Betänkande angående den centrala organisationen av det civila medicinal- och veterinärväsendet

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1946:20 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

DEN CENTRALA ORGANISATIONEN AV DET CIVILA MEDICINAL- OCH VETERINÄRVÄSENDET AVGIVET AV

Medicinalstyrelseutredningen

S T O C K H O L M 1 9

4 6

Statens offentliga utredningar 1946 K r o n o l o g i s k

1. Betänkande angående rundradion i Sverige. Dess aktuella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. Norstedt. 168 s. K. 2. Dödföddheten och tidigdödligheten i Sverige. Dess samband med nativitetsminskningen och dess förhållande vid olika former av förlossningsvård samt dess socialmedicinska och befolkningspolitiska betydelse. Av C. Gyllenswärd. Beckman. 115 s. S. 3. Betänkande med förslag till ändrade grunder för flottningslagstiftningen m. m. Hseggström. 99 s. Jo. 4. Betänkande med förslag angående uniformspliklens omfattning för viss personal vid försvarsväsendet. V. Petterson. 59 s. Fö. 5. Betänkande om barnkostnadernas fördelning med förslag angående allmänna barnbidrag m. m. V. Petterson. 351 s. S. 6. Betänkande om barnkostnadernas fördelning med förslag angående allmänna barnbidrag m. m. Bilagor. Beckman. 153 s. S. 7. Betänkande och förslag rörande åtgärder för att begränsa antalet kontraktsanställt manskap inom krigsmakten. Beckman. 13fi s. Fö. 8. 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till boställsordning för folkskolans lärare m. m. Marcus. 146 s. Fi. 9. 1945 års universitetsberedning. 1. Docenlinstitutionen. Hseggström. 62 s. E. 10. Betänkande med förslag till omorganisation av vägoch vattenbyggnadsstvrelsen m. m. Katalog- o. Tidskriftstryck. 217 s. K.

f ö r t e c k n i n g

11. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. Allmän del. Idun. 341 s. E. 12. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande ni. ni. Del 1. Beckman. 216 s. E . 13. Investeringsutredningens betänkande med utredning rörande personal- och materielresurser m. m. för genomförande av ett arbetsprogram enligt av utredningen tidigare framlagt förslag. Marcus. 72 s. Fi. 14. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 4. Realskolan. Praktiska linjer. Idun. 193 s. E. 15. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. B . Förslag till undervisningsplaner. Idun. 253 s. E. 16. Betänkande angående forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland. V. Petterson. 133 s. Jo. 17. Den familjevårdande socialpolitiken. Beckman. 132 s. S. 18. P.M. angående utvecklingsplanering på jordbrukets område. Marcus. 252 s. J o . 19. Betänkande med förslag rörande den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation. Idun. 92 s. Fo. 20. Betänkande angående den centrala organisationen av det civila medicinal- och veterinärväsendet. Idun. 361 s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E- *= ecklesiastikdepartementet, Jo. =• jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS

OFFENTLIGA UTREDNINGAR SOCIALDEPARTEMENTET

194G:20

BETÄNKANDE ANGÅENDE

DEN CENTRALA ORGANISATIONEN AV DET CIVILA MEDICINAL- OCH VETERINÄRVÄSENDET AVGIVET AV

Medicinalstyrelseutredningen

STOCKHOLM 1946 I D U N S TRYCKERIAKTIEBOLAG, ESSELTE AB

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid.

Skrivelse till Statsrådet och chefen för socialdepartementet

5 Avd. I. Huvuddragen av det eivila medicinal- och veterinärväsendets centrala organisation. Kap.

1.

Återblick på medicinalstyrelsens utveckling från och med år 1915

7 Kap.

2.

Den centrala organisationens nuvarande utformning A. Medicinalstyrelsens inre organisation B. Vissa kompletterande anordningar och organ C. Medicinalstyrelsens beredskapsorganisation D. Andra statliga centralorgan inom medicinal- och veterinärväsendet

22 22 25 26 27

Kap.

3.

Utredningsuppdragets innebörd

28 Kap.

4.

Medicinalstyrelseutredningens allmänna synpunkter A. Medicinalstyrelsens verksamhetsområde B . Förstärkning av medicinalstyrelsens ledning C. Handläggningen av lagärenden och större utredningar D. De medicinska chefstjänsternas rekrytering E . Samverkan med landstingen och städerna utanför landsting . .

31 31 35 38 40 41

Avd. II. Omfattningen av medicinalstyrelsens verksamhetsområde m. m. Kap.

5.

Veterinärväsendets centrala ledning

43 Kap.

6.

Överflyttning av vissa ärenden från Kungl. Maj:t till medicinalstyrelsen A. Medicinalärenden B. Veterinärärenden

87 87 91

Kap.

7.

Decentralisering av vissa ärenden från medicinalstyrelsen till lokala organ m. m 99 A. Ärenden rörande hälsovård och kroppssjukvård 100 B. » » statens sinnessjukhus 118 C. » » veterinärväsendet 134

4 Sid.

Kap. 8.

Kap. 9.

Medicinalstyrelsens inspektionsverksamhet A. Inspektionen av hälso- och kroppssjukvården B. » » sinnessjuk- och sinnesslövården C. » » apoteksväsendet D. » » veterinärväsendet Medicinal- och veterinärstatistiken

145 145 149 164 173 177

Avd. III. Medicinalstyrelsens organisation. Kap. 10.

Byråindelningen

193 Kap. 11. Chefspersonalens anställnings- och löneförhållanden Kap. 12.

205 Behovet av underordnad personal och dennas löneställning

213 A. Läkarbyråerna B. Tandvårdsbyrån C. Apoteksbyrån D. Veterinäravdelningen E. Lag- och utredningsbyrån F. Kameralbyrån G. Skriv- och expeditionsvaktspersonal m. m

213 221 223 228 233 234 238

Avd. IV. Ärendenas handläggning. Kap. 13. Allmänna grunder för ärendenas handläggning Kap. 14. Speciella anordningar för handläggning av vissa ärenden A. Rättspsykiatriska och rättsmedicinska ärenden B. Disciplinärenden

243 252 252 270

Avd. V. Övriga frågor. Sammanfattning. Kap. 15. Administrationen av medicinalstyrelsens laboratorier och statens institut för folkhälsan 275 Kap. 16. Den centrala handläggningen av ärenden rörande undervisningssjukhusen 300 Kap. 17.

Sammanfattning och kostnadsberäkningar

302 Bilagor. A. Sammanställning av antalet till medicinalstyrelsen inkommande ärenden åren 1934—44 315 B. Sammanställning rörande antalet från medicinalstyrelsen utgående originalexpeditioner åren 1940 och 1944 316 C. Översikt av medicinal- och veterinärväsendets centrala organisation i våra grannländer 317 D. Uppskattning av arbetskraftsbehovet vid en medicinalstatistisk avdelning 327 E. Förslag till instruktion för medicinalstyrelsen 328 F. Förslag till instruktion för veterinärstyrelsen 350

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

Socialdepartementet.

Genom beslut den 30 januari 1942 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att inom nämnda departement biträda med utredning rörande organisationen av den centrala förvaltningen för medicinal- och veterinärväsendet. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 5 februari 1942 följande personer såsom sakkunniga, nämligen f. d. landshövdingen K. E. Tiselius, tillika ordförande, lasarettsläkaren, medicine doktorn E. B. E. Bager, Stocksund, länsveterinären A. W. Borg, Malmö, ledamoten av riksdagens andra kammare J. E. G. Fast, Nässjö, dåvarande revisionssekreteraren numera häradshövdingen 0 . G. G. Hesselgren, Stocksund, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare E. H. Lindberg, Umeå, samt professorn T. L. Thunberg, Lund. Sedan riksdagsmannen Lindberg utnämnts till landshövding i Västerbottens län, blev han på egen begäran den 25 februari 1943 entledigad från ifrågavarande sakkunniguppdrag, och utsågs till sakkunnig i hans ställe sjukhusdirektören H. Höglund, Göteborg, som dock på grund av sjukdom varit förhindrad att deltaga i överläggningarna under utredningsarbetets slutförande. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades byråchefen E. G. A. Björkquist och till biträdande sekreterare från och med den 30 oktober 1942 e. o. sekreteraren vid statens veterinärmedicinska anstalt S. G. H. Mac-Dowall, vilken sedermera förordnats att uppehålla en befattning som förste kanslisekreterare i ecklesiastikdepartementet. De sakkunniga hava antagit benämningen medicinalstyrelseutredningen. Till följd av särskilt uppdrag har utredningen i skrivelse den 16 februari 1943 avgivit förslag angående anordningarna för kontrollen av s. k. farmacevtiska specialiteter. Vidare har utredningen på grund av remiss avgivit yttranden i bland annat följande frågor, nämligen 1. organisationen av statens veterinärmedicinska anstalt, 2. tillsättande av en för statens bakteriologiska laboratorium och statens veterinärmedicinska anstalt gemensam seramnämnd m. m., 3. inrättande av centrala sjukvårdsberedningen, 4. inrättande av en permanent civil beredskapsorganisation på sjukvårdens område samt

5. medicinalstyrelsens anslagsäskanden till avlöningar budgetåren 1944/45, 1945/46 och 1946/47.

inom

styrelsen

för

Sedan utredningsarbetet — som blivit fördröjt av omständigheter, över vilka de sakkunniga icke kunnat råda — numera avslutats, få de sakkunniga härmed vördsamt överlämna betänkande angående den centrala organisationen av det civila medicinal- och veterinärväsendet. Beträffande veterinärväsendets administration har utredningen utarbetat två alternativa förslag, avseende det ena att bereda veterinärväsendet en mera självständig ställning inom ramen för medicinalstyrelsens organisation (alt. I) och det andra att för veterinärväsendets ledning tillskapa ett särskilt ämbetsverk, lydande under jordbruksdepartementet (alt. II). Majoriteten inom utredningen har förordat det såsom alternativ I betecknade förslaget. Stockholm den 5 februari 1946. KARL TISELIUS. B. BAGER.

WEDDIG BORG.

E R I K FAST.

OVE HESSELGREN.

HUGO HÖGLUND.

TORSTEN THUNBERG.

Erik

Björkquist.

Gunnar Mac-Dowall.

Avd. I. Huvuddragen av det civila medicinal- och veterinärväsendets centrala organisation.

Kap. 1. Återblick på medicinalstyrelsens utveckling från och med år 1915. Högsta tillsynen över det civila medicinal- och veterinärväsendet tillkommer medicinalstyrelsen, till vars nuvarande organisation grunden lades genom beslut av 1914 års senare lagtima riksdag. Frågan om styrelsens organisation hade dessförinnan varit föremål för åtskilliga överväganden i samband med olika utredningar. Sålunda hade år 1908 tillsatts en kommitté — den s. k. organisationskommittén — med uppgift att undersöka, huruvida några förändringar i medicinalstyrelsens organisation och sättet för ärendenas handläggning borde vidtagas. De av organisationskommittén med betänkanden den 15 november 1909 och den 26 september 1910 i ämnet framlagda förslagen kommo emellertid endast att genomföras, såvitt gällde inrättande av ett vetenskapligt råd vid medicinalstyrelsens sida och i samband därmed förändrad handläggning av rättsmedicinska ärenden samt tillsättande av medicinalrådsassistenter. Vidare hade departementalkommitterade med betänkande den 31 december 1912 framlagt förslag i fråga om bland annat medicinalstyrelsens organisation. Enligt kommitterades förslag skulle styrelsen ingå som en departementsavdelning i det tilltänkta civildepartementet, därvid emellertid veterinärärendena skulle förläggas till ett inom jordbruksdepartementet inrättat veterinärkontor. Därefter hade slutligen år 1913 tillkallats fyra sakkunniga för att inom civildepartementet verkställa utredning rörande medicinalstyrelsens organisation m. m. Med betänkande den 20 december 1913 framlade sistnämnda sakkunniga det förslag, som kom att ligga till grund för den nuvarande organisationsformen.

8 I anslutning till statsmakternas beslut i omorganisationsfrågan utfärdades en ny instruktion för medicinalstyrelsen den 17 december 1914 (nr 497), vilken trädde i kraft den 1 januari 1915. Häri angavs styrelsen hava till åliggande att i enlighet med instruktionen och i övrigt gällande föreskrifter samt i den mån bestämmelserna angående hälso- och sjukvården vid armén och marinen ej annat föranledde utöva högsta tillsynen över den allmänna hälso- och sjukvården i riket samt handlägga ärenden, som rörde rikets medicinal- och veterinärväsende. I detta hänseende hade styrelsen bland annat att efter förekommande omständigheter själv vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, som styrelsen funne påkallade. Styrelsen hade vidare att tillhandagå domstolar och andra behöriga myndigheter med av dem begärda rättsmedicinska utlåtanden samt offentliga och kommunala myndigheter med de upplysningar och det biträde, som av dem äskades och lågo inom området för styrelsens verksamhet, ävensom i övrigt i den mån så lämpligen kunde ske lämna de upplysningar och meddelanden i därunder fallande spörsmål, som myndigheter eller institutioner i in- eller utlandet begärde. Enligt instruktionen utgjordes medicinalstyrelsen av en generaldirektör som chef samt sex byråchefer såsom ledamöter. Byråcheferna föres todo var sin byrå, nämligen medicinalbyrån, hälsovårdsbyrån, hospitalsbyrån, allmänna byrån (avseende ärenden rörande kroppssjukhusen och apoteksväsendet), veterinärbyrån och kameralbyrån. Med undantag av chefen för kameralbyrån benämndes byråcheferna medicinalråd. Generaldirektören och cheferna för de fyra förstnämnda byråerna, de s. k. läkarbyråerna, skulle vara legitimerade läkare. Byråchefen å veterinärbyrån skulle vara legitimerad veterinär och byråchefen å kameralbyrån hava fullgjort vad författningarna föreskriva i fråga om dem som må nyttjas i domarämbeten. Ett av de medicinalråd, vilka voro legitimerade läkare, skulle förordnas att tjänstgöra såsom generaldirektörens ställföreträdare. Den underordnade personalen i högre tjänsteställning å fackbyråerna kom efter den år 1914 beslutade omorganisationen att bestå av två slag av befattningshavare, nämligen dels kanslipersonal med juridisk utbildning och dels medicinskt utbildad personal. Detta innebar en ändring i förhållande till tidigare gällande organisation, enligt vilken medicinalstyrelsen hade ett särskilt kansli. Detta ersattes nu med tjänstemän, sorterande omedelbart under vederbörande byråchefer. Den underordnade personalen å kameralbyrån utgjordes bland annat av fem befattningshavare med juridisk och kameral utbildning.' Utöver vad ovan nämnts funnos vissa befattningshavare, vilka, ehuru formellt inordnade under olika byråer, intogo en mera självständig ställning och avlönades från särskilda anslag, nämligen en överinspektör för sinnessjukvården i riket, en arkitekt och en statsinspektör för köttkontrollen i riket. Slutligen fanns en för medicinalstyrelsen gemensam statistiker, vars befattning hade karaktären av bisyssla. Enligt den år 1914 beslutade organisationen av medicinalstyrelsen var nu berörda personal fördelad å de skilda byråerna i enlighet med följande.

9 Sammanställning. Byrå.

Medicinalbyrån.

Hälsovårdsbyrån. Hospitalsbyrån.

Ordinarie. 1 medicinalråd 1 sekreterare 1 medicinalråd 1 notarie 1 medicinalråd 1 sekreterare

Extra. 1 medicinalrådsassistent 1 juridiskt utbildad amanuens 1 medicinalrådsassistent 1 överinspektör för sinnessjukvården 1 arkitekt 1 läkaramanuens 1 juridiskt utbildad amanuens 1 juridiskt utbildad amanuens

1 medicinalråd 1 ombudsman (läkare) 1 sekreterare 1 statsinspektör för kött1 medicinalråd Veterinärbyrån. kontrollen 1 byråveterinär 1 veterinäramanuens 1 notarie 1 juridiskt utbildad ama1 byråchef K a m e r a 1 b v r å n. nuens 1 kamrerare 1 kontrollant av hospitalens ekonomiska förvaltning. 1 kassör och bokhållare 1 bokhållare tillika notarie 1 läkaramanuens Gemensam personal. 1 statistiker

Allmänna

byrån.

H ä r u t ö v e r funnos ett antal befattningar för skriv- och expeditionsvaktspersonal. Vid m e d i c i n a l s t y r e l s e n s sida v o r o s t ä l l d a ett v e t e n s k a p l i g t r å d och ett veter i n ä r r å d , vilka skulle b e s t å a v p e r s o n e r m e d f r a m s t å e n d e och b e p r ö v a d e r f a r e n het i n o m olika k u n s k a p s o m r å d e n av betydelse för styrelsens ämbetsbefattning. Antalet m e d l e m m a r b e s t ä m d e s — l i k s o m n u — a v K u n g l . Maj:t p å förslag a v m e d i c i n a l s t y r e l s e n , och följande v e t e n s k a p s g r e n a r eller v e r k s a m h e t s g r e n a r skulle enligt 1914 å r s i n s t r u k t i o n f ö r e t r ä d a s av m i n s t n e d a n s t å e n d e a n t a l medlemmar, nämligen i n o m vetenskapliga rådet: psykiatri av två, rättsmedicin av två, hygien av en, medicin av en, kirurgi av en, obstetrik av en, farmaci och apoteksväsende av en ä v e n s o m juridisk teori och praxis av en; s a m t i n o m veterinärrådet: l a n t b r u k s n ä r i n g e n av en och veterinärpraktisk verksamh e t av en. Beträffande h a n d l ä g g n i n g e n av rättsmedicinska frågor, i vilka medicinalstyrelsen h a d e a t t a v g i v a u t l å t a n d e n , gällde enligt 1914 å r s i n s t r u k t i o n s ä r skilda bestämmelser. O m ärendet angick sinnesbeskaffenhet, skulle sålunda i handläggningen deltaga generaldirektören, chefen för den b y r å , dit ärendet n ä r -

10 mast hörde — d. v. s. chefen för hospitalsbyrån — samt överinspektören för sinnessjukvården eller vid förfall för denne en psykiatriker i vetenskapliga rådet. I andra fall skulle ärendena handläggas av generaldirektören, chefen för den byrå, dit ärendet närmast hörde — d. v. s. chefen för medicinalbyrån — samt en rättsläkare i vetenskapliga rådet. I generaldirektörens ställe kunde i handläggning av ifrågavarande rättsmedicinska ärenden efter dennes bestämmande deltaga ett medicinalråd. Beteckningen rättsmedicinska nämnden och rättspsykiatriska nämnden infördes emellertid först i nu gällande instruktion. I 1914 års organisation hava sedermera vidtagits åtskilliga förändringar och kompletteringar. Redan år 1915 tillkom sålunda den s. k. apotekarbefordringsnämnden. Genom brev den 3 december nämnda år föreskrev Kungl. Maj:t, att, sedan ansökningar om erhållande av personligt privilegium å apotek inkommit till medicinalstyrelsen, styrelsen efter granskning av handlingarna skulle insända desamma till en för avgivande av yttrande över ansökningarna tillsatt nämnd, vilken skulle bestå av en av Kungl. Maj:t förordnad ordförande samt två privilegieinnehavare och två legitimerade apotekare, utsedda, de förra av apotekaresocietetens direktion och de senare av medicinalstyrelsen. Med bifall till ett av Kungl. Maj:t därom framlagt förslag beslöt 1916 års riksdag, att befattningen såsom statsinspektör över köttkontrollen i riket skulle uppföras å medicinalstyrelsens ordinarie avlöningsstat. 1918 års riksdag beviljade medel till uppförande å medicinalstyrelsens stat av ytterligare två tjänstemän i första lönegraden (notarier) med placering en å styrelsens kameralbyrå och en å styrelsens allmänna byrå. Inrättandet av notariebefattningen å kameralbyrån avsåg att befria kameralbyråchefen från en del löpande detaljgöromål och därigenom bereda honom tillfälle att såsom styrelsens ende ledamot med juridisk utbildning ägna erforderlig tid åt deltagande i handläggning av den mångfald ärenden angående författningars tillämpning eller eljest av juridisk beskaffenhet, som förekommo å styrelsens övriga byråer. Notariebefattningen å medicinalstyrelsens allmänna byrå var betingad av den växande arbetsmängden, vilken föranlett styrelsen att såsom en nödfallsåtgärd uppdraga åt den å byrån tjänstgörande amanuensen att självständigt handlägga ävensom kontrasignera ärenden rörande apoteksväsendet. I proposition till 1919 års riksdag (nr 260) framlade Kungl. Maj:t förslag angående ordnandet av den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden samt angående statsbidrag för anställning av distriktssköterskor. I samband därmed föreslogs inrättande å extra stat av en befattning såsom inspektris över sjuksköterskeväsendet, vartill riksdagen lämnade sitt bifall. De ökade svårigheterna att sammanhålla alla de till medicinalstyrelsens allmänna byrå hörande ärendena, av vilka apoteksärendena utgjorde en väsentlig del, föranledde medicinalstyrelsen att hos Kungl. Maj:t hemställa om förord-

11 nande av en biträdande byråchef för beredning och föredragning av apoteksärendena. I anledning härav förordnade Kungl. Maj:t en särskild föredragande hos styrelsen för sistnämnda ärenden från och med den 1 september 1919 tills vidare till och med den 30 juni 1920. På framställning av medicinalstyrelsen framlade Kungl. Maj:t vidare för 1920 års riksdag förslag om inrättande av en särskild apoteksavdelning inom styrelsen, bestående av en extra byråchef, en byråapotekare, en juridiskt utbildad amanuens, en farmacevtiskt utbildad amanuens samt ett skrivbiträde. Förslaget bifölls av riksdagen. Allmänna byrån kom härigenom att uppdelas å två avdelningar, nämligen en lasarettsavdelning, vilken kom att benämnas lasarettsbyrån, och en apoteksavdelning, benämnd apoteksbyrån. Under åren 1921—27 vidtogos allenast smärre jämkningar i styrelsens organisation. Sålunda beslöt 1921 års riksdag bland annat, att notariebefattningen ä veterinärbyrån skulle förändras till en sekreteraretjänst. Genom beslut av 1922 års riksdag överfördes befattningen som överinspektör för sinnessjukvården från förslagsanslaget till hospitals underhåll till medicinalstyrelsens stat. På förslag av den särskilda nämnd, som tillsatts för att i besparingssyfte verkställa granskning av ämbetsverkens anslagsäskanden för budgetåret 1923/24, blev befattningen såsom byråapotekare indragen från den 1 juli 1923. I övrigt ägde inga andra förändringar rum än att inspektrisen för sjuksköterskeväsendet vid 1926 års riksdag uppfördes å ordinarie stat samt att arvodet till medicinalstyrelsens arkitekt genom beslut vid 1927 års riksdag överfördes från anslaget till hospitals underhåll till medicinalstyrelsens avlöningsstat. Samtidigt erhöll arkitekten ett byggnadstekniskt biträde. Vid 1928 års riksdag upptogs frågan om mera genomgripande förändringar av medicinalstyrelsens organisation till prövning på grundval av ett av 1926 års besparingssakkunniga den 26 november 1927 framlagt betänkande angående besparingar och förenklingar inom medicinalstyrelsen m. m. De sakkunniga berörde till en början vissa mera allmänna spörsmål, som voro av beskaffenhet att inverka på frågan om styrelsens organisation, såsom förläggningen och fördelningen av de civila veterinärärendena, överflyttning av beslutanderätten i vissa ärenden från Kungl. Maj:t till medicinalstyrelsen och från styrelsen till lokala organ, byråindelningen inom styrelsen samt delegering till byråcheferna av viss ökad beslutanderätt. Vad veterinärärendenas förläggning angår förordade de sakkunniga dessas överflyttning till lantbruksstyrelsen och i decentralisationsfrågan anslöto de sig i viss utsträckning till ett av landshövdingen Axel Schotte med skrivelse den 30 december 1922 i ämnet framlagt förslag. Med avseende å byråindelningen ifrågasatte de sakkunniga, huruvida icke de ärenden, som handlades å medicinalbyrån, hälsovårdsbyrån, lasarettsbyrån och apoteksbyrån, kunde uppdelas å allenast tre byråer, därvid huvudsakligen två utvägar syntes dem kunna komma under diskussion: antingen att apoteksbyrån indroges och handläggningen av apoteksärendena överflyttades till någon av byråerna med läkarutbildad chef eller ock att den särskilda föredraganden för

12 apoteksärendena bibehölles, men de läkarutbildade byråchefernas antal i stället minskades. Enligt de sakkunnigas mening borde lämpligen medicinalstyrelsen anförtros att snarast verkställa utredning och inkomma med förslag i angivna hänseende ävensom i fråga om möjligheterna att i vidgad omfattning överlämna beslutanderätten i löpande ärenden till vederbörande byråchef. Beträffande kanslitjänstemännen förordade de sakkunniga en lägre löneställning för flera befattningshavare, varjämte de föreslogo indragning eller uppförande å övergångsstat av ett antal tjänster beträffande såväl kanslipersonalen som den fackutbildade personalen. Tillika föreslogs indragande av veterinärrådet, som i mycket ringa omfattning inkallats. I propositionen nr 122 till 1928 års riksdag förordade föredragande departementschefen, att veterinärväsendet tills vidare skulle kvarstå under medicinalstyrelsens ledning ävensom att veterinärrådet skulle bibehållas. Samtidigt föreslogs en decentralisering av vissa ärenden samt, bland annat, i anslutning därtill vissa indragningar av olika befattningar hos styrelsen. I frågan om ändrad byråindelning och om överlåtande i större utsträckning av beslutanderätten i vissa ärenden å vederbörande byråchef uttalade sig departementschefen för att medicinalstyrelsen skulle erhålla i uppdrag att verkställa utredning i berörda hänseenden. I sitt anförande till statsrådsprotokollet behandlade departementschefen även den i instruktionen intagna föreskriften om läkarlegitimation såsom kompetensvillkor beträffande chefen för medicinalstyrelsen. Departementschefen uttalade därvid bland annat, att, då ett upphävande av ifrågavarande kompetensföreskrift icke utgjorde något hinder för att såsom dittills till medicinalstyrelsens chef utse en läkare utan blott beredde möjlighet att välja den — med beaktande av alla på frågan inverkande omständigheter — lämpligaste av de personer, som vid ett givet tillfälle stode till förfogande, vare sig han hade läkarlegitimation eller icke, hade han funnit övervägande skäl tala för bestämmelsens upphävande. I samband med övriga instruktionsändringar ämnade han därför föreslå en dylik åtgärd. Riksdagen anslöt sig till vad departementschefen anfört samt biföll Kungl. Majrts förslag, i vad detsamma avsåg decentralisation av vissa ärenden och indragningar eller ändringar av ett antal befattningar. Överflyttningen av vissa ärenden till andra myndigheter avsåg huvudsakligen ändrat förfarande beträffande granskning och likvidering av läkares och veterinärers räkningar, innebärande i stort sett förläggning av den lakar- och veterinärtekniska granskningen av rapporter och räkningar till förste provinsialläkare och länsveterinärer samt den kamerala granskningen till länsstyrelserna, vilka jämväl skulle ombesörja utbetalning från vederbörliga anslag av ersättningsbeloppen. Den kamerala granskningen och utbetalningen av veterinärräkningarna ha dock sedermera (år 1941) överflyttats till medicinalstyrelsen. Beträffande medicinalstyrelsens personal innebar de sålunda beslutade änd-

ringarna bland annat indragning av en notarietjänst å kameralbyrån, överförande på övergångsstat av befattningarna som byråveterinär och ombudsman samt utbyte av en medicinalrådsassistent mot en läkaramanuens. Därjämte skulle vid inträffande ledighet den i lönegrad B 26 placerade sekreterartjänsten å medicinalbyrån sänkas till lönegrad B 24 och en kassörsbefattning i lönegrad B 21 utbytas mot en befattning i lönegrad B i l . De ändringar av medicinalstyrelsens instruktion, vilka påkallades av de ändrade kompetensvillkoren för generaldirektören ävensom av genomförandet av vissa av de förordade decentralisationsåtgärderna, innefattades uti en den 8 juni 1928 utfärdad kungörelse (nr 204). Därvid föreskrevs även, att i handläggningen av rättsmedicinska ärenden skulle i enlighet med dittillsvarande praxis i generaldirektörens ställe som regel deltaga den byråchef med läkarutbildning, vilken av generaldirektören därtill förordnades. Genom brev den 1 juni 1928 anbefalldes medicinalstyrelsen, bland annat, att inkomma med utredning och förslag i fråga om möjligheten att i syfte att ernå besparingar i förvaltningskostnaderna minska antalet byråer inom styrelsen, varvid styrelsen hade att undersöka av besparingssakkunniga i deras betänkande antydda olika riktlinjer, styrelsen dock obetaget att även undersöka och framlägga andra uppslag, som av styrelsen kunde befinnas ägnade att leda till nyssnämnda syfte. Medicinalstyrelsen framlade resultatet av sin utredning i skrivelse den 26 september 192S. Styrelsen framhöll därvid, att genom en reduktion av antalet byråer komme handläggningen av de löpande ärendena, om den överhuvud taget kunde medhinnas, otvivelaktigt att upptaga vederbörande byråchefer i den utsträckning, att icke någon tid bleve för dem övrig att närmare följa och uppmärksamma företeelserna och framstegen på hälso- och sjukvårdens område och utvecklingen av de vetenskaper, som därför vore av betydelse. Att styrelsens fackkunskap därigenom komme att väsentligen försvagas icke blott på den nuvarande hälsovårdsbyråns utan även på andra byråers verksamhetsområden vore ett ofrånkomligt faktum, värt så mycket större beaktande, som efter den i juni 1928 fastställda ändringen i styrelsens instruktion generaldirektören icke längre behövde vara läkare. Därför måste mot varje minskning i den arbetskraft och kompetens, varmed de för styrelsens verksamhet centrala arbetsuppgifterna skulle tillgodoses, resas de allra allvarligaste betänkligheter. En indragning av någon av styrelsens nuvarande byråer syntes icke vara ägnad att medföra minskning av administrationskostnaderna. Däremot skulle den medföra så avsevärda olägenheter, att styrelsen måste bestämt avstyrka en dylik ytterligare inskränkning i styrelsens organisation, vilken redan genom den under år 1928 vidtagna avsevärda minskningen av styrelsens personaluppsättning reducerats så långt som möjligt vore. Styrelsen ansåge sig därför icke i anledning av utredningen kunna föreslå någon ändring beträffande den för styrelsen gällande staten. I statsverkspropositionen till 1929 års riksdag uttalade departementschefen, att han funne det genom medicinalstyrelsens utredning klarlagt, att någon re-

14 ducering av antalet byråer knappast kunde genomföras utan risker för att styrelsens möjligheter att på ett effektivt sätt fullgöra sina mångskiftande och ansvarsfulla åligganden minskades. I samband därmed erinrades om att Kungl. Maj:t genom kungörelse den 14 december 1928 (nr 475) vidtagit vissa ändringar i styrelsens instruktion, innefattande möjlighet till ökad decentralisation av ärenden från generaldirektören till byråchef eller annan tjänsteman. Dessa ändringar kommo, framhöll departementschefen, att i viss mån öka arbetet på byråchefstjänsterna och bidroge alltså till betänkligheterna mot indragning av någon av dem. Riksdagen lämnade departementschefens uttalande utan erinran. Vid 1930 års riksdag behandlades jämväl vissa förslag rörande medicinalstyrelsens personalorganisation. I samband med det förslag till sinnessjuklag m. m., som förelagts 1929 års riksdag, hade bland annat ifrågasatts en uppdelning av överinspektörsbefattningen för sinnessjukvården i riket på sådant sätt, att en särskild inspektör skulle tillsättas för vissa sinnesslöanstalter. Vid ett genomförande av den nya sinnessjuklagstiftningen ansågs nämligen en avlastning av överinspektörens redan tidigare stora arbetsbörda ofrånkomlig. I anslutning härtill framlades i statsverkspropositionen till 1930 års riksdag förslag om inrättande av en dylik befattning för sinnesslövården. I samma proposition föreslogs, att chefen för apoteksbyrån skulle överföras till ordinarie stat. Härjämte anslöt sig departementschefen till ett av medicinalstyrelsen framlagt förslag angående veterinärrådets ombildning till ett veterinärvetenskapligt råd med särskilda representanter för olika grenar av veterinärvetenskapen jämte en representant för lantbruksnäringen. Det sålunda föreslagna rådet förutsattes ingå såsom medlemmar i det redan förefintliga vetenskapliga rådet. Riksdagen biföll i stort sett Kungl. Majrts förslag. 1914 års instruktion för medicinalstyrelsen avlöstes den 19 december 1930 (nr 441) av en ny instruktion, vilken trädde i kraft den 1 januari 1931 och med de ändringar, som däri sedermera vidtagits, alltjämt är gällande. Ehuru de civila veterinärärendena i allmänhet tillhörde medicinalstyrelsens handläggning, hade ärenden rörande undersökning med tuberkulin av nötkreatur och därav betingade åtgärder, alltsedan statliga stödåtgärder på detta område kommit till stånd, hört till lantbruksstyrelsens ämbetsbefattning. Sistnämnda ämbetsverk hade jämväl fått sig anförtrott att övervaka tillsynen å efterlevnaden av den s. k. pasteuriseringslagen. För handläggningen inom lantbruksstyrelsen av dessa ärenden fanns organiserad en särskild tuberkulosavdelning under ledning av en veterinär som extra föredragande. I proposition till 1933 års riksdag (nr 234) framlade Kungl. Maj:t förslag till omorganisation av lantbruksstyrelsen, innebärande bland annat ett överflyttande av ovannämnda ärenden till medicinalstyrelsen. Förslaget bifölls av riksdagen. I anslutning härtill förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 30 juni 1933 (nr 453), att de uppgifter med avseende å veterinärväsendel, som ankommo å lantbruks-

15 styrelsen, skulle från och med den 1 juli 1933 överflyttas på medicinalstyrelsen. Kungl. Maj:t föreskrev vidare, att ärenden rörande nötkreaturstuberkulos skulle handhavas av en till medicinalstyrelsens veterinärbyrå ansluten särskild avdelning, samt förordnade en legitimerad veterinär att under veterinärbyråchefens inseende handlägga och föredraga avdelningens ärenden. Därjämte bemyndigades medicinalstyrelsen att antaga en veterinär såsom konsulent å avdelningen. Utgifterna för avdelningens verksamhet skulle utgå av anslaget till förekommande och hämmande av tuberkulossjukdomar hos nötkreaturen. I anslutning till ett av statens organisationsnämnd den 3 november 1932 avgivet utlåtande angående de statliga sinnessjukhusens förvaltning framlades i proposition till 1934 års riksdag förslag till förändring av befattningen som kontrollant för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning till en byrådirektörsbefattning i lönegrad B 28 samt om överförande av kassörsbefattningen i lönegrad B 21 till styrelsens övergångsstat med skyldighet för innehavaren att verkställa granskning av sinnessjukhusens räkenskaper. Därjämte föreslogs inrättande av en ny kassörstjänst i lönegraden B 11. På grund av ett i annat sammanhang framlagt förslag till kungörelse angående handel med farmacevtiska specialiteter m. m. påkallades vidare medel för anställande av en heltidsamanuens å apoteksbyrån för utförande av de expeditionsgöromål, som skulle tillkomma med ett genomförande av specialitetskontrollen. Vad sålunda föreslagits bifölls av riksdagen. Genom kungörelse den 15 juni 1934 (nr 306) utfärdades bestämmelser angående handel med farmacevtiska specialiteter, enligt vilka specialitet icke fick försäljas utan att vara upptagen i ett hos medicinalstyrelsen fört register. För att såsom rådgivande organ biträda medicinalstyrelsen vid prövning av registreringsärenden inrättades den s. k. specialitetsnämnden, bestående av fem av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. I anslutning härtill vidtogs den 15 juni 1934 (nr 308) en ändring av medicinalstyrelsens instruktion. I statsverkspropositionen till 1935 års riksdag föreslogs, att föredraganden och konsulenten å avdelningen för nötkreaturstuberkulosens bekämpande skulle uppföras på extra stat med placering i respektive 28 och 24 lönegraden. Beträffande personalen å hälsovårdsbyrån föreslogs en återgång till den före den 1 juli 1928 gällande ordningen med en medicinalrådsassistent i stället för den läkaramanuens, varmed assistenten i enlighet med 1926 års besparingssakkunnigas förslag blivit ersatt. Därmed skulle vinnas utöver behövlig arbetshjälp åt hälsovårdsbyråns chef i hans dagliga arbete, att styrelsen erhölle tillgång till en inom byråns arbetsområde väl förtrogen befattningshavare, som i byråchefens frånvaro under semester och annan ledighet samt under tjänsteresor kunde fullgöra byråchefens arbetsuppgifter. Kungl. Maj:ts förslag bifölls av riksdagen. I sina anslagsäskanden för budgetåret 1936137 hemställde medicinalstyrelsen om överförande av de förenämnda befattningshavarna å avdelningen för bekämpande av nötkreaturstuberkulos å ordinarie stat samt om anvisande av medel för anställande av ytterligare en konsulent till följd av den ökade arbets-

16 bördan å avdelningen. Därjämte föreslog styrelsen inrättande å ordinarie stat av en befattning såsom föredragande i rättspsykiatri. Styrelsen framhöll, att den växande arbetsbördan tvingat styrelsen att på det sätt omlägga arbetsfördelningen mellan sinnessjukvårdsbyråns ordinarie byråchef och den där anställde extra föredraganden, att den senare fått i uppdrag att handlägga de rättspsykiatriska ärendena, medan den förre föredragit ärenden rörande byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus jämte övriga på byrån förekommande ärenden. På grund av de rättspsykiatriska ärendenas stora betydelse vore det av största vikt, att styrelsen för desammas handläggning kunde disponera stadigvarande arbetskraft. Slutligen begärde styrelsen medel för anställande av en amanuens å kameralbyrån. I statsverkspropositionen till 1936 års riksdag föreslogs i anslutning härtill, att föredraganden i de rättspsykiatriska ärendena skulle uppföras å extra stat såsom medicinalråd i lönegrad B 30. Därjämte beräknades medel för anställande av ytterligare en konsulent i 24 lönegraden å avdelningen för nötkreaturstuberkulos samt en halvtidsamanuens å kameralbyrån. Till vad sålunda föreslagits lämnade riksdagen sitt bifall. Genom beslut av 1937 års riksdag uppfördes befattningarna som byrådirektör och konsulent å veterinärbyråns avdelning för nötkreaturstuberkulosens bekämpande å ordinarie stat. I anledning av den ökade arbetsbördan och behovet av mera kvalificerad kraft å apoteksbyrån, särskilt med hänsyn till specialitetskontrollen, medgav riksdagen vidare, att en farmacevtiskt utbildad amanuens å apoteksbyrån finge utbytas mot en befattningshavare med liknande utbildning i lönegrad Eo 24. Härjämte anvisades medel för anställande av ytterligare en veterinäramanuens. 1 sina beräkningar angående medelsbehovet för budgetåret 1938J39 uttalade medicinalstyrelsen, att den i första hand fann en förstärkning av den juridiskt utbildade kanslipersonalen nödvändig. Styrelsen föreslog att den erforderliga förstärkningen bereddes på så sätt, att en ny notariebefattning uppfördes på ordinarie stat samt att anslagsposten till övrig icke-ordinarie personal höjdes med ett belopp motsvarande avlöningen till en förste amanuens i 18 lönegraden. Med anledning av att den å övergångsstat uppförde ombudsmannen under året komme att avgå med pension hemställde styrelsen vidare om inrättande under tiden därefter av en kansliskrivarebefattning i lönegrad B i l samt om medel till arvode åt en medicinalrådsassistent, vilka två befattningshavare skulle övertaga ombudsmannens arbetsuppgifter. Därjämte upprepade styrelsen en tidigare gjord framställning om inrättande av en extra medicinalrådsbefattning för handläggning av socialhygieniska frågor ävensom om medel till avlönande av biträdeshjälp åt denne. Slutligen hemställde styrelsen om medel till förstärkning av den icke-ordinarie personalen på veterinärbyråns avdelning för ärenden rörande nötkreaturs tuberkulosens bekämpande. Sedan medicinalstyrelsens skrivelse avlåtits, avlämnades till socialdepartementet tvenne sakkunnigbetänkanden, avseende det ena en omorganisation av

statens farmacevtiska laboratorium m. m., det andra ordnandet av allmän folk tandvård i riket. I det förra betänkandet förutsattes en förstärkning av styrel sens icke-ordinarie personal i syfte att ernå en snabbare behandling av ärenden rörande registrering av s. k. farmacevtiska specialiteter. I betänkandet rörande folktandvård föreslogs inrättandet av en byrådirektörstjänst i lönegraden B 28 för handläggning av på styrelsen ankommande ärenden rörande folktandvård samt till biträde åt denne viss icke-ordinarie personal. i proposition till 1938 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t uppförande å ordinarie stat av en ny notarietjänst i lönegrad B 21 och av en byrådirektörs tjänst i lönegrad B 28 för ärenden angående folktandvård. Vidare beräknades medel till en amanuens för biträde med tandvårdsärendenas handläggning och en amanuens för biträde å apoteksbyråns specialitetsavdelning ävensom ett belopp av 10 000 kronor till utökning av personalen å medicinalstyrelsens veterinära tuberkulosavdelning. 1 uttalande till statsrådsprotokollet erinrade föredragande departementschefen — med avseende å styrelsens förslag om inrättande av en medicinalrådsbefattning å extra stat för handläggning av socialhygieniska ärenden — om en samtidigt beslutad proposition (nr 139) rörande inrättande av ett statens institut för folkhälsan. Detta institut, som skulle hava till allmän uppgift att verkställa praktiskt-vetenskapliga undersökningar inom socialhygienens område ävensom meddela undervisning i socialhygien och socialmedicin åt tjänsteläkare m. fl., kunde visserligen en tid efter sin tillkomst förväntas komma att medföra en utvidgning av medicinalstyrelsens verksamhet å hälsovårdsområdet, men å andra sidan kunde ej bestridas, att institutets inrättande komme att föranleda någon minskning i styrelsens arbetsbörda därigenom, att institute I skulle övertaga utbildningsuppgifter, som dittills åvilat styrelsen. Därjämte syntes anledning föreligga att inom en snar framtid upptaga frågan om styrelsens ändamålsenliga organisation till omprövning i ett vidare sammanhang. Mod hänsyn till det anförda avstyrkte departementschefen inrättandet av ifrågavarande medicinalrådsbefattning. icke heller styrelsens förslag om överflyttande av ombudsmannens arbetsuppgifter å andra befattningshavare upptogs i propositionen. Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts förslag. I sina anslagsäskanden för budgetåret 1939U0 upprepade medicinalstyrelsen sina tidigare framställningar om inrättande av en befattning såsom medicinalråd å extra stat för handläggningen av socialhygieniska ärenden, särskilt rörande förebyggande mödra- och barnavård, samt om en befattning såsom medicinalrådsassistent å lasarettsbyrån för fullgörande av vissa av de uppgifter, som dittills tillkommit ombudsmannen. Behov av en medicinalrådsassistent förelåg även på sinnessjukvårdsbyråns avdelning för rättspsykiatri, enär det för det medicinalråd å extra stat, som handlade de rättspsykiatriska ärendena, hade blivit allt svårare att medhinna handläggningen av det växande arbetsmaterial, som de rättspsykialriska ärendena omfattade. Dessa svårigheter komme atl stegras med hänsyn till den ökning i arbetsbördan, som förväntades inträda 2—S17483

18 den 1 januari 1939, då jämväl vissa ärenden enligt 1938 års lag om avbrytande av havandeskap komme att tillföras styrelsen. Därjämte föreslog styrelsen, att uppdraget som sinnesslövårdsinspektör, vilken syssla genom beslut föregående år tillfälligtvis ålagts överinspektören för sinnessjukvården i riket, försöksvis skulle förenas med befattningen såsom sinnessjuknämndens sekreterare och inspektörsarvodet därvid höjas. I övrigt föreslogs, bland annat, uppflyttning av vissa befattningshavare i högre lönegrad. I 1939 års statsverksproposition föreslog Kungl. Maj:t inrättandet av de förenämnda medicinalrådsassistentbefattningarna samt överflyttande av uppdraget som sinnesslövårdsinspektör å sekreteraren i sinnessjuknämnden. Styrelsens framställning om inrättande av en extra medicinalrådsbefattning för socialhygieniska ärenden fann föredragande departementschefen lika litet som föregående år böra bifallas. För att emellertid bereda styrelsen viss lättnad i fråga om ärenden rörande förebyggande mödra- och barnavård föreslog Kungl. Maj:l inrättande av en arvodesbefattning för en särskild föredragande i dessa ärenden. Medicinalstyrelsens förslag om vissa lönegradsuppflyftningar avvisades. Kungl. Maj:ts förslag bifölls av riksdagen. Det skärpta utrikespolitiska läget i september månad 1939 nödvändiggjorde för medicinalstyrelsen att i möjligaste mån söka påskynda förberedelsearbete! inom styrelsen för åstadkommande av en gemensam plan för den militära och civila sjukvården i krig. I anledning därav föreslogs i proposition till 1939 års urtima riksdag, att en särskild avdelning för beredskapsärenden skulle upprättas inom medicinalstyrelsen med — förutom skrivpersonal — en läkare såsom föredragande och närmast ansvarig för arbetet å avdelningen, två lakarassistenter och en apotekarassistent ävensom en juridiskt administrativt utbildad sekreterare, samtliga arvodesbefattningar. Avlöningskostnaderna föreslogos skola bestridas från ett särskilt anslag av förslagsanslags natur. Från samma anslag avsåges även skola gäldas utgifterna för arvoden och mistade löneförmåner åt sakkunniga, experter och sekreterare, som medicinalstyrelsen jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 6 oktober 1939 bemyndigats tillkalla för biträde vid handläggning av ärenden rörande rikets försörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel, den s. k. materielnämnden, ävensom kostnaderna för förstärkning av kameralbyråns krafter med, bland annat, en amanuens för det med beredskapsverksamheten förenade kamerala arbetet. Kungl. Maj:ts förslag bifölls av riksdagen. Sedermera förordnade Kungl. Maj:t en särskild chef för medicinalstyrelsens beredskapsavdelning, vilken avdelning dessförinnan formellt varit inordnad under lasarettsbyrån. I proposition till 1940 års riksdag påkallades medel för inrättande av en biträdande kamrerartjänst å beredskapsstat. Från anslaget till beredskapsorganisationen föreslogs även skola gäldas ersättning till två representanter för landstingsförbundet, åt vilka Kungl. Maj:t genom beslut den 16 februari 1940 uppdragit att i egenskap av sakkunniga inom medicinalstyrelsen biträda vid hand-

19 läggning av ärenden rörande beredskapssjukhusens planläggning, upprättande och drift. Kungl. Maj:ts förslag bifölls av riksdagen. I sina anslagsäskanden för budgetåret 1941J42 föreslog medicinalstyrelsen — under hänvisning till att dess arbetsbörda under senare åren ständigt ökats i samband med att nya arbetsområden lagts under dess inseende och vård utan att styrelsens arbetskrafter samtidigt förstärkts i motsvarande grad — återigen vissa lönegradsuppflyttningar ävensom ett antal nya befattningar. I särskild skrivelse den 10 december 1940 gjorde styrelsen vidare framställning i syfte att få den å övergångsstat upptagna byråveterinärtjänsten antingen överförd å ordinarie stat eller ock ersatt med två arvodesbefattningar såsom medicinalrådsassistenter. Styrelsen anförde, att den stora arbetsbörda, som åvilade chefen för veterinärbyrån, icke medgåve denne erforderlig tid att själv utreda större ärenden av organisatorisk natur eller att företaga vissa behövliga inspektioner. Vid angivna förhållande kunde byrån icke avvara den arbetskraft, som byråveterinärtjänsten innebure. Därjämte hemställde styrelsen om inrättande av en ny ordinarie notarietjänst å veterinärbyrån. I statsverkspropositionen till 1941 års riksdag föreslogs, att byråveterinärtjänsten skulle uppföras såsom extra ordinarie i 26 lönegraden. För tillgodoseende av behovet av ökat juridiskt biträde å byrån ansågs en amanuenstjänst tills vidare vara tillräcklig. 1 övrigt förklarade sig departementschefen för det dåvarande icke kunna medverka till nyinrättande av tjänster eller uppflyttning i högre lönegrad av befattningar. Kungl. Maj:ts förslag bifölls av riksdagen. De beslut, på vilka den dittillsvarande materielnämnden grundade sin verksamhet, upphävdes genom Kungl. Maj:ts brev den 17 januari 1941. Samtidigt bemyndigades chefen för socialdepartementet att dels tillkalla en nämnd av högst sju ledamöter, medicinalstyrelsens materielnämnd, för att biträda medicinalstyrelsen vid utredningar rörande rikets försörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel samt vid handläggning av i samband därmed stående frågor rörande import, fabrikation, förvaring, förbrukning och prisreglering av dylika varor ävensom med avgivande av yttranden över exportlicenser rörande nämnda slag av varor. Vidare uppdrogs åt medicinalstyrelsen att med biträde av materielnämnden under Kungl. Maj:t handhava ledningen av de åtgärder, som under rådande utomordentliga förhållanden borde vidtagas för tryggandet av landets försörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel. I särskild proposition till 1941 års riksdag angående anslag till medicinalstyrelsens beredskapsorganisation beräknades för materielnämndens del medel till arvoden åt en kanslichef, en sekreterare, en apotekarassistent (å halvtid), en ledare av arbetet med insamling av medicinalväxter samt två amanuenser. Härtill lämnade riksdagen sitt bifall. 1 sin skrivelse angående medelsbehovet för budgetåret 1942)43 hänvisade styrelsen i första hand till 1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas förslag om dels uppflyttning av kamreraren från lönegraden A 24 till A 26 samt inspektrisen för sjuksköterskeväsendet från lönegraden A 20 till byråinspektör i lönegraden

20 A 22, dels ock förändring av nuvarande kassörstjänsten a övergångsstat i lönegraden A 21 till en revisorstjänst i samma lönegrad. I stället för kassörstjänsten förordade styrelsen emellertid inrättandet av en revisorstjänst i 23 lönegraden. Med avseende å den icke-ordinarie personalen föreslog styrelsen, att medicinalrådsassistenten å den rättspsykiatriska avdelningen skulle utbytas mot en befattningshavare i lönegrad Eo 27 för lättande av den alltmera tyngande arbetsbörda, som kommit att åvila den extra föredraganden å nämnda avdelning. Vidare förordade styrelsen inrättande av en extra ordinarie befattning som byrådirektör i lönegraden Eo 28, vars innehavare skulle hava att handlägga ärenden rörande tuberkulossjukvårdsanstalter och annan tuberkulossjukvård. Som motivering härför anförde styrelsen, att utvecklingen inom tuberkulosvården fortsättningsvis nödvändiggjorde anställande av en heltidskraft för handläggning av dithörande ärenden i stället för den läkaramanuens, som dittills anlitats. Slutligen hemställde styrelsen, att medel skulle beräknas för anställande av en rättsbildad amanuens, vilken främst skulle hava till uppgift att handlägga de ärenden avseende tillämpningen av lagen den 6 juni 1941 om tillsyn å radiologiskt arbete m. m., vilka från och med den 1 juli 1941 tillförts styrelsen. Ifrågavarande amanuens vore avsedd att träda i stället för en av medicinalrådsassistenterna vid styrelsen. I statsverkspropositionen till 1942 års riksdag förordades i fråga om den ordinarie personalen dels uppflyttning av inspektrisen över sjuksköterskeväsendet till byråinspektör i lönegraden A 22, dels ock överförandet av kassören å övergångsstat i lönegraden A 21 till ordinarie revisor i samma lönegrad. Den föreslagna uppflyttningen av kamreraren ansågs däremot böra anstå för prövning i annat sammanhang. Styrelsens behov av förstärkning av arbetskraft för handläggningen av rättspsykiatriska ärenden samt tuberkulosärenden föreslogs böra tillgodoses genom inrättande av två arvodestjänster såsom extra föredragande. Mot styrelsens förslag om utbyte av en medicinalrådsassistent mot en rättsbildad amanuens för handläggningen av ärenden avseende tillsyn å radiologiskt arbete m. m. gjordes ingen erinran. Till Kungl. Majrts sålunda framlagda förslag lämnade riksdagen sitt bifall. Med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 129 beslöt 1943 års riksdag en genomgripande omorganisation av statens veterinärbakteriologiska anstalt, innebärande bland annat, att denna anstalt från och med år 1944 skulle undantagas fi ån medicinalstyre^ens överinseende och under benämningen statens veterinärmedicinska anstalt givas en fristående ställning direkt under jordbruksdepartementet. I samband härmed beslöts överflytta handläggningen av ärendena rörande kastsjukebekämpandet från anstalten till medicinalstyrelsen. Till följd härav överfördes bland annat en konsulent i lönegrad Eo 24 från anstalten till styrelsen. Vid samma riksdag anvisades även medel för avlönande å medicinalstyrelsens tandvårdsavdelning av en heltidsanställd tandläkarassistent, å styrelsens apoteksbyrå av en halvtidsanställd apoteksassistent och å kameralbyrån av ett deltids-

21 anställt juridiskt biträde. Avlöningen till denna personal skulle utgå i form av arvode och bestridas från anslaget till medicinalstyrelsens beredskapsorganisation. Genom beslut av 1944 års riksdag kompletterades medicinalstyrelsens organisation bland annat med en extra revisionsassistent å kameralbyråns avdelning för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning. Vidare bemyndigades Kungl. Maj:t att, därest i samband med viss utvidgning av den förebyggande mödravården så skulle visa sig erforderligt, medgiva förstärkning av arbetskrafterna i medicinalstyrelsen med en arvodesavlönad specialist i obstetrik och gynekologi. Med stöd av detta bemyndigande anställdes en dylik befattningshavare hösten 1944. Slutligen medgav 1944 års riksdag, på förslag av Kungl. Maj:t i proposition nr 144, att från anslaget till åtgärder mot utbredning av könssjukdomar finge bestridas arvode till en heltidsanställd extra föredragande för att möjliggöra ett effektiviserande av könssjukdomarnas bekämpande. Vid 1945 års riksdag beslöts jämväl vissa utvidgningar av styrelsens personalorganisation (prop, nr 243). Sålunda anvisades medel för avlönande av ytterligare en konsulent i lönegrad Eo 24 för kastsjukans bekämpande, en biträdande inspektör för sjuksköterskeväsendet i lönegrad Eo 17, en heltidsanställd extra föredragande å kameralbyrån, en deltidsanställd extra föredragande å rättspsykiatriska avdelningen samt en pressombudsman. Den senare förutsattes bli gemensam för medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan. Härjämte bemyndigades Kungl. Maj:t vidtaga åtgärder för att åt inspektören för sinnesslövården, vilken samtidigt tjänstgjorde som sekreterare i sinnessjuknämnden, bereda möjlighet att ägna huvudparten av sin arbetstid åt sinnesslövården samt åt den nytillkomna uppgiften som inspektör för psykisk barna- och ungdomsvård. Slutligen beräknades medel för anställande av en juridiskt utbildad amanuens samt viss skrivpersonal. I fråga om medicinalstyrelsens beredskapsorganisation beräknades till följd av händelseutvecklingen i Europa en icke oväsentlig begränsning av personalbehovet bli möjlig. Förslagsanslaget för detta ändamål sänktes med hänsyn härtill från 275 000 kronor till 175 000 kronor, dock utan angivande av närmare riktlinjer för organisationens beskärning.

22 Kap. 2. Den centrala organisationens nuvarande utformning. A . Medicinalstyrelsens inre

organisation.

Frånsett den centrala organisationen för sjukvårdsberedskapen, som anknöts till medicinalstyrelsen i s a m b a n d m e d den förstärkta försvarsberedskapens genomförande, består medicinalstyrelsen för n ä r v a r a n d e av, förutom generaldirektören och chefen, sju b y r å e r och sex relativt självständiga byråavdeln i n g a r . Härtill k o m m a två från b y r å i n d e l n i n g e n fristående i n s p e k t ö r e r för sinn e s s j u k - och s i n n e s s l ö v å r d e n m . m . s a m t viss g e m e n s a m p e r s o n a l . P e r s o n a l e n s s a m m a n s ä t t n i n g och fördelning p å b y r å e r n a den 1 juli 1945 f r a m g å r av följande s a m m a n s t ä l l n i n g , v a r v i d tillfälligt a n s t ä l l d p e r s o n a l u t e l ä m n a t s . Medicinalstyrelsens personalbestånd den 1 juli 1945. Lönegrad el. arvode C12 Eo 7

1 generaldirektör 1 kanslibiträde

Lönegrad el. arvode 1 överinspektör för sinnessjukvården i riket C 6 1 inspektör för sinnesslövården m. m 14 900

Medicinalbyrån 1 medicinalråd 1 föredragande för mödravård 1 s » barnavård 1 medicinalrådsassistent 1 1 :e byråsekreterare 1 byråsekreterare

A 30 5 300 7 200 5 300 A 24 A 21

t amanuens 1 kansliskrivare 1 kanslibiträde 1 kontorsbiträde 1 skrivbiträde

Eo 18 Eo 11 Eo 7 Eo 4 Ex 2

Hälsovårdsbyrån 1 medicinalråd A 30 1 extra föredragande för könssjukvård 16 500 1 medicinalrådsassistent 5 300

1 byråsekreterare 1 amanuens (halvtid) t kanslibiträde

A 21 2 700 A 7

Lasarettsbyrån 1 medicinalråd 1 föredragande för tuberkulosvård 1 1 :e byråsekreterare 1 byråinspektör (för sjuksköterskeväsendet) 1 byrådirektör 1 amanuens

A 30 7 200 A 24

1 biträdande byråinspektör (för sjuksköterskeväsendet) Eo 17 2 amanuenser Eo 18 2 kontorsbiträden Eo 4 1 skrivbiträde Ex 2

A 22

Tandvårds avdelningen A 28 1 kontorsbiträde Eo 18

Eo 4

Sinnessjukvårdsbyrån 1 medicinalråd 1 1 :e byråsekreterare 1 byggnadsinspektör

A 30 A 24 11 200

1 arkitekt (jämte biträde) . . . . 1 kansliskrivare 1 kontorsbiträde

7 200 Eo 11 Eo 4

23 Rättspsykiatriska avdelningen 1 medicinalråd 1 biträdande föredragande . . . . 1 extra » ....

Eo 30 7 200 3 600

1 amanuens 1 amanuens (halvtid) 1 kontorsbiträde

Eo 17 2 700 Eo 4

Apoteksbyrån 1 byråchef 1 byråsekreterare

A 30 A 21

1 amanuens 1 kontorsbiträde

Eo 17 A 4

Specialitetsavdelningen 1 byråassislent (föredragande) Eo 24 1 amanuens 1 amanuens (farm. kand.) . . . . Ex 15 1 kontorsbiträde

Ex 15 Eo 4

Veterinärbyrån 1 medicinalråd 1 statsinspektör för köttkontrollen, tillika föredragande 1 byråveterinär 2 veterinäramanuenser å

1 byrådirektör 1 konsulent 2 konsulenter

2 konsulenter

A 30 A 29 Eo 26 2 000

1 1 :e byråsekreterare 1 amanuens 1 » 1 kanslibiträde 1 kontorsbiträde

A 24 Eo 18 Ex 15 A 7 Eo 4

Tuberkulosavdelningen A 28 1 kansliskrivare A 24 5 kontorsbiträden Eo 24 3 skrivbiträden

Eo 11 Eo 4 Ex 2

Kasts jukeavdelningen Eo 24 1 kanslibiträde 1 skrivbiträde

Eo 7 Ex 2

Kameralbyrån 1 byråchef A 30 1 extra föredragande med arvode motsvarande Eo 26 1 kamrerare A 24 1 byråsekreterare A21 1 amanuens Ex 15 1 amanuens 5 400

1 kassör 1 kansliskrivare (registrator).. 1 kansliskrivare 2 kanslibiträden 1 kontorsbiträde 3 kontorsbiträden 2 skrivbiträden

Avdelningen för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning l byrådirektör A 28 1 revisionsassistent 1 revisor A 21 2 kontorsbiträden Gemensam Vakt- och telefonpersonal: 1 1 :e expeditionsvakt 2 expeditionsvakter 4 expeditionsvakter 1 expeditionsvakt 1 telefonist 1 >

A7 A5 Eo 5 Ex 5 A 4 Ex 2

All All Eo 11 Eo 7 A 4 Eo 4 Ex 2

Ex 18 Eo 4

personal Skrivcentral: 2 kontorsbiträden 1 skrivbiträde övriga: 1 statistiker 1 pressombudsman

Eo 4 Ex 2 3 000 5 000

24 Tabellen upptager sammanlagt 118 befattningshavare. Härutöver äro för närvarande — med anlitande av styrelsens anslagspost till avlöningar till övrig icke ordinarie personal — anställda 4 tillfälliga biträden, fördelade på två byråer och skrivcentralen, samt en extra expeditionsvakt. Därjämte anlitas vissa utomstående fackmän för tillsyn av styrelsens bibliotek, granskning av bland annat apotekens debiteringar å statsverket för fri medicin åt statstjänstemän m. fl. samt årlig översyn av medicinaltaxegrunderna. Anmärkas bör tillika, att en av förste byråsekreterarna sedan åtskilliga år varit partiellt tjänstledig för handläggning av lagärenden och vissa andra mera tidsödande ärenden ävensom att den av Kungl. Maj:t fastställda personalförteckningen såsom ordinarie befattningar upptager 2 kanslibiträden, 2 kontorsbiträden och ett skrivbiträde, vilka icke redovisas i ovanstående sammanställning, beroende på att vederbörande innehavare erhållit förordnanden på högre extra ordinarie tjänst utan att deras ordinarie tjänster uppehållas av vikarier. Ä de olika byråerna handläggas i stort sett följande huvudgrupper av ärenden, d medicinalbyrån: ärenden rörande läkarkonstens utövning, civila tjänsteläkare, vilka ej äro anställda vid sjukvårdsanstalter, förebyggande mödra- och barnavård, barnmorskeväsendet, rättsmedicinska ärenden, som icke angå sinnesbeskaffenhet, ärenden rörande statens rättskemiska laboratorium samt medicinska utlåtanden i trafikfrågor ävensom förande av matriklar över läkare och barnmorskor; å hälsovårdsbyrån: ärenden, som röra allmän hälsovård, öppen och sluten epidemivård, könssjukdomarnas bekämpande, skyddskoppsympning, karantänsanordningar samt statens bakteriologiska laboratorium; å lasarettsbyrån: ärenden, som angå kroppssjukhusen, i vad de ej tillhöra annan byrå, ärenden angående radiologiskt arbete, sjukgymnastik, fältskärsyrket, sjuksköterskeväsendet och tandvård ävensom förandet av matriklar över tandläkare, sjukgymnaster, fältskärer och sjuksköterskor; å sinnessjukvårdsbyrån: ärenden angående statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka med undantag av de ärenden, som tilldelats kameralbyrån, ärenden i övrigt angående vården av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka, rättsmedicinska ärenden, som angå sinnesbeskaffenhet, ärenden angående kastrering, sterilisation och avbrytande av havandeskap samt på styrelsens prövning ankommande ärenden angående alkoholistanstalter; å apoteksbyrån: ärenden, som angå apoteksväsendet och läkemedelshandeln i övrigt, tillredning av läkemedel å sjukvårdsinrättningar, preventivmedel, fosterfördrivande medel och narkotika samt statens farmacevtiska laboratorium ävensom förandet av matrikel över apotekare; å veterinärbyrån: ärenden beträffande veterinärkonstens utövning, civila veterinärbefattningar, åtgärder mot smittsamma husdjurssjukdomar, in- och utförsel av djur m. m., köttbesiktning och slakthus, exportslakterier och andra under statens kontroll ställda slakteriinrättningar, mjölkkontroll och animal födoämneshygien ävensom förandet av matrikel över veterinärer:

25 d Kameralbyrån: ärenden, som avse den styrelsen åliggande ekonomiska förvaltningen av statens sinnessjukhus och anstalt för fallandesjuka, uppbörd, utbetalningar och redovisning, anmärknings- och revisionsmål samt juridiska frågor i allmänhet ävensom frågor rörande styrelsens organisation och personal. B. Vissa kompletterande anordningar och organ. Vid medicinalstyrelsens sida finnes ett vetenskapligt råd, vars närmare sammansättning bestämmes av Kungl. Maj:t på förslag av medicinalstyrelsen. För närvarande består det vetenskapliga rådet av 36 medlemmar, vilka representera följande vetenskapsgrenar och verksamhetsområden: två psykiatri, två rättsmedicin, två hygien, en arvsbiologi och arvshygien, två medicin, två tuberkulosvård, två pediatrik och barnavård, en neurologi, en kirurgi, en ortopedi, en obstetrik och gynekologi, en oftalmiatrik, en otiatri, en röntgendiagnostik, en radioterapi, en dermatologi och syfilidologi, en klinisk epidemiologi, en farmakologi och fysiologi, en kemisk farmaci, en farmakognosi, två tandvård, en animal födoämneshygien, en veterinär medicin, en veterinär kirurgi, en bujatrik och obstetrik, en veterinär bakteriologi, en husdjurshygien, en juridisk teori och praxis samt en byggnadstekniska sjukhusfrågor. Medlem av vetenskapliga rådet åligger dels att på generaldirektörens kallelse deltaga i utredningen och handläggningen av ärende, hörande till hans särskilda kunskaps- eller verksamhetsområde, dels ock att av eget initiativ rikta styrelsens uppmärksamhet på sådana framsteg eller förhållanden inom ifrågavarande område, vilka kunna antagas äga särskild betydelse för styrelsens verksamhet. I vissa ärenden, såsom upprättande av förslag till lasaretts- eller sanatorieläkartjänst eller till sjukstuguläkartjänst, vilken skall tillsättas i enahanda ordning som lasarettsläkartjänst, samt disciplinmål, skall, där ej särskilda omständigheter föranleda annat, den ledamot av vetenskapliga rådet, vilken företräder den vetenskapsgren eller det verksamhetsområde, som närmast är av betydelse för frågan, kallas att deltaga i ärendets handläggning. Medlem av rådet har att till protokollet låta anteckna eventuellt skiljaktig mening. Rättsmedicinska frågor, i vilka medicinalstyrelsen har att avgiva utlåtande, handläggas av särskild nämnd, vars beslut gäller såsom styrelsens beslut. Avser rättsmedicinskt ärende sinnesbeskaffenheten hos människa, handlägges ärendet av styrelsens rättspsykiatriska nämnd, eljest av styrelsens rättsmedicinska nämnd. Såsom ledamöter av dessa nämnder tjänstgöra två medicinalråd samt dessutom i den rättspsykiatriska nämnden överinspektören för sinnessjukvården i riket och i den rättsmedicinska nämnden en rättsläkare i styrelsens vetenskapliga råd. Generaldirektören må, i den mån hans övriga åligganden det medgiva, inträda såsom ledamot i stället för ett av medicinalråden. I rättspsykiatriska nämnden handläggas jämväl ärenden angående kastrering, sterilisering och avbrytande av havandeskap med iakttagande av att en rashiolog städse skall vara närvarande.

26 För att biträda styrelsen vid prövning av ansökningar rörande registrering av s. k. farmacevtiska specialiteter finnes en särskild nämnd, den s. k. specialitetsnämnden. Denna består av fem ledamöter, vilka utses av Kungl. Maj:t efterhörande av medicinalstyrelsen och kommerskollegium. Nämnden har att yttra sig i registreringsärenden, vilkas prövning kräver särskild sakkunskap. Ansökan om registrering må icke avslås med mindre samråd ägt rum med nämnden. För granskning av ansökningshandlingar till erhållande av apoteksprivilegium anlitas en särskild nämnd, den s. k. apotekarbefordringsnämnden, som består av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande samt två apoteksinnehavare och två andra legitimerade apotekare. För att biträda med erforderliga undersökningar m. in. finnas tre under medicinalstyrelsens ledning stående laboratorier, nämligen statens bakteriologiska, rättskemiska och farmacevtiska laboratorier. För ifrågavarande laboratorier lämnas närmare redogörelse i kap. 15.

C. Medicinalstyrelsens beredskapsorganisation. Ar 1939 tillskapades under ovan angivna benämning en särskild organisation för handläggning av vissa med landets försvarsberedskap sammanhängande frågor av sjukvårdsorganisatorisk art. Denna organisation, för vilken kostnaden bestrides från särskilt anslag, är sammansatt på följande sätt. En avdelning, den s. k. beredskapsavdelningen, ingår såsom extra byrå inom styrelsen med en särskilt utsedd sakkunnig såsom chef. A denna byrå handläggas främst ärenden rörande planläggning och upprättande av beredskapssjukhus, såvitt angår erforderliga lokalers anskaffande och inredning, ävensom ärenden rörande den personella sjukvårdsberedskapen. För sistnämnda ärenden har styrelsen dels en representant jämte två medicinskt utbildade biträden i arméns sjukvårdsinspektion, där för ändamålet erforderligt register över befintliga läkare föres, dels ock ett 10-tal befattningshavare för förande av beredskapsregister inom styrelsen över sjuksköterskor, sjukgymnaster, barnmorskor och sjukvårdsbiträden samt tandläkare, tandsköterskor och tandtekniker ävensom färmacevtiskt utbildad personal. I övrigt hava å denna avdelning regelmässigt tjänstgjort en biträdande läkare, en jurist och en ingenjör, varjämte under år 1945 tillkommit viss extra personal för handläggning av ärenden rörande omhändertagande och sanitär behandling av flyktingar m. fl. Såsom ett andra led i beredskapsorganisationen fungerar medicinalstyrelsens materielnämnd, som har att biträda medicinalstyrelsen med utredningar rörande rikets försörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel samt med handläggning av därmed sammanhängande frågor rörande import, fabrikation, förvaring, förbrukning och prisreglering av dylika varor ävensom med avgivande av yttranden över exportlicenser rörande nämnda slag av varor. Nämnden består av sju ledamöter samt har till sitt förfogande ett kansli omfattande en kanslichef.

en sekreterare, en apotekarassistent, en laborator för medicinalväxtinsamling, en å två amanuenser, skrivbiträden och tillfällig personal. Såsom ett tredje led i beredskapsorganisationen ingår en förstärkning av vissa byråer inom styrelsen. Sålunda har kameralbyrån förstärkts med en biträdande kamrerare, två juridiska biträden och fyra skrivbiträden, vilka till väsentlig del sysselsatts med granskning av räkningar å staten för kostnader i samband med beredskapssjukhusens iordningställande samt för vård av militära patienter å civila sjukhus. Vidare hava med anlitande av beredskapsmedel anställts en tandläkarassistent å tandvårdsavdelningen och två apotekarassistenter å apoteksbyrån. Slutligen finnas två av chefen för socialdepartementet utsedda sakkunniga för rådgivning rörande planläggning, inrättande och drift av beredskapssjukhus. Ersättning till dessa utgår enligt kommittékungörelsen. Sammanlagda kostnaden för medicinalstyrelsens beredskapsorganisation har för innevarande budgetår beräknats till förslagsvis 175 000 kronor.

D . Andra statliga centralorgan inom medicinal- och veterinärväsendet. För att fullständiga bilden av den centrala organisationen för det civila medicinal- och veterinärväsendet torde böra erinras om att vissa delar av den allmänna sjukvården mer eller mindre självständigt handhaves av statliga organ vid sidan om medicinalstyrelsen. Sålunda bedriver pensionsstyrelsen enligt grunder, som fastställts av Kungl. Maj:t i brev den 31 december 1920, viss sjukvårdande verksamhet, avseende att i pensionsförsäkringens intresse förebygga eller häva invaliditet. Denna verksamhet tager i huvudsak sikte på att bereda pensionsstyrelsens klientel sådan vård, som ej kan erhållas inom den allmänna sjukhusvården i övrigt, främst vård för reumatiska och nervösa sjukdomar, för vilket ändamål pensionsstyrelsen disponerar ett icke ringa antal vårdplatser å såväl egna som andra huvudmän tillhöriga sjukvårdsanstalter. De s. k. universitetssjukhusen, av vilka karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet helt samt allmänna barnbördshuset och akademiska sjukhuset i Uppsala till huvudsaklig del kunna betraktas som statliga, intaga jämväl en särställning på kroppssjukvårdens område, främst därigenom att de förvaltas av direktioner, som direkt eller i vissa fall genom vederbörande universitetsmyndighet sortera under Kungl. Maj:t i ecklesiastikdepartementet. Medicinalstyrelsens befogenheter beträffande dessa sjukhus begränsar sig huvudsakligen till att utöva inspektion rörande den där bedrivna sjukvården ävensom att avgiva yttrande i vissa ärenden, medan styrelsen i fråga om andra jämförliga sjukhus bland annat har att godkänna ritningar till nyanläggningar och större om- och tillbyggnader samt att upprätta förslag till besättande av överläkarbefattningar m. m. Närmare föreskrifter om universitetssjukhusens administration återfinnas i de olika sjukhusens reglementen, utfärdade för karolinska sjukhuset

28 och serafimerlasarettet den 22 juni 1939 (nr 416) samt för övriga hithörande sjukhus den 5 december 1941. I anslutning härtill må beaktas den verksamhet, som bedrives av centrala sjukvårdsberedningen. Detta organ, som under medicinalstyrelsens överinseende administreras av en särskild, av Kungl. Maj:t utsedd styrelse, har till uppgift att på anmodan av medicinalstyrelsen eller sjukhusägare medverka vid granskning av förslag rörande planläggning och utrustning av sjukhus och därmed jämförliga inrättningar ävensom vid planläggning av den slutna vården inom landets sjukvårdsområden. Beredningen skall jämväl verka för standardisering av inventarier och materiel på sjukvårdens område samt för rationalisering av driften av det allmännas sjukvårdsinrättningar. Närmare föreskrifter rörande verksamheten äro meddelade i instruktion för beredningen den 20 oktober 1944 (nr 711). Slutligen finnes två fristående anstalter med huvudsaklig uppgift att utföra praktiskt vetenskapliga undersökningar och forskning på medicinal- och veterinärväsendets område, nämligen statens institut för folkhälsan och statens veterinärmedicinska anstalt. Folkhälsoinstitutet, vars verksamhetsfält omfattar såväl allmän hygien och yrkeshygien som födoämneshygien, fungerar jämväl som karolinska institutets hygieniska institution och har tillika att bedriva viss upplysnings- och undervisningsverksamhet inom området för sin verksamhet. Veterinärmedicinska anstalten har att bedriva undersöknings- och forskningsverksamhet inom veterinärmedicinens och födoämneshygienens områden. Vardera av institutionerna står under ledning av en styrelse, som sorterar direkt under Kungl. Maj .t, folkhälsoinstitutet under socialdepartementet och veterinärmedicinska anstalten under jordbruksdepartementet. Närmare bestämmelser rörande institutionernas verksamhet och organisation meddelas i instruktioner, fastställda av Kungl. Maj:t den 27 maj 1938 (nr 327) respektive den 22 december 1943 (nr 940).

Kap. 3. Utredningsuppdragets innebörd. Vid anmälan i konselj den 30 januari 1942 av frågan om utredning rörande organisationen av den centrala förvaltningen för det civila medicinal- och veterinärväsendet erinrade chefen för socialdepartementet om den utveckling, som medicinalstyrelsens organisation undergått från och med år 1915, då grunden för nuvarande organisation lades (se kap. 1). Efter att tillika ha framhållit, att utvecklingen under den gångna 25-årsperioden medfört en såväl kvalitativ som kvantitativ förändring av styrelsens arbetsuppgifter, yttrade departementschefen vidare följande. Det är uppenbarligen för hälso- och sjukvårdens del ett förstarangsintresse, att den centrala myndigheten och de lokala organ, som svara för olika grenar av verksamheten på detta område, med varandra stå i sådan förbindelse, som på ömse håll

29 kan verka fruktbärande och impulsväckande. Det är också givet, att de praktiska anordningar, som skola möjliggöra ett sådant samarbete, kunna gestalta sig olika i nuvarande läge i jämförelse med under förhållandena vid tillkomsten av den gällande organisationen. Att genom en närmare undersökning få klarlagt, huruvida samarbetet mellan medicinalstyrelsen och de lokala organen, främst landstingen, kan genom organisatoriska anordningar befrämjas, utgör därför ett för den vidare utvecklingen av hälso- och sjukvården synnerligen betydelsefullt önskemål. Ett annat spörsmål, som förtjänar beaktas, är frågan om de lämpligaste formerna för medicinalstyrelsens verksamhet, när den behandlar ärenden, som beröra olika områden inom rättsvården. Givetvis kan den interna organisationen inom medicinalstyrelsen ej förbliva oberörd av utvecklingen inom hälso- och sjukvården. Ett av de hithörande spörsmål, i fråga om vilka medicinalstyrelsen vid upprepade tillfällen framhållit önskvärdheten att få till stånd en omprövning, är frågan om rekryteringen till de befattningar hos styrelsen, för vilka kräves medicinsk eller veterinär fackutbildning. Tiden synes nu vara inne att upptaga jämväl denna fråga till utredning. Vid en utredning av här antydd art böra även andra organisatoriska spörsmål komma upp till bedömande. Jag vill härutinnan allenast erinra om att — särskilt till följd av de betydligt ökade statliga insatserna på hälso- och sjukvårdens område — behov framträtt av en kvalitativ förstärkning av den juridiskt-administrativa sakkunskapen inom styrelsen. Att denna fråga står i nära samband med frågan om rekryteringen till de tjänster inom styrelsen, för vilka för närvarande kräves medicinsk fackkunskap, torde icke närmare behöva påpekas. Vidare må nämnas, att det framhållits såsom ett angeläget önskemål att få till stånd en samordning av den medicinskt-hygieniska och sociala statistiken. Sedan ställning tagits till frågan om medicinalstyrelsens organisation, bör jämväl övervägas, huruvida med utgångspunkt från det förslag, som sålunda framkommit, ärenden, som nu tillhöra Kungl. Maj:ts avgörande, skulle kunna överflyttas till medicinalstyrelsens handläggning och en decentralisering alltså kunna ske. Jag är med tanke främst på nu berörda spörsmål av den uppfattningen, att anledning föreligger att upptaga frågan om medicinalstyrelsens ändamålsenliga organisation till omprövning. Oavsett angelägenheten i och för sig av en allmän översyn av den organisation, som uppbyggts för den centrala förvaltningen på medicinalväsendets område, talar till förmån för en utredning av frågan jämväl den omständigheten att riksdagen i fråga om ett par delproblem på detta område i särskilda skrivelser hemställt om utredning. Med anledning av väckta motioner hemställde riksdagen sålunda i skrivelse den 15 april 1939, nr 5, om en förutsättningslös utredning rörande det civila veterinärväsendets centrala ledning och organisation. Riksdagen framhöll därvid, bland annat, att anledning förelåge att till närmare omprövning upptaga frågan om den lämpligaste arbetsformen för veterinärväsendets ledning icke blott med hänsyn till den mycket betydelsefulla uppgiften att förebygga mul- och klövsjukas spridning utan även på grund av att vissa andra viktiga ärendens beredning efter hand tilllagts veterinärväsendets ledning, t. ex. ordnandet av kampen mot nötkreaturstuberkulosen och mot smittsam kastning bland husdjuren. Efter att hava betonat, å ena sidan nödvändigheten att taga hänsyn till de merkostnader, som vore förenade med en utvidgad förvaltningsapparat, och å andra sidan möjligheten att genom en ändrad ledning av veterinärväsendet åstadkomma besparingar i de utgifter, som ifrågavarande sjukdomar medförde för vårt land, anförde riksdagen, att om en fullt självständig organisationsform icke befunnes vara den lämpligaste lösningen man givetvis kunde tänka sig, att sådana anordningar vidtoges, att veterinärväsendets ledning

finge en mera självständig och ur arbetssynpunkt smidigare avpassad ställning inom ramen för ett nuvarande ämbetsverk. I skrivelse den 26 juni 1941, nr 405, hemställde riksdagen vidare, i anledning av uttalande av dess år 1940 församlade revisorer, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning och förslag rörande administrationen av statens bakteriologiska laboratorium, statens farmacevtiska laboratorium, statens rättskemiska laboratorium, statens institut för folkhälsan och statens veterinärbakteriologiska anstalt. I revisorernas uttalande, som dock icke berörde statens veterinärbakteriologiska anstalt, framhölls att i första hand syntes böra övervägas, huruvida icke institutionerna borde erhålla en gemensam styrelse direkt underställd vederbörande departement. De båda spörsmål, vilka avses i nämnda båda riksdagsskrivelser, torde böra prövas i samband med de av mig tidigare berörda frågorna om medicinalstyrelsens organisation. Det torde emellertid visa sig ändamålsenligt att verkställa utredning rörande statens veterinärbakteriologiska anstalts organisation genom särskilda sakkunniga. Den utredning, vars igångsättande jag sålunda vill förorda, bör i huvudsak inriktas på planläggandet av en organisation för normala förhållanden. Utredningen bör dock även ägna uppmärksamhet åt medicinalstyrelsens nuvarande beredskapsorganisation samt, därest förändringar i fråga om denna anses av nöden, efter samråd med vederbörande militära sjukvårdsmyndigheter inkomma med förslag därom snarast möjligt och utan att avvakta slutförandet av utredningen i dess helhet. Av departementschefens anförande framgår, att utredningen närmast har att taga sikte på den verksamhet, som för närvarande utövas av medicinalstyrelsen med dess underlydande laboratorier jämte statens institut för folkhälsan. Administrationen av de s. k. universitetssjukhusen och av den genom pensionsstyrelsens försorg bedrivna sjukvårdande verksamheten torde få anses falla utanför utredningens uppdrag. Utredningen har under sitt arbete icke heller funnit anledning att ingå på organisationen av dessa verksamhetsgrenar utom i ett hänseende. Till utredningen har nämligen framförts önskemål om anordningar i syfte att åvägabringa ett organiserat samarbete mellan universitetssjukhusens styrande organ och medicinalstyrelsen. Utredningen har därför ansett sig icke böra helt förbigå detta spörsmål (se kap. 16). Vad angår pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet begränsar sig utredningen till en erinran om att frågan om införlivande av denna sjukvård med den allmänna sjukvården i övrigt tidigare varit föremål för övervägande i olika sammanhang och senast behandlats av 1941 års reumatikervårdssakkurmiga i deras år 1945 avlämnade betänkande, del HI (SOU 1945:41).

31 Kap. 4. Medicinalstyrelseutredningens allmänna synpunkter. A. Medicinalstyrelsens verksamhetsområde. Grunden för medicinalstyrelsens nuvarande organisation lades, som tidigare nämnts, genom beslut av 1914 års senare lagtima riksdag. Den medicinska vetenskapen samt den allmänna hälso- och sjukvården ha under tiden därefter genomgått en intensiv utveckling, som främst tagit sig uttryck i inrättande av ett stort antal specialavdelningar av olika slag vid våra sjukhus samt ett alltmera stegrat intresse för och tillgodoseende av skilda krav pä socialhygienens område. Statsmakterna hava härvid ingripit dels reglerande genom utfärdande av nya eller ändrade bestämmelser i olika hänseenden, dels ock stödjande och uppmuntrande genom införande av statsbidrag till skilda vårdformer. På veterinärväsendets område har utvecklingen ävenledes gått i riktning mot specialisering och ökad kontroll från det allmännas sida. Nu berörda utveckling h a r givetvis icke kunnat undgå att ställa alltmera ökade krav på medicinal- och veterinärväsendets centrala administration. Till belysande härav må nämnas, att antalet till medicinalstyrelsen inkommande ärenden enligt den officiella statistiken ökat från omkring 25 000 år 1916 till omkring 140 000 för vartdera av åren 1938 och 1940. Härtill kommer ett stort antal anmälningar och rapporter, vilket antal uppgick till cirka 50 000 för år 1938 och 54 000 för år 1940. Den ökade arbetsbördan har efter hand framtvingat en betydande utbyggnad av medicinalstyrelsens organisation. Sålunda ha frånsett den förstärkning, som påkallats av rådande beredskaps- och krisläge, tillkommit en apoteksbyrä, en avdelning för tandvårdsärenden, en avdelning för rättspsykiatriska ärenden, en avdelning för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning, två avdelningar för nötkreaturstuberkulosens respektive kastsjukans bekämpande samt ett icke ringa antal specialföredragande. Antalet mera permanenta föredragande har på detta sätt ökats från 7 till 25. Det totala antalet befattningshavare i styrelsen, som helt eller delvis sysselsattes med ärenden av fredsbetonad karaktär, uppgår för närvarande till i runt tal 125, varav omkring hälften äga akademisk utbildning samt återstoden huvudsakligen utgöres av skrivoch expeditionsvaktpersonal. Härutöver har beredskapsorganisationens personal efter hand måst i viss utsträckning tagas i anspråk för göromål, som falla inom ramen för styrelsens ordinarie verksamhet. För att erhålla en närmare uppfattning om arten och omfattningen av medicinalstyrelsens arbetsbörda under senare år har utredningen dels gjort en sammanställning över antalet inkommande ärenden enligt den officiella statistiken under perioden 1934—44 (bilaga A), dels ock låtit verkställa en genomgång av medicinalstyrelsens konceptband för åren 1940 och 1944. Resultatet av denna genomgång h a r i sammandrag redovisats i särskild tabell (bilaga B), som för varje byrå upptager antalet utgående originalexpedi-

32 tioner i såväl generaldirektörsärenden som byråärenden. Därjämte redo visas antalet expeditioner i ärenden, som handlagts av rättsmedicinska och rättspsykiatriska nämnderna, ävensom antalet verkställda utanordningar. Bilaga A utvisar bland annat, att antalet inkommande ärenden, frånsett anmälningar och rapporter, mer än fördubblats under tiden 1934—44 samt att maximum uppnåddes åren 1938 och 1940 med omkring 140 000 ärenden. Därefter inträdde trots den belastning, som beredskapens genomförande på sjukvårdens område innebar, en nedgång i det totala antalet ärenden till omkring 85 000 år 1942. Minskningen berörde flertalet byråer men föll huvudsakligen inom veterinärbyråns arbetsområde, till största delen beroende på stoppad in- och utförsel av djur och animala livsmedel. År 1944 betecknar, med sammanlagt cirka 115 000 inkommande ärenden, en väsentlig stegring i förhållande till år 1942 för praktiskt taget alla byråer, ehuru totalsumman stannar avsevärt under 1938 och 1940 års siffror. Enligt bilaga B uppgick totala antalet originalexpeditioner till i runt tal 30 500 år 1940 och 37 000 år 1944, samtidigt som antalet utanordningar utgjorde omkring 47 000 respektive 48 500. Av expeditionerna belöpte år 1944 cirka 4 000 på ärenden av beredskaps- eller krisnatur, vilket måste betecknas som relativt ringa i förhållande till det totala antalet expeditioner. Antalet expeditioner i generaldirektörs- och nämndärenden belöpte sig till omkring 7 700 år 1940 och 10 300 år 1944: övriga expeditioner hänförde sig till byråärenden. Uppenbart är, att ovan angivna sifferuppgifter endast giva en ofullständig bild av medicinalstyrelsens arbetsbörda. De synas utredningen dock klart ådagalägga, alt styrelsens arbetsbörda är av betydande omfattning och kräver en avsevärd organisationsapparat. Försvarsberedskapens upphörande synes icke komma att medföra någon större förändring härutinnan. Visserligen kan antalet beredskapsärenden väntas nedgå till ett minimum, men samtidigt måste beaktas, att det totala antalet inkommande ärenden före beredskapsperioden väsentligt översteg motsvarande antal åren 1942—1944. Man torde också böra räkna med att utbyggnaden av hälso- och sjukvården, som under de senaste fem åren mer eller mindre hämmats av brist på arbetskraft och materiel, skall, sedan normala förhållanden åter inträtt, upptagas i minst samma omfattning som tidigare samt kräva ökad uppmärksamhet och medverkan från medicinalstyrelsens sida. Nu berörda förhållande giver enligt medicinalstyrelseutredningens mening anledning till övervägande, huruvida och i vad mån en begränsning av medicinalstyrelsens nuvarande verksamhetsområde och ämbetsbefattning lämpligen kan åvägabringas. En dylik undersökning ansluter sig väl till direktiven, som från delvis andra utgångspunkter i två särskilda hänseenden anbefallt utredning avseende styrelsens verksamhetsområde. Härvid syftas på de av riksdagen påkallade utredningarna rörande dels en mera

33 självständig organisation av veterinärväsendets centrala ledning, dels ock en eventuellt fristående, gemensam administration av vissa medicinalsty relsen underlydande laboratorier och statens institut för folkhälsan. Medicinalstyrelseutredningen har beträffande båda dessa spörsmål verkställt ingående undersökningar och överväganden, för vilka närmare redogörelser lämnas i kap. 5 och 15. Utredningen begränsar sig i detta sammanhang till att beträffande veterinärväsendet framhålla, att, även om en fullt självständig organisation av detsamma kunde medföra en icke oväsentlig lättnad i medicinalstyrelsens, enkannerligen generaldirektörens, arbetsbörda och ansvar samt lämna större utrymme för ett tillgodoseende av de ökade krav på medicinalväsendets ledning, som utvecklingen under den närmaste framtiden kan väntas föra med sig, utredningens majoritet likväl funnit övervägande skäl tala för att veterinär väsendets ledning bibehålles inom medicinalstyrelsen. Vid utformandet av majoritetsförslaget i denna del har dock eftersträvats en lättnad av generaldirektörens arbetsbörda genom att bereda veterinärväsendet en så självständig ställning som möjligt utan att principen om en enhetlig ledning av medicinal- och veterinärväsendet eftersattes. Beträffande administrationen av de laboratorier, som alltjämt lyda under medicinalstyrelsen, samt statens institut för folkhälsan har utredningen jämväl funnit övervägande skäl tala för ett bibehållande i stort sett av nuvarande ordning. Till komplettering av densamma förordar utredningen vissa åtgärder i syfte att för medicinalstyrelsen underlätta ledningen av laboratorierna och samarbetet med statens institut för folkhälsan. Utredningen har vidare undersökt möjligheterna att genom decentralisering av beslutanderätten i vissa ärenden till underordnade myndigheter, främst sinnessjukhusens direktioner, förste provinsialläkarna och länsveterinärerna, nedbringa styrelsens arbetsbörda. Såsom framgår av kap. 7 ha möjligheterna härutinnan visat sig vara mycket begränsade och kunna icke tillmätas någon större betydelse beträffande utformningen av medicinalstyrelsens organisation. Slutligen vill utredningen erinra om att medicinalstyrelsens materielnämnd i skrivelse den 9 oktober 1945 framlagt förslag till civil beredskapsorganisation på sjukvårdens område under fredstid. Förslaget utgår från att viss beredskap på området måste tills vidare upprätthållas samt innebär i huvudsak följande. Till beredskapen hörande personalfrågor, främst registrering av olika slags medicinalpersonal, skulle liksom hittills ankomma på medicinalstyrelsen i samråd med vederbörande militära centralmyndighet. Samtliga uppgifter, som avse upprätthållande av den materiella beredskapen, skulle anförtros åt en under medicinalstyrelsens överinseende stående, av Kungl. Maj:t utsedd nämnd med representanter för medicinalstyrelsen, svenska landstingsförbundet och andra intressenter. Detta innebär bland annat, att medicinalstyrelsen skulle befrias från det direkta arbetet med fortlöpande revision av gällande planer för beredskapssjukhusen samt an3- -6 18473

skaffande av erforderliga lokaler och inredning, vilka uppgifter hittills åvilat medicinalstyrelsens beredskapsbyrå. Nämnden skulle dessutom handlägga ärenden angående lagerhållning, omsättning och ersättning av för beredskapssjukhusen inköpt materiel ävensom vissa frågor rörande landets försörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel, vilka hittills handhafts av medicinalstyrelsens materielnämnd. Då medicinalstyrelsen emellertid förutsatts alltjämt skola under Kungl. Maj:t bära högsta ansvaret för den civila sjukvården vid krig eller krigsfara, har styrelsen tillerkänts direktivräll gentemot nämnden, varjämte ärendena i tveksamma fall skola hänskjutas till styrelsens prövning. Utredningen har i utlåtande den 1 december 1945 över maierielnämndens förslag framhållit, att frågan om och i vad mån beredskapen på sjukvårdens område skall bibehållas torde med någorlunda säkerhet kunna bedömas först mot bakgrunden av förhållandena i världen efter ett kommande fredsslut. Rent principiellt torde emellertid omfattningen av beredskapen på detta område böra anpassas efter den grad av militär och allmän civilförsvarsberedskap, som vid olika tidpunkter upprätthålles. Från dessa utgångspunkter synes det utredningen vara riktigt att liksom materielnämnden utgå från att den materiella beredskapen, som icke utan stor tidsutdräkt kan nyorganiseras, skall tills vidare i stort sett bibehållas i nuvarande omfattning. Den personella sjukvårdsberedskapen, som låter sig snabbare upporganiseras, finner utredningen däremot kunna hållas inom en mera begränsad ram. Beträffande den materiella beredskapens centrala organisation har utredningen i huvudsak anslutit sig till materielnämndens förslag. För upprätthållande av den personella beredskapen anser utredningen, att nuvarande beredskapsregister över olika slag av t jänstepliktig personal böra vidmakthållas, i första hand beträffande läkare, sjukgymnaster, sjuksköterskor och barnmorskor samt tandläkare och apotekare. Det stadigvarande personalbehovet härför begränsar sig väsentligen till ett fåtal befattningshavare i biträdesställning. Huruvida och i vad mån härjämte arbetet med krigsplacering av medicinalpersonalen bör bedrivas, bör enligt utredningens mening avgöras mot bakgrunden av den försvarsberedskap, som vid skilda tidpunkter i övrigt upprätthålles. Med hänsyn härtill och då den för registrens förande erforderliga biträdespersonalen i viss utsträckning lämpligen kan anlitas jämväl för annat arbete inom styrelsen, anser utredningen det vara mest rationellt, att denna personal överföres till medicinalstyrelsens avlöningsstat, medan kostnaderna för övrig personal, inklusive den som vid skilda tidpunkter kan påkallas för krigsplacering av tjånstepliktig medicinalpersonal, alltjämt bestrides från ett särskilt anslag av förslagsanslags natur. Från detta anslag förutsattes även kostnaderna för den föreslagna nämnden skola utgå.

35 B . Förstärkning av medicinalstyrelsens ledning. Det är uppenbart, att den utveckling, som ägt rum på hälso- och sjukvårdens område, i första hand medfört en ständigt stegrad belastning av chefsposten för medicinalstyrelsen. Någon möjlighet för generaldirektören att vinna erforderlig lättnad genom att avlasta en betydande del av arbetsbördan på sin ställföreträdare har icke förelegat, då detta skulle ha lett till att dennes åligganden som byråchef blivit eftersatta i en omfattning, som icke kunnat godtagas. I stället har generaldirektören måst i allt större utsträckning begagna sig av i styrelsens instruktion medgivna möjligheter att på de olika byråcheferna och specialföredragandena överlåta beslutanderätten i ärenden, där denna eljest skulle ha tillkommit generaldirektören. Att härigenom en väsentlig avlastning ägt rum, belyses därav, att antalet avgjorda byråärenden, i den mån dessa kommit till uttryck i särskilda expeditioner, år 1940 uppgått till omkring 22 800, medan antalet generaldirektörsärenden stannat vid i runt tal 6 700, nämndärenden ej medräknade. Motsvarande antal utgjorde för år 1944 26 800 respektive 7 500. Härtill komma utanordningsärendena, vilka jämväl handläggas som byråärenden. Möjligheterna att på denna väg vinna en ytterligare avlastning för generaldirektören torde vara tämligen begränsade. Uppenbart är nämligen, att en delegering av beslutanderätten på ett relativt stort antal föredragande icke k a n drivas för långt utan att översynen över styrelsens verksamhetsfält i dess helhet försvåras och därmed den enhetliga ledningen av verksamheten äventyras. Från medicinalstyrelsens sida har med hänsyn härtill framhållits angelägenheten av att en särskild befattning som ställföreträdare inrättades, förslagsvis placerad i överdirektörs tjänsteställning. I första hand har härvid avsetts en medicinskt utbildad ställföreträdare. Emellertid föreligga vissa andra faktorer, som böra beaktas i detta sammanhang. Jämsides med nödvändigheten att avlasta generaldirektörens arbetsbörda har ett allt starkare behov av enhetlig, kvalificerad administrativ rådgivning och granskning inom styrelsen framträtt. Detta behov har hittills i allt väsentligt måst täckas genom anlitande av kameralbyråchefen i dennes egenskap av styrelsens ende juridiskt utbildade ledamot. För att bereda honom erforderlig lättnad i arbetsbördan som byråchef har föredragningen av ärenden rörande den ekonomiska förvaltningen av statens sinnessjukhus sedan år 1934 stadigvarande överlåtits på förutvarande kontrollanten för denna förvaltning, vilken i samband därmed tilldelats byrådirektörs tjänsteställning. Emellertid har det senaste decenniets snabba utbyggnad av hälso- och sjukvården ställt allt större krav på medverkan från kameralbyråchefens sida i form av rådgivning åt fackbyråernas personal och granskning av dessas expeditioner. Enligt vad utredningen inhämtat tages numera huvudparten av kameralbyråchefens arbetstid i anspråk för dylik konsultations- och granskningsverksamhet, oaktat densamma väsentligen

36 begränsas till sådana ärenden av juridiskt-administrativ eller kameral art. som underställas generaldirektören för avgörande. Med den vidsträckta delegering av beslutanderätten, som utvecklingen framtvingat, framstår emellertid behovet av enhetlig administrativ konsultation och granskning icke mindre angeläget i fråga om åtskilliga byråärenden. Vid bedömandet av nu föreliggande behov kräver vidare den omständigheten särskilt beaktande, att styrelsens utbyggnad, såvitt angår mera kvalificerad personal, av naturliga skäl främst kommit att taga sikte på anställande av befattningshavare med medicinsk eller annan därmed jämförlig fackutbildning. Av styrelsens 25 mera permanenta föredragande ha sålunda icke mindre än 19 utbildning som läkare, veterinärer, tandläkare eller apotekare samt 2 utbildning som sjuksköterskor. I regel ha dessa föredragande icke före sin anställning hos medicinalstyrelsen haft sysselsättning av sådan art, att de förvärvat någon mera omfattande administrativ erfarenhet eller träning. Den förstärkning av den juridiskt-administrativa personalen å fackbyråerna, som under tiden ägt rum — omfattande en förste byråsekreterare, en byråsekreterare och ett antal amanuenser — har endast i begränsad mån kunnat avhjälpa denna brist. Härjämte må framhållas, att jämväl den rent kamerala arbetsbördan till följd av utvecklingen undergått en betydande stegring ävensom att arbetet med personalärendenas beredning och föredragning, vilket likaledes åvilar kameralbyrån, medfört en icke ringa merbelastning av byråchefen. Enligt utredningens mening framstår därför en kvalificerad utbyggnad av den juridiskt-administrativa sakkunskapen inom medicinalstyrelsen såsom ofrånkomlig. Detta har också med skärpa betonats av medicinalstyrelsen i en till Kungl. Maj:t den 16 februari 1945 avlåten framställning om anvisande av ökade medel till styrelsens verksamhet. I avbidan på resultatet av pågående utredning angående styrelsens organisation begränsade sig dock styrelsen till att påkalla medel för anställande tills vidare å kameralbyrån av en extra föredragande med juridisk utbildning mot avlöning i form av arvode, motsvarande lönegrad Eo 26. Denna framställning blev också av Kungl. Maj:t och riksdagen beviljad. Mot bakgrunden av vad sålunda anförts finner medicinalstyrelseutredningen vägande skäl tala för att genom inrättande av en särskild, från byråindelningen fristående befattning tillgodose behovet av kvalificerad administrativ rådgivning och översyn inom styrelsen. Behovet av en dylik befattningshavare blir självfallet större efter hand som utvecklingen på hälso- och sjukvårdens område, vilken åtminstone under det närmaste decenniet kan väntas fortskrida i oförminskad takt, nödvändiggör anställande av ytterligare specialföredragande. Innehavaren av ifrågavarande befattning, som till sin karaktär närmast skulle kunna jämföras med expeditionschefsbefattning inom statsdepartement, skulle i sista hand svara för att ärendena vore ordentligt utredda och formellt riktigt behandlade samt från

juridiskt-administrativa synpunkter uttala sin mening i varje ärende, som underställdes generaldirektören och icke vore av rent fackmässig natur. I betydande omfattning skulle han även deltaga i och granska s. k. byråärenden, varvid ärende, om enighet ej uppnåddes mellan honom och vederbörande föredragande, skulle hänskjutas till generaldirektörens avgörande. Särskilt skulle det åligga honom att tillse och verka för att samråd i erforderlig utsträckning ägde rum såväl mellan olika byråer som med representanter för sjukvårdens lokala huvudmän och andra myndigheter. Tilllika skulle denne befattningshavare lämpligen kunna närmast under generaldirektören tjänstgöra som personalchef i styrelsen, speciellt vad angår befattningshavare, av vilka icke kräves medicinsk eller annan därmed jämförlig utbildning. Genom inrättande av en befattning av denna beskaffenhet skulle möjlighet beredas att förvärva och behålla en för nu berörda ändamål väl kvalificerad jurist. Samtidigt skulle förutsättning skapas att vinna en mera ändamålsenlig lösning av frågan om ställföreträdareskapet för generaldirektören än hittills stått till buds. Med den stora omfattning, som medicinalstyrelsens verksamhet under det senaste årtiondet erhållit, har den nuvarande anordningen med en av byråcheferna såsom fast ställföreträdare för generaldirektören visat sig vara till men för byråarbetet redan därigenom, att vederbörande byråchef, för att kunna väl fylla sin funktion som ställföreträdare, måste ägna en avsevärd tid åt deltagande i handläggningen av flertalet ärenden av större vikt eller principiell betydelse, som förekomma i medicinalstyrelsen. Än mindre har anordningen, som förut nämnts, medgivit någon större avlastning av generaldirektörens arbetsbörda. Därest en särskild befattningshavare med expeditionschefsgöromål anställes, synes det därför ligga nära till hands att låta denne, som i allt fall måste ägna huvudparten av sin tid åt att sätta sig in i och deltaga i handläggningen av viktigare ärenden, fungera jämväl som generaldirektörens ställföreträdare. Att denne icke skulle komma att besitta medicinsk utbildning utgör enligt medicinalstyrelseutredningens mening icke något hinder härför. Utredningen anser sig därför böra utgå från att ställföreträdarskapet normalt anförtros åt »expeditionschefen». Omständigheter kunna emellertid inträffa, som göra det önskvärt att ställföreträdarskapet anförtros åt annan ledamot av styrelsen. Kungl. Maj:t bör därför äga möjlighet att, vid förhinder för generaldirektören att tjänstgöra, förordna annan ledamot än nyssnämnde befattningshavare att inträda i utövningen av generaldirektörens åligganden. Därest så ej sker, bör »expeditionschefen» automatiskt inträda som ställföreträdare. Med hänsyn härtill torde denne lämpligen böra tilldelas överdirektörs tjänsteställning. I anslutning härtill må erinras om att enligt gällande, instruktion medicinsk utbildning icke kräves för innehav av generaldirektörsbefattningen.

38 Hittills har emellertid generaldirektörsposten regelmässigt beklätts av medicinskt utbildade fackmän. Inrättandet av en administrativ överdirektörsbefattning torde från denna utgångspunkt komma att utgöra ett önskvärt komplement till den medicinska ledningen av styrelsen. Överdirektörens åligganden och befogenheter upptagas till n ä r m a r e behandling i kap. 13.

C. Handläggningen av lagärenden o c h större utredningar. En grupp ärenden, som påkallar särskild uppmärksamhet i detta sammanhang, utgöres av frågor rörande nya eller ändrade lagar och viktigare författningar. Hit höra även mera omfattande utredningar i frågor av övervägande organisatorisk art. Det med dessa ärenden förenade arbetet har, bland annat på grund av dess tidskrävande natur, under senare år till väsentlig del måst lösas utom ramen för byråerna på så sätt, att en av styrelsens äldre sekreterare fortlöpande beviljats partiell tjänstledighet för ändamålet. Arbetet har självfallet bedrivits i intimt samarbete med vederbörande fackbyråchef, varjämte såväl kameralbyråchefen som juristen i vetenskapliga rådet regelmässigt deltagit i ärendenas slutliga handläggning. Denna anordning, som tillämpats sedan år 1936, har visat sig vara i princip ändamålsenlig men till omfattningen otillräcklig. Ett flertal lagoch organisationsfrågor av större omfattning har sålunda icke kunnat slutföras inom önskvärd tid, medan andra måst helt skjutas på framtiden. Utredningen vill erinra om att inom medicinalstyrelsens verksamhet falla åtskilliga lagar och författningar av betydande räckvidd och genomgripande verkan, såsom sinnessjukhuslagen och sinnessjukvårdsstadgan, sjukhuslagen och sjukhusstadgan, epidemilagen, lagen om skyddskoppympning, lagen om åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, lagarna om sterilisering, kastrering och avbrytande av havandeskap, hälsovårdsstadgan, lagen om köttbesiktning och slakthus, epizootilagen, förordningarna om bekämpande av tuberkulos och smittsam kastning hos nötkreatur, giftstadgan och apoteksvarustadgan, behörighetslagen för läkare och motsvarande föreskrifter för tandläkare, veterinärer, sjukgymnaster och annan medicinalpersonal. Härtill kommer ett stort antal författningar av instruktions- eller kungörelsenatur. Den avsevärda omfattning, som det medicinala författningsväsendel under årens lopp erhållit, och de ofta återkommande ändringar härutinnan, som föranletts av utvecklingen, har framkallat ett allt starkare behov av periodiskt återkommande översyn och sammanställningar av gällande författningar på området till ledning för statliga tjänstemän och kommunala myndigheter ute i landet, ett behov som det icke varit möjligt att tillgodose inom ramen för styrelsens nuvarande organisation. För medicinalväsendet har en sammanställning av gällande författningar med vissa mellanrum ombesörjts på privat väg, men denna har. enligt vad för utredningen

39 upplysts, befunnits vara alltför omfattande och svårhanterlig för att mera allmänt komma till användning som handbok ute i kommunerna. P å veterinärväsendets område har behovet av dylika sammanställningar tillgodosetts mycket sporadiskt. Kvar står under alla förhållanden angelägenheten av att en mera metodisk genomarbetning och översyn av de stora författningskomplex, varom här är fråga, verkställes efter hand som utvecklingen så påkallar. Härjämte må framhållas, att en befattningshavare i byråsekreterares tjänsteställning som regel icke kan förväntas besitta den utbildning och erfarenhet, som erfordras för lagärendenas beredning och formella bearbetning, ulan härför torde krävas en befattningshavare i mera framskjuten tjänsteställning. Enligt medicinalstyrelseutredningens uppfattning skulle nu berörda behov av lagteknisk sakkunskap bäst tillgodoses genom utbyggnad av medicinalstyrelsen med en särskild lagbyrå under ledning av en kvalificerad jurist som chef. Visserligen torde icke utan fog kunna göras gällande, att behovet av en sådan byrå kommer att bli mindre genom tillkomsten av förenämnda överdirektörsbefattning. Om denne på ett tillfredsställande sätt skall kunna fylla sina uppgifter som allmän administrativ rådgivare, personalchef och generaldirektörens ställföreträdare, kan det emellertid icke förväntas, att hans tid skall räcka till för att mera ingående bereda och handlägga ärenden av den krävande natur, varom här är fråga. Motsvarande gäller ärendenas överförande till kameralbyrån. En sådan åtgärd kan nämligen befaras leda till avsevärt men för de rent kamerala ärendenas handläggning. Den kamerala kontrollen har hittills i stor utsträckning måst av kameralbyråchefen överlåtas å underordnade befattningshavare, som icke ägt däremot svarande tjänsteställning och ansvar. Med hänsyn till de belopp, vartill styrelsens medelsförvaltning numera uppgår — styrelsens kapitalkonto har vuxit från omkring 50 miljoner budgetåret 1927/28 till cirka 180 miljoner budgetåret 1943/44 — samt de icke sällan svårtolkade bestämmelser, som gälla för de olika anslagens användning, kan detta i längden icke anses försvarligt. Möjligheter ha hittills ej heller förelegat att i någon nämnvärd omfattning kontrollera och ingripa reglerande i de underlydande laboratoriernas ekonomiska angelägenheter, vilket i vissa fall medfört, att styrelsen, utan att dess samtycke därtill i förväg inhämtats, ställts inför nödvändigheten att hos Kungl. Maj:t begära godkännande av betydande anslagsöverskridanden. Detta förhållande har särskilt påtalats av 1940 års statsrevisorer och, som i kap. 3 omnämnts, föranlett skrivelse från riksdagen till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning rörande laboratoriernas administration. Under nu angivna förhållanden och då en handläggning av viktigare författningsärenden på vederbörande fackbyråer skulle kräva en alltför omfattande kvalitativ förstärkning av den juridiskt utbildade personalen å dessa finner sig utredningen böra föreslå, att för handläggning av ärenden rörande lagar och andra viktiga författningar inrättas en särskild byrå. På denna

10 byrå skulle tillika ankomma att granska å fackbyräerna handlagda förfatlningsärenden, därest dessa icke äro av natur att böra granskas av kameralbyrån. Till belysande av arbetsbördan härutinnan må nämnas, att antalet från medicinalstyrelsen (utom kameralbyrån) utgående expeditioner i lagoch författningsärenden år 1940 uppgick till omkring 250 och år 1944 till drygt 200. Byrån skulle i anslutning härtill tjänstgöra som redaktion för medicinalstyrelsens författningssamling samt, i den mån utvecklingen eller förhållandena eljest så påkalla, verkställa översyn och utarbeta sammanställningar av gällande författningsbestämmelser för skilda områden av medicinalstyrelsens verksamhetsfält. Chefen för denna byrå, som förutsattes äga domarkompetens, skulle vidare lämpligen kunna vid förhinder för överdirektören deltaga i handläggningen av s. k. disciplinärenden och andra ärenden av juridiskt-administrativ natur. Därjämte torde åt denna byrå böra anförtros verkställande av större utredningar av organisatorisk art. Erfarenheten från de senast förflutna tio åren, under vilka en särskild tjänsteman såsom extra föredragande uteslutande varit anlitad för handläggning av större författningsfrågor och utredningar, har givit vid handen, att en pä detta sätt organiserad byrå kommer att bli strängt sysselsatt. D . D e medicinska chefstjänsternas rekrytering. Det är ett känt förhållande, att stora svårigheter icke sällan mött vid rekryteringen av de byråchefsbefattningar inom styrelsen, för vilka kräves human- eller veterinärmedicinsk fackutbildning. I viss mån gäller detta även generaldirektörsbefattningen och de med byråchefstjänsterna jämförliga inspektörsbefattningarna. Nu berörda svårigheter torde i ej ringa mån bero pä att lakar- och veterinäryrket ofta bereder sina utövare större personlig tillfredsställelse än förvaltningstjänsten i allmänhet kan erbjuda. Huvudanledningen till svårigheterna torde emellertid vara att söka i den omständigheten, att de grupper av läkare och veterinärer, ur vilka ifrågavarande befattningar lämpligen rekryteras, i regel hava avsevärt högre inkomster av sin verksamhet än dem, som äro förenade med befattningarna inom medicinalstyrelsen. För att möjliggöra förvärvandet av kvalificerade innehavare av hithörande befattningar har därför, särskilt i fråga om byråchefstjänsterna, tillstånd till mottagande av uppdrag vid sidan om tjänsten stundom måst medgivas i en omfattning, som icke kunnat undgå att verka hinderligt på tjänstens handhavande. Här berörda förhållande har jämväl uppmärksammats i direktiven, som framhålla, att spörsmålet bör bedömas i samband med andra föreliggande organisationsproblem, bland annat frågan om kvalitativ förstärkning av den juridiskt-administrativa sakkunskapen inom styrelsen. Medicinalstyrelseutredningen har i anslutning härtill undersökt möjligheten av att i viss utsträckning ersätta de medicinskt utbildade byråcheferna med admi-

11 nistrativt skolade krafter och låta den erforderliga medicinska sakkunskapen tillgodoses genom anlitande av deltidsanställda konsulter. Denna undersökning har emellertid givit vid handen, att stora vanskligheter skulle möta att för den medicinska konsultationen erhålla väl kvalificerade krafter, som tillika ägde nödig erfarenhet rörande hälso- och sjukvårdsförhållandena i landets olika delar. I den mån sådana krafter finnas i Stockholm eller dess närhet, äro de i allmänhet så upptagna av inkomstbringande göromål, att de icke kunna förväntas stå till förfogande i erforderlig omfattning mot den arvodesersättning, som kunde komma i fråga. Med all sannolikhet skulle en dylik ordning, om den överhuvud kunde genomföras, leda till en avsevärd försening av ärendenas handläggning. Utredningen har under sådana förhållanden icke ansett sig böra föreslå åtgärder av nämnda innebörd i a n n a n mån än som följer av förslaget om inrättande av en särskild byrå för lagärenden och större utredningar. I övrigt har uredningen, såsom närmare framgår av kap. 11, strävat efter att med tillämpning av förefintliga lönetekniska anordningar (överflyttning av fackbyråchefstjänsterna å löneplan C) vinna en sådan förbättring av ifrågavarande befattningshavares löne- och pensionsförmåner, att rekryteringsmöjligheterna ökas. Vid ett godtagande av utredningens förslag härutinnan böra enskilda uppdrag vid sidan om tjänsten kunna begränsas så, att de i intet fall behöva inkräkta på tjänstens behöriga fullgörande. £ . Samverkan m e d landstingen och städerna utanför landsting. I direktiven för utredningen betonas starkt angelägenheten av att den centrala förvaltningsmyndigheten och de lokala huvudmännen på hälsooch sjukvårdens område stå i sådan förbindelse med varandra, som på ömse håll kan verka fruktbärande och impulsväckande. Att genom en närmare undersökning få klarlagt, huruvida samarbetet mellan medicinalstyrelsen och de lokala organen, främst landstingen, kan genom organisatoriska anordningar befrämjas, betecknas därför i direktiven såsom ett för hälso- och sjukvårdens vidare utveckling betydelsefullt önskemål. Medicinalstyrelseutredningen, som helt delar den uppfattning, varåt direktiven sålunda givit uttryck, har övervägt olika anordningar för befrämjande av nu berörda samverkan. Såsom en lösning kan enligt utredningens mening möjligen ifrågakomma att, på sätt i vissa andra fall skett (t. ex. beträffande farmacevtiska specialiteter), vid medicinalstyrelsens sida inrätta en särskild n ä m n d med rådgivande funktion, sammansatt av representanter för de lokala huvudmännen. En sådan nämnd skulle ha att yttra sig i frågor, som berörde landstingen eller städerna utanför landsting och av medicinalstyrelsen hänskötes till densamma. Emellertid torde det kunna befaras, att en dylik form för samverkan i praktiken komme att bli omständlig och tidsödande utan att en direkt kontakt uppnåddes mellan me-

dicinalstyrelsens och nämndens ledamöter. Nämndens yttrande komme kanske ofta att ske i skriftlig form med därav följande bundenhet för ledamöterna vid ärendets fortsatta handläggning. En enklare form för samarbete synes därför eftersträvansvärd. Huvudsyftet med direktivens uttalande i denna del torde vara skapandet av en organisatorisk anordning för muntliga överläggningar mellan medicinalstyrelsen och representanter för de lokala huvudmännen i syfte att åvägabringa ett ömsesidigt utbyte av synpunkter i ett föreliggande ärende eller eljest i frågor av mera allmän räckvidd. För tillgodoseende av detta syfte torde det vara tillfyllest, att Kungl. Maj:t efter förslag av huvudmännens organisationer utser ett antal representanter, vilka stå till medicinalstyrelsens förfogande för samråd i frågor, som beröra de lokala huvudmännen. En sådan form för samråd har redan tillskapats beträffande ärenden rörande beredskapssjukhusens planläggning, upprättande och drift samt, då den visat sig ändamålsenlig, vunnit tillämpning även utanför detta område. Det låter givetvis tänka sig, att medicinalstyrelsen genom en föreskrift ålägges att höra dessa representanter i vissa angivna slag av ärenden. I praktiken torde man dock kunna räkna med att medicinalstyrelsen även utan en dylik föreskrift skall låta sig angeläget vara att utnyttja den sakkunskap och omfattande erfarenhet på hälso- och sjukvårdens område, som på detta sätt skulle ställas till dess disposition. Erinras må ock, att som ett viktigt led i den administrativa överdirektörens åligganden skulle ingå att övervaka att samråd i erforderlig utsträckning kommer till stånd med olika organ inom styrelsens verksamhetsområde. Det lärer därför få anses tillräckligt, att i medicinalstyrelsens instruktion införes en föreskrift av innebörd, att till medicinalstyrelsens förfogande skall för samråd i viktigare ärenden, som beröra landsting eller städer utanför landsting, stå ett antal representanter för dessa huvudmän. Det synes utredningen vara lämpligt och i full överensstämmelse med den bakom ifrågavarande anordning liggande tanken, att huvudmännen själva genom dessa representanter äga taga initiativ till överläggningar med styrelsen eller vissa av dess ledamöter i aktuella spörsmål av mera allmän eller principiell räckvidd. Det torde böra tillkomma Kungl. Maj.-t att efter vissa grunder bestämma den närmare sammansättningen av detta organ för samverkan mellan medicinalstyrelsen och de lokala huvudmännen, vilket förslagsvis skulle kunna benämnas huvudmannarådet. Rådet synes lämpligen böra bestå av fem ledamöter (jämte suppleanter för dem), varav tre utses på förslag av styrelsen för svenska landstingsförbundet och två på förslag av styrelsen för svenska stadsförbundet. Ersättning till ledamöterna torde böra utgå av statsmedel, förslagsvis efter liknande grunder som gälla för specialitetsnämndens ledamöter. Önskar någon av ledamöterna för viss frågas behandling medtaga särskild expert, torde kostnaderna härför böra bestridas av vederbörande huvudman eller organisation.

Avd. II. Omfattningen av medicinalstyrelsens verksamhetsområde m. m.

Kap. 5.

Veterinärväsendets centrala ledning. Frågans tidigare behandling.

Frågan om veterinär väsendets centrala administration har, som tidigare nämnts, under årens lopp vid upprepade tillfällen varit föremål för övervägande. Vid hushållningssällskapens ombuds möte år 1893 väcktes sålunda för första gången förslag i syfte att ställa veterinärväsendet under lantbruksstyrelsens inseende. P å grund av frågans outredda skick ansågo sig emellertid ombuden böra inskränka sig till att besluta endast en hemställan till Kungl. Maj:t att taga under övervägande, vilka åtgärder borde vidtagas för att åt landets veterinärväsende bereda en fullt sakkunnig och ändamålsenlig ledning. Medicinalstyrelsen föreslog i ett med anledning av denna framställning infordrat yttrande, att handläggningen av veterinärärendena måtte, därest sådant funnes ändamålsenligt, överflyttas på annan myndighet, antingen lantbruksstyrelsen eller veterinärinstitutets lärarkollegium eller vissa av dess ledamöter. Lantbruksstyrelsen, som jämväl hördes i ärendet, förmälde sig icke hava något att erinra mot veterinärväsendets förläggande under styrelsen, därest styrelsen kompletterades med en ledamot med speciell veterinärutbildning. För det dåvarande avstyrkte styrelsen dock frågans lösning på detta sätt under framhållande att, då den ledamot, som i sådant fall skulle ingå i styrelsen såsom föredragande av veterinärärenden, icke skulle kunna beredas större fördelar än styrelsens övriga ledamöter, någon skicklig och lämplig person inom veterinärfacket efter all sannolikhet icke skulle kunna förmås att mottaga en dylik befattning. Genom beslut den 18 maj år 1894 förordnade Kungl. Maj:t, att en legitimerad veterinär i stället för överfältläkaren, å vilken det tidigare ankommit att handlägga och föredraga ärenden angående veterinär väsendet, skulle

såsom ledamot hos medicinalstyrelsen fullgöra nämnda åligganden. Uppdraget hade karaktär av bisyssla och innehades av föreståndaren för veterinärinstitutet. År 1897 väckte medicinalstyrelsen ånyo frågan om befrielse för styrelsen från handläggningen av veterinärärendena, vilka syntes styrelsen ligga fjärmast från dess egentliga verksamhet. Därvid framhöll styrelsen, att någon avsevärd förändring i sak av veterinärärendenas behandling icke kunde anses hava blivit vidtagen därigenom, att en veterinär förordnats att vara föredragande av dessa ärenden inom medicinalstyrelsen, emedan den därtill antagne redan under några år förut brukat av styrelsen mot särskild ersättning konsulteras i alla viktigare veterinärfrågor. Vidare yttrade styrelsen, att, då en föredragande för veterinärärenden syntes med bättre skäl kunna förordnas att ingå såsom ledamot i lantbruksstyrelsen än i medicinalstyrelsen samt lantbruksstyrelsen endast av ekonomiska skäl och under vissa förutsättningar avstyrkt denna lösning av frågan men eljest icke hade något att däremot invända, medicinalstyrelsen icke tvekade att hemställa om veterinärärendenas överflyttande från styrelsen till annan myndighet. I utlåtande i anledning av medicinalstyrelsens sistnämnda framställning anförde lantbruksstyrelsen, att, då medicinalstyrelsen uttryckligen förklarat sig anse, att den icke vore den rätta myndigheten att handlägga ifrågavarande ärenden, men inrättandet av ett särskilt ämbetsverk för dessa frågor icke under dåvarande förhållanden borde ifrågakomma, ingen annan utväg för ordnandet av veterinäradministrationen syntes återstå än att veterinärärendena överflyttades till lantbruksstyrelsen. Visserligen hade lantbruksstyrelsen i ett föregående utlåtande avstyrkt vidtagandet av en sådan åtgärd, men då styrelsen uti ett samtidigt till Kungl. Maj:t avgivet annat utlåtande hemställt om beredande av ökade löneförmåner för styrelsen och styrelsen medelst erbjudande av den sålunda föreslagna högre avlöningen trodde sig kunna förvärva en lämplig person att i styrelsen föredraga veterinärärendena, saknade styrelsen vidare anledning att avstyrka överflyttandet av dessa ärenden till styrelsen, förutsatt att samma löneförmåner komme den nya veterinärledamoten till godo, som äskats för övriga ledamöter. Med avseende å det nära sammanhang, som veterinärärendena ägde med åtskilliga andra till lantbruksstyrelsens handläggning hörande ärenden, och det förtroende, som lantbruksstyrelsen borde kunna påräkna hos lantmännen, kunde den av medicinalstyrelsen föreslagna utvägen för ordnandet av veterinäradministrationen anses såsom en lycklig lösning av frågan. Det borde dock alltid stå lantbruksstyrelsen öppet att i förekommande frågor inhämta yttrande av veterinärinstitutets lärarkollegium, liksom brukligt varit under den tid medicinalstyrelsen haft ifrågavarande angelägenhet om hand. Till 189 8 års riksdag avlät Kungl. Maj.t förslag om överflyttning till lantbruksstyrelsen av överinseendet över veterinärväsendet och i sammanhang därmed om anvisande av anslag till en veterinärledamot i styrel-

t Tv

sen. Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t framhöll dåvarande, chefen för civildepartementet bland annat, att det syntes vara av största vikt för den boskapsskötsel idkande lantbefolkningen, att de veterinära frågornas avgörande och särskilt veterinärförfattningarnas tillämpning anförtroddes åt en myndighet, som hade blick för och intresse av att, på samma gång djursjukvården på intet sätt försummades, sådana åtgärder, som kunde leda till lantmannens onödiga betungande, undvekes. För ett riktigt handhavande ur dessa synpunkter av vården om veterinärväsendet erbjöde otvivelaktigt lantbruksstyrelsen de bästa garantier. Då härtill komme, att såväl medicinalstyrelsen som lantbruksstyrelsen ansett den sålunda föreslagna förändringen ändamålsenlig, fann sig departementschefen böra därtill giva sitt förord. Kungl. Maj:ts förslag bifölls emellertid icke av riksdagen, som fann den sedan länge aktuella frågan om inrättande av ett nytt statsdepartement för jordbruksnäringen först böra närmare utredas. I avvaktan därå syntes några åtgärder icke böra vidtagas för en omorganisation av det ämbetsverk, som hade förvaltningen av jordbruksärendena sig anförtrodd. Sedan i enlighet med Kungl. Maj:ts i statsverksproposition till 1900 års riksdag framlagda förslag ett medicinalrådsämbete inrättats från och med år 1901 för veterinärärendenas handläggning i medicinalstyrelsen, upptogs frågan ånyo av medicinalstyrelsen i skrivelse år 1908, därvid styrelsen hemställde, att åt särskilda sakkunniga måtte uppdragas att i samband med förestående lönereglering för medicinalstyrelsen utreda och avgiva förslag angående erforderliga förändringar i medicinalförvaltningen, såvitt den tillhörde medicinalstyrelsen. I ett uttalande samma år förklarade svenska veterinärläkareföreningen sig icke kunna förorda annan lösning av frågan om veterinärväsendets administration än inrättande av en fristående veterinärstyrelse, lydande direkt under jordbruksdepartementet. Endast under förutsättning, att det skulle möta oöverstigliga hinder att erhålla en särskild styrelse, borde enligt föreningens mening den nuvarande administrationen utvecklas och bibehållas. I det av föreningens delegerade avgivna, av veterinärläkarföreningen godkända förslag, vilket låg till grund för förenämnda uttalande, hade delegerade uttalat sig angående såväl veterinärväsendets samband med lantbruket som ock olämpligheten av att veterinäradministrationen handhades av medicinalstyrelsen samt därvid anfört bland annat följande. Ändamålet med veterinärkonstens utövande är till huvudsaklig del av lantbruksekonomisk art. Läkarevetenskapen och veterinärvetenskapen beröra varandra visserligen i mångt och mycket, särskilt i fråga om födoämneskontrollen, men i det stora hela är veterinärens verksamhet närmast förbunden med lanthushållningen och i väsentlig mån beroende av den riktning, i vilken denna utvecklar sig. Vid sådant förhållande synes det emellertid självklart, att för en administration, som har landets veterinärväsende om hand, lantbrukets fordringar och intressen samt gången av dess utveckling icke böra vara mer eller mindre främmande. Men

46 lika klart torde vara, att vår högsta medicinska myndighet, med all skyldig aktning för dess kapacitet i övrigt, svårligen k u n n i t ägna företeelserna på lanthushållningens område tillbörlig uppmärksamhet. Den härav härflytande bristen på kontakt med lantmännen, som omisskänneligen vidlåder medicinalstyrelsen, torde vara en av orsakerna till den misstänksamhet hos dessa gentemot åtskilliga av styrelsens ämbetsåtgärder på veterinäradministrationens område, vilka mången gång, med rätt eller orätt, icke ansetts vara förestavade av praktiska hänsyn, olägenheter som med visshet böra försvinna inför en rent veterinär administration, som onekligen kommer att stå lantbruket närmare än vad förhållandet med medicinalstyrelsens nuvarande organisation är. Med a n l e d n i n g av m e d i c i n a l s t y r e l s e n s n y s s n ä m n d a f r a m s t ä l l n i n g tillsatte Kungl. Maj:t därefter den s. k. organisationskommittén, s o m den 26 september 1910 ö v e r l ä m n a d e b e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e o r g a n i s a t i o n e n av den c e n t r a l a v e t e r i n ä r a d m i n i s t r a t i o n e n . D ä r i a n f ö r d e k o m m i t t é n b l a n d a n n a t : För lantbruket vore stora intressen förknippade med att veterinärförvaltningen och jordbruksadministrationen bringades i närmare samband med varandra. Veterinärväsendet hade visserligen fått en målsman i medicinalstyrelsen, men enligt kommitténs mening saknades den nära beröring med jordbruksintressena, som otvivelaktigt skulle lända till fördel för veterinäradministrationen. Förlagd till medicinalstyrelsen ägde veterinärförvaltningen stödet av den stora erfarenhet och sakkunskap, som i detta ämbetsverk funnes rörande sundhetsvården i allmänhet, men saknade tillgång till den praktiska lantbrukserfarenheten. Då kommittén av flera skäl funnit det angeläget, att veterinärväsendet skildes från medicinalstyrelsen, ansåg därför kommittén den fordran böra uppställas, att veterinäradministrationen bringades i närmare beröring med jordbruksintressena. Den erfarenhet, som vunnits rörande den speciella del av veterinärväsendet, som anginge kampen mot tuberkulosen i ladugårdarna, hade tydligen visat, att ett samarbete mellan den veterinära fackbildningen och den praktiska lantbrukserfarenheten vore av stor betydelse, då det gällde att behandla frågor, som stode i så nära samband med lantbruksdriften som de veterinära. Genom att jordbruksintresset bleve representerat i veterinärförvaltningen komme densamma otvivelaktigt att vinna än större förtroende än hittills och dess åtgärder komme att mötas med mera förståelse, även då de innebure ett i ekonomiskt avseende till synes menligt tvång för de lantbrukare, som träffades av åtgärderna, såsom vid införsel- eller utförselförbud och nedslaktande av smittade kreatursbesättningar. Härtill komme att det utan tvivel skulle vara till fördel även för lantbruksförvaltningen och därigenom för lantbruket, om veterinärärendena, vilka ägde det närmaste sammanhang med lantbruksärendena, bleve sammanförda med dessa i ett ämbetsverk. Därav skulle säkerligen följa, att lantmännens uppmärksamhet i än högre grad än hittills bleve fäst vid vikten av kreaturssjukvården och hygienen inom stall och ladugård och att lantmännens bemödanden än mera än hittills inriktades på att härutinnan åstadkomma ett allt bättre tillstånd. Dessa eftersträvansvärda mål ansåg kommittén icke kunna nås genom inrättande av en särskild veterinärstyrelse. Inrättandet av ett ämbetsverk, där det slutliga avgörandet av frågorna skulle komma att läggas i en veterinärs hand, skulle enligt lantbruksstyrelsens mening lätt kunna föranleda, att den djuruppfödande allmänheten, särskilt lantmännen, till vilkas åskådning i förevarande avseende den största hänsyn syntes böra tagas, ogärna och endast med motvilja komme att underkasta sig de föreskrifter, som från ett sådant ämbetsverk utginge. Till grund härför låge den föreställningen, att avgörandet icke komme att bero på och ledas av de praktiska hänsyn, som borde uppställas såsom norm för avgörandet, utan att omsorgen

om husdjurssjukvården komme att mer eller mindre betraktas såsom självändamål Därigenom skulle ock en sådan styrelses verksamhet till en stor del förfelas, enär ett av de förnämsta villkoren för ett lyckligt och framgångsrikt arbete av den ekonomiska förvaltningen bestode däri, att den uppbures av de enskilda näringsidkarnas förtroende. Att insätta en representant för jordbruket såsom rådgivande medlem i en för övrigt av endast veterinärer bestående styrelse syntes icke kommittén vara ägnat att förskaffa jordbruksintresset vederbörligt inflytande vid de veterinära frågornas avgörande. Kommittén lämnade vidare en fullständig redogörelse för omfattningen och arten av de veterinära ärendena, av vilken utredning det syntes kommittén framgå, att dessa ärenden varken vore av den omfattning eller art, att de nödvändiggjorde inrättandet av ett särskilt ämbetsverk. Därtill komme, att veterinärkåren enligt kommitténs mening vore alltför fåtalig för att betinga anordnandet av en så dyrbar inrättning som ett ämbetsverk. På grund av vad sålunda anförts förordade kommittén för sin del, att de medicinalstyrelsen tillhörande veterinärärendena skulle överflyttas till lantbruksstyrelsen. Två av kommitténs ledamöter reserverade sig för inrättande av en särskild veterinärstyrelse, lydande omedelbart under jordbruksdepartementet. Skulle en sådan lösning av frågan icke vinna statsmakternas gillande, ansågo de, att veterinärväsendet fortfarande borde lyda under medicinalstyrelsen. I utlåtande över organisationskommitténs betänkande anförde lantbruksstyrelsen, att veterinärväsendet enligt dess uppfattning måste anses falla inom ramen av de lantbruksekonomiska intressena. Därav syntes det styrelsen följa, att veterinärförvaltningen såsom sådan borde förenas med och ingå såsom led i den egentliga lantbruksförvaltningen, som ju hade att bevaka övriga lantbruksekonomiska intressen. I övrigt yttrade styrelsen huvudsakligen följande. Det syntes lantbruksstyrelsen icke gärna kunna tänkas, att medicinalförvaltningen med sina mångskiftande, i huvudsak åt ett helt annat håll riktade verksamhetsuppgifter kunde ägna lantbrukets intressen och följa dess utveckling med den noggranna uppmärksamhet, som vore nödvändig för att lyckligt kunna lösa en uppgift, som enligt det föregående från representativt veterinärt håll erkänts vara till huvudsaklig del av lantbruksekonomisk art. Lantbruksstyrelsen ville visserligen erkänna, att läkarvetenskapen och veterinärvetenskapen i mångt och mycket berörde varandra, därvid särskilt kunde framhållas födoämneskontrollen, som i sig innefattade kontroll över slakterier och korvfabriker, handel med matvaror, mjölkkontroll och slakthusväsende. Men den omständigheten, att även dylika läkarvetenskapen nära berörande frågor måste, i händelse veterinärärendena överflyttades till lantbruksstyrelsen, komma att handläggas av denna styrelse, syntes lantbruksstyrelsen på intet vis göra en sådan överflyttning olämplig, då varje grupp av ärenden borde ligga under den förvaltningsmyndighet, med vilken de huvudsakligen hörde samman. Om det sålunda ansågs riktigt, att veterinärärendena, såsom de i förevarande fall huvudsakliga, borde överflyttas till lantbruksstyrelsen, så följde därav, att de med dem sammanhängande ärendena angående födoämneskontrollen även borde göra detta.

[8 Mot upprättandet av en särskild veterinärstyrelse ansåge sig lantbruksstyrelsen böra såsom ett viktigt skäl framhålla, att, då ändamålet med veterinärkonstens utövande till huvudsaklig del vore av lantbruksekonomisk art, det lika litet kunde vara lämpligt att förlägga veterinärärendena under en särskild veterinärstyrelse, som det kunde vara att bibehålla samma ärenden under medicinalstyrelsen. Ej heller en särskild veterinärstyrelse kunde enligt lantbruksstyrelsens mening anses äga förutsättningar för att med framgång handlägga ifrågavarande angelägenhet med dess huvudsakligen lantbruksekonomiska uppgift. Medicinalstyrelsen u t t a l a d e i sitt r e m i s s y t t r a n d e över b e t ä n k a n d e t , a t t o m de skäl, s o m a n f ö r t s för i n r ä t t a n d e av en s ä r s k i l d veterinärstyrelse, icke a n såges tillräckligt v ä g a n d e , f u n n e m e d i c i n a l s t y r e l s e n för sin del intet h i n d e r för a n o r d n a n d e t i m e d i c i n a l s t y r e l s e n a v en u t v i d g a d v e t e r i n ä r b y r å . B e t r ä f f a n d e k o m m i t t é n s förslag att överflytta v e t e r i n ä r v ä s e n d e t till lantbruksstyrelsen anförde medicinalstyrelsen bland a n n a t : En sådan förflyttning skulle enligt styrelsens uppfattning icke lända till båtnad varken för veterinärväsendet eller för det allmänna. Sambandet mellan medicinalförvaltningen och det civila veterinärväsendet vore nämligen betydligt större än mellan det senare och lantbruksförvaltningen, vilket i all synnerhet gällde i fråga om veterinärernas medicinska verksamhet, smittosamma husdjurssjukdomars bekämpande, sådana sjukdomars diagnostiserande genom bakteriologisk och patologiskt-anatomisk undersökning, framställande av sera eller vacciner för dylika sjukdomars förekommande eller botande, köttkontroll och slakteriväsende, mjölkkontroll, karantänsåtgärder ävensom desinfektionsåtgärder. Lantbruksstyrelsens chef ägde enligt medicinalstyrelsens mening icke förutsättning för att i dessa frågor vara domare, då han icke kunde antagas besitta varken hygienisk eller medicinsk utbildning. I alla händelser syntes det styrelsen vara obestridligt, att veterinärerna i dessa frågor skulle vinna mera sakkunnig förståelse inom medicinalstyrelsen. Skulle ett överflyttande av veterinärväsendet till lantbruksstyrelsen lika fullt komma att ske, hade medicinalstyrelsen ansett sig böra erinra om det betänkliga i att helt avskilja det civila veterinärväsendet och därmed veterinärmedicinen från den myndighet, som hade hand om den allmänna hälsovården. I nämnda hänseende ville styrelsen betona det viktiga samband, som förefunnes mellan födoämneskontrollen å ena sidan och bekämpandet av smittosamma sjukdomar bland människorna å den andra. Tjänsteläkarna måste därunder mycket ofta ingripa i sagda kontroll och det ej sällan på ett synnerligen kraftigt sätt. Ett fullständigt skiljande av veterinärväsendet från medicinalstyrelsen skulle föra med sig, att antingen tjänsteläkarna skulle helt och hållet berövas all rätt att gripa in i dessa förhållanden, vilket ju vore det följdriktigaste, eller ock skulle deras åtgärder i berörda hänseende komma att bedömas av lantbruksstyrelsen, eventuellt av en självständig veterinärstyrelse, under vilken tjänsteläkarna således komme att sortera. Även hälsovårdsnämndernas ställning komme att förändras av en sådan anordning. Detta kunde emellertid enligt styrelsens förmenande icke vara riktigt, utan ett avskiljande av veterinärväsendet från medicinalstyrelsen måste med nödvändighet fordra gemensam handläggning mellan medicinalstyrelsen och veterinärförvaltningen av frågor rörande inrikes födoämneskontroll och slakthusväsende. I s t a t s v e r k s p r o p o s i t i o n till 1911 års riksdag föreslog K u n g l . Maj:t i enlighet m e d k o m m i t t é n s h e m s t ä l l a n de civila v e t e r i n ä r ä r e n d e n a s överflyttande från medicinalstyrelsen till l a n t b r u k s s t y r e l s e n . T sitt a n f ö r a n d e till

49 s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t u t t a l a d e föredragande departementschefen därvid bland a n n a t följande. Att för endast de civila veterinärärendenas handläggning skapa ett nytt centralt ämbetsverk anser jag mig icke kunna ifrågasätta. Till de många tungt vägande skäl, vilka såväl kommittén som lantbruksstyrelsen anfört mot denna lösning av frågan, skulle ännu flera kunna läggas. Jag torde emellertid kunna inskränka mig till att ytterligare framhålla endast en enda synpunkt. Då det av alla, som yttrat sig i ämnet, blivit erkänt och påvisat, att veterinärväsendet obestridligen äger många viktiga beröringspunkter med såväl medicinalväsendet som lantbruket, synes det mig icke lämpligt att isolera förevarande gren av förvaltningen och överlämna handläggningen av veterinärärendena åt ett av veterinärer bestående ämbetsverk, i vilket varken medicinalväsendet eller lantbruket vore på stadigvarande sätt representerat. Utgångspunkten vid avgörandet av föreliggande fråga synes mig vara att söka få klargjort, vilka intressen äro de starkaste, antingen de, som knyta veterinärväsendet vid medicinalförvaltningen, eller de, som bilda föreningsbandet med lantbruksförvaltningen, samt därefter låta det resultat, till vilket man vid denna prövning kommer, bliva bestämmande för den centrala veterinäradministrationens förläggning. Medicinalstyrelsen har i sitt senast avgivna utlåtande uttalat den meningen, att sambandet mellan medicinalförvaltningen och det civila veterinärväsendet är större än mellan det senare och lantbruksförvaltningen. Till stöd för denna sin uppfattning h a r styrelsen anfört, att inom vissa betydelsefulla, av styrelsen närmare angivna verksamhetsområden samverkan med medicinsk sakkunskap kan vara av behovet påkallad. Beträffande de flesta av dessa områden synes mig emellertid kunna ifrågasättas, huruvida en med lantbruksförvaltningen förenad veterinäradministration skulle behöva vara i saknad av erforderligt stöd. Medicinalstyrelsen har ju sålunda själv föreslagit, att alla ärenden inom den ena stora huvudgruppen — de som röra den inrikes födoämneskontrollen och slakthusväsendet — skola göras till föremål för gemensam handläggning mellan medicinalstyrelsen och veterinärförvaltningen, en uppfattning, till vilken jag på de av medicinalstyrelsen anförda skälen obetingat ansluter mig, dock med den inskränkningen att med slakthusväsendet avses endast vad som står i samband med födoämneskontrollen. Den andra av medicinalstyrelsen angivna huvudgruppen av så att säga veterinär-medicinska frågor innefattar åtgärder av olika slag för de smittosamma husdjurssjukdomarnas bekämpande, och i fråga om dem synes mig veterinärförvaltningen kunna påräkna fullt tillräckligt stöd i den veterinär-bakteriologiska anstalten, som, även om den ej, såsom ursprungligen var avsett, kommit att ingå som en avdelning av den statsmedicinska anstalten, likväl icke torde underlåta att, där så befinnes erforderligt, träda i beröring med den medicinska sakkunskapen och draga fördel av de erfarenhetsrön och nya uppslag, som kunna föreligga inom det medicinska verksamhetsområde, vilket ligger anstalten närmast. I detta sammanhang anser jag mig ock böra framhålla att det, då åtgärder vidtagas till bekämpande av smittosamma husdjurssjukdomar, ofta kan vara till avsvärt gagn att icke ensamt medicinska och veterinära synpunkter bliva avgörande utan att även inom lantbruket vunnen erfarenhet får utöva inflytande på besluten. Det är i lantmännens ladugårdar och stall, som de beslutade åtgärderna i de flesta fall skola vidtagas; under alla förhållanden ingripa de mer eller mindre kännbart i lantmännens verksamhet. Det synes mig då ej kunna förnekas, att det måste vara till fördel för både det allmänna och den enskilde, att den erfarenhet, som inom lantbruksförvaltningen bör förefinnas angående utförbarheten utan onödiga olägenheter för djurägaren av de föreslagna åtgärderna, får göra sig gällande. Den uttalade farhågan, att åtgärdernas effektivitet därigenom skulle kunna äventyras, saknar all grund. I det sätt, varpå 4—518473

50 kampen mot nötkreaturstuberkulosen under lantbruksstyrelsens överinseende blivit förd, och i de resultat, som därvid vunnits, liar man. såsom ock från olika håll framhållits, det mest påtagliga bevis på det berättigade i den av mig här angivna åsikten. Lantbruksstyrelsen har i sitt utlåtande på ett enligt min mening ovedersägligt sätt påvisat icke endast det nära sambandet mellan de lantbruksekonomiska och veterinära intressena samt vikten av att åt lantbruksförvaltningen beredes tillbörligt inflytande vid de veterinära ärendenas handläggning i allmänhet, utan ock huru ohållbara de skäl äro, som anförts till stöd för den åsikten, att detta inflytande skulle kunna bliva till skada för det allmänna. I samma mån som husdjursskötseln går framåt och lantmannens besättningar av olika husdjurss\?g stiga i värde, blir den praktiske jordbrukaren allt mera i behov av den veterinära sakkunskapens bistånd och stöd. Veterinärens uppgift blir ej längre endast att bota de av sjukdom angripna djuren, han måste även ägna uppmärksamhet åt att ur ladugårdar och stall utestänga sjukdomar av mer eller mindre smittosam natur, något som vår tids veterinärvetenskap visat kunna ske på flera olika vägar. Beröringspunkterna mellan det praktiska jordbruket och veterinärväsendet bliva på detta sätt allt flera och från ekonomisk synpunkt sett allt betydelsefullare; och att man under sådana förhållanden snarare bör söka att fastare tillknyta bandet mellan båda än fortfarande som hittills hålla dem så gott som fullständigt åtskilda synes mig vara uppenbart. Om veterinärväsendet därigenom i någon mån skulle berövas det stöd, det hittills haft i den medicinska sakkunskap, som finnes att tillgå i medicinalstyrelsen, torde detta icke numera behöva tillmätas avgörande betydelse, då veterinärkunskapen nu allt mer och mer utvecklar sig till en självständig vetenskap och då från statsmakternas sida de kraftigaste ansträngningar göras för att sätta varje veterinär i tillfälle att utföra sitt ofta maktpåliggande arbete under de bästa förutsättningar med hänsyn till kompetens och förvärvad sakkunskap. K u n g l . Maj:ts förslag tillstyrktes a v jordbruksutskottet, a n n a t g j o r d e följande u t t a l a n d e .

som därvid bland

Utskottet, som anser förslaget om inrättande av en särskild veterinärstyrelse kunna utan vidare lämnas å sido, har icke kunnat annat än 4inna de för de veterinära ärendenas överflyttande till lantbruksstyrelsen anförda skälen avgörande och av de andra uppfattningarnas förkämpar på intet vis vederlagda. Att de för den nuvarande anordningens bibehållande anförda argumenten kunnat vinna den ingalunda ringa anslutning, som onekligen kommit dem till del, har, såvitt utskottet kunnat finna, till ej oväsentlig grad berott därpå, att vid frågans bedömande ej skarpt fasthållits den olika betydelse, som därvid givetvis tillkommer å ena sidan förutsättningarna, särskilt de vetenskapliga, för veterinärverksamhetens behöriga utövande och å andra sidan ändamålet med samma verksamhet. Veterinärverksamhetens vetenskapliga förutsättningar äro nämligen till väsentlig grad enahanda som läkarverksamhetens, under det däremot beträffande de båda verksamheternas ändamål råder en bestämd skillnad, ity att ändamålet med veterinärverksamheten är så gott som uteslutande av ekonomisk, närmast lantbruksekonomisk art, medan däremot läkarverksamhetens ändamål är av huvudsakligen humanitär natur. Med fasthållande av denna skillnad i avseende å ändamålet och då formerna för administrationen av en verksamhetsgren givetvis böra inrättas för främjande i högsta möjliga grad av verksamhetens ändamål förefaller det utskottet, som om frågan om den veterinära administrationens ställning till statsförvaltningen i övrigt icke kan tänkas på fullt tillfredsställande och ändamålsenligt sätt ordnad annat än genom dess förenande med den övriga lantbruksekonomiska administrationen.

:>i

En stark minoritet inom utskottet reserverade sig emellertid till förmån för en i andra kammaren väckt motion, vari yrkades avslag å propositionen samt veterinärväsendets bibehållande under medicinalstyrelsens ledning. Efter långvariga debatter bifölls propositionen av första kammaren men avslogs — ehuru med obetydlig röstövervikt — av andra kammaren. På grund av kamrarnas skiljaktiga beslut hade därmed frågan förfallit. I sitt den 31 december 1912 avgivna betänkande föreslogo de s. k. departementalkommitterade, att veterinärärendena, som de kommitterade funno närmare förbundna med jordbrukets än med medicinalväsendets intressen, skulle förläggas till ett inom jordbruksdepartementet upprättat veterinärkontor. Då departementalkommitterades förslag med avseende å veterinärväsendets centrala organisation icke lämpligen ansågs kunna slutligt prövas, förrän övriga av departementalkommitterade föreslagna ändringar i statsdepartementens organisation blivit föremål för övervägande, angavs i direktiven för de sakkunniga, som år 1913 tillkallades för utredning angående medicinalstyrelsens organisation, att de borde utarbeta förslag med utgångspunkt från veterinärärendenas förläggning tillsvidare inom medicinalstyrelsen. I enlighet med statsmakternas beslut år 1914 i fråga om medicinalstyrelsens organisation har därefter den centrala administrationen av veterinärväsendet varit anförtrodd medicinalstyrelsen, frånsett vissa ärenden rörande tuberkulos hos nötkreatur, vilka först år 1933 överflyttades från lantbruksstyrelsen till medicinalstyrelsen.

I framställning till Kungl. Maj:t den 5 november 1925 hemställde svenska veterinärläkareföreningen om avlåtande av proposition angående inrättande av en självständig veterinäröverstyrelse, därvid föreningen även framlade utkast till organisation för det sålunda ifrågasatta nya ämbetsverket. Enligt utkastet skulle överstyrelsen organiseras å tre byråer, av vilka en skulle förestås av styrelsens chef, som skulle erhålla överdirektörs tjänsteställning, och de två övriga av var sin byråchef. över veterinärläkarföreningens förenämnda framställning avgåvos på grund av särskilda remisser utlåtanden av lantbruksstyrelsen, medicinalstyrelsen och statskontoret. Lantbruksstyrelsen erinrade, att styrelsen i flera tidigare yttranden i fråga om veterinärärendenas förläggning förfäktat den åsikten, att dessa ärenden borde vara förlagda till lantbruksstyrelsen, enär veterinärväsendet enligt lantbruksstyrelsens uppfattning måste anses falla inom ramen av de lantbruksekonomiska intressena. Principiellt sett kvarstode lantbruksstyrelsen alltjämt på denna ståndpunkt. De senare årens utveckling på det veterinära området, varigenom dithörande uppgifter icke blott ökats i antal utan även

antagit en allt mera skiftande karaktär, och framför allt de senare årens starka stegring av lantbruksstyrelsens egen verksamhet gjorde emellertid, att lantbruksstyrelsen numera ansåge en överflyttning av veterinärärendena till styrelsen ur organisationssynpunkt vara föga lämplig. Lantbruksstyrelsens verksamhet skulle nämligen vid sådant förhållande bliva av alltför omfattande och heterogen art. Lantbruksstyrelsen ansåge jämväl, att det ur jordbrukssynpunkt vore tämligen likgiltigt, om de egentliga veterinärärendena ailt framgent handlades inom medicinalstyrelsen eller om ett särskilt centralt ämbetsverk inrättades för ändamålet. I allt fall torde från jordbrukarnas sida någon önskan om upprättande av en särskild veterinäröverstyrelse icke förefinnas. I sitt över ifrågavarande framställning avgivna utlåtande hemställde medicinalstyrelsen, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning angående veterinärärendenas avskiljande från medicinalstyrelsen. Härvid erinrades om att styrelsen i skrivelse den 1 juli 1919 gjort en framställning i enahanda syfte samt därvid anfört, att arbetet inom styrelsen under årens lopp så utvecklats, att det måste framstå som ett verkligt behov, att en omorganisation av styrelsen företoges, siktande till att minska de medicinalstyrelsen och särskilt dess chef åliggande administrativa skyldigheterna. Statskontoret anförde i sitt utlåtande, att, ehuru veterinärväsendet obestridligen hade ett nära samband å ena sidan med medicinalförvaltningen och å andra sidan med lantbruksadministrationen, det ej heller syntes kunna förnekas, att de veterinära ärendena i det hela vore av den speciella art, att med den utveckling och betydelse, veterinärväsendet numera fått, kravet på en självständig fackkunnig styrelse kunde anses i viss m å n befogat. Statskontoret måste likväl ställa sig betänksamt mot inrättandet utan verkligt tvingande skäl av ett nytt ämbetsverk. Som regel torde nämligen kostnaderna för en förvaltningsverksamhet lättare kunna hållas nere, om densamma inginge bland ett större ämbetsverks arbetsuppgifter än om den uppdroges åt ett särskilt, för ändamålet tillkommet ämbetsverk. Inom det större verket syntes arbetskrafterna bättre kunna fullt utnyttjas; särskilt gällde detta personal, som sysselsattes med kansli-, registrators- och kamerala göromål ävensom vaktmästare. Efter att hava framhållit, att den juridiska sakkunskapen, som företräddes av byråchefen å medicinalstyrelsens kameralbyrå, enligt den uppgjorda organisationsplanen icke skulle bliva representerad i det föreslagna nya verket, något som innebure en svaghet i organisationen, samt att behov av tillfällig arbetsförstärkning vore lättare att tillgodose i det större ämbetsverket genom omflyttning av personal avdelningarna emellan, ansåge sig statskontoret icke kunna tillstyrka, att åtminstone under dåvarande statsfinansiella förhållanden åtgärder vidtoges för inrättande av en särskild veterinäröverstyrelse. Sedermera anmälde svenska veterinärläkareföreningen i en den 14 april 1927 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrift, att föreningen alltjämt vid-

53 hölle sin i f ö r b e r ö r d a f r a m s t ä l l n i n g g j o r d a h e m s t ä l l a n o m i n r ä t t a n d e av en veterinäröverstyrelse. V e t e r i n ä r l ä k a r f ö r e n i n g e n s b å d a o m f ö r m ä l d a f r a m s t ä l l n i n g a r j ä m t e till ä r e n d e t h ö r a n d e h a n d l i n g a r ö v e r l ä m n a d e s till 1926 års besparingssakkunniga, vilka i sitt d e n 26 n o v e m b e r 1927 f r a m l a g d a b e t ä n k a n d e a n g å e n d e bes p a r i n g a r och f ö r e n k l i n g a r i n o m m e d i c i n a l s t y r e l s e n ä v e n b e h a n d l a d e spörsmålet o m den centrala veterinärförvaltningens organisation. B e t r ä f f a n d e förslaget o m i n r ä t t a n d e av ett särskilt ä m b e t s v e r k för veter i n ä r ä r e n d e n a s a d m i n i s t r a t i o n gjorde de s a k k u n n i g a i h u v u d s a k följande uttalande. Det lärer ej kunna förnekas, att veterinärväsendet under de senaste årtiondena genomgått en stark utveckling, som vidgat området för veterinärförvaltningens verksamhet. De statsingripanden, som befunnits av nöden under de epizootier av muloch klövsjukan, vilka pågått och ännu — ehuru i minskad omfattning — pågå i vårt land, hava givetvis också föranlett en betydande ökning av den centrala veterinärmyndighetens arbete. De sakkunniga hava likväl icke funnit sig övertygade om att veterinärförvaltningens arbetsuppgifter kunna sägas hava nått den omfattning, att de nödvändiggöra tillskapandet av ett nytt centralt ämbetsverk. Den omständigheten, att från veterinärläkarkårens sida givits uttryck åt ett starkt intresse för att den praktiska veterinärverksamheten må komma att företrädas av en särskild centralmyndighet, bör visserligen ej frånkännas betydelse i förevarande sammanhang. Minst lika stor vikt torde dock böra tillmätas de önskemål, som i denna del kunna förefinnas bland lantbruksnäringens utövare. I sådant hänseende har lantbruksstyrelsen betygat, att från jordbrukarnas sida någon önskan om upprättande av en särskild veterinäröverstyrelse icke torde förefinnas. Inrättandet av ett särskilt ämbetsverk för ifrågavarande ärenden lärer icke kunna genomföras utan någon kostnadsökning för statsverket. Att under nuvarande förhållanden, då på de flesta områden av statsförvaltningen allvarliga ansträngningar göras för att i möjligaste mån nedbringa omfattningen av den redan förefintliga organisationen, utvidga förvaltningen med ett nytt centralt ämbetsverk synes de sakkunniga icke böra ifrågakomma utan mycket starka skäl. Då enligt de sakkunnigas uppfattning skäl av sådan styrka i detta fall icke föreligga, kunna de sakkunniga icke förorda inrättandet av en veterinäröverstyrelse. Sin s t ä l l n i n g till s p ö r s m å l e t o m de civila v e t e r i n ä r ä r e n d e n a s förläggning till l a n t b r u k s s t y r e l s e n u t v e c k l a d e de s a k k u n n i g a i h u v u d s a k s å l u n d a . Vid övervägande av de skäl, som från olika sidor anförts, då den förevarande frågan vid skilda tillfällen varit föremål för diskussion, hava besparingssakkunniga för sin del stannat vid att giva företrädet åt den meningen, att den bästa lösningen ur administrativ synpunkt vinnes, om de civila veterinärärendena förläggas till lantbruksstyrelsen. Även om veterinärverksamhetens vetenskapliga förutsättningar stå läkarverksamheten nära, råder dock — såsom jordbruksutskottet vid 1911 års riksdag framhållit — en bestämd skillnad beträffande dessa båda verksamhetsgrenars ändamål, i det att »ändamålet med veterinärverksamheten är så gott som viteslutande av ekonomisk, närmast lantbruksekonomisk art, medan däremot läkarverksamhetens ändamål är av huvudsakligen humanitär natur». Den utveckling, som ägt rum sedan år 1911, kan enligt de sakkunnigas mening icke jäva riktigheten av detta område.

54 Till följd av veterinärverksamhetens huvudsakligen ekonomiska inriktning stå, så vitt de sakkunniga kunnat bedöma, veterinärväsendets administrativa arbetsuppgifter i det stora hela i ett närmare samband med lantbruksförvaltningen än med medicinalförvaltningen. Ej minst torde detta gälla åtgärder till bekämpande av de smittsamma sjukdomarna bland husdjuren. Ett erkännande av veterinäradministrationens nära samhörighet med jordbruksnäringen torde få anses ligga däri, att de civila veterinärärendena allt ifrån jordbruksdepartementets inrättande förlagts till detta departement, under det att ärenden rörande hälsovården m. fl. medicinalärenden tillhöra socialdepartementet (tidigare civildepartementet). På vissa punkter kommer emellertid veterinäradministrationens verksamhet i nära beröring med medicinalförvaltningens arbetsuppgifter. Särskilt torde detta vara förhållandet beträffande födoämneskontrollen, vars utövande i många fall måste ske under samarbete med lokala hälsovårdsmyndigheter. I dylika frågor bör givetvis veterinäradministrationens ledning, om denna skiljes från medicinalförvaltningen, söka samråd med vederbörande medicinska myndigheter, i främsta rummet medicinalstyrelsen. Ehuru de sakkunniga alltså med hänsyn till veterinärärendenas beskaffenhet funnit det vara ur organisatorisk synpunkt riktigast, att sagda ärenden förläggas till lantbruksstyrelsen, förbise de sakkunniga ingalunda de svårigheter, som möta för ett realiserande under nuvarande förhållanden av en dylik tanke. En organisationsändring i antydd riktning möter motstånd icke blott i opinionen inom veterinärläkarkåren utan numera även — såsom framgår av lantbruksstyrelsens senaste uttalande i ämnet — från lantbruksstyrelsen själv. De svårigheter, som enligt lantbruksstyrelsens mening skulle möta för styrelsen att övertaga de till medicinalstyrelsen hörande veterinärärendenas handläggning, hava vid överläggning med besparingssakkunniga från verksledningens sida ytterligare betonats. Särskilt har därvid framhållits den svårighet, som redan nu förefunnes för ämbetsverkets chef att deltaga i avgörandet av den betydande mängd ärenden, som tillhörde styrelsens handläggning, vilken svårighet skulle än ytterligare stegras, om veterinärärendena tillfördes styrelsen. I sistberörda avseende framhålla de sakkunniga, att en ej oväsentlig lättnad i verkschefens arbete borde kunna vinnas genom att beslutanderätten i löpande ärenden i viss omfattning — såsom på åtskilliga andra håll i statsförvaltningen ägt rum — överlämnas till vederbörande byråchef eller annan tjänsteman. I överensstämmelse med den mening rörande veterinärärendenas lämpliga förläggning, åt vilken de s a k k u n n i g a s å l u n d a g å v o u t t r y c k , utgingo de s a k k u n n i g a i f o r t s ä t t n i n g e n a v sitt b e t ä n k a n d e a n g å e n d e medicinalstyrelsens o r g a n i s a t i o n ifrån a t t v e t e r i n ä r b y r å n skulle avskiljas f r å n medicinalstyrelsen och överflyttas till l a n t b r u k s s t y r e l s e n , och i ett d e n 12 j a n u a r i 1928 avgivet b e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e b e s p a r i n g a r och f ö r e n k l i n g a r i s i s t n ä m n d a ä m b e t s v e r k f ö r o r d a d e de s a k k u n n i g a i n r ä t t a n d e a v en n y b y r å d ä r s t ä d e s för s a m t l i g a v e t e r i n ä r ä r e n d e n . I r e m i s s u t l å t a n d e den 28 d e c e m b e r 1927 över de s a k k u n n i g a s b e t ä n k a n d e b e t o n a d e lantbruksstyrelsen, a t t f ö r u t s ä t t n i n g a r n a för de civila veterinärä r e n d e n a s överflyttning till l a n t b r u k s s t y r e l s e n n u m e r a vore väsentligt a n d r a ä n tidigare. Styrelsen hölle för sin del före, att ett ö v e r f ö r a n d e av v e t e r i n ä r v ä s e n d e t s a d m i n i s t r a t i o n p å l a n t b r u k s s t y r e l s e n p å g r u n d av a r b e t s b ö r d a n s ö k n i n g

55 icke kunde ske utan menlig inverkan på styrelsens egentliga uppgifter till lantbrukets och fiskets befrämjande. Det syntes nämligen styrelsen ofrånkomligt, att de nya omfattande arbetsuppgifter, som därigenom skulle påläggas styrelsens chef, vilken ju i främsta rummet bure ansvaret för styrelsens verksamhet, ovillkorligen måste i hög grad splittra hans tid och krafter samt draga hans uppmärksamhet från styrelsens huvudsakliga uppgifter, vilka vore av den stora vikt och omfattning, att de helt krävde sin man. I detta sammanhang ville lantbruksstyrelsen jämväl framhålla, att styrelsens chef, som ju icke kunde förväntas äga veterinär sakkunskap, måste bliva helt beroende av veterinärbyråchefen i alla frågor, som fordrade veterinär insikt, något som givetvis måste medföra en viss svaghet i hans ställning gentemot denne. Vidare påpekades, att lantbruksstyrelsen lika litet som medicinalstyrelsen syntes kunna undgå att vid inträffande av mul- och klövsjuka eller andra häftiga epizootier bland husdjuren själv vidtaga eller medverka till avspärrnings- och andra prohibitiva åtgärder av djupgående ekonomisk betydelse för jordbruket och att därigenom fara förelåge för att en viss schism skulle kunna uppstå mellan lantbruksstyrelsen och jordbrukets idkare, varigenom svårigheter skulle uppstå för styrelsen i dess verksamhet för lantbrukets främjande. På grund av det sålunda anförda avstyrkte lantbruksstyrelsen bestämt besparingssakkunnigas förslag i nu angivna hänseende. Veterinärhögskolans lärarkollegium anförde i avgivet utlåtande, att kollegiet delade den av veterinärkåren allmänt omfattade meningen, att inrättandet av en särskild veterinäröverstyrelse vore den rationellaste lösningen av veterinäradministrationsfrågan. I valet mellan veterinärärendenas förläggning till lantbruksstyrelsen eller deras bibehållande inom medicinalstyrelsen ansåg sig kollegiet böra förorda det senare alternativet. Till stöd därför framhöll kollegiet bland annat följande. Därest chefen för medicinalstyrelsen vore läkare, borde han på grund av sin utbildning hava större möjligheter att sätta sig in i veterinära frågor än lantbruksstyrelsens chef, som väl i allmänhet hade uteslutande agronomisk utbildning. Framför allt beträffande den viktiga sida av den centrala veterinärmyndighetens verksamhet, som avsåge bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna — en verksamhet som visserligen hade övervägande lantbruksekonomisk betydelse men dock till sin art utgjorde en serie hygieniska och medicinska ingrepp — vore det av utomordentlig vikt att den, som hade att besluta över de erforderliga åtgärderna, verkligen ägde en utbildning, vilken möjliggjorde en saklig bedömning av dessas effektivitet. Det borde ej heller förbises, att åtgärderna för de smittsamma husdjurssjukdomarnas bekämpande även hade en internationell sida och att andra länder i avsevärd utsträckning avvägde sina importbestämmelser rörande kreatur, kött- och vissa andra jordbruksprodukter efter den större eller mindre grad av tillförlitlighet, som de tillmätte exportlandets åtgärder för detta bekämpande. Det kunde med hänsyn härtill befaras, att den omständigheten, att bestämmelser i dylikt hänseende komme att utfärdas av lantbruksstyrelsen, vilken som representant främst för de

56 svenska jordbrukarnas ekonomiska intressen kunde misstänkas visa mera undfallenhet för önskemål om lättnader beträffande isolering, exportförbud m. m., skulle inverka ogynnsamt på den svenska kreatursexporten. Härjämte betonades de svårigheter av en överflyttning, som skulle kunna uppstå i de fall, då lantbruksstyrelsen skulle för ett verksamt bekämpande av kreatursfarsoter se sig nödsakad att föreslå utfärdande av eller själv lämna föreskrifter, innefattande betungande onera för lantbruket i form av avspärrningsåtgärder, export-, import- och marknadsförbud m. m. I avvaktan på inrättandet av en självständig veterinäröverstyrelse vore det på sålunda anförda skäl ur alla synpunkter fördelaktigast, att vetcrinärärendenas handläggning förbleve förlagd till medicinalstyrelsen. En avlastning av generaldirektörens arbetsbörda kunde ske därigenom att beslutanderätten i alla veterinärärenden av löpande natur överlätes på chefen för veterinärbyrån. Därest till generaldirektör skulle utses en person utan läkarutbildning, komme ett sådant förfaringssätt att bliva nödvändigt i avseende å alla veterinära fackfrågor. Styrelsen för svenska veterinärläkareföreningen förklarade sig i avgivet yttrande bestämt vidhålla den av föreningen vid tidigare tillfällen hävdade uppfattningen, att den enda — och ej minst för det allmänna — riktiga formen för de civila veterinärärendenas handläggande vore inrättandet av en självständig veterinäröverstyrelse. Intill dess ett dylikt ämbetsverk komme till stånd, borde veterinärärendena kvarbliva inom medicinalstyrelsen. För egen del framhöll medicinalstyrelsen, att vare sig veterinärbyrån införlivades med lantbruksstyrelsen eller kvarstannade i medicinalstyrelsen, komme de å nämnda byrå handlagda ärendena att i vissa delar ligga vid sidan av vederbörande ämbetsverks huvudsakliga verksamhet. Med hänsyn därtill syntes det böra tagas under övervägande, huruvida icke veterinärärendena lämpligast borde handläggas av en särskild veterinäröverstyrelse. Innan en grundlig utredning härom ägt rum, syntes det vara föga ändamålsenligt att överflytta veterinärärendena från ett ämbetsverk till ett annat. Under åberopande härav förklarade styrelsen sig bestämt avstyrka, att veterinärbyrån då överflyttades till lantbruksstyrelsen. Avvikande meningar anmäldes dels av chefen för veterinärbyrån, som ansåg veterinärförvaltningens uppgifter vara av sådan omfattning och betydelse för det allmänna, att de väl motiverade inrättandet av en självständig styrelse för samtliga veterinärärenden men att det icke funnes några verkligt bärande motiv för dessa ärendens överflyttande till lantbruksstyrelsen, dels av en annan ledamot, som förklarade sig icke kunna biträda styrelsens uppfattning, att utredning borde vidtagas rörande inrättande av en självständig veterinäröverstyrelse, utan förmenade, att allt starkare motiv talade för att samarbetet mellan den humana medicinen och veterinärmedicinen borde göras så intimt som möjligt. Vid behandlingen av besparingssakkunnigas nu berörda förslag i propositionen nr 122 till 19 28 års riksdag uttalade föredragande departementschefen bland annat:

57 Med den utveckling och betydelse veterinärväsendet fått saknades måhända icke visst fog för inrättande av en särskild fackstyrelse. För egen del hade han — som beträffande förevarande spörsmål samrått med chefen för jordbruksdepartementet — dock i likhet med besparingssakkunniga icke funnit sig övertygad om att veterinärförvaltningens uppgifter nått den omfattning, att de nödvändiggjorde inrättandet av ett särskilt ämbetsverk. Icke heller syntes erfarenheten av nu gällande ordning med handläggningen av huvudparten av nyss nämnda uppgifter inom ett ämbetsverk såsom medicinalstyrelsen med även andra betydande ämnesgrupper inom sitt verksamhetsområde, betinga omedelbart vidtagande av en dylik åtgärd. Härtill komme, att inrättandet av ett nytt ämbetsverk med största sannolikhet måste medföra ökade utgifter för statsverket och följaktligen icke borde utan synnerligen tvingande skäl ifrågakomma, då inom alla grenar av statsförvaltningen en stark strävan gjorde sig gällande att söka minska kostnaderna i organisationshänseende. Av sålunda anförda skäl kunde han icke tillstyrka den av svenska veterinärläkareföreningen gjorda framställningen om inrättande av en veterinäröverstyrelse. Med angivna ståndpunkt funne han icke heller skäl att biträda medicinalstyrelsens förslag angående verkställande av en ny utredning rörande behovet av ett ämbetsverk för ifrågavarande uppgifter. Med avseende å förslaget om de civila veterinärärendenas förläggning till lantbruksstyrelsen fann han goda skäl kunna anföras såväl för veterinärärendenas bibehållande hos medicinalstyrelsen som för deras överflyttande till lantbruksstyrelsen. Ur besparingssynpunkt vore frågan skäligen betydelselös. Med hänsyn till den avvisande ställning gent emot en förändring av gällande ordning, som intagits av de myndigheter, vilkas förvaltningsområden närmast berördes av nämnda ärenden, samt de viktiga intressen, som ur humanmedicinsk synpunkt vore förenade med ett övervakande från medicinalstyrelsens sida särskilt av födoämneshygienen, fann han sig emellertid böra tillstyrka, att åtminstone tills vidare veterinärväsendet kvarstode under medicinalstyrelsens ledning. Riksdagen lämnade departementschefens uttalande i fråga om veterinärväsendets centrala ledning utan erinran. Frågan om de civila veterinärärendenas förläggning vilade därefter tills den åter upptogs av den s. k. jordbruksutredningen i ett den 15 oktober 1932 avgivet betänkande med förslag till omorganisation av lantbruksstyrelsen. Utredningen förklarade sig därvid avvisa tanken på inrättandet av ett särskilt ämbetsverk för veterinärärenden, dels på grund av statsfinansiella skäl, dels ock på grund därav, att utredningen för sin del icke vore övertygad om att tillkomsten av en självständig veterinärstyrelse skulle i och för sig vara ägnad att medföra ökad hänsyn till lantmannaintressena, en synpunkt som utredningen vid sitt bedömande av frågan närmast ansett sig böra beakta. Ej heller ett överflyttande av veterinärväsendet till lantbruksstyrelsen kunde utredningen förorda, enär ett överförande till sistnämnda styrelse av denna vidlyftiga administration knappast skulle kunna undgå att, till skada för lantbruksstyrelsens egentliga uppgifter till lantbrukets och fiskets gagn, verka splittrande på styrelsens, framför allt verkschefens, tid och uppmärksamhet.

58 D å s å l u n d a j o r d b r u k s u t r e d n i n g e n s t a n n a t för en lösning, s o m i n n e b a r v e t e r i n ä r ä r e n d e n a s k v a r b l i v a n d e u n d e r medicinalstyrelsen, h a d e detta skett endast u n d e r vissa f ö r u t s ä t t n i n g a r . H ä r u t i n n a n y t t r a r u t r e d n i n g e n : Enär veterinärärendena i första hand måste anses vara av lantbruksekonomisk karaktär, syntes det utredningen påtagligt, att vid sidan om den veterinära sakkunskapen, företrädd å medicinalstyrelsens veterinärbyrå, lantmannasynpunkterna borde beredas tillfälle att på ett effektivt sätt göra sig gällande. Att de lantbruksekonomiska synpunkterna borde beredas utrymme vid sidan om de rent veterinärhygieniska, vore icke heller någon ny tanke. Sålunda fanns i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd efter indragande av veterinärrådet, vari lantbruksnäringen haft en representant, en företrädare för agronomicn. I praktiken hade emellertid möjligheterna för denne att få sina synpunkter framförda blivit ganska begränsade. Efter att hava avvisat tanken på ett samråd mellan medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen vid handläggning av veterinära frågor på den grund, att en sådan anordning — om den överhuvudtaget vore organisatoriskt användbar — säkerligen skulle bliva för ämbetsverken i fråga betungande, hade utredningen undersökt möjligheten att på annan väg tillförsäkra de lantbruksekonomiska intressena tillbörligt beaktande inom medicinalstyrelsen. Detta syntes utredningen endast låta sig göra genom att vid medicinalstyrelsens sida ställa en ifrågavarande intressen företrädande representation. Av organisatoriska skäl syntes det knappast låta sig göra att vid medicinalstyrelsens sida ställa en lekmannarepresentation, som endast i fråga om ett visst avsnitt av styrelsens verksamhetsområde — veterinärväsendet — skulle tillerkännas medbeslutanderätt. En rätt att deltaga i själva besluten syntes enligt utredningens förmenande knappast heller vara påkallad för vinnande av här ifrågavarande syfte. En god garanti för behörigt lantmannainflytande syntes kunna vinnas även för det fall, att representationen endast tillerkändes befogenhet att närvara vid förekommande ärendens avgörande och att därvid framföra sina s}7npunkter, med rätt att, därest beslut fattades, som avveke från dess åsikt, få till protokollet antecknad skiljaktig mening. Det syntes emellertid vara erforderligt, att representationen komme att utgöras icke av endast en utan av åtminstone tre personer, lämpligen då företrädande skilda delar av landet. En sådan utökning av lantbruksintressenas representation syntes redan i och för sig vara ägnad att stärka dess ställning. Vidare syntes tillkallandet av lantbruksnäringens förträdare inom medicinalstyrelsen icke böra bero blott av styrelsens eget gottfinnande. Enligt utredningens förmenande borde i stället i medicinalstyrelsens instruktion, så nära sig göra läte, angivas de mera viktiga fall, då ett tillkallande av dessa lantbruksnäringens representanter borde vara obligatoriskt. Det vore självfallet, att ett sådant obligatoriskt inhämtande av lantbruksrepresentanternas mening blott skulle föreligga i fråga om avgörande av sådana frågor, som hade en mera betydande räckvidd ur lantbruksekonomisk synpunkt. Hit syntes böra räknas ärenden av allmän eller principiell betydelse, som rörde åtgärder mot smittsamma husdjurssjukdomar, vidare köttbesiktning, slakthus och exportslakterier samt veterinära karantänsanstalter ävensom taxor för veterinärer och distriktsindelning för dessa. Utom i fråga om ärenden, beträffande vilka deras mening skulle obligatoriskt inhämtas, borde medicinalstyrelsen höra dessa representanter även eljest vid behandling av frågor, som av styrelsen prövades vara av större vikt ur synpunkten av lantmännens intressen. Ifrågavarande lantbruksrepresentanter syntes lämpligen böra benämnas veterinärfullmäktige. Av r e m i s s y t t r a n d e n a över j o r d b r u k s u t r e d n i n g e n s förslag i f ö r e v a r a n d e del m å h ä r följande u t t a l a n d e n återgivas.

59 Medicinalstyrelsen

a n f ö r d e i sitt u t l å t a n d e b l a n d a n n a t :

Rörande åtgärderna mot smittsamma husdjurssjukdomar hade medicinalstyrelsen i regel inhämtat yttranden från hushållningssällskap och länsstyrelser samt från styrelser för specialföreningar på husdjursskötselns område. Vid sådant förhållande hade medicinalstyrelsen ej ansett sig böra öka statsutgifterna genom tillkallande av sin lantbruksrepresentant. På senare år hade detta ej skett mera än en gång (1929), då åtgärderna mot den smittsamma kastningen varit föremål för överläggning. Medicinalstyrelsen tilläte sig erinra om att alla förslag till åtgärder mot smittsamma husdjurssjukdomar, som vore av större vikt ur lantmannasynpunkt, såsom syftande till inskränkning i lantbrukarnas fria förfoganderätt, ökad utgift för det allmänna och dylikt, avgåves till Kungl. Maj:t i jordbruksdepartementet, som innan beslut fattades städse torde inhämta lantbruksstyrelsens yttrande i ärendet. Samma förfarande ägde ock rum rörande remisser från Kungl. Maj:t av veterinärärenden av lantbruksekonomisk innebörd. I medvetande härom hade medicinalstyrelsen ej ansett sig böra i sådana fall inhämta utlåtande från den lantbrukssakkunnige medlemmen i sitt vetenskapliga råd. Vidkommande ärenden rörande köttbesiktning, slakthus och exportslakterier samt veterinära karantänsanstalter vore medicinalstyrelsens befattningstagande förestavat av i främsta rummet rent hygieniska skäl. I andra hand komme de ekonomiska, vilka bevakades av de kommuner, där dessa anstalter vore belägna, samt av ägaren till exportslakterierna. Härvid tillsåge medicinalstyrelsen, att, jämlikt bland annat slakthuslagens uttryckliga föreskrift härom, besiktningsavgifterna vid slakthus- och köttbesiktningsverksamheten, vilka slutligen fastställdes av Kungl. Maj:t, holies jämt så låga, att rörelsen ej tillskyndade vederbörande förtjänst. Detta lantbruksekonomiska intresse syntes ej bättre iakttagas genom tillkallande av »veterinärfullmäktige». Rörande kontrollen vid import av animala livsmedel fastställde visserligen medicinalstyrelsen själv besiktningstaxorna efter samma linjer, som anförts rörande den inrikes kontrollen, men det lantbruksekonomiska intresset härvid syntes vara uteslutande av negativ art. Vad slutligen anginge ärenden rörande taxor för veterinärer och distriktsindelning för dessa, de sist anförda bland de ärenden, som skulle påfordra veterinärfullmäktiges obligatoriska hörande, syntes jordbruksutredningen hava förbisett, att sådana ärenden ej avgjordes av medicinalstyrelsen utan av Kungl. Maj:t. Vid avgivandet av förslag härutinnan hade medicinalstyrelsen ej underlåtit att inhämta yttranden från länsstyrelser, hushållningssällskap och lokala veterinärstyrelser med flera samt från importfirmor angående taxor rörande införseln av djur och varor. Innan dylika ärenden slutligen avgjordes av Kungl. Maj:t (och riksdagen), syntes alla lantbruksekonomiska intressen hava nogsamt övervägts och tillbörliga lantmannasynpunkter vunnit beaktande. Jordbruksutredningen hade ej anfört något konkret fall vid medicinalstyrelsens behandling av ifrågavarande ärenden, vilket skulle motivera införandet av en så pass dyrbar institution som de föreslagna tre veterinärfullmäktige skulle utgöra. Medicinalstyrelsen kunde ej heller själv anföra något fall, då nödig praktisk lantbrukserfarenhet ej stått till styrelsens förfogande vid dess behandling av ärende, som erfordrat detta. Om än medlemmen för agronomi i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd hittills, på skäl som nyss nämnts, ej ofta tagits i anspråk, uteslöte detta ej, att hans sakkunskap i framtiden kunde behöva oftare anlitas. För att i detta avseende befria medicinalstyrelsen från hänsynstagandet till sparsamhet med anslagna medel kunde i styrelsens instruktion införas skyldighet att vid behandlingen av frågor, vilka av styrelsen prövades vara av större vikt ur synpunkten av

lantmännens intressen, inkalla den medlem av vetenskapliga rådet, vilken företrädde agronomien eller lantbruksnäringen. Med ett sådant stadgande skulle enligt medicinalstyrelsens förmenande vinnas samma ändamål som jordbruksutredningen avsett med sitt förslag om s. k. veterinärfullmäktige och till avsevärt mindre kostnad för statsverket, även om det skulle befinnas av behovet påkallat att anställa ytterligare en medlem för lantbruksnäringen i det vetenskapliga rådet. På grund av det anförda avstyrkte medicinalstyrelsen jordbruksutredningens förslag om tillsättande av s. k. veterinärfullmäktige vid medicinalstyrelsens sida. Lantbruksstyrelsen inskränkte sig till att åberopa vad som anförts i dess utlåtande över 1926 års besparingssakkunnigas förslag om veterinärärendenas överflyttande till lantbruksstyrelsen. Statskontoret uttalade, att fullmäktigeinstitutioner i allmänhet visat sig icke motsvara de förväntningar, som blivit ställda på dem. På grund härav hade under år 1927 verkställts en ganska avsevärd beskärning av fullmäktigesystemet inom statsförvaltningen. Ett genomförande av jordbruksutredningens förslag i nu ifrågavarande avseende syntes under sådana omständigheter kunna väcka betänkligheter. Enligt utredningens mening skulle fullmäktige till protokollet anteckna sina skiljaktiga meningar, och en sådan anordning kunde ju vara lämplig, då fråga vore om avlåtande av skrivelser eller utlåtanden till Kungl. Maj:t, men i de fall — och dessa torde vara de flesta — då medicinalstyrelsen själv beslutade åtgärd, bleve ett antecknande i protokollet av en skiljaktig mening ganska betydelselöst. En länsstyrelse och förvaltningsutskotten inom vissa hushållningssällskap tillstyrkte emellertid förslaget om inrättande av särskilda veterinärfullmäktige inom medicinalstyrelsen. Vid avlåtande av proposition nr 234 till 1933 års riksdag angående anslag till lantbruksstyrelsen m. m., vari jordbruksutredningens förslag upptogs till behandling, erinrade föredragande departementschefen i anförande till statsrådsprotokollet, att frågan om de civila veterinärärendenas förläggning varit föremål för ingående övervägande i samband med genomförandet år 1928 av vissa besparingar och förenklingar inom medicinalstyrelsen, varför han ansåg sig sakna anledning att ånyo ingå på densamma. Han ville dock framhålla, att därest av honom förordad utvidgning av lantbruksstyrelsens organisation komme till stånd genom stuteriärendenas inordnande under denna styrelses förvaltning, möjligheten av en överflyttning dit jämväl av de civila veterinärärendena finge anses utesluten. Med avseende å utredningens förslag om inrättande av en särskild representation vid medicinalstyrelsens sida, benämnd veterinärfullmäktige, förklarade sig departementschefen starkt vilja ifrågasätta, huruvida verkligt behov förefunnes av en sådan institution. Medicinalstyrelsen ägde redan möjlighet att genom tillkallande vid behov av lantbrukets representant inom styrelsens vetenskapliga råd göra sig underkunnig om lantmännens syn-

punkter på de veterinära ärendena. För övrigt vore det enligt departementschefens mening icke lämpligt att, då statsmakterna så sent som år 1927 vidtagit en direkt begränsning av lekmannainstitutionerna inom statsförvaltningen, skrida till en åtgärd, som avsåge inrättande av en ny sådan institution. Mot en dylik åtgärd talade ock statsfinansiella skäl. Departementschefen ansåg sig sålunda icke kunna förorda utredningens förslag i denna del. Till ett av jordbruksutredningen jämväl framlagt förslag om överflyttning — på sätt tidigare nämnts — av vissa med bekämpande av tuberkulos hos nötkreaturen sammanhängande ärenden anslöt sig däremot departementschefen. Jordbruksutskottet framhöll med avseende å den ifrågasatta fullmäktigeinstitutionen, att större möjligheter för lantmannaintressenas beaktande enligt utskottets mening erbjöde sig genom att vid behandling av veterinära frågor av större ekonomisk betydelse ur lantmannasynpunkt anlita — förutom lantbrukets representant i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd — den för den särskilda frågans bedömande bästa sakkunskapen på lantbrukets område. Föreskrift i antytt avseende syntes utskottet böra meddelas i instruktion för medicinalstyrelsen. I övrigt föranledde departementschefens förberörda uttalanden ingen erinran från utskottets eller riksdagens sida. Slutligen må erinras om att vid 19 39 års riksdag väcktes två likalydande motioner, vari hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära utredning och förslag rörande omorganisation av det civila veterinärväsendets ledning och centrala organisation. Med anledning därav anförde riksdagen i skrivelse den 15 april 1939, nr 5, följande. Såsom i motionerna anförts funnes anledning att nu till närmare omprövning upptaga frågan om den lämpligaste arbetsformen för vetcrinärväsendets ledning icke blott med hänsyn till den mycket betydelsefulla uppgiften att förebygga muloch klövsjukans spridning till och utbredning i landet, utan även på grund av att vissa andra viktiga ärendens beredning efter hand tillagts veterinärväsendets ledning, t. ex. ordnandet av kampen mot nötkreaturstuberkulosen och mot smittsam kastning bland husdjuren. Om alltså det arbetsfält, som förelåge för det civila vetcrinärväsendets ledning, numera i hög grad utvidgats och kommit alt ställa avsevärt ökade krav på denna ledning, måste man dock vid organisationsfrågans bedömande taga hänsyn till de utgifter, som vore förenade med en utvidgad förvaltningsapparat, och att en självständig styrelse kunde komma att föranleda vissa merkostnader i förhållande till nuvarande organisationsform med den civila veterinära ledningen underordnad medicinalstyrelsen. A andra sidan finge icke förbises, att det här vore fråga om bekämpandet av sjukdomar, som för vårt land medförde avsevärda utgifter, och att en i administrativt hänseende friare ledning av veterinärväsendet måhända kunde, om den utrustades med lämpliga arbetskrafter, åstadkomma betydande besparingar för såväl djurägarna som det allmänna. Om man icke skulle finna en fullt självständig organisationsform vara den lämpligaste lösningen, kunde man givetvis tänka sig, att sådana anordningar vidtoges, att veterinärväsendets ledning gåves en mera självständig och ur arbetssynpunkt smidigare avpassad ställning inom ramen för

62 ett nuvarande ämbetsverk. Möjligen kunde också kostnaderna för den administrativa ledningen därigenom i viss mån begränsas. Även andra lösningar kunde måhända ifrågakomma. Samtliga de sålunda angivna synpunkterna och vad motionerna i övrigt innehålla borde enligt riksdagens mening göras till föremål för en ingående och allsidig prövning. Under åberopande av vad sålunda anförts anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om en förutsättningslös utredning rörande det civila veterinärväsendets ledning och administration. Detta uppdrag har hänskjutits till medicinalstyrelseutredningen. Preliminära förslag och däröver avgivna yttranden. Preliminära förslag. Inom medicinalstyrelseutredningen ha under de förberedande övervägandena av spörsmålet om det civila veterinärväsendets centrala administration utarbetats två alternativa organisationsförslag, det ena (alternativ I) avseende en mera självständig ställning för veterinärledningen inom ramen för medicinalstyrelsens organisation och det andra (alternativ II) innebärande inrättandet av ett särskilt ämbetsverk för den civila veterinärförvaltningens ledning. Alternativ I bygger på följande tankegång. Ett nära samband föreligger mellan medicinal- och veterinärväsendet, företrädesvis beträffande födoämneskontrollen. Med hänsyn härtill bör principen om enhetlig central ledning av medicinal- och veterinärväsendet upprätthållas. Samtidigt bör emellertid, främst i betraktande av de veterinära ärendenas särart men även för att bereda generaldirektören mesta möjliga avlastning i sitt arbete, handläggningen av de veterinära ärendena ske självständigt så långt sig göra låter vid ett bibehållande av principen om enhetlig ledning. Erforderligt samarbete med jordbruksnäringen bör i möjligaste mån garanteras genom särskilda föreskrifter och organisatoriska anordningar. Alternativet förutsätter, att närmast under generaldirektören skulle finnas en administrativ överdirektör, som skulle fungera dels såsom expeditionschef och chef för den administrativa personalen, dels ock som generaldirektörens ställföreträdare. Byråindelningen avses i princip skola bibehållas för såväl medicinal- som veterinärväsendets del men kompletteras med vissa nya byråer, bland annat en lag- och utredningsbyrå ävensom en statistisk avdelning. Veterinärbyråns organisation skulle i stort sett bli oförändrad. Följande veterinära ärenden skulle underställas generaldirektören, nämligen a) ärenden, som vore av beskaffenhet att böra beredas gemensamt med någon av styrelsens övriga fackbyråer och tillika vore av större vikt; b) andra gemensamma ärenden, i vilka de i ärendets handläggning del-

63 tagande befattningshavarna stannade vid olika meningar och ärendets avgörande icke tillkomme den administrative överdirektören; c) frågor om tillsättning m. m. av högre befattningshavare å veterinärbyrån; d) frågor om besvär över styrelsens beslut i veterinära ärenden, vari generaldirektören deltagit; e) övriga ärenden av synnerlig vikt eller vilka generaldirektören eljest funne särskilda skäl göra till föremål för handläggning i nu avsedd ordning. Alternativ II grundar sig på följande betraktelsesätt. Såväl medicinalväsendet som veterinärväsendet ha numera nått en sådan utveckling, att vanskligheter möta att inom ramen för ett och samma ämbetsverk tillgodose de krav på en ändamålsenlig ledning av dessa verksamhetsgrenar, som redan nu föreligga, och samtidigt lämna tillbörligt utrymme för ett beaktande av de ökade behov i organisatoriskt hänseende, som utvecklingen under den närmaste framtiden med största sannolikhet kan väntas föra med sig. Ett steg i riktning mot ett självständigt veterinärväsende har redan tagits såtillvida, att veterinärmedicinska anstalten från och med år 1944 utbrutits från medicinalstyrelsens överinseende och ställts under ledning av egen styrelse. Genom tillkomsten av ett särskilt ämbetsverk för veterinärväsendets ledning skapas möjligheter för att återställa enhetligheten i veterinärväsendets centrala organisation, samtidigt som förutsättningarna för ett fortsatt sammanhållande av medicinalstyrelsen och de på medicinalväsendets område verksamma laboratorierna ökas. På detta sätt underlättas även ett ändamålsenligt utbyggande i framtiden av nu ifrågavarande verksamhetsgrenar var för sig. Erforderlig samverkan mellan veterinärstyrelsen, å ena, samt medicinalstyrelsen och jordbruksnäringen, å andra sidan, förutsattes kunna på ett tillfredsställande sätt tryggas genom särskilda föreskrifter och organisatoriska anordningar i likhet med vad som skett på vissa andra, varandra närstående områden. Det förutsattes jämväl, att veterinärstyrelsen skall beredas möjlighet att i viss utsträckning (ex. viktigare författningsfrågor) anlita den juridiska sakkunskap, som kommer att förefinnas inom medicinalstyrelsen, därest en särskild lag- och utredningsbyrå inrättas inom sistnämnda ämbetsverk. Vad nu sagts gäller även i fråga om sakkunskapen å den till medicinalstyrelsen förlagda statistiska avdelningen. Den sålunda ifrågasatta veterinärstyrelsen har tänkts organiserad å en allmän byrå, en byrå för ärenden rörande tuberkulos- och smittsam kastning, en hygienisk byrå samt en administrativ byrå, vilket i huvudsak innebär ett överflyttande till det nya ämbetsverket av nuvarande organisation, utbyggd med en administrativ byrå. Ledningen av varje byrå skulle vara anförtrodd en befattningshavare i byråchefs tjänsteställning, frånsett byrån för tuberkulos- och kastsjukeärenden. Sistnämnda byrå skulle i avvaktan å närmare erfarenhet — i analogi med vad som för närvarande gäller — förestås av en byrådirektör. I spetsen för veterinärstyrelsen skulle stå en överdirektör med veterinär fackkunskap, som vid sin sida hade en styrelse, i vilken skulle ingå, jämte överdirektören och cheferna för de olika byråerna inom verket, en representant för medicinalstyrelsen och en representant för jordbruksnäringen

ävensom föreståndaren för statens veterinärmedicinska anstalt, vilken förutsattes äga speciell kunskap och erfarenhet beträffande de smittsamma djursjukdomarnas orsaker, natur och spridningssätt. Denna styrelse skulle genom omröstning i plenum avgöra ärenden av principiell vikt eller eljest av större betydelse ävensom ärenden, som överdirektören funne skäligt hänskjuta till densamma. Som pleniärenden skulle företrädesvis handläggas ärenden angående lag eller annan viktigare författning, anslagsäskanden och övriga frågor av större ekonomisk betydelse (t. ex. principbeslut om nedslaktning), viktigare tjänstetillsättningar och besvär över ämbetsverkets beslut. Medicinalstyrelsens och jordbruksnäringens representanter skulle vid behov äga påkalla gemensam handläggning med respektive styrelser. För beslutmässighet skulle fordras, att överdirektören och minst fyra ledamöter deltoge i beslutet. Vore pleniärende så brådskande, att ledamöter utom ämbetsverket icke hunne tillkallas, skulle, där så ske kunde, före beslutets fattande kommunikation äga rum mellan överdirektören och minst två sådana ledamöter. I andra ärenden än pleniärenden skulle överdirektören äga ensam beslutanderätt, såvitt desamma icke vore av den natur, att de lämpligen kunde handläggas såsom byråärenden. I likhet med vad som gäller för medicinalstyrelsen skulle vid veterinärstyrelsens sida ställas ett vetenskapligt råd, bestående av, förutom en företrädare för rättsvetenskapen, representanter för de grenar av den veterinärmedicinska vetenskapen, som för närvarande äro företrädda inom medicinalstyrelsens vetenskapliga råd. Därest den centrala ledningen av veterinärväsendet anförtroddes åt ett särskilt ämbetsverk, organiserat i enlighet med vad här angivits, torde förutsättningar vara för handen att ånyo förlägga veterinärmedicinska anstalten under den centrala förvaltningsmyndighetens tillsyn. I viktigare ärenden rörande anstalten skulle nämligen såväl de veterinärmedicinska som de jordbruksekonomiska synpunkterna få tillfälle att göra sig gällande. Den särskilda sakkunskap, som för närvarande inom anstaltens styrelse företrädes av den på förslag av veterinärhögskolans lärarkollegium utsedde ledamoten, skulle i erforderlig mån kunna tagas i anspråk genom anlitande av vederbörande ledamot av det vetenskapliga rådet. Något behov av en särskild styrelse för anstalten skulle under sådana förhållanden icke föreligga. Yttranden. Med hänsyn till vikten av föreliggande organisationsfråga och de stridiga faktorer, som vid dess lösning göra sig gällande och även kommit till uttryck i de starka meningsmotsättningarna vid dess tidigare behandling, har medicinalstyrelseutredningen funnit det angeläget, att före sitt slutliga ställningstagande vinna en mera ingående kännedom om de synpunkter, vilka från auktoritativt veterinärhåll numera anläggas på frågan. En promemoria innefattande ovan återgivna alternativa organisationsförslag har därför av utredningen för yttrande överlämnats till

65 styrelsen för veterinärhögskolan — efter hörande av högskolans lärarkollegium — styrelsen för statens veterinärmedicinska anstalt samt styrelserna för svenska veterinärläkareföreningen, svenska länsveterinärföreningen, svenska distriktsveterinärföreningen ävensom svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien. i de avgivna yttrandena ha betydande meningsskiljaktigheler framträtt i fråga om den lämpligaste lösningen av förevarande spörsmål. För ett bibehållande av principen om en enhetlig ledning av medicinal- och veterinärväsendet i huvudsaklig överensstämmelse med alternativ I ha sålunda veterinärhögskolans lärarkollegium samt styrelsen för svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien uttalat sig, under det att styrelserna för svenska veterinärläkareföreningen, svenska länsveterinärföreningen och svenska distriktsveterinärföreningen förordat en organisation enligt alternativ II. Endast styrelserna för de båda sistnämnda sammanslutningarna ha emellertid därvid givit uttryck åt en enhällig uppfattning. I övrigt ha i nu omförmälda yttranden reservationsvis framförts från majoriteternas åsikter avvikande meningar. Veterinärhögskolans styrelse har vidare ansett sitt ståndpunktstagande böra anstå, till dess utredningens slutliga resultat kunde överblickas. I samma riktning har styrelsen för statens veterinärmedicinska anstalt uttalat sig under framhållande, att ett ställningstagande till frågan försvårades därigenom, att intet av de framlagda förslagen syntes innefatta en fullt tillfredsställande lösning. Av styrelsens sex ledamöter ha emellertid preliminärt två förordat en lösning i huvudsaklig överensstämmelse med alternativ I och två i princip stannat för en organisation enligt alternativ II. Fem av styrelsens ledamöter ha motsatt sig den i sistnämnda alternativ ifrågasatta ändringen av anstaltens administrativa ställning. Vid remissbehandlingen har genomgående, i den mån alternativ I i princip förordats, veterinäravdelningen ansetts böra organiseras å tre olika fackbyråer i anslutning till vad i alternativ II angivits, varjämte förutsatts, att generaldirektören endast i undantagsfall skulle använda sin generella beslutanderätt, såvitt gäller veterinära ärenden. Av yttrandena må här återgivas följande. Veterinärhögskolans lärarkollegium (professorerna Sahlstedt, Hulphers, Carlström och Palmgren) anför: Enligt kollegiets mening kan det för alternativ II anförda skälet, att medicinalstyrelsen genom utvecklingen pålagts en allt större arbetsbörda och att vanskligheter därigenom uppstått eller komma att uppstå att leda de olika verksamhetsgrenarna, väl motivera, att veterinärväsendets ledning erhåller en självständigare ställning inom medicinalstyrelsen, men på intet sätt minska den bärande kraften i det motiv, som anförts för alternativ I. De viktigaste uppgifterna för den centrala veterinäradministrationen äro obestridligen ledningen av bekämpandet av de ur ekonomisk synpunkt betydelsefullare husdjurssjukdomarna samt av arbetet med födoämnes- och husdjurshygienen. Att ä—Ö1S173

66 härvid samarbete med representanter för jordbruksnäringarna kräves är klart. Sådant samarbete har också i erforderlig utsträckning förekommit och kan med bibehållande av nuvarande organisation om behövligt ytterligare vidgas. En särskild garanti för att jordbruksintressena icke bliva eftersatta förefinnes för övrigt alltid i det förhållandet, att alla betydelsefullare veterinärärenden avgöras av Kungl. Maj: t i jordbruksdepartementet. I dessa avseenden skulle i realiteten intet vara att vinna genom en omorganisation enligt alternativ II. Vikten av nämnda samarbete bör emellertid icke skymma det faktum, att den speciella sakkunskap, med vilken veterinärväsendet biträder lantbruket, är och förblir av rent m e d i c i n s k natur. I själva verket måste de medicinska synpunkterna i allmänhet vara utslagsgivande för arbetets bedrivande, om resultatet ur lantbruksekonomiska och hygieniska synpunkter skall bliva det bästa möjliga. Av ett så nära samarbete som möjligt de olika medicinska vetenskaps- och administrativa grenarna emellan kunna alla parter endast ha positivt utbyte. Alldeles särskilt bör beaktas, att denna sats gäller beträffande utvecklingen på längre sikt. Inom medicinalstyrelsen har även ett fortlöpande, fruktbärande samarbete ägt rum med personlig kontakt mellan företrädare för olika grenar av det medicinska vetandet. Alldeles särskilt intimt har av naturliga skäl samarbetet varit på födoämneshygienens område, där de human- och veterinärmedicinska problemen äro med varandra så nära förbundna, att det otvivelaktigt vore olyckligt att söka skilja dem åt. Även beträffande sjukdomar, som kunna överföras från husdjur till människa eller vice versa, är det nära samarbetet under en gemensam ledning av stor betydelse. Detsamma gäller i större eller mindre grad även annan medicinsk verksamhet. Det kan visserligen sägas att samarbete kan etableras även om medicinal- och veterinärväsendet ledes från två skilda ämbetsverk. Uppenbarligen skulle samarbetet under sådana förhållanden emellertid bliva väsentligt försvårat och på intet sätt kunna jämföras med den livliga kommunikation, som hittills skett med medicinalstyrelsens olika avdelningar. Hittillsvarande organisation har veterligen aldrig varit till förfång vare sig för medicinal- eller för veterinärväsendet. Sjukdomsbekämpandet har tvärtom under nuvarande ledning kunnat registrera glädjande framgångar och vårt veterinärväsende torde icke på någon punkt stå på lägre nivå än andra länders. Utan självförhävelse torde man snarare kunna påstå motsatsen. Det är visserligen sant att i andra länder systemet med självständig veterinärstyrelse tillämpats. Resultatet visar, att detta system är genomförbart. Det visar även att i de fall, då chefen för den självständiga veterinärstyrelsen varit en man med framstående kvalifikationer, så har systemet utfallit till belåtenhet. Härav kan man dock icke draga den slutsatsen, att en gemensam ledning för medicinaloch veterinärväsendet icke skulle haft lika stor eller ännu större framgång, speciellt på längre sikt. Beträffande vissa länder torde man icke utan skäl kunna tillskriva systemet med separat veterinäradministration åtminstone någon del i det mindre önskvärda förhållandet att veterinärernas ställning är mindre tillfredsställande, något som otvivelaktigt måste menligt återverka på deras tjänsteutövning. Jämförd med läkarkåren är och förblir i ett land som Sverige veterinärkåren numerärt obetydlig. Under sådana förhållanden torde man icke kunna begära, att veterinärkåren inom sina led alltid skall kunna hysa män med den auktoritet, administrationsförmåga och kunnighet, som måste krävas av chefen och de högre tjänstemännen i en självständig veterinärstyrelse. Avsevärt lättare torde vara att utse lämplig man såsom chef för en veterinäradministration, som ingår såsom avdelning i och har auktoritativt stöd av medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsens

67 auktoritet har även ett givet värde icke minst vid utfärdande av dekret och föreskrifter vid sjukdomsbekämpande och inom födoämneskontrollen. Betydande fördelar äro sålunda enligt kollegiets bestämda uppfattning förenade med nuvarande gemensamma ledning för medicinal- och veterinärväsendet. Man torde även kunna utgå ifrån att medicinalväsendets ledning har en viss fördel av alt förfoga över veterinärmedicinsk sakkunskap och att fördelarna sålunda icke enbart äro på den veterinära ledningens sida. Enligt kollegiets mening skulle endast bestämda och uppenbara olägenheter i nuvarande system kunna anses vara motiv till en så genomgripande och för statsverket kostsam omorganisation som förordas i alternativ II. Kollegiet kan icke finna att dylika olägenheter föreligga. Det har visserligen stundom framförts klagomål över att den veterinära sakkunskapen icke alltid mötts med tillbörlig hänsyn och respekt och att de veterinära insatserna härigenom påverkats ogynnsamt. Dessa påståenden, som huvudsakligen torde avse länge sedan svunna tider, kan möjligen ha sin grund i missnöje med beslut, som icke av alla gillats, men som av den orsaken icke nödvändigtvis behöva ha varit felaktiga. Därmed är naturligtvis icke sagt att icke felaktiga beslut kunna ha fattats, men icke heller en självständig veterinärstyrelse torde kunna förväntas bliva ofelbar. Med rätta kan enligt kollegiets mening icke göras gällande att medicinalstyrelsens chef eller läkareledamöter åsidosatt den speciella veterinära sakkunskapen till förfång för de veterinära insatserna. Såsom allmän princip, väl tillämplig i föreliggande organisationsfråga, anser sålunda kollegiet, att ett kontinuerligt och intimt samarbete på så många områden som möjligt mellan humanmedicinen och veterinärmedicinen alltid och alltjämt bör eftersträvas, och att sålunda medicinal- och veterinärväsendets centrala administration allt fortfarande bör stå under enhetlig ledning. Såsom ovan påpekats anser kollegiet emellertid att veterinärväsendets ledning bör tillförsäkras största möjliga självständighet såsom en särskild veterinäravdelning inom medicinalstyrelsen. Såsom ett led häri vill kollegiet framföra det önskemålet, att medicinalstyrelseutredningen i sitt slutliga betänkande uttalar, att utredningen förutsätter att generaldirektören endast i undantagsfall använder sin generella beslutanderätt i de veterinära ärendena. Kollegiet anser vidare, att den veterinära avdelningen i administrativt hänseende bör organiseras i enlighet med vad som föreslagits i medicinalstyrelseutredningens alternativ II, d. v. s. så att veterinäravdelningen uppdelas på en allmän byrå, en byrå för ärenden rörande tuberkulos och smittsam kastning och en hygienisk byrå. Tre reservanter inom högskolans lärarkollegium Eriksson och Lagerlöf) yttra bland annat:

(professorerna

Forssell,

Det är oss obekant, att något samarbete förekommit mellan medicinalstyrelsen och jordbruksnäringens representanter annat än då sådant samarbete särskilt anbefallts av Kungl. Maj:t. Bland medicinalstyrelsens vetenskapliga råd har till och med 1944 förekommit ett i agronomi. Detta vetenskapliga råd har enligt egen uppgift en, säger en gång blivit rådfrågad av medicinalstyrelsen, varvid frågan gällde inköp av en traktor. Med en organisation enligt alternativ II skulle ett ständigt och önskvärt samarbete med en representant för lantbruksstyrelsen komma till stånd. Påståendet att de medicinska synpunkterna i allmänhet måste vara utslagsgivande för det veterinära arbetets bedrivande, om resultatet ur lantbruksekonomisk synpunkt skall bliva det bästa möjliga, är oriktigt. Det är självklart, att veterinären i sin verksamhet måste tillämpa sina medicinska kunskaper, men då det gäller veterinärväsendets insatser för jordbruket får icke glömmas, att dessa insatser göras till

68 gagn för jordbrukets ekonomi. Det är därför av allra största vikt vid allt sjukdomsbekämpande att största möjliga hänsyn tages till åtgärdernas inverkan på husdjursskötselns ekonomiska resultat. Detsamma är förhållandet, då det gäller de synpunkter, som skola läggas på husdjurshygienen. Endast under det förhållandet att de hygieniska åtgärderna avse skydd för människor mot smittosamma sjukdomar, som kunna överföras från djur eller framställande av ur hygienisk synpunkt fullvärdiga animala produkter, måste de rent medicinska synpunkterna givas företräde framför de ekonomiska. Beträffande samarbetet mellan medicinal- och veterinärväsendet önska vi framhålla, att enligt medicinalstyrelsens instruktion och arbetsordning skall vid vissa ärendens handläggande inom veterinärbyrån eller inför generaldirektören chefen för hälsovårdsbyrån vara närvarande, men däremot finnes det icke någon som helst föreskrift om, att någon veterinär tjänsteman skall tillkallas vid handläggning av något ärende inom någon av de fyra läkarbyråerna. Något behov av samråd inom hälsovårdsbyrån med veterinär sakkunskap synes alltså icke föreligga. Det samråd som veterinärbyrån behöver med hälsovårdsbyråns chef skulle fullt komma till sin rätt genom den enligt alternativ II föreslagna organisationen, då en representant för medicinalstyrelsen skulle vara medlem av den självständiga veterinärstyrelsen. Allt det samarbete, som av kollegiet anses erforderligt, skulle genom denna organisationsform bliva väl tillgodosett, varför påståendet, att samarbetet mellan medicinalstyrelsen och veterinärväsendet skulle bliva väsentligt försvårat, om veterinärväsendet organiserades som självständigt ämbetsverk, icke är med det verkliga förhållandet överensstämmande. Att sjukdomsbekämpandet bland husdjuren i Sverige kunnat registrera glädjande framgångar är riktigt, men att detta skulle berott på, att det civila veterinärväsendet sorterar under medicinalstyrelsen, är icke med det riktiga förhållandet överensstämmande. Veterinärväsendets utveckling i Sverige står däremot i intimaste samband med en ökad och förbättrad undervisning vid veterinärhögskolan och med den goda rekrytering, som veterinärkåren sedan årtionden tillbaka haft. Då det gällt bekämpande av smittosamma sjukdomar särskilt mul- och klövsjukan har både vid sista och vid tidigare epizootier vissa ingripanden skett från medicinalstyrelsens chef vid ledandet och organiserandet av kampen mot sjukdomen, vilka måste anses ha varit mindre lyckade. Erfarenheterna rörande bekämpandet av mul- och klövsjuka ha ju också föranlett att vid eventuellt kommande epizootier en särskild kommission skall handhava sjukdomsbekämpandet. Påståendet att vårt veterinärväsende icke på någon punkt står i lägre nivå än andra länders utan att förhållandet är det motsatta, är icke riktigt. I den mån delar av det svenska veferinärväsendet hava en tillfredsställande organisation, t. ex. distriktsvetcrinärväsendet, är det icke medicinalstyrelsen utan veterinärföreningarna, som hava tagit initiativ till den förbättrade organisationen. Vi önska i detta sammanhang erinra om, att i Finland till för tio år sedan medicinalstyrelsen även handhade veterinärärendena, men att då företogs en omorganisation, så att veterinärväsendet anförtroddes åt en särskild avdelning inom lantbruksministeriet. Den finska organisationen är i stort sett densamma som nu föreslås enligt alternativ II för den svenska. Den finska civila veterinärorganisationen står på en mycket hög nivå och bekämpandet i Finland av de smittosamma husdjurssjukdomarna har skett på ett synnerligen effektivt sätt; så t. ex. är nötkreaturstuberkulosen praktiskt taget utrotad i Finland. I den mån det finska veterinärväsendet är underlägset det svenska beror det helt och hållet på, att landet hittills saknat veterinärhögskola. Även bör framhållas att i Finland mjölkkontrollen genom veterinärt ingripande bragts till synnerligen stor effektivitet.

69 Det indirekta påståendet att veterinärernas i stort sätt tillfredsställande ställning här i landet skulle bero på att en läkare har högsta ledningen för veterinärväsendet är ett påstående, för vilket kollegiemajoriteten icke torde kunna framlägga någon bärande grund. Den mindervärdighetsförklaring, som kollegiemajoriteten ger svenska veterinärkåren är oberättigad. För tillträde till veterinärhögskolan har ända sedan 1870 krävts studentexamen och rekryteringen av veterinärkåren har åtminstone under de senaste trettio åren kunnat ske genom urval bland ett stort antal sökande till högskolan. Det har upprepade gånger hänt att personer, vilka icke kunnat prestera sådana kunskapsprov, att de kunnat antagas vid veterinärhögskolan, i stället beträtt lakar- eller officersbanorna. Det har heller aldrig visat sig vara svårt för de veterinära sammanslutningarna att få goda ledare i sin spets. Påståendet att medicinalstyrelsens auktoritet har ett givet värde vid utfärdandet av föreskrifter vid sjukdomsbekämpande och födoämneskontroll kan icke tillskrivas något som helst värde för organisationsförslagens bedömande. Medicinalstyrelsen får väl icke anses som något opersonligt väsende. Det torde icke vara för svenska folket obekant, att medicinalstyrelsen i sista hand är detsamma som dess generalJirektör och att det ligger en personlig åsikt bakom varje dess beslut. Det finnes icke någon som helst anledning att antaga, att den stora allmänheten mer okritiskt anammar ett uttalande av medicinalstyrelsen än ett uttalande av en egen veterinärstyrelse. Vi anse att så bestämda och uppenbara olägenheter föreligga med nuvarande organisation av medicinalstyrelsen, att de väl motivera införande av den organisation, som föreslagits i alternativ II. Vi äro av den bestämda uppfattningen, att en organisation av det civila veterinärväsendets centrala administration enligt alternativ II är den otvivelaktigt bästa. Den garanterar den veterinära administrationen tillräcklig arbetskraft. Genom att chefen icke samtidigt är byråchef — vilket kollegiemajoriteten anser honom böra vara — får han tid till den allmänna översikt av de veterinära förhållandena i landet, som han bör ha möjlighet att skaffa sig. Han kan då även på ett tillfredsställande sätt få möjlighet att taga initiativ på det veterinära området. Det är mycket annat sjukdomsbekämpande än det som avser de smittosamma sjukdomarna, åt vilket medicinalstyrelsen borde ägna uppmärksamhet. Vidare skulle genom den föreslagna styrelsen ett verkligt fruktbringande samarbete komma till stånd med lantbrukets ledning utan att på något sätt samarbetet med medicinalstyrelsen behövde åsidosättas eller bliva sämre än det nu är. Finnes blott viljan till det goda samarbetet, kan det ock etableras. Vi vilja därför livligt tillstyrka, att styrelsen för veterinärhögskolan föreslår en organisation av det civila veterinärväsendets centrala administration i enlighet med det av medicinalstyrelseutredningen framlagda alternativ II. Styreisen för svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien sluter sig i p r i n c i p till a l t e r n a t i v I m e d följande m o t i v e r i n g :

an-

Styrelsen vill framhålla som sin bestämda uppfattning, att ett intimt samarbete på födoämneshygienens område mellan veterinäravdelningen och medicinalavdelningen är av synnerligen stor betydelse och att det skulle kunna medföra betänkliga konsekvenser om detta samarbete i fortsättningen skulle försvåras, vilket sannolikt icke torde kunna undvikas, därest alternativ II genomföres. E n l e d a m o t h a r r e s e r v e r a t sig till f ö r m å n för a l t e r n a t i v II. Styrelsen för svenska veterinärläkareföreningen å b e r o p a r vissa av u t r e d ningen l ä m n a d e uppgifter rörande antalet generaldirektören underställda v e t e r i n ä r ä r e n d e n s a m t y t t r a r därefter:

70 Principen om ett nära samband mellan medicinal- och veterinärväsendet synes äga en mycket begränsad giltighet ifråga om de administrativa ärendenas handläggning. Det samband, som existerar, berör i huvudsak vissa ärenden inom födoämneshygienen samt några smittsamma sjukdomar, som kunna överföras mellan människor och djur. Det är givet, att samråd i sådana frågor och, där så erfordras gemensam handläggning bör ske, men detta torde utan svårighet kunna ordnas, även om veterinärärendena handläggas av en fristående styrelse. Formerna för sådant samarbete äro närmare angivna i alternativ II. Otvivelaktigt är det mera som skiljer veterinärärendena från medicinalärendena, än som förenar dem. Det legala bekämpandet (och förebyggandet) av de smittsamma sjukdomarna, som torde vara medicinal- resp. veterinärförvaltningens viktigaste uppgift, gestaltar sig i det praktiska genomförandet helt olika i fråga om människor och djur. Det nära sambandet mellan medicinal- och velerinärväsendet ligger mindre på det administrativa än fastmera på den vetenskapliga forskningens och undervisningens område. Trots detta samband mellan medicinsk och veterinärmedicinsk forskning och undervisning äro de veterinärmedicinska forsknings- och undervisningsanstalterna helt fristående från de medicinska. Samarbetet mellan medicinsk och veterinärmedicinsk forskning har helt visst icke blivit lidande utan tvärtom befordrats genom att resp. institutioner och forskare intagit en från varandra fristående och oberoende ställning. Det är endast på det administrativa området, där beröringspunkterna mellan läkare och veterinärer äro avgjort färre än i fråga om forskning och undervisning, som det egendomliga förhållandet råder, att läkare och veterinärer äro sammankopplade och vissa veterinärärenden (de viktigaste) i sista hand handläggas av en medicinskt men icke en veterinärmedicinskt sakkunnig. En sådan anordning existerar veterligen icke i något annat europeiskt land. Det kan aldrig undgås, att flertalet veterinärärenden genom sin särart komma att ligga vid sidan av det medicinska förvaltningsorganets egentliga arbetsuppgifter och detta kan självfallet icke vara ägnat att befordra utvecklingen på veterinärväsendets område. Som skäl mot en självständig veterinärstyrelse har från en del håll anförts, att den skulle bli ett så litet ämbetsverk, att den skulle få svårt att göra sig gällande och hos statsmakterna vinna gehör för sina önskemål. Det vore bättre för veterinärerna ocli ger större tyngd åt deras framställningar, om de i fortsättningen kvarbliva under ett respekterat ämbetsverk med 100-åriga traditioner. Farhågor av denna art äro skäligen verklighetsfrämmande. Det framstår som självklart, att respekten för ett ämbetsverk inte beror på dettas storlek eller traditioner utan på ämbetsverkets sakkunskap, initiativkraft och förmåga att på sitt verksamhetsområde reglera och befordra utvecklingen till gagn för det allmänna. Det har vidare anförts, att veterinärkåren numerärt sett är så liten i jämförelse med läkarekåren (ca 640 veterinärer mot ca 4 000 läkare) att det inte kan förväntas att den alltid inom sina led skall kunna hysa män, som besitta tillräcklig kunnighet, administrationsförmåga och auktoritet att sitta i ledningen för en självständig veterinärstyrelse. Det är då anledning att erinra om den administrativa organisationen på det militärveterinära området. Det bör därvid observeras, att militärveterinärkåren består av endast 30 i aktiv tjänst anställda militärveterinärer; inräknas personalen vid kåren på reservstat och i reserven kommer man upp till sammanlagt ca 120 militärveterinärer. Tidigare har militärveterinärväsendet i Sverige sorterat under arméns sjukvårdsstyrelse med generalfältläkaren som högste chef, men sedan 1937 har militärveterinärväsendet skilts från arméns sjukvårdsväsende i och med att den i sjukvårdsstyrelsen tidigare ingående fältveterinärbyrån övergick dels i den nyinrättade veterinärinspektionen med överfältveterinären som chef, dels i den lika-

71 ledes nyinrättade häst- och veterinärbyrån i intendenturdepartementet. Överfältveterinären blev därmed chef för fältveterinärkåren i stället för tidigare generalfältläkaren. Vid veterinärinspektionen (numera arméinspektionens veterinäravdelning) handläggas och avgöras frågor angående vetcrinärpersonal, utbildning samt hästars hälso- och sjukvård m. m., alltså alla militärveterinära fackfrågor. Anslagsfrågor berörande materiel och hästar, remontering, hästuttagning m. m. handläggas däremot vid häst- och veterinärmaterielbyrån i intendenturavdelningen (tidigare intendenturdepartementet) med överfältveterinären som byråchef. Bland ansvariga myndigheter råder ingen tvekan om, att denna utbrytning av militärveterinärväsendet ur sjukvårdsstyrelsen varit till mycket stor förelel för det militära veterinärväsendet och i väsentlig grad möjliggjort den vältrimmade organisation av krigaberedskapen på detta område, som karakteriserat de gångna krigsåren och vunnit allmänt erkännande för sin funktionsduglighet och effektivitet. Det finns ingen rimlig anledning antaga, att icke en motsvarande utbrytning av det civila veterinärväsendet skulle medföra lika stora fördelar för de i samhällslivet ännu mera ingripande förvaltningsuppgifter, som det civila veterinärväsendet har att ombesörja. Det förefaller, som om ansvällningen av medicinalstyrelsens arbetsuppgifter, vilken torde komma att ytterligare fortgå, förr eller senare måste framtvinga en sprängning av den enhetliga organisatoriska ramen och nödvändiggöra ett avskiljande av särskilt tyngande förvaltningsgrenar. Det synes då naturligt, att den nuvarande veterinärbyrån med dess underavdelningar, som handlägger nästan lika många ärenden, som de fyra läkarbyråcrna tillsammans, utbrytes till en fristående förvaltningsorganisation. Vissa detaljer i det föreliggande förslaget (alternativ II) kunna diskuteras. Så kan det t. ex. ifrågasättas, om icke föreståndaren för tuberkulos- och kastsjukebyrån med de ansvarsfulla och omfattande arbetsuppgifter som åvila denne, borde ha byråchefs tjänsteställning. I princip innebär dock förslaget om en självständig veterinärstyrelse, organiserad såsom utredningen föreslagit, en mycket god lösning av den veterinära administrationsfrågan. Styrelsen skulle få en allsidig och sakkunnig sammansättning, och uppdelningen av ärendena på de föreslagna byråerna liksom formerna för samarbetet med medicinal- och lantbruksstyrelserna synas vara ändamålsenliga. De största fördelarna med den föreslagna organisationen bestå otvivelaktigt däri, att styrelsen får en veterinär fackman som chef, vilken blir frigjord från de tyngande byråchefsgöromålen och får tid och möjligheter att samordna veterinärärendena, skaffa sig överblick över hela det veterinära arbetsfältet, följa med utvecklingen på veterinärmedicinens och veterinärväsendets område och ta initiativ till organisatoriska åtgärder för födoämneshygienen och framförallt för sjukdomsbekämpandet och icke minst sjukdomarnas förebyggande bland husdjuren. På detta sistnämnda område finnes förvisso mycket att uträtta i organisatoriskt avseende, som kan bli landet och dess husdjursskötsel till största gagn. Även veterinärärendenas handläggning inom vederbörande departement måste underlättas, om den tidsödande omgången med inhämtande av generaldirektörens beslut eller samtycke i vissa viktiga och brådskande fall bortfaller. Fördelarna med den föreslagna organisationen enligt alternativ II jämfört med alternativ I äro så uppenbara, att den relativt måttliga merkostnad, som denna organisation drar med sig, mångfaldigt uppväges av vad som här står att vinna för landets husdjursnäring. Man kan icke begära att en arbetstyngd byråchef, vilkens befogenhet, beslutanderätt och handlingsfrihet är kringskuren ifråga om de viktigaste ärendenas avgörande, skall ha möjligheter att förskaffa sig den omfattande kringsyn, giva de impulser och taga de initiativ, som veterinärväsendets utveckling kräver.

72 Styrelsen för svenska veterinärläkareföreningen får sålunda livligt förorda veterinäradministrationsfrågans lösning i princip i överensstämmelse med alternativ II. Reservation h a r avgivits av två ledamöter av veterinärläkare förening ens styrelse, vilka d ä r v i d b e t o n a t vikten av att s a m v e r k a n m e l l a n m e d i c i n a l - och v e t e r i n ä r v ä s e n d e t u p p r ä t t h å l l e s och tillägga: Det torde icke kunna undvikas, att samarbetet mellan medicinal- och veterinärväsendet betydligt skulle försvåras, därest alternativ II genomföres. Samhörigheten inom ett gemensamt verk skänker garanti för att uppslag och erfarenheter inom någon gren även komma andra grenar, sålunda även veterinärväsendet tillgodo. Denna samhörighet medför även, att ekonomiska och andra förmåner, som beredas en grupp, bliva i hög grad prejudicerande även för andra grupper. Med hänsyn härtill anse vi oss p r i n c i p i e l l t böra ansluta oss till alternativ I. Styrelsen för svenska länsveterinärföreningen anför bland a n n a t : Alternativ I synes icke innebära några större förändringar i veterinärväsendets ställning inom medicinalstyrelsen. Enligt detta förslag skulle visserligen en del ärenden av mindre betydelse få avgöras på veterinärbyrån, under det att alla ärenden av större betydelse skulle underställas generaldirektörens eller den administrativa överdirektörens prövning. Det torde kunna befaras, att de veterinära ärendenas behandling komme att bliva mera komplicerad genom en behandling än hos den ene, än hos den andre av dessa chefer. Då redan nu praxis synes hava utvecklats så, att en mångfald smärre ärenden handläggas som byråärenden å veterinärbyrån, synes förslaget icke innebära någon friare ställning för veterinärväsendet av betydelse. Det får väl emellertid anses vara fastslaget, att en sådan friare ställning är önskvärd bland annat därigenom, att enligt epizootilagen medicinalstyrelsen vid viss farsots bekämpande kan ersättas av en epizootinämnd, liksom att statens veterinärmedicinska anstalt redan erhållit en av medicinalstyrelsen oavhängig ställning under egen styrelse. — En fördel med veterinärväsendets kvarstående i medicinalstyrelsen skulle vara ett lättare samarbete mellan olika fackbyråer i medicinalstyrelsen, t. ex. i fråga om livsmedelskontrollen. Härvid kan påpekas, att detta samarbete icke alltid synes hava varit till veterinärväsendets fördel, då exempelvis ännu icke förhållandet mellan läkarnas och veterinärernas arbetsuppgifter kunnat författningsenligt preciseras, då det gäller hygieniska inspektioner, ett förhållande som otvivelaktigt varit och är till stor nackdel för den animala livsmedelskontrollen. Det har även förekommit, att statsinspektören över köttkontrollen måst reservera sig gentemot medicinalstyrelsens majoritet i en för livsmedclskontrollarbetet viktig angelägenhet. — Ett samarbete emellan de olika byråerna synes föreningsstyrelsen kunna ske under för dessa mera likställda förhållanden enligt alternativ II och därmed leda till gynnsammare resultat. Alternativ I har stora fördelar, då det gäller förbättring av medicinalstyrelsens organisation i sådant avseende, att en välbehövlig avlastning av generaldirektörens arbetsbörda därigenom skulle ske, men den även lika välbehövliga friare ställningen för veterinärväsendet skulle icke enligt föreningsstyrelsens mening bliva tillgodosedd genom detta förslags antagande. — Den gemensamma kamerala byrån torde därtill kunna befaras bliva ännu mera överbelastad. Bedan med nuvarande organisation har det ej sällan dröjt 4—5 månader för likviders utanordnande för tjänsteförrättningar m. m. Vad så gäller alternativ II, anser föreningsstyrelsen detsamma vara synnerligen väl avvägt och möjliggör just den fria ställning, som kan anses vara nödvändig för att veterinärväsendet skall kunna göra största samhälleliga nytta. En fördel med dess antagande skulle också vara, att de utbrytningar, som förekommit

73 genom tillsättandet av egen styrelse för statens veterinärmedicinska anstalt och eventuellt tillsättande av epizootinämnd skulle kunna elimineras. Den i alternativ II föreslagna styrelsen synes nämligen vara lämplig att ersätta båda dessa organ. Länsveterinärföreningens styrelse har ingen annan erinran att göra mot detta förslag än, att byrådirektören för tuberkulos- och kastsjukeärendena synes böra ersättas med en byråchef. Dessa båda sjukdomars bekämpande är av sådan betydelse, att chefen för bekämpandet synes böra hava samma tjänsteställning som cheferna för de andra byråerna. På grund av vad sålunda anförts, får styrelsen för svenska länsveterinärföreningen enhälligt tillstyrka, att alternativ II lägges till grund för den omorganisation av medicinalstyrelsen, som avser veterinärväsendet. Styrelsen

för

svenska

distriktsveterinärföreningen

y t t r a r i h u v u d s a k föl-

jande. Sedan föreningens styrelse tagit del av remissens alternativ I, har styrelsen funnit, att därigenom någon friare ställning icke skulle komma veterinärväsendet till del. Styrelsen förmenar tvärtom, att en accentuering av veterinärväsendets beroendeställning skett genom den uppläggning, som gjorts i detta alternativ. Det har befarats, att ett fristående veterinärväsende skulle på grund av sin ringa storlek komma att hävda sig sämre utåt än ett under medicinalstyrelsen sorterande. Föreningsstyrelsen kan icke dela denna uppfattning. Efter den betydande ansvällning av medicinalstyrelsens förvaltningsområde, som är att vänta såsom resultat av utredningen, kommer med all säkerhet medicinalväsendet att vara sig självt nog och veterinärväsendet vid ett kvarstannande under medicinalstyrelsen i varje fall att därigenom intaga en sådan sidoställning, att den torde få allt större svårighet att göra sig gällande. Självständigt komme det däremot att få möjlighet till fri utveckling. Den starkaste beröringspunkten med medicinalväsendet ligger på livsmedelshygienens och födoämneskontrollens område. För närvarande föreligger ingen klar gränsdragning inom den animala livsmedelskontrollen mellan veterinärernas och läkarnas tjänsteuppgifter, ett förhållande, som mer än en gång påtalats och som säkerligen icke varit till gagn för det allmänna. Av medicinalstyrelseutredningen lärer emellertid i annat sammanhang komma att föreslås en klar uppdelning av ifrågavarande uppgifter mellan veterinärer och läkare i vad avser den lokala födoämneskontrollen, varav följer, att de svårigheter, som befarats av en uppdelning av de centrala uppgifterna på två ämbetsverk, försvinna. Beträffande alternativ II anser föreningsstyrelsen den däri skisserade organisationen vara synnerligen god och förslaget väl genomtänkt och motiverat. Anknytningen till å ena sidan lantbruksstyrelsen, som skulle erhålla en representant i veterinärstyrelsen, varigenom rimliga anspråk på tillgodoseende av lantmannaintresset böra tillfredsställas, och å andra sidan medicinalstyrelsen, dels genom en av medicinalstyrelsen utsedd representant i veterinärstyrelsen, dels genom det samband, som kommer till stånd därigenom att veterinärstyrelsen skulle få rätt att använda sig av medicinalstyrelsens nya lag- och utredningsbyrå samt dess statistiska avdelning, ävensom de olika representanternas rätt att påkalla gemensam handläggning med respektive lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen göra enligt föreningsstyrelsens mening detta förslag till en god lösning av ett självständigt veterinärväsendes centrala administration. Endast ifråga om en detalj i förslaget vill föreningsstyrelsen föreslå en ändring, den nämligen att till chef för tuberkulos- och kastsjukebyrån sättes en byråchef i stället för en byrådirektör. En sådan tjänsteställning är väl motiverad med chefens för denna byrå viktiga tjänsteuppgifter.

71 På grund av vad som sålunda anförts får styrelsen för svenska distriksveterinärföreningen enhälligt tillstyrka att alternativ II lägges till grund för den tänkta omorganisationen av medicinalstyrelsen i vad det gäller det civila veterinärväsendet. Styrelsen för statens veterinärmedicinska ter p å f r å g a n s å l u n d a :

anstalt

u t v e c k l a r sina s y n p u n k -

Vad först angår den föreliggande principfrågan, om det civila veterinärväsendet i organisatoriskt hänseende alltjämt bör vara underställt medicinalstyrelsens ledning (alternativ I) eller om det bör hänföras till en fullt självständig veterinärstyrelse (alternativ II), kunna enligt anstaltsstyrelsens mening starka skäl förebringas såväl för den ena som för den andra organisationsformen. Inom anstaltsstyrelsen framträder det sålunda som ett tungt vägande skäl för förstnämnda organisationsform, att ett intimt och på alla sätt önskvärt samarbete mellan veterinärmedicinen och humanmedicinen därigenom underlättas och befrämjas. På många områden, icke minst födoämneshygienens, äro föreliggande och framtida problem inom humanmedicinen och veterinärmedicinen så förbundna med varandra, att det skulle kunna medföra mindre önskvärda konsekvenser, om samarbetet mellan veterinär- och medicinalförvaltningen skulle försvåras, vilket sannolikt icke torde kunna undvikas om alternativ II genomfördes. Även vid bekämpandet av sjukdomar som kunna överföras från husdjur till människa eller vice versa är det nära samarbetet under en gemensam ledning av stor betydelse. Det har ej heller stått anstaltstyrelsen främmande att det för veterinärväsendet och etess möjligheter att driva fram sina önskemål kan vara fördelaktigt, att de veterinära frågorna behandlas inom och föras vidare av ett ämbetsverk som medicinalstyrelsen med oomtvistad auktoritet å medicinens och hygienens områden. Å andra sidan tala även vissa skäl, kanske främst av organisatorisk art, för alternativet att inrätta en särskild veterinärstyrelse. Medicinalstyrelsens ämbetsuppgifter ha sålunda ansetts numera vara så omfattande, att det kunde befaras, att de veterinära ärendena ej alltid skulle hinna handläggas på ändamålsenligaste sätt utan i stället löpa risk att bliva i viss mån styvmoderligt behandlade. Det kan vidare måhända i vissa lägen vara lättare att föra fram speciellt veterinärmedicinska önskemål och intressen, om dessa skulle företrädas av en egen styrelse med alldeles speciell sakkunskap. Då veterinärväsendet såsom sådant i organisatoriskt hänseende lyder under jordbruksdepartementet, har det framhållits vara en praktisk olägenhet, att den administrativa ledningen skulle vara knuten till socialdepartementet. En sådan dualism skulle undvikas, om en särskild veterinärstyrelse inrättades. Vad alternativ II angår synes det vidare anstaltsstyrelsens majoritet (fem ledamöter) icke tillfredsställande, att statens veterinärmedicinska anstalts nuvarande fria organisationsform föreslås skola rubbas. Under den lid nuvarande organisation tillämpats har enligt styrelsens bestämda uppfattning endast goda erfarenheter vunnits av densamma. De olägenheter, som före anstaltens omorganisation enligt uttalanden från olika håll ansetts skola bliva förenade med den administrativa ledning av anstalten vilken nu gäller, synas sålunda i praktiken ha visat sig vara i stort sett obefintliga. Vid sådant förhållande skulle det ur anstaltens och dess utvecklings synpunkt kunna medföra mindre önskvärda konsekvenser om en ändring i organisationen nu komme till stånd, i all synnerhet som den i alternativ II förordade ändringen sannolikt skulle innebära en återgång till likartad organisation som förut visat sig vara för anstalten mindre gynnsam. Enligt anstaltsstyrelsens uppfattning torde man i det längsta böra undvika att ändra en organisation, som visat sig fungera väl, i synnerhet då den varit gällande endast en kortare tid. Det torde ej heller kunna påstås att den ifrågasatta ändringen i organisationen för anstalten skulle medföra någon nämnvärd statsekonomisk fördel. Någon besparing

75 av betydelse torde nämligen därigenom icke kunna ernås. Anstaltsstyrelsens majoritet vill alltså bestämt hävda, att anstaltens frihet i organisatoriskt hänseende bör bibehållas. Härvid må erinras att en likartad fri organisation givits bland annat statens skogsforskningsinstitut, jordbruksförsöksanstalten och husdjursförsöksanstalten, vilka forskningsanstalter icke äro underställda centrala ämbetsverk utan lyda under styrelser, visserligen gemensamma med undervisningsanstalter, men på samma sätt som statens veterinärmedicinska anstalts styrelse ägnade att speciellt tillvarataga inrättningarnas särskilda intressen och på smidigaste sätt handtia deras angelägenheter. Även i ett annat hänseende synes den utformning förslaget om särskild veterinärstyrelse erhållit vara mindre tillfredsställande. Härvid åsyftas formen med en särskild styrelse som skulle stå vid överdirektörens sida. För ett centralt ämbetsverk med sådana arbetsuppgifter som en veterinärstyrelse skulle det enligt vad inom anstaltsstyrelsen uttalats bliva alltför tungrott och omständligt med den organisationsform som förslaget åsyftar. Den önskvärda kontakten med humanmedicinen och lantbruket torde kunna ordnas på annat och mindre tungrott sätt. Vid ett val i frågans nuvarande läge mellan föreliggande alternativa principiella lösningar ha av styrelsens ledamöter herrar Alegren och Hulphers uttalat sig för en lösning enligt principen i alternativ I, dock med den modifikationen att medicinalstyrelsens veterinäravdelning borde uppdelas på en allmän byrå, en hygienisk byrå och en byrå för ärenden rörande tuberkulos och smittsam kastning, ävensom att sådan föreskrift borde meddelas att generaldirektören endast i undantagsfall komme att meddela beslut i de veterinära ärendena. Herrar Palmquist och Wansclin ha närmast uttalat sig för en lösning enligt alternativ II, därvid dock ifrågasatts, huruvida någon särskild styrelse vid överdirektörens sida vore erforderlig. Herrar Hjårre och Nårlinge ha i betraktande av att medicinalstyrelseutredningens båda alternativa förslag syntes förbundna med både för- och nackdelar och då det här endast vore fråga om en utredningsremiss icke ansett sig kunna göra något definitivt uttalande rörande den lämpligaste formen för veterinärväsendets centrala administration, förrän slutgiltigt förslag härutinnan förelåge från utredningens sida. H ä r j ä m t e m å f r a m h å l l a s , att nio v e t e r i n ä r e r , r e p r e s e n t e r a n d e skilda v e r k s a m h e t s g r e n a r i n o m v e t e r i n ä r v ä s e n d e t , i en c i r k u l ä r s k r i v e l s e till s a m t l i g a v e t e r i n ä r e r i Sverige den 19 s e p t e m b e r 1945 — i vilken u t s t ä l l a r n a för egen del b e s t ä m t f ö r o r d a t a l t e r n a t i v I och d ä r v i d f r a m h å l l i t s å s o m ö n s k v ä r t a t t m e d i c i n a l s t y r e l s e u t r e d n i n g e n i sitt b e t ä n k a n d e ville u t t a l a att g e n e r a l d i r e k t ö r e n e n d a s t i u n d a n t a g s f a l l b o r d e a n v ä n d a sin generella b e s l u t a n d e r ä t t så vitt gäller v e t e r i n ä r a ä r e n d e n — h e m s t ä l l t o m m e d d e l a n d e å bifogat s v a r s k o r t a n g å e n d e d e r a s u p p f a t t n i n g o m d e n b ä s t a lösningen av det civila veterinärväsendets centrala administration. C i r k u l ä r s k r i v e l s e n h a r enligt uppgift givit till resultat, att a v k å r e n s 635 m e d l e m m a r ett a n t a l a v 450 k å r m e d l e m m a r avgivit svar. Av dessa h a 425 k å r m e d l e m m a r u t t a l a t sig för »möjligast s t o r a s j ä l v s t ä n d i g h e t i n o m m e d i c i n a l s t y r e l s e n s r a m (enligt a l t e r n a t i v I)» och 25 k å r m e d l e m m a r h a u t t a l a t sig för »självständig v e t e r i n ä r s t y r e l s e (enligt a l t e r n a t i v II)». Av de 425 k å r m e d l e m m a r , s o m u t t a l a t sig för a l t e r n a t i v I, ä r o enligt v a d s o m u p p l y s t s för m e d i c i n a l s t y r e l s e u t r e d n i n g e n 16 l ä n s v e t e r i n ä r e r o c h 7 f. d. l ä n s v e t e r i n ä r e r , 171 d i s t r i k t s v e t e r i n ä r e r och 18 f. d. d i s t r i k t s v e t e r i n ä r e r , 56

76 stads- och b e s i k t n i n g s v e t e r i n ä r e r s a m t 157 v e t e r i n ä r e r i n o m a n d r a samhetsgrenar.

verk-

I a n s l u t n i n g h ä r t i l l m å n ä m n a s , att s t y r e l s e r n a för s v e n s k a p r o v i n siall ä k a r f ö r e n i n g e n och s v e n s k a s t a d s l ä k a r f ö r e n i n g e n p å a n m o d a n av Sveriges l ä k a r f ö r b u n d skriftligen u t t a l a t sig i fråga o m v e t e r i n ä r v ä s e n d e t s a d m i n i s t r a tiva ställning, vilka u t t a l a n d e n tillställts u t r e d n i n g e n . Styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen y t t r a r följande: Det nuvarande systemet har, såvitt styrelsens medlemmar hava sig bekant, fungerat tillfredsställande. En samordning av åtgärder inom den humana och veterinära medicinen är av stor betydelse på flera områden, särskilt beträffande hygienen (livsmedelshandeln, mjölkkontrollen och köttbesiktningen etc.). Om veterinärväsendet skiljes från medicinalväsendet i övrigt kan det befaras, att denna samordning av åtgärderna kan komma att försvåras. En uppdelning på två olika verk torde också medföra väsentligt ökade kostnader. Styrelsen anser därför, att de eventuella fördelar, som kunna vinnas, knappast kunna uppväga dessa nackdelar. Styrelsen

för svenska

stadsläkarföreningen

anför:

Stadsläkarnas kontakt med veterinärväsendet gäller huvudsakligen den animala livsmedelskontrollen, där veterinärer äro verksamma som köttbesiktningsveterinärer eller anställda av hälsovårdsnämnder för mjölkkontroll m. m. Här är givetvis ett samarbete nödvändigt. En klyvning av medicinal- och veterinärväsendet skulle medföra, att direktiv rörande samma frågor i livsmedelskontrollen skulle utgå från två av varandra relativt oberoende myndigheter, vilket skulle vara ägnat att framkalla oklarhet och organisatoriska svårigheter. När det gäller bekämpande av sådana sjukdomar, som förekomma hos både människor och djur, är det likaledes viktigt, att gott samarbete äger rum (tuberkulos, undulantfeber). Vad man skulle önska vore att möjligheterna till samarbete mellan läkare och veterinärer bättre utnyttjades för lösande av medicinska och hygieniska problem. En omorganisation av föreslagen art förefaller ur anförda synpunkter föga rationell. Några hittillsvarande olägenheter, som med denna omorganisation skulle kunna undanrödjas, ha vi ej kunnat finna. Medicinalväsendet och veterinärväsendet böra alltså i fortsättningen stå under gemensam ledning i sådana former, alt ett fruktbärande samarbete kan äga rum. Medicinalstyrelseutredningens

ståndpunkt.

F r å g a n o m det civila v e t e r i n ä r v ä s e n d e t s c e n t r a l a l e d n i n g h a r — s å s o m a v den l ä m n a d e r e d o g ö r e l s e n f r a m g å r — u n d e r å r e n s l o p p vid s k i l d a tillfällen och i olika s a m m a n h a n g u p p t a g i t s till b e h a n d l i n g . D ä r v i d h a r övervägts lösning efter i h u v u d s a k t r e olika linjer, i n n e b ä r a n d e antingen de civila v e t e r i n ä r ä r e n d e n a s f ö r l ä g g n i n g till l a n t b r u k s s t y r e l s e n eller i n r ä t t a n d e a v ett u n d e r j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t l y d a n d e n y t t ä m b e t s v e r k för h a n d l ä g g n i n g e n av dessa ä r e n d e n eller ock v e t e r i n ä r v ä s e n d e t s b i b e h å l l a n d e u n d e r medicinalstyrelsens ledning. V e t e r i n ä r ä r e n d e n a s f ö r l ä g g n i n g till l a n t b r u k s s t y r e l s e n h a r väsentligen m o t i v e r a t s m e d vikten av a t t l a n t b r u k s f ö r v a l t n i n g e n b e r e d d e s tillräckligt

inflytande vid handläggningen av ifrågavarande ärenden, enär ändamålet med veterinärverksamheten framför allt finge anses vara att främja de lantbruksekonomiska intressena. Häremot har i huvudsak framhållits det nära samband, som förefunnes mellan medicinalförvaltningen och den veterinära verksamheten, särskilt på födoämneshygienens område, vanskligheten för lantbruksstyrelsens chef att — i förutsatt avsaknad av medicinsk utbildning _ handlägga veterinärmedicinska ärenden ävensom veterinärläkarkårens egen inställning till frågan. Till stöd för önskemålet om inrättande av ett särskilt ämbetsverk för den centrala administrationen av veterinärväsendet har huvudsakligen åberopats de veterinära ärendenas särart och den genom veterinärväsendets utveckling alltmera ökade omfattningen av veterinärförvaltningens uppgifter. Gentemot en dylik lösning har anmärkts, att den nära samverkan, som ansåges önskvärd med medicinalstyrelsen eller lantbruksstyrelsen — beroende på från vilka utgångspunkter frågan bedömts — därigenom skulle avsevärt försvåras. Vidare har invänts, att — om än veterinärväsendet obestridligen genomgått en betydande utveckling — veterinärförvaltningens arbetsuppgifter ännu icke kunde anses ha nått den omfattning, att de nödvändiggjorde tillskapandet av ett nytt centralt ämbetsverk. Mot inrättandet av ett särskilt ämbetsverk för veterinärärendena ha betänkligheter även framförts med hänsyn till den kostnadsökning, som detta skulle komma att medföra för statsverket. De meningsskiljaktigheter, som sålunda framträtt, ha jämte det nära samband, som veterinärväsendet ansetts äga med medicinalväsendet, hittills föranlett statsmakterna att tills vidare uppskjuta sitt ställningstagande till frågan om veterinärväsendets centrala administration. Frågan om den ur administrativ synpunkt lämpligaste organisationen av veterinärväsendets centrala ledning har varit föremål för omfattande och ingående överläggningar inom medicinalstyrelseutredningen. Enligt utredningens mening torde man vara hänvisad till att välja en lösning efter någon av de tre huvudlinjer, som i det föregående angivits. Anmärkas må dock, att inom utredningen jämväl framförts tanken att — i likhet med vad de s. k. departementalkommitterade på sin tid föreslogo och efter mönster av gällande organisation i Finland och Danmark (se bilaga C) — inordna veterinärledningen som en avdelning inom jordbruksdepartementet. E n dylik ordning skulle emellertid innebära ett så markerat avsteg från en inom vårt lands statsförvaltning hittills tillämpad princip, att det endast kan motiveras av tungt vägande skäl. Då sådana enligt utredningens mening knappast kunna sägas vara för handen, har utredningen icke närmare ingått på prövning av denna administrationsform. Enär veterinärväsendet otvivelaktigt äger nära samband med såväl lanthushållningen som medicinalväsendet, blir ett principiellt ståndpunkts-

78 lagande i valet mellan övriga alternativ beroende på den vikt. man vill tillmäta föreningsbandet med berörda verksamhetsområden. Till grund för det tidigare framförda förslaget att överflytta de veterinära ärendena till lantbruksstyrelsen ligger som nämnts tanken, alt genom en dylik organisation säkerhet skulle vinnas för alt lantbrukets intressen alltid bleve vederbörligen tillgodosedda vid handläggningen av veterinära ärenden. Ett hänsynstagande till jordbrukets intressen lärer främst vara påkallat vid avgörandet av sådana veterinära frågor, som ha principiell eller mera avsevärd ekonomisk räckvidd eller gälla viktigare organisatoriska spörsmål. Hit höra ärenden avseende bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar samt rörande indelning av riket i veterinärdistrikt ävensom taxor och besiktningsavgifter. Enligt utredningens uppfattning torde emellertid veterinärärendenas förläggning till annat ämbetsverk än lantbruksstyrelsen icke utgöra hinder för att i förekommande fall de lantbruksekonomiska intressena röna erforderligt beaktande. Det förhållandet, att veterinärväsendet lyder under jordbruksdepartementet, lärer till en början få anses innefatta betryggande garanti härför, i den mån avgörandet av veterinära ärenden ankommer å Kungl. Majrt. Detta är exempelvis fallet med viktigare författningsärenden, avseende åtgärder mot smittsamma husdjurssjukdomar, ävensom frågor rörande distriktsindelning och vissa taxor. Vad författningsärendena angår ma särskilt anmärkas, att Kungl. Maj:t ej sällan uppdragit åt medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen att gemensamt verkställa utredning och avgiva förslag till viktigare lagstiftning på omförmälda område. Gällande lagstiftning angående bekämpande av smittsam kastning och tuberkulos h a r sålunda tillkommit på grundval av förslag, som utarbetats av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen gemensamt. Vid beredningen av här avsedda veterinära ärenden brukar vidare medicinalstyrelsen allt efter ärendets natur, såväl då fråga är om avgivande av utlåtande eller förslag till Kungl. Maj:t som då beslutanderätten ankommer å styrelsen, inhämta yttranden från lantbruksstyrelsen, vederbörande länsstyrelser, kommunala myndigheter och hushållningssällskap ävensom olika intressesammanslutningar å jordbrukets område eller ock under hand samråda med ifrågakommande myndigheter och organisationer. Erinras må även, alt det författningsenligt åligger lantbruksstyrelsen att årligen före april månads utgång tillställa medicinalstyrelsen en förteckning över de nötkreaturs-, får- och svinbesättningar inom landet, vilka lantbruksstyrelsen anser på grund av erkänt stort avelsvärde icke böra bliva föremål för nedslaktning vid bekämpande av mul- och klövsjuka. Härigenom erhåller medicinalstyrelsen en kännedom om landets avelsbesättningar, som möjliggör för styrelsen att vid förordnande om nedslaktning även på grund av andra epizootier tillgodose de i dessa ärenden starkt framträdande lantbruksekonomiska synpunkterna. I allmänhet har också medicinalstyrelsen

7<;

vid meddelande av förordnande om nedslaktning bestämt, att ovanberörda besättningar icke skola omfattas av beslutet. Finner styrelsen det för ett framgångsrikt bekämpande vara nödvändigt, att jämväl en viss eller vissa avelsbesättningar nedslaktas, sker beslut därom först efter samråd med lantbruksstyrelsen eller efter det att frågan under hand underställts jordbruksdepartementet. Medicinalstyrelseutredningen, som för sin del vill tillmäta de lantbruksekonomiska intressena stor vikt såvitt gäller ifrågavarande ärenden, har icke kunnat finna att dessa intressen genom nuvarande organisation av veterinärväsendets centrala ledning blivit åsidosatta vid ärendenas behandling. Några särskilda garantier häremot föreligga å andra sidan icke, för såvitt icke det slutliga avgörandet av ett ärende ankommer å Kungl. Maj:t. Genom lämpliga organisatoriska anordningar torde likväl de lantbruksekonomiska synpunkterna kunna tillförsäkras vederbörligt beaktande även i andra fall. Härtill återkommer utredningen i det följande. Anledning synes sålunda icke föreligga att för tillgodoseende av de lantbruksekonomiska intressena överflytta de veterinära ärendena till lantbruksstyrelsen. Från humanoch veterinärmedicinskt håll har rests bestämt motstånd mot en dylik överflyttning, främst enär den för veterinärväsendet ansvarige chefen då kunde förutsättas komma att sakna medicinsk sakkunskap. Det må vidare framhållas, att en organisationsändring i denna riktning på senare tid även avvisats av lantbruksstyrelsen själv, vars arbetsbörda därigenom skulle bli alltför stor. Med hänsyn till vad sålunda anförts har utredningen funnit en överflyttning av de veterinära ärendena till lantbruksstyrelsen icke böra ifrågakomma. Vad härefter angår de två återstående alternativen — veterinärväsendets bibehållande under medicinalstyrelsens ledning eller inrättandet av ett särskilt ämbetsverk för de veterinära ärendena — kunna enligt medicinalstyrelseutredningens mening vägande skäl anföras för en lösning efter såväl det förra som det senare alternativet. Inom utredningen ha även i anslutning härtill preliminärt utarbetats två skilda organisationsförslag, benämnda alternativ I och II, för vilka redogjorts i det föregående och vilka under hand tillställts vissa veterinära myndigheter och sammanslutningar med anhållan om yttrande i ämnet. Vid sitt slutliga ställningstagande i valet mellan dessa båda alternativ har utredningen närmast haft att mot varandra väga följande fakta och synpunkter, vilka jämväl varit särskilt framträdande i de stridiga uppfattningar, som kommit till uttryck vid remissbehandlingen av de preliminära förslagen. Sedan grunden år 1914 lades för medicinalstyrelsens nuvarande organisation, har —• såsom i annat sammanhang närmare framhållits -— en

80 intensiv utveckling ägt rum på såväl medicinalväsendets som veterinärväsendets område, varigenom alltmera ökade krav kommit att ställas på den centrala organisationen. Till belysande härav må nämnas, att enligt den officiella statistiken för år 1940 sammanlagda antalet till medicinalstyrelsen inkommande ärenden uppgick till cirka 194 000, varav omkring 84 000 utgjorde räkningar, anmälningar och rapporter. Enligt statistiken för år 1916 stannade antalet till medicinalstyrelsen inkomna ärenden vid omkring 25 000. Denna stegrade arbetsbörda har medfört, bland annat, att inom medicinalstyrelsen efter hand tillkommit ett icke ringa antal byråavdelningar och specialföredragande för handläggning av skilda grupper av ärenden, varigenom antalet mera permanenta föredragande i medicinalstyrelsen ökat från 7 till 25. Härjämte må framhållas, att utredningen för tillgodoseende av redan föreliggande arbetsuppgifter funnit sig böra föreslå inrättandet av en särskild lag- och utredningsbyrå ävensom av ytterligare ett antal befattningar som föredragande å andra byråer. Man torde med all sannolikhet ha att räkna med att utvecklingen på hithörande områden kommer att fortgå i relativt snabb takt under avsevärd tid framåt och att även fortsättningsvis växande krav komma att ställas på den centrala administrationen av medicinal- och veterinärväsendet. Under sådana förhållanden kan det icke utan fog ifrågasättas, huruvida det i längden binmöjligt att anförtro ett enda ämbetsverk ledningen därav. Det kan nämligen befaras, att de skiftande och vidsträckta förvaltningsområden, varom här är fråga, och den långt drivna specialiseringen inom dessa efter h a n d komma att nödvändiggöra en delegering av generaldirektörens beslutanderätt å olika byråchefer och specialföredragande i en utsträckning, som kan leda till att den organisatoriska ramen för en dylik administration spränges. Ur organisatorisk synpunkt synes därför en begränsning av medicinalstyrelsens förvaltningsområde framstå såsom i och för sig önskvärd. Vill man genomföra en dylik begränsning, träder av naturliga skäl frågan om de veterinära ärendenas skiljande från medicinalstyrelsen och förläggande till ett särskilt ämbetsverk i förgrunden. Dels bildar nämligen veterinärväsendet en tämligen väl avskild del av medicinalstyrelsens verksamhetsområde, dels representerar det med veterinärärendenas handläggning förenade arbetet en relativt betydande del (omkring 20—25 %) av medicinalstyrelsens samlade arbetsbörda. Frågan om veterinärväsendets skiljande från medicinalstyrelsen har ock som tidigare nämnts berörts i 1939 års riksdagsskrivelse i ämnet. Vidare har ett steg i här antydd riktning redan tagits, då statens veterinärmedicinska anstalt genom beslut av statsmakterna år 1943 utbröts från medicinalstyrelsens överinseende och ställdes under ledning av en särskild styrelse, lydande omedelbart under jordbruksdepartementet. Denna åtgärd, som bland annat motiverades med vanskligheten för medicinalstyrelsen att med sina vidsträckta arbetsuppgifter i fortsättningen jämväl utöva inseendet över anstalten, synes icke kunna frånkännas betydelse vid bedömande

81 av föreliggande spörsmål, då sambandet mellan medicinal- och veterinärväsendei icke torde kunna sägas vara mindre på det vetenskapliga området än på det rent administrativa. I detta sammanhang må nämnas, att en uppdelning mellan veterinär- och medicinalförvaltningen för ett antal år sedan genomförts på försvarsväsendets område. Förhållandena inom detta område äro dock så särpräglade, att de icke utan vidare kunna jämföras med motsvarande förhållanden inom den civila förvaltningen. Tillika må erinras om att jämlikt i epizootilagen år 1941 vidtagna ändringar ledningen av epizootibekämpandet kan, då Kungl. Maj:t därom förordnar, helt eller delvis övertagas av en särskild epizootinämnd. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke en dylik anordning bör bibehållas även om ett särskilt ämbetsverk inrättas för de veterinära ärendena. Onekligen kunna även andra skäl anföras för inrättandet av ett särskilt ämbetsverk för de veterinära ärendenas handläggning. Genom den veterinärmedicinska vetenskapens landvinningar under de senaste decennierna, som medfört en växande specialisering, ha sålunda veterinärväsendets uppgifter i fråga om förebyggande och bekämpande av husdjurssjukdomar samt animal födoämneshygien fått en allt större omfattning och betydelse. Härav synes följa, att även hos veterinärväsendets högsta ledning kraven på veterinär fackkunskap göra sig allt starkare gällande. Redan tidigare har berörts, att det med hänsyn till veterinärväsendets stora betydelse för jordbrukets ekonomi får anses önskvärt, att lantbruksintresset genom särskild företrädare beredes tillfälle att inom den centrala ledningen öva inflytande vid avgörande av frågor, som äro av principiell vikt eller eljest av större betydelse. Inrättas ett särskilt ämbetsverk för veterinäradministrationen i huvudsaklig överensstämmelse med alternativ II, torde detta önskemål lättare kunna tillgodoses än vid ett bibehållande av velerinärväsendet under medicinalstyrelsens ledning. Slutligen må här framhållas ytterligare en synpunkt, som vid utredningens överväganden anförts till förmån för en organisation enligt alternativ II. Vid sin behandling av frågan om de under medicinalstyrelsen lydande laboratoriernas samt folkhälsoinstitutets administrativa ställning har utredningen för de förras vidkommande avvisat tanken p å att den administrativa tillsynen över desamma skulle fråntagas medicinalstyrelsen samt beträffande folkhälsoinstitutet förordat en organisation, innebärande att medicinalstyrelsen beredes ökat inflytande inom institutets ledning. Vägledande h a r därvid varit angelägenheten av att på medicinalväsendets område åvägabringa en så intim samverkan som möjligt mellan vederbörande institutioner och den centrala förvaltningsmyndigheten. Motsvarande synpunkt äger sin giltighet även på veterinärväsendets område. Därest ett särskilt ämbetsverk anförtros ledningen av det civila veterinärväsendet, lärer det icke längre med samma fog som tidigare kunna göras gällande, att vanskligheter skulle möta för det centrala ämbetsverket att handhava tillG—r, 18 473

82 synen över den veterinärmedicinska anstaltens verksamhet. Möjlighet torde även föreligga att vid inrättande av ett särskilt ämbetsverk för de veterinära ärendenas handläggning tillgodose de krav på mera allsidig sakkunskap och erfarenhet på området, vilka framfördes som skäl för en självständig ställning för den veterinärmedicinska anstalten. Under sådana förhållanden skulle behov av en särskild styrelse för anstalten icke föreligga utan skulle densamma kunna direkt underställas det centrala ämbetsverket. Om sålunda åtskilliga motiv kunna anföras för inrättandet av en särskild veterinärstyrelse enligt alternativ II, tala å andra sidan vägande skäl för att veterinärledningen bibehålies inom medicinalstyrelsens ram men därvid såvitt möjligt beredes en mera självständig ställning, d. v. s. en administrationsform i principiell överensstämmelse med alternativ I. Till förmån för detta alternativ talar främst den nära samhörigheten mellan läkarnas och veterinärernas verksamhet, särskilt på födoämneshygienens och livsmedelskontrollens viktiga område men även i fråga om bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar. Genom sin befattning med den animala livsmedelskontrollen, speciellt mjölk- och köttkontrollen, bidraga veterinärerna till att förebygga smittspridning medelst födoämnen. Särskilt är mjölkkontrollen av stor betydelse för förhindrande av att människor infekteras med exempelvis bovin tuberkulos. Den animala livsmedelskontrollen handhaves för närvarande av såväl läkare som veterinärer. Kontrollen av de animala födoämnena utövas företrädesvis av tjänsteveterinärerna, som därutinnan äga speciell fackkunskap. Jämväl tjänsteläkarna kontrollera emellertid i viss utsträckning den animala födoämneshygienen och någon klar gränsdragning förekommer för närvarande icke i detta hänseende. Såsom utredningen i ett senare avsnitt av betänkandet (kap. 8) framhåller, har behov av en sådan gränsdragning på olika håll gjort sig gällande. I samband därmed har utredningen förordat, att denna fråga upptages till förnyad prövning. En ändamålsenlig lösning av de olika spörsmål, som sammanhänga med den animala livsmedelskontrollen, bör kunna lättare främjas under en enhetlig ledning av medicinal- och veterinärväsendet än om ledningen av dessa verksamhetsområden delas. Vad sjukdomsbekämpandet angår så överföras visserligen de flesta och vanligast förekommande smittsamma sjukdomarna hos människan endast genom smitta från människa till människa. Åtskilliga infektionssjukdomar hos djur äro dock smittsamma även för människor, framför allt nötkreaturstuberkulos och smittsam kastning. Även om det praktiska bekämpandet av ifrågavarande sjukdomar mestadels är av olika natur, allteftersom det gäller människor eller djur, så hindras dock genom det veterinära bekämpandet av dessa sjukdomar desamma från att erhålla större utbredning bland

f

människor. Särskilt bekämpandet av tuberkulosen och den smittsamma kastningen spelar härvidlag en betydande roll på grund av dessa sjukdomars vanliga förekomst bland nötkreaturen. Det organiserade bekämpandet av ett flertal sjukdomar hos djuren kan sålunda anses motiverat även ur humanmedicinska synpunkter. Tilläggas må, att det samband, som sålunda förefinnes mellan medicinal- och veterinärväsendet, under de senaste decennierna blivit allt mera framträdande genom att det allmännas strävanden i ständigt stegrad omfattning inriktats på att främja den allmänna hälsovården genom förebyggande åtgärder vid sidan av de rent sjukvårdande. Gemenskapen mellan medicinal- och veterinärväsendet har tagit sig uttryck i ett nära samarbete mellan veterinärbyrån och vissa andra fackbyråer inom medicinalstyrelsen. Detta gäller främst hälsovårdsbyrån, till vars handläggning ärenden rörande annan livsmedelskontroll än den animala och bekämpandet av epidemiska sjukdomar hos människor höra. Ett visst samarbete förekommer även med apoteksbyrån, som handlägger ärenden rörande läkemedel för både människor och djur samt jämväl har att medverka vid handläggningen av ärenden rörande missbruk av recepturrätten beträffande såväl läkare och tandläkare som veterinärer. Med hänsyn till vikten av nu berörda samarbete måste betänkligheter möta mot varje organisationsform, som skulle medföra att detsamma försvårades. Låt vara att — på sätt i alternativ II förutsatts —- medicinalstyrelsen skulle äga utse en representant i veterinärstyrelsen, som vid behov skulle kunna påkalla gemensam handläggning med medicinalstyrelsen, samt att i instruktionen för veterinärstyrelsen skulle meddelas föreskrift om samråd i löpande ärenden, så torde detta samarbete enligt sakens natur icke bli av samma omfattning som under en gemensam administrativ ledning. I detta hänseende må erinras om att det skulle åligga den administrative överdirektören att tillse, att samarbete mellan styrelsens olika byråer i erforderlig utsträckning komme till stånd. Vid remissvarens utformande har samarbetssynpunkten också tillmätts utslagsgivande betydelse, i den mån alternativ I tillstyrkts. Anmärkas må dock, att varken i våra nordiska grannländer eller, såvitt utredningen kunnat inhämta, i övriga europeiska länder förekommer en samordning mellan medicinal- och veterinärväsendets ledning av den art, som tillämpas i vårt land. Härvid bör givetvis icke förbises, alt de administrativa grundförutsättningarna i främmande länder mer eller mindre avvika från dem. som föreligga i Sverige. För veterinärväsendets bibehållande under medicinalstyrelsens ledning kan vidare anföras, all medicinalstyrelsen vid ett bifall till utredningens förslag om inrättande av en befattning som administrativ överdirektör samt en lag- och utredningsbyrå kommer att erhålla väl kvalificerad juridiskt-adnunistrativ sakkunskap till sitt förfogande. Kvalitativt sett torde be-

84 hovet av sådan sakkunskap icke vara mindre för veterinärväsendets del än för medicinalväsendets. Denna synpunkt har såtillvida beaktats i det såsom alternativ II betecknade organisationsförslaget som däri förutsatts, att veterinärstyrelsen i viss utsträckning skulle äga anlita den å den planerade lagoch utredningsbyrån inom medicinalstyrelsen förefintliga juridiska sakkunskapen. Emellertid kan veterinärväsendet antagas komma att åtnjuta stödet av denna speciella sakkunskap i större omfattning, om de veterinära ärendena bibehållas hos medicinalstyrelsen. Den sakkunskap, som representeras av den föreslagne administrative överdirektören, torde endast i sådant fall kunna komma veterinärförvaltningen tillgodo. Härtill kommer att inrättandet av elt nytt ämbetsverk måste medföra en utgiftsökning för statsverket. Ur denna synpunkt blir i första hand veterinärförvaltningens behov av särskild chef samt egen kvalificerad juridisk och kameral sakkunskap av betydelse. Generellt torde också gälla, att kostnaderna för en förvaltningsverksamhet bli mindre, om densamma ingår i ett större ämbetsverks arbetsuppgifter, vilket möjliggör ett effektivare utnyttjande av tillgänglig arbetskraft. Beträffande möjligheten att inom ramen för medicinalstyrelsens organisation giva veterinärväsendet en mera självständig ställning må framhållas, att redan för närvarande ett förhållandevis stort antal av de veterinära ärendena handläggas som byråärenden och alltså ej underställas generaldirektörens prövning. Enligt den inom medicinalstyrelseutredningen upprättade statistiken (Bil. B) uppgick sålunda antalet originalexpeditioner i veterinärärenden (frånsett handbrev och enkla remisser) år 1940 till i runt tal 8 200. Av dessa ärenden handlades allenast cirka 850 eller 10 procent av generaldirektören, medan återstoden behandlades såsom byråärenden. Motsvarande antal för styrelsens fyra läkarbyråer, frånsett tandvårdsärenden och nämndärenden, uppgick till omkring 9 800 respektive 2 000, innebärande att cirka 20 procent av dithörande ärenden handlades av generaldirektören. Förklaringen till denna skillnad beträffande läkarärenden och veterinärärenden torde i huvudsak vara att söka i de senares speciella och i viss mån enklare natur. Redan vid nuvarande organisation avgöras alltså veterinärärenden i betydande omfattning av vederbörande veterinära befattningshavare inom medicinalstyrelsen. Till den del veterinära ärenden underställts generaldirektörens prövning har — åtminstone under de senaste tio åren — endast ett fåtal beslut fattats, som avvikit från den veterinära föredragandens mening, och har det därvid icke i något fall gällt ärenden av större vikt. Det med alternativ I betecknade förslaget rörande veterinärväsendets ledning åsyftar en ytterligare delegering av generaldirektörens beslutanderätt på de veterinära befattningshavarna. Under sådana förhållanden torde den veterinära sakkunskapens krav på inflytande vid de veterinära ärendenas avgörande bli tillgodosett, även om en gemensam ledning för medi-

85 cinal- och veterinärförvaltningen bibehålies. I princip måste dock generaldirektören förutsättas alltjämt äga befogenhet att själv taga befattning med de ärenden han önskar. Nu angivna ordning för de veterinära ärendenas handläggning bör jämväl vara ägnad att i viss mån minska generaldirektörens arbetsbörda. I samma riktning torde inrättandet av en befattning som administrativ överdirektör komma att verka. Mot det till förmån för en särskild veterinärstyrelse anförda skälet, att det med hänsyn till utvecklingen å medicinal- och veterinärväsendets områden ej torde bli möjligt att någon längre tid behålla samtliga dithörande verksamhetsgrenar under en gemensam ledning, kan därför invändas, att erfarenhet rörande en organisation av veterinärförvaltningen enligt alternativ I och ledningens förstärkning med den förenämnde överdirektören synes böra avvaktas. Det må i detta sammanhang framhållas, att det övervägande flertalet av veterinärkårens medlemmar numera — enligt vad resultatet av den förut omförmälda opinionsundersökningen giver vid handen — i princip synes föredraga en administrationsform enligt sistnämnda alternativ framför en helt fristående veterinärstyrelse. Styrelserna för svenska provinsial- och stadsläkarnas föreningar hava för sin del givit uttryck åt samma uppfattning. I det föregående har vidare antytts, att jämväl vid ett bibehållande av veterinärväsendet under medicinalstyrelsens överinseende möjligheter torde föreligga att genom organisatoriska anordningar tillförsäkra de lantbruksekonomiska intressena tillbörligt inflytande vid handläggningen av de veterinära ärendena. För tillgodoseende av dessa intressen förutsätter nuvarande organisation, att en företrädare för agronomi i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd i förekommande fall skall anlitas. Berörde medlem av det vetenskapliga rådet, vilken tillkom år 1930 i samband med indragandet av det tidigare befintliga s. k. veterinärrådet, har emellertid enligt vad medicinalstyrelseutredningen inhämtat endast någon enstaka gång tillkallats, och sedan en tid tillbaka står denna ledamotsplats vakant. Vid handläggningen av veterinära ärenden av lantbruksekonomiskt intresse ha i stället de myndigheter eller organisationer, som i varje särskilt fall ansetts representera den största sakkunskapen, beretts tillfälle att yltra sig. En organiserad form för samverkan med företrädare för de lantbruksekonomiska intressena skulle emellertid kunna vinnas genom att — såsom på sin tid ifrågasattes av den s. k. jordbruksutredningen och i analogi med vad medicinalstyrelseutredningen för sin del i kap. 4 förordat beträffande sjukvården — vid medicinalstyrelsens sida ställdes en särskild lekmannarepresentation. En sådan representation, förslagsvis benämnd medicinalstyrelsens lantbruksråd, torde böra omfatta tre av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, av vilka — jämte suppleant för vederbörande ledamot — en lämpligen skulle kunna utses på förslag av Sveriges lantbruksförbund, en på förslag av hushållningssällskapens ombudsnämnd och en på förslag av länt-

86 bruksstyrelsen. 1 ett lantbruksråd med denna sammansättning skulle det praktiska jordbrukets synpunkter komma att företrädas på ett mera allsidigt och effektivt sätt än genom ett vetenskapligt råd i agronomi. Ifrågavarande anordning borde även kompletteras med en föreskrift i medicinalstyrelsens instruktion av innebörd, att lantbruksrådet skulle höras i veterinära frågor av större jordbruksekonomisk räckvidd. Det skulle ankomma på den administrative överdirektören att tillse, att en dylik föreskrift icke förbisåges eller eljest åsidosattes. Ledamöterna av lantbruksrådet torde därjämte — på sätt gäller om medicinalstyrelsens vetenskapliga råd och föreslagits beträffande huvudmannarådet — böra äga rätt att taga initiativ. Ersättning till medlemmarna av lantbruksrådet torde kunna utgå efter enahanda grunder som för huvudmannarådets ledamöter. I detta sammanhang må slutligen anmärkas, att — i den mån det ankommer å Kungl. Maj:t att tillsätta veterinära befattningar inom medicinalstyrelsen — dessa ärenden för närvarande föredragas av chefen för socialdepartementet efter gemensam beredning med jordbruksdepartementet. Hinder synes emellertid icke behöva möta att även vid en organisation av den centrala veterinärförvaltningen i enlighet med alternativ I överflytta föredragningen av dylika ärenden till jordbruksdepartementet. Vid en avvägning av de olika skäl, som sålunda enligt utredningens mening kunna anföras för en organisation av veterinärväsendets centrala ledning enligt alternativ I och enligt alternativ II, har utredningens majoritet (ledamöterna Eager, Fast, Hesselgren, Höglund och Thunberg) i princip stannat för en administrations-form enligt det förstnämnda alternativet, innebärande ett bibehållande av de veterinära ärendena hos medicinalstyrelsen med ökad självständighet för den veterinära ledningen. Ledamoten Borg har anslutit sig till det såsom alternativ II betecknade organisationsförslaget, avseende inrättande av en särskild veterinärstyrelse. Ordföranden Tiselius har angivit sin ståndpunkt sålunda: Vid övervägande av vad ovan anförts förordar jag alternativ II såsom mest rationellt i organisatoriskt avseende och bäst ägnat att främja veterinärväsendets fortsatta, för landets jordbruk betydelsefulla utveckling. Även alternativ I synes mig dock kunna för närvarande godtagas. Med hänsyn till de skiljaktiga meningar, som sålunda förekommit, har utredningen ansett sig böra närmare utforma de båda ifrågavarande organisationsförslagen. I anslutning härtill ha på uppdrag av utredningen genom sekretariatet utarbetats alternativa instruktionsförslag, vilka såsom bilagor fogats till betänkandet. Beträffande den mera detaljerade utformningen av veterinärväsendets centrala organisation torde, i den mån utredningen ej återkommer därtill i det följande, få hänvisas till dessa instruktionsförslag.

87 Kap. 6. Överflyttning av vissa ärenden från Kungl. Maj:t till medicinalstyrelsen. Jämlikt för utredningen meddelade direktiv har utredningen att överväga, bland annat, huruvida ärenden, som nu tillhöra Kungl. Maj:ts avgörande, skulle kunna överflyttas till medicinalstyrelsens handläggning. Vid prövning av förevarande spörsmål har utredningen funnit en sådan överflyttning lämpligen kunna ske av följande grupper av ärenden.

A. Medicinalärenden. 1. Tjänstårsberäkning för läkare. Gällande bestämmelser. Enligt 57 § 1 mom. allmänna läkarinstruktionen tillkommer rätt till tjänstårsberäkning lika med civila läkare i statens tjänst följande grupper: a) dem, som av Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen utnämnts till innehavare av läkartjänst eller av annan behörig myndighet antagits till läkarbefattning, med vilken jämlikt särskilda bestämmelser rätt till tjänstårsberäkning är förenad; samt b) läkarvikarier och extra läkare, som förordnas av Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen eller i föreskriven ordning av annan därtill behörig myndighet. För tjänstgöring, som på grund av sålunda meddelat förordnande fullgöres, må dock rätt till tjänstårsberäkning åtnjutas endast under villkor, att tjänstgöringen varat minst femton dagar i följd, att den förordnade, därest han icke är legitimerad läkare, avslutat för avläggande av medicine licentiatexamen föreskriven tjänstgöring i medicin och kirurgi med undantag av assistenttjänstgöring i dessa ämnen samt att han efter avslutad tjänstgöring hos medicinalstyrelsen styrker, när densamma börjat och slutat. Åtgärd, som sist nämnts, bör vidtagas inom tre månader efter tjänstgöringens avslutande. Jämlikt 2 mom. samma instruktion må legitimerad läkare, som genomgått godkänd ämbetsläkarkurs eller förskaffat sig speciell utbildning inom läkarkonsten, för den tid, som åtgått därtill, efter prövning av medicinalstyrelsen medgivas rätt till tjänstårsberäkning lika med civila läkare i statens tjänst och bör för sådant ändamål inom sex månader efter utbildningens avslutande till medicinalstyrelsen insända ansökan härom. I övrigt tillkommer det Kungl. Maj:t att för särskilda fall meddela beslut om tjänstårsberäkning. Härvid gäller enligt läkarinstruktionen såsom allmän regel, att för tjänstgöring såsom underordnad läkare vid de medi-

88 cinska undervisningsanstalterna eller sjukhus dylik rätt icke må tillkomma en och samma person för längre tid än tre år. Medieinalstyrelseuircdningan. Enligt av medicinalstyrelseutredningen för åren 1934—43 verkställd undersökning ha av Kungl. Maj:t meddelade beslut angående rätt till tjänstårsberäkning för läkare i allmänhet avsett något av följande fall: 1) viss läkarbefattning i sluten eller öppen vård av kommunal eller enskild natur, 2) amanuenstjänstgöring av medicine kandidater vid undervisningssjukhus, 3) tjänstgöring eller studier utomlands av medicine kandidater eller av mera långvarig art, 4) militärtjänstgöring som läkare (k. br. 2/2 1940 och 19/9 1941), 5) speciella uppdrag, som erfordra medicinsk sakkunskap (t. ex. rådgivning i uppfostringsfrågor, sakkunnig vid luftskyddsbyrå eller barnkoloni), 6) överskridande av den för sjukhustjänstgöring stipulerade 3-årsgränsen samt 7) dispens för för sent ingiven anmälan om fullgjord tjänstgöring eller bedrivna studier. Härutöver ha förekommit ärenden, som avsett rätt alt räkna viss sjukhustjänstgöring såsom fullgjord vid lasarett. Jämlikt Kungl. Maj:ts kungörelse den 17 december 1915 (nr 559) angående villkor för behörighet till vissa läkarbefattningar erfordras nämligen viss tids dylik tjänstgöring för innehav av flertalet läkarbefattningar i statlig eller kommunal tjänst. Dessa ärenden, som äro av speciell art och få till antalet, lämnas i detta sammanhang åsido. Antalet av Kungl. Maj:t under nämnda tioårsperiod avgjorda ärenden angående tjänstårsberäkning lika med civila läkare i statens tjänst har uppgått till omkring 120 eller 12 per år. Frekvensen av dessa ärenden är sålunda relativt obetydlig. Å andra sidan synes flertalet hithörande ärenden vara av den natur, att beslutanderätten i desamma utan olägenhet kan överflyttas på medicinalstyrelsen. Detta gäller i vart fall de under 1)—3) härovan omnämnda grupperna, vilka äro de i praktiken oftast förekommande. Hinder torde ej heller möta att låta de under 6)—7) omförmälda dispensärendena avgöras av medicinalstyrelsen. Mera tveksamt är, huruvida de under 4)—5) omnämnda grupperna — militärtjänstgöring och speciella uppdrag — böra överföras till medicinalstyrelsen. I dessa ärenden kräva nämligen ofta även andra synpunkter än de rent medicinska beaktande. Med hänsyn härtill kan lämpligheten av en delegering av beslutanderätten i dessa ärenden ifrågasättas. Utredningen begränsar sig under sådana förhållanden till att föreslå, att de under 1)—3) samt 6) och 7) avsedda ärendena överflyttas till medicinalstyrelsens handläggning. Utredningen vill till-

89 lägga, att Kungl. Maj:t i förekommande ärenden angående tjänstårsberäkning för läkare under det senaste decenniet endast i sällsynta undantagsfall avvikit från medicinalstyrelsens förslag samt att möjligheten att besvärsvägen vädja till Kungl. Maj:t förutsattes stå till buds, därest vederbörande icke vill åtnöjas med medicinalstyrelsens beslut. Ett bifall till utredningens förslag påkallar vissa ändringar i 57 § allmänna läkarinstruktionen. 2. Tjänstårsberäkning för apotekare. Gällande bestämmelser. Tjänstårsberäkning för pensionering av apotekens farmacevtiska personal är helt reglerad genom Kungl. Maj:ts brev den 3 augusti 1929 och den 13 mars 1931. Enligt sistnämnda brev skall vid beräkning av tjänstetid för erhållande av pension vissa däri angivna slag av tjänstgöring räknas lika med tjänstgöring å apotek. För annan tjänstgöring bemyndigas medicinalstyrelsen att besluta om tjänstårsrätt efter ansökan i varje särskilt fall. Vidare lämnas föreskrifter för tjänstårsberäkning i händelse av sjukdom, oförvållad arbetslöshet, värnplikt m. m. Beträffande tjänstårsberäkning för vinnande av apoteksprivilegium finnas inga andra grundläggande bestämmelser än den i Kungl. Maj:ts reglemente för apotekare den 11 augusti 1819, att ingen må såsom apotekare sköta eget apotek innan han bland annat minst fyra år konditionerat såsom farmacie studiosus. Enligt kungl. brev den 3 december 1915 angående bestämmelser rörande ordningen för tilldelande av personligt privilegium å apotek m. m. har emellertid den s. k. apotekarbefordringsnämnden att bland de sökande nämna tre i den ordning de på grund av förtjänst och skicklighet anses böra komma i fråga till erhållande av privilegiet. Härvid har vederbörande som tjänstår fått tillgodoräkna sig all apotekstjänstgöring som fullgjorts efter avlagd farmacie kandidatexamen samt enligt ämbetsskrivelse den 10 juli 1942 även viss militärtjänstgöring och elevtjänstgöring. Vissa speciella slag av tjänstgöring, såsom vid statens farmacevtiska laboratorium, apotekens kontrollaboratorium och apotekens kompositionslaboratorium, få därjämte enligt Kungl. Maj:ts beslut tillgodoräknas som farmacevtisk tjänstgöring å apotek. I övrigt har endast godtagits sådan tjänstgöring, beträffande vilken Kungl. Maj:t i varje särskilt fall medgivit att den må tillgodoräknas. Det har härvid i allmänhet gällt mera tillfällig tjänstgöring å medicinalstyrelsens apoteksbyrå eller i styrelsens materielnämnd, tjänstgöring vid farmacevtiska institutet, apotekstjänstgöring eller studier utomlands, tjänstgöring å läkemedelsfabriker eller i drogaffärer samt såsom ombudsman för Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevtförbund. I några fall har fråga varit om rätt att som merit för befordran få tillgodoräkna tid, varunder vederbörande utan eget förvållande varit arbetslös eller till följd av sjukdom eller olycksfall varit förhindrad att tjänstgöra å apotek. Ansökningar av sistnämnda art ha dock i princip lämnats utan bifall.

90 Mcdicinalstyrelseutredningen. En granskning av de under åren 1934—43 av Kungl. Maj:t avgjorda ärendena angående tjänstårsberäkning för apotekare har givit vid handen, att dessa uppgått till 32 och att Kungl. Maj:t i samtliga fall anslutit sig till medicinalstyrelsens ståndpunkt, i ett fall dock med en mindre avvikelse från styrelsens förslag. En delegering av hithörande ärenden kommer sålunda icke att betyda någon mera nämnvärd avlastning av arbetsbördan för Kungl. Maj:t. För en dylik överflyttning tala emellertid enahanda skäl som anförts beträffande motsvarande ärenden i vad det gäller läkarna. Utredningen föreslår därför, att föreskrifter i sådant syfte meddelas. 3. Dispens för vinnande av behörighet såsom sjuksköterska. Gällande bestämmelser. För vinnande av anställning som sjuksköterska genom förmedling av godkänd sjuksköterskebyrå samt för innehav av sjukskötersketjänst, förenad med pension från statens pensionsanstalt, erfordras att hava fullständigt genomgått av staten godkänd sjuksköterskeskola eller att hava i vederbörlig ordning förklarats besitta ett mått av kunskaper och färdigheter motsvarande det, som godkänd sjuksköterskeskola avser att bibringa. Förklaring av sist antydd innebörd ägde medicinalstyrelsen enligt tidigare gällande bestämmelser meddela, därest ansökan därom ingivits före utgången av år 1925. Därefter ingivna dispensansökningar hava hänskjutits till Kungl. Maj:t, som på tillstyrkan av medicinalstyrelsen regelmässigt medgivit, att sökanden må — utan hinder av att hon icke genomgått av staten godkänd sjuksköterskeskola — erhålla samma behörighet, som tillkommer i sådan skola antagen och efter avslutad lärokurs godkänd elev. Medicinalstyrelsen har därefter upptagit dem i registret för godkända sjuksköterskor. Medicinalstyrelseutredningen. Enligt vad utredningen inhämtat har ifrågavarande ansökningar avsett dispens för d e l s äldre sjuksköterskor, som av olika anledningar underlåtit att söka dispens före 1926, d e l s sköterskor, som genomgått Nordens husmodersförbunds tvååriga kurs i barnavård vid Norrtulls sjukhus i Stockholm (numera nedlagd och ersatt med centralskolan för specialutbildning för barnsjuksköterskor), d e l s o c k sjuksköterskor, som erhållit utbildning utomlands. Antalet ärenden av nu nämnd art uppgick under åren 1934—1938 till sammanlagt ett 20-tal för att under perioden 1939—1943 stiga till omkring 70 eller i medeltal 14 per år. Förklaringen till denna stegring är närmast att söka däri, att i följd av kriget till Sverige inkommit åtskilliga utländska, mest norska och danska sjuksköterskor, som vunnit svenskt medborgarskap och önskat stadigvarande anställning inom landets sjukvårdsväsende. Ökningen torde därför vara av övergående natur. Rent principiellt synas dock hithörande ärenden vara av den natur, att avgörandet i desamma lämpligen kan anförtros medicinalstyrelsen. Utredningen vill därför föreslå, att bestämmelser härom utfärdas.

91 B . Veterinärärenden. 1. Tjänstårsberäkning för veterinärer. Gällande bestämmelser. Enligt 38 § 1 mom. allmänna veterinärinstruktionen tillkommer rätt till tjänstårsberäkning lika med civila veterinärer i statens tjänst: a) den, som av Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen utnämnts till innehavare av veterinärtjänst, eller som av annan behörig myndighet antagits till veterinärbefattning, med vilken jämlikt särskilda bestämmelser rätt till tjänstårsberäkning är förenad: samt b) veterinärvikarier och extra veterinärer, som förordnas av Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen eller i föreskriven ordning av annan därtill behörig myndighet. För tjänstgöring, som på grund av sålunda meddelat förordnande fullgöres, må dock rätt till tjänstårsberäkning åtnjutas endast under villkor, att tjänstgöringen varat minst femton dagar i följd, att den förordnade, därest han icke är legitimerad veterinär, medelst intyg från veterinärhögskolans rektor styrkt, att hans studier vid högskolan fortskridit så långt att tjänstgöringen kan åt honom anförtros, samt att han senast inom tre månader efter avslutad tjänstgöring å den i förordnandet avsedda befattningen med vederbörliga originalhandlingar hos medicinalstyrelsen styrker, när densamma börjat och slutat. Jämlikt 2 mom. samma författningsrum må legitimerad veterinär, som genomgått godkänd, av medicinalstyrelsen anordnad utbildningskurs, eller som företagit utrikes studieresa för att förvärva sig ytterligare insikt och erfarenhet eller eljest förskaffat sig speciell utbildning i veterinärkonsten, för den tid, som åtgått härtill, efter prövning av medicinalstyrelsen medgivas rätt till tjänstårsberäkning lika med civila veterinärer i statens tjänst och har för sådant ändamål att inom sex månader efter utbildningeris eller resans avslutande till medicinalstyrelsen insända ansökan härom med föreleende av vederbörliga intyg eller reseberättelse. Beträffande fall, där jämlikt särskilda bestämmelser rätt till tjänstårsberäkning tillkommer den som av a n n a n behörig myndighet än Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen antagits till veterinär befattning, må nämnas följande. Enligt föreskrifter i allmänna veterinärinstruktionen kan stadsveterinär, som i Stockholm och Göteborg utses av vederbörande hälsovårdsnämnd och i övriga städer av stadsfullmäktige efter godkännande av medicinalstyrelsen, på därom hos Kungl. Maj:t gjord ansökning tillerkännas rätt till tjänstårsberäkning. Dylik rätt må dock ej tillgodoräknas stadsveterinär, innan medicinalstyrelsen fastställt instruktion för honom. Genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t hava vidare av hushållningssällskapen antagna och av medicinalstyrelsen godkända innehavare av veteri-

92 nära befattningar vid sällskapen i viss utsträckning medgivits rätt till tjänstårsberäkning lika med civila veterinärer i statens tjänst. Jämväl för ifrågavarande befattningshavare fastställer medicinalstyrelsen instruktion. Kungl. Maj:t har tillika genom beslut den 14 juni 1940 medgivit att legitimerad veterinär, som varit inkallad till tjänstgöring såsom veterinär vid armén, må för nämnda tjänstgöring äga liknande rätt till tjänstårsberäkning. Härjämte må nämnas, att jämlikt beslut av Kungl. Maj:t rätt till tjänstårsberäkning tillkommer av vederbörande styrelse förordnad assistent vid veterinärhögskolan och statens veterinärmedicinska anstalt. Genom särskilda beslut har Kungl. Maj:t bemyndigat medicinalstyrelsen att bevilja tjänstårsberäkning lika med civila veterinärer i statens tjänst åt vid avelsförening eller institution, som arbetar med konstgjord sädesöverföring, anställd och av medicinalstyrelsen förordnad veterinär eller specialutbildad veterinärkandidat. Under senare år har Kungl. Maj:t i vissa fall överlåtit å medicinalstyrelsen att medgiva dispens från för tjänstårsberäkningsrätt föreskrivna villkor. Sålunda har Kungl. Maj:t genom beslut den 7 mars 1941 bemyndigat medicinalstyrelsen att — då styrelsen anser skäl därtill föreligga — tills vidare under de militära beredskapstjänstgöringarna medgiva dispens från det i 38 § 1 mom. b) ovannämnda instruktion föreskrivna villkoret, att vederbörande för åtnjutande av rätt till tjänstårsberäkning skall inom tre månader efter avslutad tjänstgöring hos medicinalstyrelsen styrka när densamma börjat och slutat. Vidare har Kungl. Maj:t genom beslut den 6 februari 1942 medgivit att veterinärvikarie och extra veterinär, som under rådande förstärkt försvarsberedskap förordnas att uppehålla veterinärtjänst, vars innehavare inkallats till militär beredskapstjänstgöring, må utan hinder avbestämmelserna i 38 § 1 mom. b) allmänna veterinärinstruktionen åtnjuta rätt till tjänstårsberäkning, oaktat tjänstgöringen på grund av tjänsteinnehavarens återinträde i sin civila tjänsteutövning icke varat femton dagar i följd. Medicinalstyrelseutrcdningcn. Enligt vad medicinalstyrelseutredningen inhämtat har antalet av Kungl. Maj:t avgjorda ärenden av ifrågavarande beskaffenhet uppgått till 3 år 1940, 7 år 1941, 6 år 1942 och 12 år 1913. Samtliga fall utom ett hava avsett dispens från de i 38 § 1 mom. b) allmänna veterinärinstruktionen föreskrivna villkoren, att tjänstgöring måste hava varat minst femton dagar eller att fullgörandet av tjänstgöring skall styrkas senast inom viss tid efter dess avslutande. Vid sitt avgörande har Kungl. Maj:t i intet fall avvikit från medicinalstyrelsens förslag. Nyssnämnda villkor för rätt till tjänstårsberäkning torde närmast hava karaktären av ordningsföreskrifter, betingade av praktiska skäl. En viss uppmjukning av dessa villkor har — på sätt förut berörts — redan ägt rum

93 i fall av beredskapstjänstgöring. Med hänsyn härtill och då en stadgad praxis synes ha utvecklat sig vid bedömandet av ifrågavarande ärenden torde enligt utredningens mening beslutanderätten i dessa utan olägenhet kunna helt överlåtas å medicinalstyrelsen eller, om alternativ II blir gällande, å veterinärstyrelsen. I fråga om rätt till tjänstårsberäkning för vissa veterinära befattningshavare, som antagits av annan behörig myndighet än Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen, torde jämväl en delegering av Kungl. Maj:ts beslutanderätt i viss utsträckning kunna genomföras. Några betänkligheter häremot synas sålunda ej behöva möta i de fall, då det ankommer å medicinalstyrelsen att godkänna vederbörande och fastställa instruktion för befattningshavaren i fråga, såsom beträffande stadsveterinärer och vissa vid hushållningssällskapen anställda veterinärer. Även dessa mera sällan förekommande ärenden hava av Kungl. Maj:t regelmässigt avgjorts i överensstämmelse med medicinalstyrelsens utlåtande. Såvitt gäller rätt till tjänstårsberäkning å veterinära befattningar vid statliga institutioner, som ej äro ställda under medicinalstyrelsens överinseende, torde åter beslutanderätten alltjämt böra tillkomma Kungl. Maj:t. Utredningen vill slutligen framhålla, att vid ovan ifrågasatta delegering av Kungl. Maj:ts beslutanderätt möjlighet förutsatts skola förefinnas för den, som ej åtnöjes med medicinalstyrelsens eller veterinärstyrelsens beslut, att hos Kungl. Maj:t anföra besvär däröver. Ett bifall till utredningens förslag föranleder vissa ändringar av 26 § och 38 § 1 mom. allmänna veterinärinstruktionen.

2. Fastställande av taxor å avgifter för köttbesiktning m. m. Gällande bestämmelser. Enligt lagen den 11 maj 1934 angående köttbesiktning och slakthus skall köttbesiktningstvång, såvida ej Kungl. Maj:t med hänsyn till särskilda omständigheter annorlunda förordnar, gälla för varje stad och annat samhälle, där hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande stad i tillämpliga delar gälla, med ett invånarantal av 4 000 eller däröver. För annat samhälle eller del därav må köttbesiktningstvång på framställning av stadsfullmäktige eller däremot svarande myndighet stadgas av länsstyrelsen efter hörande av hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Slakthustvång kan stadgas allenast för stad eller visst område därav. Föreskrift om slakthustvång meddelas av länsstyrelsen i den ordning som gäller i fråga om köttbesiktningstvång. Jämlikt 8 § nämnda lag äger samhälle eller kommun för köttbesiktning och — om kött först efter särskild behandling får användas till människoföda — för sådan behandling ävensom för begagnande av offentligt slakthus till bestridande av därmed förenade kostnader uppbära avgifter enligt

94 av Kungl. Maj:t fastställd taxa. Sådan läxa skall beträffande andra avgifter än för begagnande av offentligt slakthus fastställas för minst ett år i sänder. Avgifterna må ej sättas högre än som kan anses erforderligt till täckande av kostnaderna under taxans giltighetstid för köttets besiktning jämte stämpling eller märkning samt ovanberörda behandling och, där fråga är om begagnande av offentligt slakthus, till täckande jämväl av kostnaden för slakthusets förvaltning och underhåll jämte skälig ränta å anläggningskapitalet. Ej heller må avgifterna för besiktning och ovan omförmäld behandling fastställas till högre belopp än som motsvarar de avgifter, vilka under det närmast före taxans fastställande tilländalupna kalenderåret i medeltal erfordrats inom samhällen och kommuner med köttbesiktningstvång i riket (maximitaxa). Förslag till ifrågavarande taxor uppgöras av medicinalstyrelsen med ledning av till styrelsen insända uppgifter. Enligt därom meddelade föreskrifter ankommer det å hälsovårdsnämnder respektive styrelser för köttbesiktningsbyråer i områden med köttbesiktningstvång att till ledning vid fastställande av maximitaxa för köttbesiktning före den 1 april varje år till medicinalstyrelsen inkomma med uppgifter i enlighet med fastställt formulär om kostnaderna under föregående året för besiktningens verkställande å vederbörande köttbesiktningsbyrå. Vederbörande besiktningsveterinär har att tillse, att uppgifterna äro uppställda på rätt sätt samt att desamma avgivas inom föreskriven tid. Framställning om förnyad köttbesiktningstaxa för visst område skall avvederbörande hälsovårdsnämnd eller styrelse uppgöras i så god tid, att densamma k a n översändas till vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott för dess yttrande senast tre månader före utgången av gällande taxas giltighetstid. Framställningen skall vid avsändandet till förvaltningsutskottet åtföljas utav yttrande över densamma av vederbörande besiktningsveterinär, som har att tillse bland annat, att vid framställningen fogats redovisning över köttbesiktningsbyråns ekonomiska verksamhet i enlighet med fastställt formulär. I samband med framställningens översändande till förvaltningsutskottet skola avskrifter av taxeförslaget och redovisningshandlingarna insändas till statsinspektören över köttkontrollen. Sedan ärendet återkommit från förvaltningsutskottet, har hälsovårdsnämnden (styrelsen för költbesiktningsbyrån) att skyndsamt översända detsamma jämte däröver avgivna yttranden till medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelseutredningen. Bestämmelsen om fastställande av m a x im i t a x a för avgifter för besiktning och för särskild behandling av kött, som först därefter kan godkännas till människoföda, infördes år 1934 i samband med tillkomsten av nu i ämnet gällande lagstiftning. Syftet därmed angavs vara att åstadkomma låga och likformiga taxor över hela landet. Maximitaxan fastställes såsom förut nämnts av Kungl. Maj:t en gång år-

95 ligen efter förslag av medicinalstyrelsen, vilken däri — med ledning avtill styrelsen inkomna uppgifter — beräknat avgifterna till de belopp, som i medeltal erfordrats för att täcka kostnaderna för besiktning och ovannämnd behandling av kött vid köttbesiktningsbyråerna inom landet under det senast tilländalupna kalenderåret. Styrelsens förslag bygger alltså på rent matematiska beräkningsgrunder. Ur allmänna synpunkter kan emellertid en nedsättning av de sålunda framkomna avgiftsbeloppen understundom vara motiverad. Kungl. Maj:t har i några fall även ansett sig böra vidtaga en dylik nedsättning. Under sädana förhållanden torde det knappast vara lämpligt att å medicinalstyrelsen (veterinärstyrelsen) överflytta beslutanderätten i dessa ärenden. En dylik decentralisering skulle sannolikt medföra, att ärendet ofta besvärsvägen droges under Kungl. Maj:ts prövning, och därmed icke komma att innebära någon förenkling i förhållande till gällande ordning. Beträffande fastställandet av de l o k a l a t a x o r n a ligger saken annorlunda till. Inom landet finnas för närvarande 157 samhällen med köttbesiktningstvång samt därjämte offentliga slakthus i 7 städer. Detta innebär, att Kungl. Maj:t som regel årligen fastställer sammanlagt minst 164 särskilda taxor avseende köttbesiktnings- och slakthusavgifter. Efter en år 1940 av rådande krisförhållanden betingad lagändring kunna taxorna för slakthusavgifter för övrigt ändras även under löpande kalenderår, något som i en del fall också förekommit. Enligt utredningens mening framstår en överflyttning av beslutanderätten i dessa ärenden från Kungl. Maj:t till medicinalstyrelsen (veterinärstyrelsen) såsom önskvärd. En dylik överflyttning synes kunna medföra en väsentlig lättnad i jordbruksdepartementets arbetsbörda för de veterinära ärendenas del utan att öka medicinalstyrelsens. Några betänkligheter mot en sådan anordning torde icke heller behöva möta. Bestämmelsen om att Kungl. Maj:t skall avgöra ifrågavarande ärenden kvarstår från tiden före maximitaxans tillkomst. Genom sistnämnda taxa lorde kravet på likformiga och låga avgifter vid de olika köttbesiktningsbyråerna bliva i erforderlig mån tillgodosett, även om fastställandet av de särskilda köttbesiktningstaxorna överlåtes å medicinalstyrelsen. Enligt vad utredningen inhämtat har det också endast i sällsynta undantagsfall inträffat, att Kungl. Maj:t vid fastställande av lokala taxor för köttbesiktningsavgifter avvikit från medicinalstyrelsens förslag, som under senare år i stor utsträckning inneburit en tillämpning av den av Kungl. Maj:t fastställda maximitaxan. Någon maximitaxa förekommer visserligen icke i fråga om slakthusavgifterna. Då emellertid även dessa avgifter hittills nästan alltid fastställts i överensstämmelse med medicinalstyrelsens förslag, torde vid en decentralisering till medicinalstyrelsen av köttbesiktningstaxorna det jämväl kunna överlåtas åt medicinalstyrelsen att fastställa taxorna för slakthusavgifterna. Utredningen vill slutligen anmärka, att utredningen vid den sålunda före-

96 slagna överflyttningen förutsatt, att besvär över medicinalstyrelsens beslut härutinnan skall kunna anföras hos Kungl. Maj:t. Utredningens förslag föranleder ändring av 8 § lagen angående köttbesiktning och slakthus ävensom av vissa i anslutning därtill utfärdade föreskrifter. 3. Befrielse från skyldighet, som avses i 2 § 3 mom. lagen angående köttbesiktning och slakthus. Gällande bestämmelser. Enligt 2 § 3 mom. lagen angående köttbesiktning och slakthus skola i samhälle med köttbesiktningstvång genom samhällets försorg och på dess bekostnad finnas anställt nödigt antal besiktningsveterinärer och vara vidtagna de övriga åtgärder, som erfordras för att köttbesiktning inom samhället må kunna äga rum utan större vare sig tidsutdräkt eller annan olägenhet. Kungl. Maj:t äger dock att, där den fö*samhället erforderliga besiktningen finnes kunna utan olägenhet verkställas inom annat eller andra samhällen eller i kontrollslakteri, medgiva befrielse från skyldighet, som här avses. Vad sålunda föreskrivits i fråga om samhälle gäller jämväl beträffande kommuner. 1 det sakkunnigförslag, som legat till grund för ifrågavarande lagstiftning, har härom anförts bland annat följande. Vore ett samhälles anordningar för köttbesiktning sådana, att de utan vidare medgåve besiktning jämväl för ett annat, torde det uteslutande vara till förmån för samhället att få denna senare besiktning sig anförtrodd. Kunde däremot ett samhälle ej utan fara för ökade kostnader utföra besiktning jämväl för tillgodoseende av annat samhälles behov, syntes det bliva nödvändigt, att samhällena träffade överenskommelse angående kostnadernas fördelning sinsemellan. Uttrycklig bestämmelse härutinnan syntes dock ej behöva intagas i lagen, liksom det ej heller syntes lämpligt med en ovillkorlig föreskrift, att, på sätt ifrågasatts, samhällena skulle handhava den gemensamma köttbesiktningen i den ordning, som stadgades i lagen om kommunalförbund. Sakkunniga förutsatte emellertid, att ett samhälle ej under hänvisning till köttbesiktningen inom ett annat samhälle fritoges från skyldighet att hava egna besiktningsanordningar, med mindre det senare samhället först hörts i ärendet. För att säkra ett förutsättningslöst bedömande och en enhetlig lagtillämpning syntes det böra ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra frågor av förevarande slag. Likvärdigt därmed, att den för samhället eller kommunen erforderliga köttbesiktningen kunde verkställas inom annat samhälle eller annan kommun, borde anses den omständigheten, att besiktningen kunde äga rum vid någon under offentlig kontroll ställd enskild slakteriinrättning. Mcdicinalstyrelseutredningen. Är 1940 avgjorde — såsom den inom medicinalstyrelseutredningen upprättade statistiken utvisar — Kungl. Maj:t 63 ärenden av ifrågavarande art. Under senare år hava desamma avsevärt nedgått i antal och uppgingo sålunda år 1943 till närmare ett 20-tal. Enligt vad utredningen inhämtat infordras alltid medicinalstyrelsens ut-

97 låtande i dessa ärenden och det lärer endast sällan hava inträffat, att Kungl. Maj:t vid deras avgörande intagit en annan ståndpunkt än styrelsen. En bestämd praxis synes hava utvecklat sig vid bedömandet av ifrågavarande ärenden. Med hänsyn härtill torde ur de i ovannämnda sakkunnigförslag angivna synpunkterna några betänkligheter icke behöva möta mot en överflyttning av beslutanderätten till medicinalstyrelsen (veterinärstyrelsen). Icke heller ur djurägarnas synpunkt torde några befogade erinringar kunna framställas mot en sådan anordning. Utredningen förutsätter, att vid en delegering av beslutanderätten i nu berörda ärenden den, som icke åtnöjes med medicinalstyrelsens beslut, skall äga att hos Kungl. Maj:t anföra besvär i vanlig ordning. Utredningen får alltså föreslå, att 2 § 3 mom. lagen angående köttbesiktning och slakthus ändras i enlighet med vad sålunda angivits.

4. Införsel till riket av vissa djur m. m. Gällande bestämmelser. Allmänna bestämmelser angående villkor för införsel till riket av djur och vissa varuslag ha meddelats i kungl. kungörelsen den 9 december 1898 angående vad iakttagas bör till förekommande av smittsamma husdjurssjukdomars införande i riket. I anslutning härtill ha såväl Kungl. Maj:t som medicinalstyrelsen utfärdat en mängd föreskrifter angående införsel av skilda djur och djurslag samt av vissa varor i olika fall. Enligt dessa föreskrifter må införsel, varom här är fråga, som regel icke äga rum utan tillstånd av medicinalstyrelsen eller i vissa fall av Kungl. Maj: t. Enligt gällande bestämmelser erfordras sålunda dispens av Kungl. Maj:t för införande till riket av nötkreatur, får, getter och andra idisslande djur samt svin från land, som helt eller delvis är förklarat smittat av vissa sjukdomar, i en del fall dock endast för införsel landvägen. I viss mån analoga bestämmelser hava tidigare gällt med avseende å införsel av hästar. Genom kungl. kungörelse den 30 december 1936 med vissa bestämmelser angående införsel av hästar föreskrevs emellertid att, utan tillstånd av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t förordnat, till riket icke finge införas andra hästar än fullåriga valacker av arbetshästtyp, som i höjd över manken höllo visst mått. Den i viss mån okontrollerade införsel av valacker, som sålunda medgavs, befanns likväl ur olika synpunkter olämplig. På grund härav ändrades — efter framställning av lantbruksstyrelsen — genom kungl. kungörelse den 31 maj 1940 ifrågavarande bestämmelser på sådant sätt, att numera inga hästar må införas till riket utan tillstånd av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t bemyndigar att därtill lämna tillstånd. Något dylikt bemyndigande har hittills icke givits. I fråga om hundar gäller att införsel av nämnda djur från rabiessmittat 7—518473

98 land icke må äga rum, såvida icke Kungl. Maj:t dispensvis medgiver dylik införsel. Vidare må anmärkas, att — efter framställning från Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund — Kungl. Maj:t genom en kungörelse den 4 oktober 1940 meddelat importförbud tills vidare å räv och mink, varvid statens handelskommission erhållit befogenhet att bevilja importlicens, när särskilda skäl därtill äro. Slutligen kan nämnas, att genom kungl. kungörelse den 3 mars 1916 all införsel till riket av bisamråttor i levande tillstånd tills vidare förbjudits främst med hänsyn till den skadegörelse, som ofta vållas av dessa djur. Till förekommande av smittsamma sjukdomars införande i riket har — förutom beträffande levande djur — meddelats särskilda bestämmelser angående införsel till riket av vissa varor av animaliskt ursprung ävensom åtskilliga andra varor. Ehuru beslutanderätten i hithörande ärenden numera som regel tillkommer medicinalstyrelsen, erfordras enligt gällande föreskrifter i undantagsfall Kungl. Maj:ts tillstånd för dylik import.

Medicinalstyrelseutredningen. Då det jämlikt gällande bestämmelser ankommer å Kungl. Maj:t att besluta i ärenden rörande införsel av levande djur, brukar medicinalstyrelsens utlåtande infordras. Skulle styrelsen därvid finna, att till förebyggande av smittsamma husdjurssjukdomar i riket införsel icke bör ifrågakomma, beviljas — enligt vad utredningen inhämtat — i regel icke tillstånd därtill. Nu avsedda ärenden äro emellertid icke alltid att bedöma uteslutande ur de synpunkter medicinalstyrelsen äger företräda. Jämväl avelsintressen eller andra lantbruksekonomiska intressen göra sig här i viss utsträckning gällande och kunna understundom motivera ett importförbud, även om hinder mot införsel icke möter ur smittskyddssynpunkt. Detta är fallet beträffande import av hästar, räv och mink samt bisamråtta. I sådana fall h a r medicinalstyrelseutredningen icke heller funnit anledning påkalla någon ändring av gällande bestämmelser med avseende å handläggningen av ifrågavarande ärenden. I de införselärenden åter, som äro att bedöma allenast ur smittskyddssynpunkt, torde beslutanderätten enligt utredningens mening lämpligen kunna utan inskränkning läggas i medicinalstyrelsens (veterinärstyrelsens) hand. Den omständigheten, att införsel avser djur från smittat land, synes sålunda icke behöva föranleda att ett ärende prövas av Kungl. Maj:t, därest införsel eljest — under iakttagande av därför stadgade villkor — är medgiven utan särskilt tillstånd, såsom i fråga om införsel av idisslande djur och svin. Erinras må att Kungl. Maj:t under årens lopp också i stor utsträckning överlämnat åt medicinalstyrelsen att fatta beslut i liknande fall. Utredningen får sålunda föreslå, att gällande införselbestämmelser ändras i enlighet med vad här anförts.

99 Vad nu sagts gäller i tillämpliga delar även beträffande införsel av vissa varor. Utredningen vill i detta sammanhang icke underlåta att framhålla, att hithörande bestämmelser äro synnerligen svåröverskådliga och snarast böra göras till föremål för en allmän översyn.

Kap. 7. Decentralisering av vissa ärenden från medicinalstyrelsen till lokala organ in. m. Såsom ett led i sitt utredningsarbete har medicinalstyrelseutredningen ansett sig böra undersöka, huruvida och i vad mån beslutanderätten i vissa ärenden, vilka nu slutligen handläggas hos medicinalstyrelsen, lämpligen skulle kunna decentraliseras till lokala myndigheter. Samtidigt har utredningen funnit sig böra undersöka, huruvida eljest en förenkling av den centrala medicinalförvaltningen skulle kunna åvägabringas. För nämnda spörsmåls förberedande har medicinalstyrelseutredningen hållit överläggningar med, bland andra, förste provinsialläkarna R. Hallgren och C. A. Yllner, vilka därefter i en till utredningen ingiven p r o m e m o r i a sammanfattat sina synpunkter på frågan, huvudsakligen avseende en decentralisering av vissa arbetsuppgifter inom hälsovården och den öppna sjukvården till länsstyrelserna och förste provinsialläkarna. I syfte att erhålla ett i möjligaste mån fullständigt underlag för bedömandet av nu berörda spörsmål har medicinalstyrelseutredningen i cirkulärskrivelse den 16 juni 1943 till förste provinsialläkarna i samtliga län, med bifogande av den förut omförmälda promemorian, anhållit, att dessa varför sig ville skriftligen delgiva utredningen sina erfarenheter och synpunkter i förevarande avseende. Cirkulärskrivelser av motsvarande innebörd hava tillställts dels direktionerna vid statens sinnessjukhus, dels ock samtliga länsveterinärer för att utröna decentraliserings- och förenklingsmöjligheterna inom sinnessjukvården respektive veterinärväsendet. Då landstingens hälso- och sjukvårdsverksamhet så sent som år 1939 genom särskilda sakkunniga (SOU 1939: 23) underkastats en översyn ur bland annat de synpunkter, varom här är fråga, har denna verksamhet i detta sammanhang lämnats åsido. Efter hemställan av utredningen har medicinalstyrelsen i särskilda skri velser avgivit yttranden i anledning av de förslag och synpunkter, som framförts av vederbörande lokala myndigheter. Vid den behandling av förevarande spörsmål, som sålunda förekommit, har ändring av gällande ordning huvudsakligen ifrågasatts beträffande de grupper av ärenden, som i det följande angivas. Därvid ha i några fall önskemål framförts om centralisering av ärenden, som nu handläggas av lokala organ.

too A. Ärenden rörande hälso- och kroppssjukvården. 1. Vissa rapporter och årsberättelser. Nuvarande ordning. I första hand har ifrågasatts en decentraliserad handläggning av vissa rapporter och årsberättelser, avseende dels rapporter, som omförmäles i 2 § epidemilagen, dels rapporter över verkställd skyddskoppsympning, dels årsberättelser från hälsovårdsnämnderna i städer, köpingar och municipalsamhällen, dels ock rapporter över provinsialläkarnas tjänsteresor enligt 26 § 6 mom. allmänna läkarinstruktionen. Innebörden av gällande bestämmelser härutinnan är i huvudsak följande. I 2 § e p i d e m i l a g e n stadgas bland annat, att provinsialläkare eller extra provinsialläkare, som mottagit vederbörlig anmälan eller annorledes erhållit kännedom om, att pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber, paratyfus, scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnfeber eller rödsot utbrutit eller antages hava utbrutit inom hans distrikt, skall, där så prövas vara av behovet påkallat samt annan läkare ej redan med anledning av sjukdomens utbrott besökt platsen och meddelat nödiga föreskrifter, på tjänstens vägnar ditresa. över dylik tjänsteresa har tjänsteläkaren att avgiva till medicinalstyrelsen ställd rapport i enlighet med av styrelsen genom cirkulär den 8 december 1919 (M. F. 299) fastställt formulär. Rapporten skall innehålla uppgift om vilka ställen som besökts, sjukdomens namn, antal sjukdomsfall med däri inräknade dödsfall i varje hushåll, antal dödsfall, sjukdomens beskaffenhet med angivande av huruvida densamma är att anse såsom svårartad, medelsvår eller lindrig och övriga särskilt anmärkningsvärda omständigheter, orsaken till sjukdomens uppträdande samt anbefallda eller redan vidtagna åtgärder till förhindrande av sjukdomens spridning med hänsyn till dels de sjukas isolering och vård, dels personer i deras närmare omgivning, dels vatten, livsmedelshantering och annan verksamhet, dels ock bostads- och andra lägenheter. I särskild bilaga, betecknad bilaga D, lämnas uppgift om de insjuknades (dödes) namn, ålder och bostad samt dagen för insjuknandet. Vid rapporten skall därjämte fogas reseräkning. Jämlikt i ämnet gällande bestämmelser (kungl. kungörelsen den 22/6 1928 angående granskning av rapporter och räkningar m. m. i anledning av vissa av läkare och veterinärer verkställda förrättningar) skola rapporter över ifrågavarande tjänsteresor jämte övriga till insändande i samband därmed föreskrivna handlingar ofördröjligen ingivas till förste provinsialläkaren, vilken har att granska desamma i avseende å behörigheten av förrättningarna och dessas rikliga verkställande (läkarteknisk granskning). Förste provinsialläkaren översänder därefter skyndsamt inkommen rapport och reseräkning till länsstyrelsen, men behåller bilaga D som underlag för sin årsberättelse till medicinalstyrelsen. Länsstyrelsen har att granska sålunda insända räkningar med hänsyn till läkarens behörighet att företaga förrättningen samt riktigheten av därför debiterade rese- och traktamentsbelopp m. m. (kameral granskning). Efter verkställd granskning utbetalar länsstyrelsen från vederbörligt anslag till läkaren honom tillkommande belopp samt insänder — efter tagen del av densamma — läkarens rapport snarast möjligt till medicinalstyrelsen. I medicinalstyrelsen granskas inkomna rapporter å hälsovårdsbyrån samt arkiveras hos styrelsen. Jämlikt föreskrift i 6 § i Kungl. Maj:ts instruktion den 24 november 1916 för de i lagen om s k y d d s k o p p y m p n i n g avsedda ympare och besiktningsförrättare

101 ankommer det å vederbörande ympare att över å ympnings- och besiktningsmöte eller eljest på föranstaltande av hälsovårdsmyndighet verkställd ympning och besiktning till vederbörande tjänsteläkare insända till medicinalstyrelsen ställd rapport avfattad i enlighet med av styrelsen fastställt formulär ävensom ersättningsräkning jämte vissa andra handlingar. I anslutning härtill har medicinalstyrelsen genom kungörelsen den 29 januari 1917 (M. F. 7) fastställt tvenne formulär för ändamålet, av vilka det ena är avsett för städer, köpingar och municipalsamhällen med egna tjänsteläkare och det andra för riket i övrigt. Rapport skall innehålla uppgift om under ifrågakommande tidrymd verkställt antal ympningar och besiktningar, antal fall då ympning slagit an och antal fall då så icke skett samt vissa övriga uppgifter. Rapport insändes i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping till vederbörande stadsläkare samt beträffande riket i övrigt till vederbörande förste provinsialläkare; och tillkommer det dessa tjänsteläkare att efter granskning av rapportens och räkningens uppgifter rörande antal ympade och besiktigade snarast möjligt till ymparen återsända de ympningsjournaler, som jämväl skola bifogas rapporten. I övrigt sker granskning av inkomna rapporter och utbetalning av ersättning i huvudsak i den ordning, som förut angivits beträffande rapporter över tjänsteresor jämlikt 2 § epidemilagen. Beträffande förrättning, som verkställes i Stockholm, skola dock räkningar och övriga handlingar insändas direkt till medicinalstyrelsen, som har att efter granskning av räkningarna från vederbörligt anslag utbetala godkända belopp. Hälsovårdsnämnd för stad eller annat samhälle, som utgör särskilt hälsovårdsområde, skall enligt i 6 § h ä l s o v å r d s s t a d g a n meddelade föreskrifter årligen till förste provinsialläkaren i överensstämmelse med av medicinalstyrelsen fastställt formulär avlämna en till styrelsen ställd berättelse om allmänna hälsotillståndet under nästföregående år och vad i avseende därå och å den allmänna sjukvården blivit under samma tid åtgjort. Jämlikt 16 § 1 mom. allmänna läkarinstruktionen skola de från nu berörda hälsovårdsnämnder inkomna årsberättelserna fogas vid den berättelse, som förste provinsialläkaren varje år har att avgiva till medicinalstyrelsen om sin verksamhet under det förflutna året. Förste provinsialläkarens årsberättelse avfattas enligt fastställt formulär och bör enligt av medicinalstyrelsen meddelade direktiv (cirkulär den 16 december 1891) omfatta — förutom förste provinsialläkarens egen verksamhet i länet — ett sammandrag av ifrågavarande hälsovårdsnämnders årsberättelser ävensom av de årsberättelser, som det enligt allmänna läkarinstruktionen åligger vederbörande tjänsteläkare att översända till förste provinsialläkaren. För Stockholm eller stad, varest finnes stadsläkare, som är likställd med förste provinsialläkare, skall hälsovårdsnämndens berättelse avgivas direkt till medicinalstyrelsen. Jämlikt 26 § 6 mom. a l l m ä n n a l ä k a r i n s t r u k t i o n e n skall provinsialläkare vart tredje år till förste provinsialläkaren ingiva till länsstyrelsen ställt förslag till plan för resor till sådana delar av sitt distrikt, där han under de senaste tre åren icke varit i tillfälle att göra iakttagelser rörande de allmänna hälso- och sjukvårdsförhållandena Sedan länsstyrelsen fastställt plan för de resor, som anses erforderliga, har provinsialläkaren att vid lämplig tidpunkt verkställa dessa. Till medicinalstyrelsen ställd rapport över vad vid dylika resor förekommit jämte reseräkning skola av provinsialläkaren insändas till förste provinsialläkaren, som vidarebefordrar handlingarna till länsstyrelsen. Länsstyrelsen översänder därefter rapporten till medicinalstyrelsen. Promemorian. I f ö r e n ä m n d a p r o m e m o r i a (s. 99) h a r e r i n r a t s o m att de i 2 § e p i d e m i l a g e n o m f ö r m ä l d a r a p p o r t e r n a r e d o g j o r d e m e r eller m i n d r e de-

taljerat för de praktiska åtgärder, som av tjänsteläkaren vidtagits med anledning av inträffat fall av smittosam sjukdom, på vilken epidemilagen ägde till lämpning. Dessa uppgifter hade från medicinalstyrelsens synpunkt endast relativt obetydligt intresse, då de däremot kunde vara av stort värde för länsmyndigheterna, framförallt för förste provinsialläkaren, som hade det direkta ansvaret för ledningen av bekämpandet av smittosjukdomar inom länet. Med hänsyn härtill vore det en fördel, att rapporterna om dessa resor stannade hos förste provinsialläkaren för att hos honom vara tillgängliga. Vid en sådan anordning skulle även behovet av D-bilagan bortfalla. Med räkningarna borde lämpligen förfaras på samma sätt som hittills. I samband med förste provinsialläkarnas årsberättelser skulle såsom intill detta år varit fallet i särskild bilaga redogöras för omfattningen utav tjänstereseverksamheten. Med samma motivering, som anförts beträffande rapporterna över tjänsteresor jämlikt epidemilagen, borde även rapporter över skyddskoppympning stanna hos förste provinsialläkaren, som hade att redovisa skyddskoppympningsverksamheten i sin årsberättelse. Då det ålåge förste provinsialläkare att i sin årsberättelse till medicinalstyrelsen verkställa sammandrag av till honom inkomna årsberättelser från hälsovårdsnämnderna i städer, köpingar och municipalsamhällen, vore det onödigt att översända dessa till medicinalstyrelsen. Det kunde däremot vara av ett visst värde för förste provinsialläkaren och länsstyrelsen att hava hälsovårdsnämndernas berättelser tillgängliga inom hälsovårdsområdet. Yttranden. Det i promemorian framförda förslaget med avseende å r a p p o r t e r n a ö v e r t j ä n s t e r e s o r e n l i g t e p i d e m i l a g e n har i flertalet av de från förste provinsialläkarna inkomna yttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I en del yttranden har emellertid ett genomförande av förslaget endast ansetts möjligt, under förutsättning att lämpliga arkivlokaler ställdes till förfogande. Härjämte ha från några håll betänkligheter anförts mot slopande av den s. k. D-bilagan. Endast i ett fall har förslaget helt avstyrkts. Av yttrandena må här återgivas följande. Förste provinsialläkaren i Kronobergs län har påpekat, att D-bilagan i ett stort antal fall senare infordrades av statens bakteriologiska laboratorium för att bearbetas vid där pågående sammanställningar och undersökningar samt att, om denna bilaga bortfölle, man i stället skulle nödgas insända rapporten. Bilagan borde därför bibehållas. Arkivering av rapporterna borde ske hos länsstyrelsen, enär förste provinsialläkarens arkiv redan nu krävde stort utrymme och vore svårt att härbärgera i privatbostad utan risk för eldfara och andra skador. Viss minimitid för arkiveringen borde därjämte stadgas för att ej dessa handlingar skulle vålla onödig belastning, detta oavsett var de skulle förvaras. Förste provinsialläkaren i Skaraborgs län har framhållit, att D-bilagan i regel upptoge vissa fakta av epidemiologiskt värde, vilka ej intages i rappor-

108 ten. Bilagan i fråga borde därför under alla förhållanden bibehållas. Samma uppfattning hävdas av förste provinsialläkarna i Gotlands, Östergötlands, Hallands och Värmlands län. Förste provinsialläkarna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands samt Jämtlands län hava ej haft något att erinra emot förslaget, under förutsättning att lämpliga arkivlokaler ställdes till förfogande, förslagsvis hos länsstyrelsen eller på annat ställe, t. ex. landsarkivet, där arkivet i fråga kunde erhålla lämplig vård samt vid behov vara lätt tillgängligt. Förste provinsialläkaren i Gävleborgs län anser, att förste provinsialläkarna ha tillräcklig ledning av den nuvarande D-bilagan samt att behållande av rapporterna skulle onödigt belasta arkivet. Rapporterna kunde eventuellt återgå till provinsialläkarna efter godkännande. Slutligen har förste provinsialläkaren i Södermanlands län uttalat, att rapporterna över ifrågavarande tjänsteresor fortfarande borde slutbehandlas av medicinalstyrelsen, enär dessa rapporter vore av synnerligen stor vikt och styrelsens granskning av desamma därför vore värdefull. Jämväl det i promemorian framförda förslaget, att till förste provinsialläkare insända r a p p o r t e r ö v e r s k y d d s k o p p y m p n i n g skulle kvarstanna hos dem, har i flertalet yttranden lämnats utan erinran. Förste provinsialläkarna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Jämtlands län hava därvid i fråga om arkiveringen hänvisat till vad därom av dem anförts rörande rapporter över epidemiresor. Mot ett bifall till förslaget i denna del har förste provinsialläkaren i Kronobergs län anfört, att den inom medicinalstyrelsen skeende övervakningen av skyddskoppympningen gjorde det angeläget att rapporterna liksom hittills insändes till styrelsen. Förste provinsialläkaren i Gävleborgs län har avstyrkt förslaget under framhållande av alt det ej kunde vara någon mening med att förste provin sialläkama behölle rapporterna, då med provinsialläkarnas årsberättelser redovisning över desamma erhölles. Förslaget angående h ä l s o v å r d s n ä m n d e r n a s årsberättels e r har i samtliga av förste provinsialläkarna avgivna yttranden i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran, därvid likväl i ett flertal yttranden framhållits, att ett genomförande av förslaget krävde ökade arkiveringsmöjligheter. Förste provinsialläkaren i Jämtlands län har särskilt betonat, att, om hälsovårdsnämndernas årsberättelser finge stanna hos förste provinsialläkarna, dessa skulle sättas i bättre tillfälle att år från år följa hälovårdsnämndernas verksamhet och hygienens utveckling. Därjämte skulle uppgörandet av planen för förste provinsialläkarens årligen återkommande sanitära inspektioner kunna underlättas. Liknande synpunkter hava framhållits av förste provinsialläkarna i Kristianstads och Malmöhus län. I anslutning härtill må anmärkas, att förste provinsialläkaren i Hallands

104 län såsom sin mening uttalat, att jämväl provinsialläkarnas r a p p o r t e r ö v e r t j ä n s t e r e s o r j ä m l i k t 26 § 6 m o m . a l l m ä n n a l ä k a r i n s t r u k t i o n e n saklöst skulle kunna stanna hos förste provinsialläkaren ävensom att vad i promemorian föreslagits rörande förfaringssättet med hälsovårdsnämndernas årsberättelser borde gälla även provinsial- m. fl. tjänsteläkares årsberättelser. En grundlig revision av medicinalstyrelsens cirkulär den 16 december 1891 med direktiv för årsberättelsens uppställning vore vidare påkallad. Medicinalstyrelsen

har i sitt yttrande anfört i huvudsak följande.

Förslaget att tjänsteläkarnas rapporter över tjänsteresor enligt epidemilagen samt över skyddskoppympning skulle arkiveras av förste provinsialläkarna och sålunda icke längre insändas till styrelsen kunde av styrelsen biträdas. De uppgifter, som lämnades i dessa rapporter, hade i regel endast sekundärt intresse och komme, såvitt gäller skyddskoppympning, i statistisk form styrelsen tillhanda i förste provinsialläkarnas årsrapporter. Styrelsen ansåge likaledes, i överensstämmelse med förslag av förste provinsialläkaren i Hallands län, att styrelsen utan olägenhet kunde undvara provinsialläkarnas rapporter över tjänsteresor jämlikt 26 § 6 mom. allmänna läkarinstruktionen. Styrelsen delade även uppfattningen, att styrelsen utan olägenhet kunde undvara jämväl årsberättelser från hälsovårdsnämnder i städer, köpingar och municipalsamhällen, enär sammandrag av dessa berättelser infördes i förste provinsialläkarens årsberättelse. |? Ifrågavarande spörsmål hade emellertid samband med ett problem, som syntes svårlöst, nämligen arkiveringen av förste provinsialläkarnas handlingar. Skulle ovannämnda rapporter och årsberättelser stanna hos förste provinsialläkaren, måste särskilda åtgärder vidtagas. Nuvarande förvaring hos förste provinsialläkarna i tamburer, på vindar m. m. kunde icke anses tillfredsställande. Redan nuvarande förhållanden gjorde emellertid en sådan reglering behövlig, varför styrelsens påpekande icke behövde vara av avgörande betydelse för frågan om decentraliseringen. Medicinalstyrelseutredningen. Den föregående redogörelsen utvisar, att vederbörande tjänsteläkare i olika författningar i stor utsträckning ålagts att avgiva eller vidarebefordra till medicinalstyrelsen ställda rapporter över sin verksamhet i skilda hänseenden eller över den allmänna hälso- och sjukvården inom sitt verksamhetsområde. Härigenom beredes medicinalstyrelsen tillfälle — förutom att kontrollera vederbörande läkares sätt att fullgöra sina åligganden — att följa företeelserna och utvecklingen inom den allmänna hälso- och sjukvården i riket. Frågan om lämpligheten av en begränsning av den omfattande rapporteringsskyldighet, som sålunda föreskrivits, blir därför principiellt beroende på, huruvida och i vad mån åtgärder i sådan riktning kunna genomföras utan att medicinalstyrelsens möjligheter beträffande tillsyn och överblick åsidosättas. Ur ovan angiven synpunkt torde enligt utredningens uppfattning betänkligheter icke behöva möta mot förslaget att tjänsteläkares r a p p o r t e r ö v e r t j ä n s t e r e s o r e n l i g t e p i d e m i l a g e n skola kvarstanna hos förste provinsialläkarna. Dessa rapporter äro — såsom i promemorian

105 framhållits — av stort värde för länsstyrelsen och förste provinsialläkaren vid bekämpandet av smittsamma sjukdomar inom länet men kunna icke sägas hava något avsevärt intresse för medicinalstyrelsen. I detta sammanhang må erinras om föreskriften i 10 § 3 mom. allmänna läkarinstruktionen, enligt vilken det åligger förste provinsialläkaren att i början och mitten av varje månad upprätta och till medicinalstyrelsen insända sammandrag enligt av styrelsen fastställt formulär av de till honom från vederbörande läkare inkomna uppgifter om fall av sjukdom, vara epidemilagen äger tillämpning. Beträffande förekomsten av en del sjukdomar skall förste provinsialläkaren dessutom lämna styrelsen särskild underrättelse, i vissa fall genom statstelegram. I särskild bilaga till förste provinsialläkarens årsberättelse redogöres därjämte för omfattningen av tjänstereseverksamheten. Härigenom torde vara i tillräcklig grad sörjt för att styrelsen hålles a jour med förhållandena på epidemivårdens område. För statens bakteriologiska laboratoriums vidkommande kan tillgång till tjänsteläkarnas rapporter över jämlikt epidemilagen verkställda tjänsteresor stundom vara av vikt vid de bearbetningar och sammanställningar med avseende å de epidemiska sjukdomarna, som där verkställas. Dessa rapporter tillställas för närvarande icke laboratoriet av medicinalstyrelsen annat än efter därom gjord framställning, varvid som regel den s. k. D-bilagan av styrelsen infordras från vederbörande förste provinsialläkare för vidarebefordran till laboratoriet. Att såsom föreslagits låta ifrågavarande rapporter stanna hos förste provinsialläkarna lärer under sådana omständigheter icke från laboratoriets synpunkt medföra några olägenheter i förhållande till gällande ordning, enär medicinalstyrelsen i förekommande fall kan för laboratoriets räkning infordra rapporterna i likhet med vad som nu sker beträffande D-bilagan. I promemorian har uttalats, att om ifrågavarande rapporter stannade hos förste provinsialläkarna, behovet av nämnda bilaga skulle bortfalla. I bilagan upptagas emellertid fakta av epidemiologiskt värde, som ej finnas angivna i rapporten. Att statens bakteriologiska laboratorium i en del fall kan hava intresse av dessa uppgifter har redan berörts. Uppgifterna äro dessutom av vikt för förste provinsialläkarna vid sjukdomsbekämpandet och i viss utsträckning inflyta de även i deras årsberättelser. De uppgifter, varom här är fråga, kunna visserligen även inhämtas från den konceptbok, som det åligger vederbörande tjänsteläkare att föra, men av praktiska skäl torde det vara lämpligt, att de redovisas i samband med ifrågavarande epidemirapporter. Ett bibehållande av rapporterna hos förste provinsialläkarna medför sålunda i och för sig icke, att D-bilagan blir överflödig. Skulle framdeles en retrospektiv sjuklighetsstatistik upprättas, skulle tvärtom D-bilagans uppgifter bli av stort värde. De torde därför böra tillsvidare bibehållas. Vid ett genomförande av ovanberörda förslag synes det emellertid vara ändamåls-

106 enligt, att de i bilagan lämnade uppgifterna intagas i själva rapporten, varigenom behovet av en särskild bilaga bortfaller. I enlighet med vad sålunda anförts får medicinalstyrelseutredningen föreslå, att rapporter av provinsial- och extra provinsialläkare över enligt 2 § epidemilagen verkställda tjänsteresor, som skola insändas till förste provinsialläkaren för granskning, förvaras av denne i stället för att vidarebefordras till medicinalstyrelsen samt alt den s. k. bilaga D slopas, därvid de däri nu intagna uppgifterna införas i rapporten. Det i promemorian framförda förslaget, att r a p p o r t e r ö v e r s k y d d s k o p p y m p n i n g från förste provinsialläkare och med dem likställda tjänsteläkare likaledes skola kvarstanna hos nämnda läkare, har som nämnts vunnit anslutning i nästan samtliga avgivna yttranden. Medicinalstyrelsens övervakning av skyddskoppympningsverksamheten torde enligt utredningens mening icke behöva äventyras genom en ändring av bestämmelserna härutinnan, då denna verksamhet redovisas i vederbörande tjänsteläkares årsberättelser till medicinalstyrelsen. Skulle emellertid de uppgifter härom, som för närvarande inflyta i årsberättelserna, befinnas icke lämna tillräckligt material för en effektiv kontroll frän medicinalstyrelsens sida, synes kravet härpå kunna tillgodoses genom att årsberättelserna i förevarande avseende göras mera omfattande. Utredningen finner sig sålunda böra förorda ett genomförande av vad i promemorian i denna del föreslagits. I promemorian har vidare föreslagits, att de å r s b e r ä t t e l s e r f r å n h ä l s o v å r d s n ä m n d e r i städer, k ö p i n g a r och municip a l s a m h ä l l e n , som skola insändas till förste provinsialläkaren i länet och bifogas dennes årsberättelse, jämväl skulle kvarstanna hos honom. Då förste provinsialläkarnas årsberättelser skola innehålla ett sammandrag avnämnda hälsovårdsnämnders berättelser, lärer enligt medicinalstyrelseutredningens uppfattning medicinalstyrelsen redan därigenom erhålla tillräcklig information om deras verksamhet. Ä andra sidan torde det — såsom i promemorian och vissa yttranden framhållits — vara av värde för förste provinsialläkarna och länsstyrelserna att äga tillgång till ifrågavarande berättelser. Med hänsyn härtill anser sig medicinalstyrelseutredningen i likhet med de hörda myndigheterna böra förorda, att en ändring av gällande bestämmelser vidtages på sätt i promemorian föreslagits. Slutligen har i ett par yttranden föreslagits, att r a p p o r t e r ö v e r j ä m l i k t 26 § 6 m o m . a l l m ä n n a läkarinstruktionen v e r k s t ä l l d a t j ä n s t e r e s o r av provinsial- och extra provinsialläkare i och för tillsyn av de allmänna hälso- och sjukvårdsförhållandena inom distriktet skola kvarstanna hos förste provinsialläkarna. Då medicinalstyrelsen torde erhålla tillräcklig upplysning om därvid gjorda iakttagelser av förste provinsialläkarnas årsberättelser, framstår enligt utredningens mening

107 en ändring av läkarinstruktionen i nu angiven riktning såsom lämplig. Däremot torde provinsialläkarnas och därmed likställda tjänsteläkares årsberättelse alltjämt böra vidarebefordras till medicinalstyrelsen. 1 åtskilliga yttranden har uttalats, att en förutsättning för ett genomförande av nu berörda förslag vore att lämpliga a r k i v l o k a l e r ställdes till vederbörande tjänsteläkares förfogande, varvid erinrats om de otillfredsställande förhållanden, som för närvarande rådde i detta hänseende. Tjänsteläkarnas arkivhandlingar förvaras för närvarande hos vederbörande läkare i enlighet med i allmänna läkarinstruktionen meddelade bestämmelser samt av medicinalstyrelsen i anslutning därtill utfärdade föreskrifter. Någon central arkivering av dessa handlingar förekommer icke. Detta har haft till följd, att ifrågavarande arkivalier ofta -— i brist på annat utrymme — förvaras i tamburer, på vindar och inom andra för ändamålet mindre lämpliga lokaler. Icke heller synes arkiveringen ske efter gängse arkivordningsprinciper, och några föreskrifter i fråga om gallring hava icke meddelats. Frågan om tjänsteläkararkivens vård och förvaring har under de senaste tjugo åren varit föremål för behandling utan att någon tillfredsställande lösning därav kunnat ernås. Medicinalstyrelsen har uttalat sig för att en central arkivdepå borde inrättas inom medicinalstyrelsen, under det att riksarkivet funnit en förvaring av arkivalierna hos landsarkiven vara den ur olika synpunkter lämpligaste anordningen. I skrivelse till medicinalstyrelsen den 7 februari 1944 har arkivfrågan ånyo upptagits till behandling avriksarkivet, som därvid uttalat, att det syntes i hög grad önskvärt, att saken bleve föremål för förnyad prövning och bringades till en snar lösning. Mot förslaget att centralisera tjänsteläkararkiven, som nått en betydande omfattning, till en depå inom medicinalstyrelsen kunde enligt riksarkivets mening anföras, förutom de principiella betänkligheterna mot lokala arkivs indragande till en centralmyndighet, dels att medicinalstyrelsen med nuvarande lokalförhållanden icke kunde mottaga en leverans av h ä r if rågakommande storlek, dels att det arkivmässiga ordnandet och förtecknandet liksom gallringen av dessa arkiv krävde medverkan av arkivutbildad personal, som styrelsen icke förfogade över. Den rationellaste lösningen vore därför att indraga tjänsteläkararkiven under arkivstadgan och att dessa enligt fastställda normer levererade sina handlingar till respektive landsarkiv. I enlighet härmed skulle tjänsteläkararkiven vara underkastade inspektion genom landsarkivarierna. Den omständigheten, att tjänsteläkarna i regel saknade fasta statliga ämbetslokaler syntes härvidlag ej utgöra något hinder, då delta gällde om åtskilliga av de institutioner, som redan vore underkastade dylik inspektion. Att tjänsteläkararkiven innehölle handlingar, som fölle under sekretesslagen, utgjorde icke heller något hinder för leverans till landsarkiven, då numera såväl riks- som landsarkiven finge mottaga hand-

108 lingar av sekret natur. Någon förnyad prövning av arkivfrågan från medicinalstyrelsens sida i anledning av riksarkivets nu nämnda framställning har emellertid ännu icke medhunnits. Såsom av det anförda framgår, är det angeläget att en snar lösning avförste provinsialläkarnas arkivfråga åvägabringas. E n sådan lärer även kunna förväntas, sedan frågan nu ånyo framförts av riksarkivet. Även efter en sådan lösning kvarstår emellertid behov av lämpliga arkivutrymmen för tjänsteläkarna för förvaring av handlingar, vilka icke uppnått för gallring eller leverans till landsarkiv föreskriven ålder. Detla torde särskilt gälla för förste provinsialläkarnas vidkommande. Måhända kan nämnda behov tillgodoses, om dessa befattningshavare beredas tjänstelokal hos vederbörande länsstyrelse. Även ur andra synpunkter är en dylik anordning enligt utredningens uppfattning önskvärd. Då utredningen i det föregående förordat vissa åtgärder, innebärande en begränsning av den nuvarande rapporteringsskyldigheten till medicinalstyrelsen, har utredningen förutsatt, att spörsmålet om tjänsteläkarnas arkiv inom en nära framtid erhåller en tillfredsställande lösning. 2. Befrielse från skyddskoppympning. Nuvarande ordning. Jämlikt 2 § lagen om skyddskoppympning skall barn undergå skyddskoppympning senast under det kalenderår, då det fyller sex år. Enligt 5 § 2 mom. nämnda lag skall den undantagas från ympning, som vederbörande ympare finner till följd av sjukdom eller sjukdomsanlag eller allmän svaghet kunna komma att erhålla men av ympning eller beträffande vilken i sådant hänseende företes intyg av tjänsteläkare. Undantagande frän ympning medgives i dylikt fall av vederbörande ympare och skall avse viss tid, högst tre år i sänder. Har barn under en tid av minst tre år varit undantaget från ympning jämlikt nämnda bestämmelse och k a n det av anledning, som där sägs, fortfarande antagas erhålla men av ympningen, må medicinalstyrelsen efter framställning av den, som har ansvaret för barnets befordran till ympning, för framtiden undantaga barnet från ympning enligt 2 §. I 5 § 3 mom. stadgas vidare, att om någon, som är ansvarig för barns befordran till ympning enligt 2 §, säger sig hysa farhåga för att ympningen skall för barnet medföra ohälsa som ej är blott tillfällig, och det med hänsyn till av sökanden förebragta omständigheter måste antagas, att sådan farhåga har sin grund i personlig erfarenhet om något fall av dylik ohälsa, som han haft skälig anledning anse hava inträffat i samband med ympning av barn, må barnet undantagas från ympning enligt sistnämnda paragraf. Den, som av nu nämnd anledning vill hava barn undantaget från ympning, har att därom göra skriftlig ansökning hos medicinalstyrelsen. Finner

109 medicinalstyrelsen sådana skäl icke vara förebragta, att undantagande från ympning må meddelas, skall styrelsen underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Promemorian. I promemorian har uttalats, att befrielse från ymptvång enligt 5 § 2 mom. skyddskoppympningslagen för barn, som under en tid av minst tre år varit undantaget från ympning, borde utan olägenhet kunna meddelas av länsstyrelsen efter förste provinsialläkarens hörande, varvid länsstyrelsens beslut skulle kunna överklagas hos Kungl. Maj:t. Då givetvis medicinalstyrelsens yttrande över sådana klagomål skulle komma att av Kungl. Maj:t inhämtas, behövde tillvaratagandet av samhällsskyddets synpunkter icke bliva lidande av en sådan anordning, men medicinalstyrelsens granskning skulle begränsas till de tvivelaktiga och mera svårbedömda fallen. Beträffande ansökningarna om befrielse från skyddskoppympning enligt 5 § 3 mom. föreslås i promemorian ingen ändring. Yttranden. Mot förslaget till ändring av 5 § 2 mom. lagen om skyddskoppympning hava flertalet förste provinsialläkare icke framställt någon erinran. Förste provinsialläkaren i Kristianstads län har förklarat sig biträda förslaget allenast under förutsättning, att även förste provinsialläkaren, om han skulle anse länsstyrelsens beslut vara oriktigt, beredes möjlighet att få ärendet prövat i högre instans. I två yttranden har förslaget avstyrkts. Förste provinsialläkaren i Jönköpings län har sålunda uttalat, att det nuvarande systemet syntes honom vara synnerligen lämpligt för erhållande av ett enhetligt bedömande för hela riket av hithörande, viktiga frågor. Förste provinsialläkaren i Värmlands län har framhållit, att åtskilliga hithörande ärenden vore uttryck för en ej sällan ensidig, okunnig och oförstående inställning till skyddskoppympningen över huvud taget. Av många skäl vore det angeläget, att dessa ärenden behandlades enhetligt för hela riket. Subjektiv uppfattning av länsmyndighet och dess sakkunnige medicinske rådgivare i fråga om den obligatoriska skyddskoppympningens värde kunde giva anledning till sådana olikheter vid befrielse, att lagens avsikt med riksenhetlig efterlevnad bleve allvarligt åsidosatt. Förste provinsialläkaren i Örebro län slutligen har ställt sig tveksam till förslaget, enär för dispens från skyddskoppympning syntes erforderligt med medicinalstyrelsens auktoritet. Medicinalstyrelsen har i likhet med förslagsställarna ansett, att rätten att meddela befrielse från ymptvång enligt 5 § 2 mom. lagen om skyddskoppympning lämpligen bör överlämnas åt länsstyrelsen efter förste provinsialläkarens hörande. Därjämte har styrelsen ifrågasatt, huruvida icke samma ändring borde vidtagas rörande meddelande av befrielse enligt 5 § 3 mom. samma lag. Erfarenheten bland annat från Danmark talade för vikten av att tjänsteläkare kunde träda i personlig förbindelse med sökanden särskilt vid ansökningar om befrielse enligt sistnämnda lagrum.

no Medicinalstyrelseutredningen. Av det anförda framgår, att de hörda myndigheterna i stort sett äro ense därom, att rätten att meddela befrielse från ymptvång enligt 5 § 2 mom. lagen om skyddskoppympning för bam, som under en tid av minst tre år varit undantaget från ympning, skulle kunna överflyttas från medicinalstyrelsen till vederbörande länsstyrelse efter hörande av förste provinsialläkaren. Även medicinalstyrelseutredningen anser, att en decentralisering av dessa ärenden utan större olägenhet bör kunna äga rum. Enligt medicinalstyrelseutredningens uppfattning skulle emellertid en överflyttning av beslutanderätten till länsstyrelserna i stort sett icke medföra någon förenkling av ärendenas handläggning. Genom en dylik anordning skulle visserligen medicinalstyrelsen befrias från ifrågavarande ärenden, i den mån de icke remissvägen komme under styrelsens bedömande, men i stället skulle andra myndigheter, vilka för närvarande icke taga någon befattning med dessa ärenden, åläggas bestyret därmed. Huruvida befrielse från ympning jämlikt 5 § 2 mom. lagen om skyddskoppympning bör meddelas eller icke är vidare en fråga, vid vars prövning uteslutande medicinska synpunkter göra sig gällande. Med hänsyn härtill och då länsstyrelserna icke själva besitta någon sakkunskap i angivet hänseende, torde det kunna antagas, att länsstyrelserna som regel skulle komina att träffa sitt avgörande i enlighet med förste provinsialläkarens utlåtande i ärendet. Under sådana förhållanden har medicinalstyrelseutredningen kommit till den uppfattningen, att en överflyttning av medicinalstyrelsens beslutanderätt å förste provinsialläkarna erbjuder en mera ändamålsenlig form för decentralisering av ifrågavarande ärenden. Utredningen förutsätter därvid, att om förste provinsialläkaren icke bifaller ansökan om undantagande från ympning, vederbörande skall äga möjlighet att besvärsvägen underställa ärendet medicinalstyrelsens prövning. Härigenom torde den enskildes intresse bliva i erforderlig mån tillgodosett. För att underlätta bevakningen av samhällets skyddsintresse torde i förste provinsialläkarnas årsberättelser böra intagas uppgift om antalet enligt detta lagrum medgivna befrielser. Medicinalstyrelseutredningen får sålunda föreslå, att beslutanderätten i dessa ärenden decentraliseras till förste provinsialläkarna (och med dem jämställda stadsläkare) samt att 5 § 2 mom. lagen om .skyddskoppympning ändras i enlighet härmed. Däremot är utredningen icke beredd att förorda någon ändring med av seende å handläggningen av ärenden angående befrielse från ympningsplikt jämlikt 5 § 3 mom. lagen om skyddskoppympning (den s. k. samvetsklausulen), främst med hänsyn till angelägenheten av en enhetlig tillämpning av detta vanskliga stadgande.

Ill 3. Tillstånd till utförande av cyanvätegasbehandling m. m. Nuvarande ordning. Jämlikt bestämmelserna i kungl. kungörelsen den 26 november 1943 om begagnande av vissa gifter till förgörande av ohyra må gift, som är upptaget i en vid kungörelsen fogad förteckning, allenast efter tillstånd av medicinalstyrelsen yrkesmässigt användas för nämnda ändamål. Såvitt gäller cj^anväte erfordras dylikt tillstånd jämväl, då begagnandet icke sker yrkesmässigt. Avses att använda giftet blott till förgörande av ohyra i växthus, vilka äro belägna på minst fem meters avstånd från bebodd lägenhet och icke stå i förbindelse med sådan lägenhet, ankommer prövningen å statens växtskyddsanstalt. För erhållande av tillstånd skall sökande uppfylla vissa föreskrivna villkor. Till styrkande därav skall vid ansökan fogas sakkunnigintyg och andra handlingar i enlighet med vad i författningen närmare angives. Tillstånd meddelas att gälla tills vidare och kan återkallas, om tillståndsinnehavare visat vårdslöshet eller oskicklighet vid utövande av sin verksamhet eller icke längre uppfyller förutsättningarna för tillståndet. Det åligger tillslåndsinnehavare att omedelbart hos hälsovårdsnämnden och tjänsteläkaren i orten anmäla olycksfall eller tillbud därtill, som inträffat i samband med behandling. Innehavare av tillstånd skall vidare kvartalsvis i enlighet med av tillståndsmyndigheten fastställt formulär till nyssnämnda myndigheter eller, därest tillståndet meddelats av växtskyddsanstalten, till denna anstalt avgiva rapport över sin verksamhet. Tjänsteläkare, som erhållit kännedom om att innehavare av tillstånd vid utövandet av sin verksamhet visat vårdslöshet eller oskicklighet, åligger att ofördröjligen till vederbörande hälsovårdsnämnd anmäla förhållandet. Har hälsovårdsnämnd genom anmälan eller eljest erhållit kännedom om att innehavare av tillstånd visat vårdslöshet eller oskicklighet, skall nämnden efter omständigheterna antingen söka genom erinran vinna rättelse i anmärkta förhållandet eller göra anmälan därom till tillståndsmyndigheten. Tillståndsmyndigheten skall meddela föreskrifter om tillvägagångssättet vid behandling med gift till förgörande av ohyra samt om de åtgärder, som skola vidtagas till förekommande av olycksfall vid sådan behandling. Av statens växtskyddsanstalt meddelade dylika föreskrifter skola vara utarbetade i samråd med medicinalstyrelsen. Ovannämnda kungörelse har trätt i kraft den 1 mars 1944. I anslutning därtill har i allmänna läkarinstruktionen intagits en föreskrift om att det åligger förste provinsialläkare och annan tjänsteläkare att ägna tillsyn åt den verksamhet, som inom länet utövas av personer, som bedriva yrkesmässig verksamhet till förgörande av ohyra. Med ikraftträdandet av ifrågavarande författning hava tidigare bestäm melser i ämnet upphört att gälla. Jämväl enligt dessa bestämmelser, som emellertid endast avsågo cyanväte, krävdes särskilt tillstånd av medicinal-

112 styrelsen respektive statens växtskyddsanstalt för att nämnda gift skulle få användas till förgörande av ohyra. Promemorian jämte yttranden. Enligt förenämnda promemoria bör, utan att säkerheten vid desinsektionerna äventyras, utfärdande av ifrågavarande tillståndsbevis kunna anförtros vederbörande länsstyrelse efter förste provinsialläkarens hörande. Det framhålles, att dessa lokala myndigheter kunna antagas hava lättare alt skapa sig en personlig uppfattning om sökandens lämplighet än vederbörande centrala myndigheter. Samtliga förste provinsialläkare hava lämnat förslaget utan erinran. Medicinalstyrelsen har anfört, att ifrågavarande ärenden i och för sig ej syntes vara av beskaffenhet att behöva handläggas av medicinalstyrelsen. Styrelsens erfarenhet vore emellertid, att dessa ärenden ofta vore av ömtålig beskaffenhet. Det finge ej anses osannolikt, att den föreslagna anordningen skulle leda till en olikartad behandling i närliggande län, vilket särskilt i fråga om desinsektörer med verksamhetsområde i flera län vore olämpligt. Medicinalstyrelseutredningen. Utredningen delar uppfattningen, att dessa ärenden icke äro av sådan art, att det på grund därav kan anses erforderligt, att medicinalstyrelsen (växtskyddsanstalten) handlägger desamma. Såsom i promemorian framhållits torde i vart fall de lokala myndigheterna hava större möjligheter att bilda sig en tillförlitlig uppfattning om vederbörande desinsektörs lämplighet. De olägenheter, som vid en decentralisering kunna tänkas uppkomma därigenom, alt t. ex. en desinsektör med arbetsområde omfattande flera län meddelades tillstånd inom ett län men förvägrades sådant inom ett annat, torde kunna elimineras genom samråd mellan vederbörande länsmyndigheter. I promemorian har föreslagits, att en decentralisering skulle ske på sådant sätt, att beslutanderätten överflyttades till länsstyrelserna. Utredningen hyser för sin del den uppfattningen, alt en decentralisering till förste provinsialläkarna och därmed jämställda stadsläkare är mera ändamålsenlig. Särskilt efter tillkomsten av de nya bestämmelserna, genom vilka det ålagts dessa tjänsteläkare att följa desinsektörernas verksamhet, ler sig en sådan anordning naturlig. Utredningen har därvid icke förbisett, att hithörande ärenden kan vara av stor betydelse för den enskilde. Under förutsättning att vederbörande erhåller rätt att hos medicinalstyrelsen eller — i förekommande fall — hos växtskyddsanstalten anföra besvär över ovannämnda tjänsteläkares beslut, synas emellertid några betänkligheter icke behöva möta mot den anordning, som här ifrågasatts. Utredningen får föreslå, att ifrågavarande bestämmelser ändras i enlighet med vad sålunda angivits. Såvitt gäller förgörande av ohyra i växthus torde kvartalsrapporterna från desinsektörerna alltjämt böra delgivas växtskyddsanstalten.

113 Frågan om vilka gifter, som ma komma till användning, torde alltjämt böra tillkomma medicinalstyrelsen att avgöra. Likaså torde rätten att meddela allmänna föreskrifter rörande tillvägagångssättet vid förgörande av ohyra med gift böra liksom hittills förbehållas medicinalstyrelsen och växtskyddsanstalten. 4. Tjänstledighet och förordnande av vikarie för provinsialläkare i vissa fall. Nuvarande ordning. Enligt gällande bestämmelser ankommer det å medicinalstyrelsen att bevilja provinsialläkare semester och — under högst 180 dagar årligen — annan ledighet. Erfordras vikarie i dylika fall, äger medicinalstyrelsen förordna lämplig person att uppehålla befattningen. I anslutning härtill har medicinalstyrelsen genom cirkulär den 12 december 1927 fastställt formulär till åtagande att bestrida provinsialläkartjänst, varvid styrelsen samtidigt föreskrivit, att det skall åligga provinsialläkare, att, då han avgiver förslag å vikarie, tillse, att åtagandet avfattas i enlighet med formuläret. Tjänstledighetsansökan ävensom — i förekommande fall — vikaries åtagande skall ingivas direkt till medicinalstyrelsen. Yttrande. I sitt yttrande har förste provinsialläkaren i Älvsborgs län framhållit, att sjukdom eller annan omständighet ofta föranledde, att vikarie snabbt måste förordnas. Förste provinsialläkare borde därför medgivas rätt att bevilja tjänstledighet för tjänsteläkare under högst tre dagar ävensom att förordna vikarie, dock ej medicine kandidat, att under tiden bestrida tjänsten. Såsom vikarie torde i dylika fall endast förordnas läkare på platsen eller i angränsande distrikt. Medicinalstyrelseutredningen. Såsom av det förut anförda framgår innebära gällande bestämmelser, att även kortvariga tjänstledigheter och vikariatsförordnanden för provinsialläkare skola avgöras av medicinalstyrelsen. Denna ordning medför, att medicinalstyrelsens beslut understundom, exempelvis då behov av tjänstledighet och vikarie oförmodat uppkommer på grund av sjukdom, icke hinner meddelas, förrän den tid detsamma avser gått till ända. Styrelsens beslut kommer i dessa fall allenast att innebära ett godkännande av de åtgärder, som redan vidtagits av provinsialläkaren med avseende å tjänstens bestridande. En decentralisering i viss utsträckning av medicinalstyrelsens beslutanderätt i dessa ärenden, i analogi med vad som gäller beträffande stadsläkare och vissa andra grupper av tjänsteläkare, synes därför vara önskvärd. De lokala instanser, mellan vilka man vid en dylik decentralisering har att välja, äro länsstyrelsen och förste provinsialläkaren. För en överflyttning av beslutanderätten å länsstyrelserna kunna onekligen vissa skäl an8—518473

1II föras, sa länge dessa myndigheter hava alt utbelala avlöningar till nu berörda befattningshavare. Såsom i det följande närmare utvecklas, har emellertid utredningen ansett sig böra föreslå, att dylika utbetalningar framdeles centraliseras till medicinalstyrelsen. Vid sådant förhållande har utredningen funnit en decentralisering till länsstyrelserna av tjänstledighetsärendena vara mindre lämplig. En godtagbar form för decentralisering synes däremot kunna erhållas genom att — på sätt förste provinsialläkaren i Älvsborgs län föreslagit — tillerkänna förste provinsialläkarna rätt att i begränsad omfattning besluta i här avsedda ärenden. Utredningen har i detta sammanhang uppmärksammat den olikhet, som enligt gällande regler förefinnes mellan å ena sidan provinsialläkarna och å andra sidan distriktsveterinärerna beträffande den ordning, vari ärenden rörande tjänstledighet och vikarier för nämnda befattningshavare handläggas. Under det att dylika ärenden inom veterinärstaten alltid skola passera länsveterinären, som med eget yttrande vidarebefordrar desamma till medicinalst37relsen, gå de inom provinsialläkarstaten direkt från provinsialläkarna till medicinalstyrelsen, och förste provinsialläkaren tager sålunda ingen befattning med ärendena. Enligt utredningens mening tala vägande skäl för att samma ordning, som nu tillämpas för distriktsveterinärernas vidkommande, i princip införes även beträffande provinsialläkarna, enär det enligt gällande instruktion åligger förste provinsialläkare att hava tillsyn över den allmänna hälso- och sjukvården inom länet samt de där anställda läkarnas tjänsteverksamhet. Med den principiella ordning för ärendenas handläggning, som utredningen sålunda funnit önskvärd, torde vara väl förenligt, att i vissa fall låta ett ärende slutligt avgöras av förste provinsialläkaren. De fall, som därvid närmast ifrågakomma. äro kortare tjänstledighet för provinsialläkare på grund av sjukdom och därav föranledda vikariatsförordnanden. Det synes emellertid lämpligt att begränsa förste provinsialläkarens befogenheter till att avse sådana ledigheter för en tid av förslagsvis högst 5 dagar i sänder, dock sammanlagt högst 10 dagar årligen. Vad nu sagts om tjänstledighet på grund av sjukdom synes böra vinna analog tillämpning i fråga om semester. Utredningen har även tagit i övervägande, huruvida det icke skulle kunna överlåtas å förste provinsialläkarna att meddela tjänstledighet av annan anledning än sjukdom. Även i dylika fall kan behov av ledighet inträda oförmodat. Då det emellertid icke synes böra överlämnas åt förste provinsialläkare att pröva frågan, om vilket löneavdrag, som under sådana förhållanden bör göras, har utredningen funnit det lämpligast att dessa ärenden alltjämt avgöras av medicinalstyrelsen. Med avseende å förste provinsialläkares rätt att förordna vikarie torde böra gälla, att denne endast skall äga förordna legitimerad läkare därtill. Såsom vikarie synes i regel böra förordnas tjänsteläkare eller privatpraktiserande läkare inom länet eller angränsande län, vilken med hänsyn till

115 stationeringsort eller boningsort kan anses lämplig. Medicinalstyrelseutredningen vill i detta sammanhang erinra om att provinsialläkare enligt gällande föreskrifter är skyldig att vid behov jämte egen tjänst bestrida provinsialläkartjänst i angränsande distrikt. Innan förordnande i sådant fall meddelas, bör samråd äga rum mellan vederbörande förste provinsialläkare. Utredningen har icke förbisett, att svårigheter ofta kunna möta att finna lämplig vikarie även för kortare tid. Detta synes emellertid icke behöva föranleda till annat än att, om tillgång till sådan vikarie saknas, ärendet på samma sätt som nu får hänskjutas till medicinalstyrelsens avgörande. Därest decentralisering till förste provinsialläkarna genomföres i enlighet med vad i det föregående föreslagits, böra deras beslut kunna besvärsvägen underställas medicinalstyrelsens prövning. Vidare böra förste provinsialläkarna åläggas att underrätta medicinalstyrelsen om sina beslut i ifrågavarande ärenden. Medicinalstyrelsen måste nämligen äga kännedom härom icke blott för sin matrikelföring utan även för utbetalning av ersättning åt provinsialläkarnas vikarier. Enklast torde detta ske genom alt medicinalstyrelsen tillställes avskrift av besluten. Tillika bör det åläggas förste provinsialläkarna att föra en förteckning över det antal dagar, som vederbörande provinsialläkare av honom årligen beviljats semester och tjänstledighet på grund av sjukdom. • " . , , '

..

'*'•

5. Utbetalning av löner m. m. till vissa tjänsteläkare. Nuvarande ordning. I fråga om utbetalningen och dispositionen av under provinsialläkarstaten redovisade anslag må till en början erinras om följande. Från anslaget till avlöningar åt förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl. utbetalas ersättningar till vikarier åt förste provinsialläkare och provinsialläkare av medicinalstyrelsen, medan lönerna i övrigt utanordnas av länsstyrelserna. Från anslaget utgår även ersättning med av Kungl. Maj:t fastställt belopp till förste provinsialläkare för bestridande av kostnader för expeditionslokal samt skrivhjälp och andra expenser. Dessa ersättningar liksom arvodena till biträdande förste provinsialläkare utbetalas av länsstyrelserna. Anslaget till sjukvård m. m. för förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl. disponeras av såväl medicinalstyrelsen som länsstyrelserna i samtliga län. Anslaget till reseersättningar åt förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl. disponeras beträffande reseersättningar åt vikarier samt vissa reseersättningar för på särskilt uppdrag av medicinalstyrelsen företagna förrättningar av medicinalstyrelsen och i övrigt av länsstyrelserna. Föreliggande ändringsförslag. I sitt den 17 decmber 1936 avlämnade betänkande med förslag angående länsstyrelsernas organisation jämte därmed

116 sammanhängande spörsmål berörde den s. k. länsstyrelseutredningen även den här förevarande frågan. Utredningen framhöll därvid, att de flesta beslut, som inverkade på löneutbetalningar till provinsialläkarstaten, expedierades av medicinalstyrelsen. Det låge därför enligt utredningens mening närmast till hands, att medicinalstyrelsen verkställde utbetalningar av lön till förste provinsialläkare och provinsialläkare ävensom arvoden till biträdande förste provinsialläkare. Samtidigt borde till medicinalstyrelsen överflyttas bestyret med utbetalandet till förste provinsialläkarna av ersättning för vissa expenser. Vid remissbehandlingen tillstyrkte riksräkenskapsverket länsstyrelseutredningens förslag härutinnan samt tillade, att för den händelse ett förläggande till medicinalstyrelsen av dessa utbetalningar komme till stånd jämväl granskningen och utbetalningen av resekostnadsersättningar m. m. till omförmälda befattningshavare borde överflyttas till styrelsen. Medicinalstyrelsen anförde i avgivet yttrande, alt utbetalning av förste provinsialläkares, provinsialläkares och biträdande förste provinsialläkares avlöningar kunde övertagas av medicinalstyrelsen, dock endast under förutsättning att arbetskrafterna på styrelsens kameralbyrå i samband därmed utökades med en tjänsteman med halvtidstjänstgöring. Likaså hade styrelsen icke något att erinra mot att även övertaga bestyret med utbetalandet till förste provinsialläkarna av ersättning för vissa expenser. Länsstyrelseutredningens organisationsförslag föranledde proposition till 1937 års riksdag, varvid föredragande departementschefen i anförande till statsrådsprotokollet uttalade sin anslutning till vad utredningen i förevarande avseende förordat. Från riksdagens sida framställdes ingen erinran mot Kungl. Maj:ts förslag i denna del. I sitt till medicinalstyrelseutredningen avgivna yttrande har medicinalstyrelsen — under erinran att länsstyrelseutredningens ovannämnda förslag aldrig kommit att förverkligas — ånyo upptagit denna fråga till behandling. Medicinalstyrelsen har därvid anfört i huvudsak följande. Medicinalstyrelsen hade sedan åtskilliga år tillbaka erfarenhet av liknande utbetalningsärenden, då styrelsen utbetalade såväl avlöningar som reseersättningar till länsoch distriktsveterinärer. Handläggningen av dessa ärenden tillginge sålunda. För avlöningslistans uppgörande erforderliga uppgifter erhölles på det sätt, att en å styrelsens veterinärbyrå tjänstgörande expeditionsvakt i samband med expedierandet av veterinärbyråns beslut uppförde alla förordnanden, beslut om ledigheter m. m. å en lista. Detta arbete krävde endast obetydlig tid. Nämnda lista lämnades den 20 i varje månad till kameralbyrån, där ett kanslibiträde införde uppgifterna i avlöningslistan och därefter uträknade densamma. Förordnanden och ledigheter, som inträffade mellan den 21 och den sista i varje månad, beaktades vid uppgörandet av avlöningslistan för nästpåföljande månad. Detta förhållande innebure alltså, annorlunda uttryckt, att avlöningsperioden komme att omfatta tiden från och med den 21 i föregående månad till och med den 20 i avlöningsmånaden. Några olägenheter härav hade icke förmärkts. Kanslibiträdets arbete med uppgörande av avlöningslista för veterinärkåren — omfattande i runt tal 280 medlemmar — ävensom arbetet med utskrift av postgiroförteckningar och utbetalningskort fordrade en tid av om-

117 kring en vecka i månaden eller således i runt tal 500 arbetstimmar för år. Då avlöningslistan numera utskreves efter ett system med två kopior, varav den ena användes som koncept och den andra — för varje löntagare särskilt — såsom underlag för taxeringsuppgifterna, åtginge för dessa arbetsuppgifter blott obetydlig tid. Den av kanslibiträdet uppgjorda avlöningslistan granskades av en amanuens å kameralbyrån, varefter listan medtoges å anordning och, efter stickprovsgranskning i mån av tid, underskreves av kameralbyråchefen med kontrasignation av kamreraren. Granskningen av reseräkningar från veterinärer handhades av styrelsens biträdande kamrerare. Om veterinärteknisk granskning därvid befunnes påkallad, anmodades veterinärbyrån verkställa denna. Då flertalet reseräkningar ägde nära samband med utbetalandet av ersättning för den förrättning, för vilken resan företagits, ställde det sig svårt att uppgiva den tid, som erfordrades för granskningen av reseräkningarna. Så mycket kunde emellertid sägas, att ifrågavarande granskning icke vore för styrelsen betungande. Endast i sällsynta undantagsfall hade det förekommit, att biträdande kamreraren icke med ledning av en i styrelsen befintlig karta, vara angivits avståndet mellan alla större orter i landet, kunnat kontrollera samtliga i reseräkningar uppgivna avstånd mellan olika orter. I berörda fall, som icke uppginge till mer än i medeltal ett eller ett par om året, hade medicinalstyrelsen hos vederbörande länsstyrelse anhållit om erforderlig granskning. Styrelsens erfarenheter talade alltså för att en centralisering av ärenden rörande utbetalning av avlöningar och reseersättningar till förste provinsialläkare och provinsialläkare från länsstyrelserna till medicinalstyrelsen icke skulle möta svårigheter. Med hänsyn till att provinsialläkarkåren vore väsentligt större än distriktsveterinärkåren beräknade styrelsen, att för utanordnandet av avlöningar skulle krävas en tid, för månad räknat, av 55 timmar för ett kanslibiträde, 7 timmar för en amanuens och en halv timme för envar av kameralbyråchefen och kamreraren. Ehuru kanslibiträdet icke bereddes full sysselsättning med hithörande göromål, ansåge sig styrelsen likväl böra såsom en förutsättning för ett övertagande av ifrågavarande utbetalningsärenden uttala önskemålet, att ytterligare ett e. o. kanslibiträde finge anställas å kameralbyrån. Då avlöningsperioderna icke borde mer än nödvändigt avvika från kalendermånaden, kunde nämligen det e. o. kanslibiträde, som sysselsattes med bland annat uträknandet av veterinäravlöningarna, icke disponeras för provinsialläkaravlöningarna. Styrelsen ville i detta sammanhang uttala, att det enligt styrelsens uppfattning vore en klok lönepolitik att icke placera de biträden, som deltoge i handläggningen av utbetalningsärenden, alltför lågt; att styrelsens mycket omfattande kassarörelse hittills i stort sett gått fri från klander berodde i väsentlig mån på skickligheten och intresset hos styrelsens kassör och dennes medhjälpare. Vid en centralisering av ifrågavarande avlöningsärenden skulle styrelsen befrias från att expediera avskrifter av samtliga förordnanden m. m. för tjänsteläkare till länsstyrelserna. Detta skulle innebära en kännbar lättnad, som väsentligen skulle komma styrelsens expeditionsvakter till godo. Då dessa befattningshavare voro tungt arbetsbelastade, skulle emellertid någon indragning av personal icke därigenom möjliggöras. Därest även utbetalningarna av reseersättningar till tjänsteläkarna skulle förläggas till styrelsen, ansåge styrelsen försiktigheten bjuda, att man för detta ändamål räknade med att anställa en halvtidsamanuens. Då denna befattningshavare emellertid icke skulle erhålla full sysslesättning enbart med granskning av reseräkningar, bleve frågan om nödvändigheten av att anställa honom beroende av det sätt, på vilket kameralbyråns arbetsuppgifter i övrigt utformades. i

T" Medicinalstyrelseutredningen. S å s o m l ä n s s t y r e l s e u t r e d n i n g e n f r a m h å l l i t m e d d e l a s de flesta beslut, s o m i n v e r k a p å l ö n e u t b e t a l n i n g e n till p r o v i n s i a l l ä k a r -

118 staten, av medicinalstyrelsen. Någon decentralisering av styrelsens beslutanderätt i hithörande ärenden till länsstyrelserna har medicinalsfyrelseutredningen — såsom i det föregående berörts — icke funnit lämpligt föreslå. Icke heller i övrigt synes någon omständighet hava tillkommit, som nu skulle kunna anses tala emot ett genomförande av länsstyrelseutredningens förslag härutinnan, till vilket statsmakterna i princip anslutit sig vid 1937 års riksdag. Inom den statliga adminstrationen synes också utvecklingen alltmera tendera mot en centralisering av utbetalning och disposition av anslag, som avse ändamål hänförliga till ett särskilt förvaltningsområde, till vederbörande centrala myndighet. Medicinalstyrelseutredningen vill i detta sammanhang erinra om att i anledning av länsstyrelseutredningens förslag en liknande centralisering kommit till stånd inom vissa andra förvaltningsområden, t. ex. lantmäteriväsendet. Framhållas må vidare, att medicinalstyrelsen redan nu omhänderhar motsvarande utbetalningar för veterinärstatens del samt att erfarenheterna av denna centralisering synas ha varit goda. Anledning torde under sådana omständigheter saknas att bibehålla nuvarande ordning för provinsialläkarstatens vidkommande. Den ifrågasatta åtgärden påkallar endast mindre utökning av medicinalstyrelsens underordnade personal. Till sistnämnda fråga återkommer utredningen i kap. 12. Av de förut omförmälda anslag, som för närvarande redovisas under provinsialläkarstaten, beröres endast anslaget till avlöningar åt förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl. av länsstyrelseutredningens centraliseringsförslag. Medicinalstyrelsen har — i likhet med riksräkenskapsverket i dess förut återgivna remissyttrande — förordat, att även utbetalningen och dispositionen av anslaget till reseersättningar för nyss nämnda läkare helt skulle förläggas till medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelseutredningen finner en sådan överflyttning mera tveksam med hänsyn till länsstyrelsernas större ortskännedom men vill icke motsätta sig en dylik åtgärd. Vid en centralisering av löneutbetalningarna torde däremot jämväl utbetalningar från anslaget till sjukvård m. m. för dessa befattningshavare böra i sin helhet verkställas av medicinalstyrelsen. I enlighet med vad sålunda anförts får medicinalstyrelseutredningen föreslå, att alla ärenden rörande utbetalning av medel från nu angivna anslag under provinsialläkarstaten centraliseras från länsstyrelserna till medicinalstyrelsen. B. Ärenden rörande statens sinnessjukhus. 1. Ärenden rörande den ekonomiska förvaltningen. Nuvarande ordning. Förvaltningen vid statens sinnessjukhus regleras närmare genom bestämmelserna i Kungl. Maj:ts stadga den 19 september 1929

119 (nr 328) a n g å e n d e s i n n e s s j u k v å r d e n i riket m e d d ä r i s e n a r e v i d t a g n a ä n d ringar och tillägg ä v e n s o m g e n o m av m e d i c i n a l s t y r e l s e n i ä m n e t u t f ä r d a d e föreskrifter. Enligt dessa b e s t ä m m e l s e r h a n d h a v e s f ö r v a l t n i n g e n vid v a r t och ett a v statens s i n n e s s j u k h u s , u n d e r m e d i c i n a l s t y r e l s e n s å s o m överstyrelse, av en särskild direktion. U n d e r d e n n a u t ö v a s den o m e d e l b a r a ledningen av en överläkare, tillika sjukhuschef, m e d b i t r ä d e a v en s j u k h u s i n t e n d e n t . R ö r a n d e dessa m y n d i g h e t e r s och b e f a t t n i n g s h a v a r e s i n b ö r d e s befogenheter o c h åligganden gäller i h u v u d s a k följande. I egenskap av överstyrelse för ifrågavarande sjukhus åligger det, bland annat, m e d i c i n a l s t y r e l s e n att årligen under iakttagande av de vid vederbörande anslag fastade villkoren fastställa inkomst- och utgiftsstat för varje sjukhus. Inom ramen av det för ändamålet anvisade beloppet bestämmer medicinalstyrelsen i fråga om varje sinnessjukhus om mindre nybyggnader eller andra mindre förändringar av sjukhuset, ävensom om reparationer och tillfälliga utgifter. Finner medicinalstyrelsen erforderligt, att nytt sinnessjukhus inrättas eller att mera omfattande förändring av bestående sjukhus verkställes, har styrelsen att i ämnet göra framställning till Kungl. Maj:t. Medicinalstyrelsen utanordnar, på begäran av direktionen, från vederbörligt anslag de allmänna medel, som erfordras till utgifters bestridande, samt har att låta granska räkenskaper och förvaltning vid sinnessjukhus och att i laga ordning pröva vid sådan granskning framställda anmärkningar. Medicinalstyrelsen har vidare att meddela bestämmelser angående utspisningsstal för sinnessjukhusen. I anslutning härtill må nämnas, att jämlikt medicinalstyrelsens cirkulärskrivelse den 14 april 1923 tillstånd för befattningshavare att utbekomma kost i enlighet med fastställd utspisningsstat för annan person kan medgivas av överläkare under högst 30 dagar årligen. För längre tid erfordras medgivande av styrelsen. Där det finnes lämpligt, äger styrelsen draga försorg om anskaffandet av förnödenheter eller förbehålla sig att pröva anbud å sådana. Upphandling för sjukhusens räkning ombesörjes normalt av vederbörande direktioner, med undantag för vissa persedlar och vävnader, som av styrelsen upphandlas genom fångvårdsstyrelsen, samt glödlampor, som upphandlas genom järnvägsstyrelsen, varjämte styrelsen förbehållit sig att pröva av direktionenia infordrade anbud å proviantartiklar. I samband med krigsutbrottet och därav föranledda krisförhållanden hava emellertid vissa jämkningar företagits härutinnan. Å ena sidan hava sålunda direktionerna av styrelsen bemyndigats att för undvikande av tidsutdräkt själva helt ombesörja anskaffningen av proviantartiklar, å andra sidan har efter anmodan av statens industrikommission upphandling för sjukhusens behov av textilvaror regelmässigt centraliserats till medicinalstyrelsen. D i r e k t i o n f ö r s i n n e s s j u k h u s — som består av fem av Kungl. Maj:t förordnade ledamöter, varav en skall vara jurist, ävensom av sjukhuschefen — har att utöva tillsyn över sjukhuset samt att behandla framställda anmärkningar rörande förhållandena å sjukhuset. Där ej annat följer av sinnessjukvårdsstadgan eller eljest meddelade bestämmelser, har direktionen att besluta i alla angelägenheter, som röra sjukhusets förvaltning. I den mån direktionen beträffande visst ärende eller visst slag avärenden finner det lämpligt och hinder ej möter i särskilt stadgande eller i beslut av medicinalstyrelsen, äger direktionen överlåta åt sjukhuschefen att meddela beslut i ämnet. Sådan överlåtelse kan när som helst återkallas, överlåtelse må ej äga rum, där fråga är om utgiftspost, som överstiger tvåtusen kronor och icke grundar sig på ett av direktionen eller medicinalstyrelsen ingånget leveransavtal. Beslutanderätten i

120 ärende, vilket avser anmärkningar rörande förhållanden å sjukhuset eller vilket enligt vad eljest särskilt föreskrives i omförmälda stadga skall handläggas av direktionen, må ej överlåtas å sjukhuschefen. Dagordning för sjukhuset fastställes av direktionen efter förslag av sjukhuschefen. Direktionen skall vidare årligen låta besiktiga sjukhusets byggnader samt uppgöra erforderligt förslag till sådana nybyggnader och andra förändringar ävensom reparationer, om vilka det tillkommer medicinalstyrelsen att bestämma. Direktion har att i mån av behov hos medicinalstyrelsen rekvirera erforderliga medel, dock ej för längre tid än tre månader i sänder. I fall, då anbud å förnödenheter av medicinalstyrelsen ''nfordrats genom direktionen, skall direktionen i samband med anbudens överlämnande ill styrelsen avgiva yttrande rörande dem. Direktionen är vidare pliktig att årligen inkomma med förslag till inkomst- och utgiftsstat för nästföljande budgetår. Påkallar ärende, som ankommer på direktionens prövning och ej är av principiell eller eljest större betydelse, skyndsamt avgörande, må ordföranden efter sjukhuschefens hörande däri meddela beslut å direktionens vägnar. Om sådant beslut skall anmälan göras hos direktionen vid nästa sammanträde. S j u k h u s c h e f e n har att med förmanskap över övriga vid sjukhuset anställda befattningshavare närmast under direktionen handhava ledningen av sjukhuset samt öva tillsyn över att alla för sjukhuset genom allmän författning eller annorledes meddelade föreskrifter vederbörligen efterföljas, att i avseende å utgifter nödig spar samhet iakttages och att god ordning upprätthålles. I ärende, som rör sjukhusets ekonomiska förvaltning och som av direktionen överlämnats till sjukhuschefens avgörande, skall, såvitt ärendet icke är av mycket brådskande natur, han fatta beslut efter samråd med sjukhusintendenten. Sjukhuschefen äger att, i den män ej i sinnessjukvårdssladgan eller eljest av högre myndighet annorledes bestämts, överlåta ät s j u k h u s i n t e n d e n t e n att besluta i visst ärende eller i visst slag av ärenden rörande sjukhusets ekonomiska förvaltning. Sådan överlåtelse kan när som helst återkallas. I övrigt har sjukhusintendenten att under direktionen och sjukhuschefen handhava sjukhusets ekonomiska angelägenheter samt vara chef för kontors- och ekonomipersonalen. Direktionernas förslag. I sina svar p å u t r e d n i n g e n s inledningsvis b e r ö r d a c i r k u l ä r s k r i v e l s e h a v a d i r e k t i o n e r n a , s o m i flertalet fall tillika ö v e r l ä m n a t y t t r a n d e n a v v e d e r b ö r a n d e s j u k h u s c h e f e r och s j u k h u s i n t e n d e n t e r , n ä s t a n g e n o m g å e n d e u t t a l a t sig för en revision i d e c e n t r a l i s e r a n d e r i k t n i n g a v gäll a n d e b e s t ä m m e l s e r p å o m r å d e t , f r a m f ö r allt såvitt r ö r d e n e k o n o m i s k a förvaltningen. Å a n d r a s i d a n h a r i n å g r a fall en c e n t r a l h a n d l ä g g n i n g a n s e t t s m o t i v e r a d , d ä r b e s l u t a n d e r ä t t e n för n ä r v a r a n d e t i l l k o m m e r d i r e k t i o n e r n a . E n d a s t i t v å y t t r a n d e n h a r d e n n u v a r a n d e o r d n i n g e n icke funnits giva anl e d n i n g till e r i n r a n . F r å n ett p a r h å l l h a r f r a m f ö r t s vissa a l l m ä n n a s y n p u n k t e r m e d a v s e e n d e å d i r e k t i o n e r n a s ställning och uppgifter. S å l u n d a h a r sjukhuschefen för S:t Sigfrids sjukhus i Växjö i sitt a v direktionen för n ä m n d a sjukh u s ö v e r l ä m n a d e m e m o r i a l i ä r e n d e t , b l a n d a n n a t , gjort följande u t t a l a n d e . I en stor mängd ärenden är området för direktionernas åtgärder begränsat till allenast ett verkställande av medicinalstyrelsens beslut. Avgörandet av viktigare frågor är i största omfattning centraliserat till medicinalstyrelsen och direktionernas befattning med de mindre viktiga ärendena består ej sällan i ett godtagande av styrelsens förslag

121 eller rent av i ett godkännande av redan vidtagna åtgärder. Medicinalstyrelsen har exempelvis anbefallt utbetalning av visst angivet eller i författning fastställt belopp, inköp av viss till myckenhet och pris bestämd vara, utförandet av ett ifråga om alla detaljer klarlagt arbete m. m. I den mån direktionen då ej själv verkställer styrelsens beslut, har den att uppdraga verkställandet åt annan, vanligtvis sysslomannen. Ä andra sidan kan man ej kräva att direktionens samtliga ledamöter skola fullständigt sätta sig in i varje mindre viktigt ärende, som enligt nu gällande ordning är eller kan vara underkastat dess avgörande, varför direktionen i regel torde begagna sig av sin rätt att delegera vissa slag av ärenden åt sjukhuschefen. Vid härvarande sjukhus har sålunda på sjukhuschefen överlåtits att besluta i löpande förvaltningsärenden rörande sjukhusets drift i den mån anslag för av besluten föranledda utgifter äro anvisade och därest icke direktionen i särskilt fall annorlunda bestämmer eller annat följer av eljest meddelade stadgar eller bestämmelser; vidare har på sjukhuschefen delegerats rätten att tilldela bostad ät befattningshavare. Det blir sålunda mycket ofta i verkligheten så, att direktionen endast blir en så att säga formell mellaninstans, som blott i relativt få frågor har positiv beslutanderätt eller lämpligen kan begagna sig av denna rätt. Om icke desto mindre den ledning, som direktionerna utöva, är ägnad att befordra en mera allsidig prövning av förekommande ärenden och det även kan vara till gagn att den lokala nämnd, som direktionen bildar, upptager spörsmål rörande förhållandena å sjukhuset och handlägger vissa disciplinmål, och om även direktionerna giva den lokala förvaltningen ett värdefullt tillskott av praktisk ekonomisk erfarenhet och kännedom om förhållandena i orten, kan det dock icke förnekas att direktionernas intresse för sin uppgift och värdet av deras insats i den statliga sjukhusförvaltningen skulle ej oväsentligt ökas, därest en vidgad decentralisering från medicinalstyrelsen till dem ägde rum. Denna synes huvudsakligen böra gälla vissa frågor, som tillhöra den ekonomiska förvaltningen. L i k n a n d e s y n p u n k t e r h a v a a n f ö r t s av direktionen för S:ta Maria sjukhus i Hälsingborg, s o m j ä m v ä l funnit det ö n s k v ä r t , att — o m d i r e k t i o n e r n a skulle b i b e h å l l a s — d e r a s b e f o g e n h e t e r vidgades icke blott för u n d v i k a n d e av d e n o m g å n g , s o m följer av ä r e n d e n a s c e n t r a l a b e h a n d l i n g , u t a n ä v e n för att s t ä r k a d i r e k t i o n e r n a s a u k t o r i t e t och l e d a m ö t e r n a s intresse för uppgiften. I fråga om d e t a l j e r n a i d e n e k o n o m i s k a förvaltningen h a i flera y t t r a n d e n a n m ä r k n i n g a r r i k t a t s m o t s i n n e s s j u k v å r d s s t a d g a n s b e s t ä m m e l s e r o m att ä v e n s m ä r r e r e p a r a t i o n e r skola b e s t ä m m a s av m e d i cinalstyrelsen. B e s l u t a n d e r ä t t e n i dessa frågor h a r ansetts b ö r a ö v e r l å t a s å d i r e k t i o n e r n a . Direktionen för S:t Lars och Vipeholms sjukhus i Lund h a r f ö r o r d a t , a t t d i r e k t i o n e r n a s b e s l u t a n d e r ä t t d ä r v i d l ä m p l i g e n skulle b e g r ä n sas till a t t avse r e p a r a t i o n e r , s o m vore o u n d g ä n g l i g e n n ö d v ä n d i g a och icke m e d f ö r d e en k o s t n a d ö v e r s t i g a n d e 1 000 k r o n o r för varje a r b e t e . Med a v s e e n d e å utgifter av tillfällig n a t u r h a r v i d a r e f r å n olika h å l l uttalats, a t t d e s a m m a i viss u t s t r ä c k n i n g b o r d e få b e s l u t a s a v d i r e k t i o n e r n a . S å s o m e x e m p e l h a v a n ä m n t s f r å g o r o m i n k ö p a v i n v e n t a r i e r och e r s ä t t n i n g åt b e f a t t n i n g s h a v a r e för i t j ä n s t e u t ö v n i n g liden s k a d a (förstörda k l ä d e r , s ö n d e r s l a g n a g l a s ö g o n m. m . ) . F ö r att s ä t t a d i r e k t i o n e r n a i tillfälle att b e s t r i d a n u a v s e d d a utgifter, u t a n att ä r e n d e t u n d e r s t ä l l e s m e d i c i n a l s t y r e l s e n , h a r föreslagits a n t i n g e n att v e d e r b ö r a n d e p o s t e r i o m k o s t n a d s s t a t e n a v v ä g -

122 des med hänsyn därtill eller ock att i slaten upptoges en anslagspost till bestridande av oförutsedda utgifter. I detta sammanhang har direktionen för Furunäsets sjukhus vid Piteå framfört önskemålet, att i cirkulär av medicinalstyrelsen angående bokföring och redovisning vid statens sinnessjukhus den 6 december 1938 omförrnäld omföring till utgiftsrester av elt vid budgetårets utgång odisponerat anslagsbelopp, som anses erforderligt för samma ändamål under kommande budgetår, måtte få beslutas av vederbörande direktion, varefter beslutet skulle anmälas till medicinalstyrelsen. Direktionen för Sundby sjukhus vid Strängnäs har föreslagit upphävandet av föreskriften i sinnessjukvårdsstadgan, att direktion har att i män av behov, dock icke för längre tid än tre månader i sänder, hos medicinalstyrelsen rekvirera erforderliga medel. I stället skulle för ett sinnessjukhus' verksamhet anvisade medel vid statens fastställande insättas å sjukhusets postgiroräkning. Med avseende å upphandlingen för sinnessjukhusens räkning har i åtskilliga yttranden förordats, att den av krisförhållandena föranledda delegationen å direktionerna av rätten att pröva anbud å proviantartiklar skulle bibehållas även vid en återgång till normala förhållanden. I ett från t. f. sjukhusintendenten vid Birgittas sjukhus i Vadstena överlämnat yttrande har härutinnan anförts, att det nya tillvägagångssättet, som möjliggjort större snabbhet vid upphandlingarna, icke syntes hava medfört några olägenheter. Kontroll att samma standard i utspisningen holies på de olika sjukhusen kunde medicinalstyrelsen utöva genom granskning av upphandlingsärendena, som enligt gällande föreskrifter i efterhand insändas till styrelsen. Å andra sidan har i fråga om upphandling av vissa andra artiklar i några yttranden föreslagits en centralisering därav utöver vad som för närvarande gäller. Exempelvis har i sist omförmälda yttrande föreslagits central upphandling av alla standardiserade varor samt varor, som skulle kunna göras till föremål för en standardisering, såsom rengöringsmedel, bonvax, toalettpapper. I anslutning därtill har erinrats om att för landstingens sjukvårdsinrättningar central upphandling ägt rum sedan år 1938 genom svenska landstingsförbundet samt att erfarenheterna därav vore goda. I ett avsevärt antal yttranden hava anmärkningar riktats mot den avmedicinalstyrelsen meddelade föreskriften, att tillstånd för befattningshavare att från sinnessjukhus' kök utbekomma kost i enlighet med fastställd utspisningsstat för annan person än befattningshavaren själv skall beviljas av medicinalstyrelsen, såvitt gäller längre tid än 30 dagar årligen. Det har framhållits, att denna fråga främst ägde praktisk betydelse beträffande hustru eller barn till extra läkare utan familjebostad. I yttrandena har föreslagits, att beslutanderätten härutinnan överflyttas å vederbörande direktion, sjukhuschef eller sjukhusintendent.

123 Direktionen för S:t Sigfrids sjukhus i Växjö h a r h ä r j ä m t e f ö r o r d a t en överflyttning av b e s l u t a n d e r ä t t e n i ä r e n d e n avseende fastställande av h y r e s b e l o p p för b e f a t t n i n g s h a v a r e s familjebostäder f r å n m e d i c i n a l s t y r e l s e n till d i r e k t i o n e r n a , eventuellt s e d a n styrelsen fastställt vissa a l l m ä n n a p r i n c i p e r i berörda hänseende. I a n d r a y t t r a n d e n h a r emellertid framhållits, att m e d i c i n a l s t y r e l s e n b o r d e ä g a b e s l u t a n d e r ä t t e n i s å d a n a ä r e n d e n , d ä r det vore av vikt att l i k a r t a d e p r i n c i p e r t i l l ä m p a d e s vid de olika s j u k h u s e n . Sjukhuschefen vid Ryhovs sjukhus i Jönköping h a r b e t o n a t , att detta i all s y n n e r h e t gällde p e r s o n a l e n tillkommande förmåner. Slutligen h a r sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus vid Göteborg ifrågasatt, h u r u v i d a icke d i r e k t i o n e r n a b o r d e e r h å l l a r ä t t att besluta i fråga o m f ö r h ö j n i n g av f l i t p e n n i n g a r för p a t i e n t e r u t ö v e r det h ö g s t a b e l o p p — 40 öre för d a g — s o m s j u k h u s c h e f e n för n ä r v a r a n d e ä g d e bevilja. Medicinalstyrelsens yttrande. I y t t r a n d e den 8 o k t o b e r 1943 över direktion e r n a s förslag h a r m e d i c i n a l s t y r e l s e n inledningsvis a n l a g t följande a l l männa synpunkter. Innan medicinalstyrelsen fattar ställning till de av vederbörande direktioner framställda särskilda förslagen, vill styrelsen uttala, att enligt styrelsens mening dessa icke i och för sig äro av sådan omfattning, att ett genomförande av dem i stort sett skulle kunna tänkas komma att påverka organisationen av vare sig de avdelningar inom medicinalstyrelsen, som handlägga ifrågavarande ärenden, eller respektive sjukhusförvaltningar. Medicinalstyrelsens allmänna uppfattning är också den, att även en mera ingående undersökning av hithörande spörsmål — en undersökning, som styrelsen icke i förevarande sammanhang haft tillfälle verkställa — skulle giva vid handen att överflyttningar av beslutanderätt i ärenden, vilka för närvarande handläggas hos medicinalstyrelsen, till vederbörande direktioner eller eventuella åtgärder i motsatt riktning icke lämpligen skulle kunna företagas i sådan omfattning, att underlag skulle vinnas för några organisationsförändringar. Vissa av de föreslagna åtgärderna kunna, såsom framgår av det följande, enligt medicinalstyrelsens mening måhända vidtagas men torde icke vara ägnade att medföra vidare följder än att en viss rationalisering av arbetet med hithörande förvaltningsuppgifter ernåddes. Direktionerna för S:ta Maria sjukhus och Ryhovs sjukhus hava såsom allmän synpunkt på föreliggande spörsmål anfört, att vidgade befogenheter för direktionerna för de statliga sinnessjukhusen skulle vara ägnade att stärka direktionernas auktoritet och ledamöternas intresse för uppgifterna, varigenom direktionernas insatser i den statliga sjukhusförvaltningen skulle kunna avsevärt ökas. Gentemot detta kan invändas att de faktorer, som i första hand måste vara avgörande vid bestämmande av formen för de olika ärendenas handläggning, måste vara dels angelägenheten av att enhetliga principer tillämpas vid ärendenas avgörande, dels ock att nödig och likformig återhållsamhet iakttages vid disposition av tillgängliga anslagsmedel. Med beaktande av dessa förhållanden böra sedermera direktionerna naturligen erhålla all den möjlighet till självständighet, som ur flera synpunkter kan anses önskvärd, en omständighet, som också varit vägledande när styrelsen fattat ställning till nu föreliggande förslag. Det vill emellertid synas medicinalstyrelsen som om redan vid fastställande av de grunder, vilka för närvarande gälla beträffande handläggning av ärenden rörande förvaltningen av de statliga sinnessjukhusen, tagits vederbörlig hänsyn till sålunda angivna förhållanden och att fördenskull nuvarande principer beträffande handläggningen av aren-

124 dena i stort sett äro de mest ändamålsenliga. Beträffande den praxis, som sedermera medicinalstyrelsen inom ramen av dessa grunder tillämpat i fråga om överflyttning av beslutanderätt på direktionerna, har även därvidlag ovan angivna principer varit utslagsgivande. B e t r ä f f a n d e d e o l i k a d e t a l j f ö r s l a g e n ä r styrelsen e n d a s t b e r e d d att å d i r e k t i o n e r n a ö v e r l å t a b e s l u t a n d e r ä t t e n i fråga o m tillstånd för a n n a n p e r s o n ä n b e f a t t n i n g s h a v a r e att u t b e k o m m a kost från s j u k h u s e n och bet r ä f f a n d e o m f ö r i n g a r till utgiftsrester. Övriga förslag a n s e r sig medicinalstyrelsen för n ä r v a r a n d e icke k u n n a tillstyrka. Styrelsen y t t r a r h ä r u t i n n a n bland annat: Anmärkningar ha riktats mot att sinnessjukvårdsstadgans bestämmelser givits sådan tolkning, att vissa smärre reparationer å byggnader bestämmas av medicinalstyrelsen, och har det ansetts, att beslutanderätten angående dessa borde överlåtas å direktionerna. Medicinalstyrelsen kan nämna, att i utgiftsstaterna för sinnessjukhusen för budgetåret 1942/43 till de olika sjukhusen anvisades, i belopp om 4 100 kronor till 36 000 kronor, sammanlagt i runt tal 373 000 kronor till smärre reparationer, vilka medel fritt disponerades av direktionerna. På grund av till medicinalstyrelsen inkomna reparationsförslag enligt 21 § stadgan angående sinnessjukvården i riket anvisades därutöver cirka 275 000 kronor. Då anslaget från fastighetsfonden till sjukhusens reparation och underhåll för samma budgetår uppgick till 900 000 kronor, disponerade styrelsen — sedan vissa av styrelsen för utredningar och kontroll använda medel, cirka 34 000 kronor, avdragits — för ytterligare underhållsarbeten och smärre förbättringar enligt direktionernas förslag i runt tal 218 000 kronor. Styrelsen kan icke underlåta att framhålla, att för styrelsens prövning insända förslag till byggnadsarbeten icke alltid varit väl genomtänkta vare sig till sin omfattning eller till arten. Då vidare enligt beslut av 1943 års riksdag styrelsens möjligheter att effektivt granska behovet av underhåll m. ni. avseende sjukhusfastigheterna skola utvidgas genom anställande hos medicinalstyrelsen av tvenne byggnadsinspektörer, som på platsen skola genomgå reparationsarbeten och övriga föreslagna arbeten, måste styrelsen bestämt motsätta sig att i detta avseende gällande praxis ändras. Vidkommande de gjorda uttalandena beträffande utgifter av tillfällig natur beslutas även dessa med nu tillämpad praxis inom en jämförelsevis vid ram av vederbörande sjukhusförvaltningar. Exempelvis kan nämnas, att av det för innevarande budgetår anvisade anslagsbeloppet för inköp och underhåll av inventarier vid statens sinnessjukhus, 250 000 kronor, ett belopp av 165 000 kronor fördelats å de olika sjukhusen i samband med fastställande av utgiftsstaterna. Återstående belopp har innehållits för att kunna tillgodose uppkommande anspråk å nyanskaffningar av större omfattning — inköp av bilar m. m. — där central prövning är angelägen i syfte att de mest trängande behoven i första hand skola bliva tillgodosedda. I anledning av det från visst sjukhus anförda exemplet om ersättning åt befattningshavare för under tjänsteutövning liden skada genom förstörda kläder m. m. får styrelsen framhålla, att särskilda bestämmelser i denna fråga saknas. De flesta ärenden av hithörande slag äro av beskaffenhet att böra underställas Kungl. Maj:ts prövning. Även om bestämmelser skulle utfärdas, enligt vilka medicinalstyrelsen finge befogenhet att pröva samtliga ärenden av detta slag, håller styrelsen före att någon delegation av denna beslutanderätt å direktionerna icke vore önskvärd med hänsyn till angelägenheten av likformighet i behandlingen. Enligt bestämmelse i sinnessjukvårdssladgan skola direktionerna för närvarande i mån av behov, dock icke för längre tid än tre månader i sänder, hos medicinalstyrelsen

125 rekvirera erforderliga medel för bestridande av utgifter. Direktionen för Sundby sjukhus har föreslagit, att medel för täckande av utgiftsbehovet för hela budgetåret skulle i samband med fastställande av utgiftsstaterna tillhandahållas sjukhusen. Ett dylikt tillvägagångssätt komme emellertid att medföra en onödig belastning av statsverkets checkräkning. Till direktionernas förfogande stående medel innestå nämligen i allmänhet å postgirokonto. Å de orter, där avdelningskontor av riksbanken finnas, äro vissa belopp insatta å riksbanken. Då emellertid direktionerna sakna dragningsrätt å statsverkets checkräkning, äro medlen även i senare fallet undandragna denna räkning. Det föreslagna förfaringssättet skulle alltså kunna komma att påverka behovet av upplåning från statens sida och bör därför utan vidare avföras såsom mindre lämpligt. Med avseende å upphandlingarna för sinnessjukhusens räkning finner sig styrelsen endast böra framhålla, att såsom även i några av de avgivna yttrandena i viss mån berörts tendensen under senare år inom såväl kommunal som statlig förvaltning pekat hän mot en ökad centralisering av dylika ärenden. Medicinalstyrelsen har ur flera synpunkter ansett sig bestämt böra motsätta sig att ändring vidtages i den normalt gällande ordningen i detta avseende. I detta sammanhang torde även böra behandlas frågorna angående beslutanderätten i ärenden angående fastställande av hyresbelopp för personalbostäder och bestämmandet av storleken av patienternas flitpenningar. Hyresersättningarna måste fastställas efter vissa enhetliga, i avlöningsreglementet fastställda regler och i anslutning till vissa av statens bostadsnämnd i olika sammanhang uppdragna riktlinjer. Allt talar för att den centrala myndigheten, som även har bäst tillfälle att samråda med central sakkunskap, beslutar i dessa frågor. Styrelsen tillåter sig nämna, att de av styrelsen i detta avseende fastställda ersättningarna föregående år voro föremål för granskning av besparingsberedningen. Förslaget om att direktionerna skola äga besluta i fråga om patienternas flitpenningar är i princip riktigt men skulle antagligen bli kostsamt. Sä länge icke större anslag för ändamålet än vad nu är fallet stå till medicinalstyrelsens förfogande, torde förslaget icke vara genomförbart. Medicinalstyrelseutredningcn. Medicinalstyrelsens o c h d e l o k a l a d i r e k t i o n e r n a s befogenheter och s k y l d i g h e t e r m e d a v s e e n d e å f ö r v a l t n i n g e n av statens s i n n e s s j u k h u s ä r o , s å s o m f r a m g å r a v d e n f ö r e g å e n d e redogörelsen, n ä r m a r e r e g l e r a d e i g ä l l a n d e s i n n e s s j u k v å r d s s t a d g a . D e n n a tilldelar m e d i c i n a l s t y r e l sen i e g e n s k a p a v överstyrelse, f ö r u t o m vissa b e s t ä m d a uppgifter m e d avseende å p e r s o n a l e n s tillsättning m. m., ett flertal a l l m ä n n a b e f o g e n h e t e r i fråga o m den e k o n o m i s k a förvaltningen, vilkas u t ö v a n d e m e d h ä n s y n till ö n s k v ä r d h e t e n a v s t ö r s t a möjliga enhetlighet och s p a r s a m h e t lett till m e r eller m i n d r e l å n g t g å e n d e i n g r i p a n d e n i de olika s i n n e s s j u k h u s e n s förvaltn i n g . Detta h a r i sin t u r medfört, att d i r e k t i o n e r n a s beslut eller å t g ö r a n d e n i stor u t s t r ä c k n i n g k o m m i t a t t b e g r ä n s a s till a v g i v a n d e eller g o d t a g a n d e av förslag eller v e r k s t ä l l a n d e av c e n t r a l t b e s l u t a d e å t g ä r d e r , s o m ofta varit i detalj g r a n s k a d e eller fastställda. D e n n a utveckling, s o m u p p e n b a r l i g e n icke varit ä g n a d att v i d m a k t h å l l a eller b e f o r d r a d i r e k t i o n s m e d l e m m a r n a s intresse för s j u k h u s f ö r v a l t n i n g e n , t o r d e i vissa d e l a r h a varit o f r å n k o m l i g i b e t r a k t a n d e av d e n f o r t g å e n d e u t b y g g n a d och u t v e c k l i n g i övrigt, s o m ägt r u m p å o m r å d e t s e d a n s i n n e s s j u k v å r d s s t a d g a n s tillkomst. I a n d r a h ä n s e e n d e n åter t o r d e f ö r u t s ä t t n i n g a r föreligga för a t t g e n o m d e c e n t r a l i s e r i n g a v

126 beslutanderätten stärka direktionernas ställning och därigenom öka möjligheterna att tillvarataga den fond av praktisk erfarenhet, lokalkännedom och intresse för uppgiften, som de olika direktionerna representera. Samtidigt torde en viss rationalisering av förvaltningsverksamheten kunna vinnas. Utredningen, som från dessa utgångspunkter prövat de olika detaljförslag, vilka framförts från direktionernas sida, får i detta avseende anföra följande. Enligt sinnessjukvårdsstadgan tillkommer det medicinalstyrelsen att inom ramen av anvisade anslag bestämma om mindre nybyggnader och förändringar av sjukhusen samt om reparationer. Förslag till dylika åtgärder uppgöras av direktionerna på grundval av årligen verkställda besiktningar, vari en av direktionen utsedd sakkunnig skall deltaga. Från och med år 1945 har enligt Kungl. Maj:ts beslut inom medicinalstyrelsen tills vidare anställts en byggnadsinspektör med uppgift att biträda medicinalstyrelsen och direktionerna med vården av de fastigheter, som stå under styrelsens förvaltning. Det åligger denne bland annat, att biträda vederbörande direktioner vid de årliga besiktningarna av sjukhusfastigheterna, att verkställa av- och tillträdessyn å tjänstebostäder och tillse, att enhetliga regler för dessas underhåll följas, att utarbeta förslag till årliga generalplaner för sinnessjukhusens underhåll jämte tillhörande arbetsbeskrivningar, att biträda vid planerande av beslutade arbetens genomförande ävensom att hålla sig underrättad om den ekonomiska ställningen beträffande de olika arbetsföretagen, så att kostnaderna hållas inom ramen för anvisade medel. Tillkomsten av denne byggnadsinspektör synes utredningen möjliggöra en vidare decentralisering av beslutanderätten rörande de årliga reparationerna än hittills skett utan att önskvärd enhetlighet och återhållsamhet beträffande underhållsstandarden eftersattes. Huru gränsen i detta hänseende skall dragas mellan medicinalstyrelsen och direktionerna kan vara föremål för olika meningar. Enligt utredningens mening bör det i princip överlåtas åt direktionerna att inom ramen för av medicinalstyrelsen anvisade belopp besluta om alla sådana underhålls- och reparationsarbeten, som icke innebära ändring av byggnadernas planläggning eller disposition. En förutsättning för dessa arbetens utförande bör dock vara, att behovet av desamma godkänts av byggnadsinspektören i samband med den årliga besiktningen eller eljest. För närvarande har medicinalstyrelsen även att besluta angående utgifter av tillfällig natur. På sätt styrelsen framhållit har i praktiken beslutanderätten beträffande dylika utgifter inom en jämförelsevis vid ram anförtrotts åt direktionerna. En viss utvidgning av denna praxis torde dock kunna ske utan större olägenhet. I samband härmed må erinras om att angående ersättning till befattningshavare för kläder och andra personliga föremål (t. ex. glasögon och tandproteser), vilka förstörts i tjänsten till följd av åtgöranden från patients sida, hava hittills särskilda bestämmelser saknats. Dylika ärenden hava i tveksamma fall hänskjutits till Kungl. Maj:ts prövning,

127 medan styrelsen i andra fall själv avgjort desamma. Beviljad ersättning har av direktionerna utbetalts från posten till diverse utgifter. Enligt utredningens mening torde alla hithörande fall, där tvekan ej råder om skadans uppkomst och ersättningsanspråket icke överstiger 200 kronor, böra överlämnas till direktionernas bedömande, övriga fall böra avgöras av medicinalstyrelsen, såvida ej särskilda förhållanden föranleda, att ärendet bör hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning. Närmare föreskrifter i ämnet torde böra meddelas av Kungl. Maj:t. I likhet med medicinalstyrelsen tillstyrker utredningen det från visst håll framförda förslaget, att odisponerat anslagsbelopp, som avsetts för visst ändamål, må såsom »utgiftsrest» utan styrelsens särskilda medgivande användas för samma ändamål under följande budgetår. Enligt vad styrelsen upplyst har praxis redan utvecklat sig i sådan riktning. Frågan är dock av ringa betydelse ur organisatorisk synpunkt med hänsyn till de få fall som förekomma. Däremot är utredningen på av medicinalstyrelsen anförda skäl icke beredd att förorda ett slopande av regeln, att direktionerna må rekvirera medel för högst tre månader i sänder. Enligt gällande bestämmelser äger styrelsen draga försorg om anskaffande av förnödenheter eller förbehålla sig att pröva anbud å sådana. I samband med krigsutbrottet har styrelsen, som tidigare förbehållit sig att pröva anbud å livsmedel, bemyndigat direktionerna att för undvikande av tidsutdräkt själva helt ombesörja anskaffning av erforderlig proviant. I åtskilliga yttranden har framhållits, att denna ordning borde äga bestånd även sedan normala förhållanden återinträtt. Beträffande standardiserade varor eller varor, som kunna göras till föremål för standardisering, t. ex. tvätt- och rengöringsmedel, har å andra sidan en centralisering utöver vad som nu gäller förordats. Utredningen delar i princip den uppfattning, som sålunda framförts. En lokal upphandling av livsmedel torde ej sällan vara ägnad att motverka uppkomsten av priskartellbildningar. Utredningen har emellertid inhämtat, att inom statens sakrevision pågå undersökningar rörande möjligheterna att i kostnadsbesparande syfte centralisera upphandlingen för statens räkning av vissa slag av livsmedel, såsom socker, kaffe, margarin och vetemjöl. Resultaten av dessa undersökningar böra kunna tjäna till god vägledning vid den slutliga prövningen av hithörande spörsmål. I detta sammanhang vill utredningen i likhet med medicinalstyrelsen tillstyrka, att tillstånd att från sinnessjukhus utbekomma kost utöver 30 dagar årligen för annan person än befattningshavare må meddelas av direktion. Att på sätt i ett yttrande ifrågasatts till direktionerna överflytta beslutanderätten beträffande storleken av hyresersättningen för personalbostäder synes däremot mindre lämpligt. Även om härutinnan fastställdes vissa allmänna riktlinjer till ledning för direktionernas prövning, skulle genom den ifrågasatta åtgärden möjligheterna att upprätthålla enhetliga grunder för hyres-

128 e r s ä t t n i n g e n de olika s i n n e s s j u k h u s e n emellan försvaras och o n ö d i g a irritat i o n s m o m e n t lätt u p p s t å m e l l a n d i r e k t i o n e r n a och p e r s o n a l e n . U t r e d n i n g e n a n s e r sig d ä r f ö r icke b ö r a förorda en decentralisering av b e s l u t a n d e r ä t t e n i delta h ä n s e e n d e . U t r e d n i n g e n a n s e r v i d a r e skäl tala för att d i r e k t i o n e r n a i n o m vissa av s t a t s m a k t e r n a fastställda g r ä n s e r skola ä g a b e s l u t a o m s t o r l e k e n a v patient e r n a s flitpengar. E n l i g t v a d u t r e d n i n g e n i n h ä m t a t ä r emellertid en o m l ä g g ning av flitpenningsystemet för n ä r v a r a n d e f ö r e m å l för u n d e r s ö k n i n g i n o m statens s j u k h u s u t r e d n i n g . Med h ä n s y n h ä r t i l l finner sig u t r e d n i n g e n icke b ö r a n ä r m a r e ingå p å d e n n a fråga.

2. Vissa personalärenden och därmed sammanhängande frågor. Nuvarande ordning. I fråga o m tillsättning av u n d e r o r d n a d p e r s o n a l , föro r d n a n d e av v i k a r i e r u n d e r tjänstledighet m. m. gäller för n ä r v a r a n d e b l a n d a n n a t följande. Av l ä k a r p e r s o n a l e n tillsattes förste läkare samt andre läkare av medicinalstyrelsen efter yttrande av sjukhuschefen och förord av direktionen. Extra läkare antagas direkt av medicinalstyrelsen genom förordnande på viss tid eller tills vidare. Avsked och entledigande från befattning, som nu nämnts, meddelas jämväl av medicinalstyrelsen. Direktionen bestämmer semestertiden för förste och andre läkare. I övrigt beviljas tjänstledighet av medicinalstyrelsen efter det yttrande i ärendet avgivits av direktionen; dock äger direktionen bevilja tjänstledighet under högst 60 dagar av samma kalenderår ävensom därutöver under tid, för vilken befattningshavaren av direktionen förordnats att uppehålla högre befattning. Vikarie för förste eller andre läkare förordnas av den, som beviljat tjänstledigheten. Är, dä beviljandet av tjänstledighet ankommer å direktionen, behörig och lämplig vikarie ej att tillgå eller anser direktionen, att till vikarie bör förordnas någon, som är anställd vid annat statens sinnessjukhus, skall ärendet i dess helhet hänskjulas till medicinalstyrelsens prövning. Vikarier under vakans förordnas jämväl av medicinalstyrelsen. Av k o n t o r s p e r s o n a l e n tillsättes sjukhusintendenten av Kungl. Maj:t efter förslag av medicinalstyrelsen. I fråga om tjänstledighet och förordnande av vikarie för sjukhusintendenten gäller i tillämpliga delar samma regler som för förste och andre läkare. Övrig kontorspersonal tillsättes av medicinalstyrelsen efter yttrande av sjukhusintendenten och förord av direktionen. Beträffande denna personal är direktionens rätt att bevilja tjänstledighet utsträckt till 90 dagar av samma kalenderår jämte den tid därutöver, som befattningshavare av direktionen förordnats att uppehålla högre befattning. I fråga om förordnande av vikarie under tjänstledighet och vakans gäller i stort sett motsvarande bestämmelser som för sjukhusintendent. P r e d i k a n t tillsättes av medicinalstyrelsen genom förordnande tills vidare. Det åligger direktionen att kungöra predikantbefattningen till ansökan ledig samt att efter ansökningstidens utgång till styrelsen insända ansökningshandlingarna jämte av direktionen infordrat yttrande frän vederbörande konsistorium. Direktionen har tillika att till befattningens erhållande förorda den av de sökande, som anses företrädesvis böra ifrågakomma, eller ock anmäla, att förord icke kan lämnas någon av de sökande.

129 Tjänstledighet för predikant beviljas av direktionen. Av s j u k v å r d s - o c h e k o n o m i p e r s o n a l e n tillsättas ordinarie befattningar, tillhörande uppsyningspersonalen, och maskinmästare av medicinalstyrelsen samt övriga ordinarie befattningshavare av direktionen. Icke-ordinarie personal antages av sjukhuschefen, som dock äger överlåta åt sjukhusintendenten att ombesörja detta, såvitt angår ekonomipersonalen. Tjänstledighet för ordinarie befattningshavare, tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonalen, beviljas av direktionen eller i vissa fall av sjukhuschefen respektive sjukhusintendenten. Vikarie förordnas av den myndighet, som beviljat tjänstledigheten: vid vakans ankommer det dock pä direktionen att förordna om tjänstens uppehållande. Finnes lämpligt, att förordnande såsom vikarie eller under vakans meddelas någon, som är anställd vid annat statens sinnessjukhus, skall ärendet hänskjutas till medicinalstyrelsen. Härjämte må erinras, att medicinalstyrelsen genom ämbetsskrivelse den 28 juli 1935 bemyndigats att efter prövning i varje särskilt fall medgiva, att personer må för sin utbildning i egenskap av volontärer deltaga i arbetet vid statens sinnessjukhus och därvid såsom ersättning för av dem utfört arbete efter omständigheterna beredas fri bostad, fri tjänstebcklädnad och fri tvätt ävensom rätt att på samma villkor, som gälla för befattningshavare vid sinnessjukhusen, erhålla kost å vederbörande sjukhus. Härvid skall iakttagas, a 11, därest icke särskilda förhållanden anses böra till annat föranleda, ifrågavarande förmåner helt eller delvis icke må beviljas en person, förrän erfarenhet vunnits om hans arbetsprestation, a t t en och samma person icke mä åtnjuta omförmälda förmåner helt eller delvis under längre tid än ett är s a m t a t t förmånerna icke må utgå samtidigt till mer än en person vid ett och samma sjukhus. Volontärerna skola hava skyldighet att vara underkastade de för personalen vid statens sinnessjukhus gällande ordningsföreskrifter. Anmärkas må slutligen, att jämlikt därom av medicinalstyrelsen meddelade föreskrifter (pä grundval av kungl. kungörelse den 2 december 1921) prövning av frågor om fastställelse av löneklass m. m. för personalen vid sinnessjukhusen ankommer å medicinalstyrelsen. Styrelsen har även att i förekommande fall bestämma ortsgrupp enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare i statens tjänst. Direktionernas förslag. I d i r e k t i o n e r n a s y t t r a n d e n h a även f r a m f ö r t s k r a v p å revision av g ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e r a n g å e n d e h a n d l ä g g n i n g e n av vissa p e r s o n a l ä r e n d e n och d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e frågor. V a d först a n g å r l ä k a r p e r s o n å l e n så h a v a f r a m f ö r t s ö n s k e m å l om att d i r e k t i o n skulle m e d g i v a s r ä t t att bevilja förste och a n d r e l ä k a r e tjänstledighet u n d e r l ä n g r e tid ä n 60 d a g a r årligen, förslagsvis 90 eller 180 d a g a r , ä v e n s o m a t t i m o t s v a r a n d e u t s t r ä c k n i n g f ö r o r d n a v i k a r i e å n ä m n d a befattn i n g a r . Det h a r ifrågasatts, att dylik r ä t t b o r d e gälla ä v e n b e t r ä f f a n d e vikarie, s o m ä r a n s t ä l l d vid a n n a t s i n n e s s j u k h u s . I a n s l u t n i n g h ä r t i l l h a r direktionen för Sidsjöns sjukhus i Sundsvall under å b e r o p a n d e a v ett av t. f. s j u k h u s c h e f e n och s j u k h u s i n t e n d e n t e n avgivet y t t r a n d e föreslagit, a t t d i r e k t i o n e n skulle e r h å l l a befogenhet att f ö r o r d n a ä v e n m e d i c i n e k a n d i d a t e r att u p p e h å l l a b e f a t t n i n g a r s å s o m förste och a n d r e l ä k a r e , vilket enligt g ä l l a n d e föreskrifter e n d a s t t i l l k o m m e r m e d i c i n a l s t y r e l sen. I det å b e r o p a d e y t t r a n d e t anföres h ä r u t i n n a n följande. När det gäller befattning såsom underordnad läkare vid ett sinnessjukhus, där extra läkaren fullgör sina åligganden under vederbörande överläkares direkta överinseende, 9—518 47 3

torde denna i säkerhetssyfte tillkomna bestämmelse vara överflödig, och borde sjuk husdirektionen erhålla befogenhet att för en begränsad tid förordna en medicine kandidat, som fullgjort vissa kurser och tjänstgöringar (medicin, kirurgi, psykiatri), att såsom extraläkare uppehålla en andre eller förste läkartjänst. Mot det föreslagna förfarandet torde väl principiella betänkligheter göras gällande (delegation pä en sjukhusdirektion av rätten till tillfällig legitimering av en medicine kandidat), men att en förenkling av förfarandet särskilt under semester- och inkallelsetider skulle spara tid och arbete för såväl medicinalstyrelsen som sjukhuschefer är tydligt. Liknande synpunkter hava framförts i ett av direktionen för Ulleråkers sjukhus vid Uppsala åberopat yttrande från därvarande sjukhuschef, vari — gentemot invändningen, att det måste överlämnas åt medicinalstyrelsen att meddela icke legitimerade läkare förordnanden, vilka giva dem rättigheter såsom legitimerade (bland annat recepturrätt) — erinrats, att kanslern för rikets universitet, respektive universitetens mindre akademiska konsistorier ägde rätt att förordna medicine kandidater såsom kliniska amanuenser. Beträffande k o n t o r s p e r s o n a l e n har sjukhuschefen vid Frösö sjukhus vid Östersund förordat vidgade befogenheter för direktionerna att bevilja tjänstledighet och förordna vikarie för sjukhusintendent i huvudsaklig överensstämmelse med de önskemål, som i sådant hänseende framförts beträffande ovannämnda läkarbefattningar. Sjukhuschefen vid Birgittas sjukhus i Vadstena har föreslagit, att hithörande befattningshavare under kassörs tjänsteställning (d. v. s. kontorister samt kansli- och kontorsbiträden) skulle tillsättas av vederbörande direktioner, vilka i anslutning därtill jämväl borde erhålla rätt att utan begränsning tillsätta vikarie för samma befattningshavare. T. f. sjukhuschefen samt sjukhusintendenten vid Sidsjöns sjukhus i Sundsvall hava som sin mening uttalat, att generellt tillstånd borde lämnas direktionerna att under vakans eller annan ledighet å befattning såsom kassör, kontorist, kansli- eller kontorsbiträde förordna vikarie. Därvid har även ifrågasatts en ändring av föreskriften, att medicinalstyrelsen skall meddela beslut i ärendet, därest till vikarie förordnas befattningshavare vid annat sjukhus. Sjukhuschefen samt sjukhusintendenten vid Frösö sjukhus vid Östersund hava uttalat, alt det ej syntes skola medföra någon olägenhet, om direktionerna erhölle befogenhet att bevilja tjänstledighet för kontorspersonal under tid ej överstigande 180 dagar. I flera yttranden har föreslagits, att frågor om tillsättning m. m. av b ef a t t n i n g e n s å s o m p r e d i k a n t skulle överlåtas till direktionerna Såsom skäl härför har anförts, att dessa tjänster endast kunde sökas av prästmän, som vore bosatta på orten, och sålunda allenast hade lokalt intresse, ävensom att domkapitlets yttrande i regel bleve avgörande vid tillsättningen. I fråga om s j u k v å r d s - o c h e k o n o m i p e r s o n a l e n må följande

131 yttranden, avseende vidgade befogenheter för vederbörande direktioner, åberopas. ^ fljjÉj Sjukhuscheferna vid Frösö och Umedalens sjukhus ha föreslagit, att befogenheten att antaga uppsyningsmän och förestånderskor skulle överflyttas från medicinalstyrelsen å direktionerna samt att dessa skulle erhålla rätt att antaga sökande från annat sjukhus utan ärendets hänskjutande till medicinalstyrelsen. Sjukhusintendenten vid S.ta Annas sjukhus i Nyköping har förordat, att å direktionerna överlåtes att meddela förordnande åt vikarier eller under vakans åt befattningshavare, som är anställd vid annat statens sinnessjukhus, dock med anmälningsskyldighet till medicinalstyrelsen. I flera yttranden har vidare gjorts gällande, att det borde kunna överlåtas åt direktionerna att besluta i ärenden angående u p p f l y t t n i n g i l ö n e k l a s s , b e s t ä m m a n d e av p e n s i o n s g r u p p för a r b e t a r e samt a n s t ä l l a n d e a v s. k. v o l o n t ä r e r vid sinnessjukhusen. Därvid har anförts, att gällande föreskrifter i angivna hänseenden vore så klart avfattade, att anledning att hänskjuta ärendena till medicinalstyrelsens avgörande som regel icke kunde anses föreligga. Medicinalstyrelsens yttrande. Medicinalstyrelsen har av nu berörda förslag ansett sig kunna tillstyrka en decentralisering av beslutanderätten allenast beträffande anställande av predikant och volontärer i sjukvården. Rörande övriga förslag yttrar styrelsen bland annat följande. Styrelsen kan icke tillstyrka, att rätt medgives direktionerna att bevilja tjänstledighet för 1 ä k a r p e r s o n a 1 i ökad utsträckning. Det vill synas styrelsen som om en central prövning om begärd tjänstledighet är förenlig med såväl statens som befattningshavarnas fördel. Ej heller synas direktionerna böra medgivas rätt att meddela förordnande åt medicine kandidater å läkarbefattningar. Ett sådant medgivande skulle kräva viss ändring i behörighetslagen och kunde dessutom lätt leda till det missförhållandet, att hos medicinalstyrelsen till förordnande anmälda legitimerade läkare bleve utan arbete, medan medicine kandidater genom lokalt förordnande uppehölle tjänst. Att det dessutom hänt att en överläkare hos styrelsen nyligen under hand efterhört, huruvida styrelsen ansåge sig kunna meddela förordnande för en medicine kandidat, som icke tidigare tjänstgjort vid sjukhus efter sin examen, förtjänar att i detta sammanhang omnämnas. Vad ovan anförts angående beviljande av tjänstledighet för läkarpersonal gäller även i fråga om k o n t o r s b e f a t t n i n g a r n a . Det må erinras om de olika villkor, under vilka tjänstledighet för offentligt uppdrag och för enskilda angelägenheter enligt avlöningsreglementets bestämmelser kan beviljas. Det ligger givetvis i statsnyttans intresse att, i den mån så är möjligt, garantier skapas för att de principer, som tillämpas vid beviljande av ledigheterna, bliva så enhetliga som möjligt. Ifrågavarande ärenden synas därför i likhet med vad som torde ske inom andra förvaltningsgrenar böra handläggas centralt. Beträffande tjänstledighet för sjukdom kan det synas som om dylik ledighet för personal — frånsett de i chefsställning — borde kunna beviljas av direktionerna. Då emellertid, såsom framgår av det följande, beslut angående meddelande av förordnande i samband med ledighet av vad slag det vara må enligt styrelsens mening bör meddelas av styrelsen i samma omfattning som nu sker, synes mest praktiskt

132 att bibehålla nuvarande ordning även vad angår beviljande av dylik tjänstledighet. Framhållas må även, att enligt bestämmelse i civila icke-ordinariereglementet det åligger vederbörande myndighet alt beträffande extra ordinarie befattningshavare bestämma det avdrag å lönen, som vederbörande skall vidkännas efter viss tids tjänstledighet för sjukdom, ett förhållande som även det motiverar central prövning beträffande ledigheten. Styrelsen måste bestämt avvisa förslaget om att direktionerna skulle erhålla befogenhet att förordna vikarier i större omfattning än som nu är fallet. Det torde ligga i öppen dag att det icke låter sig göra att, såsom exempelvis föreslagits från Sidsjöns sjukhus, överlåta åt direktionerna att till vikarie fritt disponera befattningshavare, som tillhör eller tillfälligt disponeras av annat sjukhus. En sådan delegation skulle genom ideliga omdispositioner av personal kunna medföra kaos i personaldispositionerna och i varje fall leda till att kostnaderna för rese- och traktamenlsersättningar stegrades i högst väsentlig omfattning. En dylik decentralisering skulle även komma att inverka menligt pä personalrekryteringen samt förmodligen leda till så pass stora orättvisor för personalens egen del, att besvär över beslut i dylika ärenden med sannolikhet skulle komma att anföras hos medicinalstyrelsen i sådan omfattning, att reformen även ur arbetssynpunkt skulle kunna leda till motsatt resultat än det åsyftade. Att till direktionerna överflytta befogenheten att tillsätta s j u k v å r d s och e k o n o m i p e r s o n a l i större omfattning än enligt gällande regler skulle enligt styrelsens mening icke på något sätt underlätta avgörandet av dessa redan nu i många fall besvärliga ärenden, i synnerhet om rättighet alt transportera befattningshavare skulle medgivas. I detta avseende gäller givetvis även vad ovan anförts i fråga om meddelande av förordnande å befattningar. Medicinalstyrelsen har vitfärdat föreskrift om att kvartalsvis till styrelsen skall insändas förslag till l ö n e k l a s s u p p f l y t t n i n g a r för personal. Sedan dessa förslag granskats, beslutar styrelsen om uppflyttningar. I stället för att i efterhand i samband med räkenskapsgranskningen kontrollera, att löneklassuppflyttningarna verkställts inom ramen av gällande bestämmelser, har styrelsen alltså här infört möjlighet till förgranskning. Särskilt med nuvarande brist på revisionspersonal inom styrelsen är angeläget att styrelsen i dessa avlöningsfrågor är oberoende av balansen i fråga om räkenskapsgranskningen. Det liar även visat sig att trots att, såsom i samband med förslagen anförts, bestämmelserna angående löneklassuppflyttning numera äro tämligen klart avfattade, felaktigheter ofta begås i dessa avseenden. Systemet har medfört, att man undgår en mängd tidsödande revisionsanmärkningar och i samband därmed uppkommande besvär med indrivning av felaktigt utbetalda lönebelopp. I anledning av förslaget att fråga om a r b e t a r e s h ä n f ö r a n d e t i l l v i s s p e n s i o n s g r u p p borde kunna få avgöras av direktionerna, får styrelsen framhålla, att Kungl. Maj:t genom beslut den 26 mars 1943 med stöd av 4 § 1 mom. andra stycket 1942 års tjänstepensionsreglemente för arbetare bland annat föreskrivit, att beslut om arbetares hänförande till pensionsgrupp skall ankomma på medicinalstyrelsen i fråga om arbetare vid statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka. Styrelsen har ej ansett sig böra nu förorda ändring av denna föreskrift. Ärendenas antal torde för närvarande uppgå till cirka 10 per år. Medicinalstyrelseutredningen. S å s o m av d e n l ä m n a d e r e d o g ö r e l s e n f r a m g å r , ä r o d i r e k t i o n e r n a s befogenheter m e d a v s e e n d e å h a n d l ä g g n i n g e n av ä r e n d e n r ö r a n d e tillsättning, tjänstledigheter och f ö r o r d n a n d e a v v i k a r i e r för pers o n a l e n vid s i n n e s s j u k h u s e n i vissa fall t ä m l i g e n s n ä v t b e g r ä n s a d e . I sina y t t r a n d e n h a ock åtskilliga d i r e k t i o n e r p å y r k a t s t ö r r e h a n d l i n g s f r i h e t i dessa avseenden.

133 I fråga om läkarpersonalen äga direktionerna nu befogenhet att d e l s bevilja förste och andre läkare, förutom semester, tjänstledighet under 60 dagar årligen samt därutöver den tid, för vilken befattningshavaren förordnats att uppehålla högre befattning, d e l s o c k förordna vikarie för dem under motsvarande tid, dock ej andra än dem, som vunnit legitimation såsom läkare och äro anställda vid sjukhuset. Finnes ej sådan vikarie att tillgå, tillkommer det medicinalstyrelsen att besluta i ärendet. Utredningen finner för sin del direktionernas befogenhet i förevarande avseende tämligen väl avvägda. Enligt vad medicinalstyrelsen under hand upplyst förekommer det under normala förhållanden endast mera undantagsvis, att tjänstledighet begäres för längre tid än 60 dagar. Önskemålet om vidgade befogenheter för direktionerna i denna del torde få ses mot bakgrunden av den förut rådande förstärkta försvarsberedskapen, under vilken behovet av längre tjänstledighet varit relativt stort. Betänkligheter synas vidare möta mot att överlåta åt direktionerna att förordna vikarier, som äro anställda vid annat sinnessjukhus eller icke vunnit legitimation som läkare. Utredningen vill erinra om att det icke ansetts böra tillkomma kroppssjukhusens huvudmän att förordna vikarie, som icke är legitimerad läkare, utan att detta förbehållits medicinalstyrelsen. Skäl torde under sådana förhållanden icke föreligga att föreslå ändring för sinnessjukhusens del i detta hänseende. Beträffande kontorspersonalen är utredningen med hänsyn till den betydelse, som måste tillmätas befattningen som sjukhusintendent, icke beredd tillstyrka någon utökning av direktionernas befogenheter i fråga om tjänstledighet och förordnande av vikarie för denne befattningshavare. Rörande den underordnade kontorspersonalen, som nu i sin helhet tillsättes av medicinalstyrelsen efter förord av direktionen, har från visst håll föreslagits, att befattningshavare i tjänsteställning under kassör, d v. s. kontorister samt kansli- och kontorsbiträden, skulle tillsättas av direktionerna. Medicinalstyrelsen har motsatt sig detta förslag under hänvisning till att rekryteringen av de högre kontorsbefattningarna genomgående skedde från de lägre och att det därför vore angeläget att ett gott urval ägde rum redan från början. Om de lägre tjänsterna skulle tillsättas lokalt, komme detta ofta att leda till att en befattningshavare vid sjukhuset på orten finge företräde framför en mera meriterad vid annat sjukhus. Medicinalstyrelsen har till belysande härav uppgivit, att styrelsen under de senaste fem åren handlagt sammanlagt 48 ärenden angående tillsättning av kontorister samt kanslioch kontorsbiträden, varvid styrelsen i 16 fall avvikit från direktionernas förord. Sedermera har styrelsen emellertid i sina petita för budgetåret 1946/47 förordat inrättande av särskilda aspirantbefattningar för rekrytering av befattningarna från och med kontorister och uppåt. Godtages medicinalstyrelsens förslag härutinnan, torde hinder icke möta mot att å direktionerna överlåta tillsättningen av kansli- och kontorsbiträdesbefattningarna, då dessa torde bli utan väsentlig betydelse för rekryteringen av den övriga

134 kontorspersonalen. Under angivna förutsättning tillstyrker utredningen därför en decentralisering av sistberörda tillsättningsärenden. För övriga kontorsbefattningar torde nuvarande tillsättningsordning böra bibehållas. Utredningen anser sig böra framhålla, att denna ståndpunkt sammanfaller med den uppfattning, som på förfrågan framförts till utredningen av föreningen tjänstemän vid statens sjukhusförvaltning. Såsom en konsekvens av det föregående torde följa, att direktionerna böra äga bevilja tjänstledighet och förordna vikarier för kansli- och kontorsbiträden utan tidsbegränsning. I övrigt finner utredningen med hänsyn till vad medicinalstyrelsen härutinnan anfört skäl icke föreligga att föreslå en utvidgning av direktionernas nuvarande befogenhet i förevarande hänseende. Mot att tillsättningen av predikant överflyttas från medicinalstyrelsen till direktionerna har utredningen, i likhet med medicinalstyrelsen, intet att erinra. Tillsättande av uppsyningspersonal torde liksom hittills böra ske genom medicinalstyrelsen med hänsyn till denna personals karaktär av högsta förmän under läkarna för sjukvårdspersonalen. Antalet hithörande befattningar är också ringa i förhållande till antalet sjukvårdsbefattningar i övrigt. Däremot synes intet hinder möta mot att på direktionerna överlåta anställandet av volontärer vid sinnessjukhusen. Enligt gällande föreskrifter må endast en volontär anställas vid varje sjukhus och samma person får icke innehava sådan anställning under längre tid än ett år. Jämlikt därom av medicinalstyrelsen meddelade föreskrifter skall fastställande av löneklass m. m. för personalen vid sinnessjukhusen ankomma å medicinalstyrelsen. För detta ändamål ha direktionerna att kvartalsvis insända förslag till löneklassuppflyttningar till styrelsen, som efter granskning beslutar i saken. Styrelsen säger sig härigenom ha infört en förhandsgranskning, som visat sig vara av värde. Utredningen vill emellertid ifrågasätta, huruvida tillräcklig anledning finnes att på detta sätt låta fastställandet av automatiska löneklassuppflyttningar passera styrelsen. Det torde vara tillfyllest att frågor om löneklassplacering i tveksamma fall, t. ex. vid befordran från e. o. befattning till ordinarie i samma lönegrad, hänskjutes till medicinalstyrelsens prövning. I övrigt har utredningen — med beaktande av vad medicinalstyrelsen i återstående delar anfört — icke funnit sig böra föreslå ändring i gällande bestämmelser i anledning av de förslag, som sjukhusdirektionerna framlagt. C. Ärenden rörande veterinärväsendet. 1. Ärenden rörande cpizootibekämpandet inom riket. Nuvarande ordning. Enligt epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105, ändrad 1941 nr 341) samt den i anslutning därtill utfärdade kungörelsen med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar.

135 den s. k. epizootikungörelsen, gäller i fråga om medicinalstyrelsens och länsstyrelsernas befogenheter i olika hänseenden väsentligen följande. Högsta tillsynen över åtgärder till bekämpande av ifrågavarande sjukdomar tillkommer medicinalstyrelsen, som har att till ledning för länsstyrelserna och andra myndigheter meddela anvisningar angående sjukdomens bekämpande samt att i övrigt kontrollera ledningen därav. Länsstyrelse skall, då smittsam sjukdom inträffar inom länet eller då det är skälig anledning till antagande att dylik sjukdom inom länet förefinnes, där Kungl. Maj:t så föreskrivit, förklara ställe, varest sjukdomen inträffat eller misstankes förefinnas, jämte omkringliggande område i den utsträckning som prövas erforderlig s m i t t a t e l l e r m i s s t ä n k t för smitta. I samband därmed ankommer på länsstyrelsen att bland annat meddela förbud att till sådant ställe eller område införa djur, som kunna angripas av sjukdomen, eller från detsamma utföra djur, produkter eller varor, som kunna bidraga till spridande av smitta. Har ställe eller område förklarats smittat av sjukdom, som avses i epizootilagen, ankommer det vidare på länsstyrelsen att efter prövning dels förklara omkringliggande område för s k y d d s o m r å d e , dels ock förbjuda att, såvitt icke tillstånd i den ordning medicinalstyrelsen bestämmer meddelats, till området införas eller inom området från gård till annan förflyttas djur, som kunna angripas av sjukdomen, eller att utan dylikt tillstånd från detsamma utföras djur eller delar av slaktade djur eller varor, som medföra särskild fara för spridande av smitta. Har sjukdom, varav ställe eller område förklarats smittat, upphört och föreskriven smittrening ägt rum, skall länsstyrelsen förklara området fritt från smitta, och skall, därest omkringliggande område förklarats för skyddsområde, sådan förklaring, där den ej tidigare upphävts, samtidigt upphöra att gälla. Vid utfärdande av bestämmelser och vidtagande av åtgärder, som avses i epizootilagstiftningen, har länsstyrelse att ställa sig till efterrättelse de anvisningar och föreskrifter angående sjukdomarnas förekommande och bekämpande, som utfärdas av medicinalstyrelsen. Beträffande m u l - o c h k l ö v s j u k a har medicinalstyrelsen genom kungörelse den 30 juni 1941 utfärdat detaljerade råd och anvisningar angående sjukdomens bekämpande. Häri föreskrives bland annat, att länsstyrelse, när så befinnes påkallat, skall utfärda s. k. l a d u g å r d s f ö r b u d . Enligt det formulär till länskungörelse, som finnes fogat vid medicinalstyrelsens sistnämnda kungörelse, innebär detta förbud för envar, som inom länet innehar besättning av nötkreatur, svin, får eller getter, att utan medicinalstyrelsens tillstånd lämna tillträde till ladugård, stall eller annat rum, där kreatur, foder eller strö förvaras, åt person, vilkens tillträde icke är oundgängligen erforderligt för djurens eller rummets vård. Dylikt förbud skall dock icke utgöra hinder för assistent hos kontrollförening att för märkning av djur samt för undersökning och kontroll av utfodringen och avkastningen av medlemmarnas kreatursbesättningar vinna tillträde till rum som här avses. Efter medicinalstyrelsens förordnande har länsstyrelsen vidare att utfärda förbud mot införande till l ä n e t av klövbärande djur ävensom av vissa delar av slaktade klövbärande djur samt av hö och halm från län, där fall av mul- och klövsjuka förekommit. Med avseende å s v i n p e s t må särskilt anmärkas, att enligt i epizootikungörelsen särskilt meddelade föreskrifter länsstyrelse må, därest fall av sådan sjukdom inträffat inom länet eller angränsande län och så beprövas erforderligt för bekämpande av sjukdomen, förbjuda införsel och utförsel av levande svin till och från länet ävensom kringföringshande! med smågrisar inom länet.

136 YttTandcn och förslag. I sina yttranden över medicinalstyrelseutredningen:!, cirkulärskrivelse har det stora flertalet länsveterinärer, som berört ifrågavarande del av den veterinära verksamheten, som sin uppfattning hävdat, att en central handläggning av hithörande ärenden innebure den största garantien för ett effektivt epizootibekämpande, och därför i p r i n c i p a v s t y r k t en decentralisering av beslutanderätten på detta område. I andra yttranden har man velat avvakta ytterligare erfarenheter, innan några mera genomgripande ändringar härutinnan tagas under övervägande. Åtskilliga länsveterinärer ha dock betonat angelägenheten av att ärenden rörande transporter inom riket av djur och varor handlades i nära kontakt med vederbörande länsveterinär, vilken kände de lokala förhållandena betydligt bättre än den centrala myndigheten och på den grund kunde giva värdefulla upplysningar för ärendenas bedömande. Länsveterinären borde därjämte beredas kännedom om alla åtgärder, som den centrala myndigheten föreskreve. I fråga om s. k. I a d u g å r d s fö r b u d ha vidare vissa länsveterinärer framhållit, att en decentralisering av beslutanderätten å länsstyrelserna lämpligen skulle kunna ske. Detta är t. ex. fallet med länsveterinärerna i Jönköpings, Kalmar och Västmanlands län. Länsveterinären i Blekinge län har direkt förordat en sådan decentralisering under framhållande, att länsstyrelserna genom länsveterinärerna hade intim kontakt med av förbudet berörda områden och därför vore bättre skickade att handlägga ifrågavarande ärenden. Även t. f. länsveterinären i Malmöhus län har uttalat sig för en decentralisering av dessa ärenden, ehuru han samtidigt framhållit, att en dylik åtgärd på grund av ärendenas ringa antal icke hade någon nämnvärd betydelse för lättande av medicinalstyrelsens arbetsbörda. Å andra sidan ha en del länsveterinärer, bland andra de i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands och Kristianstads län uttalat sig emot en ändring av gällande bestämmelser i detta avseende. Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande understrukit, att de erfarenheter, som efter decentraliseringen år 1941 vunnits, bland annat vid flera utbrott av mul- och klövsjuka och svinpest, givit vid handen, att sjukdomsbekämpandets effektivitet i hög grad ökades genom att detsamma leddes centralt. Med hänsyn därtill borde beslutanderätten i ärenden rörande transport av djur och varor inom riket bibehållas hos medicinalstyrelsen. Styrelsen har vidare framhållit, att den decentralisering till länsstyrelserna av ärenden rörande ladugårdsförbud, som föreslagits av vissa länsveterinärer, syntes avse rätten att medge dispens från sådant förbud. Det vore icke något att erinra mot att sistnämnda ärenden, vid vilkas avgörande person- och lokalkännedom vore till stor fördel, överfördes till länsstyrelserna, vilket kunde ske genom ändring av styrelsens formulär till kungörelse i ämnet. Eventuellt kunde dispensärendena överföras från länssty-

137 relserna till länsveterinärerna. Även i övrigt, då med anledning av fara för spridning av smittsam husdjurssjukdom förbud att beträda ladugård, svinstall m. m. utfärdats inom visst län, borde dispensrätten kunna överflyttas på sätt här anförts. Medieinalstyrelscutredningen. De ändringar av epizootilagstiftningen, som vidtogos år 1941, avsågo väsentligen organisatoriska förhållanden och åsyftade en klarare gränsdragning mellan medicinalstyrelsen och länsstyrelserna med avseende å dessa myndigheters befogenheter och skyldigheter vid bekämpande av de smittsamma husdjurssjukdomarna. Avgörandet i hithörande frågor har därigenom huvudsakligen lagts i medicinalstyrelsens hand. Den sålunda genomförda centraliseringen grundar sig på erfarenheter från bekämpandet av den senaste stora mul- och klövsjukeepizootien inom landet, och i länsveterinärernas yttranden har nästan genomgående enighet rått därom, att några mera genomgripande ändringar av gällande bestämmelser på förevarande område icke för närvarande böra vidtagas, i allt fall icke förrän ändamålsenligheten av dessa prövats vid en större epizooti. Mot denna uppfattning synes i princip intet vara att invända. Utredningen begränsar sig därför till att med anledning av vad i yttrandena framkommit d e l s understryka angelägenheten av att ärenden rörande transporter inom riket av djur eller varor handläggas i nära samarbete med vederbörande länsmyndigheter, d e l s o c k till prövning upptaga frågan om handläggningen av ärenden rörande s. k. ladugårdsförbud. Såsom förut angivits innebär beslut härom förbud för envar, som inom länet innehar besättning av nötkreatur, svin, får eller getter, att utan tillstånd av m e d i c i n a l s t y r e l s e n lämna tillträde till ladugård, stall eller annat rum, där kreatur, foder eller strö förvaras åt person, vilkens tillträde icke är oundgängligen erforderligt för djurens eller rummets vård. Assistent hos kontrollförening äger likväl utan hinder därav i viss utsträckning vinna tillträde till dylik lokal. Ladugårdsförbud utfärdas av länsstyrelse, i regel efter medicinalstyrelsens bestämmande, och avser i allmänhet ett län i dess helhet. Att avkoppla medicinalstyrelsens medverkan vid meddelande av dylika förbud, vilka utgöra ett allvarligt ingrepp i den allmänna rörelsefriheten, anser sig utredningen icke böra ifrågasätta. Däremot synas utredningen praktiska skäl tala för att — på sätt medicinalstyrelsen anfört — frågor rörande dispens från dylika förbud helt överlämnas till länsmynd ; gheternas avgörande. Att kräva medicinalstyrelsens tillstånd för att exempelvis en montör skall erhålla tillträde till en ladugård för reparation av elektriska ledningar, tillsyn av mjölkmaskiner eller annan teknisk utrustning torde icke vara av behovet påkallat utan lärer endast medföra onödig omgång och tidsförlust vid ärendenas handläggning, vilka ofta kunna vara av brådskande natur. Person- och lokalkännedom är dessutom i dylika fall av stort värde.

138 Medicinalstyrelsen har ifrågasatt, att del vid en eventuell decentralisering skulle överlämnas åt länsveterinärer att meddela här avsedda dispenser. Då emellertid länsveterinärerna under sina inspektionsresor ofta äro svåra att anträffa och länsstyrelserna enligt gällande lagstiftning som regel utgöra de lokala instanserna för olika med ett sjukdomsbekämpande förenade åtgärder, har utredningen funnit ett avsteg från denna princip beträffande nu ifrågavarande ärenden mindre lämpligt. I enlighet med vad sålunda anförts får utredningen föreslå, att rätten att meddela dispens från ladugårdsförbud överflyttas från medicinalstyrelsen till länsstyrelserna. 2. Införsel till riket av djur m. m. Nuvarande ordning. Allmänna bestämmelser angående införsel till riket avdjur och vissa varuslag äro meddelade i kungl. kungörelsen den 9 december 1898 angående vad iakttagas bör till förekommande av smittsamma husdjurssjukdomars införande i riket med däri senare gjorda ändringar och tilllägg. I anslutning härtill har utfärdats en mängd föreskrifter angående villkoren för införsel av skilda djur och djurslag samt vissa varor i olika fall, dels av Kungl. Maj:t genom kungörelser och brev och dels av medicinalstyrelsen. Enligt sålunda meddelade bestämmelser gäller, att utan Kungl. Maj:ts eller — i de flesta fall — utan medicinalstyrelsens medgivande icke må till riket införas bland andra följande levande djur, nämligen hästar och andra djur tillhörande hästsläktet, nötkreatur, får, getter och andra idisslande djur, svin och andra klövbärande djur, hundar och andra djur tillhörande hundsläktet, rävar, katter, harar, kaniner, sumpbävrar, hönsfåglar, gäss, ankor, kalkoner, duvor — med nedan nämnt undantag — samt papegojor. Endast beträffande brevduvor har länsstyrelse erhållit rätt att bevilja införseltillstånd. I kungl. kungörelsen den 3 augusti 1914 om införsel av levande duvor samt om flygförsök med duvor stadgas sålunda, att om brevduvor ej införas för svensk militär myndighets räkning, skall tillstånd till införseln sökas hos länsstyrelsen, där mottagaren har sitt hemvist. Genom kungl. kungörelsen den 3 mars 1939 har emellertid denna rätt tillfälligt suspenderats, i det att all införsel till riket av brevduvor förbjudits, dock att chefen för försvarsstaben för visst fall äger medgiva undantag från förbudet. Förutom för levande djur erfordras i vissa fall licens av medicinalstyrelsen för införsel av bland annat kött, blod och inälvor samt av vissa varor, som ej äro av animaliskt ursprung, såsom ladugårdsredskap och fodermedel. Yttranden. I sin cirkulärskrivelse till länsveterinärerna har utredningen ifrågasatt bland annat, huruvida icke en decentralisering av beslutanderätten i ökad omfattning kunde befinnas lämplig beträffande ärenden rörande

139 införsel till riket av djur och varor. I den mån, som denna fråga i remisssvaren särskilt berörts, ha länsveterinärerna med ett undanlag ställt sig avvisande till en vidgad decentralisering på detta område. Länsveterinären i Kristianstads län har sålunda anfört, att en decentralisering av dessa ärenden till länsstyrelserna skulle vara olämplig, enär medicinalstyrelsen kunde erhålla snabbare underrättelser rörande och bättre överblick över situationen i andra länder än länsstyrelserna. T. f. länsveterinären i Malmöhus län har framhållit, att medicinalstyrelsen ensam besutte tillräcklig kännedom om de förhållanden inom och utom landet, vilka vore av betydelse för bedömandet av dessa frågor, på grund varav länsstyrelserna vid en decentralisering i de flesta fall skulle bli nödsakade att hos medicinalstyrelsen inhämta erforderliga informationer före fattandet av beslut. En decentralisering av hithörande ärenden kunde därför antagas komma att medföra onödig omgång och villervalla. Länsveterinären i Västernorrlands län har anfört, att förfaringssättet beträffande djurimport från utrikes ort alltid varit av centraliserad art i fråga om rapporter och dylikt och att detta alltjämt måste anses lämpligt. Även andra länsveterinärer ha uttalat sig mot en decentralisering av hithörande ärenden. Länsveterinären i Stockholms län åter, vilken i princip uttalat sig för en decentralisering av veterinära ärenden i allmänhet till länsstyrelser och länsveterinärer, har anfört, att därigenom skulle vinnas en fördel såtillvida, att allmänheten skulle kunna erhålla direkta muntliga upplysningar i in- och utförselfrågor. Medicinalstyrelsen har funnit en central handläggning vara bäst ägnad att tillgodose såväl landets behov av trygghet mot införande av smittsamma husdjurssjukdomar som allmänhetens intresse av snabb och enhetlig behandling av ifrågavarande ärenden. Medicinalstyrelseutredningcn. Till förekommande av smittsamma husdjurssjukdomars införande i riket ha — såsom av den föregående redogörelsen framgår — utfärdats mycket restriktiva föreskrifter av innebörd, att levande djur av skilda slag i regel samt varor av animaliskt ursprung ävensom en del andra varor under vissa förhållanden icke må införas till riket utan tillstånd av Kungl. Maj:t, medicinalstyrelsen eller, i undantagsfall, av länsstyrelse. Det tillkommer icke medicinalstyrelseutredningen att bedöma behovet av dessa bestämmelser. Utredningen vill endast framhålla, att tillämpningen av desamma under normala tider medför en relativt betydande belastning av medicinalstyrelsens veterinärbyrå och att det därför — liksom ur andra synpunkter — är av vikt, att hithörande ärenden handläggas i så rationell ordning som möjligt. Med hänsyn härtill har utredningen i sin förenämnda cirkulär skrivelse bland annat riktat uppmärksamheten på dessa ärenden i syfte att få frågan om en eventuell decentralisering av desamma belyst. T den mån

140 detta spörsmål särskilt berörts i länsveterinärernas yttranden, har emellertid allmänt förordats ett bibehållande av nuvarande ordning på området, främst enär en decentralisering kunde befaras medföra minskad effektivitet vid epizootibekämpandet. Medicinalstyrelsen hyser samma uppfattning. Utredningen har för egen del inhämtat, att då ett land blivit smittat av någon i epizooiilagen upptagen sjukdom erhåller medicinalstyrelsen kännedom därom genom rapporter från de olika länderna. Samtliga vid tillfället löpande införselmedgivanden upphävas därvid omedelbart av styrelsen och efter framställning till kommerskollegium förklaras landet i fråga smittat av sjukdomen. Vid många tillfällen har genom chefens för veterinärbyrån personliga relationer med vederbörande lands administrativa chef för veterinärväsendet dessa åtgärder kunnat vidtagas en avsevärd tid innan den officiella bekräftelsen på sjukdomen kommit styrelsen tillhanda. I detta hänseende kan onekligen en decentralisering väntas medföra minskad effektivitet. Styrelsen torde vidare besitta den mest omfattande kunskapen och erfarenheten, då det gäller att i samband med införsel från smittat land föreskriva lämpliga åtgärder till förhindrande av att smittan införes i riket. Vid utredning av smittvägarna, då en sjukdom redan inkommit i landet, är det härjämte av värde att styrelsen utan tidsutdräkt kan taga del av alla införseltillstånd, som beviljats, för utrönande av vad som under närmaste tiden före utbrottet av en sjukdom passerat genom ifrågavarande del av landet. Med hänsyn härtill ansluter sig utredningen i princip till den i remissyttrandena hävdade uppfattningen, att den centrala handläggningen av hithörande ärenden bör bibehållas. Utredningen vill tillägga, att inom utredningen särskilt övervägts, huruvida icke en decentralisering till länsstyrelserna skulle kunna ske av rätten att medgiva införseltillstånd för hundar från de nordiska länderna. Denna införsel är nämligen under fredstid av betydande omfattning och synes icke behöva innefatta större vådor ur smittsynpunkt. Enligt vad utredningen inhämtat torde det emellertid endast vara möjligt att giva dylika införselmedgivanden temporär giltighet, varför det kan befaras, att decentralisering av beslutanderätten lätt komme att skapa förvirring hos tulltjänsteman och allmänhet. Medicinalstyrelsens erfarenhet av den liknande decentralisering, som gällt i fråga om införseltillstånd för brevduvor, uppgives ock ha utvisat, att styrelsens arbetsbörda därigenom snarare ökades än avlastades. På grund av vad sålunda anförts har utredningen icke ansett sig böra föreslå någon ändring av gällande bestämmelser på detta område. 3. Vissa rapporter och årsredogörelser m. m. Nuvarande ordning. Jämlikt 8 § 3 mom. allmänna veterinärinstruktionen åligger det länsveterinär att i början av varje månad upprätta och till medicinalstyrelsen insända sammandrag enligt fastställt formulär av de till ho-

nom från vederbörande veterinärer inkomna uppgifter om fall av sjukdom, som omförmäles i gällande bestämmelser rörande åtgärder mot smittsamma sjukdomar bland husdjuren (månadsrapport). Enligt 12 § 1 mom. nämnda instruktion har länsveterinär vidare att årligen om sin tjänsteverksamhet under det sistförflutna kalenderåret ävensom om hälsotillståndet under samma tid bland husdjuren inom länet utarbeta en redogörelse, som jämväl bör innefatta en bearbetning av de från länets övriga veterinärer inkomna årsberättelserna. Berörda redogörelse skall upprättas enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär i två exemplar, varav det ena jämte omförmälda berättelser före den 15 april skall insändas till medicinalstyrelsen och det andra inom samma tid skall tillställas vederbörande länsstyrelse (årsredogörelse). Distriktsveterinär skall jämlikt 24 § 1 mom. allmänna veterinärinstruktionen före februari månads utgång varje år till länsveterinären insända till medicinalstyrelsen ställd berättelse för det sistförflutna kalenderåret rörande hälso- och sjukdomsförhållandena bland husdjuren inom distriktet, verkställda tjänsteförrättningar m. m. i enlighet med för sådan berättelse av medicinalstyrelsen fastställt formulär. Omfattar distrikt delar av skilda län, skall särskild berättelse avgivas för varje länsdel (årsberättelse). Dylik årsberättelse skall avgivas jämväl av stadsveterinär, besiktningsveterinär och varje annan praktiserande veterinär. I Stockholm är förste stadsveterinär i ovan angivna hänseenden likställd med länsveterinär. Närmare föreskrifter angående nu nämnda årsredogörelser, årsberättelser och rapporter m. m. hava utfärdats av medicinalstyrelsen genom kungörelse den 19 december 1942. I § 4 kungl. kungörelsen den 22 juni 1928 angående granskning av rapporter och räkningar m. m. i anledning av vissa av läkare och veterinärer verkställda förrättningar stadgas, att om veterinär utfört förrättning, vilken enligt gällande bestämmelser skall bekostas av allmänna medel, skola föreskriven rapport angående förrättningen ävensom räkning å ersättning för densamma insändas, om förrättningsmannen är länsveterinär eller överveterinär, till medicinalstyrelsen samt eljest till vederbörande länsveterinär eller överveterinär. Det åligger denne att verkställa granskning av rapporten jämte räkningen med avseende å behörigheten av förrättningen och densammas riktiga verkställande ävensom rörande användningen av läkemedel och desinfektionsmedel samt därefter skyndsamt till medicinalstyrelsen insända handlingarna med bevis om granskningen. Sedan räkningen granskats av medicinalstyrelsen, tillhandahåller styrelsen veterinären honom tillkommande ersättning från vederbörligt anslag. Yttranden. I länsveterinärernas yttranden ha påkallats vissa jämkningar i dessa bestämmelser.

H2 Sålunda har t. f. länsveterinären i Malmöhus län föreslagit, att länsveterinär skulle befrias från skyldighet att upprätta och avgiva månadsrapport jämlikt 8 § 3 mom. allmänna veterinärinstruktionen, enär själva primäruppgifterna numera direkt översändas till medicinalstyrelsen. Länsveterinären i Västernorrlands län har erinrat om att rapporter över verkställda tjänsteförrättningar ävensom räkningar å ersättning för desamma tidigare efter länsveterinärens granskning gingo till vederbörande länsstyrelse, men nu skulle behandlas och utanordnas av medicinalstyrelsen. Denna centralisering vore icke nödvändig, då förutvarande anordning hade varit tillräckligt effektiv. Vidare borde rapporter över verkställda förrättningar av distriktsveterinärerna alltid avgivas i två exemplar, varav det ena skulle kvarbliva å länsveterinärexpeditionen. Länsveterinären i Kristianstads län har anfört, att det ändrade system angående avgivande av årsrapporter, som införts genom medicinalstyrelsens kungörelse den 19 december 1942, ännu icke hade prövats. Den veterinära rapportgivningen i övrigt kunde anses vara betungande under utbredda epizootier och vid vissa epizootier omöjlig att utföra så snabbt som det vore avsett. Det finge dock ej förbises, att det vore värdefullt, att den ledande myndigheten erhölle detaljerade uppgifter angående smittbekämpandet, som också därigenom finge större stadga och enhetlighet. Medicinalstyrelsen har ansett det olämpligt att slopa länsveterinärernas månadsrapporter, varför styrelsen avstyrkt förslaget därom. Den nu tillämpade ordningen för granskning av rapporter och räkningar hade enligt styrelsen visat sig lämplig. Distriktsveterinärerna syntes ej behöva betungas med att avgiva sina rapporter i dubbla exemplar, enär länsveterinären hade att införa vissa uppgifter ur rapporterna angående smittsamma husdjurssjukdomar i särskilt diarium, s. k. smiltdiarium, varur erforderliga uppgifter angående dessa sjukdomars förekomst kunde inhämtas. Övriga förekommande rapporter från distriktsveterinärerna vore ej av den art, att de behövde finnas tillgängliga a länsveterinärexpeditionerna. Medicinalstyrelseutredningen. j analogi med vad som gäller för medicinalväsendets del har genom föreskrifter i olika författningar veterinärerna ålagts att avgiva rapporter över sin verksamhet i skilda hänseenden eller över den allmänna hälso- och sjukvården bland husdjuren inom sitt verksamhetsområde. Såsom förut nämnts har medicinalstyrelsen genom kungörelse den 19 december 1942, vilken trätt i kraft den 1 januari 1944, meddelat närmare föreskrifter i fråga om vissa årsredogörelser och rapporter från veterinärer till medicinalstyrelsen. Redan med hänsyn härtill synes det utredningen mindre lämpligt att — innan närmare erfarenhet vunnits angående ändamålsenligheten av dessa föreskrifter — vidtaga någon ändring härutinnan. Vad särskilt angår det i ett yttrande framförda önskemålet om slopande av de s. k. månadsrapporterna vill utredningen framhålla, att även

om medicinalstyrelsen äger tillgäng till de uppgifter, som ligga till grund för länsveterinärernas månadsrapporter, en dylik åtgärd skulle medföra en väsentligt ökad belastning för styrelsen vid upprättande av dess månatliga översikt beträffande epizootierna inom landet. I länsveterinärernas månadsrapporter lämnas tillika uppgift om vilka besättningar som kvarstå såsom smittade från föregående månad, varom kännedom erfordras för upprättandet av medicinalstyrelsens månadsrapporter för landet i dess helhet. Härtill kommer att länsveterinärerna hava möjlighet att i viss utsträckning inhämta för sin övervakande verksamhet erforderliga upplysningar ur länsstyrelsernas kungörelser angående smittförklaringar m. m., under det att medicinalstyrelsen ofta icke delgives dessa. Länsveterinärernas månadsrapporter böra sålunda enligt utredningens uppfattning bibehållas. Vidare har föreslagits, att distriktsveterinär skulle åläggas att avgiva föreskriven rapport i två exemplar, varav ett skulle behållas av länsveterinären och det andra vidarebefordras till medicinalstyrelsen. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att utredningen föreslagit, att vissa tjänsteläkares rapporter över tjänsteresor jämlikt epidemilagen skulle kvarstanna hos förste provinsialläkarna, enär dessa rapporter finge anses vara av stort värde för länsstyrelserna och förste provinsialläkarna vid bekämpandet av smittsamma sjukdomar inom länet. Enligt utredningens mening bör tillgång till epizootirapporterna för länsmyndigheterna äga motsvarande värde, då det gäller bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna. Även om vissa uppgifter kunna inhämtas ur det s. k. smittdiariet, torde detta ur förevarande synpunkt icke kunna ersätta rapporterna. Att låta epizootirapporerna kvarstanna hos länsveterinärerna lär emellertid icke vara möjligt, enär medicinalstyrelsen — i motsats till vad som är förhållandet beträffande epidemirapporterna — icke kan undvara dessa. Vid handläggningen av frågor rörande ersättning till djurägarna för förluster på grund av nedslaktning eller annan till förekommande av smittspridning föreskriven åtgärd erfordras sålunda bland annat tillgång till vederbörande veterinärs rapport i ärendet. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde distriktsveterinär böra åläggas avgiva rapport i två exemplar, såvitt gäller epizootirapporter. Övriga rapporter lära, såsom medicinalstyrelsen påpekat, ej vara av den art, att de behöva finnas tillgängliga å länsveterinärexpeditionerna. Vad slutligen angår det från ett håll framförda förslaget om återgång till en decentraliserad ordning i fråga om utbetalning av ersättningar till veterinärer i anledning av verkställda tjänsteförrättningar, så vill utredningen erinra om, att den nuvarande centrala handläggningen av ifrågavarande ärenden infördes år 1941. På skäl, som under avsnitt A närmare berörts, har utredningen föreslagit, att en liknande centralisering genomföres inom medicinalväsendet. Vid sådant förhållande kan utredningen för sin del icke ifrågasätta någon ändring i motsatt riktning för veterinärförvaltningens vidkommande.

144 I förevarande sammanhang anser sig utredningen böra fästa uppmärksamheten vid angelägenheten av att länsveterinärerna äga tillgång till lämpliga arkiv-utrymmen. Förhållandena härutinnan lära i stort sett vara analoga med dem, som anförts i fråga om förste provinsialläkarna. Detsamma gäller behovet av tjänstelokal. Beaktas må härvid, att länsveterinär — i motsats till förste provinsialläkare — icke åtnjuter några expensmedel. Det synes vara lämpligt, att nu berörda angelägenhet beaktas i samband med prövningen av motsvarande spörsmål för förste provinsialläkarnas del. 4. Tjänstledighet och vikarie för distriktsveterinär. Nuvarande ordning. I 25 § allmänna veterinärinstruktionen stadgas, att semester och annan ledighet för distriktsveterinär beviljas av medicinalstyrelsen. Ansökning om ledighet skall med angivande av tiden för och anledningen till ledigheten ävensom med förslag å vikarie ingivas till länsveterinären, som jämte eget yttrande skall omedelbart insända ansökningen till medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelseutredningen. Såvitt gäller provinsialläkarstaten har medicinalstyrelseutredningen tidigare i detta kapitel förordat, att ärenden rörande tjänstledighet och vikarie för provinsialläkare skola handläggas i samma ordning, som gäller i fråga om tjänstledighet och vikarie för distriktsveterinär samt att enahanda förfaringssätt bör tillämpas beträffande semester och därav föranledda vikariatsförordnanden. Utredningen har tillika föreslagit, att förste provinsialläkarna skola erhålla befogenhet att i viss utsträckning besluta i dylika ärenden. Utredningen har övervägt, huruvida icke motsvarande befogenheter borde tilldelas länsveterinärerna med avseende å beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för distriktsveterinärer. Förhållandena inom provinsialläkarstaten och veterinärstaten förete emellertid vissa olikheter, som enligt utredningens uppfattning åtminstone tills vidare motivera en annan ordning för veterinärstatens del. Under det att vid förste provinsialläkares frånvaro från residensstaden i tjänsteärende i mer än ett dygn biträdande förste provinsialläkare skall handlägga å den förre ankommande löpande göromål, som icke tåla uppskov, finnes ingen biträdande länsveterinär, som kan inträda i länsveterinärens ställe under liknande omständigheter. Med hänsyn härtill har utredningen för veterinärstatens vidkommande icke funnit sig böra föreslå någon decentralisering av ifrågavarande ärenden.

145 Kap. 8. Medicinalstyrelsens inspektionsverksamhet. A. Inspektionen av hälsovården och kroppssjukvården. Gällande bestämmelser och praxis. Som ett led i högsta tillsynen över den allmänna hälso- och sjukvården åligger det enligt 2 § gällande instruktion medicinalstyrelsen att, i den mån så är erforderligt eller särskilt är stadgat, låta inspektera sjukvårdsanstalter och karantänsanordningar samt i övrigt låta förrätta de inspektioner, som den allmänna hälso- och sjukvårdens behöriga handhavande kan påkalla. Enligt 3 § samma instruktion har medicinalstyrelsen vidare att låta förrätta inspektion av förste provinsialläkares och med dem i fråga om tjänsteåligganden jämställda stadsläkares ämbetsförvaltning och arkiv. Den centrala inspektionen av kroppssjukvårdsanstalterna ombesörjes i regel av chefen för lasarettsbyrån utom i vad angår tuberkulosanstalter, vilka numera inspekteras av specialföredraganden för tuberkulosärenden. Enligt uppgift från lasarettsbyrån ha under ettvart av åren 1941—1943 respektive 25, 17 och 16 lasarett och sjukstugor inspekterats. Därjämte har avsyning efter ny- eller ombyggnad ägt rum av respektive 18, 31 och 8 förlossningsanstalter och andra anstalter, företrädesvis hem för kroniskt sjuka. Under åren 1942—1944 ha verkställts respektive 4, 12 och 13 inspektioner och avsyningar av tuberkulosanstalter ävensom av ett antal centraldispensärer för tuberkulosundersökningar. Vid bedömandet av nu nämnda sifferuppgifter har man bland annat att beakta, att rådande krisläge påkallat en sträng återhållsamhet med statens medel, vilket i icke ringa grad återverkat på antalet inspektionsresor. Inspektionerna av lasaretten och sjukstugorna bruka, enligt vad lasarettsbyråns chef upplyst, i regel tillgå så, att inspektionsförrättaren går en rond genom vederbörande sjukhus med lasarettsläkaren eller, om flera finnas, i tur och ordning med envar av dem. Han begär därvid diagnos å varje för tillfället vårdad patient, varvid emellanåt ett eller annat fall, särskilt de från läkarsynpunkt intressantare, giver anledning till diskussion. Vid dessa ronder ägnas samtidigt uppmärksamhet åt lokalerna, såväl vårdrum som bilokaler, därvid särskilt de hygieniska förhållandena och den tekniska utrustningen i de senare ofta bli föremål för överläggningar. Vidare granskas läkemedelsförvaringen samt kontrolleras sjukvårdspersonalens arbetstider och ledigheter genom förfrågningar direkt till personalen. Efter vårdavdelningarna genomgår inspektionsförrättaren efter liknande plan laboratorier, operationsavdelningar, avdelningar för den öppna vården samt slutligen köks-, tvätt-, bad- och förrådslokaler, varvid anmärkningar mot brister göras och förslag till förbättringar diskuteras med läkarna 10— S1847 3

146 och föreståndarinnorna för de olika avdelningarna. Stickprov göras i regel för att bedöma underläkarnas, sjuksköterskornas och biträdenas bostäder. Föreligger redan förslag till utbyggnader i form av skissritningar, bruka dessa diskuteras. Om allvarligare brister någon gång förefinnas eller om inspektionen föranletts av en anmälan mot förhållandena på sjukhuset, försöker inspektionsförrättaren regelbundet få till stånd en överläggning med lasarettsdirektionen in pleno eller åtminstone med dess ordförande. Inspektionerna av tuberkulosanstalterna förlöpa efter i stort sett samma schema. Tillsynen över förste provinsialläkarnas samt de med dem jämställda stadsläkarnas ämbetsförvaltning och arkiv handhaves närmast av medicinalbyrån och hälsovårdsbyrån. Någon regelbunden inspektion av dessa tjänsteläkares verksamhet har icke förekommit, sedan gällande instruktion för medicinalstyrelsen trädde i kraft (år 1931). Genom den beröring med ifrågavarande läkares verksamhet, som är nödvändig för handläggningen inom styrelsen av de löpande ärendena rörande den allmänna hälso- och sjukvården, har det likväl, enligt vad chefen för medicinalbyrån uppgivit, varit möjligt att i stort sett följa deras ämbetsförvaltning samt lämna råd och anvisningar för densamma. Vid tjänsteresor för andra ändamål, som företagits av vederbörande byråchefer, ha jämväl, då så varit möjligt, förekommit överläggningar och samråd med berörda läkare, länsmyndigheter eller representanter för landstingen, som medgivit en viss inblick i tjänsteläkarnas förvaltning. Vid ombyte av tjänsteinnehavare avlämnar den tillträdande en avskrift av arkivförteckningen till medicinalstyrelsen, varigenom kontrollen över omfattningen och beskaffenheten av deras tjänstearkiv kunnat nödtorftigt genomföras. Vid några tillfällen slutligen ha på styrelsens initiativ varit anordnade möten inför styrelsen med ifrågavarande läkare, varvid aktuella gemensamma spörsmål dryftats och kortfattade redogörelser lämnats från deras olika verksamhetsområden. På grund av de långa tidsintervallerna mellan dessa möten och den knappa tid, som kunnat anslås för desamma, har deras nytta dock varit begränsad. Tilläggas må, att vid inspektioner, som föranletts av anmälan om fel eller försummelse i tjänsten, ha vederbörande medicinska inspektionsförrättare åtföljts av kameralbyråchefen, som därvid haft att tillvarataga de juridiska synpunkterna och tillse, att utredningen blivit fullständig. Vidare må erinras om, att inspektionen rörande den kvinnliga sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden och tjänsteverksamhet utövas av den å lasarettsbyrån anställda byråinspektören och dennes medhjälpare, biträdande byråinspektören. Överläggningar med medicinalstyrelsen. Vid de överläggningar i ämnet, som ägt rum mellan utredningen och vederbörande representanter för medicinalstyrelsen, har beträffande inspektionen av sjukvårdsanstalterna från medicinalstyrelsens sida framhållits, att denna visat sig äga stor betydelse för

arbetet inom styrelsen genom den kontakt med utvecklingen på området och med de lokala förhållandena i landets olika delar, som densamma medfört. Inspektionen skapade även förutsättningar för en direkt förmedling av erfarenheter från en del av landet till en annan. Genom inspektionerna vunnes vidare en kännedom om vederbörande läkares person och verksamhet, som vore av stor betydelse för ett rättvist handhavande av de befordringsärenden rörande läkarna, som ankomme på styrelsen. Ett önskemål vore, att inspektionerna kunde förenas med överläggningar med vederbörande sjukvårdsberedningar, direktioner och läkare för åstadkommande av ett m e r a planmässigt utbyggande av den slutna vården i landets olika sjukvårdsområden. Detta förutsatte dock, att betydligt mera tid än nu kunde ägnas åt inspektionsverksamheten. Slutligen betonades angelägenheten av att organisatoriska förutsättningar skapades för en mera regelbunden inspektion av tuberkulosvårdens olika grenar än hittills varit möjlig att genomföra. I fråga om den allmänna hälsovården framhölls vid överläggningarna av medicinalstyrelsens representanter, att det sedan länge framstått som en stor brist i styrelsens funktion, att en mera regelbunden och ingående tillsyn på ort och ställe av förste provinsialläkarnas förvaltning icke kunnat ske. Orsaken härtill hade varit, förutom otillräckligt reseanslag för ändamålet, styrelsens ständigt växande arbetsbörda med löpande göromål utan motsvarande utökning av styrelsens arbetskrafter — ett förhållande, som för medicinalbyråns vidkommande i regel icke möjliggjort avbrott i arbetet för behövliga inspektionsresor och liknande förrättningar annat än i mycket begränsad utsträckning. Särskilt under de senare årens snabba och omfattande utbyggnad av tjänsteläkarorganisationen och den förebyggande hälsovården med dess vidgade anknytning till landstingens verksamhet hade förefintliga brister i styrelsens och tjänsteläkarnas anpassning för sina delvis nya uppgifter framstått i allt klarare dager. En ändring av styrelsens organisation i syfte att möjliggöra en vidgad inspektion inom den allmänna hälsovården vore därför angelägen. Denna inspektionsverksamhet, som närmast borde ha karaktären av allm ä n rådgivning, syntes alltfort böra åvila de medicinska byråcheferna eller andra föredragande inom styrelsen och ej, såsom stundom ifrågasatts, delegeras till särskilda dem underställda inspektörer. Dessa skulle icke kunna bibehålla den ständiga kontakt med hälso- och sjukvårdens ledning och organisation, som vore en nödvändig förutsättning för inspektionsverksamhetens effekt och nytta. Inspektionerna borde helst ha karaktären av generalöversyn av de olika vårdgrenarna och därför ske genom flera inspekterande tjänstemän i samverkan under samtidig kontakt med ämbetsläkare, representanter för länsstyrelser, landsting och kommuner. Till möjliggörande av vidgad inspektionsverksamhet syntes från vederbörande byråchefer böra avlastas en stor del av de mera kameralt betonade

148 frågor — såsom lönespörsmål, pensionsfrågor, tolkning av statsbidragsbestämmelser — vilka nu i alltför hög grad belastade dem och till största delen för sin handläggning icke tarvade medicinsk fackkunskap. Medicinalstyrelseutredningen. En centralt utövad inspektion av den allmänna hälso- och sjukvården har givetvis sin största betydelse därutinnan, att den bereder den högsta tillsynsmyndigheten möjlighet att bilda sig en på självsyn grundad uppfattning om förhållandena på området i landets olika delar. Härigenom skapas ett säkrare underlag för fullgörandet av den centralmyndigheten åliggande övervakningsskyldigheten, samtidigt som arbetet i övrigt inom myndigheten underlättas och befruktas genom den kontakt med olika personer och faktiska förhållanden, som vinnes under inspektionen. En central inspektion bör tillika vara ägnad att positivt befrämja en rationell utveckling av hälso- och sjukvården inom landets skilda delar, därest den icke begränsar sig till kontroll av redan vidtagna åtgärder utan tillmäter ett avsevärt utrymme för rådgivande och förmedlande verksamhet. Utredningen avser härmed närmast, att i samband med inspektionsförrättningarna skulle utövas en rådgivning i de spörsmål, som kunna vara aktuella inom vederbörande sjukvårdsområde. För den skull synes i regel kontakt böra sökas icke blott med det lokala organ, som frågan närmast angår, utan även med respektive hälso- och sjukvårdsberedning inom området. Det torde ur denna synpunkt vara lämpligt, att ordföranden eller vederbörande chefstjänsteman i respektive beredning, såvitt ej omständigheterna till annat föranleda, något i förväg underrättas om tidpunkten för kommande inspektion. Utredningen förutsätter, att vederbörande direktion jämväl beredes tillfälle att närvara vid eventuella överläggningar, då inspektionen giver anledning därtill. I frågor, som röra ett flertal angränsande sjukvårdsområden, torde det stundom vara lämpligt att genom inspektionsförrättarens försorg initiativ tagas till gemensamma överläggningar med representanter för vederbörande områden. Erfarenheten har ock givit vid handen, att en direkt kontakt med patienterna kan vara av stort värde för inspektionsförrättningens resultat. Hittills har styrelsen beträffande lasarett och sjukstugor — i anslutning till ett i förarbetena till gällande sjukhuslag gjort uttalande — sökt tilllämpa den regeln, att varje anstalt om möjligt underkastas inspektion vart femte år. Från denna utgångspunkt har inspektionen av lasarett och sjukstugor jämte avsyningar av vissa andra sjukvårdsanstalter tagit i anspråk en tid av 6—8 veckor per år. Beträffande tuberkulosanstalterna har en tillämpning av samma tidsintervall ansetts önskvärd men av olika skäl ej kunnat genomföras. För inspektion av dessa anstalter har under de två senaste åren använts en tid av 3—4 veckor. Uppenbart är att, därest man skall u p p n å erforderlig effekt av den centrala inspektionen, denna bör äga rum med viss regelbundenhet och med ej alltför långa mellanrum. Ur denna synpunkt torde ett längre uppehåll mellan inspektionerna än

149 vart femte år icke böra komma i fråga. Klart torde ock vara, att om i samband med inspektionerna utrymme skall beräknas för överläggningar med representanter för vederbörande huvudman m. fl., detta kommer att icke oväsentligt förlänga den för inspektionsverksamheten erforderliga tiden, även om inspektionerna, vilket synes önskvärt, i möjligaste mån koncentreras länsvis. Enligt en inom utredningen verkställd uppskattning lärer man från nu angivna utgångspunkter icke böra räkna med kortare tid än 12 veckor per år för inspektion av lasarett och sjukstugor jämte avsyning av vissa andra anstalter samt 8 veckor för inspektion och avsyning av tuberkulosanstalter, inklusive centraldispensärer. För hälsovårdens del, beträffande vilken hittills någon regelbunden inspektion icke förekommit, torde böra beräknas en tid av omkring 4—6 veckor per år. Därvid har hänsyn tagits till inspektionsbehovet icke blott av förste provinsialläkarnas och stadsläkarnas arkiv och tjänsteverksamhet utan även av den förebyggande vårdens olika grenar, främst mödra- och barnavården. Om möjligt bör, såsom av medicinalstyrelsen framhållits, inspektionen av den allmänna hälsovården så organiseras, att den förebyggande vårdens olika grenar samtidigt bliva föremål för översyn och överläggningar med vederbörande huvudmannarepresentanter. Självfallet bör därvid uppmärksamhet även ägnas åt vederbörande läkares tjänsteverksamhet i allmänhet. En utvidgning av inspektionen av den allmänna hälso- och sjukvården enligt ovan skisserade riktlinjer torde icke kunna genomföras utan förstärkning av arbetskrafterna å vederbörande byråer. En dylik förstärkning är emellertid jämväl betingad av arbetsbördan i övrigt. Denna fråga upptager utredningen till behandling i kap. 12. B . Inspektionen av sinnessjuk- och sinnesslövården. Överinseendet över sinnessjuk- och sinnesslövården (inklusive epileptikervården) i riket utövas av medicinalstyrelsen, som därvid särskilt har att vaka över alt de sinnessjuka och sinnesslöa erhålla en omsorgsfull vård och behandlas med mildhet efter människokärlekens fordringar. Under medicinalstyrelsen utövas tillsynen över s i n n e s s j u k v å r d e n av en av Konungen förordnad överinspektör för sinnessjukvården, medan tillsynen av s i n n e s s l ö v å r d e n tillkommer en likaledes av Kungl. Maj :t förordnad inspektör för sinnesslövården. Den förra befattningen är uppförd å medicinalstyrelsens stat i lönegraden G 6; den senare befattningen avlönas med arvode. 1. Sinnessjukvården. Överinspektörsbefattningens tillkomst. Befattningen som överinspektör för sinnessjukvården tillkom i samband med 1901 års sinnessjukstadga på förslag av särskilda kommitterade.

150 I betänkande den 29 februari 1896 erinrade denna kommitté om att det enligt då gällande hospitalsstadga tillkomme medicinalstyrelsen att i egenskap av överstyrelse för hospitalen, årligen en gång eller oftare, om anledning därtill förekomme, genom en sin ledamot eller annan läkare, som överstyrelsen därtill utsåge, låta inspektera varje anstalt för sinnessjuka. Denna inspektion, som i regeln utövades av styrelsens ordförande eller dess föredragande för hospitalsärenden, hade sin huvudsakliga betydelse i ekonomiskt, hygieniskt och administrativt avseende. Att denna inspektion, med den utsträckning hospitalsväsendet dåmera vunnit, endast i ringa mån innebure kontroll å den detaljerade sinnessjukvården hade sin naturliga förklaring däri, att de inspekterande vore strängt upptagna av andra ämbetsgöromål, som icke tilläte dem att ägna lång tid åt varje inspektion eller att vid deras i regel blott en gång om året förekommande besök ägna speciell uppmärksamhet åt detaljerna i sjukvården, än mindre personligen åt varje särskild sjuk. Kommittén konstaterade vidare, att det enligt stadgan tillkom varje direktion att utöva tillsyn över sin anstalt med rätt för enskild ledamot av direktion att, då han för berörda ändamål så funne nödigt, besöka anstaltens särskilda lägenheter och om förhållandena inhämta kännedom, att granska de till överläkarexpeditionen hörande journalerna samt att besluta om de sjukas utskrivning. Då emellertid direktionen med sin dåvarande sammansättning icke kunde sägas äga erforderlig kompetens fölen granskning i sjukvårdsavseende och särskilt för bedömande av den i många fall svårlösta frågan, huruvida en sjuk fortfarande vore i behov av vård å hospital, torde enligt kommittén den kontrollerande myndighet, som lagts i direktionens hand, hava uteslutande omfattat de administrativa och ekonomiska förhållandena och i avseende å patienterna inskränkt sig till en formell granskning av handlingar. Kommittén fann härav framgå, att hospitalsöverläkarna i rent sjukvårdshänseende vore utan annan kontroll än den som utövades genom medicinalstyrelsens försorg och som på anförda grunder icke kunde i detta avseende tillmätas stor betydelse. I anslutning härtill yttrade kommittén bland annat följande. Kommittén vore visserligen övertygad om att de sinnessjuka å våra anstalter vårdades på ett kärleksfullt och humanitetens fordringar väl motsvarande sätt och att, vad särskilt den svåra och grannlaga utskrivningsfrågan anginge, underlåtenhet att vid viss tidpunkt låta utskriva en intagen person alltid grundades på överläkarens omtanke om den ifrågavarande personens väl. Det låge dock ingalunda inom det oantagligas område, att vid en eller annan anstalt en överläkare, som i en mängd fall sett utskrivna patienter snart återkomma i försämrat tillstånd, därigenom och av eget skaplynne fått en sådan misstro mot tidiga utskrivningar, att han understundom vid anstalten kvarhölle patient längre, än som varit ovillkorligen av nöden, någon gång till men för personen i fråga och städse till olägenhet för dem, som vore i behov av hospitalsvård men för vilka platser ej funnes lediga. Även om det

151 skulle kunna påvisas, att sådant för närvarande ej ägde rum vid någon av våra anstalter, vore dock själva möjligheten av ett dylikt förhållande tillräcklig maning för kommittén att föreslå verksamma garantier däremot, varigenom ock bäst undanröjdes den misstro mot anstalterna för sinnessjukvården, som hos en del av allmänheten blivit väckt och vilken måste utöva en skadlig inverkan, även om för denna misstro funnes ringa eller intet fog. På grundval av det sålunda anförda och i enlighet med ett av viss hospitalsövcrläkare framlagt förslag förordade kommittén tillsättande av en särskild överinspektör för sinnessjukvården med uppgift att ägna uppmärksamhet åt allt rörande de sinnessjuka men i synnerhet sjukvården och de intagnas behov av vård å anstalt. Kommittén framhöll samtidigt, att det icke vore kommitténs mening att genom införande av överinspektörsinstitutionen utesluta eller inkräkta på den av medicinalstyrelsen utövade inspektionen över sinnessjukanstalterna. Såväl för dessa anstalter som för medicinalstyrelsen vore det nämligen både i administrativt, ekonomiskt och sjukvårdsavseende av den största vikt, att personer, som vore ständiga ledamöter av styrelsen, vilket icke kunde eller finge vara förhållandet med överinspektören, utövade tillsyn över anstalterna och komme i personlig beröring med dess styresmän. Så sett utgjorde denna inspektion en föreningslänk mellan medicinalstyrelsen och de särskilda hospitalsmyndigheterna samt borde bliva av än större värde, då genom överinspektörens verksamhet medicinalstyrelsen gjorts mera förtrogen än förut med sjukvården vid anstalterna. Överinspektörens åligganden reglerades närmare i 1901 års sinnessjukvårdsstadga, vars föreskrifter i detta hänseende nära ansluta sig till nu gällande bestämmelser med den begränsningen, att inspektionen beträffande de sinnesslöa numera tilldelats en särskild inspektör. Gällande bestämmelser. Jämlikt gällande instruktion för överinspektören den 19 september 1929 (SFS nr 331, ändrad nr 512/1941) har denne att övervaka, att gällande bestämmelser angående vård av sinnessjuka varda noggrant iakttagna samt att i övrigt vidtaga de åtgärder, som enligt lag eller annan allmän författning å honom ankomma. För nämnda ändamål har överinspektören att företaga erforderliga inspektioner. Sinnessjukvården å vart och ett av sinnessjukhusen skall underkastas inspektion minst en gång årligen. Denna skyldighet har dock jämlikt beslut av Kungl. Maj:t den 2 februari 1940 tillfälligt begränsats på sådant sätt, att överinspektören medgivits att inskränka sina inspektioner till vad han finner för sinnessjukvårdens övervakning nödvändigt. Annan sinnessjukvård, varom föreskrifter meddelas i stadgan angående sinnessjukvården i riket, skall inspekteras, när i följd av anmärkning eller eljest anledning därtill förekommer. Resa, som företages för inspektion, skall äga rum i huvudsaklig överensstämmelse med resplan, som godkänts av medicinalstyrelsen.

152 överinspektören har att vid varje inspektion göra sig noga underrättad om de intagnas behandling samt därvid särskilt taga noggrann kännedom om användningen av tvångsmedel eller isolering under dag i stängt rum och efterse, att dylika åtgärder ej utan tillräckliga skäl vidtagits. Gör någon vid inspektion eller annat tillfälle hos överinspektören anmärkning mot vård, som är underkastad hans inspektion, har överinspektören att vidtaga därav föranledda, på honom ankommande åtgärder. Vid inspektion skall överinspektören ägna särskild uppmärksamhet dels åt de efter hans senaste besök för vård intagna, beträffande vilka h a n genom såväl personlig undersökning som granskning av intagningshandlingar och journaler bör pröva, huruvida de äro i behov av vård å sinnessjukhus, dels ock åt sådana för vård intagna, vilkas utskrivning i enlighet med vad därom finnes i lag stadgat kan komma ifråga. Överinspektören äger härvid förordna om utskrivning från sinnessjukhus eller i de fall, då fråga är om utskrivning av straffriförklarade eller därmed jämställda, hos sinnessjuknämnden göra framställning om utskrivning. överinspektören åligger att till medicinalstyrelsen avgiva redogörelse för varje inspektion ävensom årsberättelse jämte förslag till sådana åtgärder, som han under sin verksamhet funnit ändamålsenliga för sinnessjukvårdens utveckling. Jämlikt Kungl. Maj:ts instruktion för medicinalstyrelsen ingår överinspektören vidare som ordinarie ledamot av styrelsens rättspsykiatriska nämnd. Det åligger därjämte överinspektören att på kallelse deltaga i handläggning av ärende inom styrelsen och att därvid låta anteckna skiljaktig mening till protokollet. Slutligen äger överinspektören deltaga i sinnessjuknämndens överläggningar. Den expeditionella delen av överinspektörens arbete avser enligt uppgift huvudsakligen följande grupper av ärenden, nämligen 1) remisser från medicinalstyrelsen och andra myndigheter, 2) s. k. samrådsärenden mellan överinspektören och vederbörande sjukhusöverläkare angående frigång, permission m. m. av vissa kategorier sinnessjuka, 3) klagomål från patienter och anhöriga, inklusive skrivelser av patienter, som vederbörande överläkare vägrat vidarebefordra, 4) vissa större utredningar. Antalet ärenden under 1)—3) uppgår i regel till omkring 30 å 40 per vecka men kunna växla avsevärt från tid till annan. Ärenden, tillhörande grupp 4), förekomma mera sporadiskt. Jämlikt instruktionen äger överinspektören att för erforderliga expeditioner erhålla biträde av vederbörande befattningshavare inom styrelsen. Enligt uppgift av överinspektören kan dock biträde för närvarande endast erhållas beträffande diarieföringen. Allt annat expeditionsarbete måste som regel skötas av överinspektören själv.

153 Medicinalstyrelseutredningen. Den lämnade redogörelsen utvisar, att befattningen som överinspektör för sinnessjukvården närmast tillkommit i syfte att skapa en garanti för att personer icke skulle hållas intagna å sinnessjukhus utan att behov av vård å sådan anstalt förelåge. Överinspektören skulle jämväl göra sig underrättad om de intagnas behandling och därvid ägna särskild uppmärksamhet åt användningen av tvångsmedel och isolering. Befattningen, som alltså var avsedd att utgöra ett skydd för patienterna mot eventuella övergrepp från anstaltsläkarnas eller anstaltspersonalens sida, har alltjämt i princip bibehållit denna sin karaktär. Efter sinnessjuknämndens inrättande år 1931 har dock överinspektörens betydelse för utskrivningsfrågornas handläggning i viss mån trätt i bakgrunden och dennes uppmärksamhet kommit att alltmer inrikta sig på den terapeutiska sidan av den sinnessjukvårdande verksamheten. Härtill har icke minst bidragit den under senare år alltmera kännbara platsbristen, som kommit en effektivisering av vården och ett rationellare utnyttjande av platstillgången att framstå som en angelägenhet av allt större vikt. Under överläggningar, som av utredningen hållits med sakkunniga på sinnessjukvårdens område, har också starkt understrukits önskvärdheten av en intensifiering av den sjukvårdande verksamheten vid de statliga sinnessjukhusen. Därvid har framhållits, att vid flertalet sjukhus visserligen för närvarande bedreves aktiv terapi (främst i form av insulin- och elektrochockbehandling), men att de moderna medicinska behandlingsmetoderna likväl ännu icke vunnit tillämpning i den omfattning, varav de vore förtjänta. Orsakerna härtill vore flera. Vid en del sjukhus saknades tillgång till läkaroch sjukvårdspersonal i den utsträckning, som erfordrades för dessa metoders tillämpning. Metoderna vore nämligen i regel mycket personalkrävande. Läkarnas arbetstid hade hittills i alltför hög grad upptagits av rättspsykiatriska undersökningar åt domstolar och andra myndigheter för att de skulle i erforderlig grad hinna ägna sig åt aktivt terapeutiska uppgifter. I andra fall ansåge vederbörande överläkare metoderna för riskfyllda med hänsyn till de efterverkningar av organisk art, som stundom kunde inträda, eller för litet utprövade för att vilja påtaga sig ansvaret för deras användning. Följden härav hade blivit en förhållandevis ojämn tillämpning av de moderna behandlingsmetoderna, vilka dock, när de mera konsekvent genomförts, erfarenhetsmässigt givit goda resultat, icke minst i form av en förkortning av vårdtiden. Vid sina resor till de olika sinnessjukhusen hade överinspektören i möjligaste mån sökt att verka för en intensifiering av terapien inom sinnessjukvården, men hans verksamhet härutinnan hade hittills icke i allo medfört avsedd effekt. Av det anförda finner utredningen framgå, att förhållandena i nu berörda hänseende icke äro tillfredsställande. I första hand synas åtgärder vara påkallade i syfte att bereda läkarna på de statliga sinnessjukhusen erforderliga möjligheter att sätta sig in i de moderna medicinska behandlingsmetoder-

nas användning och verkan samt även att i övrigt ägna mera uppmärksamhet åt den terapeutiska sidan av sinnessjukvården. En väsentlig förbättring härutinnan torde kunna påräknas genom tillkomsten av en särskild organisation för handhavande av de rättspsykiatriska undersökningarna i enlighet med riksdagens år 1945 fattade beslut. Huruvida härjämte kräves anställande av ytterligare läkare vid vissa sinnessjukhus undandrager sig medicinalstyrelseutredningens bedömande. Av vikt torde emellertid vara, att en organiserad efterutbildning för sinnessjukläkarna kommer till stånd i huvudsaklig överensstämmelse med läkarutbildningssakkunnigas förslag (SOU 1943: 31). Härutöver torde en intensifierad konsultativ och förmedlande verksamhet från tillsynsmyndighetens sida kunna verka utjämnande beträffande sjukvårdens bedrivande vid olika sjukhus och befruktande på sjukvårdens utveckling utan att överläkarens rätt att leda och övervaka behandlingen av de intagna å honom underställd avdelning trades för nära. För genomförande av en dylik intensifierad verksamhet lärer någon ändring i gällande sinnessjuklag knappast vara påkallad, då man torde kunna utgå från att medicinalstyrelsen i egenskap av högsta tillsynsmyndighet över sinnessjukvården äger meddela erforderliga råd och anvisningar rörande sjukvårdens bedrivande. Däremot torde åtgärder böra vidtagas för att bereda tillsynsmyndigheten bättre organisatoriska förutsättningar för den verksamhet, varom här är fråga. Såväl överinspektören som chefen för medicinalstyrelsens sinnessjuk vårdsbyrå, vilka befattningshavare härvid närmast träda i förgrunden, äro nämligen för närvarande i alltför hög grad tyngda av andra arbetsuppgifter för att kunna ägna erforderlig tid och uppmärksamhet åt den terapeutiska verksamheten inom sinnessjukvården. Utredningen får till närmare belysning av detta spörsmål anföra följande. Rent principiellt tala vissa skäl för att ifrågavarande uppgift anförtros åt chefen för sinnessjukvårdsbyrån, vilken författningsenligt har att handlägga alla ärenden rörande statens sinnessjukhus utom dem, som avse sjukhusens ekonomiska förvaltning, ävensom åtskilliga ärenden rörande den kommunala och enskilda sinnessjukvården. En förutsättning härför torde emellertid, som antytts, vara att nämnda byråchef befrias från en väsentlig del av sin nuvarande arbetsbörda. Denna kan i stort sett uppdelas i följande grupper, nämligen organisations- och byggnadsärenden, statsbidragsfrågor, ärenden rörande tillsättning m. m. av läkare och sjukvårdspersonal samt ärenden angående placering, förflyttning och klagomål av patienter. Närmast torde härvid kunna övervägas att överlåta föredragningen av ärenden angående underhåll och renovering av statens sinnessjukhus på den särskilda byggnadsinspektör, som enligt medgivande av Kungl. Maj:t och riksdagen må tillsvidare vara anställd inom styrelsen med uppgift att biträda vid vården av ifrågavarande sjukhus. Ärenden angående ny- och tillbyggnad av ekonomibyggnader borde jämväl kunna anförtros åt denne under samverkan med styrelsens arkitekt.

155 Frågor om planläggning och godkännande av nya sjukvårdsanstalter eller vårdpaviljonger samt ärenden angående om- och tillbyggnader av dylika torde däremot alltjämt böra handläggas av chefen för sinnessjukvårdsbyrån, vilken liksom hittills bör vara en i sinnessjukvård utbildad läkare. Med hänsyn till den stora platsbrist, som allt fortfarande råder inom sinnessjuk- och sinnesslövården och som förväntas stiga i förhållande till pågående åldersförskjutning inom befolkningen, torde sistnämnda ärenden komma att taga avsevärd tid i anspråk även under de närmast följande tio åren. Man torde också få räkna med att samråd med byråchefen blir erforderlig i en del av de övriga byggnadsärendena. Antalet expedierade byggnadsärenden uppgick år 1940 till omkring 500 samt antalet övriga ärenden, tillhörande sinnessjukvårdsbyrån, till omkring 1 800. Även om chefen för denna byrå skulle befrias från ovanberörda byggnadsärenden, torde man därför få räkna med att återstående arbetsbörda blir av den art och omfattning, att den svårligen låter sig förena med en intensifierad konsultationsverksamhet rörande sjukvården vid sinnessjukhusen. Utredningen föreställer sig nämligen, att, om avsedd effekt skall ernås, sistnämnda uppgift kommer att i stor utsträckning påkalla resor till skilda sinnessjukhus, i vissa fall medförande frånvaro från styrelsen under relativt långa sammanhängande perioder. Härtill kommer svårigheten att vid sidan om löpande administrativa göromål av den omfattning, varom här är fråga, få erforderlig tid och möjlighet till att följa med utvecklingen på området på sådant sätt, att han med framgång k a n fungera som konsult åt läkarna på sinnessjukhusen. Ur praktiska synpunkter möta därför betänkligheter mot att anförtro ifrågavarande uppgift åt chefen för sinnessjukvårdsbyrån. Beträffande överinspektören för sinnessjukvården ligger saken annorlunda till. Dennes verksamhet består huvudsakligen i att besöka sjukhusen och därvid genom såväl personliga undersökningar som genomgång av intagningshandlingar och journaler skaffa sig noggrann kännedom om alla nyintagna patienter och deras vårdbehov. Han skall enligt sin instruktion även ägna uppmärksamhet åt övriga patienters behandling. Praktiskt sett synes denna hans verksamhet vara väl förenlig med uppgiften som konsult i sjukvårdsfrågor åt sinnessjukhusens läkare. Vid befattningens besättande har ock en strävan förefunnits att till innehavare erhålla en läkare med vetenskapliga meriter på sinnessjukvårdens område och med intresse för den terapeutiska sidan av den sinnessjukvårdande verksamheten. Som tidigare nämnts har jämväl befattningens utövande efter hand kommit att allt mera inriktas på ett befrämjande av den aktiva terapien inom sinnessjukvården. Emellertid kan mot ett fullföljande av denna utvecklingslinje invändas, att den kan komma att menligt påverka överinspektörens egentliga uppgift, att vara ett skydd för patienterna gentemot eventuella övergrepp från läkarens och personalens sida. Denna uppgift kräver i princip, att överinspektören årligen besöker samtliga sinnessjukhus —- vilka äga retentionsrätt gentemot

156 patienterna — samt därutöver så många vårdhem som möjligt, medan konsultverksamheten beträffande sjukvården sannolikt kräver större koncentration av besöken. Sinnessjukhusen uppgå för närvarande till ett 80-tal med ett sammanlagt platsantal av i runt tal 20 000. Härav utgöres dock ett 50-tal sjukhus med omkring 1 500 vårdplatser av smärre kommunala anstalter, oftast i anslutning till fattigvårdsinrättningar, med övervägande kroniskt och relativt lättskött klientel, vilket icke påkallar tillsyn lika ofta som andra patienter. Vidare är att märka, att omsättningen på sinnessjukhusen ä r förhållandevis låg. Enligt nuvarande överinspektörens erfarenhet bör det vara tillräckligt, om varje större sinnessjukhus besökes en gång årligen. Med hänsyn härtill och till ovissheten beträffande den arbetsbörda, som efter en övergångstid kan bliva förenad med konsultverksamheten, har utredningen efter samråd med överinspektören funnit sig böra föreslå, att tillsynen och rådgivningen rörande terapien inom sinnessjukvården tillsvidare anförtros åt denne. Härvid har utredningen utgått från att dess i annat sammanhang (kap. 14) framlagda förslag om befrielse för överinspektören från att deltaga i rättspsykiatriska nämndens arbete godtages. Tillika förutsätter utredningen, att överinspektören — i motsats till vad för närvarande är fallet — själv blir föredragande i styrelsen för de ärenden, som föranledes av hans iakttagelser och verksamhet å sinnessjukhusen. Vad ovan förordats torde böra medföra ändring i instruktionen för överinspektören i syfte att understryka dennes konsultationsskyldighet i terapeutiskt hänseende. Viss ändring påkallas jämväl i medicinalstyrelsens instruktion. Härutinnan får utredningen hänvisa till det författningsförslag, som bilagts betänkandet. Med de betydelsefulla uppgifter, som överinspektören redan har och enligt utredningens förslag än mer skulle erhålla, är det uppenbarligen av väsentlig vikt, alt anställnings- och löneförhållandena äro sådana, att för befattningen kan förvärvas och under ej alltför kort tid behållas en väl kvalificerad kraft. Erfarenheten har ådagalagt, att svårigheter i detta hänseende föreligga med nuvarande anställnings- och lönevillkor. E n omprövning av dessa torde därför böra verkställas. Då emellertid denna lämpligen torde böra ske under beaktande av motsvarande svårigheter beträffande besättandet av medicinalrådstjänsterna, upptager utredningen hithörande spörsmål i ett sammanhang (kap. 11). 2. Inspektionen av sinnesslövården m. m. Inspektörsbefattningens tillkomst m. ni. Befattningen som inspektör för sinnesslövården tillkom år 1931 i samband med den nya sinnessjukvårdslagstiftningens ikraftträdande. Anledningen till befattningens inrättande var nödvändigheten av att bereda överinspektören för sinnessjukvården lättnad i hans arbetsbörda.

157 F r å g a n p å v a d sätt d e t t a l ä m p l i g a s t b o r d e s k e v a r p å sin tid f ö r e m å l för d e l a d e m e n i n g a r . I d e t t a h ä n s e e n d e m å u r det sakkunnigbetänkande, som låg till g r u n d för n u v a r a n d e s i n n e s s j u k v å r d s s t a d g a (SOU 1928: 18) a n f ö r a s b l a n d a n n a t följande. För ett bättre ordnande av överinspektörens verksamhet lära två möjligheter stå öppna. Den ena av dessa är det av 1913 års sakkunniga förordade att tillsätta en assistent hos överinspektören. En sådan anordning skulle emellertid — eftersom assistenten ju icke kunde bliva utrustad med överinspektörens befogenheter — medföra, att erforderliga beslut i många fall måste fattas av överinspektören på grundval endast av assistentens rapporter. Men en dylik inspektionsverksamhet vore enligt de sakkunnigas mening knappast tillfredsställande. Den andra möjligheten är att uppdela inspektörsverksamheten på två självständiga befattningshavare. Därvid vore åter två vägar möjliga. Den ena vore att uppdela verksamheten geografiskt, den andra att göra en uppdelning med hänsyn till de föreliggande arbetsuppgifterna. Det förra alternativet skulle kräva tillsättandet av två överinspektörer, vilka båda skulle åtnjuta de för överinspektör nu fastställda löneförmånerna; det senare kan däremot genomföras på det sätt, att vissa mindre omfattande delar av överinspektörens verksamhet avskiljas och överlämnas till en särskild inspektör, för vilken en förhållandevis lägre gottgörelse kan beräknas. Såväl medicinalstyrelsen som den nuvarande överinspektören utgå ifrån, att ett inrättande av två överinspektörstjänster förr eller senare blir ofrånkomligt. Medicinalstyrelsen förmenar emellertid, att med en sådan anordning bör anstå, tills densamma visat sig oundgängligen nödvändig, och åberopar såsom skäl härför den fördel, som ligger i att ifrågavarande inspektion utföres efter fullt enhetliga principer. Överinspektören anser, att man för närvarande kan nöja sig med att avskilja inspektionen av anstalterna för sinnesslöa och epileptiker, och till detta förslag har medicinalstyrelsen anslutit sig. Jämväl de sakkunniga hava kommit till den uppfattningen, att skäl tala för att framdeles överinspektörsverksamhetcn kommer att giva full sysselsättning åt två befattningshavare och att dessa befattningshavare båda måste erhålla samma ställning som den nuvarande överinspektören. En sådan situation synes emellertid ännu ej hava inträtt och torde väl ej heller inträda före genomförandet av den föreliggande planen för den statliga sinnessjukvårdens utvidgning. För närvarande torde man därför kunna nöja sig med det av medicinalstyrelsen förordade förslaget, som ju jämväl av överinspektören ansetts giva honom tillfredsställande möjlighet att ägna sig åt inspektionen av den egentliga sinncssjukvården. Därutöver torde emellertid någon ytterligare avlastning av överinspektörsverksamheten vara önsklig, och en sådan lärer också kunna vinnas genom att överinspektören befrias från honom nu åliggande skyldighet att uppehålla chefens för hospitalsbyrån befattning. Genom vad nu förordats torde för åtskillig tid framåt den dyrbarare anordningen med två överinspektörer kunna undvikas, varjämte man har möjlighet att så småningom, allt efter som behovet ökas, utvidga sinnesslövårdsinspektörens arbetsområde. Slutligen är att framhålla, att huvudvikten i fråga om överinspektörens verksamhet bör ligga å själva inspektionerna och att byråarbetet bör i möjligaste mån begränsas. Föredragande departementschefen a n s l ö t sig i p r o p , n r 89/1929 helt till s i s t n ä m n d a s a k k u n n i g f ö r s l a g . E r s ä t t n i n g e n till i n s p e k t ö r e n b e s t ä m d e s till 2 000 k r o n o r för å r j ä m t e m i s t a d e l ö n e f ö r m å n e r , b e r ä k n a d e till 1 500 k r o n o r för år.

158 1929 års riksdag gjorde häremot icke någon erinran. När frågan om anvisande av medel till sinnesslövårdsinspektörens arvode var uppe till behandling vid 1930 års riksdag, uttalade emellertid riksdagen i skrivelse nr 5 (p. 36), att riksdagen icke kunnat undgå att hysa stor tveksamhet mot en uppdelning av inspektionsverksamheten på det område, varom här vore fråga. Riksdagen förutsatte, att frågan om centralisering av denna verksamhet toges under förnyat övervägande. I avvaktan härå hade riksdagen emellertid ansett sig icke böra motsätta sig Kungl. Maj:ts förslag om beräknande av visst årsarvode och ersättning för mistade löneförmåner åt inspektören, dock att årsarvodet synts riksdagen böra begränsas till 1 500 kronor och ersättningen för mistade löneförmåner nedsättas till 1 200 kronor. För att pröva möjligheten att sammanföra inspektionen av sinnessjukoch sinnesslövården i en hand medgav 1938 års riksdag efter förslag av Kungl. Maj:t, att överinspektören för sinnessjukvården finge under budgetåret 1938/39 disponera det för sinnesslö vårdsinspektören avsedda arvodet till ersättning av åt honom anlitat biträde. Redan påföljande budgetår skildes emellertid befattningarna åt ånyo. varvid befattningen som sinnesslövårdsinspektör på försök förenades med tjänsten som sinnessjuknämndens sekreterare. Sinnesslövårdsinspektörens arvode höjdes därvid till 4 000 kronor för att det jämte arvodet för sekreterartjänsten (6 000 kronor) skulle bliva tillräckligt för att förvärva en lämplig överläkare eller förste läkare vid statens sinnessjukhus. I samband härmed gjorde 1939 års riksdag följande uttalande: På sätt föredragande departementschefen framhållit, har antalet vårdplatser inom såväl sinnessjukvården som sinnesslö- och epileptikervården under senare år avsevärt utökats, samtidigt som vården å de statliga sinnessjukhusen fått en mera krävande karaktär. Även andra omständigheter hava tillkommit, som göra det omöjligt för en person att i längden på ett tillfredsställande sätt handhava all denna inspektionsverksamhet. Under sådana förhållanden har riksdagen funnit välbetänkt att, då tillfälle därtill erbjuder sig, låta försöksvis pröva den av Kungl. Maj:t föreslagna anordningen att förena uppdraget som inspektör för sinnesslö- och epileptikervården med befattningen som sinnessjuknämndens sekreterare. Riksdagen har alltså bifallit Kungl. Maj:ts förslag i denna del. Denna tjänstekombination ägde sedermera bestånd intill den 1 juli 1945. Vid 1941 års riksdag beslöts en utvidgning av sinnesslövårdsinspektörens arbetsområde såtillvida, att denne från överinspektören övertog tillsynen över de statliga anstalterna för vuxna sinnesslöa (Vipeholms, Salberga, Västra Marks och viss avdelning av Källshagens sjukhus, motsvarande ett antal vårdplatser av omkring 1750). Härigenom h a r sinnesslövårdsinspektörens arbetsfält kommit att omfatta omkring 140 skilda anstalter med sammanlagt cirka 11 000 vårdplatser. Gällande instruktion. Jämlikt gällande instruktion för inspektören för sinnesslövården den 20 juni 1941 (SFS nr 513) åligger det inspektören att

159 utöva tillsyn över sinnesslövården å sinnessjukhusen i riket och å statsunderstödda anstalter, avsedda att mottaga endast obildbara sinnesslöa, att verkställa medicinsk-psykiatrisk inspektion vid andra statsunderstödda anstalter för sinnesslöa, statens anstalt för fallandesjuka, statsunderstödda epileptikeranstalter, statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa och vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte samt att i övrigt vidtaga de åtgärder, som enligt allmän författning eller särskilt stadgande ankomma å honom. För nämnda ändamål har inspektören att företaga erforderliga inspektioner. Sinnesslövården å vart och ett av sinnessjukhusen skall underkastas inspektion minst en gång årligen. Annan under inspektörens tillsyn stående sinnesslövård skall inspekteras, när i följd av anmärkning eller eljest anledning därtill förekommer. Resa som företages för inspektion, skall äga rum i huvudsaklig överensstämmelse med resplan, som godkänts av medicinalstyrelsen. Inspektören har att vid varje inspektion göra sig noga underrättad om de intagnas behandling samt därvid särskilt taga noggrann kännedom om användningen av tvångsmedel eller isolering under dag i stängt rum och efterse, att dylika åtgärder ej utan skäl vidtagits. Gör någon vid inspektion eller annat tillfälle hos inspektören anmärkning mot vård, som är underkastad hans inspektion, har inspektören att vidtaga därav föranledda, på honom ankommande åtgärder. Vid inspektion å s i n n e s s j u k h u s skall inspektören ägna särskild uppmärksamhet dels åt de efter hans senaste besök för vård intagna sinnesslöa, dels ock åt sådana för vård intagna sinnesslöa, vilkas utskrivning i enlighet med vad därom finnes i lag stadgat kan komma i fråga. Inspektören äger därvid motsvarande rätt att förordna om utskrivning, som tillkommer överinspektören beträffande de sinnessjuka. Vid besök å s t a t s u n d e r s t ö d d a n s t a l t åligger det inspektören tillse, att av Kungl. Maj:t fastställda villkor för åtnjutande av statsunderstöd för anstalten noggrant iakttagas, ävensom att övervaka uppfyllandet av de villkor med avseende å utrymme, patientantal, lokaler m. m., som medicinalstyrelsen vid godkännande av anstalten eller därefter föreskrivit. Efter avslutad tjänsteresa skall inspektören till medicinalstyrelsen avgiva reseberättelse. Det åligger inspektören tillika att till styrelsen avgiva årsberättelse jämte förslag till sådana åtgärder, som han under sin verksamhet funnit ändamålsenliga för sinnesslövårdens utveckling. Inspektören har vidare att inom medicinalstyrelsen deltaga i handläggningen av ärende, vartill han blivit kallad, samt därvid låta anteckna skiljaktig mening till protokollet. Genom särskilda beslut av chefen för socialdepartementet har sinnesslövårdsinspektören sedan år 1937 jämväl fungerat som medicinsk-psykiatrisk inspektör över de statsunderstödda anstalterna för psykopatiska och nervösa barn, för närvarande fyra till antalet.

100 Befattningens nuvarande organisation. De göromål, som jämlikt gällande bestämmelser ankomma på inspektören för sinnesslövården, innebära en betydande arbetsbörda. Inspektionsskyldigheten omfattar sålunda som nämnts icke mindre än 140 skilda anstalter, av vilka enligt medicinalstyrelsens direktiv vissa skola inspekteras en gång årligen och de övriga vartannat år, såvida icke särskilda förhållanden göra tätare inspektioner behövliga. Med inspektionsskyldigheten är också förenad ett betungande expeditionsarbete, vilket framgår bland annat därav att antalet från inspektören utgående diarieförda skrivelser år 1943 överskred 900 och att av dessa åtskilliga voro baserade p å tidsödande undersökningar och sammanställningar. Samtidigt har arbetsbördan för sinnessjuknämndens sekreterare vuxit till en avsevärd omfattning. Belysande härutinnan är, att under år 1943 inom nämnden hållits 48 sammanträden, vid vilka 3 157 s. k. huvudärenden och 762 småärenden behandlats. Antalet utgående expeditioner uppgingo samma år till omkring 6 100, oberäknat ett stort antal handbrev från sekreteraren rörande komplettering av handlingarna, råd till sökande och dylikt. Mot bakgrunden av denna sammanlagda arbetsbörda hava medicinalstyrelsen och sinnessjuknämnden i samband med sina anslagsäskanden för budgetåret 1945/46 gjort framställning om inrättande av två arvodesavlönade heltidstjänster för ifrågavarande ändamål, avsedda den ena för inspektionen av sinnesslövården (inkl. epileptikervården) och den andra för sekreterargöromålen hos sinnessjuknämnden. Arvodet för var och en av dessa befattningar föreslogs utgå med 14 900 kronor för år eller med samma belopp, som under senare år utgått för de förenade befattningarna som inspektör för sinnesslövården och sekreterare hos sinnessjuknämnden. I yttrande, som medicinalstyrelseutredningen tidigare avgivit i anledningav nyssnämnda framställningar, framhöll utredningen att det med dessa båda befattningar förenade arbetet för det dåvarande (hösten 1944) toge en tid i anspråk, som motsvarade ungefär IV2 arbetskraft, varvid dock vore att märka, att inspektion av sinnesslövårdsanstalterna icke medhunnits i önskvärd omfattning. En kombination av dessa tjänster kunde enligt utredningens uppfattning därför i längden icke upprätthållas, såvida icke en lättnad i den sammanlagda arbetsbördan kunde vinnas. Utredningen erinrade i detta hänseende om att i strafflagberedningens år 1942 avgivna betänkande angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser m. m. framlagts förslag i syfte bland annat att åvägabringa en avlastning av sinnessjuknämndens arbetsbörda. Genomfördes detta förslag eller åvägabragtes på annat sätt en väsentlig lättnad i nämndens arbetsbörda, komme frågan om förevarande tjänsteförenings bestånd, åtminstone med hänsyn till arbetskvantiteten, i ett annat läge. Härefter fortsatte utredningen: Lämpligheten av en kombination av nu nämnda tjänster kan emellertid ifrågasättas även ur andra synpunkter. Sålunda må framhållas, att kompetenskraven för de båda tjänsterna delvis ligga på olika områden, i det att inspektören för sinnes-

161 slövården helst bör äga barnpsykiatrisk utbildning och sekreteraren i sinnessjuknämnden rättspsykiatrisk sådan. Dessa specialområden anses av sakkunskapen vara så åtskilda, att det torde höra till undantagen att en och samma person äger erforderlig kompetens i båda specialiteterna. Vidare ställer arbetets natur olika krav såtillvida att inspektören bör vara på resande fot så mycket som möjligt, medan sekreteraren helst bör vara tillgänglig på tjänsterummet viss tid varje dag för löpande arbete samt för besök av patienter eller deras anhöriga. För närvarande måste av nu nämnd anledning resorna ofta uppdelas på ett opraktiskt och oekonomiskt sätt. Ett särskiljande av befattningarna torde därför ur nu anförda synpunkter vara att förorda. En annan omständighet, som i detta sammanhang bör beaktas, är att ungdomsvårdskommittén i betänkande den 30 mars 1944 (SOU 1944:30) föreslagit anordnande av statsunderstödd psykisk barna- och ungdomsvård. Tillsynen över denna vård har kommittén ansett tills vidare lämpligen anförtros åt inspektören för sinnesslövården såsom ett specialuppdrag. Härvid förutsattes dock, att inspektören beredes lättnad i annat med tjänsten sammanhängande arbete, varmed torde åsyftas befrielse från sekrcterargöromålen hos sinnessjuknämnden. En dylik kombination torde ur kompetens- och arbetssynpunkt vara att föredraga framför den nuvarande. Skulle en psykiatrisk barna- och ungdomsvård komma till stånd i huvudsaklig anslutning till ungdomsvårdskommitténs förslag, vill medicinalstyrelseutredningen därför tillstyrka, att tillsynen över denna vård anförtros åt inspektören för sinnesslövården. I så fall torde dock en annan benämning av befattningen böra övervägas. I proposition nr 243 till 1945 års riksdag erinrade föredragande departementschefen om att Kungl. Maj:t på hemställan av chefen för justitiedepartementet i propositionen nr 239 framlagt förslag till ändring av bland annat 20 § gällande sinnessjuklag, varigenom nuvarande hinder för sinnessjuknämnden att på vederbörande sjukvårdsläkare delegera beslutanderätten beträffande utskrivning av straffriförklarade, som begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, bortfölle. Denna åtgärd i samband med den skärpning av förutsättningarna för straffriförklaring, som föresloges i en tidigare till 1945 års riksdag avgiven proposition (nr 207), borde kunna medföra en icke oväsentlig avlastning av sinnessjuknämndens dåvarande arbetsbörda. Vid sådant förhållande syntes departementschefen en fortsatt förening av nämnda båda tjänster icke i och för sig vara utesluten. Departementschefen uttalade emellertid samtidigt sin anslutning till medicinalstyrelseutredningens uppfattning, att sistnämnda tjänsteförening vore ur såväl arbets- som kompetenssynpunkt mindre lycklig, samt framhöll tillika, att sinnesslövården efter hand som den utbyggdes krävde ökad tillsyn och rådgivning. Härjämte erinrade departementschefen om att, därest riksdagen bifölle Kungl. Maj:ts i propositionen nr 211 framlagda förslag angående statsbidrag till psykisk barna- och ungdomsvård, fråga uppkomme om lämpligaste sättet att utöva den centrala tillsynen över denna vård. Till frågan om lämpligheten av att anförtro denna tillsyn åt sinnesslövårdsinspektören, ansåge sig departementschefen icke då kunna taga ställning med hänsyn till den specialutbildning, som denna kombination krävde av innehavaren. I betraktande härav föreslogs i propositionen ingen annan åtgärd än att posten 11—51847 3

162 till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t. uppräknades med ett belopp av förslagsvis 8 500 kronor. Det skulle sedan få ankomma på Kungl. Maj:t att inom ramen för detta belopp jämte nuvarande arvodesbelopp för sinnesslövårdsinspektören och dennes vikarie, utgörande 7 700 kronor, träffa de anstalter, som kunde visa sig mest ändamålsenliga för tillgodoseende av nu berörda ändamål. Till arvoden åt sinnessjuknämndens sekreterare och vikarien för denne räknade departementschefen tills vidare med oförändrade belopp, varvid han dock förutsatte, att, därest under budgetåret inträffande omständigheter så skulle påkalla, Kungl. Maj:t skulle äga befogenhet att medgiva den höjning av arvodena eller den förstärkning av nämndens kansli, som kunde visa sig erforderlig. Kungl. Maj:ts förslag om ändring av 20 § sinnessjuklagen blev av riksdagen godtaget. Enligt riksdagens mening talade dock vägande skäl för en decentralisering av utskrivningsärendena till lokala nämnder i huvudsaklig överensstämmelse med strafflagberedningens förslag. Frågan om en ändrad organisation av utskrivningsärendenas handläggning borde därför upptagas till förnyat övervägande i samband med viss omprövning av undersökningsväsendets organisation, som riksdagen ansett böra komma till stånd. Departementschefens uttalande i propositionen nr 243 om möjligheten av att sammanföra inspektionen över sinnesslövården med tillsynen av den psykiska barna- och ungdomsvården föranledde ingen erinran från riksdagens sida. Detsamma gällde departementschefens ställningstagande till arvodet åt sinnessjuknämndens sekreterare. Kungl. Maj:t har sedermera förordnat en andre läkare vid statens sinnessjukhus att från och med den 1 augusti 1945 tills vidare iill och med den 30 juni 1946 vara inspektör för sinnesslövården. Genom särskilt beslut har ifrågavarande läkare jämväl förordnats att under samma tid vara medicinsk inspektör vid anstalter för psykopatiska och nervösa barn. I anslutning härtill har medicinalstyrelsen förordnat samme läkare alt från och med den 1 augusti 1945 tills vidare till och med den 30 juni 1946 vara inspektör för psykisk barna- och ungdomsvård med skyldighet att i denna egenskap närmast handhava de uppgifter, som enligt kungörelsen i ämnet (nr 489 1945) åligger styrelsen. Härjämte har generaldirektören bestämt, att berörda läkare skall självständigt föredraga förekommande ärenden med undantag för ärenden rörande anstalter för sinnesslöa, som av Kungl. Maj:t förklarats vara sinnessjukhus. För samtliga dessa uppdrag utgår arvode med 14 900 kronor för år jämte visst belopp till ersättning åt vikarie under semester. Jämsides härmed har en annan läkare vid statens sinnessjukhus förordnats att under motsvarande tid vara dels sekreterare hos sinnessjuknämnden mot ett arvode av högst 11 300 kronor för år, dels ock extra föredragande i rättspsykiatri med minst två timmars daglig tjänstgöring mot ett arvode av 3 600 kronor för år. Beträffande båda befattningarna skola under nämnda tid gälla be-

163 stämmelserna om semester och tjänstledighet i 10—-15 §§ civila icke-ordinarie reglementet, varvid skall så anses som om befattningarna tillhörde lönegraden Eo 28, löneklass 28. Medicinalstyrelseutredningen. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har tidigare tvekan rått angående lämpligheten av att hava inspektionen över sinnessjuk- och sinnesslövården uppdelad på skilda händer. På sina håll lärer alltjämt viss tveksamhet härutinnan kvarstå. Erfarenheten under de gångna åren torde emellertid få anses ha ådagalagt, att en återförening av inspektionen över ifrågavarande vårdgrenar i praktiken icke låter sig genomföra. Härtill har medverkat icke blott den omfattande utveckling, som sinnessjuk- och sinnesslövården genomgått och alltjämt genomgår, ulan även den omständigheten, att sinnesslövården till karaktär och innehåll i väsentlig mån skiljer sig från sinnessjukvården. En betydande del av sinnesslöanstalternas klientel omfattar nämligen barn och ungdom upp till 21 år, och sinnesslövårdens huvuduppgift beträffande dessa är att genom lämplig utbildning och vård om möjligt skapa en plattform för deras självständiga existens i förvärvslivet. Genom den av 1944 års riksdag antagna lagen om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa har särskild skolplikt införts för dessa sinnesslöa samt huvudmannaskapet för denna del av sinnesslövården i princip ålagts landstingen och städerna utanför landsting. Samtidigt har överinseendet över anstalterna för bildbara sinnesslöa, frånsett fristående arbetshem, överflyttats från medicinalstyrelsen till skolöverstyrelsen. Härigenom har sinnesslövårdens särställning än mer markerats. Medicinalstyrelseutredningen har på nu berörda skäl ansett sig böra utgå från att en särskild inspektör för sinnesslövården, inklusive epileptikervården, kommer att erfordras även framdeles. Erfarenheten från de senast förflutna åren har jämväl givit vid handen, att den försöksvis genomförda föreningen av sinnesslövårdsinspektörsbefattningen med tjänsten som sinnessjuknämndens sekreterare icke är hållbar, såvida icke en väsentlig lättnad i den sammanlagda arbetsbördan åvägabringas. Storleken av och oliksidigheten i denna arbetsbörda har, såsom förut nämnts, nyligen lett till att ifrågavarande befattningar skilts åt och var för sig provisoriskt förenats med andra göromål av mindre omfattning och mera likartad karaktär. Sålunda har åt sinnesslövårdsinspektören anförtrotts den centrala tillsynen över och befattning i övrigt med den statsunderstödda psykiska barna- och ungdomsvården, som tillkommer medicinalstyrelsen, medan sekreteraren i sinnessjuknämnden förordnats att jämväl vara extra föredragande i rättspsykiatriska ärenden. Någon minskning i det med sinnesslövårdsinspektionen förenade arbetet torde icke kunna förväntas. Tvärtom lärer man såsom en konsekvens av den år 1944 beslutade lagstiftningen på området ha att räkna med en betydande utbyggnad av såväl den statliga som landstingskommunala sinnesslövården,

164 vilket i sin tur måste komma att innebära en ökad belastning av sinnesslövårdsinspektören. Samtidigt torde man ha att emotse en stegrad utveckling av den psykiska barna- och ungdomsvården, sedan från och med den 1 juli 1945 möjlighet beretts att erhålla statsbidrag till denna vårdgren. För central tillsyn och rådgivning m. m. beträffande nu nämnda vårdgrenar, vilka äro med varandra närbesläktade, torde därför under överskådlig framtid krävas minst en befattningshavare, som ägnar hela sin tid och arbetskraft åt hithörande uppgifter. Anledning synes vid sådant förhållande icke föreligga att ifrågasätta en återgång till den förutvarande kombinationen mellan befattningarna som sinnesslövårdsinspektör och sekreterare hos sinnessjuknämnden, även om en lättnad i nämndens arbetsbörda framdeles skulle inträda. I sistnämnda fall torde det ligga närmare till hands att utvidga den kombination mellan sekreterargöromålen i sinnessjuknämnden och föredragning av rättspsykiatriska ärenden, som redan provisoriskt genomförts. Utredningen har härvid icke förbisett, att behovet av central granskning av de kriminalpsykiatriska utlåtandena efter hand kan komma att minska. Med den omfattning, som särskilt ärendena angående sterilisering, kastrering och avbrytande av havandeskap numera uppnått och framdeles kan beräknas erhålla, torde det dock å den rättspsykiatriska byrån, jämte medicinalrådet, alltid komma att erfordras minst en deltidsanställd föredragande. Mot bakgrunden av vad sålunda anförts finner utredningen starka skäl tala för att åt inspektören för sinnesslövården samt den psykiska barna- och ungdomsvården inrättas en särskild befattning å stat i likhet med vad som tidigare skett beträffande överinspektören för sinnessjukvården. I samband härmed torde befattningens benämning böra omändras till förslagsvis inspektör för psykisk barnavård m. m. Till frågan om inspektörens löneställning, som bör bedömas i samband med motsvarande spörsmål för överinspektören för sinnessjukvården, återkommer utredningen i kap. 11. C. Inspektionen av apoteksväsendet. Gällande bestämmelser. Enligt 5 § medicinalstyrelsens instruktion ingår som ett led i styrelsens inseende över apoteksväsendet, bland annat, att dels tillse, att befintliga apoteksinrättningar äro vederbörligen underhållna och försedda med goda och tillräckliga förråd av läkemedel samt att till utrönande därav föreskrivna visitationer anställas, dels låta inspektera ej mindre, på särskild anledning, visst apotek än även, tid efter annan, apoteksinrättningarna inom större eller mindre delar av riket, dels ock vaka över, att apoteksföreståndare och deras medhjälpare fullgöra vad dem enligt gällande föreskrifter åligger. V i s i t a t i o n av apoteksinrättning verkställes i regel en gång varje år av vederbörande förste provinsialläkare eller därmed jämställd stadsläkare

165 (11 § allm. läkarinstr.). Genom två cirkulär av år 1919 har medicinalstyrelsen medgivit, att då apotek i föreskriven ordning inspekterats eller avsynats, må visitation av apoteket under det året inställas, såvitt icke medicinalstyrelsen finner anledning att i det särskilda fallet annorlunda förordna. Vidare har Kungl. Maj:t genom brev den 11 april 1924 ålagt chefen för medicinalstyrelsens apoteksbyrå att utan särskild ersättning verkställa visitation och avsyning av apotek i Stockholm. I n s p e k t i o n av apotek har hittills verkställts av två av medicinalstyrelsen särskilt förordnade inspektörer, i regel valda bland landets medicinska professorer i medicinsk kemi, vilka för uppdraget erhållit ett arvode av 45 kronor för varje förrättning jämte rese- och traktamentsersättning enligt klass I B i allmänna resereglementet. Dylik inspektion, som innebär en grundlig genomgång av apotekets lokaler, utrustning och läkemedel, har under det senaste decenniet i allmänhet skett med 6 å 7 års mellanrum för varje apotek. Över såväl visitationer som inspektioner upprättas protokoll, vilka insändas till medicinalstyrelsen. Därjämte upprättar varje visitator och inspektör årligen en sammanställning över verkställda förrättningar jämte därvid framkomna erinringar av mera väsentlig innebörd, vilken jämväl tillställes medicinalstyrelsen. Apotekarsocietetcns direktion m. fl. Med skrivelse den 16 januari 1945 har medicinalstyrelsen till utredningen överlämnat en av apotekarsocieletens direktion samt centralstyrelserna för Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevtförbund gjord framställning om ändrad organisation av a p ot e k s v i s i t a t i o n e r n a . Organisationerna hava därvid till en början anfört följande. Enligt gällande bestämmelser inspekteras apoteken av särskilda utsedda apoteksinspektörer samt visiteras, utom i Stockholm, av förste provinsialläkarna i länen samt förste stadsläkarna i vissa städer. Medan enligt en enhällig mening inom apotekarkåren apoteksinspektörernas insatser varit av mycket stor betydelse för apoteksväsendet, anses däremot de visitationsf örrättningar, som nu verkställas, i allmänhet icke vara av samma värde. Särskilt de senare årens starka utveckling inom kemiens och farmaciens områden har medfört, att det blivit allt svårare för personer, som icke erhållit fullständig utbildning såsom farmacevter, att på ett effektivt sätt fullgöra ifrågavarande visitationsförrättningar. Många förste provinsialläkare hava även uttalat sig i denna riktning. Bland apotekaryrkets utövare — såväl apoteksinnehavare som farmacevter — har det med hänsyn till dessa förhållanden sedan länge varit ett önskemål att ernå sådan ändring i gällande bestämmelser, att den visitationsskyldighet, som för närvarande åligger förste provinsialläkarna respektive förste stadsläkarna, måtte överflyttas på farmacevliskt utbildade visitatorer. Organisationerna erinra vidare om att förevarande spörsmål varit föremål för övervägande inom 1912 års apotekssakkunniga, vilka i sitt betänkande ifrågasatte förste provinsialläkarnas och stadsläkarnas kompetens att såsom visitatorer behärska farmacevtiska detaljer och bedöma å apotek befintliga läkemedels fysikaliska och kemiska beskaffenhet, hållbarhet och tillräck-

166 lighet m . m . A p o t e k s s a k k u n n i g a a n s å g o sig d o c k p å g r u n d av k o s t n a d s s k ä l o c h t i d s f ö r l u s t i l ä k a r n a s s t u d i e r ej b ö r a föreslå n å g o n å t g ä r d för att ö k a v i s i t a t o r e r n a s k o m p e t e n s u t a n föreslogo, att visitalor själv skulle få a v g ö r a , o m v i s i t a t i o n e n skulle o m f a t t a ä v e n u n d e r s ö k n i n g a v l ä k e m e d l e n eller ej, v a r v i d i det s e n a r e fallet p r o v skulle tagas för i n s ä n d a n d e till m e d i c i n a l s t y relsen o c h u n d e r s ö k a s g e n o m d ä r a n s t ä l l d a b y r å a s s i s t e n t e r m e d f a r m a c e v tisk u t b i l d n i n g . O r g a n i s a t i o n e r n a å b e r o p a j ä m v ä l ett av f a r m a c e v t i s k a institutets l ä r a r k o l l e g i u m i a n n a t s a m m a n h a n g gjort u t t a l a n d e , att a n s t ä l l a n d e a v s ä r s k i l d a a p o t e k s v i s i t a t o r e r m e d f a r m a c e v t i s k u t b i l d n i n g för d e n f a c k m ä s s i g a k o n t r o l l e n s k u l l e i n n e b ä r a b e s t ä m d a fördelar. E t t s å d a n t s y s t e m h a d e m e d erk ä n t gott r e s u l t a t f u n g e r a t i a n d r a l ä n d e r , s å s o m D a n m a r k och Norge m . fl. H ä r e f t e r y t t r a o r g a n i s a t i o n e r n a för egen del följande. Organisationerna anse, att den sedan länge aktuella frågan om sättet för verkställande av apoteksvisitationer är av den betydelse för apoteksväsendets bestånd och utveckling, att den med det snaraste bör bringas till en tillfredsställande lösning. Därvid ifrågasattes ingen ändring beträffande de inspektioner, som verkställas av de genom medicinalstyrelsens försorg tillsatta apoteksinspektörerna. Däremot synas visitationerna böra överflyttas till fast anställda befattningshavare med fullständig farmacevtisk utbildning. Dessa torde kunna förväntas lämna råd och anvisningar såväl i fråga om lämplig inredning av apotekslokalerna och anskaffande eller komplettering av apparaturen som beträffande tekniska och vetenskapliga detaljer i arbetet å apoteken och sålunda kunna utöva en fruktbärande konsultativ verksamhet i syfte att effektivisera och rationalisera apoteksarbetet. Genom det intima samarbete, som komme att äga rum mellan medicinalstyrelsen och ifrågavarande befattningshavare, skulle säkerligen kännedomen om de enskilda apoteken rätt snart bliva sådan, att årliga visitationer ej bleve nödvändiga, och ej heller torde förrättningen varje gång behöva bliva lika omfattande. Visitationerna torde då icke behöva kräva den tid, som nu i allmänhet åtgår, utan visilatorerna skulle kunna omväxlande ägna uppmärksamhet åt olika detaljer i apotekens verksamhet. Antalet befattningshavare synes lämpligen kunna bestämmas till två. De böra ingå bland medicinalstyrelsens personal. Erforderlig prövning av varuprov, som medförts från visitationsförrättningar, synes kunna verkställas vid statens farmacevtiska laboratorium. För att erhålla personer med nödig erfarenhet för ifrågavarande befattningar böra dessa hänföras till lönegrad A 26 i civila avlöningsreglementet. Exakta uppgifter beträffande de årliga kostnaderna för det nuvarande visitationsförfarandet hava icke kunnat erhållas. Det har emellertid uppgivits, att de årliga kostnaderna för apoteksvisitationerna skulle uppgå till omkring 40 000 kronor för cirka 400 förrättningar. Om man räknar med i medeltal 200 visitationer för år med omkring 250 förrättningsdagar torde rese- och traktamentskostnader kunna beräknas till omkring 12 000 kronor. Sammanlagda kostnaden för avlöningar och resekostnader skulle sannolikt ej överstiga den ovan uppgivna årliga kostnaden för apoteksvisitationer. U n d e r h ä n v i s n i n g till v a d s å l u n d a a n f ö r t s h e m s t ä l l a o r g a n i s a t i o n e r n a , att m e d i c i n a l s t y r e l s e n m å l t e h o s Kungl. Maj:t g ö r a f r a m s t ä l l n i n g o m o r d n a n d e a v a p o t e k s v i s i t a t i o n e r n a i riket i h u v u d s a k l i g ö v e r e n s s t ä m m e l s e m e d o v a n angivna grunder.

167 Förste provinsialläkarnas förening. Över f r a m s t ä l l n i n g e n h a r förste p r o v i n s i a l l ä k a r n a s förening avgivit y t t r a n d e . F ö r e n i n g e n h a r d ä r v i d a n f ö r t b l a n d annal: Apoteksvisitationerna äro och måste alltid bli omfattande förrättningar. Visitator liar att skaffa sig noggrann kännedom om och bedöma i huvudsak följande: Personalens kvalifikationer och tillräcklighet, lokalernas läge och storlek, tillräcklighet, inredning och utrustning med arbetsutensilier av allehanda slag, belysning, ventilation, luftväxling, sanitära installationer, vidare arkivhandlingar, telefonrecept, spritkontrollbok, recept och verifikationer på alkoholhaltiga läkemedel, giftbok och giftkvitton, laborationsjournal, ståndkärl och signaturer, gifters förvaring, ålder på sera, ympämnen och vissa dekokter, förråd av desinfektionsmedel. Visitator skall ock tillse, att gällande författningar efterföljas. Enligt föreningens uppfattning äga de nuvarande visitatorerna tillräcklig utbildning för att bedöma ovan angivna förhållanden. Därjämte äga de avgjord överlägsenhet i utbildning jämfört med föreslagna farmacevtiskt utbildade visitatorer i fråga om de viktiga hygieniska förhållandena på apoteken samt åtminstone lika god utbildning i fråga om gällande författningars innebörd, varjämte de besitta stor erfarenhet rörande kontroll av dessas efterlevnad. Däremot hava visitatorerna i allmänhet icke den utbildning i varukännedom samt för bedömning och prov av läkemedel, särskilt av dessas kemiska egenskaper, som legitimerade apotekare äga. Visitatorernas utbildning torde sålunda i regel vara otillräcklig för vissa mera ingående kemiska och andra prov, exempelvis mikroskopiska analyser av droger, men torde vara tillräcklig för vanligen förekommande undersökningar, vilka anvisas i farmakopén samt lämpligen kunna och böra utföras vid visitationer. Mera tidsödande och svåra dylika prov kunna redan nu sändas till högre instans för bedömande. Organisationerna föreslå också i sin framställning, att erforderlig prövning av varuprov, som de farmacevtiskt utbildade visitatorerna medföra från visitationsförrättningar, skola kunna verkställas vid statens farmacevtiska laboratorium. Med anledning av den i framställningen ifrågasatta begränsningen av de å r l i g a v i s i t a t i o n e r n a f r a m h å l l e r föreningen s o m sin u p p f a t t n i n g , a t t n å g o n generell i n s k r ä n k n i n g a v visitationernas o m f a t t n i n g icke b o r d e ske så, a t t v i s i t a t i o n e r n a e n d a s t b e r ö r d e vissa d e l a r och detaljer a v a p o t e k e n och d e r a s v e r k s a m h e t . R e d a n n u r i k t a d e s i varje fall s ä r s k i l d u p p m ä r k s a m h e t p å såd a n t , vartill a n l e d n i n g gåves. K v a n t i t a t i v a och k v a l i t a t i v a f ö r ä n d r i n g a r i a p o t e k e n s v e r k s a m h e t k r ä v d e v i d a r e s ä r s k i l d u p p m ä r k s a m h e t och h ä n s y n s t a g a n d e vid a p o t e k s f ö r r ä t t n i n g a r . Även m e d f a r m a c e v t i s k t u t b i l d a d e visitatorer k u n d e n å g o n t i d s b e s p a r i n g k n a p p a s t ske, e n ä r v i s i t a t i o n e r n a m å s t e bli ing å e n d e och o m f a t t a n d e , o m de skulle få avsett v ä r d e . D ä r e m o t a n s å g e före n i n g e n , att i n o r m a l a tider visitationer icke n ö d v ä n d i g t v i s b e h ö v d e återk o m m a årligen. Det b o r d e ö v e r l ä m n a s å t visitator att h ä r o m ingiva f ö r s l a g till m e d i c i n a l s t y r e l s e n , vilken skulle b e s t ä m m a de visitationer s o m å r l i g e n skulle v e r k s t ä l l a s . Det syntes d o c k o f r å n k o m l i g t , a t t recept p å a l k o h o l h a l t i g a l ä k e m e d e l s a m t receptlistor m e d d ä r i f ö r d a a n t e c k n i n g a r o m u t l ä m n a d e n a r k o t i s k a ä m n e n o c h b e r e d n i n g a r g r a n s k a d e s å r l i g e n för varje a p o t e k s f ö r r ä t t n i n g . Dessa g r a n s k n i n g a r ä g d e n ä m l i g e n ett u t o m o r d e n t l i g t v ä r d e för u p p d a g a n d e av e v e n t u e l l a m i s s b r u k a v r e c e p t r ä t t . F ö r e n i n g e n fortsätter h ä r efter:

168 Mycket av arbetet på ett apotek är av förtroendenatur. Det är därför av stor betydelse även för allmänheten, att det finnes en snabb och lätt tillgänglig lokal kontroll av apoteken och deras verksamhet, icke blott vid visitationstillfällen utan även eljest. Den visitationsskyldighet, som nu finnes för förste provinsialläkare och vissa stadsläkare, tillgodoser väl detta behov. Det finnes också föreskrifter, att vederbörande tjänsteläkare skola ägna tillsyn åt den allmänna ordningen å apoteksinrättningar och läkemedelsförråd. Tjänsteläkare kallas ofta av vederbörande visitatorer att biträda vid apoteksförrättningar. Även härigenom främjas otvivelaktigt kontakten mellan tjänsteläkarna samt apoteken och dess personal. Det är för hälso- och sjukvården av stort värde, att vederbörande förste provinsialläkare och stadsläkare samt tjänsteläkaren på orten få kännedom om apotekspersonalens kvalifikationer och lämplighet samt om det sätt, på vilket läkare och annan medicinalpersonal använda sin recepträtt m. m. Om förste provinsialläkare och vissa stadsläkare helt avkopplades från skyldighet och rättighet till apoteksvisitationerna, skulle en för lokala hälso- och sjukvården säkerligen gagnande institution upphöra. Föreningen är enbart därför mycket tveksam, huruvida en överflyttning helt av visitationsskyldigheten till befattningshavare i medicinalstyrelsen vore lämplig. Det är visserligen sant, att förste provinsialläkare och med dem jämställda stadsläkare icke kunna medfölja kemiens och famacicns ständiga tillväxt och att de icke alltid kunna giva råd och anvisningar angående nyinredningar och nyanskaffningar, som på apoteken kunna vara önskvärda eller nödvändiga. Den ständiga fortbildningen av farmacevtiska personalen på apoteksinrättningarna måste dock i huvudsak bli beroende av dess egen vilja och förmåga att följa utvecklingen i yrket. Vid de av organisationerna föreslagna mera kortvariga visitationerna kan visserligen den farmacevtiskt utbildade visitatorn i vissa fall giva anvisningar om nyordningar av skilda slag, men därvid kan tillräcklig konsultativ verksamhet för att effektivisera och rationalisera apoteksarbetet knappast tillgodoses. Detta sker lämpligare genom fortbildningskurser eller genom råd, anvisningar och föreskrifter av centrala myndigheten. Erfarenheten har också visat, att de tryckta sammanställningar, som apoteksinspektörerna årligen bruka avgiva över sin verksamhet, noggrant studeras och efterföljas av apotekarna. Sin s t å n d p u n k t s a m m a n f a t t a r föreningen slutligen s å l u n d a : Flertalet ledamöter i förste provinsialläkarnas förening anse, att någon ändring i skyldigheten för förste provinsialläkare och med dem jämställda stadsläkare att verkställa visitationer icke är önskvärd eller nödvändig av sådana skäl, som organisationerna anfört. Däremot har en avsevärd del, cirka en tredjedel av samtliga förste provinsialläkare, uttalat önskemål om, att denna visitationsskyldighet i nuvarande omfattning måtte upphöra. Dessa förste provinsialläkare anse, att övriga tjänsteåligganden äro så omfattande och i stadig ökning samt apoteksvisitationerna så tidskrävande, att av detta skäl visitationsskyldigheten bör upphöra, för att förste provinsialläkarna måtte få tid att ägna sig åt många och betydelsefulla uppgifter i hälsovård, genom lokala förrättningar i länets skilda delar m. m. Detta är ett skäl av utomordentligt stor betydelse, som kräver all hänsyn vid ärendets slutliga avgörande. Även om organisationernas förslag antages, är det dock nödvändigt att sörja för erforderlig kontakt och samarbete mellan apoteken och vederbörande läkare. Apoteksinspektören G. Blix. Vid sin b e r ä t t e l s e för å r 1944 h a r e n a v d e n u v a r a n d e a p o t e k s i n s p e k t ö r e r n a , p r o f e s s o r n G. Blix, fogat en p r o m e m o r i a , d ä r i h a n b l a n d a n n a t u p p t a g i t i f r å g a v a r a n d e s p ö r s m å l till b e h a n d l i n g . Efter

169 a t t h a k o n s t a t e r a t , a t t m i s s n ö j e m e d n u v a r a n d e o r d n i n g för a p o t e k s v i s i t a t i o n e r n a y p p a t s från såväl a p o t e k a r h å l l s o m vissa förste p r o v i n s i a l l ä k a r e , f r a m h å l l e r p r o f e s s o r Blix s o m sin u p p f a t t n i n g , att v ä g a n d e skäl t a l a för a t t a l l t j ä m t b i b e h å l l a viss tillsyn f r å n ä m b e t s l ä k a r n a s sida ö v e r a p o t e k e n . Till stöd h ä r f ö r a n f ö r e s följande. Det framstår för det första som betydelsefullt, att den som skall utöva den årliga lokala kontrollen över apoteken och deras skötsel äger god personlig kännedom om det samhälle eller distrikt, där apoteket är beläget, de allmänna förhållandena därstädes, dess myndigheter, läkare, tandläkare, veterinärer, kvacksalvare och befolkning i övrigt. Friktioner kunna uppkomma mellan apotek och allmänhet, mellan apotek och medicinalpersonal samt mellan apotek och apoteksfastighetens ägare. Missbruk av receptskrivningsrätt i fråga om alkohol eller narkotika är icke alltför sällsynt. I alla dylika fall torde en visiterande förste provinsialläkare, som genom sin övriga verksamhet har kontakt med alla berörda parter, äga bättre möjligheter att snabbt och på rätt sätt ingripa och ställa till rätta än en visiterande apotekare. Även om såsom visitator fungerade t. ex. innehavaren av ett av de större apoteken i länet, skulle han ej komma att inta den auktoritativa position eller äga den otvetydiga ställning av opartisk tredje man, som i dylika fall skulle tillkomma en förste provinsialläkare. Det synes överhuvud ur samhällets ävensom ur apotekarnas egen synpunkt vara av värde, att övervakandet av apotekens verksamhet och deras efterlevande av gällande bestämmelser sker genom apoteken utomstående personer. Förste provinsialläkarnas administrativa skolning och vana gör dem också väl skickade för en sådan övervakande verksamhet. Förste provinsialläkarna äga utbildning på hygienens olika områden, inklusive byggnads- och yrkeshygien, och ha ofta god inblick i tekniska detaljer på dessa områden. De äga därigenom speciella kvalifikationer för granskning och kontroll av vissa betydelsefulla förhållanden på apoteken, nämligen framför allt det som rör lokalernas, inredningens och utrustningens beskaffenhet ur yrkeshygieniska och allmänt sanitära synpunkter. Det kan erinras om att ventilations- och uppvärmningsförhållanden kunna påkalla ingripanden, liksom ock fuktande källare, belysningsförhållanden m. m. Ej sällan kunna de sanitära förhållandena på apoteken vara nära sammankopplade med de sanitära förhållandena i övrigt inom det samhälle, där apoteket är beläget. Genom den ställning förste provinsialläkarna inta i sina län och genom den speciella utbildning och erfarenhet de äga synas de besitta vissa betydelsefulla förutsättningar för visitationsverksamhet, som en visiterande apotekare ej eller icke i samma grad kan antas inneha. Då det gäller prövningen av läkemedlen är det givet, att en apotekare som regel äger större sakkunskap än en förste provinsialläkare. Enligt min åsikt bör emellertid denna prövning ej betraktas såsom en huvuduppgift för visitationen. Genom den centrala läkemedelskontrollen — som väl kan förmodas komma att ytterligare utvidgas — äro de varor, som av apoteken inköpas från droghandlarna under normala förhållanden sällan av otillfredsställande beskaffenhet. Kontrollen behöver därför i huvudsak gälla endast läkemedel med begränsad hållbarhet och på apoteken beredda läkemedel. Genom en yttre granskning av apotekens läkemedel och enkla kemiska eller fysikaliska undersökningar av uttagna stickprov torde även en förste provisialläkare vara i stånd att skaffa sig en riktig allmänuppfattning om den grad av noggrannhet och omsorg, som vederbörande apotekare nedlägger ifråga om bevarandet och framställningen av sina läkemedel. I varje fall är han kapabel

ätt konstatera grövre missförhållanden i fräga om läkemedlen. Ulan tvivel liar den alltjämt ökade omfattningen och effektiviteten av den centrala läkemedelskontrollen medfört, att läkemedelsprövningen vid visitationerna äger ojämförligt mindre betydelse nu än den haft i gångna tider. En tryckt, tid efter annan reviderad handledning för apoteksvisitationer skulle kunna utgöra ett verksamt och värdefullt stöd för förste provinsialläkarna i deras visitationsverksamhet. Måhända vore det motiverat, att en sådan handledning utgåves genom statlig försorg. Slutligen framhåller professor Blix, att en periodiskt återkommande granskning av apoteken och deras verksamhet genom särskilt kvalificerade apotekare säkerligen vore av stort värde. Det förefölle sannolikt att, om i n s p e k t i o n s v e r k s a m h e t e n komme att bibehållas, denna måste komma att anförtros personer med apotekarutbildning. En rekrytering av apoteksinspektörer bland landets medicinska professorer i farmakologi, fysiologi eller medicinsk kemi torde bli allt svårare. Forskningen och undervisningen i dessa ämnen krävde numera sin man på ett helt annat sätt än tidigare, och den korta tid, som ej toges i anspråk härför, behövdes väl för rekreation. Även vid ett väsentligt ökat arvode syntes det därför osannolikt, att medicinska professorer annat än i undantagsfall skulle anse det möjligt att åtaga sig uppdraget att inspektera apotek. Medicinalstyrelseutredningen. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har missbelåtenhet med nuvarande ordning, enligt vilken förste provinsialläkarna och därmed jämställda stadsläkare förrätta apoteksvisitationer, yppats både från apotekarhåll och från vissa förste provinsialläkares sida. Apotekarna ha framhållit, att även om en del visitatorer lagt i dagen stort intresse för denna verksamhet och många av dem äga god kännedom om enskildheterna i apotekens verksamhet, så sakna de dock den sakkunskap och särskilt den kemiska skolning, som erfordras för en effektiv visitationsverksamhet. Vissa förste provinsialläkare anse också, att deras farmacevtiskkemiska utbildning icke är tillfyllest för denna uppgift. Den åsikten har därför framkommit, att visitationerna borde överlåtas åt särskilda visitationsapotekare. Enligt utredningens mening saknas ej fog för den uppfattningen, att nuvarande visitatorer i allmänhet icke äga den sakkunskap, som erfordras eller i varje fall är önskvärd för bedömning eller prövning av läkemedlens art och beskaffenhet. Denna del av visitators uppgifter torde därför ej sällan ha blivit eftersatt. Å andra sidan synes det icke kunna bestridas, att den hygieniska utbildning och kännedom om lokala förhållanden, som vederbörande ämbetsläkare besitta, är av väsentlig betydelse i vissa avseenden för den funktion, som den nuvarande visitationen avser att fylla. Utredningen åsyftar härvid i första hand kontrollen rörande apotekslokalernas hygieniska anordning och utrustning samt arbetsbetingelserna i övrigt ur hygienisk synpunkt ävensom kontrollen över gjorda receptförskrivningar av alkoholhal-

171 tiga varor, narkotika och fosterfördrivande medel. Vid uppkommande friktioner mellan apotek och allmänhet eller medicinalpersonal torde en visiterande förste provinsialläkare eller stadsläkare genom sin lokalkännedom jämväl ofta äga större förutsättningar att ställa till rätta än en från den centrala förvaltningsmyndigheten kommande inspektör. Vägande skäl synas därför utredningen tala för att ämbetsläkarnas tillsyn över apoteken bibehålies, om ock i förminskad omfattning. Det förefaller härvid lämpligt — icke minst med hänsyn till förste provinsialläkarnas och förste stadsläkarnas omfattande och viktiga åligganden i övrigt — att dessa läkares befattning med tillsynen över apoteken företrädesvis begränsas till sådana förhållanden, för vilkas bedömning de äga särskilda förutsättningar eller beträffande vilka en årlig kontroll är önskvärd. Ämbetsläkarna torde sålunda böra närmast inrikta sin tillsyn på lokalerna och därmed sammanhängande hygieniska förhållanden, förvaring, utlämning och bokföring av alkoholhaltiga varor, fosterfördrivande medel, narkotika och övriga gifter, lagerhållningen av föreskrivna läkemedel samt arkivhandlingarna. Vederbörlig uppmärksamhet torde även böra ägnas personalen och apotekets skötsel i allmänhet. Kontrollen av läkemedlens art och beskaffenhet samt förvaring ur farmacevtisk synpunkt, omfattningen av å apoteket företagen prövning av läkemedel eller råvaror samt beskaffenheten av föreskriven eller eljest befintlig apparatur, vågar och vikter torde däremot böra i huvudsak anförtros åt särskilda inspektörer med farmacevtisk utbildning. Dessa torde tillika böra ha till uppgift att lämna råd och anvisningar rörande läkemedels beredning och prövning å apotek samt rörande lokalernas inredning och förseende med ändamålsenlig apparatur. Dylika inspektioner torde icke behöva ske årligen men böra å andra sidan ske med kortare mellanrum än nuvarande inspektionsförrättningar. En intervall av 3 å 4 år för varje apotek förefaller vara lämpligt avvägd. Vid dessa inspektioner torde uppmärksamhet böra ägnas även åt personalen och övriga med apotekets skötsel sammanhängande förhållanden. Därigenom skulle tillsynen över apoteken bliva mera allsidig, samtidigt som visitation av apoteken liksom nu skulle regelmässigt kunna undvikas det år inspektion ägt rum. Det torde bland annat ur denna synpunkt vara lämpligt, att visitator och inspektör delgiva varandra resultatet av sina förrättningar. Vid överläggningar med representanter för medicinalstyrelsen har framhållits, att med tiden allt större svårigheter yppat sig att finna personer, som äro lämpliga och villiga att åtaga sig uppdrag som apoteksinspektör. Detta understrykes för övrigt i ovan refererade promemoria av professor Blix. Med den omläggning och effektivisering av inspektionen, som utredningen förordar, torde densamma komma att taga sådan tid i anspråk, att det knappast låter sig göra att ombesörja uppdraget i form av bisyssla för två eller flera personer. Enligt en inom utredningen verkställd beräkning skulle nämligen för ifrågavarande inspektion, som skulle omfatta 125—150 apotek per år,

krävas en sammanlagd tid av omkring 12 månader per år. Därvid har utredningen räknat med en genomsnittlig tid av två dagar för varje inspektion, inberäknat tid för resor och protokollens uppsättning, vilket sannolikt ligger i underkant. Mot bakgrunden av dessa beräkningar och med hänsyn till angelägenheten av att apoteksinspektionen icke splittras på alltför många händer synes den mest rationella lösningen vara att för ändamålet inrätta en eller två inspektörsbefatlningar, knutna till statens farmacevtiska laboratorium. För en sådan åtgärd talar även den omständigheten, att en reglerad inspektion av läkemedelsindustrien i längden icke torde kunna undvaras. Därest endast en inspektörsbefattning inrättas, förutsätter detta, att en avsevärd del av inspektionsbördan pålägges en eller flera andra befattningshavare, varvid i första hand föreståndaren för laboratoriets kemiska avdelning torde komma i fråga. Med den stora arbetsbörda, som laboratoriet har och som kan förväntas komma att efter hand väsentligt öka, kan en dylik överflyttning icke ske utan att laboratoriets vetenskapligt utbildade personal för övriga arbetsuppgifter utökas. En dylik förstärkning skulle i så fall även erfordras för att leda och handhava analyserna av de läkemedelsprov, som icke lämpligen kunna utföras på inspektionsstället. Utredningen anser sig under sådana förhållanden böra föreslå, att för apotekens inspektion inrättas två särskilda befattningar, vilka till en början torde kunna placeras på extra ordinarie stat. I betraktande av den vetenskapliga kompetens, som kräves för inspektionsuppgiftens fullgörande, torde en lägre placering än lönegrad Eo 27 icke böra ifrågakomma. Under den tid inspektörerna icke befinna sig på resa böra de leda det analysarbete inom laboratoriet, som äger samband med inspektionerna, samt i övrigt bedriva vetenskapligt arbete i anslutning till sina iakttagelser vid inspektionerna. Ett sådant arbete kan väntas bli av stor betydelse icke minst för det permanenta farmakopéarbete, som förutsattes komma till stånd. För rutinmässiga analyser av läkemedelsprov, som insänts från inspektionerna, bör anställas lägre kvalificerad arbetskraft. Behovet av dylik arbetskraft torde kunna uppskattas till två laboratoriebiträden, varvid räknats med att antalet läkemedelsprov från varje inspekterad apoteksinrättning kommer att uppgå till 5—10. Ett av biträdena bör även vara kunnigt i maskinskrivning, då laboratoriets nuvarande kontorspersonal icke kan beräknas medhinna utskrivningen av alla förrättningsprotokoll. Dessa biträden torde tills vidare kunna anställas som extra tjänstemän i lönegrad Ex 7. Den nu föreslagna personalförstärkningen avser närmast den kemiska avdelningen. Även för den biologiska avdelningens del torde apoteksinspektionerna komma att medföra en ökad arbetsbelastning, särskilt sedan den nya upplagan av farmakopén blivit fastställd till efterrättelse. Denna innehåller nämligen ett ökat antal ämnen, droger och beredningar, som kräva biologisk värdebestämning. Därtill kommer att de spörsmål, åt vilka inspektörerna förutsättas ägna sin tid vid laboratoriet, ofta lära komma att beröra farma-

173 kologiska eller medicinska frågor, för vilkas allsidiga bedömande även medicinskt utbildad personal erfordras. Ett närmare bedömande av detta personalbehov kan dock för närvarande icke ske utan torde få anstå till dess erfarenhet härom vunnits. Till sist torde böra erinras om att chefen för medicinalstyrelsens apoteksbyrå jämlikt särskilt beslut av Kungl. Maj:t har att verkställa visitation avapoteken i Stockholm. Detta beslut tillkom år 1924, sedan en självständig apoteksavdelning inom medicinalstyrelsen inrättats. Emellertid har arbetsbördan för apoteksbyråchefen sedan dess ökat i sådan omfattning, att ifrågavarande visitationsskyldighet icke kan fullgöras utan att allvarligt inkräkta på handläggningen av apoteksbyråns ärenden. Med den omläggning av visitationsskyldigheten, som ovan förordats, ter det sig vidare naturligare att denna skyldighet anförtros åt en befattningshavare med hygienisk specialutbildning. I första hand synes härvid förste stadsläkaren i Stockholm böra komma i fråga. Därest denne av andra arbetsgöromål är förhindrad åtaga sig denna skyldighet, torde möjlighet föreligga att överflytta densamma på någon hygieniskt utbildad befattningshavare i medicinalstyrelsen eller statens institut för folkhälsan (allmänhygieniska avdelningen). Utredningen förordar därför, att apoteksbyråchefen befrias från nu berörda visitationsskyldighet. Uppenbarligen bör han alltjämt äga rätt att företaga de inspektionsförrättningar, som han finner lämpliga eller önskvärda med hänsyn till på byrån förekommande ärenden. D.

Inspektionen av veterinärväsendet.

Gällande bestämmelser och praxis. Såsom högsta tillsynsmyndighet över landets veterinärväsende tillkommer det jämlikt gällande instruktion medicinalstyrelsen, bland annat, att låta vid behov inspektera de slakteriinrättningar och kötlbesiktningsanstalter, som äro ställda under statens kontroll, d. v. s. offentliga slakthus, kontrollslakterier och köttbesiktningsbyråer, ävensom ett mindre antal charkuterifabriker. Ifrågavarande inspektionsverksamhet utövas av den vid medicinalstyrelsens veterinärbyrå anställde statsinspektören över köttkontrollen, å vilken befattningshavare det närmast ankommer att övervaka efterlevnaden av de författningar, som avse slakthus- och köttbesiktningsväsendet i riket. Det åligger honom därvid särskilt att tillse, att nämnda slakt- och besiktningsanstalter äro inrättade på föreskrivet sätt och att driften därstädes uppehälles i enlighet med veterinärhygienens fordringar och på området gällande bestämmelser. Statsinspektören har att företaga sina inspektions- och andra tjänsteresor i enlighet med uppgjord plan, som är godkänd av generaldirektören. I övrigt har han att företaga resa för fullgörande av honom åvilande inspektionsskyldighet, så snart han därtill förordnas av medicinalstyrelsen.

174 Angående inspektionsresorna gäller att statsinspektören icke må på förhand lämna underrättelse till de anstalter eller personer, som beröras av den med resorna avsedda kontrollen. Ej heller må i övrigt meddelande angående de tillämnade resorna givas på sådant sätt, att anledning finnes antaga, att meddelandet i fråga skall komma att spridas till vederbörande anstalter eller personer. Ofördröjligen efter varje särskild tjänsteresa eller, därest flera resor efter godkänd plan företagits, efter den sista resans avslutande skall statsinpektören till styrelsen avgiva rapport jämte de förslag, vartill företagen inspektion må kunna giva anledning. Till belysande av utvecklingen på köttkontrollens område och omfattningen av statsinspektörens tjänsteresor må följande siffror från den officiella statistiken för åren 1915 och 1939 anföras, av vilka det förra utgör det första året av statsinspektörens verksamhet och det senare sista »normalårets- före krisförhållandenas inträde. Offentliga slakthus År

Kontrollslakterier

Köttbesiktningsbyråer

Antal befintliga

Antal inspekterade

Antal befintliga

6 2

45 Antal inspekterade

Antal befintliga

Antal inspekterade

Inspektionerna år 1939 ha föranlett anmärkningar rörande förhållanden eller anordningar vid ovannämnda anstalter i sammanlagt 164 fall, varav 4 avse slakthus, 94 kontrollslakterier och 66 köttbesiktningsbyråer. Förutom omförmälda inspektioner ha under år 1939 avsyning verkställts av 11 .slakteriinrättningar, avsedda att ställas under offentlig kontroll, varjämte under året avsyning förekommit av om- och tillbyggnadsarbeten vid 1 offentligt slakthus och 3 kontrollslakterier. Antalet hela förrättnings- och resdagar uppgick enligt uppgift, för .statsinspektörens vidkommande under år 1939 till 66. För närvarande uppgår antalet ifrågavarande slakteri- och köttbesiktningsinrättningar i riket till 7 slakthus, 73 kontrollslakterier och omkring 160 köttbesiktningsbyråer, vilket alltså i förhållande till år 1939 innebär en minskning med 1 slakthus och några köttbesiktningsbyråer men en ökning med 11 koiitrollslakterier. Under krisåren har inspektionen av ifrågavarande anstalter jämlikt meddelade besparingsdirektiv begränsats så, att antalet resor kommit att i vissa fall avsevärt understiga motsvarande antal för år 1939. Vid sidan av de med köttkontrollen förenade inspektionsresorna ankommer det å statsinspektören att med byråchefs åligganden och ansvar i medicinalstyrelsen handlägga ärenden rörande slakthus- och köttbesiktnings-

175 väsendet, stads- och besiktningsveterinärbefattningar, kringföringshandel med köttvaror, in- och utförsel av kött och djurfett ävensom ärenden rörande kontroll av för människoföda avsedd mjölk och animal födoämneshygien i (ivrigt. Härvid står till statsinspektörens förfogande en veterinärt och en juridiskt utbildad deltidsamanuens. Slutligen må nämnas, att styrelsen jämväl har att låta förrätta inspektion av länsveterinärernas ämbetsförvaltning och arkiv. Dylika inspektioner h a hittills, i mån av tid och behov, verkställts av chefen för veterinärbyrån. Överläggningar med medicinalstyrelsen. Vid utredningens överläggningar med vederbörande inom medicinalstyrelsen rörande den centrala inspektionen å veterinärväsendets område har betonats angelägenheten av att en mera regelbunden inspektion av slakt- och köttbesiktningsanstalterna åvägabringades. Avsikten hade ursprungligen varit att statsinspektören som regel skulle inspektera samtliga ifrågavarande anstalter varje år. Detta program hade även i stort sett kunnat realiseras under de första åren av statsinspektörens verksamhet. Därefter hade den under årens lopp inträdda stegringen av antalet kontrollslakterier och köttbesiktningsbyråer ävensom statsinspektörens växande arbetsbörda med löpande göromäl, utan motsvarande ökning av styrelsens arbetskrafter, icke möjliggjort en inspektion av de olika anstalterna i önskvärd utsträckning. Härtill hade även medverkat otillräckligheten av reseanslagen under krisåren. Med hänsyn till köttkontrollens stora betydelse för folkhälsan framstode nu berörda förhållande såsom en allvarlig brist. Det vore därför nödvändigt, att förutsättningar skapades för inspektion av varje slakthus och kontrollslakteri minst en gång årligen samt av varje köttbesiktningsbyrå vart annat eller vart tredje år. Härför krävdes, att till biträde åt statsinspektören inrättades en befattning som konsulent, vilken i statsinspektörens frånvaro kunde handlägga löpande ärenden och i viss utsträckning i stället för denne företaga ifrågakommande inspektionsresor. I anslutning härtill framhölls även, att frågan om införande av allmänt köttbesiktningstvång i riket vore aktuell; löstes denna fråga i positiv riktning, skulle detta komma att medföra behov av en ytterligare utvidgning av ifrågavarande inspektionsverksamhet. Beträffande inspektionen över länsveterinärernas ämbetsförvaltning och arkiv framfördes vid överläggningarna icke några särskilda önskemål. Mcdicinalstyrelscutredningen. Såsom av det anförda framgår har statsinspektörens successivt stegrade arbetsbörda medfört en inskränkning av inspektionen av de under medicinalstyrelsens omedelbara kontroll ställda slakt- och köttbesiktningsanstalterna. Även med mera rikliga reseanslag än dem, som under senare år stått till medicinalstyrelsens förfogande, har det sålunda icke varit möjligt att företaga så ofta återkommande inspektioner av varje anstalt, som befunnits önskvärt.

176 Medicinalstyrelseutredningen delar de betänkligheter, som härutinnan framförts från medicinalstyrelsens sida. Det kan enligt utredningens mening icke anses tillfredsställande, att samtidigt som det allmännas strävanden allt mera inriktas på en förhöjning av folkhälsan genom förebyggande åtgärder, kontrollen på ett så centralt område av födoämneshygienen eftersattes. Att en mera regelbunden inspektion är av behovet påkallad framgår även av det relativt stora antal anmärkningar beträffande förhållandena vid ifrågavarande anstalter, vartill inspektionerna givit anledning. Härtill kommer att ett icke ringa antal anmärkningar föranletts av månadsrapporterna och årsredogörelserna från dessa anstalter. På grund härav synes det utredningen angeläget att — på sätt vid de berörda överläggningarna förordats — den centrala veterinärledningen så organiseras, att varje slakthus och slakteri kan inspekteras minst en gång årligen och varje köttbesiktningsbyrå i genomsnitt vart annat eller vart tredje år. Den härför erforderliga personalförstärkningen torde i allt väsentligt kunna tillgodoses genom att utbyta den deltidsanställda veterinäramanuensen, som för närvarande står till statsinspektörens förfogande, mot en heltidsanställd konsulent. Härtill återkommer utredningen i kap. 12. I detta sammanhang har utredningen uppmärksammat, att såvitt gäller den lokala livsmedelskontrollen, vilken under tillsyn av vederbörande länsstyrelse åvilar hälsovårdsnämnderna i samverkan med tjänsteläkarna och länsveterinärerna, någon klar gränsdragning mellan läkarnas och veterinärernas uppgifter icke föreligger. Medan sålunda enligt allmänna läkarinstruktionen livsmedelskontrollen i dess helhet ingår som ett led i tjänsteläkarnas tillsyn över den allmänna hälso- och sjukvården, har länsveterinären enligt allmänna veterinärinstruktionen såsom speciell uppgift fått sig anförtrodd den animala livsmedelskontrollen. Denna utformning av gällande bestämmelser har, trots att medicinalstyrelsen genom cirkulär den 24 januari 1934 sökt åvägabringa viss samverkan mellan vederbörande förste provinsialläkare och länsveterinär i syfte alt undvika dubbelinspektion, lett till skiftande praxis och stor osäkerhet i tillämpningen i skilda delar av landet. Även om en fullt klar avgränsning mellan tjänsteläkarnas och tjänsteveterinärernas befattning med livsmedelskontrollen i praktiken icke låter sig genomföra, torde det dock kunna förväntas, att mera detaljerade bestämmelser i nu berörda hänseende skulle medföra större effektivitet. Önskvärdheten härav har också understrukits i en av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län den 4 augusti 1941 till medicinalstyrelsen avlåten skrivelse, däri bland annat vissa riktlinjer för en dylik gränsdragning angivits. Frågan om den lokala kontrollen har även behandlats av de s. k. livsmedelslagstiftningssakkunniga, vilkas förslag (SOU 1941:22) innebär, att tjänsteveterinärernas sakkunskap med avseende å den animala födoämneshygienen skulle tagas i anspråk i ökad omfattning. Detta förslag, vilket för

177 närvarande är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, innefattar emellertid icke någon mera bestämd gränsdragning mellan läkarnas och veterinärernas uppgifter å förevarande område. Då frågan om livsmedelskontrollens lokala organisation faller utanför medicinalstyrelseutredningens uppdrag, har utredningen icke ingått på närmare prövning av nu berörda spörsmål. Utredningen har emellertid icke velat underlåta att fästa uppmärksamheten vid detsamma, då rådande oklarhet på området otvivelaktigt är ägnat att minska effektiviteten av kontrollen över livsmedelshanteringen och den därmed sammanhängande stall- och ladugårdshygienen. Frågan bör med hänsyn härtill snarast upptagas till omprövning.

Kap 9. Medicinal- och veterinärstatistiken. Statistikens omfattning. Av medicinalstyrelsen offentliggöres årligen en fortlöpande statistik på medicinal- och veterinärväsendets områden i de i serien Sveriges officiella statistik ingående publikationerna »Allmän hälsooch sjukvård» och »Det civila veterinär väsendet». Till grund för denna statistik ligga huvudsakligen de uppgifter rörande skilda förhållanden och företeelser inom berörda förvaltningsområden, som enligt därom meddelade föreskrifter skola lämnas till medicinalstyrelsen i årsberättelser och andra uppgifter från olika under dess inseende ställda organ. Såvitt gäller medicinalväsendet äro dessa uppgifter i regel icke primäruppgifter i gängse mening, utan utgöras av statistiska sammanställningar för ett län, en anstalt eller dylikt, varför det statistiska arbetet sålunda är i hög grad decentraliserat. Efter en av omständigheterna betingad kontroll utföres endast den slutliga sammanställningen och analysen av det statistiska materialet inom medicinalstyrelsen. Den fortlöpande statistik, som sålunda årligen offentliggöres, omfattar för medicinalväsendets del i huvudsak följande. 1. Sammanställningar av uppgifter frän förste provinsialläkarna (förste stadsläkarna), avseende antalet läkare och civila läkarbefattningar med tjänstårsrätt; antalet barnmorskor och sjuksköterskor; antalet tandläkare, sjukgymnaster och apotekspersonal; antalet insjuknade månadsvis i infektionssjukdomar med anmälningsplikt; antalet insjuknade månadsvis i infektionssjukdomar utan anmälningsplikt, i den mån fall därav kommit till vederbörande tjänsteläkares kännedom; antalet fall av smittsamma könssjukdomar, fördelade efter den smittades boningsort, efter ålder och kön samt efter smittningsort; antalet skyddskoppsympningar (vaccinationer och revaccinationer, dock ej revaccinationer inom försvarsväsendet); sammandrag av barnmorskornas dagböcker, 12—518473

17b' Nu berörda uppgifter skola av förste provinsialläkarna (förste stadsläkarna) i enlighet med av medicinalstyrelsen fastställda formulär insändas till styrelsen med deras berättelser över det förflutna verksamhetsåret före maj månads utgång, därvid i tabeller sammanföras de primäruppgifter, som i angivna hänseenden erhållits från vederbörande tjänsteläkare, med distriktssiffrorna redovisade och nedsummerade till länssiffror (stadssiffror). 2. Sammanställningar äu uppgifter från sjukvårdsanstalter av skilda slag, avseende antalet sjuksängar, intagna, döda, underhållsdagar, inkomster och utgifter m. m. vid lasaretten, sjukstugorna, epidemisjukhusen, tuberkulosanstalterna, hemmen för kroniskt sjuka, barnsjukhusen, samt enskilda sjukhus och sjukhem m. fl. sjukvårdsanstalter; antalet patienter och underhållsdagar vid barnbördsanstalter, å barnbördsanstalter intagna och avlidna, fördelade i grupper, samt å dylika anstalter födda och avlidna barn; å lasarett och sjukstugor intagna fall av skador och förgiftningar, fördelade efter skadornas natur och tillkomstsätt; samtliga såväl i sluten som öppen vård behandlade trafikolycksfall, fördelade efter skadans tillkomstsätt och påföljd; antalet intagna å sinnessjukhus tillhöriga staten eller städer, som övertagit hela sinnessjukvården;

^

.,M^MJ

antalet avgångna, befintliga samt expektanter å sistnämnda sjukhus; antalet vårdplatser, medeltal vårdade, underhållsdagar och kostnaden för sjukhusoch familjevården vid statens sinnessjukhus; antal befattningshavare och kostnader per patient vid statens sinnessjukhus; uppgifter angående under året återställda å statens och vissa städers sinnessjukhus; dödsorsaker för de å statens och vissa städers sinnessjukhus under året avlidna; antalet intagna, utskrivna m. m. vid kommunala och enskilda sinnessjukhus; antalet platser och vårddagar samt inkomster och utgifter vid kommunala vårdhem för sinnessjuka; omsättningen vid kommunala vårdhem för sinnessjuka. Denna statistik grundar sig på de uppgifter, som med årsberättelserna före maj månads utgång skola inlämnas till medicinalstyrelsen från ifrågavarande anstalter i enlighet med av styrelsen fastställda formulär. De viktigaste uppgifterna för den nuvarande fortlöpande statistiken beträffande lasaretten m. fl. anstalter upptagas å tvenne formulär, betecknade bilaga A och B, varav A avser uppgifter rörande sjukhusets beläggning och patientomsättning m. m. och B uppgifter rörande den ekonomiska förvaltningen. Dessa uppgifter endast granskas och sammanföras till översiktliga uppställningar och någon bearbetning i egentlig mening av materialet förekommer icke. 3. Sammanställningar av vissa för olika grenar av allmänna hälsovården i särskilda årsberättelser lämnade uppgifter, avseende antalet cyanvätegasbehandlingar inom olika områden i riket; den förebyggande mödra- och barnavården; folktandvårdens omfattning, personal samt verksamhet ävensom dess inkomster och utgifter; tuberkulosdispensärernas (central- och distriktsdispensärernas) inkomster och utgifter. Med avseende å tuberkulosdispensärernas verksamhet, som utförligt redovisas i vederbörande årsberättelser, må tilläggas, att det statistiska materialet årligen publiceras i juni månad i Svenska nationalföreningens mot tuberkulos kvartalstidskrift.

Förutom den årliga statistik, för vilken i det föregående redogjorts, utföres beträffande medicinalväsendet en fortlöpande statistik å hälsovårdsbyrån, innehållande sammanställningar av antalet fall av epidemiska sjuk-

179 domar och könssjukdomar på grundval av uppgifter, vilka med halvårsrapporter insändas av förste provinsialläkarna (förste stadsläkarna). Utöver den fortlöpande statistiken förekommer på medicinalväsendets område ständigt tillfälliga undersökningar av statistisk natur. Under senaste åren ha sålunda verkställts eller planerats följande undersökningar, nämligen vissa odontologiska undersökningar under ledning av den s. k. profylaxutredningen; en serie undersökningar beträffande den öppna sjukvården; undersökningar angående tidigdödlighet och dödfödsel; inventering av reumatikerfall i landet; omsättningen av vårdpersonal vid statens sinnessjukhus och därpå grundade prognoser över nyanställnings- och utbildningsbehovet av dylik personal; tuberkulossjukligheten bland sjukvårdspersonal vid lasarett, sjukstugor, tuberkulossjukvårdsanstalter, epidemisjukhus och hem för kroniskt sjuka. Den beträffande veterinärväsendet i publikationen »Det civila veterinärväsendet» årligen offentliggjorda statistiken grundar sig delvis på hos medicinalstyrelsen föreliggande primärmaterial. Det förberedande arbetet med veterinärstatistiken är sålunda — i motsats till vad som gäller i fråga om medicinalväsendet — i viss utsträckning centraliserat till styrelsen. Nu ifrågavarande statistik, som är av betydande omfång, innefattar i huvudsak följande. 1. En sammanställning av frän veterinärbyråns tjänstematerial hämtade uppgifter, avseende antalet veterinärer i riket inom olika verksamhetsområden. 2. Sammanställningar av uppgifter från länsveterinärerna (förste stadsveterinären i Stockholm), avseende förekomsten av mul- och klövsjuka; förekomsten av mjältbrand och frasbrand; antalet av svinpest smittade besättningar; invasionssjukdomar; infektionssjukdomar; vissa övriga sjukdomar (med uppgift om antalet fall utan angivande av sjukdomens art). Statistiken över förekomsten av mjältbrand, frasbrand och svinpest uppgöres med ledning av de månadsrapporter, som länvelerinärerna ha att insända till medicinalstyrelsen. Övrig statistik sammanställes på grundval av uppgifter, som länsveterinärerna (förste stadsveterinären i Stockholm) i enlighet med av medicinalstyrelsen fastställda formulär skola insända före den 15 april varje är med deras årsredogörelser. Länsveterinärerna (förste stadsveterinären i Stockholm) ha därvid att i tabeller sammanföra de uppgifter i ifrågavarande hänseenden, som de erhålla från vederbörande tjänstevelerinärer med distriktssiffrorna redovisade och nedsummerade till länssiffror. 3. Sammanställningar av uppgifter frän besiktningsveterinärerna, avseende antalet vid offentliga slakthus och kontrollslakterier slaktade och besiktigade djur samt besiktigade kroppar av vilt (älg m. m.);

i HO antalcL vid offentliga slakthus och kontrollslakterier helt eller delvis beslagtagna kroppar samt vidtagna åtgärder; viktigare beslagsorsaker vid offentliga slakthus och kontrollslakterier; antalet vid köttbesiktningsbyråer besiktigade djurkroppar; antalet vid köttbesiktningsbyråer helt eller delvis beslagtagna kroppar och vid beslagen vidtagna åtgärder; viktigare beslagsorsaker vid köttbesiktningsbyråer. Ifrågavarande statistik över köttkontrollen uppgöres å veterinärbyrån på grundval av besiktningsveterinärernas årsberättelser, vilka enligt fastställda formulär skola insändas till medicinalstyrelsen genom länsveterinärerna samtidigt med deras ärsredogörelser. Siffrorna för slakthusen och kontrollslakterierna redovisas för olika djurslag ortsvis och för köttbesiktningsbyråerna länsvis utan angivande av djurslag. 4. Sammanställning av uppgifter från stadsveterinärerna, avseende kontrollen över saluhällen mjölk och grädde inom vissa samhällen. Denna sammanställning uppgöres å veterinärbyrån på grundval av de uppgifter, som enligt fastställda formulär lämnas i stadsveterinärernas årsberättelser, vilka i likhet med besiktningsveterinärernas årsberättelser skola inlämnas till medicinalstyrelsen av länsveterinärerna samtidigt med deras årsredogörelser. 5. En översikt av kontrollen vid mejerierna, avseende pasteuriseringskontrollen av mjölk och grädde. Denna översikt är uppgjord pä grundval av vederbörande provtagares till medicinalstyrelsen månatligen avgivna rapporter samt upptager antalet kontrollerade mejerier och prov för Stockholms stad och samtliga län i riket. 6. En översikt av undersökningar med tuberkulin. Denna översikt uppgöres länsvis å veterinärbyrån med ledning av registret å dess tuberkulosavdelning, vilket i sin tur föres på grundval av vederbörande veterinärers rapporter. 7. En översikt över det kliniska tuberkulosbekämpandet, avseende antalet anslutna djur och besättningar, antalet undersökta djur och besättningar, antalet prov av skilda slag m. m. I denna översikt redovisas siffrorna för de olika hushållningssällskapens verksamhetsområden. Den uppgöres på grundval av hushållningssällskapens halvårsrapporter och tuberkuloskonsulenternas rapporter, i den mån den kliniska kontrollen handhaves av medicinalstyrelsen. 8. En översikt rörande det statsunderstödda kastsjukebekämpandet, avseende antalet undersökta besättningar och djur m. m. Denna översikt uppgöres numera å veterinärbyrån med ledning av vederbörande hushållningssällskaps halvårsrapporter och, i den mån bekämpandet ej bedrives av hushållningssällskap, med ledning av å veterinärbyrån fört register. 9. Tabeller över på grund av juver- och könstuberkulos nedslaktade nötkreatur. Dessa uppgöras å veterinärbyrån på grundval av därstädes förda journaler. Statistikens bearbetning inom medicinalstyrelsen. H o s m e d i c i n a l s t y r e l s e n finnes för n ä r v a r a n d e en b e f a t t n i n g s o m statistiker, vilken h a r k a r a k t ä r e n av bisyssla m e d ett årligt a r v o d e a v 3 000 k r o n o r . Med u n d a n t a g för viss i p u b l i k a t i o n e n »Allmän h ä l s o - o c h s j u k v å r d » i n g å e n d e statistik r ö r a n d e sinn e s s j u k h u s e n s e k o n o m i s k a förvaltning, vilken b e a r b e t a s o c h s a m m a n s t ä l l e s å k a m e r a l b y r å n s revisionsavdelning, o m h ä n d e r h a r i f r å g a v a r a n d e befattn i n g s h a v a r e s a m m a n s t ä l l a n d e t a v d e n f o r t l ö p a n d e statistiken å medicinalväsendets o m r å d e s a m t r e d i g e r i n g e n och u t g i v a n d e t av n ä m n d a p u b l i k a t i o n ,

181 vilken ej uteslutande är av statistisk natur utan även innehåller medicinalstyrelsens årsberättelse rörande olika under dess inseende ställda verksamhetsområden. Vad åter veterinärväsendet angår utföres sammanställningen av det statistiska materialet och utarbetandet av den i »Det civila veterinär väsendet» ingående årsberättelsen rörande förhållandena på detta område av veterinärbyrån; statistikern verkställer endast en allmän översyn av berättelsen. De tillfälliga statistiska undersökningarna medhinnas blott i ringa utsträckning av medicinalstyrelsens statistiker. Denne omhänderhar i regel någon av de mindre av dessa undersökningar, medan jjle övriga för varje särskilt fall måste uppdragas åt andra statistiker. Vid sidan härav anlitas statistikern av medicinalstyrelsen för lämnande av råd och upplysningar vid behandlingen av skilda ärenden. Slutligen anlitas statistikern av olika myndigheter, pressen och enskilda forskare för upplysningar av medicinalstatistisk natur. Något biträde står icke till statistikerns förfogande, varför denne själv måste anskaffa och avlöna för tabellsammanställningar och korrekturläsning m. m. erforderlig arbetshjälp. Kompletterande medicinalstatistiskt material. Medicinalstatistiskt material förefinnes och bearbetas i viss utsträckning även hos andra myndigheter och institutioner än medicinalstyrelsen. Inom statistiska centralbyrån bearbetas sålunda dödsorsaksstatistiken och hos pensionsstyrelsen finns ett ur medicinsk synpunkt värdefullt material över sjukligheten bland försäkrade, vilket emellertid ej bearbetas ur nämnda synpunkt utan närmast för försäkringstekniska ändamål. Skolöverstyrelsen förfogar över ett statistiskt material, som kan förväntas bli allt rikligare, rörande hälsotillståndet bland skolbarnen i landet. Detta material har hittills ej blivit föremål för någon utförligare bearbetning. Av medicinalstatistisk natur är jämväl de fortlöpande kostnadsberäkningarna, som utföras i socialstyrelsen bl. a. för beräkningarna av levnadskostnadsindex. Ifrågavarande material utnyttjas även av statens institut för folkhälsan. Beträffande hälso- och sjukvården vid armén, marinen och flygvapnet utarbetas regelbundet statistik av vederbörande militära myndigheter och såvitt gäller veterinärvården vid armén av överfältveterinären. Frånsett enklare siffersammanställningar rörande under året verkställda undersökningar m. m., som lämnas i vederbörande institutioners årsberättelser, förekommer ingen fortlöpande statistik vid statens bakteriologiska laboratorium, statens farmaceutiska laboratorium, statens rättskemiska laboratorium, statens institut för folkhälsan eller — såvitt gäller veterinärväsendet — veterinärhögskolan och statens veterinärmedicinska anstalt. Vid statens bakteriologiska laboratorium har emellertid nyligen bearbetats

182 ett omfattande uppgiftsmaterial rörande barnförlamningsepidemier, för vilket ändamål laboratoriet anlitat en vetenskapsman i statistik. Inom statens institut för folkhälsan har hittills verkställts vissa statistiska specialundersökningar, såsom bearbetning ur näringshygienisk synpunkt av socialstyrelsens konsumtionsundersökningar, undersökning av mål tidsförhållanden bland industriarbetare och av bostadsförhållanden inom vissa hushåll. För närvarande planeras en undersökning av livslängdens förändring genom utnyttjande av befintliga sjukvårdsmöjligheter. Vid institutets tillkomst förutsattes även, att statistiska bearbetningar skulle utföras inom institutet av resultaten av därstädes verkställda undersökningar. Främst med hänsyn därtill uppfördes å institutets personalstat en befattning som förste aktuarie i lönegraden A 26, vilken befattning emellertid hittills stått vakant. P å grund härav har institutet varit hänvisat till att anlita stalistisk expertis utanför institutet för utförande av här berörda arbetsuppgifter. Tidigare utredningar. Frågan om medicinalstatistikens organisation har nyligen berörts av två offentliga sakkunnigutredningar. Sålunda har besparingsutredningens statistikkommitté den 19 december 1942 framlagt betänkande med förslag angående den statliga statistikens organisation m. m. (SOU 1943:28), därvid kommittén i samband med sin prövning av frågan om principerna för den statliga statistikens allmänna organisation jämväl uttalat sig beträffande medicinalstatistiken. I sitt betänkande h a r kommittén framhållit, att den allvarligt övervägt en total centralisering av den officiella statistiken men funnit den nuvarande decentraliserade förläggningen därav till de enskilda ämbetsverken i stort sett böra bibehållas med hänsyn till de fördelar, som vore förenade med en sådan anordning. Härom har i betänkande anförts bland annat följande. En centralisering skulle otvivelaktigt i och för sig lösa personalfrågan och maskinfrågan och ävenledes underlätta spridningen av de statistisk-tekniska erfarenheter och kunskaper, som nu finnas pä olika håll. Men det bör även beaktas, att nuvarande organisationsform har vissa fördelar, som ej kunna med säkerhet bibehållas vid en dylik omorganisation. Dess styrka är att den medger en intim kontakt med den förvaltande eller verkställande myndigheten inom de områden statistiken behandlar. Statistikens sakliga innehåll kan bestämmas av dem som böra äga de mest ingående kunskaperna och erfarenheterna i de sakfrågor statistiken skall belysa och som därför bäst ange frågeställningarna. I vissa fall ingår även det statistiska arbetet som ett naturligt led i vederbörande myndigheters huvudsakliga verksamhet. Härtill kommer, att med den nära förening, som nu råder inom de flesta grenar mellan statistik och administration, en centralisering av statistiken otvivelaktigt skulle innebära organisatoriska svårigheter. Kommittén har därför sökt att, med bibehållande av statistikens nuvarande decentraliserade förläggning, finna en form för en bättre disposition av den statistiska personalen och de dyrbara tekniska hjälpmedlen samt ett bättre tillgodogörande av samlade statistisk-tekniska erfarenheter och kunskaper. Den direkta kontakt, som framför allt genom den decentraliserade förläggningen finnes mellan statistiken och företrädarna för de ämnesområden statistiken behandlar,

183 bör sålunda ej brytas. Den måste dock kompletteras med en kontakt mellan de olika statistikgrenarna i och för samordning av statistiken samt för stärkande och ömsesidigt utnyttjande av tillgängliga kunskaper, erfarenheter och andra resurser på det statistisktekniska området. När den decentraliserade förläggningen föreslås i stort sett bibehållen, sker delta under den bestämda förutsättningen, att det föreslagna samordningsorganet får möjligheter att bli handlingskraftigt och aktivt verkande efter de linjer, som närmare uppdragas i det följande. Sammanfattningsvis kan sägas, att nämnda organ skall framför allt kunna tillse, att statistikens samtliga grenar, oavsett deras lokala placering, alltid äga tillgång till de erfarenheter och kunskaper i statistikens sakfrågor jämte arbetsplanering och andra statistisk-tekniska frågor, som kunna behövas, samt tillgång till erforderlig personal och lämpliga tekniska hjälpmedel. Skall detta bli fallet, måste centralorganet äga ett verkställande kansli med kvalificerade statistiker till disposition, vilka förutsättas kunna upprätthålla ett intimt och förtroendefullt samarbete med de enskilda ämbetsverken. En rationell allmän organisation förutsätter emellertid även en lämplig fördelning av statistiken mellan de olika ämbetsverken och en ändamålsenlig organisation inom dessa. I a n s l u t n i n g h ä r t i l l h a r k o m m i t t é n föreslagit, a t t d e n n u v a r a n d e statistiska t a b e l l k o m m i s s i o n e n skall u p p h ö r a och i dess ställe i n r ä t t a s ett s a m a r b e t s - och k o o r d i n a t i o n s o r g a n för all statlig statistik, k a l l a t statistikkollegium. Med avseende å o r g a n i s a t i o n e n a v det statistiska a r b e t e t i n o m varje ä m b e t s v e r k h a r k o m m i t t é n gjort följande a l l m ä n n a u t t a l a n d e : Det är givetvis angeläget, att statistiken inom varje ämbetsverk för sig äger en rationell organisation. Där bör i princip råda en total centralisation av allt statistiskt arbete till en enda arbetsenhet — en statistisk avdelning. Några bärande skäl för en fördelning av det statistiska arbetet på flera ställen inom ett ämbetsverk kunna näppeligen åberopas. Även om det i något fall skulle vara praktiskt eller nödvändigt att låta någon gren av ämbetsverkets statistik utföras utanför den statistiska avdelningen med hänsyn till materialets art, kan arbetet ledas och utföras av den statistiska avdelningen. Även om i något enstaka fall statistiken utgör ett svårligen utbytbart led i annat arbete utanför den statistiska avdelningen och om arbetet sålunda behöver ulföras av ickestatistisk biträdespersonal, så bör det likväl ledas av den statistiska avdelningens chef. Den statistiska sakkunskap som finns inom verket bör givetvis överallt nyttiggöras. Det viktigaste därvidlag är all allt statistiskt arbete inom ett ämbetsverk står under en och samma ledning och att därvid endast i undantagsfall arbetet förblir förlagt utanför den statistiska avdelningen. Varje annan anordning fördyrar onödigtvis statistiken. Kommittén har funnit det statistiska arbetet inom vissa, särskilt de affärsdrivande ämbetsverken, vara i viss mån decentraliserat. Där borde arbetet kunna med fördel på ett eller annat sätt sammanföras. Vederbörande ämbetsverk kunna givetvis lämpligen när som helst under hand själva vidtaga nödiga dispositioner i denna riktning. I flertalet fall gäller det endast att dels klargöra vilka statistiska arbeten som utföras utanför den statistiska avdelningen, dels inordna dessa allt efter omständigheterna på lämpligaste sätt under denna avdelning. Statistikkollegium äger emellertid att vid sitt fortlöpande granskningsarbete uppmärksamma även dylika organisationsfrågor och att därvid söka sträva för ett konsekvent iakttagande av ovan angivna principer.

Beträffande medicinalstatistiken har i betänkandet anförts:

184 Medicinalstatistiken synes vara ett alltför stort arbetsfält för att ledningen därav skall kunna omhändertagas på ett tillfredsställande sätt såsom en bisyssla. Särskilt anmärkningsvärt är dock, att statistikern icke har något arbetsbiträde till förfogande utan är nödsakad att med sitt arvode (3 000 kronor per är) själv avlöna den arbetshjälp som behövs (utom närmast för statistiken över veterinärvärden). Detta innebär att ju mer arbete statistikern nedlägger, desto mindre ersättning erhåller han. Denna anordning torde sedan länge ha varit ohållbar; den bör för den skull snarast upphöra. Detta förhållande kunde synas vara ur ekonomisk synpunkt lämpligt men är i verkligheten motsatsen. Med de resurser som finnas måste det insamlade statistiska materialets bearbetning bli starkt begränsad; uppgifterna kunna ej bli annat än till en del tillvaratagna. Det synes föreligga ett betydande latent behov av utförligare statistisk bearbetning. Sålunda skulle exempelvis de ekonomiska uppgifter, som vårdanstalter av olika slag årligen insända, behöva bearbetas och analyseras utförligare till ledning vid besparingssträvanden inom sjukvårdens område. Medicinalstatistiken synes även i andra delar utgöra ett område, där en viss utvidgning vore även ur rent ekonomiska synpunkter synnerligen angelägen. Det torde därför vara önskvärt, att i varje fall möjligheter beredas medicinalstyrelsen att bättre utnyttja det material, som regelbundet insamlas, och helst att därjämte utföra sådana mindre utredningar, som kunna vara påkallade. Såsom en omedelbar åtgärd borde åtminstone något arbetsbiträde ställas helt till förfogande för det statistiska arbetet utan att avvakta de förslag, som de sakkunniga för omorganisation av medicinalstyrelsen kunna komma att framlägga rörande bl. a. medicinalstatistikens framtida gestaltning. En sådan åtgärd synes vara ur besparingssynpunkt väl motiverad. U n d e r u t r e d n i n g s a r b e t e t s g å n g h a r s t a t i s t i k k o m m i t t é n vid sin g r a n s k n i n g av m e d i c i n a l s t a t i s t i k e n f ö r o r d a t vissa f ö r e n k l i n g a r , s o m ä v e n s e n a r e g e n o m förts. De m e d k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e f r a m l a g d a förslagen s y n a s emellertid efter ä r e n d e t s r e m i s s b e h a n d l i n g hittills icke h a föranlett n å g o t beslut från s t a t s m a k t e r n a s sida. V i d a r e h a r statens sjukhusutredning av år 1943, i v a r s u p p d r a g i n g å r att s ö k a å v ä g a b r i n g a ett fullt j ä m f ö r b a r t s t a t i s t i k m a t e r i a l o c h u t a r b e t a n ä r m a r e riktlinjer för s j u k h u s s t a t i s t i k e n s u p p r ä t t a n d e framdeles, i b e t ä n k a n d e den 9 o k t o b e r 1944 f r a m l a g t förslag r ö r a n d e den f ö r v a l t n i n g s e k o n o m i s k a statistiken vid k r o p p s s j u k h u s e n (SOU 1 9 4 4 : 4 7 ) . S j u k h u s u t r e d n i n g e n , som d ä r v i d föreslagit f a s t s t ä l l a n d e a v n y a föreskrifter r ö r a n d e k r o p p s s j u k h u s e n s f ö r v a l t n i n g s e k o n o m i s k a statistik, i n n e f a t t a n d e ä n d r a d u p p s t ä l l n i n g av de i det f ö r e g å e n d e o m f ö r m ä l d a A- och B-bilagorna till l a s a r e t t e n s årsberättelser, h a r i sitt b e t ä n k a n d e bl. a. a n f ö r t : Uppgifterna i bilagorna A och B sammanställas inom medicinalstyrelsen varje år till översikter, vilka ingå i den av styrelsen utgivna delen av Sveriges officiella statistik, kallad »Allmän hälso- och sjukvård». Denna utgör numera, sedan statistiken över sinnessjukvården också medtagits, en volym på i det närmaste 150 trycksidor, varav omkring 2/o utgöras av tabeller. Det är givet, att sammanställningen och bearbetningen av det omfattande materialet samt dettas färdigställande frän trycket kräver avsevärd tid. I allmänhet föreligger icke heller den samlade statistiken i tryckt form förrän närmare tvä år efter redovisningsåret. Att den då förlorat mycket av sitt värde är uppenbart. I den sena publiceringen, som till väsentlig del torde vara att härleda ur brist på arbetskraft och svårigheter att i behörig tid få in det vidlyftiga primärmaterialet.

185 ligger otvivelaktigt en väsentlig anledning till den kritik, som länge framförts mot denna statistik. Att verksamheten vid landets mänga sjukhus nu mer än någonsin behöver statistiskt belysas, är uppenbart. Uppenbart torde också vara, att statistiken över ett så omfattande och ur samhällsekonomisk synpunkt betydande område, som sjukvården numera utgör, icke längre kan inskränkas till att endast belysa vissa förhållanden av mera allmän natur eller till att konstatera storleken av olika slags kostnader. Man önskar numera i statistiken se ett instrument, som inte bara samlar utan också bearbetar och — åtminstone när det gäller sjukvårdens ekonomiska faktorer — i görligaste mån analyserar det insamlade materialet. Först då fyller statistiken en positiv uppgift. Det måste dock sägas, att den officiella statistiken för närvarande icke motsvarar dylika anspråk. Sjukhusutredningen har i det följande framhållit angelägenheten av att åtminstone den ekonomiska delen av statistiken för kroppssjukhusen publicerades inom sådan tid, att den vore tillgänglig för de lokala huvudmännen vid deras granskning av sjukhusens budgetförslag (i regel augusti månad). Efter att vidare ha lämnat anvisningar rörande den officiella statistikens utformning har utredningen till behandling upptagit frågan om vilken central myndighet, som lämpligen bör hava hand om sjukhusstatistiken. Därvid har med hänsyn till de mycket begränsade resurser, som för närvarande stå medicinalstyrelsen till buds för medicinalstatistikens upprättande, inom utredningen preliminärt ifrågasatts, huruvida icke centrala sjukvårdsberedningen lämpligen skulle kunna få sig anförtrodd denna uppgift, åtminstone såvitt angår den förvaltningsekonomiska statistiken. E n dylik uppgift skulle enligt utredningen väl ansluta sig till de för beredningen uppdragna verksamhetslinjerna, vilka bland annat ginge ut på »att insamla, registrera och bearbeta uppgifter rörande hälso- och sjukvårdsväsendet i och för rationalisering av driften vid sjukhus och därmed jämförliga inrättningar». Sjukhusutredningen, som i frågan haft överläggningar med medicinalstyrelseutredningen, anför härom följande. Vid överläggningen behandlades särskilt frågan, huruvida hälso- och sjukvårdsstatistiken lämpligen borde handhavas av ett fristående, jämväl för allmän socialvårdsoch andra statistikuppgifter i skilda sammanhang ifrågasatt statistiskt centralorgan eller av en till medicinalstyrelsen förlagd i erforderlig grad utbyggd statistikavdelning eller om den officiella hälso- och sjukvårdsstatistiken lämpligen kunde uppdelas så, att den förvaltningsekonomiska sjukhusstatistiken ställdes under centrala sjukvårdsberedningens samt övrig statistik inom nu ifrågavarande område under medicinalstyrelsens ledning. För sin del funno sig de båda utredningarnas representanter av praktiska skäl vilja samstämmigt förorda, att såväl den förvaltningsekonomiska som den medicinska statistiken omhänderhades av en till medicinalstyrelsen förlagd statistikavdelning. Det förutsattes emellertid därvid, att centrala sjukvårdsberedningen med hänsyn till sin kontakt med sjukhushuvudmännen och med för dessa aktuella driftproblem m. m. instruktionsmässigt borde äga icke blott rättighet utan jämväl skyldighet att öva inflytande pä och giva impulser rörande en dylik under medicinalstyrelsens ledning stående statistikavdelnings bearbetning, särskilt av den förvaltningsekonomiska sjukhusstatistiken, såväl i vad gällde den mera rutinmässiga, årligen återkommande bearbet-

186 ningen som eljest på detta område erforderliga specialundersökningar av tidigare nämnt slag. Med hänsyn till vad sålunda förevarit, anser sig sjukhusutredningen ytterligare vilja framhäva angelägenheten av att medicinalstyrelsen utrustas med ett kvalificerat organ för uppsamling och bearbetning av bland annat sjukhusens förvaltningsekonomiska och medicinska statistik. Utredningen förutsätter i detta sammanhang, att närmare förslag rörande statistikorganets omfattning och arbetsuppgifter i övrigt kommer att framläggas av medicinalstyrelseutredningen i samband med dess förslag till allmän omorganisation av medicinalstyrelsen. Av medicinalstyrelsen framförda synpunkter. Vid sin p r ö v n i n g av förevar a n d e s p ö r s m å l h a r m e d i c i n a l s t y r e l s e u t r e d n i n g e n h a f t ö v e r l ä g g n i n g a r med v e d e r b ö r a n d e i n o m medicinalstyrelsen, vilka d ä r v i d i h u v u d s a k f r a m f ö r t följande s y n p u n k t e r och ö n s k e m å l . Den statistik, som för närvarande utarbetades inom m e d i c i n a l s t y r e l s e n , vore i åtskilliga hänseenden i behov av förbättring. Den hade icke blivit i erforderlig utsträckning reviderad i takt med utvecklingen och motsvarade därför icke helt de frågeställningar, som numera vore aktuella. De formulär, enligt vilka uppgifter nu avlämnades, tarvade sålunda en omarbetning. En dylik revision vore ett synnerligen tidskrävande arbete och förutsatte, att statistikern kunde i detalj sätta sig in i problemen vid överläggningar med ifrågavarande intressenter. Detta arbete hade i vissa fall påbörjats, t. ex. för tuberkulosvårdanstalterna, men endast kunnat bedrivas i långsam takt. För ändamålet krävdes nämligen en heltidsanställd statistiker, som kunde ägna hela sin arbetstid åt detta arbete. Revisionen kunde till en början förväntas medföra ett särskilt omfattande arbete, enär mycket blivit eftersatt härutinnan. Det vore emellertid icke fråga om ett engångsarbete utan om en fortlöpande verksamhet. En förutsättning för revisionsarbetets fullgörande vore nämligen, att statistikern kunde hålla sig å jour med utvecklingen inom medicinalväsendet genom ständig kontakt med uppgiftslämnarna och dem som hade behov av statistiken. Det gällde, bland annat, att successivt avlägsna frågor i formulären så snart de upphörde att vara av intresse och att ersätta dessa med andra frågor berörande de problem, som i stället fått ökad betydelse. Endast på detta sätt kunde statistikern komma att motsvara de krav, som man hade rätt att ställa på densamme. En fortlöpande revision av uppgiftsformulären behövdes emellertid även för att förbättra de tidigare gjorda frågeställningarna med ledning av den erfarenhet, som vunnes pä olika håll. I uppgiftsformulären upptagna frågor kunde sålunda visa sig vara mindre välformulerade, tvetydiga eller i övrigt icke helt ägnade att giva upplysningar om de förhållanden, som i verkligheten åsyftades. Ett exempel härå utgjorde de s. k. A- och B-bilagorna till årsberättelserna för lasarett m. fl. anstalter. Självfallet borde vid denna verksamhet även uppgiftslämnarnas arbete uppmärksammas i ändamål att göra detta så litet betungande och komplicerat som möjligt. Det förhölle sig vidare så, att det statistiska material, som nu insamlades, i alltför liten utsträckning utnyttjades. Bearbetningen av uppgifterna vore sålunda för närvarande i regel alltför summarisk och åtföljdes icke av någon analys. Användningen av de i det föregående omnämnda A- och B-bilagorna vore ett exempel härå. Det statistiska material, på vilket sjukvårdsanstalter och tjänsteläkare skulle offra arbete för att åvägabringa, borde sålunda bättre tillvaratagas och nyttiggöras.

Härutöver har vid överläggningen framhållits, att en del områden för närvarande saknade erforderlig statistisk belysning. I några fall insam-

187 lades årligen uppgifter av statistisk natur, som hittills överhuvud taget icke blivit föremål för någon bearbetning i brist på arbetskraft. Detta arbete behövde snarast upptagas samtidigt med en revidering av de därvid använda frågeformulären i enlighet med förut angivna riktlinjer. Nu berörda fall avsåge verksamheten inom folktandvården, mödra- och barnavårdscentralernas verksamhet ävensom — till ledning vid lösandet av organisaioriska och ekonomiska frågor vid anstalts vården och för medicinska undersökningar — en statistisk belysning av den allmänna sjukligheten på grundval av dels uppgifter från sjukvårdsanstalterna angående de intagna vårdade, dels till pensionsstyrelsen insända uppgifter från de erkända sjukkassorna. I andra fall åter hade några uppgifter ännu icke insamlats, varför en insamling därav måste organiseras. Detta gällde exempelvis följande förhållanden, beträffande vilka en årlig översikt erfordrades, nämligen barnmorskestyrelsernas verksamhet; bekämpandet av könssjukdomarna, speciellt de sociala kuratorernas verksamhet; hälsovårdsnämndernas verksamhet på det bostadssanitära området (i samarbete med socialstyrelsen och statens byggnadslånebyrå); kontrollen över brunnsförhållandena (en översikt över egnahemsstyrelsens planerade bidragsverksamhet till brunnsförbättring och inledning av vatten och avlopp hade sin givna plats i den sanitära statistiken); storleken och sammansättningen av de olika personalgrupperna inom sjuk- och hälsovården (läkare, tandläkare, apotekare, barnmorskor, sjuksköterskor, distriktssköterskor, vårdpersonal vid sinnessjukhus etc.) såsom underlag för årligen upprepade prognoser rörande personalens omsättning och behovet av nyrekrytering och utbildning av dylik personal; dödfödsel, tidigdödlighet och eventuellt mödradödlighet; hälsovården vid skolorna och hälsotillstånd bland skolbarnen (i samarbete med skolöverstyrelsen). Med avseende å apoteksväsendet har framhållits, att varje förslag om ändring av priserna å vissa grupper av läkemedel eller om prisrabatt å läkemedel för vissa sjuka, som medicinalstyrelsen hade att uppgöra, borde föregås av en statistisk undersökning. Även varje förslag till ändrade grunder för läkemedelsprissättning borde i förväg statistiskt belysas i fråga om verkan därav å läkemedelspriserna, apotekskollektivet och regleringsfonden. En tillfredsställande löpande prisindex å läkemedel borde även åstadkommas. Vidare medgåve icke den nuvarande organisationen ett utförande av statistiska specialundersökningar i önskvärd omfattning och på betryggande sätt. Det syntes med stor sannolikhet kunna antagas, att behovet av medicinalstatistiska specialundersökningar komme att öka med den utveckling av hälsooch sjukvården, som kunde förväntas äga rum efter krigets slut. Den starka decentralisationen, som för närvarande karakteriserade det statistiska arbetet på medicinalväsendets område genom att en stor del av

188 detta arbete utfördes lokalt vid olika anstalter och av förste provinsialläkarna, vore ur vissa synpunkter icke lämplig. Att belasta personer som huvudsakligen hade andra arbetsuppgifter, med statistiskt rutinarbete vore sålunda mindre rationellt. En på detta sätt tillkommen statistik vore även mindre tillförlitlig genom bristen på kontrollmöjligheter och svårigheten att få bearbetningen enhetligt utförd. Vid en dylik decentralisering vore också möjligheterna till statistikens förbättrande begränsade och i vissa fall helt uteslutna. En ökad centralisering av det statistiska arbetet till medicinalstyrelsen syntes därför böra genomföras. I fråga om medicinalstatistiken vid s t a t e n s i n s t i t u t f ö r f o l k h ä l s a n har vid överläggningen framhållits behovet av en insamling och bearbetning av material avseende vattenledningsvatten, avlopp och badinrättningar, livsmedelskontrollen och hälsovårdsnämndernas verksamhet i övrigt. Institutet vore sålunda i behov av en allmän hygienisk statistik, grundad på eget primärmaterial. Officiell statistik av olika slag skulle behöva studeras och i vissa fall ytterligare bearbetas för verksamheten inom institutet. Dödsorsaksstatistiken borde sålunda utnyttjas. Upptoges en fortlöpande sjuklighetsstatistik inom medicinalstyrelsen, borde resultaten beträffande både yrkes- och andra sjukdomar studeras ur olika synpunkter, bland annat för interlokala jämförelser. Vid behandlingen av olika ärenden behövde vidare statistiska upplysningar samlas och tillrättaläggas för att exempelvis ställa de aktuella enskilda fallen (viss sjuklighet i en fahrik etc.) i belysning av allmänt gällande förhållanden. Sakuppgifter av statistisk natur behövde även uppspåras och samlas i och för propagandaverksamheten. Tillfälliga specialundersökningar kunde väntas bli behövliga tid efter annan. Den pågående bostadsutredningen komme exempelvis att påfordra en serie specialundersökningar inom institutet och i samarbete med andra institutioner. För fullgörandet av här angivna uppgifter ävensom förekommande statistiska arbeten vid statens bakteriologiska laboratorium samt — i fall av behov — vid andra under medicinalstyrelsens inseende ställda laboratorier hade övervägts inrättande av en särskild medicinalstatistisk avdelning inom medicinalstyrelsen, som skulle utrustas med för ändamålet erforderlig arbetskraft. Därvid hade även ifrågasatts, att till en sådan avdelning skulle överföras alla frågor angående utformning och tryckning av icke blott alla blanketter för statistiska uppgifter utan även — i samråd med vederbörande byrå — övriga av medicinalstyrelsen fastställda blanketter. Uppskattning av personalbehovet för en medicinalstatistisk avdelning. Med utgångspunkt från sålunda angivna synpunkter har medicinalstyrelsens statistiker verkställt en beräkning av personalbehovet för en statistisk avdelning inom styrelsen enligt en härtill fogad bilaga (bilaga D). Då i denna bilaga

189 upptagits såväl nuvarande statistiska arbetsuppgifter som de nya och utökade uppgifter, vilka föreslagits tillkomma vid en utvidgning av medicinalstatistiken i enlighet med vad förut angivits, har ifrågavarande beräkning självfallet måst bli mycket approximativ. Såvitt gäller tillfälliga undersökningar har behovet av arbetskraft medräknats endast för deras planerande men ej för deras utförande, vilket senare förutsatts kräva anlitande av extra personal allt efter omfattningen av det därmed förenade arbetet. Det statistiska arbete, som redan utföres inom medicinalstyrelsen, har beräknats kräva cirka 200 dagsverken av kvalificerad personal och 500 dagsverken av biträdespersonal. För närvarande har visserligen beräknats åtgå ett något mindre antal dagsverken, men vissa uppgifter, såsom rådgivning och besvarande av förfrågningar, ha även med i övrigt oförändrade arbetsuppgifter förutsatts komma att öka med inrättande av en särskild statistisk avdelning. Av de nya arbetsuppgifterna hava samtliga — med undantag för revision av bilagorna C—G till kroppssjukhusens årsberättelser (sjukdomsstatistiken) och registrering av utdömda bostäder — ansetts vara av sådan beskaffenhet, att en statistisk avdelning svårligen kunde underlåta att snarast upptaga desamma på sitt arbetsprogram. Däremot ha de tills vidare undantagna arbetsuppgifterna ansetts kräva en ingående utredning, innan desamma kunde inordnas bland den ifrågasatta statistiska avdelningens ordinarie åligganden. Enligt de av medicinalstyrelsens statistiker sålunda verkställda beräkningarna skulle för fullgörande av det arbetsprogram, som omedelbart ansetts föreligga för en nyinrättad statistisk avdelning inom medicinalstyrelsen, åtgå i runt tal 900 dagsverken för kvalificerad personal och 2 400 dagsverken för övrig personal, motsvarande ett behov av 3 1 /* kvalificerade tjänstemän och närmare 9 biträden. Då de ifrågavarande arbetsuppgifterna icke ägde tillräcklig konkretion såsom underlag för en säker uppskattning, h a r emellertid en viss försiktighet befunnits påkallad vid beräkningen av personalbehovet. Med hänsyn härtill har — frånsett för större specialundersökningar särskilt anställd personal — personalstyrkan ansetts kunna reduceras till 3 kvalificerade befattningshavare och 8 biträden. Medicinalstyrelseutredningen. Av den lämnade redogörelsen synes framgå, att väsentliga luckor föreligga i fråga om medicinalstatistikens utformning och bearbetning. Visserligen har genom sjukhusutredningens försorg en revision ägt rum av de uppgiftsformulär, som ligga till grund för den förvaltningsekonomiska statistiken vid kroppssjukhusen, men på andra områden av medicinalstatistiken kvarstår fortfarande ett växande behov av översyn av gällande uppgiftsformulär. En betänklig brist är även, att de inlämnade primäruppgifterna endast göras till föremål för summariska sammanställningar, som icke åtföljas av några analyser eller kommentarer. Den redovisade statistiken kan därigenom icke sällan föranleda till felaktiga

190 slutsatser, särskilt från deras sida som icke äro fullt insatta i primärmaterialets beskaffenhet. Härtill kommer, att de inom medicinalstyrelsen verkställda sammanställningarna i allmänhet icke hinna publiceras förrän cirka två år efter redovisningsårets slut, varigenom deras värde i hög grad förminskas. Det framstår för utredningen såsom föga rationellt att på detta sätt årligen insamlas en mängd primärmaterial, som genom ofullständig bearbetning eller för sen publicering icke kommer till avsedd nytta. Såsom betecknande för situationen må framhållas, att de lokala huvudmännens behov av snabbt tillgängliga statistiska översikter rörande sjukhusens ekonomiska förhållanden under en följd av år huvudsakligen måst tillgodoses genom försorg av en enskild förening. 1 Även om detta kunnat genomföras på ett i och för sig mycket förtjänstfullt sätt, finns självfallet ingen garanti för att denna ordning kan påräknas framdeles. Bearbetningen av denna statistik h a r — naturligt nog med hänsyn till kostnaderna därför — icke heller kunnat bli så fullständig som önskvärt varit. Med sjukvårdens avsevärda utveckling under senaste decenniet och de betydande kostnader, som varit därmed förenade, har behovet av snabbt tillgänglig driftkostnadsstatistik efter hand vuxit sig allt starkare, en tendens som i fortsättningen kan väntas bli ytterligare accentuerad. Åtgärder måste därför vidtagas så att den officiella statistiken i denna del kan fylla sin funktion, vilket ock starkt betonats av statens sjukhusutredning. Tiden synes vidare vara inne för en väsentlig utvidgning av medicinalstatistiken, framför allt på det socialhygieniska området. Den tidpunkt torde icke heller vara avlägsen, då en systematisk bearbetning av kroppssjukhusens uppgifter om frekvensen av olika sjukdomar blir nödvändig för att belysa utbyggnadsbehovet inom vissa grenar av sjukvården. Det torde likaledes icke råda något tvivel om att behovet av statistiska specialutredningar på hälso- och sjukvårdens olika områden, vilket redan nu är trängande och kan väntas öka med utvecklingen, i längden icke kan på ett ändamålsenligt sätt tillgodoses uteslutande genom att tillfälligt anlita statistiker utanför medicinalstyrelsen. Härjämte må framhållas, att styrelsens möjligheter att verka för hälso- och sjukvårdens utveckling säkerligen i icke ringa grad är beroende av att dess ledning har tillfälle att rörande de statistiska förutsättningarna för ifrågasatta åtgärder rådgöra med en på hithörande områden tränad statistiker. Beträffande den veterinära statistiken må särskilt erinras om, att denna hittills sammanställts och bearbetats å veterinärbyrån, medan medicinalstyrelsens statistiker endast underkastat densamma en formell översyn i samband med statistikens publicering, ett förhållande som icke kan anses vara tillfredsställande ur statistisk synpunkt. Vidare har enligt vad utredningen under hand inhämtat på det veterinära området ett allt star1

Svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund

(tidskriften

»Sjukhuset»).

191 käre behov av statistiska specialundersökningar gjort sig gällande, främst beträffande förekomsten och utbredningen av vissa djursjukdomar. Dylika specialundersökningar tillmätas på veterinärt håll stort värde för organiserande av ett effektivt bekämpande av djursjukdomarna inom landet. För utredningen har särskilt betonats, att å veterinärmedicinska anstalten tillgång finnes till ett omfattande undersökningsmaterial, som väl ägnar sig för statistisk bearbetning och som genom en sådan bearbetning kan tänkas leda till värdefulla resultat beträffande bekämpandet av vissa djursjukdomar. Det måste därför anses vara av vikt att jämväl denna anstalt erhåller tillgång till statistisk sakkunskap. Erforderlig förbättring och komplettering av medicinal- och veterinärstatistiken torde icke kunna vinnas utan en genomgående omläggning av dess organisatoriska underlag. Vid ett övervägande av de alternativ, som härvid träda i förgrunden — centralisering till ett större statistiskt organ eller statistikens bibehållande hos vederbörande ämbetsverk — har medicinalstyrelseutredningen i likhet med besparingsberedningens statistikkommitté och statens sjukhusutredning kommit till den uppfattningen, att största garantierna för ett tillfredsställande resultat torde ernås, därest statistikens omhänderhavande och bearbetande anförtros åt en inom medicinalstyrelsen inrättad statistisk avdelning av tillräcklig omfattning. Till denna avdelning bör då koncentreras all officiell statistik på medicinalväsendets område, alltså även den som tidigare avsetts skola omhänderhavas av statens institut för folkhälsan. För en sådan åtgärd talar den nära samhörigheten mellan medicinalstatistikens olika grenar, samtidigt som avdelningen därigenom skulle kunna givas en för statistiskt arbete bättre avvägd storlek. Med ett mera begränsat statistiskt underlag lärer avdelningen icke kunna permanent sysselsätta den kvalificerade personal eller nyttiggöra den maskinella utrustning, som kräves för att få erforderliga statistiska undersökningar sakkunnigt och snabbt utförda. Det torde ur denna synpunkt jämväl vara lämpligt, att bearbetningen av veterinärstatistiken förlägges till medicinalstyrelsens statistiska avdelning, även om en särskild veterinärstyrelse inrättas. F r å n dessa utgångspunkter har, som tidigare nämnts, medicinalstyrelsens statistiker beräknat personalbehovet å avdelningen till minst 3 kvalificerade tjänstemän (aktuarier) och 8 biträden. Denna beräkning grundar sig emellertid till avsevärd del på en uppskattning av arbetskraftsåtgången för de nya eller utökade uppgifter, som avsetts skola tillkomma avdelningen, och är därför osäker. Med hänsyn härtill anser sig utredningen böra förorda, att statistikpersonalen till en början begränsas till förslagsvis 2 aktuarier och 3 å 4 biträden. En av aktuarierna torde böra fungera som chef för avdelningen och placeras i lönegraden A 26. Den härför erforderliga befattningen kan lämpligen erhållas genom att överflytta den nuvarande obesatta förste aktuariebefattningen vid statens institut för folkhälsan till me-

i 92 dicinalstyrelsen. Den andre aktuariebefattningen lorde böra placeras i lönegrad A 21. Samtidigt torde nuvarande arvode åt medicinalstyrelsens statistiker böra indragas. Av biträdena torde en böra placeras som kanslibiträde i lönegrad Eo 7, en som kontorsbiträde i lönegrad Eo 4 samt de övriga till en början såsom extra befattningshavare. Härjämte bör visst belopp ställas till förfogande för avlöning åt tillfälliga befattningshavare, som kunna erfordras för utförande av större specialundersökningar. Utredningen utgår från att den statistiska avdelningen skall låta sig angeläget vara att i erforderlig utsträckning samråda med vederbörande myndigheter, i första hand statens institut för folkhälsan. Vidare torde samråd få förutsättas äga rum med exempelvis socialstyrelsen rörande statistiken för bland annat mödra- och barnavården, bostadsbeståndet och folktandvården, med skolöverstyrelsen rörande skolhälsovården samt med centrala sjukvårdsberedningen rörande den förvaltningsekonomiska statistiken vid kroppssjukhusen. En allmän föreskrift härom bör lämpligen inflyta i instruktionen för medicinalstyrelsen.

Avd. III. Medicinalstyrelsens organisation.

Kap. 10. Byråindelningen. Inledning. Medicinalstyrelsens nuvarande byråindelning och organisation i övrigt har redovisats i kap. 2. Här må endast erinras om att styrelsen för närvarande är organiserad på sju byråer — medicinalbyrån, häl so vårdsbyrån, lasarettsbyrån, sinnessjukvårdsbyrån, apoteksbyrån, veterinärbyrån och kameralbyrån — samt att å flertalet av dessa byråer vissa grupper av ärenden mer eller mindre självständigt handläggas å särskilda avdelningar eller av olika specialföredragande. Tillika må framhållas, att sammanlagda antalet permanenta föredragande i medicinalstyrelsen numera uppgår till 25 och den i styrelsens ordinarie verksamhet i övrigt sysselsatta personalen till drygt 100, varav ett stort antal äger akademisk utbildning. I kap. 4 lämnas vissa uppgifter till belysande av medicinalstyrelsens nuvarande arbetsbörda, vilken måste anses vara av betydande omfattning. Avnämnda och följande kapitel (5—9) framgår vidare, att utredningen för sin del icke räknar med någon minskning av styrelsens sammanlagda arbetsmängd utan snarare väntar en ökning av densamma, allteftersom normala förhållanden återinträda och utbyggnaden på hälso- och sjukvårdens område fortskrider. Redan på grund härav är en förstärkning av styrelsens nuvarande organisation påkallad. Utredningen har även funnit angeläget, att vissa byråchefer och därmed jämställda befattningshavare beredas ökade förutsättningar att upprätthålla kontakten med förhållanden på sitt område i landets olika delar, verkställa erforderliga inspektioner och förmedla lokala erfarenheter samt även i övrigt befrämja en sund utveckling inom medicinal- och veterinärväsendet. Då man vidare måste räkna med att beslutanderätten i det stora flertalet ärenden jämväl i fortsättningen kommer alt utövas av byråcheferna, lärer ramen för medicinalstyrelsens framtida organisation icke böra tillmätas alltför snäv utan givas en sådan utformning, att en utbyggnad av densamma kan genomföras med minsta möjliga rubbningar av verksamheten. 13—51S473

194 Från dessa utgångspunkter upptager utredningen i det följande medicinalstyrelsens byråindelning till närmare prövning. Hälsovården och den öppna sjukvården. Den centrala handläggningen av ärendena rörande hälsovården och den öppna sjukvården är för närvarande uppdelad å två byråer, m e d i c i n a l b y r å n och h ä l s o v å r d s b y r å n . På den förra byrån handläggas i huvudsak ärenden rörande läkarkonstens utövning, det civila tjänsteläkarväsendet och barnmorskeväsendet samt mödra- och barnavården (utom vad angår sjukvårdsanstalter), vidare ärenden avseende medicinska utlåtanden i trafik-, sjukkasse- och pensionsförsäkringsfrågor m. m., ärenden angående yrkeshygien samt ärenden angående rättsmedicinalväsendet och statens rättskemiska laboratorium. På hälsovårdsbyrån handläggas ärenden angående vatten, avlopp och renhållning, bostadshygien, näringshygien och livsmedelskontroll, åtgärder för de epidemiska sjukdomarnas och könssjukdomarnas förebyggande och bekämpande samt ärenden angående statens bakteriologiska laboratorium. Någon principiell avgränsning mellan dessa båda byråers verksamhetsområden föreligger icke och i praktiken gå dessa områden icke sällan in i varandra. Särskilt må erinras om att tjänsteläkarna, enkannerligen förste provinsialläkarna och de med dem jämställda stadsläkarna, i sin verksamhet, om ock i skilda avseenden, sortera under båda byråerna. Det har därför ifrågasatts, huruvida icke dessa byråer borde sammanföras under en gemensam chef. Emellertid måste beaktas, att hälsovården och den öppna sjukvården äro stadda i rask utveckling, som ställer allt större krav på uppmärksamhet och medverkan från medicinalstyrelsens sida. En väsentlig utbyggnad av tjänsteläkarorganisationen är sålunda planerad och delvis påbörjad, vilken, även sedan det därmed förenade engångsarbetet är slutfört, kommer att öka arbetsbelastningen för medicinalstyrelsen, särskilt dess medicinalbyrå. Jämsides härmed har man att räkna med en fortsatt utbyggnad av distriktsvården, den förebyggande mödra- och barnavården, bostads-, vatten- och livsmedelshygienen samt andra grenar av hälsovården. Förhållandena pä området synas därför närmast aktualisera frågan om en utökning av byråorganisationen för handläggning av hithörande ärenden. Önskemål och uppslag i sådan riktning ha också framförts under överläggningar i ämnet med representanter för medicinalstyrelsen och förste provinsialläkarkåren. Därvid har bland annat påpekats, att den centrala förvaltningen av hälsovården och den öppna sjukvården i Finland så sent som år 1944 uppdelats på tre avdelningar, nämligen en allmän medicinalavdelning, en hälsovårdsavdelning och en avdelning för folkhygien, envar med ett medicinalråd som chef (se bilaga C). En liknande uppdelning syntes representanterna motiverad även för Sveriges del. Utredningen har i anslutning härtill övervägt, huruvida medicinal- och hälsovårdsbyråerna borde kompletteras med en tredje byrå. Enligt ett vid

195 överläggningarna framfört uppslag borde denna byrå lämpligen övertaga ärenden angående den öppna förlossningsvården samt mödra- och barnavården från medicinalbyrån ävensom ärenden angående distrikts- och dispensärvården samt folktandvården från lasarettsbyrån. Byråns arbetsområde skulle därigenom komma att i huvudsak motsvara det verksamhetsfält, som i landstingsområdena omhänderhaves av hälsovårdsberedningarna. Senare har framförts ett annat uppslag, enligt vilket till den tredje byrån skulle förläggas den centrala ledningen av landstingens och icke-landstingsstädernas socialhygieniska verksamhet och öppna vård, u t o m folktandvården, ävensom flertalet ärenden rörande det civila tjänsteläkarväsendet, medan handläggningen av övriga ärenden rörande tjänsteläkarna, bland annat deras tillsättande, frågor rörande läkare inom den öppna vården i allmänhet, rättsmedicinska frågor, som ej avse sinnesbeskaffenhet, och andra medicinska utlåtanden till myndigheter m. fl. skulle bibehållas å medicinalbyrån. Utredningen finner båda dessa uppslag innebära en fördel såtillvida, som de äro ägnade att befrämja en mera enhetlig handläggning av ärenden rörande landstingens och icke-landstingsstädernas socialhygieniska verksamhet. Enligt utredningens mening innefattar dock intetdera av dessa uppslag en fullt tillfredsställande lösning. Sålunda kan gentemot det första alternativet erinras, att det måste anses mindre rationellt att till den nya byrån jämväl förlägga ärenden angående folktandvården, vilka äro av speciell natur och organisatoriskt hava föga samband med hälsovårdsorganisationen i övrigt. Den med folktandvårdens ledning förenade arbetsbördan är dessutom, som i det följande närmare belyses, av den omfattning, att den motiverar inrättandet av en särskild byrå för ändamålet. Ett godtagande av det andra alternativet åter skulle medföra en icke önskvärd splittring av ärendena rörande det civila tjänsteläkarväsendet. Framhållas må vidare, att medicinalbyråns befattning med de rättsmedicinska ärendena kan komma att i icke ringa grad minskas eller underlättas efter hand som den planerade centraliseringen av de rättsmedicinska undersökningarna genomföres. Härtill kommer, att utredningen av skäl, som utvecklats i kap. 4, funnit angeläget att för handläggning av lagärenden och större utredningar tillskapas en särskild byrå, vilket kan beräknas medföra en beaktansvärd lättnad i medicinal- och hälsovårdsbyråernas arbetsbelastning. 1 det läge, som sålunda är för handen, har utredningen kommit till den uppfattningen, att handläggningen av ärenden rörande hälsovården och den öppna sjukvården, frånsett tandvården, bör tills vidare begränsas till de nuvarande två byråerna, medicinalbyrån och hälsovårdsbyrån, samt åtgärder i stället vidtagas för att på annat sätt åvägabringa nödig lättnad i byråchefernas arbetsbörda. Arbetet torde böra så fördelas mellan ifrågavarande byråer, att ärenden, som röra landstingens och icke-landstingsstädernas socialhygieniska verksamhet hänföras till medicinalbyrån, medan ärenden, som närmast beröra

196 hälsovårdsnämndernas och folkhälsoinstitutets verksamhetsområden, handläggas å hälsovårdsbyrån. I förhållande till gällande ordning skulle detta innebära, att ärenden angående distrikts- och dispensärvården överflyttas från lasarettsbyrån till medicinalbyrån samt att ärenden angående yrkeshygienen överföras från medicinalbyrån till hälsovårdsbyrån. Så länge dispensärvården kräver särskilda sköterskor (dispensärsköterskor), kunna dock vissa skäl anföras för att ledningen av densamma bibehålles å lasarettsbyrån (hos tuberkulosföredraganden). Erforderlig lättnad i medicinalbyråchefens arbetsbörda synes lämpligen kunna vinnas genom att d e l s överlåta föredragningen av rättsmedicinska och vissa närstående ärenden å en deltidsanställd läkare ined specialutbildning på området, d e l s o c k sammanföra alla till byrån hörande ärenden, som angå landstingens och icke-landstingsstädernas förebyggande och öppna vård, till en socialhygienisk avdelning med en byrådirektör såsom sammanhållande kraft närmast under byråchefen. Till dessa frågor återkommer utredningen i kap. 12 och 14. För hälsovårdsbyråns del torde en avlastning kunna ske bland annat på det sättet, att ärenden angående epidemisjukhusens byggnader och drift överflyttas till lasarettsbyrån. Till förmån för en dylik överflyttning talar jämväl den alltmera framträdande uppfattningen, att frågor om den slutna epidemivården icke böra handläggas isolerade för sig utan samordnas med den slutna kroppssjukvården i övrigt, främst lasarettsvården. Godtagas de av utredningen sålunda skisserade riktlinjerna, torde förutsättningarna för en mera enhetlig och rationell handläggning av ärendena angående hälsovården och den öppna sjukvården komma att icke oväsentligt öka. För vinnande av full enhetlighet och samordning av hithörande ärenden kräves emellertid härutöver ett nära samarbete mellan de båda byråerna. Ett dylikt samarbete är emellertid i lika hög grad påkallat med lasarettsbyrån i syfte att befrämja erforderlig samordning mellan öppen och sluten vård inom skilda områden. Motsvarande är förhållandet mellan andra byråer, om ock i växlande omfattning. Frågan i vad m å n erforderlig samverkan mellan nu berörda byråer kan genom särskilda organisatoriska åtgärder underlättas och tryggas är därför ett spörsmål med vidare aspekt. Till detta spörsmål har utredningen för sin del tagit ställning genom förslaget om inrättande av en administrativ överdirektör, i vars åligganden bland annat skulle ingå att övervaka och verka för att samråd i erforderlig omfattning kommer till stånd (kap. 4). Den slutna kroppssjukvården. Tandvården. Till l a s a r e t t s b y r å n s handläggning höra för närvarande alla ärenden rörande den slutna kroppssjukvården (utom epidemisjukhusen), tandvårdsärenden samt ärenden angående sjuksköterskor, sjukgymnaster och fältskärer. Vissa grupper av hithörande ärenden handhavas mer eller mindre självständigt av särskilda före-

197 dragande. Så handläggas tandvårdsärendena å en egen avdelning med en tandläkarutbildad byrådirektör i lönegrad A 28 som chef. Tuberkulosärendena föredragas av en arvodesavlönad tuberkulosläkare. Sjuksköterskeärendena slutligen beredas av byråinspektören och biträdande inspektören för sjuksköterskeväsendet. Totala antalet inkommande ärenden (frånsett anmälningar och rapporter) samt utgående originalexpeditioner å denna byrå uppgick år 1940 till omkring 3 200 resp. 4 800 samt år 1944 till 4 300 resp. 6 300. Av expeditionerna belöpte cirka 1 000 för vartdera året på ärenden av beredskapsnatur. Beträffande t a n d v å r d s a v d e l n i n g e n — vars personal jämte byrådirektören består av en arvodesanställd tandläkarassistent, en amanuens och två skrivbiträden — får utredningen erinra om att medicinalstyrelsen i sina petita för budgetåret 1944/45 gjort framställning om förändring av denna avdelning till självständig byrå. Enligt styrelsens mening motiverade såväl antalet som beskaffenheten av hithörande ärenden en sådan åtgärd. Till förmån härför framhölls även den omständigheten, att chefen för lasarettsbyrån därigenom skulle erhålla en välbehövlig lättnad i sin arbetsbörda. I avbidan på medicinalstyrelseutredningens slutförande begränsade sig dock medicinalstyrelsen till att föreslå, att chefen för byrån tilldelades ställning som extra ordinarie medicinalråd (Eo 30). I yttrande den 2 november 1943 över denna framställning anförde medicinalstyrelseutredningen följande. Utredningen hade såsom ett led i sitt arbete upprättat en statistik över ärendenas art och antal vid tandvårdsavdelningen under åren 1940 och 1942. Av denna framginge, att antalet inkommande ärenden vuxit från 513 år 1940 till 1 024 år 1942. Samtidigt hade antalet originalexpeditioner uppgått till 1 530 respektive 1 656, varav 933 respektive 680 rörde tjänsteplikt och annan beredskap. Härtill komme granskning av tandvårdsinspektörernas rapporter och huvudmännens årsberättelser angående folktandvården, vilkas antal för år 1942 uppgått till 64 respektive 20. Siffermässigt understege arbetsbördan inom tandvårdsavdelningen densamma inom styrelsens övriga byråer. Härvid måste emellertid beaktas, att folktandvårdsorganisationen befunne sig under uppbyggnad och att det låge i sakens natur, att de därmed förenade planläggnings- och organisationsspörsmälen till avsevärd del komme att behandlas under hand genom överläggningar med representanter för vederbörande huvudmän och tandläkare — ett arbete som icke avspeglades i den redovisade statistiken. Kvalitativt sett torde hithörande arbetsuppgifter kunna betecknas såsom synnerligen krävande och ansvarsfulla. Alltefter det folktandvården utbyggdes, kunde därjämte det löpande arbetet beräknas öka i betydande utsträckning. Den av 1943 års riksdag antagna lagstiftningen i syfte att trygga rekryteringen till folktandvården skapade i detta hänseende delvis andra förutsättningar än tidigare förelegat. Härtill komme att, frånsett vissa specialärenden, något direkt samband mellan tandvårdsärendena och lasarettsbyråns övriga ärenden icke förefunnes och att lasarettsbyråchefens arbetsbörda vore av den storleksordningen, att en minskning av densamma syntes väl motiverad. Någon lämplig kombinationsmöjlighet med styrelsens byråer i övrigt förelåge icke heller. Vissa skäl talade därför enligt medicinalstyrelseutredningens uppfattning för att tandvärdsavdelningen inom en nära framtid organiserades som en självständig byrå. Utredningen vore emel-

198 lertid icke beredd att dä taga definitiv ställning till denna fråga. Vid sådant förhållande ansåge sig utredningen för det dåvarande icke böra göra något positivt uttalande rörande styrelsens förslag att inrätta en e. o. medicinalrådsbefattning, avsedd för tandvårdsavdelningens chef. Kungl. Maj:t och riksdagen ansågo sig under då förhandenv ärande förhållanden icke kunna biträda medicinalstyrelsens förslag i denna del. Enligt vad utredningen inhämtat har arbetsbördan å tandvårdsavdelningen ytterligare ökat sedan år 1942. Antalet inkommande ärenden h a r sålunda för år 1944 vuxit till 1715 samt antalet originalexpeditioner till 2 067. Härav rörde 384 respektive 1 018 tjänsteplikt och annan beredskap. Vidare må nämnas, att antalet distriktstandläkare och distriktstandsköterskor i folktandvården för år 1945 beräknas uppgå till cirka 400 för vardera gruppen, innebärande mer än en fördubbling i förhållande till år 1942. Fullt utbyggd avses folktandvården omfatta, förutom 30 centraltandpolikliniker vid lasarett, omkring 1 000 distriktstandläkare och ungefär lika många distriktstandsköterskor samt 300 a 400 tandtekniker. När fredsförhållanden inträtt, torde man kunna räkna med en snabbare utbyggnad av folktandvården än hittills. Jämväl andra former av social tandvård, främst anstaltstandvård, torde komma att utbyggas under den närmaste framtiden. Det må i del la sammanhang erinras om att statsmakterna år 1945 i princip beslutat vidtaga en väsentlig utvidgning av utbildningsmöjligheterna för blivande tandläkare. Härjämte pågå efter uppdrag av Kungl. Maj:t vissa mycket tidskrävande utredningar inom avdelningen i syfte att utröna de åtgärder, som böra vidtagas bland annat till förebyggande av de vanligast förekommande tandsjukdomarna. Även om man bortser från de ärenden, som hänföra sig till rådande beredskapsläge, synes man därför kunna utgå från att tandvårdsavdelningens arbetsbörda för en avsevärd tid framåt kommer att bliva av betydande omfattning. Med hänsyn härtill och till ärendenas speciella natur anser sig utredningen böra förorda, att tandvårdsavdelningen utan ytterligare uppskov förändras till självständig byrå. Någon ytterligare uppdelning av lasarettsbyrån utöver vad nu föreslagits torde icke vara påkallad. Byrån torde hädanefter böra erhålla den mera adekvata benämningen » s j u k h u s b y r å n». Sinnessjuk- och sinnesslövården. På sinnessjuk- och sinnesslövårdens område inlager medicinalstyrelsen en dubbelställning såtillvida, att styrelsen d e l s har att utöva överinseende av dessa vårdgrenar i deras helhet, d e l s o c k fungera som överstyrelse för statens sinnessjukhus. Det administrativa bestyret med statens sinnessjukhus handhaves, såvitt angår sjukvården och byggnaderna, av sinnessjukvårdsbyrån, medan ärendena angående sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning handläggas å kameralbyråns särskilda avdelning för sådana ärenden. Å sinnessjukvårdsbyrån handläggas jämväl vissa ärenden rörande den kommunala och enskilda sinnessjuk- och sinnes-

199 slövården, övervakandet av de enskilda patienternas behandling och vård tillkommer överinspektören för sinnessjukvården och inspektören för sinnesslövården, vilka intaga en i förhållande till sinnessjukvårdsbyrån formellt fristående ställning. De rättspsykiatriska ärendena handläggas i särskild ordning. De förberedas å en särskild avdelning inom sinnessjukvårdsbyrån och avgöras i vad de avse frågor om sinnesbeskaffenhet samt tillstånd till abort, sterilisering och kastrering av rättspsykiatriska nämnden. Antalet inkommande ärenden (frånsett anmälningar och rapporter) samt utgående originalexpeditioner uppgick å den e g e n t l i g a s i n n e s s j u k v å r d s b y r å n till omkring 2 500 respektive 2 300 år 1940 samt till 3 200 respektive 2 600 år 1944. För r ä t t s p s y k i a t r i s k a avdelningen utgjorde motsvarande antal år 1940 cirka 3 200 respektive 1 500 samt år 1944 cirka 5 900 respektive 4 000. Å sistnämnda avdelning granskas tillika ett avsevärt antal rapporter om vidtagna aborter och steriliseringar, vilka dock i allmänhet icke föranleda någon direkt åtgärd från styrelsens sida (år 1940 cirka 1 100 och år 1944 cirka 2 600). Ökningen i arbetsbördan hänför sig främst till abort- och steriliseringsärendena. Härjämte har som en ny grupp tillkommit ärenden angående tillstånd till kastrering. Däremot har beredskapsläget för sinnessjukvårdsbyråns del icke medfört någon nämnvärd merbelastning. I propositioner (nr 239—41) till 1945 års riksdag framlade Kungl. Maj.t förslag till ändrad organisation för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet i brottmål, som i huvudsak godtogs av riksdagen. Ändringen innebär, att hithörande undersökningar skola koncentreras, i vad de avse häktade, till sex stationer i anslutning till fångvårdens sinnessjukavdelningar samt, i vad de avse tilltalade på fri fot, till åtta stationer vid statliga sinnes sjukhus. För ändamålet skola anställas särskilda läkare i 26—28 lönegraderna eller alltså motsvarande lönegrader, som nu tillämpas vid statens sinnessjukhus med undantag för den högsta överläkargraden. Avsikten är i första hand att genom tillskapande av en för ifrågavarande uppgift specialutbildad läkarkår i största möjliga mån trygga tillförlitligheten av undersökningarna rörande sinnesbeskaffenhet i brottmål. Genom att ansluta löneställningen för dessa läkare till de vid statens sinnessjukhus gällande har man å andra sidan velat underlätta möjligheterna för dem att övergå från och till dessa sjukhus. En central granskning av samtliga utlåtanden i brottmål förutsattes alltjämt skola ske genom medicinalstyrelsens försorg. Den nya organisationen har trätt i kraft den 1 januari 1946. Med hänsyn till vad sålunda förekommit och till de rättspsykiatriska ärendenas speciella natur synas vägande skäl tala för att handläggningen av desamma helt frikopplas från sinnessjukvårdsbyrån och att den nuvarande avdelningen för ändamålet förändras till självständig byrå. Även arbetsbördans storlek motiverar till fullo en sådan åtgärd, vilket belyses jämväl därav, att antalet föredragande i rättspsykiatri under år 1945 utökats från två till tre, varav en har ställning såsom e. o. medicinalråd och de två

övriga såsom arvodestagare. Med all sannolikhet har man att vänta en fortsatt stegring av arbetsbördan, särskilt vad angår abort-, steriliserings- och kastreringsärendena. Ej heller torde under de närmaste tio åren någon minskning vara att emotse beträffande den egentliga sinnessjukvårdsbyråns arbetsmängd, främst i betraktande av den stora platsbrist som alltjämt föreligger inom sinnessjuk- och sinnesslövården och vars avhjälpande kan förväntas taga avsevärd tid i anspråk. Vid nu angivna förhållanden anser sig utredningen böra föreslå, att för handläggning och beredning av de rättspsykiatriska ärendena organiseras en särskild byrå, benämnd rättspsykiatriska byrån. Organisationen för den centrala ledningen och tillsynen av sinnessjukvården i övrigt torde kunna bibehållas i huvudsak oförändrad. Vissa åtgärder äro dock påkallade i syfte att möjliggöra en intensifierad rådgivning och tillsyn från medicinalstyrelsens sida av den terapeutiska verksamheten inom sinnessjukvården. Denna fråga har närmare behandlats i kap. 8. Apoteksväsendet och läkemedelsärendena. Ärenden angående apoteksväsendet och läkemedel handläggas för närvarande på a p o t e k s b y r å n . Härvid har föredragningen av ärenden rörande den s. k. specialitetskontrollen ävensom rörande narkotika och preventivmedel anförtrotts en särskild befattningshavare i byråassistents tjänsteställning med biträde av viss underordnad personal. ,J Sedan Kungl. Maj:t genom särskilt beslut anmodat medicinalstyrelseutredningen att verkställa utredning rörande de lämpligaste anordningarna för s p e c i a l i t e t s k o n t r o l l e n s h a n d h a v a n d e, har utredningen i skrivelse den 16 februari 1943 avgivit förslag i ämnet, innebärande i huvudsak, att de göromål beträffande denna kontroll, som handhavas av styrelsens specialitetsavdelning, skulle överflyttas på statens farmacevtiska laboratorium samt att föredragningen av hithörande ärenden skulle åvila föreståndaren för laboratoriets biologiska avdelning. Utredningen framhöll samtidigt, att skäl ur olika synpunkter förelåge att verkställa översyn av gällande specialitetskungörelse, vilket emellertid icke kunde ske utan ingående undersökningar rörande bland annat de ekonomiska konsekvenserna för läkemedelsindustrien och apoteksorganisationen. Förslaget anmäldes den 7 maj 1943 (prop. 273) för Kungl. Maj:t av chefen för socialdepartementet, som därvid förklarade sig icke vara beredd att taga ställning till frågan om översyn av specialitetskungörelsen och med hänsyn bland annat därtill ansåg lämpligast, att även organisationsfrågan finge tills vidare anstå. Häremot gjorde riksdagen ingen erinran. Sedermera har riksdagen, med anledning av väckta motioner, i skrivelse den 14 juni 1944 (nr 375) hemställt om skyndsam utredning av möjligheterna att förbilliga läkemedlen, varvid frågan om förstatligande helt eller delvis av läkemedelsindustrien, droghandeln och apoteksväsendet förutsatts

bliva föremål för uppmärksamhet. Någon utredning i ämnet har ännu ej igångsatts men förväntas bliva påbörjad inom den närmaste tiden. Uppenbart är, att utformningen av apoteksbyråns organisation kan komma att i väsentlig grad påverkas av det resultat, vartill den av riksdagen begärda utredningen kan leda. Under sådana förhållanden torde man beträffande apoteksbyrån böra begränsa sig till att tillgodose de behov, som det aktuella läget påkallar. Härtill återkommer utredningen i kap. 12. Veterinärväsendet. Arbetet å medicinalstyrelsens v e t e r i n ä r b y r å kan för närvarande sägas vara uppdelat å fyra olika avdelningar, nämligen en för ärenden rörande köttkontroll och animal födoämneshygien i övrigt under ledning av statsinspektören över köttkontrollen (statsinspektörens avdelning), en för ärenden rörande bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur under ledning av en byrådirektör (tuberkulosavdelningen), en för ärenden rörande bekämpandet av smittsam kastning hos nötkreatur under ledning av en konsulent (kastsjukeavdelningen) samt en för övriga ärenden under ledning av byråchefen (allmänna avdelningen). Jämlikt arbetsordningen tillkommer det statsinspektören att med åligganden och ansvar, som ankomma a byråchef, handlägga till hans avdelning hörande ärenden. Byrådirektören har jämlikt 18 § instruktionen för medicinalstyrelsen förordnats att i byråchefs ställe och, efter omständigheterna, under dennes inseende handlägga tuberkulosavdelningens ärenden, och konsulenten intar motsvarande ställning beträffande handläggningen av ärendena å kastsjukeavdelningen. Antalet föredragande för veterinärärenden utgör sålunda 4. Sammanlagt uppgår den med dessa ärenden sysselsatta personalen till ett 30-tal, varav omkring hälften har veterinärmedicinsk eller juridisk utbildning. Anmärkas må, att statsinspektörens avdelning är ofullständig såtillvida, att den icke disponerar över egen personal för skriv- och expeditionsgöromål. Därest de veterinära ärendena bibehållas hos medicinalstyrelsen och ökad självständighet samtidigt skall beredas den veterinära ledningen enligt de i kap. 5 uppdragna riktlinjerna (alternativ I), torde handläggningen av dessa ärenden böra organiseras på tre byråer under ledning av var sin byråchef, en för veterinära ärenden i allmänhet ( a l l m ä n n a b y r å n), en för ärenden rörande animal födoämneshygien ( h y g i e n b y r å n ) och en för ärenden rörande tuberkulos och smittsam kastning hos nötkreatur ( t u b e r k u l o s - o c h k a s t s j u k e b y r å n ) . För vinnande av önskvärd enhetlighet och överskådlighet inom véterinärväsendets centrala administration torde dock dessa byråer böra sammanföras till en särskild avdelning under ledning av chefen för en av byråerna. Härvid torde närmast chefen för allmänna byrån böra ifrågakomma. Den sålunda förordade organisationen ansluter sig nära till den ordning, som för närvarande tillämpas, och tillgodoser de önskemål, som i detta hänseende uttalats vid remissbehandlingen av de inom utredningen uppgjorda

preliminära förslagen, i den mån alternativ I därvid förordats. Organisationen skiljer sig från den nuvarande i huvudsak därigenom, att handläggningen av tuberkulos- och kastsjukeärendena sammanförts till en gemensam byrå. Denna anordning synes utredningen motiverad ur väsentligen följande synpunkter. Såväl det kliniska tuberkulosbekämpandet som i viss utsträckning — efter en den 1 januari 1944 genomförd decentralisering — kastsjukebekämpandei bedrivas av hushållningssällskapen i landet genom hos dem anställda veterinärer. 1 allmänhet handha samma veterinärer bekämpandet av båda sjukdomarna. Då de veterinära befattningshavare i medicinalstyrelsen, vilka handlägga med den centrala ledningen av ifrågavarande sjukdomsbekämpanden förenade göromål, till stor del rekryteras bland veterinärer med tidigare tjänstgöring hos hushållningssällskapen, lärer det kunna förväntas, att nämnda befattningshavare efter hand komma att besitta sakkunskap rörande båda dessa sjukdomar i motsats till vad hittills i regel varit fallet. Härigenom bör kunna vinnas en efter arbetets omfattning smidigare anpassning avarbetskrafterna, vilket är av vikt med hänsyn till att frekvensen av dessa sjukdomar växlar och efter hand kan väntas avtaga. Då nämnda sjukdomar delvis förekomma inom samma djurbesättningar, lärer vidare en ur ekonomisk synpunkt mera rationell planläggning av konsulenternas resor kunna åvägabringas. Då jämväl i övrigt vissa administrativa beröringspunkter förefinnas med avseende å bekämpandet av ifrågavarande sjukdomar, framstår ett sammanförande av de nuvarande tuberkulos- och kastsjukcavdelningarna till en gemensam byrå såsom ändamålsenlig. Angående fördelningen av ärendena mellan de olika byråerna ifrågasätter utredningen i övrigt en avvikelse från den ordning, som nu tillämpas, endast såvitt gäller de med pasteuriseringskontrollen förenade ärenden. Beträffande handläggningen av dessa gäller för närvarande, att de löpande göromålen med registrering och granskning av inkomna rapporter m. m. över verkställda prov i fråga om såväl till kreatursföda avsedd mjölk som konsumtionsmjölk ombesörjes å tuberkulosavdelningen av en befattningshavare i kansliskrivares tjänsteställning. Viktigare ärenden rörande Lill kreatursföda avsedd mjölk handläggas av vederbörande veterinära befattningshavare å tuberkulosavdelningen och motsvarande ärenden rörande konsumtionsmjölk överlämnas till statsinspektören för vidare åtgärd. Då pasteuriseringskontrollen närmast måste anses vara en fråga av allmänhygienisk natur, anser utredningen det vara mest följdriktigt, att samtliga därmed förenade ärenden överföras till hygienbyrån. Uppenbart är, alt samråd bör äga rum med tuberkulos- och kastsjukebyrån i de fall, då fråga uppkommer om särskilda åtgärder, som hava samband med kontrollen och avse förebyggande av tuberkulos och kastsjuka hos nötkreatur. Den för veterinärärendenas handläggning erforderliga juridiskt-administrativa byråpersonalen synes lämpligen böra sammanföras till ett för vete-

203 rinäravdelningen i dess helhet g e m e n s a m t k a n s l i under ledning av en befattningshavare i byrådirektörs tjänsteställning. Härtill återkommer utredningen i kap. 12. Inrättas ett särskilt ämbetsverk för de veterinära ärendenas handläggning (alternativ II), synes detta icke böra föranleda annan ändring av den i det föregående föreslagna byråindelningen än att kansliet formellt gives karaktären av en a d m i n i s t r a t i v b y r å . Det lärer nämligen i sådant fall bli erforderligt att utbyta den förenämnda byrådirektören mot en byråchef med hänsyn till det ökade ansvar för de juridiskt-administrativa synpunkternas beaktande, som kominer att åvila ifrågavarande befattningshavare. Härjämte lärer man få räkna med en från byråindelningen helt fristående verkschef. Lag- oeh utredningsärenden. För handläggning av ärenden rörande lagar och viktigare författningar ävensom för verkställande av större utredningar avorganisatorisk art har medicinalstyrelseutredningen i tidigare sammanhang föreslagit inrättande av en särskild l a g - o c h u t r e d n i n g s b y r å . Rörande motiven härför och omfattningen av byråns arbete får utredningen hänvisa till kap. 4. I kap. 9 har utredningen vidare föreslagit inrättande av en s t a t i s t i s k a v d e l n i n g för upprättande och bearbetning av erforderlig statistik å medicinal- och veterinärväsendets områden under ledning av en fackutbildad statistiker i 26 lönegraden. Denna avdelning kan tänkas organiserad antingen som en självständig enhet direkt under generaldirektören eller som en del av byrå. Därest en lag- och utredningsbyrå inrättas, synes det statistiska arbetet kunna ingå som ett naturligt led i denna byrås utredande verksamhet. Utredningen förordar därför, att den statistiska avdelningen inordnas under nämnda byrå. Kamerala ärenden. Slutligen torde för handläggning av kamerala ärenden böra, liksom hittills, finnas en k a m e r a l b y r å . Hit hör i första hand handhavandet av styrelsens medelsförvaltning, som med årens lopp fått en allt avsevärdare omfattning. Till belysande härav må nämnas, att utanordningar av löner och statsbidrag m. m. till olika ändamål ökat från omkring 36 000 000 kronor för budgetåret 1927/28 till i runt tal 104 000 000 kronor för budgetåret 1943/44 samt att styrelsens inkomster under samma tid vuxit från omkring 12 000 000 till 24 000 000 kronor. Häremot svarar en stegring av antalet räkningar och rekvisitioner från omkring 14 400 till cirka 42 500. Av det för budgetåret 1943/44 angivna totala utanordningsbeloppet faller endast en mindre del på beredskapens konto, motsvarande sammanlagt 6 800 000 kronor. För fredsändamål återstår alltså en utanordningssumma av i runt tal 100 000 000 kronor, fördelat på ett 100-tal olika anslag. Nu nämnda siffror utvisa, att även om utgifterna för beredskapsändamål från-

204 räknas, medicinalstyrelsens medelsförvaltning kommer att tillhöra de större inom. statsförvaltningen. På kameralbyrån torde vidare böra ankomma att handlägga ärenden rörande d e l s styrelsens organisation och personal, d e l s laboratoriernas och apotekens ekonomiska förvaltning, vilka för närvarande föredragas av vederbörande fackbyråchef, d e l s o c k sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning. Genom kameralbyrån torde även böra utövas erforderlig kontroll över vanföreanstalternas och kustsanatoriernas ekonomiska förhållanden, en uppgift som med hänsyn till de avsevärda statsbidragen till dessa anstalter kräver ökad uppmärksamhet och insats från styrelsens sida. Härjämte torde till kameralbyrån böra hänföras alla ärenden av löne- eller pensionsteknisk natur ävensom övriga ärenden av kameral art. En dylik uppläggning kräver, förutom kameral sakkunskap, en viss administrativ skolning hos byråchefen men torde vara lämplig med hänsyn till nu berörda ärendens inbördes sammanhang och likartade karaktär. På detta sätt skulle bland annat den av riksdagens revisorer påtalade bristen beträffande tillsynen över laboratoriernas ekonomiska förvaltning kunna avhjälpas, i det att kameralbyråchefen skulle kunna ägna laboratoriernas ekonomiska skötsel särskild uppmärksamhet och samtidigt tjänstgöra såsom ekonomisk-administrativ rådgivare åt laboratorieföreståndarna. Denna fråga upptager utredningen till närmare behandling i kap. 15. I enlighet med de nu uppdragna riktlinjerna skulle styrelsen komma att bestå av (förutom generaldirektören och en administrativ överdirektör) t o l v byråer, nämligen medicinalbyrån, hälsovårdsbyrån, sjukhusbyrån, sinnessjukvårdsbyrån, rättspsykiatriska byrån, tandvårdsbyrån, apoteksbyrån, veterinäravdelningens tre byråer, lag- och utredningsbyrån samt kameralbyrån. Härtill skulle såsom från byråindelningen fristående föredragande komma överinspektören för sinnessjukvården och inspektören för sinnesslövården samt den psykiska barna- och ungdomsvården. Slutligen har förutsatts, att till medicinalstyrelsen skola knytas särskilda nämnder för handläggning av vissa speciella grupper av ärenden (se kap. 13 och 14) ävensom vissa organ av rådgivande karaktär. Utredningen har för sin del utgått från att till chefer för »fackbyråerna» skola liksom hittills utses personer med speciell utbildning och erfarenhet på respektive byråers verksamhetsområde. Ledningen av lag- och utredningsbyrån torde böra anförtros åt en jurist med domarkompetens. Chefen för kameralbyrån bör äga såväl kameral som administrativ utbildning och erfarenhet. Beträffande ärendenas närmare fördelning hänvisas till bifogade instruktionsförslag (bilaga E).

205 Kap. 11. Chefspersonalens anställnings- och löneförhållanden. Nuvarande förhållanden. Chefen för medicinalstyrelsen förordnas för närvarande för en tid av sex år i sänder och uppbär lön enligt 12 lönegraden av civila avlöningsreglementets löneplan C, i nuvarande läge motsvarande en sammanlagd löneinkomst av drygt 23 300 kronor eller, efter pensionsavdrag, av 22 100 kronor. Samtliga byråchefer äro fullmaktsinnehavare och åtnjuta lön enligt 30 lönegraden av civila avlöningsreglementets löneplan A, oavsett huruvida de äga humanmedicinsk, veterinärmedicinsk eller annan utbildning. För dessa befattningshavare uppgår begynnelselönen för närvarande till omkring 15 300 kronor och slutlönen till 16 800 kronor, varifrån avgå pensionsavdrag med i runt tal 900 kronor. Nu nämnda anställnings- och löneförhållanden överensstämma i princip med dem, som gälla för motsvarande befattningshavare inom civilförvaltningen i allmänhet. För de med byråchefstjänsterna jämförliga inspektörsbefattningarna inom styrelsen ha däremot tillämpats speciella grunder. Sålunda har överinspektören för sinnessjukvården förordnats tills vidare och placerats i lönegraden C 6, innebärande en bruttolön av 17 300 kronor, medan inspektören för sinnesslövården m. m. anställts tills vidare mot ett arvode av 14 900 kronor för år, motsvarande lön i 28 lönegraden, 29 löneklassen av löneplan A. Statsinspektören för köttkontrollen åter är fullmaktsinnehavare och uppbär lön enligt lönegrad A 29. 1939 års tjänstcförteckningssakkunniga. Innan utredningen övergår till att närmare pröva anställnings- och löneförhållandena för chefs- och inspektörsbefattningarna inom den av utredningen föreslagna vidgade centrala organisationen, torde böra erinras om att frågan om byråchefs- och rådstjänsternas lönegradsplacering inom allmänna civilförvaltningen behandlats av 1939 års tjänsteförleckningssakkunniga i ett den 18 juni 1942 avgivet betänkande (SOU 1942:30). I nämnda betänkande framhålles bland annat, att de sakkunniga i syfte att åstadkomma material för och verkschefernas medverkan till en differentiering av byråchefs- och rådstjänsterna i cirkulärskrivelse till verkscheferna hemställt om förslag i sådant hänseende för vederbörande ämbetsverks vidkommande. I sina svarsskrivelser hade det övervägande antalet verkschefer icke blott förklarat, att ifrågavarande befattningars lönegradsplacering vore för låg och att alltså en allmän uppflyttning borde ske, utan därjämte bestämt hävdat, att en differentiering av desamma vare sig inom ett verk eller olika verk emellan icke vore möjlig. T. f. chefen för riksräkenskapsverket hade uttalat, att till de befattningar, åt vilka högre löneställning borde beredas, därför att de obe-

stridligt innefattade uppgifter utöver vad som regelmässigt vore förenat med byråchefsbefattning, även borde räknas cheferna för organisatoriskt avgränsade större verksavdelningar, vilkas ledning ägde att i vid omfattning självständigt avgöra ärenden inom sitt arbetsområde. För byråchefsbefattningar i vedertagen bemärkelse däremot hade t. f. chefen för riksräkenskapsverket icke ansett sig kunna förorda någon differentiering av löneställningen i andra fall, än då med hänsyn till konkurrens med statliga befattningar eller med privat anställning allvarliga svårigheter uppstode att tillfredsställande rekrytera befattningarna i fråga. Chefen för medicinalstyrelsen hade med hänsyn till förestående omorganisation avstyrelsen ansett sig icke böra framlägga något förslag. Inför den meningsyttring, som sålunda kommit till uttryck i verkschefernas svar å cirkulärskrivelsen och som ytterligare understrukits vid överläggningar inför de sakkunniga, funno dessa det uppenbart, att tanken på en allmän differentiering av byråchefs- och rådstjänsterna för det dåvarande icke kunde realiseras. I betänkandet anföres härutinnan vidare bland annat följande: I detta läge finna sig de sakkunniga förhindrade att framlägga förslag rörande en allmän differentiering av byråchefs- och rådstjänsterna. Å andra sidan utesluta de för utredningsarbetet meddelade direktiven en allmän uppflyttning av ifrågavarande befattningshavargrupp. De sakkunniga ha emellertid icke kunnat undgå att taga intryck av de allvarliga farhågor inför den kommande utvecklingen, som verkscheferna mot bakgrunden av den nuvarande lönegradsplaceringen av byråchefsoch rådstjänsterna såväl skriftligen som muntligen delgivit de sakkunniga. Med skärpa har framhållits, att det nuvarande löneläget icke i konkurrens med kommunal och enskild verksamhet skapar betryggande garantier åt statsverket för en tillfredsställande rekrytering av ifrågavarande tjänster. Utvecklingen har visat, att statstjänsten på grund av den jämförelsevis låga lönestandarden för de högre befattningarna icke innebär tillräcklig lockelse för att statsverket, trots de obestridliga fördelar som de statliga anställningsformerna och den med statsanställningen förenade pensionsrätten innebära, skall kunna förvärva och behålla de mest dugande krafterna. De sakkunniga äro av den uppfattningen, att största beaktande måste skänkas åt denna samstämmiga meningsyttring från dem, som närmast bära ansvaret för och utöva ledningen av arbetet inom de viktigaste områdena för den statliga verksamheten, och detta har för de sakkunniga varit ett avgörande motiv för att här beröra ifrågavarande spörsmål. De sakkunniga dela den av t. f. chefen för riksräkenskapsverket uttalade meningen, att en löneställning ovanför byråchefs- och rådsgraden bör tillkomma cheferna för organisatoriskt avgränsade större verksavdelningar. I princip anse de sakkunniga, att den högre löneställningen kan beredas dylika avdelningschefer å antingen A-planen eller C-planen samt att befattningarna i sistnämnda fall kunna tillsättas antingen medelst förordnande på viss tid eller tillsvidare. I fråga om byråchefstjänsterna kunna i avseende å rekryteringen särskiljas två huvudgrupper av tjänster, nämligen å ena sidan sådana, som företrädesvis rekryteras från den statliga befattningshavarkåren och därvid ofta från respektive verks egen kår, samt å andra sidan sådana, vilkas innehavare tidigare haft sin verksamhet förlagd utom den egentliga statstjänsten. I sistnämnda fall är tjänstens speciella

207 karaktär sådan, att av dess innehavare måste krävas praktisk erfarenhet av annat slag än den, som i regel kan förvärvas i statstjänst, exempelvis praktisk erfarenhet från vissa näringsområden såsom jordbruk, sjöfart m. m. De rekryteringssvårigheter, som tidigare berörts, ha i dylika fall gjort sig gällande med särskild styrka. Enligt de sakkunnigas mening skulle vissa lättnader uppnås, om dessa tjänster kunde förvandlas till förordnandetjänster, tillsatta på viss tid. Härigenom skulle åstadkommas ett löneläge, vilket i betraktande jämväl av den pensionsrätt, som efter viss förordnandetid uppkommer, skulle kunna föranleda dugande män ur det praktiska livet att övergå i statens tjänst. I enlighet med vad sålunda anförts hava 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga inskränkt sig till att föreslå ett överförande å C-planen av vissa befattningar, beträffande vilka en dylik anordning funnits stå i överensstämmelse med de av de sakkunniga angivna allmänna riktlinjerna för en förbättrad lönegradsplacering. Något slutligt ståndpunktstagande från statsmakternas sida till de sakkunnigas förslag har, såvitt för medicinalstyrelseutredningen är bekant, ännu icke ägt rum. Inom finansdepartementet har emellertid upprättats en promemoria i ämnet, vari principiellt angivits, att vid överförande å C-planen av en å A-planen upptagen byråchefstjänst högre placering än lönegrad C 6 icke bör ifrågakomma, såvida icke särskilda skäl kunna anföras därför. Medicinalstyrelseutredningen. Såsom i kap. 4 framhållits ha stora svårigheter ej sällan mött vid rekryteringen av de byråchefstjänster, av vilkas innehavare kräves legitimation som läkare eller veterinär, ävensom av de därmed jämförliga inspektörstjänsterna. Motsvarande svårigheter ha, om ock i mindre grad, gjort sig gällande vid besättande av chefsbefattningarna för apoteksbyrån och tandvårdsavdelningen. Huvudanledning härtill torde vara, att de med dessa befattningar förenade löneförmånerna oftast väsentligt understiga de inkomster, som vederbörande åtnjuta eller kunna påräkna i statlig tjänst utom medicinalstyrelsen, i kommunal eller enskild tjänst eller såsom privatpraktiker (jfr nedan). För att möjliggöra förvärvandet av kvalificerade innehavare av ifrågavarande tjänster ha därför tillstånd till uppdrag vid sidan om tjänsten stundom måst medgivas i en omfattning, som icke kunnat undgå att inverka hinderligt på tjänstens handhavande. Av skäl, som närmare utvecklats i kap. 4, torde man tills vidare vara i huvudsak hänvisad till att inom ramen för de bestämmelser, som gällande civila avlöningsreglemente innehålla, söka åvägabringa största möjliga förbättring av lönevillkoren för ovannämnda befattningshavare. Även om ett ur rekryringssynpunkt fullt betryggande resultat icke lärer kunna uppnås på denna väg, torde det dock därigenom bliva möjligt att så begränsa tillstånden till enskilda uppdrag, att de i intet fall behöva inkräkta på tjänstens behöriga fullgörande.

208 En s y n p u n k t som i detta sammanhang jämväl förtjänar beaktande, är önskvärdheten att möjliggöra större rörlighet i fråga om innehavare av flertalet hithörande befattningar. För närvarande gäller för byråchefsbefattningarna en pensionsålder av 65 år och flertalet innehavare har då tjänstgjort å sina befattningar i 20—25 år. Med den snabba utveckling, som karakteriserar medicinal- och veterinärväsendet i våra dagar, har det blivit allt svårare för fackbyråcheferna att under så lång tid upprätthålla nödig kontakt med praktik och vetenskap. Behov har därför uppkommit av en anställningsform, som möjliggör en efler förhållandena på området mera smidigt avpassad avgång från tjänsten med bibehållande av pensionsförmånen. En sådan anordning skulle tjäna icke blott statens utan även den enskilde befattningshavarens legitima intressen. Ovan anförda synpunkter torde i huvudsak kunna tillgodoses genom att — i anslutning till 1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas uttalande — uppföra befattningarna å C-planen i civila avlöningsreglementet och besätta desamma medelst förordnande för viss tid, förslagsvis sex år åt gången. En dylik överföring medför nämligen i och för sig såväl löneförbättring med större eller mindre belopp som möjlighet att erhålla full pension efter 12 tjänstår, låt vara med en mindre reduktion om vederbörande då icke fyllt 55 år samt förordnandet på befattningshavarens egen önskan upphävs eller icke förnyas vid den bestämda tidens utgång. Tillräcklig anledning att härvid göra skillnad mellan fackbyråchefer av olika slag synes utredningen icke föreligga, utan torde samtliga, inklusive cheferna för de föreslagna nya fackbyråerna (rättspsykiatriska byrån, tandvårdsbyrån, veterinära hygienbyrån samt tuberkulos- och kastsjukebyrån) böra uppföras å C-planen. Detsamma gäller inspektörsbefattningarna för sinnessjuk- och sinnesslövården m. m. Vid uppförande av nu berörda befattningar å civila avlöningsreglementets C-plan kunna olika linjer ifrågakomma. Som gemensam utgångspunkt torde böra tjäna den i finansdepartementets promemoria angivna regeln, att högre placering än lönegrad C 6 icke bör ifrågakomma, såvida icke särskilda skäl därför kunna anföras. En placering i nämnda lönegrad innebär, att vederbörande befattningshavare från och med tjänstens tillträdande kommer i åtnjutande av en grundlön å 14 000 kronor jämte rörligt tillägg och kristillägg, enligt gällande grunder för närvarande uppgående till omkring 3 300 kronor för år, eller alltså tillhopa cirka 17 300 kronor. Inom de närmast liggande sex högre lönegraderna (C 7—12) ökas bruttolönen med 1 000 kronor för varje lönegrad. Härifrån avgå pensionsavdrag med belopp, stigande från omkring 900 till 1 200 kronor. Pensionsunderlaget utgör i lönegrad C 6 7 800 kronor och i lönegrad C 12 ungefär 9 800 kronor. Som ett underlag för bedömande av byråchefernas lönegradsplacering må lämnas följande uppgifter rörande medelinkomsten för de befattningshavargrupper, ur vilka rekrytering av de nuvarande fackbyråchefstjäns-

I

terna plägat ske. Medelinkomsten av läkarverksamhet (brutto) för de lakargrupper, varom här är fråga, varierade enligt inom medicinalstyrelsen tillgängliga uppgifter för år 1942 mellan 25 000—30 000 kronor för tjänsteläkare i öppen vård (förste provinsialläkare, provinsialläkare och stadsläkare) samt mellan 30 000—40 000 kronor för överläkare vid lasarett och sanatorier, medan den för överläkare vid statliga och kommunala sinnessjukhus stannade vid omkring 21 000 kronor, förmånen av fri bostad inberäknad. Medelinkomsten för apoteksinnehavare, som äro skyldiga att erlägga allmän avgift för gemensamma ändamål, utgjorde enligt från apotekens avgiftsberedning inhämtade uppgifter för samma år i runt tal 16 200 kronor, sedan den allmänna avgiften frånräkuats. Distriktstandläkarnas medelinkomst uppgick enligt uppgifter, som lämnats av svenska landstingsförbundet, år 1943 till drygt 14 100 kronor för manliga och 12 100 kronor för kvinnliga befattningshavare; mellan landslingens centrala lönenämnd och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund har dock senare träffats en överenskommelse, varigenom den årliga medelinkomsten för manliga befattningshavare beräknas stiga till ungefär 15 500 kronor. Vad slutligen angår tjänsteveterinärerna kan medelinkomsten på grundval av inom medicinalstyrelsens veterinärbyrå tillgängliga uppgifter beräknas för år 1943 till omkring 14 000 kronor för distriktsveterinärerna och 18 000 kronor för länsveterinärerna. För samtliga nu nämnda befattningsgrupper gäller emellertid, att inkomsterna inom grupperna variera starkt och att dessa för åtskilliga befattningshavare avsevärt överskrida de medeltal, som ovan angivits. Uppenbart är, att dessa inkomstsiffror icke utan vidare kunna läggas till grund för ett bedömande av fackbyråchefernas lönegradsplacering. Fransett att tjänstepensionsunderlaget för vissa befattningshavargrupper inom rekryteringskategorierna avsevärt understiger motsvarande underlag för befattningshavare i lönegrad C 6, tillkomma åtskilliga faktorer, som förringa värdet av en direkt jämförelse. Särskilt beträffande befattningshavare, som jämte lön åtnjuta inkomst enligt taxa, blir jämförelsen hallande, då med taxeinkomstens förvärvande icke sällan äro förenade utgifter av växlande storlek. Uppgifterna torde dock vara av värde såtillvida som de giva en ungefärlig bild av inkomstläget för ifrågavarande rekryteringskategorier. Denna synes utvisa bland annat, att en tämligen markerad skillnad föreligger mellan inkomstläget för å ena sidan läkarna och å andra sidan övriga befattningshavargrupper. I betraktande härav och med hänsyn till angelägenheten av att underlätta rekryteringen speciellt till chefstjänsterna ä läkarbyråerna synes det utredningen erforderligt, att dessa tjänster placeras något högre än övriga byråchefstjänster. Utredningen föreslår därför, att cheferna för de fem läkarbyråerna (medicinalbyrån, hälsovårdsbyrån, sjukhusbyrån, sinnessjukvårdsbyrån och rättspsykiatriska byrån) placeras i lönegrad C 7, motsvarande en bruttoinkomst av för närvarande 18 300 kronor, och att cheferna för övriga fem fackbyråer (tand14—518473

vårdsbyrån, apoteksbyrån samt veterinärbyråerna) i princip placeras i lönegrad C 6, motsvarande en bruttoinkomst av 17 300 kronor. Från denna regel bör dock undantag göras för den byråchef, som tilllika skall fungera som chef för den samlade veterinäravdelningen. Med hänsyn till det särskilda ansvar, som åligger denne befattningshavare, anser utredningen en högre placering av ifrågavarande tjänst motiverad och förordar för sin del, att befattningen placeras i lönegrad C 7. Utredningen har utgått från att denna befattning skall vara placerad å veterinäravdelningens allmänna byrå, då det knappast torde vara lämpligt att förena ifrågavarande befattning med chefsskapet för någon av de två andra veterinär/byråerna, vilka båda avse begränsade, speciella områden av veterinärväsendet. Inrättas en fristående veterinärstyrelse, torde chefen för densamma böra placeras i lönegrad C 10 och samtliga fackbyråchefer inom samma styrelse i lönegrad C 6. Kameralbyråchefen torde liksom hittills, i avbidan på statsmakternas ställningstagande till frågan om byråchefernas lönegradsplacering i allmänhet inom civilförvaltningen, böra åtnjuta lön enligt löneplan A, lönegrad 30. Beträffande chefen för lag- och utredningsbyrån kunna olika alternativ tänkas. Först gäller det härvid att taga ställning till frågan, huruvida tjänsten i likhet med motsvarande befattningar inom statsdepartementen bör organiseras som passagetjänst eller som en befattning med mera stadigvarande innehavare. Skäl kunna anföras för båda formerna. Beaktas må emellertid, att lagbyråchefen i medicinalstyrelsen kommer att i avsevärd grad bli hänvisad till att själv anskaffa och bearbeta primärmaterial, medan lagbyråcheferna inom departementen som regel ha att med ledning av remissvar överarbeta redan föreliggande förslag. Erinras må vidare om behovet av översyn och sammanställningar med jämna mellanrum av gällande författningar inom medicinal- och veterinärväsendet, vilket i mån av tid skulle tillgodoses genom lagbyråns försorg. Båda dessa omständigheter synas tala för att befattningen gives en sådan karaktär, att innehavaren hinner förvärva en allsidig och grundlig kännedom om författningar och organisatoriska förhållanden på medicinal- och veterinärväsendets områden. Med hänsyn härtill förordar utredningen, att befattningen uppföres å civila avlöningsreglementets A-plan och placeras i 30 lönegraden. Utredningen vill erinra om att motsvarande ställning tillkommer chefen för socialstyrelsens lag- och administrativa byrå. Samma löneställning bör, om en fristående veterinärstyrelse inrättas, tillkomma chefen för dennas administrativa byrå. I anslutning till den ståndpunkt, som utredningen sålunda intagit till frågan om byråchefernas lönegradsplacering, vill utredningen förorda, att benämningen medicinalråd i princip reserveras för läkarbyråcheferna. Chefen för veterinäravdelningen synes lämpligen kunna benämnas veterinärdirektör. Organiseras veterinärväsendets ledning helt fristående, torde verkets chef benämnas överdirektör och bvråcheferna veterinärråd.

211 Som en konsekvens av del ovan anförda finner utredningen vidare framgå, att överinspektören för sinnessjukvården, vilken för närvarande åtnjuter avlöning enligt lönegrad C 6, bör uppflyttas till lönegrad C 7. Han skulle därigenom bland annat bli i det närmaste ekonomiskt jämställd med sjukhuscheferna för de medelstora statliga sinnessjukhusen, vilket torde vara av särskild betydelse ur rckryterlngssynpunkt. Beträffande inspektören för sinnesslövården samt den psykiska barna- och ungdomsvården är frågan mera komplicerad, enär dennes arbetsfält och åligganden ännu icke vunnit sin slutliga utformning. Då den med befattningen förenade nuvarande arbetsbördan till sin art och omfattning torde få anses mindre krävande och ansvarsfylld än överinspektörens, finner sig utredningen icke kunna förorda högre löneställning för ifrågavarande befattningshavare än lönegrad C 6, vilken i jämförelse med nuvarande löneförmåner i allt fall medför en betydande förbättring. Ett särskilt spörsmål beträffande nu berörda inspektörer är, huruvida de böra förordnas tills vidare eller, liksom medicinalråden, förordnas på viss tid och tillerkännas pensionsrätt å befattningarna. Båda anställningsformerna torde i förevarande fall vara användbara. Erfarenheten har emellertid utvisat, att svårigheter mött att å ifrågavarande befattningar under önskvärd tid behålla väl kvalificerade krafter. Det ligger ock i sakens natur, att befattningarnas innehavare skänkes ett större mått av oberoende och självständighet i förhållande till medicinalstyrelsen och sinnessjukhusens överläkare, om de äro garanterade pensionsrätt å befattningarna — en synpunkt som i detta sammanhang förtjänar att särskilt understrykas med hänsyn till inspektörernas åligganden att bevaka de tvångsintagna patienternas intressen i fråga om behandling och utskrivning. Ur nu anförda synpunkter torde den senare av ovannämnda anställningsformer vara att föredraga. Genom densamma torde ock behovet av personoinbyte å befattningarna med ej alltför långa mellanrum kunna tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Utredningen förordar därför i princip, att befattningarna tillsättas på viss tid, förslagsvis sex år, och förenas med pensionsrätt. Beträffande överinspektören för sinnessjukvården, vilkens förordnande för närvarande gäller tills vidare, torde nämnda anställningsform böra tillämpas utan ytterligare uppskov. Vad åter angår befattningen som inspektör för sinnesslövården och psykisk barnavård m. m. kunna vissa skäl anföras för att närmare erfarenhet rörande de med densamma förenade arbetsuppgifterna avvaktas, innan befattningen förenas med pensionsrätt. Första förordnandet å denna befattning torde därför böra allenast gälla tills vidare. Återstår att taga ställning till generaldirektörens och den administrative överdirektörens lönefrågor. Generaldirektören åtnjuter, som tidigare nämnts, avlöning enligt löne-

grad C 12 motsvarande en lön, inklusive rörligt tillägg och kristillägg, av omkring 23 300 kronor eller, efter vederbörliga pensionsavdrag, 22 100 kronor. Av förut anförda inkomstuppgifter för olika läkargrupper framgår, att denna lön understiger medelinkomsten såväl för tjänsteläkarna i öppen vård som, framför allt, för övriga läkargrupper inom kroppssjukvården. På grund av sin verkschef sbefa ilning är generaldirektören jämväl förhindrad att åtaga sig enskilda uppdrag vid sidan om tjänsten. Svårigheter ha också yppat sig, då det gällt att finna en läkare, som varit villig och lämplig att bekläda generaldirektörsposten. För innehav av denna post kräves visserligen författningsenligt icke legitimation som läkare, men löneförmånerna böra självfallet vara så utmätta, att de icke lägga hinder i vägen för att besätta posten med en lämplig läkare. Under sådana förhållanden finner utredningen erforderligt, att generaldirektören beredes en förbättrad löneställning, förslagsvis genom uppflyttning till lönegrad C 14, innebärande en löneökning med 4 000 kronor. Utredningen har härvid icke förbisett, att en sådan förhöjning skulle innebära avsteg från den för verkschefer inom civilförvaltningen i allmänhet tillämpade löneställningen. Med hänsyn till angelägenheten av att för denna viktiga post kunna förvärva en högt kvalificerad kraft anser utredningen dock ett dylikt avstegfullt motiverat. Utredningen vill tillika erinra om att avsteg tidigare gjorts i fråga om placeringen av bland annat chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt flertalet verkschefer inom kommunikationsverken. Den administrative överdirektören torde i egenskap av expeditions- och personalchef böra placeras i lönegrad C 8 eller samma lönegrad som expeditionschef inom statsdepartement. Enligt utredningens förslag skall överdirektören, därest icke Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, tillika fungera som generaldirektörens ställföreträdare. För det härmed förenade arbetet och ansvaret synes böra utgå ett särskilt arvode, förslagsvis 2 000 kronor. Överdirektören torde, i likhet med flertalet chefsbefattningar inom medicinalstyrelsen, lämpligen böra förordnas för en tid av sex år i sänder. Pensionsunderlaget bör beräknas enligt lönegraden C 8. Godlages vad utredningen sålunda förordat, skulle löneslällningen för chefspersonalen inom medicinalstyrelsen bliva följande: Generaldirektören Överdirektören Veterinärdirektören Medicinalråd Övriga fackbyråchefer Kameralbyråchefen Lagbyråchefen

C 14 C 8 ( + arvode) C 7 C 7 C 0 A 30 A 30

Härjämte skulle överinspektören för sinnessjukvården vara placerad i lönegrad C 7 och inspektören för sinnesslövården m. m. i lönegrad C 6.

213 Kap. 12. Behovet av underordnad personal och dennas löneställning. A. Läkarbyråerna. Nuvarande personalbestånd. Å samtliga fyra nuvarande läkarbyråer (frånsett lasarettsbyråns tandvårdsavdelning) är, som närmare framgår av kap. 2, anställd biträdande personal med d e l s medicinsk och d e l s juridisk utbildning. Flertalet av de medicinskt utbildade medarbetarna hava karaktären av specialföredragande, d. v. s. de ha jämlikt 18 § instruktionen för medicinalstyrelsen av generaldirektören förordnats att. i byråchefs ställe och, efter omständigheterna, under dennes inseende handlägga viss eller vissa grupper av ärenden. Sådana specialföredragande finnas — frånsett föredragande av mera tillfällig karaktär — för närvarande till ett antal av sex, nämligen å medicinalbyrån en för mödravårdsärenden och en för barnavårdsärenden, å hälsovårdsbyrån en för ärenden rörande könssjukdomarnas bekämpande, å lasarettsbyrån en för tuberkulosärenden samt a sinnessjukvårdsbyrån två för rättspsykiatriska ärenden. Samtliga dessa äro anställda mot arvode varierande alltefter arbetstidens längd. Härutöver finnas två s. k. medicinalrådsassistenter, varav den ena är placerad å medicinalbyrån och huvudsakligen biträder byråchefen vid beredningen avrättsmedicinska ärenden, medan den andra biträder byråchefen å hälsovårdsbyrån vid beredningen företrädesvis av ärenden rörande vaccinationsbefrielse, tillstånd till förgörande av ohyra med vissa gifter samt på byrån ankommande vikariatsförordnanden m. in. Båda assistenterna ha dessutom att ur fackteknisk synpunkt granska till byrån inkommande rapporter och räkningar för utförda tjänsteförrättningar samt att verkställa vissa sammanställningar av inkommande statistiskt material. Medicinalrådsassistenterna åtnjuta vardera ett arvode av 5 300 kronor för år. I anslutning härtill må erinras om att å lasarettsbyrån tjänstgöra två befattningshavare med sjuksköterskeutbildning. Den ena är placerad som byråinspektör i lönegrad A 22 och har att å styrelsens vägnar utöva inspektion över sjuksköterskeväsendet samt att i övrigt biträda med föredragning och beredning av ärenden rörande sjuksköterskeväsendet. Den andra, som tillsatts år 1945, fungerar som biträdande byråinspektör och avlönas tills vidare enligt lönegrad Eo 17. Den juridiskt utbildade personalen å läkarbyråerna utgöres sammanlagt av 3 förste byråsekreterare (A 24), 2 byråsekreterare (A 21) samt 5 amanuenser. De tre förste byråsekreterarna äro placerade å respektive medicinal-, lasaretts- och sinnessjukvårdsbyråerna. Ingen av dessa h a r någon föredragningsskyldighet, liksom ej heller den juridiska personalen i övrigt å läkarbvråerna.

21-1 Medicinalstyrelseutredningen. Mediciiialslyrelseutredningens undersökningar ha givit vid handen, att en begränsning av antalet specialföredragande med m e d i c i n s k u t b i l d n i n g för närvarande icke är möjlig beträffande ifrågavarande byråer. Tvärtom har utredningen i kap. 10 — för lättande av vederbörande byråchefs arbetsbörda — ansett sig böra förorda, alt å medicinalbyrån en specialföredragande anställes för handläggning främst av de rättsmedicinska ärendena. Därest så sker, torde nuvarande befattning som medicinalrådsassistent å medicinalbyrån kunna indragas. Utredningen har i detta sammanhang uppmärksammat, att 1941 års befolkningsutredning i elt den 22 november 1945 dagtecknat betänkande om förlossningsvården (SOU 1945: 50) föreslagit anställande av en arvodesavlönad läkare, som skulle tjänstgöra dels som överinspektör för förlossningsvården i dess helhet, inklusive den förebyggande mödravården, dels ock som föredragande i viktigare ärenden inom detta område. Ifrågavarande anordning har tänkts som elt provisorium under den tid, som erfordras för en genomgående översyn av förlossningsvården i landets olika sjukvårdsområden i syfte att avhjälpa nu föreliggande brister inom denna vårdgren. Med beaktande härav och för att ej belasta överinspektören med rutinbetonade ärenden förutsattes nuvarande specialföredraganden i mödravårdsärenden skola bibehållas med oförändrat arvode. Härjämte föreslås, att inom medicinalstyrelsen anställes en heltidstjänstgörande barnmorska för att biträda dels med övervakningen av det under beredskapsperioden upplagda barnmorskeregistret, dels ock med erforderliga detaljutredningar rörande mödra- och förlossningsvårdens anordnande, barnmorskornas tjänstgöring m. m. Befattningen föreslås tills vidare placerad i lönegrad Eo 20. Utredningen begränsar sig för egen del till att konstatera, att befattningen som överinspektör för förlossningsvården allenast är avsedd som ett provisorium för tillgodoseende av vissa uppgifter av övergående natur. Efter denna övergångstid torde de med förebyggande mödravården och öppna förlossningsvården sammanhängande ärendena kunna handläggas av en deltidsanställd specialföredragande med biträde av en barnmorska. Utredningen, vars arbete enligt direktiven i huvudsak bör inriktas på planläggandet av en organisation för normala förhållanden, anser sig på grund härav allenast böra räkna med sistnämnda två befattningshavare. Specialföredraganden bör åtnjuta arvode enligt grunder, som i det följande angivas, medan barnmorskan tills vidare torde böra anställas som extra tjänsteman i 20 lönegraden. Beträffande hälsovårdsbyrån är behovet av specialföredragande för närvarande mera svårbedömt. Ä ena sidan är sålunda att märka, att antalet hälsovårdsärenden av fredsbetonad karaktär under den senaste 10-årsperioden avsevärt ökat. Det torde ock kunna förväntas, att frågor rörande bostads- och sanitetsförhållanden. näringshygien och livsmedelskontroll samt

215 yrkeshygien efter hand komma att i allt högre grad taga byråchefens tid och uppmärksamhet i anspråk, särskilt om utredningens förslag rörande organiserad samverkan mellan medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan blir förverkligat. I dessa ärenden torde dock den tekniska utredningen böra verkställas genom sistnämnda institut, som för ändamålet bör förstärkas med en sanitetsingenjör och en byggnadsteknisk t utbildad befattningshavare. Båda dessa böra, till dess behovet av dem blivit närmare klarlagt, anställas på deltid mot arvode, förslagsvis 6 000 kronor per befattningshavare. Ä andra sidan kan en icke ringa lättnad i byråns arbetsbörda beräknas inträda, därest för handläggning av lagfrågor och större utredningar en särskild byrå med statistisk avdelning inrättas samt ärenden angående den slutna epidemivården överflyttas till sjukhusbyrån. En minskning i byråns arbetsmängd bör jämväl vinnas, om utredningens förslag rörande decentralisering till förste provinsialläkarna och med dem jämställda stadsläkare av beslutanderätten i vissa ärenden angående vaccinationsbefrielse och tillstånd till förgörande av ohyra med vissa gifter genomföras. Ytterligare en omständighet torde böra beaktas i detta sammanhang. Att döma av förhållandena efter förra världskriget torde en betydande nedgång av könssjukdomarnas frekvens med viss sannolikhet kunna påräknas inom en relativt nära framtid. En sådan tendens har för övrigt redan visat sig. Detta torde i sin tur giva anledning till att om något ar taga behovet av den nuvarande specialföredraganden för ärenden rörande könssjukdomarnas bekämpande under omprövning. Det lärer därvid närmast bli fråga om en begränsning av vederbörande föredragandes arbetstid, men det kan också befinnas ändamålsenligt att byråchefen överlager dennes ärenden och i stället befrias från föredragningen av vissa andra ärenden. Någon ökning av antalet specialföredragande torde under sädana omständigheter icke böra nu ifrågakomma. Utredningen räknar för sin del med en deltidsanställd specialföredragande såsom normalt behov a denna byrå. Ett genomförande av medicinalstyrelseutredningens samtliga ovannämnda förslag synes vidare medföra en möjlighet att indraga nuvarande assistentbefattning å byrån. Detta gäller särskilt, om, på sätt utredningen i det följande föreslår, till byråns förfogande ställes en kvalificerad juridisk kraft, på vilken beredningen av mera administrativt betonade ärenden kan överlåtas i större omfattning än nu. I avbidan på n ä r m a r e erfarenhet rörande behovet av medicinskt utbildad biträdespersonal å denna byrå under de närmaste åren anser sig utredningen dock icke böra för närvarande förorda indragning av nämnda befattning. Beträffande sjukhusbyrån, sinnessjukvårdsbyrån och rättspsykiatriska byrån synes någon förändring av den medicinskt utbildade underordnade personalen för närvarande icke motiverad. Utredningen vill emellertid samtidigt betona, att behovet av dylik personal varierar allteftersom utvecklingen på hälso- och sjukvårdens område fortskrider samt att det-

216 samma därför icke låter sig bedöma för någon längre tid framåt. Med den anställningsform, som tillämpas för denna personal — anställning tills vidare mot arvode — lärer ock en dylik bedömning kunna utan större olägenhet undvaras. De nuvarande arvodena till specialföredragandena utgå i ett fall med 16 500 kronor, avseende heltidstjänstgöring, i tre fall med 7 200 kronor, avseende en tjänstgöring om b1^ timmar, varav 3x/o timmar å tjänsterummet, i elt fall med 5 300 kronor för 4 timmars tjänstgöring, varav 2 timmar å tjänsterummet, samt i återstående fall med 3 600 kronor, avseende en tjänstgöring av minst 2 timmar enligt medicinalstyrelsens närmare bestämmande. Det högsta arvodet, som uppbäres av föredraganden för ärenden rörande könssjukvården och nära överensstämmer med medicinalråds slutlön, inklusive rörligt tillägg och kristillägg, torde ha utmätts med tanke på de speciella krav, som förelågo vid befattningens inrättande (år 1944). De övriga arvodena ha ursprungligen stått i visst förhållande till medicinalrådens begynnelselöner. Under krisåren ha de emellertid — såsom utgörande ersättning för bisysslor — icke undergått förhöjning i samma mån som .sistnämnda löner, inberäknat rörligt tillägg och kristillägg, varför proportionen mellan arvodesbeloppen och lönerna förskjutits till arvodestagarnas nackdel. Bifalles medicinalstyrelseutredningens förslag om överflyttning av medicinalråden å civila avlöningsreglementets löneplan C, lönegrad 7, blir skillnaden ännu större. En reglering uppåt av arvodesbeloppen synes därför skälig. I samband därmed torde en mindre jämkning av den för de deltidsanställda arvodestagarna gällande arbetstiden böra vidtagas. Utredningen föreslår för sin del, att deltidsarvodena fixeras till 8 400, 6 000 och 4 200 kronor, varvid utredningen räknat med en arbetstid av omkring 5, 3V2 och 2V2 timmar dagligen. Arbetsfördelningen mellan de å lasarettsbyrån (sjukhusbyrån) tjänstgörande s j u k s k ö t e r s k o r n a har provisoriskt fastställts i huvudsak sä, att byråinspektören under byråchefen handlägger ärenden rörande sjuksköterskeutbildningen samt sjuksköterskornas arbetsförhållanden och tjänsteverksamhet inom distriktsvården, medan den biträdande byråinspektören i motsvarande omfattning föredrager ärenden rörande sjuksköterskebyråerna och den kvinnliga sjukvårdspersonalen i den slutna vården samt har överinseendet över sjuksköterskeregistret ävensom, i mån av tid, biträder byråinspektören med övriga förekommande göromål. Mot denna uppdelning, som företrädesvis har sin grund i de nuvarande befattningshavarnas föregående utbildning och erfarenhet, kan möjligen invändas, att det ur saklig synpunkt hade legat närmare till hands att låta byråinspektören svara för handläggningen av ärenden rörande sjuksköterskeutbildningen och sjukvårdspersonalen i den slutna vården såsom omfattande det mest krävande arbetet och låta den biträdande inspektören handlägga ärenden rörande bland annat distriktsvården. Å andra sidan har utredningen räk-

217 nat med att den biträdande inspektören även i fortsättningen skall handhava övervakningen av sjuksköterskeregistret, en uppgift som närmast anknyter till den slutna vården. Anledning synes utredningen därför icke föreligga att rubba på den nuvarande ordningen. Arbetsfördelningen mellan ifrågavarande befattningshavare torde instruktionsmässigt icke böra på annat sätt fastslås än att den biträdande byråinspektören skall vara skyldig att i den omfattning, som generaldirektören bestämmer, föredraga ärenden rörande sjuksköterskeväsendet eller eljest fullgöra på byråinspektören ankommande åligganden. Utredningen, som utgår från att båda befattningshavarna mer eller mindre regelbundet komma alt fungera som föredragande, anser det för sin del rimligt, att den biträdande byråinspektören placeras i något högre lönegrad än den nu provisoriskt fastställda, förslagsvis i lönegrad Eo 20. Härjämte vill utredningen ifrågasätta, huruvida icke byråinspektören med hänsyn till den betydelse för sjukvården, som befattningen måste tillmätas, bör placeras i 24 lönegraden i likhet med vad fallet är beträffande t. ex. vissa byråinspektörsbefattningar i socialstyrelsen. Det med utvecklingen och antalet nytillkommande specialföredragande stegrade behovet av j u r i d i s k t - a d m i n i s t r a t i v t biträde å läkarbyråerna har under det senaste decenniet nästan uteslutande tillgodosetts genom anställande av ett ökat antal amanuenser. Redan tidigare har utredningen framhållit, att detta tillvägagångssätt enligt vad erfarenheten utvisat icke varit tillfyllest, när det gällt att bedöma förekommande ärenden ur allmänt administrativa synpunkter eller att taga ställning till mera omfattande eller svårlösta frågor. Utredningen har också för tillgodoseende av detta behov föreslagit inrättande av särskilda, för hela styrelsen gemensamma befattningar (administrativa överdirektören och lagbyråchefen). Emellertid har å vissa byråer, företrädesvis medicinal- och lasarettsbyråerna, ett allt starkare behov av kvalificerad juridiskt-administrativ sakkunskap gjort sig gällande även vid handläggningen av mera löpande ärenden. Detta torde till väsentlig del få ses mot bakgrunden av den kraftigt stegrade statliga bidragsverksamheten på hälso- och sjukvårdens område samt den därav följande reglerande och kontrollerande verksamheten. Beträffande nämnda två byråer tillkommer därjämte en särskild omständighet att beakta i förevarande sammanhang. I kap. 8 har utredningen starkt understrukit angelägenheten av att styrelsens inspektions- och konsultations verksamhet å hälso- och sjukvårdens område intensifieras. Utredningen h a r i sådant syfte räknat med att vardera av cheferna för medicinal- och sjukhusbyråerna kommer att under olika perioder befinna sig på resor i skilda delar av landet under sammanlagt 8—12 veckor om året. För att möjliggöra detta synes det utredningen nödvändigt att å vardera byrån finnes tillgänglig en kvalificerad kraft, som är väl. insatt i det löpande arbetet och auto-

218 matiskt k a n övertaga handläggningen, inklusive föredragningen, av rutinärenden under chefens frånvaro. Med hänsyn till det sålunda anförda vill utredningen föreslå, att förste byråsekreterartjänsterna å dessa byråer förändras till byrådirektörsbefattningar i 28 lönegraden. I den omfattning generaldirektören efter samråd med byråchefen finner lämpligt bör åt innehavarna av dessa befattningar även mera regelmässigt anförtros föredragningen av viss eller vissa grupper ärenden. Byrådirektören å medicinalbyrån torde samtidigt böra fungera som administrativt sammanhållande kraft i fråga om handläggningen av de till byrån hörande ärenden, som angå landstingens och icke-landstingsstädernas socialhygieniska verksamhet. Ur denna synpunkt skulle det vara önskvärt, om för befattningen kunde förvärvas en med nyssnämnda verksamhets administrativa sidor väl förtrogen tjänsteman. Slutligen vill utredningen icke underlåta att i detta sammanhang betona, att rekryteringen av juristtjänsterna i ett verk av medicinalstyrelsens karaktär städse måste vålla särskilda svårigheter. Inrättandet av två byrådirektörsbefattningar bör emellertid enligt utredningens mening vara ägnat att i väsentlig grad underlätta en tillfredsställande rekrytering av juridiskt-administrativa krafter i styrelsen. Å vardera av nu nämnda byråer, som förutom byråchefen komma att inrymma 3 a 4 föredragande utan juridiskt-administrativ utbildning, bör tillika finnas en ordinarie byråsekreterare i lönegrad A 21. I förhållande till nuvarande organisation innebär detta, att å lasarettsbyrån (sjukhusbyrån) skulle tillkomma en byråsekreterartjänst. Denna förändring är påkallad icke minst med hänsyn till det ökade behovet av juridiskt utbildad kraft å byräinspektörens avdelning, där bland annat frågor om reglering av kommunala sjukskötersketjänster i löne- och pensionshänseende handläggas. För vardera byrån kräves härjämte biträde av en ä två amanuenser. Behovet av juridiskt utbildad personal å hälsovårdsbyrån har under senare år tillgodosetts allenast genom en byråsekreterare (A 21) och en halvtidsamanuens. Så som utvecklingen på hälsovårdens område hittills gestaltat sig, har detta visat sig icke vara tillfyllest. Medicinalstyrelsen hemställde därför i skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 september 1945 om medel för anställande tills vidare av en jurist med arvode, motsvarande lön i 26 lönegraden, i stället för den nuvarande halvtidsamanuensen. Ifrågavarande befattningshavare skulle dels fungera som sekreterare samt fullgöra vissa andra mera kvalificerade göromål ät det under medicinalstyrelsens överinseende stående gengasforskningsrådet, dels ock biträde å hälsovårdsbyrån vid handläggningen av det förhållandevis stora antal ärenden rörande tillämpningen av hälsovårdsstadgan, byggnadsstadgan och epidemilagen m. m., vari regeringsrätten infordrar medicinalstyrelsens utlåtande. Den nuvarande byråsekreteraren skulle i övrigt biträda å byråns kansli. Kungl. Maj:t har genom beslut den 9 november 1945 såtillvida bifallit denna framställning, som medicinalstyrelsen bemyndigats att under inne-

219 varande budgetår å hälsovårdsbyrån anställa en sekreterare mot ett arvode av 930 kronor för månad, motsvarande avlöning i lönegrad Eo 24. Utredningen finner det för sin del mindre sannolikt, att forskningsverksamheten rörande förgiftningsfaran i samband med användningen av gengas (eller annan koloxid) i fortsättningen blir av sådan art och omfattning, att den kan tillmätas avgörande inflytande på frågan om förstärkning av den juridiskt-administrativa personalen å hälsovårdsbyrån. I betraktande avsvårighetsgraden och omfattningen av hälsovårdsbyråns arbetsbörda i allmänhet synes det emellertid utredningen rimligt, att hälsovårdsbyrån tilldelas det administrativa stöd för handläggning av löpande ärenden, som en förste byråsekreterarbefattning utgör. Tillräckliga skäl torde dock knappast föreligga att placera denna i högre löneslällning än 24 lönegraden. I den mån behov av ytterligare juridiskt utbildad arbetskraft förefinnes å byrån, bör delta kunna tillgodoses genom anlitande av amanuenser; utredningen räknar tills vidare med en sådan amanuens. Vid bifall till utredningens förslag bör alltså nuvarande befattning som byråsekreterare överflyttas till annan byrå, där sådan befattning erfordras. Ä sinnessjukvårdsbyrån och dess rättspsykiatriska avdelning tjänstgöra för närvarande en förste byråsekreterare (A 24) samt en hel- och en halvtidsamanuens. Enligt ett av medicinalstyrelsen år 1945 framlagt förslag erfordras en betydande utbyggnad av sinnessjuk- och sinnesslövården. Härjämte har m a n att räkna med en fortskridande utveckling av den psykiska barna- och ungdomsvården, till vilken staten från och med innevarande budgetår lämnar bidrag. Antalet rättspsykiatriska ärenden visar samtidigt en stadig tendens att stiga. Den omständigheten, att en särskild organisation inrättats för verkställande av erforderliga rättspsykiatriska undersökningar, kan jämväl beräknas medföra ökade krav på juridiskt-administrativ sakkunskap. Med hänsyn härtill finner utredningen rimligt att den nya byrå, på vilken handläggningen av de rättspsykiatriska ärendena enligt utredningens förslag skulle ankomma, förses med en ordinarie befattning som byråsekreterare i lönegraden A 21. Till vardera byråns förfogande torde härjämte böra ställas en amanuens. I den mån överinspektören för sinnessjukvården och inspektören för den psykiska barnavården m. m. i egenskap av föredragande äro i behov av juridiskt-administrativt biträde för upprättande av expeditioner m. m., torde detta i första hand böra tillhandahållas av sinnessjukvårdsbyrån. Jämlikt medgivande av Kungl. Maj:t den 17 mars 1944 må hos medicinalstyrelsen (sinnessjukvårdsbyrån) tills vidare vara anställd en b y g g n a d s i n s p e k t ö r mot ett arvode av 11 200 kronor för år. Denne inspektör skall enligt en av Kungl. Maj:t samma dag fastställd instruktion biträda medicinalstyrelsen och vederbörande sjukhusdirektioner vid vården av de fastigheter, som stå under medicinalstyrelsens förvaltning. Han skall där-

vid hava närmaste överinseendet och tillsynen över dessa fastigheter samt förbereda frågor, som gälla byggnadernas underhåll. Byggnadsinspektören åligger bland annat att biträda vederbörande sjukhusdirektioner vid sådan årlig syn, som avses i 21 § sinnessjukvårdsstadgan, och upprätta instrument över besiktningen, samt att, när så erfordras, verkställa av- och lillträdes : syner å tjänstebostäder och tillse, att enhetliga regler till dessas underhåll följas. Vidare skall han verkställa eller föranstalta om erforderliga utredningar för generalplansarbeten samt andra underhålls- och ändringsarbeten, utarbeta förslag till årliga generalplaner jämte erforderliga arbetsbeskrivningar ävensom biträda vid granskning av ritningar, beskrivningar, konstruktioner och anbud beträffande ändringsarbeten samt om- och tillbyggnader. Han skall tillika deltaga i byggnadsledningen och tillsynen över byggnadsföretag, till vilka särskilda medel anvisats, samt hålla sig underrättad om den ekonomiska ställningen beträffande de olika arbetena, så att kostnaderna hållas inom anslagsramen m. m. Innehavare av ifrågavarande befattning förordnas av Kungl. Maj:t. Arvodet till densamma bestrides för närvarande från medicinalstyrelsens delfond av statens allmänna faslighelsfond. Då denna befattning tillsatts först i april 1945, har någon erfarenhet rörande avvägningen av befattningshavarens göromål ännu icke vunnits. Enligt utredningens mening kunna emellertid vissa skäl anföras för att åtminstone i viss utsträckning å ifrågavarande befattningshavare överlåta föredragningen av ärenden rörande underhåll och renovering av statens sinnessjukhus. Delsamma gäller ärenden angående ny-, till- och ombyggnad av ekonomibyggnader. I dessa ärenden torde dock samråd i erforderlig omfattning böra ske med styrelsens arkitekt. I ett icke ringa antal fall torde dessutom samråd med vederbörande byråchef fä förutsättas äga rum. Å andra sidan är det icke uteslutet, att en dylik föredragningsskyldighet skulle för byggnadsinspektören medföra alltför stor bundenhet vid tjänsterummet till men för hans egentliga uppgift. Närmare erfarenhet rörande dennes nuvarande arbetsbörda torde därför böra avvaktas, innan frågan om utvidgning av byggnadsinspektörens befogenheter upptages till omprövning. I samband härmed vill utredningen erinra om att under åtskilliga år ett belopp av 2 200 kronor anvisats ä medicinalstyrelsens stat för användande, i mån av behov, till gottgörelse åt byggnadstekniskt biträde åt styrelsens arkitekt. Detta biträde har i huvudsak haft att besöka statens sinnessjukhus för att på platsen granska uppgjorda förslag till smärre förändringar, reparationer och mindre nybyggnader vid nämnda sjukhus. Sedan numera ovannämnda befattning som byggnadsinspektör tillkommit, torde ifrågavarande belopp icke längre vara erforderligt.

221 B.

Tandvårdsbyrån.

Tidigare framställning. Ä t a n d v å r d s a v d e l n i n g e n t j ä n s t g ö r a för n ä r v a r a n d e , f ö r u t o m b y r å d i r e k t ö r e n , e n a r v o d e s a v l ö n a d t a n d l ä k a r a s s i s t e n t och e n j u r i diskt utbildad a m a n u e n s . Tandläkarassistenten, som avlönas från anslaget till m e d i c i n a l s t y r e l s e n s b e r e d s k a p s o r g a n i s a t i o n , t i l l k o m å r 1943 p å g r u n d av f r a m s t ä l l n i n g f r å n medicinalstyrelsen, varvid styrelsen anförde i huvuds a k följande. Med folktandvårdens utveckling hade arbetsbördan blivit så stor, att hela den dagliga arbetstiden för såväl föredraganden som amanuensen toges i anspråk för det löpande arbetet. Den del av avdelningens uppgift, som skulle bestå i att organisatoriskt förbereda och tillrättalägga folktandvårdens fortsatta utveckling hade därför måst alltmera eftersättas. Det vore icke möjligt att närmare angiva den mångfald av organisatoriska problem, vilka uppkomme inom ett riksomfattande system som folktandvården och vilka måste lösas enhetligt enligt direktiv från den centrala myndigheten. Styrelsen ville endast betona, att dylika frågor på grund av sina vittgående konsekvenser intoge en särställning med hänsyn till den tid och omsorg som deras handläggning krävde. En för folktandvårdens rationella bedrivande synnerligen betydelsefull verksamhet, vilken förutsatts av såväl statens sjukvårdskommitté i dess förslag av år 1935 som av folktandvårdssakkunniga år 1937, utgjorde den centrala inspektionen från medicinalstyrelsens sida samt den därmed förknippade granskningen av tandvårdsinspektörernas till medicinalstyrelsen ingivna inspektionsrapporter och från distriktstandläkarna och huvudmännen inkommande årsberättelser. Denna del av verksamheten hade icke varit möjlig att upprätthålla med dåvarande organisation. En annan del av den arbetsbörda, som åvilade tandvårdsavdelningen och som i detta sammanhang påkallade uppmärksamhet, vore fullföljandet av vissa större utredningsuppdrag, som Kungl. Maj:t den 30 juni 1939 uppdragit åt styrelsen, avseende åtgärder till förebyggande av de vanligast förekommande tandsjukdomarnas utbredning samt för vinnande av erforderlig prövning och kontroll av tandvårdsmaterial. Dessa utredningsuppdrag kunde icke fullföljas utan förstärkning av tillgänglig arbetskraft. Slutligen vore att märka, att beredskapsärendena å tandvårdsavdelningen visade en bestämd tendens till ökning. Erfarenheten hade sålunda givit vid handen, att behov förelåge av en omedelbar utvidgning och effektivisering av folktandvårdens centrala förvaltningsorgan. I första hand erfordrades en tandläkare på heltid med uppgift bland annat alt granska tandvårdsinspektörernas inspektionsrapporter och huvudmännens årsberättelser samt biträda med fullföljandet av förenämnda utredningsuppdrag. Därjämte borde denne biträda med handläggningen av förekommande beredskapsärenden. I avbidan på slutförandet av utredningen rörande medicinalstyrelsens organisation syntes för ändamålet böra tillskapas en assistentbefattning med arvode, som dock finge bestämmas till relativt högt belopp, om man till befattningen skulle kunna förvärva en dugande kraft. Enligt styrelsens mening borde beloppet icke understiga 900 kronor för månad eller 10 800 kronor för år.

o9o

I proposition nr 273 till 1943 års riksdag yttrade föredragande departementschefen härom bland annat: Styrelsens framställning syntes giva vid handen, att en förstärkning av tandvårdsavdelningens arbetskrafter vore av behovet påkallad. Det vore departementschefens avsikt att föreslå proposition till 1943 års riksdag, innefattande särskilda åtgärder i syfte att underlätta rekryteringen av tandläkare till folktandvårdspoliklinikerna. Skulle förslaget härutinnan vinna statsmakternas bifall, komme arbetsbördan för medicinalstyrelsens tandvårdsavdelning att ytterligare ökas. Departementschefen ansåge sig därför böra tillstyrka medicinalstyrelsens framställning om anvisande av medel för anställande vid tandvårdsavdelningen av en tandläkarassistent mot arvode. Assistentens arvode borde bestämmas till högst 900 kronor för månad. Då emellertid ifrågavarande assistentbefattning kunde sägas vara betingad av den alltmer ökade arbetsbelastning, som beredskapsärendenas handläggning medförde, syntes det lämpligt, att arvodet för assistenten tills vidare bestredes från anslaget till medicinalstyrelsens beredskapsorganisation. Kungl. Maj:ts förslag i denna del föranledde ingen erinran från riksdagens sida. Kungl. Maj:ts vid samma riksdag framlagda proposition angående åtgärder till underlättande av rekryteringen till folktandvårdspoliklinikerna vann också riksdagens bifall.

Medicinalstyrelseutredningen. Som framgår av den ovan återgivna redogörelsen motiverades tandläkarassistentens tillkomst av dels det då rådande beredskapsläget, dels det ordinarie arbetets ansvällning, dels ock vissa större utredningsuppdrag, som åvilade tandvårdsavdelningen. Försvarsberedskapens upphörande har, såsom av statistiken belyses, i och för sig medfört en viss lättnad i den centrala tandvårdsadministrationens arbetsbörda. Å andra sidan torde man under det närmaste decenniet ha att räkna med en betydligt hastigare utbyggnad än hittills av såväl folktandvården som andra former av social tandvård, främst anstaltstandvården. Med hänsyn härtill och i betraktande av de omfattande utredningsuppdrag, som ovan berörts, lärer biträde av en tandläkareutbildad befattningshavare fortsättningsvis icke kunna undvaras å den av utredningen föreslagna tandvårdsbyrån. Utredningen förordar därför, att nuvarande assistentbefattning överföres till medicinalstyrelsens stat och därvid lämpligen ombildas till en befattning som byråtandläkare i lönegrad Eo 26, motsvarande en begynnelselön inklusive förekommande tillägg av i runt tal 12 000 kronor. En lägre löneplacering torde icke vara tillrådlig, om man, vilket utredningen anser nödvändigt, under någon längre tid skall kunna å befattningen behålla en kraft, som är kompetent icke blott att fullgöra assistentens nuvarande uppgifter utan också att fungera som föredragande och ställföreträdande byråchef under den ordinarie byråchefens frånvaro. Samtidigt torde den nuvarande amanuensbefattningen böra till en ordinarie byråsekreterartjänst i 21 lönegraden.

förändras

223 C.

Apoteksbyrån.

Nuvarande personalbcstånd. Apoteksbyrån kan för närvarande sägas vara uppdelad på två avdelningar. Å den ena avdelningen, här benämnd den a l l m ä n n a a v d e l n i n g e n , tjänstgöra förutom byråchefen, som är legitimerad apotekare, två apoteksutbilclade assistenter, en byråsekreterare i lönegrad A 21 och en juridiskt utbildad amanuens. Den andra avdelningen den s. k. s p e c i a l i t e t s a v d e l n i n g e n , förestås av en extra ordinarie byråassistent i 24 lönegraden, vilken för närvarande innehar legitimation både som läkare och apotekare. Han biträdes som regel av två juridiskt utbildade amanuenser. En av dessa är på grund av inträdd faktisk förskjutning av arbetsbördan mellan de båda avdelningarna tills vidare överflyttad till allmänna avdelningen. Arbetsbördan är så fördelad, att specialitetsavdelningen handlägger ärenden angående s. k. farmacevtiska specialiteter, narkotika samt preventivmedel och fosterfördrivande medel enligt därom utfärdade bestämmelser, medan den allmänna avdelningen handhar övriga ärenden rörande apoteksväsendet samt läkemedels tillverkning och försäljning. Tidigare förelag jämte yttranden däröver. Redan tidigare har erinrats om att medicinalstyrelseutredningen, till följd av särskilt uppdrag, i skrivelse den 16 februari 1943 framlagt förslag till ändrad organisation av kontrollen rörande farmacevtiska specialiteter i syfte att förenkla och rationalisera densamma. Förslaget innebar i huvudsak, att de göromål beträffande specialitetskontrollen, som åvila medicinalstyrelsens specialitetsavdelning, skulle överflyttas på statens farmacevtiska laboratorium samt att föredragningsskyldigheten beträffande specialitetsärendena skulle övertagas av föreståndaren för den biologiska avdelningen, som alltid skulle vara legitimerad läkare. Vidare skulle för biträde med specialitetsärendenas beredning inom statens farmacevtiska laboratorium inrättas dels en sekreterarbefattning i lönegraden Eo 21, dels ock en befattning såsom vetenskaplig assistent med ett arvode av 5 900 kronor för år, varjämte en å laboratoriet befintlig ordinarie kontorsbiträdesbefatlning skulle förändras till kanslibiträdesbefattning. Vid bifall härtill räknade utredningen med att nuvarande föredraganden för specialitetsärenden och en amanuens skulle tagas i anspråk för apoteksbyrån i övrigt, beträffande vilken krav på utökning av den stadigvarande arbetskraften förelåge. En befattning som apotekarassistent å beredskapsstat samt en amanuensbefattning och en extra ordinarie kontorsbiträdesbefattning beräknades däremot kunna indragas. Vid den remissbehandling av förslaget, som ägt rum, h a r medicinalstyrelsen bestämt motsatt sig den föreslagna omändringen av specialitetskontrollens organisation, framför allt av det skälet att den n y a ordningen icke skulle innebära tillfredsställande garantier för att de administrativa

synpunkterna på specialitetskontrollen och sanibandel med läkemedelsärendena i övrigt bleve vederbörligen beaktade. Styrelsen har jämväl betonat, att den stora arbetsbalans, som tidigare förefunnits i fråga om specialitetsärendena, numera praktiskt taget avarbetats, varför ärendenas handläggning hädanefter icke skulle komma att taga längre tid i anspråk än ärendenas natur och den tekniska utredningen påkallade. Styrelsen har emellertid samtidigt framlagt ett mera begränsat förslag i syfte att förenkla nuvarande handläggning av specialitetsärendena, vilket förslag dock ej beräknades kunna nämnvärt påverka personalbehovet. Styrelsen har slutligen framhållit, att därest utredningens förslag ansåges böra i huvudsak genomföras, borde föredragningsskyldigheten fördelas mellan föreståndarna för laboratoriets båda avdelningar, den biologiska och den kemiska. E n dylik ordning skulle i förhållande till utredningens förslag betyda minskat dubbelarbete och större säkerhet vid kontrollens handhavande. Vid medicinalstyrelsens utlåtande hava fogats yttranden av avdelningsföreståndarna vid statens farmacevtiska laboratorium samt av apotekarsocietetens direktion. Föreståndaren för laboratoriets biologiska avdelning, som tillika är förordnad som administrativ föreståndare för laboratoriet i dess helhet, har i princip tillstyrkt en överflyttning av specialitetskontrollens handhavande å laboratoriet men förordat vissa jämkningar beträffande föredragningsskyldigheten. Föreståndaren föreslår sålunda, att föredragningsskyldigheten i ärenden rörande prisändringar, avgiftsfrågor och mindre deklarationsändringar, som till sin karaktär i övervägande antalet fall är av rent farmacevtisk art, anförtros åt föreståndaren för den kemiska avdelningen. Dessa ärenden vore som regel lätta att taga ställning till, sedan vederbörlig utredning förebragts, men skulle på grund av sitt mycket stora antal (år 1940 omkring 700) likväl onödigt betunga föredraganden för övriga ärenden. Vidare har föreståndaren förutsatt, att vissa författningsfrågor och andra rent administrativa ärenden rörande specialitetskontrollen fortsättningsvis skulle handläggas inom medicinalstyrelsen. Föreståndaren för laboratoriets kemiska avdelning har ansett en överflyttning av specialitetskontrollen till laboratoriet vara ägnad att rationalisera densamma men har jämväl förordat en fördelning av föredragningsskyldigheten på båda föreståndarna i syfte att undvika dubbelarbete. Därvid har upplysts, att av de under senare år anmälda specialiteterna omkring 60 % allenast fordrat kemisk prövning samt att i talrika fall av dessa den medicinska ändamålsenligheten och reklamen befunnits vara utan anmärkning. Tillika har framhållits, alt det torde böra ankomma på föreståndaren för den kemiska avdelningen att beakta sambandet mellan specialiteterna och den allmänna läkemedelshandeln, för vilket krävdes såväl författningskännedom som praktisk erfarenhet på apoteksväsendets och handelns område.

225 Apolekarsocietetcns direktion har anfört liknande synpunkter och därjämte ifrågasatt behovet av den föreslagna assistenten, därest en uppdelning av iöredragningsskyldigheten åvägabringades. Kommerskollegium tillstyrker likaledes utredningens förslag i princip men är tveksamt orn behovet av assistenten. Statskontoret har icke heller ansett sig kunna tillstyrka anställande av den föreslagna assistenten. Vidare har statskontoret icke funnit tillräckliga skäl föreligga att för kansligöromålen hava anställda befattningshavare i högre tjänsteställning än såsom amanuens i lönegrad Eo 18 och såsom kontorsbiträde i lönegrad A 4. Statskontoret har slutligen icke ansett bärande skäl föreligga för att, efter en överflyttning av speciaiitetsärendena, å apoteksbyrån bibehålla byråassistenten och en amanuens. Det förefölle statskontoret som om de arbetsuppgifter, om vilka här kunde vara fråga, hellre borde påläggas den arvodesanställda apotekarassistenten. Att märka vore, att denna assistent avsetts för vissa beredskapsuppgifter, vilka icke lämpligen borde överflyttas på en extra ordinarie befattning. Enligt statskontorets mening borde sålunda byråassistenttjänsten och nyssnämnda amanuensbefattning indragas men däremot icke apotekarassistentbefattningen. Först i samband med en avveckling av styrelsens beredskapsorganisation syntes frågan om en mer permanent personalförstärkning å apoteksbyrån böra tagas under omprövning. Utredningens ifrågavarande förslag, som preliminärt anmäldes i Kungl. Maj:ts proposition nr 273/43, är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Medicinalstyrelscutredmngen. Med hänsyn till det läge, vari frågan om s p e c i a l i t e t s k o n t r o l l e n s o r g a n i s a t i o n sålunda befinner sig, och i betraktande av den återverkan, som samma fråga har på apoteksbyråns organisation i övrigt, har medicinalstyrelseutredningen ansett sig böra i detta sammmanhang taga nämnda spörsmål under förnyat övervägande. Utredningen har därvid funnit de av medicinalstyrelsen anförda synpunkterna i och lör sig värda beaktande. De synas utredningen dock icke vara av den art, att de motivera ett frångående i princip av utredningens förut framlagda förslag, utan torde i allt väsentligt kunna tillgodoses genom att under beredning av förekommande ärenden samråd vid behov sker mellan laboratoriet och apoteksbyråchefen samt den senare alltid beredes tillfälle att deltaga vid föredragning av specialitetsärende inför generaldirektören. Vissa åtgärder torde ock kunna vidtagas för att underlätta ett samråd mellan laboratoriet och apoteksbyrån. Gången av ett dylikt ärende skulle då enligt utredningens mening lämpligen bli följande. Ansökningshandlingar (jämte prov) inlämnas i två exemplar direkt till farmacevtiska laboratoriet, där ärendet diarieföres med genomslagskopia och 15—618473

226 en preliminär undersökning verkställes i och för specialitetens eventuella uppförande å den s. k. frilistan. Samtidigt översändes genomslagskopian samt ena exemplaret av ansökningshandlingarna till medicinalstyrelsens apoteksbyrå för att vara tillgängligt för eventuellt samråd vid ärendets fortsatta beredning, för förfrågan utifrån och dylikt. Sedan frågan om specialitetens uppförande å frilistan, i tveksamma fall efter samråd med apoteksbyråchefen, avgjorts å laboratoriet, fortsattes och slutföres den tekniska utredningen därstädes, varefter ärendet, om ej särskilda förhållanden göra detta opåkallat, överlämnas till specialitetsnämnden för yttrande. I specialitetsnämnden föredrages ärendet av föreståndaren för biologiska avdelningen i närvaro av föreståndaren för kemiska avdelningen, varvid bland annat beslut fattas, huruvida remiss bör ske till ledamot av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd för speciell utredning eller till sjukhusläkare för klinisk eller radiologisk prövning. Sedan nämndens yttrande avgivits, föredrages ärendet slutligen för generaldirektören i närvaro av chefen för apoteksbyrån. Fråga om återkallande av registrering för farmacevtisk specialitet bör i huvudsak behandlas i samma ordning. Ärenden rörande ändringar i speciahtetslagstiflningen torde böra beredas å lagbyrån i samråd med laboratoriet och apoleksbyrån samt därefter anmälas för generaldirektören. Övriga ärenden böra, där desamma icke äro av principiell natur, kunna avgöras av föredraganden, i tveksamma fall efter samråd med apoteksbyråchefen. A föredraganden bör sålunda liksom hittills i princip ankomma, bland annat, att besluta i fråga om licens till läkare och veterinärer m. fl. för prövning av icke registrerade preparat, ändringar av registrerad specialitets sammansättning, pris, förpackningsstorlek och beredningsform m. m. ävensom beträffande avgifter och reklam samt att avgiva utlåtande i varumärkesärenden. Praktiska skäl synas emellertid tala för att föreståndaren för den biologiska avdelningen må kunna befrias från föredragningsskyldighet i ärenden, där ett medicinskt bedömande regelmässigt icke erfordras, såsom t. ex. i vissa deklarations-, avgifts- och prisfrågor samt beträffande ändringar av registrerad specialitets beredningsform och förpackningsstorlek. Handläggningen av dessa ärenden, som utredas av den kemiska avdelningen, torde lämpligen böra överlåtas åt denna avdelnings föreståndare, som därvid får förutsättas komina att i erforderlig omfattning söka samråd med apoteksbyrån. Kommer föredraganden och apoteksbyråchefen icke till enighet i visst ärende, bör detsamma, såsom i andra liknande fall, hänskjutas till generaldirektörens avgörande. Med en sådan ordning torde samtliga synpunkter, som äro avbeskaffenhet att böra inverka på specialitetskontrollens handhavande, kunna vinna vederbörligt beaktande utan den omgång, som måste bli följden, om föredragningen av hithörande ärenden anförtros en utom laboratoriet stående tjänsteman. Såsom framgår av remissbehandlingen har från flera håll yppats tvekan huruvida vid en uppdelning av föredragningsskyldigheten på de båda

avdelningsföreståndarna den av utredningen föreslagna assistenten å laboratoriet komme att erfordras. För egen del anser sig utredningen med hänsyn till den ökade arbetsbörda, som kan förväntas tillkomma laboratoriet under den närmaste framtiden, bland annat med avseende å läkemedelskontrollen, böra räkna med nödvändigheten av en sådan förstärkning. Arvodet till assistenten torde i anslutning till den reglering av motsvarande arvoden, som ägt rum under år 1945, böra höjas från 5 900 till 6 400 kronor. Ej heller har utredningen i anledning av vad statskontoret anfört funnit anledning föreligga att frångå sitt förslag om inrättande vid laboratoriet av en extra ordinarie sekreterarbefattning i 21 lönegraden och en kanslibiträdesbefattning i 7 lönegraden för biträde med registrering, uppsättning och expedieringav specialitetsärendena. Beträffande arbetsbördan å apoleksbyråns a l l m ä n n a avdelning må nämnas, att densamma redan år 1939 ökat i sådan omfattning, att medicinalstyrelsen i sina anslagäskanden för budgetåret 1940/41 påkallat förstärkning av byråns arbetskrafter med en byråapotekare i lönegrad A 26. Departementschefen fann för sin del, att behovet av ökad arbetskraft å apoteksbyrån, liksom å vissa andra byråer, till icke ringa del sammanhängde med den forcerade beredskapsverksamhet, som då påginge inom styrelsen, och ansåg därför lämpligast, att medel för ändamålet tills vidare beräknades under anslaget till medicinalstyrelsens beredskapsorganisation. I enlighet härmed avsågs under detta anslag till arvode åt en heltidsanställd apotekarassistent å apoteksbyrån ett belopp av 9 600 kronor, vilket sedermera höjts till 10 920 kronor. Är 1943 anvisades på samma sätt ett belopp av 5 400 kronor till arvode åt en halvtidsanställd apotekarassistent. Som motiv för denna förstärkning åberopades emellertid enbart omständigheter, som ägde samband med då rådande försörjningssvårigheter på läkemedelsmarknaden. Det torde icke råda någon tvekan om att behov av en apotekarutbildad assistent kommer att förefinnas även sedan normala förhållanden återinträtt å läkemedelsområdet. Detta gäller jämväl, om föredragningen av specialitetsärendena överlåtes å avdelningsföreståndarna vid statens farmacevtiska laboratorium på sätt ovan förordats. Frånsett att därvid ärenden angående narkotika, preventivmedel och fosterfördrivande medel komma att återföras till byråns allmänna avdelning, har nämligen, enligt vad utredningen inhämtat, antalet ärenden av fredsbetonad karaktär å denna avdelning ökat i ej obetydlig omfattning under senare år. Detta sammanhänger bland annat med att den år 1943 utfärdade nya giftstadgan dels direkt tillfört byrån nya uppgifter dels ock indirekt påverkat arbetsbördan därigenom, att styrelsen såsom sakkunnig myndighet kommit att i stegrad utsträckning anlitas för utlåtanden och uttalanden till myndigheter, företag och andra, som i sin verksamhet haft att tillämpa viss eller vissa av stadgans föreskrifter. Det må också nämnas, att gällande apoteksvarustadga är

avsevärt föråldrad och att förslag till ny sådan stadga numera utarbetats inom byrån. En fastställelse av sistnämnda stadga beräknas komma att i minst samma omfattning som tillämpningen av den nya giftstadgan öka apoteksbyråns arbetsuppgifter. Vidare må framhållas, att utredningen i annat sammanhang föreslagit en utvidgning av det farmacevtiska laboratoriets uppgifter i fråga om inspektionen av apoteksväsendet, vilket i sin t u r kan väntas medföra en ökad belastning av apoteksbyrån. Även på andra områden, t. ex. beträffande farmakopéarbelet, kan verksamheten beräknas giva apoteksbyrån en stegrad arbetsbörda. E n viss avlastning torde å andra sidan bli följden, om en särskild lag- och utredningsbyrå inrättas samt ärenden angående apotekens ekonomiska förhållanden överflyttas till kameralbyrån. Denna avlastning kan dock icke beräknas bli av den omfattning, att den uppväger arbetsbördans stegring i övrigt. Utredningen har därför ansett sig böra förorda, att å medicinalstyrelsens stat uppföres en ordinarie befattning som byråapotekare i 26 lönegraden i enlighet med vad styrelsen tidigare hemställt. På innehavaren av denna befattning torde föredragningen av vissa rutinärenden kunna överlåtas. Vid bifall till vad utredningen sålunda och i övrigt förordat beträffande apoteksbyrån torde befattningen som extra ordinarie byråassistent (Eo 24) böra indragas. Efter hand som den med pågående internationella hjälpverksamhet och övriga speciella förhållanden sammanhängande arbetsbalansen å byrån avarbetas, torde jämväl de å beredskapsstat uppförda assistentbefatlningarna kunna avvecklas. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att internationell samverkan på det farmacevtiska området är ägnat att effektivisera läkemedelskontrollen och nedbringa administrationskostnaderna för densamma. Det samarbete, som i sådant hänseende inletts mellan de nordiska grannländerna, bör därför i möjligaste mån intensifieras och utvidgas till att omfatta även andra länder. Beträffande den juridiskt-administrativa personalen å apoteksbyrån finner utredningen arbetsbördans storlek motivera, att nuvarande befattning som ordinarie byråsekreterare (A 21) förändras till en befattning som försle byråsekreterare i lönegrad A 24. Till byråns förfogande torde därjämte böra stå minst en amanuens. Huruvida ytterligare en amanuens, i likhet med vad för närvarande är fallet, framdeles kommer att erfordras a byrån, torde bland aimat bli beroende av den avlastning, som överflyttningen av vissa juridiska och ekonomiska ärenden till andra byråer kan innebära.

D.

Veterinäravdelningen.

Nuvarande personalbestånd m. ni. Å medicinalstyrelsens veterinärbyrå finnes för närvarande, — förutom byråchefen, statsinspektören över köttkontrollen och byrådirektören å tuberkulosavdelningen — ett flertal tjänstemän

229 med veterinärmedicinsk eller juridisk utbildning, på sätl närmare framgår av den i kap. 2 lämnade översikten. Ifrågavarande v e t e r i n ä r a befattningshavare utgöras av en byråveterinär i lönegraden Eo 26, en konsulent i lönegraden A 24 och två konsulenter i lönegraden Eo 24 med tjänstgöring å tuberkulosavdelningen, två konsulenter i lönegraden Eo 24 med tjänstgöring å kastsjukeavdelningen samt två deltidsamanuenser med årligt arvode av 2 000 kronor vardera, av vilka den ene biträder byråveterinären och den andre statsinspektören över köttkontrollen. Byråveterinären är byråchefens närmaste man, såvitt gäller veterinärbyråns allmänna ärenden, och förbereder alla dylika, som anses kräva veterinär fackkunskap, i den mån byråchefen icke ensam tager befattning därmed. Särskilt åligger det byråveterinären att bereda personalärenden rörande läns- och distriktsveterinärers tjänstledigheter och semestrar m. m., att granska från veterinärerna till medicinalstyrelsen inkomna årsredogörelser, rapporter och räkningar, som icke äga samband med tuberkulos eller kastsjuka hos nötkreatur, samt att uppgöra styrelsens månadsrapporter och årsberättelser för veterinärväsendets del. Konsulent å tuberkulosavdelningen åligger i huvudsak att tillhandagå med råd och upplysningar i allt, som rör förekommande och hämmande av tuberkulosen hos nötkreaturen, samt för sådant ändamål utföra erforderliga resor och undersökningar. Då han icke är upptagen av tjänsteresor, skall han deltaga uti tuberkulosavdelningens arbeten, bland annat granskning av rapporter och räkningar. Vid tillfälligt förfall för byrådirektören är han skyldig att inträda i dennes ställe. Av de båda vid kastsjukeavdelningen tjänstgörande konsulenterna är den ene tillika föredragande. I sådan egenskap h a r denne att övervaka efterlevnaden av de bestämmelser, vilka avse bekämpandet av den smittsamma kastningen hos nötkreatur, samt att tillse att vederbörande veterinärer fullgöra vad som enligt gällande föreskrifter åligger dem. Ifrågavarande befattningshavare har i likhet med övriga specialföredragande inom styrelsen bemyndigats att utan föregående föredragning själv i avsevärd omfattning fatta beslut i här avsedda ärenden. Frånsett ärenden av principiell eller eljest större betydelse, som underställas generaldirektörens prövning, och ärenden rörande ersättning vid nedslaktning, som avgöras av byråchefen, fattar sålunda ifrågavarande konsulent själv beslut i alla hithörande ärenden. Åliggandena för den andre konsulenten å kastsjukeavdelningen motsvara de för konsulent å tuberkulosavdelningen angivna. Av de båda veterinära deltidsamanuenserna, för närvarande två äldre pensionerade veterinärer, h a n d h a r den ene, förutom tillfälliga mindre utredningar, i huvudsak följande göromål, nämligen förande av veterinärmatriklar och kortsystem över alla tjänster med tjänstårsberäkning, kontroll av meritförteckningar och annan granskning av ansökningshand-

lingar vid ansökning till lediga tjänster ävensom utarbetande av tjänsteförteckning och tjänstememorial över samtliga sökande, lämnande av uppgifter kvartalsvis beträffande läns- och distriktsveterinärernas ålderstilllägg samt utredning och statistiska beräkningar angående det antal studerande, som årligen skall intagas vid veterinärhögskolan. Den veterinäramanuens, som tjänstgör hos statsinspektören, biträder denne i olika med den animala livsmedelskontrollen förenade göromål av mindre kvalificerad art men har dessutom medgivits att i statsinspektörens frånvaro själv handlägga och avgöra löpande ärenden av enklare natur. Den j u r i d i s k t utbildade personalen å veterinärbyrån består för närvarande av en förste byråsekreterare i lönegraden A 24 och två heltidsamanuenser. Förste byråsekreteraren biträder med handläggningen av alla mera kvalificerade ärenden av juridiskt-administrativ natur å veterinärbyrån. I den mån han därvid icke själv ombesörjer erforderliga utredningar och uppsättningar, fungerar han som juridiskt-administrativ konsult för veterinärbyrån i dess helhet. Svårare ärenden av här avsedd beskaffenhet underställas dock kameralbyråchefen. De juridiska amanuenserna biträda förste byråsekreteraren och övriga befattningshavare med utredningar och uppsättningar i de ärenden, som till dem överlämnas. Bland dylika ärenden må särskilt nämnas ärenden rörande införseltillstånd för djur och varor, vilka som regel uppsättas av sistnämnda befattningshavare och av dem föredragas för byråchefen eller — i förekommande fall — för statsinspektören. Mcdicinalstyrelseutrcdningen. Såsom i kap. 10 närmare utvecklats innebär medicinalstyrelseutredningens förslag, alt vid bibehållande av veterinärärendena hos medicinalstyrelsen den nuvarande veterinärbyrån skal! organiseras såsom en särskild avdelning, uppdelad på tre olika byråer, nämligen en allmän byrå, en hygienbyrå samt en byrå för tuberkulos- och smittsam kastning hos nötkreatur, därvid chefen för den allmänna byrån tillika avses skola vara chef för veterinäravdelningen i dess helhet. Den sålunda ifrågasatta omorganisationen föranleder i och för sig ingen mera väsentlig ändring beträffande den biträdande personalen med veterinärmedicinsk eller juridiskt-administrativ utbildning. Då utredningen i det följande funnit sig böra föreslå en viss förstärkning av denna personal, är detta alltså huvudsakligen betingat av förhållanden, som ändock motivera en dylik åtgärd. Såvitt gäller de v e t e r i n ä r a befattningshavarna må till en början erinras, att utredningen i det avsnitt av betänkandet, som behandlar medicinalstyrelsens inspektionsverksamhet, funnit denna för statsinspektörens vidkommande ha blivit under senare år i betänklig grad eftersatt samt att på den grund en personalförstärkning är påkallad. För tillgodoseende

231 av detta behov erfordras enligt utredningens mening att till biträde åt chefen för hygienbyrån (statsinspektören) inrättas en befattning såsom konsulent, förslagsvis i lönegraden Eo 24, i stället för den nuvarande deltidsamanuensen. Å denna konsulent bör ankomma att under byråchefens inspektionsresor och eljest vid förfall för denne handlägga de löpande ärendena å byrån ävensom alt i begränsad utsträckning i byråchefens ställe företaga dylika resor. Såsom tidigare berörts torde vid en återgång till normala förhållanden och vid ett eventuellt införande av obligatoriskt köttbesiktningstvång för riket i dess helhet avsevärt ökade anspråk komma att ställas på denna inspektionsverksamhet, liksom byråns arbetsuppgifter även i övrigt torde komma att öka. Med hänsyn härtill lärer det kunna antagas, att den föreslagne konsulenten i en nära framtid odelat måste anlitas för hygienbyråns arbete. I avvaktan å närmare erfarenhet härutinnan torde det få förutsättas, att ifrågavarande befattningshavare till viss del även biträder med handläggningen av till den allmänna byrån hänförliga göromål, vilka erfordra veterinär sakkunskap. Därest chefen för veterinäravdelningen, på sätt förutsatts i det såsom alternativ I betecknade organisationsförslaget, tillika blir chef för den allmänna byrån, kan nämligen behov av avlastning av dennes arbetsbörda i egenskap av byråchef beräknas uppkomma. Detta behov anses icke kunna i erforderlig mån tillgodoses genom den förut omförmälda byråveterinären, även om dennes arbetsbörda i sin tur kommer att lättas vid inrättande av en statistisk avdelning inom medicinalstyrelsen. De göromål, som ombesörjas av den andre å veterinärbyrån tjänstgörande veterinäre deltidsamanuensen, synas utredningen i huvudsak icke vara av sådan beskaffenhet, att deras handhavande kräver veterinär sakkunskap. Dessa arbetsuppgifter äro vidare enligt vad utredningen inhämtat av den omfattning, att de hittills ej medhunnits under den för amanuensen bestämda tjänstgöringstiden. De ha därigenom kommit att bli eftersatta, trots att vederbörande befattningshavare ofta utsträckt sin arbetstid. På grund härav får utredningen föreslå, att den ifrågavarande amanuenstjänsten ersattes med en kvinnlig biträdesbefattning, förslagsvis ett kanslibiträde i lönegraden Eo 7. Det synes antagligt, att detta biträde icke helt behöver tagas i anspråk för här avsedda uppgifter. Enligt vad för utredningen upplysts föreligger emellertid ett starkt behov av en förstärkning av kontorspersonalen för den allmänna byrån, vilket härigenom i viss utsträckning torde kunna tillgodoses. Vid ett sammanförande av de med tuberkulos- och kastsjukebekämpandet förenade göromålen till en gemensam byrå har — såsom tidigare anförts — den nuvarande befattningen såsom byrådirektör å veterinärbyråns tuberkulosavdelning avsetts skola förändras till en byråchefstjänst. Detta synes icke böra föranleda någon rubbning av den ställning såsom specialföredra-

gande, som nu tillkommer den ene av de å kastsjukeavdelningen tjänstgörande konsulenterna. Av skäl, som i kap. 10 berörts, torde nämligen, så länge clen närmaste ledningen av tuberkulosbekämpandet omhänderhaves av den nuvarande innehavaren av byrådirektörstjänsten, beslutanderätten i kastsjukeärenden böra överflyttas å honom endast i den mån den för närvarande utövas av chefen för veterinärbyrån. Enligt utredningens uppfattning motsvarar den ifrågavarande konsulentens löneställning icke det ansvar, som sålunda åvilar och kommer att åvila honom vid ett godtagande av utredningens organisationsförslag. Utredningen vill erinra om att befattningen den 1 januari 1944 i samband med den då vidtagna decentraliseringen av kastsjukebekämpandet överflyttades till medicinalstyrelsen från statens veterinärmedicinska anstalt, där den utgjorde en konsulenttjänst utan föredragningsskyldighet. Framhållas må vidare, att sedan det med nämnda decentralisering förenade organisationsarbetet numera i huvudsak avslutats, tjänsteresorna i samband med kastsjukebekämpandet endast till en mindre del torde komma att utföras av denne befattningshavare; huvudparten därav lärer kunna överlåtas å den andre konsulenten. Föredraganden kommer här igenom i större utsträckning än hittills att vara stationerad vid medicinalstyrelsen och erhåller därmed närmast karaktären av en byråveterinärtjänst. Med hänsyn till vad sålunda anförts vill utredningen förorda, att den nuvarande befattningen såsom föredragande konsulent i kastsjukeärenden förändras till en byråveterinärtjänst i lönegraden Eo 26. Då utredningen i det föregående utgått från byråchefen såsom ledare av tuberkulosbekämpandet och by rå veterinären såsom ledare av kastsjukebekämpandet, har detta närmast skett mot bakgrunden av nuvarande personalförhållanden. I och för sig lärer enligt utredningens mening en motsatt anordning likaväl kunna ifrågakomma. i '"fl \ •' Utredningen har tidigare i olika sammanhang framhållit, hurusom ett behov av förstärkning av den j u r i d i s k t - a d m i n i s t r a t i v a sakkunskapen inom medicinalstyrelsen under senare år gjort sig allt starkare gällande. För veterinäravdelningens vidkommande är behovet av en dylik personalförstärkning starkt framträdande. Med hänsyn till de veterinära ärendenas stora antal och speciella beskaffenhet torde det vara nödvändigt alt till veterinäravdelningens förfogande ställes en kvalificerad kraft, som närmast under överdirektören tillhandagår avdelningens personal med råd och anvisningar i administrativa frågor ävensom deltager i uppsättningen av expeditioner i svårare och mera omfattande ärenden. Han skulle tilllika k o m m a att utgöra ett värdefullt stöd för överdirektören samt lagbyråchefen vid deras handläggning av i frågakommande veterinära ärenden, vilkas särart även avspeglar sig i deras juridiskt-administrativa utformning. Utredningen föreslår därför, att förste byråsekreterartjänsten å den nuvarande veterinärbyrån förändras till en byrådirektörsbefattning i lönegraden A 28 i likhet med vad som tidigare — ehuru delvis ur andra synpunkter

— förordats för medicinal- och sjukhusbyråernas del. På grund av omfattningen och arten av denna avdelnings göromål synes det härjämte rimligt, att en av de nuvarande amanuenstjänsterna utbytes mot en befattning som byråsekreterare i lönegraden A 21. Den biträdande personalen med juridisktadministrativ utbildning skulle härigenom komma att omfatta en byrådirektör, en byråsekreterare och en amanuens. Då denna personal avses skola stå till förfogande för veterinäravdelningen i dess helhet, synes den böra organiseras såsom en särskild avdelning, benämnd veterinäravdelningens kansli, med byrådirektören som chef. Inrättas ett särskilt ämbetsverk för de veterinära ärendenas handläggning (alternativ II), föranleder detta inga större ändringar med avseende å organisationen av den i det föregående behandlade personalen. För de biträdande veterinära befattningshavarnas del torde detta icke medföra annan avvikelse i förhållande till alternativ I än att befattningen som byråveterinär å den allmänna byrån placeras i lönegrad Eo 24 med hänsyn till att därvid en särskild byråchefstjänst tillskapas för ledningen av nämnda byrå. Vad åter angår den juridiskt-administrativa personalen, så vill utredningen erinra att — på sätt i annat sammanhang närmare utvecklats — alternativ II förutsätter inrättandet av en särskild administrativ byrå, varigenom sålunda den för alternativ I föreslagna byrådirektören kommer att ersättas av en byråchef. Såsom biträde åt denne byråchef och för handläggningen av de kamerala ärenden rörande veterinärväsendet, som vid en organisation av veterinärledningen enligt alternativ I avses skola ombesörjas å medicinalstyrelsens kameralbyrå, erfordras vidare en befattning som förste byråsekreterare tillika kamrerare i lönegraden A 21. Den nuvarande förste byråsekrelerartjänsten, vars innehavare jämväl besitter kameral sakkunskap, kommer sålunda att bibehållas, varvid samtidigt den enligt alternativ 1 förordade byråsekreterartjänsten i lönegraden A 21 bortfaller. Slutligen lärer enligt vad utredningen inhämtat omfattningen av de med veterinäradministrationen förenade utanordnings- och kassagöromålen, vilka för närvarande jämväl handhavas å kameralbyrån, vid en organisation enligt alternativ II erfordra en heltidsanställd amanuens och en kassör, vilken senare synes böra placeras i lönegraden A l l .

E.

Lag- och utredningsbyrån.

Behovet av akademiskt utbildad biträdespersonal å lag- och utredningsbyrån är av naturliga skäl svårt att uppskatta på förhand. Man torde emellertid kunna utgå från att byråchefen större delen av arbetstiden kommer att bli sysselsatt med mera omfattande eller svårlösta författnings- och utredningsfrågor. Då utredningen tillika räknat med att han i viss omfattning

234 kommer att anlitas som ställföreträdare för överdirektören, torde behov föreligga av en relativt kvalificerad biträdande jurist å byrån, på vilken beredningen respektive granskningen av mindre krävande författningsärenden kan överlåtas. Denne torde därjämte böra biträda med vissa utredningar samt den löpande tillsynen över medicinalstyrelsens författningssamling. Utredningen föreslår, att för nu berörda ändamål inrättas en befattning som förste byråsekreterare, vilken med hänsyn till göromålens art icke bör placeras lägre än i lönegrad Eo 26. Samtidigt bör den nuvarande dubbleringen av en ordinarie förste byråsekreterarebefatlning upphöra. Vidare må framhållas, att utredningen i annat sammanhang (kap. 9) föreslagit, att byrån kompletteras med en särskild avdelning för statistiskt arbete, bestående av bland annat två aktuarier i respektive 26 och 21 lönegraden, varav den ene skulle överflyttas från statens institut för folkhälsan. Till denna byrå torde för övrigt, i mån av behov, medicinsk eller annan sakkunskap få adjungeras.

F.

Kameralbyrån.

Nuvarande personalbestånd. Kameralbyrån är sedan åtskilliga år uppdelad på två avdelningar, en för kamerala ärenden i allmänhet, inklusive utanordningsärenden och kassagöromål, samt en för ärenden rörande den ekonomiska förvaltningen av statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka. Frånsett registrerings- och skrivpersonal utgöras de ordinarie befattningshavarna å den allmänna avdelningen av en kamrerare i lönegrad A 24, en byråsekreterare i lönegrad A 21 samt en kassör i lönegrad A l l . Härjämte tjänstgöra å denna avdelning en extra föredragande med arvode motsvarande lön för förste byråsekreterare i lönegrad Eo 26, en biträdande kamrerare med ett arvode av 10 250 kronor för år samt fyra juridiskt utbildade amanuenser, varav en på halvtid. Arbetet är så fördelat mellan nu nämnda befattningshav are, att den extra föredraganden under byråchefens inseende föredrager vissa större ärenden samt deltager i den juridiskt-administrativa konsultation och granskning, som åligger kameralbyrån beträffande ärenden, tillhörande andra byråer, medan byråsekreteraren och halvtidsamanuensen biträda kaineralbyråchefen ined utredning, föredragning och uppsättning av ärenden av löpande natur. Den ordinarie kamreraren har alt leda och, i mån av tid, deltaga i arbetet med granskning av inkommande räkningar och rekvisitioner av medel, kontrasignera styrelsens utanordningar och checker, handhava förvaltningen av styrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond samt övervaka arbetet å styrelsens kassakontor. Härjämte har han att verkställa kontrollbokföring och tillse, att till styrelsens förfogande ställda anslag icke överskridas, att avfatta styrelsens kassarapporter och svara för styrelsens huvud-

235 bokföring ävensom verkställa av styrelsen anbefallda utredningar av företrädesvis ekonomisk art. Huvudparten av granskningsarbetet åvilar för närvarande den biträdande kamreraren, som tillkom i samband med den förstärkta försvarsberedskapen, samt de tre heltidsanställda amanuenserna. Avlöningen åt den biträdande kamreraren och två amanuenser bestrides från unslaget till medicinalstyrelsens beredskapsorganisation. Kassagöromålen samt därtill hörande bok- och matrikelföring ombesörjes av kassören, som därvid biträdes av ett e. o. kanslibiträde. På kameralbyrån ankommande löneuträkningar utföras på kassörens ansvar av ett särskilt biträde med kanslibiträdes lön. Avdelningen för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning förestås av en byrådirektör i lönegrad A 28. Han biträdes närmast av en revisor i lönegrad A 21 samt en revisionsassistent i lönegrad Ex 18. Medieinalstyi-elseutredningen. Genom den organisation av styrelsen, som i det föregående föreslagits, skulle kameralbyrån befrias från den juridisktadministrativa konsultations- och granskningsskyldighet beträffande andra byråers ärenden, som för närvarande åligger den, ävensom från handläggning av lag- och författningsärenden, vilka icke äro av rent kameral natur. Detta kommer utan tvivel att medföra en mycket väsentlig lättnad i byråns nuvarande arbetsbörda. Å andra sidan skulle kameralbyrån enligt utredningens i kap. 10 framlagda förslag komma att tillföras vissa ärendegrupper, som nu handläggas på respektive fackbyråer, nämligen ärenden angående de styrelsen underställda laboratoriernas samt vanföreanstalternas och kustsanatoriernas ekonomiska förvaltning ävensom rörande apotekens ekonomiska förhållanden. Vad detta betyder i merbelastning för byrån är vanskligt att på förhand bedöma. På skäl, som i kap. 15 närmare utvecklas, har utredningen emellertid utgått från att en mera kontinuerlig och ingående övervakning och rådgivning beträffande laboratoriernas ekonomiska förvaltning är påkallad, icke minst i fråga om upphandlingen av laboratoriemateriel och djur. I en inom medicinalstyrelsen utarbetad, till utredningen överlämnad promemoria har vidare framhållits angelägenheten av att ökade organisatoriska möjligheter skapas för medicinalstyrelsen att följa och övervaka vanföreanstalternas och kustsanatoriernas ekonomiska förvaltning samt utöva rådgivning i anslutning därtill. Styrelsen erinrar om att statens bidrag till dessa anstalter under årens lopp ständigt stegrats och för närvarande uppgår till betydande belopp (cirka 8 000 000 kronor) samt att staten tills vidare åtagit sig ansvaret i sista hand för bestridande av dessa anstalters utgifter. Enligt styrelsens förmenande erfordras inom styrelsen en kvalificerad kraft, förslagsvis i byrådirektörs tjänsteställning, som kan ägna huvudparten av sin arbetstid åt hithörande angelägenheter, innefattande bland annat fastställande av inkomst- och utgiftsstater för anstalternas verksamhet, kontroll av bidragsmedlens användning samt i samband

därmed stående konsultation. Medicinalstyrelseutredningen är för sin del icke beredd att för ifrågavarande ändamål förorda en sådan befattning men finner å andra sidan nödvändigt, att här berörda uppgifter beaktas vid utformningen av kameralbyråns personalorganisation. Redan tidigare (bl. a. i kap. 10) har erinrats om att styrelsens medelsförvaltning under årens lopp vuxit i omfattning och numera tillhör de större inom allmänna civilförvaltningen. Belysande är, att antalet ulanordningar år 1944 uppgick till omkring 48 500, fördelade på drygt 100 olika anslag, varvid särskilt må betonas, att utbetalning i flertalet fall sker direkt till den slutliga betalningsmottagaren efter granskning allenast å kameralbyrån. Genom försvarsberedskapens upphörande kommer visserligen en minskning i styrelsens utanordnings- och därmed sammanhängande gransknings verksamhet att inträda (antalet utanordningar för beredskapsändamål utgjorde år 1944 cirka 5 600), men denna minskning kan beräknas bli till icke ringa del uppvägd av den ökning, som följer, därest utbetalningen av provinsialläkarstatens avlöningar och resekostnader centraliseras till medicinalstyrelsen på sätt utredningen förordat. Den fortsatta utbyggnaden med statsunderstöd av olika och allt flera vårdgrenar kommer även att kräva vidgad medverkan från kameralbyråns sida. Under sådana förhållanden finner utredningen icke tillrådligt att vidtaga någon begränsning av den personal, som nu sysselsattes med ifrågavarande del av byråns verksamhet. Den stegrade omfattningen av styrelsens ordinarie medelsförvaltning synes däremot påkalla en omprövning av de anställnings- och lönevillkor, som för närvarande gälla för hithörande befattningshavare, i syfte att anpassa dessa eller arbetsbördans och ansvarets tillväxt. I första hand torde härvid en uppflyttning av den ordinarie kamrerarebefattningen från lönegrad A 24 till A 26 böra ifrågakomma. Förslag härom har tidigare framförts av 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga i deras betänkande, del I (SOU 1941:17) på grundval av de allmänna principer för löneplacering av befattningshavare med kamrerargöromål, som uppdragits av dessa sakkunniga. Medicinalstyrelseutredningen ansluter sig til! det sålunda framförda förslaget, då utredningen för sin del icke åsyftar annan ändring beträffande den med befattningen förenade arbetsbördan än att den faktiska förskjutning mot ökat ansvar, som under senare år uppkommit genom att kameralbyråchefen på grund av andra göromål icke hunnit ägna avsedd lid åt kontrollen av utanordningsärenden, återgår. Godtages utredningens förslag om inrättande av en överdirektörs- och en lagbyråchefsbefattning, bör en återgång till normal fördelning av ansvaret i nämnda hänseende mellan byråchefen och kamreraren bli möjlig, även om kameralbyrån tillföres vissa nya uppgifter i enlighet med vad ovan anförts. Skulle erfarenheten visa, att så ej blir fallet, synes det med utanordningsverksamheten förenade ansvaret kräva, att kamrerarebefattningen förändras till en byrådirektörstjänst i 28 lönegraden.

237 Vidare anser utredningen arten och omfattningen av hithörande granskningsarbete motivera, att den biträdande kamreraren beredes fastare anställning genom överflyttning till ordinarie stat. Han bör därvid placeras i 24 lönegraden, vilken närmast motsvarar den ställning, som tillkommer honom för närvarande. Jämväl två av de i granskningsarbetet deltagande amanuenserna torde böra överföras till ordinarie stat. För en sådan åtgärd talar icke minst den omständigheten, att anlitandet av amanuenser för delta granskningsarbete visat sig otillfredsställande därigenom, att dessa växlat alltför ofta för att hinna förvärva erforderlig vana och säkerhet. Att detta är en betydande olägenhet framgår klart därav, att statens bidrag till praktiskt taget samtliga ändamål inom medicinal- och veterinärväsendet äro förenade med olika villkor, som skola beaktas vid utanordningen. För ifrågavarande befattningshavare synes en placering som revisor i lönegrad A 21 bäst motsvara arbetets art. Härutöver torde liksom nu krävas en amanuens med uppgift att dels deltaga i granskningen av enklare ulanordningsärenden, dels ock bilräda med annat på byrån förekommande arbete. Med hänsyn till kassarörelsens osedvanliga storlek, omfattande såväl utgifter som inkomster, och det därmed förenade bokförings- och kontrollarbetet, ha från och med den 1 september 1945 vissa kassören dittills åvilande uppgifter delegerats på ett e. o. kanslibiträde i egenskap av biträdande kassör. Denna har anförtrotts bland annat bokföringen av inkomsterna, förandet av löne- och pensionsmatriklar samt kontrollen av utgående anvisningar, medan kassören själv ombesörjer bokföringen av utgifterna och övriga kassagöromål. Från kameralbyråns sida har hemställts, att den biträdande kassören måtte placeras som kontorist i lönegrad A 9 samt att kassören -— främst på grund av ansvaret för avlöningslistornas upprättande och uträknande, avseende omkring 900 befattningshavare — måtte uppflyttas till lönegrad A 11. Vägande skäl synas utredningen föreligga för en sådan uppflyttning. Organiseras bestyren med medelsförvaltningen på sätt ovan förordats torde arbetet i övrigt inom kameralbyråns allmänna avdelning kunna ombesörjas av byråchefen med biträde av en byråsekreterare och en amanuens. Denna personaluppsättning skiljer sig från den nuvarande främst därigenom, att befattningen som extra föredragande bortfallit; denna åtgärd bör ses mot bakgrunden av den kvalificerade förstärkning av styrelsens administrativa personal i övrigt, som utredningen föreslagit. Å andra sidan torde den ökade kontrollen beträffande vanföreanstalternas och kustsanatoriernas ekonomiska förvaltning motivera, att den nuvarande befattningen som ordinarie byråsekreterare förändras till en förste byråsekreterartjänst i lönegrad A 24. Amanuensen avses närmast för biträde med de på byrån ankommande personalärendena samt för utredning och uppsättning av expeditioner i enklare ärenden. Vad härefter angår avdelningen för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning må erinras om den utbyggnad av den statliga sinnessjuk- och sin-

238 nesslövården, som för närvarande pågår och planeras för de närmaste tio åren. Med hänsyn bland annat härtill anser utredningen det rimligt, att den nuvarande befattningen som extra revisionsassistent i lönegrad Ex 18 överföres på extra ordinarie stat i samma lönegrad, på sätt medicinalstyrelsen i sina anslagsäskanden för budgetåret 1946/47 föreslagit. På grund av den växande expeditionsbördan torde det även vara erforderligt, att till byrådirektörens förfogande ställes en amanuens. Till en början bör denne i mån av behov kunna anlitas även för kameralbyråns allmänna avdelning. Utredningen önskar betona, att denna personaluppsättning allenast motsvarar det behov, som nu föreligger och kan beräknas föreligga inom den närmaste framtiden vid en normal ökning av antalet utanordningar. Skulle, på sätt i en inom socialdepartementet utarbetad promemoria ifrågasatts, staten övertaga betalningen av legosängsavgifterna vid sjukhusen, torde en förstärkning av denna personal bli erforderlig, därest icke samtidigt åtgärder vidtagas för en förenkling av gällande bestämmelser för statens bidrag till olika grenar av sjukhusvården. Utredningen vill slutligen framhålla, att därest veterinärväsendets ledning frigöres från medicinalstyrelsen (alternativ II), en minskning av ovan angivna personal med 1 revisor för granskning av till veterinärväsendet hörande räkningar och rekvisitioner torde vara möjlig. Härjämte torde med uppflyttningen av kassören och dennes närmaste biträde böra anstå.

G.

Skriv- o c h expeditionsvaktspersonal m. m.

Nuvarande personalbestånd. Registrerings- och skrivpersonalen inom styrelsen uppgår för närvarande till 62 befattningshavare, beräknat efter heltid. Personalens sammansättning framgår av följande sammanställning. Befintlig skriv personal. Å medicinalstyrelsens avlöningsstat Befattning

Ordinarie

A beredskapsstat

Eo.

övriga

Summa

Eo.

Övriga

1 4 (—- 2) 4 (— 2) 1 (— 1)

4 5 20 —

— — — 13

5 7 22 13

— — 2 —

—13

2 13

Summa 10 (—5)

—

—

15 Kansliskrivare Kanslibiträden Kontorsbiträden Skrivbiträden

Summa —

Av kansliskrivarna tjänstgör en (den ordinarie) som styrelsens registrator, en som föreståndare för styrelsens skrivcentral och sinnessjukvårdsbyråns kontraktskontor, medan de övriga fullgöra vissa kvalificerade uppgifter å medicinalbyrån, veterinärbyrån och kameralbyrån. Beträffande den övriga personalens fördelning hänvisas till den i kap. 2 lämnade redogörelsen. Här

239 ma endast erinras om att av de ordinarie befattningshavarna 2 kanslibiträden, 2 kontorsbiträden samt skrivbiträdet innehava förordnanden å högre extra-ordinarie befattning utan att deras egna tjänster uppehållas av vikarier. Vidare må anmärkas, att i sammanställningen icke medräknats det c. o. kanslibiträde, som fungerar såsom biträdande kassör, ej heller en ordinarie kontorsbiträdesbefattning och en extra skrivbiträdesbefattning, vilka innehavas av telefonister. De med beredskapsmedel avlönade biträdena sysselsättas till större delen med förande av beredskapsregister för olika slags medicinalpersonal samt siffergranskning av ersättningsräkningar, avseende vård av militär personal å civila sjukhus. Ett flertal av ifrågavarande biträden h a r emellertid efter hand kommit att helt eller delvis tagas i anspråk även för rent fredsbetonade ändamål. Antalet expeditions v ak ter 10 med följande placering: 1 lönegrad A 7 2 » A 5 4 s Eo 5

i styrelsen uppgår för närvarande till 1 lönegrad Ex 5 1 » Ex 3 1 tillfällig mot arvode.

Kostnaden för den tillfälliga expedilionsvakten bestrides från beredskaps anslaget. Till vaktpersonalen torde även böra hänföras ovannämnda två telefonister i lönegrad A 4 respektive Ex 2. Medicinalstyrelseutredningen. Utredningen har icke kunnat så i detalj taga del av det löpande arbetet inom medicinalstyrelsen, att utredningen äger tillräckliga hållpunkter för att tillförlitligt bedöma behovet av skrivpersonal inom styrelsen. Detta måste för övrigt komma att växla från tid fill a n n a n alltefter som det aktuella läget kräver. Utredningen vill emellertid erinra om att medicinalstyrelsens kontorsorganisation på initiativ av besparingsberedningen under år 1942 varit föremål för en ingående undersökning av särskilda utredningsmän, vilka i betänkande den 8 oktober 1942 funnit en icke oväsentlig begränsning av den dåvarande skrivpersonalen möjlig under förutsättning att vissa föreslagna rationaliseringsätgärder vidtoges. E n del av dessa förslag hava, enligt vad styrelsen upplyst, helt eller delvis redan genomförts, medan prövningen av andra uppskjutits i avvaktan på resultatet av medicinalstyrelseutredningens arbete och lösningen av vissa lokalfrågor. Bland de uppskjutna åtgärderna må särskilt nämnas utvidgning av skrivcentralen till att omfatta förslagsvis 8 befattningshavare samt överföring i viss omfattning av specialitetsärendenas handläggning till statens farmacevtiska laboratorium. Utredningen har tidigare i allt väsentligt anslutit sig till förslaget om överflyttning av handläggningen av specialitecsärenden till statens farmacevtiska laboratorium. Beträffande förslaget om utvidgning av skrivcentralen har utredningen för sin del funnit vägande skäl tala för att en sådan åtgärd åtminstone i viss omfattning vidtages,

främst med hänsyn till alt en relativt betydande reserv måste finnas tillgänglig vid inträffade sjukdomsfall och oförutsedda ledigheter samt för avverkning av toppunkter eller andra ojämnheter i expeditionsarbetet. Till skrivcentralen bör enligt utredningens mening hänföras all sådan skrivpersonal, som icke kan beräknas hava full sysselsättning å viss byrå eller med speciella uppgifter. Därest så sker, skulle enligt utredningens beräkningar personalbehovet för registrerings- och skrivgöromål m. m. under den närmaste tiden kunna begränsas till sammanlagt 57 befattningar, varav 7 förutsatts skola vara placerade på skrivcentralen. Härvid har utredningen räknat med 1 registrator, 4 kansliskrivare, 12 kanslibiträden, 25 kontorsbiträden samt 15 extra eller tillfälliga befattningshavare. I förhållande till nuvarande personalbestånd å styrelsens avlöningsstat innebär detta en utökning med 10 befattningshavare. Denna förstärkning är i huvudsak motiverad med överflyttningen av viss registerföring från nuvarande beredskapsbyrån till sjukhusbyrån, tillkomsten av den nya statistiska avdelningen samt ansvällningen av den ordinarie arbetsbördan å vissa byråer, vilken medfört, att ett flertal med beredskapsmedel avlönade biträden redan nu helt eller delvis måst anlitas för rent fredsbetonade uppgifter. Kanslibiträdena ha i första hand avsetts för sådant registrerings-, statistiskt eller expeditionelit arbete, som kräver ett visst mått av självständigt omdöme, ävensom för löneuträkningar och annat mera kvalificerat biträdesarbete. Av de fem nya kanslibiträdena ha i enlighet härmed en avsetts för det till sjukhusbyrån förlagda sjuksköterskeregistret, en för apoteks byrån, två för veterinäravdelningen och en för statistikavdelningen. Utredningen har vidare funnit den nuvarande relationen mellan ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare inom förevarande personalgrupp vara mindre tillfredsställande. För närvarande finnas nämligen endast 10 ordinarie befattningar för ifrågavarande personal. I anslutning till grunder, sore. vunnit tillämpning inom andra större ämbetsverk, tillhörande civilförvaltningen, föreslår utredningen att minst 3 kansliskrivare, 7 kanslibiträden och 15 kontorsbiträden eller alltså sammanlagt 25 befattningshavare överföras till ordinarie stat. Därigenom skulle omkring 45 procent av samtliga hithörande befattningshavare kunna erhålla ordinarie anställning. För övriga befattningshavare har utredningen förslagsvis räknat med 17 extra ordinarie och 15 extra eller arvodesavlönade befattningar. Ei li^t u"r«d ii sg 3i s ?ö :s"a,: tkillö ilfcå ;t T hei.s registrerings- och skrivpersonal fä följande sammansättning: Befattning Kansliskrivare Kanslibiträden Kontorsbiträden Skrivbiträden

Ordinarie 3 7 15 — Summa 25

Eo. 2 5 10 —

Övriga — — — 15

Summa 5 12 25 15

241 Utredningen önskar tillägga, att den uppskattning av personalbehovet för skriv- och registreringsändamål, som sålunda av utredningen verkställts, av naturliga skäl närmast har karaktären av en minimiberäkning på grundval av nu föreliggande förhållanden och att en jämkning av densamma därför kan visa sig påkallad för att icke i onödan betunga mera kvalificerade befattningshavare med göromål, som kunna fullgöras av här avsedd personal. Beträffande expeditionsvakt- och telefonpersonalen har utredningen för sin del icke funnit anledning att föreslå någon ändring med avseende å antalet hithörande befattningshavare. Huruvida behov av den tillfälliga expeditionsvakten kommer att föreligga efter beredskapsorganisationens avveckling kan för närvarande ej med säkerhet bedömas. Enligt vad utredningen inhämtat har arbetet med framför allt arkivering av styrelsens handlingar och stencilering av promemorier, koncept och utgående skrivelser numera vuxit i sådan omfattning, att en begränsning av expeditionsvaktspersonalen torde bli svår att genomföra. Utredningen har därför i avbidan på närmare erfarenhet räknat med oförändrat antal expeditionsvakter, varav en fortfarande skulle vara arvodesavlönad. Fullgoda skäl synas utredningen föreligga för att två av nuvarande expeditionsvaktsbefattningar i lönegrad Eo 5 överföras till ordinarie stat. Det kan enligt utredningens uppfattning även ifrågasättas, huruvida icke en av de nuvarande ordinarie expeditionsvaktsbefattningarna i nämnda lönegrad rätteligen bör uppflyttas till 7 lönegraden. Innehavaren av denna befattning skulle närmast förestå styrelsens blankettförråd, som under årens lopp vuxit ut till avsevärd omfattning. Blankettförrådet omfattar sålunda två serier författningssamlingar, en för medicinalväsendet och en för veterinärväsendet, en serie »meddelanden», vidare av styrelsen utgivna upplysningsskrifter samt ett mycket stort antal blanketter av skilda slag, avsedda för olika grenar av hälso- och sjukvårdsarbetet. Antalet dylika blankettslag uppgår för närvarande till inemot 200 samt antalet blankettrekvisitioner till 7 å 8 000 per år. Huvudparten (c:a 4k) av förrådet faller inom medicinalväsendets område. Ansvaret för distribueringen och vidmakthållandet av denna del av förrådet har anförtrotts åt en av expeditionsvakterna, som ägnar en betydande del av arbetstiden åt denna sida av sin verksamhet. I övrigt biträder ifrågavarande befattningshavare med vanligen förekommande expeditionsvaktgöromål. En annan sida av expeditionsvaktgöromålen, som också kan sägas intaga en särställning, är arbetet med arkiveringen av styrelsens handlingar. För närvarande är en av expeditionsvakterna praktiskt taget helt sysselsatt med dylikt arbete, beroende på viss omläggning av arkivhandlingarnas förvaring och skötsel. Även efter denna omläggning kan emellertid arbetet i styrelsens arkiv beräknas kräva en avsevärd del av en befattningshavares arbetstid. Därest arbetet med blankettförrådets och arkivets skötsel sammanföres hos en av expeditionsvakterna, torde denne i anslutning till de grunder, som av 16—518473

242 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga uppdragits för lönegradsplacering av expeditionsvaktspersonal, böra placeras högre än i 5 lönegraden. Utredningen förordar för sin del, att befattningshavaren placeras som förrådsförman i 7 lönegraden. Skulle veterinärväsendet organiseras självständigt (alternativ II), torde avovan angiven personal 1 kansliskrivare, 4 kanslibiträden, 7 kontorsbiträden. 5 skrivbiträden och 2 expeditionsvakter böra överföras till veterinärstyrelsen. En översikt av samtliga de befattningar, varmed utredningen räknat i föregående avsnitt (A—G), lämnas i kap. 17, till vilken utredningen får hänvisa. Kostnaden för avlöning åt samtliga i översikten intagna befattningshavare förutsattes, därest alternativ I i fråga om veterinärväsendets administration blir gällande, utgå från medicinalstyrelsens avlöningsanslag. Detsamma gäller utgifterna för vikarier och annan tillfällig personal, som erfordras för den normala verksamhetens bedrivande. I den mån åter extra personal erfordras för beredskapsändamål eller för oförutsedda uppgifter torde kostnaderna härför, efter medgivande av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall, få bestridas från anslaget till styrelsens beredskapsorganisation, som förutsatts skola fortsättningsvis uppföras å riksstaten för bestridande av utgifterna för den materiella beredskapens upprätthållande (se kap. 4).

Avd. IV. Ärendenas handläggning.

Kap. 13. Allmänna grunder för ärendenas handläggning. (iällande bestämmelser. Med avseende å ordningen för fattande av beslut i till medicinalstyrelsens handläggning hörande ärenden gäller i huvudsak följande. Frånsett rättsmedicinska och rättspsykiatriska ärenden ävensom s. k. disciplinärenden — till vilka ärendegrupper utredningen återkommer i kap. 14 ^ger principiellt g e n e r a l d i r e k t ö r e n ensam beslutanderätt i alla ärenden. Härvid skall dock iakttagas, att vid avgörande av viktigare ärende om möjligt medicinalstyrelsens samtliga ledamöter äro tillstädes samt att handläggningen av övriga ärenden skall ske i vissa fall i närvaro av den ledamot, vilkens ämbetsbefattning ärendet tillhör, jämte minst en annan ledamot och i andra fall i närvaro av endast den ledamot till vilken ärendet hör, såvida ärendet icke angår även annan ledamots ämbetsområde, då jämväl denne skall vara tillstädes. Enligt instruktionen (24 § 1 mom.) skola m i n s t t v å l e d a m ö t e r v a r a n ä r v a r a n d e vid avgörande av följande ärenden: a) frågor om utfärdande av ny författning eller förklaring, ändring eller upphävande av gällande författning; b) frågor angående organisation, instruktion, arbetsordning och tjänsteföreskrifter beträffande medicinalstyrelsen eller under dess inseende ställda anstalter och befattningshavare; c) framställningar om anslag till styrelsen samt under dess inseende ställda anstalter och befattningshavare; d) fastställande av utgiftsstater samt andra viktigare ekonomiska frågor; e) frågor om ersättning åt extra personal inom verket ävensom åt personer, vilka tillkallats att biträda inom styrelsen eller åt vilka styrelsen eljest lämnat särskilt uppdrag;

24 !

f) på styrelsen ankommande ärenden angående anställande as- personal inom styrelsen, tillsättande av tjänst, anmälan till erhållande av apoteksprivilegium samt utarrendering av apotek; g) frågor angående besvär över styrelsens åtgärder eller beslut; h) styrelsens årsberättelse; i) viktigare ärenden, i vilka framställning eller utlåtande skall avgivas till Kungl. Maj:t; samt j) alla ovan ej särskilt nämnda frågor, som generaldirektören anser böra handläggas i denna ordning. Övriga ärenden skola enligt instruktionen, såvida icke i det följande annat angives, avgöras av generaldirektören i närvaro av den ledamot, till vars ämbetsområde de höra (24 § 2 mom.). Från nu omförmälda bestämmelser har i 27 § instruktionen stadgats undantag för det fall, att generaldirektören befinner sig på tjänsteresa eller eljest något ärende är så brådskande, att vederbörande byråchef icke kan tillkallas. Utan alt inhämta dennes yttrande äger då generaldirektören meddela nödiga föreskrifter om verkställighetsåtgärder av beskaffenhet att icke tåla uppskov. Ä andra sidan tillkommer del byråchef eller annan tjänsteman att i viss omfattning fatta beslut eller vidtaga särskilda åtgärder, s. k. b y r åä renden. Jämlikt 23 § instruktionen må sålunda, såvitt fråga ej är om ärenden, i vilka det ankommer å generaldirektören att fatta beslut i närvaro av minst två ledamöter eller vilka eljest äro av beskaffenhet att beslut däri skäligen bör fattas av generaldirektören, vederbörande byråchefer eller i särskilda fall underordnade tjänstemän var inom sitt verksamhetsområde utan föregående föredragning fatta beslut. Närmare bestämmelser om de ärenden eller grupper av ärenden, vilka må behandlas i nu nämnd ordning, skola, då föreskrift därom icke annorlunda är given, meddelas i arbetsordningen eller i särskilda tjänsteföreskrifter eller ock av generaldirektören. I arbetsordningen har även föreskrivits, att vissa ärenden och grupper av ärenden skola behandlas på nu nämnt sätt. Alltsedan år 1939 har medicinalstyrelsen härjämte genom särskilda beslut, gällande för ett kalenderår i sänder, bemyndigat vederbörande byråchefer att utan föregående föredragning fatta beslut i de på deras handläggning ankommande ärenden, som avses i instruktionens 24 § 2 mom. (d. v. s. i huvudsak sådana ärenden, vilka må avgöras av generaldirektören i närvaro av endast en ledamot och som icke äro av principiell betydelse eller eljest anses påkalla föredragning inför general di rektö re n. Motsvarande bemyndigande har meddelats statsinspektören över köttkontrollen, byrådirektörerna för ärenden rörande nötkreaturstuberkulosens bekämpande, för ärenden rörande statens sinnessjukhus och för tandvårds-

2i5 ärenden samt föredragandena för ärenden rörande tuberkulossjukvård, mödravård, barnavård, farmacevtiska specialiteter och kastsjukans bekämpande. Nämnda bemyndigande gäller dock icke för vikarier å berörda befattningar. Utan föregående föredragning äger byråchef själv eller genom underordnad tjänsteman tillika att d e l s besvara iiii styrelsen inkomna förfrågningar samt meddela råd och upplysningar ävensom sådana detaljbestämmelser, vilka utgöra omedelbar tillämpning av styrelsens beslut eller gällande föreskrifter. d e l s genom remiss eller särskild skrivelse infordra förklaringar, yttranden och uteblivna rapporter eller berättelser ävensom åt befattningshavare, lydande under styrelsen, meddela erinringar i ärenden, som höra under vederbörande byråchefs handläggning, dels ock till granskning, bearbetning, anteckning, förvaring eller annan behörig åtgärd överlämna inkommande berättelser, rapporter, anmälningar, statistiska uppgifter m. m. dylikt, med iakttagande likväl att, därest sådan handling innehåller något av beskaffenhet att böra anmälas inför styrelsen eller närmaste överordnade, sådan anmälan omedelbart skall ske. Byråchef äger slutligen vidtaga nödig åtgärd i annat avseende än i det föregående nämnts, när åtgärden icke utan verklig olägenhet kan uppskjutas och hinder förefinnes för beslut i eljest föreskriven ordning; dock skall dylik åtgärd så snart ske kan anmälas vid handläggning i sådan ordning. Berör ärende, däri beslut må fattas av vederbörande byråchef, flera byråchefers verksamhetsområden, skall, innan ärendet avgöres, samråd äga rum mellan dessa byråchefer. Skulle därvid skiljaktiga meningar yppas, skall ärendet avgöras av generaldirektören. Mcdicinalstyrelsewtreduingen. Genom förut omförmälda, för ett år i sänder meddelade bemyndigande för byråcheferna och särskilda föredragande inom styrelsen att själva fatta beslut i vissa eljest på generaldirektörens handläggning ankommande ärenden har dennes beslutanderätt i avsevärd omfattning delegerats å nämnda tjänstemän. Ehuru vederbörande befattningshavare i olika utsträckning begagnat sig av den dem tilldelade beslutanderätten, har därigenom det stora flertalet av ärendena inom medicinalstyrelsen kommit att behandlas såsom byråärenden. Av bilaga B framgår sålunda, att av totala antalet åren 1940 och 1944 expedierade ärenden inemot 75 % handlagts såsom byråärenden. Härvid har hänsyn endast i viss utsträckning tagits till de byråärenden, vilka avse granskning av rapporter och anmälningar m. m. och som särskilt för hälsovårdsbyråns och vetcrinärbyråns vidkommande innebära en betydande arbetsbörda. Icke heller har för kameralbyråns del beaktats det avsevärda antal utanordningsärenden, som där självständigt handlagis. Medräknas även dessa, blir antalet byråvis avgjorda ärenden procentuellt väsentligt högre.

246 Enligt utredningens mening får man räkna med icke blott att behov även dylik delegering av beslutanderätten å byråcheferna och särskilda föredragande kommer att kvarstå utan även att detta behov kommer att öka efter hand som utvecklingen inom medicinal- och veterinärväsendet fortskrider. Utredningen har därför verkställt en undersökning av arbetsmaterialet å de olika byråerna i syfte att erhålla en uppfattning om, huruvida och i vad mån en vidgad delegering är möjlig utan att enhetligheten i ärendenas handläggning blir lidande. Undersökningen har givit vid handen, att en sådan utvidgning i viss omfattning låter sig genomföra. En förutsättning härför är emellertid, att i enlighet med utredningens förslag en a d m i n i s t r a t i v ö v e r d i r e k t ö r tillsättes med huvudsaklig uppgift att tjänstgöra dels som expeditionschef, dels ock som ställföreträdare för generaldirektören. Såsom expeditionschef torde överdirektören böra deltaga i avgörandet av samt granska expeditioner till företrädesvis följande grupper av ärenden, nämligen a) ärenden, som skola underställas generaldirektören för avgörande, i den mån fråga icke är om bedömanden av rent medicinsk eller farmacevtisk natur, t. ex. utlåtanden i vissa körkortsärenden och sjukpensionsfrågor, registrering av farmacevtiska specialiteter m. m.; i stort sett synas även ärenden angående utnämning och förordnande av läkare, veterinärer, tandläkare och apotekare kunna undantagas från överdirektörens medverkan; b) byråärenden, som erfordra gemensam handläggning av flera byråer och icke äro av rent medicinsk eller farmacevtisk natur; c) ärenden, som, ehuru de icke kräva gemensam handläggning å flera byråer, äro av den likartade beskaffenhet, att enhetliga principer böra t ill lämpas vid deras handläggning. Vid sin granskning av förekommande ärenden har överdirektören att sär skilt tillse, att samråd i erforderlig omfattning ägt rum. I övrigt förutsattes, att överdirektören står till förfogande för konsultation även i andra ärenden än ovan avsedda, i den mån hans tid så medgiver. Beträffande expeditionschefsverksamheten bör tillika gälla, att därest i byråärende enighet icke uppnås mellan överdirektören och byråchefen (föredraganden), ärendet skall hänskjutas till generaldirektörens prövning. Mol generaldirektörens beslut bör överdirektören liksom annan ledamot äga rätt att reservera sig. I anslutning härtill må framhållas, att utredningen utgått från att överdirektören i första hand skall inträda som ställföreträdare under generaldirektörens semester, tjänsteresor och kortare tjänstledigheter. Erfordras på grund av sjukdom eller andra orsaker längre tids tjänstledighet för generaldirektören, torde frågan om generaldirektörsbefattningens uppehållande böra underställas Kungl. Maj:ts prövning. Under tid, då överdirektören fungerar som ställföreträdare, torde med avgörande av större eller viktigare fack

ärende böra anstå, i den män så kan ske utan avsevärd olägenhet. Enahanda bör gälla beträffande annat ärende, vars avgörande generaldirektören särskilt förbehållit sig. Om man från sålunda angivna utgångspunkter går att undersöka möjligheterna för en avlastning av generaldirektörens arbetsbörda, torde till en början kunna konstateras, att ärenden av den art, att de enligt gällande instruktion skola handläggas av generaldirektören i närvaro av endast en ledamot, genomgående lära kunna handläggas som byråärenden, där ej i förekommande fall särskilda skäl tala för att de hänskjutas till generaldirektörens prövning. Detta innebär i sak allenast, att den temporära delegering av beslutanderätten, som påbörjades år 1939, i fortsättningen gives permanent karaktär och instruktionsvis regleras. Härutöver torde beslutanderätten i vissa ärenden, som nu handläggas av generaldirektören i närvaro av två ledamöter, kunna delegeras antingen på överdirektören eller veterinärdirektören eller på vederbörande byråchef eller specialföredragande. I ärenden, där beslutanderätten overbites å 'specialföredragande, förutsätter utredningen, att samråd i vidsträckt omfattning äger r u m med vederbörande byråchef i syfte att upprätthålla och befordra enhetlighet och samordning inom byråns verksamhetsområde samt att i händelse av skiljaktiga meningar mellan föredraganden och byråchefen ärendet alltefter dess beskaffenhet underställes generaldirektören, överdirektören eller veterinärdirektören. Såsom i annat sammanhang närmare utvecklats, intaga de veterinära ärendena i handläggningshänseende en särställning. I det följande behandlas därför ärendena rörande medicinalväsendet och veterinärväsendet var för sig. Vad först angår m e d i c i n a 1 v ä s e n d e t, torde frågor om utfärdande av ny författning eller förklaring, ändring eller upphävande av gällande författning i princip böra underställas generaldirektörens prövning, såvitt icke ärendet är av huvudsakligen formell natur eller eljest kan sägas vara av mindre vikt. Detta bör gälla vare sig det är fråga om författningar, som skola utfärdas av Kungl. Maj:t, eller om kungörelser eller cirkulär, som medicinalstyrelsen äger utfärda. Vad nu sagts synes även böra äga tillämpning på frågor rörande organisation, arbetsordning och allmänna tjänsteföreskrifter beträffande medicinalstyrelsen eller under dess inseende ställda anstalter eller befattningshavare. Ärenden av nu nämnd art böra, oavsett svårighetsgraden, i regel underställas överdirektören för granskning. I analogi härmed lära ärenden angående anslag till styrelsen eller under dess inseende ställd verksamhet som regel icke behöva underställas generaldirektören i andra fall än då fråga är om helt eller delvis nya ändamål eller nya eller ändrade grunder för anslagens användning. Den del av hithörande ärenden, som allenast avser beräkning av anslagsbehovet för olika ändamål, torde hädanefter kunna handläggas av överdirektören. Fastställande av utgiftsstater samt beslutanderätten i andra ekonomiska

248 frågor, som icke lämpligen kunna handläggas som byråärenden, t. ex. upphandlingsärenden, torde i regel kunna anförtros åt överdirektören. Oftast är det härvid fråga om att tillämpa av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter eller att inom fastställd ram disponera anslagsmedel för tidigare angivna ändamål. I tveksamma fall eller då eljest särskild anledning därtill föreligger bör ärendet underställas generaldirektören. Med avseende å den betydande grupp ärenden, som utgöres av tillsättande och entledigande av personal inom och utom styrelsen, bör vidare en delegation av generaldirektörens beslutanderätt i viss utsträckning kunna genomföras. I den mån det ankommer å Kungl. Maj:t att efter förslag av styrelsen avgöra ifrågavarande ärenden, synes dessa böra handläggas av generaldirektören. Detsamma torde även böra gälla i fråga om ordinarie, extra ordinarie och extra befattningar i 21 och högre lönegrader inom styrelsen eller under dess inseende ställd verksamhet ävensom därmed jämförliga arvodesbefattningar, beträffande vilka tjänster det enligt gällande bestämmelser ankommer å medicinalstyrelsen att fatta beslut. I övrigt synes beslutanderätten i till denna grupp hörande ärenden kunna i princip handläggas enligt följande allmänna grunder. Anställande och entledigande av personal inom styrelsen i lägre tjänsteställning än 21 lönegraden, företrädesvis sådan med juridisk eller ekonomisk utbildning, ävensom vakt- och skrivpersonal torde, efter generaldirektörens bestämmande, kunna anförtros ål överdirektören. Närmare föreskrifter härom böra meddelas i arbetsordningen för styrelsen. Beträffande laboratoriernas personal synes ärenden angående tillsättande och entledigande av ordinarie och extra ordinarie befattningshavare med vetenskaplig eller laboratorieteknisk utbildning i lägre löneställning än 21 lönegraden kunna överlåtas å laboratoriets föreståndare. Frågor rörande anställande av annan personal torde böra handläggas av laboratorieföreståndaren i samråd med kameralbyråchefen. I den mån fråga är om inrättande av ny befattning, som skulle medföra anslagsöverskridande, eller ärende eljest är av tveksam natur, bör detsamma underställas generaldireklören eller, efter dennes bestämmande, överdirektören. Ärenden rörande vid sinnessjukhusen anställd personal i lägre lönegrad än 21 torde, i den mån handläggningen ankommer å medicinalstyrelsen, kunna fördelas mellan överdirektören och vederbörande föredragande på så sätt, att frågor rörande tillsättande och entledigande av sjukvårdspersonal handläggas av byråchefen å sinne.ssjukvårdsbyrån, medan ärenden rörande kontors- och ekonomipersonal prövas av överdirektören efter föredragning avbyrådirektören för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning. Frågor rörande semester, tjänstledighet och vikarier för styrelsens befattningshavare och styrelsen underställd personal torde i allmänhet kunna handläggas av överdirektören respektive vederbörande byråchef eller laboratorieföreståndare, även om tjänstens tillsättanöje är av beskaffenhet att

249 handläggas som generaldirektörsärende. Undantag torde emellertid böra göras for befattningar, som hava karaktären av chefs- eller föredragandetjänster; beträffande dem bör generaldirektören fatta beslut. Härjämte bör iakttagas, att ärenden rörande tjänstledigheter av längre varaktighet, förslagsvis minst 45 dagar, böra handläggas i samma ordning som föreskrives för respektive tjänsts tillsättande. Yttranden angående besvär över styrelsens beslut torde böra handläggas i samma ordning som beslutet tillkommit. Är det härvid fråga om byråärende och sker ändring i beslutet, bör det åligga vederbörande föredragande att anmäla ärendet för generaldirektören. I övrigt bör gälla, att ärenden av större vikt skola handläggas som generaldirektörsärenden. Härjämte bör principiellt gälla, att om generaldirektören i särskilda fall finner skäl därtill, visst ärende skall handläggas såsom generaldirektörsärende. Å andra sidan bör generaldirektören äga alt i begränsad omfattning å överdirektören och i enstaka fall å byråchef överlåta beslutanderätten i ärenden, i vilka eljest beslutanderätten skulle åvila generaldirektören. Med beaktande av vad sålunda anförts synes generaldirektörens beslutanderätt, i vad det gäller medicinalväsendet, framdeles böra begränsas till att i princip omfatta följande ärenden, nämligen: a) frågor om utfärdande av ny författning ävensom förklaring, ändring eller upphävande av gällande författning, såvitt icke ärendet är av huvudsakligen formell natur eller eljest av mindre vikt; b) frågor angående organisation, arbetsordning och allmänna tjänsteföreskrifter beträffande medicinalstyrelsen eller under dess inseende ställda anstalter och befattningshavare, såvitt ärendet icke är av mindre vikt; c) framställningar om anslag till styrelsen samt under dess inseende ställd verksamhet, såvitt gäller nya eller ändrade ändamål eller nya eller ändrade grunder för anslagens användning; dl på styrelsen ankommande frågor om tillsättande av befattningshavare inom styrelsen samt tillsättande av tjänst utom styrelsen i högre lönegrad än 20 eller i motsvarande löneställning, anmälan till erhållande av apoteks privilegium och utarrendering av apotek ävensom frågor angående tjänstledighet från chefs- och föredragandebefattningar samt angående tjänstledighet av längre varaktighet än 45 dagar för övrig här avsedd personal; e) frågor angående besvär över styrelsens beslut i ärende, vari generaldirektören deltagit; f) övriga ärenden av större vikt ävensom särskilda ärenden, vilka generaldirektören eljest finner skäl göra till föremål för handläggning i nu avsedd ordning. Utöver vad sålunda nämnts torde — liksom hittills — ärende, vari det eljest skulle ankomma å vederbörande byråchef eller specialföredragande att meddela beslut, böra hänskjutas till generaldirektörens avgörande, om aren

250 det berör flera byråers verksamhetsområden och vid samråd mellan dessa vederbörande befattningshavare stanna vid olika meningar. Detsamma bör, som tidigare nämnts, gälla om vid överdirektörens granskning av ett ärende, i vilket beslutanderätten eljest icke tillkommer generaldirektören eller överdirektören, skiljaktiga meningar yppas mellan överdirektören och vederbörande föredragande. Ärenden, som avses ovan under a)—f), böra handläggas av generaldirektören i närvaro av den ledamot, vilkens ämbetsbefattning ärendet tillhör, och minst en annan ledamot. I regel bör överdirektören närvara vid handläggningen av hithörande ärenden. Berör ärendet även annan ledamot, bör jämväl denne vara tillstädes. Är ärendet av synnerlig vikt eller allmän räckvidd böra om möjligt samtliga ledamöter närvara. I viktigare ärenden, som angå landstingen eller städerna utanför landsting, bör samråd tillika ske med det föreslagna huvudmannarådet (se kap. 4). Vad härefter angår v e t e r i n ä r v ä s e n d e t , må till en början erinras om att ett förhållandevis mycket stort antal av de veterinära ärendena redan för närvarande handläggas som byråärenden (omkring 90 %). Förklaringen härtill torde till avsevärd del ligga i ärendenas relativt enkla beskaffenhet, vilket framför allt gäller ärenden rörande den löpande tuberkulos- och pastöriseringskontrollen. Men härjämte torde ärendenas veterinära natur ha inverkat. Då generaldirektören saknat speciell sakkunskap pä det veterinärmedicinska området, har mera sällan särskilda skäl ansetts föreligga att underställa ärenden, som avses i 24 § 2 mom. medicinalstyrelsens instruktion, generaldirektörens prövning. Även enligt utredningens uppfattning medgiva de veterinära ärendenas natur en mera vidsträckt delegering av generaldirektörens beslutanderätt än motsvarande ärenden inom medicinalväsendet. Samtidigt måste emellertid beaktas, att åtskilliga beröringspunkter förefinnas mellan medicinal- och veterinärväsendet, särskilt i fråga om livsmedelskontrollen och den sjukdomsförebyggande verksamheten. Oftast lager sig detta samband sådant uttryck, att ett ärende formellt kommer att beröra flera olika fackbyråer inom styrelsen och därigenom blir föremål för gemensam handläggning å dessa byråer. Fall kunna emellertid förekomma, då ett ärende formellt sett är att rubricera såsom rent veterinär t men dess avgörande likväl är avbeskaffenhet att kunna påverkas av humanmedicinska synpunkter. Även sådana ärenden böra handläggas gemensamt av veterinärbyrån och vederbörande läkarbyrå inom styrelsen. Därmed är icke sagt, att de nödvändigtvis behöva underställas generaldirektörens prövning. Så torde endast böra ske, om ärendet är av större vikt eller enighet icke kan uppnås mellan vederbörande föredragande. Eljest synes ärendet kunna, liksom hittills, handläggas såsom gemensamt byråärende. Härvid förutsätter utredningen, att ärendena underkastas granskning av överdirektören på samma sätt som för ordats beträffande ärenden inom medicinalväsendet.

251 Veterinära författningsfrågor böra beredas gemensamt med lagbyrån. Dylika ärenden böra därefter underställas veterinärdirektören, om denne ej är föredragande, samt överdirektören för granskning. Skulle därvid veterinärdirektören och överdirektören stanna vid skiljaktiga meningar, bör ärendet hänskjutas till generaldirektörens avgörande. Frågor angående organisation, arbetsordning och allmänna tjänsteföreskrifter, som allenast beröra veterinära anstalter eller befattningshavare utom styrelsen, torde i regel kunna handläggas av veterinärdirektören efter samråd med överdirektören. På veterinärbyrån ankommande ärenden av ekonomisk natur böra handläggas gemensamt med kameralbyrån. Ärenden av större vikt böra därefter underställas veterinärdirektören, som i regel bör äga fatta beslut efter samråd med överdirektören. I tveksamma fall eller då eljest särskild anledning föreligger bör dock ärendet underställas generaldirektörens prövning. Frågor om tillsättande av och tjänstledighet m. m. för personal inom veterinäravdelningen torde böra handläggas enligt samma grunder som förordats beträffande övriga befattningshavare inom styrelsen. Detta innebär bland annat, att ärenden rörande tillsättande av befattningshavare i högre lönegrad ån 20 samt därmed jämförliga arvodesiagare skola underställas generaldirektören, medan personal i lägre löneställning, efter generaldirektörens bestämmande, skulle kunna tillsättas av överdirektören. Frågor om tillsättande av alla veterinära tjänster utom styrelsen böra däremot handläggas av veterinärdirektören, även i sådana fall då ärendets avgörande tillkommer Kungl. Maj:t. Yttrande angående besvär över styrelsens beslut i veterinära ärenden böra handläggas i samma ordning, som besluten tillkommit. Övriga veterinära ärenden torde i allmänhet kunna behandlas som byråärenden. Ärenden av större vikt böra dock underställas veterinärdirektören. Kan ärende anses vara av allmän betydelse eller eljest av synnerlig vikt, bör detsamma hänskjutas till generaldirektörens prövning. Härjämte bör gene raldirektören, om han finner särskilda skäl därtill föreligga, äga bestämma, att visst ärende skall underställas hans prövning. Motsvarande befogenhet bör tillkomma veterinärdirektören. Sammanfattningsvis torde alltså följande veterinära ärenden böra i princip underställas generaldirektören, nämligen a) ärenden, som äro av beskaffenhet att böra beredas gemensamt med någon av styrelsens icke-veterinära fackbyråer, därest ärendet kan anses vara av större vikt; b) ärenden, som beröra någon av styrelsens icke-veterinära byråer, därest de i ärendets handläggning deltagande befattningshavarna stanna vid olika meningar; c) frågor om tillsättande av befattningshavare inom veterinäravdelningen ävensom frågor om tjänstledighet från chefs- och föredragandebefattningar

252 mom avdelningen samt angående längre tjänstledighet än 45 dagar för an. nan här avsedd personal; d) frågor om besvär över styrelsens beslut i ärenden, vari generaldirektören deltagit; ävensom e) övriga ärenden av synnerlig vikt ävensom särskilda ärenden, beträffande vilka generaldirektören eljest tinner skäl påkalla handläggning i nu avsedd ordning. Vid handläggning av nu angivna ärenden utom de under d) avsedda bör, jämte de därav närmast berörda, i regel minst en annan ledamot närvara. I handläggningen av de under d) avsedda ärendena böra om möjligt alla närvara, som deltagit i det överklagade beslutet. I ärenden av större jordbruksekonomisk räckvidd bör jämväl styrelsens lantbruksråd beredas tillfälle att framföra sina. synpunkter. Inrättas en särskild veterinärstyrelse, torde ärendenas handläggning inom densamma kunna ske i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som uppdragits i utredningens i kap. 5 redovisade preliminära förslag till veterinärväsendets centrala administration (alternativ 11). Rörande don närmare ordningen för ärendenas handläggning i olika fall hänvisas til! de instruktionsförslag, som fogats vid betänkandet (bilaga E och F).

Kap. 14. Speciella anordningar för handläggning av vissa ärenden. A . Rättspsykiatriska och rättsmedicinska ärenden. Gemensamma bestämmelser. Enligt 25 § medicinalstyrelsens instruktion skola rättsmedicinska frågor, i vilka medicinalstyrelsen har att avgiva utlåtande, handläggas, om de avse sinnesbeskaffenhel, av styrelsens rättspsykiatriska nämnd och i annat fall av styrelsens rättsmedicinska nämnd; och gäller beslut av sådan nämnd såsom styrelsens beslut. Såsom ledamöter i dessa nämnder skola tjänstgöra: i den r ä t t s p s y k i a t r i s k a n ä m n d e n en av generaldirektören utsedd byråchef, som är legitimerad läkare, extra ordinarie medicinalrådet eller, därest generaldirektören för vissa ärenden så förordnar, biträdande föredragande i rättspsykiatriska ärenden samt överinspektören för sinnessjukvården i riket eller vid förfall för honom en psykiater i vetenskapliga rådet:

253 i den i' ii t t s m e d i c i n s k a n ä m n d e n chefen för medicinalbyrån, ytterligare en byråchef, som generaldirektören därtill utser bland de byråchefer, vilka äro legitimerade läkare, och en rättsläkare i vetenskapliga rådet. Generaldirektören må, i den mån hans övriga åligganden det medgiva, inträda såsom ledamot i stället för den av honom utsedde byråchefen. Erfordras för bedömande av visst på den rättsmedicinska nämndens handläggning ankommande ärende sakkunskap, vilken inom styrelsen företrädes av byråchef, som ej är ledamot av nämnden, eller av i byråchefs ställe för handläggning av viss grupp av ärenden förordnad tjänsteman, skall eller generaldirektörens förordnande jämväl denne byråchef eller tjänsteman inträda såsom ledamot av nämnden. Förhandlingarna ledas av den däri deltagande byråchef, som är äldst i tjänsten, eller, om generaldirektören deltager i handläggningen, av denne. Ärende föredrages i den rättspsykiatriska nämnden av det däri dellagande extra ordinarie medicinalrådet eller, då biträdande föredragande i rättspsykiatriska ärenden tjänstgör såsom ledamot av nämnden, av denne. 1 den rättsmedicinska nämnden åligger föredragningsskyldigheten chefen för medicinalbyrån eller, därest generaldirektören för visst ärende därom förordnar, annan ledamot. Vid ärendes avgörande sker omröstning mellan de i förhandlingarna deltagande; yppas därvid skiljaktiga meningar, skall ytterligare tillkallas, i den rättspsykiatriska nämnden en psykiater i styrelsens vetenskapliga råd och i den rättsmedicinska nämnden en rättsläkare i samma råd. Vid därpå följande omröstning gäller såsom nämndens beslut den mening, varom flertalet förenar sig. Vid lika röstetal för två olika meningar gäller den mening, som biträdes av generaldirektören, om han deltager i handläggningen, men eljest av föredraganden. Yppas flera än två skiljaktiga meningar, som icke kunna sammanjämkas, och förenar sig ej nämndens flertal om någon av dem, skall generaldirektören, om han ej redan deltager i handläggningen, inträda i nämnden; och gäller såsom nämndens beslut den mening, som biträdes av generaldirektören. Befinnes före avgivandet av rättsmedicinskt utlåtande nödigt att rådgöra med annan medlem av vetenskapliga rådet än ovan sagts, må sådan medlem tillkallas. Den, som sålunda tillkallats, äger deltaga i överläggningen men ej i beslutet. Avviker hans mening från beslutet, äger han dock få densamma antecknad till protokollet. Yppas vid granskning av protokoll eller altest angående rättsmedicinsk förrättning anledning till framställande av anmärkning eller uppstår fråga om föranstaltande av förnyad undersökning av sinnesbeskaffenheten hos för brott tilltalade eller vissa därmed jämställda, skall sådant ärende hand-

254 läggas i den ordning som ovan nämnts. 1 samma ordning må, efter generaldirektörens beprövande, kunna handläggas jämväl annat ärende, vari medicinalstyrelsens utlåtande beträffande persons hälsotillstånd begärts av därtill behörig myndighet. Vad sålunda stadgats angående rättsmedicinsk fråga, som avser sinnesbeskaffenhet, skall äga motsvarande tillämpning beträffande ärenden angående kastrering, sterilisering eller avbrytande av havandeskap, dock skall vid handläggning av sådant ärende städse en rasbiolog i vetenskapliga rådet samt vid handläggning av ärende angående kastrering därjämte medlemmen för juridisk teori och praxis städse tillhandagå rättspsykiatriska nämnden på sätt ovan nämnts.

Handläggningen av rättpsykiatriska ärenden. Straff lagberedningens förslag. I ett den 31 december 1942 avgivet betänkande angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning m. m. (SOU 1942:59) har straff lagberedningen framlagt förslag till omorganisation av det rättspsykialriska undersökningsväsendet, såvitt angår b r o t t m å l . I syfte att bättre än hittills tillgodose behovet av för ifrågavarande ändamål kvalificerad läkarpersonal och samtidigt åstadkomma större säkerhet och snabbhet i det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet har beredningen föreslagit bland annat, att riket skulle indelas i sex distrikt, vart och ett med egen undersökningsanstalt (ansluten till viss fångvårdsinrättning) och med särskilt anställda läkare, som enbart skulle sysselsättas med rättspsykiatriska undersökningar. Beredningen har i samband därmed till prövning upptagit jämväl spörsmålet om den centrala granskningen av undersökningsläkarnas utlåtanden i rättspsykiatriska ärenden. Beredningen lämnar till en början följande redogörelse för nuvarande särbestämmelser och praxis på detta område. I gällande sinnessjuklag (42 § fjärde st. och 43 § fjärde st.) föreskrives, att vederbörande undersökningsläkare skall, samtidigt med att utlåtandet avgives till domstol, insända en avskrift av utlåtandet till medicinalstyrelsen. Finner styrelsen anledning föreligga att frågan om den tilltalades sinnesbeskaffenhet underkastas ytterligare psykiatrisk granskning, har styrelsen att ofördröjligen underrätta domstolen därom. Någon skyldighet för domstolen att inhämta medicinalstyrelsens utlåtande är icke föreskriven för detta fall. I allmänhet föranleder dock en dylik anmälan att domstolen beslutar inhämta jämväl medicinalstyrelsens utlåtande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Sådant utlåtande kan domstolen begära, även om medicinalstyrelsen lämnat läkarutlåtandet utan erinran. Därest medicinalstyrelsens utlåtande infordras äger styrelsen, om den så finner erforderligt, föranstalta om förnyad undersökning av den tilltalade genom läkare, som medicinalstyrelsen utser (44 § sinnessjuklagen). Därvid kan undersökning av häktad anförtros åt läkare å ett statens sinnessjukhus och den häktade skall i så fall för undersökningens verk-

255 ställande överföras till sjukhuset. Erfordras för den förnyade undersökningen intagning å sinnessjukhus av tilltalad som vistas på fri fot, kan medicinalstyrelsen hos vederbörande domstol göra framställning om förordnande därom, liksom medicinalstyrelsen äger påkalla förhör vid domstol angående omständigheter, som kunna tjäna till ledning för bedömande av den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Vare sig förnyad undersökning skett eller styrelsen avgiver sitt utlåtande på grundval endast av handlingarna i målet, skall ärendet handläggas i styrelsens rättspsykiatriska nämnd. Efter a t t h a b e l y s t u n d e r s ö k n i n g s f r e k v e n s e n b e t r ä f f a n d e s å v ä l h ä k t a d e som tilltalade p å fri fot, u t v i s a n d e en s t e g r i n g u n d e r å r e n 1931—41 a v det totala a n t a l e t u t l å t a n d e n från 22ö till 998, y t t r a r b e r e d n i n g e n i fortsättningen: Med den utveckling undersökningsväsendet genomgått innebär numera den medicinalstyrelsen åvilande skyldigheten att granska de rättspsykiatriska utlåtandena en ganska betungande uppgift. Granskningen ålåg tidigare i första hand extra ordinarie medicinalrådet, som under de senaste åren biträtts av en medicinalrådsassistent. Sedan denne under år 1942 erhållit ställning av biträdande föredragande i rättspsykiatriska ärenden och ledamot av rättspsykiatriska nämnden i de ärenden generaldirektören bestämmer, har han fått övertaga all granskning i första hand av de rättspsykiatriska utlåtandena i brottmål, medan extra ordinarie medicinalrådet omhänderhar de civila mål, i vilka medicinalstyrelsens utlåtande angående sinnesbeskaffenhet begärts, ävensom övriga på rättspsykiatriska nämndens prövning ankommande ärenden. Förfaringssättet vid granskningen av utlåtandena i brottmål är följande. Sedan det inkomna utlåtandet diarieförts, granskas detsamma av föredraganden. Några kompletterande upplysningar infordras vanligen icke i samband därmed. Finner föredraganden anledning icke föreligga alt ifrågasätta utlåtandets riktighet, är ärendet därmed slutbehandlat. Finner föredraganden däremot ytterligare granskning böra ske, göres omedelbart anmälan till vederbörande domstol att medicinalstyrelsen finner anledning föreligga att frågan om den tilltalades sinnesbeskaffenhet underkastas ytterligare psykiatrisk granskning. Anmälan att behov av ytterligare granskning synts medicinalstyrelsen föreligga har årligen gjorts i omkring 100—150 fall. När dylik anmälan sker inhämta domstolarna i regel medicinalstyrelsens utlåtande. Därjämte infordra domstolarna ibland sådant utlåtande även i fall, då medicinalstyrelsen lämnat läkarutlåtandet utan erinran. Hela antalet av medicinalstyrelsen avgivna rättspsykiatriska utlåtanden i brottmål har dock icke ökats i den omfattning stegringen av antalet undersökningar skulle ge anledning förmoda. 1931 var antalet av medicinalstyrelsens utlåtanden i rättspsykiatriska frågor 173; det nedgick under de närmaste åren något, men steg sedan åter, nådde 1937 en toppunkt med 227 utlåtanden och har sedan åter sjunkit. 1941 avgav medicinalstyrelsen sålunda endast 184 utlåtanden, trots den kraftiga ökningen av antalet undersökningar. Medicinalstyrelsen avgiver i allmänhet sina utlåtanden utan att förordna om ny undersökning av den tilltalade. Sådan undersökning har under de senaste åren skett i minskad omfattning. För förnyad undersökning intogos sålunda å sinnessjukhus åren 1936—1941 respektive 32, 22, 14, 10, 5 och 9 personer.

Beredningen ingår härefter på frågan om behovet av fortsatt central granskning av undersökningsläkarnas utlåtanden och anför härutinnan bland annat följande.

250 Mot all central granskning kan den invändningen göras att granskningsmyndighetens omdöme endast kan grunda sig å ett studium av handlingarna i målet utan någon personlig kontakt med den undersökte. Sådan granskningen för närvarande är ordnad synes den heller icke lämna någon större säkerhet för att föreliggande ojämnheter i det rättspsykiatriska bedömandet bliva vederbörligen beaktade. Med den omfattning undersökningsväsendet nått är det påtagligt att vid granskningen i medicinalstyrelsen varje enskilt fall icke kan ägnas den grundliga genomgång som skulle vara erforderlig för att förhindra förbiseenden och missuppfattningar. Dessa i och för sig allvarliga skäl mot att bibehålla en central granskning böra dock icke vara avgörande om del för bibehållande av den önskvärda enhetligheten i det rätts psykiatriska bedömandet kan anses erforderligt, alt en särskilt kvalificerad central myndighet granskar de av undersökningsläkarna avgivna utlåtandena. I samma mån som de rätispsykiatriska undersökningarna koncentreras iitl ett mindre antal på området specialiserade läkare ökas givetvis utsikterna för att de utlåtanden som avgivas av dem komina att följa enhetliga linjer. Såvitt angår undersökningarna av häktade har sådan vana vid sinnesundersökningar och erfarenhet om de rättspsykiatriska riktlinjerna förvärvats av den därmed sysselsatta läkarkåren, att en granskning av deras utlåtanden numera kan tyckas vara skäligen överflödig. Detsamma gäller icke för närvarande beträffande undersökningarna av tilltalade som vistas på fri fot, men därest beredningens förslag genomföres och specialutbildade, heltidsanställda läkare få hand om undersökningarna såväl av häktade som av icke häktade, torde inom kort situationen vara densamma i fråga om alla rättspsykiatriska undersökningar i brottmål. Efter a t t v i d a r e h a framhållit, att straff l a g b e r e d n i n g e n s förslag till ä n d rade t i l l r ä k n e l i g h e i s b e s t ä m m e l s e r även minskade behovet av central granskning, h a r beredningen hävdat den uppfattningen, att det n u v a r a n d e u n d e r s t ä l l n i n g s f ö r f ä r a n d e ! b o r d e slopas och a t t ej heller n å g o n a n n a n f o r m av g r a n s k n i n g av d e r ä t t s p s y k i a t r i s k a u t l å t a n d e n a b o r d e b i b e h å l l a s . Därest d o m s t o l e n a n s å g e sig icke u t a n v i d a r e våga g o d t a g a l ä k a r u t l å t a n d e t , a n visas s o m d e n e n k l a s t e och n a t u r l i g a s t e vägen, att d o m s t o l e n b e g ä r d e u p p l y s n i n g av l ä k a r e n p å de p u n k t e r d ä r d o m s t o l e n k ä n d e sig t v e k s a m . Därest e m e l l e r t i d d o m s t o l e n av n å g o n a n l e d n i n g icke a n s å g e sig b ö r a h ö r a u n d e r s ö k n i n g s l ä k a r e n eller d o m s t o l e n ä v e n efter d e n n e s h ö r a n d e v o r e t v e k s a m , b o r d e d o m s t o l e n enligt b e r e d n i n g e n s m e n i n g h a m ö j l i g h e t alt i n h ä m t a yttr a n d e f r å n m y n d i g h e ! med h ö g r e s a k k u n s k a p p å o m r å d e t . B e r e d n i n g e n y t t r a r h ä r u t i n n a n b l a n d a n n a t följande. Närmast till hands ligger därvid alt såsom hittills utlåtande inhämtas från medicinalstyrelsen, d. v. s. dess rättspsykiatriska nämnd. Emellertid håller beredningen före att nämnden i dess nuvarande sammansättning icke är särskilt lämpad att fungera som överinstans för avgörande av de rättspsykiatriska spörsmålen. Vad som brister är att den speciellt rättspsykiatriska erfarenheten har för litet utrymme. Liksom man i fråga om de läkare, som skola verkställa rättspsykialriska undersökningar, måste kräva en specialisering, måste en dylik fordras hos dem som skola tjänstgöra i överinstansen. Beredningen föreslår att, efter förebild från Danmark, ett rättsläkarråd tillskapas för att övertaga medicinalstyrelsens nuvarande skyldighet att avgiva utlåtanden i rättspsykiatriska frågor. Ett dylikt rättsläkarråd, sammansatt av ett mindre antal rättspsykiatriskt skolade medlemmar, bör kunna med full garanti för vederhäftigt bedömande förena en smidighet i funktionssättet, som

icke kan ernås med en större nämnd. Den speciella rättspsykiatriska erfarenheten synes böra kompletteras med en representant för den kliniska psykiatrien, motsvarande det vetenskapliga råd, medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd har tillgång till. Rättsläkarrådet skulle sålunda förslagsvis komma att bestå av två chefer för rättspsykiatriska anstalter samt en sinnessjukläkare med vetenskaplig skicklighet. Då rådet självfallet bör hava sitt säte i Stockholm, synas cheferna för de rättspsykiatriska anstalterna å Långholmen och Hall närmast ifrågakomma såsom ledamöter. I den mån jäv för någondera av dem föreligger, exempelvis av den anledning att det utlåtande vars granskning begärts avgivits av vederbörande ledamot själv, bör såsom suppleant inkallas annan anstaltschef. Jäv synes icke böra anses föreligga av den anledning att utlåtandet avgivits av annan läkare vid den anstalt, där vederbörande ledamot är chef. Beträffande rättsläkarrådets arbetssätt synes största vikt böra läggas på möjligheten för rådets medlemmar att så fullständigt och allsidigt som möjligt sätta sig in i föreliggande ärenden. Det material, som erhållits vid den rättspsykiatriska undersökningen, bör givetvis i sin helhet ställas till rådets förfogande, när dess utlåtande begärts. Rådet bör ha rättighet att såväl skriftligen som muntligen inhämta erforderliga upplysningar från såväl undersökningsläkaren som chefen för den rättspsykiatriska anstalt, varifrån ärendet kommit, och på så sätt verkställa den komplettering av undersökningen som rådet finner erforderlig. Ifrågasätter rådet att avgiva ett utlåtande som avviker från undersökningsläkarens bör dennes yttrande inhämtas och bifogas det utlåtande rådet avgiver. Möjlighet bör beredas rådet alt bilda sig en personlig uppfattning om den tilltalades psykiska beskaffenhet. Detta kan tänkas ske antingen genom att den tilltalade, därest han är häktad, transporteras till någon fångvårdsanstalt i Stockholm och inställes för rådet eller därigenom att rådet uppdrager åt någon av sina ledamöter att företaga en personlig undersökning av den tilltalade. Den komplettering som här avses är icke att jämställa med en förnyad undersökning av den tilltalade. Att föranstalta om en sådan ny undersökning är i regel — även bortsett från det lidande som därigenom tillskyndas den tilltalade — föga ändamålsenligt och den tid som åtgår därför måste till största delen anses bortkastad. Förfarandet vid undersökningarna är så pass standardiserat att ett upprepande av de olika proven saknar större värde. B e r e d n i n g e n tillägger, att b e t r ä f f a n d e f r å g a n , h u r u v i d a r ä t t s l ä k a r r å d e t b o r d e ö v e r t a g a m e d i c i n a l s t y r e l s e n s s k y l d i g h e t a t t avgiva r ä t t s p s y k i a t r i s k a u t l å t a n d e n ä v e n i c i v i l a m å l , t i l l k o m m e det icke s t r a f f l a g b e r e d n i n g e n att i förevarande s a m m a n h a n g göra något uttalande. Beredningen ansåge sig icke heller b ö r a p r ö v a m ö j l i g h e t e n av att r ä t t s l ä k a r r å d e t — s å s o m i D a n m a r k — u t v i d g a d e s a t t o m f a t t a ä v e n r e p r e s e n t a n t e r för a n d r a r ä t t s m e d i c i n s k a f r å g o r o c h ö v e r t a g a d e u p p g i f t e r , s o m för n ä r v a r a n d e åvila m e d i c i n a l s t y r e l s e n s r ä t t s m e d i c i n s k a n ä m n d . Dessa s p ö r s m å l h a r s y n t s ber e d n i n g e n l ä m p l i g e n b ö r a u p p t a g a s till b e h a n d l i n g i s a m b a n d m e d det d å pågående reformarbetet a n g å e n d e bland a n n a t de rättsmedicinska undersökningarnas organisation. Yttranden. Vid r e m i s s b e h a n d l i n g e n av s t r a f f l a g b e r e d n i n g e n s förslag h a e r i n r i n g a r framställts i olika h ä n s e e n d e n . Medicinalstyrelsen har i utlåtande den 31 maj 1943 t i l l s t y r k t en k o n centrering av undersökningsväsendet, ehuru med anknytning till sinnes17— 51S473

258 s j u k h u s e n i stället för till f å n g v å r d s i n r ä t t n i n g a r p å sätt s t r a f f l a g b e r e d n i n g e n t ä n k t sig. Ifråga o m d e n c e n t r a l a g r a n s k n i n g e n a v de r ä t t s p s y k i a t r i s k a u t l å t a n d e n a y t t r a r m e d i c i n a l s t y r e l s e n följande. Beredningen föreslår vidare, att den centrala granskningen av rättspsykiatriska utlåtanden skall bortfalla och framhåller att tillkomsten av en särskild rättsläkarkår bör innebära en garanti för enhetligt bedömande. Härtill vill medicinalstyrelsen anmärka, att det torde dröja ganska länge innan en erfaren rättsläkarkår erhållits och även sedan synes den centrala granskningen ha en nödvädig uppgift att fylla. Erfarenheten talar för ett bibehållande av denna eftergranskning, då nämligen många även erfarna psykiater ej sällan dra slutsatser av föreliggande premisser, som uppenbart strida mot vedertagen praxis. Personliga uppfattningar spela här in och liksom sinnessjukläkare ej sällan ställa olika diagnoser och ange olika riktlinjer för en behandling, så bedömes även sinnesbeskaffenheten hos för brott tilltalade olika. Detta har bland annat blivit belyst av de tidigare angivna siffrorna från rättspsykiatriska kliniken å Långholmen och från Västervik. Den invändningen att »granskningsmyridighetens omdöme endast kan grunda sig på ett studium av handlingarna i målet utan någon personlig kontakt med den undersökte» är föga bärande, då det här icke så mycket gäller att göra personliga iakttagelser utan främst att bedöma, huruvida de epikritiska övervägandena och den föreslagna kriminalpolitiska behandlingen kan anses förenlig med vedertagen praxis. Att av tillgängliga handlingar kunna utläsa vilka psykopatologiska rubbningar som föreligga är någonting annat än den personliga undersökningen. I detta avseende har medicinalstyrelsen under årens lopp vunnit en betydande erfarenhet liksom medicinalstyrelsen även fått en omfattande kännedom om de olika undersökningsläkarnas sätt att skriva utlåtanden. Det av beredningen föreslagna r ä t t s l ä k a r r å d e t skulle få till uppgift att avgiva utlåtanden endast i de fall, då domstolarna begära sådant utlåtande. Den föreslagna sammansättningen av rättsläkarrådet förefaller olycklig. De båda överläkarna vid Långholmen och Hall, vilka torde bli några av landets flitigaste författare av utlåtanden och därjämte chefer för stora anstalter med underordnade yngre läkare, skulle sålunda ofta komma att bedöma varandras utlåtanden, vilket ej kan vara lämpligt. Det kan dessutom starkt ifrågasättas, om dessa överläkare förutom sina övriga krävande uppgifter verkligen hinna med ett så tidskrävande arbete som det, de skulle få i rättsläkarrådet. Man kan nämligen på goda grunder antaga, att det ifrågasatta läkarrådets arbetsmängd komme att bli betydligt mera omfattande än vad beredningen tänkt sig. M e d i c i n a l s t y r e l s e n h a r s å l u n d a icke a n s e t t sig k u n n a t i l l s t y r k a ett slop a n d e av d e n c e n t r a l a g r a n s k n i n g e n i dess n u v a r a n d e f o r m . I n r ä t t a n d e t av ett r ä t t s l ä k a r r å d s y n e s s t y r e l s e n ej h e l l e r i n n e b ä r a n å g r a f ö r d e l a r u t a n föreslår styrelsen, att rättspsykiatriska n ä m n d e n bibehålles. Sinnessjuknämnden, som i p r i n c i p t i l l s t y r k t b e r e d n i n g e n s förslag till särskild o r g a n i s a t i o n för s i n n e s u n d e r s ö k n i n g a r i b r o t t m å l , h a r b e t r ä f f a n d e d e n c e n t r a l a g r a n s k n i n g e n av h i t h ö r a n d e u t l å t a n d e n a n f ö r t b l a n d a n n a t följande. Beredningen har starkt betonat kravet på enhetlighet i bedömandet av rättspsykiatriska utlåtanden. Detta krav blir ej tillgodosett, om varje utlåtande skall bedömas av endast en av de sex rättsöverläkarna. Erfarenheten har visat, att fram-

259 stående rättspsykiatrici i betydelsefulla principfrågor kunna företräda helt olika meningar. Nämnden finner därför en gemensam överinstans behövlig. Denna överinstans kan lämpligen utgöras av det föreslagna rättsläkarrådet. Enligt nämndens förmenande vore det lämpligt, om, förutom läkare, även en väl meriterad jurist inginge i detta råd, vilket kunde bidraga till, att rådets utlåtanden finge en för såväl domstolar som läkare tillfredsställande utformning. Nämnden är dock tveksam beträffande den praktiska genomförbarheten av rättsläkarrådets verksamhet i den form beredningen föreslagit. I rättsläkarrådet beräknas cheferna för landets två största rättspsykiatriska anstalter få säte. Med hänsyn till de betydande arbetsuppgifter, som skulle åligga dem i egenskap av rättsöverläkare, föreligger risk, att rättsläkarrådets arbete skulle komma att skötas som en bisyssla, och tid saknas för läkarna att tillräckligt ingående syssla med rådets arbetsuppgifter. Det torde i praktiken bliva omöjligt att bedriva rättsläkarrådets verksamhet, utan att en fast anställd läkare med god psykiatrisk och rättspsykiatrisk utbildning sköter det fortlöpande och mer rutinmässiga arbetet, ärendenas förberedande, handlingarnas kompletterande och dylikt. Karolinska institutets lärarkollegium har som sin uppfattning uttalat, all medicinalstyrelsen tills vidare borde behållas som kontrollerande organ i fråga om de rättspsykiatriska utlåtandena. Först på ett senare stadium borde rättsläkarrådet träda i medicinalstyrelsens ställe med sin begränsade uppgift att blott granska de utlåtanden, som till rådet remitterats för bedömning. Lärarkollegiet har vidare ansett, att det skulle vara av stor betydelse, om rådet tillfördes juridisk sakkunskap i form av en jurist med domares kompetens. Grundvalen för rådets erfarenheter skulle härigenom vidgas väsentligt, varjämte möjligheter skulle skapas att mildra den skarpa motsatsställning mellan medicinska och juridiska synpunkter, som tidvis brukade framträda. Lärarkollegiet tillägger, att beredningen själv föreslagit ett närmare samarbete mellan undersökningsläkarna och domstolarna än vad som hittills kunnat förekomma. Domstolarna skulle kunna anmoda undersökningsläkarna alt komplettera sina utlåtanden, om så ansåges behövligt, eller höra dem muntligt. Ett tillförande av juridisk sakkunskap till rättsläkarrådet inneburc en åtgärd i liknande syfte i fråga om den högre rättspsykiatriska expertisen. Medicinska fakulteten i Uppsala, som helt anslutit sig till beredningens förslag om inrättande av särskilda rältspsykiatriska undersökningsanstalter, har funnit förslaget att slopa det centrala granskningsförfarandet genom medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd svagt grundat. Fakulteten yttrar: Den omständigheten att undersökningarna skulle »koncentreras till ett mindre antal på området specialiserade läkare» innebär icke garanti för att undersökningsfallen bli enhetligt bedömda. Någon sakligt grundad anledning att betrakta medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd i dess nuvarande sammansättning såsom icke särskilt lämpad att fungera såsom överinstans för avgörande av de rättspsykiatriska spörsmålen föreligger enligt fakultetens mening icke. Föredraganden i nämnden ävensom överinspektören för sinnessjukvården äga en betydande erfarenhet på det rättspsykiatriska området och vid alla tvistiga tillfällen tillkallas en med-

lem av styrelsens vetenskapliga råd. Anordningen med ett rättsläkarråd förefaller föga motiverad i Sverige, och förslaget att låta detta råd bildas av de rättspsykiatriska anstalternas å Långholmen och Hall överläkare jämte en sinnessjukhusläkare med vetenskaplig skicklighet måste betecknas såsom olyckligt, överläkaren vid Långholmsanstalten skulle i rådet bedöma Hallkollegans utlåtanden och den sistnämnde den förstnämndes. Det ligger i sakens natur, att de rättspsykiatriska utlåtandena av sina författare ej sällan uppfattas såsom intellektuella prestationer med för författaren stort personligt känslovärde, och erfarenheten visar, att författarna ej sällan reagera emotionellt på de ändringar som av olika anledningar företagas. Det förefaller föga välbetänkt att inrätta ett råd, där tvenne kolleger, vilka äro några av landets flitigaste författare av utlåtanden, skulle sitta till doms över varandra. Det lorde i verkligheten föreligga mycket små utsikter att en sådan anordning i längden skall leda till det avsedda resultatet, en objektiv och saklig eftergranskning av avgivna utlåtanden. Svenska läkarsällskapet och svenska psykiatriska föreningen, som funnit en koncentration av de rättspsykiatriska undersökningarna erforderlig, anse, att den centrala granskningen av utlåtandena likväl icke kan slopas, förrän en erfaren kår av rättspsykiater skapats. Förslaget om inrättande av ett rättsläkarråd har tillstyrkts i princip, även om viktiga modifikationer enligt föreningarnas mening kunde bliva erforderliga. Slutligen har från vissa andra håll, såsom justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt, överståthållarämbelet och Sveriges advokatsamfund framförts önskemål om förstärkning av det föreslagna rättsläkarrådet med en representant för den juridiska sakkunskapen. Hovrätten för övre Norrland har framhållit, att därjämte en läkare, som icke är psykiater, borde ingå i rådet ävensom att suppleanter borde finnas i tillräckligt antal. 1945 års riksdag. Nu berörda spörsmål har av Kungl. Maj:t upptagits till behandling i proposition (nr 239) till 1945 års riksdag på anmälan av chefen för justitiedepartementet. Denne, som samtidigt förordat en centralisering av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet i brottmål till ett begränsat antal undersökningsstationer med specialutbildade läkare, yttrar beträffande nu förevarande spörsmål följande. Därest en särskild kår av undersökningsläkare skapas, aktualiseras frågan om ett bibehållande av den centrala granskning av samtliga rättspsykiatriska utlåtanden i brottmål, som för närvarande är föreskriven. Strafflagberedningen har ansett, att efter en omorganisation av undersökningsväsendet i enlighet med beredningens förslag den centrala granskningen borde upphöra. Enligt beredningens mening förelåge nämligen intet behov av en dylik granskning, sedan undersökningsväsendet erhållit en fastare och enhetligare organisation, varjämte granskningens avskaffande skulle medföra vissa fördelar från arbetsbesparingssynpunkt. I yttrandena ha delade meningar uttalats om lämpligheten av vad beredningen föreslagit. För min del hyser jag tvekan om det är tillrådligt att för närvarande avskaffa den centrala granskningen. Bedömandet i rättspsykiatriska frågor har med våra hittillsvarande tillräknelighetsbestämmelsers oklara avfattning och olika undersökningsläkares skiftande uppfattning varit mindre enhetligt och medicinalstyrelsens granskning av de avgivna utlåtandena torde ha verkat i utjämnande riktning. Behov av en

261 sådan kontroll av de enskilda undersökningsläkarnas verksamhet torde åtminstone under en övergångstid efter den nya organisationens genomförande alltjämt föreligga. Särskilt beaktande förtjänar i detta sammanhang att förslag till nya tillräknelighetsbestämmelscr föreligger. Genomföres detta förslag, är det uppenbarligen av största vikt att praxis i fråga om tillämpningen av de nya bestämmelserna redan från början blir så fast och enhetlig som möjligt. En central granskning av de avgivna läkarutlåtandena kan här bliva vägledande. Jag förutsätter därvid, att granskningsmyndigheten konsekvent tillämpar de synpunkter på frågan om det straffria områdets avgränsning, som framgår av vad jag anfört vid framläggande av förslaget till nya tillräknelighetsbestämmelser. Därest i enlighet med det nu anförda den centrala granskningen bibehålies, torde det böra ankomma på granskningsmyndigheten att meddela sådana anvisningar beträffande avfattningen av de rättspsykiatriska utlåtandena, att dessa icke göras mera vidlyftiga än som är oundgängligen behövligt. Såsom förut nämnts har strafflagberedningen föreslagit tillskapandet av ett nytt organ, benämnt rättsläkarrådet, som skulle fungera såsom överinstans i fråga om rättspsykiatriska spörsmål. Mot den av beredningen föreslagna sammansättningen av rättsläkarrådet ha emellertid vägande erinringar framställts i yttrandena och det synes mig icke lämpligt att utbryta prövningen av rättspsykiatriska frågor, som gälla tilltalades sinnesbeskaffenhet, från den medicinska centralmyndigheten, medicinalstyrelsen. En sådan åtgärd skulle enligt min mening på ett mindre lyckligt sätt draga en gräns mellan rättspsykiatrien och den allmänna psykiatrien, varjämte medicinalstyrelsen skulle komma att bliva mer eller mindre främmande för hithörande spörsmål. För alt öka medicinalstyrelsens sakkunskap på området torde dock vara lämpligt att förstärka medicinalstyrelsens vetenskapliga råd med minst en och helst två representanter för rättspsykiatri, för att tillkallas vid prövning avärenden som här avses. Därjämte bör tillses att den tjänsteman inom styrelsen, på vilken det i första hand ankommer att verkställa granskningen, äger rättspsykiatrisk erfarenhet. Däremot är jag icke helt övertygad om det lämpliga i att, såsom förordats i åtskilliga yttranden, i den rättspsykiatriska överinstansen bereda plats jämväl för en domare eller annan jurist. Medicinalstyrelsens utlåtanden i rättspsykiatriska frågor böra, likaväl som de enskilda undersökningsläkarnas utlåtanden, endast ha karaktären av medicinska sakkunnigutlåtanden. De synpunkter av allmänpreventiv eller annan art, som i den rättspsykiatriska nämnden skulle företrädas av domarrepresentanten, bör det ankomma på domstolen själv att tillgodose. Visserligen kunde det, särskilt till underrätternas ledning, vara förenat med fördelar, alt en erfaren jurist haft tillfälle att uttala sig. Men det synes mig likväl lämpligare, att den medicinska sakkunskapen får giva uttryck åt sin uppfattning utan att den brutits mot den juridiska sakkunskapens åskådning. Jag vill framhålla, att det synes mig vara ett viktigt önskemål, alt domstolarna själva söka tränga in i de rättspsykiatriska frågeställningarna och bilda sig en självständig uppfattning om den riktiga lösningen i de enskilda fallen. Enligt min uppfattning bör alltså medicinalstyrelsen alltjämt handhava den centrala granskningen av de rättspsykiatriska utlåtandena, men i administrativ ordning sådan ändring vidtagas i fråga om sammansättningen av medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd, att de speciellt lättspsykiatriska synpunkterna vinna ökat inflytande i enlighet med vad jag i det föregående antytt. Frågan om den rättspsykiatriska nämndens sammansättning har, enligt vad jag inhämtat, uppmärksammats vid pågående utredning rörande organisationen av den centrala förvaltningen för medicinal- och veterinärväsendet. I avbidan å resultatet av denna utredning synes slutlig ståndpunkt icke böra tagas till frågan om nämndens organisation i vidare mån än som framgår av det anförda.

262 Första lagutskottet, vars utlåtande godkänts av båda kamrarna, ansåg sig jämväl böra förorda ett bibehållande tills vidare av den centrala granskningen. Beträffande organet för den centrala prövningen av de rättspsykiatriska ärendena yttrar lagutskottet bland annat: Inom utskottet hava -anförts starka skäl för införandet i enlighet med strafflagberedningens förslag av ett rättsläkarråd såsom särskild sakkunniginstans i rättspsykiatriska frågor. Enligt utskottets mening kan det också ifrågasättas, om icke ett dylikt rättsläkarråd, vars ledamöter utgjordes av framstående representanter för den rättspsykiatriska sakkunskapen, skulle vara bättre ägnat än medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd att utöva överinseendet över undersökningsväsendet. Utskottet vill därför uttala önskemålet att frågan hur detta överinseende bör vara ordnat upptages till omprövning så snart så finnes lämpligen kunna ske. Därvid bör övervägas huruvida ett rättsläkarråd bör inrättas samt huruvida i så fall rådet bör organiseras inom medicinalstyrelsens ram eller såsom självständig myndighet. Till förmån för förstnämnda lösning har bland annat anförts, att medicinalstyrelsen såsom högsta medicinska myndighet i riket icke synes böra utan trängande skäl helt skiljas från befattningen med de specifikt rättspsykiatriska frågorna. Det från flera håll framförda önskemålet alt en domare eller annan jurist borde beredas plats i rådet måste däremot enligt utskottets åsikt bestämt avvisas. Med en dylik sammansättning av rådet kunde befaras att domstolarna komme att känna sig bundna av rådets uttalanden i stället för att ägna de rättspsykiatriska utlåtandena en självständig och kritisk prövning. Utskottet delar sålunda till fullo departementschefens åsikt att det bör ankomma på domstolen själv att tillgodose de synpunkter av allmänpreventiv eller annan art, som skulle företrädas av den ifrågasatte domarrepresentanten. Utskottet vill också understryka departementschefens uttalande om önskvärdheten av att domstolarna själva söka tränga in i de rättspsykiatriska frågeställningarna och bilda sig en självständig uppfattning om den riktiga lösningen i de enskilda fallen. Medicinalstyrelseutredningen. Såsom den lämnade redogörelsen utvisar har frågan om den centrala handläggningen av rättspsykiatriska ärenden i brottmål så sent som år 1945 varit föremål för statsmakternas prövning på grundval av ett av straff lagberedningen framlagt betänkande angående orga nisationen av det rältspsykiatriska undersökningsväsendet m. m. Statsmakterna ha därvid intagit den ståndpunkten, att den centrala granskningen avrättspsykiatriska utlåtanden i brottmål skall tills vidare bibehållas samt att prövningen av de rältspsykiatriska ärendena alltjämt skall verkställas inom medicinalstyrelsen av en särskild nämnd. Inom riksdagen ha dock vissa skäl ansetts tala för inrättande av ett från medicinalstyrelsen fristående rättsläkarråd efter danskt mönster, på sätt strafflagberedningen tänkt sig. önskemål har ock uttalals om en förnyad prövning av detta spörsmål, så snart detta lämpligen kunde ske. Ur de synpunkter, som medicinalstyrelseutredningen har alt beakta, skulle tillskapande av ett fristående rättsläkarråd innebära en fördel såtillvida, att medicinalstyrelsens omfattande arbetsbörda därigenom skulle i icke ringa mån lättas. Både chefen för medicinalbyrån och överinspektören för sinnes-

sjukvården, vilka nu tjänstgöra såsom ordförande respektive ledamot av rättspsykiatriska nämnden, skulle då automatiskt befrias från hithörande, relativt betungande arbetsuppgifter, vilka kunna sägas ligga vid sidan om deras egentliga verksamhetsområde. Emellertid föreligga, på sätt framgår av det följande, vissa möjligheter att genom jämkningar inom ramen för nuvarande organisation tillgodose här berörda önskemål. Vid sådant förhållande och då utredningen i princip delar uppfattningen, att ledningen av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet bör bibehållas hos medicinalstyrelsen, har utredningen för sin del ansett anledning saknas att redan nu till förnyat övervägande upptaga den av riksdagen berörda organisationsfrågan. Därmed torde böra anstå till dess erfarenhet vunnits rörande tillämpningen av de nya tillräknelighetsbestämmelser, som antogos av 1945 års riksdag. Utredningen utgår alltså i det följande från alt de rättspsykiatriska ärendena i brottmål liksom hittills skola handläggas inom medicinalstyrelsen av en särskild nämnd. Beträffande sammansättningen av denna nämnd synas statsmakterna ha delat straff lagberedningens uppfattning, att behov föreligger av ökat utrymme för den speciellt rättspsykiatriska sakkunskapen inom den centrala prövningsinstansen. Såväl föredragande departementschefen som riksdagens vederbörande utskott ha jämväl uttalat sig för att den centrala prövningsinstansens bedömanden böra bibehålla sin karaktär av medicinska sakkunnigutlåtanden. Därmed har avstånd tagits från del i vissa remissyttranden (bl. a. av sinnessjuknämnden och karolinska institutets lärarkollegium) framförda förslaget att komplettera denna instans med en erfaren domstolsjurist. Medicinalstyrelseutredningen kan visserligen förstå de synpunkter av principiell natur, som framförts emot en sådan komplettering, men delar icke farhågorna för att domstolarna skulle känna sig bundna av den centrala prövningsinstansens utlåtande därför att en jurist deltagit i ärendets handläggning. Ett dylikt deltagande skulle enligt utredningens mening i praktiken bli ett värdefullt stöd för underdomstolarna. Ifrågavarande jurist skulle komma att förvärva en betydande erfarenhet i bedömandet av rättspsykiatriska frågor och en av honom uttalad avvikande mening skulle utgöra en appell till domstolarna att noggrant pröva det föreliggande fallet ur rättspsykiatrisk synpunkt. Samtidigt skulle nämnden tillföras en sakkunskap och erfarenhet från domstolarnas arbetsfält, som skulle verka befruktande på läkarledamöternas syn på hithörande problem. Enligt utredningens mening skulle på detta sätt en enhetlig och ur allmän rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande bedömning av de rättspsykiatriska ärendena underlättas. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att de dömande överinstanserna hittills i mycket ringa utsträckning (omkring 18 fall under perioden 1920—40) haft tillf alle att verka för enhetlighet och stadga i rättstillämpningen på förevarande område, enär underdomstolarnas utslag i tillräknelighetsfrågor i allmänhet vunnit laga

kraft. Utredningen anser därför skäl tala för att frågan om nämndens komplettering med en erfaren jurist upptages till förnyat övervägande i samband med den omprövning av den rättspsykiatriska överinstansens organisation, som ifrågasatts av riksdagen. Utgår man emellertid från att den rättspsykiatriska nämnden tills vidare allenast skall vara en medicinsk sakkunniginstans med speciell erfarenhet på det rättspsykiatriska området torde — i anslutning till vad föredragande departementschefen anfört — nämndens nuvarande sammansättning i första hand böra ändras så, att antalet rättspsykiater, som deltager i varje ärende, ökas till två. Såsom tredje ledamot torde man närmast ha att välja mellan en läkare med allmän-psykiatrisk eller allmän-medicinsk utbildning och erfarenhet. I valet dem emellan anser utredningen för sin del övervägande skäl tala för att en läkare med sist angivna kvalifikationer ingår i nämnden. Denne bör äga större förutsättningar att berika erfarenheten och sakkunskapen inom nämnden än den förre. Av rättspsykiaterna bör en liksom nu ha ställning som ordinarie eller deltidsanställd tjänsteman inom medicinalstyrelsen och fungera som föredragande, medan den andre bör utses inom ramen för det vetenskapliga rådet. Den tredje ledamoten, som tillika bör tjänstgöra såsom ordförande, torde med beaktande av angelägenheten att befria styrelsens byråchefer och därmed jämförliga befattningshavare från göromål, som icke hava direki samband med deras egentliga verksamhet, böra utses av Kungl. Maj:t för en tid av förslagsvis fyra år ål gången. För de icke föredragande ledamöterna böra finnas suppleanter. För bedömandet av de rättspsykiatriska frågorna i brottmål torde en nämnd med denna sammansättning i regel vara tillfyllest. Detsamma gäller rättspsykiatriska bedömanden i sådana civila mål, som innefatta testamentstvister, körkorts- och sjukpensionsfrågor och dylikt. Härvid förutsätter utredningen, att nämnden liksom hittills skall äga vid behov rådgöra med medlem av del vetenskapliga rådet. Yppas vid ärendes avgörande skiljaktiga meningar, synes nämnden böra kompletteras enligt samma grunder, som föreskrivas i gällande instruktion för medicinalstyrelsen. Beträffande ärenden, som avse tillstånd till kastrering, sterilisering eller avbrytande av havandeskap, ligger saken enligt utredningens mening någol annorlunda till. Dessa ärenden skilja sig från de specifikt rättspsykiatriska dels formellt såtillvida, som medicinalstyrelsen icke är begränsad till at I utöva en rent rådgivande funktion utan har att. i regel som sista instans, själv avgöra hithörande, ofta komplicerade frågor, dels ock reellt såtillvida, som icke blott medicinska och eugeniska faktorer utan i åtskilliga fall även sociala och humanitära synpunkter komma under bedömande. Ärendena ha med hänsyn härtill under senare år alltmera kommit att betecknas såsom s o c i a l p s y k i a t r i s k a till skillnad från övriga ärenden av rättspsykiatrisk natur. Möjligen bör till denna grupp även hänföras ärenden angående tillstånd att ingå äktenskap, i vilka styrelsen avgiver utlåtande. Den sociala

265 sidan av den ärendegrupp, varom här är fråga, kommer att ytterligare betonas, därest i anslutning till ett av 1941 års befolkningsutredning framlagt förslag (SOU 1944: 51) medicinalstyrelsen insattes såsom klagoinstans eller eljest såsom centralt prövande organ beträffande ärenden angående abort på socialmedicinska indikationer. Befolkningsutredningen har såsom konsekvens härav föreslagit, att inom medicinalstyrelsen skall finnas en särskild nämnd för handläggning av dessa ärenden, i vilken även den sociala sakkunskapen skulle vara företrädd. Denna fråga är för närvarande föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Vad ovan anförts rörande karaktären av de socialpsykiatriska ärendena synes motivera, att prövningen av desamma anförtros en för ändamålet särskilt tillsatt nämnd. Den alltmera stegrade frekvensen av dessa ärenden (f. n. inemot 3 000 per år) talar ock i samma riktning. Utredningen förordar för sin del en sådan ordning. Med hänsyn till arbetsbördans omfattning torde antalet ledamöter i nämnden böra begränsas till tre, med rätt dock för nämnden att i erforderlig utsträckning för samråd anlita medlemmar av styrelsens vetenskapliga råd. Såsom ledamöter lorde böra ingå chefen för medicinalstyrelsens rättspsykiatriska byrå eller annan läkare å denna byrå (föredragande) och en kvinna med praktisk erfarenhet inom socialvården. Såsom tredje ledamot torde närmast böra ifrågakomma en kikare (inom eller utom styrelsen) med omfattande praktisk erfarenhet. Sistnämnda två ledamöter jämte suppleanter för dem böra utses av Kungl. Maj:t för en tid av förslagsvis fyra år åt gången. En av dem torde tillika böra förordnas att tjänstgöra som ordförande. Härjämte torde, i den mån föreliggande ansökningar grunda sig på eugeniska indikationer eller eljest skäl därtill föreligga, i nämndens överläggningar böra deltaga den medlem i styrelsens vetenskapliga råd, som representerar arvsbiologi och arvshygien. Liksom för närvarande bör medlemmen i samma råd för juridisk teori och praxis närvara vid handläggning av ärenden rörande tillstånd till kastrering. Enär en del ärenden av socialpsykiatrisk natur kräver brådskande handläggning, torde det få förutsättas, att beslutanderätten inom vissa gränser överlåtes på föredraganden, efter samråd med ordföranden eller medlem av vetenskapliga rådet. Med beaktande av det anförda skulle alltså den nuvarande rättspsykiatriska nämnden komma att ersättas av två nämnder med följande sammansättning. Rättspsykiatriska

nämnden.

1) en läkare med allmän-medicinsk erfarenhet (ordförande) 2) en rättspsykiater inom styrelsen (föredragande) 3) en rättspsykiater i vetenskapliga rådet.

Socialpsgkiatriska

nämnden.

1) en läkare (ordförande) 2) en psykiater inom styrelsen (föredragande) 3) en kvinna med social erfarenhet.

266 Därjämte skulle i socialpsykiatriska nämnden komma att såsom vetenskapliga råd med viss regelbundenhet deltaga en jurist och en rasbiolog. Ledamot, som icke är anställd som tjänsteman i medicinalstyrelsen, torde för uppdragets fullgörande böra åtnjuta en ersättning, som i betraktande av arbetsbördans omfattning icke får tilltagas för snäv. Enligt vad utredningen inhämtat kan man utgå från att båda nämnderna måste sammanträda tre a fyra gånger per månad och att handlingarna i målen måste liksom för närvarande cirkulera bland ledamöterna för genomläsning. Med hänsyn härtill torde ersättning böra utgå med dels ett fast arvode för år, dels ock visst belopp för varje sammanträde. Då man vidare torde böra räkna med att suppleanterna mer eller mindre regelbundet komina att alternera med de ledamöter, vilka icke fungera såsom ordförande, synes det utredningen rimligt, att även dessa suppleanter tillerkännas ett fast arvode jämte dagersättning. Från nu angivna utgångspunkter föreslår utredningen, att det fasta arvodet fastställes till förslagsvis 3 000 kronor för ordföranden, 2 400 kronor för annan ledamot samt 1 800 kronor för suppleant. Dagersättningen lorde för samtliga kunna fastställas till 20 kronor för sammanträde. Tilläggas må, att den psykiater i rättspsykiatriska nämnden, vilken för närvarande fungerar som suppleant för överinspektören för sinnessjukvården, åtnjuter — utöver dagersättning med 20 kronor — elt fast arvode av 1 200 kronor. Denne tjänstgör dock mera sällan än vad utredningen räknat med som sannolikt för framtiden.

Handläggningen av rättsmedicinska ärenden. Rättsmedicinska nämndens förslag. I ett den 24 februari 1943 avgivet be tänkande angående rättsmedicinalväsendets ordnande (SOU 1943:20) har medicinalstyrelsens rättsmedicinska nämnd framlagt förslag till koncentration av obduktionsverksamheten och andra mera krävande rättsmedicinska undersökningar, som icke avse sinnesbeskaffenhet. För ändamålet föreslås riket indelat i fyra rättsläkardistrikt och fyra rättsobducentdistrikt med var sin undersökningsanstalt, vilka skulle förestås av specialutbildade läkare. Tillika förordas, att all rättsmedicinsk undersökningsverksamhet skulle underkastas laglig reglering och statlig kontroll, vilket för närvarande icke är fallet. Enligt nämndens mening bör för närvarande ingen ändring göras i den nu rådande ordningen, att kontrollen över rättsmedicinalväsendet i riket i sista hand utövas av medicinalstyrelsen. Nämnden har icke till närmare dryftande upptagit frågan om annan tänkbar central organisation för handläggning av dessa uppgifter, enär därför skulle tarvas en speciell utredning, vilken knappast kunde anses tillhöra nämndens uppdrag, och dels en sådan utredning kunde befaras föregripa den pågående utredningen rörande omorganisation av medicinalstyrelsen.

267 Nämnden har emellertid betonat, att dess arbetsbörda under senare år ökat i väsentlig grad. Medan antalet sammanträden under femårsperioden 1914— 1918 utgjort i medeltal 25 om året och antalet ärenden angående granskningav protokoll och utlåtanden över rättsmedicinska förrättningar omkring 23 per år, hade motsvarande antal för femårsperioden 1935—1939 stigit till 49 respektive 300 om året. Under åren 1940—1941 hade visserligen en icke obetydlig minskning av ärendenas antal inträtt, men sannolikt stode denna minskning i samband med då rådande abnorma förhållanden och komme därför sannolikt att vid återgång till normala förhållanden efterföljas av en (ortgående ökning. Fordringarna på arbetets kvalitet hade även i olika avseenden stigit. De förekommande utredningarna vore numera i många fall mera krävande och tidsödande än tidigare. Trots den starka tillväxten av nämndens arbetsbörda hade emellertid någon mera genomgripande omläggning av nämndens arbetssätt icke ägt rum. En följd härav hade blivit, att nämnden för närvarande endast med svårighet och ej utan menlig förlängning av tiden för ärendenas handläggning kunde fylla sin uppgift. i anslutning härtill har nämnden framhållit, att granskningen av inkommande protokoll och utlåtanden utgjorde en mycket betydande arbetsbörda. De till styrelsen inkommande undersökningsprotokollen och utlåtandena underkastas för närvarande en preliminär granskning av en å medicinalbyrån anställd medicinalrådsassistenl och anmälas sedan för byråns chef, som, därest anledning till erinran icke föreligger, beslutar om ärendets avskrivning men eljest hänskjuter detsamma till rättsmedicinska nämnden för vidare prövning. Det synes nämnden kunna ifrågasättas, huruvida icke en omläggning av denna granskningsverksamhet borde ske. Nämnden anför härutinnan följande. Det synes kunna ifrågasättas, huruvida det kan anses fullt ändamålsenligl att denna granskning — som till väsentlig del består i att kontrollera att obduktionsförrättningarna äro utförda med erforderlig noggrannhet och med iakttagande avgällande bestämmelser — skall omedelbart åvila en så hög myndighet som medicinalstyrelsen och dess rättsmedicinska nämnd. Detta granskningsarbete borde i första hand kunna utföras av lägre instans t. ex. en inspektör för den rättsmedicinska verksamheten. Även i andra avseenden än i fråga om arbetsbelastningen för styrelsen och nämnden torde det icke kunna förnekas, att den omtalade ordningen för granskningens utförande medför vissa rätt avsevärda olägenheter. Vid utredningar i brottmål plägar som regel den eller de förekommande obduktionerna äga rum på ett mycket tidigt stadium, innan utredningen i övrigt är på långt när avslutad. Det är ingalunda ovanligt, att, längre eller kortare tid efter det att en obduktionsförrättning avslutats samt protokollet och utlåtandet däröver blivit av medicinalstyrelsen granskade, genom den fortsatta polisundersökningen m. m. omständigheter framkomma, vilka ställa obduktionsföreteelserna i ny belysning och göra ett förnyat bedömande av fallet från rättmedicinsk synpunkt önskvärt eller nödvändigt, vilket icke alltid polismyndigheterna och domstolarna torde hava förutsättningar att avgöra. Det kan under sådana förhållanden icke anses ändamålsenligt, att landets högsta rättmedicinska sakkunniginstans, såsom nu i många fall sker, skall nödgas

taga ställning i ärendet och fälla sitt omdöme vid en tidpunkt, då utredningsmaterialet ännu icke på långt när föreligger i fullständigt och färdigt skick. På grund av bland annat de med en särskild inspektörsbefattning förenade kostnaderna har nämnden emellertid tills vidare avstått från att påkalla inrättandet av en sådan befattning. I stället föreslår nämnden, att tills vidare årligen visst belopp, förslagsvis 5 000 kronor, skulle ställas till medicinalstyrelsens förfogande för förordnande av en eller flera kompetenta läkare för biträde vid ifrågavarande granskningsarbete samt för företagande av nödiga inspektioner av rättsläkar- och rättsobducentstationerna. Nämnden har tillagt, att om dess förslag genomfördes, blev det nödvändigt, att antalet rättsläkare i styrelsens vetenskapliga råd ökades så, att tjänstgöringen i nämnden kunde fördelas på ett rimligare sätt och särskilt den rättsläkare, som tillika vore professor vid karolinska institutet, skulle kunna beredas erforderlig lättnad i arbetsbördan. Till årsarvode åt den nye rättsläkaren beräknades ett belopp av 2 400 kronor eller samma arvode, som för närvarande utgår till den i Stockholm stationerade rättsläkaren.

Yttranden. Vid betänkandets remissbehandling har förevarande spörsmål berörts allenast i ett fåtal yttranden. Karolinska institutets lärarkollegium har framhållit, all nämnden haft fullgoda skäl för att icke för närvarande föreslå en reform av den centrala kontroll, varom vore fråga. Innan praktisk erfarenhet förelåge om den föreslagna organisationen av rättsmedicinalväsendet och om behovet av kontroll efter dess genomförande vore det enligt kollegiets mening för tidigt att upptaga denna fråga till prövning. Medicinska fakulteten i Uppsala har icke heller ansett anledning föreligga att för närvarande frångå rådande ordning beträffande kontrollen. Fakulteten erinrade dock om strafflagberedningens förslag angående inrättande av ett rättsläkarråd och ifrågasatte, om icke ett analogt organ för den rättsmedicinska undersökningsverksamhet, som icke avsåge sinnesbeskaffenhet, borde framdeles övervägas. Medicinska fakulteten i Lund har däremot ifrågasatt, om vid ett genomförande av nämndens förslag obligatorisk kontroll erfordrades, särskilt med tanke på det starka personurval vid besättandet av rättsläkar- och rättsobducenlbefattningarna, som förslaget förutsatte. Fakulteten har vidare erinrat om strafflagberedningens förslag angående den centrala kontrollen av rättspsykiatriska utlåtanden och ansett starka skäl tala för att en liknande ordning skapades även för övriga rättsmedicinska ärenden. Vad sammansättningen av den överordnade instansen beträffar borde det enligt fakultetens mening stadgas, att medicinalstyrelsens vetenskapliga råd för farmakologi skulle äga säte och stämma i densamma, då förgiftningsfall skulle handläggas. En motsvarande föreskrift gällde i Danmark.

269 1944 års riksdag. Kungl. Maj:t har i proposition (nr 223) till 1944 års riksdag framlagt förslag till rättsmedicinalväsendets omorganisation, vari behovet av en koncentration av undersökningsväsendet på förevarande område unders t rukits och de av rättsmedicinska nämnden uppdragna riktlinjerna för en dylik koncentration i väsentliga delar godtagits. Den obligatoriska centrala granskningen har förutsatts skola tills vidare bibehållas. Beträffande organisationen av denna granskning förklarade sig departementschefen — i avbidan på resultatet av medicinalstyrelseutredningens arbete — allenast beredd att vidtaga åtgärder för lättande av den arbetsbörda, som åvilade den som ordinarie ledamot av nämnden tjänstgörande rättsläkaren i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd. I övrigt skulle liksom nu såsom ledamöter av nämnden tills vidare ingå chefen för medicinalbyrån, tillika föredragande, och en av generaldirektören utsedd läkarbyråchef. Riksdagen uttalade häremot ingen erinran. I anslutning härtill må nämnas, att antalet rättsläkare i styrelsens vetenskapliga råd från och med år 1945 utgör två och att arbetsbördan dem emellan är ungefär likvärdigt uppdelad. Båda åtnjuta härför ett fast arvode av 1 800 kronor för år jämte en ersättning av 20 kronor för varje sammanträde. Medicinalstyrelseutreduingen. Vid bedömandet av frågan om den centrala organisationen för handläggningen av nu berörda rättsmedicinska ärenden kunna i stort sett enahanda synpunkter anläggas som i fråga om de rättspsykiatriska ärendena. Detta gäller såväl behovet av speciell kompetens i överinstansen som angelägenheten av att i största möjliga utsträckning frigöra medicinalstyrelsens ordinarie läkarbyråchefer för uppgifter, som mera direkt taga sikte på hälso- och sjuk vårdande åtgärder. Ett tillgodoseende av dessa synpunkter torde även på detta område kunna ske genom mindre jämkningar i nuvarande organisation. För en dylik lösning talar härvid särskilt det nära samarbete, som i åtskilliga fall måste äga rum med statens rättskemiska laboratorium, ävensom föreliggande beröringspunkter med medicinalbyråns arbete i övrigt, t. ex. vid bedömande av körkorts- och sjukpensionsfrågor. Såvitt utredningen kunnat finna, torde en ändring av rättsmedicinska nämndens sammansättning lämpligen kunna ske efter i stort sett samma grunder som förordats beträffande den rättspsykiatriska nämnden. I enlighet härmed torde nämnden böra bestå av två rättsläkare och en läkare med allmän-medicinsk utbildning och erfarenhet. Av rättsläkarna bör en tjänstgöra som föredragande och fullgöra de åligganden, som enligt rättsmedicinska nämndens förslag skulle tillkomma den ifrågasatta inspektören för den rättsmedicinska verksamheten. Då denne föredragande jämväl torde kunna biträda med handläggning av vissa andra ärenden, tillhörande medicinalbyrån, synes som tredje ledamot och tillika ordförande kunna ingå

chefen för medicinalbyrån. För den rättsläkare, som icke är föredragande, bör liksom för närvarande finnas en suppleant, som kan tämligen regelbundet alternera med den ordinarie ledamoten i nämnden. Beträffande sättet för besluts fattande böra gälla samma bestämmelser som för rättspsykiatriska nämnden. I undantagsfall beröra rättsmedicinska ärenden den veterinära verksamheten. I sådana fall bör generaldirektören liksom nu äga förordna om komplettering av nämnden med veterinär sakkunskap. Inrättas en fristående veterinärstyrelse, torde veterinära ärenden av rättsmedicinsk natur böra handläggas som pleniärende med anlitande av det eller de vetenskapliga råd, som kunna erfordras. Den rättsmedicinska nämndens sammansättning skulle alltså regelmässigt bli följande: 1) chefen för medicinalbyrån (ordförande), 2) en deltidsanställd rättsläkare (föredragande), 3) en rättsläkare inom vetenskapliga rådet. Till föredraganden torde böra utgå ett arvode av 8 400 kronor för år i överensstämmelse med vad som föreslagits för vissa andra specialföredragande inom styrelsen. Till rättsläkaren inom vetenskapliga rådet och suppleanten för denne torde ersättning böra utgå enligt samma grunder som för närvarande, d. v. s. med 1 800 kronor vardera för år samt med 20 kronor för varje sammanträde. B . Disciplinärenden. Gällande bestämmelser oeh praxis. Enligt 26 § medicinalstyrelsens instruktion skola i avgörande av ärende rörande fel eller försummelse i tjänsten, föreläggande av vite eller utdömande av förelagt vite eller rörande återkallande av behörighet att utöva yrke eller verksamhet, som står under medicinalstyrelsens inseende, deltaga, förutom generaldirektören, chefen för den byrå, till vilken ärendet hör, samt ytterligare m i n s t en byråchef, varvid skall iakttagas, att chefen för kameralbyrån alltid skall vara en av de i ärendet deltagande byråcheferna. Ärendet föredrages av den ledamot, till vars ämbetsbefattning detsamma hör, samt avgöres efter omröstning mellan de i beslutet deltagande, därvid såsom styrelsens beslut gäller den mening, varom flertalet förenar sig, eller vid lika röstetal för olika meningar den mening, som biträdes av generaldirektören. I 21 § samma instruktion stadgas vidare, att vid behandling av fråga om disciplinär åtgärd mot någon medicinalstyrelsens underlydande utom verket skall, där ej särskilda omständigheter föranleda annat, den ledamot av vetenskapliga rådet, som företräder juridisk teori och praxis, kallas att deltaga i ärendets handläggning. I anslutning till denna bestämmelse må fram-

hållas alt, särskilt i de fall, då det är fråga om bedömning av undersökningseller behandlingsförfaranden, styrelsen till deltagande i handläggningen jämväl ej sällan kallar den medlem av vetenskapliga rådet, som företräder den medicinska deldisciplin, inom vilken den påtalade undersökningen eller behandlingen faller. I ärenden av förevarande slag skola föras protokoll. Antalet dylika protokoll uppgick för år 1940 till omkring 100 och för år 1944 till omkring 200. Av dessa belöpte ett mindre antal på veterinärerna, medan de övriga fördelades på läkare, tandläkare, apotekare och lägre sjukvårdspersonal. Vid sidan härav hava redovisats ett antal icke protokollförda ärenden rörande ifrågasatta förseelser av nu berörda yrkeskategorier, t. ex. anmälan om förskrivning av alkohol och narkotika. Dessa ärenden hava, sedan yrkesutövaren avgivit yttrande, av vederbörande byråchef eller specialföredragande anmälts för generaldirektören, som därefter fattat beslut. Har yrkesutövarens förklaring därvid ansetts tillfredsställande, har ärendet avskrivits utan vidare åtgärd. Har däremot viss åtgärd befunnits påkallad, har ärendet upptagits till behandling i den ordning, som 26 § instruktionen föreskriver. Samma tillvägagångssätt har i regel tillämpats, då ärendet varit av tveksam natur. Medicioalstyrelseutredningen. Ett stort antal av de protokollförda ärendena grundar sig, såvitt angår läkare och sjukvårdspersonal, på anmälan om felaktigheter vid behandling eller vägran att infinna sig på kallelse och avser alltså förseelser, som kunna ha ödesdiger betydelse för vederbörande patients hälsotillstånd. Förseelser av tandläkare och apotekspersonal kunna likaledes understundom medföra allvarliga följder för den enskilde individens hälsa. Även ekonomiskt sett kunna missgrepp från vederbörande yrkesutövares sida medföra kännbara efterverkningar för patienten. Ä andra sidan är det uppenbart, att en anmälan och ett därpå följande fällande beslut från medicinalstyrelsens sida kan få mycket vittgående konsekvenser för yrkesutövaren själv. Det är därför uppenbarligen av största vikt, att handläggningen avhithörande ärenden sker under sådana former, att en objektiv prövning i möjligaste mån garanteras. En granskning av protokollen över de inom medicinalstyrelsen handlagda disciplinärendena giver vid handen, att det stora flertalet anmälningar icke föranlett någon åtgärd. 1 de fall, där åtgärd ansetts motiverad, har denna som regel inneburit en »erinran» om vikten av att tillämpa vissa behandlingsmetoder eller förfaringssätt eller att iakttaga utfärdade föreskrifter. Mera sällan har anmälan föranlett varning eller åtal vid domstol. Frågor om skadestånd avgöras, då ej parterna komma överens, av domstol. Uppenbart är emellertid, all medicinalstyrelsens beslut i regel blir vägledande för domstolens beslut i dylika fall och att även i övrigt sakägares möjlighet att erhålla skadestånd på grund av felaktig behandling m. m. oftast blir beroende på den ståndpunkt, som medicinalstyrelsen intagit i disciplinfrågan.

272 Stundom har en kritisk inställning mot medicinalstyrelsens beslut i disciplinmål kommit till uttryck från allmänhetens sida. Erinringar ha även framkommit från läkarnas sida, främst beträffande praxis för anlitandet av medicinsk sakkunskap utom styrelsen vid handläggning av ifrågavarande ärenden. Huruvida kritiken är sakligt befogad eller ej undandrager sig medicinalstyrelseutredningens bedömande. Men i betraktande av den allvarliga innebörd, som avgörandet i hithörande ärenden enligt vad ovan anförts kan äga för såväl den enskilde sakägaren som den yrkesutövare, mot vilken anmärkning gjorts, synes kritiken utgöra anledning för utredningen att upplaga reglerna för disciplinärendenas handläggning till omprövning. Vid övervägande av detta spörsmål har utredningen kommit till den uppfattningen, att betryggande garantier för en objektiv prövning av hithörande ärenden bäst kunna vinnas, därest handläggningen av desamma anförtros åt en särskild nämnd (disciplinnämnd) med viss bestämd sammansättning. En sådan nämnd torde lämpligen böra bestå av fem ledamöter, förslagsvis 1) generaldirektören, ordförande, 2) överdirektören, vice ordförande, 3) chefen för den byrå eller byråavdelning, till vilken ärendet hör, föredragande, 4) den medlem av vetenskapliga rådet, som företräder juridisk teori och praxis, samt 5) en av Kungl. Maj:t utsedd, utom styrelsen stående person, vilken kan anses mera direkt företräda allmänhetens synpunkter. Normalt skulle alltså i nämnden ingå två fackmän med medicinsk eller farmacevtisk utbildning, två jurister och en lekman». Med beaktande härav torde vid förhinder för generaldirektören böra såsom ledamot i nämnden inträda den äldste i tjänst varande läkarbyråchefen och vid förhinder lör överdirektören chefen för lagbyrån. För lekmannaledamoten, som bör utses för en tid av minst lyra år åt gången, bör finnas en suppleant. Nämnden torde, då så erfordras för ärendets utredning, böra äga tillkalla medlem i styrelsens vetenskapliga råd, representerande det verksamhetsområde, som närmast är i fråga. Denne skulle liksom nu endast uttala sin på vetenskapen stödda uppfattning i ärendet och icke deltaga i det slutliga avgörandet. Vidare bör part beredas tillfälle att yttra sig över den sakkunniges utlåtande, innan nämnden fattar sitt beslut. En dylik ordning, som i viss omfattning tillämpas redan nu, bör framdeles bli obligatorisk. Det förekommer ej sällan, att ett disciplinärende berör två eller flera byråer eller byråavdelningar. En anmälan mot en läkare kan t. ex. vid närmare utredning visa sig i sak angå jämväl en denne underlydande sjuksköterska och eventuellt även apoteksutbildad personal. I sådant fall bör en representant för sjuksköterskeinspektrisens avdelning respektive apoteksbyrån vara närvarande vid handläggningen eller eljest beredas tillfälle att yttra sig. Mera tveksamt är, om de tillika böra deltaga i beslutet. Från principiell synpunkt torde ett sådant dellagande icke vara påkallat. Hittills ha dylika representanter plägat deltaga i ärendenas avgörande, och vissa skäl kunna obestridligen anföras för ett bibehållande av

detta förfaringssätt. En dylik ordning skulle dock, om den avsedda jämvikten inom nämnden skall bevaras, i åtskilliga fall leda till en sådan utökning av ledamöternas antal, att organisationen måste framstå såsom alltför vidlyftig och omständlig i förhållande till ärendenas beskaffenhet. Med hänsyn till det anförda har utredningen ansett sig böra förorda, att nämndens sammansättning i nu angivna fall bibehålles oförändrad. Representanterna för den eller de byråer eller byråavdelningar, som beröras av ärendet, synas likväl böra erhålla rätt att anteckna skiljaktig mening till protokollet. De skulle alltså i detta hänseende få samma ställning som de vetenskapliga råden inom de medicinska och farmacevtiska verksamhetsområdena. I vissa fall, där fråga är om försummelse av flera personer eller av en person i skilda egenskaper, kan handläggningen lämpligen ske gemensamt men en uppdelning av ärendet äga rum vid omröstningen, varvid representanter för olika byråer eller byråavdelningar kunna beredas tillfälle att deltaga i ärendets avgörande. I dessa fall torde det tillkomma generaldirektören att bestämma om föredragningsskyldighetens fullgörande. För att handläggningen av disciplinärendena icke skall bli mera omständlig än nödvändigt torde det vidare för beslutmässighet inom nämnden få anses tillfyllest, att fyra ledamöter äro närvarande, därest alla fyra äro om beslutet ense. Härvid bör dock förutsättas, att minst en av ledamöterna skall vara lagfaren. I övriga fall bör den mening gälla, varom flertalet förenat sig, och, vid lika röstetal för olika meningar, den mening, som innebär frikännande eller eljest är lindrigast. Självfallet böra samtliga ledamöter kallas till varje sammanträde inom nämnden. I enlighet med vad sålunda anförts skulle alltså disciplinnämnden erhålla följande sammansättning: 1 generaldirektören, med äldste i tjänst varande läkarbyråchefen som suppleant. 2. överdirektören, med chefen för lagbyrån som suppleant, 3. chefen för den byrå eller byråavdelning, till vilken ärendet huvudsakligen hör, föredragande, 4. medlemmen för juridisk teori och praxis i styrelsens vetenskapliga råd, 5. en av Kungl. Maj:t utsedd ledamot eller suppleant för denne. Nämnden skulle vara beslutmässig, därest fyra ledamöter äro närvarande och alla äro om beslutet ense. Ovan uppdragna riktlinjer taga närmast sikte på de m e d i c i n a l a disciplinärendenas handläggning. I princip torde emellertid enahanda ordning böra tillämpas beträffande de v e t e r i n ä r a disciplinärendenas handläggning med den jämkningen, att veterinärdirektören inträder som suppleant för generaldirektören. Därest den centrala ledningen av veterinärväsendet anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med det såsom a l t e r n a t i v I I betecknade förslaget, skulle i veterinärstyrelsen såsom sådan 18—518473

komma all ingå en representant för jordbruksnäringen. Med beaktande härav och med tillämpning i övrigt av principerna för de medicinala disciplinärendenas handläggning torde i avgörandet av hithörande velerinärärenden böra deltaga följande ledamöter: 1. överdirektören eller dennes ställföreträdare, 2. chefen för den byrå eller byråavdelning, till vilken ärendet huvudsakligen hör, föredragande, 3. chefen för administrativa byrån, 4. representanten för jordbruksnäringen samt 5. vetenskapliga rådets representant för juridisk teori och praxis. Andra medlemmar i vetenskapliga rådet böra kallas att deltaga för rådgivning i mån av behov, varjämte part bör beredas tillfälle att avgiva yttrande över den eller de sakkunnigas utlåtande. Rörande besluts fattande böra gälla samma regler som för medicinala disciplinärenden. Berör ärendet flera byråer eller byråavdelningar, torde representanter för dessa böra få närvara vid handläggning men ej deltaga i beslutet. Samma ordning bör gälla, därest ärendet berör medicinalstyrelsens apoteksbyrå. Befinnes del i sådant fall vid närmare utredning, att förseelse ligger vederbörande apotekare till last, bör ärendet för fortsatt handläggning överlämnas till medicinalstyrelsens disciplinnämnd. Med hänsyn till det samband, som i dylika ärenden kan föreligga mellan medicinal- och veterinärväsendel. synes det lämpligt, att den juridiskt utbildade medlemmen av vetenskapliga rådet ingår såsom gemensam ledamot i den medicinala och veterinära disciplinnämnden. Till den av Kungl. Maj:t utsedde ledamoten bör utgå ersättning med ett fast arvode av 600 kronor för år jämte ett belopp av 20 kronor för sammanträdesdag. För suppleanten torde ersättningen kunna utgå med 40 kronor per sammanlrädesdag. Rörande de närmare detaljerna i fråga om disciplinärendenas handläggning hänvisas till bilaga E och F.

Avd. V. Övriga frågor.

Sammanfattning.

Kap. 15. Administrationen av medicinalstyrelsens laboratorier och statens institut för folkhälsan. Inledning. I skrivelse den 26 juni 1941, nr 405, hemställde riksdagen, i an ledning av uttalande av dess år 1940 församlade revisorer, att Kungl. Maj:l ville föranstalta om utredning och förslag rörande administrationen av statens bakteriologiska laboratorium, statens farmacevtiska laboratorium, statens rättskemiska laboratorium, statens institut för folkhälsan och statens veterinärbakteriologiska anstalt. I revisorernas uttalande, som dock icke berörde statens veterinärbakteriologiska anstalt, framhölls, att i första hand syntes böra övervägas, huruvida icke institutionerna borde erhålla en gemensam styrelse direkt underställd vederbörande departement. Såsom framgår av direktiven för utredningen har här berörda spörsmål ansetts böra upptagas till prövning i samband med frågan om medicinalstyrelsens organisation, dock ej såvitt gäller statens veterinärbakleriologiska anstalt. Sistnämnda institution har efter utredning av särskilda sakkunniga erhållit ny organisation med ingången av år 1944 och benämnes numera statens veterinärmedicinska anstalt. Vad de övriga institutionerna angår må till en början lämnas en kortfattad redogörelse för deras tillkomst och utveckling ävensom för de synpunkter, som vid skilda tillfällen framförts med avseende å frågan om deras administrativa ställning. Återblick på institutionernas tillkomst och administration. Med anledning av ett av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till 1907 års riksdag framlagt förslag beslöt riksdagen, att med ingången av år 1909 skulle inrättas en s t a t s m e d i c i n s k a n s t a l t , bestående av två avdelningar, nämligen en medieinskt-bakteriologisk och en rättskemisk. Anstalten ställdes under överin-

276 seende av medicinalstyrelsen, där chefen för hälsovårdsbyrån blev föredragande i ärenden rörande anstalten. Förslaget om anstaltens inrättande grundade sig på ett den 30 november 1899 avgivet kommittébetänkande i ämnet. Kommittén hade ansett, att anstaltens uppgifter icke kunde tillbörligen tillgodoses med mindre än att tre laboratorier inrättades med sinsemellan skilda arbetslokaler, nämligen ett laboratorium för bakteriologiska arbeten, ett laboratorium för kemiska och fysikaliska undersökningar, hörande till hygienens och farmaciens områden, samt ett laboratorium för rättsmedicinska undersökningar. Anstalten skulle enligt kommitténs förslag stå under överinseende av medicinalstyrelsen, som ägde att utse en bland sina ledamöter att leda anstalten i dess helhet, föra ordet vid sammanträde med de tre laboratoriernas föreståndare samt utgöra föreningslänken mellan medicinalstyrelsen och anstalten, vars angelägenheter skulle av honom föredragas inom styrelsen. Beträffande anstaltens administrativa ställning hade i de över kommittéförslaget avgivna remissyttrandena skiljaktiga meningar gjort sig gällande. Under det att medicinalstyrelsen i likhet med kommittén uttalat, alt anstalten borde stå under styrelsens ledning, hade de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund förordat, att densamma skulle lyda direkt under vederbörande statsdepartement. Fakulteten i Uppsala hade därvid framhållit, att eit subordinationsförhållande under medicinalstyrelsen ej syntes vara rät! väl förenligt med den auktoritet, som vore för anstalten nödvändig i anseende till dess vikliga funktioner såväl inom landet som i förhållande till utlandet. Denna auktoritet fordrade självständighet och oberoende av medicinalstyrelsen, inom vilken ej med fog kunde begäras, att den erforderliga kompetensen för att bära ansvaret för anstaltens utlåtanden städse skulle vara till finnandes. Fakulteten tillstyrkte därför, att anstalten skulle lyda direkt under vederbörande statsdepartement och ledas av ett utav föreståndarna sammansatt kollegium. Dess skyldighet att gå medicinalstyrelsen tillhanda borde regleras i blivande instruktion för anstalten. Fakulteten i Lund hade framfört samma uppfattning på den grund, att anstaltsföreståndarna skulle vara å sina respektive områden så framstående vetenskapsmän, att det icke kunde anses lämpligt att helt och hållet göra dem endast till medicinalstyrelsens specialbiträden. I statsverkspropositionen anförde föredragande departementschefen härom följande. Med hänsyn tiii att anstaltens huvudsakligaste uppgift åtminstone till en början skulle bliva att på medicinalstyrelsens begäran verkställa undersökningar och avgiva utlåtanden i frågor, som hörde till anstaltens verksamhetsområde, syntes lämpligast att den tillsvidare, på sätt medicinalstyrelsen föreslagit, ställdes under dess ledning. Därest vederbörande laboratorieföreståndare medgåves rätt alt inom styrelsen deltaga i överläggningar och beslut rörande ärenden, som inom anstalten varit föremål för hans handläggning, syntes den självständighet och auktoritet, som borde tillkomma honom, ändock kunna upprätthållas. Den av medicinalstyrelsen föreslagna benämningen, me-

dicinalstyrelsens laboratorier, föreföll emellertid mindre lämpligt vald. Skulle anstalten förverkliga de mål, som föresattes densamma, borde nämligen ett vidsträckt rum lämnas öppet för självständig vetenskaplig forskning, och i denna del av anstaltens verksamhet syntes den icke böra subordinera under medicinalstyrelsen annat än till namnet. Anstalten kunde helt kort benämnas statsmedicinska anstalten. I sitt beslut angående inrättande av en statsmedicinsk anstalt avslog riksdagen förslaget om inrättande av en hygieniskt-teknisk avdelning. År 1914 upptog medicinalstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t ånyo frågan om anordnande av en hygieniskt-teknisk avdelning inom den befintliga anstalten samt påkallade därjämte åtgärder för den rättskemiska avdelningens utvidgning med ett f a r m a c e v t i s k t l a b o r a t o r i u m . Den förstnämnda frågan ansågs kunna anstå, under det att framställningen i sistnämnda avseende vann Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall. Från och med år 1915 utökades sålunda den statsmedicinska anstalten med ett farmacevtiskt laboratorium, som ställdes under tillsyn av föreståndaren för den rättskemiska avdelningen. Alltifrån anstaltens tillkomst hade en gemensam stat tillämpats för anstaltens båda avdelningar, den medicinskt-bakteriologiska och den rättskemiska avdelningen. För det farmacevtiska laboratoriet hade anslag beviljats å extra stat. Ärenden rörande anstalten skulle — såsom förut nämnts — enligt den för medicinalstyrelsen gällande instruktionen föredragas av chefen för hälsovårdsbyrån. Anledningen härtill var närmast den, att anstaltens största avdelning, den medicinskt-bakteriologiska, var sysselsatt med utredningar i frågor, som berörde sagda byrås handläggning. Den rättskemiska avdelningens verksamhet omfattade däremot uteslutande ärenden, som handlades av medicinalbyrån, under det att det farmacevtiska laboratoriet verkställde undersökningar i ärenden, vilkas handläggning tillkommo allmänna byrån. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 oktober 1916 framhöll medicinalstyrelsen, att den statsmedicinska anstaltens subordination under enbart en av medicinalstyrelsens byråer hade visat sig mindre lämplig och ägnad att försvåra den kontroll över de olika avdelningarnas verksamhet och det samarbete med dessa, som borde äga rum. En uppdelning av anstalten på så sätt, att varje avdelning av densamma även i administrativt och ekonomiskt hänseende bundes till den byrå inom styrelsen, genom vilken det övervägande antalet av avdelningen tillkommande ärenden skulle handläggas, skulle säkerligen såväl skärpa kontrollen som befordra samarbetet. Önskvärt vore därför, alt föredragningen av ärenden angående statsmedicinska anstalten kunde fördelas mellan de olika byråerna i styrelsen, så att ärenden rörande den medicinskt-bakteriologiska avdelningen föredroges av hälsovårdsbyrån och ärenden rörande den rättskemiska avdelningen av medicinalbyrån, under det att ärenden rörande det farmacevtiska laboratoriet föredroges av allmänna byrån. För att underlätta en sådan ändring rörande

278 ärendenas föredragning vore det enligt styrelsens mening lämpligt, att den hittills för mediciniskt-bakteriologiska och rättskemiska avdelningarna gemensamma staten bleve uppdelad i särskilda stater, en för vardera avdelningen. I samband därmed föreslog styrelsen, i syfte att erhålla kortare och lämpligare namn å de olika avdelningarna, att den gemensamma benämningen statsmedicinska anstalten skulle bortfalla samt de enskilda avdelningarna benämnas respektive bakteriologiska, rättskemiska och farmacevtiska statslaboratoriet. I statsverkspropositionen till 1917 års riksdag föreslogs i enlighet härmed, att det dittillsvarande ordinarie anslaget till statsmedicinska anstalten skulle uppdelas i två, ett till vartdera av de bakteriologiska och rättskemiska laboratorierna, varjämte skulle tillkomma ett extra anslag till det farmacevtiska laboratoriet. Riksdagen godkände för sin del anslagets uppdelning men fann sig icke övertygad om lämpligheten av att borttaga den gemensamma benämningen, statsmedicinska anstalten. Riksdagen beslöt förty, att såväl de båda för förändringens genomförande erforderliga nya ordinarie anslagen som ock extra anslaget till farmacevtiska laboratoriet skulle i riksstaten uppföras under en överrubrik »statsmedicinska anstalten». Från och med budgetåret 1926/27 ställdes farmacevtiska laboratoriet, som dittills stått under tillsyn av föreståndaren för den rättskemiska avdelningen, under ledning av en särskild föreståndare. I samband med den från och med budgetåret 1935/36 genomförda förändrade uppställningen av riksstaten borttogs slutligen överrubriken »statsmedicinska anstalten». Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, hade tidigare väckt förslag om inrättande av en hygieniskt-teknisk avdelning vid den statsmedicinska anstalten icke vunnit statsmakternas bifall utan hade frågan härom ansetts böra tills vidare anstå. Genom tillkomsten år 1938 av s t a t e n s i n s t i t u t f ö r f o l k h ä l s a n , uppdelad å en allmän-hygienisk, en yrkeshygienisk och en födoämneshygienisk avdelning, erhölls emellertid en komplettering i såväl nyssnämnda som i vissa andra hänseenden. Till grund härför låg ett av särskilda sakkunniga den 24 september 1937 avlämnat betänkande (SOU 1937: 31), i vilket spörsmålet om den lämpligaste organisationen av institutets administrativa ledning ägnades en ingående uppmärksamhet. I denna del erinrade de sakkunniga om att institutet anförtrotts uppgifter av sådan art, att även andra myndigheter än medicinalstyrelsen skäligen borde tillerkännas inflytande på verksamhetens ledning. Den administrativa ställning, som dittills tillkommit den tidigare statsmedicinska anstaltens olika laboratorier, kunde därför enligt de sakkunnigas uppfattning icke lämpligen vinna tillämpning beträffande institutet för folkhälsan. Med beaktande härav hade de sakkunniga övervägt frågan om en gemensam sty-

279 relse för s i s t n ä m n d a l a b o r a t o r i e r och institutet för f o l k h ä l s a n . De s a k k u n niga a n f ö r d e d ä r u t i n n a n b l a n d a n n a t : Det torde i längden bliva vanskligt för ett ämbetsverk med medicinalstyrelsens omfattande arbetsuppgifter att såsom hittills på ett tillfredsställande sätt sörja för ledningen av en rad praktiskt-vetenskapliga institutioner. Det synes visserligen icke osannolikt, att förutsättningarna härför äro större beträffande de rättskemiska och farmacevtiska laboratorierna, enär dessa fortfarande i utpräglad grad fungera såsom organ för styrelsens förvaltningsuppgifter och endast i mindre utsträckning anlitas direkt av allmänheten eller lokala institutioner. Ifrågavarande laboratoriers uppgifter äro jämväl relativt väl fixerade och avgjort mera begränsade, än vad förhållandet skulle bliva med institutet för folkhälsan. A andra sidan föreligga även beträffande del farmacevtiska laboratoriet vissa gränsområden, där svårigheter möta att åvägabringa en bestämd arbetsfördelning i förhållande till institutet för folkhälsan och där ett kontinuerligt samarbete på den grund torde bliva ofrånkomligt. De sålunda anförda synpunkterna äro otvivelaktigt ägnade att aktualisera frågan om en gemensam styrelse för ifrågavarande institutioner. Med hänsyn till de analoga funktionerna kunna härvid vissa skäl anföras för att låta styrelsen omfatta samtliga hithörande institutioner. En sådan styrelse måste emellertid till sin numerär bliva rätt mångtalig, då åtskilliga intressen kunna framställa legitima anspråk på att där bliva representerade. Vid det samråd, som jämlikt direktiven ägt rum med medicinalstyrelsen angående institutets organisation och arbetsuppgifter, hava ock från styrelsens sida uttalats starka betänkligheter mot en sådan anordning, enär den befarades medföra allvarliga olägenheter vid fullgörandet av medicinalstyrelsens åligganden. De sakkunniga hava under sådana förhållanden ansett sig böra avstå från att föreslå inrättandet av en gemensam styrelse för samtliga eller några av ifrågavarande institutioner ocli hava med det anförda endast velat erinra om, att spörsmålet varit föremål för ingående övervägande. De s a k k u n n i g a föreslogo i stället, att för institutets a d m i n i s t r a t i o n skulle tillsättas en s ä r s k i l d styrelse, d ä r de intressen, s o m b e r ö r d e s av v e r k s a m heten, k u n d e e r h å l l a tillbörligt i n f l y t a n d e . F r å n d e n n a u t g å n g s p u n k t föro r d a d e d e s a k k u n n i g a en s a m m a n s ä t t n i n g a v styrelsen i h u v u d s a k överenss t ä m m a n d e m e d d e n n u v a r a n d e (jfr s. 2 8 4 — 8 5 ) . Med a v s e e n d e å c h e f s b e f a t t n i n g e n , s o m enligt s a k k u n n i g f ö r s l a g e t — i likhet m e d v a d s o m n u gäller — skulle förenas m e d en a v d e l n i n g s f ö r e s t å n d a r b e f a t t n i n g , u t t a l a d e de s a k k u n n i g a , att de även övervägt att u t r u s t a institutet m e d en s ä r s k i l d a d m i n i s t r a t i v chef m e n avstått f r å n a t t föreslå en dylik a n o r d n i n g , e n ä r s ä k r a h å l l p u n k t e r för ett b e d ö m a n d e a v v e r k s a m h e tens o m f a t t n i n g för det d å v a r a n d e icke a n s å g e s föreligga. I y t t r a n d e över s a k k u n n i g f ö r s l a g e t u t t a l a d e medicinalstyrelsen, att de sakk u n n i g a icke tillbörligt b e a k t a t d e n c e n t r a l a h ä l s o v å r d s a d m i n i s t r a t i o n e n s möjligheter att v a r a institutet till n y t t a , f r a m f ö r allt b e t r ä f f a n d e u n d e r v i s n i n g e n för t j ä n s t e l ä k a r e och d i s t r i k t s s k ö t e r s k o r . E t t n ä r m a r e s a m b a n d mellan h ä l s o v å r d s i n s t i t u t e t o c h m e d i c i n a l s t y r e l s e n vore o c k s å ett livsintresse för m e d i c i n a l s t y r e l s e n själv. D ä r e s t ett h ä l s o v å r d s i n s t i t u t m e d dess u t o m o r d e n t ligt viktiga u p p g i f t e r tillätes u t v e c k l a sig självständigt i f ö r h å l l a n d e till medicinalstyrelsen, i n n e b u r e detta en stor fara för d u b b e l a r b e t e och förvirring.

280 Emellertid fann även medicinalstyrelsen vissa skäl kunna anföras för att en särskild styrelse handhade ledningen av institutet. Den naturliga lösningen syntes under sådana förhållanden vara den, att en särskild styrelse tillsattes såsom närmast ansvarig för institutets administration samt att överinseendet över institutet utövades av medicinalstyrelsen. I anslutning till denna sin ståndpunkt och då enligt styrelsens mening såsom chef för institutet icke borde fungera en av avdelningsföreståndarna, vilken därigenom skulle få ett föga lämpligt inflytande över kollegerna, framförde styrelsen vissa alternativa förslag rörande chefstjänstens utformande. Ett alternativ innebar inrättande av en särskild chefsbefattning, vars innehavare tillika skulle vara föredragande i medicinalstyrelsen. Enligt ett annat alternativ, vilket styrelsen för sin del förordade, skulle i styrelsen inrättas en ny medicinalrådstjänst, vars innehavare mot ett årsarvode av förslagsvis 4 000 kronor jämväl skulle bestrida chefsgöromålen vid institutet och därjämte tjänstgöra såsom studierektor och förste kursledare. Den nya medicinalrådstjänsten avsågs därvid för en ny socialmedicinsk och socialhygienisk byrå inom styrelsen. Anordningen med en gemensam ledare för det socialhygieniska arbetet inom den högsta administrationen och inom ett hälsovårdsinstitut hade med allra största fördel prövats i Ungern och borde enligt medicinalstyrelsens mening vara till fördel både för institut och administration, men framför allt för hälsovårdsarbetet inom landet. Som ett tredje alternativ ifrågasattes slutligen, att hela institutet skulle förläggas inom medicinalstyrelsen och uppföras å dess stat, varvid ämbetsverkets chef torde hava avsetts såsom ledare även för institutet. Någon särskild styrelse för institutet skulle i sistnämnda fall icke erfordras. Medicinska fakulteten i Uppsala hävdade delvis enahanda synpunkter som medicinalstyrelsen. Fakulteten ansåg, att i varje fall undervisningen icke kunde överlåtas på en fristående styrelse av den art, varom här vore fråga, utan alltjämt borde ledas av medicinalstyrelsen. Fakulteten fann vidare nödvändigt med en fylligare representation i styrelsen för de vetenskapsgrenar, med vilka institutet hade behov av samarbete. Fakulteten förordade därför, att frågan om institutets administration skulle underkastas förnyat övervägande. Från andra håll framställdes i huvudsak önskemål om representation i eller ändrad sammansättning av institutets styrelse. I proposition i ämnet (nr 139), som förelades 1938 års riksdag, anförde föredragande departementschefen bland annat följande. Redan inledningsvis har jag betonat, att uppgifterna för det föreslagna institutet i våra dagar te sig vida mera omfattande, än då tanken på ett hygieniskt undersökningsorgan i medicinalförvaltningens tjänst först framkom. Av vad jag ytterligare anfört framgår, att, även om en betydande intressegemenskap föreligger mellan medicinalstyrelsen och institutet, dess uppgifter dock måste erhålla en sådan omfattning och dess inriktning en sådan mångsidighet, att det icke längre framträder såsom uteslu-

281 tände ett medicinalförvaltningens organ. Jag vill i detta avseende erinra, att enligt den plan, jag nyss framlagt, institutet för folkhälsan skulle innesluta karolinska institutets hygieniska institution. Vidare gäller, att dess avdelning för yrkeshygien får nära praktisk anknvtning till yrkesinspektionens chefsmyndighet. Slutligen kan icke bortses därifrån, att det med hänsvn till institutets funktioner inom yrkeshygien och livsmedelskontroll, på sätt kommerskollegium betonat, är angeläget att formerna för administrationen bestämmas så, att institutet i sin verksamhet mötes med förtroende från industriens och andra företagares sida. Detsamma gäller i fråga om jordbruksnäringen. Under dessa omständigheter svnes mig de sakkunniga hava riktigt bedömt läget, då de förordat, att institutet för folkhälsan organisatoriskt inordnas direkt under socialdenartementet och att dess administrativa angelägenheter handläggas av en styrelse, i vilken de olika samhällsintressen, som äro direkt knutna till institutet, bliva företrädda. Denna ordning har för övrigt ansetts naturlig av det övervägande antalet myndigheter, som vttrat sig i ämnet, och ansluter sig till vad som gäller i fråga om ett stort antal institutioner med likartad karaktär. Siälvfallet bör medicinalstyrelsen företrädas genom sin chef. Likaledes bör representation tillförsäkras karolinska institutets lärarkollegium och riksförsäkringsanstalten. Jag finner det ock välbetänkt, att industri och jordbruk bliva företrädda. Krav hava ytterligare anmält sig på dels starkare vetenskapligt inslag, dels representation för andra intressen än de nu särskilt uppmärksammade. Vid utformandet av erforderliga författningsföreskrifter torde dessa synpunkter böra tagas under övervägande, därvid givetvis tillika måste beaktas, att styrelsen icke blir så mångtalig, att den riskerar alt förlora i arbetsförhet. Till det nu sagda anser jag mig i detta sammanhang böra foga ytterligare några ord med anledning av medicinalstvrelsens ställningstagande. Av vad jag redan anfört framgår, att institutet för folkhälsan avses erhålla synnerlig betydelse för medicinalstyrelsens utredande verksamhet, liksom utbildningen av praktiska hälsovårdsfunktionärer förutsätter ingående samverkan med styrelsen. Enahanda är förhållandet i fråga om den på allmänheten inriktade hvgieniska upplysningsverksamhet, som institutet skulle ombesörja. Jag inser därför till fullo vikten av att former skapas, som medgiva ett nära och förtroendefullt samarbete med medicinalstyrelsen. Denna synpunkt har jag varit angelägen att tillgodose vid mina överväganden rörande sammansättningen avinstitutets stvrelse. Därutöver ämnar jag emellertid vid utarbetandet av vederbörliga författningsföreskrifter tillse, att befattningshavare vid institutet, som lett eller verkställt viss undersökning, ålägges skyldighet att, i den mån så påkallas, deltaga i ärendets handläggning i medicinalstyrelsen, detta i analogi med vad som redan gäller i fråga om övriga .statslaboratorier. Enahanda ordning bör föreskrivas beträffande förhållandet till yrkesinspektionens chefsmyndighet. Likaledes håller jag före, att planer för utbildningen av tjänsteläkare och praktiskt arbetande hälsovårdsfunktionärer i övrigt böra underställas medicinalstyrelsen. Och slutligen svnes det mig uppenbart, att den på allmänheten direkt inriktade upplysningsverksamheten bör beträffande planläggning och utförande försiggå i nära samarbete med medicinalstyrelsen. Vidtagas och genomföras dessa anordningar, är jag övertygad om att de av medicinalstyrelsen hävdade särskilda önskemålen i sak tillgodosetts i all skälig utsträckning.

I fråga om chefsbefattningens ordnande uttalade departementschefen vidare, att av de i medicinalstyrelsens yttrande föreslagna alternativen det andra och tredje syntes otillfredsställande. Medicinalstyrelsen hade redan ett förvaltningsområde, som ställde mycket stora krav på verkschefens insatser, vadan det måste anses uteslutet, att till ämbetsverket foga en institution av den omfattning, som institutet för folkhälsan redan från begynnel-

sen skulle erhålla. Och att inrätta en byråchefstjänst, vars innehavare skulle förmå att vid sidan av sin ordinarie verksamhet på ett tillfredsställande sätt leda institutet, förefölle knappast praktiskt realiserbart. Antingen den ena eller den andra uppgiften — alltefter vederbörande innehavares intresseinriktning — komme att bliva lidande på föreningen. Enahanda betänkligheter kunde enligt departementschefens mening — måhända dock med icke fullt samma styrka — göras gällande mot den variant av sist åsyftade alternativ, som gjorde institutets chef till föredragande i styrelsen. Den bakom liggande tanken, att uppnå en nära förbindelse mellan institutet och medicinalstyrelsen, borde emellertid vinna tillbörligt beaktande vid regleringen av förhållandet mellan institutet och de administrativa organ, vilkas verksamhet det hade till uppgift att främja. Under föreliggande omständigheter fann departementschefen den av de sakkunniga förordade lösningen, mot vilken i övrigt några väsentliga erinringar icke framförts, vara den mest ändamålsenliga. Om och i den mån verksamheten vid institutet så påkallade, kunde organisationen lätt nog utbyggas med en särskild föreståndarebefattning. Mot departementschefens uttalanden framfördes från riksdagens sida ingen erinran. Översikt av nuvarande organisation. Beträffande den nuvarande organisationen av de under medicinalstyrelsens överinseende ställda laboratorierna och statens institut för folkhälsan samt omfattningen av verksamheten vid ifrågavarande institutioner må anföras följande. S t a t e n s b a k t e r i o l o g i s ka l a b o r a t o r i u m , å vilket det ankommer att utföra för medicinalstyrelsen behövliga bakteriologiska och epidemiologiska arbeten med praktiskt och vetenskapligt syfte, omfattar en diagnostisk avdelning med huvudsaklig uppgift att utföra diagnostiska undersökningar och en serologisk avdelning med huvudsaklig uppgift att bereda bakteriologiska preparat för humanmedicinskt bruk. Det närmaste ansvaret för arbetet och ordningen å laboratoriet tillkommer en föreståndare, placerad i lönegrad B 1. Vardera av laboratoriets båda avdelningar förestås vidare av en laborator och avdelningsföreståndare i lönegrad A 28. I kameralt-administrativa ärenden biträdes föreståndaren även kassör och redogörare i lönegrad E o 2 1 . Sammanlagda antalet befattningshavare vid laboratoriet uppgår för närvarande till omkring 165, varav ett 20-tal har vetenskaplig utbildning. En del av personalen är sysselsatt med framställning och omsättning av bakteriologiska preparat för försvarsväsendets räkning. För budgetåret 1945/46 har till avlöningar anvisats ett anslag av 406 000 kronor och till omkostnader ett anslag av 450 000 kronor. Häri hava icke inräknats de utgifter, som hänföra sig till den i anledning av försvarsberedskapen utvidgade verksamheten. Laboratoriets inkomster beräknas för samma budgetår uppgå iill

283 omkring 750 000 kronor. Laboratoriet är förlagt till Huvudsta, där en särskild institutionsbyggnad för några år sedan uppförts för ändamålet. S t a t e n s r ä t t s k e m i s k a l a b o r a t o r i u m tillkommer huvudsakligen att utföra de rättskemiska och andra rättsmedicinska undersökningar, vilka av medicinalstyrelsen påfordras. Närmast ansvarig för arbetet och ordningen å laboratoriet är en föreståndare (rättskemist), vilken är placerad i lönegrad A 30. Sammanlagt finnes vid laboratoriet för närvarande et I 15-tal befattningshavare, varav drygt hälften äger vetenskaplig utbildning. Det. för budgetåret 1945/46 anvisade anslaget till avlöningar uppgår till 78 500 kronor och anslaget till omkostnader till 21 300 kronor. Inkomsterna av laboratoriets verksamhet kunna uppskattas till ett belopp av omkring 25 000 kronor årligen. Laboratoriet är inrymt i förhyrda lokaler i fastigheten Lindhagensgatan 124—128. S t å l e n s f a r m a c e v t i s k a l a b o r a t o r i u m tillkommer huvudsakligen att på uppdrag av medicinalstyrelsen verkställa undersökningar inom de områden, som beröra tillverkning och försäljning av läkemedel. Laboraloriet omfattar en kemisk och en biologisk avdelning. Vardera avdelningen förestås av en laborator och avdelningsföreståndare i lönegrad A 28. Av nämnda befattningshavare förordnas en att för en tid av fyra år i sänder mot särskilt arvode tjänstgöra såsom föreståndare för laboratoriet i dess helhet. För närvarande utövas föreståndarskapet av avdelningsföreståndaren för den biologiska avdelningen, som härför uppbär ett arvode av 1 000 kronor om året. Laboratoriets personal uppgår sammanlagt till ett 20-tal befattningshavare, varav omkring hälften äger vetenskaplig utbildning. För budgetåret 1945/46 har till avlöningar anvisats ett anslag av 109 000 kronor och till omkostnader ett anslag av 36 500 kronor. Laboratoriets inkomster hava för samma budgetår beräknats till i runt tal 65 000 kronor. Laboratoriet är förlagt till Lindhagensgatan 124—128 i för dess och rättskemiska laboratoriets räkning förhyrda lokaler. S t a t e n s i n s t i t u t f ö r f o l k h ä l s a n har till uppgift att på uppdrag av myndigheter, sammanslutningar och enskilda utföra praktiskt-vetenskapliga undersökningar ävensom eljest idka forskningsverksamhet inom den allmänna hygienens, yrkeshygienens och födoämneshygienens områden i syfte alt förbereda och främja förebyggande åtgärder, ägnade att bevara eller befordra folkhälsan. Institutet utgör tillika karolinska mediko-kirurgiska institutets hygieniska institution och fullgör i denna egenskap de uppgifter, som åligga sagda institution. Genom institutets försorg skall jämväl bedrivas undervisnings- och upplysningsverksamhet i de hänseenden, som instruktionen närmare angiver. På grundval av de vid institutet vunna undersökningsresultaten ävensom annat tillgängligt material av betydelse skall genom institutets försorg be-

284 drivas en på allmänheten inriktad upplysningsverksamhet i socialhygieniska frågor. Närmare bestämmelser rörande undersökningsverksamhetens bedrivande meddelas av institutets ledning. Enligt instruktionen skall företräde i möjligaste mån givas åt undersökningar, som påkallas av medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten eller andra statliga myndigheter. Undersökningar, som påkallas av medicinalstyrelsen eller riksförsäkringsanstalten, skola planeras och genomföras i samråd med nämnda myndigheter. Verksamheten bcdrives å tre huvudavdelningar, en för allmän hygien, en för yrkeshygien samt en för födoämneshygien. Gemensamt för institutet i dess helhet handhaves den ekonomiska förvaltningen, vissa statistiska arbeten samt upplysningsverksamheten. Den a l l m ä n h y g i e n i s k a a v d e l n i n g e n förestås av professorn i hälsovårdslära vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, som därför åtnjuter särskilt arvode (för närvarande 2 000 kronor). Ä avdelningen finnes även en befattning såsom laborator och överlärare i lönegrad A 28, som skall leda de undersökningar och ansvara för det arbete i övrigt å avdelningen, med vilket föreståndaren icke tager befattning. Till allmänhygieniska avdelningen hör vidare .statens distriktssköterskeskola. Den närmaste ledningen för denna skola handhaves av skolans föreståndarinna, vilken är placerad i lönegrad Eo 17. Y r k e s h y g i e n i s k a a v d e l n i n g e n förestås av en professor i lönegrad A 30, som till sin närmaste man har en laborator i lönegrad A 26. F ö d o ä m n e s h y g i e n i s k a a v d e l n i n g e n , som ävenledes står under ledning av en professor (lönegrad A 30), omfattar trenne laboratorier, ett vitaminlaboratorium, elt kemiskt och ett biologiskt laboratorium, samt en djuravdelning. Ett vart av laboratorierna föreslås av en laborator i 26 lönegraden. För i n s t i t u t e t i d e s s h e l h e t finnas bl. a. upptagna en förste aktuarietjänst (lönegrad A 26), som ännu icke tillsatts, samt en kassör och redogörare (lönegrad E o l l ) . Sammanlagt uppgår personalen vid institutet till omkring 130 olika befattningshavare, varav omkring 25 äga vetenskaplig utbildning. Härutöver tjänstgör som regel vid institutet ett 10-tal elever för utbildning till laboratoriebiträden. För budgetåret 1945/46 har till avlöningar vid institutet anvisats ett belopp av 404 000 kronor och till omkostnader ett belopp av 200 000 kronor. Institutets inkomster beräknas för samma budgetår till i runt tal 200 000 kronor. Den för ledningen av institutet tillsatta särskilda styrelsen, som sorterar omedelbart under socialdepartementet, utgöres av tre självskrivna ledamö

285 ter, nämligen chefen för medicinalstyrelsen, chefen för riksförsäkringsanstalten samt en av karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium inom kollegiet för en tid av högst fyra år i sänder utsedd ledamot, övriga ledamöter utses av Kungl. Maj:t för en tid av högst fyra år i sänder. Av dessa förordnas en efter förslag av socialstyrelsen, en efter förslag av veterinärhögskolans lärarkollegium, en efter förslag av kommerskollegium sedan samråd ägt rum med styrelsen för Sveriges industriförbund, en efter förslag av lantbruksstyrelsen sedan samråd ägt rum med lantbruksakademiens förvaltningskommitté och styrelsen för Sveriges allmänna lantbrukssällskap (Sveriges lantbruksförbund) samt en efter förslag av Stockholms stadsfullmäktige. Antalet ledamöter skall vara minst åtta, högst tio. För närvarande uppgår ledamöternas antal till tio. Kungl. Maj:t utser bland styrelsens ledamöter en att vara ordförande och en att vara vice ordförande i styrelsen. Styrelsen äger inom sig utse ett arbetsutskott för utövande av styrelsens beslutanderätt beträffande löpande ärenden eller ärenden av mindre vikt. Till styrelsens förfogande står en sekreterare, vilken för sitt arbete åtnjuter ett årligt arvode av 1 300 kronor. En av avdelningsföreståndarna förordnas att under styrelsens överinseende tjänstgöra såsom föreståndare för institutet i dess helhet. Den nuvarande föreståndaren är tillika avdelningsföreståndare för födoämneshygieniska avdelningen och åtnjuter såsom föreståndare för institutet ett årligt tilläggsarvode av 2 000 kronor. Institutet är förlagt till en för dess räkning uppförd institutionsbyggnad vid Tomteboda. A samtliga nu nämnda institutioner skola befattningshavare och andra beredas tillfälle till självständig forskning. Statsrevisorernas uttalande i administrationsfrågan. Såsom inledningsvis berörts har frågan om en gemensam ledning av medicinalstyrelsens laboratorier och statens institut för folkhälsan ånyo väckts genom ett uttalande av riksdagens år 1940 församlade revisorer. I sin berättelse (§ 15) hava revisorerna, efter en redogörelse för laboratoriernas och institutets tillkomst och utveckling, framhållit att statskontoret och riksräkenskapsverket i olika sammanhang — senast åren 1939 och 1940 i samband med begärda anslagsförstärkningar för de bakteriologiska och farmacevtiska laboratorierna — framfört allvarliga erinringar mot organisationen och sättet för handhavandet av laboratoriernas ekonomiska förvaltning. Statskontoret hade därvid bland annat ifrågasatt, huruvida icke spörsmålet om en gemensam ledning för institutet och en eller flera av medicinalstyrelsens laboratorier borde upptagas till förnyat övervägande, medan riksräkenskapsverket som sin uppfattning uttalat, att en förstärkning i administrativt-kameralt hänseende av laboratoriernas ledning vore synnerligen påkallad.

286 S t a t s r e v i s o r e r n a h a v a härefter gjort följande

uttalande:

Enligt vad som framgår av ovan lämnade redogörelse hava de statliga laboratorierna undergått en högst avsevärd utveckling, som även ur ekonomisk och administrativ synpunkt är av stor betydelse. På grund härav vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida de förutsättningar, vilka lågo till grund för den organisation, som tillskapades vid inrättandet av den slatsmedicinska anstalten 1909 och statens farmacevtiska laboratorium 1915 och som innebär att de ställdes under medicinalstyrelsens överinseende, numera äro tillfinnandes. De betydande anslagsöverskridanden och övriga missförhållanden, som ovan omnämnts, synas enligt revisorernas mening tala för att i varje fall en omprövning kommer till stånd av frågan angående laboratoriernas administrativa organisation. Revisorerna vilja därvid erinra om, att olika myndigheter i samband med erinringar mot sättet för handhavandet av laboratoriernas ekonomiska förvaltning framhållit önskvärdheten av att en utredning nu komme till stånd om införandet av en gemensam stj-relse för vissa laboratorier. Då det under nu rådande förhållanden är av särskild vikt, att varje statligt verksamhetsområde erhåller den organisation, som är ägnad åstadkomma den bästa tänkbara ekonomiska förvaltning, anse revisorerna, att ifrågavarande spörsmål ofördröjligen bör upptagas till behandling. Därvid synes i första hand böra övervägas, huruvida icke ifrågavarande institutioner böra erhålla en gemensam styrelse, direkt underställd vederbörande statsdepartement, detta så mycket mer, som även andra än ekonomiska och administrativa synpunkter från flera håll anförts för en sådan organisation. De kostnader, som en dylik omorganisation skulle komma att medföra, torde mer än väl kompenseras av de besparingar, som skulle kunna uppnås genom inrättandet av en förbättrad ekonomisk administration. Yttranden. I i n f o r d r a d e u t t a l a n d e n m e d a n l e d n i n g av s t a t s r e v i s o r e r n a s berättelse h a v a f ö r e s t å n d a r n a för s a m t l i g a tre l a b o r a t o r i e r a v s t y r k t den förordade utredningen. Föreståndaren för statens bakteriologiska laboratorium h a r d ä r v i d anfört i h u v u d s a k följande. Revisorerna syntes icke hava närmare sökt utreda behovet av ökade anslag i av dem påtalade fall. Om sådan utredning företagits, skulle det hava ådagalagts att anslagsbehoven förorsakats, dels av de extraordinära förhållanden, som rådde under laboratoriets inflyttning i nya lokaler, vid vilken tid medelsbehovet varit synnerligen svårt att i förväg fastställa, dels ock av det under hösten 1938 inträdda hotande utrikespolitiska läget, som nödvändiggjorde omedelbar anskaffning från utlandet av vissa erforderliga förnödenheter. En önskvärd förstärkning i kameralt-adminislrativt hänseende av laboratoriets organisation — som riksräkenskapsverket även ansett påkallad — skulle erhållas, om kassören och redogöraren avlastades från kassagöromålen och i stället kunde ägna sig åt ekonomiska, organisatoriska och administrativa ärenden. Befattningen borde därvid ändras titt en tjänst som sekreterare, tillika redogörare i lönegrad Eo 24. Det syntes icke troligt, att en särskild gemensam styrelse för folkhälsoinstitutet och för de nämnda tre laboratorierna bättre skulle kunna dirigera deras ekonomiska förvaltning än medicinalstyrelsen, som förfogar över en i administrativa frågor väl bevandrad byrå. En sådan gemensam styrelse måste också med nödvändighet bliva ett otympligt organ med hänsyn till de många fackområden, som måste vara representerade inom densamma för att de underställda inrättningarnas behov på betryggande sätt skola kunna tillgodoses. En dylik styrelse skulle med goda skäl kunna misstänkas få karaktär av en n y medicinalstyrelse.

287 Det vore ock anledning att granska den stora nackdel, som elt skiljande av dessa tre laboratorier från medicinalstyrelsen skulle innebära. Statens bakteriologiska laboratorium samarbetade mycket nära med detta ämbetsverk och utförde talrika arbeten, som erfordrades för dess ämbetsutövning. Detta samarbete framginge även klart avlaboratoriets instruktion. Vid inträffade epidemier ute i landet vore det exempelvis oundgängligen nödvändigt att en intim samverkan ägde rum mellan medicinalstyrelsen och laboratoriet för att erforderliga åtgärder så snabbt som möjligt skulle kunna sättas i verket. Skulle medicinalstyrelsen i ett sådant fall först behöva vända sig till laboratoriets styrelse för att få behövliga laboratorieundersökningar eller fältarbeten utförda, komme en onödig och farlig tidsutdräkt att bliva ofrånkomlig. Jämväl i många andra situationer skulle en sådan omgång verka försvårande på verkställandet av medicinalstyrelsens tjänsteutövning. Föreståndaren y t t r a t följande.

för

statens

farmacevtiska

laboratorium

har bland

annat

Att en förbättrad ekonomisk administration för farmacevtiska laboratoriets vidkommande skulle kunna ernås genom att det inordnades under en annan styrelse, som skulle vara gemensam för såväl detta som bakteriologiska och rättskemiska laboratorierna, syntes ytterst tvivelaktigt bland annat av den anledningen, att besparingar näppeligen skulle kunna göras genom att tillskapa en helt ny styrelse jämte en ny kameralavdelning, när det redan funnes en styrelse med kameralavdelning som också måste finnas allt framgent. Dessutom skulle en sådan ordning verka tyngande på det livliga samarbete, som ägde rum och måste äga rum med apoteksbyrån, därest farmacevtiska laboratoriet fortfarande skulle vara medicinalstyrelsens organ för farmacevtiska undersökningar och utredningar. En tanke däremot, som möjligen kunde innebära en fördel ur besparingssynpunkt, vore, att statens farmacevtiska laboratorium och de båda övriga laboratorierna i fråga om den ekonomiska förvaltningen icke sorterade under respektive byråer utan under kameralbyrån direkt. Därigenom skulle det kunna tänkas att för laboratoriernas behov av vissa större förbrukningsartiklar såsom glas, djur, foder till dessa m. m. en centralupphandling genom kameralbyråns försorg skulle kunna äga rum och fördelaktigare priser erhållas. Pä så sätt skulle den hittillsvarande kontakten och samarbetet med styrelsen kunna ostört fortgå. Föreståndaren anfört:

för

statens

rättskemiska

laboratorium

har

bland

annat

Ett närmare samarbete mellan de ifrågavarande statliga laboratorierna hade länge varit ett önskemal för statens rättskemiska laboratorium. Laboratoriet hade i sin serologiska verksamhet (framställning av agglutinerande och precipiterande sera) nära beröring med såväl statens bakteriologiska som statens veterinärbakteriologiska anstalt. Med statens farmacevtiska laboratorium hade statens rättskemiska laboratorium delvis sammanfallande verksamhetsområde, nämligen i fråga om medikamentösa förgiftningar. Även med det nyinrättade institutet för folkhälsan hade laboratoriet ett delvis gemensamt arbetsområde exempelvis i fråga om förgiftningar av olika slag under yrkesarbete. För att ett dylikt närmare samarbete skulle komma till stånd erfordrades emellertid en förläggning av de olika institutionerna i varandras grannskap. Om denna fråga löstes exempelvis genom en gemensam nybyggnad för statens rättskemiska laboratorium och statens farmacevtiska laboratorium i närheten av statens bakteriologiska laboratorium, kunde också genom gemensamma djurstallar (åtminstone med statens farmacevtiska laboratorium), gemensam tvätt och gemensamma inköp av glasvaror etc. och

288 eventuellt gemensamt bibliotek — eller i varje fall gemensamt planerade inköp av böcker och tidskrifter — på lång sikt besparingar för statsverket uppnås. Att däremot, då de ifrågavarande institutionerna vore belägna långt ifrån varandra, i helt olika stadsdelar, lägga dem under en gemensam styrelse, skulle knappast kunna medföra några fördelar gentemot gällande organisation, av vilken åtminstone för statens rältskemiska laboratoriums del inga olägenheter försports. F ö r egen del h a r medicinalstyrelsen

a n f ö r t i h u v u d s a k följande.

Riksdagens revisorers anmärkning riktade sig endast mot den ekonomiska förvaltningen. De anslagsöverskridanden, som förekommit, utgjordes beträffande statens bakteriologiska laboratorium till största delen dels av utgifter ä särskilda av Kungl. Maj:t utöver fastställd stat anvisade medel för vissa specialundersökningar m. m., dels avbelastningen utöver i stat angivet belopp pä de förslagsvis betecknade anslagsposter på laboratoriets omkostnadsstat, vilka vore av den art, att de finge överskridas utan särskilt medgivande av Kungl. Maj:t. Endast vissa i en särskild tablå upptagna belopp utgjorde av Kungl. Maj:t anvisad täckning för utgifter, vilka kunde betraktas såsom anslagsöverskridanden. De överskridanden, som sålunda ägt rum, hade sin naturliga förklaring och vore av en betydligt mindre räckvidd, än som i revisorernas berättelse givits sken. Styrelsen ville dock ej överskyla, att förhållandena väl motiverade en organisation, som gåve ett bättre överblickande och en effektivare kontroll av laboratoriernas förvaltning. Huru denna lämpligast borde utformas, syntes böra göras till föremal för utredning, dock ej med den utgångspunkt revisorerna föreslagit, utan förutsättningslös. Styrelsen ville i samband därmed framhålla, att erfarenheterna från den nämnd, som under medicinalstyrelsen handhaft statens veterinärbakteriologiska anstalts verksamhet, varit goda. Det kunde tänkas att tillsätta en liknande nämnd för statens bakteriologiska laboratorium eller en gemensam för båda laboratorierna. Det kunde också ifrågasättas, om icke en administrativt-kameral kraft med tjänstgöring å samtliga laboratorier skulle kunna bättre representera den kamerala kontrollen och medföra på visst sätt ett besparande i fråga om driften. Denna kamerala tjänsteman borde vara föredragande i medicinalstyrelsen. Det syntes medicinalstyrelsen klart, att vid de ifrågavarande laboratorierna de rent ekonomiska ärendena icke låta sig helt lösgöras från de administrativa ärendena i övrigt. Medicinalstyrelsens laboratorier, som voro inrättade till stöd ät styrelsens verksamhet, måste med nödvändighet vara nära knutna till styrelsen, och det dagliga arbetet pä styrelsens hälsovårds- och apoteksbyråer vore av den art, att det ofta krävde gemensamma överläggningar med laboratorierna och snabba åtgärder, något som också framhållits av föreståndarna för bakteriologiska och farmacevtiska laboratorierna. Man kunde förorsaka stor skada genom den byråkratisering av detta samarbete, som måste följa, om laboratorierna löstes från sitt sammanhang med medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen skulle då erhålla väsentligt mindre möjlighet att fullgöra sin uppgift, t. ex. när det gällde epidemiers bekämpande (statens bakteriologiska laboratorium) eller läkemedelskontrollen (statens farmacevtiska laboratorium). Det vore här fråga om sakliga värden, som direkt berörde hälso- och sjukvården och som, även om de icke läte sig uppskatta i vissa summor, vida övervägde påtalade olägenheter med hänsyn till ekonomisk drift. Så mycket viktigare vore del, att man vid utredning om bortskaffande av svagheter i den ekonomiska övervakningen, som av revisorerna påtalats, icke skapade nya, som kunde medföra större förluster än de ofta rent formella, som varit föremål för anmärkning. Medicinalstyrelsen tillstyrkte således, att frågan om laboratoriernas administrativa organisation underkastades en allsidig utredning, vilken jämväl borde omfatta statens

289 veterinärbakteriologiska anstalt, men ville livligt avstyrka, att denna utredning främst inriktade sig på det enligt styrelsens mening synnerligen olämpliga projektet att underställa samtliga laboratorier en gemensam styrelse att sortera direkt under vederbörande departement. Styrelsen för statens institut för folkhälsan, som tillstyrkte en ingående utredning och prövning av det av revisorerna berörda spörsmålet under behörigt iakttagande av den centrala medicinalförvaltningens intressen, har därvid bland annat gjort följande uttalande. Styrelsen för institutet hyste för sin del den uppfattningen, att svårigheter skulle komma att möta att anordna en gemensam administration för s a m t l i g a de av revisorerna avsedda institutionerna. Däremot syntes en v i s s centralisering å ifrågavarande område icke vara utesluten. Enligt styrelsens mening kunde sålunda vissa skäl anföras till stöd för att inordna statens farmacevtiska laboratorium under en med institutet för folkhälsan gemensam styrelse. Frågan om en dylik anordning förtjänade därför att tagas under övervägande. Det syntes styrelsen vidare kunna ifrågasättas, huruvida icke statens bakteriologiska laboratorium och statens veterinärbakteriologiska anstalt lämpligen borde utrustas med en gemensam styrelse. Spörsmålet om den ändamålsenligaste formen för det rättskemiska laboratoriets administration undandroge sig styrelsens närmare bedömande. Med hänsyn till arten av laboratoriets uppgifter ävensom dess förhållandevis begränsade omfattning ville styrelsen dock ifrågasätta, om tillräckliga skäl för ändring av detta laboratoriums administrativa ställning förelåge. Jämväl statskontoret har tillstyrkt utredning i ämnet, vilken enligt statskontorets mening även borde omfatta statens veterinärbakteriologiska anstalt. Med anledning av vad sålunda förekommit gjorde riksdagen den framställning i ämnet, som ligger till grund för medicinalstyrelseutredningens uppdrag i denna del. Medicinalstyrelseutredningcn. Den kritik, som enligt vad i det föregående omnämnts riktats mot administrationen av de medicinalstyrelsen underställda laboratorierna, har närmast avsett den ekonomiska förvaltningen av dessa laboratorier. Erinringar av denna innebörd hava framställts i den av 1940 års statsrevisorer avlämnade berättelsen ävensom vid skilda tillfällen av statskontoret och riksräkenskaps verket. Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande över statsrevisorernas berättelse förklarat, att förhållandena väl motiverade en organisation, som möjliggjorde bättre överblick och effektivare kontroll över laboratoriernas förvaltning än hittills, även om de framställda anmärkningarna icke vore av den räckvidd, som statsrevisorernas berättelse syntes giva vid handen. Utredningen delar för sin del uppfattningen, att behov föreligger av en förstärkning av organisationen i ekonomiskt-administrativt hänseende. Ledningen av statens institut för folkhälsan har ävenledes varit föremål för viss kritik. Bortsett från en del smärre anmärkningar, som framställts av riksräkenskaps verket, har denna kritik icke rört den ekonomiska förvaltningen utan i huvudsak avsett bristande effektivitet. Särskilt gäller detta 19—518473

290 den yrkeshygieniska verksamheten. Utredningen vill i detta hänseende erinra om att landsorganisationen i Sverige i skrivelse den 7 augusti 1944 påkallat åtgärder från vederbörande departementschefs sida i syfte att sätta institutets yrkeshygieniska avdelning i stånd att bättre motsvara landets alltmera ökade krav på yrkeshygienisk forskning, rådgivning och undervisning. Såvitt utredningen kunnat bedöma, bör ifrågavarande kritik till icke ringa del ses mot bakgrunden av det genom kriget uppkomna läget, vilket krävt en sträng återhållsamhet med statens medel. I sina anslagsäskanden för budgetåret 1945/46 har styrelsen för institutet framlagt förslag till väsentlig förstärkning av institutets arbetskrafter, avseende bland annat den yrkeshygieniska avdelningen, vilket förslag i stort sett vunnit beaktande av statsmakterna. Enligt vad utredningen inhämtat har jämväl 1938 års arbetarskyddskommitté ägnat uppmärksamhet åt den medicinskt-hygieniska sidan av arbetarskyddet samt därvid övervägt inrättande av ett särskilt ämbetsverk för tillgodoseende avarbetarskyddets krav i olika hänseenden, innefattande bland annat ett införlivande av folkhälsoinstitutets yrkeshygieniska avdelning med det nya ämbetsverket. Utredningen anser sig under sådana förhållanden icke ha anledning att närmare ingå på frågan om institutets inre organisation. I samband med den framförda kritiken har emellertid framhållits, att förhållandet mellan institutet och medicinalstyrelsen icke erhållit en tillfredsställande reglering genom nuvarande organisation och instruktionsbestämmelser. Erfarenheten hade ådagalagt, att svårigheter mött att få till stånd ett samarbete av den löpande natur, som vore önskvärt med hänsyn till medicinalstyrelsens och institutets uppgifter i folkhälsans tjänst. Denna sida av institutets organisation synes utredningen vara av beskaffenhet att böra beaktas i förevarande sammanhang. Vid övervägande av vilka åtgärder, som lämpligen skulle kunna ifrågakomma för att avhjälpa föreliggande brister med den begränsning, som ovan angivits, har utredningen till en början ansett sig böra pröva det av statsrevisorerna framförda uppslaget om särskild styrelse, gemensam för medicinalstyrelsens laboratorier och folkhälsoinstitutet. Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har detta spörsmål tidigare övervägts av de sakkunniga, som hade till uppdrag att utreda frågan om folkhälsoinstitutets inrättande. Med hänsyn till att en sådan styrelse måste bliva till sin numerär relativt mångtalig, då åtskilliga intressen kunde framställa legitima anspråk på att där bliva representerade, samt att från medicinalstyrelsens sida uttalats starka betänkligheter mot en dylik anordning, enär den befarades medföra allvarliga olägenheter vid fullgörande av styrelsens åligganden, hade emellertid berörda sakkunniga avstått från att föreslå en särskild styrelse för samtliga eller några av ifrågavarande institutioner. Jämväl de förut omförmälda sakkunniga för utredning rörande veterinärmedicinska anstaltens organisation hava berört detta spörsmål. I sitt betänkande i ämnet ha dessa sakkunniga sålunda uttalat, bland annat, att en gemen-

291 sam styrelse, som ofrånkomligen måste bliva synnerligen omfattande till sin numerär, kunde förväntas komma att utgöra en i hög grad tung och osmidig administrationsform. Den skulle säkerligen erhålla en avsevärd arbetsbörda, då alla ärenden av större vikt från ett så stort antal institutioner skulle komma att underställas dess prövning, av vilka institutioner i varje fall anstalten och statens bakteriologiska laboratorium vore av betydande storleksordning. Det syntes de sakkunniga icke osannolikt, att tidvis dagligen ärenden från de skilda institutionerna skulle åtminstone under hand behöva underställas styrelseledamöterna, varefter de avgöranden som därvid varit möjliga att träffa sedermera finge formellt godkännas på ett styrelsesammanträde. Det kunde vidare antagas bliva svårt att finna kvalificerade personer, som vore villiga att vid sidan av sin egentliga verksamhet utan ersättning åtaga sig ett så betungande uppdrag. De skäl, som sålunda framförts mot inrättandet av en gemensam styrelse för samtliga ifrågavarande institutioner, funne de sakkunniga även kunna åberopas gentemot den från några håll ifrågasatta ordningen med en gemensam styrelse för vissa av dessa. Då önskemålet om en särskild gemensam ledning för ifrågavarande institutioner framförts, torde därmed närmast ha åsyftats att dels åstadkomma en gemensam planläggning och samordning av arbetet vid de olika anstalterna i vetenskapligt hänseende, dels ock erhålla en mera rationell och effektiv ordning med avseende å den ekonomiska förvaltningen av desamma, innebärande bland annat gemensam upphandling och disposition av djur och materiel. För tillgodoseende av den förra synpunkten vill det synas, som om en styrelse av denna karaktär skulle erfordra en sammansättning, vilken gjorde den numerärt synnerligen omfattande. De skilda områden av vetenskaplig verksamhet, som beröras, äro nämligen så särpräglade, att en dylik gemensam styrelse icke torde kunna tillföras allsidig sakkunskap med mindre flertalet olika vetenskapsgrenar bleve företrädda. Därtill kommer — såsom i fråga om statens institut för folkhälsan — att även andra än rent vetenskapliga intressen kunna göra berättigade anspråk på att bliva representerade. Det torde därför med fog kunna göras gällande, att en sådan styrelse skulle bliva alltför tungrodd och osmidig, även om beslutanderätten i viss utsträckning skulle överlämnas till ett arbetsutskott. Vad åter angår den kamerala synpunkten, som torde hava varit den för statsrevisorerna vägledande, så måste till en början konstateras, att verksamheten vid ifrågavarande institutioner under årens lopp fått en alltmera ökad omfattning. Vissa av dem sysselsätta för närvarande ett stort antal befattningshavare, och betydande anslag anvisas varje år till bestridande av med verksamheten förenade utgifter. I en del fall uppgå även de årliga inkomsterna till avsevärda belopp. Institutionernas ekonomiska förvaltning har sålunda blivit av allt större betydelse och påkallar ökad uppmärksam-

292 het. Det förefaller emellertid utredningen mycket tveksamt, huruvida en från medicinalstyrelsen fristående, för samtliga institutioner gemensam styrelse skulle vara ägnad att medföra en effektivare och mera rationell ordning i ekonomiskt hänseende än nuvarande organisation, särskilt som institutionerna äro belägna på tre olika platser i staden eller dess närhet. En förutsättning härför vore i varje fall, att till styrelsens förfogande ställdes en för ändamålet lämpad kraft, som kunde ägna helt eller åtminstone huvudparten av sin tid åt institutionernas ekonomiska och administrativa skötsel. En sådan lärer endast kunna förvärvas mot en relativt hög ersättning. Han måste vidare givas en tjänsteställning, som åt honom garanterade nödig självständighet gentemot institutionernas föreståndare respektive avdelningsföreståndare. Enligt utredningens uppfattning kunna de brister, som i förevarande avseende konstaterats, lika väl och för mindre kostnad avhjälpas genom en utbyggnad av medicinalstyrelsens nuvarande organisation. Härtill återkommer utredningen i det följande. I detta sammanhang vill utredningen framhålla, att utredningen även övervägt, huruvida en tillfredsställande lösning av administrationsfrågan skulle kunna vinnas genom att i stället för den ifrågasatta gemensamma styrelsen inrätta en befattning såsom överdirektör för samtliga här avsedda institutioner. Det torde emellertid möta avsevärda svårigheter att för denna befattning förvärva en innehavare, som besitter erforderliga kvalifikationer. För att befattningen skall kunna väl fylla sin uppgift bör nämligen innehavaren äga utbildning och erfarenhet i såväl vetenskapligt som ekonomiskt-administrativt hänseende. Det torde höra till sällsynta undantagsfall, att en person förvärvat erforderlig kompetens i båda nu nämnda hänseenden. För alt tillgodose de synpunkter, som statsrevisorerna anlagt, skulle man väl under sådana förhållanden närmast få stanna för att besätta befattningen med en person, som har ekonomiskt-administrativ utbildning. Det torde emellertid kunna befaras, att en dylik befattningshavare komme att äga alltför begränsade förutsättningar att bedöma planläggningen och samordningen av institutionernas vetenskapliga verksamhet och att han därför komme att i stor utsträckning bliva beroende av vederbörande institutionsföreståndare. Framhållas må även, att ifrågakommande ärenden ofta samtidigt måste prövas ur såväl vetenskapliga som ekonomiskt-administrativa synpunkter. Med hänsyn härtill torde det kunna antagas, att medicinalstyrelsen med anlitande av den sakkunskap på skilda områden, som står till förfogande inom styrelsen och vederbörande institutioner, som regel måste äga större förutsättningar att handhava ledningen av institutionerna än en särskild administrativ överdirektör. Till de sålunda anförda betänkligheterna mot en särskild ledning av ifrågavarande institutioner komma dessutom svårigheterna att med en sådan anordning upprätthålla erforderligt samarbete med medicinalstyrelsen. Denna synpunkt har vid upprepade tillfällen med skärpa framförts av medi-

293 cinalstyrelsen. I yttrandena över statsrevisorernas berättelse hava jämväl föreståndarna för de under styrelsens överinseende ställda laboratorierna givit uttryck åt samma uppfattning. Erfarenheterna från samarbetet mellan folkhälsoinstitutet och medicinalstyrelsen synas också ha visat vanskligheten av att enbart genom instruktionsmässiga föreskrifter vinna garantier för att eftersträvat samarbete verkligen kommer till stånd. På nu anförda skäl har utredningen kommit till den uppfattningen, att en särskild ledning för samtliga institutioner, varom här är fråga, icke skulle utgöra någon ändamålsenlig lösning av förevarande spörsmål. Detsamma gäller i sin mån även förslaget att ställa vissa av dessa institutioner under en annan gemensam ledning än medicinalstyrelsen. Med delta ställningstagande skulle kunna övervägas att inordna jämväl statens institut för folkhälsan under medicinalstyrelsens överinseende. En sådan anordning skulle vara ägnad att i möjligaste mån garantera ett kontinuerligt samarbete mellan medicinalstyrelsen och institutet, samtidigt som de fördelar, vilka åsyftas med en gemensam ledning för samtliga ifrågavarande institutioner, skulle kunna vinnas. Inom ledningen för institutet för folkhälsan kunna emellertid — såsom tidigare omnämnts — även andra intressen än dem medicinalstyrelsen företräder framställa befogade anspråk på medinflytande. Med hänsyn härtill finner utredningen skäl tala för att en särskild styrelse alltjämt handhaver ledningen av detta institut. Det skulle visserligen kunna tänkas att med bibehållande av denna styrelse ställa institutet under inseende av medicinalstyrelsen. En liknande anordning har tidigare kommit till användning beträffande statens veterinärmedicinska anstalt och även ifrågasatts av medicinalstyrelsen i dess yttrande över statsrevisorernas berättelse. Densamma har emellertid ansetts medföra sådana olägenheter ur administrativa och andra synpunkter, att den borttagits i samband med anstaltens år 1943 beslutade omorganisation. Utredningen anser sig därför icke böra förorda en ändring av institutets administration i nu angiven riktning. Medicinalstyrelseutredningen har med hänsyn till det anförda stannat för att förorda ett bibehållande i princip av nuvarande ordning i fråga om de nu behandlade institutionernas ställning i administrativt hänseende. Utredningen vill emellertid tillägga, att därest ett särskilt ämbetsverk skulle inrättas för tillvaratagande av arbetarskyddets intressen, innefattande bland annat en yrkeshygienisk avdelning, behovet av en fristående styrelse för folkhälsoinstitutet till väsentlig del bortfaller och att anledning därför kan föreligga att senare upptaga frågan om institutets ledning till omprövning. För avhjälpande av de brister, som vidlåda den nuvarande organisationen, erbjuda sig emellertid enligt utredningens mening även andra lösningar. Vad först angår de under medicinalstyrelsen lydande laboratorierna har, såsom förut berörts, kritiken närmast tagit sikte på den ekonomiska för-

294 valtaingen av desamma. I anslutning därtill har medicinalstyrelsen ifrågasatt inrättandet av en befattning, vars innehavare — en administrativtkameralt skolad kraft — skulle tjänstgöra å samtliga laboratorier och vara föredragande i medicinalstyrelsen i hithörande ärenden. Delia spörsmål har även uppmärksammats av en särskild utredningsman inom den s. k. besparingsberedningen, vilken för bakteriologiska laboratoriets del förordat, att en person med erfarenhet och erkänd kapacitet på det ekonomiska området skulle ställas som rådgivare vid föreståndarens sida. Vidare hava särskilda utredningsmän inom medicinalstyrelsen, som under medverkan av besparingsberedningen företagit en undersökning av kontorsarbetet vid statens bakteriologiska laboratorium och dåvarande statens veterinärbakteriologiska anstalt, uttalat sig för en anordning i av medicinalstyrelsen angiven riktning. Medicinalstyrelseutredningen har funnit de förslag till lösning av förevarande fråga, som sålunda framkommit, beaktansvärda. Med den av utredningen planerade organisationen av medicinalstyrelsen erbjuder sig samtidigt en smidigare och sannolikt mera effektiv utformning av samma tankegång. Genom en delvis av andra skäl påkallad utbyggnad av medicinalstyrelsens organisation kommer nämligen kameralbyråchefen att till väsentlig del frigöras från att deltaga i handläggning av ärenden, som icke äro avkameral natur. Härigenom möjliggöres en överflyttning till kameralbyrån av ärenden rörande laboratoriernas ekonomiska förvaltning, vilka för närvarande — liksom övriga laboratorierna rörande ärenden — handläggas a vederbörande fackbyråer. Det ler sig under sådana förhållanden naturligt att ålägga kameralbyråchefen att ägna särskild uppmärksamhet åt laboratoriernas ekonomiska skötsel och att därvid särskilt söka åvägabringa samverkan mellan de skilda laboratorierna beträffande upphandling av laboratoriemateriel, främst glasvaror och djur. I den mån kameralbyråchefen därvid icke själv besitter erforderlig specialkunskap, bör han äga både rätt och skyldighet att rådgöra med någon på området sakkunnig, så att en omsorgsfull prövning åvägabringas. Kameralbyråchefen bör tillika ha sin uppmärksamhet riktad på behovet av rationalisering av den mera rutinmässiga verksamheten inom laboratorierna och för ändamålet söka och upprätthålla kontakt med specialister härutinnan, i första hand statens organisationsnämnd. I viss utsträckning synes kameralbyråchefen även böra tillhandagå med råd och anvisningar rörande anställande och avlöning åt underordnad personal, främst sådan av tillfällig karaktär, i syfte att befordra viss enhetlighet härutinnan mellan de olika laboratorierna. För att den övervakning och rådgivning, som utredningen åsyftar, skall bli effektivtorde det vara nödvändigt att kameralbyråchefen med relativt korta mellanrum besöker laboratorierna, förslagsvis en gång i veckan. Den organisation av medicinalstyrelsen, som utredningen i det föregående föreslagit, lämnar ock utrvmme för en sådan kontakt.

295 Kameralbyråchefens ställning torde icke böra begränsas till att vara enbart rådgivande. I fall av meningsskiljaktighet mellan kameralbyråchefen och vederbörande föreståndare torde ärendet, då kameralbyråchefen eller föreståndaren så påfordrar, böra underställas generaldirektören för avgörande. Genom dennes försorg kunna andra ledamöter i styrelsen tillkallas och därmed en allsidig prövning av frågan åvägabringas. På delta sätt torde ock vissa garantier vinnas för att laboratorierna icke berövas den rörelsefrihet, som erfordras för ett framgångsrikt bedrivande av deras forskningsverksamhet. Ur de synpunkter, varom här är fråga, finner utredningen det beklagligt, att spörsmålet om veterinärmedicinska anstaltens administration lösts fristående. Med hänsyn till arten och omfattningen av denna anstalts verksamhet skulle en organiserad samverkan mellan ifrågavarande anstalt och statens bakteriologiska laboratorium kunna förväntas bliva särskilt fruktbringande i fråga om såväl de vetenskapliga forskningsuppgifterna som serumtBiverkningen samt det därav följande behovet av stort och dyrbart djurmateriel. Utredningen vill för den skull ifrågasätta, huruvida icke i anstaltens instruktion borde intagas en föreskrift om samarbete med medicinalstyrelsen i nu berörda hänseenden. Såsom framgår av det följande har utredningen jämväl på annan väg sökt underlätta kontakten med ifrågavarande anstalt i syfte att vinna de fördelar, som ovan avses. Frågan om vilka möjligheter, som föreligga, då det gäller att finna former för en mera ändamålsenlig reglering av förhållandet mellan medicinalstyrelsen och folkhälsoinstitutet utan ändring av det senares ställning i administrativt hänseende, har inom utredningen varit föremål för ingående överväganden. Utredningen vill till en början förutskicka, att enligt utredningens i annat sammanhang (kap. 10) framlagda förslag institutets arbete kommer att i administrativt hänseende helt falla inom hälsovårdsbyråns verksamhetsområde. För att tillgodose behovet av en fortlöpande samverkan mellan medicinalstyrelsen och institutet ligger det då nära till hands att i en eller annan form bereda chefen för sistnämnda byrå en ställning inom institutet, som samtidigt giver honom både möjlighet och skyldighet att taga verksam del i ledningen av detsamma. Utredningen har därvid undersökt, huruvida ett överflyttande av de med föreståndarbefattningen förenade göromålen å hälsovårdsbyråchefen skulle låta sig göra, varvid förutsatts, att denne inom medicinalstyrelsen skulle erhålla kvalificerat biträde i erforderlig utsträckning. Hälsovårdsbyråchefen skulle i så fall lämpligen erhålla ställning såsom verkställande ledamot av institutstyrelsen. Undersökningen har givit vid handen, att en dylik överflyttning i och för sig icke är ogenomförbar. Enligt utredningens mening synes emellertid försiktigheten bjuda, att närmare erfarenhet avvaktas rörande omfattningen av såväl hälsovårdsbyråns

296 som folkhälsoinstitutets arbetsbörda under de närmaste åren, innan en anordning av denna innebörd upptages till prövning. En annan möjlighet till lösning av förevarande spörsmål erbjuder sig i anslutning till den i gällande instruktion för institutet meddelade bestämmelsen, att styrelsen äger inom sig utse ett arbetsutskott för utövande av dess beslutanderätt beträffande löpande ärenden eller ärenden av mindre vikt. Ett sådant arbetsutskott, bestående av de självskrivna ledamöterna i styrelsen eller alltså chefen för medicinalstyrelsen, chefen för riksförsäkringsanstalten samt den av karolinska institutets lärarkollegium utvalde ledamoten fungerade under de två första åren av institutets verksamhet. Enligt vad utredningen inhämtat har emellertid arbetsutskottet icke samman trätt sedan mars 1940. Anledningen härtill lärer bland annat vara, att arbetsutskottets ledamöter i sin egentliga verksamhet hava en så omfattande arbetsbörda, att de icke i önskvärd utsträckning kunna ägna sig åt institutets angelägenheter. Då styrelsen endast sällan sammanträder, har institutets förvaltning härigenom kommit att handhavas av föreståndaren ensam i en omfattning, som icke torde ha varit avsedd. Lämpligheten av en sådan ordning kan ock med hänsyn till institutets skilda arbetsuppgifter ifrågasättas. Enligt utredningens mening måste det anses önskvärt, att arbetsutskottet gives en sådan sammansättning, att det kan hålla nära kontakt med det löpande arbetet inom institutet. Regelbundna sammanträden böra hållas relativt ofta, minst en eller två gånger månatligen, vid vilka arbetsutskottels ledamöter bland annat böra av respektive avdelningsföreståndare informeras om arbetet å de olika avdelningarna. Bestämmelse härom bör meddelas i instruktionen för institutet. I samband härmed bör i instruktionen inflyta en föreskrift om ovillkorligt tillsättande av ett arbetsutskott för handläggning av löpande ärenden. Arbetsutskottet torde böra bestå av högst tre ledamöter. I utskottet böra liksom förut ingå en representant för medicinalstyrelsen och en för riksförsäkringsanstalten, förutsatt att den yrkeshygieniska avdelningen kvarbliver under institutsstyrelsens ledning. Av ovan berörda skäl synes emellertid den ändringen böra vidtagas, att de båda verkscheferna ersättas med vederbörande fackbyråchefer, d. v. s. chefen för hälsovårdsbyrån i medicinalstyrelsen och chefen för arbetarskyddsbyrån i riksförsäkringsanstalten. Som tredje ledamot har hittills fungerat karolinska institutets representant i styrelsen. Dennes ledamotskap i styrelsen betingas huvudsakligen av den undervisning för medicine kandidater, som är förlagd till folkhälsoinstitutet. Denna undervisning, som regleras genom karolinska institutets försorg, bör enligt läkarutbildningssakkunnigas förslag utvidgas med en särskild kurs i socialhygien och socialmedicin. Vid sidan härav skall liksom hittills vid folkhälsoinstitutet bedrivas specialutbildning av tjänsteläkare, distriktssköterskor och andra funktionärer på socialhygienens arbetsfält. Planer för sistnämnda undervisning skola enligt instruktionen fastställas av institutets

297 ledning efter samråd med medicinalstyrelsen och i vad angår yrkeshygienen jämväl riksförsäkringsanstalten. Den undervisning, som sålunda skall bedrivas vid institutet, torde i och för sig icke nödvändiggöra, att karolinska institutets representant ingår som ledamot av arbetsutskottet. Den akademiska undervisningens intresse av en kontinuerlig samverkan med folkhälsoinstitutets verksamhet torde få anses vara nöjaktigt tillgodosett genom att professorn i allmän hälsovårdslära samtidigt fungerar som avdelningsföreståndare för institutets allmänhygieniska avdelning. Ifrågavarande intresse synes i allt fall kunna vägas mot önskvärdheten av att få till stånd en organisatorisk samverkan mellan folkhälsoinstitutets födoämneshygieniska avdelning å ena samt statens veterinärmedicinska anstalt å andra sidan. Frågan om en dylik samverkan har aktualiserats genom att veterinärmedicinska anstalten från och med år 1944 ställts under en särskild styrelse, fristående från medicinalstyrelsen. Båda institutionerna hava jämlikt sin instruktion att bedriva praktiskt vetenskapliga undersökningar beträffande såväl vatten som animala födoämnen, vilka undersökningar till stor del äro av samma eller likartad natur. Vitaminundersökningar, som ursprungligen avsågos bliva centraliserade till folkhälsoinstitutet beträffande både livsmedel och fodermedel, bedrivas numera, låt vara endast subsidiärt, även vid veterinärmedicinska anstalten. Enligt uppgift från anstalten lärer avsikten vara att utvidga denna sida av institutets verksamhet, sedan institutets lokaler numera lämna utrymme därför. Under sådana förhållanden tala vissa skäl för att ett organisatoriskt samarbete åvägabringas mellan de båda institutionerna i syfte att undvika onödiga parallellundersökningar och även i övrigt begränsa statens utgifter för ifrågavarande ändamål. En möjlighet härtill erbjuder sig genom att låta en representant för veterinärmedicinska anstaltens styrelse ingå som tredje ledamot i folkhälsoinstitutets arbetsutskott i stället för karolinska institutets representant. Utredningen vill för sin del förorda en sådan lösning. Angelägenheten härav torde komma att framträda med än större styrka, därest ledningen av veterinärväsendet i dess helhet skulle skiljas från medicinalstyrelsen. Skulle yrkeshygieniska avdelningen utbrytas ur folkhälsoinstitutet, kunna i arbetsutskottet ingå representanter för såväl karolinska institutet som veterinärmedicinska anstalten. Med hänsyn till medicinalstyrelsens centrala ställning beträffande hälsooch sjukvården torde det få anses naturligt, att chefen för styrelsens hälsovårdsbyrå fungerar som ordförande i arbetsutskottet. För sitt arbete i utskottet böra ledamöterna äga åtnjuta gottgörelse i form av årsarvode, förslagsvis 3 000 kronor för ordföranden och 1 500 kronor för vardera av de båda övriga ledamöterna, jämte ett dagarvode av 20 kronor för varje sammanträde. Genom ett sålunda sammansatt arbetsutskott skulle skapas ett organisatoriskt underlag för ett kontinuerligt samarbete mellan folkhälsoinstitutet

298 å ena samt medicinalstyrelsen, styrelsen underlydande laboratorier och statens veterinärmedicinska anstalt å andra sidan. Arbetsutskottets främsta uppgift skulle ock vara att verka för en samordning av den löpande verksamheten vid ifrågavarande institutioner. I vad det gäller laboratorieverksamheten bör syftet icke begränsas till att söka undvika onödiga parallellundersökningar utan även, och icke minst, inriktas på att få till stånd en samverkan beträffande upphandling av laboratoriemateriel och djur, så långt delta lämpligen kan ske. Uppenbart är, att samråd i dessa frågor bör äga rum med såväl vederbörande föreståndare respektive avdelningsföreståndare som medicinalstyrelsens kameralbyråchef. Därutöver bör arbetsutskottet i fall, där så erfordras, äga både rätt och skyldighet att anlita ekonomisk eller annan expertis, som icke står till buds inom folkhälsoinstitutet. Kostnaderna härför torde kunna bestridas från den under institutets avlöningsanslag upptagna anslagsposten till arvoden åt speciallärare, experter och tillfälliga biträden. Eventuellt kan för upphandlingsärendenas beredning tillsättas en särskild delegation under arbetsutskottets överinseende. Utöver nu berörda samordnande uppgift skulle det tillkomma arbetsutskottet att mellan styrelsesammanträdena övervaka verksamheten och medelsanvändningen vid institutet samt därvid tillse, att styrelsens intentioner i fråga om arbetet å de olika avdelningarna fullföljas. Vidare skulle det åligga arbetsutskottet att i samråd med avdelningsföreståndarna dels för varje budgetår utarbeta förslag till arbetsplaner och anslagsäskanden för institutets olika verksamhetsgrenar, dels ock förbereda remissyttranden och övriga viktigare ärenden, som skola handläggas av styrelsen. Härutöver skulle arbetsutskottet handlägga de ärenden i övrigt, som styrelsen kunde komma att anförtro detsamma. Vid arbetsutskottets sammanträden, som i regel böra äga rum i närvaro av vederbörande avdelningsföreståndare, bör föras kortfattade anteckningar om vad vid sammanträdena förevarit. Ett genomförande av ovan förordade förslag i fråga om arbetsutskottet torde böra medföra ändringar i folkhälsoinstitutets styrelse såtillvida, att cheferna för medicinalstyrelsen och riksförsäkringsanstalten ersättas av förenämnda fackbyråchefer samt veterinärhögskolans representant utbytes mot en representant för veterinärmedicinska anstalten. Det synes för övrigt icke vara uteslutet att ordna representationen för den veterinära hygienen på sådant sätt, att veterinärhögskolans och veterinärmedicinska anstaltens intressen tillgodoses genom en och samma representant. Med den ifrågasatta anordningen synes icke blott en fortlöpande och fruktbärande kontakt mellan institutet och närstående organ kunna främjas utan även instilutsstyrelsen beredas ökade möjligheter att utöva en effektivledning och övervakning av institutets verksamhet, samtidigt som en mera allsidig beredning av institutets ärenden skulle underlättas. Utredningen får därför föreslå, att en omorganisation av institutets ledning vidtages i enlig het med vad ovan angivits.

299 Slutligen torde anställnings- och löneförhållandena för de skilda institutionernas föreståndare böra något beröras. Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen finnas särskilda föreståndartjänster allenast vid statens bakteriologiska och rättskemiska laboratorier. Båda äro fullmaktsbefattningar och placerade, den förra i lönegrad B 1 och den senare i lönegrad A 30. Vid statens farmacevtiska laboratorium och statens institut för folkhälsan hava fullgörandet av föreståndaregöromålen genom särskilda förordnanden uppdragits åt en av avdelningsföreståndarna därstädes mot ett tilläggsarvode av 1 000 kronor respektive 2 000 kronor för år. Enligt utredningens mening kan det ifrågasättas, huruvida icke föreståndarbefattningarna vid de två förstnämnda laboratorierna böra överföras å civila avlöningsreglementets C-plan och innehavarna förordnas för viss lid i sänder. Härför tala i viss mån enahanda skäl som anförts till stöd för medicinalrådens överförande till C-planen. Vid organisationen avstatens veterinärmedicinska anstalt år 1943 uppfördes vidare föreståndarbefattningen för denna anstalt å löneplan C med placering i 7:e lönegraden. Föreståndarbefattningen vid statens kriminaltekniska anstalt är jämväl uppförd å C-planen (lönegrad 6). Utredningen anser sig för sin del böra förorda, att föreståndarbefattningarna vid statens bakteriologiska och rättskemiska laboratorier överföras till C-planen och därvid placeras i lönegrad 7. Med hänsyn till de kvalifikationer, som fordras för innehav av ifrågavarande befattningar, synes utredningen tillräcklig anledning icke föreligga att upprätthålla en skillnad i löneställning mellan dessa befattningar. Beträffande de arvodesavlönade föreståndarbefattningarna vid statens farmacevtiska laboratorium och statens institut för folkhälsan har utredningen för närvarande icke funnit sig böra föreslå annan ändring än all arvodet till föreståndaren för det förstnämnda laboratoriet med hänsyn till den ökade arbetsbörda, som ett genomförande av utredningens förslag beträffande apoteks- och läkemcdelskontrollen kan väntas medföra, höjes till förslagsvis 2 000 kronor.

300 Kap. 16. Den centrala handläggningen av ärenden rörande under visningssj ukhus en. Gällande bestämmelser. Som tidigare (kap. 2) framhållits, intaga de s. k. universitetssjukhusen en särställning på kroppssjukvårdens område, främst därigenom att de förvaltas av direktioner, som direkt eller genom vederbörande universitetsmyndighet sortera under ecklesiastikdepartementet, samt att medicinalstyrelsens befogenheter beträffande dem äro mera begränsade än i fråga om lasaretten i allmänhet och de därmed jämställda storstadssjukhusen. I sistnämnda hänseende må erinras om att karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet äro helt undantagna från bestämmelserna i gällande sjukhuslag och sjukhusstadga. Frånsett vissa till förstnämnda sjukhus anslutna specialkliniker (psykiatriska kliniken och Konung Gustaf V:s jubileumsklinik) har medicinalstyrelsen beträffande dessa sjukhus inga andra befogenheter än alt, då styrelsen så finner påkallat, förrätta inspektion av sjukvården därstädes, fastställa rådgivande taxa för vård å enskilda och halvenskilda rum samt yttra sig i ärenden rörande fel och försummelser av sjukhusens läkare vid utövning av läkarkonsten. Styrelsen har sålunda icke — i motsats till vad som gäller för lasarett i allmänhet — att taga någon befattning med sjukhusens till- eller ombyggnad eller med tillsättande av överläkare eller inrättande av befattningar som underläkare eller biträdande lasarettsläkare, utan ankommer detta på karolinska sjukhusets direktion eller karolinska institutets lärarkollegium. För medicinalstyrelsens befattning med allmänna barnbördshuset i Stockholm och akademiska sjukhuset i Uppsala gäller i stort sett samma begränsning, dock att styrelsen vad dessa sjukhus angår skall beredas tillfälle att yttra sig även över klagomål rörande sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden eller entledigande samt i fråga om större ny-, till- eller ombyggnad av sjukhuset. Å lasarettet i Lund är gällande sjukhuslag i princip tillämplig, ehuru undantag har gjorts bland annat beträffande tillsättande av överläkare och handläggning avärenden rörande fel och försummelser av läkare, som tillika är befattningshavare vid universitetet. Mcdicinalstyrelseutredningen. Den undantagsställning i administrativt hänseende, som sålunda tillkommer universitetssjukhusen, torde närmast få ses mot bakgrunden av deras dubbla uppgift att d e l s tjäna som vårdanstalter för sjuka, d e l s o c k fungera som praktiska undervisningsanstalter för läkare och viss annan medicinalpersonal. I praktiken tillgodose ifrågavarande sjukhus på grund av sin storlek en mycket betydande del av det föreliggande sjukvårdsbehovet; särskilt gäller detta om akademiska sjukhuset i Uppsala och lasarettet i Lund, vilka fungera såsom länslasarett.

301 Att märka är vidare, att klinisk undervisning i icke ringa utsträckning meddelas även vid andra sjukhus än de egentliga universitetssjukhusen. Under sådana förhållanden kan det icke i och för sig anses självfallet, att dessa sjukhus skola i sjukvårdsadministrativt hänseende intaga en särställning av den arl och omfattning, som nu är fallet. I olika sammanhang hava också framkommit önskemål om en närmare anknytning av universitetssjukhusen till den allmänna sjukhusvården i övrigt, varvid främst åsyftats att hos Kungl. Maj:t sammanföra handläggningen av samtliga sjukvårdsärenden till socialdepartementet. Det förefaller medicinalstyrelseutredningen icke osannolikt, att en sådan ordning skulle vara ägnad att underlätta en ändamålsenlig avvägning av de krav, som den praktiska sjukvården och den medicinska undervisningen var för sig ställa. Detta gäller främst i fråga om sjukhusvårdens utbyggnad med olika specialavdelningar och tillgodoseende med för ändamålet utbildade läkare men torde även ha sin tillämpning beträffande undervisningens praktiska anordnande. För utredningen har sålunda framhållits, att en utflyttning i vidgad omfattning av den med kliniska undervisningen förenade praktiska tjänstgöringen till lämpliga lasarett skulle innebära fördelar för såväl de studerande som lasaretten. Det låter sig å andra sidan icke utan närmare undersökning överblicka, i vad mån genom en överflyttning av ifrågavarande ärenden till socialdepartementet komplikationer kunna uppstå beträffande den medicinska undervisningens centrala ledning. Då en sådan undersökning, enligt vad i kap. 3 framhållits, torde falla utom ramen för medicinalstyrelseutredningens uppdrag, anser sig utredningen böra stanna vid att förorda, att detta spörsmål göres till föremål för närmare övervägande inom vederbörande departement. Utredningen tillåter sig att i detta sammanhang erinra om att en inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig i ett den 20 december 1939 avgivet betänkande angående statsdepartementens organisation (SOU 1939:44) delvis från andra utgångspunkter föreslagit en överflyttning av ärendena rörande universitetssjukhusen till socialdepartementet, ett förslag som alltjämt torde vara beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Det har även framhållits som en angelägenhet av vikt, att en ordnad samverkan kunde åvägabringas mellan representanter för medicinalstyrelsen och den praktiska sjukvården utanför undervisningssjukhusen, å ena, samt vederbörande universitetsmyndigheter, å andra sidan, i syfte att belysa de aktuella behov beträffande undervisningens planläggning och utformning, som utvecklingen på hälso- och sjukvårdens område för med sig. I viss utsträckning torde detta behov kunna tillgodoses i anslutning till den inspektion, som medicinalstyrelsen äger företaga rörande sjukvården vid universitetssjukhusen. Det synes utredningen dock kunna ifrågasättas, huruvida icke härutöver bör skapas en organiserad form för överläggningar i detta hänseende. Eventuellt skulle detta kunna ske genom att vid universi-

302 tetskanslerns sida ställdes en av Kungl. Maj:l utsedd nämnd, bestående av representanter för de medicinska fakulteterna, karolinska institutet, medicinalstyrelsen och tjänsteläkarorganisalionerna. Detta spörsmål torde lämpligen kunna upptagas till övervägande i samband med ovan nämnda överflyttningsfråga.

Kap. 17. Sammanfattning och kostnadsberäkningar. Sammanfattning. Med den avsevärda arbetsbörda, som för närvarande åvilar medicinalstyrelsen och som kan förväntas stiga efter hand som utvecklingen inom medicinal- och veterinärväsendet fortskrider, har det för utredningen framstått som angeläget att i första hand undersöka, huruvida och i vad mån en begränsning av styrelsens verksamhetsområde lämpligen kan genomföras. Det huvudspörsmål, som härvid mött, h a r varit frågan om veterinärväsendets administrativa ställning. Sina synpunkter på denna fråga, som tidigare i olika sammanhang varit föremål för övervägande, har utredningen närmare utvecklat i kap. 5. Majoriteten av utredningens ledamöter har kommit till det resultatet, att veterinärväsendets centrala ledning, främst med hänsyn till det nära sambandet mellan veterinärväsendet och medicinalväsendet, bör bibehållas inom medicinalstyrelsen men där beredas en så vitt möjligt självständig ställning. En minoritet inom utredningen har ansett organisatoriska och andra skäl väga över till förmån för inrättande av en fristående veterinärstyrelse. Ett annat spörsmål, som äger samband med omfattningen av medicinalstyrelsens verksamhetsområde, är frågan om administrationen av de medicinalstyrelsen underlydande laboratorierna. I detta hänseende har utredningen enhälligt funnit övervägande skäl tala för ett bibehållande i stort sett av nuvarande ordning, varvid utredningen dock förutsatt, att särskilda åtgärder skola vidtagas för att underlätta övervakningen och ledningen avlaboratorierna, framför allt i ekonomiskt hänseende. Utredningen har vidare undersökt möjligheterna att genom decentralisering av beslutanderätten i vissa ärenden till lokala organ nedbringa styrelsens arbetsbörda. Resultatet av undersökningen, som redovisas i kap. 7, utvisar, att möjligheterna härutinnan äro tämligen begränsade. Den förstärkta törsvarsberedskapens upphörande kan ej heller beräknas medföra någon mera väsentlig minskning i styrelsens totala arbetsbelastning. I enlighet härmed har utredningen ansett sig böra i stort sett utgå från medicinalstyrelsens nuvarande arbetsbelastning och räkna med att denna kommer att öka, allteftersom den allmänna hälso- och sjukvårdens olika grenar utbyggas. Utredningen har vidare funnit en effektivisering av styrelsens verksamhet i vissa hänseenden påkallad: särskilt gäller detta inspek-

lions- och konsultationsverksamheten ä hälsovårdens, sinnessjukvårdens samt apoteksväsendets områden (kap. 8). Härjämte har utredningen ansett särskilda åtgärder erforderliga för åvägabringande av en mera fullständig och rationellt organiserad bearbetning av det statistiska materialet på medicinaloch veterinärväsendets områden (kap. 9). Från nu angivna allmänna utgångspunkter har utredningen vid fullgörandet av sitt uppdrag eftersträvat en sådan lösning av styrelsens organisationsfråga, att styrelsens chef, ulan att enhetligheten i ärendenas avgörande äventyras, kan i största möjliga utsträckning befrias från medverkan vid handläggningen av ärenden, som icke äro av större vikt, samt att den centrala organisationen, efter hand som behov därav framträder, kan utbyggas utan störande omläggningar av verksamheten i stort. Vidare har utredningen i anslutning till direktiven sökt åvägabringa en sådan komplettering av styrelsens organisation, att dels erforderlig förstärkning av den juridiskt-administrativt utbildade arbetskraften inom styrelsen kommer till stånd, dels ock en samverkan mellan medicinalstyrelsen samt den lokala sjukvårdsorganisationen och jordbruksnäringen befrämjas. Åtgärder ha även befunnits erforderliga för att underlätta rekryteringen till de medicinska chefstjänsterna inom styrelsen och därmed jämförliga befattningar (kap. 4, 10—12). Härjämte har utredningen funnit vägande skäl föreligga för att inom styrelsens ram vidtaga särskilda anordningar för handläggning av ärenden rörande kastrering, sterilisering och avbrytande av havandeskap. Detsamma gäller ärenden angående fel och försummelser av medicinalstyrelsen underlydande personal vid utövningen av dess verksamhet (kap. 14). Slutligen har utredningen ansett önskvärt, att en form skapas för åvägabringande av organiserat samarbete mellan medicinalstyrelsen och dess laboratorier å ena sidan samt statens institut för folkhälsan och statens veterinärmedicinska anstalt å andra sidan i syfte att såvitt möjligt koordinera det vetenskapliga arbetet vid de olika institutionerna och samtidigt erhålla en mera rationell ordning med avseende å upphandlingen och dispositionen av djur och laboratoriemateriel för dessa institutioners räkning (kap. 15). Med beaktande av vad sålunda och i de skilda kapitlen anförts har utredningens organisationsförslag erhållit den utformning, som framgår av följande tre sammanställningar. Den första (betecknad alternativ I) innefattar det fall, att veterinärväsendets ledning bibehålies inom medicinalstyrelsen, och den andra (betecknad alternativ II) avser det fall, att veterinärväsendets ledning anförtros åt en fullt självständig styrelse. Den tredje upptager förslag rörande medicinalstyrelsen underordnade eller sidoordnade organ, vilka icke påverkas av ställningstagandet till frågan om veterinärväsendets administration.

304 A. Sammanställning enligt alternativ I. Medicinalstyrelsens

1 generaldirektör 1 överdirektör l kanslibiträde

Lönegrad el. arvode C 14 C 8 ( + 2 000)

personalorganisation. Lönegrad el. arvode 1 överinspektör för sinnessjukvården C 7 1 inspektör för psykisk barnavård m. m C 6

Medicinalbyrån. 1 medicinalråd 1 byrådirektör (adm.) 1 föredragande i rättsmedicin m. m

C 7 A 28 8 400

1 amanuens . . . 1 kansliskrivare 1 kanslibiträde . 1 kontorsbiträde

Avdelningen för socialhygien. 1 föredragande för b a r n a v å r d . . 8 400 1 föredragande för mödravård m. m 8 400 1 föredragande för distriktsvård (z=z byråinspektören, se nedan)

1 byråsekreterare 1 barnmorska 1 amanuens 1 kontorsbiträde

A 21 Ex 20

H ä l s o v å r d s b y r å n. C 7 1 medicinalråd 1 föredragande för könssjukvård eller andra ärenden . . . 8 400 (1 medicinalrådsassistent 5 300)

1 förste byråsekreterare 1 amanuens . . . 1 kanslibiträde . 1 kontorsbiträde

A 24

Sjukhusbyrån. 1 medicinalråd 1 byrådirektör (adm.) 1 föredragande för tuberkulosvård 1 byråinspektör (för sjuksköterskeväsendet)

C 7 A 28 8 400 A 24

1 byråsekreterare A21 1 biträdande byråinspektör (för sjuksköterskeväsendet) Eo 20 2 amanuenser 1 kanslibiträde 3 kontorsbiträden

Sinnessjukvårdsbyrån. 1 medicinalråd 1 förste byråsekreterare 1 byggnadsinspektör 1 arkitekt

G 7 A 24 11200 5 000

1 amanuens . . . 1 kansliskrivare 1 kontorsbiträde

305 Rättspsykiatriska Lönegrad el. arvode 1 medicinalråd C 7 1 biträdande föredragande . . . . 8 400 1 biträdande föredragande . . . . 4 200

byrån.

1 byråsekreterare 1 amanuens 2 kontorsbiträden

Lönegrad el. arvode A 21

T a n d v å r d s b y r å n. 1 byråchef (tandläkare) 1 byråtandläkare

C 6 Eo 26

1 byråsekreterare 1 kontorsbiträde

A 21

Apoteksbyrån. 1 byråchef (apotekare) 1 byråapotekare 1 föredragande i specialitetsärenden (=z avd. förestånd, å farmacevtiska laboratoriet)

C 6 A 26

1 förste byråsekreterare 2 amanuenser 1 kanslibiträde 1 kontorsbiträde

A 24

Veterinäravdelningen. Allmänna 1 veterinärdirektör, tillika chef för veterinäravdelningen . . . .

C 7

1 byråveterinär 1 kanslibiträde

Veterinära

hygienbyrån.

1 byråchef, tillika statsinspektör för köttkontrollen

C 6

Tuberkulos1 byråchef 1 byråveterinär 1 konsulent 3 konsulenter

veterinärbyrån.

1 konsulent 1 kansliskrivare

och kasts jukebyrån.

C 6 Eo 26 A 24 Eo 24

3 kanslibiträden 3 kontorsbiträden 4 skrivbiträden

Veterinäravdelningens 1 byrådirektör 1 byråsekreterare

A 28 A21 Lag- och

1 byråchef 1 förste byråsekreterare

kansli.

1 amanuens 2 kontorsbiträden

utredningsbyrån.

A 30 Eo 26

1 kontorsbiträde

Statistiska avdelningen. 1 förste aktuarie 1 aktuarie 1 kanslibiträde 20—518473

A 26 A 21

1 kontorsbiträde 1 skrivbiträde

Eo 26

Eo 24

306 Kameralbvrån. Lönegrad el. arvode 1 byråchef 1 kamrer 1 biträdande kamrer 1 förste byråsekreterare 2 revisorer 1 amanuens

A 30 A 26 A 24 A 24 A 21

Lönegrad el. arvode

1 kassör 1 kansliskrivare 1 kontorist 1 kanslibiträde 4 kontorsbiträden 4 skrivbiträden

A 14 Eo

9 Avdelningen för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning. 1 byrådirektör 1 revisor 1 revisionsassistent

A 28 A 21 Eo 18 Gemensam

Vakt- och telefonpersonal: 1 förste expeditionsvakt A 7 1 förrådsförman A 7 3 expeditionsvakter A 5 2 » Eo 5 2 » Ex 5 1 telefonist A 4 1 » Eo 2

1 amanuens 2 kontorsbiträden

personal. Registrerings- och skrivpersonal: 1 registrator All 1 kanslibiträde 2 kontorsbiträden 5 skrivbiträden Övriga: 1 pressombudsman . . .

5 000

Anm. Tabellens fördelning av amanuens- och skrivpersonalen å byråerna är uppenbarligen icke avsedd att vara bindande. Av skrivpersonalen, sammanlagt 57 befattningshavare, beräknas registratorn, 2 kansliskrivare, 7 kanslibiträden och 15 kontorsbiträden utgöra ordinarie tjänstemän, medan 2 kansliskrivare, 5 kanslibiträden och 10 kontorsbiträden avses inneha extra ordinarie anställning. Samtliga skrivbiträden förutsattes ha extra eller arvodesavlönad befattning. Det bör ankomma på medicinalstyrelsen att fördela de ordinarie och extra ordinarie befattningarna på de olika byråerna.

Kompletterande

anordningar.

F ö r s a m r å d i f ö r e k o m m a n d e ä r e n d e n skola vid sida f i n n a s följande o r g a n , n ä m l i g e n 1. v e t e n s k a p l i g a r å d e t 2. h u v u d m a n n a r å d e t 3. s p e c i a l i t e t s n ä m n d e n 4. a p o t e k a r b e f o r d r i n g s n ä m n d e n 5. m e d i c i n a l s t y r e l s e n s l a n t b r u k s r å d

medicinalstyrelsens

(36 l e d a m ö t e r ) (5 > ) (5 ) (5 ) (3 )

Vidare skall medicinalstyrelsens beslutanderätt u t ö v a s av f ö l j a n d e n ä m n d e r , n ä m l i g e n

i vissa

ärenden

307 1. rättsmedicinska nämnden 2. rättspsykiatriska » 3. socialpsykiatriska » 4. disciplinnämnden 5. medicinalstyrelsens beredskapsnämnd

(3 ledamöter) (3 » ) (3 » ) (5 » ) (5 » )

I förhållande till nuvarande organisation innebär detta alternativ i huvudsak följande ändringar. 1. En befattning som ö v e r d i r e k t ö r inrättas med uppgift att vara dels expeditionschef, dels ock generaldirektörens ställföreträdare. 2. Medicinalstyrelsens b y r å o r g a n i s a t i o n utökas med fem byråer, nämligen en rättspsykiatrisk byrå, en tandvårdsbyå, två veterinära byråer samt en lag- och utredningsbyrå, av vilka dock de fyra förstnämnda redan tidigare förefunnits såsom byråavdelningar. De veterinära byråerna sammanföras till en gemensam avdelning under en v e t e r i n ä r d i r e k t ö r som chef. 3. De ärenden, som angå landstingens och icke-landstingsstädernas förebyggande och öppna vård, sammanföras till en s o c i a l h y g i e n i s k a v d e l n i n g inom medicinalbyrån med en byrådirektör som sammanhållande kraft närmast under byråchefen. Styrelsen kompletteras även med en s t a t i s t i s k a v d e l n i n g , avsedd för sammanställning och bearbetning av all medicinal- och veterinärstatistik. Däremot överföres huvudparten av de ärenden, som nu handläggas av styrelsens s p e c i a l i t e t s a v d e l n i n g , till statens farmacevtiska laboratorium, som även övertager de nuvarande apoteksinspektörernas uppgifter beträffande läkemedelskontrollen. 4. Samtliga m e d i c i n s k a c h e f s t j ä n s t e r o c h d ä r m e d j ä m f ö r l i g a b e f a t t n i n g a r överföras till civila avlöningsreglementets löneplan C och tillsättas med förordnande för sex år i sänder, överinspektören för sinnessjukvården anförtros vidgade uppgifter med avseende å terapien inom sinnessjukvården och beredes samtidigt en fastare ställning. 5. T a n d v å r d s b y r å n och a p o t e k s b y r å n förstärkas genom inrättande av stadigvarande befattningar som byråtandläkare respektive byråapotekare. 6. Det a d m i n i s t r a t i v a i n s l a g e t i styrelsen förstärkes genom inrättandet av — förutom överdirektören samt lag- och utredningsbyrån — tre byrådirektörsbefattningar, avsedda för medicinalbyrån, sjukhusbyrån samt veterinäravdelningen. Erforderlig kameral sakkunskap tryggas genom överförande av vissa befattningar till ordinarie stat. 7. För handläggning av ärenden rörande kastrering, sterilisering och avbrytande av havandeskap inrättas en särskild nämnd, betecknad s o c i a l p s y k i a t r i s k a n ä m n d e n . Jämväl för d i s c i p l i n ä r e n d e n a s handläggning tillskapas en särskild nämnd.

8. Ett särskilt organ tillskapas för samråd mellan medicinalstyrelsen samt landstingen och städerna utanför landsting, benämnd h u v u d m a n n a r å d e t. För samråd på veterinärväsendets område inrättas ett l a n tb r u k s r å d vid medicinalstyrelsens sida. 9. T o t a l a a n t a l e t b e f a t t n i n g s h a v a r e med stadigvarande anställning inom styrelsen ökas med ett 20-tal, varav dock flertalet överföres från styrelsens nuvarande beredskapsorganisation. Antalet ordinarie befattningar ökas från 40 till 67. B . Sammanställning enligt alternativ II. Veterinärstyrelsens

organisation.

1 överdirektör C 10.

1 veterinärråd 1 byråveterinär

Allmänna C 6 Eo 24

byrån. 1 kanslibiträde 1 kontorsbiträde

H y g i e n b v r å n. 1 veterinärråd (tillika statsin1 kansliskrivare spektör för köttkontrollen).. C 6 1 kontorsbiträde 1 konsulent Eo 24

1 veterinärråd 1 byråveterinär 1 konsulent 3 konsulenter

Tuberkulos- och k a s t s j u k e b yran. G 6 3 kanslibiträden Eo 26 3 kontorsbiträden A 24 4 skrivbiträden Eo 24

Administrativa byrån. 1 byråchef A 30 1 kassör 1 byråsekreterare, tillika kam2 kontorsbiträden rer A 24 1 skrivbiträde 2 amanuenser

1 expeditionsvakt 1 >

Gemensam A 7 Eo 5

personal. 1 telefonist

.

All

Eo 2

Vid överdirektörens sida skola finnas d e l s för handläggning av viktigare ärenden en s t y r e l s e , i vilken skola ingå, förutom överdirektören och byråernas chefer, föreståndaren för statens veterinärmedicinska anstalt, en av Kungl. Maj:t utsedd representant för medicinalstyrelsen samt en av Kungl. Maj:t utsedd representant för jordbruksnäringen;

309 d e l s o c k för samråd i erforderlig omfattning ett v e t e n s k a p l i g t r å d , bestående av representanter för olika grenar inom veterinärmedicinen samt en representant för juridisk teori och praxis. Statens veterinärmedicinska anstalt underställes eventuellt veterinärstyrelsen. Medicinalstyrelsens

organisation.

I medicinalstyrelsens organisation vidtagas följande förändringar i förhållande till alternativ I: 1. Hela veterinäravdelningen utgår. 2. 1 revisorsbefattning å kameralbyrån utgår likaledes. Kassören och dennes närmaste biträde kvarstå i nuvarande löneställning. 3. Styrelsens gemensamma personal minskas med 2 expeditionsvakter, 2 kontorsbiträden och 1 skrivbiträde. 4. I samband härmed bör antalet o r d i n a r i e befattningar, tillhörande skriv- och expeditionsvaktspersonalen, minskas med 1 kansliskrivare, 2 kanslibiträden, 4 kontorsbiträden och 1 expeditionsvakt. 5. Det föreslagna lantbruksrådet utgår, varjämte det vetenskapliga rådet minskas med 6 medlemmar, representerande olika grenar av den veterinärmedicinska vetenskapen.

C. Övriga förslag. I övrigt har utredningen föreslagit följande: 1. Statens bakteriologiska laboratorium. Föreståndarbefattningen överflyttas från löneplan B (lönegrad 1) till löneplan G (lönegrad 7). 2. Statens rättskemiska laboratorium. Föreståndarbefattningen överflyttas från löneplan A (lönegrad 30) till löneplan G (lönegrad 7). 3. Statens farmacevtiska laboratorium: Föreståndarens arvode höjes från 1 000 till 2 000 kronor. Följande befattningar nyinrättas: 2 apoteksinspektörer 1 vetenskaplig assistent (arvode) 1 sekreterare 2 laboratoriebiträden

Eo 27 6 400 Eo 21 Ex 7

En kontorsbiträdesbefattning förändras till kanslibiträdesbefattning.

310 4. Statens

institut

för

folkhälsan.

E t t p e r m a n e n t a r b e t s u t s k o t t i n r ä t t a s i syfte att b e f r ä m j a en o r g a n i s e r a d s a m v e r k a n m e l l a n institutet s a m t medicinalstyrelsen och dess l a b o r a t o rier ä v e n s o m v e t e r i n ä r m e d i c i n s k a a n s t a l t e n . Till a r b e t s u t s k o t t e t s l e d a m ö t e r u t g å a r v o d e n , b e r ä k n a d e till sammanlagt Som konsulterande befattningshavare anställas: 1 sanitetsingenjör (arvode) 1 byggnadstekniker ( » )

k r o n o r 7 000 k r o n o r 6 000 » 6 000

E n b e f a t t n i n g s o m förste a k t u a r i e (A 26) överflyttas till m e d i c i n a l s t y r e l s e n . K o s t n a d s b e r ä k n i n g a r . De s a m m a n l a g d a a v l ö n i n g s k o s t n a d e r n a för m e d i c i n a l s t y r e l s e n s n y a o r g a n i s a t i o n enligt a l t e r n a t i v I h a r u t r e d n i n g e n b e r ä k n a t till i r u n t tal 1 100 000 k r o n o r . I f ö r h å l l a n d e till g ä l l a n d e a v l ö n i n g s s t a t i n n e b ä r d e t t a en m e r k o s t n a d av c i r k a 275 000 k r o n o r . K o s t n a d e r n a f ö r d e l a sig p å d e olika a n s l a g s p o s t e r n a s o m

1. 2. 3. 4.

följer:

Gällande avlöningsstat

Utredningens förslag

Avlöningar till ordinarie tjänstemän Arvoden och särskilda ersättingar, bestämda av Kungl. Maj:t Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal Rörligt tillägg

305 000 112 000 325 000 81 500

545 000 125 000 320 000 110 000

Summa förslagsanslag kronor

823 500

1 100 000

P o s t e n till a r v o d e n och s ä r s k i l d a e r s ä t t n i n g a r , b e s t ä m d a av K u n g l . Maj:t, har beräknats sålunda. Arvode till generaldirektörens ställföreträdare » > 6 specialföredragande å 8 400 > > 1 » » » 1 medicinalrådsassistent > » 1 arkitekt > > 1 bibliotekarie > > 1 taxationsgranskare » > 2 medicinaltaxegranskare å 1 000 Ersättning till vetenskapliga rådet > > vissa ledamöter i rättspsykiatriska och socialpsykiatriska nämnderna samt disciplinnämnden » » ledamöterna i specialitetsnämnden och apotekarbefordringsnämnden > > huvudmannarådet och lantbruksrådet Vikariatsersättningar till arvodestagare vid förordnande å ordinarie eller extra ordinarie tjänst ävensom ersättning till vikarier för vissa arvodestagare

Kronor 2 000 50 400 4 200 5 300 5 000 1 000 1500 2 000 28 000 15 000 4 000 4 000

2 600 125 000

311 I anslutning till de ersättningsgrunder, som för närvarande gälla för specialitetsnämnden, har utredningen räknat med att ersättning skall utgå till apotekarbefordringsnämndens ordförande med dels ett årsarvode av 250 kronor och dels ett dagarvode av 25 kronor för varje sammanträde samt till envar av ledamöterna med 18 kronor för sammanträde. Till envar av ledamöterna i huvudmannarådet och styrelsens lantbruksråd har ersättning beräknats efter ett årsarvode av 250 kronor samt ett dagarvode av 18 kronor för sammmanträde. Under posten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal har, liksom för innevarande budgetår, ett belopp av 5 000 kronor avsetts till arvode åt en pressombudsman. Behovet och lämpligheten av en sådan befattning torde ännu icke vara tillräckligt prövad för att åt densamma bereda en fastare ställning. Detsamma gäller i fråga om befattningen som byggnadsinspektör. Arvodet till denne befattningshavare torde därför alltjämt böra bestridas från medicinalstyrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond. Till vikarier och tillfälliga biträden har utredningen beräknat ett belopp av 35 000 kronor. I förhållande till gällande avlöningsstat innebär detta en till cirka 10 000 kronor uppgående förhöjning, av vilken hälften avses för statistiska specialutredningar och återstoden torde få anses betingad av den pågående utvecklingen inom medicinal- och veterinärväsendet. Ett genomförande av det med a l t e r n a t i v I I betecknade organisationsförslaget skulle enligt utredningens beräkningar medföra en ytterligare kostnadsökning av i runt tal 25 000 kronor. Kostnaderna för utredningens ö v r i g a organisationsförslag torde kunna uppskattas sålunda: Statens bakteriologiska laboratorium 1 000 » rättskemiska » 2 000 » farmacevtiska » ^ 000 » institut för folkhälsan 10 000 60 000 Å andra sidan torde av anslaget till medicinalstyrelsens beredskapsorganisation ett belopp av minst 75 000 kronor kunna bortfalla genom överförande av viss personal till medicinalstyrelsens avlöningsstat. Den t o t a l a n e t t o k o s t n a d e n ningens förslag skulle alltså bli

för ett genomförande av utred-

enligt alternativ I (275 000 -f 60 000 — 75 000) 260 000, > II (300 000 + 60 000 — 75 000) 285 000. Härtill komma dock enligt båda alternativen kristillägg och provisoriskt lönetillägg enligt gällande grunder.

312 Slutligen må erinras om att styrelsens l o k a l e r redan för närvarande äro otillräckliga och att, enligt vad utredningen inhämtat, undersökning genom byggnadsstyrelsens försorg pågår rörande möjligheterna att tillgodose medicinalstyrelsens lokalbehov. Därvid har byggnadsstyrelsens uppmärksamhet riktats även på det ökade lokalbehov som ett genomförande av medicinalstyrelseutredningens förslag kan beräknas medföra.

BILAGOR

315 Bilaga

S a m m a n s t ä l l n i n g av antalet till medicinalstyrelsen i n k o m m a n d e åren 1 9 3 4 — 4 4 .

A.

ärenden

Byrå eller avdelning

1944 Medicinalbyrån Hälsovårdsbyrån Lasarettsbyrån Tandvårdsavdelningen . . Sinnessjukvårdsbyrån . . Rättspsykiatriska avdeln. Veterinärbyrån Apoteksbyrån Kameralbyrån Beredskapsbyrån

4 982 1001 2 051

5 973 1397 2 116

7 124 1661 3 227

5 544 1366 3 177

2 862

4 412

5 012

17 610 5 851 3 273

39 261 6 383 3 883

2 531 3 203 74 499 66 036 7 821 5 314 4 885 (c:a) 4 000 1310

3 964 1505 2 603 1024 2 809 3 962 25 043 3 857 3 259 1338

5 325 2 427 3 182 1715 3 200 5 917 42 292 4 170 2 330 2 420

Summa egentliga ärenden

37 630

63 425

104 229

93 471

49 364

72 978

Räkningar

19 171

25 179

34 938

46 937

36 346

42 415

Totalt

56 801

88 604

139 167

139 408

85 710

115 483

Anm. 1. Härtill kommer ett stort antal anmälningar och rapporter, som numera icke diarieföres. År 1940 uppgick antalet dylika rapporter och anmälningar till omkring 54 000, v a r a v större delen var fördelad på hälsovårdsbyrån, lasarettsbyrån och veterinärbyrån. Anm. 2. Räkningarna utbetalas å kameralbyrån men granskas i vissa hänseenden även å andra byråer, främst hälsovårds-, apoteks- och veterinärbyråerna.

316 Bilaga

B.

Sammanställning rörande antalet från medicinalstyrelsen utgående originalexpeditioner åren 1940 och 1944. 1940 Byrå eller avdelning

1944 B-;irenden G-ärenden Summa B-ärenden G-ärenden Summa

Medicinctlbyrån d ä r a v : författningsärenden . . . . rättsmedicinska ärenden beredskapsärenden 2 . . . . d ä r a v : författningsärenden . . . . beredskapsärenden . . . .

667 49 U42

2 877

3 793

7 125

56 267

—

—

—

2 141 90

552 28 23

1 431

1 536

28 34

4 29

267 22 12 2

2 729

3 814

2 210

2 462

1 363

ö 156

46 323 221

x

182 131 924 32 181

2 460

736 13

403 17 27 28

4 217

7 219 14

36 210

d ä r a v : författningsärenden . . . . öppen sjukvård beredskapsärenden . . . .

15 724 10

Tandvårdsavdelningen d ä r a v : författningsärenden . . . . beredskapsärenden . . . .

338 2 8

1 192

1 530

1 021

2 067

19 925

21 933

—

17 702

1 018

Sinnessjukvårdsbyrån d ä r a v : författningsärenden . . . .

1 609

708 11

2 317

1 884

684 13

2 568

857 846

1 465

—

— •

2 649 2 628

4 028 2 628

7 332 2 431

857 371

8 189 2 802

6 536 2 643

279 174

6 815 2 817

1 625 3 274

110 162

1 735 2 436

1 216 2 067

44 35

1 260 2 102

—

214 70

214 3

610 98

26 76

5 532

608 44

6 140

4 118

727 34

Rättspsykiatriska avdelningen d ä r a v : nämndärenden

....

d ä r a v : allmänna avdelningen.. statsinspektörens avdeltuberkulosavdelningen. . kastsjukeavdelningen . . juridiska ärenden d ä r a v : författningsärenden . . . . apotekens ekonomiska förvaltning specialitetsärenden . . . . beredskapsärenden 2 . . . . d ä r a v : författningsärenden . . . . beredskapsärenden 2 . . . .

23 608

2 933

—

57 324 • —

3 257

—

1 430

1 537

2 9G7

—

—

—

24 246 42 17

4 845 39

1 290

80 258 42

3 875

17 180

17 738

1 169

Summa expeditioner

22 775

7 672

30 447

26 865

10 335

37 200

Tillkommer utanordningar

46 914

—

46 914

48 520

—

48 520

Beredskapsbyrån

10 335 85 720 75 385 7 672 77 361 69 689 Totalt 3 1 Avse nämndärenden. 2 Ej säi •skilt redo visade för år 1940 . Siffrorn a avse det totala antalet ärenden av juridisk natur. De rena : örfattning; ärendei ia äro avs evärt färre (1944 sammanlagt 33). Anm. 1. Å veterinärbyrån expe tieras — i ltöver ovaii angivna antal -— ett storl antal enklare skrivelser, s. k. handbre v, som ic ve anteckn as i ve derbörand( ; diarium. Dessa uppgingo för år 1940 till omkring 4 000 sanit för 1944 till on ikring 18 5 00. Dylika handbrev förekomma även å andra by råer, ehurii i avseväi•t mind re omfatti »ing. Anm. 2. Antalet utgående orig nalexpedit ioner utvi? ar en i elativt k n iftig öknin g från 1940 till 1944 med c:a 7 000. Mes t markeraci är stegri ligen fö r medicins lbyrån och rättspsykiatriska avdelningen, men äve n övriga 1 )yråer utoin veter inärbyrån uppvisa el t icke obetydligt ökat antal expeditioner . Om hanelbreven m<;dräkna s stiger ne ttoökninge n med ytterligare c:a 14 500, varav hu1vudparten faller in on i det v eterinära 1 uberkulosb ekämpandet. Antalet expeditioner i e gentliga b<jredskaps- eller k •isärenden uppgick å r 1944 för samtliga byråer till sammanla gt omkrin g 4 000. E xpeditic mer, som endast avs ett infordrande av remissyttranden, haA ISL genomg ^ende icke medrä enats.

317 Bilaga C.

Översikt av medicinal- ock veterinär väsendets centrala organisation i våra grannländer. Finland. A.

Medicinalväsendet.

I Finland har medicinalväsendets centrala ledning nyligen varit föremål för omorganisation. Enligt förordning den 17 mars 1944, som trätt i kraft den 1 april 1944, ankommer det å medicinalstyrelsen, som är ett ministeriet för inrikesärendena underlydande centralt ämbetsverk, att leda, övervaka och utveckla hälso- och sjukvården ävensom apoteksväsendet, tillverkningen av och handeln med apoteksvaror i landet samt att på anhållan av domstolar och andra myndigheter avgiva utlåtanden i rättsmedicinska och andra medicinska frågor. Veterinärväsendet faller däremot utanför medicinalstyrelsens arbetsområde. O r g a n i s a t i o n . Medicinalstyrelsen har till chef en generaldirektör, vilken är närmast ansvarig för medicinalverkets förvaltning och utveckling, samt såsom ledamöter nio avdelningschefer. Avdelningarna utgöras av en allmän medicinalavdelning, en hälsovårdsavdelning, en avdelning för folkhygien, en sjukhusavdelning, en sinnessjukvårdsavdelning, en inspektionsavdelning, en apoteksavdelning, en ekonomiavdelning samt en administrativ avdelning. Därjämte finnes vid medicinalstyrelsen ett vetenskapligt råd. Allmänna medicinalavdelningen förestås av ett medicinalråd såsom avdelningschef. Hälsovårdsavdelningen består av ett medicinalråd såsom avdelningschef samt en epidemiolog. Avdelningen för folkhygien består av ett medicinalråd såsom avdelningschef samt en inspektör för sjuksköterskeutbildningen, en inspektör för barnmorskeväsendet och en inspektör för hälsosysterväsendet. Sjukhusavdelningen har ett medicinalråd såsom avdelningschef. Sinnessjukvårdsavdelningen förestås av ett medicinalråd såsom avdelningschef. Inspektionsavdelningen består av en sjukhusinspektör såsom avdelningschef samt även statistiker. Apoteksavdelningen består av ett apoteksråd såsom avdelningschef och apoteksvisitatorer. Ekonomiavdelningen består av ett ekonomiråd såsom avdelningschef samt kamrerare, biträdande kamrerare, en huvudbokförare och bokförare. Administrativa avdelningen består av en assessor såsom avdelningschef samt en sekreterare, biträdande sekreterare, notarier och kanslister. Dessutom finnas kansli- och räknebiträden, renskrivare och vaktmästare ävensom extra-ordinarie notarier och andra extra-ordinarie befattningshavare i den utsträckning, som befunnits erforderlig. Vid behov kunna anställas tillfälliga befattningshavare, i den mån anslag för ändamålet anvisats. Generaldirektören, medicinalråd, sjukhusinspektören och epidemiologen böra vara legitimerade läkare. Av apoteksråd och apoteksvisitator fordras avlagd provisorsexa-

318 men. Av ekonomirådet fordras avlagd högskoleexamen, förtrogenhet med bokföring och statens räkenskapsväsende samt genom tidigare verksamhet ådagalagd förmåga att omhänderhava ekonomiska angelägenheter. Av assessorn och sekreteraren fordras avlagd högre rättsexamen eller tidigare rättsoch högre förvaltningsexamen, varförutom de böra vara förtrogna med domarvärv. Biträdande sekreteraren bör hava avlagt högre rättsexamen eller tidigare rättsexamen och högre förvaltningsexamen. Av kamrerare och biträdande kamrerare fordras avlagd lägre rätlsexamen eller tidigare lägre förvaltningsexamen samt förtrogenhet med räkenskapsföring eller ock dimissionsexamen från handelshögskola. Av huvudbokföraren fordras avlagd slutexamen vid handelsinstitut eller motsvarande insikter samt praktisk förtrogenhet med bokföring och statens räkenskapsföring. Generaldirektören utnämnes av republikens president på statsrådets framställning. Efter förslag av medicinalstyrelsen utnämnas medicinal-, apoteks- och ekonomiråd ävensom sjukhusinspektören och assessorn av republikens president samt sekreteraren av statsrådet, övriga tjänster och befattningar, förutom renskrivar-, kansli- och räknebiträdes- samt vaktmästarebefattningar, till vilka innehavare antagas av generaldirektören, tillsättas av medicinalstyrelsen. Ledamöterna av vetenskapliga rådet kallas till sina befattningar av ministeriet för inrikesärendena för högst tre år i sänder på medicinalstyrelsens framställning. Ä r e n d e n a s h a n d l ä g g n i n g . Av de till medicinalstyrelsens verksamhetsområde hörande ärendena handläggas 1) å allmänna medicinalavdelningen ärenden, som angå utnämning av avdelningschef vid medicinalstyrelsen och tjänstledighet för honom samt kallelse av ledamöter till vetenskapliga rådet, utövande av lakar- och landläkaryrket samt de läkare, vilkas verksamhet icke hänföres till annan avdelning, medikalgymnaster, massörer, tandtekniker och deras utbildning samt studiestipendier, förutom farmacevtiska stipendier, så ock rättsmedicinska ärenden, med undantag av rättspsykiatriska ärenden, ärenden angående statens rättskemiska laboratorium och dess personal; 2) å hälsovårdsavdelningen ärenden, som angå länsläkarväsendet, hälsovårdsnämndernas verksamhet, farsoter och smittsamma sjukdomar, med undantag av tuberkulos, vaccinationen, provisoriska epidemisjukhus, karantänsanstalter, näringsfrågan, bostads-, yrkes- och fabrikshygien, ohyra, statens serumlaboratorium samt begravningsplatser; 3) å avdelningen för folkhygien ärenden, som angå distrikts-, stads- och kommunalläkarväsendet, skolläkarväsendet, barnmorskeväsendet, hälsosysterväsendet, ambulatoriska sjuksköterskor, moderskaps- och barnrådgivningsstationer, tuberkulos, reumatism m. fl. allmänna folksjukdomar, frågor angående vatten, som skall användas i hushållet, latriner, befolkningspolitik, utbildning av barnmorskor, hälsosystrar och sjuksköterskor, upplysningsarbete i folkhygien samt samarbete med organisationer för folkhygien och tillsyn av deras verksamhet; 4) å sjukhusavdelningen ärenden, som angå staten, kommunerna, sammanslutningar och enskilda tillhöriga sjukvårds- och förlossningsanstalter, för såvitt de icke ankomma på någon annan avdelning, ävensom badanstalter samt vid förenämnda anstalter tjänstgörande läkare och vårdpersonal, så ock ambulansflygtrafiken; 5) å sinnessjukvårdsavdelningen ärenden, som angå sinnessjuka, intellektuellt defekta, psykopater, fallandesjuka och alkoholister samt deras vård och för dem avsedda vårdanstalter, så ock läkare och vårdpersonal vid här nämnda anstalter, utbildning av sinnessjukvårdare och -sköterskor ävensom rättspsykiatriska ärenden; 6) å inspektionsavdelningen ärenden, som angå medicinalstyrelsens statistik och årsberättelse, varjämte avdelningens chef åligger att verkställa sådana inspektioner, undersökningar, utredningar och andra uppdrag, vilka generaldirektören på eget initiativ

319 eller på avdelningschefs förslag varje gång giver honom att utföra, samt att vidtaga av dem föranledda åtgärder; 7) å apoteksavdelningen ärenden, som angå apoteksväsendet, tillverkningen av och handeln med apoteksvaror och giftiga ämnen samt tekniskt och annat härmed jämförligt bruk av apoteksvaror ävensom farmacevtiska studie- och reseunderstöd; 8) å ekonomiavdelningen ärenden, som angå förvaltningen och redovisningen av medicinalverkets ekonomi och penningmedel, anskaffningar, förutom anskaffning av medicinalier och sjukvårdsmateriel, ekonomipersonal och betjäning, ekonomibyggnader, inkomst- och utgiftsstaten, ålders-, familje- och dyrtidstillägg, så ock balans- och anmärkningsmål samt reseräkningar; 9) å administrativa avdelningen de ärenden, som angå lagstiftning och rättsliga frågor, förutom rättsmedicinska och rättspsykiatriska ärenden, kansliets verksamhet, ärenden angående innehavare av tjänst och befattning vid medicinalstyrelsen, för såvitt dessa icke ankomma på annan avdelning, disciplinära ärenden, som angå innehavare av tjänst och befattning vid medicinalstyrelsen och densamma underlydande inrättningar ävensom vissa yrkesutövare, ärenden angående gratifikationer och pensioner samt redigeringen av medicinalförfattningarna. I medicinalstyrelsens plenum deltaga generaldirektören såsom ordförande och avdelningscheferna samt vid behov, på kallelse av generaldirektören, de ledamöter i vetenskapliga rådet, till vilkas område ärendet närmast hänför sig. I plenum handläggas och avgöras: 1) de ärenden, vilka angå förslag till lagar och förordningar, utlåtanden, som skola översändas till något ministerium, underställanden och framställningar, vilka äro av principiell och vittbärande betydelse; 2) förslag till inkomst- och utgiftsstat; 3) ärenden angående upprättande av tjänsteförslag och utnämningar till tjänst, för såvitt fråga är om statens tjänster och befattningar samt stads- och kommunalläkartjänster; 4) ärenden angående legitimering av läkare, farmacevt- och provisorsförsäkran samt tilldelande av apoteksrättighet; 5) ärenden angående medicinalstyrelsens instruktion och verksamhetsberättelse; 6) ärenden angående tjänstefel samt anmärknings- och balansärenden; 7) övriga viktiga ärenden, vilka generaldirektören förordnar till handläggning i plenum. Medicinalstyrelsen är beslutför vid plenum, då ordföranden och minst tre avdelningschefer äro tillstädes. Vid medicinalstyrelsens sammanträde, i vilket deltaga generaldirektören såsom ordförande, chefen för administrativa avdelningen, vederbörande avdelningschef och ledamöter av vetenskapliga rådet samt annan av generaldirektören eventuellt förordnad avdelningschef, med vars verksamhetsområde ifrågakommande ärende står i nära samband, avgöras ärenden rörande 1) avgivande av utlåtande i ärende, som angår vid rättsmedicinsk förrättning tillkommet protokoll eller utlåtande, eller i annan rättsmedicinsk fråga, i fråga som berör ingående av äktenskap, skillnad i eller återgång av äktenskap eller angående någon persons sinnestillstånd; 2) beslut angående utskrivning från sinnessjukhus av person, som är åtalad för brott, men till följd av sinnessjukdom icke kunnat dömas till straff; samt 3) meddelande av förordnande om eller tillstånd till sterilisering. Medicinalstyrelsen är beslutför vid sammanträde, som nu nämnts, då ordföranden och chefen för administrativa avdelningen samt det medicinalråd och den ledamot av vetenskapliga rådet, till vilkas område saken närmast hänför sig, äro tillstädes.

320 I plenum eller vid sammanträde skola ärendena avgöras enligt den åsikt, som av flertalet omfattats. Falla rösterna lika, gäller den mening, som ordföranden biträtt. Vid jäv eller annat förfall för generaldirektören tjänstgör som hans ställföreträdare det medicinalråd, som av ministeriet för inrikesärendena på generaldirektörens framställning för högst tre år i sänder därtill förordnats, och vid förfall jämväl för denne det i tjänsten äldsta medicinalrådet. Generaldirektören avgör de ärenden, vilka icke handläggas i plenum eller vid förut nämnt sammanträde, och icke höra till de ärenden, som skola avgöras av avdelningschef eller annan innehavare av tjänst vid medicinalstyrelsen. Avdelningschef avgör de ärenden, i vilka han enligt instruktionen äger beslutanderätt. Anser avdelningschef, att ärende, i vilket han äger beslutanderätt, är av sådan räckvidd eller i övrigt av sådan vikt, att det bör avgöras vid medicinalstyrelsens sammanträde, äger han med generaldirektörens begivande underställa ärendet till avgörande i dylik ordning. De ärenden, vilka skola handläggas vid plenum eller sammanträde, ävensom de ärenden, vilka avgöras av generaldirektören ensam, beredas och föredragas av vederbörande avdelningschef eller, där generaldirektören så förordnar, av annan innehavare av tjänst eller befattning. Medicinalstyrelsen kan vid behov hänskjuta ärende, som skall avgöras av avdelningschef, till avgörande av annan innehavare av tjänst vid avdelningen. Avdelningschef kan förordna någon innehavare av tjänst eller befattning vid hans avdelning eller någon honom till biträde förordnad att för honom bereda och föredraga sådana ärenden, vilka han äger avgöra.

B.

Veterinärväsendet.

Den centrala ledningen av veterinärväsendet, som tidigare utövats av medicinalstyrelsen, skildes den 1 januari 1930 från detta ämbetsverk och organiserades såsom en särskild avdelning av lantbruksministeriet. Efter åren 1937 och 1945 vidtagna ändringar i denna avdelnings organisation gäller numera med avseende å den centrala administrationen i huvudsak följande ordning. Veterinäravdelningen är indelad i en byrå för djursjukdomar och en livsmedelshygienisk byrå. I spetsen för avdelningen står en avdelningschef såsom överdirektör och vardera byrån förestås av en byråchef, benämnd veterinärråd. Såsom kompetensvillkor för nämnda befattningshavare fordras, att de äro legitimerade veterinärer samt väl förtrogna med sina tjänsteåligganden. Vid veterinäravdelningen finnes en konsultativ kommission, till vilken — utom överdirektören och veterinärråden — höra en representant för veterinärvetenskapen, en för läkarvetenskapen, en för lantbruket och en för rättsvetenskapen. Ordförande för den konsultativa kommissionen är överdirektören, på vars kallelse kommissionen sammanträder. De viktigaste ärendena böra på order av överdirektören förberedelsevis behandlas vid sammanträde av konsultativa kommissionen, i vilket de självskrivna medlemmarna och på kallelse av ordföranden en eller flera av kommissionens övriga ledamöter deltaga. Föredragande är den byråchef, på vilken ärendets behandling ankommer. Utnämningsärendena böra alltid förberedelsevis behandlas av kommissionen. Protokollet från kommissionens sammanträde, vari på anfordran bör antecknas av medlem uttalad skiljaktig åsikt, skall bifogas handlingarna. överdirektören och chefen för veterinäravdelningen åligger:

321 att leda och övervaka veterinärväsendets verksamhet samt ombesörja och svara för dess förvaltning och ekonomi, såsom för användningen och redovisningen av penningmedlen ; att övervaka, att avdelningen underlydande innehavare av tjänst och befattning samt alla veterinärer iakttaga på området givna lagar samt i stöd av dem utfärdade stadganden; att för statsrådet och ministern föredraga de till avdelningen hörande ärenden, som icke uppdragits åt byråcheferna att föredraga; att på föredragning av byråcheferna avgöra de ärenden inom avdelningen, vilka icke skola avgöras av ministern eller av statsrådet; samt att noggrant följa med utvecklingen av veterinärväsendet och göra framställningar, som avse dess främjande. överdirektören avgör på eget ansvar de till avdelningens verksamhetsområde hörande ärenden, som i reglementet för statsrådet närmare angivas, såframt deras avgörande icke anförtrotts viss föredragande eller ministern förbehållit sig själv avgöranderätten. För överdirektören föredraga chefen för byrån för djursjukdomar ärenden, som beröra hämmandet och bekämpandet av nämnda sjukdomar, samt chefen för den livsmedelshygieniska byrån ärenden beträffande kontroll och tillverkning av kött, mjölk och andra animaliska födoämnen och råvaror, kontroll av fjäderfä och vilt, djurskydd samt därmed sammanhängande ärenden. Veterinärräden föredraga dessutom de ärenden av allmän natur berörande veterinärväsendet, som överdirektören uppdrager åt dem att behandla. Veterinärråden äga vidare bereda samt för statsrådet eller ministern föredraga de ärenden, som de förordnats att handlägga. Under veterinäravdelningen lyda veterinärhögskolan, statens veterinärlaboratorium, köttkontrollstationerna och slaktinrättningarna, karantänsanstalterna för djur, trikinundersökningsbyråerna. samt de anstalter för kontroll och förädling av animaliska födoämnen, vilka icke äro understälkla andra ämbetsverk eller annan myndighet. Danmark. Även i Danmark är medicinal- och veterinärväsendets centrala ledning uppdelad. A.

Medicinalväsendet.

Som centralstyrelse för landets medicinalväsende fungerar sundhedsstyrelsen, vilken enligt lag den 23 juni 1932 har högsta tillsynen över hälso- och sjukvården, inbegripet tandläkar-, barnmorske- och apoteksväsendet. Sundhedsstyrelsens verksamhet omfattar även hälso- och sjukvårdsförhållandena vid armén och flottan. O r g a n i s a t i o n . Som chef för sundhedsstyrelsen fungerar medicinaldirektören, vilken skall vara läkare men icke får bedriva yrkesmässig praktik. Styrelsen består i övrigt av en Iäkarhygienisk avdelning och en apoteksavdelning samt ett sekretariat, som tillika ombesörjer handläggningen av sådana ärenden, som icke tillhöra någon bestämd avdelning. Vid den hygieniska avdelningen fungerar ett antal läkare med speciell fackkunskap såsom konsulenter. Medicinaldirektören utgör tillsammans med dessa konsulenter sundhedsstyrelsens läkarråd, i vilket han är ordförande. Funktionstiden för konsulenterna är normalt sex år och vartannat år avgår en tredjedel. Omval kan äga rum. Konsulenterna antagas av inrikesministern efter samråd med den del av läkarrådet, vars funktionstid icke utlöpt. Som konsulenter vid hygieniska avdelningen antagas vidare på samma sätt en prak21—518473

322 tiserande läkare och en tandläkare, vilka ingå som medlemmar av läkarrådet för såvitt angår deras särskilda områden. Inrikesministern utnämner härjämte för sex år åt gången två representanter för de kommunala råden att deltaga i läkarrådets handläggning av spörsmål, som har allmänt intresse för landets medicinalväsende och i vilka behandlingen icke skall avslutas med en läkarvetenskap lig förklaring. Som ledare av apoteksavdelningen utnämner inrikesministern för sex år åt gången en apotekare och antager för samma tid efter yttrande av medicinaldirektören en farmacevtisk kandidat såsom konsulent vid avdelningen. En medlem av farmakopékommittén är knuten till sundhedsstyrelsen som konsulent i spörsmål angående farmakologi och »toksikologi». Vederbörande, som skall vara läkare, utses av inrikesministern efter framställning av sundhedsstyrelsen. Till sundhedsstyrelsen kan därjämte knytas juridiska och tekniska rådgivare. Inrikesministern utser på framställning av medicinaldirektören en medlem av läkarrådet eller en till sekretariatet i överordnad ställning knuten läkare, såframt sådan finnes, att biträda medicinaldirektören i hans dagliga ledning av sundhedsstyrelsen. Såframt icke annat bestämmes, förestår denne läkare under medicinaldirektörens frånvaro på eget ansvar sundhedsstyrelsen med undantag av apoteksavdelningen, som i sistnämnda fall på motsvarande sätt representeras av avdelningschefen, medan förenämnda läkare ingår i avdelningen som tredje ledamot. Ä r e n d e n a s h a n d l ä g g n i n g . De till den hygieniska avdelningen hörande ärendena handläggas och avgöras av medicinaldirektören, som jämväl bär ansvaret för att erforderlig sakkunskap inhämtas. Såframt medicinaldirektören i ett ärende av mera principiell betydelse efter att hava samrått med en av de ovan nämnda konsulenterna, intager en ståndpunkt, som i väsentlig mån avviker från konsulentens, kan denne begära tillkallande av ytterligare en medlem av läkarrådet. Uppnås likväl icke enighet, skall ärendet, när minst två av de deltagande kräver det, hänvisas till behandling av läkarrådet. Kan icke heller då enighet nås, skall medicinaldirektören, såframt ärendet av ett ministerium remitterats till sundhedsstyrelsen eller det av sundhedsstyrelsen förelägges ett ministerium, inför detta närmare redogöra för de synpunkter som framkommit i läkarrådet. Läkarrådet håller ordinarie sammanträde tvä gånger om året samt extra sammanträden när förhållandena så påkalla. Medicinaldirektören är sammankallande och förelägger läkarrådet en översikt av sundhedsstyrelsens verksamhet. Medlemmarna kunna kräva, att spörsmål av principiell betydelse dryftas pä ordinarie sammanträde och kunna även bestämma, att inrikesministeriet skall underrättas om resultatet av förhandlingarna. Apoteksavdelningens ärenden behandlas av medicinaldirektören i förening med avdelningschefen och konsulenten. Mindre viktiga saker kunna behandlas av medicinaldirektören jämte avdelningschefen. Å andra sidan kan vid behandlingen av vissa ärenden, som avses i § 38 lagen den 31 mars 1942 angående apoteksväsendet, tillkallas en eller flera av den hygieniska avdelningens konsulenter alt deltaga i avgörandet. Ärendena avgöras genom röstning. I fall av lika röstetal avgör medicinaldirektörens röst. Närmare bestämmelser om konsulenternas verksamhet kan av inrikesministern fastställas i särskild instruktion. Under sundhedsstyrelsen lyda statens seruminstitut, statens vitaminlaboralorium och statens praktiskt-hygieniska undersökningar. För seruminstitutets administration och ekonomiska förvaltning är tillsatt en särskild tillsynsman, som utses av inrikesministern. Denne har bland annat att avgiva förslag till inrikesministeriet angående personalförhållandena vid institutet, att upprätta förslag till och öva tillsyn över institutets budget, att ingiva framställning om eventuella änd-

323 ringar med hänsyn till export av sera och försäljning av institutets produkter inom landet ävensom i övrigt taga ställning till alla spörsmål som ha betydelse för institutets administration och ekonomi. Närmaste ledningen av institutet i administrativt och vetenskapligt hänseende tillkommer en direktör. Denne har bland annat att åvägabringa och upprätthålla erforderligt samarbete mellan institutets olika avdelningar samt antaga och avskeda personal, som icke till följd av tjänstemannalagen utnämnes av Konungen eller ministern. Institutet bestar av följande avdelningar, nämligen 1) serumavdelning 2) kontrollavdelning 3) diagnostisk avdelning 4) vaccinavdelning 5) tuberkulosavdelning 6) wassermannavdelning 7) avdelning för graviditetsundersökningar 8) avdelning för blodtypsbestämning 9) epidemiologisk avdelning samt 10) livsmedelsavdelning. De sex första avdelningarna ledas av avdelningsföreståndare. Avdelningarna 7, 8 och 9 förestås av arvodesavlönade läkare samt avdelning 10 av en vetenskaplig medhjälpare. Avdelningsföreständarna ha ansvaret för att i respektive avdelning icke påbörjas undersökningar, förrän tillstånd inhämtats av direktören, vilken i sin tur inhämtar godkännande av tillsynsmannen, därest fråga är om arbeten av finansiellt ingripande betydelse. Institutets bokföring och administration äro underkastade räknemässig och kritisk revision av en statsauktoriserad revisor. Statens vitaminlaboratorium och statens praktiskt-hggieniska undersökningar ledas av professorn i hygien vid Köpenhamns universitet i dennes egenskap av sundhedsstyrelsens konsulent i hygien. Sundhedsstyrelsen tillsätter efter föreståndarens framställning en arvodesavlönad vetenskapligt utbildad inspektor. Den övriga personalen, som likaledes är arvodesavlönad, tillsättes av föreståndaren. Instruktion för personalen utfärdas av sundhedsstyrelsen. B.

Veterinärväsendet.

Den centrala veterinäradministrationen ombesörjes av »veterinärdirektoratet», som sorterar direkt under ministeriet för lantbruk och fiske. Veterinärdirektoratet ledes av en veterinär som chef, veterinärdirektören, samt består av ett huvudkontor i Köpenhamn samt följande avdelningar: 1) avdelning för bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar, in- och utförsel m. m., 2) avdelning för tuberkulosbekämpandet, 3) avdelning för köttkontroll och 4) avdelning för mjölkkontroll. Var och en av de tre förstnämnda avdelningarna äro i sin tur delade i två underavdelningar, en med säte i Köpenhamn och en med säte på Jylland. Avdelningen för mjölkkontroll har sitt säte i Köpenhamn. Huvudkontoret samt envar av nämnda avdelningar och underavdelningar förestås av veterinärinspektörer, vilka skola vara utbildade veterinärer. Som rådgivare fungera dessutom ett antal andra veterinärer och veterinärfullmäktige. Därjämte finnes en farmakologiskt utbildad konsulent. Statens veterinära serumlaboratorium sorterar direkt under lantbruksministeriet och

324 fungerar samtidigt som veterinärdirektoratets diagnostiska laboratorium. Direkt under lantbruksministeriet sorterar likaledes statens veterinära försöksstation för virussjukdomar. Norge. I Norge var tidigare medicinal- och veterinärväsendets centrala ledniug helt åtskilda men har sedermera sammanförts på sätt framgår av det följande. A.

Medicinalväsendet.

»Helsevesenets» centraladministration sorterade f ö r e 1 9 4 0 under socialdepartementet såsom en egen avdelning, medicinatavdelningen. Denna leddes av en expeditionschef och bestod av tre byråer, var och en under sin byråchef med sekreterare och assistenter som arbetshjälp. Expeditionschefen, byråcheferna och sekreterarna hade juridisk-administrativ utbildning. Avdelningen förberedde »bevillings- och lagsaker» eller andra större ärenden, som regeringen förelade stortinget, verkställde stortingets och regeringens beslut samt ombesörjde den dagliga administrationen av hälsoväsendets angelägenheter. En väsentlig del av arbetet var knutet till administrationen och tillsynen av statens medicinala anstalter (såsom sjukhus, sanatorier, asyler, laboratorier m. m.). Tillsynen utövades i ekonomiska ocli förvaltningsmässiga spörsmål med bistånd av en resande ekonomiinspektör och i byggnadstekniska spörsmål med bistånd av riksarkitekten. För så vitt angick ärendenas medicinska sida deltog som rådgivande organ i sakbehandlingen ett departementet underställt — men utanför departementet stående •— medicinaldirektorat, som även hade viss självständig myndighet. Direktoratet leddes av en läkarutbildad direktör, medicinaldirektören, och bestod av en byrå för läkarväsendet med en läkare som chef och en som sekreterare, en byrå för apoteksväsendet med en farmacevtiskt utbildad chef och en farmacevtiskt utbildad sekreterare, en inspektör för tuberkulosväsendet och en inspektör för sinnessjukväsendet (bada läkare), vidare den s. k. receptkontrollen (med kontorsmässigt utbildad personal), som hade att motverka missbruk av recept till vin och brännvin, kontrollaboratoriet för farmacevtiska specialpreparat (med farmacevtiskt och kemiskt utbildad personal) samt två resande apoteksinspektörer. Det ålåg medicinaldirektören att utöva den allmänna tillsynen över landets sundhetsväsende, att vidtaga eller föreslå åtgärder, som i sådant hänseende påkallades, samt att avgiva förslag om bevillningar eller lagar på hälsoväsendets område för ärendenas närmare bearbetning i departementet. För övrigt kunde medicinaldirektören såväl som departementet (medicinalavdelningen) inhämta yttranden från direktörerna och överläkarna vid statens medicinska anstalter, universitetets medicinske professor, Norges tandläkarinstitut, farmacevtiska institutet och föreståndaren för rikshospitalets apotek. Medicinalavdelningen och medicinaldirektoratet blevo hösten 1940 underställda det nyinrättade inrikesdepartementet och frän och med 1 j u l i 1 9 4 1 sammanslagna till en avdelning, som ingick i departementet på samma sätt som tidigare medicinalavdelningen men under namn av >Helseavdelningen* och med medicinaldirektören (läkare) som chef i stället för expeditionschefen. Helseavdelningen har huvudsakligen samma ämbetsområde som medicinalavdelningen och medicinaldirektoratet förut hade. Men ärendena äro uppdelade mellan byråerna på ett annat sätt och byråernas ledning och sammansättning hava väsentligt ändrats som följd av att den tidigare medicinskt-konsultativa instansen, medicinaldirektoratet, inordnats i departementet. Således har man nu fått sju byråer, av vilka några ha jurister som byråchefer, andra förestås av läkare resp. apotekare. Personalen i övrigt består av dels juridiskt, dels medicinskt, dels

325 farmacevtiskt utbildade sekreterare och konsulenter. En är utbildad som tandläkare och ett par ha merkantil utbildning. Helseavdelningen består för närvarande av följande byråer, som handlägga nedan angivna ärenden. Lakarebyrån: ärenden rörande läkarväsendet, läkares och tandläkares rättigheter och förpliktelser, offentliga tandkliniker, röntgen och andra behandlingsmetoder, barnmorskors, sjuksköterskors och hjälppersonalens i sjukvården utnämningar samt dessas ekonomiska kårer och spörsmål i samband härmed ävensom dithörande stater och räkenskaper. Administrationsbyrån: ärenden för hela helseavdelningen, sammandrag av stater, sjukhusväsendet i allmänhet, allmänna sjukhus, barn- och mödrahem, kliniker, konvalescenthem, åtgärder mot spetälska och vanförhet, förhållandet till utländska hälsomyndigheter och internationella sundhetsbyrån, ävensom dithörande lagärenden och räkenskaper. Under denna byrå hör en ekonomiinspektör, som tillika tjänstgör på tuberkulosavdelningen och sinnessjukavdelningen. Tuberkulosbyrån: lagstiftning angående tuberkulösa sjukdomar och offentliga åtgärder (sanatorier m. fl.) i kampen mot dessa sjukdomar ävensom dithörande stater och räkenskaper. Sinnessjukvårdsbyrån: statens omsorger för sinnessvaga, epileptiker och sinnessjuka med tillhörande lagar och anstalter, sterilisation ävensom dithörande stater och räkenskaper. Hygieniska byrån: ärenden rörande dricksvatten och bostadshygien, främjande av renlighet, folknäringen, bekämpandet av kräfta, könssjukdomar, reumatiska sjukdomar, sockersjuka, yrkessjukdomar, epidemiska och smittsamma sjukdomar (bl. a. karanläns- och vaccinationsärenden) ävensom dithörande stater och räkenskaper, lagstiftning och anstalter. Befolkningsbyrån: befolkningsspörmäl, ärftlighets- och rasspörsmäl, omsorger för mor och barn, skolläkare- och skoltandläkareväsendet. Apoteksbyrån: ärenden rörande apoteksväsendet med tillhörande lagstiftning och institutioner, rikshospitalets apotek, farmakopékommissionens recept- och specialitetskontroll, visitationer av apotek m. m., den av apoteksavgifter bildade fonden, landets försörjning med läkemedel samt medicinaltaxan ävensom dithörande stater och räkenskaper. A n m. Enligt vad utredningen erfarit pågår för närvarande utredning om ändrad organisation för medicinalväsendets centrala ledning. Det tidigare nämnda kontrollaboratoriet för farmacevtiska specialpreparat, som undersöker och registrerar alla nya —• delvis även äldre — farmacevtiska preparat och läkemedel, utgör administrativt en del av helseavdelningens apoteksbyrå. Under avdelningens hygieniska byrå sorterar det år 1928 grundlagda statens institut för folkhälsan, med en animal vaccinavdelning, en bakteriologisk avdelning, en kemisk avdelning, en serumavdelning och en Wassermannavdelning. Vidare finnes vid rikshospitalet ett bakteriologiskt institut. Det drives av staten och hör administrativt under rikshospitalet, som sorterar under helseavdelningens administrativa byrå. Slutligen finnes vid rikshospitalet ett laboratorium för offentlig kontroll av röntgenanläggningar. B.

Veterinärväsendet.

Det civila veterinärväsendet var tidigare underställt lantbruksdepartementet. Ärendena behandlades där å veterinärbyrån med en jurist som byråchef, samtidigt som byrån var underställd en veterinärdirektör. En expeditionschef (jurist) föredrog lantbruksdepartementets, även veterinärbyrans ärenden, för departementets chef.

326 Från och med den 7 juli 1941 överfördes veterinärväsendet till inrikesdepartementet såsom egen avdelning, veterinäravdelningen, med veterinärdirektören som chef. Å veterinäravdelningen finnas vidare en byråchef (jurist), två sekreterare med veterinärexamen, en sekreterare med juridisk ämbetsexamen och tre kontorsassistenter. Veterinäravdelningen handhar hela civila veterinärväsendet, vari inbegripes Norges veterinärhögskola, veterinärinstitutet (veterinärlaboratoriet), en försöksgård för bekämpande av sjukdomar samt statligt och kommunalt anställda veterinärer m. m. Ärenden angående veterinärernas utskrivning av medicin, apoteksväsende, receptkontrollen m. m. höra dock under inrikesdepartementets helseavdelning. Under helseavdelningen sorterar ett sakkunnigt veterinärråd, som består av tre veterinärer och behandlar ärenden om utskrivning av sprit till veterinärmedicinskt bruk. Veterinärinstitutet består av en avdelning för bakteriologi och serologi, en patologisk avdelning och ett veterinärmedicinskt bibliotek. Vidare har nyligen försöksvis igångsatts en avdelning för mastitundersökningar. Det är meningen, att denna avdelning senare skall bliva permanent. Institutet företager diagnostiska undersökningar, speciellt för smittsamma sjukdomar, utför vetenskapliga försök, producerar sera till veterinärt bruk, tuberkulin (även till humanmedicinskt bruk) och andra diagnostiska och terapeutiska hjälpmedel, företager kemiska undersökningar m. m. Denna verksamhet ledes av institutets direktör, som har titeln professor. Vid institutet finnas vidare tre avdelningschefer och en assistent med veterinärutbildning och laboratorieassistenter och annan underordnad personal. Veterinärinstitutet fungerar även som rådgivande instans för veterinäradministrationen. Vid Norges veterinärhögskola företagas även en hel del undersökningar av material och prover, som sändas in för att få diagnos ställd å husdjurssjukdomar och andra undersökningar m. m. Vidare äro Norges veterinärhögskola och de enskilda professorerna rådgivare för departementet i veterinära spörsmål.

327 Bilaga D. Uppskattning rörande arbetskraftsbehovet vid en medicinalstatistisk avdelning. (Av förste aktuarien G.

I. II. III.

IV. V.

VI.

VII. VIII.

Hävermark.) Antal dagsverken per år: Kvalificerad Arbetspersonal biträden Blankettfrågor 10 25 Insamling och registrering av årsberättelser m. m. . . 10 30 Nuvarande ordinarie arbeten 175 £50 a. Veterinärväsendet 35 120 b. Sinnessjukvården (inkl. ekon. uppg.) 10 60 c. Allmän hälso- o. sjukvård i övrigt 50 100 d. Redigering o. korrekturläsn. av publ 20 40 e. Tbc-anstalternas o. dispensärernas verks 10 50 f. Epidemisjukd., könssjukd. m. m 10 30 g. Rådgivning (sammanträden, utlåtanden m. m.) . . . 30 30 h. Besvarande av förfrågningar m. m 10 20 Revision av nuvarande ordinarie statistik 75 50 Utökad bearbetning av ordinarie statistik 385 1 970 (utöver nuvarande arbetsåtgång) a. Sjukvårdspersonalen (antal, prognoser) 60 120 b. Sjukhusens A-bilagor (omsättningen) 25 80 c. » B-bilagor (ekonom, uppg.) 30 120 d. » C—G-bilagor (sjukdomar) 250 1600 e. Redigering av tryckta redogörelser 20 50 Ny ordinarie statistik 270 1025 a. Folktandvården 50 250 b. Mödra- och barnavården 10 50 c. Barnmorskeväsendet 10 50 d. Könssjukdomarnas bekämpande 5 25 e. Den öppna sjukvärden 20 80 f. Dödfödsel, tidigdödlighet 10 50 g. Sjuklighet och hälsovård vid skolorna 10 50 h. Sjuklighetsstatistik (pensionsstns material) 50 100 i. Bostadsinspektionen (årsrapporter) 30 100 j. » (registr. av utdömda lägenh.) 50 200 k. Brunnsförhållanden 5 20 1. Apoteksväsendet 20 50 Planering av specialundersökningar 75 50 Arbeten åt statens institut för folkhälsan 200 500 Summa dagsverken 1 200

4 100

därav V d + VI j . . övriga arbeten

300 900

1 700 2 400

Erfoderligt antal årsanställda

4-6

15-0

därav V d + VI j . . övriga arbeten . . . .

1-1 3'5

6-2 8*8

328 Bilaga E. F ö r s l a g till

Instruktion för medicinalstyrelsen. Ämbetsbefattning. 1 1 §• 1. Medicinalstyrelsen utövar i enlighet med denna instruktion och i övrigt gällande föreskrifter högsta inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården i riket samt handlägger ärenden rörande rikets medicinal- och veterinärväsende. Härvid begränsas styrelsens ämbetsbefattning av de befogenheter, som i angivna hänseenden tillagts till försvaret hörande centrala förvaltningsmyndigheter. Styrelsen bör med uppmärksamhet följa företeelserna och utvecklingen på de områden, som äro föremål för styrelsens verksamhet, såväl inom landet som så långt möjligt i utlandet samt vidtaga eller hos Kungl. Maj.t föreslå de åtgärder, vilka styrelsen finner påkallade. 2. Styrelsen skall tillhandagå domstolar och andra behöriga myndigheter med av dem begärda medicinska utlåtanden samt offentliga och kommunala myndigheter med de upplysningar och det biträde, som av dem äskas och ligga inom området för styrelsens verksamhet, ävensom i övrigt, i den mån så lämpligen kan ske, lämna de meddelanden i därunder fallande spörsmål, som av myndigheter eller institutioner i in- eller utlandet begäras. 2 §. Med avseende ä den allmänna hälso- och sjukvården åligger det medicinalstyrelsen: att ägna uppmärksamhet åt allmänna hälsotillståndet och dödligheten i rikets skilda delar och inom olika näringar, yrken och befolkningsgrupper ävensom åt de förhållanden, som därpå utöva inflytande; att med anledning av föreskrivna eller för särskilda fall infordrade, från myndigheter eller läkare inkomna berättelser och rapporter eller eljest vunna upplysningar eller gällande stadganden, särskilt vid hotande eller yppade epidemier, direkt eller genom lokal myndighet meddela nödiga råd, anvisningar och föreskrifter. att vaka över epidemisjukvårdens handhavande samt hava tillsyn över karantänsanordningar och andra i den allmänna sjukvårdens intresse anordnade inrättningar; att hava högsta tillsynen över skyddskoppympningen och i sådant hänseende, bland annat, meddela erforderliga föreskrifter, anvisningar och råd beträffande skyddskoppympningens verkställande samt fastställa de formulär, som kunna ifrågakomma, ävensom draga försorg om att animal vaccin alltid finnes tillverkad i tillräcklig mängd; att fullgöra vad enligt lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar eller tuberkulosförordningen på styrelsen ankommer; att, då medicinalstyrelsen erhåller kännedom om uraktlåtenhet av hälsovårdsnämnd att ställa sig till efterrättelse vad enligt gällande författningar i avseende å 1 Detta avsnitt överenstämmer, frånsett vissa smärre ändringar och omflyttningar, med gällande lydelse.

329 hälso- och sjukvård är för hälsovårdsnämnd föreskrivet, sådant hos vederbörande länsstyrelse till rättelse anmäla; off, på sätt särskilt finnes stadgat, hava överinseendet över och ledningen av statens bakteriologiska, rättskemiska och farmacevtiska laboratorier samt statens rättsläkarstationer; att, på sätt särskilt finnes stadgat, hava överinseendet över efterlevnaden av lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. och med stöd av densamma meddelade föreskrifter; att i enlighet med vad därom finnes stadgat vara överstyrelse för statens sinnessjukhus samt hava överinseendet över sinnessjukvården i riket; att, i den mån ej annorlunda är stadgat, öva uppsikt över anordningar för psykisk barna- och ungdomsvård samt över anstalter för sinnesslöa och vården av sådana i övrigt; att hava överinseende över sjukvården vid offentliga och enskilda kroppssjukvårdsanstalter i riket, brunns- och badanstalter samt andra dylika inrättningar, där ej för särskilda fall annorlunda finnes stadgat; att hava överinseendet över militärläkarnas medicinska verksamhet; att hava överinseende över barnmorskeväsendet och läroanstalterna för barnmorskor; att hava överinseende över tandvården i riket; att, i den mån så är erforderligt eller särskilt är stadgat, låta inspektera sjukvårdsanstalter och karantänsanordningar samt i övrigt låta förrätta de inspektioner, som den allmänna hälso- och sjukvårdens behöriga handhavande kan påkalla; att även eljest, där det befinnes angeläget, att upplysningar angående hälso- och sjukvårdsförhållanden eller allmänna sanitära frågor på stället inhämtas, åt kompetent person uppdraga att för sådant ändamål verkställa undersökning på platsen och därefter till medicinalstyrelsen avgiva berättelse om förhållandet; samt att i förekommande fall förordna om anställande av hygienisk, bakteriologisk, kemisk eller annan liknande undersökning, som kan finnas erforderlig. 3 §. Med avseende å läkarkonstens utövning och läkarbefattningars tillsättande m. m. åligger det medicinalstyrelsen: att enligt vad i lagen om behörighet att utöva läkarkonsten är stadgat meddela legitimation som läkare; att upprätta förslag till civila läkartjänster, som tillsättas av Kungl. Maj:t, eller utse sakkunniga för upprättande av förslag till sådana tjänster samt, i fråga om andra läkarbefattningar, förordna och entlediga läkare, allt i den omfattning och i den ordning för olika fall särskilt är stadgat; att, då eljest statens läkarbefattningar eller befattningar, med vilka följer rätt till tjänstårsberäkning lika med civila läkare i statens tjänst, skola tillsättas, på vederbörandes därom gjorda framställning avgiva utlåtande om de sökandes behörighet och skicklighet; att beträffande brunns- och badanstalter — såvida icke annorlunda är för särskilt fall föreskrivet — när omständigheterna därtill föranleda, på vederbörande ägares förslag förordna läkare att förestå dylik anstalt; att vid svårare epidemi, större sjuklighet eller eljest förefallande behov förordna extra läkare till biträde vid sjukvården; att enligt vad särskilt är stadgat bevilja läkare tjänstledighet och vid uppkommen ledighet förordna behörig person att bestrida tjänsten; samt att låta förrätta inspektion av förste provinsialläkares och med dem i fråga om tjänsteåligganden jämställda stadsläkares ämbetsförvaltning och arkiv.

330 4 §. 1. Medicinalstyrelsen skall vaka däröver, att vederbörande läkare iakttaga noggrannhet vid verkställande av rättsmedicinska obduktioner och andra rättsmedicinska förrättningar. För sådant ändamål skola de protokoll och utlåtanden angående dylika förrättningar, vilka det, enligt vad därom finnes stadgat, åligger vederbörande läkare att insända till styrelsen, av densamma noggrant granskas. Kommer styrelsen därvid till annan uppfattning än i utlåtandet är uttalad, och finnes detta kunna öva inflytande på frågans rättsliga bedömande, åligger det styrelsen att därom ofördröjligen underrätta ej mindre den myndighet, som förordnat om förrättningen, än ock läkaren, som verkställt densamma. Är obduktionsprotokoll med därav föranlett utlåtande föremål för domstols prövning och har meddelande därom lämnats styrelsen, skall styrelsen i varje fall skyndsamt underrätta domstolen om resultatet av granskningen. 2. Beträffande föremål, som för rättsmedicinsk undersökning inkommit till styrelsen, äger denna med hänsyn till innehållet av åtföljande handlingar eller andra föreliggande omständigheter bestämma, huruvida det för undersökning skall till statens bakteriologiska, rättskemiska eller farmacevtiska laboratorium eller särskild sakkunnig överlämnas eller icke. 5 §. Det tillkommer medicinalstyrelsen att åt svenska medborgare, som önska inom riket utöva tandläkarkonsten, sjukgymnast- eller barnmorskeijrket och som visat behörighet därtill, meddela legitimationsbevis.

6§. Till medicinalstyrelsens inseende över apoteksväsendet hör: att efter vederbörandes hörande besluta angående inrättande, bibehållande eller upphörande av filialapotek samt, då så prövas erforderligt och lämpligen kan ske, hos Kungl. Maj:t föreslå anläggande av nya samt förflyttning eller upphörande avredan befintliga apoteksinrättningar av annat slag; att tillse, att befintliga apoteksinrättningar äro vederbörligen underhållna och försedda med goda och tillräckliga förråd av läkemedel samt att till utrönande därav föreskrivna visitationer anställas; att låta inspektera ej mindre, på särskild anledning, visst apotek än även, tid efter annan, apoteksinrättningarna inom större eller mindre delar av riket; att vaka över, att apoteksföreståndare och deras medhjälpare fullgöra vad dem enligt gällande föreskrifter åligger; att meddela legitimationsbevis såsom apotekare åt svenska medborgare, som här i riket avlagt apotekarexamen, ävensom bevis om godkännande såsom farmacie kandidater åt dem, som avlagt därför föreskriven examen; att tillse, att apoteksinrättningarna innehavas och förestås av behöriga personer, samt att hos Kungl. Maj:t anmäla apotekare till erhållande av privilegium; att i förekommande fall, enligt vad särskilt är stadgat, bevilja innehavare av apoteksprivilegium tjänstledighet samt förordna föreståndare för och utse arrendator av apotek; att på sätt särskilt är stadgat utöva kontroll över antagningen av apotekselever; att granska gällande farmakopé och i avseende å densamma företaga de ändringar, vilka tid efter annan må finnas nödiga; att på sätt särskilt är stadgat verkställa registrering av och utöva kontroll över farmacevtiska specialiteter;

331 att vart tredje år eller närhelst behov därav yppar sig, efter på föreskrivet sätt verkställd utredning, hos Kungl. Maj:t föreslå erforderliga ändringar i giftstadgans förteckningar och apoteksvarustadgans bilagor; att bestämma sättet för gifters förvaring å apoteken och sjukvårdsinrättningarna i riket samt de försiktighetsmått, vilka skola iakttagas vid deras utlämnande såsom läkemedel, därest ej föreskrifter i nämnda hänseende blivit av Kungl. Maj:t meddelade; att enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder utfärda medicinaltaxa samt årligen med biträde av de utav apotekarsocietetens direktion utsedda delegerade överse densamma ävensom bestämma och låta kungöra de ändringar däri, vilka bliva en följd av i handeln förekommande läkemedels förändrade pris; samt att i erforderlig omfattning dels infordra apoteksräkningar, som skola betalas av statsverket, dels ock granska sålunda infordrade ävensom jämlikt gällande föreskrifter eljest till styrelsen inkommande apoteksräkningar. 7 §.

Beträffande veterinärväsendet tillkommer det medicinalstyrelsen: att ägna uppmärksamhet åt den allmänna hälso- och sjukvården bland husdjuren samt åt framställningen och beskaffenheten av livsmedel av animaliskt ursprung; att meddela legitimationsbevis såsom veterinär åt svenska medborgare, som visat behörighet att här i riket utöva veterinärkonsten; att upprätta förslag till veterinärtjänster, som tillsättas av Kungl. Maj:t, samt, i fråga om andra veterinärbefattningar, förordna och entlediga veterinärer, allt i den ordning för olika fall särskilt är stadgat; att beträffande de besiktningsveterinärer, som enligt gällande författningar skola finnas anställda vid offentliga slakthus, kommunala köttbesiktningsanstalter, kontrollslakterier och andra under statens kontroll ställda slakteriinrättningar, förfara på sätt i nämnda författningar finnes föreskrivet; att hava överinseendet över militärveterinärernas medicinska verksamhet; att på grund av inkomna berättelser eller rapporter eller ock eljest, så snart skälig anledning synes föreligga, till ledning för vederbörande länsstyrelse, hälsovårdsmyndighet eller veterinär meddela och låta i vederbörlig ordning kungöra de råd och anvisningar, vilka till förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren kunna, utöver vad gällande författningar därom innehålla, erfordras ; att vid svårare farsot eller utbredd sjuklighet bland husdjuren förordna extra veterinär att biträda vid sjukvården eller vid företagande av åtgärder till förekommande av farsotens spridning; att, enligt vad särskilt är stadgat, bevilja veterinär tjänstledighet och vid uppkommen ledighet förordna behörig person att bestrida tjänsten; att låta vid behov inspektera ej mindre offentliga slakthus, kommunala köttbesiktningsbyråer, kontrollslakterier och andra under statens kontroll ställda slakteriinrättningar än även de karantänsanstalter, som inrättats till förhindrande av smittsamma kreaturssjukdomars införande i riket; att låta förrätta inspektion av länsveterinärers ämbetsförvaltning och arkiv; att enligt vad särskilt är stadgat förordna om inspektion rörande användning av djur för vetenskapligt ändamål m. m.; samt att, där det befinnes angeläget, att upplysningar angående veterinärväsendet eller allmänna veterinärhygieniska frågor på stället inhämtas, åt kompetent person uppdraga att för sådant ändamål verkställa undersökning på platsen och att därefter till medicinalstyrelsen avgiva berättelse om förhållandet.

332 Då Kungl. Maj:t så förordnar, skall det ankomma på en särskild nämnd att i fråga om bekämpande av viss smittsam husdjurssjukdom enligt av Kungl. Maj.t utfärdad instruktion utöva de befogenheter och fullgöra de skyldigheter, som åvila medicinalstyrelsen. 8 §. Statsmedel, som blivit ställda till medicinalstyrelsens förfogande, övriga till styrelsen inflytande medel ävensom under styrelsens förvaltning ställda enskilda donationer skall styrelsen handhava och redovisa enligt av Kungl. Maj:t fastställda stater eller eljest meddelade föreskrifter. 9 §. Medicinalstyrelsen skall låta föra matriklar över alla legitimerade läkare och andra, som äro behöriga att utöva läkarkonsten, samt över tandläkare, veterinärer, apotekare, sjukgymnaster och barnmorskor samt årligen till efterrättelse å apoteken utdela tryckta förteckningar över dem, vilka såsom behöriga att utöva läkarkonsten jämlikt 1 § 1), 2) och 4) i lagen om behörighet att utöva läkarkonsten eller såsom tandläkare eller veterinärer äga att frun apotek förskriva häftigt verkande eller giftiga läkemedel. Det åligger styrelsen därjämte att årligen upprätta förteckning över apoteksinrättningarna i riket och deras föreståndare, vilken förteckning skall i erforderligt antal exemplar tillställas generaltullstyrelsen. 10 §. Där i särskild författning eller eljest meddelats förbud mot utövande, utan erhållet tillstånd, av viss under styrelsens överinseende ställd verksamhet, har styrelsen att, då överträdelse i sådant hänseende kommit till styrelsens kännedom, vidtaga åtgärder till vinnande av rättelse och, därest så visar sig erforderligt, till åtal anmäla dylik överträdelse. Enahanda förpliktelse åligger styrelsen beträffande olaglig läkemedelsförsäljning. 11 §• Meelicinalstyrelsen har att årligen: inom därför bestämd tid till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de anslagsäskanden och de framställningar i övrigt inom styrelsens förvaltningsområde, som styrelsen finner böra göras hos nästfoljande års riksdag; före den 1 december till chefen för vederbörande statsdepartement avgiva berättelse om hälso- och sjukvärden i riket samt om styrelsens och under dess inseende ställda anstalters och befattningshavares verksamhet under nästförflutna året; inom därför bestämd tid till finansdepartementet inkomma med den för riksdagens revisorer avsedda redogörelsen för förvaltningen under det sistförflutna räkenskapsåret av de till styrelsens disposition ställda allmänna medel; före den 1 april till justitiekanslersämbetet avlämna förteckning över de före utgången av nästföregående år till styrelsen inkomna ärenden, vilka icke inom två månader efter samma års utgång blivit slutligen handlagda; samt inom därför särskilt stadgade tider till riksräkenskapsverket avlämna föreskrivna räkenskaps- och redovisningshandlingar. 12 §. 1. Varje innehavare av lakar-, tandläkar- eller veterinärtjänst liksom ock alla de, vilka eljest utöva lakar-, tandläkar- eller veterinärkonsten, samt apotekare, vid apoteken

333 anställd farmacevtisk personal, sjuksköterskor, sjukgymnaster, barnmorskor och fältskärer äro beträffande utövningen av sin verksamhet ställda under medicinalstyrelsens inseende och pliktiga att efterkomma vad styrelsen i kraft av gällande författningar föreskriver dem. Vad sålunda är stadgat gäller likväl ej i fråga om lärare, tillhörande de medicinska fakulteterna vid rikets universitet, karolinska medikokirurgiska institutet, tandläkarinstitutet, veterinärhögskolan samt farmacevtiska institutet, såvitt rörer dem i sådan egenskap tillkommande åligganden. 2. Från en var av de under medicinalstyrelsens inseende ställda, i 1 mom. omförmälda personer äger styrelsen att i förekommande fall erhålla upplysningar, förklaringar eller underrättelser. 13 §. 1. Medicinalstyrelsen äger dessutom erhålla utlåtanden och upplysningar från: de medicinska fakulteterna vid rikets universitet, karolinska mediko-kirurgiska institutet, tandläkarinstitutet och veterinärhögskolan i frågor, som av styrelsen hänskjutas till deras vetenskapliga bedömande; överlärarna vid läroanstalterna för barnmorskor i frågor, som röra barnförlossningskonsten och dess utövning; samt styrelsen för farmacevtiska institutet och apotekarsocietetens direktion i ärenden, som röra apoteksväsendet. 2. Av offentliga och kommunala myndigheter äger styrelsen att erhålla de upplysningar, det biträde och den handräckning, som ligga inom området för vederbörande myndighets befogenhet och för styrelsens verksamhet erfordras. 14 §. 1. Föreskrifter, som, utöver vad denna instruktion innehåller eller eljest stadgats, erfordras angående arbetet inom medicinalstyrelsen, skola av styrelsen meddelas i särskild arbetsordning. Därutöver äger styrelsen utfärda särskilda bestämmelser till efterrättelse för styrelsens befattningshavare. 2. Styrelsen äger till efterrättelse för de under dess inseende ställda anstalter och befattningshavare utfärda de särskilda föreskrifter, som utöver i annan ordning meddelade bestämmelser må finnas nödiga.

Organisation.

1. Medicinalstyrelsen utgöres av en generaldirektör och chef, samt, såsom ledamöter, en överdirektör, en veterinärdirektör som chef för veterinäravdelningen, tillika chef för allmänna veterinärbyrån, samt elva byråchefer, som förestå var sin byrå, nämligen medicinalbyrån, hälsovårdsbyrån, sjukhusbyrån, sinnessjukvårdsbyrån, rättspsykiatriska byrån, tandvårdsbyrån, apoteksbyrån, veterinära hygienbyrån, byrån för bekämpande av tuberkulos och smittsam kastning hos nötkreatur, vilka två sistnämnda byråer tillsammans med allmänna veterinärbyrån utgöra styrelsens veterinäravdelning, lag- och utredningsbyrån samt kameralbyrån. Cheferna för medicinalbyrån, hälsovårdsbyrån, sjukhusbyrån, sinnessjukvårdsbyrån och rättspsykiatriska byrån benämnas medicinalråd.

334 2. I lag- och utredningsbyrån ingår en statistisk avdelning, som förestås av en förste aktuarie. 3. Hos medicinalstyrelsen äro vidare anställda en överinspektör för sinnessjukvärden och en inspektör för psykisk barnavård m. m. ävensom i övrigt befattningshavare enligt fastställd personalförteckning samt i män av behov annan personal till antal och med avlöning, som gällande avlöningsstat och eljest meddelade bestämmelser medgiva. I särskilda fall äger styrelsen anlita biträde för utförande av juridiska uppdrag. 18 §. Å de särskilda byråerna inom medicinalstyrelsen skola i allmänhet handläggas följande ärenden: ä medicinalbyrån: ärenden rörande läkarkonstens utövning, läkardistrikt och civila tjänsteläkare, vilka ej äro anställda vid sjukvårdsanstalter, barnmorskeväsendet, distriktsvården, förebyggande mödra- och barnavård samt rättsmedicinska ärenden, som icke angå sinnesbeskaffenhet, ärenden rörande statens rättskemiska laboratorium och statens rättsläkarstationer, vilka icke avse den ekonomiska förvaltningen, ävensom förandet av matriklar över läkare och barnmorskor; å hälsovårdsbyrån: ärenden, som röra allmän hälsovård, yrkeshygien, födoämneshygien, smittsamma sjukdomar, skyddskoppympning, karantänsanordningar samt statens bakteriologiska laboratorium, allt i den mån de icke nedan tilldelats annan byrå; å sjukhusbyrån: ärenden, som angå lasarett, sjukstugor, sanatorier, tuberkulossjukstugor, epidemisjukhus och andra anstalter för kroppssjukvård, ärenden angående sjuksköterskeväsendet (utom distriktsvården), sjukgymnastik och fältskärsyrket ävensom förandet av matriklar över sjuksköterskor, sjukgymnaster och fältskärer; å sinnessjukvårdsbyrån: ärenden angående statens sinnessjukhus med undantag av de ärenden, som nedan tilldelats kameralbyrån, ärenden i övrigt angående vården av sinnessjuka samt på styrelsens prövning ankommande ärenden angående vård av sinnesslöa, fallandesjuka och alkoholister; å rättspsykiatriska byrån: rättsmedicinska ärenden, som avse sinnesbeskaffenhet, samt ärenden rörande kastrering, sterilisering och avbrytande av havandeskap; å tandvårdsbyrån: ärenden angående tandläkarkonstens utövande, folktandvårdens organisation och andra med tandvården sammanhängande frågor ävensom förandet av matriklar över tandläkare och tandtekniker; ä apoteksbyrån: ärenden, som angå apoteksväsendet, läkemedelshandcln och statens farmacevtiska laboratorium, i den mån dylika ärenden icke nedan tilldelats kameralbyrän, ävensom förandet av matrikel över farmacevtisk personal; å allmänna veterinärbyrån: ärenden beträffande veterinärkonstens utövande, veterinärdistrikt, civila veterinärbefattningar och militärveterinärer, smittsamma husdjurssjukdomar samt införsel av levande djur och varor, i den män dylika ärenden icke nedan tilldelats annan byrå, samt ärenden rörande veterinära karantänsanstalter ävensom förandet av matrikel över veterinärer; å veterinära hygienbvrån: ärenden angående stads- och besiktningsveterinärer, offentliga slakthus, kommunala köttbesiktningsbyråer, kontrollslakterier och andra under statens kontroll ställda slakteriinrättningar, ärenden avseende in- och utförsel av köttvaror och djurfett ävensom ärenden rörande mjölkhygien och den animala födoämneshygienen i övrigt; å byrån för bekämpande av tuberkulos och smittsam kastning hos nötkreatur: ärenden angående godkännande av veterinärer för bekämpandet av ifrågavarande sjukdomar ävensom övriga till bekämpandet av dessa sjukdomar hörande ärenden, vilka ankomma på styrelsens prövning;

335 å lag- och utredningsbyrån: ärenden rörande viktigare författningar och större utredningar av organisatorisk art å medicinal- och veterinärväsendets område jämte redigeringen av medicinalstyrelsens författningssamling ävensom insamling och bearbetning av statistiskt material samt redigeringen av styrelsens årsberättelse; samt å kameralbyrån: ärenden, som avse styrelsen åliggande ekonomisk förvaltning eller kontroll av sjukvårdsanstalter, laboratorier och apotek, uppbörd, utbetalningar och redovisning samt anmärknings- och revisionsmål ävensom ärenden rörande styrelsens organisation och personal samt frågor av löne- eller pensionstekni.sk natur. Fördelningen av övriga till styrelsens handläggning hörande grupper av ärenden bestämmes i arbetsordningen. Då tvivel yppas till vilken ledamots handläggning ett ärende rätteligen hör, så ock där särskilda omständigheter påkalla avvikelse från meddelade föreskrifter rörande ärendenas fördelning, äger generaldirektören bestämma, på vilken byrå ärendet skall handläggas. 17 §• Vid styrelsens sida äro ställda tre rådgivande organ, nämligen medicinalstyrelsens vetenskapliga räd, medicinalstyrelsens huvudmannaråd och medicinalstyrelsens lantbruksråd. Vetenskapliga rådet skall bestå av personer med framstående skicklighet och beprövad erfarenhet inom olika vetenskapsgrenar och verksamhetsområden, som äro av betydelse för medicinalstyrelsens ämbetsbefattning. På förslag av styrelsen bestämmer Kungl. Maj:t antalet medlemmar i detta råd samt de vetenskapsgrenar och verksamhetsområden, som av dem skola företrädas. Medlemmar av vetenskapliga rådet förordnas, efter anmälan av generaldirektören, av Kungl. Maj:t för en tid av högst fyra år. Vid förfall för medlem av vetenskapliga rådet äger generaldirektören uppdraga åt annan lämplig person, som kan anses företräda samma vetenskapsgren eller verksamhetsområde som nämnda medlem, att fullgöra vad denne skulle hava ålegat. Huvudmannarådet utgöres av fem av Kungl. Maj:t för en tid av högst fyra år förordnade medlemmar, utsedda tre efter förslag av styrelsen för svenska landstingsförbundet och två efter förslag av styrelsen för svenska stadsförbundet. Suppleanter utses i enahanda ordning. Lantbruksrådet utgöres av tre av Kungl. Maj:t för en tid av högst fyra år förordnade medlemmar, utsedda en efter förslag av lantbruksstyrelsen, en efter förslag av hushållningssällskapens ombudsnämnd och en efter förslag av Sveriges lantbruksförbund. Suppleanter utses i enahanda ordning. 18 §. Medlem av vetenskapliga rådet åligger dels att på kallelse i styrelsen deltaga i utredningen och handläggningen av ärende, hörande till hans särskilda vetenskapsgren eller verksamhetsområde, dels ock alt av eget initiativ rikta styrelsens uppmärksamhet på sådana framsteg eller förhållanden inom ifrågavarande gren eller område, vilka kunna antagas äga särskild betydelse för styrelsens verksamhet. Då medicinalstyrelsen har att upprätta förslag till lasaretts- eller sanatorieläkartjänst eller till sjukstuguläkartjänst, vilken skall tillsättas i enahanda ordning som lasarettsläkartjänst, skall, där ej särskilda omständigheter föranleda annat, den ledamot av vetenskapliga rådet, vilken företräder den vetenskapsgren eller det verksamhetsområde, som närmast är av betydelse för tjänsten, kallas att deltaga i ärendets handläggning. Beträffande vissa medlemmars deltagande i handläggningen av rättsmedicinska och andra ärenden av speciell natur stadgas i 31—33 §§. *

336 Huvudmannarådet bör höras vid handläggning av ärenden av större vikt, som beröra landsting eller stad utanför landsting, och lantbruksrådet vid handläggning av till veterinärväsendet hörande ärenden av större jordbruksekonomisk räckvidd. Medlem av huvudmannarådet och lantbruksrådet äger att själv taga initiativ till överläggningar med medicinalstyrelsen i frågor av mera allmän eller principiell betydelse. Då medlem av vetenskapliga rådet, huvudmannarådet eller lantbruksrådet är närvarande vid ärendes handläggning i styrelsen, har han att meddela de upplysningar och räd, som ankomma på honom såsom företrädare av sitt verksamhetsområde eller sin verksamhetsgren, uttala sin mening samt, om styrelsen fattar därifrån avvikande beslut, låta anteckna sin skiljaktiga mening till protokollet. 19 §. Angående en specialitetsnämnd och en apotekarbefordringsnämnd vid medicinalstyrelsens sida gäller vad därom särskilt är stadgat. Befattningshavarnas åligganden. 20 §. Generaldirektören är i främsta rummet Kungl. Maj:t ansvarig för fullgörandet avmedicinalstyrelsens ämbetsuppgifter och skall tillse, att styrelsens personal med nit och noggrannhet fullgör sina åligganden. Han äger ensam beslutanderätt i de ärenden, i vilkas prövning han deltager, med undantag av dem som omförmälas i 31 och 33 §§. Generaldirektören äger, där han så finner lämpligt, själv övertaga beredning och föredragning i styrelsen av viktigare ärende. Generaldirektören har att med iakttagande av i denna instruktion eller eljest av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter fastställa arbetsordning för styrelsen. 21 §. 1. Överdirektören är, där Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnar, ställföreträdare för generaldirektören och skall förty, dä denne åtnjuter semester eller tjänstledighet eller pä grund av tjänsteresa eller eljest är förhindrad att utöva sitt ämbete eller någon av dess funktioner, uppehålla dennes ämbete med de inskränkningar, som framgå av 42 §. 2. överdirektören åligger att såsom expeditionschef i styrelsen i enlighet med vad nedan angives ansvara för att på styrelsens prövning ankommande ärenden bliva vederbörligen utredda och handlagda. Han skall i sådant hänseende särskilt verka för att samråd i erforderlig omfattning äger rum samt granska expeditioner till företrädesvis följande grupper av ärenden, nämligen a) ärenden, som skola underställas generaldirektören för avgörande, i den mån fråga ej är om bedömanden av medicinsk, veterinärmedicinsk eller farmacevtisk natur; b) ärenden, som beröra flera byråers verksamhetsområden ulan att vara av den natur som under a) sägs; samt c) ärenden, som utan att beröra flera byråers verksamhetsområden till sin beskaffenhet äro så likartade, att vid prövningen av desamma enhetliga principer böra vinna tillämpning. I andra ärenden än ovan avses bör överdirektören, i den mån hans övriga ämbetsgöromål det medgiva, stå till förfogande med råd och anvisningar; och äger överdirektören att i den omfattning han själv finner lämpligt deltaga i handläggningen av dylika ärenden.

337 3. överdirektören har i övrigt att i den mån denna instruktion, arbetsordningen eller generaldirektören närmare bestämmer föredraga eller själv avgöra personalärenden och andra ärenden, vilka ankomma på styrelsens prövning. 22 §. Veterinärdirektören åligger att närmast under generaldirektören öva inseende över veterinäravdelningen och leda arbetet inom densamma samt att på sätt i denna instruktion och arbetsordningen för styrelsen närmare bestämmes bereda och föredraga eller själv avgöra till veterinärväsendet hörande ärenden. 23 §. 1. Byråchef åligger att med uppmärksamhet följa sådana frågor, som tillhöra hans byrås verksamhetsområde, och framställa de förslag, han därvid finner påkallade; att, på sätt i denna instruktion och arbetsordningen för styrelsen närmare bestämmes, bereda och föredraga eller ock själv avgöra de ärenden, vilka tillhöra hans byrå och vilkas handläggning icke enligt arbetsordningen eller eljest meddelade föreskrifter tillkommer annan tjänsteman; att hava tillsyn över göromålen inom byrån, vaka över att ärendena utan onödig tidsutdräkt företagas till behandling och ansvara för att beslut i de å byrån handlagda ärendena bliva utan dröjsmål expedierade; samt att hava närmaste tillsyn däröver, att å byrån anställd personal fullgör sina skyldigheter. Därjämte åligger det chefen för kameralbyrån att dels närmast under överdirektören hava uppsikt över den för styrelsen gemensamma underordnade personalen; de/5 övervaka, att gällande föreskrifter angående den ekonomiska förvaltningen vid de under medicinalstyrelsens inseende ställda laboratorierna vederbörligen iakttages ävensom tillhandagå föreståndarna vid nämnda laboratorier med råd och anvisningar i ekonomiska och administrativa frågor; dels ock öva uppsikt över den ekonomiska förvaltningen vid vanföreanstalter och kustsanatorier. 2. Generaldirektören äger att, då så finnes lämpligt och bestämmelser därom icke i arbetsordningen eller eljest äro meddelade, förordna annan styrelsens tjänsteman att i byråchefs ställe och, där ej omständigheterna till annat föranleda, under dennes inseende handlägga visst ärende eller viss grupp av ärenden. Sålunda förordnad tjänsteman inträder för dessa ärenden såsom ledamot i styrelsen och har jämväl i övrigt med avseende å dem samma åliggande och ansvar som byråchef. Han må ock, där generaldirektören så finner lämpligt, inträda såsom ledamot i styrelsen vid handläggning av andra ärenden än dem, som föredragas av honom själv. Föredragning av särskilt förordnad tjänsteman skall ske i närvaro av vederbörande byråchef, där icke denne för särskilt fall erhållit befrielse därifrån eller eljest har giltigt förfall. 24 §. Förste aktuarien åligger att under byråchefen leda arbetet inom den statistiska avdelningen samt därvid särskilt tillse, att arbetet inom avdelningen utföres med grundlighet och snabbhet ävensom att de berättelser och sammanställningar, som det tillkommer avdelningen att utarbeta, bliva överlämnade till generaldirektören på de tider, som närmare bestämmas i denna instruktion eller i arbetsordningen; 22—518173

338 att med uppmärksamhet följa sådana frågor, som höra till avdelningens verksamhetsområde, och framställa de förslag, han finner påkallade; att söka vinna för det statistiska arbetet erforderlig kännedom om organisation och övriga förhållanden vid de sjukhus och andra anstalter av skilda slag, vilka äro ställda under styrelsens tillsyn, samt, i den mån det visar sig härför påkallat, besöka dessa; att tillse, att samråd i erforderlig omfattning äger rum med myndigheter, vilkas verksamhet beröres av statistikavdelningens arbete; att på sätt i denna instruktion och arbetsordningen närmare bestämmes bereda och föredraga eller ock själv avgöra de ärenden, vilka tillhöra hans avdelning; att verkställa granskning av de skrivelser, som utgå från avdelningen; samt att i övrigt fullgöra vad enligt instruktionen och övriga föreskrifter tillhör hans befattning. Förste aktuarien bör närvara vid föredragning av sådana till annan avdelning hörande ärenden, som beröra den statistiska avdelningen. 25 §. Envar befattningshavare åligger att, utöver vad denna instruktion innehåller, i avseende å tjänstgöringen ställa sig till efterrättelse gällande arbetsordning och de särskilda bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade, samt att utan avseende å stadgad arbetsfördelning lämna det biträde, som av vederbörande förman påkallas. 26 §. Såväl vid utarbetandet av arbetsordning som allt framgent skall iakttagas, att sådana förenklingar i arbetsfördelningen och arbetssättet, som kunna finnas erforderliga och ändamålsenliga, skola i största möjliga utsträckning vidtagas samt att fullgörandet av enklare göromål icke uppdrages åt personal med större kompetens än arbetets beskaffenhet kräver. Ärendenas handläggning. 27 §. Beslut i de till medicinalstyrelsens handläggning hörande ärendena — med undantag för de i 31—33 §§ angivna — fattas allt efter deras beskaffenhet, antingen av generaldirektören eller i hans ställe av överdirektören eller av veterinärdirektören eller ock av vederbörande byråchef eller annan befattningshavare i styrelsen. 28 §. Med iakttagande av att vid avgörande av ärende av synnerlig vikt eller allmän räckvidd om möjligt styrelsens samtliga ledamöter skola vara tillstädes meddelar generaldirektören i följande ärenden beslut i närvaro av den ledamot, vilkens ämbetsbefattning ärendet tillhör, och minst en annan ledamot, nämligen A. ärenden beträffande medicinalväsendet: 1. frågor om utfärdande av ny författning ävensom förklaring, ändring eller upphävande av gällande författning, såvitt icke ärendet är av huvudsakligen formell natur eller eljest av mindre vikt; 2. frågor angående organisation, arbetsordning och allmänna tjänsteföreskrifter be-

339 träffande medicinalstyrelsen eller under dess inseende ställda anstalter och befattningshavare, såvitt ärendet icke är av mindre vikt; 3. framställningar om anslag till styrelsen samt under dess inseende ställd verksamhet, såvitt gäller nya eller ändrade ändamål eller nya eller ändrade grunder för anslagens användning; 4. frågor om tillsättande av tjänst eller anställande av personal inom styrelsen, tillsättande av tjänst utom styrelsen i högre lönegrad än 20 eller motsvarande löneställning, anmälan till erhållande av apoteksprivilegium och utarrendering av apotek, ävensom på styrelsen ankommande frågor angående tjänstledighet frän chefs- och föredragandebefattningar samt angående tjänstledighet av längre varaktighet än 45 dagar för övrig här avsedd personal; 5. frågor angående besvär över stjrelsens beslut i ärende, vari generaldirektören deltagit; 6. andra frågor av större vikt ävensom särskilda ärenden, vilka generaldirektören eljest finner skäl göra till föremål för handläggning i nu avsedd ordning;

B. ärenden

beträffande

veterinärväsendet:

1. frågor av beskaffenhet att böra beredas gemensamt med någon av styrelsens övriga, icke-veterinära fackbyråer och som kunna anses vara av större vikt; 2. frågor om tillsättande av tjänst eller anställande av personal inom styrelsens veterinäravdelning ävensom frågor om tjänstledighet från chefs- och föredragandebefattningar inom avdelningen samt angående längre tjänstledighet än 45 dagar för annan här avsedd personal; 3. frågor om besvär över styrelsens beslut i veterinära ärenden, vari generaldirektören deltagit; ävensom 4. andra frågor av synnerlig vikt ävensom särskilda ärenden, vilka generaldirektören eljest finner skäl göra till föremål för handläggning i nu avsedd ordning. Ärende av ovan angiven beskaffenhet, som angår även annan ledamots ämbetsområde, må icke avgöras utan att denne är tillstädes. 29 §. Följande ärenden avgöras, i den omfattning arbetsordningen bestämmer och i denna instruktion ej annorlunda stadgas, av överdirektören i närvaro av den ledamot, vilkens ämbetsbefattning ärendet tillhör, och, där ärendet berör även annan ledamots ämbetsområde, jämväl denne, nämligen 1. antagande och entledigande av befattningshavare i lägre löneställning än 21 lönegraden samt därmed jämställda arvodestagare; 2. semester, tjänstledighet och förordnande av vikarie för befattningshavare, oavsett deras löneställning, dock ej då ledighet eller förordnande avser längre tid än 45 dagar eller fråga är om ledighet för ledamot eller annan befattningshavare med föredragningsskyldighet i styrelsen; 3. ersättning till extra eller tillfällig personal inom styrelsen; 4. fastställande av utgiftsstater, disposition av anvisade medel, upphandlingsärenden och andra frågor av företrädesvis ekonomisk eller administrativ natur. 30 §. Såsom chef för veterinäravdelningen avgör veterinärdirektören, i den mån i denna instruktion ej annorlunda stadgas, på avdelningen ankommande ärenden, som innefatta

340 1. frågor om utfärdande av ny författning, ävensom förklaring, ändring eller upphävande av gällande författning, såvitt icke ärendet är av huvudsakligen formell natur; 2. frågor om organisation, arbetsordning eller allmänna tjänsteföreskrifter beträffande medicinalstyrelsen underställda veterinära anstalter eller befattningshavare; 3. framställningar om anslag till veterinärväsendet; 4. frågor rörande tillsättande av veterinära befattningar utom styrelsen; 5. frågor angående besvär över medicinalstyrelsens beslut, som fattats av veterinärdirektören ; 6. andra frågor av större vikt ävensom särskilda frågor, vilka veterinärdirektören eljest finner skäl göra till föremål för handläggning i sådan ordning. Beslut i dessa ärenden skola, där de tillhöra allmänna veterinärbyrån, meddelas i närvaro av minst en annan ledamot. I övriga fall skall städse den ledamot, till vilkens ämbetsbefattning ärendet hör, vara närvarande samt, om ärendet tillika berör annan ledamots ämbetsområde, jämväl denne vara tillstädes. 31 §. Frågor av rättsmedicinsk art, i vilka medicinalstyrelsen bar att avgiva utlåtande, skola handläggas, om de avse sinnesbeskaffenhet, av styrelsens rättspsykiatriska nämnd och i annat fall av styrelsens rättsmedicinska nämnd; och gäller belut av sådan nämnd såsom styrelsens beslut. Såsom ledamöter i dessa nämnder skola tjänstgöra, i den rättsmedicinska nämnden: chefen för medicinalbyrån, tillika ordförande, en i styrelsen anställd rättsläkare, tillika föredragande, och en rättsläkare i vetenskapliga rådet, samt i den rättspsykiatriska nämnden: en av Kungl. Maj:t för fyra år i sänder utsedd läkare eller suppleant för honom, tillika ordförande, en i styrelsen anställd rättspsykiater, tillika föredragande, och en rättspsykiater i vetenskapliga rådet. Erfordras för bedömande av visst på någondera nämndens handläggning ankommande ärende sakkunskap, vilken inom styrelsen företrädes av byråchef, som ej är ledamot av nämnden, eller av i byråchefs ställe för handläggning av viss grupp avärenden förordnad tjänsteman, må efter generaldirektörens förordnande jämväl denne byråchef eller tjänsteman inträda såsom ledamot av nämnden. Vid ärendes avgörande inom dessa nämnder sker omröstning mellan nämndens ledamöter; yppas därvid skiljaktiga meningar, skall ytterligare tillkallas, i den rättsmedicinska nämnden en rättsläkare i vetenskapliga rådet och i den rältspsykiatriska nämnden en psykiater i samma råd. Vid därpå följande omröstning gäller såsom nämndens beslut den mening, varom flertalet förenar sig. Vid lika röstetal för två olika meningar gäller den mening, som biträdes av ordföranden. Yppas flera än två skiljaktiga meningar, som icke kunna sammanjämkas, och förenar sig ej nämndens flertal om någon av dem, skall generaldirektören inträda i nämnden; och gäller såsom nämndens beslut den mening, som biträdes av generaldirektören. Befinnes före avgivandet av utlåtande nödigt att rådgöra med annan medlem av vetenskapliga rådet än ovan sagts, må sådan medlem tillkallas. Den, som sålunda tillkallats, äger deltaga i överläggningen men ej i beslutet. Avviker hans mening från beslutet, äger han dock få densamma antecknad till protokollet. Yppas vid granskning av protokoll eller attest angående rättsmedicinsk förrättning anledning till framställande av anmärkning eller uppstår fråga om vidtagande av

341 åtgärd, som avses i 44 § andra stycket sinnessjuklagen eller i nämnda lagrum, jämfört med 46 § i sagda lag, skall sådant ärende handläggas uti ovan angiven ordning. I samma ordning må, efter generaldirektörens beprövande, kunna handläggas jämväl annat ärende, vari medicinalstyrelsens utlåtande beträffande persons hälsotillstånd begärts av därtill behörig myndighet. Vid handläggning av ärende, som avses i denna §, skall föras protokoll; och skall, då medicinalstyrelsen beslutar utlåtande i sådant ärende, utdrag av protokollet tillställas läkare, som tidigare avgivit utlåtande i ärendet. 32 §. Ärenden angående kastrering, sterilisering och avbrytande av havandeskap skola handläggas av styrelsens socialpsykiatriska nämnd; och gäller beslut av denna nämnd såsom styrelsens beslut. Såsom ledamöter i nämnden skola tjänstgöra: chefen för styrelsens rättspsykiatriska byrå eller annan befattningshavare, som generaldirektören därtill förordnar, tillika föredragande, tvä av Kungl. Maj:t för fyra år i sänder utsedda ledamöter, varav en bör vara läkare och en kvinna, eller suppleanter för dem. Kungl. Maj:t förordnar en av ledamöterna att vara ordförande i nämnden. Vid ärendes handläggning inom nämnden skall den medlem av vetenskapliga rådet, som företräder arvsbiologi och arvshygien, kallas för samråd i den omfattning nämnden finner påkallat; gäller ärende tillstånd till kastrering skall dessutom medlemmen för juridisk teori och praxis kallas för dylikt samråd. Vid behov må även annan medlem av vetenskapliga rådet kallas att tillhandagå med råd i ärende, som faller inom den vetenskapsgren eller det verksamhetsområde han företräder. Vid ärendes avgörande sker omröstning bland nämndens ledamöter; yppas därvid skiljaktiga meningar, skall medlemmen för arvsbiologi och arvshygien inträda som ledamot i nämnden. Vid därpå följande omröstning gäller som nämndens beslut den mening, varom flertalet förenar sig, eller vid lika röstetal för olika meningar den mening, som biträdes av ordföranden. I annat fall än i föregående stycke sägs må medlem av vetenskapliga rådet icke deltaga i nämndens beslut; därest hans mening avviker från beslutet, äger han dock få densamma antecknad till protokollet. Vid handläggning inom nämnden skall föras protokoll. Sedan styrelsen meddelat beslut i ärende angående kastrering eller beslut varigenom tillstånd till sterilisering vägrats, skall tillkännagivande därom ofördröjligen anslås i styrelsens lokal. Underrättelse om beslutet skall därjämte tillställas sökanden ävensom, när styrelsen bifallit ansökan om kastrering som avser annan än sökanden, den som avses med ansökningen samt i förekommande fall den, som har vårdnaden om honom, och hans make. 33 §. Ärenden rörande fel eller försummelse i tjänsten eller i utövning av verksamhet, som står under medicinalstyrelsens inseende, föreläggande av vite eller utdömande av förelagt vite enligt 54 § eller rörande återkallande av behörighet att utöva yrke eller verksamhet, som står under medicinalstyrelsens inseende, skola handläggas av medicinalstyrelsens disciplinnämnd; och gäller dess beslut såsom styrelsens beslut. Såsom ledamöter i denna nämnd skola ingå generaldirektören, överdirektören, chefen för den byrå eller avdelning, till vilken ärendet huvudsakligen hör, den ledamot av vetenskapliga rådet, som företräder juridisk teori och praxis, samt en av Kungl. Maj:t för fyra år i sänder utsedd ledamot utom styrelsen. Såsom suppleant

342 för generaldirektören inträder den äldste i tjänst varande läkarbyråchefen eller, därest ärendet angår veterinär befattningshavare, veterinärdirektören. Tillhör i sistnämnda fall ärendet allmänna veterinärbyrån, ingår en av cheferna för de övriga veterinärbyråerna såsom femte ledamot i nämnden. Såsom suppleant för överdirektören inträder chefen för lag- och utredningsbyrån. Ordförande i nämnden är generaldirektören, om han deltager i handläggningen, och eljest överdirektören. Vid förhinder för såväl generaldirektören som överdirektören att tjänstgöra, ledas förhandlingarna av den äldste närvarande ledamoten. Ärende föredrages av chefen för den byrå eller byråavdelning, till vilken ärendet huvudsakligen hör. Berör ärende jämväl annan byrå eller byråavdelning, må chefen för denna byrå eller byråavdelning närvara vid ärendets handläggning och, därest nämndens beslut avviker frän hans mening, få densamma antecknad till protokollet. Nämnden äger vid behov infordra utlåtande av medlem av vetenskapliga rådet, över sådant utlåtande skall part beredas tillfälle att yttra sig. Nämnden är beslutmässig, därest minst fyra ledamöter äro närvarande och om beslutet ense; skolande därvid iakttagas, att minst en lagfaren ledamot skall deltaga i ärendets avgörande. Ärendet avgöres efter omröstning mellan de i beslutet deltagande, därvid såsom nämndens beslut gäller den mening, varom flertalet förenat sig, eller vid lika röstetal för olika meningar den, som innebär frikännande eller eljest är lindrigast. Vid handläggning av ärende, varom nu förmälts, skall protokoll föras. 34 §. 1. I ärende, som icke avses i 28—33 §§ och som icke är av beskaffenhet att beslut däri ändock skäligen bör fattas av generaldirektören eller i hans ställe av överdirektören eller av veterinärdirektören, besluta vederbörande byråchefer, var inom sitt verksamhetsområde, utan föregående föredragning. I särskilda fall må ock beslut i sådant ärende kunna fattas av underordnad tjänsteman. Närmare bestämmelser om de ärenden eller grupper av ärenden, vilka må behandlas i nu nämnd ordning, meddelas i arbetsordningen eller i särskilda tjänsteföreskrifter. Då dylik bestämmelse meddelats, skall, såvida den icke avser allenast enstaka ärende eller ärenden, anmälan om beslutet ske hos Kungl. Maj:t. 2. Byråchef må själv eller genom underordnad tjänsteman besvara till styrelsen inkomna förfrågningar samt meddela råd och upplysningar ävensom sådana detaljbestämmelser, som utgöra omedelbar tillämpning av styrelsens beslut eller gällande föreskrifter. 3. Utan föregående föredragning äger byråchef att själv eller genom underordnad tjänsteman dels genom remiss eller särskild skrivelse infordra förklaringar, yttranden och uteblivna rapporter eller berättelser ävensom åt befattningshavare, lydande under styrelsen, meddela erinringar i ärenden, som höra under vederbörande byråchefs handläggning; dels ock till granskning, bearbetning, anteckning, förvaring eller annan behörig åtgärd överlämna inkommande berättelser, rapporter, anmälningar, statistiska uppgifter m. m. dylikt, med iakttagande likväl att, därest sådan handläggning innehåller något av beskaffenhet att böra anmälas inför styrelsen eller närmast överordnade, sådan anmälan omedelbart skall ske. 4. Byråchef eller särskild föredragande må även vidtaga nödig åtgärd i annat avseende än ovan blivit nämnt, när åtgärden icke utan verklig olägenhet kan uppskjutas och hinder förefinnes för beslut i eljest förekriven ordning; dock skall dylik åtgärd så snart ske kan anmälas vid handläggning i sådan ordning.

343 35 §. 1. Berör ärende, däri beslut må fattas av vederbörande byråchef eller särskild föredragande, annan byrås eller byråavdelnings verksamhetsområde, skall, innan ärendet avgöres, samråd äga rum mellan vederbörande befattningshavare. Skulle därvid skiljaktiga meningar yppas, skall ärendet, allt efter dess beskaffenhet, avgöras av generaldirektören eller i hans ställe av överdirektören eller av veterinärdirektören. 2. Därest vid överdirektörens granskning av veterinärdirektörsärende eller byråärende skiljaktiga meningar yppas mellan överdirektören och veterinärdirektören eller vederbörande föredragande, skall ärendet hänskjutas till generaldirektörens avgörande. 3. Föredragande eller annan i handläggning av visst ärende deltagande ledamot, vilkens mening icke överensstämmer med av generaldirektören, överdirektören eller veterinärdirektören fattat beslut, åligger att låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening. 36 §. Det åligger föreståndarna för statens bakteriologiska och rättskemiska laboratorier, radiofysiska institutionen, statens veterinärmedicinska anstalt och statens rättsmedicinska eller rättspsykiatriska undersökningsstationer, avdelningsföreståndare vid statens farmacevtiska laboratorium och statens institut för folkhälsan, överinspektören för sinnessjukvården i riket, inspektören för psykisk barnavård m. m. och styrelsens arkitekt att i fråga om ärende, vid vars behandling inom styrelsen någon av dem blivit tillkallad, meddela upplysningar och råd, uttala sin mening samt, om styrelsen fattar därifrån avvikande beslut, låta anteckna sin skiljaktiga mening till protokollet. 37 §. Då sådant vid något särskilt ärendes behandling finnes vara erforderligt, må styrelsen anmoda i statens eller kommuns tjänst anställd läkare, veterinär eller tandläkare ävensom apotekare att infinna sig i styrelsen för meddelande av upplysningar. Medicinalstyrelsen må jämväl anmoda i statens eller kommuns tjänst anställd läkare att infinna sig i styrelsen för överläggningar i frågor rörande allmän hälso- och sjukvård. 38 §. 1, Vid föredragning och avgörande inom medicinalstyrelsen av ärende, som kan anses beröra annat centralt ämbetsverks ämbetsområde, må representant för detta ämbetsverk, efter överenskommelse mellan verkens chefer, närvara och deltaga i överläggningen. Är sådan representant av avvikande mening från det beslut, som i ärendet fattas, åligger det honom att låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening. Om marinöverläkarens deltagande i behandlingen inom medicinalstyrelsen avärenden, som angå marinen, är särskilt stadgat. 2. Beredes medicinalstyrelsen, på grund av annat centralt ämbetsverks instruktion eller efter överenskommelse mellan verkens chefer, tillfälle att vara representerad, dä inom annat centralt ämbetsverk förekommer ärende, som berör medicinalstyrelsens verksamhetsområde, äger medicinalstyrelsens chef bestämma, av vem styrelsen därviel skall representeras. 39 §. Generaldirektören äger, efter anmälan hos chefen för socialdepartementet, före-

344 taga inspektions- och andra tjänsteresor inom riket, som kunna påkallas av medicinalstyrelsens ämbetsförvaltning. Sådana resor må ock, efter av generaldirektören för varje gång lämnat uppdrag, företagas av överdirektören, veterinärdirektören, byråchef eller annan tjänsteman hos styrelsen. Därjämte äger styrelsen att, då i sär skilt fall sådant befinnes erforderligt eller lämpligt, åt sakkunnig person utom styrelsen uppdraga att företaga resor, varom nu är fråga. Inspektion skall avse att förskaffa medicinalstyrelsen närmare kännedom om förhållanden och behov vid under dess inseende ställda anstalter ävensom om den styrelsen underlydande personalens sätt att fullgöra sina tjänsteåligganden, att övervaka efterlevnaden av gällande författningar inom området för styrelsens ämbetsförvaltning samt att genom upplysningar och råd understödja och främja vederbörandes arbete. 40 §. Under tjänsteresa, som generaldirektören företager, liksom ock eljest, då något ärende är så brådskande, att vederbörande byråchef icke kan tillkallas, må generaldirektören, utan att hava inhämtat dennes yttrande, meddela nödiga föreskrifter om verkställighetsåtgärder av beskaffenhet att icke tåla uppskov; dock skola sådana föreskrifter, i händelse de röra allmänna förhållanden inom medicinalstyrelsens förvaltning eller föranleda till ändring i någon redan stadgad ordning eller till utgift, skriftligen utfärdas och därefter snarast möjlig i medicinalstyrelsen anmälas till protokollet. Enahanda befogenhet tillkommer överdirektören, då han fullgör generaldirektörens åligganden, så ock veterinärdirektören beträffande å hans avgörande ankommande ärenden. 41 §. Vid hinder för såväl generaldirektören som överdirektören att tjänstgöra skola, såframt ej i denna instruktion eller av Kungl. Maj:t annorlunda föreskrives, de åligganden, som eljest ankomma på generaldirektören eller i hans ställe på överdirektören, utövas av den i tjänsten äldste i medicinalstyrelsen närvarande ledamoten. Varje ärende skall därvid föredragas av vederbörande ledamot eller särskilt förordnad föredragande eller ock, därest ärendet tillhör hans egen byrå, av honom avgöras i närvaro av ledamot, som han för ändamålet tillkallar. 42 §. I generaldirektörens frånvaro må icke beslut fattas i ärende, vars avgörande generaldirektören i arbetsordningen eller eljest förbehållit sig och varmed utan olägenhet kan anstå till hans återkomst, eller i övrigt utan hans medgivande vidtagas sådana åtgärder, som rubba eller förändra av styrelsen givna allmänna föreskrifter eller förut i styrelsens ämbetsutövning följda grunder. Vad nu sagts skall ock vid inträffande ledighet å generaldirektörsämbetet i tilllämpliga delar lända till efterrättelse, intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar. 43 §. över ärenden, som föredragas i medicinalstyrelsen skall i den omfattning arbetsordningen bestämmer för varje byrå genom vederbörande föredragandes föranstaltande upprättas en föredragningslista, därå skall antecknas, dels vilka i ärendets prövning deltagit, dels ock i kort sammanfattning det beslut, som i varje sådant ärende blivit fattat, över byråärenden föres anteckning på sätt i arbetsordningen bestämmes.

345 Protokoll föres, förutom i de ärenden, som omförmälas i 31—33 §§ och 40 §, jämväl när beslut skall expedieras medelst protokollsutdrag, skiljaktiga meningar inom styrelsen förekomma, inkomna förseglade anbud öppnas eller styrelsen eljest finner anledning besluta, att protokoll skall hållas. Har vid handläggning av ärende, som skall anmälas hos Kungl. Maj:t, eller utlåtande, varom i 31 § sägs, skiljaktig mening blivit antecknad till protokollet, skall utdrag av detsamma, upptagande denna mening, bifogas den utgående skrivelsen i ärendet. 44 §. 1. Expedition i ärende, som avgjorts av generaldirektören, överdirektören eller veterinärdirektören eller av i 41 § avsedd ledamot, underskrives av den, som avgjort ärendet jämte föredraganden. Dock må dylik expedition, i den mån den i ärendet beslutande prövar lämpligt, förses med underskriften »på kungl. medicinalstyrelsens vägnar > och föredragandens namnteckning. Utanordningar av penningmedel skola, då beslut om utanordningen meddelats av generaldirektören eller överdirektören, underskrivas av denne och chefen för kameralbyrån med vederbörlig kontrasignation. Av styrelsen utfärdade checker och anvisningar underskrivas av chefen för kameralbyrån med vederbörlig kontrasignation. 1 skrivelser och utlåtanden, som avlåtas till Kungl. Maj:t eller chef för statsdepartementet, skall angivas, vilka ledamöter av styrelsen deltagit i ärendets slutliga handläggning ävensom, i förekommande fall, vilka representanter för annat ämbetsverk därvid varit tillstädes. Har samråd ägt rum med medlem av vetenskapliga rådet, huvudmannarådet eller styrelsens lantbruksråd, skall detta jämväl angivas. 2. Är generaldirektören, överdirektören eller veterinärdirektören förhindrad underteckna expedition i ärende, som av honom avgjorts, skall vederbörande föredragande underteckna expeditionen, därvid ovan namnet tecknas: »enligt kungl. medicinalstyrelsens beslut». Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning för det fall att ledamot, som enligt vad därom i 41 § stadgas i generaldirektörens ställe avgjort ärende, är förhindrad att underteckna expeditionen i detsamma. 3. Utlåtande eller beslut i ärende, som behandlats i den ordning varom i 31—33 §§ förmäles, skall undertecknas av ordföranden och föredraganden i den nämnd, som handlagt ärendet, eller, i den mån nämnden så finner lämpligt, enbart av föredraganden på nämndens vägnar. 4. Expedition i byråärende förses med underskriften »på kungl. medicinalstyrelsens vägnar» och vederbörande tjänstemans namnteckning. I dylikt ärende beslutad utanordning av penningmedel underskrives av chefen för kameralbyrån med vederbörlig kontrasignation. Remisser och skrivelser i byråärenden, som handlagts av annan tjänsteman än byråchef, må förses med underskrift: »enligt uppdrag» och vederbörande tjänstemans namnteckning. 5. I arbetsordning må kunna bestämmas, att till utlandet avgående expeditioner skola undertecknas på annat sätt än ovan angivits, ävensom att vissa utgående expeditioner, som eljest skolat underskrivas av generaldirektören eller dennes ställföreträdare, skola i stället undertecknas av föredraganden ensam. 6. Angående kontrasignation skola, i den mån ej Kungl. Maj:t därom förordnat, bestämmelser meddelas i arbetsordningen. Den, som kontrasignerar expedition, är ansvarig för densammas överensstämmelse med justerat koncept.

346 Arbets- och mottagningstid. 45 §. 1. För ordinarie befattningshavare skall, i den mån ej nedan annorlunda föreskrives, arbetstiden å tjänsterummet utgöra 42 timmar i veckan eller, där vecka innehåller mindre än sex arbetsdagar, ett i förhållande till antalet arbetsdagar minskat antal timmar samt förläggas till tider, som bestämmas i arbetsordningen eller eljest av generaldirektören med iakttagande av att arbetstiden icke någon arbetsdag må understiga 4% timmar. I arbetstiden må icke inräknas måltidsrast. Om och i den mån omständigheterna det tillåta, må generaldirektören för högst tre månader under tiden juni—september medgiva, att arbetstiden inskränkes med högst 9 timmar i veckan, varvid arbetstiden å lördagar må begränsas till 3V2 timmar. A påskafton, midsommarafton och julafton må arbetet efter generaldirektörens bestämmande helt eller delvis inställas. Viss inskränkning i arbetstiden må ock av generaldirektören kunna medgivas vid särskilda tillfällen. För fullgörande av något av Kungl. Maj:t eller på grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande meddelat allmänt uppdrag må erforderlig inskränkning i arbetstiden å tjänsterummet äga rum. Därest i särskilda fall arbete finnes med större fördel kunna utföras utom tjänsterummet, mä medgivande till därav föranledd inskränkning i arbetstiden ä tjänsterummet lämnas av generaldirektören eller, efter dennes bestämmande, av vederbörande förman. Då göromålens gång det kräver, äger förman påfordra nödig utsträckning av arbetstiden. Expeditionsvakt må åläggas den tjänstgöring nattetid, som för ämbetslokalernas bevakning finnes erforderlig; dock skall den, av vilken sådan nattjänstgöring fullgöres, åtnjuta motsvarande befrielse från dagtjänstgöring. 2. Personal, som icke avses i 1 mom., skall utföra sitt arbete ä tjänsterummet å tid, varom, där ej annat finnes stadgat, föreskrifter meddelas i arbetsordningen eller av generaldirektören eller, efter dennes bestämmande, av annan förman. 3. För generaldirektören, överdirektören, veterinärdirektören och byråcheferna skall viss daglig, för allmänhetens mottagande tjänlig tid, ej understigande en timme, vara i arbetsordningen eller av generaldirektören bestämd. I den mån styrelsen finner det erforderligt, skall viss daglig mottagningstid bestämmas även för annan tjänstinnehavare. Registrators- och kassakontor skola hållas öppna för allmänheten minst 5 timmar varje arbetsdag; dock må generaldirektören, där sådant finnes utan olägenhet kunna äga rum, å dag före sön- eller helgdag inskränka tiden för öppethållandet till 3V2 timmar för högst tre månader under tiden juni—september och till 4% timmar för övriga nio månader av året. Nu omförmälda mottagnings- och expeditionstider skola genom anslag inom styrelsens lokal tillkännagivas. Tjänstetillsättning, kompetensfordringar, semester och annan ledighet, vikariat oeh avsked. 46 §. 1. Generaldirektören ävensom överdirektören, överinspektören för sinnessjukvården i riket och inspektören för den psykiska barnavården m. m. förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av högst sex år.

347 2. Veterinärdirektören ävensom byråchefer, med undantag för cheferna för lagoch utredningsbyrån samt kameralbyrån, förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av högst sex år efter anmälan av generaldirektören. 3. Cheferna för lag- och utredningsbyrån samt kameralbyrån utnämnas av Kungl. Maj:t efter anmälan av generaldirektören. 4. Befattningshavare i 24 och högre lönegrader i löneplan A civila avlöningsreglementet, med undantag av byråchefer, samt i motsvarande lönegrader i löneplan Eo civila icke-ordinariereglementet tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslag av medicinalstyrelsen. 5. De ordinarie och extra ordinarie befattningshavare, vilka icke ovan nämnts, tillsättas av styrelsen, övrig personal antages av styrelsen. 6. Befattningshavare i 20 och högre lönegrader i löneplan A civila avlöningsreglementet tillsättas genom fullmakt, medan befattningshavare i samma löneplans övriga lönegrader tillsättas genom konstitutorial. 47 §. Då befattning, som tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag av medicinalstyrelsen, blir ledig, utfärdar styrelsen kungörelse därom i allmänna tidningarna och medelst anslag i styrelsens lokal med föreläggande av tjugu dagars ansökningstid, räknat från den dag kungörandet i allmänna tidningarna sker. Efter denna tids utgång insänder styrelsen ansökningshandlingarna till Kungl. Maj:t samt förordar därvid till tjänstens erhållande den bland de sökande, som anses företrädesvis böra ifrågakomma, eller anmäler, att förord icke kan lämnas åt någon bland de sökande. Sedan handlingarna insänts till Kungl. Maj:t, skall tillkännagivande om styrelsens beslut i saken ofördröjligen anslås inom styrelsens lokal. 48 §. Ledigbliven ordinarie befattning, som tillsättes av medicinalstyrelsen, skall kungöras på sätt i 47 § nämnts med föreläggande av enahanda ansökningstid. Detsamma gäller ock beträffande extra ordinarie befattning i 21 eller högre lönegrad, vilken tillsättes av styrelsen. Då tillsättning skett, skall tillkännagivande därom ofördröjligen anslås i styrelsens lokal. 49 §. överdirektören samt chefen för lag- och ulrcdningsbyrån skola hava fullgjort vad författningarna föreskriva i fråga om dem, som må nyttjas i domarämbete. Byråcheferna för medicinalbyrån, hälsovårdsbyrån, sjukhusbyrån, sinnessjukvårdsbyrån och rättspsykiatriska byrån skola vara legitimerade läkare. Chefen för tandvårdsbyrån skall vara legitimerad tandläkare. Chefen för apoteksbyrån skall vara legitimerad apotekare. Veterinärdirektören, tillika chef för allmänna veterinärbyrån, chefen för veterinära hygienbyrån samt chefen för byrån för bekämpande av tuberkulos- och smittsam kastning hos nötkreatur skola vara legitimerade veterinärer. De bada sistnämnda byråcheferna skola därjämte genom praktisk verksamhet hava förvärvat erfarenhet, den förre beträffande köttkontrollen och den senare i fråga om bekämpande av tuberkulos eller smittsam kastning hos nötkreaturen. 50 §. Byrådirektör, kamrerare och biträdande kamrerare på kameralbyrån skola hava antingen avlagt examen inför juridisk fakultet inom riket samt om kunskap i bok-

348 föring erhållit vitsord, som prövas tillfyllestgörande, eller avlagt avgångsexamen från handelshögskola inom riket eller ock på annat sätt förvärvat motsvarande utbildning. Byrådirektör, förste byråsekreterare och byråsekreterare å annan byrå skola hava avlagt examen inför juridisk fakultet inom riket. Byråveterinär och konsulent å byrån för bekämpande av tuberkulos och smittsam kastning hos nötkreatur skola vara legitimerade veterinärer och genom praktisk verksamhet ha förvärvat erfarenhet i fråga om bekämpandet av någon av nämnda sjukdomar. Byräinspektören och biträdande byråinspektören skola vara sjuksköterskor med fullgod utbildning och genom tjänstgöring å större sjukvårdsanstalt eller i öppen vård förvärvat kännedom om arbetsförhållandena inom sjukvården. Kassören skall hava avlagt godkänd avgångsexamen vid av staten understött handelsgymnasium eller på annat sätt förvärvat motsvarande utbildning. 51 §. 1. Generaldirektören tillkommande semester må av honom lillgodonjutas å tid, som han själv bestämmer. Utöver semester äger han för enskilda angelägenheter åtnjuta ledighet under högst femton dagar årligen, då han finner sig därav vara i behov. Varje gång, generaldirektören begagnar sig av rätt till ledighet, bör han om tiden därför göra anmälan hos chefen för socialdepartementet och lämna medicinalstyrelsen underrättelse. 2. Fördelningen av semester för överdirektören, veterinärdirektören, byråcheferna och särskilda föredragande bestämmes av generaldirektören. Semester för annan befattningshavare än nu nämnts bestämmes av överdirektören efter samråd med byråcheferna. 3. Annan ledighet än semester äger medicinalstyrelsen i fall av behov bevilja ät överdirektören, veterinärdirektören och byråchef under högst fyrtiofem dagar årligen samt åt övrig personal efter omständigheterna, skolande vid behov av tjänstledighet för ovan nämnd ledamot av styrelsen under längre tid än nu sagts frågan hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande. 4. Erfordras vikarie för befattningshavare eller är befattning ledig, må styrelsen förordna lämplig person att uppehålla befattningen; dock att, där fråga om ledighet jämlikt 3 mom. här ovan hänskjutits till Kungl. Maj.ts avgörande, jämväl förordnande angående vikarie meddelas av Kungl. Maj:t. 52 §. Ansökan om avsked från befattning hos medicinalstyrelsen skall, om befattningen är tillsatt av Kungl. Maj:t, av styrelsen överlämnas till Kungl. Maj:ts avgörande men i annat fall prövas av styrelsen. Innan sökt avsked beviljas av styrelsen, bör, där fråga föreligger om den avskedstagandes rätt till pension, sådan fråga vara prövad i därför stadgad ordning. Åtal och ansvar för tjänstefel. 53 §. 1. Beträdes generaldirektören, överdirektören, veterinärdirektören eller byråchef med fel eller försummelse i tjänsten, sker åtal därför inför Svea hovrätt. Detsamma gäller, där medlem av vetenskapliga rådet gör sig skyldig till fel eller försummelse i utövningen av sitt uppdrag. 2. Gör annan ordinarie befattningshavare sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller vanvördnad mot förman eller olydnad, äger medicinalstyrelsen efter

349 omständigheterna antingen tilldela honom varning eller döma honom till mistning av lön för högst trettio dagar eller ock suspendera honom på högst tre månader från tjänst och lön. Har den felande icke låtit sig därav rätta eller har han gjort sig skyldig till fel av svårare beskaffenhet, varde, där befattningen är tillsatt genom fullmakt, ställd under åtal inför vederbörande underrätt samt, där befattningen är tillsatt genom konstilutorial, antingen åtalad som nu sagts eller av styrelsen skild från tjänsten. Vidtages åtgärd för anställande av åtal, äger styrelsen avstänga den felande från tjänstens utövning, till dess över honom blivit slutligen dömt eller domstolen annorlunda förordnar. Har styrelsen fattat beslut om befattningshavares suspension eller skiljande från tjänsten, äger styrelsen likaledes, till dess beslutet vunnit laga kraft, avstänga den felande från utövning av tjänsten. 3. Ådagalägger befattningshavare, som icke är ordinarie, försumlighet, oskicklighet eller klandervärt uppförande eller visar han sig eljest olämplig, äger styrelsen tilldela honom varning eller skilja honom från verket eller, beträffande befattningshavare, som tillsatts av Kungl. Maj:t, hos Kungl. Maj:t göra framställning om hans entledigande. Vid svårare förseelse sker åtal inför vederbörande underrätt; dock att. där fråga är om innehavare av befattning, motsvarande någon av de i 1 mom. omförmälda, åtalet sker inför Svea hovrätt. 54 §. 1. Angående fel eller försummelse i tjänsten av befattningshavare vid statens sinnessjukhus är särskilt stadgat. Beträdes minan underlydande utom verket med fel eller försummelse i sin befattning eller eljest i utövning av verksamhet, som står under medicinalstyrelsens inseende, eller visar han anmärkningsvärd okunnighet om de föreskrifter, vilka honom åligger att iakttaga eller tillämpa, äger styrelsen härför tilldela honom varning. Inträffar förnyad försummelse, eller är felet av svårare beskaffenhet, må styrelsen hos vederbörande åklagare påkalla åtals anställande mot den felande. 2. Styrelsen äger att genom föreläggande av lämpligt vite, dock högst 200 kronor, tillhälla underlydande utom verket att fullgöra vad i avseende å de till styrelsens förvaltning hörande ärenden åligger dem eller särskilt förordnas av styrelsen. Vite, som av medicinalstyrelsen utdömes, tillfaller kronan. Besvär. 55 §. I ärende, som blivit avgjort av medicinalstyrelsen, må, där ej annorlunda är bestämt, besvär hos Kungl. Maj:t anföras i vederbörande statsdepartement senast å trettionde dagen eller, då beslutet angår tjänstetillsättning eller förslag därtill, tjugonde dagen efter den, då klaganden erhållit del av beslutet, eller, därest detsamma tillkännagivits genom anslag, efter anslagsdagen. Styrelsens beslut om befattningshavares avstängning från tjänstgöring går i verkställighet utan hinder av besvärs anförande.

350 Bilaga F. F ö r s l a g till

Instruktion för veterinärstyrelsen. 1 Ämbetsbefattning. 1 §• Veterinärstyrelsen utövar i enlighet med denna instruktion och övriga gällande föreskrifter högsta inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården bland husdjuren i riket ävensom över framställningen och beskaffenheten av livsmedel av animaliskt ursprung samt handlägger i övrigt ärenden rörande rikets veteri när väsende. Härvid begränsas styrelsens ämbetsbefattning av de befogenheter, som i angivna hänseenden tillagts till försvaret hörande centrala förvaltningsmyndigheter. Styrelsen bör med uppmärksamhet följa företeelserna och utvecklingen på de områden, som äro föremål för styrelsens verksamhet, såväl inom landet som så långt möjligt i utlandet, samt vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, vilka styrelsen finner påkallade. 2 §• I utövandet av sin ämbetsbefattning har styrelsen, bland annat, att meddela legitimationsbevis såsom veterinär åt svenska medborgare, som visat behörighet att här i riket utöva veterinärkonsten; att upprätta förslag till veterinärtjänster, som tillsättas av Kungl. Maj:t, samt, i fråga om andra veterinärbefattningar, förordna och entlediga veterinärer eller vikarier för elem, allt i den ordning för olika fall särskilt är stadgat; aff beträffande de besiktningsveterinärer, som enligt gällande författningar skola finnas anställda vid offentliga slakthus, kommunala köttbesiktningsanstalter, kontrollslakterier och andra under statens kontroll ställda slakteriinrättningar, förfara på sätt i nämnda författningar finnes föreskrivet; att, i enlighet med vad därom är särskilt stadgat, hava överinseendet över och ledningen av statens veterinärmedicinska anstalt; att hava överinseendet över militärveterinärernas medicinska verksamhet; att på grund av inkomna berättelser eller rapporter eller ock eljest, så snart skälig anledning synes föreligga, till ledning för vederbörande länsstyrelse, hälsovårdsmyndighet eller veterinär meddela och låta i vederbörlig ordning kungöra de råd och anvisningar, vilka till förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren kunna, utöver vad gällande författningar därom innehålla, erfordras ; att vid svårare farsot eller utbredd sjuklighet bland husdjuren förordna extra veterinär att biträda vid sjukvården eller Aid företagande av åtgärder till förekommande av farsotens spridning; att, enligt vad särskilt är stadgat, bevilja veterinär tjänstledighet och vid uppkommen ledighet förordna behöi-ig person att bestrida tjänsten; att lata vid behov inspektera ej mindre offentliga slakthus, kommunala köttbesiktningsbyråer, kontrollslakterier och andra under statens kontroll ställda slakteriinrättningar än även de karantänsanstalter, som inrättats till förhindrande av smittsamma kreaturssjukdomars införande i riket; att låta förrätta inspektion av länsveterinärers ämbetsförvaltning och arkiv; 1 En tillämpning av detta instruktionsförslag förutsätter, att bestämmelserna rörande veterinärväsendet i förslaget till instruktion för medicinalstyrelsen (bilaga E) utgå.

351 att, enligt vad särskilt är stadgat, förordna om inspektion rörande användning avdjur för vetenskapligt ändamål m. m.; samt att, där det befinnes angeläget, att upplysningar angående veterinärväsendet eller allmänna veterinärhygieniska frågor på stället inhämtas, åt kompetent person uppdraga att för sådant ändamål verkställa undersökning på platsen och att därefter till veterinärstyrelsen avgiva berättelse om förhållandet. 3 §• Veterinärstyrelsen skall låta sig angeläget vara att samarbeta med medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen samt i förekommande fall jämväl med andra myndigheter. Styrelsen skall tillhandagå domstolar och andra behöriga myndigheter med av dem begärda rättsmedicinska utlåtanden, såvitt angår djur, samt offentliga och kommunala myndigheter med de upplysningar och det biträde, som av dem äskas och som ligga inom området för styrelsens verksamhet, ävensom i övrigt, i den mån så lämpligen kan ske, lämna de meddelanden i därunder fallande spörsmål, som av myndigheter eller institutioner i in- eller utlandet begäras. 4 §• 1. Veterinärstyrelsen skall låta föra matriklar över alla veterinärer samt årligen till efterrättelse å apoteken utdela tryckta förteckningar över dem, vilka såsom veterinärer äga att från apotek förskriva häftigt verkande eller giftiga läkemedel. 2. Där i särskild författning eller eljest meddelats förbud mot utövande, utan erhållet tillstånd, av viss under styrelsens överinseende ställd verksamhet, har styrelsen att, då överträdelse i sådant hänseende kommit till styrelsens kännedom, vidtaga åtgärder till vinnande av rättelse, och, om så visar sig erforderligt, till åtal anmäla dylik överträdelse. 5 §. Veterinärstyrelsen har att årligen: inom eiärför bestämd tid till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag till anslagsäskanden och de framställningar i övrigt inom styrelsens verksamhetsområde, som styrelsen finner böra göras hos nästföljande års riksdag; före den 1 december till chefen för jordbruksdepartementet ingiva berättelse rörande den veterinära verksamheten under det senast förflutna året: före den 1 april till justitiekanslersämbetet avlämna förteckning över de före utgången av nästföregående år till styrelsen inkomna ärenden, vilka icke inom två månader efter sistnämnda års utgång blivit inom styrelsen slutligen handlagda; samt inom därför bestämd tid till riksräkenskapsverket insända föreskrivna räkenskapsoch redovisningshandlingar. 6 §. Varje innehavare av veterinärtjänst samt de, vilka eljest utöva veterinärkonsten, äro beträffande utövningen av sin verksamhet ställda under veterinärstyrelsens inseende och pliktiga att efterkomma vad styrelsen i kraft av gällande författningar och instruktioner föreskriver dem. Vad sålunda är stadgat gäller likväl ej i fråga om lärare, tillhörande veterinärhögskolan, såvitt rörer dem i sådan egenskap tillkommande åligganden. 7 §. 1. Från envar av de under veterinärstyrelsens inseende ställda personer äger styrelsen att i förekommande fall erhålla upplysningar, förklaringar och underrättelser,

352 varjämte styrelsen från veterinärhögskolan äger erhålla utlåtanden och upplysningar i frågor, som av styrelsen hänskjutas till högskolans vetenskapliga bedömande. 2. Av offentliga och kommunala myndigheter äger styrelsen att erhålla de upplysningar, det biträde och den handräckning, som ligga inom området för vederbörande myndighets befogenhet och som för styrelsens verksamhet erfordras. 3. Angående rätt för veterinärstyrelsen att vid handläggning av författningsärenden och bearbetning av veterinärstatistiskt material erhålla biträde av medicinalstyrelsens lag- och utredningsbyrå gäller vad därom är särskilt stadgat. 1

8 §. 1. Föreskrifter som, utöver vad denna instruktion innehåller eller eljest stadgats, erfordras angående arbetet inom veterinärstyrelsen skola av styrelsen meddelas i särskild arbetsordning och skall därvid iakttagas, att sådana förenklingar i arbetsfördelningen och arbetssättet, som kunna finnas erforderliga och ändamålsenliga, i största möjliga utsträckning vidtagas samt att fullgörande av enklare göromål icke uppdrages åt personal med större kompetens än arbetets beskaffenhet kräver. Därutöver äger styrelsen utfärda särskilda bestämmelser till efterrättelse för styrelsens befattningshavare. 2. Styrelsen äger till efterrättelse för under dess inseende ställda befattningshavare utfärda de särskilda föreskrifter, som utöver i annan ordning meddelade bestämmelser må finnas nödiga. Organisation. 9 §. Veterinärstyrelsen utgöres av såsom ordförande en överdirektör och chef samt såsom ledamöter: byråcheferna i styrelsen, föreståndaren för statens veterinärmedicinska anstalt, ävensom två av Kungl. Maj:t för fyra år i sänder förordnade ledamöter, utsedda en efter förslag av medicinalstyrelsen och en efter förslag av lantbruksstyrelsen. Vid förfall för överdirektören inträder i hans ställe den av veterinärstyrelsens byråchefer, som Kungl. Maj:t därtill förordnar. Suppleanter för de av Kungl. Maj:t förordnade ledamöterna utses i enahanda ordning som de ordinarie ledamöterna. 10 §. Byråcheferna förestå var sin byrå, nämligen allmänna byrån, hygienbyrån, byrån för bekämpande av tuberkulos och smittsam kastning hos nötkreatur samt administrativa byrån. Med undantag för chefen för administrativa byrån benämnes byråcheferna veterinärråd. 11 §• Å de särskilda byråerna inom veterinärstyrelsen skola i allmänhet handläggas följande ärenden: ä allmänna byrån: ärenden beträffande veterinärkonstens utövande, veterinärdistrikt, civila veterinärbefattningar och militärveterinärer, ärenden angående smittsamma husdjurssjukdomar samt införsel av levande djur och varor, i den mån dylika ärenden 1 Föreskrift härom torde, om alternativ II blir gällande, böra införas i instruktionen för medicinalstyrelsen.

353 icke nedan tilldelats annan byrå, samt ärenden rörande karantänsanstalter ävensom1 förandet av matrikel över veterinärer; å hygienbyrån: ärenden angående stads- och besiktningsveterinärer, ärenden rörande offentliga slakthus, kommunala köttbesiktningsbyråer, kontrollslakterier och andra under statens kontroll ställda slakteriinrättningar, ärenden avseende in- och utförsel av köttvaror och djurfett ävensom ärenden rörande mjölkhygien och den animala födoämneshygienen i övrigt; å byrån för bekämpande av tuberkulos och smittsam kastning hos nötkreatur: ärenden angående godkännande av veterinärer avsedda att anlitas av hushållningssällskap för bekämpandet av ifrågavarande sjukdomar ävensom övriga till bekämpandet av dessa sjukdomar hörande ärenden, vilka ankomma på styrelsens prövning; samt å administrativa byrån: ärenden rörande viktigare författningar, administrativa och juridiska frågor i allmänhet, ärenden angående styrelsens organisation och personal, styrelsens medelsförvaltning och övriga till veterinäradministrationen hörande frågor av kameral natur. Den närmare fördelningen mellan byråerna av till styrelsens handläggning hörande ärenden bestämmes i arbetsordningen. Då tvekan yppas, till vilken byrå ett ärende rätteligen hör, eller där särskilda omständigheter påkalla avvikelse från stadgad arbetsfördelning, bestämmer överdirektören å vilken byrå ärendet skall handläggas. 12 §. Hos veterinärstyrelsen äro anställda underordnade befattningshavare i enlighet med gällande personalförteckning samt, i mån av behov och tillgång på medel, annan personal. 13 §. Vid veterinärstyrelsens sida är ställt ett vetenskapligt råd, bestående av personer med framstående skicklighet och beprövad erfarenhet inom olika vetenskapsgrenar och verksamhetsområden, som äro av betydelse för styrelsens ämbetsbefattning. På förslag av styrelsen bestämmer Kungl. Maj:t antalet medlemmar i detta råd samt de vetenskapsgrenar och verksamhetsområden, som av dem skola företrädas. Medlem av vetenskapliga rådet förordnas, efter anmälan av överdirektören, av Kungl. Maj:t för en tid av högst fyra år. Medlem av vetenskapliga rådet åligger att dels på kallelse av överdirektören i styrelsen deltaga i utredningen och handläggningen av ärende, hörande till hans särskilda vetenskapsgren eller verksamhetsområde, dels ock av eget initiativ rikta styrelsens uppmärksamhet pä sådana framsteg eller förhållanden inom ifrågavarande gren eller område, vilka kunna antagas äga särskild betydelse för styrelsens verksamhet. Då medlem av vetenskapliga rådet är närvarande vid ärendes handläggning i styrelsen, har han att meddela de upplysningar och råd, som ankomma på honom såsom företrädare av sitt verksamhetsområde eller sin verksamhetsgren, uttala sin mening samt, om styrelsen fattar därifrån avvikande beslut, låta anteckna sin skiljaktiga mening till protokollet. Vid förfall för medlem av vetenskapliga rådet äger överdirektören uppdraga åt annan lämplig person, som kan anses företräda samma vetenskapsgren eller verksamhetsområde som nämnda medlem, att fullgöra vad denne skulle hava ålegat. 14 §. Då sådant vid något särskilt ärendes behandling finnes vara erforderligt, må styrelsen anmoda i statens eller kommuns tjänst anställd veterinär att infinna sig i styrelsen för deltagande i överläggningen eller meddelande av upplysningar. 23—518471

354 Befattningshavarnas åligganden.

15 §. 1. överdirektören är i främsta rummet gentemot Kungl. Maj:t ansvarig för fullgörandet av styrelsens uppgifter. Han skall tillse, att en var styrelsens befattningshavare med nit och noggrannhet fullgör sina åligganden. överdirektören äger ensam beslutanderätt, på sätt i denna instruktion sägs, i alla de ärenden, i vilkas prövning han deltager, med undantag av de i 19 och 21 §§ omförmälda. överdirektören äger, där han så finner lämpligt, själv övertaga ärendes beredning och föredragning i styrelsen. 2. Är såväl överdirektören som dennes ställföreträdare förhindrade att tjänstgöra tillkommer det, där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, byråchef i fråga om den byrå han tillhör att, med undantag för de ärenden, vilka angivas i 28 §, fullgöra överdirektörens uppgifter. Berör ärende flera byråer inom styrelsen och yppas vid samråd mellan vederbörande befattningshavare skiljaktig mening, inträder i överdirektörens ställe den i tjänsten äldste närvarande byråchefen. 3. Byråchef åligger att närmast under överdirektören öva inseende över den byrå han förestår och leda arbetet inom densamma; att med uppmärksamhet följa sådana frågor, som tillhöra hans verksamhetsområde, och framställa de förslag, han finner påkallade; att i enlighet med denna instruktion och eljest meddelade föreskrifter antingen bereda och föredraga eller själv avgöra eller ock till annan befattningshavare för föredragning eller avgörande överlämna de ärenden, som tilldelas hans byrå; att öva tillsyn över de tjänstemän, som biträda honom. Chefen för hygienbyrån är tillika statsinspektör över köttkontrollen i riket. Chefen för administrativa byrån åligger att hava uppsikt över kassa- och registratorsgöromålens behöriga skötande ävensom över vaktpersonalen. Oavsett vilken ledamot ärendena tillhöra, skall chefen för administrativa byrån såvitt möjligt övervara föredragning i styrelsen av ärenden, som äro av rättslig natur eller varvid särskilt vikt ligger pä ärendenas formella behandling. 4. överdirektören äger att, dä så finnes lämpligt och bestämmelser därom icke i arbetsordningen eller eljest äro meddelade, förordna annan styrelsens tjänsteman alt i byråchefs ställe och, där ej omständigheterna till annat föranleda, under dennes inseende handlägga visst ärende eller viss grupp av ärenden. Sålunda förordnad tjänsteman inträder för dessa ärenden såsom ledamot i styrelsen och har jämväl i övrigt med avseende ä dem samma åliggande och ansvar som byråchef. Föredragning av sålunda särskilt förordnad tjänsteman skall ske i närvaro av vederbörande byråchef, där icke denne för särskilt fall erhållit befrielse därifrån eller eljest har giltigt förfall. 16 §. Det åligger envar befattningshavare att, utöver vad denna instruktion innehåller, i avseende å tjänstgöringen ställa sig till efterrättelse gällande arbetsordning och de särskilda bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade, samt att utan avseende å stadgad arbetsfördelning lämna det biträde som påkallas av vederbörande förman.

355 Ärendenas handläggning. 17 §. Beslut i de till veterinärstyrelsens handläggning hörande ärendena — med undantag av de i 21 § angivna (disciplinärenden) — fattas allt efter deras beskaffenhet, antingen av styrelsen i dess helhet (pleniärenden) eller av överdirektören (chefsärenden) eller ock av vederbörande byråchef eller annan befattningshavare i styrelsen (byråärenden). 18 §. Pleniärenden äro följande: 1. viktigare författningsfrågor; 2. viktigare frågor rörande organisation, arbetsordning och tjänsteföreskrifter beträffande veterinärstyrelsen eller under dess inseende ställda anstalter och befattningshavare; 3. förslag rörande anslagsäskanden och andra ekonomiska frågor av större vikt; 4. frågor rörande tillsättning av befattningshavare inom veterinärstyrelsen i högre lönegrad än 20 ävensom förslag rörande tillsättning av tjänst såsom länsveterinär; 5. frågor angående besvär över veterinärstyrelsens beslut, därest det överklagade beslutet fattats i plenum; 6. andra frågor av mera väsentlig betydelse ävensom ärenden, vilka överdirektören finner böra handläggas i plenum. 19 §. Pleniärenden avgöras efter omröstning mellan de i beslutet deltagande, därvid såsom styrelsens beslut gäller den mening, varom flertalet förenar sig, eller, vid lika röstetal för olika meningar, den mening, som biträdes av överdirektören. Vid avgörande av pleniärenden är styrelsen beslutmässig, då överdirektören och minst fyra ledamöter deltaga i avgörandet. Ledamot av styrelsen äger, innan ärende avgöres, påkalla gemensam handläggning med medicinalstyrelsen eller lantbruksstyrelsen. Skulle därvid ämbetsverken stanna vid skiljaktiga beslut, skall ärendet underställas Kungl. Maj:ts avgörande. 20 §. Till plenum skall överdirektören lata kalla samtliga ledamöter. Är pleniärende sä brådskande, att ledamöterna icke hinna tillkallas, må detsamma, därest så kan ske, avgöras genom meddelanden mellan överdirektören och minst två ledamöter utom styrelsen medelst brev, telegraf eller telefon. Kan dylikt brådskande ärende icke lämpligen avgöras på detta sätt, må överdirektören besluta i detsamma i närvaro av den tjänsteman, vilkens befattning ärendet tillhör. Beslut som fattats enligt detta stycke skall anmälas vid närmast därpå följande plenum. 21 §. Ärenden rörande fel eller försummelse i tjänsten eller i utövning av verksamhet, som står under styrelsens inseende, samt föreläggande av vite eller utdömande av förelagt vite enligt 38 §, skola handläggas av veterinärstyrelsens disciplinnämnd; och gäller dess beslut såsom styrelsens beslut. Såsom ledamöter i denna nämnd skola inga överdirektören, chefen för den byrå eller byråavdelning, till vilken ärendet huvudsakligen hör, chefen för administrativa byrån, den ledamot av vetenskapliga rådet, som företräder juridisk teori och praxis, samt den av Kungl. Maj:t efter förslag av lantbruksstyrelsen utsedde ledamoten eller dennes suppleant. 23f

356 Ordförande i nämnden är överdirektören. Ärende föredrages av chefen för den byrå eller byråavdelning, till vilken ärendet huvudsakligen hör. Berör ärende jämväl annan byrå eller byråavdelning, må chefen för denna byrå eller byråavdelning närvara vid ärendets behandling och, därest nämndens beslut avviker frän hans mening, få densamma antecknad till protokollet. Vid förhinder för överdirektören inträder dennes ställföreträdare som ordförande i nämnden och ingår, där sä erfordras, en av de övriga byråcheferna som femte ledamot av nämnden. Nämnden äger vid behov infordra utlåtande av medlem av vetenskapliga rådet, över sådant utlåtande skall part beredas tillfälle att yttra sig. Nämnden är beslutmässig, därest minst fyra ledamöter äro närvarande och om beslutet ense; skolande därvid iakttagas, att minst en lagfaren ledamot skall deltaga i ärendets avgörande. Ärendet avgöres efter omröstning mellan de i beslutet deltagande, därvid såsom nämndens beslut gäller den mening, varom flertalet förenat sig, eller vid lika röstetal för olika meningar, den som innebär frikännande eller eljest är lindrigast. Vid handläggning av ärende, varom nu förmälts, skall protokoll föras. 22 §. Ärenden, som icke utgöra pleniärenden eller disciplinärenden, avgöras — där ej bestämmelserna i 25 och 27 §§ till annat föranleda — av överdirektören i närvaro av den ledamot, vilkens ämbetsbefattning ärendet tillhör; skolande dock vid avgörande av ärende, som berör annan ledamots ämbetsområde, jämväl denne vara tillstädes. 23 §. Därest vid handläggning av ärende fattas beslut, som strider mot föredragandens eller annan i ärendets slutliga handläggning deltagande ledamots åsikt, åligger det denne att låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening. 24 §. Vid föredragning av ärende i plenum må på kallelse av ordföranden närvara annan befattningshavare i styrelsen än den, som är ledamot eller föredragande i visst ärende, ävensom efter träffad överenskommelse representant för annan myndighet. Vid föredragning av chefsärende må på kallelse av överdirektören närvara jämväl annan ledamot av eller befattningshavare hos styrelsen än byråchef och föredragande ävensom representant för annan myndighet. Är den sålunda tillkallade av avvikande mening från beslut i ärende, äger han låta till protokollet anteckna sin mening. 25 §. 1. I ärenden, som icke utgöra disciplinärenden och icke äro av beskaffenhet att skäligen böra prövas i den ordning, varom i 19 och 22 §§ förmäles, må vederbörande byråchefer, var inom sitt verksamhetsområde, utan föregående föredragning fatta beslut. I särskilda fall må ock beslut i sådant ärende kunna fattas av underordnad tjänsteman. Närmare bestämmelser om de ärenden eller grupper av ärenden, vilka mä behandlas i nu nämnd ordning, meddelas i arbetsordningen eller i särskilda tjänsteföreskrifter. Då dylik bestämmelse meddelats, skall, såvida den icke avser allenast enstaka ärende eller ärenden, anmälan om beslutet ske hos Kungl. Maj:t. 2. Byråchef må själv eller genom underordnad tjänsteman besvara till styrelsen inkomna förfrågningar samt meddela råd och upplysningar ävensom sädana detaljbe-

357 stämmelser, som utgöra omedelbar tillämpning av styrelsens beslut eller gällande föreskrifter. 3. Utan föregående föredragning äger byråchef att själv eller genom underordnad tjänsteman dels genom remiss eller särskild skrivelse infordra förklaringar, yttranden och uteblivna rapporter eller berättelser ävensom åt befattningshavare, lydande under styrelsen, meddela erinringar i ärenden, som höra under vederbörande byråchefs handläggning; de/s ock till granskning, bearbetning, anteckning, förvaring eller annan behörig åtgärd överlämna inkommande berättelser, rapporter, anmälningar, statistiska uppgifter m. m. dylikt, med iakttagande likväl att, därest sådan handläggning innehåller något av beskaffenhet att böra anmälas inför styrelsen eller närmast överordnade, sådan anmälan omedelbart skall ske. 4. Berör ärende, däri beslut mä fattas av vederbörande byråchef eller särskild föredragande, annan byrås verksamhetsområden, skall, innan ärendet avgöres, samråd äga rum mellan vederbörande befattningshavare. Skulle därvid skiljaktiga meningar yppas, skall ärendet avgöras av överdirektören eller, efter dennes bestämmande, i plenum. 26 §. Överdirektören äger, efter anmälan hos chefen för jordbruksdepartementet, företaga inspektions- och andra tjänsteresor inom riket, som kunna påkallas av veterinärstyrelsens ämbetsförvaltning. Sådana resor må ock, efter av överdirektören för varje gång lämnat uppdrag, företagas av byråchef eller annan tjänsteman hos styrelsen. Därjämte må, då i särskilt fall sådant befinnes erforderligt eller lämpligt, ät sakkunnig person utom styrelsen uppdragas att företaga resor, varom nu är fråga. 27 §. Under tjänsteresa, som överdirektören företager, liksom ock eljest, då något ärende är så brådskande, att vederbörande föredragande icke kan tillkallas, må överdirektören, utan att hava inhämtat dennes yttrande, meddela föreskrifter om verkställighetsåtgärd av beskaffenhet att icke tåla uppskov. Dock skola sådana föreskrifter, i händelse de röra allmänna förhållanden inom förvaltningen eller föranleda utgift eller ändring i någon redan stadgad ordning, skriftligen utfärdas och i styrelsen antecknas till protokoll eller i föredragningslista. 28 §. I överdirektörens frånvaro må icke, såvida ej Kungl. Maj:t för tillfället annorlunda förordnar, avgivas förslag till befattningars återbesättande eller lediga tjänster tillsättas annorledes än genom förordnande att dem tills vidare förrätta, ej heller avsättning av befattningshavare äga rum. I överdirektörens frånvaro må vidare beslut ej fattas i ärende av större ekonomisk betydelse eller i ärenden eller grupp av ärenden, vilkas avgörande överdirektören i arbetsordning eller eljest förbehållit sig och varmed utan olägenhet kan anstå till hans återkomst, eller i övrigt utan hans medgivande vidtagas sådana åtgärder, som rubba eller förändra av styrelsen givna föreskrifter eller förut i styrelsens ämbetsutövning följda grunder. Vid inträffande ledighet å överdirektörsämbetet skall vad nu sagts i tillämpliga delar lända till efterrättelse, intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar. 29 §. över pleni-, chefs- och byråärenden skall i den omfattning arbetsordningen bestämmer upprättas föredragningslista, vari antecknas de som deltagit i ärendenas slutliga handläggning samt besluten i kort sammanfattning.

358 Protokoll föres, förutom i disciplinärenden, i de fall, där beslut skall expedieras medelst protokollsutdrag, skiljaktig mening förekommer eller den eller de i ärendet beslutande finna anledning särskilt förordna, att protokoll skall föras. 30 §. Utgående expedition i ärende, däri beslut fattats i plenum, underskrives av den därvid fungerande ordföranden och föredraganden. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga om utgående expedition i ärende, som avgjorts av överdirektören, dock mä dylik expedition, i den mån överdirektören prövar lämpligt, förses med underskriften »pä veterinärstyrelsens vägnar» jämte föredragandens namnteckning. I skrivelser eller utlåtanden, som avlåtas till Kungl. Maj:t eller till chef för statsdepartement, skall angivas vilka ledamöter i styrelsen som deltagit i ärendets slutliga handläggning. Har i sådant ärende förekommit skiljaktig mening, skall detta anmälas i expeditionen med bifogande av protokollsutdrag, utvisande vad vid ärendets behandling förekommit. Är överdirektören förhindrad att underteckna expedition i ett för honom föredraget ärende, mä sådan expedition underskrivas »för överdirektören» av den byråchef, till vilkens byrå ärendet hör. Av styrelsen utfärdade checker och anvisningar underskrivas av chefen för administrativa byrån med vederbörlig kontrasignation. Bestämmelser angående undertecknande av utgående expeditioner i övrigt meddelas i arbetsordningen.

Arbets- och mottagningstid. 31 §. 1. För ordinarie befattningshavare ävensom för icke-ordinarie befattningshavare med full tjänstgöring skall, i den mån ej nedan annorlunda stadgas, arbetstiden på tjänsterummet utgöra 42 timmar i veckan eller, där vecka innehåller mindre än sex arbetsdagar, ett i förhållande till antalet arbetsdagar minskat antal timmar samt förläggas till tider, som bestämmas i arbetsordning eller eljest av överdirektören med iakttagande av att arbetstiden icke någon arbetsdag må understiga 4V2 timmar. I arbetstiden må icke inräknas måltidsrast. Om och i den mån omständigheterna det tillåta, må överdirektören för högst tre månader under tiden juni—september medgiva, att arbetstiden inskränkes med högst 9 timmar i veckan, varvid arbetstiden på lördagar må begränsas till 3V2 timmar. På påskafton, midsommarafton och julafton må arbetet efter överdirektörens bestämmande helt eller delvis inställas. Viss inskränkning i arbetstiden mä ock av överdirektören eller, efter hans bestämmande, av vederbörande byråchef kunna medgivas vid särskilda tillfällen. För fullgörande av något av Kungl. Maj:t eller på grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande meddelat allmänt uppdrag mä erforderlig inskränkning i arbetstiden på tjänsterummet äga rum. Därest i särskilda fall arbete finnes med större fördel kunna utföras utom tjänsterummet, må medgivande till därav föranledd inskränkning i arbetstiden på tjänsterummet lämnas av överdirektören eller, efter hans bestämmande, av vederbörande byråchef. Då göromålens gång det kräver, äger förman påfordra nödig utsträckning av arbetstiden.

359 Expeditionsvakt må åläggas den tjänstgöring nattetid, som erfordras för ämbetslokalernas bevakning; dock skall han i sådant fall åtnjuta motsvarande befrielse från dagtjänstgöring. 2. Personal, som icke avses i 1 mom., skall utföra sitt arbete på tjänsterummet på tid, varom, där ej annat finnes stadgat, föreskrifter meddelas i arbetsordningen eller av överdirektören eller, efter hans bestämmande, av byråchef. 3. För överdirektören och byråchef skall viss daglig, för allmänhetens mottagande avsedd tid, ej understigande en timme, vara bestämd. I den mån överstyrelsen finner det erforderligt, skall viss mottagningstid bestämmas även för annan befattningshavare. Registrators- och kassakontor skola hållas öppna för allmänheten minst 5 timmar varje arbetsdag på bestämd tid. Dock må överdirektören, där sådant finnes utan olägenhet kunna äga rum, på dag före sön- eller helgdag inskränka tiden för öppethållande till 3V2 timmar för högst tre månader om året under tiden juni—september och till 4V2 timmar för övriga nio månader av året. Mottagnings- och expeditionstider skola tillkännagivas genom anslag inom styrelsens lokal.

Tjänstetillsättning, kompetensfordringar, semester och annan ledighet, vikariat och avsked. 32 §. överdirektören förordnas av Kungl. Maj:t för högst sex är. Veterinär byråchef förordnas av Kungl. Maj:t för högst sex år efter anmälan av överdirektören. Chefen för administrativa byrån utnämnes av Kungl. Maj:t efter anmälan av överdirektören. Befattningshavare i 24 och högre lönegrader i löneplan A civila avlöningsreglementet, med undantag av chefen för administrativa byrån, samt i motsvarande lönegrader i löneplan Eo civila icke-ordinariereglementet tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslag av styrelsen. övriga befattningshavare antagas av styrelsen. Befattningshavare i 21 och högre lönegrader i löneplan A civila avlöningsreglementet tillsättas genom fullmakt, övriga ordinarie befattningshavare tillsättas genom konstitutorial. 33 §. 1. Dä befattning inom veterinärstyrelsen, som tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag av styrelsen, blir ledig, utfärdar styrelsen kungörelse därom i allmänna tidningarna och medelst anslag i styrelsens lokal med föreläggande av tjugu dagars ansökningstid, räknat frän dagen för kungörandet i allmänna tidningarna. Efter denna tid insänder styrelsen ansökningshandlingarna till Kungl. Maj:t samt förordar därvid till erhållande av tjänsten den bland de sökande, som anses företrädesvis böra ifrågakomma, eller anmäler, att förord icke kan lämnas för någon av de sökande. Tillkännagivande om styrelsens beslut skall ofördröjligen anslås i styrelsens lokal. 2. På sätt i 1 mom. sägs och med föreläggande av enahanda ansökningstid kungöres sådan ledigbliven ordinarie befattning ävensom extra ordinarie befattning i 21 eller högre lönegrad, som tillsättes av styrelsen. Då tillsättning skett, skall tillkännagivande om beslutet ofördröjligen anslås i styrelsens lokal.

360 • 34 §. Chefen för allmänna byrån skall vara legitimerad veterinär. Cheferna för hygienbyrån och byrån för bekämpande av tuberkulos och smittsam kastning hos nötkreatur skola vara legitimerade veterinärer och därjämte genom praktisk verksamhet hava förvärvat erfarenhet, den förre beträffande köttkontrollen och den senare i fråga om bekämpandet av någon av nämnda sjukdomar. Chefen för administrativa byrån skall hava fullgjort vad författningarna föreskriva om dem, som må nyttjas i domarämbete. Byråveterinär och konsulent skola äga kompetens motsvarande chefens för vederbörande byrå. Förste byråsekreterare, tillika kamrerare, skall hava avlagt examen inför juridisk fakultet inom riket samt om kunskap i bokföring erhållit vitsord, som prövas tillfyllestgörande. Byråsekreterare skall hava avlagt examen inför juridisk fakultet. Kassören skall hava avlagt godkänd avgångsexamen vid av staten understött handelsgymnasium eller på annat sätt förvärvat motsvarande utbildning. 35 §. 1. överdirektören tillkommande semester må av honom tillgodonjutas på tid, som han själv bestämmer. Utöver semester äger han åtnjuta ledighet högst 15 dagar årligen, då han finner sig vara i behov därav. Dä överdirektören begagnar sig av rätt till ledighet eller eljest blir hindrad att utöva ämbetet, skall han göra anmälan därom hos chefen för jordbruksdepartementet. 2. Fördelningen av semester mellan befattningshavarna hos styrelsen bestämmes av överdirektören efter överläggning med byråcheferna. 3. Annan ledighet än semester äger styrelsen bevilja byråchef högst 45 dagar årligen samt övrig personal efter omständigheterna. Fråga om tjänstledighet för byråchef under längre tid än nu sagts hänskjutes till Kungl. Maj:ts avgörande. 4. Erfordras vikarie för befattningshavare eller är befattning ledig, må styrelsen förordna lämplig person att uppehålla befattningen, dock att, där fråga om ledighet jämlikt 3 mom. hänskjutits till Kungl. Maj:ts avgörande, jämväl förordnande angående vikarie meddelas av Kungl. Maj:t. 36 §. Ansökan om avsked från befattning hos styrelsen skall, om befattningen är tillsatt av Kungl. Maj:t, överlämnas till Kungl. Maj:ts avgörande. I annat fall avgör styrelsen ärendet under iakttagande av vad om prövning av förekommande fråga rörande den avskedstagandes rätt till pension är stadgat.

Åtal och ansvar för tjänstefel. 37 §. 1. Beträdes överdirektören, ledamot av överstyrelsen eller suppleant med fel eller försummelse i tjänsten, sker åtal inför Svea hovrätt. Detsamma gäller, där medlem av vetenskapliga rådet gör sig skyldig till fel eller försummelse i utövningen av sitt uppdrag. 2. Gör annan ordinarie befattningshavare i styrelsen än de i 1 mom. nämnda, sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller vanvördnad mot förman eller olydnad, äger styrelsen efter omständigheterna tilldela honom varning eller döma honom till mistning av lön för högst 30 dagar eller ock suspendera honom på högst tre månader

361 från tjänst och lön. Dä befattningshavare, som är tillsatt av Kungl. Maj:t, domes till suspension, skall beslutet jämte skälen därför anmälas hos Kungl. Maj:t. Har den felande icke låtit sig därav rätta eller har han gjort sig skyldig till fel av svårare beskaffenhet, skall han, där befattningen är tillsatt genom fullmakt, ställas under åtal inför underrätt samt, där befattningen är tillsatt genom konstitutorial, antingen åtalas som nu sagts eller av styrelsen skiljas från tjänsten. Vidtages åtgärd för anställande av åtal, äger styrelsen avstänga den felande från tjänstens utövning, till dess över honom blivit slutligen dömt eller domstolen genom laga kraftägande beslut annorlunda förordnar. Har överstyrelsen fattat beslut om befattningshavares suspension eller skiljande från tjänsten, äger styrelsen likaledes, till dess beslutet vunnit laga kraft, avstänga den felande från utövning av tjänsten. 3. Ådagalägger annan befattningshavare i styrelsen än i 1 och 2 mom. avses försumlighet, oskicklighet eller klandervärt uppförande eller visar han sig eljest olämplig, äger styrelsen tilldela honom varning eller skilja honom frän tjänsten eller, beträffande den som tillsatts av Kungl. Maj:t, hos Kungl. Maj:t göra framställning om hans entledigande. Vid svårare förseelse sker åtal inför underrätt. 38 §. 1. Beträdes underlydande utom verket med fel eller försummelse i sin befattning eller eljest i utövning av verksamhet, som står under styrelsens inseende, eller visar han anmärkningsvärd okunnighet om de föreskrifter, vilka honom åligger att iakttaga eller tillämpa, äger styrelsen härför tilldela honom varning. Inträffar förnyad försummelse, eller är felet av svårare beskaffenhet, må styrelsen hos vederbörande åklagare påkalla åtals anställande mot den felande. 2. Styrelsen äger att genom föreläggande av lämpligt vite, dock högst 200 kronor, tillhälla underlydande utom verket att fullgöra vad i avseende å de till styrelsens förvaltning hörande ärenden åligger dem eller särskilt förordnas av styrelsen. Vite, som av veterinärstyrelsen utdömes, tillfaller kronan. Besvär. 39 §. I ärende, som blivit avgjort av veterinärstyrelsen, må, där ej annorlunda är bestämt, besvär hos Kungl. Maj:t anföras i jordbruksdepartementet senast å trettionde dagen eller, då beslutet angår tjänstetillsättning eller förslag därtill, tjugonde dagen efter den, dä klaganden erhållit del av beslutet, eller, därest detsamma tillkännagivits genom anslag, efter anslagsdagen. Styrelsens beslut om befattningshavares avstängning från tjänstgöring går i verkställighet utan hinder av besvärs anförande.

I

Statens offentliga utredningar 1946 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen) Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till ändrade grunder för flöt! ningslagstiflningen m. m. [3]

Statsförfattning. Allmän •tataföi-Taitning. Betänkande med förslag till omorganisation av väg- och vatlenbyggnadsstyrelsen m. m. [10]

Industri.

Handel och sjöfart. Kommunalförvaltning.

Statens ocb kommunernas finunsväsen.

Kommunikations väsen. Betänkande ang. rundradion i Sverige. Dess aktuella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. [1]

Bank-, kredit- ocb penningväsen. PoUti.

Försäkrings väsen.

Nationalekonomi ocb socialpolitik. Dödföddheten och tidigdödligheten i Sverige. Dess samband med nativitetsminskningen och dess förhällande vid olika former av förlossningsvård samt dess socialmedicinska och befolkningspolitiska betydelse. [2] Betänkande om barnkostnadernas fördelning med förslag till allmänna barnbidrag m. m. [5] Bilagor. [6] Investeringsutredningens betänkande med utredning rörande personal- och materielresurser m. m. för genomfö- Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling I övrigt. rande av elt arbetsprogram enligt av utredningen tidi- 1911 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till gare framlagt förslag. [13) boställsordning lör folkskolans lärare ni. m. [8] Den familjevårdande socialpolitiken. [17] 1945 års universitetsberedning. 1. Docentinstitutionen. [9] Betänkande med förslag rörande den ekonomiska för- 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. svarsberedskapens framtida organisation. [19) IV. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. Allmän del. [11] B. Förslå.; till undervisningsplaner. [151 1. Realskolan. Praktiska linjer. [14] Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande ni. m. Del 1. [12] Hälso- ocb sjukvård. Betänkande ang. den centrala organisationen av det civila medicinal- och veterinärväsendet. [20] Försvarsvisen. Betänkande med förslag ang. uniformspiiktens omfattning för viss personal vid försvarsväsendet. [41 Betänkande och förslag rörande åtgärder för alt beAllmänt näringsväsen. gränsa antalet kontraklsanslällt manskap inom krigsmakten. 17]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Utrikes ärenden.

Betänkande ang. forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets omräde i Norrland. [16] P.M. ang. utvecklingsplanering på jordbrukets område. 118] Iduns tr., Esselte, Sthlm 46

616174 Internationell rätt.