligt, att särskilda hälsovårdsnämnder tillsättas i större utsträckning än nu. Härvid uttalar styrelsen önskemålet, att vid personvalet hänsyn särskilt skulle tagas till vederbörandes kunnighet i och intresse för hälsovårdsfrågor. Länsstyrelsen i Värmlands län förordar bestämmelse om skyldighet för landskommun med större folkmängd än t. ex. 5 000 invånare att anställa hälsovårdstillsyningsman bl. a. för livsmedelskontrollen. Hälsovårdsnämnden t Forshaga framhåller behovet av kompetensfordringar för hälsovårdstillsyningsmännen. Beträffande de ovan återgivna, i betänkandet framlagda förslagen till ändringar i hälsovårdsstadgan ha vissa erinringar gjorts i yttrandena. Sålunda påyrkas beträffande 2 § 6 mom. hälsovårdsstadgan av medicinalstyrelsen, svenska provinsialläkareföreningen samt vissa förste provinsialläkare, att i städer utan stadsläkare ävensom i andra samhällen, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad gälla, i staden eller samhället stationerad provinsial-

104 läkare eller extra provinsialläkare skall äga rätt att närvara vid hälsovårdsnämndens sammanträden samt deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Hälsovårdsnämnden i Gränna förordar, att i stad utan stadsläkare sådan provinsialläkare eller extra provinsialläkare skall vara ledamot av hälsovårdsnämnden, där Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnar. Medicinalstyrelsen anser vidare bestämmelsen i 2 § 6 mom. icke böra i fråga om länsveterinär gälla för stad, varest finnes stadsveterinär med rätt till tjänstårsberäkning å stadsveterinärstjänsten. Stadsveterinären i Göteborg anför på tal om dessa bestämmelser, att det syntes obehövligt, att länsveterinär deltoge i sammanträde av hälsovårdsnämnd i stad, där stadsveterinär funnes anställd och veterinär sakkunskap alltså funnes tillgänglig. Medicinalstyrelsen, statens veterinärbakteriologiska anstalt, svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien, svenska distriktsveterinärföreningen, veterinärhögskolan, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län m. fl. anse, att jämväl distriktsveterinär bör på landet äga befogenhet att påkalla sammanträde av hälsovårdsnämnd. Länsstyrelsen i Västmanlands län och hälsovårdsnämnden i Västerås vilja ha föreskrift om att veterinär obligatoriskt skall vara ledamot av hälsovårdsnämnd. Hälsovårdsnämnden i Ljusdal anser distriktsveterinär böra vara självskriven ledamot av hälsovårdsnämnd på stationsorten samt ha rätt att deltaga i sammanträdena av samtliga hälsovårdsnämnder i distriktet med yttranderätt men ej beslutanderätt. Samma föreskrift bör enligt nämnden gälla för provinsialläkare och extra provinsialläkare. Svenska distriktsveterinärföreningen anför, att de sakkunniga, som visserligen låtit den veterinära sakkunskapen komma mera till sin rätt i hälsovårdsnämnderna, dock borde ha tagit steget fullt ut och föreslagit, att distriktsveterinär, eventuellt stadsveterinär, skulle vara självskriven ledamot i hälsovårdsnämnd å plats, där han är bosatt. Medicinalstyrelsen har emellertid ansett sig icke kunna tillstyrka detta förslag, då enligt de sakkunnigas förslag veterinär sakkunskap torde komma att i viss omfattning göra sig gällande i fråga om hälsovårdsnämndernas verksamhet och resultatet av detta förslag torde böra avvaktas. Beträffande de föreslagna nya bestämmelserna i 3 § 8 mom. och 38 § 5 mom. framhåller medicinalstyrelsen, att underrättelse, varom här vore fråga, borde inom hälsovårdsområde, som vore beläget inom länsveterinärs praktikområde eller inom det veterinärdistrikt, inom vilket länsveterinär vore stationerad, lämnas jämväl länsveterinären, dock ej i stad med stads veterinär. Yrkanden i samma riktning framställas jämväl av länsveterinärerna i Gotlands och Västernorrlands län. Länsveterinären i Jämtlands län anser hälsovårdsnämnd i stad, där länsveterinär är stationerad böra underrätta länsveterinären om tid för sammanträde. Hälsovårdsnämnden i Östersund föreslår, att hälsovårdsnämnd i stad, där förste provinsialläkare och länsveterinär äro stationerade, skall underrätta dessa om tid för sammanträde. Länsveterinären i Malmöhus län anför, att åtminstone hälsovårdsnämnd i stad eller annat samhälle, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad gällde, borde förpliktas

105 underrätta länsveterinären om sammanträde och föredragningslistan därvid. Utan dylik underrättelse bleve stadgandet om rätt för länsveterinären att närvara vid sammanträdet illusoriskt. Länsstyrelsen i Örebro län vill i 3 § hälsovårdsstadgan ha införd bestämmelse om skyldighet i samhälle på landet för hälsovårdsnämnd att- underrätta vederbörande provinsialläkare och extra provinsialläkare om nämndens sammanträden. I vissa yttranden har man emellertid ställt sig mer eller mindre avvisande till en underrättelseskyldighet av ifrågavarande slag. Sålunda ifrågasätter länsstyrelsen i Östergötlands län lämpligheten av bestämmelsen, att hälsovårdsnämnd i stad med egen stadsläkare ålägges underrätta distriktsveterinär eller stadsveterinär om sammanträde med nämnden. Enligt länsstyrelsens uppfattning borde det räcka med att hälsovårdsstadgan innehölle en uppmaning till dylik nämnd att i fall, då så ansåges erforderligt för visst ärendes prövning, tillkalla dylik veterinär. Hälsovårdsnämnden i Åkarp ställer sig tveksam till ifrågavarande bestämmelser och anför härom: Hälsovårdsnämnderna få emellanåt ärenden, som helst böra avgöras snabbt, och då kan medelst telefonbud ett sammanträde i hast ordnas. Då därtill kommer, att provinsialläkare och distriktsveterinär ytterst sällan torde få tillfälle att delta i något hälsovårdsnämndssammanträde, synes det nämligen vara onödigt belasta och göra tungrodd en eljest smidigt arbetande apparat. Vad här avses, nämligen fackmännens, läkarnas och veterinärernas, närmare kontakt med hälsovårdsnämnderna i deras arbete, kan måhända ernås på annat sätt än det av de sakkunniga föreslagna. Kanske kunde det tänkas, att en bestämmelse infördes, enligt vilken vid vissa viktigare ärendens behandling provinsialläkare och distriktsveterinär kallades till sammanträde. Hälsovårdsnämnden i Stuvsta anser bestämmelserna i 3 § 8 mom. och 38 § 5 mom. hälsovårdsstadgan böra erhålla sådan utformning, att nämnden endast behövde lämna underrättelse om sammanträde, där föredragningslistan upptoge ärende av sådan art, att provinsialläkares eller distriktsveterinärs närvaro och råd vore nödvändiga, Liknande synpunkter anför hälsovårdsnämnden i Frövi. Hälsovårdsnämnden i Högsby anser distriktsveterinär behöva underrättas endast när på föredragningslistan förekomme ärende, som anginge den animala livsmedelskontrollen. Hälsovårdsnämnden i Linköping anser onödigt med föreskrift om att distriktsveterinären skall underrättas. Kallelse av länsveterinären vore mera motiverad. Hälsovårdsnämnden i Mellerud avstyrker helt de föreslagna bestämmelserna, då någon obligatorisk anmälningsskyldighet till provinsialläkare och distriktsveterinär angående sammanträden och föredragningslistor icke borde finnas i större utsträckning än vad hittills varit fallet. Länsveterinären i Jämtlands län finner tveksamt vem som skall bekosta länsveterinärens resor till sammanträdena, Frågan om förhållandet mellan tjänsteläkarnas och tjänsteveterinärernas uppgifter beträffande livsmedelskontrollen har berörts i åtskilliga yttranden, varvid, särskilt från veterinärt håll, påtalats, att en tillräckligt skarp gränsdragning icke gjorts.

106 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller såsom önskvärt, att en mera bestämd gräns uppdroges mellan läkarnas och veterinärernas uppgifter, då denna enligt de sakkunnigas förslag måste anses synnerligen oklar. Det syntes länsstyrelsen, att veterinärerna, särskilt distriktsveterinärerna, skulle kunna tilldelas större uppgifter i fråga om livsmedelskontrollen än de sakkunniga avsett. Bland annat borde möjligheter skapas för att distriktsveterinärerna skulle kunna företaga erforderliga tjänsteresor i och för arbete i den allmänna hälsovårdens tjänst. Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län påtalar att med det föreliggande förslaget, vari distriktsveterinärerna tilldelats vidgade uppgifter i fråga om livsmedelskontrollen, samröret mellan tjänsteläkare och tjänsteveterinärer bleve ändå större och mera otillfredsställande än nu. Han fortsätter: Vid tillkomsten av en alldeles ny livsmedelsstadga synes det vara ett utmärkt tillfälle att på lämpligt sätt uppdela arbetet på de olika tjänstemannakategorierna, så att var och en får sin bestämda uppgift och utan att någon del av arbetet sammanfaller. Det, som återstår av livsmedelshygienen, sedan den animala delen uteslutits, torde icke vara mycket eller särskilt viktigt. Inom bagerier, konditorier, matserveringar etc. användas ju även animala livsmedel, såsom mjölk och smör m. m. Veterinärerna torde, så vitt jag vet, i allmänhet besitta bättre utbildning och kunskaper beträffande den animala livsmedelskontrollen och andra hithörande frågor än tjänsteläkarna. Enligt stadgeförslaget avses även, som sagt, allt flera uppgifter komma att läggas på veterinärerna, Då tjänsteläkarnas tid och krafter mer och mer tagas i anspråk för den socialhygieniska verksamhet, som icke tillhör livsmedelshygienen, torde måhända de åligganden, som hänföra sig till livsmedelsstadgan, lämpligen böra i ändå större utsträckning överflyttas från tjänsteläkarna till veterinärerna, vilket i så fall torde kunna ske genom nödiga ändringar i dessa tjänstemäns instruktioner. Länsveterinären i Göteborgs och Bohus län anser, att de närmast ansvariga för livsmedelsstadgans efterlevnad borde vara de redan för denna uppgift grundligt utbildade tjänsteveterinärerna. Veterinärinstruktionen borde därför utbyggas med bestämmelser i sådan riktning att distriktsveterinärerna komme att årligen företaga tjänsteresor för kontroll av stadgans efterlevnad. Länsveterinärernas hygieniska inspektionsresor borde återupptagas. 1 samband härmed borde tjänsteläkarna befrias från sin nuvarande befattning med livsmedelshandelns övervakning och läkarinstruktionen ändras i anslutning härtill. Den å kurser i socialhygien meddelade utbildning, som en del läkare erhållit eller framdeles erhölle, kunde icke ge den kompetens för uppgiften, som den fleråriga specialutbildning i ämnet, vilken veterinären redan under ett par års tid av högskoletiden och sedermera under ett par års praktisk verksamhet på slakthus samt stadsveterinära och andra bakteriologiska laboratorier erhölle. Läkarens uppgifter inom andra områden av hans verksamhet vore sä stora, att han borde befrias från livsmedelskontrollen såsom ett för honom främmande gebiet. Man torde vidare bättre kunna undvika dubbelinspektioner genom att alla livsmedelslokaler kontrollerades av veterinärerna, ej endast de som avsåge livsmedel från djurriket. I veterinärutbildningen inginge ju vida

107 mer än den animala livsmedelskontrollen, bl. a. viss vegetabiliekontroll ävensom butiksinredningskännedom. Liknande synpunkter anföras av ett flertal länsveterinärer. Hälsovårdsnämnden i Uddevalla framhåller nödvändigheten av att frågan om läkares och veterinärers befattning med livsmedelskontrollen närmare preciserades för att undvika den dubbelkontroll, som sannolikt måste bli en följd av de föreslagna bestämmelserna. Stadsveterinären i Göteborg påpekar, att bestämmelse saknades om vem som skulle utöva kontroll över icke animaliska livsmedel och lokaler, där sådana bereddes och försåldes. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att då det funnes livsmedel, som härrörde från såväl djurriket som växtriket (exempelvis blandning av smör och margarin) det kunde ifrågasättas, huruvida icke de i 12 kap. 5 § angivna veterinära tjänstemännens tillsynsplikt borde bestämmas på annat sätt. Statens institut för folkhälsan framhåller även, att uttrycket »livsmedel, som härröra från djurriket» torde ha erhållit en vidsträcktare formulering än som avsetts. De sakkunnigas förslag om ökade uppgifter på livsmedelskontrollens område för statens institut för folkhälsan har i yttrandena över förslaget utsatts för kritik, bl. a. av statens veterinärbakteriologiska anstalt, som framhåller, att undersökningar av animala livsmedel krävde veterinär sakkunskap och att sådan saknades vid statens institut för folkhälsan, varför detta för närvarande icke vore i stånd att fylla dessa uppgifter. Samma åsikt har statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien, veterinärhögskolan, förste stadsveterinären i Stockholm, flera länsveterinärer samt hälsovårdsnämnden i Morastrand. Kooperativa förbundet framhåller vikten av att den kommunala livsmedelskontrollen kombineras med en central kontroll och finner det i betänkandet framlagda förslaget att överlåta en del av denna kontroll till statens institut för folkhälsan vara en god början till ett samarbete mellan staten och kommunerna för denna kontroll. Förbundet fortsätter: Det kan emellertid förutses, att om denna provtagningsverksamhet skulle få större omfattning, folkhälsoinstitutets laboratorium snart skulle bli betänkligt överlastat. Det vore därför önskvärt, om de institutionella eller enskilda laboratorier, vilka äro godkända av staten för utförande av analyser av detta slag i möjligaste mån kunde anslutas till detta regelbundna provtagningsarbete, vilket på detta sätt rätt snart skulle kunna få betydande verkningar och medföra en verklig uppryckning både av yrkesambitionen hos tillverkarna och av varuköparnas vaksamhet. Hälsovårdsnämnden i Ljungby är tillfredsställd med att den ekonomiska kontrollen över livsmedlen avlyftes från hälsovårdsnämnderna, samt ifrågasätter, om det icke vore effektivt att decentralisera kontrollen till länsvis fördelade kontrollorgan i stället för att förlägga den blott till statens institut för folkhälsan. Statens institut för folkhälsan betonar, att institutets uppgifter avsåge livsmedelskontrollen enligt livsmedelsstadgan, samt framhåller, att den hygie-

108 niska livsmedelskontrollen borde liksom hittills ombesörjas lokalt och att institutets medverkan väsentligen komme att begränsas till undersökningar, för vilka erforderliga laboratorieresurser icke funnes tillgängliga annorstädes i landet eller vilka icke jämlikt särskilda föreskrifter ålåge annat organ. Samma, ståndpunkt har medicinalstyrelsen. Även statens lantbrukskemiska kontrollanstalt anser institutets uppgifter böra begränsas till kontrollen enligt livsmedelsstadgan, bl. a. därför att kontrollanstalten på grund av särskilda författningar utgjorde centralt undersökningsorgan för viss livsmedelskontroll avseende mjölk och mejeriprodukter, i vilken anordning ändring icke torde böra vidtagas. Beträffande provtagnings- och analysföreskrifter framhåller anstalten, att ytterligare åtgärder på detta område vore erforderliga för vinnande av det med livsmedelskontrollen avsedda syftet. Sålunda borde — i likhet med vad som gällde för det lantbrukskemiska kontrollväsendet — erforderliga provtagnings- och analysföreskrifter utarbetas och fastställas att gälla för all den motsvarande undersökningsverksamhet, som hade med livsmedelskontrollen att göra, Endast på detta sätt torde erforderlig enhetlighet och stadga i kontrollförfarandet vara att påräkna. Det torde lämpligen böra tillkomma medicinalstyrelsen att vidtaga åtgärder i nämnda hänseenden. Även lantbruksstyrelsen anser att institutets uppgifter böra begränsas till kontroll enligt livsmedelsstadgan och att det bör ankomma på medicinalstyrelsen att utfärda dylika föreskrifter. Lantbrukshögskolan åter framhåller, att det borde vara folkhälsoinstitutets uppgift att medverka till förebyggande av tillverkning och försäljning av för hälsan skadliga eller mindervärdiga livsmedel och näringspreparat, oavsett om livsmedelsstadgan ägde tillämpning på desamma eller icke. Det borde även tillkomma institutet att även utan medverkan av hälsovårdsnämnd eller polismyndighet införskaffa och undersöka prov av livsmedel och näringspreparat. Det borde slutligen åligga institutet för folkhälsan att utarbeta bestämmelser rörande provtagning även för de fall, att provtagning utan initiativ från institutet företoges av tullmyndighet, hälsovårdsnämnd eller köpare eller importör av livsmedel. Vid den lantbrukskemiska kontrollen hade det visat sig utomordentligt viktigt, att allmänna föreskrifter rörande provtagning funnes tillgängliga för allmänheten. Förhållandena torde vara likartade inom livsmedelskontrollen. De sakkunniga. Inom den livsmedelskontroll, som skall genomföras med stöd av livsmedelsstadgans bestämmelser, kan man särskilja två olika huvudområden, nämligen dels kontrollen av lokaler för tillverkning, saluhållande och förvaring av livsmedel ävensom där befintliga anordningar och där funge rande personal, dels kontrollen av att livsmedlen till sin sammansättning stå i överensstämmelse med livsmedelsstadgans föreskrifter och att vid deras saluhållande i övrigt iakttagas de föreskrifter beträffande märkning m. m , som äro givna i stadgan. Den omedelbara kontrollen av lokaler, anordningar och personal sker med

109 fördel lokalt. Det är därför naturligt, att denna kontroll liksom nu skall i första hand åvila de kommunala hälsovårdsnämnderna med hos dem anställda hälsovårdstillsyningsman ävensom tjänsteläkare och tjänsteveterinärer. Denna kontroll torde redan nu fungera i stort sett tillfredsställande i städer och anelra större kommuner, där särskilda hälsovårdsnämnder finnas och där hälsovårdstillsyningsman finnas anställda. I de smärre kommunerna är det ofta sämre ställt med denna kontroll. Effektiviteten är här ofta beroende av att inom hälsovårdsnämnden eller, där särskild hälsovårdsnämnd ej finnes, kommunalnämnden finnes någon ledamot med intresse och sinne för denna uppgift eller att inom vederbörande distrikt finnes tjänsteläkare, som har tid och intresse härför. Distriktsveterinärerna torde hittills endast i mindre utsträckning ha tagits i anspråk. Det har omvittnats och torde otvivelaktigt vara förhållandet, att en effektivering av livsmedelskontrollen på landsbygden är av nöden. Genom den nu pågående översynen av kommunindelningen, varigenom antalet kommuner i riket kommer att högst väsentligt nedgå genom sammanslagning av småkommuner, torde en väsentlig förbättring i detta hänseende kunna väntas. Ett betydligt större antal kommuner än nu torde komma att uppnå det antal invånare, 3 000, som erfordras för att skyldighet för kommunen att tillsätta särskild hälsovårdsnämnd skall föreligga. Även torde särskild hälsovårdstillsyningsman komma att tillsättas i betydligt flera kommuner än nu. Även om en effektivering av livsmedelskontrollen på landsbygden utan särskilda föreskrifter eller åtgärder alltså kan förväntas, torde det dock kunna ifrågasättas, om icke ändock särskilda anordningar böra vidtagas på detta område. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, föreligger här i huvudsak två uppslag. Det ena är det i 1941 års betänkande omtalade förslaget om tillsättande länsvis av särskilda hälsovårdstillsyningsman, vilka under förste provinsialläkarens ledning skulle utöva tillsyn över livsmedelskontrollen på landsbygden. Främst av kostnadshänsyn togs detta förslag icke upp i betänkandet. Det andra är det i betänkandet framförda förslaget, att vissa statspolismän skulle efter en kort utbildning vid statens institut för folkhälsan erhålla särskilt uppdrag att ägna sig åt livsmedelskontrollen. Mot det sistnämnda förslaget har i många av de över betänkandet avgivna yttrandena uttalats stora betänkligheter och framhållits, att anordningen i varje fall endast finge betraktas som ett proviso rum. Man har därvid åberopat, att tillsynen av hälsovården och livsmedelskontrollen i synnerhet icke i första hand bör vara en polissak. Kontrollanterna böra i stor utsträckning vara rådgivande och giva vägledande anvisningar, icke i första hand verksamma för att upptäcka förseelser mot bestämmelserna och i laga ordning beivra dem. Man har även framhållit, att då anordningen huvudsakligen föranletts av sparsamhetsskäl, statspolisen för undvikande av alltför stora kostnader måste förena livsmedelskontrollen med sin övriga verksamhet och att det därför av praktiska skäl blir svårt för statspolisen att upprätthålla det ifrågasatta kravet, att polismännen vid livsmedelskontrollens utövande skola vara civil-

110 klädda. I andra yttranden har man emellertid funnit ifrågavarande uppslag beaktansvärt men betonat, att statspolismännen icke skulle utöva någon självständigt kontrollerande verksamhet utan endast såsom biträden åt de hälsovårdande myndigheterna på vederbörande orter. De sakkunniga inse till fullo, att det har sina olägenheter att låta livsmedelskontrollen bli en polissak. Man torde emellertid icke kunna resa någon erinran mot anordningen om statspolismännens medverkan inskränktes till just sådant biträde, som nyss sagts. Detta innebär, att statspolisen skall åläggas att under sina inspektioner ha ögonen på och även måhända vid behov närmare undersöka hithörande förhållanden. Den bör däremot icke äga att själv giva anvisningar om de anordningar, som böra vidtagas, eller ens att direkt inrapportera förhållandena för vederbörande åklagare, för eventuellt åtal. Den bör i stället ha skyldighet att till hälsovårdsnämnden avge rapport om sina iakttagelser, varefter det bör ankomma på hälsovårdsnämnden i sam råd med vederbörande tjänsteläkare eller tjänsteveterinär (jfr härom nedan) att vidtaga erforderliga åtgärder eller eventuellt vidarebefordra saken till åtal. Det synes emellertid lämpligt, att för att statspolisen skall bliva bättre skickad att genomföra dessa begränsade uppgifter på livsmedelskontrollens område, vissa statspolismän underkastas utbildning på ifrågavarande område, på sätt livsmedelslagstiftningssakkunniga föreslagit, Det har visserligen gjorts gällande, att den föreslagna utbildningen om fjorton dagar vore för kort, De sakkunniga anse dock, att en utbildning av denna omfattning bör vara tillräcklig för de begränsade uppgifter, varom här är fråga. Det andra uppslaget, nämligen att länsvis tillsätta särskilda hälsovårdstillsyningsman med uppgift främst att ha tillsyn över livsmedelskontrollen och hälsovården i övrigt inom sådana kommuner, där kommunala hälsovårdstillsyningsman icke finnas, finna de sakkunniga synnerligen beaktansvärt. Genom en sådan anordning skulle hälsovårdskontrollen på landsbygden otvivelaktigt avsevärt förbättras. Emellertid är att märka, att detta är ett spörsmål, som icke blott gäller livsmedelskontrollen, utan även hälsovården i övrigt. Hälsovårdsstadgan över huvud taget är för närvarande under översyn av särskilda sakkunniga. Det torde vara att vänta, att dessa sakkunniga komma att taga upp detta problem till behandling ur en vidare synpunkt. De sakkunniga anse sig därför icke vilja nu framlägga ett positivt förslag i denna del. Det är måhända även lämpligt att avvakta, vilka verkningar den nya kommunindelningen kommer att få på detta område. Livsmedelskontroll, varom här är fråga, utövas såsom ovan nämnts även av tjänsteläkarna, provinsialläkare, extra provinsialläkare, stadsläkare, köpingsläkare, municipalläkare, samt vidare förste provinsialläkarna, ävensom av läns- och stadsveterinärerna. Högsta ledningen av livsmedelskontrollen handhas av medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen. Däremot ha såsom nämnts distriksveterinärerna i denna sin egenskap icke skyldighet att taga befattning med livsmedelskontrollen i vidare mån än att de ha att tillhandagå

Ill hälsovårdsmyndigheter och polismyndigheter, verkställa undersökning av eller beskaffenheten hos vissa animala födoämnen och avgiva begärda intyg därom. De sakkunniga anse sig böra något närmare upptaga frågan om läkarnas och veterinärernas befattning med livsmedelskontrollen och därmed sammanhängande spörsmål, därvid det särskilt gäller att få till stånd en gränsdragning mellan de olika befattningshavarnas uppgifter, i den mån en sådan gränsdragning ar möjlig att genomföra. Till en början vilja de sakkunniga anföra vissa allmänna synpunkter. Det har anförts som en brist i den nuvarande livsmedelskontrollen, särskilt då det gäller lokalerna, att det for närvarande är för många olika myndigheter eller be fattningshavare, som verkställa inspektioner. Av naturliga skäl blir det ibland så, att den inspekterande, då han finner lokalerna eller där befintliga anordningar bristfälliga ur en eller annan synpunkt, på stående fot ger anvisning om hur det böra vara utan att saken sedan underkastas närmare prövning. Detta gäller naturligen närmast mindre brister. Är det då flera personer, som vid olika tillfällen verkställa inspektioner, kan det mången gång hända, att mot varandra stridande anvisningar givas. Detta är givetvis en olägenhet såväl ur den inspekterandes som ur vederbörande näringsidkares synpunkt. Av denna anledning framstår det såsom angeläget, att klarare direktiv ges om de olika myndigheternas befogenheter och åligganden i dessa hänseenden. Vid tidpunkten för avgivandet av 1941 års betänkande fanns endast en chefsmyndighet på ifrågavarande område, medicinalstyrelsen, som det ålåg att utfärda anvisningar. Härutinnan har numera den ändringen skett, att chefsmyndigheterna blivit två, medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen. Uppdelningen mellan dessa myndigheter har därvid skett på sådant sätt, att veterinärstyrelsen skall ha högsta tillsynen över kontrollen av tillverkningen av och beskaffenheten hos livsmedel med ursprung från djurriket, medan medicinalstyrelsen är högsta myndighet för livsmedelskontrollen i övrigt. Till medicinalstyrelsens verksamhetsområde hör alltså kontrollen över samtliga försäljningslokaler, även om fråga är om lokaler, där endast animala livsmedel saluhållas, liksom även över personalen. De sakkunniga anse den uppdelning, som härigenom skett, rationell och lämplig. Den veterinära fackkunskapen torde vara särskilt lämpad för kontrollen av tillverkningen av animala livsmedel, varmed naturligt hör samman kontrollen över dessa livsmedels beskaffenhet. Vid kontrollen över försäljningslokalerna torde däremot de mera allmänt hygieniska synpunkterna överväga, varför kontrollen häröver lämpligen bör anknytas till medicinalstyrelsen. Den gränsdragning, som sålunda verkställts mellan medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen, torde böra gälla även gränsdragningen mellan tjänsteläkarnas och tjänsteveterinärernas åligganden på livsmedelskontrollens område. Länsveterinärerna böra således i princip ha tillsyn endast över den animala livsmedelskontrollen inom länet, medan kontrollen i övrigt bör handhas av förste provinsialläkarna. Motsvarande gränsdragning bör gälla mellan stadsläkare och stadsveterinär, samt mellan provinsialläkare och distriktsveterinärer. De

112 sistnämnda böra enligt de sakkunnigas mening genom sin instruktion erhålla generell skyldighet att medverka vid livsmedelskontrollen inom sitt distrikt, Emellertid kan det i många fall av praktiska skäl vara lämpligt såväl i länen som i de mindre distrikten att frångå denna strikta uppdelning av livsmedelskontrollen. Enligt vad de sakkunniga erfarit förekommer det nu ofta, att förste provinsialläkaren och länsveterinären samordna sin inspektionsverksamhet så, att exempelvis under ett år vissa delar av länet inspekteras av förste provinsialläkaren, medan andra delar inspekteras av länsveterinären, och att därvid såväl den ene som den andre inom de områden som han inspekterar tager befattning med båda delarna av livsmedelskontrollen. Hinder mot sådana anordningar synas icke böra uppställas, men därvid bör noga iakttagas, att inspektionsverksamheten handhas på sådant sätt, att den nyssnämnda risken för motstridande anvisningar inskränkes till ett minimum. Måhända bör det uttryckligen stadgas, att, vid en dylik samordning av inspektionsverksamheten, den inspekterande alltid skall delge den andre de iakttagelser han under inspektionen gjort i hänseenden som tillhöra denne andres verksamhetsområde. Liknande förhållanden kunna föreligga beträffande den lokala kontrollen. Här får vederbörande befattningshavares personliga egenskaper och intresse för saken en väsentlig betydelse. Förhållandet kan vara det, att provinsialläkaren har visat mycket ringa sinne och intresse för hithörande problem eller vissa av dem, medan motsatta förhållandet föreligger beträffande distriksveterinären (stadsveterinären) eller också tvärtom. Det bör då icke vara omöjligt att på den ene eller den andre lägga mera omfattande uppgifter än vad som skulle följa av den förutnämnda principiella uppdelningen. De båda befattningshavarnas åligganden bör dock tydligt klargöras, så att icke båda utöva tillsyn och inspektion av samma förhållanden, varvid nyss angivna olägenheter skulle kunna följa. Det torde böra tillkomma länsstyrelsen att i samråd med förste provinsialläkaren och länsveterinären meddela föreskrifter härom. Slutligen vilja de sakkunniga här framföra vissa synpunkter på de överordnade myndigheternas eller befattningshavarnas, särskilt förste provinsialläkarnas och länsveterinärernas, inspektionsverksamhet. Det torde nu understundom förekomma, att förste provinsialläkaren eller länsveterinären utan att hälsovårdstillsyningsmannen eller annan representant för hälsovårdsnämnden eller tjänsteläkaren eller tjänsteveterinären är närvarande ger anvisningar, som strida mot dem, som avgivits av den lokala myndigheten eller befattningshavaren. Detta kan leda till tråkiga konsekvenser. Det synes därför lämpligt, att föreskrift meddelas om att den överordnade instansens inspektion alltid skall förrättas i närvaro av representant för den lokala instansen, så att denne får tillfälle att framföra sina synpunkter. De överordnade instansernas inspektionsverksamhet skulle med andra ord icke så mycket avse själva förhållandena på orten som fastmera de underordnade instansernas sätt att utöva kontrollen. Livsmedelslagstiftningssakkunniga hade i sitt förslag upptagit vissa ändringar i hälsovårdsstadgan syftande till att ge läkarna och veterinärerna mera

na direkt kontakt med hälsovårdsnämndernas arbete. Beträffande innebörden av dessa ändringar hänvisas till vad ovan (s. 97 f.) anförts. Då emellertid hälsovårdsstadgan, såsom förut nämnts, är föremål för omarbetning av särskilda sakkunniga, synes med de sålunela ifrågasatta ändringarna böra anstå till denna mera omfattande revision av stadgan. Något förslag i sådant hänseende framlägges därför icke nu av de sakkunniga. Av samma anledning anse de sakkunniga sig icke böra upptaga frågan om skärpta föreskrifter beträffande skyldighet för kommun på landet att inrätta särskilda hälsovårdsnämnder m. m. Såsom förut nämnts åvila speciella övervakningsuppgifter beträffande mejerinäringen lantbruksstyrelsen. Härutinnan torde icke nu någon ändring göras. De sakkunniga övergå härefter till att något närmare beröra den andra delen av livsmedelskontrollen, nämligen den som direkt har avseende på själva livsmedlens beskaffenhet. Ur viss synpunkt har denna fråga redan tangerats, nämligen på tal om gränsdragningen mellan läkares och veterinärers uppgifter inom livsmedelskontrollen. Även denna del av kontrollen bör i stor utsträckning läggas på de lokala myndigheterna. Hälsovårdsnämnd bör sålunda i samma utsträckning som nu ha tillsyn över att inom dess verksamhetsområde livsmedel icke framställas eller saluföras, om de äro av beskaffenhet att vara skadliga för hälsan eller på annat sätt otjänliga att förtära. Tyngdpunkten måste här, liksom i fråga om hälsovårdsnämndernas verksamhet i övrigt, ligga på de hygieniska intressena, I viss utsträckning bör dock hälsovårdsnämnd även ha uppsikt över, att de bestämmelser i livsmedelsstadgan, som avse att tillförsäkra saluförda livsmedel viss kvalitet, bliva iakttagna. Nämnden bör därvid även ha uppmärksamheten fäst på att de föreskrifter, som i stadgan givas om märkning av livsmedelsförpackningar, tillämpas. Nämnden bör också i varje fall äga befogenhet, att, där så finnes av behovet påkallat, närmare undersöka livsmedel, som med skäl kan misstänkas strida mot livsmedelsstadgans bestämmelse, även om ur hygienisk synpunkt anmärkning mot livsmedlet icke kan göras. Däremot bör hälsovårdsnämnd icke äga rätt att omhändertaga livsmedel i annat fall än att detta betingas av hygieniska skäl. Ej heller bör hälsovårdsnämnden i anelra fall än dessa kunna meddela förbud mot visst livsmedels saluhållande inom kommunen. Att hälsovårdsnämnd även vid utövandet av nu omnämnda uppgifter skall äga att vid behov påkalla biträde av polismyndighet är självfallet. Det synes även lämpligt, att statspolisen under sina inspektionsresor ha hithörande bestämmelser i sikte och till hälsovårdsnämnderna rapporterar påträffade fall, då bestämmelserna åsidosatts. Emellertid synes det otvivelaktigt, att den lokala kontroll, som på ifrågavarande område utövas av hälsovårdsnämnderna, icke är tillräcklig utan att densamma bör kompletteras med en mera centraliserad statlig kontroll. En enbart kommunal kontroll kan möjligen ha varit till fyllest under en tid, då handeln med livsmedel var mycket outvecklad. Hälsovårdsnämndernas resurser äro emellertid mycket begränsade. I betraktande måste här tagas, att 8 — 138 49

114 detta område av livsmedelskontrollen endast utgör en ganska ringa del av hälsovårdsnämndens hela arbetsbörda och därför lätt åsidosattes för uppgifter, som kunna framstå såsom mera betydelsefulla, åtminstone i det aktuella läget. Härtill kommer, att de för undersökningarna nödiga kontrollanalyserna äro förhållandevis kostsamma. En analys av vattenhalt i smör enligt folkhälsoinstitutets taxa kostar exempelvis 5 kronor, av vatten- och stärkelsehalt i charkuterivaror 10 kronor, av fetthalt i mjölk 4 kronor, av vattenhalt, i honung 5 kronor etc. varvid dock kommunerna äga erhålla 30 % rabatt. Härav framgår, att även ett förhållandevis obetydligt antal analyser kommer att i icke ringa grad belasta en liten kommuns budget. Slutligen bör här framhållas, att livsmedelshandeln under senare år undergått betydelsefulla förändringar, särskilt därigenom, att försäljningen i långt större utsträckning än tidigare kommit att omfatta fabriksförpackade varor. Om dessa varor har handlanden i regel icke någon ingående kännedom, och han anser sig knappast heller ha något direkt ansvar för dem, även om sådant ansvar, såsom nedan (s. 201) namnes, föreligger. Följden härav har blivit, att en kontroll av livsmedlens beskaffenhet, som huvudsakligen tager sikte på detaljhandeln, kommer att fungera otillfredsställande. Det blir alltmera sällsynt, att en hälsovårdsnämnd, som till äventyrs genom sin kontroll upptäcker någon felaktighet i fråga om livsmedel, kan ratta till detta genom åtgärder gentemot ett företag inom den egna kommunen. Längre sträcker sig i princip icke hälsovårdsnämndens verksamhetsområde, även om en hälsovårdsnämnd enligt 1941 års förslag, vilket, såsom nedan skall angivas, även kommer att upptagas av de sakkunniga, skall äga rätt att under vissa förutsättningar verkställa undersökningar även utom sitt eget verksamhetsområde. Det är emellertid knappast troligt att hälsovårdsnämnd, med den mången gång outvecklade administrationsapparat, som står till nämndens förfogande, kommer att utsträcka sin undersökning till varans ursprung i den utsträckning, som i och för sig kan anses önskvärd. Det synes därför vara nödvändigt att komplettera den lokala livsmedelskontrollen i förevarande hänseende med en central kontroll. Behovet härav blir mera framträdande, i samma mån som livsmedelsproduktionen koncentreras till större företag och handeln på grund härav får en mera interkommunal karaktär. Beträffande organisationen av denna centrala kontroll vilja de sakkunniga framställa följande förslag. I sin egenskap av centralt undersökningsorgan för livsmedel utför födoämneshygieniska avdelningen vid statens institut för folkhälsan ett betydande antal undersökningar av prov av livsmedel, vilka av hälsovårdsnämnderna i landet, av andra myndigheter och av enskilda insändas dit. Undersökningsarbetet blir emellertid föga systematiskt. Det blir under nuvarande förhållanden i huvudsak begränsat till de hälsovårdsområden, där hälsovårdsnämnderna hysa särskilt intresse för dessa sina åligganden och därför insända prov på livsmedel för undersökning. Inom sådana hälsovårdsområden, där hälsovårdsnämnden av en eller annan anledning — ofta bristande ekonomiska resurser — icke anlitar institutet, kommer kontrollarbetet att eftersättas.

115 För att åstadkomma bättre förhållanden på detta område måste statens institut för folkhälsan erhålla möjlighet att genomföra systematiska undersökningar beträffande olika livsmedel och därigenom i högre grad än vad nu är möjligt bli ett verkligt centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrollen. För detta ändamål bör i första hand åtgärder vidtagas för att institutets arbete med sådana rent rutinmässiga undersökningar, som med lika gott resultat kunna utföras på lokala laboratorier, skall kunna lättas. Hälsovårdsnämnderna böra i högre grad än hittills varit fallet anlita de lokala laboratorierna — de lantbrukskemiska stationerna, andra förefintliga allmänna eller enskilda laboratorier. För att ett sådant system med fördel skall kunna genomföras i större utsträckning, erfordras dock, att i vårt land — liksom i andra länder med en utvecklad livsmedelskontroll — officiella undersökningsmetoder för de viktigaste livsmedlen utarbetas. I viss utsträckning finnas dylika redan nu i vårt land, t. ex. av lantbruksstyrelsen fastställda undersökningsmetoder för vissa livsmedel inom lantbruksområdet. Vidare kan omnämnas, att vid institutet för folkhälsan under de senaste åren pågått arbeten för erhållande av »en svensk livsmedelsbok», upptagande bland annat undersökningsmetoder för åtskilliga livsmedel. Statens institut för folkhälsan torde böra erhålla befogenhet att övervaka, att sådana föreskrifter förefinnas i erforderlig utsträckning, och vid behov utarbeta sådana. Det bör i detta sammanhang anmärkas, att just i fråga om metodiken för livsmeclelsundersökningarna sedan några år tillbaka pågår ett fruktbärande skandinaviskt samarbete, syftande till att åstadkomma enhetliga normer och metoder vid livsmedelsundersökningarna. Statens institut för folkhälsan torde även böra hålla en viss uppsikt över de laboratorier för undersökningar av livsmedel, som finnas eller upprättas ute i landet. Tänkbart vore att här införa någon form av auktorisation. De sakkunniga anse det emellertid icke erforderligt att gå så långt. Däremot bör det ankomma på institutet att uppgöra och tillhandahålla hälsovårdsnämnderna förteckning på sådana laboratorier, som lämpligen böra av hälsovårdsnämnderna anlitas för livsmedelsundersökningar. Dylika förteckningar uppgöras nu av medicinalstyrelsen, men det synes lämpligare att lägga denna uppgift på institutet i dess egenskap av centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrollen. De sakkunniga vilja förorda, att Kungl. Maj:t genom cirkulär till länsstyrelserna anmodar dessa att verka för, att -— i den mån normer för undersökningsmetoder på förut angivet sätt blivit utarbetade — hälsovårdsnämnderna för mera rutinmässiga undersökningar i större utsträckning än nu anlita sådana lokala laboratorier, som finnas upptagna i nyssnämnda förteckning. För att underlätta de systematiska undersökningar av livsmedel, som det bör åligga statens institut för folkhälsan att genomföra, bör institutet i så stor utsträckning som möjligt erhålla kännedom om de resultat, till vilka de lokala laboratorierna kommit vid sina undersökningar. Dessa lokala laboratorier synas därför böra anmodas och, i den mån så kan ske, åläggas att till institutet insända kopia av analysintyg rörande undersökning, som laboratoriet i kon-

116 trollsyfte utfört för hälsovårdsnämnds räkning. En sådan anordning överensstämmer i princip med den, som gäller för undersökningar enligt förordningen om kontroll av vattenledningsvatten. Undersökare är här nämligen skyldig att insända avskrift av analysintyg i två exemplar till hälsovårdsnämnden i orten varav det ena är avsett för förste provinsialläkaren i länet. Sedan arbetet vid födoämneshygieniska avdelningen på statens institut för folkhälsan på detta sätt underlättats, bör det finnas möjlighet för avdelningen att utan väsentlig ökning av sina laboratoriemässiga resurser genomföra systematiska undersökningar av kvaliteten på olika i marknaden förekommande livsmedel. Dessa undersökningar böra bedrivas enligt en år för år uppgjord av avdelningens föreståndare fastställd plan. Hälsovårdsnämnderna i olika delar av landet böra anmodas att införskaffa prov på det eller de livsmedel, som vederbörande undersökning avser, och insända proven till avdelningen. Visserligen bör prov kunna anskaffas även på annat sätt, men huvuddelen bör anskaffas genom hälsovårdsnämnderna, enär en provtagning, organiserad vid sidan av dem, lätt skulle komma att medföra, att nämndernas intresse för denna hygieniskt betydelsefulla uppgift minskades. E n undersökning av sålunda insända prov, kompletterad med de intygsavskrifter rörande lokalt utförda analyser beträffande livsmedlet i fråga, som insänts till institutet, torde efter bearbetning och systematisering komma att ge en god bild av förhållandena på området. Genom att följa de särskilda varorna tillbaka till tillverkaren, torde det även vara möjligt att erhålla en uppfattning om de olika tillverkarnas möjlighet att frambringa produkter av tillfredsställande beskaffenhet. Anmärkas kan här, att ett liknande system med systematiska undersökningar av livsmedel redan genomförts på ett område av institutets för folkhälsan verksamhet, nämligen beträffande vitaminerade livsmedel. Vid regelbundet återkommande tidpunkter anmodar här institutet hälsovårdsnämnder i olika delar av landet att till institutet insända i allmänna handeln inköpta prov av dessa livsmedel för analys. Denna verksamhet är emellertid endast av ringa omfattning och berör endast ett fåtal livsmedel. Uppenbarligen måste undersökningar av nu ifrågavarande art i fråga om vissa slag av livsmedel — främst sådana, där risken för kvalitetsförsämring kan betecknas som stor — upprepas ganska ofta. Om det vid institutets undersökningar skulle visa sig att varor av viss tillverkning äro underhaltiga i ett eller annat hänseende, bör institutet ha möjlighet att låta förrätta inspektion hos tillverkaren. Om en dylik inspektion skall bli effektiv, måste den uppenbarligen utföras av fackmän på området. Det kan icke förutsättas, att bland institutets personal finnas fackmän på alla livsmedelstillverkningens områden. Därför bör institutet för ändamålet kunna anlita lämplig opartisk fackman såsom expert. Så förfares understundom redan nu, då inspektion genom institutets försorg påkallats. I detta sammanhang uppkommer frågan, hur institutet skall förfara, om vid institutets undersökningar upptäckes, att visst företag vid tillverkning av livsmedel åsidosätter livsmedelsstadgans föreskrifter eller att eljest vid

117 saluhållande av livsmedel bestämmelserna i livsmedelsstadgan icke iakttagas. Tänkbart vore här, att institutet alltid i dylika fall skulle i första hand vända sig till hälsovårdsnämnden i orten, som, eventuellt efter ytterligare utredning, skulle äga att besluta, om de av institutet påtalade förhållandena skola föranleda anmälan till åtal. Det förefaller emellertid, som om en dylik anordning ofta skulle innebära onödig omgång och föranleda dröjsmål med åtgärder, där ett hastigt ingripande är nödvändigt. De sakkunniga anse därför, att institutet bör äga att utan att först vidtala hälsovårdsnämnden självt anmäla saken till åtal, där så erfordras efter ytterligare utredning, som bör kunna verkställas antingen av institutets tjänstemän eller experter eller också, på begäran av institutet, av vederbörande polismyndighet. För att institutets tjänstemän eller experter skola ha möjlighet att verkställa erforderlig utredning böra de ha rätt att få tillträde till tillverkarens tillverkningsoch förvaringslokaler. Fordras, att livsmedlet omhändertages, synes institutet däremot böra vända sig till hälsovårdsnämndens ordförande, om sådan finnes, meel begäran om sådan åtgärd. Institutet liksom hälsovårdsnämnden bör äga rätt att av den, som saluhåller vara, erhålla uppgift om vem som levererat varan till honom. Det bör vidare uttryckligen stadgas att hälsovårdsnämnd är skyldig att på anmodan av institutet utföra provtagningar. Planläggningen och ledningen av ifrågavarande systematiska arbete bör åvila föreståndaren för födoämneshygieniska avdelningen och de honom underställda laboratorerna på avdelningen. Undersökningarna böra utföras vid avdelningens laboratorier. Det är att antaga, att det här ifrågavarande utvidgade kontrollarbetet kan genomföras utan väsentlig ökning av de laboratoriemässiga resurserna. Förutsättning härför är dock, att avdelningens arbete, på sätt ovan angivits, i viss utsträckning övertages av lokala laboratorier. Däremot torde en förstärkning av avdelningens kansli bli nödvändig. Under nuvarande förhållanden har avdelningens kanslipersonal till huvudsaklig uppgift förutom att föra nödiga register och registrera inkommande handlingar och prover att skriva och expediera de intyg och utlåtanden, som föranledas av vid avdelningen handlagda ärenden eller utförda analyser. Personalen utgöres av följande befattningshavare. En kontorist i lönegraden Ce 13 (samtidigt avdelningsföreståndarens sekreterare) samt 8 kontorsbiträden i lönegraden Ce 8. I sina anslagsäskanden för budgetåret 1950—51 har styrelsen för institutet påkallat följande förändringar i densamma. Kontoristtjänsten i lönegraden Ce 13 uppflyttas till kansliskrivare i Ca 15, 1 kontorsbiträde i Ce 8 förändras till kanslibiträde i Ca 11 samt 2 kontorsbiträden i Ce 8 till 2 kanslibiträden i Ce 11. Enligt de sakkunnigas mening äro de uppgifter, som ankomma på avdelningens kansli, därest det skall vara möjligt att genomföra en sådan systematisk livsmedelskontroll, som här åsyftas, i behov av förstärkning. Ansvaret för verksamhetens behöriga gång skulle närmast åligga en kanslist i lönegraden Ca 20. Sedan av avdelningens föreståndare och laboratorer uppgjorts de planer efter vilka provtagningen bör ske, bör åligga kanslisten att närmast svara för planernas genomförande. Hälsovårdsnämnderna

118 skola tillskrivas, kontroll utövas att de begärda proverna inkomma, undersökningsresultaten införas på vederbörliga register och sammanställas. Därtill kommer registret över tillåtna ersättningsmedel. Kanslisten skall därjämte utöva närmaste ledningen över avdelningens hela kanslipersonal samt fungera som registrator. Vidare skall det åligga kanslisten att föra protokoll vid samarbetsrådets sammanträden och tillse att beslut bli verkställda och handha utgivningen av förteckningar över tillåtna tillsatser och dylikt. Då det torde vara omöjligt att förena denna uppgift med att vara sekreterare åt avdelningsföreståndaren måste en särskild befattningshavare finnas för detta ändamål. Denna bör samtidigt fungera som ställföreträdare för kanslisten. Med hänsyn till betydelsen av att detta krävande organisationsarbete kan fortgå oberoende av tillfällig frånvaro genom semester, sjukdom o. s. v. måste på den befattningshavare, som skall vara avdelningsföreståndarens sekreterare, ävenledes ställas betydande krav på organisationsförmåga m. m. Denna befattningshavare bör därför liksom enligt styrelsens förslag placeras i 15:e lönegraden. I övrigt torde för närvarande icke kunna med säkerhet angivas huruvida någon ytterligare utökning av kontorspersonalen blir erforderlig. Skulle detta bli nödvändigt torde det röra sig om befattningshavare i kontorsbiträdesgraden. Erforderlig förstärkning här torde kunna erhållas från institutets extraordinarieanslag. Såsom förut nämnts, har under kristiden en viss kontroll av kvaliteten hos ransonerade varor ägt rum genom livsmedelskommissionens försorg. Särskilt gäller detta charkuterivaror, beträffande vilkas sammansättning livsmedelskommissionen meddelat utförliga föreskrifter. Otvivelaktigt har denna kontroll medfört, att dessa varors kvalitet i stor utsträckning upprätthållits eller att i varje fall icke någon allvarligare kvalitetsforsämring inträtt. Det synes lämpligt, att denna kontroll av charkuterivarornas sammansättning icke slopas i och med att livsmedelskommissionen upphör med sin verksamhet. Tänkbart är givetvis att lägga en sådan uppgift på statens jordbruksnämnd. Att tanke därpå funnits framgår därav, att i det nyligen avgivna betänkandet rörande jordbruksnämndens organisation finnes bland de föreslagna befattningshavarna upptagen en byråinspektör i 24 lönegraden, i vilkens tjänsteåligganden skulle ingå att handha denna kontroll. De sakkunniga anse, att när livsmedelskommissionen upphör denna kontroll bor överflyttas till institutet. Kontrollen av charkuterivarorna kan väntas alltjämt bliva så omfattande, att en särskild befattningshavare erfordras för detta ändamål. Detta skulle medföra ytterligare en tjänsteman vid institutet. För denne har som nämnts föreslagits lönegraden Ca 24. Det bör slutligen i detta sammanhang framhållas angelägenheten av att de livsmedelskontrollerande myndigheterna måtte upprätthålla intim kontakt med näringslivets organisationer. Det ligger i organisationernas intresse att varornas kvalitet upprätthålles och att illojala försök att kringgå livsmedelslagarnas bestämmelser beivras eller på annat sätt stoppas. E t t samarbete mellan organisationerna och myndigheterna torde väsentligt kunna bidraga till att upprätthålla livsmedelshanteringen inom landet vid en hög standard.

119 Specialmotivering till livsmedelsstadgan. 1 kap. Inledande bestämmelser.

Gällande föreskrifter upptaga icke någon definition å begreppet livsmedel. I 1919 års hälsovårdsstadga användes överhuvudtaget icke detta begrepp. I stället talas det här om födoämnen och dryckesvaror, dock utan legal begreppsbestämning. Uttrycket livsmedel användes däremot i andra lagar och författningar, t. ex. strafflagen (19 kap. 6 § i lagrummets senaste lydelse), giftstadgan m. fl. . 1921 års förslag till livsmedelsstadga upptog i 1 § en definition av begreppet livsmedel av följande lydelse: »Med livsmedel förstås i denna stadga födoämnen och dryckesvaror, varunder inbegripes varje till förtäring av människor avsedd vara, även sådan som är ämnad att användas allenast i egenskap av krydda, konserveringsmedel eller färg. Dock må läkemedel icke hänföras till livsmedel.» 1941 års förslag till livsmedelsstadga innehöll icke någon definition av ifrågavarande begrepp. Däremot upptog förslaget i 1 kap. 15 § en föreskrift, enligt vilken bestämmelserna i stadgan i tillämpliga delar skulle gälla beträffande sådana näringspreparat, pastiller, tabletter och dylika varor, vilkas tillverkning och sammansättning icke vore föremål för kontroll jämlikt för läkemedel meddelade bestämmelser. Hithörande spörsmål behandlas närmare å s. 110—121 i livsmedelslagstiftningssakkunnigas betänkande. I de över sistnämnda betänkande avgivna yttrandena ha medicinalstyrelsen, förste provinsialläkarnes förening, svenska provinsialläkareföreningen, förste stadsläkarna i Stockholm och Malmö, handelskammaren i Karlstad, Kärnbolaget aktiebolag, länsstyrelsen i Västernorrlands län, länsveterinären i samma län samt vissa förste provinsialläkare och hälsovårdsnämnder framställt önskemål om att begreppet livsmedel skulle definieras i stadgan. Medicinalstyrelsen kritiserar därvid till en början den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen i 1 kap. 15 §. Medicinalstyrelsen framhåller, att enligt apoteksvarustadgan, som innehölle definitioner på såväl begreppet läkemedel som på begreppet apoteksvara, de flesta läkemedel vore apoteksvaror. Som sådana vore de underkastade särskilda kontrollerande bestämmelser enligt apoteksvarustadgan och kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 306) angående handeln med farmacevtiska specialiteter. De fria läkemedlen, d. v. s. sådana läkemedel som icke vore apoteksvaror och därför finge säljas jämväl annorstädes än på apotek, behandlades i 2 § apoteksvarustadgan. De uppdelades där i två grupper. Den ena av dessa grupper utgjordes av varor, upptagna i en särskild, vid apoteksvarustadgan såsom bilaga III fogad förteckning. Här omnämnda varor vore underkastade vissa i 10 och 11 §§

120 apoteksvarustadgan givna bestämmelser om deklaration och prissättning. Enligt instruktionen för statens farmacevtiska laboratorium (SFS 202/1938) ålåge det därjämte laboratoriet att utföra kontrollundersökning av sådana varor, som funnes upptagna i nyssnämnda förteckning. Till den andra gruppen hänfördes sådana näringspreparat, som icke vore försatta med annat läkemedel än lecitin eller glycerofosfat av natrium eller kalcium, vidare mineralvatten och mineralkällsalter, naturliga och konstgjorda, samt slutligen liktornsmedel ävensom vissa kosmetiska medel, desinfektionsmedel och förbandsartiklar. Läkemedel, hänförliga till denna andra grupp, vore för närvarande icke underkastade någon kontroll. Att av dem utskilja endast en grupp — näringspreparaten — och inordna dem under livsmeclelsstadgan framstode såsom mindre tillfredsställande. Det vore dessutom för närvarande svårt att avgöra vad som vore att hänföra under begreppet näringspreparat. I den mån näringspreparaten fölle under begreppet läkemedel, borde de i princip vara underkastade för sådan vara gällande specialbestämmelser, och övervakandet av den kontroll, som funnes eller kunde bliva föreskriven för sådan vara, borde fortsättningsvis åvila medicinalstyrelsen med biträde av statens farmacevtiska laboratorium. Sådana näringspreparat, som vore läkemedel, borde därför icke hänföras under livsmedelsstadgan. Pastiller och tabletter vore upptagna i bil. I I I vid apoteksvarustadgan och därigenom, i den mån de utgjorde läkemedel, redan underkastade kontroll. — Medicinalstyrelsen kommer härefter fram till följande definition av begreppet livsmedel: »Med livsmedel förstås i denna stadga varje ämne, som är avsett att förtäras av människor och som icke enligt särskilda stadganden är att hänföra till läkemedel.» Bestämmelsen skulle alltså enligt styrelsen icke innebära en allmän definition av livsmedel utan endast en bestämning av begreppet vid tillämpning av livsmedelsstadgan. Härav skulle i huvudsak följa, att därest ett livsmedel icke särskilt avhandlades i något av kapitlen 2—11, för detsamma allenast bestämmelserna i 1 kap. bleve gällande. Bisk ägnad att ingiva betänkligheter mot att definitionen bleve för vid förelåge därför icke. Mot uttalade farhågor att en definition lätt bleve för trång erinrar styrelsen om stadgandena i 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan, enligt vilka hälsovårdsnämnden skall ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt som kan inverka på allmänna hälsotillståndet inom staden, respektive hälsovårdsområdet, — Styrelsen tilllägger slutligen: Därest under den av medicinalstyrelsen föreslagna definitionen på livsmedel icke anses kunna inrymmas sådana njutningsmedel som tuggummi och tuggtobak, vilka visserligen icke äro föremål för förtäring i vanlig mening men som dock helt eller delvis tillföras människan på samma sätt som mat och dryck, torde en föreskrift böra meddelas, av innebörd att i fråga om tillverkningen av dylika medel skall gälla vad om tillverkningen av livsmedel är stadgat. E t t medicinalråd (Herrlin) var dock av skiljaktig mening såtillvida, att han ansåg sådana njutningsmedel som tuggummi och tuggtobak icke vara hänförliga till livsmedel. Bestämmelser om dessa njutningsmedel borde enligt reservanten icke upptagas i livsmedelsstadgan. Sanitära missförhållanden på

121 eletta område borde och kunde av hälsovårdsnämnd beivras enligt de i hälsovårdsstadgans 1 respektive 35 § meddelade allmänna föreskrifterna om nämndens åligganden. Svenska tidning sut giv ar ef öreningen och Svenska reklamförbundet åberopa ett av Stiftelsen Reklamgranskningen för fria läkemedel avgivet yttrande, vari stiftelsen betonar önskvärdheten av att en och samma myndighet finge ha hand om kontrollen över samtliga de varuslag, som avsåges i 2 § apoteksvarustadgan. E t t godtagande av de sakkunnigas förslag skulle kunna leda till ett sönderbrytande av vissa delar av apoteksvarustadgan utan att däremot svarande justeringar i nämnda stadga företoges. Vidare borde framhållas, att den föreslagna formuleringen av 15 § icke vore ägnad att med skärpa klargöra, vilka varuslag som åsyftades med stadgandet. Uttrycket »dylika varor» vore synnerligen obestämt, i all synnerhet som det syntes hänföra sig såväl till uttrycket »näringspreparat», vilket vore en varugrupp, som karakteriserades av sitt användningssätt, som till uttrycket »pastiller, tabletter», vilka varuslag karakteriserades av sin yttre utformning. Av förslagets formulering kunde icke med visshet utläsas, huruvida exempelvis ett fruktsalt eller en tandpasta fölle under bestämmelsen eller icke. Icke heller Auktoriserade annonsbyråers förening finner bestämmelsen i 1 kap. 15 § tillräckligt klar samt hemställer om sådan ändring i formuleringen av paragrafen i fråga, att någon tvekan om dess giltighetsområde icke behövde uppstå. Svenska annonsörers förening hemställer, att i den blivande lagstiftningen måtte beaktas önskemålet, att kontrollen över varornas sammansättning handlades allenast vid en enda statlig institution, eller ock att noggrann gränsdragning företoges mellan de olika institutionernas kompetensområden. Föreningen betonar, att det syntes felaktigt att påstå, att de i 1 kap. 15 § uppräknade varuslagen icke vore föremål för kontroll med avseende å sammansättningen annat än om de vore att anse såsom farmacevtiska specialiteter. Föreningen fortsätter: Pastiller och tabletter och dylika varor inrymmas otvivelaktigt i bil. III till apoteksvarustadgan, nämligen under rubriken »pastiller, kakor, tabletter, drops och dylikt». Visserligen angives under denna rubrik, att pastillerna etc. skola innehålla något av vissa angivna ämnen, men uppräkningen av ämnen är så omfattande, att det i handeln icke torde finnas några varor av angivet slag, som icke inrymmas under apoteksvarustadgans bil. III. De i apoteksvarustadgans bil. III upptagna varorna stå under farmacevtiska laboratoriets kontroll. Flertalet av de i förslagets 1 kap. 15 § uppräknade varorna stå således redan under kontroll beträffande sammansättningen och synes förslaget vara ägnat att försvåra en gränsdragning mellan farmacevtiska laboratoriets och folkhälsoinstitutets kompetensområden. Statens institut för folkhälsan och länsstyrelsen i Uppsala län instämma uttryckligen med den i sakkunnigförslaget uttalade åsikten, att någon definition av livsmedelsbegreppet icke bör intagas i livsmedelsstadgan. De sakkunniga. Såsom framgår av det sagda har från flera håll påyrkats, att begreppet livsmedel borde definieras i livsmedelsstadgan. De sakkunniga, som äro väl medvetna om de svårigheter, som äro förenade med utarbetande av en sådan definition, hava därför likväl sökt att tillmötesgå dessa önskemål.

122 Till en början vilja de sakkunniga erinra om att tolkningen av begreppen »födoämnen och dryckesvaror» eller »livsmedel», vilka förekomma i vissa författningsbestämmelser, i några fall erbjudit praktiska svårigheter därigenom, att deras innebörd i dessa texter icke helt överenstämmer med det vanliga språkbruket. Av praktiska skäl ha myndigheterna ansett det erforderligt att i viss utsträckning tillämpa gällande bestämmelser beträffande livsmedel jämväl på sådana tillsatser som förtjockningsmedel, smakämnen, färger o. s. v , ehuru dessa icke enligt språkbruket äro att anse som livsmedel. Att tveksamhet även i andra fall kan uppkomma framgår av att hälsovårdsnämnden i Stockholm vid ett tillfälle underställt medicinalstyrelsen frågan, huruvida tuggummi samt närings- och vitaminpreparat skulle anses som födoämnen och vara underkastade den kontroll i fråga om de sanitära förhållandena vid tillverkningen, som i fråga om födoämnen föreskrives i hälsovårdsstadgan. Statens institut för folkhälsan anförde i detta ärende med instämmande av medicinalstyrelsen, att hälsovårdsstadgans bestämmelser angående hygienisk kontroll över tillverkningen och beskaffenheten av livsmedel torde böra anses äga tillämpning på alla till förtäring av människor avsedda varor, för vilka ej i annan författning lika stränga eller strängare föreskrifter i detta hänseende gälla, Eljest skulle, anför institutet, det uppenbart orimliga förhållandet kunna uppkomma, att tillverkning och saluhållande av vissa varor, som användas till förtäring av människor, överhuvud ej skulle vara underkastade hygieniska föreskrifter. Såsom i 1941 års betänkande anföres (s. 119), torde hälsovårdsstadgans ordalydelse dock ej medgiva en så vidsträckt tillämpning, då stadgans bestämmelser såvitt nu är fråga begränsats till att avse »födoämnen och dryckesvaror». Den nämnda tolkningen ansågs dock äga stöd i grunderna för de ifrågavarande bestämmelserna. Tolkningsfrågan torde hittills icke varit föremål för rättslig prövning. Till de sakkunnigas kännedom har kommit ett liknande ärende, som berörde en i Borås belägen cigarr- och kortvaruaffär, i vilken försåldes konfektyrer, tabletter och läskedrycker. År 1937 anmodade stadens hälsovårdsnämnd affären att inkomma med en ansökan att lokalen skulle bliva godkänd för ifrågavarande försäljning. Sedan sådan ansökan inkommit, vägrade nämnden att godkänna lokalen för försäljning av paketerade konfektyrer, tabletter och läskedrycker. Besvär över nämndens beslut anfördes hos länsstyrelsen i Älvsborgs län. I yttrande över besvären angav hälsovårdsnämnden bland annat, att lokalen var olämplig för ifrågavarande ändamål, då den icke var tillräckligt rymlig. Det var enligt nämnden icke lämpligt att försälja livsmedel i en dylik lägenhet, vars utrymme helt var taget i anspråk av s. k. korta varor och tobak. Förste provinsialläkaren anförde i avgivet yttrande, att »därest ifrågavarande varor vore att jämställa med matvaror syntes besvären böra avvisas». Länsstyrelsen fann det klandrade beslutet icke äga stöd i vare sig hälsovårdsstadgan eller den för staden gällande matvarustadgan och undanröjde hälsovårdsnämndens beslut. Hälsovårdsnämnden fullföljde icke målet i regeringsrätten. Det bör i detta sammanhang anmärkas, att enligt 1 §

123 matvarustadgan för Borås stad hälsovårdsstadgans föreskrifter för stads planlagda område angående födoämnen och dryckesvaror skola gälla för Borås stads hälsovårdsområde samt att enligt 2 § matvarustadgan vad för stads planlagda område är föreskrivet om lägenhet, där födoämne eller dryckesvara till försäljning beredes, samt om tillbehör därtill även gäller lägenhet, där födoämne eller dryckesvara försäljes eller till försäljning förvaras. Länsstyrelsens utslag har tolkats så, att den icke ansåg ifrågavarande varor utgöra födoämnen eller dryckesvaror i hälsovårdsstadgans mening. Åtskilliga svårigheter skulle utan tvivel kunna undgås, om man i livsmedelsstadgan med livsmedel betecknade alla varor eller ämnen, vilka äro avsedda att förtäras av människor och som icke äro läkemedel. Mot en dylik begreppsbestämning kan man emellertid göra två väsentliga invändningar. Den ena är att enligt denna definition stadgans begrepp livsmedel komme att i påtagliga avseenden skilja sig från vad som förstås därmed i det allmänna språkbruket. Den andra invändningen innebär, att livsmedelsstadgan huvudsakligen kominer att angå personer, som icke äro alltför vana vid att röra sig med mera abstrakta definitioner, och att det därför synes mera ändamålsenligt att i författningstexten begreppets innehåll angives på ett mera konkret sätt. I sitt förslag till begreppsbestämning utgå de sakkunniga från vad det allmänna språkbruket i regel förstår med livsmedel. Den uppfattning härom, som kommer till uttryck i gängse ord- och handböcker, torde kunna återgivas med vad nordisk familjebok i sin andra upplaga säger: »Födoämnen, livsmedel, näringsmedel kallas i naturen förekommande eller med konst framställda produkter, vilka innehålla för människo- och djurorganismens tillväxt, underhåll och förrättningar tjänliga beståndsdelar, näringsämnen.» I begreppet livsmedel synes sålunda ligga underförstått, att det rör sig om ämnen, som faktiskt tillföra kroppen näring. De sakkunniga kunna i huvudsak ansluta sig till denna uppfattning. Det torde nämligen vara mycket vanligt, att man icke är benägen att hänföra t. ex. kaffe eller te eller liknande njutningsmedel till livsmedel. Likaledes anse många, att läskedrycker icke äro livsmedel. Detsamma gäller vanligen också sådana varor som alkoholhaltiga drycker, krydelor, essenser etc. Även sådana faktiska näringsämnen som vitaminer och salter föras ofta icke hit, Alla synas vara ense om att konserveringsmedel, förtjockningsmedel, färgämnen och liknande ämnen icke i vanligt språkbruk hänföras till livsmedel. Däremot torde någon egentlig skillnad icke förefinnas mellan innebörden av å ena sidan begreppet livsmedel och å den andra uttrycket födoämnen och dryckesvaror. Till livsmedel kunna utan vidare hänföras såväl fasta som flytande varor. Mjölk anses sålunda allmänt utan tvekan vara ett livsmedel. Med utgångspunkt från dessa överväganden ha de sakkunniga i 1 § första stycket angivit vad som »i denna stadga» avses med livsmedel, alltså varor eller ämnen, vilka äro avsedda att förtäras av människor för att tillföra kroppen i dess normala omsättning ingående näringsämnen. I anslutning till motiveringen till gällande hälsovårdsstadga samt till vad som förekom vid

124 riksdagsbehandlingen av densamma vilja de sakkunniga betona, att till livsmedel bör hänföras ej blott sådant, som utan vidare beredning användes till människoföda, utan också sådant, vilket först måste bearbetas, för att kunna förtäras, t. ex. för förtäring av människor avsedd spannmål. Den sålunda gjorda beskrivningen av vad som i livsmedelsstadgan avses med begreppet livsmedel är emellertid icke fullständig utan en avgränsning gentemot begreppet läkemedel. Vissa läkemedel, som äro avsedda att förtäras, hava betydande näringsvärde och intaga därför en verklig dubbelställning. Detta gäller framför allt de s. k. näringspreparaten. Enligt 1941 års förslag drogs gränsen mellan läkemedel och livsmedel i fråga om näringspreparat och liknande så, att dessa varor undantogos från livsmedelsstadgans tillämpning endast i det fall, att deras tillverkning och sammansättning vore föremål för kontroll jämlikt för läkemedel meddelade bestämmelser. Mot denna gränsdragning har emellertid medicinalstyrelsen, som förut omnämts, gjort vissa erinringar. Särskilt i anledning av vad medicinalstyrelsen då anförde, anse sig de sakkunniga böra i stadgan direkt utsäga, att läkemedel icke äro livsmedel. Enligt gällande apoteksvarustadga förstås med läkemedel vara, avsedel att vid utvärtes eller invärtes bruk förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller djur. I 1941 års betänkande hävdades beträffande näringspreparaten, att avgörande betydelse för frågan, huruvida ett dylikt preparat vore att hänföra till läkemedel eller ej, finge tillmätas innehållet i reklamen för varan, texten å dess förpackning etc. Denna uppfattning godkändes av riksdagen i samband med att den antog förordningen om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel (SFS 1941:268). Näringspreparat, vilka salubjudas såsom ägnade att förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom, måste alltså enligt denna uppfattning hänföras till läkemedel och falla utanför livsmedelslagstiftningens tillämpningsområde. Emellertid synes numera en förändring i denna uppfattning hava inträtt. Vid tillämpningen av apoteksvarustadgans bestämmelser torde man nämligen i huvudsak anse, att endast sådana näringspreparat, vilka innehålla särskilda ämnen med uppgift att förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom, äro att hänföra till läkemedel. Näringspreparat, som väsentligen avse att tillföra kroppen för dess normala ämnesomsättning erforderliga ämnen, skulle däremot icke vara att anse som läkemedel. Såsom redan omnämnts anse de sakkunniga det klart, att läkemedel icke i stadgans mening skola vara att anse som livsmedel. Å andra sidan kan man icke bortse från att läkemedelsbegreppets avgränsning gentemot livsmedel är något diffus och lämnar rum för avsevärda betydelseförskjutningar. Sannolikt kan det komma att råda olikheter i uppfattningen mellan olika myndigheter, som hava att tillämpa ifrågavarande författningar, var i det speciella fallet gränsen går. Det är enligt de sakkunnigas mening otillfredsställande, om dylika spörsmål skulle kunna medföra, att en ganska stor och icke minst

125 ur ekonomisk synpunkt betydelsefull grupp av varor avsedd för förtäring av människor, komme att bliva undandragen hygienisk kontroll. På grund härav anse de sakkunniga, att kontrollfrågan bör kunna frigöras från spörsmålet, till vilken författningsmässig grupp näringspreparat och vissa andra fria läkemedel rätteligen böra hänföras. Därest sådana fria läkemedel, som näringspreparat, pastiller, tabletter och dylikt, vilka äro avsedda för förtäring av människor, med avseende på sammansättning och tillverkning icke i annan ordning äro underkastade offentlig kontroll, bör livsmedelsstadgans bestämmelser jämväl gälla dem. Då det sålunda föreslås bli en i praktiken lätt påvisbar faktisk omständighet, som blir avgörande i detta avseende, vållas inga olägenheter av att gränsdragningen mellan livs- och läkemedel icke är fullt klar. Utanför den grupp av varor eller ämnen, vilka livsmedelsstadgan enligt den givna definitionen hänför till livsmedel, falla emellertid icke blott läkemedel utan åtskilliga andra i detta sammanhang betyelelsefulla varor såsom vissa njutningsmedel. Därtill komma andra, om vilka tveksamhet kan råda om de äro att anse som livsmedel eller ej, såsom åtskilliga drycker, kryddor m. m. samt vissa ersättnings- och utdrygningsmedel. Det är emellertid nödvändigt att stadgans bestämmelser äro tillämpliga på alla dessa varor, oberoende av om de enligt stadgans mening äro livsmedel eller ej. Detta gäller dessutom varor eller ämnen, vilka äro avsedda att sättas till livsmedel i syfte att påverka deras näringsvärde, smak, hållbarhet, färg eller beskaffenhet i övrigt, t. ex. konserverings- och förtjockningsmedel, färgämnen, blekningsmedel, essenser och andra smakämnen. Med den av de sakkunniga föreslagna formuleringen torde i praktiken tveksamhet icke behöva uppkomma beträffande vilka ämnen eller varor som livsmedelsstadgans bestämmelser äro tillämpliga på. Att detta område är betydligt vidare än det som omfattas av begreppet livsmedel såväl i stadgans som i det allmänna språkbrukets mening är klart. Det torde i stort sett täcka det, på vilket nuvarande bestämmelser anses äga tillämpning. Det synes emellertid vara av värde att detta blivit direkt utsagt i författningstexten.

»§• Denna paragraf är helt ny. I 1941 års förslag till livsmedelsstadga förekomma åtskilliga föreskrifter om vad som skall gälla beträffande livsmedel, som »saluhållas eller försäljas». I det nu föreliggande förslaget har konsekvent endast uttrycket »saluhållas» använts vilket uttryck i allmänhet måste vara tillfyllest, då i det övervägande flertalet fall en försäljning föregås av ett saluhållande. För att förekomma att bestämmelserna kringgås har det emellertid ansetts lämpligt att i livsmedelsstadgan intaga en uttrycklig bestämmelse om att vad som stadgas om livsmedel, som saluhållas, även skall äga tillämplig å livsmedel, som försäljas utan föregående saluhållande.

3§Denna paragraf är helt ny. I 1941 års förslag användes i 1 kap. 4 § uttrycket »lägenhet» för livsmedelstillverkning, beredning, försäljning etc. I det nu föreliggande förslaget användes i stället uttrycket »lokal», vilket synes närmare stämma överens med vanligt språkbruk. Det har då ansetts lämpligt att i ett särskilt stadgande angiva, att härmed åsyftas icke blott det rum, där tillverkningen eller försäljningen äger rum, utan jämväl tillhörande biutrymmen. För tydlighetens skull har vidare i denna paragraf direkt utsagts, att såsom lokal anses jämväl kiosk. Anmälningsskyldighet jämlikt 18 § bör alltså föreligga i fråga om kiosk, i den mån i paragrafen omförmälda varor saluhållas därstädes. Möjlighet till vissa jämkningar i eljest gällande bestämmelser stadgas dock i 19 §. 2 kap. Stadgans tillämpningsområde. Lokala föreskrifter. 4 §. Denna paragraf är helt ny. Hälsovårdsstadgan innehåller för närvarande skilda bestämmelser för stad och landsbygd såväl beträffande födoämnen och dryckesvaror som i övriga hänseenden. I 1941 års förslag till livsmedelsstadga bibehöllos vissa av dessa skiljaktigheter, även om de här voro redaktionellt sett mindre framträdande. I yttrandena över 1941 års förslag påyrkades mångenstädes, särskilt från läkarhåll, att skillnaderna mellan stad och landsbygd i fråga om livsmedelshanteringen skulle i största möjliga utsträckning utplånas. Enligt de sakkunnigas mening ha under den tid, som gått efter framlägdandet av 1941 års förslag, de omständigheter, som motiverade skilda föreskrifter beträffande livsmedel och livsmedelslokaler i stad och på landsbygden, alltmer minskat i betydelse. De sakkunniga ha därför eftersträvat att giva stadgans bestämmelser en sådan utformning, att de kunna gälla över hela riket. Det har ansetts lämpligt, att i en särskild bestämmelse fastslå denna princip. Undantag från regeln finnes i 19 §. 5—12 §. Gällande föreskrifter. I 30 och 54 §§ gällande hälsovårdsstadga finnas bestämmelser om antagande inom hälsovårdsområdena av särskilda föreskrifter eller hälsovårdsordningar, som skola gälla vid sidan av och komplettera hälsovårdsstadgans föreskrifter. Beträffande livsmedelshanteringen ha i mycket stor utsträckning dylika föreskrifter utfärdats, i allmänhet sammanförda till s. k. matvarustadgor. 1941 års förslag till livsmedels st ad g a bibehöll kommunernas möjlighet att antaga särskilda föreskrifter utöver livsmedelsstadgan rörande livsmedelshanteringen helt obeskuren. Härom stadgades i 12kap. 1 § sista stycket,

127 att hälsovårdsnämnden skulle verka för att sådana föreskrifter i avseende å livsmedelshanteringen meddelades, som utöver vad livsmedelsstadgan innehölle vore behövliga för hälsovårdsområdet. Vidare föreskrevs i förslaget, att om antagande av sådana särskilda föreskrifter skulle gälla, i stad och därmed i hälsovårdshänseende likställt samhälle bestämmelserna i 30 § och i annat hälsovårdsområde bestämmelserna i 54 § hälsovårdsstadgan. Därjämte fanns i 1941 års betänkande intaget ett särskilt förslag till normalmatvarustadga. I motiveringen till denna (s. 385 ff) framhölls, att bestämmelserna i livsmedelsstadgan angående exempelvis inredning och utrustning av lokaler för tillverkning och försäljning av livsmedel, vilka med nödvändighet måste anpassas efter förhållandena på mindre orter, i allmänhet vore avfattade på sådant sätt, att hälsovårdsnämnd hade möjlighet att uppställa mer eller mindre långt gående krav, allt efter ortens förhållanden. Liksom för närvarande vore fallet, komme även efter livsmedelsstadgans genomförande att för städer och andra större orter erfordras mera detaljerade hygieniska bestämmelser i olika hänseenden, s. k. matvarustadgor. Det vore emellertid helt naturligt ett önskemål, att dessa matvarustadgor såvitt möjligt innehölle likartade bestämmelser, särskilt angående beskaffenhet och inredning av lokaler för beredning och försäljning av livsmedel. Det vore utan tvivel ägnat att medföra olägenheter i skilda hänseenden, att i olika samhällens matvarustadgor förekomme skiljaktigheter, vilka i många fall ej vore betingade av de lokala förhållandena. Därför hade de sakkunniga utarbetat ett förslag till matvarustadga, som närmast vore avsett för medelstora städer och andra samhällen men med mindre jämkningar torde lämpa sig både för större och mindre orter. Då det icke syntes böra ifrågasättas, att på detta område inskränka den kommunala beslutanderätten, kunde normalmatvarustadgan tillerkännas endast rådgivande karaktär. Det förordades, att normalmatvarustadgan, sedan densamma jämte övriga i betänkandet införda förslag, varit föremål för remiss och därefter undergått av inkomna yttranden eventuellt föranledd överarbetning, av Kungl. Maj:t överlämnades till medicinalstyrelsen för att införas i dess författningssamling-, därvid av styrelsen borde angivas, att förslaget vore avsett att tjäna till ledning vid utarbetande av förslag till lokala matvarustadgor. I yttrandena över 1941 års betänkande har i allmänhet vad som i förevarande hänseende föreslagits principiellt godtagits eller lämnats utan erinran. Naturligen ha dock åtskilliga anmärkningar gjorts mot detaljbestämmelser i normalmatvarustadgan, vilken i vissa yttranden angivits såsom för knapphändig och för mild. På ett och annat håll har man ansett, att bestämmelser, som i förslaget intagits i normalmatvarustadgan, borde överföras till livsmedelsstadgan för att därigenom bliva gällande i hela riket. De framställda anmärkningarna träffa dock ej själva systemet med vissa generella bestämmelser i livsmedelsstadgan med möjlighet till skärpningar inom de särskilda kommunerna genom lokala matvarustadgor. Från handelskammarhåll har emellertid påyrkats, att näringsorganisationernas synpunkter skola inhämtas, innan nya matvarustadgor fastställas.

128 De sakkunniga. Nu gällande bestämmelser om antagande av lokala föreskrifter rörande blanel annat livsmedel och deras hantering äro förhållandevis obestämda och lägga teoretiskt sett icke hinder i vägen för den enskilda kommunen att antaga vilka bestämmelser som helst, blott de icke strida rnot lag eller författning eller god sed. En regulator är dock givetvis, att bestämmelserna skola fastställas av vederbörande länsstyrelse, som alltså har möjlighet att utöva viss kontroll på området. Enligt de sakkunnigas uppfattning är elet av stort värde, att de lokala myndigheterna ha möjlighet att anpassa de föreskrifter, som skola gälla för viss kommun, efter där rådande förhållanden genom att utvidga eller skärpa de för hela landet gällande bestämmelserna. Det synes emellertid vara lämpligt att i viss utsträckning begränsa kommunernas rätt att antaga dylika särskilda föreskrifter, såvitt angår livsmedelshanteringen. Erfarenheten visar, att ifrågavarande skärpningar och utvidgningar i första hand hänföra sig till föreskrifter rörande beskaffenheten hos lokaler för tillverkning, beredning, saluhållande eller servering av livsmedel samt rörande den i dylik verksamhet anställda personalen. Vidare torde de lokala myndigheterna emellanåt ha anledning utfärda särskilda bestämmelser rörande begränsning av de varuslag, som få försäljas i vissa slag av livsmedelsbutiker. Härmed torde emellertid behovet av speciella lokala föreskrifter vara i huvudsak uttömt. Det är enligt de sakkunnigas mening icke lämpligt, att de lokala myndigheterna antaga särskilda bestämmelser rörande livsmedels beskaffenhet. Endast undantagsvis försäljas livsmedel av viss tillverkning endast inom ett hälsovårdsområde. Avsättningsområdet sträcker sig ofta över stora delar av landet. Det skulle därför kunna vålla handeln och i sista hand allmänheten betydande avbräck, om de olika kommunerna skulle äga rätt att utfärda var och en sina kvalitetsföreskrifter för livsmedel. Tidigare förekom det exempelvis tämligen allmänt, att man i matvarustadgorna lämnade särskilda föreskrifter rörande mjölkens och gräddens fetthalt, växlande från ort till ort. På grund av den under krisåren införda standardiseringen av mjölken är visserligen för närvarande betydelsen av dessa bestämmelser väsentligt inskränkt. Men det är enligt de sakkunnigas mening icke lämpligt att, därest standardiseringen skulle komma att upphävas, helt olika bestämmelser skulle kunna gälla härutinnan i de särskilda kommunerna. Av nu anförda skäl ha de sakkunniga — som därvid vilja hänvisa till vad som inledningsvis anförts beträffande avvägningen mellan ekonomiska och hygieniska synpunkter på ifrågavarande område — ansett lämpligt, att den kommunala rätten att utfärda kompletterande föreskrifter till livsmedelsstadgan begränsas till vissa bestämda ämnesområden, på sätt närmare angives i 5 § i de sakkunnigas nu föreliggande förslag. Den inskränkning i kommunernas självbestämmanderätt, som härigenom sker, torde vara av ringa omfattning. Beträffande formerna för antagande av matvarustadgor och liknande föreskrifter föreslås i princip icke någon ändring i nu gällande bestämmelser, dock med ett undantag, som skall närmare beröras i fortsättningen. I mot-

129 sats till vad fallet var i 1941 års förslag ha dock hithörande bestämmelser direkt intagits i livsmedelsstadgan. Beträffande den närmare utformningen av bestämmelserna må här allenast framhållas, att enligt 8 § länsstyrelsen vid vägran att fastställa viss föreskrift skall angiva skälen härför. Denna bestämmelse, som saknar motsvarighet i hälsovårdsstadgan, har upptagits från 1947 års byggnadsstadga. Den ändring i de nu gällande bestämmelserna, som föreslås, innefattas i 7 §. Såsom motivering härför må följande anföras. Såsom de sakkunniga redan inledningsvis omnämnt, har utvecklingen inom såväl den enskilda som den kooperativa handeln gått i den riktningen, att för cle lokala försäljningsställena numera finnas centrala arkitekt- och planeringskontor. Denna utveckling har medfört en ur allmänhetens synpunkt fördelaktig standardisering av butikslokalerna samt av deras utrustning och inredning. Denna standardisering är ägnad att medföra såväl ett förbilligande av varorna som en förbättring av hygienen och ökad bekvämlighet. Det synes vara av stor vikt, att hinder av konstlad natur icke uppställas för denna utveckling. Lokala föreskrifter, vilka i och för sig kunna vara välgrundade, om de ses mot bakgrunden av förhållandena på platsen, kunna bedömas helt annorlunda, om de ses i ett större sammanhang. Under de förhandlingar, som de sakkunniga under sitt utredningsarbete haft med representanter för olika myndigheter och organisationer, har bland annat påtalats, att matvarustadgorna i olika kommuner förete alltför stora skiljaktigheter sinsemellan, långt större än dem, som kunna vara betingade av kommunernas olika karaktär och förhållanden. För att få större enhetlighet i hithörande förhållanden anse de sakkunniga — i likhet med 1936 års sakkunniga — att en normalmatvarustadga bör utfärdas, vilken bör tjäna till norm vid utfärdandet av kommunala föreskrifter rörande livsmedelshanteringen. Till skillnad mot tidigare har emellertid i nu förevarande förslag normalmatvarustadgan intagits såsom en bilaga till livsmedelsstadgan. Dessutom föreslås en bestämmelse av innehåll, att om förslag till kommunal föreskrift rörande livsmedelshanteringen innefattar väsentlig avvikelse från motsvarande föreskrift i normalmatvarustadgan eller saknar motsvarighet i denna, hälsovårdsnämnden skall inhämta yttrande över förslaget i dessa delar från ett särskilt centralt samarbetsråd för livsmedelshygien. I detta skola ingå representanter för såväl de hygieniska myndigheterna som för livsmedelshandeln och livsmedelsindustrien. Kådet skall icke ha några beslutande befogenheter utan endast konsultativ karaktär. Det skall emellertid verka för en större enhetlighet i förevarande hänseende. Bland dess första uppgifter torde bliva att medverka vid den översyn av gällande matvarustadgor, som omförmäles i 170 § i förslaget. Samarbetsrådet bör även av hälsovårdsnämnderna kunna anlitas för att avge utlåtanden i tvister om tolkningen av gällande bestämmelser. Härigenom skulle skapas en lämplig plattform för lösande av tvister mellan de hygieniska myndigheterna och handeln. Som skäl för inrättande av ett dylikt samarbetsråd för livsmedelshygien 9—138 49

130 vilja de sakkunniga ytterligare anföra följande synpunkter. Enligt de sakkunnigas uppfattning böra de hygieniska myndigheternas verksamhet på livsmedelshandelns område i största möjliga utsträckning inrikta sig på upplysning och rådgivning. Den framtida utvecklingen beror i hög grad på om det lyckas att åstadkomma ett förtroendefullt samarbete mellan alla dem, som syssla med livsmedel. Förtroendet för de hygieniska myndigheternas omdöme och kunskap undergräves lätt, om ingripanden göras och förelägganden givas vilka icke bygga på vetenskaplig grund eller beprövad hygienisk erfarenhet. Det är angeläget, att den enskilde tjänstemannens subjektiva omdöme icke i realiteten får inverka avgörande på frågor, där motpartens subjektiva omdöme kan tillmätas samma värde. Det är visserligen riktigt, att de motsättningar, som i enskilda fall kunna uppstå mellan hygienens och handelns talesmän, kunna komma under bedömande av högre instans genom att hälsovårdsnämndens beslut om åtgärd eller föreläggande överklagas hos länsstyrelsen och i sista hand hos regeringsrätten. Kör det sig emellertid icke om spörsmål, som av en eller annan anledning synas särskilt viktiga för den som träffas av åtgärden eller föreläggandet, underlåter denne ofta att underställa saken högre myndighets prövning, även om han anser uppenbart, att den lokala myndighetens ställningstagande icke varit befogat, Överklagandet är ju förenat med arbete och kostnader. Det torde ej heller kunna förnekas, att många draga sig för ett överklagande på grund av en — låt vara i regel obefogad— misstanke, att det framtida samarbetet med myndigheten därigenom skulle försvåras. De sakkunniga äro emellertid övertygade om att de icke alltför sällan uppkommande motsättningarna mellan hygienens och handelns representater väsentligen sammanhänga med att representanterna för de båda verksamhetsfälten icke haft något lämpligt organ för att dryfta de angelägenheter, vilka beröra bådas intressen. Det är de sakkunnigas förhoppning, att inrättandet av ett samarbetsråd för livsmedelshygien skulle i stor utsträckning kunna bota denna brist. Rådet torde jämväl bliva en värdefull tillgång för statens institut för folkhälsan i hithörande frågor. De sakkunniga föreslå, att samarbetsrådet skall anknytas till statens institut för folkhälsan. De sakkunniga ha nämligen icke velat sätta i fråga, att ett nytt självständigt organ skulle tillskapas för ifrågavarande ändamål, utan ha velat anknyta verksamheten till en redan bestående myndighet. Valet har därvid stått mellan medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen och institutet för folkhälsan. De sakkunniga ha stannat för sistnämnda myndighet, som i här ifrågavarande avseende kan anses representera såväl den animala som den vegetabila livsmedelskontrollen. Beträffande rådets sammansättning må anföras, att av de tre ledamöter i samarbetsrådet, som icke närmare bestämts i livsmedelsstadgans text, två lämpligen synas böra representera livsmedelsproduktion och -förädling och den tredje husmödrarna. Uppenbarligen bör rådet ha möjlighet att anlita särskilda experter, vilka i många fall torde kunna erhållas från institutet för folkhälsan. I många fall torde detaljhandelns representanter även kunna tillhandahålla erforderlig expertis.

131 Det torde vara att vänta, att i samband med den omarbetning av hälsovårdsstadgan i andra hänseenden än de nu förevarande, vilken är förestående, fråga uppkommer om behovet av ett centralt organ för att åstadkomma ett mera enhetligt bedömande av sådana byggnadstekniska spörsmål, som uppkomma i anslutning till hälsovårdsstadgans bestämmelser. Vad de sakkunniga här föreslå om inrättande av ett samarbetsråd för livsmedelshygien torde icke kunna anses föregripa ett ståndpunktstagande till den mera vidsträckta frågan om ett centralt byggnadstekniskt organ. Det torde vara att vänta, att samarbetsrådet endast i mycket obetydlig utsträckning kommer att syssla med byggnadstekniska frågor i egentlig mening, helst som de sakkunniga i sitt förslag till normalmatvarustadga sökt undvika att intaga föreskrifter och anvisningar av byggnadsteknisk natur, utan i stället inskränkt sig till föreskrifter om lokalernas funktionella egenskaper. Beträffande 12 § kan ifrågasattas, om den i framtiden kommer att vara behövlig, då municipalsamhällena äro en på avskrivning stadd kommunal organisationsform. De sakkunniga ha dock ansett lämpligt, att tills vidare ha bestämmelser införda i stadgan, varigenom municipalsamhällen likställas med kommuner. 3 kap. Allmänna bestämmelser om livsmedels beskaffenhet. 13—17 §§. Ifrågavarande paragrafer innehålla allmänna föreskrifter om livsmedels tillverkning och sammansättning. Paragraferna ha endast delvis motsvarighet i nu gällande rätt och i 1941 års förslag. Gällande föreskrifter. I 10 § hälsovårdsstadgan finnas vissa allmänna bestämmelser av hithörande slag. Sålunda stadgas i 1 mom. förbud mot att till avsalu tillverka korv och andra matvaror av kött av djur, som självdött eller varit behäftat med sådan sjukdom eller omkommit eller nedslaktats under sådana förhållanden, att köttet skäligen är att anse såsom skadligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda. Kött av djur som nyss sagts eller korv eller andra matvaror, som äro tillverkade av sådant kött, får ej heller, i syfte att användas till människoföda, införas till stad eller där hållas till salu eller överlämnas till annan. Vad som här sagts om kött skall enligt andra stycket i momentet gälla jämväl beträffande inälvor, blod samt andra sådana delar av djur, som användas till människoföda. Motsvarande bestämmelser gälla enligt 45 § 1 mom. för landsbygden, ehuru förbudet här icke omfatta? införande till stad av dylika varor. 10 § 2 mom. och 45 § 2 mom. hälsovårdsstadgan innehålla vissa bestämmelser om mjölk, till vilka de sakkunniga återkomma nedan. (Jfr s. 219.) I 10 § 3 mom. hälsovårdsstadgan stadgas att om födoämne i andra fall än förut i paragrafen omförmälts till följd av förskämning, orenlighet, felaktig beredning eller annan orsak är skadligt för hälsan eller eljest otjänligt till manmskofoda eller om födoämnet bearbetats eller hanterats av person, vilken

132 är eller misstankes vara behäftad med sådan sjukdom eller smitta, att födoämnet skäligen är att anse såsom farligt att förtära, födoämnet icke, i syfte att användas till människoföda, får införas till stad eller där hållas till salu eller överlämnas till annan. Enligt 10 § 6 mom. skall detsamma gälla dryckesvara. I 45 § 3 och 6 mom. finnas motsvarande stadganden beträffande landsbygden, ehuru förbudet här naturligen icke gäller införsel till stad. I 27 § giftstadgan den 26 november 1943 (nr 877) stadgas, att livsmedel ej får saluhållas, försäljas eller eljest överlåtas, om det är försatt med a) giftav första eller andra klassen, b) färgämne, naturligt eller konstgjort, som antingen är i sig själv giftigt eller innehåller giftigt verkande förorening eller som medicinalstyrelsen förklarat skola med avseende å livsmedel anses som gift, eller c) vara som omförmäles i en vid stadgan såsom bilaga 4 fogad förteckning, ej heller om det innehåller mer än 3 milligram bly per kilogram av varan, såvida icke medicinalstyrelsen för visst varuslag meddelat tillstånd därtill. Den i 27 § giftstadgan omförmälda förteckningen upptager följande ämnen såsom förbjudna för varje slag av livsmedel, nämligen alkaloider och andra häftigt verkande ämnen, borsyra och dess salter (borax etc), fosforsyra, hexametylentetramin, saponinsubstanser, zinkoxid samt beredningar av dessa ämnen. Såsom förbjudna för köttvara, färsk eller konserverad, upptager förteckningen aluminiumsalter, bensoesyra och dess salter, karbonater, fosfater, silikater, acetater och basiska salter av alkalier eller alkaliska jordarter samt oxider och hydrater av alkaliska jordarter, klorbensoesyra och dess salter, salicylsyra och dess salter, svavelsyrlighet och dess salter ( = sulfiter) samt hyposulfiter, färgämnen, alla slag, följande estrar av paraoxibensoesyra nämligen metylester, etylester, n-propylester och bensylester, vanligen saluhållna under namnen Solbrol, Nipagin, Nipagin-M, Nipagin-A, Nipasol och Nipabensyl ävensom beredningar av ovanstående ämnen. Beträffande fiskvara, färsk eller konserverad, upptager förteckningen samma ämnen och föreningar som beträffande kött med undantag av karbonater av alkalier. Till förteckningen äro fogade följande anmärkningar, nämligen att till saltning av köttvara må användas likformig blandning av koksalt och natriumnitrit innehållande högst 0,6 viktprocent av det senare ämnet, att till lutning av fiskvara må användas kaustikt alkali, att hermetiskt inlagd, icke kokad fiskkonserv må i 100 g av varan äga en högsta tillsats av 1 g borsyra eller 0,5 g av bensoesyra eller av salicylsyra eller 0,0 5 g av hexametylentetramin eller av någon av de ovan upptagna estrarna av paraoxibensoesyra samt att medicinalstyrelsen äger att i den omfattning och på de villkor styrelsen bestämmer medgiva dels att inom riket tillverkat livsmedel må försäljas utan hinder av att detsamma är försatt med alkaloider eller andra häftigt verkande

133 ämnen, dels ock att inom riket tillverkad till människoföda avsedd fiskkonserv eller sås till dylik må saluhållas eller försäljas utan hinder av att densamma är försatt med visst färgämne. Enligt 28 § 1 mom. giftstadgan får vara, som enligt 27 § icke får tjäna», som tillsats till livsmedel, vid saluhållande eller försäljning icke angiva^ vara lämplig för färgning eller konservering eller dylikt av livsmedel. Enligt 29 § giftstadgan får livsmedel ej saluhållas, försäljas eller eljest överlåtas, om det är omedelbart förpackat i papper eller annat omslag, som avfärgat, målat, glättat eller tryckt med giftig färg eller annan giftig vara, elle:? i folium av annan metall än aluminium eller tenn eller i tennfolium, vars blyhalt är större än en procent; dock att stadgandet ej har avseende å te, inneslutet i originalförpackning. 1941 års förslag. Enligt 1 kap. 1 § förslaget till livsmedelsstadga får viel framställning eller beredning av livsmedel till avsalu eller för servering åt. allmänheten icke användas sådana råvaror eller tillsatser eller så förfaras, att varan kan bliva skadlig för hälsan eller eljest otjänlig till människoföda. Jämlikt 1 kap. 2 § samma förslag får livsmedel icke saluhållas, försäljas, utlämnas till annan eller införas till hälsovårdsområde: 1. då det kan antagas överföra smittosam sjukdom; 2. då det är försatt med ämne, som i den vid stadgan fogade förteckningen angivits såsom otillåtet för livsmedel av det slag, varom fråga är, ellerinnehåller mer än 3 milligram bly per kilogram av varan; 3. då det är omedelbart förpackat i papper eller annat omslag, som ä> färgat, målat, glättat eller tryckt med giftig färg eller annat giftigt ämne, eller i folium av annan metall än aluminium eller tenn eller i tennfolium vars blyhalt är större än en procent; dock att detta stadgande ej har avseende å te, inneslutet i originalförpackning; 4. då det bearbetats eller hanterats av person, som vid tiden för sysselsättningen var eller kan misstänkas då hava varit behäftad med sådan sjukdom eller smitta, att livsmedlet kan vara hälsovådligt; 5. då det på grund av förskämning, förorening, felaktig beredning elleiannan orsak i andra fall än förut sagts skäligen är att anse såsom skadligt fö* hälsan eller eljest otjänligt till människoföda. Den i punkten 2 omförmälda förteckningen upptager förutom gift av 1. och. 2. klassen i huvudsak samma ämnen och föreskrifter som i gällande giftstadga. Enligt 1 kap. 3 § skall ifrågavarande förteckning minst vart tredje åigranskas av medicinalstyrelsen i samråd med kommerskollegium, lantbruksstyrelsen och statens institut för folkhälsan, varefter den granskade förteck. ningen skall anmälas till Kungl. Maj:t för fastställelse. Beträffande motiveringen till de föreslagna bestämmelserna hänvisas till betänkandet s. 164—166 samt 366—377. I 1 kap. 5 § förslaget till livsmedelsstadga upptages i första stycket en. bestämmelse av innehåll, att vid saluhållande eller försäljning av ämne, som

134 enligt den vid stadgan fogade förteckningen icke får tjäna som tillsats till livsmedel, ämnet icke får angivas vara lämpligt för ändamål, konservering eller dylikt, som enligt nämnda förteckning är förbjudet. I 2 kap. 1 § förslaget till livsmedelsstadga är i 1 mom. intagen en bestämmelse av innehåll, att vatten, som användes vid beredning eller rengöring av livsmedel, avsedda till försäljning eller servering åt allmänheten, eller för rengöring av kärl eller redskap, som användes vid beredning eller förvaring av sådana livsmedel, skall ur sanitär synpunkt vara av för ändamålet lämplig beskaffenhet. Enligt 2 mom. samma paragraf skola samma fordringar gälla beträffande is, som användes vid beredning eller förvaring av dylika livsmedel och som därvid kan komma i beröring med livsmedlen. Beträffande motiveringen till sistnämnda bestämmelser, se betänkandet s. 205—208. Enligt 4 kap. 1 § får djur, som självdött eller varit behäftat med sådan sjukdom eller omkommit eller nedslaktats under sådana förhållanden, att djuret skäligen är att anse som skadligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda, icke användas vid beredning till avsalu av livsmedel. Djur, som nyss sagts, eller någon del av detsamma eller därav beredda varor får enligt samma paragraf ej i syfte att användas till livsmedel införas till hälsovårdsområde, saluhållas eller överlämnas till annan. Utan hinder av vad sålunda och i 1 kap. 2 § stadgas skall dock djur eller delar därav få föras till och förvaras å ställe, där besiktning äger rum jämlikt gällande föreskrifter angående köttkontroll. Beträffande motiveringen till sistnämnda bestämmelse se s. 237—239 i betänkandet. Slutligen upptager 4 kap. 5 § 1941 års förslag till livsmedelsstadga följande bestämmelse: Till saltning av köttvaror avsedd blandning av koksalt och natriumnitrit må icke saluhållas eller försäljas med mindre blandningen är av sådan beskaffenhet, som angives i den vid denna stadga fogade förteckningen, samt utlämnandet sker i förseglad förpackning, som är försedd med tydlig och varaktig påskrift innehållande varas benämning, tillverkarens namn eller firma och postadress, uppgift om procenthalten natriumnitrit i varan samt orden »Nitrithaltigt koksalt. Får användas endast till saltning av köttvaror. Farligt att förtära.» Yttranden över 1941 års förslag jämte vissa därefter inkomna framställningar. Beträffande 1 k a p . 1 § i f ö r s l a g e t framhåller medicinalstyrelsen, att från hälsovårdsnämnden i Stockholm inkommit anmälan, att i Stockholm salufördes konfektyrer, som vore utformade till olika frukter med korta skaft av ståltråd. Nämnden hade med hänsyn till risken att ståltråden nedsvaldes tillsammans med konfektyrerna förbjudit dylik tillverkning. Enligt medicinalstyrelsen borde ett dylikt förfarande kunna beivras enligt förevarande stadgande. Skulle så icke vara fallet, ville styrelsen föreslå följande förtydligande formulering: »Vid framställning etc. förfaras, att varan

135 i och för sig eller genom olämplig emballering, montage eller dylikt kan bliva skadlig för hälsan eller eljest otjänlig till människoföda.» Förste stadsläkaren i Stockholm anser uttrycket servering åt allmänheten böra tydligt definieras i stadgan. Även förste provinsialläkaren i Västmanlands län anser uttrycket i vissa fall bereda tolkningssvårigheter, särskilt i fråga om pensionat, klubb eller inackorderingsställe. I fråga om 1 k a p . 2 § anmärker medicinalstyrelsen, att ordningsföljden mellan de särskilda punkterna borde ändras så, att punkt 4 infördes omedelbart efter punkt 1. Liknande yrkande framställes i åtskilliga andra yttranden. Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att förbudet mot utlämnande och införande i förevarande paragraf erhållit en i förhållande till senare stadganden i förslaget alltför vid avfattning. Generaltullstyrelsen föreslår till förebyggande av missuppfattning, att uttrycket »införes till hälsovårdsområde» ersattes med »transporteras från ett hälsovårdsområde till ett annat». Förste stadsläkaren i Göteborg anser, att i punkt 1 orden »kan antagas överföra» böra utbytas mot »misstänkas kunna överföra». Kärnbolaget aktiebolag anför beträffande punkt 2 och den där omförmälda förteckningen — under hänvisning till att förteckningen upptager ämnen, som jämlikt giftstadgan utgör giftigt ämne av första eller andra klassen — att bestämmelserna möjligen skulle kunna tolkas såsom förbud mot varje användning av dylikt ämne inom livsmedelsindustrien, alltså även under vissa stadier av tillverkningen, ehuru de senare neutraliserades eller bortskaffades och giftverkan upphörde. Till andra klassens gifter hörde bland annat saltsyra, svavelsyra, natriumhydroxid, kaliumhydroxid samt ammoniak. E t t sådant förbud skulle innebära, att många av livsmedelskemiens viktigaste metoder skulle stängas. Hydrolys av stärkelse för glykosframställning och hydrolys av jäst för vissa extrakter gjordes t. ex. vanligen med saltsyra, varefter denna neutraliserades med natronlut, I de färdiga produkterna funnes praktiskt sett varken den starka syran eller basen utan endast neutralt koksalt. Genom den analytiska kemiens framsteg hade man emellertid fått möjlighet att analytiskt påvisa ytterligt små mängder av ovan åsyftade ämnen, vilka i regel icke hade någon som helst betydelse ur hälsosynpunkt. Punkt 2 borde därför erhålla följande lydelse: »då det är försatt med och vid utlämnandet fortfarande innehåller skadliga mängder ämnen, som etc». Det vore önskvärt, att institutet för folkhälsan finge åläggande att på fråga av myndighet eller enskilda uppgiva, vad som beträffande visst livsmedel och visst ämne skulle anses som skadlig mängd. Sveriges kemiska industrikontor finner den tolkningen av ifrågavarande bestämmelse orimlig, att ett livsmedel, som undergått kemisk behandling genom tillsats av en i förteckningen upptagen syra, skulle kunna drabbas av bestämmelsen, även om syran neutraliserats genom tillsats av alkali. Icke heller borde det vara av betydelse i förevarande sammanhang, om ett minimalt, för kroppen oskadligt överskott av syra eller alkali skulle kvarstå efter neutralisationen. Därest lagtexten skulle kunna anses stridande häremot, hemställde kemikontoret om ändring av texten.

136 Sveriges vattenfabrikanters förening föreslår, att då kinin otvivelaktigt intager en särställning bland de till livsmedelsberedning användbara alkaloiderna — kininet kan icke begagnas som berusningsmedel och kan därjämte på grund av smakskäl icke överdoseras — kininet skall undantagas från de i förteckningen upptagna ämnena. Stockholms handelskammare anför, att den enligt förteckningen av medicinalstyrelsen medgivna dispensmöjligheten borde erhålla en generell utformning, som medgåve styrelsen att, därest så utan risk för menliga verkningar kunde ske, tillåta användning av i förteckningen uppräknade tillsatser. Kommerskollegium anser likaledes, att medicinalstyrelsen bör ha en mera vidsträckt rätt att medgiva undantag från förbudet mot att försätta livsmedel med vissa uppräknade, såsom otillåtna betecknade ämnen. Handelskammaren i Gävle anser punkt 2 böra erhålla en positiv utformning och framhåller, att det icke syntes böra möta mera avsevärda svårigheter att redan nu upprätta en förteckning över tillåtna, konserverings- och tillsatsmedel och sedermera medgiva komplettering av denna efter beslut av medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan. Medicinalstyrelsen, liksom även förste provinsialläkaren i Gotlands län anser, att i punkt 4 orden »livsmedlet kan vara hälsovådligt» böra ersättas med orden »livsmedlet därigenom kan hava blivit hälsovådligt». Hälsovårdsnämnden i Falun anser punkt 5 böra erhålla sådan utformning, att därav klart framgår, att saluhållande, försäljning, utlämnande till annan eller införande till hälsovårdsområde av skadliga och till människoföda otjänliga livsmedel skall vara förbjudet i varje fall, då redan tillverkning och beredning äro förbjudna jämlikt 1 §. Länsveterinären i Västernorrlands län anser, att i punkt 5 före ordet förskämning böra införas orden »sjukliga förändringar». Beträffande bestämmelsen i 1 k a p . 5 § f ö r s t a s t y c k e t ifrågasätter Sveriges lantbruksförbund, om icke det med bestämmelsen avsedda syftet bättre skulle uppnås, om bestämmelsen föreskreve direkt upplysningsplikt rörande förbudet att använda däri avsett ämne såsom tillsats till livsmedel. I fråga om bestämmelserna i 2 k a p . 1 § föreslår medicinalstyrelsen, att orden »skall ur sanitär synpunkt vara av för ändamålet lämplig beskaffenhet» skola ersättas med orden »skall vara av sådan beskaffenhet, att varan, kärlet eller redskapet icke förorenas». Även i vissa andra yttranden påtalas, att förslagets formulering på ifrågavarande punkt är för vag (förste provinsialläkarna i Stockholms och Kronobergs län, hälsovårdsnämnden i Växjö). Lantbrukshögskolans lärarråd föreslår uttryckssättet »skall ur sanitär och särskilt ur bakteriologisk synpunkt vara av för ändamålet lämplig beskaffenhet». Svenska provinsialläkareföreningen anser klara bestämmelser böra införas, som förbjuder all användning av älv-, å- eller sjövatten inom mejeri eller annan lokal för livsmedelshantering. Förste provinsialläkaren i Östergötlands län framhåller, att det utan tvivel fortfarande ej vore ovanligt, att vid mejerier, bryggerier m. fl. liknande livsmedelstillverkningar ytvatten användes för kylnings-

137 och sköljningsändamål samt för spolning och rengöring av lokalerna, Riskerna för infektion av livsmedel på grund av användningen av olämpligt vatten vore uppenbara. Det vore vid sådant förhållande angeläget, att fordringarna på ett fullgott vatten, som skulle användas inom livsmedelslokal och vid livsmedelstillverkning skärptes och att detta komme till uttryck i livsmedelsstadgan. Liknande synpunkter anföras av länsveterinären i Södermanlands län. Stadsveterinären i Lund anser orden »ur sanitär synpunkt» böra utgå. Hälsovårdsnämnden i Gävle anser formuleringen alltför vag och framhåller, att så länge särskild författning icke funnes som reglerade vattnets beskaffenhet, i livsmedelsstadgan borde hänvisas till vissa bestämda, allmänt gällande normer för beskaffenheten av lämpligt vatten. Hälsovårdsnämnden i Östersund anser, att det hade varit önskvärt, att de sakkunnigas förslag innehållit åtminstone allmänt hållna föreskrifter, hur dricksvatten borde och skulle vara beskaffat. Sveriges slakteriförbund framhåller, att vid charkuteri-, konserverings- och slakterianläggning annat vatten icke borde få användas än det som vid analys befunnits uppfylla de fordringar, som kunde angivas av medicinalstyrelsen. Detta borde gälla jämväl is. Stats polisintendent en påtalar, att på olika ställen i livsmedelsstadgan vore tal om vatten av lämplig beskaffenhet. Stadgan innehölle icke några regler om när vatten skulle anses vara av lämplig beskaffenhet. Måhända vore det icke lämpligt att intaga bestämmelser härom i livsmedelsstadgan. I denna syntes emellertid böra utsägas, att det skulle åligga medicinalstyrelsen eller annan lämplig myndighet att närmare bestämma de fordringar, som i olika fall skulle ställas på vatten. I ett stort antal yttranden framhålles, att bestämmelserna i 1 mom. uttryckligen borde angivas gälla jämväl vatten, som användes vid kylning av livsmedel. I några yttranden vill man dessutom i livsmedelsstadgan intaga förbud mot sumpning av fisk i förorenat vatten. Beträffande 4 k a p . 1 § föreslår hälsovårdsnämnden i Karlskoga, att bestämmelsen i denna paragraf om förbud i vissa fall mot införande av kött från ett hälsovårdsområde till ett annat borde omarbetas såtillvida, att för att införsel skulle få äga rum, som villkor borde uppsättas, att vederbörande bevisligen kunde styrka, att varorna icke skulle användas som livsmedel. Detta torde lättast genomföras på så sätt, att den, som införde varorna, ålades att förete ett av mottagaren utfärdat intyg, utvisande att varorna icke vore avsedda till livsmedel. Hälsovårdsnämnden i Östersund anför beträffande andra stycket, att det under inga förhållanden bör vara tillåtet att införa kött från självdött djur till köttbesiktningsbyrå. Om djuret dött av mjältbrand skulle betydande olägenheter kunna uppstå. Länsveterinären i Jämtlands län har samma yrkande. Länsveterinären i Skaraborgs län anmärker mot att andra stycket skulle i viss mån legalisera ett kringförande av kött efter djur, stupade i någon sjukdom, där epizootilagen förbjuder detta. En köttbesiktningsbyrå är en alltför ömtålig plats för förvaring av kadaver efter självdöda djur eller smittoförande kött. Andra stycket bör därför helt utgå. Samma yrkande framställes av läns-

138 veterinärerna i Blekinge län och Örebro län samt av hälsovårdsnämnden i Tollarp. Beträffande 4 k a p . 5 § föreslår lantbrukshögskolan, a t t i paragrafen i n t a g e s e t t förbud a t t införa o b l a n d a d nitrit eller n i t r i t h a l t i g t k o k s a l t av h ö g r e nitrith a l t än som i fölteckningen angives i lokal, där s a l t n i n g av k ö t t v a r o r äger r u m . Även n i t r a t h a l t i g t salt b ö r åtföljas av d e k l a r a t i o n : » I n n e h å l l e r salpeter». Kommerskollegium a n s l u t e r sig till ett u t t a l a n d e av handelskammaren i Göteborg, a t t å förpackning i n n e h å l l a n d e koksalt, försatt med nitrit, i stället för tillverkarens n a m n i f ö r e k o m m a n d e fall skall k u n n a u t s ä t t a s i m p o r t ö r e n s n a m n . I en den 14 j u n i 1948 d a g t e c k n a d p r o m e m o r i a h a ingenjören E i n a r E k e lund (kooperativa förbundet) och fil. dr H u g o F r e d h o l m (Sveriges slakteriförb u n d ) väckt förslag om a t t i l i v s m e d e l s s t a d g a n i n t a g a en b e s t ä m m e l s e om högsta halt n i t r i t i köttvara, I p r o m e m o r i a n anföres b l a n d annat: »Som skäl för ett införande av en bestämmelse rörande högsta halt nitrit i färdigberedd köttvara kan anföras, att hygieniska risker kunna vara förenade med förtäring av vara innehållande nitrit över en viss halt, samt att under vissa betingelser tämligen hög halt nitrit kan bildas av nitrat (salpeter) och tillkomma utöver den med nitrithaltigt salt tillsatta mängden. Vilken nitritkvantitet, som kan anses utgöra lägsta skadliga dos, respektive vilket värde å nitrithalten i köttvaror, som ej bör få överskridas, undandrager sig vårt bedömande och torde få avgöras av medicinsk sakkunnig. Sannolikt ligger värdet tämligen högt, då även i länder med mycket sträng livsmedelslagstiftning, t. ex. U. S. A. 20 mg % nitrit är en tillåten halt, och enligt litteraturuppgifter först vid väsentligt högre halter förgiftningsrisk kan anses föreligga. Gentemot en bestämmelse om högsta halt nitrit i köttvara tala följande skäl. Redan en användning av 5 % saltblandning innehållande 0,6 % nitrit, vilken är tillåten, kan ge köttvaran en nitrithalt av 30 mg %, vartill kan komma en mindre mängd nitrit bildad genom bakteriologisk reduktion av samtidigt tillsatt salpeter. Upptoges nu i livsmedelsstadgan som tillåtet högstvärde för nitrithalten ett så stort värde, t. ex. 40 mg % (400 viktsdelar på 1 000 000), att det ej behöver befaras, att en lojal tillverkare kan fällas till ansvar för för hög halt av nitrit, trots a t t han endast använt i och för sig tillåten nitrit-salt-blandning, kan möjlighet föreligga, att bestämmelsen kommer att verka så, att nitrithalten hålles högre än vad som är önskvärt. Fastställes å andra sidan den högsta tillåtna nitrithalten så lågt som exempelvis 20 mg % (200 viktsdelar på 1 000 000), torde det ej kunna undvikas, att en användning av den tillåtna nitrit-salt-blandningen eventuellt tillsammans med salpeter på ett oöverskådligt sätt medför risk för för hög halt av nitrit och därmed i sådana fall, vilka komma till undersökning, risk för åtal, trots att svårligen straffbar handling kan sägas föreligga. Vid övervägande av för- och nackdelar hos ett eventuellt införande i livsmedelsstadga av bestämmelse rörande högsta tillåtna nitrithalt i köttvaror har det därför synts oss önskvärt att, därest en dylik bestämmelse anses böra förefinnas, denna erhåller en sådan formulering, att de facto en inskränkning av rätten a t t använda nitrit-salt-blandning, respektive salpeter införes, exempelvis följande: . Till saltning av köttvara må användas en likformig blandning av koksalt och natriumnitrit, innehållande högst 0,6 viktprocent av det senare ämnet. Större mängd av nyssnämnda saltblandning må dock ej användas, än a t t halten nitrit räknat som natriumnitrit — även vid samtidig tillsats av nitratsalt — kommer a t t utgöra högst (300) viktsdelar på en miljon (1 000 000) viktsdelar av den färdigberedda varan.»

139 I skrivelse den 14 oktober 1946 har institutet för folkhälsan hos statsrådet och chefen för socialdepartementet hemställt, att den blivande livsmedelslagstiftningen måtte innehålla en förteckning över för färgning av födoämnen tillåtna ämnen. I motiveringen anföres följande: Med vissa undantag, vilka huvudsakligen hänföra sig till kött- och fiskvaror, är det tillåtet att färga livsmedel. I svensk livsmedelslagstiftning finnas dock inga föreskrifter, vilka färgämnen som få användas för ändamålet. På konstlad väg framställas numera ett mycket stort antal färgämnen, som visserligen kunna användas även till färgning av livsmedel, men som på grund av skadlighet eller annan anledning dock icke lämpa sig härför. Uppenbart är att på livsmedelsfärger måste ställas särskilda krav ur hygienisk synpunkt. Den enskilde livsmedelstillverkaren har i regel ringa förutsättning att bedöma ett färgämnes lämplighet ur andra än rent tekniska synpunkter. På grund härav har man i allt flera länder ansett det nödvändig att utfärda officiella förteckningar över färgämnen, som äro tillåtna för livsmedel. Detta är bland annat fallet i Förenta staterna och Schweiz. Den schweiziska livsmeelelslagen av den 26 maj 1936 upptager 29 konstgjorda organiska färgämnen och den amerikanska Food Drug and Cosmetic Act 18 stycken. Andra än de i förteckningarna upptagna färgämnena äro sålunda förbjudna. I detta sammanhang förtjänar framhållas, att det i Sverige i allmänhet icke är möjligt att förbjuda användningen av en viss tillsats till livsmedel, förrän den verkligen bevisats vara skadlig eller otjänlig i hälsovårdsstadgans mening, om den icke tillhör det fåtal ämnen, vilka uppräknats i en giftstadgan bilagd förteckning. Då det kan taga mycket lång tid för att genom undersökningar ådagalägga, att ett ämne av denna art har menliga verkningar, kan ett inskridande ibland göras först sedan skada skett. Livsmedelskontrollen bör dock om möjligt vara förebyggande. Slutligen bör erinras om att det ofta är omöjligt och nästan alltid mycket svårt att i ett livsmedel bestämma ett använt tillsatt färgämnes art. Även ur kontrollsynpunkt vore det därför av betydande värde att endast ett begränsat antal färgämnen vore tillåtna. I länder, där detta är fallet, har för dem utarbetats särskilda bestämningsmetoder. Över institutets framställning har yttrande avgivits av kommerskollegium, som i sin tur inhämtat yttrande av Sveriges kemiska industrikontor. Kemikontoret anför, att det för närvarande ofta förekommer, att livsmedelsindustrien icke närmare kände till sammansättningen av de använda färgämnena, vilka inköpts under fantasinamn med uppgift om att de icke vore giftiga. Denna ovisshet om färgämnenas kemiska sammansättning torde snarare ha tilltagit än avtagit, sedan efter kriget den tyska färgämnesindustrien tills vidare bortfallit som leverantör och livsmedelsindustrien sökt sig nya inköpskällor utomlands vid sidan av de inhemska tillverkarna. Med hänsyn härtill hade kemikontoret intet att erinra mot att vissa bestämmelser infördes för att tillgodose syftet med institutets framställning. Kemikontoret fortsätter: Kemikontoret anser det dock vara nödvändigt att bestämmelserna kunde smidigt anpassas till industriens behov. Kemikontoret måste elärför bestämt motsätta sig, att de tillåtna färgämnena införas i en bilaga till den kommande livsmedelslagen, vilken bilaga jämlikt 3 § skulle fastställas av Kungl. Maj:t, sedan frågan behandlats av ett flertal myndigheter. Kemikontoret skulle däremot kunna tillstyrka en anordning, enligt vilken inhemska tillverkare och importörer av färgämnen hade att hos kommerskollegium söka generella tillstånd till dessa färgämnens användning. Vid sin prövning av ansökningar om dylikt tillstånd skulle kommerskollegium ha att samråda med statens institut för folkhälsan på ungefär

140 samma sätt, som nu sker i fråga om tillstånd att vitaminera livsmedel. Erfarenheterna ha visat att de nämnda myndigheterna kunnat på ett smidigt sätt handhava denna lagstiftning, så att alla berättigade intressen tillgodosetts. Kommerskollegium ställer sig i sitt yttrande något mindre positivt. Kollegium säger sig icke ha bekant, att några större olägenheter visat sig vid tilllämpningen av nu gällande bestämmelser. Därför anser kollegium, även om det i likhet med institutet finner önskvärt, att livsmedelskontrollen om möjligt bör vara förebyggande, behov av de föreslagna bestämmelserna knappast föreligger. Med hänsyn till de av institutet anförda skälen och under förutsättning att bestämmelserna i fråga kunna anpassas efter industriens behov, säger sig kollegium dock vilja tillstyrka att syftet med institutets framställning tillmötesgås. Kollegium ansluter sig därvid till det av kemikontoret framförda förslaget på grund av de praktiska fördelar, detsamma otvivelaktigt får anses innebära, i jämförelse med de av institutet framförda riktlinjerna. Kollegium säger sig härvid stödja sig på de erfarenheter, kollegium under flera år varit i tillfälle att göra på ett närliggande område, nämligen vitaminering av livsmedel. De sakkunniga, 13 § i de sakkunnigas förslag till livsmedelsstadga innehåller ett principstadgande om livsmedels beskaffenhet, innebärande att vid framställning och beredning av livsmedel icke får så förfaras, att livsmedlet med skäl kan antagas bliva skadligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda. I sammanhanget har uttryckligen nämnts även vatten och is, varigenom paragrafen delvis kommit att motsvara 2 kap. 1 § i 1941 års förslag (jfr här i övrigt 24 § s. 171). De i yttrandena över sistnämnda förslag framställda anmärkningarna att 2 kap. 1 § i förslaget hade ett alltför obestämt uttryckssätt, torde genom formuleringen av 13 § i nu föreliggande förslag ha blivit tillgodosedda. Medicinalstyrelsens anmärkning beträffande konfektyrvarorna med ståltråd (se ovan s. 134) har ansetts icke behöva föranleda särskild bestämmelse i författningstexten. Enligt de sakkunnigas mening faller det av medicinalstyrelsen omförmälda fallet in under föreskrifterna i 13 §. 14 § upptager vissa kompletteringar till den allmänna föreskriften i 13 §. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, är det enligt gällande giftstadga förbjudet att saluhålla, försälja eller eljest överlåta livsmedel, som är försatt med gift av första eller andra klassen, med färgämne, naturligt eller konstgjort, som antingen är i sig självt giftigt eller innehåller giftigt verkande förorening eller som medicinalstyrelsen förklarat skola med avseende å livsmedel anses såsom gift, eller ock med ämne, som omförmäles i den vid giftstadgan fogade bilagan 4. Liknande bestämmelser äro intagna i 1 kap. 2 § 1941 års förslag till livsmedelsstadga. De sakkunniga anse, att nu omförmälda bestämmelser icke innebära tillräckligt skydd mot att i livsmedel användas tillsatser, som göra livsmedlen hälsovådliga eller otjänliga till människoföda. Det finnes och kommer alltjämt att finnas ämnen, beträffande vilka skäl föreligga att förbjuda deras an-

141 vändning i livsmedel, men där sådant förbud icke meddelats. Detta sammanhänger med det nuvarande systemet, att i princip alla tillsatser äro tillåtna utom sådana, som äro direkt undantagna i författningarna. Om ett nytt ämne skall kunna förbjudas såsom tillsats till livsmedel — vare sig på grund av att ämnet är giftigt eller att det eljest gör livsmedlet otjänligt såsom människoföda — kommer det att åligga de hälsovårdande myndigheterna att visa, att skäl till sådant förbud föreligga. Detta kan i många fall möta stora svårigheter. Ofta är det icke möjligt att med säkerhet avgöra, om ett visst ämne är skadligt eller icke. Erfarenheten visar, att det understundom kan dröja avsevärd tid, innan ett ämnes skadlighet kan experimentellt påvisas. Vidare torde det icke vara tillräckligt att visa, att det tillsatta ämnet i och för sig är skadligt. Man måste även kunna styrka, att ämnet tillsättes i tillräckligt stor mängd för att kunna medföra skadebringande verkningar. Alla dessa omständigheter medföra, att med den nuvarande snabba utvecklingen på det kemiska området visst ämne, som i och för sig är av beskaffenhet att böra förbjudas, kan få användas i livsmedel under förhållandevis lång tid, innan förbud kan erhållas. Det nuvarande systemet innebär därför uppenbarligen en viss, icke obetydlig risk för skadeverkningar. Härtill kommer, att livsmedelskontrollen blir i hög grad försvårad genom att man under nuvarande förhållanden icke har någon sammanfattande kunskap om vilka tillsatser som i praktiken användas. Vad särskilt angår konserveringsmedel må till en början nämnas, att i England endast två speciella konserveringsmedel äro tillåtna, nämligen bensoesyra och svaveldioxid. Dispens härifrån torde i praktiken icke medgivas. I Sverige användes en synnerligen brokig flora av olika konserveringsmedel, av vilka vissa äro av den beskaffenheten att institutet för folkhälsan och medicinalstyrelsen icke ansett sig kunna medverka till deras användning, även om de med stöd av gällande författningsbestämmelser icke kunna direkt förbjudas. Uppenbarligen är det ur hygienisk synpunkt icke eftersträvansvärt, att människorna skola användas som försöksobjekt vid utprovning av olika konserveringsmedel. Ej heller ur ekonomisk synpunkt är den nuvarande ordningen tillfredsställande. Allmänheten har små möjligheter att bedöma effektiviteten och lämpligheten av ett visst konserveringsmedel. Än mindre har den möjlighet att ställa dess pris i relation till den föregivna effektiviteten. I praktiken visar det sig, att reklam göres för ämnen, vilka äro kemiskt identiska eller mycket närstående, under helt skilda benämningar och priser. Även om det kan synas innebära en kraftig inskränkning i näringsidkarnas frihet, synes det dock nödvändigt att begränsa antalet medel, som generellt få användas. Från engelskt håll har det ofta framhållits att den där tillämpade starka begränsningen av konserveringsmedel medfört en påtaglig förbättring av de hygieniska förhållandena på tillverkningsstället. I stort sett äro förhållandena desamma, då det gäller färgämnen. Även där är det ur flera synpunkter nödvändigt, att endast ett begränsat antal äro

142 tillåtna, såsom även framhållits av statens institut för folkhälsan i dess ovannämnda skrivelse. Under nuvarande förhållanden förekommer det, att tillverkare inköpa färgämnen under sådana omständigheter, att de varken känna deras sammansättning eller renhetsgrad. Det har också förekommit, att även mycket ansedda företag använt färgämnen, som äro olämpliga till livsmedel. Såväl Förenta staterna som Schweiz ha infört bestämmelser upptagande ett antal tillåtna färgämnen, bland vilka fabrikanterna ha att välja. Även med hänsyn till kontrollen innebär det en stor säkerhet att endast ett begränsat antal färgämnen äro tillåtna. Det finnes nämligen ett hart när oöverskådligt antal olika färgämnen. Då dessa regelbundet förekomma i ganska små mängder i livsmedlen, är det många gånger omöjligt att på analytisk väg fastställa deras identitet och avgöra om de äro skadliga eller icke. Därest endast ett begränsat antal oskadliga färgämnen äro tillåtna kunna dessa utväljas på så sätt att de alltid äro lätta att identifiera i livsmedlet med hjälp av enkla reaktioner. Vad nu sagts beträffande konserveringsmedel och färgämnen gäller i stort sett även andra varor och ämnen, som användas som tillsatser till livsmedel eller — såsom detta begrepp definierats i de sakkunnigas förslag till livsmedelsstadga — i ringa mängd tillföras livsmedel för att påverka dess färg, smak, konsistens, hållbarhet eller dylikt. E n begränsning av antalet tillåtna tillsatser till livsmedel på sätt här angivits behöver ingalunda verka hämmande på produktionen. Med hänsyn till vad sålunda anförts och då livsmedelslagstiftningen i huvudsak bör ha förebyggande syfte, ha de sakkunniga ansett nödvändigt att frångå den hittillsvarande principen beträffande rätten att använda varor och ämnen såsom tillsats till livsmedel. De sakkunniga anse, att lagstiftningen i förevarande hänseende bör ha till utgångspunkt, att dylika tillsatser få användas endast efter särskild tillståndsprövning. För att icke denna regel skall bliva alltför betungande, ha de sakkunniga dock ansett sig böra redan i författningstexten angiva vissa grupper av tillsatser, som — under förutsättning att de icke äro giftiga eller hälsovådliga — skola få användas till livsmedel. Detta gäller i första hand sådana varor och ämnen, vilka utvunnits ur djur eller växter genom torkning, värmebehandling eller behandling av rent mekanisk natur, för så vitt fråga icke är om färgämnen, vilka även i dylika fall skola vara underkastade tillståndsprövning. Kryddor skulle härigenom i allmänhet utan vidare bliva tillåtna såsom tillsatser. Vidare ha i författningstexten såsom tillåtna angivits vissa av ålder brukliga konserveringsmedel, nämligen koksalt, rörsocker (sackaros) och andra sockerarter, ättika (även koncentrerad) och alkohol samt dessutom — såvitt angår andra livsmedel än kött- och fiskvaror — svavelsyrlighet, myrsyra, bensoesyra och natriumbensoat. För köttvaror tillätes dessutom utan vidare salpeter samt — liksom för närvarande enligt uttrycklig bestämmelse i giftstadgan — en likformig blandning av koksalt och natriumnitrit, innehållande högst 0,6 gram av det senare ämnet per 100 gram.

143 Det har från tillverkarhåll framhållits, att en prövning enligt ifrågavarande regler av de essenser, som skulle få användas som tillsats till livsmedel, skulle medföra mycket stora svårigheter. De förekomma i ett otal olika sammansättningar. I de färdiga livsmedlen ingå essenserna med så obetydliga kvantiteter, att ele särskilda ämnen, varav essenserna bestå knappast äro laboratoriemässigt påvisbara. Med hänsyn till nu angivna förhållanden ha de sakkunniga stannat vid att undantaga essenser från den i förevarande paragraf föreskrivna förhanelsprövningen. Givetvis gälla emellertid även här de allmänna bestämmelserna i 13 §. Vidare ha de sakkunniga övervägt att vid sidan av nu berörda föreskrifter i 14 § under 1 förslaget till livsmedelsstadga upptaga särskild föreskrift om att vissa ämnen alltid skola vara förbjudna att användas vid tillverkning av livsmedel. Emellertid ha de sakkunniga funnit, att föreskrift av sådan innebörd knappast är erforderlig, om det nu föreslagna systemet beträffande tillsatserna genomföres. Det torde icke vara lämpligt att binda myndigheternas handlingsfrihet vid bedömandet av dessa frågor genom att författningsenligt fastslå, att vissa ämnen alltid skola vara förbjudna, helst som det är svårt att upprätthålla sådant förbud utan dispensmöjlighet. Den allmänna bestämmelsen i 13 § gäller dock alltid och måste strängt tillämpas. Med de sakkunnigas sålunda intagna ståndpunkt bortfalla de olägenheter med 1941 års förslag i förevarande hänseende, som påtalats av kärnbolaget och kemiska industrikontoret (jfr ovan s. 135). Beträffande det speciella spörsmålet, om i livsmedelsstadgan bör intagas föreskrift om maximihalten nitrit i köttvaror, må följande anföras. Såsom nyss nämnts ha de sakkunniga i förslaget till livsmedelsstadga intagit den nu i giftstadgan förefintliga bestämmelsen om att viss blandning av koksalt och natriumnitrit är tillåtet konserveringsmedel för köttvaror. Åtskilliga skäl kunna visserligen anföras för att komplettera, denna bestämmelse med en föreskrift om högsta tillåtna nitrithalt i köttvaror (jfr ovan s. 138). De sakkunniga ha dock ansett sig böra avstå från en sådan bestämmelse. Det förhåller sig nämligen så, att onormalt hög nitritbildning i dessa varor kan uppkomma utan att den vid saltningen använda vätskans nitrithalt överstiger den normala, ja till och med utan att nitrit över huvud tillförts utifrån. E t t särskilt förbud mot saluhållande av varor med för hög nitrithalt kan därför icke anses mer motiverat än ett förbud att över huvud taget saluhålla varor som äro otjänliga till människoföda. Då varor med för hög nitrithalt 'uppenbarligen falla under en sådan allmän bestämmelse, ha de sakkunniga icke ansett det påkallat att här införa någon specialföreskrift rörande nitrithaltiga köttvaror. Bestämmelserna om försäljning av blandning av koksalt och natriumnitrit, varom här är fråga, ha icke, såsom i 1941 års förslag, upptagits i livsmedelsstadgan utan ansetts böra kvarstå i giftstadgan. Beträffande formerna för den här omnämnda tillståndsprövningen givas bestämmelser i 15 §. Härom må följande anföras.

144 Medan det i 7 § omnämnda samarbetsrådet för livsmedelshygien har att taga befattning med ärenden rörande matvarustadgor, i vilka det sålunda nästan undantagslöst rör sig om frågor, vilka innebära en avvägning mellan olika intressen, förnämligast hygieniska och ekonomiska, äro de ärenden, som beröra medgivande att använda konserveringsmedel, färgämnen och dylikt, alldeles övervägande av hygienisk art. Bedömandet gäller här i första hand, huruvida ifrågakommande tillsatser kunna göra livsmedlen skadliga eller om de utan att detta är fallet kunna minska livsmedlens halt av vissa näringsämnen, t. ex. vitaminer. Vidare kan det tänkas, att tillsatser av dessa slag kunna åstadkomma vilseledande med avseende på varornas ursprung, sammansättning eller beskaffenhet i övrigt. Under sådana omständigheter torde det i 7 § angivna samarbetsrådet icke vara lämpligt för att handlägga hithörande ärenden. Närmast till hands ligger måhända att helt överlåta prövningen till en hygienisk myndighet. Valet står här mellan medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen och institutet för folkhälsan, varvid man givetvis kan tänka sig ett samarbetsorgan mellan dessa myndigheter. Medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen representera var för sig endast en del av livsmedelsområdet. Då hithörande ärenden torde böra bliva föremål för en enhetlig bedömning, omfattande hela livsmedelsområdet, kan det därför knappast vara lämpligt att lägga avgörandet hos endera av dessa myndigheter. Institutet för folkhälsan kan däremot anses representera den hygienisk-tekniska sakkunskapen i allmänhet, och det är därför naturligt att förlägga tillståndsprövningen dit. Prövningen bör emellertid äga rum efter samråd med representanter för nyssnämnda båda myndigheter samt därutöver med representanter för kommerskollegium såsom närmast företrädande industrien och för statens jordbruksnämnd. För att ytterligare garantera en sakkunnig behandling av hithörande spörsmål synes dessutom föreskrift böra meddelas om samråd med representant för tekniska högskolans lärarkollegium, närmast innehavaren av professuren i livsmedelskemi. Samrådet bör äga rum under enklast möjliga former. Tidsödande remisser till de olika myndigheterna bör sålunda i allmänhet undvikas. Det bör i detta sammanhang framhållas, att i beslut om tillstånd att använda viss tillsats alltid bör angivas, för vilka livsmedel tillsatsen är medgiven. Dessutom bör i beslutet vid behov angivas, i vilka mängder och under vilka villkor i övrigt tillsatsen får användas vid livsmedelstillverkning. Tillstånd att använda viss tillsats till livsmedel över huvud eller till särskilda sådana bör givetvis kunna lämnas generellt och detta torde till och med bliva regeln. Man bör nog kunna räkna med att om en tillsats medgivits i ett fall, den skall vara generellt tillåten under samma förutsättningar och med de begränsningar, som eventuellt finnas i tillståndet. Det är då nödvändigt att producenter och andra intresserade skola ha möjlighet att lätt förskaffa sig en uppfattning om vilka tillsatser som äro tillåtna. Detta sker genom att en förteckning över sådana tillsatser årligen skall offentliggöras i författningssamlingen genom institutets för folkhälsan försorg. Å

145 andra sidan är det naturligtvis icke nödvändigt att i denna förteckning upptaga alla lämnade tillstånd. Det kan mycket väl tänkas, att någon producent vill göra en tillsats, vilken bör uppfattas som en fabrikationshemlighet. Med hänsyn till folkhälsans intresse böra tillsatser till livsmedel och tillverkningsprocesser över huvud taget icke vara hemliga i den meningen, att de äro okända för de hälsovårdande myndigheterna. Å andra sidan finnes ingen anledning att de, sedan detta säkerhetskrav uppfyllts, icke skulle kunna hemlighållas gentemot konkurrenter. Om en tillverkare så önskar, bör ett honom givet tillstånd beträffande visst tillsatsämne därför icke vara offentligt. I detta sammanhang bör erinras om i gällande sekretessförfattningar givna föreskrifter rörande hemlighållandet av resultat av undersökningar m. m. vilka utförts vid statens institut för folkhälsan. Beträffande övergångsbestämmelser rörande ifrågavarande förteckning hänvisas till 163 och 167 §§. Föreskrifterna i 16 §, vilka närmast motsvara bestämmelserna i giftstadgan 28 § 1 mom. och gamla förslaget 1 kap. 5 § första stycket, torde icke kräva särskild kommentar. I 14 § har under 2. upptagits bestämmelserna i 10 § 1 mom. och 45 § 1 mom. gällande hälsovårdsstadga samt 4 kap. 1 § 1941 års förslag till livsmedelsstadga om förbud mot att till livsmedel använda självdöda djur och liknande. Bestämmelsen kompletteras av ett i 17 § under 1. intaget förbud att såsom livsmedel saluhålla vara, vid vars framställning eller beredning förfarits i strid mot bestämmelserna i 13 eller 14 § eller som utgöres av djur, som avses i 14 § under 2. Bestämmelsen avser alla djur — alltså även fisk — och har därför ansetts vara av sådan allmän karaktär, att den i motsats mot vad fallet var i det tidigare förslaget icke bör upptagas i det avsnitt, som behandlar köttvaror, utan införas under här ifrågavarande allmänna bestämmelser. Av formuleringen torde framgå, att självdöda djur antagas alltid vara otjänliga till människoföda, medan djur, som omkommit, betraktas som otjänliga endast i det fall att särskilda skäl föreligga till ett sådant antagande. Till ledning för tolkningen av de båda uttrycken självdö och omkomma torde här böra nämnas, att med omkomma i huvudsak menas att dö av yttre orsaker, medan självdöd inträder av inre anledningar. I det senare ligger även ett erkännande av okunnighet beträffande dödsorsaken, som omöjliggör ett säkert bedömande av köttets tjänlighet, särskilt som härtill ofta kommer, att även tidpunkten för dödens inträde är oviss. I 17 § upptagas en rad omständigheter, som skola föranleda, att varorna icke få saluhållas som livsmedel och ej heller i detta syfte utlämnas till annan. Föreskrifterna ansluta sig i sak till nu gällande bestämmelser i giftstadgan och hälsovårdsstadgan och motsvara i huvudsak bestämmelserna i 1 kap. 2 § i 1941 års förslag till livsmedelsstadga. Framhållas må emellertid, att i det nu föreliggande förslaget först upptagits den generella bestämmelsen 10—188 49

146 om förbud mot att såsom livsmedel saluhålla vara, som ar skadlig att förtära eller på annat sätt otjänlig till människoföda. Vidare må anmärkas, att det nu föreliggande förslaget i motsats till det tidigare icke upptager något förbud att under de angivna förutsättningarna införa vara till hälsovårdsområde. Denna bestämmelse har i det gamla förslaget överförts från hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad, där det talas om förbud i vissa fall att införa livsmedel till stad. När nu enhetliga bestämmelser skola gälla över hela landet, torde någon liknande bestämmelse icke vara erforderlig. Förbudet mot saluhållande och överlämnande till annan torde vara till fyllest. Slutligen bör framhållas, att 17 § icke — såsom giftstaelgan och det tidigare förslaget — innehåller något absolut uttryckligt förbud att saluhålla livsmedel, som försatts med gift av första eller andra klassen. De sakkunniga hålla före, att ett sådant livsmedel i regel är otjänligt till människoföda. Saluhållandet blir då förbjudet på grund av huvudregeln. Fall kunna emellertid tänkas, då gift av ifrågavarande slag väl använts vid livsmedelstillverkningen men att dess skadlighet helt neutraliserats genom tillsats av andra medel. Vidare kunna gifterna förekomma i så ytterst små mängder, att eieras förefintlighet är fullständigt betyelelselös ur hälsosynpunkt. I sådana fall bör givetvis hinder icke föreligga att saluhålla livsmedlet. I övrigt torde 17 § icke erfordra särskild motivering.

4 kap. Livsmedelslokaler m. m. 18 §. Gällande föreskrifter. Enligt 11 § 1 mom. sista stycket gällande hälsovårdsstadga får lägenhet, där födoämne eller dryckesvara till försäljning beredes, så ock lägenhet, där kött, charkuterivaror, färsk fisk, mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror försäljas eller förvaras till försäljning, icke tagas i bruk, förrän hälsovårdsnämnden lämnat sitt tillstånd därtill. Bestämmelsen gäller endast områden, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad äro tillämpliga. I åtskilliga lokala matvarustadgor finnas bestämmelser om skyldighet att till hälsovårdsnämnden göra anmälan om inrättande av livsmedelslokaler. 1941 års förslag. I 1 kap. 4 § 1 mom. i förslaget stadgas i första stycket, att den som ämnar inom område i stad eller å landet, där hälsovårdsstadgans bestämmelser rörande stad gälla, inrätta lägenhet för livsmedels tillverkning eller beredning till avsalu, för servering åt allmänheten eller ock för försäljning eller förvaring för avsalu av kött, charkuterivaror, fisk, fiskvaror, skaldjur, mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror, är pliktig att göra skriftlig anmälan därom till hälsovårdsnämnden. I andra stycket av samma moment föreskrives, att inom område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser rörande landet gälla, sådan anmälan skall göras beträffande lägenhet för slakteri, charkuteri, mejeri, tillverkning av marga-

147 rin, margarinost, fettemulsion eller konstister, bageri, konditori, bryggeri, läskedrycksfabrik och servering åt allmänheten samt beträffande lägenhet, där något av de i första stycket nämnda varuslagen försäljas i butik eller därmed likartad försäljningslokal eller förvaras för sådan försäljning. I tredje stycket stadgas, att lägenhet, som ovan sägs, icke får tagas i bruk, förrän hälsovårdsnämnden lämnat tillstånd därtill samt att det, då tillstånd meddelas, skall angivas, för vilket ändamål lägenheten är godkänd. I fjärde stycket föreskrives, att innan tillstånd meddelas att taga i bruk lägenhet för slakteri, charkuteri, mejeri samt tillverkning av margarin, margarinost, fettemulsion och konstister, åligger det nämnden att inhämta yttrande i ärendet av distriktsveterinären i det distrikt, inom vilket hälsovårdsområdet är beläget, eller, om stadsveterinär är tillsatt för området, av denne; dock att sådan skyldighet icke föreligger beträffande slakteri och charkuterifabrik, som av medicinalstyrelsen ställts under offentlig kontroll. I femte stycket är intagen en bestämmelse av innehåll, att vad ovan stadgas även skall gälla, då förändring i den i lägenheten bedrivna rörelsens art är avsedd att företagas. I sjätte stycket slutligen föreskrives, att när lägenheten tages i bruk, så ock innan där bedriven rörelse overbites eller upphör, rörelsens innehavare skall göra skriftlig anmälan till hälsovårdsnämnden. Angående motivering se s. 166—172 i 1941 års betänkande. Yttranden över 1941 års förslag. Medicinalstyrelsen anför, att från sanitär synpunkt en livsmedelslokals belägenhet icke borde få tillmätas den betydelse, att därpå kunde grundas den skillnad mellan stad och landsbygd, som gjorts genom stadgandena i 1 och 2 styckena i förevarande paragraf — allra minst med hänsyn till den eftersträvade ökade kontrollen över livsmedelshanteringen. Vid övervägande av detta spörsmål hade medicinalstyrelsen ansett sig böra föreslå, att bestämmelserna i 1 mom. om anmälan och meddelande av tillstånd gjordes lika för stad och landsbygd men att för landsbygdens vidkommande lättnader i fråga om fordringar på lägenhetens beskaffenhet infördes i 2 mom. Andra stycket i 1 mom. borde därför utgå och ingressen till första stycket erhålla följande lydelse: »Den som ämnar inrätta lägenhet etc.» Liknande yrkande framställes av svenska provinsialläkareföreningen, förste provinsialläkarnas förening samt åtskilliga förste provinsialläkare. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län säger sig ej kunna inse, varför i förevarande hänseende skillnad borde göras mellan stad och land. Beträffande frågan vilka slag av lokaler en anmälnings- eller ansökningsskyldighet skulle omfatta ha vissa uttalanden gjorts. Sålunda framhåller medicinalstyrelsen, att från veterinärt håll anförts, att försäljnings- och förvaringslokaler för fågel, vilt och ägg ävensom för kött- ooh fiskkonserver — vilka sistnämnda enligt vedertaget språkbruk icke torde kunna inrymmas under något av de i momentet uppräknade varuslagen — borde medtagas

148 här. Då dessa födoämnen i hög grad kunde vara otjänliga till människoföda eller hälsovådliga, borde de icke få försäljas i andra affärer än livsmedelsaffärer, godkända av vederbörande hälsovårdsnämnd, övervakandet av dessa livsmedels beskaffenhet skulle eljest möta avsevärda svårigheter. Då emellertid de sanitära forelringarna på lägenheter för försäljning av fågel, vilt och ägg samt kött- och fiskkonserver icke behövde vara så omfattande, som angåves i paragrafens 2 mom., borde undantag där göras för dessa sistnämnda varuslag. Medicinalstyrelsen biträdde den sålunda framförda uppfattningen. Samma eller liknande yrkande återfinnes i ett stort antal andra yttranden. Hälsovårdsnämnden i Hälsingborg anser anmälningsplikt böra åläggas var och en, som i viss lägenhet ämnade idka tillverkning av eller handel med livsmedel. Att begränsa anmälningsplikten allenast till vissa uppräknade livsmedel och lägenheter kunde ej vara riktigt. All livsmedelshantering borde göras anmälningspliktig, möjligen med vissa undantag, som borde direkt angivas. Detta borde gälla såväl i staden som på landet. Även bestämmelserna om godkännande borde gälla all livsmedelshantering, men godkännandeförfarandet borde icke medföra kostnader för näringsidkaren. Länsveterinären i Västerbottens län vill ha anmälningsskyldighet i såväl stad som på landet rörande fisksalteri och fiskkonservfabrik. Statens institut för folkhälsan förordar, att i första stycket efter ordet mejeriprodukter insattes orden »eller ersättningsmedel för dylika produkter». öv~erståt hallarämbetet anser, att bestämmelserna i 1 mom. borde gälla även större privatbespisningar, då erfarenheterna torde bekräfta, att en kontroll från hälsovårdsmyndigheternas sida över de hygieniska förhållandena i affärs- och industriföretagens lunchrum och andra enskilda näringsställen icke vore obehövlig. Samma yrkande ha polismästaren, hälsovårdsnämnden och förste stadsläkaren i Stockholm. Medicinalstyrelsen däremot hyser betänkligheter mot att utvidga uttrycket servering åt allmänheten till att omfatta jämväl privatspisning, vilket skulle innebära, att livsmedelsstadgans bestämmelser bleve tillämpliga även på inackorderingsställen och dylikt. Detta skulle kunna leda till den orimligheten att dessa lokaler icke finge stå i förbindelse med bostad eller därtill hörande utrymmen. Sveriges bageriidkareförening anför, att då en avsevärd livsmedelstillverkning ägde rum i viss mån till allmänheten men icke till avsalu, exempelvis vid kommunala och statliga institutioner, det syntes lämpligt, att uttrycket »livsmedelstillverkning eller -beredning till avsalu» erhölle sådan formulering, att jämväl nyssnämnda tillverkning inbegrepes därunder. Jämväl Stockholms handelskammare och Sveriges industriförbund påpekar detta förhållande. Stockholms handelskammare framhåller vidare, att lokaler för servering av alkoholhaltiga drycker, maltdrycker och rusdrycker redan på grund av gällande bestämmelser, i vilka de sakkunniga icke föresloge någon ändring,

149 vore u n d e r k a s t a d e anmälnings- eller tillståndstvång. Handelskammaren h e m s t ä l l d e a t t det vid ä r e n d e t s fortsatta b e h a n d l i n g m å t t e tillses, att cle olika b e s t ä m m e l s e r , som reglerade serveringarnas försäljning av läskedrycker och dylikt, icke m å t t e bliva m e r a b e t u n g a n d e eller invecklade än som motiverades av förhållandena. Sveriges vattenfabrikanters riksförbund har u p p t a g i t frågan om tillståndst v å n g för lokaler för servering åt allmänheten. F ö r b u n d e t har i frågan låtit verkställa u t r e d n i n g av professor H a l v a r G. F . S u n d b e r g , som avgivit utl å t a n d e i ämnet. S u n d b e r g anför här: En jämförelse med gällande hälsovårdsstadga 11 § 1 mom. visar, att för närvarande hälsovårdsnämndens tillstånd erfordras därtill, att lägenhet, där dryckesvaror till försäljning beredas, tages i bruk. Lägenhet för servering åt allmänheten är däremot icke i sådan egenskap underkastad tillståndsförfarande. Dock fordras enligt K F 8 maj 1925 anmälan eller, i vissa fall, tillstånd för rätt till utskänkning av alkoholfria drycker; härom utfärdas anmälnings- eller tillståndsbevis. I stadsort må utskänkning ej utövas annorstädes än i lokal eller å plats, som blivit för utskänkningens bedrivande fastställd vid besiktning; godkännes utskänkningsställe, utfärdas bevis därom (5—6 §§). Ombyte av utskänkningsställe må ej ske, med mindre den myndighet, som meddelat tillståndseller anmälningsbevis (d. v. s. KB eller magistrat eller landsfiskal), därtill giver sitt bifall. — Med rättighet att i viss lokal eller å viss plats utskänka rusdrycker eller pilsnerdricka följer rätt att i samma lokal eller å samma plats utskänka alkoholfria drycker (4: 1 §). Härigenom bliva även de sådan utskänkning avseende författningarna här av intresse. Enligt K F 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka är utskänkning därav tillståndsfordrande. överlåtelse av utskänkningsrättighet skall av KB fastställas (12, 14 §§). Då försäljningsrättighet beviljas, skall tillståndsbevis utfärdas, angivande bland annat, varest och för vilken tid rättigheten må begagnas (5 §). Utskärikningsrörelse må ej utövas annorstädes än i lokal eller å plats, som blivit för försäljningens bedrivande godkänd vid besiktning; om besiktningen utfärdas bevis (19: 1 §). Ombyte av försäljningsställe fordrar den tillståndsgivande myndighetens (KB:s) bifall. K F 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker gör jämväl dylik rörelse tillståndsfordrande (3: 5, 6); om meddelat tillstånd utfärdas bevis (3: 10). Ombyte av utskänkningsställe fordrar den tillståndsgivande myndighetens (KB:s) samtycke (5: 10). Utskänkning må endast äga rum i lokal eller å plats, som vid besiktning blivit godkänd (5: 11). Genom den av livsmedelslagstiftningssakkunniga föreslagna regleringen skulle sålunda servering av läskedrycker göras beroende av en serie olika auktoriseringsakter och detta både i stad och på landet. Sålunda skulle fordras, förutom vanligt näringslov 1) anmälan eller tillstånd till rörelsens bedrivande i viss lokal eller å viss plats enligt K F 8 maj 1925 — respektive tillstånd enligt pilsnerdricks- eller rusdrycksförordningarna; tillstånd lämnas av KB och anmälan göres hos magistrat eller landsfiskal, 2) medgivande till lokalbyte av myndighet som avses i 1), 3) 'besiktning med godkännande av lokal eller plats, företagen av särskilda besiktningsmän, 4) anmälan hos hälsovårdsnämnden om inrättande av serveringslägenhet, 5) tillstånd av hälsovårdsnämnden till lägenhetens tagande i bruk, 6) anmälan hos hälsovårdsnämnden om lägenhetens tagande i bruk, 7) anmälan hos hälsovårdsnämnden om rörelsens överlåtande eller upphörande, 8) tillstånd av hälsovårdsnämnden till förändring av rörelsen.

150 Det synes på goda grunder kunna ifrågasättas om icke denna myndighetskontroll av läskedrycksserveringen är något överdimensionerad. Någon närmare motivering för utsträckande till läskedrycksserveringarna av tillstånds- och anmälningstvånget lämna de sakkunniga icke; det hänvisas allenast till vad som anförts i vissa yttranden över 1921 års förslag till livsmedelslagstiftning utan att upplysning gives om dessa yttranden eller deras innehåll; i den i de sakkunnigas betänkande intagna redogörelsen för yttrandena över 1921 års förslag nämnas ej serveringarna. De sakkunniga hava i varje fall själva ansett erforderligt att jämställa serveringslägenhet med företag, som till sin beskaffenhet uppenbarligen äro väsentligen skiljaktiga: i stad med lägenhet för livsmedels tillverkning eller beredning till avsalu eller för försäljning eller förvaring för avsalu av kött, charkuterivaror, fisk, fiskvaror, skaldjur, mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror; å landet med lägenhet för slakteri, charkuteri, mejeri, tillverkning av margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister, bageri, konditori, bryggeri och läskedrycksfabrik samt lägenhet, där något av de förut nämnda varuslagen försäljes i butik eller därmed likartad försäljningslokal eller förvaras för sådan försäljning. Denna rikedom på auktoriseringsakter är icke blott en praktisk olägenhet utan den medför också dubbelarbete med åtföljande extra kostnader. Sålunda måste serveringslokalen dels besiktigas och godkännas i samband med utskänkningsrättigheterna enligt förordningarna om försäljning av alkoholfria drycker, pilsnerdrycker eller rusdrycker, dels besiktigas och godkännas av hälsovårdsnämnden. Det vill synas som om det varit naturligare att i någon form sammanslå dessa besiktiganden, exempelvis genom att låta icke blott ordnings- och nykterhetsintresset utan även hälsovårdsintresset vara därvid företrätt. Kiksförbundet framhåller, att de sakkunniga syntes ha förbisett, att lokaler avsedda för servering av alkoholfria drycker, maltdrycker eller rusdrycker på grund av gällande bestämmelser, vilka enligt de sakkunniga skulle förbli orubbade, redan vore underkastade anmälnings- eller tillståndstvång samt besiktning i samband med meddelandet av utskänkningsrättigheter. De sakkunnigas förslag skulle medföra den konsekvensen, att nämnda serveringslokaler till följd av livsmedelsstadgans bestämmelser måste undergå ytterligare besiktning med åtföljande kostnader. Då några motiv för en så rigorös kontroll över läskedrycksserveringarna icke anförts, reserverade sig förbundet mot den föreslagna regleringen. Denna syntes nämligen ej blott vara opraktisk utan även för de näringsidkare, vilka därav berördes, komma att medföra oskäligt betungande extrakostnader. Förbundet ansåge, att såväl hälsovårds- som nykterhets- och ordningsintressena borde kunna tillgodoses genom en enklare och för de berörda näringsidkarna billigare reglering, och ville därför föreslå, att sådan förändring i de föreslagna bestämmelserna komme till stånd. Gotlands handelskammare anser bestämmelserna om anmälningsskyldighet för serveringslokaler böra uppmjukas. Sveriges kemiska industrikontor finner utbytet av det nuvarande uttrycket »allmän spisning och utskänkning» mot »servering» kunna leda till betydande konsekvenser, om alla de i 2 mom. intagna föreskrifterna skulle komma att gälla även de minsta serveringsställena. Eventuellt borde det gamla uttryckssättet bibehållas.

151 Sveriges lantbruks förbund anför, a t t vad de sakkunniga föreslagit angående a n m ä l n i n g s p l i k t vid i n r ä t t a n d e eller t a g a n d e i b r u k av mejeri eller slakteri icke syntes rationellt, å t m i n s t o n e icke i fråga om sådana lägenheter, som komnie att a n v ä n d a s av mejeriföretag, som vore u n d e r k a s t a t bestämmelserna i m e j e r i s t a d g a n , och slakteri, som skulle b e d r i v a s som kontrollslakteri. F ö r b u n d e t fortsätter: Rörande bägge dessa tillverkningslägenheter gäller som bekant särskilda, mycket detaljerade och tvivelsutan behövliga bestämmelser, för vilkas efterlevnad kontroll utövas genom statlig myndighet. Att under dessa förhållanden föreskriva anmälningsplikt till lokala hälsovårdsmyndigheter och fordran om godkännande av dessa, innan lägenheterna må tagas i bruk, synes innebära en onödig omgång och kan leda till a t t olika myndigheter i samma ärende uppställa olika krav. Att sammanföra kontrollen av dessa lägenheter till statlig myndighet synes påkallat dessutom därav, att med den långt drivna specialisering och mekanisering som numera utmärka dessa företag, alldeles särskilda fordringar måste uppställas på kontrollorganen. Ur rationaliseringssynpunkt skulle ett dylikt sammanförande av kontrollen till statlig myndighet jämväl vara värdefull. Från olika håll vunna erfarenheter, som icke kunna anses som drifts- och affärshemligheter, skulle då finnas samlade på en hand och kunna komma hela näringen till godo. Skulle det anses, att en utsträckning av de statliga myndigheternas kontroll till samtliga mejerier och slakterier icke skulle vara av förhållandena påkallad, synes dock kontrollen i hela dess vidd böra tillkomma dessa myndigheter i fråga om sådana företag, som redan nu äro underkastade mejeristadgans bestämmelser eller äro kontrollslakterier. Härvid förutsattes givetvis, att i den mån så är erforderligt, innan beslut meddelas, yttranden införskaffas från de lokala hälsovårdsmyndigheterna rörande sådana omständigheter, i vilka de genom sin ortskännedom äro särskilt insatta. Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. b e r ö r s a m m a fråga i vad a n g å r mejerier och anför: Det synes riksföreningen i viss mån tveksamt, huruvida vad i 1 kap. 4 § i förslaget till livsmedelsstadga föreskrives rörande anmälningsplikt för lägenheter för mejeri icke bör utgå och ersättas med bestämmelser i mejeristadgan av motsvarande innehåll. Den kontroll, som lämpligen bör utövas å mejerierna, innan de få tagas i bruk, synes i första hand böra tillkomma lantbruksstyrelsen såsom den myndighet, som genom, sin verksamhet i allmänhet får anses ha den mest ingående kännedomen om de krav, som i olika avseenden böra uppställas på ett mejeri, men dessutom har att övervaka efterlevnaden av mejeristadgan, i vilken ett flertal föreskrifter finnas rörande bland annat inredning av ett mejeri. Endast på detta sätt kan det dessutom förutsättas, att kollision icke behöver uppstå mellan de krav hälsovårdsnämnden kan komma att uppställa och de fordringar, som lantbruksstyrelsen senare finner påkallade. Det torde i förevarande samband böra påpekas, att med den koncentration av mejeridriften, som alltjämt pågår, antalet ny- eller ombyggda mejerier för år är så pass obetydligt, att mejeriinspektörernas arbetsbörda icke i nämnvärd utsträckning skulle behöva ökas genom att kontrollen över mejeribyggnaderna redan från början förlades till lantbruksstyrelsen. Genom ett överflyttande av de ifrågavarande bestämmelserna till mejeristadgan behövde självfallet icke övervägandet av mejeriets lämpliga belägenhet med hänsyn till andra byggnader eller med hänsyn till den störande inverkan i form av buller, som kan uppstå vid mejerihanteringen, undandragas hälsovårdsnämnderna. Riksföreningen förutsätter nämligen, att lantbruksstyrelsen före sitt ställningstagande kan genom inhämtande av upplysningar från hälsovårdsnämnderna erhålla deras speciella synpunkter på frågan om det till-

152 lämpade mejeriet. I samband med ett överflyttande av bestämmelserna synes dessutom anmälningsplikt till lantbruksstyrelsen lämpligen böra införas rörande redan förefintliga mejerier, så att hos denna myndighet städse finnes fullständigt register över landets mejerier. Skulle det anses, att någon utökning icke bör förekomma av de mejerier, som äro underkastade bestämmelserna i mejeristadgan, kan ifrågasättas, att vad som i den förevarande bestämmelsen föreskrives bör fastställas att gälla allenast för företag eller tillverkning, som icke omfattas av mejeristadgan, och att bestämmelserna om anmälningsplikt m. m. införas i mejeristadgan för de mejerier, som äro skyldiga iakttaga denna. Lantbruks styr elsen har till diskussion upptagit samma fråga och framhåller, att om förslaget antoges oförändrat, mejerier i allmänhet i fråga om bland annat utrymme, ljus, luftväxling, kylning m. m. skulle komma att vid olika tillfällen prövas av två olika kontrollorgan och enligt olika föreskrifter, varigenom risker uppkomma för en olikartad bedömning av de ting, varom här vore fråga. För att undvika denna olägenhet borde stadgas, att hälsovårdsnämnd i fråga om mejeri, vara mejeristadgan ägde tillämpning, skulle med insändande till lantbruksstyrelsen av ritningar, beskrivning och andra upplysningar i ärendet inhämta styrelsens yttrande, innan tillstånd meddelades att taga mejeriet i bruk. För dessa mejerier torde yttrande från distriktsveterinär, respektive stadsveterinär, icke behöva inhämtas. Styrelsen fortsätter: I mejeristadgan finnes ingen bestämmelse av innebörd, att sådant mejeri, vara stadgan äger tillämpning, icke må tagas i anspråk, förrän lantbruksstyrelsen därtill lämnat sitt medgivande. Ej heller stadgas skyldighet för den som vill börja mejerirörelse att till lantbruksstyrelsen göra anmälan därom. Lantbruksstyrelsen har därför på olika vägar måst skaffa sig uppgifter om befintliga och nytillkomna mejerier, men det ligger i sakens natur, att dessa uppgifter blivit ofullständiga. Det förekommer sålunda, trots att mejeristadgan varit i kraft under mer än fyra år, att mejeriföretag påträffats, varom styrelsen tidigare saknat kännedom. Genom ett godtagande av vad ovan föreslagits om hälsovårdsnämnds skyldighet att i fråga om mejeri, vara mejeristadgan äger tillämpning, inhämta lantbruksstyrelsens yttrande, innan tillstånd meddelas att taga detsamma i bruk, skulle styrelsen få möjlighet att upprätta en fullständig förteckning över landets mejerier, tillhörande ifrågavarande kategori. Därigenom skulle förutsättningar skapas för en effektivare övervakning av mejeristadgans efterlevnad. Sveriges slakteriförbund anför, att slakteriinredning borde stå under medicinalstyrelsens kontroll och att lägenhet, som inrättades för slakteri, alltså borde anmälas till medicinalstyrelsen och av denna godkännas, innan lägenheten finge tagas i bruk. Endast på detta sätt torde säkerhet finnas för att tidens krav på slakterianläggningars inredning bleve beaktade. Under alla förhållanden syntes anledning saknas att låta kontrollslakteriemas inredning vara underkastad hälsovårdsnämndernas kontroll. I några yttranden diskuteras frågan, om det i detta sammanhang skall vara fråga om » a n m ä l a n » e l l e r » a n s ö k a n » varvid påpekas, att terminologien i livsmedelsstadgan och normalmatvarustadgan på denna punkt skilja sig från varandra. Stockholms handelskammare framhåller, att mellan dessa

153 båda begrepp rådde en icke blott terminologisk skillnad. Medan anmälan vore ett meddelande om visst förhållande, som kunde leda till utfärdande av bevis att anmälan skett, vore ansökan en begäran om viss åtgärd och kunde leda till beviljande av tillstånd. I motsats till bevis vore tillstånd en konstitueringsakt, som vore beroende på vederbörande myndighets diskretionära prövning. Av motiven framginge icke klart, huruvida de sakkunniga avsett att införa ett ansöknings- eller ett tillståndsförfarande. I detta hänseende erfordrades därför en överarbetning av förslaget. Sveriges industriförbund upptager samma spörsmål och säger sig utgå från att de sakkunniga icke avsett att tillägga hälsovårdsnämnden befogenhet att pröva om exempelvis ett slakthus, slakteri, charkuteri eller bageri skulle få komma till stånd utan endast om företagets lokaler vore ur hygienisk synpunkt lämpliga. Nämndens uppgift skulle alltså endast vara att konstatera, huruvida de i författningen uppställda fordringarna på de hygieniska anordningarna vore upp fyllda. Om detta vore förhållandet, borde hälsovårdsnämnden lämna sitt godkännande samt utfärda bevis om godkännandet. Sveriges kemiska industrikontor anser termen »anmälan» böra användas, men finner fullt i sin ordning, att hälsovårdsnämndens tillstånd skall erfordras för tillverkningens igångsättande. I det av Sveriges vattenfabrikanters riksförbund åberopade utlåtandet av professor Sundberg diskuteras även detta spörsmål. Sundberg betonar skillnaden mellan »ansökan» och »anmälan» samt fortsätter: Söker man utröna vad slags förvaltningsakt de sakkunniga åsyftat införa, lämnas man av motiven utan egentlig ledning. Det vill dock synas som om avsikten icke varit att låta hälsovårdsnämnden pröva, om serveringsrörelsen som sådan skall få komma till stånd, utan endast, om lokalen är ur hygienisk synpunkt lämplig för rörelsen. Nämnden bör icke ens kunna för ett godkännande av lokalen efter eget skön ställa villkor. Den bör endast äga pröva, om lägenheten fyller de fordringar, som livsmedelsstadgan uppställer, d. v. s. om den är tillräckligt rymlig och ljus o. s. v. Nämndens uppgift är sålunda att konstatera hinderslösheten. Av praktiska skäl, nämligen för att bereda hälsovårdsnämnden tillfälle till ett ställningstagande, innan ännu kostnader nedlagts på lägenhetens inredning, har föreskrivits, att nämndens medgivande skall inhämtas, innan inredningsarbetena igångsättas. Detta medför i sin tur nödvändigheten av kontroll efter arbetets fullbordan att lokalen inretts i överensstämmelse med vad nämnden ansett erforderligt. Lagtexternas avrättning bör då också ansluta sig till denna konstruktion av förvaltningsförhållandet. Riksförbundet framhåller i anslutning härtill, att stadgandenas avfattning brista i klarhet. Polismästaren i Stockholm anser däremot ansökan vara den rätta termen. Samma åsikt har hälsovårdsnämnden i Karlstad. Beträffande f o r m e n för a n m ä l a n anmärker medicinalstyrelsen, att i första stycket borde göras ett tillägg av innebörd, att det, där så erfordrades, skulle åligga sökanden att inkomma med ritningar över lokalen. Samma eller liknande yrkande framställes i ett mycket stort antal yttranden. Förste provinsialläkarnas förening och förste provinsialläkaren i Västmanlands län framhålla, att ritningarna borde avse samtliga lokaler, även om de vore belägna i skilda delar av hälsovårdsområdet.

154 Länsarkitekten i Örebro län, med vilken länsstyrelsen i Örebro län instämmer, påtalar, att det i det föreliggande förslaget icke är klarlagt i vilket inbördes förhållande till varandra hälsovårdsnämndens och byggnadsnämndens prövning av livsmedelslokaler skulle stå. Hälsovårdsnämnden måste ha tillgång till sådan sakkunskap, som enligt vad byggnadsstadgan förutsatte skulle stå till byggnadsnämnds förfogande. Att i de fall, där byggnadsnämnd funnes, hos hälsovårdsnämnden lägga omhänderhavandet av sådana uppgifter, som ägde direkt samband med byggandet, i den utsträckning förslaget syntes avse, vore icke lämpligt. En tänkbar anordning vore, att hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd betjänade sig av samma byggnadssakkunniga biträde. Riktigare vore dock, att de byggnadsnämnds verksamhetsområde berörande uppgifter, som i förslaget tilldelats hälsovårdsnämnd, omhänderhades av byggnadsnämnden i lämpligt samarbete med hälsovårdsnämnden. Hälsovårdsnämnden i Nacka framhåller, dels att ifrågavarande moment borde kompletteras med en bestämmelse om att yttrande från hälsovårdsnämnden skulle avvaktas, innan lokal finge inrättas för ändamålet, dels ock att till byggnadsstadgan, i vad denna gällde plats, för vilken bestämmelser om stadsplan eller byggnadsplan skulle tillämpas, skulle göras ett tillägg av innebörd att i här åsyftade fall godkännande från hälsovårdsnämnden skulle föreligga, innan byggnadslov meddelades för lokalen. Hälsovårdsnämnden i Trollhättan gör gällande, att anmälan om inredande av lägenhet för livsmedelsrörelse icke skulle vara erforderlig, om i byggnadsstadgan föreskreves, att byggnadsnämnden vid prövning av fråga om byggnadslov skulle taga hänsyn jämväl till de föreskrifter, som vore meddelade i eller med stöd av livsmedelsstadgan. Polismästaren i Stockholm framhåller, att innan hälsovårdsnämnden mecldelade beslut rörande ny serveringslokal, åtminstone för större publik, brandchefen och polismyndigheten borde beredas tillfälle att yttra sig i ärendet, eventuellt efter sådan granskning och i sådan ordning, som i Stockholm gällde enligt kungörelsen om säkerhetsåtgärder för offentliga samlingslokaler. Beträffande t r e d j e s t y c k e t framhåller Sveriges konditor förening, att det ändamål, för vilket viss lägenhet finge begagnas, borde så tydligt som möjligt anges i hälsovårdsnämndens protokoll. Erinran härom borde göras genom att i lagtexten infördes ordet »noggrant». Vidare borde hälsovårdsnämnden icke äga förelägga den, som gjort anmälan, andra villkor för lägenhetens godkännande än sådana, som införts i nämndens protokoll i anledning av anmälan, om inte nya omständigheter senare stött till. Föreningen hade från sina medlemmar erfarit, att hälsovårdsnämndernas besiktningar på åtskilliga håll bleve onödigtvis betungande för företagarna därigenom att nämnderna kunde föreskriva den ena detaljändringen efter den andra även sedan en lägenhet redan hade godkänts. Medicinalstyrelsen har intet att erinra mot, att i förevarande bestämmelse det nu brukade ordet »avsedd» ersattes med ordet »godkänd». Styrelsen

155 ville emellertid framhålla, att stadgandet icke innebure förbud mot försäljning i dessa lokaler av andra varor än livsmedel, exempelvis manufaktureller tobaksvaror, dock under iakttagande av föreskrifterna i 4 § 3 mom. att varorna holies på ändamålsenligt sätt avskilda från livsmedlen. Hälsovårdsnämnden i Trollhättan framhåller, att stadgandet att hälsovårdsnämnds tillstånd att taga lägenhet i bruk skulle innehålla uppgift, för vilket ändamål lägenheten vore godkänd, saknade praktisk betydelse, om förbud icke funnes mot lägenhetens användande till annat ändamål. Förste provinsialläkaren i Hallands län anser, att föreskrifter borde lämnas rörande de betingelser, under vilka lämnat tillstånd till rörelse skulle kunna återkallas. Hälsovårdsnämnden i Lund anför, att möjlighet borde stå öppen för nämnden att, om förändring i rörelsens omfattning eller andra ändrade förhållanden föranledde därtill, antingen återkalla eller meddela ytterligare villkor för tidigare givet tillstånd att begagna lägenhet för ändamål, varom nu vore fråga. Även hälsovårdsnämnden i Trollhättan påtalar, att bestämmelse om återkallande av godkännande saknades. Beträffande f j ä r d e s t y c k e t framhåller svenska provinsialläkareföreningen att förslaget om besiktning av lokaler för slakteri, charkuteri, mejeri etc. av veterinär vore förhastat, då veterinärerna saknade utbildning härför och läkarnas erfarenhet här icke kunde undvaras. Svenska stadsläkareföreningen anför avvikande mening beträffande utsträckningen av de uppgifter, som borde anförtros den veterinära sakkunskapen. Utan tvivel vore veterinären expert på animala livsmedel och borde därför anlitas för kontrollen av sådana. Detsamma kunde emellertid ej sägas om besiktningen av lokaler för tillverkning och försäljning av livsmedel. Den sakkunskap och erfarenhet, som hälsovårdsnämnderna åtminstone i städerna i detta hänseende redan nu besutte, vore fullt tillfredsställande. Då därtill komme, att enligt förslaget ganska dryga arvoden för veterinärbesiktningen skulle införas beträffande vissa tillverkningsföretag, avstyrktes denna del av de sakkunnigas förslag. Liknande synpunkter framhållas av hälsovårdsnämnderna i Uppsala och Linköping samt förste provinsialläkaren i Östergötlands län. Svenska provinsialläkareföreningen anser ifrågavarande lokalbesiktningar åtminstone tills vidare böra göras av provinsialläkaren. Förste provinsialläkaren i Malmöhus län anser yttrande, som avses i fjärde stycket, böra inhämtas från vederbörande tjänsteläkare, som bör beredas möjlighet att vid behov höra veterinär. Hälsovårdsnämnden i Mjölby anser bestämmelsen om distriktsveterinärs godkännande av lokaler böra utgå, eftersom distriktsveterinär saknade utbildning i de lokalhygieniska frågorna. Hälsovårdsnämnden i Vänersborg finner skyldigheten att inhämta yttrande från veterinär väl sträng. Beträffande lägenhet för slakteri, charkuteri och mejeri torde annan undersökning än den, som kunde verkställas av nämnden själv med biträde av dess tillsyningsmän, icke vara erforderlig. Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter, om det icke är att gå för långt att göra distriktsveterinärs eller stadsveterinärs yttrande obligatoriskt

156 beträffande lägenhet för slakteri etc. i städer med sakkunniga tjänstemän, stadsläkare, vilka hade stor erfarenhet i motsats till veterinärerna. Beträffande andra orter syntes lämpligt, att även länsveterinär skulle få anlitas alternativt. Ur enhetlighetens synpunkt vore det lämpligt, att länsveterinären utnyttjades antingen så, att besiktningarna anförtroddes honom, där så kunde ske, eller så att besiktningsveterinärernas protokoll passerade honom för granskning på väg till hälsovårdsnämnden. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller, att yttrande, varom här vore fråga, i stället lämpligen borde inhämtas av vederbörande länsveterinär, varigenom större enhetlighet i behandling av hithörande ärenden skulle vinnas. Samma åsikt har länsstyrelsen i Jönköpings län. Svenska distriktsveterinär föreningen förordar, att i fjärde stycket omnämnd besiktningsplikt skall tillkomma länsveterinären, som emellertid bör kunna till distrikts- eller stadsveterinären överlämna dylik förrättning. Ett flertal länsveterinärer och ett par hälsovårdsnämnder instämma däri, att ifrågavarande besiktningsskyldighet i enhetlighetens intresse bör åligga länsveterinären, som dessutom har större erfarenhet. Vissa andra länsveterinärer föreslå, att yttrande av distriktsveterinär skall insändas till länsveterinären, som sedan översänder yttrandet till hälsovårdsnämnden. Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien påpekar, att i område, där stadsveterinär finnes, yttrande bör inhämtas av denne. Medicinalstyrelsen föreslår, att fjärde stycket skall erhålla följande lydelse: »Innan tillstånd etc. — åligger det nämnden att inhämta yttrande i ärendet av stadsveterinär, där sådan finnes, men eljest av länsveterinär, därest hälsovårdsområdet är beläget inom länsveterinärens praktikområde eller i det veterinärdistrikt, inom vilket länsveterinären är stationerad, och i annat fall av vederbörande distriktsveterinär; dock att etc.» — Liknande uttalande göres av några länsveterinärer. Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län anser bestämmelsen i fjärde stycket böra gälla jämväl fiskkonservfabrik samt försäljningslokal för köttvaror och mjölk. Stadsläkaren i Karlskrona finner lämpligt att här tilllägga även lokaler för bearbetning av föda, Beträffande f e m t e s t y c k e t föreslår medicinalstyrelsen följande lydelse: »Vad ovan stadgats om anmälan och meddelande av tillstånd skall ock gälla, om lägenheten ombygges eller eljest därmed vidtages förändringar, som äro hänförliga till ombyggnad eller nyanläggning eller då förändring i den i lägenheten bedrivna rörelsens art är avsedd att företagas.» Liknande förslag framställas av statens institut för folkhälsan och Sveriges industriförbund. Förste stadsläkaren i Göteborg framhåller beträffande s j ä t t e s t y c k e t , att nytt tillstånd av hälsovårdsnämnden bör sökas, när livsmedelslokal övergår till ny innehavare. Förslaget upptoge här blott en anmälningsskyldighet. Som motivering anföres, att en lång och dyrköpt erfarenhet gåve vid handen, att överlåtelsetillfället vore det psykologiska och praktiska ögonblicket, då hälsovårdsnämnden kunde och borde ingripa mot mindervärdiga förhållan-

157 den, som av hänsyn till en tidigare innehavare fått passera. Till grund fölen överlåtelse låge vanligen en ekonomisk transaktion, inför vilken nämnden ställdes som en fullbordad handling. För att nämnden skulle kunna uppträda med nödig auktoritet måste därför en överlåtelse av livsmedelslokal upphäva ett hälsovårdsnämndens tidigare godkännande av sagda lokal. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner stadsläkarens synpunkter värda det största beaktande. Möjligen skulle viss skillnad kunna göras. Sålunda kunde tänkas något mildare bestämmelser, när en rörelse övertoges av en nära anhörig, än när rörelsen genom försäljning överginge till en utomstående. Förste provinsialläkare?i i Malmöhus län framhåller, att det ej sällan hände, att bedriven rörelse av innehavare överlätes till annan, trots det att lokalen befunne sig i sådant skick, att rörelsen icke vidare borde få bedrivas eller ock att omfattande ändringsarbeten vore av nöden. Hälsovårdsnämndens medgivande borde därför avvaktas, innan överlåtelse finge ske. Samma åsikt har länsveterinären i Södermanlands län. Hälsovårdsnämnden i Västerås anför, att bestämmelserna i detta stycke borde avse jämväl de fall, då rörelse överlämnades till handhavande av annan. Det hade nämligen förekommit, att då någon velat överlåta livsmedelsaffär och vetat, att lokalen vore så bristfällig, att ny innehavare icke skulle kunna erhålla hälsovårdsnämndens tillstånd till rörelsens fortsättande, överlåtaren formellt kvarstått såsom innehavare och låtit rörelsen drivas i sitt namn av faktiskt ny innehavare. Hälsovårdsnämnden i Trollhättan framhåller, att allmänheten icke borde besväras med flera anmälningar än som vore nödvändiga. Föreskriften att anmälan skulle göras, då en lägenhet toges i bruk eller då där bedriven rörelse upphörde, torde i de flesta fall icke vara erforderlig med hänsyn till hälsovårdsnämndens kännedom om förhållandena på orten. I stället för anmälningsskyldighet vid rörelses överlåtande borde det vara mera effektivt att föreskriva, att vid rörelsens överlåtande lokalen ej finge tagas i bruk, förrän hälsovårdsnämnden meddelat tillstånd därtill. De sakkunniga. Ifrågavarande paragraf behandlar frågan om anmälan och tillstånd vid inrättande av lokaler för livsmedelstillverkning och livsmedelsförsäljning och därmed sammanhängande spörsmål. Med inrättande av lokal avses därvid såväl det fall, att lokalen nyuppföres som då en redan befintlig lokal tages i anspråk för det ändamål, varom fråga är. I det tidigare förslaget förelågo vissa skiljaktigheter i förevarande hänseende mellan å ena sidan städer och därmed jämförliga samhällen och å andra sidan landsbygden. De sakkunniga ha, såsom ovan nämnts, eftersträvat, att i livsmedelsstadgan få till stånd bestämmelser, som skola gälla i hela riket. Uppenbarligen är det lika viktigt att få till stånd hygieniska lokaler på landsbygden som i städerna, och förutsättningarna för en effektiv kontroll även på landsbygden torde bliva bättre, när kommunreformen genomförts. I fråga om anmälningsskyldighetens omfattning göres därför i det nu föreliggande förslaget icke någon skillnad mellan stad och land. Däremot torde det av

158 ekonomiska skäl vara nödvändigt att något släppa efter på de hygieniska fordringarna på landsbygden. Bestämmelse härom upptages i 19 §. Beträffande frågan vilka slag av lokaler som anmälningsskyldigheten skall omfatta ha de sakkunniga —• med anledning av de önskemål som uttalats därom i yttrandena över det tidigare förslaget — utsträckt anmälningsskyldigheten till att omfatta jämväl lokaler för försäljning av ägg. Vilt och fågel torde — enligt den definition av begreppet köttvaror, som gives i 83 § — vara hänförliga härunder. Med hänsyn till den betydelse butiker med färdiglagad mat nu ha i tättbebyggda samhällen och de infektionsrisker, som bristande hygien i dylika lokaler medför, ha även lokaler för försäljning av dylik mat medtagits. I stället för mejeriprodukter har använts uttrycket mjölkprodukter. Jämväl glass har tillagts. Köttkonserver torde ingå i köttvaror och fiskkonserver i fiskvaror. I yttrandena över det tidigare förslaget har särskilt upptagits frågan om serveringslokaler, varvid ifrågasatts, om det är nödvändigt att införa ett särskilt anmälningsförfarande beträffande dessa lokaler, vilka i de flesta fall bli föremål för prövning i samband med beviljande av tillstånd till utskänkning av alkoholfria drycker, maltdrycker eller rusdrycker. De sakkunniga ha dock i huvudsak bibehållit det tidigare förslagets bestämmelser i denna del. Det är ur hygienisk synpunkt viktigt, att dessa lokaler bliva föremål för hälsovårdsnämnds tillsyn och godkännande. Hälsovårdsnämnden bör ha kännedom, vilka offentliga serveringslokaler som finnas inom kommunen och vilka som äro deras innehavare. Den prövning, som sker i samband med beviljande av utskänkningsrättigheter, verkställes ur huvudsakligen andra synpunkter än de hygieniska. Framhållas bör jämväl, att hälsovårdsnämndens prövning endast innebär ett godkännande av lokalen, utan hänsyn till vem som är innehavare av densamma. De sakkunniga beröra nedan denna fråga något närmare. Sedan lokalen godkänts, skall den, så länge godkännandet är gällande, kunna användas till det ändamål, för vilken den godkänts, även om den övergår till ny ägare. En annan sak är, att en överlåtelse skall anmälas till hälsovårdsnämnden för att denna skall ha kännedom om vem som driver rörelsen. Med hänsyn till alltså, att det å ena sidan är fråga om ett personligt tillstånd till utskänkning, å andra sidan godkännande av lokal för visst ändamål, anse de sakkunniga de båda prövningsförfarandena böra bestå vid sidan av varandra. Givetvis böra myndigheterna dock i praktiken eftersträva sådana anordningar, att rörelsens innehavare icke åsamkas större besvär än som är nödvändigt. Innebörden av uttrycket servering till allmänheten har på sina håll varit föremål för tveksamhet, De sakkunnigas ståndpunkt är, att anmälningsskyldighet skall föreligga beträffande sådana lokaler, vilka stå öppna för vem som helst. Däremot bör hit icke hänföras privatspisningar och inackorderingsställen, knappast heller pensionat av familjekaraktär eller liknande, där vem som helst icke kan gå in och få en måltid serverad åt sig utan så får ske endast efter uppgörelse i varje särskilt fall. Givetvis kunna här föreligga gränsfall. I praktiken torde dook frågan i allmänhet lösa sig av sig själv.

159 En lättnad i fråga om förevarande skyldigheter skall enligt 5 mom. gälla beträffande sådana lokaler, vilka enbart servera läskedrycker och saft samt bakverk till allmänheten. Det är här fråga om mycket enkla lokaler, där de hygieniska vådorna måste anses vara små. Här sker merendels prövning i samband med beviljande av utskänkningsrättighet, och denna torde vara till fyllest. Anmärkas bör dock, att undantaget icke gäller anmälningsskyldigheten jämlikt 1 mom. Hälsovårdsnämnden bör ha kännedom om var dylika serveringslokaler finnas. Det i vissa yttranden framställda önskemålet att utsträcka anmälningsskyldigheten till vissa lokaler, där livsmedel tillverkas i större skala men icke till avsalu, vilja de sakkunniga icke förorda. Kontrollen över de inrättningar, som här avses, torde böra äga rum i annan ordning. Det har i vissa yttranden över det tidigare förslaget diskuterats, huruvida det här skall vara fråga om en anmälan om att en rörelse skall bedrivas i den lokal varom fråga är eller om en ansökan om tillstånd att bedriva sådan rörelse i lokalen. De sakkunniga ha ställt sig på den ståndpunkten, att det här är fråga om en anmälan, som föranleder en prövning från hälsovårdsnämndens sida, huruvida lokalen är av sådan beskaffenhet, att en rörelse av den art, varom fråga är, lämpligen kan bedrivas där. Sedan lokalen godkänts, bör den kunna användas till samma ändamål oberoende av vem som är innehavare av densamma. Av denna anledning synes det lämpligast, att hälsovårdsnämnden skall utfärda, icke ett tillstånd till rörelsens bedrivande i lokalen utan ett bevis om lokalens godkännande för ändamålet. Formen för anmälan skall givetvis vara skriftlig. Avsikten är, att anmälan skall ingivas i så god tid, att hälsovårdsnämnden skall kunna taga ställning till lokalfrågan redan innan lokalen färdigställts för ändamålet och hälsovårdsnämnden alltså ställts inför ett fullbordat faktum. Till ett absolut villkor har emellertid detta icke kunnat göras. För att underlätta bedömningen skola ritningar vara vidfogade anmälan. Anmälningsskyldigheten skall åvila den, som vill inrätta lokalen. Ofta är detta fastighetsägaren, som bygger ett nytt hus och där inrättar butikslokal av ifrågavarande slag. Det kan emellertid hända, att han vill göra anmälan om förhållandet till hälsovårdsnämnden för att få lokalen godkänd, redan innan han hyrt ut lokalen. För att detta skall kunna ske, har i författningstexten angivits, att näringsidkarens namn behöver angivas i anmälan, endast där så kan ske. Sedan lokalen uthyrts, bör dock anmälan om hyresgästen göras till hälsovårdsnämnden. Det är av vikt, att det ändamål, till vilket lokalen skall användas, noggrant angives i beviset om godkännandet. Användes lokalen till annat ändamål, är godkännandet icke längre gällande. Detsamma bör gälla, om väsentliga förändringar vidtagas i lokalen. Uttrycklig erinran härom har intagits i författningstexten.

160 Det har ansetts nödvändigt att giva hälsovårdsnämnd möjlighet att återkalla ett givet godkännande, t. ex. om lokalen på grund av väsentligt eftersatt underhåll icke längre motsvarar inom området rådande förhållanden i allmänhet. Uppenbart är, att denna rättighet bör av hälsovårdsnämnderna brukas med stor varsamhet. Genom användningen av orden »väsentligt eftersatt» och »synnerliga skäl» ha de sakkunniga velat understryka vikten av att man här går varsamt fram. Å andra sidan synes det orimligt, att hälsovårdsnämnd icke skulle ha möjlighet att i särskilda fall återkalla ett givet godkännande. De sakkunniga ha ansett denna utväg bättre än att, som i något sammanhang ifrågasatts, giva godkännandet endast begränsad varaktighet. Hälsovårdsnämndens godkännande har icke ansetts erforderligt beträffande slakteri eller charkuterifabrik, som står under särskild kontroll av veterinärstyrelsen (kontrollslakterier eller kontrollcharkuterier). Det bör därför ej heller ankomma på hälsovårdsnämnden att giva förelägganden om anordningar i dylika lokaler. Anmälningsskyldigheten till hälsovårdsnämnden kvarstår dock. I fråga om övriga slakterier och charkuterifabriker skola de vanliga bestämmelserna gälla. De sakkunniga ha i 3 mom. bibehållit de i det tidigare förslaget intagna bestämmelserna om obligatoriskt inhämtande av besiktningsutlåtande från veterinär rörande vissa slag av lokaler för tillverkning av animala livsmedel. Då enligt de sakkunnigas ståndpunkt kontrollen av den animala livsmedelsproduktionen skall åvila veterinärerna, är det naturligt, att besiktningsutlåtande skall avgivas av veterinär. I likhet med vad som från åtskilliga håll anförts anse dock de sakkunniga, att skyldighet att verkställa besiktning och avgiva utlåtande skall i ort, där stadsveterinär ej finnes, åvila länsveterinären vilken torde ha större förutsättningar än distriktsveterinär att bedöma frågor av denna art. Länsveterinären bör dock kunna bemyndiga distriktsveterinär att utföra besiktningen. Från bestämmelsen torde dock böra undantagas mejerier, där det torde vara lämpligare, att hälsovårdsnämnden inhämtar yttrande från lantbruksstyrelsen, som handhar mejerikontrollen. Med mejeri bör här förstås icke blott sådant företag, vara mejeristadgan äger tillämpning, utan varje företag, som omhändertager mjölk och därav tillverkar smör eller ost. Hälsovårdsnämnd bör underrätta lantbruksstyrelsen om meddelat godkännande av mejerilokal. 4 mom. motsvarar helt sista stycket av 1 kap. 4 § 1 mom. enligt det tidigare förslaget. Det kanske bör ännu en gång betonas — särskilt med hänsyn till vad länsstyrelsen och förste stadsläkaren i Göteborg i denna del anfört i yttrande över det gamla förslaget — att överlåtelse av rörelsen endast kräver en anmälan till hälsovårdsnämnden, icke nytt godkännande från hälsovårdsnämndens sida. Föreligger då ett fall, sådant som förste stadsläkaren i Göteborg omtalar, att hälsovårdsnämnden dröjt med ingripande mot viss lokal av hänsyn till dess hittillsvarande innehavare, får nämnden här genom anmälan kännedom om överlåtelsen och kan, om förutsättningar därför finnas, ingripa genom att återkalla tidigare meddelat godkännande av lokalen.

161 Ifrågavarande bestämmelser kräva vissa övergångsstadganden, vilka återfinnas i 162 §. 19 §. Gällande föreskrifter: Ifrågavarande paragraf motsvarar 11 § 1 mom. första till och med tredje styckena samt 46 § 1 mom. första till och med tredje styckena hälsovårdsstadgan. I förstnämnda författningsrum, som avser område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad äro gällande, stadgas, att lägenhet, där födoämne eller dryckesvara beredes till försäljning, så ock lägenhet, där kött, charkuterivaror, färsk 'fisk, mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror försäljas eller till försäljning förvaras, icke få läggas på mindre avstånd än sex meter från avträde och urinkur eller från stall, fähus, svinhus eller därtill hörande gödselbehållare. Vidare föreskrives, att sådan lägenhet skall vara tillräckligt rymlig och ljus samt försedd med erforderliga anordningar för luftväxling ävensom hava lätt tillgång till vatten, att golv, väggar och tak ävensom bord, hyllor och annan inredning skola vara så beskaffade, att de med lätthet kunna rengöras samt att lägenheten ej må stå i förbindelse med bostad och ej heller i övrigt vara så förbunden med annan lokal, att sanitära olägenheter kunna uppkomma därav. Härutöver skall för slakteri, charkuteri och mejeri gälla, att golv däri skall vara av sten, betong eller annat lika tjänligt ämne samt försett med avlopp för spillvatten. Enligt 46 § 1 mom. gälla så gott som enahanda bestämmelser även för landet. Stadgandet avser dock här icke varje lägenhet, där födoämne eller dryckesvara beredes till försäljning, utan lägenhet, hörande till slakteri, charkuteri, mejeri, bageri, konditori, bryggeri eller läskedrycksfabrik. Ej heller omfattar stadgandet försäljningslokal för färsk fisk. 1941 års förslag. Hithörande bestämmelser äro upptagna i 1 kap. 4 § 2 mom. förslaget till livsmedelsstadga. Det stadgas här i första stycket, att lägenhet, som i 1 mom. avses (jfr ovan under 18 §) skall vara tillräckligt rymlig ooh ljus samt försedd med erforderliga anordningar för kylning av varorna samt för luftväxling ävensom hava lätt tillgång till vatten av lämplig beskaffenhet, att golv, väggar och tak ävensom bord, hyllor ooh annan inredning skola vara så beskaffade, att de med lätthet kunna rengöras, samt att lägenheten icke får stå i direkt förbindelse med bostad eller därtill hörande utrymme och ej heller i sådan förbindelse med annan lokal, att sanitära olägenheter kunna uppkomma därav. Beträffande slakteri, charkuteri, mejeri, bryggeri och läskedrycksfabrik samt annan lokal, där så kan anses erforderligt, stadgas i andra stycket, att golvet skall vara slätt och av fast material, såsom plattor, samt försett med avlopp för spillvatten. Slutligen stadgas i tredje stycket, att lägenhet, varom här är fråga, ej får ligga så nära utomhus beläget avträde, urinkur, stall eller annat 'hus för djur, gödselbehållare eller upplag för orenlighet, att därav kan uppstå sanitär olägenhet. Beträffande motivering se s. 172—180. 11 — 138 49

162 Yttrandena över 1941 års förslag. Beträffande de föreslagna bestämmelserna, i f ö r s t a s t y c k e t av 1 kap. 4 § 2 mom. livsmedelsstadgan må följande yttranden anföras. Svenska provinsialläkareföreningen anför beträffande den föreslagna bestämmelsen, att lägenheten skall vara rymlig och ljus, att denna formulering säkerligen komme att giva anledning till tvister. Enligt föreningen borde dessa lägenheter ha tillräcklig naturlig dager med undantag endast av saltningskällare och vissa förrådsrum. Det borde särskilt angivas, vilka utrymmen som skulle undantagas från bestämmelsen om naturlig dager, och det borde stadgas, att samtliga ifrågavarande lokaler skulle ha tillräcklig konstgjord belysning.— Liknande uttalanden förekomma i några andra yttranden. Förste stadsläkaren i Göteborg vill ha bestämmelsen utformad så, att lokal, där livsmedel tillverkas, beredas för avsalu, serveras eller försäljas, skall till sin huvuddel vara väl dagerbelyst. —- Sveriges industriförbund och Sveriges kemiska industrikontor framhålla, att av bestämmelsen icke klart framginge, om därmed avsåges jämväl artificiellt ljus, och anmärka, att i vissa bryggerilokaler dagsljus icke finge förekomma. — Medicinalstyrelsen säger sig utgå från, att bestämmelserna, skulle tolkas så, att tillgång till dagsljus icke skulle vara obetingat erforderlig i kylrum, infrysningsrum, fryslagerrum, saltningskällare och andra lokaler för lagring av livsmedel. Länsveterinären i Skaraborgs län vill ha bestämmelse i livsmedelsstadgan om minimihöjd för livsmedelslokal. I medicinalstyrelsens yttrande liksom i åtskilliga andra yttranden påyrkas, att i första stycket inryckes en bestämmelse om att i lägenheten skall finnas tvättställ med tillbehör för tvättning av personalens händer. — I några yttranden föreslås det tillägget, att vattenledning och avlopp skola finnas, där så är möjligt. Förste stadsläkaren i Göteborg föreslår bestämmelse av innehåll, att livsmedelslokal enligt 1 mom. skall hava lätt tillgång till vatten, som är rent och fritt från sjukdomsalstrande bakterier. Svenska provinsialläkareföreningen och några andra medicinska remissinstanser anse bestämmelsen om erforderliga anordningar för kylning av varorna böra kompletteras med uppgift, till vilken grad kylning skall kunna ske, ävensom med föreskrift, att anordningarna skola tagas i bruk, så snart omständigheterna det påfordra. Medicinalstyrelsen anser första punkten böra lyda: »Lägenhet, som i 1 mom. avses, skall vara tillräckligt rymlig oöh ljus samt, då fråga är om andra varor än kött- och fiskkonserver, försedd med erforderliga anordningar etc.» Styrelsen säger sig vidare utgå från att tillgång till vatten icke skulle erfordras beträffande infrysningsrum och fryslagerrum och icke heller beträffande lokal för lagring av ägg eller i hermetiskt tillslutna kärl förpackade kött- och fiskkonserver. Sveriges slakteriförbund anför beträffande andra punkten i första stycket, att det därmed avsedda syftet bättre skulle tillgodoses, om bestämmelsen kom-

163 pletterades med en föreskrift om att väggarna skulle vara beklädda med tvättbara plattor eller marmor. Medicinalstyrelsen liksom ett mycket stort antal andra remissinstanser föreslå, att i den i tredje punkten intagna bestämmelsen om förbindelse med bostad ordet »direkt» skall utgå, då livsmedelslokal alltid borde vara fullständigt avskild från intilliggande bostadslägenhet. I vissa andra yttranden påyrkas, att uttrycket »direkt» förtydligas. Länsveterinären i Västerbottens län föreslår följande formulering: »Lägenheten må ej annorledes än genom förstuga stå i förbindelse med bostad eller därtill hörande utrymme samt ej heller stå i sådan förbindelse med annan lokal, att sanitära olägenheter därav kunna uppkomma. Med förstuga menas i denna stadga utrymme med en ut till det fria ledande dörr, som användes som utgång till byggnadens lägenheter.» — Förste provinsialläkaren i Uppsala län anser uttrycket »sanitära olägenheter» böra förtydligas, t. ex. genom uttrycket »t. ex. genom meddelande åt varorna av främmande lukt». — Förste stadsläkaren i Göteborg föreslår bestämmelse av innehåll, att mellan livsmedelslokal med dess biutrymmen och lokal, avsedd för annat ändamål, skall finnas ett utrymme, som klart avgränsar dessa nu nämnda lokaltyper från varandra, Medicinalstyrelsen föreslår vidare, att efter första stycket insattes ett nytt stycke av följande lydelse: »Beträffande försäljnings- och förvaringslokal, som är belägen inom område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för landet äro gällande, må hälsovårdsnämnden, såvida rörelsen är av mindre omfattning och i lokalen stadigvarande sysselsättas högst två personer, medgiva lindring i de i första stycket givna bestämmelserna, då så kan ske utan att viktiga sanitära krav eftersättas. Vad i första stycket stadgas om förbindelse med bostad eller därtill hörande utrymmen skall för sådan lokal icke äga tillämpning, då rörelsens innehavare har sin bostad i anslutning till lokalen.» Svenska provinsialläkareföreningen framhåller, att man ofta sökte anordna lägenheter av här avsedd natur i källarvåningar samt att detta av sanitära skäl vore förkastligt såväl för livsmedlen som för personalen och borde konsekvent förhindras vid nybyggnader och nyanordningar. Förslaget borde kompletteras härutinnan, så att nytillkommande lägenhet, som avsåges i 1 mom. skulle ha golv, som låge över angränsande markyta. — Samma eller liknande krav återfinnes i ett flertal yttranden. Medicinalstyrelsen förklarar emellertid, att ett sådant generellt stadgande för alla nu ifrågavarande lokaler knappast vore motiverat. Givetvis hade styrelsen intet att erinra mot att sådan bestämmelse meddelades i lokal matvarustadga att gälla för lägenhet, som nyinrättades, exempelvis i fråga om försäljningslokaler. Beträffande bestämmelserna i a n d r a s t y c k e t må följande anföras. Svenska provinsialläkareföreningen, liksom åtskilliga andra remissinstanser, anse ifrågavarande bestämmelser böra avse jämväl mjölkförsäljningslokaler. Medicinalstyrelsen påyrkar, att i andra stycket intages en bestämmelse om att golvet skall vara tätt och med lutning mot avloppet. Samma eller liknande yrkande återfinnes i flera andra yttranden. Förste provinsialläkaren i Malmö-

164 hus län anser, att här borde lämnas uttrycklig föreskrift om att golvet skulle vara av material, som icke släppte igenom eller uppsöge fuktighet, och att väggarna borde till åtminstone 0,5 meters höjd vara belagda med kakel eller liknande material. Stadsveterinären i Västervik och hälsovårdsnämnden i Västervik föreslå föreskrift om att avloppet skall vara försett med vattenlås. Stockholms handelskammare framhåller beträffande uttrycket »såsom plattor», att plattor principiellt vore ur hygienisk synpunkt mindre lämpliga, då fogarna mellan dem i längden vore svåra att hålla i sådant skick, att de ej bleve samlingsställen för spillvatten, livsmedelsrester m. m. och därmed härdar för infektioner. Uttrycket borde därför utgå. Även i ett flertal andra yttranden förordas borttagande av uttrycket. Vad slutligen angår bestämmelsen i t r e d j e s t y c k e t uttalas i åtskilliga yttranden, att ett visst minimiavstånd alltjämt borde finnas stadgat beträffande livsmedelslokals belägenhet i förhållande till avträde, stall, gödselstad etc. Avståndet anges olika i olika yttranden, 6, 10, 13 meter. I ett par yttranden uttalas, att bestämmelsen borde avse jämväl inomhus belägen torrklosett. Länsveterinären i Örebro län vill ha närmare bestämmelser om vilka fordringar som skall ställas på byggnadsplatsen för en livsmedelslokal. Sveriges kemiska industrikontor finner den i detta stycke föreslagna bestämmelsen både otidsenlig och osmaklig samt föreslår i stället följande formulering: »Lägenhet, som i 1 mom. avses, skall vara så belägen, att den på betryggande sätt är skyddad mot sanitära olägenheter från omgivningen. De sakkunniga. Ifrågavarande paragraf har utformats i nära anslutning till 1 kap. 4 § 2 mom. i 1941 års förslag till livsmedelsstadga, under hänsynstagande i vissa delar till vad som anförts i yttrandena. Eftersom skillnad i 18 § icke gjorts mellan förhållandena inom tätorter och på landsbygden, har här beträffande försäljnings- och förvaringslokaler på landsbygden införts en dispensmöjlighet för hälsovårdsnämnden i vissa fall. Bestämmelsen härom har utformats i stort sett i överensstämmelse med vad medicinalstyrelsen anfört i sitt yttrande över 1941 års förslag. Dispensmöjlighet har även föreslagits beträffande kiosker såväl i stad som på landet. Det är naturligt, att icke i alla hänseenden samma krav kunna upprätthållas på anordningar av olika slag i en kiosk som i en fast butik. De sakkunniga ha icke ansett i författningstexten böra angivas, i vilka fall naturlig dager skall erfordras och när konstgjort ljus skall vara tillräckligt. Saken får här bedömas från fall till fall. Givet är, att med den senaste tidens tekniska landvinningar på belysningsteknikens område frågan numera icke har tillnärmelsevis samma betydelse, som den tidigare kan ha haft. Det får ankomma på de kontrollerande myndigheterna att bedöma, huruvida den naturliga dager, som finnes i lokalen, eller de belysningsanordningar, som där vidtagits, äro tillräckliga för att tillgodose alla berättigade önskemål. Av naturliga skäl kan det knappast heller ifrågakomma att i en stadga sådan som den här ifrågavarande meddela detaljerade bestämmelser om till

165 vilken temperatur varorna i olika fall böra avkylas. Även här får tillämpningen bliva avgörande. Möjligen kan här det av de sakkunniga föreslagna samarbetsrådet för livsmedelshygien bidraga till en jämkning av förefintliga skiljaktigheter i uppfattningen i de särskilda fallen. Däremot har det ansetts lämpligt att något närmare utforma bestämmelserna om krav på lätt tillgång till vatten och att lägga till bestämmelsen om anordnande av tvättställ. Bestämmelsen om livsmedelslokals förbindelse med bostad har omredigerats. Förändringen innebär icke, att bakom det nu föreliggande förslaget ligger en annan uppfattning än den, som låg bakom det tidigare. Endast förtydligande har avsetts. De sakkunniga ha icke ansett nödvändigt att medtaga mjölkförsäljningslokal bland de lokaler, för vilka vissa mera kvalificerade bestämmelser skola gälla. Däremot ha de särskilda bestämmelserna om golvets beskaffenhet omformulerats till närmare överensstämmelse med i yttrandena uttalade önskemål. Bestämmelsen i sista stycket i förevarande paragraf har bibehållits vid i stort sett samma formulering som enligt 1941 års förslag. Förhållandena äro här så växlande, att det möter svårigheter att i stadgan fastslå visst minimiavstånd i förevarande hänseende. Förslaget överensstämmer på denna punkt med gällande norska bestämmelser, och även i det föreliggande danska utkastet har samma tankegång tillämpats. 20 §. Gällande bestämmelser. Enligt 11 § 2 mom. hälsovårdsstadgan skall lägenhet, som i 11 § 1 mom. sägs (jfr ovan s. 161) samt där använda redskap, förvaringskärl och andra tillbehör hållas rena och i gott stånd. Sådan lägenhet, som i 11 § 1 mom. sägs (jfr ovan s. 161), samt där använda redfår icke förvaras ämne, som kan meddela varorna främmande lukt eller smak eller på annat sätt göra dem otjänliga till förtäring. Enligt 46 § 2 mom. gälla enahanda bestämmelser för landsbygden. 1941 års förslag. Enligt 1 kap. 4 § 3 mom. förslaget till livsmedelsstadga skall lägenhet, som i 1 mom. avses, ävensom där använda redskap, förvaringskärl och andra tillbehör hållas rena och i gott stånd. Lägenheten får användas endast till det ändamål, för vilket den är godkänd. Varor, som kunna meddela i lägenheten förvarade livsmedel främmande lukt eller smak eller på annat sätt göra dem otjänliga till 'förtäring, skola hållas på ändamålsenligt sätt avskilda från livsmedlen. Grönsaker och rotfrukter skola förvaras och hanteras så, att kött och charkuterivaror, fisk och fiskvaror icke bliva förorenade härav. Angående motivering se betänkandet s. 172—180. Yttranden över 1941 års förslag. Medicinalstyrelsen, som instämmer med de sakkunniga därutinnan, att alltför detaljerade och rigorösa bestämmel-

166 ser att generellt gälla för ifrågavarande lokaler icke böra införas, vill dock ifrågasätta, om ick$ i författningstexten kraven på noggrann renhållning såväl i fråga om personal som redskap och lokaler borde tydligare framhävas. I varje fall syntes efter första meningen böra införas följande stadgande: »Efter arbetets slut för dagen skall golvet i försäljningslokaler, dit allmänheten äger tillträde, noggrant och fullständigt rengöras». Liknande yrkande framställes i vissa andra yttranden. Medicinalstyrelsen framhåller vidare, att i tredje punkten orden »på annat sätt» torde böra utgå, då det rimligen torde kunna begäras, att varor, som meddelade i lägenheten förvarade livsmedel främmande lukt eller smak, holies avskilda, även om den främmande lukten eller smaken i och för sig icke gjorde livsmedlen otjänliga till förtäring. Samma yrkande har statens institut för folkhälsan. Svenska provinsialläkareföreningen anför: Enligt förslaget skall bl. a. grönsaker och rotfrukter få försäljas samtidigt med kött, charkuterivaror, fisk och fiskvaror under förutsättning, att dessa icke bliva förorenade av grönsakerna och rotfrukterna, Huru detta skall kunna undgås är svårt att förstå. Förslaget gynnar sålunda gemensamhetshandel i samma lokal på sätt, som vore ur sanitär synpunkt förkastligt. Det finnes fall iakttagna, där man haft befogad anledning tro, att samtidig dylik handel orsakat exempelvis rötsotsepidemi. I flera matvarustadgor i riket är också sådan gemensamhetshandel med all rätt förbjuden. Man må endast betänka, att rotfrukter, kål m. m., odlade exempelvis på land, gödslade med människolatrin, skulle få försäljas tillsammans med färskt kött och charkuterivaror, vilka uppskivas och hanteras av den expedierandcs fingrar, och där förorening kan ske genom dammande jord etc. Det är ej heller sällsynt, att grönsaker etc. kort innan de saluföras i butiker, som det heter, »uppfriskas» i trädgårdsbrunnar, vilka stundom föra av gödsel förorenat vatten. Av anförda och andra skäl kan den föreslagna tillåtelsen till gemensamhetshandel under inga omständigheter förordas. Liknande yrkande återfinnes i ett stort antal andra yttranden. Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län anser föreskrift böra införas, att mjölk och grädde (utom i tillslutna flaskor), kött och charkuterivaror och lagad mat icke få saluhållas i s. k. gemensamhetsbutik samt att övriga ömtåliga livsmedel, såsom smör, ost, bröd och konditorivaror etc. skola uti sådan butik förvaras på lämpligt sätt, väl avskilda från andra varor och i skydd för damm och kundens beröring. länsveterinärerna i Södermanlands och Jönköpings län förorda förbud mot försäljning av färskt kött i diverseaffär. Länsveterinären i Östergötlands län anser bestämmelser böra införas, att färska kött- och fiskvaror icke få försäljas annat än i särskilda lokaler eller i väl avskild del av försäljningslokal eller från särskild disk. Medicinalstyrelsen säger sig för närvarande icke vara beredd att yrka på ändring i de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna, särskilt med hänsyn till de svårigheter det i vissa fall skulle kunna medföra i mindre samhällen och på landsbygden. Lantbruks styr elsen anser, att till 3 mom. bör göras det tillägget, att lägenhet av ifrågavarande slag bör i möjligaste mån hållas fri från flugor samt att

167 råttor och möss skola hållas helt utestängda. Liknande uttalande ha veterinärhögskolan och förste provinsialläkaren i Hallands län. De sakkunniga. Ifrågavarande paragraf motsvarar till sitt innehåll i huvudsak 1 kap. 4 § 3 mom. i 1941 års förslag, vilket dock överarbetats under hänsynstagande till de avgivna yttrandena. I enlighet 'med det förslag, som bl. a. avgivits av medicinalstyrelsen har en särskild bestämmelse om rengöring av försäljningslokal, dit allmänheten äger tillträde, medtagits. Beträffande den omdebatterade frågan om försäljning av rotfrukter och grönsaker i kött- och fiskaffärer vilja de sakkunniga framhålla följande. De sakkunniga ha genom samråd med olika experter sökt få en uppfattning om storleken av de hygieniska risker, som äro förbundna med en gemensamhetshandel av här ifrågavarande slag. Det har därvid framgått, att sådana risker otvivelaktigt finnas, särskilt om grönsakerna eller rotfrukterna äro gödslade med människolatrin. Men de sakkunniga ha icke kunnat få fram något fall inom riket, där det kunnat klart konstateras, att en sjukdom eller förgiftning förorsakats av kött eller fisk, som förorenats genom att de kommit i beröring med grönsaker eller rotfrukter. Mot de hygieniska riskerna ha de sakkunniga haft att väga de praktiska fördelarna för husmödrarna att kunna i samma affär köpa såväl kött eller fisk som grönsaker och rotfrukter. Vid detta övervägande ha de sakkunniga icke kunnat undgå att taga hänsyn även till det förhållandet, att även om förbud mot gemensamhetshandel av här ifrågavarande slag genomföres, man dock knappast kan förbjuda, att kött eller fisk, å ena, samt grönsaker ooh rotfrukter, å andra sidan, försäljas inom skilda lokaler i samma affär, även om dessa lokaler stå i direkt förbindelse med varandra och butiksbiträdena tjänstgöra i båda lokalerna. De sakkunnigas överväganden ha lett till, att de sakkunniga icke vilja i livsmedelsstadgan upptaga något generellt förbud mot gemensamhetshandel av förevarande slag. Däremot anse de sakkunniga lämpligt med en föreskrift, att grönsaker och rotfrukter få i oförpackat skick saluhållas i lokal, där oförpackade kött- eller fiskvaror saluhållas, endast under förutsättning att erforderliga åtgärder vidtagas för att förekomma, att de animala livsmedlen därigenom förorenas. Det vill synas de sakkunniga, som om en sådan bestämmelse, genomförd över hela riket, skulle innebära tillräckligt skydd mot de risker, varom här är fråga, särskilt om den, såsom de sakkunniga i annat sammanhang föreslå kompletteras med visst förbud mot saluhållande av vissa rotfrukter m. m. som gödslats med människolatrin (jfr nedan under 116 §). 21 §. Denna paragraf saknar helt motsvarighet såväl i nu gällande föreskrifter som i 1941 års förslag. Beträffande de synpunkter, som föranlett paragrafens intagande i livsmedelsstadgan må följande anföras. I de lokala matvarustadgor, som antagits i större samhällen, ha mycket ofta

168 bestämmelser intagits, som begränsa de varusortiment, vilka få säljas i olika slag av livsmedelsbutiker, mjölkbutiker, speceributiker e t c Hygieniska skäl ha därvid föranlett, att i butiker, där mjölk försäljes, de sortiment övriga varor, som få saluhållas i butiken, måst avsevärt begränsas, då den höga fuktighetshalten i mjölkbutikerna inverkar ofördelaktigt på många varor. Emellertid är det uppenbarligen ett önskemål för husmödrarna att kunna inköpa mjölk i samma lokal som specerier, bröd etc. Vid olika tillfällen, då fråga därom uppkommit, har statens institut för folkhälsan tillstyrkt, att mjölk får försäljas i speceriaffärer under förutsättning att mjölken uteslutande försäljes i producenttillslutna förpackningar ooh att tillgång finnes till kylutrymmen, särskilt avsedda för mjölk. De sakkunniga ha ansett lämpligt att upptaga en särskild bestämmelse, som garanterar, att mjölk och grädde överallt får i landet säljas även i speceributiker, blott mjölken eller grädden tillhandahålles i tillslutna flaskor. Förutsättning har härvid ansetts böra vara, att mjölken från mejeriet levererats i dylika flaskor samt att för mjölkens eller gräddens förvaring i butiken finnes lätt rengörbart utrymme med erforderliga kylningsanordningar. Bestämmelsen har karaktären av ett förbud för de lokala hälsovårdsnämnderna att genom särskilda föreskrifter lägga hinder i vägen för en dylik försäljning. E n bestämmelse av liknande art har ansetts erforderlig även beträffande djupfrysta varor. Under senare år har kyl- och frystekniken utvecklats snabbt, och det råder knappast något tvivel om, att nedfrysning är en ur hygienisk synpunkt utmärkt förvaringsmetod. Djupfrysta varor torde utan några som helst hygieniska nackdelar kunna saluhållas i samma lokal som vilka andra slag av livsmedel som helst, blott för de djupfrysta varornas förvaring finnas anordningar, som bibehålla varorna vid en erforderlig köldgrad. Lämpliga sådana anordningar finnas i handeln i form av s. k. kylboxar. Nu gällande generella bestämmelser lägga icke några hinder i vägen för en försäljning av djupfrysta varor i vilken livsmedelsbutik som helst. Däremot torde mångenstädes de lokala matvarustadgornas bestämmelser om begränsning av varusortimenten i olika slag av butiker lägga hinder i vägen härför. De sakkunniga anse, att de lokala myndigheternas handlingsfrihet i detta hänseende bör begränsas på liknande sätt som i fråga om de tillslutna mjölkflaskorna. Av särskild betydelse torde en sådan bestämmelse i framtiden bliva för försäljningen av fiskfiléer, då landsbygdens försörjning med fiskvaror härigenom skulle kunna väsentligt underlättas. Denna fråga var föremål för diskussion vid ett möte i Göteborg den 31 augusti 1948, vid vilket yrkanden om bestämmelser i här föreslagen riktning framställdes från olika håll. 5 kap. Livsmedels hantering, förvaring, transport. Torghandel. 22 §. Gällande b es tämmelser. I l l § 3 mom. gällande hälsovårdsstadga föreskrives, att vid förvaring, transport, uppläggning eller annan hantering av

169 vara, som är avsedd att försäljas såsom födoämne, skola sådana försiktighetsmått iakttagas, att varan icke förorenas. — Enahanda bestämmelse för landsbygden finnes i 46 § 3 mom. hälsovårdsstadgan. 1941 års förslag. Enligt 1 kap. 7 § första stycket förslaget till livsmedelsstadga skola vid förvaring, transport, uppläggning eller annan hantering av livsmedel, avsedda till försäljning, samt vid servering åt allmänheten sådana försiktighetsmått iakttagas, att livsmedlen icke förorenas eller eljest bliva otjänliga till människoföda. Beträffande motiveringen se s. 190 i betänkandet. I yttrandena över 1941 års förslag har ifrågavarande stadgande föranlett uttalande endast av länsveterinären i Västernorrlands län, som anser, att bestämmelserna om transport böra göras betydligt fylligare dels på grund av sakens vikt, dels emedan den tilltänkta användningen av statspolisen som ambulerande tillsyningsmän över livsmedelshandeln nödvändiggjorde klara föreskrifter. Följande tillägg föreslås: Vid sådan transport av kött och charkuterivaror, som är att anse såsom kringföringshandel, gälla föreskrifterna i 5 kap. Vid annan forsling av till försäljning avsett kött eller därav beredda födoämnen skall tillses, att där ej för ändamålet avsedda, täckta och tvättbara förvaringslådor användas, varorna hållas väl omsvepta med rena vita skynken eller dylikt samt skyddas mot solhetta och förorening. Varorna få ej under transporten placeras intill hudar eller andra föremål eller ämnen, som kunna förorsaka förorening. De sakkunniga. Förevarande bestämmelse har överflyttats från det tidigare förslaget, allenast med det tillägget, att bestämmelsen även avser livsmedels saluhållande. Att här giva mera detaljerade bestämmelser angående vad som skall iakttagas vid transporter av ömtåliga varor torde knappast vara erforderligt. 23 §. Gällande bestämmelser. Enligt 28 § 2 mom. första stycket giftstadgan får vara, som enligt 27 § samma stadga icke får tjäna som tillsats till livsmedel, icke under någon förevändning förvaras eller till något som helst ändamål användas inom lokal, där kött- eller fiskvara beredes för avsalu, och ej heller i rum, som står i direkt förbindelse med sådan lokal. Enligt andra stycket samma moment får utan hinder av vad sålunda stadgats för köldalstring i kylmaskin avsedd vara ävensom mindre mängd av för laboratorieändamål nödig eller för kärls eller redskaps underhåll, rengöring och desinfektion ur teknisk synpunkt lämplig, och ur hälsosynpunkt vid sådan användning ofarlig vara för dylikt ändamål förvaras och användas i lokal, som visserligen står i samband med beredningslokalen men dock är väl avskild därifrån. Efter medgivande av medicinalstyrelsen må beredning av kaustikt kali eller kaustikt natron förvaras inom tarmrenseri och där användas för rengöring av tarmar. Varan eller beredningen skall i nu nämnda fall förvaras under lås, vartill endast rörelsens innehavare eller av honom utsedd person innehar nyckel.

170 Enligt 3 mom. samma paragraf åligger det innehavare av rörelse, som avser beredning av livsmedel, att beträffande förvaring och användning, som i 2 mom. andra stycket sägs, ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, vilka, utöver vad giftstadgan innehåller, kunna komma att av medicinalstyrelsen i samråd med kommerskollegium meddelas för viss rörelse. 1941 års förslag. Enligt 1 kap. 2 § sista stycket förslaget till livsmedelsstadga skall livsmedel, som omförmäles i paragrafen, icke få förvaras i lägenhet, där födoämnen eller dryckesvaror till avsalu tillverkas, beredas eller förvaras eller å plats, där sådana försäljas, eller i lokal hörande till lägenhet, varest 'försäljning till allmänheten äger rum. — Enligt 5 § andra stycket samma kapitel får ämne, som enligt den vid stadgan fogade förteckningen icke får tjäna som tillsats till livsmedel, icke förvaras eller användas inom lokal där kött eller andra delar av djur beredas för avsalu såsom livsmedel, ej heller i rum, som står i direkt förbindelse med sådan lokal. I tredje stycket samma paragraf stadgas, att utan hinder härav skall dock för köldalstring i kylmaskin avsett ämne ävensom mindre mängd av för laboratorieändamål eller för kärls eller redskaps underhåll, rengöring och desinfektion nödigt ämne för dylikt ändamål få förvaras och användas i en med beredningslokalen sammanhängande men därifrån väl avskild lokal; ämnet skall dock förvaras under lås, vartill endast tillverkaren ooh (eller) av honom utsedd person innehar nyckel. — Enligt sista stycket i samma paragraf skall tillverkare av livsmedel vara pliktig efterkomma de särskilda föreskrifter angående förvaring eller användning av ämne av ifrågavarande slag, vilka komma att av medicinalstyrelsen i samråd med kommerskollegium meddelas för viss tillverkning. Angående motiveringen se betänkandet s. 165—166 och 180—184. Yttranden över 1941 års förslag. Länsveterinären i Västerbottens län föreslår, att i 5 § andra stycket orden »står i direkt förbindelse med sådan lokal» utbytes mot »tillhör rörelsens lokaler». Svenska bryggarföreningen anser, att bestämmelserna i 5 § tredje stycket böra erhålla en formulering, som tydligare giver vid handen, att bestämmelserna hänföra sig endast till beredning av kött och andra delar av djur. Hälsovårdsnämnden i Karlstad anser bestämmelsen i 5 § tredje stycket väl sträng samt föreslår följande tillägg: »Ämne för rengöring och desinfektion må dock förvaras under lås inom beredningslokalen.» Även hälsovårdsnämnden i Falun anser bestämmelsen väl sträng ooh framhåller, att det i praktiken ofta torde ha visat sig nödvändigt att för förvaring av ämnen, varom här är fråga, godkänna ett lämpligt inrättat skåp. Länsveterinären i Göteborgs och Bohus län anser bestämmelsen i samma stycke om att där avsedda ämnen skola förvaras under lås, vartill endast tillverkaren och (eller) av honom utsedd person har nyckel, bör utgå, enär den såsom hindersam i det dagliga arbetet sannolikt icke kommer att efterlevas. De sakkunniga. 1 mom. är, såsom framgår av det anförda, hämtat från 1941 års förslag och torde icke tarva särskild motivering. De i 2 och 3 mom.

171 intagna bestämmelserna äro hämtade från 28 § 1943 års giftstadga, vilken alltså tillkommit senare än 1941 års förslag till ny livsmedelsstadga. Bestämmelserna ha dock undergått viss omarbetning, varvid en dispensmöjlighet införts i 2 mom. första stycket. Härigenom torde en smidigare tillämpning av bestämmelsen kunna vinnas. 24 §. Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande lagstiftning. I 1941 års förslag fanns liknande bestämmelse upptagen i 2 kap. 1 § livsmedelsstadgan. Beträffande denna bestämmelse och de däröver avgivna yttrandena få de sakkunniga hänvisa till vad som härutinnan anförts under 13— 17 §§• De sakkunniga. Medan bestämmelserna om vatten och is, som användes vid tillverkning av livsmedel, ingå i de allmänna bestämmelserna i 13 §, har i förevarande paragraf upptagits bestämmelse om vatten och is, som i övrigt användes vid hantering av livsmedel eller för rengöring av kärl eller redskap, som kommer till bruk vid sådan hantering. I enlighet med vad som anförts i åtskilliga yttranden har här medtagits även vatten och is, som användes vid kylning av livsmedel. Fordringarna på vattnets beskaffenhet ha även angivits något annorlunda än i det tidigare förslaget, i det att stadgandet nu föreslås skola innebära, att vattnet icke får vara av sådan beskaffenhet, att det med skäl kan antagas göra livsmedlet skadligt för hälsan eller eljest mindre tjänligt till människoföda. Detta uttryckssätt synes mera konkret än det tidigare föreslagna, att vattnet skall vara av ur sanitär synpunkt lämplig beskaffenhet. 25 §. Gällande bestämmelser. 30 § giftstadgan innehåller i 1 och 2 mom. bestämmelser, som i huvudsak överensstämma med de här föreslagna, dock att dels enligt giftstadgan legering (förtenning) är tillåten, som innehåller intill 1 % bly, dels dispensbestämmelse saknas, dels bestämmelsen avser jämväl vissa barnleksaker. 1941 års förslag. Motsvarande bestämmelser återfinnas här i 1 kap. 6 § förslaget till livsmedelsstadga. Förslaget överensstämmer i huvudsak med de nu gällande bestämmelserna, men saknar föreskrifter om leksaker (fat, knivar, gafflar, skedar, mortlar m. m.). Beträffande motiveringen hänvisas till s. 184—190 i betänkandet. Yttranden över 1941 års förslag. Länsveterinären i Södermanlands län framhåller, att ifrågavarande bestämmelser vore omöjliga att övervaka för dem, som besiktigade livsmedelslokaler, och att därför kontrollen borde läggas till de fabriker, där kärl, maskiner och redskap tillverkades. Kärl, maskiner och redskap borde förses med särskilt märke om godkännande. — Yrkande om dylik typbesiktning genom centralt organ av kärl, maskiner och redskap, som användas vid livsmedelshantering, framställes av flera andra länsveterinärer ävensom av hälsovårdsnämnden i Östersund.

172 Hälsovårdsnämnden i Markaryd anser förbud böra stadgas mot användning av aluminiumkärl vid industriell tillverkning av produkter av frukter och bär. Lantbrukshögskolan anser förbud böra stadgas mot användande av kopparkärl, om de äro av sådan beskaffenhet, att vid deras begagnande för beredning eller förvaring av livsmedel koppar utlöses till större mängd än som motsvarar högst 5 milligram per 100 gram av den däri inneslutna varan. Länsveterinären i Västerbottens län anser, att i förevarande paragraf böra intagas bestämmelser mot tvättning av kärl och redskap med giftiga tvättmedel. Vidare föreslår han, att i paragrafen skall inskjutas en bestämmelse om förvaring av matvaror i glasburkar och dylikt av i huvudsak följande lydelse: Trasiga glaskärl få under ingen förevändning användas för förvaring av matvaror. Till förhindrande av skador böra lock å glaskärl, som ofta öppnas, icke vara gjorda av glas utan helst av annat mjukare material. Länsveterinären i Värmlands län anser emaljerade kärl icke böra godkännas, enär emaljen vid stötar ofta lossnade, varvid bitar av emaljen komme i livsmedlen. Dessa skarpa bitar kunde åstadkomma obotliga skador på tarmkanalen. Hälsovårdsnämnden i Göteborg instämmer i ett av förste stadsläkaren i Göteborg avgivet förslag, om upphävande av bestämmelsen i giftstadgan om att cyanpreparat 'kunde utbekommas å apotek mot vanligt giftkvitto, därest preparatet vore avsett för rengöring av silver, och införande av ett förbud i livsmedelsstadgan mot att bruka cyanpreparat vid silverrengöring. — Länsveterinären i Göteborgs och Bohus län anser även förbud böra stadgas mot att vid t. ex. diskning av matsilver o. dyl. i restauranger använda cyankalium, vilket numera vore brukligt, och framhåller, att i Göteborg en svår matförgiftning för några år sedan inträffat på grund av att dylikt diskmedel använts. De sakkunniga. Ifrågavarande paragraf är utformad i huvudsaklig överensstämmelse med 30 § 1 och 2 mom. giftstadgan. De längre gående förslag till bestämmelser i särskilda hänseenden, som föreslagits i vissa yttranden över 1941 års förslag, ha de sakkunniga icke ansett nödvändigt medtaga. Ej heller vilja de sakkunniga föreslå bestämmelser om typbesiktning av kärl, redskap och maskiner som användas för livsmedelstillverkning, även om de sakkunniga till fullo beäkta svårigheterna för de livsmedelskontrollerande myndigheterna att utöva en effektiv övervakning i förevarande hänseende. Anmärkas må här, att bestämmelserna om barnleksaker ansetts böra kvarstå i giftstadgan. Emellertid anse de sakkunniga, att de bestämmelser, som givas i förevarande paragraf icke böra göras tvingande i alla situationer. Det har visat sig, att fall förekomma, där kärl eller redskap äro förbjudna enligt gällande bestämmelser i giftstadgan men det oaktat vid undersökning vid statens institut för folkhälsan befunnits kunna utan risk användas även vid vissa slag av hantering av livsmedel. De sakunniga anse därför en dispensmöjlighet böra

173 Öppnas. Dispensmyndighet i detta fall synes böra vara statens institut för folkhälsan efter samråd på sätt i 15 § stadgas. Enligt nu gällande bestämmelser får vid livsmedelshantering, varom här är fråga, i allmänhet icke användas kärl, vid vars användning livsmedlet kommer i beröring med legering (förtenning), som innehåller mer än 1 % bly. Vid de skandinaviska överläggningarna rörande enhetlig livsmedelslagstiftning har det framhållits, att i övriga nordiska länder motsvarande siffra är 0,5 % bly. Då några olägenheter knappast äro att vänta av en motsvarande skärpning av den svenska bestämmelsen, har en sådan skärpning här 'föreslagits. I detta sammanhang torde beröras de i det föregående (s. 82) omnämnda framställningarna dels av Svenska bryggareföreningen, Sveriges vattenfabrikanters riksförbund och Skattefria bryggeriers riksförbund rörande införande av förbud att i allmänna handeln använda gängse maltoch läskedrycksflaskor som förvaringskärl för andra matvaror än malt- och läskedryckor dels ock av Svenska mejeriernas riksförening rörande behovet av bestämmelser till förhindrande av förorening av mjölkglasflaskor. I den förstnämnda framställningen påtalas, att i gällande giftstadga visserligen sedan gammalt funnes förbud mot att förvara flytande giftiga varor i flaska av sådant slag, som vanligen användes för spritdryckor, vin, maltdrycker, mjölk eller läskedrycker, men att motsvarande bestämmelser icke funnes beträffande flytande icke giftiga varor. I skrivelsen anföres vidare: Att man hittills stannat inför ett förbud endast beträffande giftiga ämnen torde få anses som ett uttryck för gångna tiders relativt blygsamma hygieniska anspråk. Den moderna hygienen måste emellertid ställa sina krav högre och naturligt synes vara, att här omnämnda förbud bör utsträckas till att omfatta jämväl andra för livsmedelsflaskor främmande ämnen än sådana, som äro direkt giftiga. Terpentin, fernissa, fotogen, bensin, rödsprit, vissa syror, ättika och många andra liknande varor äro icke giftiga men kunna likväl vålla skador och obehag, om de förvaras å livsmedelsflaskor och sedan förväxlas med respektive livsmedel. Årligen inträffa talrika olycksfall — sorgligt nog understundom även med dödlig utgång — av dessa orsaker. Då det bland gängse livsmedelsflaskor otvivelaktigt är malt- och läskedrycksflaskorna, som oftast brukas eller rättare sagt missbrukas som förvaringskärl för främmande varor, är det också dessa som vanligen förväxlas, då nämnda olyckor inträffa. I framställningen anföres vidare, att de främmande ämnena ofta lämnade en smak efter sig, som gjorde de drycker, som sedan tappades däri, onjutbara. Det kunde icke vara med god ordning och hygien förenligt, att maltoch läskedrycksflaskor, lika litet som andra livsmedelsflaskor, omväxlande användes än för det ena och än för det andra ändamålet. Reglerande bestämmelser måste därför anses påkallade. Under kristiden hade visserligen gällt vissa bestämmelser — tillkomna i syfte att motverka knappheten på glasemballage — om förbud mot att använda malt- och läskedrycksflaskor för inläggning eller påfyllning för avsalu av andra varor än malt- och läskedrycker. Detta förbild hade medfört gynnsamma verkningar men vidlåddes av den svagheten, att det endast avsåge inläggning eller påfyllning av varor

på flaskor, som såldes samtidigt med varorna. I de fall då kunden själv medförde en livmedelsflaska för påfyllning, gällde förbudet däremot icke. Slutligen anföres i skrivelsen: Ett absolut förbud mot varje användning av malt- och läskedrycksflaskor för annat ändamål än det vartill de äro avsedda torde väl, hur önskvärt det än skulle vara, icke få anses genomförbart. Ett förbud mot att använda dessa flaskor i den allmänna handeln, vare sig handlanden tillhandahåller flaskan eller kunden själv medför densamma, borde dock icke stöta på oöverstigliga hinder. Ett dylikt förbud bör enligt vår mening nu genomföras i samband med en livsmedelslagstiftning. Svenska mejeriernas riksförening har hänvisat till nu återgivna framställning och anför: De i den förenämnda skrivelsen omförmälda olägenheterna och vådorna äro minst lika stora om icke större i fråga om mjölkglasflaskor. Härtill kommer, att dessa på grund av sin storlek och form användas som förvaringskärl för alla slags livsmedel och andra varor av mest skiftande slag. Det har inträffat, att flaskorna vid återlämnandet till mejerierna varit starkt förorenade med material, så att risk kunnat finnas för att partiklar av ämnet kvarstannat i kärlet och olämpligt påverkat mjölken, sedan kärlet åter fyllts. Risken beträffande mjölkflaskor är härvidlag så mycket större, som mjölken utgör ett utmärkt näringssubstrat för alla slags bakterier, och den infektion, som på detta sätt kan ske i en mjölkflaska, kan komma att spela betydligt större roll än när det gäller andra livsmedel. För mjölkflaskor anser -riksföreningen det därför i särskilt hög grad önskvärt med ett generellt förbud mot användande av dessa flaskor för annat ändamål än det, vartill de äro avsedda. De sakkunniga vilja ingalunda förneka, att det är ett visst allmänt intresse, att maltdrycks-, läskedrycks- och mjölkglasflaskor uteslutande användas för det ändamål, vartill de äro avsedda. Emellertid anse de sakkunniga icke lämpligen denna fråga böra upptagas inom ramen för en livsmedelslagstiftning. De sakkunniga vilja därför icke framställa något positivt förslag i ämnet men ha velat referera de anförda synpunkterna, då givetvis beröringspunkter med livsmedelslagstiftningen icke saknas. 26 §. Denna bestämmelse saknar motsvarighet i gällande rikslagstiftning. Däremot finnas liknande bestämmelser i åtskilliga matvarustadgor. 1941 års förslag upptog i 1 kap. 7 § andra stycket förslaget till livsmedelsstadga en bestämmelse av innehåll, att livsmedel, som försäljas å öppen saluplats, skola vara upplagda å för varje varuslag lämpligt anordnat underlag samt att kött, charkuterivaror, fisk, mejeriprodukter och andra ömtåliga livsmedel skola hållas skyddade mot direkt solljus och väta, Angående motivering till detta stadgande se s. 190—192 i betänkandet. Yttrandena över 1941 års förslag.1 åtskilliga yttranden ha förordats större eller mindre inskränkningar i rätten att bedriva torghandel med ömtåliga livsmedel. Sålunda framhåller svenska provinsialläkareföreningen, att det vore beklagligt, att förslaget till livsmedelsstadga över huvud innehölle bestämmelse, som möjliggjorde handel med kött, charkuterivaror m. m. å

175 öppen saluplats, då sådan försäljning av sanitära skäl icke borde tillåtas. Samma uttalande göres av förste provinsialläkarnas förening. Svenska stadsläkareföreningen anför, att en begränsning av försäljning av ömtåliga livsmedel å öppen saluplats från hygienisk synpunkt torde vara synnerligen önskvärd. Tiden torde vara mogen för en ändring av nuvarande förhållanden oöh handeln å öppen saluplats med kött, charkuterivaror, fisk, mejeriprodukter och andra ömtåliga livsmedel förbjudas. Torghandeln borde inskränkas till rena lantmannaprodukter. Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien framhåller, att bestämmelserna i andra stycket av 7 § icke syntes motsvara de krav, som framfördes i samma paragrafs första stycke. Handel med så ömtåliga födoämnen som kött, charkuterivaror, mejerivaror, konditorivaror och bröd borde helt undantagas från utomhushandel. Som motiv härtill kunde anföras de redan antagna föreskrifterna rörande kringföringshandeln med kött- och charkuterivaror, vilka ställde stora hygieniska krav på sådan handel. — Uttalanden i samma riktning göras av ett stort antal förste provinsialläkare, länsveterinärer, hälsovårdsnämnder m. fl. Smålands och Blekinge handelskammare samt Skånes handelskammare anse en viss skärpning av bestämmelserna om torghandeln lämplig, för att större likställighet med butikshandeln skall ernås. Medicinalstyrelsen föreslår icke någon annan ändring i bestämmelsen i 1 kap. 7 § andra stycket än att de där särskilt omiförmälda varorna skola vara skyddade jämväl mot damm. Samma yrkanden återfinnes i åtskilliga andra yttranden. Svenska mejeriernas riksförening anser varorna böra skyddas mot varje direkt förorening. De sakkunniga. För att kunna bilda sig en uppfattning rörande förekomsten av torghandel med ömtåliga livsmedel i olika delar i Sverige, ha de sakkunniga begärt yttranden från hälsovårdsnämnderna i rikets städer rörande frågan i vad mån torghandel med kött, charkuterivaror, fisk, mejeriprodukter och andra ömtåliga livsmedel är tillåten och förekommer. Svar ha erhållits från 124 hälsovårdsnämnder. Beträffande kött och köttvaror ha 11 hälsovårdsnämnder meddelat, att dylik torghandel icke förekommer i vederbörande stad och en ej uttalat sig i detta hänseende. Av de återstående 112 hälsovårdsnämnder, som besvarat de sakkunnigas fråga, har av 53 nämnder uppgivits, att förbud mot dylik försäljning råder i staden. Av övriga 59 nämnder anse 42 torghandel med kött olämplig. Förbud mot torghandel med kött och köttvaror råder sålunda eller anses önskvärt i åtminstone 95 städer. För ost är motsvarande siffra — så vitt de inkomna svaren utvisa — 80, för smör i lös vikt 82 samt för fisk 52. Med hänsyn till resultatet av den sålunda vidtagna utredningen anse de sakkunniga det vara möjligt att tillmötesgå kraven på förbud mot torghandel med vissa ömtåliga livsmedel. De sakkunniga anse förbudet böra omfatta styckat kött, styckad eller flådd fisk, flått vilt, plockad fågel, mjölk, smör, ost, margarin och fettemulsion. Annan fisk än nu sagt bör kunna få försäljas på

176 allmän saluplats. Infektionsrisken synes här avsevärt mindre. Rensning av fisk på allmän saluplats bör emellertid icke få förekomma annat än i omedelbart sammanhang med försäljning samt under förutsättning att avfallet genast lägges ned i kärl eller låda med tätt slutande lock. 6 kap. Kringföringshandel med vissa livsmedel. 27—32 §§. Gällande bestämmelser. Beträffande kringföringshandeln med kött och charkuterivaror gäller en den 18 november 1938 (nr 658) utfärdad kungörelse. Det stadgas här, att yrkesmässig försäljning av kött eller charkuterivaror från automobil eller annat fordon må bedrivas allenast därest utövaren av verksamheten förfogar över lägenhet, som av hälsovårdsnämnden i orten godkänts såsom förvaringslokal för sådana varor, samt allenast med fordon, som av nämnden godkänts för användande i sådan verksamhet. Vad sålunda stadgats skall dock icke äga tillämpning å lantbrukares försäljning vid enstaka tillfällen av kött samt ej heller å lappbefolkningens försäljning av renkött. Godkännande av förvaringslokal och fordon får icke lämnas för längre tid än ett år i sänder och kan, när skäl därtill äro, av hälsovårdsnämnden återkallas. Rörande sådant godkännande samt återkallelse därav skall hälsovårdsnämnden insända uppgift till länsstyrelsen (1 §). Förvaringslokal, som i 1 § sägs, får icke godkännas med mindre den är försedd med erforderliga kylanordningar (2 §). Fordon, varom i 1 § förmäles, skall vara försett med skåp av sådan beskaffenhet, att'de medförda varorna skyddas mot förorening samt hållas i erforderlig grad avkylda. Fordonet skall jämväl vara försett med anordningar för handtvättning. Närmare föreskrifter rörande fordonets beskaffenhet och utrustning meddelas av medicinalstyrelsen. Fordon får icke godkännas med mindre sökanden dels förfogar över godkänd förvaringslokal, varom i 1 § stadgas, dels ock företer intyg av en av länsstyrelse för ändamålet förordnad veterinär, utvisande att fordonet vid besiktning, företagen den dag intyget dagtecknats,^ befunnits vara så anordnat och utrustat, som i paragrafen och med stöd därav meddelade bestämmelser föreskrivits, samt jämväl i övrigt lämpligt för avsett ändamål. Intyget skall vara dagtecknat inom de senaste tre månaderna före det att godkännande av fordonet sökes. Formulär till intyg fastställes av medicinalstyrelsen (3 §). Rörande fordonets godkännande har hälsovårdsnämnden att utfärda bevis enligt formulär, som angives i kungörelsen. Vid fordonets användning i kringföringshandel, varom här är fråga, skall beviset vara åsätt fordonet å lämplig, lätt tillgänglig plats. Blanketter till bevis tillhandahållas, efter rekvisition, av medicinalstyrelsen, mot ersättning (4 §). Å fordonet skall vid dess användning för här avsett ändamål medföras tvål och handduk. Under tid då godkännande är gällande må i fordonets skåp icke förvaras ämne, som kan meddela varorna främmande lukt eller smak eller på annat sätt göra dem otjänliga till förtäring. iSkåpet samt vid försäljningen använda förvaringskärl, redskap och andra tillbehör skola hållas rena och i gott stånd.

177 Styckning av kött må äga rum allenast i mindre omfattning och endast inuti skåpet eller på en från dess inre utdragen eller utfälld platta. — Då 'försäljning pågår, skall försäljaren vara iförd överdragskläder eller ärmskydd av ljust, tvättbart material. Under färd eller då försäljning eljest icke pågår skola överdragskläderna och ärmskydden förvaras så att de icke förorenas

(5§). 1941 års förslag. I 1941 års förslag till livsmedelsstadga upptogos bestämmelser om kringföringshandel med kött och charkuterivaror i 5 kapitlet. Bestämmelserna i förslaget överensstämma helt med de nu gällande. E n av livsmedelslagstiftningssakkunniga, direktören Gustaf Borgström, påyrkade i ett särskilt uttalande i betänkandet, att sanitära föreskrifter skulle utfärdas även för kringföringshandel med specerier, fisk och skaldjur samt bröd. Rörande motivering se betänkandet s. 243—246 samt s. 417—419. Yttrandena över 1941 års förslag. Åtskilliga remissinstanser, bl. a. lantbrukshögskolan, flera, av handelskamrama, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, svenska provinsialläkareföreningen, förste provinsialläkarnes förening, svenska stadsläkareföreningen, svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien, instämma helt eller delvis i Borgströms reservation. Medicinalstyrelsen anför, att det vore önskvärt, att bestämmelser utfärdades i syfte att åstadkomma mera tillfredsställande förhållanden i fråga om kringföringshandeln med fisk och skaldjur, även om sådana bestämmelser med hänsyn till försörjningsläget icke torde böra erhålla gällande kraft förrän Kungl. Maj:t förordnade. Beträffande kringföringshandeln med specerier och bröd vore visserligen de av reservanten anförda skälen värda allt beaktande men torde dock icke vara av den storleksordning, att de borde föranleda till införande för närvarande av de föreslagna särbestämmelserna. Kooperativa förbundet däremot avstyrker reservationen, då det syntes tillräckligt, att andra grenar av kringföringshandeln än kötthandeln vore underkastade de allmänna och speciella bestämmelser, som vore införda i livsmedelsstadgan. Förbundet fortsätter: Under alla förhållanden synes det påkallat att först avvakta erfarenheterna av de för kringföringshandeln med kött och charkuterivaror utfärdade bestämmelserna, innan frågan om kompletterande föreskrifter upptages till behandling. De erfarenheter, som gjorts beträffande de hygieniska förhållandena i samband med försäljningen från de kooperativa föreningarnas butiksbilar, visa på intet sätt, att den hygieniska och sanitära standarden hos denna kringföringshandel skulle vara underlägsen den hos flertalet fasta butiker i de områden av landet, där sådan kringföringshandel äger rum. Då de fordon, från vilka ambulerande försäljning av såväl specerier som bröd och fisk sker inom konsumtionsföreningarna, äro föremål för central tillverkning, varvid sanitära krav med ledning av de samlade erfarenheterna inom den kooperativa varuförmedlingen tillgodoses vid konstruktion och inredning, fyllas därigenom mer än väl normalmatvarustadgans syften för den del av kringföringshandeln som faller på den kooperativa varuförmedlingen. De kooperativa föreningarnas ambulerande butiker, liksom även andra ambulerande butiker, äro dessutom underkastade tillsyn av de lokala hälsovårdsmyndigheterna, 12 — 138 49

som äga tillse, att de i livsmedelsstadgan upptagna allmänna kraven fyllas. I den mån den lokala hälsovårdskontrollen i allmänhet bibringas erforderlig effektivitet, bör denna utgöra en lika god garanti för sanitärt skydd åt den köpande allmänheten såväl vad beträffar ambulerande butiker som vad beträffar fasta försäljningsställen. Statens institut för folkhälsan anser för sin del fog föreligga för att beträffande kringföringshandel i princip jämställa färsk fisk och därav omedelbart beredda produkter (alltså ej konserver) med kött och charkuterivaror. Beträffande nämnda fisk och fiskvaror borde därför utfärdas liknande bestämmelser som för kött och charkuterivaror, särskilt vad anginge fordonets beskaffenhet. Undantag syntes böra meddelas för kringföringshandel i hemorten eller annan ort, där fiskarna regelmässigt plägade ilandföra sin fångst. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att ett fastslående av minimifordringar ur sanitär synpunkt för ambulerande fiskhandel icke borde kunna i högre grad betraktas såsom ett obehörigt ingripande mot handeln i detta fall än då fråga vore om livsmedel av annat slag. Meddelande av föreskrifter härom skulle för övrigt bliva till gagn vid utövandet av den kontroll å fiskhandeln, som redan nu åvilade hälsovårdsnämnderna, samt främja den enhetlighet i tillämpningen, som ansåges önskvärd även på detta område. Sveriges bageriidkareförening framhåller, att då även försäljning av bröd ägde rum i relativt stor omfattning genom kringföringshandel, det syntes lämpligt att sanitära föreskrifter utfärdades även för dylik brödförsäljning, varvid dock dessa föreskrifter givetvis icke borde erhålla strängare innebörd än vad som vore absolut nödvändigt ur hygienisk synpunkt. Sveriges konditor förening förordar särskilda bestämmelser om kringföringshandeln med bröd och anför: Med den erkännansvärt höga hygieniska standard på livsmedelshanteringens område, vartill de sakkunniga i sitt betänkande syftat, synes det orimligt att göra ett undantag för just kringföringshandeln med andra varor än kött och charkuterivaror, i all synnerhet som de sakkunniga redan år 1937 uttalat, att den ambulerande handeln med dessa andra varor synes »lämna rum för berättigade anmärkningar beträffande hygienen». Att de hygieniska vådorna i allmänhet äro större vid ambulerande än vid bofast handel, torde inte kunna bestridas. När då de sakkunniga föreslagit bestämmelser, intagna i både livsmedelsstadgan och normalmatvarustadgan, om besiktningstvång m. m. för bageri- och konditoributiker, så synes det som om de även bort föreslå motsvarande bestämmelser för kringföringshandeln med bröd och bakverk. Föreningen hemställer därför, att Kungl. Maj:t måtte överväga behovet av sanitär kontroll jämväl beträffande bröd och andra bakverk. Föreningen anser därvid, att ingen gräns bör dras mellan å ena sidan bröd och å andra sidan andra bakverk, vilka merendels i ännu högre grad än bröd kunna tänkas dra till sig flygande smutspartiklar o. dyl. Hälsovårdsnämnden i Svedala anför bland annat: Förslaget innehåller inga föreskrifter om kringföringshandel med bageriprodukter; de sakkunniga betona, att sådana icke ansetts behövliga. Det torde dock icke kunna bestridas, att sådan handel mången gång utövas på ohygieniskt eller i varje fall oaptitligt sätt. Sålunda finnes exempel på att försäljare på armen burit en brödstapel, som räckt upp i jämnhöjd med öronen. Att bröden vilat mot hans ytterplagg, som kanske under månader och år inmängts med slempartiklar från

näsa och mun, har inte gjort saken bättre. Försäljare har iakttagits nysa över en korg oskyddade småbröd, som han med båda händerna bar framför sig. Ja, exempel finnas på att bröd tappats på gatan och likafullt avlämnats till köpare eller lagts tillbaka i det medförda lagret. För övrigt torde en försäljare, som sysslar med häst- eller motorfordon, inte ens med bästa vilja kunna hålla sig nöjaktigt ren om händerna. Allt detta synes med tillräcklig tydlighet framhäva behovet av förbättrad hygien på ifrågavarande område, i synnerhet som sådana varor icke lämpligen kunna sköljas rena såsom fallet är med t. ex. fisk och trädgårdsproduktev. Men tillfredsställande resultat torde ej kunna påräknas, med mindre detaljföreskrifter fastställas i likhet med vad som föreslagits i fråga om kringföringshandel med kött och charkuterivaror. Ty visserligen kunna förfaranden sådana som de angivna beivras med stöd av andra, i förslaget angivna föreskrifter. Men däremot kan inte förutsättas att något kontrollerande organ är tillstädes vid varje sådan förseelse eller att bindande bevisning därom kan förebringas. Såsom minimifordran sjmes böra gälla, att bröd av större sorter böra individuellt emballeras och att småbröd i korgar eller lådor skola hållas övertäckta. I båda fallen synes icke böra godkännas sämre material än obrukat papper av icke allt för sekunda kvalité. Någon eftergift på dessa fordringar borde ej lämnas ens om — vilket vore det mest önskvärda — föreskrift intoges om att särskild person skall medfölja för att sköta försäljningen. Självfallet borde även finnas bestämmelser angående transportfordons beskaffenhet och utrustning. Förste provinsialläkaren i Västernorrlands län anser kringföringshandel med kött och charkuterivaror icke böra tillåtas inom stadssamhällen. Liknande uttalande göras av länsveterinären i Västernorrlands län. — Västergötlands och norra Hallands handelskammare anför, att då den fasta detaljhandeln syntes fullt kapabel att tillgodose distributionen i fråga om specerivaror, kringföringshandel av dylika varor borde helt förbjudas. Länsveterinären i Norrbottens län anser det böra ha angivits, att kringföringshandel med kött och charkuterivaror skulle få äga rum endast i sådana samhällen och på sådana platser, där kötthandel ej vore nöjaktigt ordnad genom butiker. Liknande uttalande göres av hälsovårdsnämnden i Luleå. Hälsovårdsnämnden i Vaxholm påpekar, att i skärgården förekomme kringföringshandel från motorbåtar, och ifrågasätter, om stadgans uttryck annat fordon kunde tänkas gälla för dessa fall. Det vore eljest önskvärt, att stadgans föreskrifter utsädes gälla, förutom automobil och annat fordon, även motorbåt. Länsstyrelsen i Stockholms län anför i anledning härav, att även om frågan icke hade alltför stor praktisk betydelse, så länge hithörande bestämmelser icke gällde för kringföringshandel med fisk, grönsaker, frukt o. dyl., klarhet dock torde böra skapas på denna punkt. — Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län anser med hänsyn till förhållandena i Bohusläns skärgård i 1 § böra efter ordet »fordon» inom parentes tilläggas ordet »båt». Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker behovet av att bestämmelserna omfatta jämväl motorbåtar. Länsveterinären i Göteborgs och Bohuslän uttalar samma åsikt. Sveriges slakteriförbund anför beträffande 5 kap. 1 § förslaget till livsmedelsstadga, att för vinnande av tydlighet, särskilt med tanke på menig man, uttryckligen borde angivas, att vad i kapitlet föreskreves gällde såväl partisom minutförsäljning.

180 Länsstyrelsen i Jönköpings län anser bestämmelserna i 5 kap. böra fullständigas med förbud mot försäljning från annan plats å eller invid allmän väg eller dylikt, från vilken varorna kunde skadas av damm m. in., än sådan, som kunde godkännas av hälsovårdsnämnden i orten. Samma yrkande har förste provinsialläkaren i länet. Hälsovårdsnämnden i Film /öreslår, att förbud införes mot försäljning av kött och charkuterivaror å allmän landsväg eller i dess omedelbara närhet samt anför härom: Som motiv för detta förslag framhålles det ohygieniska att sådan försäljning tillätes, och anse vi att något bör göras för att eliminera de mest i ögonen fallande olägenheterna. Som exempel på vad som kan ske och sker vid sådan försäljning anföres. En varm sommardag stannar en charkuteribil och slår upp sina dörrar (i regel bakifrån) och börjar sin försäljning. Strax efteråt passerar en bil förbi och rör upp landsvägsdammet. Av luftdraget pressas dammet in uti »försäljningslokalen», och blir där liggande och hängande varor (i regel oskyddade) mer eller mindre bemängda med damm m. m. Vid mycket stark trafik sker detta kanske upp till hundratalet gånger per dag. I jämförelse med de krav, som numera ställes på de fasta försäljningsställenas anordningar synes oss detta vara en eftergivenhet gentemot den ambulerande livsmedelshandeln, vilket numera ej borde tolereras, när landsbygdens affärer i allt större utsträckning förses med kyldiskar etc. Statspolisintendenten anför, att enligt vid statspolisen gjorda erfarenheter sådan komplettering av ifrågavarande bestämmelser vore motiverad att försäljning av kött och charkuterivaror icke finge ske å dammiga vägar. Försäljningen syntes utan olägenhet kunna förläggas till mindre trafikerade avtagsvägar, gårdsplaner och dylikt. Då så stränga fordringar beträffande inredning och utrustning uppställts å de fordon, med vilka varorna kringfördes, syntes det mindre tillfredsställande, att försäljning kunde ske med risk för förorening medelst damm från förbipasserande fordon. länsveterinären i Värmlands län framhåller, att om kringföringshandel med kött och charkuterivaror alltjämt skulle tolereras, den måste regleras så, att den försigginge på relativt dammfria platser. Kringföringsfordonen borde icke tillåtas att med öppna dörrar hålla stilla på landsvägarna. Fordonen kunde vid försäljningen mycket väl föras in på någon lugn och relativt dammfri plats. — Även länsveterinären i Örebro län anser tillägg böra göras, att försäljning om möjligt ej bör ske å eller i omedelbar närhet av allmän landsväg eller starkt trafikerad väg. Medicinalstyrelsen däremot säger sig sakna anledning att tillstyrka bifall till den av länsveterinären i Värmlands län påyrkade skärpningen av nu gällande bestämmelser. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att blivande bestämmelser om kringföringshandel med bröd (bageri- och konditorivaror) borde dels avse beskaffenheten av det fordon, vari kringföring skedde, dels ock innefatta allmänna hygieniska regler att iakttaga vid kringföringen och försäljningen. Viss fortlöpande kontroll syntes därjämte vara erforderlig. Hälsovårdsnämnden i Söderhamn föreslår sådan omredigering av 1 §, att där stadgas, att vara av omförmält slag skall, då den ej kringföres, förvaras i godkänd lokal.

181 Länsveterinären i Västernorrlands län anser, att i 1 § bör finnas bestämmelse om att kött, som försäljes i kringföringshandel, bör vara godkänt i den offentliga köttkontrollen och att charkuterivaroma böra härröra från sådant kött. Sundhetsinspektören i Stockholm anser, att 1 § bör, för att underlätta epidemiologisk efterforskning, utökas med krav på uppgift om det område, inom vilket kringföringshandeln i varje särskilt fall avses försiggå. Sveriges fastighetägareförbund anför, att bestämmelsen att godkännande av förvaringslokal för kringföringshandel icke finge lämnas för längre tid än ett år syntes lida av viss oklarhet. Meningen torde vara, att om rörelseidkaren innehade godkända lokaler för butiksförsäljning så skulle dessa kunna få användas såsom förvaringslokal för kringföringshandeln. Förbudet mot att godkänna förvaringslokal för längre tid än ett år i sänder borde följaktligen icke komma i fråga i annat fall än då rörelseidkaren icke disponerade annan godkänd lokal för förvaringsändamål. Hälsovårdsnämnden i Nacka finner i 1 § viss otydlighet föreligga beträffande vilken hälsovårdsnämnd som i det ena eller andra fallet skulle bära ansvaret, samt huruvida en hälsovårdsnämnds handläggande av ärende skulle anses utgöra hinder för annan hälsovårdsnämnd att intaga en däremot stridande ställning. I stället för hälsovårdsnämnden i orten borde stå hälsovårdsnämnden i den ort, där lägenheten befinner sig. Förtydligas bör även vilken hälsovårdsnämnd som skall godkänna fordon. Även kunde ifrågasättas, om icke uttrycket ort borde utbytas mot hälsovårdsområde. Länsstyrelsen i Stockholms län anför i anledning härav, att enligt länsstyrelsens uppfattning godkännande av förvaringslokal självfallet borde meddelas av hälsovårdsnämnden i den kommun, där lokalen vore belägen, samt att godkännandet av fordonet syntes böra meddelas av nämnden i fordonets stationsort. Föreskrifterna i 3 § torde, såvitt anginge fordonsgodkännandet, bereda erforderlig garanti mot en ojämn bedömning från hälsovårdsnämndernas sida. I åtskilliga yttranden har påyrkats uttrycklig bestämmelse i 3 eller 5 § om att å fordonet skulle medföras lämpligt vatten i erforderlig mängd. De sakkunniga. Nu gällande särskilda bestämmelser om kringföringshandel gälla endast kött och charkuterivaror, som försäljas från fordon. Erfarenheterna från tillämpningen av dessa bestämmelser kunna i stort sett anses goda. De torde därför böra bibehållas i det väsentliga oförändrade. Det torde vara otvivelaktigt, att liknande bestämmelser äro önskvärda jämväl för andra ömtåliga livsmedel. Visserligen gälla här de allmänna bestämmelserna om att man vid hantering av livsmedel, som äro avsedda för försäljning, skall vidtaga sådana försiktighetsmått, att livsmedlen icke förorenas eller eljest bliva otjänliga till mämiiskoföda. Men detta synes knappast tillräckligt, utan direkta bestämmelser torde vara önskvärda. Vid övervägande av denna fråga ha de sakkunniga funnit, att smör, ost och margarin liksom även bröd i det stora hela böra likställas med kött, så att reglerna om god-

182 kännande av förvaringslokal och fordon skola gälla även för dem. Däremot anse de sakkunniga särskilda bestämmelser icke erforderliga beträffande kringföringshandeln med specerier, eftersom de hygieniska riskerna här äro väsentligt mindre. Specerierna torde numera, åtminstone i kringföringshandeln, nästan helt säljas i slutna förpackningar. Kringföringshandeln med konditorivaror torde icke vara av den omfattning, att särskilda bestämmelser äro påkallade. Återstår frågan om kringföringshandeln med fisk och skaldjur. I detta hänseende ställa sig de sakkunniga mera tveksamma, då med dessa varor i kustorterna drives en lokal handel från cykel eller hästfordon, vilken särskilt under vissa tider av året är av stor betydelse för producenter och konsumenter och därför icke bör försvåras, försåvitt icke särskilt starka hygieniska skäl tala därför De sakkunniga ha icke funnit tillräckliga sådana skäl föreligga för att införa en dylik kontroll beträffande den lokala kringföringshandeln med fisk. Däremot vill det synas, som om väsentliga hygieniska brister ofta vidlåda kringföringshandeln med fisk på längre sträckor. För kringföringshandel av sist nämnt slag böra fordras såväl särskilda anordningar på fordonet som godkänd förvaringslokal. Då såsom nämnts den lokala handeln huvudsakligen bedrives från cykel eller hästfordon men för kringföringshandel med fisk på längre sträckor merendels fordras motorfordon, ha de sakkunniga funnit ifrågavarande bestämmelser böra utformas så, att de komma att avse endast sådan kringföringshandel med fisk, som sker från motorfordon. I remissyttrandena har på vissa håll påtalats, att det icke av 1941 års förslag klart framgår, om motorbåt i förevarande sammanhang skall anses såsom fordon. Uppenbarligen var avsikten i detta förslag, att motorbåtarna icke skulle falla in under bestämmelsen. Emellertid är det otvivelaktigt, att förhållandena beträffande kringföringshandeln från motorbåtar långt ifrån äro tillfredsställande ur hygienisk synpunkt. De sakkunniga ha därför ansett vissa, särskilda bestämmelser beträffande kringföringshandeln från motorbåtar av nöden. Dock ha de sakkunniga icke velat sträcka sig så långt som att kräva ett godkännande av motorbåtarna. Däremot synes man utan vidare kunna fordra, att den, som bedriver yrkesmässig kringföringshandel med kött, charkuterivaror, smör, ost, margarin eller bröd från motorbåt, skall förfoga över förvaringslokal för dylika varor, som godkänts av hälsovårdsnämnden. För kontrollen härav har föreskrift ansetts böra lämnas därom, att bevis om sådant godkännande skall medföras å motorbåten, när kringföringshandeln med nyssnämnda varor bedrives från densamma. Däremot har samma krav icke ansetts böra uppställas beträffande kringföringshandel från motorbåt med fisk. Denna synes nämligen närmast motsvara den lokala kringföringshandel med fisk på bmd, för vilken enligt vad de sakkunniga nyss anfört krav på godkänd förvaringslokal icke bör uppställas. I fråga om de särskilda bestämmelserna i förevarande paragrafer må följande anföras. Att ett godkännande av fordon måste gälla allenast begränsad tid, ett år, torde vara lämpligt, då fortlöpande kontroll bör utövas, att fordonet

183 lämpar sig för ändamålet och är utrustat på föreskrivet sätt. Mera tveksamt är, om lokal skall behöva godkännas för varje år. Det torde i de flesta fall förhålla sig så, att kringföringshandel drives av person eller företag, som i annan form driver rörelse med ifrågavarande varor och därför har lagerrum, vilka äro godkända av hälsovårdsnämnden i den ort, där lokalen är belägen. Att för sådana fall fordra ett nytt godkännande årligen synes därför överflödigt. I andra fall är det ofta så, att kringföringshandlaren förfogar över ett utrymme, som äges av annan men som också är godkänt. P å grund härav synes det de sakkunniga tillräckligt, om den som vill driva kringföringshandel med varor, varom här är fråga, årligen företer intyg, att han förfogar över godkänd lokal, medan däremot ett årligen återkommande godkännande ej är nödvändigt. Bestämmelserna hava därför ändrats i denna riktning. I fråga om motorbåtar skall visserligen godkännande av båten icke krävas, men det bör årligen konstateras av hälsovårdsmyndigheterna, att sökanden förfogar över godkänd lokal. Särskild bestämmelse om att försäljning icke får äga rum på landsväg — såsom föreslagits från vissa håll — ha de sakkunniga ansett sig icke böra medtaga. En sådan skulle i många fall medföra betydande olägenheter för allmänheten. De sakkunniga vilja här också erinra om den allmänna, bestämmelsen att vid försäljning av livsmedel skola iakttagas sådana försiktighetsmått att livsmedlen icke förorenas eller bliva otjänliga till människoföda. Icke heller i övrigt anse sig de sakkunniga böra tillmötesgå de olika förslag till komplettering av förevarande bestämmelser, varom förslag framställts i yttranden över 1941 års förslag, med det undantaget att i 32 § har intagits bestämmelse om att vatten av lämplig beskaffenhet för tvättning av händer skall vid kringföringshandel medföras å fordonet. 7 kap. Personalens hygien. 33 §. Gällande föreskrifter. Enligt 12 § 1 mom. och 47 § 1 mom. gällande hälsovårdsstadga skall var och en. som sysslar med beredning av födoämnen (dier dryckesvaror för försäljning eller hanterar kött, charkuterivaror, färsk fisk, mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror, som avses till försäljning, under arbetet iakttaga noggrann renlighet. — 1 2 mom. av samma paragrafer stadgas, att om beträffande person, som är sysselsatt med sådant arbete, varom i 1 mom. sägs, förekommer skälig anledning antaga, att han är behäftad med sjukdom eller smitta, varav menlig inverkan på den av honom bearbetade eller hanterade varans beskaffenhet kan uppstå, han är skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden på hälsovårdsområdets bekostnad undergå läkarundersökning. Finnes han vid läkarundersökningen vara behäftad med sjukdom eller smitta, som nu är sagd, kan nämnden förbjuda, att han deltager i eller användes till arbete, varom här är fråga. 1941 års förslag. I l kap. 8 § 1 mom. förslaget till livsmedelsstadga är intagen samma bestämmelse som i 12 § 1 mom. och 47 § 1 mom. hälso-

184 vårdsstadgan, dock att bestämmelserna enligt förslaget avse jämväl den som sysslar med beredning av livsmedel för servering åt allmänheten, hanterar fiskvaror eller skaldjur, som avses till försäljning eller arbetar vid filter- eller reningsanläggning vid vattenledningsverk. — 1 2 mom. av samma paragraf i förslaget är i första stycket intagen samma bestämmelse som i 12 § 2 mom. och 47 § 2 mom. hälsovårdsstadgan. Därjämte har tillagts ett nytt stycke av innehåll, att då innehavare av eller föreståndare för rörelse, i vilken bedrives arbete, som i 1 mom. sägs, fått kännedom om eller anledning misstänka, att i dylikt arbete sysselsatt person är behäftad med sjukdom eller smitta, som nyss sagts, eller erhållit vetskap om att sådan person sammanbor med någon som är eller misstankes vara behäftad med sådan sjukdom eller smitta, han är pliktig att därom genast underrätta hälsovårdsnämnden i orten, där arbetet bedrives. Angående motivering se betänkandet s. 192—196. Yttranden över 1941 års förslag. Svenska p-rovinsialläkar ef öreningen anser, att 1 mom. i förevarande paragraf bör kompletteras med något utförligare bestämmelser för framhävande av handtvagningens betydelse, samt skyldighet för personalen att verkställa sådan för att undvika förorening av livsmedel. Följande Lydelse föreslås: Förvaring, bearbetning, uppläggning och servering eller annan hantering av livsmedel skall verkställas på sådant sätt, att det icke förorenas. Vid hantering av skilda slag av födoämnen eller varor eller eljest, när anledning därtill finnes, skall vederbörande tvätta, händerna mellan varje sådan hantering i fall, då det kan befaras, att handen från ett födoämne till ett annat eller från vara till födoämne eller eljest kan medföra förorening eller orsaka menlig inverkan. Personalen skall städse iakttaga renlighet och snj'gghet till person och klädsel. Föreningen framhåller vidare, att paragrafen lämpligen bör erhålla tillägg om skyldighet för envar, som s}^sslar med mjölk, sålunda också den som mjölkar, att under arbetet iakttaga noggrann renlighet. Förste stadsläkaren i Göteborg anser, att i 1 mom. bör tilläggas följande ord: »Särskild vikt skall läggas vid en effektiv och ofta upprepad handtvättning,» Förste provinsialläkarnas förening anser 1 mom. bör kompletteras med bestämmelse om skyldighet för envar, som sysslar med mjölk, sålunda också den, som mjölkar i ladugård, att under arbetet iakttaga noggrann renlighet. Liknande yrkanden framställas av förste provinsialläkarna i Kronobergs, Kalmar. Älvsborgs, V ärmlands och Västerbottens län. Förste provinsialläkaren i Gotlands län anser, att i 1 mom. böra införas bestämmelser om skyldighet att tillhandahålla handfat, vatten av lämplig beskaffenhet, rena handdukar, borste och tvål samt skyldighet för personal att i erforderlig utsträckning begagna dessa anordningar till förebyggande avlivsmedels förorenande. Hälsovårdsnämnden i Norrköping anser bestämmelsen i 1 mom. bör avse envar, som hanterar livsmedel.

185 Beträffande 2 mom. föreslår länsstyrelsen i Hallands län följande ändrade lydelse: Ej må någon påbörja sådant arbete, som i 1 mom. sägs, förrän han genom till hälsovårdsnämnden insänt läkarbetyg, ej äldre än en månad, styrkt sig vara fri från sjukdom eller smitta, varav menlig inverkan på den av honom bearbetade eller hanterade varans beskaffenhet kan uppstå, Därefter är han skyldig att på hälsovård sområdets bekostnad minst en gång vart annat år låta sig undersökas av läkare för utrönande av huruvida han fortfarande är fri från sådan sjukdom eller smitta samt att ofördröjligen till hälsovårdsnämnden överlämna av läkaren utfärdat intyg över undersökningen. Förekommer beträffande se förslaget — behäftad med sådan sjukdom eller smitta som nyss sagts, är han skyldig • se förslaget är fråga. Då innehavare se förslaget sammanbor eller nyligen sammanbott med någon som se förslaget arbetet bedrives. Krav på bestämmelse om regelbundet återkommande läkarundersökningar på personal i vissa livsmedelslokaler framföras i yttrandena från svenska provinsialläkareföreningen, flera länsveterinärer och hälsovårdsnämnder ävensom stadsveterinären i Karlskrona. Sveriges slakteriförbund anser, att ifrågavarande bestämmelser böra erhålla sådan ändrad lydelse, att därav framgår, att person, beträffande vilken skälig anledning föreligger att antaga, att han är behäftad med sjukdom eller smitta, varav menlig inverkan kan uppstå på den av honom bearbetade eller hanterade varans beskaffenhet, omedelbart skall avstängas från arbete i avvaktan på läkarutlåtande. Förbundet framhåller, hurusom det syntes innebära alltför stora risker utan motsvarande fördel att i fall som nu sagts först sedan läkarundersökning verkställts och beslut av hälsovårdsnämnden fattats förbjuda personen att deltaga i arbetet, I fråga om personal, som verkställde slakt eller i övrigt handhade slakteriprodukter, som icke vore på tillfredsställande sätt förpackade, syntes enahanda bestämmelser böra gälla, som enligt mejeristadgan vore föreskrivna för mejeripersonal. Stadsveterinären i Lund anför, att skäl förefunnes för att i 2 mom. angiva de sjukdomar, som komme i fråga. Svårighet förelåge nämligen att upprätthålla föreskrift om avstängning vid influensa på grund av att tydligt stadgande därom icke funnes i gällande bestämmelser. De sakkunniga. Ifrågavarande bestämmelser torde böra kvarstå i väsentligen samma skick som i 1941 års förslag. Det synes emellertid lämpligare att i 1 mom. icke omnämna några särskilda livsmedel utan endast tala om icke förpackade livsmedel. Att bestämmelsen avser även mjölkningspersonalen i en ladugård är utan vidare klart och torde icke behöva uttryckligen angivas. E t t allmänt tillägg för att framhäva handtvagningens betydelse har ansetts lämpligt. Däremot anse de sakkunniga detaljerade bestämmelser i sådant hänseende icke böra införas. Förbättrade förhållanden på detta område bör man i stället söka nå genom upplysning och propaganda. Beträffande andra momentet ha de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå

186 bestämmelser om regelbundet återkommande läkarundersökningar för personalen vid livsmeclelslokaler eller om förbud att antaga personal, innan friskbetyg erhållits. Givetvis böra emellertid hälsovårdsnämnderna verka för att vederbörande företagare i största möjliga utsträckning vidtaga sådana försiktighetsmått till förekommande av förgiftningar och smittospridning. Till orden sjukdom eller smitta i 2 mom. har fogats uttrycket yttre sår. Det kan nämligen knappast sägas, att en person, som genom yttre åverkan åsamkats ett sår, kan anses lida av sjukdom. En person, som har ett öppet sår på händerna, bör emellertid icke få hantera livsmedel. De sakkunniga anse vidare, att i 2 mom. bör intagas skyldighet för innehavare av rörelse, varom i detta sammanhang är fråga, att om han får kännedom om fall av matförgiftning, som förorsakats av livsmedel, som tillverkats, hanterats eller tillhandahållits vid hans företag, göra anmälan om fallet till hälsovårdsnämnden. 34 §. Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande föreskrifter men överensstämmer så gott som helt med 2 kap. 4 § 1941 års förslag till livsmedelsstadga. Beträffande motiveringen till sistnämnda paragraf se s. 208—210 i gamla betänkandet. Mot de här föreslagna bestämmelserna ha i yttrandena över 1941 års förslag i allmänhet ingen erinran framställts. I ett par av yttrandena har dock ifrågasatts, om bestämmelsen icke rätteligen hörde hemma i hälsovårdsstadgan. De sakkunniga, som anse hithörande bestämmelser vara av stor betydelse ur livsmedelssynpunkt, ha ansett sig böra bibehålla bestämmelsen i livsmedelsstadgan. 35 §. Förevarande paragraf motsvarar 5 § sista stycket 1938 års kungörelse angående kringföringshandel med kött och charkuterivaror samt 5 kap. 5 § sista stycket 1941 års förslag till livsmedelsstadga. Särskild motivering utöver vad som anförts under 27—32 §§ torde icke vara erforderlig.

8 kap. Märkning av livsmedel. 36—41 §§. Gällande föreskrifter. Några allmänna bestämmelser om märkning av livsmedelsförpackningar finnas icke i nu gällande föreskrifter. Däremot finnas vissa författningar med specialbestämmelser för särskilda slag av livsmedelsförpackningar, nämligen fiskkonserver, surströmming, fruktkonserver, torkade frukter, bär och grönsaker, malt- och läskedrycker, margarin, fettemulsion och konstister. Nu omförmälda bestämmelser komma att delvis närmare redovisas i det följande i samband med andra bestämmelser i här föreliggande förslag. I detta sammanhang torde följande böra anmärkas.

187 L Enligt kungörelsen den 24 juli 1934 (nr 459, ändrad nr 41/1935, 602/1936 ooh 686/1941) angående märkning av kärl till fiskkonserver för avsalu m. m. skal] slutet kärl, vari fisk eller skaldjur eller produkt därav är genom saltning, kryddning, rökning eller på annat sätt konserverad, därest varan saluhålles i minuthandeln, vara åsätt uppgift om beredarens eller förpackarens namn och hemvist, kärlets innehåll samt antingen innehållets vikt eller kärlets rymd, varvid en avvikelse av 8 % är tillåten. Har beredningen eller förpackningen verkställts av ekonomisk förening eller bolag, skall såsom beredarens eller förpackarens namn gälla den i rörelsen använda firmabeteckningen. Uppgifterna skola vara åsatta kärlet på sådant sätt, att de framstå fullt tydligt och icke utan svårighet kunna avlägsnas. 2. Enligt kungörelsen den 19 oktober 1934 (nr 507) angående märkning av kärl till konserverade torkade frukter, bär eller grönsaker för avsalu skall hermetiskt tillslutet kärl, vari torkade frukter, torkade bär eller torkade grönsaker äro konserverade, vid saluförande vara åsätt uppgift om varans benämning samt om tillverkarens firmanamn och hemvist, varvid märkningen skall vara anbragt på sådant sätt, att den framstår fullt tydligt och icke utan svårighet kan avlägsnas. 3. Kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 447) angående märkning i vissa fall av kärl till fruktkonserver stadgar, att kärl, vari fruktkonserver av utländskt ursprung här i riket inlagts för avsalu, skall vid saluhållandet vara åsätt etikett, som på fullt tydligt och i ögonen fallande sätt angiver den inlagda fruktens vikt ävensom namnet å den person eller det företag, som verkställt inläggningen. 4. I förordningen den 10 juni 1932 (nr 195) angående märkning av kärl, innehållande söta läskedrycker, stadgas följande. Förordningen avser alla drycker, som äro tillagade av annat än malt samt försatta med kolsyra och sötningsmedel och som antingen äro helt fria från alkohol eller icke innehålla mer än 274 volymprocent alkohol (söta läskedrycker) (1 §). Sådan dryck får från tillverkningsställe utlämnas endast på kärl, som är märkt med etikett, vara angivits dryckens benämning, tillverkarens namn eller firma och tillverkningsorten. H a r vid tillverkningen använts sackarin, skall etiketten därjämte vara försedd med uppgiften »Innehåller sackarin». Denna uppgift skall anbringas omedelbart under dryckens benämning samt utföras med bokstäver av minst två millimeters höjd i sådan färg, att uppgiften tydligt framträder mot etikettens bottenfärg. Med sackarin förstås därvid varje konstgjort sötningsmedel, som har högre söthetsgrad än raffinerat socker men icke sockrets näringsvärde. (2 §). Är dryck, som här avses, veterligen försatt med sackarin, får den icke förvaras å försäljningsställe annat än å kärl, märkt med etikett, av sådan beskaffenhet, som i 2 § stadgas. Vid utminutering och utskänkning skall kärlet städse vara försett med dylik etikett. (3 §). 5. Enligt 12 § förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker — vilken förordning avser dels alla drycker som äro tillagade av annat än malt och som antingen äro helt

188 fria från alkohol eller icke innehålla mer än 274 volymprocent alkohol, dels varje maltdryck, som enligt förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker är att hänföra till första klassen eller som från bryggeri utlämnas eller utlämnats på kärl, stämplat med beteckning maltdryck av denna klass — må vid all försäljning, vare sig utminutering eller utskänkning, maltdryck, som avses i förordningen, icke på försäljningsstället förvaras på andra kärl än dem, å vilka den utlämnats från bryggeriet, ej heller av säljaren påspädas eller på annat sätt beredas. Svagdricka, som veterligen är tillsatt med sackarin, må icke förvaras på försäljningsstället annat än å kärl, som på tydligt framträdande sätt är försett med uppgiften »Innehåller sackarin». Därest vid utminutering svagdricka till köpare utlämnas å tillslutet kärl, skall kärlet vara försett med dylik beteckning. 6. Enligt 9 § förordningen den 22 december 1939 (nr 919) om skatt a läskedrycker — med läskedrycker förstås därvid mineralvatten samt kolsyrade och därmed jämförliga drycker, vilka icke äro hänförliga till rusdrycker och maltdrycker — få läskedrycker icke utlämnas från tillverkningsställe annorledes än på flaskor av den storlek, som kontrollstyrelsen bestämmer, eller på andra slutna kärl och behållare, vilka med avseende å rymden blivit märkta på sätt i 14 § lagen om mått och vikt sägs. — Enligt 10 § samma förordning skall vad i 2 § förordningen den 10 juni 1932 (nr 195) angående märkning av kärl, innehållande söta läskedrycker, stadgas äga motsvarande tillämpning i fråga om alla i 1939 års förordning avsedda läskedrycker. 7. Enligt 27 § förordningen den 15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker må maltdrycker från bryggeri utlämnas endast på kärl, som äro stämplade och försedda med etikett. Beträffande flaska må stämpligen ske å kork, propp eller annan förslutning. Såväl stämpel som etikett skall innehålla uppgift om namnet å det bryggeri, varest tillverkningen skett, samt beteckningen för den klass, till vilken maltdrycken är hänförlig. I stället för bryggeriets namn må dock användas en såsom ursprungsbeteckning lämplig, av kontrollmyndigheten godkänd förkortning av namnet eller ock bryggeriets inregistrerade varumärke. Etikett må icke innehålla benämning, som är ägnad att giva maltdryck sken av att vara av annan klass än den, till vilken densamma är hänförlig. Har vid tillverkning av maltdryck av första klassen använts sackarin eller överstiger stamvörtsstyrkan hos maltdryck av nämnda klass 6 %, skall etiketten innehålla uppgift därom. — Enligt 15 § samma förordning må maltdrycker av andra och tredje klasserna icke utföras från skattepliktigt bryggeri annorledes än på flaskor av den storlek, som kontrollstyrelsen bestämmer, eller på andra slutna kärl och behållare, vilka med avseende å rymden blivit märkta på sätt i 14 § lagen om mått och vikt sägs. 8. Enligt förordning den 17 juni 1943 (nr 344) äger kontrollstyrelsen på framställning av tillverkaren medgiva, att sackarin må tills vidare och till dess annorledes bestämmes användas för tillverkning av maltdrycker av andra

189 klassen. Har på grund av sådant medgivande sackarin använts vid tillverkningen, skall angående skyldighet att intaga uppgift härom å etikett gälla vad i 27 § förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker är för motsvarande fall stadgat. I detta sammanhang bör även anmärkas, att enligt 11 § prisregleringslagen den 30 juni 1947, myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer äger beträffande yrkesmässig försäljning av viss förnödenhet meddela särskilda bestämmelser bland annat angående skyldighet att, där förnödenhet saluföres förpackad, sälja förnödenheten i förpackningar märkta på visst sätt. Med stöd av denna bestämmelse, som hade motsvarighet även i tidigare prisregleringslagar, har statens priskontrollnämnd, efter bemyndigande av Kungl. Maj:t meddelat vissa föreskrifter om märkning av livsmedelsförpackningar. Sålunda har priskontrollnämnden — efter det Kungl. Maj:t genom beslut den 22 januari 1943 bemyndigat nämnden att meddela bestämmelser därom, att konserver, vari ingår annat kött än sådant, som härrör från storboskap, kalv, häst, svin, får, get, älg eller ren, icke må i detaljhandeln saluföras i slutet eller lufttätt kärl, med mindre detta är försett med tydlig uppgift om inläggarens namn och firma, inläggningsorten, det djurslag som använts vid konserveringen samt innehållets vikt, med särskilt angivande av vikten rent kött — den 3 februari 1943 (priskontrollnämndens meddelande nr 249) meddelat följande bestämmelser om försäljning i detaljhandeln av inhemska konserver, vari till någon del ingår annat kött än av storboskap, kalv, häst, svin, får, get, älg, ren eller fisk: 1. Det kärl, vari konserven saluföres, skall vara försett med text, varav skall framgå: a) ursprungsbeteckning, angivande det eller de djurslag, vars kött använts såsom råvara i konserven; b) minimivikten (netto-) — angiven i svensk vikt — å konservens innehåll; c) minimivikten å den beredda kvantiteten kött, som inlagts i kärlet, däri ej inräknad vikten av eventuella ben, ävensom förekomsten av ben i konserven; cl) tillverkarens namn eller firma samt adress; samt e) den månad och år, då inläggningen av konserven skett. 2. Med kött avses i detta meddelande alla ätbara delar av respektive djurslag. 3. Den under 1 nämnda texten skall vara avfattad på svenska språket på i ögonen fallande plats i tydlig, lätt läsbar skrift. Beträffande svenska äpplen och päron gäller enligt av priskontrollnämnden meddelade bestämmelser (senast priskontrollnämndens meddelande nr 1175), att fruktproducent, producentsammanslutning och packare av frukt ävensom envar, som säljer frukt till återförsäljare, skall vid försäljning av frukt i standardemballage å själva emballaget tydligt utsätta sitt namn och sin adress jämte fruktsortens namn och kvalitet samt varans nettovikt. Enligt föreskrift av priskontrollnämnden (senast i meddelande nr 995) gäller, att praliner i originalförpackning icke få yrkesmässigt säljas, med

190 mindre å förpackningen finnes angivet innehållets nettovikt ävensom priset för förpackningen vid försäljning till förbrukare. 1941 års förslag. Enligt 1 kap. 9 § förslaget till livsmedelsstadga får livsmedel vid vars tillverkning eller beredning använts sackarin eller annat konstgjort sötmedel, som har högre söthetsgracl än raffinerat socker men icke sockrets näringsvärde, saluhållas endast i förpackning eller kärl, vara finnes anbragt dels uppgift om innehållets benämning samt tillverkarens namn eller firma och tillverkningsorten, dels ock med bokstäver av minst tre millimeters höjd orden »Innehåller sackarin». Angående förbud mot tillsats av sackarin till vissa maltdrycker är särskilt stadgat. Enligt 1 kap. 10 § samma förslag må livsmedel i minuthandeln icke saluhållas eller försäljas i hermetiskt tillsluten förpackning, med mindre denna är försedd med tydlig uppgift om innehållets benämning, inläggarens namn eller firma, inläggningsorten samt innehållets vikt eller förpackningens rymd. Om varan utom riket inlagts i förpackningen, skall tillverkningslandet vara angivet å denna; å sådan förpackning må i stället för inläggarens namn eller firma och inläggningsorten utsättas exportörens eller importörens namn eller firma och hemvist, — Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl vid saluhållande av läskedryck i tillslutet kärl. Dock må i sådant kärl utelämnas uppgift om kärlets rymd eller innehållets vikt. — Angående märkning av vissa livsmedel eller förpackningar för sådana är särskilt stadgat. Beträffande motiveringen till de sålunda föreslagna bestämmelserna se betänkandet s. 196—200 samt 139—163. Livsmedelslagstiftningssakkunniga voro emellertid icke enhälliga beträffande bestämmelsen i 1 kap. 10 §. Två av de sakkunniga, herrar Abramson och Degerstedt, uttalade sig i ett särskilt yttrande (se betänkandet s. 412—417) för att vissa parti- och minuthandlare skulle kunna tillerkännas rätt att å hermetiskt slutna förpackningar sätta ut sitt eget namn eller firma i stället för tillverkarens. Dylik rätt skulle efter prövning av kommerskollegium kunna tillerkännas företag, åt vilket sådan rätt syntes kunna anförtros utan att därigenom det skydd för konsumenterna minskades, som ifrågavarande bestämmelser voro avsedda att utgöra. Yttranden över 1941 års förslag. Beträffande b e s t ä m m e l s e r n a i 1 k a p . 9 § anför Stockholms handelskammare — efter att ha framhållit, att en deklarationsplikt i fråga om sackarin kunde vara motiverad t. ex. beträffande söta läskedrycker, där viktskillnaden mellan socker och sackarin icke behövde kompenseras med andra substanser, som hade något näringsvärde, utan kunde utfyllas genom tillsats av enbart vatten —- bland annat följande: I det nu föreliggande förslaget har man gått längre och stadgat deklarationsplikt i alla de fall, då sackarin tillsatts till livsmedel. Sackarin har emellertid befunnits vara ett utmärkt sötningsmedel vid bakning, framför allt av kaffebröd. Särskilt under nuvarande sockerransonering har sackarin i ökad utsträckning kommit till användning för detta ändamål. För att icke väsentligt minska brödets vikt måste, i de fall då t. ex. sackarin användes i stället för socker, bakverket

tillsättas erforderlig kvantitet andra lämpliga substanser, framfor allt mjöl. Då mjöl ur näringssynpunkt knappast kan anses mindre värdefullt än socker, kan det icke sägas, att allmänheten i dylikt fäll erhåller en sämre vara. Det kan enligt handelskammarens förmenande icke anses påkallat att i sådana fall, då allmänheten trots sackarintillsättningen erhåller en ur näringssynpunkt lika värdefull produkt som om den sötats med socker, kräva att närvaron av sackarin deklareras. Genom en dylik deklaration bibringas allmänheten den felaktiga uppfattningen, att varan är sämre än om den sötats med socker. Härtill kominer, vad särskilt brödet angår, att den föreslagna deklarationsplikten skulle vålla bageriidkarna avsevärda olägenheter, då bröd, som normalt saluhålles i icke emballerat tilllstånd, t. ex. bakelser, småbröd och dylikt, skulle behöva förses med vederbörligen märkt förpackning Handelskammaren hemställer därför, att kommerskollegium bemyndigas att, efter medicinalstyrelsens hörande, medgiva undantag från deklarationsplikten i sådana fall, då tillsättningen av sackarin — med hänsyn till den härav betingade nödvändigheten att ersätta sockret med andra, ilika värdefulla ämnen — icke oförmånligt påverkar varans näringsvärde. Sveriges industriförbund anför liknande synpunkter och framhåller därutöver, att vissa livsmedel sötades enbart för att förbättra smaken, så t, ex. sill och ansjovis, senap, såser, sallader m. fl. Eftersom sådana livsmedels värde bedömdes ur helt andra synpunkter än sockerhalten, torde allmänheten icke fästa något som helst avseende vid om sötningen skedde med socker eller sackarin. För sådana fall syntes det alldeles överflödigt att föreskriva sackarindeklaration. Med hänsyn till det anförda hemställdes, att sackarindeklaration icke måtte krävas, där närvaron av sackarin i stället för socker icke försämrade den framställda varan ur näringssynpunkt eller där med hänsyn till varans art sötningsmedlets beskaffenhet icke av allmänheten tillmättes någon betydelse. Sveriges grossistförbund framhåller med liknande motivering, att det borde finnas möjlighet till undantag från ifrågavarande deklarationsplikt. Sveriges konditorförening anför: Det förefaller oss oklart, huruvida bestämmelserna i 1 kap. 9 § om deklarationsplikt skola gälla även bakverk, vilka ju inte gärna kunna föreskrivas skola säljas i sådana förpackningar eller kärl, som omförmälas i denna paragraf. Om detta mot förmodan skulle vara meningen, måste konditorföreningen på det bestämdaste framhålla, att en sådan föreskrift på det mest skrämmande sätt avslöjar det faktum, att bland de sakkunniga inte funnits någon, som haft erforderlig kontakt med det praktiska utövandet av livsmedelshanteringen. En sådan eventuell föreskrift är verklighetsfrämmande och bör i så fall utgå, Alternativt föreslås, att den eventuella föreskriftens ordalydelse ändras, så att deklarationsplikten kan anses fullgjord genom att tydliga anslag uppsättas i butiken. Aktiebolaget Th. Winborg & Co. instämmer med Stockholms handelskammare men framhåller därutöver, att tillämpningen av förslaget borde uppskjutas, så länge sockerransoneringen varade. Margarinfabrikernas försäljningsaktiebolag anför — under liknande motivering som Stockholms handelskammare — att den av de sakkunniga föreslagna utvidgningen av nuvarande bestämmelser angående angivande av sackarintillsats till läskedrycker m. m. att omfatta alla varor förefölle ganska omotiverad.

192 Smålands och Blekinge 1handelskammare ävensom Skånes handelskammare påpeka, att av margarinindustrien salufördes en produkt, avsedd som ersättningsmedel för bagerier för såväl fett som socker, vilken innehölle sackarin. Om denna produkt använts som sötmedel vid framställning av bröd skulle enligt förslaget brödet i fråga uppenbarligen icke få saluhållas annat än i förpackning, märkt på föreslaget sätt, något som för bageriidkarna måste medföra olägenheter. I flera yttranden, kommerskollegium, Stockholms handelskammare, Sveriges industriförbund, Sveriges kemiska industrikontor, Sveriges vattenfabrikanters riksförbund, uttalas protest mot bestämmelsen, att orden »Innehåller sackarin» skola angivas med bokstäver av 3 millimeters höjd, och påyrkas, att bokstavs höjden sänkes till 2 millimeter. Beträffande 1 k a p . 10 § förekomma följande uttalanden. Abramsons och Degerstedts reservation tillstyrkes av följande remissinstanser, nämligen medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare, lantbrukshögskolan, kooperativa förbundet, svenska reklamförbundet, öv er ståthållar ämbetet samt hälsovårdsnämnderna i Stuvsta, Axvall, Gävle, Ovansjö, Ockelbo och Byske. Kommerskollegium är tveksamt, men har icke funnit tillräckliga skäl föreligga att frångå majoritetens förslag. I övriga yttranden har antingen majoritetens förslag direkt tillstyrkts (Stockholms handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes handelskammare, handelskamrarna i Göteborg, Karlstad och Gävle, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges speceri- & livsmedelshandlareförening, Sveriges industriförbund, Sveriges kemiska industrikontor) eller vederbörande icke särskilt yttrat sig i frågan. Ur motiveringarna till de yttranden, som tillstyrkt reservationen må följande anföras: Medicinalstyrelsen finner, att i reservationen anförts vägande skäl för att märkningsrätt utsträckes att avse även nämnda parti- och minuthandelsföretag. Statens institut för folkhälsan finner vad reservanterna anfört äga visst fog och instämmer därför med reservationens syfte. Lantbrukshögskolan finner intet hinder föreligga mot den av reservanterna föreslagna anordningen och anför, att syftet med bestämmelsen torde vara, att köpare av livsmedel i sluten förpackning skulle äga möjlighet att i fram tiden endera göra förnyat köp av enahanda kvalitet, därest varan befunnits tillfredsställande, eller vid nytt köp undvika vara, vars kvalitet ej motsvarade köparens pretentioner. Möjlighet härtill förefunnes jämväl med reservanternas ståndpunkt. Att distributören hade mindre möjlighet än inläggaren att svara för varans jämnhet vore i detta sammanhang av mindre betydelse, då kontrollmyndigheten genom att öppna ett antal provburkar hade samma möjlighet

till kontroll, som förefunnes i avseende å importerade livsmedelsförpackningar. Distributören hade därtill möjlighet att genom inspektion av vederbörande fabrik bilda sig en uppfattning om varans kvalitet och jämnhet. Ett genomförande av förslaget torde komma att medföra ökad konkurrens och därmed ur allmänhetens synpunkt gynnsammare prissättning inom ifrågavarande område av livsmedelshanteringen. Kooperativa förbundet förklarar, att förbundet — i enlighet med sin tidigare uttryckta mening, att föreskrifter i livsmedelslagstiftningen, som avsåge att bereda varuköparna sanitärt skydd, måste vara noggrant avvägda, så att de icke samtidigt oavsiktligt berövade dem det ekonomiska skydd de i en tid av stadigt tilltagande monopoliseringstendenser vore i behov av — ansåge sig böra skänka reservanternas yrkande sitt oinskränkta stöd. Förbundet kritiserar vidare de sakkunnigas motivering till ifrågavarande bestämmelse, särskilt uttalandet, att blockad icke förekommit, samtidigt som det erkändes, att vissa fabrikanter vägrat inleda affärsförbindelser med enhetsprisaffärerna. Denna bevisföring förbisåge enligt förbundet, att vilka än de påvisbara orsakerna till fabrikanternas försäljningsvägran varit, denna vägran i varje fall för de berörda återförsäljarna och de varuköpare, som betjänades genom den, haft samma verkningar som en systematiskt igångsatt blockad. Förbundet fortsätter: Då de sakkunniga vidare som det förnämsta skyddet mot en monopolistisk prissättningspolitik beträffande förpackade livsmedel peka på konkurrensen från utomstående bestående eller nybildade fabriker, måste det ligga särskild vikt därpå att dessa fabriker ej hindras förskaffa sig stadigt utvidgad avsättning genom ett märkningstvång, som inskränker deras leveransmöjligheter till endast en av två med varandra tävlande återförsäljargrupper. I den mån de sträva efter att arbeta med lägre priser, måste förutsättningarna för en sådan prispolitik tydligen öka alltefter det deras totalomsättning kan fås att stiga och de fasta kostnaderna i motsvarande grad nedbringas. Att endast av rädsla för vissa ej närmare angivna praktiska olägenheter beträffande urvalet av märkningsberättigade återförsäljare förorda ett märkningsförfarande, vilket bringade en sådan utveckling i fara, kan ej gärna anses vara ett konsekvent uttryck för en inställning beträffande livsmedelslagstiftningen, vilken i lika hög grad lägger vikt vid att skydda konsumenterna mot ekonomiska förluster som mot sanitära risker. Dessa förorsakas säkerligen i minst lika hög grad som oredlighet i detta ords inskränkta bemärkelse även genom monopolistisk prisbildning på en mångfald vägar och genom anlitande av metoder, vilka till stor del ha förmågan att undandraga sig till och med den skolade ekonomiska erfarenhetens observationer och naturligtvis i ännu högre grad den köpande allmänhetens. Förbundet yrkar alltså, att i förevarande paragraf bör införas en tilläggsbestämmelse av innebörd, att utan hinder av vad förut i paragrafen stadgas, kommerskollegium äger medgiva, att förpackningar, som i paragrafen avses, i stället föl med inläggarnas namn eller firma och hemvist må vara märkta med en partieller minuthandlares namn eller firma och hemvist. Kommerskollegium torde därjämte böra medges rätt att återkalla sådant medgivande när skäl därtill äro. Svenska reklamförbundet anser, att med hänsyn till konkurrenternas intressen lagstiftningen ej borde ingripa till förmån för vare sig fabrikantmärkta eller s. k. privatmärkta varor. Beträffande producentintressena syntes det 13 — 138 49

194 förbundet egendomligt, att de sakkunnigas majoritet icke ville medgiva här i riket verksamma små företagare samma distributionsmöjligheter som inläggare av kanadensisk hummer. Eftersom i det senare fallet ansvaret ansåges kunna läggas på distributören, borde så kunna ske även i första fallet. överståthållarämbetet framhåller, att även om det icke kunde anses ådagalagt, att systemet med märkning med inläggarens namn i de fall, föreskrifter om sådan märkning redan funnes meddelade, verkligen utnyttjats för att åstadkomma en höjning av detaljhandelspriserna, det dock torde vara uppenbart, att fara för ett sådant utnyttjande förelåge. Av de yttranden, vari majoritetens förslag tillstyrkts, må följande anföras: Handelskammaren i Göteborg anser, att tillverkarens namn alltid borde finnas på förpackningen, då han vore ansvarig för varans tillverkning eller beredning och därför också inför allmänheten borde stå såsom den ansvarige. En märkning med enbart distributörens namn kunde visserligen i sådana fall, då distributören vore en välkänd firma, innebära tillfredsställande garanti, men då det i en författning icke vore möjligt att göra skillnad mellan välrenommerade distributörer och andra, borde distributörens namn vid obligatorisk märkningsskyldighet icke godtagas, särskilt som en distributör beträffande åtskilliga varor saknade möjlighet att själv bedöma, om varan uppfyllde de fordringar, som borde uppställas på dess kvalitet. Mot reservationen talade främst svårigheten att på ett rättvist sätt avgöra, vilka distributionsföretag som skulle tillerkännas rätt att märka förpackningar enbart med sin firma eller sitt namn. Handelskammaren i Gävle anför: Genom föreskrift om att uppgifter om inläggaren (fabrikanten) skulle finnas på förpackningen, hade man i första hand velat skapa en garanti för konsumenten att erhålla en produkt, för vars kvalitet man fått förtroende. Sådan trygghet vunnes icke, därest inläggarens namn ersattes med parti- eller minuthandlarens. Särskilt i fråga om enhetsprisaffärer och företag av varuhuskaraktär med stor omsättning förekomme, att företagen täckte sina behov av en och samma vara från ett flertal leverantörer, vilkas produkter icke vore i allt enhetliga. Inläggningar från ett håll utbyttes ofta mot andra, varvid konsumenten bibringades intrycket, att det rörde sig om en och samma produkt. Den oriktiga uppfattning, vartill en märkning med enbart partihandlarens, respektive minuthandlarens namn kunde leda, torde i själva verket nära tangera sådant vilseledande, mot vilket straffrättskommittén genom sitt förslag velat träffa åtgärder. En fabrikant eller inläggare, som vunnit förtroende för sina produkter genom utexperimenterande av egna inläggningsmetoder samt noggrannhet och samvetsgrannhet i urvalet av råvara, måste vållas förfång, om bestämmelserna i denna paragraf utformades i enlighet med reservanternas förslag. En gränsdragning mellan stora och små företag, som reservanterna ävenledes föresloge, funne handelskammaren olämplig och svår att rättvist genomföra. Majoritetens förslag, som stöddes av en uttömmande och bärande motivering, skapade, enligt handelskammarens mening, rena linjer och en hög grad av trygghet.

195 Sveriges köpmannaförbund finner bestämmelsen om att hermetiskt sluten förpackning obligatoriskt skall vara märkt med inläggarens namn eller firma vara av den största betydelse såsom garanti för varans kvalitet. Det vore nämligen inläggaren och icke återförsäljaren som stode ansvar för kvaliteten. Att fabrikantens namn obligatoriskt återfunnes på förpackningen hindrade icke, att denna även märktes med återförsäljarens namn eller firma. Sveriges industriförbund är angeläget att hävda principen om att ansvaret för den förpackade varans kvalitet och kvantitet skall bäras av tillverkaren. Den av reservanterna föreslagna anordningen kunde icke genomföras utan en praktiskt svårtillämpad prövningsprocedur, innebärande en ömtålig gränsdragning mellan olika företag. Den bästa garantien för konsumenten, att den köpta varan vore i hygieniskt och ekonomiskt hänseende av tillfredsställande beskaffenhet, skapades säkerligen därigenom, att tillverkaren finge bära ansvaret i dessa hänseenden. Understundom kunde det befinnas lämpligt, att utom tillverkarens även mellanhandens namn utsattes på emballaget. I sådant fall borde likväl tillses, att detta namn ej genom typografisk utstyrsel framträdde framför tillverkarens. Måhända borde stadgandet kompletteras med en föreskrift i nu antytt syfte. Kemiska industrikontoret finner det vara av största betydelse att majoritetens förslag genomfördes. Endast inläggaren av en konserv kunde svara för såväl den inlagda varans ursprungliga kvalitet som konserveringens och förpackningens riktiga utförande. Stockholms handelskammare vidhåller sin hos de sakkunniga framförda åsikt, att särskilda märkningsbestämmelser påkallades, då det gällde varor, tillverkade inom koncern. Inom dylika sammanslutningar förekomme det ofta av tekniska skäl, att tillverkningen flyttades från det ena företaget till det andra, fastän ett av företagen — vars firmanamn vore mest känt — utåt framträdde som varans tillverkare. I sådana fall borde såsom tillverkare få angivas antingen koncernen eller vilket som helst av de i koncernen ingående företagen. Liknande synpunkter anföras av Margarinfabrikernas försäljningsaktie b o lag. I åtskilliga yttranden framläggas förslag om att bestämmelsernas tillämpningsområde skola utsträckas till alla på någorlunda varaktigt sätt tillslutna förpackningar, som icke äro att hänföra till butiksuppvägda varor och i vilka innehållet icke är synligt, Stockholms handelskammare anser visserligen en sådan utsträckt märkningsplikt möta betydande svårigheter, varför den anser försiktigheten bjuda att icke på en gång införa så långt gående märkningsbestämmelser utan att erfarenheten av märkningsplikten för hermetiskt slutna kärl först bör avvaktas. Däremot tillstyrkes utvidgningen av Smålands och Blekinge handelskammare samt Skånes handelskammare, vilka anse begränsning till de hermetiskt tillslutna kärlen tämligen godtycklig och föreslå utvidgning av märkningsplikten på i huvudsak nyss angivet sätt. Handelskamrarna framhålla, att härför talade bland annat att under rådande brist på vitbleck livsmedelsindustrien övergått till nya förpackningar utan herme-

196 tisk tillslutning. Därvid kunde man gå samma väg som i tysk lagstiftning, enligt vilken märkningsplikt förelåge för praktiskt taget alla på varaktigt sätt tillslutna förpackningar, som icke vore butiksuppvägda, varvid den i lagen givna definitionen å sluten förpackning kompletterades med en uppräkning av olika livsmedel, för vilka märkningsplikten skulle gälla. Eller också kunde lagstiftningen innefatta en möjlighet till utvidgning av märkningsplikten i administrativ ordning, varvid behovet av obligatorisk märkning för olika livsmedel och förpackningar finge prövas från fall till fall efter vederbörande näringsorganisationers hörande. I båda dessa fall måste frågan om erforderliga toleransbestämmelser bli föremål för särskild prövning. Liknande ståndpunkt intages av Sveriges köpmannaförbund, som anser, att det åtminstone borde vara möjligt att låta bestämmelsen gälla även sådana förpackningar, vilka blivit på varaktigt sätt tillslutna av tillverkaren. Sveriges industriförbund har samma åsikt och framhåller, att i fråga om flertalet icke hermetiskt tillslutna förpackningar varan väl kunde undersökas utan att varan skadades men däremot icke utan att förpackningen skadades, vilket för den köpande allmänheten innebure en avsevärd olägenhet, enär säljaren knappast kunde tillåta, att förpackningen förstördes för att dess innehåll skulle kunna undersökas. Oavsett vilka möjligheter som med hänsyn till förpackningen kunde föreligga att undersöka den däri innehållna varan, innebure enligt industriförbundet en med tillverkarens namn försedd förpackning vanligen bättre garanti för varans kvalitet än köparens egen flyktiga undersökning vid disken. Dylika icke hermetiskt tillslutna förpackningar borde märkas med tillverkarens namn, icke inläggarens. Det vore nämligen eljest möjligt för en senare mellanhand, som icke haft något alls med varans tillverkning att göra, att själv ombesörja dess förpackning, varefter han torde bli att anse såsom inläggare. Kemiska industrikontoret framför i stort sett samma synpunkter och framhåller att gränsdragningen beträffande de varor, som skulle falla under de utvidgade märkningsbestämmelserna knappast behövde bliva, mycket mera invecklade än när det för de sakkunniga gällt att skilja hermetiskt slutna förpackningar från andra. Slutligen förordas förslaget om utvidgning av märkningsbestämmelserna av Auktoriserade annonsbyråers förening, Svenska annonsörers förening — som framhåller som ett av skälen härtill, att företag, som icke själva tillverkade varan, ofta till kundkretsen meddelade, att varan vore av viss tillverkares välkända fabrikat, men sedermera överginge till annan leverantör utan att meddela kundkretsen detta — Svenska reklamförbundet och Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Smålands och Blekinge handelskammare samt Skånes handelskammare framhålla, att om ifrågavarande bestämmelser skulle gälla allenast hermetiskt slutna förpackningar, i stadgan erfordrades närmare definition av detta begrepp. Liknande yrkande har handelskammaren i Gävle. Beträffande märkningspliktens innebörd ha i detaljfrågor flera olika synpunkter gjort sig gällande.

197 Sveriges slakteriförbund framhåller, att förslaget i oförändrat skick skulle för förbundet och de till förbundet anslutna medlemmarna betyda en väsentlig omkostnadsökning utan motsvarande fördelar för konsumenterna. Förbundet föreslår sådan ändrad lydelse av stadgandet, att förpackningen skulle vara försedd med uppgift om innehållets benämning, uppgift av beskaffenhet att inläggaren utan större svårighet kan utrönas, exempelvis allmänt gängse förkortning å inläggarens firma eller ock nummer, så att kännedom om inläggarens firma kunde erhållas hos offentlig myndighet, samt uppgift om innehållets vikt eller förpackningens rymd. I fråga om stadgandet att varans vikt eller kärlets rymd bör utsättas på förpackningen förordar Sveriges köpmannaförbund, att innehållets vikt angives utan sås eller lag. Såsom motivering hänvisas till ett uttalande i yttrandet av Sveriges speceri- och livsmedelshandlareförening, enligt vilket erfarenheterna från senaste tid visat en viss tendens till utfyllnad av innehållet med billiga och tämligen värdelösa ingredienser. Visserligen, säger föreningen, kunde viktförhållandet mellan varan och den omgivande vätskan förändras under lagringen, men nettovikten kunde i så fall enligt bestämmelserna angivas att gälla vid faibrikationsprocessens avslutande. Svenska viktsatser borde användas på inom Sverige tillverkade och förpackade varor. Handelskammaren i Gävle framför samma önskemål under framhållande av att det icke sällan torde förekomma, att varuinnehållet i vissa förpackningar reducerades och utfyllnad i vikt sker genom tillsats av någon skäligen värdelös sås eller lag. Stockholms handelskammare säger sig redan i yttrande till de sakkunniga ha gjort gällande, att det vore önskligt att i fråga om konserver inlagda i sockerlag, spad, lake eller dylikt den angivna vikten icke finge inkludera dylik vätska, i varje fall icke då vätskan ej vore avsedd att eller brukade förtäras. Handelskammaren ansåge att det vore till gagn, om det i lagtexten angåves, att kärlen icke finge innehålla mer än den brukliga kvantiteten vätska eller dylikt. Den tyska lagstiftningen innehölle i förevarande hänseende en bestämmelse, enligt vilken kärlen skulle vara fyllda enligt handelsbruk och ej få innehålla mer vätska än som är tekniskt oundvikligt. I sistnämnda uttalande instämmer Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Kommerskollegium, Stockholms handelskammare, Margarinfabrikernas försäljningsaktiebolag, Sveriges industriförbund ooh Sveriges kemiska industrikontor förorda att i stället för inläggningsorten inläggarens hemvist skall kunna angivas. Detta bleve av betydelse särskilt för tillverkare som har fabriker på flera platser (jfr fiskkonservkungörelsen). Av länsveterinärerna i Blekinge län, Göteborgs och Bohus län, Värmlands län, Örebro län och Västerbottens län samt stadsveterinärerna i Karlskrona och Lund påyrkas, att inläggningsdatum skall angivas å förpackningar, varom här är fråga. Särskilt erforderligt framhålles detta vara i fråga om kapsylförsedda mjölkflaskor, varigenom effektivare kontroll skulle erhållas för att gammal mjölk ej salufördes. Liknande yrkande fram-

198 ställes jämväl av hälsovårdsnämnden i Karlskoga. Medicinalstyrelsen uttalar emellertid att styrelsen, med hänsyn till de svårigheter ett obligatoriskt tilllämpande av datummärkning av konserver eller mjölkflaskor i enlighet med detta förslag skulle medföra för konservindustrien och mjölkdistriibutionen, anser sig för närvarande icke böra framställa krav på dylik märkning. l:e provinsialläkaren i Västmanlands län önskar, att å förpackningen innehållet i densamma skall uppgivas, icke innehållets benämning. Handelskammaren i Stockholm framhåller, att toleransbestämmelserna i kungörelsen om märkning av fiskkonservkärl böra skärpas. Smålands och Blekinge handelskammare samt Skånes handelskammare anse, att då förpackning sker brutto för netto detta bör angivas å förpackningen uttryckligen eller genom gängse beteckning. Däremot hade handelskamrarna intet att erinra mot detta förpackningssätt i och för sig. Emballagets vikt, jämförd med innehållets, vore här så ringa, att varken avsikt eller risk för allmänhetens förande bakom ljuset eller möjlighet för osund konkurrens kunde anses föreligga. Detta vore så mycket mindre fallet, då förfarandet tillämpades inom en hel varugrupp. Ett märkningstvång på detta område med angivande av nettoinnehållet skulle utan motsvarande fördel för avnämaren medföra avsevärda olägenheter och kostnader för tillverkaren. De sakkunniga: 36 och 37 §§ innehålla vissa bestämmelser om märkning av livsmedel och livsmedelsförpackningar. Bestämmelserna kompletteras eller modifieras av 37—41 §§ samt vissa andra paragrafer i livsmedelsstadgan. Märkning av livsmedel och livsmedelsförpackningar bör ha till syfte att giva en köpare direkt upplysning om det ifrågavarande medlets art och kvantitet, ursprung m. m. Såsom framgår av det redan anförda, äro märkningsbestämmelserna för närvarande dels så till vida ofullständiga, att de avse allenast vissa slag av livsmedel, dels utspridda i olika författningar. Det har emellertid ansetts vara ett viktigt intresse att i livsmedelsstadgan få in vissa allmänna bestämmelser i detta ämne. I 36 § givas bestämmelser, som generellt skola gälla all märkning av livsmedel. I de nu gällande märkningsföreskrifterna finnes i allmänhet särskilt angivet, att de stadgade påskrifterna skola vara tydliga och anbragta på ett i ögonen fallande sätt. För att detta icke skall behöva medtagas i varje märkningsbestämmelse i stadgan, har här införts en allmän bestämmelse härom. Bestämmelsen avser såväl de fall, då själva livsmedlet skall märkas, t. ex. ost, som de fall, då fråga är om livsmedelsförpackning. Under sistnämnda begrepp inbegripas alla kärl, burkar, kartonger, påsar och omslag av alla slag, vari livsmedel saluhållas. I fortsättningen i författningstexten användes endast uttrycket förpackning, som då avser alla slag. Det kan givetvis ifrågasättas, om det är tillräckligt att angiva, att uppgift eller påskrift skall vara anbragt »på ett tydligt och i ögonen fallande sätt». Uppfattningarna om den rätta innebörden av detta uttryckssätt kunna variera, och den måhända något vaga formuleringen kan föranleda en alltför mild till-

199 lämpning. De sakkunniga vilja emellertid här angiva — fastän detta är svårt att närmare uttrycka i författningstexten —, att uppgiften eller påskriften enligt de sakkunnigas mening bör vara så anbragt, att den redan vid ett förhållandevis flyktigt påseende lätt faller i ögonen. Mot denna regel syndas nog ganska ofta, särskilt om uppgiften eller påskriften innebär något, som tros vara diskriminerande för varan. Med hänsyn härtill skulle' det möjligen kunna anses motiverat att giva mera detaljerade föreskrifter härutinnan, såsom att påskriftens storlek skall sättas i relation till storleken av den yta, på vilken den anbragts, eller till storleken av andra på samma yta förekommande ord, eller ock att påskriften skall ha viss minimistorlek. Enligt vad som upplysts vid de internordiska överläggningar rörande livsmedelslagstiftningen, som hållits under de sakkunnigas utredningsarbete, finnas i Norge och Danmark redan föreskrifter i sådan riktning eller äro avsedda att införas där. De sakkunniga ha emellertid icke velat nu föreslå detaljbestämmelser av denna art med mera generell giltighet. Ovan angivna allmänna bestämmelser ha tills vidare ansetts vara tillfyllest. Skulle det framdeles vid tillämpningen av dessa bestämmelser visa sig, att deras syfte icke vunnits, får man då överväga att införa mera detaljerade bestämmelser. I vissa särskilda fall ha emellertid de sakkunniga föreslagit, att märkningspåskrift skall ha viss minimistorlek (jfr 72, 75 och 78 §§). I allmänhet är det här fråga om fall, där motsvarande föreskrift redan finnes i nu gällande bestämmelser. I 37 § ges allmänna bestämmelser om märkning av livsmedelsförpackningar. Bestämmelsernas syfte är att ange vilka uppgifter märkningen skall avse. I motsats till motsvarande bestämmelser i 1941 års förslag till livsmedelsstadga (1 kap. 10 §) avse de nu föreslagna bestämmelserna alla slag av livsmedelsförpackningar. Undantagna äro dock sådana förpackningar, som ställts i ordning på försäljningsstället, t. ex. då en handlande för att underlätta expedieringen av sina varor på förhand uppväger vissa kvantiteter mjöl, socker, kaffe eller dylikt och lägger dem i påsar (butiksförpackningar). Att ge särskilda märkningsföreskrifter för butiksförpackningar har ansetts i allmänhet icke nödvändigt, Undantag har dock gjorts beträffande kryddor, såsom närmare framgår av 131 §. När de sakkunniga alltså utsträckt märkningsföreskrifterna till att — med angivna undantag — gälla alla slag av livsmedelsförpackningar, har det bland annat skett för att tillmötesgå önskemål, som från olika håll anförts i yttrandena över 1941 års förslag, vilket i förevarande hänseende avsåg endast hermetiskt slutna förpackningar jämte läskedrycksflaskor. Den begränsning, som då gjordes, måste ur många synpunkter framstå såsom konstlad. Det synes vara ett rimligt krav, att en kund, när han köper förpackade varor, redan av förpackningen skall få uppgift om vad han köper och hur mycket han köper. Särskilt betungande för handeln kunna dessa föreskrifter icke heller anses vara. Övervägas kunde visserligen att inskränka föreskrifterna till att avse

200 sådana slutna förpackningar, där varan icke kan undersökas utan åverkan på förpackningen. Gränsdragningen kan dock här bliva svår, varför de sakkunniga stannat vid att låta föreskrifterna avse alla slag av förpackningar, såväl öppna som slutna, Föreskrifterna skola emellertid i allmänhet gälla endast vid försäljning i detaljhandeln. För partihandeln torde icke samma behov av märkningsföreskrifter föreligga, åtminstone äro dylika föreskrifter icke på samma sätt ett allmänt intresse. Undantag göres dock i det följande beträffande vissa speciella varor. Enligt de generella bestämmelserna i 37 § skall märkningen omfatta uppgift om 1) varans benämning, 2) tillverkarens, förpackarens eller försäljarens namn eller firma och hemvist — varvid, om namnet avser annan än tillverkaren eller förpackaren, namnet skall föregås av orden »tillverkad för», »förpackad för», »distribuerad av» eller liknande — samt 3) innehållets totala vikt vid' förpackningstillfället. 1. Att en förpackning skall upptaga uppgift om innehållets benämning är självklart och torde icke erfordra närmare motivering. Benämningen kan givetvis vara ett fantasinamn, som icke ger någon som helst uppgift om varans beskaffenhet och egenskaper. I detta sammanhang kan man givetvis överväga, om icke just i sådana fall bör lämnas en innehållsdeklaration å varan. De sakkunniga ha emellertid icke ansett sig böra föreslå någon generell bestämmelse härom. Icke heller ha de sakkunniga — ehuru vissa skäl tala för en sådan bestämmelse — velat förorda en allmän föreskrift om skyldighet att deklarera tillsats av syntetiskt färgämne till livsmedel. 2. Såsom framgår av den i det föregående angivna redogörelsen var det vid utformandet av 1941 års förslag till livsmedelsstadga en mycket omdiskuterad fråga, huruvida på de livsmedelsförpackningar, som då voro i fråga — alltså hermetiskt tillslutna förpackningar och läskedrycksflaskor — tillverkarens namn eller firma alltid skulle finnas utsatt eller om det skulle kunna räcka med att märka förpackningen med säljarens namn eller firma. De dåvarande sakkunniga kunde icke enas på denna punkt, Majoriteten stannade vid att tillverkarens namn eller firma alltid skulle finnas utsatt, medan ett par av de sakkunniga ville under vissa förutsättningar medge, att endast försäljarens namn utsattes. Även i de över betänkandet avgivna yttrandena ha olika meningar i denna fråga kommit till uttryck. Ifrågavarande spörsmål har i nu föreliggande förslag en större räckvidd och måhända i viss mån annan innebörd, eftersom märkningsbestämmelserna nu utsträckts till att gälla alla slag av livsmedelsförpackningar utom butiksförpackningar. Härigenom har vid sidan av tillverkaren och försäljaren en tredje person i vissa fall trätt in på arenan, nämligen förpackaren, där nämligen denna är en annan än tillverkaren. Då fråga är om varor i hermetiskt tillslutna förpackningar eller läskedrycker, är tillverkaren och förpackaren undantagslöst identiska. Förpackandet ingår nämligen helt som ett nödvändigt led i tillverkningen. Då det åter gäller varor, som saluhållas i andra för-

201 packningar, kan varan ofta ha tillverkats av ett företag och förpackas av ett annat företag. De sakkunniga ha härvidlag intagit den principiella ståndpunkten, att tillverkaren och förpackaren i förevarande hänseende skola vara likställda. H a r varan förpackats av annan än tillverkaren, bör det vara tillräckligt, att förpackarens namn eller firma finnes utsatt på förpackningen. Förpackaren bör nämligen ha haft tillräcklig möjlighet att, innan varan förpackas, undersöka varans beskaffenhet. Någon större risk att likställa tillverkaren och förpackaren kan därför icke anses förefinnas. Frågan gäller då, om och under vilka förutsättningar det skall tillåtas, att livsmedelsförpackning märkes, icke med tillverkarens eller förpackarens namn eller firma utan med annans — närmast säljarens — namn eller firma. Innan de sakkunniga närmare gå in på detta spörsmål, vilja de sakkunniga förutskicka följande. Den omständigheten, att endast tillverkarens namn finnes utsatt på en förpackning, medför uppenbarligen icke, att säljaren undandrages allt ansvar för varans beskaffenhet. Enligt lagen om köp och byte av lös egendom har nämligen köpare, om fel eller brist finnes i gods, som avlämnats för fullgörande av leveransavtal, rätt att häva köpet och kräva gillt gods av säljaren eller också fordra avdrag på köpeskillingen. I allmänhet är dessutom säljaren pliktig att i dylikt fall ersätta köparen dennes skada, även om felet eller bristen icke kan anses bero på försummelse från säljarens sida. Å andra sidan måste gälla, att om en tillverkare genom försummelse vid en varas tillverkning blivit vållande till en skada, han blir skadeståndsskyldig gentemot den skadelidande, även om hans namn icke finnes utsatt å förpackningen. Frånvaron av detta namn kan givetvis försvåra utkrävandet av ett skadeståndsansvar, men ansvaret bortfaller icke. Vidare bör här framhållas, att om en tillverkare av en vara vid tillverkningen gjort sig skyldig till förseelse mot livsmedelsstadgan, det kriminella ansvaret för en dylik förseelse icke kan anses övervältrat på annan person därigenom att endast dennes namn finnes angivet på förpackning, vari varan saluhålles. Av det sålunda anförda följer, att det icke utan vidare är så, att den vars namn eller firma är utsatt på en livsmedelsförpackning, också är den som är juridiskt ansvarig för förpackningens innehåll. Givetvis framstår det dock för kunden, som om den som låtit märka en förpackning med sitt namn också garanterat varans kvalitet. Denna garanti torde dock mera ligga på det psykologiska eller moraliska planet än på det juridiska. Den väsentliga fördelen med en föreskrift, att tillverkarens eller förpackarens namn eller firma alltid skall finnas utsatt på en vara, är uppenbarligen, att man då mera omedelbart kan härleda varans ursprung, om varan visar sig vara mindervärdig eller skadlig. En dylik föreskrift förhindrar även en mindre nogräknad tillverkare att med användande av en annans namn göra sig av med sådana mindre goda varor, vilka han eljest icke skulle vilja sälja under eget namn.

202 Trots att alltså vissa skäl tala för att tillverkarens eller förpackarens namn eller firma och hemvist alltid skall finnas angiven på livsmedelsförpackning, ha de sakkunniga dock stannat vid att det bör vara tillåtet att märka förpackning med endast säljarens namn, blott märkningen sker på sådant sätt, att det framgår, att den angivne icke är tillverkare eller förpackare. När de sakkunniga intagit denna ståndpunkt, ha de särskilt beaktat, att det i engelsk och amerikansk livsmedelslagstiftning är medgivet att under angivna förutsättning märka livsmedelsförpackning med endast säljarens namn eller firma. Det ur allmän synpunkt väsentliga är, att vederbörande myndighet genom märkningen erhåller uppgift på någon, till vilken myndigheten vid behov kan vända sig, när det av en eller annan orsak är nödvändigt att spåra viss vara till dess ursprung. Myndigheten äger därvid jämlikt 148 § rätt att erhålla upplysning om leverantören. Några större svårigheter att på detta sätt komma fram till varans ursprung torde i allmänhet icke föreligga. De sakkunniga finna alltså icke befogat att upprätthålla kravet på att tillverkarens eller förpackarens namn eller firma alltid skall finnas utsatt på förpackningen. Föreskrift bör däremot givas om att, därest namnet eller firman avser annan än tillverkaren eller förpackaren, namnet eller firman skall föregås av orden »tillverkad för», »förpackad för», »distribuerad av» eller liknande. Det bör här anmärkas, att i nu föreliggande förslag — till skillnad från 1941 års förslag — stadgas, att tillverkarens, förpackarens eller säljarens hemvist skall angivas, icke tillverkningsorten. Önskemål härom har anförts i vissa yttranden. Frågan är närmast av betydelse i sådant fall, då en tillverkare har ett flertal fabriker på olika orter. Även om det ur kontrollsynpunkt skulle kunna anses vara av värde att omedelbart veta, vid vilken fabrik en viss vara framställts, anse de sakkunniga likväl det icke nödvändigt att påfordra detta. I regel torde förpackningarna vara kodmärkta på sådant sätt, att tillverkaren snabbt kan ge besked om varans tillverkningsort. Vad hittills anförts beträffande utsättande av tillverkarens, förpackarens eller säljarens namn eller firma har avsett allenast varor, som tillverkats eller förpackats inom riket. Är det fråga om livsmedel, som förpackats utom riket, skall i stället å förpackningen angivas exportörens eller importörens namn eller firma och hemvist ävensom det land, vari livsmedlet tillverkats eller förpackats. Bestämmelse härom har givits i 38 §. Den överensstämmer i stort sett med motsvarande bestämmelse i 1941 års förslag. 3. Medan i 1941 års förslag såsom den tredje av de uppgifter, som skulle återfinnas på en livsmedelsförpackning angavs varans vikt eller volym, har i det nu föreliggande förslaget i 37 § såsom huvudregel stadgats, att förpackningen skall vara märkt med uppgift om innehållets totala vikt vid inläggningstillfället. Vissa undantag från denna regel ha gjorts, såsom nedan närmare skall angivas. De sakkunnigas förslag i förevarande hänseende sammanhänger med den

203 förskjutning i uppfattningen rörande frågan om varors försäljning efter vikt i allmänhet, som ägt rum under de senaste åren och som föranlett de sakkunniga, att i 45 § i stadgan föreslå, en generell bestämmelse om att oförpackade varor i regel skola säljas efter vikt. Det har då synts de sakkunniga naturligt, att viktangivelse blir obligatorisk även på förpackningarna, försåvitt icke stadgan för särskilda fall medgiver undantag. Såsom nyss nämnts skall enligt de sakkunnigas förslag varans vikt vid förpackningstillfället angivas på förpackningen. Förpackade varor kunna nämligen under lagring undergå rätt väsentliga viktsförändringar, beroende på atmosfäriska forhållanden, särskilt om varan upptagit eller avgivit fuktighet. Det kan knappast rimligen krävas av en tillverkare eller förpackare, att han när förpackningen märkes skall kunna förutse dylika förhållanden och ange vikten på förpackningen med så stor säkerhetsmarginal, att vikten säkert icke kommer att kunna underskridas vid försäljningstillfället. Befinnes en vara vid försäljning icke hålla den på förpackningen angivna vikten, torde säljaren bli ansvarig därför gentemot köparen. Sedan blir det fråga om säljaren i sin tur regressvägen kan utkräva ersättning av tillverkaren eller den, av vilken han köpt varan. Tydligen får det då visas, att viktförändringen icke inträtt under den tid, säljaren haft varan i sin vård. Detta kan vara svårt och kan i många fall kräva laboratoriemässiga utredningar, som kanske icke heller de lämna avgörande resultat. Slutligen bör här anmärkas, att viktangivelsen såsom huvudregel skall avse varans totala vikt, alltså inklusive sås eller lag. Detta är ett omdiskuterat spörsmål, som tarvar något närmare belysning. Såsom framgår av redogörelsen för yttrandena har man på flera håll uttryckt önskemål om att viktangivelsen, åtminstone å hermetiskt slutna förpackningar, i sådana fall, då förpackningen innehåller vissa fasta beståndsdelar, inlagda i sås eller lag, skall upptaga icke innehållets totala vikt utan vikten frånräknat såsen eller lagen. Orsaken härtill skulle vara, att de fasta beståndsdelarna i allmänhet äro värdefullare ur näringssynpunkt liksom även dyrare ur anskaffningssynpunkt. Det föreligger därför viss risk, att mindre nogräknade tillverkare av konserver till skada för konsumenterna låta lagen eller såsen utgöra större del av det totala innehållet än som kan anses skäligt. Efter ingående överläggningar med olika intressenter på området ha emellertid de sakkunniga stannat vid att såsom normalregel föreslå, att viktangivelsen skall avse innehållets totala vikt. Det gäller här närmast kött- och fiskkonserver. Beträffande de sistnämnda har av vederbörande tillverkare framhållits, att såsen här ofta är dyrare än varan i övrigt, i vilket fall nyss berörda risker uppenbarligen icke föreligga. Men även om förhållandet är det motsatta i det övervägande antalet fall, torde det i allmänhet vara mindre lämpligt att deklarera endast det fasta innehållets vikt. Viktangivelsen skall, såsom ovan angivits, hänföra sig till förhållandena vid inläggningstillfället. Det torde emellertid icke sällan förekomma, såväl i fråga om kött- som fiskkonserver, att de fasta beståndsdelarna i viss ut-

204 sträckning upplösas. Detta är en naturlig utveckling, som icke kan läggas tillverkaren till last. Men konsumenten kommer säkerligen att känna sig vilseledd av en påskrift om att förpackningen skall innehålla viss vikt fasta beståndsdelar, om dessa till en del övergått i mera flytande form. En tänkbar utväg vore däremot, att förpackningen i fall som de nu angivna skulle märkas med uppgift om den kvantitet kött eller fisk, varav förpackningens innehåll framställts. Överläggningarna med näringsidkarna ha emellertid givit vid handen, att det knappast är möjligt att för närvarande genomföra bestämmelser om ens sådan märkning som generell regel. Däremot ha vissa tillfrågade tillverkare förklarat sig icke ha något att erinra mot att en dylik regel införes på ett speciellt område, nämligen i fråga om grönsaker, frukter och bär, som konserveras i sås eller lag. Här har det ansetts lämpligt att föreskriva, att viktangivelsen skall upptaga vikten av den an vända råvaran i för inläggningen färdigberett tillstånd. Bestämmelse härom har intagits i 113 § i den avdelning i 10 kap., som handlar om bär, frukt, grönsaker och svamp. I detta sammanhang bör ytterligare framhållas, att enligt de sakkunnigas mening en viktangivelse icke får avse varans vikt brutto för netto, d. v. s. att i varans totala vikt inräknas jämväl vikten av förpackningen. Vad en kund önskar veta är uppenbarligen innehållets vikt, och då bör i viktangivelsen icke inräknas förpackningens vikt, vilken kan utgöra en rätt väsentlig del av den totala vikten. För tydlighetens skull ha de sakkunniga i författningstexten infört ett uttryckligt förbud mot sådan viktangivelse. 39 § upptager vissa undantag från bestämmelserna i 37 §. 1. Till en början föreslås, att märkningsbestämmelserna icke skola gälla spritdrycker, vin och maltdrycker. Vad angår spritdrycker och vin föreligga så speciella förhållanden och är tillverkning och försäljning på annat sätt så noggrant kontrollerad av offentlig myndighet, att det knappast kan synas lämpligt att föra in dessa varor under de i livsmedelsstadgan givna märkningsbestämmelserna, Vad åter maltdryckerna angår äro utförliga bestämmelser givna i förordningen om tillverkning och beskattning av maltdrycker, och dessa synas alltjämt böra bestå vid sidan av livsmedelsstadgan. Viss komplettering av dessa bestämmelser är dock måhända erforderlig. 2. Undantag från märkningsbestämmelserna har vidare ansetts kunna äga rum i fråga om dels små förpackningar under 50 gram, dels ock mycket stora förpackningar med vikt överstigande 10 kilogram. Vad de små förpackningarna angår ha de sakkunniga infört specialbestämmelser beträffande kryddor och vanilj-(vanilin-) socker i 131 och 132 §§. I andra fall torde det knappast vara nödvändigt att påfordra viktangivelse på ifrågavarande små förpackningar, t, ex. på små bitar av kola eller choklad eller dylikt. Att märkningsskyldighet icke föreslagits för förpackningar med innehåll över 10 kilogram sammanhänger med att livsmedelsstadgans bestämmelser främst taga sikte på försäljning till konsumenterna, varvid det mera sällan blir fråga

205 om förpackningar med så stora kvantiteter. I allmänhet finnes även vid köp av så stora mängder samtidigt betydligt större möjligheter att kontrollera varumängden. Beträffande vissa varor torde det av praktiska skäl vara olämpligt att föreskriva märkning. Det gäller här dels färdiglagad färsk mat, dels smörgåsar och dels bakelser och andra bakverk, som äro hänförliga till konditorivaror, allt under förutsättning att varan saluhålles i genomskinlig förpackning. En märkning av dylika varor, som saluhålles exempelvis i cellofanomslag, skulle merendels framstå såsom omotiverad och obehövlig samt vålla vederbörande onödiga besvär och kostnader. 3. Innehåller förpackning vara av uteslutande eller till huvudsaklig del flytande beskaffenhet, skall det enligt 39 § vara tillåtet, att å förpackningen i stället för varans vikt angiva varans volym vid inläggningstillfället. I överensstämmelse med 1941 års förslag anse de sakkunniga, att bestämmelserna om vikts- eller volymsangivelse icke skall gälla läskedrycker i vidare mån än föreskrift därom givits i eller med stöd av gällande förordning om skatt på läskedrycker. Av tekniska skäl kunna svårigheter möta att göra en volymsangivelse fullständigt exakt. Av hänsyn härtill har i 39 § 3 mom. andra stycket upptagits en särskild bestämmelse, som något modifierar huvudregeln. Genomsnittsvolymen hos ett flertal förpackningar av samma slag får dock icke understiga den angivna volymen. Stadgandet i 40 §, vilket upptager märkningsföreskrifter beträffande livsmedel, som sötats med sackarin eller annat konstgjort sötmedel, skiljer sig från motsvarande bestämmelse i 1941 års förslag främst därutinnan, att det nu föreliggande förslaget icke såsom det tidigare innehåller en absolut föreskrift att dylika livsmedel får saluhållas endast i förpackning, märkt på visst sätt, utan endast föreskriver, att om livsmedlet i fråga saluhålles i förpackat skick, förpackningen skall vara märkt med orden »Innehåller sackarin» eller »Innehåller konstgjort sötmedel». Härigenom komma de önskemål om undantag från deklarationsplikten i vissa fall, vilka i yttrandena över 1941 års förslag framställts av Stockholms handelskammare m. fl., i stort sett att tillgodoses. De sakkunniga ha visserligen övervägt att bibehålla den tidigare föreslagna bestämmelsen i stort sett oförändrad, dock med möjlighet till dispens från densamma. Emellertid ha de sakkunniga föredragit att ge bestämmelsen den nu föreslagna mera begränsade räckvidden. De intressen, som man vill skydda genom bestämmelserna, torde ändock bliva tillräckligt väl tillgodosedda. Med hänsyn till bestämmelserna i 36 § har föreskrift icke givits om viss höjd på bokstäverna i påskriften. I 41 § ha de sakkunniga upptagit ett stadgande, som helt saknar motsvarighet såväl i gällande författningsföreskrifter som i 1941 års förslag. Det gäller här den s. k. barnmaten. På senare tid har man i allt större utsträckning börjat fabriksmässigt framställa olika slag av livsmedel, som saluhållas under

206 uppgift, att varan är särskilt lämplig såsom barnmat. Det har synts de sakkunniga lämpligt att i sådana fall stadga skyldighet att deklarera varans sammansättning, därest varan saluhålles i förpackat skick. Ofta är det här fråga om en blandning av ett antal olika varor och ämnen. De sakkunniga ha haft under övervägande att föreskriva, att en dylik innehållsdeklaration skall upptaga jämväl uppgift om den myckenhet per 100 gram av den färdiga produkten, vari varje använd råvara eller tillsats ingår i densamma, De sakkunniga ha emellertid funnit en sådan föreskrift gå väl långt och medföra vissa olägenheter, särskilt i sådana fall, då produkten i fråga ännu befinner sig på experimentstadiet och halten av i densamma ingående varor och ämnen därför ofta kan undergå förskjutningar. Däremot synes det vara rimligt att fordra sådan utformning av deklarationen, att råvara eller tillsats, som med högre viktsandel ingår i den färdiga produkten, skall i deklarationen sättas före sådan råvara eller tillsats, som med lägre viktsandel ingår i produkten. 42 §. I 2 § förordningen den 29 juni 1917 angående förbud mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen och fodermedel stadgas, att i de fall, då jämlikt 1 § samma förordning användandet av viss benämning å vara är förbjudet, ej heller får å varan eller å dess förvaringskärl, omslag eller dylikt eller å anslag eller skylt, som hör till varan, finnas anbragt bild eller teckning, varigenom åt varan kan givas sken av att utgöra vara, som genom sagda benämning utmärkes. I 1941 års betänkande finnes motsvarande stadgande upptaget i 1 kap. 13 § livsmedelsstadgan. Förbudet avser dock här icke blott bild eller teckning utan även meddelande, som har den i paragrafen omförmälda verkan. Vidare har förbudet utsträckts till att gälla även annons eller annan reklam rörande varan. Beträffande motiveringen se s. 135 i betänkandet. Yttrandena över 1941 års förslag: Auktoriserade annonsbyråers förening framhåller beträffande bestämmelserna i 1 kap. 12—14 §§ i 1941 års förslag, att desamma medförde att vissa redan inregistrerade varumärken eventuellt icke längre finge användas för varor av den beskaffenhet, för vilken de hittills begagnats. Föreningen vore fullt medveten om det berättigade däri, att ett anspråk på varumärkesskydd finge stå tillbaka för kravet på riktiga varubeteckningar. Fall kunde dock tänkas förekomma, då ett strängt tillämpande av de föreslagna bestämmelserna skulle vara obilligt. Ett varumärke, på vars inarbetande nedlagts stora kostnader, representerade i de flesta fall för sin innehavare ett betydande värde, och dess slopande skulle då komma att för denne innebära en avsevärd förlust. Föreningen ville därför förorda, att en övergångsbestämmelse stadgades av innebörd, att varumärke, som registrerats före författningens ikraftträdande, finge, om särskilda skäl ej till annat föranledde, användas, även om dess innehåll skulle strida mot ordalydelsen i ifrågavarande bestämmelser.

207 Svenska reklamförbundet däremot anför, att de föreslagna bestämmelserna syntes ha erhållit en form, som syntes väl ägnad att effektivt reglera förhållandena på hithörande område. Förbundet hade haft särskild anledning att uppmärksamma dessa bestämmelsers inverkan på redan inregistrerade varumärken. Oftast hade avsevärda belopp nedlagts i reklam, varigenom ett varumärke inarbetats, varför gällande varumärkesskydd vore ett viktigt förmögenhetsskydd, som icke utan mycket starka skäl borde upphävas eller minskas. Skulle emellertid i ett nu inregistrerat varumärke ingå en varubenämning, som innebure, att varan uppgåves vara av fullgod kvalitet, trots att den icke fyllde de därför uppställda kraven, syntes det förbundet riktigt, att kravet på varumärkesskydd finge stå tillbaka för anspråken på skydd för den fullgoda varan. De sakkunniga. I förevarande paragraf har upptagits samma bestämmelse som i 1 kap. 13 § 1941 års förslag, dock med några smärre förändringar av redaktionell karaktär. Såsom framgår av vad nyss anförts, avser här ifrågavarande bestämmelse icke blott märkning av själva varan utan även reglering i visst avseende av vad som får förekomma i annons eller annan reklam. Samma är förhållandet med 43 och 44 §§. De sakkunniga vilja härvid framhålla, att det synes uppenbart, att tryckfrihetsförordningens bestämmelser icke lägga hinder i vägen för att här införa föreskrifter av denna karaktär, fastän de kunna beröra tryckta skrifter. Till stöd härför kunna åberopas vissa uttalanden i 1944 års tryckfrihetssakkunnigas betänkande med förslag till tryckfrihetsförordning (SOU 1947:60, s. 115 ff.). De sakkunniga finna icke skäl föreslå särskilda övergångsbestämmelser med hänsyn till varumärkesrätten. 43 §• Denna paragraf saknar motsvarighet såväl i gällande bestämmelser som i 1941 års betänkande. Det sistnämnda hade dock upptagit liknande förslag på en viss punkt, I betänkandet föreslogs nämligen, att i 21 § förordningen den 30 juni 1932 (nr 355) angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister m. m. skulle intagas en bestämmelse av innehåll, att vid utbjudande eller försäljning av margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister å varan eller dess förpackning, omslag eller dylikt, å anslag eller skylt eller i annons eller annan reklam, som hänsyftade på varan, ej finge finnas anbragt uppgift, att varan eller dess tillverkning eller försäljning stode under statens eller någon myndighets kontroll. Beträffande motiveringen till sistnämnda bestämmelse se s. 407 i betänkandet. I yttrandena över 1941 års förslag har på vissa håll opposition rests mot förslaget på ifrågavarande punkt, Stockholms handelskammare anför sålunda, att det föreslagna förbudet visserligen icke i och för sig gåve

anledning till erinran, eftersom den kontroll över margarintillverkningen, som enligt betänkandet i fortsättningen komme att utövas, lika litet som den nuvarande hade karaktär av fortlöpande driftskontroll. Handelskammaren påpekar emellertid, att då några motsvarande föreskrifter icke gällde beträffande reklamen för andra livsmedel, en sådan särbestämmelse som den föreslagna finge karaktären av en mot margarinindustrien riktad undantagslagstiftning. Handelskammaren fortsätter: Något sakligt motiv för att i förevarande hänseende behandla margarinindustrien annorledes än annan livsmedelstillverkning anser handelskammaren icke föreligga. Förbudet att i reklamen åberopa av staten utövad kontroll eller uppsikt bör därför utsträckas att gälla icke allenast margarin utan livsmedel över huvud taget. Undantag härifrån erfordras emellertid för sådana fall — t. ex. vid saluförande av kött ooh runmärkt smör — då enligt meddelade föreskrifter varan eller förpackningen skall vara åsätt uppgift om utövad offentlig kontroll. Bestämmelser härom böra ha sin plats i livsmedelsstadgan. Handelskammaren förutsätter, att förbudet att i reklamen lämna uppgift att »varan eller dess tillverkning eller försäljning står under statens eller någon myndighets kontroll» icke utgör hinder för en saklig redogörelse för de faktiska förhållandena härutinnan. Smålands och Blekinge handelskammare samt Skånes handelskammare finna det icke motiverat och över huvud icke lämpligt, att lagstiftaren gentemot margarinindustrien tillgriper längre gående åtgärder mot lämnande av oriktiga uppgifter än de som finnas stadgade i allmän lagstiftning. Handelskamrarna erinra härutinnan om lagen med vissa bestämmelser om illojal konkurrens och framhålla, att i den mån bestämmelsen innefattade förbud mot lämnande av riktiga uppgifter, densamma torde vara uppenbart oförenlig med svensk rättsuppfattning. Margarinfabrikernas försäljningsaktiebolag finner den föreslagna bestämmelsen giva uttryck åt en i svensk lagstiftning hittills okänd rättsvidrig princip samt anför, att, i den mån det vore fråga om meddelanden i tryckta skrifter, den föreslagna bestämmelsen också syntes stå i strid med tryckfrihetsförordningen. Bolaget anmärker, att det här i själva verket, i varje fall delvis, vore fråga om ett förbud mot att lämna i och för sig riktiga uppgifter, vilka på intet sätt kunde skada rikets säkerhet. Om ett sådant förbud skulle införas, borde förbudet gälla alla livsmedel och ej endast margarin, som ju dock även enligt det nya förslaget till margarinkontrollförordning vore ett av de mest kontrollerade av våra livsmedel. Förbudet borde då lämpligen inarbetas i livsmedelsstadgan och icke i margarinkontrollförordningen. Sveriges kemiska industrikontor anför: Om det skulle anses nödvändigt att uttryckligen stadga förbud mot att kontroll av denna karaktär åberopades som stöd för ett framhävande av att tillverkningen av varan stode under statlig kontroll, borde ett sådant förbud ha sin plats i livsmedelsstadgan och gälla alla livsmedel. Enligt vad kemikontoret har sig bekant ha samtliga margarinfabrikanter för avsikt att, så snart inneliggande lager av omslagspapper förbrukats och senast den 30 juni 1942, upphöra med tillkännagivandet av att tillverkningen står under svensk statskontroll, i den mån de över huvud taget hittills framhävt detta förhållande. Det föreslagna för-

209 budet torde alltså kunna betraktas som onödigt och giva anledning till den felaktiga uppfattningen, att ett dylikt tillkännagivande vore berättigat i fråga om andra livsmedel. Svenska reklamförbundet anför: Alldeles oavsett om kontrollsystemet förenklats, synes det förbundet olämpligt att beträffande en viss vara införa särskilda föreskrifter om meddelanden, som lämnas i samband med varans försäljning. Om ett dylikt meddelande är oriktigt eller vilseledande, finnes redan nu i lagen med vissa bestämmelser om illojal konkurrens stadgat om den påföljd, för vilken den ansvarige i sådant fall utsätter sig. När det åter gäller uppgifter, som äro korrekta och överensstämmande med verkligheten, har hittills varje utövare av näringsverksamhet varit i sin goda rätt att lämna de meddelanden han ansett lämpligt. Skulle nu föreskrifter stadgas, som kunna innebära förbud mot lämnande av sanningsenliga uppgifter, och ett sådant förbud därtill skulle komma att drabba en viss grupp av företagare, anser förbundet, att härigenom komme att inom näringslivet skapas en känsla av otrygghet. Varje företagare måste fråga sig, när hans tur kommer att få sina rättigheter att i reklamen lämna korrekta uppgifter kringskurna, Auktoriserade annonsbyråers förening framhåller, att om åtgärder vidtoges, som kunde innebära ett hinder mot att till allmänhetens upplysninglämna korrekta och sanningsenliga uppgifter, man vore inne på en betänklig väg. Fråga vore också, om icke ett stadgande av sådan innebörd skulle strida mot bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen. Och dubbelt betänkligt vore, att den föreslagna bestämmelsen riktade sig mot en viss grupp företagare. Den skulle ju komma att ställa margarinindustrien i en missgynnad undantagsställning, jämfört med alla andra företagare, för vilka någon sådan bestämmelse icke komme att gälla. Ett sådant avsteg från principen om allas likhet inför lagen vore ej förenligt med svensk rättsuppfattning. På grund härav ansåge föreningen, att den föreslagna ändringen av 21 § margarinförordningen icke borde komma till stånd. Hälsovårdsnämnden i Stockholm anför: Ett flertal läskedrycksfabriker uppgiva, att tillverkningen står under kontroll av särskild kontrollant, vilkens namn och tjänsteställning angives å etiketten. Detta torde vara en detalj av reklamen. Det är önskvärt, att föreskrifter finnas med minimifordringar på omfattningen av en sådan kontroll för att den skall få annonseras. Det synes därför lämpligt, att dylika meddelanden ej lämnas, med mindre av medicinalstyrelsen utfärdade föreskrifter för fortlöpande kontroll efterföljas. De sakkunniga. Erfarenheten visar, att det förhållandet, att en vara står under kontroll av eller kontrollerats av offentlig myndighet, emellanåt på ett vilseledande sätt utnyttjas i reklamsyfte. Det synes oriktigt, att sådant påpekande göres i fall, såväl där varan icke står under annan kontroll än den, som enligt bestämmelserna i livsmedelsstadgan gäller för varje slag av livsmedel, som där kontrollen icke är fortlöpande. Särskilt må framhållas, att vilseledande av allmänheten kan uppkomma därigenom att ett dylikt omnämnande lätt inger föreställningen, att kontrollen är mera ingående än den i själva verket är eller omfattar andra förhållanden än som varit föremål för densamma. E t t sådant förfarande är tydligen icke straff14—ias 49

210 bart enligt gällande lag med vissa bestämmelser om illojal konkurrens, eftersom där fordras, att uppgiften är oriktig. De sakkunniga anse därför ett förbud böra införas mot att å kärl eller förpackning, vari varan saluhålles, eller i annons eller annan reklam rörande varan angiva, att varan står under föreskriven kontroll av offentlig myndighet. Förbudet bör härvid, såsom Stockholms handelskammare påpekat, göras generellt och icke inskränkas till vissa slag av livsmedel. Däremot bör förbudet icke gälla sådana fall, då livsmedlet på grund av särskild överenskommelse mellan tillverkaren och myndigheten ställts under strängare kontroll än den, som i allmänhet gäller för livsmedel. Därvid förutsattes emellertid att överenskommelse på förhand träffats om arten av och formen för ett dylikt omnämnande. 44 §. Denna bestämmelse saknar motsvarighet såväl i gällande bestämmelser som i 1941 års förslag. Nämnas bör emellertid i detta sammanhang, att i förordningen den 23 maj 1941 (nr 268) om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel bland annat stadgas följande. Vid ansökning om tillstånd till vitaminering av livsmedel för avsalu inom riket eller till införsel till riket för avsalu av vitaminerade livsmedel bör företes prov på etikett, påskrift å förpackning, anslag, skylt, annons, cirkulär, prospekt, priskurant eller annan reklam, som är avsedd att användas för varan. Kommerskollegium åligger att granska i tidningar och tidskrifter förekommande reklam för vitaminerade livsmedel. Om kollegium finner, att etikett, påskrift å förpackning, anslag, skylt, annons, cirkulär, prospekt, priskurant eller annan reklam, som användes för varan, har oriktigt och missvisande innehåll, ägnat att framkalla en felaktig uppfattning om varans genom vitaminering erhållna egenskaper, har kollegium att anmoda tillståndshavaren att vidtaga rättelse och giva honom skälig tid därtill. Om rättelse ej sker och det ej är uppenbart, att missförhållandet icke kan rättas genom tillståndshavarens åtgöranden, äger kollegium återkalla tillståndet. Då synnerliga skäl föreligga, kan tillstånd återkallas av kollegium utan att anmodan att vidtaga rättelse föregått. I det betänkande, vara berörda förordning grundar sig (SOU 1937:51), framhålla livsmedelslagstiftningssakkunniga, att det måste anses synnerligen angeläget att utan dröjsmål lagregler uppställdes, som päbjöde offentlig kontroll av den florerande reklamen beträffande näringspreparat, i synnerhet vitaminhaltiga sådana, och som innehölle straffbestämmelser för oriktig eller missvisande reklam. De sakkunniga skulle måhända ansett sig förpliktade att i sitt förslag upptaga bestämmelser i sådant syfte, om det ej kommit till de sakkunnigas kännedom, att medicinalstyrelsen förberedde förslag till en författning, enligt vilken tillsyn över läkemedelsreklamen anordnades och oriktiga uppgifter rörande varors användbarhet såsom läkemedel belades med ansvar. En dylik författning bleve tillämplig bland annat å de vitaminhaltiga näringspreparat, vilka vore att betrakta som läkemedel, och torde kunna

förväntas komma att beträffande sagda näringspreparat fylla motsvarande uppgift, som de sakkunnigas förslag avsåge att fylla i fråga om de vitaminerade näringspreparat, vilka icke vore att betrakta som läkemedel och ej heller vore avsedda allenast till djurföda. I propositionen nr 90/1941 med förslag till förordning om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel anför föredragande departementschefen — efter att ha förklarat, att förordningen skulle äga tillämpning endast på livsmedel, som vitaminerats med konst — bland annat följande: Såväl i sakkunnigbetänkandet som i åtskilliga däröver avgivna yttranden understrykes vikten av en kontroll av de nu livligt omreklamerade näringspreparaten, vilka torde vara mycket uppmärksammade bland allmänheten. Utan tvivel vore detta problem förtjänt av beaktande, men en lagstiftning inriktad därpå synes kräva ytterligare överväganden, varvid särskilt bör tagas i betraktande, om icke, såsom i några yttranden ifrågasatts, frågan bör lösas i ett större sammanhang. Sålunda har, på sätt förut framhållits, frågan om näringspreparaten nära samband med läkemedelsproblemet, bestämningen av begreppet läkemedel och lagstiftningen härom. I detta sammanhang förtjänar även upptagas det betydelsefulla önskemålet om en lagstiftning omfattande all reklam för »fria» läkemedel, sålunda icke endast vad angår vitaminer. Slutligen kan det icke anses uteslutet, att en kontroll kan bliva erforderlig även av reklamens utnyttjande av en varas naturliga vitaminhalt, Möjligen kan det bliva erforderligt att uppmärksamma även andra biokemiskt betydelsefulla ämnen än vitaminer. Dessa olika problem med beröringspunkter sinsemellan synas böra upptagas i ett sammanhang och kunna tänkas föranleda en gemensam författning eller ett komplex av korresponderande författningar, vilka i högre grad än den här föreslagna skulle lägga tyngdpunkten på reklamkontrollen. Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande över propositionen behovet av kontroll över näringspreparaten och anförde därvid bland annat: Det är enligt utskottets mening icke tillfredsställande, att en mångfald näringspreparat även i fortsättningen komma att kunna saluföras under framhållande av preparatens vitaminhalt utan att vare sig vitaminiseringens styrka eller den för preparaten bedrivna reklamen är underkastad kontroll från myndigheternas sida, Ju mera kännedom om vitaminernas betydelse sprides bland allmänheten, desto större komma säkerligen ölägenheterna att bliva av en överdriven och missledande reklam beträffande sådana varor. Dessa olägenheter kunna lätt bliva mera framträdande, om en skärpning skulle inträda i försörjningsläget beträffande livsmedel med därav följande svårigheter att genom födan erhålla en tillfredsställande vitamintillförsel. Utskottet förutsätter, att frågan om åstadkommande av en lämplig kontroll av vitaminiserade näringspreparat ooh av reklamen för sådana varor kommer att ägnas fortsatt uppmärksamhet från statsmakternas sida, I 1941 års betänkande behandlas frågan om kontroll över reklamen med näringspreparaten på s. 120—121. Här föreslås icke några, egentliga lagstiftningsåtgärder under hänvisning bland annat till lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Däremot anse de sakkunniga, att det borde uppdragas åt statens institut för folkhälsan att följa i tidningar och tidskrifter införd reklam för sådana näringspreparat, pastiller, tabletter och dylika varor, som avsåges i 1 kap. 15 § förslaget till livsmedelsstadga, samt att till allmän åklagare, annonsör eller annan göra de framställningar, var-

212 till denna granskning kunde föranleda, Bestämmelse härom borde intagas i institutets instruktion. De sakkunniga. Det förekommer i icke obetydlig utsträckning att livsmedel i reklamen angives som vitaminrikt, näringsrikt eller liknande utan att det på något sätt kan visas, att livsmedlet är särskilt rikt på vitaminer eller andra näringsämnen. Är uppgiften uppenbart felaktig, kan vederbörande givetvis fällas till ansvar för illojal reklam. Det har emellertid visat sig, att det i många fall, som i och för sig varit värda att beivras, varit svårt att få till stånd ett åtal jämlikt lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, speciellt med hänsyn till svårigheterna att få fram en tillfyllestgörande bevisning. I detta läge ha de sakkunniga övervägt att få till stånd bestämmelser, vilka skulle på ett mera effektivt sätt kunna motverka de missförhållanden, som otvivelaktigt förefinnas på ifrågavarande område. De sakkunniga ha stannat vid att här föreslå vissa begränsningar i fråga om reklamens utformning. Det skall alltså icke vidare vara tillåtet, att i reklamen — vare sig denna hänför sig till själva förpackningen, vari livsmedlet saluhålles, eller till annons, affisch eller dylikt — endast använda sådant uttryck som att livsmedlet är rikt på vitaminer eller dylikt, utan därvid måste tillika arten och halten av dessa ämnen angivas. Detsamma skall gälla mineralämnen eller andra näringsämnen, vilka icke i nämnvärd mån bidraga till kaloritillförseln. Det torde vara att vänta, att man med en sådan bestämmelse kan råda bot på de mera väsentliga missförhållandena. Att införa en liknande bestämmelse i fråga om de i egentlig mening energigivande näringsämnena, såsom äggvita, fett och kolhydrat, torde icke vara erforderligt, då de mera sällan användas i missvisande reklam. Detta i sin tur torde sammanhänga med att människans intuitiva uppfattning av halten näringsämnen i viss vara är betydligt mera preciserad, då det gäller dessa egentliga näringsämnen än då det gäller vitaminer och andra näringsämnen av mera specifik karaktär. De sistnämnda påverka endast i ringa grad eller över huvud icke alls mättnadskänslan, vilken däremot har ett sammanhang med kostens kalorihalt. E t t generellt förbud att i reklam omnämna vitaminer, mineralämnen eller andra näringsämnen, vilka icke nämnvärt bidraga till kaloritillförseln, utan att angiva arten och halten av dylika ämnen skulle emellertid medföra den nackdelen, att reklamen icke skulle fylla sin betydelsefulla uppgift att intressera människorna för dessa viktiga födoämnesbeståndsdelar. Man skulle härigenom kunna gå miste om en folkuppfostrande medverkan från reklamens sida, vilken utan tvivel haft och i framtiden bör bliva av stor betydelse. Det vore enligt de sakkunnigas mening stötande, om man t. ex. icke skulle få göra reklam för i naturen förekommande livsmedels vitaminhalt, utan att halten angavs. En dylik föreskrift skulle i själva verket innebära, att all sådan reklam för denna typ av livsmedel i praktiken måste inställas. Däremot bör man vara skyldig att angiva, vilka vitaminer eller mineralämnen

213 och liknande beståndsdelar man avser. Från föreskrift om haltangivelse har i förslaget därför undantagits mjölkprodukter, ägg, oberedda köttvaror och fiskvaror samt frukt, bär och grönsaker i oberett tillstånd. Har varan undergått beredning, måste denna förutsättas ha kunnat så påverka varans halt av ifrågavarande ämnen, att det icke kan anses lämpligt att för sådana varor göra avkall på kravet på haltangivelse. 9 kap. Livsmedels försäljning efter vikt. 45—46 §§. Gällande föreskrifter. Någon generell bestämmelse om livsmedels försäljning efter vikt finnes icke för närvarande. Emellertid är i 11 § prisregleringslagen den 30 juni 1947 stadgat, att myndighet äger beträffande yrkesmässig försäljning av viss förnödenhet meddela föreskrift angående bland annat skyldighet att sälja förnödenheten efter vikt eller mått. Motsvarande bestämmelse har funnits jämväl i tidigare prisregleringslagar. Med stöd av denna bestämmelse har statens priskontrollnämnd den 16 juni 1942 (meddelande nr 115) föreskrivit, att försäljning i butik eller å allmän saluplats inom vissa i meddelandet angivna kommuner av potatis, rotfrukter och grönsaker samt äpplen, päron och plommon allenast må äga rum efter vikt samt att detsamma i ett fåtal angivna samhällen skulle gälla jämväl lingon och blåbär. Från bestämmelserna ha dock undantagits dels grönsallad och rädisor samt dill, persilja, gräslök och andra dylika kryddväxter, som vanligen säljas i knippor, dels ock, i fall då blasten medföljer, färska morötter, palsternackor, rödbetor, färsk rotselleri samt färsk gul och röd lök. Vidare har priskontrollnämnden den 10 juli 1944 (meddelande nr 471) föreskrivit, att bestämmelserna i meddelandet nr 115 skola omfatta jämväl krusbär samt röda och svarta vinbär vid försäljning i butik eller å allmän saluplats i Stockholm. Den 25 januari 1943 (meddelande nr 242) har priskontrollnämnden beträffande importerade färska apelsiner, mandariner, citroner, vinteräpplen och vinterpäron ävensom importerad lök föreskrivit, att dessa varor vid försäljning i butik eller å allmän saluplats må säljas endast efter vikt. Motsvarande föreskrift har vid flera tillfällen, senast den 22 augusti 1949 (meddelande nr 1175), meddelats beträffande inhemska och vissa importerade äpplen och päron. Statens livsmedelskommission har i cirkulär den 18 november 1947 (nr 2996) föreskrivit, att envar, som yrkesmässigt försäljer ägg, skall vara skyldig sälja äggen efter vikt. 1941 års förslag. Förslaget till livsmedelsstadga upptager i 1 kap. 11 § en bestämmelse av innehåll, att det inom område i stad eller å landet, där hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande stad gälla, må, då så finnes erforderligt, bestämmas, att livsmedel av de slag, som i bestämmelsen angivas, i butiker och därmed likartade försäljningslokaler samt å allmänna saluplatser icke

214 må försäljas annorledes än efter vikt. Det tillägges, att sådan bestämmelse skall meddelas i den ordning 30 § hälsovårdsstadgan föreskriver. Beträffande de sakkunnigas motivering se s. 200—204 i betänkandet. Yttrandena över 1941 års förslag. I de flesta yttrandena lämnas ifrågavarande bestämmelse utan erinran. Stockholms handelskammare, som säger sig icke ha något att erinra mot att möjlighet beredes att i kommunal ordning besluta om försäljning av vissa livsmedel efter vikt, anför emellertid, att det hade varit önskvärt, om denna fråga kunnat genom en rikslagstiftning lösas enhetligt för hela landet. — Från medicinskt håll har man därjämte i vissa yttranden påtalat den skillnad mellan stad och landsbygd, som här kommer till synes. Slakthus- och saluhalls styr elsen i Stockholm erinrar om en av styrelsen tidigare gjord, i 1941 års betänkande refererad framställning om mera generella föreskrifter rörande skyldighet att försälja trädgårdsprodukter och bär efter vikt. Styrelsen åberopar här bland annat en av Sveriges konditionerande trädgårdsmästares förbund i maj 1941 till styrelsen avgiven skrivelse, vari förbundet tillstyrkt styrelsens framställning. Förbundet anför därvid som sin bestämda uppfattning, att det vore ofrånkomligen nödvändigt, att en dylik lagstiftning finge omfatta hela riket och icke gjordes beroende av vissa lokala myndigheters ställningstagande till densammas giltighet. Genom de på senare tider väsentligen förbättrade transportförhållandena skedde en omfattande förflyttning av produkter från en landsdel till en annan. Därest de lokala myndigheterna skulle beklädas med befogenhet att bestämma om lagens giltighet, skulle detta komma att medföra onödigt besvär vid försäljningen från ett område, där måttsystemet fortfarande begagnades, till ett, där viktsystemet genomförts. Omräkningarna från det ena systemet till det andra måste för handeln bliva betungande samt i vissa fall komma att giva anledning till onödiga irritationer. — Styrelsen framhåller i sitt över 1941 års betänkande avgivna yttrande, att styrelsen helt delade uppfattningen, att en lagstiftning av ifrågavarande art icke hade någon mera påtaglig uppgift att fylla på den rena landsbygden. Däremot kunde styrelsen icke biträda förslaget, att bestämmelsen, på sätt de sakkunniga förordat, skulle givas fakultativ karraktär. För alla större bebyggelsecentra, där en marknad med trädgårdsprodukter och bär över huvud förekomme, vore olägenheterna av det nuvarande systemet med säkerhet desamma. Dessa olägenheter skulle bliva än mer framträdande, särskilt för partihandeln, därest olika bestämmelser på detta område skulle vara gällande för likartade, närliggande orter. Partihandeln måste nämligen vid sin distribution anpassa sig efter de normer, som gällde för detaljhandeln på orten. Med hänsyn härtill borde den föreslagna bestämmelsen givas tvingande karaktär inom sådana samhällen, där hälsovårdsstadgan för stad vore gällande. Därmed torde man i stort sett ha nått den gränsdragning, som de sakkunniga eftersträvat. Den lagstiftning, som styrelsen sålunda förordat, torde böra vara så konstruerad, att den beträffande olika varuslag kunde

215 allt efter vunna erfarenheter undergå utvidgning eller begränsning. Det torde sålunda böra uppdragas åt Kungl. Maj:t att i detta avseende bestämma tilllämpningsområdet. Slutligen ville styrelsen framhålla, att de sakkunnigas uppfattning, att de nuvarande olägenheterna särskilt gjorde sig gällande inom torghandeln, icke vore riktig. Detaljhandelns företrädare framhölle nämligen, att ölägenheterna vore desamma för butikshandeln, och, såvitt styrelsen kunde finna, förelåge inga omständigheter, som skulle föranleda olikartade förhållanden inom de bägge slagen av detaljhandel. De sakkunniga: Bedan i motiveringen till 37—41 §§ har antytts, att frågan om att införa tvingande föreskrifter om livsmedels försäljning efter vikt nu befinner sig i ett helt annat läge än vid tiden för avgivandet av 1941 års betänkande. Mellan sistnämnda tidpunkt och den nuvarande ligger en långvarig kristid, under vilken statsmakterna sett sig nödsakade till mycket djupa ingripanden på handelns område, bland annat i prisreglerande och priskontrollerande syfte. Just ur denna synpunkt har det ofta varit viktigt att en kvantitetsmässig försäljning av en vara blivit obligatorisk, och då vikten oftast är lättare att kontrollera och ger en bestämdare uppfattning om kvantiteten än volymen, har man i viss utsträckning, med stöd av prisregleringslagen, meddelat bestämmelser om att varor skola försäljas efter vikt. Detta gäller bland annat vissa slag av livsmedel. Livsmedelshandeln i vårt land har därigenom under dessa år blivit alltmera inriktad på ett sådant försäljningssätt, och ett införande nu av generella, tvingande föreskrifter i ämnet torde icke i samma grad komma att betraktas som en revolutionerande åtgärd, som måhända hade blivit fallet före kriget, De sakkunniga ha därför — med frångående av den ståndpunkt i frågan, som intogs i 1941 års betänkande — ansett sig böra förorda sådana mera generella bestämmelser. Beträffande de sakkunnigas förslag i detta hänseende må följande framhållas. Bestämmelserna torde, så långt deras räckvidd sträcker sig, böra erhålla tvingande karaktär och icke göras beroende av enskilda kommuners beslut. Med våra nuvarande kommunikationer och täta förbindelser mellan olika landsdelar måste det framstå såsom olägligt, att en vara i en kommun obligatoriskt skall försäljas efter vikt, medan detta kanske icke är nödvändigt i grannkommunen. Av liknande skäl synes bestämmelsens giltighet icke böra inskränkas till stads planlagda område eller annat område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad äro gällande. Skillnaden mellan städer och landsbygd i kommersiellt hänseende har alltmera utsuddats, och anledning synes icke föreligga, att på denna punkt upprätthålla en sådan skillnad. Av naturliga skäl torde bestämmelserna böra avse endast detaljhandeln. Till detaljhandeln hänföres här även torghandeln. Bestämmelserna böra avse allenast varor, som saluhållas i oförpackat eller butiksförpackat skick. På grund av bestämmelserna i 37 och 39 §§ komma samma regler att gälla även förpackade varor.

216 Från bestämmelsernas tillämpning torde böra undantagas varor i flytande form. Här är försäljning efter volym i många fall vedertagen och naturlig, och anledning finnes icke att söka åstadkomma någon ändring häri. Å andra sidan bör det givetvis icke förhindras, att även dylika varor säljas efter vikt. Så är ofta fallet exempelvis i fråga om matoljor och liknande. Gränsfall, då det är tveksamt om en vara är av fast eller flytande form, finnas givetvis men torde icke ha någon större betydelse. I överensstämmelse med vad de sakkunniga i motiveringen till 39 § anfört beträffande förpackade livsmedel, böra även oförpackade eller butiksförpackade livsmedel kunna få försäljas efter styck, när det gäller små kvantiteter. Samma gräns som den i 39 § föreslagna eller 50 gram torde här vara lämplig. Vidare torde undantag böra göras för smörgåsar, bakelser och andra bakverk, som äro att hänföra till konditorivaror samt för rotgrönsaker med blast ävensom för dill, persilja och andra dylika kryddväxter, som vanligen försäljas i knippor. Att här kräva viktförsäljning synes onödigt. Emellertid torde behov av ytterligare undantag från huvudregeln finnas. I stadgan bör då angivas, att dylikt undantag må medgivas av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Det kan finnas lämpligt att generellt eller i viss begränsad utsträckning lämna dylik fullmakt åt en central myndighet, t. ex. kommerskollegium eller statens jordbruksnämnd. Tänkbart är emellertid även att dylik fullmakt lämnas länsstyrelserna, var inom sitt län. 10 kap. Särskilda bestämmelser om vissa livsmedel. A. Inledande bestämmelser. 47 §. Gällande föreskrifter. Enligt 1 § förordningen den 29 juni 1917 angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen och fodermedel får vid varas saluhållande eller försäljning såsom födoämne för densamma icke brukas någon av de i förordningen angivna varubenämningarna, där varan till sin sammansättning avviker från den normala sammansättningen hos den vara, vilken genom benämningen utmärkes. De benämningar, som här äro i fråga, äro mjölk, grädde, smör, margarin, flott, korv, mjöl, socker samt honung eller med någon av dessa varubeteckningar liktydig benämning, vare sig benämningen brukas ensam eller i ordsammanställning, som antyder likhet i användningen med motsvarande vara, vidare ägg i ordsammanställning såsom äggpulver och slutligen saft i ordsammanställning, som angiver saften såsom beredd av frukter eller bär. Vad som stadgats om dessa varubenämningar på svenska språket skall gälla jämväl motsvarande benämningar på främmande språk. Där för särskilt fall meddelats bestämmelser i fråga om vad som skall anses med normal sammansättning av vara, som här angivits, skall gälla vad sålunda stadgats. — Enligt 3 § samma förordning skall dock vad sålunda stadgats ej vara hinder för att

217 vara, som är avsedd att vara ersättning för vara med benämning som nyss angivits, hålles till salu eller försäljes under beteckning, vari sagda benämning ingår, under förutsättning att varans egenskap av ersättningsmedel uppenbart framgår av den använda beteckningen. 1941 års förslag. I l kap. 12 § förslaget till livsmedelsstadga är intagen bestämmelse av innehåll, att livsmedel ej må saluhållas eller försäljas under någon av de varubenämningar, som avses i vissa närmare angivna paragrafer i förslaget, eller under benämning, som är liktydig med någon av dessa varubenämningar, med mindre varan till sin sammansättning och beskaffenhet motsvarar de fordringar, som i respektive lagrum angivas för livsmedel med den ifrågavarande benämningen. Vad sålunda stadgas skall gälla, vare sig benämningen brukas ensam eller i ordsammanställning, som antyder likhet i användningen med den vara, vilken genom benämningen utmärkes, samt skall ock gälla om motsvarande benämningar på främmande språk. I 1 kap. 14 § förslaget till livsmedelsstadga finnes intagen bestämmelse, vilken så gott som helt överensstämmer med 3 § i 1917 års förordning. Yttrandena över 1941 års förslag. Mot den princip, som kommit till uttryck i förevarande del av 1941 års förslag till livsmedelsstadga — nämligen att i densamma upptaga vissa allmänna bestämmelser, som ange innebörden av det skydd, som i de följande specialbestämmelserna ges åt vissa benämningar — har i yttrandena icke någon anmärkning framställts. Nämnas bör emellertid, att Sveriges kemiska industrikontor av praktiska skäl föreslår, att specialföreskrifterna rörande olika varuslag skola helt utbrytas ur stadgan och införas i särskilda följdförfattningar. Skulle detta emellertid icke anses lämpligt, hemställer kemikontoret, att de speciella varubestämmelserna sammanföras i ett enda kapitel och att i detta även i möjligaste mån intagas åtminstone hänvisningar till andra för speciella livsmedel gällande bestämmelser. Det är nämligen, säger kemikontoret, ett önskemål, vars betydelse i olika avseenden icke torde böra underskattas, att allmänheten i en livsmedelsstadga skall kunna finna åtminstone en hänvisning till gällande bestämmelser på livsmedelslagstiftningens område. — Ytterligare hänvisas till de i motiveringen till 42 § refererade yttrandena. De sakkunniga: Beträffande de stadganden, som skola gälla för speciella livsmedel, ha de sakkunniga i nu förevarande förslag följt samma princip, som ligger till grund för 1941 års förslag och som hämtats från förut omförmälda förordning av år 1917. I de särskilda bestämmelser för vissa livsmedel, som äro intagna i vissa följande paragrafer i detta kapitel (jfr 54 och 55 §§, 60 § 3 mom, 61 § 1 och 3 mom., 62 § 1 mom., 83—85, 88, 95, 100—103, 105—110, 118, 120, 123—125, 128, 129, 132 och 133 §§), stadgas att livsmedlet skall vara sammansatt på visst sätt eller eljest fylla vissa i bestämmelsen närmare angivna fordringar. Innebörden av dessa föreskrifter anges närmare i förevarande paragraf. Har nämligen sådan föreskrift givits beträffande livsmedel

218 med viss benämning, får livsmedlet icke saluhållas under denna benämning eller under beteckning, som är liktydig med benämningen, om icke föreskriften är uppfylld. Då det exempelvis i det följande föreskrives, att saft skall innehålla viss procent råsaft, medför nu förevarande bestämmelse, att varan icke får saluhållas som saft, om varan icke har den föreskrivna sammansättningen. I olikhet med 1941 års förslag har med saluhållande i denna paragraf likställts servering åt allmänheten, vilket i vissa avseenden är ett slags saluhållande. I formellt hänseende ha de sakkunniga så till vida tillmötesgått kemikontorets ovan refererade önskemål, som samtliga hithörande bestämmelser sammanförts till ett kapitel. Bestämmelserna ha därvid betydligt utvidgats, i det att vissa varugrupper, som enligt 1941 års förslag skulle regleras enligt specialförfattningar eller över huvud icke blivit föremål för reglering, här medtagits. Däremot ha de sakkunniga icke upptagit kemikontorets förslag att utesluta specialbestämmelserna ur stadgan och överföra dem till särskilda författningar i kungörelseform. Det har nämligen ansetts medföra stora praktiska fördelar att få så många som möjligt av de bestämmelser, som skola reglera livsmedels tillverkning och försäljning sammanförda i en författning. Då denna författning, såsom i annat sammanhang anföres, torde böra så till vida underställas riksdagen, att riksdagens yttrande över densamma inhämtas, följer visserligen, enligt gällande praxis, att mera väsentliga ändringar i författningen icke kunna vidtagas utan att riksdagen höres däröver. Detta förhållande synes emellertid icke böra hindra att bestämmelserna sammanföras i en författning. Föreskrifterna om livsmedels sammansättning äro ekonomiskt sett av lika stor betydelse som övriga bestämmelser i stadgan, och särskild anledning att giva dessa bestämmelser rent administrativ karaktär, så att de kunna ändras utan riksdagens hörande torde icke föreligga. Liksom beträffande övriga delar av stadgan bör dock gälla, att detaljjusteringar av mindre betydelse skola kunna äga rum utan riksdagens hörande. B. Mjölk, grädde, smör. 48 §. Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande författningar. 1941 års förslag upptager i 3 kap. 1 § en bestämmelse av innehåll, att mjölk och grädde från andra djur än kor icke må saluhållas eller försäljas utan att därvid uppgives från vilken djurart varan härrör. Beträffande motiveringen se s. 213 i betänkandet. Yttrandena över 1941 års förslag. Länsveterinären i Västernorrlands län anser, att paragrafen fullständigt saknar praktisk betydelse och att den därför bör utgå. Lantbrukshögskolan anser paragrafen, med hänsyn till den ytterst ringa omfattning, vari mjölk och grädde från andra djur än kor saluhålles, lämpligen böra flyttas till slutet av kapitlet. — I övrigt förekommer intet uttalande rörande paragrafen.

219 De sakkunniga: Paragrafen synes böra bibehållas och bör även stå kvar såsom inledning till detta avsnitt, I de sakkunnigas nu föreliggande förslag har gjorts den modifikationen i det tidigare förslaget, att det jämväl skall vara förbjudet att till allmänheten servera mjölk eller grädde från annat djur än ko utan att upplysning om varans ursprung lämnas. Det synes naturligt att i detta hänseende jämställa saluhållande och servering till allmänheten. 4 9 - 5 1 §§. Gällande föreskrifter: I 1919 års hälsovårdsstadga finnas bestämmelser om mjölk och grädde, gällande för städer och därmed jämställda samhällen, i 10 § 2 mom. Här stadgas i första stycket, att mjölk från djur, vilket är eller skäligen kan misstänkas vara behäftat med sjukdom, som kan menligt inverka på mjölkens beskaffenhet, eller blivit behandlat med sådant läkemedel, som genom att övergå i mjölken eller på annat sätt kan göra densamma skadlig eller otjänlig till människoföda, icke må, i syfte att därtill användas, införas till stad eller där hållas till salu eller överlämnas till annan. — I andra stycket föreskrives, att mjölk, som hålles till salu, icke får vara utspädd med vatten eller bemängd med främmande ämne, ej heller, utan att sådant särskilt angives, vara berövad något av sina naturliga beståndsdelar. —• Beträffande tredje stycket se nedan under 52 §. — I fjärde stycket stadgas, att vad som i momentet sagts om mjölk i tillämpliga delar gäller även om grädde och smör. Enahanda bestämmelser äro för landsbygden givna i 45 § 2 mom. hälsovårdsstadgan. Dock talas här icke i första stycket om införande till stad. Benämningarna mjölk och grädde äro skyddade enligt bestämmelserna i 1917 års förordning. (Jfr ovan under 47 §). Vissa bestämmelser av kristidskaraktär äro givna i kungörelsen den 6 mars 1942 (nr 91) med vissa bestämmelser angående handeln med mjölk. Det stadgas här i 1 §, att till följd av rådande utomordentliga förhållanden handeln med mjölk tills vidare skall vara underkastad särskilda bestämmelser på sätt i kungörelsen närmare stadgas. Huvudstadgandena återfinnas i 2 §, enligt vilken utan medgivande av statens livsmedelskommission eller, efter dess bemyndigande, av lokal kristidsmyndighet icke må saluhållas, försäljas eller annorledes överlåtas eller förvärvas annan mjölk än sådan, som enligt av livsmedelskommissionen meddelade föreskrifter vid mejeri 'Standardiserats till en fetthalt av 3 %. Mjölk skall därvid anses hålla den föreskrivna fetthalten ändå att fetthalten med högst 0,i % under- eller överstiger den föreskrivna. Från bestämmelserna undantagas dock vissa överlåtelser av mjölk. Vidare stadgas, att utan hinder av bestämmelserna i fråga skummjölk med en fetthalt, understigande 0,1 %, ävensom kärnmjölk med en fetthalt, understigande 1 %, må saluhållas, överlåtas och förvärvas. Slutligen angives, att om skyldighet att vid saluhållande av standardiserad mjölk angiva mjölkens egenskap av standardiserad vara är särskilt stadgat. — I övrigt inne-

220 håller kungörelsen vissa bestämmelser om övervakningen av kungörelsens tilllämpning ävensom straff- och processuella bestämmelser m. m. Livsmedelskommissionen har utfärdat närmare bestämmelser rörande kungörelsens tillämpning, vilka återfinnas i livsmedelskommissionens cirkulär den 16 april 1948 (nr 3075) s. 3 f. Här anföres bland annat: Enligt 10 § 2 mom. och 45 § 2 mom. hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 Gäller bland annat, att mjölk, som hålles till salu, ej utan att sådant särskilt angives får vara berövad något att sina naturliga beståndsdelar. Då standardiseringen regelmässigt innebär viss sänkning av fetthalten i mjölken, är således envar, som saluhåller standardiserad mjölk, skyldig att upplysa om nämnda förhållande. Detta kan, beträffande mjölk, som saluhålles i butik lämpligen ske genom uppsättande i butiken på för allmänheten väl synlig plats av ett anslag, vari angives att den mjölk, som saluhålles, (med undantag för skummjölk och kärnmjölk) är standardiserad till en fetthalt av 3 %. Beträffande mjölk, som försäljes annorledes än i butik (exempelvis genom kringföring till konsumenter), kan tillkännagivandet ske på så sätt, att de kärl, i vilka mjölken kringf öres, på lämpligt sätt förses med beteckningen »standardiserad mjölk» eller förkortning av dessa ord. Beträffande förfarandet vid standardiseringen föreskrives i cirkuläret, att standardiseringen skall ske antingen genom skumning eller, där detta med hänsyn till kostnaderna för anskaffande av lämpliga skumningsmaskiner m. m. ej rimligen låter sig göra, genom tillsättning av pastöriserad skummjölk. I båda fallen må även, därest så skulle visa sig lämpligt för ernående av föreskriven fetthalt, tillsättning av pastöriserad grädde ske. I de fall, där mjölk må försäljas utan föregående pastörisering, må vid standardisering genom tillsättning av skummjölk eller grädde användas opastöriserad skummjölk, respektive opastöriserad grädde. 1941 års förslag. 1 3 kap. 2 § förslaget till livsmedelsstadga föreskrives, att mjölk och grädde ej må saluhållas, försäljas, utlämnas till annan eller införas till hälsovårdsområde: 1. då varan företer ett från det normala avvikande utseende; 2. då varan härrör från djur, som är eller skäligen kan misstänkas vara behäftat med sjukdom, som kan menligt inverka på mjölkens beskaffenhet, såvida icke varan jämlikt särskilda föreskrifter likväl må användas till människoföda; 3. då varan är bemängd med främmande ämne. I ett andra stycke stadgas, att medicinalstyrelsen äger medgiva, att mjölk och grädde, som saluhålles eller försäljes, må vara tillsatt med vissa ämnen, avsedda att avlägsna mjölkfel. I 4 § av samma kapitel är intagen bestämmelse av innehåll, att mjölk icke må vara utspädd med vatten och ej heller, utan att sådant särskilt angives, vara berövad något av sina naturliga beståndsdelar. Beträffande motiveringen hänvisas till betänkandet s. 212—219 samt 220—223. I de sakkunnigas förslag ingår icke någon generell bestämmelse om minimi-

221 fetthalt i mjölk. De sakkunniga ha förutsatt, att detta spörsmål skulle regleras genom lokala matvarustadgor. I det förslag till normalmatvarustadga, som är framlagt i betänkandet, återfinnes bestämmelse härom i 12 § 1 mom, där en bestämmelse föreslås av innehåll, att oskummad mjölk skall innehålla minst 3 % fett. Yttranden över 1941 års förslag. Medicinalstyrelsen uttalar som allmänt omdöme angående de föreslagna bestämmelserna om mjölk, att varken de nu gällande eller de föreslagna bestämmelserna kunde tillförsäkra vårt folk en i hygieniskt avseende oklanderlig mjölk. Svenska stadsläkarföreningen, distriktsveterinär föreningen samt vissa veterinärer och hälsovårdsnämnder hålla före, att de sakkunniga borde ha upptagit frågan om införande av en obligatorisk mjölkkontroll. Vad särskilt angår 2 § i 1941 års förslag må följande yttranden återges: Första punkten. Länsveterinären i Västernorrlands län och hälsovårdsnämnden strands köping anse orden »lukt eller smak» böra tilläggas.

i Mora-

Andra punkten. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att bestämmelsen icke vore möjlig att tillämpa överallt. En kreatursägare kunde komma att överträda förbudet utan att ha vetskap därom. Detsamma gällde mejerier, som levererade uppsamlad konsumtionsmjölk. Möjlighet till undantag måste därför finnas. Det kunde ifrågasättas, om den föreslagna formuleringen vore tillräckligt klarläggande i detta hänseende. Länsveterinären i Uppsala län säger sig ha väntat grundligare utredning beträffande denna punkt, särskilt i fråga om kontrollföreskrifter beträffande beskaffenheten av mjölk från besättningar, vilkas hälsotillstånd vis å vis tuberkulosen ej vore närmare känd, och på orter, där pastöriseringstvång ej rådde. Medicinalstyrelsens förslag om pastöriseringstvång även på landsbygden eller skyldighet att förete veterinärintyg rörande tuberkulostillståndet inom besättningen borde biträdas. Länsveterinären i Göteborgs och Bohus län anser, att i förevarande punkt borde ha intagits föreskrift, att bevis om att mjölk och grädde, som utlämnades till annan, härstammade från sunda djur, borde anskaffas, och, om så önskades, företes för mottagare, därest mjölken ej undergått pastörisering. Länsveterinären i Västerbottens län föreslår införande av bestämmelse om skyldighet för ägare av ladugård att, där hälsovårdsnämnd så finner nödigt, förete intyg om skötarnas och djurens hälsotillstånd. Länsveterinären i Gotlands län finner andra punkten böra erhålla sådan formulering, att även om visst sjukt djur icke kunde utpekas, man likvisst kunde förbjuda försäljning av mjölk från besättningen. Länsveterinären i Norrbottens län anser, att efter punkt 2 borde inskjutas en särskild punkt av ungefär följande lydelse: »då mjölken härrör från ladugård av sådan beskaffenhet att stor svårighet föreligger att hålla lokal, in-

222 ventarier och djur snygga och rena». En avspärrning av mjölkleveranser från alltför gammalmodiga och illa byggda ladugårdar, tills nödiga förbättringar gjorts, måste nämligen kunna vidtagas. Länsveterinären i Västerbottens län finner underligt, att i kapitlet saknades varje bestämmelse om inredning och skötsel av ladugård, där mjölk för förtäring- framställdes. Följande bestämmelse föreslås: »Ladugård, där mjölk framställes för förtäring av människor eller för smör- och ostberedning, skall vara så inredd, att dess renhållning icke oskäligt försvåras. För luftutbyte skola tillräckligt effektiva anordningar finnas. Höns, gäss och dylika fjäderfä få ej finnas lösa i ladugården. Om sådana djur där hysas, skola de på betryggande sätt vara instängda i viss del av ladugården. I ladugården skall hållas så rent och snyggt, som omständigheterna medgiva.» Jämväl hälsovårdsnämnden i Östersund anser i detta kapitel böra införas bestämmelser om minimifordringar på den hygieniska beskaffenheten av ladugårdar, varifrån mjölk levereras. Länsveterinären i V ärmlands län anser det böra stadgas, att endast mjölk från reaktionsfria besättningar får försäljas till direkt konsumtion såväl på landet som i stad. Tredje punkten. Förste provinsialläkarnes förening anser punkten böra fullständigas och hänvisar till ett fall, då kylmaskineriet sprang läck och en saltlösning kom ut i en stor mängd grädde. Saltlösningen innehöll klorkalcium och vid ett senare taget prov även rikligt med dextrosjäsande bakterier. Den förorenade grädden, efter bearbetning till smör, orsakade en omfattande paratyfusepidemi. Anställt åtal ogillades. Under rättegången framhölls, att klorkalcium icke var något för mjölken främmande ämne. Bakterieinblandningen ansågs synbarligen icke innebära att mjölken blivit bemängd med främmande ämnen. Förste provinsialläkaren i Kronobergs län hänvisar till samma fall och framhåller, att om mjölk blivit förorenad med vatten, som innehölle t. ex. paratyfusbaciller, mjölken behövde försättas blott med en bråkdel av detta vatten för att bliva hälsovådlig. Mjölken vore dock icke bemängd med det främmande ämnet och fölle ej heller under punkt 1 eller 2. Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår, att uttrycket »bemängd med» utbytes mot »tillsatt med». Hälsovårdsnämnden i Växjö vill ha ett mera klarläggande uttryck än bemängd med, då under den föreslagna bestämmelsen ock borde falla en förorening av mindre omfattning. Även förste provinsialläkaren i Värmlands län önskar bestämmelsen förtydligad. Förste provinsialläkaren i Kalmar län anser, att i tredje punkten lämpligen borde ha intagits bestämmelser rörande förekomsten av bakterier i mjölk. I fråga om 3 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag har man i flera yttranden gått in på frågan om standardiseringen av mjölken och de härom givna bestämmelsernas fortbestånd under normala tider. Sålunda framhåller Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, att mjölken borde vara standard!-

223 serad till sin fetthalt. Ifrågavarande paragraf borde därför erhålla sådan lydelse, att viss minimifetthalt stipulerades för sådan mjölk och att standardisering av konsumtionsmjölkens fetthalt till den sålunda stipulerade minimifetthalten genom partiell skimming eller genom tillsats av grädde eller skummjölk bleve tillåten utan att detta särskilt behövde angivas vid varans försäljning. Lantbruksstyrelsen framhåller, att det ur lantbruksekonomisk synpunkt skulle vara av stort värde, om den mjölk, som skulle användas för direkt konsumtion, i likhet med mjölk, som användes till grädde, smör och ost, på sakliga grunder prissattes efter fettinnehåll. Så länge detta icke skedde, hade leverantörerna till de stora konsumtionsmjölksmejerierna icke haft intresse att inrikta sin nötkreatursavel på stegrad fetthalt, varigenom en viss dualism i fråga om avelsintresset mellan utpräglade konsumtionsmjölks- och produktionsområden kommit att göra sig gällande. Det vore ej tilltalande, att fetthalten i den mjölk, som skulle användas såsom helmjölk, i olika delar av landet helt skulle vara beroende av de nötkreatursraser och -stammar, varifrån mjölken levererades, samt på mejeriernas möjligheter att genom urval av de olika leveranserna taga ut den mjölk, som låge för platsen bestämd minimifetthalt närmast. Stadgandet i 4 § borde därför icke gälla för fettet, varav mjölken borde hålla viss minimihalt, förslagsvis 3 %. Tillika borde föreskrivas, att standardisering av mjölk till föreskriven minimifetthalt finge ske endast i mejeri, vara mejeristadgan ägde tillämpning, samt verkställas endast genom att mjölkfett tillfördes i form av grädde eller borttoges genom skimming eller tillsats av skummjölk. Svenska mejeriernas riksförening anser, att standardisering av mjölk i framtiden borde upprätthållas, i första hand såtillvida, att konsumtionsmjölken borde innehålla viss mängd fett med rätt för den, som försålde konsumtionsmjölk, att ur mjölken ha uttagit eventuellt överstigande fett. 4 § borde erhålla en häremot svarande utformning, nämligen att mjölken, förutom att ej vara utspädd med vatten, icke finge vara berövad andra av sina naturliga beståndsdelar än det fett, som uttagits för att nedbringa fetthalten till föreskriven nivå. Såsom bestämmelserna utformats, skulle hinder möta att såsom skedde vid rening av mjölk i reningscentrifug borttaga bland annat de i mjölken ingående levkocyterna. För undvikande av missförstånd och tveksamhet vore ett förtydligande av bestämmelserna härutinnan erforderligt. Hälsovårdsnämnden i Bräkne-Hoby framhåller, att 4 § stode i motsatsförhållande till nuvarande bestämmelser om standardisering av mjölken samt att paragrafen därför, då nämnden icke såge någon olägenhet av att mjölken även i framtiden bleve standardiserad, borde omarbetas. Även länsstyrelsen i Uppsala anser paragrafen böra jämkas med hänsyn till standardiseringen. Länsveterinären i Göteborgs och Bohus län anser däremot standardisering böra förekomma endast under kristid och stränga straff böra utmätas vid påvisad förfalskning. Hälsovårdsnämnden i Göteborg instämmer i ett av förste stadsläkaren därstädes avgivet yttrande, vari påtalas, att formuleringen i 4 § ej är fullt adekvat och synes kunna leda till mjölkförfalskning,

i [224 som ej är lätt att påvisa. Följande formulering föreslås: »Mjölk får ej vara utspädd med vatten och ej heller, utan att sådant särskilt angives, genom tillsättning av skummjölk eller på annat sätt vara berövad någon av sina naturliga beståndsdelar.» Förste provinsialläkaren i Västmanlands län anser att i 4 § bör införas bestämmelse om minimifetthalten i mjölk. De sakkunniga. Till en början må här framhållas, att de sakkunniga icke velat i detta sammanhang upptaga frågan om obligatorisk mjölkkontroll, ett spörsmål, som tarvar särskild utredning. Bestämmelserna i 49 § i de sakkunnigas nu föreliggande förslag motsvara 3 kap. 2 § första och andra punkterna i 1941 års förslag. Bestämmelserna innefatta dock icke förbud mot införande av mjölk, som här avses, till hälsovårdsområde. Motsvarande ändring har verkställts i 17 §, till vilken hänvisas. Nu gällande bestämmelser i hälsovårdsstadgan upptager bland mjölk, som träffas av förbud, varom nu är fråga, även mjölk från djur, som blivit behandlat med sådant läkemedel, som genom att övergå i mjölken eller på annat sätt kan göra densamma skadlig eller otjänlig till människoföda. Bestämmelsen härom medtogs icke i 1941 års förslag under hänvisning till den i 1 kap. 2 § i detta förslag under 5 givna allmänna bestämmelsen om förbud att saluhålla eller utlämna livsmedel, som genom förorening, felaktig beredning eller av annan orsak blivit otjänlig till människoföda. De sakkunniga ha emellertid ansett lämpligast att bibehålla ifrågavarande bestämmelse och upptagit den såsom punkt 3 i 49 §. I 3 kap. 2 § upptog 1941 års förslag till livsmedelsstadga under 3 såsom orsak till förbud, varom här är fråga jämväl, att mjölken är bemängd med främmande ämne. Mot detta uttryckssätt ha vissa anmärkningar framställts i yttrandena. De sakkunniga anse bestämmelsen i fråga icke böra upptagas i det nya förslaget utan ersättas med en bestämmelse av mera allmän karaktär om tillsatser i mjölk och grädde, som återfinnes i 50 §. Är det ej fråga om tillsatser utan om föroreningar, torde den allmänna bestämmelsen i 17 § vara tillfyllest. Förbud mot att saluhålla mjölk som är utspädd med vatten har ansetts böra upptagas i ett särskilt stadgande, som ingår i 51 §. Enligt 1941 års förslag skulle medicinalstyrelsen kunna medge vissa tillsatser av mjölk för förekommande av mjölkfel. De sakkunniga anse det emellertid icke böra vara uteslutet att till mjölk göra även tillsatser med annat syfte — t. ex. för att öka mjölkens hållbarhet — om det kan ske utan att mjölkens näringsvärde och beskaffenhet i övrigt försämras. Färgning av mjölk bör dock vara absolut förbjuden. Tillsatserna till mjölk — sådan som saluhålles eller serveras till allmänheten — måste emellertid vara underkastade sträng kontroll; inga andra tillsatser än sådana som godkänts av statlig myndighet — förslagsvis efter prövning av statens institut för folkhälsan efter samråd med vissa andra myndigheter i den ordning 15 § stadgar — böra få förekomma i dylik mjölk. Bestämmelser härom återfinnes i 50 §.

225 I 51 § ha intagits dels, såsom förut nämnts, förbud att saluhålla mjölk, som är utspädd med vatten — ett förbud, som bör gälla generellt — dels även förbud mot att utan att det särskilt angives saluhålla mjölk, som berövats något av sina naturliga beståndsdelar. Sistnämnda förbud har dock icke gjorts absolut, utan hänsyn har tagits till bestämmelser om standardisering av mjölk, som kunna vara utfärdade av Kungl. Maj:t. De sakkunniga vilja icke närmare ingå på frågan om mjölkstandardiseringens vara eller icke vara. Men i den mån allmänna föreskrifter om dylik standardisering meddelats, synes det vara onödigt, att vid saluhållandet av mjölken skall för kunderna särskilt angivas — genom anslag eller på annat sätt — att mjölken är standardiserad. I 51 § har vidare införts en bestämmelse om minimifetthalten i mjölk, som saluhålles eller serveras till allmänheten. Bestämmelsen bör emellertid gälla endast mjölk, som saluhålles från mejerier, alltså icke mjölk, som av producenterna försäljes till mejerierna eller från ladugårdarna direkt till förbrukare. Bestämmelsen bör vidare gälla endast i den mån allmänna föreskrifter om standardisering av mjölk vid en lägre fetthalt icke utfärdats av Kungl. Maj: t. Bestämmelse om minimifetthalt i mjölk förekommer för närvarande i många lokala matvarustadgor, ehuru minimigränsen här ofta är satt så låg som till 3 %. Enligt 5 § i nu föreliggande förslag få dylika stadgor icke innehålla kvalitetsföreskrifter beträffande livsmedel. Detta är orsaken till att det ansetts nödvändigt att här intaga en generell föreskrift i detta ämne. Beträffande minimigränsens höjd bör följande beaktas. Den vid mejerier invägda mjölkens medelfetthalt uppgick år 1934 till 3,4 2 %, år 1938 var den 3,5 2 % och år 1942 3,5 9 %. Därefter sjönk den till 3,5 6 % år 1943, 3,5 8 % år 1944. Sedermera steg den åter och var år 1948 3,62 %. Visserligen varierar medelfetthalten något inom olika landsdelar, men betydelsen härav får icke överskattas. Vid en år 1940 publicerad undersökning av Platon och Sjöström hade man bestämt fetthalten i mjölk, uttagen vid tre olika årstider under ett år i 59 mejerier från översta Norrland till sydligaste Skåne. Mjölkproven utgjorde genomsnittsprov av hela mjölkmängden under en dag. Det lägsta funna fettvärdet var 3,21 %, det högsta 4,16 % och genomsnittet 3,62 %. Författarna anföra: »Olikheterna i mejerimjölkens sammansättning i skilda delar av landet och vid olika årstider äro påfallande små. En utjämning synes ha ägt rum i fråga om sammansättningen hos de olika nötkreatursrasernas mjölk i jämförelse med tidigare rådande förhållanden». Av de 172 undersökta mjölkproven ligga 156 eller nära 91 % över 3,3 9 % fett, 167 av proven eller 97 % ligga över 3,3 % fett, 126 prov eller nära 3A av proven innehålla mera än 3,5 % fett. Vid övervägandet av dessa siffror ha de sakkunniga ansett sig kunna sätta minimigränsen vid 3,5 % fett. Mjölk med lägre fetthalt, som inlevereras till mejerierna, får då användas till produktmjölk eller också får fetthalten i mjölken genom inblandning av annan mjölk eller grädde utökas.

15—138 49

226 52 §. Gällande föreskrifter. I 10 § 2 mom. tredje stycket hälsovårdsstadgan stadgas, att mjölk ej må utan hälsovårdsnämndens medgivande utbjudas eller försäljas under beteckning, som antyder, att mjölken är av särskilt sund beskaffenhet eller står under kontroll i detta hänseende. Motsvarande bestämmelse finnes för landsbygden i 45 § 2 mom. tredje stycket hälsovårdsstadgan. Medicinalstyrelsen har den 14 februari 1942 utfärdat cirkulär till hälsovårdsnämnderna angående villkor för tillstånd att sälja kontrollmjölk. Av betydelse i detta sammanhang är även medicinalstyrelsens kungörelse den 7 juni 1938 (MF 117) angående fordringar på hygieniska förhållanden vid framställning av mjölk och grädde, som försäljes i opastöriserat skick. 1941 års förslag. Förslaget till livsmedelsstadga upptar i 3 kap. 3 § första stycket en bestämmelse av innehåll, att mjölk icke må saluhållas eller försäljas under benämningen kontrollmjölk, barnmjölk eller annan benämning, som antyder att mjölken är av särskilt sund beskaffenhet, med mindre hälsovårdsnämnden i orten, där mjölken saluföres, lämnat tillstånd därtill. Denna bestämmelse kompletteras med ett andra stycke av innehåll, att sådant tillstånd må allenast avse mjölk från viss kreatursbesättning och må icke lämnas med mindre, på sätt medicinalstyrelsen föreskriver, styrkts, att besättningens hälsotillstånd samt förhållandena vid mjölkens framställning, förvaring, transport, försäljning och övriga behandling äro tillfredsställande och underkastade lämplig, fortlöpande kontroll. Ytterligare stadgas i samma stycke, att om hälsovårdsnämnden erhåller kännedom om att förutsättningarna för lämnat tillstånd icke längre äro för handen, tillståndet genast skall återkallas. Beträffande motiveringen til det föreslagna stadgandet hänvisas till 1941 års betänkande s. 219—220. Yttrandena över 1941 års förslag. Denna paragraf har behandlats endast i ett fåtal yttranden. Lantbruksstyrelsen anser endast en benämning, förslagsvis kontrollmjölk, böra vara tillåten för mjölk av ifrågavarande slag. Att lämna tillstånd till flera olika benämningar på mjölk av samma beskaffenhet syntes endast komma att bidraga till förvirring och oreda med avseende å mjölkhandeln. Länsveterinären i Skaraborgs län anser fordringarna på kontrollmjölk böra införas i stadgan. Hälsovårdsnämnden i Sundsvall föreslår, att i förevarande paragraf intagas särskilda bestämmelser angående den läkarkontroll, som personal i ladugård som här avses skall vara underkastad. De sakkunniga: Av förarbetena till 1919 års hälsovårdsstadga framgår följande beträffande bakgrunden till de nyss återgivna bestämmelserna i 10 § 2 mom. och 45 § 2 mom. samma stadga. Vid denna tidpunkt var det ett allmänt bruk att särskilt vid uppfödning av späda barn söka skydd mot tuberkel- och annan smitta genom att koka mjölken eller upphetta den till sådan temperatur, att däri möjligen förekommande smittofrön bleve för-

227 störda. Frånsett det besvär, som var förenat därmed, och den förändring i mjölkens smak, som därigenom förorsakades, ansågs uppvärmningen av mjölken utöva en menlig inverkan på vissa i den okokta mjölken förekommande och särskilt för den späda organismen ej betydelselösa enzymer. Man ville därför söka få fram en mjölk, om vars fullgoda beskaffenhet i såväl det ena som det andra avseendet allmänheten kunde vara förvissad. Det ansågs då lämpligt att stadga, att mjölk ej må utan hälsovårdsnämndens medgivande utbjudas eller försäljas under beteckning, som antyder att mjölken är av särskilt sund beskaffenhet eller står under kontroll i detta hänseende. Även i de övriga nordiska länderna finnas motsvarande bestämmelser. På grund av nu omförmälda bestämmelser har mjölkproduktionen vid ett antal gårdar i olika delar av landet ställts under särskild offentlig kontroll. Kontrollgårdarna ha varit belägna huvudsakligen omkring de större städerna. Deras antal har alltid varit förhållandevis ringa, för närvarande omkring 60. Den vid dessa gårdar producerade mjölken har sålts som kontrollmjölk eller barnmjölk eller under liknande benämning. I allmänhet har den sålts till ett pris, som legat något högre än priset på vanlig mjölk. I Stockholm uppgår prisskillnaden mellan kontrollmjölk och vanlig mjölk för närvarande till 27 % vid köp av en halv liter och 40 % vid köp av en hel liter. Efter tillkomsten av ovanberörda bestämmelser i hälsovårdsstadgan ha förhållandena i åtskilliga hänseenden avsevärt förändrats. Det har visat sig, att den inverkan på näringsvärdet, som mjölk röner av en sakkunnigt utförd pastörisering, är så ringa, att den i praktiken är betydelselös. Å andra sidan har det från vissa håll satts i fråga, om barn -eller kontrollmjölken till sin kvalitet verkligen är så överlägsen den vanliga mjölken, att prisskillnaden är motiverad ur konsumentsynpunkt. Man har gjort gällande, att sådan kvalitetsskillnad icke föreligger och att det därför innebär ett missledande av allmänheten, när viss mjölk saluhålles såsom kontroll- eller barnmjölk till ett högre pris än den vanliga mjölken. I detta sammanhang kan anmärkas, att även kontrollmjölken är standardiserad och numera i viss utsträckning pastöriseras. De sakkunniga ha haft tillgång till materialet från en av professorn E. Brunius vid statens instituts för folkhälsan vitaminavdelning under åren 1947—1949 verkställd undersökning, avseende en jämförelse beträffande halten av olika slag av vitaminer mellan vanlig flaskmjölk och kontrollmjölk. Den undersökta mjölken har inköpts i Stockholm vid 20 olika tillfällen under tiden den 9 juni 1947—den 11 januari 1949, varvid båda slagen av mjölk varit standardiserade och pastöriserade. Undersökningen utvisade, att den undersökta kontrollmjölken innehöll något högre halter A-vitamin, tiamin och askorbinsyra men däremot lägre halt riboflavin. De påvisade differenserna voro emellertid icke större än att de berättiga till uttalandet, att det i fråga om halten av A-vitamin, tiamin, riboflavin och askorbinsyra icke föreligger väsentlig näringsfysiologisk olikhet mellan pastöriserad och standardiserad

228 vanlig flaskmjölk, å ena, och på samma sätt behandlad kontrollmjölk, å andra sidan. Inom statens institut för folkhälsan ha vidare under senaste tiden verkställts vissa undersökningar avseende jämförelse i fråga om de bakteriolo giska förhållandena mellan å ena sidan vanlig flaskmjölk och å den andra kontrollmjölk, såväl pastöriserad som opastöriserad. Undersökningarna ha visat, att bakteriehalten hos opastöriserad kontrollmjölk ofta är förhållandevis stor och i allmänhet vida större än vad i Amerikas förenta stater gäller såsom högsta tillåtna bakteriemängd för »certified milk» (motsvarigheten till den svenska kontrollmjölken) och även högre än vad som där gäller för opastöriserad mjölk »grade A». I enstaka fall närmar bakteriehalten sig till och med den högsta, som tillåtits för opastöriserad mjölk »grade B». Även beträffande den pastöriserade kontrollmjölken har högre bakteriehalt konstaterats än den högsta för »certified milk» medgivna, men bakteriehalten har här i allmänhet varit lägre än den, som gäller för opastöriserad mjölk »grade A». Bakteriehalten är vidare i allmänhet lägre än i vanlig pastöriserad flaskmjölk. — Vad särskilt angår kolibakterier, som väsentligen torde härröra från föroreningar, vilka härstamma från ladugården, har den opastöriserade kontrollmjölken visat sig vara i regel mycket sämre än den pastöriserade kontrollmjölken och även än den pastöriserade vanliga flaskmjölken. Dessa bakterier dödas nämligen i huvudsak vid pastöriseringen. Nu åberopade undersökningar tyda på att någon nämnvärd kvalitetsskillnad ofta icke föreligger mellan å ena sidan mjölk, som saluhålles under beteckningen kontrollmjölk, barnmjölk eller liknande och å den andra vanlig pastöriserad flaskmjölk. Den tanken ligger då nära till hands att förbjuda användande av dylika beteckningar, eftersom de angiva, att mjölken är av väsentligt bättre beskaffenhet än vanlig mjölk, utan att detta behöver vara med verkliga förhållandet överensstämmande. Häremot har invänts, att även om vid de åberopade undersökningarna någon större kvalitetsskillnad icke kunnat konstateras mellan kontrollmjölk och vanlig flaskmjölk, en dylik i många fall måste föreligga. Man framhåller därvid den stora betydelse för mjölkens beskaffenhet, som en god ladugårdshygien äger. De brister, som uppstå vid en dålig ladugårdshygien, kunna icke i alla hänseenden botas genom pastörisering. I en ladugård med dålig hygien föreligger stor risk, att mjölken i väsenligt större utsträckning än på andra håll tillföres bakterier, som ha förstörande verkan på i mjölken ingående ämnen. Bakterierna själva kunna visserligen göras oskadliga genom pastörisering, men genom denna procedur repareras icke de skador, som bakterierna redan hunnit åsamka mjölken. Bestämmelse av innebörd att mjölk från ladugård, som är underkastad sträng hygienisk kontroll, skall få saluhållas under särskild kvalitetsbeteckning, måste därför vara av stor betydelse för uppehållandet inom landet av en god ladugårdshygien. Borttages bestämmelsen i fråga, är det att befara, att intresset för ladugårdshygienen slappnar av.

229 De sakkunniga underskatta för ingen del ladugårdshygienens betydelse och finna nu angivna synpunkter beaktansvärda. Dock anse de sakkunniga andra och övervägande skäl tala för att ifrågavarande bestämmelser icke skola ingå i livsmedelsstadgan utan att där i stället skall införas förbud mot att saluhålla mjölk under beteckningar, varom här är fråga. Det synes nämligen icke rimligt, att kostnaderna för en sådan förbättrad ladugårdshygien vid vissa gårdar skola belasta endast dem, som vilja köpa den dyrare mjölk, som levereras därifrån. Även om kraven på kontrollmjölken i framtiden skulle komma att avsevärt skärpas, så att denna mjölk i alla avseenden verkligen skulle bli den vanliga flaskmjölken väsentligt överlägsen, synas de härav föranledda kostnaderna böra fördelas på ett mera ändamålsenligt sätt. Härvid kan förfaras så, att vid leveransen till mejerierna det pris, som mjölkproducenterna erhålla, i långt högre grad än nu differentieras med hänsyn till mjölkens kvalitet. Genomföres en sådan prisdifferentiering, kommer enligt de sakkunnigas mening behov av en särskild konsumtionsmjölktyp, som till högre priser än vanlig mjölk saluhålles under benämningar av ifrågavarande slag, icke att förefinnas. Det kan i detta sammanhang nämnas, att landets största mejeriföretag, mjölkcentralen i Stockholm, beslutat ändra betalningsgrunderna för mjölk från och med den 1 september 1949, varigenom avsevärt större hänsyn till mjölkens beskaffenhet kommer att tagas än tidigare. Genom denna differentiering räknar mjölkcentralen med att den genomsnittliga kvaliteten på mjölken skall höjas. Inom vissa områden måste man emellertid räkna med att en sådan prisdifferentiering icke kan genomföras på frivillighetens väg. Det synes emellertid de sakkunniga angeläget, att åtgärder av samma eller liknande innebörd genomföras i hela landet för att därigenom få till stånd en förbättring av ladugårdshygienen. Det kan därför ifrågasättas, om icke såsom villkor för erhållande av de olika mjölkpristillägg, som nu utgå, bör föreskrivas, att betalning för mjölken efter kvaliteten skall införas, varvid vissa lägsta prisskillnader böra fastställas. 53 §. Bestämmelsen saknar motsvarighet i gällande föreskrifter. 1941 års förslag. I 3 kap. 6 § förslaget till livsmedelsstadga äro intagna bestämmelser om steriliserad mjölk och grädde av innehåll, att dylik vara skall hava undergått sådan värmebehandling att den är fri från levande mikroorganismer, att varan må saluhållas och försäljas endast i ändamålsenlig, sluten förpackning, vara dess beteckning och tillverkarens namn eller firma samt, i fråga om grädde, varans fetthalt finnas angivna samt att i lokala föreskrifter icke får föreskrivas högre fetthalt för steriliserad grädde, än som stadgas i 5 § i förevarande kapitel (12 %). Beträffande motiveringen till dessa bestämmelser se s. 225 i betänkandet.

230 Yttrandena över 1941 års förslag. Endast i några yttranden finnas uttalanden rörande denna paragraf i 1941 års förslag. Sålunda anser förste provinsialläkaren i Västmanlands län, att ordet »mikroorganismer» bör utbytas mot »organismer». Länsveterinären i Göteborgs och Bohus län anser, att i märkningsbestämmelsen orden »i fråga om grädden» böra utgå, då man borde ha rätt att fordra, att fetthalten deklarerades även i fråga om mjölk. Slutligen anse medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien samt vissa veterinärer och hälsovårdsnämnder, att märkningsbestämmelsen bör gälla även torrmjölk. De sakkunniga. De särskilda bestämmelser om steriliserad mjölk och grädde, som upptogos i 1941 års förslag till livsmedelsstadga, ha överförts till ifrågavarande paragraf. Vissa modifikationer ha dock gjorts. Märkningsbestämmelsen har kunnat avsevärt förkortas på grund av de allmänna bestämmelserna om märkning i 37 §. Då kvalitetsföreskrifter enligt de sakkunnigas förslag icke skola kunna intagas i lokala matvarustadgor, har den i 1941 års förslag intagna särskilda bestämmelsen med förbud mot strängare föreskrifter i dessa beträffande fetthalten kunnat utgå. Beträffande fetthalten i steriliserad grädde anse de sakkunniga den i 54 § intagna bestämmelsen för vanlig grädde böra gälla, alltså en minimifetthalt av 15 96. Det har visserligen gjorts gällande, att minimifetthalten av tekniska skäl borde för steriliserad grädde sättas till 12 96. Efter samråd med experter ha de sakkunniga dock icke funnit nödvändigt att avvika från huvudregeln. Särskild föreskrift om fetthaltsdeklaration för steriliserad mjölk, ha de sakkunniga icke ansett erforderlig. Beträffande torrmjölk hänvisas till 61 §. 54 §. Gällande föreskrifter. I kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 650) med vissa bestämmelser angående grädde och korv stadgas att grädde för att, enligt 1 § 1917 års förordning angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen, anses äga normal sammansättning skall ha en fetthalt, ej understigande 12 96. 1941 års förslag. I 3 kap. 5 § förslaget till livsmedelsstadga har i första stycket intagits bestämmelse om att grädde skall innehålla minst 12 % fett. I andra stycket föreslås en bestämmelse om att fet grädde, tjock grädde och grädde med annan tilläggsbeteckning, som angiver eller antyder särskilt hög fetthalt, skall innehålla minst 35 % fett. Beträffande motiveringen till ifrågavarande bestämmelser hänvisas till s. 223—225 i betänkandet. Det i betänkandet intagna förslaget till normalmatvarustadga upptager i 12 § bestämmelse om att tjock (visp-) grädde skall innehålla minst 38 % och tunn (kaffe-) grädde, som ej är steriliserad, minst 15 % fett.

231 Yttrandena över 1941 års förslag. De föreslagna bestämmelserna i 3 kap. 5 § livsmedelsstadgan ha i de inkomna yttrandena berörts endast av lantbruksstyrelsen, som anser, att då olika benämningar på grädde av finare beskaffenhet kunna ge allmänheten uppfattningen, att fråga är om olika kvaliteter av grädde, bör endast en benämning, förslagsvis tjock grädde, vara tilllåten. Hinder bör dock icke möta att för grädde med högre fetthalt än 35 % angiva gräddens fetthalt. — I vissa yttranden över förslaget till normalmatvarustadga har man uttalat sig mot att i en dylik stadga utsätta några minimigränser för fetthalten. Motiveringen härför är olika i olika yttranden. Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut anser sålunda, att matvarustadgorna icke böra innehålla från livsmedelsstadgan avvikande bestämmelser beträffande minimifetthalten i konsumtionsmjölk och grädde, då inga bärande skäl enligt kollegiets mening kunna förebringas för att man vare sig lokalt eller allmänt skall frångå livsmedelsstadgans bestämmelser i dessa hänseenden. Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien anser däremot hälsovårdsnämnderna på olika platser böra få möjlighet att anpassa minimifordringarna efter de varierande förhållandena inom olika landsdelar, beroende, vad mjölkens fetthalt beträffar, bland annat på, vilken kreatursras som är den dominerande. Liknande uttalanden göres från vissa hälsovårdsnämnder. De sakkunniga. Liksom 1941 års betänkande anse de sakkunniga, att livsmedelsstadgan bör upptaga en generell bestämmelse om minimifetthalten i grädde. Till skillnad från vad som nu gäller och som föreslogs i betänkandet, har dock minimifetthalten för vanlig tunn grädde upptagits till 15 % eller samma procenttal som i 1941 års förslag till normalmatvarustadga. De lokala matvarustadgorna skola enligt de sakkunnigas förslag icke kunna innehålla särskilda bestämmelser i detta hänseende. I stället har nyssnämnda höjning av minimifetthalten i den generella bestämmelsen föreslagits. För tjock grädde och liknande föreslås bibehållande av den i 1941 års förslag upptagna minimifetthalten 35 96, trots att förslaget till normalmatvarustadga här upptog 38 %. 55 §. Denna bestämmelse saknar motsvarighet i gällande föreskrifter. 1 1941 års förslag till livsmedelsstadga upptogs i 3 kap. 7 § en bestämmelse om att kärnmjölk skulle innehålla minst 7,7 % torrsubstans. Därjämte föreskrevs, att kärnmjölk utan hinder av bestämmelsen i 2 § första stycket under 3 i samma kapitel finge innehålla sådana tillsatser, som betingades av smörframställningen. Beträffande motivering till bestämmelserna se s. 216 f. i betänkandet, I yttrandena över 1941 års förslag ha ifrågavarande bestämmelser lämnats utan erinran. De sakkunniga. 1941 års förslags bestämmelse om minimihalten torrsubstans i kärnmjölk har överförts till nu förevarande paragraf. Det har även

232 ansetts lämpligt att införa bestämmelse om minimihalten fettfri torrsubstans i skummjölk, 8 96, samt särskilda bestämmelser om surmjölk, filmjölk och tätmjölk, avsedda att garantera varans beskaffenhet. Att vad i 49 och 50 §§ samt 51 § första stycket stadgas om mjölk även skall äga tillämpning i fråga om kärnmjölk, skummjölk, surmjölk, filmjölk och tätmjölk synes uppenbart, Den i 1941 års förslag intagna särskilda reservationen beträffande kärnmjölk är däremot i förevarande förslag onödig. 56 §. Bestämmelsen saknar motsvarighet såväl i gällande föreskrifter som i 1941 års förslag. De sakkunniga förutsätta, att bestämmelser om pastörisering av mjölk och grädde alltjämt skola finnas. Bestämmelser härom äro för närvarande givna i förordningen den 21 juli 1937 (nr 737) med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. (pastöriseringsförordningen) jämte tillämpningsföreskrifter. Ifrågavarande föreskrifter äro av alltför speciell karaktär för att lämpligen böra intagas i livsmedelsstadgan. De sakkunniga ha dock ansett att här lämpligen bör göras en hänvisning till ifrågavarande bestämmelser. 5 7 - 5 8 §§. Gällande föreskrifter. Bestämmelserna i 10 § 2 mom. och 45 § 2 mom. 1919 års hälsovårdsstadga (jfr ovan under 50—52 §§) skola enligt sista stycket i samma moment i tillämpliga delar gälla även smör. Smör tillhör jämväl de varubenämningar, som skyddats genom 1917 års förut omnämnda förordning. Genom kungörelse den 14 juni 1928 (nr 195) har förordnats, att i fall, varom i förordningen avses, vattenhalten i smör, för att varan skall i sådant hänseende anses äga normal sammansättning, ej må överstiga 16 %. 1941 års förslag. I 3 kap. 2 § förslaget till livsmedelsstadga angives i sista stycket, att vad i paragrafen sagts om mjölk och grädde (jfr ovan under 50—52 §§) i tillämpliga delar skola gälla även smör. I 3 kap. 9 § samma förslag äro upptagna bestämmelser, att smör ej må innehålla andra främmande tillsatser än sådana, som äro brukliga vid smörberedning samt att vattenhalten i smör ej må överstiga 16 %. I fråga om motiveringen hänvisas till s. 226—228 i betänkandet. Yttrandena över 1941 års förslag. Medicinalstyrelsen anser, att i 9 § ordet »främmande» bör utgå, då vid smörberedning brukliga tillsatser icke torde kunna betraktas som främmande. Samma yrkande ha statens institut för folkhälsan, veterinärhögskolan, svemska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien, stadsveterinären i Stockholm samt hälsovårdsnämnderna i Karlstad, Skövde och Morastrand.

233 Förste provinsialläkaren i Västmanlands län ifrågasätter, om i en stadga så vaga begrepp skall införas, som här gjorts, då det stadgats, att smör får innehålla sådana tillsatser, som äro brukliga vid smörberedning. Sundhetsinspektören i Stockholm anser, att i denna paragraf till vinnande av samma klarhet som i fråga om handelns smör, bör införas krav på att »smör», som serveras allmänheten, verkligen är smör och att det i annat fall serveras endast under klargörande benämning. Därför bör enligt sundhetsinspektören till paragrafen göras följande tillägg: »Smör, som serveras åt allmänheten, skall fylla här föreskrivna krav.» Sveriges husmodersföreningars riksförbund påpekar, att då maximihalt av salt i smör icke angivits, bestämmelsen om vattenhalten icke utgör garanti för en minimihalt av fett i smör. Förbundet anser, att tidsläget, lika litet som folks olika smakvanor — vilka de sakkunniga i detta fall tagit hänsyn till vid sitt ställningstagande — icke borde vara avgörande skäl mot en eljest önskvärd bestämmelse om minimifetthalt i smör. De sakkunniga. I 1941 års betänkande har diskuterats, huruvida icke en viss minimifetthalt borde fastställas för smör liksom fallet redan är med margarin. Sådan föreskrift om minimifetthalt i smör finnes flerstädes i utländsk lagstiftning. De sakkunniga ha, efter att ha haft överläggningar i frågan med experter, stannat vid att nu föreslå bestämmelse om minimifetthalten, som därvid upptagits till 82 96. De variationer beträffande den önskade salthalten i smöret, som nu förekomma i olika landsdelar och som varit den huvudsakliga anledningen till, att bestämmelse om minimifetthalt icke upptogs i 1941 års förslag, synas icke här böra tillmätas någon avgörande betydelse. Det synes vara av vikt att smörets fetthalt blir garanterad, och då få de andra hänsynen vika. Den nu gällande bestämmelsen om maximihalten vatten torde böra bibehållas. I andra stycket har införts bestämmelse om beskaffenheten hos den mjölk och grädde, varav smör, som saluhålles eller serveras åt allmänheten får vara tillverkat. Bestämmelsen torde icke fordra närmare kommentar. Slutligen föreslås att för smör liksom för mjölk och grädde skall gälla, att smör icke får innehålla andra främmande ämnen än sådana, som godkänts i den ordning 15 § föreskriver. Undantag har dock gjorts för koksalt, som utan särskilt tillstånd bör få sättas till smör. 59 §. Paragrafen saknar motsvarighet i gällande bestämmelser. 1941 års förslag. Förslaget till livsmedelsstadga upptager i 3 kap. 10 § första stycket bestämmelse om att smör icke må saluhållas eller försäljas under benämning, som angiver eller antyder, att varan är av särskilt god beskaffenhet, med mindre smöret är runmärkt i enlighet med gällande föreskrifter för runmärkets användning. — I andra stycket stadgas, att smör, som icke tillver-

234 kats vid sådant företag, som enligt mejeristadgan den 22 maj 1936 (nr 174) är att anse såsom mejeri, icke må saluhållas i minuthandeln, med mindre ordet lantsmör i tydliga bokstäver finnes utsatt å varans omslag eller å anslag, anbragt på eller omedelbart intill varan. Beträffande motiveringen hänvisas till s. 228—232. Yttrandena över 1941 års förslag. Svenska smör pr övningarna anser viktigt, att föreskrift lämnas därom, att smör, som är tillverkat i mejeri, angives som mejerismör, då eljest allmänheten icke skulle på vederbörligt sätt erhålla underrättelse om detta smörs ursprung och systemet sålunda skulle bliva haltande. Därför föreslås, att om de sakkunnigas klassindelning godtages, smöret med hänsyn till ursprunget saluföres under benämningarna mejerismör eller lantsmör, därvid mejerismör, som är runmärkt, skulle saluföras under benämningen runmärkt mejerismör. — Smörprovningarna vidhålla förslaget om smörets indelning i fyra klasser med hushållssmör som en särskild klass. — Beträffande lantsmör föreslås förtydligande av stadgandet på sådant sätt, att benämningen lantsmör må åsättas såväl smör som tillverkats i företag, vara mejeristadgan icke äger tillämpning, som blandningar av mejerismör och nyss nämnda slag av smör. — Smörprovningarna vidhålla sitt tidigare avgivna förslag beträffande märkning av emballage av smör, förbud att utan lantbruksstyrelsens medgivande anbringa annan text, bild eller teckning än de särskilt angivna benämningarna å emballaget samt förbud att vid skyltning, annonsering och annan reklam för smör använda andra än de särskilt angivna kvalitetsbeteckningarna. Svenska mejeriernas riksförening instämmer med smörprovningarna. Lantbruksstyrelsen påtalar, att beteckningar som prima bordssmör, extra prima bordssmör, slottssmör, extra prima herrgårdssmör m. m. skulle i motsats till vad för närvarande vore fallet vara tillåtna för runmärkt smör. Styrelsen anser dessa och liknande beteckningar böra överhuvudtaget förbjudas, då de endast kunna bringa förvirring och oreda i handeln. Det föreslagna stadgandet i 10 § vore icke tillräckligt för att bringa reda i smörhandeln. Fullständigare klassificeringsbestämmelser erfordrades. Dessa borde lämpligen meddelas i specialförfattning. Styrelsen föreslår därför att ifrågavarande paragraf utgår ur förslaget och att i stället bestämmelser utfärdas i enlighet med smörprovningarnas förslag. Stockholms handelskammare framhåller, att mejerismör utan att vara runmärkt kunde vara av den allra finaste beskaffenhet, och att samma sak i undantagsfall gällde även lantsmör, t. ex. det som tillverkades vid fäbodvallarna i Jämtland. Sådant smör vore ofta ur både smak- och näringssynpunkt av till och med högre kvalitetet än runmärkt smör. Att icke vid försäljningen av dylika förstklassiga varor få angiva, att förhållandet vore så, kunde synas principiellt oriktigt, desto hellre som vid försäljning av lantsmör varans egenskap härav alltid skulle angivas. Handelskammaren i Luleå framhåller, att runmärket i och för sig måste utgöra tillräckligt skydd. En bestämmelse av

235 så allmän och obestämd natur, som den i 10 § givna om förbud mot saluhållande av smör under vissa benämningar, syntes olämplig och för konsumentens skydd av föga betydelse. Stadsveterinären i Karlskrona anser lantsmör icke böra få försäljas i minuthandeln, med mindre det härstammar från besättning, ansluten till det statliga bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur. Samma yttrande har länsveterinären i Blekinge län. Medicinalstyrelsen anser sig dock icke för närvarande böra påkalla genomförande av detta förslag. Länsveterinären i Göteborgs- och Bohuslän anser lantsmör, som utlämnas direkt till konsumenten, böra bevisligen härstamma från tuberkulosfria kor; eljest bör det hänvisas till mejeri för vidare befordran till bageriförbrukning. Hälsovårdsnämnden i Ljusdal framhåller de stora risker, som försäljningen av lantsmör innebure, då lantsmör från tuberkulossjukt djur vore mycket hälsofarligt. Mera bestämda direktiv erfordrades för handeln med lantsmör. De i 10 § föreslagna bestämmelserna vore ur kontrollsynpunkt av visst värde, men konsumenten torde icke fästa avseende vid desamma. Även de som handhar djurens skötsel kunde vara smittobärare. Kontrollen av lantsmör måste skärpas. Provtagning av smör borde ske i produktionsorten. Ladugårdarna borde årligen inspekteras och djuren tuberkulosundersökas. All personal, som handhade smörberedning, mjölkning samt djurens skötsel, borde årligen undersökas enligt föreskrifterna gällande för mejeripersonal. Samtidigt härmed borde verkställas ympningar mot tyfus och paratyfus.

Yttranden

rörande

svenska

smörprovningarnas

förslag

rö-

rande klassificering av smör. Den i 1941 års betänkande å s. 228 ff omförmälda framställningen från svenska smörprovningarna 1 jämte däröver avgivna remissyttranden har av Kungl. Maj:t genom beslut den 19 mars 1948 överlämnats till de sakkunniga för att tagas under övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande. Utöver vad i betänkandet angivits har i detta ärende förekommit följande. Kommerskollegium har den 15 oktober 1941 avgivit yttrande i ärendet och därvid överlämnat yttranden från samtliga handelskammare utom Gotlands samt dessutom från Kooperativa förbundet och Sveriges köpmannaförbund. Stockholms handelskammare har intet att erinra mot lagstiftningens syfte 1 Framställningen innebär, att en särskild författning skulle utfärdas av i h u v u d s a k följande innehåll: Smör skulle icke få försäljas under annan än någon av följande kvalitetsbeteckningar: r u n m ä r k t mejerismör, mejerismör, hushållssmör och. lantsmör. Som r u n märkt mejerismör skulle få försäljas endast smör, som tillverkats i r u n m ä r k e s b e r ä t t i g a t mejeri. Som mejerismör finge icke försäljas a n n a t smör än sådant, som vid mejeri tillverkats av grädde av färsk helmjölk. Smör, som vore tillverkat i mejeri och icke försåldes under n å g o n av de två n u n ä m n d a beteckningarna, skulle få försäljas allenast som hushållssmör. Smör, som tillverkats annorstädes än i mejeri, finge försäljas allenast u n d e r beteckningen lantsmör. Smör, som försåldes såsom r u n m ä r k t mejerismör, skulle ej få vara förpackat i annat än av svenska smörprovningarna tillhandahållet r u n m ä r k t emballage med däri angiven uppgift om tillverkarens eller förpackarens n a m n eller nummer. Smör, som försåldes som mejerismör eller hushållssmör, skulle vara förpackat i emballage, försett med respektive varas beteckning samt dessutom förpackarens namn. Smör, tillverkat annorstädes än i mejeri skulle å emballaget icke få h a annan kvalitetsbeteckning än lantsmör.

236 men betvivlar, att avsett resultat skulle kunna uppnås med de föreslagna reglerna. Särskilt tveksam ställer sig handelskammaren till den föreslagna uppdelningen av det i mejeri tillverkade icke runmärkta smöret i mejeri- och hushållssmör. Denna uppdelning skulle förutsätta, att smör icke finge försäljas annorledes än i av tillverkaren verkställd förpackning. En dylik ordning vore praktiskt ogenomförbar. Den föreslagna indelningen skulle ej heller utgöra någon säker kvalitetsgradering, då vad som betecknades som »hushållssmör» under vissa omständigheter kunde vara »mejerismör» överlägset. Benämningen mejerismör borde ej heller kriminaliseras för en vara, som verkligen vore tillverkad i mejeri. Däremot borde det runmärkta smöret skyddas mot illojal konkurrens. De härutinnan föreslagna bestämmelserna syntes alltför komplicerade och svårkontrollerade, varför andra förslag borde utredas. I sammanhang härmed påpekar handelskammaren, alt vissa företag, som från runmärkesberättigade mejerier inköpte oförpackat smör, salubjöde detta i egna förpackningar under angivande att varan vore förpackad av runmärkt smör, samt att företag, som icke ansåge sig berättigade att förfara på detta sätt, komme i ett sämre konkurrensläge. Handelskammaren ansåge erforderligt, att detta finge uppmärksammas vid utformande av bestämmelserna angående handeln med smör. Östergötlands och Södermanlands handelskammare säger sig icke ha kunnat konstatera, att vid försäljning på hemmamarknaden införandet av kvalitetsbeteckningar i enlighet med förslaget visat sig fylla ett angeläget önskemål, men har ingenting att erinra mot framställningen därest så skulle vara fallet. Smålands och Blekinge handelskammare finner vissa åtgärder för reglerande av den inhemska smörhandeln berättigade. Beteckningen hushållssmör bör emellertid utgå. Skånes handelskammare anser förslaget i och för sig motiverat. Handelskammaren ville ej uttala sig om lämpligheten att upprätthålla avgränsningen mellan mejerismör och hushållssmör. Däremot ifrågasattes, om icke ett konsekvent hävdande av kvalitetskravet såsom den bärande principen för lagstiftningen krävde hänsynstagande till den kvalitetsförsämring, som i handeln salufört smör undergår genom lagring i kylhus eller kylrum. Bestämmelserna borde därför kompletteras med föreskrift, att smör av de olika kvalitetsklasserna skulle, därest det varit föremål för lagring i kylhus viss tid, förslagsvis längre än en månad, vara åsätt beteckningen »kylhuslagrad». — Kontrollbestämmelserna gingo i vissa hänseenden får långt. En befogenhet för offentlig myndighet att lägga hinder i vägen för enskild näringsidkare att utöva honom tillkommande rättighet till visst varumärke torde icke vara överensstämmande med svensk rättsuppfattning. Handelskammaren i Göteborg har i stort sett intet att erinra mot förslaget. Västergötlands och norra Hallands handelskammare har intet att erinra mot förslagets syfte men vill framhålla betydelsen av att kvalitetsbestämmelserna rörande mejerismör och hushållssmör betydligt skärptes, så att uppdelningen mellan dessa kvaliteter även i praktiken komme att iakttagas.

237 Handelskammaren i Karlstad däremot avstyrker förslaget helt, då något krav på de föreslagna bestämmelserna varken framförts av producenter, mellanhänder eller konsumenter och den anförda motiveringen ej förefölle övertygande.. Handelskammaren i Örebro har intet att erinra. Handelskammaren i Gävle anser icke de föreslagna bestämmelserna erforderliga ur konsumenternas och producenternas synpunkt och anför, att de skulle ställa smörproduktionen och marknaden under större tvång än nödvändigt. Det vore icke möjligt att uppdraga någon klar gräns mellan mejerismör och hushållssmör. Mest orättvist skulle kvalitetsindelningen emellertid komma att drabba lantsmöret, som ofta uppnådde en kvalitet fullt jämförlig med mejerismör. — Bestämmelserna om förpackning- i förslaget vore onödigt vidlyftiga och någon möjlighet att genom dessa bestämmelser vinna effektiv trygghet för rätt varas tillhandahållande förelåge icke, så länge smör utom i paketerad form även såldes i drittlar, som livsmedelshandlarna förvarade i vatten eller kylrum. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare tillstyrker förslaget. Samma ståndpunkt intager Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare. Kooperativa förbundet har i princip intet att erinra mot införande av kvalitetsbeteckningar, men anser allt smör från mejerier böra kallas mejerismör, alltså i stället för hushållssmör, mejerismör kvalitet 2. Vidare anser förbundet nödvändigt att även åsätta det smör av de skilda kvalitetsklasserna, som en längre tid lagrats i kylhus eller kylrum, särskild beteckning, som angiver detta, exempelvis genom beteckningen »Kylhuslagrat». Å emballage borde tillverkarens eller försäljarens namn åsättas. Bemyndigandet för lantbruksstyrelsen att göra medgivande för kompletterande text borde bortfalla och sålunda å emballage för smör endast de i lagtexten angivna beteckningarna utsättas. Icke heller vid skyltning, annonsering eller annan reklam för smör borde andra kvalitetsbeteckningar få komma till användning än de angivna. Sveriges köpmannaförbund instämmer i ett av Sveriges speceri- och livsmedelshandlareförening avgivet yttrande. I detta understryker föreningen vikten av att runmärket beredes ökat skydd men ifrågasätter, om behov föreligger av tre kvalitetsbeteckningar utom runmärket. Föreningen föreslår runmärkt smör, hushållssmör och lantsmör. Emballage till lantsmör borde utom denna beteckning även upptaga tillverkarens namn. De sakkunniga. Smör bör enligt de sakkunnigas mening bliva föremål för klassificering och därvid indelas i tre klasser, runmärkt mejerismör, mejerismör och lantsmör. Däremot torde det vara mindre lämpligt att, såsom svenska smörprovningarna föreslagit, införa en särskild klass för vid mejeri tillverkat smör vid sidan av mejerismöret, benämnt hushållssmör. Det torde nämligen bli svårt att upprätthålla en bestämd gräns mellan mejerismör och hushållssmör. Den nu föreslagna klassificeringen är däremot helt naturlig. Den innefattar dels en uppdelning efter tillverkningsplatsen — mejerismör,

238 respektive lantsmör —, dels en uppdelning av förstnämnda grupp mellan å ena sidan sådant smör, vars kvalitet anses garanterad genom särskilda föreskrifter, runmärkt mejerismör, och annat vid mejeri tillverkat smör. Smör bör alltid saluhållas med angivande av kvalitetsbeteckningen. Att undantag härifrån göres för lantsmör, som saluhålles på platsen för tillverkningen, synes naturligt. Denna föreskrift gäller emellertid icke smör, som serveras till allmänheten. En särskild fråga är, om jämte kvalitetsbeteckningen annan beteckning å smöret skall få förekomma. De sakunniga finna icke anledning att lägga hinder i vägen härför i annan mån än att beteckning, som antyder, att smöret är av särskilt god beskaffenhet, reserveras för kvaliteten runmärkt mejerismör. -•* I ff'3 I detta sammanhang bör nämnas, att under de överläggningar, som de sakkunniga haft med representanter för svenska smörprovningarna, från deras sida vissa bekymmer uttalats för att runmärkt smör under lagring i fryshus i många fall fått sin kvalitet så försämrad, att det, när det uttages från fryshuset, icke längre fyller de fordringar, som uppställas på runmärkt smör. Det uttalades därvid önskemål om att smörprovningarna skulle äga rätt att taga bort runmärket från dessa smörpartier eller förbjuda användningen av detsamma för dem. Man ansåg sig emellertid icke äga denna rätt utan särskild författningsbestämmelse. De sakkunniga finna det uppenbart, att här föreligger ett betydelsefullt problem under krisförhållanden. Under normalare tider, då det kan väntas, att lagringstiderna bli avsevärt kortare, torde emellertid dylika fall av kvalitetsförsämring bliva förhållandevis sällsynta. De sakkunniga ha därför betraktat ifrågavarande spörsmål huvudsakligen som ett kristidsproblem och därför icke ansett sig böra gå närmare in på frågan. Av liknande skäl ha de sakkunniga icke velat förorda särskilda märkningsbestämmelser beträffande fryshuslagrat smör. C. Glass. 60 §. Gällande föreskrifter. I förordningen den 21 juli 1937 (nr 737) med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. (pastöriseringsförordningen) stadgas förbud mot att inom de områden, som förordningen avser, sälja glass, vid vars beredning använts mjölk eller grädde, som enligt förordningen icke får försäljas inom området. I övrigt finnas icke några författningsbestämmelser på detta område. 1941 års förslag upptog i 3 kap. 8 § förslaget till livsmedelsstadga bestämmelse om att gräddglass skall innehålla minst 12 % mjölkfett samt att annat fettämne än mjölkfett ej får förekomma i varan. Beträffande motiveringen hänvisas till s. 225—226 i betänkandet, I yttrandena över 1941 års förslag framställdes icke någon erinran mot denna bestämmelse.

239 De sakkunniga. Glass är en vara, som är i hög grad utsatt för infektioner av olika slag och bildar en utmärkt jordmån för bakterie växt. Särskilt viktigt är därför, att noggranna försiktighetsmått iakttagas vid glassens tillverkning och distribution. Glassen har också medtagits bland de varor, vilkas saluhållande jämlikt 18 § måste ske i lokal, som godkänts av hälsovårdsnämnden. Även glasstillverkningen är underkastad kontroll jämlikt samma paragraf. Genom att paragrafen gjorts tillämplig även på landsbygden, torde möjlighet finnas att råda bot på det nu understundom föreliggande oskicket, att ur hygienisk synpunkt mindervärdiga glasstillverkningslokaler förläggas till en landskommun utan stadsbebyggelse men i omedelbar närhet av sådan. Det torde emellertid icke räcka med kontroll över lokalerna. Särskilda bestämmelser erfordras även beträffande råvaran. För närvarande gäller här pastöriseringsförordningens ovannämnda bestämmelse som emellertid har lokalt begränsad giltighet, Den gäller i huvudsak endast tättbebyggda områden. De sakkunniga anse emellertid behov föreligga av strängare bestämmelser med generell giltighet. På grund härav ha de sakkunniga i sitt förslag överflyttat ifrågavarande bestämmelse från pastöriseringsförordningen till livsmedelsstadgan och givit den en helt annan, strängare innebörd. Enligt de sakkunnigas förslag skall sålunda glass icke få saluhållas eller serveras till allmänheten, med mindre den färdiga glassblandningen (glassmassan) pastöriserats och därefter fram till frysningen förvarats i en temperatur av högst + 4° Celsius. Förvaringsbestämmelsen skall dock gälla, endast om frysningen sker mer än två timmar efter frysningen. Det vill synas de sakkunniga, som om härigenom större garantier erhållas för att den glass, som saluhålles, blir fullvärdig ur hygienisk synpunkt. I 2 mom. upptages en märkningsbestämmelse beträffande glass, vari såsom råvara ingår annat fett än mjölkfett. Detta har synts böra angivas å förpackning, vari varan saluhålles, med orden »tillverkad av fettemulsion». Detta gäller även om glassen tillverkats av en blandning av riktig mjölk eller grädde och annat fett. De sakkunniga ha övervägt föreskrift om motsvarande skyldighet att, när glass som nu sagts saluhålles i oförpackat skick, genom anslag upplysa köparen om förhållandet. Detta har emellertid synts de sakkunniga vara att gå onödigt långt. Den i 3 mom. föreslagna bestämmelsen om gräddglass överensstämmer med motsvarande stadgande i 1941 års förslag. Oaktat minimifetthalten för grädde i allmänhet höjts till 15 96, har minimifetthalten för gräddglass av tekniska skäl bibehållits vid 12 96. De sakkunniga ha även övervägt frågan att införa skydd för andra glassbenämningar än gräddglass. Det har därvid ifrågasatts, att benämningen glass över huvud skulle förbehållas glass, som endast innehåller mjölkfett. Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle emellertid en sådan inskränkning i användningen av ordet glass strida mot allmänt språkbruk. Möjligen skulle man kunna tänka sig att för här avsedda fall förbehålla benämningen mjölk-

240 glass. En bestämmelse härom skulle emellertid knappast vara av något större värde, då berörda benämning användes mycket sällan. Bestämmelsen har heller icke upptagits i förslaget. D. Mjölkpulver och koncentrerad (kondenserad) mjölk. 61—62 §§. I gällande författningsbestämmelser finnas icke några generella kvalitetsföreskrifter beträffande mjölkpulver (torrmjölk) eller kondenserad mjölk. Icke heller 1941 års förslag upptog några dylika bestämmelser. Såsom anförts under 53 § påyrkades emellertid i yttrandena över 1941 års förslag på vissa håll, att den för steriliserad mjölk och grädde gällande bestämmelsen, att sådan vara skulle få saluhållas och försäljas endast i ändamålsenlig sluten förpackning, vara varans beteckning och tillverkarens namn eller firma samt, i fråga om grädde, varans fetthalt finnas angivna, skulle gälla även torrmjölk. Länsveterinären i Blekinge län och stadsveterinären i Karlskrona föreslå, att i en särskild paragraf bestämmelser intagas om att torrmjölk skall härröra antingen från pastöriserad mjölk eller från nötkreatursbesättning, ansluten till det statliga bekämpandet av tuberkulosen. Medicinalstyrelsen anför häremot, att för styrelsen kända, hittills utförda bakteriologiska undersökningar av torrmjölk icke givit anledning antaga, att torrmjölken vore bemängd med levande tuberkelbaciller, varför styrelsen ansåge sig icke för närvarande böra tillstyrka ett sådant förslag. Länsveterinären i Göteborgs och Bohus län framhåller helt allmänt, att förslaget till livsmedelsstadga borde ha upptagit bestämmelser om torrmjölk, vilka helt saknades. De sakkunniga. Torrmjölk eller, såsom de sakkunniga finna varan hellre böra betecknas, mjölkpulver, är numera av så stor betydelse, att bestämmelser därom icke böra saknas i en livsmedelsstadga. De här föreslagna bestämmelserna ha utformats efter samråd med representanter för tillverkarna av mjölkpulver. Till en början bör här fastslås, att råvaran skall vara av hygieniskt tillfredsställande beskaffenhet. Det kunde ifrågasättas att här uppställa mera preciserade fordringar, t. ex. att den mjölk, varav mjölkpulver tillverkas, skall vara pastöriserad eller härleda sig från reaktionsfri kreatursbesättning. De sakkunniga ha dock i sitt nu föreliggande förslag icke velat gå så långt utan tills vidare nöjt sig med det föreslagna, mera allmänt hållna stadgandet. Visar det sig, att behov av skärpta bestämmelser föreligger — hittillsvarande erfarenheter ge knappast belägg härför — får spörsmålet om införande av strängare föreskrifter framdeles tagas under övervägande. Tillverkning av mjölkpulver skall, såsom angives i 1 mom., äga rum genom att vattnet avlägsnas från mjölk. Häri ligger, att mjölkens övriga beståndsdelar böra finnas kvar i mjölkpulvret. Tillsats bör enligt de sakkunnigas mening få göras endast med ämnen, som godkänts i den ordning 15 § föreskriver. De sakkunniga ha därför i 1 mom. även upptagit bestämmelser om

241 att mjölkpulver icke får innehålla annat främmande ämne än sådant som godkänts på angivet sätt. Det har förekommit, att mjölkpulver saluhållits under beteckningen helmjölkpulver eller liknande beteckning, som syftar till att ge konsumenten den uppfattningen, att om mjölkpulvret utblandas med vatten i lämplig mängd, en dryck kan erhållas, som är likvärdig med vanlig oskummad mjölk. De sakkunniga ha övervägt att såsom förutsättning för att använda dylik beteckning föreskriva, att mjölkpulvret skall ha viss minimihalt fett i torrsubstansen. Det möter emellertid vissa svårigheter att angiva denna fetthalt. Dessutom är det icke givet, att den produkt, som erhålles genom att utblanda dylikt mjölkpulver i vatten, verkligen blir likvärdig med naturmjölken. De sakkunniga ha därför föredragit att föreslå förbud mot att saluhålla mjölkpulver under beteckning, som nyss sagts. Förbudet har intagits i 61 § 2 mom. I 61 § 3 mom. givas vissa ytterligare kvalitets- och märkningsföreskrifter rörande mjölkpulver. Föreskrifterna avse emellertid blott mjölkpulver, som har högre fetthalt än 1,6 % av torrsubstansen. Beträffande mjölkpulver med lägre fetthalt föreslås endast en bestämmelse, att sådant mjölkpulver får saluhållas allenast under beteckningen skummjölkpulver. Detta sammanhänger med dels att härskningsrisken är betydligt mindre i fråga om pulver med så låg fetthalt, dels ock att dylikt pulver torde vara av förhållandevis ringa betydelse i detaljhandeln. Mjölkpulver med högre fetthalt än 1,5 % av torrsubstansen bör enligt de sakkunnigas åsikt icke få försäljas i lös vikt utan endast i sluten förpackning. Riskerna för kvalitetsförsämring äro nämligen stora, om varan får försäljas i lös vikt, då olämpligt lagringssätt ligger nära till hands. Mjölkpulvers hållbarhet förminskas i hög grad, om vattenhalten i pulvret blir för stor. Därför har beträffande mjölkpulver av ifrågavarande slag före slagits en föreskrift om maximihalten vatten, vilken i överensstämmelse med vad som gäller i åtskilliga andra länder föreslagits till 5 96. Detta procenttal skall hänföra sig till förhållandena vid förpackningstillfället. Mjölkpulvers fetthalt är av stor betydelse såväl ur ekonomisk synpunkt som med hänsyn till mjölkpulvers användning. Det är dock icke utan vidare så, att pulvret är mera användbart, ju högre fetthalten är. För vissa ändamål är mjölkpulver med förhållandevis låg fetthalt att föredraga. Det har därför synts de sakkunniga mest ändamålsenligt, att föreskrift införes om att förpackning, vari mjölkpulver med en fetthalt överstigande 1,5 96 av torrsubstansen saluhålles, skall vara märkt med uppgift om pulvrets fetthalt. Mjölkpulver tillverkas för närvarande enligt två särskilda metoder, valsmetoden och spraymetoden. Genom dessa särskilda metoder erhålles mjölkpulver av ganska olika beskaffenhet och med skilda användningsområden. Det har därför synts de sakkunniga lämpligt med en föreskrift om att mjölkpulverförpackning skall vara märkt med uppgift om den metod, som använts vid tillverkningen av mjölkpulvret. I väsentliga delar likartade bestämmelser med dem, som föreslagits för 1 6 - 138 49

242 mjölkpulver, torde böra gälla för koncentrerad (kondenserad) mjölk. Föreskrifter härom återfinnas i 62 § i förslaget. Vissa avvikelser ha dock ansetts nödvändiga. Sålunda har det icke ansetts lämpligt att stadga något om sättet för tillverkningen. Vidare har socker och dess arter ansetts böra utan särskilt tillstånd kunna få användas som tillsats vid varans tillverkning. Särskild bestämmelse om vattenhalten har icke ansetts erforderlig. Slutligen betecknas här som koncentrerad skummjölk sådan koncentrerad mjölk, vars fetthalt uppgår till högst en procent av den färdiga varans vikt. Koncentrerad mjölk med högre fetthalt måste saluhållas i sluten förpackning. Den fetthalt, som angives å förpackningen, bör vara uttryckt i procent av den färdiga varans vikt. Å förpackningen bör vidare angivas, huruvida socker tillsatts vid tillverkningen eller icke. E. Ost. 0 3 - 6 7 §§. Gällande föreskrifter. Beträffande ost gäller kungörelsen den 1 november 1940 (nr 904) med särskilda bestämmelser angående tillverkning av och handel med ost (ändrad genom kungörelserna 62/1941, 699/1941, 347/1944). Kungörelsen angives i 1 § icke äga tillämpning å dessertost, getost, renost och mesost i vidare mån än statens livsmedelskommission därom meddelar föreskrift. Beträffande margarinost gälla särskilda bestämmelser (jfr nedan under 73—75 §§). I 2 § stadgas, att vid mejeri — varmed förstås sådant företag som enligt mejeristadgan är att anse såsom mejeri — icke må tillverkas ost med högre fetthalt i torrsubstansen än 33 % utan att livsmedelskommissionen givit tillstånd därtill. 3 § innehåller bestämmelser om märkning av ost, Enligt dessa må ost icke saluhållas eller försäljas, med mindre den är försedd dels med märke angivande dess ursprung (ursprungsmärke), dels med märke angivande dess fetthalt i torrsubstansen (fetthaltsmärke), dels ock med märke angivande den dag, då osten tillverkades (datummärke). Stycke, som vid försäljning i minuthandeln avskiljes från osten, behöver dock icke vara märkt. Ursprungsmärke skall utgöras av nummer, som lantbruksstyrelsen på anmälan tilldelar mejeri eller annan osttillverkare eller importör av ost. I märke för importerad ost skall tillika ingå ordet Import, Fetthaltsmärke skall utgöras, för ost med en fetthalt i torrsubstansen av mindre än 10 96 av beteckningen SK samt för ost med högre fetthalt av någon av beteckningarna 45 + , 30 + , 27 + , 20 + , och 10 + , avsedda att angiva, att osten äger en fetthalt i torrsubstansen av respektive minst 45, minst 30, minst 27, minst 20 och minst 10 96. Märke skall anbringas på osten och vara tydligt läsbart. Vad i paragrafen föreskrives skall dock icke äga tillämpning i fråga om ost, framställd av den, som bedriver osttillverkning enbart med mjölk från eget jordbruk och under sådana förhållanden att tillverkningen ej är att hänföra till mejeridrift, dock endast därest osten saluhålles eller försäljes endast i tillverkningsorten.

243 Enligt 4 § får ost, vars yta helt eller delvis är täckt med färg, icke saluhållas eller försäljas. Ej heller får här i riket tillverkad ost saluhållas eller försäljas under beteckning, vari något av orden fet, fet grädde eller smör ingår, eller under annan benämning antydande ostens värde med hänsyn till fetthalten. Vad sålunda stadgats skall dock icke utgöra hinder för att ost saluhålles eller försäljes under benämning, överensstämmande med det fetthaltsmärke, som åsatts osten. I 5 § stadgas, att närmare föreskrifter angående märkning av ost enligt 3 § meddelas av lantbruksstyrelsen. I övrigt innehåller kungörelsen kontroll- och ansvarsbestämmelser. Enligt 9 § äger livsmedelskommissionen meddela de ytterligare föreskrifter, som befinnas erforderliga för kungörelsens tillämpning ävensom meddela undantag från vissa i 2—4 §§ givna bestämmelser. Av de av livsmedelskommissionen utfärdade tillämpningsbestämmelserna (jfr livsmedelskommissionens cirkulär den 15 september 1944, nr 1980) framgår, att bestämmelserna över huvud taget icke gjorts tillämpliga på getost, renost och mesost, att i fråga om dessertost endast skola gälla reglerna om ursprungsmärkning, att bestämmelserna om obligatorisk fetthaltsmärkning och datummärkning icke skola ha avseende å importerad ost samt att bestämmelserna om obligatorisk datummärkning ej skola gälla smältost. I 1940 års kungörelse stadgas, att under tiden för kungörelsens giltighet kungörelsen den 23 oktober 1925 (nr 469) angående kontroll å handeln med ost icke äger tillämpning. Sistnämnda kungörelse kan alltså alltjämt anses gälla subsidiärt åtminstone så tillvida, att den, om 1940 års kungörelse upphäves, åter kominer att träda i tillämpning, om annat icke bestämmes. I 1925 års kungörelse stadgas, att ost icke får salubjudas eller försäljas såsom helfet, därest icke fetthalten i dess torrsubstans uppgår till minst 45 % och osten är märkt med en tydlig, i mitten av ostens sidokant eller, å helrunda ostar, runt om ostens mitt löpande röd rand av minst 2 centimeters bredd, att ost icke får salubjudas eller försäljas såsom halvfet, därest icke fetthalten uppgår till minst 30 96 i torrsubstansen och osten är märkt med en på enahanda sätt anbragt blå rand av minst 2 centimeters bredd, att ost, som icke håller en fetthalt av minst 30 % i torrsubstansen eller icke är märkt på sätt nyss sagts, icke heller må salubjudas eller försäljas under annan beteckning, antydande ostens värde med hänsyn till fetthalten, att märkranden, om yttersidan av helfet ost är färgad röd eller av halvfet ost blå, skall givas en från ostens färg tydligt avvikande färgnyans, att då fråga är om s. k. mjuk ost, innesluten i emballage, märkranden skall på angivet sätt anbringas å emballaget samt att ost icke får i något fall salubjudas eller försäljas under benämning, som angiver, att osten är mer än helfet men att däremot å ost må angivas den verkliga fetthalten i dess torrsubstans. Kungörelsens övriga paragrafer innehålla, förutom straffbestämmelser m. ni., detaljerade föreskrifter rörande kontrollen.

244 1941 års förslag till livsmedelsstadga upptog icke några bestämmelser an gående ost. Som motivering härtill angåvo livsmedelssakkunniga, efter hänvisning till sitt särskilda betänkande i ämnet (SOU 1939: 37) och kungörelsen den 1 november 1940, att frågan, huruvida bestämmelser om ost borde införas i livsmedelsstadgan, torde vara beroende på om särskilda kontrollföreskrifter ansåges erforderliga för detta varuslag (betänkandet s. 108). De sakkunniga. Det är synnerligen önskvärt, att i livsmedelsstadgan sammanföras så många som möjligt av de bestämmelser, som under normala tider skola gälla generellt beträffande handel med livsmedel. Särskilt gäller detta kvalitetsföreskrifter och liknande. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga ansett lämpligt att i livsmedelsstadgan intaga bestämmelser jämväl om ost. De sakkunniga hålla före, att den allmänna livsmedelskontrollen i förening med den särskilda kontroll över mejerierna, som grundar sig på mejeristadgan, bör vara tillräcklig för osthandeln. Skulle ytterligare bestämmelser i sådant hänseende visa sig erforderliga, böra de kunna meddelas för sig i specialförfattning. De sakkunniga komma emellertid icke att lägga fram något förslag till sådana specialbestämmelser. Det skäl, som i 1941 års betänkande angavs för att bestämmelser om ost icke infördes i förslaget till livsmedelsstadga, är alltså enligt de sakkunnigas förmenande icke längre gäl lande. De nu föreslagna bestämmelserna ansluta sig i väsentliga delar till dem, som äro givna i 1940 års kungörelse i dess nuvarande lydelse. Givetvis böra sådana bestämmelser bortfalla, som ha rent krisbetonad karaktär, såsom förbudet att saluhålla ost med fetthalt överstigande viss angiven procent. Det märkningssystem, som införts genom 1940 års kungörelse, torde numera vara så inarbetat i handeln och hava så ingått i det allmänna medvetandet hos konsumenterna, att skäl saknas att vid inträdande normala tider återgå till det system, som gällde enligt 1925 års kungörelse. Sistnämnda kungörelse bör därför helt upphävas. Enligt 63 § skola bestämmelserna i 64—67 §§ gälla, ost, framställd axkomjölk, ävensom smältost, framställd av dylik ost, dock med undantag för mesost och färskost. Föreskrifter om ost, framställd av annan mjölk än komjölk, givas i 68 §, föreskrifter om mesost (och annan mesvara) i 69 §. För färskost ha särskilda bestämmelser icke ansetts erforderliga. Hänvisning har dock ansetts böra göras till pastöriseringsförordningens bestämmelse om förbud inom vissa områden att saluhålla färskost, om vid varans beredning använts mjölk eller grädde, som enligt kungörelsens bestämmelse icke få försäljas inom området. 64 § innehåller bestämmelser om märkning av ost enligt samma system som 1940 års kungörelse. Fetthaltsklasserna ha dock erhållit annan utformning, detta med hänsyn till att föreskrifterna, avse normala förhållanden. De sakkunniga ha härvid följt det av livsmedelslagstiftningssakkunniga i 1940 års betänkande framlagda förslaget, dock med viss utvidgning av fetthalts-

245 klasserna nedåt, på samma sätt som enligt nu gällande bestämmelser. Då »dagen för ostens tillverkning» synes vara ett alltför vagt uttryckssätt, har det i de sakkunnigas förslag utbytts mot »dagen för ystningen». 64 § 2 mom. motsvarar 3 § sista stycket i nu gällande kungörelse allenast med vissa redaktionella jämkningar. Då föreskrifterna i paragrafen i smidighetens intresse icke böra vara undantagslösa har möjlighet att medgiva dispens stadgats i 3 mom. Befogenheten härtill har lagts på lantbruksstyrelsen, som även bör liksom hittills utfärda närmare föreskrifter rörande märkningen. Efter mönster av 1940 års förslag har i 65 § intagits bestämmelser om minimifetthalten hos ost, som saluhålles under vissa angivna beteckningar. Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande bestämmelser, torde icke tarva närmare motivering. 66 § upptager förbud mot saluhållande av ost, som helt eller delvis belagts med färg. Förbudet finnes med i 1940 års kungörelse men saknar däremot motsvarighet i 1940 års förslag. De sakkunniga anse, att färgning av osts yta normalt icke bör förekomma. En sådan färgning försvårar nämligen iakttagandet av beskaffenheten hos ostens yta, vilken spelar en viss roll vid kvalitetsbedömningen. Detta är en följd av det märkningssystem, som nu gäller och som enligt vad nyss sagts enligt de sakkunnigas mening bör upprätthållas. Tillstånd av myndighet att saluhålla ost med färgad yta bör dock kunna medgivas i särskilda fall. Detta kan vara av betydelse speciellt i fråga om importerad ost. I princip borde det ankomma på statens jordbruksnämnd, som i framtiden skall handha prisregleringen av jordbrukets produkter, att meddela sådant tillstånd. Då lantbruksstyrelsen har och här även förutsattes skola ha hand om tillämpningen av märkningsbestämmelserna beträffande ost, synes emellertid även tillstånd, varom nu är fråga böra meddelas av lantbruksstyrelsen. Beträffande tillsatser till ost avses de allmänna bestämmelserna i 14 § skola gälla. Att härutöver, i likhet med vad som skett i fråga om mjölk och smör, intaga bestämmelse om att varje slag av tillsats skall ha underkastats prövning i den ordning 15 § stadgar har icke ansetts erforderligt. Däremot skulle det möjligen vara lämpligt att direkt i stadgan angiva vissa slag av tillsatser såsom tilllåtna vid osttillverkning. Det gäller här sådana tillsatser som kalciumklorid, natriumfosfat och kalisalpeter, som normalt användas vid osttillverkningen. De sakkunniga ha emellertid avstått härifrån. Givetvis komma dessa ämnen omedelbart att upptagas i den förteckning å tillåtna ämnen, som jämlikt 15 § andra stycket skall utgivas. Vad slutligen angår smältost synes för förebyggande av förväxling mellan smältost och annan ost den särskilda bestämmelsen böra gälla, att förpackning, vari smältost saluhålles, skall vara märkt med detta ord. Det räcker alltså icke, att det står mjukost eller liknande uttryck. Givetvis får dock sådan benämning förekomma, blott förpackningen därjämte på tydligt och framträdande sätt är märkt med ordet smältost. Bestämmelse härom gives i 67 §.

246 68 §. 1940 års kungörelse avser som ovan nämnts i princip varken getost eller renost, och de i kungörelsen givna bestämmelserna ha icke heller gjorts tilllämpliga på sådan ost. Det torde enligt de sakkunnigas mening vara tillräckligt i fråga, om sådan ost att föreskriva, att vid saluhållandet uttryckligen skall angivas, att osten helt eller delvis tillverkats av annan mjölk än komjölk. Härom stadgas i förevarande paragraf. 69 §. Som förut nämnts gäller 1940 års kungörelse icke mesost, och förslag till kvalitetsbestämmelser rörande denna vara har tidigare icke framlagts. Efter samråd med livsmedelskommissionen och expert på området ha de sakkunniga emellertid funnit motiverat att intaga bestämmelser om denna vara i livsmedelsstadgan och utarbetat förslag till dylika bestämmelser. De ha upptagits i förevarande paragraf, som icke blott avser messmör utan även annan mesvara. De föreslagna bestämmelserna torde icke tarva särskild motivering. Framhållas bör dock, att datummärke icke ansetts nödvändigt i fråga om mesvara, liksom icke heller särskilda märkningsbestämmelser föreslagits beträffande mesvara, som saluhålles i oförpackat skick, något som torde förekomma endast i undantagsfall.

F. Margarin och margarin varor. 70—82 §§. Gällande föreskrifter. Bestämmelser om margarin och övriga därmed besläktade produkter (margarinost, fettemulsion och konstister) återfinnas för närvarande i förordningen den 30 juni 1932 (nr 355) angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister m. m. (ändrad genom förordningar 209/1933, 486/1935, 520/1942 och 259/1946). I 1 § denna förordning givas definitioner. Med margarin förstås varje smörliknande vara av vad ursprung, blandning eller sammansättning som helst, såvida däri ingår fett, som ej är framställt ur mjölk, med margarinost sådan ost eller ostmassa, vari ingår fett, som ej är framställt ur mjölk, med fettemidsion varje grädd- eller mjölkliknande vara, i vilken ingår fett, som ej är framställt ur mjölk, samt med konstister varje med konst framställt, till människoföda avsett, till färg och konsistens isterliknande fett av vad ursprung, blandning eller sammansättning som helst, såvida däri ingår annat fett än svinfett, dock att vid förordningens tillämpning- som konstister icke skall anses från djur eller växter hämtat oblandat, ofärgat och icke till isterkonsistens bearbetat fett, som utbjudes till salu under benämning, som tydligt angiver dess ursprung. 2—9 §§ i förordningen innehålla bestämmelser om tillverkning av hithörande varor. Såsom tillverkning av margarin eller fettemulsion skall därvid enligt

247 4 § anses jämväl förfarande, varigenom margarin blandas med smör eller fettemulsion blandas med mjölk eller grädde. Var och en, som vill tillverka ifrågavarande varor annorledes än till förbrukning i eget hushåll, skall enligt 2 § göra skriftlig anmälan till länsstyrelsen i det län, där tillverkningen skall ske, med uppgivande av plats och lokal för tillverkningen. Vid flyttning av rörelsen skall motsvarande anmälan äga rum. Enligt 5 § skall tillverkaren vidare i enlighet med lantbruksstyrelsens närmare anvisningar föra bok över tillverkningen, vari upptagas de myckenheter av olika fettämnen samt av smör, grädde, mjölk, potatisstärkelse, sesamolja och andra varuslag, som användas vid tillverkningen. Enligt 3 § får ej inom byggnad, där tillverkning av margarin, margarinost eller fettemulsion äger rum, för avsalu framställas smör, ost, grädde eller sådana gräddliknande produkter, som uteslutande innehålla mjölkfett, — I 6 § givas föreskrifter om vissa tillsatser vid tillverkningen. Sålunda skall vid tillverkning av margarin tillsättas potatisstärkelse i sådan mängd, att i den färdiga produkten återfinnes sådan stärkelse till minst Vs % av varan, samt vid tillverkning av margarinost och fetttemulsion sesamolja till en mängd, som motsvarar minst 5 96 av det fett och de växtoljor, som användas vid tillverkningen, sesamoljan däri icke inbegripen. — Margarin —• utom sådant som tillverkas uteslutande för förbrukning i eget hushåll — får enligt 7 § ej tillverkas med lägre fetthalt än 82 96 eller högre vattenhalt än 16 %. — I 8 § 1 mom. givas utförliga föreskrifter beträffande förpackningar med margarin och konstister. Det stadgas här, att margarin eller konstister, som icke är avsett till förbrukning uteslutande i tillverkarens eget hushåll, får utlämnas från fabriken allenast i förpackning, vara utvändigt å botten och lock samt, parallellt med botten, å fyra på samma avstånd därifrån och på lika avstånd sinsemellan belägna ställen å höj dy torna med tydliga bokstäver finnes inbränt eller på annat varaktigt sätt anbragt ordet »Margarin» eller »Margarine» om varan utgöres av margarin, eller ordet »Konstister», om innehållet är sådant. Bokstäverna skola ha vissa angivna mått. Å förpackningen skall därjämte tillverkarens namn vara på varaktigt sätt angivet. Botten å margarinförpackning av trä skall antingen vara fyrsidig eller ha sådan oval form, att dess längd är minst en och en halv gång dess bredd. Bestämmelserna gälla icke smärre prov av margarin eller konstister, som utlämnas gratis, så framt provet utlämnas i omslag, därå varans beskaffenhet av margarin eller konstister finnes med tydliga bokstäver angiven. — Beträffande margarinost stadgas i 8 § 2 mom., att tillverkaren skall vid pressningen låta å varje osts plana ytor med bokstäver av minst 3 centimers höjd intrycka ordet »Margarinost» jämte tillverkarens namn samt vidare, om osten icke är avsedd för export, före utlämnandet från fabriken låta färga osten mörkröd medelst användande av orleana, kokad i asklut, eller annat därmed jämförligt giftfritt färgningsmedel. — Vad slutligen angår fettemulsion givas i 3 mom. bestämmelser om beskaffenheten av förpackning, vari varan skall vara innesluten vid utlämnandet från fabriken. Förpackningen skall utgöras antingen av ett med tätt slutande lock försett kärl av förtent järnbleck, vara inpressats dels ordet »Fettemulsion» i tydliga bok-

248 stäver med viss angiven höjd ävensom tillverkarens namn, eller av en av glas eller liknande material tillverkad, tätt tillsluten flaska, försedd med etikett vara anbragts i svart tryck på vit botten dels ordet »Fettemulsion» med minst en centimeter höga bokstäver, dels tillverkarens namn, eller av emballage av pergamentpapper, specialbehandlad papp, träfanér eller liknande material, under villkor att å emballaget eller å vid detsamma fogad etikett blivit anbragt dels ordet »Fettemulsion» i bokstäver av viss angiven höjd, dels tillverkarens namn. 10—15 §§ innehålla bestämmelser om införsel och utförsel av ifrågavarande varuslag. Av dessa bestämmelser må här följande anföras. Enligt 10 § 1 mom. får margarin, fettemulsion eller konstister, som införes till riket, ej utlämnas från tullverket utan att varan är innesluten i förpackning, som är så beskaffad och märkt, som i 8 § för varje fall stadgas — dock att tillverkarens namn icke behöver vara utsatt — eller ock inom trettio dagar efter det varan mottagits av tullanstalten genom varuhavarens försorg under tillsyn av tullpersonal blivit innesluten i sådan förpackning. Med varuhavaren förstås därvid mottagaren av varan eller, om mottagaren är ombud för annan här i riket, som äger förfoga över varan, denne. Förpackningen skall vidare, enligt 10 § 2 mom., vara märkt eller hava inom nyss angiven tid märkts dels med varuhavarens namn, dels ock, om varan ej visas vara tillverkad i Sverige och tidigare utförd ur riket, med beteckningen »Utländsk tillverkning», beträffande margarin anbringad med minst tre centimeter höga bokstäver i röd färg utvändigt å förpackningens botten och lock samt, parallellt med botten, å fyra på samma avstånd därifrån och lika avstånd sinsemellan belägna ställen å förpackningens höjdytor. — Beträffande margarinost stadgas i 10 § 1 och 2 mom. att varan skall vara färgad och märkt i enlighet med bestämmelserna i 8 § 2 mom. utom att tillverkarens namn icke behöver vara angivet, samt dessutom är eller inom trettio dagar efter mottagandet vid tullanstalten blivit märkt med varuhavarens namn och beteckningen »Utländsk tillverkning». Om förvaring och försäljning av hithörande varor givas bestämmelser i 16—22 §§. I 16 § stadgas, att margarin eller annat för margarintillverkning användbart fett än sådant, som är framställt ur mjölk, icke får förvaras i lokal, där tillverkning sker av smör eller ost till avsalu eller där smör samlas för export. Ej heller får fettemulsion förvaras i lokal, där tillverkning sker av smör eller ost till avsalu. — Enligt 17 § åligger det den, som driver handel med margarin eller konstister, att förvara varan i förpackning av sådan beskaffenhet och form samt så märkt, som föreskrives i 8 § 1 mom. eller beträffande vara av utländsk tillverkning i 10 § 1 och 2 mom. I minuthandeln får dock varan utställas till försäljning i klumpar eller mindre stycken under förutsättning att varan antingen är försedd med omslag av beskaffenhet, som nedan angives beträffande försäljning, eller att å varan finnes anbragt en lätt i ögonen fallande skylt eller etikett med påskrift i minst två centimeter höga tydliga bokstäver i röd färg med ordet »Margarin» eller »Margarine», om varan utgöres av margarin, eller av ordet »Konstister», då sådant utställes. Är den

249 saluhållna varan av utländsk tillverkning, skall dessutom skylten eller etiketten vara märkt med ordet »Utländsk» eller »Utländskt» i bokstäver av samma storlek och färg som de för nyssnämnda påskrift nyttjade. Vid försäljning i minut av margarin eller konstister skall varan antingen tillhandahållas köparen i förpackning av sådan beskaffenhet och form samt så märkt, som i 8 § 1 mom. eller, beträffande vara av utländsk tillverkning, i 10 § 1 och 2 mom. sägs, eller ock utlämnas i omslag med tydlig påskrift i röd färg av samma ord, som föreskrivits beträffande nyssnämnda skylt eller etikett, i bokstäver om minst en halv centimeter, om varan väger mindre än ett halvt kilogram och eljest om minst en centimeter. Övrig påskrift å omslaget får ej anbringas i röd färg. — Den som driver handel med margarinost skall enligt 18 § ha varan så märkt och, där varan ej är avsedd för export, så färgad, som i 8 § 2 mom. eller, beträffande vara av utländsk tillverkning, i 10 § 1 och 2 mom. stadgas. Vid försäljning i minut av del av hel margarinost skall varan utlämnas i omslag, därå finnes anbragt i minst en centimeter höga tydliga bokstäver i röd färg ordet »Margarinost» och, där varan är av utländsk tillverkning, ordet »Utländsk». Icke heller här får övrig påskrift å omslaget anbringas i röd färg. — I 19 § stadgas, att den som driver handel med fettemulsion är pliktig förvara varan så innesluten, som stadgas i 8 § 3 mom. eller, beträffande vara av utländsk tillverkning, i 10 § 1 och 2 mom. Vid försäljning i minut skall fettemulsion ock vara innesluten i kärl eller flaska, märkt på sätt föreskrives i samma författningsruin. — Enligt 20 § får margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister ej utbjudas eller försäljas under benämning, vari ingår något av orden smör, grädde, mjölk, mejeri, ko, ladugård och herrgård eller ord, som häntyder på varumärke, som den, vilken utbjuder eller försäljer varan, vet eller bort veta vara registrerat för lantbruksprodukter, eller, med undantag för orden margarinost och konstister, annat ord, som giver varan sken av att hava samband med eller som eljest häntyder på lanthushållning eller mejerihantering. Ej heller får utbjudande eller försäljning ske under angivande av att varan härrör från en tillverkare, i vars firma ingår ord, som enligt vad nu sagts är förbjudet. Om efter förordningens utfärdande varumärke blir registrerat för lantbruksprodukter, skall den omständigheten, oavsett förbudet, ej utgöra hinder mot att vid utbjudande eller försäljning av vara, varom här är fråga, använda varumärke, som registrerats för varan tidigare än först omförmälda registrering ägt rum. Detsamma gäller användande av firma. — Enligt 21 § får vid utbjudande eller försäljning av margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister icke å varan eller dess förpackning, omslag eller dylikt, eller å anslag eller skylt som hänsyftar på varan, finnas anbragt bild, teckning eller meddelande, som giver varan sken av att ha samband med eller som eljest häntyder på lanthushållning eller mejerihantering. Ej heller får margarin, margarinost eller fettemulsion eljest utbjudas eller försäljas under tillkännagivande att i varan ingår fett, framställt ur mjölk. Vad sålunda stadgats gäller dock icke beträffande sådant meddelande angående varans fetthalt, i vilket samtidigt angivas dels procenttalet fett, framställt ur mjölk, dels ock

250 övriga i varan ingående fettämnen ävensom procenttalet dylika ämnen. — 22 § slutligen stadgar, att i räkningar, fakturor, fraktsedlar, konossement, slutsedlar, leveranskontrakt och andra dylika skriftliga handlingar, som angå margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister, varans beskaffenhet skall uttryckligen angivas, varjämte, om varan är av utländsk tillverkning, detta skall utmärkas på handlingen. 23—30 §§ i förordningen upptaga bestämmelser om tillsyn. Enligt dessa föreskrifter, skall tillverkningen av hithörande varor, där ej avses uteslutande förbrukning i eget hushåll, stå under tillsyn av en av länsstyrelsen förordnad tillsyningsmän. Närmare föreskrifter om hans verksamhet lämnas. Därjämte givas särskilda bestämmelser angående provtagning. 31—35 §§ innehålla avsvarsbestämmelser och processuella bestämmelser. (Jfr även 1941 års betänkande s. 388—394.) Slutligen må här anmärkas, att margarin tillhör de varubenämningar, som äro skyddade i 1917 års förordning. 1941 års förslag. Förslaget till livsmedelsstadga innehåller icke några särskilda bestämmelser om margarin och övriga här omförmälda varor. Det förutsattes i stället, att 1932 års förordning alltjämt skall gälla. Väsentliga förändringar föreslås emellertid i densamma. Sålunda ifrågasattes en omorganisation av den speciella kontrollen av margarinvarorna. Kontrollen medelst särskilda, av vederbörande länsstyrelser förordnade tillsyningsmän avses skola upphöra. I stället föreslås, att statens institut för folkhälsan skall beträffande varje fabrik inom landet, där hithörande varor tillverkas, minst fyra gånger årligen låta i allmänna handeln inköpa eller från fabrikens lagar uttaga prov av tillverkningen samt utföra för kontrollen erforderliga undersökningar av dessa prov. Då prov insänts i originalförpackning, skall institutet enligt förslaget jämväl tillse, att förpackningen är så märkt, som i förordningen föreskrives beträffande varan i fråga, samt att å varan eller dess förpackning, omslag eller dylikt icke förekommer benämning, uppgift, bild, teckning eller meddelande, som står i strid med förordningens bestämmelser. Även provtagare bör tillse, att dessa föreskrifter noga efterlevas. Det förutsattes, att det skall ankomma på vederbörande hälsovårdsnämnd att tillse, att förseelser mot förordningen angivas till åtal. I förslaget upptages därför föreskrift om att därest folkhälsoinstitutets undersökning av prov eller granskning av dessas förpackning ger anledning till antagande, att förseelse blivit begången mot förordningen, institutet har att härom underrätta hälsovårdsnämnden i orten, där provet tagits. Då institutet såsom centralt kontrollorgan bör få kännedom om åtgärd, som av hälsovårdsnämnd vidtages i anledning av sådan underrättelse, föreslå de sakkunniga även en bestämmelse om skyldighet för hälsovårdsnämnd att ofördröjligen lämna institutet meddelande om dylik åtgärd. Då kostnaderna för den speciella margarinkontrollen anses skola gäldas av tillverkarna, föreslås, att tillverkare förpliktas utan ersättning utlämna prov av vara, som innehaves av honom. Tillverkare skall vara pliktig att inom 14 dagar efter anförd-

251 ran till institutet för folkhälsan gälda ersättning för provs sändande till institutet ävensom för verkställd undersökning, dock att sådan skyldighet föreslås icke skola föreligga i fråga om flera undersökningar årligen än tio för varje av tillverkaren innehavd fabrik eller i fråga om undersökning, som lett till att annan än tillverkaren fällts till ansvar för förseelse mot denna förordning eller livsmedelsstadgan. I övrigt föreslås, att livsmedelsstadgans allmänna bestämmelser om livsmedelskontroll skola äga tillämpning. Det föreslås, att i förordningen intages en särskild bestämmelse om att det åligger förste provinsialläkare och länsveterinär att vid inspektion, som jämlikt foldern gällande instruktioner företages av fabrik för tillverkning av margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister, ägna noggrann tillsyn såväl åt de sanitära förhållandena som även däråt, att föreskrifterna i förevarande förordning samt av lantbruksstyrelsen med stöd av förordningen utfärdade bestämmelser noga efterlevas. Då enligt förslaget länsstyrelsernas befattning med utseende av tillsyningsmän bortfaller, föreslå de sakkunniga upphävande av den i 2 § första stycket i förordningen intagna bestämmelsen om anmälningsskyldighet till länsstyrelsen. Däremot har den i 5 § omförmälda boken ansetts böra bibehållas, varvid dock i paragrafen föreslagits den ändringen, att boken skall vid anforclran hållas tillgänglig för kontrollmyndighet, som i 12 kap. livsmedelsstadgan omförmäles, eller av sådan myndighet utsedd kontrollant. Av de föreslagna förenklingarna i kontrollsystemet har ansetts böra följa, att förbud stadgas att vid utbjudande eller försäljning av varorna ange, att dessa eller tillverkning av desamma står under offentlig kontroll (21 §). I sistnämnda, paragraf har vidare inforts förbud att i annons eller annan reklam, som hänsyftar på varan, anbringa bild, teckning eller meddelande, som giver varan sken av att ha samband med eller eljest häntyda på lanthushållning eller mejerihantering. I 7 § förordningen föreslås det tillägget, att margarin ej må tillverkas med annan sammansättning än sådan, som är att anse såsom normal för vara med denna benämning. Slutligen föreslås vissa ändringar beträffande ansvarsbestämmelserna. I 1941 års betänkande har även tagits upp frågan om vissa skärpningar i margarinlagstiftningen till skydd mot förväxling mellan margarin och margarinvaror samt motsvarande mejeriprodukter. De sakkunnigas majoritet har emellertid icke ansett sig böra framställa förslag i sådan riktning. En av de sakkunniga, hr Jerlov, anser emellertid sådana bestämmelser nödvändiga och anför, att en fullt tillfredsställande garanti mot förväxling skulle kunna ernås genom ett stadgande, att margarin vid fabrikation och försäljning skall ha den färg, som det fått av de i varan ingående fettämnena och att alltså tillsats av färgämne i avsikt att ge margarin traditionell smörfärg skulle förbjudas. Dessa bestämmelser bör enligt hr Jerlov utsträckas även till att gälla margarinost, så att förväxling- med av naturprodukterna tillverkad vara även här blir utesluten.

252 Beträffande betänkandets uttalande i övrigt i dessa hänseenden se s. 388— 411 samt 419^122. Yttranden över 1941 ars förslag. Beträffande frågan om att i l i v s m e d e l s s t a d g a n i n t a g a b e s t ä m m e l s e r om m a r g a r i n v a r o r anföra Stockholms handelskammare och Margarinfabrikernas försäljningsaktiebolag, att det knappast förefölle ändamålsenligt att uppdela bestämmelserna angående margarinets tillverkning och handeln därmed på tre olika författningar. Enklare och mera överskådligt vore, om de av hygieniska och näringsfysiologiska skäl betingade föreskrifterna inarbetades i livsmedelsstadgan och alla övriga, av rent lantbrukspolitiska skäl dikterade bestämmelser hänfördes till en enda författning, omfattande all undantagslagstiftning angående accis. kontroll, tillsats av potatisstärkelse, användning av speciella förpackningar m. fl. liknande bestämmelser. Sveriges kemiska industrikontor framhåller, att margarinförordningen finge betraktas som det mest typiska exemplet på en detaljerad livsmedelslagstiftning, vars art ej nämnvärt skilde sig från t. ex. de i 10 kap. upptagna kortfattade bestämmelserna rörande ättika. I båda fallen avsåges främst att skapa tillräckliga garantier för att allmänheten skulle kunna skilja mellan två olika slag av närstående varor. Det förhållandet, att bestämmelserna rörande margarin vore mycket mer omfattande än de i 3—11 kap. föreslagna bestämmelserna för vissa andra varor, berodde på att en mera detaljerad lagstiftning i sistnämnda fall ansetts obehövlig eller olämplig att för närvarande genomföra och kunde näppeligen anses vara ett tillräckligt bärkraftigt motiv för att bestämmelserna rörande margarin kvarstode i en särskild författning. Kommerskollegium anför — under hänvisning till vad Stockholms handelskammare anfört samt till den från Margarinfabrikernas försäljningsaktiebolag överlämnade promemorian — att de här i olika hänseenden framställda anmärkningarna syntes berättigade och att det syntes önskvärt, att sedan numera några sakliga skäl knappast torde föreligga för att margarinprodukterna i kontrollhänseende skulle intaga en särställning i förhållande till andra livs medel, denna industri icke gjordes till föremål för en lagstiftning, som särskilt under liknande förhållanden, som nu rådde på folkförsörjningens område, naturligt nog för industrien i fråga måste framstå som onödigt betungande. Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt har uppmärksammat, att margarin och andra ersättningsmedel för mejeriprodukter och flott icke behandlats på samma sätt som andra livsmedel, vilket vore en brist. Den omständigheten, att tillverkningen av och handeln med margarin m. m. i vissa avseenden reglerades genom särskilda författningar, borde ej utgöra skäl för att dessa livsmedel i livsmedelsstadgan behandlades på annat sätt än exempelvis mejeriprodukter och kött, beträffande vilka gällde vissa specialförfattningar. Livsmedelsstadgan borde därför innefatta ytterligare ett kapitel med särskilda bestämmelser om margarin etc. Häri borde ingå fetthaltsföreskrifter ej blott för margarin utan även för fettemulsion och margarinost och måhända även för

253 konstister och kokosfett m. m. I vissa fall torde deklaration angående varans sammansättning böra föreskrivas. Reglerande föreskrifter angående tillsatser av olika slag till margarin m. m. torde även vara påkallade. Livsmedelsstadgan torde även böra upptaga bestämmelser rörande de i detta kapitel avsedda ersättningsmedlens märkning och emballering m. m. eventuellt också om de använda fettämnenas hygieniska, beskaffenhet. Det förefölle även som om 1 kap. i förslaget till livsmedelsstadga ej tillbörligt beaktat margarins och jämförbara ersättningsmedels förekomst och därför vore i behov av viss överarbetning. Sveriges lantbruksförbund anser önskvärt, att i livsmedelsstadgan infördes bestämmelser rörande sammansättning och andra krav på beskaffenheten av hithörande varuslag, liksom fallet vore beträffande åtskilliga andra varuslag såsom mjölk- och mejeriprodukter, för vilka ävenledes särskilda bestämmelser finnas i andra författningar. Beträffande frågan om b e h o v e t av s k ä r p t a b e s t ä m m e l s e r r ö r a n d e v a r a av i f r å g a v a r a n d e s l a g har man i de flesta av de avgivna yttrandena lämnat 1941 års förslag utan erinran eller ock uttryckligen tillstyrkt detsamma. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare framhålla härvid, att den diskussion, som förts beträffande margarinets färgning, icke bragt i dagen nya argument av så övertygande art, att ett frångående av hittills gällande bestämmelser borde komma i fråga. Ijantbriikshögskolans lärarråd intager likaledes i frågan om färgning av margarinet samma ståndpunkt som de sakkunnigas majoritet, varvid lärarrådet dock finner det böra beaktas, att uppgifter rörande margarinets beståndsdelar, på sätt statens institut för folkhälsan kan finna lämpligt, böra göras lättare tillgängliga för allmänheten än hittills. Lärarrådet framhåller, att ett tilltalande utseende hos en matvara och i all synnerhet ett matfett utgjorde en förutsättning för födoämnets begärlighet. Ett förbud sådant som det ifrågasatta skulle hos de stora delar av befolkningen, som icke hade råd att i vardagslag använda smör, skapa onödig irritation och medföra en känsla av social mindervärdighet. Ett lämpligare sätt, att lösa spörsmålet vore att uttaga accis på gulfärgat margarin och använda de därigenom influtna medlen för att möjliggöra prisrabattering på smör för mindre bemedlade eller barnrika familjer. I vissa yttranden uttalas emellertid anslutning till den ståndpunkt beträffande frågan om färgning av margarinet, som intagits av ledamoten av de sakkunniga Jerlov i dennes reservation. (Lantbruksstyrelsen, Riksförbundet landsbygdens folk, samt några förste provinsialläkare, länsveterinärer och hälsovårdsnämnder.) Lantbruksstyrelsen anför, att styrelsen instämde med reservanten Jerlov därutinnan, att till margarin, som tillverkades annorledes än till förbrukning i eget hushåll, färgämne icke borde få fritt tillsättas. De nuvarande bestämmelserna beredde visserligen tillräckligt skydd, då det gällde försäljning i butiker, men i fråga om det matfett, som tillhandahölles på restauranger, hade allmänheten ringa möjlighet att kontrollera, huruvida detta utgjordes av smör eller margarin. För att under alla förhållanden göra det möjligt att

254 bestämt skilja mellan smör och margarin, borde nyssnämnda bestämmelse medtagas. — Byråchefen Bjurstedt anmälde emellertid skiljaktig mening och förklarade sig icke kunna biträda lantbruksstyrelsens förslag i sistnämnda hänseende, enär margarinet härigenom bleve i viss mån oaptitligt för konsumenterna. Svenska mejeriernas riksförening åberopar yttrande till livsmedelslagstiftningssakkunniga den 9 oktober 1940. Här anföres, att margarin och margarinost icke böra få utbjudas eller i yrkesmässig hantering saluföras utan att varorna äro färgade på annat sätt än naturprodukterna, att allenast papper med annan färg än smörpapperets bör få användas för margarin, att mera utförliga bestämmelser böra införas i förordningen angående huru bokstäverna i de ord, med vilka förpackningarna skola vara märkta, skola vara utformade, att å förpackning eller omslag för margarin och andra hithörande varor bör få anbringas, förutom tillverkarens namn och varumärke, allenast den benämning, under vilken varan saluföres, med skyldighet att härvid tillägga ordet »margarin», »margarinost», »konstister» respektive »fettemulsion» med bokstäver större och bredare än något annat å förpackningen eller omslaget förekommande ord och under alla förhållanden med minst den höjd, som angives i den nuvarande förordningen, och med en bredd av minst 3 mm., att bestämmelse bör införas om att orden »margarin, margarinost, konstister» och »fettemulsion; skola vara tryckta med röd färg och övriga å förpackningen förekommande ord med svart färg, samt att föreskrift bör meddelas, att envar som yrkesmässigt försäljer livsmedel, vid vilkas framställning ersättningsmedel använts, skall vara pliktig lämna köparen upplysning härom genom antingen skyltar i lokalen eller direkt i varans förpackning anbragta uppgifter. — I sitt nu avgivna yttrande framhåller riksföreningen, att föreningen icke kan finna, att de sakkunniga förebragt tillräcklig motivering för uttalandet, att skärpningar icke skulle behövas i margarinlagstiftningen. Sveriges lantbruksförbund anser en mera skärpt margarinlagstiftning än de sakkunniga föreslagit påkallad och tillstyrker, att bestämmelser av i huvudsak den innebörd, som angivits av mejeriernas riksförening, böra införas i lagen. Statens institut för folkhälsan anser att i förordningen bör inflyta vissa kompletterande bestämmelser rörande sammansättningen av konstister och andra ersättningsmedel för smör eller flott samt av fettemulsion och margarinost, Beträffande konstister och annat ersättningsmedel för smör eller flott, t. ex. matolja och kokosfett, torde böra föreskrivas skyldighet att deklarera sammansättningen å varans förpackning, Rörande fettemulsion bör stadgas, att sådan emulsion skall innehålla minst 12 % fett, Fettemulsion med tilläggsbeteckning, som angiver eller antyder särskilt hög fetthalt, bör innehålla minst 35 96 fett. Slutligen bör föreskrivas, att margarinost skall vara åsätt tydligt fetthaltsmärke, därvid i tillämpliga delar samma "bestämmelser som för ost böra gälla, Mot de sakkunnigas förslag beträffande ä n d r i n g a r n a i m a r g a r i n kon-

255 t r o l l e n ha endast ett fåtal erinringar gjorts. Smålands och Blekinge handelskammare samt Skånes handelskammare, vilka äro tillfredsställda med förslaget att slopa de nuvarande formerna för margarinkontrollen, som ställde margarinindustrien i en särställning, anföra, att de funne motiverat att särskilda anstalter för den ekonomiska kontrollen över margarinet upprätthölles även i fortsättningen med hänsyn till den likhet i utseende och den jämställdhet i konsumtionshänseende, som förefunnes mellan smöret och margarinet, och den konkurrens som rådde mellan dessa varuslag. Statens institut för folkhälsan har intet att erinra mot att den särskilda kontroll, som för närvarande gäller för hithörande varor, slopas och att för kontrollen erforderliga undersökningar framdeles verkställas genom institutets försorg. Föreskriften i 26 § andra stycket om påföljd för uraktlåtenhet att gälda ersättning för prov torde dock knappast vara erforderlig och torde därför kunna utgå. Kooperativa förbundet finner den lösning av frågan om margarinkontrollen, som de sakkunniga framlagt, lyckligt funnen. Vad beträffade behövlig kontroll över hygienen vid margarinets tillverkning kunde denna dock påtagligen ej utövas genom de av folkhälsoinstitutet anordnade provtagningarna. En mera fortlöpande kontroll vore här av nöden, med sikte särskilt på fabrikspersonalens personliga hygien. Den lämpligaste kontrollen inom margarinindustrien från denna utgångspunkt utövades av en legitimerad läkare med självständig praktik, som gjorde honom oberoende av såväl fabrikanter som myndigheter. Margarinfabrikernas försäljnings aktiebolag hälsar med tillfredsställelse, att enligt de sakkunnigas förslag den alltför tydliga karaktären av undantagslagstiftning, som vidlåder margarinkontrollförordningen i dess nuvarande lydelse, borttagits. De sakkunniga hade dock ej konsekvent frånkopplat lantbruksstyrelsen, som ju i första hand vore en lantbruksvårdande myndighet. Detta medförde måhända icke direkt någon nackdel för margarinindustrien, men då denna knappast kunde räknas till lantbruket eller dess binäringar, hade det varit mera konsekvent, om de sakkunniga föreslagit, att omvårdnaden och övervakningen av detaljbestämmelser angående margarinförordningen skulle anförtros kommerskollegium, som ju i de flesta fallen hade att vårda och övervaka industriella och affärsföretag, eller eventuellt kontrollstyrelsen, som hade att övervaka accisförhållandena. Stockholms handelskammare anser lantbruksstyrelsens befattning med margarinkontrollen böra helt upphöra, Lantbruksstyrelsens befogenheter enligt förslaget i 5, 6, 9 och 27 §§ förordningen borde — även om det ur margarinindustriens synpunkt kunde vara tämligen betydelselöst, vilken myndighet som handhade dessa uppgifter — övergå på institutet för folkhälsan. Lantbruks styr elsen avstyrker de sakkunnigas förslag rörande margarinkontrollen och föreslår i huvudsak följande anordning av kontrollen, varvid framhålles, att kontrollens betydelse numera huvudsakligen låge i det skydd den kunde bereda lanthushållning och mejeriprodukter mot illojal konkurrens.

256 Högsta tillsynen över förordningens efterlevnad torde böra ankomma på lantbruksstyrelsen, som skulle ha att utöva kontrollen genom byråinspektören för mejeriärenden och mejeriinspektörerna, vilka nu kontrollerade mejeristadgans och — i visst avseende — pastöriseringsförordningens efterlevnad. Sistnämnda kontrollverksamhet ägde i flera avseenden likhet med margarinkontrollen, varför dessa tjänstemän syntes väl skickade att utöva denna kontroll. Då margarinkontrollen alltså kunde samordnas med nyssnämnda kontroll av andra slag, syntes margarinkontrollen kunna ske utan större kostnader. Det vore tillräckligt, att respektive fabriker besöktes cirka sex gånger om året. Antalet platser, där ifrågavarande varor tillverkades, uppginge till i runt tal 30. Kontrollen skulle alltså kräva omkring 180 förrättningsdagar, vartill komme tid för expeditionsarbete. Ytterligare en mejeriinspektör syntes erforderlig med hänsyn härtill. Kostnaderna härför uppginge till omkring 15 000 kronor, vartill komme kostnader för varuprov och analyser. Margarinfabrikantenia borde även efter en eventuell omorganisation av kontrollen bestrida de med densamma förenade kostnaderna. Då dessa för närvarande uppginge till cirka 55 000 kronor per år, skulle genom den av styrelsen föreslagna omorganisationen kostnaderna nedbringas till cirka en tredjedel och kontrollen samtidigt göras mera effektiv. Avgifterna för kontrollen borde bestämmas av lantbruksstyrelsen till lägst 25 kronor och högst 100 kronor för månad. Undersökning av margarinvarorna skulle i enlighet med de sakkunnigas förslag verkställas av institutet för folkhälsan. Sveriges lantbruks förbund och Svenska mejeriernas riksförening synas intaga i huvudsak samma ståndpunkt som lantbruksstyrelsen. Förste provinsialläkaren i Malmöhus län framhåller, att man icke kunde vara förvissad om att förhållandena beträffande margarintillverkningen framdeles komme att bli lika goda som hittills, om den nuvarande kontinuerliga kontrollen slopades och ersattes med en mera sporadisk, här och var slentrianmässig sådan. En nyttig kontrollverksamhet, som visat sig vara effektiv, borde näppeligen skjutas åt sidan blott därför att, så länge den utövades, anmärkningarna vore små. Beträffande k o s t n a d e r n a för m a r g a r i n k o n t r o l l e n anför Stockholms handelskammare, att det syntes starkt kunna ifrågasättas, om det vore rimligt att allt fortfarande lägga kontrollkostnaderna på tillverkarna. Urekonomisk synpunkt hade visserligen denna fråga underordnad betydelse, men frågan hade en viktig principiell innebörd. Då det av särskilda omständigheter, som icke hänförde sig till industriens egna förhållanden, ansåges nödvändigt med en speciell margarinkontroll, förefölle clet skäligt, att kostnaderna för denna betalades av staten. I detta sammanhang kunde erinras om att enligt 12 kap. 8 § förslaget till livsmedelsstadga ersättning skulle utgivas för prov och undersökningskostnaclerna gäldas av allmänna medel, utom i det fall att det av undersökningen framginge, att förseelse mot livsmedelsstadgan blivit begången. Samma regel borde gälla beträffande kostnaderna för margarinkontrollen. Liknande synpunkter anföras av Sveriges kemiska industrikontor.

257 Margarinfabrikernas försäljningsaktiebolag framhåller, att margarinfabrikanterna genom förslaget väl finge minskade utgifter för kontrollen men att de föreslagna bestämmelserna likväl måste anses anmärkningsvärda, då liknande bestämmelser icke gällde andra livsmedelsfabrikanter. Då avsikten med undersökningarna av margarinproven endast vore att i det allmännas intresse kontrollera margarinkontrollförordningens efterlevnad, borde utgifterna för prover och undersökningar liksom för närvarande utgå av statens medel och tillverkaren endast bliva ersättningsskyldig, för den händelse han befunnits skyldig till förseelse. Att i detta hänseende göra skillnad mellan margarin och andra varor vore en orättvisa, som utgjorde avsteg från den vedertagna principen, att åtgärder, företagna i det allmännas intresse, också skulle bekostas av det allmänna, och som icke heller kunde motiveras med att margarin vore någon mindervärdig och därför icke önskvärd produkt. Svenska margarinfabrikanternas förening framhåller, att i 25 § föreskriften att tillverkare utan ersättning skulle tillhandahålla prov för undersökning lämpligen borde kompletteras med att antalet prov begränsades t. ex. till tio per kalenderår. Påfordrade kontrollanten större antal prover, borde ersättning lämnas efter gällande utförsäljningspris. — Föreningen framhåller vidare, att det i 2 § förordningen borde införas tydlig bestämmelse om att det icke vore tillåtet för två olika företagare att driva tillverkning i samma fabrikslägenhet. Då mejeriernas maskinutrustning kunde användas för tillverkning av margarin, syntes av bestämmelserna framgå, att avsikten varit att förbjuda att flera tillverkare bedriva tillverkning av smör eller margarin i samma fabrikslägenhet. Ur kontrollsynpunkt vore det viktigt, att otvetydiga bestämmelser härom infördes i förordningen. Beträffande 5 § f ö r o r d n i n g e n framhåller Margarin fabrikernas försäljningsaktiebolag, att det kunde invändas, att det skulle vara en hel rad av personer, därav en del i mycket underordnad tjänsteställning, som enligt det nya förslaget skulle ha tillgång till tillverkningsjournalerna. Detta vore betänkligt, eftersom journalerna innehölle uppgifter, som kunde innebära direkta fabrikationshemligheter. Den nuvarande 26 § hade icke motsvarighet i de sakkunnigas förslag till margarinförordning. Visserligen funnes en motsvarande bestämmelse i 12 kap. 17 § förslaget till livsmedelsstadga, men denna bestämmelse syntes i varje fall icke tillämplig å sådan särskild kontrollant av tillverkningsjournal, som enligt förslaget skulle kunna utses av i livsmedelsstadgans 12 kap. 1—5 §§ omförmäld myndighet. Men även om en dylik bestämmelse intoges i margarinförordningen, kunde det icke vara lämpligt, att tillverknings journalerna, holies tillgängliga för snart sagt varje myndighet eller person, som hade med livsmedelskontrollen att skaffa. Syftet med tillverkningsjournalerna vore, att därigenom kontrollen av inblandningarna av potatisstärkelse och sesamolja samt av smörfett skulle kunna underlättas. Denna kontroll komme att utövas nästan endast av statens institut för folkhälsan. Emellertid hade de sakkunniga tänkt sig, att tillverkningsjournalerna skulle kontrolleras även vid provinsialläkarnas och länsveterinärernas inspektioner. 17—138 49

258 Det torde icke medföra någon risk att jämväl provinsialläkarna och länsveterinärerna medgåves rätt att taga del av tillverknings journalerna. Men att härutöver utsträcka rätten att ha tillgång till tillverkningsjournalerna till ytterligare ett stort antal personer, vilket skulle innebära stora risker för margarinfabrikanternas fabrikationshemligheter, kunde icke anses motiverat ur det allmännas synpunkt. Stockholms handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes handelskammare och Sveriges kemiska industrikontor anföra beträffande den i 5 § omförmälda rätten att få tillgång till margarinfabrikernas tillverkningsjournaler, att den borde inskränkas till institutet för folkhälsan samt förste provinsialläkaren och länsveterinären i länet. Svenska margarinfabrikanternas förening anför, att ifrågavarande befogenhet borde lämnas åt endast en person för varje företag. Om flera fabriker låge inom samma kontrollområde, borde kontrollbefogenheten lämnas en och samma person. Beträffande yttrandena över 1941 års förslag till 21 § margarinkontrollförordningen hänvisas till vad som anförts under 43 §. De sakkunniga: I likhet med vad som anförts i några av de över 1941 års betänkande avgivna yttrandena ha de sakkunniga funnit lämpligt att i livsmedelsstadgan införa bestämmelser om margarin, margarinost, fettemulsion och konstister. Anledning synes icke finnas att behandla dessa slag av livsmedel på ett annat och strängare sätt än andra livsmedel. Visserligen äro dessa varor konstprodukter i den meningen, att de äro med konst sammansatta av olika fettämnen, och visserligen ha de i stort sett samma användningsområde som vissa mera direkta naturprodukter, såsom smör, ost, grädde och flott. Men deras kalorivärde är i allmänhet fullt jämförligt med kalorivärdet hos motsvarande naturprodukt, och vitaminer tillföras dem numera i stor utsträckninggenom vitaminering. Till den svårbedömbara frågan om den praktiska betydelsen av vissa förekommande mindre olikheter vilja de sakkunniga icke taga ställning. Men de anse, att margarinprodukterna äro livsmedel med eget värde, icke blott ersättningsmedel för andra livsmedel, och att de därför författningsmässigt böra erhålla motsvarande behandling som andra livsmedel. Av praktiska skäl ha de sakkunniga funnit lämpligt att införa termen margarinvaror såsom en gemensam benämning på margarinost, fettemulsion och konstister. Definitionen har intagits i 80 §. Beträffande margarinkontrollen ställa sig de sakkunniga på i huvudsak samma ståndpunkt som 1941 års förslag. Den nu gällande speciella margarinkontrollen bör alltså enligt de sakkunniga i sin nuvarande form upphöra. Margarinprodukterna böra i stället vara underkastade de allmänna bestämmelser om livsmedelskontrollen, som föreslås i 12 kap. livsmedelsstadgan. Då emellertid hithörande varor äro industriprodukter av stor betydelse i hushållningen, måste det ur allmän synpunkt vara berättigat att en viss fortlöpande kontroll utövas över tillverkningen av dessa produkter. I fråga om formerna

259 för denna kontroll torde man i stort sett kunna följa de riktlinjer, som angivits i 1941 års betänkande. Åt statens institut för folkhälsan skulle alltså uppdragas att årligen undersöka lämpligt antal vid olika tidpunkter tagna prov från varje tillverkare av hithörande varor. Att såsom föreslagits av lantbruksstyrelsen och lantbruksförbundet i stället förlägga kontrollen helt till lantbruksstyrelsen och samordna densamma med mejerikontrollen synes mindre lämpligt. Enligt 1941 års förslag skulle kostnaderna för den speciella margarinkontrollen i så måtto bestridas av fabrikanterna själva, att de skulle vara pliktiga att utan ersättning tillhandahålla prov för sådan undersökning som det ålåge statens institut för folkhälsan att utföra ävensom — med viss begränsning — betala undersökningskostnaderna. De sakkunniga anse icke rimligt, att margarinfabrikerna utan ersättning skola tillhandahålla erforderliga prov. Ej heller torde finnas någon anledning att ålägga margarinfabrikanterna att jämväl betala undersökningskostnaderna i vidare mån än som följer av de allmänna bestämmelserna i livsmedelsstadgan. Undersökningarna ha till ändamål att ge samhället garanti att fullgoda produkter erhållas, och kostnaderna för desamma böra därför i princip bäras av samhället självt, så länge gällande föreskrifter icke åsidosättas. De särskilda kontrollföreskriftema rörande margarinprodukterna synas lämpligen icke böra införas i livsmedelsstadgan utan böra ingå i en särskild författning, vari även böra medtagas bestämmelserna om tillverkningsbok samt införsel och utförsel (5 samt 10—15 §§ gällande margarinkontrollförordning). Övriga bestämmelser i gällande förordning böra däremot — i den mån de anses böra bibehållas — ingå i livsmedelsstadgan. De sakkunniga övergå härefter till att något närmare motivera ifrågavarande paragrafer i förslaget till livsmedelsstadga. Till skillnad från margarinförordningen har i här föreliggande avsnitt av livsmedelsstadgan de bestämmelser, som hänföra sig till de särskilda varuslagen, sammanförts för sig, varefter avsnittet avslutas med vissa gemensamma bestämmelser. En annan olikhet i förhållande till vad nu gäller, är att bestämmelserna om varornas sammansättning och märkning av varorna själva eller deras förpackning genomgående hänförts till sådana varor, som saluhållas (i fråga om margarin dock i viss utsträckning även i fråga om varor, som serveras till allmänheten). Det blir alltså icke längre förbjudet att tillverka margarin, med en fetthalt understigande 82 % eller vattenhalt överstigande 16 96, men däremot att saluhålla eller att servera till allmänheten margarin, som icke har sådan sammansättning. Orsaken till denna ändring är att bättre överensstämmelse härigenom erhålles med livsmedelsstadgans allmänna uppläggning. I praktiken torde skillnaden icke bliva väsentlig. Särskilda föreskrifter ha medtagits om sammansättning av fettemulsion och konstister, som saluhålles (77 och 79 §§). Bestämmelserna överensstämma nära med dem som gälla för motsvarande naturprodukter.

260 Föreskrifterna om tillsats av potatisstärkelse, respektive sesamolja ha bibehållits i sak oförändrade, dock att det skall ankomma på statens institut för folkhälsan — i stället för såsom nu lantbruksstyrelsen — att meddela närmare föreskrifter härom (71, 74 och 77 §§). I likhet med naturprodukterna har frågan om tillåtna tillsatser till margarinprodukter ansetts böra underkastas prövning enligt 15 § livsmedelsstadgan, även om tillsatserna utgöras av andra ämnen eller varor än sådana, som enligt 14 § icke utan tillstånd få sättas till livsmedel. Beträffande begreppet tillsats hänvisas till 14 §. Märkningsbestämmelserna ha för varje varuslag sammanförts till en paragraf, varigenom en viss förenkling kunnat äga rum (72, 75 och 78 §§ samt 79 § tredje stycket). Även i det skick de föreligga i de sakkunnigas förslag kunna bestämmelserna måhända anses onödigt invecklade. De sakkunniga ha dock icke velat ifrågasätta någon väsentlig ändring i vad som nu gäller. Beträffande margarinosten må framhållas, dels att de sakkunniga anse margarinosten lika väl som vanlig ost böra vara försedd med fetthaltsmärke och datummärke jämte uppgift om tillverkarens namn, dels ock att margarinostens ytor, lika litet som den vanliga ostens ytor, få vid saluhållande vara färgade utan särskilt tillstånd av lantbruksstyrelsen. I sistnämnda hänseende innebär förslaget en ändring av nu gällande bestämmelser, enligt vilka margarinosten alltid skall vara rödfärgad. De sakkunniga anse att syftet att skilja margarinosten från vanlig ost blir tillräckligt tillgodosett genom föreskriften, att å ostens samtliga ytor skall vid pressningen ha intryckts ordet »Margarinost». Frågan om ytterligare föreskrifter i syfte att förhindra förväxling mellan smör och margarin har övervägts av de sakkunniga. De i margarinförordningen och nu i denna stadga meddelade föreskrifterna rörande märkning av förpackningar innehållande margarin och andra margarinvaror äro enligt de sakkunnigas mening fullt tillräckliga då det gäller handeln. Vid servering till allmänheten föreligger däremot en avsevärd risk att förväxling skall kunna äga rum. P å grund av margarinets relativa prisbillighet kan det nämligen vara frestande att vid servering till allmänheten åtminstone blanda in margarin i smör, utan att detta särskilt angives. E t t sådan förfarande är icke tillåtet enligt stadgan. Enligt vad de sakkunniga inhämtat skulle det i Danmark råda förbud att använda margarin på restauranger och liknande lokaler. Sakkunniga ha jämväl övervägt lämpligheten av en föreskrift om skyldighet för den, vilken serverade margarin eller använde margarin och margarinvaror vid livsmedlens beredning att tillkännagiva detta genom anslag i den för allmänheten avsedda lokalen å matsedlar eller dylikt. Slutligen ha de sakkunniga också övervägt utfärdande av föreskrift om att sådant margarin skulle givas en från smör avvikande färg. Ett förbud mot användning av margarin vid servering åt allmänheten anse de sakkunniga icke böra upptagas i livsmedelsstadgan. Bestämmelse rörande färgning bleve så tillvida otillräcklig som den i huvudsak finge betydelse för det margarin, som användes till smörgåsar, men icke för vid tillagningen använd vara. Ej heller ett anslag lämnar mer än ett begränsat skydd åt allmänheten i fråga om ett illojalt utbyte av smör mot margarin.

261 G. Kött och köttvaror. 83 §. I förevarande paragraf, som saknar motsvarighet såväl i nu gällande bestämmelser som i 1941 års förslag, ha de sakkunniga ansett nödvändigt att definiera begreppen kött och köttvaror. Skilda betydelser av dessa begrepp finnas nämligen i olika författningar. Vid definitionernas utformande ha de sakkunniga följt det vanliga språkbruk, som begränsar begreppet kött till att avse skelettmuskulatur av däggdjur. Däremot ha till köttvaror hänförts, förutom kött, i den mening nu sagts, dels andra ätliga delar av däggdjur, dels ätliga delar av fåglar, dels ock av kött eller av ätliga delar av varmblodiga djur helt eller delvis beredda produkter. De sakkunniga ha ansett lämpligt att här införa uttrycklig bestämmelse om att köttvara, som saluhålles, icke får vara tillsatt med färgämne. Enahanda förbud gäller redan nu jämlikt giftstadgan. 84—85 §§. Gällande föreskrifter. Enligt 1917 års förordning angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handeln med födoämnen och fodermedel tillhör korv de benämningar, som skyddats genom förordningens bestämmelser. Med stöd av förordningen har utfärdats kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 650) med vissa bestämmelser angående grädde och korv, vari stadgas, att i fråga om korv må vid tillverkning ej användas andra bindemedel än mjöl och gryn av spannmål, potatis, potatismjöl, sojamjöl, torrmjölk och blodplasma samt att den färdiga varan med undantag av blodkorv och annan korvsort, som enligt sedvana innehåller större tillsats av mjöl, gryn eller potatis, ej må innehålla mer än 5 % andra bindemedel än blodplasma. Vattenhalten må ej överstiga hos kött- och fläskkorv 65 % och hos annan korvsort 60 %. Senast omförmälda kungörelse har, i vad den avser korv, suspenderats genom kungörelsen den 29 januari 1943 (nr 61, ändr. nr 65 och 225/1948) med vissa bestämmelser angående tillverkning och försäljning av charkuterivaror m. m. Enligt denna kungörelse — i vilken med kött förstås icke allenast kött i vanlig bemärkelse utan även blod samt andra till människoföda dugliga delar av djur — äger statens livsmedelskommission, i den mån försörjningsläget eller behovet av pris- och kvalitetskontroll beträffande charkuterivaror det påkallar, föreskriva, att charkuterivaror i vilka såsom beståndsdel ingår kött av nötkretur, häst, får, get, ren, älg eller svin, få yrkesmässigt tillverkas, saluhållas eller försäljas endast med viss av kommissionen bestämd sammansättning, varvid den, som förestår yrkesmässig tillverkning av charkuterivaror, är skyldig tillse, att sålunda utfärdade föreskrifter med avseende å tillverkningen iakttagas (2 §). Vidare stadgas, att i detaljhandeln ej må saluhållas eller försäljas till människoföda avsett kokt, saltat, torkat, rökt, steriliserat, konserverat eller i fjalster inneslutet kött av andra delar av nötkreatur, häst, får, get, ren, älg eller svin än livsmedelskommissionen bestämmer. Stadgandet skall dock icke gälla lättsaltat fläsk (3 §). Vara, beträffande vilken

livsmedelskommissionen meddelat föreskrift jämlikt 2 § eller som avses met] förbudet i 3 §, får ej yrkesmässigt saluhållas eller försäljas eller å näring! ställe tillhandahållas under annan benämning än den, som livsmedelskommisi sionen fastställt för varan i fråga (4 §). Annan vara än som i 4 § avses får ej yrkesmässigt saluhållas eller försäljas eller å näringsställe tillhandahålla^ under benämning, som överensstämmer med av livsmedelskommissionen en ligt samma paragraf fastställd benämning eller som är av beskaffenhet att Yåti kunna förväxlas med sådan benämning (5 §). Ej må någon i slutsedel, leverans] kontrakt, räkning, följesedel, fraktsedel, konossement eller annan sådan skriftj lig handling, som upprättats i samband med försäljning av viss vara, använda; sådan benämning å varan, som enligt 4 eller 5 § ej må nyttjas vid yrkesmässig försäljning av varan (6 §). 7—11 §§ innehålla straff- och förverkandebestämmelser m. m. Nämnas må, att i 7 § stadgas att om i yrkesmässigt bedriven] verksamhet tillverkas charkuterivara, som i 2 § avses, med sammansättning stridande mot vad livsmedelskommissionen med stöd av samma paragraf före-j skrivit, skall den som förestår tillverkningen straffas med dagsböter elled fängelse i högst sex månader, varvid han dock ej må till ansvar fällas, där omständigheterna giva vid handen, att den honom jämlikt nämnda paragraf åliggande tillsynsplikten blivit skäligen fullgjord. Bestämmelser i anledning av ifrågavarande kungörelse återfinnas i livsj medelskommissionens cirkulär den 21 maj 1948 (nr 3092) angående tillverkning och försäljning av charkuterivaror 1 . Här stadgas beträffande s. k. blandade charkuterivaror, varmed förstås sådana till människoföda beredda varor med undantag av färdiglagad mat, i vilka såsom beståndsdel ingår kött, blod, blodplasma, röda blodkroppar eller andra till människoföda dugliga delar av nötkreatur, häst, får, get, ren, älg eller svin, att de — med vissa i cirkuläret angivna undantag, som i detta sammanhang sakna betydelse — icke få yrkesmässigt tillverkas, saluhållas eller försäljas annat än i de sorter och med den sam-! mansättning, som framgår av nedanstående uppställning. Blandade Benämning

K a l l r ö k t a varor. Rökt medvurst

Hushållsmedvurst

charkuterivaror. Sammansättning

Framställes av rensorterat nötkött (utan senor och talg) samt svålfritt ryggspäck, skuret i tärningar. Nötköttetfår delvis utbytas mot kalvkött och/eller fläsk och/ eller hästkött, Till 100 kg färdig vara skall användas minst 30 kg svålfritt ryggspäck. Högsta tillåtna vattenhalt 50 %. Framställes av nötkött (utan senor och talg), fläsk, svålfritt ryggspäck, skuret i tärningar, och kokt potatis. Nötköttet får delvis utbytas mot kalvkött och/ eller hästkött. Till 100 kg färdig vara skall användas minst 17 kg svålfritt ryggspäck och får användas högst 20 kg kokt potatis. Högsta tillåtna vattenhalt 60 96.

1 Detta cirkulär har ändrats genom cirkulären nr 3198, 3243, 3258 och 3302. Ändringarna i de båda förstnämnda cirkulären ha intagits i den härefter följande förteckningen. De båda sistnämnda cirkulären upptaga bestämmelser om skinkkorv respektive berlinersylta.

-

263 åstkorv (Får även varmrökas) Varmrökta Falukorv

Framställes av hästkött. Hästköttet får delvis utbytas mot nötkött och/eller svålfritt ryggspäck. Högsta tillåtna vattenhalt 65 96.

varor. Framställes av nötkött och fläsk. Nötköttet får delvis utbytas mot kalvkött och/eller hästkött. Högsta tillåtna vattenhalt 60 %.

Kokt medvurst

Framställes av nötkött (utan senor och talg), fläsk och svålfritt ryggspäck. Nötköttet får delvis utbytas mot kalvkött och/eller hästkött. Till 100 kg färdig vara skall användas minst 10 kg svålfritt ryggspäck. Högsta tillåtna vattenhalt 60 %.

Frukostkorv

Framställes av nötkött och fläsk. Nötköttet får delvis utbytas mot kalvkött och/eller hästkött. Högsta tillåtna vattenhalt 60 %. Framställes av nötkött (utan senor och talg), kalvkött och fläsk. Nötköttet får delvis utbytas mot hästkött. Högsta tillåtna vattenhalt 60 %.

Wienerkorv (prinskorv) Knackvurst

Framställes av nötkött, fläsk och inälvor. Hästkött, senor, skallkött och sval få ingå. Nötköttet får delvis utbytas mot kalvkött. Högsta tillåtna vattenhalt 65 %.

Hackkorv (Får även säljas orökt)

Framställes av inälvor, senor och skallkött. Sval får ingå. Högsta tillåtna vattenhalt 65 %.

Bräckkorv

Framställes av hästkött och fläsk. Hästköttet får delvis utbytas mot nötkött och/eller kalvkött. Högsta tillåtna vattenhalt 60 96.

Varmkorv

Framställes av inälvor och skallkött. Hästkött, fläsk, senor, fett och sval få ingå. Högsta tillåtna vattenhalt 65 %.

Rökt leverkorv

Framställes av svinlever, fläsk, svålfritt ryggspäck, kalvkött och fett. Till 100 kg färdig vara skall användas minst 13 kg svålfritt ryggspäck. Högsta tillåtna vattenhalt 60 %.

Kokta varor. Stångkorv (Får även rökas)

Pölsa

Leverpastej

Framställes av inälvor och korngryn. Senor, skallkött, sval och/eller fett få ingå. Till 100 kg färdig vara får användas högst 15 kg torra korngryn. Högsta tillåtna vattenhalt 65 %. Framställes av inälvor och korngryn. Senor, skallkött, sval och/eller fett få ingå. Till 100 kg färdig vara får användas högst 15 kg torra korngryn. Högsta tillåtna vattenhalt 65 %. Framställes av svinlever, fläsk och svålfritt ryggspäck. Kalvkött, buljong, mjölk och vetemjöl få ingå. Svinlever får utbytas mot lever av nötkreatur. Till 100 kg färdig vara skall användas minst 8 kg svålfritt ryggspäck och får användas högst 10 kg buljong och/eller mjölk samt högst 4 kg vetemjöl. Högsta tillåtna vattenhalt 50 %.

264 Leverkorv

Framställes av inälvor och fläsk. Nötkött, hästkött, senor, skallkött, sval och/eller buljong få ingå. Till 100 kg färdig vara skall användas minst 10 kg lever. Högsta tillåtna vattenhalt 65 %.

Blodpudding. Blodkorv

. Framställes av oseparerat blod, fett, svålfritt ryggspäck, skuret i tärningar, socker, buljong och rågmjöl. Oseparerat blod får delvis utbytas mot röda blodkroppar. I stället för socker får användas sirap och i stället för rågmjöl skorpmjöl. Till 100 kg färdig vara skall användas minst 38 kg blod (eventuellt delvis ersatt med röda blodkroppar, varvid 80 delar röda blodkroppar beräknas motsvara 100 delar oseparerat blod), minst 4 kg svålfritt ryggspäck, högst 10 kg socker (eventuellt ersatt med sirap, varvid 13 kg sirap beräknas motsvara 10 kg socker) och högst 25 kg rågmjöl och/eller skorpmjöl. Högsta tillåtna vattenhalt 50 %.

Sylta (kalvsylta)

Framställes av kalvkött, fläsk och buljong. Endast poängbelagt kött och fläsk får användas. Kalvköttet får delvis utbytas mot nötkött. Sval får ingå till en myckenhet av högst 5 kg per 100 kg kalvsylta. Till 100 kg färdig vara får användas högst 60 kg buljong. Högsta tillåtna vattenhalt 80 %.

Pressylta

Framställes av fläsk, ryggspäck, kalvkött och sval. Till 100 kg färdig vara skall användas minst 8 kg ryggspäck och får användas högst 8 kg sval. Framställes av putsad benfri tunnbringa av kalv och svålfritt ryggspäck. Till 100 kg färdig vara skall använda minst 17 kg svålfritt ryggspäck.

Kalvrullad

Torkade varor. Isterband (Får även rökas)

Framställes av nötkött, fläsk, korngryn och kokt potatis. Kalvkött får ingå. Till 100 kg färdig vara får användas högst 14 kg torra korngryn och högst 10 kg kokt potatis. Högsta tillåtna vattenhalt 60 96. Framställes av nötkött och fläsk. Kalvkött får ingå, Högsta tillåtna vattenhalt 60 96.

Spickekorv (Får även rökas) Råa varor. Fläskkorv

Värmlandskorv

Grynkorv

(lungkorv)

...

Framställes av fläsk och nötkött, Nötköttet får utbytas mot kalvkött. Högsta tillåtna vattenhalt 65 %. Framställes av fläsk, nötkött och rå potatis. Till 100 kg färdig vara får användas högst 50 kg rå potatis. Högsta tillåtna vattenhalt 65 96. Framställes av fläsk, nötkött, inälvor och korngryn. Hästkött, senor och skallkött få ingå. Till 100 kg färdig vara får användas högst 10 kg torra korngryn. Högsta tillåtna vattenhalt 65 96.

I c i r k u l ä r e t föreskrives härefter, att till de angivna sorterna få s ä t t a s k r y d d o r , lök och liknande s m a k ä m n e n enligt gängse b r u k , att beträffande

265 falukorv, kokt medvurst, frukostkorv, wienerkorv (prinskorv), knackvurst, hackkorv, bräckkorv, varmkorv, leverkorv, fläskkorv och grynkorv dessutom må vid tillverkningen såsom bindemedel användas potatismjöl, torrmjölk och blodplasma, att den sammanlagda halten av andra bindemedel än blodplasma dock icke får i den färdiga varan överstiga fem procent, beräknad vid högsta tillåtna, vattenhalt, samt att utöver vad sålunda angivits icke i de i ovan intagna uppställning angivna charkuterivarorna få ingå andra varor än som i sistnämnda punkt angivits för respektive sort. Bland övriga bestämmelser i cirkuläret må nämnas, att då orden vurst och korv regelmässigt användas såsom benämningar å charkuterivaror, innehållande kött av i cirkuläret avsedda djurslag, dessa benämningar alltid måste anses vara av beskaffenhet att lätt kunna förväxlas med benämningarna i uppställningen. Dylik förväxlingsbar likhet måste anses föreligga jämväl beträffande sådana ordsammanställningar, i vilka ingår något av orden vurst, medvurst, korv, pölsa och sylta, såvida icke av ordsammanställningen tillika tydligt framgår vilken eller vilka varor som i stället för dylikt kött kommit till huvudsaklig användning vid varans framställning. I en anmärkning tillägges, att det icke är tillåtet att saluhålla korv, vid vars tillverkning i stället för kött av i detta cirkulär avsedda djurslag använts grönsaker, fisk eller kaninkött, under benämningen »lunchkorv», »kupongfri köttkorv», »Morakorv» eller dylikt men att däremot för dylik korv får användas benämningen »grönsakskorv», »fiskkorv» respektive »kaninkorv», 1941 års förslag. I 4 kap. 2 § förslaget till livsmedelsstadga har intagits bestämmelse, att korv ej får innehålla andra bindemedel än mjöl och gryn av spanmål, potatis, potatismjöl, sojamjöl, torrmjölk och blodplasma, att den färdiga varan med undantag av blodkorv och annan korvsort, som enligt sedvana innehåller större tillsats av mjöl, gryn eller potatis, ej får innehålla mer än 5 % andra bindemedel än blodplasma, samt att vattenhalten ej må överstiga hos kött- och fläskkorv 65 % och hos annan korvsort 60 96. Beträffande motivering se betänkandet s. 239. Enligt förslaget (1 kap. 2 § jämförd med bilagan) äro alla slag av färgämnen samt vissa andra ämnen förbjudna att användas vid tillverkningen av köttvaror. Yttranden över 1941 års förslag m. m. Statens institut för folkhälsan har för närvarande intet yrkande, men håller före att framdeles, då förhållandena så medgiva, strängare och mera fullständiga föreskrifter om vad korv må innehålla böra meddelas. Veterinärhögskolan anser, att liknande bestämmelser, som i 3 § föreslås beträffande köttfärs, skola stipuleras för korvvaror, som enligt gängse bruk skola vara tillverkade av muskelkött och fett, t. ex. kött- och fläskkorv, medvurst m. m. Lantbruksstyrelsen ansluter sig härtill under framhållande av att en dylik bestämmelse skulle åsyfta att förhindra att i dylik korv inblandar icke tillåtna organdelar.

266 Lantbrukshögskolan föreslår, att beträffande blodkorv eller annan korvsort, som enligt sedvana innehåller större tillsats av mjöl, gryn eller potatis, föreskrift meddelas, att av varornas torrsubstans minst hälften skall utgöras av animaliskt material. Vidare bör enligt yttrandet i paragrafen dels uppräknas de råvaror och produkter, som äro tillåtna såsom beståndsdelar i korvvaror, dels föreskrivas erforderliga maximigränser för vegetabiliska tillsatser jämte vattenhalt, dels stadgas, att hälsovårdsnämnd skall äga befogenhet att för viss tid, förslagsvis ett år i sänder utfärda tillstånd för enskild tillverkare att vid framställning av korv utnyttja jämväl annat material av viss uppgiven beskaffenhet. Följande formulering av paragrafen föreslås: Korv må innehålla kött, fett, blod, blodplasma och organ av slaktdjur, vegetabiliska tillsatsämnen och bindemedel såsom mjöl och gryn av spannmål, potatis, potatismjöl och sojamjöl, jästprodukt samt mjölk eller mjölkprodukter, salt, socker och kryddor jämte vatten i mån av behov för uppnående av en för produkten önskad konsistens. Den färdiga varan må ej innehålla mer än 5 % vegetabiliska tillsatsämnen och bindemedel, dock med undantag för blodkorv och annan korvsort, som enligt sedvana innehåller större tillsats av mjöl, gryn eller potatis, i vilka fall dock högst 50 % av torrvikten må utgöras av vegetabiliskt material. Vattenhalten må ej överstiga hos kött- och fläskkorv 65 % och hos annan korvsort 60%. Hälsovårdsnämnd äger att för högst ett år i sänder meddela enskild tillverkare tillstånd att vid framställning av korv utnyttja jämväl annat än ovan uppgivet material av viss angiven beskaffenhet. Lantbruksstyrelsen understryker betydelsen av att föreskriva viss minimihalt av animaliska beståndsdelar i torrsubstansen för blodkorv och annan korvsort, som enligt sedvana innehåller större tillsats av mjöl, gryn eller potatis. Kooperativa förbundet framhåller föreliggande stora möjligheter att genom tillsats av vatten, mjöl och vissa mindervärdiga organ och bindemedel uttaga ett betydande överpris på färdiga korvvaror och betonar därför kravet på kvalitetsskydd. Bestämmelserna i 2 § kunde därför tänkas bli i behov av ytterligare kompletteringar, t. ex. med bestämmelse (såsom i Förenta staterna), att om korv innehölle mer än 15 96 av där såsom mindervärdiga ansedda organ, detta måste särskilt deklareras. Erfarenheten hade visat, att tillsättning av sådana ur näringssynpunkt mindre värdefulla organ i avsevärd utsträckning förekomme utan att motsvarande variationer skedde vid prissättningen. Sveriges slakteriförbund anför, att av ojämförligt större betydelse än ett skydd för benämningen korv skulle vara, därest vissa av de numera allmänt förekommande benämningarna för olika korvsorter förbehölles varor med viss vattenhalt och kalorital. Endast på detta sätt skulle ett skydd för varubenämningen få värde för den köpande allmänheten. Då det icke torde vara möjligt att inom ramen för en livsmedelsstadga föreskriva näringsvärdet hos olika korvsorter, föresloge förbundet en sådan lydelse av stadgandet, att Kungl. Maj:t ägde utfärda föreskrifter rörande näringsvärdet hos olika korvsorter, för vilka förbehölles vissa bestämda varubenämningar, dock utan skyldighet att använda desamma.

267 Länsveterinären i Göteborgs och Bohus län anser, att ur 2 § andra raden ordet »potatismjöl» bör utgå, då det redan står »mjöl och gryn av potatis». Charkuterikommittén hos kooperativa förbundet föreslår ungefär följande utformning av 4 kap. 2 § livsmedelsstadgan. »Korv må ej innehålla andra bindemedel än mjöl och gryn av spannmål, potatis, potatismjöl, sojamjöl, torrmjölk och blodplasma dock ej våt. Den färdiga varan med undantag av blodkorv och annan korvsort, som enligt sedvana innehåller större tillsats av mjöl, gryn eller potatis, må ej innehålla mer än b % sådana bindemedel. Vattenhalten må ej överstiga hos mer hållbar korvtyp — rökt medvurst — 50 %, rå kött- och fläskkorv 65 % och hos annan korvsort 60 %.•>•> En av statens livsmedelskommission den 5 juni 1947 tillsatt kommitté för utredning av frågor angående potatismjölets, torrmjölkens, blodplasmans och sojamjölets användbarhet i charkuterivaror. Med anledning av denna kommittés beslut tillverkades under sommaren och hösten 1947 vid livsmedelslaboratoriet i Stockholm under kontroll av livsmedelskommissionen satser av falukorv, fläskkorv och wienerkorv, innehållande olika halt av bindemedel. Härvid tillverkades dels varor innehållande enbart potatismjöl, torrmjölk, torkad blodplasma respektive sojamjöl, dels varor innehållande vissa blandningar av nämnda bindemedel. De erhållna charkuterivarorna ha undersökts med avseende på svinn vid tillverkningen, sammansättningen och p H och bedömts med hänsyn till varornas utseende, konsistens och smak, dels omedelbart, dels efter cirka 3, 6 och i vissa fall 9 dagars lagring. Enligt en av kommittén den 16 april 1948 till livsmedelskommissionen avgiven skrivelse framgår av försöksprotokollen, att potatismjöl visat sig bättre än övriga undersökta bindemedel samt att beträffande torrmjölken denna i vissa fall speciellt med hänsyn till dess inverkan på de framställda varornas utseende och konsistens vore mindre lämplig som bindemedel i charkuterivaror än potatismjöl. Kommittén har i sin skrivelse avgivit följande förslag till bestämmelser rörande sammansättningen av korvvaror: »Korv skall bestå av köttråvaror och smakgivande ämnen. Beträffande övriga tillsatser gäller följande: a) För s. k. hållbar korv (såsom rökt (lybsk) medvurst, Salami, Milano, spickekorv och hästkorv) och rökt leverkorv medgivas inga tillsatser, b) för korvsort, som enligt sedvana innehåller mjöl och gryn av spannmål eller potatis som råvara (såsom blodkorv, isterband, stångkorv, hushållsmedvurst och värmlandskorv), medgives även tillsats av potatismjöl, mjölk, torrmjölk och blodplasma, c) för övriga korvsorter medgivas tillsatser av potatismjöl, mjölk, torrmjölk och blodplasma, tillsammans ej överstigande 4 % torrsubstans, beräknad vid högsta tillåtna vattenhalt för korven i fråga. Därest andra främmande tillsatser än som ovan nämnts användas till korv må dessa tillsatser på lämpligt sätt deklareras, för så vitt den gjorda tillsatsen ej framgår av den färdiga varans benämning. Vattenhalten må ej överstiga i s. k. hållbara korvsorter (se ovan) med undantag av hästkorv, 50 96, s. k. råa korvsorter, vilka ej innehålla gryn eller potatis som råvara (såsom fläskkorv och köttkorv) samt i värmlandskorv och hästkorv, 65 %, samt i

268 övriga korvsorter (såsom mjöl, gryn eller potatishaltiga sorter enligt ovan (med undantag av värmlandskorv), rökt leverkorv, kokt medvurst, falukorv, frukostkorv, wiener- (prins-) korv och pilsner- (varm) korv), 60 %». D e s a k k u n n i g a . I nu föreliggande förslag ha i 84 § införts vissa bestämmelser om sammansättningen av korvvaror och i 85 § föreskrifter om sammansättningen av vissa andra charkuterivaror. De nu föreslagna bestämmelserna beträffande korvvaror äro utförligare än de, som återfinnas i 1941 års kungörelse och som upptagits i 1941 års förslag till livsmedelsstadga. Detta sammanhänger med att under kristiden livsmedelskommissionen ägt — och alltjämt äger — i detalj bestämma sammansättningen av olika korvsorter och andra charkuterivaror. Kommissionen äger därjämte enligt dessa kristidsbestämmelser meddela föreskrifter om vilka charkuterivaror som över huvud taget skola få yrkesmässigt tillverkas. Det är otvivelaktigt, att ifrågavarande kristidsbestämmelser inneburit en viss garanti för kvaliteten hos de korvvaror och andra charkuterivaror, som föras ut i marknaden. Härigenom har åstadkommits en viss sanering av denna marknad, en sanering, vars gynnsamma verkningar det synes vara angeläget att bibehålla, även då normalare tider inträtt. Det kan emellertid icke komma i fråga att under dessa normalare tider inskränka den yrkesmässiga tillverkningen av ifrågavarande varuslag till att avse vissa bestämda sorter. Däremot torde lämpligen sammansättningsföreskrifterna åtminstone beträffande sådana varor, som saluhållas under vissa gängse benämningar, kunna utvecklas och preciseras. Ett försök härtill har gjorts i det nu föreliggande förslaget. Till ledning har därvid tjänat erfarenheterna från livsmedelskommissionens verksamhet samt den ovan omförmälda, på kommissionens initiativ verkställda utredningen. Föreskrifterna om maximihalten vatten i korv ha differentierats i förhållande till det tidigare förslaget. För vissa korvsorter föreskrives sålunda en maximihalt av 50 96, för andra en maximihalt av 60 % och för de övriga en maximihalt av 65%. I 85 § ha tillagts vissa föreskrifter om vattenhalten i några charkuterivaror, som icke äro korvvaror, nämligen blodpudding, fläsksylta, leverpastej och kalvsylta. I 1941 års förslag liksom i 1941 års kungörelse finnas föreskrifter om maximihalten bindemedel, beräknad i procent av den färdiga varans vikt. I det nu föreliggande förslaget ha dessa bestämmelser utbytts mot föreskrifter om tillsatser över huvud taget till korvvaror. Tanken är, att bestämda regler i förevarande hänseende skola givas beträffande korvsorter med vissa angivna benämningar. Jämlikt 47 § blir det alltså förbjudet att saluhålla korv under dessa benämningar, om dessa föreskrifter icke äro uppfyllda. För korv med vissa benämningar — angivna i 84 § tredje stycket — skola alltså inga andra tillsatser än godkända smakämnen vara tillåtna, För korv med vissa andra benämningar — angivna, i 84 § fjärde stycket — skola förutom oskadliga smakämnen endast följande tillsatser vara tillåtna, nämligen potatismjöl, mjölk, mjölkpulver och blodplasma, och dessa tillsatsers totala mängd har maximerats

269 till 4 gram per 100 gram av korvens totala vikt vid högsta tillåtna vattenhalt för korven i fråga. Den tillåtna halten har således definierats på något annat sätt än vad som i 1941 års förslag skett i fråga om bindemedel. Att såsom där angiva halten med viss procent av den färdiga varans vikt utan hänsyn till vattenhalten kan vara olämpligt i det fall att varan under lagringen torkar och dess vikt alltså minskar. I korv, som säljes under annan benämning än som angivits i 84 § tredje eller fjärde stycket skola däremot enligt förslaget jämväl andra tillsatser vara tillåtna, och några närmare föreskrifter om sammansättningen ha heller icke i övrigt givits beträffande dessa andra korvsorter. Vattenhalten är dock, såsom nyss nämnts, reglerad, och i 14 § stadgade begränsningar beträffande tillsatser skola uppenbarligen gälla. Utvecklingsmöjligheterna stå alltså här helt öppna. För att dock erhålla en viss kvalitetsgaranti har det emellertid ansetts lämpligt att för dylika fall föreskriva en deklarationsskyldighet. Denna skall dock icke gälla grynkorv, värmlandskorv eller andra korvsorter, som enligt sedvana innehåller större tillsatser av mjöl, gryn eller potatis än 4 gram per 100 gram av korvmassan, beräknad på sätt som förut angivits. Särskilda tillsatsbestämmelser i fråga om andra charkuterivaror än korvvaror ha icke ansetts nödvändiga. Däremot har det ansetts lämpligt att i förslaget upptaga en särskild föreskrift om leverpastej, som avser att garantera, att denna vara verkligen innehåller lever. Man har dock icke velat i stadgan utsätta viss minimikvantitet lever, då anspråken växla i olika delar av landet, utan föredragit att hänvisa till handelsbruk på liknande sätt som i 1917 års förordning. 86 §. Bestämmelsen saknar motsvarighet i gällande föreskrifter. 1941 års förslag, till livsmedelsstadga upptog i 4 kap. 3 § första stycket föreskrift om att köttfärs skall bestå av målet eller på annat sätt finfördelat kött med eller utan fett men utan tillsats av något annat ämne. Beträffande motiveringen se betänkandet s. 239—240. Yttrandena över 1941 års förslag. Länsveterinären i Göteborgs och Bohus län anser i 3 § böra intagas föreskrift om att köttfärs, sylta, lungmos och dylikt finfördelat kött icke finge utminuteras i öppen diversehandel utan skulle där utlämnas av leverantören i paketerad form. Det vore synnerligen ohygieniskt — och sannolikt även hälsovådligt — att väga upp dylika ömtåliga varor i samma butik som och under samtidigt pågående handel med järnvaror, stövlar, kemikalier, fodervaror m. m. Samma yrkande har länsveterinären i Uppsala län. Länsveterinären i Blekinge län vill ha bestämmelse om att köttfärs icke för försäljas i annan affär än charkuteriaffär annat än i paketerad form. Stadsveterinären i Lund, med vilken hälsovårdsnämnden i Lund instämmer påtalar, att den ytterst viktiga frågan om den hastiga, stundom farliga bakterieväxten, bakterieanrikningen i målet eller på annat sätt finfördelat kött,

270 icke fått plats i det korta stycket om denna den tydligaste hygieniska angelägenheten i fråga om kött och köttvaror. Den enklaste stadgan bör föreskriva viss kort tidsfrist mellan målningen och försäljningen. Den i avseendet rätta stadgan bör föreskriva att beredningen endast får ske ex tempore. De sakkunniga. Bestämmelsen om köttfärs i förevarande paragraf har i nu föreliggande förslag erhållit samma utformning som i 1941 års förslag, allenast med den skillnaden, att bestämmelsen angivits skola gälla köttfärs, som saluhålles rå. Att förbjuda tillsatser till köttfärs, som saluhålles såsom lagad maträtt, kan naturligen icke komma i fråga. Däremot ha de sakkunniga icke ansett nödvändigt att i livsmedelsstadgan intaga specialföreskrifter rörande sättet för utminutering av köttfärs, såsom ifrågasatts i några yttranden. 87 §. Gällande föreskrifter. Ifrågavarande paragraf saknar motsvarighet i gällande författningsbestämmelser. Däremot förekomma i lokala matvarustadgor föreskrifter om deklarationstvång av liknande slag. 1941 års förslag till livsmedelsstadga upptog i 4 kap. 4 § bestämmelser av innehåll att styckat eller målet kött, fett, blod och inälvor, som härröra från annat däggdjur än nötkreatur, får eller svin, ävensom korv, andra charkuterivaror och köttkonserver, vilka helt eller delvis äro beredda av sådant kött, fett, blod eller inälvor, icke få saluhållas i minuthandeln med mindre den ifrågavarande djurartens namn antingen ensamt, t. ex. häst, älg eller i förening med varans benämning, t. ex. hästkött, älgfärs, finnes angivet å etikett eller anslag, anbringat på eller omedelbart intill varan, att om varan saluhålles i sluten förpackning, namnet eller benämningen skall vara anbragt omedelbart å förpackningen eller å en på denna fastsatt etikett, samt att i fråga om korv och andra charkuterivaror samt köttkonserver, som helt eller delvis äro beredda av hästkött, denna deklaration skall ske genom orden »Innehåller hästkött». I andra stycket av samma paragraf har upptagits bestämmelse, att i lokal, där kött av endast andra djur än nötkreatur, får eller svin saluhålles, vad i första stycket är stadgat äger tillämpning allenast å konserver och andra varor, som saluhållas i tillslutna förpackningar. Beträffande motiveringen se betänkandet s. 240—242. Yttrandena över 1941 års förslag m. m. I ett flertal yttranden har ifrågasatts lämpligheten av att intaga bestämmelser om deklarationsskyldighet beträffande hästkött. Medicinalstyrelsen framhåller, att i vissa billigare korvsorter inginge icke endast magert lågvärdigt nötkött utan jämväl en del annat mindre värdefullt kött och slaktavfall. Det torde icke finnas någon anledning att fortfarande påbjuda deklaration av tillsats i dylika korvsorter av hästkött, som kanske ofta vore den mest värdefulla beståndsdelen i varan. Styrelsen ansåge därför tiden vara inne att ur livsmedelslagstiftningen borttaga bestäm-

271 ruelser, som innebure en undervärdering av hästkött i jämförelse med annat kött. Av samma skäl torde den föreslagna deklarationen av kött av älg icke böra genomföras. Lantbrukshögskolan anför, att en generell föreskrift om deklarationsplikt i avseende å korv, som innehölle hästkött, i många köpares ögon komme att medföra en deklassering av varan, som icke vore ägnad att medföra en ökad användning av dylikt kött. Prima hästkött vore i många fall av bättre och smakligare beskaffenhet än sekunda nötkött, som enligt författningsförslaget utan deklaration finge användas vid korvfabrikation. Deklarationsplikten borde därför utgå. Även kött av ren, älg och annat villebråd borde kunna utgöra beståndsdel av korv utan att detta behövde särskilt angivas. Stockholms handelskammare ifrågasätter — utan att framställa direkt yrkande — om det vore lämpligt, att lagstiftningen genom att sätta hästköttet i särställning medverkade till bibehållandet och förstärkandet av rådande vanföreställningar beträffande detta slag av kött. Handelskammaren i Gävle finner uppenbart, att särskilt under nuvarande försörjningsläge, åtgärder på lagstiftningens väg, som syftade till en på gamla fördomar och slentrian byggd diskriminering av annat kött av däggdjur än nötkreatur, får eller svin borde undvikas, och vidhåller därför sitt i yttrandet över 1921 års förslag gjorda uttalande, att det borde vara lämpligare, att i butik, där sådan vara försåldes, anslag därom funnes. Även Sveriges slakteriförbund anser numera varje anledning saknas att införa deklarationstvång för hästkött. Samma ståndpunkt intaga Sveriges grossistförbund, länsveterinären i Västernorrlands län, länsstyrelsen i Gävleborgs län samt flera hälsovårdsnämnder. I skriyelse till medicinalstyrelsen den 30 januari 1942 ha Kooperativa förbundet, Sveriges slakteriförbund och Sveriges charkuteri- & slakteriidkares riksförbund hemställt om medicinalstyrelsens medverkan till att de bestämmelser om att tillverkning av korv, som innehåller hästkött, skall ske i särskilda lokaler samt att denna korv skall märkas på sådant sätt att det av märkningen framgår, att varan innehåller hästkött, upphävas. Sveriges lantbruks förbund har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 april 1942 hemställt, att de i förslaget till livsmedelsstadga intagna särskilda bestämmelserna angående hästkött måtte utgå samt att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för att de i matvarustadgor förefintliga bestämmelserna om lagring och beredning av hästkött i särskilda lokaler samt om skyldighet att genom anslag i butik meddela om försäljning av hästkött avskaffas. Förbundet framhåller, att dessa bestämmelser gåve en officiell sanktionering åt uppfattningen om hästköttets lägre värde eller mindre lämplighet som föda. De skulle enligt förbundet vara motiverade, om hästköttet som sådant vore av väsentligt sämre beskaffenhet än kött av nötkreatur, men så vore icke fallet. Djur av samma djurslag borde uppdelas i olika kvalitetsklasser och priserna anpassas efter varornas kvalitet. E n sådan klassificering vore möjlig även av slakthästar. De rådande fördomarna mot användning av hästkött borde däremot bortarbetas, och för detta ändamål vore det önskvärt, att de deskriminerande bestämmelserna beträffande hästköttet avskaffades. I framställningen

272 åberopas en skrivelse från länsveterinären P. Nordqvist i Mora, som framhåller, att ett borttagande av diskrimineringen av hästköttet skulle medföra dels en betydande inkomstökning för jordbruket, dels ett underlättande av nyanskaffning av hästar, dels snabbare nedslaktning av mindervärdiga hästar, vilket medförde, att ett färre antal hästar komme i skojarhänder. Sedan statens livsmedelskommission i skrivelse till medicinalstyrelsen den 19 november 1941 hemställt, att styrelsen måtte vidtaga åtgärder för undanröjande av sådana lokala hälsovårdsföreskrifter, vilka förbjöde bearbetning av hästkött i samma lokaler som annat kött, avlät medicinalstyrelsen den 22 november 1941 skrivelse till överståthållarämbetet och länsstyrelserna med hemställan, att denna fråga måtte tagas under övervägande. Enligt vad som framgår av en av medicinalstyrelsen den 9 mars 1944 till Kungl. Maj:t avlåten framställning blev resultatet av de vidtagna åtgärderna icke tillfredsställande, då man på många håll i landet fortfarande torde vara obenägen att frångå den föråldrade uppfattningen om hästköttets mindervärdighet i förhållande till annat kött. Styrelsen har med hänsyn härtill hemställt om förordnande därom, att sådana bestämmelser uti av överståthållarämbetet eller av länsstyrelse utöver hälsovårdsstadgan för viss ort fastställda hälsovårdsföreskrifter, vilka i högre grad än i fråga om annat kött inskränkte möjligheterna att bearbeta och försälja hästkött eller därav beredda varor, skulle upphöra att gälla. På begäran från socialdepartementet avläts emellertid den 7 juni 1944 förnyad begäran till överståthållarämbetet och länsstyrelserna om vidtagande av åtgärder för upphävande av sådana lokala hälsovårdsföreskrifter, vilka i högre grad än i fråga om annat kött inskränkte möjligheten att bearbeta och försälja hästkött eller därav beredda varor. Av de inkomna svaren framgår, att av vederbörande länsstyrelse hos kommunalmyndigheterna gjord framställning om upphävande av föreskrifter av ifrågavarande slag i vissa fall haft åsyftad verkan men att i andra fall de kommunala myndigheterna icke funnit skäl föreligga för framställning hos länsstyrelsen om bestämmelsernas upphävande. Handlingarna i detta ärende ha den 20 augusti 1948 överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande. De sakkunniga. I likhet med vad som anförts i vissa yttranden över 1941 års förslag samt i åtskilliga inkomna framställningar anse de sakkunniga skäl icke längre föreligga att i livsmedelsstadgan intaga bestämmelser, som på något sätt ställa hästköttet i särställning i förhållande till kött av nötboskap, får och svin. De lokala föreskrifter med sådant syfte, som alltjämt torde förefinnas, trots strävandena från medicinalstyrelsens sida att få dessa föreskrifter upphävda, torde komma att bliva föremål för prövning av samarbetsrådet för livsmedelshygien i samband med den översyn av de lokala matvarustadgorna, som omförmäles i 170 §. I de sakkunnigas förslag till normalmatvarustadga finnes nämligen icke någon bestämmelse intagen med syfte som nyss sagts.

273 På grund härav har förevarande paragraf inskränkts till att avse sådant styckat eller målet kött samt sådana köttvaror, som helt eller delvis härröra från annat djur än nötkreatur, häst, får eller svin. Paragrafen har ansetts även kunna erhålla en betydligt enklare utformning än motsvarande paragraf i 1941 års förslag. Det stadgas här endast, att dylika varor få saluhållas blott under benämning, varav klart framgår, från vilken djurart varan härrör. En sådan bestämmelse synes alltjämt ha sitt berättigande. Bestämmelsen avser givetvis även konserver av kött från djur, varom här är fråga. 88 §. Gällande föreskrifter. Bland de varubenämningar, som enligt 1917 års förordning icke vid varas saluhållande eller försäljning såsom födoämne få brukas, där varan till sin sammansättning avviker från den normala sammansättningen hos den vara, vilken genom benämningen utmärkes, finnes även flott. I samband med fastställande av normalpriser å vissa slag av matnyttigt animaliskt fett har livsmedelskommissionen meddelat kvalitetsbestämmelser för dylika varor. Dessa kvalitetsbestämmelser, vilka återfinnas i livsmedelskommissionens cirkulär den 29 augusti 1947 (nr 2945) innehålla följande: A. O r a f f i n e r a t

animaliskt

fett.

Prima isterflott. Renat, praktiskt taget luktfritt med typisk istersmak, smidig konsistens och klar vit färg. För att en vara skall nå denna kvalitet bör däri endast ingå flott av bukister. Högst 0,5 96 fria fettsyror, högst 0,15 % vatten och främmande beståndsdelar, högsta peroxidhalt 0,0 5 mg aktivt syre per gram. Stelningspunkten för de i prima isterflott ingående vattenolösliga fettsyrorna (titer), bestämd enligt enhetsförfarandet i Shukoff-kolv, skall vara lägst 36° Celsius. övrigt svinflott. Blandat renat flott av god kvalitet med frisk flottsmak, i vilket må ingå fett av plockister, tarmister och fläskbitar (ej benfett). Högst 1,0 % fria fettsyror, högst 0,2 0 % vatten och främmande beståndsdelar. Hästflott. Enbart smält och renat bukister och mankister, som kan betecknas såsom matnyttigt. Högst 1,0 % fria fettsyror, högst 0,2o % vatten och främmande beståndsdelar. Benflott. Rent benflott, som är utvunnet ur enbart friska ben. Högst 1,0 % fria fettsyror, högst 0,2 0 % vatten och främmande beståndsdelar. Nöttalg I. Endast njurtalg, sottalg eller bringtalg bör användas som råvara för denna kvalitet. Talgen måste ha genomgått samma omsorgsfulla rening som isterflott och får ej ha annan lukt eller smak än svag för nöttalg typisk lukt och smak. 18—188 49

274 Högst 0,8 % fria fettsyror, högst 0,15 % vatten och främmande beståndsdelar, högsta peroxidhalt 0,0 3 mg aktivt syre per gram. Stelningspunkten för de i nöttalg I ingående vattenolösliga fettsyrorna (titer), bestämd enligt enhetsförfarandet i Shukoff-kolv, skall vara lägst 44° Celsius. Nöttalg II. Framställes av blandad råvara av olika nöttalgsorter. Talgen skall vara praktiskt taget fri från främmande lukt och smak. Högst 1,0 96 fria fettsyror, högst 0,2 0 96 vatten och främmande beståndsdelar. Stelningspunkten för de i nöttalg II ingående vattenolösliga fettsyrorna (titer), bestämd enligt enhetsförfarandet i Shukoff-kolv, skall vara lägst 40° Celsius. B. R a f f i n e r a t

animaliskt

fett.

Lukt- och smakfritt. Ljus färg. Högst 0,1 % fria fettsyror, högst 0,0 5 % vatten och främmande beståndsdelar. Anm. Med fria fettsyror avses i ovanstående kvalitetsbestämmelser de i fettet ingående fria fettsyrorna beräknade som oljesyra. Fettsyrorna beräknas ur syratalet. Med främmande beståndsdelar avses i ovanstående kvalitetsbestämmelser partiklar (såväl organiska som oorganiska), vilka kvarbliva på filtrum efter upplösning och filtrering av fettet, 1941 års förslag. 1 4 kap. 3 § andra stycket förslaget till livsmedelsstadga upptogs bestämmelse, att flott skall hava sådan sammansättning, som är att anses såsom normal för vara med denna benämning. Av motiveringen framgår, att det här blott är fråga om en överflyttning av bestämmelsen i 1917 års förordning. Y11 rand ena över 1941 års förslag. Sveriges slakteriförbund har uttalat sig för att sammansättningen av flott i livsmedelsstadgan fastställdes mera uttömmande än som skett i förslaget varvid även talg borde medtagas. Förbundet har därvid hänvisat till de av livsmedelskommissionen utfärdade kvalitetsbestämmelserna. Även förste provinsialläkaren i Västmanlands län anser bestämmelsen i fråga för vag och att normalflottet borde närmare bestämmas. De sakkunniga. Liksom slakteriförbundet anse de sakkunniga det lämpligt, att mera preciserade bestämmelser intagas i livsmedelsstadgan beträffande flott. Bestämmelserna härom ha intagits i förevarande paragraf och ha utarbetats i anslutning till de av livsmedelskommissionen meddelade kvalitetsföreskrifterna. De skyddade benämningarna bli nu isterflott och talg. 89 §. Denna paragraf saknar motsvarighet i såväl nu gällande föreskrifter som 1941 års förslag. De sakkunniga ha emellertid ansett det vara av viss vikt att genom en specialparagraf i stadgan fastslås skyldigheten för tillverkare av konserverat kött, som är avsett till avsalu, endast använda fullgod vara.

275 H. Fisk och fiskvaror. 90—92 §§. I dessa paragrafer, som helt sakna motsvarighet i 1941 års förslag, ha upptagits vissa bestämmelser om fisk och fiskvaror, vilka delvis motsvaras av liknande bestämmelser i kungörelsen den24 juli 1934 (nr459) angående märkning av kärl till fiskkonserver för avsalu m. m. (jämför ovan s. 187). Här stadgas bland annat, att kärl med en rymd av en liter eller därutöver, innehållande salt eller kryddad sill eller strömming, alltid skall vara åsätt uppgift om innehållets vikt utan lake samt huruvida huvudena på sillen och strömmingen avlägsnats. Vidare finnes föreskrift om att träkärl, vari salt strömming inlägges för avsalu annorledes än i minuthandeln skall vara åsätt uppgift om bland annat år och månad, då nedsaltningen skedde. I ett den 2 januari 1947 avgivet betänkande angående fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets område (SOU 1947: 2) har 1945 års fiskeriutredning framlagt förslag till kungörelse angående beredning och inläggning av fisk och skaldjur m. m. Denna kungörelse, som skulle ersätta 1934 års kungörelse, upptager i 1 § följande bestämmelser, nämligen att vid saltning, torkning kryddning, rökning, frysning eller konservering på annat sätt av fisk eller skaldjur eller produkt därav, avsedd att försäljas som människoföda endast fullt färsk och i övrigt oskadad råvara får användas, att vara, som beretts på sätt i första stycket sägs skall vara omsorgsfullt inlagd i lämpliga kärl och besitta sådan hållbarhet, som med hänsyn till den använda beredningsmetoden, rätt tillämpad, kan anses skälig, samt att Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t därtill förordnar äger att meddela närmare föreskrifter rörande beredningen. 2 § upptager i huvudsak samma föreskrifter som 1934 års kungörelse, varvid dock bestämmelsen om märkning av träkärl utsträckts till att gälla jämväl kärl, däri salt sill nedlagts. Ytterligare meddelas särskilda bestämmelser om kontroll av kungörelsens tillämpning genom särskilda av fiskeristyrelsen förordnade kontrollörer. Särskilda bestämmelser om beredning och inläggning m. m. av salt strömming finnas i den 10 maj 1935 (nr 156) utfärdad kungörelse. Beträffande märkning av kärl, vari surströmming saluföres, ges bestämmelser i kungörelse den 21 juli 1937 (nr 746). De sakkunniga. Den allmänna bestämmelsen i det i 1947 års betänkande intagna kungörelseförslaget om att vid konservering av fisk och fiskvaror endast fullt färsk och i övrigt oskadad råvara får användas har ansetts böra upptagas i livsmedelsstadgan och intagits i 90 §, låt vara såsom en hänvisning till 89 §, som innehåller motsvarande stadgande beträffande köttvaror. 91 § innehåller de bestämmelser ur 1934 års kungörelse, som erfordras utöver de generella märkningsbestämmelserna i 37 och 38 §§. I enlighet med 1945 års fiskeriutredningsförslag har den särskilda bestämmelsen om träkärl angivits gälla både sill och strömming.

276 Den särskilda bestämmelsen om vikttolerans i 1934 års kungörelse ha de sakkunniga ansett icke böra bibehållas. Det bör ankomma på tillverkarna att vid behov iakttaga erforderlig säkerhetsmarginal. En toleransbestämmelse medför lätt en tendens att i flertalet fall uttaga den medgivna toleransen. De särskilda författningarna om salt strömning och surströmming synas vara av alltför speciell beskaffenhet för att införas i livsmedelsstadgan. En hänvisning till dessa författningar har däremot ansetts böra äga rum. (92 §). I. Ägg och äggpulver. 93—94 §§. Gällande föreskrifter. Författningsföreskrifter beträffande ägg finnas för närvarande endast i begränsad utsträckning. I kungörelsen den 10 augusti 1926 (nr 404) angående bestämmelser att iakttagas vid införsel till riket av hönsägg stadgas, att importerade dylika ägg skola vara tydligt och varaktigt märkta med ordet import eller dettas förkortning imp. samt med namnet på det land, där äggen producerats. Vissa undantag från dessa stadganden angivas i kungörelsen. Enligt kungörelsen den 28 maj 1943 (nr 288) angående märkning av kylhuslagrade och konserverade ägg — med ägg avses här höns- och ankägg, som äro tjänliga till människoföda — är den, som för avsalu lagrar ägg vid temperatur, vilken på artificell väg nedbragts under den eljest rådande (kylhuslagring), så ock den som för avsalu behandlar ägg med användande av konserveringsmedel av vad slag det vara må, skyldig märka varje ägg på ett tydligt och varaktigt sätt med ordet »kylhusägg» om fråga är om kylhuslagrade ägg, samt med ordet »konservägg», om fråga är om konserverade ägg, i båda fallen i violetta bokstäver, icke understigande 1,6 millimeter i höjd. Därutöver givas vissa kompletterande föreskrifter om märkning i särskilda fall. Märkningen skall vara verkställd i fråga om kylhuslagrade ägg före kylhusbehandlingen och beträffande konserverade ägg, innan dessa bortföras från förpackningslokalen eller, därest de äro avsedda för försäljning direkt till konsumenter, innan de införas i försäljningslokalen. Vidare finnas föreskrifter om viss anmälningsskyldighet till livsmedelskommissionen för den, som ämnar till avsalu kylhuslagra eller konservera ägg. Vissa bestämmelser om märkning av ägg, som skola exporteras, äro även utfärdade men torde sakna betydelse i detta sammanhang. 1941 års förslag till livsmedelsstadga upptog icke några särskilda bestämmelser om ägg. I yttrandena Över 1941 års förslag restes på några håll invändningar mot att förslaget icke innehöll någonting om ägg. Sålunda anför Svenska ägghandelsförbundet, att förbundet funne det egendomligt, att i betänkandet icke diskuterats behovet av lagstiftning för ägghandelns ordnande, samt framhåller, att förbundet sedan flera år tillbaka känt behovet och insett nödvändigheten av lagstiftningsåtgärder för ägghandelns ordnande och för

277 höjande av de svenska äggens kvalitet. Förbundet hänvisar därvid till ett av Sveriges fjäderfäavelsförening i december 1939 avgivet förslag till ägghandelsstadga (jfr nedan). Sveriges lantbruksförbund, som säger sig icke kunna bedöma, huruvida dylika bestämmelser lämpligen kunna inordnas i den nu ifrågavarande lagstiftningen, finner det angeläget, att en mera permanent lagstiftning än de för närvarande gällande kristidsbestämmelserna komme till stånd på detta område, och hemställer, att frågan skulle upptagas till behandling. Stadsveterinären i Lund anför, med instämmande av hälsovårdsnämnden i staden, att ägg som livsmedel hade så stor ekonomisk och hygienisk betydelse, att detta varuslag borde ha ett eget kapitel i livsmedelsstadgan, vari borde beaktas äggens datumstämpel, »den rätta livsmedelshanteringens lätta och viktiga uppgift», liksom även »den rätta äggproduktionens beroende av tuberkulosförekomsten i hönsbesättningarna». Länsveterinären i Blekinge län anser det vara en brist, att bestämmelser saknades angående handel med och fordringar på färska ägg. Liknande påpekande göres av länsveterinären i Västmanlands län samt hälsovårdsnämnden i Mölntorp. Det av ägghandelsförbundet omförmälda förslaget till ägghandelsstadga innebär i huvudsak följande: Ägg skola försäljas efter vikt. Äggproducent skall vara skyldig att utbjuda äggen till försäljning inom 8 dagar under sommarhalvåret och inom 15 dagar under vinterhalvåret. Äggen skola därvid vara producentstämplade. Partihandel med ägg får drivas endast efter auktorisation, som meddelas av Svenska smörprovningarna, antingen så att varje ägg är stämplat eller ock inlagt i förpackningar försedda med producentens namn och adress. Partihandel med ägg äga rum endast efter auktorisation, som meddelas av Svenska smörprovningarnas styrelse med besvärsrätt hos lantbruksstyrelsen. Uppsamling av ägg skall ske under kontroll av smörprovningarna. Vissa bestämmelser skola gälla om kvalitetsbetalning. Partihandlarna skola vara skyldiga ätt uppsortera och saluföra ägg i 6 olika kvalitetsklasser, av vilka de fyra första omfatta färska ägg och de övriga konserverade och kylhuslagrade ägg. Vissa bestämmelser meddelas rörande äggimport och -export. Importerade ägg skola vara märkta med ordet import samt med namnet å landet, där de producerats. Rörande detaljhandeln föreskrives, att i butik, där ägg försäljas, anordning för genomlysning av ägg skall finnas. Vid torghandel skall i närheten av torget finnas anordnad lokal, där genomlysning av ägg kan äga rum. över fjäderfäavelsföreningens förslag avgåvos yttranden från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, där förslaget utsattes för avsevärd kritik. Bland annat framlägges här i yttrande av Sveriges äggintressenters förening ett nytt förslag till ägghandelsstadga, vilket förslag i åtskilliga hänseenden modifierar det tidigare. Sålunda ha bestämmelserna om auktorisering av partihandeln uteslutits. Genom beslut den 21 december 1945 har Kungl. Maj:t förklarat, att vad i ärendet förekommit icke föranleder någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. De sakkunniga. Såsom förut framhållits, upptog 1941 års förslag till livsmedelsstadga icke några bestämmelser om ägg. De sakkunniga, anse emellertid, att ägg är ett så viktigt födoämne, att åtminstone vissa bestämmelser därom böra ingå i stadgan.

278 Till en början synas därvid böra meddelas föreskrifter, varigenom uttrycket ägg såsom handelsbenämning reserveras för hönsägg. För ägg av andra, slag bör vid saluhållande såsom livsmedel benämningen ägg få användas endast i sammansatt form, såsom benämningen fågelägg eller liknande benämning, som anger, att varan härrör från annan fågelart än tamhöns. Uttrycklig bestämmelse har vidare ansetts böra givas om förbud att saluhålla och överlämna till annan ägg från djur, som kan misstänkas vara behäftat med sjukdom av beskaffenhet att kunna menligt inverka på varan. Det är här närmast fråga om skydd mot hönstuberkulos och mot paratyfoser. Visserligen torde redan jämlikt 17 § hinder föreligga att saluhålla ägg under sådana förhållanden. Det har emellertid ansetts lämpligt att här ytterligare betona och måhända något skärpa detta förbud. Bestämmelserna i 1926 års kungörelse om märkning av hönsägg, som importeras, torde böra överföras till livsmedelsstadgan. De ingå i 94 §. Eätteligen borde här även ha intagits bestämmelserna i 1943 års kungörelse angående märkning av kylhuslagrade och konserverade ägg. De i sistnämnda kungörelse givna bestämmelserna äro emellertid så utförliga, att ett överförande av dem till livsmedelsstadgan skulle förrycka dennas proportioner. De sakkunniga ha därför föredragit att låta bestämmelserna kvarstå i en särskild kungörelse, till vilken endast hänvisning göres i stadgan. Beträffande frågan huruvida stadgan därutöver bör innehålla ytterligare bestämmelser om ägg, eventuellt i stil med ovan omtalade förslag till ägghandelsstadga, få de sakkunniga anföra följande. Frågan om äggs försäljning efter vikt har reglerats genom 45 §. Det är givetvis ur allmän synpunkt viktigt, att saluhållna ägg liksom även andra livsmedel, som saluhållas, äro av god kvalitet. Det kan dock starkt ifrågasättas, huruvida det är nödvändigt att omgjorda ägghandeln med starkare författningsmässiga garantier i detta hänseende än vad som i allmänhet gäller för livsmedel av andra slag. De sakkunniga vilja bestämt avvisa att i samband med livsmedelslagstiftning införa några bestämmelser om auktorisation såsom villkor för rätt att bedriva partihandel med ägg. Det synes vidare knappast vara nödvändigt att meddela tvingande bestämmelser om klassificering av ägg utöver dem, som följa av bestämmelserna om märkning av kylhuslagrade och konserverade ägg. De sakkunniga anse sig nu icke kunna, föreslå särskilda bestämmelser om skyldighet för ägghandlare att ha anordningar för genomlysning av ägg. Är ett ägg mindervärdigt, torde försäljaren vara skyldig att på anfordran lämna kunden gillt gods. Det bör då ligga i hans intresse att genomföra sådana anordningar, att kunden själv får tillfälle att närmare undersöka varans beskaffenhet. Ett författningsmässigt tvång härtill torde icke vara nödvändigt. 95 §. I 1917 års förordning angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen och fodermedel upptages bland de skyddade benämningarna »ägg i ordsammanställning såsom äggpulver»,

279 I 1941 års förslag upptogs i 4 kap. 6 § förslaget till livsmedelsstadga bestämmelse om att äggpulver skall bestå av torkad äggula med eller utan torkad äggvita samt ej må innehålla främmande tillsatser. I yttrande över 1941 års förslag har stadsveterinären i Lund påpekat, att sådana äggprodukter »såsom den kända flytande äggulan, som förr ofta uppmärksammats i Lund på grund av dess konservering med borsyra» icke borde förbigås i stadgan. Statens institut för folkhälsan finner bestämmelsen i 4 kap. 6 § böra förtydligas sålunda, att »äggpulver skall bestå av torkad äggula, utan eller med högst därtill hörande mängd torkad äggvita, samt etc». Lantbrukshögskolan föreslår, att bestämmelsen fullständigas med föreskrift att i äggpulver äggvita icke får förekomma i större mängd, än vari densamma normalt inginge i ägg. Hälsovårdsnämnden i Mjölby dighet beträffande äggpulver.

ifrågasätter införande av deklarationsskyl-

De sakkunniga. Bestämmelsen om äggpulver i förevarande paragraf skiljer sig från motsvarande bestämmelse i 1941 års förslag genom att förbudet mot främmande tillsatser icke gjorts absolut utan att tillsats får göras, om den på sätt 15 § stadgar godkänts för äggpulver. Vidare har det ansetts lämpligt med föreskrift om att det i benämningen skall särskilt angivas, om äggpulvret härrör från annan fågelart än tamhöns. Slutligen ha bestämmelserna gjorts tillämpliga jämväl på torkad äggvita, torkad eller flytande äggula samt frusen äggmassa,

J. Spannmålsprodukter m. m. 96—98 §§. Gällande föreskrifter. Några generella kvalitetsbestämmelser rörande mjöl av spannmål finnas icke i nu gällande författningar, i annan mån än att mjöl tillhör de benämningar, som äro skyddade genom 1917 års förordning angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handeln med födoämnen och fodermedel. Nämnas må vidare att enligt 7 § kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 809) angående reglering av brödsädsförbrukningen, i dess lydelse enligt kungörelse den 28 juni 1941, nr 550, livsmedelskommissionen äger meddela föreskrifter angående skyldighet att vid förmalning av råg eller vete eller eljest vid framställning av råg- eller vetemjöl inmala eller inblanda spannmål eller mjöl av annat slag eller av annan sort än den varom fråga är, så ock angående den omfattning, i vilken dylik inmalning eller inblandning högst må ske. Med stöd av denna bestämmelse har livsmedelskommissionen i stor utsträckning meddelat kvalitetsföreskrifter rörande råg- och vetemjöl. 1941 års förslag. Förslaget till livsmedelsstadga upptog i 6 kap. 1 § första stycket bestämmelser av innehåll, att mjöl, gryn och flingor av spann-

280 mål, varmed här förstås de mogna frukterna av vete, råg, korn, havre, ris, majs och bovete, icke må vara behandlade med färgämne, fett, olja, glykos eller dylikt samt må innehålla högst 0,i 96 giftiga växtdelar och högst 0,5 % andra växtdelar, vilka icke utgöras av eller härröra från spannmål samt att andra främmande ämnen ej må finnas i varan, dock att mjöl må vara försatt med små mängder kaliumbromat, magnesiumkarbonat eller askorbinsyra. Enligt andra stycket av samma paragraf i förslaget äger medicinalstyrelsen medgiva, att mjöl må vara försatt med andra ämnen än dem, som nyss sagts, varvid dock, där tillsatsen innebär vitaminering av mjölet, skall gälla vad om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel finnes särskilt stadgat. I 6 kap. 2 § förslaget till livsmedelsstadga stadgas i första stycket, att av spannmål beredda mjöl, gryn och flingor i vars benämning ett eller flera växtnamn ingå, skola vara framställda av den eller de sålunda angivna växterna samt att mjöl med sådan benämning dock må innehålla högst 5 % mjöl av annat slag än benämningen angiver, varjämte benämningen rågmjöl må användas för mjöl av råg med tillsats av högst 40 % vetemjöl. I andra stycket stadgas, att griftgryn skola vara framställda av vete och mannagryn av mannagräsets frukter eller av vete. Beträffande motiveringen till dessa stadganden se betänkandet s. 246—256. Yttrandena över 1941 års förslag. Vid angår 1 § föreslår kommerskollegium — under framhållande att mjöl av svenskt spannmål för att gillas av konsumenterna borde vara tillsatt med vissa ämnen, bland annat ammoniumpersulfat, fosfater och bensoesuperoxid — att dessa tre ämnen borde medtagas bland lovliga tillsatsämnen. Liknande synpunkter anföras av Stockholms handelskammare, Smålands och Blekinge läns handelskammare samt Skånes handelskammare. Lantbrukshögskolan framhåller, att kaliumbromat är ett giftigt ämne, och föreslår därför, att den tillåtna kvantiteten kaliumbromat i mjöl borde maximeras till förslagsvis 10 gram per 100 kg mjöl. Bromat, som för här avsett ändamål infördes till kvarn eller bageri, borde till yttermera visso vara försett med tydlig etikett innehållande orden: »Giftigt ämne. Får ej användas som tillsats till mjöl i större kvantitet än 10 gram per 100 kg mjöl». Även Kämbolaget aktiebolag anser den maximalt tillåtna halten av åtminstone bromat böra närmare preciseras. Hälsovårdsnämnden i Vaxholm ifrågasätter, om icke förbud mot blekning av mjöl borde meddelas. Det borde vara en ny livsmedelsstadgas uppgift att förhindra, att värdefulla födoämnen på tvivelaktiga grunder berövades viktiga beståndsdelar. Av samma skäl borde förbud mot allt för långt gående finsiktning av mjölet meddelas. Vad angår 2 § påyrkar kommerskollegium under hänvisning till flera handelskammares yttranden en omarbetning av denna paragraf, bland annat därför att en högsta tillåten tillsats av 40 % vetemjöl i rågmjölet ej vore tillfyllest,

281 i det att svårigheterna att mälta svensk råg emellanåt nödvändiggjorde en högre vetetillsats. Östergötlands och Södermanlands handelskammare framhåller, att sedan lång tid tillbaka inblandning av vetemjöl i rågsikt, åtminstone hos de större handelskvarnarna, legat på omkring 50 % och tidvis på grund av groddskador å rågskörden väsentligt överskridit denna siffra. Då vetemjölet normalt ställde sig dyrare än rågmjölet, hade å andra sidan inblandningskvoten ej hållits högre än nödvändigt. Under dessa förhållanden torde anledning icke förefinnas att i en livsmedelsstadga lämna föreskrifter om maximigräns för denna inblandning. Fl andelskammar en i Gävle erinrar om vissa föreskrifter om inblandning av mjöl under kristiden samt framhåller, att svensk spannmål, speciellt råg, ofta vore så mältad, att ett acceptabelt mjöl av råg ej kunde erhållas utan en avsevärd inblandning av vetemjöl. Även under normala förhållanden kunde det av denna, anledning visa sig nödvändigt att inblanda upp till 60 a 70 % vetemjöl. Den ifrågasatta, högsta gränsen för tillsättning av vetemjöl i rågsikt borde därför slopas. Samma synpunkter anföras av Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes handelskammare samt Sveriges industriförbund. Statens institut för folkhälsan är däremot tveksam, huruvida en så stark uppblandning av rågmjöl utan deklarationsplikt, som förslaget förutsatte, kunde i och för sig anses berättigad eller av omständigheterna påkallad. Med hänsyn till rådande praxis på området ansåge sig dock styrelsen för närvarande icke böra förorda en ändring av förslaget häriutinnan. Lantbruksstyrelsen anför, att styrelsen icke kunde finna det i överensstämmelse med livsmedelslagstiftningens mening att i fråga om rågmjöl legalisera ett blandningsförfarande, utan att varan såldes som mjölblandning eller annan beteckning, varav tydligt framginge, att varan utgjordes av biandmjöl samt att beståndsdelarna utgjordes av vete- och rågmjöl. Självfallet måste emellertid en viss inblandning av vetemjöl i rågmjöl tolereras, redan av det skälet, att vetemjöl enligt gällande bestämmelser finge förekomma i rågmjöl med intill 5 96. Inblandning av vetemjöl i rågmjöl borde emellertid enligt lantbruksstyrelsens mening begränsas till högst 10 96 för att mjölet skulle få lov att saluhållas eller säljas under benämningen rågmjöl. Sveriges bageriidkareförening anser önskvärt, att medicinalstyrelsen finge rättighet medgiva, att mjöl med viss benämning skulle kunna innehålla högre procentsats annat mjöl än i paragrafen föreskreves. Länsstyrelsen i Uppsala län anser viss jämkning erforderlig i förslaget på grund av att där icke tagits hänsyn till meddelade föreskrifter om inblandning av potatisflingor i mjöl. Förste provinialläkaren i Västmanlands län framhåller, att mannagryn torde tillverkas av mannagräsets »frön». De sakkunniga. Hithörande bestämmelser i nu föreliggande förslag ha i väsentliga delar samma innehåll som motsvarande stadganden i 1941 års förslag men ha undergått en formell omredigering. Sakliga ändringar ha gjorts i följande hänseenden;

282 1. Frågan vilka tillsatser som skola vara tillåtna till mjöl har ansetts böra lösas på sådant sätt, att överhuvudtaget inga dylika tillsatser få göras utan prövning i den ordning 15 § stadgar men att å andra sidan i livsmedelsstadgan icke föreskrivas några begränsningar härutinnan i annan mån än som följer av stadgandet, att mjölet icke får vara behandlat med färgämne, fett, olja, glykos eller liknande ämnen. Vad sålunda stadgats om mjöl skall jämlikt 98 § gälla även gryn och flingor av spannmål. 2. Beträffande frågan, i vilken utsträckning i mjöl med benämning, vari ingår visst växtnamn, skall få inblandas mjöl av annat slag, innebär 97 § den skillnaden i förhållande till motsvarande bestämmelse i det tidigare förslaget, att benämningarna rågsikt och toppat rågmjöl skola få användas för en blandning av mjöl av råg och mjöl av vete, blott vetemjölshalten understiger 50 96. Mjöl, som benämnes endast rågmjöl, får däremot innehålla högst 5 % vetemjöl. 3. Särskild bestämmelse om griftgryn har icke ansetts erforderlig, då denna benämning icke är så vanlig, att den har behov av skydd i livsmedelsstadgan. 99—100 §§. Gällande föreskrifter. Bestämmelser angående bröd finnas i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 609) med vissa bestämmelser angående tillverkning och försäljning av bröd (ändrad genom kungörelserna nris 6/1944, 76/1945, 622/1946 och 670/1948). Enligt 1 och 3 §§ denna kungörelse får den som bedriver yrkesmässig tillverkning av bröd ej saluhålla, försälja eller utlämna av honom tillverkat mjukt annat än i följande typer och vikter, nämligen grovt rågbröd — mjukt matbröd, tillverkat av deg, som på 100 viktsdelar vatten innehåller 210 viktsdelar rågmjöl och 15 viktsdelar sirap — i vikt om 750, 1 000, 1 500, 1750 eller 2 000 gram; grov rågkaka — mjukt matbröd, tillverkat av deg, som på 100 viktsdelar vatten innehåller 135 viktsdelar rågmjöl och 10 viktsdelar sirap — i vikt om 65 eller 260 gram; grovt delikatessbröd och kavring — mjukt matbröd, tillverkat av deg, som på 100 viktsdelar vatten innehåller 220 viktsdelar rågmjöl och 30 viktsdelar sirap — i vikt om 800 eller 1 000 gram; V-R-bröd — mjukt matbröd, tillverkat av deg, som på 100 viktsdelar vatten innehåller 110 viktsdelar vetemjöl, 110 viktsdelar rågmjöl och 30 viktsdelar sirap — i vikt om 260, 550, 800, 1 000, 1 250, 1 500, 1 750 eller 2 000 gram; småfranska bröd — mjukt matbröd, tillverkat av deg, som på 100 viktsdelar vatten eller mjölk innehåller 200 viktsdelar vetemjöl — i vikt om 65 gram; samt långfranska bröd — mjukt matbröd, tillverkat av deg, som på 100 viktsdelar vatten eller mjölk innehåller 195 viktsdelar vetemjöl och minst 4 viktsdelar fett —• i vikt om 400 eller 800 gram. Det stadgas vidare, att deg skall anses innehålla omförmälda mängd mjöl ändå att antalet viktsdelar mjöl på 100 viktsdelar vatten eller mjölk undereller överstiger det föreskrivna med högst 5 viktsdelar samt att vid beräkningen av antalet viktsdelar mjöl hänsyn ej skall tagas till i degen ingående

doftmjöl.

283 I 3 § 2 mom. stadgas, att den som bedriver yrkesmässig tillverkning av bröd må saluhålla, försälja eller utlämna annat av honom tillverkat mjukt bröd än matbröd endast i vikt om 32Va, 65, 100, 150, 200, 350, 500 eller 750 gram eller, såvitt angår tyngre bröd, i vikt vars gramtal är jämnt delbart med 250. Denna föreskrift gäller dock icke bröd, som är att hänföra till konditorivaror eller konfityrer. Enligt 3 § 3 mom. skola bestämmelserna angående vikten å mjukt bröd gälla varans vikt i nygräddat tillstånd. Bröd skall anses hålla föreskriven vikt, ändå att vikten å brödet med högre 5 % under- eller överstiger den föreskrivna. Enligt 2 § i kungörelsen får vid yrkesmässig tillverkning av bröd till avsalu ej utan tillstånd av statens livsmedelskommission såsom beståndsdel i brödet användas annat mjöl än vete-, råg-, havre- eller kornmjöl, ej heller ersättningsmedel för mjöl. Enligt 1917 års förordning skyddas ordsammansättningar, vari benämningarna grädde och smör ingå. 1941 års förslag. Förslaget till livsmedelsstadga upptager i 6 kap. 3 § första stycket bestämmelser, att bröd och annat bakverk skall vara omsorgsfullt tillverkat och äga för sorten utmärkande smak och lukt samt att vid tillverkningen använt mjöl skall vara av sådan beskaffenhet, som i 1 och 4 §§ samma kapitel sägs. Enligt andra stycket i samma paragraf i förslaget skall bakverk, i vars benämning ordet ägg ingår, innehålla minst 150 gram ägg eller motsvarande mängd äggula per kilogram mjöl och må icke vara tillsatt med gult färgämne. I tredje stycket stadgas, att bakverk, i vars benämning ordet smör eller grädde ingår, ej må såsom tillsats innehålla annat fettämne än mjölkfett. I fjärde stycket slutligen stadgas, att saffransbröd icke må vara tillsatt med annat färgämne än saffran. Beträffande motiveringen se betänkandet s. 256—259. Yttrandena över 1941 års förslag. Beträffande f ö r s t a s t y c k e t framhåller Sveriges konditor förening, att meningen »bröd och annat bakverk skall vara omsorgsfullt tillverkat och äga för sorten utmärkande smak och lukt» borde utgå då den med sin vaga formulering torde vara av ringa värde. Vidare framhåller föreningen, att den som tillverkade bröd och bakverk i allmänhet icke kunde kontrollera mjölets sammansättning utan måste utgå från att det mjöl, som en producent saluförde, finge begagnas. Det syntes riktigast, att ansvaret för mjölet i ett bakverk överflyttades från bagaren och konditorn till mjölproducenten. Beträffande a n d r a s t y c k e t anföra Stockholms handelskammare och Sveriges bageriidkareförening att i princip intet vore att erinra mot där angiven föreskrift, men att den föreföll onödig, då något allmänt bakverk med ordet ägg icke förekommer i landet. Vad t r e d j e s t y c k e t angår föreslår kommerskollegium, — under hän-

284 visning till yttranden av handelskamrarna i Stockholm och Luleå — att den här intagna bestämmelsen skall utgå. Stockholms handelskammare an för härom, att denna bestämmelse skulle vålla betydande svårigheter för bagerier och konditorier, vilka i stor utsträckning använde bagerimargarin, som hade hög smältpunkt, till kavelfett, Margarin vore en nödvändig ingrediens för tillverkning av vissa bakverk såsom smörkringlor, smörrutor, smördegstårtor etc. Då sådana bakverk, oavsett om de innehölle smör eller margarin, av ålder betecknats med namn, vari ordet smör inginge, förefölle den föreslagna bestämmelsen, vara ett ganska omotiverat ingrepp i näringsfriheten. Det torde icke vara möjligt att i det färdiga bakverket påvisa, om för dess framställning använts enbart smör eller en blandning av smör och margarin. Liknande synpunkter anföras av Margarinfabrikernas försäljningsaktiebolag och Svenska margarinfabrikanternas förening. Norbottens och Västerbottens läns handelskammare ifrågasätter, om icke bestämmelsen borde utgå, under framhållande av att ordet smör i sammansättningar såsom beteckningar för bakverk övergått från att ha varit en deklaration av innehållet till ett angivande av viss typ av bakverk. Skulle bestämmelsen icke anses böra utgå, syntes dock en viss tolerans, t. ex. 50 96, önskvärd. Sveriges grossistförbund finner — med hänsyn till att bagerimargarin komme till användning för vissa bakverk, i vars benämning inginge smör eller grädde, utan att marga rinet därvid kunde anses vara en ersättningsprodukt och för dess framställning synnerligen fördelaktig tillsatts — omotiverat att fastställa en så rigorös bestämmelse. Sveriges kemiska industrikontor anför härom bland annat. Sådana benämningar som »smörkringlor» och »smördegstårtor» hade enligt kemikontorets förmenande alltmer i allmänhetens ögon kommit att beteckna vissa varutyper, oberoende av vilket fettämne, som använts vid beredningen. I själva verket torde visst slag av margarin, det s. k. kavlingsmargarinet, som vore avsett för bagarna, lämpa sig väsentligt bättre än smör ur rent teknisk synpunkt för tillverkning av ifrågavarande bakverk. Om de sakkunniga hade fastställt en definition på ifrågavarande bakverk av samma karaktär som de använt beträffande ett flertal andra varuslag, t. ex. socker, nämligen att varan »skall hava sådan sammansättning, som är att anse såsom normal för vara med denna benämning», förmenade kemikontoret, att det knappast kunde råda något tvivel om att användningen av margarin vid tillverkningen skulle vara tillåten. Vidare måste framhållas, att det näppeligen torde förefinnas någon praktisk möjlighet att konstatera, om ett bakverk innehölle smör eller margarin. Vanligen kunde skillnaden mellan dessa produkter lätt fastställas till följd av föreskriften om att margarin skulle vara tillsatt med viss mängd stärkelse, men stärkelse förekommer i alla bakverk. Kemikontoret finge därför hemställa, att ifrågavarande av de sakkunniga föreslagna bestämmelse slopades. Därest så ej skedde, finge kontoret framhålla önskvärdheten av att texten förtydligades, så att av densamma tydligt framginge, att det endast vore bakverk, som utbjödes till försäljning under ifrågavarande beteckningar,

285 vilka fö lie under bestämmelserna. Med den föreslagna formuleringen vore den tolkningen tänkbar, att inga produkter, som av köparna, d. v. s. allmänheten, benämndes »smörkringlor» eller dylikt finge innehålla margarin. Säljaren torde så småningom kunna lära sig att använda andra benämningar, men det torde bliva svårt att förmå allmänheten att frångå en benämning, som sedan lång tid tillbaka vunnit burskap. Sveriges bageriidkareförening anför i denna del samma synpunkter som Stockholms handelskammare. Sveriges konditorförening anför beträffande tredje stycket, att det vid framställning av bakverk för att få ett gott resultat kunde vara nödvändigt att ta med ytterligare ett fettämne utom mjölkfettet (icke margarin eller fettemulsion). Även sådana bakverk borde få kallas med namn i vilka smör eller grädde ingår. Ändamålet med ifrågavarande stycke nåddes bäst genom att ifrågavarande benämningar rakt på sak förbehölles bakverk, i vilka margarin eller fettemulsion icke inginge. Om detta förslag icke beaktades, borde vid livsmedelsstadgans ikraftträdande förordnas om undantag från ifrågavarande bestämmelse tills vidare tills krisen övervunnits. Göteborgs kexfabriks aktiebolag hemställer om sådant förtydligande av tredje stycket, att användningen inom kexindustrien av benämningarna smörgåskex och smörgåsrån finge fortsätta, även fastän dessa bakverk innehölle annat fettämne än mjölkfett. Beträffande f j ä r d e s t y c k e t framhåller Sveriges bageriidkareförening, att bestämmelsens efterlevande vore omöjlig att kontrollera, då det vore omöjligt att i det färdiga bakverket påvisa att annat färgämne jämte saffran tillsatts bröd. Stycket borde därför utgå. Sundhetsinspektören i Stockholm anser i 3 § böra införas ett kvalitetskrav i fråga om det socker, som användes till bakverk, så att icke s. k. råsocker kommer till mera utbredd användning i stället för ytterligare raffinerat socker. De sakkunniga. I 99 § i det nu föreliggande förslaget har i likhet med det tidigare förslaget intagits en allmän bestämmelse om att bröd och bakverk, som saluhållas eller serveras till allmänheten, skola vara omsorgsfullt tillverkade. Bestämmelsen är så allmän, att den måhända kan synas innehållslös, men den torde dock icke sakna berättigande. Däremot torde det vara överflödigt att här — såsom i det tidigare förslaget — införa särskilt stadgande om att bröd eller bakverk icke får ha för sorten avvikande smak eller lukt. En erinran att det mjöl, som användes vid tillverkning av bröd och bakverk, skall vara av föreskriven beskaffenhet, synes här även vara på sin plats. Givetvis kan en bagare, som varken insett eller bort inse, att det mjöl som han använt i sin tillverkning, icke fyllt föreskrivna villkor, icke fällas till ansvar härför. Vid påfordran från kund torde han dock, därest felet är väsentligt, vara skyldig lämna fullgod vara.

286 1941 års förslag innehöll icke någon bestämmelse om bröds försäljning efter vikt. Livsmedelslagstiftningssakkunniga hade emellertid i ett tidigare betänkande (SOU 1939: 37) framlagt förslag i sådant hänseende, vilket förslag torde ha legat till grund för de sedermera härom utfärdade bestämmelserna. Av den allmänna bestämmelsen i 45 § följer, att bröd i oförpackat skick skall försäljas efter vikt. Saluhålles bröd i förpackning, skall jämlikt 37 § vikten vara angiven å förpackningen. Det synes därutöver lämpligt att beträffande mjukt bröd föreskriva, att det får saluhållas endast i vissa viktsklasser. Expedieringen av varorna torde härigenom underlättas. Bestämmelsen bör gälla såväl matbröd som kaffebröd men bör tillämpas endast beträffande bröd, vars vikt överstiger 50 gram. Det torde emellertid icke vara lämpligt att redan i livsmedelsstadgan fastlåsa dessa viktklasser. Utrymme torde här böra lämnas till viss variation såväl vid olika tider som på olika platser. De sakkunniga ha därför ansett, att uppgiften att bestämma dessa viktsklasser bör åläggas myndighet, lämpligen statens jordbruksnämnd, som skall ha att handlägga frågor om avsättning av jordbruksprodukter. Till dess statens jordbruksnämnd inrättas, bör uppgiften åvila statens livsmedelskommission (jfr 168 §). Däremot anse de sakkunniga, att någon begränsning av de slag av matbröd som skola få tillverkas för avsalu — på sätt för närvarande gäller enligt 1942 års kungörelse — icke är erforderlig under normala tider. Så länge emellertid dylik standardisering anses nödvändig, synes berörda kungörelse böra tillämpas. 99 § andra stycket i förslaget bör därför icke träda i kraft, förrän samma kungörelse upphört att gälla. Särskild bestämmelse härom är intagen i 166 §. I 100 § ha intagits vissa specialbestämmelser rörande vissa slag av bröd och bakverk. Bestämmelsen i första stycket återfinnes i det tidigare förslaget, Även om bestämmelsen måhända icke har någon större betydelse, bör den dock innebära visst skydd mot förfalskning. Vad beträffar den i andra stycket givna bestämmelsen om att bröd eller bakverk, i vars benämning ordet smör ingår, ej får såsom ingrediens eller tillsats innehålla annat fettämne än mjölkfett, har mot motsvarande bestämmelse i det tidigare förslaget i de däröver avgivna yttrandena framställts vissa erinringar. Detsamma gäller bestämmelsen i tredje stycket, att bröd eller bakverk, i vars benämning ordet grädde ingår, ej får såsom ingrediens eller tillsats innehålla fettemulsion. Det är visserligen sant, att sedan lång tid tillbaka använts benämningar sådana som smörbakelse eller gräddtårta på varor, i vilka smör eller grädde ej ingått eller endast ingått vid sidan av margarin eller fettemulsion. I sådana fall måste benämningarna anses vilseledande. De i yttrandena förekommande uppgifterna om de svårigheter, som skulle uppkomma, därest ifrågavarande benämningar icke finge användas i dylika fall, synas överdrivna. Det finnes knappast något område inom livsmedelshandeln, där man i så stor utsträckning rör sig med fantasinamn, som

287 på detta område. Det torde därför icke vålla stora svårigheter att förbehålla benämningar, i vilka smör ingår, för sådana bakverk, som icke innehålla annat fettämne än mjölkfett, eller att förbehålla benämningar, i vilka grädde ingår, för bakverk, som icke innehålla fettemulsion. Anmärkas bör, att i fråga om bakverk med gräddbenämning bestämmelsen i nu föreliggande förslag något uppmjukats i förhållande till det tidigare förslaget, i det att hinder icke ansetts böra föreligga att vid tillverkningen av gräddsemlor använda margarin. Uttrycket grädde syftar här närmast på fyllningen i bakverket, som bör vara äkta grädde. 101 §. Bestämmelsen saknar motsvarighet i gällande föreskrifter. 1941 års förslag. 1 6 kap. 4 § förslaget till livsmedelsstadga föreskrives, att stärkelsemjöl och av stärkelse beredda gryn, i vars benämning ett eller flera växtnamn ingå, skola vara framställda av den eller de sålunda angivna växterna, att tapioka skall utgöras av mjöl eller gryn av maniokrot att arrowmjöl samt sagogryn och sagomjöl skola vara beredda av vissa tropiska eller halvtropiska växter, såsom Canna, Metroxylon, varvid dock benämningen sagogryn får användas även för gryn, beredda av potatisstärkelse, att majsena skall utgöras av stärkelse av majs samt att mjöl eller gryn av stärkelse, med undantag av sagogryn av potatisstärkelse, icke må vara behandlade med färgämne. Beträffande motiveringen hänvisas till betänkandet s. 259—260. Yttrandena över 19 41 års förslag. Sveriges kemiska industrikontor framhåller, att hänsyn icke helt tagits till skillnaden mellan stärkelse, utvunnen ur viss växtdel, samt mjöl, erhållet genom förmalning av hela växtdelar. Andra stycket i före varande paragraf borde därför ändras till »Tapioka skall utgöras av stärkelsemjöl eller -gryn av maniokrot». — Med potatismjöl borde avses potatisstärkelsemjöl. Mjöl av torkad potatis torde lämpligen böra föras i handeln som potatisflingemjöl eller dylikt men torde ej behöva omnämnas i livsmedelsstadgan. Första provinsialläkaren i Västmanlands län anser defitionen på arrowmjöl, sagogryn och sagomjöl väl vag såväl beträffande angivna växter som de delar av dessa, varav mjöl respektive gryn tillverkas. De sakkunniga. Det har icke ansetts erforderligt att i nu föreliggande förslag bibehålla de i 1941 års förslag intagna bestämmelserna om tapioka, arrowmjöl, sagogryn och sagomjöl, då dessa varuslag icke torde vara av någon större betydeiso. Övriga bestämmelser äro likalydande med motsvarande stadganden i 1941 års förslag och torde icke nu erfordra särskild motivering. 102 §. Paragrafen saknar motsvarighet i gällande

författningsbestämmelser.

288 1941 års förslag. 1 6 kap. 5 § förslaget till livsmedelsstadga föreskrives, att makaroniprodukter, såsom makaroner, vermiceller, spagetti, soppstjärnor, icke må inehålla andra ämnen än mannagryn, vetemjöl, gluten, vatten, ägg och koksalt, samt att makaroniprodukter vars benämning antyder tillsats av ägg, skall innehålla minst 150 gram ägg eller motsvarande mängd äggula per kilogram mjöl eller gryn. Beträffande motiveringen hänvisas till betänkandet s. 260—261. Yttrandena över 1941 års förslag. Kommerskollegium anför, att det förbud mot färgning av makaroner, som denna paragraf innebure, kunde väcka viss betänksamhet, i synnerhet om import av färgade makaroner tilllåtes. E t t eventuellt förbud mot färgning borde ej drabba de inhemska tillverkarna hårdare än importörerna, Handelskammaren i Gävle anser paragrafen böra omredigeras så, att färgning av makaroner kan medgivas. I Sverige förekomme endast i ringa utsträckning försäljning av makaroniprodukter, försatta med ägg. Färgningen hade, särskilt sedan svenskt vete nästan uteslutande förekomme som råmaterial, icke till uppgift att giva produkten sken av att vara tillverkad av ägg utan att giva densamma ett mera aptitligt utseende, särskilt efter kokningen. Därest färgning ej tillätes, vore att befara, att makaronikonsumtionen nedginge och att viss konkurrens från utlandet främjades. Sveriges industriförbund framhåller, att färgning av makaroner skedde allmänt och vore nödvändig för att varan, då den bereddes av inhemskt mjöl, skulle få ett vackert och aptitligt utseende. Skulle färgning icke tillåtas, skulle sannolikt förbrukningen minskas. Risken för förväxling med äggmakaroner hade överdrivits, enär sådana makaroner brukade utbjudas under särskild beteckning, vilken för övrigt enligt förslaget skulle bli skyddad. Förbundet ansåge därför, att oskadligt färgämne borde få användas vid tillverkning av makaroniprodukter. De sakkunniga. Förevarande paragraf, som behandlar makaroniprodukter, skiljer sig från motsvarande bestämmelse i 1941 års förslag därutinnan, att godkänt färgämne enligt det nu föreliggande förslaget skall få användas vid tillverkning av makaroni för avsalu. Förutsättning för att sådan vara skall få saluhållas är dock, att det på förpackningen eller på anslag eller skylt, som anbragts på eller invid varan, angivits, att varan blivit tillsatt med färgämne. Det vill synas som om denna lösning är en god medelväg mellan ståndpunkten i 1941 års förslag — absolut förbud mot färgning av makaroniprodukter — och de yrkanden om rätt använda färgämne vid makaronitillverkningen, som framställts i yttrandena över 1941 års förslag. 103 §. Förevarande paragraf, som så gott som helt överensstämmer med 6 kap. 6 § 1941 års förslag till livsmedelsstadga, saknar motsvarighet i gällande föreskrifter och har lämnats utan erinran i yttrandena över 1941 års förslag.

289 Beträffande motiveringen till bestämmelsen hänvisas till s. 261—262 i betänkandet. Ytterligare motivering torde icke erfordras. K. Socker, honung, mandelmassa. 104 §. Socker tillhör de benämningar, vilka äro skyddade genom 1917 års förordning angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen och fodermedel. I 1941 års förslag till livsmedelsstadga upptogs i 6 kap. 7 § en bestämmelse, att socker skall hava sådan sammansättning, som är att anse såsom normal för vara med denna benämning. I motiveringen anges, att bestämmelsen lämnar varubeteckningen socker samma skydd, som den för närvarande åtnjuter enligt 1917 års förordning. De sakkunniga. Vid utformandet av det nya förslaget till livsmedelsstadga ha de sakkunniga sökt undvika bestämmelser av allmän karaktär, sådana som den i 1941 års förslag upptagna beträffande socker. Benämningen socker bör emellertid alltjämt vara skyddad på sätt som stadgas i 47 §. En svårighet uppkommer dock därigenom, att ordet socker i det allmänna språkbruket betecknar rörsocker (sackaros), som endast är en av många sockerarter. Då de sakkunniga nu upptaga benämningen socker bland de skyddade avses detta ord ensamt i betydelsen sackaros (bet- eller rörsocker) eller i förening med bestämningsord, som ange varans form, t. ex. bit-, strö-, toppsocker. Det är sålunda tillåtet att för andra sockerarter använda vederbörliga kemiska benämningar, i vilka »socker» ingår som ett led, t. ex. druvsocker, fruktsocker, mjölksocker. 105 §. Jämväl honung tillhör de varubenämningar, som äro skyddade genom 1917 års förordning. 1941 års förslag till livsmedelsstadga upptog i 7 kap. 8 § bestämmelse, att honung skall hava sådan sammansättning, som är att anse såsom normal för vara med denna benämning. Beträffande motiveringen se s. 276—278 i betänkandet. I yttrande över 1941 års förslag anför förste provinsialläkaren i Skaraborgs län, att han ansåge bestämmelsen om honung för diffus och att livsmedelsstadgan borde innehålla en kortfattad upplysande beskrivning i ämnet. Hälsovårdsnämnden i Sunne föreslår, att bestämmelsen skall kompletteras med orden »och får icke vara uppblandad med främmande ämnen av något slag». Sveriges biodlares riksförbund har i framställning till Kungl. Maj:t begärt vissa åtgärder till skydd för den svenska biodlingen. Därvid har föreningen särskilt riktat sig mot den vara, som brukar benämnas konsthonung. Föreningen framhåller, att detta är en konstprodukt av ringa värde i jämförelse med naturprodukten honung. Föreningen fortsätter: 19—138 4'J

290 Enligt gällande författning är det tillåtet, att ordet »honung» får ingå i benämningen på dylika produkter. Ordet användes även på sådant sätt, att det dominerar etiketten. När så förpackningen dessutom i sin helhet gives en sådan utformning, att den i väsentliga avseenden liknar den, som användes för verklig honung, så ligger det nära till hands, att den köpande allmänheten förbiser ett litet å etiketten med små typer insmuget »konst», »bords», »druv», »ersättnings» eller liknande, avsett att utgöra skydd vid eventuellt åtal. Det är lätt att på konstgjord väg giva varan sådan färg, att den genom glaset ser u t att vara äkta. Först sedan förseglingen är bruten, burken öppnad och lukt och smak tyda på a t t det ej står rätt till, studeras etiketten närmare, och köparen måste då konstatera, att ingenting är att göra åt saken. Det händer ej sällan, att konstgjord vara å etiketten uttryckligen angives som äkta honung. Ofta är den då tillsatt med äkta honung, varigenom analysen försvåras eller blir osäker. Under år 1941 konstaterades tvenne fall av dylik förfalskning, utförd av stora och för övrigt välkända firmor. Man kan ju förmoda, att de själva vid varans inköp varit i god tro. Dylika fall äro emellertid möjliga a t t lagligen beivra, Icke desto mindre torde enskilda köpare draga sig för de besvär och kostnader, som äro förenade med anmälan till åtal. En fullständig analys är rätt dyrbar, och vederbörande måste leda i bevis, att det är den inköpta varan analysen gäller. Sedan urminnes tider har den produkt, som bin ensamma kunna bereda, kallats honung. Även om, det skulle vara möjligt för människan att i minsta detalj efterapa sammansättningen i honung, så kvarstår alltid det faktum, att honungen är en naturprodukt och såsom sådan bärare av alldeles speciella egenskaper. Den kan lika litet tillverkas som mjölk, smör eller ost, och det synes därför vara ett berättigat krav, att den tillförsäkras ensamrätt till namnet, och detta så mycket mer som ingens rätt eller frihet därigenom trades för nära. Här kan i dettai sammanhang erinras om att konstprodukten för smör kallas margarin och ej konstsmör. Vi vilja starkt poängtera, att det icke är fråga om a t t resa hinder för någon att framställa en produkt, som så fullständigt som möjligt liknar honung. Men ärligheten kräver, att den ej erhåller namn, varigenom allmänheten lätt bibringas den föreställningen, att det verkligen är honung. Då det visat sig möjligt a t t tillämpa förordningen så, att skyddet för honung i väsentlig grad elimineras, synas fullgiltiga skäl föreligga för att bestämmelserna förtydligas och kompletteras. R i k s f ö r b u n d e t framhåller härefter, att enligt en i D a n m a r k u t f ä r d a d föro r d n i n g av den 2 december 1933 h o n u n g s l i k n a n d e vara, som ej uppfyller de i förordningen angivna fordringarna på h o n u n g och s o m är avsedd eller ägnad a t t a n v ä n d a s som e r s ä t t n i n g för honung, ej får saluföras u n d e r beteckning, vari o r d e t h o n u n g ingår på s å d a n t sätt, a t t v a r a n gives sken av a t t u t g ö r a h o n u n g , att s å d a n vara enligt förordningen, även om den är försatt med h o n u n g , icke får å etikett eller omslag vara försedd med a v b i l d n i n g a r av bin, b i k u p o r eller b l o m m o r samt att d e t ej heller får i reklam för varan u p p g i v a s , att den är försatt med h o n u n g . R i k s f ö r b u n d e t hemställer nu om b e s t ä m m e l s e r av i n n e b ö r d att förpackningi n n e h å l l a n d e s. k. k o n s t h o n u n g ej får å s ä t t a s ordet h o n u n g vare sig ensamt eller i s a m m a n s ä t t n i n g a r , ej heller förses med märken, som k u n n a hänsyfta på b i s k ö t s e l och n a t u r h o n u n g , att s å d a n k o n s t h o n u n g ej får u p p b l a n d a s med n a t u r h o n u n g , att tillverkning av k o n s t h o n u n g i tillämpliga delar skall underk a s t a s s a m m a kontrollbestämmelser, som gälla för margarintillverkning, att

291 s. k. konsthonung erhåller beteckningen »konstgjort invertsocker» samt att importerad konsthonung underkastas samma kontrollbestämmelser som den i riket tillverkade. Riksförbundet hemställer vidare om vissa skyddsåtgärder mot import av utländsk honung. I yttrande över riksförbundets framställning anför lantbruksstyrelsen — efter att ha framhållit biodlingens växande betydelse i jordbrukets och fruktodlingens ekonomi — att styrelsen funne sådana bestämmelser böra införas, att det vid försäljning av konsthonung skulle å försäljningsemballaget tydligt angivas, att varan vore en konstprodukt och att den därför borde benämnas »konstgjort invertsocker». Styrelsen finner även skäl föreligga för föreskrift, att utländsk naturhonung, vilken genom omplacering i små emballageenheter lätt underginge kvalitativ försämring, vid utminutering åsattes tydlig beteckning »utländsk honung». Sveriges kemiska industrikontor anför i yttrande över riksförbundets framställning, att kemikontoret intet hade att erinra mot att bestämmelser infördes om att utländsk honung vid utminutering skulle vara åsätt beteckningen »utländsk honung». Däremot anser kemikontoret benämningen konsthonung på ett tydligt sätt ange, att varan vore en konstprodukt. De farhågor, som riksförbundet i sin skrivelse givit uttryck åt, att benämningsdelen »konst» skulle kunna utsättas med små typer, så att den köpande allmänheten förbisåge varans verkliga karaktär, skulle i varje fall ej ha något berättigande, när en allmän livsmedelslagstiftning kommit till. Uttrycket »konstgjort invertsocker» måste kemikontoret bestämt motsätta sig, så länge någon naturprodukt icke salufördes under benämningen invertsocker. Kommerskollegium framhåller i yttrande över riksförbundets framställning, att kollegium — med hänsyn framför allt till den betydelse biodlingen ägde för landets fruktodling och vallväxternas frösättning — ansåge det kunna bliva av värde för biskötseln, därest vid försäljning av honung inom landet denna varubenämning förebehölles den rena naturprodukten och ersättningsvara sålunda ej skulle få säljas under beteckning, vari ordet honung inginge. Kollegium tillstyrkte därför riksförbundets framställning i denna del. Däremot funne kollegium benämningen »konstgjort invertsocker» mindre lämpligt. »Invertsocker» kunde godtagas då ju konsthonung huvudsakligen utgjordes av inverterat socker. — Beträffande förslaget om märkning av utländsk honung framhåller kommerskollegium, att i lagen den 4 juni 1913 angående förbud mot införsel i riket av vara med oriktig ursprungsbeteckning redan stadgades, att å varan skulle finnas på tydligt lätt i ögonen fallande och varaktigt sätt angivet, att varan vore av utländskt ursprung, men att kollegium dock, med hänsyn till de av lantbruksstyrelsen anförda skälen ansåge sig böra biträda förslaget. Kungl. Maj:t har genom beslut den 12 mars 1948 funnit ärendet för närvarande icke föranleda någon annan åtgärd än att detsamma överlämnades till de sakkunniga för att tagas under övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande.

292 De sakkunniga. På samma sätt som i fråga om socker anse de sakkunniga den i 1941 års förslag till livsmedelsstadga upptagna, allmänt formulerade bestämmelsen om honung böra ersättas med någon mera konkret bestämmelse. Det bör här direkt utsägas att honung skall utgöras av ren bihonung, vilket bland annat innebär förbud mot att tillföra varan främmande ämnen. Det har även ansetts lämpligt att i stadgan giva en föreskrift om maximihalten vatten, 20 96. De sakkunniga ha icke ansett erforderligt att införa särskilda bestämmelser om konsthonung. Denna är nog att betrakta huvudsakligen som en kristidsprodukt och torde mest ha använts såsom ersättningsmedel för socker. Någon större risk för illojal konkurrens med naturhonungen torde knappast föreligga. I likhet med kemikontoret anse de sakkunniga uttrycket »konsthonung» tillräckligt ange varans egenskap av ersättningsmedel. Att benämningen å förpackning måste i sin helhet tydligt anges följer av 36 §. Någon specialkontroll å tillverkningen av konsthonung vilja de sakkunniga icke förorda. Däremot synes det av de skäl, som lantbruksstyrelsen angivit, lämpligt att i stadgan införa bestämmelse om att förpackning, vari utländsk honung saluhålles i riket skall vara märkt med orden »utländsk honung». Bestämmelse härom har intagits i andra stycket av förevarande paragraf.

Förevarande skrifter.

paragraf

saknar

106 §. motsvarighet i gällande

författningsföre-

1941 års förslag. Förslaget till livsmedelsstadga upptog i 9 kap. 3 § följande föreskrifter, nämligen i första stycket att mandelmassa (marsipan, marsipanmassa) skall vara tillverkad av mandel och socker och må innehålla högst 2 delar socker på en del mandel, samt i andra stycket, att bestämmelserna i första stycket icke äga tillämpning å mandelmassa, som är innesluten i förpackning, vara finnes anbragt uppgift, att varan är avsedd för sockersjuka. Angående motiveringen hänvisas till s. 306—308 i betänkandet. Yttrandena över 1941 års förslag. Sveriges industriförbund säger sig intet ha att erinra mot föreskriften, att viss kvantitet mandel skall ingå i här avsedda varor, men anser, att återstoden skall kunna utgöras icke blott av socker utan även av annat lämpligt ämne t. ex. aprikoskärnor. För tydlighetens skull bör utsägas, att socker icke får utbytas mot konstgjort sötmedel. Sveriges kemiska industrikontor anför liknande synpunkter och föreslår följande lydelse av paragrafen. »Mandelmassa (marsipan, marsipanmassa) skall innehålla minst 33 % mandel. Konstgjort sötmedel får ej användas vid tillverkningen.» Samma yrkande ha Smålands och Blekinge handelskammare samt Skånes handelskammare.

293 Sveriges konditor förening anser, att även beteckningarna fastlagsmassa och bakmassa böra skyddas. Med hänsyn till att köparnas intresse på ett effektivt sätt bör skyddas, föreslås, att all försäljning av ifrågavarande massa finge ske endast i samband med deklaration angående massans sammansättning. Sådan deklaration borde kunna göras antingen på garantisedel, åsätt förpackningen, genom påtryckning eller påstämpling på orderbekräftelsen eller —för detaljhandels vidkommande — genom anslag i butiken eller på annat tillfredsställande sätt, — Föreningen föreslår slutligen viss dispensmöjlighet under rådande varuknapphet från bestämmelsen i 3 § 1 stycket av innebörd, att fabrik skulle kunna ersätta mandel med annat slag av kärnor. Förutsättning härför borde vara dels att fabrikanterna ålades deklarationsplikt, dels att dispensen icke skulle möjliggöra mandelns utbytande helt eller delvis mot andra varor än kärnor. Hälsovårdsnämnden i Trollhättan anser föreskriften om mandelmassa böra kompletteras med en bestämmelse om att mandelmassa må innehålla bittermandel allenast till viss myckenhet. De sakkunniga. Förevarande paragraf har, efter samråd med experter från näringslivet, av de sakkunniga underkastats viss överarbetning. Bestämmelsen har alltjämt inskränkts till att avse benämningarna mandelmassa, marsipan och marsipanmassa. Sistnämnda ord är visserligen en tautologi men har här medtagits, då den icke är ovanlig i handeln. Benämningen fastlagsmassa anse de sakkunniga däremot icke böra skyddas, ej heller benämningen bakmassa, vilken torde användas endast för massa, som köpes av bagerier och konditorier men som däremot icke förekommer i detaljhandeln. Det har ansetts lämpligt, att i stadgan tydligt anges, att endast socker och mandel få ingå i varor, som saluhållas under ifrågavarande benämningar. Detta gäller även sammansättningar, såsom marsipantårta, marsipanbakelse etc. Med socker bör dock få jämställas druvsocker och andra sockerarter samt stärkelsesirap. Under de sakkunnigas överläggningar, har man från visst håll inom näringslivet hemställt, att mandelkvantiteten till viss del skulle få ersättas med kärnor av andra slag, t, ex. aprikoskärnor. Från andra håll inom näringslivet har lämpligheten härav bestritts. De sakkunniga anse lämpligast, att benämningarna mandelmassa och marsipan förbehållas varor, som utöver socker endast innehålla mandel. Vill tillverkaren använda kärnor av andra slag, får han benämna varan på annat sätt. Från konditorhåll har man hemställt, att man skulle göra skilda samrnansättningsföreskrifter beträffande mandelmassa och marsipan, så att minimikvantiteten mandel i mandelmassa skulle få vara exempelvis 50 % medan samma minimikvantitet i marsipan skulle få nedgå till exempelvis 25 96. De sakkunniga ha emellertid icke velat förorda detta förslag, bland annat därför att som ovan nämnts ifrågavarande benämningar av allmänheten torde uppfattas som synonymer och att lagtexten så vitt möjligt bör anslutas till detallmänna språkbruket.

294 Icke heller vilja de sakkunniga förorda något allmänt deklarationstvång beträffande förevarande vara. Det torde icke vara nödvändigt, att i stadgan angiva, hur stor kvantitet bittermandel, som får ingå i mandelmassa. Det följer av 13 §, att i varan icke får läggas så mycket bittermandel, att varan blir otjänlig till människoföda. Bestämmelsen om särskilt undantag för sådan mandelmassa, som saluhålles under angivande av att den är avsedd för sockersjuka, har överflyttats från 1941 års förslag i huvudsak oförändrad. L. Saft och sylt. 107 §. 1917 års förordning angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen och fodermedel skyddar benämningen saft i ordsammanställning, som angiver saften såsom beredd av frukter eller bär. I övrigt saknar förevarande paragraf motsvarighet i gällande författningsföreskrifter. 1941 års förslag. Förslaget till livsmedelsstadga upptog i 7 kap. 1 § 1 mom. följande bestämmelser. Saft, saftkoncentrat, sylt, marmelad (lös), mos och gelé skola vara beredda av bär, frukter eller andra växtdelar med tillsats endast av ämnen, som för varan i fråga angivas i 2—4 §§ (första stycket). — Är visst växtnamn använt såsom tilläggsbeteckning, skall varan vara beredd av den sålunda angivna råvaran; dock må även annan bär- eller fruktsort i en myckenhet av högst 10 % av råvarornas vikt, sötningsmedel oberäknat, vara tillsatt vid beredningen. Saft av rabarberstjälk må finnas endast i vara, som benämnes rabarbersaft. Ingår i varans benämning två eller flera växtnamn, skall tillsatsen av varje sålunda angivet slag utgöra minst 25 % av råvarornas vikt, sötningsmedel oberäknat (andra stycket). I 2 mom. av samma paragraf stadgades, att då vara, som 1 mom. avses, hålles till salu, varans benämning skall på tydligt och i ögonen fallande sätt finnas angiven å förvaringskärlet eller därå anbragt etikett. Beträffande motiveringen till dessa bestämmelser hänvisas till betänkandet s. 262—268. Yttrandena över 1941 års förslag. Statens institut för folkhälsan anser 1 mom. böra kompletteras så, att ordet »must» insattes efter »saftkoncentrat». Lantbruksstyrelsen förutsätter, att såsom saft räknas icke blott sötad och inkokt saft utan även råpressad saft utan tillsats av socker, vilken produkt under senare år framställts i allt större omfattning och vanligen går under benämningen must (fruktmust). Förste provinsialläkaren i Västmanlands län anser uttrycket rabarberbladskaft böra användas i stället för rabarberstjälk.

295 I ett till Sveriges kemiska industrikontor i början av år 1947 avlåtet yttrande har aktiebolaget chokladfabriken Marabou framställt vissa ändringsförslag beträffande de bestämmelser, som upptagits i 7 kap. i 1941 års förslag till livsmedelsstadga, Vad 1 § angår har bolaget föreslagit, att den högsta tilllåtna procentsatsen för annan bär- eller fruktsort, som får ingå i saft, sylt eller marmelad med huvudingrediensens namn, ändras från högst 10 % till högst 30 96. Som skäl härför angavs, att man, för att åstadkomma en önskvärd konsistens på exempelvis en bagerisylt, kokt på pektinfattiga bär, såsom hallon eller jordgubbar, antingen måste tillsätta en viss mängd importerat pektin eller också samma mängd pektin i form av äppelpulp. Då det i regel vore billigare och ändamålsenligare att använda äppelpulp än pektin, ansåge bolaget, att denna möjlighet borde tillgodoses genom den angivna ändringen av procentsatsen. Sedan bolagets förslag varit föremål för diskussion vid ett sammanträde på kemikontoret, varvid förslaget utsattes för kritik från vissa håll, föreslog kemikontoret såsom möjlig lösning, följande tillägg till 7 kap. 1 § 1 mom. andra stycket i livsmedelslagstiftningssakkunnigas förslag: Är ifrågavarande slag av råvara billigare än huvudbeståndsdelen, må dock tillsatsen därav vara lägre än 25 96, därest tillsatsen deklareras. Över detta kemikontorets förslag yttrade sig vissa sylt- och saftfabrikanter m. fl. Marabou ansåg icke lyckligt, att bestämmelsens utformning gjordes avhängig av hur man tolkade uttrycket billigare och föreslog i stället följande formulering av tillägget: »Tillsatsen av varje sålunda angivet slag må dock vara lägre än 25 96, därest procenthalten deklareras.» Sveriges fruktindustriförbund avstyrkte det föreslagna tillägget, då uttrycket »billigare än huvudbeståndsdelen» icke hade konstant giltighet, alldenstund sådana prisfluktuationer kunde inträffa, som omkastade ordningsföljden i detta hänseende inte bara mellan samma ingredienser utan till och med mellan olika fabrikanter, med krångel och osäkerhet som givet resultat. Aktiebolaget Th. WinborgéCo. föreslog följande lydelse av tillägget: Dock må tillsatsen av något av de ingående fruktslagen vara mindre än 25 %, om den ingående kvantiteten i förhållande till fruktråvarornas vikt, sötningsmedel, oberäknat, tydligt angives på etiketten. Exempelvis. En hallonsylt, som tillverkats av 85 % hallon och 15 % äppelmos, må saluföras under benämning »Hallonsylt med tillsats av 15 % äppelmos». Aktiebolaget Svenska konservfabriken Globus avstyrkte helt förslaget och ansåg 1 § böra kvarstå oförändrad, allenast med den ändringen, att ordet sötningsmedel borde utbytas mot socker. Kooperativ fruktförädling däremot tillstyrkte kemikontorets ändringsförslag, dock med utbyte av sötningsmedel mot socker. Aktiebolaget Sörmlands fruktkonserver föreslog följande lydelse av 7 kap. 1 mom. andra stycket. Är visst växtnamn använt såsom tilläggsbeteckning, skall varan vara beredd av den sålunda angivna råvaran; dock må även annan bär- eller fruktsort i en myckenhet av högst 15 % av råvarans vikt, sötningsmedel oberäknat, vara tillsatt vid beredningen. Saft av rabarberstjälk må finnas endast i vara, som benämnes rabarbersaft, hushållssaft med rabarber eller biandsaft med rabarber. Ingår i varans benämning två eller flera växtnamn, skall tillsatsen av varje sålunda angivet slag utgöra minst 25 % av råvarans vikt, sötningsmedel oberäknat.

296 Bolaget anförde om detta förslag: I 1 § 1 mom. andra stycket kan ifrågasättas, om tillsats av annan bärsort än råvaran ej bör tillåtas upp till 15 %. Vid mänga fabriker användes nämligen äppelmos såsom geleringsmedel i stället för pektin, och kan då en tillsats av högst 15 % vara berättigad, under förutsättning att råvaran legat konserverad längre tid och därvid förlorat huvuddelen av sina pektinämnen. Saft av rabarber ingår för närvarande i många biandsafter. Detta bör ej betecknas som en förfalskning, enär det även i hemmen är synnerligen vanligt att tillsätta rabarbersaft. Deklaration på etiketten bör dock ske. Kemikontorets förslag att med ledning av priset (ordet billigare) fastställa mängden är förkastligt, Om en vara tre eller fyra år före tillverkningen var billigare än huvudbeståndsdelarna, kan fabrikanten ej fällas, om han i sitt lager har kvar något av den tidigare skörden. Detta skulle endast leda till ett utsuddande av lagens gränsbestämmelser. Exempel: En vara kallas Hallon-Jordgubb-Plommonmarmelad. Här måste ingå minst 25 % hallon, minst 25 % jordgubbar och minst 25 % plommon. Äppelmos får tillsättas med 15 % utan deklaration. Skillnaden 10 % måste fyllas genom att öka en av de namngivna sorterna. Att en billigare råvara får minskas i förhållande till hela mängden råvara kan tydas så, att vilken sort som helst av de tre namngivna sorterna får minskas, under förutsättning att de ligga ungefär i samma prisläge. Skillnaden måste givetvis bevisas men blir en ren kalkylfråga. Vi komma därför fram till den tveksamhet en sådan bestämmelse skulle medföra i praktisk tillämpning. Då råvarumängden i övrigt fyller bestämmelsen enligt punkt 1, torde omdiskuterade sats ha mycket liten betydelse både ur konsument och fabrikantsynpunkt. Jag tillåter mig därför föreslå att den utgår. De sakkunniga. Förevarande paragraf har i förhållande till motsvarande stadgande i 1941 års förslag erhållit en lydelse, som i viss mån modifierats i anledning av de anmärkningar, som framställts under den ovan refererade diskussionen. 1 1 mom. har i enlighet med institutets för folkhälsan och lantbruksstyrelsens önskemål medtagits benämningen must. Någon särskild hänvisning till de följande paragrafernas bestämmelser om tillåtna tillsatser till de särskilda varorna har icke ansetts erforderlig. 2 mom. motsvarar 1 mom. andra stycket i det tidigare föreslagna stadgandet. Förutom vissa redaktionella jämkningar — föranledda bland annat av att om en annan bär- eller fruktsort än den angivna användes i saften eller sylten, sorten icke bör betraktas såsom tillsats i den mening detta ord användes i stadgan (jfr 14 §) utan såsom råvara — innebär det nu föreliggande förslaget två sakliga ändringar. För det första har den högsta tillåtna mängden bär- eller fruktsort, som får ingå i den färdiga varan utan att detta framgår i benämningen, höjts till 15 96. Vidare har det medgivits att i benämning å varan medtaga visst växtnamn, ändå att den kvantitet råvara, som åsyftas, understiger 25 % av råvarornas sammanlagda vikt, blott den förpackning, vari varan saluhålles, är märkt med uppgift, att råvaran med mindre andel ingår i råvarornas sammanlagda vikt. Med dessa förändringar ha de sakkunniga åsyftat att utan att eftersätta konsumenternas intresse av garantier för varans kvalitet undvika föreskrifter, som kunna lägga hinder i vägen för fabrikanterna att tillskapa en vara med lämplig sammansättning.

297 Den i det tidigare förslaget medtagna bestämmelsen, att saft av rabarberstjälk skall få finnas endast i vara, som benämnes rabarbersaft, ha de sakkunniga ansett kunna utgå, Att märka är, att det enligt bestämmelsen i 2 mom. första stycket av det nu föreliggande förslaget endast är annan bär- eller frukts ort — alltså icke rabarber — som får användas utan att växtnamnet angives i varans benämning. Bestämmelserna i 3 mom. sakna motsvarighet i det tidigare förslaget. De sakkunniga ha emellertid ansett angeläget, att om visst växtnamn icke ingår i benämningen på vara av ifrågavarande slag, kunden dock bör få kännedom om den eller de frukt-, bär- eller växtsorter, som använts såsom råvara. En saft skall alltså icke få saluhållas under benämningen hushållssaft, herrgårdssaft eller liknande utan att å förpackningen lämnas en innehållsdeklaration, i vilken frukt-, bär- eller växtsort, som med högre andel ingår i råvarornas sammanlagda vikt, skall sättas före frukt, bär- eller växtsort med lägre sådan andel. En andel, som understiger 10 96 av råvarornas sammanlagda vikt har man dock ansett så ringa, att den icke bör få angivas. 2 mom. av förevarande paragraf i 1941 års förslag har ansetts överflödig med hänsyn till de allmänna bestämmelserna i 36 och 37 §§. 108 §. Förevarande paragraf saknar motsvarighet i gällande författningsföreskrifter i annan mån än som kan följa av 1917 års förordning (se ovan s. 294). I samband med sockerransoneringen har emellertid statens livsmedelskommission meddelat vissa kvalitetsföreskrifter rörande saft såsom villkor för erhållande av sockertilldelning. Sålunda föreskrevs i kommissionens cirkulär den 7 juli 1944, nr 1944, såsom villkor för sockertilldelning för tillverkning av saft, att socker får utgöra högst 60 96 av den färdiga varans vikt. I cirkuläret den 30 oktober 1945, nr 2436, föreskrevs såsom villkor för tilldelning av socker enligt cirkulärets bestämmelser, att vid safttillverkningen iakttages följande: a) I fall då den färdiga varan håller högsta tillåtna sockerhalt (60 viktprocent), skall minst 35 % eller, i fråga om apelsin- och citronsaft, minst 25 % av varans vikt utgöras av naturprodukter (råsafter). Understiger sockerhalten den högsta tillåtna, skall jämväl skillnaden mellan den högsta tillåtna och den förhandenvarande lägre sockerhalten motsvaras av naturprodukter. b) Främmande färgämnen få ej tillsättas. Med färgämnen förstås i detta sammanhang både naturliga och artificiella färgämnen ävensom produkter, vilka innehålla sådana ämnen.. 1941 års förslag. Förslaget till livsmedelsstadga upptager i 7 kap. 2 mom. 1 mom. följande bestämmelser. Saft må icke innehålla andra tillsatser än sötnings- och konserveringsmedel samt, i den mån nedan sägs, vattencitronsyra, vinsyra och mjölksyra (första stycket). Saft må vara tillsatt med vatten endast när detta påkallas av tekniska skäl; dock må vattenhalten i den färdigberedda varan, tillsatt sötningsmedel oberäknat, med högst 15 % överstiga den genomsnittliga vattenhalten hos saften i fråga utan tillsats av vatten.

298 Hos sötad citronsaft må vattentillsatsen dock uppgå till 50 viktproce.it (andra stycket). Sötad saft må innehålla högst 2 gram vinsyra, mjölksyra eller citronsyra per liter. Icke sötad saft må ej innehålla tillsats av dessa syror. I 2 mom. stadgas, att då saft saluhålles, skall å förvaringskärlet (dier därå anbragt etikett finnas angivet, huruvida saften är sur (osockrad) el.er sötad. Beträffande motivering se betänkandet s. 268—273. Yttrandena över 1941 års förslag. Statens institut för folkhälsan anser, att i 1 mom. 2 stycket bestämmelsen om sötad citronsaft borde förtydligas, så att det klart framginge, på vad de angivna 50 viktprocenten skulle beräknas. Smålands och Blekinge handelskammare och Skånes handelskammare anföra, att från fabrikanthåll angivits, att den för sötad citronsaft medgivna högsta vattentillsatsen vore för högt tilltagen och att ett icke oväsentligt lägre procenttal utan olägenhet borde kunna föreskrivas. — Beträffande bestämmelsen om halten av vinsyra, mjölksyra eller citronsyra i sötad saft hade framhållits, att redan natursaften innehölle mindre mängder av angivna ämnen, varför det mötte svårigheter att vid tillverkningen strikt hålla sig innanför den föreskrivna procentsatsen. I bestämmelsen borde för den skull givas föreskrift, att saften ej finge innehålla större tillsats än 2 gram vinsyra, mjölksyra eller citronsyra per liter. Lantbrukshögskolan, som anser att konserveringsmedels oskadlighet bör vara ådagalagd, innan dess användning som tillsatsämne till livsmedel rimligen bör få komma i fråga, föreslår, att ordet »konserveringsmedel» i 2 § utbytes exempelvis mot orden »konserveringsmedel av den art och i den myckenhet medicinalstyrelsen medgiver». Förste provinsialläkaren i Västmanlands län är tveksam om i bestämmelsen i 2 § 1 mom. avses 2 gram vardera av vinsyra, mjölksyra och citronsyra. Sveriges kemiska industrikontor anser det böra antydas, att bestämmelserna icke ägde tillämpning på saft i betydelsen med vatten tillagad dryck. Aktiebolaget choklad fabriken Marabou har i sitt förut omnämnda förslag till ny lydelse av 7 kap. 1941 års förslag till livsmedelsstadga ifrågasatt vissa jämkningar i författningstexten i 1941 års förslag. Sålunda föreslås, att i 2 §' 1 mom. första stycket bland tillåtna tillsatser upptagas jämväl enzympreparat och färg. I motiveringen framhåller bolaget, att tillsats av enzympreparat icke funnes i förevarande bestämmelse angiven såsom tillåten, trots att detta förutsattes i de speciella motiveringarna i betänkandet. Då vissa i bär och frukter ingående färgämnen vore tydligt ljuskänsliga och förstördes, om de lagrades åtkomliga för ljus under en längre tid, ansåge bolaget, att färgning av saft borde tillåtas av samma skäl, som framkommit under de speciella motiveringarna i de sakkunnigas förslag rörande färgning av sylt och marmelad. För 2 § 1 mom. andra stycket föreslår bolaget, att den maximiprocent, varmed vattenhalten i den färdigberedda varan, tillsatt sötningsmedel oberäknat, skall få överstiga den genomsnittliga vattenhalten hos saften i fråga utan

299 tillsats av vatten, s ä t t e s till 20 % samt att sista punkten i stycket erhåller följ a n d e lydelse: Hos saft, som är tillverkad av vinbär, må dock vattenhalten uppgå till högst 40 viktprocent samt hos sötad citronsaft till 50 viktprocent. S å s o m motivering h ä r t i l l anför Marabou. I 2 §, 1 mom. 2:dra avdelningen, förutsattes att vattenhalten i den färdiga varan ej får överstiga råvarans vattenhalt med mer än 15 96. För att närmare belysa vår inställning till normerna för vattentillsatserna i saft vilja vi framhålla, att safttillverkning utan vattentillsats endast är möjlig vid kallpressning av malda och enzymbehandlade bär och frukter. Den gängse metoden för saftframställning i hemmen förutsätter kokning av bären med tillsats av ofta en betydande procent vatten före avsilningen eller pressningen. Trots vattentillsatsen är den hemlagade saften i regel överlägsen den fabrikstillverkade, kallpressade, framför allt i fråga om arom men även i fråga om färg och vitaminhalt. Vid kallpressningen måste bären malas. Den malda bärmassan blandas med enzympreparat och får stå på detta sätt några timmar före pressningen. Vid målningen blandas luft in i bärmassan, som har sina enzymer intakta. Askorbinsyreoxidaser förstör en betydande del av C-vitaminet. Andra enzymer angripa smakämnen eller bilda ej önskvärda smakämnen. Under enzymbehandlingen finnas även förutsättningar för att jäsningar och andra icke önskvärda mikrobiologiska processer kan inträffa. Enzymbehandlingen förutsätter filtrering av saften genom filterpress. Härvid avlägsnas de kolloidala partiklar, som enligt amerikanska forskare är bärare av karotiner, smakämnen och färgämnen, vilket förklarar, varför blankfiltrerad saft har lägre A-vitaminhalt och svagare smak och färg än vanlig saft. Vid pressning av kokad bärmassa erhålles en större mängd av bärens näringsämnen lösta i saften än vid kallpressade bär. Bland annat erhålles större delen av pektinämnena i lösning. Dessa bilda vid lagring lätt gelé, om syrahalten är tillräckligt hög. Genom lämplig vattentillsats nedbringas koncentrationen av syra och pektin under det tröskelvärde, varvid geléring inträffar. Sockerhalt, syrahalt och vattenhalt bör ej fastläggas generellt för alla safttyper. Olika bärsorter kräva framför allt med hänsyn till smaken men även till geleringsrisken individuell avpassning av dessa koncentrationer, vilket särskilt framhålles i Sveriges Pomologiska Förenings publikation »Must av frukt och bär» av Gösta Engstedt, s. 47—48 samt s. 70—72. Engstedt angiver bland a n n a t »för att bärmust skall bli konsumtionsfärdig, är det ofrånkomligt att genom vattentillsats mildra de kraftiga fruktsyrorna». Vid pektinfattiga bär, såsom jordgubbar, hallon och. körsbär, anse vi, a t t vattentillsatsen kan beräknas till 20 % medan för pektin- och syrarika bär såsom röda och svarta vinbär en vattentillsats av 40 % måste anses vara försvarlig. Efter diskussion av bolagets förslag vid s a m m a n t r ä d e å Sveriges kemiska i n d u s t r i k o n t o r föreslog k e m i k o n t o r e t följande lydelse av 2 § 1 mom.: Saft av citroner skall innehålla minst 20 % råsaft. Saft av övriga frukter, bär eller andra växtdelar skall innehålla minst 35 % råsaft. Med råsaft förstås därvid den saft, som kan utvinnas ur råvaran genom pressning utan vattentillsats. Har vid tillredningen av råsaft vatten tillsatts, skall mängden härav frånräknas vid beräkningen av hur mycket råsaft den färdiga saften innehåller. Saft må förutom råsaft, sötningsmedel och vatten icke innehålla andra tillsatser än enzympreparat, konserveringsmedel samt, till en myckenhet av sammanlagt högst 0,5 %, citronsyra, vinsyra och mjölksyra. E n l i g t k e m i k o n t o r e t s förslag skulle 2 mom. utgå.

300 Över detta kemikontorets förslag yttrade sig vissa fabrikanter. Marabou hade därvid intet att erinra mot förslaget. Sveriges fruktindustrförbund anförde, att då uttrycket råsaft icke vore ett adekvat uttryck för vad som här uppenbarligen åsyftades, uttrycket borde ersättas med natursaft, att ittrycket sötningsmedel syntes kunna innefatta jämväl syntetiska sådana och därför borde ersättas med »sockerarter (inklusive glykos)», samt att, då ittrycket saft syntes vara avsett att i denna paragraf vara synonymt med »sock.-ad saft» men i 1 § vara synonymt med såväl sockrad som osockrad saft, nan icke i 2 § kunde borttaga punkten »Icke sötad saft må ej innehålla tidsats av dessa syror», då i så fall »icke sötad saft», d. v. s. natursaft, kunde tillverkas och obehindrat säljas med vilken syratillsats som helst. Aktiebolaget Th. Winborg & Co. föreslog, att i kemikontorets förslag »35 % råsaft» skulle ersättas med »30 kg råsaft per 100 kg sötad saft». Därvid angavs följande motivering: Det ursprungliga lagförslaget förutsätter en vattentillsats av 15 %. Sötad saft innehåller i allmänhet 63 % socker och 37 % saftråvara. Det ursprungliga lagförslaget förutsätter sålunda en tillåten sammansättning av 63 kg socker. 31,5 kg saft och 5,5 kg vatten. Ändringsförslaget förutsätter 35 kg råsaft, vilke- sålunda är en skärpning av det ursprungliga förslaget. Vi föreslå därför, att siffr&n ändras till 30. Aktiebolaget svenska konservfabriken Globus fann kemikontorets förslag i denna del bra med den inskränkningen att ordet råsaft borde utbvtas mot natursaft och sötningsmedel mot socker. Aktiebolaget Sörmlands fruktkonserver föreslog sådan ändring i kemikontorets förslag, att det tillägges, att saft av andra citrusfrukter än citroner skall innehålla minst 25 % råsaft samt att saft av andra bär eller växtdelar skall innehålla minst 30 % råsaft. Vidare föreslogs, att bland de tillåtna tillsatserna i andra stycket skulle upptagas jämväl oskadliga smakämnen. Som motivering anfördes. Varken i sakkunnigas eller i kemikontorets förslag har hänsyn tagits till citrusfrukternas egenart med undantag för citron. Sålunda skulle av apelsin- och grapefruktsaft erfordras 35 % råsaft, Detta är orimligt om man tager hänsyn till att det erfordras över 100 kg apelsiner för att lämna 35 liter råsaft. Av övriga bäroch fruktsorter beräknas råsaftutbytet till 70 liter per 100 kg. Även här är Kemikontorets förslag 35 % i högsta laget. Hänsyn måste härvidlag även tagas till möjligheten att i prishänseende konkurrera med importvarorna. 5 % minskning i bestämmelserna kommer att ha ganska stor betydelse ur denna synpunkt. De svenska fabrikerna se även som sin uppgift att föra fram produkter av svenska råvaror. En tillsats till saft av oskadliga smakämnen bör ej förbjudas, förutsatt att saften i övrigt fyller anspråken på en oförfalskad vara. Det råder ingen tvekan om att en förståndig tillsats av en förstklassig arom höjer saftens värde ur njutningssynpunkt. Det mest närliggande exemplet giver den stora mängd spanska apelsiner som vid årsskiftet funnos i Sverige och ej kunde avsättas för förtäring direkt. Dessa apelsiner skördas omogna och lämna rätt beredda en utmärkt råvara för saftberedning. De sakna emellertid den mogna apelsinens fina aromämnen, och visserligen lämna de en frisk och oantastbar färdig produkt vid beredning, men skulle värdet ökas avsevärt om en tillsats av arom från mogna apelsiner tillätes. Otaliga sådana parallellfall kunna nämnas.

301 De sakkunniga. Med anledning av vad som anförts under diskussionen om 1941 års förslags bestämmelser rörande kvalitetsfordringar för saft, ha de sakkunniga omarbetat förslaget i denna del. I enlighet med vad kemikontoret anfört har det därvid ansetts lämpligt att angiva minimikvantiteten råsaft i olika slag av saft, därvid skillnad gjorts dels mellan saft av citrusfrukter (citroner, apelsiner, grapefrukt etc.) och saft av annan råvara, dels även mellan saft, som är avsedd att förtäras utan tillsats av socker, och saft, där sådan tillsats är nödvändig. Dessutom har det ansetts erforderligt att ge föreskrifter om minimihalten socker för sådan saft, som är avsedd att förtäras utan sockertillsats. De särskilda procentsatserna ha bestämts efter samråd med representanter för tillverkarna. Med socker avses här blott rörsocker. Beträffande tillsatser till saft ha de sakkunniga så tillvida ställt sig på samma ståndpunkt som 1941 års förslag, att färgämne skall vara helt förbjudet och att främmande smakämne icke får tillsättas i annan form än vinsyra, mjölksyra eller citronsyra i en sammanlagd myckenhet av högst 0,5 gram per 100 gram av den färdiga varan. Konserveringsmedel böra få användas, i den mån de äro tillåtna jämlikt 14 § eller godkänts i den ordning 15 § stadgar. Det synes lämpligt, att förpackning, vari saft saluhålles, skall vara märkt med uppgift, huruvida saften är avsedd att förtäras utan tillsats av socker eller ej. Självfallet skola föreskrifterna i denna paragraf icke avse saft i betydelsen tillagad dryck. Uttrycklig bestämmelse härom torde vara nödvändig. 109 §. Förevarande paragraf saknar motsvarighet i nu gällande föreskrifter. 1941 års förslag. Enligt 7 kap. 3 § 1 mom. förslaget till livsmedelsstadga skall kärl, i vilket koncentrerad saft, saftextrakt, fruktextrakt eller vara med liktydig benämning saluhålles, vara försett med uppgift om varans koncentrationsgrad. Enligt 2 mom. i samma paragraf må vara, som i 1 mom. avses, ej innehålla andra främmande ämnen än dels sådana, som angivas i 2 §, i en myckenhet, som motsvarar varans koncentrationsgrad, dels ock oskadliga och på varans smak ej inverkande ämnen, som äro tekniskt nödvändiga för framställningen av ifrågavarande produkt. Varans beskaffenhet skall motsvara den å förvaringskärlet anbragta uppgiften om koncentrationsgraden. Beträffande motiveringen hänvisas till betänkandet s. 273—274. De sakkunniga. Förevarande paragraf har ur saklig synpunkt i stort sett samma innehåll som motsvarande bestämmelse i 1941 års förslag men har redaktionellt omarbetats. 110 §. Paragrafen saknar motsvarighet i gällande författningsföreskrifter. Nämnas må dock, att de kvalitetsbestämmelser, som livsmedelskommissionen i cirkuläret nr 2436 utfärdat för saft gällde jämväl gelé.

302 1941 års förslag. I 7 kap. 4 § 1 mom. förslaget till livsmedelsstadga föreskrives i första stycket, att sylt, marmelad och mos av citrusfrukter samt gelé må innehålla högst 70 kg socker till 30 kg frukt eller saft samt att sylt, marmelad och mos av övriga frukter, bär eller andra växtdelar må innehålla högst 60 kg socker till 40 kg av råvaran. — I andra stycket föreskrives, att sylt, marmelad, mos och gelé därjämte må såsom tillsats innehålla ättika, kryddor, oskadliga färgämnen, pektin och agar, de båda sistnämnda ämnena i ringa mängd, konserveringsmedel ävensom högst 0,5 % vinsyra, citronsyra eller mjölksyra samt att vattenhalten ej må överstiga den ursprungliga vattenhalten i råvaran, varvid dock sylt, marmelad och mos av citrusfrukter därutöver må innehålla högst 10 % vatten. I 2 mom. samma paragraf stadgas, att därest vid beredningen av vara, som avses i 1 mom., använts torkade bär eller frukter, varan må försäljas allenast i förpackning, som är försedd med påskriften: »Tillverkad av torkade bär» respektive »torkad frukt.» Beträffande motiveringen hänvisas till s. 274—275 i betänkandet. Yttranden över 1941 års förslag. Lantbrukshögskolan gör samma anmärkning som under 2 §. Smålands och Blekinge handelskammare samt Skånes handelskammare anse, att den för sylt, marmelad och mos av citrusfrukter i 1 mom. föreskrivna högsta vattenhalten vore satt för låg. För att erhålla en produkt, som tillmötesginge den svenska allmänhetens smak krävdes en något högre vattentillsats. Handelskamrarna föresloge, att den föreskrivna högsta vattenhalten utöver den ursprungliga vattenhalten i råvaran icke sattes lägre än högst 15 96. Sveriges kemiska industrikontor påtalar, att uttrycket socker användes för att beteckna även glykos. Den i handeln förekommande produkten glykos vore en blandning av ungefär lika delar dextros och dextriner, vilka senare näppeligen kunde hänföras till sockerarterna. Kemikontoret föreslog därför, att uttrycket »socker» skulle utbytas mot »socker (inklusive glykos)» eller »sötningsmedel». Aktiebolaget chokladfabriken Marabou har i sitt ovan omförmälda yttrande till Sveriges kemiska industrikontor ifrågasatt vissa ändringar i författningstexten såsom framgår av följande: I 4 §, 1 mom., föreslås att sylt, marmelad, mos och gelé av citrusfrukter må innehålla högst 70 kg socker till 30 kg frukt, samt att samma produkter beredda av övriga frukter, bär eller andra växtdelar må innehålla 60 kg socker till 40 kg av råvaran. Vi anse dessa procentsiffror onödigt stränga, då exempelvis en hel rad mycket kända engelska firmor hålla lägre procentsiffror bär i förhållande till sockermängd. Vid tillverkning av apelsinmarmelad avlägsnas ofta i fabrikationen en stor del av fruktens cellulosainnehåll genom passering eller eventuellt filtrering före kokningen av marmeladen eller geléet. Härigenom kommer marmeladen, trots att man kanske utgått från drygt 30 viktprocent fullgoda apelsiner, i färdigt skick endast att innehålla några och 20 % frukt, allt räknat på frukt och sockerråvaran. När det gäller sylt, saft och marmelad av övriga växtråvaror, anse vi, att det är fel att låsa fast gränsen vid 40 % av dessa, då man exempelvis i England under kriget med framgång tillverkat goda marmelader med 33 % bär. Vårt förslag är,

303 att på 80 kg socker skall ingå minst 20 kg citrusfrukter eller citrussaft, För övriga frukter, bär eller andra växtdelar, skall på 70 kg socker ingå minst 30 kg växtråvara, I 4 §, 1 mom. 2:dra avdelningen stadgas att vattenhalten ej må överstiga den ursprungliga vattenhalten i råvaran, dock må sylt och marmelad och mos av citrusfrukter därutöver innehålla högst 10 % vatten. Denna mening bör obetingat utgå, då den i vissa fall hindrar en vattentillsats, som är avsedd att förbättra konsistensen samt a t t utjämna en alltför sur smak. I 4 §, 1 mom. 2:dra avdelningen angives såsom tillåten tillsats kryddor. Vi anse, att detta uttryck bör utbytas mot »oskadliga smakämnen». Det torde vara ganska sällsynt att kryddor tillsättas nämnda tillverkningar, medan vanligen oskadliga smakämnen (naturliga eteriska oljor, estrar, essenser och dylikt) tillsättas. Vi hänvisa även till att i kapitlet »beträffande kakao och produkter därav» medgives tillsats av oskadliga smakämnen. Sveriges kemiska industrikontor h a r i sitt ovan omförmälda jämkningsförs l a g u p p t a g i t följande nya lydelse av 4 § 1 mom.: Sylt, marmelad och mos av citrusfrukter samt gelé skall innehålla minst 25 % av ifrågavarande råvaror. Sylt, marmelad och mos av övriga frukter, bär eller andra växtdelar skall innehålla minst 35 % av ifrågavarande råvaror. Har före beredningen från råvaran avlägsnats vatten, kärnor, cellulosafibrer eller andra beståndsdelar, vilka sakna betydelse som ingrediens i den färdiga varan, må vikten av dessa beståndsdelar medräknas vid fastställandet av den mängd frukt, bär eller andra växtdelar, som ingår i den färdiga varan. Sylt, marmelad, mos och gelé må förutom frukt, bär och andra växtdelar, sötningsmedel och vatten icke innehålla andra tillsatser än konserveringsmedel, oskadliga smak- och färgämnen, oskadliga förtjockningsmedel i ringa mängd samt! till en myckenhet av sammanlagt högst 0,5 96, citronsyra, vinsyra eller mjölksyra! K e m i k o n t o r e t föreslår, att 2 mom. skall utgå. I de över k e m i k o n t o r e t s jämkningsförslag avgivna y t t r a n d e n a tillstyrkes förslaget av Kooperativ fruktförmedling och Aktiebolaget Svenska konservfabriken Globus. Marabou

anför:

Även beträffande denna paragraf anser vi att Edert förslag till ändring innebär ett väsentligt framsteg gentemot den tidigare utformningen. Vi anse dock, att man genom att fastställa a t t »sylt, marmelad och mos av citrusfrukter samt gelé skall innehålla minst 25 % av ifrågavarande råvaror, sylt, marmelad och mos av övriga frukter, bär eller andra växtdelar, skall innehålla minst 35 % av ifrågavarande råvaror», gått alltför långt. Vi hänvisar till, vad vi vid sammanträdet framhöll, nämligen att man i England framställer utomordentliga marmelader av citrusfrukter med en frukthalt av 21 % och att man fortfarande har en bestämmelse om att vid tillverkning av marmelad och sylt det får användas högst 33 % frukter och bär, men sålunda väl lägre procent. För citrusfrukternas vidkommande vill vi dessutom framhålla, att det för varans jämnhet och således även för konsumenten är av stor vikt att varans skalinnehåll icke varierar för mycket, då detta är irriterande både vid påseende och vid förtärandet. Hos de citrusråvaror, som finns tillgängliga här i landet, är emellertid frukternas skalhalt högst varierande. Vi har sålunda vid en leverans konstaterat 22 % skal på totalt frukt och i ett annat fall 46 96. I det senare fallet, vilket gäller pomeranser, skulle marmeladen bli onjutbar, om de starksmakande skalen komma a t t ingå i en alltför stor mängd, vilket kan bli fallet, om procenthalten frukt sättes vid 25. Vi har studerat tillverkning av marmelad på ort och ställe i England, där tillsats av pomeranser uppgår till 21 %

304 och av övriga frukter och bär under 30 96, varvid helt tillfredsställande kvalitativa resultat uppnåtts. Vi anser därför, att det i svensk lagstiftning bör stå 20 % för citrusfrukter och 30 % för övriga bär och frukter. Sveriges fruktindustriförbund anser sig kunna tillstyrka kemikontorets förslag om nedsättningar av råvaruhalten och borttagandet av vattenhaltsklausulen endast under förutsättning, att smakämnen icke tillåtas, samt framhåller, att med den föreslagna formuleringen fabrikat, där naturvaran i avsevärd grad uttunnats med syntetiska smakämnen och vatten, med anlitande av reklam kunde bringas att gälla för oförfalskad naturvara. Aktiebolaget Th. Winborg & Co. anför, att i 4 § borde inrymmas en bestämmelse, att om vid förberedningen tillsatts vatten till råvaran, detta borde frånräknas vid beräkning av den ingående råvarukvantiteten. Vid beredning av exempelvis apelsin- och pomeranspulp tillsattes nämligen vatten vid kokningav skaldelarna. Aktiebolaget Sörmlands fruktkonserver finner det kunna ifrågasättas, om icke procentsatserna borde sänkas till 20 respektive 30 %. De sakkunniga. I före var ande paragraf har 1 mom. omarbetats till nära överensstämmelse med kemikontorets jämkningsförslag. Procentsatsen för vara, som är gjord av annan vara än citrusfrukter, har dock minskats till 30 96. I fråga om tillåtna tillsatser ha de sakkunniga ställt sig på den ståndpunkten, att då det gäller här ifrågavarande varor något förbud mot tillsättande av färgämnen icke bör genomföras. Färgämnena böra dock givetvis vara godkända för varan i den ordning 14—15 §§ stadga. Av samma paragrafer följer, att oskadliga essenser även få tillsättas. För vinsyra, citronsyra och mjölksyra torde bestämmelsen i 1941 års förslag böra bibehållas. Bestämmelsen i 3 mom. har i oförändrad form övertagits från 1941 års förslag. 111 §. Förevarande paragraf saknar motsvarighet i såväl gällande författningsföreskrifter som i 1941 års förslag. De sakkunniga. Det förekommer ofta, att varor, som avses i detta kapitel, angivas vara beredda av färska frukter och bär, fastän man i själva verket använt råvara, som kanske under längre tid varit konserverad med svavelsyrlighet eller på annat sätt. En fabriks kapacitet är måhända icke så stor, att den omedelbart kan göra saft eller sylt av råvara, som under skördetiden levereras till fabriken, utan fabrikanten blir tvungen att i större eller mindre utsträckning lagra densamma. Är då frågan om bär, sker detta ofta i form av pulp. Under senare år har därjämte ägt rum en icke obetydlig import av t, ex. jordgubbspulp. De sakkunniga ha ansett lämpligt att i stadgan införa en bestämmelse, som hindrar berörda förfaringssätt. Detta har skett genom föreskriften i förevarande paragraf, som innebär, att saft eller sylt eller annan vara, som avses i förevarande avsnitt, icke får saluhållas såsom tillverkad av färska frukter eller bär, om frukterna eller bären före tillverkningen av varan

305 konserverats medelst svavelsyrlighet, djupfrysning eller på annat sätt. De sakkunniga ha varit något tveksamma, om bestämmelsen skulle avse jämväl djupfrysta frukter eller bär. Efter att ha rådgjort med docenten Georg Borgström vid konserveringsforskningsinstitutet i Göteborg ha de sakkunniga stannat härför, emedan även av denna metod framkallas ett bestående upphörande av vävnadsandningen. En djupfryst vara bör därför icke få betecknas såsom färsk. 112 §. Bestämmelsen saknar motsvarighet i gällande författningsföreskrifter. I 1941 års förslag till livsmedelsstadga fanns motsvarande bestämmelse intagen i 7 kap. 5 §. I det nu föreliggande förslaget, har bestämmelsen så tillyida ändrats, att i enlighet med ett av statens institut för folkhälsan i yttrande över 1941 års förslag framställt yrkande bestämmelsen angivits skola gälla jämväl must, varjämte bestämmelsen något modifierats med hänsyn tilf bestämmelserna i 2 § (»saluhållas eller försäljas») och 36 § (»med etikett»). Beträffande motiveringen till bestämmelsen hänvisas till s. 275 i betänkandet, där det bland annat framhålles, att då paragrafen gäller endast livsmedel,' vilka äro avsedda att användas såsom saft, saftkoncentrat, etc, den ej blir tillämplig exempelvis å tillredda läskedrycker såsom lemonader, vilka ofta försäljas under något bär eller fruktnamn. Det bör måhända i detta sammanhang erinras därom, att i 1941 års betänkande s. 278—287 den frågan utförligt diskuterats, om i livsmedelsstadgan borde inflyta särskilda kvalitets- eller märkningsföreskrifter beträffande läskedrycker. 1941 års förslag innehåller icke några sådana föreskrifter. Lantbruksstyrelsen har emellertid i sitt yttrande över 1941 års förslag förklarat sig anse, att man icke helt borde uppgiva försöket att genom reglerande bestämmelser bringa viss reda i tillverkningen och handeln med läskedrycker Enligt styrelsens mening vore det mycket sannolikt, att läskedrycker, beredda av fruktsaft, hade större värde än sådana, vid vilkas framställning använts syntetiska smakänmen. Förstnämnda slag av läskedrycker borde därför beredas det skydd, som vore möjligt, Styrelsen föresloge därför ett tillägg av innehåll, att läskedryck icke finge saluhållas eller försäljas under benämning som angåve eller antydde, att den vore framställd av bär eller frukter, med mindre drycken beretts huvudsakligen av den angivna råvaran och vore fri från tillsats av färgämnen, essens, extrakt eller annat smakämne, som icke härrörde från frukt eller bär. Smålands och Blekinge handelskammare samt Skånes handelskammare ifrågasätta i sitt gemensamma yttrande över 1941 års förslag, om icke paragrafen borde erhålla sådan formulering, att det blir tillåtet att saluhålla vissa typer sylt under benämningar, i vilka ingå bär eller fruktnamn, t. ex. bagerihallon, hallonmelange, trots att varan innehåller väsentligt större myckenhet andra bär- eller fruktsorter än 10 %, blott deklaration om varans innehåll angives, t. ex. »Bagerihallon, innehåller minst 30 % hallon». 20—188 49

306 De sakkunniga finna icke anledning förorda, att de önskemål, som i förevarande hänseende framföras i de båda senaste omförmälda yttrandena, skola tillgodoses i en ny livsmedelsstadga. M. Bär, frukt, grönsaker, svamp. 113 §. Gällande föreskrifter. Första stycket saknar motsvarighet i gällande författningsbestämmelser. Andra stycket motsvarar kungörelsen den 19 oktober 1934 (nr 507) angående märkning av kärl till konserverade torkade frukter, bär eller grönsaker till avsalu, vari föreskrives, att hermetiskt tillslutet kärl, vari torkade frukter, torkade bär eller torkade grönsaker äro konserverade, vid saluförande skall vara åsätt dels uppgift om varans benämning samt om tillverkarens firmanamn och hemvist i tydliga bokstäver med en höjd av minst en centimeter, dels ock orden »Tillverkad av torkad frukt» respektive »torkade bär» eller »torkade grönsaker». 1941 års förslag. Förslaget till livsmedelsstadga upptog i 7 kap. 7 § bestämmelse, att hermetiskt tillslutet kärl, vari torkade frukter, torkade bär eller torkade grönsaker äro konserverade, skall vid saluförandet vara åsätt, förutom uppgifter som i 1 kap. 10 § sägs, i tydliga bokstäver med en höjd av minst en centimeter orden »Tillverkad av torkad frukt» respektive »torkade bär» eller »torkade grönsaker». Mot förslaget i denna del har i de däröver avgivna yttrandena icke någon anmärkning framställts. Första stycket saknar motsvarighet i förslaget. De s a k k u n n i g a . Enligt 37 § i de sakkunnigas förslag till livsmedelsstadga skall såsom huvudregel gälla, att förpackning, vari livsmedel saluhålles, skall vara märkt med uppgift om innehållets totala vikt vid inläggningstillfället. Såsom angivits i motiveringen till nämnda paragraf (s. 204) ha närmast tillfrågade tillverkare av frukt- och grönsakskonserver förklarat sig icke ha något att erinra mot en föreskrift att i fråga om grönsaker, frukter och bär, som konserveras i sås eller lag, viktangivelsen å förpackning i stället skall upptaga, vikten av den använda råvaran i för inläggningen färdigberett tillstånd. Bestämmelse härom har intagits i första stycket av förevarande paragraf. I andra stycket har huvudbestämmelsen i 1934 års kungörelse upptagits i huvudsak oförändrad. Särskild föreskrift om påskriftens storlek har dock icke ansetts erforderlig. De allmänna bestämmelserna i 36 § få här vara tillfyllest. 114 §• Ifrågavarande bestämmelse saknar motsvarighet i gällande författningsföreskrifter. 1941 års förslag till livsmedelsstadga upptog i 7 kap. 6 § en bestämmelse av innehåll, att torkade bär eller frukter, som genom extraktion eller

307 annat liknande förfarande berövats något av sina värdegivande beståndsdelar, ej må saluhållas eller försäljas såsom livsmedel. Beträffande motivering se betänkandet s. 275—276. I de över 1941 års förslag avgivna yttrandena lämnades bestämmelsen utan erinran. De sakkunniga anse en bestämmelse av ifrågavarande art böra upptagas jämväl i nu föreliggande förslag till livsmedelsstadga. Med hänsyn till den ökade vikt extraktionsförfarandet erhållit anse de sakkunniga emellertid, att bestämmelsen bör utsträckas till att gälla även färska bär och frukter och omfatta icke blott saluhållande av dylik vara såsom livsmedel utan även sådant saluhållande av produkt, vari dylik vara ingår såsom ingrediens. I många fall torde genom förfarande, varom här är fråga, varan bliva otjänlig som människoföda, varigenom varans saluhållande blir förbjuden redan jämlikt 17 §. 115 §. Gällande författningsbestämmelser. Enligt kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 447) angående märkning i vissa fall av kärl till fruktkonserver skall kärl, vari fruktkonserver av utländskt ursprung i Sverige inlagts för avsalu, vid saluhållandet vara åsätt etikett, som dels upptager orden »Innehåller i Sverige ompackade fruktkonserver av utländskt ursprung», dels ock angiver den inlagda fruktens vikt ävensom namnet å den person eller det företag, som verkställt inläggningen. I 1941 års förslag till livsmedelsstadga medtogs icke ifrågavarande bestämmelse, utan 1935 års kungörelse förutsattes skola alltjämt gälla. Som skäl härför angavs (betänkandet s. 276) att kungörelsen tillkommit med hänsyn till vissa tullbestämmelser och därför icke torde böra införas i livsmedelsstadgan. I yttrandena framställts.

över

års förslag

har någon erinran häremot icke

De sakkunniga. I motsats till livsmedelslagstiftningssakkunniga anse de sakkunniga, att ifrågavarande kungörelse bör inarbetas i livsmedelsstadgan, som i sig bör upptaga så många av de nu förefintliga särbestämmelserna som möjligt, Bestämmelsen har härigenom kunnat förenklas. De i kungörelsen intagna föreskrifterna om viktangivelse ha sålunda utelämnats. I stället får här gälla huvudregeln i 37 § eller — om förutsättningar därför förefinnas — 39 § 3 mom. eller 113 § första stycket. 116 §. Ifrågavarande paragraf saknar motsvarighet såväl i gällande föreskrifter som i 1941 års förslag till livsmedelsstadga. I yttrandena över sistnämnda förslag ha emellertid från några håll — i samband med frågan om saluhållande av grönsaker och rotfrukter i köttaffärer (se ovan under 20 §) — uttalats önskemål om erhållande av förbud mot användning av latrin som gödningsämne vid odling av grönsaker, rotfrukter,

308 potatis, bär m. m. (Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien, förste provinsialläkaren i Kristianstads län, länsveterinärerna i Blekinge och Malmöhus län, hälsovårdsnämnderna i Veberöd, Skövde och Morastrand.) Därvid har även hänvisats till livsmedelslagstiftningssakkunnigas uttalande å s. 69 i 1941 års betänkande, där det anföres, att tyfus kan överföras genom grönsaker, som ätas råa, att detta i många fall visat sig äga samband med latringödsling samt att man funnit att tyfusbaciller kunna leva i trädgårdsjord under flera veckor och att vanlig ansning av rotfrukter eller grönsaker icke avlägsnade alla baciller. De sakkunniga. Såsom tidigare framhållits (s. 167) ha de sakkunniga funnit vissa hygieniska risker förbundna med försäljning av grönsaker och rotfrukter i kött- och fiskaffärer, särskilt om grönsakerna eller rotfrukterna äro gödslade med människolatrin, men ha dock icke ansett dessa risker vara så stora, att de motiverat ett absolut förbud i stadgan mot försäljning, som nyss sagts. För att ytterligare minska vådorna av att grönsaker och rotfrukter få saluhållas i kött- och fiskaffärer synes däremot lämpligt att i stadgan införa en bestämmelse, som riktar sig mot sådan gödsling. Bestämmelsen bör dock icke avse direkt förbud mot dylik gödsling utan endast mot saluhållande av vissa trädgårdsalster, som under året gödslats på detta sätt. De trädgårdsalster, det här närmast är fråga om, äro grönsaker, som äro avsedda att förtäras råa, exempelvis sallad och rädisor, ävensom jordgubbar, och bestämmelsen torde kunna begränsas till dessa alster. Vidare torde såsom förutsättning för förbudet böra uppställas, att genom gödslingen fara uppstått för överföring av smittämnen till människor. Med dessa begränsningar torde de praktiska olägenheterna av förbudet ha inskränkts till ett minimum. 117 §. Ifrågavarande paragraf saknar motsvarighet såväl i gällande författningsbestämmelser som i 1941 års förslag till livsmedelsstadga. I det förslag till normalmatvarustadga, som fanns fogat till 1941 års förslag, ingick emellertid bland bestämmelserna i 19 § beträffande handel med födoämnen å allmän saluplats ett stadgande av innebörd, att av svamp varje art skulle förvaras för sig i särskild kartong eller förpackning samt att s. k. blandad svamp icke finge saluhållas. Liknande bestämmelse torde redan nu återfinnas i åtskilliga lokala matvarustadgor. I yttrandena över 1941 års förslag har den föreslagna bestämmelsen i normalmatvarustadgan icke föranlett annan erinran än att sundhetsinspektören i Stockholm ansett det böra tilläggas, att kartong eller förpackning med svamp skall förses med uppgift om svampens namn. Stadsläkaren och stadsveterinären i Örebro ha, med instämmande av hälsovårdsnämnden i staden, på grund av de synnerligen beklagliga erfarenheter beträffande industrimässig beredning av saltad och torkad svamp, som vunnits i staden, föreslagit, att bestämmelse skulle intagas i livsmedelsstadgan om skyldighet för den, som

309 ämnade bedriva försäljning av svamp i beredd form, att göra anmälan därom till hälsovårdsnämnden samt om befogenhet för hälsovårdsnämnden att utfärda närmare föreskrifter för att förhindra att giftig eller kvalitativt mindervärdig svamp medtages vid tillverkning. I detta sammanhang bör nämnas, att sedan hälsovårdsnämnden i Sockholm i skrivelse till medicinalstyrelsen den 8 juni 1943 framhållit, att vissa missförhållanden förelåge beträffande handeln med svamp, och skrivelsen för yttrande remitterats till statens institut för folkhälsan, institutet verkställt närmare u t redning om förekomsten av svampförgiftningar i Sverige samt om behovet av särskild lagstiftning angående handeln med svamp. Utredningen finnes tryckt i institutets meddelanden (nr 3). Beträffande behovet av lagstiftning på området anföres bland annat: Även om endast en mycket ringa del av färsksvampkonsumtionen kommer från i handeln inköpt svamp, är det likväl önskvärt, att saluhållandet av giftig eller eljest otjänlig svamp förebygges genom lämpligt anordnad kontroll. Såsom framgår av den gjorda utredningen, är detta mångenstädes fallet. Med hänsyn till att svampförsäljningen huvudsakligen är begränsad till rikets södra delar och även där har en på olika orter växlande omfattning samt dessutom nästan helt inskränker sig till städer och annan tätortsbebyggelse, synas särskilda bestämmelser omfattande hela landet icke påkallade, ehuru detta från några håll förordats. Däremot förefaller det naturligt att beträda den just för sådana fall anvisade väg, som angives i 30 § hälsovårdsstadgan, att där så befinnes erforderligt antaga matvarustadgor eller andra bestämmelser, vilka reglera handeln med svamp. I utredningen anföres vidare, att i de städer, vilkas matvarustadgor redan innehölle föreskrifter av ifrågavarande art, dessa i regel inskränkte sig till att varje svampsort skulle förvaras för sig i kartong eller korg, som genom försäljarens försorg försetts med tydligt anslag om svampens namn samt att blandad svamp ej finge saluhållas. Förbud mot försäljning av blandad svamp borde gälla såväl försäljning å salutorg som i affärer. Att jämväl föreskriva vilka sorter som finge försäljas syntes däremot icke lämpligt. I utredningen diskuterades även behovet av särskilda åtgärder beträffande konserverad svamp, varvid skildes på sådan svamp, som försäljes i burkar — hermetiskt slutna förpackningar — och sådan, som försäljes torkad och i lös vikt. Beträffande burksvampen hänvisades till de i 1941 års förslag intagna bestämmelserna om märkning av hermetiskt slutna förpackningar, vilka befunnos tillräckliga för att effektivt motverka rådande missförhållanden på området. Vad den torkade svampen angår framhölls önskvärdheten av att hälsovårdsnämnderna i större utsträckning än vad nu i regel vore fallet toge prov på varorna för undersökning vid kompetent laboratorium. Erfarenheten från andra områden hade visat, att en tätare kontroll ofta medförde ett bortfall av undermåliga produkter i handeln. Sannolikheten för att torkad svamp skulle innehålla andra giftiga arter än murklor vore liten, och murklornas giftighet nedginge avsevärt vid torkning. I stort sett torde även den torkade svampen huvudsakligen användas som smaktillsats och ej förtäras i större mängder. Under sådana förhållanden bleve betänkligheterna, mot saluförandet av torkad

310 svamp i lös vikt i huvudsak desamma som mot försäljning av åtskilliga andra livsmedel i lös vikt. Försäljning av torkad svamp i slutna förpackningar borde uppmuntras genom upplysningsverksamhet. Medicinalstyrelsen har genom cirkulär till länsstyrelserna den 14 januari 1946 anfört i huvudsak samma synpunkter för att de genom länsstyrelsernas försorg skulle bringas till hälsovårdsnämndernas i riket kännedom. De sakkunniga. Enligt de sakkunnigas förmenande böra vissa speciella föreskrifter om svamp icke saknas i livsmedelsstadgan, detta med hänsyn till den omfattning svampförsäljningen numera har och den föreliggande förgiftningsrisken. I första hand gäller det här försäljning av färsk svamp, som särskilt under höstarna i stor utsträckning äger rum såväl i affärer som å allmänna saluplatser. Risk för att giftig svamp saluhålles föreligger här otvivelaktigt, särskilt om det tillätes att saluhålla svamp utan att det närmare angives, vilka svampsorter som ingå i blandningen. Därför bör enligt de sakkunnigas mening generellt gälla, att svamp i oberett tillstånd i detaljhandeln får saluhållas endast med varje art avskild för sig, varvid svampens namn skall vara angivet. Vad som här sagts om färsk svamp synes böra gälla även torkad svamp. Beträffande annan konserverad svamp böra de allmänna bestämmelserna i 37 § gälla. Därutöver synes dock böra uttryckligen stadgas, att namnet å svamparten alltid skall finnas angiven på förpackningen. Det är måhända för strängt att här införa förbud mot att saluhålla blandad svamp. Saluhålles dylik svamp, böra emellertid namnen på samtliga i blandningen ingående svamparter finnas angivna på förpackningen. Föreskriften härom synes böra gälla generellt, icke blott detaljhandeln. N. Kaffe och te. 118 §. Förevarande paragraf saknar motsvarighet i nu gällande författningsbestämmelser. 1941 års förslag. 1 8 kap. 1 § förslaget till livsmedelsstadga ha följande bestämmelser intagits. Kaffe skall utgöras av rena och friska frön (bönor) av kaffebusken samt må, med undantag som i 2 § sägs, icke vara berövat något av sina värdegivande beståndsdelar. Varan må innehålla högst 1 % främmande föroreningar, såsom jord, stenar, sand och dylikt, samt högst 7 % omogna, svarta eller eljest mindervärdiga bönor, fruktskal, kvistar och andra dylika delar av kaffebusken (första stycket). Kaffebönor må ej vara polerade, färgade eller underkastade förfarande, varigenom deras halt av vatten ökats, eller behandlade med sådana ämnen som socker, shellack, fett eller oljor (andra stycket). Användes för vara benämning, som enligt handelsbruk betecknar kaffe av visst slag, skall varan jämte egenskaper, som ovan angivas äga det ursprung och den beskaffenhet i övrigt, som utmärker sådant kaffe (tredje stycket).

311 Beträffande motivering hänvisas till s. 287—294 i betänkandet. Yttranden över 1941 års förslag. Vad angår f ö r s t a s t y c k e t framhåller handelskammaren i Gävle att den här föreslagna inblandningsgränsen vore godtagbar ur handelns och konsumenternas synpunkt. Lantbrukshögskolan vill ha uttrycket »procent» ändrat till »viktprocent». Hälsovårdsnämnden i Halmstal däremot finner bestämmelsen, att kaffe må innehålla högst 1 % föroreningar, stötande. Att föredraga vore enligt nämnden en bestämmelse av innehåll, att kaffe skulle i den utsträckning teknikens hjälpmedel det möjliggjorde vara fritt från sådana föroreningar. Den förstnämnda formuleringen komme att innebära, att det bleve möjligt att opåtalat av liknöjdhet eller rent av uppsåtligen underlåta att bortskaffa föroreningar om de blott icke uppginge till mera än en procent. Beträffande a n d r a s t y c k e t föreslår statens institut för folkhälsan följande mera fullständiga lydelse: Kaffebönor må ej vara polerade, färgade eller underkastade förfarande, varigenom deras vikt eller vattenhalt ökats, eller behandlade med sådana ämnen som socker, shellack, fett, oljor. Handelskammaren i Göteborg anser önskvärt, att de förfaringssätt, som avse råkaffe, skiljas från dem, som kunna äga rum beträffande rostat kaffe. Handelskammaren framhåller, att då under normala förhållanden ofta förekomma import i polerat skick av råkaffe av i och för sig god kvalitet, bestämmelsen i andra stycket torde kunna inskränkas till att avse förbud mot färgning och polering av råkaffe inom landet. Sveriges grossistförbund anför, att bestämmelsen i andra stycket borde förtydligas så, att den glacering av rostat kaffe, som understundom förekomme och som icke vore till skada för kaffebönan, icke bleve förbjuden. Speciellt undantag torde vidare böra medgivas i fråga om fransk röstning. I fråga om t r e d j e s t y c k e t framhåller grossistförbundet, att enligt handelsbruk vissa beteckningar å kaffe förekomme, som efter bokstaven skulle föranleda slutsatsen, att kaffet härstammade från särskilt produktionscentrum, utan att så vore fallet beträffande samtliga de sorter, som inginge i blandningen. Bestämmelsen borde utformas så, att gränsen mellan tillåten och otillåten beteckning å kaffeblandningar förtydligades. Handelskammaren i Göteborg tillstyrker bestämmelserna i tredje stycket men anser dem böra i vissa hänseenden kompletteras för att förhindra, att kaffe vid import från annat land än ursprungslandet utgives för att vara av annat ursprung än det verkliga. Man skulle här möjligen kunna införa krav på vederbörligt ursprungsbevis beträffande sådant kaffe, som importerades från annat land än ursprungslandet, i fall sådant bevis kunde anskaffas. De sakkunniga. Ifrågavarande bestämmelser äro enligt de sakkunnigas förslag av stort sett samma innehåll som enligt det tidigare förslaget. Sålunda har förbudet mot färgning och polering av kaffebönorna samt mot deras behandling med vissa ämnen behållits oförändrade. Däremot har i stället

312 för det tidigare föreslagna förbudet mot sådant behandling av kaffebönorna, varigenom deras halt av vatten ökats, utbytts mot förbud mot behandling, varigenom kaffebönornas vikt ökats. Det är en sådan med konstlade medel framkallad förtyngning av kaffebönorna, som man vill förhindra. Häri ingår även en ökning av kaffebönornas vattenhalt, då därigenom även deras totala vikt måste ökas. Övriga vidtagna ändringar äro endast av redaktionell natur. Yttrandena över sista stycket av grossistförbundet och handelskammaren i Göteborg ha icke föranlett de sakkunniga att föreslå några' ändringar i eller tillägg till bestämmelserna. 119 §. Förevarande paragraf saknar motsvarighet i gällande författningsbestämmelser. 1941 års förslag. 1 8 kap 2 § förslaget till livsmedelsstadga ha intagits bestämmelser av följande innehåll. Kaffe, varifrån genom särskilt förfarande koffein avlägsnats, må försäljas allenast därest koffeinhalten nedbragts till högst 0,0 5 96. Sådant kaffe må saluhållas endast i tillsluten förpackning, vara med tydliga bokstäver av minst 3 millimeters höjd anbragts dels ordet »koffeinsvagt» eller »koffeinfritt», dels ock tillverkarens namn eller firma. Beträffande motivering se betänkandet s. 294—295. Mot ifrågavarande bestämmelser ha i yttrandena över förslaget någon erinran icke framställts. De sakkunniga. Ifrågavarande bestämmelser ha i de sakkunnigas förslag samma innebörd som i 1941 års förslag, dock att bestämmelsens giltighet inskränkts till detaljhandeln samt den särskilda föreskriften om påskriftens höjd ansetts överflödig och därför borttagits. I övrigt har bestämmelsen genom redaktionella ändringar avsevärt förenklats, delvis beroende på att de allmänna bestämmelserna om märkning av livsmedelsförpackningar nu galla alla sådana förpackningar. 120 §. Ifrågavarande paragraf, som saknar motsvarighet i gällande författningsbestämmelser, motsvarar helt 8 kap. 3 § 1941 års förslag till livsmedelsstadga, varemot i denna del någon erinran icke gjorts i de avgivna yttrandena. Beträffande motivering hänvisas till s. 295 i 1941 års betänkande. I redaktionellt hänseende har paragrafen emellertid undergått vissa jämkningar. 121 §. Paragrafen saknar motsvarighet i nu gällande författningsbestämmelser. 1941 års förslag. Förslaget till livsmedelsstadga upptog i 8 kap. 4 § bestämmelser av innehåll, att kaffe eller te, som uppblandats med ersättningsmedel, må försäljas allenast i sluten förpackning, vara med tydliga bokstäver av minst 3 millimeters höjd angivits ersättningsmedlets art och den mycken-

313 het, vari kaffe eller te ingår i blandningen, till exempel »Kaffe med råg. Innehåller 60 % kaffe» stmt att tillverkarens eller, om varan är importerad, importörens namn eller irma och hemvist därjämte skall vara utsatt å förpackningen. Beträffande motiVering se betänkandet s. 296. Förslaget har i denna del lämnats utan erinran i de däröver avgivna yttrandena. De sakkunniga. I motiveringen till 1941 års förslag på denna punkt framhölls, att däres: vid normal kaffeimport bestämmelser ansåges böra meddelas rörande blandning av kaffe eller te och ersättningsmedel därför, tre möjligheter syntes stå till buds: att helt förbjuda försäljning av dylika blandningar, att föreskriva, att dylika blandningar alltid skola, benämnas ersättningsmedel, samt slutligen att stadga, att varan vid försäljningen skall givas en benämning, som :ydligt angiver den som en blandning, samt att den proportion, vari kaffe eller te ingår i blandningen, skall tydligt angivas på förpackningen. Livsmedelssakkunniga stannade för det sistnämnda alternativet. De sakkunniga vilja nu gå ett steg längre och helt förbjuda, att dylika blandningar saluhållas i detaljhandeln. Enligt de sakkunnigas mening finnes icke något behov av dylika blandningar såsom konsumtionsvara. Det måste tvärtom anses lämpligare, att den äkta varan och ersättningsvaran saluhållas var för sig. Härigenom erhållas större garantier mot oredligt förfarande mot konsumenterna, Eventuellt önskad blandning kan lätt verkställas av konsumenten själv. 122 §. Ifrågavarande paragraf motsvarar helt 8 kap. 5 § 1941 års förslag till livsmedelsstadga, vilket i denna del lämnats utan erinran i de över förslaget avgivna yttrandena. Beträffande motiveringen hänvisas till 1941 års betänkande s. 296—298. I redaktionellt hänseende har paragrafen undergått viss jämkning. O. Kakaoprodukter. 123—126 §§. Förevarande paragrafer sakna motsvarighet i nu gällande författningsbestämmelser. 1941 års förslag. följande bestämmelser:

Förslaget till livsmedelsstadga upptog i 9 kap. 1 §

Kakaomassa eller osockrad choklad skall vara beredd av friska och rena kakaobönor samt må innehålla högst 2,5 % skal eller groddar av bönorna. Varan må ej innehålla kakaofett, som utvunnits annorledes än genom pressning, eller främmande ämnen, med undantag av oskadliga smakämnen i en myckenhet av högst 0,5 96. Kakaomassa, avsedd till framställning av kakaopulver, må dock vara försatt med alkalier eller alkalikarbonater till en myckenhet, beräknad såsom kaliumkarbonat, av högst 2,5 96. Kakao eller kakaopulver skall utgöras av finmalen kakaomassa, varur genom pressning en del av fettet avlägsnats, och skall innehålla minst 20 % kakaofett.

314 Choklad skall utgöras av kakaomassa eller en blandning av kakaomassa och socker eller konstgjort sötmedel med eller utan tillsats av oskadliga smakämnen och lecitin. Tillsatsen av socker må utgöra högst 65, tillsatsen av smakämnen högst 5 och tillsatsen av lecitin högst 0,5 %. Mjölkchoklad skall innehålla minst 16 % torrmjölk, beredd av sötmjölk, och minst 25 % kakaomassa. Vid tillämpningen av föreskrifterna i tredje och fjärde stycket skola ej medräknas nötter, mandel, russin eller andra frön eller frukter, som tillsatts hela eller i bitar. överdraget till fylld choklad skall motsvara föreskrifterna för choklad eller mjölkchoklad. Vad ovan sägs äger ej tillämpning å kakao eller choklad i betydelsen tillagad dryck. Beträffande motivering till bestämmelserna hänvisas till betänkandet s. 298—305.

Yttrandena

över

1941 års

förslag.

Kommerskollegium anser kapitlet vara i behov av omarbetning och hänvisar till de synpunkter som anförts av handelskamrarna. Handelskammaren i Gävle anför, att chokladprodukter i främsta rummet icke konsumerades för sitt näringsvärde utan närmast fölle under benämningen njutningsmedel. Alltför stränga kvalitetsreglerande bestämmelser ur näringsfysiologisk synpunkt borde därför icke uppställas. Avsevärd hänsyn borde kunna tagas till fabrikanternas krav att få bedriva sin tillverkning efter linjer, som motsvarade allmänhetens önskemål i fråga om smak, under förutsättning att produktionen icke ur hygienisk synpunkt utgjorde en fara. Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes handelskammare, Sveriges industriförbund och Sveriges kemiska industrikontor anse föreskriften om tillåten myckenhet alkalikarbonater böra gälla jämväl kakaomassa, avsedd för framställning av choklad, och att därför i första stycket orden »avsett till framställning av kakaopulver» böra utgå. Lantbrukshögskolan anser ordet kaliumkarbonat i första stycket sista raden böra förtydligas till »vattenfritt kaliumkarbonat». Beträffande andra stycket anföra nyssnämnda båda handelskammare, att följande tillägg bör göras: »dock må kakaopulver saluföras med lägre fetthalt än 20 96, så framt det tillhandahålles i förpackning, vara finnes åsätt beteckning, som angiver varan såsom mindre fet». Industriförbundet anser sakkunnigförslagets bestämmelse i denna del onödigt sträng för att garantera en fullvärdig produkt och vill därför ha en lägre procentsiffra, förslagsvis 17 96, eller om detta ej kan bifallas, en bestämmelse, att kakao med lägre fetthalt än 20 % får tillverkas, om varan utbjudes under sådan beteckning, att den lägre fetthalten framgår därav. Liknande yrkande har Sveriges kemiska industrikontor. Samtliga nu nämnda fyra sammanslutningar anse därjämte föreskrift böra meddelas, att i kakaopulver högsta tillåtna myckenhet oskadliga smakämnen skall utgöra 1 %. I fråga om tredje stycket anse Smålands och Blekinge handelskammare

315 och Skånes handelskammare, att andra satsen bör erhålla följande lydelse: »Mängden kakaomassa i choklad skall utgöra minst 30 96, tillsatsen av smakämnen högst 5 % och tillsatsen av lecitin högst 0,5 %..> Sveriges kemiska industrikontor har samma yrkande med tillägg av orden »dock må icke främmande fettämnen, mjölk eller dylikt tillsättas». Sveriges industriförbund finner i detta hänseende anmärkningsvärt, att de sakkunniga velat förhindra användandet av sådana ytterst vanliga och ur näringssynpunkt värdefulla ingredienser i choklad som glykos och olika slags mjölkprodukter, och hemställer därför om sådan ändring av stadgandet, att choklad till högst 65 96 skall utgöras av socker, glykos, mjölkprodukter och (eller) andra liknande näringsämnen med rätt för tillverkaren att bestämma den inbördes proportionen mellan dessa olika beståndsdelar. Vad slutligen angår fjärde stycket föreslå Smålands och Blekinge handelskammare samt Skånes handelskammare följande lydelse »Mjölkchoklad skall innehålla minst 12 % torrmjölksubstans (sötmjölkspulver) med minst 24 % smörfett och minst 25 % kakaomassa.» Sveriges industriförbund anser, att i ifrågavarande stycke mjölkinnehållet bör angivas mera allmänt och att därför de av de sakkunniga föreslagna 16 % torrmjölk bör utbytas mot »15 96 mjölktorrsubstans med minst 24% mjölkfett». Samma yrkande har Sveriges kemiska industrikontor. Statens institut för folkhälsan anser 1 § böra förtydligas så, att det klart framgår, att de angivna procentsatserna avse viktprocent. En av styrelsen för svenska choklad- och konfektyrfabrikantföreningen tillsatt kommitté har föreslagit följande ändrade lydelse av 8 kap. 1 § 1941 års förslag till livsmedelsstadga: Kakaomassa skall vara beredd av friska och rena kakaobönor samt må innehålla högst 2V2 % skal eller groddar av bönorna, Varan får innehålla oskadliga smakämnen i en myckenhet av högst 0,5 % samt alkalier eller alkalikarbonater till en myckenhet, motsvarande ett maximalt pHvärde av 7,5. Kakaopulver skall utgöras av kakaomassa, varur en del av fettet avlägsnats. Om fettinnehållet i kakaopulver är mindre än 20 % skall produkten tydligt betecknas såsom »Magert kakaopulver». Kakaopulver får innehålla oskadliga smakämnen upp till en myckenhet motsvarande högst 0,5 % i kakaomassan. Choklad skall bestå av en blandning av kakaomassa, socker (sackaros eller andra sockerarter) och/eller andra sötningsmedel, eventuellt smakämnen samt får dessutom innehålla kakaofett och/eller annat fett och mjölkprodukter samt lecitin eller andra oskadliga emulgeringsmedel. Det sammanlagda innehållet av kakaomassa och kakaofett får icke understiga 30 % av vikten. Orn varan innehåller andra ämnen än ovannämnda till större myckenhet än 10 96, får benämningen choklad icke begagnas annat än i samband med en tilläggsbeteckning, som angiver arten av den huvudsakliga tillsatsen. Mjölkchoklad skall vara framställd av choklad samt innehålla minst 25 % kakaomassa och kakaofett tillsammans samt minst 15 % mjölktorrsubstans med minst 24 % smörfetithalt. Överdraget till fylld choklad skall motsvara föreskrifterna för choklad eller mjölkchoklad. Vad ovan sägs äger ej tillämpning å kakao eller choklad i betydelsen tillagad dryck.

316 De sakkunniga. Vid utformandet av förevarande bestämmelser h a de sakkunniga i sak väsentligen följt det ovan senast omförmälda försaget till bestämmelser, i vilket man i stort sett tillmötesgått de mot 1941 års förslag riktade anmärkningarna, För överskådlighetens skull ha dock bestämnelserna uppdelats på fyra paragrafer. 127 §. Förevarande paragraf saknar motsvarighet i gällande författningsbestämmelser. 1941 års förslag till livsmedelsstadga upptog i 9 kap. 2 § en bestämmelse av innehåll, att livsmedel, som beretts av malna kakaoskal eller vartill dylika tillsatts, icke må saluhållas eller försäljas. Beträffande motiveringen till denna bestämmelse hänvisas till s. i05—306 i betänkandet. I yttrande över 1941 års förslag finner handelskammaren i Gävle det i denna paragraf givna förbudet för kategoriskt, då kakaoskal, särskilt under kristiden, funnit vidsträckt användning såsom teersättningsimdel liksom även såsom ingrediens i kaffeersättningar. Handelskammaren framhåller, att det i båda dessa fall gällde, att skal av kakaobönan, även om de ur näringssynpunkt saknade betydelse, förhöjde aromen. Förbudet borde därför icke gälla kaffe- eller teersättningar. — Liknande synpunkter anföras a^ Stockholms handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes handelskammare, Sveriges grossistförbund och Sveriges kemiska mdustrikontor. I det förslag, som avgivits av den förut omförmälda, av styreisen för svenska choklad- och konfektyrfabrikantföreningen tillsatta kommittén, har ifrågavarande paragraf erhållit följande lydelse: Kakaoprodukter, som beretts av kakaoskal eller vari dylika förekomma i större mängd än vad som ovan i § 1 angives, få ej saluhållas eller försäljas. De sakkunniga, som funnit de mot bestämmelsens ursprungliga utformning framställda anmärkningarna berättigade, anser bestämmelsen böra erhålla sådan utformning, att vara, som beretts av malda kakaoskal eller vari dylika ingå med mera än 2,5 gram per 100 gram, ej får saluhållas såsom livsmedel, såvitt varan icke godkänts såsom ersättningsmedel i den ordning 134 § stadgats. P. Ättika. 128—130 §§. Förevarande paragrafer sakna i huvudsak motsvarighet i gällande författningsföreskrifter. Anmärkas må emellertid, att gällande giftstadga innehålla vissa föreskrifter om ättika, Ättiksyra starkare än 15 % är sålunda i bilaga 2 till stadgan upptagen bland de varor och ämnen, som äro att hänföra till gift av andra klassen, men enligt särskild bestämmelse i förteckningen äger giftstadgan icke tillämpning å för hushållsbruk avsedd ättika, även om

ättiksyrehalten är höge än 15 96, under förutsättning, att utlämnandet sker i kärl, som motsvarar i 21 § 2 mom. giftstadgan givna bestämmelser och som är försett med tydlig >ch i ögonen fallande påskrift, innehållande dels ordet »Ättiksyra», dels ock irden »Farligt att förtära outspädd». 21 § 2 mom. giftstadgan innehåller närnare bestämmelser om beskaffenheten av kärl eller förpackning, vari gift av aidra klass får utlämnas. 1941 års forslat till livsmedelsstadga upptager i 10 kap. bestämmelser om ättika. 1 § i detta kapitel motsvarar helt 128 § i det nu föreliggande förslaget, allenast med vissa skiljaktigheter av rent redaktionell art. 2 § motsvarar 129 § i samma förslag men skiljer sig från detta därigenom att dels benämningen druvättka finnes medtagen, dels särskilda bestämmelser om mminiihalt ättiksyra fir vinättika, fruktättika och maltättika saknas, dels ock minimihalten ättiksyri i ättiksprit angivits till 10,5 96. 3 § har i 1941 års förslag följande lydelse: För hushållsbruk avsedd ättika, som har högre ättiksyrehalt än 15 %, må i minuthandeln saluhållas och försäljas endast i kärl, som är försedd med tydlig och i ögonen fallande jåskrift, innehållande ordet »Ättiksyra» samt orden »Farligt att förtära outspäti», dels ock med anvisning, huru innehållet skall spädas för erhållande av ättika, lämplig till hushållsbruk. Ättika, som helt eller delvis består av utspädd ättiksyra och som har lägre ättigsyrehalt än 15 %, må saluhållas och försäljas endast i kärl, försett med påskriften »Framställd genom utspädning av ättiksyra» i bokstäver av minst en centimeters höjd. Beträffande motivering se betänkandet s. 308—318. Yttranden över 1941 års förslag. Ifrågavarande bestämmelser ha berörts endast i två yttranden. Sålunda har medicinalstyrelsen anfört, att i 3 § borde intagas ett stadgande om att där avsedd ättika vid försäljning må utlämnas allenast i kärl, som motsvarar i giftstadgan för dylikt fall givna bestämmelser. Lantbrukshögskolan föreslår, att föreskrift meddelas om att all ättika och ättiksyra, avsedd för livsmedelsberedning, bör förses med tydlig uppgift om procenthalt, avseende gram ättiksyra (CH3 • COOH) per 100 kubikcentimeter av varan. Lantbrukshögskolan förutsätter: De sakkunniga anföra i denna angelägenhet följande: »Det har ansetts onödigt föreskriva, att uppgift om ättiksyrans styrka skall angivas å etiketten, då en sådan uppgift icke är ägnad att tjäna till någon som helst ledning för det stora flertalet av dem, som i hemmen handhava ättiksyra». Lantbrukshögskolan finner denna slutsats förhastad. Därest så skulle vara, att bland allmänheten ingen föreståelse finnes för betydelsen av uppgifter rörande ättikas procentuella sammansättning, torde detta till största delen bero på att deklarationsskyldighet i avseende å sammansättningen av saluförd ättika hittills saknats. Denna omständighet synes emellertid ej böra anföras till stöd för att man även i det kommande skall undandraga alla de personer, som äro sysselsatta inom livsmedelshanteringen och som säkerligen skulle ha stor nytta av densamma, en dylik deklaration. Hänsyn synes jämväl böra tagas till uppgiftens betydelse till förebyggande resultat vid inläggningar av olika slag av livsmedel. En föreskrift rörande deklarationsplikt i avseende å koncentration av saluförd ättika synes icke heller innebära någon besvärande förändring i gällande handelsbruk inom ifrågavarande område. För att anses såsom riktig bör procentuppgiften vara angiven på en tjugondel när.

318 I en till de sakkunniga ingiven skrivelse har Sveriges ättikspritfabrikanters förening föreslagit vissa ändringar i den i 1941 års förslag upptagna författningstexten. Sålunda föreslås beträffande 2 §, att benämningen »druvättika» skall utgå, då benämningen saknade aktualitet och begreppet »annan ättika med dylik benämning» torde kunna täcka även druvättika. Vidare angives följande lydelse av sista punkten i 2 § första stycket: Ättiksprit skall innehålla minst 10 % ättiksyra, vinättika, fruktättika minst 6 % ättiksyra. Syrahalten skall angivas å flaskans etikett. För 3 § första stycket föreslår föreningen följande lydelse: För hushållsbruk avsedd ättika, som har högre ättiksyrahalt än 15 % skall benämnas »teknisk ättiksyra». Utöver vad i giftstadgan är föreskrivet rörande ättiksyra skall gälla, att sådan ej må utbjudas eller försäljas under annan benämning än »teknisk ättiksyra» samt att den i giftstadgans bilaga, 2 omnämnda påskriften skall utföras i minst 10 mm höga bokstäver samt innehålla jämväl anvisning huru innehållet skall spädas för erhållande av ättika lämplig för hushållsbruk. Som motivering anför föreningen bland annat: Antalet olycksfall genom förtäring av outspädd ättiksyra torde få anses vara väsentlig och en bidragande orsak till denna olycksfallsfrekvens torde vara den, att konsumenten icke är klart medveten om skillnaden mellan högkoncentrerad ättiksyra och ättika avsedd för hushållsändamål. Detta förhållande har legat till grund för främmande länders lagstiftning, vad avser bestämmelser om saluförande av koncentrerad ättiksyra. Det har därvid ansetts angeläget att åsätta den koncentrerade ättiksyran en benämning, som klart särskiljer denna från ättika i för hushållsbruk lämpad koncentration. Med hänsyn till den stora spridning koncentrerad ättiksyra för hushållsändamål har i vårt land, torde en rent prohibitiv lagstiftning ej vara skälig. Vi ha därför i vårt förslag begränsat oss till att den koncentrerade ättiksyran skall saluföras under sådan benämning, att risken för förväxling minskar. Föreningen påtalar vidare, att giftstadgans bestämmelser taga hänsyn endast till utlämnandet av varan, vilket av ättiksyrefabrikanterna tolkats på sådant sätt, att vid utbjudandet av koncentrerad ättiksyra giftstadgans bestämmelser icke skulle behöva tillämpas. Ättiksyrefabrikanternas reklam utbjöde i allmänhet den koncentrerade ättiksyran såsom ättika. Denna annonsering medförde, att konsumenterna finge svårt att särskilja teknisk ättiksyra från hushållsättika. Erfarenheten visade också, att det i denna fråga rådde en allmän begreppsförvirring. Giftstadgans bestämmelser borde sålunda för att få åsyftad verkan i en eventuell livsmedelsstadga kompletteras med sådana bestämmelser, att benämningen för de olika produkter, som i stadgan omnämndes bleve klart differentierade. De sakkunniga. Beträffande frågan, om benämningen ättika skall få användas även för sådan för hushållsbruk avsedd vara av ifrågavarande slag, vars ättiksyrehalt överstiger 15 96, ha de sakkunniga haft ingående överläggningar med representanter för såväl ättikspritfabrikanterna som ättiksyrefabrikanterna. Med hänsyn till att enligt stadgat handelsbruk benämningen ättika användes även för vara, som nyss sagts, anse sig de sakkunniga icke

319 böra föreslå förbud häremot. Däremot vilja de sakkunniga föreslå en uttrycklig föreskrift, att dylik vara vid saluhållande alltid skall benämnas »koncentrerad ättika». Härav följer, att exempelvis falu ättika, om de sakkunnigas förslag godkännes, skall, om varan innehåller mer än 15 % ättiksyra, få saluhållas endast såsom »koncentrerad falu ättika». Föreskrifterna om märkning och beskaffenhet av kärl, vari vara av nu ifrågavarande slag får saluhållas, synas lämpligen böra kvarstå i giftstadgan, då de innebära villkor för undantag från eljest i giftstadgan givna bestämmelser. Ättikspritfabrikanternas förenings förslag om föreskrifter om minimihalten ättiksyra i ättiksprit, vinättika och fruktättika ha godtagits av de sakkunniga. Däremot ha de sakkunniga icke funnit nödvändigt, att föreskriva skyldighet att märka förpackning med uppgift om ättiksyrahalten. Det torde vara tillräckligt att i de föreskrifter, som skola gälla om märkning av förpackning, vari koncentrerad ättika saluhålles, intaga bestämmelse om att förpackningen skall märkas med anvisning, huru innehållet skall spädas för att ättika, lämplig för hushållsbruk, skall erhållas. Bestämmelserna härom torde dock böra intagas i giftstadgan (jämför nedan s. 358). Q. Kryddor m. m. 131 §. Paragrafen saknar motsvarighet i nu gällande

författningsbestämmelser.

1941 års förslag. I l l kap. 1 § förslaget till livsmedelsstadga innehåller följande bestämmelser: Krydda må ej innehålla främmande tillsatser eller vara berövad något av sina värdegivande beståndsdelar. Den skall vara i möjligaste må fri från andra delar av kryddväxten än dem, vilka utgöra kryddan i fråga; dock att krydda, som saluhålles eller försäljes under någon av följande benämningar, skall motsvara för varan nedan angivna fordringar: kryddnejlikor må innehålla högst 6 96 skaftdelar av moderväxtens blomställning; kryddpeppar må innehålla högst 2 % fruktskaft och kvistdelar av moderväxten; svartpeppar må innehålla högst 5 % tomma, frukter och högst 3 % stjälkar av moderväxten; vitpeppar må innehålla högst 6 % oskalade frukter av svartpeppar; anis och fänkol må innehålla högst 5 % samt kummin högst 1 % fruktskaft och stjälkar av moderväxten; saffran må icke innehålla andra delar av moderväxten än pistillens märken ävensom små mängder vid märkena fastsittande stiftdelar. Utan hinder av vad ovan sägs må ingefära och muskotnöt, som behandlats med kalk, saluhållas eller försäljas. I 11 kap. 3 § samma förslag har intagits föreskrift om att krydda icke må saluhållas eller försäljas i tillsluten förpackning, avsedd att i minuthandeln i befintligt skick överlämnas till köparen, med mindre förpackningen är försedd med uppgift om innehållets vikt. Beträffande motivering hänvisas till betänkandet s. 318—320.

320 1 de över 1941 års förslag avgivna yttrandena ha nu återgivna bestämmelser icke mött någon erinran. De sakkunniga. 1 mom. i förevarande paragraf är i sak av samma innehåll som 11 kap. 1 § i 1941 års förslag, men bestämmelserna ha undergått redaktionell bearbetning. Härvid har ansetts lämpligt att i författningstexten införa en definition av begreppet krydda. Härmed bör förstås vara av växtdel med kraftig lukt eller smak, avsedd att förbättra livsmedels smak eller hållbarhet. 2 mom. ersätter 11 kap. 3 § i 1941 års förslag samt innebär en modifikation i de allmänna märkningsbestämmelserna i 37 §. Det är vanligt, att kryddor i små mängder i detaljhandeln saluhållas i förpackningar. Det synes lämpligt att föreskriva, att dylik förpackning skall vara märkt med uppgift om innehållets vikt vid förpackningstillfället, även om innehållets vikt skulle understiga 50 gram eller fråga skulle vara om butiksuppvägd vara. Bestämmelsen gäller dock naturligtvis icke i de fall, att varan saluhålles i lös vikt och efter att i närvaro av kunden ha uppvägts inlägges i påse. Har däremot varan på förhand uppvägts och saluhålles på sådant sätt, skall vikten angivas på förpackningen. Detta gäller även om förpackningen icke är sluten. 132 §. Paragrafen saknar motsvarighet i nu gällande författningsbestämmelser. 1941 års förslag. I 11 kap. 2 § förslaget till livsmedelsstadga föreskrives, att vaniljsocker skall bestå av vanilj och socker samt att vara, som består av socker och på kemisk väg framställt ämne med vanilj smak, må saluhållas endast i förpackning, vara ordet vanillinsocker finnes utsatt. Mot paragrafen har erinran icke gjorts i de över 1941 års förslag avgivna yttrandena, De sakkunniga. Liksom enligt 1941 års förslag anse de sakkunniga att benämningen vanilj socker bör reserveras för vara, som är framställd av äkta vanilj. Även benämningen vanillinsocker bör skyddas och bör då reserveras för en blandning av socker och vanillin eller etylvanillin. I samråd med experter på området ha de sakkunniga i bestämmelsen angivit minimihalten vanilj respektive vanillin som skall ingå i blandningen. För etylvanillin har minimihalten icke angivits på annat sätt än att halten skall motsvara 2 gram vanillin per 100 gram av varan. Vaniljsocker och vanillinsocker böra enligt de sakkunnigas mening få säljas endast i förpackat skick, varvid förpackningen skall vara märkt på sätt som stadgas i 37 §. Där skall alltså finnas angivet varans benämning, tillverkarens, förpackarens eller försäljarens namn samt innehållets vikt vid förpackningstillfället. Vikten skall angivas, även om innehållets vikt skulle understiga 50 gram. De sakkunniga ha haft under övervägande att härutöver införa en bestämmelse av innehåll, att livsmedel, i vars benämning ordet vanilj ingår som sam-

321 mansättningsled, skall innehålla torkad vaniljfrukt. Härigenom skulle exempelvis benämningen vaiiljglass vara reserverad för glass, gjord av äkta vanilj. De sakkunniga ha dock stannat vid att utelämna bestämmelsen i fråga. En person, som köper vanljglass, torde i allmänhet icke ha anspråk på att varan skall vara gjord av äka vanilj, blott varan har vaniljsmak. 133 §. Denna paragraf salnar motsvarighet såväl i gällande författningsbestämmelser som i 1941 års förslag. Emellertid ha de sakkunniga ansett, att en särskild bestämmelse, som garanterar viss minimifetthalt i vara, som saluhålles såsom majonnäs, icke bör saknas i livsmedelsstadgan. Som lämplig minimifetthalt föreslås 75 %. 11 kap Ersättningsmedel för vissa livsmedel. 134—136 §§. Gällande författningsbestämmelser. Enligt kungörelsen den 20 mars 1942 (nr 147) angående försäljning av ersättningsmedel för vissa livsmedel m. m.1 är försäljningen av vara, som är avsedd att ersätta eller utdryga mjöl eller annan produkt av råg, vete, korn, havre, majs, ris eller potatis eller ock matfett, köttvara, socker, konung, sirap, ägg, krydda, kaffe, te, kakaopulver eller choklad underkastad reglering på sätt i kungörelsen närmare angives. Därvid skall såsom ersättningsmedel, i den mån livsmedelskommissionen meddelar föreskrift därom, anses jämväl vara, vilken utan att vara avsedd att ersätta eller utdryga något av nyssnämnda livsmedel likväl kan användas för sådant ändamål och i vilken såsom väsentlig beståndsdel ingår mjöl eller annan produkt av råg, vete, korn, havre, majs, ris eller potatis. Livsmedelskommissionen äger även meddela bindande förklaring, huruvida kungörelsen äger tillämpning på viss vara eller icke (1 §). — Den som inom riket yrkesmässigt tillverkar sådant ersättningsmedel, som avses i 1 §, får ej här saluhålla varan utan särskilt tillstånd av livsmedelskommissionen. Ansökan om sådant tillstånd skall göras skriftligen. Därvid skall lämnas bland annat uppgift om varans benämning och sammansättning, det livsmedel, vilket varan är avsedd att eller kan ersätta eller utdryga, varvid uppgiften om varans sammansättning skall vara så avfattad, att därav tydligt framgår, huru mycket av de olika beståndsdelarna som ingår i ett kilogram av varan. Vid ansökningen skall vidare fogas prov eller fullständig beskrivning av den eller de förpackningar, i vilka tillverkaren ämnar saluhålla varan. Då tillstånd beviljats, skall anteckning härom ske i ett hos livsmedelskommissionen fört särskilt register. Såsom villkor för tillgodonjutande av tillståndet skall gälla, att varan saluhålles i förseglad förpackning, vars utseende godkänts av livsmedelskommissionen och som är försedd med tydlig uppgift bland annat om det nummer, under vilket anteckning om tillståndet 1 Kungörelsens rubrik och bestämmelserna i övrigt ha erhållit sin här återgivna utformning genom kungörelse den 7 december 1945 (nr 842).

21—138 49

322 införts i registret, om tillverkarens namn eller firma och postadress och varans nettovikt. Livsmedelskommissionen äger även — i den mån förhållandena därtill föranleda och så kan ske utan att tillverkarens berättigade krav på bevarande av fabrikationshemlighet åsidosattes — föreskriva, att såsom villkor för tillgodonjutande av tillståndet skall gälla, att förpackningen är försedd med uppgift om varans sammansättning eller om de huvudsakliga beståndsdelarna i varan, så ock i övrigt uppställa de villkor för tillgodonjutande av tillståndet, som kommissionen finner erforderliga. — Vad i kungörelsen stadgas om den, som yrkesmässigt tillverkar ersättningsmedel, skall äga motsvarande tillämpning beträffande den, som yrkesmässigt till riket inför sådan vara. Den som yrkesmässigt bedriver återförsäljning av ersättningsmedel får icke här i riket saluhålla varan, med mindre denna levererats till honom i förseglad förpackning, försedd med förut angivna uppgifter, samt varan med obruten försegling saluhålles i den förpackning, vari den sålunda levererats (2-4§§). Nu omförmälda kungörelse gäller för närvarande allenast till utgången av år 1949. Livsmedelskommissionen har i cirkulär den 18 december 1945 (nr 2471) bland annat föreskrivit, att såsom ersättningsmedel skall anses vara, vilken utan att vara avsedd att ersätta eller utdryga livsmedel, som omförmälas i kungörelsen, dock kan användas för sådant ändamål, under förutsättning att i varan ingår mjöl eller annan produkt av råg, vete, korn, havre, majs, ris eller potatis till minst 20 % av vikten. Det angives i cirkuläret, att sådana varor äro t. ex. kakpuder, anslagsmjöl, krämpulver, mazarinpulver, puddingpulver och bakmjöl. I 1941 års förslag till livsmedelsstadga finnes icke någon motsvarighet till nu återgivna bestämmelser. Nämnas må emellertid att handelskammaren i Gävle i yttrande över 1941 års förslag föreslagit, att vissa bestämmelser av ifrågavarande slag skulle införas i livsmedelsstadgan. Handelskammaren framhåller här, att om kriget bleve av längre varaktighet det med viss sannolikhet kunde antagas, att den svenska allmänhetens smakriktning förändrades så, att surrogat för kaffe eller te i högre grad än under normala förhållanden godtoges, såsom fallet under fredstid varit på en stor del av den europeiska kontinenten. E n eventuell försämring av vår levnadsstandard under krigets fortgång och efter dess slut kunde tänkas medverka härtill. Under sådana förutsättningar ansåge handelskammaren kvalitetsreglerande bestämmelser angående ersättningsmedel för kaffe och te påkallade i lagtexten. Handelskammaren ville, i fråga om syntetiska och andra ersättningskryddor, i likhet med vad som anförts i fråga om kaffe- och tesurrogat, understryka behovet av särskilda bestämmelser. Utformandet av sådana torde möjligen kunna uppdragas åt livsmedelskommissionen eller statens institut för folkhälsan. Handelskammarens önskemål härutinnan förestavades icke endast av nu rådande krisförhållanden, då syntetiska kryddor även under normala tider torde vinna ökad användning. Handelskammaren i Karlstad däremot anser, att

323 bestämmelserna om kontroll över ersättningsmedlen, vilka bestämmelser med säkerhet kunde väntas bliva onödiga, när normala tider återkomme, ej borde infogas som en del iv nu föreliggande förslag. De sakkunniga. Erfarenheten under kristiden visar, att de särskilda bestämmelser, som år 1942 infördes rörande kontrollen över försäljningen av vissa ersättningsmelel, varit av stor betydelse för sanering av marknaden med dylika varor. Givetvis äro dessa varor huvudsakligen av betydelse under krisförhållanden, då tillgången på vissa livsmedel är knapp och ransoneringar måste företagas. Men det torde icke kunna förnekas, att dylika ersättningsmedel hava en viss marknad även under normalare tider. Bestämmelser, som reglera hithörande förhållanden torde därför icke böra saknas i en livsmedelsstadga. Det synes därvid lämpligt, att man bygger vidare på det system, som införts genom nyssnämnda kungörelse. Föreskrifter härom ha intagits i 134—136 §§ i det nu föreliggande förslaget till livsmedelsstadga. De livsmedel, som hithörande varor skola ersätta eller utdryga, ha i 134 § angivits på i sak samma sätt som i de nu gällande bestämmelserna. Dock har det icke ansetts erforderligt att såsom nu låta bestämmelsernas giltighet kunna omfatta även varor, vilka icke äro avsedda att utgöra ersättnings- eller utdrygningsmedel, som nyss sagts, men kunna fylla detta ändamål. Här ifrågavarande reglerande bestämmelser ha i förhållande till de nu gällande avsevärt förenklats. Det stadgas sålunda i 134 § blott, att varan i fråga får yrkesmässigt saluhållas, endast om varan godkänts av statens institut för folkhälsan. Bestämmelsen är avsedd att gälla icke blott detaljhandeln utan även saluhållande av tillverkare eller partihandlare. Tillstånd meddelas nu av statens livsmedelskommission. Då denna är en kristidsmyndighet, måste under normala förhållanden uppgiften övertagas av annan myndighet, Det synes då lämpligast, att denna uppgift övertages av statens institut för folkhälsan, genom vars försorg kontrollen över ersättningsmedel under den gångna kristiden i stor utsträckning utövats. Ersättningsmedel av ifrågavarande slag böra enligt de sakkunnigas förmenande få försäljas allenast i förpackningar, vars utseende och beskaffenhet godkänts av statens institut för folkhälsan. Bestämmelse härom har intagits i 135 §. Därvid har medtagits motsvarighet till även nu gällande bestämmelser om möjlighet att föreskriva deklarationsskyldighet å förpackningen beträffande varans sammansättning. Det har icke ansetts erforderligt att i författningstexten angiva, att förpackningarna skola vara slutna eller förseglade. Det bör emellertid ankomma på institutet att meddela erforderlig föreskrift härom. De sakkunniga ha icke ansett nödvändigt att i livsmedelsstadgan meddela detaljerade föreskrifter rörande behandling av ärenden, varom här är fråga, hos statens institut för folkhälsan, utan ansett denna uppgift kunna överlämnas till institutet. Givetvis bör det i 1942 års kungörelse omförmälda registret överflyttas till institutet, och lämpligt torde vara, att det i fortsättningen

324 föres på liknande sätt som hittills. Institutet torde även böra meddeb föreskrifter om formen för och innehållet i ansökan om godkännande av ersättningsmedel. Därvid borde generellt böra föreskrivas att för vara, beträffande vilken livsmedelskommissionen med stöd av hittillsvarande bestämmelser medgivit tillstånd till försäljning såsom ersättningsmedel för vissa livsmedel, skall anses godkänt av statens institut för folkhälsan, därest annat ej sirskilt angives av institutet. 12 kap. Livsmedelskontrollen. 137 §. Gällande föreskrifter. Enligt 55 § 1 mom. hälsovårdsstadgan tillkommer högsta tillsynen över allmänna hälsovården i riket medicinalstyrelsen, som har att i sådant avseende till ledning för vederbörande hälsovårdsnämnd meddela nödiga råd och anvisningar. Enligt instruktionen för veterinärstyrelsen den 30 juni 1947 (nr 496) utövar veterinärstyrelsen högsta inseendet över framställningen och beskaffenheten av livsmedel av animaliskt ursprung. I instruktionen för statens institut för folkhälsan den 27 maj 1938 (nr 327) stadgas i 4 §, att det i fråga om födoämneshygienen tillkommer institutet bland annat att utföra erforderliga undersökningar i syfte att förebygga tillverkning och försäljning av för hälsan skadliga livsmedel ävensom i övrigt utgöra centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrollen i riket. 1941 års förslag. Förslaget till livsmedelsstadga upptog i 12 kap. 2 § 1 mom. bestämmelse om att högsta tillsynen över livsmedelskontrollen i riket tillkommer medicinalstyrelsen, som har att i sådant avseende till ledning för hälsovårdsnämnderna meddela nödiga råd och anvisningar. I 2 mom. av samma paragraf stadgas, att statens institut för folkhälsan utgör centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrollen i riket. Yttrandena över 1941 års förslag. motiveringen (s. 107 f.).

Se redogörelsen härom i allmänna

De sakkunniga: Beträffande motiveringen till förevarande bestämmelser se allmänna motiveringen (s. 111 ff.). 138 §. Gällande föreskrifter. Enligt 55 § 2 mom. hälsovårdsstadgan skola länsstyrelserna, var inom sitt län, vaka däröver, att kommuner, hälsovårdsnämnder samt vederbörande läkare fullgöra sina åligganden i avseende å allmänna hälsovården, för vilket ändamål länsstyrelse äger att, där sådant finnes vara avnöden, förelägga lämpliga viten. När genom vederbörande läkares eller nämnds anmälan eller på annat sätt till länsstyrelses kunskap kommer, att i stad eller på landet förefinnas missförhållanden i avseende på allmänna hälsovården, skall länsstyrelsen tillse, att tjänliga åtgärder för deras avhjälpande vidtagas.

325 1941 års förslag. Förslaget till livsmedelsstadga upptog i 12 kap. 2 § 3 mom. bestämmelser av innebörd att länsstyrelserna skola, var inom sitt län, vaka däröver, att kommuner, hälsovårdsnämnder samt vederbörande läkare och veterinärer fullgöra sina åligganden i avseende å livsmedelskontrollen, att när genom vederbörande läkares, veterinärs eller nämnds anmälan eller på annat sätt till länsstyrelsens kunskap kommer, att missförhållanden i avseende å livsmedelshanteringen förefinnas, länsstyrelsen skall tillse, att tjänliga åtgärder för deras avhjälpande vidtagas, samt att länsstyrelsen, där så anses nödigt, äger förelägga lämpliga viten. Yttrandena över 1941 års förslag. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att med den formulering, som 12 kap. 2 § 3 mom. erhållit i 1941 års förslag till livsmedelsstadga länsstyrelsen — i olikhet med vad nu gällde — skulle erhålla befogenhet att direkt ingripa med vitesföreläggande mot person, som bröte mot föreskrifterna i fråga om livsmedelshantering. Någon motivering för denna vidgade befogenhet hade icke anförts. Med hänsyn till förhållandena i små kommuner kunde visserligen behov anses föreligga av ingripande från annan myndighets sida än hälsovårdsnämndens. Detta gällde emellertid även andra hälsovårdsfrågor. Ifrågavarande utvidgning borde därför antingen bortfalla eller ock medföra motsvarande ändring i hälsovårdsstadgan. Hälsovårdsnämnden i Trollhättan anför härom: 12 kap. 2 § 3 mom. har givits en något ändrad lydelse i förhållande till motsvarande bestämmelse i gällande hälsovårdsstadga. Huruvida någon ändring i sak är åsyftad framgår ej av motiven. Emellertid har förslagets bestämmelser om länsstyrelses behörighet att förelägga vite enligt sin ordalydelse fått en sådan omfattning, som icke torde vara förenlig med allmänna rättsgrundsatser. Det torde för övrigt vara olämpligt att giva de stadganden, som framdeles komma att återfinnas såväl i livsmedelsstadgan som i hälsovårdsstadgan olika lydelse, ty därigenom ökas tolkningssvårigheterna. De sakkunniga: Beträffande länsstyrelsernas roll inom livsmedelskontrollen hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen (s. 108 ff.). Ifrågavarande stadgainde skiljer sig från nu gällande bestämmelse i hälsovårdsstadgan allenast i formellt hänseende. Sålunda har uttryckligen sagts ut att övervakningen av den lokala livsmedelskontrollen skall ske med biträde av förste provinsialläkaren och länsveterinären. Vid jämförelse med 1941 års förslag är här att märkai, att nu nämnda befattningshavare icke medtagits i 139 §, som behandlar den lokala livsmedelskontrollen. De av länsstyrelsen i Kahnar län och hälsovårdsnämnden i Trollhättan gjorda anmärkningarna mot 1941 års förslag synas beaktansvärda och ha iakttagits. Vitesbestämnnelsen har alltså i de sakkunnigas förslag samma utformning som i gällande hälsovårdsstadga. 139 §. Gällande föreskrifter. Enligt 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan åligger det hälsovårdsnämndl att övervaka efterlevnaden av stadgan samt de i enlighet med densamma givma föreskrifter ävensom att i övrigt ägna uppmärksamhet

326 och tillsyn åt allt, som kan inverka på allmänna hälsotillståndet i staden (hälsovårdsområdet) . 1941 års förslag. Förslaget till livsmedelsstadga upptog i 12 kap. 1 § bestämmelser om hälsovårdsnämnds befattning med livsmedelskontrollen av följande innehåll. Inom varje hälsovårdsområde har hälsovårdsnämnden att utöva närmaste tillsynen å efterlevnaden av denna stadga och de i enlighet med densamma givna föreskrifter. Om hälsovårdsområde och hälsovårdsnämnd i stad och på landet stadgas i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919. Hälsovårdsnämnd har att även i övrigt ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt, som kan inverka på beskaffenheten av livsmedel, som tillverkas eller saluhållas inom hälsovårdsområdet. För detta ändamål skall nämnden särskilt verka för att sådana föreskrifter i avseende å livsmedelshanteringen meddelas, som utöver vad denna stadga innehåller äro för hälsovårdsområdet behövliga. Beträffande läkares och veterinärers befattning med livsmedelskontrollen upptog 1941 års förslag i 12 kap. 5 § bestämmelser av innebörd att angående förste provinsialläkares, provinsialläkares, extra provinsialläkares, stadsläkares, köpings- och municipalläkares befattning med livsmedelskontrollen stadgas i för dem utfärdade instruktioner samt att länsveterinärer, distriktsveterinärer och stadsveterinärer åligga att, var inom sitt tjänstgöringsområde, på sätt för dem utfärdade instruktioner närmare bestämma, utöva tillsyn över efterlevnaden av denna stadga, såvitt angår beskaffenheten av livsmedel, som härröra från djurriket, samt över lokaler och redskap, som användas vid beredning, förvaring, transport och försäljning av sådana livsmedel. Yttrandena över 1941 års förslag. Härutinnan kan hänvisas den redogörelse, som givits i allmänna motiveringen (s. 105 ff.).

till

De sakkunniga: Den utformning av hälsovårdsnämndens åligganden beträffande livsmedelskontrollen som nu givits ansluter sig nära till 1941 års förslag och står även i överensstämmelse med den uppläggning, som i förevarande hänseende givits i den allmänna motiveringen. Till denna hänvisas jämväl i vad angår frågan om läkares och veterinärers befogenhet i avseende å livsmedelskontrollen (se s. 108 ff.). 140 §. Förevarande paragraf motsvarar 56 § gällande hälsovårdsstadga och 12 kap. 3 § första stycket 1941 års förslag till livsmedelsstadga. Paragrafens utformning ansluter sig nära till den lydelse, berörda paragraf i hälsovårdsstadgan erhållit genom förordning den 15 juni 1944 och avviker därför från 1941 års förslag. Sistnämnda förslag upptog i 12 kap. 3 § andra stycket en bestämmelse, att medicinalstyrelsen har att meddela erforderliga råd och anvisningar för polismäns och hälsovårdstillsyningsmäns befattning med livsmedelskontrollen. Då, såsom de sakkunniga angivit i den allmänna motiveringen, polismyndigheterna icke enligt de sakkunnigas förslag skola spela någon självständig roll i fråga

327 om livsmedelskontrollen och detsamma måste anses gälla beträffande hälsovårdstillsyningsmännen, synes motsvarande bestämmelse icke erforderlig i det nu föreliggande förslaget. Centralmyndigheternas befogenheter torde vara tillräckligt angivna i 137 § 1 mom. 141 §• Bestämmelsen saknar motsvarighet i nu gällande

författningsföreskrifter.

1941 års förslag. I 12 kap. 4 § förslaget till livsmedelsstadga upptogs bestämmelse av innehåll, att då livsmedel, som till riket införes, av tullmyndighet förmodas vara av sådan beskaffenhet, att hälsovårdsnämnds ingripande är påkallat, det åligger tullmyndighet att genast underrätta nämnden därom. I motiveringen angives, att denna bestämmelse, som syntes fylla en viktig uppgift, upptagits från 1921 års förslag. Yttrandena över 1941 års förslag. Generaltullstyrelsen, som säger sig icke ha något att erinra mot tullverkets ifrågasatta medverkan vid livsmedelskontrollen, vilken icke torde medföra nämnvärt ökat arbete för tullverket, anser emellertid de föreslagna föreskrifterna böra något skärpas och förtydligas, då tullmyndighet borde äga befogenhet att i avvaktan på hälsovårdsnämndens åtgärder kvarhålla livsmedel, som nämnden skulle äga omhändertaga. Styrelsen föreslår följande lydelse av paragrafen: Finner tullmyndighet, när livsmedel införes till riket, anledning antaga, att varan är av sådan beskaffenhet, att hälsovårdsnämnds ingripande är påkallat, åligger det tullmyndigheten att genast underrätta nämnden därom. Då sådan underrättelse meddelas, skall, där tullmyndigheten finner uppenbart, att varan bör enligt 10 § omhändertagas av nämnden, varan av tullmyndigheten kvarhållas i avvaktan på nämndens beslut i ärendet. Lantbrukshögskolan framhåller, att blyhaltiga sardiner och kopparhaltiga grönsakskonserver av utländsk inläggning samt bly- och arsenikhaltig frukt, som behandlats med i Sverige otillåtna växtskyddsmedel, vilka livsmedel torde höra till de vanligaste slagen av icke önskvärda importvaror, mera sällan torde ge tullmyndigheterna anledning förmoda, att särskild undersökning erfordrades, innan varorna finge distribueras på den svenska marknaden. Därest livsmedelskontrollen skulle bli lika effektiv i fråga om utländska som svenska varor, torde erfordras, att tullmyndigheterna erhölle noggranna direktiv rörande de fall, vari undersökning av importvara vid institutet för folkhälsan under alla förhållanden vore nödvändig, även om varan ej till det yttre förrådde några anledningar därtill. Dylik provtagning och undersökning av importvara borde alltid ske på importörens bekostnad. Föreskrift härom syntes böra införas i förevarande paragraf. De sakkunniga. Förevarande paragraf berör frågan om livsmedelskontrollen på importerade livsmedel. Det vore naturligtvis önskligt, att i samband med själva importen livsmedlen undersöktes, framför allt ur hygienisk synpunkt, så att man redan från början skulle kunna förekomma distribution inom riket av sådana importerade livsmedel, som äro skadliga eller mindervärdiga.

328 Beträffande vissa ömtåliga livsmedel finnes redan nu en importkontroll ur kvalitetssynpunkt. Beträffande köttvaror och djurfett givas bestämmelser härom i förordningen den 30 september 1921 (nr 581, ändr. 274/1922, 100, 158/1923, 353/1928, 2/1929, 562/1934) angående kontroll vid införsel till riket av köttvaror och djurfett. Dessa bestämmelser täcka dock endast ett begränsat område. Att nuvarande bestämmelser icke äro tillfyllest för att hindra införande av smitta genom importerade livsmedel framgår därav, att för några år sedan importerad äggmassa förorsakade paratyfusepidemier i olika delar avlandet. Av nu anförda skäl ha de sakkunniga ansett sig böra taga under övervägande, om det icke vore möjligt att införa mera generella åtgärder för att förhindra att livsmedel infördes utan att dessas beskaffenhet ådagalagts genom analys. Uppenbart skulle en generell sådan kontroll kräva högst betydande utvidgningar av antingen tullaboratorierna eller andra laboratorier. Redan härav framgår, att det skulle bliva en synnerligen dyrbar anordning. Storleksordningen av detta problem framgår därav, att importen av livsmedel 1938 översteg 650 000 ton och att det härvid i stort antal fall rörde sig om ganska små partier. De felaktigheter, som man skulle kunna upptäcka, skulle säkerligen utgöra en mycket ringa del av hela antalet undersökningar. Sannolikt komme de att betydligt understiga 1 96. Allteftersom importörerna komma underfund med sin skyldighet att tillse, att införda varor till sin sammansättning överensstämma med svenska föreskrifter, skulle denna siffra säkerligen komma att nedgå. Å andra sidan kräver utförandet av de undersökningar, varom här är fråga, ofta en avsevärd tid. Följden är att alla varor komma att bli mycket starkt försenade i tullen, innan de få införas. Då förseningen i och för sig inte vore berättigad annat än för ett fåtal fall, måste man därför fråga sig om bristerna i den nuvarande anordningen verkligen äro så uttalade, att så omfattande åtgärder måste vidtagas. Detta synes knappast vara fallet. Då det gäller kontroll av inkomna livsmedel kan man vidare tänka sig en annan utväg, nämligen att lägga densamma på de lokala hälsovårdsnämnderna i importorterna, En betydande svårighet här är dock — förutom att hälsovårdsnämnderna torde sakna härför erforderliga personella och laboratorieresurser — att importen är skyddad av en i flera avseenden mycket berättigad sekretess. Denna, som bl. a. är av betydelse med hänsyn till fabrikations- och affärshemligheter, måste säkerligen under alla förhållanden upprätthållas. Det kan då stöta på svårigheter att låta hälsovårdsnämndernas folk vid sidan av tullen taga så ingående befattning med dessa ärenden. Vad ovan nämnts rörande kostnader och varornas försening torde gälla även för en dylik organisation, vilken därför också måste avvisas. Möjligen skulle man kunna tänka sig att överföra ansvaret på importören och låta denna underteckna en förbindelse, i vilken han påtager sig ansvaret för varans beskaffenhet och överensstämmelse med svenska bestämmelser. Detta skulle tvinga importörerna att genom egna analyser eller på annat sätt verkligen övertyga sig om varans sammansättning. Smidigast skulle kanske vara, att han införskaffade av myndigheterna godtagbara intyg från säljaren

329 i exportlandet. Det finns givetvis skäl som tala för detta förslag. Det bor ju alltid ligga i importörens intresse att på detta sätt skaffa sig garantier for varans kvalitet. I många fall torde detta redan förekomma, A andra sidan riskerar man, att en obligatorisk försäkran av detta slag hos mindre samvetsgranna importörer skulle kunna urarta till en formalitet, så att han underskriver intyget utan att han noggrant övertygat sig om att de sakliga förutsättningarna verkligen helt förefinnas. Med detta förslag skulle åtskilliga av de mot de föregående nämnda invändningarna förlora i betydelse. Funnes på förhand vederbörliga intyg, uppkomme ingen försening vid tullbehandlingen. Då skulle det vara lättare att ordna erforderliga undersökningar å importorten av de varor, som sakna dylika handlingar. De sakkunniga sakna dock material för att nu kunna taga ställning till om denna utväg är framkomlig. Erfarenheten från en kommande mera normal handelsperiod bör därför avvaktas innan någon definitiv ställning härtill tages. Det bör till sist framhållas, att importörerna även under nuvarande förhållanden stå i samma ställning som svenska tillverkare. Därest genom undersökningar i allmänna handeln av förekommande importvaror det visar sig att de äro felaktiga, kan det ekonomiska ansvaret härför komma att drabba importören. Om den av de sakkunniga föreslagna skärpningen av livsmedelskontrollen inom landet kommer till stånd, dröjer det säkerligen icke länge innan importörerna få klart för sig sitt ansvar och av sig själva vidtaga de kontrollåtgärder, som äro erforderliga. De sakkunniga anse sig därför kunna inskränka sig till att föreslå allenast den skärpning av nuvarande bestämmelser, som angavs i 1941 års betänkande. Under de senaste krisåren har handeln varit så reglerad i olika avseenden, att vi icke ha någon klar uppfattning om vilka risker i hygieniskt avseende, som kunna uppkomma vid en mera okontrollerad livsmedelshandel. Det torde emellertid finnas åtskilliga exempel på att det just berott på de krisförfattningar, som förefunnits, att myndigheterna haft möjlighet att förhindra införsel av mindervärdiga livsmedel. Särskilt har licensgivningen härvid varit av betydelse, då den kunnat förenas med nödiga kvalitetskontrollföreskrifter. Ett genomförande av mera fullständiga bestämmelser rörande livsmedels kvalitet och kontrollörn av densamma inom landet kommer dock enligt de sakkunnigas mening a t t bliva av stor betydelse med hänsyn till kvaliteten av till landet införda livsmiedel. Innan ytterligare speciella åtgärder genomföras med hänsyn till införselkontrollen, torde därför erfarenheten av förslagets genomförande i övrigt böira avvaktas. Problemet torde dock av de hygieniska myndigheterna böra ägnas nödig uppmärksamhet, så att om så befinnes påkallat, nödiga förslag skyn.dsamligen kunna framläggas. Med anledning arv generaltullstyrelsens påpekande i yttrandet över 1941 års förslag, har i förevarande paragraf införts bestämmelse om rätt för tullmyndighet att kvar/hålla vara i avvaktan på hälsovårdsnämndens beslut om omhändertagande aw varan. Lantbrukshögskolans påpekanden rörande behovet av särskild varsamhet beträffande vissa importvaror synes vara värda beaktande.

330 De här anförda önskemålen torde kunna tillgodoses på sådant sätt, att statens institut för folkhälsan, då anledning därtill förefinnes, giver tullmyndigheterna underrättelse om att särskild noggrannhet bör iakttagas vid kontrollen avinförseln av visst slag av varor. 142 §. Förevarande paragraf, som saknar generell motsvarighet i nu gällande författningsföreskrifter, överensstämmer i allt väsentligt med 12 kap. 6 § 1941 års förslag till livsmedelsstadga, vilken i de däröver avgivna yttrandena lämnats utan anmärkning. Beträffande motivering till bestämmelsen se s. 352 i 1941 års betänkande. I detta sammanhang torde ytterligare ett par spörsmål böra beröras. Det förekommer ibland, att såsom ingrediens i livsmedel användes en vara, vilken icke tillverkats med tanke på att användas vid livsmedelstillverkning men som ändock i viss utsträckning användes för sådant syfte. Finner hälsovårdsnämnd anledning till misstanke, att tillverkningen av denna vara äger rum på sådant sätt, att ur hygienisk synpunkt anmärkningar kunna framställas däremot, bör hälsovårdsnämnden med stöd av förevarande paragraf ha rätt att få tillträde till den lokal, där varan tillverkas, för att taga närmare kännedom om förhållandena. Uttrycklig bestämmelse härom torde emellertid icke vara erforderlig. I samband med kristidens regleringar ha de statliga myndigheterna i många fall erhållit rätt att taga del av tillverkares och handlandes handelsböcker och andra affärshandlingar för att därigenom lättare kunna kontrollera, att regleringsbestämmelserna iakttagas. Det är uppenbart, att livsmedelskontrollen skulle i viss grad underlättas, om liknande befogenhet infördes för de livsmedelskontrollerande myndigheterna. Därigenom skulle man, om t. ex. vid en fabrik tillverkats en vara, som vore ur hygienisk synpunkt mindervärdig eller strede mot livsmedelsstadgans kvalitetsbestämmelser, lätt kunna få upplysning om vart varan distribuerats och därigenom kunna förekomma ytterligare spridning av varan. Emellertid ha de sakkunniga ställt sig tveksamma till att föreslå, att motsvarande bestämmelse införes för fredsförhållanden. I varje fall torde det icke vara lämpligt att giva sådan befogenhet åt hälsovårdsnämnderna landet runt och deras tjänstemän. Möjligen skulle man kunna tänka sig, att statens institut för folkhälsan och dess tjänstemän finge rätt att vid genomförandet av de systematiska undersökningar, som berörts i den allmänna motiveringen, få tillgång även till näringsidkarnas handelsböcker. Innan näimare erfarenhet vunnits, hur denna systematiska kontroll verkar, vilja de sakkunniga dock icke ifrågasätta införande för fredstid av en bestämmelse av nu angiven art. 143 §. Gällande föreskrifter. Enligt 10 § 3 mom. andra stycket halsovårdsstadgan äger hälsovårdsnämnd i stad eller stadsliknande samhälle, om grundad anledning finnes för det antagande, att födoämne av visst slag och från viss plats skall kunna förorsaka utbredande av smittsam sjukdom inom staden (samhället) , förbjuda dess införsel till staden (samhället) och dess försäljning där-

städes. Motsvarande gäller jämlikt 45 § 3 mom. andra stycket hälsovårdsstadgan för hälsovårdsnämnd inom område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för landet äro tillämpliga. Vad sålunda stadgats om födoämnen gäller jämlikt 10 § 6 mom. och 45 § 6 mom. jämväl dryckesvaror. Anmärkas må vidare i detta sammanhang, att hälsovårdsnämnd jämlikt 10 § 5 mom. och 45 § 5 mom. äger taga prov av födoämne, som är avsett för försäljning och befinner sig på sådant ställe utom hälsovårdsområdet, varifrån det plägar för försäljning dit införas. Motsvarande gäller dryckesvara, 1941 års förslag. Förslaget till livsmedelsstadga upptog i 7 § följande bestämmelser: 1 mom. Hälsovåidsnämnd äger rätt att undersöka sundhetsförhållandena vid slakteri, charkuteri, ladugård, mejeri, bageri, bryggeri, läskedrycksfabrik och annan inrättning för framställning eller beredning av livsmedel, vilken är belägen utom hälsovårdsområdet och från vilken varor dit levereras. Finner hälsovårdsnämnden att något förhållande å sådant ställe giver anledning till allvarlig anmärkning ur sanitär synpunkt, äger nämnden förbjuda införsel till hälsovårdsområdet och försäljning därstädes av produkter från stället, intill dess rättelse skett av det påtalade missförhållandet. 2 mom. Finnes grundad anledning till antagande, att livsmedel av visst slag och från viss plats kan orsaka utbredande av smittsam sjukdom inom hälsovårdsområdet, må hälsovårdsnämnden förbjuda dess införsel till hälsovårdsområdet och försäljning därstädes. 3 mom. Då hälsovårdsnämnd meddelat förbud, som i 1 och 2 mom. sägs, skall nämnden ofördröjligen härom underrätta hälsovårdsnämnden i den ort, varifrån varan härör. Beträffande motiveringen till dessa bestämmelser se s. 352—356 i betänkandet. Yttrandena över 1941 års förslag. Från vissa håll har uttalats tveksamhet rörande förslaget att i vissa fall ge hälsovårdsnämnd rätt att ingripa på annan hälsovårdsnämnds område. Länsstyrelsen i Jönköpings län avstyrker sålunda det föreslagna stadgandet i 12 kap. 7 § 1 mom. i dess helhet med hän-, syn till de konflikter, till vilka bestämmelsen kan leda. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför: Länsstyrelsen kan till en viss grad förstå motiven till ifrågavarande förslag, men länsstyrelsen hyser ändock stora betänkligheter mot förslaget, sådant det utformats av de sakkunniga, Det kan icke vara lämpligt att, på sätt de sakkunniga föreslagit, tillerkänna en hälsovårdsnämnd befogenhet att ingripa inom en annans område. Ett dylikt ingripande kan lätt leda till konflikter mellan de olika hälsovårdsnämnderna. Måste åtgärder vidtagas mot den undersökta inrättningen, ankommer detta närmast på hälsovårdsnämnden i orten. Har emellertid undersökningen verkställts av en annan nämnd utan att nämnden i orten medverkat vid undersökningen eller beretts tillfälle deltaga i densamma, kan det tänkas, att den sistnämnda hälsovårdsnämnden icke är villig att vidtaga de åtgärder, som av den undersökande nämnden anses påkallade. Å andra sidan vill länsstyrelsen icke förneka, att skäl kunna anföras för att en hälsovårdsnämnd tillerkännes befogenhet att företaga undersökningar inom en annans område. Dylika undersökningar böra om möjligt företagas tillsammans med hälsovårdsnämnden i orten eller åtminstone icke utan att denna beretts tillfälle att deltaga i undersökningen. Närmare bestämmelser härom synas erforderliga.

332 Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det föreslagna stadgandet innebära ett alltför stort avsteg från principen, att en kommunal nämnds befogenheter skola begränsas till den egna kommunen, och fortsätter: Stadgandet torde ha föreslagits närmast med tanke på att förhindra införsel till en stad av livsmedel från en ur sanitär synpunkt otillfredsställande inrättning för framställning eller beredning av livsmedel inom en landskommun. Med den tillgång på för uppgiften lämpliga personer, som i allmänhet finnas inom städernas hälsovårdsnämnder, torde resultatet av en sådan från stadens sida verkställd undersökning bliva tillfredsställande, men förhållandet är icke alltid detsamma, då hälsovårdsnämnden i en landskommun skall företaga en liknande undersökning. Lämpligare synes vara att hälsovårdsnämnden i konsumtionsorten gör hänvändelse om undersökning hos vederbörande länsstyrelse eller hos hälsovårdsnämnden i produktionsorten. Vid hänvändelse till länsstyrelsen bör länsstyrelsen äga befogenhet förordna hälsovårdsinspektör eller annan lämplig person eller myndighet att verkställa undersökningen, vilken befogenhet bör komma till uttryck i lagtexten. Liknande uttalande göres av förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län samt av hälsovårdsnämnden i Vetlanda, som därutöver framhåller, att det kunde övervägas, om icke obligatorisk matvarukontroll borde införas i varje kommun. Förste provinsialläkaren i Skaraborgs län föreslår, att bestämmelsen omredigeras så, att hälsovårdsnämnd tillförsäkrades möjlighet att på förekommen anledning påkalla undersökning av viss livsmedelshantering inom annat hälsovårdsområde. Sådan undersökning borde dock utföras av hälsovårdsnämnden i det område, där hanteringen i fråga vore belägen, dock med rätt för den nämnd, som påkallat besiktningen, att närvara genom ombud. Protokoll över förrättningen borde skyndsamt översändas till den nämnd, som hemställt om undersökningen. Liknande uttalanden göras av länsstyrelsen i Skaraborgs län, förste provinsialläkarnas förening samt ett flertal förste provinsialläkare. Uttalanden i avstyrkande riktning göras jämväl av länsveterinären i Göteborgs och Bohus län, stadsveterinären i Lund och hälsovårdsnämnden i Visby. Länsveterinären i Skaraborgs län framhåller, att hälsovårdsnämnds rätt att undersöka sundhetsförhållandena vid vissa lokaler, belägna utom eget hälsovårdsområde, borde begränsas till att gälla endast närmast angränsande landsbygd. Från åtskilliga håll tillstyrkes däremot uttryckligen den föreslagna bestämmelsen. Så gör medicinalstyrelsen — om än med viss tvekan med hänsyn till de betänkligheter, som ur principiell synpunkt kunde anföras mot bestämmelsen. Styrelsen anser dock rimligt, att bestämmelsen kompletteras med föreskrift om skyldighet för den hälsovårdsnämnd, som beslutat föranstalta om dylik undersökning, att omedelbart efter beslutet underrätta den därav berörda hälsovårdsnämnden samt att efter verkställd undersökning jämväl tillställa denna hälsovårdsnämnd avskrift av undersökningsrapporten. (Medicinalrådet Herrlin har dock på denna punkt anfört avvikande mening och näirmist avstyrkt bestämmelsen.) Liknande synpunkter anföras av statens institut för

333 folkhälsan och förste provinsialläkaren i Stockholms län, vilken sistnämnde anför, att bestämmelserna i fråga i vissa fall kunde vara befogade men att de kunde leda till vissa svårigheter där tillverkningsorten låge på större avstånd. Förste provinsialläkaren i Malmöhus län finner ifrågavarande bestämmelser — möjligen med någon modifiering — värdefulla och framhåller, att de, om de vunne burskap, borde medföra stort gagn för städerna och dem närmast belägna landsbygd. Förste stadsläkaren i Malmö förordar även bestämmelserna men anser, att områdets egen hälsovårdsnämnd borde kallas att närvara och att rätt även borde tillerkännas densamma att, om inspektionen medförde förbud som överklagades, avgiva yttrande i ärendet. I en tilläggsbestämmelse borde stadgas, att inspektion från främmande hälsovårdsnämnds sida icke finge ifrågakomma inom hälsovårdsområde med egen tjänsteläkare eller egen tjänsteveterinär. Hälsovårdsnämnden i Hälsingborg anser cle föreslagna bestämmelserna värdefulla och önskvärda, Hälsovårdsnämnden hade goda erfarenheter av den betydelse dylika inspektioner hade för ett stadssamhälle. Under många år hade två hälsovårdsinspektörer från Hälsingborg länsstyrelsens förordnande att verkställa sådana undersökningar, varom här vore fråga, och med mycket gott resultat, Näringsidkarna toge i regel tacksamt emot de råd och anvisningar, som inspektörerna lämnade dem, och de ställde sig i allmänhet till efterrättelse givna anmaningar. Tillstyrkande yttranden ha även avgivits av förste provinsialläkaren och länsveterinären i Västernorrlands län. Den sistnämnde föreslår, att bestämmelserna eventuellt prövas i t. ex. fem år. Länsveterinären i Västerbottens län anser, att i 7 § bör betonas skyldigheten för hälsovårdsnämnden i större samhällen att samarbeta med hälsovårdsnämnderna i de mindre samhällena och på landsbygden. Ledamöterna i de mindre hälsovårdsnämnderna borde få vara med, när o egentligheter konstaterades. Även borde de lokala tjänstemännen anlitas för utredningar, som de större samhällenas hälsovårdsnämnder önskade få utförda. Länsveterinären i Kopparbergs län föreslår, att i 7 § 1 mom. intages bestämmelse om att sundhetsförhållandena vid ladugård skola undersökas av läns-, stads-, distrikts- eller besiktningsveterinärer. De sakkunniga. Såsom framhållits i motiveringen till motsvarande paragraf i 1941 års förslag till livsmedelsstadga, föreligger uppenbarligen i vissa fall behov för hälsovårdsnämnd att kunna sträcka sin verksamhet ut över sitt eget egentliga verksamhetsområde och verkställa undersökning av företag för framställning av livsmedel, som ligger utom nämndens område men varifrån livsmedel levereras dit. Det praktiska fallet är här uppenbarligen förhållandet mellan en stad eller ett samhälle och den kringliggande landsbygden. Visserligen kunna, om det tillskapas en sådan rätt för en hälsovårdsnämnd att verkställa undersökning inom annan hälsovårdsnämnds verksamhetsområde, vissa konflikter mellan de båda nämnderna uppstå, särskilt om den egna nämn-

334 den först meddelat vissa hygieniska föreskrifter, vilka sedan icke godkännas av den främmande hälsovårdsnämnden, som vill ha andra föreskrifter. Det vill dock synas, som om dylika konflikter i allmänhet skulle kunna undvikas, om — såsom de sakkunniga nu föreslå — skyldighet alltid skall föreligga för den främmande hälsovårdsnämnden att lämna den egna hälsovårdsnämnden underrättelse om undersökningen, innan densamma verkställes. Den egna hälsovårdsnämnden har då möjlighet att låta representera sig vid undersökningen och framhålla sina synpunkter. Att märka är, att den främmande hälsovårdsnämnden icke äger meddela några för företaget bindande föreskrifter. Den kan endast föreskriva, att så länge vissa åtgärder icke vidtagits produkter från företaget icke få saluhållas såsom livsmedel inom nämndens område. För att sådan föreskrift skall kunna givas fordras dessutom, att förhållandena vid företaget giva anledning till allvarlig anmärkning ur sanitär synpunkt. I övrigt äro bestämmelserna i förevarande paragraf väsentligen överensstämmande med motsvarande bestämmelser i 1941 års förslag, dock med ett viktigt undantag. I likhet med vad som skett i vissa andra bestämmelser har i paragrafen omförmälda förbud inskränkts till att avse saluhållande inom kommunen, däremot icke införsel till kommunen. Att i nuvarande tider med de utvecklade samfärdsmedlen och den föreliggande intima kontakten mellan befolkningen i olika kommuner lägga hinder i vägen för överförande av varor från en kommun till en annan torde vara ogörligt. Vad 3 mom. angår skulle man visserligen, såsom i några yttranden framhållits, kunna tänka sig att medtaga föreskrift om att efter undersökning jämlikt 1 mom. underrättelse om resultatet alltid skall lämnas hälsovårdsnämnden i orten. De sakkunniga ha dock icke ansett en uttrycklig författningsföreskrift härom nödvändig för annat fall än att förbud meddelas. 144—145 §. Gällande föreskrifter. Enligt 10 § 5 mom. hälsovårdsstadgan äger hälsovårdsnämnd, där så anses nödigt, taga prov för undersökning av födoämne, avsett till försäljning, vare sig detta förefinnes å ställe inom hälsovårdsområdet eller å sådant ställe utom detsamma, varifrån det plägar for försäljning dit införas. För dylikt prov skall gäldas ersättning enligt vanligt handelspris0 (första stycket). I avvaktan på utgången av denna undersökning, som bör med största skyndsamhet verkställas, må försäljning av skäligen misstänkt födoämne kunna av nämnden förbjudas (andra stycket). Enahanda bestämmelse finnes i 45 § 5 mom. beträffande hälsovårdsnämnd på landet. Bestämmelserna gälla även dryckesvaror. 1941 års förslag. Förslaget till livsmedelsstadga upptager i 12 kap. 8 och 9 §§ följande bestämmelser: 8 §• 1 mom Prov för undersökning av livsmedel, avsedda till försäljning, ma, jämväl då anledning till anmärkning emot varan ej förekommit, tagas av hälsovårdsnämnd och av de övriga myndigheter och personer, vilka enligt vad ovan sags

335 hava att öva tillsyn över efterlevnaden av denna stadga, ävensom av kontrollant, som utsetts av sådan myndighet. Hälsovårdsnämnd äger taga prov av livsmedel,' evad dessa förefinnas inom hälsovårdsområdet eller utom detsamma å ställe, varifrån de pläga till försäljning dit införas. 2 mom. Provtagning skall, så vitt ske kan, försiggå i närvaro av varans innehavare eller ställföreträdare för denne. Om varans innehavare eller dennes ställföreträdare så begär och det kan ske utan olägenhet, skola två prov av varan uttagas, av vilka det ena i förseglat skick skall överlämnas till varans innehavare eller ställföreträdaren. För prov, som provtagaren behåller, skall, då så begäres, gäldas ersättning enligt vanligt handelspris. Framgår av undersökning av prov, att förseelse mot livsmedelsstadgan blivit begången, är den för förseelsen ansvarige pliktig att ersätta undersökningskostnaderna samt vad som erlagts för provet. 3 mom. Då hälsovårdsnämnd tagit prov av livsmedel, har vederbörande tjänsteläkare eller tjänsteveterinär att, om nämnden gör framställning därom och undersökning av provet icke verkställes av läkaren eller veterinären, lämna anvisning å laboratorium eller person, varåt undersökningen lämpligen kan uppdragas. 4 mom. Undersökning av prov bör företagas med så stor skyndsamhet, som är förenlig med vinnande av tillförlitligt resultat. 9 §• I avvaktan på utgången av undersökning, som i 8 § sägs, äger hälsovårdsnämnden förbjuda försäljning av skäligen misstänkt livsmedel. Angående motivering se betänkandet s. 356—359. Yttrandena över 1941 års förslag. Beträffande 8 § 1 m o m . framhåller länsveterinären i Västernorrlands län, att följande tillägg borde göras: Ägare, innehavare, den vilken transporterar varorna eller deras mottagare äga ej rätt att vägra eller undandraga sig ovan sagd provtagning eller undersökning. Länsveterinären framhåller, att denna sats, som återfunnes i Luleå hälsovårdsområdes matvarustadga, hade tillkommit, emedan det visat sig, att leverantör, som undandragit sig provtagning genom att köra i väg med sina mjölkflaskor, vid åtal blivit frikänd av rätten. Beträffande 8 § 2 m o m . framhåller länsstyrelsen i Jönköpings län, att i första stycket orden »då så begäres» borde utgå. Lantbrukshögskolan framhåller, att uttrycket »undersökningskostnaderna» i andra stycket borde ersättas med »provtagnings- och undersökningskostnaderna», då provtagningen ej sällan droge betydligt större kostnad än enbart vad som erlagts för provet på provtagningsplatsen och stundom ställde sig dyrare än provets efterföljande undersökning. Kostnaderna för provtagning och analys av importvaror borde under alla omständigheter åvila importören. — Statspolisintendenten anser även, att begreppet undersökningskostnader bör förtydligas, och framhåller, att det icke torde vara avsett, att i dessa kostnader skulle ingå utgifter för förrättningsmännens resor m. m. — Förste stadsläkaren i Malmö anser uttrycklig bestämmelse böra inforas därom, att undersökningskostnaderna skulle bestridas av hälsovårdsområdet, om undersökningen icke gåve vid handen förseelse mot livsmedelsstadgan, i vilket fall den för förseelsen ansvarige ju vore pliktig att ersätta undersökningskostnaderna.

336 Självklart vore, att sä skulle ske, om hälsovårdsnämnden själv låtit taga provet. Däremot torde detta icke vara självklart, därest t. ex. länsveterinären tagit provet. Undantag från denna regel skulle dock uppkomma, om den provtagande vore skyldig enligt instruktion eller avtal att utan särskild kostnad själv företaga undersökningen. Länsstyrelsen i Malmöhus län har samma ståndpunkt och framhåller, att uttrycklig bestämmelse härom vore erforderlig, om principen skulle gälla även om provet tagits av hälsovårdstillsyningsman för landstingsområde, därest sådan befattning inrättades, eller provtagningen beordrats eller verkställts av statlig myndighet (exempelvis statens institut för folkhälsan eller förste provinsialläkaren eller länsveterinären i länet). Länsveterinären i Västernorrlands län framhåller vikten av att undersökningskostnaderna vid statens institut för folkhälsan hållas så låga som möjligt, samt anför exempel på att så icke alltid vore fallet. Beräknat efter en taxa, som tillämpats av institutet skulle nämligen undersökningen av ett prov i månaden av korv för envar av Härnösands stads åtta charkuterifabriker komma att draga en årlig kostnad av 1 248 kronor, vartill komme kostnaderna för proven med cirka 125 kronor. Om dylika avgifter i fortsättningen uttoges av hälsovårdsnämnderna, torde det bli nödvändigt med vitesförelägganden för dessa från länsstyrelsen, innan några prov insändes. Ifrågasättas kunde även i detta sammanhang, om icke även de statsunderstödda kemiska stationerna borde bliva berättigade att utföra åtminstone en del av ifrågavarande undersökningar, t. ex. angående korvvaror. Stadsveterinären i Gävle, med vilken hälsovårdsnämnden i Gävle instämmer, anser 2 mom. böra kompletteras med ett stadgande, att undersökning av kontrollprov, för att hänsyn skulle tagas till resultatet, måste ske vid av t. ex. medicinalstyrelsen godkänt laboratorium. I annat fall kunde olägenheter eller åtminstone onödig irritation uppstå, om varuägaren uppvisade analys med avvikande resultat och detta framkommit vid anstalt, vars kompetens ej vore jämförlig med den av hälsovårdsnämnden anlitade. Beträffande 8 § 3 mom. anför statens institut för folkhälsan, att då svårigheter ej sällan torde uppstå för domstolarna att bedöma bevisvärdet av intyg angående undersökning, som verkställts med stöd av detta moment, större stadga borde givas åt ifrågavarande undersökningar. Detta kunde förslagsvis ske genom att medicinalstyrelsen tillhandahölle vederbörande tjänsteläkare eller -veterinär en finteckning å laboratorier, vilka kunde anses äga betryggande förutsättningar för att verkställa hithörande undersökningar och avgiva intyg däröver. Någon direkt bestämmelse härom vore måhända icke erforderlig. Lämpligt syntes i varje fall vara, att orden »eller person» utginge ur momentets text. Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt anför beträffande 3 morn.: Enligt anstaltens uppfattning innebär nämnda stadgande en icke tillrådlig förenkling av problemet. Enär resultatet av undersökning, varom här är fråga, är avsett att i förekommande fall läggas till grund för anmälan hos allmänna åklagaren, synes det angeläget, att ifrågakommande undersökningsanstalt äger den utrustning och den kvalificerade personal, som må anses erforderlig för

337 vinnande av rimlig säkerhet i fråga om undersökningsresultatets tillförlitlighet. Det torde vara lämpligt, att medicinalstyrelsen till vederbörande uppdragsgivares ledning utfärdar en förteckning över de analyslaboratorier, som kunna anses lämpade för undersökningar av ifrågavarande slag. Dessa laboratorier böra stå under viss fortlöpande kontroll av medicinalstyrelsen, lämpligen under medverkan avinstitutet för folkhälsan. Lantbruksstyrelsen instämmer i detta förslag. Beträffande 8 § 4 mom. föreslår medicinalstyrelsen lydelse:

ett tillägg av följande

Därest medicinalstyrelsen funnit skäligt utfärda föreskrifter angående sättet för provs undersökning, skall denna undersökning verkställas i enlighet med de av styrelsen utfärdade föreskrifterna. Vad slutligen angår 9 § har mot densamma i yttrandena icke gjorts annan erinran än att hälsovårdsnämnden i Falun föreslår, att orden »skäligen misstänkt livsmedel» ersättas med orden »livsmedel, som skäligen misstankes vara skadligt för hälsan eller eljest otjänligt till människoföda». De sakkunniga. Bestämmelsen i 1 mom. av 144 § motsvarar 12 kap. 8 § 1 mom. i 1941 års förslag till livsmedelsstadga men har undergått viss redaktionell omarbetning för att vinna större tydlighet. Att i momentet göra sådant tillägg, som föreslagits av länsveterinären i Västernorrlands län, torde knappast vara erforderligt. Däremot bör, med tanke på de systematiska undersökningar av livsmedels beskaffenhet, som enligt de sakkunnigas förslag skola genomföras av statens institut för folkhälsan, uttrycklig bestämmelse införas i momentet om skyldighet för hälsovårdsnämnd att på begäran av tjänsteman vid institutet ombesörja provtagning för institutets räkning. Kostnaderna för sådan provtagning synas böra förskjutas av kommunen, som dock bör ha rätt till ersättning härför av institutet. 144 § 2 mom. första stycket, som behandlar formerna för provtagningen, överensstämmer i allt väsentligt med 1941 års förslag. Vad angår andra stycket av samma mom. synes det riktigt att bestämmelsen skall avse samtliga kostnader för provtagning och undersökning. 144 § 3 mom. motsvarar 12 kap. 8 § 4 mom. 1941 års förslag till livsmedelsstadga. Däremot har 3 mom. i sistnämnda paragraf icke inedtagits här. I stället har införts ett nytt mom., som behandlar skyldigheten för statens institut för folkhälsan att meddela närmare föreskrifter om provtagning och undersökning, varom här är fråga, samt att upprätta förteckning på personer och anstalter inom olika delar av landet, åt vilka undersökning av prov avolika slag av livsmedel lämpligen kan uppdragas. Beträffande de synpunkter, som ligga till grund för denna nya bestämmelse hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen. Att, såsom från något håll föreslagits, införa särskild bestämmelse om att prov skola företagas i enlighet med sålunda utfärdade föreskrifter synes överflödigt. 145 § motsvarar 12 kap. 9 § 1941 års förslag till livsmedelsstadga. Hälsovårdsnämndens förbudsrätt bör omfatta endast det fall, att livsmedlet miss32—138 49

338 tankes vara skadligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda. Hygieniska skäl skola alltså föreligga för åtgärderna, Paragrafen har i sin nu föreslagna lydelse erhållit sådan utformning, att detta tydligt framgår. 146—147 §§.

Gällande

författningsföreskrifter.

I 10 § 4 mom. hälsovårds-

stadgan äro följande bestämmelser intagna. Hälsovårdsnämnden har att låta anhålla födoämne, som enligt bestämmelserna i samma paragraf eller av nämnden jämlikt 3 mom. av samma paragraf meddelat förbud ej får till människoföda försäljas, då det anträffas å allmän saluplats, i lägenhet, avsedd för dess försäljning eller yrkesmässiga beredning eller för allmän spisning eller utskänkning, ävensom i de till sådan lägenhet hörande upplag eller förvaringsrum, av vad beskaffenhet det vara må; så ock vid hamn, järnvägsstation eller annat dylikt ställe under förhållanden, som utvisa, att födoämnet är avsett att försäljas till människoföda. — Finner hälsovårdsnämnd, att vara, som anhållits, genom särskild behandling kan göras duglig till människoföda eller att sådan vara utan fara kan försäljas under uppgift om varans beskaffenhet, må detta under nämndens kontroll verkställas. Kostnaderna härför gäldas av ägaren. — I annat fall skall vara, som anhållits, genom hälsovårdsnämndens försorg på ägarens bekostnad oskadliggöras genom att varan förstöres eller, då så prövas lämpligt, genom att varan under nämndens kon troll användes till tekniskt bruk eller till föda åt djur. Motsvarande bestämmelser gälla enligt 45 § 4 mom. för landet. Vad här stadgats om födoämne gäller enligt 10 § 6 mom. och 45 § 6 mom. jämväl dryckesvara. Enligt 3 § 4 mom. hälsovårdsstadgan må i stadgande, tillkommet i den ordning i 30 § sägs, föreskrivas, att hälsovårdsnämnden äger uppdraga åt någon sin ledamot eller tjänsteman att på nämndens vägnar meddela beslut i vissa grupper av mindre viktiga ärenden, vilkas beskaffenhet skall i stadgandet särskilt angivas. Sålunda meddelat beslut skall anmälas inför nämnden vid dess nästinfallande sammanträde. Genom sådant enskild ledamots eller tjänstemans beslut får icke vite föreläggas. Motsvarande stadgande finnes däremot icke i de för landet gällande bestämmelserna. 1941 års förslag. I 12 kap. 10 § förslaget till livsmedelsstadga ha följande bestämmelser upptagits: Hälsovårdsnämnd har att låta omhändertaga livsmedel, som enligt 1 kap. 2 § eller annan bestämmelse i denna stadga är att anse såsom skadligt för hälsan eller eljest otjänligt till människoföda eller som enligt nämndens jämlikt 7 § i detta kap. meddelade förbud ej får införas till och försäljas inom hälsovårdsområdet, då livsmedlet anträffas å allmän saluplats, i lägenhet, avsedd för dess försäljning eller yrkesmässiga beredning eller för servering åt allmänheten, eller i upplag eller förvaringsrum av vad beskaffenhet det vara må, där livsmedel förvaras för avsalu eller för servering åt allmänheten; så ock å allmän väg eller vid hamn, järnvägsstation eller annat dylikt ställe under förhållanden som utvisa att varan är avsedd att försäljas såsom livsmedel. Hälsovårdsnämnd skall

339 ock låta omhändertaga ämne, kärl, maskin eller redskap, som tillverkas, saluhålles, försäljes, användes eller förvaras i strid mot bestämmelse i 1 kap. 5 och 6 §§. Finner hälsovårdsnämnd att livsmedel eller annan vara, som omhändertagits, genom särskild behandling kan göras duglig till det ändamål, för vilket densamma är avsedd, eller att sådan vara utan fara kan försäljas under uppgift om varans beskaffenhet, må detta under nämndens kontroll verkställas. Kostnaderna, härför skola gäldas av varans innehavare. I annat fall skall vara, som omhändertagits, genom hälsovårdsnämndens försorg på bekostnad av varans innehavare oskadliggöras genom att förstöras eller, då så prövas lämpligt, genom att under nämndens kontroll användas till tekniskt bruk eller till föda åt djur. Så snart beslut om sådan åtgärd fattats, skall meddelande härom tillställas varans innehavare. Beträffande motivering till denna paragraf se betänkandet s. 359—360. Yttrandena över 1941 års förslag. Hälsovårdsnämnden i Luleå anser angeläget, att hälsovårdsnämnd erhölle möjlighet att omhändertaga även sådana kärl, som av andra skäl än som avsåges i 1 kap. 5 och 6 §§ vore uppenbart hälsovådliga. Som exempel kunde nämnas trasigt eller invändigt höggradigt rostigt mjölkkärl, som användes för mjölktransport till eller från mejeri (dessa kärl vore omöjliga att effektivt rengöra). Dylika kärl hade avhälsovårdsnämnden i Luleå anträffats i mycket stort antal. Länsstyrelsen i Kalmar län anför beträffande sista punkten av andra stycket, att det i innehavarens intresse syntes böra föreskrivas, att endast skälig kostnad skulle gäldas av denne. Hälsovårdsnämnden i Halmstad anmärker mot avfattningen av tredje stycket, att däri icke fullt tydligt utsädes, att i det fall omhändertagen vara under hälsovårdsnämnds kontroll användes till tekniskt bruk eller till föda åt djur, varans ägare skulle tillgodoföras den inkomst, som genom varans utnyttjande på dylikt sätt erhölles, efter avdrag för omkostnaderna. Hälsovårdsnämnden i Svedala anför: Enligt hälsovårdsstadgan § 3 mom. 4 må i stadgande tillkommet i den ordning, som i 30 § samma stadga sägs, föreskrivas, att hälsovårdsnämnd äger uppdraga åt någon sin ledamot eller tjänsteman att på nämndens vägnar meddela beslut i vissa grupper av mindre viktiga ärenden, vilkas beskaffenhet skall i stadgandet särskilt angivas. Någon motsvarande bestämmelse är ej intagen i förslaget till livsmedelsstadga, och såvitt nämnden kunnat finna har icke heller angivits något motiv för att så ej skett. Emellertid innehåller förslagets 12 kap. 10 § föreskrifter om på hälsovårdsnämnd ankommande åtgärder, som kunna tarva sådan snabbhet, att deras genomförande kunde äventyras om för beslut därom skulle erfordras beslutmässig nämnd. Det får nämligen bemärkas, att nämndens ledamöter ha sina huvudsakliga uppgifter på skilda håll och att deras möjligheter att sammanträda på i hast uppkommen anledning äro starkt begränsade. Det vill därför synas som om en dylik bestämmelse vore minst lika mycket av behovet påkallad här som i hälsovårdsstadgan. Fråga är sedan, om de i 12 kap. 10 § angivna åtgärderna i och för sig äro att hänföra till »mindre viktiga» ärenden. Men enbart angelägenheten av snabbt ingripande torde här utgöra skäl för möjligheter till större smidighet vid tillämpningen.

340 De sakkunniga. 1 mom. av 146 § är av i huvudsak samma innehåll som 12 kap. 10 § första stycket i 1941 års förslag, dock utom sista punkten. I formellt hänseende har dock hithörande bestämmelser väsentligt omredigerats, i syfte att ernå större tydlighet, Speciellt ha de sakkunniga velat betona, att när livsmedel är av sådan beskaffenhet, att dess saluhållande över huvud taget enligt stadgan är förbjudet, hälsovårdsnämnden äger omhändertaga livsmedel, som anträffas å allmän väg eller vid hamn, järnvägsstation eller annat dylikt ställe, även om det av omständigheterna framgår, att livsmedlet skall saluhållas inom en helt annan kommun. Är däremot fråga om livsmedel, beträffande vilket särskilt förbud meddelats med stöd av 143 § 2 mom., får omhändertagande ske endast om det framgår, att varan är avsedd att saluhållas såsom livsmedel inom kommunen eller ock att varan i och för sig är av sådan beskaffenhet att den icke får saluhållas. 2 mom. motsvarar sista punkten av nyssnämnda författningsrum i 1941 års förslag. Till skillnad mot sistnämnda förslag har bestämmelsen dock icke här gjorts tvingande. Det måste kunna överlämnas åt hälsovårdsnämnden att i det särskilda fallet bedöma, huruvida ett omhändertagande är nödvändigt, eljest kan bestämmelsen i många fall leda till uppenbart orimliga resultat. Att, såsom hälsovårdsnämnden i Luleå föreslagit, tillerkänna hälsovårdsnämnden rätt att omhändertaga mindervärdiga kärl även i andra fall än dem, som omnämnas i 25 §, torde måhända föra för långt. Om dylika kärl gjort livsmedlet otjänligt till människoföda, kan hälsovårdsnämnden alltid ingripa mot livsmedlet. Hälsovårdsnämnden har även möjlighet att utfärda särskilda förelägganden jämlikt 151 §. 3 mom. överensstämmer i stort sett med andra och tredje styckena i 12 kap. 10 § 1941 års förslag till livsmedelsstadga. Måhända bör man här, såsom länsstyrelsen i Kalmar län påyrkat, stadga, att endast skäliga kostnader skola gäldas av varans innehavare. Däremot torde det icke vara nödvändigt att i författningstexten angiva, att inkomst av vara, som under hälsovårdsnämndens kontroll användes till tekniskt bruk eller till föda åt djur, skall tillgodoföras varans ägare. Uppenbart är, att beslut om omhändertagande, varom här är fråga, ofta måste meddelas med stor snabbhet. Detsamma kan gälla förbud, som avses i 143 eller 145 §§. Det har därför ansetts lämpligt, att i livsmedelsstadgan införa bestämmelse om att dylika beslut må meddelas av hälsovårdsnämndens ordförande, som dock skall göra anmälan därom vid nämndens nästa sammanträde. Bestämmelse härom har upptagits i 147 §. Däremot torde knappast vara lämpligt att tillerkänna sådan preliminär beslutanderätt åt hälsovårdstillsyningsman eller annan hos nämnden anställd person. 148 §.

Gällande

författningsföreskrifter.

Enligt 10 § 7 mom. och 45 §

7 mom. hälsovårdsstadgan gäller, att försäljare av födoämne eller dryckesvara, som omförmäles i paragrafen, är skyldig att på anmodan av hälsovårds-

341 nämnden meddela upplysning om vem som till honom levererat varan eller i densamma ingående beståndsdelar. 1941 års förslag. Enligt 12 kap. 11 § förslaget till livsmedelsstadga är envar som försäljer livsmedel eller förvarar eller forslar livsmedel, som är avsett att försäljas, eller bedriver servering åt allmänheten pliktig att på anmodan av hälsovårdsnämnden uppgiva, vem som till honom levererat livsmedel eller däri ingående beståndsdelar. Beträffande motiveringen till denna paragraf hänvisas till betänkandet s. 360—361. Mot den föreslagna bestämmelsen har erinran ej framställts i de däröver avgivna yttrandena. De sakkunniga. Förevarande paragraf har så gott som oförändrad övertagits från 1941 års förslag. Bestämmelsen är uppenbarligen av stor betydelse för livsmedelskontrollens effektiva handhavande. Bestämmelsen bör, såsom framhållits i 1941 års betänkande, gälla alla livsmedel, icke blott sådana, som äro otjänliga till människoföda.

Förevarande paragraf skrifter.

149 §. saknar motsvarighet i gällande

författningsföre-

1941 års förslag. I 12 kap. 12 § förslaget till livsmedelsstadga har upptagits bestämmelse av innehåll, att om hälsovårdsnämnd finner, att livsmedel saluhållits eller försålts under benämning, som jämlikt livsmedelsstadgan icke må användas för varan i fråga, underrättelse härom skall, vare sig åtal anställes eller icke, ofördröjligen delgivas den, som saluhållit eller försålt varan. Beträffande motivering se betänkandet s. 361. Mot den föreslagna bestämmelsen har erinran ej framställts i de över 1941 års betänkande avgivna yttrandena. De sakkunniga. Förevarande paragraf har i förhållande till 1941 års förslag något utvidgats till sin innebörd. Underrättelseskyldigheten gäller alltså icke blott det fall, att livsmedel saluhållits under otillåten benämning, utan även det att i livsmedelsstadgan givna märkningsföreskrifter icke iakttagits eller att livsmedlet eljest saluhållits utan att bestämmelserna i livsmedelsstadgan iakttagits. Paragrafen bör ses i samband med föreskriften i 152 §, att hälsovårdsnämnden i första hand skall söka nå rättelse med tjänliga föreställningar. Ofta torde en underrättelse om en begången felaktighet vara tillräcklig. 150 §. Gällande för fattnings föreskrift er. Enligt 28 § hälsovårdsstadgan gäller för hälsovårdsnämnd i stad och stadsliknande samhälle, att nämnden äger att, där den anser nödigt, till inställelse inför sig kalla envar, som bor eller uppehåller sig i staden. Sådan kallelse skall innehålla uppgift om

342 anledningen till densamma och bör, där så ske kan, delgivas senast dagen förut, I kallelse må utsättas vite för uteblivande utan förfall. Kommer icke den kallade och kan nämnden på förhandenvarande skäl icke avgöra ärendet, må nya kallelser med förhöjda viten meddelas. Motsvarande bestämmelse finnes icke beträffande hälsovårdsnämnd på landet. 1941 års förslag. I 12 kap. 13 § förslaget till livsmedelsstadga har upptagits motsvarande bestämmelse, gällande för såväl stad som land. Följande lydelse har föreslagits: I ärende angående livsmedelskontrollen äger hälsovårdsnämnd, där den anser nödigt, att till inställelse inför sig kalla envar som bor eller uppehåller sig inom hälsovårdsområdet. Sådan kallelse skall innehålla uppgift om anledningen till densamma och bör, där så ske kan, delgivas senast dagen förut. I kallelsen må utsättas vitt för uteblivande utan laga förfall; i sådant fall skall kallelsen delgivas skriftligen mot bevis. Kommer icke den kallade och kan nämnden ej på förhandenvarande skäl avgöra ärendet, må nya kallelser med förhöjda viten meddelas. Yttrandena över 1941 års förslag. Medicinalstyrelsen är tveksam, om 13 § bör gälla även landsbygden, och framhåller, att med de ofta mycket stora avstånden på landsbygden denna inställelseskyldighet kunde bli nog så betungande. Det finge förutsättas, att vid tillämpning av bestämmelsen behörig hänsyn toges till detta förhållande. Länsstyrelsen i Jönköpings län anför, att då för uteblivande utan laga förfall i anledning av sådan kallelse, som avsåges i förevarande paragraf, finge utsättas vite, det ej syntes rimligt, att sådan kallelse skulle kunna delgivas så sent som dagen förut. Utan att kunna förete laga förfall torde en sakägare likväl understundom ha svårt att endast efter en dags varsel hörsamma sådan kallelse. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför, att den här givna befogenheten möjligen vad landsbygden anginge borde begränsas så, att hälsovårdsnämnden berättigades förelägga viten, som icke överstege visst belopp, varemot syntes böra överlämnas åt länsstyrelsen att förelägga högre viten. De sakkunniga. Enligt de sakkunnigas mening bör i fråga om gemensamma bestämmelser så långt möjligt överensstämmelse i sak råda mellan livsmedelsstadgan och hälsovårdsstadgan. På grund härav synes förevarande bestämmelses giltighet åtminstone för närvarande böra begränsas till område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad äro gällande. Visserligen torde behov av motsvarande bestämmelse finnas även för landsbygden, men detta är icke ett speciellt problem för livsmedelskontrollen. Det torde vara lämpligt, att problemet upptages under den nu pågående översynen av hälsovårdsstadgan. 151 §. Gällande författningsföreskrifter. Enligt 29 och 53 §§ hälsovårdsstadgan äger hälsovårdsnämnd, då nämnden antingen omedelbart eller

343 efter förutgångna råd eller anvisningar finner sig böra i särskilt fall meddela föreläggande eller förbud, fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet eller förbudet till efterrättelse, därest ej särskild påföljd härför finnes bestämd i hälsovårdsstadgan, annan allmän författning eller stadgande, som tillkommit i den ordning 30 § om förmäler. I 57 § hälsovårdsstadgan föreskrives, att om någon underlåter att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd, som jämlikt stadgan eller de i enlighet därmed givna föreskrifter åligger honom, och icke genast eller inom föreskriven tid efter därom från hälsovårdsnämnden erhållen tillsägelse fullgör vad han försummat eller icke kan anträffas med sådan tillsägelse, nämnden äger att, där så anses nödigt, låta på den försumliges bekostnad verkställa arbetet eller åtgärden mot lega. 1941 års förslag. I 12 kap. 14 § 1 mom. förslaget till livsmedelsstadga har upptagits bestämmelse av följande lydelse: Hälsovårdsnämnd äger antingen omedelbart eller efter förutgångna råd eller uppmaningar i särskilt fall meddela föreläggande eller förbud, som finnes erforderligt för efterlevnaden av denna stadga och de ytterligare föreskrifter beträffande livsmedelshanteringen, som med stöd av 1 § kunna vara meddelade för hälsovårdsområdet. Nämnden må fastställa, vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet eller förbudet till efterrättelse, där ej särskild påföljd härför finnes bestämd i denna stadga, annan allmän författning eller sådana föreskrifter, som ovan sägs. I 2 mom. av samma förslag har upptagits bestämmelse av enahanda lydelse som 57 § hälsovårdsstadgan. Beträffande motivering, se s. 362 i betänkandet. I de över 1941 års förslag avgivna yttranden ha i frågavarande bestämmelser icke mött någon erinran. De sakkunniga. De i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna äro av i sak samma innehåll som 29, 53 och 57 §§ hälsovårdsstadgan och 12 kap. 14 § 1941 års förslag till livsmedelsstadga. Paragrafen har emellertid underkastats en viss formell överarbetning, vilken delvis påkallats med hänsyn till det nu föreliggande förslagets utformning i andra delar. Därjämte har det ansetts lämpligt, att i 1 mom. tydligare angiva, att det här är fråga allenast om föreläggande av vite, däremot icke om utdömande, vilket ankommer på allmän domstol. 152 §. Gällande för fattnings före skr if ter. I hälsovårdsstadgan finnes icke någon motsvarighet till förevarande paragraf, men däremot i giftstadgan, där det i 32 § heter, att där hälsovårdsnämnd, vilken det åligger att övervaka efterlevnaden av vissa i giftstadgan givna föreskrifter, icke genom tjänliga föreställningar kan åstadkomma rättelse vid förefallande missbruk, nämnden bör anmäla förhållandet till polismyndigheten i orten. 1941 års förslag. I 12 kap. 15 § förslaget till livsmedelsstadga har upptagits följande bestämmelse:

344 Då förseelse emot denna stadga eller i enlighet med densamma meddelade föreskrifter yppas, bör hälsovårdsnämnden i allmänhet söka verka rättelse genom tjänliga föreställningar. Efterkommas ej dessa eller finner nämnden av annan anledning åtal böra ske, har nämnden att om förhållandet göra anmälan hos allmänna åklagaren. Yttrandena över 1941 års förslag, Landsfogden i Örebro län, med vilken länsstyrelsen i länet instämt, ifrågasätter, om förevarande bestämmelse erhållit en lycklig formulering, och framhåller, att det enligt hans mening icke vore tillrådligt att överlämna åt hälsovårdsnämnden att pröva, om begångna förseelser skulle åtalas eller ej. Varje straffbelagd förseelse, som komme till nämndens kännedom, borde i stället av nämnden anmälas till allmänne åklagaren, till vilken sålunda prövningen av åtalsfrågan borde överlåtas. Hälsovårdsnämnden i Halmstad har intet att erinra mot andemeningen i den föreslagna bestämmelsen, men anför följande: Emellertid förekommer givetvis förseelser av den art, att de uppenbarligen böra föranleda åtal. I sådana fall torde det vara brukligt att hälsovårdstillsyningsmännen omedelbart göra anmälan härom till allmänna åklagaren, vilken ju för övrigt kan åtala oavsett på vilket sätt han erhållit kännedom om förseelsen. De föreslagna bestämmelserna i § 15 synas kunna leda till att hälsovårdstillsyningsmännen böra inrapportera förseelser till nämnden men däremot ej göra anmälan till åklagaren. Då det torde vara vanligt, att nämnden sammanträder blott en gång i månaden, såvida icke särskild anledning till extra sammanträde givits, måste ofta avsevärd tidsutdräkt vållas därigenom att varje fråga om åtal skall prövas av nämnden. Understundom, exempelvis i fall av uppenbart snusk vid hanterandet av livsmedel, är det av vikt att förseelsen snabbt föranleder näpst, och det förefaller onödigt att avvakta ett i nämnden fattat beslut. Då för övrigt annat icke torde behöva befaras än att nämnden i de fall, där sådant tillvägagångssätt är lämpligt, söker verka rättelse genom föreställningar och att frågor om åtal bliva föremål för nämdens prövning, såframt sakens beskaffenhet det tarvar, men ifrågavarande bestämmelse kan vara ägnad att onödigtvis klavbinda nämnden och de nämnden underställda tjänstemännen vid livsmedelskontrollens handhavande, synes bestämmelsen kunna helt uteslutas. De sakkunniga. De sakkunniga äro övertygade om att en livsmedelskontroll för att bliva effektiv bör bedrivas med lampor. I ett stort antal fall — säkerligen flertalet fall — är det så att en förseelse mot livsmedelsstadgan begåtts av oförstånd och att rättelse kan vinnas genom endast ett påpekande av sakförhållandet. De sakkunniga ha därför ansett ifrågavarande bestämmelse i 1941 års förslag böra bibehållas i det nu föreliggande förslaget och även något skärpas på sådant sätt, att anmälan först bör ske till hälsovårdsnämnden. Härigenom har man velat framhäva den ställning exempelvis statspolisen skall intaga till hälsovårdsnämnden, varom talats i allmänna motiveringen (s. 110). Att märka är även, att såsom konsekvens härav förseelse mot livsmedelsstadgan gjorts till angivelsebrott. Av naturliga skäl bör anmälan till hälsovårdsnämnd icke vara nödvändig för statens institut för folkhälsan, exempelvis i det fall att under institutets systematiska undersökningar av livsmedelsmarknaden, förseelse mot livs-

345 medelsstadgans bestämmelser uppdagas. Givetvis bör emellertid samma princip gälla även här, nämligen att man så långt möjligt försöker ernå rättelse genom tjänliga föreställningar. Härvid kan i vissa fall vara lämpligt, att dylika föreställningar lämnas genom hälsovårdsnämnden. Vad nu sagts gäller jämväl länsstyrelse. I konsekvens härmed har i 158 § stadgats, att för förseelse mot livsmedelsstadgan åtal må äga rum jämväl efter angivelse av länsstyrelse eller, i vissa angivna fall, efter angivelse av statens institut för folkhälsan. 13 kap. Ansvarsbestämmelser m. m. De i förevarande kapitel upptagna bestämmelserna torde icke erfordra utförligare motivering. I 153 och 154 §§ ha upptagits de egentliga straffbestämmelserna, varjämte i 153 § — i motsats till vad fallet var i 1941 års förslag till livsmedelsstadga — upptagits föreskrift om förverkandepåföljd för där avsedda förseelse. De sakkunniga ha ansett nödvändigt att för de förseelser, som avses i 153 §, straffet skall kunna förenas med förverkandepåföljd. Straffsanktionen ensam kan i dessa fall bliva för svag, särskilt som förseelserna ansetts icke vara av den art, att frihetsstraff bör komma i fråga, I fråga om 155 § må hänvisas till att jämlikt 30 § 3 mom. 1919 års hälsovårdsstadga för överträdelse av stadgande, som utfärdats med stöd av samma paragraf, böter av från och med 5 till och med 1 000 kronor må föreskrivas (numera dagsböter). Motsvarande föreskrift finnes i 54 § beträffande hälsovårdsordning på landet. Självfallet bör enahanda bestämmelse gälla beträffande sådan lokal föreskrift, som utfärdas med stöd av livsmedelsstadgan. Sekretessbestämmelserna i 156 § ha utformats i nära överensstämmelse med motsvarande stadganden i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949. Föreskrift om husbondeansvar finnes intaget i 13 kap. 6 § 1941 års förslag till livsmedelsstadga, Enahanda föreskrift — med viss mindre ändring av redaktionell natur — har intagits i 157 § nu förevarande förslag. Bestämmelsen i 158 §, att förseelse, varom här är fråga, får åtalas av allmän åklagare allenast efter angivelse av hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse eller, i vissa fall, av statens institut för folkhälsan, sammanhänger med den princip, som kommit till uttryck i 152 §, till vilken hänvisas. Beträffande fullföljdsbestämmelserna i 160 § må följande anföras. I 60 § 1919 års hälsovårdsstadga stadgas, att mot sådana av länsstyrelse fastställda påbud, som i 30 och 54 §§ omförmälas, ävensom mot de föreskrifter och åtgärder, vilka det enligt stadgan tillkommer hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse att meddela eller vidtaga, äger den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen inskränkt att anföra besvär, över hälsovårdsnämndens beslut hos länsstyrelsen inom trettio dagar efter delfåendet och över länsstyrelsens beslut inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd. Vidare stadgas, att där hälsovårdsnämnd eller

346 länsstyrelse prövar nödigt så förordna, beslut länder utan hinder av besvär till efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva i vederbörlig ordning beslutat. I 1941 års förslag till livsmedelsstadga finnas motsvarande bestämmelser upptagna i 12 kap. 16 §, varvid dock gjorts det tillägget, att om ändringssökandet avser beslut om åtgärd, som omförmäles i 10 § tredje stycket (oskadliggörande av omhändertagen vara) och sökanden omedelbart efter erhållen del av beslutet hemställt, att med åtgärden måtte anstå, denna likväl icke må företagas, förrän 48 timmar förflutit efter varans undersökning, såvida ej åtgärdens uppskjutande medför sanitära olägenheter. I nu förevarande förslag har ifrågavarande bestämmelse undergått omarbetning av i huvudsak redaktionell art. Tillagts har dock bestämmelse om fullföljd mot beslut i vissa fall av statens institut för folkhälsan. Dessutom har, efter mönster av bland annat nu gällande byggnadsstadga, besvärstiden i fråga om hälsovårdsnämnds beslut bestämts till en månad från delfåendet. 14 kap. Övergångsbestämmelser. Icke heller de i förevarande kapitel intagna övergångsbestämmelserna torde i allmänhet erfordra särskild motivering. Beträffande 162 § må anföras, att dylika bestämmelser äro nödvändiga för en övergång från det hittillsvarande systemet till det i 18 § nu förevarande förslag föreskrivna. De sakkunniga ha sökt utforma övergångsbestämmelsen på sådant sätt, att övergången blir så smidig som möjligt. Det har då varit naturligt att beträffande lokaler, beträffande vilka hälsovårdsnämndens tillstånd hittills icke erfordrats, i allmänhet låta det hela fortgå, så länge rörelsen bedrives av samma person som vid livsmedelsstadgans ikraftträdande, men att låta stadgans bestämmelser i full utsträckning träda i tillämpning vid överlåtelse av rörelsen. Emellertid kunna givetvis sådana förhållanden föreligga, att hälsovårdsnämnden redan dessförinnan anser sig böra ingripa. I sådant fall bör hälsovårdsnämnden upptaga frågan till prövning, och bör då kunna underkänna lokal, som icke uppfyller föreskrivna villkor. I 169 § föreslås bland annat, att förordningen den 29 juni 1917 angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen och fodermedel skall upphävas. Förordningens bestämmelser ersättas i huvudsak av livsmedelsstadgan. Emellertid bör framhållas, att förordningen numera avser även fodertran, som icke beröres i livsmedelsstadgan. De sakkunniga anse, att förordningen i denna del bör ersättas av en ny författning, men de sakkunniga ha icke ansett sig böra utarbeta förslag härtill. Beträffande 170 § må nämnas, att i övergångsbestämmelserna till 1941 års förslag till livsmedelsstadga upptogs föreskrift om att genom stadgan skulle upphävas »vad som finnes i särskilda hälsovårdsordningar stridande mot denna stadgas bestämmelser».

347 I yttrandena över 1941 års förslag har från åtskilliga håll mot detta stadgande anmärkts, att därigenom många lokala föreskrifter, som äro strängare än hälsovårdsstadgan skulle komma att upphävas, vilket skulle innebära förlust av de landvinningar, som hygienen på många håll gjort. De sakkunniga ha upptagit en liknande föreskrift i 170 § första stycket. Beträffande innebörden av föreskriften bör följande anföras. Föreskrift, varom här är fråga, blir stridande mot livsmedelsstadgan antingen om den avser förhållande, beträffande vilket lokal föreskrift jämlikt 5 § livsmedelsstadgan icke får meddelas, eller också innebär eftergift av de minimikrav, som livsmedelsstadgan i olika, hänseenden innehåller. Att föreskrift är strängare än livsmedelsstadgan innebär däremot i och för sig icke, att den är stridande mot densamma. De sakkunniga anse emellertid lämpligt, att i samband med stadgans ikraftträdande en översyn göres av de särskilda kommunernas matvarustadgor och liknande bestämmelser. Denna översyn, som givetvis icke kan ske på en gång utan får äga rum så småningom, bör äga rum i samråd med samarbetsrådet för livsmedelshygien. Föreskrifter i dessa hänseenden ha intagits i 170 § andra stycket. Normalmatvarustadga. Såsom angivits i motiveringen till 5—12 §§ ha de sakkunniga ansett normalmatvarustadgan böra upptagas såsom en bilaga till livsmedelsstadgan. Beträffande de särskilda bestämmelserna i normalmatvarustadgan ämna de sakkunniga i allmänhet icke ingå på någon särskild motivering. Blott vissa allmänna synpunkter av principiell betydelse skola här anföras. Såsom förut anförts upptog 1941 års betänkande ett förslag till normalmatvarustadga, beträffande vilket angavs, att det närmast vore avsett för medelstora städer och andra samhällen men att det med mindre jämkningar torde lämpa sig för både större och mindre orter. Beträffande förslagets närmare innehåll hänvisas till betänkandet s. 47—57. I yttrandena över 1941 års betänkande har förslaget på många håll blivit föremål för en ingående granskning. Någon fullständig sammanfattning av yttrandena i dessa delar anse de sakkunniga icke nödvändigt att här lämna. En sådan sammanfattning har emellertid utarbetats av de sakkunniga och kommer att i maskinskrivet skick överlämnas samtidigt med betänkandet. Yttrandenas innehåll i vissa allmänna hänseenden torde emellertid böra beröras redan här. Från vissa häll, särskilt från handelskammarhåll framhålles, att stadgeförslagets bestämmelser ofta ha alltför kategorisk karaktär och att bestämmelserna därför mångenstädes behöva uppmjukas. Följande yttranden må anföras. Stockholms handelskammare anför bl. a, Om det å ena sidan måste betecknas såsom ett angeläget önskemål att genom normerande föreskrifter arbetet på butikskulturens höjande underlättas, är det dock å andra sidan viktigt, att icke genom alltför vittgående krav rörelseidkarna

348 betungas över hövan. Efterlevnaden av sådana föreskrifter kommer att medföra ökad belastning för stora grupper av företagare, ofta hörande till de minst bärkraftigas kategori. Därför är det av vikt a t t avväga, huruvida den uppoffring, som kräves av dem, verkligen tjänar ett trängande och betydelsefullt allmänt intresse. Ytterst måste skärpta ekonomiska bördor på företagarna vara ägnade att medföra en fördyring av distributionen. Det torde icke vara lämpligt att, såsom fallet är på vissa punkter i förslaget, ge bestämmelserna en alltför kategorisk och snäv formulering, t. ex. att taket skall vara oljemålat. Det synes fullt ut lika ändamålsenligt, om taket utgöres av glas, kakelplattor eller dylikt eller också är kalkstruket. På liknande sätt böra andra kategoriska formuleringar uppmjukas. Förslaget innehåller ett flertal bestämmelser rörande en viss matvarufördelning. varigenom försäljningen av åtskilliga uppräknade livsmedel förbehålles butiker av särskild typ. Påtagligen är en sådan fördelning ägnad att fördyra varudistributionen samt förhindra dess smidiga anpassning efter allmänhetens skiftande krav. Såvitt handelskammaren kunnat finna, saknar en så långt gående matvarufördelning stöd i hälsovårdsstadgan, vilket givetvis bör mana till varsamhet vid stadgans utformning. Dessutom bör påpekas den stora risk, som är förenad med att genom ekonomiskt betungande föreskrifter belasta livsmedelsfabriker inom visst område, medan några motsvarande bestämmelser icke gälla på andra håll. Om normalmatvarustadgan exempelvis skulle genomföras för Stockholms vidkommande men icke för angränsande städer och områden, vore det att befara, a t t huvudstadens livsmedelsindustri skulle komma i ett sämre läge än sina konkurrenter på platser, där stadgan icke tillämpades. Detta skulle givetvis lända till förfång icke blott för livsmedelsindustrien i Stockholm utan även för de syften, som normalmatvarustadgan är avsedd att tillgodose. Slutligen får handelskammaren föreslå, att den praxis, som på vissa håll, t. ex. i Stockholm, utbildat sig i så måtto, att de kommunala myndigheterna före fastställande av matvarustadga inhämta näriiigsorganisationernas synpunkter på frågan, lagfästes genom intagande i hälsovårdsstadgan av bestämmelse av angiven innebörd. Smålands anföra:

och

Blekinge

handelskammare

s a m t Skånes

handelskammare

Inom livsmedelshandeln har tendensen de senaste årtiondena gått i riktning mot en allmän höjning av butikernas standard. Denna höjning måste i och för sig hälsas med tillfredsställelse. Den tävlan, som uppstått mellan olika företagare och företagsformer i fråga om inredningen av butikerna, har emellertid emellanåt lett till påtagliga överdrifter. En viss återhållsamhet synes här vara att anbefalla, då det torde vara av vikt att en ytterligare fördyring av distributionen förhindras. Utifrån denna utgångspunkt måste handelskamrarna ställa sig avgjort kritiska till ett flertal av de föreslagna föreskrifterna. Såvitt handelskamrarna kunna bedöma har förslaget nämligen i vissa avseenden kommit att uppställa alltför högt uppdrivna krav i fråga om butikernas standard, vilka krav, även om de kanske k u n n a vara i och för sig önskvärda, icke torde vara ur hygienisk synpunkt oundgängligen påkallade. Därest de åsyftade föreskrifterna skulle mera allmänt intagas i matvarustadgorna för landets olika kommuner, skulle sannolikt i ett stort antal dylika lokaler över hela landet ändrings- och förbättringsarbeten bli erforderliga, vilka skulle åsamka näringslivet betydande kostnader och därigenom vara ägnade att fördyra distributionen. I förslaget föreskrives bl. a. för åtskilliga lokaler, att taken skola vara oljemålade. Beträffande nyuppförda lokaler torde oljemålning vara direkt olämplig, i det att sådan behandling av taken averfarenhet medför, att fukt kvarstannar i bjälklagen. I allmänhet torde man icke i butikslokaler och ofta ej heller i fabrikslokaler ha annat än kalkade tak; några

349 hygieniska olägenheter ha icke av vederbörande lokala hälsovårdsmyndigheter ansetts förknippade därmed. Då oljemålningen dessutom ställer sig väsentligt dyrare än kalkstrykningen, vilja handelskamrarna förorda, att föreskrifterna i denna del mildras, så att även kalkade tak bli tillåtna. Handelskamrarna anse sig icke kunna underlåta framhålla nödvändigheten av att vid uppgörande av kommunala matvarustadgor nödig hänsyn tages till de ekonomiska konsekvenserna för vederbörande näringsidkare av stadgans föreskrifter i olika avseenden. Vissa garantier borde uppställas för att icke matvarustadgorna komma a t t innehålla alltför höga standardfordringar. I överensstämmelse med den praxis, som å vissa håll utbildat sig, bör kommunal matvarustadga sålunda icke antagas, utan att näringsidkarna på platsen genom sina organisationer dessförinnan beretts tillfälle y t t r a sig. Å a n d r a s i d a n göres i vissa y t t r a n d e n gällande, a t t förslaget icke tillräckligt tillgodoser de hygieniska s y n p u n k t e r n a . S å l u n d a framhåller svenska provinsialläkareföreningen, a t t förslaget h a d e m i n d r e o m f a t t n i n g och i n n e h å l l än vad dylika s t a d g o r n u m e r a h a d e på m å n g a ställen i vårt land och a t t det, då man h a d e a n l e d n i n g a t t t r o att förslaget skulle a n t a g a s s n a r a r e i i n k n a p p a d än i u t v i d g a d form, s y n t e s vara en svaghet, att förslaget icke innehölle, vad som redan n u vore n o r m i betydelsefulla d e l a r av r e d a n tillkomna stadgor. Förste stadsläkaren i Göteborg är oviss a n g å e n d e i n n e b ö r d e n av b e g r e p p e t n o r m a l m a t v a r u s t a d g a och fortsätter: Skall den uppfattas som en kompromiss-stadga, sålunda varken god eller dålig? Eller skall den uppfattas som uttryck för vad man för närvarande anser vara fullt acceptabelt för flertalet kommuner och städer? Härom får man ej besked i annan form än att det uppgjorda förslaget lämnar rum för talrika anmärkningar. Som jag ser saken ha de sakkunniga gått en mindre lämplig väg. Långt bättre hade varit om de utfört en topprestation och skapat en förebild, mot vilken ingen egentlig anmärkning kunnat framställas. Med ett sådant idealförslag som kontrolllikare hade man kanske kunnat stimulera kommunerna till en kraftansträngning för att få till stånd en möjligast god lokal livsmedelslagstiftning. När nu en del hälsovårdsnämnder pröva försöket att på egen hand göra upp ett förslag till matvarustadga, som överbjuder de sakkunnigas, kommer det sistnämnda att betraktas som maximiprestation. Vad därutöver är anses vara av ondo. Möjligen kan invändas, a t t en mindre sakkunnig hälsovårdsnämnd endast med svårighet bedömer, på vilka punkter den kan stanna nedanför idealstadgan. Denna svårighet hade i så fall kunnat avhjälpas därigenom att de sakkunniga lagt fram tvenne förslag till matvarustadgan, ett av idealnatur och ett något mindre krävande. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att om förslaget till matv a r u s t a d g a i framtiden skulle få s ä t t a sin p r ä g e l p å de lokala m a t v a r u s t a d gorna, följden skulle p å inånga håll bli en t i l l b a k a g å n g och försämring av för : h å l l a n d e n a , vilket icke vore att r e k o m m e n d e r a . L ä n s s t y r e l s e n förordar förslaget a t t u p p r ä t t a två förslag till n o r m a l m a t v a r u s t a d g a , Förste provinsialläkaren i länet finner icke lämpligt i h y g i e n i s k t a v s e e n d e att n o r m a l m a t v a r u s t a d g a u t f ä r d a s och anför h ä r o m : Redan nu finnas åtskilliga matvarustadgor, vilka innehålla bestämmelser, som från sanitär synpunkt äro avsevärt bättre än normalstadgeförslaget. Det är därför troligt, att dessa orter eller samhällen skulle utsättas för onödig press att »uppmjuka» sina matvarustadgor till överensstämmelse med normalstadgan. Icke heller synes mig en normalmatvarustadga komma att främja antagandet eller

350 fastställandet av alltmer tillfredsställande och bättre matvarustadgor, utan tvärt, om i stället bliva en spärr mot förbättringar. Det torde icke vara svårt för en hälsovårdsnämnd eller annan för frågan intresserad att erhålla uppgift om i tryck befintlig lämplig stadga att i huvudsak tjäna till ledning vid upprättandet av en ny eller ändrad matvarustadga. Förste provinsialläkaren i Örebro län anför, att om livsmedelsstadgan skall fastslå minimifordringarna på området en normalmatvarustadgas föreskrifter borde närma sig maximifordringarna i avsevärt högre grad än vad förslaget innebure. Härigenom kunde de olika samhällena i mån av behov och önskningar gradera sina krav inom en bredare marginal. Om en normalstadga utfärdats, vore det föga sannolikt att ett samhälle överbjöde där uttryckt uppfattning om önskvärd standard. Denna senare hotade att sänkas genom föreliggande förslag. Förste provinsialläkaren i Västernorrlands län finner anmärkningsvärt, att förslaget hade mindre omfattning och innehåll än vad dylika stadgor nu hade på många ställen i landet. Stadsveterinären i Lund anför bl. a,: En normalstadga, vare sig sådan som den föreslagna eller sådan i allmänhet, kan icke medföra endast de angivna fördelarna, utan har även att räkna med de alltid sig påminnande olägenheterna. Den på auktoritativt sätt tillkomna stadgan kommer att bli alltför normerande. Utvecklingen skall väl alltjämt gå vidare. Det skall efter det givna föredömet i fortsättningen bli än mer svårt än förr att få lokal kommunal framgång för något nytt, som går utanför eller över det, som förordats av livsmedelssakkunniga och fastställts av medicinalstyrelsen. Många eller flertalet av de nu erkända hygieniska föreskrifterna, som tillsammans utgöra innehållet i hälsovårds- och matvarustadgorna och som nu finnas i förslagen, ha först uppstått som ett lokalt önskemål eller behov, som därefter oftast med svårighet förts genom hälsovårdsnämnd, fullmäktige, länsstyrelse för att först efter överklagande och Kungl. Majrts i regeringsrätten givna förklaring bliva till stadga, som senare fått efterföljd i det ena samhället efter det andra, De sakkunniga. Vid utformandet av ifrågavarande förslag ha de sak kunniga låtit sig i huvudsak ledas av följande principer. 1. Förslaget är ett resultat av en sådan avvägning mellan hygieniska och ekonomiska synpunkter, varom talats i allmänna motiveringen. Säkerligen kommer från hygieniskt håll anmärkning att göras mot förslaget under påstående, att om förslaget genomföres, detta på många håll i landet kommer att innebära ett steg bakåt i hygieniskt hänseende. Emellertid vilja de sakkunniga framhålla, att vad som ur rent hygienisk synpunkt framstår såsom idealet icke nödvändigtvis behöver vara det bästa, om man granskar det även ur andra synpunkter. Det gäller därvid att i varje särskilt fall göra en noggrann avvägning mellan föreliggande hygieniska risker och olägenheterna ur praktisk synpunkt, Förhållandevis obetydliga hygieniska risker få icke föranleda stränga, ur praktisk synpunkt olämpliga föreskrifter eller förhindra vidtagandet av praktiska åtgärder. Å andra sidan måste självfallet ofrånkomliga hygieniska krav upprätthållas. 2. De sakkunniga anse det vara tillräckligt med en normalmatvarustadga.

351 Särskilt efter den senaste tidens utveckling äro skiljaktigheterna mellan olika slag av kommuner icke större än att samma stadga bör kunna, tjäna som norm för dem alla. Normalmatvarustadgan är ju icke bindande utan är alltjämt av konsultativ karaktär. Avvikelser från densamma medför endast skyldighet att inhämta yttrande från samarbetsrådet för livsmedelshygien. Genom detta råds förmedling torde snart klarhet vinnas, vilka avvikelser som anses lämpliga beträffande kommuner av olika kategorier. 3. Normalmatvarustadgans egenskap av komplement till livsmedelsstadgan har strikt upprätthållits. Bestämmelser, som redan finnas i livsmedelsstadgan upprepas icke, men vid behov göres hänvisning till dylika bestämmelser. 4. Så gott som alla detaljföreskrifter av ren byggnadsteknisk karaktär ha borttagits. Det har ansetts, att bestämmelserna härom lämpligen böra inflyta i byggnadsordningarna. Kvar står egentligen endast bestämmelsen om rumshöjden i livsmedelslokaler, vilken emellertid överensstämmer med byggnadsstadgan. 5. Bestämmelserna ha i så måtto uppmjukats, att absoluta föreskrifter om användande av visst material eller visst målningssätt och liknande undvikits. Man har i stället strävat efter att i bestämmelserna ange vad som åsyftas utan att binda uppnåendet av detta syfte vid visst förfaringssätt, Man säger exempelvis, att väggar och golv skola vara lätt tvättbara utan att närmare bestämma, vilket material el. d. som skall användas. Visserligen kan häremot invändas, att systemet kommer att vålla vissa svårigheter för de kontrollerande myndigheterna, som ju nu i det särskilda fallet måste visa, att det föreskrivna syftet icke uppnås med den använda metoden. Det synes dock de sakkunniga vara bättre att taga denna olägenhet och i stället få en smidigare tillämpning av bestämmelserna. Härigenom bindes icke heller den tekniska utvecklingen på området. Vissa synpunkter torde böra anföras beträffande de bestämmelser i normalmatvarustadgan, som innebära begränsning av de varor, som få saluhållas i en affär av visst slag. Bestämmelser i detta hänseende finnas i flera paragrafer i 1941 års förslag till normalmatvarustadga. Sålunda stadgas i 9 § 2 mom., att utan särskilt tillstånd av hälsovårdsnämnden må i lokal, avsedd för försäljning huvudsakligen av kött, fläsk och charkuterivaror, förutom kött och charkuterivaror saluhållas allenast fågel, villebråd, blod, rökt fisk, kokta skaldjur, smör, magarin, ister, smält fett, ost, bröd i originalförpackning eller vaxat papper, konserver på slutna kärl samt malt- och läskedrycker. Därjämte må saluhållas grönsaker och rotfrukter, dock icke potatis därest de förvaras på sådant sätt, som i varje särskilt fall kan av hälsovårdsnämnden godkännas. — I 9 § 3 mom. stadgas, att i speceriaffär kött och fläsk, icke rökta charkturivaror samt lagad mat får saluhållas, allenast om för dessa varors förvaring finnes lämpligt kylskåp eller kyldisk. — Enligt 9 § 4 mom. får lagad mat

352 iörsäljas i köttbutik eller speceriaffär endast efter särskilt tillstånd av hälsovårdsnämnden, som därvid har att meddela nödiga föreskrifter rörande inredning och utrustning av rum, där maten tillredes, samt rörande matvarornas förvaring. — Enligt 10 § får i lokal, där färsk fisk försäljes, ej saluhållas andra varor än oplockad fågel, oflått vilt, skaldjur, konserver, grönsaker och rotfrukter. — I 11 § 2 mom. stadgas, att i lokal för handel med mjölk och grädde ej får saluhållas andra varor än mjölk, grädde, smör, margarin, flott konserver i hermetiskt slutna förpackningar, dock ej sill- och fiskkonserver, bröd, konditorivaror, choklad, karameller och andra sötsaker, ägg, malt- och läskedrycker, saft samt ost, såvida den förvaras i särskilt skåp. Dessa bestämmelser ha blivit föremål för vissa uttalanden i yttrandena över 1941 års förslag. Beträffande b e s t ä m m e l s e r n a i 9 § 2 m o m . om v a r u s o r t i m e n t e n i k ö t t a f f ä r e r framhålles i ett stort antal yttranden, att grönsaker och rotfrukter icke böra få saluhållas i samma lokal, som kött och charkuterivaror, varför sista meningen i förevarande bestämmelser bör utgå. Stockholms handelskammare säger sig icke kunna inse nödvändigheten av det ovillkorliga försäljningsförbudet i köttaffärer för potatis, desto mindre som varan i regel expedierades med s. k. potatisskopa och sålunda ej berördes med händerna. Då härtill komme, att allmänheten kunde ha ett berättigat intresse av att vid inköp av kött och fläsk samtidigt kunna förse sig med potatis, ansåge handelskammaren, att orden »dock icke potatis» borde utgå, Detsamma anser veterinärhögskolan. Handelskammaren i Gävle framhåller, att potatis borde kunna få försäljas, om den saluhölles i förpackningar och uppvägts i förväg. Sveriges charkuteri- och slakt er iidkares riksförbund, varmed Sveriges köpmannaförbund instämmer, anser, att förbudet mot saluförande av potatis i köttbutiker borde utgå, då potatis av gammalt saluhållits i dessa affärer och detta vore till stor fördel för kunderna. Det borde räcka med föreskrift om förvaring i avskild låda eller fack. I varje fall borde tillstånd kunna meddelas till försäljning av i förväg uppvägd och paketerad potatis. Hälsovårdsnämnden i Norrtälje finner olämpligt att låta förbudet träffa just potatis, då det icke torde vara mindre olämpligt att saluhålla morötter, kålrötter, rovor och dylikt i köttbutiker. Hälsovårdsnämnden i Älvkarleby anför, att om betryggande, av hälsovårdsnämnden godkända åtgärder vidtoges för undvikande av sanitära olägenheter vid potatisförsäljning i köttbutiker, tillstånd därtill borde kunna lämnas. Länsstyrelsen i Gotlands län anser potatis böra få försäljas i köttaffärer, då länsstyrelsen ej kunde finna några vådor därav ur hygienisk synpunkt men däremot fördelar ur allmänhetens. Hälsovårdsnämnden i Härnösand anser potatis böra jämställas med andra rotfrukter, om tillfredsställande anordningar vidtoges. Hälsovårdsnämnden i Växjö föreslår följande lydelse av 2 mom. I charkuteriaffär må, förutom kött, fläsk och därav beredda födoämnen icke försäljas eller förvaras andra varor än smör, margarin, ost, ägg, rökt fisk, kokta skaldjur, plockad fågel, flått villebråd, konserver, paketerade grönsaker samt paketerat matbröd.

353 Hälsovårdsnämnden i Halmstad vill ha förbud mot att garnera färskt kött med grönsaker. Hälsovårdsnämnden i Uddevalla anför, att då rotfrukter och maltdrycker icke borde få försäljas i charkuteributiker, dessa varuslag icke borde medtagas i den i förevarande moment förekommande uppräkningen av varor, som utan tillstånd fingo försäljas i charkuteributik. I ett stort antal yttranden uttalas, att endast plockad fågel och flått villebråd borde få försäljas i charkuteributik. Länsveterinären i Göteborgs och Bohus län yttrar, att vid kombinerad handel med köttvaror, rotfrukter och grönsaker särskild lokal borde ordnas för köttvarorna. Hälsovårdsnämnden i Skövde anser rotfrukter och grönsaker — utom tomater, lök, gurka och kokta rödbetor — icke böra få saluföras i köttaffärerna i sådana samhällen, där matvarustadga funnes. I fråga om b e s t ä m m e l s e r i 9 § 3 m o m . om f ö r s ä l j n i n g av k ö t t o c h f l ä s k i s p e c e r i a f f ä r e r föreslås i ett stort antal yttranden, att momentet skall utgå, då köttvaror icke böra få försäljas i speceriaffärer. Länsveterinären i Jönköpings län anför härom, att endast salta och rökta charkuterivaror borde efter prövning i varje fall kunna få försäljas i speceriaffär, om de förvarades på betryggande sätt. Försäljning av kött och charkuterivaror vid särskild disk eller avbalkning i speceriaffär, försedd med glasskydd och dylikt och där samma personal skötte expedieringen av de olika varuslagen, borde ej medgivas. — Länsveterinären i Malmöhus län framhåller, att i speceriaffär färskt kött, icke rökta charkuterivaror, köttfärs och lagad mat borde få saluhållas endast i paketerad form. Förhandenvaron av kylskåp och kyldisk lämnade skydd endast under varornas förvaring. I en speceriaffär förekommande varurikedom och många olika slag av lukt gjorde fördelning, vägning och annan öppen hantering av här avsedda känsliga födoämnen olämplig. Distriktsveterinärföreningen anser, att i speceriaffär färskt kött och fläsk, icke rökta charkutevaror, köttfärs och dylikt samt lagad mat borde få saluhållas endast i paketerad form. Smålands och Blekinge handelskammare och Skånes handelskammare anföra, att handelskamrarna i motsats till de sakkunniga vore av den meningen, att försäljningen av färskt kött och fläsk i speceributiker icke borde tillåtas. Färskt kött och fläsk borde — i överensstämmelse med vad som för närvarande gällde för flertalet städer — i varje fall vad städer och stadsliknande samhällen beträffade få säljas endast i särskilda för ändamålet inrättade butiker, underkastade de strängare hygieniska föreskrifter som gällde för dylika. Handelskammaren i Gävle anför, att anskaffande av kylskåp eller kyldisk icke borde vara tillräckligt för att få sälja charkuterivaror och lagad mat i speceriaffär. En omvandling av speceriaffärerna till en för dem väsensfrämmande karaktär torde ske i icke önskvärd utsträckning. Därför borde tillstånd föregås av behovsprövning av hälsovårdsnämnden. Förste provinsialläkaren i Kronobergs län säger, att försäljning av köttvaror eller lagad mat i speceriaffär borde få ske endast om lokalen är så stor, att den kunde avdelas t. ex. med en glas2 3 — 138 49

354 vägg, och rörelsen vore så stor, att köttförsäljningen kunde i huvudsak anförtros åt särskilda personer. Beträffande f ö r e s k r i f t e r i 9 § 4 mom. om f ö r s ä l j n i n g av l a g a d m a t i s p e c e r i b u t i k uttalas i många yttranden, att försäljning av lagad mat icke borde förekomma i speceributiker, varför mom. borde utgå. I fråga om b e s t ä m m e l s e r n a i 10 § om v a r u s o r t i m e n t e n i fiska f f ä r anför länsveterinären i Blekinge län, att grönsaker och rotfrukter icke borde få saluhållas i dylika affärer. Sundhetsinspektören i Stockholm finner handel med grönsaker och rotfrukter i fiskaffär ej böra medgivas. Länsstyrelsen i Jönköping anser det ej böra vara tillåtet att sälja potatis i fiskaffär, då där ofta såldes rökt fisk i skivor. Hälsovårdsnämnden i Gränna framhåller, att medgivande att sälja rotfrukter i färsk-fiskaffär vore en försämring mot vad som nu mångenstädes gällde. Förste provinsialläkaren i Stockholms län finner kombinationen fisk- och fruktaffär föga tilltalande. Länsveterinären i Göteborgs och Bohus län anser det böra tilläggas, att rotfrukter och grönsaker skola förvaras väl avskilda för övriga varor. Lantbruksstyrelsen anser bestämmelsen i sista punkten alltför kategorisk och anför: Särskilt på mindre platser kan det vara nödvändigt att i samma lokal, där fisk försäljes, även andra varor än de uppräknade få saluföras. Detta torde också kunna äga rum utan större sanitära olägenheter, under förutsättning att lokalen inredes på lämpligt sätt. Lantbruksstyrelsen inser väl, att normalmatvarustadgan är avsedd att tjäna endast till ledning vid utarbetande av lokala matvarustadgor och att jämkningar få företagas för mindre orter. Erfarenheten torde emellertid visa, att lokala organ i regel tämligen nära följa dylika normalbestämmelser. Även om det måhända bör gälla som regel, att endast de i denna paragraf uppräknade varuslagen få saluföras i fiskbutiker, synes dock i detta fall liksom i 9 § 2 mom. av ifrågavarande stadgeförslag böra tydligt utsägas, att hälsovårdsnämnden kan medgiva undantag från bestämmelsen i fråga. Göteborgs fiskhandlareförening framhåller — med instämmande av svenska fiskhandelsförbundet — att i Göteborgs fiskaffärer saluhölles, förutom de egentliga fisk varorna jämte grönsaker, även färsk frukt och tekniska artiklar, såsom tvättpulver, skurpulver, tvål, såpa och andra rengöringsmedel, samt dessutom snittblommor, toalettpapper och tändstickor. Enligt föreningens mening betydde tillhandahållandet av dessa varor i en och samma butik ej några olägenheter ur hälsovårdssynpunkt. En inskränkning i detta sortiment, sådant som de sakkunniga förordade, syntes därför kunna försvaras endast ur konkurrenssynpunkt. Föreningen förmenade emellertid, att detta icke kunde vara en matvarustadgas syftemål. E n inskränkning i sortimentet skulle medföra allvarliga rubbningar såväl i avseende på kundernas inköpsvanor som beträffande affärernas omsättningsförhållanden. Därigenom skulle också det ekonomiska underlaget för detta slag av affärer allvarligt hotas. Vad angår b e s t ä m m e l s e r n a i 11 § 2 m o m . om v a r u s o r t i m e n t e n i m j ö l k b u t i k e r anför lantbruksstyrelsen, att bland de varor, som skulle få säljas i mjölkbutik, saknades ett flertal, såsom mjöl, gryn, socker, te, honung,

355 alla i förpackat skick, vilka nu plägade säljas i mjölkbutikerna. Något skäl att utestänga dessa varor från mjölkbutikerna torde knappast finnas. Även silloch fiskkonserver i hermetiskt tillslutna förpackningar torde utan olägenhet kunna saluhållas i dylika butiker. Lantbruksstyrelsen ifrågasatte därför, om mejeributikernas varusortiment borde begränsas så starkt som här skett, då det måste leda till ökade kostnader för mjölkens distribution samt mindre bekväma inköp för konsumenterna. Svenska mejeriernas riksförening berör samma spörsmål och anför: Bland de varor, som icke upptagits såsom tillåtna, återfinnas ett flertal, som försäljas i mjölkbutiker, nämligen mjöl, gryn, socker, te, kakao, honung och silloch fiskkonserver, samtliga i förpackat skick, samt kaffe i hermetiskt slutna burkar. Ätt förbjuda försäljningen av dessa varor synes icke motiverat av hygieniska skäl utan måste tillskrivas ett önskemål att förehålla specerister och andra försäljningen därav. Riksföreningen anser sig därför ha anledning ifrågasätta, huruvida mjölkaffärernas sortiment bör begränsas i den omfattning, som de sakkunniga föreslagit. De mjölkaffärer, som för närvarande saluhålla de angivna som förbjudna förordade varorna, skulle genom att normalmatvarustadgan antoges för orten i fråga tillfogas en avsevärd inkomstminskning och i många fall nödgas upphöra med sin rörelse. En dylik utveckling synes föga lycklig, särskilt under nuvarande förhållanden, då mjölkaffärerna genom minskad eller i vissa fall helt försvunnen gräddförsäljning redan sett sina inkomster starkt beskurna. Riksföreningen ifrågasätter, därför, att genom uttrycklig bestämmelse i normalmatvarustadgan möjlighet bör finnas för redan i gång varande mjölkaffärer att alltjämt upprätthålla sitt varusortiment inom ramen för de varor, som ovan nämnts. Följande försäljare av mjölkprodukter i Göteborg, nämligen Göteborgs mjölkhandlareförening, aktiebolaget Lantbrukarnas mjölkcentral, Olof Asklunds ångbageriaktiebolag och aktiebolaget Mjölkförsäljning Direkt ha i ett gemensamt yttrande över 1941 års förslag gjort sig till tolk för liknande synpunkter. Det framhålles här att i betänkandet föreslagits långt gående inskränkningar beträffande det nu i allmänhet tillåtna varusortimentet i mjölkaffärerna, medan andra branscher inom livsmedelshandeln — undantagandes fisk- och charkuteribranscherna — i regel skulle tillerkännas fria händer härvidlag. Det hemställes därför, att enligt de blivande bestämmelserna varusortimentet i skilda butiker skulle helt anpassas efter fullgoda hygieniska skäl men att de lokala myndigheterna skulle, äga befogenhet att så formulera bestämmelserna, att inga onödiga ingrepp gjordes i en redan bestående ordning och att nya varor, som komme i marknaden, utan hinder skulle kunna saluföras i butiker, där hygieniska skäl icke hindrade detta. Hänsyn till alla förekommande distributionsformer borde därför tagas och dessa underkastas enahanda bestämmelser. Även Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anser begränsningen för snäv och förordar, att i mjölkbutik skola få försäljas alla varor, som konsumeras i samband med mjölk och som icke ta skada av eller skada andra, om de förvaras i mjölkbutik. Sveriges bageriidkareförening finner inskränkningen i försäljningsrätten onödig och framhåller, att bröd kunde obehindrat saluföras i speceri- och charkuteributiker utan särskilda föreskrifter.

356 <• Stockholms handelskammare anmärker visserligen, att flera paketerade födoämnen, som intimt sammanhängde med mjölkkonsumtionen, saknades bland de uppräknade tillåtna varuslagen. Handelskammaren biträdde dock de sakkunnigas förslag, då med hänsyn till temperaturförhållandena i mjölkbutikerna dessa varor icke lämpligen kunde lagras där. I momentet borde dock göras sådan omformulering, att det bleve otvetydigt, att orden »dock ej» hade avseende allenast på sill- och fiskkonserver och icke jämväl på bröd etc. Smålands och Blekinge handelskammare samt Skånes handelskammare anse ifrågavarande bestämmelse böra skärpas, så att konserver och ost icke finge försäljas i mjölkbutik. Samma yrkande har stadsveterinären i Malmö. Förste stadsläkaren i Malmö anser konserver icke böra få försäljas i mjölkaffär. Sundhetsinspektören i Stockholm anser köttkonserver icke böra få försäljas i mjölkaffär. Mot försäljning av ost i mjölkaffärer uttala sig stadsveterinärerna i Ystad, Göteborg och Gävle, svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien, förste provinsialläkaren i Kristianstads län, hälsovårdsnämnderna i Ystad, Uddevalla (erfarenheten visade, att föreskriften om särskilda förvaringsskåp ej erbjöde tillräcklig garanti, då skåpen i regel lämnades öppna), Almby och Gävle. Hälsovårdsnämnden i Eskilstuna anser endast ost i hel sluten förpackning böra få försäljas i mjölkbutik. Hälsovårdsnämnden i Karlskoga anser endast försäljning av färsk ost böra vara tillåten. I ett flertal yttranden uttalas, att skåp, vari ost förvaras i mjölkbutik, skall vara väl ventilerat. Hälsovårdsnämnden i Uddevalla anser maltdrycker ej böra få försäljas i mjölkbutik, då alltför ofta tomflaskor lämnades kvar med skvättar, som gåve obehaglig lukt. Svenska stadsläkareföreningen anför, att vid försäljning inom mjölkaffär av malt- och läskedrycker borde föreskrivas, att tomglas, som ofta vore förorenade, finge mottagas å särskild plats, där avlämnaren själv kunde ställa dem. Samma yrkande har hälsovårdsnämnderna i Uppsala, Eskilstuna och Flen. Svenska margarinfabrikanternas förening påpekar, att bland de uppräknade varorna saknades fettemulsion, som borde vara med. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare vill ha följande bestämmelse: »I speceributik må saluhållas mjölk och grädde i kapsylerade flaskor, om varan förvaras i kyldisk eller kylskåp. Utskänkning av sådan vara får dock ej förekomma i speceributiken.» I en den 4 september 1946 dagtecknad promemoria har kommittén för mjölkhandelns ordnande i Stockholm med omnejd uttalat betänkligheter mot de i normalmatvarustadgan upptagna bestämmelserna om begränsning av varusortimentet i mjölkbutikerna. Det framhålles här, att begränsningen av varusortimentet komme att göra mjölkbutiken mindre attraktiv för den köpande allmänheten, som därvid komme att hänvisas till de större livsmedelsaffärerna för inköp av sådana specerivaror, som eljest i regel inköptes tillsammans med mjölk och grädde. Det begränsade specerisortiment, som för närvarande fördes

357 i de s. k. mjölkenkelbodarna, vore en förutsättning för att denna typ av affärer skulle kunna existera. Det vore en målmedveten strävan såväl från handelns som från de stadsplanerande myndigheternas sida att till de centra för handel m. m., som skapades i förorterna, förlägga fullständiga, mycket välsorterade försäljningsställen för mjölk, specerier och kött och sedan komplettera dessa stora livsmedelsbutiker med i bebyggelsens perifera delar förlagda mindre butiker, ofta av enkelbodstyp för mjölk och paketerade specerivaror. Skulle en ändring företagas beträffande dessa senare mjölkbutikers varusortiment, syntes det kommittén, att fullständigt orimliga förhållanden skulle uppstå för husmödrarna vid inköp av livsmedel inom dessa stadsdelar. Då svårigheterna för hushållen att erhålla arbetskraft syntes bli allt större, borde i stället alla möjligheter att underlätta husmödrarnas varuinköp tillvaratagas. De sanitära olägenheterna vid försäljning av paketerade specerier såsom t. ex. havregryn, socker, mjöl m. m. kunde ej heller vara av den betydelse, att de påkallade ändring i den praxis, som nu i många år förelegat och som blivit en naturlig följd av livsmedelsdetaljhandelns utveckling under de senaste två årtiondena. De sakkunnigaha, ansett det nödvändigt att i normalmatvarustadgan bibehålla bestämmelser om sortimentsbegränsning i sådana livsmedelsbutiker, där ömtåliga livsmedel — kött, charkuterivaror, fisk och mjölk — saluhållas. Härvid ha de sakkunniga anlagt strängt hygieniska synpunkter på frågan. Enligt de sakkunnigas mening böra bestämmelser om sortimentsbegränsning gälla endast i den mån bärande hygieniska skäl kunna anföras för desamma. Vidare böra dessa skäl avvägas mot husmödrarnas intresse att vid sina livsmedelsinköp kunna begränsa sig till ett så litet antal butiker som möjligt. I jämförelse med normalmatvarustadgan i 1941 års förslag innebär det nu föreliggande förslaget den uppmjukningen, att i samtliga bestämmelser om sortimentsbegränsning angivits, att det är förbjudet att utan särskilt tillstånd av hälsovårdsnämnden saluhålla andra livsmedel än de angivna. Det synes nämligen de sakkunniga uppenbart, att fall kunna förekomma, då någon, som i en viss butik önskar försälja en vara, som enligt de gällande sortimentsbegränsningsreglerna icke får saluhållas i butiken i fråga, vidtager särskilda åtgärder för att eliminera de hygieniska olägenheterna av försäljningen i fråga. I sådant fall bör hälsovårdsnämnden, om den finner dessa åtgärder tillfredsställande ur hygienisk synpunkt, kunna medgiva avvikelse från huvudregeln. Beträffande utformningen av sortimentsbegränsningsreglerna i normalmatvarustadgan ha de sakkunniga ansett sig kunna tillmötesgå vissa önskemål, som framställts under diskussionerna. Sålunda ha frukt och bär upptagits såsom tillåtna varuslag i fiskbutiker. Även reglerna om sortimentsbegränsningen i nnjölkbutikerna ha uppmjukats. Med »erforderligt skydd» i sistnämnda regler avses sådant skydd, att fukten och andra förhållanden i lokalen icke menligt inverka på där förvarad förpacknings innehåll. Ost i oförpackat skick har icke up>ptagits bland de tillåtna varorna i mjölkbutik. Att märka är beträffande mjölkbutikerna, att sortimentsbegränsningen gäller endast butiker, där lösmjölk saluhålles. Enligt 21 § förslaget till livsmedels-

358 stadga skall nämligen flaskmjölk kunna saluhållas i vilken livsmedelsbutik som helst, under förutsättning att flaskorna förvaras i lätt rengörbart utrymme, försett med erforderliga anordningar för avkylning av varan. Denna bestämmelse är tvingande och får alltså icke upphävas medelst kommunala stadganden. Då mjölkförsäljningen alltmera övergår till flaskmjölkförsäljning, komma bestämmelserna om sortimentsbegränsning för mjölkbutikerna att så småningom förlora i betydelse. Anmärkas bör även, att bestämmelserna om sortimentsbegränsning i fiskbutiker på grund av 21 § förslaget till livsmedelsstadga icke gälla butik, där annan fisk icke saluhålles än djupfryst fisk, som förvaras i kylboxar. Beträffande frågan om saluhållande av rotfrukter och grönsaker i butik, där kött och charkuterivaror saluhållas, hänvisas till vad som anförts under 20 § livsmedelsstadgan.

Specialmotivering till övriga författningsförslag'. 1. Kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566). Här kan hänvisas till vad som anförts i kapitlet om livsmedelskontrollen i den allmänna motiveringen. De ändringar, som nu föreslås i stadgan, äro helt betingande av att stadgans bestämmelser om födoämnen och dryckesvaror överflyttats till livsmedelsstadgan. 2. Kungörelse om ändring i giftstadgan den 26 november 1943 (nr 877). Bestämmelserna i 27—30 och 32 §§ giftstadgan ha upptagits i livsmedelsstadgan och böra därför utgå ur giftstadgan. 30 § innehåller emellertid även vissa föreskrifter om barnleksaker och dinappar, vilka de sakkunniga icke ansett böra ingå i livsmedelsstadgan. De sakkunniga ha ansett lämpligt att överföra dessa föreskrifter till 25 § giftstadgan, som därför omarbetats. Av motiveringen till 13—17 §§ livsmedelsstadgan framgår, att jämväl bilaga 4 till giftstadgan bör upphävas. Vad beträffar bilaga 2 till giftstadgan har det — i motsats till vad som föreslagits i 1941 års betänkande — ansetts lämpligt, att bestämmelserna om beskaffenheten och märkning av de flaskor, i vilka ättika med en ättiksyrehalt överstigande 15 % få saluhållas i handeln, kvarstå i giftstadgan. Bestämmelserna ha dock omarbetats på sådant sätt, att de överensstämma med föreskrifterna i 128—130 §§ livsmedelsstadgan. I likhet med vad som föreslogs i 1941 års betänkande och av skäl som där anförts har föreskrift intagits om att flaskorna skola innehålla anvisning om hur innehållet skall spädas för att för hushållsbruk lämplig ättika skall erhållas. 3. Förordning om införsel och utförsel av margarin och margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen av dessa varor. Denna förordning upptager de bestämmelser i den nu gällande margarinkontrollförordningen, som icke lämpligen kunnat överflyttas till livsmedelsstadgan

359 men dock ansetts böra bibehållas. Därjämte innehåller förordningen de speciella föreskrifter rörande den särskilda margarinkontrollen, vilka ansetts erforderliga. Beträffande motiveringen härtill hänvisas till vad som anförts under 70—82 §§ livsmedelsstadgan. 4. Förordning om ändrad lydelse av 2, 6 och 7 §§ förordningen den 21 juli 1937 (nr 737) med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. 1941 års förslag upptog två särskilda ändringar i förevarande förordning. För det första föreslå livsmedelslagstiftningssakkunniga, att förordningen skall omfatta förbud icke blott att inom område i stad eller på landet, där hälsovårdsstadgans bestämmelser rörande stad gälla, försälja eller utbjuda opastöriserad mjölk utan även förbud att till området införa sådan mjölk. Vidare föreslås, att förordningens bestämmelser icke skola avse steriliserad eller kondenserad mjölk och icke heller mjölkpulver. Beträffande motiveringen till de föreslagna ändringarna hänvisas till s. 380—384 i betänkandet. I yttrandena över 1941 års förslag ha i dessa delar någon erinran icke framställts. De sakkunniga ha ansett sig böra upptaga förslaget om att förordningen icke skall vara tillämplig på koncentrerad (kondenserad) mjölk, steriliserad mjölk och mjölkpulver, men ha däremot icke medtagit utsträckandet av förbudet till att omfatta jämväl införsel till område av opastöriserad mjölk. Anledningen härtill är, att även i livsmedelsstadgan föreskrifter uteslutits, som avse förbud att till visst område införa varuslag. (Se motiveringen till 13—17 §§ och till 49—51 §§). Med hänsyn till att i livsmedelsstadgan införts särskilda bestämmelser om pastörisering av glassmassa, har pastöriseringsförordningens nuvarande bestämmelser om glass uteslutits. (Jämför motiveringen till 60 §). I 1941 års förslag upptogs även viss ändring i kungörelsen den 19 maj 1939 med föreskrifter rörande förfarandet vid pastörisering av till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. Ändringen innebar, att generellt förbud — utom i visst i kungörelsen angivet fall — skulle gälla mot ompastörisering av till människoföda avsedd mjölk eller grädde. Beträffande motiveringen härtill hänvisas till s. 384 i betänkandet. I yttrande över 1941 års förslag har medicinalstyrelsen anfört, att styrelsen ansåge ett absolut förbud mot ompastörisering av mjölk och grädde olämpligt och icke erforderligt. Fall förekomme, då ompastörisering av konsumtionsmjölk vore nödvändig. Dylik ompastörisering borde dock få äga rum endast efter tillstånd av medicinalstyrelsen och endast förekomma vid lågpastörisering (korttidspastörisering). Följande lydelse av sista stycket i 4 § pastöriseringskungörelsen föresloges: I annat fall än i första stycket sägs må ompastörisering av till människoföda avsedd mjölk eller grädde icke företagas utan medgivande av medicinalstyrelsen.

360 Svenska mejeriernas riksförening anser jämväl möjlighet böra föreligga till dispens från förbudet mot ompastörisering, förslagsvis på så sätt, att medicinalstyrelsen tillerkännes rätt att medgiva visst företag rätt att under iakttagande av de krav, som medicinalstyrelsen uppställer, företaga ompastörisering. Föreningen anför, att under nuvarande förhållanden, då mjölk måste föras till de större konsumtionsorterna från mycket långt bort belägna områden, behov av ompastörisering hade vid upprepade tillfällen framträtt. Skulle sådan icke kunna företagas, kunde risk uppstå, att mjölk icke längre kunde föras till konsumtionsorterna från dessa längre bort belägna områden, och mjölkbehovet i dessa orter löpte då fara att icke bli tillgodosett. De sakkunniga hålla före, att förbudet mot ompastörisering av mjölk och grädde bör upptagas men att förbudet bör göras dispensabelt, på sätt föreslagits av medicinalstyrelsen och svenska mejeriernas riksförening. Emellertid ha de sakkunniga ansett, att bestämmelsen härom bör intagas redan i pastöriseringsförordningen. Bestämmelsen bör då utformas på sådant sätt, att mjölk eller grädde, som efter att en gång ha undergått pastörisering ånyo pastöriserats, ej må inom område, varom här är fråga, försäljas såsom till människoföda avsedd mjölk eller grädde. Dispens bör dock kunna meddelas av Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av veterinärstyrelsen. Dispens bör kunna givas såväl för särskilda fall som genom generella föreskrifter. 5. Kungörelse om ändring i visst avseende av taxan den 8 december 1933 (nr 630) för arvode åt vissa i civil tjänst anställda veterinärer m. fl. 6. Förordning om ändrad lydelse av 27 § förordningen den 15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker. 7. Förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. Beträffande dessa författningsförslag, som nära överensstämma med motsvarande författningsförslag i 1941 års betänkande, torde särskild motivering — utöver vad som anförts å s. 379—380 i samma betänkande — icke erfordras. 8. Kungörelse angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ instruktionen den 27 maj 1938 (nr 327) för statens institut för folkhälsan. Beträffande de här föreslagna ändringarna kan i huvudsak hänvisas till vad som ovan anförts beträffande livsmedelskontrollen. Nämnas må emellertid, att i nu förevarande förslag icke medtagits någon motsvarighet till den i 1941 års betänkande föreslagna bestämmelsen om skyldighet för statens institut för folkhälsan att följa i tidningar och tidskrifter införd reklam för sådana näringspreparat, pastiller, tabletter och dylika varor, som omför-

361 maldes i 1 kap. 15 § 1941 års förslag till livsmedelsstadga, samt att till allmän åklagare, annonser eller annan göra de framställningar, vartill denna granskning kunde föranleda. Med den uppläggning livsmedelskontrollen enligt de sakkunnigas förslag erhållit, torde denna särskilda bestämmelse vara överflödig. Det torde slutligen böra anmärkas, att om de sakkunnigas förslag beträffande livsmedelskontrollen genomföras, måhända vissa ändringar erfordras i den allmänna läkarinstruktionen och den allmänna veterinärinstruktionen. De sakkunniga ha emellertid icke utarbetat förslag till dessa ändringar.

362 Herrar

Särskilda yttranden. Borgström, Fitger och Jerlov angående märkningsbestämmelserna.

Förslaget till livsmedelsstadga innehåller i 37 § bestämmelser angående märkning av livsmedel, vilka saluhållas i detaljhandeln i förpackat skick. I paragrafen stadgas bl. a. att om livsmedlet förpackats annorstädes än å försäljningsstället samt därest icke annat i livsmedelsstadgan föreskrives, förpackningen skall vara märkt med tillverkarens, förpackarens eller säljarens namn eller firma och hemvist, varvid om namnet eller firman avser annan än tillverkaren eller förpackaren namnet eller firman skall föregås av orden »tillverkad för», »förpackad för», »distribuerad av» eller liknande. De sakkunniga intaga här en annan ståndpunkt än den som omfattades av 1941 års livsmedelslagstiftningssakkunniga. Flertalet ledamöter i sistnämnda kommitté föreslog nämligen beträffande märkning av livsmedel, som i minuthandeln saluhölls eller försåldes i hermetiskt tillsluten förpackning, att dylik förpackning skulle vara märkt bl. a. med inläggarens namn eller firma. Återförsäljaren skulle givetvis ha rätt att även han sätta sitt märke på förpackningen, men förpackningen skulle dessutom alltid märkas med inläggarens namn och firma. Två reservanter i 1941 års kommitté förordade, att detta stadgande skulle kompletteras med en bestämmelse, som lämnade vissa försäljare möjlighet att märka av dem saluhållna förpackningar av det slag, varom här är fråga, med sitt namn eller sin firma i stället för med inläggarens. För vår del anse vi icke att några sådana skäl framförts, som kunna föranleda oss att frångå den principiella mening i märkningsfrågan, som intogs av 1941 års kommitté. Däremot anse vi lämpligt att, såsom flertalet av de sakkunniga förorda, utsträcka märkningsbestämmelserna till att omfatta alla i detaljhandeln saluhållna förpackade livsmedel, vilka förpackats annorstädes än å försäljningsstället. Ehuru vi finna det särskilt angeläget att förpackarens namn alltid återfinnes å hermetiskt tillslutna förpackningar, vilka innehålla livsmedel, anse vi det viktigt att med hänsyn till att antalet livsmedel, som säljas i förpackningar, oavbrutet ökas, märkningsplikten utsträckes till att omfatta samtliga i detaljhandeln saluhållna livsmedelsförpackningar, där förpackningen skett annorstädes än å försäljningsstället. Beträffande motiveringen för vårt ställningstagande vilja vi hänvisa till vad 1941 års livsmedelslagstiftningssakkunniga anförde. I denna kommittés betänkande heter det bl. a.: »Användningen av ursprungsmärkta förpackningar torde, såsom i flera av yttrandena i ärendet framhållits, utgöra en god garanti för att varan har bästa möjliga kvalitet i förhållande till det pris, vartill den saluföres. Då köparen i minuthandeln i fråga om flera av de

363 hår avsedda varorna icke har möjlighet att själv genom undersökning bilda sig en uppfattning om varans kvalitet, är han hänvisad att lita till den garanti, som ursprungsmärkningen innebär. Detta gäller i viss mån även mellanhänderna, även om dessa dock hava möjlighet att undersöka stickprov av ett varuparti. Även för livsmedelsindustrien innebär, som i en del yttranden framhållits, märkningen påtagliga fördelar. Då ursprungsmärkning av varuförpackningar sålunda utgör en mycket god garanti för allmänheten att erhålla en såväl i hygieniskt som ekonomiskt hänseende tillfredsstillande vara, anse de sakkunniga, att det stöd, som i vår livsmedelslagstiftning redan givits åt användningen av originalförpackningar, bör i möjligaste mån utsträckas. »Den största svårigheten vid övervägandet av den lämpliga anordningen av en utsträckt märkningsskyldighet utgör avgörandet av frågan, huruvida tillverkaren respektive den som inlagt vara i förpackningen alltid skall angivas å denna eller om enbart en mellanhands, en gross- eller minuthandlares, namn eller firma skall anses utgöra tillräcklig garanti för varans beskaffenhet. Det är otvivelaktigt att kvaliteten av exempelvis en fisk- eller köttkonserv är beroende väsentligen av råvarans beskaffenhet och den behandling, densamma undergått vid inläggningen. I båda dessa avseenden bäres ansvaret av den, som inneslutit varan i förpackningen. Det förefaller då rimligt och torde ovedersägligen utgöra den bästa garantien för den köpande allmänheten att tillverkaren eller, om tillverkaren är en annan än inläggaren, den senare utåt får bära ansvaret för varans beskaffenhet genom att hans namn eller firma finnes utsatt å emballaget. »Det har dock, som av det föregående framgår, gjorts gällande att konsumenten skulle erhålla samma garanti med avseende på varan, därest denna vore märkt endast med en mellanhands namn eller firmamärke. Detta kan måhända i viss mån äga sin riktighet. Men för sålunda märkta varor kan den risken tänkas föreligga, förmodligen i högre grad än beträffande fabriksmärkta varor, att kvaliteten av en inarbetad märkesvara småningom undergår försämring. Det torde hava inträffat, såsom anförts i ett yttrande, att man vid försäljningen av ett enbart med säljarens märke försett varuslag först använt sig av en hög kvalitet för att sedan, när märket inarbetats, småningom övergå till en lägre kvalitet. Även om farhågan för att sådant förfaringssätt skall tillämpas måhända ej kan anses så stor med hänsyn till den under normala förhållanden rådande starka konkurrensen, så kvarstår dock det förhållandet att märkningsrätt icke gärna kan anförtros åt vilken mellanhand som helst utan finge förbehållas vissa välrenommerade grossister och måhända även detaljister. Emellertid skulle det helt visst möta stora svårigheter att uppdraga gränsen mellan de mellanhänder, vilka skulle tillerkännas egen märkningsrätt, och dem, vilka endast ägde saluföra varor, märkta även eller endast med tillverkarens respektive förpackarens märke. E n i ett yttrande föreslagen anordning att anförtro ett dylikt urval åt handelskamrarna synes knappast genomförbar och skulle i varje fall icke

364 vara ägnad att främja ett enhetligt bedömande. En lagstiftning, som stadgar att på fabriksförpackade varor inläggarens namn skall utsättas, bör därför enligt de sakkunnigas mening gälla utan undantag. På skäl som anförts i yttranden över Tempo aktiebolags ovannämnda dispensansökningar, bör ej heller dispensvägen avsteg få göras från den genom den föreslagna märkningsbestämmelsen fastslagna principen. Om denna bestämmelse genomföres, hindras givetvis icke en återförsäljare att märka saluförda varor med sitt eget firmanamn. Enligt bestämmelsen uppställes endast det villkoret att därjämte inläggarens namn skall vara angivet på emballaget.» Härtill få vi erinra om att även de sakkunnigas majoritet medgiver, att en väsentlig fördel uppnås med en föreskrift att tillverkarens eller förpackarens namn eller firma alltid skall finnas utsatt på. en vara. Härom anföres följande: »Den väsentliga fördelen med en föreskrift, att tillverkarens eller förpackarens namn eller firma alltid skall finnas utsatt på en vara, är uppenbarligen, att man clå mera omedelbart kan härleda varans ursprung, om varan visar sig vara mindervärdig eller skadlig. En dylik föreskrift förhindrar även en mindre nogräknad tillverkare att med användande av en annans namn göra sig av med sådana mindre goda varor, vilka han eljest icke skulle vilja sälja under eget namn.» Även enligt vår mening erhåller allmänheten det bästa skyddet genom stadgandet om obligatorisk fabrikantmärkning av fabriksförpackade livsmedel. Dels skyddas allmänheten mot kvalitetsförsämring och dels ges myndigheterna stor möjlighet att effektivt inskrida, därest en fabriksförpackad vara skulle visa sig vara hälsovådlig. Då finnes nämligen möjlighet att omedelbart inskrida mot vederbörande fabrikant och försäljningen av varan kan utan dröjsmål bringas att upphöra. Majoriteten hävdar visserligen att, därest dess förslag antages, innebärande att fabrikantens eller återförsäljarens namn eller firma återfinnes på förpackningen, myndigheterna utan större svårighet vid behov skulle kunna erhålla kännedom om den förpackade varans ursprung. Detta skulle ske därigenom att man förfrågade sig hos återförsäljaren, som skulle uppge vem som tillverkat varan. Man kan emellertid enligt vår mening icke bortse från att åtminstone större återförsäljare i allmänhet komma att uppköpa varor, märkta med endast återförsäljarens namn, från flera fabriker. Det blir då knappast möjligt att hastigt utröna från vilken fabrik en hälsovådlig vara härrör. Vi anse det synnerligen viktigt att allmänheten på allt sätt skyddas mot matförgiftningar, härrörande från förpackade livsmedel. Detta vinnes såsom vi ovan visat mera effektivt genom att införa bestämmelser om obligatorisk fabrikantmärkning och då även i sådant fall återförsäljarens märke eller firma alltid därjämte kan åsättas förpackningen, anse vi olägenheten för återförsäljaren av den av oss föreslagna anordningen vara ringa. Vi anse i varje fall att allmänhetens intresse här bör gå före återförsäljarens. Det är av detta skäl som vi icke funnit anledning frångå den uppfattning,

365 som hävdades av flertalet inom 1936 års sakkunniga. Den mening som företräddes av denna majoritet vann också anslutning eller lämnades utan anmärkning från flertalet hörda remissinstanser. Under hänvisning till det anförda förorda vi sålunda att i 8 kap. »Märkning av livsmedel» 37 § 2) erhåller följande lydelse: »tillverkarens eller förpackarens namn eller firma och hemvist.»

Herr

Jerlov

angående färgen på margarin.

Till 1941 års betänkande hade undertecknad fogat en reservation, som åsyftade att genom förbud att färga margarin möjliggöra ett särskiljande av denna vara från smör under alla skeden av distributionen. Ehuru jag alltjämt hyser den meningen att en sådan åtgärd skulle vara till gagn för ärligheten i livsmedelshandeln, har jag dock avstått från att denna gång reservationsvis framföra min särmening. De inkomna remissvaren å 1941 års betänkande har nämligen övertygat mig att det näppeligen finnes plats för bestämmelser av ovan angivna art i en livsmedelsstadga utan att denna löper risk för att bli impopulär i ej önskvärd utsträckning. Allmänheten synes nu en gång för alla vilja uppehålla fiktionen av att äta smör när den förtär margarin och den illusionen uppges skola brista när margarinet inte har den traditionellt gula smörfärgen. Från vissa håll framhålles med skärpa, att vitt margarin skulle göra varan så oaptitlig, att risk för folkförsörjningen skulle kunna uppstå. Lantbrukshögskolans lärareråd, som dock borde ha vissa förutsättningar att se problemet objektivt, uttalar till och med den meningen, att förtärandet av ofärgat margarin vore ägnat att hos konsumenten skapa en känsla av social mindervärdighet. Margarinindustriens företrädare synas dock icke dela denna mening utan vidhåller, att margarinet genom sitt egenvärde mycket väl kan upptaga konkurrensen med smöret, en uppfattning, som tyder på att man från detta håll är beredd på en ärlig tävlan mellan de båda produkterna. Motviljan mot att genom färgen särskilja de båda varorna som i fråga om såväl produktionskostnad som ursprung äro väsentligt olika, synes icke ha något med logisk tankeverksamhet och sakskäl att göra utan vilar helt på känslotänkande och ej skingrade fördomar. Att helt nonchalera dessa faktorers styrka torde icke under nuvarande förhållanden vara tillrådligt. Kravet på en effektiv särskiljning av de båda varorna står emellertid i sådan samklang med grundprinciperna i en livsmedelslagstiftning att det ej alltid kan undanskjutas. Det är min tro, att det förr eller senare i annat sammanhang vinner beaktande. Tills så sker torde konsumenten få finna sig i att vid många tillfällen erhålla margarin men samtidigt få betala för smör, eftersom han ej äger möjlighet avgöra vad som serveras.

Statens offentliga utredningar 1949 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande m. m. [4] Kriminalvård i frihet. Fångvårdsstyrelsens utredning ang. skyddsarbetets organisation m. m. [6] Betänkande ang. förbättrad insyn i enskilda företags ekonomiska förhållanden. [81 Betänkande med förslag till lag om registrerade föreningar m. m. [17] Betänkande med förslag till lag om sjömansskatt m. m. [27]

Statsförfattning.

Vatten väsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Lagberedningens utlåtande angående lagstiftning om gräns mot allmänt vattenområde. [23]

Industri.

Handel ocli sjöfart. Kvalitetsforskning och konsumentupplysning. [18] Betänkande rörande avbetalnings- och förskottsköp m. m. [38]

Allmän statsförvaltning.

Kommunal förvaltning. Kommunallagskommitténs betänkande 2 med förslag till ändrade bestämmelser om ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag. [24] Statens och kommunernas tiuansväsen. 1944 års allmänna skattekommitté. 3. Betänkande ang. beskattning av realisationsvinster, m. m. samt ackumulerade inkomster. [9] 1'oliti. Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande med förslag till indexreglering av folkpensionerna. [71 Utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden och bostadskostnader. [12] P. M. med synpunkter på det svenska långtidsprogrammet. I anslutning till OEEC:s interimsrapport. [16] 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. 2. Utredning med förslag till lagstiftning rörande tillfälliga bostäder vid skogs- och flottnings- m. fl. arbeten. [19] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 9. Tiden juli 1947—juni 1948. [30] Social upplysning. [31] Utredningar 1 anslutning till 1949 års nationalbudget. [36] Klientelet på arbetshemmen. En socialpsykologisk utredning om försumliga försörjare och störande understödstagare. [37] Hälso- och sjukvård. Betänkande om sinnesslövården. [11] Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:17. Bedogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Värmlands län. [10] 2: 3—4. Uppsala län och Södermanlands län. [29] 2: 1—2. Stockholms stad och Stockholms län. [42] Betänkande med förslag till livsmedelsstadga m. m. [43] Fast egendom. .Jordbruk med binäringar. Norrlandskommitténs principbetänkande. Första delen. Norrländska utvecklingslinjer. [1] Andra delen. Särskilda utredningar. [2] Tredje delen. Utlåtanden och förslag i vissa frågor. [3]

Kommunikationsväsen. Principer och metoder för kostnadsberäkningar vid statens järnvägar. [5] Bilagor. Produktions- och kostnadsstrukturen vid statens järnvägar. [14] Svensk hamnbyggnadspolitik. [21] En generalplan för rikets farleder och hamnar. [33] Betänkande med förslag angående ändrade grunder för förilelning och uttagande av kostnad för byggande och underhåll av skogsvägar. [34]

Hank-, kredit- och penningväsen. 1945 års bankkommitté. Betänkande med förslag om inrättande av en statlig affärsbank. [13]

Försäkrings väsen. 1945 års försäkringsutredning. 1. Principbetänkande rörande försäkringsväsendet. [25], 2. Betänkande med förslag till lag om trafikförsäkring m. m. [26]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Dissenterlagskommittén. Betänkande med förslag till religionsfrihetslag m. ni. [20] Folk- och skolbibliotek. Betänkande och förslag avgivet av folkbibliotekssakkunniga. [28] Yrkesutbildning för varubud m.fl.[32] Skolöverstyrelsens utlåtande över vissa av 1940 års skolutrednings botänliundon och 1040 drs slcolkoniuiissionö principbetänkande jämte sammanfattning av avgivna yttranden. [35] Betänkande angående statens konstsamlingars organisation och lokalbehov. [39] Betänkande med förslag angående förenklat rekvisitionsocn granskningsförfarande beträffande vissa statsbidrag till folkskoleväsendet. [40] Betänkande och förslag angående studiehjälp verksamheten vid de allmänna läroverken m. fl. statliga och statsunderstödda läroanstalter. [41] Försvarsvisen. Promemoria över preliminär utredning rörande befälsrekryteringen inom försvaret. [16] Betänkande rörande gallring av handlingar hos vissa av försvarets myndigheter. [22] Utrikes ärenden.

Stockholm 1949. K. L. Beckmans Boktryckeri. 138 49

Internationell rätt.